Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i
fastighetsbildningslagen (1970:988). Bl.a. föreslås att
reglerna om fastighetsreglering ändras så att det blir lättare
att genomföra detaljplan inom ramen för
fastighetsregleringsinstitutet.
I propositionen föreslås vidare åtskilliga ändringar i
fastighetsbildningslagens regler om ersättning vid
fastighetsreglering. Ändringarna innebär bl.a. att dessa
regler anpassas närmare till expropriationslagens
(1972:719) ersättningsregler. Vid sådana överföringar av
mark eller rättigheter, som skulle ha kunnat ske enligt plan-
och bygglagen (1987:10) eller där det är uppenbart att
expropriation skulle ha kunnat komma i fråga skall
expropriationslagens ersättningsregler tillämpas fullt ut. I
andra fall skall liksom för närvarande vinsten av regleringen
kunna fördelas mellan de berörda fastigheterna.
Slutligen föreslås att den enskilde sakägarens
rättsställning skall förstärkas. Förslaget innebär i denna del
att den enskilde sakägaren normalt alltid skall få full
ersättning för sina kostnader vid överklagande av ett beslut
om fastighetsreglering avseende överföring av mark eller
rättighet, som skulle ha kunnat tas i anspråk enligt plan- och
bygglagen eller där det är uppenbart att expropriation
skulle ha kunnat komma i fråga. Även
rättegångskostnadsreglerna i överrätt förändras i dessa fall
till den enskilde sakägarens fördel.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om
fastighetsbildningslagen (1970:988)1

dels att 8 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 4 kap. 34 §, 5 kap. 5, 10, 12 och 15--19 §§,
6 kap. 6 och 7 §§, 7 kap. 2 §, 15 kap. 2 §, 16 kap. 14 §, 17
kap. 3 § samt 18 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer,
5 kap. 8 a, 10 a, 10 b, 12 a--12 c och 36 §§, samt närmast före
36 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 34 §

För utredning av fråga, För utredning av fråga,
vars bedömande kräver vars bedömande kräver
särskild fackkunskap, särskild fackkunskap,
får får
fastighetsbildningsmyndigheten fastighetsbildningsmyndig-
heten
anlita biträde av förordna lämplig person
sakkunnig. Den som står i som sakkunnig. Den som står
sådant förhållande i sådant förhållande
till saken eller till någon till saken eller till någon
sakägare att hans sakägare att det är
tillförlitlighet kan anses ägnat att rubba
förringad får ej anlitas förtroendet till hans
som sakkunnig. opartiskhet i ärendet
får inte anlitas. Den
sakkunnige skall närvara
vid sammanträde, om det kan
antas vara av betydelse för
utredningen.
Ersättning till sakkunnig
bestämmes av
myndigheten.
Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig,
utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.
5 kap.
5 §2

Fastighetsreglering som Fastighetsreglering som
begärts av sakägare begärts av sakägare
får genomföras endast om får genomföras endast om
den är nödvändig den är nödvändig
för att en fastighet som för att en fastighet som
tillhör sökanden skall tillhör sökanden skall
förbättras. Kravet på förbättras. Kravet på
att en fastighet skall att fastigheten skall
förbättras gäller förbättras gäller
inte om regleringen har inte om regleringen har
påkallats av en begärts av en
samfällighetsförening samfällighetsförening
och berör en och berör en
samfällighet som inte samfällighet som inte
längre är av gemensam längre är av gemensam
betydelse för betydelse för
delägarfastigheterna. delägarfastigheterna.
Kravet gäller inte heller
om fastighetsregleringen
behövs för att få
fastigheten att stämma
bättre överens med
gällande detaljplan eller
fastighetsplan.
Har regleringen påkallats av
annan än
sakägare eller
innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta
hinder enligt 4 § andra stycket, skall göras mer omfattande
än som krävs för att sökandens fastighet skall förbättras, får
regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett
väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig
regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid
prövningen av sådan fråga skall främst deras mening
beaktas som har störst nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av
fastighetsreglering är synnerligen angeläget.
8 a §

Mark som skulle ha kunnat
inlösas enligt 6 kap. 17
§ första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) får
överföras genom
fastighetsreglering utan
hinder av bestämmelserna i
7 och 8 §§. Detsamma
gäller i fråga om
upphävande av servitut som
besvärar sådan mark.
Bestämmelserna i 7 och 8
§§ utgör inte heller
något hinder mot att
servitut bildas för en
sådan allmän
trafikanläggning som avses
i 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen.

10 §3

Om värdet av den mark och Om värdet av den mark och
de andelar i samfälld mark de andelar i samfälld mark
som genom fastighetsreglering som genom fastighetsreglering
tillägges fastighet icke läggs till en fastighet
motsvarar värdet av vad som inte motsvarar värdet av
genom regleringen vad som genom regleringen
frångår fastigheten, frångår fastigheten,
utjämnas skillnaden genom utjämnas skillnaden genom
ersättning i pengar. På ersättning i pengar. På
samma sätt utjämnas samma sätt utjämnas
värdeförändring som värdeförändring som
föranledes av föranleds av
servitutsåtgärd eller av servitutsåtgärd eller av
att byggnad eller annan att byggnad eller annan
anläggning genom anläggning genom
regleringen övergår till regleringen övergår till
annan ägare. Vad som någon annan ägare.
frångår fastighet genom
inlösen ersätts enligt 8
kap.
Ersättning enligt första Ersättning enligt första
stycket bestämmes på stycket bestäms på
grundval av värdering grundval av värdering
(likvidvärdering). Vid (likvidvärdering).
likvidvärderingen skall
hänsyn tagas till
egendomens användning
för det ändamål som
föranleder det högsta
värdet samt till
förhållandena vid
tillträdet, om ej annat
följer av att avträdaren
har rätt att
tillgodogöra sig skog eller
gröda. I övrigt skall
värderingen ske med
hänsyn särskilt till
egendomens marknadsvärde.
Om en nyttjanderätt eller
ett servitut skall
fortsätta att gälla i
mark eller byggnad till
följd av ett förordnande
enligt 33 a § eller 7 kap.
13 §, skall likvidvärdet
minskas. Minskningen skall
motsvara den belastning som
rättigheten medför
för tillträdaren, i den
mån minskning kan ske utan
att skada uppkommer för
innehavare av fordran med
bättre rätt än
rättigheten. Kan minskning
inte ske fullt ut, skall
ersättning som till
följd härav skall
betalas fördelas mellan
sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn
till den nytta som varje
sakägare har av
regleringen.
10 a §

Vid värdering av egendom
enligt 10 § tillämpas
bestämmelserna i 4 kap.
expropriationslagen
(1972:719)
med de undantag som framgår
av tredje stycket.

Vid värdering av egendom
som kan tas i anspråk
enligt 14 kap. 1 eller 2 §
plan- och bygglagen (1987:10)
och vid värdering i andra
fall där det är
uppenbart att egendomen i
stället skulle ha kunnat
tas i anspråk genom
expropriation eller något
annat liknande
tvångsförvärv, skall
vid tillämpning av 4 kap. 3
§ första stycket
expropriationslagen tiden
för värdestegringen
räknas från dagen tio
år före det att
fastighetsregleringen
begärdes.

