Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige tillträder
konventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område som antogs
av EGs och EFTAs medlemsländer i Lugano den 16
september 1988.
Propositionen innehåller också förslag till den
lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda
konventionen. Vidare föreslås vissa ändringar i 1977 års
nordiska verkställighetslag som innebär att ett ökat antal
nordiska exekutionstitlar skall kunna verkställas här.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen

Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den i Lugano den 16 september 1988 antagna
konventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område skall gälla
som lag här i landet.
Konventionens svenska, engelska och franska texter
finns intagna som bilaga till denna lag.
2 § Om det inte finns någon behörig domstol när
svensk domsrätt föreligger enligt denna lag, skall frågan tas
upp av Stockholms tingsrätt.
3 § Ett avgörande som rör ett sådant civilrättsligt
anspråk som avses i artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1
skall varken erkännas eller verkställas här.
4 § Vid den handläggning som avses i artikel 32
skall hovrätten bestå av en lagfaren domare.
För det förfarande som avses i artikel 37.1 och artikel 40
gäller rättegångsbalkens regler om besvär i hovrätt i
tillämpliga delar, om inte konventionen föreskriver något
annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 40
skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till hovrätten
inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
En domare som har handlagt ett mål enligt artikel 32 är
jävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 37.1
och artikel 40.
5 § För det förfarande som avses i artikel 37.2 och
artikel 41 gäller rättegångsbalkens regler om besvär i högsta
domstolen i tillämpliga delar, om inte konventionen
föreskriver något annat. Talan får inte komma under högsta
domstolens prövning utan att högsta domstolen meddelat
sökanden tillstånd till detta enligt 54 kap. 10 §
rättegångsbalken.
6 § Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall
det utländska avgörandet verkställas på samma sätt som en
svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte annat
följer av artikel 39. Vid verkställighet av ett utländskt
avgörande som rör säkerhetsåtgärd skall i stället
utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av
beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas.
7 § Om hovrätten vid det förfarande som avses i
artikel 32 bifaller en ansökan om verkställighet, skall
hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad
eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.
8 § Regeringen skall tillkännage innehållet i
sådana underrättelser som avses i artikel VI i Protokoll Nr
1.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
i95

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 337 § sjölagen (1891:35
s. 1)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

337 §

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp
tvistemål som avses i 336 § skall bestämmelserna om laga
domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas. Talan får även
väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns.
Har säkerhet för en fordran ställts hos myndighet till
befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får
talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där
säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som
säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda
sjörättsdomstol, även om säkerheten har frigetts.
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har
sin huvudsakliga rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är
varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för
sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt;
eller

4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt
att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och
är underkastad dess domsrätt.
Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått
får parterna avtala att talan skall väckas vid annan domstol
eller att tvisten skall hänskjutas till skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har
kunnat sökas enligt första stycket, andra stycket 1 eller 2
eller tredje stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som
är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort
anses som rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna
paragraf gäller inte om
annat följer av lagen
(1992:000) med anledning av
Sveriges tillträde till
Luganokonventionen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och
verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1936:79) om
erkännande och verkställighet av dom som meddelats i
Schweiz skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Denna lag äger ej Denna lag gäller inte i
tillämpning å dom eller fråga om dom eller
förlikning som gäller förlikning som skall
erkännas och verkställas
enligt lagen (1992:000) med
anledning av Sveriges
tillträde till
Luganokonventionen. Den
gäller inte heller i
fråga om dom eller
förlikning som avser

1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri
inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts
av konkursgäldenären; eller

2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller
skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd
av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall
domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av
familjerättslig eller arvsrättslig natur.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

4 Förslag till

Lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen
(1973:282) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Tvist om sjömans Tvist om sjömans
anställningsförhållande anställningsförhållande
får ej dragas inför får inte dras inför
utländsk myndighet. utländsk myndighet.

Första stycket gäller
inte om annat följer av
lagen (1992:000) med anledning
av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens
område

Härigenom föreskrivs att 5, 7 och 10 §§ lagen
(1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska
domar på privaträttens område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av

1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet
har ingåtts inför domstol eller annan myndighet i Danmark,
Finland, Island eller Norge och som får verkställas i den stat
där den har ingåtts,

2. förlikning som avses i § 478, stk 1, nr. 4, loven om
rettens pleje (udenretligt forlig), om förlikningen har
träffats och får verkställas i Danmark samt gäldenären hade
hemvist där när den ingicks,

3. lagakraftvunnet beslut av 3. skuldebrev som enligt dansk
finsk exekutiv myndighet lag kan utgöra grund för
varigenom köpare eller verkställighet utan
säljare har ålagts rättegång, om
betalningsskyldighet i samband skuldebrevet har undertecknats
med återtagning av gods som av gäldenären i Danmark
har sålts på och han då hade hemvist i
avbetalning, om den Danmark,
betalningsskyldige vid
tidpunkten för 4. skuldebrev som enligt norsk
återtagningen hade hemvist lag kan utgöra grund för
i Finland. verkställighet utan
rättegång, om
skuldebrevet har undertecknats
av gäldenären i Norge
och han då hade hemvist i
Norge,

5. lagakraftvunnet beslut av
finsk exekutiv myndighet
varigenom köpare eller
säljare har ålagts
betalningsskyldighet i samband
med återtagning av gods som
har sålts på
avbetalning, om den
betalningsskyldige vid
tidpunkten för
återtagningen hade hemvist
i Finland.

7 §1

Denna lag tillämpas inte om
lagen (1992:000) med anledning
av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen är
tillämplig eller om annat
följer av särskilda
bestämmelser om
erkännande och
verkställighet av
avgöranden och
förlikningar på
särskilda
rättsområden.
Lagen tillämpas icke
Lagen tillämpas inte heller
beträffande beträffande

1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal
separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap,
antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i
mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av
legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av
äktenskap, om ej fråga är om verkställighet av dom som
skall gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till
umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall,
om ej fråga är om verkställighet enligt 6 §,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig
underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv
eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller
skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den
dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i Danmark,
Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i
någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan
konkurs,

c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols
prövning beroende frågor eller

d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller
återgång på grund av konkurs eller förhandling om
offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska
länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig
ackordsförhandling framgår att gäldenären inte hade
hemvist i något av de nordiska länderna,

7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas
omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister
rörande kollektivavtal.
Lagen tillämpas ej heller i
övrigt, i den mån detta
följer av särskilda
bestämmelser om
erkännande och
verkställighet av
avgöranden eller
förlikningar på
särskilda
rättsområden.
10 §

Beslut om verkställighet, Beslut om verkställighet,
som sökes hos som söks hos
kronofogdemyndighet, meddelas kronofogdemyndighet, meddelas
utan motpartens hörande, om utan motpartens hörande, om
ej kronofogdemyndigheten inte kronofogdemyndigheten
bestämmer annat. bestämmer annat.
Ansökan om
Ansökan om
verkställighet av verkställighet av
förlikning som avses i 5 förlikning eller skuldebrev
§ 2 får ej bifallas utan som avses i 5 § 2--4 får
att tillfälle har beretts inte bifallas utan att
motparten att yttra sig. tillfälle har beretts
Inkommer han med bestridande motparten att yttra sig.
som ej är uppenbart Inkommer han med bestridande
ogrundat, skall ansökningen som inte är uppenbart
avslås. Innehåller ogrundat, skall ansökningen
förlikningen bestämmelse avslås. Innehåller
om skyldighet att ersätta förlikning som avses i 5
kostnad, får detta belopp § 2 bestämnmelse om
jämkas. skyldighet att ersätta
kostnad, får detta belopp
jämkas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och
verkställighet av österrikiska domar på privaträttens
område

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1983:368) om
erkännande och verkställighet av österrikiska domar på
privaträttens område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag är tillämplig Denna lag är tillämplig
på domar som har meddelats på domar som har meddelats
i Österrike i ämnen av i Österrike i ämnen av
privaträttslig privaträttslig
beskaffenhet. Lagen beskaffenhet. Lagen
tillämpas på domar i tillämpas på domar i
sådana ämnen, även om sådana ämnen, även om
de har meddelats i ett de har meddelats i ett
straffrättsligt straffrättsligt
förfarande. förfarande. Lagen
tillämpas inte om lagen
(1992:000) med anledning av
Sveriges tillträde till
Luganokonventionen är
tillämplig.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en
förpliktelse skall tas upp av en annan myndighet än
tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det
finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som
sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla
den andra myndigheten.
Bestämmelserna om
betalningsföreläggande
och vanlig handräckning
gäller inte om svaranden
vid tidpunkten för
ansökan har hemvist i en
främmande stat som har
tillträtt den i Lugano den
16 september 1988 antagna
konventionen om domstols
behörighet och om
verkställighet av domar
på privaträttens
område eller om det i en
sådan stat pågår
rättegång om samma sak
och denna rättegång kan
leda till ett avgörande som
är verkställbart i
Sverige.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Lagen omtryckt 1985:176
1 Senaste lydelse 1981:8

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19
mars 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden B. Westerberg, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, P.
Westerberg

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Proposition om Sveriges tillträde till
Luganokonventionen

1 Inledning

Luganokonventionen innehåller regler om domstols
behörighet och om erkännande och verkställighet av domar
på privaträttens område. Den antogs år 1988 av EGs och
EFTAs medlemsländer och trädde i kraft den 1 januari
1992.
Luganokonventionen är parallell till och så gott som
identisk med den mellan EG-länderna gällande
Brysselkonventionen. Den konventionen ingicks år 1968
mellan de ursprungliga medlemsländerna Belgien,
Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och
Nederländerna. Brysselkonventionen har sin grund i artikel
220 i Romfördraget, som föreskriver att medlemsländerna
skall förhandla med varandra på olika områden i syfte att
bl.a. förenkla formaliteterna för ömsesidigt erkännande och
verkställighet av olika rättsliga avgöranden. Konventionen
kompletterades år 1971 med ett protokoll angående EG-
domstolens behörighet att tolka den.
Sedan Danmark, Storbritannien och Irland blivit
medlemmar i EG ingick medlemsstaterna år 1978 en
särskild konvention om dessa staters tillträde till 1968 års
konvention. En motsvarande konvention ingicks år 1982
efter det att Grekland inträtt i gemenskapen. Dessa s.k.
tilläggskonventioner innehåller förutom en teknisk
anpassning av den ursprungliga texten en del sakliga
ändringar och preciseringar av 1968 års konvention.
År 1985 bildades en arbetsgrupp med deltagare från EGs
medlemsländer samt EFTA-länderna Finland, Island,
Norge, Schweiz och Sverige. Arbetsgruppen hade till
uppgift att studera förutsättningarna för att upprätta en
separat multilateral konvention som skulle vara parallell till
Brysselkonventionen. Syftet var att de enhetliga regler som
gällde EG-länderna emellan skulle kunna utsträckas till att
gälla även EFTA-länderna. Arbetsgruppens arbete
resulterade i ett utkast till en sådan konvention.
Konventionsutkastet presenterades i en inom
justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds 1988:8)
Parallellkonvention till 1968 års Brysselkonvention om
domstols behörighet och om erkännande och verkställighet
av domar på privaträttens område. Promemorian
remissbehandlades. Frågan om Sverige bör tillträda
konventionen besvarades positivt av remissinstanserna.
Några av dessa intog dock en mera avvaktande attityd och
ansåg att Sverige borde fördjupa sitt samarbete med EG på
andra områden innan frågan om ett svenskt tillträde till
konventionen aktualiserades.
Vid en diplomatkonferens mellan EGs och EFTAs
samtliga medlemsländer i Lugano den 16 september 1988
antogs så den konvention om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område som kallas
Luganokonventionen. Den är i allt väsentligt identisk med
Brysselkonventionen i dess lydelse efter 1978 och 1982 års
tillträdeskonventioner. Endast på ett par punkter avviker
konventionerna från varandra. Till Luganokonventionen
har fogats tre tilläggsprotokoll och tre förklaringar.
Spaniens och Portugals inträde i EG har föranlett
ytterligare en konvention om tillträde till 1968 års
Brysselkonvention. Den ingicks år 1989. Genom
konventionen anpassas vissa bestämmelser i
Brysselkonventionen till Luganokonventionens
bestämmelser. Härigenom har Brysselkonventionen och
Luganokonventionen ytterligare närmat sig varandra.
Luganokonventionen har undertecknats av femton av
EFTAs och EGs medlemsländer. De som inte undertecknat
konventionen är Spanien, Irland och Österrike. Därtill
kommer Liechtenstein, som numera är medlem av EFTA.
Konventionen trädde i kraft den 1 januari 1992. Den har
ratificerats av Frankrike, Luxemburg, Nederländerna,
Schweiz och Storbritannien. Konventionen är upprättad på
fjorton språk, de tio EG-språken samt finska, isländska,
norska och svenska. Alla versioner har samma giltighet.
Inom justitiedepartementet har upprättats en
promemoria (Ds 1991:54) Sveriges tillträde till
Luganokonventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område. I
promemorian föreslås att Sverige tillträder
Luganokonventionen och att konventionens regler
införlivas i svensk rätt genom s.k. inkorporering, dvs. att
det i en lag föreskrivs att reglerna blir direkt tillämpliga i
Sverige. Promemorian innehåller också förslag till den
lagstiftning som krävs för ändamålet. Den har
remissbehandlats.
Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern,
domstolsverket, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms tingsrätt, kommerskollegium,
juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds
universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, näringsfrihetsombudsmannen,
riksskatteverket, patent- och registreringsverket,
konsumentverket, Sveriges Advokatsamfund, Stockholms
Handelskammare, Sveriges Industriförbund,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Svenska
Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Sveriges
Försäkringsförbund, Försäkringsjuridiska föreningen,
Sjöassuradörernas förening, Svenska Sjörättsföreningen,
Sveriges Redareförening, sjömanslagsutredningen (K
1990:01), dispaschören Jan Sandström, Institutet för
Utländsk Rätt AB och institutet för sjörätt och annan
transporträtt. Yttrande har dessutom avgetts av Sveriges
Arbetsledareförbund.
Försäkringsjuridiska föreningen har i sitt yttrande
instämt i vad Sveriges Försäkringsförbund yttrat. Yttrandet
från Institutet för Utländsk Rätt AB har avgetts även för
Sveriges Exportråds räkning.
En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 88-682).
Till protokollet i detta ärende bör fogas de lagförslag
som läggs fram i promemorian som bilaga 1.
Lagstiftningsärendet har beretts i nordiskt samarbete.
Lagrådet

Regeringen beslutade den 27 februari 1992 att inhämta
lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i
ärendet. De till lagrådet remitterade förslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådet har godtagit lagförslagen. När det gäller
lagförslag 1 har lagrådet utvecklat sin syn på 8 § (se avsnitt
3.3.2). Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som
bilaga 4.
Jag har gjort några redaktionella ändringar i de
remitterade lagförslagen.

Prop.
1991/92
128

2 Luganokonventionens huvudsakliga innehåll

2.1 Allmänt

Luganokonventionen är, som tidigare nämnts, i stort sett
en kopia av Brysselkonventionen. Om inte annat sägs, är
den följande beskrivningen av Luganokonventionen i
princip också tillämplig på Brysselkonventionen.
Luganokonventionen är en s.k. dubbel konvention. Den
reglerar inte bara frågor om erkännande och verkställighet
av utländska domar utan innehåller också regler om
domstols internationella behörighet, domsrättsregler, och
vissa andra regler som är tillämpliga redan under
rättegången.
Genom att konventionens ena del innehåller regler som
är tillämpliga redan på rättegångsstadiet är erkännande-
och verkställighetsreglerna i konventionens andra del
förenklade jämfört med vad som brukar gälla i s.k. enkla
verkställighetskonventioner. I enkla
verkställighetskonventioner brukar normalt ingå indirekta
behörighetsregler som tillämpas på verkställighetsstadiet, i
verkställighetsstaten. Som exempel kan nämnas 1973 års
Haagkonvention om erkännande och verkställighet av
avgöranden angående underhållsskyldighet som föreskriver
att underhållsavgöranden som har meddelats i en
fördragsslutande stat skall erkännas och verkställas om de
har meddelats av en myndighet som anses behörig, varefter
det i särskilda artiklar anges vad som krävs härför. En enkel
verkställighetskonvention hindrar således inte staterna från
att fortsätta tillämpa sina egna internationella
behörighetsregler. Om en dom meddelas i en stat som har
tillträtt en sådan verkställighetskonvention och domstolen
därvid har grundat sin behörighet på en behörighetsregel
som inte är godkänd i konventionen kan andra stater i
stället vägra erkänna och verkställa domen.
Denna typ av indirekta behörighetsregler saknas nästan
helt i Luganokonventionen. Tvärtom gäller enligt
huvudregeln att domstolens behörighet inte får ifrågasättas
i verkställighetsstaten och konventionen söker i största
möjliga mån att åstadkomma en ''''''''fri rörlighet för domar''''''''
över statsgränserna. De enhetliga behörighetsreglerna
gäller bara konventionsstaterna emellan. Staterna är alltså
fria att behålla och tillämpa andra behörighetsregler i
förhållande till stater som inte har tillträtt konventionen.
Luganokonventionen gäller inte bara i förhållandet
mellan EFTA-länderna och EG-länderna utan gäller också
EFTA-länderna inbördes. Den gäller däremot inte EG-
länderna inbördes. I deras inbördes förhållande gäller
Brysselkonventionen (artikel 54 B; se avsnitt 2.7).
Jag skall inledningsvis (avsnitt 2.2 -- 2.11) göra en mer
övergripande -- stundtals uttömmande -- presentation av
konventionens allmänna innehåll och struktur.
Resonemang som är gemensamma för flera artiklar har
härigenom kunnat samlas på ett ställe. En bestämmelse
eller ett avsnitt i konventionen som till synes uttömmande
reglerar en viss fråga måste ofta läsas samman med olika
undantag och kompletterande bestämmelser på annat håll i
konventionen. Redovisningen i denna del innehåller
hänvisningar mellan olika delar av konventionen och syftar
således till att ge en mer generell och heltäckande bild av
konventionen. Jag återkommer senare med en redovisning
artikel för artikel (avsnitt 5). Där finns också en redogörelse
för de rapporter som upprättats med anledning av
Brysselkonventionen och Luganokonventionen. Till dessa
hör en rapport rörande Brysselkonventionen av
Jenard som jag då och då kommer att hänvisa till.
2.2 Konventionens tillämpningsområde

Konventionens tillämpningsområde framgår av artikel 1.
Det är begränsat till privaträttens område (''''''''civil and
commercial matters'''''''', ''''''''matière civile et commerciale'''''''').
Konventionen omfattar således inte straffrätten och heller
inte skattefrågor, tullfrågor och liknande offentligrättsliga
frågor. Den är å andra sidan inte tillämplig på hela
privaträttens område. Konventionen omfattar tvister om
underhållsbidrag men flera andra familjerättsliga frågor har
uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet. Inte
heller omfattas exempelvis konkurs- och
skiljedomsförfaranden.
Konventionens tillämpningsområde är begränsat till att
avse tvister med internationell anknytning. Det
internationella momentet är uppenbart när det gäller
konventionens regler om erkännande och verkställighet av
utländska domar. Men även när det gäller reglerna om
domstols behörighet krävs det att tvisten innehåller ett
internationellt element för att konventionens regler skall
gälla. Detta framgår inte uttryckligen av konventionstexten
men kan utläsas av bl.a. preambeln som talar om
domstolars internationella behörighet. Konventionen blir
alltså normalt inte tillämplig när båda parterna har hemvist
i en och samma stat. Innehåller tvisten ett internationellt
moment, t.ex. att svaranden har hemvist i en
konventionsstat eller att domstol i en annan
konventionsstat är exklusivt behörig att pröva tvisten, blir
dock konventionens bestämmelser tillämpliga på
rättegången.
2.3 Domstols behörighet m.m.
Reglerna i konventionens Avdelning II om domstols
behörighet är indelade i nio olika avsnitt och innehåller de
olika behörighetsregler och vissa andra regler som skall
tillämpas av domstolarna i den stat där rättegången äger
rum.
2.3.1 Behörighetsreglerna

Allmänt

Konventionens bestämmelser om domstols
internationella behörighet är bindande i så måtto att de
måste tillämpas oberoende av om de åberopas eller inte; om
talan väcks vid svensk domstol mot en svarande med
hemvist i en konventionsstat under åberopande av reglerna
i 10 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) om kontraktsforum
måste domstolen avvisa käromålet om svaranden invänder
att svensk domstol inte är behörig och detta även om
konventionens regler inte åberopas. I vissa fall måste
domstolen t.o.m. oberoende av invändning självmant
beakta omständigheter som utesluter dess behörighet
(artikel 19 och 20).
Inga andra behörighetsregler än de som framgår av
konventionen får tillämpas gentemot en svarande som har
hemvist i en konventionsstat. Vissa s.k. exorbitanta
behörighetsregler som förekommer i de olika
konventionsstaternas rättsordningar och som alltså är
förbjudna räknas upp särskilt i konventionens artikel 3. För
Frankrike gäller detta exempelvis artikel 14 i Code Civil
som tillåter franska medborgare att stämma utlänningar
inför fransk domstol även om det i övrigt skulle saknas
anknytning mellan tvisten och Frankrike. För Sveriges del
anges här förmögenhetsforum. Uppräkningen är inte
uttömmande. Inte heller andra regler i rättegångsbalken
som inte har stöd i Luganokonventionen, t.ex.
kontraktsforum enligt 10 kap. 6 § RB, får användas i mål
där Luganokonventionen är tillämplig. En betydelsefull
artikel i detta sammanhang är dock artikel 18 som tillåter
s.k. tyst prorogation, vilket innebär att domstolen blir
behörig om svaranden går i svaromål utan att göra
invändning om domstolens behörighet.
Det finns vissa undantag från denna huvudregel om att
domstol endast får grunda sin behörighet på bestämmelser
som framgår av Luganokonventionen i de fall svaranden har
hemvist i en konventionsstat. Enligt artikel 57 skall
Luganokonventionen sålunda inte inverka på andra
specialkonventioner som staterna har ingått eller kommer
att ingå på särskilda områden. Om en sådan konvention
innehåller bestämmelser om domstols behörighet får
domstol grunda sin behörighet på en sådan
behörighetsregel även om den avviker från
Luganokonventionens behörighetsregler. Detta gäller
också i förhållande till konventionsstater som inte har
tillträtt den särskilda konventionen i fråga.
För EGs medlemsländer gäller också att de får grunda
sin behörighet på behörighetsregler som framgår av
rättsakter som har beslutats av gemenskapernas
institutioner; sådana rättsakter jämställs enligt Protokoll Nr
3 med konventioner på särskilda områden (se närmare
härom i avsnitt 2.9).
Övergångsvis godkänns också behörighetsregler i vissa
andra konventioner (artikel 54 andra stycket; se vidare
härom i avsnitt 2.5; jfr artikel 55 första stycket).
Det nu sagda gäller alltså endast i förhållande till
svarande med hemvist i en konventionsstat. Nationella
behörighetsregler, också sådana som faller inom kategorin
exorbitanta, får med ett undantag (se vid artikel 16 nedan)
användas gentemot svarande som har hemvist i andra stater
än dem som har tillträtt Luganokonventionen. Detta
framgår av artikel 4. De nationella behörighetsreglerna har
härigenom fått ett uttryckligt erkännande i konventionen,
vilket i sin tur återspeglas i det faktum att alla domar,
oberoende av om konventionens behörighetsregler eller
nationella behörighetsregler har tillämpats, i princip skall
erkännas och verkställas i hela konventionsområdet.
Artikel 2 andra stycket innehåller en regel som förbjuder
särbehandling på grund av medborgarskap. Regeln gäller
till förmån för såväl kärande- som svarandepart och innebär
att de behörighetsregler som gäller i förhållande till statens
egna medborgare också gäller i förhållande till part som har
hemvist i rättegångsstaten oberoende av dennes
medborgarskap. På samma sätt innehåller artikel 4 andra
stycket en regel om att en kärande som har hemvist i
rättegångsstaten, oberoende av medborgarskap, har rätt att
åberopa samma regler om domstols behörighet som statens
egna medborgare.
Svarandens hemvist

Enligt huvudregeln skall tvister som faller inom
konventionens tillämpningsområde prövas i den stat där
svaranden har hemvist (artikel 2). Konventionen innehåller
ingen definition av begreppet hemvist. I stället regleras i
artiklarna 52 och 53 frågan om tillämplig lag vid avgörandet
av frågan om var parterna har hemvist.
Särskilda behörighetsregler

För vissa typer av tvister har det av olika skäl ansetts
motiverat att göra avsteg från huvudregeln om svarandens
hemvist. Avsnitt 2, artiklarna 5 och 6, innehåller därför
särskilda behörighetsregler av olika slag.
Bestämmelserna utgör ett alternativ till bestämmelsen
om att talan skall väckas där svaranden har hemvist.
Käranden kan alltså välja mellan svarandens hemvistforum
och de alternativa fora som utpekas i artikel 5 och 6. För
svaranden innebär reglerna samtidigt att han i dessa fall är
skyldig att svara inför domstol i ett annat land än det där
han har sitt hemvist.
Till skillnad från konventionens övriga
behörighetsregler, anges i dessa artiklar inte bara i vilken
konventionsstat talan får väckas. Det anges också -- utom i
fråga om artikel 5.6 -- vid vilken domstol i denna stat som
målet skall prövas (''''''''vid domstolen i den ort ...'''''''').
Enligt artikel 5.1 kan tvister om avtal prövas vid domstol
i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts
eller skall uppfyllas (uppfyllelseforum).
Från reglerna i artikel 5.1 finns ett undantag i artikel I i
Protokoll Nr 1 som gäller i det fall talan väcks mot någon
som har hemvist i Luxemburg.
Artikel 5.1 har också föranlett ett undantag för Schweiz.
En svarande med hemvist i Schweiz kan dock inte förhindra
en rättegång i annat land med stöd av denna
behörighetsregel. I stället gäller enligt artikel I a i Protokoll
Nr 1 att en dom från en sådan rättegång, under vissa
förutsättningar, inte erkänns och verkställs i Schweiz (se
härom i avsnitt 2.4.4 och avsnitt 3.2.1).
Från regeln om att avtalstvister kan prövas vid
uppfyllelseforum finns vidare i punkten 1 ett undantag i
fråga om tvister om anställningsavtal. Samma bestämmelse
finns numera, efter 1989 års tillträdeskonvention, också i
Brysselkonventionen, dock med en något annorlunda
formulering.
Utöver avtalsrättsliga tvister nämns i artikel 5 tvister om
underhållsbidrag (punkten 2) och utomobligatoriska
skadeståndsanspråk (punkten 3). Talan om skadestånd kan
exempelvis väckas där skadan inträffade. Talan om enskilt
anspråk i anledning av brott kan prövas vid den domstol där
brottmålet är anhängigt (punkten 4). Artikeln behandlar
vidare tvister som hänför sig till verksamheten vid en filial
osv. (punkten 5), tvister som gäller ''''''''truster'''''''' och tvister om
betalning av bärgarlön (punkten 7).
Artikel 6 innehåller ytterligare särskilda
behörighetsregler bl.a. för mål med flera svarande, för
återgångskrav, regress och liknande, och i fråga om
genkäromål.
Tvingande behörighetsregler

Artiklarna 7-15 innehåller tvingande behörighetsregler
för försäkrings- och konsumenttvister. Syftet bakom dessa
regler är att skydda försäkringstagare och konsumenter som
ju normalt är den svagare parten i avtalsförhållandet.
Reglerna tillåter i princip alltid försäkringstagaren resp.
konsumenten att processa i sitt eget hemvistland, oavsett
om han är kärande eller svarande i målet.
Försäkringstagaren resp. konsumenten har själv däremot
olika fora att välja mellan när han är kärandepart.
Bestämmelsernas tvingande natur hindrar inte att parterna
från att, i viss utsträckning, avtala om behörig domstol.
Reglerna om tyst prorogation i artikel 18 är dessutom
tillämpliga på dessa tvister. (För en översiktlig beskrivning
av bestämmelserna hänvisas till sammanfattningen i avsnitt
5, vid artikel 7; bestämmelserna för konsumenttvister
överensstämmer i stora drag med dessa, se vid artikel 13-
15.)
Exklusiv behörighet

Artikel 16 innehåller bestämmelser om exklusiv
behörighet. Reglerna är tvingande och gäller oberoende av
var parterna har hemvist. De gäller således, till skillnad från
de särskilda behörighetsreglerna, även i fråga om mål där
svaranden har hemvist i en stat som inte har tillträtt
konventionen.
Punkten 1 behandlar tvister som gäller sakrätt i eller
nyttjanderätt till fast egendom. Sådana tvister skall
handläggas i den stat där fastigheten är belägen, oberoende
av var parterna har hemvist. Bestämmelserna gäller
naturligtvis endast i förhållandet konventionsstaterna
emellan och gäller således endast i fråga om fastigheter som
är belägna i konventionsstater.
Särskilda regler gäller enligt punkten 1 b) för vissa
tidsbegränsade avtal om nyttjanderätt till fast egendom,
exempelvis avtal om hyra av en semesterbostad. Under
vissa förutsättningar får tvister med anledning av ett sådant
hyresavtal alternativt prövas där svaranden har hemvist. En
motsvarande bestämmelse saknades tidigare helt i
Brysselkonventionen men en liknande bestämmelse
infördes genom 1989 års tillträdeskonvention.
Andra exklusiva behörighetsregler i artikel 16 är
exempelvis att domstolarna i den stat där en juridisk person
har sitt säte skall pröva frågor om den juridiska personens
giltighet eller upplösning och frågor om giltigheten av beslut
som den juridiska personens organ har fattat (punkten 2)
och att mål som avser registrering eller giltighet av patent,
varumärken, mönster och liknande rättigheter skall prövas
i den stat där patentet osv. registrerats eller där deposition
skett (punkten 4).
En exklusiv behörighetsregel av litet speciellt slag finns i
artikel Vb i Protokoll Nr 1. Den gäller vissa tvister mellan
befälhavare och besättningsmedlem på havsgående fartyg.
Avtal om domstols behörighet

Konventionen tillåter att parterna avtalar om att viss
domstol skall vara behörig att pröva en tvist dem emellan
(prorogation). Enligt artikel 17 är ett avtal om att en
domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara
behöriga att pröva en redan uppkommen tvist eller framtida
tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande giltigt om
en av parterna har hemvist i en konventionsstat. Det får
dock inte strida mot de tvingande behörighetsregler som
konventionen ställer upp för försäkrings- och
konsumenttvister (punkten 3). Ett motsvarande skydd
gäller för arbetstagare (punkten 5). Enligt denna föreskrift
är ett prorogationsavtal inte giltigt i ett mål om
anställningsavtal med mindre prorogationsavtalet ingicks
efter det att tvist uppstått parterna emellan. Syftet bakom
denna bestämmelse är detsamma som i fråga om den
särskilda regleringen i artikel 5.1, nämligen att skydda den
presumtivt svagare avtalsparten. Genom 1989 års
tillträdeskonvention har en liknande, men inte exakt
likadan, regel införts i Brysselkonventionen. Ytterligare ett
undantag från prorogationsfriheten framgår av punkten 3;
sådana avtal rörande ''''''''truster'''''''' som avses där får inte ingås i
strid med de exklusiva behörighetsreglerna.
För att ett prorogationsavtal skall vara giltigt måste vissa
formkrav vara uppfyllda (första stycket punkterna a-c).
Tyst prorogation

Luganokonventionen tillåter också s.k. tyst prorogation.
En domstol kan bli behörig att pröva en tvist om svaranden
går i svaromål inför domstolen utan att göra invändningar
om att domstolen är obehörig (artikel 18). Denna regel
gäller dock inte om annan domstol är exklusivt behörig att
pröva tvisten enligt reglerna i artikel 16.
2.3.2 Domstolarnas handläggning av
behörighetsfrågorna

I konventionens Avsnitt 7 finns två artiklar som reglerar
domstolarnas prövning av behörighetsfrågan. Domstolarna
är skyldiga att självmant pröva sin behörighet och detta
oberoende av om konventionens bestämmelser åberopas
eller inte. En viktig bestämmelse är härvid bestämmelsen i
artikel 18 om tyst prorogation som innebär att domstolen i
allmänhet blir behörig om svaranden inte gör någon
invändning om domstolens behörighet.
Domstolen måste enligt artikel 19 avvisa målet om en
annan domstol enligt artikel 16 skulle vara exklusivt behörig
att pröva tvisten.
Om svaranden inte går i svaromål, måste domstolen
självmant undersöka om den är behörig enligt
konventionens bestämmelser och i annat fall avvisa målet
(artikel 20). Denna bestämmelse är uppställd till skydd för
svaranden och är liksom flera andra bestämmelser i
konventionen begränsad till svarande som har hemvist i en
konventionsstat. I förhållande till en svarande som har
hemvist i ett annat land är domstolen i stor utsträckning fri
att tillämpa konventionsstridiga nationella
behörighetsregler.
2.3.3 Frågor om litispendens och vilandeförklaring av
mål m.m.
Avsnitt 8 behandlar i tre artiklar hur domstolarna skall
agera när mål om samma sak väcks i flera stater och när mål
vid olika domstolar har samband med varandra.
Enligt artikel 21 föreligger litispendens om mål om
samma sak mellan samma parter väcks vid domstolar i olika
stater. Detta är en naturlig följd av att meddelade domar
automatiskt skall erkännas i alla konventionsstater och bl.a.
utgöra hinder mot en ny rättegång om samma sak (res
judicata). Den domstol vid vilken talan väcktes först är
ensam behörig att pröva målet och övriga domstolar är
skyldiga att avvisa käromålet. Avvisningsskyldigheten
inträder dock inte genast utan först sedan det har klarlagts
att den domstol där talan väckts först verkligen är behörig
att pröva tvisten. Intill dess att så skett skall målet vila hos
övriga domstolar. Brysselkonventionens motsvarande regel
har genom 1989 års tillträdeskonvention justerats i
överensstämmelse med Luganokonventionen.
Bestämmelserna i artikel 22 tar sikte på mål som
handläggs i olika stater och som inte rör samma sak utan där
målen har samband med varandra och det på grund därav
är angeläget att undvika att det meddelas oförenliga domar
i olika stater. Också i detta slags situationer har den domstol
vid vilken talan först väcktes företräde. Bestämmelserna
om vilandeförklaring och avvisning i artikel 22 är dock, till
skillnad från vad som gäller i litispendens-situationerna
enligt artikel 21, fakultativ för domstolarna i övriga stater.
I artikel 23 föreskrivs slutligen vad som skall gälla för det
fall då flera domstolar enligt konventionens bestämmelser
samtidigt är exklusivt behöriga att pröva tvisten. Också för
sådana fall föreskrivs att den domstol vid vilken talan väckts
först har företräde och att övriga domstolar skall avvisa
målet.
Särskilda bestämmelser om vilandeförklaring av mål
finns också i artikel Vb i Protokoll Nr 1. Dessa
bestämmelser gäller vissa mål mellan befälhavare och
besättningsmedlem på havsgående fartyg. Även i
konventionens Avdelning III finns bestämmelser om
vilandeförklaring (artikel 30 och 38) som alltså är
tillämpliga på erkännande- och verkställighetsstadiet.
2.3.4 Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska
åtgärder

Artikel 24 innehåller bestämmelser om behörighet att
meddela beslut om säkerhetsåtgärder och andra
interimistiska åtgärder. Enligt denna artikel får en domstol
i en konventionsstat meddela de säkerhetsåtgärder och
andra interimistiska åtgärder som följer av dess nationella
lagstiftning även om den enligt konventionens
bestämmelser skulle vara obehörig att pröva målet i sak.
Käranden kan således med stöd av denna bestämmelse t.ex.
utverka kvarstad i den stat där svaranden har sina tillgångar
och dessa kan därefter, sedan dom meddelats i den andra
staten, tas i anspråk för verkställighet av domen.
Ett beslut om säkerhetsåtgärd eller annat interimistiskt
beslut gäller inte bara i den stat där det har meddelats utan
kan också, under vissa förutsättningar, verkställas i andra
konventionsstater (jfr avsnitt 5 vid artikel 25).
2.3.5 Delgivningsfrågor

I artikel 20 andra stycket föreskrivs, också detta till
svarandens skydd, att domstolen inte får pröva ett mål
förrän det har klarlagts att svaranden har fått del av
stämningsansökan eller motsvarande handling och haft
tillräcklig tid på sig att förbereda sitt svaromål. I
förhållandet mellan de stater som har tillträtt 1965 års
Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i
mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gäller i
stället för andra stycket den konventionens bestämmelser
(tredje stycket).
Delgivningsfrågor behandlas också i artikel IV i
Protokoll Nr 1. I denna artikel anges att
delgivningshandlingar kan översändas, utöver enligt vad
som föreskrivs i mellan konventionsstaterna gällande
konventioner, direkt mellan tjänstemännen i
rättegångsstaten och andra stater. Bestämmelserna har
tillkommit för att så långt det är möjligt påskynda
delgivningsförfarandet. Dessa bestämmelser gäller även när
delgivning skall äga rum under verkställighetsförfarandet.
Konventionsstaterna har rätt att reservera sig mot detta
förfarande (se härom i avsnitt 3.2.1).
Delgivningsfrågor har också beaktats i konventionens
Avdelning III om erkännande och verkställighet. Om
delgivning inte har skett på rätt sätt och i tillräckligt god tid,
skall den utländska domen inte erkännas och verkställas i
andra konventionsstater i det fall domen har meddelats mot
en svarande som uteblivit (artikel 27.2 och artikel 34).
Svaranden har alltså ett dubbelt skydd; dels skydd mot att
dom över huvud taget meddelas mot honom utan att han
har kunnat tillvarata sin rätt, dels skydd mot att en sådan
dom -- om en sådan likväl skulle meddelas trots bristfällig
eller för sen delgivning -- erkänns och verkställs i andra
konventionsstater.
2.4 Erkännande och verkställighet

2.4.1 Allmänt

Konventionens Avdelning III innehåller bestämmelser
om erkännande och verkställighet av domar.
Bestämmelserna är utformade i syfte att stärka domstolens
roll i rättegångsstaten och i motsvarande mån begränsa
domstolens roll i erkännande-/verkställighetsstaten.
Domstolen i rättegångsstaten måste sålunda självmant
pröva sin behörighet i de fall svaranden uteblir. Den måste
också beakta de exklusiva behörighetsreglerna och är
skyldig att se till att svaranden är delgiven i god tid osv.
Konventionen utgår således från att den meddelade domen
är i sin ordning. Den utländska domen får aldrig omprövas
i sak (artikel 29 och 34).
Av artikel 25 framgår att med uttrycket dom avses varje
avgörande som har meddelats av en domstol i en
konventionsstat oavsett avgörandets rubricering i det
enskilda fallet.
Bestämmelserna om erkännande och verkställighet
gäller generellt för alla avgöranden som har meddelats av
domstolar i konventionsstaterna, om avgörandet faller
inom konventionens sakliga tillämpningsområde.
Bestämmelserna om erkännande och verkställighet
förutsätter för sin tillämplighet inte att konventionen varit
tillämplig på målet i rättegångsstaten. Även om domstolen
i denna stat grundat sin behörighet på nationella
behörighetsregler -- därför att tvisten inte innehöll några
internationella element eller därför att svaranden hade
hemvist i en stat som inte tillträtt Luganokonventionen --
skall domen erkännas och verkställas i andra
konventionsstater med tillämpning av bestämmelserna i
avsnitt III. Detta följer av konventionens struktur som
bygger på en princip om ''''''''fri rörlighet för domar'''''''' och på att
domstolens behörighet endast undantagsvis får prövas i
erkännande-/verkställighetsstaten.
Bestämmelserna är dock inte utan undantag. Enligt
artikel 59 kan konventionsstaterna ingå avtal med tredje
stat och däri åta sig att, till skydd för svarande som har sitt
hemvist eller sin vanliga vistelseort i denna tredje stat, inte
erkänna domar från stater som har tillträtt
Luganokonventionen om domstolen uteslutande grundat
sin behörighet på sådana nationella s.k. exorbitanta
behörighetsregler som avses i artikel 3.
Det bör framhållas att den ''''''''fria rörligheten'''''''' enbart
gäller avgöranden som har meddelats i en stat som har
tillträtt Luganokonventionen. Luganokonventionen
innebär därför inte att ett domstolsutslag som har meddelats
i t.ex. USA skulle bli verkställbart i Sverige därför att det
har erkänts och är verkställbart i ett av EG-länderna.
Konventionens Avdelning III är indelad i tre avsnitt.
Avsnitt 1 behandlar erkännande, Avsnitt 2 verkställighet
och Avsnitt 3 gemensamma bestämmelser.
2.4.2 Erkännande

Konventionen bygger på presumtionen att domar som
meddelas i andra konventionsstater skall erkännas. Enligt
artikel 26 gäller således att en dom som har meddelats i en
konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater
utan att det därför skall behöva anlitas något särskilt
förfarande. Att en utländsk dom erkänns innebär att den
tilläggs positiv och negativ rättskraft i den stat där den görs
gällande och medför bl.a. res judicata-verkan, dvs. utgör
hinder mot en ny rättegång om samma sak.
Det ställs inga krav på att den utländska domen har
vunnit laga kraft innan den erkänns i andra
konventionsstater. Om frågan om en icke lagakraftvunnen
utländsk dom skall erkännas eller inte kommer upp inför
domstol i en annan konventionsstat, får denna domstol låta
handläggningen av sitt mål vila i avvaktan på att domen
vinner laga kraft (artikel 30).
Även om det således inte krävs något särskilt förfarande
för att domen skall erkännas, lämnar konventionen vissa
möjligheter till en sådan fastställelseprocedur. Om den part
som önskar åberopa sig på domen vill få klarlagt att domen
erkänns, kan han utverka ett beslut härom genom att
använda samma förfarande som gäller för verkställighet
(artikel 26 andra stycket). Om frågan om en dom erkänns
eller inte är av betydelse i en annan pågående rättegång, får
man i den rättegången prejudiciellt avgöra frågan om
domen erkänns eller inte (tredje stycket).
Presumtionen är alltså att domen skall erkännas. De
relativt få tillåtna undantagen från denna regel räknas upp i
artiklarna 27 och 28. Jag återkommer strax till dessa (avsnitt
2.4.4).
2.4.3 Verkställighet

Artiklarna 31-45 i konventionen innehåller regler om
verkställighet. De har redan berörts i avsnitt 2.4.1. Av
artikel 31 framgår att en dom som har meddelats i en
konventionsstat skall verkställas i andra konventionsstater
efter ett särskilt förfarande, exekvaturförfarande, i
verkställighetstaten.
För att verkställighet skall kunna medges i andra
konventionsstater krävs att domen är verkställbar i
ursprungsstaten. Domen i fråga behöver inte ha vunnit laga
kraft för att kunna verkställas i andra konventionsstater.
Om gäldenären begär det, kan dock exekvaturmålet vid en
prövning enligt artikel 37.1 förklaras vilande så länge
domen inte vunnit laga kraft (artikel 38 första stycket).
Med vissa begränsningar gäller verkställighetsreglerna
även beslut om säkerhetsåtgärder och andra interimistiska
åtgärder som har beslutats enligt bestämmelserna i artikel
24 (avsnitt 5 vid artikel 25 och artikel 27.2)

Av artikel 50 följer också att inte bara avgöranden av
domstol utan också s.k. officiella handlingar (actes
authentiques) skall verkställas enligt konventionens
bestämmelser. Detsamma gäller förlikningar som ingåtts
inför domstol (artikel 51).
Exekvaturförfarandet kan delas in i tre olika stadier.
Ansökan ges in till domstol (artikel 32) som prövar
verkställighetsfrågan på grundval av de handlingar som
sökanden åberopar. Det är härvid fråga om ett
enpartsförfarande och framställningen skall således inte
delges gäldenären på detta stadium (artikel 34). Om
verkställighet medges kan gäldenären i stället begära
omprövning av beslutet inom viss tid (artikel 36) varvid
förfarandet skall vara kontradiktoriskt, dvs. båda parter
skall höras i frågan (artikel 37.1). Om verkställighet skulle
vägras, kan sökanden begära omprövning (artikel 40).
Också i detta fall gäller att förfarandet skall vara
kontradiktoriskt (artikel 40.2). Beslutet från det andra
skedet av prövningen kan i sin tur överprövas på begäran
av gäldenären om det gått honom emot eller på sökandens
begäran om domstolen beslutat vägra verkställighet (artikel
37.2 resp. 40.2).
De domstolar som i respektive konventionsstat skall
pröva verkställighetsfrågan i de olika stadierna räknas upp
i artikel 32 (första stadiet), artikel 37.1 resp. 40.1 (andra
stadiet; artikel 37.1 syftar på de fall då gäldenären begär
omprövning av ett bifallande beslut och artikel 40.1 på de
fall då sökanden begär omprövning av ett avslagsbeslut) och
artikel 37.2 resp. 41 (tredje stadiet; artikel 37.2 syftar på de
fall då överprövningen skett på gäldenärens begäran och
artikel 41 på de fall då överprövningen skett på sökandens
begäran).
För Sveriges del anges i artiklarna 32, 37.1 och 40.1 Svea
hovrätt och i artiklarna 37.2 och 41 högsta domstolen. Det
innebär att det är Svea hovrätt som har att pröva
verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra
stadiet, vare sig prövningen sker på sökandens eller
gäldenärens begäran, medan prövningen i det tredje stadiet
ankommer på högsta domstolen.
Irland, Island, Italien, Storbritannien och Österrike har
liksom Sverige utsett samma instans för prövningen i det
första och andra stadiet. Även i Belgien skall
handläggningen i det första och andra stadiet ske vid samma
domstol, men endast i de fall då det är gäldenären som har
överklagat. I Nederländerna skall prövningen i det första
stadiet ske av ordföranden i underdomstol och prövningen
i det andra stadiet av underdomstolen som sådan om
omprövningen sker på gäldenärens begäran men av
överdomstol om det är sökanden som överklagat. Övriga
konventionsstater har valt olika domstolar för de tre
stadierna av prövningen.
Av artikel VI i Protokoll Nr 1 framgår att
konventionsstaterna ensidigt kan besluta om ändring i fråga
om de utsedda exekvaturmyndigheterna.
I artikel 34 slås fast att verkställighet får vägras endast på
de grunder som anges i artiklarna 27 och 28, dvs. att samma
begränsningar som gäller för erkännande gäller i fråga om
verkställighet. Jag återkommer strax till denna fråga
(avsnitt 2.4.4).
När det gäller förfarandet skall nationella regler
tillämpas (artikel 33 första stycket). I övrigt innehåller detta
avsnitt bl.a. regler om underrättelse till/delgivning med
sökanden resp. gäldenären (artikel 35 resp. 36 första
stycket), ställande av säkerhet (artikel 38 tredje stycket och
artikel 45), partiell verkställighet av domen (artikel 42),
verkställighet av förpliktelse att betala vite (artikel 43) och
rättshjälp (artikel 44).
I ett särskilt Avsnitt 3 i Avdelning III finns bestämmelser
om vilka handlingar som skall fogas till en ansökan om
verkställighet m. m. (artiklarna 46-49). Bestämmelserna är
delvis tillämpliga även när någon gör gällande att en dom
skall erkännas.

