Prop.
1991/92:128
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 mars 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
I propositionen föreslås att Sverige tillträder konventionen om domstols be-
hörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som antogs
av EGs och EFTAs medlemsländer i Lugano den 16 september 1988.
Propositionen innehåller också förslag till den lagstiftning som krävs för
att Sverige skall kunna tillträda konventionen. Vidare föreslås vissa änd-
ringar i 1977 års nordiska verkställighetslag som innebär att ett ökat antal
nordiska exekutionstitlar skall kunna verkställas här.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om dom-
stols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område
skall gälla som lag här i landet.
Konventionens svenska, engelska och franska texter finns intagna som bi-
laga till denna lag.
2 § Om det inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger
enligt denna lag, skall frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.
3 § Ett avgörande som rör ett sådant civilrättsligt anspråk som avses i
artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 skall varken erkännas eller verkstäl-
las här.
4 § Vid den handläggning som avses i artikel 32 skall hovrätten bestå av en
lagfaren domare.
För det förfarande som avses i artikel 37.1 och artikel 40 gäller rättegångs-
balkens regler om besvär i hovrätt i tillämpliga delar, om inte konventionen
föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel
40 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till hovrätten inom fyra
veckor från den dag då beslutet meddelades.
En domare som har handlagt ett mål enligt artikel 32 är jävig att handlägga
mål om samma sak enligt artikel 37.1 och artikel 40.
5 § För det förfarande som avses i artikel 37.2 och artikel 41 gäller rätte-
gångsbalkens regler om besvär i högsta domstolen i tillämpliga delar, om inte
konventionen föreskriver något annat. Talan får inte komma under högsta
domstolens prövning utan att högsta domstolen meddelat sökanden tillstånd
till detta enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
6 § Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, så-
vida inte annat följer av artikel 39. Vid verkställighet av ett utländskt avgö-
rande som rör säkerhetsåtgärd skall i stället utsökningsbalkens bestämmel-
ser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd till-
lämpas.
7 § Om hovrätten vid det förfarande som avses i artikel 32 bifaller en ansö-
kan om verkställighet, skall hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om
kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.
8 § Regeringen skall tillkännage innehållet i sådana underrättelser som av-
ses i artikel VI i Protokoll Nr 1.
Prop. 1991/92:128
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Prop. 1991/92:128
Bilaga
CONVENTION CONCERNANT LA
COMPETENCE JUDICIAIRE ET
L’EXECUTION DES DECISIONS EN
MATIERE CIVILE ET COMMER-
CIALE FAITE A LUGANO LE 16 SEP-
TEMBRE 1988
PREAMBULE
LES HAUTES PART1ES CONTRACT-
ANTES A LA PRESENTE CONVENTION,
SOUCIEUSES de renforcer sur leurs terri-
toires la protection juridique des personnes
qui y sont établies,
ESTIMANT qu’il importe ä cette fin de dé-
terminer la compétence de leurs juridictions
dans 1’ordre international, de faciliter la recon-
naissance et d’instaurer une procédure rapide
afin d’assurer 1’exécution des décision, des
actes authentiques et des transactions judi-
ciaires,
CONSCIENTES des liens qui existent entre
elles et qui ont été consacrés dans le domaine
économique par les accords de libre-échange
conclus entre la Communauté économique
européenne et les Etats membres de 1'Associa-
tion européenne de libre-échange,
PRENANT EN CONS1DERATION la
convention de Bruxelles du 27 septembre 1968
concernant la compétence judiciaire et 1’exé-
cution des décisions en matiére civile et com-
merciale, telle qu’adaptée par les conventions
d’adhésion lors de élargissements successifs de
Communautés européennes,
PERSUADEES que 1'extension des prin-
cipes de cette convention aux Etats parties au
présent instrument renforcera la coopération
judiciaire et économique en Europé,
DESIREUSES d'assurer une interprétation
aussi uniform que possible de celui-ci,
ONT DECIDE dans cet esprit de conclure
la présente convention et
SONT CONVENUES DES DISPOSITIONS
QUI SUIVENT:
TITRE PREMIER
CHAMP D’APPLICATION
Article premier
La présente convention s’applique en matiére
civile et commerciale et quelle que soit la na-
CONVENTION ON JURIDICTION AND
THE ENFORCEMENT OF JUDGE-
MENTS IN CIVIL AND COMMERCIAL
MATTERS DONE AT LUGANO ON 16
SEPTEMBER 1988
PREAMBLE
THE HIGH CONTRACTING PARTIES TO
THIS CONVENTION
ANCIOUS to strengthen in their territories
the legal protection of persons therein estab-
lished,
CONSIDERING that it is necessary for this
purpose to determine the international juris-
diction of their courts, to facilitate recognition
and to introduce an expeditious procedure for
securing the enforcement of judgments, au-
thentic instruments and court settlements,
AWARE of the links between them, which
have been sanctioned in the economic field by
the free trade agreements concluded between
the European Economic Community and the
States members of the European Free Trade
Association,
TAKING INTO ACCOUNT the Brussels
Convention of 27 September 1968 on jurisdic-
tion and the enforcement of judgments in civil
and commercial matters, as amended by the
Accession Conventions under the successive
enlargements of the European Communities,
PERSUADED that the extension of the
principles of that Convention to the States par-
ties to this instrument will strengthen legal and
economic co-operation in Europé,
DESIRING to ensure as uniform an interp-
retation as possible of this instrument,
HAVE in this spirit DECIDED to conclude
this Convention and
HAVE AGREED AS FOLLOWS:
TITLE I
SCOPE
Article I
This Convention shall apply in civil and
commercial matters whatever the nature of the
Prop. 1991/92:128
Bilaga
KONVENTION OM DOMSTOLS BE-
HÖRIGHET OCH OM VERKSTÄLLIG-
HET AV DOMAR PÅ PRIVATRÄTTENS
OMRÅDE UPPRÄTTAD I LUGANO
DEN 16 SEPTEMBER 1988
PREAMBEL
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PAR-
TERNA,
ANGELÄGNA OM att inom sina områden
stärka rättsskyddet för där bosatta personer,
I BETRAKTANDE AV att det för detta än-
damål är nödvändigt att fastställa den interna-
tionella behörigheten för deras domstolar, att
underlätta erkännande och tillskapa ett snabbt
förfarande för att säkra verkställighet av do-
mar, officiella handlingar (actes authentiques)
och inför domstol ingångna förlikningar,
MEDVETNA OM de band som förenar
dem, som på det ekonomiska området har
kommit till uttryck i frihandelsavtalen mellan
Europeiska ekonomiska gemenskapen och
medlemsstaterna i Europeiska frihandelssam-
manslutningen,
MED BEAKTANDE AV Brysselkonven-
tionen den 27 september 1968 om domstols be-
hörighet och om verkställighet av domar på
privaträttens område, i den lydelse den har
fått genom tillträdeskonventionerna under
den successiva utvidgningen av de Europeiska
gemenskaperna,
ÖVERTYGADE OM att en utsträckning
av principerna i den konventionen till de stater
som har tillträtt föreliggande konvention kom-
mer att stärka samarbetet på det rättsliga och
ekonomiska området i Europa,
I STRÄVAN ATT säkerställa en så enhetlig
tolkning som möjligt av konventionen,
HAR i denna anda BESLUTAT ingå denna
konvention och
HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖL-
JANDE:
AVDELNING I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Artikel 1
Denna konvention är tillämplig på privat-
rättens område, oberoende av vilket slag av
Prop. 1991/92:128
Bilaga
ture de la juridiction. Elle ne recouvre notam-
ment pas les matiéres fiscales, douaniéres ou
administratives.
Sont exclus de son application:
1. 1’état et la capacité des personnes physi-
ques, les régimes matrimoniaux, les testa-
ments et les successions;
court or tribunal. It shall not extend, in parti-
cular, to revenue, customs or administrative
matters.
The Convention shall not apply to:
1. the status or legal capacity of natural per-
sons, rights in property arising out of a matri-
monial relationship, wills and succession;
2. les faillites, concordats et autres procédu-
res analogues;
3. la sécurité sociale;
4.1’arbitrage.
2. bankruptcy, proceedings relating to the
winding-up of insolvent companies or other le-
gal persons, judicial arrangements, composi-
tions and analogous proceedings:
3. social security;
4. arbitration.
TITRE II
COMPETENCE
Section premiére
Dispositions générales
Article 2
Sous réserve des dispositions de la présente
convention, les personnes domiciliées sur le
territoire d’un Etat contractant sont attraites,
quelle que soit sur leur nationalité, devant les
juridictions de cet Etat.
Les personnes qui ne possédent pas la natio-
nalité de 1’Etat dans lequel elles sont domici-
liées y sont soumises aux régles de compétence
applicable aux nationaux.
Article 3
Les personnes domiciliées sur le territoire
d’un Etat contractant ne peuvent étre attraties
devant les tribunaux d’un autre Etat contrac-
tant qu’en vertu des régles énoncées aux sec-
tions 2 ä 6 du présent titre.
Ne peuvent étre invoqués contre elles no-
tamment:
— en Belgique: 1’article 15 du Code civil
(Burgerlijk Wetboek) et 1’article 638 du Code
judiciaire (Gerechtelijk Wetboek),
— au Danemark: 1’article 246 paragraphes 2
et 3 de la loi sur la procédure civile (Lov om
rettens pleje),
TITLE II
JURISD1CTION
Section 1
General provisions
Articel 2
Subject to the provisions of this Conven-
tion, persons domiciled in a Contracting State
shall, whatever their nationality, be sued in the
courts of that State.
Persons who are not nationals of the State in
which they are domiciled shall be governed by
the rules of jurisdiction applicable to nationals
of that State.
Article 3
Persons domiciled in a Contracting State
may be sued in the courts of another Contract-
ing State only by virtue of the rules set out in
Sections 2 to 6 of this Title.
In particular the following provisions shall
not be applicable as against them:
— in Belgium: Article 15 of the civil code
(Code civil - Burgerlijk Wetboek) and Article
638 of the judicial code (Code judiciaire -
Gerechtelijk Wetboek),
— in Denmark: Article 246 (2) and (3) of the
law on civil procedure (Lov om rettens pleje),
Prop. 1991/92:128
Bilaga
domstol det är fråga om. Den omfattar i syn-
nerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvalt-
ningsrättsliga frågor.
Konventionen är inte tillämplig på:
1. fysiska personers rättsliga ställning, rätts-
kapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars
förmögenhetsförhållanden, arv och testa-
mente;
2. konkurs, ackord och liknande förfaran-
den;
3. social trygghet;
4. skiljeförfarande.
AVDELNING II
DOMSTOLS BEHÖRIGHET
Avsnitt 1
Allmänna bestämmelser
Artikel 2
Om inte annat föreskrivs i denna konven-
tion, skall talan mot den som har hemvist i en
konventionsstat väckas vid domstol i den sta-
ten, oberoende av i vilken stat han har med-
borgarskap.
För den som inte är medborgare i den stat
där han har hemvist gäller samma bestämmel-
ser om domstols behörighet som för statens
egna medborgare.
Artikel 3
Talan mot den som har hemvist i en konven-
tionsstat får väckas vid domstol i en annan
konventionsstat endast med stöd av bestäm-
melserna i avsnitt 2 till 6 i denna avdelning.
Särskilt följande bestämmelser får inte till-
lämpas mot en sådan person:
— i Belgien: artikel 15 i civillagen (Code ci-
vil - Burgerlijk Wetboek) och artikel 638 i rät-
tegångslagen (Code judiciaire - Gerechtelijk
Wetboek),
- i Danmark: paragraf 246, andra och
tredje stycket i Lov om rettens pleje,
Prop. 1991/92:128
Bilaga
— en République fédérale cTAllemagne:
1’article 23 du Code de procédure civile (Zivil-
prozessordnung),
— en Gréce: 1’article 40 du Code de procé-
dure civile (Ktoötxag rtokiTtxTtg öixovopiag),
— en France: les artides 14 et 15 du Code ci-
vil,
— en Irlande: les dispositions relatives ä la
compétence fondée sur un acte introductif
d’instance signifié ou notifié au défendeur qui
se trouve temporairement en Irlande,
— en Islande: 1’article 77 du Code de procé-
dure civil (lög um meöferö einkamäla i héraöi)
— en Italie: 1’article 2 et 1’article 4 noS 1 et 2
du Code de procédure civile (Codice di proce-
dura civile),
— au Luxembourg: Les article 14 et 15 du
Code civil,
— aux Pays-Bas: 1’article 126 troisiéme ali-
néa et 1’article 127 du Code de procédure civile
(Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering),
— en Norvége: 1’article 32 du Code de pro-
cédure civile (tvistemålsloven),
— en Autriche: 1’article 99 de la loi sur la
compétence judiciaire (Juristdiktionsnorm),
— au Portugal: 1’article 65 paragraphe 1
point c), 1’article 65 paragraphe 2 et 1’article
65A point c du Code de procédure civile (Cö-
digo de Processo Civil) et 1’article 11 du Code
de procédure du travail (Cödigo de Processo
de Trabalho),
— en Suisse: le for du lieu du séquestre/Ge-
richtsstand des Arrestortes/foro del luogo del
sequestro au sens de 1’article 4 de la loi fédé-
rale sur le droit international privé/Bundesge-
setz iiber das internationale Privatrecht/legge
federale sul diritto internazionale privato,
— en Finlande: la deuxiéme la troisiéme et
la quatriéme phrase de 1’article ler du chapitre
10 du Code de procédure judiciaire (oikeuden-
käymiskaari/rättegångsbalken),
— en Suéde: la premiére phrase de 1’article
3 du chapitre 10 du Code de procédure judi-
ciaire (Rättegångsbalken),
— au Royaume-Uni: les dispositions relati-
ves å la compétence fondée sur:
a) un acte introductif d’instance signifié ou
— in the Federal Republic of Germany:
Article 23 of the code of civil procedure (Zivil-
prozeBordnung),
— in Greece: Article 40 of the code of civil
procedure (Kcoöixag itokiTixTig öcxovoptag),
— in France: Artides 14 and 15 of the civil
code (Code civil),
— in Ireland: the rules which enable juris-
diction to be founded on the document institu-
ting the proceedings having been served on the
defendant during his temporary presence in
Ireland,
— in Iceland: Article 77 of the Civil Procee-
dings Act (lög um meöferö einkamäla f hé-
raöi),
— in Italy: Artides 2 and 4, Nos 1 and 2 of
the code of civil procedure (Codice di proce-
dura civile),
— in Luxembourg: Artides 14 and 15 of the
civil code (Code civil),
— in the Netherlands: Artides 126(3) and
127 of the code of civil procedure (Wetboek
van Burgerlijke Rechtsvordering),
— in Norway: Section 32 of the Civil
Proceedings Act (tvistemålsloven),
— in Austria: Article 99 of the Law on Court
Jurisdiction (Jurisdiktionsnorm),
-in Portugal: Artides65(l)(c), 65(2) and
65A(c) of the code of civil procedure (Cödigo
de Processo Civil) and Article 11 of the code of
labour procedure (Cödigo de Processo de Tra-
balho),
— in Switzerland: le for du lieu du séquest-
re/Gerichtsstand des Arrestortes/foro del
luogo del sequestro within the meaning of
Article 4 of the loi fédérale sur le droit interna-
tional privé/Bundesgesetz iiber das internatio-
nale Privatrecht/legge federale sul diritto in-
ternazionale privato,
— in Finland: the second, third and fourth
sentences of Section 1 of Chapter 10 of the
Code of Judicial Procedure (oikeudenkäymis-
kaari/rättegångsbalken),
— in Sweden: the first sentence of Section 3
of Chapter 10 of the Code of Judicial Proced-
ure (Rättegångsbalken),
— in the United Kingdom: the rules which
enable jurisdiction to be founded on:
(a) the document instituting the proceed-
8
Prop. 1991/92:128
Bilaga
— i Förbundsrepubliken Tyskland: artikel
23 i civilprocesslagen (Zivilprozessordnung),
— i Grekland: artikel 40 i civilprocesslagen
(Kwötxag IIo/.itixtic Atxovoptag),
— i Frankrike: artikel 14 och 15 i civillagen
(Code civil),
— i Irland: de bestämmelser som medger
behörighet på den grunden att stämningsansö-
kan har delgivits svaranden under hans tillfäl-
liga vistelse i Irland,
— i Island: artikel 77 i civilprocesslagen (lög
um medferd einkamäla I héradi),
— i Italien: artiklarna 2 och 4, nr. 1 och 2 i
civilprocesslagen (Codice di procedura civile),
— i Luxemburg: artikel 14 och 15 i civillagen
(Code civil),
— i Nederländerna: artikel 126, tredje
stycket och artikel 127 i civilprocesslagen
(Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering),
— i Norge: 32 § i tvistemålsloven,
— i Österrike: artikel 69 i lagen om domstols
behörighet (Jurisdiktionsnorm),
— i Portugal: artiklarna 65(l)(c), 65(2) och
65A(c) i civilprocesslagen (Cödigo de Pro-
cesso Civil) och artikel 11 i lagen om rätte-
gången i arbetstvister (Cödigo de Processo de
Trabalho),
— i Schweiz: le for du lieu du séquestre/Ge-
richtstand des Arrestortes/foro del luogo del
sequestro enligt artikel 4 i den federala lagen
om internationell privaträtt (loi fédérale sur le
droit international privé/Bundesgesetz uber
das internationale Privatrecht/legge federale
sul diritto internazionale privato),
- i Finland: 10 kap 1 § andra, tredje och
fjärde meningarna i rättegångsbalken
- i Sverige: 10 kap 3 § första stycket, första
meningen i rättegångsbalken,
— i Storbritannien och Nordirland: de be-
stämmelser som medger att domstols behörig-
het grundas på:
a) att stämningsansökan har delgivits svaran-
Prop. 1991/92:128
Bilaga
notifié au défendeur qui se trouve temporaire-
ment au Royaume-Uni;
b) 1’existence au Royaume-Uni de biens ap-
partenant au défendeur;
c) la saisie par le demandeur de biens situés
au Royame-Uni.
ings having been served on the defendant dur-
ing his temporary presence in the United
Kingdom; or
(b) the presence within the United Kingdom
of property belonging to the defendant; or
(c) the seizure by the plaintiff of property si-
tuated in the United Kingdom.
Article 4
Si le défendeur n’est pas domicilié sur le ter-
ritoire d’un Etat contractant, la compétence
est, dans chaque Etat contractant, réglée par
la loi de cet Etat, sous réserve de 1’application
des dispositions de 1’article 16.
Toute personne, quelle que soit sa nationa-
lité, domiciliée sur le territoire d’un Etat con-
tractant, peut, comme les nationaux, y invo-
quer contre ce défendeur les régles de compé-
tence qui y sont en vigueur et notamment cel-
les prévues ä 1’article 3 deuxiéme alinéa.
Article 4
If the defendant is not domiciled in a Con-
tracting State, the jurisdiction of the courts of
each Contracting State shall, subject to the
provisions of Article 16, be determined by the
law of that State.
As against such a defendant, any person do-
miciled in a Contracting State may, whatever
his nationality, avail himself in that State of the
rules of jurisdiction there in force, and in parti-
cular those specified in the second paragraph
of Article 3, in the same way as the nationals
of that State.
Section 2
Compétences spéciales
Article 5
Le défendeur domicilié sur le territoire d’un
Etat contractant peut étre attrait, dans un
autre Etat contractant:
1. en matiére contractuelle, devant le tribu-
nal du lieu ou 1’obligation qui sert de base ä la
demande a été ou doit étre exécutée; en ma-
tiére de contrat individuel de travail, ce lieu est
celui ou le travilleur accomplit habituellement
son travail, et, si le travailleur n’accomplit pas
habituellement son travail dans un méme
pays, ce lieu est celui ou se trouve Tétablisse-
ment qui a embauché le travailleur;
2. en matiére d’obligation alimentaire, de-
vant le tribunal du lieu ou le créancier d’ali-
ments a son domicile ou sa résidence habi-
tuelle ou, s’il s’agit d’une demande accessoire
ä une action relative ä l’état des personnes, de-
vant le tribunal compétent selon la loi du for
pour en connaitre, sauf si cette compétence est
uniquement fondée sur la nationalité d’une
des parties;
Section 2
Special jurisdiction
Article 5
A person domiciled in a Contracting State
may, in another Contracting State, be sued:
1. in matters relating to a contract, in the
courts for the place of performance of the obli-
gation in question; in matters relating to indi-
vidual contracts of employment, this place is
that where the employee habitually carries out
his work, or if the employee does not habit-
ually carry out his work in any one country,
this place shall be the place of business
through which he was engaged;
2. in matters relating to maintenance, in the
courts for the place where the maintenance
creditor is domiciled or habitually resident or,
if the matter is ancillary to proceedings
concerning the status of a person, in the court
which, according to its own law, has jurisdic-
tion to entertain those proceedings, unless that
jurisdiction is based solely on the nationality
of one of the parties;
10
Prop. 1991/92:128
Bilaga
den under hans tillfälliga vistelse i Storbritan-
nien och Nordirland; eller
b) att svaranden har egendom i Storbritannien
och Nordirland; eller
c) att käranden erhållit kvarstad eller liknande
säkerhetsåtgärd i egendom som finns i Storbri-
tannien och Nordirland.
Artikel 4
Om svaranden inte har hemvist i någon kon-
ventionsstat bestäms domstolarnas behörighet
i varje konventionsstat i enlighet med den sta-
tens egen lag, om inte annat följer av bestäm-
melserna i artikel 16.
Mot en sådan svarande kan den som har
hemvist i en konventionsstat, oberoende av
medborgarskap, på samma sätt som statens
egna medborgare, åberopa de bestämmelser
om domstols behörighet som gäller där och
särskilt de bestämmelser som anges i artikel 3,
andra stycket.
Avsnitt 2
Särskilda behörighetsregler
Artikel 5
Talan mot den som har hemvist i en konven-
tionsstat kan väckas i en annan konventions-
stat:
1. om talan avser avtal, vid domstolen i den
ort där den förpliktelse som talan avser har
uppfyllts eller skall uppfyllas; om talan avser
anställningsavtal är denna ort den där arbets-
tagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om ar-
betstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en
och samma stat, den ort där det affärsställe ge-
nom vilket han anställdes är beläget;
2. om talan avser underhållsbidrag, vid
domstolen i den ort där den underhållsberätti-
gade har sin hemvist eller vanliga vistelseort
eller, om talan har samband med frågan om
någons rättsliga ställning, den domstol som en-
ligt sin egen lag är behörig att pröva denna
fråga, såvida inte behörigheten endast grundar
sig på den ena partens medborgarskap;
11
Prop. 1991/92:128
Bilaga
3. en matiére délictuelle ou quasi délic-
tuelle, devant le tribunal du lieu ou le fait dom-
mageable s’est produit;
4. s’il s’agit d’une action en réparation de
dommage ou d’une action en restitution fon-
dées sur une infraction, devant le tribunal saisi
de 1’action publique, dans la mesure ou, selon
sa loi, ce tribunal peut connaitre de 1’action ci-
vile;
5. s’il s’agit d’une contestation relative ä
1’exploitation d’une succursale, d’une agence
ou de tout autre établissement, devant le tri-
bunal du lieu de leur situation;
6. en sa qualité de fondateur, de trustee ou
de bénéficiaire d’un trust constitué soit en ap-
plication de la loi, soit par écrit ou par une con-
vention verbale, confirmée par écrit, devant
les tribunaux de 1’Etat contractant sur le terri-
toire duquel le trust a son domicile;
7. s’il s’agit d’une contestation relative au
paiement de la rémunération réclamée en rai-
son de 1’assistance ou du sauvetage dont a bé-
néficié une cargaison ou un fret, devant le tri-
bunal dans le ressort duquel cette cargaison ou
le fret s’y rapportant:
a) a été saisi pour garantier ce paiement
ou
b) aurait pu étre saisi ä cet effet, mais une
caution ou autre sureté a été donnée;
cette dispostion ne s’applique que s’il est
prétendu que le défendeur a un droit sur la car-
gaison ou sur le fret ou qu’il avait un tel droit
au moment de cette assistance ou de ce sauve-
tage.
Article 6
Ce méme défendeur peut aussi étre attrait:
1. s’il y a plusieurs défendeurs, devant le tri-
bunal du domicile de l'un d’eux;
2. s’il s’agit d’une demande en garantie ou
d’une demande en intervention, devant le tri-
bunal saisi de la demande originaire, å moins
qu’elle n’ait été formée que pour traduire hors
de son tribunal celui qui a été appelé;
3. in matters relating to tort, delict or quasi-
delict, in the courts for the place where the
harmful event occurred;
4. as regards a civil claim for damages or re-
stitution which is based on an act giving rise to
criminal proceedings, in the court seised of
those proceedings, to the extent that that court
has jurisdiction under its own law to entertain
civil proceedings;
5. as regards a dispute arising out of the op-
erations of a branch, agency or other establish-
ment, in the courts for the place in which the
branch, agency or other establishment is situ-
ated;
6. in his capacity as settior, trustee or benefi-
ciary of a trust created by the operation of a
statute, or by a written instrument, or created
orally and evidenced in writing, in the courts
of the Contracting State in which the trust is
domiciled;
7. as regards a dispute concerning the pay-
ment of rémunération claimed in respect of the
salvage of a cargo or freight, in the court under
the authority of which the cargo or freight in
question:
(a) has been arrested to secure such pay-
ment, or
(b) could have been so arrested, but bail or
other security has been given;
provided that this provision shall apply only
if it is claimed that the defendant has an inte-
rest in the cargo or freight or had such an inte-
rest at the time of salvage.
Article 6
A person domiciled in a Contracting State
may also be sued:
1. where he is one of a number of defend-
ants, in the courts for the place where any one
of them is domiciled;
2. as a third party in an action on a warranty
or guarantee or in any other third party pro-
ceedings, in the court seised of the original
proceedings, unless these were instituted so-
lely with the object of removing him from the
12
Prop. 1991/92:128
Bilaga
3. om talan avser skadestånd utanför avtals-
förhållanden, vid domstolen i den ort där ska-
dan inträffade;
4. om talan avser enskilt anspråk i anledning
av brott, vid den domstol där brottmålet är an-
hängigt, i den mån domstolen enligt sin lag är
behörig att pröva enskilda anspråk;
5. i fråga om tvist som hänför sig till verk-
samheten vid en filial, agentur eller liknande,
vid domstolen i den ort där denna är belägen;
6. i hans egenskap av instiftare av en ”trust”,
”trustee” eller insatt förmånstagare till en
”trust”, som är upprättad antingen genom lag
eller genom en skriftlig handling eller muntli-
gen och skriftligen bekräftad, vid domstolarna
i den konventionsstat där ”trusten” har sitt
säte;
7. i fråga om tvist om betalning av bärgarlön
för bärgning av skeppslast eller för frakt, vid
den domstol där lasten eller frakten:
a) har blivit föremål för kvarstad eller lik-
nande säkerhetsåtgärd för att säkerställa så-
dan betalning, eller
b) kunde ha blivit föremål för sådan säker-
hetsåtgärd, om inte borgen eller annan säker-
het hade ställts;
förutsatt att det görs gällande att svaranden
har någon rätt till lasten eller frakten eller
hade sådan rätt vid tiden för bärgningen.
Artikel 6
Talan mot den som har hemvist i en konven-
tionsstat kan även väckas:
1. om han är en av flera svarande, vid dom-
stol där någon av svarandena har hemvist;
2. om talan avser återgångskrav eller annat
liknande, vid den domstol där det ursprungliga
käromålet är anhängigt, såvida inte detta har
väckts endast för att få talan mot tredje man
prövad vid annan domstol än den som annars
13
Prop. 1991/92:128
Bilaga
3. s’il s’agit d’une demande reconvention-
nelle qui dérive du contrat ou du fait sur lequel
est fondée la demande originaire, devant le tri-
bunal saisi de celle-ci;
4. en matiére contractuelle, si 1’action peut
étre jointe ä une action en matiére de droits ré-
els immobiliers dirigée contre le méme défen-
deur, devant le tribunal de 1’Etat contractant
ou rimmeuble est situé.
jurisdiction of the court which would be com-
petent in his case;
3. on a counterclaim arising from the same
contract or facts on which the original claim
was based, in the court in which the original
claim is pending;
4. in matters relating to a contract, if the ac-
tion may be combined with an action against
the same defendant in matters relating to
rights in rem in immovable property, in the
court of the Contracting State in which the
property is situated.
Article 6 bis
Lorsque, en vertu de la présente conven-
tion, un tribunal d’un Etat contractant est
compétent pour connaitre des actions en re-
sponsabilité du fait de 1’utilisation ou de l’ex-
ploitation d’un navire, ce tribunal ou tout
autre que lui substitue la loi interne de cet Etat
connait aussi des demandes relatives å la limi-
tation de cette responsabilité.
Article 6A
Where by virtue of this Convention a court
of a Contracting State has jurisdiction in ac-
tions relating to liability arising from the use
or operation of a ship, that court, or any other
court substitued for this purpose by the inter-
nal law of that State, shall also have jurisdic-
tion over claims for limitation of such liability.
Section 3
Compétence en matiére d’assurances
Article 7
En matiére d’assurances, la compétence est
déterminée par la présente section, sans préju-
dice des dispositions des artides 4 et 5 point 5.
Article 8
L’assureur domicilié sur le territoire d’un
Etat contractant peut étre attrait:
1. devant les tribunaux de l’Etat ou il a son
domicile
ou
2. dans un autre Etat contractant, devant le
tribunal du lieu ou le preneur d’assurance a
son domicile
ou
3. s’il s’agit d’un coassureur, devant le tribu-
nal d’un Etat contractant saisi de 1’action for-
mée contre 1’apériteur de la coassurance.
Lorsque 1’assureur n’est pas domicilié sur le
territoire d’un Etat contractant, mais posséde
une succursale, une agence ou tout autre éta-
Section 3
Jurisdiction in matters relating to insurance
Article 7
In matters relating to insurance, jurisdiction
shall be determined by this Section, without
prejudice to the provisions of Artides 4 and
5(5).
Article 8
An insurer domiciled in a Contracting State
may be sued:
1. in the courts of the State where he is do-
miciled, or
2. in another Contracting State, in the
courts for the place where the policy-holder is
domiciled, or
3. if he is a co-insurer, in the courts of a
Contracting State in which proceedings are
brought against the leading insurer.
An insurer who is not domiciled in a Con-
tracting State but has a branch, agency or ot-
her establishment in one of the Contracting
14
Prop. 1991/92:128
Bilaga
skulle ha varit behörig att pröva talan mot ho-
nom;
3. vid genkäromål som grundar sig på
samma avtal eller omständigheter som huvud-
käromålet, vid den domstol där huvudkäro-
målet är anhängigt;
4. om talan avser avtal och denna talan får
förenas med ett annat mål mot samma sva-
rande om sakrätt till fast egendom, vid dom-
stolen i den konventionsstat där fastigheten är
belägen.
Artikel 6A
En domstol i en konventionsstat som med
stöd av denna konvention är behörig att pröva
ett mål om ansvar till följd av ett fartygs an-
vändning eller drift är, liksom annan domstol
som enligt lagen i den staten är behörig i stället
för denna, också behörig att pröva mål om be-
gränsning av sådant ansvar.
Avsnitt 3
Behörighetsregler för försäkringstvister
Artikel 7
För försäkringstvister gäller i fråga om dom-
stols behörighet - utöver föreskrifterna i arti-
kel 4 och artikel 5 punkt 5 - bestämmelserna i
detta avsnitt.
Artikel 8
Talan mot en försäkringsgivare som har
hemvist i en konventionsstat kan väckas:
1. vid domstolarna i den stat där han har
hemvist, eller
2. i en annan konventionsstat, vid domsto-
len i den ort där försäkringstagaren har hem-
vist, eller
3. om han är en samförsäkrare, vid den
domstol i en konventionsstat där talan har
väckts mot huvudförsäkringsgivaren.
En försäkringsgivare, som inte har hemvist
i någon konventionsstat men som har en filial,
agentur eller liknande i en sådan stat, skall i
15
Prop. 1991/92:128
Bilaga
blissement dans un Etat contractant, il est con-
sidéré pour les contestations relatives ä leur
exploitation comme ayant son domicile sur le
territoire de cet Etat.
States shall, in disputes arising out of the ope-
rations of the branch, agency or establish-
ment, be deemed to be domiciled in that State.
Article 9
L’assureur peut, en outre, étre attrait de-
vant le tribunal du lieu ou le fait dommageable
s’est produit s’il s’agit d’assurance de respon-
sabilité ou d’assurance portant sur des im-
meubles. Il en est de méme si 1’assurance porte
ä la fois sur des immeubles et des meubles cou-
verts par une méme police et atteints par le
méme sinistre.
Article 9
In respect of liability insurance or insurance
of immovable property, the insurer may in ad-
dition be sued in the courts for the place where
the harmful event occurred. The same applies
if movable and immovable property are cove-
red by the same insurance policy and both are
adversely affected by the same contingency.
Article 10
En matiére d’assurance de responsabilité,
1’assureur peut également étre appelé devant
le tribunal saisi de 1’action de la personne lésée
contre 1’assuré si la loi de ce tribunal le permet.
Les dispositions des artides 7, 8 et 9 sont ap-
plicables en cas d’action directe intentée par la
victime contre 1’assureur lorsque 1’action di-
recte est possible.
Si la loi relative ä cette action directe prévoit
la mise en cause du preneur d’assurance ou de
1’assuré, le méme tribunal sera aussi compé-
tent ä leur égard.
Article 10
In respect of liability insurance, the insurer
may also, if the law of the court permits it, be
joined in proceedings which the injured party
has brought against the insured.
The provisions of Artides 7, 8 and 9 shall
apply to actions brought by the injured party
directly against the insurer, where such direct
actions are permitted.
If the law governing such direct actions pro-
vides that the policy-holder or the insured may
be joined as a party to the action, the same
court shall have jurisdiction over them.
Article 11
Sous réserve des dispositions de 1’article 10
troisiéme allinéa, 1’action de 1’assureur ne peut
étre portée que devant les tribunaux de l’Etat
contractant sur le territoire duquel est domici-
lié le défendeur, qu’il soit preneur d’assu-
rance, assuré ou bénéficiaire.
Les dispositions de la présente section ne
portent pas atteinte au droit d’introduire une
demande reconventionnelle devant le tribunal
saisi d’une demande originaire conformément
ä la présente section.
Article 11
Without prejudice to the provisions of the
third paragraph of Article 10, an insurer may
bring proceedings only in the courts of the
Contracting State in which the defendant is
domiciled, irrespective of whether he is the
policy-holder, the insured or a beneficiary.
The provisions of this Section shall not af-
fect the right to bring a counterclaim in the
court in which, in accordance with this Sec-
tion, the original claim is pending.
Article 12
Il ne peut étre dérogé aux dispositions de la
présente section que par des conventions:
1. postérieures å la naissance du différend
ou
Article 12
The provisions of this Section may be depar-
ted from only by an agreement on jurisdiction:
1. which is entered into after the dispute has
arisen, or
16
Prop. 1991/92:128
Bilaga
fråga om tvister som hänför sig till verksamhe-
ten vid denna anses ha hemvist i den staten.
Artikel 9
Beträffande ansvarsförsäkring eller försäk-
ring av fast egendom kan talan mot försäk-
ringsgivaren också väckas vid domstolen i den
ort där skadan inträffade. Detsamma gäller
om både lös och fast egendom omfattas av
samma försäkringsavtal och har skadats ge-
nom samma händelse.
Artikel 10
I fråga om ansvarsförsäkring kan, om lagen
i domstolsstaten tillåter det, talan mot försäk-
ringsgivaren vidare väckas vid den domstol där
den skadelidande har väckt talan mot den för-
säkrade.
Bestämmelserna i artiklarna 7, 8 och 9 gäller
om den skadelidande väcker talan direkt mot
försäkringsgivaren, om sådan direkt talan är
tillåten. Om den lag som är tillämplig på sådan
direkt talan tillåter att talan mot försäkringsta-
garen eller den försäkrade får prövas i samma
rättegång, är samma domstol behörig i förhål-
lande till dessa personer.
Artikel 11
Med undantag av de fall som avses i artikel
10, tredje stycket, får en försäkringsgivare
väcka talan endast vid domstolarna i den kon-
ventionsstat där svaranden har hemvist, vare
sig denne är försäkringstagare, försäkrad eller
förmånstagare.
Bestämmelserna i detta avsnitt inskränker
inte rätten att väcka genkäromål vid den dom-
stol där huvudkäromålet, enligt bestämmel-
serna i detta avsnitt, är anhängigt.
Artikel 12
Avvikelser från bestämmelserna i detta av-
snitt i ett avtal om domstols behörighet gäller
endast om avtalet:
1. har ingåtts efter tvistens uppkomst, eller
17
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
Prop. 1991/92:128
Bilaga
2. qui permettent au preneur d’assurance, ä
1’assuré ou au bénéficiaire de saisir d’autres tri-
bunaux que ceux indiqués å la présente sec-
tion,
ou
3. qui, passées entre un preneur d’assurance
et un assureur ayant, au moment de la conclu-
sion du contrat, leur domicile ou leur rési-
dence habituelle dans un méme Etat contrac-
tant, ont pour effet, alors méme que le fait
dommageable se produirait ä 1’étranger, d’att-
ribuer compétence aux tribunaux de cet Etat
sauf si la loi de celui-ci interdit de telles con-
ventions,
ou
4. conclues par un preneur d’assurance
n’ayant pas son domicile dans un Etat contrac-
tant, sauf s’il s’agit d’une assurance obligatoire
ou qui porte sur un immeuble situé dans un
Etat contractant,
ou
5. qui concernent un contrat d’assurance en
tant que celui-ci couvre un ou plusieurs des ris-
ques énumérés ä 1’article 12 bis.
Article 12 bis
Les risques visés ä 1’article 12 point 5 sont les
suivants:
1. tout dommage:
a) aux navires de mer, aux installations au
large des cötes et en haute mer ou aux aéro-
nefs, causé par des événement survenant en
relation avec leur utilisation ä des fins com-
merciales;
b) aux marchandises autres que les bagages
des passagers, durant un transport réalisé par
ces navires ou aéronefs soit en totalité, soit en
combinaison avec d’autres modes de trans-
port;
2. toute responsabilité, ä 1’exception de
celle des dommages corporels aux passagers
ou å leurs bagages;
a) résultant de 1’utilisation ou de 1’exploita-
tion des navires, installations ou aéronefs,
conformément au point 1 sous a) ci-avant,
pour autant que la loi de l’Etat contractant
d’immatriculation de 1'aéronef n’interdise pas
les clauses attributives de juridiction dans l’as-
surance de tels risques;
2. which allows the policy-holder, the insu-
red or a beneficiary to bring proceedings in
courts other than those indicated in this Sec-
tion, or
3. which is concluded between a policy-hol-
der and an insurer, both of whom are at the
time of conclusion of the contract domiciled or
habitually resident in the same Contracting
State, and which has the effect of conferring
jurisdiction on the courts of that State even if
the harmful event were to occur abroad, provi-
ded that such an agreement is not contrary to
the law of that State, or
4. which is concluded with a policy-holder
who is not domiciled in a Contracting State,
except in so far as the insurance is compulsory
or relätes to immovable property in a
Contracting State, or
5. which relätes to a contract of insurance in
so far as it covers one or more of the risks set
out in Article 12A.
Article 12 A
The following are the risks referred to in Ar-
ticle 12(5):
1. any loss of or damage to
(a) sea-going ships, installations situated off-
shore or on the high seas, or aircraft, arising
from perils which reläte to their use for com-
mercial purposes,
(b) goods in transit other than passengers’
baggage where the transit consists of or inclu-
des carriage by such ships or aircraft;
2. any liability, other than for bodily injury
to passengers or loss of or damage to their bag-
gage,
(a) arising out of the use or operation of
ships, installations or aircraft as referred to in
(l)(a) above in so far as the law of the
Contracting State in which such aircraft are re-
gistered does not prohibit agreements on juris-
diction regarding insurance of such risks,
18
Prop. 1991/92:128
Bilaga
2. ger försäkringstagaren, den försäkrade
eller en förmånstagare rätt att väcka talan vid
andra domstolar än dem som anges i detta av-
snitt, eller
3. har ingåtts mellan en försäkringstagare
och en försäkringsgivare, vilka vid försäk-
ringsavtalets ingående hade hemvist eller sin
vanliga vistelseort i samma konventionsstat,
och avtalet innebär att domstolarna i den sta-
ten skall vara behöriga även om skadan skulle
inträffa utomlands, såvida inte ett sådant avtal
strider mot lagen i den staten, eller
4. har ingåtts med en försäkringstagare som
inte har hemvist i någon konventionsstat, för-
utsatt att försäkringen inte är obligatorisk och
inte heller avser fast egendom i en konven-
tionsstat, eller
5. hänför sig till ett försäkringsavtal som
omfattar en eller flera av de i artikel 12 A
nämnda riskerna.
Artikel 12 A
De i artikel 12 punkt 5 omnämnda riskerna
är följande:
1. förlust av eller skada på
a) havsgående fartyg, anläggningar off-
shore eller på fria havet eller luftfartyg, där
förlusten eller skadan har samband med deras
användning för kommersiellt ändamål,
b) gods under transport, med undantag för
passagerares resgods, när transporten helt el-
ler delvis sker med sådant fartyg eller luftfar-
tyg;
2. ansvar, med undantag för fysisk skada på
passagerare eller förlust av eller skada på de-
ras resgods,
a) som grundar sig på användningen eller
driften av fartyg, anläggningar eller luftfartyg
som anges i punkt 1 a), såvida inte lagen i den
konventionsstat där sådant luftfartyg är regi-
strerat förbjuder avtal om domstols behörig-
het i fråga om försäkring av sådana risker,
19
Prop. 1991/92:128
Bilaga
b) du fait de marchandises durant un trans-
port visé au point 1 sous b) ci-avant;
3. toute perte pécuniaire liée ä 1’utilisation
ou ä 1’exploitation des navires, installations ou
aéronefs conformément au point 1 sous a) ci-
avant, notamment celle du fret ou du bénéfice
d’affrétement;
4. tout risque lié accessoirement ä l’un de
ceux visés aux points 1 å 3 ci-avant.
(b) for loss or damage caused by goods in
transit as described in (l)(b) above;
3. any financial loss connected with the use
or operation of ships, installations or aircraft
as referred to in (l)(a) above, in particular loss
of freight or charter-hire;
4. any risk or interest connected with any of
those referred to in (1) to (3) above.
Section 4
Compétence en matiére de contracts conclus
par les consommateurs
Article 13
En matiére de contrat conclu par une per-
sonne pour un usage pouvant étre considéré
comme étranger ä son activité professionnelle,
ci-aprés dénommée ”le consommateur”, la
compétence est déterminée par la présente
section, sans préjudice des dispositions de l’ar-
ticle 4 et de 1’article 5 point 5;
1. lorsque’il s’agit d'une vente ä tempéra-
ment d’objets mobiliers corporels;
2. lorsque’il s’agit d’un prét å tempérament
ou d’une autre opération de crédit liés au fi-
nancement d’une vente de tels objets;
3. pour tout autre contrat ayant pour objet
une fourniture de services ou d’objets mobi-
liers corporels si:
a) la conclusion du contrat a été précédées
dans 1’Etat du domicile du consommateur
d’une proposition spécialement faite ou d’une
publicité et que
b) le consommateur a accompli dans cet
Etat les actes nécessaires ä la conclusion de ce
contrat.
Lorsque le cocontractant du consommateur
n’est pas domicilié sur le territoire d’un Etat
contractant, mais posséde une succursale, une
agence ou tout autre établissement dans un
Etat contractant, il est considéré pour les con-
testations relatives ä leur exploitation comme
ayant son domicile sur le territoire de cet Etat.
La présente section ne s’applique pas au
contrat de transport.
Section 4
Jurisdiction over consumer contracts
Article 13
In proceedings concerning a contract con-
cluded by a person for a purpose which can be
regarded as being outside his trade or profes-
sion, hereinafter called “the consumer”, juris-
diction shall be determined by this Section,
without prejudice to the provisions of
Artides4 and 5(5), if it is:
1. a contract for the sale of goods on instal-
ment credit terms, or
2. a contract for a loan repayable by instal-
ments, or for any other form of credit, made
to finance the sale of goods, or
3. any other contract for the supply of goods
or a contract for the supply of services, and
(a) in the State of the consumer’s domicile
the conclusion of the contract was preceded by
a specific invitation addressed to him or by ad-
vertising, and
(b) the consumer took in that State the steps
necessary for the conclusion of the contract.
Where a consumer enters into a contract
with a party who is not domiciled in a
Contracting State but has a branch, agency or
other establishment in one of the Contracting
States, that party shall, in disputes arising out
of the operations of the branch, agency or es-
tablishment, be deemed to be domiciled in
that State.
This Section shall not apply to contracts of
transport.
20
Prop. 1991/92:128
Bilaga
b) för förlust eller skada orsakad av gods un-
der transport enligt punkt 1 b);
3. ekonomisk förlust som har samband med
användningen eller driften av fartyg, anlägg-
ningar eller luftfartyg enligt punkt 1 a), särskilt
förlust av frakt eller befraktningsintäkter;
4. varje risk som har samband med någon av
de i punkterna 1 till 3 nämnda riskerna.
Avsnitt 4
Behörighetsregler för konsumenttvister
Artikel 13
I tvister som gäller avtal som har ingåtts av
en person för ändamål som kan anses ligga
utanför hans affärsverksamhet eller yrkesmäs-
siga verksamhet, i det följande kallad ”konsu-
menten”, gäller i fråga om behörigheten - om
inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4
och artikel 5 punkt 5 - bestämmelserna i detta
avsnitt, om det gäller:
1. köp av varor där betalningen skall erläg-
gas i särskilda poster, eller
2. lån som skall återbetalas i särskilda poster
eller någon annan form av kredit om lånet el-
ler krediten var avsedd att finansiera köp av
varor, eller
3. andra avtal om tillhandahållande av varor
eller tjänster, om
a) avtalet föregicks av ett särskilt anbud rik-
tat till konsumenten i den konventionsstat där
han har hemvist eller annonsering där, och
b) konsumenten vidtog de för avtalets ingå-
ende nödvändiga åtgärderna i den staten.
Om konsumentens avtalspart inte har hem-
vist i en konventionsstat men har en filial,
agentur eller liknande i en sådan stat, skall han
anses ha hemvist i den staten såvitt avser tvis-
ter som hänför sig till denna verksamhet.
Detta avsnitt skall inte tillämpas på trans-
portavtal.
21
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Article 14
Eaction intentée par un consommateur
contre l’autre partie au contrat peut étre por-
tée soit devant les tribunaux de 1’Etat contrac-
tant sur le territoire duquel est domiciliée cette
partie, soit devant les tribunaux de l’Etat cont-
ractant sur le territoire duquel est domicilié le
consommateur.
L’action intentée contre le consommateur
par 1’autre partie au contrat ne peut étre por-
tée que devant les tribunaux de l’Etat contrac-
tant sur le territoire duquel est domicilié le
consommateur.
Ces dispositions ne portent pas atteinte au
droit d’introduire une demande reconvention-
nelle devant le tribunal saisi d’une demande
originaire conformément ä la présente section.
Article 15
Il ne peut étre dérogé aux dispositions de la
présente section que par des conventions:
1. postérieures å la naissance du différend
ou
2. qui permettent au consommateur de sai-
sir d’autres tribunaux que ceux indiqués ä la
présente section
ou
3. qui, passées entre le consommateur et
son cocontractant ayant, au moment de la
conclusion du contrat, leur domicile ou leur
résidence habituelle dans un méme Etat con-
tractant, attribuent compétence aux tribunaux
de cet Etat sauf si la loi de celui-ci interdit de
telles conventions.
Section 5
Compétences exclusives
Article 16
Sont seuls compétents, sans considération
de domicile:
1. a) en matiére de droits réels immobiliers
et de baux d’immeubles, les tribunaux de l’E-
tat contractant ou 1'immeuble est situé;
Article 14
A consumer may bring proceedings against
the other party to a contract either in the
courts of the Contracting State in which that
party is domiciled or in the courts of the Con-
tracting State in which he is himself domiciled.
Proceedings may be brought against a con-
sumer by the other party to the contract only
in the courts of the Contracting State in which
the consumer is domiciled.
These provisions shall not affect the right to
bring a counterclaim in the court in which, in
accordance with this Section, the original
claim is pending.
Article 15
The provisions of this Section may be depar-
ted from only by an agreement:
1. which is entered into after the dispute has
arisen, or
2. which allows the consumer to bring pro-
ceedings in courts other than those indicated
in this Section, or
3. which is entered into by the consumer and
the other party to the contract, both of whom
are at the time of conclusion of the contract
domiciled or habitually resident in the same
Contracting State, and which confers jurisdic-
tion on the courts of that State, provided that
such an agreement is not contrary to the law of
that State.
Section 5
Exclusive jurisdiction
Article 16
The following courts shall have exclusive ju-
risdiction, regardless of domicile:
l.(a)in proceedings which have as their
object rights in rem in immovable property or
tenancies of immovable property, the courts of
the Contracting State in which the property is
situated;
22
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Artikel 14
Konsumenten får väcka talan mot den andra
avtalsparten antingen vid domstolarna i den
konventionsstat där denne har hemvist eller
vid domstolarna i den konventionsstat där han
själv har hemvist.
Talan mot en konsument får av den andra
avtalsparten väckas endast vid domstolarna i
den konventionsstat där konsumenten har
hemvist.
Dessa bestämmelser inskränker inte rätten
att väcka genkäromål vid den domstol där hu-
vudkäromålet, enligt bestämmelserna i detta
avsnitt, är anhängigt.
Artikel 15
Avvikelser från bestämmelserna i detta av-
snitt i ett avtal om domstols behörighet gäller
endast om avtalet:
1. har ingåtts efter tvistens uppkomst, eller
2. ger konsumenten rätt att väcka talan vid
andra domstolar än dem som anges i detta av-
snitt, eller
3. har ingåtts av en konsument och dennes
avtalspart, vilka vid avtalets ingående hade
hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma
konventionsstat, och avtalet ger domstolarna
i den staten behörighet, såvida inte ett sådant
avtal strider mot lagen i den staten.
Avsnitt 5
Exklusiv behörighet
Artikel 16
Följande domstolar skall, oberoende av
parternas hemvist, ha exklusiv behörighet:
1. a) om talan avser sakrätt i fast egendom
eller nyttjanderätt till fast egendom, domsto-
larna i den konventionsstat där egendomen är
belägen;
23
Prop. 1991/92:128
Bilaga
b) toutefois, en matiére de baux d’immeub-
les conclus en vue d’un usage personnel tem-
poraire pour une période maximale de six
mois consécutifs, sont également compétents
les tribunaux de 1’Etat contractant dans lequel
le défendeur est domicilié, ä condition que le
locataire soit une personne physique et qu’au-
cune des parties ne soit domiciliée dans l’Etat
contractant ou 1’immeuble est situé;
2. en matiére de validité, de nullité ou de
dissolution des sociétés ou personnes morales
ayant leur siége sur le territoire d’un Etat con-
tractant, ou des décisions de leurs organes, les
tribunaux de cet Etat;
3. en matiére de validité des inscriptions sur
les registres publics, les tribunaux de 1’Etat
contractant sur le territoire duquel ces regi-
stres sont tenus;
4. en matiére d’inscription ou de validité des
brevets, marques, dessins et modéles, et aut-
res droits analogues donnant lieu ä dépöt ou
ä un enregistrement, les juridictions de 1’Etat
contractant sur le territoire duquel le dépöt ou
l’enregistrement a été demandé, a été effectué
ou est réputé avoir été effectué aux termes
d’une convention internationale;
5. en matiére d’exécution des décisions, les
tribunaux de 1’Etat contractant du lieu d l’exé-
cution.
(b) however, in proceedings which have as
their object tenancies of immovable property
concluded for temporary private use for a
maximum period of six consecutive months,
the courts of the Contracting State in which
the defendant is domiciled shall also have ju-
risdiction, provided that the tenant is a natural
person and neither party is domiciled in the
Contracting State in which the property is si-
tuated;
2. in proceedings which have as their object
the validity of the constitution, the nullity or
the dissolution of companies or other legal
persons or associations of natural or legal per-
sons, or the décisions of their organs, the
courts of the Contracting State in which the
company, legal person or association has its
seat;
3. in proceedings which have as their object
the validity of entries in public registers, the
courts of the Contracting State in which the re-
gister is kept;
4. in proceedings concerned with the regi-
stration or validity of patents, trade marks,
designs, or other similar rights required to be
deposited or registered, the courts of the
Contracting State in which the deposit or regi-
stration has been applied for, has taken place
or is under the terms of an international con-
vention deemed to have taken place;
5. in proceedings concerned with the enfor-
cement of judgments, the courts of the Con-
tracting State in which the judgment has been
or is to be enforced.
Section 6
Prorogation de compétence
Article 17
1. Si les parties, dont l’une au moins a son
domicile sur le territoire d’un Etat contrac-
tant, sont convenues d’un tribunal ou de tribu-
naux d’un Etat contractant pour connaitre des
différends nés ou ä naitre ä 1’occasion d’un
rapport de droit déterminé, ce tribunal ou les
tribunaux de cet Etat sont seuls compétents.
Cette convention attributive de juridiction est
conclue:
Section 6
Prorogation of jurisdiction
Article 17
1. If the parties, one or more of whom is do-
miciled in a Contracting State, have agreed
that a court or the courts of a Contracting State
are to have jurisdiction to settle any disputes
which have arisen or which may arise in con-
nection with a particular legal relationship,
that court or those courts shall have exclusive
jurisdiction. Such an agreement conferring ju-
risdiction shall be either:
24
Prop. 1991/92:128
Bilaga
b) dock skall, om talan avser avtal om nytt-
janderätt till fast egendom för tillfälligt privat
bruk under en tid av högst sex på varandra föl-
jande månader, också domstolarna i den kon-
ventionsstat där svaranden har hemvist vara
behöriga under förutsättning att nyttjande-
rättshavaren är en fysisk person och ingendera
parten har hemvist i den konventionsstat där
egendomen är belägen;
2. om talan avser giltighet, ogiltighet eller
upplösning av bolag eller andra juridiska per-
soner eller beslut av deras organ, domstolarna
i den konventionsstat där den juridiska perso-
nen har sitt säte;
3. om talan avser giltigheten av inskriv-
ningar i offentliga register, domstolarna i den
konventionsstat där registret förs;
4. om talan avser registrering eller giltighet
av patent, varumärken, mönster och liknande
rättigheter för vilka krävs deposition eller regi-
strering, domstolarna i den konventionsstat
där deposition eller registrering har begärts el-
ler har ägt rum eller - på grund av bestämmel-
serna i en internationell konvention - anses ha
ägt rum;
5. om talan avser verkställighet av domar,
domstolarna i den konventionsstat där domen
har verkställts eller skall verkställas.
Avsnitt 6
Avtal om domstols behörighet
Artikel 17
1. Om parterna har träffat avtal om att en
domstol eller domstolarna i en konventions-
stat skall vara behöriga att avgöra en redan
uppkommen tvist eller framtida tvister i anled-
ning av ett bestämt rättsförhållande, och minst
en av parterna har hemvist i en konventions-
stat, skall endast den domstolen eller domsto-
larna i den staten vara behöriga. Ett sådant av-
tal skall vara antingen:
25
Prop. 1991/92:128
Bilaga
a) par écrit ou verbalement avec confirma-
tion écrite, soit
b) sous une forme qui soit conforme aux ha-
bitudes que les parties ont établies entre elles,
soit
c) dans le commerce international, sous une
forme qui soit conforme ä un usage dont les
parties avaient connaissance ou étaient cen-
sées avoir connaissance et qui est largement
connu et réguliérement observé dans ce type
de commerce par les parties ä des contrats du
méme type dans la branche commerciale con-
sidérée.
Lorsqu’une telle convention est conclue par
des parties dont aucune n’a son domicile sur le
territoire d’un Etat contractant, les tribunaux
des autres Etats contractants ne peuvent con-
naitre du différend tant que le tribunal ou les
tribunaux désignés n’ont pas décliné leur com-
pétence.
2. Le tribunal ou les tribunaux d’un Etat
contractant auxquels 1’acte constitutif d’un
trust attribue compétence sont exclusivement
compétents pour connaltre d’une action
contre un fondateur, un trustee ou un bénéfi-
ciaire d’un trust, s’il s’agit de relations entre
ces personnes ou de leurs droits ou obligations
dans le cadre du trust.
3. Les conventions attributives de juridic-
tion ainsi que les stipulations similaires d’actes
constitutifs de trust sont sans effet si elles sont
contraires aux dispositions des artides 12 et 15
ou si les tribunaux å la compétence desquels
elles dérogent sont exclusivement compétents
en vertu de 1’article 16.
4. Si une convention attributive de juridic-
tion n’a été stipulée qu’en faveur de l’une des
parties, celle-ci conserve le droit de saisir tout
autre tribunal compétent en vertu de la pré-
sente convention.
5. En matiére de contrats individuels de tra-
vail, les conventions attributives de juridiction
ne produisent leurs effets que si elles sont pos-
térieures ä la naissance du différend.
Article 18
Outre les cas ou sa compétence résulte
d’autres dispositions de la présente conven-
(a) in writing or evidenced in writing, or
(b) in a form which accords with practices
which the parties have established between
themselves, or
(c) in international trade or commerce, in a
form which accords with a usage of which the
parties are or ought to have been aware and
which in such trade or commerce is widely
known to, and regularly observed by, parties
to contracts of the type involved in the particu-
lar trade or commerce concerned.
Where such an agreement is concluded by
parties, none of whom is domiciled in a Con-
tracting State, the courts of other Contracting
States shall have no jurisdiction over their dis-
putes unless the court or courts chosen have
declined jurisdiction.
2. The court or courts of a Contracting State
on which a trust instrument has conferred ju-
risdiction shall have exclusive jurisdiction in
any proceedings brought against a settior, trus-
tee or beneficiary, if relations between these
persons or their rights or obligations under the
trust are involved.
3. Agreements or provisions of a trust in-
strument conferring jurisdiction shall have no
legal force if they are contrary to the provi-
sions of Artides 12 or 15, or if the courts whose
jurisdiction they purport to exclude have ex-
clusive jurisdiction by virtue of Article 16.
4. If an agreement conferring jurisdiction
was concluded for the benefit of only one of
the parties, that party shall retain the right to
bring proceedings in any other court which has
jurisdiction by virtue of this Convention.
5. In matters relating to individual contracts
of employment an agreement conferring juris-
diction shall have legal force only if it is ente-
red into after the dispute has arisen.
Article 18
Apart from jurisdiction derived from other
provisions of this Convention, a court of a
26
Prop. 1991/92:128
Bilaga
a) skriftligt eller också muntligt och skriftli-
gen bekräftat, eller
b) i en form som överensstämmer med
praxis som parterna har utbildat mellan sig, el-
ler
c) i internationell handel, i en form som
överensstämmer med handelsbruk eller annan
sedvänja som parterna kände till eller borde
ha känt till och som är allmänt känd och regel-
mässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande
typ vid det ifrågavarande slaget av handel.
Om ett sådant avtal har ingåtts mellan par-
ter av vilka ingen har hemvist i en konven-
tionsstat, är domstolarna i andra konventions-
stater inte behöriga att pröva tvisten så länge
den eller de utvalda domstolarna inte har för-
klarat sig obehöriga.
2. Den domstol eller de domstolar i en kon-
ventionsstat som enligt en handling varigenom
en ”trust” har bildats är behörig domstol har
exklusiv behörighet vid talan som väcks mot
en instiftare, ”trustee” eller insatt förmånsta-
gare till en ”trust”, om saken angår förhållan-
det mellan dessa personer eller deras rättighe-
ter eller skyldigheter inom ramen för "trus-
ten”.
3. Avtal om domstols behörighet eller mot-
svarande bestämmelser i en handling varige-
nom en ”trust” har bildats, har ingen verkan
om de strider mot bestämmelserna i artiklarna
12 eller 15, eller om de domstolar vars behö-
righet de utesluter har exklusiv behörighet en-
ligt artikel 16.
4. Om ett avtal om domstols behörighet har
träffats till förmån för endast en av parterna,
behåller den parten sin rätt att väcka talan vid
varje annan domstol som är behörig enligt
denna konvention.
5. I mål om anställningsavtal är avtal om
domstols behörighet giltigt endast om det har
ingåtts efter tvistens uppkomst.
Artikel 18
Utöver den behörighet som en domstol i en
konventionsstat har enligt andra bestämmel-
27
Prop. 1991/92:128
Bilaga
tion, le juge d’un Etat contractant devant le-
quel le défendeur comparait est compétent.
Cette régle n’est pas applicable si la comparu-
tion a pour objet de contester la compétence
ou s’il existe une autre juridiction exclusive-
ment compétente en vertu de 1’article 16.
Contracting State before whom a defendant
enters an appearance shall have jurisdiction.
This rule shall not apply where appearance
was entered solely to contest the jurisdiction,
or where another court has exclusive jurisdic-
tion by virtue of Article 16.
Section 7
Vérification de la compétence et de la recevabi-
lité
Article 19
Le juge d’un Etat contractant, saisi ä titre
principal d’un litige pour lequel une juridiction
d’un autre Etat contractant est exclusivement
compétente en vertu de 1’article 16, se déclare
d’office incompétent.
Article 20
Lorsque le défendeur domicilié sur le terri-
toire d’un Etat contractant est attrait devant
une juridiction d’un autre Etat contractant et
ne comparait pas, le juge se déclare d’office in-
compétent si sa compétence n’est pas fondée
aux termes de la présente convention.
Le juge est tenu de surseoir ä statuer aussi
longtemps qu’il n’est pas établi que ce défen-
deur a été mis ä méme de recevoir 1’acte intro-
ductif d’instance ou un acte équivalent en
temps utile pour se défendre ou que toute dili-
gence a été faite ä cette fin.
Les dispositions de 1’alinéa précédent seront
remplacées par celles de 1’article 15 de la con-
vention de La Haye, du 15 novembre 1965, re-
lative å la signification et ä la notification ä l’ét-
ranger des actes judiciaires et extra-judiciaires
en matiére civile ou commerciale, si 1’acte in-
troductif d’instance a du étre transmis en ex-
écution de cette convention.
Section 7
Examination as to jurisdiction and admissibi-
lity
Article 19
Where a court of a Contracting State is sei-
sed of a claim which is principally concerned
with a matter over which the courts of another
Contracting State have exclusive jurisdiction
by virtue of Article 16, it shall declare of its
own motion that it has no jurisdiction.
Article 20
Where a defendant domiciled in one Con-
tracting State is sued in a court of another Con-
tracting State and does not enter an appea-
rance, the court shall declare of its own motion
that it has no jurisdiction unless its jurisdiction
is derived from the provisions of this Conven-
tion.
The court shall stay the proceedings so long
as it is not shown that the defendant has been
able to receive the document instituting the
proceedings or an equivalent document in suf-
ficient time to enable him to arrange for his de-
fence, or that all necessary steps have been ta-
ken to this end.
The provisions of the foregoing paragraph
shall be replaced by those of Article 15 of the
Hague Convention of 15 November 1965 on
the service abroad of judicial and extrajudicial
documents in civil or commercial matters, if
the document instituting the proceedings or
notice thereof had to be transmitted abroad in
accordance with that Convention.
28
Prop. 1991/92:128
Bilaga
ser i denna konvention, är domstolen behörig
om svaranden går i svaromål inför denna.
Detta gäller dock inte om svaranden gick i sva-
romål endast för att bestrida domstolens behö-
righet eller om en annan domstol har exklusiv
behörighet enligt artikel 16.
Avsnitt 7
Prövning av behörighetsfrågan och av frågan
om målet kan tas upp
Artikel 19
Om talan som väcks vid en domstol i en kon-
ventionsstat gäller en tvist som domstol i en
annan konventionsstat är exklusivt behörig att
pröva enligt artikel 16, skall domstolen själv-
mant förklara sig obehörig.
Artikel 20
Om talan väcks i en konventionsstat mot en
svarande som har hemvist i en annan konven-
tionsstat, och svaranden inte går i svaromål,
skall domstolen självmant förklara sig obehö-
rig, såvida den inte är behörig enligt bestäm-
melserna i denna konvention.
Domstolen skall låta handläggningen av må-
let vila till dess att det har klarlagts att svaran-
den har haft möjlighet att få del av stämnings-
ansökan eller motsvarande handling i så god
tid att han kunnat förbereda sitt svaromål eller
att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har
vidtagits.
I stället för bestämmelserna i föregående
stycke gäller bestämmelserna i artikel 15 i
Haagkonventionen den 15 november 1965 om
delgivning i utlandet av handlingar i mål och
ärenden av civil eller kommersiell natur, om
stämningsansökan eller underrättelse därom
skall översändas utomlands i enlighet med
nämnda konvention.
29
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Section 8
Litispendance et connexité
Section 8
Lis Pendens - related actions
Article 21
Lorsque des demandes ayant le méme objet
et la méme cause sont formées entre les mé-
mes parties devant des juridictions d’Etats
contractants différents, la juridiction saisie en
second lieu sursoit d’office ä statuer jusqu’å ce
que la compétence du tribunal premier saisi
soit établie.
Lorsque la compétence du tribunal premier
saisi est établie, le tribunal saisi en second lieu
se dessaisit en faveur de celui-ci.
Article 21
Where proceedings involving the same
cause of action and between the same parties
are brought in the courts of different Contract-
ing States, any court other than the court first
seised shall of its own motion stay its procee-
dings until such time as the jurisdiction of the
court first seised is established.
Where the jurisdiction of the court first sei-
sed is established, any court other than the
court first seised shall decline jurisdiction in
favour of that court.
Article 22
Lorsque des demandes connexes sont for-
mées devant des juridictions d’Etats contrac-
tants différents et sont pendantes au premier
degré, la juridiction saisie en second lieu peut
surseoir ä statuer.
Cette juridiction peut également se dessai-
sir, ä la demande de l’une des parties, ä condi-
tion que sa loi permette la jonction d’affaires
connexes et que le tribunal premier saisi soit
compétent pour connaitre des deux deman-
des.
Sont connexes, au sens du présent article,
les demandes liées entre elles par un rapport si
étroit qu’il y a intérét ä les instruire et å juger
en méme temps afin d’eviter des Solutions qui
pourraient étre inconciliables si les causes
étaient jugées séparément.
Article 23
Lorsque les demandes relévent de la compé-
tence exclusive de plusieurs juridictions, le
dessaisissement a lieu en faveur de la juridic-
tion premiére saisie.
Article 22
Where related actions are brought in the
courts of different Contracting States, any
court other than the court first seised may,
while the actions are pending at first instance,
stay its proceedings.
A court other than the court first seised may
also, on the application of one of the parties,
decline jurisdiction if the law of that court per-
mits the consolidation of related actions and
the court first seised has jurisdiction over both
actions.
For the purposes of this Article, actions are
deemed to be related where they are so closely
connected that it is expedient to hear and de-
termine them together to avoid the risk of irre-
concilable judgments resulting from separate
proceedings.
Article 23
Where actions come within the exclusive ju-
risdiction of several courts, any court other
than the court first seised shall decline jurisdic-
tion in favour of that court.
Section 9
Mesures provisoires et conservatoires
Section 9
Provisional, including protective, measures
Article 24
Les mesures provisoires ou conservatoires
prévues par la loi d’un Etat contractant peu-
Article 24
Application may be made to the courts of a
Contracting State for such provisional, includ-
30
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Avsnitt 8
Litispendens och mål som har samband med
varandra
Artikel 21
Om talan väcks vid domstolar i olika kon-
ventionsstater rörande samma sak och målen
gäller samma parter, skall varje domstol utom
den vid vilken talan först väckts självmant låta
handläggningen av målet vila till dess att det
har fastställts att den domstol vid vilken talan
först väckts är behörig.
När det har fastställts att den domstol vid
vilken talan först väckts är behörig, skall öv-
riga domstolar självmant avvisa talan till för-
mån för den domstolen.
Artikel 22
Om käromål som har samband med var-
andra är väckta vid domstolar i olika konven-
tionsstater och målen prövas i första instans,
får varje domstol utom den vid vilken talan
först väckts låta handläggningen av målet vila.
Annan domstol än den vid vilken talan först
väckts får också avvisa talan på begäran av en
av parterna, om dess lag tillåter förening av
mål som har samband med varandra och den
domstol vid vilken talan först väckts är behörig
att pröva båda käromålen.
Vid tillämpningen av denna artikel skall kä-
romål anses ha samband med varandra om de
är så förenade att en gemensam handläggning
och dom är påkallad för att undvika att ofören-
liga domar meddelas som en följd av att käro-
målen prövas i olika rättegångar.
Artikel 23
Om flera domstolar är exklusivt behöriga,
skall varje domstol utom den vid vilken talan
först väckts förklara sig obehörig till förmån
för den domstolen.
Avsnitt 9
Interimistiska åtgärder, däribland säkerhets-
åtgärder
Artikel 24
Interimistiska åtgärder, däribland säker-
hetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en
31
Prop. 1991/92:128
Bilaga
vent étre demandées aux autorités judiciaires
de cet Etat, méme si, en vertu de la présente
convention, une juridiction d’un autre Etat
contractant est compétente pour connaitre du
fond.
ing protective, measures as may be available
under the law of that State, even if, under this
Convention, the courts of another Contracting
State have jurisdiction as to the substance of
the matter.
TITRE III
RECONNAISSANCE ET EXECUTION
TITLE III
RECOGNITION AND ENFORCEMENT
Article 25
On entend par décision, au sens de la pré-
sente convention, toute décision rendue par
une juridiction d’un Etat contractant quelle
que soit la dénomination qui lui est donnée,
telle qu’arrét, jugement, ordonnance ou man-
dat d’exécution, ainsi que la fixation par le
greffier du montant des frais du procés.
Article 25
For the purposes of this Convention, “judg-
ment” means any judgment given by a court or
tribunal of a Contracting State, whatever the
judgment may be called, including a decree,
order, décision or writ of execution, as well as
the determination of costs or expenses by an
officer of the court.
Section premiére
Reconnaissance
Article 26
Les décisions rendues dans un Etat contrac-
tant sont reconnues dans les autres Etats con-
tractants, sans qu’il soit nécessaire de recourir
å aucune procédure.
En cas de contestation, toute partie intéres-
sée qui invoque la reconnaissance ä titre prin-
cipal peut faire constater, selon la procédure
prévue aux sections 2 et 3 du présent titre, que
la décision doit étre reconnue.
Si la reconnaissance est invoquée de fa<;on
incidente devant une juridiction d’un Etat
contractant, celle-ci est compétente pour en
connaitre.
Article 27
Les décisions ne sont pas reconnues:
1. si la reconnaissance est contraire ä 1’ordre
public de 1’Etat requis;
2. si 1’acte introductif d'instance ou un acte
équivalent n’a pas été signifié ou notifié au dé-
fendeur défaillant, réguliérement et en temps
utile, pour qu'il puisse se défendre;
Section 1
Recognition
Article 26
A judgment given in a Contracting State
shall be recognised in the other Contracting
States without any special procedure being re-
quired.
Any interested party who raises the recogni-
tion of a judgment as the principal issue in a
dispute may, in accordance with the proced-
ures provided for in Sections 2 and 3 of this
Title, apply for a décision that the judgment be
recognised.
If the outcome of proceedings in a court of
a Contracting State depends on the determina-
tion of an incidental question of recognition
that court shall have jurisdiction over that
question.
Article 27
A judgment shall not be recognised:
1. if such recognition is contrary to public
policy in the State in which recognition is
sought;
2. where it was given in default of appea-
rance, if the defendant was not duly served
with the document which instituted the pro-
ceedings or with an equivalent document in
32
Prop. 1991/92:128
Bilaga
konventionsstat, får begäras hos domstolarna
i den staten, även om domstol i en annan kon-
ventionsstat är behörig att pröva målet i sak
enligt denna konvention.
AVDELNING III
ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET
Artikel 25
I denna konvention förstås med dom varje
avgörande som har meddelats av domstol i en
konventionsstat oavsett dess rubricering, så-
som dom, beslut eller förordnande om verk-
ställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i
fråga om rättegångskostnader.
Avsnitt 1
Erkännande
Artikel 26
En dom som har meddelats i en konven-
tionsstat skall erkännas i de andra konven-
tionsstaterna utan att något särskilt förfarande
behöver anlitas.
Om frågan om en dom skall erkännas eller
inte är föremål för tvist, kan en part, som gör
gällande att domen skall erkännas, genom att
anlita det förfarande som föreskrivs i avsnitt 2
och 3 i denna avdelning, få fastställt att domen
skall erkännas.
Om utgången av ett mål som handläggs vid
en domstol i en konventionsstat är beroende
av om en dom skall erkännas, är den domsto-
len behörig att pröva frågan om erkännande.
Artikel 27
En dom skall inte erkännas:
1. om ett erkännande skulle strida mot
grunderna för rättsordningen (ordre public) i
den stat där domen görs gällande;
2. om det är en tredskodom eller en annan
dom som har meddelats mot en utebliven sva-
rande och svaranden inte på rätt sätt har delgi-
vits stämningsansökan eller motsvarande
3 Riksdagen 199! 192. 1 saml. Nr 128
Prop. 1991/92:128
Bilaga
3. si la décision est inconciliable avec une
décision rendue entre les mémes parties dans
1’Etat requis;
4. si le tribunal de 1’Etat d’origine, pour
rendre sa décision, a, en tranchant une ques-
tion relative å l’état ou ä la capacité des per-
sonnes physiques, aux régimes matrimoniaux,
aux testaments et aux successions, méconnu
une régle de droit international privé de l’Etat
requis, å moins que sa décision n’aboutisse au
méme résultat que s’il avait fait application des
régles du droit international privé de 1’Etat re-
quis;
5. si la décision est inconciliable avec une
décision rendue antérieurement dans un Etat
non contractant entre les mémes parties dans
un litige ayant le méme objet et la méme
cause, lorsque cette derniére décision réunit
les conditions nécessaires å sa reconnaissance
dans 1’Etat requis.
Article 28
De méme, les décisions ne sont pas recon-
nues si les dispositions des sections 3, 4 et 5 du
titre II ont été méconnues ainsi que dans le cas
prévu ä 1’article 59.
La reconnaissance d’une décision peut en
outre étre refusée dans l’un des cas prévus aux
artides 54 ter paragraphe 3 et 57 paragraphe 4.
Lors de 1’appréciation des compétences
mentionnées aux alinéas précédents, 1’autorité
requise est liée par les constatations de fait sur
lesquelles la juridiction de 1’Etat d’origine a
fondé sa compétence.
Sans préjudice des dispositions des premier
t et deuxiéme alinéas, il ne peut étre procédé au
contröle de la compétence des juridictions de
1’Etat d’origine; les régles relatives ä la compé-
tence ne concernent pas 1’ordre public visé å
1’article 27 point 1.
Article 29
En aucun cas, la décision étrangére ne peut
faire 1’objet d’une révision au fond.
sufficient time to enable him to arrange for his
defence;
3. if the judgment is irreconcilable with a
judgment given in a dispute between the same
parties in the State in which recognition is
sought;
4. if the court of the State of origin, in order
to arrive at its judgment, has decided a preli-
minary question concerning the status or legal
capacity of natural persons, rights in property
arising out of a matrimonial relationship, wills
or succession in a way that conflicts with a rule
of the private international law of the State in
which the recognition is sought, unless the
same result would have been reached by the
application of the rules of private international
law of that State;
5. if the judgment is irreconcilable with an
earlier judgment given in a non-contracting
State involving the same cause of action and
between the same parties, provided that this
latter judgment fulfils the conditions necessary
for its recognition in the State addressed.
Article 28
Moreover, a judgment shall not be recogni-
sed if it conflicts with the provisions of Sec-
tions 3, 4 or 5 of Title II or in a case provided
for in Article 59.
A judgment may furthermore be refused re-
cognition in any case provided for in
Article 54B(3) or 57(4).
In its examination of the grounds of jurisdic-
tion referred to in the foregoing paragraphs,
the court or authority applied to shall be
bound by the findings of fact on which the
court of the State of origin based its jurisdic-
tion.
Subject to the provisions of the first and se-
cond paragraphs, the jurisdiction of the court
of the State of origin may not be reviewed; the
test of public policy referred to in Article 27( 1)
may not be applied to the rules relating to ju-
risdiction.
Article 29
Under no circumstances may a foreign judg-
ment be reviewed as to its substance.
34
Prop. 1991/92:128
Bilaga
handling i tillräcklig tid för att kunna förbe-
reda sitt svaromål;
3. om domen är oförenlig med en dom som
har meddelats i en tvist mellan samma parter i
den stat där domen görs gällande;
4. om domstolen i ursprungsstaten i sin dom
har tagit ställning till en fråga om en fysisk per-
sons rättsliga ställning, rättskapacitet eller
rättshandlingsförmåga, makars förmögenhets-
förhållanden, arv eller testamente i strid med
en internationellt privaträttslig bestämmelse i
den stat där domen görs gällande, såvida inte
resultatet skulle ha blivit detsamma om dom-
stolen hade tillämpat sistnämnda stats interna-
tionellt privaträttsliga bestämmelser;
5. om domen är oförenlig med en dom som
tidigare har meddelats i en icke-konventions-
stat mellan samma parter och rörande samma
sak, såvida den först meddelade domen upp-
fyller de nödvändiga villkoren för erkännande
i den stat där domen görs gällande.
Artikel 28
En dom skall vidare inte erkännas om den
strider mot bestämmelserna i avsnitt 3, 4 och 5
i avdelning II, och inte heller i de fall som av-
ses i artikel 59.
Erkännande av en dom får också vägras i de
fall som avses i artikel 54 B punkt 3 och artikel
57 punkt 4.
Vid den behörighetsprövning som åsyftas i
de föregående styckena är den domstol eller
myndighet som prövar frågan om erkännande
bunden av de faktiska omständigheter som
domstolen i ursprungsstaten har grundat sin
behörighet på. Domstolens behörighet i ur-
sprungsstaten får inte omprövas på andra
grunder än som avses i första och andra styc-
kena; behörighetsreglerna omfattas inte av de
i artikel 27 punkt 1 åsyftade grunderna för
rättsordningen.
Artikel 29
En utländsk dom får aldrig omprövas i sak.
35
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Article 30
L’autorité judiciaire d’un Etat contractant,
devant laquelle est invoquée la reconnaissance
d’une décision rendue dans un autre Etat cont-
ractant, peut surseoir å statuer si cette décision
fait 1’objet d’un recours ordinaire.
L’autorité judiciaire d’un Etat contractant
devant laquelle est invoquée la reconnaissance
d’une décision rendue en Irlande ou au
Royaume-Uni et dont 1’exécution est suspen-
due dans 1’Etat d’origine du fait de 1’exercice
d’un recours peut surseoir å statuer.
Article 30
A court of a Contracting State in which re-
cognition is sought of a judgment given in an-
other Contracting State may stay the proceed-
ings if an ordinary appeal against the judgment
has been lodged.
A court of a Contracting State in which re-
cognition is sought of a judgment given in Ire-
land or the United Kingdom may stay the pro-
ceedings if enforcement is suspended in the
State of origin by reason of an appeal.
Section 2
Exécution
Article 31
Les décisions rendues dans un Etat contrac-
tant et qui y sont exécutoires sont mises ä ex-
écution dans un autre Etat contractant apres y
avoir été déclarées exécutoires sur requéte de
toute partie intéressée.
Toutefois, au Royaume-Uni, ces décisions
sont mises ä exécution en Angleterre et au
Pays de Galles, en Ecosse ou en Irlande du
Nord, apres avoir été enregistrées, en vue de
leur exécution, sur requéte de toute partie in-
téressés, dans l’une ou 1’autre de ces parties du
Royaume-Uni. suivant le cas.
Article 32
1. La requéte est présentée:
— en Belgique, au tribunal de premiére in-
stance ou rechtbank van eerste aanleg,
— au Danemark, au byret,
— en République fédérale d'Allemagne, au
président d’une chambre du Landgericht,
— en Gréce, au povopeXeg Ttoioroöixeto,
— en Espagne, au Juzgado de Primera In-
stancia,
— en France, au président du tribunal de
grande instance,
— en Irlande, ä la High Court,
— en Islande, ä la héraösdömari,
Section 2
Enforcement
Article 31
A judgment given in a Contracting State
and enforceable in that State shall be enforced
in another Contracting State when, on the ap-
plication of any interested party, it has been
declared enforceable there.
However, in the United Kingdom, such a
judgment shall be enforced in England and
Wales, in Scotland, or in Northern Ireland
when, on the application of any interested
party, it has been registered for enforcement
in that part of the United Kingdom.
Article 32
1. The application shall be submitted:
— in Beigium, to the tribunal de premiére
instance or rechtbank van eerste aanleg,
— in Denmark, to the byret,
— in the Federal Republic of Germany, to
the presiding judge of a chamber of the Land-
gericht,
— in Greece, to the iiovolie/.e; jroioroöi-
xeto,
— in Spain, to the Juzgado de Primera In-
stancia,
— in France, to the presiding judge of the
tribunal de grande instance,
— in Ireland, to the High Court.
— in Iceland, to the héraösdömari.
36
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Artikel 30
Om det vid domstol i en konventionsstat
görs gällande att en dom som har meddelats i
en annan konventionsstat skall erkännas, får
domstolen låta handläggningen av målet vila
om ändring i domen har sökts genom anli-
tande av ordinära rättsmedel.
Om det vid domstol i en konventionsstat
görs gällande att en dom som har meddelats i
Irland eller Storbritannien och Nordirland
skall erkännas, får domstolen låta handlägg-
ningen av målet vila om verkställighet av do-
men har uppskjutits i ursprungsstaten på
grund av att ändring i domen har sökts.
Avsnitt 2
Verkställighet
Artikel 31
En dom som har meddelats i en konven-
tionsstat och som är verkställbar i den staten
skall verkställas i en annan konventionsstat se-
dan domen, på ansökan av part, har förklarats
vara verkställbar där.
I Storbritannien och Nordirland skall så-
dana domar dock verkställas i England och
Wales, i Skottland eller i Nordirland sedan do-
men, på ansökan av part, har registrerats för
verkställighet i den delen av Storbritannien
och Nordirland.
Artikel 32
1. Ansökan om verkställighet skall göras:
— i Belgien, vid tribunal de premiére in-
stance eller rechtbank van eerste aangleg,
— i Danmark, vid byretten,
— i Förbundsrepubliken Tyskland, hos ord-
föranden i en avdelning av Landgericht,
— i Grekland, vid povopeÅeg nocoTOÖtxeio,
— i Spanien, vid Juzgado de Primera Instan-
cia,
— i Frankrike, hos ordföranden i tribunal de
grande instance,
— i Irland, vid High Court,
— i Island, hos héraösdömari,
37
Prop. 1991/92:128
Bilaga
— en Italie, ä la corte d’appello,
— au Luxembourg, au président du tribunal
d’arrondissement,
— aux Pays-Bas, au président de 1’arrondis-
sementsrechtbank,
— en Norvége, au herredsrett ou byrett en
tant que namsrett,
— en Autriche, au Landesgericht ou au
Kreisgericht,
— au Portugal, au Tribunal Judicial de Cir-
culo,
— en Suisse,
a) s’il s’agit de décisions portant condamna-
tion ä payer une somme d’argent, au juge de
la mainlevée/Rechtsöffnungsrichter/giudice
competente a pronunciare sul rigetto delFop-
posizione, dans le cadre de la procédure régie
par les artides 80 et 81 de la loi fédérale sur la
poursuite pour dettes et la faillite/Bundesge-
setz iiber Schuldbetreibung und Konkurs/
legge federale sulla esecuzione e sul falli-
mento,
b) s’il s’agit de décisions qui ne portent pas
condamnation ä payer une somme d’argent,
au juge cantonal d’exequatur compétent/zus-
tändiger kantonaler Vollstreckungsrichter/giu-
dice cantonale competente a pronunciare
1’exequatur,
— en Finlande, au ulosotonhaltija/överexe-
kutor,
— en Suéde, au Svea hovrätt,
— au Royaume-Uni:
a) en Anglettere et au Pays de Galles, å la
High Court of Justice ou, s’il s’agit d’une déci-
sion en matiére d’obligation alimentaire, å la
Magistrates’ court sisie par 1’intermédiaire du
Secretary of State;
b) en Ecosse, ä la Court of Session ou, s’il
s’agit d’une décision en matiére d’obligation
alimentaire, å la Sheriff Court, sisie par 1’inter-
médiaire du Secretary of State;
c) en Irlande du Nord, ä la High Court of
Justice ou, s’il s’agit d’une décision en matiére
d’obligation alimentaire, å la Magistrates’
Court sisie par 1’intermédiaire du Secretary of
State.
2. La juridiction territorialement compé-
tente est déterminée par le domicile de la par-
tie contre laquelle 1’exécution est demandée.
— in Italy, to the corte d’appello,
— in Luxembourg, to the presiding judge of
the tribunal d’arrondissement,
— in the Netherlands, to the presiding judge
of the arrondissementsrechtbank,
— in Norway, to the herredsrett or byrett as
namsrett,
— in Austria, to the Landesgericht or the
Kreisgericht,
— in Portugal, to the Tribunal Judicial de
Circulo,
— in Switzerland:
(a) in respect of judgments ordering the
payment of a sum of money, to the juge de la
mainlevée/Rechtsöffnungsrichter/giudice
competente a pronunciare sul rigetto dell’ op-
posizione, within the framework of the
procedure governed by Artides 80 and 81 of
the loi fédérale sur la poursuite pour dettes et
la faillite/Bundesgesetz iiber Schuldbetrei-
bung und Konkurs/legge federale sulla esecu-
zione e sul fallimento,
(b) in respect of judgments ordering a per-
formance other than the payment of a sum of
money, to the juge cantonal d’exequatur com-
pétent/zuständiger kantonaler Vollstreckungs-
richter/giudice cantonale competente a pro-
nunciare l’exequatur,
— in Finland, to the ulosotonhaltija/över-
exekutor,
— in Sweden, to the Svea hovrätt,
— in the United Kingdom:
(a) in England and Wales, to the High Court
of Justice, or in the case of a maintenance
judgment to the Magistrates’ Court on trans-
mission by the Secretary of State.
(b) in Scotland, to the Court of Session, or
in the case of a maintenance judgment to the
Sheriff Court on transmission by the Secretary
of State;
(c) in Northern Ireland, to the High Court
of Justice, or in the case of a maintenance
judgment to the Magistrates’ Court on trans-
mission by the Secretary of State.
2. The jurisdiction of local courts shall be
determined by reference to the place of domi-
cile of the party against whom enforcement is
38
Prop. 1991/92:128
Bilaga
— i Italien, vid corte d’appello,
— i Luxemburg, hos ordföranden i tribunal
d’arrondissement,
— i Nederländerna, hos ordföranden i ar-
rondissementsrechtbank,
— i Norge, vid herredsrett eller byrett, som
namsrett
— i Österrike, vid Landesgericht eller vid
Kreisgericht,
— i Portugal, vid Tribunal Judicial de Cir-
culo,
— i Schweiz:
a) beträffande domar som innebär en för-
pliktelse att betala en summa pengar,hos juge
de la mainlevée/Rechtsöffnungsrich-
ter/giudice competente a pronunciare sul ri-
getto dell’ opposizione, inom ramen för det
förfarande som regleras i artiklarna 80 och 81
i loi fédérale sur la poursuite pour dettes et la
faillite/Bundesgesetz iiber Schuldbetreibung
und Konkurs/legge federale sulla esecuzione e
sul fallimento,
b) beträffande domar som innebär andra
förpliktelser än betalning av en summa
pengar, hos juge cantonal d’exequatur compé-
tent/zuständiger kantonaler Vollstreckungs-
richter/giudice cantonale competente a pro-
nunciare 1’exequatur,
— i Finland, hos överexekutor,
— i Sverige, vid Svea hovrätt,
— i Storbritannien och Nordirland:
a) i England och Wales vid High Court of
Justice eller, i fråga om domar om underhålls-
skyldighet, vid Magistrates’ Court genom för-
medling av Secretary of State;
b) i Skottland, vid Court of Session eller, i
fråga om domar om underhållsskyldighet, vid
Sheriff Court genom förmedling av Secretary
of State;
c) i Nordirland vid High Court of Justice el-
ler, i fråga om domar om underhållsskyldig-
het, vid Magistrates’ Court genom förmedling
av Secretary of State.