Vid värdering av egendom
som inte kunnat tas i
anspråk på sätt som
sägs i andra stycket skall
det även tas skälig
hänsyn till det
särskilda värde som
egendomen har för den
tillträdande fastigheten. I
sådana fall tillämpas
inte bestämmelserna i 4
kap. 2 och 3 §§
expropriationslagen om att
värdestegring i vissa fall
inte skall beaktas.

10 b §

Om en nyttjanderätt eller
ett servitut efter
fastighetsregleringen skall
fortsätta att gälla i
mark eller byggnad till
följd av ett förordnande
enligt 33 a § eller 7 kap.
13 §, skall likvidvärdet
minskas. Minskningen skall
motsvara den belastning som
rättigheten medför
för tillträdaren, i den
mån minskning kan ske utan
att skada uppkommer för den
som har en fordran med
bättre rätt än
rättigheten. Kan minskning
inte ske fullt ut, skall den
ersättning som till
följd härav skall
betalas fördelas mellan
sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn
till den nytta som varje
sakägare har av
regleringen.

12 §

Överföres mark på Om det vid
fastighetsreglering
vilken finns byggnad och lider uppkommer sådan skada
den som frånträder för sakägare som inte
byggnaden skada som icke ersätts enligt 10 eller 11
beaktas enligt 10 eller 11 §, skall även den skadan
§, har han rätt till ersättas.
särskild ersättning
för skadan. Detsamma skall
gälla, om
servitutsåtgärd
föranleder att byggnad
rives eller ändras eller
att byggnadens ägare på
annat sätt tillfogas skada.
Medför överföringen
eller servitutsåtgärden
att särskild rätt att
nyttja byggnaden upphör
helt eller delvis, är
rättighetshavaren
berättigad till
ersättning för den skada
detta innebär. Vad som
sålunda föreskrivits om
byggnad gäller också
annan anläggning.
Om för fastighet som
besväras av arrende
något område för
arrendets utövande ej
kunnat utläggas eller om
fastigheten så ändrats
till omfång eller läge
att arrenderätten helt
upphör eller dess värde
förringas, har arrendatorn
rätt till ersättning
för skadan.
Är innehavare av Är innehavaren av en
rättighet, som minskar rättighet, som minskar
fastighetens värde, fastighetens värde,
berättigad till berättigad till
ersättning enligt första ersättning enligt första
eller andra stycket, skall det stycket, skall det
likvidvärde som likvidvärde som
tillgodoräknas fastighetens tillgodoräknas fastighetens
ägare minskas med belopp ägare minskas med det
motsvarande den belopp som motsvarar den
värdeminskning för värdeminskning för
fastigheten som rättigheten fastigheten som rättigheten
inneburit. Om likvidvärdet inneburit. Om likvidvärdet
ej kan minskas utan att skada inte kan minskas utan att
uppkommer för innehavare av skada uppkommer för
fordran med bättre rätt, innehavaren av en fordran med
minskas i stället bättre rätt, minskas i
ersättningen till stället ersättningen
rättighetshavaren med till rättighetshavaren med
motsvarande belopp. motsvarande belopp.
Skyldigheten att betala Skyldigheten att betala
ersättning, som ej ersättning, som inte
motsvaras av minskning i motsvaras av minskning i
likvidvärde enligt tredje likvidvärde enligt andra
stycket, fördelas mellan stycket, fördelas mellan
sakägarna efter vad som sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn är skäligt med hänsyn
till deras nytta av att till deras nytta av att
regleringen genomföres regleringen genomförs på
på sådant sätt att sådant sätt att
ersättningen skall utgå. ersättningen skall
lämnas.

12 a §

Efter särskilt yrkande
får
fastighetsbildnings-
myndigheten,
om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning
föra talan om sådan
ersättning för skada och
intrång som är svår
att uppskatta i samband med
fastighetsregleringen.
Ansökan om särskild
förrättning skall
göras inom den tid,
högst tio år, som
fastighetsbildnings-
myndigheten
bestämmer.
Avser regleringen en
fastighet
som svarar för en fordran,
får
fastighetsbildnings-
myndigheten
besluta enligt första
stycket endast om
fordringshavaren medger det.
Besväras fastigheten av en
gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och
fordringshavare som
föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är
väsentligen utan betydelse
för någon
rättsägare, krävs
dock inte något medgivande
av denne.

12 b §

Denna lag är inte
tillämplig i fråga om
ersättning för skada
eller intrång som uppkommer
efter fastighetsregleringen
och som inte har kunnat
förutses vid denna.

12 c §

Om det är lämpligt och
berörda sakägare medger
det, får
fastighetshetsbildnings-
myndigheten
vid fastighetsregleringen
även pröva ett av en
sakägare framställt
yrkande om ersättning som
har samband med regleringen
men som rör ett
rättsförhållande som
inte skall prövas enligt
denna lag.

Vid prövning enligt
första stycket tillämpas
bestämmelserna i 4 och
15--18 kap. Kostnaden för
fastighetsbildnings-
myndighetens
prövning skall betalas av
berörda sakägare
solidariskt. Om sakägarna
inte har kommit överens om
något annat, får
fastighetsbildnings-
myndigheten
på yrkande av någon av
dem besluta att kostnaden
slutligt skall fördelas
efter de grunder som anges i
13 §.

15 §

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen
skall fastighetsbildningsmyndigheten upprätta avräkning
utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar
för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än
fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom.
Avräkningen skall omfatta även kostnad som avses i 13 §,
om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet
fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit
slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket
fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver
fördelas på längre tid, avpassas förfallodagarna så, att minst
en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Är det påkallat med Om betalningen inte sker inom
hänsyn till den tid som har fastställts
omständigheterna, skall den enligt andra stycket, utgår
betalningsskyldige ränta på obetalt belopp
åläggas att utge från förfallodagen
skälig ränta på enligt 6 § räntelagen
belopp som ej är betalt. (1975:635). Har tillträde
Räntan skall utgå ägt rum före
från dag som bestämmes förfallodagen, utgår
med hänsyn till tiden ränta på ersättningen
för tillträdet och även enligt 5 §
övriga förhållanden. räntelagen från dagen
för tillträdet till dess
att betalning sker eller
förfallodagen inträder.
Om tillträde har skett
endast delvis och skyldighet
att i sådant fall betala
ränta på hela
ersättningen skulle vara
oskälig, får
räntebeloppet jämkas.