Av artikel III i Protokoll Nr 1 framgår att
konventionsstaterna får ta ut verkställighetsavgift av
sökanden. Sådan avgift måste dock vara bestämd och får
inte tas ut i proportion till tvisteföremålets värde.
Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i
konventionen, inte verkställigheten som sådan. För denna
gäller således den nationella lagstiftningen. Enligt artikel 39
första stycket gäller dock att inga andra åtgärder än
säkerhetsåtgärder får vidtas mot gäldenärens egendom så
länge gäldenären kan överklaga verkställighetsbeslutet från
den inledande prövningen eller, om han har gjort det,
förrän verkställighetsfrågan har avgjorts i det andra skedet.
2.4.4 De grunder på vilka erkännande och verkställighet
får vägras

Artiklarna 27 och 28 anger uttömmande under vilka
förutsättningar erkännande får vägras. Av artikel 34
framgår att samma begränsade möjligheter att vägra också
gäller i fråga om verkställighet av det utländska avgörandet.
Vägransgrunderna i artikel 27 är obligatoriska liksom
bestämmelsen i artikel 28 första stycket medan
vägransgrunderna enligt artikel 28 andra stycket är
fakultativa.
Inledningsvis anges i artikel 27 punkten 1 att erkännande
skall vägras om ett erkännande skulle strida mot grunderna
för rättsordningen (ordre public) i den stat där domen görs
gällande. I punkten 2 finns en regel till skydd för svaranden
om domen har meddelats i dennes utevaro. Denna regel
kompletterar de skyddsregler för svaranden som ställs upp
i konventionens första del -- artikel 20 -- om att domstolen
måste klarlägga att en utebliven svarande delgivits
stämningsansökan och haft tillräcklig tid på sig att förbereda
sitt svaromål innan målet avgörs. Skulle denna regel ha
åsidosatts av domstolen i domsstaten skall erkännande
alltså vägras i övriga konventionsstater.
Vidare får domen inte erkännas om den är oförenlig med
en dom som har meddelats i erkännandestaten (punkten 3)
eller en tidigare meddelad dom i en icke-konventionsstat
(punkten 5). Någon motsvarande regel som gäller domar
från andra konventionsstater finns inte. Skälet härtill är
konventionens dubbla natur och dess regler i Avdelning II
om litispendens och om mål som har samband med
varandra (artikel 21-22) som avser att förhindra att
oförenliga domar meddelas i konventionsstaterna.
I artikel 27 finns slutligen i punkten 4 en mer speciell
vägransgrund som innebär att en fråga om lagval har tillåtits
inverka på frågan huruvida den utländska domen skall
erkännas eller verkställas. Bestämmelserna hänför sig till
fall då domstolen prejudiciellt, dvs. som en förfråga, har
tagit ställning till en fråga om fysisk persons rättsliga
ställning, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga,
makars förmögenhetsförhållanden, arv eller testamente,
dvs. sådana frågor som enligt artikel 1 är uteslutna från
konventionens tillämpningsområde.
Enligt artikel 28 utgör bristande behörighet för
domstolen i ursprungsstaten i vissa uppräknade fall en
tillåten vägransgrund. Såsom påpekats tidigare medför
Luganokonventionens dubbla natur att behovet av sådana
indirekta behörighetsregler har reducerats till ett minimum.
Av artikelns sista stycke framgår således att domstolens
behörighet endast får omprövas i de fall som anges i denna
artikel. Där framhålls också särskilt att ordre public-skäl
inte får åberopas som stöd för en omprövning av domstols
behörighet.
De fall då bristande behörighet utgör tillåten
vägransgrund begränsar sig i princip till de fall då
konventionens tvingande eller exklusiva behörighetsregler
inte har följts. Av artikel 28 första stycket framgår alltså att
erkännande skall vägras om de tvingande
behörighetsreglerna för försäkrings- och konsumenttvister
eller om de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 har
åsidosatts av domstolen i ursprungsstaten.
Artikel 28 innehåller en ytterligare vägransgrund,
nämligen den nyss nämnda situationen då
erkännandestaten enligt bestämmelserna i artikel 59 genom
ett avtal med tredje stat har förbundit sig att inte erkänna
domen. Bestämmelsen är obligatorisk.
I andra stycket av artikel 28 finns ytterligare två fall där
bristande behörighet utgör en tillåten vägransgrund.
Bestämmelserna är fakultativa. Det ena fallet -artikel 54 B-
fallet -- har sin grund i att Luganokonventionens
bestämmelser om domstols behörighet i vissa hänseenden
avviker från Brysselkonventionen. Detta fall tar sikte på de
fall då domstolen i ursprungsstaten av misstag skulle
tillämpa Brysselkonventionen i stället för
Luganokonventionen och erkännande begärs mot någon
som har hemvist i en EFTA-stat. (Att
Luganokonventionen, och inte Brysselkonventionen, skall
tillämpas i de fall svaranden har hemvist inom EFTA
framgår uttryckligen av artikel 54 B.2.a); se avsnitt 2.7
nedan.) Den nu aktuella bestämmelsen i artikel 28 andra
stycket är enligt sin ordalydelse tillämplig inte bara i EFTA-
länderna utan också i EG-länderna. Brysselkonventionen
har ingen motsvarande bestämmelse.
Det andra fallet, som också saknas i
Brysselkonventionen, hänför sig till de fall då domstolen
enligt bestämmelserna i artikel 57 grundat sin behörighet på
en bestämmelse i en specialkonvention, som erkännande-
/verkställighetsstaten inte har tillträtt. Bestämmelsen
kommenteras ytterligare i avsnitt 2.9.
Som jag redan nämnt (avsnitt 2.3.1 vid artikel 5) tillåter
artikel I a i Protokoll Nr 1 Schweiz att i viss begränsad
utsträckning reservera sig mot skyldigheten att erkänna och
verkställa domar som har meddelats i andra
konventionsstater i de fall domstolen grundat sin
behörighet uteslutande på uppfyllelseforum, dvs. artikel
5.1. Eftersom vissa EG- och EFTA-länder kan tänkas vilja
åberopa denna speciella vägransgrund reciprokt, kan detta
i sin tur komma att leda till att domar som meddelats i
Schweiz i de fall den schweiziska domstolen grundat sin
behörighet enbart på artikel 5.1 inte alltid kan erkännas och
verkställas i dessa länder.
Ytterligare en vägransgrund av undantagskaraktär finns
i artikel Ib i Protokoll Nr 1. Den hänger samman med den
speciella behörighetsregel för tvister som gäller avtal om
nyttjanderätt till fast egendom enligt artikel 16.1.b).
Konventionsstaterna får enligt artikel Ib i Protokoll Nr 1
förbehålla sig rätten att inte erkänna och verkställa domar i
de fall domstolen enligt artikel 16.1.b) uteslutande grundat
sin behörighet på svarandens hemvist i rättegångsstaten om
den fasta egendomen är belägen i den stat där erkännande
och verkställighet begärs.
Slutligen finns i andra stycket av artikel II i Protokoll Nr
1 regler om att erkännande och verkställighet under vissa
förutsättningar får vägras i de fall domen gäller ett
civilrättsligt anspråk som har prövats inom ramen för en
brottmålsprocess.
Även om verkställighetsstaten således i viss begränsad
utsträckning får pröva frågan om domstolen i
rättegångsstaten varit behörig följer av artikel 28 tredje
stycket den begränsningen att de faktiska omständigheter
på vilka domstolen i rättegångsstaten grundat sin
behörighet inte får ifrågasättas.
2.5 Övergångsbestämmelser

Konventionen är enligt huvudregeln i artikel 54
tillämplig endast om det rättsliga förfarandet har inletts
efter det att konventionen trädde i kraft i rättegångsstaten.
Reglerna om domstols behörighet, om vilandeförklaring av
mål osv. gäller således bara i fråga om rättsliga förfaranden
som inleds efter det att konventionen trätt i kraft för denna
stat.
För att konventionens regler om erkännande och
verkställighet skall gälla krävs också enligt huvudregeln att
konventionen har tillträtts av såväl rättegångsstaten som
verkställighetsstaten vid den tidpunkt då det rättsliga
förfarandet inleddes.
Från denna regel finns emellertid ett betydelsefullt
undantag i andra stycket av artikel 54. Om det rättsliga
förfarandet inleddes innan konventionen gällde mellan de
två staterna (dvs. innan både rättegångsstaten och
verkställighetsstaten tillträtt konventionen), blir
verkställighetsreglerna likväl tillämpliga -- och
verkställighetsstaten således skyldig att verkställa domen --
om domstolen i rättegångsstaten grundat sin behörighet på
en bestämmelse som är godkänd enligt
Luganokonventionen, dvs. på någon av de bestämmelser
som anges i konventionens Avdelning II (inklusive artikel 4
som tillåter användning av nationella behörighetsregler mot
svarande med hemvist i tredje stat) eller om domstolen
grundat sin behörighet på bestämmelser i en konvention
som gällde staterna emellan vid denna tidpunkt. För att
denna undantagsregel skall gälla krävs dock att de båda
staterna har tillträtt konventionen vid den tidpunkt då
domen meddelades.
Av det sagda följer att bestämmelserna om erkännande
och verkställighet gäller enbart i fråga om domar som har
meddelats efter det att konventionen trätt i kraft dessa
stater emellan. Konventionens erkännande- och
verkställighetsregler kan således aldrig åberopas i fråga om
avgöranden som har meddelats före detta datum.
2.6 Vissa sjörättsliga frågor

Luganokonventionen innehåller några artiklar som
behandlar olika sjörättsliga frågor. Bestämmelserna är
identiska med Brysselkonventionens regler. De tillkom
först genom 1978 års tillträdeskonvention, i samband med
Storbritanniens, Danmarks och Irlands tillträde till
Brysselkonventionen. Man var då ense inom EG om att det
i princip inte fanns något behov av särskilda
behörighetsregler för sjörättsmål i Brysselkonventionen.
Skälet härför var bl.a. konventionens regler om att staterna
behåller den behörighet att pröva mål som de har enligt en
sjörättslig konvention (se härom nedan avsnitt 2.9), och
detta även om svaranden har hemvist i en stat som inte har
tillträtt konventionen i fråga. Dessutom var man ense om
att EGs medlemsstater skulle tillträda 1952 års konvention
om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående
fartyg (den s.k. arrestkonventionen).

Luganokonventionen bygger på samma förutsättningar. För
att ge vissa stater som ännu inte tillträtt
arrestkonventionen -- däribland Sverige -- möjlighet att
ratificera arrestkonventionen har arrestkonventionens
jurisdiktionsbestämmelser, med visst undantag,
övergångsvis förts in i Luganokonventionens artikel 54 A.
En motsvarande övergångsregel finns i
Brysselkonventionen. Jag återkommer senare till frågan om
Sveriges tillträde till arrestkonventionen (vid artikel 54 A;
jfr avsnitt 3.3.7.)
Andra artiklar som behandlar sjörättsliga frågor är
artikel 5.7 som innehåller en särskild behörighetsregel vid
tvister om betalning av bärgarlön för bärgning av skeppslast
m.m. och artikel 6 A som innehåller en behörighetsregel för
mål om begränsning av ansvar till följd av fartygs
användning eller drift.
2.7 Förhållandet mellan Brysselkonventionen och
Luganokonventionen

Brysselkonventionen kan tillträdas enbart av EGs
medlemsländer. Luganokonventionen är i första hand
öppen för EGs och EFTAs medlemsländer. För EG-
länderna innebär detta att två parallella och i någon mån
avvikande instrument kommer att vara tillämpliga. Frågan
om hur de två konventionerna skall förhålla sig till varandra
har därför fått en särskild reglering i artikel 54 B.
Brysselkonventionen har ingen motsvarande regel.
Enligt bestämmelserna i artikel 54 B skall
Luganokonventionen inte inverka på EG-staternas
inbördes tillämpning av Brysselkonventionen. Detta
innebär bl.a. att det är Brysselkonventionen och inte
Luganokonventionen som skall tillämpas om svaranden har
hemvist i en EG-stat och talan väcks vid en domstol i en
annan EG-stat. Detsamma gäller vid erkännande och
verkställighet i en EG-stat av en dom som har meddelats i
en annan EG-stat.
Brysselkonventionens bestämmelser om domstols
behörighet sätts däremot ur spel till förmån för
Luganokonventionen om svaranden har hemvist i en
EFTA-stat eller om domstol i en sådan stat är exklusivt
behörig att pröva målet. Luganokonventionen skall också
tillämpas i fall av litispendens eller när mål har samband
med varandra enligt bestämmelserna i artiklarna 21 och 22
om målen är anhängiga samtidigt i en EG-stat och i en
EFTA-stat. Slutligen skall Luganokonventionen, och inte
Brysselkonventionen, tillämpas vid erkännande och
verkställighet om endera rättegångsstaten eller
verkställighetstaten är en EFTA-stat.
Eftersom EFTA-staterna endast skall tillämpa
Luganokonventionen, är bestämmelserna i artikel 54 B i
första hand av betydelse för EG-länderna. Jag vill här
påpeka att EG-domstolen är behörig att avge besked om
tolkningen av Brysselkonventionens bestämmelser på
begäran av nationella domstolar (se härom i avsnitt 2.11
nedan) men inte i fråga om Luganokonventionens
bestämmelser.
För EFTA-staterna har bestämmelserna i artikel 54 B en
annan betydelse, genom att de garanterar att
Luganokonventionen och dess bestämmelser kommer att
respekteras och tillämpas i EG-länderna. Eftersom
Brysselkonventionen och Luganokonventionen är i stort
sett identiska kan artikel 54 B visserligen sägas vara utan
betydelse i dag. EFTA-staterna har dock ingen kontroll
över Brysselkonventionens framtida innehåll och
bestämmelserna kan därför möjligen få betydelse i
framtiden.
I en tredje punkt i artikel 54 B finns regler som är
tillämpliga inte bara inom EG utan också i EFTA-länderna.
Jag har redan berört dessa bestämmelser (avsnitt 2.4.4).
Enligt dessa får erkännande och verkställighet vägras --
utöver på de grunder som anges i konventionens Avdelning
III -- om domstolen i rättegångsstaten har grundat sin
behörighet på en bestämmelse som avviker från
Luganokonventionens bestämmelser i de fall erkännande
eller verkställighet begärs mot någon som har hemvist i en
EFTA-stat. Även om bestämmelserna i artikel 54 B tredje
punkten också gäller i EG-länderna är de främst avsedda
som en ventil för EFTA-staterna för det fall det i
Brysselkonventionen skulle introduceras nya
behörighetsregler och domstolen i rättegångsstaten av
misstag grundar sin behörighet på en sådan.
Bestämmelserna i artikel 54 B tredje punkten är så
utformade att de ger EFTA-länderna möjlighet att skydda
inte bara de gäldenärer som har hemvist i den egna staten
utan alla gäldenärer som har hemvist utanför EG. Som
jämförelse kan här nämnas artikel 57.4 där en motsvarande
vägransgrund kan åberopas enbart i fråga om en svarande
som har hemvist i just verkställighetstaten.
2.8 Förhållandet mellan Luganokonventionen och
andra generella verkställighetskonventioner

Av artikel 55 framgår att Luganokonventionen i princip
ersätter de generella verkställighetskonventioner som gäller
mellan staterna. Dessa konventioner räknas upp i artikeln.
Uppräkningen i artikel 55 överensstämmer inte med
motsvarande artikel i Brysselkonventionen eftersom
Brysselkonventionen innehåller en uppräkning av de
mellan EG-länderna gällande konventionerna.
Brysselkonventionen fortsätter att gälla EG-länderna
emellan och denna uppräkning kunde därför undvaras i
Luganokonventionen. I stället räknas här upp de
konventioner som gäller mellan olika EG- och EFTA-
länder och EFTA-länderna inbördes.
För Sverige gäller detta 1932 års konvention mellan
Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om
erkännande och verkställighet av domar och 1977 års
konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och
Sverige om erkännande och verkställighet av domar på
privaträttens område. 1977 års konvention ersätter 1932 års
konvention. Island har dock inte tillträtt 1977 års
konvention och 1932 års konvention är därför alltjämt
tillämplig i förhållande till Island. Luganokonventionen
ersätter vidare 1936 års konvention mellan Sverige och
Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och
skiljedomar liksom 1982 års konvention mellan Sverige och
Österrike om erkännande och verkställighet av civildomar.
Sverige har inte ingått något generellt verkställighetsavtal
med något annat av EGs medlemsländer än Danmark.
Av artikel 56 följer att dessa konventioner dock skall
fortsätta att gälla på de områden som faller utanför
Luganokonventionens tillämpningsområde och i fråga om
avgöranden som har meddelats före Luganokonventionens
ikraftträdande.
2.9 Förhållandet mellan Luganokonventionen och
andra konventioner på särskilda områden

Luganokonventionen är en generell konvention och
ersätter inte de olika speciella konventioner som
konventionsstaterna har ingått eller kan komma att ingå på
skilda områden. Av artikel 57.1 framgår tvärtom att
Luganokonventionen inte skall inverka på konventioner
som konventionsstaterna har tillträtt eller kommer att
tillträda och som på särskilda områden reglerar domstolars
behörighet eller erkännande och verkställighet av domar.
Ett viktigt skäl för denna lösning är att man i
Luganokonventionen inte har kunnat beakta alla tänkbara
regler som kan behövas på olika särskilda områden och att
Luganokonventionen inte skall hindra det internationella
samarbetet inom olika specialområden, där samarbetet ofta
omfattar också andra stater. Regleringen i artikel 57.1
innebär att de olika specialkonventionerna fortsätter att
gälla fullt ut och har företräde framför
Luganokonventionens regler i den mån de sammanfaller.
Bestämmelserna syftar på en rad olika
specialkonventioner på bl.a. transporträttens område och
exempelvis i fråga om familjerättslig underhållsskyldighet.
En del av dessa särskilda konventioner innehåller regler om
domstols direkta behörighet men saknar bestämmelser om
erkännande och verkställighet av domar (bl.a. 1929 års
Warzawakonvention om vissa gemensamma bestämmelser i
fråga om internationell luftbefordran). Andra konventioner
reglerar enbart erkännande- och verkställighetsfrågor, så
exempelvis 1973 års Haagkonvention om erkännande och
verkställighet av avgöranden angående
underhållsskyldighet. Vissa konventioner innehåller såväl
domsrätts- som erkännande- och verkställighetsregler. Ett
exempel är 1980 års Bernfördrag om internationell
järnvägstrafik (COTIF). En annan konvention som faller
under denna artikel är 1952 års arrestkonvention som jag
nyss berörde (avsnitt 2.6).
Av första punkten i Protokoll Nr 3 framgår att med
sådana konventioner på särskilda områden jämställs för
EG-ländernas del rättsakter som har utfärdats av
gemenskapens institutioner. Jag återkommer strax till
detta.
Genom regleringen i punkterna 2, 3 och 4 i artikel 57 har
man närmare utvecklat innebörden av regleringen i
punkten 1 och knutit samman Luganokonventionen och de
särskilda konventionerna. Av punkten 2 framgår sålunda
att domstolarna får grunda sin behörighet på regler i en
särskild konvention även om svaranden har hemvist i en
konventionsstat som inte har tillträtt konventionen i fråga.
Det innebär alltså att en svarande med hemvist i en EFTA-
stat kan instämmas inför en fransk domstol med stöd av en
behörighetsregel som strider mot Luganokonventionens
regler, och detta således trots att den aktuella EFTA-staten
inte har tillträtt den aktuella särskilda konventionen. De i
artikel 20 uppställda reglerna till skydd för svaranden skall
dock alltid tillämpas.
Regleringen i artikel 57 innebär med andra ord ett
undantag från regeln i artikel 3 som ju föreskriver att inga
andra behörighetsregler än de som anges i
Luganokonventionens artikel 5-18 får tillämpas av domstol
i en konventionsstat i förhållande till svarande med hemvist
i en annan konventionsstat.
Av punkten 3 framgår vidare att domar som har
meddelats på grundval av sådana särskilda
behörighetsregler som avses i punkten 1 skall erkännas och
verkställas i de andra konventionsstaterna enligt
bestämmelserna i Luganokonventionens Avsnitt III.
Bestämmelsen är egentligen bara ett förtydligande. Det
följer redan av Luganokonventionens konstruktion att en
sådan dom skall verkställas i de andra konventionsstaterna.
Som redan påpekats (avsnitt 2.4.1) skall ju alla avgöranden,
oavsett om Luganokonventionens behörighetsregler varit
tillämpliga under rättegången eller inte, verkställas i övriga
konventionsstater. I gengäld har svaranden ett skydd mot
verkställighet: Artikel 57.4 medger att erkännande och
verkställighet vägras om verkställighetsstaten inte har
tillträtt den särskilda konvention vars behörighetsregler
tillämpats i målet. En förutsättning för vägran är att
gäldenären har hemvist just i verkställighetstaten (och
möjligheten att vägra erkännande och verkställighet är
därmed mer begränsad än den som följer av artikel 54 B
punkten 3).
I fråga om behörighetsregler som följer av särskilda
konventioner har man således valt den konstruktionen att
konventionsstaterna accepterar deras tillämpning i andra
konventionsstater. Man avstår därmed från att ''''''''skydda'''''''' de
svarande som har hemvist i den egna staten mot sådana
utländska rättegångar. I gengäld förbehåller man sig rätten
att ''''''''skydda'''''''' dessa svarande mot verkställighet i det egna
landet.
Som jag nyss nämnde jämställs enligt Protokoll Nr 3
rättsakter utfärdade av EGs institutioner med de särskilda
konventioner som regleras i artikel 57. EG-länderna är
skyldiga att efterleva sina åtaganden enligt EG-fördragen
samtidigt som EFTA-länderna har anspråk på att
Luganokonventionens regler respekteras. EFTA-länderna
har mot denna bakgrund accepterat att EG-länderna, även
gentemot svarande med hemvist i EFTA-länderna,
tillämpar regler som beslutats i EGs rättsakter. EG-
länderna å sin sida har i en särskild förklaring till Protokoll
Nr 3 förklarat att de skall vidta alla de åtgärder som står i
deras makt för att Luganokonventionens regler om
behörighet, erkännande och verkställighet skall
upprätthållas när sådana rättsakter utarbetas.
Bestämmelserna i punkten 4 innebär samtidigt att
EFTA-länderna inte behöver erkänna och verkställa domar
från EG-länderna där domstolen grundat sin behörighet på
bestämmelser i en sådan rättsakt. Någon rättsakt av aktuellt
slag har än så länge inte beslutats inom EG; en EG-
förordning om varumärken som innehåller
behörighetsregler är dock under utarbetande.
Artikel 57 har också uppmärksammats i Protokoll Nr 3
till konventionen. Den ständiga kommitté som skall granska
hur Luganokonventionen fungerar skall således enligt
protokollets artikel 4 särskilt följa tillämpningen av artikel
57.
Brysselkonventionens artikel 57 har genom 1989 års
tillträdeskonvention justerats för att bättre överensstämma
med Luganokonventionens bestämmelser. Vissa skillnader
kvarstår dock. Bestämmelsen om EGs rättsakter framgår
således direkt av Brysselkonventionens artikel 57.
Brysselkonventionen innehåller heller ingen motsvarighet
till punkten 4; EGs medlemsländer kan således inte
sinsemellan vägra verkställighet på den grunden att
domstolen grundat sin behörighet på bestämmelser i en
konvention som verkställighetsstaten inte har tillträtt.
2.10 Slutbestämmelser

Av slutbestämmelserna, artiklarna 60-68, framgår
inledningsvis att konventionen i första hand får tillträdas av
EGs och EFTAs medlemsländer. Konventionen skall
ratificeras och den träder i kraft tre månader efter det att
två stater, varav den ena är medlem i EG och den andra
medlem i EFTA, har deponerat sina
ratifikationsinstrument. I förhållande till varje annan
signatärstat träder den i kraft tre månader efter det att
denna deponerat sitt ratifikationsinstrument.
Stater som blir medlemmar i EG resp. EFTA efter det
att konventionen öppnades för undertecknande kan enligt
artikel 62.1.a) ansluta sig till konventionen. Detta kan
således bli aktuellt för Liechtenstein som numera är
medlem i EFTA.
Också andra stater än EGs och EFTAs medlemsländer
kan enligt artikel 60 c) och 62.1 b) ansluta sig till
konventionen efter särskild inbjudan. En förutsättning
härför är att en stat som har tillträtt konventionen begär
detta. Staten i fråga skall således ha en sponsor som redan
har tillträtt konventionen. Samtycke krävs dessutom från
alla EG- och EFTA-länderna, även dem som inte ens
undertecknat Luganokonventionen och ev. nya medlemmar
i EG resp. EFTA. Om en EG- eller EFTA-stat själv inte
önskar samarbeta med den aktuella staten samtidigt som
den ogärna blockerar ett sådant samarbete för övriga stater
kan den enligt bestämmelserna i artikel 62.4, trots att den
således samtyckt till att inbjuda staten i fråga, inom viss tid
framställa en invändning mot anslutningen. En sådan
invändning medför att konventionen inte träder i kraft
mellan denna stat och den nytillträdda staten.
Av slutbestämmelserna framgår vidare att de till
konventionen fogade protokollen utgör en integrerad del av
konventionen (artikel 65), att konventionen har upprättats
på alla de fjorton EG- och EFTA-språken och att alla
språkversionerna har lika giltighet (artikel 68).
2.11 En enhetlig tolkning av konventionen

För att säkerställa en enhetlig tolkning av
Brysselkonventionens bestämmelser har EGs
medlemsländer i ett särskilt protokoll till
Brysselkonventionen givit EG-domstolen behörighet att
avge besked om konventionens tolkning. Nationella
domstolar i de olika EG-länderna kan sålunda under
pågående rättegång inhämta besked från EG-domstolen om
Brysselkonventionens tolkning i olika hänseenden enligt ett
system som motsvarar de s.k. förhandsbeskeden enligt
artikel 177 i Romfördraget. Av olika skäl ansågs EG-
domstolen inte kunna ges en motsvarande behörighet att
tolka Luganokonventionens bestämmelser. När
Luganokonventionen utarbetades hade diskussionerna om
ett EES-avtal (jfr avsnitt 3.1) ännu inte inletts och det var
heller inte aktuellt att diskutera möjligheten av att
överlämna en sådan tolkningsbehörighet till en EG/EFTA-
sammansatt domstol. För att säkerställa en så enhetlig
tolkning som möjligt av Luganokonventionens
bestämmelser och för att i görligaste mån se till att dess
bestämmelser tolkas i enlighet med Brysselkonventionens
bestämmelser har bestämmelserna i Protokoll Nr 2
tillkommit.
I preambeln till protokollet framhålls bl.a. den
väsentliga anknytningen mellan de två konventionerna, att
avtalsparterna är medvetna om EG-domstolens
tolkningsavgöranden och att Luganokonventionen arbetats
fram på grundval av Brysselkonventionen i belysning av
dessa tolkningsavgöranden. Härav framgår att
bestämmelser i Luganokonventionen som överensstämmer
med Brysselkonventionen skall förstås på det sätt EG-
domstolen tolkat dem; EG-domstolens
tolkningsavgöranden fram till tidpunkten för
konventionens undertecknande -- dvs. den 16 september
1988 -- ingår därigenom som en mer eller mindre integrerad
del av konventionen.
EG-domstolens framtida tolkningsavgöranden har inte
givits någon sådan särställning. I stället framgår av
protokollets artikel 1 och av två till protokollet fogade
förklaringar att ömsesidig hänsyn skall tas till avgöranden
som meddelats enligt de båda konventionerna. Jag vill i
detta sammanhang framhålla att EG-domstolen inte är
behörig att uttala sig om tolkningen av
Luganokonventionen och att domstolarna i EGs
medlemsländer således inte kan vända sig dit med
tolkningsfrågor under handläggningen av ett mål där
Luganokonventionen skall tillämpas.
För att möjliggöra ett sådant ömsesidigt hänsynstagande
skall ett system för utväxling av domar inrättas; domar som
har meddelats i sista instans enligt de båda konventionerna
liksom EG-domstolens domar och andra domar av särskild
betydelse skall således utväxlas via en central myndighet,
registratorn vid EG-domstolen (artikel 2). Dessutom skall
en ständig kommitté inrättas. Denna skall i första hand
fungera som ett forum för utbyte av erfarenheter om hur
konventionen fungerar.

Prop.
1991/92
128

3 Allmän motivering

3.1 Sveriges tillträde till Luganokonventionen

Mitt förslag: Sverige skall tillträda konventionen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Alla är positiva. Svenska
Arbetsledareförbundet har dock krävt någon form av
garanti för att utländska skadeståndsdomar inte verkställs i
Sverige om domstolen tillämpat rättsregler som är
främmande för svensk rätt.
Skälen för mitt förslag: Svensk rätt saknar i stor
utsträckning regler om domstols internationella behörighet
på privaträttens område. I den mån sådana regler finns
bygger de ofta på internationella åtaganden och täcker
endast vissa specialområden såsom atomansvarighet,
transport och patent. I övriga situationer får svenska
domstolar analogivis söka ledning i våra interna
forumregler.
Även i frågor om erkännande och verkställighet av
domar i internationella förhållanden är det svenska
regelsystemet ofullständigt. En förutsättning för att en
utländsk dom på privaträttens område skall kunna
verkställas i Sverige är att det finns en särskild föreskrift om
detta (3 kap. 2 § utsökningsbalken). En sådan bestämmelse
är normalt grundad på en internationell överenskommelse i
ämnet och förutsätter således i allmänhet ömsesidighet.
Sverige har ingått generella verkställighetsavtal med de
övriga nordiska länderna och med Schweiz och Österrike
men inte med några andra stater. Vi har dock
internationella åtaganden rörande domsverkställighet på
vissa specialområden, t.ex. i fråga om familjerättsliga
underhållsbidrag och på transporträttens område.
Utländska domar verkställs således i Sverige i mycket
begränsad utsträckning. På samma sätt är möjligheterna till
verkställighet utomlands av svenska domar mycket
begränsade, även om vissa europeiska stater är beredda att
verkställa utländska domar utan krav på ömsesidighet.
Vid 1988 års remissbehandling (se avsnitt 1) fick frågan
om ett svenskt tillträde till Luganokonventionen ett i
huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. Den
något avvaktande attityd som i det skedet kunde skönjas
hos en del av dem har nu ersatts av en mera välvillig
inställning. Till grund för den tidigare attityden låg framför
allt en osäkerhet kring det västeuropeiska samarbetets art,
omfattning och former. Man ansåg det vara mera logiskt att
söka uppnå ett större mått av rättslig harmonisering i
materiella hänseenden EG- och EFTA-staterna emellan,
innan en samordning kom till stånd på det processuella
planet. Från remissinstanserna framfördes också
synpunkter på formerna för den svenska
exekvaturprövningen och det närmare innehållet i olika
artiklar. Frågor av detta slag har i viss utsträckning tagits
upp även vid remissbehandlingen av 1991 års promemoria.
Jag kommer i den följande framställningen att belysa dessa
spörsmål i de sammanhang där de naturligt hör hemma.
Ett utökat europeiskt samarbete på det rättsliga området
är en viktig beståndsdel i den integrationsprocess som nu
pågår inom ramen för förhandlingarna om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde, EES (se härom bl.a. i Ds
1990:58 Ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde och
den svenska grundlagen, prop. 1990/91:65 om ändring i
regeringsformen med anledning av ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde och Skr 1991/92:58 i samma
ämne). Förhandlingarna om ett EES-avtal avslutades den
14 februari 1992. Avtalet kommer troligtvis att
undertecknas inom kort. Brysselkonventionen ingår inte i
EG-rätten som sådan men har sin grund i Romfördraget.
Den ingår heller inte i den EG-rätt som avses bli en del av
EES-avtalet. I stället är Luganokonventionen ett parallellt
instrument till Brysselkonventionen på samma sätt som
EES-avtalet kan sägas bli ett parallellt instrument till EG-
rätten. Man har under EES-förhandlingarna utgått från att
EG- och EFTA-staterna kommer att tillträda
Luganokonventionen. En direkt koppling mellan EES-
förhandlingarna och Luganokonventionen har exempelvis
gjorts på området för produktansvar. Det bör dock
understrykas att Luganokonventionen står på egna ben och
inte är beroende av att ett EES-avtal träffas.
Genom Luganokonventionen öppnas möjligheter för att
utländska domar mer generellt skulle kunna verkställas i
Sverige liksom för att svenska domar skulle kunna
verkställas utomlands.
Luganokonventionen tillåter också stater utanför EG-
EFTA-kretsen att under vissa förutsättningar tillträda
konventionen. Den kan därför i en framtid komma att
innebära en enhetlig och samordnad
verkställighetslagstiftning för ett mycket stort antal stater,
såväl europeiska som utomeuropeiska.
Luganokonventionen innehåller inte bara regler om
erkännande och verkställighet av utländska domar utan
även regler som är tillämpliga under rättegången som
sådan. Dessa är utformade för att i största möjliga
utsträckning skydda svarande som har hemvist i en stat som
har tillträtt konventionen och diskriminerar därigenom
svarande med hemvist i en stat som står utanför
konventionen. Konventionsstaterna får exempelvis
tillämpa sina nationella behörighetsregler, inklusive dem
som är förbjudna i Luganokonventionen, gentemot
svarande med hemvist i en stat som inte har tillträtt
konventionen. Konventionens verkställighetsregler medför
i sin tur att en dom som har meddelats i en konventionsstat
skall erkännas och verkställas i övriga konventionsstater,
vare sig konventionens behörighetsregler varit tillämpliga
på rättegången eller inte.
Brysselkonventionen har exakt samma struktur och
medför därför att en dom som i dag meddelas i en EG-stat
mot en svarande med hemvist i Sverige kan verkställas i hela
EG-området. En särskild nordisk reglering gör det möjligt
för Danmark att vägra verkställighet om domstolen i fråga
grundat sin behörighet på en s.k. exorbitant forumregel --
jag har berört dessa regler i avsnitt 2.3.1 -- men i övrigt är
domen således verkställbar i alla EG-länder. Ett svenskt
tillträde till Luganokonventionen skulle innebära att en
svarande med hemvist i Sverige skyddas mot tillämpningen
av andra behörighetsregler än dem som är godkända i
konventionen.
Den tanke som konventionen bygger på är att tvisterna
i största möjliga utsträckning skall prövas vid sina naturliga
fora, i de stater till vilka tvisten har sin naturliga
anknytning, samtidigt som parterna ges stor frihet att avtala
om behörig domstol. En svarande skall alltså slippa
processa utomlands såvida det inte är sakligt motiverat med
hänsyn till tvistens art. Konventionen ger därmed ett skydd
för svaranden redan på rättegångsstadiet i stället för --
såsom normalt brukar gälla i verkställighetsavtal -- ett skydd
först på verkställighetsstadiet.
När det gäller Brysselkonventionens och
Luganokonventionens behörighetsregler har det under
årens lopp uttalats delade meningar om huruvida reglerna
alltid är de bästa. Vissa hävdar således att kontraktsforum
skulle vara att föredra framför den i konventionen valda
regeln om uppfyllelseforum medan andra föredrar
konventionens lösning. Tveksamhet har från vissa håll
yppats i fråga om bestämmelsen om att tyst prorogation
grundar behörighet. Dessa farhågor bör dock inte
överdrivas. Behörighetsregler av detta slag är vanliga i
konventionssammanhang. Exempel på sådana regler finns
för övrigt i den nordiska och i den svensk-schweiziska
verkställighetslagstiftningen (men saknas däremot i den
svensk-österikiska; se prop. 1982/83:117 s. 21 ff.).
Luganokonventionen innebär här i gengäld den fördelen att
svaranden får sina invändningar om att domstolen är
obehörig prövade redan i rättegångsstaten i stället för att,
som vid tillämpning av en enkel verkställighetskonvention,
få denna fråga prövad först på verkställighetsstadiet (jfr
avsnitt 5 vid artikel 18).
Konventionens behörighetsregler överensstämmer --
med undantag för regeln om uppfyllelseforum -- i allmänhet
med svenska internationella behörighetsregler sådana de
utkristalliserats i rättspraxis. Ingen viktigare
behörighetsregel saknas heller i konventionens katalog över
tillåtna fora. Att förmögenhetsforum inte finns med och att
svensk domstol således inte kan pröva ett mål om den enda
anknytningen till Sverige är den att svaranden har tillgångar
här, har mindre betydelse mot bakgrund av att
verkställigheten av det utländska avgörandet kan ske i
Sverige och att konventionen tillåter att svensk domstol
förordnar om kvarstad beträffande tillgångarna i fråga.
Att konventionen innehåller direkta behörighetsregler
har också ett självständigt värde genom att de medför en
harmonisering av alla EG- och EFTA-ländernas lagstiftning
på området och att alla dessa stater således kommer att
tillämpa samma domsrättsregler.
Några av remissinstanserna har fäst uppmärksamheten
på s.k. ''''''''forum shopping''''''''. Med detta uttryck menas att
käranden utnyttjar en möjlighet att väcka talan i en stat vars
lagvalsregler utpekar en för honom önskvärd tillämplig lag.
Så länge konventionsstaterna inte har harmoniserat sin
internationellt privaträttsliga lagstiftning kommer
konventionen att lämna visst utrymme för sådant
förfarande från kärandens sida. Jag är väl medveten om
detta problem. EG-länderna har sinsemellan sökt lösa
problemet genom upprättandet av 1980 års Romkonvention
om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktelser. Frågan om
att i Sverige införa lagstiftning med motsvarande innehåll
övervägs inom justitiedepartementet. I Finland antogs en
sådan lag för ett par år sedan och i Norge pågår för
närvarande arbete med en proposition i frågan.
Jag nämnde inledningsvis att Svenska
Arbetsledareförbundet (SALF) har krävt någon form av
skydd mot verkställighet av utländska skadeståndsdomar
där domstolen tillämpat rättsregler som är främmande för
svensk rätt. SALF har därvid föreslagit att en statlig garanti
skall träda in till skydd för den skadeståndsskyldige.
Bakgrunden till SALFs framställning är ett
uppmärksammat avgörande av en italiensk domstol. Jag vill
till en början understryka att Luganokonventionens
verkställighetsregler bygger på att de olika
konventionsstaterna har förtroende för varandras
rättssystem. I konventionen finns också en bestämmelse
som ger möjlighet att vägra verkställighet av hänsyn till
ordre public. Självfallet kan jag inte uttala mig om i vad mån
denna bestämmelse skulle vara tillämplig på ett sådant fall
som SALF har tagit upp. Men tanken att svenska staten
skulle gå in och kompensera parter som förlorat ett mål vid
utländsk domstol kan jag inte ansluta mig till. Att på det
viset minska riskerna för svenska företag som är verksamma
på den internationella marknaden innebär en snedvridning
av konkurrensen som knappast skulle godtas i det övriga
Europa. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att arbeta
vidare på SALFs förslag.
Ett tillträde till Luganokonventionen innebär också att
reglerna på detta område samlas i en och samma svenska
lagstiftning i stället för att, som hittills, splittras upp i olika
lagar allteftersom Sverige ingår olika bilaterala
verkställighetsavtal, med allt vad det innebär av olika
särlösningar.
Det är -- i vart fall för närvarande -- tveksamt om
konventionen kommer att få någon större betydelse för
större företag. Dessa har i allmänhet skiljeklausuler i sina
avtal och då är konventionen inte tillämplig. Å andra sidan
är ett, av flera, skäl för dessa skiljeklausuler att parterna
därmed oftast kan påräkna internationell verkställighet av
skiljedomen. Genom att också vanliga domar mer generellt
blir verkställbara utomlands kan ett tillträde till
Luganokonventionen möjligen påverka detta mönster. Den
uppfattningen delas av flera remissinstanser.
Brysselkonventionen fortsätter att gälla EGs
medlemsländer emellan medan Luganokonventionen blir
tillämplig dels mellan EG-länderna och EFTA-länderna,
dels mellan EFTA-länderna inbördes. Härav följer också
att ett svenskt medlemskap i EG inte skulle göra ett svenskt
tillträde till Luganokonventionen onyttigt; den skulle i så
fall fortsätta att gälla i Sveriges förhållande till EFTA-
länderna och, i en framtid, i förhållande till andra stater
utanför EG/EFTA-kretsen som kan komma att tillträda
konventionen. Ett svenskt medlemskap i EG skulle
samtidigt kräva ett svenskt tillträde till
Brysselkonventionen varefter Sverige således, liksom EGs
övriga medlemsländer, skulle bli bundet av två parallella
instrument.
Det finns goda förutsättningar för att Danmark,
Finland, Norge och Sverige kan samordna ett tillträde till
Luganokonventionen. I Finland kommer en proposition i
ämnet att läggas fram våren 1992. Även i Norge beräknas
riksdagsbehandling av frågan kunna påbörjas under våren.
För Islands del är det dock ovisst när konventionen kan
komma att tillträdas.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Sverige torde ha
åtskilligt att vinna och knappast något att förlora på ett
tillträde till konventionen. Ett sådant tillträde har också i
ljuset av den pågående europeiska integrationsprocessen
kommit att framstå som alltmer självklart. Jag vill mot
bakgrund av dessa överväganden föreslå att vi från svensk
sida nu tar steget fullt ut mot en ratifikation av
konventionen. Jag återkommer strax till den närmare
tidplanen för förfarandet (avsnitt 3.3.8).
3.2 Vissa frågor i konventionen

3.2.1 Reservationer m.m.
Mitt förslag: Sverige skall tills vidare utnyttja
möjligheten att reservera sig mot en bestämmelse i
Protokoll Nr 1 som innebär att handlingar kan sändas för
delgivning mellan konventionsländerna på
tjänstemannanivå. Härutöver skall inga reservationer göras
från svensk sida.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett i
huvudsak positivt mottagande. Från ett håll har dock
föreslagits att vi i Sverige avstår från reservationen mot
bestämmelsen i Protokoll Nr 1 och i stället anpassar vår
nationella lagstiftning till denna bestämmelse. En av de
remissinstanser som godtagit reservationen har anfört att de
svenska delgivningsreglerna på sikt bör anpassas till den
lösning som valts i konventionen. Från ett annat håll har
ifrågasatts om inte Sverige bör utnyttja möjligheten att
reservera sig mot bestämmelsen i artikel 16.1 b).
Skälen för mitt förslag: I Protokoll nr 1 finns en del
särbestämmelser för olika konventionsstater.
Bestämmelserna går i de flesta fall ut på att vissa av
konventionens regler inte skall tillämpas i förhållande till
staten i fråga. Det handlar såväl om forumregler som om
regler rörande erkännande och verkställighet. En av
särbestämmelserna rör bl.a. Sverige (artikel V b). Den
behandlar domstols behörighet i tvist mellan fartygsbefäl
och besättningsmedlemmar. Jag återkommer strax till den
bestämmelsen (avsnitt 3.3.7).
Protokoll Nr 1 ger också konventionsstaterna möjlighet
att i två frågor reservera sig mot
konventionsbestämmelserna. Av artikel I b framgår sålunda
att en stat får förbehålla sig rätten att inte erkänna och
verkställa domar rörande nyttjanderätt i vissa fall där
domstolens behörighet har grundats på svarandens hemvist
och inte på var av egendomen i fråga är belägen. Det andra
fallet återfinns i artikel IV andra stycket och rör delgivning.
Enligt en i detta stycke intagen huvudregel får handlingar
sändas mellan de olika staterna på tjänstemannanivå.
Samtidigt slås fast att en konventionsstat har rätt att
motsätta sig detta delgivningförfarande.
Artikel 1 b i Protokoll Nr 1 tillåter som sagt en
konventionsstat att, med avseende på ett visst fall, reservera
sig mot skyldigheten att erkänna och verkställa en dom som
har meddelats i en annan konventionsstat. Det fall som
avses är då domstolen i ursprungsstaten uteslutande har
grundat sin behörighet på artikel 16.1 b), som behandlar
vissa tidsbegränsade avtal om nyttjanderätt till fast
egendom, t.ex. hyra av semesterbostad. Behörighetsregeln
i artikel 16.1 b) tillkom på EFTA-staternas begäran och
kunde accepteras av EG-staterna endast i kombination med
en rätt att reservera sig mot skyldigheten att erkänna och
verkställa sådana domar. Svenska domstolar torde redan i
dag anse sig ha domsrätt i mål av detta slag, även om
fastigheten således är belägen utomlands (jfr bl.a.
NJA 1979 s. 151 och SvJT 1958 rf s. 13), och de torde därför
heller inte göra anspråk på exklusiv behörighet i ett sådant
mål enbart på den grunden att fastigheten är belägen här.
Det finns mot denna bakgrund inga skäl för Sverige att
utnyttja den nu aktuella reservationsmöjligheten.
Enligt artikel IV andra stycket i Protokoll Nr 1
kan, som nyss nämnts, handlingar som skall delges enligt
Luganokonventionen sändas direkt mellan
tjänstemännen i konventionsstaterna utan inblandning av
centralorgan. En stat som tillträder konventionen kan enligt
samma artikel genom en förklaring till depositarien -- dvs.
det schweiziska federala rådet (artikel 61.2) -- motsätta sig
detta delgivningsförfarande.
Sverige har reserverat sig mot tillämpningen av
motsvarande bestämmelse (artikel 10.b) i 1965 års
Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i
mål och ärenden av civil och kommersiell natur.
Reservationen motiverades med att svenska myndigheter
enligt gällande rätt inte torde vara ovillkorligt skyldiga att
tillmötesgå en direkt gjord framställning om delgivning som
härrör från utomnordisk myndighet och att det knappast
förelåg något praktiskt behov av att vid sidan av de i
konventionen föreskrivna andra metoderna för
överlämnande av delgivningshandlingar införa en sådan
förpliktelse för de svenska delgivningsmyndigheterna
(prop. 1969:32 s. 7 f.).
Frågan är om Sverige bör behandla
delgivningskonventionens och Luganokonventionens
bestämmelser härom på samma sätt eller om
Luganokonventionen motiverar en annan ståndpunkt. Det
kan också ifrågasättas om det finns skäl att nu ändra den
ståndpunkt som intogs vid tillträdet till
delgivningskonventionen.
Syftet bakom bestämmelserna i artikel IV andra stycket
är att effektivisera tillämpningen av Luganokonventionen.
Det kan dock ifrågasättas om de skulle innebära någon
effektivitetsvinst för svenska förhållanden.
En tillämpning av artikel IV andra stycket skulle enligt
gällande svenska bestämmelser (1 § kungörelsen 1909:24 s.
1 angående delgivning av handling på begäran av utländsk
myndighet) innebära att delgivningshandlingen får sändas
direkt till länsstyrelse i stället för att sändas till det svenska
centralorganet, dvs. utrikesdepartementet. Länsstyrelserna
tar dock sedan flera år tillbaka i praktiken ingen befattning
med delgivningsframställningar från utlandet. I stället
ombesörjer utrikesdepartementet delgivningen enligt
delgivningslagens bestämmelser, vilket i första hand
innebär delgivning per post (ordinär delgivning) eller
genom bistånd från polismyndighet
(stämningsmannadelgivning). Det kan befaras att en
tillämpning av artikel IV i Sverige -- i strid mot sitt syfte --
skulle medföra en försämrad effektivitet. Bl.a. har
utrikesdepartementet en viktig samordnande och
kontrollerande funktion som skulle riskera att gå förlorad.
De remissinstanser som föreslagit att vi i Sverige skall
anpassa vår lagstiftning om delgivning i internationella
förhållanden till konventionens bestämmelser tror att
delgivningsförfarandet skulle vinna i effektivitet om det förs
ned på lokal nivå. Jag har viss förståelse för dessa
synpunkter. De svenska bestämmelserna om delgivning i
internationella förhållanden är dock -- sådana de kommit
att tillämpas -- inte avpassade för sådana direktkontakter
som avses i artikel IV. Bestämmelserna är för närvarande
föremål för en mer samlad översyn. Det vore mot den
bakgrunden förhastat att i dagsläget införa särbestämmelser
som tar sikte enbart på Luganokonventionen. Jag anser
således att Sverige tills vidare bör utnyttja den
reservationsrätt som anvisas i artikel IV andra stycket i
Protokoll Nr 1.
Protokoll Nr 1 innehåller också en särskild
reservationsmöjlighet för Schweiz. Artikel 1 a ger Schweiz
rätt att i viss utsträckning reservera sig mot erkännande och
verkställighet av domar. Det rör sig om fall då den
utländska domstolen uteslutande har grundat sin
behörighet på regeln om uppfyllelseforum i artikel 5.1. En
sådan reservation från schweizisk sida kommer möjligen att
föranleda en reciprok tillämpning i vissa stater, dvs. att
dessa utnyttjar den rätt folkrätten ger staterna att i
motsvarande mån vägra erkänna och verkställa domar som
har meddelats i Schweiz när domstolen har grundat sin
behörighet uteslutande på artikel 5.1. Under de nordiska
överläggningarna har konstaterats att de nordiska länderna
inte torde ha några skäl för en motreservation av detta slag.
Jag har därför inte funnit anledning att föreslå någon sådan
reservation för svensk del.
3.2.2 Exekvaturmyndigheter

Mitt förslag: Svea hovrätt skall pröva
verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra
skedet. Hovrättens beslut skall därefter kunna överklagas
till högsta domstolen. Där skall ställas krav på
prövningstillstånd.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Fem remissinstanser har
särskilt tagit upp frågan om valet av exekvaturmyndigheter.
Svea hovrätt har ingen erinran mot att både det första och
det andra skedet av prövningen sker där. Hovrätten över
Skåne och Blekinge och domstolsverket ser hellre att den
inledande prövningen sker vid tingsrätt och att ett
överklagande sedan följer den normala instansordningen.
Från riksskatteverket och Lunds universitet förespråkas att
den inledande prövningen läggs på
kronofogdemyndigheterna.
Vid remissbehandlingen av 1988 års promemoria
uttalade sig ytterligare tre remissinstanser till förmån för att
det första skedet av exekvaturprövningen skulle ske i Svea
hovrätt. En av dem föreslog därvid att högsta domstolen
skulle träda in redan i det andra skedet.
Skälen för mitt förslag: Exekvaturprövningen är i
Luganokonventionen uppdelad i tre etapper. Den första
etappen utgörs av ett summariskt enpartsförfarande (artikel
32 och 34). Det därvid meddelade avgörandet kan
överklagas av förlorande part (artikel 37.1 och 40.1).
Processen i den andra etappen är kontradiktorisk (artikel
37.1 och 40.2). Tappande part har sedan möjlighet att föra
upp frågan i en högsta instans (artikel 37.2 och 41). Av
konventionen framgår att denna möjlighet i flera länder är
underkastad vissa begränsningar.
I konventionen anges vilka domstolar som i de olika
länderna skall fullgöra dessa uppgifter. Det kan verka
senkommet att i detta skede diskutera en fråga som redan
har reglerats i konventionen. Men konventionen medger att
konventionsstaterna ensidigt beslutar om ändring i fråga om
valet av exekvaturmyndigheter (jfr artikel VI i Protokoll Nr
1). Frågan kan därför omprövas inför Sveriges tillträde till
konventionen eller i ett senare skede. Det kan i
sammanhanget nämnas att den av Finland valda lösningen --
beslut av överexekutor med överprövning i hovrätt -- är
temporär eftersom man där avser att avskaffa
överexekutorsinstitutet.
Konventionsstaterna har stannat för olika lösningar i
frågan. De flesta, bland dem Danmark och Norge, har lagt
den inledande prövningen på lokal domstol och det andra
ledet av prövningsförfarandet på överordnad instans. Fem
länder -- förutom Sverige -- har valt att låta samma domstol
ha hand om prövningen i både det första och det andra
skedet.
Olika synpunkter gör sig gällande i denna fråga. Till en
början bör påpekas att det i konventionen förutsätts att
exekvaturprövningen i alla led sker vid domstol (se t.ex.
artikel 34). Finlands åtgärd att lägga den inledande
prövningen hos överexekutor har skett med stöd av en
särskild undantagsbestämmelse i artikel V a i Protokoll Nr
1. Det finns alltså ingen möjlighet att för svensk del förlägga
någon del av exekvaturprövningen till
kronofogdemyndighet. Exekvaturprövningen, även i den
första etappen, innefattar också överväganden som typiskt
sett bör göras av domstol, t.ex. vid kontroll av domsrätt i
fall med konkurrerande fora, där man ibland kan bli
tvungen att tillämpa främmande rätt (se artikel 34 andra
stycket jämfört med artikel 28 första stycket och artikel 52).
Fråga är då på vilken nivå inom domstolsväsendet de
olika prövningarna skall göras. Att prövningen i sista
instans bör ske i högsta domstolen är givet och har inte
ifrågasatts från något håll. Huvudargumentet för att
prövningen i de båda första etapperna skall ske hos Svea
hovrätt är att denna domstol redan i dag handlägger frågor
om exekvatur. Det framstår som rationellt att utnyttja den
erfarenhet och kompetens i frågor av detta slag som sedan
lång tid tillbaka har upparbetats inom domstolen. Jag ser
det också som en fördel att en borgenär redan i det
inledande skedet kan vända sig till ett rikstäckande organ.
Man riskerar då inte att fastna i problem kring domstolens
lokala kompetens.
Ett par remissinstanser har fäst uppmärksamheten på att
tingsrätt enligt artikel 26 tredje stycket som en prejudiciell
fråga kan komma att pröva om en utländsk dom skall
erkännas. En sådan prövning skall ske på samma grunder
som tillämpas i frågor om verkställighet. Det kan alltså med
den i konventionen valda ordningen inträffa att Svea
hovrätt skall pröva om en dom är verkställbar samtidigt som
en tingsrätt har att ta ställning i erkännandefrågan. Men
motsvarande situationer uppkommer oberoende av vilken
lösning man väljer; det är helt enkelt inbyggt i det
förhållandet att konventionen tillåter annan domstol än
exekvaturdomstol att pröva erkännandefrågan.
Det kan för en del framstå som ovant att omprövningen
i den andra etappen görs av samma domstol som gjorde den
ursprungliga prövningen. Företeelsen som sådan är dock
inte ny. Före årsskiftet avgjorde tingsrätt mål genom
summarisk process, samtidigt som tingsrätten efter
återvinning av avgöranden i sådan process handlade
tvistemål i samma sak. När det gäller exekvaturprövningen
enligt konventionen är förfarandet i det inledande skedet av
mera summarisk natur än det fortsatta förfarandet. I det
hänseendet påminner förfarandereglerna om de svenska
regler jag nyss var inne på. Jag hyser mot denna bakgrund
inga principiella betänkligheter mot att anförtro en och
samma domstol exekvaturprövningen i både det första och
det andra stadiet. Den lösningen har också, som tidigare
nämnts, valts på flera andra håll i Europa.
Jag ser alltså inga bärande skäl att frångå den modell för
val av exekvaturorgan som tagits in i konventionen. Efter
det att konventionen varit i kraft en tid bör emellertid för-
och nackdelar med valda lösningar kunna utvärderas. Om
det vid en sådan utvärdering visar sig att det finns skäl att
på någon punkt ändra valet av exekvaturorgan, t.ex. på
grund av en oförutsett kraftig måltillströmning, bör frågan
kunna omprövas. Som jag sagt i det föregående har de
enskilda konventionsstaterna även efter tillträdet till
konventionen möjlighet att ändra sig i denna fråga.
Den prövning som skall göras av Svea hovrätt i det första
skedet skiljer sig från prövningen i det andra skedet bl.a.
genom att den första prövningen görs på grundval av de
uppgifter sökanden åberopar och utan motpartens hörande.
Det är därför tillräckligt att denna första prövning görs av
ensamdomare. Motsvarande lösning har valts av vissa EG-
länder. Härigenom blir det också en tydlig skillnad mellan
de olika stadierna i hovrättens prövning. Jag återkommer
strax till denna fråga (avsnitt 3.3.2).
Prövningen i högsta instans bör, som tidigare nämnts,
ske i högsta domstolen. I EG-staterna är överprövningen i
sista instans begränsad till att avse rättsfrågor (se härom i
avsnitt 5 vid artikel 37). En liknande begränsning kan för
svenskt vidkommande åstadkommas genom krav på
prövningstillstånd. Eftersom nuvarande regler om
prövningstillstånd förutsätter att målet eller ärendet har
väckts i tingsrätt (54 kap. 9 § RB) behövs en särskild
bestämmelse om att prövningstillstånd krävs i de fall som nu
avses.
3.2.3 Fakultativa grunder för att vägra erkännande