2. Den lokala behörigheten skall bestäm-
mas efter gäldenärens hemvist. Om denne inte
har hemvist i den stat där verkställighet be-
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Si cette partie n’est pas domiciliés sur le terri-
toire de 1’Etat requis la compétence est déter-
minée par le lieu de 1'exécution.
Article 33
Les modalités du dépöt de la requéte sont
déterminées par la loi de 1’Etat requis.
Le requérant doit faire élection de domicile
dans le ressort de la juridiction saisie. Toute-
fois, si la loi de 1’Etat requis ne connait pas l’é-
lection de domicile, le requérant désigne un
mandataire ad litern.
Les document mentionnés aux artides 46 et
47 sont joints ä la requéte.
Article 34
La juridiction saisie de la requéte statue ä
bref délai, sans que la partie contre laquelle
l’exécution est demandée puisse, en cet etat de
la procédure, présenter d’observation.
La requéte ne peut étre rejetée que pour
l’un des motifs prévus aux artides 27 et 28.
En aucun cas, la décision étrangére ne peut
faire 1’objet d’une révision au fond.
Article 35
La décision rendue sur requéte est aussitöt
portée å la connissance du requérant, ä la dili-
gence du greffier, suivant les modalités déter-
minées par la loi de 1’Etat requis.
Article 36
Si l’exécution est autorisée, la partie contre
laquelle l’exécution est demandée peut former
un recours contre la décision dans le mois de
sa signification.
Si cette partie est domiciliés dans un Etat
contractant autre que celui ou la décision qui
autorise 1’exécution a été rendue, le délai est
de deux mois et court du jour ou la significa-
sought. If he is not domiciled in the State in
which enforcement is sought, it shall be deter-
mined by reference to the place of enforce-
ment.
Article 33
The procedure for making the application
shall be governed by the law of the State in
which enforcement is sought.
The applicant must give an address for ser-
vice of process within the area of jurisdiction
of the court applied to. However, if the law of
the State in which enforcement is sought does
not provide for the furnishing of such an ad-
dress, the applicant shall appoint a representa-
tive ad litern.
The documents referred to in Artides 46
and 47 shall be attached to the application.
Article 34
The court applied to shall give its décision
without delay; the party against whom en-
forcement is sought shall not at this stage of
the proceedings be entitled to make any sub-
missions on the application.
The application may be refused only for one
of the reasons specified in Artides 27 and
28.
Linder no circumstances may the foreign
judgment be reviewed as to its substance.
Article 35
The appropriate officer of the court shall
without delay bring the décision given on the
application to the notice of the applicant in ac-
cordance with the procedure laid down by the
law of the State in which enforcement is
sought.
Article 36
If enforcement is authorised, the party
against whom enforcement is sought may ap-
peal against the décision within one month of
service thereof.
If that party is domiciled in a Contracting
State other than that in which the décision au-
thorising enforcement was given, the time for
appealing shall be two months and shall run
40
Prop. 1991/92:128
Bilaga
gärs, skall behörigheten bestämmas efter den
plats där verkställighet skall ske.
Artikel 33
Förfarandet vid ansökan om verkställighet
regleras av lagen i den stat där verkställighet
begärs.
Sökanden skall uppge en delgivningsadress
inom den domstols domkrets där ansökningen
görs. Om lagen i den staten inte föreskriver en
sådan delgivningsadress, skall sökanden i stäl-
let utse ett ombud i saken.
De handlingar som anges i artiklarna 46 och
47 skall bifogas ansökan.
Artikel 34
Den domstol som prövar ansökningen skall
avgöra frågan snarast; i detta skede av förfa-
randet skall motparten inte ges tillfälle att
yttra sig över ansökan.
Ansökningen får avslås endast på någon av
de i artiklarna 27 och 28 angivna grunderna.
Den utländska domen får aldrig omprövas i
sak.
Artikel 35
En behörig domstolstjänsteman skall sna-
rast, på det sätt som föreskrivs i verkställig-
hetsstaten, underrätta sökanden om det avgö-
rande som har meddelats med anledning av
ansökningen.
Artikel 36
Om verkställighet medges, kan motparten
söka ändring av avgörandet inom en månad
från det att han delgavs detta.
Om ändringssökanden har hemvist i annan
konventionsstat än den där avgörandet att
medge verkställighet meddelades, skall fristen
för att söka ändring vara två månader och löpa
41
Prop. 1991/92:128
Bilaga
tion a été faite å personne ou å domicile. Ce
délai ne comporte pas de prorogation ä raison
de la distance.
Article 37
1. Le recours est porté, selon les régles de la
procédure contradictoire:
— en Belgique, devant le tribunal de pre-
miére instance ou la rechtbank van eerste aan-
leg,
— au Danemark, devant le landsret,
— en République fédérale d’Allemagne, de-
vant 1’Oberlandesgericht,
— en Gréce, devant 1’ecdeteio
— en Espagne, devant L’Audiencia Provin-
cial,
— en France, devant la cour d’appel,
— en Irlande, devant la Hight Court,
— en Islande, devant le héradsdömari,
— en Italie, devant la corte d’appello,
— au Luxembourg, devant la Cour supé-
rieure de justice siégeant en matiére d’appel
civil,
— aux Pays-Bas, devant l’arrondissements-
rechtbank,
— en Norvége, devant le lagmannsrett,
— en Autriche, devant le Landesgericht ou
le Kreisgericht,
— au Portugal, devant le Tribunal da Re-
lagäo,
— en Suisse, devant le tribunal cantonal/
Kantonsgericht/tribunale cantonale,
— en Finlande, devant le hovioikeus/hov-
rätt,
— en Suéde, devant le Svea hovrätt,
— au Royaume-Uni:
a) en Angleterre et au Pays de Galles, de-
vant la High Court of Justice ou, s’il s’agit
d’une décision en matiére d’obligation alimen-
taire, devant la Magistrates’ Court;
b) en Ecosse, devant la Court of Session ou,
s’il s’agit d’une décision en matiére d’obliga-
tion alimentaire, devant la Sheriff Court;
c) en Irlande du Nord, devant la High Court
of Justice ou, s’il s’agit d’une décision en ma-
tiére d'obligation alimentaire, devant la Ma-
gistrates’ Court.
from the date of service, either on him in per-
son or at his residence. No extension of time
may be gran ted on account of distance.
Article 37
1. An appeal against the décision authorising
enforcement shall be lodged in accordance
with the rules governing procedure in con-
tentious matters:
— in Belgium, with the tribunal de premiére
instance or rechtbank van eerste aanleg,
— in Denmark, with the landsret,
— in the Federal Republic of Germany, with
the Oberlandesgericht,
— in Greece, with the eweteio
— in Spain, with the Audiencia Provincial,
— in France, with the cour d’appel,
— in Ireland, with the High Court,
— in Iceland, with the héraösdömari,
— in Italy, with the corte d’appello,
— in Luxembourg, with the Cour supérieure
de justice sitting as a court of civil appeal,
— in the Netherlands, with the arrondisse-
mentsrechtbank,
— in Norway, with the lagmannsrett,
— in Austria, with the Landesgericht or the
Kreisgericht,
— in Portugal, with the Tribunal da Relagäo,
— in Switzerland, with the tribunal canto-
nal/Kantonsgericht/tribunale cantonale,
— in Finland, with the hovioikeus/hovrätt,
— in Sweden, with the Svea hovrätt,
— in the United Kingdom:
(a) in England and Wales, with the High
Court of Justice, or in the case of a mainte-
nance judgment with the Magistrates’ Court,
(b) in Scotland, with the Court of Session,
or in the case of a maintenance judgment with
the Sheriff Court,
(c) in Northern Ireland, with the High
Court of Justice, or in the case of a mainte-
nance judgment with the Magistrates’ Court.
42
Prop. 1991/92:128
Bilaga
från den dag då beslutet delgavs honom, an-
tingen personligen eller i hans bostad. Fristen
får inte förlängas på grund av långt avstånd.
Artikel 37
1. Ansökan om ändring av ett avgörande
som medger verkställighet skall göras enligt de
bestämmelser som gäller för kontradiktorisk
tvistemålsprocess:
— i Belgien, vid tribunal de premiére in-
stance eller rechtbank van eerste aanleg,
— i Danmark, vid landsretten,
— i Förbundsrepubliken Tyskland, vid
Oberlandesgericht,
— i Grekland, vid eweteio,
— i Spanien, vid Audiencia Provincial,
— i Frankrike, vid Cour d’appel,
— i Irland, vid High Court,
— i Island, hos héraösdömari,
— i Italien, vid corte d’appello,
— i Luxemburg, vid Cour supérieure de jus-
tice som överinstans i tvistemål,
— i Nederländerna, vid arrondissements-
rechtbank,
— i Norge, vid lagmannsrett,
— i Österrike, vid Landesgericht eller vid
Kreisgericht,
— i Portugal, vid Tribunal de Relagäo,
— i Schweiz, vid tribunal cantonal/Kantons-
gericht/tribunale cantonale,
— i Finland, vid hovrätten,
— i Sverige, vid Svea hovrätt,
— i Storbritannien och Nordirland,
a) i England och Wales, vid High Court of
Justice eller, i fråga om domar om underhålls-
skyldighet, vid Magistrates’ Court;
b) i Skottland, vid Court of Session eller, i
fråga om domar om underhållsskyldighet, vid
Sheriff Court;
c) i Nordirland, vid High Court of Justice el-
ler, i fråga om domar om underhållsskyldig-
het, vid Magistrates’ Court.
43
Prop. 1991/92:128
Bilaga
2. La décision rendue sur le recours ne peut
faire 1’objet:
2. The judgment given on the appeal may be
contested only:
— en Belgique, en Gréce, en Espagne, en
France, en Italie, au Luxembourg et aux Pays-
Bas, que d’un pourvoi en cassation,
— au Danemark, que d’un recours devant le
hpjesteret, avec l’autorisation du ministre de
la justice,
— en République fédérale d'Allemagne,
que d’une Rechtsbeschwerde,
— en Irlande, que d’un recours sur un point
de droit devant la Supreme Court,
— en Islande, que d’un recours devant le
Haestiréttur,
— en Norvége, que d’un recours (kjaeremål
ou anke) devant le Höyesteretts Kjaeremåls-
utvalg ou Hpyesterett,
— en Autriche, dans le cas d’un recours, que
du Revisionsrekurs et, dans le cas d’une oppo-
sition, que du recours (Berufung) avec la fa-
culté éventuelle d’une Revision,
— au Portugal, que d’un recours sur un point
de droit,
— en Suisse, que d’un recours de droit pub-
lic devant le tribunal fédéral/staatsrechtliche
Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di-
retto pubblico davanti al tribunale federale,
— en Finlande, que d’un recours devant le
korkein oikeus/högsta domstolen,
— en Suéde, que d’un recours devant le
högsta domstolen,
— au Royame-Uni, que d’un seul recours
sur un point de droit.
— in Belgium, Greece, Spain, France, Italy,
Luxembourg and in the Netherlands, by an ap-
peal in cassation,
— in Denmark, by an appeal to the höjeste-
ret, with the leave of the Minister of Justice,
— in the Federal Republic of Germany, by a
Rechtsbeschwerde,
— in Ireland, by an appeal on a point of law
to the Supreme Court,
— in Iceland, by an appeal to the Haestirét-
tur,
— in Norway, by an appeal (kjaeremål or
anke) to the Höyesteretts
Kjaeremålsutvalg or Hpyesterett,
— in Austria, in the case of an appeal, by a
Revisionsrekurs and, in the case of opposition
proceedings, by a Berufung with the possibi-
lity of a Revision,
— in Portugal, by an appeal on a point of
law,
— in Switzerland, by a recours de droit pub-
lic devant le tribunal fédéral/staatsrechtliche
Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di-
ritto pubblico davanti al tribunale federale,
— in Finland, by an appeal to the korkein oi-
keus/högsta domstolen,
— in Sweden, by an appeal to the högsta
domstolen,
— in the United Kingdom, by a single fur-
ther appeal on a point of law.
Article 38
La juridiction saisie du recours peut, å la re-
quéte de la partie qui l’a formé, surseoir ä sta-
tuer, si la décision étrangére fait, dans 1’Etat
d’origine, 1’objet d’un recours ordinaire ou si
le délai pour le former n’est pas expiré; dans
ce dernier cas, la juridiction peut impartir un
délai pour former ce recours.
Lorsque la décision a été rendue en Irlande
ou au Royame-Uni, toute voie de recours pré-
vue dans 1’Etat d’origine est considérée
Article 38
The court with which the appeal under the
first paragraph of Article 37 is lodged may, on
the application of the appellant, stay the pro-
ceedings if an ordinary appeal has been lodged
against the judgment in the State of origin or
if the time for such an appeal has not yet expi-
red; in the latter case, the court may specify
the time within which such an appeal is to be
lodged.
Where the judgment was given in Ireland or
the United Kingdom, any form of appeal
available in the State of origin shall be treated
44
Prop. 1991/92:128
Bilaga
2. Mot det avgörande som meddelas med
anledning av att ändring har sökts får talan en-
dast föras:
— i Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike,
Italien, Luxemburg och Nederländerna ge-
nom kassationsbesvär,
— i Danmark, genom överklagande till h0-
jesteret efter tillstånd från justitieministern,
— i Förbundsrepubliken Tyskland, genom
Rechtsbeschwerde,
— i Irland, genom överklagande av en rätts-
fråga till Supreme Court,
— i Island, genom överklagande till Haesti-
réttur,
— i Norge, genom överklagande /kjaeremål
eller anke/ till Höyesteretts Kjaeremålsutvalg
eller Hpyesterett,
— i Österrike, vid överklagande, genom Re-
visionsrekurs och, vid opposition, genom Be-
rufung med möjlighet till Revision,
— i Portugal genom överklagande av en
rättsfråga,
— i Schweiz, genom recours de droit public
devant le tribunal fédéral/staatsrechtliche
Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di-
ritto pubblico davanti al tribunale federale,
— i Finland genom överklagande till högsta
domstolen,
— i Sverige, genom överklagande till högsta
domstolen,
— i Storbritannien och Nordirland genom
ett överklagande som avser en rättsfråga.
Artikel 38
Den domstol, som handlägger verkställig-
hetsfrågan efter det att ändring har sökts énligt
artikel 37 första stycket, får på begäran av kla-
ganden låta handläggningen av målet vila, om
talan mot domen har förts genom anlitande av
ordinära rättsmedel i ursprungsstaten eller om
tiden för sådan talan ännu inte har löpt ut; i
sistnämnda fall får domstolen bestämma en tid
inom vilken en sådan talan skall föras.
Om domen meddelades i Irland eller i Stor-
britannien och Nordirland skall varje form av
överprövning som står till buds i ursprungssta-
45
Prop. 1991/92:128
Bilaga
comme un recours ordinaire pour 1’application
du premier alinéa.
as an ordinary appeal for the purposes of the
first paragraph.
Cette juridiction peut également subordon-
ner 1’exécution ä la constitution d’une garantie
qu’elle détermine.
The court may also make enforcement con-
ditional on the provision of such security as it
shall determine.
Article 39
Pendant le délai du recours prévu å 1’article
36 et jusqu’ä ce qu’il ait été statué sur celui-ci,
il ne peut étre procédé qu’ä des mesures con-
servatoires sur les biens de la partie contre la-
quelle l’exécution est demandée.
La décision qui accorde l’exécution emporte
1’autorisation de procéder ä ces mesures.
Article 39
During the time specified for an appeal pur-
suant to Article 36 and until any such appeal
has been determined, no measures of enforce-
ment may be taken other than protective mea-
sures taken against the property of the party
against whom enforcement is sought.
The décision authorising enforcement shall
carry with it the power to proceed to any such
protective measures.
Article 40
1. Si sa requéte est rejetée, le requérant
peut former un recours:
— en Belgique, devant la cour d’appel ou le
hof van beroep,
— au Danmark, devant le landsret,
— en République fédérale d'Allemagne, de-
vant 1’Oberlandesgericht,
— en Gréce, devant retoereio
— en Espagne, devant 1’Audiencia Provin-
cial,
— en France, devant la cour d’appel,
— en Irlande, devant la High Court,
— en Islande, devant le héraösdömari,
— en Italie, devant la corte d’appello,
— au Luxembourg, devant la Cour supé-
rieure de justice siégeant en matiére d’appel
civil,
— aux Pays-Bas, devant le gerechtshof,
— en Norvége, devant le lagmannsrett,
— en Autriche, devant le Landesgericht ou
le Kreisgericht,
— au Portugal, devant le Tribunal da Rela-
?äo,
— en Suisse, devant le tribunal cantonal/
Kantonsgericht/tribunale cantonale,
— en Finlande, devant le hovioikeus/hov-
rätt,
— en Suéde, devant le Svea hovrätt,
Article 40
1. If the application for enforcement is refu-
sed, the applicant may appeal:
— in Belgium, to the cour d’appel or hof van
beroep,
— in Denmark, to the landsret,
— in the Federal Republic of Germany, to
the Oberlandesgericht,
— in Greece, to the ecdeteio,
— in Spain, to the Audiencia Provincial,
— in France, to the cour d’appel,
— in Ireland, to the High Court,
— in Iceland, to the héraösdömari,
— in Italy, to the corte d’appello,
— in Luxembourg, to the Cour supérieure
de justice sitting as a court of civil appeal,
— in the Netherlands, to the gerechtshof,
— in Norway, to the lagmannsrett,
— in Austria, to the Landesgericht or the
Kreisgericht,
— in Portugal, to the Tribunal da Relagäo,
— in Switzerland, to the tribunal cantonal/
Kantonsgericht/tribunale cantonale,
— in Finland, to the hovioikeus/hovrätt,
— in Sweden, to the Svea hovrätt,
46
Prop. 1991/92:128
Bilaga
ten anses som en sådan talan mot domen med
anlitande av ordinära rättsmedel som avses i
första stycket.
Domstolen kan också göra verkställigheten
beroende av att det ställs sådan säkerhet som
domstolen bestämmer.
Artikel 39
Så länge den i artikel 36 angivna fristen för
att söka ändring ännu inte har löpt ut och intill
dess att beslut har meddelats med anledning
av att ändring sökts, får inga andra åtgärder
för verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas
mot gäldenärens egendom.
Ett avgörande som medger verkställighet
medför att sådana säkerhetsåtgärder får vid-
tas.
Artikel 40
1. Om en ansökan om verkställighet avslås,
kan sökanden ansöka om ändring av avgöran-
det:
— i Belgien, vid cour d’appel eller hof van
beroep,
— i Danmark, vid landsret,
— i Förbundsrepubliken Tyskland, hos
Oberlandesgericht,
— i Grekland, vid eweteio,
— i Spanien, vid Audiencia Provincial,
— i Frankrike, vid cour d’appel,
— i Irland, vid High Court,
— i Island, hos héraösdömari,
— i Italien, vid corte d’appello,
i Luxemburg, vid Cour supérieure de jus-
tice som överinstans i civilmål,
— i Nederländerna, vid gerechtshof,
— i Norge, vid lagmannsrett,
— i Österrike, vid Landesgericht eller vid
Kreisgericht,
— i Portugal, vid Tribunal de Relafäo,
— i Schweiz, vid tribunal cantonal/Kantons-
gericht/tribunale cantonale,
— i Finland, vid hovrätt,
— i Sverige, vid Svea hovrätt.
47
Prop. 1991/92:128
Bilaga
- au Royame-Uni:
a) en Angleterre et au Pays de Galles, de-
vant la High Court of Justice ou, s’il s’agit
d’une décision en matiére d'obligation alimen-
taire, devant la Magistrates’ Court,
b) en Ecosse, devant la Court of Session ou,
s’il s’agit d’une décision en matiére d’obliga-
tion alimentaire, devant la Sheriff Court,
c) en Irlande du Nord, devant la High Court
of Justice ou, s’il s’agit d’une décision en ma-
tiére d’obligation alimentaire, devant la Ma-
gistrates’ Court.
2. La partie contre laquelle 1’exécution est
demandée est appelée ä comparaitre devant la
juridiction saisie du recours. En cas de défaut,
les dispositions de 1’article 20 deuxiéme et troi-
siéme alinéas sont applicables alors méme que
cette partie n’est pas domiciliée sur le terri-
toire d’un des Etats contractants.
— in the United Kingdom:
(a) in England and Wales, to the High Court
of Justice, or in the case of a maintenance
judgment to the Magistrates’ Court,
(b) in Scotland, to the Court of Session, or
in the case of a maintenance judgment to the
Sheriff Court,
(c) in Northern Ireland, to the High Court
of Justice, or in the case of a maintenance
judgment to the Magistrates’ Court.
2. The party against whom enforcement is
sought shall be summoned to appear before
the appellate court. If he fails to appear, the
provisions of the second and third paragraphs
of Article 20 shall apply even where he is not
domiciled in any of the Contracting States.
Article 41
La décision rendue sur le recours prévu ä
1’article 40 ne peut faire 1’objet:
— en Belgique, en Gréce, en Espagne, en
France, en Italie, au Luxembourg et aux Pays-
Bas, que d’un pourvoir en cassation,
— au Danemark, que d’un recours devant le
hpjesteret, avec 1’autorisation du ministre de
la justice,
— en République fédérale d'Allemagne,
que d’une Rechtsbeschwerde,
— en Irlande, que d’un recours sur un point
de droit devant la Supreme Court,
— en Islande, que d’un recours devant le
Haestiréttur,
— en Norvége, que d’un recours (kjaeremål
au anke) devant le Hpyesteretts kjaeremålsut-
valg ou Hpyesterett,
— en Autriche, que d’un Revisionsrekurs,
— au Portugal, que d’un recours sur un point
de droit,
— en Suisse, que d’un recours de droit pu-
blic devant le tribunal fédéral/staatsrechtliche
Beschwerde beim Bundesgericht ricorso di di-
ritto pubblico davanti al tribunale federale,
— en Finlande, que d’un recours devant le
korkein oikeus/högsta domstolen.
Article 41
A judgment given on an appeal provided for
in Article 40 may be contested only:
— in Belgium, Greece, Spain, France, Italy,
Luxembourg and in the Netherlands, by an ap-
peal in cassation,
— in Denmark, by an appeal to the hpjeste-
ret, with the leave of the Minister of Justice,
— in the Federal Republic of Germany, by a
Rechtsbeschwerde,
— in Ireland, by an appeal on a point of law
to the Supreme Court,
— in Iceland, by an appeal to the Haestirét-
tur,
— in Norway, by an appeal (kjaeremål or
anke) to the Hpyesteretts kjaeremålsutvalg or
Hpyesterett,
— in Austria, by a Revisionsrekurs,
— in Portugal, by an appeal on a point of
law,
— in Switzerland, by a recours de droit pub-
lic devant le tribunal fédéral/staatsrechtsliche
Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di-
ritto pubblico davanti al tribunale federale,
— in Finland, by an appeal to the korkein oi-
keus/högsta domstolen,
48
Prop. 1991/92:128
Bilaga
— i Storbritannien och Nordirland:
a) i England och Wales, vid High Court of
Justice eller, i fråga om domar om underhålls-
skyldighet, vid Magistrates’ Court;
b) i Skottland, vid Court of Session, eller i
fråga om domar om underhållsskyldighet, vid
Sheriff Court;
c) i Nordirland, vid High Court of Justice el-
ler, i fråga om domar om underhållsskyldig-
het, vid Magistrates’ Court.
2. Den domstol som handlägger frågan om
verkställighet efter det att ändring har sökts
skall höra motparten. Om denne underlåter
att förklara sig skall bestämmelserna i artikel
20, andra och tredje styckena, tillämpas även
om han inte har hemvist i en konventionsstat.
Artikel 41
Mot det avgörande som meddelas med an-
ledning av att sådan ändring som avses i artikel
40 har sökts får talan endast föras:
— i Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike,
Italien, Luxemburg och Nederländerna ge-
nom kassationsbesvär,
— i Danmark, genom besvär till höjesteret
efter tillstånd från justitieministern,
— i Förbundsrepubliken Tyskland, genom
Rechtsbeschwerde,
— i Irland, genom överklagande av en rätts-
fråga till Supreme Court,
— i Island, genom överklagande till Haesti-
réttur,
— i Norge, genom överklagande /kjaeremål
eller anke/ till Hpyesteretts Kjaeremålsutvalg
eller Hpyesterett,
— i Österrike, genom Revisionsrekurs,
— i Portugal, genom överklagande av en
rättsfråga,
— i Schweiz, genom recours de droit public
devant le tribunal fédéral/staatsrechtliche
Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di-
ritto pubblico davanti al tribunale federale,
— i Finland, genom överklagande till högsta
domstolen.
49
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
Prop. 1991/92:128
Bilaga
— en Suéde, que d’un recours devant le
högsta domstolen,
— au Royame-Uni, que d’un seul recours
sur un point de droit.
Article 42
Lorsque la décision étrangére a statué sur
plusieurs chefs de la demande et que l’exécu-
tion ne peut étre autorisée pour le tout, l’auto-
rité judiciarie accorde 1’exécution pour un ou
plusieurs d’entre eux.
Le requérant peut demander une exécution
partielle.
Article 43
Les décisions étrangéres condamnant ä une
astreinte ne sont exécutoires dans 1’Etat requis
que si le montant en a été définitivement fixé
par les tribunaux de 1’Etat d’origine.
— in Sweden, by an appeal to the högsta
domstolen,
— in the United Kingdom, by a single fur-
ther appeal on a point of law.
Article 42
Where a foreign judgment has been given in
respect of several matters and enforcement
cannot be authorised for all of them, the court
shall authorise enforcement for one or more of
them.
An applicant may request partial enforce-
ment of a judgment.
Article 43
A foreign judgment which orders a periodic
payment by way of a penalty shall be enforce-
able in the State in which enforcement is
sought only if the amount of the payment has
been finally determined by the courts of the
State of origin.
Article 44
Le requérant qui, dans 1’Etat d’origine, a
bénéficié en tout ou en partie de 1’assistance
judiciaire ou d'une exemption de frais et dé-
pens, bénéficié, dans la procédure prévue aux
artides 32 å 35, de l’assistance la plus favo-
rable ou de 1’exemption la plus large prévue
par le droit de 1’Etat requis.
Le requérant qui demande l’exécution
d’une décision rendue au Danemark ou en Is-
lande par une autorité administrative en ma-
tiére d'obligation alimentaire peut invoquer
dans 1’Etat requis le bénéfice des dispositions
du premier alinéa s’il produit un document
établi respectivement par le ministére de la
justice danois ou par le ministére de la justice
islandais, et attestant qu’il remplit les condi-
tions économiques pour pouvoir bénéficier en
tout ou en partie de l’assistance judiciaire ou
d’une exemption de frais de dépens.
Article 44
An applicant who, in the State of origin, has
benefited from complete or partial legal aid or
exemption from costs or expenses, shall be en-
titled, in the procedures provided for in Artic-
les 32 to 35, to benefit from the most favou-
rable legal aids or the most extensive exemp-
tion from costs or expenses provided for by the
law of the State addressed.
However, an applicant who requests the en-
forcement of a décision given by an adminis-
trative authority in Denmark or in Iceland in
respect of a maintenance order may, in the
State addressed, claim the benefits referred to
in the first paragraph if he presents a statement
from, respectively, the Danish Ministry of Jus-
tice or the Icelandic Ministry of Justice to the
effect that he fulfils the economic require-
ments to qualify for the grant of complete or
partial legal aid or exemption from costs or ex-
penses.
Article 45
Aucune caution ni aucun dépöt, sous quel-
que dénomination que ce soit, ne peut étre im-
posé en raison, soit de la qualité d’étranger,
Article 45
No security, bond or deposit, however de-
scribed, shall be required of a party who in one
Contracting State applies for enforcement of a
50
Prop. 1991/92:128
Bilaga
— i Sverige, genom överklagande till högsta
domstolen,
— i Storbritannien och Nordirland genom
ett överklagande som avser en rättsfråga.
Artikel 42
Om en utländsk dom omfattar flera yrkan-
den och verkställighet inte kan medges för do-
men i dess helhet, skall domstolen medge
verkställighet beträffande ett eller flera av
dem.
Sökanden kan begära att domen verkställs
delvis.
Artikel 43
En utländsk dom, varigenom någon förplik-
tas att betala vite, är verkställbar i verkställig-
hetsstaten endast om vitets belopp slutligt har
fastställts av domstol i ursprungsstaten.
Artikel 44
Om sökanden i ursprungsstaten helt eller
delvis hade rättshjälp eller fri rättegång eller
var befriad från kostnader eller avgifter, skall
han vid det förfarande som avses i artiklarna
32 till 35 vara berättigad till rättshjälp eller fri
rättegång eller kostnads- eller avgiftsbefrielse
i största möjliga utsträckning enligt lagen i
verkställighetsstaten.
En sökande som begär verkställighet av en
dom eller ett beslut avseende underhållsskyl-
dighet, som har meddelats av en administrativ
myndighet i Danmark eller Island, kan i verk-
ställighetsstaten erhålla de förmåner som an-
ges i första stycket, om han företer ett intyg
från det danska justitiedepartementet respek-
tive det isländska justitiedepartementet som
bekräftar att han uppfyller de ekonomiska vill-
kor som gäller för erhållande av rättshjälp el-
ler fri rättegång, helt eller delvis, eller befri-
else från kostnader eller avgifter.
Artikel 45
Ingen säkerhet, borgen eller deposition,
oavsett dess benämning, får krävas av den som
i en konventionsstat begär verkställighet av en
51
Prop. 1991/92:128
Bilaga
soit du défaout de domicile ou de résidence
dans le pays, ä la partie qui demande 1’exécu-
tion dans un Etat contractant d’une décision
rendue dans un autre Etat contractant.
judgment given in another Contracting State
on the ground that he is a foreign national or
that he is not domiciled or resident in the State
in which enforcement is sought.
Section 3
Dispositions communes
Article 46
La partie qui invoque la reconnaissance ou
demande 1’exécution d’une décision doit pro-
duire:
1. une expédition de celle-ci réunissant les
conditions nécessaires ä son authenticité;
2. s’il s’agit d’une décision par défaut, l’ori-
ginal ou une copie certifiée conforme du docu-
ment établissant que 1’acte introductif d’in-
stance ou un acte équivalent a été signifié ou
notifié å la partie défaillante.
Article 47
La partie qui demande l’exécution doit en
outre produire:
1. tout document de nature ä établir que, se-
lon la loi de 1’Etat d’origine, la décision est ex-
écutoire et a été signifiée;
2. s’il y a lieu, un document justifiant que le
requérant bénéficié de 1’assistance judiciaire
dans 1’Etat d’origine.
Article 48
A défaut de production des documents men-
tionnés ä 1’article 46 point 2 et ä 1’article 47
point 2, 1’autorité judiciaire peut impartir un
délai pour les produire ou accepter des docu-
ments équivalents ou, si elle s’estime suffisam-
ment éclairée, en dispenser.
Il est produit une traduction des document
si l’autorité judiciaire 1’exige; la traduction est
certfiée par une personne habilitée ä cet effet
dans l’un des Etats contractants.
Article 49
Aucune légalisation ni formalité analogue
n’est exigée en ce qui concerne les documents
Section 3
Common provisions
Article 46
A party seeking recognition or applying for
enforcement of a judgment shall produce:
1. a copy of the judgment which satisfies the
conditions necessary to establish its authenti-
city;
2. in the case of a judgment given in default,
the original or a certified true copy of the do-
cument which establishes that the party in de-
fault was served with the document instituting
the proceedings or with an equivalent docu-
ment.
Article 47
A party applying for enforcement shall also
produce:
1. documents which establish that, accor-
ding to the law of the State of origin, the judg-
ment is enforceable and has been served;
2. where appropriate, a document showing
that the applicant is in receipt of legal aid in
the State of origin.
Article 48
If the documents specified in Article 46(2)
and Article 47(2) are not produced, the court
may specify a time for their production, accept
equivalent documents or, if it considers that it
has sufficient information before it, dispense
with their production.
If the court so requires, a translation of the
documents shall be produced; the translation
shall be certified by a person qualified to do so
in one of the Contracting States.
Article 49
No légalisation of other similar formality
shall be required in respect of the documents
52
Prop. 1991/92:128
Bilaga
dom, som har meddelats i en annan konven-
tionsstat, på den grunden att han är utländsk
medborgare eller inte har sin hemvist eller vis-
telseort i verkställighetsstaten.
Avsnitt 3
Gemensamma bestämmelser
Artikel 46
Den part som gör gällande att en dom skall
erkännas eller ansöker om verkställighet av en
dom skall ge in:
1. en kopia av domen som uppfyller de villkor
som är nödvändiga för att dess äkthet skall
kunna fastställas;
2. när det rör sig om en tredskodom eller an-
nan dom som har meddelats mot en utebliven
svarande, originalet eller en bestyrkt kopia av
den handling som visar att stämningsansökan
eller motsvarande handling har delgivits den
uteblivna parten.
Artikel 47
Den part som ansöker om verkställighet
skall också ge in:
1. handlingar som visar att domen är verkställ-
bar enligt lagen i ursprungsstaten och att den
har delgivits;
2. i förekommande fall, handlingar som visar
att sökanden åtnjöt rättshjälp eller fri rätte-
gång i ursprungsstaten.
Artikel 48
Om de i artikel 46 punkt 2 och artikel 47
punkt 2 angivna handlingarna inte har ingivits,
kan domstolen bestämma en tid inom vilken
de skall inges, godta likvärdiga handlingar el-
ler, om tillgängliga uppgifter kan anses till-
räckliga, befria sökanden från skyldigheten att
ge in dem.
Om domstolen begär det, skall en översätt-
ning av handlingarna ges in; översättningen
skall vara bestyrkt av en person som är behörig
därtill i någon av konventionsstaterna.
Artikel 49
Ingen legalisering eller annat liknande för-
farande får krävas i fråga om de handlingar
53
Prop. 1991/92:128
Bilaga
mentionnés aux artides 46, 47 et 48 deuxiéme
alinéa, ainsi que, les cas échéant, la procura-
tion ad litern.
referred to in Artides 46 or 47 or the second
paragraph of Artide 48, or in respect of a do-
cument appointing a representative ad litem.
TITRE IV
ACTES AUTHENTIQUES ET TRANSAC-
TIONS JUDICIAIRES
Article 50
Les actes authentiques regus et exécutoires
dans un Etat contractant sont, sur requéte,
déclarés exécutoires dans un autre Etat con-
tractant, conformément ä la procédure prévue
aux artides 31 et suivants. La requéte ne peut
étre rejetée que si 1’exécution de 1’acte authen-
tique est contraire ä 1’ordre public de 1’Etat re-
quis.
L’acte produit doit réunir les conditions né-
cessaires ä son authenticité dans 1’Etat d’ori-
gine.
Les dispositions de la section 3 du titre III
sont, en tant que de besoin, applicables.
Article 51
Les transactions conclues devant le juge au
cours d’un procés et exécutoires dans 1’Etat
d’origine sont exécutoires dans 1’Etat requis
aux mémes conditions que les actes authenti-
ques.
TITRE V
DISPOSITIONS GENERALES
Article 52
Pour déterminer si une partie a un domicile
sur le territoire de 1’Etat contractant dont les
tribunaux sont saisis, le juge applique sa loi in-
terne.
Lorsqu’une partie n’a pas de domicile dans
1’Etat dont les tribunaux sont saisis, le juge,
pour déterminer si elle a un domicile dans un
autre Etat contractant, applique la loi de cet
Etat.
TITLE IV
AUTHENTIC INSTRUMENTS AND COURT
SETTLEMENTS
Article 50
A document which has been formally drawn
up or registered as an authentic instrument
and is enforceable in one Contracting State
shall, in another Contracting State, be decla-
red enforceable there, on application made in
accordance with the procedures provided for
in Article 31 et seq. The application may be re-
fused only if enforcement of the instrument is
contrary to public policy in the State addres-
sed.
The instrument produced must satisfy the
conditions necessary to establish its authenti-
city in the State of origin.
The provisions of Section 3 of Title III shall
apply as appropriate.
Article 51
A settlement which has been approved by a
court in the course of proceedings and is en-
forceable in the State in which it was con-
cluded shall be enforceable in the State add-
ressed under the same conditions as authentic
instruments.
TITLE V
GENERAL PROVISIONS
Article 52
In order to determine whether a party is do-
miciled in the Contracting State whose courts
are seised of a matter, the Court shall apply its
internal law.
If a party is not domiciled in the State whose
courts are seised of the matter, then, in order
to determine whether the party is domiciled in
another Contracting State, the court shall ap-
ply the law of that State.
54
Prop. 1991/92:128
Bilaga
som anges i artiklarna 46 och 47 och i artikel
48, andra stycket eller i fråga om fullmakt för
ombud i saken.
AVDELNING IV
OFFICIELLA HANDLINGAR (ACTES AU-
THENTIQUES) OCH INFÖR DOMSTOL IN-
GÅNGNA FÖRLIKNINGAR
Artikel 50
En handling som har upprättats eller regi-
strerats som en officiell handling (acte authen-
tique) och som är verkställbar i en konven-
tionsstat skall på ansökan förklaras vara verk-
ställbar i en annan konventionsstat i enlighet
med det i artikel 31 och följande artiklar före-
skrivna förfarandet. Framställningen får av-
slås endast om verkställighet av den officiella
handlingen strider mot grunderna för rättsord-
ningen (ordre public) i verkställighetsstaten.
Den ingivna handlingen måste uppfylla de
villkor som är nödvändiga för att den skall
kunna godtas som en officiell handling i ur-
sprungsstaten.
Bestämmelserna i avdelning III, avsnitt 3,
gäller i tillämpliga delar.
Artikel 51
En förlikning som har ingåtts inför domstol
i ett pågående mål och som är verkställbar i
den stat där förlikningen ingicks är verkställ-
bar i verkställighetsstaten under samma förut-
sättningar som officiella handlingar (actes au-
thentiques).
AVDELNING V
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 52
Vid avgörandet av frågan om en part har
hemvist i den konventionsstat där målet är
väckt skall domstolen tillämpa sin egen lag.
Om en part inte har hemvist i den stat där
målet är anhängigt, skall domstolen, vid avgö-
randet av frågan om parten har hemvist i en
annan konventionsstat, tillämpa den statens
lag.
55
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Article 53
Le siége des sociétés et des personnes mora-
les est assimilé au domicile pour 1’application
de la présente convention. Toutefois, pour dé-
terminer ce siége, le juge saisi applique les
régles de son droit international privé.
Pour déterminer si un trust a son domicile
sur le territoire d’un Etat contractant dont les
tribunaux sont saisis, le juge applique les
régles de son droit international privé.
Article 53
For the purposes of this Convention, the
seat of a company or other legal person or as-
sociation of natural or legal persons shall be
treated as its domicile. However, in order to
determine that seat, the court shall apply its
rules of private international law.
In order to determine whether a trust is do-
miciled in the Contracting State whose courts
are seised of the matter, the court shall apply
its rules of private international law.
TITRE VI
DISPOSITIONS TRANSITOIRES
TITLE VI
TRANSITIONAL PROVISIONS
Article 54
Les dispositions de la présente convention
ne sont applicables qu'aux actions judicaires
intentées et aux actes authentiques re§us pos-
térieurement ä 1’entrée en vigueur de la pré-
sente convention dans 1’Etat d’origine et, lors-
que la reconnaissance ou 1’exécution d’une dé-
cision ou d’un acte authentique est demandée,
dans 1’Etat requis.
Toutefois, les décisions rendues aprés la
date d’entrée en vigueur de la présente con-
vention dans les rapports entre 1’Etat d’origine
et 1’Etat requis ä la suite d’actions intentées
avant cette date sont reconnues et exécutées
conformément aux dispositions du titre III si
les régles de compétence appliquées sont con-
formes å celles prévues soit par le titre II soit
par une convention qui était en vigueur entre
1’Etat d'origine et 1’Etat requis lorsque 1’action
a été intentée.
Article 54
The provisions of this Convention shall ap-
ply only to legal proceedings instituted and to
documents formally drawn up or registered as
authentic instruments after its entry into force
in the State of origin and, where recognition or
enforcement of a judgment or authentic in-
strument is sought, in the State addressed.
However, judgments given after the date of
entry into force of this Convention between
the State or origin and the State addressed in
proceedings instituted before that date shall be
recognised and enforced in accordance with
the provisions of Title III if jurisdiction was
founded upon rules which accorded with those
provided for either in Title II of this Conven-
tion or in a convention concluded between the
State of origin and the State addressed which
was in force when the proceedings were insti-
tuted.
Si, par un écrit antérieur ä l’entrée en vigeur
de la présente convention, les parties en litige
ä propos d’un contrat étaient convenues d’ap-
pliquer å ce contrat le droit irlandais ou le droit
d’une partie du Royaume-Uni, les tribunaux
de 1’Irlande ou de cette partie du Royaume-
Uni conservent la faculté de connaitre de ce li-
tige.
If the parties to a dispute concerning a con-
tract had agreed in writing before the entry
into force of this Convention that the contract
was to be governed by the law of Ireland or of
a part of the United Kingdom, the courts of
Ireland or of that part of the United Kingdom
shall retain the right to exercise jurisdiction in
the dispute.
56
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Artikel 53
Vid tillämpningen av denna konvention
skall ett bolags eller annan juridisk persons
säte anses vara dess hemvist. För att be-
stämma var detta säte är beläget skall domsto-
len tillämpa sin egen internationella privaträtt.
För att bestämma om en ”trust” har säte i
den konventionsstat där målet är anhängigt
skall domstolen tillämpa sin egen internatio-
nella privaträtt.
AVDELNING VI
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
Artikel 54
Bestämmelserna i denna konvention skall
tillämpas endast på rättsliga förfaranden som
har inletts och på officiella handlingar (actes
authentiques) som har upprättats eller regi-
strerats efter konventionens ikraftträdande i
ursprungsstaten och, i fråga om erkännande
eller verkställighet av en dom eller en officiell
handling, i den stat som ansökan riktar sig till.
Domar som har meddelats i ursprungssta-
ten, efter denna konventions ikraftträdande
mellan ursprungsstaten och den stat som ansö-
kan riktar sig till, i mål och ärenden som har
anhängiggjorts före den dagen, skall dock er-
kännas och verkställas i den stat som ansökan
riktar sig till enligt bestämmelserna i avdelning
III, om domstolen har grundat sin behörighet
på bestämmelser som överensstämmer an-
tingen med de bestämmelser som anges i av-
delning II i denna konvention eller med be-
stämmelser i en konvention som gällde mellan
ursprungsstaten och den stat som ansökan rik-
tar sig till vid tiden för målets eller ärendets an-
hängiggörande.
Om parterna i en avtalstvist före denna kon-
ventions ikraftträdande skriftligen har kommit
överens om att den på avtalet tillämpliga lagen
skall vara irländsk lag eller lagen i en del av
Storbritannien och Nordirland, skall domsto-
larna i Irland och i den delen av Storbritannien
och Nordirland behålla sin behörighet att
pröva tvisten.
57
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Article 54 bis
Pendant trois années suivant 1’entrée en vi-
gueur de la présente convention å 1’égard re-
spectivement du Danemark, de la Gréce, de
1’Irlande, de 1’Islande, de la Norvége, de la
Finlande et de la Suéde, la compétence en ma-
tiére maritime dans chacun de ces Etats est dé-
terminée non seulement conformément aux
dispositions du titre II, mais également confor-
mément aux point 1 ä 7 ci-aprés. Toutefois, ces
dispositions cesseront d’étre applicables dans
chacun de ces Etats au moment ou la conven-
tion internationale pour 1’unification de certai-
nes régles sur la saisie conservatoire des navi-
res de mer, signée ä Bruxelles le 10 mai 1952,
sera en vigueur å son égard.
1. Une personne domiciliée sur le territoire
d’un Etat contractant peut étre attraite pour
une créance maritime devant les tribunaux de
l’un des Etats mentionnés ci-dessus lorsque le
navire sur lequel porte la créance ou tout autre
navire dont elle est propriétaire a fait 1’objet
d’une saisie judiciaire sur le territoire de ce
dernier Etat pour garantir la créance, ou au-
rait pu y faire 1’objet d’une saisie alors qu’un
caution ou une autre sureté a été donnée, dans
les cas suivants:
a) si le demandeur est domicilié sur le terri-
toire de cet Etat;
b) si la créance maritime est née dans cet
Etat;
c) si la créance maritime est née au cours
d’un voyage pendant lequel la saisie a été faite
ou aurait pu étre faite;
d) si la créance provient d’un abordage ou
d’un dommage causé par un navire, par exécu-
tion ou omission d’une manoeuvre ou par in-
observation des réglements, soit ä un autre na-
vire, soit aux choses ou personnes se trouvant
ä bord;
Article 54A
For a period of three years from the entry
into force of this Convention for Denmark,
Greece, Ireland, Iceland, Norway, Finland
and Sweden, respectively, jurisdiction in mari-
time matters shall be determined in these Sta-
tes not only in accordance with the provisions
of Title II, but also in accordance with the pro-
visions of paragraphs 1 to 7 following. How-
ever, upon the entry into force of the Interna-
tional Convention relating to the arrest of sea-
going ships, signed at Brussels on 10 May
1952, for one of these States, these provisions
shall cease to have effect for that State.
1. A person who is domiciled in a Contract-
ing State may be sued in the courts of one of
the States mentioned above in respect of a ma-
ritime claim if the ship to which the claim re-
lätes or any other ship owned by him has been
arrested by judicial process within the territory
of the latter State to secure the claim, or could
have been so arrested there but bail or other
security has been given, and either:
(a) the claimant is domiciled in the latter
State, or
(b) the claim arose in the latter State, or
(c) the claim concerns the voyage during
which the arrest was made or could have been
made, or
(d) the claim arises out of a collision or out
of damage caused by a ship to another ship or
to goods or persons on board either ship, ei-
ther by the execution or non-execution of a
manoeuvre or by the non-observance of regu-
lations, or
e) si la créance est née d’une assistance ou
d’un sauvetage;
f) si la créance est garantie par une hypo-
théque maritime ou un mort-gage sur le navire
saisi.
(e) the claim is for salvage, or
(f) the claim is in respect of a mortgage or
hypothecation of the ship arrested.
58
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Artikel 54 A
Under en tid av tre år räknat från ikraftträ-
dandet av denna konvention för respektive
Danmark, Grekland, Irland, Island, Norge,
Finland och Sverige, skall i sjörättsmål behö-
righeten i dessa stater bestämmas inte endast
enligt bestämmelserna i avdelning II utan även
enligt de nedan i punkterna 1 till 7 angivna be-
stämmelserna. Dessa bestämmelser upphör
dock att gälla för ifrågavarande stat när den in-
ternationella konventionen om kvarstad och
liknande säkerhetsåtgärder (arrest) i havs-
gående fartyg, som undertecknades i Bryssel
den 10 maj 1952, träder i kraft i förhållande till
den staten.
1. Mot den som har hemvist i en konven-
tionsstat kan i fråga om sjöfordringar talan
väckas vid domstolarna i en av de ovan
nämnda staterna om det fartyg som fordran
hänför sig till, eller annat av honom ägt fartyg,
har blivit föremål för kvarstad eller liknande
säkerhetsåtgärd (arrest) vid ett rättsligt förfa-
rande inom den senare statens territorium för
att säkerställa kravet, eller kunde ha blivit
föremål för sådan säkerhetsåtgärd om inte
borgen eller annan säkerhet hade ställts, och:
a) käranden har hemvist i denna stat, eller
b) fordringen har uppkommit i denna stat,
eller
c) fordringen har uppkommit under den
resa vid vilken säkerhetsåtgärden har, eller
kunde ha, vidtagits, eller
d) fordringen grundar sig på en samman-
stötning eller skada orsakad av ett fartyg på ett
annat eller på gods eller personer ombord på
något av fartygen, som beror antingen på
verkställd eller underlåten manöver eller un-
derlåtenhet att iaktta gällande föreskrifter, el-
ler
e) fordringen avser bärgning, eller
f) panträtt på grund av inteckning eller an-
nan på avtal grundad panträtt till säkerhet för
fordringen gäller i det fartyg som är föremål
för kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd
(arrest).
59
Prop. 1991/92:128
Bilaga
2. Peut étre saisi le navire auquel la créance
maritime se rapporte ou tout autre navire ap-
partenant ä celui qui était, au moment ou est
née la créance maritime, propriétaire du na-
vire auquel cette créance se rapporte. Toute-
fois, pour les créances prévues au point 5 sous
o), p) ou q), seul le navire sur lequel porte la
créance pourra étre saisi.
3. Des navires seront réputés avoir le méme
propriétaire lorsque toutes les parts de pro-
priété appartiennent ä une méme ou aux mé-
mes personnes.
4. En cas d’affrétement d’un navire avec re-
mise de la gestion nautique, lorsque 1’affréteur
répond seul d’une créance maritime se rappor-
tant au navire, celui-ci peut étre saisi ou tout
autre navire appartenant ä cet affréteur, mais
aucun autre navire appartenant ou proprié-
taire ne peut étre saisi en vertu de cette
créance maritime. Il en est de méme dans tous
les cas ou une personne autre que le proprié-
taire est tenue d’une créance maritime.
5. On entend par ”créance maritime”, 1’allé-
gation d’un droit ou d’une créance ayant l’une
ou plusieurs des causes suivantes:
a) dommages causés par un navire soit par
abordage, soit autrement;
b) pertes de vies humaines ou dommages
corporels causés par un navire ou provenant
de 1’exploitation d’un navire;
c) assistance et sauvetage;
d) contrats relatifs ä 1’utilisation ou la loca-
tion d’un navire par charte-partie ou autre-
ment;
e) contrats relatifs au transport des mar-
chandises par un navire en vertu d’une charte-
partie, d’un connaissement ou autrement;
f) pertes ou dommages aux marchandises et
bagages transportés par un navire;
g) avarie commune;
h) prét ä la grosse;
i) remorquage;
j) pilotage;
k) fournitures, quel qu’en soit le lieu, de
produits ou de matériel faites å un navire en
vue de son exploitation ou de son entretien;
l) construction, réparations, équipement
d’un navire ou frais de cale;
2. A claimant may arrest either the particu-
lar ship to which the maritime claim relätes, or
any other ship which is owned by the person
who was, at the time when the maritime claim
arose, the owner of the particular ship. How-
ever, only the particular ship to which the ma-
ritime claim relätes may be arrested in respect
of the maritime claims set out in (5) (o), (p) or
(q) of this Article.
3. Ships shall be deemed to be in the same
ownership when all the shares therein are ow-
ned by the same person or persons.
4. When in the case of a charter by demise
of a ship the charterer alone is liable in respect
of a maritime claim relating to that ship, the
claimant may arrest that ship or any other ship
owned by the charterer, but no other ship ow-
ned by the owner may be arrested in respect of
such claim. The same shall apply to any case in
which a person other than the owner of a ship
is liable in respect of a maritime claim relating
to that ship.
5. The expression “maritime claim” means a
claim arising out of one or more of the follow-
ing:
(a) damage caused by any ship either in col-
lision or otherwise;
(b) loss of life or personal injury caused by
any ship or occurring in connection with the
operation on any ship:
(c) salvage;
(d) agreement relating to the use or hire of
any ship whether by charterparty or otherwise;
(e) agreement relating to the carriage of
goods in any ship whether by charterparty or
otherwise;
(f) loss of or damage to goods including bag-
gage carried in any ship;
(g) general average;
(h) bottomry;
(i) towage;
(j) pilotage;
(k) goods or materials wherever supplied to
a ship for her operation or maintenance;
(l) construction, repair or equipment of any
ship or dock charges and dues;
60
Prop. 1991/92:128
Bilaga
2. Kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd
(arrest) kan erhållas såväl i det fartyg som sjö-
fordringen hänför sig till som i annat fartyg ägt
av den person som vid tiden för fordringens
uppkomst var ägare till det förstnämnda farty-
get. I fråga om sådana fordringar som anges i
punkt 5 o), p) eller q) i denna artikel får dock
endast det fartyg som sjöfordringen hänför sig
till tas i anspråk.
3. Fartyg skall anses tillhöra samma ägare
när alla andelar däri ägs av samma person eller
personer.
4. Om, vid skeppslega (demise charter),
befraktaren ensam är ansvarig för en sjöford-
ran som hänför sig till fartyget, kan kvarstad
eller liknande säkerhetsåtgärd (arrest) erhål-
las för fordringen i detta fartyg eller i annat
fartyg som ägs av befraktaren men inte i något
annat fartyg som tillhör ägaren. Denna be-
stämmelse gäller även i andra fall då någon an-
nan än ett fartygs ägare är ansvarig för en sjö-
fordran.
5. Uttrycket ”sjöfordran” innebär en ford-
ran som stöder sig på en eller flera av följande
grunder:
a) skada orsakad av ett fartyg genom sam-
manstötning eller på annat sätt;
b) dödsfall eller personskada som orsakats
av ett fartyg eller som inträffat i samband med
driften av ett fartyg;
c) bärgning;
d) avtal som rör fartygs användning eller
förhyrning på grundval av certeparti eller an-
nat;
e) avtal som rör transport av gods med ett
fartyg på grundval av certeparti, konossement
eller annat;
f) förlust av eller skada på gods inklusive
resgods under transport med fartyg;
g) gemensamt haveri;
h) bodmeri;
i) bogsering;
j) lotsning;
k) leverans av varor eller materiel för far-
tygs drift eller underhåll, oberoende av leve-
ransorten;
l) byggnad eller reparation av eller utrust-
ning till ett fartyg eller kostnader för dockning;
61
Prop. 1991/92:128
Bilaga
m) salaires des capitaine, officiers ou hom-
mes d’équipage;
n) débours du capitaine et ceux effectués
par les chargeurs, les affréteurs et les agents
pour le compte du navire ou de son proprié-
taire;
o) la propriété contestée d'un navire;
p) la copropriété d’un navire ou sa posses-
sion, ou son exploitation, ou les droits aux pro-
duits d’exploitation d’un navire en copro-
priété;
q) toute hypothéque maritime et tout mort-
gage.
6. Au Danemark, 1’expression ”saisie judi-
ciaire” couvre, en ce qui concerne les créances
maritimes visées au point 5 sous o) et p), le for-
bud pour autant que cette procédure soit la
seule admise en 1’espéce par les artides 646 å
653 de la loi sur la procédure civile (Lov om
rettens pleje).
7. En Islande, le terme ”saisie” est réputé
englober, en ce qui concerne les créances mari-
times visées au point sous o) et p) du présent
article une ”lögbann”, lorsque cette procédure
est la seule possible pour une telle créance en
vertu du chapitre III de la loi en matiére de sai-
sie de d’injonction (lög um kyrrsetningu og
lögbann).
(m) wages of masters, officers or crew;
(n) master’s disbursements, including dis-
bursements made by shippers, charterers or
agents on behalf of a ship or her owner;
(o) dispute as to the title to or ownership of
any ship;
(p) disputes between co-owners of any ship
as to the ownership, possession, employment
or earnings of that ship;
(q) the mortgage or hypothecation of any
ship.
6. In Denmark, the expression “arrest” shall
be deemed as regards the maritime claims re-
ferred to in (5)(o) and (p) of this Article, to
include a “forbud”, where that is the only pro-
cedure allowed in respect of such a claim un-
der Artides 646 to 653 of the law on civil pro-
cedure (lov om rettens pleje).
7. In Iceland, the expression “arrest” shall
be deemed, as regards the maritime claims re-
ferred to in (5) (o) and (p) of this Article, to
include a “lögbann”, where that is the only
procedure allowed in respect of such a claim
under Chapter III of the law on arrest and in-
junction (lög um kyrrsetningu og lögbann).
TITRE VII
RELATION AVEC LA CONVENTION DE
BRUXELLES ET LES AUTRES CONVEN-
TIONS
Article 54 ter
1. La présente convention n’affecte pas l’ap-
plication par les Etats membres des Commu-
nautés européennes de la convention concer-
nant la compétence judiciaire et 1’exécution
des décisions en matiére civile et commerciale,
signée å Bruxelles le 27 septembre 1968, et du
protocole concernant 1’interprétation par la
Cour de justice de ladite convention, signé å
Luxembourg le 3 juin 1971, tels que modifiés
par les conventions relatives ä 1’adhésion ä la-
dite convention et audit protocole des Etats
adhérents aux Communautés europénnes,
TITLE VII
RELATIONSHIP TO THE BRUSSELS CON-
VENTION AND TO OTHER CONVEN-
TIONS
Article 54 B
1. This Convention shall not prejudice the
application by the Member States of the Euro-
pean Communities of the Convention on Juris-
diction and the Enforcement of Judgments in
Civil and Commercial Matters, signed at Brus-
sels on 27 september 1968 and of the Protocol
on interpretation of that Convention by the
Court of Justice, signed at Luxembourg on
3June 1971, as amended by the Conventions
of Accession to the said Convention and the
said Protocol by the States acceding to the
European Communities, all of these Conven-
62
Prop. 1991/92:128
Bilaga
m) befälhavares, befäls och besättnings lö-
ner;
n) befälhavares utlägg, inklusive utlägg som
gjorts av avlastare, befraktare eller agenter för
fartygets eller dess ägares räkning;
o) tvist om äganderätten till ett fartyg;
p) tvist mellan delägare till ett fartyg om
äganderätten eller besittningen till fartyget el-
ler driften av eller intäkterna från detta;
q) panträtt på grund av inteckning eller an-
nan på avtal grundad panträtt i fartyg.
6. I Danmark skall, i fråga om sjöfordringar
som behandlas i punkt 5 o) och p) i denna arti-
kel, uttrycket ”arrest” (kvarstad och liknande
säkerhetsåtgärder) anses omfatta också ”for-
bud” när detta, enligt paragraferna 646 till 653
i lov om rettens pleje, är det enda tillåtna för-
farandet i fråga om sådan fordran.
7. I Island skall, i fråga om sjöfordringar
som behandlas i punkt 5 o) och p) i denna arti-
kel, uttrycket ”arrest” (kvarstad och liknande
säkerhetsåtgärder) anses omfatta också ”lög-
bann” när detta, enligt kapitel III lagen om
kvarstad och förbud (lög um kyrrsetningu og
lögbann), är det enda tillåtna förfarandet i
fråga om sådan fordran.
AVDELNING VII
FÖRHÅLLANDET TILL BRYSSELKON-
VENTIONEN OCH TILL ANDRA KONVEN-
TIONER
Artikel 54 B
1. Denna konvention skall inte inverka på
de Europeiska gemenskapernas medlemssta-
ters tillämpning av konventionen om domstols
behörighet och om verkställighet av domar på
privaträttens område som undertecknades i
Bryssel den 27 september 1968 och protokollet
om gemenskapsdomstolens tolkning av denna
konvention som undertecknades i Luxemburg
den 3 juni 1971 i den lydelse de har fått genom
konventionerna om de Europeiska gemenska-
pernas medlemsstaters tillträde till nämnda
konvention och protokoll, vilka samtliga kon-
63
Prop. 1991/92:128
Bilaga
l’ensemblé de ces conventions et du protocole
étant ci-aprés dénommé ”la convention de
Bruxelles”.
2. Toutefois, la présente convention
s’applique en tout état de cause:
a) en matiére de compétence, lorsque le dé-
fendeur est domicilié sur le territoire d’un Etat
contractant ä la présente convention qui n’est
pas membre des Communautés européennes
ou lorsque les artides 16 ou 17 de la présente
convention conférent une compétence aux tri-
bunaux d’un tel Etat contractant;
b) en matiére de litispendance ou de con-
nexité telles que prévues aux artides 21 et 22
de la présente convention, lorsque les deman-
des sont formées dans un Etat contractant qui
n’est pas membre des Communautés euro-
péennes et dans un Etat contractant qui est
membre des Communautés européennes;
c) en matiére de reconnaissance et d’exécu-
tion, lorsque soit 1’Etat d’origine soit 1’Etat re-
quis n’est pas membre des Communautés
européennes.
3. Outre les motifs faisant 1’objet du titre
III, la reconnaissance ou 1’exécution peut étre
refusée si la régle de compétence sur la base de
laquelle la décision a été rendue différe de
celle résultant de la présente convention et si
la reconnaissance ou l’exécution est demandée
contre une partie qui est domiciliée sur le terri-
toire d’un Etat contractant qui n’est pas
membre des Communautés européennes, ä
moins que la décision puisse par ailleurs étre
reconnue ou exécutée selon le droit de 1’Etat
requis.
tions and the Protocol being hereinafter refer-
red to as the “Brussels Convention”.
2. However, this Convention shall in any
event be applied:
(a) in matters of jurisdiction, where the de-
fendant is domiciled in the territory of a Con-
tracting State which is not a member of the
European Communities, ör where Artides 16
or 17 of this Convention confer a jurisdiction
on the courts of such a Contracting State;
(b) in relation to a lis pendens or to related
actions as provided for in Artides 21 and 22,
when proceedings are instituted in a Contract-
ing State which is not a member of the Euro-
pean Communities and in a Contracting State
which is a member of the European Communi-
ties;
(c) in matters of recognition and enforce-
ment, where either the State of origin or the
State addressed is not a member of the Euro-
pean Communities.
3. In addition to the grounds provided for in
title III recognition or enforcement may be re-
fused if the ground of jurisdiction on which the
judgment has been based differs from that re-
sulting from this Convention and recognition
or enforcement is sought against a party who
is domiciled in a Contracting State which is not
a member of the European Communities, un-
less the judgment may otherwise be recog-
nised or enforced under any rule of law in the
State addressed.
Article 55
Sans préjudice des dispositions de 1’article
54 deuxiéme alinéa et de 1’article 56, la pré-
sente convention remplace entre les Etats qui
y sont parties les conventions conclues entre
deux ou plusieurs de ces Etats, ä savoir:
— la convention entre la France et la Confé-
dération suisse sur la compétence judiciaire et
l’exécution des jugements en matiére civile,
signée ä Paris le 15 juin 1869,
— le traité entre la Confédération suisse et
1’Espagne sur l’exécution réciproque des juge-
Article 55
Subject to the provisions of the second para-
graph of Article 54 and of Article 56, this Con-
vention shall, for the States which are parties
to it, supersede the following conventions
concluded between two or more of them:
— the Convention between the Swiss Confe-
deration and France on jurisdiction and en-
forcement of judgments in civil matters,
signed at Paris on 15 June 1869,
— The Treaty between the Swiss Confedera-
tion and Spain on the mutual enforcement of
64
Prop. 1991/92:128
Bilaga
ventioner och protokoll i det följande be-
nämns Brysselkonventionen.
2. Denna konvention skall dock alltid till-
lämpas:
a) i fråga om domstols behörighet, om sva-
randen har hemvist i en konventionsstat som
inte är medlem i de Europeiska gemenska-
perna eller när en domstol i en sådan konven-
tionsstat har behörighet enligt artiklarna 16 el-
ler 17;
b) i fråga om litispendens eller när mål har
samband med varandra enligt bestämmelserna
i artiklarna 21 och 22, och talan väcks i en kon-
ventionsstat som inte är medlem i de Euro-
peiska gemenskaperna och i en konventions-
stat som är medlem i de Europeiska gemen-
skaperna;
c) vid erkännande och verkställighet, när
antingen ursprungsstaten eller den stat som
ansökan riktar sig till inte är medlem i de
Europeiska gemenskaperna.
3. Erkännande eller verkställighet får, ut-
över på de grunder som anges i avdelning III,
vägras om den bestämmelse som domstolen
har grundat sin behörighet på avviker från be-
stämmelserna om behörighet i denna konven-
tion och erkännande eller verkställighet be-
gärs mot någon som har hemvist i en konven-
tionsstat som inte är medlem i de Europeiska
gemenskaperna, såvida inte domen likväl får
erkännas eller verkställas enligt vad som gäller
i den stat som ansökan riktar sig till.
Artikel 55
Med de begränsningar som följer av artikel
54, andra stycket och artikel 56, skall denna
konvention, för de stater som är anslutna till
den, ersätta följande konventioner som ingåtts
mellan två eller flera av dem:
— konventionen mellan Schweiz och Frank-
rike om domstols behörighet och verkställig-
het av civildomar, undertecknad i Paris den 15
juni 1869.
- fördraget mellan Schweiz och Spanien om
ömsesidig verkställighet av domar på privat-
5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
Prop. 1991/92:128
Bilaga
ments ou arréts en matiére civile et commer-
ciale, signé å Madrid le 19 novembre 1896,
— la convention entre la Confédération
suisse et le Reich allemand relative å la recon-
naissance et ä 1’exécution de décisions
judiciaires et de sentences arbitrales, signée ä
Berne le 2 novembre 1929,
— la convention entre le Danemark, la Fin-
lande, 1’Islande, la Norvége et la Suéde sur la
reconnaissance et l’exécution de jugements,
signée ä Copenhague le 16 mars 1932,
— la convention entre la Confédération
suisse et 1’Italie sur la reconnaissance et l’exé-
cution de décisions judiciaires, signée ä Rome
le 3 janvier 1933,
— la convention entre la Suéde et la Confé-
dération suisse sur la reconnissance et l’exécu-
tion des décisions judiciaires et sentences ar-
bitrales, signée ä Stockholm le 15 janvier 1936,
— la convention entre le Royaume de Belgi-
que et 1’Autriche sur la reconnaissance et
1’exécution réciproques, des décisions
judiciaires et des actes authentiques en ma-
tiére d’obligations alimentaires, signée å
Vienne le 25 octobre 1957,
— la convention entre la Confédération
suisse et la Belgique sur la reconnaissance et
1’exécution de décisions judiciaires et de sen-
tences arbitrales, signée ä Berne le 29 avril
1959,
— la convention entre la République fédé-
rale d’Allemagne et l’Autriche sur la recon-
naissance et 1’exécution réciproques des déci-
sions judiciaires et des décisions et transac-
tions judiciaires, et des actes authenthiques en
matiére civile et commerciale, signée ä Vienne
le 6 juin 1959,
— la convention entre le Royaume de Bel-
gique et l’Autriche sur la reconnaissance et
1’exécution réciproques des décisions
judiciaires, sentences arbitrales et actes au-
thentiques en matiére civile et commerciale,
signée ä Vienne le 16 juin 1959,
— la convention entre l’Autriche et la Con-
fédération suisse sur la reconnaissance et
1’exécution des décisions judiciaires, signée ä
Berne le 16 décenrbre 1960,
— la convention entre la Norvége et le
Royaume-Uni sur la reconnaissance récipro-
judgments in civil or commercial matters, sig-
ned at Madrid on 19 November 1986,
— The Convention between the Swiss Con-
fédération and the German Reich on the re-
cognition and enforcement of judgments and
arbitration awards, signed at Berne on 2 No-
vember 1929,
— the Convention between Denmark, Fin-
land, Iceland, Norway and Sweden on the re-
cognition and enforcement of judgments, sig-
ned at Copenhagen on 16 March 1932,
— the Convention between the Swiss Confé-
dération and Italy on the recognition and en-
forcement of judgments, signed at Rome on 3
January 1933,
— the Convention between Sweden and the
Swiss Confédération on the recognition and
enforcement of judgments and arbitral awards
signed at Stockholm on 15 January 1936,
— the Convention between the Kingdom of
Belgium and Austria on the reciprocal recog-
nition and enforcement of judgments and au-
thentic instruments relating to maintenance
obligations, signed at Vienna on 25 0ctober
1957,
— the Convention between the Swiss Confé-
dération and Belgium on the recognition and
enforcement of judgments and arbitration
awards, signed at Berne on 29 april 1959,
— the Convention between the Federal Re-
public of Germany and Austria on the recipro-
cal recognition and enforcement of judg-
ments, settlements and authentic instruments
in civil and commercial matters, signed at
Vienna on 6 June 1959,
— the Convention between the Kingdom of
Belgium and Austria on the reciprocal recog-
nition and enforcement of judgments, arbitral
awards and authentic instruments in civil and
commercial matters, signed at Vienna on
16 June 1959,
— the Convention between Austria and the
Swiss Confédération on the recognition and
enforcement of judgments, signed at Berne on
16 December 1960,
— the Convention between Norway and the
United Kingdom providing for the reciprocal
66
Prop. 1991/92:128
Bilaga
rättens område, undertecknad i Madrid den 19
november 1896,
— konventionen mellan Schweiz och Tyska
Riket om erkännande och verkställighet av
domar och skiljedomar, undertecknad i Bern
den 2 november 1929,
— konventionen mellan Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige om erkännande och
verkställighet av domar, undertecknad i Kö-
penhamn den 16 mars 1932,
— konventionen mellan Schweiz och Italien
om erkännande och verkställighet av domar,
undertecknad i Rom den 3 januari 1933,
— konventionen mellan Sverige och
Schweiz om erkännande och verkställighet av
domar och skiljedomar, undertecknad i Stock-
holm den 15 januari 1936,
— konventionen mellan Konungariket Bel-
gien och Österrike om ömsesidigt erkännande
och verkställighet av domar och officiella
handlingar angående underhållsskyldighet,
undertecknad i Wien den 25 oktober 1957,
— konventionen mellan Schweiz och Bel-
gien om erkännande och verkställighet av do-
mar och skiljedomar, undertecknad i Bern den
29 april 1959,
— konventionen mellan Förbundsrepubli-
ken Tyskland och Österrike om ömsesidigt er-
kännande och verkställighet av domar, förlik-
ningar och officiella handlingar på privaträt-
tens område, undertecknad i Wien den 6 juni
1959,
— konventionen mellan Konungariket Bel-
gien och Österrike om ömsesidigt erkännande
och verkställighet av domar, skiljedomar och
officiella handlingar på privaträttens område,
undertecknad i Wien den 16 juni 1959,
— konventionen mellan Österrike och
Schweiz om erkännande och verkställighet av
domar, undertecknad i Bern den 16 december
1960,
— konventionen mellan Norge samt Storbri-
tannien och Nordirland om ömsesidigt erkän-
67
Prop. 1991/92:128
Bilaga
que et 1’exécution de jugements en matiére ci-
vile, signée ä Londres le 12 juin 1961,
— la convention entre le Royaume-Uni et
1’Autriche sur la reconnaissance et 1’exécution
réciproques des décisions judiciaires en ma-
tiére civile et commerciale, signée å Vienne le
14 juillet 1961, accompagnée d’un protocole
signé ä Londres le 6 mars 1970,
— la convention entre le Royaume des Pays-
Bas et l’Autriche sur la reconnaissance et
1’exécution réciproques des décisions
judiciaires et des actes authentiques en ma-
tiére civile et commerciale, signée ä La Haye
le 6 février 1963,
— la convention entre la France et l’Aut-
riche sur la reconnaissance et 1’exécution des
décisions judiciaires et des actes authentiques
en matiére civile et commerciale signée ä
Vienne le 15 juillet 1966,
— la convention entre le Luxembourg et
l’Autriche sur la reconnaissance et 1’exécution
des décisions judiciaires et des actes
authentiques en matiére civile et commerciale,
signée ä Luxembourg le 29 juillet 1971,
— la convention entre 1’Italie et l’Autriche
sur la reconnaissance et 1’exécution ré-
ciproques des décisions et transactions judi-
ciaires, et des actes authentiques en matiére ci-
vile et commerciale, signée ä Rome le 16 no-
vembre 1971,
— la convention entre la Norvége et la Ré-
publique fédérale d’Allemagne sur la recon-
naissance et 1’exécution de jugements et de do-
cuments exécutoires en matiére civile et com-
merciale, signée ä Oslo le 17 juin 1977,
— la convention entre le Danemark, la Fin-
lande. 1’Islande, la Norvége et la Suéde sur la
reconnaissance et 1’exécution de jugements en
matiére civile, signée ä Copenhague le 11 oc-
tobre 1977,
— la convention entre l’Autriche et la Suéde
sur la reconnaissance et 1’exécution des juge-
ments en matiére civile, signée ä Stockholm le
16 septembre 1982,
— la convention entre l’Autriche et l’E-
spagne sur la reconnaissance et 1’exécution ré-
ciproques des décisions et transactions judi-
recognition and enforcement of judgments in
civil matters, signed at London on 12June
1961,
— the Convention between the United
Kingdom and Austria providing for the reci-
procal recognition and enforcement of judg-
ments in civil and commercial matters, signed
at Vienna on 14 July 1961, with amending Pro-
tocol signed at London on 6March 1970,
— the Convention between the Kingdom of
the Netherlands and Austria on the reciprocal
recognition and enforcement of judgments
and authentic instruments in civil and com-
mercial mattes, signed at the Hague on 6 Feb-
ruari 1963,
— the Convention between France and
Austria on the recognition and enforcement of
judgments and authentic instruments in civil
and commercial mattes, signed at Vienna on
15 July 1966,
— the Convention between Luxembourg
and Austria on the recognition and enforce-
ment of judgments and authentic instruments
in civil and commercial matters, signed at
Luxembourg on 29 July 1971,
— the Convention between Italy and Aust-
ria on the recognition and enforcement of
judgments in civil and commercial matters, of
judicial settlements and of authentic instru-
ments, signed at Rome on 16 November 1971,
— the Convention between Norway and the
Federal Republic of Germany on the recogni-
tion and enforcement of judgments and en-
forceable documents, in civil and commercial
matters, signed at Oslo on 17 June 1977,
— the Convention between Denmark, Fin-
land, Iceland, Norway and Sweden on the re-
cognition and enforcement of judgments in ci-
vil matters, signed at Copenhagen on 11 Octo-
ber 1977.
— the Convention between Austria and
Sweden on the recognition and enforcement of
judgments in civil matters, signed at Stock-
holm on 16 September 1982,
— the Convention between Austria and
Spain on the recognition and enforcement of
judgments, settlements and enforceable au-
68
Prop. 1991/92:128
Bilaga
nande och verkställighet av civildomar, under-
tecknad i London den 12 juni 1961,
— konventionen mellan Storbritannien och
Nordirland samt Österrike med bestämmelser
om ömsesidigt erkännande och verkställighet
av domar på privaträttens område, underteck-
nad i Wien den 14 juli 1961 med ändringspro-
tokoll undertecknat i London den 6 mars 1970,
— konventionen mellan Konungariket Ne-
derländerna och Österrike om ömsesidigt er-
kännande och verkställighet av domar och of-
ficiella handlingar på privaträttens område,
undertecknad i Haag den 6 februari 1963,
— konventionen mellan Frankrike och Ös-
terrike om erkännande och verkställighet av
domar och officiella handlingar på privaträt-
tens område, undertecknad i Wien den 15 juli
1966,
— konventionen mellan Luxemburg och Ös-
terrike om erkännande och verkställighet av
domar och officiella handlingar på privaträt-
tens område, undertecknad i Luxemburg den
29 juli 1971,
— konventionen mellan Italien och Öster-
rike om erkännande och verkställighet av do-
mar, förlikningar och officiella handlingar på
privaträttens område, undertecknad i Rom
den 16 november 1971,
— konventionen mellan Norge och För-
bundsrepubliken Tyskland om erkännande
och verkställighet av domar och verkställbara
dokument på privaträttens område, under-
tecknad i Oslo den 17 juni 1977,
— konventionen mellan Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige om erkännande och
verkställighet av domar på privaträttens om-
råde, undertecknad i Köpenhamn den 11 okto-
ber 1977,
— konventionen mellan Österrike och Sve-
rige om erkännande och verkställighet av civil-
domar, undertecknad i Stockholm den 16 sep-
tember 1982,
— konventionen mellan Österrike och Spa-
nien om erkännande och verkställighet av do-
mar, förlikningar och verkställbara officiella
69
Prop. 1991/92:128
Bilaga
ciaires, et des actes authentiques en matiére ci-
vile et commerciale, signée ä Vienne le 17 fév-
rier 1984,
— la convention entre la Norvége et l’Aut-
riche sur la reconnaissance et 1’exécution des
jugements en matiére civile, signée å Vienne
le 21 mai 1984 et
— la convention entre la Finlande et l’Aut-
riche sur la reconnaissance et 1’exécution des
jugements en matiére civile, signée å Vienne
le 17 novembre 1986.
thentic instruments in civil and commercial
matters, signed at Vienna on 17 February
1984,
— the Convention between Norway and
Austria on the recognition and enforcement of
judgments in civil matters, signed at Vienna
on 21 May 1984, and
— the Convention between Finland and
Austria on the recognition and enforcement of
judgments in civil matters, signed at Vienna
on 17 November 1986.
Article 56
Le traité et les conventions mentionnés ä
1’article 55 continuent å produire leurs effets
dans les matiéres auxquelles la présente con-
vention n’est pas applicable.
Ils continuent ä produire leurs effets en ce
qui concerne les décisions rendues et les actes
regus avant 1’entrée en vigueur de la présente
convention.
Article 57
1. La présente convention n’affecte pas les
conventions auxquelles les Etats contractants
sont ou seront parties et qui, dans des matiéres
particuliéres, réglent la compétence judiciaire,
la reconnaissance ou 1’exécution des décisions.
2. La présente convention ne fait pas ob-
stacle ä ce qu’un tribunal d’un Etat contractant
partie ä une convention visée au paragraphe 1
puisse fonder sa compétence sur une telle con-
vention, méme si le défendeur est domicilié
sur le territoire d’un Etat contractant non par-
tie ä une telle convention. Le tribunal saisi ap-
plique, en tout cas, 1’article 20 de la présente
convention.
3. Les décisions rendues dans un Etat cont-
ractant par un tribunal ayant fondé sa compé-
tence sur une convention visée au paragraphe
1 sont reconnues et exécutées dans les autres
Etats contractants conformément au titre III
de la présente convention.
4. Outre les cas prévus au titre III, la recon-
naissance ou 1’exécution peut étre refusée si
1’Etat requis n’est pas partie ä une convention
Article 56
The Treaty and the conventions referred to
in Article 55 shall continue to have effect in re-
lation to matters to which this Convention
does not apply.
They shall continue to have effect in respect
of judgments given and documents formally
drawn up or registered as authentic instru-
ments before the entry into force of this Con-
vention.
Article 57
1. This Convention shall not affect any con-
ventions to which the Contracting States are or
will be parties and which in relation to particu-
lar matters, govern jurisdiction or the recogni-
tion or enforcement of judgments.
2. This Convention shall not prevent a court
of a Contracting State which is party to a con-
vention referred to in the first paragraph from
assuming jurisdiction in accordance with that
convention, even where the defendant is do-
miciled in a Contracting State which is not a
party to that convention. The court hearing
the action shall, in any event, apply Article 20
of this Convention.
3. Judgments given in a Contracting State
by a court in the exercise of jurisdiction provi-
ded for in a convention referred to in the first
paragraph shall be recognized and enforced in
the other Contracting States in accordance
with Title III of this Convention.
4. In addition to the grounds provided for in
Title III, recognition or enforcement may be
refused if the State addressed is not a contract-
70
Prop. 1991/92:128
Bilaga
handlingar på privaträttens område, under-
tecknad i Wien den 17 februari 1984,
— konventionen mellan Norge och Öster-
rike om erkännande och verkställighet av civil-
domar, undertecknad i Wien den 21 maj 1984
och
— konventionen mellan Finland och Öster-
rike om erkännande och verkställighet av civil-
domar, undertecknad i Wien den 17 november
1986.
Artikel 56
Det fördrag och de konventioner som anges
i artikel 55 skall fortsätta att gälla på områden
där denna konvention inte är tillämplig.
De skall fortsätta att gälla beträffande do-
mar som har meddelats och handlingar som
har upprättats eller registrerats som officiella
handlingar (actes authentiques) före denna
konventions ikraftträdande.
Artikel 57
1. Denna konvention skall inte inverka på
konventioner som konventionsstaterna har
tillträtt eller kommer att tillträda och som på
särskilda områden reglerar domstolars behö-
righet eller erkännande eller verkställighet av
domar.
2. Denna konvention skall inte utgöra hin-
der för en domstol i en konventionsstat som
har tillträtt en konvention som avses i punkt 1
att förklara sig behörig i enlighet med den kon-
ventionen, även om svaranden har hemvist i
en konventionsstat som inte har tillträtt ifråga-
varande konvention. Den domstol som hand-
lägger målet skall dock alltid tillämpa artikel
20 i denna konvention.
3. Domar som har meddelats i en konven-
tionsstat med tillämpning av behörighetsregler
i en konvention som avses i punkt 1 skall er-
kännas och verkställas i de andra konventions-
staterna i enlighet med bestämmelserna i av-
delning III i denna konvention.
4. Erkännande och verkställighet får, utöver
på de grunder som anges i avdelning III, väg-
ras om den stat som ansökan riktas till inte har
71
Prop. 1991/92:128
Bilaga
visée au paragraphe 1 et que la personne
contre laquelle la reconnaissance ou l’exécu-
tion est demandée est domiciliée dans cet
Etat, sauf si la décision peut étre reconnue ou
exécutée au titre de toute autre régle de droit
de 1’Etat requis.
5. Si une convention visée au paragraphe 1
å laquelle sont parties 1’Etat d’origine et 1’Etat
requis détermine les conditions de reconnais-
sance et d’exécution des décisions, il est fait
application de ces conditions. Il peut, en tout
cas, étre fait application des dispositions de la
présente convention qui concernent la procé-
dure relative ä la reconnaissance et å 1’exécu-
tion des décisions.
Article 58
(Sans objet)
Article 59
La présente convention ne fait pas obstacle
ä ce qu’un Etat contractant s’engage envers un
Etat tiers, aux termes d’une convention sur la
reconnaissance et 1’exécution des jugements, ä
ne pas reconnaitre une décision rendue, no-
tamment dans un autre Etat contractant,
contre un défendeur qui avait son domicile ou
sa résidence habituelle sur le territoire de l’E-
tat tiers lorsque, dans un cas prévu par 1’article
4, la décision n'a pu étre fondée que sur une
compétence visée ä 1’article 3 deuxiéme alinéa.
Toutefois, aucun Etat contractant ne peut
s’engager envers un Etat tiers ä ne pas recon-
naitre une décision rendue dans un autre Etat
contractant par une juridiction dont la compé-
tence est fondée sur 1’existence dans cet Etat
de biens appartenant au défendeur ou sur la
saisie par le demandeur de biens qui y existent:
1. si la demande porte sur la propriété ou la
possession desdits biens, vise ä obtenir 1’auto-
risation d’en disposer ou est relative å un autre
litige les concernant,
ou
2. si les biens constituent la garantie d’une
créance qui fait 1’objet de la demande.
ing party to a convention referred to in the first
paragraph and the person against whom recog-
nition or enforcement is sought is domiciled in
that State, unless the judgment may otherwise
be recognised or enforced under any rule of
law in the State addressed.
5. Where a convention referred to in the
first paragraph to which both the State of ori-
gin and the State addressed are parties lays
down conditions for the recognition or en-
forcement of judgments, those conditions
shall apply. In any event, the provisions of this
Convention which concern the procedures for
recognition and enforcement of judgments
may be applied.
Article 58
(None)
Article 59
This Convention shall not prevent a Con-
tracting State from assuming, in a convention
on the recognition and enforcement of judg-
ments, an obligation towards a third State not
to recognise judgments given in other Con-
tracting States against defandants domiciled or
habitually resident in the third State where, in
cases provided for in Article 4, the judgment
could only be founded on a ground of jurisdic-
tion specified in the second paragraph of
Article 3.
However, a Contracting State may not as-
sume an obligation towards a third State not to
recognise a judgment given in another Con-
tracting State by a court basing its jurisdiction
on the presence within that State of property
belonging to the defendant, or the seizure by
the plaintiff of property situated there:
1. if the action is brought to assert or declare
proprietary or possessory rights in that pro-
perty, seeks to obtain authority to dispose of
it, or arises from another issue relating to such
property, or
2. if the property constitutes the security for
a debt which is the subject-matter of the ac-
tion.
72
Prop. 1991/92:128
Bilaga
tillträtt den konvention som avses i punkt 1
och den person mot vilken erkännande eller
verkställighet begärs har hemvist i den staten,
såvida inte domen likväl får erkännas eller
verkställas enligt vad som gäller i den stat som
ansökan riktas till.
5. Om det i en i punkt 1 åsyftad konvention,
som har tillträtts såväl av ursprungsstaten som
av den stat som ansökan riktas till, anges förut-
sättningar för erkännande eller verkställighet
av domar, skall dessa förutsättningar gälla.
Bestämmelserna i denna konvention om förfa-
randet vid erkännande och verkställighet kan
dock alltid tillämpas.
Artikel 58
(finns ingen)
Artikel 59
Denna konvention skall inte utgöra hinder
för en konventionsstat att i förhållande till en
tredje stat, i en konvention om erkännande
och verkställighet av domar, förplikta sig att
inte erkänna domar som har meddelats i andra
konventionsstater mot svarande som har hem-
vist eller sin vanliga vistelseort i denna tredje
stat när domen, i fall som avses i artikel 4, kun-
nat meddelas endast med stöd av en behörig-
hetsregel som anges i artikel 3, andra stycket.
En konventionsstat får dock inte i förhål-
lande till en tredje stat förplikta sig att inte er-
känna en dom som har meddelats i en annan
konventionsstat av en domstol som har grun-
dat sin behörighet på att svaranden har egen-
dom i den staten eller att käranden har erhållit
kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd i egen-
dom som finns där, om:
1. talan avser äganderätt till egendomen el-
ler rätt att inneha denna, syftar till att erhålla
rätt att förfoga över den, eller avser annan
tvist som har samband med egendomen, eller
2. egendomen utgör säkerhet för den ford-
ran som är föremål för rättegången.
73
Prop. 1991/92:128
Bilaga
TITRE VIII
DISPOSITIONS FINALES
Article 60
Peuvent étre parties å la présente conven-
tion:
a) les Etats qui, au moment de 1’ouverture
å la signature de la présente convention, sont
membres des Communautés européennes ou
de 1’Association européenne de libre-échange;
b) les Etats qui, apres 1’ouverture å la signa-
ture de la présente convention, deviennent
membres des Communautés européennes ou
de l’Association européenne de libre-échange;
c) les Etats invités å adhérer conformément
ä 1’article 62 paragraphe 1 point b).
TITLE VIII
FINAL PROVISIONS
Article 60
The following may be parties to this Con-
vention:
(a) States which, at the time of the opening
of this Convention for signature, are members
of the European Communities or of the Euro-
pean Free Trade Association;
(b) States which, after the opening of this
Convention for signature, become members of
the European Communities or of the Euro-
pean Free Trade Association;
(c) States invited to accede in accordance
with Article 62(l)(b).
Article 61
1. La présente convention est ouverte ä la
signature des Etats membres des Communau-
tés européennes ou de l’Association euro-
péenne de libre-échange.
2. La convention sera soumise ä la ratifica-
tion des Etats signataires. Les instruments de
ratification seront déposés auprés du Conseil
fédéral suisse.
3. La convention entrera en vigueur le pre-
mier jour du troisiéme mois apres la date å la-
quelle deux Etats, dont un Etat membre des
Communautés européennes et un Etat
membre de l’Association européenne de libre-
échange, auront déposé leurs instruments de
ratification.
4. A 1’égard de tout autre Etat signataire, la
convention produira ses effets le premier jour
du troisiéme mois qui suivra le dépöt de son
instrument de ratification.
Article 61
1. This Convention shall be opened for sig-
nature by the States members of the European
Communities or of the European Free Trade
Association.
2. The Convention shall be submitted for ra-
tification by the signatory States. The instru-
ments of ratification shall be deposited with
the Swiss Federal Council.
3. The Convention shall enter into force on
the first day of the third month following the
date on which two States, of which one is a
member of the European Communities and
the other a member of the European Free
Trade Association, deposit their instruments
of ratification.
4. The Convention shall take effect in rela-
tion to any other signatory State on the first
day of the third month following the deposit of
its instrument of ratification.
Article 62
1. Peuvent adhérer å la présente conven-
tion, aprés son entrée en vigueur:
a) les Etats visés ä 1’article 60 point b),
b) les autres Etats qui, sur demande d’un
Etat contractant adressée ä 1’Etat dépositaire,
auront été invités ä adhérer. L’Etat dépositaire
n’invitera 1’Etat concerné ä adhérer que s’il a
obtenu, aprés les avoir informés du contenu
Article 62
1. After entering into force this Convention
shall be open to accession by:
(a) the States referred to in Article 60(b),
(b) other States which have been invited to ac-
cede upon a request made by one of the Con-
tracting States to the depositary State. The de-
positary State shall invite the State concerned
to accede only if, after having communicated
74
Prop. 1991/92:128
Bilaga
AVDELNING VIII
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 60
Följande stater får tillträda denna konven-
tion:
a) de stater som vid den tidpunkt då kon-
ventionen öppnas för undertecknande är med-
lemmar i de Europeiska gemenskaperna eller
i Europeiska frihandelssammanslutningen;
b) de stater som efter det att konventionen
har öppnats för undertecknande blir medlem-
mar i de Europeiska gemenskaperna eller i
Europeiska frihandelssammanslutningen;
c) de stater som har inbjudits att ansluta sig
enligt artikel 62 punkt 1 b).