16 §4

Om fastighet, som undergår Om en fastighet, som
värdeminskning genom undergår värdeminskning
regleringen eller som helt genom regleringen eller som
eller delvis inlöses, helt eller delvis inlöses,
svarar för fordran, skall svarar för en fordran,
fastighetsbildningsmyndigheten skall
förordna att sådan fastighets-
bildningsmyndigheten
ersättning jämte besluta att sådan
ränta som, efter ersättning jämte
avräkning om sådan ränta som, efter
behövs, tillkommer avräkning om sådan
fastighetsägaren och som ej behövs, tillkommer
utgör ersättning för fastighetsägaren och som ej
personlig skada eller utgör ersättning enligt
ersättning enligt 27 § 12 § första stycket, 27
eller 30 § tredje stycket § eller 30 § tredje
skall inbetalas till myndighet stycket skall inbetalas till
som regeringen bestämt. den myndighet som regeringen
Detta gäller dock icke, om bestämt. Detta gäller
innehavarna av samtliga dock inte, om innehavarna av
fordringar, för vilka samtliga fordringar, för
fastigheten svarar, medgivit vilka fastigheten svarar,
att ersättning utbetalas medgivit att ersättning
direkt till utbetalas direkt till
fastighetsägaren. fastighetsägaren.
Besväras fastigheten av Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. fordringshavare som
11 § jordabalken föreskrivs för
föreskrives för relaxation i 22 kap. 11 §
relaxation. Medgivande av jordabalken. Om regleringen
rättsägare fordras ej, är väsentligen utan
om regleringen är betydelse för någon
väsentligen utan betydelse rättsägare, krävs
för honom. dock inte något medgivande
av denne.
Inbetalda medel fördelas av
länsstyrelsen. Därvid äger
bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast
egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande
tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin
helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har
dock innehavare av fordran, som utan inskrivning är
förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för
kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit
till betalning, få utdelning med samma rätt som för
fordringen i övrigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot
av fem procent om året. Sammanträde för fördelningen
hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet
sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får
fastighetsbildningsmyndigheten förordna att in- och
utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av
regleringen, skall ske genom myndighets förmedling.
Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av
bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på
myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga
medlen hos den betalningsskyldige.
17 §5

Om samfälld mark som Om samfälld mark som
förvaltas av förvaltas av
samfällighetsförening samfällighetsförening
berörs av en berörs av en
förrättning, skall förrättning, skall
föreningen utge föreningen utge
ersättning för mark som ersättning för mark som
tillförs samfälligheten tillförs samfälligheten
och ta emot ersättning och ta emot ersättning
för mark som frångår för mark som frångår
den. den. Detsamma gäller
ersättning med anledning av
att servitut bildas, ändras
eller upphävs.
Förvaltas samfälligheten av
en styrelse
eller förvaltare
med befogenhet att uppbära medel som tillkommer
samfälligheten, skall ersättningen betalas ut till styrelsen
eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den
ersättning som belöper på hans andel skall utbetalas till
honom. Endast om en sådan begäran framställs, skall
fastighetsbildningsmyndigheten i ersättningsbeslutet ange
varje delägares andel.
Ersättning som enligt 16 § första stycket skall inbetalas
till myndighet skall räknas av innan utbetalning sker till en
samfällighetsförening, styrelse eller förvaltare.
18 §6

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till
skydd för enskilt intresse får avsteg göras i följande
avseenden

1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av
de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

2. 6 § andra stycket, 7 och 2. 6 § andra stycket, 7 och
10--12 §§, om de 10--12 §§ samt 15 §
sakägare vilkas rätt tredje stycket, om de
är beroende av sakägare vilkas rätt
åtgärden samtycker till är beroende av
det, åtgärden samtycker till
det,

3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är
upplåten med tomträtt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att
betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala
och om avvikelsen från bestämmelserna icke sker i
otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får
avsteg från 10--14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske
endast om även fordringens innehavare medger det.
Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej, om
regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första
stycket 3 till minskning av fastighets graderingsvärde skall
upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant
medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse av fast
egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 17 § lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock
endast om ärende om anteckning i fastighetsboken av
anmälan enligt 2 § andra stycket samma lag var upptaget på
inskrivningsdag när medgivandet gjordes.
Medgivande eller samtycke enligt första stycket till
åtgärd som berör samfälld mark skall, om samfälligheten
förvaltas av en samfällighetsförening, lämnas av föreningen
i stället för av delägarna.
19 §

Avser fastighetsreglering Avser fastighetsregleringen
en
fastighet som upplåtits med fastighet som har upplåtits
tomträtt, äger 16 § med tomträtt, tillämpas
motsvarande tillämpning i 16 § i fråga om
fråga om ersättning som ersättning som tillkommer
tillkommer tomträttshavaren tomträttshavaren samt 12 a
samt 18 § andra stycket § andra stycket och 18 §
beträffande fordran i andra stycket beträffande
tomträtten. fordran i tomträtten.

Verkställighet av
fastighetsbildnings-
myndighetens
ersättningsbeslut

36 §

Fastighetsbildnings-
myndighetens
beslut att med stöd av
bestämmelserna i detta
kapitel förplikta någon
att lämna ersättning
till en sakägare får
verkställas enligt
utsökningsbalkens
bestämmelser.

6 kap. 6 §7

Överförs mark från en Överförs mark från en
samfällighet, utgår samfällighet eller
ersättning endast till upplåts eller ändras
delägare som har servitut i samfälld mark,
framställt yrkande om det utgår ersättning endast
under förrättningen. till delägare som har
Ersättning skall dock utan framställt yrkande om det
yrkande fastställas för under förrättningen.
sådan andel i marken vars Ersättning till en
värde överstiger tre delägare skall dock
procent av det basbelopp fastställas utan yrkande
enligt lagen (1962:381) om när den kan antas
allmän försäkring som överstiga tre procent av
gällde året innan det basbelopp enligt lagen
förrättningen (1962:381) om allmän
påbörjades. försäkring som gällde
Ersättning skall alltid året innan
fastställas utan yrkande förrättningen
när samfälligheten påbörjades.
förvaltas av en Ersättning skall alltid
samfällighetsförening fastställas utan yrkande
eller när i annat fall när samfälligheten
ersättning enligt 5 kap. 17 förvaltas av en
§ andra stycket skall samfällighetsförening
utbetalas till någon som eller när i annat fall
företräder delägarna. ersättning enligt 5 kap. 17
§ andra stycket skall
utbetalas till någon som
företräder delägarna.

7 §8

Om en samfällighet inte Om en samfällighet inte
brukas av delägare för brukas av delägare för
gemensamt ändamål och gemensamt ändamål och
det är uppenbart att det är uppenbart att
ersättning för ersättning enligt 6 §
samfälld mark enligt 6 § inte behöver fastställas
inte behöver fastställas utan yrkande, får
utan yrkande, får underrättelse om
underrättelse om förrättningsansökningen
förrättningsansökningen lämnas till någon eller
lämnas till någon eller några av de delägare som
några av de delägare som inte på annan grund är
inte på annan grund är sakägare i
sakägare i förrättningen.
förrättningen. Fastighetsbildningsbeslut
Fastighetsbildningsbeslut får i sådana fall
får i sådana fall meddelas och
meddelas och förrättningen avslutas
förrättningen avslutas utan att samtliga delägare
utan att samtliga delägare i samfälligheten har
i samfälligheten har fått tillfälle att yttra
fått tillfälle att yttra sig i förrättningen.
sig i förrättningen.
7 kap. 2 §9

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning
enligt ledningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom
fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett
vattenföretag enligt 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) får
bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till
företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är
uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen
skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena.
Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte
bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild
förrättning i andra fall än som anges i första och andra
styckena, får bildas genom fastighetsreglering endast om
åtgärden sker i samband med en annan
fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.
Första-tredje styckena
gäller inte servitut som
avser avloppsledning för en
fastighet eller ledning för
vatten till
husbehovsförbrukning.