Mitt förslag: Ett av de två fall, där konventionen
ger staterna möjlighet att vägra erkännande resp.
verkställighet av ett utländskt avgörande, skall bli föremål
för en uttrycklig reglering i svensk rätt.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna
har i sak tagit upp dessa frågor.
Skälen för mitt förslag: Konventionen ger i två fall
konventionsstaterna möjlighet att vägra erkännande och
verkställighet av utländska avgöranden. Man brukar i
sammanhanget tala om fakultativa vägransgrunder. Det ena
fallet återfinns i artikel 28 andra stycket
(jämfört med artikel 34 andra stycket) och avser två
situationer då domstolen i ursprungsstaten har tillämpat
andra forumregler än dem som följer direkt av
Luganokonventionen. Det andra framgår av artikel II
andra stycket i Protokoll Nr 1 och omfattar domar
rörande enskilda anspråk i brottmål i vissa fall.
Konventionen ger således konventionsstaterna utrymme
för att avgöra om vägransgrunderna skall utnyttjas eller
inte. Frågan är då om vi från svensk sida uttryckligen skall
reglera denna fråga eller om det skall överlämnas åt
exekvaturmyndigheten att avgöra frågan. Möjligheten till
att vägra verkställighet har formulerats olika i de båda
konventionsbestämmelserna. I artikel 28 sägs att
erkännande ''''''''får vägras'''''''', medan det i artikel II i Protokoll
Nr 1 står att domen i fråga inte ''''''''behöver erkännas eller
verkställas''''''''.
Under de nordiska överläggningarna har framkommit
att en bestämmelse av det slag som finns i artikel 28 andra
stycket normalt uppfattas som tvingande av domstolarna i
Finland och Norge och att man därför inte behöver meddela
några särskilda föreskrifter rörande tillämpningen i dessa
länder; i de fall sådana omständigheter som avses i artikel
28 föreligger kommer erkännande och verkställighet i
allmänhet att vägras.
Mot bakgrund av syftet bakom bestämmelsen i artikel 28
andra stycket (avsnitt 2.7 och avsnitt 2.9) bör man i
allmänhet kunna utgå från att svenska domstolar kommer
att utnyttja de vägransgrunder som avses där. Det är
samtidigt en fördel om bestämmelsens fakultativa karaktär
kan behållas för att möjliggöra verkställighet i Sverige om
det i något fall skulle vara stötande att vägra erkänna och
verkställa den utländska domen. Med hänsyn härtill vill jag
inte föreslå någon särskild bestämmelse som reglerar frågan
hur domstolarna skall tillämpa de vägransgrunder som
avses i artikel 28 andra stycket.
Situationen är något annorlunda när det gäller den grund
för vägran som regleras i artikel II andra stycket i Protokoll
Nr 1. Den formulering som har använts där lämnar större
utrymme för tvekan. I det utkast till lag som har
remissbehandlats i Norge föreslås därför en uttrycklig regel
om att dom som avses i denna artikel inte skall erkännas och
verkställas i Norge. I likhet med vad som föreslagits i det
norska lagförslaget bör den svenska lagen förses med en
föreskrift om att erkännande och verkställighet alltid skall
vägras i dessa fall.
3.3 Införlivandet av Luganokonventionen med svensk
rätt

3.3.1 Tekniken för införlivandet

Mitt förslag: Konventionen skall införlivas med
svensk rätt genom inkorporering.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: De som har tagit upp frågan
har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. En av
dem är öppen även för andra lösningar.
Skälen för mitt förslag: Kärnan i
Luganokonventionen utgörs av dels processuella
bestämmelser som skall tillämpas under rättegång, dels
bestämmelser om erkännande och verkställighet av
utländska domar. Dessa bestämmelser måste införlivas med
svensk rätt. Vissa andra bestämmelser, t.ex.
slutbestämmelserna, berör dock endast de fördragsslutande
staternas inbördes rättigheter och skyldigheter. De behöver
inte nödvändigtvis införlivas.
Bestämmelserna i en internationell överenskommelse
kan införlivas med den svenska rättsordningen på olika sätt.
Valet av metod har behandlats av bl.a. utredningen om
författningspublicering m.m. i betänkandet
(SOU 1974:100) Internationella överenskommelser och
svensk rätt. Frågan har på senare år varit föremål för
uppmärksamhet i olika lagstiftningsärenden, bl.a.
beträffande lagen (1985:193) om internationell
järnvägstrafik (prop. 1984/85:33 s. 203 ff., s. 268 ff. och
s. 279 ff. samt LU 1984/85:17 s. 5-7) och lagen (1987:822)
om internationella köp (prop. 1986/87:128 s. 90 ff. och
s. 162).
När det gäller en överenskommelse vars bestämmelser
berör myndigheters eller enskildas handlande kan två olika
metoder komma i fråga. Bestämmelserna kan införlivas
med svensk rätt genom transformation varvid de
delar av överenskommelsen som behöver införlivas med
svensk rätt omarbetas till svensk författningstext med den
systematik och det språkbruk som normalt används vid rent
intern lagstiftning. Denna metod brukar normalt användas
när det gäller konventioner på civilrättens, straffrättens och
processrättens områden. En variant av denna metod är att
konventionens regler i så gott som oförändrat skick tas in i
en svensk lag. Vid inkorporering föreskrivs det i
stället i lag eller annan författning att konventionens
bestämmelser direkt gäller i Sverige och skall tillämpas av
de svenska myndigheterna. När denna metod används blir
således den autentiska konventionstexten -- på ett eller flera
språk -- gällande svensk författningstext.
Lagstiftning genom inkorporering är visserligen ovanlig
i Sverige men metoden har blivit allt vanligare under senare
år. Den användes sålunda vid införlivandet av 1980 års FN-
konvention om internationella köp.
En fråga som fick stor uppmärksamhet under
förhandlingarna om Luganokonventionen och som
resulterade i bestämmelserna i Protokoll Nr 2 var behovet
av att söka åstadkomma en så enhetlig tolkning av
konventionens bestämmelser som möjligt. De olika
artiklarna skall således läsas och förstås i belysning av hur
EG-domstolen tolkat motsvarande bestämmelser i
Brysselkonventionen. Vidare skall domstolarna i de olika
konventionsstaterna ta ömsesidig hänsyn till hur man i
framtiden tolkar konventionens bestämmelser i andra
konventionsstater.
Sverige torde knappast kunna uppfylla de åtaganden
som gjorts i Protokoll Nr 2 och de till protokollet fogade
förklaringarna, om konventionens bestämmelser
transformeras till svensk rätt på sedvanligt sätt med
avseende på lagstiftningsteknik, systematik och språkbruk.
Till nackdelarna med inkorporering hör naturligtvis att
lagtexten inte alltid blir så klar och tydlig som den kan bli
vid transformation. Det gäller inte minst i fråga om
systematiken. Många formuleringar utgör dock resultatet
av en kompromiss mellan olika ståndpunkter. Med en
annorlunda mer preciserad formulering i den svenska lagen
skulle man riskera att avvika från konventionens avtalade
innehåll. Detta talar starkt för att konventionens
bestämmelser inkorporeras med svensk rätt, dvs. att
konventionens olika artiklar förklaras gälla som lag här. I
och med att den svenska versionen av konventionen har
samma giltighet som de andra inträffar inte heller den
olägenheten att svenska rättsregler är avfattade på
främmande språk.
Ett annat argument för inkorporeringstekniken är den
nordiska rättslikheten. Brysselkonventionen har införlivats
med dansk rätt genom inkorporering. Den finländska
lagstiftningstekniken för införlivande av internationella
överenskommelser genom en s.k. blankettlag innebär att
Luganokonventionen kommer att inkorporeras med
finländsk rätt. Samma metod kommer av allt att döma att
användas i Norge.
Under förhandlingarna om ett EES-avtal (se avsnitt 3.1)
har det stått klart att inkorporering är den enda möjliga
lagstiftningstekniken för att införliva EES-avtalets
huvvuddel och de bestämmelser som svarar mot EGs
förordningar med svensk rätt. Att så sker är en
förutsättning för att Sverige, liksom övriga nordiska EFTA-
länder, skall kunna åstadkomma en motsvarighet till EG-
rättens s.k. direkta effekt. Denna effekt innebär i korthet
att vissa bestämmelser direkt grundar rättigheter och/eller
skyldigheter för enskilda som kan åberopas inför domstolar
och andra myndigheter i EGs medlemsländer (jfr prop.
1990/91:65 om ändring i regeringsformen med anledning av
ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde s. 9 ff.).
Jag anser mot denna bakgrund att Luganokonventionen
bör införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att
det således i lag föreskrivs att den skall gälla som lag här i
landet (i det följande kallad inkorporeringslagen).
3.3.2 Inkorporeringslagens närmare innehåll

Huvudpunkterna i mitt förslag: Konventionen
skall i sin helhet inkorporeras med svensk rätt i en särskild
lag. Denna lag skall också innehålla vissa kompletterande
föreskrifter.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sina
huvuddrag med vad jag har föreslagit. Promemorian saknar
dock motsvarighet till vissa delar av mitt förslag.
Skall konventionen inkorporeras helt eller delvis?
En första fråga är i vilken utsträckning konventionen och
till den fogade protokoll och förklaringar skall inkorporeras
med svensk rätt. Skall allt inkorporeras eller skall vi
utesluta de delar som inte behöver införlivas med svensk
rätt, exempelvis slutbestämmelserna som riktar sig till
medlemsstaterna och artikel I a i Protokoll Nr 1 som
innehåller regler om att Schweiz får reservera sig i visst
hänseende? Det vore naturligtvis mest korrekt att inte
inkorporera sådant som inte har en naturlig plats i svensk
rätt. En selektiv inkorporering kräver dock en noggrann
genomgång artikel för artikel som inte framstår som särskilt
angelägen. Strikt tillämpad skulle en sådan teknik kräva att
ett stycke i en artikel inkorporeras medan ett annat inte gör
det (så t.ex. beträffande artikel IV och artikel V i Protokoll
Nr 1). Lagstiftningen skulle därigenom bli mycket splittrad
och svåröverskådlig.
Vid inkorporeringen av 1980 års Wienkonvention om
internationella köp uteslöts slutbestämmelserna (jfr också
lagen 1973:1199 om ersättning från den internationella
oljeskadefonden). Man skulle i och för sig kunna göra
detsamma beträffande Luganokonventionen. Innehållet i
artikel 65 i slutbestämmelserna, varav framgår att de tre
protokollen utgör en integrerad del av konventionen,
liksom artikel 68, som bl.a. föreskriver att alla språk som
konventionen är upprättad på har samma giltighet, måste
dock införlivas med svensk rätt och kan då lika gärna
inkorporeras.
I både Finland och Norge har man siktet inställt på att
inkorporera konventionen i dess helhet. Motsvarande
lösning har valts i promemorians förslag. Den enda
remissinstans som särskilt har berört frågan om
omfattningen av inkorporeringen har tillstyrkt total
inkorporering.
Ett särskilt problem utgör de artiklar som räknar upp
konventionsstaternas exekvaturmyndigheter (bl.a. artikel
32) och de som innehåller olika hänvisningar till nationell
lagstiftning (exempelvis artikel 3). Av artikel VI i Protokoll
Nr 1 framgår att staterna ensidigt kan besluta om ändringar i
fråga om valet av exekvaturmyndigheter och att vissa andra
lagändringar skall anmälas till depositarien. Frågan är hur
man i svensk rätt lagtekniskt skall hantera dessa
lagändringar som allteftersom kan komma att beslutas i
konventionsstaterna.
Genom att inkorporera de aktuella artiklarna med
svensk rätt genom en förordning skulle regeringen
kunna ändra i dem allteftersom konventionsstaterna
anmäler ändringar i dessa hänseenden. Artiklarna är
emellertid så formulerade att det inte är möjligt att dela upp
dem på detta sätt. Regeringen kan inte föreskriva ändringar
i lagar som beslutats av riksdagen. I lagrådsremissen
anfördes att vi inte heller kan ha en ordning som innebär att
framtida underrättelser från de olika konventionsstaterna
om att de ändrat sin lagstiftning i berörda hänseenden skall
behöva underställas den svenska riksdagen. Enligt
lagrådsremissen torde ett lämpligt tillvägagångssätt därför
vara att regeringen tillkännager sådana ändringar på
lämpligt sätt, varigenom uppmärksamheten skulle fästas på
dessa lagändringar, vilka förutsatts i artikel VI i Protokoll
Nr 1.
Lagrådet har i denna del anfört följande.
Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen innebär att konventionen i sin helhet
inkorporeras genom lag. Denna teknik för införlivande med
svensk rätt aktualiserar en särskild fråga, som
sammanhänger med att konventionen innehåller
hänvisningar till nationell lagstiftning (bl.a. artikel 3 andra
stycket och artikel 54 A punkterna 6 och 7) och
förteckningar över exekvaturmyndigheter (artiklarna 32, 37
och 40). I artikel VI i Protokoll nr 1 föreskrivs att
konventionsstaterna till det schweiziska federala rådet skall
översända sådana lagtexter som innebär ändringar antingen
i den nationella lagstiftning som konventionen hänvisar till
eller i förteckningarna över exekvaturmyndigheter. Frågan
är hur sådana underrättelser, när de inkommit från andra
länder, skall hanteras från svensk sida.
I remissprotokollet har förutsatts att underrättelserna
inte skall föranleda några andra åtgärder än att information
lämnas om lagändringarna. I enlighet härmed har i 8 § i det
remitterade förslaget tagits in en föreskrift om att
regeringen skall tillkännage innehållet i underrättelserna.
Bedömningen av denna del av lagförslaget blir beroende
av vilken betydelse som ändringarna i nationell lagstiftning
får för själva konventionen.
Man skulle möjligen kunna uppfatta förhållandet så att
en ändring av den nationella lagstiftningen i något av de
aktuella hänseendena medför en samtidig och automatisk
ändring av konventionens materiella innehåll. Eftersom
konventionen på grund av den föreslagna
inkorporeringslagen i sin helhet blir gällande som svensk
lag, skulle konsekvensen av den nu beskrivna uppfattningen
i första hand bli att ändringen borde föranleda lagstiftning
också på svensk sida.
Lagrådet anser emellertid att ett annat synsätt är
motiverat. Vad först beträffar exekvaturmyndigheterna
förutsätter konventionen, såsom framhållits i
remissprotokollet, att varje konventionsstat ensidigt
kan besluta om ändringar såvitt avser de egna
myndigheterna. Innebörden av konventionens
bestämmelser om exekvaturmyndigheter synes i själva
verket kunna beskrivas så att i varje enskild stat den
myndighet är behörig som den staten vid varje tidpunkt
anvisar. De myndighetsförteckningar som tagits in i
konventionen har därför närmast till funktion att ge
information om de enskilda staternas ståndpunkter vid den
tidpunkt då konventionen upprättades. Denna tolkning
innebär att senare ändringar från någon stats sida inte
ändrar det egentliga avtalsinnehållet utan endast medför att
den information som förteckningarna innehåller blir mindre
aktuell. Vad sedan gäller konventionens hänvisningar till
annan nationell lagstiftning är i första hand artikel 3 andra
stycket av intresse. Den uppräkning av s.k. exorbitanta
behörighetsregler som görs där har inte någon självständig
betydelse utan har till uppgift att belysa innebörden av den
övergripande bestämmelse som finns i artikel 3 första
stycket. En ändring av den nationella lagstiftning som anges
i förteckningen medför således inte att konventionens
materiella innehåll ändras.
Av nu angivna skäl finner lagrådet att ändringar i
nationell lagstiftning av det slag som hittills berörts inte
medför något krav på lagstiftningsåtgärder på svensk sida
men däremot kan väcka behov av information.
Motsvarande gäller enligt lagrådets uppfattning i fråga om
de övriga lagändringar som avses i artikel VI i Protokoll nr
1. Mot denna bakgrund anser lagrådet att föreskriften om
informationsskyldighet i 8 § i den föreslagna
inkorporeringslagen bör godtas.
Jag instämmer i vad lagrådet har anfört och föreslår att
hela konventionen inkorporeras med svensk rätt genom en
och samma lag. En av remissinstanserna har föreslagit att
den nya lagen skall heta lagen med anledning av Sveriges
tillträde till Luganokonventionen. Det är en bra rubrik.
Delgivning av stämning

Promemorians lagförslag innehåller en bestämmelse om
delgivning av stämning (2 §). I bestämmelsen återges vissa
regler i artikel 15 i 1965 års Haagkonvention om delgivning
i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller
kommersiell natur. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund
av artikel 20 i Luganokonventionen.
Av artikel 20 andra stycket framgår att ett mål inte får
avgöras förrän svaranden delgivits stämningsansökan eller
motsvarande handling och fått tillräcklig tid på sig att
förbereda sitt svaromål. I tredje stycket föreskrivs att
reglerna i andra stycket ersätts av bestämmelserna i artikel
15 i 1965 års Haagkonvention, om stämningsansökan eller
underrättelse därom skall översändas utomlands i enlighet
med den konventionen. Artikel 15 i Haagkonventionen
innehåller regler till skydd för svaranden som påminner om
dem i artikel 20 andra stycket i Luganokonventionen.
Sverige har tillträtt 1965 års Haagkonvention. Inför
tillträdet konstaterades att de regler i artikel 15 som nyss
berörts stämde överens med svenska processuella
grundsatser och rättsregler (prop. 1969:32 s. 8). Tillträdet
föranledde inte annan lagstiftning än ett cirkulär med
föreskrifter om den praktiska hanteringen av
framställningar av olika slag (SFS 1969:495).
Motivet bakom bestämmelsen i promemorians
lagförslag var bl.a. att artikel 15 i Haagkonventionen inte
ansågs vara direkt tillämplig i Sverige på det sätt
Luganokonventionens bestämmelser kommer att bli genom
den nya lagen. Promemorians ståndpunkt har ifrågasatts
under remissbehandlingen.
Den i promemorian valda lösningen kan diskuteras.
Innehållet i artikel 15 i Haagkonventionen
överensstämmer, som konstaterats i tidigare sammanhang,
med svensk rätt på området. Det system för delgivning som
anvisas i Haagkonventionen har också tillämpats av svenska
myndigheter i drygt tjugo år. Det torde mot denna
bakgrund inte krävas någon lagbestämmelse av det slag som
föreslagits i promemorian för att bestämmelsen i artikel 20
tredje stycket i Luganokonventionen skall kunna tillämpas
här. Jag anser därför att den i promemorian föreslagna
lagregeln inte bör ingå i den den nya lagen.
Regler för exekvaturförfarandet

Konventionen reglerar vissa frågor utömmande medan
den i andra frågor hänvisar till nationell rätt. Av EG-
domstolens praxis följer den ganska självklara regeln att
olika processuella bestämmelser i konventionen har
företräde framför nationella sådana (Sanicentral mot
Collin; se bilaga 2). Åtskilliga processuella frågor har dock
lämnats utanför regleringen i konventionen. I artikel 33
första stycket har uttryckligen angivits att
exekvaturförfarandet i viss utsträckning skall följa
nationella föreskrifter.
Jag har (avsnitt 3.2.2) föreslagit att Svea hovrätt skall ha
hand om den inledande prövningen vid
exekvaturförfarandet och att hovrätten därvid skall bestå av
en domare. Här föreslår jag en ändrad formulering i
förhållande till promemorians förslag. Ändringen är
föranledd av ett påpekande från en av remissinstanserna,
att den i promemorian valda formuleringen lämnar öppet
om hovrätten har möjlighet att handlägga målet i kollegial
sammansättning. Jag anser att någon sådan möjlighet inte
skall stå till buds. Bestämmelsen i fråga bör ingå i
inkorporeringslagen.
Frågan är då om det i inkorporeringslagen behövs
ytterligare regler om förfarandet vid den inledande
prövningen enligt artikel 32. I promemorian föreslås att det
i den nya lagen skall anges att rättegångsbalkens regler om
besvär i hovrätt skall tillämpas på förfarandet (4 §). En av
remissinstanserna har påpekat att rättegångsbalkens regler
om besvär inte passar för den typ av enpartsförfarande som
det här är fråga om. I annan lagstiftning om verkställighet
av utländska avgöranden, där Svea hovrätt valts som
exekvaturorgan, finns ingen hänvisning till
rättegångsbalkens förfaranderegler. I stället ingår i själva
lagen ett fåtal bestämmelser om förfarandet i hovrätten,
t.ex om vilka handlingar som skall ges in i målet.
Erfarenheten visar att dessa regler fungerar väl. I
Luganokonventionen finns bestämmelser som reglerar
motsvarande frågor. Jag ser mot den nu angivna
bakgrunden ingen anledning att i inkorporeringslagen ge
några föreskrifter om förfarandet vid det inledande skedet
av exekvaturprövningen utöver den domförhetsregel som
nyss berörts.
När det gäller förfarandet i det andra skedet gör sig
andra synpunkter gällande. Här rör det sig om ett
tvåpartsförfarande, som till viss del regleras av
konventionens bestämmelser (artikel 38 och artikel 40.2
med hänvisningar). I övriga delar skall interna rättsregler
tillämpas. Det ligger då närmast till hands att falla tillbaka
på rättegångsbalkens bestämmelser om besvär i hovrätt,
som ju är anpassade för en prövning i andra instans. Denna
lösning har också föreslagits i promomorian (4 §). En
hänvisning till bestämmelserna i fråga bör således tas in i
inkorporeringslagen. Alla bestämmelser om
besvärsförfarandet passar dock inte in på det
exekvaturförfarande som det nu är fråga om. Ett exempel
på det är bestämmelsen om inhibition av underrättens
förordnande om omedelbar verkställighet i 52 kap. 7 §
andra stycket RB. Det finns ju ingen möjlighet att meddela
förordnanden av detta slag i exekvaturförfarandets första
skede (jfr artikel 39). Inkorporeringslagens hänvisning till
rättegångsbalkens besvärsregler bör därför förses med den
reservationen att dessa regler skall gälla i tillämpliga delar.
Dessutom bör markeras att konventionens bestämmelser
går före reglerna i rättegångsbalken (t.ex. artikel 40.2 i
förhållande till 52 kap. 7 § första stycket RB).
Den nya lagen bör innehålla motsvarande regler med
avseende på förfarandet i sista instans. I lagen bör också tas
in den bestämmelse om prövningstillstånd som tidigare
berörts (avsnitt 3.2.2).
I promemorians lagförslag finns en bestämmelse som går
ut på att exekvaturförfarandet i övrigt skall följa vad som i
rättegångsbalken är föreskrivet om rättegången i allmänhet,
om inte konventionen föreskriver annat (7 §). Enligt min
mening behövs ingen sådan bestämmelse. Hovrätten och
högsta domstolen kan vid exekvaturprövningen använda sig
av de regler i rättegångsbalken som passar för förfarandet,
liksom av bestämmelser i annan lagstiftning som kan ha
betydelse i sammanhanget (t.ex i sekretesslagen 1980:100),
utan några särskilda föreskrifter om detta. Någon sådan
hänvisning finns inte heller i de andra lagar som rör
verkställighet av utländska avgöranden.
Domstolsutredningen har i betänkandet (SOU
1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att en ny
domstolsförfarandelag i viss mån skall träda i stället för
rättegångsbalkens bestämmelser om besvärsprocessen i
hovrätt och högsta domstolen. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande. Det är för tidigt att i dag
ha någon uppfattning i vad mån utredningens förslag
kommer att leda till förändringar i det regelverk som, enligt
mitt nu framlagda förslag, skall tillämpas på
exekvaturförfarandet enligt Luganokonventionen.
Tidsfrister m.m.
I artikel 36 i konventionen finns bestämmelser om de
tidsfrister som gäller vid överklagande av beslut om
verkställighet som meddelats vid den inledande prövningen
enligt artikel 32. Tiden, som räknas från delgivning av
avgörandet, är två månader om ändringssökanden har
hemvist i någon annan konventionsstat och en månad i
övriga fall. En remissinstans har föreslagit att tidsfristen
sätts till två månader även i fall då ändringssökanden har
hemvist i en främmande stat som inte har tillträtt
konventionen. Enligt min mening skulle en sådan lösning
strida mot konventionstexten.
Tidsfristerna i artikel 36 räknas som sagt från delgivning
av avgörandet. En remissinstans har ifrågasatt om det inte
bör anges i lagen att delgivningen skall ombesörjas av Svea
hovrätt. Svensk rätt utgår från att delgivning skall
ombesörjas av domstolen -- och inte av part -- i de fall en
frist räknas från delgivningen, såvida inte avvikande
bestämmelser meddelats för visst fall (se t.ex. 33 kap. 5 §
RB betr. tredskodomar). Det är därför inte lämpligt att föra
in en särskild bestämmelse om en sådan skyldighet för Svea
hovrätt.
Artikel 40 i konventionen reglerar överklagande av
avgöranden varigenom ansökan om verkställighet ogillats
vid den inledande prövningen enligt artikel 32.
Bestämmelsen innehåller ingen tidsfrist för ett sådant
överklagande. Det står dock konventionsstaterna fritt att
själständigt föreskriva tidsfrister av detta slag (jfr Jenard s.
53). Så har man valt att göra i Danmark när det gäller
tillämpningen av Brysselkonventionen. Det finns onekligen
behov av en regel av detta slag. Med hänsyn till att
borgenären i normalfallet befinner sig utomlands finns det
skäl att välja en något längre tidsfrist än vad som gäller vid
överklagande av beslut från tingsrätt. I promemorians
förslag ingår en bestämmelse om att ansökan om ändring
enligt artikel 40 skall göras inom fyra veckor från det beslut
som meddelades vid den inledande prövningen. Förslaget
är väl avvägt. Jag föreslår att en sådan bestämmelse tas med
i inkorporeringslagen.
En särskild fråga i detta sammanhang är vilken
sammansättning hovrätten skall ha för att få avvisa en för
sent inkommen ansökan om ändring av ett avgörande från
den inledande prövningen. Rent allmänt kan konstateras
att huvudregeln om kollegial sammansättning i 2 kap. 4 §
första stycket RB är tillämplig i den mån avvikande
bestämmelser inte gäller för särskilt angivna fall (jfr
NJA 1988 s. 268). Det saknas enligt min uppfattning
anledning att införa någon särbestämmelse med avseende
på det nu aktuella fallet. Således skall avvisningsbeslut i
detta fall inte få fattas av ensamdomare.
Jävsfrågor

Det förhållandet att exekvaturprövningen ligger hos
Svea hovrätt såväl i det första som i det andra skedet
aktualiserar frågan om jäv. Får den domare som utfört den
inledande prövningen delta i prövningen i det andra skedet?
Rättegångsbalkens bestämmelser om tvåinstansjäv (4 kap.
13 § punkten 7) lägger inga hinder i vägen för att så sker,
eftersom båda prövningarna äger rum i samma domstol.
Man kan jämföra med den situationen att en domare i
tingsrätt har beslutat en tredskodom. Domaren i fråga är då
inte jävig att efter återvinning handlägga målet vid det
fortsatta förfarandet.
Den inledande prövningen i exekvaturförfarandet torde
i de allra flesta fall leda till att ansökan om verkställighet
bifalls. Med hänsyn till denna prövnings summariska
karaktär finns det i och för sig inga betänkligheter från
jävssynpunkt att låta den domare som företagit prövningen
delta i det mer allsidiga tvåpartsförfarande som kommer till
stånd sedan gäldenären sökt ändring. Har däremot ansökan
om verkställighet ex officio ogillats redan vid den inledande
prövningen, blir situationen en annan. Det ligger då nära till
hands att sökanden utgår från att den domare som ogillat
ansökan i det första skedet har sin uppfattning klar inför
omprövningen. Jag anser mot denna bakgrund att det i
lagen bör införas en regel om jäv med avseende på mål
enligt konventionen och att denna bestämmelse skall gälla
inte bara då överprövningen i hovrätten kommer till stånd
efter överklagande av sökanden utan också då det är
gäldenären som har överklagat avgörandet från den
inledande prövningen. En sådan regel torde också stå i
samklang med de värderingar som bär upp konventionens
system med en prövning i olika led.
Ställande av säkerhet m.m.
En särskild fråga är om den som söker verkställighet av
ett utländskt avgörande skall behöva ställa säkerhet för den
skada som kan åsamkas gäldenären genom
verkställighetsåtgärden. I svensk rätt finns vissa
bestämmelser med krav på säkerhet av detta slag. Sålunda
föreskrivs i 15 kap. 6 § RB att kvarstad och andra
säkerhetsåtgärder normalt inte får beviljas om inte
sökanden ställer säkerhet. Och av 3 kap. 8 § UB framgår att
en icke lagakraftvunnen dom som förpliktar någon att utge
lös egendom normalt inte får verkställas utan att säkerhet
har ställts.
Luganokonventionen reglerar inte uttömmande i vad
mån man i de olika konventionsstaterna får ställa krav på
säkerhet för att medge verkställighet av utländska
avgöranden. I artikel 45 föreskrivs att säkerhet m.m. inte
får krävas av den som begär verkställighet av ett utländskt
avgörande på den grunden att han är utländsk medborgare
eller inte har hemvist i verkställighetsstaten. Konventionen
godtar alltså nationella bestämmelser med krav på säkerhet
under förutsättning att de inte diskriminerar utländska
borgenärer.
När det gäller utländska domar som har vunnit laga kraft
finns det knappast några skäl att kräva säkerhet av
borgenären som villkor för verkställighet här i landet. Den
utländska domen skulle ju i så fall komma att behandlas
strängare än en svensk lagakraftvunnen dom.
Utländska domar som inte har vunnit laga kraft får
verkställas enligt konventionen, om de är verkställbara i
ursprungslandet (artikel 31). Svenska icke lagakraftvunna
domar är i viss utsträckning verkställbara enligt svensk rätt
(3 kap. 4-9 §§ UB). Verkställigheten får dock i allmänhet
inte fullföljas till slut; i vissa fall gäller t.ex. att utmätt
egendom inte får säljas och att influtna medel inte får
betalas ut.
Också i konventionen finns vissa spärrar mot full
verkställighet. Av artikel 39 framgår att ett beslut från den
inledande prövningen enligt artikel 32 vilket medger
verkställighet inte ger rätt till full verkställighet omedelbart.
Om gäldenären har överklagat ett sådant beslut har den
domstol som skall ompröva beslutet möjlighet att
vilandeförklara verkställighetsmålet i avvaktan på att det
avgörande som borgenären vill ha verkställt vinner laga
kraft (artikel 38 första och andra styckena). Domstolen har
alternativt möjlighet att avgöra verkställighetsfrågan och
göra verkställigheten beroende av att borgenären ställer
säkerhet (artikel 38 tredje stycket). De spärrar mot
verkställighet av icke lagakraftvunna avgöranden som
sålunda ingår i konventionen är enligt min mening väl så
betryggande som dem i vår egen lagstiftning.
Även utländska beslut om säkerhetsåtgärder är
verkställbara enligt konventionen. Det kan röra sig
antingen om beslut som har meddelats i det land där målet
rörande huvudsaken handläggs eller om beslut som med
stöd av artikel 24 har meddelats i en annan konventionsstat.
Som nyss nämnts ställs i svensk rätt i normalfallet krav på
säkerhet från borgenärens sida för att kvarstad och andra
säkerhetsåtgärder skall beviljas. Frågan är nu om
motsvarande krav skall ställas för att medge verkställighet
av ett utländskt beslut om säkerhetsåtgärd. Har borgenären
ställt säkerhet i målet vid den utländska domstolen, finns
knappast någon anledning att ta upp frågan om ställande av
säkerhet i exekvaturmålet. Frågan ställs på sin spets i det
fallet att det utländska beslutet om säkerhetsåtgärd har
meddelats utan att borgenären har behövt ställa säkerhet.
Ett par av remissinstanserna har uppmärksammat denna
fråga och har föreslagit att verkställighet av utländska beslut
om säkerhetsåtgärder skall medges endast om sökanden
ställer säkerhet på samma sätt som krävs för beviljande av
motsvarande säkerhetsåtgärd i Sverige.
Jag har viss förståelse för dessa synpunkter. Men frågan
är inte så enkel som man kan tro. Först bör påpekas att
15 kap. 6 § RB ger visst utrymme för att säkerhetsåtgärder
beviljas utan att borgenären ställer säkerhet. Det rör sig om
fall då han inte förmår göra det och han dessutom har visat
synnerliga skäl för sitt anspråk. Om man under
motsvarande förhållanden skulle kräva säkerhet av en
borgenär som i Sverige söker verkställighet av ett utländskt
beslut om säkerhetsåtgärd, skulle denna borgenär ställas i
ett sämre läge än den som ansöker om en sådan åtgärd
direkt vid svensk domstol. En sådan ordning kan knappast
accepteras. En möjlighet vore i och för sig att befria den
som söker verkställighet av det utländska beslutet från
kravet på säkerhet under samma förutsättningar som gäller
enligt svenska regler om säkerhetsåtgärder.
Exekvaturdomstolen måste då gå in på en materiell
bedömning av den fråga som omfattas av det utländska
beslutet för att utröna om borgenären har visat synnerliga
skäl för sitt anspråk. Det är tveksamt om en sådan prövning
står i harmoni med tankarna bakom konventionen (jfr
artikel 34 tredje stycket). Ett annat skäl som talar mot att
man vid exekvaturprövningen skall ställa krav på säkerhet
är att handläggningen härigenom sannolikt fördröjs. Det
ligger också i sakens natur att ett system som innebär att
utländska avgöranden får verkställas här i landet ibland
leder till att svenska myndigheter får verkställa avgöranden
som bygger på en annan rättstillämpning än den som följer
av interna svenska rättsregler. Jag är mot den nu angivna
bakgrunden inte beredd att föreslå några regler om
ställande av säkerhet under exekvaturförfarandet.
En av de remissinstanser som varit inne på ställande av
säkerhet har också föreslagit att en utomlands beslutad
säkerhetsåtgärd inte skall få verkställas här om inte svenska
krav på flykt- eller sabotagerisk är uppfyllda. En sådan
regel skulle stå i strid mot konventionens förbud mot att
ompröva det utländska avgörandet i sak (artikel 34 tredje
stycket). Samma remissinstans har föreslagit en regel om
skyldighet att ersätta skada till följd av felaktiga
säkerhetsåtgärder. Skadeståndsskyldigheten i dessa fall
regleras av den lag som enligt tillämplig internationell
privaträtt skall appliceras på fallet i fråga. Det här är inte
rätt sammanhang att överväga frågor av det slaget.
Regler för verkställigheten som sådan

Konventionen innehåller -- med undantag för artikel 39,
som jag strax återkommer till -- inga bestämmelser om
verkställigheten som sådan. Det är de nationella
verkställighetsreglerna som skall tillämpas. I de olika EG-
och EFTA-staterna är det ömsom exekvaturdomstolen,
ömsom annan domstol eller särskilda myndigheter som har
hand om verkställigheten. För Sveriges del ligger denna
uppgift hos kronofogdemyndigheterna i enlighet med
bestämmelserna i utsökningsbalken (UB).
Luganokonventionen medger verkställighet av såväl
slutliga avgöranden som interimistiska förordnanden och
beslut om säkerhetsåtgärder. En förutsättning för att
verkställighet skall beviljas är alltid att avgörandet är
verkställbart i ursprungsstaten (artikel 31). Däremot
behöver avgörandet inte ha vunnit laga kraft där.
Konventionen innehåller vissa särbestämmelser med
avseende på icke lagakraftvunna avgöranden (artikel 38).
Ett exekvaturbeslut från den inledande prövningen enligt
artikel 32 ger inte utan vidare rätt till full verkställighet. Så
länge klagofristen enligt artikel 36 löper och intill dess att
hovrätten i det andra skedet tar ställning till ett eventuellt
överklagande, får bara säkerhetsåtgärder vidtas (artikel 39
första stycket).
Att utländska beslut om säkerhetsåtgärder får
verkställas här i landet är en nyhet för svenskt
vidkommande. Våra verkställighetsavtal brukar annars
utgå från att sådana beslut inte skall verkställas i Sverige
utan att borgenären i stället får utverka ett beslut om
säkerhetsåtgärd vid svensk myndighet, om han vill säkra
kommande verkställighet här (exempelvis 11 § i 1977 års
nordiska verkställighetslag och 16 § i den österrikiska
verkställighetslagen; jfr också NJA 1983 s. 814). Det kan
tilläggas att Luganokonventionen inte bara medger
verkställighet av utländska beslut om säkerhetsåtgärder
utan även erbjuder möjlighet att direkt ansöka om sådana
åtgärder i annan konventionsstat än den där målet kommer
att prövas i sak (artikel 24).
Generellt bör gälla att verkställighet skall ske enligt
utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av
lagakraftvunnen dom så snart artikel 39 medger full
verkställighet. Motsvarande lösning är den gängse i de lagar
som rör verkställighet av utländska avgöranden. Visserligen
förutsätts i dessa lagar i regel att det utländska avgörandet
har vunnit laga kraft. Ett sådant villkor vore dock oförenligt
med Luganokonventionens bestämmelser och kan därför
inte ställas upp i detta sammanhang.
I inkorporeringslagen bör, i enlighet med vad som
föreslås i promemorian, anges vilka bestämmelser i svensk
rätt som skall tillämpas på verkställighetsstadiet. Jag anser
alltså inte -- som en av remissinstanserna -- att
konventionstexten ger tillräcklig ledning härvidlag. Det kan
nämnas att denna typ av hänvisning nyttjats i tidigare
sammanhang då inkorporeringsmetoden använts (se 7 §
lagen 1969:12 med anledning av Sveriges tillträde till
konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid
internationell godsbefordran på väg).
Vid verkställighet av utländska beslut om
tvångsåtgärder bör utsökningsbalkens bestämmelser
om verkställighet av beslut om kvarstad och andra
säkerhetsåtgärder (16 kap. 10-16 §§) kunna tillämpas. Även
för detta fall bör en hänvisning ingå i inkorporeringslagen.
Som nyss nämnts innebär artikel 39 första stycket vissa
begränsningar i möjligheten till full verkställighet. Genom
bestämmelsen har man sökt åstadkomma en balans mellan
borgenärens önskemål om ett enkelt och snabbt förfarande
och gäldenärens intresse av att begränsa möjligheten till
oåterkalleliga verkställighetsåtgärder under pågående
exekvaturprövning (jfr avsnitt 5 vid artikel 39).
Rätten att utverka säkerhetsåtgärder är enligt artikelns
andra stycke automatisk, dvs. uppstår direkt genom
exekvaturdomstolens beslut om att domen är verkställbar.
Sökanden skall inte behöva vare sig utverka särskilt tillstånd
eller visa att det föreligger behov av säkerhetsåtgärder. De
säkerhetsåtgärder som kan användas är de som står till
förfogande enligt den nationella
verkställighetslagstiftningen.
Utsökningsbalken innehåller inga regler om att
kronofogdemyndigheten får vidta sådana säkerhetsåtgärder
som avses i artikel 39. Bestämmelserna i 3 kap. 4 § UB om
verkställighet av icke lagakraftvunna domar tar inte sikte på
detta fall. De situationer som avses i artikel 39 är de då
själva exekvaturbeslutet inte har vunnit laga kraft, oavsett
om den utländska domen har vunnit laga kraft eller inte;
även en icke lagakraftvunnen dom är ju, som tidigare
nämnts, verkställbar enligt konventionen om den är det i
ursprungslandet.
Eftersom rätten till säkerhetsåtgärder enligt artikel 39
följer direkt av att hovrätten medger verkställighet vid den
inledande prövningen enligt artikel 32, behövs ingen
föreskrift om att hovrätten -- eller
kronofogdemyndigheten -- skall meddela särskilt
förordnande om sådan säkerhetsåtgärd. Däremot finns ett
behov av bestämmelser som klargör den närmare
innebörden av föreskriften i artikel 39 för svenskt
vidkommande. Detta kan lämpligen göras genom en
bestämmelse i inkorporeringslagen om att hovrättens beslut
att medge verkställighet skall anses innefatta ett beslut om
kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. RB.
Genom en sådan bestämmelse kan
kronofogdemyndigheten -- efter ansökan av borgenären --
tills vidare behandla beslutet om att medge verkställighet
som om det vore ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd
som avses i 15 kap. RB och verkställa det enligt
bestämmelserna i 16 kap. 10-16 §§ UB.
Reservforum

Luganokonventionens regler om domstols behörighet
pekar i många fall ut den lokala domstol som får ta upp
tvisten i fråga (t.ex. artikel 5.1). I andra fall anges att talan
skall eller får väckas vid domstol eller domstolarna i en viss
stat (t.ex. artikel 2 och artikel 11.1). En sådan
behörighetsregel överlämnar till den utpekade statens
interna forumbestämmelser att avgöra vilken domstol som
skall ta upp målet (Jenard s. 18 och 33). Våra nuvarande
svenska forumbestämmelser täcker förmodligen inte alla
situationer av detta slag. Ett praktiskt fall är att en
prorogationsklausul hänvisar till svensk domstol utan att
närmare ange vilken tingsrätt som åsyftas (artikel 17;
problemet är dock inte olösligt, jfr NJA 1980 s. 188). Det
finns alltså, som en av remissinstanserna har påpekat,
behov av en kompletterande bestämmelse om reservforum
med tanke på situationer av det slag som nu berörts. En
sådan bestämmelse ingår i den danska lagen om
inkorporering av Brysselkonventionen. I svensk lagstiftning
brukar rollen som reservforum anförtros Stockholms
tingsrätt. Den lösningen bör väljas även i detta fall. En
bestämmelse härom bör tas in i inkorporeringslagen.
Behovet av kompletterande bestämmelser i övrigt

Jag övergår nu till att behandla en del förslag till
kompletterande bestämmelser i processuella frågor som har
väckts av olika remissinstanser.
Ett av dessa förslag rör delgivningsbevis. Av
artikel 47 framgår att en ansökan om verkställighet skall
åtföljas av handlingar som visar att domen har delgivits. En
borgenär som vill ha en svensk dom verkställd utomlands
får själv ombesörja delgivning av domen. Den remissinstans
som tagit upp frågan har påpekat att exempelvis
tredskodomar i vissa fall delges genom domstolens försorg
och har mot den bakgrunden föreslagit att det meddelas
föreskrifter som förhindrar att parten i dessa fall skall
behöva delge avgörandet på nytt. Jag vill här fästa
uppmärksamheten på att det av allmänna regler om
handlingars offentlighet följer att parten har rätt till avskrift
eller kopia av domstolens delgivningsbevis. Med hänsyn
härtill ser jag inget behov av en regel av det slag som
föreslagits i remissyttrandet.
I ett av remissvaren tar man upp en fråga som rör
litispendens. Enligt artikel 21 är den domstol där
talan först väcktes i första hand behörig att ta upp målet.
Frågan när talan skall anses vara väckt har reglerats på olika
sätt i skilda konventionsstater. Sålunda har som avgörande
faktum valts ömsom ingivande av stämningsansökan,
ömsom utfärdande av stämning, ömsom delgivning av
stämningsansökan. Har talan om samma sak väckts i två
stater, kan alltså frågan om var talan först väcktes bedömas
på olika sätt beroende på vilken stats rätt som tillämpas vid
bedömningen. Den remissinstans som tagit upp frågan vill
att man lagstiftningsvägen söker komma till rätta med
problemet. Av EG-domstolens praxis följer att spörsmålet
när talan skall anses vara väckt skall bedömas i enlighet den
nationella lagen vid den domstol där resp. mål handläggs
(Zelger mot Salinitri; se bilaga 2). I de fall som nu avses är
det inte bara den svenska domstolen som har att ta ställning
till frågan om litispendens utan även den utländska. En
intern svensk rättsregel är alltså ingen fullständig lösning på
de problem som kan uppkomma. Jag är inte beredd att
inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga frågan
om en generell ändring av reglerna om när talan skall anses
väckt. Det är inte heller lämpligt att införa en sådan regel
som bara tar sikte på mål där Luganokonventionen är
tillämplig. Jag har följaktligen valt att inte föreslå någon
sådan bestämmelse.

En av remissinstanserna har föreslagit att det i lagtexten
i den nya lagen anges att den endast gäller för tvister med
internationell anknytning. Detta ligger enligt min mening i
sakens natur. Samma remissinstans anser att det av lagen
bör framgå att sökanden har rätt att överklaga beslut
rörande rättshjälp m.m., som meddelats under det
inledande förfarandet, i fall då han i övrigt får bifall till sin
ansökan om verkställighet. I de -- sannolikt mycket
sällsynta -- situationer då frågan kan aktualiseras bör
rättegångsbalkens regler kunna tillämpas utan att detta
uttryckligen anges i den nya lagen. Jag delar inte heller
uppfattningen hos denna remissinstans att det skulle finnas
behov av en särskild regel om kumulation av erkännande-
och verkställighetsmål.
Från ett håll har gjorts gällande att det finns ett behov av
övergångsbestämmelser. Man har härvid haft den
situationen för ögonen att ett svenskt exportföretag har
träffat ett löpande avtal med en utländsk kund utan något
villkor om prorogation till svensk domstol, i förlitan på att
en eventuell tvist ändå skulle prövas i Sverige eftersom en
utländsk dom rörande parternas mellanhavanden inte kan
verkställas här. Genom Luganokonventionens
behörighetsregler -- bl.a. artikel 5 punkten 1 om
uppfyllelseforum -- och konventionens verkställighetsregler
skulle förutsättningarna förändras till nackdel för det
svenska företaget. De argument som sålunda anförts till
stöd för att införa särskilda övergångsbestämmelser för
svensk del måste betraktas som ganska uttunnade. Jag vill
också hävda att interna bestämmelser av detta slag skulle
strida mot konventionen, som ju innehåller egna
övergångsbestämmelser. Jag föreslår därför inte några
särskilda övergångsbestämmelser till den nya lagen.
Slutligen föreslås i ett av remissvaren att man genom en
uttrycklig lagbestämmelse bör begränsa möjligheten till
exekution av främmande avgöranden som är materiellt
svårsmälta för svensk rätt, t.ex. domar rörande sjöpanträtt
av en typ som är okänd i vårt rättssystem. Konventionens
bestämmelser om ordre public i artikel 27.1 reglerar
uttömmande möjligheten att vägra verkställighet i dessa
fall. Jag ser inget utrymme för att vid sidan av dessa
bestämmelser införa särskilda vägransgrunder i svensk
lagstiftning.
3.3.3 Inkorporeringslagens förhållande till
rättegångsbalken m.m.
Min bedömning: Tillträdet till
Luganokonventionen föranleder inga ändringar i
rättegångsbalken eller i annan processrättslig lagstiftning
(med undantag för bestämmelserna om summarisk process,
se avsnitt 3.3.5).