Artikel 61
1. Denna konvention skall vara öppen för
undertecknande av de stater som är medlem-
mar i de Europeiska gemenskaperna eller i
Europeiska frihandelssammanslutningen.
2. Konventionen skall ratificeras av de sta-
ter som har undertecknat den. Ratifikations-
instrumenten skall deponeras hos schweiziska
federala rådet.
3. Konventionen skall träda i kraft den
första dagen i den tredje kalendermånaden ef-
ter det att två stater, varav av den ena är med-
lem i de Europeiska gemenskaperna och den
andra är medlem i Europeiska frihandelssam-
manslutningen, har deponerat sina ratifika-
tionsinstrument.
4. Konventionen skall träda i kraft i förhål-
lande till varje annan signatärstat den första
dagen i den tredje kalendermånaden efter det
att denna stat har deponerat sitt ratifikations-
instrument.
Artikel 62
1. Sedan konventionen har trätt i kraft får
följande stater ansluta sig till den:
a) de stater som avses i artikel 60 b),
b) andra stater som på begäran av en kon-
ventionsstat till depositarien har inbjudits att
ansluta sig. Depositarien skall inbjuda staten i
fråga endast om den, efter att ha delgivit inne-
hållet i de underrättelser som staten avser att
75
Prop. 1991/92:128
Bilaga
des Communications que cet Etat se propose
de faire en application de 1’article 63,1’accord
unanime des Etats signataires ainsi que des
Etats contractants mentionnés ä 1’article 60
points a) et b).
2. Si un Etat adhérent souhaite apporter des
précisions au sens du protocole n° 1, des négo-
ciations seront entamées ä cet effet. Une con-
férence de négociation sera convoquée par le
Conseil fédéral suisse.
3. En ce qui concerne tout Etat adhérent, la
convention produira ses effets le premier jour
du troisiéme mois qui suivra le dépöt de l’in-
strument d’adhésion.
4. Toutefois, en ce qui concerne un Etat ad-
hérent visé au paragraphe 1 points a) ou b), la
convention ne produira d’effets que dans les
rapports entre 1’Etat adhérent et les Etats
contractants qui n’auront pas formulé d’objec-
tion ä cette adhésion avant le premier jour du
troisiéme mois qui suivra le dépöt de 1’instru-
ment d’adhésion.
Article 63
Tout Etat adhérent devra, au moment du
dépöt de son instrument d’adhésion, commu-
niquer les informations requises pour 1’appli-
cation des artides 3, 32, 37, 40, 41 et 55 de la
présente convention et fournir, le cas échéant,
les précisions fixées lors des négociations aux
fins du protocole n° 1.
Article 64
1. La présente convention est conclue pour
une durée initiale de cinq ans ä compter de son
entrée en vigueur, conformément ä 1’article 61
paragraphe 3, méme pour les Etats qui l’au-
ront ratifiée ou qui y auront adhéré ultérieure-
ment.
2. A 1’expiration de la période initiale de
cinq ans, la convention sera reconduite tacite-
ment d’année en année.
3. Des l’expiration de la période initiale de
cinq ans, tout Etat partie pourra, ä tout mo-
ment, dénoncer la convention en adressant
une notification au Conseil fédéral suisse.
4. La dénonciation prendra effet ä la fin de
1’année civile qui suivra l’expiration d’une pé-
the contents of the Communications that this
State intends to make in accordance with
Article 63, it has obtained the unanimous ag-
reement of the signatory States and the Con-
tracting States referred to in Article 60(a) and
(b).
2. If an acceding State wishes to furnish de-
tails for the purposes of Protocol No. 1, nego-
tiations shall be entered into to that end. A ne-
gotiating conference shall be convened by the
Swiss Federal Council.
3. In respect of an acceding State, the Con-
vention shall take effect on the first day of the
third month following the deposit of its instru-
ment of accession.
4. However, in respect of an acceding State
referred to in paragraph l(a) or (b), the Con-
vention shall take effect only in relations be-
tween the acceding State and the Contracting
States which have not made any objections to
the accession before the first day of the third
month following the deposit of the instrument
of accession.
Article 63
Each acceding State shall, when depositing
its instrument of accession, communicate the
information required for the application of
Artides 3,32,37,40,41 and 55 of this Conven-
tion and furnish, if need be, the details pre-
scribed during the negotiations for the pur-
poses of Protocol No 1.
Article 64
1. This Convention is concluded for an ini-
tial period of five years from the date of its
entry into force in accordance with article 61
(3), even in the case of States which ratify it or
accede to it after that date.
2. At the end of the initial five-year period,
the Convention shall be automatically re-
newed from year to year.
3. Upon the expiry of the initial five-year
period, any Contracting State may, at any
time, denounce the Convention by sending a
notification to the Swiss Federal Council.
4. The denunciation shall take effect at the
end of the calendar year following the expiry
76
Prop. 1991/92:128
Bilaga
göra enligt artikel 63, har erhållit ett enhälligt
samtycke därtill av signatärstaterna och av de
konventionsstater som avses i artikel 60 a) och
b).
2. Om en anslutande stat önskar tillfoga
uppgifter i och för Protokoll Nr 1, skall för-
handlingar äga rum. En förhandlingskonfe-
rens skall anordnas av schweiziska federala rå-
det.
3. För en anslutande stat skall konventionen
träda i kraft den första dagen i den tredje ka-
lendermånaden efter det att anslutningsinstru-
mentet deponerades.
4. I fråga om en anslutande stat som avses i
punkt 1 a) eller b) skall konventionen dock
träda i kraft endast i förhållandet mellan den
anslutande staten och de konventionsstater
som inte har gjort några invändningar mot an-
slutningen före den första dagen i den tredje
kalendermånaden efter det att anslutningsin-
strumentet deponerades.
Artikel 63
Varje anslutande stat skall vid deponeringen
av anslutningsinstrumentet lämna den infor-
mation som krävs för tillämpningen av artik-
larna 3, 32, 37, 40, 41 och 55 i denna konven-
tion och skall, i förekommande fall, lämna de
uppgifter som har föreskrivits under förhand-
lingar i och för Protokoll Nr 1.
Artikel 64
1. Denna konvention gäller för en inledande
period av fem år räknat från ikraftträdandet
enligt artikel 61 punkt 3 och detta även i för-
hållande till stater som ratificerar eller anslu-
ter sig till konventionen efter detta datum.
2. Vid utgången av den inledande femårspe-
rioden skall konventionen anses förlängd med
ett år i sänder.
3. Vid utgången av den inledande femårspe-
rioden får varje konventionsstat, när som
helst, säga upp konventionen genom en under-
rättelse till schweiziska federala rådet.
4. Uppsägningen skall träda i kraft vid ut-
gången av det kalenderår som följer närmast
77
Prop. 1991/92:128
Bilaga
riode de six mois ä compter de la date de ré-
ception de la notification de la dénonciation
par le Conseil fédéral suisse.
Article 65
Sont annexés ä la présente convention:
- un protocole n° 1, relatif ä certaines pro-
blémes de compétence, de procédure et d’exé-
cution;
- un protocole n° 2, sur 1’interprétation uni-
forme de la convention;
- un protocole n° 3, concernant 1’applica-
tion de 1’article 57.
Ces protocoles font partie intégrante de la
convention.
Article 66
Chaque Etat contractant peut demander la
révision de la présente convention. A cet effet,
le Conseil fédéral suisse convoque une confé-
rence de révision dans un délai de six mois ä
compter de la demande de révision.
Article 67
Le Conseil fédéral suisse notifiera aux Etats
qui auront été représentés ä la conférence dip-
lomatique de Lugano et aux Etats qui auront
ultérieurement adhéré ä la convention:
a) le dépöt de tout instrument de ratification
ou d’adhésion,
b) les dates d’entrée en vigueur de la pré-
sente convention pour les Etats contractants,
c) les dénonciations regues conformément ä I
1’article 64,
d) toute déclaration regue en application de
1’article I bis du protocole n° 1,
e) toute déclaration regue en application de
1’article I ter du protocole n° 1,
f) les déclarations regues en application de
1’article IV du protocole n°l,
g) les Communications faites en application
de 1’article VI du protocole n° 1.
Article 68
La présente convention rédigée en un exem-
plaire unique en langues allemande, anglaise,
of a period of six months from the date of re-
ceipt by the Swiss Federal Council of the noti-
fication of denunciation.
Article 65
The following are annexed to this Conven-
tion:
— a Protocol No. 1, on certain questions of
jurisdiction, procedure and enforcement,
— a Protocol No. 2, on the uniform interpre-
tation of the Convention,
— a Protocol No. 3, on the application of
Article 57.
These Protocols shall form an integral part of
the Convention.
Article 66
Any Contracting State may request the revi-
sion of this Convention. To that end, the Swiss
Federal Council shall issue invitations to a re-
vision conference within a period of six
months from the date of the request for revi-
sion.
Article 67
The Swiss Federal Council shall notify the
States represented at the Diplomatic Confe-
rence of Lugano and the States who have later
acceded to the Convention of:
(a) the deposit of each instrument of ratifi-
cation or accession,
(b) the dates of entry into force of this Con-
vention in respect of the Contracting States,
(c) any denunciation received pursuant to
Article 64,
(d) any déclaration received pursuant to Ar-
ticle Ia of Protocol No.l,
(e) any déclaration received pursuant to Ar-
ticle Ib of Protocol No. 1,
(f) any déclaration received pursuant to Ar-
ticle IV of Protocol No. 1,
(g) any communication made pursuant to
Article VI of Protocol No. 1.
Article 68
This Convention, drawn up in a single origi-
nal in the Danish, Dutch, English, Finnish,
78
Prop. 1991/92:128
Bilaga
efter en period av sex månader räknat från det
att schweiziska federala rådet har mottagit un-
derrättelsen om uppsägning.
Artikel 65
Följande är fogat till konventionen:
— ett Protokoll Nr 1 angående vissa frågor
om behörighet, förfarande och verkställighet,
— ett Protokoll Nr 2 om en enhetlig tolkning
av konventionen,
— ett Protokoll Nr 3 om tillämpningen av ar-
tikel 57.
Dessa protokoll utgör en integrerad del av
konventionen.
Artikel 66
Varje konventionsstat får begära revidering
av konventionen. För detta ändamål skall
schweiziska federala rådet sammankalla en re-
videringskonferens inom sex månader från
den dag då revidering begärdes.
Artikel 67
Schweiziska federala rådet skall underrätta
de stater som deltog i diplomatkonferensen i
Lugano och stater som därefter har anslutit sig
till konventionen om:
a) deponeringen av ratifikations- eller an-
slutningsinstrument,
b) dagen för ikraftträdandet av konventio-
nen i förhållande till konventionsstaterna,
c) uppsägningar som har mottagits enligt ar-
tikel 64,
d) förklaringar som har mottagits enligt arti-
kel Ia i Protokoll Nr 1,
e) förklaringar som har mottagits enligt arti-
kel Ib i Protokoll Nr 1,
f) förklaringar som har mottagits enligt arti-
kel IV i Protokoll Nr 1,
g) underrättelser gjorda enligt artikel VI i
Protokoll Nr 1.
Artikel 68
Denna konvention, som har upprättats i ett
enda originalexemplar på danska, engelska,
79
Prop. 1991/92:128
Bilaga
danoise, espagnole, finnoise, frangaise,
grecque, irlandaise, islandaise, italienne,
néerlandaise, norvégienne, portugaise et sué-
doise, les quatorze textes faisant également
foi, sera déposée dans les archives du Conseil
fédéral suisse, qui en remettra une copie certi-
fiée conforme ä chacun des gouvernements
des Etats qui auront été représentés å la confé-
rence diplomatique de Lugano et ä chaque
Etat adhérent.
French, German, Greek, Icelandic, Irish, Ita-
lian, Norwegian, Portuguese, Spanish and
Swedish languages, all fourteen texts being
equally authentic, shall be deposited in the
archives of the Swiss Federal Council. The
Swiss Federal Council shall transmit a certified
copy to the Government of each State repre-
sented at the Diplomatic Conference of Lu-
gano and to the Government of each acceding
State.
PROTOCOLE N°1
RELATIF A CERTAINS PROBLEMES
DE COMPETENCE, DE PROCEDURE ET
D’EXECUTION
LES HAUTES PARTIES CONTRACTAN-
TES SONT CONVENUES DES DISPOSI-
TIONS SUIVANTES, QUI SONT AN-
NEXEES A LA CONVENTION:
Article I
Toute personne domiciliée au Luxembourg,
attraite devant un tribunal d’un autre Etat
contractant en application de 1’article 5 point
1, peut décliner la compétence de ce tribunal.
Ce tribunal se déclare d’office incompétent si
le défendeur ne comparait pas.
Toute convention attributive de juridiction
au sens de 1’article 17 ne produit ses effets å
1’égard d’une personne domiciliée au Luxem-
bourg que si celle-ci l’a expressément et spé-
cialement acceptée.
Article I bis
1. La Confédération suisse se réserve le
droit de déclarer au moment du dépöt de
1’instrument de ratification qu’un jugement re-
ndu dans un autre Etat contractant n’est pas
reconnu ni exécuté en Suisse lorsque les condi-
tions suivantes sont réunies:
a) la compétence du tribunal qui a prononcé
la décision est fondée uniquement sur 1’article
5 point 1 de la présente Convention;
b) le défendeur avait son domicile en Suisse
au moment de 1’introduction de 1’instance; aux
fins du présent article, une société ou per-
PROTOCOL No. 1
ON CERTAIN QUESTIONS OF
JURISDICTION,
PROCEDURE AND ENFORCEMENT
THE HIGHT CONTRACTING PARTIES
HAVE AGREED UPON THE FOLLO-
WING PROVISIONS, WHICH SHALL BE
ANNEXED TO THE CONVENTION:
Article I
Any person domiciled in Luxembourg who
is sued in a court of another Contracting State
pursuant to Article 5 (1) may refuse to submit
to the jurisdiction of that court. If the defen-
dant does not enter an appearance the court
shall declare of its own motion that it has no
jurisdiction.
An agreement conferring jurisdiction, with-
in the meaning of Article 17, shall be valid with
respect to a person domiciled in Luxembourg
only if that person has expressly and specifi-
cally so agreed.
Article Ia
1. Switzerland reserves the right to declare,
at the time of depositing its instrument of rati-
fication, that a judgment given in another
Contracting State shall be neither recognised
nor enforced in Switzerland if the following
conditions are met:
(a) the jurisdiction of the court which has gi-
ven the judgment is based only on Article 5(1)
of this Convention, and
(b) the defendant was domiciled in Switzer-
land at the time of the introduction of the pro-
ceedings; for the purposes of this Article, a
80
Prop. 1991/92:128
Bilaga
finska, franska, grekiska, holländska, ir-
ländska, isländska, italienska, norska, portu-
gisiska, spanska, svenska och tyska språken,
vilka alla äger lika giltighet, skall deponeras i
schweiziska federala rådets arkiv. Schweiziska
federala rådet skall översända en bestyrkt ko-
pia av konventionen till regeringen i varje stat
som deltog i diplomatkonferensen i Lugano
och till regeringarna i anslutande stater.
PROTOKOLL NR 1
ANGÅENDE VISSA FRÅGOR OM
DOMSTOLS BEHÖRIGHET, FÖRFA-
RANDE OCH VERKSTÄLLIGHET
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PAR-
TERNA HAR KOMMIT ÖVERENS OM
FÖLJANDE BESTÄMMELSER, VILKA
SKALL FOGAS TILL KONVENTIONEN.
Artikel I
Om talan väcks mot en person som har hem-
vist i Luxemburg vid en domstol i en annan
konventionsstat med stöd av artikel 5 punkt 1,
får denne göra invändning om domstolens be-
hörighet. Om svaranden inte går i svaromål
skall domstolen självmant förklara sig obehö-
rig-
Ett avtal om domstols behörighet som avses
i artikel 17 gäller mot en person som har hem-
vist i Luxemburg endast om denne uttryckli-
gen och särskilt har godkänt avtalet.
Artikel Ia
1. Schweiz förbehåller sig rätten att i sam-
band med deponeringen av sitt ratifikations-
instrument förklara att en dom som har med-
delats i en annan konventionsstat varken skall
erkännas eller verkställas i Schweiz om föl-
jande villkor är uppfyllda:
a) domstolen i ursprungsstaten har uteslu-
tande grundat sin behörighet på artikel 5
punkt 1 i denna konvention, och
b) svaranden hade hemvist i Schweiz vid tid-
punkten för talans väckande; vid tillämp-
ningen av denna artikel skall ett bolag eller en
6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
Prop. 1991/92:128
Bilaga
sonne morale est considérée comme domici-
liée en Suisse lorsqu’elle a son siége statutaire
et le centre effectif de ses activités en Suisse;
c) le défendeur s’oppose å la reconnaissance
ou å 1’exécution du jugement en Suisse, pour
autant qu’il n’ait pas renoncé å se prévaloir de
la déclaration prévue par le présent para-
graphe.
2. Cette réserve ne s’appliquera pas dans la
mesure ou, au moment ou la reconnaissance
ou 1’exécution est demandée, une dérogation
aura été apportée ä 1’article 59 de la constitu-
tion fédérale suisse. Le gouvernement suisse
communiquera de te lies dérogations aux Etats
signataires et adhérents.
3. Cette réserve cessera de produire ses ef-
fets le 31 décembre 1999. Elle peut étre levée
ä tout moment.
company or other legal person is considered to
be domiciled in Switzerland if it has its regis-
tered seat and the effective centre of activities
in Switzerland, and
(c) the defendant raises an objection to the
recognition or enforcement of the judgment in
Switzerland, provided that he has not waived
the benefit of the déclaration foreseen under
this paragraph.
2. This reservation shall not apply to the ex-
tent that at the time recognition or enforce-
ment is sought a dérogation has been granted
from Article 59 of the Swiss Federal Constitu-
tion. The Swiss Government shall communi-
cate such dérogations to the signatory State
and the acceding States.
3. This reservation shall cease to have effect
on 31 December 1999. It may be withdrawn at
any time.
Article 1 ter
Tout Etat contractant pourra, par déclara-
tion faite au moment de la signature ou du dé-
pöt de son instrument de ratification ou d’ad-
hésion, se réserver le droit, nonobstant l’ar-
ticle 28, de ne pas reconnaitre ni exécuter les
décisions rendues dans les autres Etats parties
lorsque la compétence de la juridiction d’ori-
gine est fondée, en application de 1'article 16
point 1 b), sur le seul domicile du défendeur
dans 1’Etat d’origine alors que 1’immeuble est
situé sur le territoire de 1’Etat qui a formulé la
réserve.
Article ll
Sans préjudice de dispositions nationales
plus favorables, les personnes domiciliées
dans un Etat contractant et poursuivies pour
une infraction involontaire devant les juridic-
tions répressives d’un autre Etat contractant
dont elles ne sont pas les nationaux peuvent se
faire défendre par les personnes habilitées å
cette fin, méme si elles ne comparaissent pas
personnellement.
Toutefois, la juridiction saisie peut ordon-
ner la comparution personelle; si celle-ci n'a
pas eu lieu, la décision rendue sur 1’action ci-
vile sans que la personne en cause ait eu la pos-
Article Ib
Any Contracting State may, by déclaration
made at the time of signing or of deposit of its
instrument of ratification or of accession, re-
serve the right, notwithstanding the provisions
of Article 28, not to recognise and enforce
judgments given in the other Contracting
States if the jurisdiction of the court of the
State of origin is based, pursuant to Article
16(l)(b), exclusively on the domicile of the de-
fendant in the State of origin, and the property
is situated in the territory of the State which
entered the reservation.
Article ll
Without prejudice to any more favourable
provisions of national laws, persons domiciled
in a Contracting State who are being prosecu-
ted in the criminal courts of another Contract-
ing State of which they are not nationals for an
offence which was not intentionally committed
may be defended by persons qualified to do so,
even if they do not appear in person.
However, the court seised of the matter may
order appearance in person; in the case of fai-
lure to appear, a judgment given in the civil ac-
tion without the person concerned having had
82
Prop. 1991/92:128
Bilaga
annan juridisk person anses ha hemvist i
Schweiz om dess registrerade säte är i Schweiz
och dess huvudsakliga verksamhet bedrivs där,
och
c) svaranden motsätter sig att domen er-
känns eller verkställs i Schweiz förutsatt att
han inte har avstått från förmånen av förkla-
ringen som avses i denna artikel.
2. Denna reservation skall inte tillämpas i
den mån en avvikelse från artikel 59 i den
schweiziska federala konstitutionen har med-
givits vid den tidpunkt då erkännande eller
verkställighet begärs. Den schweiziska rege-
ringen skall underrätta alla signatärstater och
anslutande stater om sådana avvikelser.
3. Denna reservation skall upphöra att gälla
den 31 december 1999. Den kan återtas när
som helst.
Artikel Ib
Varje konventionsstat får genom en förkla-
ring gjord vid tidpunkten för undertecknandet
eller deponeringen av ratifikations- eller an-
slutningsinstrumentet, utan hinder av bestäm-
melserna i artikel 28, förbehålla sig rätten att
inte erkänna och verkställa domar som har
meddelats i andra konventionsstater om dom-
stolens behörighet i ursprungsstaten, i enlighet
med artikel 16 punkt 1 b), uteslutande har
grundats på svarandens hemvist i ursprungs-
staten och egendomen är belägen i den stat
som har gjort reservationen.
Artikel II
Med förbehåll för mer fördelaktiga natio-
nella föreskrifter, får den som har hemvist i en
konventionsstat och är åtalad för ett icke upp-
såtligt brott vid en brottmålsdomstol i en an-
nan konventionsstat i vilken han inte är med-
borgare försvaras av en därtill behörig person,
även om han inte inställer sig personligen.
Den domstol som handlägger målet får dock
föreskriva personlig inställelse; om en sådan
föreskrift inte har efterkommits behöver en
dom som har meddelats rörande ett civilrätts-
83
Prop. 1991/92:128
Bilaga
sibilité de se faire défendre pourra ne pas étre
reconnue ni exécutée dans les autres Etats
contractants.
the opportunity to arrange for his defence
need not be recognised or enforced in the
other Contracting States.
Article III
Aucun impöt, droit ou taxe, proportionnel
ä la valeur du litige, n’est pergu dans 1’Etat re-
quis ä 1’occasion de la procédure tendant å
1’octroi de la formule exécutoire.
Arcticle III
In proceedings for the issue of an order for
enforcement, no charge, duty or fee calculated
by reference to the value of the matter in issue
may be levied in the State in which enforce-
ment is sought.
Article IV
Les actes judiciaires et extra-judiciaires
dressés sur le territoire d’un Etat contractant
et qui doivent étre notifiés ou signifiés ä des
personnes se trouvant sur le territoire d’un
autre Etat contractant sont transmis selon les
modes prévus par les conventions ou accords
conclus entre les Etats contractants.
Sauf si 1’Etat de destination s’y oppose par
déclaration faite au Conseil fédéral suisse, ces
actes peuvent aussi étre envoyés directement
par les officiers ministériels de 1’Etat ou les
actes sont dressés aux officiers ministériels de
1’Etat sur le territoire duquel se trouve le desti-
nataire de 1’acte. Dans ce cas, 1’officier minis-
tériel de 1’Etat d’origine transmet une copie de
1’acte ä l’officier ministériel de 1’Etat requis,
qui est compétent pour la remettre au destina-
taire. Cette remise est faite dans les formes
prévues par la loi de 1’Etat requis. Elle est
constatée par une attestation envoyée directe-
ment å l’officier ministériel de 1’Etat d’origine.
Article IV
Judicial and extrajudicial documents drawn
up in one Contracting State which have to be
served on persons in another Contracting
State shall be transmitted in accordance with
the procedures laid down in the conventions
and agreements concluded between the Con-
tracting States.
Unless the State in which service is to take
place objects by déclaration to the Swiss Fede-
ral Council, such documents may also be sent
by the appropriate public officers of the State
in which the document has been drawn up di-
rectly to the appropriate public officers of the
State in which the addressee is to be found. In
this case the officer of the State of origin shall
send a copy of the document to the officer of
the State applied to who is competent to for-
ward it to the addressee. The document shall
be forwarded in the manner specified by the
law of the State applied to. The forwarding
shall be recorded by a certificate sent directly
to the officer of the State of origin.
Article V
La compétence judiciaire prévue ä 1’article
6 point 2 et ä 1’article 10, pour la demande en
garantie ou la demande en intervention, ne
peut étre invoquée dans la République fédé-
rale d’Allemagne, en Espagne, en Autriche ni
en Suisse. Toute personne domiciliée sur le
territoire d’un autre Etat contractant peut étre
appelée devant les tribunaux de:
— la République fédérale d’Allemagne, en
application des artides 68 et 72, 73 et 74 du
code de procédure civile concernant la litis de-
nuntiatio;
Article V
The jurisdiction specified in Artides 6(2)
and 10 in actions on a warranty or guarantee
or in any other third party proceedings may
not be resorted to in the Federal Republic of
Germany, in Spain, in Austria and in Switzer-
land. Any person domiciled in another Con-
tracting State may be sued in the courts:
— of the Federal Republic of Germany, pur-
suant to Artides 68, 72, 73 and 74 of the code
of civil procedure (Zivilprozessordnung) con-
cerning third-party notices;
84
Prop. 1991/92:128
Bilaga
ligt anspråk mot någon som inte har haft till-
fälle att svara i målet varken erkännas eller
verkställas i andra konventionsstater.
Artikel III
Ingen avgift eller skatt som är beräknad ef-
ter tvisteföremålets värde får tas ut i verkstäl-
lighetsstaten vid det förfarande som syftar till
förordnande om verkställighet.
Artikel IV
Domstolshandlingar och andra handlingar
som har upprättats i en konventionsstat och
som skall delges någon i en annan konven-
tionsstat skall översändas i enlighet med de
konventioner och avtal som gäller mellan kon-
ventionsstaterna.
Såvida inte den stat där delgivning skall äga
rum genom en förklaring till schweiziska fede-
rala rådet motsätter sig detta, kan sådana
handlingar också sändas från tjänsteman i den
stat där handlingen har upprättats direkt till
tjänsteman i den stat där mottagaren befinner
sig. I sådant fall skall tjänstemannen i ur-
sprungsstaten sända en kopia av handlingen
till den tjänsteman i mottagarstaten som är be-
hörig att delge den med mottagaren. Hand-
lingen skall delges på det sätt som föreskrivs i
mottagarstatens lag. Delgivningen skall be-
kräftas genom ett intyg som sänds direkt till
tjänstemannen i ursprungsstaten.
Artikel V
Den grund för behörighet som anges i arti-
kel 6 punkt 2 och i artikel 10 rörande åter-
gångskrav eller annat liknande får inte åbero-
pas i Förbundsrepubliken Tyskland, Spanien,
Österrike eller Schweiz. Mot den som har
hemvist i en annan konventionsstat får talan
väckas vid domstolarna:
— i Förbundsrepubliken Tyskland, enligt ar-
tiklarna 68, 72, 73 och 74 i civilprocesslagen
(Zivilprozessordnung) angående litisdenun-
tiation;
85
Prop. 1991/92:128
Bilaga
- 1’Espagne, en application de 1’article 1482
du code civil;
- 1’Autriche, conformément ä 1’article 21
du Code de procédure civile (Zivilprozessord-
nung) concernant la litis denuntiatio;
- la Suisse, en application des dispositions
appropriées concernant la litis denuntiatio des
codes de procédure civile cantonaux.
Les décisions rendues dans les autres Etats
contractants en vertu de 1’article 6 point 2 et de
1’article 10 sont reconnues et exécutées dans la
République fédérale d’Allemagne, en
Espagne, en Autriche et en Suisse, conformé-
ment au titre III. Les effets produits ä 1’égard
des tiers, en application de 1’alinéa précédent,
par des jugements rendus dans ces Etats sont
également reconnus dans les autres Etats cont-
ractants.
— of Spain, pursuant to Article 1482 of the
civil code;
— of Austria, pursuant to Article 21 of the
code of civil procedure (Zivilprozessordnung)
concerning third-party notices;
— of Switzerland, pursuant to the appro-
priate provisions concerning third-party noti-
ces of the cantonal codes of civil procedure.
Judgments given in the other Contracting
States by virtue of Article 6(2) or Article 10
shall be recognized and enforced in the Fede-
ral Republic of Germany, in Spain, in Austria
and in Switzerland in accordance with
Title III. Any effects which judgments given in
these States may have on third parties by ap-
plication of the provisions in the preceding pa-
ragraph shall also be recognized in the other
Contracting States.
Article V bis
En matiére d’obligation alimentaire, les
termes ”juge”, ”tribunal” et ”juridiction”
comprennent les autorités administratives da-
noises, islandaises et norvégiennes.
En matiére civile et commerciale, les termes
”juge”, ”tribunal” et ”juridiction” compren-
nent le ulosotonhaltija/överexekutor finlan-
dais.
Article Va
In matters relating to maintenance, the ex-
pression “court” includes the Danish, Icelan-
dic and Norwegian administrative authorities.
In civil and commercial matters, the expres-
sion “court” includes the Finnish ulosotonhal-
tija/överexekutor.
Article V ter
Dans les litiges entre le capitaine et un
membre de 1’équipage d’un navire de mer im-
matriculé au Danemark, en Gréce, en Irlande,
en Islande, en Norvége, au Portugal ou en
Suéde, relatifs aux rémunérations ou aux aut-
res conditions de service, les juridictions d’un
Etat contractant doivent controler si 1’agent
diplomatique ou consulaire dont reléve le na-
vire a été informé du litige. Elles doivent sur-
seoir å statuer aussi longtemps que cet agent
n’a pas été informé. Elles doivent, méme d’of-
fice, se dessaisir si cet agent, dument informé,
a exercé les attributions que lui reconnait en la
matiére une convention consulaire ou, ä dé-
faut d’une telle convention, a soulevé des
objections sur la compétence dans le délai im-
parti.
Article Vb
In proceedings involving a dispute between
the master and a member of the crew of a sea-
going ship registered in Denmark, in Greece,
in Ireland, in Iceland, in Norway, in Portugal
or in Sweden concerning rémunération or ot-
her conditions of service, a court in a Contract-
ing State shall establish whether the diploma-
tic or consular officer responsible for the ship
has been notified of the dispute. It shall stay
the proceedings so long as he has not been no-
tified. It shall of its own motion decline juris-
diction if the officer, having been duly noti-
fied, has exercised the powers accorded to him
in the matter by a consular convention, or in
the absence of such a convention has, within
the time allowed, raised any objection to the
exercise of such jurisdiction.
86
Prop. 1991/92:128
Bilaga
— i Spanien, enligt artikel 1482 i civillagen;
— i Österrike, enligt artikel 21 i civilprocess-
lagen (Zivilprozessordnung) angående litisde-
nuntation;
— i Schweiz, enligt de bestämmelser som är
tillämpliga på litisdenuntiation i de kantonala
civilprocesslagarna.
Domar som har meddelats i andra konven-
tionsstater med stöd av artikel 6 punkt 2 eller
artikel 10 skall erkännas och verkställas i För-
bundsrepubliken Tyskland, i Spanien, i Öster-
rike och i Schweiz i enlighet med avdelning III.
De rättsverkningar som domar meddelade i
dessa stater kan ha för tredje man genom till-
lämpningen av bestämmelserna i det före-
gående stycket skall också erkännas i de andra
konventionsstaterna.
Artikel Va
I mål om underhållsbidrag avses med ut-
trycket domstol också de danska, isländska
och norska administrativa myndigheterna.
På privaträttens område avses med ut-
trycket domstol också finsk överexekutor.
Artikel Vb
I tvist mellan befälhavare och någon i be-
sättningen på ett havsgående fartyg som är re-
gistrerat i Danmark, Grekland, Irland, Island,
Norge, Portugal eller Sverige om lön eller
andra anställningsvillkor, skall domstol i an-
nan konventionsstat undersöka om den diplo-
matiska eller konsulära tjänsteman som är an-
svarig för fartyget har blivit underrättad om
tvisten. Domstolen skall låta avgörandet av
målet anstå så länge underrättelse inte har
skett. Den skall självmant förklara sig obehö-
rig om tjänstemannen, vederbörligen under-
rättad, har utövat sina befogenheter i saken
enligt en konsulär konvention eller, i avsaknad
av en sådan konvention, inom den utsatta ti-
den har gjort invändning om domstolens behö-
righet i tvisten.
87
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Article V quater
(Sans objet)
Article Vc
(None)
Article V quinquies
Sans préjudice de la compétence de 1’Office
européen des brevets selon la convention sur
la délivrance de brevets européens, signée ä
Munich le 5 octobre 1973, les juridictions de
chaque Etat contractant sont seules compéten-
tes, sans considération de domicile, en matiére
d’inscription ou de validité d’un brevet euro-
péen délivré pour cet Etat et qui n’est pas un
brevet communautaire en application des dis-
positions de 1’article 86 de la conventtion rela-
tive au brevet européen pour le marché com-
mun, signée å Luxembourg le 15 décembre
1975.
Article VI
Les Etats contractants communiqueront ou
Conseil fédéral suisse les textes de leurs dispo-
sitions législatives qui modifieraient soit les ar-
tides de leurs lois qui sont mentionnés dans la
convention, soit les juridictions qui sont désig-
nées au titre III section 2.
Article Vd
Without prejudice to the jurisdiction of the
European Patent Office under the Convention
on the grant of European paténs, signed at
Munich on 5 October 1973, the courts of each
Contracting State shall have exclusive jurisdic-
tion, regardless of domicile, in proceedings
concerned with the registration or validity of
any European patent granted for that State
which is not a Community patent by virtue of
the provision of Article 86 of the Convention
for the European patent for the common mar-
ket, signed at Luxembourg on 15 December
1975.
Article VI
The Contracting States shall communicate
to the Swiss Federal Council the text of any
provisions of their laws which amend either
those provisions of their laws mentioned in the
Convention or the lists of courts specified in
Section2 of Title III.
PROTOCOLE N° 2
SUR L’INTERPRETATION UNIFORME
DE LA CONVENTION
PREAMBULE
LES HAUTES PARTIES CONTRACTAN-
TES,
VU 1’article 65 de la présente convention,
CONSIDERANT le lien substantiel qui ex-
iste entre cette convention et la convention de
Bruxelles,
CONSIDERANT que la Cour de justice des
Communautés européennes a été reconnue
compétente par le protocole du 3 juin 1971
pour statuer sur 1’interprétation des disposi-
tions de la convention de Bruxelles,
EN PLEINE CONNAISSANCE des déci-
sions rendues par la Cour de justice des Com-
munautés européennes sur l’interprétation de
la convention de Bruxelles jusqu’au moment
de la signature de la présente convention,
PROTOCOL No. 2
ON THE UNIFORM INTERPRETA-
TION OF THE CONVENTION
PREAMBLE
THE HIGH CONTRACTING PARTIES,
HAVING REGARD to Article 65 of this
Convention,
CONSIDERING the substantial link be-
tween this Convention and the Brussels Con-
vention,
CONSIDERING that the Court of Justice
of the European Communities by virtue of the
Protocol of 3 June 1971 has jurisdiction to give
rulings on the interpretation of the provisions
of the Brussels Convention,
BEING AWARE of the rulings delivered by
the Court of Justice of the European Commu-
nities on the interpretation of the Brussels
Convention up to the time of signature of this
Convention,
88
Prop. 1991/92:128
Bilaga
Artikel Vc
(finns ingen)
Artikel Vd
Med förbehåll för den behörighet som det
europeiska patentverket har enligt den euro-
peiska patentkonventionen undertecknad i
Miinchen den 5 oktober 1973, skall domsto-
larna i varje konventionsstat, oberoende av
hemvist, ha exklusiv behörighet vid talan som
angår registreringen eller giltigheten av ett
europeiskt patent som har meddelats för den
staten och som inte är ett EG-patent enligt ar-
tikel 86 i konventionen om europeiska patent
för den gemensamma marknaden, underteck-
nad i Luxemburg den 15 december 1975.
Artikel VI
Konventionsstaterna skall till schweiziska
federala rådet översända sådana lagtexter som
innebär ändringar antingen i de bestämmelser
vartill hänvisas i denna konvention eller i för-
teckningarna över domstolar som anges i av-
delning III, avsnitt 2 i konventionen.
PROTOKOLL NR 2
OM EN ENHETLIG TOLKNING AV
KONVENTIONEN
PREAMBEL
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PAR-
TERNA,
MED HÄNSYN TILL artikel 65 i denna
konvention,
I BETRAKTANDE AV den väsentliga an-
knytningen mellan denna konvention och
Brysselkonventionen,
I BETRAKTANDE att Gemenskapsdom-
stolen enligt protokollet den 3 juni 1971 är be-
hörig att avgöra frågor om tolkningen av be-
stämmelserna i Brysselkonventionen,
MEDVETNA OM Gemenskapsdomsto-
lens avgöranden såvitt gäller tolkningen av
Brysselkonventionen intill tidpunkten för un-
dertecknandet av denna konvention.
89
Prop. 1991/92:128
Bilaga
CONSIDERANT que les négociations qui
ont conduit ä la conclusion de cette convention
ont été fondées sur la convention de Bruxelles
ä la lumiére de ces décisions,
SOUCIEUSES, dans le plein respect de
1’indépendance des tribunaux, d’empécher des
interprétations divergentes et de parvenir ä
une interprétation aussi uniforme que pos-
sible, d’une part, des dispositions de la pré-
sente convention ainsi que, d’autre part, de
ces dispositions et de celles de la convention de
Bruxelles qui sont reproduites en substance
dans cette convention,
SONT CONVENUES DE CE QUI SUIT:
CONSIDERING that the negotiations
which led to the conclusion of the Convention
were based on the Brussels Convention in the
light of these rulings,
DESIRING to prevent, in full deference to
the independence of the courts, divergent
interpretations and to arrive at as uniform an
interpretation as possible of the provisions of
the Convention, and of these provisions and
those of the Brussels Convention which are
substantially reproduced in this Convention,
HAVE AGREED AS FOLLOWS:
Article 1
Les tribunaux de chaque Etat contractant
tiennent dument compte, lors de 1’application
et de 1’interprétation des dispositions de la
présente convention, des principes définis par
toute décision pertinente rendue par des tribu-
naux des autres Etats contractants concernant
des dispositions de ladite convention.
Article 1
The courts of each Contracting State shall,
when applying and interpreting the provisions
of the Convention, pay due account to the
principles laid down by any relevant décision
delivered by courts of the other Contracting
States concerning provisions of this Conven-
tion.
Article 2
1. Les parties contractantes conviennent de
mettre en place un systéme d’échange d’infor-
mations concernant les décisions rendues en
application de la présente convention ainsi que
les décisions pertinentes rendues en applica-
tion de la convention de Bruxelles. Ce systéme
comprend:
— la transmission ä un organisme central
par les autorités compétentes des décisions
rendues par des tribunaux de derniére instance
et par la Cour de justice des Communautés
européennes ainsi que d’autres décisions parti-
culiérement importantes passées en force de
chose jugée et rendues en application de la
présente convention ou de la convention de
Bruxelles;
— la classification de ces décisions par l’or-
ganisme central, y compris, dans la mesure né-
cessaire, 1’établissement et la publication de
traductions et de résumés;
— la communication par 1’organisme central
du matériel documentaire aux autorités natio-
nales compétentes de tous les Etats signataires
Article 2
1. The Contracting Parties agree to set up a
system of exchange of information concerning
judgments delivered pursuant to this Conven-
tion as well as relevant judgments under the
Brussels Convention. This system shall com-
prise:
— transmission to a central body by the
competent authorities of judgments delivered
by courts of last instance and the Court of Jus-
tice of the European Communities as well as
judgments of particular importance which
have become final and have been delivered
pursuant to this Convention or the Brussels
Convention;
— classification of these judgments by the
central body including, as far as necessary, the
drawing up and publication of translations and
abstracts;
— communication by the central body of the
relevant documents to the competent national
authorities of all signatories and acceding
90
Prop. 1991/92:128
Bilaga
I BETRAKTANDE AV att de förhand-
lingar som ledde till konventionen baserade
sig på Brysselkonventionen i belysning av
dessa avgöranden,
I STRÄVAN ATT, med respekt för domsto-
larnas självständighet, förhindra en avvikande
tolkning och uppnå en så enhetlig tolkning
som möjligt av konventionens bestämmelser
och av dessa bestämmelser och de bestämmel-
ser i Brysselkonventionen som i allt väsentligt
har återgivits i denna konvention,
HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖL-
JANDE.
Artikel 1
Konventionsstaternas domstolar skall, när
bestämmelserna i denna konvention tillämpas
och tolkas, ta tillbörlig hänsyn till de principer
som har fastställts i relevanta avgöranden från
övriga konventionsstaters domstolar i fråga
om bestämmelserna i denna konvention.
Artikel 2
1. De fördragsslutande parterna är överens
om att inrätta ett system för informationsut-
byte rörande domar som har meddelats enligt
denna konvention liksom relevanta domar
som har meddelats enligt Brysselkonventio-
nen. Detta system skall innebära följande:
— behöriga myndigheter tillställer en cen-
tral myndighet domar som har meddelats i
sista instans och av domstolen för de Euro-
peiska gemenskaperna, liksom domar av sär-
skild betydelse som har vunnit laga kraft, och
har meddelats med tillämpning av denna kon-
ventionen eller Brysselkonventionen;
— den centrala myndigheten klassificerar
dessa domar och utarbetar och publicerar, i
den mån det behövs, översättningar och sam-
mandrag;
— den centrala myndigheten översänder de
relevanta handlingarna till behöriga nationella
myndigheter i alla signatärstater och anslu-
91
Prop. 1991/92:128
Bilaga
et adhérents ä la présente convention ainsi
qu’å la Commission des Communautés euro-
péennes.
2. Uorganisme central est le greffier de la
Cour de justice des Communautés euro-
péennes.
Article 3
1. Il est institué un comité permanent aux
fins du présent protocole.
2. Le comité est composé de représentants
désignés par chaque Etat signataire et adhé-
rent.
3. Les Communautés européennes (Com-
mission, Cour de justice et Secrétariat général
du Conseil) et 1’Association européenne de
libre-échange peuvent participer aux réunions
ä titre d’observateurs.
States to the Convention and to the Commis-
sion of the European Communities.
2. The central body is the Registrar of the
Court of Justice of the European Communi-
ties.
Article 3
1. A Standing Committee shall be set up for
the purposes of this Protocol.
2. The Committee shall be composed of re-
presentatives appointed by each signatory and
acceding State.
3. The European Communities (Commis-
sion, Court of Justice and General Secretariat
of the Council) and the European Free Trade
Association may attend the meetings as obser-
vers.
Article 4
1. A la demande d’une partie contractante,
le dépositaire de la présente convention con-
voque des réunions du comité pour procéder ä
des échanges de vues sur le fonctionnement de
la convention et en particulier sur
— le développement de la jurisprudence
communiquée conformément ä 1’article 2 pa-
ragraphe 1 premier tiret,
— 1’application de 1’article 57 de cette con-
vention.
2. Le comité, ä la lumiére de ces échanges
de vues, peut également examiner 1’opportu-
nité que soit entreprise une révision de la pré-
sente convention sur des points particuliers et
faire des recommendations.
Article 4
1. At the request of a Contracting Party, the
depositary of the Convention shall convene
meetings of the Committee for the purpose of
exchanging views on the functioning of the
Convention and in particular on
— the development of the case-law as com-
municated under the first paragraph first in-
dent of Article 2,
— the application of Article 57 of the Con-
vention.
2. The Committee, in the light of these ex-
changes, may also examine the appropriate-
ness of starting on particular topics a revision
of the Convention and make recommenda-
tions.
PROTOCOLE N° 3
CONCERNANT L’APPLICATION DE L’AR-
TICLE 57
LES HAUTES PARTIES CONTRACT-
ANTES SONT CONVENUES DE CE QUI
SUIT:
1. Aux fins de la convention, les dispositions
qui dans des matiéres particuliéres réglent la
compétence judiciaire, la reconnaissance ou
1’exécution des décisions et qui sont ou seront
PROTOCOL No. 3
ON THE APPLICATION OF ARTICLE 57
THE HIGH CONTRACTING PARTIES
HAVE AGREED AS FOLLOWS:
1. For the purposes of the Convention, pro-
visions which, in relation to particular matters,
govern jurisdiction or the recognition or en-
forcement of judgments and which are or will
92
Prop. 1991/92:128
Bilaga
tande stater till konventionen och till kommis-
sionen för de Europeiska gemenskaperna.
2. Centralmyndighet är registratorn vid
domstolen för de Europeiska gemenskaperna.
Artikel 3
1. En ständig kommitté skall inrättas i och
för detta protokoll.
2. Kommittén skall bestå av representanter
som utses av varje signatärstat och anslutande
stat.
3. De Europeiska gemenskaperna (Kom-
missionen, Gemenskapsdomstolen och gene-
ralsekretariatet vid Rådet) och Europeiska fri-
handelssammanslutningen får närvara vid mö-
tena som observatörer.
Artikel 4
1. Depositarien för konventionen skall på
begäran av en fördragsslutande part samman-
kalla kommittén, vars möten skall syfta till att
utbyta erfarenheter om hur konventionen fun-
gerar och särskilt i fråga om
— utvecklingen av rättspraxis enligt de do-
mar som har översänts enligt artikel 2, punk-
ten 1. första stycket,
- tillämpningen av artikel 57 i konventio-
nen.
2. Kommittén får även, mot bakgrund av
detta erfarenhetsutbyte, överväga lämplighe-
ten av en revidering av konventionen i vissa
delar och utfärda rekommendationer.
PROTOKOLL NR 3
OM TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL 57
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE
PARTERNA HAR KOMMIT ÖVERENS
OM FÖLJANDE:
1. Bestämmelser som på särskilda områden
reglerar domstolars behörighet, erkännande
och verkställighet av domar och som finns in-
tagna i, eller kommer att intas i, rättsakter från
93
Prop. 1991/92:128
Bilaga
contenues dans des actes des institutions des
Communautés européennes seront traitées de
la méme maniére que les conventions visées ä
1’article 57 paragraphe 1.
2. Si, de 1’avis d’un Etat contractant, une
disposition d’un acte des institutions des Com-
munautés européennes n’est pas compatible
avec la convention, les Etats contractants envi-
sageront sans délai d’amender celle-ci confor-
mément ä 1’article 66, sans préjudice de l’ap-
plication de la procédure instituée par le pro-
tocole n° 2.
be contained in acts of the Institutions of the
European Communities shall be treated in the
same way as the conventions referred to in
paragraph 1 of Article 57.
2. If one Contracting State is of the opinion
that a provision contained in an act of the Insti-
tutions of the European Communities is in-
compatible with the Convention, the
Contracting States shall promptly consider
amending the Convention pursuant to
Article 66, without prejudice to the procedure
established by Protocol No. 2.
DÉCLARATION DES REPRESEN-
TANTS DES GOUVERNEMENTS DES
ETATS SIGNATAIRES DE LA CON-
VENTION DE LUGANO MEMBRES
DES COMMUNAUTÉS EURO-
PEENNES SUR LE PROTOCOLE N° 3
CONCERNANT L’APPLICATION DE
L’ARTICLE 57 DE LA CONVENTION
Au moment de la signature de la convention
concernant la compétence judiciaire et l’exé-
cution des décisions en matiére civile et com-
merciale faite ä Lugano le 16 septembre 1988,
LES REPRESENTANTS DES GOUVER-
NEMENTS DES ETATS MEMBRES DES
COMMUNAUTÉS EUROPEENNES,
PRENANT en considération les engage-
ments souscrits ä 1’égard des Etats membres de
1’Association européenne de libre-échange,
SOUCIEUX de ne pas porter atteinte å l’u-
nité du régime juridique ainsi établi par la con-
vention,
DECLARENT qu’ils prendront toutes les
dispositions en leur pouvoir pour assurer, lors
de l’élaboration d’actes communautaires visés
au paragraphe 1 du protocole n° 3 concernant
1’application de 1’article 57, le respect des
régles de compétence judiciaire et de recon-
naissance et d’exécution des jugements insti-
tuées par la convention.
DÉCLARATION BY THE REPRESEN-
TATIVES OF THE GOVERNMENTS OF
THE STATES SIGNATORIES TO THE
LUGANO CONVENTION WHICH ARE
MEMBERS OF THE EUROPEAN COM-
MUNITIES ON PROTOCOL No. 3 ON
THE APPLICATION OF ARTICLE 57
OF THE CONVENTION
Upon signature of the Convention on juris-
diction and the enforcement of judgments in
civil and commercial matters done at Lugano
on 16 September 1988,
THE REPRESENTATIVES OF THE GOV-
ERNMENTS OF THE MEMBER STATES
OF THE EUROPEAN COMMUNITIES
TAKING INTO ACCOUNT the undertak-
ings entered into vis-a-vis the member States of
the European Free Trade Association,
ANXIOUS not to prejudice the unity of the
legal system set up by the Convention,
DECLARE that they will take all measures
in their power to ensure, when Community
acts referred to in paragraph 1 of Protocol No.
3 on the application of Article 57 are being
drawn up, respect for the rules of jurisdiction
and recognition and enforcement of judg-
ments established by the Convention.
94
Prop. 1991/92:128
Bilaga
de Europeiska gemenskapernas institutioner
skall, såvitt gäller denna konvention, behand-
las på samma sätt som de konventioner som
avses i artikel 57 punkt 1.
2. Om en konventionsstat anser att en be-
stämmelse som har intagits i en rättsakt från de
Europeiska gemenskapernas institutioner är
oförenlig med konventionen skall konven-
tionsstaterna utan dröjsmål överväga en änd-
ring av konventionen enligt artikel 66. Det för-
farande som har fastställts i Protokoll Nr 2 kan
dock alltid tillämpas.
FÖRKLARING AV OMBUDEN FÖR
REGERINGARNA I DE SIGNATÄR-
STATER TILL LUGANOKONVENTIO-
NEN SOM ÄR MEDLEMMAR I DE
EUROPEISKA GEMENSKAPERNA
RÖRANDE PROTOKOLL NR 3 OM
TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL 57 I
KONVENTIONEN
Vid undertecknandet av konventionen om
domstols behörighet och om verkställighet av
domar på privaträttens område, upprättad i
Lugano den 16 september 1988,
FÖRKLARAR OMBUDEN FÖR DE
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS
MEDLEMSSTATERS REGERINGAR,
MED BEAKTANDE AV de åtaganden som
har gjorts gentemot medlemsstaterna i Euro-
peiska frihandelssammanslutningen,
ANGELÄGNA OM att inte skada det en-
hetliga rättsliga system som har åstadkommits
genom denna konvention,
att de skall vidta alla de åtgärder som står i
deras makt för att, när rättsakter som avses i
första stycket i Protokoll Nr 3 om tillämp-
ningen av artikel 57 utarbetas, respekten för
de bestämmelser om domstolars behörighet,
erkännande och verkställighet av domar som
har fastlagts genom konventionen skall upp-
rätthållas.
95
Prop. 1991/92:128
Bilaga
DÉCLARATION DES REPRESEN-
TANTS DES GOUVERNEMENTS DES
ETATS SIGNATAIRES DE LA CON-
VENTION DE LUGANO MEMBRES
DES COMMUNAUTÉS EURO-
PEENNES
Au moment de la signature de la Conven-
tion concernant la compétence judiciaire et
1’exécution des décisions en matiére civile et
commerciale faite ä Lugano le 16 septembre
1988,
LES REPRESENTANTS DES GOUVER-
NEMENTS DES ETATS MEMBRES DES
COMMUNAUTÉS EUROPEENEES,
DECLARENT qu’ils considérent approprié
que la Cour de justice des Communautés euro-
péennes, en interprétant la convention de
Bruxelles, tienne dument compte des prin-
cipes contenus dans la jurisprudence résultant
de la convention de Lugano.
DECLATION BY THE REPRESENT-
ATIVES OF THE GOVERNMENTS OF
THE STATES SIGNATORIES TO THE
LUGANO CONVENTION WHICH ARE
MEMBERS OF THE EUROPEAN COM-
MUNITIES
Upon signature of the Convention on juris-
diction and the enforcement of judgments in
civil and commercial matters done at Lugano
on 16 September 1988,
THE REPRESENTATIVES OF THE GOV-
ERNMENTS OF THE MEMBER STATES
OF THE EUROPEAN COMMUNITIES
DECLARE that they consider as appro-
priate that the Court of Justice of the Euro-
pean Communities, when interpreting the
Brussels Convention, pay due account to the
rulings contained in the case law of the Lugano
Convention.
DÉCLARATION DES REPRESEN-
TANTS DES GOUVERNEMENTS DES
ETATS SIGNATAIRES DE LA CON-
VENTION DE LUGANO QUI SONT
MEMBRES DE L’ASSOCIATION
EUROPEENNE DE LIBRE-ECHANGE
Au moment de la signature de la convention
concernant la compétence judiciaire et l’exé-
cution des décisions en matiére civile et com-
merciale faite ä Lugano le 16 septembre 1988,
LES REPRESENTANTS DES GOUVER-
NEMENTS DES ETATS MEMBRES DE
UASSOCIATION EUROPEENE DE LI-
BRE-ECHANGE,
DECLARENT qu’ils concidérent appro-
prié que leurs tribunaux, en interprétant la
convention de Lugano, tiennent dument
compte des principes contenus dans la juris-
prudence de la Cour de justice des Commu-
nautés européennes et des tribunaux des Etats
membres des Communautés européennes re-
lative aux dispositions de la convention de
Bruxelles qui sont reproduites en substance
dans la convention de Lugano.
DÉCLARATION BY THE REPRESEN-
TATIVES OF THE GOVERNMENTS OF
THE STATES SIGNATORIES TO THE
LUGANO CONVENTION WHICH ARE
MEMBERS OF THE EUROPEAN FREE
TRADE ASSOCIATION
Upon signature of the Convention on juris-
diction and the enforcement of judgments in
civil and commercial matters done at Lugano
on 16 September 1988,
THE REPRESENTATIVES OF THE GO-
VERNMENTS OF THE MEMBER STATES
OF THE EUROPEAN FREE TRADE AS-
SOCIATION
DECLARE that they consider as appro-
priate that their courts, when interpreting the
Lugano Convention, pay due account to the
rulings contained in the case law of the Court
of Justice of the European Communities and
of courts of the Member States of the Euro-
pean Communities in respect of provisions of
the Brussels Convention which are substan-
tially reproduced in the Lugano Convention.
96
Prop. 1991/92:128
Bilaga
FÖRKLARING AV OMBUDEN FÖR
REGERINGARNA I DE SIGNATÄR-
STATER TILL LUGANOKONVENTIO-
NEN SOM ÄR MEDLEMMAR I EURO-
PEISKA GEMENSKAPERNA
Vid undertecknandet av konventionen om
domstols behörighet och om verkställighet av
domar på privaträttens område, upprättad i
Lugano den 16 september 1988,
FÖRKLARAR OMBUDEN FÖR DE
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS
MEDLEMSSTATERS REGERINGAR
att de anser det vara lämpligt att Gemen-
skapsdomstolen, när den tolkar Brysselkon-
ventionen, tar tillbörlig hänsyn till avgöranden
som har meddelats enligt Luganokonventio-
nen.
FÖRKLARING AV OMBUDEN FÖR
REGERINGARNA I DE SIGNATÄR-
STATER TILL LUGANOKONVENTIO-
NEN SOM ÄR MEDLEMMAR I EURO-
PEISKA FRIHANDELSSAMMAN-
SLUTNINGEN
Vid undertecknandet av konventionen om
domstols behörighet och om verkställighet av
domar på privaträttens område, upprättad i
Lugano den 16 september 1988,
FÖRKLARAR OMBUDEN FÖR EURO-
PEISKA FRIHANDELSSAMMANSLUT-
NINGENS MEDLEMSSTATERS REGE-
RINGAR
att de anser det vara lämpligt att deras dom-
stolar, när de tolkar Luganokonventionen, tar
tillbörlig hänsyn till avgöranden som har med-
delats av gememskapsdomstolen och domsto-
larna i de stater som är medlemmar i de Euro-
peiska gemenskaperna i fråga om bestämmel-
ser i Brysselkonventionen som i allt väsentligt
har återgivits i Luganokonventionen.
97
7 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 128
Prop. 1991/92:128
Härigenom föreskrivs att 337 § sjölagen (1891:35 s. I)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
337 §
I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses
i 336 § skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tilläm-
pas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget
finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos myndighet till befrielse från
kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdom-
stolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som
säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om
säkerheten har frigetts.
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller
resgods får väckas endast vid domstol
1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;
2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;
3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är un-
derkastad dess domsrätt; eller
4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.
Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala
att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt
första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, väcks talan vid den
sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte om annat följer av lagen
(1992:000) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventio-
nen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Lagen omtryckt 1985:176
98
Prop. 1991/92:128
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1936:79) om erkännande och verk-
ställighet av dom som meddelats i Schweiz skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Denna lag äger ej tillämpning å Denna lag gäller inte i fråga om
dom eller förlikning som gäller dom eller förlikning som skall erkän-
nas och verkställas enligt lagen
(1992:000) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventio-
nen. Den gäller inte heller ifråga om
dom eller förlikning som avser
1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga
om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller
2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa
förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande,
dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av
familjerättslig eller arvsrättslig natur.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
99
Prop. 1991/92:128
Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen (1973:282) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Tvist om sjömans anställningsför- Tvist om sjömans anställningsför-
hållande får ej dragas inför utländsk hållande får inte dras inför utländsk
myndighet. myndighet.
Första stycket gäller inte om annat
följer av lagen (1992:000) med anled-
ning av Sveriges tillträde till Lugano-
konventionen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
100
Prop. 1991/92:128
Härigenom föreskrivs att 5, 7 och 10 §§ lagen (1977:595) om erkännande
och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3. skuldebrev som enligt dansk lag
kan utgöra grund för verkställighet
utan rättegång om skuldebrevet har
undertecknats av gäldenären i Dan-
mark och han då hade hemvist i Dan-
mark,
5§
Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av
1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet har ingåtts inför
domstol eller annan myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge och
som får verkställas i den stat där den har ingåtts,
2. förlikning som avses i § 478, stk 1, nr. 4, loven om rettens pleje (udenret-
ligt förlig), om förlikningen har träffats och får verkställas i Danmark samt
gäldenären hade hemvist där när den ingicks,
3. lagakraftvunnet beslut av finsk
exekutiv myndighet varigenom kö-
pare eller säljare har ålagts betal-
ningsskyldighet i samband med åter-
tagning av gods som har sålts pä av-
betalning, om den betalningsskyldige
vid tidpunkten för återtagningen
hade hemvist i Finland.
4. skuldebrev som enligt norsk lag
kan utgöra grund för verkställighet
utan rättegång, om skuldebrevet har
undertecknats av gäldenären i Norge
och han då hade hemvist i Norge,
5. lagakraftvunnet beslut av finsk
exekutiv myndighet varigenom kö-
pare eller säljare har ålagts betal-
ningsskyldighet i samband med åter-
tagning av gods som har sålts på av-
betalning, om den betalningsskyldige
vid tidpunkten för återtagningen
hade hemvist i Finland.
7§‘
Denna lag tillämpas inte om lagen
(1992:000) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventionen
är tillämplig eller om annat följer av
särskilda bestämmelser om erkän-
nande och verkställighet av avgöran-
den och förlikningar på särskilda
rättsområden.
Lagen tillämpas icke beträffande Lagen tillämpas inte heller beträf-
fande
1 Senaste lydelse 1981:8
101
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äkten-
skapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adop-
tivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i
mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation,
äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om ej fråga är om verkstäl-
lighet av dom som skall gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och
förmynderskap,
2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med
barn eller överlämnande av barn i annat fall, om ej fråga är om verkställighet
enligt 6§,
3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,
4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,
5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente,
efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall
eller ansvarighet för den dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i
Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av
dessa stater,
6. dom eller förlikning angående
a) gäldenärs försättande i konkurs,
b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,
c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende
frågor eller
d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av
konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de
nordiska länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ac-
kordsförhandling framgår att gäldenären inte hade hemvist i något av de nor-
diska länderna,
7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas omedelbart av särskild
domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.
Lagen tillämpas ej heller i övrigt, i
den mån detta följer av särskilda be-
stämmelser om erkännande och
verkställighet av avgöranden eller
förlikningar på särskilda rättsområ-
den.
10 §
Beslut om verkställighet, som sö-
to hos kronofogdemyndighet, med-
delas utan motpartens hörande, om
ej kronofogdemyndigheten bestäm-
mer annat.
Ansökan om verkställighet av för-
likning som avses i 5 § 2 får ej bifallas
utan att tillfälle har beretts motpar-
ten att yttra sig. Inkommer han med
bestridande som ej är uppenbart
ogrundat, skall ansökningen avslås.
Innehåller förlikningen bestäm-
melse om skyldighet att ersätta kost-
nad, får detta belopp jämkas.
Prop. 1991/92:128
102
Beslut om verkställighet, som
söks hos kronofogdemyndighet,
meddelas utan motpartens hörande,
om inte kronofogdemyndigheten be-
stämmer annat.
Ansökan om verkställighet av för-
likning eller skuldebrev som avses i
5 § 2-4 får inte bifallas utan att till-
fälle har beretts motparten att yttra
sig. Inkommer han med bestridande
som inte är uppenbart ogrundat,
skall ansökningen avslås. Innehåller
förlikning som avses i 5§ 2 bestäm-
melse om skyldighet att ersätta kost-
nad, får detta belopp jämkas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1983:368) om erkännande och verk-
ställighet av österrikiska domar på privaträttens område skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag är tillämplig på domar
som har meddelats i Österrike i äm-
nen av privaträttslig beskaffenhet.
Lagen tillämpas på domar i sådana
ämnen, även om de har meddelats i
ett straffrättsligt förfarande.
§
Denna lag är tillämplig på domar
som har meddelats i Österrike i äm-
nen av privaträttslig beskaffenhet.
Lagen tillämpas på domar i sådana
ämnen, även om de har meddelats i
ett straffrättsligt förfarande. Lagen
tillämpas inte om lagen (1992:000)
med anledning av Sveriges tillträde
till Luganokonventionen är tillämp-
lig.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
103
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 5§ |
Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall
tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna
lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som
sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den andra myn-
|
digheten. |
Bestämmelserna om betalnings- |
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
104
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Johansson, Laurén, Hörnlund, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, P. Wester-
berg
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Luganokonventionen innehåller regler om domstols behörighet och om er-
kännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Den antogs
år 1988 av EGs och EFTAs medlemsländer och trädde i kraft den 1 januari
1992.
Luganokonventionen är parallell till och så gott som identisk med den
mellan EG-länderna gällande Brysselkonventionen. Den konventionen in-
gicks år 1968 mellan de ursprungliga medlemsländerna Belgien, Tyskland,
Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Brysselkonventionen
har sin grund i artikel 220 i Romfördraget, som föreskriver att medlemslän-
derna skall förhandla med varandra på olika områden i syfte att bl.a. för-
enkla formaliteterna för ömsesidigt erkännande och verkställighet av olika
rättsliga avgöranden. Konventionen kompletterades år 1971 med ett proto-
koll angående EG-domstolens behörighet att tolka den.
Sedan Danmark, Storbritannien och Irland blivit medlemmar i EG ingick
medlemsstaterna år 1978 en särskild konvention om dessa staters tillträde till
1968 års konvention. En motsvarande konvention ingicks år 1982 efter det
att Grekland inträtt i gemenskapen. Dessa s.k. tilläggskonventioner innehål-
ler förutom en teknisk anpassning av den ursprungliga texten en del sakliga
ändringar och preciseringar av 1968 års konvention.
År 1985 bildades en arbetsgrupp med deltagare från EGs medlemsländer
samt EFTA-länderna Finland, Island, Norge, Schweiz och Sverige. Arbets-
gruppen hade till uppgift att studera förutsättningarna för att upprätta en
separat multilateral konvention som skulle vara parallell till Brysselkonven-
tionen. Syftet var att de enhetliga regler som gällde EG-länderna emellan
skulle kunna utsträckas till att gälla även EFTA-länderna. Arbetsgruppens
arbete resulterade i ett utkast till en sådan konvention.
Konventionsutkastet presenterades i en inom justitiedepartementet upp-
rättad promemoria (Ds 1988:8) Parallellkonvention till 1968 års Brysselkon-
vention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av
domar på privaträttens område. Promemorian remissbehandlades. Frågan
Prop. 1991/92:128
105
om Sverige bör tillträda konventionen besvarades positivt av remissinstan-
serna. Några av dessa intog dock en mera avvaktande attityd och ansåg att
Sverige borde fördjupa sitt samarbete med EG på andra områden innan frå-
gan om ett svenskt tillträde till konventionen aktualiserades.
Vid en diplomatkonferens mellan EGs och EFTAs samtliga medlemslän-
der i Lugano den 16 september 1988 antogs så den konvention om domstols
behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som kal-
las Luganokonventionen. Den är i allt väsentligt identisk med Brysselkon-
ventionen i dess lydelse efter 1978 och 1982 års tillträdeskonventioner. En-
dast på ett par punkter avviker konventionerna från varandra. Till Lugano-
konventionen har fogats tre tilläggsprotokoll och tre förklaringar.
Spaniens och Portugals inträde i EG har föranlett ytterligare en konven-
tion om tillträde till 1968 års Brysselkonvention. Den ingicks år 1989. Ge-
nom konventionen anpassas vissa bestämmelser i Brysselkonventionen till
Luganokonventionens bestämmelser. Härigenom har Brysselkonventionen
och Luganokonventionen ytterligare närmat sig varandra.
Luganokonventionen har undertecknats av femton av EFTAs och EGs
medlemsländer. De som inte undertecknat konventionen är Spanien, Irland
och Österrike. Därtill kommer Liechtenstein, som numera är medlem av
EFTA. Konventionen trädde i kraft den 1 januari 1992. Den har ratificerats
av Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien.
Konventionen är upprättad på fjorton språk, de tio EG-språken samt finska,
isländska, norska och svenska. Alla versioner har samma giltighet.
Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria (Ds 1991:54)
Sveriges tillträde till Luganokonventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område. I promemorian föreslås att
Sverige tillträder Luganokonventionen och att konventionens regler införli-
vas i svensk rätt genom s.k. inkorporering, dvs. att det i en lag föreskrivs
att reglerna blir direkt tillämpliga i Sverige. Promemorian innehåller också
förslag till den lagstiftning som krävs för ändamålet. Den har remissbehand-
lats.
Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern, domstolsverket, Svea
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, kom-
merskollegium, juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds
universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, närings-
frihetsombudsmannen, riksskatteverket, patent- och registreringsverket,
konsumentverket, Sveriges Advokatsamfund, Stockholms Handelskam-
mare, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Svenska Bankföreningen,
Sparbanksgruppen AB, Sveriges Försäkringsförbund, Försäkringsjuridiska
föreningen, Sjöassuradörernas förening, Svenska Sjörättsföreningen, Sveri-
ges Redareförening, sjömanslagsutredningen (K 1990:01), dispaschören Jan
Sandström, Institutet för Utländsk Rätt AB och institutet för sjörätt och an-
nan transporträtt. Yttrande har dessutom avgetts av Sveriges Arbetsledare-
förbund.
Försäkringsjuridiska föreningen har i sitt yttrande instämt i vad Sveriges
Försäkringsförbund yttrat. Yttrandet från Institutet för Utländsk Rätt AB
har avgetts även för Sveriges Exportråds räkning.
Prop. 1991/92:128
106
En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftnings- Prop. 1991/92:128
ärendet (dnr 88-682).
Till protokollet i detta ärende bör fogas de lagförslag som läggs fram i pro-
memorian som bilaga 1.
Lagstiftningsärendet har beretts i nordiskt samarbete.
Regeringen beslutade den 27 februari 1992 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade för-
slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådet har godtagit lagförslagen. När det gäller lagförslag 1 har lagrådet
utvecklat sin syn på 8§ (se avsnitt 3.3.2). Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet som bilaga 4.
Jag har gjort några redaktionella ändringar i de remitterade lagförslagen.
107
Luganokonventionen är, som tidigare nämnts, i stort sett en kopia av Brys-
selkonventionen. Om inte annat sägs, är den följande beskrivningen av Lu-
ganokonventionen i princip också tillämplig på Brysselkonventionen.
Luganokonventionen är en s.k. dubbel konvention. Den reglerar inte bara
frågor om erkännande och verkställighet av utländska domar utan innehåller
också regler om domstols internationella behörighet, domsrättsregler, och
vissa andra regler som är tillämpliga redan under rättegången.
Genom att konventionens ena del innehåller regler som är tillämpliga re-
dan på rättegångsstadiet är erkännande- och verkställighetsreglerna i kon-
ventionens andra del förenklade jämfört med vad som brukar gälla i s.k.
enkla verkställighetskonventioner. I enkla verkställighetskonventioner bru-
kar normalt ingå indirekta behörighetsregler som tillämpas på verkställig-
hetsstadiet, i verkställighetsstaten. Som exempel kan nämnas 1973 års Haag-
konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående un-
derhållsskyldighet som föreskriver att underhållsavgöranden som har med-
delats i en fördragsslutande stat skall erkännas och verkställas om de har
meddelats av en myndighet som anses behörig, varefter det i särskilda artik-
lar anges vad som krävs härför. En enkel verkställighetskonvention hindrar
således inte staterna från att fortsätta tillämpa sina egna internationella be-
hörighetsregler. Om en dom meddelas i en stat som har tillträtt en sådan
verkställighetskonvention och domstolen därvid har grundat sin behörighet
på en behörighetsregel som inte är godkänd i konventionen kan andra stater
i stället vägra erkänna och verkställa domen.
Denna typ av indirekta behörighetsregler saknas nästan helt i Luganokon-
ventionen. Tvärtom gäller enligt huvudregeln att domstolens behörighet inte
får ifrågasättas i verkställighetsstaten och konventionen söker i största möj-
liga mån att åstadkomma en ”fri rörlighet för domar” över statsgränserna.
De enhetliga behörighetsreglerna gäller bara konventionsstaterna emellan.
Staterna är alltså fria att behålla och tillämpa andra behörighetsregler i för-
hållande till stater som inte har tillträtt konventionen.
Luganokonventionen gäller inte bara i förhållandet mellan EFTA-län-
derna och EG-länderna utan gäller också EFTA-länderna inbördes. Den
gäller däremot inte EG-länderna inbördes. I deras inbördes förhållande gäl-
ler Brysselkonventionen (artikel 54 B; se avsnitt 2.7).
Jag skall inledningsvis (avsnitt 2.2 - 2.11) göra en mer övergripande -
stundtals uttömmande - presentation av konventionens allmänna innehåll
och struktur. Resonemang som är gemensamma för flera artiklar har härige-
nom kunnat samlas på ett ställe. En bestämmelse eller ett avsnitt i konven-
tionen som till synes uttömmande reglerar en viss fråga måste ofta läsas sam-
man med olika undantag och kompletterande bestämmelser på annat håll i
konventionen. Redovisningen i denna del innehåller hänvisningar mellan
olika delar av konventionen och syftar således till att ge en mer generell och
heltäckande bild av konventionen. Jag återkommer senare med en redovis-
ning artikel för artikel (avsnitt 5). Där finns också en redogörelse för de rap-
Prop. 1991/92:128
108
porter som upprättats med anledning av Brysselkonventionen och Lugano- Prop. 1991/92:128
konventionen. Till dessa hör en rapport rörande Brysselkonventionen avJe-
nard som jag då och då kommer att hänvisa till.
Konventionens tillämpningsområde framgår av artikel 1. Det är begränsat
till privaträttens område (”civil and commercial matters”, ”matiére civile et
commerciale”). Konventionen omfattar således inte straffrätten och heller
inte skattefrågor, tullfrågor och liknande offentligrättsliga frågor. Den är å
andra sidan inte tillämplig på hela privaträttens område. Konventionen om-
fattar tvister om underhållsbidrag men flera andra familjerättsliga frågor har
uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet. Inte heller omfattas ex-
empelvis konkurs- och skiljedomsförfaranden.
Konventionens tillämpningsområde är begränsat till att avse tvister med
internationell anknytning. Det internationella momentet är uppenbart när
det gäller konventionens regler om erkännande och verkställighet av ut-
ländska domar. Men även när det gäller reglerna om domstols behörighet
krävs det att tvisten innehåller ett internationellt element för att konventio-
nens regler skall gälla. Detta framgår inte uttryckligen av konventionstexten
men kan utläsas av bl.a. preambeln som talar om domstolars internationella
behörighet. Konventionen blir alltså normalt inte tillämplig när båda par-
terna har hemvist i en och samma stat. Innehåller tvisten ett internationellt
moment, t.ex. att svaranden har hemvist i en konventionsstat eller att dom-
stol i en annan konventionsstat är exklusivt behörig att pröva tvisten, blir
dock konventionens bestämmelser tillämpliga på rättegången.
Reglerna i konventionens Avdelning II om domstols behörighet är indelade
i nio olika avsnitt och innehåller de olika behörighetsregler och vissa andra
regler som skall tillämpas av domstolarna i den stat där rättegången äger
rum.
2.3.1 Behörighetsreglerna
Allmänt
Konventionens bestämmelser om domstols internationella behörighet är
bindande i så måtto att de måste tillämpas oberoende av om de åberopas
eller inte; om talan väcks vid svensk domstol mot en svarande med hemvist
i en konventionsstat under åberopande av reglerna i 10 kap. 6 § rättegångs-
balken (RB) om kontraktsforum måste domstolen avvisa käromålet om sva-
randen invänder att svensk domstol inte är behörig och detta även om kon-
ventionens regler inte åberopas. I vissa fall måste domstolen t.o.m. obe-
roende av invändning självmant beakta omständigheter som utesluter dess
behörighet (artikel 19 och 20).
Inga andra behörighetsregler än de som framgår av konventionen får tilläm-
109
pas gentemot en svarande som har hemvist i en konventionsstat. Vissa s.k.
exorbitanta behörighetsregler som förekommer i de olika konventionsstater-
nas rättsordningar och som alltså är förbjudna räknas upp särskilt i konven-
tionens artikel 3. För Frankrike gäller detta exempelvis artikel 14 i Code Ci-
vil som tillåter franska medborgare att stämma utlänningar inför fransk dom-
stol även om det i övrigt skulle saknas anknytning mellan tvisten och Frank-
rike. För Sveriges del anges här förmögenhetsforum. Uppräkningen är inte
uttömmande. Inte heller andra regler i rättegångsbalken som inte har stöd i
Luganokonventionen, t.ex. kontraktsforum enligt 10 kap. 6 § RB, får använ-
das i mål där Luganokonventionen är tillämplig. En betydelsefull artikel i
detta sammanhang är dock artikel 18 som tillåter s.k. tyst prorogation, vilket
innebär att domstolen blir behörig om svaranden går i svaromål utan att göra
invändning om domstolens behörighet.
Det finns vissa undantag från denna huvudregel om att domstol endast får
grunda sin behörighet på bestämmelser som framgår av Luganokonventio-
nen i de fall svaranden har hemvist i en konventionsstat. Enligt artikel 57
skall Luganokonventionen sålunda inte inverka på andra specialkonventio-
ner som staterna har ingått eller kommer att ingå på särskilda områden. Om
en sådan konvention innehåller bestämmelser om domstols behörighet får
domstol grunda sin behörighet på en sådan behörighetsregel även om den
avviker från Luganokonventionens behörighetsregler. Detta gäller också i
förhållande till konventionsstater som inte har tillträtt den särskilda konven-
tionen i fråga.
För EGs medlemsländer gäller också att de får grunda sin behörighet på
behörighetsregler som framgår av rättsakter som har beslutats av gemenska-
pernas institutioner; sådana rättsakter jämställs enligt Protokoll Nr 3 med
konventioner på särskilda områden (se närmare härom i avsnitt 2.9).
Övergångsvis godkänns också behörighetsregler i vissa andra konventio-
ner (artikel 54 andra stycket; se vidare härom i avsnitt 2.5; jfr artikel 55
första stycket).
Det nu sagda gäller alltså endast i förhållande till svarande med hemvist i
en konventionsstat. Nationella behörighetsregler, också sådana som faller
inom kategorin exorbitanta, får med ett undantag (se vid artikel 16 nedan)
användas gentemot svarande som har hemvist i andra stater än dem som har
tillträtt Luganokonventionen. Detta framgår av artikel 4. De nationella be-
hörighetsreglerna har härigenom fått ett uttryckligt erkännande i konventio-
nen, vilket i sin tur återspeglas i det faktum att alla domar, oberoende av
om konventionens behörighetsregler eller nationella behörighetsregler har
tillämpats, i princip skall erkännas och verkställas i hela konventionsområ-
det.
Artikel 2 andra stycket innehåller en regel som förbjuder särbehandling
på grund av medborgarskap. Regeln gäller till förmån för såväl kärande- som
svarandepart och innebär att de behörighetsregler som gäller i förhållande
till statens egna medborgare också gäller i förhållande till part som har hem-
vist i rättegångsstaten oberoende av dennes medborgarskap. På samma sätt
innehåller artikel 4 andra stycket en regel om att en kärande som har hemvist
i rättegångsstaten, oberoende av medborgarskap, har rätt att åberopa
samma regler om domstols behörighet som statens egna medborgare.
Prop. 1991/92:128
110
Svarandens hemvist
Prop. 1991/92:128
Enligt huvudregeln skall tvister som faller inom konventionens tillämpnings-
område prövas i den stat där svaranden har hemvist (artikel 2). Konventio-
nen innehåller ingen definition av begreppet hemvist. I stället regleras i ar-
tiklarna 52 och 53 frågan om tillämplig lag vid avgörandet av frågan om var
parterna har hemvist.
Särskilda behörighetsregler
För vissa typer av tvister har det av olika skäl ansetts motiverat att göra av-
steg från huvudregeln om svarandens hemvist. Avsnitt 2, artiklarna 5 och 6,
innehåller därför särskilda behörighetsregler av olika slag.
Bestämmelserna utgör ett alternativ till bestämmelsen om att talan skall
väckas där svaranden har hemvist. Käranden kan alltså välja mellan svaran-
dens hemvistforum och de alternativa fora som utpekas i artikel 5 och 6. För
svaranden innebär reglerna samtidigt att han i dessa fall är skyldig att svara
inför domstol i ett annat land än det där han har sitt hemvist.
Till skillnad från konventionens övriga behörighetsregler, anges i dessa ar-
tiklar inte bara i vilken konventionsstat talan får väckas. Det anges också -
utom i fråga om artikel 5.6 - vid vilken domstol i denna stat som målet skall
prövas (”vid domstolen i den ort...”).
Enligt artikel 5.1 kan tvister om avtal prövas vid domstol i den ort där den
förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas (uppfyllelsefo-
rum).
Från reglerna i artikel 5.1 finns ett undantag i artikel I i Protokoll Nr 1 som
gäller i det fall talan väcks mot någon som har hemvist i Luxemburg.
Artikel 5.1 har också föranlett ett undantag för Schweiz. En svarande med
hemvist i Schweiz kan dock inte förhindra en rättegång i annat land med stöd
av denna behörighetsregel. I stället gäller enligt artikel I a i Protokoll Nr 1
att en dom från en sådan rättegång, under vissa förutsättningar, inte erkänns
och verkställs i Schweiz (se härom i avsnitt 2.4.4 och avsnitt 3.2.1).
Från regeln om att avtalstvister kan prövas vid uppfyllelseforum finns vi-
dare i punkten 1 ett undantag i fråga om tvister om anställningsavtal. Samma
bestämmelse finns numera, efter 1989 års tillträdeskonvention, också i Brys-
selkonventionen, dock med en något annorlunda formulering.
Utöver avtalsrättsliga tvister nämns i artikel 5 tvister om underhållsbidrag
(punkten 2) och utomobligatoriska skadeståndsanspråk (punkten 3). Talan
om skadestånd kan exempelvis väckas där skadan inträffade. Talan om en-
skilt anspråk i anledning av brott kan prövas vid den domstol där brottmålet
är anhängigt (punkten 4). Artikeln behandlar vidare tvister som hänför sig
till verksamheten vid en filial osv. (punkten 5), tvister som gäller ”truster”
och tvister om betalning av bärgarlön (punkten 7).
Artikel 6 innehåller ytterligare särskilda behörighetsregler bl.a. för mål
med flera svarande, för återgångskrav, regress och liknande, och i fråga om
genkäromål.
111
Tvingande behörighetsregler
Artiklarna 7-15 innehåller tvingande behörighetsregler för försäkrings- och
konsumenttvister. Syftet bakom dessa regler är att skydda försäkringstagare
och konsumenter som ju normalt är den svagare parten i avtalsförhållandet.
Reglerna tillåter i princip alltid försäkringstagaren resp, konsumenten att
processa i sitt eget hemvistland, oavsett om han är kärande eller svarande i
målet. Försäkringstagaren resp, konsumenten har själv däremot olika fora
att välja mellan när han är kärandepart. Bestämmelsernas tvingande natur
hindrar inte att parterna från att, i viss utsträckning, avtala om behörig dom-
stol. Reglerna om tyst prorogation i artikel 18 är dessutom tillämpliga på
dessa tvister. (För en översiktlig beskrivning av bestämmelserna hänvisas till
sammanfattningen i avsnitt 5, vid artikel 7; bestämmelserna för konsument-
tvister överensstämmer i stora drag med dessa, se vid artikel 13-15.)
Exklusiv behörighet
Artikel 16 innehåller bestämmelser om exklusiv behörighet. Reglerna är
tvingande och gäller oberoende av var parterna har hemvist. De gäller såle-
des, till skillnad från de särskilda behörighetsreglerna, även i fråga om mål
där svaranden har hemvist i en stat som inte har tillträtt konventionen.
Punkten 1 behandlar tvister som gäller sakrätt i eller nyttjanderätt till fast
egendom. Sådana tvister skall handläggas i den stat där fastigheten är belä-
gen, oberoende av var parterna har hemvist. Bestämmelserna gäller natur-
ligtvis endast i förhållandet konventionsstaterna emellan och gäller således
endast i fråga om fastigheter som är belägna i konventionsstater.
Särskilda regler gäller enligt punkten 1 b) för vissa tidsbegränsade avtal
om nyttjanderätt till fast egendom, exempelvis avtal om hyra av en semester-
bostad. Under vissa förutsättningar får tvister med anledning av ett sådant
hyresavtal alternativt prövas där svaranden har hemvist. En motsvarande
bestämmelse saknades tidigare helt i Brysselkonventionen men en liknande
bestämmelse infördes genom 1989 års tillträdeskonvention.
Andra exklusiva behörighetsregler i artikel 16 är exempelvis att domsto-
larna i den stat där en juridisk person har sitt säte skall pröva frågor om den
juridiska personens giltighet eller upplösning och frågor om giltigheten av
beslut som den juridiska personens organ har fattat (punkten 2) och att mål
som avser registrering eller giltighet av patent, varumärken, mönster och lik-
nande rättigheter skall prövas i den stat där patentet osv. registrerats eller
där deposition skett (punkten 4).
En exklusiv behörighetsregel av litet speciellt slag finns i artikel Vb i Pro-
tokoll Nr 1. Den gäller vissa tvister mellan befälhavare och besättningsmed-
lem på havsgående fartyg.
Avtal om domstols behörighet
Konventionen tillåter att parterna avtalar om att viss domstol skall vara be-
hörig att pröva en tvist dem emellan (prorogation). Enligt artikel 17 är ett
avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara be-
höriga att pröva en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning
Prop. 1991/92:128
112
av ett bestämt rättsförhållande giltigt om en av parterna har hemvist i en Prop. 1991/92:128
konventionsstat. Det får dock inte strida mot de tvingande behörighetsregler
som konventionen ställer upp för försäkrings- och konsumenttvister (punk-
ten 3). Ett motsvarande skydd gäller för arbetstagare (punkten 5). Enligt
denna föreskrift är ett prorogationsavtal inte giltigt i ett mål om anställnings-
avtal med mindre prorogationsavtalet ingicks efter det att tvist uppstått par-
terna emellan. Syftet bakom denna bestämmelse är detsamma som i fråga
om den särskilda regleringen i artikel 5.1, nämligen att skydda den presum-
tivt svagare avtalsparten. Genom 1989 års tillträdeskonvention har en lik-
nande, men inte exakt likadan, regel införts i Brysselkonventionen. Ytterli-
gare ett undantag från prorogationsfriheten framgår av punkten 3; sådana
avtal rörande ”truster” som avses där får inte ingås i strid med de exklusiva
behörighetsreglerna.
För att ett prorogationsavtal skall vara giltigt måste vissa formkrav vara
uppfyllda (första stycket punkterna a-c).
Tyst prorogation
Luganokonventionen tillåter också s.k. tyst prorogation. En domstol kan bli
behörig att pröva en tvist om svaranden går i svaromål inför domstolen utan
att göra invändningar om att domstolen är obehörig (artikel 18). Denna re-
gel gäller dock inte om annan domstol är exklusivt behörig att pröva tvisten
enligt reglerna i artikel 16.
2.3.2 Domstolarnas handläggning av behörighetsfrågorna
I konventionens Avsnitt 7 finns två artiklar som reglerar domstolarnas pröv-
ning av behörighetsfrågan. Domstolarna är skyldiga att självmant pröva sin
behörighet och detta oberoende av om konventionens bestämmelser åbero-
pas eller inte. En viktig bestämmelse är härvid bestämmelsen i artikel 18 om
tyst prorogation som innebär att domstolen i allmänhet blir behörig om sva-
randen inte gör någon invändning om domstolens behörighet.
Domstolen måste enligt artikel 19 avvisa målet om en annan domstol en-
ligt artikel 16 skulle vara exklusivt behörig att pröva tvisten.
Om svaranden inte går i svaromål, måste domstolen självmant undersöka
om den är behörig enligt konventionens bestämmelser och i annat fall avvisa
målet (artikel 20). Denna bestämmelse är uppställd till skydd för svaranden
och är liksom flera andra bestämmelser i konventionen begränsad till sva-
rande som har hemvist i en konventionsstat. I förhållande till en svarande
som har hemvist i ett annat land är domstolen i stor utsträckning fri att till-
lämpa konventionsstridiga nationella behörighetsregler.
2.3.3 Frågor om litispendens och vilandeförklaring av mål m.m.
Avsnitt 8 behandlar i tre artiklar hur domstolarna skall agera när mål om
samma sak väcks i flera stater och när mål vid olika domstolar har samband
med varandra.
Enligt artikel 21 föreligger litispendens om mål om samma sak mellan 113
8 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 128
samma parter väcks vid domstolar i olika stater. Detta är en naturlig följd av Prop. 1991/92:128
att meddelade domar automatiskt skall erkännas i alla konventionsstater och
bl.a. utgöra hinder mot en ny rättegång om samma sak (res judicata). Den
domstol vid vilken talan väcktes först är ensam behörig att pröva målet och
övriga domstolar är skyldiga att avvisa käromålet. Awisningsskyldigheten
inträder dock inte genast utan först sedan det har klarlagts att den domstol
där talan väckts först verkligen är behörig att pröva tvisten. Intill dess att så
skett skall målet vila hos övriga domstolar. Brysselkonventionens motsva-
rande regel har genom 1989 års tillträdeskonvention justerats i överensstäm-
melse med Luganokonventionen.
Bestämmelserna i artikel 22 tar sikte på mål som handläggs i olika stater
och som inte rör samma sak utan där målen har samband med varandra och
det på grund därav är angeläget att undvika att det meddelas oförenliga do-
mar i olika stater. Också i detta slags situationer har den domstol vid vilken
talan först väcktes företräde. Bestämmelserna om vilandeförklaring och av-
visning i artikel 22 är dock, till skillnad från vad som gäller i litispendens-
situationerna enligt artikel 21, fakultativ för domstolarna i övriga stater.