15 kap. 2 §10

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall
överklagas särskilt, om myndigheten

1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller
fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde
stycket eller tidpunkt för rättighetshavares skyldighet att
avträda mark enligt 5 kap. 30 b §,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller
syssloman eller till sådan skadelidande som avses i 4 kap.
38 §,

5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut,
karta eller annan handling,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt
denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt
annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnader
för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering
av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att
ombesörja gemensamt arbete skall skiljas från uppdraget,

9. avvisat överklagande. 9. avvisat överklagande,

10. beslutat i fråga om
hänvisning enligt 5 kap. 12
a §,

11. beslutat att inte pröva
en fråga som avses i 5 kap.
12 c §.
Skrivelsen med överklagande
enligt denna
paragraf
skall ges in till fastighetsbildningsmyndigheten inom tre
veckor från den dag då beslutet meddelades. Överklagande
får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får
överklagas även av annan som beslutet rör.
16 kap.
14 §11

Fastighetsdomstolen kan, efter Fastighetsdomstolen kan,
efter
vad som är skäligt med vad som är skäligt med
hänsyn till hänsyn till
omständigheterna, omständigheterna, besluta
förordna att sakägare att sakägare som
som förlorar målet skall förlorar målet skall
ersätta annan sakägare ersätta annan sakägare
dennes dennes
rättegångskostnad. I rättegångskostnad.
mål om
inlösenersättning skall
dock sakägare som avstår
mark eller särskild
rättighet få
gottgörelse för sin
kostnad oberoende av
utgången i målet.

I mål om
inlösenersättning skall
dock sakägare som avstår
mark eller särskild
rättighet få
gottgörelse för sin
kostnad oberoende av
utgången i målet.
Detsamma skall gälla i
mål om ersättning för
marköverföring eller
reglering av rättighet som
avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket.
Första stycket gäller
Första och andra styckena
ej, om annat följer av 18 gäller inte, om annat
kap. 6 eller 8 § följer av 18 kap. 6 eller 8
rättegångsbalken. § rättegångsbalken.
Ogillas i mål enligt andra
stycket talan som har
fullföljts av den som
avstår eller upplåter
mark eller rättighet,
tillämpas 15 kap. 6 §
plan- och bygglagen
(1987:10).
Vinner sakägare mål mot
företrädare för
allmänt
intresse, kan domstolen tillerkänna honom ersättning för
rättegångskostnad, om synnerliga skäl föreligger. Sådan
ersättning skall utges av statsverket eller, om endast
kommunen företräder det allmänna intresset, av
kommunen.
Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för
bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av
allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna
att kostnaden skall stanna på statsverket.
17 kap.
3 §

I fråga om I fråga om
rättegången i rättegången i
hovrätten äger 16 kap. hovrätten tillämpas 16
3, 7 och 9--14 §§, 15 kap. 3, 7 och 9--13 §§,
§ andra stycket samt 16 14 § första, fjärde
§ motsvarande och femte styckena, 15 §
tillämpning. Beträffande andra stycket samt 16 §.
skyldigheten att svara för Dock skall 16 kap. 15 §
kostnad i mål om andra stycket inte
inlösenersättning tillämpas när
gäller dock, med hovrätten
tillämpning i övrigt av återförvisar mål till
18 kap. fastighetsdomstolen.
rättegångsbalken, att
den som har att utge
inlösenersättning, om ej
annat följer av 18 kap. 6
eller 8 § samma balk,
alltid själv skall bära
sina kostnader samt kostnad
som han orsakar motparten
genom att själv
fullfölja talan. Vidare
skall 16 kap. 15 § andra
stycket ej tillämpas när
hovrätten
återförvisar mål till
fastighetsdomstolen.

I mål som avses i 16 kap.
14 § andra stycket skall
den som har att betala
ersättning för mark
eller rättighet, om inte
annat följer av 18 kap. 6
eller 8 §
rättegångsbalken, alltid
själv bära sina
kostnader samt kostnad som
han
orsakar motparten genom att
själv överklaga. Ogillas
i ett sådant mål talan
som har fullföljts av den
som avstår eller
upplåter mark eller
rättighet, tillämpas
dock 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen (1987:10). I
övrigt skall
bestämmelserna i 18 kap.
rättegångsbalken
tillämpas.
Bevis genom syn på stället
får upptagas
i hovrätten
endast om synnerliga skäl föreligger.
18 kap.
2 §

I fråga om I fråga om
rättegången i högsta rättegången i högsta
domstolen äger 16 kap. 3, domstolen tillämpas 16 kap.
7, 9 och 10 §§, 11 § 3, 7, 9 och 10 §§, 11
andra och tredje styckena, § andra och tredje
12-- 14 §§, 15 § styckena, 12 och 13 §§,
andra stycket samt 16 § 14 § första, fjärde
motsvarande tillämpning. och femte styckena, 15 §
Beträffande skyldigheten andra stycket samt 16 §.
att svara för kostnad i Dock skall 16 kap. 15 §
mål om andra stycket inte
inlösenersättning tillämpas när högsta
gäller dock bestämmelsen domstolen återförvisar
därom i 17 kap. 3 § mål till lägre rätt.
första stycket. Vidare
skall 16 kap. 15 § andra
stycket ej tillämpas när
högsta domstolen
återförvisar mål till
lägre rätt.

I mål som avses i 16 kap.
14 § andra stycket
gäller bestämmelserna i
17 kap. 3 § andra stycket.
Bevis genom syn på stället
får upptagas
i högsta
domstolen endast om synnerliga skäl föreligger.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 5 kap. 10, 12, 16 och 19 §§ i sin äldre
lydelse. I sådant fall skall 8 kap. 5 och 6 §§ fortfarande gälla,
medan 5 kap. 10 a, 10 b och 12 a §§ inte skall tillämpas. Om
en sakägare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 §§
tillämpas i sin nya lydelse.
3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978
fastställd och vid utgången av juni 1987 gällande stads- eller
byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande och har
ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni
1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de
planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.
4. Överförs mark som enligt en vid utgången av juni 1987
gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än
enskilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering
gjorts före utgången av juni 1991, skall ersättningen enligt
bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det,
bestämmas med hänsyn till de planförhållanden och de
ersättningsprinciper som gällde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.
5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a § andra stycket
bestäms för mark inom stads- eller byggnadsplan, skall
hänvisningen till 4 kap. expropriationslagen (1972:719)
såvitt gäller 4 kap. 3 § andra stycket i den lagen gälla det
styckets lydelse vid utgången av juni 1987.
6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i
fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet
att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för tiden därefter.
7. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap. 2
§ i sin äldre lydelse gälla.
1 Lagen omtryckt 1971:1035.
2 Senaste lydelse 1989:724.
3 Senaste lydelse 1990:1101.
4 Senaste lydelse 1977:362.
5 Senaste lydelse 1989:724.
6 Senaste lydelse 1990:1101.
7 Senaste lydelse 1989:724.
8 Senaste lydelse 1989:724.
9 Senaste lydelse 1983:658.
10 Senaste lydelse 1990:450.
11 Senaste lydelse 1987:124.