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser anser
att det i 10 kap. RB bör införas en erinran om
internationella forumbestämmelser. En annan instans vill
att det i lagmotiven uttalas att konventionsbestämmelserna
går före våra interna forumregler. Från ett håll föreslås en
allmän översyn av 10 kap. RB så att bestämmelserna däri
anpassas till europeiska normer på området.
Skälen för mitt förslag: Som framgår av det
föregående har jag föreslagit att Luganokonventionen
införlivas med svensk rätt genom s.k. inkorporering. Om
man använder den tekniken kommer konventionens
processuella regler att utgöra specialregler i förhållande till
rättegångsbalken. De får därmed företräde framför
rättegångsbalkens regler. Detta är ingen nyhet utan är den
teknik som allmänt tillämpas; om det på ett visst område
krävs mer speciella processuella regler tas dessa in i den
aktuella speciallagstiftningen. Exempel på detta finns på
immaterialrättens område. Frågan är dock om ett tillträde
till Luganokonventionen också bör föranleda ändringar i
rättegångsbalken i något hänseende.
Till skillnad från brottsbalken innehåller
rättegångsbalken över huvud taget inga regler som tar sikte
på internationella förhållanden. Sådana frågor har
genomgående reglerats i olika specialförfattningar på
samma sätt som nationella processuella regler av mer
speciellt slag tas in i den specialförfattning där de hör
hemma. Den svenska internationella processrätten är dock
endast i ringa mån lagreglerad. Olika internationella
spörsmål har i allmänhet fått sin lösning i rättspraxis, ofta
genom en analog tillämpning av rättegångsbalkens regler.
Med hänsyn till den betydelse Luganokonventionen kan
tänkas få när det gäller svenska domstolars handläggning av
mål med internationell anknytning skulle det kunna
ifrågasättas om det inte vore lämpligt att till
rättegångsbalken foga bestämmelser som hänvisar till
konventionens domsrättsregler och regler om
vilandeförklaring m.m., liksom en påminnelse om att
rättegångar i konventionsstaterna medför
litispendensverkan och att en utländsk dom som skall
erkännas i Sverige enligt konventionens regler utgör
rättegångshinder här. Som nyss nämnts har några av
remissinstanserna varit inne på liknande tankar.
Frågan är emellertid om det skulle vara så mycket
vunnet med detta. Viss risk finns också för att detta skulle
leda till olyckliga e contrario-slut när det gäller annan
specialreglering av såväl internationell som nationell natur
eller hindra domstolarna från en analog tillämpning av olika
bestämmelser i rättegångsbalken. Det skulle t.ex. kunna
tänkas att högsta domstolen, när den i rättsfallet NJA 1983
s. 814 hade att ta ställning till frågan, om rättegångsbalkens
bestämmelser om kvarstad kunde tillämpas även i det fallet
då rättegången i fråga skulle äga rum utomlands, skulle ha
känt sig förhindrad att besvara denna fråga jakande om
rättegångsbalken teg på denna punkt samtidigt som den
uttryckligen reglerade andra internationella frågor.
Eftersom rättegångsbalken genomgående reglerar
enbart nationella frågor skulle en särskild upplysning vid
bestämmelsen i 10 kap. RB om att det finns särskilda
behörighetsregler i fråga om svensk domstols
internationella behörighet inte vara meningsfull.
Däremot kunde det vara befogat att i rättegångsbalken
nämna de lokala behörighetsregler som framgår av
Luganokonventionen. I fråga om tvister som regleras i
artikel 5 anges ju inte bara den internationella behörigheten
utan även -- med ett undantag -- den lokala behörigheten
(se bl.a. avsnitt 2.3.1 under rubriken Särskilda
behörighetsregler). Mot en sådan hänvisning talar samtidigt
att inkorporeringslagen utgör speciallag i förhållande till
rättegångsbalken och att rättegångsbalken reglerar enbart
nationella frågor samt, framför allt, att dessa lokala
behörighetsregler endast gäller i förhållande till vissa stater.
Det säger sig också självt att en utländsk dom som
erkänns i Sverige medför res judicata-verkan och
utgör hinder mot rättegång här; det följer ju av att domen
erkänns. När det gäller frågan, om en utländsk rättegång
skall medföra hinder för rättegång -- litispendens -- i
Sverige eller inte, är reglerna i 34 kap. RB kombinerade
med de specialregler som följer av inkorporeringslagen
tillräckliga. Inte heller är bestämmelsen i 32 kap. 5 § om
vilandeförklaring av mål så utformad att den skulle
hindra svensk domstol från att beakta de speciella regler om
vilandeförklaring av mål som följer av inkorporeringslagen.
Luganokonventionens regler om domstols -- såväl lägre
rätts som högre rätts -- skyldighet att pröva sin
behörighet kommer också att utgöra specialregler i
förhållande till rättegångsbalken. Bestämmelserna avviker
inte nämnvärt från vad som gäller i fråga om svensk
domstols skyldighet att pröva sin interna behörighet. En av
remissinstanserna har gett uttryck för att omfattningen av
denna skyldighet inte är helt klar. Jag inskränker mig till
följande kommentarer. Enligt 10 kap. 19 § RB kan en
forumfråga komma under högre rätts prövning antingen
genom att en part överklagar lägre rätts beslut eller genom
att en part väcker frågan om rättens behörighet i högre rätt.
En förutsättning för att frågan skall kunna väckas i högre
rätt är dock att parten är behörig därtill (jfr 34 kap. 2 § RB).
Fullföljdsinstansen får också undantagsvis självmant ta upp
frågan om den lägre rätten varit behörig (10 kap. 19 § RB).
Av rättspraxis framgår att reglerna i 10 kap. 19 § RB -- som
ju enbart reglerar frågan om iakttagandet av den interna
behörigheten -- inte utesluter att högre rätt självmant
beaktar hinder för målets upptagande som inte har att göra
med iakttagandet av interna forumregler och att högre rätt
således oberoende av invändning från part kan pröva om
tvisten över huvud taget skall tas upp här i riket (se bl.a.
NJA 1960 s. 755 och 1962 s. 305).
När det slutligen gäller föreskrifterna om
säkerhetsåtgärder m.m. i artikel 24 tillåter svensk rätt enligt
det nyss nämnda avgörandet av högsta domstolen
(NJA 1983 s. 814) att kvarstad meddelas enligt
bestämmelserna i 15 kap. RB i fråga om anspråk som skall
prövas av utländsk domstol i de fall det utländska
avgörandet får verkställas här.
Man skulle möjligen kunna hävda att de två sistnämnda
frågorna -- högre rätts möjlighet att självmant pröva frågan
om svensk domstols behörighet och möjligheterna att
förordna om kvarstad när rättegången skall äga rum
utomlands - skulle vara förtjänta av en kodifiering. En
sådan lösning skulle dock innebära ett avsteg från principen
om att rättegångsbalken inte reglerar några internationella
frågor. Jag anser inte heller att det vore lämpligt att ta in
särskilda bestämmelser om detta i inkorporeringslagen. Det
skulle kunna leda till felaktiga e contrario-slut om att
rättsregler av detta slag enbart skulle gälla i förhållande till
stater som har tillträtt Luganokonventionen.
Slutsatsen blir alltså den att ett tillträde till
Luganokonventionen inte bör föranleda några ändringar i
rättegångsbalken eller i annan processrättslig lagstiftning
(med undantag för bestämmelserna om summarisk process,
se härom i avsnitt 3.3.5 nedan). Det finns naturligtvis, som
en av remissinstanserna varit inne på, behov av en mera
heltäckande översyn av lagstiftningen i frågor om domstols
behörighet m.m., både på ett internt och på ett
internationellt plan. Dessa frågor kräver dock en mer
omfattande analys än vad som är möjligt att göra inom
ramen för detta lagstiftningsärende.
3.3.4 Rättshjälp och avgifter

Min bedömning: Tillträdet till
Luganokonventionen föranleder inga ändringar i
lagstiftningen om rättshjälp m.m.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Har inte berört frågan.
Skälen för mitt förslag: I artikel 44 i
Luganokonventionen finns bestämmelser om att den som
ansöker om verkställighet av en utländsk dom i största
möjliga utsträckning skall åtnjuta förmån av rättshjälp i
enlighet med verkställighetsstatens lagstiftning härom eller
största möjliga kostnads- och avgiftsbefrielse.
Bestämmelserna i artikel 44 gäller enbart om sökanden
haft rättshjälp eller motsvarande förmåner i
rättegångsstaten. De begränsar sig också till
exekvaturförfarandets första fas enligt artiklarna 32-35, dvs.
det inledande enpartsförfarandet. Förmånerna gäller
således inte under ett eventuellt efterföljande
kontradiktoriskt förfarande. Inte heller gäller de under
själva verkställighetsförfarandet hos
kronofogdemyndigheten.
Artikel 44 är utformad efter mönster av artikel 15 i 1973
års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av
avgöranden angående underhållsskyldighet som Sverige har
tillträtt (se prop. 1975/76:98). Den artikeln är dock inte
begränsad till att gälla exekvaturprövningen utan gäller
även vid verkställigheten som sådan.
En liknande bestämmelse finns i artikel 13 andra stycket
i 1980 års Haagkonvention om internationell rätthjälp.
Denna bestämmelse innehåller dock enbart föreskrifter om
rättshjälp och tillåter således inte konventionsstaterna att
alternativt meddela föreskrifter om kostnads- och
avgiftsbefrielse. Vid tillträdet till 1980 års konvention
reserverade sig Sverige mot tillämpningen av artikel 13.
Reservationen motiverades bl.a. med att bestämmelsen inte
stod i överensstämmelse med rättshjälpslagen (1972:429)
och med att artikeln omfattade också rättshjälp under själva
verkställigheten som sådan (se prop. 1985/86:161 s. 12 f.).
Rättshjälpslagens bestämmelser om allmän rättshjälp är
inte utformade på ett sätt som passar för tillämpningen av
artikel 44. I 6 § rättshjälpslagen föreskrivs exempelvis att
allmän rättshjälp får beviljas endast om sökanden behöver
bistånd i angelägenheten i fråga. Artikel 44 innehåller inte
någon motsvarande förutsättning. Det torde heller inte vara
i överensstämmelse med artikel 44 att göra förmånen av
allmän rättshjälp beroende av en sådan ekonomisk
prövning som avses i 6 § rättshjälpslagen. Föreskrifterna i 8
§ rättshjälpslagen, som bl.a. innehåller begränsningar i
möjligheterna att bevilja utlänningar och näringsidkare
allmän rättshjälp (punkterna 2 och 3), är heller inte
förenliga med artikel 44.
Med hänsyn till att rättshjälp som avses i artikel 44
enbart tar sikte på exekvaturförfarandets första fas torde en
rättshjälpsförmån enligt denna artikel i praktiken inskränka
sig till befrielse från ansöknings- och expeditionsavgifter vid
Svea hovrätt (jfr 9 § andra stycket punkten 5 och 9 a §
rättshjälpslagen). Denna förmån kan i sin tur helt eller
delvis komma att falla bort genom rättshjälpslagens
föreskrifter om att den som erhåller rättshjälp skall bidra till
kostnaderna för rättshjälpen genom att betala
rättshjälpsavgift (11 §). Till detta skall läggas
administrationen för att fastställa maximibeloppet osv.
Mot denna bakgrund förefaller det inte meningsfullt att
meddela några särskilda föreskrifter om allmän rättshjälp
till följd av regleringen i artikel 44. Sverige bör i stället
uppfylla åtagandena enligt artikeln genom att i de fall som
avses där helt befria sökanden från kostnader och avgifter.
Det är också på det sättet Sverige uppfyller motsvarande
åtaganden enligt 1973 års Haagkonvention.
Det är i och för sig inte helt uteslutet att den som söker
verkställighet i Sverige av en utländsk dom skulle kunna
beviljas allmän rättshjälp för exekvaturförfarandet vid Svea
hovrätt och högsta domstolen eller för
verkställighetsförfarandet inför kronofogdemyndigheten.
Rättshjälpslagen tillåter undantagsvis att utlänningar
beviljas allmän rättshjälp (8 § första stycket andra
punkten). Om sådan skulle beviljas utgår rättshjälpen helt
och hållet enligt rättshjälpslagens bestämmelser och således
helt oberoende av regleringen i artikel 44.
3.3.5 Summarisk process

Mitt förslag: En ansökan om
betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får inte
tas upp om svaranden har hemvist i en främmande stat som
har tillträtt Luganokonventionen. En ansökan av detta slag
får inte heller tas upp om det i en sådan stat pågår rättegång
i samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande
som är verkställbart i Sverige. Lagen om
betalningsföreläggande och handräckning bör kompletteras
med bestämmelser om detta.

Promemorians förslag: Förbudet mot att ta upp
ansökan gentemot en svarande i främmande stat ingår även
i promemorians förslag. Promemorian har ingen
motsvarighet till den av mig föreslagna regleringen av
litispendens.
Remissinstanserna: En remissinstans har
ifrågasatt om ett utslag i summarisk process inte utgör en
''''''''officiell handling'''''''' enligt artikel 50 i Luganokonventionen
och av det skälet är verkställbart utomlands. I ett remissvar
föreslås att Sverige med kraft bör verka för att
konventionen i framtiden kommer att omfatta även den
summariska processen. En annan instans instämmer i
promemorians förslag om att ansökan inte skall tas upp om
svaranden har hemvist i en annan konventionsstat men
anser också att det är otillfredsställande att ett svenskt
utslag inte är verkställbart utomlands samtidigt som det
utgör rättegångshinder i Sverige. Samma remissinstans
belyser från olika aspekter förhållandet att ett svenskt
utslag kan komma att ställas mot en här verkställbar dom
från en annan konventionsstat. Ett par av de andra
instanserna snuddar vid tanken att komma till rätta med
detta problem genom en möjlighet till återbrytning av det
svenska utslaget men släpper strax denna tanke för att i
stället trycka på behovet av information till borgenärerna.
Skälen för mitt förslag: I lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning finns
bestämmelser om s.k. summarisk process, dvs.
betalningsföreläggande, vanlig handräckning och särskild
handräckning. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1992. Den
ersatte 1946 års lagsökningslag och 1981 års
handräckningslag (se prop. 1989/90:85, JuU31 och rskr
311). En viktig nyhet i den nya lagen är att den summariska
processen har flyttats över från tingsrätterna till
kronofogdemyndigheterna.
Luganokonventionen är enligt artikel 1 tillämplig på
förfaranden vid domstol. Av artikel Va i Protokoll Nr 1
framgår att uttrycket domstol omfattar även de danska,
isländska och norska administrativa myndigheter som
handlägger mål om underhållsbidrag samt finsk
överexekutor. Något motsvarande undantag har inte gjorts
för svenska kronofogdemyndigheter. Man torde inte kunna
räkna med att man i de andra konventionsstaterna betraktar
svenska utslag i summarisk process som sådana ''''''''officiella
handlingar'''''''' som behandlas i artikel 50. Utslag i summarisk
process kommer alltså inte att kunna verkställas utomlands
med stöd av Luganokonventionen.
Nordiska överläggningar pågår för att möjliggöra
verkställighet av svenska utslag i summarisk process enligt
den nordiska verkställighetslagstiftningen (avsnitt 3.3.6);
avgöranden enligt 1946 års lagsökningslag var i viss
utsträckning verkställbara i övriga nordiska länder enligt
den lagstiftningen. Det har under de nordiska
överläggningarna framhållits att verkställighet av utslagen
enligt den nya lagen om betalningsföreläggande och
handräckning inte bör komma i fråga, om
kronofogdemyndigheten har grundat sin behörighet på en
behörighetsregel som strider mot Luganokonventionen. En
motsvarande begränsning följer redan av de nordiska
verkställighetslagarna; ett svenskt avgörande som har
meddelats på grundval av förmögenhetsforum verkställs
t.ex. i princip inte i övriga nordiska länder (jfr 8 § första
stycket punkten 1 i 1977 års lag).
Det finns enligt min mening starka skäl som talar mot att
man över huvud taget tillåter att det i summarisk process
meddelas utslag i strid med Luganokonventionens
behörighetsregler. Lagen om betalningsföreläggande och
handräckning innehåller enbart regler om
kronofogdemyndigheternas lokala behörighet. Enligt 6 §
får ansökan om betalningsföreläggande m.m. göras t.ex.
hos kronofogdemyndigheten i det län där egendom som
tillhör svaranden finns. Kronofogdemyndigheten torde i
sådana fall ta upp ansökan även om svaranden har hemvist
utomlands. Enligt Luganokonventionen skall domstol i
motsvarande situation, om svaranden inte går i svaromål,
självmant undersöka sin behörighet och avvisa målet
(artiklarna 3 och 20).
En svarande med hemvist i en annan konventionsstat
bör enligt min mening kunna lita på Luganokonventionens
forumregler och skall inte behöva riskera att det i Sverige
meddelas ett verkställbart utslag mot honom bara därför att
han har egendom här. Utslaget kan visserligen inte
verkställas utanför våra gränser men kan ju verkställas i den
egendom han har i Sverige.
Luganokonventionen ålägger visserligen inte Sverige
några förpliktelser beträffande rättsliga förfaranden som
äger rum vid annan myndighet än domstol (jfr vad som nyss
sagts om artikel Va i Protokoll Nr 1) men en annan
ståndpunkt skulle enligt min mening strida mot
Luganokonventionens anda och innebära att Sverige skulle
kunna kringgå de regler i Luganokonventionen som är
uppställda till svarandens skydd.
För att förhindra att kronofogdemyndigheten meddelar
utslag mot en svarande med hemvist i en konventionsstat i
strid med Luganokonventionens behörighetsregler bör det
därför uttryckligen av lagen om betalningsföreläggande och
handräckning framgå att summarisk process som gäller
betalningsföreläggande och vanlig handräckning (2 och 3
§§) inte kan användas om svaranden har hemvist i en stat
som har tillträtt Luganokonventionen. Käranden får i
sådana fall i stället väcka talan vid domstol i enlighet med
Luganokonventionens behörighetsregler.
Däremot är det inget som hindrar att lagens
bestämmelser om särskild handräckning (4 §) tillämpas i
förhållande till en sådan svarande. Dessa bestämmelser tar
främst sikte på en situation där sökandens besittning är
kränkt eller där svaranden olovligen vidtagit någon annan
åtgärd. Syftet med bestämmelserna är att sökanden snabbt
och enkelt skall kunna få rättelse och det bakomliggande
förhållandet lämnas därför normalt sett utanför. Utslag i
dessa mål vinner endast en mycket begränsad rättskraft --
ett beslut varigenom en ansökan ogillas utgör hinder för
sökanden att på nytt ansöka om särskild handräckning --
och parterna är alltså fria att genom ansökan om stämning
vid domstol i Sverige eller utomlands väcka talan om det
bakomliggande rättsförhållandet (prop. 1989/90:85 s. 84).
Om möjligheterna att använda den nya summariska
processen begränsas på det sätt jag nu redovisat kommer
detta att gälla också i förhållande till de övriga nordiska
länderna. Följden blir att den nya summariska processen
inte kan utnyttjas om svaranden har hemvist i ett annat
nordiskt land. Det innebär dock i praktiken inget annat än
att den indirekta behörighetsregel som redan gäller inom
Norden omvandlas till en direkt behörighetsregel: förbudet
mot förmögenhetsforum slår inte bara till på
verkställighetsstadiet utan gäller redan på
rättegångsstadiet. En sådan ordning är således helt i linje
med Luganokonventionens struktur. I vad mån det är
möjligt att åstadkomma en nordisk särlösning i detta
hänseende får utrönas under de överläggningar som pågår.
I artikel 26 i Luganokonventionen finns bestämmelser
om när en dom som har meddelats i en konventionsstat skall
erkännas i de andra. Att en utländsk dom erkänns i Sverige
innebär att den utgör rättegångshinder här, dvs. att saken är
res judicata. Att så är fallet innebär också att saken inte får
tas upp inom ramen för summarisk process (se prop.
1989/90:85 s. 114). Detta förhållande torde inte behöva
klargöras i lagen om betalningsföreläggande och
handräckning eller i annan lagstiftning.
I Luganokonventionen finns också regler om
litispendens i artikel 21. De går ut på att varje domstol utom
den där talan först väcktes skall vilandeförklara målet tills
denna domstol konstaterats vara behörig och sedan
självmant avvisa käromålet. Dessa regler är inte tillämpliga
på summarisk process vid svenska kronofogdemyndigheter.
Om det utomlands pågår en rättegång som kan leda till
ett avgörande som erkänns i Sverige, är svensk domstol
enligt allmänna regler förhindrad att ta upp samma sak
mellan samma parter. Föreligger på detta sätt litispendens,
torde även kronofogdemyndighet vara förhindrad ta upp en
ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning i saken (jfr prop. 1989/90:85 s. 114). Trots att
litispendens i de situationer som nu nämnts utgör
rättegångshinder enligt allmänna processrättsliga regler,
finns det särskilda bestämmelser om litispendens på flera
ställen i det regelverk som behandlar erkännande och
verkställighet av utländska avgöranden, t.ex. i 13 § i den
nordiska, 11 § i den österrikiska och 7 § i den schweiziska
verkställighetslagen. I förarbetena till den nordiska
verkställighetslagen uttalades att man vid de nordiska
överläggningar som då hade ägt rum hade funnit det
önskvärt med uttryckliga regler om verkan av litispendens
samtidigt som det påpekades att sådana regler inte hade
ansetts nödvändiga i 1932 års nordiska konvention (se prop.
1976/77:128 s. 66).
Även om det redan av allmänna regler om litispendens
följer att en utländsk rättegång, som kan leda till ett
avgörande som enligt Luganokonventionen skall erkännas i
Sverige, utgör hinder mot att samma sak tas upp i
summarisk process, är det enligt min mening motiverat att
låta detta hinder komma till uttryck i lagen om summarisk
process. Som nyss nämnts har den metoden valts i annan
internationell lagstiftning och för övrigt även i
Luganokonventionen. Förutom att det kan vara av
pedagogiskt värde att på detta sätt fästa uppmärksamheten
på hindret i fråga undanröjer man därigenom en risk för att
uttryckliga bestämmelser om litispendens i annan
lagstiftning tolkas e contrario vid tillämpningen av
bestämmelserna om summarisk process. Jag anser därför
att lagen om betalningsföreläggande och handräckning bör
innehålla en bestämmelse om litispendens. Bestämmelsen
bör på samma sätt som den nyss behandlade regeln om
svarande i utlandet gälla mål om betalningsföreläggande
och vanlig handräckning.
Ett förhållande som har uppmärksammats av några av
remissinstanserna är att ett utslag i summarisk process inte
är verkställbart utomlands samtidigt som det utgör hinder
mot att i Sverige ta upp samma sak i ordinär process för att
på så sätt få till stånd en i de andra konventionsstaterna
verkställbar exekutionstitel. Borgenären är i denna
situation hänvisad till att väcka talan utomlands, där
utslaget inte utgör rättegångshinder. Detta kan naturligtvis
ses som ett problem. Olägenheterna bör dock inte
överdrivas. Till en början kan konstateras att möjligheten
att i den angivna situationen utverka en svensk
exekutionstitel som är verkställbar utomlands inte
förändras genom att vi tillträder Luganokonventionen.
Däremot kan förutsättningarna för att väcka talan i de
andra konventionsstaterna komma att rubbas.
Huvudregeln i Luganokonventionen är ju att talan skall
väckas i den stat där svaranden har sitt hemvist.
Möjligheten att i en annan konventionsstat åberopa regler
om alternativa fora inskränks genom konventionens
behörighetsregler. Och det nu behandlade problemet torde
i regel aktualiseras då svaranden har hemvist i Sverige.
Det lär dock knappast bli särskilt vanligt med
verkställighet utomlands i mål som är av det slaget att de
lämpar sig för summarisk process. Om borgenären förutser
att internationell verkställighet kan bli aktuell bör han avstå
från den summariska processen och i stället väcka talan vid
allmän domstol. Det torde röra sig om rena undantagsfall
då en borgenär av misstag använder sig av summarisk
process med sikte på exekution utomlands. Att skapa ett
fullständigt skydd med avseende på sådana fall skulle kräva
särskilda regler om återbrytande av
kronofogdemyndighetens utslag, dvs. att borgenären i dessa
fall skulle ha rätt att väcka talan vid svensk domstol utan
hinder av utslagets rättskraft. En sådan ordning är knappast
motiverad och har inte heller förespråkats av de
remissinstanser som berört frågan. Rent allmänt kan sägas
att de vinster som ligger i att summarisk process har flyttats
från allmän domstol väl kompenserar smärre olägenheter
av det slag det nu är fråga om. Det kan tilläggas att risken
för motsvarande olägenheter föreligger även i andra
konventionsstater där man medger verkställighet av
exekutionstitlar som inte täcks av Luganokonventionen
(t.ex. utenretligt forlig i Danmark och exigibelt skuldebrev
i Norge). Jag vill mot denna bakgrund inte föreslå några
särbestämmelser med avseende på det nu behandlade fallet.
Däremot delar jag den uppfattning som ett par av
remissinstanserna har framfört, att det finns behov av
information till borgenärer i summarisk process till
förekommande av misstag vid valet av processform. Här
står näringslivets intresseorganisationer inför en viktig
uppgift i förhållande till de medlemmar som brukar
använda sig av summarisk process.
En annan fråga som tagits upp i ett av remissvaren är att
en utländsk dom kan komma att ställas mot ett utslag i
summarisk process i samma sak. I Luganokonventionen,
som ju inte gäller summarisk process, finns vissa
bestämmelser om kollision mellan domar från olika länder
(artikel 27 punkterna 3 och 5 samt artikel 34 andra stycket).
Dessa bestämmelser är inte heltäckande och reglerar t.ex.
inte fall då domar från två främmande konventionsstater
ställs mot varandra. I situationer då en inhemsk dom ställs
mot en dom från en annan konventionsstat har däremot den
inhemska domen företräde enligt artikel 27.3 oavsett om
den meddelats före eller efter den utländska domen. Ett
skäl bakom denna bestämmelse -- eller, rättare sagt,
motsvarande bestämmelse i Brysselkonventionen -- var att
man inte skulle behöva lösa konflikter av detta slag genom
att tillämpa bestämmelser om ordre public (Jenard s. 45).
I Luganokonventionen regleras inte kollisioner på
erkännande- eller verkställighetsstadiet mellan avgöranden
som faller under konventionen och andra exekutionstitlar.
Det är svårt att säga hur man i det övriga Europa skulle se
på kollisioner av detta slag. Ingen lösning är självklar. Det
kan hända att man på vissa håll skulle ta hänsyn till vilket
avgörande som meddelats först eller vilket som tidigast
vunnit laga kraft. För egen del känner jag sympati för att
låta det inhemska avgörandet gälla framför det andra. En
sådan lösning skulle harmoniera med bestämmelsen i
artikel 27.3. Jag vill dock inte låsa svensk rätts ståndpunkt i
denna fråga genom att införa en lagregel som kan visa sig
vara oförenlig med rättsutvecklingen på ett internationellt
plan. I praktiken rör det sig sannolikt om extrema
undantagsfall. Problemet bör utan vidare kunna
överlämnas till rättstillämpningen.
3.3.6 Den nordiska verkställighetslagstiftningen

Mitt förslag: I avvaktan på en mera
genomgripande översyn av den nordiska
verkställighetslagstiftningen skall de nu gällande reglerna
kompletteras med en bestämmelse om att de inte gäller i
den mån den nya inkorporeringslagen är tillämplig. Det
skall också införas en ny regel om att danska och norska
exigibla skuldebrev skall kunna utgöra grund för
verkställighet i Sverige.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag.
Remissinstanserna: Endast en remissinstans har
berört de nordiska frågorna. Man har därvid framhållit
vikten av att den nordiska lagstiftningen på området
anpassas till Luganokonventionens bestämmelser.
Skälen för mitt förslag: I artikel 55 i
Luganokonventionen finns en uppräkning av mellanstatliga
konventioner som träder tillbaka till förmån för
Luganokonventionens bestämmelser. Bland dessa
konventioner ingår 1932 års konvention mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och
verkställighet av domar och 1977 års konvention mellan
samma länder om erkännande och verkställighet av domar
på privaträttens område. 1977 års konvention ersätter den
från 1932. Eftersom Island inte har tillträtt 1977 års
konvention är 1932 års konvention är alltjämt tillämplig i
förhållande till Island. Av artikel 56 i Luganokonventionen
framgår att de i artikel 55 uppräknade konventionerna skall
fortsätta att gälla i den mån de har ett vidare
tillämpningsområde än Luganokonventionen.
1977 års nordiska verkställighetskonvention är en
ramkonvention som huvudsakligen hänvisar till ensartade
nordiska lagar på området, för Sveriges del lagen (1977:595)
om erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område. Den nordiska lagstiftningen har ett
vidare tillämpningsområde och omfattar dessutom fler
exekutionstitlar än Luganokonventionen. Redan av dessa
skäl kommer den nordiska lagstiftningen att behövas också
i fortsättningen.
Den nordiska lagstiftningen rör bara frågor om
erkännande och verkställighet, inte frågor om domstols
behörighet (med undantag av en bestämmelse om
litispendens). Bl.a. följande måltyper omfattas inte
av Luganokonventionen men väl av den nordiska
lagstiftningen.dom eller förlikning rörande vårdnad om
eller rätt till umgänge med barn m.m. (6 § jämförd med 7 §
första stycket punkten 2)dom eller förlikning som skall
gälla i ett annat nordiskt land enligt 1931 års konvention
med Danmark, Finland, Island och Norge innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap,
adoption och förmynderskap (7 § första stycket punkten
1)dom eller förlikning angående rätt till arv eller
testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller
skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den
dödes gäld i vissa fall (7 § första stycket punkten 5)dom
eller förlikning angående rättshandlings eller annan åtgärds
ogiltighet eller återgång av konkurs eller förhandling om
offentligt ackord utan konkurs i vissa fall (7 § första stycket
punkten 6 d)beslut om ersättning för rättegångskostnad i
brottmål om ersättningen skall utgå till enskild part och i de
tvistemål som inte omfattas av Luganokonventionen (jfr 2 §
första stycket punkten 4)beslut om ersättning till vittne
och sakkunnig i brottmål och i de tvistemål som inte
omfattas av Luganokonventionen (jfr 2 § första stycket
punkten 5)beslut om återbetalning till staten av förskott
som utbetalats till vittne, målsägande och part (2 § första
stycket punkten 6).
De exekutionstitlar som omfattas av den nordiska
lagstiftningen men som inte berörs av Luganokonventionen
ärför Danmarks del ''''''''udenretligt forlig'''''''' som under
vissa förutsättningar verkställs i Sverige (liksom i Finland
och Norge) enligt 5 § punkten 2 och 10 § andra stycket,
exigibla skuldebrev som under vissa förutsättningar
verkställs i Norge och Finland men inte i Sverige samt växlar
och checkar som under vissa förutsättningar verkställs i
Finland men inte i Norge och Sverige;för Finlands
del beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom köpare
eller säljare har ålagts betalningsskyldighet i samband med
återtagning av gods som har sålts på avbetalning som under
vissa förutsättningar verkställs i Sverige (liksom i Danmark
och Norge) enligt 5 § punkten 3 (finsk överexekutors
lagsökningsutslag liksom finsk betalningsorder -- 2 §
punkterna 1 och 2 -- kommer däremot att falla under
Luganokonventionen);för Norges del exigibla
skuldebrev som under vissa förutsättningar verkställs i
Finland och Danmark men inte i Sverige och av norsk
åklagarmyndighet utfärdat föreläggande om
ersättningsskyldighet som under vissa förutsättningar
erkänns och verkställs i Sverige (liksom i Danmark och
Finland) enligt 2 § första stycket punkten 3.
Från norsk sida finns önskemål om att växlar och
checkar som blir verkställbara i Norge enligt en nyligen
beslutad ny exekutionsordning skall bli verkställbara även i
övriga nordiska länder.
Svenska utslag i mål om betalningsföreläggande
och handräckning kommer inte att omfattas av
Luganokonventionen eftersom de meddelas av
kronofogdemyndighet och inte av domstol (se avsnitt
3.3.5). Dessa utslag kan inte heller verkställas med stöd av
den samnordiska lagstiftningen i dess nuvarande skick.
Nordiska överläggningar som syftar till att anpassa den
nordiska verkställighetslagstiftningen till
Luganokonventionen och den nya svenska summariska
processen har inletts.
En första fråga under dessa överläggningar är att
klargöra om 1977 års konvention skall revideras eller om
det nordiska samarbetet på området i framtiden skall bygga
på samnordisk lagstiftning, utan formliga
konventionsåtaganden. En utgångspunkt för
överläggningarna är att se till att de måltyper och de
exekutionstitlar som inte omfattas av Luganokonventionen
blir föremål för en så omfattande och enhetlig nordisk
reglering som möjligt.
Den internationella familjerätten övervägs för
närvarande inom justitiedepartementet på grundval av tre
betänkanden, (SOU 1987:18) Internationella
familjerättsfrågor, (SOU 1987:73) Internationella
förmynderskapsfrågor och (SOU 1989:100)
Adoptionsfrågor. En del av de frågor som behandlas i
betänkandena har brutits ut och gjorts till föremål för
delreformer (se bl.a. lagen 1988:1321 om nordiska
rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt
föräldrabalken m.m. och lagen 1990:272 om vissa
internationella frågor rörande makars
förmögenhetsförhållanden). Frågor om internationell
familjerätt kommer allteftersom att diskuteras i en nordisk
arbetsgrupp för internationella familjerättsfrågor som år
1990 inrättades av den nordiska ämbetsmannakommittén för
lagstiftningsfrågor. Man kommer därvid att ta upp
inte bara lagvals- och domsrättsfrågor utan även frågor om
erkännande och verkställighet på familjerättens område.
Arbetet med att reformera den internationella familjerätten
kan inte beräknas vara slutfört inom den närmaste
framtiden. Det blir därför nödvändigt att tills vidare behålla
de regler om erkännande och verkställighet av olika
familjerättsavgöranden som finns i 1977 års nordiska
lagstiftning.
När det gäller olika exekutionstitlar som faller utanför
Luganokonventionen och som därför borde regleras i den
nordiska verkställighetslagstiftningen, har hittills
Danmark, Finland och Norge förklarat sig villiga att ändra
sin lagstiftning för att möjliggöra erkännande och
verkställighet av svenska utslag i mål om
betalningsföreläggande och vanlig handräckning. För
Sveriges del kan det bli aktuellt att ompröva inställningen
till de danska och norska exigibla skuldebreven. Norge och
Sverige har också anledning att överväga möjligheterna av
att verkställa danska växlar och checkar mot bakgrund av
att dessa kan verkställas i Finland. Likaså bör Sverige,
Danmark och Finland överväga detsamma beträffande
norska växlar och checkar.
Det kan beräknas ta ytterligare någon tid innan
överläggningarna rörande den nordiska
verkställighetslagstiftningen kan slutföras. I avvaktan härpå
bör 1977 års nordiska verkställighetslag ändras för att
klargöra att den är tillämplig endast i den mån
Luganokonventionen inte är det.
Jag är vidare beredd att redan nu inta en ändrad attityd
till de norska och danska exigibla skuldebreven.
I förarbetena till 1977 års nordiska verkställighetslag
förklarades den restriktiva attityd som Sverige intagit till de
danska och norska exigibla gäldsbreven bl.a. med
olikheterna mellan ländernas system för verkställighet av
domar; verkställigheten i Norge och Danmark handhas av
namsretten resp. fogderetten och dessa kan pröva
eventuella invändningar från gäldenären och tvister
parterna emellan under själva verkställighetsförfarandet.
Också principiella betänkligheter mot att utan vidare godta
skuldförbindelser som underlag för verkställighet anfördes
(prop. 1976/77:128 s. 21 och 41).
För sådana skuldebrev gäller bl.a. att gäldenären redan
vid skuldebrevets tillkomst medger att det får verkställas
utan föregående domstolsförfarande. Till skillnad från vad
som gäller i fråga om danskt udenretligt forlig -- som är
verkställbart i Sverige -- är skulden inte nödvändigtvis
förfallen till betalning vid tidpunkten för handlingens
tillkomst. I fråga om de norska skuldebreven gäller som
regel att gäldenärens underskrift skall vara bestyrkt eller
bekräftad på visst sätt, t.ex. av notarius publicus. När det
gäller de danska skuldebreven ställs inte några motsvarande
krav. Det kan nämnas att anledningen till att de norska
skuldebreven inte omfattas av regleringen i
Luganokonventionens artikel 50 om s.k. officiella
handlingar är att bekräftelsen inskränker sig till att avse
underskriften.
Såväl de danska som de norska skuldebreven godtas för
verkställighet i övriga nordiska länder. Däremot tillerkänns
de ingen rättskraft. I Finland gäller som förutsättning för
verkställighet att gäldenären undertecknade handlingen i
fråga i Norge resp. Danmark och att han då hade hemvist i
just denna stat. Motsvarande krav ställs upp i den norska
och danska lagen. I Finland gäller därutöver att ansökan om
verkställighet inte får bifallas utan att gäldenären beretts
tillfälle att yttra sig över ansökningen. Om gäldenären
kommer in med ett bestridande som inte är uppenbart
ogrundat skall ansökningen avslås. Dessa villkor
överensstämmer med vad som gäller för verkställighet i
Sverige av danskt udenretligt forlig enligt 10 § andra stycket
i 1977 års lag. Den norska lagen innehåller inte samma
begränsningar som den finländska utan föreskriver att
gäldenären skall beredas tillfälle att yttra sig över en
ansökan om verkställighet av ett danskt skuldebrev, såvida
inte särskilda skäl talar mot detta. Den danska lagen
innehåller inga särregler för de norska skuldebreven över
huvud taget.
Som jag redan påpekat är det angeläget att söka få till
stånd en så enhetlig och omfattande nordisk reglering som
möjligt på detta område. Samarbetet de nordiska länderna
emellan bygger på ett särskilt förtroende för rättssystemen
i de olika länderna och utgångspunkten borde därför vara
att en exekutionstitel som kan verkställas i det land där den
tillkommit också skall kunna verkställas i andra nordiska
länder, om gäldenären inte därigenom försätts i ett sämre
läge än han skulle ha i det förstnämnda landet. Den
omständigheten att övriga nordiska länder har godtagit de
aktuella exekutionstitlarna för verkställighet talar starkt för
att Sverige bör kunna göra detsamma.
Jag föreslår mot denna bakgrund att bestämmelser om
att danska och norska exigibla skuldebrev skall kunna
utgöra grund för verkställighet i Sverige redan nu fogas till
1977 års lag och att bestämmelserna utformas efter mönster
av de nyss redovisade finländska bestämmelserna härom,
dvs. i överensstämmelse med vad som enligt 10 § andra
stycket i 1977 års lag redan gäller vid verkställighet i Sverige
av danskt udenretligt forlig. Härigenom blir också den
svenska regleringen enhetlig när det gäller
förutsättningarna för verkställighet av danskt udenretligt
forlig och danska och norska exigibla skuldebrev.
Frågan om verkställighet av danska och norska växlar
och checkar bör däremot beredas ytterligare mellan de
nordiska länderna.
Jag vill i detta sammanhang nämna att konventioner som
på särskilda områden reglerar frågor av det slag som
behandlas i Luganokonventionen gäller framför
Luganokonventionen (artikel 57.1). Det innebär att t.ex.
1962 års nordiska konvention om indrivning av
underhållsbidrag inte påverkas av att de nordiska länderna
tillträder Luganokonventionen.
3.3.7 Följdändringar i annan lagstiftning

Mitt förslag: De lagar som rör erkännande och
verkställighet av schweiziska resp. österrikiska domar skall
tills vidare kompletteras med en bestämmelse om att lagen
inte gäller i den mån den nya inkorporeringslagen är
tillämplig. Motsvarande bestämmelse skall införas i vissa
forumregler i sjölagen och sjömanslagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt
förslag. Promemorian innehåller dock inget förslag till
lagtext beträffande ändringen i sjölagen.
Remissinstanserna: Advokatsamfundet har, mot
bakgrund av att Luganokonventionen innehåller en del
bestämmelser av sjörättslig natur, ifrågasatt om det inte av
praktiska skäl vore lämpligt att i sjölagen införa en
hänvisning till eller erinran om dessa bestämmelser.
Sjömanslagsutredningen anser för sin del att sjömanslagens
förbud mot att dra tvist om sjömans anställningsförhållande
inför utländsk myndighet helt bör upphävas.
De schweiziska och österrikiska
verkställighetslagarna

Av artikel 55 i Luganokonventionen framgår att denna
konvention ersätter bl.a. 1936 års konvention mellan
Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av
domar och skiljedomar och 1982 års konvention mellan
Österrike och Sverige om erkännande och verkställighet på
privaträttens område. Enligt Luganokonventionens artikel
56 skall dock dessa konventioner fortsätta att gälla i den
mån konventionen i fråga har ett vidare
tillämpningsområde än Luganokonventionen.
Konventionerna med Schweiz och Österrike har
införlivats med svensk rätt genom särskilda lagar från 1936
resp. 1983.
Den schweiziska konventionen har ett vidare
tillämpningsområde än Luganokonventionen i och med att
den omfattar även familjerättsliga frågor.
Tillämpningsområdet för den österrikiska konventionen
torde däremot i princip falla inom ramen för
Luganokonventionen. Den torde därför helt upphöra
att gälla i och med att Luganokonventionen träder i kraft
mellan Sverige och Österrike.
Tillträdet till Luganokonventionen innebär alltså att
1936 års och 1983 års lagar bör ändras resp. upphävas.
Innan så sker bör Sverige ha överläggningar med Schweiz
och Österrike. I avvaktan härpå bör en regel föras in i dessa
lagar som medför att de inte skall tillämpas i den mån
Luganokonventionen gäller.
Sjölagen

I 337 § andra stycket sjölagen finns regler om domstols
behörighet i mål som gäller avtal om befordran av
passagerare eller resgods. Enligt dessa regler får talan i
sådana mål under vissa förutsättningar väckas vid domstol i
den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är
varaktigt bosatt resp. i den stat där befordringsavtalet
träffades. Bestämmelserna grundar sig på 1974 års
Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och
deras resgods. Sverige har inte tillträtt Atenkonventionen
utan har i stället i väsentliga delar anpassat sin lagstiftning
till denna (se prop. 1982/83:159). Av Luganokonventionens
artikel 57.1 framgår att en förutsättning för att Sverige skall
kunna fortsätta att tillämpa dessa bestämmelser i sjölagen
är att Sverige har tillträtt Atenkonventionen. En konflikt
kan därför uppstå mellan 337 § andra stycket sjölagen och
Luganokonventionens behörighetsregler. Denna fråga och
angränsande spörsmål har utförligt behandlats i
promemorian (Ds 1991:70) angående Sveriges tillträde till
1952 års konvention om kvarstad och liknande
säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg
(arrestkonventionen). I den promemorian föreslås olika
ändringar i 337 § sjölagen, bl.a. att dess bestämmelser inte
skall gälla om annat följer av Luganokonventionen.
Eftersom Luganokonventionen kan komma att träda i kraft
före arrestkonventionen bör en sådan komplettering av
paragrafen genomföras redan i detta sammanhang.
Härigenom torde också de av advokatsamfundet framförda
synpunkterna vara tillgodosedda.
De förslag till ytterligare ändringar i 337 § sjölagen som
lagts fram i den nyss nämnda promemorian kommer att tas
upp i samband med behandlingen av frågan om Sveriges
tillträde till arrestkonventionen (jfr avsnitt 2.6 och vid
artikel 54 A i avsnitt 5). Promemorian har
remissbehandlats. En lagrådsremiss rörande de frågor som
behandlas i promemorian håller på att utarbetas inom
justitiedepartementet. I sammanhanget bör också nämnas
att sjölagen är föremål för en mera vittomfattande översyn.
Sjölagsutredningen har i betänkandet (SOU 1990:13)
Översyn av sjölagen 2 behandlat bl.a. forumreglerna i
sjömål. Betänkandet har remissbehandlats. Frågan om en
mera genomgripande sjölagsreform övervägs för
närvarande inom justitiedepartementet.
Sjömanslagen

I 14 § sjömanslagen föreskrivs att tvist om sjömans
anställningsförhållande inte får dras inför utländsk
myndighet. Artikel Vb i Protokoll Nr 1 till
Luganokonventionen innehåller en särbestämmelse om
tvister mellan befälhavare och besättningsmedlem på
havsgående fartyg som är registrerat i något av vissa
uppräknade länder, bl.a. Danmark, Island och Sverige.
Enligt denna bestämmelse skall domstol i annan
konventionsstat undersöka om den diplomatiska eller
konsulära tjänsteman som är ansvarig för fartyget har blivit
underrättad om tvisten. Domstolen skall sedan låta målet
vila tills underrättelse har skett. Den skall avvisa målet, om
tjänstemannen förklarar att han har utövat de befogenheter
som han har enligt konsulär konvention eller, om någon
sådan konvention inte finns, inom den utsatta tiden har
gjort invändning om domstolens behörighet.
Genom 1973 års sjömanslag slopades en tidigare legal
behörighet för befälhavare att ingå anställningsavtal på
redarens vägnar. Sådana avtal ingås numera i allmänhet
med rederierna. Likaså slopades en regel om konsuls
behörighet att pröva anställningstvister på utländsk ort. De
övriga nordiska sjömanslagarna är oförändrade i denna del.
Det är mot denna bakgrund tveksamt om bestämmelsen i
artikel Vb över huvud taget kommer att få någon betydelse
för Sverige. Tvister som gäller sjömans
anställningsförhållande kommer därmed att falla under
Luganokonventionens allmänna regler, vilket innebär att
sådana tvister kan komma att bli prövade av utländsk
domstol. Härvid bör dock samtidigt beaktas de
skyddsregler som är uppställda till skydd för den anställde i
artikel 5.1 och artikel 17.5.
Det uppstår därmed en konflikt mellan
Luganokonventionen och regeln i 14 § sjömanslagen.
Denna lag är för närvarande föremål för översyn. 1990 års
sjömanslagsutredning (K 1990:01) har i betänkandet (SOU
1991:103) En ny sjömanslagstiftning föreslagit att 14 §
sjömanslagen helt upphävs. Samma uppfattning har, som
nyss nämnts, kommit till uttryck i utredningens remissvar i
förevarande lagstiftningsärende. Betänkandet är för
närvarande på remiss.
Frågan huruvida 14 § sjömanslagen helt skall upphävas
bör avgöras i samband med den mera heltäckande översyn
av lagen som är på gång. Jag vill därför inte föreslå att vi i
dagsläget tar ett sådant steg. I avvaktan på att att översynen
slutförs måste dock paragrafen anpassas till
Luganokonventionens regler. Detta kan lämpligen ske
genom att den kompletteras med en bestämmelse om att
förbudet i fråga inte gäller i den mån Luganokonventionens
bestämmelser föreskriver annat.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för
kommunikationsdepartementet.
Annan lagstiftning

Av artikel 57.1 i Luganokonventionen framgår att den
speciella internationella verkställighetslagstiftningen inte
påverkas av konventionen. Den svenska lagstiftning som
gäller exempelvis familjerättsliga underhållsbidrag behöver
således inte ändras.
Tillträdet till Luganokonventionen aktualiserar också
frågan, om utsökningsbalkens bestämmelser om ställande
av säkerhet får tillämpas i förhållande till parter från någon
annan konventionsstat. Av artikel 45 framgår att säkerhet,
borgen, deposition och liknande inte får begäras på ett
diskriminerande sätt av den som söker verkställighet av en
utländsk dom. Bestämmelserna i utsökningsbalken tar dock
inte hänsyn till parternas nationalitet, hemvist eller
vistelseort. De kan därför kvarstå oförändrade.
Vissa bestämmelser i Luganokonventionen skapar
behov av särskilda föreskrifter av praktisk natur, som kan
ges lägre dignitet än lag. Sålunda bör regeringen meddela
föreskrifter om utfärdande av äkthetsbevis för att den som
ansöker om verkställighet av en svensk dom utomlands skall
kunna uppfylla kraven i artikel 46.1, liksom de
kompletterande föreskrifter som eventuellt kan behövas för
att bevis om delgivning bevaras i tillräcklig utsträckning (jfr
artikel 27.2 och artikel 46.2). Vidare bör regeringen
meddela föreskrifter om utfärdande av intyg om att en
meddelad dom är verkställbar i Sverige, så att den som
ansöker om verkställighet av en svensk dom i en annan
konventionsstat skall kunna uppfylla kravet i artikel 47.1.
Däremot krävs inga särskilda föreskrifter med anledning av
kravet i samma artikel på att sökanden skall visa att domen
delgivits motparten; det får ankomma på sökanden att själv
ombesörja denna delgivning och att förete bevis om detta.
3.3.8 Ikraftträdande

Av artikel 61.4 framgår att Luganokonventionen träder
i kraft den första dagen i den tredje kalendermånaden efter
det att ratifikationsinstrumentet har deponerats hos det
schweiziska federala rådet. Det är därför inte möjligt att
säkert ange vid vilken tidpunkt konventionen kan träda i
kraft för Sveriges del. Ikraftträdandet av förslaget till
ändring i den österrikiska verkställighetslagen beror inte
bara på när Sverige tillträder konventionen utan också på
när Österrike gör det. Den föreslagna lagstiftningen bör
därför träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
3.4 Konventionens praktiska tillämpning

Under remissbehandlingen har från flera håll
framskymtat en oro inför konventionens praktiska
tillämpning. Denna oro har kommit till uttryck på olika sätt.
En del remissinstanser pekar på behovet av information och
utbildning. Andra efterlyser preciseringar i intern svensk
lagstiftning eller klargörande motivuttalanden i olika
frågor. Jag vill mot denna bakgrund göra en del
påpekanden.
Protokoll Nr 2 och två av de till konventionen fogade
förklaringarna innehåller bestämmelser som syftar till en
enhetlig tolkning av konventionen. I preambeln till
Protokoll Nr 2 har konventionsstaterna t.ex. förklarat sig
medvetna om EG-domstolens avgöranden angående
tolkningen av Brysselkonventionen intill tidpunkten för
undertecknandet av Luganokonventionen. Av artikel 1 i
samma protokoll framgår att konventionsstaternas
domstolar skall ta tillbörlig hänsyn till varandras
avgöranden. I förklaringarna görs liknande uttalanden med
avseende på EG-domstolen och domstolarna i EFTA-
länderna.
Vid tolkningen av bestämmelserna i
Luganokonventionen kan svensk domstol alltså komma att
ta hänsyn till normer som fastslagits av EG-domstolen eller
domstolar i de andra konventionsstaterna. Av EG-
domstolens praxis framgår att bestämmelserna ofta -- dock
inte alltid -- skall tolkas autonomt, dvs. ur ett övergripande
perspektiv, och inte enligt nationella normer. Jag har
tidigare utvecklat dessa frågor (avsnitt 2.11) och kommer
strax att behandla dem ytterligare (inledningen till avsnitt
5).
Mot denna bakgrund kan konstateras att det ligger en
fara i att lagstiftningsvägen precisera svensk rätts
ståndpunkt i de frågor som berörs i konventionen. Det är ju
långtifrån givet att en sådan lagbestämmelse kommer att
vara förenlig med utländska domar som vi åtagit oss att ta
hänsyn till. Motsvarande synpunkter gör sig gällande med
avseende på motivuttalanden. Jag är därför ganska
återhållsam med sådana uttalanden.
Konventionsstaterna kommer att inrätta ett system för
informationsutbyte rörande domar som meddelats enligt
Luganokonventionen och Brysselkonventionen. Uppgiften
som förmedlande organ kommer i Sverige sannolikt att
läggas på domstolsverket. I uppgiften ingår att
sammanställa materialet och distribuera det till
domstolarna.
Eftersom Luganokonventionen är förhållandevis ny, är
den litteratur som behandlar konventionen ganska
knapphändig. Däremot finns en rikhaltig doktrin när det
gäller Brysselkonventionen.
3.5 Kostnader

De förpliktelser som följer av Luganokonventionen att
verkställa utländska domar medför inga nya direkta
kostnader för det allmänna såvitt gäller domar som har
meddelats i de nordiska länderna, i Schweiz och i Österrike.
De verkställs redan i Sverige efter en prövning vid
kronofogdemyndigheten såvitt gäller nordiska domar och
efter en exekvaturprövning vid Svea hovrätt såvitt gäller
schweiziska och österrikiska domar. Ett svenskt tillträde till
konventionen medför visserligen nya uppgifter för Svea
hovrätt och högsta domstolen genom att
exekvaturprövningen där kommer kommer att omfatta
också nordiska domar och domar från alla EG-länder, om
konventionen får den avsedda anslutningen. Vid en
bedömning av resursbehovet bör dock beaktas att
exekvaturprövningen är begränsad och föga resurskrävande
jämfört med den fullständiga prövning som äger rum i en
vanlig rättegång, dvs. det alternativ som står borgenärerna
till buds enligt gällande regler. Svea hovrätt har i sitt
remissvar anfört att hovrätten kan komma att behöva ökade
resurser till följd av tillträdet till konventionen. Min
bedömning är att den nya uppgiften som exekvaturorgan
enligt Luganokonventionen åtminstone i ett inledande
skede kan fullgöras inom ramen för redan tillgängliga
resurser. Frågan får naturligtvis utvärderas sedan
konventionen varit i kraft en tid.
Luganokonventionens behörighetsregler kan antas
medföra en omfördelning mellan staterna av rättegångar
med internationell anknytning. Med dagens begränsade
möjligheter att verkställa utländska domar i Sverige nödgas
utländska kärande väcka talan vid svensk domstol om
domen skall kunna verkställas här, oavsett om parterna
eller tvisten har någon närmare anknytning till Sverige.
Genom ett tillträde till Luganokonventionen kan tvisten
prövas i den EG- eller EFTA-stat till vilken parterna
och/eller tvisten har anknytning medan svensk domstols
medverkan begränsas till en exekvaturprövning. I gengäld
kan tvister som med dagens regler skulle handläggas
utomlands i framtiden bli föremål för rättegång i Sverige,
med efterföljande verkställighet utomlands.
Inte heller exekutionsväsendet torde behöva ökade
resurser; de utländska domar som kan verkställas i Sverige
enligt Lugankonventionen ersätter i många fall helt enkelt
de svenska exekutionstitlar som annars hade behövt
meddelas. Kronofogdemyndigheterna kommer också att få
en viss avlastning genom att exekvaturprövningen, frågan
om nordiska avgöranden skall verkställas här eller inte,
avgörs av Svea hovrätt och inte -- som 1977 års nordiska
verkställighetslag föreskriver -- vid
kronofogdemyndigheten.
I Luganokonventionen finns bestämmelser om ett
system för informationsutbyte mellan konventionsstaterna.
Det torde för svensk del ligga närmast till hands att lägga
den uppgiften på domstolsverket. Uppgiften bör -- såvitt nu
kan bedömas -- kunna fullgöras inom ramen för tillgängliga
resurser.
Luganokonventionen torde således vara
kostnadsneutral. Härav följer också att man inte behöver
förutse några ökade kostnader för den allmänna
rättshjälpen. Ett svenskt tillträde till Luganokonventionen
torde totalt sett inte kräva ökade resurser till domstols- och
exekutionsväsendet men kan inte heller sägas medföra
några besparingsmöjligheter.
4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och
verkställighet av domar som meddelats i Schweiz,

4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens område,

6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och
verkställighet av österrikiska domar på privaträttens
område,

7. lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning.
Beträffande lagförslag 4 har jag samrått med chefen för
kommunikationsdepartementet.