I artikel 23 föreskrivs slutligen vad som skall gälla för det fall då flera dom-
stolar enligt konventionens bestämmelser samtidigt är exklusivt behöriga att
pröva tvisten. Också för sådana fall föreskrivs att den domstol vid vilken ta-
lan väckts först har företräde och att övriga domstolar skall avvisa målet.
Särskilda bestämmelser om vilandeförklaring av mål finns också i artikel
Vb i Protokoll Nr 1. Dessa bestämmelser gäller vissa mål mellan befälhavare
och besättningsmedlem på havsgående fartyg. Även i konventionens Avdel-
ning III finns bestämmelser om vilandeförklaring (artikel 30 och 38) som
alltså är tillämpliga på erkännande- och verkställighetsstadiet.
2.3.4 Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder
Artikel 24 innehåller bestämmelser om behörighet att meddela beslut om
säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder. Enligt denna artikel får
en domstol i en konventionsstat meddela de säkerhetsåtgärder och andra in-
terimistiska åtgärder som följer av dess nationella lagstiftning även om den
enligt konventionens bestämmelser skulle vara obehörig att pröva målet i
sak. Käranden kan således med stöd av denna bestämmelse t.ex. utverka
kvarstad i den stat där svaranden har sina tillgångar och dessa kan därefter,
sedan dom meddelats i den andra staten, tas i anspråk för verkställighet av
domen.
Ett beslut om säkerhetsåtgärd eller annat interimistiskt beslut gäller inte
bara i den stat där det har meddelats utan kan också, under vissa förutsätt-
ningar, verkställas i andra konventionsstater (jfr avsnitt 5 vid artikel 25).
2.3.5 Delgivningsfrågor
I artikel 20 andra stycket föreskrivs, också detta till svarandens skydd, att
domstolen inte får pröva ett mål förrän det har klarlagts att svaranden har
fått del av stämningsansökan eller motsvarande handling och haft tillräcklig
tid på sig att förbereda sitt svaromål. I förhållandet mellan de stater som har
114
tillträtt 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i Prop. 1991/92:128
mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gäller i stället för andra
stycket den konventionens bestämmelser (tredje stycket).
Delgivningsfrågor behandlas också i artikel IV i Protokoll Nr 1. I denna
artikel anges att delgivningshandlingar kan översändas, utöver enligt vad
som föreskrivs i mellan konventionsstaterna gällande konventioner, direkt
mellan tjänstemännen i rättegångsstaten och andra stater. Bestämmelserna
har tillkommit för att så långt det är möjligt påskynda delgivningsförfaran-
det. Dessa bestämmelser gäller även när delgivning skall äga rum under
verkställighetsförfarandet. Konventionsstaterna har rätt att reservera sig
mot detta förfarande (se härom i avsnitt 3.2.1).
Delgivningsfrågor har också beaktats i konventionens Avdelning III om
erkännande och verkställighet. Om delgivning inte har skett på rätt sätt och
i tillräckligt god tid, skall den utländska domen inte erkännas och verkställas
i andra konventionsstater i det fall domen har meddelats mot en svarande
som uteblivit (artikel 27.2 och artikel 34). Svaranden har alltså ett dubbelt
skydd; dels skydd mot att dom över huvud taget meddelas mot honom utan
att han har kunnat tillvarata sin rätt, dels skydd mot att en sådan dom - om
en sådan likväl skulle meddelas trots bristfällig eller för sen delgivning - er-
känns och verkställs i andra konventionsstater.
2.4.1 Allmänt
Konventionens Avdelning III innehåller bestämmelser om erkännande och
verkställighet av domar. Bestämmelserna är utformade i syfte att stärka
domstolens roll i rättegångsstaten och i motsvarande mån begränsa domsto-
lens roll i erkännande-/verkställighetsstaten. Domstolen i rättegångsstaten
måste sålunda självmant pröva sin behörighet i de fall svaranden uteblir.
Den måste också beakta de exklusiva behörighetsreglerna och är skyldig att
se till att svaranden är delgiven i god tid osv. Konventionen utgår således
från att den meddelade domen är i sin ordning. Den utländska domen får
aldrig omprövas i sak (artikel 29 och 34).
Av artikel 25 framgår att med uttrycket dom avses varje avgörande som
har meddelats av en domstol i en konventionsstat oavsett avgörandets rubri-
cering i det enskilda fallet.
Bestämmelserna om erkännande och verkställighet gäller generellt för
alla avgöranden som har meddelats av domstolar i konventionsstaterna, om
avgörandet faller inom konventionens sakliga tillämpningsområde. Bestäm-
melserna om erkännande och verkställighet förutsätter för sin tillämplighet
inte att konventionen varit tillämplig på målet i rättegångsstaten. Även om
domstolen i denna stat grundat sin behörighet på nationella behörighetsreg-
ler - därför att tvisten inte innehöll några internationella element eller därför
att svaranden hade hemvist i en stat som inte tillträtt Luganokonventionen -
skall domen erkännas och verkställas i andra konventionsstater med tillämp-
ning av bestämmelserna i avsnitt III. Detta följer av konventionens struktur
som bygger på en princip om ”fri rörlighet för domar” och på att domstolens
115
behörighet endast undantagsvis får prövas i erkännande-/verkställighetssta- Prop. 1991/92:128
ten.
Bestämmelserna är dock inte utan undantag. Enligt artikel 59 kan konven-
tionsstaterna ingå avtal med tredje stat och däri åta sig att, till skydd för sva-
rande som har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i denna tredje stat,
inte erkänna domar från stater som har tillträtt Luganokonventionen om
domstolen uteslutande grundat sin behörighet på sådana nationella s.k. ex-
orbitanta behörighetsregler som avses i artikel 3.
Det bör framhållas att den ”fria rörligheten” enbart gäller avgöranden
som har meddelats i en stat som har tillträtt Luganokonventionen. Lugano-
konventionen innebär därför inte att ett domstolsutslag som har meddelats i
t.ex. USA skulle bli verkställbart i Sverige därför att det har erkänts och är
verkställbart i ett av EG-länderna.
Konventionens Avdelning III är indelad i tre avsnitt. Avsnitt 1 behandlar
erkännande, Avsnitt 2 verkställighet och Avsnitt 3 gemensamma bestämmel-
ser.
2.4.2 Erkännande
Konventionen bygger på presumtionen att domar som meddelas i andra kon-
ventionsstater skall erkännas. Enligt artikel 26 gäller således att en dom som
har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater
utan att det därför skall behöva anlitas något särskilt förfarande. Att en ut-
ländsk dom erkänns innebär att den tilläggs positiv och negativ rättskraft i
den stat där den görs gällande och medför bl.a. res judicata-verkan, dvs. ut-
gör hinder mot en ny rättegång om samma sak.
Det ställs inga krav på att den utländska domen har vunnit laga kraft innan
den erkänns i andra konventionsstater. Om frågan om en icke lagakraftvun-
nen utländsk dom skall erkännas eller inte kommer upp inför domstol i en
annan konventionsstat, får denna domstol låta handläggningen av sitt mål
vila i avvaktan på att domen vinner laga kraft (artikel 30).
Även om det således inte krävs något särskilt förfarande för att domen
skall erkännas, lämnar konventionen vissa möjligheter till en sådan faststäl-
lelseprocedur. Om den part som önskar åberopa sig på domen vill få klarlagt
att domen erkänns, kan han utverka ett beslut härom genom att använda
samma förfarande som gäller för verkställighet (artikel 26 andra stycket).
Om frågan om en dom erkänns eller inte är av betydelse i en annan pågående
rättegång, får man i den rättegången prejudiciellt avgöra frågan om domen
erkänns eller inte (tredje stycket).
Presumtionen är alltså att domen skall erkännas. De relativt få tillåtna un-
dantagen från denna regel räknas upp i artiklarna 27 och 28. Jag återkommer
strax till dessa (avsnitt 2.4.4).
2.4.3 Verkställighet
Artiklarna 31-45 i konventionen innehåller regler om verkställighet. De har
redan berörts i avsnitt 2.4.1. Av artikel 31 framgår att en dom som har med-
delats i en konventionsstat skall verkställas i andra konventionsstater efter
ett särskilt förfarande, exekvaturförfarande, i verkställighetstaten.
116
För att verkställighet skall kunna medges i andra konventionsstater krävs Prop. 1991/92:128
att domen är verkställbar i ursprungsstaten. Domen i fråga behöver inte ha
vunnit laga kraft för att kunna verkställas i andra konventionsstater. Om gäl-
denären begär det, kan dock exekvaturmålet vid en prövning enligt artikel
37.1 förklaras vilande så länge domen inte vunnit laga kraft (artikel 38 första
stycket).
Med vissa begränsningar gäller verkställighetsreglerna även beslut om sä-
kerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder som har beslutats enligt
bestämmelserna i artikel 24 (avsnitt 5 vid artikel 25 och artikel 27.2)
Av artikel 50 följer också att inte bara avgöranden av domstol utan också
s.k. officiella handlingar (actes authentiques) skall verkställas enligt konven-
tionens bestämmelser. Detsamma gäller förlikningar som ingåtts inför dom-
stol (artikel 51).
Exekvaturförfarandet kan delas in i tre olika stadier. Ansökan ges in till
domstol (artikel 32) som prövar verkställighetsfrågan på grundval av de
handlingar som sökanden åberopar. Det är härvid fråga om ett enpartsförfa-
rande och framställningen skall således inte delges gäldenären på detta sta-
dium (artikel 34). Om verkställighet medges kan gäldenären i stället begära
omprövning av beslutet inom viss tid (artikel 36) varvid förfarandet skall
vara kontradiktoriskt, dvs. båda parter skall höras i frågan (artikel 37.1).
Om verkställighet skulle vägras, kan sökanden begära omprövning (artikel
40). Också i detta fall gäller att förfarandet skall vara kontradiktoriskt (arti-
kel 40.2). Beslutet från det andra skedet av prövningen kan i sin tur överprö-
vas på begäran av gäldenären om det gått honom emot eller på sökandens
begäran om domstolen beslutat vägra verkställighet (artikel 37.2 resp. 40.2).
De domstolar som i respektive konventionsstat skall pröva verkställighets-
frågan i de olika stadierna räknas upp i artikel 32 (första stadiet), artikel 37.1
resp. 40.1 (andra stadiet; artikel 37.1 syftar på de fall då gäldenären begär
omprövning av ett bifallande beslut och artikel 40.1 på de fall då sökanden
begär omprövning av ett avslagsbeslut) och artikel 37.2 resp. 41 (tredje sta-
diet; artikel 37.2 syftar på de fall då överprövningen skett på gäldenärens
begäran och artikel 41 på de fall då överprövningen skett på sökandens begä-
ran).
För Sveriges del anges i artiklarna 32, 37.1 och 40.1 Svea hovrätt och i
artiklarna 37.2 och 41 högsta domstolen. Det innebär att det är Svea hovrätt
som har att pröva verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra sta-
diet, vare sig prövningen sker på sökandens eller gäldenärens begäran, me-
dan prövningen i det tredje stadiet ankommer på högsta domstolen.
Irland, Island, Italien, Storbritannien och Österrike har liksom Sverige ut-
sett samma instans för prövningen i det första och andra stadiet. Även i Bel-
gien skall handläggningen i det första och andra stadiet ske vid samma dom-
stol, men endast i de fall då det är gäldenären som har överklagat. I Neder-
länderna skall prövningen i det första stadiet ske av ordföranden i under-
domstol och prövningen i det andra stadiet av underdomstolen som sådan
om omprövningen sker på gäldenärens begäran men av överdomstol om det
är sökanden som överklagat. Övriga konventionsstater har valt olika dom-
stolar för de tre stadierna av prövningen.
117
Av artikel VI i Protokoll Nr 1 framgår att konventionsstaterna ensidigt Prop. 1991/92:128
kan besluta om ändring i fråga om de utsedda exekvaturmyndigheterna.
I artikel 34 slås fast att verkställighet får vägras endast på de grunder som
anges i artiklarna 27 och 28, dvs. att samma begränsningar som gäller för
erkännande gäller i fråga om verkställighet. Jag återkommer strax till denna
fråga (avsnitt 2.4.4).
När det gäller förfarandet skall nationella regler tillämpas (artikel 33
första stycket). I övrigt innehåller detta avsnitt bl.a. regler om underrättelse
till/delgivning med sökanden resp, gäldenären (artikel 35 resp. 36 första
stycket), ställande av säkerhet (artikel 38 tredje stycket och artikel 45), par-
tiell verkställighet av domen (artikel 42), verkställighet av förpliktelse att
betala vite (artikel 43) och rättshjälp (artikel 44).
I ett särskilt Avsnitt 3 i Avdelning III finns bestämmelser om vilka hand-
lingar som skall fogas till en ansökan om verkställighet m. m. (artiklarna 46-
49). Bestämmelserna är delvis tillämpliga även när någon gör gällande att en
dom skall erkännas.
Av artikel III i Protokoll Nr 1 framgår att konventionsstaterna får ta ut
verkställighetsavgift av sökanden. Sådan avgift måste dock vara bestämd och
får inte tas ut i proportion till tvisteföremålets värde.
Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i konventionen, inte
verkställigheten som sådan. För denna gäller således den nationella lagstift-
ningen. Enligt artikel 39 första stycket gäller dock att inga andra åtgärder än
säkerhetsåtgärder får vidtas mot gäldenärens egendom så länge gäldenären
kan överklaga verkställighetsbeslutet från den inledande prövningen eller,
om han har gjort det, förrän verkställighetsfrågan har avgjorts i det andra
skedet.
2.4.4 De grunder på vilka erkännande och verkställighet får vägras
Artiklarna 27 och 28 anger uttömmande under vilka förutsättningar erkän-
nande får vägras. Av artikel 34 framgår att samma begränsade möjligheter
att vägra också gäller i fråga om verkställighet av det utländska avgörandet.
Vägransgrunderna i artikel 27 är obligatoriska liksom bestämmelsen i artikel
28 första stycket medan vägransgrunderna enligt artikel 28 andra stycket är
fakultativa.
Inledningsvis anges i artikel 27 punkten 1 att erkännande skall vägras om
ett erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public)
i den stat där domen görs gällande. I punkten 2 finns en regel till skydd för
svaranden om domen har meddelats i dennes utevaro. Denna regel komplet-
terar de skyddsregler för svaranden som ställs upp i konventionens första
del - artikel 20 - om att domstolen måste klarlägga att en utebliven svarande
delgivits stämningsansökan och haft tillräcklig tid på sig att förbereda sitt
svaromål innan målet avgörs. Skulle denna regel ha åsidosatts av domstolen
i domsstaten skall erkännande alltså vägras i övriga konventionsstater.
Vidare får domen inte erkännas om den är oförenlig med en dom som har
meddelats i erkännandestaten (punkten 3) eller en tidigare meddelad dom i
en icke-konventionsstat (punkten 5). Någon motsvarande regel som gäller
domar från andra konventionsstater finns inte. Skälet härtill är konventio-
118
nens dubbla natur och dess regler i Avdelning II om litispendens och om mål Prop. 1991/92:128
som har samband med varandra (artikel 21-22) som avser att förhindra att
oförenliga domar meddelas i konventionsstaterna.
I artikel 27 finns slutligen i punkten 4 en mer speciell vägransgrund som
innebär att en fråga om lagval har tillåtits inverka på frågan huruvida den
utländska domen skall erkännas eller verkställas. Bestämmelserna hänför
sig till fall då domstolen prejudiciellt, dvs. som en förfråga, har tagit ställning
till en fråga om fysisk persons rättsliga ställning, rättskapacitet eller rätts-
handlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv eller testamente,
dvs. sådana frågor som enligt artikel 1 är uteslutna från konventionens till-
lämpningsområde.
Enligt artikel 28 utgör bristande behörighet för domstolen i ursprungssta-
ten i vissa uppräknade fall en tillåten vägransgrund. Såsom påpekats tidigare
medför Luganokonventionens dubbla natur att behovet av sådana indirekta
behörighetsregler har reducerats till ett minimum. Av artikelns sista stycke
framgår således att domstolens behörighet endast får omprövas i de fall som
anges i denna artikel. Där framhålls också särskilt att ordre public-skäl inte
får åberopas som stöd för en omprövning av domstols behörighet.
De fall då bristande behörighet utgör tillåten vägransgrund begränsar sig
i princip till de fall då konventionens tvingande eller exklusiva behörighets-
regler inte har följts. Av artikel 28 första stycket framgår alltså att erkän-
nande skall vägras om de tvingande behörighetsreglerna för försäkrings- och
konsumenttvister eller om de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 har
åsidosatts av domstolen i ursprungsstaten.
Artikel 28 innehåller en ytterligare vägransgrund, nämligen den nyss
nämnda situationen då erkännandestaten enligt bestämmelserna i artikel 59
genom ett avtal med tredje stat har förbundit sig att inte erkänna domen.
Bestämmelsen är obligatorisk.
I andra stycket av artikel 28 finns ytterligare två fall där bristande behörig-
het utgör en tillåten vägransgrund. Bestämmelserna är fakultativa. Det ena
fallet -artikel 54 B-fallet - har sin grund i att Luganokonventionens bestäm-
melser om domstols behörighet i vissa hänseenden avviker från Brysselkon-
ventionen. Detta fall tar sikte på de fall då domstolen i ursprungsstaten av
misstag skulle tillämpa Brysselkonventionen i stället för Luganokonventio-
nen och erkännande begärs mot någon som har hemvist i en EFTA-stat. (Att
Luganokonventionen, och inte Brysselkonventionen, skall tillämpas i de fall
svaranden har hemvist inom EFTA framgår uttryckligen av artikel 54 B.2.a);
se avsnitt 2.7 nedan.) Den nu aktuella bestämmelsen i artikel 28 andra
stycket är enligt sin ordalydelse tillämplig inte bara i EFTA-länderna utan
också i EG-länderna. Brysselkonventionen har ingen motsvarande bestäm-
melse.
Det andra fallet, som också saknas i Brysselkonventionen, hänför sig till
de fall då domstolen enligt bestämmelserna i artikel 57 grundat sin behörig-
het på en bestämmelse i en specialkonvention, som erkännande-/verkställig-
hetsstaten inte har tillträtt. Bestämmelsen kommenteras ytterligare i avsnitt
2.9.
Som jag redan nämnt (avsnitt 2.3.1 vid artikel 5) tillåter artikel I a i Proto-
koll Nr 1 Schweiz att i viss begränsad utsträckning reservera sig mot skyldig-
119
heten att erkänna och verkställa domar som har meddelats i andra konven- Prop. 1991/92:128
tionsstater i de fall domstolen grundat sin behörighet uteslutande på uppfyl-
lelseforum, dvs. artikel 5.1. Eftersom vissa EG- och EFTA-länder kan tän-
kas vilja åberopa denna speciella vägransgrund reciprokt, kan detta i sin tur
komma att leda till att domar som meddelats i Schweiz i de fall den schwei-
ziska domstolen grundat sin behörighet enbart på artikel 5.1 inte alltid kan
erkännas och verkställas i dessa länder.
Ytterligare en vägransgrund av undantagskaraktär finns i artikel Ib i Pro-
tokoll Nr 1. Den hänger samman med den speciella behörighetsregel för tvis-
ter som gäller avtal om nyttjanderätt till fast egendom enligt artikel 16.1.b).
Konventionsstaterna får enligt artikel Ib i Protokoll Nr 1 förbehålla sig rätten
att inte erkänna och verkställa domar i de fall domstolen enligt artikel
16.1.b) uteslutande grundat sin behörighet på svarandens hemvist i rätte-
gångsstaten om den fasta egendomen är belägen i den stat där erkännande
och verkställighet begärs.
Slutligen finns i andra stycket av artikel II i Protokoll Nr 1 regler om att
erkännande och verkställighet under vissa förutsättningar får vägras i de fall
domen gäller ett civilrättsligt anspråk som har prövats inom ramen för en
brottmålsprocess.
Även om verkställighetsstaten således i viss begränsad utsträckning får
pröva frågan om domstolen i rättegångsstaten varit behörig följer av artikel
28 tredje stycket den begränsningen att de faktiska omständigheter på vilka
domstolen i rättegångsstaten grundat sin behörighet inte får ifrågasättas.
Konventionen är enligt huvudregeln i artikel 54 tillämplig endast om det
rättsliga förfarandet har inletts efter det att konventionen trädde i kraft i rät-
tegångsstaten. Reglerna om domstols behörighet, om vilandeförklaring av
mål osv. gäller således bara i fråga om rättsliga förfaranden som inleds efter
det att konventionen trätt i kraft för denna stat.
För att konventionens regler om erkännande och verkställighet skall gälla
krävs också enligt huvudregeln att konventionen har tillträtts av såväl rätte-
gångsstaten som verkställighetsstaten vid den tidpunkt då det rättsliga förfa-
randet inleddes.
Från denna regel finns emellertid ett betydelsefullt undantag i andra
stycket av artikel 54. Om det rättsliga förfarandet inleddes innan konventio-
nen gällde mellan de två staterna (dvs. innan både rättegångsstaten och verk-
ställighetsstaten tillträtt konventionen), blir verkställighetsreglerna likväl
tillämpliga - och verkställighetsstaten således skyldig att verkställa domen -
om domstolen i rättegångsstaten grundat sin behörighet på en bestämmelse
som är godkänd enligt Luganokonventionen, dvs. på någon av de bestäm-
melser som anges i konventionens Avdelning II (inklusive artikel 4 som tillå-
ter användning av nationella behörighetsregler mot svarande med hemvist i
tredje stat) eller om domstolen grundat sin behörighet på bestämmelser i en
konvention som gällde staterna emellan vid denna tidpunkt. För att denna
undantagsregel skall gälla krävs dock att de båda staterna har tillträtt kon-
ventionen vid den tidpunkt då domen meddelades.
120
Av det sagda följer att bestämmelserna om erkännande och verkställighet
gäller enbart i fråga om domar som har meddelats efter det att konventionen
trätt i kraft dessa stater emellan. Konventionens erkännande- och verkstäl-
lighetsregler kan således aldrig åberopas i fråga om avgöranden som har
meddelats före detta datum.
Luganokonventionen innehåller några artiklar som behandlar olika sjörätts-
liga frågor. Bestämmelserna är identiska med Brysselkonventionens regler.
De tillkom först genom 1978 års tillträdeskonvention, i samband med Stor-
britanniens, Danmarks och Irlands tillträde till Brysselkonventionen. Man
var då ense inom EG om att det i princip inte fanns något behov av särskilda
behörighetsregler för sjörättsmål i Brysselkonventionen. Skälet härför var
bl.a. konventionens regler om att staterna behåller den behörighet att pröva
mål som de har enligt en sjörättslig konvention (se härom nedan avsnitt 2.9),
och detta även om svaranden har hemvist i en stat som inte har tillträtt kon-
ventionen i fråga. Dessutom var man ense om att EGs medlemsstater skulle
tillträda 1952 års konvention om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på
havsgående fartyg (den s.k. arrestkonventionen).
Luganokonventionen bygger på samma förutsättningar. För att ge vissa sta-
ter som ännu inte tillträtt arrestkonventionen - däribland Sverige - möjlig-
het att ratificera arrestkonventionen har arrestkonventionens jurisdiktions-
bestämmelser, med visst undantag, övergångsvis förts in i Luganokonventio-
nens artikel 54 A. En motsvarande övergångsregel finns i Brysselkonventio-
nen. Jag återkommer senare till frågan om Sveriges tillträde till arrestkon-
ventionen (vid artikel 54 A; jfr avsnitt 3.3.7.)
Andra artiklar som behandlar sjörättsliga frågor är artikel 5.7 som inne-
håller en särskild behörighetsregel vid tvister om betalning av bärgarlön för
bärgning av skeppslast m.m. och artikel 6 A som innehåller en behörighets-
regel för mål om begränsning av ansvar till följd av fartygs användning eller
drift.
Brysselkonventionen kan tillträdas enbart av EGs medlemsländer. Lugano-
konventionen är i första hand öppen för EGs och EFTAs medlemsländer.
För EG-länderna innebär detta att två parallella och i någon mån avvikande
instrument kommer att vara tillämpliga. Frågan om hur de två konventio-
nerna skall förhålla sig till varandra har därför fått en särskild reglering i arti-
kel 54 B. Brysselkonventionen har ingen motsvarande regel.
Enligt bestämmelserna i artikel 54 B skall Luganokonventionen inte in-
verka på EG-staternas inbördes tillämpning av Brysselkonventionen. Detta
innebär bl.a. att det är Brysselkonventionen och inte Luganokonventionen
som skall tillämpas om svaranden har hemvist i en EG-stat och talan väcks
Prop. 1991/92:128
121
vid en domstol i en annan EG-stat. Detsamma gäller vid erkännande och Prop. 1991/92:128
verkställighet i en EG-stat av en dom som har meddelats i en annan EG-stat.
Brysselkonventionens bestämmelser om domstols behörighet sätts där-
emot ur spel till förmån för Luganokonventionen om svaranden har hemvist
i en EFTA-stat eller om domstol i en sådan stat är exklusivt behörig att pröva
målet. Luganokonventionen skall också tillämpas i fall av litispendens eller
när mål har samband med varandra enligt bestämmelserna i artiklarna 21
och 22 om målen är anhängiga samtidigt i en EG-stat och i en EFTA-stat.
Slutligen skall Luganokonventionen, och inte Brysselkonventionen, tilläm-
pas vid erkännande och verkställighet om endera rättegångsstaten eller verk-
ställighetstaten är en EFTA-stat.
Eftersom EFTA-staterna endast skall tillämpa Luganokonventionen, är
bestämmelserna i artikel 54 B i första hand av betydelse för EG-länderna.
Jag vill här påpeka att EG-domstolen är behörig att avge besked om tolk-
ningen av Brysselkonventionens bestämmelser på begäran av nationella
domstolar (se härom i avsnitt 2.11 nedan) men inte i fråga om Luganokon-
ventionens bestämmelser.
För EFTA-staterna har bestämmelserna i artikel 54 B en annan betydelse,
genom att de garanterar att Luganokonventionen och dess bestämmelser
kommer att respekteras och tillämpas i EG-länderna. Eftersom Brysselkon-
ventionen och Luganokonventionen är i stort sett identiska kan artikel 54 B
visserligen sägas vara utan betydelse i dag. EFTA-staterna har dock ingen
kontroll över Brysselkonventionens framtida innehåll och bestämmelserna
kan därför möjligen få betydelse i framtiden.
I en tredje punkt i artikel 54 B finns regler som är tillämpliga inte bara
inom EG utan också i EFTA-länderna. Jag har redan berört dessa bestäm-
melser (avsnitt 2.4.4). Enligt dessa får erkännande och verkställighet väg-
ras - utöver på de grunder som anges i konventionens Avdelning III - om
domstolen i rättegångsstaten har grundat sin behörighet på en bestämmelse
som avviker från Luganokonventionens bestämmelser i de fall erkännande
eller verkställighet begärs mot någon som har hemvist i en EFTA-stat. Även
om bestämmelserna i artikel 54 B tredje punkten också gäller i EG-länderna
är de främst avsedda som en ventil för EFTA-staterna för det fall det i Brys-
selkonventionen skulle introduceras nya behörighetsregler och domstolen i
rättegångsstaten av misstag grundar sin behörighet på en sådan. Bestämmel-
serna i artikel 54 B tredje punkten är så utformade att de ger EFTA-länderna
möjlighet att skydda inte bara de gäldenärer som har hemvist i den egna sta-
ten utan alla gäldenärer som har hemvist utanför EG. Som jämförelse kan
här nämnas artikel 57.4 där en motsvarande vägransgrund kan åberopas en-
bart i fråga om en svarande som har hemvist i just verkställighetstaten.
Av artikel 55 framgår att Luganokonventionen i princip ersätter de generella
verkställighetskonventioner som gäller mellan staterna. Dessa konventioner
räknas upp i artikeln. Uppräkningen i artikel 55 överensstämmer inte med
motsvarande artikel i Brysselkonventionen eftersom Brysselkonventionen 122
innehåller en uppräkning av de mellan EG-länderna gällande konventio- Prop. 1991/92:128
nerna. Brysselkonventionen fortsätter att gälla EG-länderna emellan och
denna uppräkning kunde därför undvaras i Luganokonventionen. I stället
räknas här upp de konventioner som gäller mellan olika EG- och EFTA-län-
der och EFTA-länderna inbördes.
För Sverige gäller detta 1932 års konvention mellan Danmark, Finland,
Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar och
1977 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige
om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. 1977
års konvention ersätter 1932 års konvention. Island har dock inte tillträtt
1977 års konvention och 1932 års konvention är därför alltjämt tillämplig i
förhållande till Island. Luganokonventionen ersätter vidare 1936 års kon-
vention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av
domar och skiljedomar liksom 1982 års konvention mellan Sverige och Ös-
terrike om erkännande och verkställighet av civildomar. Sverige har inte in-
gått något generellt verkställighetsavtal med något annat av EGs medlems-
länder än Danmark.
Av artikel 56 följer att dessa konventioner dock skall fortsätta att gälla på
de områden som faller utanför Luganokonventionens tillämpningsområde
och i fråga om avgöranden som har meddelats före Luganokonventionens
ikraftträdande.
Luganokonventionen är en generell konvention och ersätter inte de olika
speciella konventioner som konventionsstaterna har ingått eller kan komma
att ingå på skilda områden. Av artikel 57.1 framgår tvärtom att Luganokon-
ventionen inte skall inverka på konventioner som konventionsstaterna har
tillträtt eller kommer att tillträda och som på särskilda områden reglerar
domstolars behörighet eller erkännande och verkställighet av domar. Ett
viktigt skäl för denna lösning är att man i Luganokonventionen inte har kun-
nat beakta alla tänkbara regler som kan behövas på olika särskilda områden
och att Luganokonventionen inte skall hindra det internationella samarbetet
inom olika specialområden, där samarbetet ofta omfattar också andra stater.
Regleringen i artikel 57.1 innebär att de olika specialkonventionerna fortsät-
ter att gälla fullt ut och har företräde framför Luganokonventionens regler i
den mån de sammanfaller.
Bestämmelserna syftar på en rad olika specialkonventioner på bl.a. tran-
sporträttens område och exempelvis i fråga om familjerättslig underhålls-
skyldighet. En del av dessa särskilda konventioner innehåller regler om
domstols direkta behörighet men saknar bestämmelser om erkännande och
verkställighet av domar (bl.a. 1929 års Warzawakonvention om vissa gemen-
samma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran). Andra kon-
ventioner reglerar enbart erkännande- och verkställighetsfrågor, så exem-
pelvis 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgö-
randen angående underhållsskyldighet. Vissa konventioner innehåller såväl
domsrätts- som erkännande- och verkställighetsregler. Ett exempel är 1980
123
års Bernfördrag om internationell järnvägstrafik (COTIF). En annan kon-
vention som faller under denna artikel är 1952 års arrestkonvention som jag
nyss berörde (avsnitt 2.6).
Av första punkten i Protokoll Nr 3 framgår att med sådana konventioner
på särskilda områden jämställs för EG-ländernas del rättsakter som har ut-
färdats av gemenskapens institutioner. Jag återkommer strax till detta.
Genom regleringen i punkterna 2, 3 och 4 i artikel 57 har man närmare
utvecklat innebörden av regleringen i punkten 1 och knutit samman Lugano-
konventionen och de särskilda konventionerna. Av punkten 2 framgår så-
lunda att domstolarna får grunda sin behörighet på regler i en särskild kon-
vention även om svaranden har hemvist i en konventionsstat som inte har
tillträtt konventionen i fråga. Det innebär alltså att en svarande med hemvist
i en EFTA-stat kan instämmas inför en fransk domstol med stöd av en behö-
righetsregel som strider mot Luganokonventionens regler, och detta således
trots att den aktuella EFTA-staten inte har tillträtt den aktuella särskilda
konventionen. De i artikel 20 uppställda reglerna till skydd för svaranden
skall dock alltid tillämpas.
Regleringen i artikel 57 innebär med andra ord ett undantag från regeln i
artikel 3 som ju föreskriver att inga andra behörighetsregler än de som anges
i Luganokonventionens artikel 5-18 får tillämpas av domstol i en konven-
tionsstat i förhållande till svarande med hemvist i en annan konventionsstat.
Av punkten 3 framgår vidare att domar som har meddelats på grundval av
sådana särskilda behörighetsregler som avses i punkten 1 skall erkännas och
verkställas i de andra konventionsstaterna enligt bestämmelserna i Lugano-
konventionens Avsnitt III. Bestämmelsen är egentligen bara ett förtydli-
gande. Det följer redan av Luganokonventionens konstruktion att en sådan
dom skall verkställas i de andra konventionsstaterna. Som redan påpekats
(avsnitt 2.4.1) skall ju alla avgöranden, oavsett om Luganokonventionens
behörighetsregler varit tillämpliga under rättegången eller inte, verkställas i
övriga konventionsstater. I gengäld har svaranden ett skydd mot verkställig-
het: Artikel 57.4 medger att erkännande och verkställighet vägras om verk-
ställighetsstaten inte har tillträtt den särskilda konvention vars behörighets-
regler tillämpats i målet. En förutsättning för vägran är att gäldenären har
hemvist just i verkställighetstaten (och möjligheten att vägra erkännande
och verkställighet är därmed mer begränsad än den som följer av artikel 54 B
punkten 3).
I fråga om behörighetsregler som följer av särskilda konventioner har man
således valt den konstruktionen att konventionsstaterna accepterar deras
tillämpning i andra konventionsstater. Man avstår därmed från att ”skydda”
de svarande som har hemvist i den egna staten mot sådana utländska rätte-
gångar. I gengäld förbehåller man sig rätten att ”skydda” dessa svarande mot
verkställighet i det egna landet.
Som jag nyss nämnde jämställs enligt Protokoll Nr 3 rättsakter utfärdade
av EGs institutioner med de särskilda konventioner som regleras i artikel 57.
EG-länderna är skyldiga att efterleva sina åtaganden enligt EG-fördragen
samtidigt som EFTA-länderna har anspråk på att Luganokonventionens reg-
ler respekteras. EFTA-länderna har mot denna bakgrund accepterat att EG-
länderna, även gentemot svarande med hemvist i EFTA-länderna, tillämpar
Prop. 1991/92:128
124
regler som beslutats i EGs rättsakter. EG-länderna å sin sida har i en särskild Prop. 1991/92:128
förklaring till Protokoll Nr 3 förklarat att de skall vidta alla de åtgärder som
står i deras makt för att Luganokonventionens regler om behörighet, erkän-
nande och verkställighet skall upprätthållas när sådana rättsakter utarbetas.
Bestämmelserna i punkten 4 innebär samtidigt att EFTA-länderna inte be-
höver erkänna och verkställa domar från EG-länderna där domstolen grun-
dat sin behörighet på bestämmelser i en sådan rättsakt. Någon rättsakt av
aktuellt slag har än så länge inte beslutats inom EG; en EG-förordning om
varumärken som innehåller behörighetsregler är dock under utarbetande.
Artikel 57 har också uppmärksammats i Protokoll Nr 3 till konventionen.
Den ständiga kommitté som skall granska hur Luganokonventionen funge-
rar skall således enligt protokollets artikel 4 särskilt följa tillämpningen av
artikel 57.
Brysselkonventionens artikel 57 har genom 1989 års tillträdeskonvention
justerats för att bättre överensstämma med Luganokonventionens bestäm-
melser. Vissa skillnader kvarstår dock. Bestämmelsen om EGs rättsakter
framgår således direkt av Brysselkonventionens artikel 57. Brysselkonven-
tionen innehåller heller ingen motsvarighet till punkten 4; EGs medlemslän-
der kan således inte sinsemellan vägra verkställighet på den grunden att
domstolen grundat sin behörighet på bestämmelser i en konvention som
verkställighetsstaten inte har tillträtt.
Av slutbestämmelserna, artiklarna 60-68, framgår inledningsvis att konven-
tionen i första hand får tillträdas av EGs och EFTAs medlemsländer. Kon-
ventionen skall ratificeras och den träder i kraft tre månader efter det att två
stater, varav den ena är medlem i EG och den andra medlem i EFTA, har
deponerat sina ratifikationsinstrument. I förhållande till varje annan signa-
tärstat träder den i kraft tre månader efter det att denna deponerat sitt ratifi-
kationsinstrument.
Stater som blir medlemmar i EG resp. EFTA efter det att konventionen
öppnades för undertecknande kan enligt artikel 62.1.a) ansluta sig till kon-
ventionen. Detta kan således bli aktuellt för Liechtenstein som numera är
medlem i EFTA.
Också andra stater än EGs och EFTAs medlemsländer kan enligt artikel
60 c) och 62.1 b) ansluta sig till konventionen efter särskild inbjudan. En
förutsättning härför är att en stat som har tillträtt konventionen begär detta.
Staten i fråga skall således ha en sponsor som redan har tillträtt konventio-
nen. Samtycke krävs dessutom från alla EG- och EFTA-länderna, även dem
som inte ens undertecknat Luganokonventionen och ev. nya medlemmar i
EG resp. EFTA. Om en EG- eller EFTA-stat själv inte önskar samarbeta
med den aktuella staten samtidigt som den ogärna blockerar ett sådant sam-
arbete för övriga stater kan den enligt bestämmelserna i artikel 62.4, trots
att den således samtyckt till att inbjuda staten i fråga, inom viss tid framställa
en invändning mot anslutningen. En sådan invändning medför att konven-
tionen inte träder i kraft mellan denna stat och den nytillträdda staten.
Av slutbestämmelserna framgår vidare att de till konventionen fogade
125
protokollen utgör en integrerad del av konventionen (artikel 65), att kon-
ventionen har upprättats på alla de fjorton EG- och EFTA-språken och att
alla språkversionerna har lika giltighet (artikel 68).
För att säkerställa en enhetlig tolkning av Brysselkonventionens bestämmel-
ser har EGs medlemsländer i ett särskilt protokoll till Brysselkonventionen
givit EG-domstolen behörighet att avge besked om konventionens tolkning.
Nationella domstolar i de olika EG-länderna kan sålunda under pågående
rättegång inhämta besked från EG-domstolen om Brysselkonventionens
tolkning i olika hänseenden enligt ett system som motsvarar de s.k. för-
handsbeskeden enligt artikel 177 i Romfördraget. Av olika skäl ansågs EG-
domstolen inte kunna ges en motsvarande behörighet att tolka Luganokon-
ventionens bestämmelser. När Luganokonventionen utarbetades hade dis-
kussionerna om ett EES-avtal (jfr avsnitt 3.1) ännu inte inletts och det var
heller inte aktuellt att diskutera möjligheten av att överlämna en sådan tolk-
ningsbehörighet till en EG/EFTA-sammansatt domstol. För att säkerställa
en så enhetlig tolkning som möjligt av Luganokonventionens bestämmelser
och för att i görligaste mån se till att dess bestämmelser tolkas i enlighet med
Brysselkonventionens bestämmelser har bestämmelserna i Protokoll Nr 2
tillkommit.
I preambeln till protokollet framhålls bl.a. den väsentliga anknytningen
mellan de två konventionerna, att avtalsparterna är medvetna om EG-dom-
stolens tolkningsavgöranden och att Luganokonventionen arbetats fram på
grundval av Brysselkonventionen i belysning av dessa tolkningsavgöranden.
Härav framgår att bestämmelser i Luganokonventionen som överensstäm-
mer med Brysselkonventionen skall förstås på det sätt EG-domstolen tolkat
dem; EG-domstolens tolkningsavgöranden fram till tidpunkten för konven-
tionens undertecknande - dvs. den 16 september 1988 - ingår därigenom
som en mer eller mindre integrerad del av konventionen.
EG-domstolens framtida tolkningsavgöranden har inte givits någon sådan
särställning. I stället framgår av protokollets artikel 1 och av två till protokol-
let fogade förklaringar att ömsesidig hänsyn skall tas till avgöranden som
meddelats enligt de båda konventionerna. Jag vill i detta sammanhang fram-
hålla att EG-domstolen inte är behörig att uttala sig om tolkningen av Luga-
nokonventionen och att domstolarna i EGs medlemsländer således inte kan
vända sig dit med tolkningsfrågor under handläggningen av ett mål där Luga-
nokonventionen skall tillämpas.
För att möjliggöra ett sådant ömsesidigt hänsynstagande skall ett system
för utväxling av domar inrättas; domar som har meddelats i sista instans en-
ligt de båda konventionerna liksom EG-domstolens domar och andra domar
av särskild betydelse skall således utväxlas via en central myndighet, regi-
stratorn vid EG-domstolen (artikel 2). Dessutom skall en ständig kommitté
inrättas. Denna skall i första hand fungera som ett forum för utbyte av erfa-
renheter om hur konventionen fungerar.
Prop. 1991/92:128
126
Prop. 1991/92:128
Mitt förslag: Sverige skall tillträda konventionen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Alla är positiva. Svenska Arbetsledareförbundet har
dock krävt någon form av garanti för att utländska skadeståndsdomar inte
verkställs i Sverige om domstolen tillämpat rättsregler som är främmande
för svensk rätt.
Skälen för mitt förslag: Svensk rätt saknar i stor utsträckning regler om
domstols internationella behörighet på privaträttens område. I den mån så-
dana regler finns bygger de ofta på internationella åtaganden och täcker en-
dast vissa specialområden såsom atomansvarighet, transport och patent. I
övriga situationer får svenska domstolar analogivis söka ledning i våra in-
terna forumregler.
Även i frågor om erkännande och verkställighet av domar i internationella
förhållanden är det svenska regelsystemet ofullständigt. En förutsättning för
att en utländsk dom på privaträttens område skall kunna verkställas i Sverige
är att det finns en särskild föreskrift om detta (3 kap. 2 § utsökningsbalken).
En sådan bestämmelse är normalt grundad på en internationell överenskom-
melse i ämnet och förutsätter således i allmänhet ömsesidighet. Sverige har
ingått generella verkställighetsavtal med de övriga nordiska länderna och
med Schweiz och Österrike men inte med några andra stater. Vi har dock
internationella åtaganden rörande domsverkställighet på vissa specialområ-
den, t.ex. i fråga om familjerättsliga underhållsbidrag och på transporträt-
tens område. Utländska domar verkställs således i Sverige i mycket begrän-
sad utsträckning. På samma sätt är möjligheterna till verkställighet utom-
lands av svenska domar mycket begränsade, även om vissa europeiska stater
är beredda att verkställa utländska domar utan krav på ömsesidighet.
Vid 1988 års remissbehandling (se avsnitt 1) fick frågan om ett svenskt till-
träde till Luganokonventionen ett i huvudsak positivt mottagande av remiss-
instanserna. Den något avvaktande attityd som i det skedet kunde skönjas
hos en del av dem har nu ersatts av en mera välvillig inställning. Till grund
för den tidigare attityden låg framför allt en osäkerhet kring det västeurope-
iska samarbetets art, omfattning och former. Man ansåg det vara mera lo-
giskt att söka uppnå ett större mått av rättslig harmonisering i materiella hän-
seenden EG- och EFTA-staterna emellan, innan en samordning kom till
stånd på det processuella planet. Från remissinstanserna framfördes också
synpunkter på formerna för den svenska exekvaturprövningen och det när-
mare innehållet i olika artiklar. Frågor av detta slag har i viss utsträckning
tagits upp även vid remissbehandlingen av 1991 års promemoria. Jag kom-
mer i den följande framställningen att belysa dessa spörsmål i de samman-
hang där de naturligt hör hemma.
Ett utökat europeiskt samarbete på det rättsliga området är en viktig be-
ståndsdel i den integrationsprocess som nu pågår inom ramen för förhand-
127
lingarna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES (se härom
bl.a. i Ds 1990:58 Ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde och den
svenska grundlagen, prop. 1990/91:65 om ändring i regeringsformen med an-
ledning av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde och Skr 1991/92:58 i
samma ämne). Förhandlingarna om ett EES-avtal avslutades den 14 februari
1992. Avtalet kommer troligtvis att undertecknas inom kort. Brysselkonven-
tionen ingår inte i EG-rätten som sådan men har sin grund i Romfördraget.
Den ingår heller inte i den EG-rätt som avses bli en del av EES-avtalet. I
stället är Luganokonventionen ett parallellt instrument till Brysselkonven-
tionen på samma sätt som EES-avtalet kan sägas bli ett parallellt instrument
till EG-rätten. Man har under EES-förhandlingarna utgått från att EG- och
EFTA-staterna kommer att tillträda Luganokonventionen. En direkt kopp-
ling mellan EES-förhandlingarna och Luganokonventionen har exempelvis
gjorts på området för produktansvar. Det bör dock understrykas att Lugano-
konventionen står på egna ben och inte är beroende av att ett EES-avtal träf-
fas.
Genom Luganokonventionen öppnas möjligheter för att utländska domar
mer generellt skulle kunna verkställas i Sverige liksom för att svenska domar
skulle kunna verkställas utomlands.
Luganokonventionen tillåter också stater utanför EG-EFTA-kretsen att
under vissa förutsättningar tillträda konventionen. Den kan därför i en fram-
tid komma att innebära en enhetlig och samordnad verkställighetslagstift-
ning för ett mycket stort antal stater, såväl europeiska som utomeuropeiska.
Luganokonventionen innehåller inte bara regler om erkännande och verk-
ställighet av utländska domar utan även regler som är tillämpliga under rät-
tegången som sådan. Dessa är utformade för att i största möjliga utsträck-
ning skydda svarande som har hemvist i en stat som har tillträtt konventio-
nen och diskriminerar därigenom svarande med hemvist i en stat som står
utanför konventionen. Konventionsstaterna får exempelvis tillämpa sina na-
tionella behörighetsregler, inklusive dem som är förbjudna i Luganokonven-
tionen, gentemot svarande med hemvist i en stat som inte har tillträtt kon-
ventionen. Konventionens verkställighetsregler medför i sin tur att en dom
som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas och verkställas i öv-
riga konventionsstater, vare sig konventionens behörighetsregler varit till-
lämpliga på rättegången eller inte.
Brysselkonventionen har exakt samma struktur och medför därför att en
dom som i dag meddelas i en EG-stat mot en svarande med hemvist i Sverige
kan verkställas i hela EG-området. En särskild nordisk reglering gör det
möjligt för Danmark att vägra verkställighet om domstolen i fråga grundat
sin behörighet på en s.k. exorbitant forumregel - jag har berört dessa regler
i avsnitt 2.3.1 - men i övrigt är domen således verkställbar i alla EG-länder.
Ett svenskt tillträde till Luganokonventionen skulle innebära att en svarande
med hemvist i Sverige skyddas mot tillämpningen av andra behörighetsregler
än dem som är godkända i konventionen.
Den tanke som konventionen bygger på är att tvisterna i största möjliga
utsträckning skall prövas vid sina naturliga fora, i de stater till vilka tvisten
har sin naturliga anknytning, samtidigt som parterna ges stor frihet att avtala
om behörig domstol. En svarande skall alltså slippa processa utomlands så-
Prop. 1991/92:128
128
vida det inte är sakligt motiverat med hänsyn till tvistens art. Konventionen Prop. 1991/92:128
ger därmed ett skydd för svaranden redan på rättegångsstadiet i stället för -
såsom normalt brukar gälla i verkställighetsavtal - ett skydd först på verk-
ställighetsstadiet.
När det gäller Brysselkonventionens och Luganokonventionens behörig-
hetsregler har det under årens lopp uttalats delade meningar om huruvida
reglerna alltid är de bästa. Vissa hävdar således att kontraktsforum skulle
vara att föredra framför den i konventionen valda regeln om uppfyllelsefo-
rum medan andra föredrar konventionens lösning. Tveksamhet har från
vissa håll yppats i fråga om bestämmelsen om att tyst prorogation grundar
behörighet. Dessa farhågor bör dock inte överdrivas. Behörighetsregler av
detta slag är vanliga i konventionssammanhang. Exempel på sådana regler
finns för övrigt i den nordiska och i den svensk-schweiziska verkställighets-
lagstiftningen (men saknas däremot i den svensk-österikiska; se prop.
1982/83:117 s. 21 ff.). Luganokonventionen innebär här i gengäld den förde-
len att svaranden får sina invändningar om att domstolen är obehörig prö-
vade redan i rättegångsstaten i stället för att, som vid tillämpning av en enkel
verkställighetskonvention, få denna fråga prövad först på verkställighetssta-
diet (jfr avsnitt 5 vid artikel 18).
Konventionens behörighetsregler överensstämmer - med undantag för re-
geln om uppfyllelseforum - i allmänhet med svenska internationella behörig-
hetsregler sådana de utkristalliserats i rättspraxis. Ingen viktigare behörig-
hetsregel saknas heller i konventionens katalog över tillåtna fora. Att förmö-
genhetsforum inte finns med och att svensk domstol således inte kan pröva
ett mål om den enda anknytningen till Sverige är den att svaranden har till-
gångar här, har mindre betydelse mot bakgrund av att verkställigheten av
det utländska avgörandet kan ske i Sverige och att konventionen tillåter att
svensk domstol förordnar om kvarstad beträffande tillgångarna i fråga.
Att konventionen innehåller direkta behörighetsregler har också ett själv-
ständigt värde genom att de medför en harmonisering av alla EG- och
EFTA-ländernas lagstiftning på området och att alla dessa stater således
kommer att tillämpa samma domsrättsregler.
Några av remissinstanserna har fäst uppmärksamheten på s.k. ”forum
shopping”. Med detta uttryck menas att käranden utnyttjar en möjlighet att
väcka talan i en stat vars lagvalsregler utpekar en för honom önskvärd till-
lämplig lag. Så länge konventionsstaterna inte har harmoniserat sin interna-
tionellt privaträttsliga lagstiftning kommer konventionen att lämna visst ut-
rymme för sådant förfarande från kärandens sida. Jag är väl medveten om
detta problem. EG-länderna har sinsemellan sökt lösa problemet genom
upprättandet av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsrättsliga
förpliktelser. Frågan om att i Sverige införa lagstiftning med motsvarande
innehåll övervägs inom justitiedepartementet. I Finland antogs en sådan lag
för ett par år sedan och i Norge pågår för närvarande arbete med en proposi-
tion i frågan.
Jag nämnde inledningsvis att Svenska Arbetsledareförbundet (SALF) har
krävt någon form av skydd mot verkställighet av utländska skadeståndsdo-
mar där domstolen tillämpat rättsregler som är främmande för svensk rätt.
SALF har därvid föreslagit att en statlig garanti skall träda in till skydd för 129
9 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
den skadeståndsskyldige. Bakgrunden till SALFs framställning är ett upp-
märksammat avgörande av en italiensk domstol. Jag vill till en början under-
stryka att Luganokonventionens verkställighetsregler bygger på att de olika
konventionsstaterna har förtroende för varandras rättssystem. I konventio-
nen finns också en bestämmelse som ger möjlighet att vägra verkställighet
av hänsyn till ordre public. Självfallet kan jag inte uttala mig om i vad mån
denna bestämmelse skulle vara tillämplig på ett sådant fall som SALF har
tagit upp. Men tanken att svenska staten skulle gå in och kompensera parter
som förlorat ett mål vid utländsk domstol kan jag inte ansluta mig till. Att
på det viset minska riskerna för svenska företag som är verksamma på den
internationella marknaden innebär en snedvridning av konkurrensen som
knappast skulle godtas i det övriga Europa. Jag är mot denna bakgrund inte
beredd att arbeta vidare på SALFs förslag.
Ett tillträde till Luganokonventionen innebär också att reglerna på detta
område samlas i en och samma svenska lagstiftning i stället för att, som hit-
tills, splittras upp i olika lagar allteftersom Sverige ingår olika bilaterala
verkställighetsavtal, med allt vad det innebär av olika särlösningar.
Det är - i vart fall för närvarande - tveksamt om konventionen kommer
att få någon större betydelse för större företag. Dessa har i allmänhet skilje-
klausuler i sina avtal och då är konventionen inte tillämplig. Å andra sidan
är ett, av flera, skäl för dessa skiljeklausuler att parterna därmed oftast kan
påräkna internationell verkställighet av skiljedomen. Genom att också van-
liga domar mer generellt blir verkställbara utomlands kan ett tillträde till Lu-
ganokonventionen möjligen påverka detta mönster. Den uppfattningen de-
las av flera remissinstanser.
Brysselkonventionen fortsätter att gälla EGs medlemsländer emellan me-
dan Luganokonventionen blir tillämplig dels mellan EG-länderna och
EFTA-länderna, dels mellan EFTA-länderna inbördes. Härav följer också
att ett svenskt medlemskap i EG inte skulle göra ett svenskt tillträde till Lu-
ganokonventionen onyttigt; den skulle i så fall fortsätta att gälla i Sveriges
förhållande till EFTA-länderna och, i en framtid, i förhållande till andra sta-
ter utanför EG/EFTA-kretsen som kan komma att tillträda konventionen.
Ett svenskt medlemskap i EG skulle samtidigt kräva ett svenskt tillträde till
Brysselkonventionen varefter Sverige således, liksom EGs övriga medlems-
länder, skulle bli bundet av två parallella instrument.
Det finns goda förutsättningar för att Danmark, Finland, Norge och Sve-
rige kan samordna ett tillträde till Luganokonventionen. I Finland kommer
en proposition i ämnet att läggas fram våren 1992. Även i Norge beräknas
riksdagsbehandling av frågan kunna påbörjas under våren. För Islands del
är det dock ovisst när konventionen kan komma att tillträdas.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Sverige torde ha åtskilligt att
vinna och knappast något att förlora på ett tillträde till konventionen. Ett
sådant tillträde har också i ljuset av den pågående europeiska integrations-
processen kommit att framstå som alltmer självklart. Jag vill mot bakgrund
av dessa överväganden föreslå att vi från svensk sida nu tar steget fullt ut
mot en ratifikation av konventionen. Jag återkommer strax till den närmare
tidplanen för förfarandet (avsnitt 3.3.8).
Prop. 1991/92:128
130
3.2.1 Reservationer m.m.
Prop. 1991/92:128
Mitt förslag: Sverige skall tills vidare utnyttja möjligheten att reser-
vera sig mot en bestämmelse i Protokoll Nr 1 som innebär att hand-
lingar kan sändas för delgivning mellan konventionsländerna på tjäns-
temannanivå. Härutöver skall inga reservationer göras från svensk
sida.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett i huvudsak positivt mottagande.
Från ett håll har dock föreslagits att vi i Sverige avstår från reservationen
mot bestämmelsen i Protokoll Nr 1 och i stället anpassar vår nationella lag-
stiftning till denna bestämmelse. En av de remissinstanser som godtagit re-
servationen har anfört att de svenska delgivningsreglerna på sikt bör anpas-
sas till den lösning som valts i konventionen. Från ett annat håll har ifråga-
satts om inte Sverige bör utnyttja möjligheten att reservera sig mot bestäm-
melsen i artikel 16.1 b).
Skälen for mitt förslag: I Protokoll nr 1 finns en del särbestämmelser för
olika konventionsstater. Bestämmelserna går i de flesta fall ut på att vissa av
konventionens regler inte skall tillämpas i förhållande till staten i fråga. Det
handlar såväl om forumregler som om regler rörande erkännande och verk-
ställighet. En av särbestämmelserna rör bl.a. Sverige (artikel V b). Den be-
handlar domstols behörighet i tvist mellan fartygsbefäl och besättningsmed-
lemmar. Jag återkommer strax till den bestämmelsen (avsnitt 3.3.7).
Protokoll Nr 1 ger också konventionsstaterna möjlighet att i två frågor re-
servera sig mot konventionsbestämmelserna. Av artikel I b framgår sålunda
att en stat får förbehålla sig rätten att inte erkänna och verkställa domar rö-
rande nyttjanderätt i vissa fall där domstolens behörighet har grundats på
svarandens hemvist och inte på var av egendomen i fråga är belägen. Det
andra fallet återfinns i artikel IV andra stycket och rör delgivning. Enligt
en i detta stycke intagen huvudregel får handlingar sändas mellan de olika
staterna på tjänstemannanivå. Samtidigt slås fast att en konventionsstat har
rätt att motsätta sig detta delgivningförfarande.
Artikel 1 b i Protokoll Nr 1 tillåter som sagt en konventionsstat att, med
avseende på ett visst fall, reservera sig mot skyldigheten att erkänna och
verkställa en dom som har meddelats i en annan konventionsstat. Det fall
som avses är då domstolen i ursprungsstaten uteslutande har grundat sin be-
hörighet på artikel 16.1 b), som behandlar vissa tidsbegränsade avtal om
nyttjanderätt till fast egendom, t.ex. hyra av semesterbostad. Behörighetsre-
geln i artikel 16.1 b) tillkom på EFTA-staternas begäran och kunde accepte-
ras av EG-staterna endast i kombination med en rätt att reservera sig mot
skyldigheten att erkänna och verkställa sådana domar. Svenska domstolar
torde redan i dag anse sig ha domsrätt i mål av detta slag, även om fastighe-
ten således är belägen utomlands (jfr bl.a. NJA 1979 s. 151 och SvJT1958
rfs. 13), och de torde därför heller inte göra anspråk på exklusiv behörighet
131
i ett sådant mål enbart på den grunden att fastigheten är belägen här. Det
finns mot denna bakgrund inga skäl för Sverige att utnyttja den nu aktuella
reservationsmöjligheten.
Enligt artikel IV andra stycket i Protokoll Nr 1 kan, som nyss nämnts,
handlingar som skall delges enligt Luganokonventionen sändas direkt mel-
lan tjänstemännen i konventionsstaterna utan inblandning av centralorgan.
En stat som tillträder konventionen kan enligt samma artikel genom en för-
klaring till depositarien - dvs. det schweiziska federala rådet (artikel 61.2) -
motsätta sig detta delgivningsförfarande.
Sverige har reserverat sig mot tillämpningen av motsvarande bestämmelse
(artikel 10.b) i 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av hand-
lingar i mål och ärenden av civil och kommersiell natur. Reservationen moti-
verades med att svenska myndigheter enligt gällande rätt inte torde vara
ovillkorligt skyldiga att tillmötesgå en direkt gjord framställning om delgiv-
ning som härrör från utomnordisk myndighet och att det knappast förelåg
något praktiskt behov av att vid sidan av de i konventionen föreskrivna andra
metoderna för överlämnande av delgivningshandlingar införa en sådan för-
pliktelse för de svenska delgivningsmyndigheterna (prop. 1969:32 s. 7 f.).
Frågan är om Sverige bör behandla delgivningskonventionens och Luga-
nokonventionens bestämmelser härom på samma sätt eller om Luganokon-
ventionen motiverar en annan ståndpunkt. Det kan också ifrågasättas om
det finns skäl att nu ändra den ståndpunkt som intogs vid tillträdet till delgiv-
ningskonventionen.
Syftet bakom bestämmelserna i artikel IV andra stycket är att effektivisera
tillämpningen av Luganokonventionen. Det kan dock ifrågasättas om de
skulle innebära någon effektivitetsvinst för svenska förhållanden.
En tillämpning av artikel IV andra stycket skulle enligt gällande svenska
bestämmelser (1 § kungörelsen 1909:24 s. 1 angående delgivning av handling
på begäran av utländsk myndighet) innebära att delgivningshandlingen får
sändas direkt till länsstyrelse i stället för att sändas till det svenska centralor-
ganet, dvs. utrikesdepartementet. Länsstyrelserna tar dock sedan flera år
tillbaka i praktiken ingen befattning med delgivningsframställningar från ut-
landet. I stället ombesörjer utrikesdepartementet delgivningen enligt delgiv-
ningslagens bestämmelser, vilket i första hand innebär delgivning per post
(ordinär delgivning) eller genom bistånd från polismyndighet (stämnings-
mannadelgivning). Det kan befaras att en tillämpning av artikel IV i Sve-
rige - i strid mot sitt syfte - skulle medföra en försämrad effektivitet. Bl.a.
har utrikesdepartementet en viktig samordnande och kontrollerande funk-
tion som skulle riskera att gå förlorad.
De remissinstanser som föreslagit att vi i Sverige skall anpassa vår lagstift-
ning om delgivning i internationella förhållanden till konventionens bestäm-
melser tror att delgivningsförfarandet skulle vinna i effektivitet om det förs
ned på lokal nivå. Jag har viss förståelse för dessa synpunkter. De svenska
bestämmelserna om delgivning i internationella förhållanden är dock - så-
dana de kommit att tillämpas - inte avpassade för sådana direktkontakter
som avses i artikel IV. Bestämmelserna är för närvarande föremål för en mer
samlad översyn. Det vore mot den bakgrunden förhastat att i dagsläget in-
föra särbestämmelser som tar sikte enbart på Luganokonventionen. Jag an-
Prop. 1991/92:128
132
ser således att Sverige tills vidare bör utnyttja den reservationsrätt som anvi-
sas i artikel IV andra stycket i Protokoll Nr 1.
Protokoll Nr 1 innehåller också en särskild reservationsmöjlighet för
Schweiz. Artikel 1 a ger Schweiz rätt att i viss utsträckning reservera sig mot
erkännande och verkställighet av domar. Det rör sig om fall då den utländska
domstolen uteslutande har grundat sin behörighet på regeln om uppfyllelse-
forum i artikel5.1. En sådan reservation från schweizisk sida kommer möjli-
gen att föranleda en reciprok tillämpning i vissa stater, dvs. att dessa utnytt-
jar den rätt folkrätten ger staterna att i motsvarande mån vägra erkänna och
verkställa domar som har meddelats i Schweiz när domstolen har grundat sin
behörighet uteslutande på artikel 5.1. Under de nordiska överläggningarna
har konstaterats att de nordiska länderna inte torde ha några skäl för en mot-
reservation av detta slag. Jag har därför inte funnit anledning att föreslå nå-
gon sådan reservation för svensk del.
3.2.2 Exekvaturmyndigheter
Mitt förslag: Svea hovrätt skall pröva verkställighetsfrågan såväl i det
första som i det andra skedet. Hovrättens beslut skall därefter kunna
överklagas till högsta domstolen. Där skall ställas krav på prövnings-
tillstånd.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Fem remissinstanser har särskilt tagit upp frågan om
valet av exekvaturmyndigheter. Svea hovrätt har ingen erinran mot att både
det första och det andra skedet av prövningen sker där. Hovrätten över
Skåne och Blekinge och domstolsverket ser hellre att den inledande pröv-
ningen sker vid tingsrätt och att ett överklagande sedan följer den normala
instansordningen. Från riksskatteverket och Lunds universitet förespråkas
att den inledande prövningen läggs på kronofogdemyndigheterna.
Vid remissbehandlingen av 1988 års promemoria uttalade sig ytterligare
tre remissinstanser till förmån för att det första skedet av exekvaturpröv-
ningen skulle ske i Svea hovrätt. En av dem föreslog därvid att högsta dom-
stolen skulle träda in redan i det andra skedet.
Skälen för mitt förslag: Exekvaturprövningen är i Luganokonventionen
uppdelad i tre etapper. Den första etappen utgörs av ett summariskt enparts-
förfarande (artikel 32 och 34). Det därvid meddelade avgörandet kan över-
klagas av förlorande part (artikel 37.1 och 40.1). Processen i den andra etap-
pen är kontradiktorisk (artikel 37.1 och 40.2). Tappande part har sedan möj-
lighet att föra upp frågan i en högsta instans (artikel 37.2 och 41). Av konven-
tionen framgår att denna möjlighet i flera länder är underkastad vissa be-
gränsningar.
I konventionen anges vilka domstolar som i de olika länderna skall full-
göra dessa uppgifter. Det kan verka senkommet att i detta skede diskutera
en fråga som redan har reglerats i konventionen. Men konventionen medger
att konventionsstaterna ensidigt beslutar om ändring i fråga om valet av exe-
Prop. 1991/92:128
133
kvaturmyndigheter (jfr artikel VI i Protokoll Nr 1). Frågan kan därför om- Prop. 1991/92:128
prövas inför Sveriges tillträde till konventionen eller i ett senare skede. Det
kan i sammanhanget nämnas att den av Finland valda lösningen - beslut av
överexekutor med överprövning i hovrätt - är temporär eftersom man där
avser att avskaffa överexekutorsinstitutet.
Konventionsstaterna har stannat för olika lösningar i frågan. De flesta,
bland dem Danmark och Norge, har lagt den inledande prövningen på lokal
domstol och det andra ledet av prövningsförfarandet på överordnad instans.
Fem länder - förutom Sverige - har valt att låta samma domstol ha hand om
prövningen i både det första och det andra skedet.
Olika synpunkter gör sig gällande i denna fråga. Till en början bör påpe-
kas att det i konventionen förutsätts att exekvaturprövningen i alla led sker
vid domstol (se t.ex. artikel 34). Finlands åtgärd att lägga den inledande
prövningen hos överexekutor har skett med stöd av en särskild undantagsbe-
stämmelse i artikel V a i Protokoll Nr 1. Det finns alltså ingen möjlighet att
för svensk del förlägga någon del av exekvaturprövningen till kronofogde-
myndighet. Exekvaturprövningen, även i den första etappen, innefattar
också överväganden som typiskt sett bör göras av domstol, t.ex. vid kontroll
av domsrätt i fall med konkurrerande fora, där man ibland kan bli tvungen
att tillämpa främmande rätt (se artikel 34 andra stycket jämfört med artikel
28 första stycket och artikel 52).
Fråga är då på vilken nivå inom domstolsväsendet de olika prövningarna
skall göras. Att prövningen i sista instans bör ske i högsta domstolen är givet
och har inte ifrågasatts från något håll. Huvudargumentet för att prövningen
i de båda första etapperna skall ske hos Svea hovrätt är att denna domstol
redan i dag handlägger frågor om exekvatur. Det framstår som rationellt att
utnyttja den erfarenhet och kompetens i frågor av detta slag som sedan lång
tid tillbaka har upparbetats inom domstolen. Jag ser det också som en fördel
att en borgenär redan i det inledande skedet kan vända sig till ett rikstäck-
ande organ. Man riskerar då inte att fastna i problem kring domstolens lo-
kala kompetens.
Ett par remissinstanser har fäst uppmärksamheten på att tingsrätt enligt
artikel 26 tredje stycket som en prejudiciell fråga kan komma att pröva om
en utländsk dom skall erkännas. En sådan prövning skall ske på samma grun-
der som tillämpas i frågor om verkställighet. Det kan alltså med den i kon-
ventionen valda ordningen inträffa att Svea hovrätt skall pröva om en dom
är verkställbar samtidigt som en tingsrätt har att ta ställning i erkännandefrå-
gan. Men motsvarande situationer uppkommer oberoende av vilken lösning
man väljer; det är helt enkelt inbyggt i det förhållandet att konventionen
tillåter annan domstol än exekvaturdomstol att pröva erkännandefrågan.
Det kan för en del framstå som ovant att omprövningen i den andra etap-
pen görs av samma domstol som gjorde den ursprungliga prövningen. Före-
teelsen som sådan är dock inte ny. Före årsskiftet avgjorde tingsrätt mål ge-
nom summarisk process, samtidigt som tingsrätten efter återvinning av avgö-
randen i sådan process handlade tvistemål i samma sak. När det gäller exe-
kvaturprövningen enligt konventionen är förfarandet i det inledande skedet
av mera summarisk natur än det fortsatta förfarandet. I det hänseendet på-
minner förfarandereglerna om de svenska regler jag nyss var inne på. Jag
134
hyser mot denna bakgrund inga principiella betänkligheter mot att anförtro Prop. 1991/92:128
en och samma domstol exekvaturprövningen i både det första och det andra
stadiet. Den lösningen har också, som tidigare nämnts, valts på flera andra
håll i Europa.
Jag ser alltså inga bärande skäl att frångå den modell för val av exekvatu-
rorgan som tagits in i konventionen. Efter det att konventionen varit i kraft
en tid bör emellertid för- och nackdelar med valda lösningar kunna utvärde-
ras. Om det vid en sådan utvärdering visar sig att det finns skäl att på någon
punkt ändra valet av exekvaturorgan, t.ex. på grund av en oförutsett kraftig
måltillströmning, bör frågan kunna omprövas. Som jag sagt i det föregående
har de enskilda konventionsstaterna även efter tillträdet till konventionen
möjlighet att ändra sig i denna fråga.
Den prövning som skall göras av Svea hovrätt i det första skedet skiljer sig
från prövningen i det andra skedet bl.a. genom att den första prövningen
görs på grundval av de uppgifter sökanden åberopar och utan motpartens
hörande. Det är därför tillräckligt att denna första prövning görs av ensam-
domare. Motsvarande lösning har valts av vissa EG-länder. Härigenom blir
det också en tydlig skillnad mellan de olika stadierna i hovrättens prövning.
Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 3.3.2).
Prövningen i högsta instans bör, som tidigare nämnts, ske i högsta domsto-
len. I EG-staterna är överprövningen i sista instans begränsad till att avse
rättsfrågor (se härom i avsnitt 5 vid artikel 37). En liknande begränsning kan
för svenskt vidkommande åstadkommas genom krav på prövningstillstånd.
Eftersom nuvarande regler om prövningstillstånd förutsätter att målet eller
ärendet har väckts i tingsrätt (54 kap. 9 § RB) behövs en särskild bestäm-
melse om att prövningstillstånd krävs i de fall som nu avses.
3.2.3 Fakultativa grunder för att vägra erkännande
Mitt förslag: Ett av de två fall, där konventionen ger staterna möjlig-
het att vägra erkännande resp, verkställighet av ett utländskt avgö-
rande, skall bli föremål för en uttrycklig reglering i svensk rätt.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har i sak tagit upp dessa
frågor.
Skälen för mitt förslag: Konventionen ger i två fall konventionsstaterna
möjlighet att vägra erkännande och verkställighet av utländska avgöranden.
Man brukar i sammanhanget tala om fakultativa vägransgrunder. Det ena
fallet återfinns i artikel 28 andra stycket (jämfört med artikel 34 andra
stycket) och avser två situationer då domstolen i ursprungsstaten har tilläm-
pat andra forumregler än dem som följer direkt av Luganokonventionen.
Det andra framgår av artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 och omfattar
domar rörande enskilda anspråk i brottmål i vissa fall.
Konventionen ger således konventionsstaterna utrymme för att avgöra om
vägransgrunderna skall utnyttjas eller inte. Frågan är då om vi från svensk
135
sida uttryckligen skall reglera denna fråga eller om det skall överlämnas åt
exekvaturmyndigheten att avgöra frågan. Möjligheten till att vägra verkstäl-
lighet har formulerats olika i de båda konventionsbestämmelserna. I artikel
28 sägs att erkännande ”får vägras”, medan det i artikel II i Protokoll Nr 1
står att domen i fråga inte ”behöver erkännas eller verkställas”.
Under de nordiska överläggningarna har framkommit att en bestämmelse
av det slag som finns i artikel 28 andra stycket normalt uppfattas som tving-
ande av domstolarna i Finland och Norge och att man därför inte behöver
meddela några särskilda föreskrifter rörande tillämpningen i dessa länder; i
de fall sådana omständigheter som avses i artikel 28 föreligger kommer er-
kännande och verkställighet i allmänhet att vägras.
Mot bakgrund av syftet bakom bestämmelsen i artikel 28 andra stycket
(avsnitt 2.7 och avsnitt 2.9) bör man i allmänhet kunna utgå från att svenska
domstolar kommer att utnyttja de vägransgrunder som avses där. Det är
samtidigt en fördel om bestämmelsens fakultativa karaktär kan behållas för
att möjliggöra verkställighet i Sverige om det i något fall skulle vara stötande
att vägra erkänna och verkställa den utländska domen. Med hänsyn härtill
vill jag inte föreslå någon särskild bestämmelse som reglerar frågan hur dom-
stolarna skall tillämpa de vägransgrunder som avses i artikel 28 andra
stycket.
Situationen är något annorlunda när det gäller den grund för vägran som
regleras i artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1. Den formulering som har
använts där lämnar större utrymme för tvekan. I det utkast till lag som har
remissbehandlats i Norge föreslås därför en uttrycklig regel om att dom som
avses i denna artikel inte skall erkännas och verkställas i Norge. I likhet med
vad som föreslagits i det norska lagförslaget bör den svenska lagen förses
med en föreskrift om att erkännande och verkställighet alltid skall vägras i
dessa fall.
3.3.1 Tekniken för införlivandet
Mitt förslag: Konventionen skall införlivas med svensk rätt genom in-
korporering.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De som har tagit upp frågan har tillstyrkt förslaget el-
ler lämnat det utan erinran. En av dem är öppen även för andra lösningar.
Skälen för mitt förslag: Kärnan i Luganokonventionen utgörs av dels pro-
cessuella bestämmelser som skall tillämpas under rättegång, dels bestäm-
melser om erkännande och verkställighet av utländska domar. Dessa be-
stämmelser måste införlivas med svensk rätt. Vissa andra bestämmelser,
t.ex. slutbestämmelserna, berör dock endast de fördragsslutande staternas
inbördes rättigheter och skyldigheter. De behöver inte nödvändigtvis införli-
vas.
Bestämmelserna i en internationell överenskommelse kan införlivas med
Prop. 1991/92:128
136
den svenska rättsordningen på olika sätt. Valet av metod har behandlats av
bl.a. utredningen om författningspublicering m.m. i betänkandet
(SOU 1974:100) Internationella överenskommelser och svensk rätt. Frågan
har på senare år varit föremål för uppmärksamhet i olika lagstiftningsären-
den, bl.a. beträffande lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik
(prop. 1984/85:33 s. 203 ff., s. 268 ff. och s. 279ff. samt LU 1984/85:17 s. 5-7)
och lagen (1987:822) om internationella köp (prop. 1986/87:128 s.90ff. och
s. 162).
När det gäller en överenskommelse vars bestämmelser berör myndighe-
ters eller enskildas handlande kan två olika metoder komma i fråga. Bestäm-
melserna kan införlivas med svensk rätt genom transformation varvid de de-
lar av överenskommelsen som behöver införlivas med svensk rätt omarbetas
till svensk författningstext med den systematik och det språkbruk som nor-
malt används vid rent intern lagstiftning. Denna metod brukar normalt an-
vändas när det gäller konventioner på civilrättens, straffrättens och process-
rättens områden. En variant av denna metod är att konventionens regler i så
gott som oförändrat skick tas in i en svensk lag. Vid inkorporering föreskrivs
det i stället i lag eller annan författning att konventionens bestämmelser di-
rekt gäller i Sverige och skall tillämpas av de svenska myndigheterna. När
denna metod används blir således den autentiska konventionstexten - på ett
eller flera språk - gällande svensk författningstext.
Lagstiftning genom inkorporering är visserligen ovanlig i Sverige men me-
toden har blivit allt vanligare under senare år. Den användes sålunda vid in-
förlivandet av 1980 års FN-konvention om internationella köp.
En fråga som fick stor uppmärksamhet under förhandlingarna om Luga-
nokonventionen och som resulterade i bestämmelserna i Protokoll Nr 2 var
behovet av att söka åstadkomma en så enhetlig tolkning av konventionens
bestämmelser som möjligt. De olika artiklarna skall således läsas och förstås
i belysning av hur EG-domstolen tolkat motsvarande bestämmelser i Brys-
selkonventionen. Vidare skall domstolarna i de olika konventionsstaterna ta
ömsesidig hänsyn till hur man i framtiden tolkar konventionens bestämmel-
ser i andra konventionsstater.
Sverige torde knappast kunna uppfylla de åtaganden som gjorts i Proto-
koll Nr 2 och de till protokollet fogade förklaringarna, om konventionens
bestämmelser transformeras till svensk rätt på sedvanligt sätt med avseende
på lagstiftningsteknik, systematik och språkbruk. Till nackdelarna med in-
korporering hör naturligtvis att lagtexten inte alltid blir så klar och tydlig som
den kan bli vid transformation. Det gäller inte minst i fråga om systematiken.
Många formuleringar utgör dock resultatet av en kompromiss mellan olika
ståndpunkter. Med en annorlunda mer preciserad formulering i den svenska
lagen skulle man riskera att avvika från konventionens avtalade innehåll.
Detta talar starkt för att konventionens bestämmelser inkorporeras med
svensk rätt, dvs. att konventionens olika artiklar förklaras gälla som lag här.
I och med att den svenska versionen av konventionen har samma giltighet
som de andra inträffar inte heller den olägenheten att svenska rättsregler är
avfattade på främmande språk.
Ett annat argument för inkorporeringstekniken är den nordiska rättslikhe-
ten. Brysselkonventionen har införlivats med dansk rätt genom inkorpore-
Prop. 1991/92:128
137
ring. Den finländska lagstiftningstekniken för införlivande av internationella
överenskommelser genom en s.k. blankettlag innebär att Luganokonventio-
nen kommer att inkorporeras med finländsk rätt. Samma metod kommer av
allt att döma att användas i Norge.
Under förhandlingarna om ett EES-avtal (se avsnitt 3.1) har det stått klart
att inkorporering är den enda möjliga lagstiftningstekniken för att införliva
EES-avtalets huwuddel och de bestämmelser som svarar mot EGs förord-
ningar med svensk rätt. Att så sker är en förutsättning för att Sverige, liksom
övriga nordiska EFTA-länder, skall kunna åstadkomma en motsvarighet till
EG-rättens s.k. direkta effekt. Denna effekt innebär i korthet att vissa be-
stämmelser direkt grundar rättigheter och/eller skyldigheter för enskilda
som kan åberopas inför domstolar och andra myndigheter i EGs medlems-
länder (jfr prop. 1990/91:65 om ändring i regeringsformen med anledning av
ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde s. 9 ff.).
Jag anser mot denna bakgrund att Luganokonventionen bör införlivas
med svensk rätt genom inkorporering och att det således i lag föreskrivs att
den skall gälla som lag här i landet (i det följande kallad inkorporeringsla-
gen).
3.3.2 Inkorporeringslagens närmare innehåll
Huvudpunkterna i mitt forslag: Konventionen skall i sin helhet inkor-
poreras med svensk rätt i en särskild lag. Denna lag skall också inne-
hålla vissa kompletterande föreskrifter.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sina huvuddrag med vad jag har
föreslagit. Promemorian saknar dock motsvarighet till vissa delar av mitt för-
slag.
Skall konventionen inkorporeras helt eller delvis?
En första fråga är i vilken utsträckning konventionen och till den fogade pro-
tokoll och förklaringar skali inkorporeras med svensk rätt. Skall allt inkor-
poreras eller skall vi utesluta de delar som inte behöver införlivas med svensk
rätt, exempelvis slutbestämmelserna som riktar sig till medlemsstaterna och
artikel I a i Protokoll Nr 1 som innehåller regler om att Schweiz får reservera
sig i visst hänseende? Det vore naturligtvis mest korrekt att inte inkorporera
sådant som inte har en naturlig plats i svensk rätt. En selektiv inkorporering
kräver dock en noggrann genomgång artikel för artikel som inte framstår
som särskilt angelägen. Strikt tillämpad skulle en sådan teknik kräva att ett
stycke i en artikel inkorporeras medan ett annat inte gör det (så t.ex. beträf-
fande artikel IV och artikel V i Protokoll Nr 1). Lagstiftningen skulle därige-
nom bli mycket splittrad och svåröverskådlig.
Vid inkorporeringen av 1980 års Wienkonvention om internationella köp
uteslöts slutbestämmelserna (jfr också lagen 1973:1199 om ersättning från
den internationella oljeskadefonden). Man skulle i och för sig kunna göra
detsamma beträffande Luganokonventionen. Innehållet i artikel 65 i slutbe-
Prop. 1991/92:128
138
stämmelserna, varav framgår att de tre protokollen utgör en integrerad del
av konventionen, liksom artikel 68, som bl.a. föreskriver att alla språk som
konventionen är upprättad på har samma giltighet, måste dock införlivas
med svensk rätt och kan då lika gärna inkorporeras.
I både Finland och Norge har man siktet inställt på att inkorporera kon-
ventionen i dess helhet. Motsvarande lösning har valts i promemorians för-
slag. Den enda remissinstans som särskilt har berört frågan om omfattningen
av inkorporeringen har tillstyrkt total inkorporering.
Ett särskilt problem utgör de artiklar som räknar upp konventionsstater-
nas exekvaturmyndigheter (bl.a. artikel 32) och de som innehåller olika hän-
visningar till nationell lagstiftning (exempelvis artikel 3). Av artikel VI i Pro-
tokoll Nr 1 framgår att staterna ensidigt kan besluta om ändringar i fråga om
valet av exekvaturmyndigheter och att vissa andra lagändringar skall anmä-
las till depositarien. Frågan är hur man i svensk rätt lagtekniskt skall hantera
dessa lagändringar som allteftersom kan komma att beslutas i konventions-
staterna.
Genom att inkorporera de aktuella artiklarna med svensk rätt genom en
förordning skulle regeringen kunna ändra i dem allteftersom konventions-
staterna anmäler ändringar i dessa hänseenden. Artiklarna är emellertid så
formulerade att det inte är möjligt att dela upp dem på detta sätt. Rege-
ringen kan inte föreskriva ändringar i lagar som beslutats av riksdagen. I lag-
rådsremissen anfördes att vi inte heller kan ha en ordning som innebär att
framtida underrättelser från de olika konventionsstaterna om att de ändrat
sin lagstiftning i berörda hänseenden skall behöva underställas den svenska
riksdagen. Enligt lagrådsremissen torde ett lämpligt tillvägagångssätt därför
vara att regeringen tillkännager sådana ändringar på lämpligt sätt, varige-
nom uppmärksamheten skulle fästas på dessa lagändringar, vilka förutsatts i
artikel VI i Protokoll Nr 1.
Lagrådet har i denna del anfört följande.
Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventio-
nen innebär att konventionen i sin helhet inkorporeras genom lag. Denna
teknik för införlivande med svensk rätt aktualiserar en särskild fråga, som
sammanhänger med att konventionen innehåller hänvisningar till nationell
lagstiftning (bl.a. artikel 3 andra stycket och artikel 54 A punkterna 6 och 7)
och förteckningar över exekvaturmyndigheter (artiklarna 32, 37 och 40). I
artikel VI i Protokoll nr 1 föreskrivs att konventionsstaterna till det schwei-
ziska federala rådet skall översända sådana lagtexter som innebär ändringar
antingen i den nationella lagstiftning som konventionen hänvisar till eller i
förteckningarna över exekvaturmyndigheter. Frågan är hur sådana under-
rättelser, när de inkommit från andra länder, skall hanteras från svensk sida.
I remissprotokollet har förutsatts att underrättelserna inte skall föranleda
några andra åtgärder än att information lämnas om lagändringarna. I enlig-
het härmed har i 8 § i det remitterade förslaget tagits in en föreskrift om att
regeringen skall tillkännage innehållet i underrättelserna.
Bedömningen av denna del av lagförslaget blir beroende av vilken bety-
delse som ändringarna i nationell lagstiftning får för själva konventionen.
Man skulle möjligen kunna uppfatta förhållandet så att en ändring av den
nationella lagstiftningen i något av de aktuella hänseendena medför en sam-
tidig och automatisk ändring av konventionens materiella innehåll. Efter-
som konventionen på grund av den föreslagna inkorporeringslagen i sin hel-
Prop. 1991/92:128
139
het blir gällande som svensk lag, skulle konsekvensen av den nu beskrivna
uppfattningen i första hand bli att ändringen borde föranleda lagstiftning
också på svensk sida.
Lagrådet anser emellertid att ett annat synsätt är motiverat. Vad först be-
träffar exekvaturmyndigheterna förutsätter konventionen, såsom framhål-
lits i remissprotokollet, att varje konventionsstat ensidigt kan besluta om
ändringar såvitt avser de egna myndigheterna. Innebörden av konventio-
nens bestämmelser om exekvaturmyndigheter synes i själva verket kunna
beskrivas så att i varje enskild stat den myndighet är behörig som den staten
vid varje tidpunkt anvisar. De myndighetsförteckningar som tagits in i kon-
ventionen har därför närmast till funktion att ge information om de enskilda
staternas ståndpunkter vid den tidpunkt då konventionen upprättades.
Denna tolkning innebär att senare ändringar från någon stats sida inte änd-
rar det egentliga avtalsinnehållet utan endast medför att den information
som förteckningarna innehåller blir mindre aktuell. Vad sedan gäller kon-
ventionens hänvisningar till annan nationell lagstiftning är i första hand arti-
kel 3 andra stycket av intresse. Den uppräkning av s.k. exorbitanta behörig-
hetsregler som görs där har inte någon självständig betydelse utan har till
uppgift att belysa innebörden av den övergripande bestämmelse som finns i
artikel 3 första stycket. En ändring av den nationella lagstiftning som anges
i förteckningen medför således inte att konventionens materiella innehåll
ändras.
Av nu angivna skäl finner lagrådet att ändringar i nationell lagstiftning av
det slag som hittills berörts inte medför något krav på lagstiftningsåtgärder
på svensk sida men däremot kan väcka behov av information. Motsvarande
gäller enligt lagrådets uppfattning i fråga om de övriga lagändringar som av-
ses i artikel VI i Protokoll nr 1. Mot denna bakgrund anser lagrådet att före-
skriften om informationsskyldighet i 8 § i den föreslagna inkorporeringsla-
gen bör godtas.
Jag instämmer i vad lagrådet har anfört och föreslår att hela konventionen
inkorporeras med svensk rätt genom en och samma lag. En av remissinstan-
serna har föreslagit att den nya lagen skall heta lagen med anledning av Sve-
riges tillträde till Luganokonventionen. Det är en bra rubrik.
Delgivning av stämning
Promemorians lagförslag innehåller en bestämmelse om delgivning av stäm-
ning (2 §). I bestämmelsen återges vissa regler i artikel 15 i 1965 års Haag-
konvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil
eller kommersiell natur. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av artikel 20
i Luganokonventionen.
Av artikel 20 andra stycket framgår att ett mål inte får avgöras förrän sva-
randen delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling och fått till-
räcklig tid på sig att förbereda sitt svaromål. I tredje stycket föreskrivs att
reglerna i andra stycket ersätts av bestämmelserna i artikel 15 i 1965 års
Haagkonvention, om stämningsansökan eller underrättelse därom skall
översändas utomlands i enlighet med den konventionen. Artikel 15 i Haag-
konventionen innehåller regler till skydd för svaranden som påminner om
dem i artikel 20 andra stycket i Luganokonventionen.
Sverige har tillträtt 1965 års Haagkonvention. Inför tillträdet konstatera-
des att de regler i artikel 15 som nyss berörts stämde överens med svenska
Prop. 1991/92:128
140
processuella grundsatser och rättsregler (prop. 1969:32 s. 8). Tillträdet för-
anledde inte annan lagstiftning än ett cirkulär med föreskrifter om den prak-
tiska hanteringen av framställningar av olika slag (SFS 1969:495).
Motivet bakom bestämmelsen i promemorians lagförslag var bl.a. att arti-
kel 15 i Haagkonventionen inte ansågs vara direkt tillämplig i Sverige på det
sätt Luganokonventionens bestämmelser kommer att bli genom den nya la-
gen. Promemorians ståndpunkt har ifrågasatts under remissbehandlingen.
Den i promemorian valda lösningen kan diskuteras. Innehållet i artikel 15
i Haagkonventionen överensstämmer, som konstaterats i tidigare samman-
hang, med svensk rätt på området. Det system för delgivning som anvisas i
Haagkonventionen har också tillämpats av svenska myndigheter i drygt
tjugo år. Det torde mot denna bakgrund inte krävas någon lagbestämmelse
av det slag som föreslagits i promemorian för att bestämmelsen i artikel 20
tredje stycket i Luganokonventionen skall kunna tillämpas här. Jag anser
därför att den i promemorian föreslagna lagregeln inte bör ingå i den den
nya lagen.
Regler för exekvaturförfarandet
Konventionen reglerar vissa frågor utömmande medan den i andra frågor
hänvisar till nationell rätt. Av EG-domstolens praxis följer den ganska själv-
klara regeln att olika processuella bestämmelser i konventionen har före-
träde framför nationella sådana (Sanicentral mot Collin; se bilaga 2). Åtskil-
liga processuella frågor har dock lämnats utanför regleringen i konventio-
nen. I artikel 33 första stycket har uttryckligen angivits att exekvaturförfa-
randet i viss utsträckning skall följa nationella föreskrifter.