2 Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen
(1973:1149)

dels att 13, 18, 19, 21 och 33 §§ skall ha följande
lydelse,

dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13
a, 13 b, 13 c och 32 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

I fråga om ersättning I fråga om ersättning
för upplåtelse och för upplåtelse och
inlösen enligt 12 § inlösen enligt 12 §
äger 4 kap. gäller 5 kap. 10--12
expropriationslagen (1972:719) §§
motsvarande tillämpning. 4 fastighetsbildningslagen
kap. 3 § (1970:988). Därvid skall
expropriationslagen skall inlösen inte anses som ett
härvid tillämpas i sådant
fråga om värdeökning tvångsförvärv som
som ägt rum under tiden avses i 5 kap. 10 a § andra
från dagen tio år stycket
före det fastighetsbildningslagen.
anläggningsförrättningen
påkallades.
Är innehavare av
rättighet, som minskar
fastighets värde,
berättigad till
ersättning, skall det
värde som tillgodoräknas
fastighetens ägare minskas
med belopp motsvarande den
värdeminskning för
fastigheten som rättigheten
inneburit. Om det värde som
skall tillgodoräknas
fastighetens ägare ej kan
minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av
fordran med bättre rätt,
minskas i stället
ersättningen till
rättighetshavaren med
motsvarande belopp.
13 a §

Ersättning enligt 13 §
skall bestämmas i pengar
att utbetalas på en
gång. Efter särskilt
yrkande får

fastighetsbildningsmyndigheten,
om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning
föra talan om sådan
ersättning för skada och
intrång som är svår
att uppskatta i samband med
anläggningsförrättningen.
Ansökan om särskild
förrättning skall
göras inom den tid,
högst tio år, som

fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer.

Avser förrättningen en
fastighet som svarar för en
fordran, får

fastighetsbildningsmyndigheten
besluta enligt första
stycket endast om
fordringshavarna medger det.
Besväras fastigheten av en
gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och
fordringshavare som
föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är
väsentligen utan betydelse
för någon
rättsägare, krävs
dock inte något medgivande
av denne.

13 b §

Denna lag är inte
tillämplig i fråga om
ersättning för skada
eller intrång som uppkommer
efter förrättningen och
som inte har kunnat
förutses vid denna.

13 c §

Om det är lämpligt och
berörda sakägare medger
det, får

fastighetsbildningsmyndigheten
vid förrättningen
även pröva ett av en
sakägare framställt
yrkande om ersättning som
har samband med
förrättningen men rör
rättsförhållande som
inte skall prövas enligt
denna lag.

Vid handläggning av
frågor som avses i
första stycket tillämpas
bestämmelserna i 5 kap. 12
c § andra stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988).

18 §1

Rätt att påkalla Rätt att begära
förrättning enligt denna förrättning enligt denna
lag tillkommer ägaren av lag har
fastighet, som avses skola
deltaga i anläggningen 1. ägaren av en fastighet
eller som enligt en detaljplan som skall delta i
helt eller till viss del skall anläggningen,
användas till allmän
plats för vilken kommunen 2. ägaren av en fastighet
inte är huvudman. Rätt som enligt en detaljplan helt
att påkalla eller till viss del skall
förrättning tillkommer användas för allmän
också kommunen och plats för vilken kommunen
hyresgästorganisation. En inte är huvudman eller
samfällighetsförening för trafikanläggning som
får, efter beslut av är gemensam för flera
föreningsstämman, fastigheter,
påkalla en
förrättning som angår 3. kommunen,
gemensamhetsanläggning
under föreningens 4. hyresgästorganisation.
förvaltning.

En samfällighetsförening
får, efter beslut av
föreningsstämman,
begära en förrättning
som angår
gemensamhetsanläggning
under föreningens
förvaltning.
Länsstyrelsen kan
Länsstyrelsen kan begära
påkalla förrättning förrättning för
för inrättande av inrättande av anläggning
anläggning som styrelsen som styrelsen finner vara av
finner vara av större större betydelse från
betydelse från allmän allmän synpunkt.
synpunkt.
Vid expropriation eller
Vid expropriation eller
liknande liknande
tvångsförvärv får tvångsförvärv får
förvärvaren påkalla förvärvaren begära
förrättning för förrättning för
inrättande av sådan inrättande av sådan
anläggning varigenom anläggning varigenom
olägenhet av olägenhet av
förvärvet kan förvärvet kan
undanröjas, minskas eller undanröjas, minskas eller
förebyggas. förebyggas.
Om rätt för
Om rätt för
väghållare att väghållare att begära
påkalla förrättning förrättning enligt denna
enligt denna lag finns lag finns bestämmelser i 20
bestämmelser i 20 a § a § och 25 § tredje
och 25 § tredje stycket stycket väglagen
väglagen (1971:948). (1971:948).
En samfällighetsförening som
förvaltar
en
exploateringssamfällighet enligt lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna
lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.
19 §2

I fråga om I fråga om
förrättning enligt denna förrättning enligt denna
lag tillämpas 4 kap. 1 -- lag tillämpas 4 kap. 1 --
24 och 27 -- 40 §§ 24 och 27 -- 40 §§ samt
fastighetsbildningslagen 6 kap. 6 och 7 §§
(1970:988). fastighetsbildningslagen
(1970:988).
Har hyresgästorganisation
påkallat
förrättningen eller
kan den eljest beröra hyresgästers rätt, skall
fastighetsbildningsmyndigheten underrätta organisationen
om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4
kap. 15 § fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan
denna avslutas.
21 §3

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda
förutsättningarna för anläggningen och ombesörja
behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid bör
rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske
med de myndigheter som beröres av anläggningen.
Har förrättningen Har förrättningen
påkallats endast av begärts endast av ägaren
ägaren av fastighet, som av fastighet, som finnes ej
finnes ej kunna tilläggas kunna tilläggas rätt att
rätt att deltaga i delta i anläggningen och
anläggningen och som inte som inte heller helt eller
heller helt eller till viss till viss del skall
del skall användas till användas till allmän
allmän plats som avses i 18 plats eller
§ första stycket, trafikanläggning, som avses
föreligger hinder mot att i 18 § första stycket,
inrätta anläggningen. föreligger hinder mot att
inrätta anläggningen.

32 a §

Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av
bestämmelserna i denna lag
förplikta någon att
lämna ersättning till en
sakägare får
verkställas enligt
utsökningsbalkens
bestämmelser.