Prop.
1991/92
128

5 Närmare om konventionen, artikel för artikel

Konventionens huvudsakliga innehåll och struktur har
presenterats i avsnitt 2. I den följande redovisningen av
konventionens olika artiklar upprepas i allmänhet inte
sådant som, stundtals ganska detaljerat, redan har
redovisats i avsnitt 2.
Brysselkonventionen resp. Luganokonventionen finns
kommenterade i fem rapporter som har publicerats i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning, EGT
(''''''''Official Journal of the European Communities, OJ''''''''). Det
rör sig om en rapport av Jenard till den urprungliga
Brysselkonventionen (5 mars 1979, C 59, Volume 22), en
rapport av Schlosser till 1978 års tillträdeskonvention
(samma publikation), en rapport av
Evrigenis/Kerameus till 1982 års tillträdeskonvention
(86/C 298/01, Volume 29), en rapport av Jenard/
Möller till Luganokonventionen (90/C 189/07) och,
slutligen, en rapport av de Almeida Cruz/Desantes
Real/Jenard (90/C 189/06) till 1989 års
tillträdeskonvention. Rapporterna finns tillgängliga i
ärendet (Dnr 88-682) i engelsk version.
Såsom har påpekats i avsnitt 2.11 och 3.4 skall
Luganokonventionens olika artiklar förstås och läsas i
belysning av hur EG-domstolen har tolkat motsvarande
bestämmelser i Brysselkonventionen. EG-domstolen har
bl.a. uttalat att många av de rättsliga begrepp och kriterier
som förekommer i konventionen skall tolkas autonomt, i
ljuset av konventionens syfte och system och, i andra hand,
i ljuset av de allmänna principer som kan härledas ur
medlemsstaternas nationella rätt. Sådana begrepp och
kriterier skall alltså tolkas oberoende av hur begreppen i
fråga tolkas i de enskilda staterna.
Olika rättsfall från EG-domstolen anmärks i det
följande i viss utsträckning vid resp. artikel. I övrigt
hänvisas till den förteckning över EG-domstolens
avgöranden (från den 6 oktober 1976 till den 27 september
1988) som finns intagen i Jenard/Möller-rapporten
och den kortfattade redovisning av de olika rättfallen
som finns i samma rapport (bilaga 2 till
propositionen).
En viss rättsfallsredovisning är nödvändig för att ge en
rättvisande blid av konventionens närmare innehåll. Med
en sådan redovisning riskerar man samtidigt att värdera
eller rent av misstolka EG-domstolens praxis och
redovisningen måste därför inskränkas till ett minimum.
Luganokonventionens och Brysselkonventionens
dynamiska karaktär manar också till försiktighet;
rättsutvecklingen får inte låsas genom olika nationella
förarbetsuttalanden.
Detta att Luganokonventionen skall tolkas i belysning
av EG-domstolens tolkningsbesked, gäller naturligtvis inte
i de delar artiklarna har formulerats annorlunda i
Luganokonventionen än i Brysselkonventionen. Ett skäl för
den ändrade lydelsen av exempelvis artikel 16.1 var just att
artikeln, i belysning av EG-domstolens praxis, fått ett
alltför stort tillämpningsområde. Genom den ändrade
formuleringen har man således ''''''''skrivit bort'''''''' EG-
domstolens praxis till en del.
I enstaka fall kommenteras i det följande dessutom
rättsfall som har meddelats efter det att
Luganokonventionen antogs. Av artikel 1 i Protokoll Nr 1
och två av de till konventionen fogade förklaringarna
framgår att ömsesidig hänsyn skall tas till avgöranden som
meddelas enligt de båda konventionerna när
konventionernas olika artiklar tolkas och tillämpas.
Avdelning I Tillämpningsområde

Artikel 1

Artikeln som anger konventionens tillämpningsområde
har kommenterats i avsnitt 2.2.
Konventionen är enligt första stycket tillämplig på
privaträttens område (''''''''civil and commercial matters''''''''). Det
framgår vidare att konventionen är tillämplig på
förfaranden vid alla slags domstolar. Det är alltså frågans art
som avgör om konventionen är tillämplig och detta gäller
således oberoende av om målet handläggs vid allmän
domstol, specialdomstol eller olika slags administrativa
domstolar.
Av artikel Va i Protokoll Nr 1 följer att uttrycket domstol
även omfattar de danska, isländska och norska
administrativa myndigheter som handlägger mål om
underhållsbidrag. Också den finska överexekutor, som
parallellt med allmän domstol är behörig att bl.a. besluta
om säkerhetsåtgärder enligt artikel 24 och att handlägga
mål om vräkning och annan summarisk process, jämställs
enligt artikel Va i Protokoll Nr 1 med domstol.
Bestämmelsen är av övergångskaraktär eftersom man i
Finland planerar att helt överföra handläggningen av dessa
mål till allmän domstol.
Också förfaranden inför brottmålsdomstolar omfattas,
men endast i den mån saken gäller ett civilrättsligt anspråk.
Vidare omfattas skadeståndsmål som handläggs inom
ramen för ett brottmål vid allmän domstol (jfr artikel 5.4).
En dom i ett brottmål skall alltså erkännas och verkställas
enligt konventionens regler i den del däri avgjorts en
skadeståndsfråga. Konventionens verkställighetsregler
omfattar inte brottmålsdomen i övrigt. Den reglerar heller
inte på något sätt domstols behörighet på straffrättens
område. Den omständigheten att svaranden i ett brottmål
som handläggs utomlands kan känna sig hindrad att utföra
sin talan i skadeståndsdelen eftersom han samtidigt riskerar
straff om han inställer sig till rättegången i den främmande
staten har föranlett vissa bestämmelser i artikel II i
Protokoll Nr 1 (se vid denna; jfr också 3 § i propositionens
lagförslag 1).
Att det är tvistefrågans natur som avgör om
konventionen är tillämplig innebär för svensk del att
konventionen kan komma att tillämpas inte bara i fråga om
mål enligt RB utan även beträffande ärenden som
handläggs enligt lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden (ärendelagen), t.ex. rörande försäljning
av egendom enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt.
Konventionen innehåller ingen definition av vad som
avses med privaträttens område. Gränsen mellan offentlig
rätt och privaträtt är inte densamma i alla EG- och EFTA-
länder och i vissa länder saknas denna uppdelning i stort sett
helt. Av detta skäl markeras uttryckligen i artikelns första
stycke att därmed inte avses skattefrågor, tullfrågor och
förvaltningsrättsliga frågor.
Av EG-domstolens praxis följer att begreppet
privaträttens område (''''''''civil and commercial matters'''''''') skall
tolkas autonomt och oberoende av hur begreppet förstås i
de nationella rättsordningarna (se bl.a. LTU mot
Eurocontrol och Nederländerna mot Rüffer). Begreppet
skall enligt EG-domstolens praxis tolkas dels utifrån
konventionens syfte och struktur, dels utifrån gemensamma
principer som kan härledas ur konventionsstaternas
rättsordningar.
Offentlig rätt omfattas således inte av konventionen. I
vad mån konventionen är tillämplig på mål där staten eller
dess myndigheter är inblandade beror således av om statens
eller myndighetens agerande innebär utövande av offentlig
makt, i vilket fall konventionen enligt EG-domstolens
praxis inte gäller (bl.a. de nyss nämnda målen LTU mot
Eurocontrol och Nederländerna mot Rüffer). Om staten
eller myndigheten är inblandad i en privaträttslig
angelägenhet, dvs. har agerat i egenskap av privaträttsligt
och inte offentligrättsligt rättssubjekt, gäller däremot
konventionen (se Schlosser s. 83).
Arbetsrättsliga mål är i allmänhet privaträttsliga och
omfattas därmed av konventionens bestämmelser. Detta
framgår bl.a. av den särskilda behörighetsregeln i artikel 5.1
och av EG-domstolens praxis (bl.a. Sanicentral mot
Collin).
Konventionen omfattar inte hela privaträttens område.
I artikelns andra stycke finns en uttömmande
uppräkning av undantagen från konventionens
tillämpningsområde. Avsikten bakom denna teknik var att
göra konventionens tillämp ningsområde så omfattande
som möjligt och att således alla civila och kommersiella mål
som inte kan föras in under de angivna undantagen skall
omfattas av konventionen (Jenard s. 10).
Konventionen gäller enligt punkten 1 inte mål och
ärenden om fysiska personers rättsliga ställning,
rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars
förmögenhetsförhållanden, arv och testamente. Det
viktigaste skälet bakom detta undantag är att rättssystemen
och lagvalsreglerna på familjerättens område är så olika
utformade i de olika staterna. Från konventionens
tillämpningsområde är således undantagna bl.a. mål som
gäller fastställelse av att ett äktenskap består eller inte
består, mål om äktenskapsskillnad, vårdnadsmål och
adoptionsmål. Mål om underhållsbidrag omfattas däremot
av konventionen (se artikel 5.2). Inte heller undantas gåvor
från konventionens tillämpningsområde.
Uttrycket makars förmögenhetsförhållanden (''''''''rights in
property arising out of a matrimonial relationship'''''''')
omfattar enligt EG-domstolens praxis inte bara sådana
frågor som uttryckligen enligt nationell rätt hänför sig till
makars förmögenhetsförhållanden utan också annat
äganderättsförhållande som direkt hänger samman med
äktenskapet eller dess upplösning (J. De Cavel mot L. De
Cavel).
Enligt punkten 2 omfattar konventionen inte
konkurs, ackord och liknande förfaranden (''''''''bankruptcy,
proceedings relating to the winding-up of insolvent
companies or other legal persons, judicial arrangements,
compositions and analogous proceedings''''''''). Också detta
undantag är motiverat av att konkurslagstiftningen inte är
harmoniserad.
Enligt punkten 3 omfattar konventionen inte mål
som gäller social trygghet. Anledningen till detta uttryckliga
undantag är att sådana mål i vissa stater faller under den
offentliga rätten medan de i andra rör sig i ett gränsland
mellan privat och offentlig rätt. Konventionen innehåller
ingen definition av vad som avses med uttrycket social
trygghet, främst mot bakgrund av att lagstiftningen på detta
område är föremål för en konstant utveckling. Av Jenard-
rapporten framgår att man därmed avsett exempelvis mål
som gäller socialbidrag, sjukpenning, föräldrapenning och
pensioner (s. 12).
Enligt punkten 4 slutligen undantas
skiljeförfarande från konventionens tillämpningsområde.
Skälet härför är främst det stora antal internationella
konventioner som finns på området. Alla EG- och EFTA-
stater utom Island och Portugal har f.ö. tillträtt 1958
års New York-konvention om erkännande och
verkställighet av utländska skiljedomar (jfr för Sveriges del
SÖ 1972:1). Luganokonventionen skall således inte
tillämpas i fråga om erkännande och verkställighet av
utländska skiljedomar. Den gäller heller inte i mål som
gäller skiljedoms ogiltighet eller vid klander av skiljedom.
Angående rättsfall från EG-domstolen som gäller
tolkningen av artikel 1, se bilaga 2.
Avdelning II Domstols behörighet

Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser

Artikel 2

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Den
innehåller i första stycket huvudregeln om att talan
skall väckas i den stat där svaranden har hemvist. I artikeln
behandlas endast staternas internationella behörighet och
det anges således inte vid vilken domstol i rättegångsstaten
som talan skall väckas (jfr motsatt lösning i artiklarna 5 och
6). Den interna behörigheten bestäms således av
rättegångsstatens interna rättsordning (jfr 10 kap. 1 § RB).
Konventionen innehåller ingen definition av begreppet
hemvist. I stället regleras i artiklarna 52 och 53 tillämplig
lag vid avgörandet av frågan om var part har hemvist. Vid
avgörandet av frågan om part har hemvist i den stat där
målet är anhängigt skall domstolen enligt artikel 52 tillämpa
sin egen lag. Om parten inte har hemvist i denna stat skall
domstolen, vid prövning av frågan om parten har hemvist i
en annan konventionsstat, tillämpa den statens lag.
Av artikel 53 framgår att en juridisk person anses ha
hemvist i den stat där den har sitt säte och att domstolen
skall tillämpa de internationellt privaträttsliga regler som
gäller i rättegångsstaten för att bestämma var en juridisk
person har sitt säte.
Bestämmelsen i andra stycket har kommenterats i
inledningen till avsnitt 2.3.1.
Artikel 3

Denna artikel har behandlats i inledningen till avsnitt
2.3.1.
Artikel 4

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Av artikelns
första stycke följer att konventionens
behörighetsregler är tillämpliga endast i de fall då
svaranden har hemvist i en konventionsstat. Är så inte fallet
får domstolen bestämma sin behörighet med tillämpning av
rättegångsstatens egna regler. Detta gäller dock inte när
artikel 16 är tillämplig eftersom reglerna i artikel 16 är
exklusiva och gäller oberoende av var parterna har hemvist.
Bestämmelsen i andra stycket har kommenterats i
inledningen till avsnitt 2.3.1.
Avsnitt 2 Särskilda behörighetsregler

Artikel 5

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Angående
rättsfall från EG-domstolen som gäller tolkningen av denna
artikel, se bilaga 2.
Enligt denna artikel kan käranden i de fall som närmare
anges i artikeln välja att väcka talan i en annan stat än den
där svaranden har hemvist. I vissa typer av tvister finns det
således en särskild anknytning till andra stater än den där
svaranden har hemvist och detta har motiverat ett avsteg
från konventionens grundprincip om att talan normalt skall
väckas där svaranden har hemvist. Bestämmelserna skall
enligt EG-domstolens praxis tolkas restriktivt.
I artikeln utpekas inte bara i vilken konventionsstat talan
får väckas. Det anges också -- utom i fråga om punkten 6 --
vid vilken domstol i denna stat målet skall prövas (jfr
motsatt lösning i artikel 2 och artiklarna 16 och 17 m.fl.
artiklar).
Artikel 5.1

Enligt denna bestämmelse kan talan som avser avtal
väckas vid uppfyllelseforum (forum solutionis), nämligen
''''''''vid domstol i den ort där den förpliktelse som talan avser
har uppfyllts eller skall uppfyllas''''''''. I fråga om tvister som
gäller anställningsavtal finns en särskild bestämmelse (se
vidare nedan).
Uttrycket ''''''''talan som avser avtal'''''''' (''''''''matters relating to a
contract'''''''', ''''''''en matière contractuelle'''''''') skall tolkas autonomt
utifrån konventionens syfte och system och oberoende av
hur uttrycket tolkas enligt nationell rätt (Peters mot
ZNAV).
Den omständigheten att avtalets existens är föremål för
tvist mellan parterna hindrar enligt EG-domstolens praxis
inte att denna behörighetsgrund åberopas och tillämpas
(Effer mot Kantner).
Ett avtal innehåller normalt två eller flera ömsesidiga
förpliktelser -- säljaren skall leverera en vara och köparen
betala -- och dessa förpliktelser kan ofta ha skilda
uppfyllelseorter. Med uttrycket ''''''''förpliktelse'''''''' avses enligt
EG-domstolens praxis den förpliktelse som utgör grund för
talan i det aktuella målet (De Bloos mot Buyer och
Shevanai mot Kreischer). Avtalet ses således inte som en
helhet utan de olika förpliktelserna behandlas separat.
Detta innebär att det ofta kan föreligga flera olika
uppfyllelseorter för ett och samma avtal.
Uppfyllelseorten skall bestämmas enligt den lag som
enligt rättegångsstatens internationella privaträtt är
tillämplig på förpliktelsen i fråga (Tessili mot Dunlop och
Shevanai mot Kreischer). Domstolen måste således först
avgöra vilken lag som är tillämplig på avtalet och det är
därmed inte utan vidare så att det är rättegångsstatens
interna lag som skall tillämpas för avgörandet av frågan om
var förpliktelsen skall uppfyllas. Som exempel kan nämnas
det fallet att en svensk säljare vill väcka talan mot en tysk
köpare om betalning för levererade varor. Om parterna inte
har avtalat om var betalningen skall erläggas skall enligt
huvudregeln i svensk internationell privaträtt säljarens lag,
dvs. svensk lag, tillämpas (4 § lagen 1964:528 om tillämplig
lag beträffande internationella köp av lösa saker). Svensk
lag utgör i detta fall lagen (1987:822) om internationella köp
som föreskriver att betalningen normalt skall erläggas där
säljaren har sitt affärsställe. Härav följer att svensk domstol
skulle vara behörig att pröva målet enligt den nu redovisade
artikel 5.1 och att säljaren således kan välja att väcka talan
här i stället för vid svarandens hemvist, i Tyskland.
Om parterna har kommit överens om uppfyllelseorten är
domstolen på denna ort behörig att pröva målet, om denna
överenskommelse är giltig enligt den på avtalet tillämpliga
lagen. Detta gäller även om de formkrav som ställs upp i
artikel 17 i fråga om prorogationsavtal inte har iakttagits
(Zelinger mot Salinitri). En överenskommelse om
uppfyllelseort får med andra ord en verkan som liknar ett
prorogationsavtal. I det ena fallet grundar domstolen sin
behörighet på artikel 5.1 och i det andra på artikel 17.
Från reglerna i artikel 5.1 finns ett undantag i artikel I i
Protokoll Nr 1 som gäller i det fall talan väcks mot någon
som har hemvist i Luxemburg. Bestämmelsen kommenteras
närmare vid Protokoll Nr 1 nedan.
Artikel 5.1 har också föranlett ett undantag för Schweiz.
Undantagsregeln innebär inte att en svarande med hemvist
i Schweiz kan förhindra en rättegång i annat land. I stället
gäller enligt artikel I a i Protokoll nr 1 att en dom från en
sådan rättegång, under vissa förutsättningar, inte erkänns
och verkställs i Schweiz.
För tvister som gäller anställningsavtal finns i
artikel 5.1 en särskild regel som föreskriver att
uppfyllelseorten är den ''''''''där arbetstagaren vanligtvis utför
sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt
arbete i en och samma stat, den ort där det affärsställe
genom vilket han anställdes är beläget''''''''. Den valda
formuleringen är i linje med den praxis som EG-domstolen
har utvecklat när det gäller tvister om anställningsavtal
(bl.a. Ivenel mot Schwab och Shevanai mot Kreischer) och
knyter dessutom an till formuleringen i artikel 6 andra
stycket i den mellan EG-länderna gällande
Romkonventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag på
avtalsrättsliga förpliktelser.
Bestämmelsen är speciell så till vida att den till skillnad
från vad som gäller för avtal i allmänhet innehåller en
autonom bestämning av uppfyllelseorten och att den anger
en enda uppfyllelseort för alla förpliktelser som grundar sig
på anställningsavtalet. Den för avtalet karaktäristiska
prestationen, arbetsprestationen, är avgörande för valet av
ort. Syftet med bestämmelsen är i första hand att skydda
arbetstagaren, som normalt är den svagare avtalsparten,
och att söka åstadkomma korrespondens mellan forum och
tillämplig lag. I sammanhanget kan anmärkas att
huvudregeln enligt svensk rätt när det gäller tillämplig lag i
dessa slags tvister är att lagen i det land där arbetet
huvudsakligen utförs skall tillämpas.
Av Luganokonventionens struktur följer alltså att en
tvist som gäller anställningsavtal kan prövas vid svarandens
hemvist (artikel 2), vid domstol som utpekas i artikel 5.1,
vid domstol som utpekats i ett prorogationsavtal, om detta
avtal ingåtts efter det att tvist uppstått mellan parterna
(artikel 17.5), eller vid domstol som svaranden accepterar
genom tyst prorogation (artikel 18). Detta förutsätter
naturligtvis att tvisten innehåller ett internationellt
moment. I de fall arbetsgivare och arbetstagare har hemvist
i det land där arbetet också utförs är konventionen över
huvud taget inte tillämplig. Om å andra sidan svaranden har
hemvist i en tredje stat och inte i en konventionsstat gäller
artikel 4, dvs. nationella behörighetsregler får tillämpas.
Bestämmelsen syftar enbart på enskilda
anställningsavtal (''''''''individual contracts of employment'''''''',
''''''''contrat individuel de travail'''''''') och således inte på
kollektivavtal.
Till Brysselkonventionen har numera, genom 1989 års
tillträdeskonvention, fogats en motsvarande, men något
annorlunda formulerad, bestämmelse. Skillnaden ligger
däri att möjligheten att väcka talan vid den ort där
arbetsgivarens affärsställe är beläget enligt
Brysselkonventionens artikel 5.1 endast står öppen för
arbetstagaren; enligt Luganokonventionen kan också
arbetsgivaren välja detta forum.
Artikel 5.2

Enligt artikel 5.2 får talan väckas vid domstolen i den ort
där den underhållsberättigade har sitt hemvist eller sin
vanliga vistelseort (''''''''domicile or habitual residence''''''''). Den
som yrkar underhållsbidrag har alltså möjlighet att väcka
talan vid sitt eget forum och är inte tvingad att väcka talan
där den underhållsskyldige har sitt hemvist.
Bestämmelsen överensstämmer med de indirekta
behörighetsreglerna i 1973 års Haagkonvention om
erkännande och verkställighet av avgöranden angående
underhållsskyldighet, som Sverige tillträtt. I
Haagkonventionen används också det lösligare begreppet
''''''''habitual residence''''''''. Svensk rätt har ingen motsvarande
uppdelning och orden ''''''''domicile'''''''' och ''''''''habitual residence''''''''
har därför båda hittills översatts med uttrycket hemvist (se
bl.a. prop. 1985/86:161 s. 24 med hänvisningar). För att det
av den svenska versionen skall framgå att konventionen här
har två olika begrepp har uttrycket ''''''''habitual residence''''''''
översatts med ''''''''vanlig vistelseort''''''''. Skillnaden mellan de två
begreppen ''''''''domicile'''''''' och ''''''''habitual residence'''''''' har
betydelse i vissa konventionsstater. Enligt svensk rätt
föreligger däremot ingen sådan skillnad. Såväl begreppet
''''''''domicile'''''''' som begreppet ''''''''habitual residence'''''''' betyder
därför hemvist vid tillämpningen av denna artikel och detta
begrepp skall i sin tur ges samma innebörd som det har i
annan svensk familjerättslig lagstiftning (se exempelvis 7
kap. 2 § lagen 1904:26 s. 1 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
och 14 § lagen 1990:272 om vissa internationella frågor
rörande makars förmögenhetsförhållanden; prop. 1989/90
s. 58 f.). I sammanhanget bör påpekas att svensk domstol
skall tillämpa svensk lag vid avgörandet av frågan om en
part har hemvist här. Om den däremot skall avgöra om en
part har hemvist i en annan konventionsstat skall den
tillämpa den statens lag (artikel 52).
Det är endast den underhållsberättigade som på detta
sätt får möjlighet att väcka talan på hemmaplan. En
underhållsskyldig som önskar jämka ett beslutat
underhållsbidrag har ingen motsvarande möjlighet utan får
väcka talan vid den domstol där den underhållsberättigade
har hemvist enligt huvudregeln i artikel 2.
I likhet med vad som gäller enligt 1973 års
Haagkonvention täcker Luganokonventionen också de fall
där bidragsförskott utgått (jfr artiklarna 18 och 19 i
Haagkonventionen) och detta således även i de fall en
myndighet begär återbetalning av förskott som utgivits i
enlighet med administrativa föreskrifter eller annan
socialförsäkringslagstiftning. Avsikten med artikel 5.2 har
dock inte varit att göra det möjligt för en sådan myndighet
att åberopa sig på artikel 5.2 och väcka talan om
återbetalning vid sitt eget forum (Schlosser p. 97).
Bestämmelsen i artikel 5.2 är således enbart förbehållen
den verkliga, ursprungliga underhållsberättigade. Den
myndighet som önskar återkräva bidragsförskott och dyl.
får enligt konventionens huvudregel anhängiggöra sin talan
vid svarandens hemvistforum.
Bestämmelsen är tillämplig inte bara i de fall då
underhållsbidrag skall fastställas utan även vid jämkning på
grund av ändrade förhållanden. Den domstol som
meddelade den ursprungliga domen är inte automatiskt
behörig att förordna om jämkning utan frågan om
domstolens behörighet enligt förevarande artikel -- liksom
enligt artikel 2 -- skall avgöras med beaktande av den
underhållsberättigades hemvist/vanliga vistelseort vid
tidpunkten då talan om jämkning väcks.
Bestämmelserna i denna punkt inskränker sig inte till att
föreskriva om forum vid den underhållsberättigades
hemvist eller vanliga vistelseort. Om talan om
underhållsbidrag ''''''''har samband med någons rättsliga
ställning'''''''' får talan enligt en uttycklig föreskrift i artikel 5.3
prövas vid den domstol som enligt sin egen lag är behörig
att pröva sistnämnda fråga. Härigenom kan frågor om
underhållsbidrag prövas i samband med mål om
äktenskapsskillnad eller faderskap. Bestämmelsen
möjliggör således en gemensam handläggning av statusmål
och mål om underhållsbidrag trots att statusmålet som
sådant faller utanför konventionens tillämpningsområde
(artikel 1). Denna bestämmelse gäller dock inte om
domstolen grundat sin behörighet i statusmålet enbart på
den ena partens medborgarskap. Domstolen kan
däremot grunda sin behörighet på båda parternas
medborgarskap. En fransk domstol är således behörig
enligt denna bestämmelse att pröva frågor om
underhållsbidrag i samband med ett
äktenskapsskillnadsmål mellan två i Sverige bosatta franska
medborgare om domstolen är behörig enligt fransk lag. Den
är däremot inte behörig om endast en av makarna är fransk
medborgare om denna omständighet är den enda som
domstolen enligt fransk lag skulle kunna grunda sin
behörighet på.
Artikel 5.3

Artikel 5 innehåller i punkten 3 en bestämmelse om
behörig domstol i de fall talan avser ett utomobligatoriskt
skadeståndsanspråk, ''''''''skadestånd utanför
avtalsförhållanden'''''''' (forum delicti). I fråga om skadestånd i
anledning av brott finns en särskild regel i artikel 5.4.
Behörig domstol enligt artikel 5.3 är domstolen i den ort
där skadan inträffade (''''''''where the harmful effect occurred'''''''',
''''''''où le fait dommageable s''''est produit''''''''). Detta begrepp
omfattar såväl den ort där skadan orsakats som den där
skadan uppstod (Bier, Reinwater mot Mines de potasse
d''''Alsace) och den skadelidande kan således välja vid vilken
av dessa domstolar talan skall väckas. En sådan tolkning är
i överensstämmelse med bestämmelserna i 10 kap. 8 § RB
enligt vilken talan i anledning av skadegörande handling får
väckas vid rätten i den ort där handlingen företogs eller
skadan uppkom.
Begreppet skadestånd (''''''''tort, delict or quasi-delict'''''''',
''''''''délictuelle ou quasi délictuelle'''''''') är enligt EG-domstolens
praxis ett autonomt begrepp, vilket omfattar alla anspråk på
skadestånd mot svaranden som inte är att hänföra till
''''''''avtal'''''''' i den mening som avses i artikel 5.1 (Kalfelis mot
Schröder).
Artikel 5.4

Enligt artikel 5.4 kan talan om enskilt anspråk i
anledning av brott prövas vid den domstol där brottmålet
är anhängigt om denna domstol är behörig att pröva sådana
anspråk enligt domstolslandets lag. Detta är i
överensstämmelse med svensk rätt som föreskriver att talan
om enskilt anspråk i anledning av brott får föras i samband
med åtal för brottet (22 kap. 1 § RB).
Artikel 5.5

Domstolen vid den ort där en filial, agentur eller
liknande är belägen är enligt artikel 5.5 behörig att pröva
tvister som hänför sig till verksamheten vid denna filial,
agentur osv. Bestämmelsen gäller endast i de fall då
svaranden har hemvist i en konventionsstat (jfr inledningen
till artikel 5), dvs. när ett bolag eller annan juridisk person
har sitt säte i en konventionsstat (jfr artikel 53) och en filial,
agentur eller liknande i en annan konventionsstat.
Käranden kan då välja att, i stället för att väcka talan i den
stat där bolaget har sitt säte, väcka talan i den ort där filialen
är belägen. Om svaranden är en juridisk person med säte i
en stat som inte tillträtt konventionen, gäller reglerna i
artikel 4, dvs. domstolslandets egna behörighetsregler.
Uttrycket verksamheten vid en filial, agentur eller
liknande (''''''''operations of a branch, agency or other
establishment'''''''') skall enligt EG-domstolens praxis tolkas
autonomt. En följd av detta är att uttrycket agentur i
Luganokonventionens mening inte nödvändigtvis skall ges
samma innebörd som begreppet handelsagent i 1 § lagen
(1991:351) om handelsagentur (prop. 1990/91:63) och
begreppet ''''''''commercial agent'''''''' i det EG-direktiv som lagen
om handelsagentur i viss utsträckning bygger på.
Rättsfall från EG-domstolen som gäller tolkningen av
artikel 5.5 redovisas i bilaga 2.
Artikel 5.6

Enligt artikel 5.6 är domstolarna i den konventionsstat
där en ''''''''trust'''''''' har sitt säte behörig att pröva vissa mål som
gäller ''''''''trusten''''''''.
Begreppet ''''''''trust'''''''' förekommer i anglosaxiska
rättssystem. Bestämmelsen infördes i Brysselkonventionen
i samband med Storbritanniens och Irlands tillträde till
konventionen. En ''''''''trust'''''''' kan generellt beskrivas som det
förhållande som uppstår när någon eller några (''''''''the
trustees'''''''') upprätthåller rättigheter av något slag till förmån
för någon eller några (''''''''the beneficiaries'''''''', förmånstagarna)
eller för något lagligt ändamål på sådant sätt att förmånen
av rättigheten tillkommer, inte ''''''''the trustee'''''''', utan
förmånstagaren eller något annat syfte med ''''''''trusten''''''''.
En ''''''''trust'''''''' är ingen juridisk person, har ingen
rättskapacitet och har inget säte i vanlig bemärkelse. Av
artikel 53 andra stycket framgår att domstolen, när den skall
bestämma om en ''''''''trust'''''''' har sitt säte i den konventionsstat
där målet är anhängigt, skall tillämpa sin egen
internationella privaträtt.
De mål som omfattas av artikel 5.6 är mål mot en
instiftare av en ''''''''trust'''''''' då denne instäms i denna egenskap,
mot en ''''''''trustee'''''''' eller mot den som är insatt som
förmånstagare till en ''''''''trust''''''''. Det krävs därvid att ''''''''trusten''''''''
är upprättad antingen genom lag eller genom en skriftlig
handling eller också muntligen och skriftligen bekräftad.
Artikel 5.6 gäller således endast i fråga om tvister
inom ''''''''trusten'''''''', dvs. tvister mellan ''''''''trustees''''''''
inbördes, mellan en ''''''''trustee'''''''' och en förmånstagare och
liknande. Bestämmelsen gäller inte i fråga om tvister som
uppstår mellan en ''''''''trustee'''''''' och tredje man. ''''''''Trusteen'''''''' kan
uppträda som ägare, åta sig förpliktelser för ''''''''trustens''''''''
räkning osv. Tredje man får således stämma in ''''''''trusteen''''''''
enligt konventionens vanliga behörighetsregler och
omvänt.
Villkoret att ''''''''trusten'''''''' skall vara upprättad genom lag
eller genom en skriftlig handling osv. inskränker
tillämpningsområdet för forumbestämmelsen. Indirekta
eller underförstådda ''''''''truster'''''''' (s.k. ''''''''constructive'''''''' eller
''''''''implied trust'''''''') omfattas således inte. Tvister som gäller
''''''''truster'''''''' som har upprättats genom lag faller dock långt
ifrån alltid inom konventionens tillämpningsområde. Om
en ''''''''trust'''''''' har upprättats genom ett testamente, eller inom
ramen för ett konkursförfarande, är konventionen enligt
artikel 1 andra stycket över huvud taget inte tillämplig.
Artikel 5.7

Bestämmelsen i artikel 5.7 har berörts i avsnitt 2.6.
Enligt bestämmelsen är den domstol som har belagt
skeppslast eller frakt -- dvs. vederlaget för transporten --
med kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd till
säkerställande av bärgarlön rörande lasten eller frakten
också behörig att pröva tvist om betalning av bärgarlönen
(forum arresti). Detsamma gäller om lasten eller frakten
kunde ha blivit föremål för sådan säkerhetsåtgärd om inte
borgen eller annan säkerhet hade blivit ställd.
Bestämmelsen är avsedd för sådana fordringar på
bärgarlön för vilka sjöpanträtt gäller (Schlosser p. 123). En
ytterligare förutsättning för domstolens behörighet är att
det i målet görs gällande att svaranden har någon rätt till
lasten eller frakten eller hade sådan rätt vid tiden för
bärgningen.
För Sveriges del bör man kunna bortse från
bestämmelserna såvitt avser frakt eftersom frakten enligt
svensk rätt endast har betydelse vid beräkningen av
bärgarlönen (226 § sjölagen). Inte heller föreligger,
numera, sjöpanträtt i frakten.
Av artikel 5.7 följer alltså att den domstol som har
beslutat om kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärder
beträffande last eller frakt under vissa förutsättningar blir
behörig att pröva målet också i sak. Bestämmelserna skall
ses i samband med arrestkonventionens behörighetsregler
på området. Enligt arrestkonventionens artikel 7(1)(e) är
domstol som har beslutat om ''''''''arrest'''''''' i ett fartyg behörig att
pröva tvisten också i sak om denna rör bärgning.
Bestämmelsen i artikel 5.7 kompletterar således
arrestkonventionens regler genom att tillåta arrestforum
också i fråga om last och frakt; lasten kan vara väl så
värdefull som det fartyg som transporterar lasten.
Domstolens behörighet att förordna om kvarstad och
liknande säkerhetsåtgärder följer av artikel 24, som ju
tillåter domstol i en konventionsstat att förordna om
säkerhetsåtgärder. Frågan om vilka säkerhetsåtgärder som
kan meddelas och under vilka förutsättningar sådana kan
beviljas regleras helt och hållet i den nationella lagen. För
Sverige innebär detta att bestämmelserna i 15 kap. RB om
kvarstad blir tillämpliga och att kvarstad således kan
beviljas om det skäligen kan befaras att gäldenären genom
att avvika, skaffa undan egendomen eller förfara på annat
sätt undandrar sig att betala skulden.
I 248 § tredje stycket sjölagen finns särskilda
bestämmelser om kvarstad på fartyg som innebär att sådan
kan beslutas även om det inte finns risk för att motparten
undandrar sig att betala skulden. Syftet med dessa
särbestämmelser är att skapa bättre förutsättningar för att
undvika preskription av fordringar som är förenade med
sjöpanträtt (prop. 1987/88:77). Det har inte framkommit
något som tyder på att en motsvarande särbestämmelse
skulle vara motiverad såvitt gäller kvarstad på last vid
bärgning.

Artikel 6

Artikeln har berörts i avsnitt 2.3.1. Bestämmelserna i
artikel 6 är, liksom bestämmelserna i artikel 5, särskilda
behörighetsregler som är alternativa till huvudregeln om att
talan skall väckas där svaranden har hemvist. Käranden kan
således välja mellan att väcka talan där svaranden har
hemvist och enligt bestämmelserna i artikel 6.
Artikel 6.1

Enligt artikel 6.1 kan käranden i de fall målet gäller
flera svarande välja att väcka talan vid domstol där
någon av svarandena har hemvist.
För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs det att
det föreligger ett samband mellan de olika krav som
käranden framställer mot de olika svarandena, att det är
lämpligt att avgöra målen i ett sammanhang för att undvika
den risk för oförenliga domar som kan uppkomma om
målen prövas i skilda rättegångar (Kalfelis mot Schröder).
Artikel 6.2

I artikel 6.2 finns en särskild behörighetsregel för
återgångskrav och annat liknande krav mot tredje
man. Enligt denna regel är domstolen där
huvudkäromålet är anhängigt behörig att pröva också
anspråket mot tredje man. Bestämmelsen omfattar inte
bara regresskrav utan också andra anspråk mot tredje man.
I rapporten till Brysselkonventionen definieras sådana
''''''''third party proceedings'''''''' som mål där tredje man stäms in
i rättegången och som syftar till t.ex. att säkerställa tredje
mans eller endera partens intressen i målet eller att
möjliggöra en dom mot en av parterna (Jenard s. 28).
Bestämmelsen blir inte tillämplig i de fall det föreligger
ett prorogationsavtal mellan tredje man och den som
framställer regresskravet. I sådana fall måste artikel 17
tillämpas.
I Sverige gäller för sådana mål bestämmelserna i 14 kap.
5 § RB.
Av artikel V i Protokoll Nr 1 framgår att regeln i artikel
6.2 inte kan åberopas i Tyskland, Spanien, Österrike eller
Schweiz. I dessa stater finns inga regler som svarar mot
artikel 6.2. I dessa stater tillgodoses förlorande parts
intresse av att få regresskrav och liknande anspråk prövade
mot tredje man genom särskilda litis denuntiatio-
förfaranden -- ''''''''third party notices'''''''' -- som i princip innebär
att tredje man delges att rättegång pågår med uppmaning
att delta i rättegången som intervenient.
I artikel V i Protokol Nr 1 anges för de nämnda staterna,
med undantag för Schweiz, de på detta litis denuntiatio-
förfarande tillämpliga bestämmelserna som alltså träder i
stället för bestämmelsen i Luganokonventionens artikel 6.2.
I Schweiz regleras dessa förfaranden såväl i den federala
som i de 26 olika kantonala processlagarna och tillämpliga
bestämmelser kunde därför inte preciseras i fråga om
Schweiz. Litis denuntiatio-förfarandet är inte uttryckligen
reglerat i spansk lag men förfarandet har likväl accepterats
på vissa områden, bl.a. i artikel 1482 i civillagen som
handlar om vräkning. Till denna bestämmelse hänvisas i sin
tur, om än indirekt, i vissa andra artiklar i den spanska
civillagen.
Av andra stycket till artikel V i Protokoll Nr 1 framgår
att den omständigheten att konventionsstaterna har olika
regelsystem på detta område inte skall hindra domarnas fria
rörlighet; en dom som har meddelats i en konventionsstat
med stöd av artikel 6.2 skall erkännas och verkställas i
Tyskland, Spanien, Schweiz och Österrike på vanligt sätt.
På samma sätt skall de rättsverkningar som en dom som har
meddelats i dessa stater har för tredje man erkännas i övriga
konventionsstater. I Tyskland gäller exempelvis att någon
dom inte kan meddelas mot tredje man i den ursprungliga
rättegången men att domen likväl är bindande i senare
rättegång mot tredje man så till vida att den inte kan
ifrågasättas i denna rättegång.
Artikel 6.3

I artikel 6.3 behandlas genkäromål. Enligt denna
bestämmelse är domstolen där huvudkäromålet är
anhängigt behörig att pröva genkäromålet. Genkäromål
definieras olika i olika rättsordningar och bestämmelsen
innehåller därför en särskild definition, som i viss mån
avviker från bestämmelsen i 14 kap. 3 § RB, nämligen att
käromålet måste grunda sig på samma avtal eller
omständigheter som huvudkäromålet.
Artikel 6.4

I artikel 6.4 medges att talan som avser avtal under vissa
förutsättningar handläggs tillsammans med mål om sakrätt
till fast egendom vid domstolen i den ort där fastigheten är
belägen. En förutsättning är att svaranden är densamma.
Bestämmelsen -- som hitintills saknats i
Brysselkonventionen men som införts genom 1989 års
tillträdeskonvention -- utgör en motsvarighet till
bestämmelsen i 10 kap. 11 § andra punkten RB som tillåter
att talan mot ägare av fast egendom om skyldighet att
personligen svara för gäld för vilken egendomen utgör pant
väcks vid fastighetsforum, om betalning samtidigt söks ur
egendomen.
Av bestämmelsens formulering framgår att den är
tillämplig endast i den mån nationella behörighetsregler
tillåter en sådan förening av målen. Genom 10 kap. 11 §
andra punkten RB är den tillämplig i Sverige.
Artikel 6 A

Enligt artikel 6 A är en domstol som enligt konventionen
är behörig att pröva ett mål om sjörättsligt
skadeståndsansvar till följd av fartygs användning eller drift
också behörig att pröva mål om begränsning av sådant
ansvar. Artikeln kan ses som ett komplement till 1976 års
konvention om begränsning av sjörättsligt
skadeståndsansvar som Sverige har tillträtt (den s.k.
begränsningskonventionen; prop 1982/83:159).
Bakgrunden till bestämmelsen är att det i samtliga EG-
stater är möjligt -- och i vissa fall nödvändigt -- för redaren
att föra särskild fastställelsetalan om ansvarsbegränsning
(jfr för Sveriges vidkommande 240 § sjölagen). Det är då
rimligt att en sådan talan och en ansvarstalan mot redaren i
saken skall kunna handläggas vid en och samma domstol.
Avsnitt 3 Behörighetsregler för försäkringstvister

Bestämmelserna i detta avsnitt av konventionen har
kommenterats i avsnitt 2.3.1 under rubriken Tvingande
behörighetsregler.
Artikel 7

Av artikel 7 framgår att särskilda regler gäller för
försäkringstvister, nämligen -- utöver artiklarna 4 och 5.5 --
artiklarna 8-12 A.
Bestämmelserna är tvingande. De skiljer sig från de
exklusiva behörighetsreglerna (artikel 16) genom att det för
försäkringstvister finns en möjlighet att välja mellan olika,
låt vara ett begränsat antal, behöriga domstolar medan
parterna inte har någon sådan valmöjlighet i fråga om mål
som avses i artikel 16 (med undantag för regeln i artikel
16.1.b som gäller för vissa hyrestvister). Parterna kan också
i viss utsträckning avtala om att viss annan domstol skall
pröva tvisten (artikel 12), vilket är uteslutet såvitt gäller mål
som avses i artikel 16. Härav följer också att reglerna i
artikel 18 om tyst prorogation är tillämpliga på
försäkringstvister. Slutligen gäller bestämmelserna enbart i
de fall svaranden har hemvist i en konventionsstat medan
de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 gäller oavsett
var parterna har hemvist.
Om domstolen i ursprungsstaten har antagit jurisdiktion
i strid med reglerna i konventionens Avsnitt 3 föreligger,
liksom i det fall en exklusiv behörighetsregel har åsidosatts,
en grund för att vägra erkänna och verkställa domen i andra
konventionsstater (artikel 28 och 34).
Bestämmelserna i konventionens Avsnitt 3 om
försäkringstvister innebär sammanfattningsvis följande.
Om talan väcks mot en försäkringsgivare och
försäkringsgivaren således är svarande i målet,
finns flera olika fora. Försäkringsgivaren kan således
stämmas in antingen vid domstolarna i den konventionsstat
där han själv har hemvist (artikel 8) eller, i vissa fall, där han
har sin filial (artikel 7 och 8) eller där försäkringstagaren har
hemvist (artikel 8).
Om försäkringsgivaren är en samförsäkrare, kan talan
väckas mot honom vid domstol i den konventionsstat där
talan har väckts mot huvudförsäkringsgivaren (artikel 8).
Om det gäller en ansvarsförsäkring kan
försäkringsgivaren stämmas in vid domstol i den
konventionsstat där skadan inträffade (artikel 9) och, under
vissa förutsättningar, vid domstol där den skadelidande har
väckt talan mot den försäkrade (artikel 10).
Slutligen gäller i fråga om försäkring av fast egendom att
talan kan väckas mot försäkringsgivaren vid domstol i den
konventionsstat där skadan inträffade (artikel 9).
Detsamma gäller om både lös och fast egendom omfattas
av samma försäkringsavtal och har skadats genom samma
händelse.
I de fall försäkringsgivaren är kärande, och talan
således väcks mot en försäkringstagare, den försäkrade
eller en förmånstagare, får däremot talan i princip endast
väckas i den konventionsstat där svaranden har hemvist
(artikel 11). Prorogationsavtal som innebär att annan
domstol skall vara behörig är endast tillåtna under vissa
speciella förutsättningar (artikel 12).
Av hänvisningen i artikel 7 till bestämmelserna i artikel
4 följer att domstolens behörighet i mål där svaranden har
hemvist i en stat som inte har tillträtt Luganokonventionen
helt regleras av nationell rätt, och detta oavsett om denne är
försäkringsgivare, försäkringstagare osv. Härvid gäller dock
att en försäkringsgivare som har hemvist i en
tredje stat men som har en filial, agentur eller liknande
i en konventionsstat skall anses ha hemvist i denna
konventionsstat när det gäller tvister som hänför sig till
verksamheten vid filialen osv. Detta undantag framgår av
artikel 8 andra stycket.
Av en hänvisning till artikel 5.5 framgår vidare att en
försäkringsgivare som har hemvist i en
konventionsstat och som har en filial, agentur eller
liknande verksamhet i en annan konventionsstat kan
stämmas vid domstol i den konventionsstat där filialen osv.
är belägen i alla mål som rör verksamheten vid denna.
Artikel 8

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.1 under rubriken
Tvingande behörighetsregler och vid artikel 7. Av punkten
1 framgår att talan mot en försäkringsgivare kan väckas i
den stat där denne har hemvist. Alternativt kan talan väckas
där försäkringstagaren (''''''''policy holder'''''''', ''''''''preneur
d''''assurance'''''''') har hemvist (punkten 2). Förmånstagarens
hemvist grundar däremot inte behörighet enligt
förevarande artikel.
Om försäkringsgivaren är en samförsäkrare kan talan
dessutom väckas i den konventionsstat där talan har väckts
mot huvudförsäkringsgivaren (punkten 3). Bestämmelsen
gör det således möjligt för käranden att, om han så önskar,
koncentrera tvister om försäkringsavtal med flera
försäkringsgivare till en och samma rättegång, nämligen
den där huvudförsäkringsgivaren har stämts in.
Bestämmelserna i andra stycket har
kommenterats vid artikel 7.
Artikel 9

Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den anvisar
alternativa fora för talan som väcks mot försäkringsgivaren
och innebär att talan kan väckas i den konventionsstat
där skadan inträffade (jfr artikel 5.3).
Bestämmelserna gäller dock endast om det rör sig om en
ansvarsförsäkring eller försäkring av fast egendom. De
gäller dessutom om både lös och fast egendom omfattas av
samma försäkringsavtal och både lös och fast egendom har
skadats genom samma händelse.
Artikel 10

Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den innehåller
i första stycket bestämmelser om domstols
behörighet vid återgångskrav och liknande anspråk mot
tredje man, som här är försäkringsgivaren (jfr artikel 6.2).
Bestämmelsen gör det möjligt för en försäkrad som har
stämts in i ett mål om ansvar att väcka regresstalan mot
försäkringsgivaren och få denna talan prövad i samma
rättegång. En förutsättning är att lagen i domstolsstaten, lex
fori, tillåter en sådan förening av mål (jfr för Sveriges del 14
kap. 5 § RB). Bestämmelsen gäller även om
försäkringsgivaren och försäkringstagaren båda har hemvist
i en annan konventionsstat än den där rättegången äger
rum. I gengäld kan försäkringsgivaren och
försäkringstagaren avtala bort denna bestämmelse (se vid
artikel 12.3).
Artikel V i Protokoll Nr 1 innehåller särskilda regler för
rättegångar i Tyskland, Spanien, Österrike och Schweiz (jfr
kommentarerna vid artikel 6.2 som innehåller motsvarande
bestämmelser för tvister i allmänhet).
Andra stycket tillåter den skadelidande att
väcka talan mot försäkringsgivaren direkt vid samma fora
som står den försäkrade, försäkringstagaren och
förmånstagaren till buds, dvs. vid de fora som anges i
artiklarna 7-9. Bestämmelsen gäller dock bara om den på
tvisten tillämpliga lagen tillåter sådan direkt talan. Det bör
noteras att artikel 8.2 tillåter försäkringstagaren att väcka
talan vid sitt eget hemvist men att det inte finns någon
motsvarande möjlighet för den skadelidande.
Av tredje stycket framgår att den skadelidandes
talan mot försäkringsgivaren får kumuleras med talan mot
försäkringstagaren eller den försäkrade, om en sådan
förening av mål är tillåten enligt den lag som är tillämplig på
den skadelidandes direkttalan. Bestämmelsen tar inte bara
sikte på fall då den skadelidande är kärande i båda målen
utan kan tillämpas även när det är försäkringsgivaren som
för talan mot försäkringstagaren eller den försäkrade (jfr
artikel 11 första stycket).
Artikel 11

Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Av artikeln
framgår att talan mot en försäkringstagare, försäkrad eller
förmånstagare alltid skall väckas i den konventionsstat där
svaranden har hemvist och att försäkringsgivaren såsom
kärande således inte har samma valmöjlighet i fråga om fora
som försäkringstagaren, den försäkrade och
förmånstagaren har. Bestämmelserna i denna artikel gäller
endast om svaranden har hemvist i en konventionsstat. Om
försäkringstagaren har hemvist i en tredje stat gäller artikel
4 (se artikel 7) och domstolens behörighet bestäms därvid
av nationell rätt.
Försäkringstagaren eller den försäkrade kan dock med
stöd av artikel 10 tredje stycket undantagsvis stämmas inför
domstol i en annan konventionsstat än den där han har
hemvist, nämligen om den skadelidande har väckt talan
direkt mot försäkringsgivaren och den tillämpliga lagen
tillåter att försäkringsgivaren i sin tur stämmer in
försäkringstagaren eller den försäkrade för att få målen
handlagda i en och samma rättegång. En erinran om detta
undantag framgår av inledningen till förevarande artikel.
Av andra stycket framgår att bestämmelserna i
detta avsnitt inte hindrar svaranden från att väcka
genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet är
anhängigt. Bestämmelsen överensstämmer med artikel 6.3.
Bestämmelsen är tillämplig oavsett om det är
försäkringsgivaren eller föräkringstagaren osv. som har
väckt huvudkäromålet.
Artikel 12

Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den innehåller
bestämmelser om prorogation, avtal om domstols
behörighet. Bestämmelserna syftar till att bevara
försäkringstagarens valmöjligheter i fråga om olika fora och
att hindra försäkringsgivaren från att söka undvika de
begränsningar som gäller för honom enligt artikel 11.
Enligt huvudregeln är ett avtal om domstols behörighet
som har ingåtts före en försäkringstvists uppkomst utan
verkan. Så snart tvist uppstått parterna emellan är de dock
fria att avtala om behörig domstol (punkten 1; jfr
artikel 17.5 som innehåller en motsvarande bestämmelse
för tvister om anställningsavtal). Om avtalet ger
försäkringstagaren, den försäkrade eller förmånstagaren
rätt att väcka talan vid annan domstol än dem som anges i
Avsnitt 3, är avtalet giltigt även om det har ingåtts före
tvistens uppkomst (punkten 2).
Punkten 3 öppnar möjligheter att begränsa
tillämpningsområdet för artikel 10 första stycket. Enligt
denna bestämmelse kan ju en försäkringsgivare stämmas
inför domstol i en annan konventionsstat om den
skadelidande har väckt talan där mot den försäkrade och
detta även om försäkringsgivaren och den försäkrade båda
har hemvist i en annan konventionsstat. Om
försäkringsgivaren och försäkringstagaren vid
försäkringsavtalets ingående har hemvist, eller vanlig
vistelseort (jfr vid artikel 5.2), i en och samma
konventionsstat, är de således oförhindrade att avtala om
att domstolarna i denna stat skall vara exklusivt behöriga att
pröva tvist mellan dem också i de fall skadan skulle inträffa
utomlands. En förutsättning är därvid att ett sådant avtal
inte strider mot lagen i den staten.
Punkten 4 innehåller en uttrycklig bestämmelse
om att prorogationsavtal är tillåtna i de fall
försäkringstagaren har hemvist i en tredje stat.
Bestämmelsen är särskilt viktig för Storbritannien eftersom
många brittiska försäkringar tecknas av försäkringstagare
med hemvist i andra stater än konventionsstaterna.
Punkten 4 tillåter således att ett sådant försäkringsavtal
innehåller en klausul om att brittiska domstolar skall vara
exklusivt behöriga. Prorogation är dock inte tillåten om
försäkringen är obligatorisk eller avser fast egendom i en
konventionsstat. Som exempel kan nämnas de tyska
reglerna om obligatorisk trafikförsäkring som gäller för
bilar som normalt nyttjas i Tyskland. Ett avtal om en sådan
försäkring som har tecknats av en försäkringstagare med
hemvist i Ungern får således inte innehålla en
prorogationsklausul som innebär att tyska domstolar inte är
behöriga att pröva trafikskador som inträffat i Tyskland.
Av punkten 5, som skall läsas tillsammans med
artikel 12 A, framgår att inga begränsningar i fråga om
prorogation gäller för försäkringsavtal som omfattar vissa
s.k. stora risker. Skälet härför är att sådana försäkringar
ingås av större företag som inte har samma skyddsbehov
som normalt förligger i fråga om andra försäkringstagare.
De risker som avses -- och där full prorogationsfrihet
således råder -- räknas upp i artikel 12 A och avser
försäkringar som har samband med sjö- och flygtransporter.
Försäkringar för rena landtransporter finns inte med i
uppräkningen.
Artikel 12 A

Artikeln har behandlats vid artikel 12.5.
Avsnitt 4 Behörighetsregler för konsumenttvister

Bestämmelserna i Avsnitt 4 har kommenterats i avsnitt
2.3.1 under rubriken Tvingande behörighetsregler.
Bestämmelserna har stora likheter med bestämmelserna för
försäkringstvister (jfr kommentarerna vid artikel 7).
Artikel 13