Jag har (avsnitt 3.2.2) föreslagit att Svea hovrätt skall ha hand om den inle-
dande prövningen vid exekvaturförfarandet och att hovrätten därvid skall
bestå av en domare. Här föreslår jag en ändrad formulering i förhållande till
promemorians förslag. Ändringen är föranledd av ett påpekande från en av
remissinstanserna, att den i promemorian valda formuleringen lämnar öppet
om hovrätten har möjlighet att handlägga målet i kollegial sammansättning.
Jag anser att någon sådan möjlighet inte skall stå till buds. Bestämmelsen i
fråga bör ingå i inkorporeringslagen.
Frågan är då om det i inkorporeringslagen behövs ytterligare regler om
förfarandet vid den inledande prövningen enligt artikel 32. I promemorian
föreslås att det i den nya lagen skall anges att rättegångsbalkens regler om
besvär i hovrätt skall tillämpas på förfarandet (4 §). En av remissinstanserna
har påpekat att rättegångsbalkens regler om besvär inte passar för den typ
av enpartsförfarande som det här är fråga om. I annan lagstiftning om verk-
ställighet av utländska avgöranden, där Svea hovrätt valts som exekvaturor-
gan, finns ingen hänvisning till rättegångsbalkens förfaranderegler. I stället
ingår i själva lagen ett fåtal bestämmelser om förfarandet i hovrätten, t.ex
om vilka handlingar som skall ges in i målet. Erfarenheten visar att dessa
regler fungerar väl. I Luganokonventionen finns bestämmelser som reglerar
motsvarande frågor. Jag ser mot den nu angivna bakgrunden ingen anled-
ning att i inkorporeringslagen ge några föreskrifter om förfarandet vid det
inledande skedet av exekvaturprövningen utöver den domförhetsregel som
nyss berörts.
Prop. 1991/92:128
141
När det gäller förfarandet i det andra skedet gör sig andra synpunkter gäl- Prop. 1991/92:128
lande. Här rör det sig om ett tvåpartsförfarande, som till viss del regleras av
konventionens bestämmelser (artikel 38 och artikel 40.2 med hänvisningar).
I övriga delar skall interna rättsregler tillämpas. Det ligger då närmast till
hands att falla tillbaka på rättegångsbalkens bestämmelser om besvär i hov-
rätt, som ju är anpassade för en prövning i andra instans. Denna lösning har
också föreslagits i promomorian (4 §). En hänvisning till bestämmelserna i
fråga bör således tas in i inkorporeringslagen. Alla bestämmelser om be-
svärsförfarandet passar dock inte in på det exekvaturförfarande som det nu
är fråga om. Ett exempel på det är bestämmelsen om inhibition av underrät-
tens förordnande om omedelbar verkställighet i 52 kap. 7 § andra stycket
RB. Det finns ju ingen möjlighet att meddela förordnanden av detta slag i
exekvaturförfarandets första skede (jfr artikel 39). Inkorporeringslagens
hänvisning till rättegångsbalkens besvärsregler bör därför förses med den re-
servationen att dessa regler skall gälla i tillämpliga delar. Dessutom bör mar-
keras att konventionens bestämmelser går före reglerna i rättegångsbalken
(t.ex. artikel 40.2 i förhållande till 52 kap. 7 § första stycket RB).
Den nya lagen bör innehålla motsvarande regler med avseende på förfa-
randet i sista instans. I lagen bör också tas in den bestämmelse om prövnings-
tillstånd som tidigare berörts (avsnitt 3.2.2).
I promemorians lagförslag finns en bestämmelse som går ut på att exekva-
turförfarandet i övrigt skall följa vad som i rättegångsbalken är föreskrivet
om rättegången i allmänhet, om inte konventionen föreskriver annat (7 §).
Enligt min mening behövs ingen sådan bestämmelse. Hovrätten och högsta
domstolen kan vid exekvaturprövningen använda sig av de regler i rätte-
gångsbalken som passar för förfarandet, liksom av bestämmelser i annan lag-
stiftning som kan ha betydelse i sammanhanget (t.ex i sekretesslagen
1980:100), utan några särskilda föreskrifter om detta. Någon sådan hänvis-
ning finns inte heller i de andra lagar som rör verkställighet av utländska av-
göranden.
Domstolsutredningen har i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna in-
för 2000-talet föreslagit att en ny domstolsförfarandelag i viss mån skall träda
i stället för rättegångsbalkens bestämmelser om besvärsprocessen i hovrätt
och högsta domstolen. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Det är
för tidigt att i dag ha någon uppfattning i vad mån utredningens förslag kom-
mer att leda till förändringar i det regelverk som, enligt mitt nu framlagda
förslag, skall tillämpas på exekvaturförfarandet enligt Luganokonventionen.
Tidsfrister m. m.
I artikel 36 i konventionen finns bestämmelser om de tidsfrister som gäller
vid överklagande av beslut om verkställighet som meddelats vid den inle-
dande prövningen enligt artikel 32. Tiden, som räknas från delgivning av av-
görandet, är två månader om ändringssökanden har hemvist i någon annan
konventionsstat och en månad i övriga fall. En- remissinstans har föreslagit
att tidsfristen sätts till två månader även i fall då ändringssökanden har hem-
vist i en främmande stat som inte har tillträtt konventionen. Enligt min me-
ning skulle en sådan lösning strida mot konventionstexten.
142
Tidsfristerna i artikel 36 räknas som sagt från delgivning av avgörandet. Prop. 1991/92:128
En remissinstans har ifrågasatt om det inte bör anges i lagen att delgivningen
skall ombesörjas av Svea hovrätt. Svensk rätt utgår från att delgivning skall
ombesörjas av domstolen - och inte av part - i de fall en frist räknas från
delgivningen, såvida inte avvikande bestämmelser meddelats för visst fall (se
t.ex. 33 kap. 5 § RB betr, tredskodomar). Det är därför inte lämpligt att föra
in en särskild bestämmelse om en sådan skyldighet för Svea hovrätt.
Artikel 40 i konventionen reglerar överklagande av avgöranden varige-
nom ansökan om verkställighet ogillats vid den inledande prövningen enligt
artikel 32. Bestämmelsen innehåller ingen tidsfrist för ett sådant överkla-
gande. Det står dock konventionsstaterna fritt att själständigt föreskriva
tidsfrister av detta slag (jfr Jenard s. 53). Så har man valt att göra i Danmark
när det gäller tillämpningen av Brysselkonventionen. Det finns onekligen
behov av en regel av detta slag. Med hänsyn till att borgenären i normalfallet
befinner sig utomlands finns det skäl att välja en något längre tidsfrist än vad
som gäller vid överklagande av beslut från tingsrätt. I promemorians förslag
ingår en bestämmelse om att ansökan om ändring enligt artikel 40 skall göras
inom fyra veckor från det beslut som meddelades vid den inledande pröv-
ningen. Förslaget är väl avvägt. Jag föreslår att en sådan bestämmelse tas
med i inkorporeringslagen.
En särskild fråga i detta sammanhang är vilken sammansättning hovrätten
skall ha för att få avvisa en för sent inkommen ansökan om ändring av ett
avgörande från den inledande prövningen. Rent allmänt kan konstateras att
huvudregeln om kollegial sammansättning i 2 kap. 4 § första stycket RB är
tillämplig i den mån avvikande bestämmelser inte gäller för särskilt angivna
fall (jfr NJA 1988 s. 268). Det saknas enligt min uppfattning anledning att
införa någon särbestämmelse med avseende på det nu aktuella fallet. Såle-
des skall awisningsbeslut i detta fall inte få fattas av ensamdomare.
Jävs frågor
Det förhållandet att exekvaturprövningen ligger hos Svea hovrätt såväl i det
första som i det andra skedet aktualiserar frågan om jäv. Får den domare
som utfört den inledande prövningen delta i prövningen i det andra skedet?
Rättegångsbalkens bestämmelser om tvåinstansjäv (4 kap. 13 § punkten 7)
lägger inga hinder i vägen för att så sker, eftersom båda prövningarna äger
rum i samma domstol. Man kan jämföra med den situationen att en domare
i tingsrätt har beslutat en tredskodom. Domaren i fråga är då inte jävig att
efter återvinning handlägga målet vid det fortsatta förfarandet.
Den inledande prövningen i exekvaturförfarandet torde i de allra flesta
fall leda till att ansökan om verkställighet bifalls. Med hänsyn till denna
prövnings summariska karaktär finns det i och för sig inga betänkligheter
från jävssynpunkt att låta den domare som företagit prövningen delta i det
mer allsidiga tvåpartsförfarande som kommer till stånd sedan gäldenären
sökt ändring. Har däremot ansökan om verkställighet ex officio ogillats re-
dan vid den inledande prövningen, blir situationen en annan. Det ligger då
nära till hands att sökanden utgår från att den domare som ogillat ansökan i
det första skedet har sin uppfattning klar inför omprövningen. Jag anser mot
143
denna bakgrund att det i lagen bör införas en regel om jäv med avseende på Prop. 1991/92:128
mål enligt konventionen och att denna bestämmelse skall gälla inte bara då
överprövningen i hovrätten kommer till stånd efter överklagande av sökan-
den utan också då det är gäldenären som har överklagat avgörandet från den
inledande prövningen. En sådan regel torde också stå i samklang med de
värderingar som bär upp konventionens system med en prövning i olika led.
Ställande av säkerhet m. m.
En särskild fråga är om den som söker verkställighet av ett utländskt avgö-
rande skall behöva ställa säkerhet för den skada som kan åsamkas gäldenä-
ren genom verkställighetsåtgärden. I svensk rätt finns vissa bestämmelser
med krav på säkerhet av detta slag. Sålunda föreskrivs i 15 kap. 6 § RB att
kvarstad och andra säkerhetsåtgärder normalt inte får beviljas om inte sö-
kanden ställer säkerhet. Och av 3 kap. 8 § UB framgår att en icke lagakraft-
vunnen dom som förpliktar någon att utge lös egendom normalt inte får
verkställas utan att säkerhet har ställts.
Luganokonventionen reglerar inte uttömmande i vad mån man i de olika
konventionsstaterna får ställa krav på säkerhet för att medge verkställighet
av utländska avgöranden. I artikel 45 föreskrivs att säkerhet m.m. inte får
krävas av den som begär verkställighet av ett utländskt avgörande på den
grunden att han är utländsk medborgare eller inte har hemvist i verkställig-
hetsstaten. Konventionen godtar alltså nationella bestämmelser med krav på
säkerhet under förutsättning att de inte diskriminerar utländska borgenärer.
När det gäller utländska domar som har vunnit laga kraft finns det knap-
past några skäl att kräva säkerhet av borgenären som villkor för verkställig-
het här i landet. Den utländska domen skulle ju i så fall komma att behandlas
strängare än en svensk lagakraftvunnen dom.
Utländska domar som inte har vunnit laga kraft får verkställas enligt kon-
ventionen, om de är verkställbara i ursprungslandet (artikel 31). Svenska
icke lagakraftvunna domar är i viss utsträckning verkställbara enligt svensk
rätt (3 kap. 4-9 §§ UB). Verkställigheten får dock i allmänhet inte fullföljas
till slut; i vissa fall gäller t.ex. att utmätt egendom inte får säljas och att in-
flutna medel inte får betalas ut.
Också i konventionen finns vissa spärrar mot full verkställighet. Av artikel
39 framgår att ett beslut från den inledande prövningen enligt artikel 32 vil-
ket medger verkställighet inte ger rätt till full verkställighet omedelbart. Om
gäldenären har överklagat ett sådant beslut har den domstol som skall om-
pröva beslutet möjlighet att vilandeförklara verkställighetsmålet i avvaktan
på att det avgörande som borgenären vill ha verkställt vinner laga kraft (arti-
kel 38 första och andra styckena). Domstolen har alternativt möjlighet att
avgöra verkställighetsfrågan och göra verkställigheten beroende av att bor-
genären ställer säkerhet (artikel 38 tredje stycket). De spärrar mot verkstäl-
lighet av icke lagakraftvunna avgöranden som sålunda ingår i konventionen
är enligt min mening väl så betryggande som dem i vår egen lagstiftning.
Även utländska beslut om säkerhetsåtgärder är verkställbara enligt kon-
ventionen. Det kan röra sig antingen om beslut som har meddelats i det land
där målet rörande huvudsaken handläggs eller om beslut som med stöd av
144
artikel 24 har meddelats i en annan konventionsstat. Som nyss nämnts ställs
i svensk rätt i normalfallet krav på säkerhet från borgenärens sida för att
kvarstad och andra säkerhetsåtgärder skall beviljas. Frågan är nu om mot-
svarande krav skall ställas för att medge verkställighet av ett utländskt beslut
om säkerhetsåtgärd. Har borgenären ställt säkerhet i målet vid den ut-
ländska domstolen, finns knappast någon anledning att ta upp frågan om
ställande av säkerhet i exekvaturmålet. Frågan ställs på sin spets i det fallet
att det utländska beslutet om säkerhetsåtgärd har meddelats utan att borge-
nären har behövt ställa säkerhet. Ett par av remissinstanserna har uppmärk-
sammat denna fråga och har föreslagit att verkställighet av utländska beslut
om säkerhetsåtgärder skall medges endast om sökanden ställer säkerhet på
samma sätt som krävs för beviljande av motsvarande säkerhetsåtgärd i Sve-
rige.
Jag har viss förståelse för dessa synpunkter. Men frågan är inte så enkel
som man kan tro. Först bör påpekas att 15 kap. 6 § RB ger visst utrymme för
att säkerhetsåtgärder beviljas utan att borgenären ställer säkerhet. Det rör
sig om fall då han inte förmår göra det och han dessutom har visat synnerliga
skäl för sitt anspråk. Om man under motsvarande förhållanden skulle kräva
säkerhet av en borgenär som i Sverige söker verkställighet av ett utländskt
beslut om säkerhetsåtgärd, skulle denna borgenär ställas i ett sämre läge än
den som ansöker om en sådan åtgärd direkt vid svensk domstol. En sådan
ordning kan knappast accepteras. En möjlighet vore i och för sig att befria
den som söker verkställighet av det utländska beslutet från kravet på säker-
het under samma förutsättningar som gäller enligt svenska regler om säker-
hetsåtgärder. Exekvaturdomstolen måste då gå in på en materiell bedöm-
ning av den fråga som omfattas av det utländska beslutet för att utröna om
borgenären har visat synnerliga skäl för sitt anspråk. Det är tveksamt om en
sådan prövning står i harmoni med tankarna bakom konventionen (jfr arti-
kel 34 tredje stycket). Ett annat skäl som talar mot att man vid exekvatur-
prövningen skall ställa krav på säkerhet är att handläggningen härigenom
sannolikt fördröjs. Det ligger också i sakens natur att ett system som innebär
att utländska avgöranden får verkställas här i landet ibland leder till att
svenska myndigheter får verkställa avgöranden som bygger på en annan
rättstillämpning än den som följer av interna svenska rättsregler. Jag är mot
den nu angivna bakgrunden inte beredd att föreslå några regler om ställande
av säkerhet under exekvaturförfarandet.
En av de remissinstanser som varit inne på ställande av säkerhet har också
föreslagit att en utomlands beslutad säkerhetsåtgärd inte skall få verkställas
här om inte svenska krav på flykt- eller sabotagerisk är uppfyllda. En sådan
regel skulle stå i strid mot konventionens förbud mot att ompröva det ut-
ländska avgörandet i sak (artikel 34 tredje stycket). Samma remissinstans
har föreslagit en regel om skyldighet att ersätta skada till följd av felaktiga
säkerhetsåtgärder. Skadeståndsskyldigheten i dessa fall regleras av den lag
som enligt tillämplig internationell privaträtt skall appliceras på fallet i fråga.
Det här är inte rätt sammanhang att överväga frågor av det slaget.
Prop. 1991/92:128
145
10 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 128
Regler för verkställigheten som sådan
Konventionen innehåller - med undantag för artikel 39, som jag strax åter-
kommer till - inga bestämmelser om verkställigheten som sådan. Det är de
nationella verkställighetsreglerna som skall tillämpas. I de olika EG- och
EFTA-staterna är det ömsom exekvaturdomstolen, ömsom annan domstol
eller särskilda myndigheter som har hand om verkställigheten. För Sveriges
del ligger denna uppgift hos kronofogdemyndigheterna i enlighet med be-
stämmelserna i utsökningsbalken (UB).
Luganokonventionen medger verkställighet av såväl slutliga avgöranden
som interimistiska förordnanden och beslut om säkerhetsåtgärder. En förut-
sättning för att verkställighet skall beviljas är alltid att avgörandet är verk-
ställbart i ursprungsstaten (artikel 31). Däremot behöver avgörandet inte ha
vunnit laga kraft där. Konventionen innehåller vissa särbestämmelser med
avseende på icke lagakraftvunna avgöranden (artikel 38). Ett exekvaturbe-
slut från den inledande prövningen enligt artikel 32 ger inte utan vidare rätt
till full verkställighet. Så länge klagofristen enligt artikel 36 löper och intill
dess att hovrätten i det andra skedet tar ställning till ett eventuellt överkla-
gande, får bara säkerhetsåtgärder vidtas (artikel 39 första stycket).
Att utländska beslut om säkerhetsåtgärder får verkställas här i landet är
en nyhet för svenskt vidkommande. Våra verkställighetsavtal brukar annars
utgå från att sådana beslut inte skall verkställas i Sverige utan att borgenären
i stället får utverka ett beslut om säkerhetsåtgärd vid svensk myndighet, om
han vill säkra kommande verkställighet här (exempelvis 11 § i 1977 års nor-
diska verkställighetslag och 16 § i den österrikiska verkställighetslagen; jfr
också NJA 1983 s. 814). Det kan tilläggas att Luganokonventionen inte bara
medger verkställighet av utländska beslut om säkerhetsåtgärder utan även
erbjuder möjlighet att direkt ansöka om sådana åtgärder i annan konven-
tionsstat än den där målet kommer att prövas i sak (artikel 24).
Generellt bör gälla att verkställighet skall ske enligt utsökningsbalkens be-
stämmelser om verkställighet av lagakraftvunnen dom så snart artikel 39
medger full verkställighet. Motsvarande lösning är den gängse i de lagar som
rör verkställighet av utländska avgöranden. Visserligen förutsätts i dessa la-
gar i regel att det utländska avgörandet har vunnit laga kraft. Ett sådant vill-
kor vore dock oförenligt med Luganokonventionens bestämmelser och kan
därför inte ställas upp i detta sammanhang.
I inkorporeringslagen bör, i enlighet med vad som föreslås i promemorian,
anges vilka bestämmelser i svensk rätt som skall tillämpas på verkställighets-
stadiet. Jag anser alltså inte - som en av remissinstanserna - att konventions-
texten ger tillräcklig ledning härvidlag. Det kan nämnas att denna typ av
hänvisning nyttjats i tidigare sammanhang då inkorporeringsmetoden an-
vänts (se 7 § lagen 1969:12 med anledning av Sveriges tillträde till konventio-
nen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på
väg).
Vid verkställighet av utländska beslut om tvångsåtgärder bör utsöknings-
balkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad och andra sä-
kerhetsåtgärder (16 kap. 10-16 §§) kunna tillämpas. Även för detta fall bör
en hänvisning ingå i inkorporeringslagen.
Prop. 1991/92:128
146
Som nyss nämnts innebär artikel 39 första stycket vissa begränsningar i
möjligheten till full verkställighet. Genom bestämmelsen har man sökt
åstadkomma en balans mellan borgenärens önskemål om ett enkelt och
snabbt förfarande och gäldenärens intresse av att begränsa möjligheten till
oåterkalleliga verkställighetsåtgärder under pågående exekvaturprövning
(jfr avsnitt 5 vid artikel 39).
Rätten att utverka säkerhetsåtgärder är enligt artikelns andra stycke auto-
matisk, dvs. uppstår direkt genom exekvaturdomstolens beslut om att do-
men är verkställbar. Sökanden skall inte behöva vare sig utverka särskilt till-
stånd eller visa att det föreligger behov av säkerhetsåtgärder. De säkerhets-
åtgärder som kan användas är de som står till förfogande enligt den natio-
nella verkställighetslagstiftningen.
Utsökningsbalken innehåller inga regler om att kronofogdemyndigheten
får vidta sådana säkerhetsåtgärder som avses i artikel 39. Bestämmelserna i
3 kap. 4 § UB om verkställighet av icke lagakraftvunna domar tar inte sikte
på detta fall. De situationer som avses i artikel 39 är de då själva exekvatur-
beslutet inte har vunnit laga kraft, oavsett om den utländska domen har vun-
nit laga kraft eller inte; även en icke lagakraftvunnen dom är ju, som tidigare
nämnts, verkställbar enligt konventionen om den är det i ursprungslandet.
Eftersom rätten till säkerhetsåtgärder enligt artikel 39 följer direkt av att
hovrätten medger verkställighet vid den inledande prövningen enligt artikel
32, behövs ingen föreskrift om att hovrätten - eller kronofogdemyndighe-
ten - skall meddela särskilt förordnande om sådan säkerhetsåtgärd. Där-
emot finns ett behov av bestämmelser som klargör den närmare innebörden
av föreskriften i artikel 39 för svenskt vidkommande. Detta kan lämpligen
göras genom en bestämmelse i inkorporeringslagen om att hovrättens beslut
att medge verkställighet skall anses innefatta ett beslut om kvarstad eller an-
nan åtgärd som avses i 15 kap. RB.
Genom en sådan bestämmelse kan kronofogdemyndigheten - efter ansö-
kan av borgenären - tills vidare behandla beslutet om att medge verkställig-
het som om det vore ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd som avses i
15 kap. RB och verkställa det enligt bestämmelserna i 16 kap. 10-16 §§ UB.
Reservforum
Luganokonventionens regler om domstols behörighet pekar i många fall ut
den lokala domstol som får ta upp tvisten i fråga (t.ex. artikel 5.1). I andra
fall anges att talan skall eller får väckas vid domstol eller domstolarna i en
viss stat (t.ex. artikel 2 och artikel 11.1). En sådan behörighetsregel överläm-
nar till den utpekade statens interna forumbestämmelser att avgöra vilken
domstol som skall ta upp målet (Jenard s. 18 och 33). Våra nuvarande
svenska forumbestämmelser täcker förmodligen inte alla situationer av detta
slag. Ett praktiskt fall är att en prorogationsklausul hänvisar till svensk dom-
stol utan att närmare ange vilken tingsrätt som åsyftas (artikel 17; problemet
är dock inte olösligt, jfr NJA 1980 s. 188). Det finns alltså, som en av remiss-
instanserna har påpekat, behov av en kompletterande bestämmelse om re-
servforum med tanke på situationer av det slag som nu berörts. En sådan
bestämmelse ingår i den danska lagen om inkorporering av Brysselkonven-
Prop. 1991/92:128
147
tionen. I svensk lagstiftning brukar rollen som reservforum anförtros Stock-
holms tingsrätt. Den lösningen bör väljas även i detta fall. En bestämmelse
härom bör tas in i inkorporeringslagen.
Behovet av kompletterande bestämmelser i övrigt
Jag övergår nu till att behandla en del förslag till kompletterande bestämmel-
ser i processuella frågor som har väckts av olika remissinstanser.
Ett av dessa förslag rör delgivningsbevis. Av artikel 47 framgår att en ansö-
kan om verkställighet skall åtföljas av handlingar som visar att domen har
delgivits. En borgenär som vill ha en svensk dom verkställd utomlands får
själv ombesörja delgivning av domen. Den remissinstans som tagit upp frå-
gan har påpekat att exempelvis tredskodomar i vissa fall delges genom dom-
stolens försorg och har mot den bakgrunden föreslagit att det meddelas före-
skrifter som förhindrar att parten i dessa fall skall behöva delge avgörandet
på nytt. Jag vill här fästa uppmärksamheten på att det av allmänna regler om
handlingars offentlighet följer att parten har rätt till avskrift eller kopia av
domstolens delgivningsbevis. Med hänsyn härtill ser jag inget behov av en
regel av det slag som föreslagits i remissyttrandet.
I ett av remissvaren tar man upp en fråga som rör litispendens. Enligt arti-
kel 21 är den domstol där talan först väcktes i första hand behörig att ta upp
målet. Frågan när talan skall anses vara väckt har reglerats på olika sätt i
skilda konventionsstater. Sålunda har som avgörande faktum valts ömsom
ingivande av stämningsansökan, ömsom utfärdande av stämning, ömsom
delgivning av stämningsansökan. Har talan om samma sak väckts i två stater,
kan alltså frågan om var talan först väcktes bedömas på olika sätt beroende
på vilken stats rätt som tillämpas vid bedömningen. Den remissinstans som
tagit upp frågan vill att man lagstiftningsvägen söker komma till rätta med
problemet. Av EG-domstolens praxis följer att spörsmålet när talan skall an-
ses vara väckt skall bedömas i enlighet den nationella lagen vid den domstol
där resp, mål handläggs (Zelger mot Salinitri; se bilaga 2). I de fall som nu
avses är det inte bara den svenska domstolen som har att ta ställning till frå-
gan om litispendens utan även den utländska. En intern svensk rättsregel är
alltså ingen fullständig lösning på de problem som kan uppkomma. Jag är
inte beredd att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga frågan om
en generell ändring av reglerna om när talan skall anses väckt. Det är inte
heller lämpligt att införa en sådan regel som bara tar sikte på mål där Luga-
nokonventionen är tillämplig. Jag har följaktligen valt att inte föreslå någon
sådan bestämmelse.
En av remissinstanserna har föreslagit att det i lagtexten i den nya lagen an-
ges att den endast gäller för tvister med internationell anknytning. Detta lig-
ger enligt min mening i sakens natur. Samma remissinstans anser att det av
lagen bör framgå att sökanden har rätt att överklaga beslut rörande rätts-
hjälp m.m., som meddelats under det inledande förfarandet, i fall då han i
övrigt får bifall till sin ansökan om verkställighet. I de - sannolikt mycket
sällsynta - situationer då frågan kan aktualiseras bör rättegångsbalkens reg-
ler kunna tillämpas utan att detta uttryckligen anges i den nya lagen. Jag de-
lar inte heller uppfattningen hos denna remissinstans att det skulle finnas be-
Prop. 1991/92:128
148
hov av en särskild regel om kumulation av erkännande- och verkställighets- Prop. 1991/92:128
mål.
Från ett håll har gjorts gällande att det finns ett behov av övergångsbe-
stämmelser. Man har härvid haft den situationen för ögonen att ett svenskt
exportföretag har träffat ett löpande avtal med en utländsk kund utan något
villkor om prorogation till svensk domstol, i förlitan på att en eventuell tvist
ändå skulle prövas i Sverige eftersom en utländsk dom rörande parternas
mellanhavanden inte kan verkställas här. Genom Luganokonventionens be-
hörighetsregler - bl.a. artikel 5 punkten 1 om uppfyllelseforum - och kon-
ventionens verkställighetsregler skulle förutsättningarna förändras till nack-
del för det svenska företaget. De argument som sålunda anförts till stöd för
att införa särskilda övergångsbestämmelser för svensk del måste betraktas
som ganska uttunnade. Jag vill också hävda att interna bestämmelser av
detta slag skulle strida mot konventionen, som ju innehåller egna övergångs-
bestämmelser. Jag föreslår därför inte några särskilda övergångsbestämmel-
ser till den nya lagen.
Slutligen föreslås i ett av remissvaren att man genom en uttrycklig lagbe-
stämmelse bör begränsa möjligheten till exekution av främmande avgöran-
den som är materiellt svårsmälta för svensk rätt, t.ex. domar rörande sjö-
panträtt av en typ som är okänd i vårt rättssystem. Konventionens bestäm-
melser om ordre public i artikel 27.1 reglerar uttömmande möjligheten att
vägra verkställighet i dessa fall. Jag ser inget utrymme för att vid sidan av
dessa bestämmelser införa särskilda vägransgrunder i svensk lagstiftning.
3.3.3 Inkorporeringslagens förhållande till rättegångsbalken m.m.
Min bedömning: Tillträdet till Luganokonventionen föranleder inga
ändringar i rättegångsbalken eller i annan processrättslig lagstiftning
(med undantag för bestämmelserna om summarisk process, se avsnitt
3.3.5).
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser anser att det i 10 kap. RB bör
införas en erinran om internationella forumbestämmelser. En annan instans
vill att det i lagmotiven uttalas att konventionsbestämmelserna går före våra
interna forumregler. Från ett håll föreslås en allmän översyn av 10 kap. RB
så att bestämmelserna däri anpassas till europeiska normer på området.
Skälen för mitt förslag: Som framgår av det föregående har jag föreslagit
att Luganokonventionen införlivas med svensk rätt genom s.k. inkorpore-
ring. Om man använder den tekniken kommer konventionens processuella
regler att utgöra specialregler i förhållande till rättegångsbalken. De får där-
med företräde framför rättegångsbalkens regler. Detta är ingen nyhet utan
är den teknik som allmänt tillämpas; om det på ett visst område krävs mer
speciella processuella regler tas dessa in i den aktuella speciallagstiftningen.
Exempel på detta finns på immaterialrättens område. Frågan är dock om ett
tillträde till Luganokonventionen också bör föranleda ändringar i rätte-
gångsbalken i något hänseende.
Till skillnad från brottsbalken innehåller rättegångsbalken över huvud taget Prop. 1991/92:128
inga regler som tar sikte på internationella förhållanden. Sådana frågor har
genomgående reglerats i olika specialförfattningar på samma sätt som natio-
nella processuella regler av mer speciellt slag tas in i den specialförfattning
där de hör hemma. Den svenska internationella processrätten är dock endast
i ringa mån lagreglerad. Olika internationella spörsmål har i allmänhet fått
sin lösning i rättspraxis, ofta genom en analog tillämpning av rättegångsbal-
kens regler.
Med hänsyn till den betydelse Luganokonventionen kan tänkas få när det
gäller svenska domstolars handläggning av mål med internationell anknyt-
ning skulle det kunna ifrågasättas om det inte vore lämpligt att till rätte-
gångsbalken foga bestämmelser som hänvisar till konventionens domsrätts-
regler och regler om vilandeförklaring m.m., liksom en påminnelse om att
rättegångar i konventionsstaterna medför litispendensverkan och att en ut-
ländsk dom som skall erkännas i Sverige enligt konventionens regler utgör
rättegångshinder här. Som nyss nämnts har några av remissinstanserna varit
inne på liknande tankar.
Frågan är emellertid om det skulle vara så mycket vunnet med detta. Viss
risk finns också för att detta skulle leda till olyckliga e contrario-slut när det
gäller annan specialreglering av såväl internationell som nationell natur eller
hindra domstolarna från en analog tillämpning av olika bestämmelser i rätte-
gångsbalken. Det skulle t.ex. kunna tänkas att högsta domstolen, när den i
rättsfallet NJA 1983 s. 814 hade att ta ställning till frågan, om rättegångsbal-
kens bestämmelser om kvarstad kunde tillämpas även i det fallet då rätte-
gången i fråga skulle äga rum utomlands, skulle ha känt sig förhindrad att
besvara denna fråga jakande om rättegångsbalken teg på denna punkt samti-
digt som den uttryckligen reglerade andra internationella frågor.
Eftersom rättegångsbalken genomgående reglerar enbart nationella frå-
gor skulle en särskild upplysning vid bestämmelsen i 10 kap. RB om att det
finns särskilda behörighetsregler i fråga om svensk domstols internationella
behörighet inte vara meningsfull. Däremot kunde det vara befogat att i rätte-
gångsbalken nämna de lokala behörighetsregler som framgår av Luganokon-
ventionen. I fråga om tvister som regleras i artikel 5 anges ju inte bara den
internationella behörigheten utan även - med ett undantag - den lokala be-
hörigheten (se bl.a. avsnitt 2.3.1 under rubriken Särskilda behörighetsreg-
ler). Mot en sådan hänvisning talar samtidigt att inkorporeringslagen utgör
speciallag i förhållande till rättegångsbalken och att rättegångsbalken regle-
rar enbart nationella frågor samt, framför allt, att dessa lokala behörighets-
regler endast gäller i förhållande till vissa stater.
Det säger sig också självt att en utländsk dom som erkänns i Sverige med-
för res judicata-verkan och utgör hinder mot rättegång här; det följer ju av
att domen erkänns. När det gäller frågan, om en utländsk rättegång skall
medföra hinder för rättegång - litispendens - i Sverige eller inte, är reglerna
i 34 kap. RB kombinerade med de specialregler som följer av inkorpore-
ringslagen tillräckliga. Inte heller är bestämmelsen i 32 kap. 5 § om vilande-
förklaring av mål så utformad att den skulle hindra svensk domstol från att
beakta de speciella regler om vilandeförklaring av mål som följer av inkorpo-
reringslagen. 150
Luganokonventionens regler om domstols - såväl lägre rätts som högre
rätts - skyldighet att pröva sin behörighet kommer också att utgöra special-
regler i förhållande till rättegångsbalken. Bestämmelserna avviker inte
nämnvärt från vad som gäller i fråga om svensk domstols skyldighet att pröva
sin interna behörighet. En av remissinstanserna har gett uttryck för att om-
fattningen av denna skyldighet inte är helt klar. Jag inskränker mig till föl-
jande kommentarer. Enligt 10 kap. 19 § RB kan en forumfråga komma un-
der högre rätts prövning antingen genom att en part överklagar lägre rätts
beslut eller genom att en part väcker frågan om rättens behörighet i högre
rätt. En förutsättning för att frågan skall kunna väckas i högre rätt är dock
att parten är behörig därtill (jfr 34 kap. 2 § RB). Fullföljdsinstansen får också
undantagsvis självmant ta upp frågan om den lägre rätten varit behörig
(10 kap. 19 § RB). Av rättspraxis framgår att reglerna i 10 kap. 19 § RB -
som ju enbart reglerar frågan om iakttagandet av den interna behörigheten -
inte utesluter att högre rätt självmant beaktar hinder för målets upptagande
som inte har att göra med iakttagandet av interna forumregler och att högre
rätt således oberoende av invändning från part kan pröva om tvisten över
huvud taget skall tas upp här i riket (se bl.a. NJA 1960 s. 755 och 1962 s. 305).
När det slutligen gäller föreskrifterna om säkerhetsåtgärder m.m. i artikel
24 tillåter svensk rätt enligt det nyss nämnda avgörandet av högsta domsto-
len (NJA 1983 s. 814) att kvarstad meddelas enligt bestämmelserna i 15 kap.
RB i fråga om anspråk som skall prövas av utländsk domstol i de fall det
utländska avgörandet får verkställas här.
Man skulle möjligen kunna hävda att de två sistnämnda frågorna - högre
rätts möjlighet att självmant pröva frågan om svensk domstols behörighet
och möjligheterna att förordna om kvarstad när rättegången skall äga rum
utomlands - skulle vara förtjänta av en kodifiering. En sådan lösning skulle
dock innebära ett avsteg från principen om att rättegångsbalken inte reglerar
några internationella frågor. Jag anser inte heller att det vore lämpligt att ta
in särskilda bestämmelser om detta i inkorporeringslagen. Det skulle kunna
leda till felaktiga e contrario-slut om att rättsregler av detta slag enbart skulle
gälla i förhållande till stater som har tillträtt Luganokonventionen.
Slutsatsen blir alltså den att ett tillträde till Luganokonventionen inte bör
föranleda några ändringar i rättegångsbalken eller i annan processrättslig
lagstiftning (med undantag för bestämmelserna om summarisk process, se
härom i avsnitt 3.3.5 nedan). Det finns naturligtvis, som en av remissinstan-
serna varit inne på, behov av en mera heltäckande översyn av lagstiftningen
i frågor om domstols behörighet m.m., både på ett internt och på ett interna-
tionellt plan. Dessa frågor kräver dock en mer omfattande analys än vad som
är möjligt att göra inom ramen för detta lagstiftningsärende.
3.3.4 Rättshjälp och avgifter
Min bedömning: Tillträdet till Luganokonventionen föranleder inga
ändringar i lagstiftningen om rättshjälp m.m.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Prop. 1991/92:128
151
Remissinstanserna: Har inte berört frågan. Prop. 1991/92:128
Skälen för mitt förslag: I artikel 44 i Luganokonventionen finns bestäm-
melser om att den som ansöker om verkställighet av en utländsk dom i
största möjliga utsträckning skall åtnjuta förmån av rättshjälp i enlighet med
verkställighetsstatens lagstiftning härom eller största möjliga kostnads- och
avgiftsbefrielse.
Bestämmelserna i artikel 44 gäller enbart om sökanden haft rättshjälp el-
ler motsvarande förmåner i rättegångsstaten. De begränsar sig också till exe-
kvaturförfarandets första fas enligt artiklarna 32-35, dvs. det inledande en-
partsförfarandet. Förmånerna gäller således inte under ett eventuellt efter-
följande kontradiktoriskt förfarande. Inte heller gäller de under själva verk-
ställighetsförfarandet hos kronofogdemyndigheten.
Artikel 44 är utformad efter mönster av artikel 15 i 1973 års Haagkonven-
tion om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhålls-
skyldighet som Sverige har tillträtt (se prop. 1975/76:98). Den artikeln är
dock inte begränsad till att gälla exekvaturprövningen utan gäller även vid
verkställigheten som sådan.
En liknande bestämmelse finns i artikel 13 andra stycket i 1980 års Haag-
konvention om internationell rätthjälp. Denna bestämmelse innehåller dock
enbart föreskrifter om rättshjälp och tillåter således inte konventionssta-
terna att alternativt meddela föreskrifter om kostnads- och avgiftsbefrielse.
Vid tillträdet till 1980 års konvention reserverade sig Sverige mot tillämp-
ningen av artikel 13. Reservationen motiverades bl.a. med att bestämmelsen
inte stod i överensstämmelse med rättshjälpslagen (1972:429) och med att
artikeln omfattade också rättshjälp under själva verkställigheten som sådan
(se prop. 1985/86:161 s. 12f.).
Rättshjälpslagens bestämmelser om allmän rättshjälp är inte utformade
på ett sätt som passar för tillämpningen av artikel 44. I 6 § rättshjälpslagen
föreskrivs exempelvis att allmän rättshjälp får beviljas endast om sökanden
behöver bistånd i angelägenheten i fråga. Artikel 44 innehåller inte någon
motsvarande förutsättning. Det torde heller inte vara i överensstämmelse
med artikel 44 att göra förmånen av allmän rättshjälp beroende av en sådan
ekonomisk prövning som avses i 6 § rättshjälpslagen. Föreskrifterna i 8 §
rättshjälpslagen, som bl.a. innehåller begränsningar i möjligheterna att be-
vilja utlänningar och näringsidkare allmän rättshjälp (punkterna 2 och 3), är
heller inte förenliga med artikel 44.
Med hänsyn till att rättshjälp som avses i artikel 44 enbart tar sikte på exe-
kvaturförfarandets första fas torde en rättshjälpsförmån enligt denna artikel
i praktiken inskränka sig till befrielse från ansöknings- och expeditionsavgif-
ter vid Svea hovrätt (jfr 9 § andra stycket punkten 5 och 9 a § rättshjälpsla-
gen). Denna förmån kan i sin tur helt eller delvis komma att falla bort genom
rättshjälpslagens föreskrifter om att den som erhåller rättshjälp skall bidra
till kostnaderna för rättshjälpen genom att betala rättshjälpsavgift (11 §).
Till detta skall läggas administrationen för att fastställa maximibeloppet osv.
Mot denna bakgrund förefaller det inte meningsfullt att meddela några
särskilda föreskrifter om allmän rättshjälp till följd av regleringen i artikel
44. Sverige bör i stället uppfylla åtagandena enligt artikeln genom att i de
fall som avses där helt befria sökanden från kostnader och avgifter. Det är
152
också på det sättet Sverige uppfyller motsvarande åtaganden enligt 1973 års Prop. 1991/92:128
Haagkonvention.
Det är i och för sig inte helt uteslutet att den som söker verkställighet i
Sverige av en utländsk dom skulle kunna beviljas allmän rättshjälp för exe-
kvaturförfarandet vid Svea hovrätt och högsta domstolen eller för verkstäl-
lighetsförfarandet inför kronofogdemyndigheten. Rättshjälpslagen tillåter
undantagsvis att utlänningar beviljas allmän rättshjälp (8 § första stycket
andra punkten). Om sådan skulle beviljas utgår rättshjälpen helt och hållet
enligt rättshjälpslagens bestämmelser och således helt oberoende av regle-
ringen i artikel 44.
3.3.5 Summarisk process
Mitt förslag: En ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning får inte tas upp om svaranden har hemvist i en främ-
mande stat som har tillträtt Luganokonventionen. En ansökan av
detta slag får inte heller tas upp om det i en sådan stat pågår rättegång
i samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande som är
verkställbart i Sverige. Lagen om betalningsföreläggande och hand-
räckning bör kompletteras med bestämmelser om detta.
Promemorians förslag: Förbudet mot att ta upp ansökan gentemot en sva-
rande i främmande stat ingår även i promemorians förslag. Promemorian
har ingen motsvarighet till den av mig föreslagna regleringen av litispendens.
Remissinstanserna: En remissinstans har ifrågasatt om ett utslag i summa-
risk process inte utgör en ”officiell handling” enligt artikel 50 i Luganokon-
ventionen och av det skälet är verkställbart utomlands. I ett remissvar före-
slås att Sverige med kraft bör verka för att konventionen i framtiden kommer
att omfatta även den summariska processen. En annan instans instämmer i
promemorians förslag om att ansökan inte skall tas upp om svaranden har
hemvist i en annan konventionsstat men anser också att det är otillfredsstäl-
lande att ett svenskt utslag inte är verkställbart utomlands samtidigt som det
utgör rättegångshinder i Sverige. Samma remissinstans belyser från olika
aspekter förhållandet att ett svenskt utslag kan komma att ställas mot en här
verkställbar dom från en annan konventionsstat. Ett par av de andra instan-
serna snuddar vid tanken att komma till rätta med detta problem genom en
möjlighet till återbrytning av det svenska utslaget men släpper strax denna
tanke för att i stället trycka på behovet av information till borgenärerna.
Skälen för mitt förslag: I lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning finns bestämmelser om s.k. summarisk process, dvs. betal-
ningsföreläggande, vanlig handräckning och särskild handräckning. Lagen
trädde i kraft den 1 januari 1992. Den ersatte 1946 års lagsökningslag och
1981 års handräckningslag (se prop. 1989/90:85, JuU31 och rskr 311). En
viktig nyhet i den nya lagen är att den summariska processen har flyttats över
från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna.
Luganokonventionen är enligt artikel 1 tillämplig på förfaranden vid dom-
153
stol. Av artikel Va i Protokoll Nr 1 framgår att uttrycket domstol omfattar Prop. 1991/92:128
även de danska, isländska och norska administrativa myndigheter som hand-
lägger mål om underhållsbidrag samt finsk överexekutor. Något motsva-
rande undantag har inte gjorts för svenska kronofogdemyndigheter. Man
torde inte kunna räkna med att man i de andra konventionsstaterna betrak-
tar svenska utslag i summarisk process som sådana ”officiella handlingar”
som behandlas i artikel 50. Utslag i summarisk process kommer alltså inte
att kunna verkställas utomlands med stöd av Luganokonventionen.
Nordiska överläggningar pågår för att möjliggöra verkställighet av
svenska utslag i summarisk process enligt den nordiska verkställighetslags-
tiftningen (avsnitt 3.3.6); avgöranden enligt 1946 års lagsökningslag var i viss
utsträckning verkställbara i övriga nordiska länder enligt den lagstiftningen.
Det har under de nordiska överläggningarna framhållits att verkställighet av
utslagen enligt den nya lagen om betalningsföreläggande och handräckning
inte bör komma i fråga, om kronofogdemyndigheten har grundat sin behö-
righet på en behörighetsregel som strider mot Luganokonventionen. En
motsvarande begränsning följer redan av de nordiska verkställighetslagarna;
ett svenskt avgörande som har meddelats på grundval av förmögenhetsfo-
rum verkställs t.ex. i princip inte i övriga nordiska länder (jfr 8§ första
stycket punkten 1 i 1977 års lag).
Det finns enligt min mening starka skäl som talar mot att man över huvud
taget tillåter att det i summarisk process meddelas utslag i strid med Lugano-
konventionens behörighetsregler. Lagen om betalningsföreläggande och
handräckning innehåller enbart regler om kronofogdemyndigheternas lo-
kala behörighet. Enligt 6 § får ansökan om betalningsföreläggande m.m. gö-
ras t.ex. hos kronofogdemyndigheten i det län där egendom som tillhör sva-
randen finns. Kronofogdemyndigheten torde i sådana fall ta upp ansökan
även om svaranden har hemvist utomlands. Enligt Luganokonventionen
skall domstol i motsvarande situation, om svaranden inte går i svaromål,
självmant undersöka sin behörighet och avvisa målet (artiklarna 3 och 20).
En svarande med hemvist i en annan konventionsstat bör enligt min me-
ning kunna lita på Luganokonventionens forumregler och skall inte behöva
riskera att det i Sverige meddelas ett verkställbart utslag mot honom bara
därför att han har egendom här. Utslaget kan visserligen inte verkställas
utanför våra gränser men kan j u verkställas iden egendom han har i Sverige.
Luganokonventionen ålägger visserligen inte Sverige några förpliktelser
beträffande rättsliga förfaranden som äger rum vid annan myndighet än
domstol (jfr vad som nyss sagts om artikel Va i Protokoll Nr 1) men en annan
ståndpunkt skulle enligt min mening strida mot Luganokonventionens anda
och innebära att Sverige skulle kunna kringgå de regler i Luganokonventio-
nen som är uppställda till svarandens skydd.
För att förhindra att kronofogdemyndigheten meddelar utslag mot en sva-
rande med hemvist i en konventionsstat i strid med Luganokonventionens
behörighetsregler bör det därför uttryckligen av lagen om betalningsföreläg-
gande och handräckning framgå att summarisk process som gäller betal-
ningsföreläggande och vanlig handräckning (2 och 3 §§) inte kan användas
om svaranden har hemvist i en stat som har tillträtt Luganokonventionen.
154
Käranden får i sådana fall i stället väcka talan vid domstol i enlighet med Prop. 1991/92:128
Luganokonventionens behörighetsregler.
Däremot är det inget som hindrar att lagens bestämmelser om särskild
handräckning (4 §) tillämpas i förhållande till en sådan svarande. Dessa be-
stämmelser tar främst sikte på en situation där sökandens besittning är
kränkt eller där svaranden olovligen vidtagit någon annan åtgärd. Syftet med
bestämmelserna är att sökanden snabbt och enkelt skall kunna få rättelse
och det bakomliggande förhållandet lämnas därför normalt sett utanför. Ut-
slag i dessa mål vinner endast en mycket begränsad rättskraft - ett beslut
varigenom en ansökan ogillas utgör hinder för sökanden att på nytt ansöka
om särskild handräckning - och parterna är alltså fria att genom ansökan om
stämning vid domstol i Sverige eller utomlands väcka talan om det bakomlig-
gande rättsförhållandet (prop. 1989/90:85 s. 84).
Om möjligheterna att använda den nya summariska processen begränsas
på det sätt jag nu redovisat kommer detta att gälla också i förhållande till de
övriga nordiska länderna. Följden blir att den nya summariska processen
inte kan utnyttjas om svaranden har hemvist i ett annat nordiskt land. Det
innebär dock i praktiken inget annat än att den indirekta behörighetsregel
som redan gäller inom Norden omvandlas till en direkt behörighetsregel:
förbudet mot förmögenhetsforum slår inte bara till på verkställighetsstadiet
utan gäller redan på rättegångsstadiet. En sådan ordning är således helt i
linje med Luganokonventionens struktur. I vad mån det är möjligt att åstad-
komma en nordisk särlösning i detta hänseende får utrönas under de över-
läggningar som pågår.
I artikel 26 i Luganokonventionen finns bestämmelser om när en dom som
har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i de andra. Att en utländsk
dom erkänns i Sverige innebär att den utgör rättegångshinder här, dvs. att
saken är res judicata. Att så är fallet innebär också att saken inte får tas upp
inom ramen för summarisk process (se prop. 1989/90:85 s. 114). Detta för-
hållande torde inte behöva klargöras i lagen om betalningsföreläggande och
handräckning eller i annan lagstiftning.
I Luganokonventionen finns också regler om litispendens i artikel 21. De
går ut på att varje domstol utom den där talan först väcktes skall vilandeför-
klara målet tills denna domstol konstaterats vara behörig och sedan själv-
mant avvisa käromålet. Dessa regler är inte tillämpliga på summarisk pro-
cess vid svenska kronofogdemyndigheter.
Om det utomlands pågår en rättegång som kan leda till ett avgörande som
erkänns i Sverige, är svensk domstol enligt allmänna regler förhindrad att ta
upp samma sak mellan samma parter. Föreligger på detta sätt litispendens,
torde även kronofogdemyndighet vara förhindrad ta upp en ansökan om be-
talningsföreläggande eller vanlig handräckning i saken (jfr prop. 1989/90:85
s. 114). Trots att litispendens i de situationer som nu nämnts utgör rätte-
gångshinder enligt allmänna processrättsliga regler, finns det särskilda be-
stämmelser om litispendens på flera ställen i det regelverk som behandlar
erkännande och verkställighet av utländska avgöranden, t.ex. i 13 § i den
nordiska, 11 § i den österrikiska och 7 § i den schweiziska verkställighetsla-
gen. I förarbetena till den nordiska verkställighetslagen uttalades att man vid
de nordiska överläggningar som då hade ägt rum hade funnit det önskvärt
155
med uttryckliga regler om verkan av litispendens samtidigt som det påpeka- Prop. 1991/92:128
des att sådana regler inte hade ansetts nödvändiga i 1932 års nordiska kon-
vention (se prop. 1976/77:128 s. 66).
Även om det redan av allmänna regler om litispendens följer att en ut-
ländsk rättegång, som kan leda till ett avgörande som enligt Luganokonven-
tionen skall erkännas i Sverige, utgör hinder mot att samma sak tas upp i
summarisk process, är det enligt min mening motiverat att låta detta hinder
komma till uttryck i lagen om summarisk process. Som nyss nämnts har den
metoden valts i annan internationell lagstiftning och för övrigt även i Luga-
nokonventionen. Förutom att det kan vara av pedagogiskt värde att på detta
sätt fästa uppmärksamheten på hindret i fråga undanröjer man därigenom
en risk för att uttryckliga bestämmelser om litispendens i annan lagstiftning
tolkas e contrario vid tillämpningen av bestämmelserna om summarisk pro-
cess. Jag anser därför att lagen om betalningsföreläggande och handräckning
bör innehålla en bestämmelse om litispendens. Bestämmelsen bör på samma
sätt som den nyss behandlade regeln om svarande i utlandet gälla mål om
betalningsföreläggande och vanlig handräckning.
Ett förhållande som har uppmärksammats av några av remissinstanserna
är att ett utslag i summarisk process inte är verkställbart utomlands samtidigt
som det utgör hinder mot att i Sverige ta upp samma sak i ordinär process
för att på så sätt få till stånd en i de andra konventionsstaterna verkställbar
exekutionstitel. Borgenären är i denna situation hänvisad till att väcka talan
utomlands, där utslaget inte utgör rättegångshinder. Detta kan naturligtvis
ses som ett problem. Olägenheterna bör dock inte överdrivas. Till en början
kan konstateras att möjligheten att i den angivna situationen utverka en
svensk exekutionstitel som är verkställbar utomlands inte förändras genom
att vi tillträder Luganokonventionen. Däremot kan förutsättningarna för att
väcka talan i de andra konventionsstaterna komma att rubbas. Huvudregeln
i Luganokonventionen är ju att talan skall väckas i den stat där svaranden
har sitt hemvist. Möjligheten att i en annan konventionsstat åberopa regler
om alternativa fora inskränks genom konventionens behörighetsregler. Och
det nu behandlade problemet torde i regel aktualiseras då svaranden har
hemvist i Sverige.
Det lär dock knappast bli särskilt vanligt med verkställighet utomlands i
mål som är av det slaget att de lämpar sig för summarisk process. Om borge-
nären förutser att internationell verkställighet kan bli aktuell bör han avstå
från den summariska processen och i stället väcka talan vid allmän domstol.
Det torde röra sig om rena undantagsfall då en borgenär av misstag använder
sig av summarisk process med sikte på exekution utomlands. Att skapa ett
fullständigt skydd med avseende på sådana fall skulle kräva särskilda regler
om återbrytande av kronofogdemyndighetens utslag, dvs. att borgenären i
dessa fall skulle ha rätt att väcka talan vid svensk domstol utan hinder av
utslagets rättskraft. En sådan ordning är knappast motiverad och har inte
heller förespråkats av de remissinstanser som berört frågan. Rent allmänt
kan sägas att de vinster som ligger i att summarisk process har flyttats från
allmän domstol väl kompenserar smärre olägenheter av det slag det nu är
fråga om. Det kan tilläggas att risken för motsvarande olägenheter föreligger
även i andra konventionsstater där man medger verkställighet av exeku-
156
tionstitlar som inte täcks av Luganokonventionen (t.ex. utenretligt förlig i Prop. 1991/92:128
Danmark och exigibelt skuldebrev i Norge). Jag vill mot denna bakgrund
inte föreslå några särbestämmelser med avseende på det nu behandlade fal-
let. Däremot delar jag den uppfattning som ett par av remissinstanserna har
framfört, att det finns behov av information till borgenärer i summarisk pro-
cess till förekommande av misstag vid valet av processform. Här står närings-
livets intresseorganisationer inför en viktig uppgift i förhållande till de med-
lemmar som brukar använda sig av summarisk process.
En annan fråga som tagits upp i ett av remissvaren är att en utländsk dom
kan komma att ställas mot ett utslag i summarisk process i samma sak. I Lu-
ganokonventionen, som ju inte gäller summarisk process, finns vissa bestäm-
melser om kollision mellan domar från olika länder (artikel 27 punkterna 3
och 5 samt artikel 34 andra stycket). Dessa bestämmelser är inte heltäckande
och reglerar t.ex. inte fall då domar från två främmande konventionsstater
ställs mot varandra. I situationer då en inhemsk dom ställs mot en dom från
en annan konventionsstat har däremot den inhemska domen företräde enligt
artikel 27.3 oavsett om den meddelats före eller efter den utländska domen.
Ett skäl bakom denna bestämmelse - eller, rättare sagt, motsvarande be-
stämmelse i Brysselkonventionen - var att man inte skulle behöva lösa kon-
flikter av detta slag genom att tillämpa bestämmelser om ordre public (Je-
nard s. 45).
I Luganokonventionen regleras inte kollisioner på erkännande- eller verk-
ställighetsstadiet mellan avgöranden som faller under konventionen och
andra exekutionstitlar. Det är svårt att säga hur man i det övriga Europa
skulle se på kollisioner av detta slag. Ingen lösning är självklar. Det kan
hända att man på vissa håll skulle ta hänsyn till vilket avgörande som medde-
lats först eller vilket som tidigast vunnit laga kraft. För egen del känner jag
sympati för att låta det inhemska avgörandet gälla framför det andra. En
sådan lösning skulle harmoniera med bestämmelsen i artikel 27.3. Jag vill
dock inte låsa svensk rätts ståndpunkt i denna fråga genom att införa en lag-
regel som kan visa sig vara oförenlig med rättsutvecklingen på ett internatio-
nellt plan. I praktiken rör det sig sannolikt om extrema undantagsfall. Pro-
blemet bör utan vidare kunna överlämnas till rättstillämpningen.
3.3.6 Den nordiska verkställighetslagstiftningen
Mitt förslag: I avvaktan på en mera genomgripande översyn av den
nordiska verkställighetslagstiftningen skall de nu gällande reglerna
kompletteras med en bestämmelse om att de inte gäller i den mån den
nya inkorporeringslagen är tillämplig. Det skall också införas en ny
regel om att danska och norska exigibla skuldebrev skall kunna utgöra
grund för verkställighet i Sverige.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Endast en remissinstans har berört de nordiska frå-
gorna. Man har därvid framhållit vikten av att den nordiska lagstiftningen
på området anpassas till Luganokonventionens bestämmelser.
Skälen för mitt förslag: I artikel 55 i Luganokonventionen finns en uppräk- Prop. 1991/92:128
ning av mellanstatliga konventioner som träder tillbaka till förmån för Luga-
nokonventionens bestämmelser. Bland dessa konventioner ingår 1932 års
konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkän-
nande och verkställighet av domar och 1977 års konvention mellan samma
länder om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
1977 års konvention ersätter den från 1932. Eftersom Island inte har tillträtt
1977 års konvention är 1932 års konvention är alltjämt tillämplig i förhål-
lande till Island. Av artikel 56 i Luganokonventionen framgår att de i artikel
55 uppräknade konventionerna skall fortsätta att gälla i den mån de har ett
vidare tillämpningsområde än Luganokonventionen.
1977 års nordiska verkställighetskonvention är en ramkonvention som hu-
vudsakligen hänvisar till ensartade nordiska lagar på området, för Sveriges
del lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar
på privaträttens område. Den nordiska lagstiftningen har ett vidare tillämp-
ningsområde och omfattar dessutom fler exekutionstitlar än Luganokonven-
tionen. Redan av dessa skäl kommer den nordiska lagstiftningen att behövas
också i fortsättningen.
Den nordiska lagstiftningen rör bara frågor om erkännande och verkstäl-
lighet, inte frågor om domstols behörighet (med undantag av en bestäm-
melse om litispendens). Bl.a. följande måltyper omfattas inte av Luganokon-
ventionen men väl av den nordiska lagstiftningen.
- dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn
m.m. (6 § jämförd med 7 § första stycket punkten 2)
- dom eller förlikning som skall gälla i ett annat nordiskt land enligt 1931
års konvention med Danmark, Finland, Island och Norge innehållande
internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och
förmynderskap (7 § första stycket punkten 1)
- dom eller förlikning angående rätt till arv eller testamente, efterlevande
makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller an-
svarighet för den dödes gäld i vissa fall (7 § första stycket punkten 5)
- dom eller förlikning angående rättshandlings eller annan åtgärds ogiltig-
het eller återgång av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan
konkurs i vissa fall (7 § första stycket punkten 6 d)
- beslut om ersättning för rättegångskostnad i brottmål om ersättningen
skall utgå till enskild part och i de tvistemål som inte omfattas av Lugano-
konventionen (jfr 2 § första stycket punkten 4)
- beslut om ersättning till vittne och sakkunnig i brottmål och i de tvistemål
som inte omfattas av Luganokonventionen (jfr 2 § första stycket
punkten 5)
- beslut om återbetalning till staten av förskott som utbetalats till vittne,
målsägande och part (2 § första stycket punkten 6).
De exekutionstitlar som omfattas av den nordiska lagstiftningen men som
inte berörs av Luganokonventionen är
- för Danmarks del ”udenretligt förlig” som under vissa förutsättningar
verkställs i Sverige (liksom i Finland och Norge) enligt 5 § punkten 2 och
10 § andra stycket, exigibla skuldebrev som under vissa förutsättningar
verkställs i Norge och Finland men inte i Sverige samt växlar och checkar
158
som under vissa förutsättningar verkställs i Finland men inte i Norge och
Sverige;
- för Finlands del beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom köpare el-
ler säljare har ålagts betalningsskyldighet i samband med återtagning av
gods som har sålts på avbetalning som under vissa förutsättningar verk-
ställs i Sverige (liksom i Danmark och Norge) enligt 5 § punkten 3 (finsk
överexekutors lagsökningsutslag liksom finsk betalningsorder - 2 § punk-
terna 1 och 2 - kommer däremot att falla under Luganokonventionen);
- för Norges del exigibla skuldebrev som under vissa förutsättningar verk-
ställs i Finland och Danmark men inte i Sverige och av norsk åklagarmyn-
dighet utfärdat föreläggande om ersättningsskyldighet som under vissa
förutsättningar erkänns och verkställs i Sverige (liksom i Danmark och
Finland) enligt 2 § första stycket punkten 3.
Från norsk sida finns önskemål om att växlar och checkar som blir verk-
ställbara i Norge enligt en nyligen beslutad ny exekutionsordning skall bli
verkställbara även i övriga nordiska länder.
Svenska utslag i mål om betalningsföreläggande och handräckning kom-
mer inte att omfattas av Luganokonventionen eftersom de meddelas av kro-
nofogdemyndighet och inte av domstol (se avsnitt 3.3.5). Dessa utslag kan
inte heller verkställas med stöd av den samnordiska lagstiftningen i dess nu-
varande skick.
Nordiska överläggningar som syftar till att anpassa den nordiska verkstäl-
lighetslagstiftningen till Luganokonventionen och den nya svenska summa-
riska processen har inletts.
En första fråga under dessa överläggningar är att klargöra om 1977 års
konvention skall revideras eller om det nordiska samarbetet på området i
framtiden skall bygga på samnordisk lagstiftning, utan formliga konven-
tionsåtaganden. En utgångspunkt för överläggningarna är att se till att de
måltyper och de exekutionstitlar som inte omfattas av Luganokonventionen
blir föremål för en så omfattande och enhetlig nordisk reglering som möjligt.
Den internationella familjerätten övervägs för närvarande inom justitie-
departementet på grundval av tre betänkanden, (SOU 1987:18) Internatio-
nella familjerättsfrågor, (SOU 1987:73) Internationella förmynderskapsfrå-
gor och (SOU 1989:100) Adoptionsfrågor. En del av de frågor som behand-
las i betänkandena har brutits ut och gjorts till föremål för delreformer (se
bl.a. lagen 1988:1321 om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap
enligt föräldrabalken m.m. och lagen 1990:272 om vissa internationella frå-
gor rörande makars förmögenhetsförhållanden). Frågor om internationell
familjerätt kommer allteftersom att diskuteras i en nordisk arbetsgrupp för
internationella familjerättsfrågor som år 1990 inrättades av den nordiska äm-
betsmannakommittén för lagstiftningsfrågor. Man kommer därvid att ta upp
inte bara lagvals- och domsrättsfrågor utan även frågor om erkännande och
verkställighet på familjerättens område. Arbetet med att reformera den in-
ternationella familjerätten kan inte beräknas vara slutfört inom den när-
maste framtiden. Det blir därför nödvändigt att tills vidare behålla de regler
om erkännande och verkställighet av olika familjerättsavgöranden som finns
i 1977 års nordiska lagstiftning.
När det gäller olika exekutionstitlar som faller utanför Luganokonventio-
Prop. 1991/92:128
159
nen och som därför borde regleras i den nordiska verkställighetslagstift-
ningen, har hittills Danmark, Finland och Norge förklarat sig villiga att
ändra sin lagstiftning för att möjliggöra erkännande och verkställighet av
svenska utslag i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning.
För Sveriges del kan det bli aktuellt att ompröva inställningen till de danska
och norska exigibla skuldebreven. Norge och Sverige har också anledning
att överväga möjligheterna av att verkställa danska växlar och checkar mot
bakgrund av att dessa kan verkställas i Finland. Likaså bör Sverige, Dan-
mark och Finland överväga detsamma beträffande norska växlar och
checkar.
Det kan beräknas ta ytterligare någon tid innan överläggningarna rörande
den nordiska verkställighetslagstiftningen kan slutföras. I avvaktan härpå
bör 1977 års nordiska verkställighetslag ändras för att klargöra att den är
tillämplig endast i den mån Luganokonventionen inte är det.
Jag är vidare beredd att redan nu inta en ändrad attityd till de norska och
danska exigibla skuldebreven.
I förarbetena till 1977 års nordiska verkställighetslag förklarades den re-
striktiva attityd som Sverige intagit till de danska och norska exigibla gälds-
breven bl.a. med olikheterna mellan ländernas system för verkställighet av
domar; verkställigheten i Norge och Danmark handhas av namsretten resp,
fogderetten och dessa kan pröva eventuella invändningar från gäldenären
och tvister parterna emellan under själva verkställighetsförfarandet. Också
principiella betänkligheter mot att utan vidare godta skuldförbindelser som
underlag för verkställighet anfördes (prop. 1976/77:128 s. 21 och 41).
För sådana skuldebrev gäller bl.a. att gäldenären redan vid skuldebrevets
tillkomst medger att det får verkställas utan föregående domstolsförfarande.
Till skillnad från vad som gäller i fråga om danskt udenretligt förlig - som är
verkställbart i Sverige - är skulden inte nödvändigtvis förfallen till betalning
vid tidpunkten för handlingens tillkomst. I fråga om de norska skuldebreven
gäller som regel att gäldenärens underskrift skall vara bestyrkt eller bekräf-
tad på visst sätt, t.ex. av notarius publicus. När det gäller de danska skulde-
breven ställs inte några motsvarande krav. Det kan nämnas att anledningen
till att de norska skuldebreven inte omfattas av regleringen i Luganokonven-
tionens artikel 50 om s.k. officiella handlingar är att bekräftelsen inskränker
sig till att avse underskriften.
Såväl de danska som de norska skuldebreven godtas för verkställighet i
övriga nordiska länder. Däremot tillerkänns de ingen rättskraft. I Finland
gäller som förutsättning för verkställighet att gäldenären undertecknade
handlingen i fråga i Norge resp. Danmark och att han då hade hemvist i just
denna stat. Motsvarande krav ställs upp i den norska och danska lagen. I
Finland gäller därutöver att ansökan om verkställighet inte får bifallas utan
att gäldenären beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen. Om gäldenären
kommer in med ett bestridande som inte är uppenbart ogrundat skall ansök-
ningen avslås. Dessa villkor överensstämmer med vad som gäller för verk-
ställighet i Sverige av danskt udenretligt förlig enligt 10 § andra stycket i 1977
års lag. Den norska lagen innehåller inte samma begränsningar som den fin-
ländska utan föreskriver att gäldenären skall beredas tillfälle att yttra sig
över en ansökan om verkställighet av ett danskt skuldebrev, såvida inte sär-
Prop. 1991/92:128
160
skilda skäl talar mot detta. Den danska lagen innehåller inga särregler för de Prop. 1991/92:128
norska skuldebreven över huvud taget.
Som jag redan påpekat är det angeläget att söka få till stånd en så enhetlig
och omfattande nordisk reglering som möjligt på detta område. Samarbetet
de nordiska länderna emellan bygger på ett särskilt förtroende för rättssyste-
men i de olika länderna och utgångspunkten borde därför vara att en exeku-
tionstitel som kan verkställas i det land där den tillkommit också skall kunna
verkställas i andra nordiska länder, om gäldenären inte därigenom försätts i
ett sämre läge än han skulle ha i det förstnämnda landet. Den omständighe-
ten att övriga nordiska länder har godtagit de aktuella exekutionstitlarna för
verkställighet talar starkt för att Sverige bör kunna göra detsamma.
Jag föreslår mot denna bakgrund att bestämmelser om att danska och
norska exigibla skuldebrev skall kunna utgöra grund för verkställighet i Sve-
rige redan nu fogas till 1977 års lag och att bestämmelserna utformas efter
mönster av de nyss redovisade finländska bestämmelserna härom, dvs. i
överensstämmelse med vad som enligt 10 § andra stycket i 1977 års lag redan
gäller vid verkställighet i Sverige av danskt udenretligt förlig. Härigenom
blir också den svenska regleringen enhetlig när det gäller förutsättningarna
för verkställighet av danskt udenretligt förlig och danska och norska exigibla
skuldebrev.
Frågan om verkställighet av danska och norska växlar och checkar bör
däremot beredas ytterligare mellan de nordiska länderna.
Jag vill i detta sammanhang nämna att konventioner som på särskilda om-
råden reglerar frågor av det slag som behandlas i Luganokonventionen gäller
framför Luganokonventionen (artikel 57.1). Det innebär att t.ex. 1962 års
nordiska konvention om indrivning av underhållsbidrag inte påverkas av att
de nordiska länderna tillträder Luganokonventionen.
3.3.7 Följdändringar i annan lagstiftning
Mitt förslag: De lagar som rör erkännande och verkställighet av
schweiziska resp, österrikiska domar skall tills vidare kompletteras
med en bestämmelse om att lagen inte gäller i den mån den nya inkor-
poreringslagen är tillämplig. Motsvarande bestämmelse skall införas i
vissa forumregler i sjölagen och sjömanslagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Promemorian
innehåller dock inget förslag till lagtext beträffande ändringen i sjölagen.
Remissinstanserna: Advokatsamfundet har, mot bakgrund av att Lugano-
konventionen innehåller en del bestämmelser av sjörättslig natur, ifrågasatt
om det inte av praktiska skäl vore lämpligt att i sjölagen införa en hänvisning
till eller erinran om dessa bestämmelser. Sjömanslagsutredningen anser för
sin del att sjömanslagens förbud mot att dra tvist om sjömans anställnings-
förhållande inför utländsk myndighet helt bör upphävas.
161
11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
De schweiziska och österrikiska verkställighetslagarna
Av artikel 55 i Luganokonventionen framgår att denna konvention ersätter
bl.a. 1936 års konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och
verkställighet av domar och skiljedomar och 1982 års konvention mellan Ös-
terrike och Sverige om erkännande och verkställighet på privaträttens om-
råde. Enligt Luganokonventionens artikel 56 skall dock dessa konventioner
fortsätta att gälla i den mån konventionen i fråga har ett vidare tillämpnings-
område än Luganokonventionen.
Konventionerna med Schweiz och Österrike har införlivats med svensk
rätt genom särskilda lagar från 1936 resp. 1983.
Den schweiziska konventionen har ett vidare tillämpningsområde än Lu-
ganokonventionen i och med att den omfattar även familjerättsliga frågor.
Tillämpningsområdet för den österrikiska konventionen torde däremot i
princip falla inom ramen för Luganokonventionen. Den torde därför helt
upphöra att gälla i och med att Luganokonventionen träder i kraft mellan
Sverige och Österrike.
Tillträdet till Luganokonventionen innebär alltså att 1936 års och 1983 års
lagar bör ändras resp, upphävas. Innan så sker bör Sverige ha överläggningar
med Schweiz och Österrike. I avvaktan härpå bör en regel föras in i dessa
lagar som medför att de inte skall tillämpas i den mån Luganokonventionen
gäller.
Sjölagen
I 337 § andra stycket sjölagen finns regler om domstols behörighet i mål som
gäller avtal om befordran av passagerare eller resgods. Enligt dessa regler
får talan i sådana mål under vissa förutsättningar väckas vid domstol i den
stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt resp, i den
stat där befordringsavtalet träffades. Bestämmelserna grundar sig på 1974
års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras res-
gods. Sverige har inte tillträtt Atenkonventionen utan har i stället i väsent-
liga delar anpassat sin lagstiftning till denna (se prop. 1982/83:159). Av Luga-
nokonventionens artikel 57.1 framgår att en förutsättning för att Sverige
skall kunna fortsätta att tillämpa dessa bestämmelser i sjölagen är att Sverige
har tillträtt Atenkonventionen. En konflikt kan därför uppstå mellan 337 §
andra stycket sjölagen och Luganokonventionens behörighetsregler. Denna
fråga och angränsande spörsmål har utförligt behandlats i promemorian (Ds
1991:70) angående Sveriges tillträde till 1952 års konvention om kvarstad
och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg (arrestkonventionen).
I den promemorian föreslås olika ändringar i 337 § sjölagen, bl.a. att dess
bestämmelser inte skall gälla om annat följer av Luganokonventionen. Ef-
tersom Luganokonventionen kan komma att träda i kraft före arrestkonven-
tionen bör en sådan komplettering av paragrafen genomföras redan i detta
sammanhang. Härigenom torde också de av advokatsamfundet framförda
synpunkterna vara tillgodosedda.
De förslag till ytterligare ändringar i 337 § sjölagen som lagts fram i den
nyss nämnda promemorian kommer att tas upp i samband med behand-
Prop. 1991/92:128
162
lingen av frågan om Sveriges tillträde till arrestkonventionen (jfr avsnitt 2.6 Prop. 1991/92:128
och vid artikel 54 A i avsnitt 5). Promemorian har remissbehandlats. En lag-
rådsremiss rörande de frågor som behandlas i promemorian håller på att ut-
arbetas inom justitiedepartementet. I sammanhanget bör också nämnas att
sjölagen är föremål för en mera vittomfattande översyn. Sjölagsutredningen
har i betänkandet (SOU 1990:13) Översyn av sjölagen 2 behandlat bl.a. fo-
rumreglerna i sjömål. Betänkandet har remissbehandlats. Frågan om en
mera genomgripande sjölagsreform övervägs för närvarande inom justitie-
departementet.
Sjömanslagen
I 14 § sjömanslagen föreskrivs att tvist om sjömans anställningsförhållande
inte får dras inför utländsk myndighet. Artikel Vb i Protokoll Nr 1 till Luga-
nokonventionen innehåller en särbestämmelse om tvister mellan befälha-
vare och besättningsmedlem på havsgående fartyg som är registrerat i något
av vissa uppräknade länder, bl. a. Danmark, Island och Sverige. Enligt denna
bestämmelse skall domstol i annan konventionsstat undersöka om den diplo-
matiska eller konsulära tjänsteman som är ansvarig för fartyget har blivit un-
derrättad om tvisten. Domstolen skall sedan låta målet vila tills underrät-
telse har skett. Den skall avvisa målet, om tjänstemannen förklarar att han
har utövat de befogenheter som han har enligt konsulär konvention eller, om
någon sådan konvention inte finns, inom den utsatta tiden har gjort invänd-
ning om domstolens behörighet.
Genom 1973 års sjömanslag slopades en tidigare legal behörighet för be-
fälhavare att ingå anställningsavtal på redarens vägnar. Sådana avtal ingås
numera i allmänhet med rederierna. Likaså slopades en regel om konsuls
behörighet att pröva anställningstvister på utländsk ort. De övriga nordiska
sjömanslagarna är oförändrade i denna del. Det är mot denna bakgrund
tveksamt om bestämmelsen i artikel Vb över huvud taget kommer att få nå-
gon betydelse för Sverige. Tvister som gäller sjömans anställningsförhål-
lande kommer därmed att falla under Luganokonventionens allmänna reg-
ler, vilket innebär att sådana tvister kan komma att bli prövade av utländsk
domstol. Härvid bör dock samtidigt beaktas de skyddsregler som är upp-
ställda till skydd för den anställde i artikel 5.1 och artikel 17.5.
Det uppstår därmed en konflikt mellan Luganokonventionen och regeln i
14 § sjömanslagen. Denna lag är för närvarande föremål för översyn. 1990
års sjömanslagsutredning (K 1990:01) har i betänkandet (SOU 1991:103) En
ny sjömanslagstiftning föreslagit att 14 § sjömanslagen helt upphävs. Samma
uppfattning har, som nyss nämnts, kommit till uttryck i utredningens remiss-
svar i förevarande lagstiftningsärende. Betänkandet är för närvarande på re-
miss.
Frågan huruvida 14 § sjömanslagen helt skall upphävas bör avgöras i sam-
band med den mera heltäckande översyn av lagen som är på gång. Jag vill
därför inte föreslå att vi i dagsläget tar ett sådant steg. I avvaktan på att att
översynen slutförs måste dock paragrafen anpassas till Luganokonventio-
nens regler. Detta kan lämpligen ske genom att den kompletteras med en
bestämmelse om att förbudet i fråga inte gäller i den mån Luganokonventio- 163
nens bestämmelser föreskriver annat.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikationsdeparte- Prop. 1991/92:128
mentet.
Annan lagstiftning
Av artikel 57.1 i Luganokonventionen framgår att den speciella internatio-
nella verkställighetslagstiftningen inte påverkas av konventionen. Den
svenska lagstiftning som gäller exempelvis familjerättsliga underhållsbidrag
behöver således inte ändras.
Tillträdet till Luganokonventionen aktualiserar också frågan, om utsök-
ningsbalkens bestämmelser om ställande av säkerhet får tillämpas i förhål-
lande till parter från någon annan konventionsstat. Av artikel 45 framgår att
säkerhet, borgen, deposition och liknande inte får begäras på ett diskrimine-
rande sätt av den som söker verkställighet av en utländsk dom. Bestämmel-
serna i utsökningsbalken tar dock inte hänsyn till parternas nationalitet,
hemvist eller vistelseort. De kan därför kvarstå oförändrade.
Vissa bestämmelser i Luganokonventionen skapar behov av särskilda
föreskrifter av praktisk natur, som kan ges lägre dignitet än lag. Sålunda bör
regeringen meddela föreskrifter om utfärdande av äkthetsbevis för att den
som ansöker om verkställighet av en svensk dom utomlands skall kunna upp-
fylla kraven i artikel 46.1, liksom de kompletterande föreskrifter som even-
tuellt kan behövas för att bevis om delgivning bevaras i tillräcklig utsträck-
ning (jfr artikel 27.2 och artikel 46.2). Vidare bör regeringen meddela före-
skrifter om utfärdande av intyg om att en meddelad dom är verkställbar i
Sverige, så att den som ansöker om verkställighet av en svensk dom i en an-
nan konventionsstat skall kunna uppfylla kravet i artikel 47.1. Däremot
krävs inga särskilda föreskrifter med anledning av kravet i samma artikel på
att sökanden skall visa att domen delgivits motparten; det får ankomma på
sökanden att själv ombesörja denna delgivning och att förete bevis om detta.
3.3.8 Ikraftträdande
Av artikel 61.4 framgår att Luganokonventionen träder i kraft den första da-
gen i den tredje kalendermånaden efter det att ratifikationsinstrumentet har
deponerats hos det schweiziska federala rådet. Det är därför inte möjligt att
säkert ange vid vilken tidpunkt konventionen kan träda i kraft för Sveriges
del. Ikraftträdandet av förslaget till ändring i den österrikiska verkställig-
hetslagen beror inte bara på när Sverige tillträder konventionen utan också
på när Österrike gör det. Den föreslagna lagstiftningen bör därför träda i
kraft den dag regeringen bestämmer.
3.4 Konventionens praktiska tillämpning
Under remissbehandlingen har från flera håll framskymtat en oro inför kon-
ventionens praktiska tillämpning. Denna oro har kommit till uttryck på olika
sätt. En del remissinstanser pekar på behovet av information och utbildning.
Andra efterlyser preciseringar i intern svensk lagstiftning eller klargörande
motivuttalanden i olika frågor. Jag vill mot denna bakgrund göra en del på-
pekanden.
Protokoll Nr 2 och två av de till konventionen fogade förklaringarna inne-
håller bestämmelser som syftar till en enhetlig tolkning av konventionen. I
preambeln till Protokoll Nr 2 har konventionsstaterna t.ex. förklarat sig
medvetna om EG-domstolens avgöranden angående tolkningen av Bryssel-
konventionen intill tidpunkten för undertecknandet av Luganokonventio-
nen. Av artikel 1 i samma protokoll framgår att konventionsstaternas dom-
stolar skall ta tillbörlig hänsyn till varandras avgöranden. I förklaringarna
görs liknande uttalanden med avseende på EG-domstolen och domstolarna
i EFTA-länderna.
Vid tolkningen av bestämmelserna i Luganokonventionen kan svensk
domstol alltså komma att ta hänsyn till normer som fastslagits av EG-dom-
stolen eller domstolar i de andra konventionsstaterna. Av EG-domstolens
praxis framgår att bestämmelserna ofta - dock inte alltid - skall tolkas auto-
nomt, dvs. ur ett övergripande perspektiv, och inte enligt nationella normer.
Jag har tidigare utvecklat dessa frågor (avsnitt 2.11) och kommer strax att
behandla dem ytterligare (inledningen till avsnitt 5).
Mot denna bakgrund kan konstateras att det ligger en fara i att lagstift-
ningsvägen precisera svensk rätts ståndpunkt i de frågor som berörs i kon-
ventionen. Det är ju långtifrån givet att en sådan lagbestämmelse kommer
att vara förenlig med utländska domar som vi åtagit oss att ta hänsyn till.
Motsvarande synpunkter gör sig gällande med avseende på motivuttalan-
den. Jag är därför ganska återhållsam med sådana uttalanden.
Konventionsstaterna kommer att inrätta ett system för informationsutbyte
rörande domar som meddelats enligt Luganokonventionen och Brysselkon-
ventionen. Uppgiften som förmedlande organ kommer i Sverige sannolikt
att läggas på domstolsverket. I uppgiften ingår att sammanställa materialet
och distribuera det till domstolarna.
Eftersom Luganokonventionen är förhållandevis ny, är den litteratur som
behandlar konventionen ganska knapphändig. Däremot finns en rikhaltig
doktrin när det gäller Brysselkonventionen.
3.5 Kostnader
De förpliktelser som följer av Luganokonventionen att verkställa utländska
domar medför inga nya direkta kostnader för det allmänna såvitt gäller do-
mar som har meddelats i de nordiska länderna, i Schweiz och i Österrike.
De verkställs redan i Sverige efter en prövning vid kronofogdemyndigheten
såvitt gäller nordiska domar och efter en exekvaturprövning vid Svea hovrätt
såvitt gäller schweiziska och österrikiska domar. Ett svenskt tillträde till kon-
ventionen medför visserligen nya uppgifter för Svea hovrätt och högsta dom-
stolen genom att exekvaturprövningen där kommer kommer att omfatta
också nordiska domar och domar från alla EG-länder, om konventionen får
den avsedda anslutningen. Vid en bedömning av resursbehovet bör dock
beaktas att exekvaturprövningen är begränsad och föga resurskrävande jäm-
fört med den fullständiga prövning som äger rum i en vanlig rättegång, dvs.
det alternativ som står borgenärerna till buds enligt gällande regler. Svea
hovrätt har i sitt remissvar anfört att hovrätten kan komma att behöva ökade
resurser till följd av tillträdet till konventionen. Min bedömning är att den
Prop. 1991/92:128
165
nya uppgiften som exekvaturorgan enligt Luganokonventionen åtminstone i Prop. 1991/92:128
ett inledande skede kan fullgöras inom ramen för redan tillgängliga resurser.
Frågan får naturligtvis utvärderas sedan konventionen varit i kraft en tid.
Luganokonventionens behörighetsregler kan antas medföra en omfördel-
ning mellan staterna av rättegångar med internationell anknytning. Med da-
gens begränsade möjligheter att verkställa utländska domar i Sverige nödgas
utländska kärande väcka talan vid svensk domstol om domen skall kunna
verkställas här, oavsett om parterna eller tvisten har någon närmare anknyt-
ning till Sverige. Genom ett tillträde till Luganokonventionen kan tvisten
prövas i den EG- eller EFTA-stat till vilken parterna och/eller tvisten har
anknytning medan svensk domstols medverkan begränsas till en exekvaturp-
rövning. I gengäld kan tvister som med dagens regler skulle handläggas
utomlands i framtiden bli föremål för rättegång i Sverige, med efterföljande
verkställighet utomlands.
Inte heller exekutionsväsendet torde behöva ökade resurser; de utländska
domar som kan verkställas i Sverige enligt Lugankonventionen ersätter i
många fall helt enkelt de svenska exekutionstitlar som annars hade behövt
meddelas. Kronofogdemyndigheterna kommer också att få en viss avlast-
ning genom att exekvaturprövningen, frågan om nordiska avgöranden skall
verkställas här eller inte, avgörs av Svea hovrätt och inte - som 1977 års nor-
diska verkställighetslag föreskriver - vid kronofogdemyndigheten.
I Luganokonventionen finns bestämmelser om ett system för informa-
tionsutbyte mellan konventionsstaterna. Det torde för svensk del ligga när-
mast till hands att lägga den uppgiften på domstolsverket. Uppgiften bör -
såvitt nu kan bedömas - kunna fullgöras inom ramen för tillgängliga resur-
ser.
Luganokonventionen torde således vara kostnadsneutral. Härav följer
också att man inte behöver förutse några ökade kostnader för den allmänna
rättshjälpen. Ett svenskt tillträde till Luganokonventionen torde totalt sett
inte kräva ökade resurser till domstols- och exekutionsväsendet men kan
inte heller sägas medföra några besparingsmöjligheter.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät-
tats förslag till
1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen,
2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av
domar som meddelats i Schweiz,
4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område,
6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av
österrikiska domar på privaträttens område,
7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och hand-
räckning. 166
Beträffande lagförslag 4 har jag samrått med chefen för kommunikations- Prop. 1991/92:128
departementet.
167
Konventionens huvudsakliga innehåll och struktur har presenterats i avsnitt
2. I den följande redovisningen av konventionens olika artiklar upprepas i
allmänhet inte sådant som, stundtals ganska detaljerat, redan har redovisats
i avsnitt 2.
Brysselkonventionen resp. Luganokonventionen finns kommenterade i
fem rapporter som har publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning, EGT (”Official Journal of the European Communities, OJ”). Det
rör sig om en rapport av Jenard till den urprungliga Brysselkonventionen (5
mars 1979, C 59, Volume 22), en rapport av Schlosser till 1978 års tillträdes-
konvention (samma publikation), en rapport avEvrigenis/Kerameus till 1982
års tillträdeskonvention (86/C 298/01, Volume 29), en rapport av Jenard/
Möller till Luganokonventionen (90/C 189/07) och, slutligen, en rapport av
deAlmeida Cruz/Desantes Real/Jenard (90/C 189/06) till 1989 års tillträdes-
konvention. Rapporterna finns tillgängliga i ärendet (Dnr 88-682) i engelsk
version.
Såsom har påpekats i avsnitt 2.11 och 3.4 skall Luganokonventionens
olika artiklar förstås och läsas i belysning av hur EG-domstolen har tolkat
motsvarande bestämmelser i Brysselkonventionen. EG-domstolen har bl.a.
uttalat att många av de rättsliga begrepp och kriterier som förekommer i
konventionen skall tolkas autonomt, i ljuset av konventionens syfte och sy-
stem och, i andra hand, i ljuset av de allmänna principer som kan härledas
ur medlemsstaternas nationella rätt. Sådana begrepp och kriterier skall alltså
tolkas oberoende av hur begreppen i fråga tolkas i de enskilda staterna.
Olika rättsfall från EG-domstolen anmärks i det följande i viss utsträck-
ning vid resp, artikel. I övrigt hänvisas till den förteckning över EG-domsto-
lens avgöranden (från den 6 oktober 1976 till den 27 september 1988) som
finns intagen i Jenard/Möller-rapporten och den kortfattade redovisning av
de olika rättfallen som finns i samma rapport (bilaga 2 till propositionen).
En viss rättsfallsredovisning är nödvändig för att ge en rättvisande blid av
konventionens närmare innehåll. Med en sådan redovisning riskerar man
samtidigt att värdera eller rent av misstolka EG-domstolens praxis och redo-
visningen måste därför inskränkas till ett minimum. Luganokonventionens
och Brysselkonventionens dynamiska karaktär manar också till försiktighet;
rättsutvecklingen får inte låsas genom olika nationella förarbetsuttalanden.
Detta att Luganokonventionen skall tolkas i belysning av EG-domstolens
tolkningsbesked, gäller naturligtvis inte i de delar artiklarna har formulerats
annorlunda i Luganokonventionen än i Brysselkonventionen. Ett skäl för
den ändrade lydelsen av exempelvis artikel 16.1 var just att artikeln, i belys-
ning av EG-domstolens praxis, fått ett alltför stort tillämpningsområde. Ge-
nom den ändrade formuleringen har man således ”skrivit bort” EG-domsto-
lens praxis till en del.
I enstaka fall kommenteras i det följande dessutom rättsfall som har med-
delats efter det att Luganokonventionen antogs. Av artikel 1 i Protokoll Nr
1 och två av de till konventionen fogade förklaringarna framgår att ömsesidig
hänsyn skall tas till avgöranden som meddelas enligt de båda konventio-
nerna när konventionernas olika artiklar tolkas och tillämpas.
Prop. 1991/92:128
168
Artikel 1
Artikeln som anger konventionens tillämpningsområde har kommenterats i
avsnitt 2.2.
Konventionen är enligt första stycket tillämplig på privaträttens område
(”civil and commercial matters”). Det framgår vidare att konventionen är
tillämplig på förfaranden vid alla slags domstolar. Det är alltså frågans art
som avgör om konventionen är tillämplig och detta gäller således oberoende
av om målet handläggs vid allmän domstol, specialdomstol eller olika slags
administrativa domstolar.
Av artikel Va i Protokoll Nr 1 följer att uttrycket domstol även omfattar
de danska, isländska och norska administrativa myndigheter som handlägger
mål om underhållsbidrag. Också den finska överexekutor, som parallellt
med allmän domstol är behörig att bl.a. besluta om säkerhetsåtgärder enligt
artikel 24 och att handlägga mål om vräkning och annan summarisk process,
jämställs enligt artikel Va i Protokoll Nr 1 med domstol. Bestämmelsen är
av övergångskaraktär eftersom man i Finland planerar att helt överföra
handläggningen av dessa mål till allmän domstol.