Vägrar någon utan
skäl att avträda mark
eller byggnad i rätt tid,
har tillträdaren rätt
att få handräckning av
kronofogdemyndigheten för
att komma i besittning av
egendomen.

33 §

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann
laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i
föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet
tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet
i denna del, är anläggningsbeslutet förfallet.
Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej
utförts inom den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav
inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av
bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får
fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av
tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att
anläggningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första
stycket första meningen
gäller inte ersättning
som fastställts vid
särskild förrättning
enligt 13 a §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 13 och 33 §§ i sin äldre lydelse. I
sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
1 Senaste lydelse 1989:726.
2 Senaste lydelse 1989:726.
3 Senaste lydelse 1987:126.

3 Förslag till

Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen
(1973:1144)

dels att 2, 16, 29 och 31 §§ skall ha följande
lydelse,

dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13
a, 13 b, 13 c och 30 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. allmän teleledning samt annan allmän
svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering,
dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession
fordras eller som ingår i telekommunikationssystem,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför
avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller
kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss
ort eller

d) medför endast ringa d) medför endast ringa
intrång i jämförelse intrång i jämförelse
med nyttan, med nyttan och inte
tillgodoser endast en enstaka
fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller
annan råvara eller produkt transporteras från
produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller
kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss
ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas
med stöd av anläggningslagen (1973:1149).
13 a §

Ersättning enligt 13 §
skall bestämmas i pengar
att utbetalas på en
gång. Efter särskilt
yrkande får

fastighetsbildningsmyndigheten,
om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning
föra talan om sådan
ersättning för skada och
intrång som är svår
att uppskatta i samband med
ledningsrättsförrättningen.
Ansökan om särskild
förrättning skall
göras inom den tid,
högst tio år, som

fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer.

Avser förrättningen en
fastighet som svarar för en
fordran, får

fastighetsbildningsmyndigheten
besluta enligt första
stycket endast om
fordringshavarna medger det.
Besväras fastigheten av en
gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och
fordringshavare som
föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är
väsentligen utan betydelse
för någon
rättsägare, krävs
dock inte något medgivande
av denne.

13 b §

Denna lag är inte
tillämplig i fråga om
ersättning för skada
eller intrång som uppkommer
efter förrättningen och
som inte har kunnat
förutses vid denna.

13 c §

Om det är lämpligt och
berörda sakägare medger
det, får

fastighetsbildningsmyndigheten
vid förrättningen
även pröva ett av en
sakägare framställt
yrkande om ersättning som
har samband med
förrättningen men rör
ett rättsförhållande
som inte skall prövas
enligt denna lag.

Vid handläggning av
frågor som avses i
första stycket tillämpas
bestämmelserna i 5 kap. 12
c § andra stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988).

16 §1

I fråga om I fråga om
förrättning enligt denna förrättning enligt denna
lag tillämpas 4 kap. 1--24, lag tillämpas 4 kap. 1--24,
27--35 och 37--40 §§ 27--35 och 37--40 §§
fastighetsbildningslagen samt 6 kap. 6 och 7 §§
(1970:988). fastighetsbildningslagen
(1970:988).
Avser förrättning endast att
inskrivet
servitut eller
inskriven nyttjanderätt avseende rätt att framdraga och
bibehålla ledning skall förändras till ledningsrätt, skall dock
sammanträde med sakägarna hållas bara om särskilda skäl
talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte
hänskjutas enligt 21 § till den eller de kommunala nämnder
som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet.
Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet
servitut avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning,
som utgör tillbehör till annan fastighet eller annan inskriven
tomträtt än den där ledningen finns, förändras till
ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten
skall höra till den fastighet eller tomträtt till vilken
ledningen hör.
Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller
inskriven nyttjanderätt förändras till ledningsrätt endast om
sådana medgivanden som avses i 14 § andra stycket
föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om
förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.
29 §

Bestämmelserna i 16--18 Bestämmelserna i 16--18
kap. fastighetsbildningslagen kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) om (1970:988) om
rättegången i rättegången i
fastighetsbildningsmål fastighetsbildningsmål
äger motsvarande tillämpas på mål som
tillämpning på mål fullföljts enligt 28 §.
som fullföljts enligt 28 I fråga om
§. I fråga om rättegångskostnad i
rättegångskostnad i ledningsrättsmål skall
ledningsrättsmål skall därvid tillämpas vad som
därvid tillämpas vad som gäller i fråga om
enligt 16 kap. 14 §, 17 sådana mål som avses i
kap. 3 § och 18 kap. 2 § 16 kap. 14 § andra stycket
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen.
gäller i mål om Rör talan förrättning
inlösenersättning. som avses i 33 §
Rör talan förrättning tillämpas dock vad som
som avses i 33 § gäller om
tillämpas dock vad som rättegångskostnader i
enligt nämnda paragrafer i fastighetsbildningsmål i
fastighetsbildningslagen allmänhet.
gäller för
fastighetsbildningsmål i 30 a §
allmänhet.

Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av
bestämmelserna i denna lag
förplikta någon att
lämna ersättning till en
sakägare får
verkställas enligt
utsökningsbalkens
bestämmelser.

Vägrar någon utan
skäl att avträda mark
eller byggnad i rätt tid,
har tillträdaren rätt
att få handräckning av
kronofogdemyndigheten för
att komma i besittning av
egendomen.

31 §

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann
laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo erlagts i
föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet
tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet
i denna del, är ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet
är även förfallet, om ledningen ej kommit till stånd inom
den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav
inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av
bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får
fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av
tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att
ledningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första
stycket första meningen
gäller inte ersättning
som fastställts vid
särskild förrättning
enligt 13 a §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 31 § i sin äldre lydelse. I sådant fall
skall 13 a § inte tillämpas.
3. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 29 § i sin äldre lydelse gälla.
1 Senaste lydelse 1991:1700.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att 16 och 34 §§ lagen (1987:11)
om exploateringssamverkan skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Vid en Vid en
exploateringsförrättning exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom skall fastighetsreglering
inom
samverkansområdet ske i den samverkansområdet ske i den
utsträckning som krävs utsträckning som krävs
för att genomföra för att genomföra
exploateringen. I fråga om exploateringen. I fråga om
sådan fastighetsreglering sådan fastighetsreglering
gäller bestämmelserna i gäller bestämmelserna i
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället (1970:988). I stället
för 5 kap. 4 och 5 för 5 kap. 4 och 5
§§, 7 § första och §§, 7 § första och
andra styckena, 8--13 och 18 andra styckena, 8--12, 13 och
§§ samt 8 kap. 1--6 18 §§ samt 8 kap. 1--4
§§ §§
fastighetsbildningslagen skall fastighetsbildningslagen
skall
dock gälla 11, 15 och dock gälla 11, 15 och
17--23 §§ denna lag. 17--23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse Innebär överenskommelse
enligt 23 § att en enligt 23 § att en
fastighet tilldelas fastighet tilldelas
avsevärt mera mark än avsevärt mera mark än
som följer av 11 § andra som följer av 11 § andra
stycket eller 18 §, skall 5 stycket eller 18 §, skall 5
kap. 20 § kap. 20 §
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen
tillämpas. Vid tillämpas. Vid
fastighetsregleringen skall fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna bestämmelsen i 4 § denna
lag tillämpas. lag tillämpas.
Fastighetsreglering enligt
denna lag får
ej ske innan
exploateringsbeslutet enligt 13 § har vunnit laga kraft.
Förrättningar enligt denna lag har företräde framför
annan fastighetsbildningsförrättning inom
samverkansområdet som berör exploateringen.
34 §