Bestämmelserna i konventionens Avsnitt 4 avser att
skydda konsumenten. Motsvarande bestämmelser var i
Brysselkonventionens ursprungliga version begränsade till
att avse avbetalningsköp och omarbetades genom 1978 års
tillträdeskonvention. De har utarbetats i belysning av det då
föreliggande utkastet till motsvarande bestämmelser i
konventionen om tillämplig lag på avtalsrättsliga
förpliktelser som EG-länderna sedermera antog i Rom den
19 juni 1980.
Bestämmelserna i Avsnitt 4 är, liksom bestämmelserna
i Avsnitt 3 om försäkringstvister, tvingande (se härom vid
artikel 7). Bestämmelserna gäller enbart för avtal som har
ingåtts av en konsument. Därmed avses enligt artikel 13
första stycket avtal som ingås av en person för ett
ändamål som kan anses ligga utanför hans affärs- eller
yrkesmässiga verksamhet. Bestämmelserna är således
avsedda att skydda den slutliga konsumenten och den som
agerar i egenskap av privatperson.
Tillämpningsområdet preciseras ytterligare i tre olika
punkter. Inledningsvis omfattas enligt punkterna 1 och 2
avbetalningsköp och köp som finansieras genom
lån.
För andra konsumentavtal krävs att det föreligger en
speciell anknytning till den stat där konsumenten har
hemvist. Enligt punkten 3 omfattas således avtal om
tillhandahållande av varor eller tjänster om avtalet
föregicks av ett särskilt anbud som var riktat till
konsumenten, eller annonsering, i den stat där
konsumenten har hemvist, förutsatt att konsumenten
''''''''vidtog de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna'''''''' i
just den staten. Sistnämnda uttryck, liksom uttrycken
''''''''särskilt anbud'''''''' och ''''''''annonsering'''''''', återfinns också i artikel
5 i Romkonventionen om tillämplig lag på avtalsrättsliga
förpliktelser.
Av inledningen till artikeln framgår vidare att artikel 4
och artikel 5.5 också gäller vid konsumenttvister, precis som
de gör i fråga om försäkringstvister (se vid artikel 7). Härav
följer bl.a. att bestämmelserna i Avsnitt 4 enbart gäller om
svaranden har hemvist i en konventionsstat. Från denna
huvudregel finns enligt andra stycket ett undantag
och det är samma slags undantag som gäller för
försäkringstvister enligt artikel 8 andra stycket. Om
konsumentens motpart inte har hemvist i en
konventionsstat men har en filial, agentur eller liknande i
en konventionsstat skall motparten nämligen anses ha
hemvist i denna konventionsstat när det gäller tvister som
hänför sig till denna verksamhet.
Av sista stycket framgår att bestämmelserna i
detta avsnitt inte gäller för transportavtal. Härav följer att
konventionens allmänna behörighetsregler i avsnitten 1 och
2 -- och särskilt artikel 5.1 -- gäller i fråga om sådana avtal.
Artikel 14

Behörighetsreglerna för konsumenttvister har stora
likheter med dem som gäller för försäkringstvister.
Konsumenten kan välja mellan att väcka talan där
svaranden har hemvist och där han själv har hemvist
(första stycket) medan konsumentens motpart såsom
kärande enbart har att hålla sig till domstolarna i den stat
där konsumenten har hemvist (andra stycket).
Möjligheten att väcka genkäromål är liksom vid
försäkringstvister (jfr artikel 11) oinskränkt (tredje
stycket).
Möjligheten för konsumenten att enligt första stycket
väcka talan i den stat där han själv har hemvist står öppen
också i det fall då han bytt hemviststat efter det att avtalet
ingicks. (I praktiken står dock denna möjlighet inte öppen
för andra avtal än avbetalnings- och låneköpsavtal enligt
punkterna 1 och 2 i artikel 13. Om konsumenten har flyttat
efter det att ett avtal enligt punkten 3 ingåtts är nämligen
kravet på att konsumenten skall ha vidtagit de nödvändiga
åtgärderna i sin hemviststat i allmänhet inte uppfyllt.)
Artikel 15

Av denna artikel framgår att möjligheterna att ingå
prorogationsavtal, avtal om domstols behörighet, är
begränsade i konsumentförhållanden. Bestämmelserna
överensstämmer helt med vad som gäller för
försäkringstvister enligt artikel 12 punkterna 1-3. Skälen
bakom regleringen i punkten 3 är dock inte desamma för
konsument- och försäkringstvister. Om en säljare eller
långivare vill väcka talan mot en köpare eller låntagare som
har flyttat utomlands efter det att avtalet ingicks borde en
sådan talan normalt, för att skydda konsumenten, väckas i
den konventionsstat dit konsumenten flyttat. Av
billighetsskäl föreskrivs dock i förevarande punkt 3 att, om
parterna hade hemvist eller vanlig vistelseort i en och
samma konventionsstat vid tidpunkten för avtalets
ingående, det är tillåtet för dem att ingå ett
prorogationsavtal som innebär att domstolarna i just denna
stat blir exklusivt behöriga.
Avsnitt 5 Exklusiv behörighet

Artikel 16

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.1. Bestämmelserna
i artikel 16 om domstols exklusiva behörighet gäller
oberoende av var parterna har hemvist och omfattar således
också mål där parterna har hemvist i en tredje stat. Till
skillnad från vad som är fallet i artikel 5 utpekas enbart
behörig stat, inte vid vilken domstol i denna stat som målet
skall prövas. Denna fråga avgörs i stället enligt
domstolslandets egen lag. Av artikel 19 följer att domstolen
självmant skall beakta de exklusiva behörighetsreglerna i
artikel 16.
Artikel 16.1 a)

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2.3.1. Enligt
bestämmelsen är domstolarna i den stat där den fasta
egendomen är belägen exklusivt behöriga att pröva talan
som avser sakrätt i eller nyttjanderätt till denna. Särskilda
regler finns i punkten 1 b) för vissa tidsbegränsade
nyttjanderättsavtal.
Bestämmelsen i artikel 16.1 a) har av EG-domstolen
tolkats restriktivt i ett fall av hyra: den omfattar enligt detta
avgörande inte ett avtal om hyra av en detaljhandel som var
inrymd i en fastighet som upplåtaren hyrde av tredje man.
Bestämmelsen skall enligt EG-domstolen inte ges ett vidare
tillämpningsområde än vad ändamålet kräver (Sanders mot
Van der Putte).
I ett senare avgörande konstaterade dock EG-domstolen
att bestämmelsen är tillämplig vid all slags hyra, även
korttidsuthyrning av en semesterbostad. Detta avgörande
(Rösler mot Rottwinkel) har dock minskat i betydelse
genom den nya artikel 16.1 b).
Om fast egendom är belägen i två konventionsstater
(såsom Belgien och Nederländerna i ett fall) har
domstolarna i respektive konventionsstat exklusiv
behörighet över den egendom som är belägen där (Scherens
mot Maenhout och Van Poucke).
Artikel 16.1 b)

Som ett alternativ till fastighetsforum gäller enligt artikel
16.1 b) under vissa förutsättningar svarandens
hemvistforum. Detta gäller om talan avser avtal om
nyttjanderätt till fast egendom för tillfälligt privat bruk
under en tid av högst sex på varandra följande månader.
Käranden kan alltså i dessa fall välja mellan att väcka talan
vid fastighetsforum och vid svarandens hemvist. En
förutsättning för att talan skall kunna väckas vid svarandens
hemvistforum är att nyttjanderättshavaren är en fysisk
person och att ingendera parten har hemvist i den
konventionsstat där fastigheten är belägen.
Bakgrunden till denna bestämmelse är ett avgörande av
EG-domstolen (Rösler mot Rottwinkel) där domstolen
konstaterade att artikel 16.1 var tillämplig vid all slags hyra
av fast egendom och således även i fråga om en
korttidsuthyrning av ett semesterhus och i fall där talan
endast avsåg utfående av obetald hyra m.m.
Bestämmelsen i artikel 16.1 b) gör det således möjligt för
en svensk som har hyrt ut sitt hus beläget i Grekland till en
norrman att väcka talan för utfående av obetald hyra i
Norge. Han skulle annars ha behövt väcka talan i Grekland
enligt huvudregeln i artikel 16.1 a).
En bestämmelse av motsvarande innehåll finns numera,
genom 1989 års tillträdeskonvention, också i
Brysselkonventionen. Denna bestämmelse är dock något
annorlunda formulerad. Enligt bestämmelsen krävs det att
såväl fastighetsägaren som hyresgästen är fysiska personer
och dessutom att de har hemvist i samma konventionsstat
för att talan skall kunna väckas i den stat där svaranden --
dvs. båda -- har hemvist.
Att Luganokonventionens bestämmelse har ett något
vidare tillämpningsområde hänger bl.a. samman med den
omständigheten att Luganokonventionen, till skillnad från
Brysselkonventionen, ger vissa möjligheter till
reservationer när det gäller artikel 16.1 b). Dessa framgår
av artikel I b i Protokoll Nr 1 och har behandlats i avsnitt
2.4.4. Enligt denna bestämmelse får konventionsstaterna
förbehålla sig rätten att vägra att erkänna och verkställa
domar som gäller fast egendom belägen i den egna staten i
de fall domstolen grundat sin behörighet uteslutande på att
svaranden har hemvist i rättegångsstaten. I den mån
reservationsrätten utnyttjas av någon konventionsstat bör
detta normalt inte få några nämnvärda konsekvenser; det
torde endast undantagsvis bli aktuellt att verkställa en dom
av detta slag i andra stater än dem där parterna har hemvist.
Det är inte möjligt att reservera sig mot tillämpningen av
artikel 16.1 b) som sådan; det är endast i fråga om
erkännande- och verkställighetsstadiet som denna
möjlighet finns. Såsom redovisats i avsnitt 3.2.1 bör Sverige
inte utnyttja denna reservationsmöjlighet.
Artikel 16.2

Enligt artikel 16.2 skall talan som avser sådana frågor
som bolags eller andra juridiska personers giltighet,
ogiltighet eller upplösning prövas av domstolarna i den stat
där den juridiska personen har sitt säte. Detsamma gäller
om talan avser beslut av en juridisk persons organ. Det är
framför allt intresset av att undvika motstridiga domar i
olika stater som är grunden till denna bestämmelse.
Artikeln kommenteras också vid artikel 53.
Artikel 16.3

Enligt artikel 16.3 skall talan som avser giltigheten av
inskrivningar i offentliga register väckas i den
konventionsstat där registret förs.
Artikel 16.4

I artikel 16.4 finns regler om exklusiv behörighet när det
gäller registrering eller giltighet av patent, varumärken,
mönster och liknande rättigheter för vilka krävs deposition
eller registrering. Exklusivt behöriga i sådana mål är
domstolarna i den stat där deposition eller registrering har
begärts eller har ägt rum eller, på grund av bestämmelserna
i en internationell konvention, anses ha ägt rum.
Med uttrycket ''''''''på grund av bestämmelserna i en
internationell konvention anses ha ägt rum'''''''' avses sådana
internationella överenskommelser på
immaterialrättsområdet som innebär att en
rättighetsinnehavare kan ansöka om deponering eller
registrering av ett patent, ett varumärke, ett mönster eller
en annan rättighet vid en internationell organisation med
begäran om att rättigheten skall gälla i samtliga eller i ett
antal särskilt angivna stater som är anslutna till
överenskommelsen. En sådan internationell registrering
skall ha samma rättsverkan som om rättigheten meddelats
av den enskilda statens registreringsmyndighet.
Ett exempel på detta är den internationella registrering
av varumärken som sker enligt Madridöverenskommelsen
om internationell registrering av varumärken. Enligt denna
överenskommelse kan en ansökan om internationell
registrering göras hos Världsorganisationen för
intellektuella äganderätter (World Intellectual Property
Organization, WIPO). Beviljas sådan registrering åtnjuter
märket skydd i alla de medlemsländer registreringen
omfattar, som om märket är nationellt registrerat i varje
enskilt land. Samma tillvägagångssätt är avsett att tillämpas
för den internationella varumärkesregistrering som kan
komma till stånd enligt en något modifierad version av
Madridöverenskommelsen i enlighet med bestämmelserna i
Protokollet till Madridöverenskommelsen. Sverige har inte
tillträtt Madridöverenskommelsen. Frågan om Sverige skall
tillträda Protokollet kommer däremot att övervägas inom
justitiedepartementet. Ett likartat system finns för mönster
enligt Haagöverenskommelsen angående internationell
deponering av mönster. Sverige har inte tillträtt denna
överenskommelse.
Registreringen anses enligt dessa system ha ägt rum i
respektive konventionsstat och frågan om giltigheten av en
sådan registrerad rättighet i en viss stat skall således enligt
artikel 16.4 exklusivt prövas i denna stat.
Ett annat exempel är systemet med de europeiska
patenten som meddelas av det europeiska patentverket i
München enligt den år 1973 ingångna europeiska
patentkonventionen. Sverige har tillträtt denna konvention
vilket föranlett särskilda bestämmelser i 11 kap.
patentlagen (1967:837) om rättsverkan i Sverige av
europeiska patent. Förutsättningarna för att få ett
europeiskt patent prövas uteslutande av det europeiska
patentverket i enlighet med bestämmelserna i
patentkonventionen. Vidare gäller att ett europeiskt patent
i varje fördragsslutande stat för vilket det har meddelats
skall ha samma rättsverkan som ett i den staten meddelat
nationellt patent och även i övrigt följa samma
bestämmelser som ett nationellt patent. Om ett sådant
patent har beviljats för Sverige skall en tvist som gäller
giltigheten av detta i Sverige också prövas av svensk
domstol. Detta system är emellertid inte konstruerat så att
''''''''registrering anses ha ägt rum'''''''' i Sverige utan i stället
konstruerat så att rättigheten registreras i München
men gäller i Sverige. För att förhindra att artikel 16.4
i dessa sammanhang tolkas så att domstol i München -- där
registrering skett -- skall vara exklusivt behörig finns en
särskild regel i artikel Vd i Protokoll Nr 1 om behörighet för
frågor om registrering eller giltighet av ett europeiskt
patent, varav framgår att domstolarna i den stat för vilket
patentet gäller -- ''''''''som har meddelats för den staten'''''''' -- är
exklusivt behöriga.
Den europeiska patentkonventionen innehåller olika
regler om behörighet som enligt Luganokonventionens
artikel 57 tar över Luganokonventionens regler (se avsnitt
2.9 och vid artikel 57), därav formuleringen i artikel Vd i
Protokoll Nr 1 ''''''''Med förbehåll för den behörighet som det
europeiska patentverket har''''''''. Dessa behörighetsregler är
dock av mer speciell natur och artikel 16.4 förblir tillämplig
i den mån patentkonventionen inte innehåller några
särskilda behörighetsregler.
Patent som kan komma att beviljas enligt EGs
patentkonvention -- som undertecknades i Luxemburg år
1975 men som ännu inte har trätt i kraft -- skall gälla för hela
gemenskapen som sådan och berörs därför inte av
bestämmelsen i artikel Vd i Protokoll Nr 1. I den mån ett
EG-patent beviljas att gälla för vissa men inte alla EG-
länder -- vilket övergångsvis kan bli möjligt enligt särskilda
bestämmelser i EGs patentkonvention -- blir dock artikel
Vd i Protokoll nr 1 tillämplig.
Bestämmelserna i artikel 16.4 gäller enbart frågor om
registrering eller giltighet av patent och
liknande rättigheter. De omfattar således exempelvis inte
talan om intrång i ett patent. För sådana mål gäller
konventionens allmänna bestämmelser.
Artikel 16.5

Enligt artikel 16.5 är domstolarna i den stat där domen
har verkställts eller skall verkställas exklusivt behöriga att
pröva ''''''''talan som avser verkställighet av domar''''''''. Med detta
uttryck avses olika rättsliga förfaranden som har sin grund
i olika verkställighetsåtgärder, såsom beslut om utmätning,
kvarstad och liknande tvångsåtgärder med avseende på fast
eller lös egendom (Jenard s. 36), dvs. för Sveriges
vidkommande olika frågor som regleras i utsökningsbalken.

Avsnitt 6 Avtal om domstols behörighet

Artikel 17

Artikel 17 innehåller regler om prorogationsavtal. Den
har kommenterats i avsnitt 2.3.1.
Artikel 17.1

Prorogationsavtal är enligt artikel 17.1 i allmänhet
tillåtna om de innebär att en domstol eller domstolarna i en
konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en mellan
parterna uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning
av ett bestämt rättsförhållande. Ytterligare en förutsättning
är att endera parten -- käranden eller svaranden -- har
hemvist i en konventionsstat.
Artikeln är således tillämplig om ena parten har hemvist
i en konventionsstat och den andra i en annan
konventionsstat eller om den ena parten har hemvist i en
konventionsstat och den andra i en tredje stat, om avtalet
utpekar domstol i en konventionsstat. Den är vidare
tillämplig om båda parter har hemvist i en och samma
konventionsstat, om avtalet utpekar domstol i en annan
konventionsstat. Artikeln gäller däremot inte om båda
parter har hemvist i en och samma konventionsstat, om
avtalet utpekar domstol i just denna stat; i så fall saknas det
internationella momentet och konventionen reglerar enbart
domstolars internationella behörighet (Jenard s. 38).
För prorogationsavtal som ingås mellan parter som inte
har hemvist i en konventionsstat är artikel 17 i och för sig
inte tillämplig och frågan huruvida prorogationsavtalet ger
den utpekade domstolen behörighet får i sådant fall avgöras
i enlighet med nationella behörighetsregler. Ett sådant avtal
har likväl enligt andra stycket en derogationseffekt
såtillvida att domstolarna i andra konventionsstater måste
respektera ett sådant prorogationsavtal om avtalet uppfyller
formföreskrifterna i första stycket. De får således inte anta
jurisdiktion med mindre den eller de utvalda domstolarna
har förklarat sig vara obehöriga.
Frågan om verkan av ett prorogationsavtal där parterna
har utpekat domstol i en stat som inte har tillträtt
Luganokonventionen är inte reglerad i konventionen, inte
ens i de fall konflikt uppstår i förhållande till
Luganokonventionens exklusiva behörighetsregler. Denna
fråga får således avgöras enligt den utpekade domstolen lag.
Frågan huruvida ett avtal om prorogation till en
konventionsstats domstolar har derogationseffekt, dvs.
skulle hindra rättegång i en tredje stat, regleras naturligtvis
inte i konventionen utan får avgöras av domstolarna i den
staten i enlighet med de där tillämpliga reglerna. Detsamma
gäller frågan huruvida prorogation till ett sådant tredje land
accepteras och grundar behörighet för dess domstolar.
Ett giltigt prorogationsavtal medför att endast den eller
de utpekade domstolarna är behöriga att pröva målet. Av
artikel 20 följer att den domstol vid vilken ett mål är
anhängigt självmant måste undersöka om det
föreligger ett giltigt prorogationsavtal parterna emellan som
utpekar en annan domstol om svaranden inte gått i
svaromål inför domstolen. Domstolens skyldighet att ex
officio beakta prorogationsavtalet gäller däremot inte i de
fall svaranden går i svaromål. Om svaranden inte bestrider
domstolens behörighet, dvs. om han väljer att inte åberopa
prorogationsavtalet, blir domstolen nämligen behörig enligt
reglerna i artikel 18 om tyst prorogation.
För att ett prorogationsavtal skall vara giltigt krävs att
vissa formkrav är uppfyllda. De krav som ställs upp utgör
en avvägning av olika rättsäkerhetskrav, främst intresset av
att se till att en part inte blir bunden genom ren passivitet,
och det internationella affärslivets krav.
Ett prorogationsavtal skall således antingen vara a)
skriftligt, eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller b) i
en form som överensstämmer med praxis som parterna har
utbildat sig emellan, eller c) i internationell handel, i en
form som överensstämmer med handelsbruk eller annan
sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och
som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i
avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av
handel.
Av artikel I i Protokoll Nr 1 framgår att andra och
strängare krav gäller i fråga om prorogationsavtal som
åberopas gentemot en person som har hemvist i
Luxemburg.
Enligt den ursprungliga lydelsen av
Brysselkonventionens motsvarande bestämmelse gällde att
prorogationsavtal skulle vara skriftligt eller skriftligen
bekräftat. När 1978 års tillträdeskonvention utarbetades, i
samband med Danmarks, Storbritanniens och Irlands
tillträde, justerades texten i belysning av de rättsfall som
hade meddelats av EG-domstolen eftersom man ansåg att
formuleringen inte tog hänsyn till den internationella
handelns praxis och krav. Till Brysselkonventionen fogades
då en andra punkt enligt vilken ett prorogationsavtal i
internationell handel skall vara i den form som
överensstämmer med den praxis som gäller vid det
ifrågavarande slaget av handel och som parterna är eller
borde vara medvetna om.
Luganokonventionens bestämmelse har formulerats om
ytterligare i nära anknytning till artikel 9 i 1980 års
Wienkonvention om internationella köp, bl.a. eftersom alla
EG-stater och många EFTA-stater (däribland Sverige; se
lagen 1987:822 om internationella köp) har tillträtt eller
kommer att tillträda denna. I sak är det ingen större skillnad
jämfört med Brysselkonventionens formulering.
Det ansågs vidare lämpligt att det av artikel 17
uttryckligen framgår att ett avtal som är ingånget i
överensstämmelse med praxis som parterna utbildat sig
emellan uppfyller kraven; detta torde i och för sig inte vara
någon ändring i sak utan vara i överensstämmelse med hur
EG-domstolen tolkat artikel 17 i Brysselkonventionen
(Segura mot Bonakdarian).
Brysselkonventionen har numera, genom 1989 års
tillträdeskonvention, fått samma lydelse som
Luganokonventionen.
Av artikel 17.1 följer att prorogationsavtal är giltiga
såvida inte annat följer av konventionens bestämmelser. I
övrigt är regleringen i första stycket i artikel 17.1 begränsad
till att avse avtalets form. Frågan i vad mån avtalet som
sådant är ogiltigt på grund av tvång, svek, bristande
rättshandlingsförmåga eller av andra avtalsrättsliga skäl är
inte reglerat i konventionen och får därför avgöras med
tillämpning av den på avtalet tillämpliga lagen. Enligt EG-
domstolen skall frågan om ett giltigt avtal har ingåtts eller
inte, exempelvis om det föreligger ett samtycke från båda
parter eller inte, avgöras enligt den på avtalet tillämpliga
lagen (Iveco Fiat mot Van Hool).
Såsom redan påpekats vid artikel 5.1 kan en
överenskommelse parterna emellan om vid vilken ort
avtalet skall uppfyllas medföra att domstol vid denna ort
blir behörig -- och då med stöd av artikel 5.1. -- även om de
formkrav som ställs upp i artikel 17 inte är uppfyllda (målet
Zelinger mot Salinitri).
EG-domstolen har meddelat ett stort antal
tolkningavgöranden beträffande artikel 17.1 (se bilaga 2).
Även om det inte torde vara någon större saklig skillnad
mellan formuleringarna i Brysselkonventionens artikel 17.1
(i den lydelse den fick genom 1978 års tillträdeskonvention)
och Luganokonventionens formulering bör den
omständigheten att Luganokonventionen har en annan
formulering hållas i minnet när man studerar EG-
domstolens praxis rörande artikel 17.1.
Artikel 17.2

Artikel 17.1 handlar om avtal om domstols behörighet.
Eftersom en ''''''''trust'''''''' (se härom vid artikel 5.6) inte
nödvändigtvis behöver upprättas genom ett avtal finns i
artikel 17.2 särskilda regler om prorogationskalusuler som
gäller ''''''''truster''''''''.
Artikel 17.3

Av artikel 17.3 framgår att prorogationsavtal, liksom
prorogationsklausuler för ''''''''truster'''''''', inte gäller om de
strider mot bestämmelserna i artikel 12 och 15, dvs. de
tvingande reglerna om prorogation som gäller för
försäkrings- och konsumenttvister. Inte heller har
prorogationsavtal eller motsvarande klausuler någon
verkan i förhållande till de domstolar som är exklusivt
behöriga enligt artikel 16.
Avsikten bakom denna bestämmelse är att begränsa
antalet fall av vägran att erkänna och verkställa domar och
att främja domarnas fria rörlighet. Utan en bestämmelse av
detta slag skulle andra stater enligt artikel 28 vara skyldiga
att vägra erkännande och verkställighet i de fall de
tvingande behörighetsreglerna satts åt sidan genom ett
prorogationsavtal.
Artikel 17.4

Om ett prorogationsavtal har ingåtts enbart till förmån
för en av parterna är denne enligt artikel 17.4 fri att väcka
talan vid annan domstol som är behörig enligt
konventionen. Han kan således avstå från att åberopa sig
på prorogationsavtalet och den andra parten kan alltså inte
hindra att annan än den i prorogationsavtalet utpekade
domstolen prövar tvisten.
Artikel 17.5

Artikel 17.5 innehåller en bestämmelse som är avsedd
att skydda arbetstagaren -- såsom den normalt svagare
parten -- i tvister som gäller anställningsavtal. I fråga om
sådana tvister är prorogationsavtal giltiga endast om de har
ingåtts efter det att tvist uppstått mellan parterna. Syftet
bakom bestämmelsen, som också överensstämmer med vad
som gäller för försäkrings- och konsumenttvister enligt
artikel 12.1 resp. 15.1, är detsamma som syftet bakom
behörighetsregeln för tvister om anställningsavtal i artikel
5.1. Precis som i fråga om artikel 5.1 gäller artikel 17.5
endast i fråga om enskilda anställningsavtal och inte i fråga
om kollektivavtal.
Bestämmelsen hade tidigare ingen motsvarighet i
Brysselkonventionen. Genom 1989 års tillträdeskonvention
har dock en bestämmelse av liknande innebörd fogats till
Brysselkonventionens artikel 17. EG-länderna ansåg dock
att Luganokonventionens lösning gick alltför långt eftersom
ett prorogationsavtal som har ingåtts före tvistens uppkomst
enligt arbetstagarens egen uppfattning kan vara fördelaktigt
för honom. Enligt Brysselkonventionens nya lydelse är ett
prorogationsavtal således giltigt endast om det har ingåtts
efter tvistens uppkomst (dvs. så långt samma regel som i
Luganokonventionen) eller om den anställde
åberopar det för att väcka talan vid annan domstol än den
där svaranden har hemvist eller de domstolar som utpekas i
artikel 5.1. Den kompletterande regeln är med andra ord
endast tillgänglig för den anställde. Det är endast denne
som kan åberopa ett prorogationsavtal som har ingåtts före
tvistens uppkomst, och enbart i de fall han intar ställning av
kärande. Som tidigare påpekats avviker
Brysselkonventionen från Luganokonventionen även när
det gäller lydelsen av artikel 5.1.
Artikel 18

Artikeln innehåller regler om s.k. tyst prorogation.
Bestämmelserna innebär att en domstol som annars inte
skulle vara behörig att pröva den aktuella tvisten blir
behörig om svaranden går i svaromål inför domstolen utan
att göra invändningar om att domstolen är obehörig.
Domstolen blir således inte behörig om svaranden gick i
svaromål enbart för att bestrida domstolens behörighet.
Av naturliga skäl gäller regeln inte i de fall annan
domstol är exklusivt behörig enligt reglerna i artikel 16.
Detta framgår uttryckligen av artikeln. Det bör framhållas
att förbudet i artikel 12.1 resp. 15.1 mot prorogation i
försäkrings- och konsumenttvister och regeln i artikel 17.5
om tvister rörande anställningsavtal inte omfattar tyst
prorogation. Dessa regler avser att ge den svagare parten
skydd mot avtal som ingås före det att tvist uppstått. Avtal
som ingås efter tvistens uppkomst godtas och det är därmed
naturligt att också tyst prorogation godtas i dessa måltyper.
Den behörighet som följer av artikel 17 -- avtal om
prorogation -- har inte givits någon sådan särställning som
de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16. Om käranden
således väljer att stämma vid annan domstol än den som
utpekats i prorogationsavtalet och svaranden accepterar
detta genom att gå i svaromål utan att göra några
invändningar mot domstolens behörighet blir den domstol
vid vilken målet anhängiggjorts behörig enligt
bestämmelserna i artikel 18 utan hinder av det ingångna
prorogationsavtalet.
Regleringen i artikel 18 innebär en betydelsefull
utvidgning av konventionens Avdelning II eftersom
domstolen härigenom blir behörig även om käranden skulle
ha väckt talan vid domstolen i fråga under åberopande av
en sådan exorbitant behörighetsregel som avses i artikel 3
andra stycket. Bestämmelsen kan av naturliga skäl aldrig
tillämpas i de fall svaranden uteblir (jfr vid artikel 20).
Skillnaden mellan Luganokonventionens reglering och
den som förekommer i s.k. enkla
verkställighetskonventioner med indirekta
behörighetsregler (se härom i avsnitt 2.1) är att svaranden
enligt Luganokonventionen kan göra invändningar redan
på rättegångsstadiet om domstolens behörighet, varvid
domstolen i sådant fall måste avvisa målet. Han kan å andra
sidan inte vänta med att framställa denna invändning till
verkställighetsstadiet; domstolen har ju i så fall blivit
behörig enligt artikel 18 och någon grund för vägran finns då
inte. Vid enkla verkställighetskonventioner kan svaranden
i gengäld inte hindra rättegången i fråga men väl -- under
åberopande av att domstolen varit obehörig -- hindra
verkställighet i andra konventionsstater.
Frågan om när en invändning om domstolens behörighet
senast måste framställas, liksom hur uttrycket ''''''''om
svaranden går i svaromål inför denna'''''''' (''''''''before whom a
defendant enters an appearance'''''''', ''''''''devant lequel le
defendeur compara t'''''''') skall förstås, är inte reglerad i
konventionen utan får avgöras enligt bestämmelserna i
domstolsstaten, lex fori. För Sveriges del innebär detta att
bestämmelserna i 34 kap. 2 § RB blir tillämpliga.
Tolkningsavgöranden från EG-domstolen som gäller
artikel 18 framgår av bilaga 2.

Avsnitt 7 Prövning av behörighetsfrågan och av frågan
om målet kan tas upp

Artikel 19

Artikel 19 har behandlats i avsnitt 2.3.1 och 2.3.2. och
vid artikel 16.
Konventionens behörighetsregler gäller automatiskt och
oberoende av om de åberopas av parterna eller inte;
domstolen måste självmant undersöka om den är behörig
eller inte. Konventionens regler skall alltså alltid tillämpas
oberoende av om de åberopas eller inte. I detta
sammanhang bör dock artikel 18 hållas i minnet; domstolen
blir ju enligt denna artikel behörig om svaranden går i
svaromål utan att göra invändningar om att domstolen
saknar behörighet.
I vissa fall, men inte alltid, skall domstolen dessutom
beakta också icke åberopade omständigheter vid sin
prövning av om den är behörig eller inte. Denna princip
framgår av artikel 19 som understryker att domstolen
självmant måste beakta de exklusiva behörighetsreglerna i
artikel 16 och, oberoende av om de åberopas eller inte och
oberoende av om svaranden bestrider eller medger
domstolens behörighet, avvisa målet om annan domstol är
exklusivt behörig att pröva målet.
Samma princip framgår av artikel 20 som föreskriver att
domstolen i de fall svaranden inte går i svaromål självmant
skall avvisa målet om den inte är behörig enligt
bestämmelserna i konventionen. Det innebär bl.a. att den
måste avvisa målet om annan domstol är behörig att pröva
målet enligt ett sådant prorogationsavtal som avses i artikel
17. Domstolen måste alltså i detta fall, liksom i de fall
artikel 16 aktualiseras, beakta även icke åberopade
omständigheter vid sin behörighetsprövning. Det sagda
innebär inte att domstolen måste efterforska om sådana
omständigheter föreligger. Frågan om hur aktiv domstolen
skall vara i detta hänseende får avgöras enligt
domstolslandets egen lag (Schlosser p. 22).
Även om domstolen alltså alltid måste tillämpa
konventionens behörighetsregler, är det endast i de nu
nämnda fallen -- dvs. om exklusiv behörighet föreligger för
annan domstol enligt artikel 16 eller om svaranden inte går i
svaromål -- som domstolen skall agera även utan invändning
från part. Om svaranden i andra fall än de nu nämnda inte
gör några invändningar i fråga om domstolens behörighet
blir ju domstolen behörig enligt bestämmelserna i artikel 18
om tyst prorogation. Såsom redan framhållits gäller detta
även i fråga om försäkrings- och konsumenttvister.
Artikel 20

Denna artikel har berörts i avsnitt 2.3.2 och 2.3.5 samt
vid artikel 19. Bestämmelserna i artikel 20 är samtliga
uppställda till skydd för svaranden.
Bestämmelserna i första stycket, som behandlar
domstolens prövning av sin behörighet i de fall svaranden
inte går i svaromål, har kommenterats vid artikel 19.
Domstolen måste i dessa fall självmant undersöka om den
är behörig enligt konventionens bestämmelser. Uttrycket
''''''''behörig enligt bestämmelserna i denna konvention''''''''
inbegriper också behörighetsregler som följer av
konventioner på särskilda områden (se vid artikel 57.2).
Svarandens utevaro får således inte tas till intäkt för att
denne godtar domstolens behörighet. Härav följer
naturligtvis att bestämmelserna om tyst prorogation i artikel
18 aldrig kan tillämpas i de fall svaranden uteblir.
Enligt bestämmelserna i andra stycket måste
domstolen se till att svaranden delges stämningsansökan
eller motsvarande handling och att detta sker i så god tid att
denne skall kunna förbereda sitt svaromål. Intill dess att så
skett får målet inte avgöras. Bestämmelserna motsvarar
artikel 15 i 1965 års Haagkonvention om delgivning i
utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller
kommersiell natur. Genom bestämmelserna erkänns den
internationella betydelsen av delgivning av
rättegångshandlingar. Bestämmelserna är i första hand
uppställda för att förhindra att -- vilket är möjligt enligt
vissa rättssystem -- svaranden får en utevarodom meddelad
mot sig utan att han över huvud taget varit medveten om
att rättegång pågick i en annan stat. Det bör framhållas att
bestämmelserna i artikel 20 enbart gäller i förhållande till
svarande med hemvist i en konventionsstat.
En spegelbild av dessa bestämmelser återfinns i artikel
27.2 och artikel 34 som föreskriver att den utländska domen
inte skall erkännas och verkställas i andra konventionsstater
om delgivning inte skett på rätt sätt och i rätt tid; svaranden
har härigenom givits ett dubbelt skydd, ett skydd inte bara
mot att utländska rättegångar äger rum utan hans vetskap
utan även, om så likväl skulle ske, ett skydd mot att den
dom som meddelas i en sådan rättegång erkänns och
verkställs i andra konventionsstater. Till skillnad från
artikel 20 gäller bestämmelserna i artikel 27.2 och artikel 34
också i förhållande till svarande med hemvist i tredje stat.
Bestämmelserna i andra stycket av artikel 20 ersätts
enligt tredje stycket av bestämmelserna i 1965 års
Haagkonvention om delgivning för de stater som har
tillträtt den konventionen.
Sverige har tillträtt 1965 års Haagkonvention (SÖ
1969:26; jfr cirkulär 1969:495 med anledning av Sveriges
tillträde till konventionen och utrikesdepartementets
föreskrifter 1988:251 om förfarandet vid översändande av
delgivningsframställningar enligt konventionen). Av EGs
och EFTAs medlemsländer har samtliga utom Irland,
Island, Liechtenstein, Schweiz och Österrike tillträtt
konventionen, se regeringens tillkännagivande (1989:784)
av främmande staters anslutning till vissa av Sveriges
biträdda konventioner angående inbördes rättshjälp, m.m.
Bestämmelserna i artikel 20 andra och tredje styckena
kompletteras av delgivningsföreskrifter i artikel IV i
Protokoll Nr 1. Där föreskrivs att handlingar som skall
delges någon i en annan konventionsstat skall översändas i
enlighet med de konventioner och avtal som gäller staterna
emellan. För att åstadkomma en så effektiv och snabb
delgivning som möjligt föreskrivs vidare i denna artikels
andra stycke att handlingar som skall delges kan sändas
direkt mellan tjänstemännen i de båda staterna, utan
inblandning av centralorgan osv. i de olika staterna, och att
delgivningen skall ske på det sätt som föreskrivs i
mottagarstatens lag. Bevis om delgivningen skall skickas
direkt till tjänstemannen i ursprungsstaten.
Bestämmelserna motsvarar reglerna i artikel 10.b i 1965 års
Haagkonvention. Konventionsstaterna kan reservera sig
mot tillämpningen av artikel IV i Protokoll Nr 1. I avsnitt
3.2.1 har förordats att Sverige utnyttjar denna
reservationsmöjlighet.
Bestämmelserna i förevarande artikel gäller inte bara
vid delgivning av stämningsansökan och motsvarande
handlingar utan gäller även när delgivning skall ske under
verkställighetsförfarandet (se bl.a. vid artikel 40.2).
Avsnitt 8 Litispendens och mål som har samband med
varandra

Artikel 21

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.3. I artikel 21 finns
regler om hur domstolarna skall förfara när mål om samma
sak och mellan samma parter väcks vid domstolar i olika
konventionsstater (litispendens). Den domstol vid vilken
talan väckts först är behörig att pröva målet och övriga
domstolar är skyldiga att avvisa målet. Skyldigheten att
avvisa inträder sedan det har klarlagts att den domstol vid
vilken talan väcktes först är behörig. Intill dess är övriga
domstolar skyldiga att vilandeförklara målet.
Bestämmelserna i artikel 21 gäller i alla mål och
oberoende av parternas hemvist. Även i de fall svaranden
har hemvist i en tredje stat och svensk domstol därför med
stöd av exempelvis artikel 4 kan grunda sin behörighet på
reglerna i 10 kap. 3 § RB om förmögenhetsforum, föreligger
skyldighet enligt artikel 21 att avvakta hur ett mål mellan
samma parter om samma sak hanteras i andra
konventionsstater. Skälet bakom detta är konventionens
struktur som bygger på fri rörlighet för alla domar som
meddelats i konventionsstaterna, oberoende av om
konventionens behörighetsregler eller nationella
behörighetsregler tillämpats av domstolen i ursprungsstaten
eller inte (jfr avsnitt 2.3.1 under rubriken Allmänt) och som
syftar till att så långt det är möjligt förhindra att motstridiga
domar meddelas i konventionsstaterna.
Konventionen reglerar inte vid vilken tidpunkt ett mål
har anhängiggjorts utan denna fråga har överlämnats till
varje stats interna lagstiftning (målet Zelger mot Salinitri).
I vissa länder innebär detta att målet är anhängigt då
svaranden delgivits stämningsansökan, i Storbritannien
(utom Skottland) och Irland när stämning utfärdats och i
Sverige redan då stämningsansökan givits in till rätten.
Denna fråga har berörts i avsnitt 3.3.2.
En tillämpning av bestämmelserna i artikel 21
förutsätter i och för sig inte ett åberopande från part. Men
domstolen är inte heller skyldig att efterforska om mål om
samma sak parterna emellan är anhängigt i annan
konventionsstat.
Begreppet litispendens är enligt EG-domstolens praxis
ett autonomt begrepp. Litispendens har ansetts föreligga i
ett fall då part vid domstol i en konventionsstat yrkat
fastställelse av att ett avtal inte gäller parterna emellan när
den andra parten i ett annat mål i en annan konventionsstat
har begärt fullgörelse av samma avtal (målet Gubisch mot
Palumbo). Andra tolkningsavgöranden som gäller artikel
21 framgår av bilaga 2.
Artikel 22

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.3. Bestämmelserna
i artikel 22 om hur domstolarna skall förfara när mål som
har samband med varandra är anhängiga i olika
konventionsstater syftar, liksom bestämmelserna om litis
pendens i artikel 21, till att förhindra att motstridiga domar
meddelas i olika konventionsstater. Bestämmelserna i
artikel 22 är i olika hänseenden annorlunda utformade än
bestämmelserna i artikel 21.
Artikeln innehåller i sista stycket en definition av
vad som avses med att ''''''''mål har samband med
varandra'''''''', nämligen att käromålen är så förenade att
en gemensam handläggning och dom är påkallad för att
undvika att oförenliga domar meddelas om käromålen
skulle prövas i skilda rättegångar.
Liksom artikel 21 ger bestämmelserna i artikel 22
företräde åt den domstol där talan väcktes först.
Bestämmelserna är dock fakultativa. Andra domstolar får --
inte skall -- vilandeförklara resp. avvisa ett mål, om ett
annat mål som har samband med detta är anhängigt i annan
konventionsstat. En förutsättning är att båda målen
handläggs i första instans i bägge staterna. När det gäller
avvisning ställs i andra stycket upp ett krav på yrkande av
part. Ytterligare en förutsättning är att den domstol där
målet först väcktes är behörig att pröva bägge målen och att
dess lag tillåter förening av mål.
Artikel 23

Denna artikel behandlar det ovanliga fallet att fler än en
domstol är exklusivt behöriga att pröva en tvist. I så fall
skall alla domstolar utom den vid vilken talan väcktes först
avvisa målet till förmån för denna domstol.
Avsnitt 9 Interimistiska åtgärder, däribland
säkerhetsåtgärder

Artikel 24

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.4. Av artikeln följer
att domstolarna i konventionsstaterna är oförhindrade att
meddela de interimistiska åtgärder, däribland
säkerhetsåtgärder (''''''''provosional measures, including
protective measures'''''''', ''''''''les mesures provisoires ou
conservatoires''''''''), som kan meddelas enligt deras nationella
lagstiftning, oberoende av vilken domstol som må vara
behörig att pröva tvisten i sak. Bestämmelserna medför
bl.a. att parterna på förhand kan säkra verkställigheten av
domen i andra konventionsstater än i den där rättegången
äger rum.
Frågan om vilka interimistiska åtgärder som kan
meddelas regleras helt och hållet i den nationella
lagstiftningen. Uttrycket ''''''''interimistiska åtgärder'''''''' är inte
liktydigt med interimistiska beslut i den mening som t.ex.
avses i 7 kap. 15 § RB. För svensk del torde bestämmelserna
i förevarande artikel i princip endast gälla
''''''''säkerhetsåtgärder'''''''', dvs. sådana åtgärder som avses i
15 kap. RB. Det kan alltså röra sig om kvarstad,
återställande av rubbad besittning och olika andra åtgärder
för att säkerställa sökandens rätt. Andra länder, och då
kanske särskilt Storbritannien, har däremot ett mycket stort
antal åtgärder som faller under artikelns
tillämpningsområde (jfr Schlosser p. 183).
Svensk rätt tillåter att kvarstad meddelas enligt
bestämmelserna i 15 kap. RB i fråga om anspråk som skall
prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får
verkställas här (NJA 1983 s. 814).
Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder som
har meddelats enligt denna artikel är i viss utsträckning
verkställbara även i andra konventionsstater. Detta följer
av artikel 25. Verkställighet skall dock inte medges om den
mot vilken ett sådant beslut har meddelats inte har beretts
tillfälle att yttra sig och beslutet skall verkställas utan
föregående delgivning; sådana beslut faller enligt EG-
domstolens praxis inte in under konventionens erkännande-
och verkställighetssystem (Denilauer mot Couchet; se
vidare vid artikel 27.2).
Avdelning III Erkännande och verkställighet

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet har
kommenterats i avsnitt 2.4.
Artikel 25

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.1. Av artikeln
framgår att reglerna om erkännande och verkställighet
omfattar inte bara domar och beslut utan varje avgörande,
oavsett dess rubricering, som har meddelats av domstol i
konventionsstat. I artikeln nämns särskilt förordnanden om
verkställighet och domstolstjänstemans beslut i
rättegångskostnadsfrågor. När det i konventionens olika
artiklar, liksom i den följande framställningen, talas om
''''''''dom'''''''' avses därför inte bara domar utan alla slags
avgöranden av domstol, inklusive domstols beslut om
ersättning till vittnen osv. Lagsökningsutslag och bevis i mål
om betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen
(1946:808) skulle således ha fallit under konventionens
tillämpningsområde, vilket dock inte blir fallet med utslag
enligt den nya summariska processen (se härom, och
beträffande möjligheterna att verkställa dessa inom
Norden, i avsnitt 3.3.6 ovan).
De begränsningar som gäller följer av konventionens
sakliga tillämpningsområde enligt artikel 1. Domar och
beslut som gäller exempelvis vårdnad om barn eller konkurs
kan således inte verkställas i andra konventionsstater med
stöd av Luganokonventionen. Å andra sidan omfattas alla
avgöranden som faller inom konventionens sakliga
tillämpningsområde, oavsett parternas hemvist och
nationalitet.
Härav följer vidare att bestämmelserna i konventionens
Avdelning III också omfattar sådana beslut om
säkerhetsåtgärder och andra interimistiska beslut som
meddelats i konventionsstaterna med stöd av artikel 24 (se
härom vid artikel 24 och vid artikel 27.2)

Avsnitt 1 Erkännande

Artikel 26

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.2. Av artikel 26
framgår att en dom som har meddelats i en konventionsstat
skall erkännas i andra konventionsstater, utan att det skall
behöva anlitas något särskilt förfarande. Domen skall
således erkännas automatiskt. Artikel 26 utgår vidare från
en presumtion om att domarna skall erkännas. Det är
endast om någon av de grunder som anges i artiklarna 27
och 28 är uppfyllda som erkännande skall resp. får vägras.
Uttrycket ''''''''dom'''''''' omfattar varje avgörande, oavsett
rubricering (se vid artikel 25).
Det ställs inga krav på att avgörandet skall ha vunnit laga
kraft, även interimistiska avgöranden kan komma i fråga (se
vid artikel 24 och 25; jfr också vid artikel 31).
En utländsk dom som erkänns enligt artikel 26 skall
enligt EG-domstolens praxis i princip ges samma effekt som
den har i ursprungsstaten, bortsett från, naturligtvis, de
vägransgrunder som följer av konventionen (målet
Hoffman mot Krieg). Rättskraftens omfattning bestäms
således inte av lex fori utan av ursprungsstatens lag.
Om frågan huruvida en dom skall erkännas eller inte är
föremål för tvist parterna emellan, kan enligt andra
stycket den som gör gällande att domen skall erkännas
få detta fastställt. För denna procedur gäller samma regler
som vid verkställighet, alltså reglerna i Avsnitt 2 och 3 i
Avdelning III. Samma domstolar som utpekas som
exekvaturdomstolar i artiklarna 32, 37, 40 resp. 41 skall
alltså pröva frågan om domen skall erkännas eller inte.
Ett exempel på fall där denna bestämmelse kan
användas är om ett skuldebrev presenteras i en svensk bank
och detta skuldebrev har förklarats ogiltigt på grund av
tvång genom en fransk dom. Av artikel 26 följer att den
franska domen skall erkännas. Om det emellertid inför
banken görs gällande att den franska domen inte skall
erkännas därför att någon av vägransgrunderna i artikel 27
är tillämplig -- något som den svenska banken kan ha svårt
att bedöma -- kan den som hävdar att domen skall erkännas
begära att få detta fastställt. Denna möjlighet står endast
öppen för den som gör gällande att domen skall erkännas.
Den som gör gällande att domen inte skall erkännas har
ingen sådan möjlighet.
Om frågan om en dom skall erkännas eller inte har
prejudiciell betydelse i ett mål vid en domstol, är denna
domstol enligt tredje stycket behörig att pröva frågan
om domen skall erkännas eller inte. Denna ordning har
valts för att förenkla handläggningen och medför att också
andra domstolar än de som utsetts till exekvaturdomstolar i
artiklarna 32, 37, 40 och 41 kan komma att pröva frågan om
den utländska domen skall erkännas eller inte. För Sveriges
del innebär detta att frågan om en utländsk dom skall
erkännas eller inte kan komma att prejudiciellt prövas av
tingsrätt med överprövning i annan hovrätt än Svea hovrätt.
Artikel 27

Artikeln som anger under vilka förutsättningar
erkännande av en utländsk dom skall vägras har
kommenterats i avsnitt 2.4.4. Bestämmelserna är
tillämpliga inte bara när det gäller erkännande. De är
tillämpliga också i de fall verkställighet begärs (artikel 34
andra stycket).
Artikel 27.1

Den utländska domen skall inte erkännas om ett
erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen
(ordre public; ''''''''contrary to public policy'''''''', ''''''''contraire à
l''''ordre public'''''''') i erkännandestaten.
Av artikel 28 sista stycket framgår att
behörighetsreglerna inte omfattas av de i artikel 27.1
åsyftade grunderna för rättsordningen; artikel 27.1 får med
andra ord inte utnyttjas för att gå runt förbudet mot kontroll
av om domstolen i ursprungsstaten varit behörig eller inte.
De fall där den ursprungliga domstolens behörighet får
prövas är uttömmande reglerade i konventionen.
Av artikel 27.4 framgår vidare -- motsatsvis -- att artikel
27.1 heller inte kan utnyttjas som ett medel att vägra
erkännande på den grunden att domstolen i ursprungsstaten
i vissa familjerättsliga frågor tillämpat en annan lag än den
som följer av de internationellt privaträttsliga reglerna i den
stat där erkännande begärs; det är endast i artikel 27.4-
fallen som en sådan prövning är tillåten.
Ytterligare en begränsning av möjligheterna att utnyttja
artikel 27.1 följer av artikel 29 som förbjuder att den
utländska domen omprövas i sak.
Artikel 27.1 får enligt EG-domstolens praxis endast
utnyttjas i undantagsfall. Bestämmelsen kan i alla händelser
inte utnyttjas om det handlar om att domen är oförenlig
med en inhemsk dom. Detta problem måste lösas i enlighet
med reglerna i artikel 27.3 (målet Hoffman mot Krieg).
Artikel 27.2

Erkännande skall enligt artikel 27.2 vägras om det är
fråga om en tredskodom eller annan dom som har
meddelats i svarandens utevaro och svaranden inte har
delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling på
rätt sätt och i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt
försvar. Bestämmelsen är uppställd till skydd för svaranden.
En motsvarande bestämmelse, som är direkt tillämplig
under rättegången, finns i artikel 20. Genom regleringen i
artikel 27.2 har svaranden således fått ett dubbelt skydd.
Om reglerna i artikel 20 av någon anledning inte skulle ha
tillämpats på rätt sätt i ursprungsstaten skall domen i fråga
inte erkännas i andra konventionsstater.
En följd av skyddsreglerna i artikel 27.2 är att beslut om
säkerhetsåtgärder eller andra interimistiska åtgärder som
har meddelats utan att svaranden getts tillfälle att yttra sig
och som skall verkställas utan föregående delgivning inte
faller under konventionens erkännande- och
verkställighetsprocedurer (Denilauler mot Couchet; se vid
artikel 24).
Mot bakgrund av reglerna i artikel 20 torde artikel 27.2
komma att tillämpas mycket sällan. Skyddsreglerna i artikel
20 om domstolens skyldighet att låta handläggningen av
målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden fått del
av handlingarna i tillräckligt god tid gäller dock endast i
förhållande till svarande med hemvist i en konventionsstat.
Reglerna i artikel 27.2 innehåller ingen sådan begränsning
utan gäller även i förhållande till svarande med hemvist i
tredje stat.
EG-domstolen har meddelat flera tolkningsavgöranden
beträffande artikel 27.2 (se bilaga 2).
I andra stycket till artikel II i Protokoll Nr 1 finns
bestämmelser som tillgodoser intressen liknande dem som
tas om hand i artikel 27.2. Enligt dessa bestämmelser får
konventionsstaterna under vissa förutsättningar vägra att
erkänna och verkställa en dom som rör ett civilrättsligt
anspråk som har prövats inom ramen för en
brottmålsprocess. Bestämmelserna avser brottmål rörande
icke uppsåtliga brott där den tilltalade ålagts att inställa sig
personligen men uteblivit. I avsnitt 3.2.3 har förordats att
denna vägransgrund blir obligatorisk i Sverige (jfr 3 § i
propositionens lagförslag 1).
Bestämmelserna ställer krav på att domstolarna bevarar
delgivningsbevis i mål där internationell verkställighet kan
komma i fråga. Denna fråga har berörts i avsnitt 3.3.7.
Artikel 27.3