Också förfaranden inför brottmålsdomstolar omfattas, men endast i den
mån saken gäller ett civilrättsligt anspråk. Vidare omfattas skadeståndsmål
som handläggs inom ramen för ett brottmål vid allmän domstol (jfr artikel
5.4). En dom i ett brottmål skall alltså erkännas och verkställas enligt kon-
ventionens regler i den del däri avgjorts en skadeståndsfråga. Konventionens
verkställighetsregler omfattar inte brottmålsdomen i övrigt. Den reglerar
heller inte på något sätt domstols behörighet på straffrättens område. Den
omständigheten att svaranden i ett brottmål som handläggs utomlands kan
känna sig hindrad att utföra sin talan i skadeståndsdelen eftersom han samti-
digt riskerar straff om han inställer sig till rättegången i den främmande sta-
ten har föranlett vissa bestämmelser i artikel II i Protokoll Nr 1 (se vid
denna; jfr också 3 § i propositionens lagförslag 1).
Att det är tvistefrågans natur som avgör om konventionen är tillämplig
innebär för svensk del att konventionen kan komma att tillämpas inte bara i
fråga om mål enligt RB utan även beträffande ärenden som handläggs enligt
lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen), t.ex.
rörande försäljning av egendom enligt lagen (1904:48 s. 1) om samägande-
rätt.
Konventionen innehåller ingen definition av vad som avses med privaträt-
tens område. Gränsen mellan offentlig rätt och privaträtt är inte densamma
i alla EG- och EFTA-länder och i vissa länder saknas denna uppdelning i
stort sett helt. Av detta skäl markeras uttryckligen i artikelns första stycke
att därmed inte avses skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.
Av EG-domstolens praxis följer att begreppet privaträttens område (”civil
and commercial matters”) skall tolkas autonomt och oberoende av hur be-
greppet förstås i de nationella rättsordningarna (se bl.a. LTU mot Eurocont-
rol och Nederländerna mot Ruffer). Begreppet skall enligt EG-domstolens
praxis tolkas dels utifrån konventionens syfte och struktur, dels utifrån ge-
mensamma principer som kan härledas ur konventionsstaternas rättsord-
ningar.
Prop.
1991/92:128
169
Offentlig rätt omfattas således inte av konventionen. I vad mån konven- Prop. 1991/92:128
tionen är tillämplig på mål där staten eller dess myndigheter är inblandade
beror således av om statens eller myndighetens agerande innebär utövande
av offentlig makt, i vilket fall konventionen enligt EG-domstolens praxis inte
gäller (bl.a. de nyss nämnda målen LTU mot Eurocontrol och Nederlän-
derna mot Ruffer). Om staten eller myndigheten är inblandad i en privat-
rättslig angelägenhet, dvs. har agerat i egenskap av privaträttsligt och inte
offentligrättsligt rättssubjekt, gäller däremot konventionen (se Schlosser s.
83).
Arbetsrätts!iga mål är i allmänhet privaträttsliga och omfattas därmed av
konventionens bestämmelser. Detta framgår bl.a. av den särskilda behörig-
hetsregeln i artikel 5.1 och av EG-domstolens praxis (bl.a. Sanicentral mot
Collin).
Konventionen omfattar inte hela privaträttens område. I artikelns andra
stycke finns en uttömmande uppräkning av undantagen från konventionens
tillämpningsområde. Avsikten bakom denna teknik var att göra konventio-
nens tillämp ningsområde så omfattande som möjligt och att således alla ci-
vila och kommersiella mål som inte kan föras in under de angivna undanta-
gen skall omfattas av konventionen (Jenard s. 10).
Konventionen gäller enligt punkten 1 inte mål och ärenden om fysiska per-
soners rättsliga ställning, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars
förmögenhetsförhållanden, arv och testamente. Det viktigaste skälet bakom
detta undantag är att rättssystemen och lagvalsreglerna på familjerättens
område är så olika utformade i de olika staterna. Från konventionens till-
lämpningsområde är således undantagna bl.a. mål som gäller fastställelse av
att ett äktenskap består eller inte består, mål om äktenskapsskillnad, vård-
nadsmål och adoptionsmål. Mål om underhållsbidrag omfattas däremot av
konventionen (se artikel 5.2). Inte heller undantas gåvor från konventionens
tillämpningsområde.
Uttrycket makars förmögenhetsförhållanden (”rights in property arising
out of a matrimonial relationship”) omfattar enligt EG-domstolens praxis
inte bara sådana frågor som uttryckligen enligt nationell rätt hänför sig till
makars förmögenhetsförhållanden utan också annat äganderättsförhållande
som direkt hänger samman med äktenskapet eller dess upplösning (J. De
Cavel mot L. De Cavel).
Enligt punkten 2 omfattar konventionen inte konkurs, ackord och lik-
nande förfaranden (”bankruptcy, proceedings relating to the winding-up of
insolvent companies or other legal persons, judicial arrangements, composi-
tions and analogous proceedings”). Också detta undantag är motiverat av att
konkurslagstiftningen inte är harmoniserad.
Enligt punkten 3 omfattar konventionen inte mål som gäller social trygg-
het. Anledningen till detta uttryckliga undantag är att sådana mål i vissa sta-
ter faller under den offentliga rätten medan de i andra rör sig i ett gränsland
mellan privat och offentlig rätt. Konventionen innehåller ingen definition av
vad som avses med uttrycket social trygghet, främst mot bakgrund av att lag-
stiftningen på detta område är föremål för en konstant utveckling. Av Je-
nard-rapporten framgår att man därmed avsett exempelvis mål som gäller
socialbidrag, sjukpenning, föräldrapenning och pensioner (s. 12).
170
Enligt punkten 4 slutligen undantas skiljeförfarande från konventionens Prop. 1991/92:128
tillämpningsområde. Skälet härför är främst det stora antal internationella
konventioner som finns på området. Alla EG- och EFTA-stater utom Island
och Portugal har f.ö. tillträtt 1958 års New York-konvention om erkännande
och verkställighet av utländska skiljedomar (jfr för Sveriges del SÖ 1972:1).
Luganokonventionen skall således inte tillämpas i fråga om erkännande och
verkställighet av utländska skiljedomar. Den gäller heller inte i mål som gäl-
ler skiljedoms ogiltighet eller vid klander av skiljedom.
Angående rättsfall från EG-domstolen som gäller tolkningen av artikel 1,
se bilaga 2.
Artikel 2
Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Den innehåller {första stycket hu-
vudregeln om att talan skall väckas i den stat där svaranden har hemvist. I
artikeln behandlas endast staternas internationella behörighet och det anges
således inte vid vilken domstol i rättegångsstaten som talan skall väckas (jfr
motsatt lösning i artiklarna 5 och 6). Den interna behörigheten bestäms såle-
des av rättegångsstatens interna rättsordning (jfr 10 kap. 1 § RB).
Konventionen innehåller ingen definition av begreppet hemvist. I stället
regleras i artiklarna 52 och 53 tillämplig lag vid avgörandet av frågan om var
part har hemvist. Vid avgörandet av frågan om part har hemvist i den stat
där målet är anhängigt skall domstolen enligt artikel 52 tillämpa sin egen lag.
Om parten inte har hemvist i denna stat skall domstolen, vid prövning av
frågan om parten har hemvist i en annan konventionsstat, tillämpa den sta-
tens lag.
Av artikel 53 framgår att en juridisk person anses ha hemvist i den stat där
den har sitt säte och att domstolen skall tillämpa de internationellt privat-
rättsliga regler som gäller i rättegångsstaten för att bestämma var en juridisk
person har sitt säte.
Bestämmelsen i andra stycket har kommenterats i inledningen till avsnitt
2.3.1.
Artikel 3
Denna artikel har behandlats i inledningen till avsnitt 2.3.1.
Artikel 4
Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Av artikelns första stycke följer
att konventionens behörighetsregler är tillämpliga endast i de fall då svaran-
den har hemvist i en konventionsstat. Är så inte fallet får domstolen be-
stämma sin behörighet med tillämpning av rättegångsstatens egna regler.
Detta gäller dock inte när artikel 16 är tillämplig eftersom reglerna i artikel
16 är exklusiva och gäller oberoende av var parterna har hemvist.
171
Bestämmelsen i andra stycket har kommenterats i inledningen till avsnitt Prop. 1991/92:128
2.3.1.
Artikel 5
Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Angående rättsfall från EG-dom-
stolen som gäller tolkningen av denna artikel, se bilaga 2.
Enligt denna artikel kan käranden i de fall som närmare anges i artikeln
välja att väcka talan i en annan stat än den där svaranden har hemvist. I vissa
typer av tvister finns det således en särskild anknytning till andra stater än
den där svaranden har hemvist och detta har motiverat ett avsteg från kon-
ventionens grundprincip om att talan normalt skall väckas där svaranden har
hemvist. Bestämmelserna skall enligt EG-domstolens praxis tolkas restrik-
tivt.
I artikeln utpekas inte bara i vilken konventionsstat talan får väckas. Det
anges också - utom i fråga om punkten 6 - vid vilken domstol i denna stat
målet skall prövas (jfr motsatt lösning i artikel 2 och artiklarna 16 och 17
m.fl. artiklar).
Artikel 5.1
Enligt denna bestämmelse kan talan som avser avtal väckas vid uppfyllelse-
forum (forum solutionis), nämligen ”vid domstol i den ort där den förplik-
telse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas”. I fråga om tvister
som gäller anställningsavtal finns en särskild bestämmelse (se vidare nedan).
Uttrycket ”talan som avser avtal” (”matters relating to a contract”, ”en
matiére contractuelle”) skall tolkas autonomt utifrån konventionens syfte
och system och oberoende av hur uttrycket tolkas enligt nationell rätt (Peters
mot ZNAV).
Den omständigheten att avtalets existens är föremål för tvist mellan par-
terna hindrar enligt EG-domstolens praxis inte att denna behörighetsgrund
åberopas och tillämpas (Effer mot Kantner).
Ett avtal innehåller normalt två eller flera ömsesidiga förpliktelser - sälja-
ren skall leverera en vara och köparen betala - och dessa förpliktelser kan
ofta ha skilda uppfyllelseorter. Med uttrycket ”förpliktelse” avses enligt EG-
domstolens praxis den förpliktelse som utgör grund för talan i det aktuella
målet (De Bloos mot Buyer och Shevanai mot Kreischer). Avtalet ses såle-
des inte som en helhet utan de olika förpliktelserna behandlas separat. Detta
innebär att det ofta kan föreligga flera olika uppfyllelseorter för ett och
samma avtal.
Uppfyllelseorten skall bestämmas enligt den lag som enligt rättegångssta-
tens internationella privaträtt är tillämplig på förpliktelsen i fråga (Tessili
mot Dunlop och Shevanai mot Kreischer). Domstolen måste således först
avgöra vilken lag som är tillämplig på avtalet och det är därmed inte utan
vidare så att det är rättegångsstatens interna lag som skall tillämpas för avgö-
randet av frågan om var förpliktelsen skall uppfyllas. Som exempel kan näm-
172
nas det fallet att en svensk säljare vill väcka talan mot en tysk köpare om Prop. 1991/92:128
betalning för levererade varor. Om parterna inte har avtalat om var betal-
ningen skall erläggas skall enligt huvudregeln i svensk internationell privat-
rätt säljarens lag, dvs. svensk lag, tillämpas (4 § lagen 1964:528 om tillämplig
lag beträffande internationella köp av lösa saker). Svensk lag utgör i detta
fall lagen (1987:822) om internationella köp som föreskriver att betalningen
normalt skall erläggas där säljaren har sitt affärsställe. Härav följer att
svensk domstol skulle vara behörig att pröva målet enligt den nu redovisade
artikel 5.1 och att säljaren således kan välja att väcka talan här i stället för
vid svarandens hemvist, i Tyskland.
Om parterna har kommit överens om uppfyllelseorten är domstolen på
denna ort behörig att pröva målet, om denna överenskommelse är giltig en-
ligt den på avtalet tillämpliga lagen. Detta gäller även om de formkrav som
ställs upp i artikel 17 i fråga om prorogationsavtal inte har iakttagits (Ze-
linger mot Salinitri). En överenskommelse om uppfyllelseort får med andra
ord en verkan som liknar ett prorogationsavtal. I det ena fallet grundar dom-
stolen sin behörighet på artikel 5.1 och i det andra på artikel 17.
Från reglerna i artikel 5.1 finns ett undantag i artikel I i Protokoll Nr 1
som gäller i det fall talan väcks mot någon som har hemvist i Luxemburg.
Bestämmelsen kommenteras närmare vid Protokoll Nr 1 nedan.
Artikel 5.1 har också föranlett ett undantag för Schweiz. Undantagsregeln
innebär inte att en svarande med hemvist i Schweiz kan förhindra en rätte-
gång i annat land. I stället gäller enligt artikel I a i Protokoll nr 1 att en dom
från en sådan rättegång, under vissa förutsättningar, inte erkänns och verk-
ställs i Schweiz.
För tvister som gäller anställningsavtal finns i artikel 5.1 en särskild regel
som föreskriver att uppfyllelseorten är den ”där arbetstagaren vanligtvis ut-
för sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och
samma stat, den ort där det affärsställe genom vilket han anställdes är belä-
get”. Den valda formuleringen är i linje med den praxis som EG-domstolen
har utvecklat när det gäller tvister om anställningsavtal (bl.a. Ivenel mot
Schwab och Shevanai mot Kreischer) och knyter dessutom an till formule-
ringen i artikel 6 andra stycket i den mellan EG-länderna gällande Romkon-
ventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktelser.
Bestämmelsen är speciell så till vida att den till skillnad från vad som gäller
för avtal i allmänhet innehåller en autonom bestämning av uppfyllelseorten
och att den anger en enda uppfyllelseort för alla förpliktelser som grundar
sig på anställningsavtalet. Den för avtalet karaktäristiska prestationen, ar-
betsprestationen, är avgörande för valet av ort. Syftet med bestämmelsen är
i första hand att skydda arbetstagaren, som normalt är den svagare avtalspar-
ten, och att söka åstadkomma korrespondens mellan forum och tillämplig
lag. I sammanhanget kan anmärkas att huvudregeln enligt svensk rätt när
det gäller tillämplig lag i dessa slags tvister är att lagen i det land där arbetet
huvudsakligen utförs skall tillämpas.
Av Luganokonventionens struktur följer alltså att en tvist som gäller an-
ställningsavtal kan prövas vid svarandens hemvist (artikel 2), vid domstol
som utpekas i artikel 5.1, vid domstol som utpekats i ett prorogationsavtal,
om detta avtal ingåtts efter det att tvist uppstått mellan parterna (artikel
173
17.5), eller vid domstol som svaranden accepterar genom tyst prorogation Prop. 1991/92:128
(artikel 18). Detta förutsätter naturligtvis att tvisten innehåller ett interna-
tionellt moment. I de fall arbetsgivare och arbetstagare har hemvist i det land
där arbetet också utförs är konventionen över huvud taget inte tillämplig.
Om å andra sidan svaranden har hemvist i en tredje stat och inte i en konven-
tionsstat gäller artikel 4, dvs. nationella behörighetsregler får tillämpas.
Bestämmelsen syftar enbart på enskilda anställningsavtal (”individual
contracts of employment”, ”contrat individuel de travail”) och således inte
på kollektivavtal.
Till Brysselkonventionen har numera, genom 1989 års tillträdeskonven-
tion, fogats en motsvarande, men något annorlunda formulerad, bestäm-
melse. Skillnaden ligger däri att möjligheten att väcka talan vid den ort där
arbetsgivarens affärsställe är beläget enligt Brysselkonventionens artikel 5.1
endast står öppen för arbetstagaren; enligt Luganokonventionen kan också
arbetsgivaren välja detta forum.
Artikel 5.2
Enligt artikel 5.2 får talan väckas vid domstolen i den ort där den underhålls-
berättigade har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort (”domicile or habitual
residence”). Den som yrkar underhållsbidrag har alltså möjlighet att väcka
talan vid sitt eget forum och är inte tvingad att väcka talan där den under-
hållsskyldige har sitt hemvist.
Bestämmelsen överensstämmer med de indirekta behörighetsreglerna i
1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden
angående underhållsskyldighet, som Sverige tillträtt. I Haagkonventionen
används också det lösligare begreppet ”habitual residence”. Svensk rätt har
ingen motsvarande uppdelning och orden ”domicile” och ”habitual resi-
dence” har därför båda hittills översatts med uttrycket hemvist (se bl.a.
prop. 1985/86:161 s. 24 med hänvisningar). För att det av den svenskaversio-
nen skall framgå att konventionen här har två olika begrepp har uttrycket
”habitual residence” översatts med ”vanlig vistelseort”. Skillnaden mellan
de två begreppen ”domicile” och ”habitual residence” har betydelse i vissa
konventionsstater. Enligt svensk rätt föreligger däremot ingen sådan skill-
nad. Såväl begreppet ”domicile” som begreppet ”habitual residence” bety-
der därför hemvist vid tillämpningen av denna artikel och detta begrepp skall
i sin tur ges samma innebörd som det har i annan svensk familjerättslig lag-
stiftning (se exempelvis 7 kap. 2 § lagen 1904:26 s. 1 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap och 14 § lagen
1990:272 om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsför-
hållanden; prop. 1989/90 s. 58f.). I sammanhanget bör påpekas att svensk
domstol skall tillämpa svensk lag vid avgörandet av frågan om en part har
hemvist här. Om den däremot skall avgöra om en part har hemvist i en annan
konventionsstat skall den tillämpa den statens lag (artikel 52).
Det är endast den underhållsberättigade som på detta sätt får möjlighet
att väcka talan på hemmaplan. En underhållsskyldig som önskar jämka ett
beslutat underhållsbidrag har ingen motsvarande möjlighet utan får väcka
talan vid den domstol där den underhållsberättigade har hemvist enligt hu- 174
vudregeln i artikel 2.
I likhet med vad som gäller enligt 1973 års Haagkonvention täcker Luga- Prop. 1991/92:128
nokonventionen också de fall där bidragsförskott utgått (jfr artiklarna 18 och
19 i Haagkonventionen) och detta således även i de fall en myndighet begär
återbetalning av förskott som utgivits i enlighet med administrativa föreskrif-
ter eller annan socialförsäkringslagstiftning. Avsikten med artikel 5.2 har
dock inte varit att göra det möjligt för en sådan myndighet att åberopa sig
på artikel 5.2 och väcka talan om återbetalning vid sitt eget forum (Schlosser
p. 97). Bestämmelsen i artikel 5.2 är således enbart förbehållen den verkliga,
ursprungliga underhållsberättigade. Den myndighet som önskar återkräva
bidragsförskott och dyl. får enligt konventionens huvudregel anhängiggöra
sin talan vid svarandens hemvistforum.
Bestämmelsen är tillämplig inte bara i de fall då underhållsbidrag skall
fastställas utan även vid jämkning på grund av ändrade förhållanden. Den
domstol som meddelade den ursprungliga domen är inte automatiskt behö-
rig att förordna om jämkning utan frågan om domstolens behörighet enligt
förevarande artikel - liksom enligt artikel 2 - skall avgöras med beaktande
av den underhållsberättigades hemvist/vanliga vistelseort vid tidpunkten då
talan om jämkning väcks.
Bestämmelserna i denna punkt inskränker sig inte till att föreskriva om
forum vid den underhållsberättigades hemvist eller vanliga vistelseort. Om
talan om underhållsbidrag ”har samband med någons rättsliga ställning” får
talan enligt en uttycklig föreskrift i artikel 5.3 prövas vid den domstol som
enligt sin egen lag är behörig att pröva sistnämnda fråga. Härigenom kan
frågor om underhållsbidrag prövas i samband med mål om äktenskapsskill-
nad eller faderskap. Bestämmelsen möjliggör således en gemensam hand-
läggning av statusmål och mål om underhållsbidrag trots att statusmålet som
sådant faller utanför konventionens tillämpningsområde (artikel 1). Denna
bestämmelse gäller dock inte om domstolen grundat sin behörighet i status-
målet enbart på den ena partens medborgarskap. Domstolen kan däremot
grunda sin behörighet på bårfa parternas medborgarskap. En fransk domstol
är således behörig enligt denna bestämmelse att pröva frågor om underhålls-
bidrag i samband med ett äktenskapsskillnadsmål mellan två i Sverige bo-
satta franska medborgare om domstolen är behörig enligt fransk lag. Den är
däremot inte behörig om endast en av makarna är fransk medborgare om
denna omständighet är den enda som domstolen enligt fransk lag skulle
kunna grunda sin behörighet på.
Artikel 5.3
Artikel 5 innehåller i punkten 3 en bestämmelse om behörig domstol i de fall
talan avser ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk, ”skadestånd utanför
avtalsförhållanden” (forum delicti). I fråga om skadestånd i anledning av
brott finns en särskild regel i artikel 5.4.
Behörig domstol enligt artikel 5.3 är domstolen i den ort där skadan inträf-
fade (”where the harmful effect occurred”, ”ou le fait dommageable s’est
produit”). Detta begrepp omfattar såväl den ort där skadan orsakats som
den där skadan uppstod (Bier, Reinwater mot Mines de potasse dAlsace)
och den skadelidande kan således välja vid vilken av dessa domstolar talan
175
skall väckas. En sådan tolkning är i överensstämmelse med bestämmelserna Prop. 1991/92:128
i 10 kap. 8 § RB enligt vilken talan i anledning av skadegörande handling får
väckas vid rätten i den ort där handlingen företogs eller skadan uppkom.
Begreppet skadestånd (”tort, delict or quasi-delict”, ”délictuelle ou quasi
délictuelle”) är enligt EG-domstolens praxis ett autonomt begrepp, vilket
omfattar alla anspråk på skadestånd mot svaranden som inte är att hänföra
till ”avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 (Kalfelis mot Schröder).
Artikel 5.4
Enligt artikel 5.4 kan talan om enskilt anspråk i anledning av brott prövas
vid den domstol där brottmålet är anhängigt om denna domstol är behörig
att pröva sådana anspråk enligt domstolslandets lag. Detta är i överensstäm-
melse med svensk rätt som föreskriver att talan om enskilt anspråk i anled-
ning av brott får föras i samband med åtal för brottet (22 kap. 1 § RB).
Artikel 5.5
Domstolen vid den ort där en filial, agentur eller liknande är belägen är en-
ligt artikel 5.5 behörig att pröva tvister som hänför sig till verksamheten vid
denna filial, agentur osv. Bestämmelsen gäller endast i de fall då svaranden
har hemvist i en konventionsstat (jfr inledningen till artikel 5), dvs. när ett
bolag eller annan juridisk person har sitt säte i en konventionsstat (jfr artikel
53) och en filial, agentur eller liknande i en annan konventionsstat. Käran-
den kan då välja att, i stället för att väcka talan i den stat där bolaget har sitt
säte, väcka talan i den ort där filialen är belägen. Om svaranden är en juri-
disk person med säte i en stat som inte tillträtt konventionen, gäller reglerna
i artikel 4, dvs. domstolslandets egna behörighetsregler.
Uttrycket verksamheten vid en filial, agentur eller liknande (”operations
of a branch, agency or other establishment”) skall enligt EG-domstolens
praxis tolkas autonomt. En följd av detta är att uttrycket agentur i Lugano-
konventionens mening inte nödvändigtvis skall ges samma innebörd som be-
greppet handelsagent i 1 § lagen (1991:351) om handelsagentur (prop.
1990/91:63) och begreppet ”commercial agent” i det EG-direktiv som lagen
om handelsagentur i viss utsträckning bygger på.
Rättsfall från EG-domstolen som gäller tolkningen av artikel 5.5 redovisas
i bilaga 2.
Artikel 5.6
Enligt artikel 5.6 är domstolarna i den konventionsstat där en ”trust” har sitt
säte behörig att pröva vissa mål som gäller ”trusten”.
Begreppet ”trust” förekommer i anglosaxiska rättssystem. Bestämmelsen
infördes i Brysselkonventionen i samband med Storbritanniens och Irlands
tillträde till konventionen. En ”trust” kan generellt beskrivas som det förhål-
lande som uppstår när någon eller några (”the trustees”) upprätthåller rättig-
heter av något slag till förmån för någon eller några (”the beneficiaries”, för-
månstagarna) eller för något lagligt ändamål på sådant sätt att förmånen av
176
rättigheten tillkommer, inte ”the trustee”, utan förmånstagaren eller något Prop. 1991/92:128
annat syfte med ”trusten”.
En ”trust” är ingen juridisk person, har ingen rättskapacitet och har inget
säte i vanlig bemärkelse. Av artikel 53 andra stycket framgår att domstolen,
när den skall bestämma om en ”trust” har sitt säte i den konventionsstat där
målet är anhängigt, skall tillämpa sin egen internationella privaträtt.
De mål som omfattas av artikel 5.6 är mål mot en instiftare av en ”trust”
då denne instäms i denna egenskap, mot en ”trustee” eller mot den som är
insatt som förmånstagare till en ”trust”. Det krävs därvid att ”trusten” är
upprättad antingen genom lag eller genom en skriftlig handling eller också
muntligen och skriftligen bekräftad.
Artikel 5.6 gäller således endast i fråga om tvister inom ”trusten”, dvs.
tvister mellan ”trustees” inbördes, mellan en ”trustee” och en förmånstagare
och liknande. Bestämmelsen gäller inte i fråga om tvister som uppstår mellan
en ”trustee” och tredje man. ”Trusteen” kan uppträda som ägare, åta sig för-
pliktelser för ”trustens” räkning osv. Tredje man får således stämma in ”trus-
teen” enligt konventionens vanliga behörighetsregler och omvänt.
Villkoret att ”trusten” skall vara upprättad genom lag eller genom en
skriftlig handling osv. inskränker tillämpningsområdet för forumbestämmel-
sen. Indirekta eller underförstådda ”truster” (s.k. ”constructive” eller ”im-
plied trust”) omfattas således inte. Tvister som gäller ”truster” som har upp-
rättats genom lag faller dock långt ifrån alltid inom konventionens tillämp-
ningsområde. Om en ”trust” har upprättats genom ett testamente, eller inom
ramen för ett konkursförfarande, är konventionen enligt artikel 1 andra
stycket över huvud taget inte tillämplig.
Artikel 5.7
Bestämmelsen i artikel 5.7 har berörts i avsnitt 2.6. Enligt bestämmelsen är
den domstol som har belagt skeppslast eller frakt - dvs. vederlaget för trans-
porten - med kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd till säkerställande av
bärgarlön rörande lasten eller frakten också behörig att pröva tvist om betal-
ning av bärgarlönen (forum arresti). Detsamma gäller om lasten eller frak-
ten kunde ha blivit föremål för sådan säkerhetsåtgärd om inte borgen eller
annan säkerhet hade blivit ställd.
Bestämmelsen är avsedd för sådana fordringar på bärgarlön för vilka sjö-
panträtt gäller (Schlosser p. 123). En ytterligare förutsättning för domstolens
behörighet är att det i målet görs gällande att svaranden har någon rätt till
lasten eller frakten eller hade sådan rätt vid tiden för bärgningen.
För Sveriges del bör man kunna bortse från bestämmelserna såvitt avser
frakt eftersom frakten enligt svensk rätt endast har betydelse vid beräk-
ningen av bärgarlönen (226 § sjölagen). Inte heller föreligger, numera, sjö-
panträtt i frakten.
Av artikel 5.7 följer alltså att den domstol som har beslutat om kvarstad
eller liknande säkerhetsåtgärder beträffande last eller frakt under vissa för-
utsättningar blir behörig att pröva målet också i sak. Bestämmelserna skall
ses i samband med arrestkonventionens behörighetsregler på området. En-
ligt arrestkonventionens artikel 7(l)(e) är domstol som har beslutat om ”ar- 177
12 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 128
rest” i ett fartyg behörig att pröva tvisten också i sak om denna rör bärgning.
Bestämmelsen i artikel 5.7 kompletterar således arrestkonventionens regler
genom att tillåta arrestforum också i fråga om last och frakt; lasten kan vara
väl så värdefull som det fartyg som transporterar lasten.
Domstolens behörighet att förordna om kvarstad och liknande säkerhets-
åtgärder följer av artikel 24, som ju tillåter domstol i en konventionsstat att
förordna om säkerhetsåtgärder. Frågan om vilka säkerhetsåtgärder som kan
meddelas och under vilka förutsättningar sådana kan beviljas regleras helt
och hållet i den nationella lagen. För Sverige innebär detta att bestämmel-
serna i 15 kap. RB om kvarstad blir tillämpliga och att kvarstad således kan
beviljas om det skäligen kan befaras att gäldenären genom att avvika, skaffa
undan egendomen eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skul-
den.
I 248 § tredje stycket sjölagen finns särskilda bestämmelser om kvarstad
på fartyg som innebär att sådan kan beslutas även om det inte finns risk för
att motparten undandrar sig att betala skulden. Syftet med dessa särbestäm-
melser är att skapa bättre förutsättningar för att undvika preskription av
fordringar som är förenade med sjöpanträtt (prop. 1987/88:77). Det har inte
framkommit något som tyder på att en motsvarande särbestämmelse skulle
vara motiverad såvitt gäller kvarstad på last vid bärgning.
Artikel 6
Artikeln har berörts i avsnitt 2.3.1. Bestämmelserna i artikel 6 är, liksom
bestämmelserna i artikel 5, särskilda behörighetsregler som är alternativa till
huvudregeln om att talan skall väckas där svaranden har hemvist. Käranden
kan således välja mellan att väcka talan där svaranden har hemvist och enligt
bestämmelserna i artikel 6.
Artikel 6.1
Enligt artikel 6.1 kan käranden i de fall målet gäller flera svarande välja att
väcka talan vid domstol där någon av svarandena har hemvist.
För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs det att det föreligger ett
samband mellan de olika krav som käranden framställer mot de olika svaran-
dena, att det är lämpligt att avgöra målen i ett sammanhang för att undvika
den risk för oförenliga domar som kan uppkomma om målen prövas i skilda
rättegångar (Kalfelis mot Schröder).
Artikel 6.2
I artikel 6.2 finns en särskild behörighetsregel för återgångskrav och annat
liknande krav mot tredje man. Enligt denna regel är domstolen där huvudkä-
romålet är anhängigt behörig att pröva också anspråket mot tredje man. Be-
stämmelsen omfattar inte bara regresskrav utan också andra anspråk mot
tredje man. I rapporten till Brysselkonventionen definieras sådana ”third
party proceedings” som mål där tredje man stäms in i rättegången och som
Prop. 1991/92:128
178
syftar till t.ex. att säkerställa tredje mans eller endera partens intressen i må- Prop. 1991/92:128
let eller att möjliggöra en dom mot en av parterna (Jenard s. 28).
Bestämmelsen blir inte tillämplig i de fall det föreligger ett prorogations-
avtal mellan tredje man och den som framställer regresskravet. I sådana fall
måste artikel 17 tillämpas.
I Sverige gäller för sådana mål bestämmelserna i 14 kap. 5 § RB.
Av artikel V i Protokoll Nr 1 framgår att regeln i artikel 6.2 inte kan åbero-
pas i Tyskland, Spanien, Österrike eller Schweiz. I dessa stater finns inga
regler som svarar mot artikel 6.2.1 dessa stater tillgodoses förlorande parts
intresse av att få regresskrav och liknande anspråk prövade mot tredje man
genom särskilda litis denuntiatio-förfaranden - ”third party notices” - som i
princip innebär att tredje man delges att rättegång pågår med uppmaning att
delta i rättegången som intervenient.
I artikel V i Protokol Nr 1 anges för de nämnda staterna, med undantag för
Schweiz, de på detta litis denuntiatio-förfarande tillämpliga bestämmelserna
som alltså träder i stället för bestämmelsen i Luganokonventionens artikel
6.2. I Schweiz regleras dessa förfaranden såväl i den federala som i de 26
olika kantonala processlagarna och tillämpliga bestämmelser kunde därför
inte preciseras i fråga om Schweiz. Litis denuntiatio-förfarandet är inte ut-
tryckligen reglerat i spansk lag men förfarandet har likväl accepterats på
vissa områden, bl.a. i artikel 1482 i civillagen som handlar om vräkning. Till
denna bestämmelse hänvisas i sin tur, om än indirekt, i vissa andra artiklar i
den spanska civillagen.
Av andra stycket till artikel V i Protokoll Nr 1 framgår att den omständig-
heten att konventionsstaterna har olika regelsystem på detta område inte
skall hindra domarnas fria rörlighet; en dom som har meddelats i en konven-
tionsstat med stöd av artikel 6.2 skall erkännas och verkställas i Tyskland,
Spanien, Schweiz och Österrike på vanligt sätt. På samma sätt skall de rätts-
verkningar som en dom som har meddelats i dessa stater har för tredje man
erkännas i övriga konventionsstater. I Tyskland gäller exempelvis att någon
dom inte kan meddelas mot tredje man i den ursprungliga rättegången men
att domen likväl är bindande i senare rättegång mot tredje man så till vida
att den inte kan ifrågasättas i denna rättegång.
Artikel 6.3
I artikel 6.3 behandlasgenkäromål. Enligt denna bestämmelse är domstolen
där huvudkäromålet är anhängigt behörig att pröva genkäromålet. Genkä-
romål definieras olika i olika rättsordningar och bestämmelsen innehåller
därför en särskild definition, som i viss mån avviker från bestämmelsen i
14 kap. 3 § RB, nämligen att käromålet måste grunda sig på samma avtal
eller omständigheter som huvudkäromålet.
Artikel 6.4
I artikel 6.4 medges att talan som avser avtal under vissa förutsättningar
handläggs tillsammans med mål om sakrätt till fast egendom vid domstolen
i den ort där fastigheten är belägen. En förutsättning är att svaranden är den-
179
samma.
Bestämmelsen - som hitintills saknats i Brysselkonventionen men som in-
förts genom 1989 års tillträdeskonvention - utgör en motsvarighet till be-
stämmelsen i 10 kap. 11 § andra punkten RB som tillåter att talan mot ägare
av fast egendom om skyldighet att personligen svara för gäld för vilken egen-
domen utgör pant väcks vid fastighetsforum, om betalning samtidigt söks ur
egendomen.
Av bestämmelsens formulering framgår att den är tillämplig endast i den
mån nationella behörighetsregler tillåter en sådan förening av målen. Ge-
nom 10 kap. 11 § andra punkten RB är den tillämplig i Sverige.
Artikel 6 A
Enligt artikel 6 A är en domstol som enligt konventionen är behörig att
pröva ett mål om sjörättsligt skadeståndsansvar till följd av fartygs använd-
ning eller drift också behörig att pröva mål om begränsning av sådant ansvar.
Artikeln kan ses som ett komplement till 1976 års konvention om begräns-
ning av sjörättsligt skadeståndsansvar som Sverige har tillträtt (den s.k. be-
gränsningskonventionen; prop 1982/83:159). Bakgrunden till bestämmelsen
är att det i samtliga EG-stater är möjligt - och i vissa fall nödvändigt - för
redaren att föra särskild fastställelsetalan om ansvarsbegränsning (jfr för
Sveriges vidkommande 240 § sjölagen). Det är då rimligt att en sådan talan
och en ansvarstalan mot redaren i saken skall kunna handläggas vid en och
samma domstol.
Bestämmelserna i detta avsnitt av konventionen har kommenterats i avsnitt
2.3.1 under rubriken Tvingande behörighetsregler.
Artikel 7
Av artikel 7 framgår att särskilda regler gäller för försäkringstvister, nämli-
gen - utöver artiklarna 4 och 5.5 - artiklarna 8-12 A.
Bestämmelserna är tvingande. De skiljer sig från de exklusiva behörig-
hetsreglerna (artikel 16) genom att det för försäkringstvister finns en möjlig-
het att välja mellan olika, låt vara ett begränsat antal, behöriga domstolar
medan parterna inte har någon sådan valmöjlighet i fråga om mål som avses
i artikel 16 (med undantag för regeln i artikel lö.l.b som gäller för vissa hy-
restvister). Parterna kan också i viss utsträckning avtala om att viss annan
domstol skall pröva tvisten (artikel 12), vilket är uteslutet såvitt gäller mål
som avses i artikel 16. Härav följer också att reglerna i artikel 18 om tyst
prorogation är tillämpliga på försäkringstvister. Slutligen gäller bestämmel-
serna enbart i de fall svaranden har hemvist i en konventionsstat medan de
exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 gäller oavsett var parterna har
hemvist.
Om domstolen i ursprungsstaten har antagit jurisdiktion i strid med reg-
lerna i konventionens Avsnitt 3 föreligger, liksom i det fall en exklusiv behö-
righetsregel har åsidosatts, en grund för att vägra erkänna och verkställa do-
men i andra konventionsstater (artikel 28 och 34).
1991/92:128
180
Bestämmelserna i konventionens Avsnitt 3 om försäkringstvister innebär
sammanfattningsvis följande.
Om talan väcks mot en försäkringsgivare och försäkringsgivaren således
är svarande i målet, finns flera olika fora. Försäkringsgivaren kan således
stämmas in antingen vid domstolarna i den konventionsstat där han själv har
hemvist (artikel 8) eller, i vissa fall, där han har sin filial (artikel 7 och 8) eller
där försäkringstagaren har hemvist (artikel 8).
Om försäkringsgivaren är en samförsäkrare, kan talan väckas mot honom
vid domstol i den konventionsstat där talan har väckts mot huvudförsäk-
ringsgivaren (artikel 8).
Om det gäller en ansvarsförsäkring kan försäkringsgivaren stämmas in vid
domstol i den konventionsstat där skadan inträffade (artikel 9) och, under
vissa förutsättningar, vid domstol där den skadelidande har väckt talan mot
den försäkrade (artikel 10).
Slutligen gäller i fråga om försäkring av fast egendom att talan kan väckas
mot försäkringsgivaren vid domstol i den konventionsstat där skadan inträf-
fade (artikel 9). Detsamma gäller om både lös och fast egendom omfattas av
samma försäkringsavtal och har skadats genom samma händelse.
I de fa\\ försäkringsgivaren är kärande, och talan således väcks mot en för-
säkringstagare, den försäkrade eller en förmånstagare, får däremot talan i
princip endast väckas i den konventionsstat där svaranden har hemvist (arti-
kel 11). Prorogationsavtal som innebär att annan domstol skall vara behörig
är endast tillåtna under vissa speciella förutsättningar (artikel 12).
Av hänvisningen i artikel 7 till bestämmelserna i artikel 4 följer att domsto-
lens behörighet i mål där svaranden har hemvist i en stat som inte har tillträtt
Luganokonventionen helt regleras av nationell rätt, och detta oavsett om
denne är försäkringsgivare, försäkringstagare osv. Härvid gäller dock att en
försäkringsgivare som har hemvist i en tredje stat men som har en filial, agen-
tur eller liknande i en konventionsstat skall anses ha hemvist i denna konven-
tionsstat när det gäller tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen
osv. Detta undantag framgår av artikel 8 andra stycket.
Av en hänvisning till artikel 5.5 framgår vidare att en försäkringsgivare
som har hemvist i en konventionsstat och som har en filial, agentur eller lik-
nande verksamhet i en annan konventionsstat kan stämmas vid domstol i den
konventionsstat där filialen osv. är belägen i alla mål som rör verksamheten
vid denna.
Artikel 8
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.1 under rubriken Tvingande behörig-
hetsregler och vid artikel 7. Av punkten 1 framgår att talan mot en försäk-
ringsgivare kan väckas i den stat där denne har hemvist. Alternativt kan ta-
lan väckas där försäkringstagaren (”policy holder”, ”preneur d’assurance”)
har hemvist (punkten 2). Förmånstagarens hemvist grundar däremot inte be-
hörighet enligt förevarande artikel.
Om försäkringsgivaren är en samförsäkrare kan talan dessutom väckas i
den konventionsstat där talan har väckts mot huvudförsäkringsgivaren
(punkten 3). Bestämmelsen gör det således möjligt för käranden att, om han
Prop. 1991/92:128
181
så önskar, koncentrera tvister om försäkringsavtal med flera försäkringsgi-
vare till en och samma rättegång, nämligen den där huvudförsäkringsgivaren
har stämts in.
Bestämmelserna i andra stycket har kommenterats vid artikel 7.
Artikel 9
Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den anvisar alternativa fora för
talan som väcks mot försäkringsgivaren och innebär att talan kan väckas i
den konventionsstat där skadan inträffade (jfr artikel 5.3). Bestämmelserna
gäller dock endast om det rör sig om en ansvarsförsäkring eller försäkring av
fast egendom. De gäller dessutom om både lös och fast egendom omfattas
av samma försäkringsavtal och både lös och fast egendom har skadats genom
samma händelse.
Artikel 10
Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den innehåller i första stycket be-
stämmelser om domstols behörighet vid återgångskrav och liknande anspråk
mot tredje man, som här är försäkringsgivaren (jfr artikel 6.2). Bestämmel-
sen gör det möjligt för en försäkrad som har stämts in i ett mål om ansvar att
väcka regresstalan mot försäkringsgivaren och få denna talan prövad i
samma rättegång. En förutsättning är att lagen i domstolsstaten, lex fori, till-
låter en sådan förening av mål (jfr för Sveriges del 14 kap. 5 § RB). Bestäm-
melsen gäller även om försäkringsgivaren och försäkringstagaren båda har
hemvist i en annan konventionsstat än den där rättegången äger rum. I gen-
gäld kan försäkringsgivaren och försäkringstagaren avtala bort denna be-
stämmelse (se vid artikel 12.3).
Artikel V i Protokoll Nr 1 innehåller särskilda regler för rättegångar i
Tyskland, Spanien, Österrike och Schweiz (jfr kommentarerna vid artikel
6.2 som innehåller motsvarande bestämmelser för tvister i allmänhet).
Andra stycket tillåter den skadelidande att väcka talan mot försäkringsgi-
varen direkt vid samma fora som står den försäkrade, försäkringstagaren och
förmånstagaren till buds, dvs. vid de fora som anges i artiklarna 7-9. Bestäm-
melsen gäller dock bara om den på tvisten tillämpliga lagen tillåter sådan
direkt talan. Det bör noteras att artikel 8.2 tillåter försäkringstagaren att
väcka talan vid sitt eget hemvist men att det inte finns någon motsvarande
möjlighet för den skadelidande.
Av tredje stycket framgår att den skadelidandes talan mot försäkringsgiva-
ren får kumuleras med talan mot försäkringstagaren eller den försäkrade,
om en sådan förening av mål är tillåten enligt den lag som är tillämplig på
den skadelidandes direkttalan. Bestämmelsen tar inte bara sikte på fall då
den skadelidande är kärande i båda målen utan kan tillämpas även när det
är försäkringsgivaren som för talan mot försäkringstagaren eller den försäk-
rade (jfr artikel 11 första stycket).
Prop. 1991/92:128
182
Artikel 11
Prop. 1991/92:128
Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Av artikeln framgår att talan mot
en försäkringstagare, försäkrad eller förmånstagare alltid skall väckas i den
konventionsstat där svaranden har hemvist och att försäkringsgivaren såsom
kärande således inte har samma valmöjlighet i fråga om fora som försäk-
ringstagaren, den försäkrade och förmånstagaren har. Bestämmelserna i
denna artikel gäller endast om svaranden har hemvist i en konventionsstat.
Om försäkringstagaren har hemvist i en tredje stat gäller artikel 4 (se artikel
7) och domstolens behörighet bestäms därvid av nationell rätt.
Försäkringstagaren eller den försäkrade kan dock med stöd av artikel 10
tredje stycket undantagsvis stämmas inför domstol i en annan konventions-
stat än den där han har hemvist, nämligen om den skadelidande har väckt
talan direkt mot försäkringsgivaren och den tillämpliga lagen tillåter att för-
säkringsgivaren i sin tur stämmer in försäkringstagaren eller den försäkrade
för att få målen handlagda i en och samma rättegång. En erinran om detta
undantag framgår av inledningen till förevarande artikel.
Av andra stycket framgår att bestämmelserna i detta avsnitt inte hindrar
svaranden från att väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet
är anhängigt. Bestämmelsen överensstämmer med artikel 6.3. Bestämmel-
sen är tillämplig oavsett om det är försäkringsgivaren eller föräkringstagaren
osv. som har väckt huvudkäromålet.
Artikel 12
Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den innehåller bestämmelser om
prorogation, avtal om domstols behörighet. Bestämmelserna syftar till att
bevara försäkringstagarens valmöjligheter i fråga om olika fora och att
hindra försäkringsgivaren från att söka undvika de begränsningar som gäller
för honom enligt artikel 11.
Enligt huvudregeln är ett avtal om domstols behörighet som har ingåtts
före en försäkringstvists uppkomst utan verkan. Så snart tvist uppstått par-
terna emellan är de dock fria att avtala om behörig domstol (punkten 1; jfr
artikel 17.5 som innehåller en motsvarande bestämmelse för tvister om an-
ställningsavtal). Om avtalet ger försäkringstagaren, den försäkrade eller för-
månstagaren rätt att väcka talan vid annan domstol än dem som anges i Av-
snitt 3, är avtalet giltigt även om det har ingåtts före tvistens uppkomst
(punkten 2).
Punkten 3 öppnar möjligheter att begränsa tillämpningsområdet för arti-
kel 10 första stycket. Enligt denna bestämmelse kan ju en försäkringsgivare
stämmas inför domstol i en annan konventionsstat om den skadelidande har
väckt talan där mot den försäkrade och detta även om försäkringsgivaren
och den försäkrade båda har hemvist i en annan konventionsstat. Om försäk-
ringsgivaren och försäkringstagaren vid försäkringsavtalets ingående har
hemvist, eller vanlig vistelseort (jfr vid artikel 5.2), i en och samma konven-
tionsstat, är de således oförhindrade att avtala om att domstolarna i denna
stat skall vara exklusivt behöriga att pröva tvist mellan dem också i de fall
skadan skulle inträffa utomlands. En förutsättning är därvid att ett sådant
avtal inte strider mot lagen i den staten.
183
Punkten 4 innehåller en uttrycklig bestämmelse om att prorogationsavtal Prop. 1991/92:128
är tillåtna i de fall försäkringstagaren har hemvist i en tredje stat. Bestäm-
melsen är särskilt viktig för Storbritannien eftersom många brittiska försäk-
ringar tecknas av försäkringstagare med hemvist i andra stater än konven-
tionsstaterna. Punkten 4 tillåter således att ett sådant försäkringsavtal inne-
håller en klausul om att brittiska domstolar skall vara exklusivt behöriga.
Prorogation är dock inte tillåten om försäkringen är obligatorisk eller avser
fast egendom i en konventionsstat. Som exempel kan nämnas de tyska reg-
lerna om obligatorisk trafikförsäkring som gäller för bilar som normalt nytt-
jas i Tyskland. Ett avtal om en sådan försäkring som har tecknats av en för-
säkringstagare med hemvist i Ungern får således inte innehålla en proroga-
tionsklausul som innebär att tyska domstolar inte är behöriga att pröva tra-
fikskador som inträffat i Tyskland.
Av punkten 5, som skall läsas tillsammans med artikel 12 A, framgår att
inga begränsningar i fråga om prorogation gäller för försäkringsavtal som
omfattar vissa s.k. stora risker. Skälet härför är att sådana försäkringar ingås
av större företag som inte har samma skyddsbehov som normalt förligger i
fråga om andra försäkringstagare. De risker som avses - och där full proro-
gationsfrihet således råder - räknas upp i artikel 12 A och avser försäkringar
som har samband med sjö- och flygtransporter. Försäkringar för rena land-
transporter finns inte med i uppräkningen.
Artikel 12 A
Artikeln har behandlats vid artikel 12.5.
Bestämmelserna i Avsnitt 4 har kommenterats i avsnitt 2.3.1 under rubriken
Tvingande behörighetsregler. Bestämmelserna har stora likheter med be-
stämmelserna för försäkringstvister (jfr kommentarerna vid artikel 7).
Artikel 13
Bestämmelserna i konventionens Avsnitt 4 avser att skydda konsumenten.
Motsvarande bestämmelser var i Brysselkonventionens ursprungliga version
begränsade till att avse avbetalningsköp och omarbetades genom 1978 års
tillträdeskonvention. De har utarbetats i belysning av det då föreliggande
utkastet till motsvarande bestämmelser i konventionen om tillämplig lag på
avtalsrättsliga förpliktelser som EG-länderna sedermera antog i Rom den 19
juni 1980.
Bestämmelserna i Avsnitt 4 är, liksom bestämmelserna i Avsnitt 3 om för-
säkringstvister, tvingande (se härom vid artikel 7). Bestämmelserna gäller
enbart för avtal som har ingåtts av en konsument. Därmed avses enligt arti-
kel Y5 första stycket avtal som ingås av en person för ett ändamål som kan
anses ligga utanför hans affärs- eller yrkesmässiga verksamhet. Bestämmel-
serna är således avsedda att skydda den slutliga konsumenten och den som
agerar i egenskap av privatperson.
184
Tillämpningsområdet preciseras ytterligare i tre olika punkter. Inlednings-
vis omfattas enligt punkterna 1 och 2 avbetalningsköp och köp som finansie-
ras genom lån.
För andra konsumentavtal krävs att det föreligger en speciell anknytning
till den stat där konsumenten har hemvist. Enligt punkten 3 omfattas således
avtal om tillhandahållande av varor eller tjänster om avtalet föregicks av ett
särskilt anbud som var riktat till konsumenten, eller annonsering, i den stat
där konsumenten har hemvist, förutsatt att konsumenten ”vidtog de för av-
talets ingående nödvändiga åtgärderna” i just den staten. Sistnämnda ut-
tryck, liksom uttrycken ”särskilt anbud” och ”annonsering”, återfinns också
i artikel 5 i Romkonventionen om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktel-
ser.
Av inledningen till artikeln framgår vidare att artikel 4 och artikel 5.5
också gäller vid konsumenttvister, precis som de gör i fråga om försäkrings-
tvister (se vid artikel 7). Härav följer bl.a. att bestämmelserna i Avsnitt 4
enbart gäller om svaranden har hemvist i en konventionsstat. Från denna
huvudregel finns enligt andra stycket ett undantag och det är samma slags
undantag som gäller för försäkringstvister enligt artikel 8 andra stycket. Om
konsumentens motpart inte har hemvist i en konventionsstat men har en fi-
lial, agentur eller liknande i en konventionsstat skall motparten nämligen
anses ha hemvist i denna konventionsstat när det gäller tvister som hänför
sig till denna verksamhet.
Av sista stycket framgår att bestämmelserna i detta avsnitt inte gäller för
transportavtal. Härav följer att konventionens allmänna behörighetsregler i
avsnitten 1 och 2 - och särskilt artikel 5.1 - gäller i fråga om sådana avtal.
Artikel 14
Behörighetsreglerna för konsumenttvister har stora likheter med dem som
gäller för försäkringstvister. Konsumenten kan välja mellan att väcka talan
där svaranden har hemvist och där han själv har hemvist (första stycket) me-
dan konsumentens motpart såsom kärande enbart har att hålla sig till dom-
stolarna i den stat där konsumenten har hemvist (andra stycket). Möjlighe-
ten att väcka genkäromål är liksom vid försäkringstvister (jfr artikel 11) oin-
skränkt (tredje stycket).
Möjligheten för konsumenten att enligt första stycket väcka talan i den
stat där han själv har hemvist står öppen också i det fall då han bytt hemvist-
stat efter det att avtalet ingicks. (I praktiken står dock denna möjlighet inte
öppen för andra avtal än avbetalnings- och låneköpsavtal enligt punkterna 1
och 2 i artikel 13. Om konsumenten har flyttat efter det att ett avtal enligt
punkten 3 ingåtts är nämligen kravet på att konsumenten skall ha vidtagit de
nödvändiga åtgärderna i sin hemviststat i allmänhet inte uppfyllt.)
Artikel 15
Av denna artikel framgår att möjligheterna att ingå prorogationsavtal, avtal
om domstols behörighet, är begränsade i konsumentförhållanden. Bestäm-
melserna överensstämmer helt med vad som gäller för försäkringstvister en-
Prop. 1991/92:128
185
ligt artikel 12 punkterna 1-3. Skälen bakom regleringen i punkten 3 är dock
inte desamma för konsument- och försäkringstvister. Om en säljare eller lån-
givare vill väcka talan mot en köpare eller låntagare som har flyttat utom-
lands efter det att avtalet ingicks borde en sådan talan normalt, för att
skydda konsumenten, väckas i den konventionsstat dit konsumenten flyttat.
Av billighetsskäl föreskrivs dock i förevarande punkt 3 att, om parterna hade
hemvist eller vanlig vistelseort i en och samma konventionsstat vid tidpunk-
ten för avtalets ingående, det är tillåtet för dem att ingå ett prorogationsavtal
som innebär att domstolarna i just denna stat blir exklusivt behöriga.
Artikel 16
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.1. Bestämmelserna i artikel 16 om dom-
stols exklusiva behörighet gäller oberoende av var parterna har hemvist och
omfattar således också mål där parterna har hemvist i en tredje stat. Till
skillnad från vad som är fallet i artikel 5 utpekas enbart behörig stat, inte vid
vilken domstol i denna stat som målet skall prövas. Denna fråga avgörs i stäl-
let enligt domstolslandets egen lag. Av artikel 19 följer att domstolen själv-
mant skall beakta de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16.
Artikel 16.1 a)
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2.3.1. Enligt bestämmelsen är dom-
stolarna i den stat där den fasta egendomen är belägen exklusivt behöriga att
pröva talan som avser sakrätt i eller nyttjanderätt till denna. Särskilda regler
finns i punkten 1 b) för vissa tidsbegränsade nyttjanderättsavtal.
Bestämmelsen i artikel 16.1 a) har av EG-domstolen tolkats restriktivt i
ett fall av hyra: den omfattar enligt detta avgörande inte ett avtal om hyra av
en detaljhandel som var inrymd i en fastighet som upplåtaren hyrde av tredje
man. Bestämmelsen skall enligt EG-domstolen inte ges ett vidare tillämp-
ningsområde än vad ändamålet kräver (Sanders mot Van der Putte).
I ett senare avgörande konstaterade dock EG-domstolen att bestämmel-
sen är tillämplig vid all slags hyra, även korttidsuthyrning av en semesterbos-
tad. Detta avgörande (Rösler mot Rottwinkel) har dock minskat i betydelse
genom den nya artikel 16.1 b).
Om fast egendom är belägen i två konventionsstater (såsom Belgien och
Nederländerna i ett fall) har domstolarna i respektive konventionsstat exklu-
siv behörighet över den egendom som är belägen där (Scherens mot Maen-
hout och Van Poucke).
Artikel 16.1 b)
Som ett alternativ till fastighetsforum gäller enligt artikel 16.1 b) under vissa
förutsättningar svarandens hemvistforum. Detta gäller om talan avser avtal
om nyttjanderätt till fast egendom för tillfälligt privat bruk under en tid av
högst sex på varandra följande månader. Käranden kan alltså i dessa fall
välja mellan att väcka talan vid fastighetsforum och vid svarandens hemvist.
Prop. 1991/92:128
186
En förutsättning för att talan skall kunna väckas vid svarandens hemvistfo- Prop. 1991/92:128
rum är att nyttjanderättshavaren är en fysisk person och att ingendera parten
har hemvist i den konventionsstat där fastigheten är belägen.
Bakgrunden till denna bestämmelse är ett avgörande av EG-domstolen
(Rösler mot Rottwinkel) där domstolen konstaterade att artikel 16.1 var till-
lämplig vid all slags hyra av fast egendom och således även i fråga om en
korttidsuthyrning av ett semesterhus och i fall där talan endast avsåg ut-
fående av obetald hyra m.m.
Bestämmelsen i artikel 16.1 b) gör det således möjligt för en svensk som
har hyrt ut sitt hus beläget i Grekland till en norrman att väcka talan för
utfående av obetald hyra i Norge. Han skulle annars ha behövt väcka talan
i Grekland enligt huvudregeln i artikel 16.1 a).
En bestämmelse av motsvarande innehåll finns numera, genom 1989 års
tillträdeskonvention, också i Brysselkonventionen. Denna bestämmelse är
dock något annorlunda formulerad. Enligt bestämmelsen krävs det att såväl
fastighetsägaren som hyresgästen är fysiska personer och dessutom att de
har hemvist i samma konventionsstat för att talan skall kunna väckas i den
stat där svaranden - dvs. båda - har hemvist.
Att Luganokonventionens bestämmelse har ett något vidare tillämpnings-
område hänger bl.a. samman med den omständigheten att Luganokonven-
tionen, till skillnad från Brysselkonventionen, ger vissa möjligheter till reser-
vationer när det gäller artikel 16.1 b). Dessa framgår av artikel I b i Protokoll
Nr 1 och har behandlats i avsnitt 2.4.4. Enligt denna bestämmelse får kon-
ventionsstaterna förbehålla sig rätten att vägra att erkänna och verkställa do-
mar som gäller fast egendom belägen i den egna staten i de fall domstolen
grundat sin behörighet uteslutande på att svaranden har hemvist i rätte-
gångsstaten. I den mån reservationsrätten utnyttjas av någon konventions-
stat bör detta normalt inte få några nämnvärda konsekvenser; det torde en-
dast undantagsvis bli aktuellt att verkställa en dom av detta slag i andra stater
än dem där parterna har hemvist. Det är inte möjligt att reservera sig mot
tillämpningen av artikel 16.1 b) som sådan; det är endast i fråga om erkän-
nande- och verkställighetsstadiet som denna möjlighet finns. Såsom redovi-
sats i avsnitt 3.2.1 bör Sverige inte utnyttja denna reservationsmöjlighet.
Artikel 16.2
Enligt artikel 16.2 skall talan som avser sådana frågor som bolags eller andra
juridiska personers giltighet, ogiltighet eller upplösning prövas av domsto-
larna i den stat där den juridiska personen har sitt säte. Detsamma gäller om
talan avser beslut av en juridisk persons organ. Det är framför allt intresset
av att undvika motstridiga domar i olika stater som är grunden till denna
bestämmelse. Artikeln kommenteras också vid artikel 53.
Artikel 16.3
Enligt artikel 16.3 skall talan som avser giltigheten av inskrivningar i offent-
liga register väckas i den konventionsstat där registret förs.
187
Artikel 16.4
Prop. 1991/92:128
I artikel 16.4 finns regler om exklusiv behörighet när det gäller registrering
eller giltighet av patent, varumärken, mönster och liknande rättigheter för
vilka krävs deposition eller registrering. Exklusivt behöriga i sådana mål är
domstolarna i den stat där deposition eller registrering har begärts eller har
ägt rum eller, på grund av bestämmelserna i en internationell konvention,
anses ha ägt rum.
Med uttrycket ”på grund av bestämmelserna i en internationell konven-
tion anses ha ägt rum” avses sådana internationella överenskommelser på
immaterialrättsområdet som innebär att en rättighetsinnehavare kan ansöka
om deponering eller registrering av ett patent, ett varumärke, ett mönster
eller en annan rättighet vid en internationell organisation med begäran om
att rättigheten skall gälla i samtliga eller i ett antal särskilt angivna stater som
är anslutna till överenskommelsen. En sådan internationell registrering skall
ha samma rättsverkan som om rättigheten meddelats av den enskilda statens
registreringsmyndighet.
Ett exempel på detta är den internationella registrering av varumärken
som sker enligt Madridöverenskommelsen om internationell registrering av
varumärken. Enligt denna överenskommelse kan en ansökan om internatio-
nell registrering göras hos Världsorganisationen för intellektuella äganderät-
ter (World Intellectual Property Organization, WIPO). Beviljas sådan regi-
strering åtnjuter märket skydd i alla de medlemsländer registreringen omfat-
tar, som om märket är nationellt registrerat i varje enskilt land. Samma till-
vägagångssätt är avsett att tillämpas för den internationella varumärkesre-
gistrering som kan komma till stånd enligt en något modifierad version av
Madridöverenskommelsen i enlighet med bestämmelserna i Protokollet till
Madridöverenskommelsen. Sverige har inte tillträtt Madridöverenskommel-
sen. Frågan om Sverige skall tillträda Protokollet kommer däremot att över-
vägas inom justitiedepartementet. Ett likartat system finns för mönster en-
ligt Haagöverenskommelsen angående internationell deponering av möns-
ter. Sverige har inte tillträtt denna överenskommelse.
Registreringen anses enligt dessa system ha ägt rum i respektive konven-
tionsstat och frågan om giltigheten av en sådan registrerad rättighet i en viss
stat skall således enligt artikel 16.4 exklusivt prövas i denna stat.
Ett annat exempel är systemet med de europeiska patenten som meddelas
av det europeiska patentverket i Miinchen enligt den år 1973 ingångna euro-
peiska patentkonventionen. Sverige har tillträtt denna konvention vilket för-
anlett särskilda bestämmelser i 11 kap. patentlagen (1967:837) om rättsver-
kan i Sverige av europeiska patent. Förutsättningarna för att få ett euro-
peiskt patent prövas uteslutande av det europeiska patentverket i enlighet
med bestämmelserna i patentkonventionen. Vidare gäller att ett europeiskt
patent i varje fördragsslutande stat för vilket det har meddelats skall ha
samma rättsverkan som ett i den staten meddelat nationellt patent och även
i övrigt följa samma bestämmelser som ett nationellt patent. Om ett sådant
patent har beviljats för Sverige skall en tvist som gäller giltigheten av detta
i Sverige också prövas av svensk domstol. Detta system är emellertid inte
konstruerat så att ”registrering anses ha ägt rum” i Sverige utan i stället kon-
188
struerat så att rättigheten registreras i Munchen men gäller i Sverige. För att Prop. 1991/92:128
förhindra att artikel 16.4 i dessa sammanhang tolkas så att domstol i Mun-
chen - där registrering skett - skall vara exklusivt behörig finns en särskild
regel i artikel Vd i Protokoll Nr 1 om behörighet för frågor om registrering
eller giltighet av ett europeiskt patent, varav framgår att domstolarna i den
stat för vilket patentet gäller - ”som har meddelats för den staten” - är exklu-
sivt behöriga.
Den europeiska patentkonventionen innehåller olika regler om behörig-
het som enligt Luganokonventionens artikel 57 tar över Luganokonventio-
nens regler (se avsnitt 2.9 och vid artikel 57), därav formuleringen i artikel
Vd i Protokoll Nr 1 ”Med förbehåll för den behörighet som det europeiska
patentverket har”. Dessa behörighetsregler är dock av mer speciell natur och
artikel 16.4 förblir tillämplig i den mån patentkonventionen inte innehåller
några särskilda behörighetsregler.
Patent som kan komma att beviljas enligt EGs patentkonvention - som
undertecknades i Luxemburg år 1975 men som ännu inte har trätt i kraft -
skall gälla för hela gemenskapen som sådan och berörs därför inte av bestäm-
melsen i artikel Vd i Protokoll Nr 1. I den mån ett EG-patent beviljas att
gälla för vissa men inte alla EG-länder - vilket övergångsvis kan bli möjligt
enligt särskilda bestämmelser i EGs patentkonvention - blir dock artikel Vd
i Protokoll nr 1 tillämplig.
Bestämmelserna i artikel 16.4 gäller enbart frågor om registrering eller gil-
tighet av patent och liknande rättigheter. De omfattar således exempelvis
inte talan om intrång i ett patent. För sådana mål gäller konventionens all-
männa bestämmelser.
Artikel 16.5
Enligt artikel 16.5 är domstolarna i den stat där domen har verkställts eller
skall verkställas exklusivt behöriga att pröva ”talan som avser verkställighet
av domar”. Med detta uttryck avses olika rättsliga förfaranden som har sin
grund i olika verkställighetsåtgärder, såsom beslut om utmätning, kvarstad
och liknande tvångsåtgärder med avseende på fast eller lös egendom (Jenard
s. 36), dvs. för Sveriges vidkommande olika frågor som regleras i utsöknings-
balken.
Artikel 17
Artikel 17 innehåller regler om prorogationsavtal. Den har kommenterats i
avsnitt 2.3.1.
Artikel 17.1
Prorogationsavtal är enligt artikel 17.1 i allmänhet tillåtna om de innebär
att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att
avgöra en mellan parterna uppkommen tvist eller framtida tvister i anled-
189
ning av ett bestämt rättsförhållande. Ytterligare en förutsättning är att en- Prop. 1991/92:128
dera parten - käranden eller svaranden - har hemvist i en konventionsstat.
Artikeln är således tillämplig om ena parten har hemvist i en konventions-
stat och den andra i en annan konventionsstat eller om den ena parten har
hemvist i en konventionsstat och den andra i en tredje stat, om avtalet utpe-
kar domstol i en konventionsstat. Den är vidare tillämplig om båda parter
har hemvist i en och samma konventionsstat, om avtalet utpekar domstol i
en annan konventionsstat. Artikeln gäller däremot inte om båda parter har
hemvist i en och samma konventionsstat, om avtalet utpekar domstol i just
denna stat; i så fall saknas det internationella momentet och konventionen
reglerar enbart domstolars internationella behörighet (Jenard s. 38).
För prorogationsavtal som ingås mellan parter som inte har hemvist i en
konventionsstat är artikel 17 i och för sig inte tillämplig och frågan huruvida
prorogationsavtalet ger den utpekade domstolen behörighet får i sådant fall
avgöras i enlighet med nationella behörighetsregler. Ett sådant avtal har lik-
väl enligt andra stycket en derogationseffekt såtillvida att domstolarna i
andra konventionsstater måste respektera ett sådant prorogationsavtal om
avtalet uppfyller formföreskrifterna i första stycket. De får således inte anta
jurisdiktion med mindre den eller de utvalda domstolarna har förklarat sig
vara obehöriga.
Frågan om verkan av ett prorogationsavtal där parterna har utpekat dom-
stol i en stat som inte har tillträtt Luganokonventionen är inte reglerad i kon-
ventionen, inte ens i de fall konflikt uppstår i förhållande till Luganokonven-
tionens exklusiva behörighetsregler. Denna fråga får således avgöras enligt
den utpekade domstolen lag. Frågan huruvida ett avtal om prorogation till
en konventionsstats domstolar har derogationseffekt, dvs. skulle hindra rät-
tegång i en tredje stat, regleras naturligtvis inte i konventionen utan får avgö-
ras av domstolarna i den staten i enlighet med de där tillämpliga reglerna.
Detsamma gäller frågan huruvida prorogation till ett sådant tredje land ac-
cepteras och grundar behörighet för dess domstolar.
Ett giltigt prorogationsavtal medför att endast den eller de utpekade dom-
stolarna är behöriga att pröva målet. Av artikel 20 följer att den domstol vid
vilken ett mål är anhängigt självmant måste undersöka om det föreligger ett
giltigt prorogationsavtal parterna emellan som utpekar en annan domstol om
svaranden inte gått i svaromål inför domstolen. Domstolens skyldighet att ex
officio beakta prorogationsavtalet gäller däremot inte i de fall svaranden går
i svaromål. Om svaranden inte bestrider domstolens behörighet, dvs. om
han väljer att inte åberopa prorogationsavtalet, blir domstolen nämligen be-
hörig enligt reglerna i artikel 18 om tyst prorogation.
För att ett prorogationsavtal skall vara giltigt krävs att vissa formkrav är
uppfyllda. De krav som ställs upp utgör en avvägning av olika rättsäkerhets-
krav, främst intresset av att se till att en part inte blir bunden genom ren
passivitet, och det internationella affärslivets krav.
Ett prorogationsavtal skall således antingen vara a) skriftligt, eller munt-
ligt och skriftligen bekräftat, eller b) i en form som överensstämmer med
praxis som parterna har utbildat sig emellan, eller c) i internationell handel,
i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som
parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regel-
190
mässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande sia- Prop. 1991/92:128
get av handel.
Av artikel I i Protokoll Nr 1 framgår att andra och strängare krav gäller i
fråga om prorogationsavtal som åberopas gentemot en person som har hem-
vist i Luxemburg.
Enligt den ursprungliga lydelsen av Brysselkonventionens motsvarande
bestämmelse gällde att prorogationsavtal skulle vara skriftligt eller skriftli-
gen bekräftat. När 1978 års tillträdeskonvention utarbetades, i samband med
Danmarks, Storbritanniens och Irlands tillträde, justerades texten i belys-
ning av de rättsfall som hade meddelats av EG-domstolen eftersom man an-
såg att formuleringen inte tog hänsyn till den internationella handelns praxis
och krav. Till Brysselkonventionen fogades då en andra punkt enligt vilken
ett prorogationsavtal i internationell handel skall vara i den form som över-
ensstämmer med den praxis som gäller vid det ifrågavarande slaget av handel
och som parterna är eller borde vara medvetna om.
Luganokonventionens bestämmelse har formulerats om ytterligare i nära
anknytning till artikel 9 i 1980 års Wienkonvention om internationella köp,
bl.a. eftersom alla EG-stater och många EFTA-stater (däribland Sverige; se
lagen 1987:822 om internationella köp) har tillträtt eller kommer att tillträda
denna. I sak är det ingen större skillnad jämfört med Brysselkonventionens
formulering.
Det ansågs vidare lämpligt att det av artikel 17 uttryckligen framgår att ett
avtal som är ingånget i överensstämmelse med praxis som parterna utbildat
sig emellan uppfyller kraven; detta torde i och för sig inte vara någon ändring
i sak utan vara i överensstämmelse med hur EG-domstolen tolkat artikel 17
i Brysselkonventionen (Segura mot Bonakdarian).
Brysselkonventionen har numera, genom 1989 års tillträdeskonvention,
fått samma lydelse som Luganokonventionen.
Av artikel 17.1 följer att prorogationsavtal är giltiga såvida inte annat föl-
jer av konventionens bestämmelser. I övrigt är regleringen i första stycket i
artikel 17.1 begränsad till att avse avtalets form. Frågan i vad mån avtalet
som sådant är ogiltigt på grund av tvång, svek, bristande rättshandlingsför-
måga eller av andra avtalsrättsliga skäl är inte reglerat i konventionen och
får därför avgöras med tillämpning av den på avtalet tillämpliga lagen. Enligt
EG-domstolen skall frågan om ett giltigt avtal har ingåtts eller inte, exempel-
vis om det föreligger ett samtycke från båda parter eller inte, avgöras enligt
den på avtalet tillämpliga lagen (Iveco Fiat mot Van Hool).
Såsom redan påpekats vid artikel 5.1 kan en överenskommelse parterna
emellan om vid vilken ort avtalet skall uppfyllas medföra att domstol vid
denna ort blir behörig - och då med stöd av artikel 5.1. - även om de form-
krav som ställs upp i artikel 17 inte är uppfyllda (målet Zelinger mot Sali-
nitri).
EG-domstolen har meddelat ett stort antal tolkningavgöranden beträf-
fande artikel 17.1 (se bilaga 2). Även om det inte torde vara någon större
saklig skillnad mellan formuleringarna i Brysselkonventionens artikel 17.1 (i
den lydelse den fick genom 1978 års tillträdeskonvention) och Luganokon-
ventionens formulering bör den omständigheten att Luganokonventionen
191
har en annan formulering hållas i minnet när man studerar EG-domstolens Prop. 1991/92:128
praxis rörande artikel 17.1.
Artikel 17.2
Artikel 17.1 handlar om avtal om domstols behörighet. Eftersom en ”trust”
(se härom vid artikel 5.6) inte nödvändigtvis behöver upprättas genom ett
avtal finns i artikel 17.2 särskilda regler om prorogationskalusuler som gäller
”truster”.
Artikel 17.3
Av artikel 17.3 framgår att prorogationsavtal, liksom prorogationsklausuler
för ”truster”, inte gäller om de strider mot bestämmelserna i artikel 12 och
15, dvs. de tvingande reglerna om prorogation som gäller för försäkrings-
och konsumenttvister. Inte heller har prorogationsavtal eller motsvarande
klausuler någon verkan i förhållande till de domstolar som är exklusivt behö-
riga enligt artikel 16.
Avsikten bakom denna bestämmelse är att begränsa antalet fall av vägran
att erkänna och verkställa domar och att främja domarnas fria rörlighet.
Utan en bestämmelse av detta slag skulle andra stater enligt artikel 28 vara
skyldiga att vägra erkännande och verkställighet i de fall de tvingande behö-
righetsreglerna satts åt sidan genom ett prorogationsavtal.
Artikel 17.4
Om ett prorogationsavtal har ingåtts enbart till förmån för en av parterna är
denne enligt artikel 17.4 fri att väcka talan vid annan domstol som är behörig
enligt konventionen. Han kan således avstå från att åberopa sig på proroga-
tionsavtalet och den andra parten kan alltså inte hindra att annan än den i
prorogationsavtalet utpekade domstolen prövar tvisten.
Artikel 17.5
Artikel 17.5 innehåller en bestämmelse som är avsedd att skydda arbetsta-
garen - såsom den normalt svagare parten - i tvister som gäller anställnings-
avtal. I fråga om sådana tvister är prorogationsavtal giltiga endast om de har
ingåtts efter det att tvist uppstått mellan parterna. Syftet bakom bestämmel-
sen, som också överensstämmer med vad som gäller för försäkrings- och
konsumenttvister enligt artikel 12.1 resp. 15.1, är detsamma som syftet
bakom behörighetsregeln för tvister om anställningsavtal i artikel 5.1. Precis
som i fråga om artikel 5.1 gäller artikel 17.5 endast i fråga om enskilda an-
ställningsavtal och inte i fråga om kollektivavtal.
Bestämmelsen hade tidigare ingen motsvarighet i Brysselkonventionen.
Genom 1989 års tillträdeskonvention har dock en bestämmelse av liknande
innebörd fogats till Brysselkonventionens artikel 17. EG-länderna ansåg
dock att Luganokonventionens lösning gick alltför långt eftersom ett proro-
gationsavtal som har ingåtts före tvistens uppkomst enligt arbetstagarens
192
egen uppfattning kan vara fördelaktigt för honom. Enligt Brysselkonventio- Prop. 1991/92:128
nens nya lydelse är ett prorogationsavtal således giltigt endast om det har
ingåtts efter tvistens uppkomst (dvs. så långt samma regel som i Luganokon-
ventionen) eller om den anställde åberopar det för att väcka talan vid annan
domstol än den där svaranden har hemvist eller de domstolar som utpekas i
artikel 5.1. Den kompletterande regeln är med andra ord endast tillgänglig
för den anställde. Det är endast denne som kan åberopa ett prorogationsav-
tal som har ingåtts före tvistens uppkomst, och enbart i de fall han intar ställ-
ning av kärande. Som tidigare påpekats avviker Brysselkonventionen från
Luganokonventionen även när det gäller lydelsen av artikel 5.1.
Artikel 18
Artikeln innehåller regler om s.k. tyst prorogation. Bestämmelserna innebär
att en domstol som annars inte skulle vara behörig att pröva den aktuella
tvisten blir behörig om svaranden går i svaromål inför domstolen utan att
göra invändningar om att domstolen är obehörig. Domstolen blir således
inte behörig om svaranden gick i svaromål enbart för att bestrida domstolens
behörighet.
Av naturliga skäl gäller regeln inte i de fall annan domstol är exklusivt be-
hörig enligt reglerna i artikel 16. Detta framgår uttryckligen av artikeln. Det
bör framhållas att förbudet i artikel 12.1 resp. 15.1 mot prorogation i försäk-
rings- och konsumenttvister och regeln i artikel 17.5 om tvister rörande an-
ställningsavtal inte omfattar tyst prorogation. Dessa regler avser att ge den
svagare parten skydd mot avtal som ingås före det att tvist uppstått. Avtal
som ingås efter tvistens uppkomst godtas och det är därmed naturligt att
också tyst prorogation godtas i dessa måltyper.
Den behörighet som följer av artikel 17 - avtal om prorogation - har inte
givits någon sådan särställning som de exklusiva behörighetsreglerna i artikel
16. Om käranden således väljer att stämma vid annan domstol än den som
utpekats i prorogationsavtalet och svaranden accepterar detta genom att gå
i svaromål utan att göra några invändningar mot domstolens behörighet blir
den domstol vid vilken målet anhängiggjorts behörig enligt bestämmelserna
i artikel 18 utan hinder av det ingångna prorogationsavtalet.
Regleringen i artikel 18 innebär en betydelsefull utvidgning av konventio-
nens Avdelning II eftersom domstolen härigenom blir behörig även om kä-
randen skulle ha väckt talan vid domstolen i fråga under åberopande av en
sådan exorbitant behörighetsregel som avses i artikel 3 andra stycket. Be-
stämmelsen kan av naturliga skäl aldrig tillämpas i de fall svaranden uteblir
(jfr vid artikel 20).
Skillnaden mellan Luganokonventionens reglering och den som förekom-
mer i s.k. enkla verkställighetskonventioner med indirekta behörighetsreg-
ler (se härom i avsnitt 2.1) är att svaranden enligt Luganokonventionen kan
göra invändningar redan på rättegångsstadiet om domstolens behörighet,
varvid domstolen i sådant fall måste avvisa målet. Han kan å andra sidan inte
vänta med att framställa denna invändning till verkställighetsstadiet; dom-
stolen har ju i så fall blivit behörig enligt artikel 18 och någon grund för väg-
ran finns då inte. Vid enkla verkställighetskonventioner kan svaranden i 193
13 Riksdagen 199H92. 1 samt. Nr 128
gengäld inte hindra rättegången i fråga men väl - under åberopande av att Prop. 1991/92:128
domstolen varit obehörig - hindra verkställighet i andra konventionsstater.
Frågan om när en invändning om domstolens behörighet senast måste
framställas, liksom hur uttrycket ”om svaranden går i svaromål inför denna”
(”before whom a defendant enters an appearance”, ”devant lequel le defen-
deur comparait”) skall förstås, är inte reglerad i konventionen utan får avgö-
ras enligt bestämmelserna i domstolsstaten, lex fori. För Sveriges del innebär
detta att bestämmelserna i 34 kap. 2 § RB blir tillämpliga.
Tolkningsavgöranden från EG-domstolen som gäller artikel 18 framgår av
bilaga 2.
Artikel 19
Artikel 19 har behandlats i avsnitt 2.3.1 och 2.3.2. och vid artikel 16.
Konventionens behörighetsregler gäller automatiskt och oberoende av om
de åberopas av parterna eller inte; domstolen måste självmant undersöka
om den är behörig eller inte. Konventionens regler skall alltså alltid tillämpas
oberoende av om de åberopas eller inte. I detta sammanhang bör dock arti-
kel 18 hållas i minnet; domstolen blir ju enligt denna artikel behörig om sva-
randen går i svaromål utan att göra invändningar om att domstolen saknar
behörighet.
I vissa fall, men inte alltid, skall domstolen dessutom beakta också icke
åberopade omständigheter vid sin prövning av om den är behörig eller inte.
Denna princip framgår av artikel 19 som understryker att domstolen själv-
mant måste beakta de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 och, obe-
roende av om de åberopas eller inte och oberoende av om svaranden bestri-
der eller medger domstolens behörighet, avvisa målet om annan domstol är
exklusivt behörig att pröva målet.
Samma princip framgår av artikel 20 som föreskriver att domstolen i de
fall svaranden inte går i svaromål självmant skall avvisa målet om den inte
är behörig enligt bestämmelserna i konventionen. Det innebär bl.a. att den
måste avvisa målet om annan domstol är behörig att pröva målet enligt ett
sådant prorogationsavtal som avses i artikel 17. Domstolen måste alltså i
detta fall, liksom i de fall artikel 16 aktualiseras, beakta även icke åberopade
omständigheter vid sin behörighetsprövning. Det sagda innebär inte att
domstolen måste efterforska om sådana omständigheter föreligger. Frågan
om hur aktiv domstolen skall vara i detta hänseende får avgöras enligt dom-
stolslandets egen lag (Schlosser p. 22).
Även om domstolen alltså alltid måste tillämpa konventionens behörig-
hetsregler, är det endast i de nu nämnda fallen - dvs. om exklusiv behörighet
föreligger för annan domstol enligt artikel 16 eller om svaranden inte går i
svaromål - som domstolen skall agera även utan invändning från part. Om
svaranden i andra fall än de nu nämnda inte gör några invändningar i fråga
om domstolens behörighet blir ju domstolen behörig enligt bestämmelserna
i artikel 18 om tyst prorogation. Såsom redan framhållits gäller detta även i 194
fråga om försäkrings- och konsumenttvister.
Artikel 20
Prop. 1991/92:128
Denna artikel har berörts i avsnitt 2.3.2 och 2.3.5 samt vid artikel 19. Be-
stämmelserna i artikel 20 är samtliga uppställda till skydd för svaranden.
Bestämmelserna i första stycket, som behandlar domstolens prövning av
sin behörighet i de fall svaranden inte går i svaromål, har kommenterats vid
artikel 19. Domstolen måste i dessa fall självmant undersöka om den är be-
hörig enligt konventionens bestämmelser. Uttrycket ”behörig enligt bestäm-
melserna i denna konvention” inbegriper också behörighetsregler som följer
av konventioner på särskilda områden (se vid artikel 57.2). Svarandens ute-
varo får således inte tas till intäkt för att denne godtar domstolens behörig-
het. Härav följer naturligtvis att bestämmelserna om tyst prorogation i arti-
kel 18 aldrig kan tillämpas i de fall svaranden uteblir.
Enligt bestämmelserna i andra stycket måste domstolen se till att svaran-
den delges stämningsansökan eller motsvarande handling och att detta sker
i så god tid att denne skall kunna förbereda sitt svaromål. Intill dess att så
skett får målet inte avgöras. Bestämmelserna motsvarar artikel 15 i 1965 års
Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden
av civil eller kommersiell natur. Genom bestämmelserna erkänns den inter-
nationella betydelsen av delgivning av rättegångshandlingar. Bestämmel-
serna är i första hand uppställda för att förhindra att - vilket är möjligt enligt
vissa rättssystem - svaranden får en utevarodom meddelad mot sig utan att
han över huvud taget varit medveten om att rättegång pågick i en annan stat.
Det bör framhållas att bestämmelserna i artikel 20 enbart gäller i förhållande
till svarande med hemvist i en konventionsstat.
En spegelbild av dessa bestämmelser återfinns i artikel 27.2 och artikel 34
som föreskriver att den utländska domen inte skall erkännas och verkställas
i andra konventionsstater om delgivning inte skett på rätt sätt och i rätt tid;
svaranden har härigenom givits ett dubbelt skydd, ett skydd inte bara mot
att utländska rättegångar äger rum utan hans vetskap utan även, om så likväl
skulle ske, ett skydd mot att den dom som meddelas i en sådan rättegång
erkänns och verkställs i andra konventionsstater. Till skillnad från artikel 20
gäller bestämmelserna i artikel 27.2 och artikel 34 också i förhållande till sva-
rande med hemvist i tredje stat.
Bestämmelserna i andra stycket av artikel 20 ersätts enligt tredje stycket av
bestämmelserna i 1965 års Haagkonvention om delgivning för de stater som
har tillträtt den konventionen.
Sverige har tillträtt 1965 års Haagkonvention (SÖ 1969:26; jfr cirkulär
1969:495 med anledning av Sveriges tillträde till konventionen och utrikes-
departementets föreskrifter 1988:251 om förfarandet vid översändande av
delgivningsframställningar enligt konventionen). Av EGs och EFTAs med-
lemsländer har samtliga utom Irland, Island, Liechtenstein, Schweiz och Ös-
terrike tillträtt konventionen, se regeringens tillkännagivande (1989:784) av
främmande staters anslutning till vissa av Sveriges biträdda konventioner an-
gående inbördes rättshjälp, m.m.
Bestämmelserna i artikel 20 andra och tredje styckena kompletteras av
delgivningsföreskrifter i artikel IV i Protokoll Nr 1. Där föreskrivs att hand-
lingar som skall delges någon i en annan konventionsstat skall översändas i
195
enlighet med de konventioner och avtal som gäller staterna emellan. För att Prop. 1991/92:128
åstadkomma en så effektiv och snabb delgivning som möjligt föreskrivs vi-
dare i denna artikels andra stycke att handlingar som skall delges kan sändas
direkt mellan tjänstemännen i de båda staterna, utan inblandning av central-
organ osv. i de olika staterna, och att delgivningen skall ske på det sätt som
föreskrivs i mottagarstatens lag. Bevis om delgivningen skall skickas direkt
till tjänstemannen i ursprungsstaten. Bestämmelserna motsvarar reglerna i
artikel 10.b i 1965 års Haagkonvention. Konventionsstaterna kan reservera
sig mot tillämpningen av artikel IV i Protokoll Nr 1.1 avsnitt 3.2.1 har föror-
dats att Sverige utnyttjar denna reservationsmöjlighet.
Bestämmelserna i förevarande artikel gäller inte bara vid delgivning av
stämningsansökan och motsvarande handlingar utan gäller även när delgiv-
ning skall ske under verkställighetsförfarandet (se bl.a. vid artikel 40.2).
Artikel 21
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.3.1 artikel 21 finns regler om hur dom-
stolarna skall förfara när mål om samma sak och mellan samma parter väcks
vid domstolar i olika konventionsstater (litispendens). Den domstol vid vil-
ken talan väckts först är behörig att pröva målet och övriga domstolar är
skyldiga att avvisa målet. Skyldigheten att avvisa inträder sedan det har klar-
lagts att den domstol vid vilken talan väcktes först är behörig. Intill dess är
övriga domstolar skyldiga att vilandeförklara målet.
Bestämmelserna i artikel 21 gäller i alla mål och oberoende av parternas
hemvist. Även i de fall svaranden har hemvist i en tredje stat och svensk
domstol därför med stöd av exempelvis artikel 4 kan grunda sin behörighet
på reglerna i 10 kap. 3 § RB om förmögenhetsforum, föreligger skyldighet
enligt artikel 21 att avvakta hur ett mål mellan samma parter om samma sak
hanteras i andra konventionsstater. Skälet bakom detta är konventionens
struktur som bygger på fri rörlighet för alla domar som meddelats i konven-
tionsstaterna, oberoende av om konventionens behörighetsregler eller na-
tionella behörighetsregler tillämpats av domstolen i ursprungsstaten eller
inte (jfr avsnitt 2.3.1 under rubriken Allmänt) och som syftar till att så långt
det är möjligt förhindra att motstridiga domar meddelas i konventionssta-
terna.
Konventionen reglerar inte vid vilken tidpunkt ett mål har anhängiggjorts
utan denna fråga har överlämnats till varje stats interna lagstiftning (målet
Zelger mot Salinitri). I vissa länder innebär detta att målet är anhängigt då
svaranden delgivits stämningsansökan, i Storbritannien (utom Skottland)
och Irland när stämning utfärdats och i Sverige redan då stämningsansökan
givits in till rätten. Denna fråga har berörts i avsnitt 3.3.2.
En tillämpning av bestämmelserna i artikel 21 förutsätter i och för sig inte
ett åberopande från part. Men domstolen är inte heller skyldig att efter-
forska om mål om samma sak parterna emellan är anhängigt i annan konven-
tionsstat.
196
Begreppet litispendens är enligt EG-domstolens praxis ett autonomt be- Prop. 1991/92:128
grepp. Litispendens har ansetts föreligga i ett fall då part vid domstol i en
konventionsstat yrkat fastställelse av att ett avtal inte gäller parterna emellan
när den andra parten i ett annat mål i en annan konventionsstat har begärt
fullgörelse av samma avtal (målet Gubisch mot Palumbo). Andra tolknings-
avgöranden som gäller artikel 21 framgår av bilaga 2.
Artikel 22
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.3. Bestämmelserna i artikel 22 om hur
domstolarna skall förfara när mål som har samband med varandra är an-
hängiga i olika konventionsstater syftar, liksom bestämmelserna om litis
pendens i artikel 21, till att förhindra att motstridiga domar meddelas i olika
konventionsstater. Bestämmelserna i artikel 22 är i olika hänseenden annor-
lunda utformade än bestämmelserna i artikel 21.
Artikeln innehåller i sista stycket en definition av vad som avses med att
”mål har samband med varandra”, nämligen att käromålen är så förenade
att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oför-
enliga domar meddelas om käromålen skulle prövas i skilda rättegångar.
Liksom artikel 21 ger bestämmelserna i artikel 22 företräde åt den domstol
där talan väcktes först. Bestämmelserna är dock fakultativa. Andra domsto-
lar får - inte skall - vilandeförklara resp, avvisa ett mål, om ett annat mål
som har samband med detta är anhängigt i annan konventionsstat. En förut-
sättning är att båda målen handläggs i första instans i bägge staterna. När
det gäller avvisning ställs i andra stycket upp ett krav på yrkande av part.