Bestämmelserna i 16--18 Bestämmelserna i 16--18
kap. fastighetsbildningslagen kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) om (1970:988) om
rättegången i rättegången i
fastighetsbildningsmål fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på skall tillämpas på
mål som fullföljs enligt mål som fullföljs enligt
33 §. Därvid skall i 33 §. Därvid skall i
fråga om ersättning med fråga om ersättning med
anledning av anledning av
fastighetsreglering enligt 19 fastighetsreglering enligt 19
eller 20 § gälla vad som eller 20 § gälla vad som
föreskrivs beträffande föreskrivs beträffande
mål om sådana mål som avses i
inlösenersättning. 16 kap. 14 § andra stycket
fastighetsbildningslagen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 34 § i sin äldre lydelse gälla.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1970:990) om
förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Har vid förrättning Har vid förrättning
enligt enligt
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen
(1970:988) eller lagen (1970:988) eller lagen
(1987:11) om (1987:11) om
exploateringssamverkan exploateringssamverkan
bestämts att ägare av bestämts att ägare eller
fastighet skall utge tidigare ägare av fastighet
ersättning till annan skall utge ersättning till
sakägare och har fordran annan sakägare och har
på ersättning icke fordran på ersättning
förfallit till betalning icke förfallit till
tidigare än ett år betalning tidigare än ett
före utmätning eller år före utmätning
konkursansökan, skall med eller konkursansökan, skall
fordringen följa med fordringen följa
förmånsrätt enligt 6 förmånsrätt enligt 6
§ 1 § 1
förmånsrättslagen förmånsrättslagen
(1970:979). (1970:979).
Samma förmånsrätt tillkommer
fordran på
ersättning i
pengar enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat uttagas
inom föreskriven tid.
2 §

Angående skyldighet för Angående skyldighet för
ägare av fastighet att utge ägare eller tidigare
ersättning som avses i 1 ägare av fastighet att utge
§ första stycket samt ersättning som avses i 1
angående rätt enligt 5 § första stycket samt
kap. 31 § tredje stycket angående rätt enligt 5
fastighetsbildningslagen kap. 31 § tredje stycket
(1970:988) att uttaga skog fastighetsbildningslagen
skall anteckning göras i (1970:988) att uttaga skog
fastighetsboken när skall anteckning göras i
beslutet vunnit laga kraft. fastighetsboken när
beslutet vunnit laga kraft.
Uppgår det sammanlagda
kapitalbeloppet
av de
ersättningar för vilka fastighet svarar enligt 1 § första stycket
icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.
Bestämmelsen i första
stycket tillämpas även
på beslut enligt 5 kap. 12
a § första stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse 1987:130.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2
april 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén,
Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P.
Westerberg, Ask.
Föredragande: statsrådet Laurén

1 Inledning

År 1979 tillkallade regeringen särskilda sakkunniga för
att se över fastighetsbildningslagstiftningen. De sakkunniga
antog namnet fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979:11).
Utredningen har avlämnat fyra betänkanden,
Fastighetbildning 1, Avveckling av samfällda vägar och
diken (SOU 1983:37), Fastighetsbildning 2,
Ersättningsfrågor (SOU 1983:38), Fastighetsbildning 3,
Plangenomförande genom inlösenförrättning (SOU
1984:72) och Fastighetsbildning 4, Förrättningsförfarande
och boendeinflytande m.m. (SOU 1986:29). Betänkandena
1 och 4 har redan behandlats i annat sammanhang (se prop.
1988/89:77, BoU11, rskr. 255 och SFS 1989:724).
Jag ämnar nu ta upp de lagstiftningsfrågor som
utredningen har behandlat i betänkandena 2 och 3. I
anslutning härtill kommer jag även att behandla vissa
förslag som har utarbetats inom justitiedepartementet och
redovisats i promemorian (Ds 1988:41) ''''''''Ersättning vid
fastighetsreglering m m'''''''' samt förslag som lantmäteriverket
har lagt fram i sin rapport (1988:28) ''''''''Markåtkomst och
ersättning''''''''. Promemorian berör samma frågor som
utredningen har behandlat i betänkandet 2, medan
rapporten tar upp en del frågor som har behandlats i
betänkandet 3. Slutligen kommer jag också att ta upp de
förslag om ändringar i 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) som har lagts fram i en inom
bostadsdepartementet utarbetad promemoria (Ds Bo
1984:2) ''''''''Expropriationsersättning'''''''' och som inte har
behandlats i propositionen med följdlagstiftning till plan-
och bygglagen (se prop. 1985/86:90 s.97). Såväl
utredningens betänkanden som de båda promemoriorna
och lantmäteriverkets rapport har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels
sammanfattningen i utredningens betänkanden 2 och 3 som
bilagorna 1 och 2 , dels sammanfattningen och
lagförslagen i promemorian Ds 1988:41 som bilagorna 3
och 4 , dels sammanfattningen i promemorian Ds Bo
1984:2 som bilaga 5, dels lantmäteriverkets
sammanfattning och lagförslag i rapporten Markåtkomst
och ersättning som bilagorna 6 och 7 samt dels
förteckningar över remissinstanserna som bilagorna 8 --
11.
Sammanställningar av remissyttrandena har gjorts inom
bostadsdepartementet såvitt gäller promemorian 1984:2
(Dnr R 2450-83) och inom justitiedepartementet såvitt
gäller betänkandena, promemorian 1988:41 och
lantmäteriverkets rapport (Dnr 2583-83, 2474-83, 88-2412
och 89-642). Sammanställningarna finns tillgängliga i
lagstiftningsärendet.
Lagrådet

Regeringen beslutade den 5 mars 1992 att inhämta
lagrådets yttrande över de lagförslag som har utarbetats
inom justitiedepartementet på grundval av tidigare förslag.
Lagrådsremissens lagförslag och lagrådets yttrande bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 12 och 13.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
I förhållande till lagrådsremissen har några redaktionella
ändringar gjorts i lagtexten.
2 Allmän motivering