Erkännande får enligt tredje punkten i artikel 27 vägras
om domen är oförenlig med en annan dom som har
meddelats i en tvist mellan samma parter i den stat där
erkännande görs gällande. Det ställs inga krav på att den
inhemska domen skall ha meddelats först (jfr artikel 27.5).
Inte heller regleras i vad mån denna dom skall ha vunnit
laga kraft.
Vidare ställs inga krav på att den inhemska domen skall
gälla samma sak som den utländska. Det är tillräckligt att
domarna gäller samma parter och att de inte är förenliga
med varandra. En fransk dom som gäller skadestånd för
bristande uppfyllelse av ett avtal skall således inte erkännas
i Sverige om en svensk domstol i ett mål mellan samma
parter har förklarat att avtalet är ogiltigt. Ett annat exempel
finns i ett avgörande av EG-domstolen där det
konstaterades att en dom som förpliktade en person att utge
underhållsbidrag på grund av de förpliktelser som följer av
ett äktenskap var oförenlig med en inhemsk dom enligt
vilken äktenskapet upplösts (Hoffman mot Krieg).
Konventionens regler om hur domstolarna skall förfara
vid litispendens och när olika mål har samband med
varandra (konventionens Avsnitt 8, artiklarna 21-23)
kommer naturligtvis att begränsa användningen av artikel
27.3.
I konventionen finns inte någon regel om att erkännande
skall vägras i fall då den utländska domen är oförenlig med
en dom som har meddelats i en annan
konventionsstat. Till viss del förklaras detta av de
nyss nämnda reglerna i konventionens Avsnitt 8 som syftar
till att förhindra att oförenliga domar meddelas i de olika
konventionsstaterna. (Oförenlighetsrekvisitet kan däremot
- under vissa förutsättningar -- åberopas om domen
strider mot en dom som har meddelats av domstol i en
tredje stat; artikel 27.5).
Antag att en dom som har meddelats i en
konventionsstat B är oförenlig med en dom som har
meddelats i en annan konventionsstat A och att fråga
uppkommer om att i Sverige erkänna domen från stat B. I
det fall domen från stat A redan har erkänts i Sverige, torde
en tillämpning av konventionens allmänna principer leda till
att domen från stat B inte kan erkännas här. Om domen från
stat A redan har erkänts i Sverige skall ju den domen i
princip ges samma verkan här som den har i konventionsstat
A (målet Hoffman mot Krieg; se vid artikel 26;
Jenard/Möller p. 66).
Artikel 27.4

I denna punkt återfinns den enda regel i konventionen
där en lagvalsfråga har tillåtits inverka på frågan om den
utländska domen skall erkännas eller inte. Således
föreskrivs i artikel 27.4 att den utländska domen inte skall
erkännas om domstolen i ursprungsstaten i sin dom
prejudiciellt, dvs. som en förfråga, har tagit ställning till en
fråga om fysisk persons rättsliga ställning, rättskapacitet
eller rättshandlingsförmåga, makars
förmögenhetsförhållanden, arv eller testamente -- dvs. just
sådana frågor som enligt artikel 1 andra stycket 1 är
uteslutna från konventionens tillämpningsområde -- och
domstolen därvid tillämpat annan lag än den som skulle ha
tillämpats i erkännandestaten. Om resultatet likväl blivit
detsamma faller dock denna vägransgrund bort.
Artikel 27.5

En dom som har meddelats i en konventionsstat skall
enligt artikel 27.5 inte erkännas om den är oförenlig med
en dom som har meddelats mellan samma parter rörande
samma sak av domstol i en tredje stat förutsatt att
sistnämnda dom meddelades först och uppfyller nödvändiga
villkor för erkännande i den stat där domen görs gällande.
Skälet bakom denna bestämmelse är att
konventionsstaterna kan ha bilaterala överenskommelser
om erkännande och verkställighet med tredje stat och det
är därför nödvändigt att reglera förhållandet mellan domar
som meddelats i sådana stater och domar som meddelats i
konventionsstater.
En första förutsättning för att bestämmelsen skall gälla
är att den dom som meddelats i tredje stat kan erkännas i
erkännandestaten. För Sverige liksom många andra stater
innebär detta att en internationell överenskommelse som
innehåller regler om erkännande och verkställighet av
utländska domar i allmänhet måste gälla i förhållande till
den tredje staten.
I övrigt är förutsättningarna för vägran snävare
utformade än motsvarande regler i artikel 27.3. En
förutsättning är således att den dom som meddelats i tredje
stat gäller inte bara samma parter utan även samma sak.
Vidare krävs att den dom som meddelats i tredje stat har
meddelats först.
Artikel 28

I artikeln finns bestämmelser om när erkännande av en
utländsk dom skall vägras till följd av att domstolen i
ursprungslandet har saknat behörighet att ta upp målet.
Konventionens struktur, att den i Avdelning II
innehåller direkta regler om domstols behörighet liksom
skyddsregler för svarande som uteblir, har gjort det möjligt
att på erkännandestadiet avstå från en kontroll av att
domstolen i urprungsstaten varit behörig. Konventionen
utgår alltså från att behörighetsreglerna har tillämpats
korrekt i ursprungsstaten. Huvudregeln om automatiskt
erkännande av utländska avgöranden är dock inte helt
undantagslös. I artikel 28 första och andra styckena
finns således regler om att erkännande i vissa fall får vägras
på den grunden att domstolen i ursprungsstaten inte varit
behörig. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.4.4.
Av tredje stycket framgår att domstolen i
erkännandestaten, när den enligt första och andra styckena
prövar om domstolen i urprungsstaten varit behörig, är
bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i
urprungsstaten grundat sin behörighet på.
I fjärde stycket finns slutligen huvudregeln om att
domstolens behörighet endast får omprövas i de fall som
beskrivits i första och andra styckena. Beträffande det sista
ledet hänvisas till kommentarerna vid artikel 27.1.
Artikel 29

Av denna artikel framgår att den utländska domen aldrig
får omprövas i sak. Från denna regel finns inga undantag
och förbudet omfattar såväl domstolens bedömning av fakta
som dess rättsliga bedömning. I förlängningen av detta
förbud ligger också att erkännandestaten inte kan vägra
erkännande på den grunden att domstolen gjort ett felaktigt
lagval. I sistnämnda hänseende finns dock ett uttryckligt
undantag (artikel 27.4).
Artikel 30

Denna artikel har berörts i avsnitt 2.3.3. Den behandlar
den situationen att en part i en rättegång åberopar en dom
som har meddelats i en annan konventionsstat men som
ännu inte vunnit laga kraft. Såsom framhållits vid artikel 26
ställs det inga krav på att den utländska domen skall ha
vunnit laga kraft för att den skall erkännas i andra
konventionsstater. För att undvika de nackdelar som skulle
kunna följa på att domen i fråga ändrades efter
överklagande föreskrivs i artikel 30 att det mål vari den
utländska domen åberopas kan vilandeförklaras i avbidan
på att domen i fråga vinner laga kraft. Bestämmelsen är
alltså fakultativ.
Bestämmelsen är tillämplig enbart om ändring av den
utländska domen söks med anlitande av ordinära
rättsmedel. Detta begrepp har av EG-domstolen givits en
autonom innebörd i konventionen: Överklagandet skall
kunna resultera i ett upphävande av eller ändring i den dom
som är föremål för erkännande- eller
verkställighetsproceduren. Dessutom skall möjligheten att
överklaga domen i ursprungslandet vara tidsbegränsad
enligt lag, varvid tiden skall börja löpa genom domen i fråga
(Industrial Diamond mot Riva).
Brittisk och irländsk lag gör ingen skillnad på ordinära
och extraordinära rättsmedel. Det finns ett stort antal olika
rättsmedel, varav en del är tidsbegränsade och andra inte.
Ett överklagande påverkar heller inte automatiskt
verkställigheten av domen i fråga men överinstansen kan
meddela inhibition. Paragrafens andra stycke
innehåller därför en specialbestämmelse som är avsedd att
reglera i vilka fall en brittisk eller irländsk dom skall kunna
föranleda vilandeförklaring. Bestämmelsen avser fall då
verkställighet av domen har uppskjutits i ursprungsstaten
på grund av att ändring i domen har sökts (''''''''if enforcement
is suspended in the State of origin, by reason of appeal'''''''').
Den valda formuleringen är av praktiska skäl relativt
omfattande och det får överlämnas till domstolarna i övriga
konventionsstater att tillämpa regeln så att
vilandeförklaring inte tillgrips i förhållande till brittiska och
irländska domar i vidare omfattning än vad som kan bli
fallet i fråga om domar som har meddelats i andra
konventionsstater; domar som i Irland eller Storbritannien
överklagas under åberopande av speciella brister eller efter
lång tid bör således inte föranleda vilandeförklaring enligt
artikel 30 (Schlosser p. 204).
Avsnitt 2 Verkställighet

Reglerna om verkställighet, artiklarna 31-45, har
behandlats i avsnitt 2.4.1, 2.4.3 och 2.4.4.
Artikel 31

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3

Av artikelns första stycke framgår att en dom som
har meddelats i en konven tionsstat skall verkställas i andra
konventionsstater efter ett särskilt exekvaturförfarande.
Precis som artikel 26 utgår artikel 31 från presumtionen att
domar som har meddelats i andra konventionsstater skall
verkställas. De grunder för vägran som är tillåtna är
uttömmande reglerade i konventionen och dessa regler är
desamma som de som gäller för erkännande (artikel 34
andra stycket).
Med uttrycket ''''''''dom'''''''' avses alla slags avgöranden,
oavsett deras beteckning (artikel 25).
Det ställs inga krav på att domen skall ha vunnit laga
kraft. Däremot krävs att den är verkställbar i
ursprungsstaten. Detta innebär bl.a. att domen inte kan
verkställas i andra stater om provisorisk verkställighet inte
kan ske i ursprungsstaten innan tiden för överklagande löpt
ut eller sedan målet har överklagats; det finns inga skäl att i
andra stater tillerkänna en dom rättsverkningar som den
inte har i ursprungsstaten (Jenard s. 48).
En svensk dom kan enligt bestämmelserna i 3 kap. 3 §
UB verkställas i Sverige utan särskilda villkor när den
vunnit laga kraft. Enligt 9 § får också dom som inte vunnit
laga kraft verkställas som lagakraftägande dom om
domstolen förordnat om detta i domen (se härom
bl.a. 17 kap. 14 § RB) eller om den enligt särskild föreskrift
i annan lag får verkställas innan den vunnit laga kraft.
En dom som inte vunnit laga kraft får enligt 3 kap. 4 §
UB verkställas i vissa särskilt angivna fall och då på
särskilda villkor. Detta innebär dock inte alltid att
verkställigheten får fullföljas till slut. I vissa fall gäller att
utmätt egendom inte får säljas eller att influtna medel inte
får betalas ut. En sådan dom torde inte vara verkställbar i
andra konventionsstater. Visserligen är den verkställbar i
Sverige men de begränsningar som gäller i fråga om
försäljning av utmätt egendom och redovisning av influtna
medel bör föranleda att den inte anses verkställbar i den
mening som avses i artikel 31. På motsvarande sätt blir
utsökningsbalkens regler om partiell verkställighet inte
tillämpliga vid verkställighet av utländska avgöranden (jfr
promemorian s. 145 f.).
För en sådan tolkning talar bestämmelserna i artikel 24
som tillåter domstolarna i andra konventionsstater att
meddela beslut om säkerhetsåtgärder, oberoende av om de
är behöriga att pröva målet i sak. Något hinder mot att
meddela ett beslut om kvarstad för att säkra kommande
verkställighet i en konventionsstat i avvaktan på att den
svenska domen vinner laga kraft finns således inte. För en
sådan tolkning talar vidare det förhållandet att
konventionen endast innehåller regler om
exekvaturförfarandet. Nationella regler i fråga om
verkställigheten som sådan påverkas inte (Deutsche
Genossenschaftsbank mot Brasserie du Pecheur; anmärkt
vid artikel 36 nedan).
För en dom som har meddelats i Sverige gäller således
att den kan verkställas i andra konventionsstater endast om
den har vunnit laga kraft eller om den med stöd av någon
lagbestämmelse eller enligt förordnande av domstolen får
verkställas innan den har vunnit laga kraft (3 kap. 3 och 9
§§ UB).
I andra stycket finns en särskild bestämmelse som
tar sikte på verkställighet som skall äga rum i Storbritannien
och Nordirland. Bestämmelsen tar hänsyn till den
omständigheten att man i England, Wales, Skottland och
Nordirland har konstitutionellt sett från varandra
oberoende rättssystem. En ansökan om verkställighet som
görs i exempelvis Skottland gäller därför enbart i Skottland
och inte i hela Storbritannien och Nordirland. För att en
dom skall kunna verkställas inom hela Storbritannien och
Nordirland krävs således att ansökan härom inges till tre
olika domstolar (se vid artikel 32). Till skillnad från vad som
gäller i övriga konventionsstater, där domen vid ett
exekvaturförfarande förklaras vara verkställbar, är det
vidare i England, Wales, Skottland och Nordirland fråga om
ett förfarande varigenom domen registreras för
verkställighet vid resp. domstol.
Tolkningsavgöranden från EG-domstolen som gäller
artikel 31 framgår av bilaga 2.

Artikel 32

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. I första
punkten anges till vilken domstol ansökan om
verkställighet skall ges in och således vilken domstol som
kommer att pröva frågan om verkställighet i det första
stadiet. För Sveriges del anges Svea hovrätt (se härom i
avsnitt 2.4.3 och 3.2.2). I Finland sköts verkställigheten tills
vidare av överexekutor som enligt artikel Va i Protokoll nr
1 jämställs med domstol.
Av artikel 32.2 framgår att den lokala behörigheten
bestäms av var gäldenären har hemvist. Eftersom Sverige
har utsett en enda instans för denna prövning får artikel 32.2
tills vidare ingen betydelse vid verkställighet som skall äga
rum här.
I Schweiz måste man skilja på domar som innebär en
betalningsförpliktelse och andra domar. Verkställigheten av
domar som innebär betalningsförpliktelser regleras i federal
lagstiftning (se i artikeln). Beträffande utländska sådana
domar gäller att ett beslut om att verkställighet medges
endast krävs i fråga om domar som har meddelats av en stat
som inte har ett verkställighetsavtal med Schweiz. Om ett
sådant verkställighetsavtal föreligger -- exempelvis
Luganokonventionen -- är den utländska domen jämställd
med en schweizisk dom och verkställbar som om den vore
meddelad i Schweiz. Andra domar än sådana som innebär
en betalningsförpliktelse verkställs enligt kantonal lag, även
i de fall det föreligger ett verkställighetsavtal mellan
Schweiz och ursprungsstaten.
Även beträffande Storbritannien och Nordirland finns
avvikande regler, se vid artikel 31 andra stycket.
Regler om förfarandet m.m. vid exekvaturprövningen
finns i artiklarna 33--35.
Artikel 33

Av första stycket framgår att
verkställighetsstatens egna regler skall gälla i fråga om
förfarandet vid exekvaturprövningen. Vissa av dessa frågor
har dock reglerats direkt i konventionen (artiklarna 46--49).
Av andra stycket framgår att svaranden är skyldig
att uppge en delgivningsadress inom den domstols domkrets
där ansökan görs. Om sådan skyldighet inte föreligger enligt
den nationella lagen skall sökanden i stället utse ett ombud
i saken (sistnämnda bestämmelse infördes på sin tid till följd
av att regler om att sökanden skall uppge en
delgivningsadress saknades i tysk rätt; jfr för Sveriges del 33
kap. RB, bl.a. 1 § andra stycket och 8 §). Bestämmelserna
är av betydelse såväl när det gäller skyldigheten enligt
artikel 35 att underrätta sökanden om det beslut som
meddelats med anledning av ansökningen som när det gäller
det kontradiktoriska förfarande som enligt artikel 37 skall
äga rum om gäldenären begär omprövning av ett beslut som
medger verkställighet.
I avsnitt 3.3.2 föreslås att det till den lag varigenom
Luganokonventionen införlivas med svensk rätt fogas vissa
bestämmelser som hänvisar till rättegångsbalkens regler. I
den mån Luganokonventionen innehåller särskilda
föreskrifter skall de tillämpas i stället för rättegångsbalkens
regler.
I artikel 46 och 47 finns regler om vad en ansökan skall
innehålla. Tredje stycket innehåller en påminnelse
om detta.
Artikel 34

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.3.
Av första stycket framgår att ärendet skall avgöras
snarast och att ärendet skall prövas utan att motparten har
beretts tillfälle att yttra sig. Den nordiska
verkställighetslagstiftningen vilar på samma grundprincip.
Enligt 10 § i 1977 års nordiska verkställighetslag skall
ansökan således i allmänhet prövas utan motpartens
hörande.
Av artikel 36 framgår att motparten i stället, om ansökan
bifallits, kan söka ändring av detta beslut inom viss tid efter
delgivning.
Av andra stycket framgår att ansökan får avslås
endast på de grunder som anges i artiklarna 27 och 28, dvs.
samma som gäller i fråga om erkännande av den utländska
domen. Ansökan kan dock dessutom avslås om
föreskrifterna i artiklarna 32 och 33 inte har uppfyllts (se
exempelvis rättsfallet P mot K anmärkt vid artikel 40.2).
Innan en ansökan avslås på den grunden att de handlingar
som anges i artiklarna 46 och 47 inte har bifogats bör dock
sökanden beredas tillfälle att komplettera sin ansökan
(Jenard s. 50). I artikel 48 finns särskilda bestämmelser om
hur man skall förfara i verkställighetsstaten i de fall bevis
om delgivning eller rättshjälp/fri rättegång inte har ingivits.
Om ansökan avslås på sådana formella grunder -- det är
således inte fråga om avvisning i rättegångsbalkens
mening -- kan sökanden begära omprövning enligt reglerna
i artikel 40 varvid han dock förlorar förmånen av ett snabbt
enpartsförfarande; vid denna omprövning skall svaranden
alltid höras (se härom vid artikel 40.2).
Av tredje stycket framgår att domen aldrig får
omprövas i sak. Detsamma gäller för erkännnade (artikel
29).
Artikel 35

I denna artikel föreskrivs att domstolen snarast skall
underrätta sökanden om det beslut som fattats med
anledning av ansökningen och att sådan underrättelse skall
ske i enlighet med verkställighetsstatens egen lagstiftning.
Denna föreskrift visar som ovan påpekats (vid artikel 33
andra stycket) på vikten av att sökanden har lämnat uppgift
om sin delgivningsadress eller utsett ombud.
Skyldigheten att underrätta gäller enbart i förhållande
till sökanden och gäller såväl i fråga om bifallande beslut
som i fråga om avslagsbeslut (i det sistnämnda fallet kan
sökanden söka ändring i avgörandet, artikel 40). För
Sverige gäller härvid bestämmelserna i förordningen
(1987:1099) om skyldighet för domstol att underrätta
parterna om utgången i mål och ärenden, m.m. Frågan om
delgivning med motparten behandlas i artikel 36.
Artikel 36

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3.
Av första stycket framgår att gäldenären kan söka
ändring av ett avgörande som innebär bifall till
verkställighet.
Ansökan om ändring skall göras inom en månad från det
att gäldenären delgavs beslutet. Om han har hemvist i en
annan konventionsstat än den där verkställighet begärts
gäller dock enligt andra stycket en frist om två
månader.
Av artikel IV i Protokoll Nr 1 -- som har berörts vid
artikel 20 ovan -- framgår att delgivning skall ske i enlighet
med de konventioner som gäller konventionsstaterna
emellan och att sådan kan verkställas genom
direktkontakter mellan tjänstemännen i de olika staterna. I
avsnitt 3.2.1 har dock förordats att Sverige reserverar sig
mot sådana direktkontakter delgivningsmyndigheterna
emellan. Att delgivningen skall ombesörjas av domstolen --
och inte av sökanden - är i enlighet med svensk rätt som ju
allmänt utgår från att delgivning skall ombesörjas av
myndigheten i fråga i de fall frist räknas från delgivning.
De grunder gäldenären kan åberopa till stöd för sin
begäran om ändring kan exempelvis vara -- utöver de
grunder som avses i artikel 34 andra stycket -- att domen
inte faller inom konventionens sakliga tillämpningsområde,
att den ännu inte är verkställbar i ursprungsstaten eller att
han redan har uppfyllt sina förpliktelser enligt domen.
Konventionen tillåter inte att tredje man begär
omprövning eller överprövning av ett beslut som medger
verkställighet; genom konventionen har enligt EG-
domstolen ett autonomt och uttömmande system för
verkställighet inrättats. Konventionen reglerar dock enbart
exekvaturförfarandet, förfarandet för att erhålla en
förklaring om att domen får verkställas. Den behandlar inte
verkställigheten som sådan utan denna är också
fortsättningsvis reglerad i nationell rätt. Tredje man är
därför oförhindrad att framställa invändningar mot själva
verkställigheten i den mån den nationella
verkställighetslagen tillåter detta (Deutsche
Genossenschaftsbank mot Brasserie du Pecheur).
Bestämmelserna i utsökningsbalken är, med de
begränsningar som följer av artikel 39, med andra ord fullt
ut tillämpliga sedan den utländska domen förklarats vara
verkställbar i Sverige.
Artikel 37

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. I första
punkten anges inledningsvis att förfarandet i detta skede
skall vara kontradiktoriskt vilket innebär att sökanden skall
beredas tillfälle att yttra sig över de skäl gäldenären anfört
till stöd för sitt ändringsyrkande och att domstolen skall
pröva frågan om verkställighet på grundval av
omständigheter som åberopats och kunnat bemötas av
parterna, och inte, som i det första stadiet, enbart på
grundval av de handlingar och uppgifter sökanden har
lämnat.
I artikelns första punkt anges vidare vilka domstolar som
prövar frågan om verkställighet i detta andra skede (se vid
avsnitt 2.4.3; beträffande Storbritannien och Nordirland se
vid artikel 31 andra stycket och vid artikel 32).
För Sverige anges här Svea hovrätt som således har att
pröva verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra
skedet. Hovrätten får därmed en roll motsvarande den som
tingsrätt har efter det att svaranden ansökt om återvinning
av tredskodom. Till skillnad från vad som gäller vid det
inledande förfarandet -- då prövningen skall göras av
ensamdomare -- skall hovrätten i detta skede pröva frågan i
vanlig sammansättning (4 och 5 §§ propositionens lagförslag
1).
Av andra punkten framgår att det beslut som har
meddelats i andra skedet kan överklagas. Bestämmelserna
är tillämpliga antingen för sökanden eller för gäldenären,
beroende på om omprövningen har mynnat ut i att
verkställighet medges eller avslås.
För de ursprungliga sex EG-staterna gäller att
överprövningen i högsta instans är begränsad till att avse
rättsfrågor. För Storbritannien och Nordirland, som inte har
denna begränsning, följer en motsvarande begränsning av
artikelns formulering, ''''''''som avser en rättsfråga''''''''. I
Danmark gäller att tillstånd från justitieministern erfordras
vid ett överklagande till h jesteret. Detta accepterades i
Brysselkonventionen (liksom i Luganokonventionen),
eftersom det kan sägas utgöra ett slags motsvarighet till de
prövningstillståndsförfaranden som tillämpas i andra länder
och man från dansk sida förklarat att justitieministern kan
se till att tillstånd ges endast i de fall en rättsfråga kräver
ytterligare belysning (Schlosser p. 217).
För Sverige, liksom för övriga nordiska EFTA-länder,
anges här högsta domstolen. Prövningen i högsta domstolen
bör vara beroende av att prövningstillstånd har beviljats (jfr
avsnitt 3.2.2).
I artikel 37.2 föreskrivs inte -- såsom i artikel 36 -- den
tid inom vilken överklagandet i sista instans skall göras.
Nationella regler blir således tillämpliga på denna fråga (jfr
5 § i propositionens lagförslag 1 och specialmotiveringen till
denna).
Bestämmelserna i andra punkten är enligt ett avgörande
av EG-domstolen tillämpliga endast på avgörandet i sak
(''''''''the judgment given on the appeal''''''''); bestämmelsen
medger inte överklagande av interimistiska beslut eller
andra handläggningsbeslut som meddelas av domstolen
under handläggningen i det andra skedet (Brennero mot
Wendel).
Artikel 38

I artikel 38 finns regler om vilandeförklaring av ärendets
handläggning i det andra skedet -- dvs. sedan gäldenären
begärt omprövning av ett beslut som medger
verkställighet -- om domen inte har vunnit laga kraft i
urprungsstaten. Bestämmelsen är tillämplig endast i de fall
den utländska domen får verkställas i urprungsstaten utan
hinder av att den inte vunnit laga kraft (jfr artikel 31). En
förutsättning är att klaganden begär vilandeförklaring.
Bestämmelsen är fakultativ. En liknande reglering som
gäller vid erkännande finns i artikel 30.
Om tiden för överklagande inte har löpt ut kan
domstolen bestämma inom vilken tid en sådan talan skall
föras och därigenom begränsa den tid målet skall vila.
I stället för att förklara ärendet vilande kan domstolen
avgöra verkställighetsfrågan och enligt tredje stycket
göra verkställigheten beroende av att sökanden ställer
säkerhet för att skydda gäldenären för den händelse domen
sedermera ändras i ursprungsstaten. Bestämmelsen gäller,
liksom bestämmelsen i första stycket, endast i de fall då
domen får verkställas i ursprungsstaten utan hinder av att
den inte vunnit laga kraft. Av EG-domstolens praxis
(Brennero mot Wendel) följer att domstolen får kräva att
säkerhet ställs endast i samband med att den avgör ärendet
i sak. Reglerna om ställande av säkerhet harmonierar med
vad som gäller i Sverige när domstol förordnar om att
domen får verkställas utan hinder av att den inte vunnit laga
kraft (17 kap. 14 § första stycket RB).
Angående de särskilda bestämmelserna för domar
meddelade i Storbritannien och Nordirland i andra
stycket, se vid artikel 30 ovan.
Artikel 39

Syftet bakom denna artikel är att se till att det på
verkställighetsstadiet -- där ju de nationella
verkställighetsreglerna skall tillämpas -- föreligger en balans
mellan å ena sidan sökandens intressen och behov av en
snabb verkställighet för att förhindra att gäldenären
undanskaffar egendom och å andra sidan gäldenärens
behov och intressen.
Av första stycket framgår att ett beslut om
verkställighet som meddelats vid den inledande prövningen
enligt artikel 32 inte innebär att det utländska avgörandet
utan vidare blir fullt verkställbart. För full verkställbarhet
krävs antingen att den i artikel 36 angivna klagofristen har
löpt ut utan att gäldenären har utnyttjat sin klagorätt eller
att det utländska avgörandet har förklarats verkställbart vid
en omprövning av beslutet från den inledande prövningen.
Innan det utländska avgörandet är fullt verkställbart får
bara säkerhetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom. I
andra stycket har uttryckligen angivits att ett
avgörande som medger verkställighet medför att sådana
säkerhetsåtgärder får vidtas.
Rätten att utverka säkerhetsåtgärder är automatisk, dvs.
uppstår i och med domstolens beslut om att domen är
verkställbar. Nationella regler som föreskriver att sökanden
måste visa att det föreligger behov av säkerhetsåtgärder etc.
får således inte tillämpas (Jenard s. 52). Det blir heller inte
aktuellt att ställa säkerhet för den skada som kan tillfogas
motparten. EG-domstolen har slagit fast att sökanden
under den i artikeln angivna tiden har rätt att erhålla
säkerhetsåtgärder sedan domen har förklarats vara
verkställbar och att han inte skall vara skyldig att utverka
någon form av tillstånd för detta (målet Capelloni mot
Pelkmans).
Nationella verkställighetsregler, dvs. utsökningsbalken
för Sveriges del, är tillämpliga på verkställigheten som
sådan (Schlosser p. 221; se också vid artikel 31 och rättsfall
anmärkt vid artikel 36). I de olika konventionsstaterna är
det ömsom exekvaturdomstolen, ömsom annan domstol
eller särskilda myndigheter som sköter själva
verkställigheten. De säkerhetsåtgärder som enligt
förevarande artikel kan komma i fråga är de som står till
förfogande enligt den nationella
verkställighetslagstiftningen.
Artikeln föranleder för Sveriges vidkommande särskilda
bestämmelser. Denna fråga har behandlats i avsnitt 3.3.2
(jfr 7 § i propositionens lagförslag 1).
Artikel 40

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. Av första
punkten framgår att sökanden kan söka ändring om
ansökan om verkställighet avslås i det första skedet.
Konventionen reglerar inte den tid inom vilken sådan
begäran skall framställas eller formerna i övrigt för hur
detta skall gå till. Det blir alltså en fråga som får lösas i
enlighet med nationell rätt (Jenard s. 53; jfr. 4 § i
propositionens lagförslag 1). I detta skede skall förfarandet
vara kontradiktoriskt, dvs. domstolen måste höra
gäldenären. Detta framgår uttryckligen av den andra
punkten. Formerna för motpartens hörande regleras av
nationell rätt (Jenard samma sida).
Domstolen får inte pröva verkställighetsfrågan om
gäldenären inte verkligen har fått tillfälle att yttra sig.
Skälet för detta är att gäldenären annars skulle riskera att
inte få sina invändningar prövade alls. Den rätt han har att
överklaga ett bifallande beslut enligt artikel 41 är ju
begränsad såtillvida att det i sista instans endast är fråga om
kassationsförfaranden alternativt en prövning som är
begränsad till rättsfrågor eller som, i de nordiska länderna,
förutsätter prövningstillstånd (jfr härom också vid artikel
37.2). Av detta skäl föreskrivs uttryckligen i punkten 2 i
förevarande artikel att bestämmelserna i artikel 20 andra
och tredje styckena skall tillämpas om gäldenären inte hör
av sig, dvs. samma regler som är uppställda till skydd för
svaranden under själva rättegången.
Av praxis framgår att skyldigheten att höra gäldenären
föreligger även i det fallet då ansökan avslagits på den
grunden att sökanden inte givit in handlingarna i ärendet i
rätt tid. Skyldigheten att höra gäldenären gäller således
under det andra stadiet, oavsett om det skett någon
prövning i sak under det första stadiet eller inte (målet
178/83, P mot K; jfr kommentaren vid artikel 34).
I förevarande artikel anges genom en uppräkning de
domstolar som i resp. konventionsstat skall pröva
verkställighetsfrågan i detta andra skede. För Sveriges del
anges här Svea hovrätt, som alltså skall pröva
verkställighetsfrågan i såväl det första som det andra
skedet. Detta gäller både när omprövningen har initierats
av gäldenären enligt bestämmelserna i artikel 37.1 och när
den initierats av sökanden enligt förevarande artikel (jfr
avsnitt 3.2.2).
Artikel 41

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. Den behandlar
exekvaturprövningen i sista instans och utgör en
motsvarighet till artikel 37.2. Sistnämnda artikel handlar
om prövningen i sista instans i de fall prövningen i andra
instans inititierats av gäldenären -- dvs. när den första
prövningen ledde till bifall -- medan förevarande artikel
handlar om prövningen i sista instans i det fall prövningen i
andra instans initierats av sökanden, dvs. när ansökan
avslogs i första instans. I fråga om artikelns närmare
innehåll hänvisas till kommentarerna vid artikel 37.2.
Artikel 42

Enligt denna artikel kan partiell verkställighet medges i
det fall domen inte kan verkställas i sin helhet. Det kan
handla om att domen omfattar flera käromål och att
verkställighet -- exempelvis av ordre public-skäl -- inte kan
beviljas såvitt gäller viss del av domen medan domen i övrigt
uppfyller villkoren. Det kan också vara så att sökanden inte
önskar annat än partiell verkställighet, exempelvis på den
grunden att gäldenären delvis har fullgjort sina
skyldigheter.
Artikel 43

I denna artikel finns en särskild regel om verkställighet
av utdömt vite (''''''''periodic payment by way of a penalty'''''''',
''''''''condamnant à une astreinte'''''''', ''''''''tvangsb de''''''''). Det handlar
här om domar vari gäldenären förpliktas att betala en
summa pengar för varje dag han är i dröjsmål med att
uppfylla en viss förpliktelse (Jenard s. 54). Bakgrunden till
bestämmelsen är det, särskilt i Frankrike använda, system
där gäldenären i en dom förpliktas att fullgöra något vid
äventyr av vite (''''''''astreint''''''''). Om åläggandet inte följs, döms
vitet ut genom en ny dom varvid beloppet oftast är lägre än
det som ursprungligen förelades. I andra länder är beloppet
redan bestämt i den ursprungliga domen (Schlosser p. 213).
Av bestämmelsen i förevarande artikel framgår att det
endast är det slutligen fastställda vitesbeloppet som är
verkställbart i andra konventionsstater.
I fråga om svenska avgöranden gäller således att ett
föreläggande om löpande vite enligt 4 § lagen (1985:206) om
viten inte är verkställbart i andra konventionsstater.
Däremot är ett avgörande varigenom ett vite utdömts
verkställbart. Även denna artikel förutan skulle resultatet
ha blivit detsamma eftersom ett föreläggande om löpande
vite inte är verkställbart i Sverige (jfr kravet i artikel 31 om
att avgörandet skall vara verkställbart i ursprungsstaten).
Artikel 44

Denna artikel innehåller bestämmelser om
rättshjälpsförmåner m.m. Av artikelns första stycke
framgår att sökanden skall vara berättigad till rättshjälp
eller fri rättegång enligt verkställighetsstatens lagstiftning
eller i största möjliga utsträckning vara befriad från
kostnader och avgifter för exekvaturförfarandet i
verkställighetsstaten om han i ursprungsstaten haft
motsvarande förmåner. Förmånerna skall utgå utan någon
särskild prövning. Om sökanden haft dessa förmåner i
rättegångsstaten och ger in handlingar som utvisar detta (se
artikel 47.2) skall han automatiskt vara berättigad till
motsvarande förmåner enligt verkställighetsstatens
lagstiftning.
Förmånerna gäller dock, såsom framgår av artikeln,
endast vid det förfarande som regleras i artiklarna 32-35,
dvs. under enpartsförfarandet i det första skedet.
Förmånerna gäller således inte under den eventuellt
efterföljande kontradiktoriska överprövningen i det andra
och tredje skedet. Inte heller gäller förmånerna under
verkställigheten som sådan, dvs. vid förfarandet inför
kronofogdemyndigheten.
Frågan om hur bestämmelserna förhåller sig till svensk
rätt och skall tillämpas i Sverige har redovisats i avsnitt
3.3.4.
I andra stycket finns en särskild regel som hänger
samman med att förfarandet vid de danska och isländska
administrativa myndigheter som handlägger frågor om
underhållsbidrag (jfr artikel Va i Protokoll Nr 1) är fritt från
avgift; det är med andra ord aldrig aktuellt att bevilja
rättshjälpsförmåner. Bestämmelsen har tillkommit för att se
till att den som i andra konventionsstater begär
verkställlighet av ett danskt eller isländskt
underhållsavgörande inte kommer i ett sämre läge i detta
hänseende än vad som gäller i fråga om
underhållsavgöranden från andra konventionsstater.
Artikel 45

I denna artikel finns bestämmelser om att säkerhet,
borgen, deposition och liknande inte får krävas på ett
diskriminerande sätt av den som söker verkställighet av en
dom som har meddelats i någon av de andra
konventionsstaterna. Så länge reglerna om säkerhet m.m.
gäller lika för alla, oavsett nationalitet, är de således
acceptabla.
Avsnitt 3 Gemensamma bestämmelser

Artikel 46

I denna artikel finns bestämmelser om vilka handlingar
sökanden skall ge in när erkännande eller verkställighet
begärs av en utländsk dom i annan konventionsstat.
Ytterligare föreskrifter, som dock endast gäller när
verkställighet begärs, finns i artikel 47. Jfr artikel 33 tredje
stycket.
De villkor som är nödvändiga för att fastställa om en
dom är äkta (första punkten) följer av
ursprungsstatens lag.
Föreskriften i andra punkten visar på vikten av att
bevara bevis om delgivning i de fall mål eller ärende
avgjorts i svarandens utevaro (jfr avsnitt 3.3.7). I artikel 48
finns särskilda bestämmelser om hur man skall förfara i
verkställighetsstaten om bevis om delgivning inte ges in.
Att legalisering eller liknande förfarande inte får krävas
i fråga om de handlingar som avses i denna artikel framgår
av artikel 49.
Artikel 47

Jfr artikel 46. Också artikel 47 innehåller bestämmelser
om vilka handlingar den som begär verkställighet skall ge
in. Artikeln är inte aktuell när endast erkännande begärs
eftersom det inte krävs något särskilt förfarande för detta.
Enligt första punkten skall sökanden ge in
handlingar som utvisar att domen är verkställbar i
ursprungsstaten (jfr kommentarerna till artikel 31).
Föreskriften innebär inte nödvändigtvis att ett särskilt intyg
härom behöver inges. Det kan i vissa fall framgå direkt av
den utländska domen (jfr en svensk dom vari enligt 17 kap.
14 § RB föreskrivits att den får verkställas utan hinder av att
den inte vunnit laga kraft). Vissa typer av domar är också
enligt uttryckliga författningsbestämmelser direkt
verkställbara. I andra fall kan dock frågan om domens
verkställbarhet i ursprungsstaten vara beroende av en
jämförelse mellan tidpunkten för domens meddelande, dess
delgivning och överklagandefristen (Jenard s. 55).
I första punkten finns vidare ett krav på att den
utländska domen har delgivits gäldenären. Denna
bestämmelse har tillkommit på grund av att domar i vissa
stater kan verkställas oberoende av om de delgivits eller
inte. Vid internationell verkställighet bör gäldenären
bevisligen känna till domen och dessutom ges en chans att
fullgöra den frivilligt (jfr Jenard s. 55).
Beträffande andra punkten, se artikel 44. I artikel
48 finns särskilda bestämmelser om hur man skall förfara i
verkställighetsstaten om bevis om rättshjälp eller fri
rättegång inte har givits in.
Att legalisering eller liknande förfarande inte får krävas
i fråga om de handlingar som avses i denna artikel framgår
av artikel 49.
Artikel 48

Bestämmelserna i denna artikel syftar till att undvika
onödig formalism. Artikelns första stycke tar sikte på
delgivningsbevis och bevis om att rättshälp eller fri
rättegång har beviljats. Om dessa bevis inte har givits in kan
domstolen i verkställighetsstaten således bestämma den tid
inom vilken de skall företes, godta likvärdiga handlingar
eller helt enkelt befria sökanden från skydigheten att ge in
dem. En situation när det kan bli aktuellt att dispensera från
kravet att inge ett delgivningsbevis är att detta har förstörts
i ursprungsstaten och domstolen i verkställighetsstaten
finner att den har tillräcklig bevisning om delgivning på
annat sätt.
Enligt andra stycket räcker det att översättning av
handlingarna är bestyrkt av en person som är behörig därtill
i någon av konventionsstaterna. Också denna bestämmelse
syftar till att undvika formalism. Ev. krav på översättning
framgår inte av konventionen utan följer av
verkställighetsstatens lagstiftning (se vid artikel 33).
Artikel 49

Legaliseringsåtgärder och andra liknande förfaranden
får enligt artikel 49 inte krävas i fråga om de handlingar som
skall ges in enligt artiklarna 46 och 47. Detsamma gäller för
fullmakt om sökanden utser annan att begära verkställighet
för hans räkning. Bestämmelsen saknar betydelse vid
verkställighet i Sverige eftersom inga sådana krav ställs
enligt svensk rätt. Bestämmelsen får däremot betydelse vid
ansökan om verkställighet i vissa andra konventionsstater.
Av bestämmelsen följer att inte ens ett sådant certifikat som
föreskrivs i 1961 års Haagkonvention om avskaffande av
krav på legalisering (som Sverige inte har tillträtt) får
krävas.

Avdelning IV Officiella handlingar (actes authentiques)
och inför domstol ingångna förlikningar

Artikel 50

Enligt artikel 50 skall s.k. officiella handlingar (actes
authentiques) verkställas i andra konventionstater. Med en
officiell handling avses en exekutionstitel som har
tillkommit utan medverkan av domstol. Den har en viss
officiell karaktär genom att den antingen har upprättats av
eller inför myndighet eller offentlig funktionär eller genom
att dess äkthet har fastställts av en myndighet eller offentlig
funktionär. Äkthetsbeviset skall hänföra sig till handlingen
som sådan och inte vara begränsat till att avse exempelvis
parternas underskrifter (Jenard/Möller p. 72).
En förutsättning för verkställighet i andra
konventionsstater är att den officiella handlingen är
verkställbar i ursprungsstaten och att den ingivna
handlingen uppfyller de villkor som är nödvändiga för att
den skall kunna godtas som en sådan i ursprungsstaten.
Endast officiella handlingar som sakligt sett faller inom
konventionens tillämpningsområde (artikel 1) omfattas.
Genom en hänvisning i artikeln till artikel 31 och
följande artiklar och till konventionens Avdelning III,
Avsnitt 3 följer att förfarandet vid verkställighet av en
officiell handling är detsamma som vid verkställighet av
dom.
Av artikeln följer vidare att åtagandet begränsar sig till
verkställighet. Det innebär att officiella handlingar inte
skall erkännas och att de med andra ord inte utgör hinder
mot en rättegång om samma sak i verkställighetsstaten.
Officiella handlingar är relativt främmande för svensk
rätt. Skriftliga bevittnade förbindelser angående
underhållsbidrag godtas dock som exekutionstitel i Sverige
(3 kap. 19 § UB). Om en sådan har godkänts av
socialnämnden (jfr 7 kap. 7 § andra stycket föräldrabalken)
torde de omfattas av artikel 50.
Utländska officiella handlingar har också redan
godtagits för verkställighet på underhållsområdet (3 § andra
stycket lagen 1976:108 om erkännande och verkställighet av
utländskt avgörande angående underhållsskyldighet).
Danskt ''''''''udenretligt forlig'''''''' har likaså godtagits i
begränsad utsträckning (5 § andra punkten och 10 § andra
stycket lagen 1977:595 om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område). Ett udenretligt
forlig uppfyller dock inte de villkor som uppställs i artikel
50 eftersom det inte har upprättats av eller inför myndighet
eller offentlig funktionär. I den mån verkställighet begärs av
ett sådant i Sverige skall verkställigheten således också i
fortsättningen ske enligt bestämmelserna i 1977 års
nordiska lag och inte enligt Luganokonventionen. Av
samma skäl faller inte heller norska exigibla skuldebrev
under artikel 50. Sådana har hittills inte kunnat verkställas i
Sverige enligt den nordiska lagstiftningen. Dessa frågor har
behandlats närmare i avnitt 3.3.6, vari föreslås att den
nordiska verkställighetslagen i framtiden skall omfatta bl.a.
också dessa skuldebrev.
Artikel 51

Förlikningar som har ingåtts inför domstol jämställs
enligt bestämmelserna i artikel 51 med officiella handlingar
och skall således verkställas på samma sätt om de är
verkställbara i den stat där förlikningen ingicks. Inte heller
i fråga om förlikningar finns det något åtagande att erkänna
(jfr vid artikel 50). Om verkställighet strider mot grunderna
för rättsordningen i verkställighetsstaten får ansökan avslås
(artikel 34 andra stycket jämfört med artikel 27.1).
Bestämmelsen omfattar inga svenska förlikningar. Om
en förlikning har stadfästs genom en dom, är detta en dom
som skall verkställas -- och erkännas -- enligt konventionens
vanliga regler (artikel 26 och artikel 31 jämförda med
artikel 25). Inte heller omfattar artikel 51 sådana
förlikningar som ingås inför svensk domstol och som
föranleder käromålets återkallelse och målets avskrivning,
inte ens i det fall förlikningens innehåll framgår av rättens
protokoll. I detta fall brister nämligen det rekvisit som
uppställs i artikeln om att förlikningen skall vara
verkställbar i ursprungsstaten.
Avdelning V Allmänna bestämmelser

Artikel 52

Artikeln har kommenterats vid artikel 2. Artikel 52
innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid avgörandet
av frågan var part har hemvist. Bestämmelserna behandlar
dels det fallet att domstol i en konventionsstat måste avgöra
om part har hemvist i denna stat (första stycket), dels det
fallet att domstol måste bestämma om part har hemvist i en
annan konventionsstat (andra stycket). Artikeln innehåller
inga regler om lagval i fråga om part med hemvist i tredje
stat. I sistnämnda fall får domstolen tillämpa sin egen
internationella privaträtt.
Artikel 52 är utformad för att gälla både svarandens och
kärandens hemvist. I allmänhet handlar det om att
domstolen måste fastställa svarandens hemvist. I vissa fall,
exempelvis vid tillämpningen av artikel 5.2 och artikel 8
första stycket, måste dock domstolen bestämma var
käranden har hemvist.
Av första stycket följer att domstolen skall
tillämpa sin egen lag (lex fori) när den prövar om part har
hemvist i domstolsstaten. En part kan ha hemvist i
Frankrike enligt fransk lag och samtidigt enligt belgisk lag
ha hemvist i Belgien.
Enligt andra stycket skall domstolen, när den
prövar om part har hemvist i en annan konventionsstat,
avgöra detta med tillämpning av den andra
konventionsstatens nationella lag. Bestämmelsen blir i
första hand aktuell i de fall svaranden instäms inför domstol
i ett annat land än det där han har hemvist. En person som
har hemvist i ett tredje land kan exempelvis stämmas inför
svensk domstol på den grunden att avtalet ingicks i Sverige
(10 kap. 4 § RB). Har svaranden hemvist i en annan
konventionsstat skulle svensk domstol inte vara behörig
enligt denna bestämmelse i RB (artikel 3). Om svaranden i
ett sådant mål bestrider svensk domstols behörighet och
påstår att han har hemvist i en annan konventionsstat,
exempelvis Frankrike, är svensk domstol således skyldig att
fastställa om svaranden har hemvist i den andra staten innan
den kan avgöra om den är behörig eller inte. För att avgöra
om svaranden har hemvist i Frankrike skall den svenska
domstolen därvid enligt föreskrifterna i förevarande artikels
andra stycke tillämpa fransk lag.
Artikel 53

Denna artikel har behandlats vid artikel 2. Av första
stycket framgår att en juridisk person anses ha hemvist i
den stat där den har sitt säte. Konventionen innehåller
ingen definition av vad som avses med en juridisk persons
säte. Artikeln innehåller en lagvalsregel som innebär att
domstolen skall tillämpa den lag som följer av den egna
internationella privaträtten när den skall bestämma var
detta säte är beläget.
Artikeln omfattar enligt den svenska texten -- liksom
artikel 16.2 -- såväl ''''''''bolag'''''''' som ''''''''juridiska personer''''''''. I den
engelska texten heter det ''''''''company or other legal person or
association''''''''. Skälet för detta är att uttrycket juridisk person
inte täcker alla former av bolag, såsom det tyska ''''''''offene
Handelsgesellschaft'''''''' som inte är en juridisk person. På
samma sätt hade det inte räckt att enbart tala om bolag
eftersom detta begrepp inte omfattar andra former av
sammanslutningar (''''''''associations and foundations'''''''').
Vissa problem kan tänkas uppstå vid tillämpningen av
bestämmelsen i artikel 16.2 som föreskriver att domstolarna
i den stat där den juridiska personen har sitt säte är exklusivt
behöriga att pröva frågan om exempelvis upplösning av ett
bolag. Om domstol i en konventionsstat meddelar en dom
varigenom ett bolag upplöses, och därvid grundar sin
behörighet på att bolaget enligt den tillämpliga lagen har sitt
säte i denna stat, kan problem uppstå i annan
konventionsstat där domen görs gällande om, exempelvis,
enligt lagen i denna andra stat en juridisk persons säte
bestäms av dess stadgar och dessa utpekar
erkännandestaten. I sådant fall kan erkännande vägras
under åberopande av artikel 28 första stycket (Jenard s. 57).
Artikel 53 behandlar inte den prejudiciella frågan om
erkännande av juridiska personer. Den frågan får avgöras
med tillämpning av domstolsstatens egen lag.
Bestämmelsen i andra stycket, som innehåller
bestämmelser om tillämplig lag vid avgörandet av frågan var
en ''''''''trust'''''''' har sitt säte, har behandlats vid artikel 5.6.
Avdelning VI Övergångsbestämmelser

Artikel 54

Artikel 54 innehåller övergångsbestämmelser. De kan
sammanfattas enligt följande:konventionen gäller om
det rättsliga förfarandet i ursprungsstaten inleddes efter det
att konventionen trätt i kraft.konventionen gäller
inte om domen i ursprungsstaten meddelades innan
konventionen trätt i kraft.konventionen gäller, under
vissa förutsättningar, om det rättsliga förfarandet i
ursprungsstaten pågick då konventionen trädde i kraft och
domen har meddelats därefter.
I den sistnämnda situationen får domstolen i
verkställighetsstaten pröva om domstolen i urprungsstaten
varit behörig att pröva målet. Denna rätt till prövning av
behörighetsfrågan -- som således strider mot konventionens
grundprincip i övrigt -- motiveras av att konventionen inte
var tillämplig i ursprungsstaten vid tidpunkten för målets
anhängiggörande varför svaranden inte hade lagliga
möjligheter att bestrida domstolens behörighet.
Av första stycket framgår således att
konventionen är tillämplig endast på förfaranden som har
inletts efter det att konventionen trätt i kraft i
ursprungsstaten, dvs. rättegångsstaten. På samma sätt
föreskrivs att konventionen inte gäller i fråga om officiella
handlingar (actes authentiques; se vid artikel 50) med
mindre konventionen trätt i kraft i ursprungsstaten då
handlingen upprättades eller registrerades där. Härav följer
bl.a. att konventionens behörighetsregler, reglerna om
litispendens osv. inte gäller i fråga om rättegångar som har
inletts innan konventionen trädde i kraft i rättegångsstaten.
Av första stycket framgår vidare att konventionens
regler om erkännande och verkställighet är tillämpliga bara
om konventionen gällde mellan ursprungsstaten och
verkställighetsstaten när det rättsliga förfarandet inleddes
(resp. den officiella handlingen upprättades eller
registrerades), dvs. om båda dessa stater har tillträtt
konventionen vid denna tidpunkt. Enligt huvudregeln skall
således rättegången i fråga ha inletts efter det
att konventionen trädde i kraft staterna emellan. Från
denna regel finns ett undantag i andra stycket (se nedan).
En förutsättning för att en dom skall erkännas och
verkställas i andra konventionsstater är vidare att
domen i fråga har meddelats efter det att
konventionen trätt i kraft mellan de två staterna.
Konventionens erkännande- och
verkställighetsbestämmelser kan således aldrig åberopas i
fråga om domar som meddelats före detta datum. Från
denna regel finns inget undantag.
Av artikel 56 andra stycket framgår att de äldre
verkställighetsavtal -- som enligt artikel 55 upphör att gälla
i och med Luganokonventionens ikrafträdande -- fortsätter
att gälla konventionsstaterna emellan i fråga om domar som
har meddelats före Luganokonventionens ikraftträdande.
I artikelns andra stycke finns ett undantag från
regeln om att konventionen måste gälla mellan
rättegångsstaten och erkännande-/verkställighetsstaten vid
tidpunkten för målets anhängiggörande. Om rättegången
har inletts innan konventionen trädde i kraft mellan de två
staterna blir konventionens regler om erkännande och
verkställighet tillämpliga om domen meddelades efter
konventionens ikraftträdande staterna emellan, förutsatt
att domstolen i domstolsstaten har grundat sin behörighet
på en bestämmelse som är godkänd enligt
Luganokonventionens behörighetsregler eller om den
grundat sin behörighet på en konvention som gällde mellan
domstolsstaten och verkställighetsstaten när målet
anhängiggjordes.
En behörighetsregel som är underkänd enligt
Luganokonventionen godtas också förutsatt att
behörighetsregeln fanns i en mellan staterna gällande
internationell överenskommelse (jfr bl.a. reglerna i artikel
57).
Om domstolen i ursprungsstaten varit behörig på någon
av dessa grunder skall domen erkännas och verkställas i
andra konventionsstater (förutsatt naturligtvis att någon
grund för vägran inte föreligger enligt artiklarna 27 och 28).
I tredje stycket finns en speciell
övergångsbestämmelse om tillämplig lag i de fall parterna i
en avtalstvist skriftligen har kommit överens om att den på
avtalet tillämpliga lagen skall vara irländsk lag eller lagen i
en del av Storbritannien och Nordirland. Av bestämmelsen
framgår att ett sådant avtal grundar behörighet för
domstolarna i Irland resp. den delen av
Storbritannien och Nordirland. Bestämmelsen, som
ordagrant tagits över från Brysselkonventionen, avser att
skydda parter som ingått sådana lagvalsavtal i förlitan på att
avtalet enligt irländsk och brittisk praxis också grundar
behörighet (Schlosser p. 175). Bestämmelsen torde sakna
större praktisk betydelse i Luganokonventionen.
Artikel 54 A