Ytterligare en förutsättning är att den domstol där målet först väcktes är be-
hörig att pröva bägge målen och att dess lag tillåter förening av mål.
Artikel 23
Denna artikel behandlar det ovanliga fallet att fler än en domstol är exklusivt
behöriga att pröva en tvist. I så fall skall alla domstolar utom den vid vilken
talan väcktes först avvisa målet till förmån för denna domstol.
Artikel 24
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.4. Av artikeln följer att domstolarna i
konventionsstaterna är oförhindrade att meddela de interimistiska åtgärder,
däribland säkerhetsåtgärder (”provosional measures, including protective
measures”, ”les mesures provisoires ou conservatoires”), som kan meddelas
enligt deras nationella lagstiftning, oberoende av vilken domstol som må
vara behörig att pröva tvisten i sak. Bestämmelserna medför bl.a. att par-
terna på förhand kan säkra verkställigheten av domen i andra konventions-
stater än i den där rättegången äger rum.
Frågan om vilka interimistiska åtgärder som kan meddelas regleras helt
och hållet i den nationella lagstiftningen. Uttrycket ”interimistiska åtgärder”
197
är inte liktydigt med interimistiska beslut i den mening som t.ex. avses i Prop. 1991/92:128
7 kap. 15 § RB. För svensk del torde bestämmelserna i förevarande artikel i
princip endast gälla ”säkerhetsåtgärder”, dvs. sådana åtgärder som avses i
15 kap. RB. Det kan alltså röra sig om kvarstad, återställande av rubbad be-
sittning och olika andra åtgärder för att säkerställa sökandens rätt. Andra
länder, och då kanske särskilt Storbritannien, har däremot ett mycket stort
antal åtgärder som faller under artikelns tillämpningsområde (jfr Schlosser
p. 183).
Svensk rätt tillåter att kvarstad meddelas enligt bestämmelserna i 15 kap.
RB i fråga om anspråk som skall prövas av utländsk domstol, om domstolens
avgörande får verkställas här (NJA 1983 s. 814).
Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder som har meddelats
enligt denna artikel är i viss utsträckning verkställbara även i andra konven-
tionsstater. Detta följer av artikel 25. Verkställighet skall dock inte medges
om den mot vilken ett sådant beslut har meddelats inte har beretts tillfälle
att yttra sig och beslutet skall verkställas utan föregående delgivning; sådana
beslut faller enligt EG-domstolens praxis inte in under konventionens erkän-
nande- och verkställighetssystem (Denilauer mot Couchet; se vidare vid arti-
kel 27.2).
Bestämmelserna om erkännande och verkställighet har kommenterats i av-
snitt 2.4.
Artikel 25
Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.1. Av artikeln framgår att reglerna
om erkännande och verkställighet omfattar inte bara domar och beslut utan
varje avgörande, oavsett dess rubricering, som har meddelats av domstol i
konventionsstat. I artikeln nämns särskilt förordnanden om verkställighet
och domstolstjänstemans beslut i rättegångskostnadsfrågor. När det i kon-
ventionens olika artiklar, liksom i den följande framställningen, talas om
”dom” avses därför inte bara domar utan alla slags avgöranden av domstol,
inklusive domstols beslut om ersättning till vittnen osv. Lagsökningsutslag
och bevis i mål om betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen
(1946:808) skulle således ha fallit under konventionens tillämpningsområde,
vilket dock inte blir fallet med utslag enligt den nya summariska processen
(se härom, och beträffande möjligheterna att verkställa dessa inom Norden,
i avsnitt 3.3.6 ovan).
De begränsningar som gäller följer av konventionens sakliga tillämpnings-
område enligt artikel 1. Domar och beslut som gäller exempelvis vårdnad
om barn eller konkurs kan således inte verkställas i andra konventionsstater
med stöd av Luganokonventionen. Å andra sidan omfattas alla avgöranden
som faller inom konventionens sakliga tillämpningsområde, oavsett parter-
nas hemvist och nationalitet.
Härav följer vidare att bestämmelserna i konventionens Avdelning III
också omfattar sådana beslut om säkerhetsåtgärder och andra interimistiska
198
beslut som meddelats i konventionsstaterna med stöd av artikel 24 (se härom Prop. 1991/92:128
vid artikel 24 och vid artikel 27.2)
Artikel 26
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.2. Av artikel 26 framgår att en dom som
har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater,
utan att det skall behöva anlitas något särskilt förfarande. Domen skall såle-
des erkännas automatiskt. Artikel 26 utgår vidare från en presumtion om att
domarna skall erkännas. Det är endast om någon av de grunder som anges i
artiklarna 27 och 28 är uppfyllda som erkännande skall resp, får vägras.
Uttrycket ”dom” omfattar varje avgörande, oavsett rubricering (se vid ar-
tikel 25).
Det ställs inga krav på att avgörandet skall ha vunnit laga kraft, även inte-
rimistiska avgöranden kan komma i fråga (se vid artikel 24 och 25; jfr också
vid artikel 31).
En utländsk dom som erkänns enligt artikel 26 skall enligt EG-domstolens
praxis i princip ges samma effekt som den har i ursprungsstaten, bortsett
från, naturligtvis, de vägransgrunder som följer av konventionen (målet
Hoffman mot Krieg). Rättskraftens omfattning bestäms således inte av lex
fori utan av ursprungsstatens lag.
Om frågan huruvida en dom skall erkännas eller inte är föremål för tvist
parterna emellan, kan enligt andra stycket den som gör gällande att domen
skall erkännas få detta fastställt. För denna procedur gäller samma regler
som vid verkställighet, alltså reglerna i Avsnitt 2 och 3 i Avdelning III.
Samma domstolar som utpekas som exekvaturdomstolar i artiklarna 32, 37,
40 resp. 41 skall alltså pröva frågan om domen skall erkännas eller inte.
Ett exempel på fall där denna bestämmelse kan användas är om ett skulde-
brev presenteras i en svensk bank och detta skuldebrev har förklarats ogiltigt
på grund av tvång genom en fransk dom. Av artikel 26 följer att den franska
domen skall erkännas. Om det emellertid inför banken görs gällande att den
franska domen inte skall erkännas därför att någon av vägransgrunderna i
artikel 27 är tillämplig - något som den svenska banken kan ha svårt att be-
döma - kan den som hävdar att domen skall erkännas begära att få detta
fastställt. Denna möjlighet står endast öppen för den som gör gällande att
domen skall erkännas. Den som gör gällande att domen inte skall erkännas
har ingen sådan möjlighet.
Om frågan om en dom skall erkännas eller inte har prejudiciell betydelse
i ett mål vid en domstol, är denna domstol enligt tredje stycket behörig att
pröva frågan om domen skall erkännas eller inte. Denna ordning har valts
för att förenkla handläggningen och medför att också andra domstolar än de
som utsetts till exekvaturdomstolar i artiklarna 32, 37,40 och 41 kan komma
att pröva frågan om den utländska domen skall erkännas eller inte. För Sve-
riges del innebär detta att frågan om en utländsk dom skall erkännas eller
inte kan komma att prejudiciellt prövas av tingsrätt med överprövning i an-
nan hovrätt än Svea hovrätt.
199
Artikel 27
Prop. 1991/92:128
Artikeln som anger under vilka förutsättningar erkännande av en utländsk
dom skall vägras har kommenterats i avsnitt 2.4.4. Bestämmelserna är till-
lämpliga inte bara när det gäller erkännande. De är tillämpliga också i de fall
verkställighet begärs (artikel 34 andra stycket).
Artikel 27.1
Den utländska domen skall inte erkännas om ett erkännande skulle strida
mot grunderna för rättsordningen (ordre public; ”contrary to public policy”,
”contraire å 1’ordre public”) i erkännandestaten.
Av artikel 28 sista stycket framgår att behörighetsreglerna inte omfattas
av de i artikel 27.1 åsyftade grunderna för rättsordningen; artikel 27.1 får
med andra ord inte utnyttjas för att gå runt förbudet mot kontroll av om
domstolen i ursprungsstaten varit behörig eller inte. De fall där den ur-
sprungliga domstolens behörighet får prövas är uttömmande reglerade i kon-
ventionen.
Av artikel 27.4 framgår vidare - motsatsvis - att artikel 27.1 heller inte kan
utnyttjas som ett medel att vägra erkännande på den grunden att domstolen
i ursprungsstaten i vissa familjerättsliga frågor tillämpat en annan lag än den
som följer av de internationellt privaträttsliga reglerna i den stat där erkän-
nande begärs; det är endast i artikel 27.4-fallen som en sådan prövning är
tillåten.
Ytterligare en begränsning av möjligheterna att utnyttja artikel 27.1 följer
av artikel 29 som förbjuder att den utländska domen omprövas i sak.
Artikel 27.1 får enligt EG-domstolens praxis endast utnyttjas i undantags-
fall. Bestämmelsen kan i alla händelser inte utnyttjas om det handlar om att
domen är oförenlig med en inhemsk dom. Detta problem måste lösas i enlig-
het med reglerna i artikel 27.3 (målet Hoffman mot Krieg).
Artikel 27.2
Erkännande skall enligt artikel 27.2 vägras om det är fråga om en tredsko-
dom eller annan dom som har meddelats i svarandens utevaro och svaranden
inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling på rätt sätt
och i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt försvar. Bestämmelsen
är uppställd till skydd för svaranden. En motsvarande bestämmelse, som är
direkt tillämplig under rättegången, finns i artikel 20. Genom regleringen i
artikel 27.2 har svaranden således fått ett dubbelt skydd. Om reglerna i arti-
kel 20 av någon anledning inte skulle ha tillämpats på rätt sätt i ursprungssta-
ten skall domen i fråga inte erkännas i andra konventionsstater.
En följd av skyddsreglerna i artikel 27.2 är att beslut om säkerhetsåtgärder
eller andra interimistiska åtgärder som har meddelats utan att svaranden
getts tillfälle att yttra sig och som skall verkställas utan föregående delgiv-
ning inte faller under konventionens erkännande- och verkställighetsproce-
durer (Denilauler mot Couchet; se vid artikel 24).
Mot bakgrund av reglerna i artikel 20 torde artikel 27.2 komma att tilläm-
pas mycket sällan. Skyddsreglerna i artikel 20 om domstolens skyldighet att
200
låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden Prop. 1991/92:128
fått del av handlingarna i tillräckligt god tid gäller dock endast i förhållande
till svarande med hemvist i en konventionsstat. Reglerna i artikel 27.2 inne-
håller ingen sådan begränsning utan gäller även i förhållande till svarande
med hemvist i tredje stat.
EG-domstolen har meddelat flera tolkningsavgöranden beträffande arti-
kel 27.2 (se bilaga 2).
I andra stycket till artikel II i Protokoll Nr 1 finns bestämmelser som tillgo-
doser intressen liknande dem som tas om hand i artikel 27.2. Enligt dessa
bestämmelser får konventionsstaterna under vissa förutsättningar vägra att
erkänna och verkställa en dom som rör ett civilrättsligt anspråk som har prö-
vats inom ramen för en brottmålsprocess. Bestämmelserna avser brottmål
rörande icke uppsåtliga brott där den tilltalade ålagts att inställa sig personli-
gen men uteblivit. I avsnitt 3.2.3 har förordats att denna vägransgrund blir
obligatorisk i Sverige (jfr 3 § i propositionens lagförslag 1).
Bestämmelserna ställer krav på att domstolarna bevarar delgivningsbevis
i mål där internationell verkställighet kan komma i fråga. Denna fråga har
berörts i avsnitt 3.3.7.
Artikel 27.3
Erkännande får enligt tredje punkten i artikel 27 vägras om domen är oför-
enlig med en annan dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter
i den stat där erkännande görs gällande. Det ställs inga krav på att den in-
hemska domen skall ha meddelats först (jfr artikel 27.5). Inte heller regleras
i vad mån denna dom skall ha vunnit laga kraft.
Vidare ställs inga krav på att den inhemska domen skall gälla samma sak
som den utländska. Det är tillräckligt att domarna gäller samma parter och
att de inte är förenliga med varandra. En fransk dom som gäller skadestånd
för bristande uppfyllelse av ett avtal skall således inte erkännas i Sverige om
en svensk domstol i ett mål mellan samma parter har förklarat att avtalet är
ogiltigt. Ett annat exempel finns i ett avgörande av EG-domstolen där det
konstaterades att en dom som förpliktade en person att utge underhållsbi-
drag på grund av de förpliktelser som följer av ett äktenskap var oförenlig
med en inhemsk dom enligt vilken äktenskapet upplösts (Hoffman mot
Krieg).
Konventionens regler om hur domstolarna skall förfara vid litispendens
och när olika mål har samband med varandra (konventionens Avsnitt 8, ar-
tiklarna 21-23) kommer naturligtvis att begränsa användningen av artikel
27.3.
I konventionen finns inte någon regel om att erkännande skall vägras i fall
då den utländska domen är oförenlig med en dom som har meddelats i en
annan konventionsstat. Till viss del förklaras detta av de nyss nämnda reg-
lerna i konventionens Avsnitt 8 som syftar till att förhindra att oförenliga
domar meddelas i de olika konventionsstaterna. (Oförenlighetsrekvisitet
kan däremot - under vissa förutsättningar - åberopas om domen strider mot
en dom som har meddelats av domstol i en tredje stat; artikel 27.5).
Antag att en dom som har meddelats i en konventionsstat B är oförenlig
201
med en dom som har meddelats i en annan konventionsstat A och att fråga Prop. 1991/92:128
uppkommer om att i Sverige erkänna domen från stat B. I det fall domen
från stat A redan har erkänts i Sverige, torde en tillämpning av konventio-
nens allmänna principer leda till att domen från stat B inte kan erkännas här.
Om domen från stat A redan har erkänts i Sverige skall ju den domen i prin-
cip ges samma verkan här som den har i konventionsstat A (målet Hoffman
mot Krieg; se vid artikel 26; Jenard/Möller p. 66).
Artikel 27.4
I denna punkt återfinns den enda regel i konventionen där en lagvalsfråga
har tillåtits inverka på frågan om den utländska domen skall erkännas eller
inte. Således föreskrivs i artikel 27.4 att den utländska domen inte skall er-
kännas om domstolen i ursprungsstaten i sin dom prejudiciellt, dvs. som en
förfråga, har tagit ställning till en fråga om fysisk persons rättsliga ställning,
rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållan-
den, arv eller testamente - dvs. just sådana frågor som enligt artikel 1 andra
stycket 1 är uteslutna från konventionens tillämpningsområde - och domsto-
len därvid tillämpat annan lag än den som skulle ha tillämpats i erkännandes-
taten. Om resultatet likväl blivit detsamma faller dock denna vägransgrund
bort.
Artikel 27.5
En dom som har meddelats i en konventionsstat skall enligt artikel 27.5 inte
erkännas om den är oförenlig med en dom som har meddelats mellan samma
parter rörande samma sak av domstol i en tredje stat förutsatt att sistnämnda
dom meddelades först och uppfyller nödvändiga villkor för erkännande i den
stat där domen görs gällande.
Skälet bakom denna bestämmelse är att konventionsstaterna kan ha bila-
terala överenskommelser om erkännande och verkställighet med tredje stat
och det är därför nödvändigt att reglera förhållandet mellan domar som
meddelats i sådana stater och domar som meddelats i konventionsstater.
En första förutsättning för att bestämmelsen skall gälla är att den dom som
meddelats i tredje stat kan erkännas i erkännandestaten. För Sverige liksom
många andra stater innebär detta att en internationell överenskommelse som
innehåller regler om erkännande och verkställighet av utländska domar i all-
mänhet måste gälla i förhållande till den tredje staten.
I övrigt är förutsättningarna för vägran snävare utformade än motsva-
rande regler i artikel 27.3. En förutsättning är således att den dom som med-
delats i tredje stat gäller inte bara samma parter utan även samma sak. Vi-
dare krävs att den dom som meddelats i tredje stat har meddelats först.
Artikel 28
I artikeln finns bestämmelser om när erkännande av en utländsk dom skall
vägras till följd av att domstolen i ursprungslandet har saknat behörighet att
ta upp målet.
202
Konventionens struktur, att den i Avdelning II innehåller direkta regler Prop. 1991/92:128
om domstols behörighet liksom skyddsregler för svarande som uteblir, har
gjort det möjligt att på erkännandestadiet avstå från en kontroll av att dom-
stolen i urprungsstaten varit behörig. Konventionen utgår alltså från att be-
hörighetsreglerna har tillämpats korrekt i ursprungsstaten. Huvudregeln om
automatiskt erkännande av utländska avgöranden är dock inte helt undan-
tagslös. I artikel 28 första och andra styckena finns således regler om att er-
kännande i vissa fall får vägras på den grunden att domstolen i ursprungssta-
ten inte varit behörig. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.4.4.
Av tredje stycket framgår att domstolen i erkännandestaten, när den enligt
första och andra styckena prövar om domstolen i urprungsstaten varit behö-
rig, är bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i urprungssta-
ten grundat sin behörighet på.
I fjärde stycket finns slutligen huvudregeln om att domstolens behörighet
endast får omprövas i de fall som beskrivits i första och andra styckena. Be-
träffande det sista ledet hänvisas till kommentarerna vid artikel 27.1.
Artikel 29
Av denna artikel framgår att den utländska domen aldrig får omprövas i sak.
Från denna regel finns inga undantag och förbudet omfattar såväl domsto-
lens bedömning av fakta som dess rättsliga bedömning. I förlängningen av
detta förbud ligger också att erkännandestaten inte kan vägra erkännande
på den grunden att domstolen gjort ett felaktigt lagval. I sistnämnda hän-
seende finns dock ett uttryckligt undantag (artikel 27.4).
Artikel 30
Denna artikel har berörts i avsnitt 2.3.3. Den behandlar den situationen att
en part i en rättegång åberopar en dom som har meddelats i en annan kon-
ventionsstat men som ännu inte vunnit laga kraft. Såsom framhållits vid arti-
kel 26 ställs det inga krav på att den utländska domen skall ha vunnit laga
kraft för att den skall erkännas i andra konventionsstater. För att undvika de
nackdelar som skulle kunna följa på att domen i fråga ändrades efter över-
klagande föreskrivs i artikel 30 att det mål vari den utländska domen åbero-
pas kan vilandeförklaras i avbidan på att domen i fråga vinner laga kraft.
Bestämmelsen är alltså fakultativ.
Bestämmelsen är tillämplig enbart om ändring av den utländska domen
söks med anlitande av ordinära rättsmedel. Detta begrepp har av EG-dom-
stolen givits en autonom innebörd i konventionen: Överklagandet skall
kunna resultera i ett upphävande av eller ändring i den dom som är föremål
för erkännande- eller verkställighetsproceduren. Dessutom skall möjlighe-
ten att överklaga domen i ursprungslandet vara tidsbegränsad enligt lag, var-
vid tiden skall börja löpa genom domen i fråga (Industrial Diamond mot
Riva).
Brittisk och irländsk lag gör ingen skillnad på ordinära och extraordinära
rättsmedel. Det finns ett stort antal olika rättsmedel, varav en del är tidsbe-
gränsade och andra inte. Ett överklagande påverkar heller inte automatiskt
203
verkställigheten av domen i fråga men överinstansen kan meddela inhibi- Prop. 1991/92:128
tion. Paragrafens andra stycke innehåller därför en specialbestämmelse som
är avsedd att reglera i vilka fall en brittisk eller irländsk dom skall kunna
föranleda vilandeförklaring. Bestämmelsen avser fall då verkställighet av
domen har uppskjutits i ursprungsstaten på grund av att ändring i domen
har sökts (”if enforcement is suspended in the State of origin, by reason of
appeal”). Den valda formuleringen är av praktiska skäl relativt omfattande
och det får överlämnas till domstolarna i övriga konventionsstater att till-
lämpa regeln så att vilandeförklaring inte tillgrips i förhållande till brittiska
och irländska domar i vidare omfattning än vad som kan bli fallet i fråga om
domar som har meddelats i andra konventionsstater; domar som i Irland el-
ler Storbritannien överklagas under åberopande av speciella brister eller ef-
ter lång tid bör således inte föranleda vilandeförklaring enligt artikel 30
(Schlosser p. 204).
Reglerna om verkställighet, artiklarna 31-45, har behandlats i avsnitt 2.4.1,
2.4.3 och 2.4.4.
Artikel 31
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3
Av artikelns/örs/a stycke framgår att en dom som har meddelats i en kon-
ven tionsstat skall verkställas i andra konventionsstater efter ett särskilt exe-
kvaturförfarande. Precis som artikel 26 utgår artikel 31 från presumtionen
att domar som har meddelats i andra konventionsstater skall verkställas. De
grunder för vägran som är tillåtna är uttömmande reglerade i konventionen
och dessa regler är desamma som de som gäller för erkännande (artikel 34
andra stycket).
Med uttrycket ”dom” avses alla slags avgöranden, oavsett deras beteck-
ning (artikel 25).
Det ställs inga krav på att domen skall ha vunnit laga kraft. Däremot krävs
att den är verkställbar i ursprungsstaten. Detta innebär bl.a. att domen inte
kan verkställas i andra stater om provisorisk verkställighet inte kan ske i ur-
sprungsstaten innan tiden för överklagande löpt ut eller sedan målet har
överklagats; det finns inga skäl att i andra stater tillerkänna en dom rätts-
verkningar som den inte har i ursprungsstaten (Jenard s. 48).
En svensk dom kan enligt bestämmelserna i 3 kap. 3 § UB verkställas i
Sverige utan särskilda villkor när den vunnit laga kraft. Enligt 9 § får också
dom som inte vunnit laga kraft verkställas som lagakraftägande dom om
domstolen förordnat om detta i domen (se härom bl.a. 17 kap. 14 § RB) eller
om den enligt särskild föreskrift i annan lag får verkställas innan den vunnit
laga kraft.
En dom som inte vunnit laga kraft får enligt 3 kap. 4 § UB verkställas i
vissa särskilt angivna fall och då på särskilda villkor. Detta innebär dock inte
alltid att verkställigheten får fullföljas till slut. I vissa fall gäller att utmätt
egendom inte får säljas eller att influtna medel inte får betalas ut. En sådan
204
dom torde inte vara verkställbar i andra konventionsstater. Visserligen är Prop. 1991/92:128
den verkställbar i Sverige men de begränsningar som gäller i fråga om för-
säljning av utmätt egendom och redovisning av influtna medel bör föranleda
att den inte anses verkställbar i den mening som avses i artikel 31. På motsva-
rande sätt blir utsökningsbalkens regler om partiell verkställighet inte till-
lämpliga vid verkställighet av utländska avgöranden (jfr promemorian
s. 145 f.).
För en sådan tolkning talar bestämmelserna i artikel 24 som tillåter dom-
stolarna i andra konventionsstater att meddela beslut om säkerhetsåtgärder,
oberoende av om de är behöriga att pröva målet i sak. Något hinder mot att
meddela ett beslut om kvarstad för att säkra kommande verkställighet i en
konventionsstat i avvaktan på att den svenska domen vinner laga kraft finns
således inte. För en sådan tolkning talar vidare det förhållandet att konven-
tionen endast innehåller regler om exekvaturförfarandet. Nationella regler i
fråga om verkställigheten som sådan påverkas inte (Deutsche Genossen-
schaftsbank mot Brasserie du Pecheur; anmärkt vid artikel 36 nedan).
För en dom som har meddelats i Sverige gäller således att den kan verk-
ställas i andra konventionsstater endast om den har vunnit laga kraft eller
om den med stöd av någon lagbestämmelse eller enligt förordnande av dom-
stolen får verkställas innan den har vunnit laga kraft (3 kap. 3 och 9 §§ UB).
I andra stycket finns en särskild bestämmelse som tar sikte på verkställig-
het som skall äga rum i Storbritannien och Nordirland. Bestämmelsen tar
hänsyn till den omständigheten att man i England, Wales, Skottland och
Nordirland har konstitutionellt sett från varandra oberoende rättssystem.
En ansökan om verkställighet som görs i exempelvis Skottland gäller därför
enbart i Skottland och inte i hela Storbritannien och Nordirland. För att en
dom skall kunna verkställas inom hela Storbritannien och Nordirland krävs
således att ansökan härom inges till tre olika domstolar (se vid artikel 32).
Till skillnad från vad som gäller i övriga konventionsstater, där domen vid
ett exekvaturförfarande förklaras vara verkställbar, är det vidare i England,
Wales, Skottland och Nordirland fråga om ett förfarande varigenom domen
registreras för verkställighet vid resp, domstol.
Tolkningsavgöranden från EG-domstolen som gäller artikel 31 framgår av
bilaga 2.
Artikel 32
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3.1 första punkten anges till vilken dom-
stol ansökan om verkställighet skall ges in och således vilken domstol som
kommer att pröva frågan om verkställighet i det första stadiet. För Sveriges
del anges Svea hovrätt (se härom i avsnitt 2.4.3 och 3.2.2). I Finland sköts
verkställigheten tills vidare av överexekutor som enligt artikel Va i Protokoll
nr 1 jämställs med domstol.
Av artikel 32.2 framgår att den lokala behörigheten bestäms av var gälde-
nären har hemvist. Eftersom Sverige har utsett en enda instans för denna
prövning får artikel 32.2 tills vidare ingen betydelse vid verkställighet som
skall äga rum här.
205
I Schweiz måste man skilja på domar som innebär en betalningsförplik- Prop. 1991/92:128
telse och andra domar. Verkställigheten av domar som innebär betalnings-
förpliktelser regleras i federal lagstiftning (se i artikeln). Beträffande ut-
ländska sådana domar gäller att ett beslut om att verkställighet medges en-
dast krävs i fråga om domar som har meddelats av en stat som inte har ett
verkställighetsavtal med Schweiz. Om ett sådant verkställighetsavtal före-
ligger - exempelvis Luganokonventionen - är den utländska domen jäm-
ställd med en schweizisk dom och verkställbar som om den vore meddelad i
Schweiz. Andra domar än sådana som innebär en betalningsförpliktelse
verkställs enligt kantonal lag, även i de fall det föreligger ett verkställighets-
avtal mellan Schweiz och ursprungsstaten.
Även beträffande Storbritannien och Nordirland finns avvikande regler,
se vid artikel 31 andra stycket.
Regler om förfarandet m.m. vid exekvaturprövningen finns i artiklarna
33-35.
Artikel 33
An första stycket framgår att verkställighetsstatens egna regler skall gälla i
fråga om förfarandet vid exekvaturprövningen. Vissa av dessa frågor har
dock reglerats direkt i konventionen (artiklarna 46-49).
Av andra stycket framgår att svaranden är skyldig att uppge en delgiv-
ningsadress inom den domstols domkrets där ansökan görs. Om sådan skyl-
dighet inte föreligger enligt den nationella lagen skall sökanden i stället utse
ett ombud i saken (sistnämnda bestämmelse infördes på sin tid till följd av
att regler om att sökanden skall uppge en delgivningsadress saknades i tysk
rätt; jfr för Sveriges del 33 kap. RB, bl.a. 1 § andra stycket och 8 §). Bestäm-
melserna är av betydelse såväl när det gäller skyldigheten enligt artikel 35
att underrätta sökanden om det beslut som meddelats med anledning av an-
sökningen som när det gäller det kontradiktoriska förfarande som enligt arti-
kel 37 skall äga rum om gäldenären begär omprövning av ett beslut som med-
ger verkställighet.
I avsnitt 3.3.2 föreslås att det till den lag varigenom Luganokonventionen
införlivas med svensk rätt fogas vissa bestämmelser som hänvisar till rätte-
gångsbalkens regler. I den mån Luganokonventionen innehåller särskilda
föreskrifter skall de tillämpas i stället för rättegångsbalkens regler.
I artikel 46 och 47 finns regler om vad en ansökan skall innehålla. Tredje
stycket innehåller en påminnelse om detta.
Artikel 34
Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.3.
An första stycket framgår att ärendet skall avgöras snarast och att ärendet
skall prövas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig. Den nordiska
verkställighetslagstiftningen vilar på samma grundprincip. Enligt 10 § i 1977
års nordiska verkställighetslag skall ansökan således i allmänhet prövas utan
motpartens hörande.
Av artikel 36 framgår att motparten i stället, om ansökan bifallits, kan 206
söka ändring av detta beslut inom viss tid efter delgivning.
Av andra stycket framgår att ansökan får avslås endast på de grunder som Prop. 1991/92:128
anges i artiklarna 27 och 28, dvs. samma som gäller i fråga om erkännande
av den utländska domen. Ansökan kan dock dessutom avslås om föreskrif-
terna i artiklarna 32 och 33 inte har uppfyllts (se exempelvis rättsfallet P mot
K anmärkt vid artikel 40.2). Innan en ansökan avslås på den grunden att de
handlingar som anges i artiklarna 46 och 47 inte har bifogats bör dock sökan-
den beredas tillfälle att komplettera sin ansökan (Jenard s. 50). I artikel 48
finns särskilda bestämmelser om hur man skall förfara i verkställighetsstaten
i de fall bevis om delgivning eller rättshjälp/fri rättegång inte har ingivits.
Om ansökan avslås på sådana formella grunder - det är således inte fråga
om avvisning i rättegångsbalkens mening - kan sökanden begära ompröv-
ning enligt reglerna i artikel 40 varvid han dock förlorar förmånen av ett
snabbt enpartsförfarande; vid denna omprövning skall svaranden alltid hö-
ras (se härom vid artikel 40.2).
Av tredje stycket framgår att domen aldrig får omprövas i sak. Detsamma
gäller för erkännnade (artikel 29).
Artikel 35
I denna artikel föreskrivs att domstolen snarast skall underrätta sökanden
om det beslut som fattats med anledning av ansökningen och att sådan un-
derrättelse skall ske i enlighet med verkställighetsstatens egen lagstiftning.
Denna föreskrift visar som ovan påpekats (vid artikel 33 andra stycket) på
vikten av att sökanden har lämnat uppgift om sin delgivningsadress eller ut-
sett ombud.
Skyldigheten att underrätta gäller enbart i förhållande till sökanden och
gäller såväl i fråga om bifallande beslut som i fråga om avslagsbeslut (i det
sistnämnda fallet kan sökanden söka ändring i avgörandet, artikel 40). För
Sverige gäller härvid bestämmelserna i förordningen (1987:1099) om skyl-
dighet för domstol att underrätta parterna om utgången i mål och ärenden,
m.m. Frågan om delgivning med motparten behandlas i artikel 36.
Artikel 36
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3.
Av första stycket framgår att gäldenären kan söka ändring av ett avgörande
som innebär bifall till verkställighet.
Ansökan om ändring skall göras inom en månad från det att gäldenären
delgavs beslutet. Om han har hemvist i en annan konventionsstat än den där
verkställighet begärts gäller dock enligt andra stycket en frist om två måna-
der.
Av artikel IV i Protokoll Nr 1 - som har berörts vid artikel 20 ovan - fram-
går att delgivning skall ske i enlighet med de konventioner som gäller kon-
ventionsstaterna emellan och att sådan kan verkställas genom direktkontak-
ter mellan tjänstemännen i de olika staterna. I avsnitt 3.2.1 har dock föror-
dats att Sverige reserverar sig mot sådana direktkontakter delgivningsmyn-
digheterna emellan. Att delgivningen skall ombesörjas av domstolen - och
inte av sökanden - är i enlighet med svensk rätt som ju allmänt utgår från att
207
delgivning skall ombesörjas av myndigheten i fråga i de fall frist räknas från Prop. 1991/92:128
delgivning.
De grunder gäldenären kan åberopa till stöd för sin begäran om ändring
kan exempelvis vara - utöver de grunder som avses i artikel 34 andra
stycket - att domen inte faller inom konventionens sakliga tillämpningsom-
råde, att den ännu inte är verkställbar i ursprungsstaten eller att han redan
har uppfyllt sina förpliktelser enligt domen.
Konventionen tillåter inte att tredje man begär omprövning eller överpröv-
ning av ett beslut som medger verkställighet; genom konventionen har enligt
EG-domstolen ett autonomt och uttömmande system för verkställighet in-
rättats. Konventionen reglerar dock enbart exekvaturförfarandet, förfaran-
det för att erhålla en förklaring om att domen får verkställas. Den behandlar
inte verkställigheten som sådan utan denna är också fortsättningsvis reglerad
i nationell rätt. Tredje man är därför oförhindrad att framställa invändningar
mot själva verkställigheten i den mån den nationella verkställighetslagen till-
låter detta (Deutsche Genossenschaftsbank mot Brasserie du Pecheur). Be-
stämmelserna i utsökningsbalken är, med de begränsningar som följer av ar-
tikel 39, med andra ord fullt ut tillämpliga sedan den utländska domen för-
klarats vara verkställbar i Sverige.
Artikel 37
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. I första punkten anges inledningsvis
att förfarandet i detta skede skall vara kontradiktoriskt vilket innebär att sö-
kanden skall beredas tillfälle att yttra sig över de skäl gäldenären anfört till
stöd för sitt ändringsyrkande och att domstolen skall pröva frågan om verk-
ställighet på grundval av omständigheter som åberopats och kunnat bemötas
av parterna, och inte, som i det första stadiet, enbart på grundval av de hand-
lingar och uppgifter sökanden har lämnat.
I artikelns första punkt anges vidare vilka domstolar som prövar frågan
om verkställighet i detta andra skede (se vid avsnitt 2.4.3; beträffande Stor-
britannien och Nordirland se vid artikel 31 andra stycket och vid artikel 32).
För Sverige anges här Svea hovrätt som således har att pröva verkställig-
hetsfrågan såväl i det första som i det andra skedet. Hovrätten får därmed
en roll motsvarande den som tingsrätt har efter det att svaranden ansökt om
återvinning av tredskodom. Till skillnad från vad som gäller vid det inle-
dande förfarandet - då prövningen skall göras av ensamdomare - skall hov-
rätten i detta skede pröva frågan i vanlig sammansättning (4 och 5 §§ proposi-
tionens lagförslag 1).
Av andra punkten framgår att det beslut som har meddelats i andra skedet
kan överklagas. Bestämmelserna är tillämpliga antingen för sökanden eller
för gäldenären, beroende på om omprövningen har mynnat ut i att verkstäl-
lighet medges eller avslås.
För de ursprungliga sex EG-staterna gäller att överprövningen i högsta in-
stans är begränsad till att avse rättsfrågor. För Storbritannien och Nordir-
land, som inte har denna begränsning, följer en motsvarande begränsning av
artikelns formulering, ”som avser en rättsfråga”. I Danmark gäller att till-
stånd från justitieministern erfordras vid ett överklagande till hpjesteret.
208
Detta accepterades i Brysselkonventionen (liksom i Luganokonventionen), Prop. 1991/92:128
eftersom det kan sägas utgöra ett slags motsvarighet till de prövningstill-
ståndsförfaranden som tillämpas i andra länder och man från dansk sida för-
klarat att justitieministern kan se till att tillstånd ges endast i de fall en rätts-
fråga kräver ytterligare belysning (Schlosser p. 217).
För Sverige, liksom för övriga nordiska EFTA-länder, anges här högsta
domstolen. Prövningen i högsta domstolen bör vara beroende av att pröv-
ningstillstånd har beviljats (jfr avsnitt 3.2.2).
I artikel 37.2 föreskrivs inte - såsom i artikel 36 - den tid inom vilken över-
klagandet i sista instans skall göras. Nationella regler blir således tillämpliga
på denna fråga (jfr 5 § i propositionens lagförslag 1 och specialmotiveringen
till denna).
Bestämmelserna i andra punkten är enligt ett avgörande av EG-domstolen
tillämpliga endast på avgörandet i sak (”the judgment given on the appeal”);
bestämmelsen medger inte överklagande av interimistiska beslut eller andra
handläggningsbeslut som meddelas av domstolen under handläggningen i
det andra skedet (Brennero mot Wendel).
Artikel 38
I artikel 38 finns regler om vilandeförklaring av ärendets handläggning i det
andra skedet - dvs. sedan gäldenären begärt omprövning av ett beslut som
medger verkställighet - om domen inte har vunnit laga kraft i urprungssta-
ten. Bestämmelsen är tillämplig endast i de fall den utländska domen får
verkställas i urprungsstaten utan hinder av att den inte vunnit laga kraft (jfr
artikel 31). En förutsättning är att klaganden begär vilandeförklaring. Be-
stämmelsen är fakultativ. En liknande reglering som gäller vid erkännande
finns i artikel 30.
Om tiden för överklagande inte har löpt ut kan domstolen bestämma inom
vilken tid en sådan talan skall föras och därigenom begränsa den tid målet
skall vila.
I stället för att förklara ärendet vilande kan domstolen avgöra verkställig-
hetsfrågan och enligt tredje stycket göra verkställigheten beroende av att sö-
kanden ställer säkerhet för att skydda gäldenären för den händelse domen
sedermera ändras i ursprungsstaten. Bestämmelsen gäller, liksom bestäm-
melsen i första stycket, endast i de fall då domen får verkställas i ursprungs-
staten utan hinder av att den inte vunnit laga kraft. Av EG-domstolens praxis
(Brennero mot Wendel) följer att domstolen får kräva att säkerhet ställs en-
dast i samband med att den avgör ärendet i sak. Reglerna om ställande av
säkerhet harmonierar med vad som gäller i Sverige när domstol förordnar
om att domen får verkställas utan hinder av att den inte vunnit laga kraft
(17 kap. 14 § första stycket RB).
Angående de särskilda bestämmelserna för domar meddelade i Storbri-
tannien och Nordirland i andra stycket, se vid artikel 30 ovan.
Artikel 39
Syftet bakom denna artikel är att se till att det på verkställighetsstadiet - där
ju de nationella verkställighetsreglerna skall tillämpas - föreligger en balans
209
14 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 128
mellan å ena sidan sökandens intressen och behov av en snabb verkställighet
för att förhindra att gäldenären undanskaffar egendom och å andra sidan gäl-
denärens behov och intressen.
Av första stycket framgår att ett beslut om verkställighet som meddelats
vid den inledande prövningen enligt artikel 32 inte innebär att det utländska
avgörandet utan vidare blir fullt verkställbart. För full verkställbarhet krävs
antingen att den i artikel 36 angivna klagofristen har löpt ut utan att gäldenä-
ren har utnyttjat sin klagorätt eller att det utländska avgörandet har förkla-
rats verkställbart vid en omprövning av beslutet från den inledande pröv-
ningen. Innan det utländska avgörandet är fullt verkställbart får bara säker-
hetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom. I andra stycket har uttryckli-
gen angivits att ett avgörande som medger verkställighet medför att sådana
säkerhetsåtgärder får vidtas.
Rätten att utverka säkerhetsåtgärder är automatisk, dvs. uppstår i och
med domstolens beslut om att domen är verkställbar. Nationella regler som
föreskriver att sökanden måste visa att det föreligger behov av säkerhetsåt-
gärder etc. får således inte tillämpas (Jenard s. 52). Det blir heller inte ak-
tuellt att ställa säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten. EG-dom-
stolen har slagit fast att sökanden under den i artikeln angivna tiden har rätt
att erhålla säkerhetsåtgärder sedan domen har förklarats vara verkställbar
och att han inte skall vara skyldig att utverka någon form av tillstånd för
detta (målet Capelloni mot Pelkmans).
Nationella verkställighetsregler, dvs. utsökningsbalken för Sveriges del, är
tillämpliga på verkställigheten som sådan (Schlosser p. 221; se också vid arti-
kel 31 och rättsfall anmärkt vid artikel 36). I de olika konventionsstaterna är
det ömsom exekvaturdomstolen, ömsom annan domstol eller särskilda myn-
digheter som sköter själva verkställigheten. De säkerhetsåtgärder som enligt
förevarande artikel kan komma i fråga är de som står till förfogande enligt
den nationella verkställighetslagstiftningen.
Artikeln föranleder för Sveriges vidkommande särskilda bestämmelser.
Denna fråga har behandlats i avsnitt 3.3.2 (jfr 7 § i propositionens lagförslag
1)-
Artikel 40
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. Av första punkten framgår att sökan-
den kan söka ändring om ansökan om verkställighet avslås i det första ske-
det. Konventionen reglerar inte den tid inom vilken sådan begäran skall
framställas eller formerna i övrigt för hur detta skall gå till. Det blir alltså
en fråga som får lösas i enlighet med nationell rätt (Jenard s. 53; jfr. 4 § i
propositionens lagförslag 1). I detta skede skall förfarandet vara kontradik-
toriskt, dvs. domstolen måste höra gäldenären. Detta framgår uttryckligen
av den andra punkten. Formerna för motpartens hörande regleras av natio-
nell rätt (Jenard samma sida).
Domstolen får inte pröva verkställighetsfrågan om gäldenären inte verkli-
gen har fått tillfälle att yttra sig. Skälet för detta är att gäldenären annars
skulle riskera att inte få sina invändningar prövade alls. Den rätt han har att
överklaga ett bifallande beslut enligt artikel 41 är ju begränsad såtillvida att
Prop. 1991/92:128
210
det i sista instans endast är fråga om kassationsförfaranden alternativt en Prop. 1991/92:128
prövning som är begränsad till rättsfrågor eller som, i de nordiska länderna,
förutsätter prövningstillstånd (jfr härom också vid artikel 37.2). Av detta
skäl föreskrivs uttryckligen i punkten 2 i förevarande artikel att bestämmel-
serna i artikel 20 andra och tredje styckena skall tillämpas om gäldenären
inte hör av sig, dvs. samma regler som är uppställda till skydd för svaranden
under själva rättegången.
Av praxis framgår att skyldigheten att höra gäldenären föreligger även i
det fallet då ansökan avslagits på den grunden att sökanden inte givit in
handlingarna i ärendet i rätt tid. Skyldigheten att höra gäldenären gäller så-
ledes under det andra stadiet, oavsett om det skett någon prövning i sak un-
der det första stadiet eller inte (målet 178/83, P mot K; jfr kommentaren vid
artikel 34).
I förevarande artikel anges genom en uppräkning de domstolar som i resp,
konventionsstat skall pröva verkställighetsfrågan i detta andra skede. För
Sveriges del anges här Svea hovrätt, som alltså skall pröva verkställighetsfrå-
gan i såväl det första som det andra skedet. Detta gäller både när ompröv-
ningen har initierats av gäldenären enligt bestämmelserna i artikel 37.1 och
när den initierats av sökanden enligt förevarande artikel (jfr avsnitt 3.2.2).
Artikel 41
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. Den behandlar exekvaturprövningen
i sista instans och utgör en motsvarighet till artikel 37.2. Sistnämnda artikel
handlar om prövningen i sista instans i de fall prövningen i andra instans initi-
tierats av gäldenären - dvs. när den första prövningen ledde till bifall - me-
dan förevarande artikel handlar om prövningen i sista instans i det fall pröv-
ningen i andra instans initierats av sökanden, dvs. när ansökan avslogs i
första instans. I fråga om artikelns närmare innehåll hänvisas till kommenta-
rerna vid artikel 37.2.
Artikel 42
Enligt denna artikel kan partiell verkställighet medges i det fall domen inte
kan verkställas i sin helhet. Det kan handla om att domen omfattar flera kä-
romål och att verkställighet - exempelvis av ordre public-skäl - inte kan be-
viljas såvitt gäller viss del av domen medan domen i övrigt uppfyller villko-
ren. Det kan också vara så att sökanden inte önskar annat än partiell verk-
ställighet, exempelvis på den grunden att gäldenären delvis har fullgjort sina
skyldigheter.
Artikel 43
I denna artikel finns en särskild regel om verkställighet av utdömt vite (”pe-
riodic payment by way of a penalty”, ”condamnant ä une astreinte”, ”tvangs-
bpde”). Det handlar här om domar vari gäldenären förpliktas att betala en
summa pengar för varje dag han är i dröjsmål med att uppfylla en viss för-
pliktelse (Jenard s. 54). Bakgrunden till bestämmelsen är det, särskilt i
211
Frankrike använda, system där gäldenären i en dom förpliktas att fullgöra Prop. 1991/92:128
något vid äventyr av vite ("astreint”). Om åläggandet inte följs, döms vitet
ut genom en ny dom varvid beloppet oftast är lägre än det som ursprungligen
förelädes. I andra länder är beloppet redan bestämt i den ursprungliga do-
men (Schlosser p. 213).
Av bestämmelsen i förevarande artikel framgår att det endast är det slutli-
gen fastställda vitesbeloppet som är verkställbart i andra konventionsstater.
I fråga om svenska avgöranden gäller således att ett föreläggande om lö-
pande vite enligt 4 § lagen (1985:206) om viten inte är verkställbart i andra
konventionsstater. Däremot är ett avgörande varigenom ett vite utdömts
verkställbart. Även denna artikel förutan skulle resultatet ha blivit det-
samma eftersom ett föreläggande om löpande vite inte är verkställbart i Sve-
rige (jfr kravet i artikel 31 om att avgörandet skall vara verkställbart i ur-
sprungsstaten).
Artikel 44
Denna artikel innehåller bestämmelser om rättshjälpsförmåner m.m. Av ar-
tikelns/örs/a stycke framgår att sökanden skall vara berättigad till rättshjälp
eller fri rättegång enligt verkställighetsstatens lagstiftning eller i största möj-
liga utsträckning vara befriad från kostnader och avgifter för exekvaturförfa-
randet i verkställighetsstaten om han i ursprungsstaten haft motsvarande för-
måner. Förmånerna skall utgå utan någon särskild prövning. Om sökanden
haft dessa förmåner i rättegångsstaten och ger in handlingar som utvisar
detta (se artikel 47.2) skall han automatiskt vara berättigad till motsvarande
förmåner enligt verkställighetsstatens lagstiftning.
Förmånerna gäller dock, såsom framgår av artikeln, endast vid det förfa-
rande som regleras i artiklarna 32-35, dvs. under enpartsförfarandet i det
första skedet. Förmånerna gäller således inte under den eventuellt efterföl-
jande kontradiktoriska överprövningen i det andra och tredje skedet. Inte
heller gäller förmånerna under verkställigheten som sådan, dvs. vid förfa-
randet inför kronofogdemyndigheten.
Frågan om hur bestämmelserna förhåller sig till svensk rätt och skall till-
lämpas i Sverige har redovisats i avsnitt 3.3.4.
I andra stycket finns en särskild regel som hänger samman med att förfa-
randet vid de danska och isländska administrativa myndigheter som handläg-
ger frågor om underhållsbidrag (jfr artikel Va i Protokoll Nr 1) är fritt från
avgift; det är med andra ord aldrig aktuellt att bevilja rättshjälpsförmåner.
Bestämmelsen har tillkommit för att se till att den som i andra konventions-
stater begär verkställlighet av ett danskt eller isländskt underhållsavgörande
inte kommer i ett sämre läge i detta hänseende än vad som gäller i fråga om
underhållsavgöranden från andra konventionsstater.
Artikel 45
I denna artikel finns bestämmelser om att säkerhet, borgen, deposition och
liknande inte får krävas på ett diskriminerande sätt av den som söker verk-
ställighet av en dom som har meddelats i någon av de andra konventionssta-
212
terna. Så länge reglerna om säkerhet m.m. gäller lika för alla, oavsett natio- Prop. 1991/92:128
nalitet, är de således acceptabla.
Artikel 46
I denna artikel finns bestämmelser om vilka handlingar sökanden skall ge
in när erkännande eller verkställighet begärs av en utländsk dom i annan
konventionsstat. Ytterligare föreskrifter, som dock endast gäller när verk-
ställighet begärs, finns i artikel 47. Jfr artikel 33 tredje stycket.
De villkor som är nödvändiga för att fastställa om en dom är äkta (första
punkten) följer av ursprungsstatens lag.
Föreskriften i andra punkten visar på vikten av att bevara bevis om delgiv-
ning i de fall mål eller ärende avgjorts i svarandens utevaro (jfr avsnitt 3.3.7).
I artikel 48 finns särskilda bestämmelser om hur man skall förfara i verkstäl-
lighetsstaten om bevis om delgivning inte ges in.
Att legalisering eller liknande förfarande inte får krävas i fråga om de
handlingar som avses i denna artikel framgår av artikel 49.
Artikel 47
Jfr artikel 46. Också artikel 47 innehåller bestämmelser om vilka handlingar
den som begär verkställighet skall ge in. Artikeln är inte aktuell när endast
erkännande begärs eftersom det inte krävs något särskilt förfarande för
detta.
Enligt första punkten skall sökanden ge in handlingar som utvisar att do-
men är verkställbar i ursprungsstaten (jfr kommentarerna till artikel 31).
Föreskriften innebär inte nödvändigtvis att ett särskilt intyg härom behöver
inges. Det kan i vissa fall framgå direkt av den utländska domen (jfr en
svensk dom vari enligt 17 kap. 14 § RB föreskrivits att den får verkställas
utan hinder av att den inte vunnit laga kraft). Vissa typer av domar är också
enligt uttryckliga författningsbestämmelser direkt verkställbara. I andra fall
kan dock frågan om domens verkställbarhet i ursprungsstaten vara beroende
av en jämförelse mellan tidpunkten för domens meddelande, dess delgivning
och överklagandefristen (Jenard s. 55).
I första punkten finns vidare ett krav på att den utländska domen har del-
givits gäldenären. Denna bestämmelse har tillkommit på grund av att domar
i vissa stater kan verkställas oberoende av om de delgivits eller inte. Vid in-
ternationell verkställighet bör gäldenären bevisligen känna till domen och
dessutom ges en chans att fullgöra den frivilligt (jfr Jenard s. 55).
Beträffande andra punkten, se artikel 44. I artikel 48 finns särskilda be-
stämmelser om hur man skall förfara i verkställighetsstaten om bevis om
rättshjälp eller fri rättegång inte har givits in.
Att legalisering eller liknande förfarande inte får krävas i fråga om de
handlingar som avses i denna artikel framgår av artikel 49.
213
Artikel 48
Prop. 1991/92:128
Bestämmelserna i denna artikel syftar till att undvika onödig formalism. Ar-
tikelns första stycke tar sikte på delgivningsbevis och bevis om att rättshälp
eller fri rättegång har beviljats. Om dessa bevis inte har givits in kan domsto-
len i verkställighetsstaten således bestämma den tid inom vilken de skall
företes, godta likvärdiga handlingar eller helt enkelt befria sökanden från
skydigheten att ge in dem. En situation när det kan bli aktuellt att dispensera
från kravet att inge ett delgivningsbevis är att detta har förstörts i ursprungs-
staten och domstolen i verkställighetsstaten finner att den har tillräcklig be-
visning om delgivning på annat sätt.
Enligt andra stycket räcker det att översättning av handlingarna är be-
styrkt av en person som är behörig därtill i någon av konventionsstaterna.
Också denna bestämmelse syftar till att undvika formalism. Ev. krav på
översättning framgår inte av konventionen utan följer av verkställighetssta-
tens lagstiftning (se vid artikel 33).
Artikel 49
Legaliseringsåtgärder och andra liknande förfaranden får enligt artikel 49
inte krävas i fråga om de handlingar som skall ges in enligt artiklarna 46 och
47. Detsamma gäller för fullmakt om sökanden utser annan att begära verk-
ställighet för hans räkning. Bestämmelsen saknar betydelse vid verkställig-
het i Sverige eftersom inga sådana krav ställs enligt svensk rätt. Bestämmel-
sen får däremot betydelse vid ansökan om verkställighet i vissa andra kon-
ventionsstater. Av bestämmelsen följer att inte ens ett sådant certifikat som
föreskrivs i 1961 års Haagkonvention om avskaffande av krav på legalisering
(som Sverige inte har tillträtt) får krävas.
Artikel 50
Enligt artikel 50 skall s.k. officiella handlingar (actes authentiques) verkstäl-
las i andra konventionstater. Med en officiell handling avses en exekutionsti-
tel som har tillkommit utan medverkan av domstol. Den har en viss officiell
karaktär genom att den antingen har upprättats av eller inför myndighet eller
offentlig funktionär eller genom att dess äkthet har fastställts av en myndig-
het eller offentlig funktionär. Äkthetsbeviset skall hänföra sig till handlingen
som sådan och inte vara begränsat till att avse exempelvis parternas under-
skrifter (Jenard/Möller p. 72).
En förutsättning för verkställighet i andra konventionsstater är att den of-
ficiella handlingen är verkställbar i ursprungsstaten och att den ingivna
handlingen uppfyller de villkor som är nödvändiga för att den skall kunna
godtas som en sådan i ursprungsstaten. Endast officiella handlingar som sak-
ligt sett faller inom konventionens tillämpningsområde (artikel 1) omfattas.
Genom en hänvisning i artikeln till artikel 31 och följande artiklar och till
214
konventionens Avdelning III, Avsnitt 3 följer att förfarandet vid verkställig- Prop. 1991/92:128
het av en officiell handling är detsamma som vid verkställighet av dom.
Av artikeln följer vidare att åtagandet begränsar sig till verkställighet. Det
innebär att officiella handlingar inte skall erkännas och att de med andra ord
inte utgör hinder mot en rättegång om samma sak i verkställighetsstaten.
Officiella handlingar är relativt främmande för svensk rätt. Skriftliga be-
vittnade förbindelser angående underhållsbidrag godtas dock som exeku-
tionstitel i Sverige (3 kap. 19 § UB). Om en sådan har godkänts av social-
nämnden (jfr 7 kap. 7 § andra stycket föräldrabalken) torde de omfattas av
artikel 50.
Utländska officiella handlingar har också redan godtagits för verkställig-
het på underhållsområdet (3 § andra stycket lagen 1976:108 om erkännande
och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet).
Danskt ”udenretligt förlig” har likaså godtagits i begränsad utsträckning
(5 § andra punkten och 10 § andra stycket lagen 1977:595 om erkännande
och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område). Ett udenret-
ligt förlig uppfyller dock inte de villkor som uppställs i artikel 50 eftersom
det inte har upprättats av eller inför myndighet eller offentlig funktionär. I
den mån verkställighet begärs av ett sådant i Sverige skall verkställigheten
således också i fortsättningen ske enligt bestämmelserna i 1977 års nordiska
lag och inte enligt Luganokonventionen. Av samma skäl faller inte heller
norska exigibla skuldebrev under artikel 50. Sådana har hittills inte kunnat
verkställas i Sverige enligt den nordiska lagstiftningen. Dessa frågor har be-
handlats närmare i avnitt 3.3.6, vari föreslås att den nordiska verkställighets-
lagen i framtiden skall omfatta bl.a. också dessa skuldebrev.
Artikel 51
Förlikningar som har ingåtts inför domstol jämställs enligt bestämmelserna
i artikel 51 med officiella handlingar och skall således verkställas på samma
sätt om de är verkställbara i den stat där förlikningen ingicks. Inte heller i
fråga om förlikningar finns det något åtagande att erkänna (jfr vid artikel
50). Om verkställighet strider mot grunderna för rättsordningen i verkställig-
hetsstaten får ansökan avslås (artikel 34 andra stycket jämfört med artikel
27.1).
Bestämmelsen omfattar inga svenska förlikningar. Om en förlikning har
stadfästs genom en dom, är detta en dom som skall verkställas - och erkän-
nas - enligt konventionens vanliga regler (artikel 26 och artikel 31 jämförda
med artikel 25). Inte heller omfattar artikel 51 sådana förlikningar som ingås
inför svensk domstol och som föranleder käromålets återkallelse och målets
avskrivning, inte ens i det fall förlikningens innehåll framgår av rättens pro-
tokoll. I detta fall brister nämligen det rekvisit som uppställs i artikeln om
att förlikningen skall vara verkställbar i ursprungsstaten.
215
Artikel 52
Artikeln har kommenterats vid artikel 2. Artikel 52 innehåller bestämmelser
om tillämplig lag vid avgörandet av frågan var part har hemvist. Bestämmel-
serna behandlar dels det fallet att domstol i en konventionsstat måste avgöra
om part har hemvist i denna stat (första stycket), dels det fallet att domstol
måste bestämma om part har hemvist i en annan konventionsstat (andra
stycket). Artikeln innehåller inga regler om lagval i fråga om part med hem-
vist i tredje stat. I sistnämnda fall får domstolen tillämpa sin egen internatio-
nella privaträtt.
Artikel 52 är utformad för att gälla både svarandens och kärandens hem-
vist. I allmänhet handlar det om att domstolen måste fastställa svarandens
hemvist. I vissa fall, exempelvis vid tillämpningen av artikel 5.2 och artikel
8 första stycket, måste dock domstolen bestämma var käranden har hemvist.
Av första stycket följer att domstolen skall tillämpa sin egen lag (lex fori)
när den prövar om part har hemvist i domstolsstaten. En part kan ha hemvist
i Frankrike enligt fransk lag och samtidigt enligt belgisk lag ha hemvist i Bel-
gien.
Enligt andra stycket skall domstolen, när den prövar om part har hemvist
i en annan konventionsstat, avgöra detta med tillämpning av den andra kon-
ventionsstatens nationella lag. Bestämmelsen blir i första hand aktuell i de
fall svaranden instäms inför domstol i ett annat land än det där han har hem-
vist. En person som har hemvist i ett tredje land kan exempelvis stämmas
inför svensk domstol på den grunden att avtalet ingicks i Sverige (10 kap. 4
§ RB). Har svaranden hemvist i en annan konventionsstat skulle svensk
domstol inte vara behörig enligt denna bestämmelse i RB (artikel 3). Om
svaranden i ett sådant mål bestrider svensk domstols behörighet och påstår
att han har hemvist i en annan konventionsstat, exempelvis Frankrike, är
svensk domstol således skyldig att fastställa om svaranden har hemvist i den
andra staten innan den kan avgöra om den är behörig eller inte. För att av-
göra om svaranden har hemvist i Frankrike skall den svenska domstolen där-
vid enligt föreskrifterna i förevarande artikels andra stycke tillämpa fransk
lag.
Artikel 53
Denna artikel har behandlats vid artikel 2. An första stycket framgår att en
juridisk person anses ha hemvist i den stat där den har sitt säte. Konventio-
nen innehåller ingen definition av vad som avses med en juridisk persons
säte. Artikeln innehåller en lagvalsregel som innebär att domstolen skall till-
lämpa den lag som följer av den egna internationella privaträtten när den
skall bestämma var detta säte är beläget.
Artikeln omfattar enligt den svenska texten - liksom artikel 16.2 - såväl
”bolag” som ”juridiska personer”. I den engelska texten heter det ”company
or other legal person or association”. Skälet för detta är att uttrycket juridisk
person inte täcker alla former av bolag, såsom det tyska ”offene Handelsge-
sellschaft” som inte är en juridisk person. På samma sätt hade det inte räckt
Prop. 1991/92:128
216
att enbart tala om bolag eftersom detta begrepp inte omfattar andra former Prop. 1991/92:128
av sammanslutningar (”associations and foundations”).
Vissa problem kan tänkas uppstå vid tillämpningen av bestämmelsen i ar-
tikel 16.2 som föreskriver att domstolarna i den stat där den juridiska perso-
nen har sitt säte är exklusivt behöriga att pröva frågan om exempelvis upp-
lösning av ett bolag. Om domstol i en konventionsstat meddelar en dom var-
igenom ett bolag upplöses, och därvid grundar sin behörighet på att bolaget
enligt den tillämpliga lagen har sitt säte i denna stat, kan problem uppstå i
annan konventionsstat där domen görs gällande om, exempelvis, enligt la-
gen i denna andra stat en juridisk persons säte bestäms av dess stadgar och
dessa utpekar erkännandestaten. I sådant fall kan erkännande vägras under
åberopande av artikel 28 första stycket (Jenard s. 57).
Artikel 53 behandlar inte den prejudiciella frågan om erkännande av juri-
diska personer. Den frågan får avgöras med tillämpning av domstolsstatens
egen lag.
Bestämmelsen i andra stycket, som innehåller bestämmelser om tillämplig
lag vid avgörandet av frågan var en ”trust” har sitt säte, har behandlats vid
artikel 5.6.
Artikel 54
Artikel 54 innehåller övergångsbestämmelser. De kan sammanfattas enligt
följande:
- konventionen gäller om det rättsliga förfarandet i ursprungsstaten inled-
des efter det att konventionen trätt i kraft.
- konventionen gäller inte om domen i ursprungsstaten meddelades innan
konventionen trätt i kraft.
- konventionen gäller, under vissa förutsättningar, om det rättsliga förfa-
randet i ursprungsstaten pågick då konventionen trädde i kraft och do-
men har meddelats därefter.
I den sistnämnda situationen får domstolen i verkställighetsstaten pröva om
domstolen i urprungsstaten varit behörig att pröva målet. Denna rätt till
prövning av behörighetsfrågan - som således strider mot konventionens
grundprincip i övrigt - motiveras av att konventionen inte var tillämplig i
ursprungsstaten vid tidpunkten för målets anhängiggörande varför svaran-
den inte hade lagliga möjligheter att bestrida domstolens behörighet.
Av första stycket framgår således att konventionen är tillämplig endast på
förfaranden som har inletts efter det att konventionen trätt i kraft i ur-
sprungsstaten, dvs. rättegångsstaten. På samma sätt föreskrivs att konven-
tionen inte gäller i fråga om officiella handlingar (actes authentiques; se vid
artikel 50) med mindre konventionen trätt i kraft i ursprungsstaten då hand-
lingen upprättades eller registrerades där. Härav följer bl.a. att konventio-
nens behörighetsregler, reglerna om litispendens osv. inte gäller i fråga om
rättegångar som har inletts innan konventionen trädde i kraft i rättegångssta-
ten.
217
Av första stycket framgår vidare att konventionens regler om erkännande
och verkställighet är tillämpliga bara om konventionen gällde mellan ur-
sprungsstaten och verkställighetsstaten när det rättsliga förfarandet inleddes
(resp, den officiella handlingen upprättades eller registrerades), dvs. om
båda dessa stater har tillträtt konventionen vid denna tidpunkt. Enligt hu-
vudregeln skall således rättegången i fråga ha inletts efter det att konventio-
nen trädde i kraft staterna emellan. Från denna regel finns ett undantag i
andra stycket (se nedan).
En förutsättning för att en dom skall erkännas och verkställas i andra kon-
ventionsstater är vidare att domen i fråga har meddelats efter det att konven-
tionen trätt i kraft mellan de två staterna. Konventionens erkännande- och
verkställighetsbestämmelser kan således aldrig åberopas i fråga om domar
som meddelats före detta datum. Från denna regel finns inget undantag.
Av artikel 56 andra stycket framgår att de äldre verkställighetsavtal - som
enligt artikel 55 upphör att gälla i och med Luganokonventionens ikrafträ-
dande - fortsätter att gälla konventionsstaterna emellan i fråga om domar
som har meddelats före Luganokonventionens ikraftträdande.
I artikelns andra stycke finns ett undantag från regeln om att konventionen
måste gälla mellan rättegångsstaten och erkännande-/verkställighetsstaten
vid tidpunkten för målets anhängiggörande. Om rättegången har inletts in-
nan konventionen trädde i kraft mellan de två staterna blir konventionens
regler om erkännande och verkställighet tillämpliga om domen meddelades
efter konventionens ikraftträdande staterna emellan, förutsatt att domstolen
i domstolsstaten har grundat sin behörighet på en bestämmelse som är god-
känd enligt Luganokonventionens behörighetsregler eller om den grundat
sin behörighet på en konvention som gällde mellan domstolsstaten och verk-
ställighetsstaten när målet anhängiggjordes.
En behörighetsregel som är underkänd enligt Luganokonventionen god-
tas också förutsatt att behörighetsregeln fanns i en mellan staterna gällande
internationell överenskommelse (jfr bl.a. reglerna i artikel 57).
Om domstolen i ursprungsstaten varit behörig på någon av dessa grunder
skall domen erkännas och verkställas i andra konventionsstater (förutsatt
naturligtvis att någon grund för vägran inte föreligger enligt artiklarna 27 och
28).
I tredje stycket finns en speciell övergångsbestämmelse om tillämplig lag i
de fall parterna i en avtalstvist skriftligen har kommit överens om att den på
avtalet tillämpliga lagen skall vara irländsk lag eller lagen i en del av Storbri-
tannien och Nordirland. Av bestämmelsen framgår att ett sådant avtal grun-
dar behörighet för domstolarna i Irland resp, den delen av Storbritannien
och Nordirland. Bestämmelsen, som ordagrant tagits över från Brysselkon-
ventionen, avser att skydda parter som ingått sådana lagvalsavtal i förlitan
på att avtalet enligt irländsk och brittisk praxis också grundar behörighet
(Schlosser p. 175). Bestämmelsen torde sakna större praktisk betydelse i Lu-
ganokonven tionen.
Artikel 54 A
I denna artikel finns vissa bestämmelser om domstols behörighet i vissa sjö-
rättsmål. Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.6.
Prop. 1991/92:128
218
I artikel 54 A har delar av arrestkonventionens regler tagits in. Bestäm- Prop. 1991/92:128
melsen gäller numera endast för Island, Norge, Finland och Sverige (Dan-
mark, Grekland och Irland har tillträtt arrestkonventionen) under längst tre
år räknat från ikraftträdandet av Luganokonventionen för respektive stat.
Motsvarande bestämmelser finns i Brysselkonventionen.
Arrestkonventionen innehåller i första hand bestämmelser dels om de an-
språk för vilka kvarstad och liknande säkerhetstgärder får meddelas, dels om
vilka fartyg som får beläggas med kvarstad och dels om domstols behörighet.
Enligt arrestkonventionens artikel 2 får kvarstad beviljas endast för s.k.
sjöfordringar. Vilka anspråk som omfattas av detta uttryck framgår av arti-
kel 1. Enligt artikel 3 får kvarstad beviljas antingen på det fartyg till vilket
sjöfordringen hänför sig eller, med vissa undantag, annat fartyg som tillhör
samma ägare. Om, vid skeppslega, befraktaren ensam är ansvarig för den
aktuella sjöfordringen får endast detta fartyg eller annat av befraktaren ägt
fartyg beläggas med kvarstad. Av artikel 7 framgår att domstolarna i den stat
där fartyget har belagts med kvarstad kan vara behöriga att pröva målet
också i sak. För behörighet krävs antingen att sådan föreligger enligt den
nationella lagen eller att någon av de i artikeln uppräknade förutsättning-
arna föreligger (av vilka kan nämnas att käranden har hemvist i staten eller
att sjöfordringen uppstått där). Alla processuella frågor skall avgöras enligt
den nationella lagen.
Av bestämmelserna i artikel 54 A motsvarar punkten 1 arrestkonventio-
nens artikel 7, dock med den skillnaden att som grund för behörighet inte
kan åberopas en föreskrift i nationell lag. Punkterna 2-4 motsvarar arrest-
konventionens ar‘'kel 3 och punkten 5 motsvarar arrestkonventionens
artikel 1.
Av Luganokonventionens artikel 24 följer att domstol får förordna om
kvarstad och andra säkerhetsåtgärder i sjörättsmål även om den inte är be-
hörig att pröva målet i sak. Domstolens behörighet att pröva målet i dess
helhet följer sedan av arrestkonventionens bestämmelser (jfr Luganokon-
ventionens artikel 57) eller, övergångsvis för vissa stater, av Luganokonven-
tionens artikel 54 A.
Frågan om ett svenskt tillträde till arrestkonventionen övervägs för närva-
rande inom justitiedepartementet. Skulle dessa överväganden leda till att
Luganokonventionen och arrestkonventionen ratificeras vid samma tid-
punkt, blir artikel 54 A i Luganokonventionen aldrig tillämplig i Sverige.
Artikel 54 B
Denna artikel som behandlar förhållandet mellan Brysselkonventionen och
Luganokonventionen har behandlats i avsnitt 2.7. Punkten 3 har också be-
handlats vid avsnitt 2.4.4 (jfr artikel 28 andra stycket).
219
Artikel 55
Prop. 1991/92:128
Denna artikel som behandlar förhållandet mellan Luganokonventionen och
andra generella verkställighetskonventioner har behandlats i avsnitt 2.8.
Artikel 56
Av artikel 56 första stycket följer att de konventioner som avses i artikel 55
fortsätter att gälla i den mån de har ett större tillämpningsområde än Luga-
nokonventionen. Vidare framgår av andra stycket att de fortsätter att gälla
för domar som har meddelats före konventionens ikrafträdande; sådana do-
mar kan ju aldrig erkännas och verkställas enligt Luganokonventionen. Arti-
keln har kommenterats i avsnitt 2.8 och vid artikel 54. Beträffande 1977 års
nordiska konvention, se avsnitt 3.3.6.
Artikel 57
Artikeln, som innehåller regler om förhållandet mellan Luganokonventio-
nen och andra multilaterala eller bilaterala konventioner som på särskilda
områden gäller konventionsstaterna emellan, har kommenterats i avsnitt
2.9.
Artikel 58
Brysselkonventionens artikel 58 innehåller särskilda bestämmelser om rät-
tigheter som schweiziska medborgare har enligt ett avtal mellan Schweiz och
Frankrike från år 1869. Den kunde undvaras i Luganokonventionen och
Brysselkonventionens artikel 58 har genom 1989 års tillträdeskonvention
formulerats om till en övergångsbestämmelse. Att artikelnumret behållits
har sin grund i önskemålet att behålla parallelliteten mellan Bryssel- och Lu-
ganokonventionerna.
Artikel 59
Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.1. Enligt första stycket får konven-
tionsstaterna ingå avtal med tredje stat som innebär ett åtagande att inte er-
känna och verkställa domar som har meddelats i stater som har tillträtt Luga-
nokonventionen om domstolen har grundat sin behörighet uteslutande på så-
dana exorbitanta behörighetsregler som avses i artikel 3.
Bestämmelsen gör det möjligt att skydda svarande som har sitt hemvist
eller sin vanliga vistelseort i den aktuella tredje staten. Artikeln innebär såle-
des att den fria rörligheten för domar kan begränsas i viss utsträckning och
har sin grund i att Luganokonventionen inte har några som helst begräns-
ningar i fråga om domstolars internationella behörighet i de fall svaranden
har hemvist i en stat som inte har tillträtt Luganokonventionen.
Ett exempel på en sådan konvention som avses i artikelns första stycke är
1977 års nordiska verkställighetskonvention. I den konventionen åtar sig de
nordiska staterna att inte verkställa domar från andra stater om gäldenären
har hemvist i något av de nordiska länderna och domstolen i ursprungsstaten
220
grundat sin behörighet på särskilt uppräknade exorbitanta forumregler Prop. 1991/92:128
(bl.a. förmögenhetsforum och kärandens hemvist). Brysselkonventionens
motsvarande artikel kombinerad med den nordiska konventionen har såle-
des gjort det möjligt för Danmark att vägra verkställa domar från andra EG-
stater som annars skulle ha verkställts enligt Brysselkonventionens regler.
Andra stycket innehåller vissa begränsningar i konventionsstaternas rätt
att ingå avtal av det slag som avses i första stycket. De behöver inte kommen-
teras närmare.
Artikel 60-68
Slutbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.10 och kräver inga ytterli-
gare kommentarer.
Artikel I
I denna artikel finns särskilda regler som begränsar användningen av uppfyl-
lelseforum i artikel 5.1 och prorogationsforum enligt artikel 17 i de fall sva-
randen har hemvist i Luxemburg.
Bestämmelsen i första stycket har sin grund i de särskilda ekonomiska för-
hållandena mellan Belgien och Luxemburg som innebär att större delen av
de avtal som ingås mellan parter som har hemvist i något av de två länderna
regelmässigt skall uppfyllas i Belgien. Utan denna undantagsbestämmelse
skulle en kärande med hemvist i Belgien regelmässigt kunna väcka talan i
Belgien mot en svarande med hemvist i Luxemburg under åberopande av
artikel 5.1.
Bestämmelsen i andra stycket har sin grund i att det stora flertalet avtal
som ingås av personer bosatta i Luxemburg är internationella avtal. Av detta
skäl var det nödvändigt att ställa upp strängare villkor för prorogationsavtal
än dem som följer av artikel 17.
Artikel Ia
Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1 (under rubriken Särskilda behö-
righetsregler), 2.4.4 och 3.2.1. Jfr också vid artikel 5.1. Artikeln medger att
Schweiz vid deponeringen av ratifikationsinstrumentet reserverar sig mot
skyldigheten att erkänna och verkställa utländska domar som har meddelats
mot den som hade hemvist i Schweiz vid tidpunkten för talans väckande i
fall då domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet uteslutande
på bestämmelsen i artikel 5.1 (uppfyllelseforum). Vissa ytterligare krav och
begränsningar framgår av punkten l.b) och c) och punkten 2. Artikeln är
motiverad av den schweiziska konstitutionen. Denna för närvarande före-
mål för en revidering. Reservationen upphör därför att gälla den 31 decem-
ber 1999 och kan återtas dessförinnan.
221
Artikel Ib
Prop. 1991/92:128
Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.4 och vid artikel 16.1 b). Den medger
konventionsstaterna att under vissa förutsättningar reservera sig mot skyl-
digheten att erkänna och verkställa vissa domar som gäller tidsbegränsade
nyttjanderättsavtal och där domstolen har grundat sin behörighet på artikel
16.1.b). I avsnitt 3.2.1 föreslås att Sverige inte utnyttjar dennna reserva-
tionsmöjlighet.
Artikel II
Bestämmelserna i denna artikel har kommenterats vid artikel 1 samt i avsnitt
2.4.4 och 3.2.3.
I första stycket förskrivs att en person som har åtalats för ett icke uppsåtligt
brott - man har särskilt haft trafikmål i tankarna - har rätt till försvarare
under rättegången även om han inte inställer sig personligen. Konventionen
omfattar inte brottmålsrättegångar i och för sig men väl skadeståndsanspråk
som handläggas inom ramen för ett straffrättsligt förfarande (jfr vid artikel
1 och artikel 5.4). Om en person döms i sin utevaro för ett trafikbrott i en
konventionsstat kommer skadeståndsanspråk i allmänhet att grundas på den
fällande domen och i vissa stater är ansvarsfrågan rättskraftigt avgjord ge-
nom brottmålsdomen och kan över huvud taget inte omprövas i en senare
rättegång rörande ett enskilt anspråk. Det är därför angeläget att se till att
svarandens intressen tillgodoses redan under brottmålsrättegången. Arti-
keln har i första hand utformats med tanke på att lagstiftningen i vissa kon-
ventionsstater föreskriver personlig inställelseskyldighet för svaranden även
med avseende på det enskilda anspråk som prövas inom ramen för ett brott-
målsförfarande.
De svenska bestämmelserna i 21 kap. RB om den misstänktes rätt till för-
svarare uppfyller föreskrifterna i förevarande artikel; de gäller oberoende av
ev. skyldighet för den misstänkte att inställa sig personligen till brottmålsrät-
tegången. Det bör framhållas att artikel II inte ålägger konventionsstaterna
att tillhandahålla offentlig försvarare.
I andra stycket finns bestämmelser som syftar till att ytterligare skydda sva-
randen i denna typ av mål (jfr vid artikel 27.2). Konventionsstaterna får en-
ligt dessa bestämmelser vägra att erkänna och verkställa en dom rörande ett
civilrättsligt anspråk som har prövats inom ramen för en brottmålsprocess av
det slag som avses i artikeln, om svaranden inte haft tillfälle att svara i målet.
I artikeln syftas därvid på rättegångar där svaranden har ålagts att inställa
sig personligen vid rättegången och uteblivit (Jenard s. 63). Att svaranden
inte haft tillfälle att svara i målet innebär närmast att han inte har kunnat
tillvarata sina intressen genom att företrädas av ombud (”uden at den på-
gaeldende har haft mulighed for at varetage sine intresser”, ”without the per-
son concerned having had the opportunity to arrange for his defence”, ”sans
que la personne en cause ait eu la possibilité de se faire défendre”, ”ohne
dass sich der Angeklagte verteidigen konnte”). I avsnitt 3.2.3 föreslås att
denna vägransgrund blir obligatorisk i Sverige (jfr 3 § i propositionens lag-
förslag 1).
222
Artikel III
Prop. 1991/92:128
Bestämmelserna i denna artikel, som behandlar kostnader för verkställig-
hetsförfarandet, har berörts i avsnitt 2.4.3.
Artikel IV
Denna artikel, som behandlar delgivningfrågor, har behandlats vid artikel
20 samt i avsnitt 2.3.5 och 3.2.1. Jag har i sistnämnda avsnitt föreslagit att
Sverige utnyttjar den i artikelns andra stycke givna möjligheten att reservera
sig mot artikelns bestämmelser om att handlingar kan sändas för delgivning
mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå.
Artikel V
Denna artikel har kommenterats vid artikel 6.2 och vid artikel 10.
Artikel Va
Denna artikel har kommenterats vid artikel 1 och vid artikel 32.
Artikel Vb
Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1 (under rubriken Exklusiv behörig-
het), 2.3.3 och 3.3.7. Som framgår av sistnämnda avsnitt bör artikeln föran-
leda en ändring i sjömanslagen (propositionens lagförslag 4).
Artikel Vc
Artikel Vc i Protokoll Nr 1 till Brysselkonventionen innehåller en särskild
bestämmelse som tar sikte på tillämpningen av EGs patentkonvention. Be-
stämmelsen kunde undvaras i Luganokonventionen.
Artikel Vd
Bestämmelserna i denna artikel har behandlats vid artikel 16.4.
Artikel VI
Av bestämmelserna i denna artikel framgår att konventionsstaterna skall un-
derrätta depositarien, schweiziska federala rådet, om de lagändringar som
konventionsstaterna vidtar med avseende på olika bestämmelser som om-
nämns på olika ställen i konventionen (se bl.a. artikel 3) liksom ändringar i
företeckningarna i Avdelning III, Avsnitt 2, över de utsedda exekvaturdom-
stolarna. Konventionsstaterna kan alltså ensidigt besluta om ändringar i sist-
nämnda hänseende. Bestämmelserna föranleder särskilda föreskrifter för
Sveriges del (8 § i propositionens lagförslag 1).
Innehållet i Protokoll Nr 2 har redovisats i avsnitt 2.11.
223
Innehållet i Protokoll Nr 3 har kommenterats i avsnitt 2.9.
Den första förklaringen har avgivits av EG-staterna och rör Protokoll Nr 3
och artikel 57. Den har kommenterats i avsnitt 2.9.
De båda andra förklaringarna, varav den första har avgivits av EG-sta-
terna och den andra av EFTA-staterna, rör tillämpningen av Protokoll Nr 2
och har kommenterats i avsnitt 2.11.
224
Övervägandena bakom den valda lagstiftningstekniken - inkorporeringsme-
toden - och lagens närmare innehåll har redovisats i avsnitt 3.3.1 och 3.3.2.
1 §
Den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om domstols
behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område skall
gälla som lag här i landet.
Konventionens svenska, engelska och franska texter finns intagna som bi-
laga till denna lag.
I första stycket föreskrivs att Luganokonventionen gäller som lag här i
landet. Av artikel 65 följer att detta gäller inte bara konventionen som sådan
utan även de tre protokollen. De till konventionen fogade förklaringarna
omfattas däremot formellt inte.
Av konventionens artikel 68 framgår att konventionen är upprättad på
fjorton språk och att alla har samma giltighet. I andra stycket i förevarande
paragraf har angivits att de svenska, engelska och franska texterna finns fo-
gade som bilaga till lagen. Enligt 14 § lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar krävs inte att konventionens samtliga språkver-
sioner kungörs. Det räcker att uppgift lämnas om var övriga texter finns till-
gängliga. Eftersom den svenska texten har samma vitsord som övriga texter
är det i och för sig tillräckligt att foga den svenska texten till lagen. Det är
emellertid en fördel för enskilda som vill åberopa konventionstexten utom-
lands att ha tillgång också till de engelska och franska versionerna. Dessa
kan också tjäna till ledning för de svenska domstolarnas tolkning av de olika
artiklarna.
2§
Om det inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger en-
ligt denna lag, skall frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.
Paragrafen tar sikte på situationer då Luganokonventionens domsrättsregler
leder till att ett mål skall tas upp i Sverige men våra interna forumregler inte
anvisar någon behörig domstol. Frågan har utvecklats i avsnitt 3.3.2.
3 §
Ett avgörande som rör ett sådant civil rättsligt anspråk som avses i artikel II
andra stycket i Protokoll Nr 1 skall varken erkännas eller verkställas här.
Artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 till Luganokonventionen ger möjlig-
het att i vissa fall vägra erkänna domar som gäller civilrättsliga anspråk prö-
vade inom ramen för ett utländskt brottmålsförfarande. Som framgår av arti-
keln rör det sig om brottmål avseende icke uppsåtliga brott. Bestämmelsen
225
Prop. 1991/92:128
15 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 128
i förevarande paragraf innebär att möjligheten till vägran att erkänna domar Prop. 1991/92:128
av detta slag har gjorts obligatorisk. Frågan har behandlats i avsnitt 3.2.3.
4§
Vid den handläggning som avses i artikel 32 skall hovrätten bestå av en lagfa-
ren domare.
För det förfarande som avses i artikel 37.1 och artikel 40 gäller rättegångs-
balkens regler om besvär i hovrätt i tillämpliga delar, om inte konventionen
föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel
40 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till hovrätten inom fyra
veckor från den dag då beslutet meddelades.
En domare som har handlagt ett mål enligt artikel 32 är jävig att handlägga
mål om samma sak enligt artikel 37.1 och artikel 40.
Luganokonventionens bestämmelser om exekvaturförfarandet ger möjlig-
het till prövning i tre led. För svensk del skall prövningen i både det första
och det andra skedet göras av Svea hovrätt (jfr avsnitt 2.4.1,2.4.3 och 3.2.2).
Konventionen reglerar till viss del det närmare förfarandet under exekva-
turprövningen. I övrigt tillämpas intern rätt (se artikel 33 första stycket).
Förevarande paragraf reglerar förfarandet i Svea hovrätt.
Bestämmelsen i första stycket rör förfarandet vid den inledande pröv-
ningen enligt artikel 32. Av bestämmelsen framgår att hovrätten vid denna
prövning skall bestå av en domare. Det innebär att hovrätten i detta skede
inte får avgöra målet i kollegial sammansättning.
För detta skede av exekvaturprövningen finns vissa särbestämmelser i
konventionen (artikel 33 andra och tredje styckena samt artiklarna 34, 35
och 47-49). I övrigt blir handläggningen densamma som i de verkställighets-
mål som redan i dag handläggs av Svea hovrätt.
I andra stycket regleras det andra skedet av exekvaturförfarandet (artikel
37.1 resp, artikel 40). Bestämmelsen hänvisar till rättegångsbalkens regler
om besvär i hovrätt. Det är närmast bestämmelserna i 52 kap. RB som kom-
mer i fråga, t.ex. reglerna om komplettering i 6 § och muntligt förhör i 7 §
första stycket. Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i allmänhet
är också tillämpliga på förfarandet i den mån de passar in på detta, liksom
bestämmelser i annan lagstiftning som kan komma att tillämpas i besvärs-
mål. I förevarande bestämmelse har markerats att bestämmelserna i rätte-
gångsbalken gäller endast i tillämpliga delar. Som påpekats i avsnitt 3.3.2 blir
det t.ex. aldrig aktuellt att tillämpa bestämmelserna om inhibition i 52 kap.
7 § andra stycket RB. Vidare finns i förevarande bestämmelse en påminnelse
om att reglerna i rättgångsbalken är subsidiära i förhållande till konventio-
nens bestämmelser (t.ex. artikel 38).
I det andra skedet av exekvaturprövningen gäller rättegångsbalkens van-
liga regler om hovrättens sammansättning.
Paragrafens andra stycke innehåller också en bestämmelse om klagotidens
längd i fall då avgörandet från den inledande prövningen enligt artikel 32
överklagas av borgenären. Denna fråga har nämligen inte reglerats i konven-
tionen (ang. klagofrist för gäldenären, se nedan). Klagotiden är fyra veckor.
Den räknas från det att beslutet meddelades. Det ställs alltså inget krav på
226
delgivning av beslutet. Ansökan om ändring skall ges in till hovrätten, som Prop.
prövar om den har kommit in i rätt tid. Beslut om avvisning av en för sent
inkommen inlaga skall fattas av hovrätten i vanlig sammansättning. Denna
fråga har närmare utvecklats i avsnitt 3.3.2.
Eftersom borgenären i normalfallet befinner sig utomlands, finns det an-
ledning att räkna med att han på grund av oförutsedda omständigheter kan
få förhinder att komma in med sitt överklagande i rätt tid. Föreligger laga
förfall har han möjlighet att få fristen förlängd enligt bestämmelserna i
58 kap. RB om återställande av försutten tid. En sådan ansökan skall enligt
58 kap. 12 § göras hos högsta domstolen.
När det är gäldenären som överklagar ett beslut från första instans gäller
de klagofrister som angivits i artikel 36.1 artikelns andra stycke finns ett för-
bud mot att förlänga fristen på grund av långt avstånd. Det bör uppmärksam-
mas att klagofristerna enligt artikel 36 börjar löpa först då gäldenären delges
beslutet.
Av tredje stycket framgår att en domare som har gjort den inledande pröv-
ningen enligt artikel 32 är jävig att handlägga mål om samma ansökan i det
andra skedet av exekvaturförfarandet. Detta gäller både när ansökan har
bifallits och när den har avslagits vid den inledande prövningen. Frågan har
behandlats i avsnitt 3.3.2. Innebörden av att domaren är jävig framgår av
4 kap. 15 § RB.
5§
För det förfarande som avses i artikel 37.2 och artikel 41 gäller rättegångsbal-
kens regler om besvär i högsta domstolen i tillämpliga delar, om inte konven-
tionen föreskriver något annat. Talan får inte komma under högsta domsto-
lens prövning utan att högsta domstolen meddelat sökanden tillstånd till
detta enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.
Högsta domstolen är sista instans vid exekvaturprövningen. I paragrafen
finns bestämmelser om förfarandet där. De motsvarar bestämmelserna i 4 §
andra stycket.
Paragrafen innehåller inga särregler om den tid inom vilken besvären skall
ges in. Härav följer att reglerna i 56 kap. 1 § RB blir tillämpliga. De innebär
att besvärsinlagan skall ges in till hovrätten inom fyra veckor från den dag
beslutet meddelades.
En förutsättning för att högsta domstolen skall pröva målet är att pröv-
ningstillstånd har beviljats. Bakgrunden till denna regel framgår av avsnitt
3.2.2 och avsnitt 5 vid artikel 37.
6§
Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, så-
vida inte annat följer av artikel 39. Vid verkställighet av ett utländskt avgö-
rande som rör säkerhetsåtgärd skall i stället utsökningsbalkens bestämmel-
ser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd till-
lämpas.
I paragrafen ges besked om vilka bestämmelser som skall tillämpas på verk-
1991/92:128
227
ställighetsstadiet, sedan det enligt reglerna i konventionen har konstaterats Prop. 1991/92:128
att verkställighet av ett utländskt avgörande får äga rum här i landet. Med
avgörande avses alla slags domar, beslut och utslag, oavsett deras beteckning
(se artikel 25 och kommentarerna därtill i avsnitt 5).
Paragrafens första mening handlar om fall då konventionen medger full
verkställighet av det utländska avgörandet. Bestämmelsen omfattar också
olika interimistiska beslut, t.ex. interimistiska beslut om underhållsbidrag,
om beslutet får verkställas i ursprungsstaten. Det utländska avgörandet skall
verkställas på samma sätt som en svensk lagakraftägande dom. Motsvarande
bestämmelse finns i andra lagar om verkställighet av utländska avgöranden.
Av artikel 39 första stycket framgår att ett verkställighetsbeslut från den
inledande prövningen enligt artikel 32 bara innebär att säkerhetsåtgärder får
vidtas mot gäldenärens egendom. För att det utländska avgörandet skall bli
fullt verkställbart krävs dessutom att klagofristen enligt artikel 36 har löpt ut
utan att gäldenären har klagat eller att verkställighet har medgivits av hov-
rätten eller högsta domstolen efter det att beslutet från den inledande pröv-
ningen har överklagats.
Bestämmelsen i första meningen innebär att utsökningsbalkens regler fullt
ut blir tillämpliga när det gäller verkställigheten som sådan; denna är ju oreg-
lerad i konventionen. Det innebär bl.a. att borgenären måste ansöka om
verkställighetsåtgärder hos kronofogdemyndigheten och att verkställighet
alltså inte är en automatisk följd av ett bifallande exekvaturbeslut. Borgenä-
ren kan ju t.ex. vilja försöka förmå gäldenären att frivilligt göra rätt för sig.