I denna artikel finns vissa bestämmelser om domstols
behörighet i vissa sjörättsmål. Artikeln har kommenterats i
avsnitt 2.6.
I artikel 54 A har delar av arrestkonventionens regler
tagits in. Bestämmelsen gäller numera endast för Island,
Norge, Finland och Sverige (Danmark, Grekland och
Irland har tillträtt arrestkonventionen) under längst tre år
räknat från ikraftträdandet av Luganokonventionen för
respektive stat. Motsvarande bestämmelser finns i
Brysselkonventionen.
Arrestkonventionen innehåller i första hand
bestämmelser dels om de anspråk för vilka kvarstad och
liknande säkerhetstgärder får meddelas, dels om vilka
fartyg som får beläggas med kvarstad och dels om domstols
behörighet.
Enligt arrestkonventionens artikel 2 får kvarstad beviljas
endast för s.k. sjöfordringar. Vilka anspråk som omfattas av
detta uttryck framgår av artikel 1. Enligt artikel 3 får
kvarstad beviljas antingen på det fartyg till vilket
sjöfordringen hänför sig eller, med vissa undantag, annat
fartyg som tillhör samma ägare. Om, vid skeppslega,
befraktaren ensam är ansvarig för den aktuella
sjöfordringen får endast detta fartyg eller annat av
befraktaren ägt fartyg beläggas med kvarstad. Av artikel 7
framgår att domstolarna i den stat där fartyget har belagts
med kvarstad kan vara behöriga att pröva målet också i sak.
För behörighet krävs antingen att sådan föreligger enligt
den nationella lagen eller att någon av de i artikeln
uppräknade förutsättningarna föreligger (av vilka kan
nämnas att käranden har hemvist i staten eller att
sjöfordringen uppstått där). Alla processuella frågor skall
avgöras enligt den nationella lagen.
Av bestämmelserna i artikel 54 A motsvarar punkten
1 arrestkonventionens artikel 7, dock med den
skillnaden att som grund för behörighet inte kan åberopas
en föreskrift i nationell lag. Punkterna 2-4 motsvarar
arrestkonventionens artikel 3 och punkten 5
motsvarar arrestkonventionens artikel 1.
Av Luganokonventionens artikel 24 följer att domstol
får förordna om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder i
sjörättsmål även om den inte är behörig att pröva målet i
sak. Domstolens behörighet att pröva målet i dess helhet
följer sedan av arrestkonventionens bestämmelser (jfr
Luganokonventionens artikel 57) eller, övergångsvis för
vissa stater, av Luganokonventionens artikel 54 A.
Frågan om ett svenskt tillträde till arrestkonventionen
övervägs för närvarande inom justitiedepartementet. Skulle
dessa överväganden leda till att Luganokonventionen och
arrestkonventionen ratificeras vid samma tidpunkt, blir
artikel 54 A i Luganokonventionen aldrig tillämplig i
Sverige.
Avdelning VII Förhållandet till Brysselkonventionen
och till andra konventioner

Artikel 54 B

Denna artikel som behandlar förhållandet mellan
Brysselkonventionen och Luganokonventionen har
behandlats i avsnitt 2.7. Punkten 3 har också behandlats vid
avsnitt 2.4.4 (jfr artikel 28 andra stycket).
Artikel 55

Denna artikel som behandlar förhållandet mellan
Luganokonventionen och andra generella
verkställighetskonventioner har behandlats i avsnitt 2.8.
Artikel 56

Av artikel 56 första stycket följer att de
konventioner som avses i artikel 55 fortsätter att gälla i den
mån de har ett större tillämpningsområde än
Luganokonventionen. Vidare framgår av andra
stycket att de fortsätter att gälla för domar som har
meddelats före konventionens ikrafträdande; sådana domar
kan ju aldrig erkännas och verkställas enligt
Luganokonventionen. Artikeln har kommenterats i avsnitt
2.8 och vid artikel 54. Beträffande 1977 års nordiska
konvention, se avsnitt 3.3.6.
Artikel 57

Artikeln, som innehåller regler om förhållandet mellan
Luganokonventionen och andra multilaterala eller
bilaterala konventioner som på särskilda områden gäller
konventionsstaterna emellan, har kommenterats i avsnitt
2.9.
Artikel 58

Brysselkonventionens artikel 58 innehåller särskilda
bestämmelser om rättigheter som schweiziska medborgare
har enligt ett avtal mellan Schweiz och Frankrike från år
1869. Den kunde undvaras i Luganokonventionen och
Brysselkonventionens artikel 58 har genom 1989 års
tillträdeskonvention formulerats om till en
övergångsbestämmelse. Att artikelnumret behållits har sin
grund i önskemålet att behålla parallelliteten mellan
Bryssel- och Luganokonventionerna.
Artikel 59

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.1. Enligt
första stycket får konventionsstaterna ingå avtal med
tredje stat som innebär ett åtagande att inte erkänna och
verkställa domar som har meddelats i stater som har tillträtt
Luganokonventionen om domstolen har grundat sin
behörighet uteslutande på sådana exorbitanta
behörighetsregler som avses i artikel 3.
Bestämmelsen gör det möjligt att skydda svarande som
har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i den aktuella
tredje staten. Artikeln innebär således att den fria
rörligheten för domar kan begränsas i viss utsträckning och
har sin grund i att Luganokonventionen inte har några som
helst begränsningar i fråga om domstolars internationella
behörighet i de fall svaranden har hemvist i en stat som inte
har tillträtt Luganokonventionen.
Ett exempel på en sådan konvention som avses i
artikelns första stycke är 1977 års nordiska
verkställighetskonvention. I den konventionen åtar sig de
nordiska staterna att inte verkställa domar från andra stater
om gäldenären har hemvist i något av de nordiska länderna
och domstolen i ursprungsstaten grundat sin behörighet på
särskilt uppräknade exorbitanta forumregler (bl.a.
förmögenhetsforum och kärandens hemvist).
Brysselkonventionens motsvarande artikel kombinerad
med den nordiska konventionen har således gjort det
möjligt för Danmark att vägra verkställa domar från andra
EG-stater som annars skulle ha verkställts enligt
Brysselkonventionens regler.
Andra stycket innehåller vissa begränsningar i
konventionsstaternas rätt att ingå avtal av det slag som
avses i första stycket. De behöver inte kommenteras
närmare.
Avdelning VIII Slutbestämmelser

Artikel 60-68

Slutbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.10 och
kräver inga ytterligare kommentarer.
Protokoll Nr 1 Angående vissa frågor om domstols
behörighet, förfarande och verkställighet

Artikel I

I denna artikel finns särskilda regler som begränsar
användningen av uppfyllelseforum i artikel 5.1 och
prorogationsforum enligt artikel 17 i de fall svaranden har
hemvist i Luxemburg.
Bestämmelsen i första stycket har sin grund i de
särskilda ekonomiska förhållandena mellan Belgien och
Luxemburg som innebär att större delen av de avtal som
ingås mellan parter som har hemvist i något av de två
länderna regelmässigt skall uppfyllas i Belgien. Utan denna
undantagsbestämmelse skulle en kärande med hemvist i
Belgien regelmässigt kunna väcka talan i Belgien mot en
svarande med hemvist i Luxemburg under åberopande av
artikel 5.1.
Bestämmelsen i andra stycket har sin grund i att
det stora flertalet avtal som ingås av personer bosatta i
Luxemburg är internationella avtal. Av detta skäl var det
nödvändigt att ställa upp strängare villkor för
prorogationsavtal än dem som följer av artikel 17.
Artikel Ia

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1 (under
rubriken Särskilda behörighetsregler), 2.4.4 och 3.2.1. Jfr
också vid artikel 5.1. Artikeln medger att Schweiz vid
deponeringen av ratifikationsinstrumentet reserverar sig
mot skyldigheten att erkänna och verkställa utländska
domar som har meddelats mot den som hade hemvist i
Schweiz vid tidpunkten för talans väckande i fall då
domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet
uteslutande på bestämmelsen i artikel 5.1
(uppfyllelseforum). Vissa ytterligare krav och
begränsningar framgår av punkten 1.b) och c) och punkten
2. Artikeln är motiverad av den schweiziska konstitutionen.
Denna för närvarande föremål för en revidering.
Reservationen upphör därför att gälla den 31 december
1999 och kan återtas dessförinnan.
Artikel Ib

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.4 och vid artikel
16.1 b). Den medger konventionsstaterna att under vissa
förutsättningar reservera sig mot skyldigheten att erkänna
och verkställa vissa domar som gäller tidsbegränsade
nyttjanderättsavtal och där domstolen har grundat sin
behörighet på artikel 16.1.b). I avsnitt 3.2.1 föreslås att
Sverige inte utnyttjar dennna reservationsmöjlighet.
Artikel II

Bestämmelserna i denna artikel har kommenterats vid
artikel 1 samt i avsnitt 2.4.4 och 3.2.3.
I första stycket förskrivs att en person som har
åtalats för ett icke uppsåtligt brott -- man har särskilt haft
trafikmål i tankarna -- har rätt till försvarare under
rättegången även om han inte inställer sig personligen.
Konventionen omfattar inte brottmålsrättegångar i och för
sig men väl skadeståndsanspråk som handläggas inom
ramen för ett straffrättsligt förfarande (jfr vid artikel 1 och
artikel 5.4). Om en person döms i sin utevaro för ett
trafikbrott i en konventionsstat kommer
skadeståndsanspråk i allmänhet att grundas på den fällande
domen och i vissa stater är ansvarsfrågan rättskraftigt
avgjord genom brottmålsdomen och kan över huvud taget
inte omprövas i en senare rättegång rörande ett enskilt
anspråk. Det är därför angeläget att se till att svarandens
intressen tillgodoses redan under brottmålsrättegången.
Artikeln har i första hand utformats med tanke på att
lagstiftningen i vissa konventionsstater föreskriver
personlig inställelseskyldighet för svaranden även med
avseende på det enskilda anspråk som prövas inom ramen
för ett brottmålsförfarande.
De svenska bestämmelserna i 21 kap. RB om den
misstänktes rätt till försvarare uppfyller föreskrifterna i
förevarande artikel; de gäller oberoende av ev. skyldighet
för den misstänkte att inställa sig personligen till
brottmålsrättegången. Det bör framhållas att artikel II inte
ålägger konventionsstaterna att tillhandahålla
offentlig försvarare.
I andra stycket finns bestämmelser som syftar till
att ytterligare skydda svaranden i denna typ av mål (jfr vid
artikel 27.2). Konventionsstaterna får enligt dessa
bestämmelser vägra att erkänna och verkställa en dom
rörande ett civilrättsligt anspråk som har prövats inom
ramen för en brottmålsprocess av det slag som avses i
artikeln, om svaranden inte haft tillfälle att svara i målet. I
artikeln syftas därvid på rättegångar där svaranden har
ålagts att inställa sig personligen vid rättegången och
uteblivit (Jenard s. 63). Att svaranden inte haft tillfälle att
svara i målet innebär närmast att han inte har kunnat
tillvarata sina intressen genom att företrädas av ombud
(''''''''uden at den pågaeldende har haft mulighed for at
varetage sine intresser'''''''', ''''''''without the person concerned
having had the opportunity to arrange for his defence'''''''',
''''''''sans que la personne en cause ait eu la possibilité de se faire
défendre'''''''', ''''''''ohne dass sich der Angeklagte verteidigen
konnte''''''''). I avsnitt 3.2.3 föreslås att denna vägransgrund
blir obligatorisk i Sverige (jfr 3 § i propositionens lagförslag
1).
Artikel III

Bestämmelserna i denna artikel, som behandlar
kostnader för verkställighetsförfarandet, har berörts i
avsnitt 2.4.3.
Artikel IV

Denna artikel, som behandlar delgivningfrågor, har
behandlats vid artikel 20 samt i avsnitt 2.3.5 och 3.2.1. Jag
har i sistnämnda avsnitt föreslagit att Sverige utnyttjar den
i artikelns andra stycke givna möjligheten att reservera sig
mot artikelns bestämmelser om att handlingar kan sändas
för delgivning mellan konventionsstaterna på
tjänstemannanivå.
Artikel V

Denna artikel har kommenterats vid artikel 6.2 och vid
artikel 10.
Artikel Va

Denna artikel har kommenterats vid artikel 1 och vid
artikel 32.
Artikel Vb

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1 (under
rubriken Exklusiv behörighet), 2.3.3 och 3.3.7. Som
framgår av sistnämnda avsnitt bör artikeln föranleda en
ändring i sjömanslagen (propositionens lagförslag 4).
Artikel Vc

Artikel Vc i Protokoll Nr 1 till Brysselkonventionen
innehåller en särskild bestämmelse som tar sikte på
tillämpningen av EGs patentkonvention. Bestämmelsen
kunde undvaras i Luganokonventionen.
Artikel Vd

Bestämmelserna i denna artikel har behandlats vid
artikel 16.4.
Artikel VI

Av bestämmelserna i denna artikel framgår att
konventionsstaterna skall underrätta depositarien,
schweiziska federala rådet, om de lagändringar som
konventionsstaterna vidtar med avseende på olika
bestämmelser som omnämns på olika ställen i konventionen
(se bl.a. artikel 3) liksom ändringar i företeckningarna i
Avdelning III, Avsnitt 2, över de utsedda
exekvaturdomstolarna. Konventionsstaterna kan alltså
ensidigt besluta om ändringar i sistnämnda hänseende.
Bestämmelserna föranleder särskilda föreskrifter för
Sveriges del (8 § i propositionens lagförslag 1).
Protokoll Nr 2 Om en enhetlig tolkning av
konventionen

Innehållet i Protokoll Nr 2 har redovisats i avsnitt 2.11.
Protokoll Nr 3 Om tillämpningen av artikel 57

Innehållet i Protokoll Nr 3 har kommenterats i avsnitt
2.9.
Förklaringarna

Den första förklaringen har avgivits av EG-staterna och
rör Protokoll Nr 3 och artikel 57. Den har kommenterats i
avsnitt 2.9.
De båda andra förklaringarna, varav den första har
avgivits av EG-staterna och den andra av EFTA-staterna,
rör tillämpningen av Protokoll Nr 2 och har kommenterats
i avsnitt 2.11.

Prop.
1991/92
128

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde
till Luganokonventionen

Övervägandena bakom den valda
lagstiftningstekniken -- inkorporeringsmetoden -- och
lagens närmare innehåll har redovisats i avsnitt 3.3.1 och
3.3.2.
1 §

Den i Lugano den 16 september 1988 antagna
konventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område skall gälla
som lag här i landet.
Konventionens svenska, engelska och franska texter
finns intagna som bilaga till denna lag.
I första stycket föreskrivs att
Luganokonventionen gäller som lag här i landet. Av artikel
65 följer att detta gäller inte bara konventionen som sådan
utan även de tre protokollen. De till konventionen fogade
förklaringarna omfattas däremot formellt inte.
Av konventionens artikel 68 framgår att konventionen
är upprättad på fjorton språk och att alla har samma
giltighet. I andra stycket i förevarande paragraf har
angivits att de svenska, engelska och franska texterna
finns fogade som bilaga till lagen. Enligt 14 § lagen
(1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar
krävs inte att konventionens samtliga språkversioner
kungörs. Det räcker att uppgift lämnas om var övriga texter
finns tillgängliga. Eftersom den svenska texten har samma
vitsord som övriga texter är det i och för sig tillräckligt att
foga den svenska texten till lagen. Det är emellertid en
fördel för enskilda som vill åberopa konventionstexten
utomlands att ha tillgång också till de engelska och franska
versionerna. Dessa kan också tjäna till ledning för de
svenska domstolarnas tolkning av de olika artiklarna.
2 §

Om det inte finns någon behörig domstol när svensk
domsrätt föreligger enligt denna lag, skall frågan tas upp av
Stockholms tingsrätt.
Paragrafen tar sikte på situationer då
Luganokonventionens domsrättsregler leder till att ett mål
skall tas upp i Sverige men våra interna forumregler inte
anvisar någon behörig domstol. Frågan har utvecklats i
avsnitt 3.3.2.
3 §

Ett avgörande som rör ett sådant civilrättsligt anspråk
som avses i artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 skall
varken erkännas eller verkställas här.
Artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 till
Luganokonventionen ger möjlighet att i vissa fall vägra
erkänna domar som gäller civilrättsliga anspråk prövade
inom ramen för ett utländskt brottmålsförfarande. Som
framgår av artikeln rör det sig om brottmål avseende icke
uppsåtliga brott. Bestämmelsen i förevarande paragraf
innebär att möjligheten till vägran att erkänna domar av
detta slag har gjorts obligatorisk. Frågan har behandlats i
avsnitt 3.2.3.
4 §

Vid den handläggning som avses i artikel 32 skall
hovrätten bestå av en lagfaren domare.
För det förfarande som avses i artikel 37.1 och artikel 40
gäller rättegångsbalkens regler om besvär i hovrätt i
tillämpliga delar, om inte konventionen föreskriver något
annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 40
skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till hovrätten
inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
En domare som har handlagt ett mål enligt artikel 32 är
jävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 37.1
och artikel 40.
Luganokonventionens bestämmelser om
exekvaturförfarandet ger möjlighet till prövning i tre led.
För svensk del skall prövningen i både det första och det
andra skedet göras av Svea hovrätt (jfr avsnitt 2.4.1, 2.4.3
och 3.2.2). Konventionen reglerar till viss del det närmare
förfarandet under exekvaturprövningen. I övrigt tillämpas
intern rätt (se artikel 33 första stycket). Förevarande
paragraf reglerar förfarandet i Svea hovrätt.
Bestämmelsen i första stycket rör
förfarandet vid den inledande prövningen enligt artikel 32.
Av bestämmelsen framgår att hovrätten vid denna prövning
skall bestå av en domare. Det innebär att hovrätten i detta
skede inte får avgöra målet i kollegial sammansättning.
För detta skede av exekvaturprövningen finns vissa
särbestämmelser i konventionen (artikel 33 andra och
tredje styckena samt artiklarna 34, 35 och 47-49). I övrigt
blir handläggningen densamma som i de verkställighetsmål
som redan i dag handläggs av Svea hovrätt.
I andra stycket regleras det andra skedet av
exekvaturförfarandet (artikel 37.1 resp. artikel 40).
Bestämmelsen hänvisar till rättegångsbalkens regler om
besvär i hovrätt. Det är närmast bestämmelserna i 52 kap.
RB som kommer i fråga, t.ex. reglerna om komplettering i 6
§ och muntligt förhör i 7 § första stycket. Rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegången i allmänhet är också
tillämpliga på förfarandet i den mån de passar in på detta,
liksom bestämmelser i annan lagstiftning som kan komma
att tillämpas i besvärsmål. I förevarande bestämmelse har
markerats att bestämmelserna i rättegångsbalken gäller
endast i tillämpliga delar. Som påpekats i avsnitt 3.3.2 blir
det t.ex. aldrig aktuellt att tillämpa bestämmelserna om
inhibition i 52 kap. 7 § andra stycket RB. Vidare finns i
förevarande bestämmelse en påminnelse om att reglerna i
rättgångsbalken är subsidiära i förhållande till
konventionens bestämmelser (t.ex. artikel 38).
I det andra skedet av exekvaturprövningen gäller
rättegångsbalkens vanliga regler om hovrättens
sammansättning.
Paragrafens andra stycke innehåller också en
bestämmelse om klagotidens längd i fall då avgörandet från
den inledande prövningen enligt artikel 32 överklagas av
borgenären. Denna fråga har nämligen inte reglerats i
konventionen (ang. klagofrist för gäldenären, se nedan).
Klagotiden är fyra veckor. Den räknas från det att beslutet
meddelades. Det ställs alltså inget krav på delgivning av
beslutet. Ansökan om ändring skall ges in till hovrätten,
som prövar om den har kommit in i rätt tid. Beslut om
avvisning av en för sent inkommen inlaga skall fattas av
hovrätten i vanlig sammansättning. Denna fråga har
närmare utvecklats i avsnitt 3.3.2.
Eftersom borgenären i normalfallet befinner sig
utomlands, finns det anledning att räkna med att han på
grund av oförutsedda omständigheter kan få förhinder att
komma in med sitt överklagande i rätt tid. Föreligger laga
förfall har han möjlighet att få fristen förlängd enligt
bestämmelserna i 58 kap. RB om återställande av försutten
tid. En sådan ansökan skall enligt 58 kap. 12 § göras hos
högsta domstolen.
När det är gäldenären som överklagar ett beslut från
första instans gäller de klagofrister som angivits i artikel 36.
I artikelns andra stycke finns ett förbud mot att förlänga
fristen på grund av långt avstånd. Det bör uppmärksammas
att klagofristerna enligt artikel 36 börjar löpa först då
gäldenären delges beslutet.
Av tredje stycket framgår att en domare som har
gjort den inledande prövningen enligt artikel 32 är jävig att
handlägga mål om samma ansökan i det andra skedet av
exekvaturförfarandet. Detta gäller både när ansökan har
bifallits och när den har avslagits vid den inledande
prövningen. Frågan har behandlats i avsnitt 3.3.2.
Innebörden av att domaren är jävig framgår av 4 kap. 15 §
RB.
5 §

För det förfarande som avses i artikel 37.2 och artikel 41
gäller rättegångsbalkens regler om besvär i högsta
domstolen i tillämpliga delar, om inte konventionen
föreskriver något annat. Talan får inte komma under högsta
domstolens prövning utan att högsta domstolen meddelat
sökanden tillstånd till detta enligt 54 kap. 10 §
rättegångsbalken.
Högsta domstolen är sista instans vid
exekvaturprövningen. I paragrafen finns bestämmelser om
förfarandet där. De motsvarar bestämmelserna i 4 § andra
stycket.
Paragrafen innehåller inga särregler om den tid inom
vilken besvären skall ges in. Härav följer att reglerna i 56
kap. 1 § RB blir tillämpliga. De innebär att besvärsinlagan
skall ges in till hovrätten inom fyra veckor från den dag
beslutet meddelades.
En förutsättning för att högsta domstolen skall pröva
målet är att prövningstillstånd har beviljats. Bakgrunden till
denna regel framgår av avsnitt 3.2.2 och avsnitt 5 vid artikel
37.
6 §

Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det
utländska avgörandet verkställas på samma sätt som en
svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte annat
följer av artikel 39. Vid verkställighet av ett utländskt
avgörande som rör säkerhetsåtgärd skall i stället
utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av
beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas.
I paragrafen ges besked om vilka bestämmelser som skall
tillämpas på verkställighetsstadiet, sedan det enligt reglerna
i konventionen har konstaterats att verkställighet av ett
utländskt avgörande får äga rum här i landet. Med
avgörande avses alla slags domar, beslut och utslag, oavsett
deras beteckning (se artikel 25 och kommentarerna därtill i
avsnitt 5).
Paragrafens första mening handlar om fall då
konventionen medger full verkställighet av det utländska
avgörandet. Bestämmelsen omfattar också olika
interimistiska beslut, t.ex. interimistiska beslut om
underhållsbidrag, om beslutet får verkställas i
ursprungsstaten. Det utländska avgörandet skall verkställas
på samma sätt som en svensk lagakraftägande dom.
Motsvarande bestämmelse finns i andra lagar om
verkställighet av utländska avgöranden.
Av artikel 39 första stycket framgår att ett
verkställighetsbeslut från den inledande prövningen enligt
artikel 32 bara innebär att säkerhetsåtgärder får vidtas mot
gäldenärens egendom. För att det utländska avgörandet
skall bli fullt verkställbart krävs dessutom att klagofristen
enligt artikel 36 har löpt ut utan att gäldenären har klagat
eller att verkställighet har medgivits av hovrätten eller
högsta domstolen efter det att beslutet från den inledande
prövningen har överklagats.
Bestämmelsen i första meningen innebär att
utsökningsbalkens regler fullt ut blir tillämpliga när det
gäller verkställigheten som sådan; denna är ju oreglerad i
konventionen. Det innebär bl.a. att borgenären måste
ansöka om verkställighetsåtgärder hos
kronofogdemyndigheten och att verkställighet alltså inte är
en automatisk följd av ett bifallande exekvaturbeslut.
Borgenären kan ju t.ex. vilja försöka förmå gäldenären att
frivilligt göra rätt för sig. Gäldenären kan i sin tur tänkas
vilja betala frivillligt för att undvika ytterligare kostnader,
sedan han konstaterat att exekvaturprövningen utfallit till
hans nackdel.
I paragrafens andra mening regleras det fallet att
det utländska avgörandet som sådant är ett förordnande om
säkerhetsåtgärd. Med uttrycket säkerhetsåtgärd avses i
första hand sådana åtgärder som kan jämställas med
åtgärder enligt 15 kap. RB, dvs. kvarstad, återställande av
rubbad besittning och olika andra åtgärder för att
säkerställa sökandens rätt (ang. interimistiska beslut, se
ovan vid första meningen). Avgöranden av detta slag kan
komma att verkställas i Sverige i två fall. Antingen har
beslutet meddelats i den konventionsstat där tvisten i fråga
kommer att avgöras, eller har avgjorts, i sak. Eller också
härrör det från en tredje konventionsstat, där man har
förordnat om säkerhetsågärden med stöd av artikel 24 i
konventionen.
Den utländska säkerhetsåtgärden skall verkställas enligt
utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av
beslut om kvarstad m.m. Dessa bestämmelser återfinns i 16
kap. 10-16 §§ UB. Bestämmelserna har kommenterats i
avsnitt 3.3.2.
7 §

Om hovrätten vid det förfarande som avses i artikel 32
bifaller en ansökan om verkställighet, skall hovrättens
beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller annan
åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.
Paragrafen ger besked om den närmare innebörden av
sådana säkerhetsåtgärder som avses i artikel 39 (jfr
kommentaren till denna i avsnitt 5). Rätten till dessa
säkerhetsåtgärder följer direkt av att hovrätten medger
verkställighet av en dom eller motsvarande vid den
inledande prövningen enligt artikel 32. Borgenären skall
alltså inte behöva utverka ett särskilt tillstånd till
säkerhetsåtgärder i detta fall.
Av paragrafen framgår att de säkerhetsåtgärder som står
till buds är de som regleras i 15 kap. RB, dvs. framför allt
kvarstad. Att rätten till säkerhetsåtgärder är en automatisk
följd av hovrättens beslut om verkställighet innebär inte att
kronofogdemyndigheten verkställer dem ex officio. Det
förutsätts alltså att borgenären ansöker om verkställighet
hos kronofogdemyndigheten. Ansökan behandlas sedan
som en begäran om verkställighet av ett svenskt
domstolsbeslut om säkerhetsåtgärd i enlighet med
bestämmelserna i 16 kap. 10-16 §§ UB.
8 §

Regeringen skall tillkännage innehållet i sådana
underrättelser som avses i artikel VI i Protokoll Nr 1.
Bakgrunden till denna paragraf har behandlats i avsnitt
3.3.2.
6.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

337 §

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp
tvistemål som avses i 336 § skall bestämmelserna om laga
domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas. Talan får även
väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns.
Har säkerhet för en fordran ställts hos myndighet till
befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får
talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där
säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som
säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda
sjörättsdomstol, även om säkerheten har frigetts.
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har
sin huvudsakliga rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är
varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för
sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt;
eller

4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att
svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är
underkastad dess domsrätt.
Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått
får parterna avtala att talan skall väckas vid annan domstol
eller att tvisten skall hänskjutas till skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har
kunnat sökas enligt första stycket, andra stycket 1 eller 2
eller tredje stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som
är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort
anses som rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om
annat följer av lagen (1992:000) med anledning av Sveriges
tillträde till Luganokonventionen.
Ändringen innebär att det till paragrafen har fogats ett
sjätte stycke med upplysning om att inkorporeringslagens
regler går före bestämmelserna i paragrafen. Bestämmelsen
har kommenterats i avsnitt 3.3.7.
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om
erkännande och verkställighet av dom som meddelats i
Schweiz

12 §

Denna lag gäller inte i fråga om dom eller förlikning
som skall erkännas och verkställas enligt lagen (1992:000)
med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen. Den gäller inte heller i fråga om
dom eller förlikning som avser

1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri
inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts
av konkursgäldenären; eller

2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller
skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd
av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall
domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av
familjerättslig eller arvsrättslig natur.
Ändringen har behandlats i avsnitt 3.3.7.
6.4 Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282)

14 §

Tvist om sjömans anställningsförhållande får inte
dras inför utländsk myndighet.
Första stycket gäller inte om annat följer av lagen
(1992:000) med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen.
Ändringen i sjömanslagen har behandlats i avsnitt 3.3.7.
Som framgår av det avsnittet är sjömanslagen i ett annat
sammanhang föremål för en mera heltäckande översyn.
6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område

Ändringarna i 1977 års nordiska verkställighetslag har
behandlats i avsnitt 3.3.6.
5 §

Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av

1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet
har ingåtts inför domstol eller annan myndighet i Danmark,
Finland, Island eller Norge och som får verkställas i den stat
där den har ingåtts,

2. förlikning som avses i § 478, stk 1, nr. 4, loven om
rettens pleje (udenretligt forlig), om förlikningen har
träffats och får verkställas i Danmark samt gäldenären hade
hemvist där när den ingicks,

3. skuldebrev som enligt dansk lag kan utgöra grund
för verkställighet utan rättegång, om skuldebrevet har
undertecknats av gäldenären i Danmark och han då hade
hemvist i Danmark,

4. skuldebrev som enligt norsk lag kan utgöra grund
för verkställighet utan rättegång, om skuldebrevet har
undertecknats av gäldenären i Norge och han då hade
hemvist i Norge,

5. lagakraftvunnet beslut av finsk exekutiv myndighet
varigenom köpare eller säljare har ålagts
betalningsskyldighet i samband med återtagning av gods
som har sålts på avbetalning, om den betalningsskyldige vid
tidpunkten för återtagningen hade hemvist i Finland.
Till uppräkningen i 5 § om vilka nordiska
exekutionstitlar som kan verkställas i Sverige har fogats dels
danska exigibla skuldebrev (punkten 3), dels norska
exigibla skuldebrev (punkten 4). Lagändringen har
behandlats i avsnitt 3.3.6. Rätten till verkställighet enligt
förevarande paragraf är inte ovillkorlig. De begränsningar i
denna rätt som framgår av 10 § andra stycket gäller även de
nya exekutionstitlarna.
Bestämmelsen i den nya femte punkten motsvaras helt
av punkten 3 i den tidigare lydelsen.
7 §

Denna lag tillämpas inte om lagen (1992:000) med
anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen är
tillämplig eller om annat följer av särskilda bestämmelser
om erkännande och verkställighet av avgöranden och
förlikningar på särskilda rättsområden.
Lagen tillämpas inte heller beträffande

1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal
separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap,
antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i
mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av
legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av
äktenskap, om ej fråga är om verkställighet av dom som
skall gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till
umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall,
om ej fråga är om verkställighet enligt 6 §,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig
underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv
eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller
skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den
dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i Danmark,
Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i
någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan
konkurs,

c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols
prövning beroende frågor eller

d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller
återgång på grund av konkurs eller förhandling om
offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska
länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig
ackordsförhandling framgår att gäldenären inte hade
hemvist i något av de nordiska länderna,

7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas
omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister
rörande kollektivavtal.
Till denna paragraf har i första stycket fogats en regel
som innebär att lagen inte gäller, om Luganokonventionen
är tillämplig. Bestämmelsens sista led har, i sak oförändrat,
flyttats över från paragrafens sista stycke.
10 §

Beslut om verkställighet, som söks hos
kronofogdemyndighet, meddelas utan motpartens
hörande, om inte kronofogdemyndigheten
bestämmer annat.
Ansökan om verkställighet av förlikning eller
skuldebrev som avses i 5 § 2--4 får inte
bifallas utan att tillfälle har beretts motparten att yttra sig.
Inkommer han med bestridande som inte är
uppenbart ogrundat, skall ansökningen avslås. Innehåller
förlikning som avses i 5 § 2 bestämmelse om
skyldighet att ersätta kostnad, får detta belopp jämkas.
Hänvisningen i paragrafens andra stycke till vissa
bestämmelser i 5 § har utvidgats till att gälla även de norska
och danska exigibla skuldebrev som avses i 5 § punkterna 3
och 4. Det innebär att en ansökan om verkställighet av ett
sådant skuldebrev aldrig får bifallas utan att motparten har
beretts tillfälle att yttra sig och att ansökningen skall avslås
om denne inkommer med ett bestridande som inte är
uppenbart ogrundat. Villkoren är desamma som sedan
tidigare gäller för danskt udenretligt forlig.
6.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om
erkännande och verkställighet av österrikiska domar på
privaträttens område

1 §

Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i
Österrike i ämnen av privaträttslig beskaffenhet. Lagen
tillämpas på domar i sådana ämnen, även om de har
meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas
inte om lagen (1992:000) med anledning av Sveriges
tillträde till Luganokonventionen är tillämplig.
Ändringen har behandlats i avsnitt 3.3.7.
6.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

5 §

Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en
förpliktelse skall tas upp av en annan myndighet än
tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det
finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som
sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla
den andra myndigheten.
Bestämmelserna om betalningsföreläggande och
vanlig handräckning gäller inte om svaranden vid
tidpunkten för ansökan har hemvist i en främmande stat
som har tillträtt den i Lugano den 16 september 1988
antagna konventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område eller om
det i en sådan stat pågår rättegång om samma sak och denna
rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i
Sverige.
Av det nya andra stycket framgår att
kronofogdemyndigheten inte får ta upp ansökan om
betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, om
svensk domstol skulle vara förhindrad att ta upp saken till
prövning enligt Luganokonventionens domsrättsregler.
Dessa summariska processformer står inte heller till
förfogande i litispendenssituationer av det slag som anges i
stycket. Särskild handräckning berörs inte av de nya
bestämmelserna. Övervägandena bakom dessa har
redovisats i avsnitt 3.3.5.
7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att

dels godkänna den i Lugano den 16 september
1988 antagna konventionen om domstols behörighet och
om verkställighet av domar på privaträttens område med
den reservation som har angetts,

dels anta förslagen till

1. lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och
verkställighet av domar som meddelats i Schweiz,

4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens område,

6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och
verkställighet av österrikiska domar på privaträttens
område,

7. lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning.
8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå
riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1991/92
128

Bilaga 1

Departementspromemorians lagförslag

1 Förslag till

Lag om domstols internationella behörighet och om
verkställighet av utländska domar på privaträttens
område

Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den i Lugano den 16 september 1988 antagna
konventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område skall gälla
som lag här i landet.
Konventionens svenska, engelska och franska text finns
intagen som bilaga1 till denna lag.
2 § Om en stämning eller motsvarande handling
skall delges utomlands med en svarande som har hemvist i
en konventionsstat och svaranden inte går i svaromål, får
målet inte avgöras förrän det har klarlagts

1. att handlingen har delgivits i en form som föreskrivs i
den anmodade statens lagstiftning för delgivning av i denna
stat upprättade handlingar med personer som är bosatta på
den statens område eller att handlingen har lämnats till
svaranden eller i hans bostad på annat sätt som är tillåtet
enligt Haagkonventionen den 15 november 1965 om
delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av
civil eller kommersiell natur, och

2. att delgivningen har ägt rum i så god tid att svaranden
haft möjlighet att avge svaromål.
3 § Ett avgörande rörande ett sådant civilrättsligt
anspråk som avses i artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1
skall varken erkännas eller verkställas här.
4 § För det förfarande som avses i artikel 32,
artikel 37.1 och 40.1 gäller rättegångsbalkens regler om
besvär i hovrätt om inte konventionen föreskriver annat.
Vid den handläggning som avses i artikel 32 är hovrätten
domför med en lagfaren domare.
En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 40.1
skall göras skriftligen inom fyra veckor från den dag då
beslutet meddelades.
5 § För det förfarande som avses i artikel 37.2 och
artikel 41 gäller rättegångsbalkens regler om besvär i högsta
domstolen om inte konventionen föreskriver annat. Högsta
domstolen får inte pröva frågan utan att högsta domstolen
meddelat sökanden tillstånd till detta enligt 54 kap. 10 §
första punkten rättegångsbalken.
6 § För det förfarande som avses i artiklarna 32,
37, 40 och 41 gäller i övrigt vad som i rättegångsbalken är
föreskrivet om rättegången i allmänhet om inte
konventionen föreskriver annat.
7 § Om ansökan om verkställighet bifalls skall
avgörandet verkställas på samma sätt som en svensk
domstols lagakraftägande dom. I fråga om beslut som avses
i artikel 24 skall utsökningsbalkens bestämmelser om
verkställighet av beslut om kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd tillämpas.
8 § Om hovrätten bifaller ansökan om
verkställighet skall hovrättens beslut i motsvarande mån
anses innefatta ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd
som avses i 15 kap. rättegångsbalken.
9 § Det ankommer på regeringen att tillkännage
innehållet i sådana underrättelser som avses i artikel VI i
Protokoll Nr 1.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och
verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1936:79) om
erkännande och verkställighet av dom som meddelats i
Schweiz skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Denna lag äger ej Denna lag gäller inte i
tillämpning å dom eller fråga om dom eller
förlikning som gäller förlikning som skall
erkännas och verkställas
enligt lagen (1992:000) om
domstols internationella
behörighet och om
verkställighet av
utländska domar på
privaträttens område.
Den gäller inte heller i
fråga om dom eller
förlikning som avser

1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri
inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts
av konkursgäldenären; eller

2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller
skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd
av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall
domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av
familjerättslig eller arvsrättslig natur.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Förslag till
Lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen (1973:282)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Tvist om sjömans Tvist om sjömans
anställningsförhållande anställningsförhållande
får ej dragas inför får inte dras inför
utländsk myndighet. utländsk myndighet.

Första stycket gäller
inte om annat följer av
lagen (1992:000) om domstols
internationella behörighet
och om verkställighet av
utländska domar på
privaträttens område.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens
område

Härigenom föreskrivs att 5, 7 och 10 §§ lagen (1977:595)
om erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av

1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet
har ingåtts inför domstol eller annan myndighet i Danmark,
Finland, Island eller Norge och som får verkställas i den stat
där den har ingåtts,

2. förlikning som avses i § 478, stk 1, nr. 4, loven om
rettens pleje (udenretligt forlig), om förlikningen har
träffats och får verkställas i Danmark samt gäldenären hade
hemvist där när den ingicks,

3. lagakraftvunnet beslut av 3. skuldebrev som enligt dansk
finsk exekutiv myndighet lag kan utgöra grund för
varigenom köpare eller verkställighet utan
säljare har ålagts rättegång, om
betalningsskyldighet i samband skuldebrevet har undertecknats
med återtagning av gods som av gäldenären i Danmark
har sålts på och han då hade hemvist i
avbetalning, om den Danmark,
betalningsskyldige vid
tidpunkten för 4. skuldebrev som enligt norsk
återtagningen hade hemvist lag kan utgöra grund för
i Finland. verkställighet utan
rättegång, om
skuldebrevet har undertecknats
av gäldenären i Norge
och han då hade hemvist i
Norge,

5. lagakraftvunnet beslut av
finsk exekutiv myndighet
varigenom köpare eller
säljare har ålagts
betalningsskyldighet i samband
med återtagning av gods som
har sålts på
avbetalning, om den
betalningsskyldige vid
tidpunkten för
återtagningen hade hemvist
i Finland.

7 §

Denna lag tillämpas inte om
lagen (1992:000) om domstols
internationella behörighet
och om verkställighet av
utländska domar på
privaträttens område
är tillämplig eller om
annat följer av
särskilda bestämmelser
om erkännande och
verkställighet av
avgöranden och
förlikningar på
särskilda
rättsområden.
Lagen tillämpas icke
Lagen tillämpas inte heller
beträffande beträffande

1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal
separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap,
antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes
hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i
mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av
legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av
äktenskap, om ej fråga är om verkställighet av dom som
skall gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till
umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall,
om ej fråga är om verkställighet enligt 6 §,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig
underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv
eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller
skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den
dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i Danmark,
Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i
någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan
konkurs,

c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols
prövning beroende frågor eller

d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller
återgång på grund av konkurs eller förhandling om
offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska
länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig
ackordsförhandling framgår att gäldenären inte hade
hemvist i något av de nordiska länderna,

7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas
omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister
rörande kollektivavtal.
Lagen tillämpas ej heller i
övrigt, i den mån detta
följer av särskilda
bestämmelser om
erkännande och
verkställighet av
avgöranden och
förlikningar på
särskilda
rättsområden.
10 §

Beslut om verkställighet, Beslut om verkställighet,
som sökes hos som söks hos
kronofogdemyndighet, meddelas kronofogdemyndighet, meddelas
utan motpartens hörande, om utan motpartens hörande, om
ej kronofogdemyndigheten inte kronofogdemyndigheten
bestämmer annat. bestämmer annat.
Ansökan om
Ansökan om
verkställighet av verkställighet av
förlikning som avses i 5 förlikning eller skuldebrev
§ 2 får ej bifallas utan som avses i 5 § 2-4 får
att tillfälle har beretts inte bifallas utan att
motparten att yttra sig. tillfälle har beretts
Inkommer han med bestridande motparten att yttra sig.
som ej är uppenbart Inkommer han med bestridande
ogrundat, skall ansökningen som inte är uppenbart
avslås. Innehåller ogrundat, skall ansökningen
förlikningen bestämmelse avslås. Innehåller
om skyldighet att ersätta förlikning som avses i 5
kostnad, får detta belopp § 2 bestämmelse om
jämkas. skyldighet att ersätta
kostnad, får detta belopp
jämkas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och
verkställighet av österrikiska domar på privaträttens
område

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1983:368) om
erkännande och verkställighet av österrikiska domar på
privaträttens område skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag är tillämplig Denna lag är tillämplig
på domar som har meddelats på domar som har meddelats
i Österrike i ämnen av i Österrike i ämnen av
privaträttslig privaträttslig
beskaffenhet. Lagen beskaffenhet. Lagen
tillämpas på domar i tillämpas på domar i
sådana ämnen, även om sådana ämnen, även om
de har meddelats i ett de har meddelats i ett
straffrättsligt straffrättsligt
förfarande. förfarande. Lagen
tillämpas inte om lagen
(1992:000) om domstols
internationella behörighet
och om verkställighet av
utländska domar på
privaträttens område
är tillämplig.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

6 Förslag

Lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en
förpliktelse skall tas upp av en annan myndighet än
tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det
finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som
sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla
den andra myndigheten.
Bestämmelserna i 2 och 3
§§ gäller inte om
lagen (1992:000) om domstols
internationella behörighet
och om verkställighet av
utländska domar på
privaträttens område
är tillämplig och
svaranden vid tidpunkten
för ansökan har hemvist
i en stat som har tillträtt
konventionen den 16 september
1988 om domstols behörighet
och om verkställighet av
domar på privaträttens
område.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Se bilaga 1 till promemorian. Den franska och
engelska texten har uteslutits i promemorian.

Prop.
1991/92
128

Bilaga 2

Redovisning av vissa tolkningsavgöranden från EG-
domstolen

Prop.
1991/92
128

Bilaga 4

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-12

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl,
justitierådet Hans-Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders
Swartling

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 27
februari 1992 har regeringen på hemställan av statsrådet
Hellsvik beslutat inhämta lagrådeta yttrande över förslag
till lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av rådmannen
Bo Blomquist.
Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen innebär att konventionen i sin helhet
inkorporeras genom lag. Denna teknik för införlivande med
svensk rätt aktualiserar en särskild fråga, som
sammanhänger med att konventionen innehåller
hänvisningar till nationell lagstiftning (bl.a. artikel 3 andra
stycket och artikel 54 A punkterna 6 och 7) och
förteckningar över exekvaturmyndigheter (artiklarna 32,
37, och 40). I artikel VI i Protokoll nr 1 föreskrivs att
konventionsstaterna till det schweiziska federala rådet skall
översända sådana lagtexter som innebär ändringar antingen
i den nationella lagstiftning som konventionen hänvisar till
eller i förteckningarna över exekvaturmyndigheter. Frågan
är hur sådana underrättelser, när de inkommit från andra
länder, skall hanteras från svensk sida.
I remissprotokollet har förutsatts att underrättelserna
inte skall föranleda några andra åtgärder än att information
lämnas om lagändringarna. I enlighet härmed har i 8 § i det
remitterade förslaget tagits in en föreskrift om att
regeringen skall tillkännage innehållet i underrättelserna.
Bedömningen av denna del av lagförslaget blir beroende
av vilken betydelse som ändringarna i nationell lagstiftning
får för själva konventionen.
Man skulle möjligen kunna uppfatta förhållandet så att
en ändring av den nationella lagstiftningen i något av de
aktuella hänseendena medför en samtidig och automatisk
ändring av konventionens materiella innehåll. Eftersom
konventionen på grund av den föreslagna
inkorporeringslagen i sin helhet blir gällande som svensk
lag, skulle konsekvensen av den nu beskrivna uppfattningen
i första hand bli att ändringen borde föranleda lagstiftning
också på svensk sida.
Lagrådet anser emellertid att ett annat synsätt är
motiverat. Vad först beträffar exekvaturmyndigheterna
förutsätter konventionen, såsom framhållits i
remissprotokollet, att varje konventionsstat ensidigt
kan besluta om ändringar såvitt avser de egna
myndigheterna. Innebörden av konventionens
bestämmelser om exekvaturmyndigheter synes i själva
verket kunna beskrivas så att i varje enskild stat den
myndighet är behörig som den staten vid varje tidpunkt
anvisar. De myndighetsförteckningar som tagits in i
konventionen har därför närmast till funktion att ge
information om de enskilda staternas ståndpunkter vid den
tidpunkt då konventionen upprättades. Denna tolkning
innebär att senare ändringar från någon stats sida inte
ändrar det egentliga avtalsinnehållet utan endast medför att
den information som förteckningarna innehåller blir mindre
aktuell. Vad sedan gäller konventionens hänvisningar till
annan nationell lagstiftning är i första hand artikel 3 andra
stycket av intresse. Den uppräkning av s.k. exorbitanta
behörighetsregler som görs där har inte någon självständig
betydelse utan har till uppgift att belysa innebörden av den
övergripande bestämmelse som finns i artikel 3 första
stycket. En ändring av den nationella lagstiftning som anges
i förteckningen medför således inte att konventionens
materiella innehåll ändras.
Av nu angivna skäl finner lagrådet att ändringar i
nationell lagstiftning av det slag som hittills berörts inte
medför något krav på lagstiftningsåtgärder på svensk sida
men däremot kan väcka behov av information.
Motsvarande gäller enligt lagrådets uppfattning i fråga om
de övriga lagändringar som avses i artikel VI i Protokoll nr
1. Mot denna bakgrund anser lagrådet att föreskriften om
informationsskyldighet i 8 § i den föreslagna
inkorporeringslagen bör godtas.
Inte heller i övrigt föranleder de framlagda lagförslagen
någon erinran från lagrådets sida.

Prop.
1991/92
128

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll1

Propositionens lagförslag2

1

Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen2

2

Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
98

3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om
erkännande och verkställighet av domar som meddelats i
Schweiz99

4

Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282)100

5

Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttens område101

6

Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:368) om
erkännande och verkställighet av österrikiska domar på
privaträttens område103

7

Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning104

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19
mars 1992105

1

Inledning105

2

Luganokonventionens huvudsakliga innehåll108

2.1

Allmänt108

2.2

Konventionens tillämpningsområde109

2.3

Domstols behörighet m.m.109

2.3.1

Behörighetsreglerna109

2.3.2

Domstolarnas handläggning av behörighetsfrågan
113

2.3.3

Frågor om litispendens och vilandeförklaring av
mål113

2.3.4

Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska
åtgärder114

2.3.5

Delgivningsfrågor114

2.4

Erkännande och verkställighet115

2.4.1

Allmänt115

2.4.2

Erkännande116

2.4.3

Verkställighet116

2.4.4

De grunder på vilka erkännande och verkställighet får
vägras118

2.5

Övergångsbestämmelser120

2.6

Vissa sjörättsliga frågor121

2.7

Förhållandet mellan Luganokonventionen och
Brysselkonventionen121

2.8

Förhållandet mellan Luganokonventionen och andra
generella verkställighetskonventioner122

2.9

Förhållandet mellan Luganokonventionen och andra
konventioner på särskilda områden123

2.10

Slutbestämmelser125

2.11

En enhetlig tolkning av konventionen126

3

Allmän motivering127

3.1

Sveriges tillträde till Luganokonventionen127

3.2

Vissa frågor i konventionen131

3.2.1

Reservationer m.m.131

3.2.2

Exekvaturmyndigheter133

3.2.3

Fakultativa grunder för att vägra erkännande135

3.3

Införlivandet av konventionen med svensk rätt136

3.3.1

Tekniken för införlivandet136

3.3.2

Inkorporeringslagens närmare innehåll138

3.3.3

Inkorporeringslagens förhållande till rättegångsbalken
m.m.149

3.3.4

Rättshjälp och avgifter151

3.3.5

Summarisk process153

3.3.6

Den nordiska verkställighetslagstiftningen157

3.3.7

Följdändringar i annan lagstiftning161

3.3.8

Ikraftträdande164

3.4

Konventionens praktiska tillämpning164

3.5

Kostnader165

4

Upprättade lagförslag166

5

Närmare om konventionen, artikel för artikel168

Avdelning I

Tillämpningsområde (art 1)169

Avdelning II

Domstols behörighet171

Avsnitt 1

Allmänna bestämmelser (art 2-4)171

Avsnitt 2

Särskilda behörighetsregler (art 5-6 A)172

Avsnitt 3

Behörighetsregler för försäkringstvister (art 7-12
A)180

Avsnitt 4

Behörighetsregler för konsumenttvister (art 13-
15)184

Avsnitt 5

Exklusiv behörighet (art 16)186

Avsnitt 6

Avtal om domstols behörighet (art 17-18)189

Avsnitt 7

Prövning av behörighetsfrågan och av frågan om målet
kan tas upp (art 19-20)194

Avsnitt 8

Litispendens och mål som har samband med varandra
(art 21-23)196

Avsnitt 9

Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder
(art 24)197

Avdelning II

Erkännande och verkställighet (art 25)198

Avsnitt 1

Erkännande (art 26-30)199

Avsnitt 2

Verkställighet (art 31-45)204

Avsnitt 3

Gemensamma bestämmelser (art 46-49)213

Avdelning IV

Officiella handlingar (actes authentiques) och inför
domstol ingångna förlikningar (art 50-51)214

Avdelning V

Allmänna bestämmelser (art 52-53)216

Avdelning VI

Övergångsbestämmelser (art 54-54 A)217

Avdelning VII

Förhållandet till Brysselkonventionen och till andra
konventioner(art 54 B-59)219

Avdelning VIII

Slutbestämmelser (art 60-68)221

Protokoll nr 1 Angående vissa frågor om domstols
behörighet, förfarande och verkställighet221

Protokoll nr 2 Om en enhetlig tolkning av
konventionen223

Protokoll nr 3 Om tillämpningen av artikel 57224

Förklaringarna224

6

Specialmotivering225

6.1

Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen225

6.2

Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.
1)229

6.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om
erkännande och verkställighet av dom som meddelats i
Schweiz230

6.4

Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen
(1973:282)230

6.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om
erkännande och verkställighet av nordiska domar på
privaträttensområde230

6.6

Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:368) om
erkännande och verkställighet av österrikiska domar på
privaträttens område232

6.7

Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning232

7

Hemställan233

8

Beslut233

Bilaga 1

Departementspromemorians lagförslag234

Bilaga 2

Redovisning av vissa tolkningsavgöranden från EG-
domstolen242

Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag256

Bilaga 4

Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde den
12 mars 1992264