Gäldenären kan i sin tur tänkas vilja betala frivillligt för att undvika ytterli-
gare kostnader, sedan han konstaterat att exekvaturprövningen utfallit till
hans nackdel.
I paragrafens andra mening regleras det fallet att det utländska avgörandet
som sådant är ett förordnande om säkerhetsåtgärd. Med uttrycket säkerhets-
åtgärd avses i första hand sådana åtgärder som kan jämställas med åtgärder
enligt 15 kap. RB, dvs. kvarstad, återställande av rubbad besittning och
olika andra åtgärder för att säkerställa sökandens rätt (ang. interimistiska
beslut, se ovan vid första meningen). Avgöranden av detta slag kan komma
att verkställas i Sverige i två fall. Antingen har beslutet meddelats i den kon-
ventionsstat där tvisten i fråga kommer att avgöras, eller har avgjorts, i sak.
Eller också härrör det från en tredje konventionsstat, där man har förordnat
om säkerhetsågärden med stöd av artikel 24 i konventionen.
Den utländska säkerhetsåtgärden skall verkställas enligt utsökningsbal-
kens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad m.m. Dessa be-
stämmelser återfinns i 16 kap. 10-16 §§ UB. Bestämmelserna har kommente-
rats i avsnitt 3.3.2.
7§
Om hovrätten vid det förfarande som avses i artikel 32 bifaller en ansökan
om verkställighet, skall hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvar-
stad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.
Paragrafen ger besked om den närmare innebörden av sådana säkerhetsåt-
gärder som avses i artikel 39 (jfr kommentaren till denna i avsnitt 5). Rätten
228
till dessa säkerhetsåtgärder följer direkt av att hovrätten medger verkställig- Prop. 1991/92:128
het av en dom eller motsvarande vid den inledande prövningen enligt
artikel 32. Borgenären skall alltså inte behöva utverka ett särskilt tillstånd
till säkerhetsåtgärder i detta fall.
Av paragrafen framgår att de säkerhetsåtgärder som står till buds är de
som regleras i 15 kap. RB, dvs. framför allt kvarstad. Att rätten till säker-
hetsåtgärder är en automatisk följd av hovrättens beslut om verkställighet
innebär inte att kronofogdemyndigheten verkställer dem ex officio. Det för-
utsätts alltså att borgenären ansöker om verkställighet hos kronofogdemyn-
digheten. Ansökan behandlas sedan som en begäran om verkställighet av ett
svenskt domstolsbeslut om säkerhetsåtgärd i enlighet med bestämmelserna
i 16 kap. 10-16 §§ UB.
8§
Regeringen skall tillkännage innehållet i sådana underrättelser som avses i
artikel VI i Protokoll Nr 1.
Bakgrunden till denna paragraf har behandlats i avsnitt 3.3.2.
337 §
I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i
336 § skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tilläm-
pas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget
finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos myndighet till befrielse från
kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdom-
stolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som
säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om
säkerheten har frigetts.
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller
resgods får väckas endast vid domstol
1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;
2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;
3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är un-
derkastad dess domsrätt; eller
4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.
Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala
att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt
första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, väcks talan vid den
sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen
(1992:000) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen.
Ändringen innebär att det till paragrafen har fogats ett sjätte stycke med
229
upplysning om att inkorporeringslagens regler går före bestämmelserna i pa- Prop. 1991/92:128
ragrafen. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 3.3.7.
12 §
Denna lag gäller inte ifråga om dom eller förlikning som skall erkännas och
verkställas enligt lagen (1992:000) med anledning av Sveriges tillträde till Lu-
ganokonventionen. Den gäller inte heller i fråga om dom eller förlikning som
avser
1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga
om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller
2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa
förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande,
dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av
familjerättslig eller arvsrättslig natur.
Ändringen har behandlats i avsnitt 3.3.7.
14 §
Tvist om sjömans anställningsförhållande får inte dras inför utländsk myn-
dighet.
Första stycket gäller inte om annat följer av lagen (1992:000) med anledning
av Sveriges tillträde till Luganokonventionen.
Ändringen i sjömanslagen har behandlats i avsnitt 3.3.7. Som framgår av det
avsnittet är sjömanslagen i ett annat sammanhang föremål för en mera hel-
täckande översyn.
Ändringarna i 1977 års nordiska verkställighetslag har behandlats i avsnitt
3.3.6.
5§
Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av
1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet har ingåtts inför
domstol eller annan myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge och
som får verkställas i den stat där den har ingåtts,
2. förlikning som avses i § 478, stk 1, nr. 4, loven om rettens pleje (udenret-
ligt förlig), om förlikningen har träffats och får verkställas i Danmark samt
gäldenären hade hemvist där när den ingicks,
3. skuldebrev som enligt dansk lag kan utgöra grund för verkställighet utan
rättegång, om skuldebrevet har undertecknats av gäldenären i Danmark och
han då hade hemvist i Danmark,
230
4. skuldebrev som enligt norsk lag kan utgöra grund för verkställighet utan Prop. 1991/92:128
rättegång, om skuldebrevet har undertecknats av gäldenären i Norge och han
då hade hemvist i Norge,
5. lagakraftvunnet beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom köpare el-
ler säljare har ålagts betalningsskyldighet i samband med återtagning av gods
som har sålts pä avbetalning, om den betalningsskyldige vid tidpunkten för
återtagningen hade hemvist i Finland.
Till uppräkningen i 5 § om vilka nordiska exekutionstitlar som kan verkstäl-
las i Sverige har fogats dels danska exigibla skuldebrev (punkten 3), dels
norska exigibla skuldebrev (punkten 4). Lagändringen har behandlats i av-
snitt 3.3.6. Rätten till verkställighet enligt förevarande paragraf är inte ovill-
korlig. De begränsningar i denna rätt som framgår av 10 § andra stycket gäl-
ler även de nya exekutionstitlarna.
Bestämmelsen i den nya femte punkten motsvaras helt av punkten 3 i den
tidigare lydelsen.
7§
Denna lag tillämpas inte om lagen (1992:000) med anledning av Sveriges till-
träde till Luganokonventionen är tillämplig eller om annat följer av särskilda
bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlik-
ningar på särskilda rättsområden.
Lagen tillämpas inte heller beträffande
1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äkten-
skapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adop-
tivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i
mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation,
äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om ej fråga är om verkstäl-
lighet av dom som skall gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och
förmynderskap,
2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med
barn eller överlämnande av barn i annat fall, om ej fråga är om verkställighet
enligt 6 §,
3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,
4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,
5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente,
efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall
eller ansvarighet för den dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i
Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av
dessa stater,
6. dom eller förlikning angående
a) gäldenärs försättande i konkurs,
b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,
c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende
frågor eller
d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av
konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de
nordiska länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ac-
kordsförhandling framgår att gäldenären inte hade hemvist i något av de nor-
diska länderna,
7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas omedelbart av särskild
domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal. 231
Till denna paragraf har i första stycket fogats en regel som innebär att lagen
inte gäller, om Luganokonventionen är tillämplig. Bestämmelsens sista led
har, i sak oförändrat, flyttats över från paragrafens sista stycke.
10 §
Beslut om verkställighet, som söks hos kronofogdemyndighet, meddelas
utan motpartens hörande, om inte kronofogdemyndigheten bestämmer an-
nat.
Ansökan om verkställighet av förlikning eller skuldebrev som avses i 5 §
2-4 får inte bifallas utan att tillfälle har beretts motparten att yttra sig. In-
kommer han med bestridande som inte är uppenbart ogrundat, skall ansök-
ningen avslås. Innehåller förlikning som avses i 5 § 2 bestämmelse om skyl-
dighet att ersätta kostnad, får detta belopp jämkas.
Hänvisningen i paragrafens andra stycke till vissa bestämmelser i 5 § har ut-
vidgats till att gälla även de norska och danska exigibla skuldebrev som avses
i 5 § punkterna 3 och 4. Det innebär att en ansökan om verkställighet av ett
sådant skuldebrev aldrig får bifallas utan att motparten har beretts tillfälle
att yttra sig och att ansökningen skall avslås om denne inkommer med ett
bestridande som inte är uppenbart ogrundat. Villkoren är desamma som se-
dan tidigare gäller för danskt udenretligt förlig.
1§
Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i Österrike i ämnen av
privaträttslig beskaffenhet. Lagen tillämpas på domar i sådana ämnen, även
om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om
lagen (1992:000) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen
är tillämplig.
Ändringen har behandlats i avsnitt 3.3.7.
5§
Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall tas
upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag
endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som
sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den andra myn-
digheten.
Bestämmelserna om betalningsföreläggande och vanlig handräckning gäl-
ler inte om svaranden vid tidpunkten för ansökan har hemvist i en främmande
stat som har tillträtt den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventio-
nen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens
område eller om det i en sådan stat pågår rättegång om samma sak och denna
rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i Sverige.
Prop. 1991/92:128
232
Av det nya andra stycket framgår att kronofogdemyndigheten inte får ta upp Prop. 1991/92:128
ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, om svensk
domstol skulle vara förhindrad att ta upp saken till prövning enligt Lugano-
konventionens domsrättsregler. Dessa summariska processformer står inte
heller till förfogande i litispendenssituationer av det slag som anges i stycket.
Särskild handräckning berörs inte av de nya bestämmelserna. Övervägan-
dena bakom dessa har redovisats i avsnitt 3.3.5.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att
dels godkänna den i Lugano den 16 september 1988 antagna kon-
ventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på
privaträttens område med den reservation som har angetts,
dels anta förslagen till
1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen,
2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställig-
het av domar som meddelats i Schweiz,
4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
5. lagom ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställig-
het av nordiska domar på privaträttens område,
6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställig-
het av österrikiska domar på privaträttens område,
7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
233
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om dom-
stols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område
skall gälla som lag här i landet.
Konventionens svenska, engelska och franska text finns intagen som
bilaga' till denna lag.
2 § Om en stämning eller motsvarande handling skall delges utomlands med
en svarande som har hemvist i en konventionsstat och svaranden inte går i
svaromål, får målet inte avgöras förrän det har klarlagts
1. att handlingen har delgivits i en form som föreskrivs i den anmodade
statens lagstiftning för delgivning av i denna stat upprättade handlingar med
personer som är bosatta på den statens område eller att handlingen har läm-
nats till svaranden eller i hans bostad på annat sätt som är tillåtet enligt Haag-
konventionen den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar
i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, och
2. att delgivningen har ägt rum i så god tid att svaranden haft möjlighet
att avge svaromål.
3 § Ett avgörande rörande ett sådant civilrättsligt anspråk som avses i
artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 skall varken erkännas eller verkstäl-
las här.
4 § För det förfarande som avses i artikel 32, artikel 37.1 och 40.1 gäller rät-
tegångsbalkens regler om besvär i hovrätt om inte konventionen föreskriver
annat. Vid den handläggning som avses i artikel 32 är hovrätten domför med
en lagfaren domare.
En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 40.1 skall göras skriftli-
gen inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.
5 § För det förfarande som avses i artikel 37.2 och artikel 41 gäller rätte-
gångsbalkens regler om besvär i högsta domstolen om inte konventionen fö-
reskriver annat. Högsta domstolen får inte pröva frågan utan att högsta dom-
stolen meddelat sökanden tillstånd till detta enligt 54 kap. 10 § första punk-
ten rättegångsbalken.
6 § För det förfarande som avses i artiklarna 32, 37, 40 och 41 gäller i övrigt
vad som i rättegångsbalken är föreskrivet om rättegången i allmänhet om
inte konventionen föreskriver annat.
7 § Om ansökan om verkställighet bifalls skall avgörandet verkställas på
samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom. I fråga om beslut
som avses i artikel 24 skall utsökningsbalkens bestämmelser om verkställig-
het av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas.
8 § Om hovrätten bifaller ansökan om verkställighet skall hovrättens beslut
i motsvarande mån anses innefatta ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd
som avses i 15 kap. rättegångsbalken.
1 Se bilaga 1 till promemorian. Den franska och engelska texten har uteslutits i prome-
morian.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 1
234
9 § Det ankommer på regeringen att tillkännage innehållet i sådana under-
rättelser som avses i artikel VI i Protokoll Nr 1.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
235
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1936:79) om erkännande och verk-
ställighet av dom som meddelats i Schweiz skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Denna lag äger ej tillämpning å Denna lag gäller inte i fråga om
dom eller förlikning som gäller dom eller förlikning som skall erkän-
nas och verkställas enligt lagen
(1992:000) om domstols internatio-
nella behörighet och om verkställig-
het av utländska domar på privaträt-
tens område. Den gäller inte heller i
fråga om dom eller förlikning som
avser
1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga
om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller
2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa
förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande,
dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av
familjerättslig eller arvsrättslig natur.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
236
Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen (1973:282) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Tvist om sjömans anställningsför- Tvist om sjömans anställningsför-
hållande får ej dragas inför utländsk hållande får inte dras inför utländsk
myndighet. myndighet.
Första stycket gäller inte om annat
följer av lagen (1992:000) om dom-
stols internationella behörighet och
om verkställighet av utländska do-
mar på privaträttens område.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
237
Härigenom föreskrivs att 5, 7 och 10 §§ lagen (1977:595) om erkännande
och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:128
Bilaga 1
5§
Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av
1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet har ingåtts inför
domstol eller annan myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge och
som får verkställas i den stat där den har ingåtts,
2. förlikning som avses i §478, stk 1, nr. 4, loven om rettens pleje (uden-
retligt förlig), om förlikningen har träffats och får verkställas i Danmark samt
gäldenären hade hemvist där när den ingicks,
3. lagakraftvunnet beslut av finsk
exekutiv myndighet varigenom kö-
pare eller säljare har ålagts betal-
ningsskyldighet i samband med åter-
tagning av gods som har sålts på av-
betalning, om den betalningsskyldige
vid tidpunkten för återtagningen
hade hemvist i Finland.
3. skuldebrev som enligt dansk lag
kan utgöra grund för verkställighet
utan rättegång, om skuldebrevet har
undertecknats av gäldenären i Dan-
mark och han då hade hemvist i Dan-
mark,
4. skuldebrev som enligt norsk lag
kan utgöra grund för verkställighet
utan rättegång, om skuldebrevet har
undertecknats av gäldenären i Norge
och han då hade hemvist i Norge,
5. lagakraftvunnet beslut av finsk
exekutiv myndighet varigenom kö-
pare eller säljare har ålagts betal-
ningsskyldighet i samband med åter-
tagning av gods som har sålts på av-
betalning, om den betalningsskyldige
vid tidpunkten för återtagningen
hade hemvist i Finland.
7§
Denna lag tillämpas inte om lagen
(1992:000) om domstols internatio-
nella behörighet och om verkställig-
het av utländska domar på privaträt-
tens område är tillämplig eller om an-
nat följer av särskilda bestämmelser
om erkännande och verkställighet av
avgöranden och förlikningar på sär-
skilda rättsområden.
Lagen tillämpas icke beträffande Lagen tillämpas inte heller beträf-
fande
1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äkten-
skapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adop-
tivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i
238
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation,
äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om ej fråga är om verkstäl-
lighet av dom som skall gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och
förmynderskap,
2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med
barn eller överlämnande av barn i annat fall, om ej fråga är om verkställighet
enligt 6 §,
3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,
4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,
5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente, ef-
terlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall
eller ansvarighet för den dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i
Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av
dessa stater,
6. dom eller förlikning angående
a) gäldenärs försättande i konkurs,
b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,
c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende
frågor eller
d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av
konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de
nordiska länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ac-
kordsförhandling framgår att gäldenären inte hade hemvist i något av de nor-
diska länderna,
7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas omedelbart av särskild
domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.
Lagen tillämpas ej heller i övrigt, i
den mån detta följer av särskilda be-
stämmelser om erkännande och
verkställighet av avgöranden och för-
likningar på särskilda rättsområden.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 1
Beslut om verkställighet, som sö-
kes hos kronofogdemyndighet, med-
delas utan motpartens hörande, om
ej kronofogdemyndigheten bestäm-
mer annat.
Ansökan om verkställighet av för-
likning som avses i 5 § 2 får ej bifallas
utan att tillfälle har beretts motpar-
ten att yttra sig. Inkommer han med
bestridande som ej är uppenbart
ogrundat, skall ansökningen avslås.
Innehåller förlikningen bestäm-
melse om skyldighet att ersätta kost-
nad, får detta belopp jämkas.
10 §
Beslut om verkställighet, som
söks hos kronofogdemyndighet,
meddelas utan motpartens hörande,
om inte kronofogdemyndigheten be-
stämmer annat.
Ansökan om verkställighet av för-
likning eller skuldebrev som avses i 5
§ 2-4 får inte bifallas utan att tillfälle
har beretts motparten att yttra sig.
Inkommer han med bestridande
som inte är uppenbart ogrundat,
skall ansökningen avslås. Innehåller
förlikning som avses i 5§2 bestäm-
melse om skyldighet att ersätta kost-
nad, får detta belopp jämkas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
239
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1983:368) om erkännande och verk-
ställighet av österrikiska domar på privaträttens område skall ha följande
lydelse
Prop. 1991/92:128
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Denna lag är tillämplig på domar
som har meddelats i Österrike i äm-
nen av privaträttslig beskaffenhet.
Lagen tillämpas på domar i sådana
ämnen, även om de har meddelats i
ett straffrättsligt förfarande.
Föreslagen lydelse
1§
Denna lag är tillämplig på domar
som har meddelats i Österrike i äm-
nen av privaträttslig beskaffenhet.
Lagen tillämpas på domar i sådana
ämnen, även om de har meddelats i
ett straffrättsligt förfarande. Lagen
tillämpas inte om lagen (1992:000)
om domstols internationella behörig-
het och om verkställighet av ut-
ländska domar på privaträttens om-
råde är tillämplig.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
240
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:128
Bilaga 1
5§
Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall
tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna
lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som
sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den andra myn-
digheten.
Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäller
inte om lagen (1992:000) om dom-
stols internationella behörighet och
om verkställighet av utländska do-
mar på privaträttens område är till-
lämplig och svaranden vid tidpunk-
ten för ansökan har hemvist i en stat
som har tillträtt konventionen den 16
september 1988 om domstols behö-
righet och om verkställighet av do-
mar på privaträttens område.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
241
16 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 128
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
CHAPTER VI
JUDGMENTS OF THE COURT OF JUSTICE OF THE EUROPEAN COMMUNI-
TIES CONCERNING THE INTERPRETATION OF THE BRUSSELS CONVENTION
OF 27 SEPTEMBER 1968
1. General
130. The Protocol of 3 June 1971 confers on the Court
of Justice of the European Communities jurisdic-
tion to rule on the interpretation of the Brussels
Convention.
Article 30 of the Accession Convention of 9 Octo-
ber 1978 (Denmark, Ireland, United Kingdom)
provides that the Court of Justice also has juris-
diction to rule on the interpretation of that Con-
vention. Article 10 of the Convention of 25 Octo-
ber 1982 on the accession of Greece contains a
similar provision.
As at 1 June 1988 the six original Member States
of the Communities together with Denmark, Ire-
land and the United Kingdom are parties to the
Protocol.
On the scope of the Protocol, reference should be
made to the Jenard report (pp. 66 to 70) and the
Schlosser report (paragraphs 255 and 256).
It should be noted, however. that the Protocol
makes provision for two forms of reference: refer-
ence for a preliminary ruling and reference in the
interests of the law. The latter possibility has not
so far been used. Reference for a preliminary rul-
ing means that a national court required to rule
on a question of interpretation of the Convention
or the Protocol refers the matter to the Court of
Justice and stays its proceedings, pending the lat-
ter's décision.
Since the Protocol came into force on 1 Septem-
ber 1975, nearly 60 judgments have been handed
down by the Court (see point 3 below) and a
number of case are currently pending (see point 4
below).
As stated in the comments on Protocol 2 (see
points 112 and 116), in the negotiations on the
Lugano Convention it was agreed that the provi-
sions of the Brussels Convention should be con-
strued as interpreted by the Court of Justice and
that the report would mention the various judg-
ments handed down by the Court.
This Chapter meets the latter stipulation.
The judgments are given not in chronological
order but by reference to those Artides of the
Brussels Convention, the Protocol annexed ther-
eto and the 1971 Protocol which have been inter-
preted, since this seems a more convenient
arrangement.
This Chapter gives only the operative part of the
décision and not, barring exceptions, the grounds.
For it is not the purpose of this report to study the
judgments of the Court of Justice but merely to
indicate how it has interpreted a number of Arti-
des.
2. Content of the judgments (11)
131. (1) Application of the Convention
National procedural laws are set aside in the mat-
ters govemed by the Convention in favour of the
provisions thereof (judgment of 13 November
1979 in Case 25/79 Sanicentral v. Collin (1979)
ECR 3423-3431).
(2) Article 1. first paragraph: Civil and commercial
matters
1. The Court held that the concept of civil and
commercial matters must be regarded as autono-
mous. It ruled that a judgment given in an action
between a public authority and a person governed
by private law, in which the public authority has
acted ‘in the exercise of its powers’, is excluded
from the area of application of the Convention
(judgment of 14 October 1976 in Case 29/76 LTU
v. Eurocontrol (1976) ECR 1541-1552).
2. It confirmed its décision in its judgment of
16 December 1980 in Case 814/79 Netherlands
State v. Ruffer to the effect that the concept of
civil and commercial matters does not include the
recovery of the costs incurred by the agent res-
ponsible for administering public waterways, in
this instance the Netherlands State, in the remo-
val of a wreck pursuant to an international Con-
vention ((1980) ECR 3807-3822).
3. Contracts of employment come within the
scope of the Convention (judgment of 13 Novem-
ber 1979 in Case 25/79 Sanicentral v. Collin
(1979) ECR 3423-3431).
(3) Article 1. secondparagraph
(I) (a) Status of persons
1. Judicial décisions authorizing provisional
measures in the course of proceedings for divorce
242
do not fall within the scope of the Convention ‘if
those measures concem or are closely connected
with either questions of the status of the persons
involved in the divorce proceedings or proprie-
tory legal relations resulting directly from the
matrimonial relationship or the dissolution there-
of (judgment of 27 March 1979 in Case 143/78 J.
De Cavel v. L. De Cavel (1979) ECR 1055-1068).
2. However, the Convention is applicable, on
the one hand, to the enforcement of an interlocu-
tory order made by a French court in divorce pro-
ceedings whereby one of the parties to the pro-
ceedings is awarded a monthly maintenance
allowance and, on the other hand, to an interim
compensation payment, payable monthly,
awarded to one of the parties by a French divorce
judgment pursuant to Article 270 et seq. of the
French Civil Code.
The Court held that the scope of the Convention
extends to maintenance obligations and that the
treatment of an ancillary claim is not necessarily
linked to that of the principal claim.
Ancillary claims come within the scope of the
Convention according to the subject matter with
which they are concerned and not according to
the subject matter involved in the principal claim
(judgment of 6 March 1980 in Case 120/79 L. De
Cavel v. J. De Cavel (1980) ECR 731).
(b) Matrimonial relationships
1. The term ‘rightb in property arising out of a
matrimonial relationship’ includes not only pro-
perty arrangements specifically and exclusively
envisaged by certain national legal systems in the
case of marriage but also any proprietory relation-
ships resulting directly from the matrimonial rela-
tionship or the dissolution thereof (judgment of
27 March 1979 in Case 143/78 J. De Cavel v. L.
De Cavel (1979) ECR 1055-1068).
2. An application for provisional measures to
secure the delivery up of a document in order to
prevent it from being used as evidence in an ac-
tion concerning a husband’s management of his
wife's property does not fall within the scope of
the Convention if such management is closely
connected with the proprietary relationship result-
ing directly from the marriage bond (judgment of
31 March 1982 in Case 25/81 C. H. W. v. G. J. H.
(1982) ECR 1189-1205).
(2) Bankruptcy
A décision such as that of a French civil court
based on Article 99 of the French Law of 13 July
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
1967, ordering the de facto manager of a legal
person to pay a certain sum into the assets of a
company must be considered as given in the con-
text of bankruptcy or analogous proceedings
(judgment of 22 February 1979 in Case 133/78
Gourdain v. Nadler (1979) ECR 733-746).
(4) Article 5(1): Contractual matters
1. The place of performance of the obligation in
question is to be determined in accordance with
the law which governs the obligations in question
according to the rules of conflict of laws of the
court before which the matter is brought (judg-
ment of 6 October 1978 in Case 12/76 Tessili v.
Dunlop (1976) ECR 1473-1487).
2. If the place of performance of a contractual
obligation has been specified by the parties in a
clause which is valid according to the national
law applicable to the contract, the court for that
place has jurisdiction to take cognizance of dis-
putes relating to that obligation under Article 5
(1), irrespective of whether the formal conditions
provided for under Article 17 have been observed
(judgment of 17 January 1980 in Case 56/79 Zel-
ger v. Salinitri (1980) ECR 89-98).
3. The word ‘obligation’ contained in Article 5
(1) refers to the contractual obligation forming the
basis of the legal proceedings, namely the obliga-
tion of the grantor in the case of an exclusive
sales contract (judgment of 6 October 1976 in
Case 14/76 De Bloos v. Bouyer).
4. The plaintiff may invoke the jurisdiction of
the courts of the place of performance in accord-
ance with /Article 5 (1) of the Convention even
when the existence of the contract is in dispute
between the parties (judgment of 4 March 1982 in
Case 38/81 Effer v. Kantner (1982) ECR 825-
836).
5. The obligation to be taken into account for
the purposes of the application of Article 5 (1) of
the Convention in the case of claims based on
different obligations arising under a contract of
employment as a representative binding a worker
to an undertaking is the obligation which charac-
terizes the contract, i.e. that of the place where the
work is carried out (judgment of 26 May 1982 in
Case 133/82 Ivenel v. Schwab (1982) ECR 1891-
1902).
6. The concept of matters relating to a contract
is an autonomous concept. Obligations in regard
to the payment of a sum of money which have
their basis in the relationship existing between an
243
association and its members by virtue of member-
ship are ‘matters relating to a contract', whether
the obligations in question arise simply from the
act of becoming a member or from décisions
made by organs of the association (judgment of
22 March 1983 in Case 34/82 Peters v. Znav
(1983) ECR 987-1004).
7. For the purpose of determining the place of
performance within the meaning of Article 5 (1),
the obligation to be taken into consideration in an
action for the recovery of fees, commenced by an
architect commissioned to prepare plans for the
building of houses, is the contractual obligation
actually forming the basis of the legal proceed-
ings.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
ance (judgment of 8 March 1988 in Case
9/87 Arcado v. Haviland, OJ No C 89,
6.4. 1988, p. 9).
(5) Article 5 (2): Maintenance
The subject of maintenance obligations falls
within the scope of the Convention even if the
claim in question is ancillary to divorce proceed-
ings (judgment of 6 March 1980 in Case 120/79
L. De Cavel v. J. De Cavel (1980) ECR 731).
(6) Article 5 (3): Tort or delict
In the case in point that obligation consists of a
debt for a sum of money payable at the defend-
ant’s permanent address.
The place of payment is determined by the law
applicable to the contract (judgment of 15 Janu-
ary 1987 in Case 266/85 Shenavai v. Kreischer,
OJ No C 39, 17.2. 1987, p. 3).
8. (a) On the question of whether a claim for
compensation for sudden and premature
termination of an agreement was a matter
relating to a contract or to quasi-delict,
the Court of Justice replied that ‘proceed-
ings relating to the wrongful repudiation
of an independent commercial agency
agreement and the payment of commis-
sion due under such an agreement are
proceedings in matters relating to a con-
tract within the meaning of Article 5 (1)
of the Brussels Convention'.
(b) It repeated that matters relating to a con-
tract should be regarded as an autono-
mous’ concept (judgment of 22 March
1983 in Case 34/82 Peters v. Znav).
1. The expression 'place where the harmful
event occurred’ must be understood as being
intended to cover both the place where the dam-
age occurred and the place of the event giving rise
to it.
The result is that the defendant may be sued, at
the option of the plaintiff, either in the courts for
the place where the damage occurred or in the
courts for the place of the event which gives rise
to and is at the origin of that damage (judgment
of 30 November 1976 in Case 21/76 Bier, Rein-
water v. Mines de potasse d’Alsace (1976) ECR
1735-1748).
2. (a) The term 'tort, delict or quasi-delict' in
Article 5 (3) of the Convention must be
regarded as an autonomous concept cov-
ering all actions which seek to establish
the liability of a defendant and which are
not related to a ‘contract’ within the
meaning of Article 5(1).
(b) A court which has jurisdiction under
Article 5 (3) to entertain an action with
regard to tortious matters does not have
jurisdiction to entertain that action with
regard to other matters not based on tort
(judgment of 27 September 1988 in Case
189/87 Kalfelis v. Schröder, OJ No
C 281, 4. 11. 1988, p. 18).
(c) Compensation for wrongful repudiation
of an agreement is based on failure to
comply with a contractual obligation.
(d) Lastly, the Court referred to the Rome
Convention of 19 June 1980 on the law
applicable to contractual obligations,
which includes (Article 10) within the
field of the law applicable to a contract
the consequences of total or partial non-
performance of the obligations arising
from it and hence the contractual liability
of the party responsible for non-perform-
(7) Article 5 (5): Branch. agency or other establish-
ment
1. When the grantee of an exclusive sales con-
cession is not subject either to the control or to
the direction of the grantor, he cannot be
regarded as being at the head of a branch, agency
or other establishment of the grantor within the
meaning of Article 5 (5) (judgment of 6 October
1976 in Case 14/76 De Bloos v. Bouyer (1976)
ECR 1497-1511).
244
2. The Court has given an aulonomous interpre-
tation to the concepts of ‘operations of a branch,
agency or other establishment’:
(a) the concept of branch, agency or other estab-
lishment implies a place of business which
has the appearance of permanency, such as
the extension of a parent body, has a manage-
ment and is materially equipped to negotiate
business with third parties so that the latter,
although knowing that there will if necessary
be a legal link with the parent body, the head
Office of which is abroad, do not have to deal
directly with such parent body but may trans-
act business at the place of business constitut-
ing the extension;
(b) the concept of ‘operations’ comprises:
(1) actions relating to rights and contractual
or non-contractual obligations concem-
ing the management properly so-called of
the agency, branch or other establishment
itself such as those concerning the situa-
tion of the building where such entity is
established or the local engagement of
staff to work there,
(2) actions relating to undertakings which
have been entered into at the abovemen-
tioned place of business in the name of
the parent body and which must be per-
formed in the Contracting State where the
place of business is established,
(3) actions concerning non-contractual obli-
gations arising from the activities in
which the branch, agency or other estab-
lishment has engaged at the place in
which it is established on behalf of the
parent body (judgment of 22 November
1978 in Case 33/78 Somafer v. Femgas
(1978) ECR 2183-2195).
3. An ‘independent commercial agent’, inas-
much as he is free to arrange his own work and
the undertaking which he represents may not
prevent him from representing several firms at the
same time and he merely transmits orders to the
parent undertaking without being involved in
either their terms or their execution, does not have
the character of a branch (judgment of 18 March
1981 in Case 139/80 Blanckaert & Willems v.
Trost(1981) ECR 819-830).
4. Article 5 (5) must be interpreted as applying
to a case in which a legal person established in a
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
Contracting State does not operate any depend-
ent branch, agency or other establishment in
another Contracting State but nevertheless pur-
sues its activities there by means of an indepen-
dent undertaking which has the same name and
identical management, which negotiates and con-
ducts business in its name and which it uses as an
extension of itself (judgment of 9 December 1987
in Case 218/86 Schotte v. Rotschild, OJ No C 2,
6. 1. 1988, p. 3).
(7a) Article 6 (1): Co-defendants
For the application of Article 6 (1) of the Conven-
tion there must exist between the various actions
brought by the same plaintiff against different
defendants a link such that it is expedient to
determine those actions together in order to avoid
the risk of irreconcilable judgments resulting from
separate proceedings (judgment of 27 September
1988 in Case 189/87 Kalfelis v. Schröder, OJ No
C 281,4. 11. 1988, p. 18).
(8) Article 13: Sale of goods on instalment credit
terms and loans repayable by instalments
The Court ruled in favour of an autonomous con-
cept of the sale of goods on instalment credit
terms albeit implicitly in that it is not to be under-
stood to extend to the sale of a machine which
one company agrees to make to another company
on the basis of a price to be paid by way of bilis
of exchange spread over a period.
The jurisdictional advantage is to be restricted to
buyers who are in need of protection (judgment
of 21 June 1978 in Case 150/77 Bertrand v. Ott
(1978) ECR 1431-1447).
It should be noted that this Article was amended
in the 1978 Convention in line with the judgment.
(9) Article 16 (1): Immovableproperty
1. The concept of ‘matters relating to . . . tenan-
cies of immovable property’ must not be inter-
preted as including an agreement to rent under a
usufructuary lease a retail business carried on in
immovable property rented from a third person
by the lessor.
Article 16(1) must not be given a wider interpre-
tation than is required by its objective (judgment
of 14 December 1977 in Case 73/77 Sanders v.
Van Der Putte).
2. Article 16(1) applies to all lettings of immov-
able property (judgment of 15 January 1985 in
245
17 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
Case 241/83 Rösler v. Rottwinkel (1985) ECR
99-129).
This not uncontroversial judgment was not fol-
lowed in the Lugano Convention (see points 50
and 51). Nor was it in line with the views of those
who framed the 1968 Convention (see Jenard
report, page 35 and Schlosser report, paragraph
164).
3. Article 16(1) must be interpreted as meaning
that in a dispute as to the existence of a lease
relating to immovable property situated in two
Contracting States (Belgium and the Netherlands
in the case in point), exclusive jurisdiction over
the property situated in each Contracting State is
held by the courts of that State (judgment of
6 July 1988 in Case 158/87 Scherens v. Maenhout
and Van Poucke, OJ No C 211, 11.8. 1988, p. 7).
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
Article 17 is fulfilled only if the contract
signed by both parties contains an
express reference to those general condi-
tions and
(b) in the case of a contract concluded by
reference to earlier offers, which were
themselves made with reference to the
general conditions of one of the parties
including a clause conferring jurisdic-
tion, the requirement of a writing under
the first paragraph of Article 17 is satis-
fied only if the reference is express and
can therefore be checked by a party exer-
cising reasonable care (judgment of 14
December 1976 in Case 24/76 Colzani v.
Ruwa(l976) ECR 1831-1843).
(10) Article 16 (4): Patents
See the judgment of 15 November 1983 in Case
288/82 Duijnstee v. Goderbauer (1983) ECR
3663-3679.
2. (a) In the case of an orally concluded con-
tract, the requirements of the first para-
graph of Article 17 as to form are satis-
fied only if the vendor’s confirmation in
writing accompanied by notification of
the general conditions of sale has been
accepted in writing by the purchaser and
(11) Article 16 (5): Applications to oppose enforce-
ment
Applications to oppose enforcement, as provided
for under paragraph 767 of the German Code of
Civil Procedure, fall, as such, within the jurisdic-
tion provision contained in Article 16 (5) of the
Convention; that provision does not however
make it possible, in an application to oppose
enforcement made to the courts of the Contract-
ing State in which enforcement is to take place, to
plead a set-off between the right whose enforce-
ment is being sought and a claim over which the
courts of that State would have no jurisdiction if
it were raised independently.
The Court held that this amounts to a clear abuse
of the process on the part of the plaintiff for the
purpose of obtaining indirectly from the German
courts a décision regarding a claim over which
those courts have no jurisdiction under the Con-
vention (judgment of 4 July 1985 in Case 220/84
AS-Autoteile v. Malhe (1985) ECR 2267-2279).
(b) the fact that the purchaser does not raise
any objections against a confirmation
issued unilaterally by the other party
does not amount to acceptance on his
part of the clause conferring jurisdiction
unless the oral agreement comes within
the framework of a continuing trading
relationship between the parties which is
based on the general conditions of one
of them, and those conditions contain a
clause conferring jurisdiction (judgment
of 14 December 1976 in Case 25/76
Segoura v. Bonakdarian (1976) ECR
1851-1863).
3. (a) The first paragraph of Article 17 cannot
be interpreted as prohibiting an agree-
ment under which the two parties to a
contract for sale, who are domiciled in
different States, can be sued only in the
courts of their respective States and
(12) Article 17: Agreements conferring jurisdiction
I. (a) Where a clause conferring jurisdiction is
included among the general conditions
of sale of one of the parties, printed on
the back of a contract, the requirement
of a writing under the first paragraph of
(b) in the above case the Article cannot be
interpreted as prohibiting the court
before which a dispute has been brought
in pursuance of such a clause from tak-
ing into account a set-off connected with
the legal relationship in dispute (judg-
ment of 9 November 1978 in Case 23/78
Meeth v. Glacetal (1978) ECR 2133-
2144).
246
4. (a) National procedural laws are set aside in
the matters governed by the Convention
in favour of the provisions thereof and
(b) in judicial proceedings instituted after
the coming into force of the Convention,
clauses conferring jurisdiction included
in contracts of employment concluded
prior to that date must be considered
valid even in cases in which they would
have been regarded as void under the
national law in force at the time when
the contract was entered into (judgment
of 13 November 1979 in Case 25/79 San-
icentral v. Collin (1979) ECR 3423-3431).
5. If the place of performance of a contractual
obligation has been specified by the parties in a
clause which is valid according to the national
law applicable to the contract, the court for that
place has jurisdiction to take cognizance of dis-
putes relating to that obligation under Article 5
(1) of the Convention, irrespective of whether the
formal conditions provided for under Article 17
have been observed (judgment of 17 January 1980
in Case 56/79 Zelger v. Salinitri (1980) ECR 89-
98).
6. Article 17 must be interpreted as meaning that
the legislation of a Contracting State may not
allow the validity of an agreement conferring jur-
isdiction to be cailed in question solely on the
ground that the language used is not that pre-
scribed by that legislation (judgment of 24 June
1981 in Case 150/81 Elefanten Schuh v. Jacqmain
(1981) ECR 1671-1690).
7. Article 17 must be interpreted as meaning that
where a contract of insurance, entered into
between an insurer and a policy-holder and stipu-
lated by the latter to be for his benefit and to
enure for the benefit for third parties, contains a
clause conferring jurisdiction relating to proceed-
ings which might be brought by such third parties,
the latter, even if they have not expressly signed
the said clause, may rely upon it (judgment of
14 July 1983 in Case 201/82 Gerling v. Amminis-
trazione del tesoro dello Stato (1983) ECR 2503-
2518).
8. On bilis of lading, the Court handed down a
judgment to the effect that:
(a) the bill of lading issued by the carrier to the
shipper may be regarded as an ‘agreement’
‘evidenced in writing' between the parties,
within the meaning of Article 17. The juris-
diction clause applies if the parties have
signed the bill of lading. If the clause confer-
ring jurisdiction appears in the general con-
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
ditions, the shipper must have expressly
accepted it in writing. The wording of the bill
of lading signed by both parties must
expressly refer to the general conditions.
However, if the carrier and the shipper have
a continuing business relationship, which is
governed as a whole by the carrier's general
conditions, the clause conferring jurisdiction
applies even without acceptance in writing;
(b) the bill of lading issued by the carrier to the
shipper may be regarded as an ‘agreement’
‘evidenced in writing', within the meaning of
Article 17, vis-å-vis a third party holding the
bill only if that third party is bound by an
agreement with the carrier under the relevant
national law and if the bill of lading, as ‘evi-
dence in writing' of the ‘agreement’, satisfies
the formal conditions in Article 17 (judgment
of 19 June 1984 in Case 71/83 Russ v. Nova,
Goeminne (1984) ECR 2417-2436).
9. The court of a Contracting State before which
the applicant, without raising any objection as to
the court's jurisdiction, enters an appearance in
proceedings relating to a claim for a set-off which
is not based on the same contract or subject-mat-
ter as the claims in his application and in respect
of which there is a valid agreement conferring
exclusive jurisdiction on the courts of another
Contracting State within the meaning of Article
17 has jurisdiction by virtue of Article 18 (judg-
ment of 7 March 1985 in Case 48/84 Spitzley v.
Sommer (1985) ECR 787-800).
10. The first paragraph of Article 17 must be
interpreted as meaning that the formal require-
ments therein laid down are satisfied if it is estab-
lished that jurisdiction was conferred by express
oral agreement, that written confirmation of that
agreement by one of the parties was received by
the other and that the latter raised no objection
(judgment of 1) July 1985 in Case 221/84 Berg-
hoefer v. ASA(1985) ECR 2699-2710).
11. An agreement conferring jurisdiction is not
to be regarded as having been concluded for the
benefit of only one of the parties, within the
meaning of the third paragraph of Article 17 of
the Convention, where all that is established is
that the parties have agreed that a court or the
courts of the Contracting State in which that party
is domiciled are to have jurisdiction.
The Court held that clauses which expressly State
the name of the party for whose benefit they were
agreed and those which, whilst specifying the
courts in which either party may sue the other,
give one of them a wider choice of courts must be
247
regarded as clauses whose wording shows that
they were agreed for the exclusive benefit of one
of the parties (judgment of 24 June 1986 in Case
22/85 Anterist v. Credit Lyonnais, OJ No C 196,
5. 8. 1986).
12. Article 17 must be interpreted as meaning
that where a written agreement containing a jur-
isdiction clause and stipulating that the agree-
ment can be renewed only in writing has expired
but has continued to serve as the legal basis for
the contractual relations between the parties, the
jurisdiction clause satisfies the formal require-
ments in Article 17 if, under the law applicable,
the parties could validly renew the original con-
tract otherwise than in writing, or if, conversely,
either party has confirmed in writing either the
jurisdiction clause or the group of clauses which
have been tacitly renewed and of which the jur-
isdiction clause forms part, without any objection
on the part of the other party to whom such con-
firmation has been notified (judgment of 11 Nov-
ember 1986 in Case 313/85 Iveco Fiat v. Van
Hool, OJ No C 308, 2. 12. 1986, p. 4).
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
2. The court of a Contracting State before which
the applicant, without raising any objection as to
the courfs jurisdiction, enters an appearance in
proceedings relating to a claim for a set-off which
is not based on the same contract or subject mat-
ter as the claims in his application and in respect
of which there is a valid agreement conferring
exclusive jurisdiction on the courts of another
Contracting State within the meaning of Article
17 of the Convention of 27 September 1968 on
jurisdiction and the enforcement of judgments in
civil and commercial matters has jurisdiction by
virtue of Article 18 of that Convention (judgment
of 7 March 1985 in Case 48/84 Spitzley v. Som-
mer (1985) ECR 787-800).
(14) Article 19: Examination of jurisdiction
Article 19 requires the national court to declare of
its own motion that it has no jurisdiction when-
ever it finds that a court of another Contracting
State has exclusive jurisdiction under Article 16
of the Convention, even in an appeal in cassation
where the national rules of procedure limit the
courfs review to the grounds raised by the parties
(judgment of 15 November 1983 in Case 288/82
Duijnstee v. Goderbauer (1983) ECR 3663-3679).
(13) Article 18: Submission to theJurisdiction
(15) Article 21: Lis pendens
1. (a) Article 18 applies even where the parties
have by agreement designated a court in
another State since Article 17 is not one
of the exceptions laid down in Article 18
and
(b) Article 18 is applicable where the
defendant not only contests the courfs
jurisdiction but also makes submissions
on the substance of the action, provided
that, if the challenge to jurisdiction is not
preliminary to any defence as to the sub-
stance, it does not occur after the making
of the submissions which under national
procedural law are considered to be the
first defence addressed to the court
seised (judgment of 24 June 1981 in Case
150/81 Elefanten Schuh v. Jacqmain
(1981) ECR 1671-1690).
(See also the judgments of 22 October
1981 in Case 27/81 Rohr v. Ossberger,
31 March 1982 in Case 25/81 C. H. W. v.
G. J. H and 14 July 1983 in Case 201/82
Gerling v. Amministrazione del tesoro
dello Stato.)
1. See the judgment of 7 June 1984 in Case
129/83 Zelger v. Salinitri.
2. The term lis pendens used in Article 21 covers
a case where a party brings an action before a
court in a Contracting State for a déclaration that
an international sales contract is inoperative or
for the termination thereof whilst an action by the
other party to secure performance of the said con-
tract is pending before a court in another Con-
tracting State.
The Court also ruled that the terms used in Article
21 to determine a situation of lis pendens are to be
regarded as autonomous concepts (judgment of
8 December 1987 in Case 144/86 Gubisch v. Pal-
umbo, OJ No C 8, 13. 1. 1988, p. 3).
(16) Article 22: Related actions
Article 22 does not confer jurisdiction.
It applies only where related actions are brought
before courts of two or more Contracting States
(judgment of 24June 1981 in Case 150/81 Ele-
fanten Schuh v. Jacqmain (1981) ECR 1671-
1690).
248
(17) Article 24: Provisional. including protective.
measures
1. The inclusion of provisional measures in the
scope of the Convention is determined not by
their own nature but by the nature of the rights
which they serve to protect (judgment of
27 March 1979 in Case 143/78 J. De Cavel v. L.
De Cavel (1979) ECR 1055-1068).
2. On the enforcement of judicial décisions
authorizing provisiona) and protective measures,
see Article 27 below (judgment of 21 May 1980 in
Case 125/79 Denilauler v. Couchet (1980) ECR
1553).
3. Article 24 may not be relied on to bring
within the scope of the Convention provisional
measures relating to matters which are excluded
from it (judgment of 31 March 1982 in Case
25/81 C. H.W. v. G.J. H. (1982) ECR 1189-
1205).
(18) Article 26: Recognition
A foreign judgment recognized by virtue of
Article 26 must in principle have the same effects
in the State in which enforcement is sought as it
does in the State in which the judgment was
given.
Subject, however, it should be added, to the
grounds for non-recognition laid down in the
Convention (judgment of 4 February 1988 in
Case 145/86 Hoffmann v. Krieg. See also in the
same case the Courfs interpretation of Artides 27
(1) and (3). 31 and 36, OJ No C 63, 8.3. 1988,
p. 6).
(19) Article 27(1): Public policy
Recourse to the public policy clause, which is to
be had only in exceptional cases, ... is in any
event not possible where the problem is one of
compatibility of a foreign judgment with a
domestic judgment. That problem must be
resolved on the basis of Article 27 (3), which cov-
ers the case of a foreign judgment irreconcilable
with a judgment given between the same parties
in the State in which enforcement is sought (judg-
ment of 4 February 1988 in Case 145/86 Hoff-
mann v. Krieg, OJ No C 63, 8. 3. 1988, p. 6).
(20) Article 27 (2): Rights of the defence
1. Judicial décisions authorizing provisional or
protective measures, which are delivered without
the part) against which they are directed having
been summoned to appear and which are
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
intended to be enforced without prior service do
not come within the system of recognition and
enforcement provided for by Title 111 of the Con-
vention (judgment of 21 May 1980 in Case
125/79 Denilauler v. Couchet (1980) ECR 1553).
2. Article 27 (2) must be interpreted as follows:
(a) the words ‘the document which insti-
tuted the proceedings’ cover any docu-
ment, such as the order for payment
(Zahlungsbefehl) in German law;
(b) a décision such as the enforcement order
(Vollstreckungsbefehl) in German law is
not covered by the words ‘the document
which instituted the proceedings’;
(c) in order to determine whether the
defendant has been enabled to arrange
for his defence as required by Article 27
(2) the court in which enforcement is
sought must take account only of the
time, such as that allowed under German
law for submitting an objection (Wider-
spruch), available to the defendant for
the purposes of preventing the issue of a
judgment in default which is enforceable
under the Convention;
(d) Article 27 (2) remains applicable where
the defendant has lodged an objection
against the décision given in default and
a court of the State in which the judg-
ment was given has held the objection to
be inadmissible on the ground that the
time for lodging an objection has
expired;
(e) even if a court of the State in which the
judgment was given has held, in separate
adversary proceedings, that service was
duly effecte, Article 27 (2) still requires
the court in which enforcement is sought
to examine whether service was effected
in sufficient time to enable the defend-
ant to arrange for his defence;
(f) the court in which enforcement is sought
may as a general rule confine itself to
examining whether the period, reckoned
from the date on which service was duly
effected, allowed the defendant suffi-
cient time for his defence; it must, how-
ever, consider whether, in a particular
case. there are exceptional circumstances
such as the fact that, although service
was duly effected, it was inadequate for
the purposes of causing that time to
begin to run;
249
(g) Article 52 of the Convention and the fact
that the court of the State in which
enforcement is sought concluded that
under the law of that State the defendant
was habitually resident within its terri-
tory at the date of service of the docu-
ment which instituted the proceedings
do not affect the replies given above
(judgment of 16 June 1981 in Case
166/80 Klomps v. Michel (1981) ECR
1593-1612).
3. The court of the State in which enforcement
is sought may, if it considers that the conditions
laid down by Article 27 (2) are fulfilled, refuse to
grant recognition and enforcement of a judgment,
even though the court of the State in which the
judgment was given regarded it as proven, in
accordance with the third paragraph of Article 20
of that Convention in conjunction with Article 15
of the Hague Convention of 15 November 1965,
that the defendant, who failed to enter an appear-
ance, had an opportunity to receive service of the
document instituting the proceedings in sufficient
time to enable him to make arrangements for his
defence (judgment of 15 July 1982 in Case 288/81
Pendy Plastic Products v. Pluspunkt (1982) ECR
2723-2737).
4. (a) Article 27 (2) is also applicable, in res-
pect of its requirement that service of the
document which instituted the proceed-
ings should have been effected in suffi-
cient time, where service was effected
within a period prescribed by the court
of the State in which the judgment was
given or where the defendant resided,
exclusively or otherwise, within the jur-
isdiction of that court or in the same
country as that court.
(b) In examining whether service was
effected in sufficient time, the court in
which enforcement is sought may take
account of exceptional circumstances
which arose after service was duly
effected.
(c) The fact that the plaintiff was apprised
of the defendant's new address, after ser-
vice was effected. and the fact that the
defendant was responsible for the failure
of the duly served document to reach
him are matters which the court in which
enforcement is sought may take into
account in assessing whether service was
effected in sufficient time (judgment of
11 June 1985 in Case 49/84 Debaecker
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
and Plouvier v. Bouwman (1985) ECR
1779-1803).
(21) Article 27(3): Irreconcilable judgments
A foreign judgment ordering a person to make
maintenance payments to his spouse by virtue of
his obligations, arising out of the marriage, to
support her is irreconcilable for the purposes of
Article 27 (3) with a national judgment which has
decreed the divorce of the spouses in question
(judgment of 4 February 1988 in Case 145/86
Hoffmann v. Krieg. OJ No C 63, 8. 3. 1988, p. 6).
(22) Articles 30 and 38: Ordinary appeal
The Court ruled in favour of an autonomous con-
cept of ordinary appeal. An ‘ordinary appeal' is
constituted by any appeal:
(a) which is such that it may result in the annul-
ment or the amendment of the judgment
which is the subject matter of the procedure
for recognition or enforcement and
(b) the lodging of which is bound, in the State in
which the judgment was given, to a period
which is laid down by the law and starts to
run by virtue of that same judgment (judg-
ment of 22 November 1977 in Case 43/77
Industrial Diamond v. Riva (1977) ECR
2175-2191).
(23) Article 31: Enforcement
1. The provisions of the Convention prevent a
party who has obtained a judgment in his favour
in a Contracting State, being a judgment for
which an order for enforcement under Article 31
may issue in another Contracting State, from
making an application to a court in that other
State for a judgment against the other party in the
same terms as the judgment delivered in the first
State (judgment in Case 42/76 De Wolf v. Cox).
2. A foreign judgment the enforcement of which
has been ordered in a Contracting State pursuant
to Article 31, and which remains enforceable in
the State in which it was given, need not remain
enforceable in the State in which enforcement is
sought when, under the legislation of the latter
State, it ceases to be enforceable for reasons
which lie outside the scope of the Convention.
In the case in point a foreign judgment ordering a
person to make maintenance payments to his
spouse by virtue of his obligations, arising out of
the marriage, to support her is irreconcilable with
a national judgment which has decreed the
divorce of the spouses in question (judgment of
4 February 1988 in Case 145/86 Hoffman v.
Krieg. OJ No C 63. 8. 3. 1988, p. 6).
250
(24) Article 33: A ddress for service
1. (a) The second paragraph of Article 33 must
be interpreted as meaning that the
requirement to give an address for ser-
vice laid down in that provision must be
complied with in accordance with the
rules laid down by the law of the State in
which enforcement is sought or, if those
rules do not specify when that require-
ment must be complied with, no later
than the date on which the enforcement
order is served.
(b) The consequences of an infringement of
the rules concerning the choice of an
address for service are, by virtue of
Article 33 of the Convention, governed
by the law of the State in which enforce-
ment is sought, provided that the aims of
the Convention are respected, i.e. the law
of the latter State remains subject to the
aims of the Convention; the penalty can-
not therefore call into question the valid-
ity of the judgment granting enforcement
or allow the rights of the party against
whom enforcement is sought to be pre-
judiced (judgment of 10 July 1986 in
Case 198/85 Carron v. FRG, OJ No
C 209, 20.8. 1986, p. 5).
(25) Article 36: Enforcement procedure
I. (a) Article 36 of the Convention excludes
any procedure whereby interested third
parties may challenge an enforcement
order, even where such a procedure is
available to third parties under the
domestic law of the State in which the
enforcement order is granted.
(b) The Court held that the Convention has
established an enforcement procedure
which constitutes an autonomous and
complete system, including the matter of
appeals. It follows that Article 36 of the
Convention excludes procedures where-
by interested third parties may challenge
an enforcement order under domestic
law.
(c) The Convention merely regulates the
procedure for obtaining an order for the
enforcement of foreign enforceable
instruments and does not deal with exe-
cution itself, which continues to be gov-
erned by the domestic law of the court in
which execution is sought, so that inter-
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
ested third parties may contest execution
by means of the procedures available to
them under the law of the State in which
execution is levied (judgment of 2 July
1985 in Case 148/84 Deutsche Genos-
senschaftsbank v. Brasserie du Pecheur
(1985) ECR 1981-1993).
2. The Article must be interpreted as meaning
that the party who has failed to appeal against the
enforcement order referred to in Article 31 (in the
case in point within one month of service of the
enforcement order) is thereafter precluded, at the
stage at which the judgment is enforced, from
relying upon a valid reason which he could have
invoked in such appeal. That rule is to be applied
ex officio by the courts of the State in which
enforcement is sought. However, that rule does
not apply when it has the effect of obliging the
national court to make the effects of a national
judgment lying outside the scope of the Conven-
tion (divorce) conditional on that judgment being
recognized in the State in which the foreign judg-
ment whose enforcement is at issue was given
(judgment of 4 February 1988 in Case 145/86
Hoffman v. Krieg, OJ No C 63, 8. 3. 1988, p. 6).
(26) Article 37: Enforcement procedure
1. (a) The second paragraph of Article 37 must
be interpreted as meaning that an appeal
in cassation and, in the Federal Republic
of Germany, a ‘Rechtsbeschwerde’ may
be lodged only against the judgment
given on the appeal.
(b) That provision cannot be extended so as
to enable an appeal to be lodged against
a judgment other than that given on the
appeal, for instance against a prelimi-
nary or interlocutory order requiring pre-
liminary inquiries to be made (judgment
of 27 November 1984 in Case 258/83
Brennero v. Wendel (1984) ECR 3971-
3984).
(27) Article 38: Enforcement procedure
1. See (20) above on ‘ordinary appeal'.
2. The second paragraph of Article 38 of the
Convention of 27 September 1968 on jurisdiction
and the enforcement of judgments in civil and
commercial matters must be interpreted as mean-
ing that a court with which an appeal has been
lodged against a décision authorizing enforce-
ment, given pursuant to the Convention, may
make enforcement conditional on the provision
251
of security only when it gives judgment on the
appeal (judgment of 27 November 1984 in Case
258/83 Brennero v. Wendel (1984) ECR 3971-
3984).
(28) Article 39: Enforcement procedure
1. (a) By virtue of Article 39 of the Conven-
tion, a party who has applied for and
obtained authorization for enforcement
may, within the period mentioned in that
Article, proceed directly with protective
measures against the property of the
party against whom enforcement is
sought and is under no obligation to
obtain specific authorization.
(b) A party who has obtained authorization
for enforcement may proceed with the
protective measures referred to in Article
39 until the expiry of the period pres-
cribed in Article 36 for lodging an appeal
and, if such an appeal is lodged, until a
décision is given thereon.
(c) A party who has proceeded with the pro-
tective measures referred to in Article 39
of the Convention is under no obligation
to obtain, in respect of those measures,
any confirmatory judgment required by
the national law of the court in question
(judgment of 3 October 1985 in Case
119/84 Capelloni v. Pelkmans (1985)
ECR 3147-3164).
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
litigation relating to legal relationships created
before the date of the coming into force of the
Convention is that the judicial proceedings
should have been instituted subsequently to that
date. This is true even if an agreement conferring
jurisdiction was concluded before the Convention
came into force and could be regarded as void
under the law applicable to it; the case in point
concems a contract of employment between a
French employee and a German firm, to which
French law was applicable (judgment of 13 Nov-
ember 1979 in Case 25/79 Sanicentral v. Collin
(1979) ECR 3423-3431).
(31) Articles 55 and 56: Bilateral Conventions
As the First paragraph of Article 56 of the Con-
vention States that the bilateral Conventions
listed in Article 55 continue to have effect in rela-
tion to matters to which the Convention does not
apply, the court of the State in which enforcement
is sought may apply them to décisions which,
without coming under the second paragraph of
Article 1, are excluded from the Convention’s
scope. This is the case as regards application of
the German-Belgian Convention of 1958, which
may continue to have effect in ‘civil and commer-
cial matters', irrespective of the autonomous con-
struction placed upon that concept by the Court
for the purposes of interpretation of the 1968
Convention (judgment of 14 July 1977 in joined
Cases 9/77 and 10/77 Bavaria and Germanair v.
Eurocontrol (1977) ECR 1517-1527).
(29) Article 40 Enforcement procedure
The court hearing an appeal by a party seeking
enforcement is required to hear the party against
whom enforcement is sought, pursuant to the first
sentence of the second paragraph of Article 40 of
the Convention, even though the application for
an enforcement order was dismissed in the lower
court simply because documents were not pro-
duced at the appropriate time.
This is because the Convention formally requires
that both parties should be given a hearing at the
appellate level, without regard to the scope of the
décision in the lower court (judgment of 12 July
1984 in Case 178/83 P. v. K. (1984) ECR 3033-
3043).
(32) Article I. second paragraph. of the Protocol
annexed to the Convention (Luxembourg)
A clause conferring jurisdiction is not binding
upon a person domiciled in Luxembourg unless
that clause is mentioned in a provision:
(a) specially and exclusively meant for this pur-
pose;
(b) specifically signed by that party; in this res-
pect the signing of the contract as a whole
does not suffice. It is not necessary for that
clause to be mentioned in a separate docu-
ment (judgment of 6 May 1980 in Case
784/79 Porta-Leasing v. Prestige Interna-
tional (1980) ECR 1517).
(30) Article 54: Temporal application
The effect of Article 54 is that the only essential
for the rules of the Convention to be applicable to
(33) Article II of the Protocol annexed to the Con-
vention
1. The expression ‘an offence which was not
intentionally committed' should be understood
252
as meaning any offence the legal definition of
which does not require the existence of intent,
and
2. Article II of the Protocol applies in all crimi-
nal proceedings concerning offences which were
not intentionally committed, ‘in which the
accused’s liability at civil law, arising from the
elements of the offence for which he is being pro-
secuted, is in question or on which such liability
might subsequently be based’ (judgment of
26 May 1981 in Case 157/80 Rinkau (1981) ECR
1391-1484).
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
(34) Article 2 of the Protocol of 3 June 1971
Lower courts not sitting in an appellate capacity
are not empowered to seek a preliminary ruling
from the Court of Justice on a question of inter-
pretation of the Convention.
See the Court of Justice's order of 9 November
1983 in Case 80/83 Habourdin v. Italocremona
(1983) ECR 3639-3641) and order of 28 March
1984 in Case 56/84 Von Gallera v. Maitre ((1984)
ECR 1769-1772).
132. 3. List of judgments of the Court of Justice
(from 6 October 1976 to 27 September 1988)
|
I. |
6. |
10. 1976 |
Case 12/76 |
Tessili v. Dunlop |
Article 5(1) |
(1976) ECR 1473-1487 |
|
II. |
6. |
10. 1976 |
Case 14/76 |
De Bloos v. Bouyer |
Article 5(1) and Article 5 (5) |
(1976) ECR 1497-1511 |
|
III. |
14. |
10. 1976 |
Case 29/76 |
LTU v. Eurocontrol |
Article 1 |
(1976) ECR 1541-1552 |
|
IV. |
30. |
11. 1976 |
Case 21/76 |
Reinwater v. |
Article 5 (3) |
(1976) ECR 1735-1748 |
|
V. |
30. |
11. 1976 |
Case 42/76 |
De Wolf v. Cox |
Artide 31 |
(1976) ECR 1759-1768 |
|
VI. |
14. |
12. 1976 |
Case 24/76 |
Colzani v. Ruwa |
Article 17, |
(1976) ECR 1831-1843 |
|
VII. |
14. |
12. 1976 |
Case 25/76 |
Segoura v. |
Article 17, |
(1976) ECR 1851-1863 |
|
VIII. |
14. |
7. 1977 |
Case 9/77 |
Bavaria-Germanair v. |
Article 56 |
(1977) ECR 1517-1527 |
|
IX. |
22. |
11. 1977 |
Case 43/77 |
Diamond v. Riva |
Artides 30 and 38 |
(1977) ECR 2175-2191 |
|
X |
14. |
12. 1977 |
Case 73/77 |
Sanders v. |
Article 16(1) |
(1977) ECR 2382-2392 |
|
XI. |
21. |
6. 1978 |
Case 150/77 |
Bertrand v. Ott |
Article 13 |
(1978) ECR 1431-1447 |
|
XII. |
9. |
11. 1978 |
Case 23/78 |
Meeth v. Glacetal |
Article 17 |
(1978) ECR 2133-2144 |
|
XIII. |
22. |
11. 1978 |
Case 33/78 |
Somafer v. Ferngas |
Article 5 (5) |
(1978) ECR 2183-2195 |
|
XIV. |
22. |
9. 1979 |
Case 133/78 |
Gourdain v. Nadler |
Article 1, |
(1979) ECR 733-746 |
|
XV. |
27. |
3. 1979 |
Case 143/78 |
J. De Cavel v. |
Artides 1, |
(1979) ECR 1055-1068 |
|
XVI. |
13. |
11. 1979 |
Case 25/79 |
Sanicentral v. |
Artides 17 and 54 |
(1979) ECR 3423-3431 |
|
XVII. |
17. |
I.1980 |
Case 56/79 |
Zelger v. Salinitri |
Artides 5 (l)and 17 |
(1980) ECR 89-98 |
|
XVIII. |
6. |
3. 1980 |
Case 120/79 |
L. De Cavel v. |
Artides 5 (2) and 24 |
(1980) ECR 731 |
|
XIX. |
6. |
5. 1980 |
Case 784/79 |
Porta-Leasing v. Prestige International |
Article I. |
(1980) ECR 1517 |
|
XX |
21. |
5. 1980 |
Case 125/79 |
Denilauler v. Couchet |
Title III |
(1980) ECR |
1553
253
18 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 128
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
|
XXI. |
16 |
12. 1980 |
Case 814/79 |
Netherlands State v. |
Article 1 |
(1980) ECR |
|
XXII. |
18. |
3. 1981 |
Case 139/80 |
Blanckaert & Willems v. |
Article 5 (5) |
(1981) ECR 819-830 |
|
XXIII. |
26. |
5. 1981 |
Case 157/80 |
Rinkau |
Article 11 |
(1981) ECR 1391-1404 |
|
XXIV |
16. |
6. 1981 |
Case 166/80 |
Klomps v. Michel |
Article 27 (2) |
(1981) ECR 1593-1612 |
|
XXV. |
24. |
6. 1981 |
Case 150/80 |
Elefenten Schuh v. |
Artides 17, |
(I98I)ECR 1671-1698 |
|
XXVI. |
22. |
10. 1981 |
Case 27/81 |
Rohr v. Ossberger |
Article 18 |
(1981) ECR |
|
XXVII. |
4. |
3. 1982 |
Case 38/81 |
Effer v. Kantner |
Article 5(1) |
(1982) ECR 825-836 |
|
XXVIII. |
31. |
3. 1982 |
Case 25/81 |
C H W.v.G. J. H |
Artides 1, 18 and 24 |
(1982) ECR 1189-1205 |
|
XXIX. |
26. |
5. 1982 |
Case 133/81 |
Ivenel v. Schwab |
Article 5(1) |
(1982) ECR 1891-1902 |
|
XXX |
15. |
7. 1982 |
Case 228/81 |
Pendy Plastic Products |
Artides 20, |
(1982) ECR 2723-2737 |
|
XXXI. |
22. |
3. 1983 |
Case 34/82 |
Peters v. ZNAV |
Article 5(1) |
(1983) ECR |
|
XXXII. |
14. |
7. 1983 |
Case 201/82 |
Gerling v. Amminist- |
Artides 17 |
(1983) ECR 2503-2518 |
|
XXXIII. |
21. |
9. 1983 |
(order) |
Verheezen v. Muller |
Artides 1 and 50 |
— |
|
XXXIV |
15. |
11. 1983 |
Case 288/82 |
Duijnstee v. |
Artides 16 (4) and 19 |
(1983) ECR 3663-3679 |
|
XXXV. |
9. |
II. 1983 |
(order) |
Habourdin v. |
Artide 2 of 3. 6. 1971 |
(1983) ECR 3639-3641 |
|
XXXVI |
7. |
6. 1984 |
Case 129/83 |
Zelger v. Salinitri |
Article 21 |
(1984) ECR 2397-2409 |
|
XXXVII |
19. |
6. 1984 |
Case 71/83 |
Russ v. Goeminne |
Article 17 |
(1984) ECR 2417-2436 |
|
XXXVIII. |
12. |
7. 1984 |
Case 178/83 |
P. v. K. |
Article 40 |
(1984) ECR 3033-3043 |
|
XXXIX |
27. |
II. 1984 |
Case 258/83 |
Brennero v. Wendel |
Artides 37 |
(1984) ECR 3971-3984 |
|
XL. |
15. |
1. 1985 |
Case 241/83 |
Rösler v. Rottwinkel |
Article 16(1) |
(1985) ECR 99-129 |
|
XLI. |
7. |
3. 1985 |
Case 48/84 |
Spitzley v. Sommer |
Artides 17 |
(1985) ECR 787-800 |
|
XLII. |
11. |
6. 1985 |
Case 49/84 |
Debaecker& Plouvier |
Article 27 |
(1985) ECR 1779-1803 |
|
XLIII. |
2. |
7. 1985 |
Case 148/84 |
Genossenschaftsbank v. |
Article 36 |
(1985) ECR 1981-1993 |
|
XLIV. |
4. |
7. 1985 |
Case 228/84 |
AS-Autoteile v. |
Article 16 (5) |
(1985) ECR |
|
XLV. |
II. |
7. 1985 |
Case 221/84 |
Berghoefer v. ASA |
Article 17 |
(1985) ECR |
|
XLVI. |
3. |
10. 1985 |
Case 119/84 |
Capelloni-Aquilini v. |
Article 39 |
(1985) ECR 3147-3164 |
|
XLVII. |
24. |
6. 1986 |
Case 22/85 |
Anterist v. Credit |
Article 17 |
OJ No C 196, 5. 8. 1986, p. 5 |
|
XLVIII. |
10. |
7. 1986 |
Case 198/85 |
Carron v. FRG |
Article 33 |
OJ No C 209. |
20.8. 1986, p. 5
254
Prop. 1991/92:128
Bilaga 2
|
XLIX. |
II. II. 1986 |
Case 313/85 |
Iveco Fiat v. Van Hool |
Article 17 |
OJ No C 308, 2. 12. 1986, p. 4 |
|
L. |
15. 1.1987 |
Case 266/85 |
Shenavai v. Kreischer |
Article 5(1) |
OJ No C 39. 17. 2. 1987, p. 3 |
|
Ll |
8. 12. 1987 |
Case 144/86 |
Gubisch v. Palumbo |
Article 21 |
OJ No C 8, 13. 1. 1988, p. 3 |
|
LII. |
9. 12. 1987 |
Case 218/86 |
Schotte v. Rothschild |
Article 5 (5) |
OJ No C 2, |
|
Lill. |
4. 2. 1988 |
Case 145/86 |
Hoffman v. Krieg |
Artides 26, 27,31 and 36 |
OJ No C 63, |
|
LIV. |
8. 3. 1988 |
Case 9/87 |
Arcado v. Haviland |
Article 5(1) |
OJ No C 89, 6.4. 1988, p. 9 |
|
LV. |
6. 7. 1988 |
Case 158/87 |
Scherens v. Maenhout |
Article 16(1) |
OJ NoC2ll, |
|
LV1. |
27. 9. 1988 |
Case 189/87 |
Kalfelis v. Schröder |
Artides 5 (3) |
OJ NoC 281, |
and 6 (I) 4. II. 1988. p. 18
4. Cases pending as at I February 1989
133. A number of applications for preliminary rulings are currently before the Court of Jus-
tice. The cases involved are as follows:
(a) Case 32/88 Six Constructions v. Humbert
Article 5(1) — Contract of employment
What if a contract of employment is performed in a number of countries?
OJ No C 55, 26. 2. 1988, p. 12.
(b) Case 36/88 Schilling v. Merbes
Article 27 (2)
What if the defaulting defendant was not served with the document instituting
proceedings in due form, albeit in sufficient time to enable him to arrange for his
defence?
OJ No C 79, 26.3. 1988, p. 4.
This case has been removed from the register following the withdrawal of the
appeal.
(c) Case 115/88 Reichert-Kockler v. Dresdner Bank
Article 16(1) — Concept of rights in rem in immovable property
OJ No C 125, 12.5. 1988, p. 13.
(d) Case 220/88 Dumez Bätiment SA v. Hessische Landesbank
Article 5 (3)
OJ No C 226, 1.9. 1988, p. 6.
(e) Case 305/88 Lancray SA v. Peters & Sickert KG
Article 27 (2)
OJ No C 300, 25. 11. 1988, p. 10.
(f) Case 365/88 Congress Agentur Hagen GmbH/Zeehaghe BV
Article 5 (beginning) and point 1 and Article 6 (beginning) and point 2
OJ No C 20, 26. 1. 1989, p. 8.
255
Prop. 1991/92:128
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om dom-
stols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område
skall gälla som lag här i landet.
Konventionens svenska, engelska och franska texter finns intagna som bi-
laga till denna lag.1
2 § Om det inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt förelig-
ger enligt denna lag, skall frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.
3 § Ett avgörande som rör ett sådant civilrättsligt anspråk som avses i
artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 skall varken erkännas eller verkstäl-
las här.
4 § Vid den handläggning som avses i artikel 32 skall hovrätten bestå av en
lagfaren domare.
För det förfarande som avses i artikel 37.1 och artikel 40 gäller rättegångs-
balkens regler om besvär i hovrätt i tillämpliga delar, om inte konventionen
föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel
40 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till hovrätten inom fyra
veckor från den dag då beslutet meddelades.
En domare som har handlagt ett mål enligt artikel 32 är jävig att handlägga
mål om samma sak enligt artikel 37.1 och artikel 40.
5 § För det förfarande som avses i artikel 37.2 och artikel 41 gäller rätte-
gångsbalkens regler om besvär i högsta domstolen i tillämpliga delar, om inte
konventionen föreskriver annat. Talan får inte komma under högsta domsto-
lens prövning utan att högsta domstolen meddelat sökanden tillstånd till
detta enligt 54 kap. 10 § första punkten rättegångsbalken.
6 § Om ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, så-
vida inte annat följer av artikel 39. Vid verkställighet av ett utländskt avgö-
rande som rör säkerhetsåtgärd skall i stället utsökningsbalkens bestämmel-
ser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd till-
lämpas.
7 § Om hovrätten vid det förfarande som avses i artikel 32 bifaller en ansö-
kan om verkställighet, skall hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om
kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.
8 § Regeringen skall tillkännage innehållet i sådana underrättelser som av-
ses i artikel VI i Protokoll Nr 1.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1 Konventionstexten är här intagen som bilaga till propositionens lagförslag 1.
256
Härigenom föreskrivs att 337 § sjölagen (1891:35 s l)2skall ha följande ly-
delse.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
337 §
I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i
336 § skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tilläm-
pas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget
finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos myndighet till befrielse från
kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdom-
stolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som
säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om
säkerheten har frigetts.
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller
resgods får väckas endast vid domstol
1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;
2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;
3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är un-
derkastad dess domsrätt; eller
4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.
Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala
att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt
första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, väcks talan vid den
sjörättsdomstol som är närmast den orten.
Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte om annat följer av lagen
(1992:000) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventio-
nen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2Lagen omtryckt 1985:176.
257
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1936:79) om erkännande och verk-
ställighet av dom som meddelats i Schweiz skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
Denna lag äger ej tillämpning å Denna lag gäller inte i fråga om
dom eller förlikning som gäller dom eller förlikning som skall erkän-
nas och verkställas enligt lagen
(1992:000) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventio-
nen. Den gäller inte heller i fråga om
dom eller förlikning som avser
1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga
om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller
2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa
förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande,
dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av
familjerättslig eller arvsrättslig natur.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
258
Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen (1973:282) skall ha följande
lydelse.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Tvist om sjömans anställningsför-
hållande får ej dragas inför utländsk
myndighet.
Föreslagen lydelse
14 §
Tvist om sjömans anställningsför-
hållande får inte dras inför utländsk
myndighet.
Första stycket gäller inte om annat
följer av lagen (1992:000) med anled-
ning av Sveriges tillträde till Lugano-
konventionen.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
259
Härigenom föreskrivs att 5, 7 och 10 §§ lagen (1977:595) om erkännande
och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:128
Bilaga 3
5§
Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av
1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet har ingåtts inför
domstol eller annan myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge och
som får verkställas i den stat där den har ingåtts,
2. förlikning som avses i § 478, stk 1, nr. 4, loven om rettens pleje (udenret-
ligt förlig), om förlikningen har träffats och får verkställas i Danmark samt
gäldenären hade hemvist där när den ingicks,
3. lagakraftvunnet beslut av finsk
exekutiv myndighet varigenom kö-
pare eller säljare har ålagts betal-
ningsskyldighet i samband med åter-
tagning av gods som har sålts på av-
betalning, om den betalningsskyldige
vid tidpunkten för återtagningen
hade hemvist i Finland
3. skuldebrev som enligt dansk lag
kan utgöra grund för verkställighet
utan rättegång, om skuldebrevet har
undertecknats av gäldenären i Dan-
mark och han då hade hemvist i Dan-
mark,
4. skuldebrev som enligt norsk lag
kan utgöra grund för verkställighet
utan rättegång, om skuldebrevet har
undertecknats av gäldenären i Norge
och han då hade hemvist i Norge,
5. lagakraftvunnet beslut av finsk
exekutiv myndighet varigenom kö-
pare eller säljare har ålagts betal-
ningsskyldighet i samband med åter-
tagning av gods som har sålts på av-
betalning, om den betalningsskyldige
vid tidpunkten för återtagningen
hade hemvist i Finland.
7§‘
Denna lag tillämpas inte om lagen
(1992:000) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventionen
är tillämplig eller om annat följer av
särskilda bestämmelser om erkän-
nande och verkställighet av avgöran-
den och förlikningar på särskilda
rättsområden.
Lagen tillämpas icke beträffande Lagen tillämpas inte heller beträf-
fande
1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äkten-
skapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adop-
1 Senaste lydelse 1981:8.
260
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i
mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation,
äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om ej fråga är om verkstäl-
lighet av dom som skall gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429)
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och
förmynderskap,
2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med
barn eller överlämnande av barn i annat fall, om ej fråga är om verkställighet
enligt 6§,
3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,
4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,
5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente,
efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall
eller ansvarighet för den dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i
Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av
dessa stater,
6. dom eller förlikning angående
a) gäldenärs försättande i konkurs,
b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,
c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende
frågor eller
d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av
konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de
nordiska länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ac-
kordsförhandling framgår att gäldenären inte hade hemvist i något av de nor-
diska länderna,
7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas omedelbart av särskild
domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.
Lagen tillämpas ej heller i övrigt, i
den mån detta följer av särskilda be-
stämmelser om erkännande och
verkställighet av avgöranden eller
förlikningar på särskilda rättsområ-
den.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 3
Beslut om verkställighet, som sö-
kes hos kronofogdemyndighet, med-
delas utan motpartens hörande, om
ej kronofogdemyndigheten bestäm-
mer annat.
Ansökan om verkställighet av för-
likning som avses i 5 § 2 får ej bifallas
utan att tillfälle har beretts motpar-
ten att yttra sig. Inkommer han med
bestridande som ej är uppenbart
ogrundat, skall ansökningen avslås.
Innehåller förlikningen bestäm-
melse om skyldighet att ersätta kost-
nad, får detta belopp jämkas.
10 §
Beslut om verkställighet, som
söks hos kronofogdemyndighet,
meddelas utan motpartens hörande,
om inte kronofogdemyndigheten be-
stämmer annat.
Ansökan om verkställighet av för-
likning eller skuldebrev som avses i
5 § 2-4 får inte bifallas utan att till-
fälle har beretts motparten att yttra
sig. Inkommer han med bestridande
som inte är uppenbart ogrundat,
skall ansökningen avslås. Innehåller
förlikning som avses i 5 § 2 bestäm-
melse om skyldighet att ersätta kost-
nad, får detta belopp jämkas.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
261
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1983:368) om erkännande och verk-
ställighet av österrikiska domar på privaträttens område skall ha följande
lydelse.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Denna lag är tillämplig på domar
som har meddelats i Österrike i äm-
nen av privaträttslig beskaffenhet.
Lagen tillämpas på domar i sådana
ämnen, även om de har meddelats i
ett straffrättsligt förfarande.
Föreslagen lydelse
1§
Denna lag är tillämplig på domar
som har meddelats i Österrike i äm-
nen av privaträttslig beskaffenhet.
Lagen tillämpas på domar i sådana
ämnen, även om de har meddelats i
ett straffrättsligt förfarande. Lagen
tillämpas inte om lagen (1992:000)
med anledning av Sveriges tillträde
till Luganokonventionen är tillämp-
lig.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
262
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:128
Bilaga 3
5§
Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall tas
upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag
endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som
sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den andra myn-
digheten.
Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäller
inte om svaranden vid tidpunkten för
ansökan har hemvist i en främmande
stat som har tillträtt den i Lugano den
16 september 1988 antagna konven-
tionen om domstols behörighet och
om verkställighet av domar på pri-
vaträttens område eller om det i en
sådan stat pågår rättegång i samma
sak och denna rättegång kan leda till
ett avgörande som är verkställbart i
Sverige.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
263
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-12
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Hellsvik beslutat inhämta lagrådeta ytt-
rande över förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokon-
ventionen, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av rådmannen Bo Blomquist.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventio-
nen innebär att konventionen i sin helhet inkorporeras genom lag. Denna
teknik för införlivande med svensk rätt aktualiserar en särskild fråga, som
sammanhänger med att konventionen innehåller hänvisningar till nationell
lagstiftning (bl.a. artikel 3 andra stycket och artikel 54 A punkterna 6 och 7)
och förteckningar över exekvaturmyndigheter (artiklarna 32, 37, och 40). I
artikel VI i Protokoll nr 1 föreskrivs att konventionsstaterna till det schwei-
ziska federala rådet skall översända sådana lagtexter som innebär ändringar
antingen i den nationella lagstiftning som konventionen hänvisar till eller i
förteckningarna över exekvaturmyndigheter. Frågan är hur sådana under-
rättelser, när de inkommit från andra länder, skall hanteras från svensk sida.
I remissprotokollet har förutsatts att underrättelserna inte skall föranleda
några andra åtgärder än att information lämnas om lagändringarna. I enlig-
het härmed har i 8 § i det remitterade förslaget tagits in en föreskrift om att
regeringen skall tillkännage innehållet i underrättelserna.
Bedömningen av denna del av lagförslaget blir beroende av vilken bety-
delse som ändringarna i nationell lagstiftning får för själva konventionen.
Man skulle möjligen kunna uppfatta förhållandet så att en ändring av den
nationella lagstiftningen i något av de aktuella hänseendena medför en sam-
tidig och automatisk ändring av konventionens materiella innehåll. Efter-
som konventionen på grund av den föreslagna inkorporeringslagen i sin hel-
het blir gällande som svensk lag, skulle konsekvensen av den nu beskrivna
uppfattningen i första hand bli att ändringen borde föranleda lagstiftning
också på svensk sida.
Lagrådet anser emellertid att ett annat synsätt är motiverat. Vad först be-
träffar exekvaturmyndigheterna förutsätter konventionen, såsom framhål-
lits i remissprotokollet, att varje konventionsstat ensidigt kan besluta om
ändringar såvitt avser de egna myndigheterna. Innebörden av konventio-
nens bestämmelser om exekvaturmyndigheter synes i själva verket kunna
beskrivas så att i varje enskild stat den myndighet är behörig som den staten
vid varje tidpunkt anvisar. De myndighetsförteckningar som tagits in i kon-
ventionen har därför närmast till funktion att ge information om de enskilda
staternas ståndpunkter vid den tidpunkt då konventionen upprättades.
Denna tolkning innebär att senare ändringar från någon stats sida inte änd-
rar det egentliga avtalsinnehållet utan endast medför att den information
som förteckningarna innehåller blir mindre aktuell. Vad sedan gäller kon-
Prop. 1991/92:128
Bilaga 4
264
ventionens hänvisningar till annan nationell lagstiftning är i första hand arti-
kel 3 andra stycket av intresse. Den uppräkning av s.k. exorbitanta behörig-
hetsregler som görs där har inte någon självständig betydelse utan har till
uppgift att belysa innebörden av den övergripande bestämmelse som finns i
artikel 3 första stycket. En ändring av den nationella lagstiftning som anges
i förteckningen medför således inte att konventionens materiella innehåll
ändras.
Av nu angivna skäl finner lagrådet att ändringar i nationell lagstiftning av
det slag som hittills berörts inte medför något krav på lagstiftningsåtgärder
på svensk sida men däremot kan väcka behov av information. Motsvarande
gäller enligt lagrådets uppfattning i fråga om de övriga lagändringar som av-
ses i artikel VI i Protokoll nr 1. Mot denna bakgrund anser lagrådet att före-
skriften om informationsskyldighet i 8 § i den föreslagna inkorporeringsla-
gen bör godtas.
Inte heller i övrigt föranleder de framlagda lagförslagen någon erinran
från lagrådets sida.
Prop. 1991/92:128
Bilaga 4
265
Prop. 1991/92:128
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
1 Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till Luga-
nokonventionen ....................................... 2
2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)....... 98
3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande
och verkställighet av domar som meddelats i Schweiz....... 99
4 Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)..... 100
5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande
och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område 101
6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande
och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens om-
råde .................................................. 103
7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning.......................... 104
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992. 105
1 Inledning............................................. 105
2 Luganokonventionens huvudsakliga innehåll............... 108
2.1 Allmänt.......................................... 108
2.2 Konventionens tillämpningsområde.................. 109
2.3 Domstols behörighet m.m........................... 109
2.3.1 Behörighetsreglerna......................... 109
2.3.2 Domstolarnas handläggning av behörighetsfrå-
gan ....................................... 113
2.3.3 Frågor om litispendens och vilandeförklaring av
mål....................................... 113
2.3.4 Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgär-
der ....................................... 114
2.3.5 Delgivningsfrågor........................... 114
2.4 Erkännande och verkställighet....................... 115
2.4.1 Allmänt................................... 115
2.4.2 Erkännande................................ 116
2.4.3 Verkställighet.............................. 116
2.4.4 De grunder på vilka erkännande och verkställig-
het får vägras.............................. 118
2.5 Övergångsbestämmelser............................ 120
2.6 Vissa sjörättsliga frågor............................. 121
2.7 Förhållandet mellan Luganokonventionen och Bryssel-
konventionen ..................................... 121
2.8 Förhållandet mellan Luganokonventionen och andra ge-
nerella verkställighetskonventioner................... 122
2.9 Förhållandet mellan Luganokonventionen och andra kon-
ventioner på särskilda områden...................... 123
2.10 Slutbestämmelser.................................. 125
2.11 En enhetlig tolkning av konventionen................ 126
266
3 Allmän motivering..................................... 127
3.1 Sveriges tillträde till Luganokonventionen............. 127
3.2 Vissa frågor i konventionen......................... 131
3.2.1 Reservationer m.m.......................... 131
3.2.2 Exekvaturmyndigheter...................... 133
3.2.3 Fakultativa grunder för att vägra erkännande... 135
3.3 Införlivandet av konventionen med svensk rätt........ 136
3.3.1 Tekniken för införlivandet................... 136
3.3.2 Inkorporeringslagens närmare innehåll........ 138
3.3.3 Inkorporeringslagens förhållande till rättegångs-
balken m.m................................ 149
3.3.4 Rättshjälp och avgifter...................... 151
3.3.5 Summarisk process.......................... 153
3.3.6 Den nordiska verkställighetslagstiftningen...... 157
3.3.7 Följdändringar i annan lagstiftning............ 161
3.3.8 Ikraftträdande.............................. 164
3.4 Konventionens praktiska tillämpning................. 164
3.5 Kostnader ........................................ 165
4 Upprättade lagförslag................................... 166
5 Närmare om konventionen, artikel för artikel............. 168
Avdelning I Tillämpningsområde (art 1).............. 169
Avdelning II Domstols behörighet................... 171
Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser (art 2-4)............ 171
Avsnitt 2 Särskilda behörighetsregler (art 5-6 A)....... 172
Avsnitt 3 Behörighetsregler för försäkringstvister (art 7-12
A)....................................... 180
Avsnitt 4 Behörighetsregler för konsumenttvister (art 13-
15)...................................... 184
Avsnitt 5 Exklusiv behörighet (art 16)................ 186
Avsnitt 6 Avtal om domstols behörighet (art 17-18).... 189
Avsnitt 7 Prövning av behörighetsfrågan och av frågan om
målet kan tas upp (art 19-20)............... 194
Avsnitt 8 Litispendens och mål som har samband med var-
andra (art 21-23).......................... 196
Avsnitt 9 Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåt-
gärder (art 24)............................ 197
Avdelning II Erkännande och verkställighet (art 25) ... 198
Avsnitt 1 Erkännande (art 26-30).................... 199
Avsnitt 2 Verkställighet (art 31-45)................... 204
Avsnitt 3 Gemensamma bestämmelser (art 46-49)...... 213
Avdelning IV Officiella handlingar (actes authentiques)
och inför domstol ingångna förlikningar
(art 50-51)............................ 214
Avdelning V Allmänna bestämmelser (art 52-53)....... 216
Avdelning VI Övergångsbestämmelser (art 54-54 A) ... 217
Avdelning VII Förhållandet till Brysselkonventionen och
till andra konventioner(art 54 B-59)..... 219
Prop. 1991/92:128
267
Avdelning VIII Slutbestämmelser (art 60-68).......... 221
Protokoll nr 1 Angående vissa frågor om domstols behö-
righet, förfarande och verkställighet.................. 221
Protokoll nr 2 Om en enhetlig tolkning av konventionen 223
Protokoll nr 3 Om tillämpningen av artikel 57......... 224
Förklaringarna .................................... 224
6 Specialmotivering...................................... 225
6.1 Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen............................... 225
6.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)... 229
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkän-
nande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz 230
6.4 Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282). 230
6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkän-
nande och verkställighet av nordiska domar på privaträt-
tensområde....................................... 230
6.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkän-
nande och verkställighet av österrikiska domar på privat-
rättens område.................................... 232
6.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning................. 232
7 Hemställan............................................ 233
8 Beslut................................................ 233
Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag................ 234
Bilaga 2 Redovisning av vissa tolkningsavgöranden från EG-dom-
stolen ............................................. 242
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 256
Bilaga 4 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde den
12 mars 1992 ....................................... 264
Prop. 1991/92:128
gotab 40970, Stockholm 1992
268