2.1 Allmänna överväganden

2.1.1 Markåtkomst genom förrättning

Fastighetsbildningslagen (1970:988) innehåller regler om
förutsättningarna för ändringar i fastighetsindelningen.
Fastighetsbildning sker genom fastighetsreglering, om den
avser ombildning av fastigheter, och som avstyckning,
klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning av
fastighet. Genom fastighetsreglering kan vidare servitut
bildas, ändras eller upphävas. För särskilda fall av
fastighetsreglering finns regler om inlösen i 8 kap.
fastighetsbildningslagen.
En fastighetsbildningsåtgärd berör ofta såväl allmänna
som enskilda intressen. Regelsystemet i
fastighetsbildningslagen bygger på principen att
fastighetsbildningen är en enskild angelägenhet. Det
allmännas inflytande är emellertid i vissa lägen mycket
starkt. Fastighetsregleringsinstitutet har förbundits med
vissa tvångsmoment som innebär att ägaren är skyldig att
under vissa förutsättningar tåla att hans fastighet ändras i
fråga om storlek och ägoanordning m.m.
Fastighetsbildningsfrågor handläggs av särskilda
fastighetsbildningsmyndigheter och prövas vid s.k.
förrättning. Vid förrättningen utgörs
fastighetsbildningsmyndigheten av en
förrättningslantmätare och i vissa fall två lekmän, s.k. gode
män. Förfarandet bygger på principen om officialprövning.
Detta innebär att fastighetsbildningsmyndigheten har att på
eget initiativ ta fram den utredning, t.ex.
värderingsutlåtanden, som behövs för åtgärdens
genomförande. Fastighetsbildningsmyndigheten har att se
till samtliga sakägares intressen. Myndigheten skall också
för sakägarna klargöra innebörden av vidtagna och
planerade åtgärder. Som regel ingår det i förrättningen att
det hålls ett sammanträde med sakägarna. Vid ett sådant
sammanträde har sakägarna rätt att yttra sig och får också
presentera egen utredning. Möjligheterna att förebringa
utredning vid en förrättning är dock inte lika stora som i ett
domstolsförfarande. Exempelvis saknar
fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet att hålla
vittnesförhör.
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut kan överklagas
till fastighetsdomstolen. Prövningen i fastighetsdomstolen
sker som regel efter huvudförhandling.
Fastighetsdomstolens utslag kan i sin tur överklagas till
hovrätten och vidare till högsta domstolen.
Vid sidan av fastighetsbildningslagen finns andra lagar
som reglerar formerna för ianspråktagande av mark för
skilda ändamål. Hit hör anläggningslagen (1973:1149), som
innehåller bestämmelser om upplåtelse och inlösen av mark
för gemensamhetsanläggningars behov. Hit hör även
ledningsrättslagen (1973:1144), enligt vilken mark kan tas i
anspråk för vissa slag av ledningar. Såväl anläggningsfrågor
som ledningsrättsfrågor prövas av
fastighetsbildningsmyndigheten vid ett
förrättningsförfarande som i huvudsak överensstämmer
med vad som gäller enligt fastighetsbildningslagen.
Mark kan även tas i anspråk genom inlösen enligt plan-
och bygglagen (1987:10) samt genom expropriation enligt
expropriationslagen (1972:719). Vid sådant
ianspråktagande tillämpas andra förfaranderegler. Någon
förrättning inför fastighetsbildningsmyndigheten
förekommer inte. Frågor om inlösen enligt plan- och
bygglagen prövas i stället direkt av fastighetsdomstolen.
Frågor om tillstånd till expropriation handläggs av
regeringen eller i vissa fall av länsstyrelsen, medan frågor
om expropriationsersättning prövas av
fastighetsdomstolen.
De nu berörda lagarna överlappar i viss utsträckning
varandra. Detta gäller bl. a. beträffande sådan överföring
av mark som är nödvändig för att genomföra kommunala
planer, exempelvis mark som enligt planen skall användas
för gatumark. Sådan marköverföring kan ske enligt
bestämmelserna om inlösen i plan- och bygglagen. Redan
vid fastighetsbildningslagens tillkomst förutsattes
emellertid att även fastighetsreglering skulle kunna komma
till användning för marköverföring som behövs för att
genomföra kommunala planer. Så har också skett i mycket
stor utsträckning. I vissa situationer är dock
fastighetsreglering inte någon användbar metod för
plangenomförande. Det kan bero på särskilda
bestämmelser i fastighetsbildningslagen, som inskränker
möjligheterna att genomföra fastighetsreglering. Det har
hävdats att de hinder som idag finns mot att genomföra
kommunala planer med hjälp av fastighetsreglering bör
undanröjas. Det brukar därvid särskilt framhållas att
förfarandet vid fastighetsreglering är enklare, smidigare och
billigare än det domstolsförfarande som byggnads- och
expropriationslagstiftningen förutsätter.
Fastighetsbildningsutredningen har i betänkandet 3 lagt
fram förslag som syftar till att vidga möjligheterna att ta
mark i anspråk genom förrättningsbeslut. Utredningen har
sålunda föreslagit att frågor om kommunal inlösen enligt
vissa bestämmelser i byggnadslagen (1947:385) skall prövas
vid en av fastighetsbildningsmyndigheten handlagd
förrättning (inlösenförrättning), vilken skall regleras i en
särskild lag. Beträffande förfarandet vid sådan förrättning
skall enligt förslaget bestämmelserna i
fastighetsbildningslagen tillämpas utom i några avseenden
där särskilda förfaranderegler föreslås, såsom exempelvis
ifråga om kostnadsersättning. Byggnadslagen har numera
ersatts av plan- och bygglagen.
Förslaget om en särskild lag om inlösenförrättning har
avstyrkts av flertalet remissinstanser. Till de avstyrkande
instanserna hör hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms
tingsrätt, Svenska kommunförbundet, samtliga kommuner
som yttrat sig, Sveriges advokatsamfund och Sveriges
fastighetsägareförbund. Förslaget har tillstyrkts av bl.a.
lantmäteriverket, Lantbrukarnas Riksförbund och några
länsstyrelser.
För egen del vill jag först peka på vissa undersökningar
som redovisas i betänkandet 3 (s. 53--56) och som visar bl.a.
följande. Det sker årligen cirka 3.000 fastighetsregleringar
inom plan medan antalet fall av inlösen enligt
byggnadslagstiftningen endast uppgår till omkring 25.
Besvär över fastighetsbildningsmyndighetens
ersättningsbeslut är mycket sällsynta. Detta får ses mot
bakgrund av att parterna som regel är överens om
ersättningen när regleringen begärs. Även i inlösenmål
kommer parterna i stor utsträckning överens om
ersättningen. Endast omkring 25 procent av målen prövas i
sak av fastighetsdomstolen. De sakprövade målen
överklagas i mycket stor utsträckning till hovrätten.
Fastighetsregleringsinstitutet utnyttjas således redan nu
i det allt övervägande antalet plangenomförandefall. Att
domstolsprövning sker är förhållandevis sällsynt. I fall då
sådan prövning sker kan det enligt min uppfattning i vissa
fall vara en fördel ur kostnadssynpunkt att
förrättningsformen inte används utan att prövningen börjar
i domstol.
Förslaget att ta bort möjligheten att begära inlösen
direkt vid domstol är alltså inte invändningsfritt. Jag befarar
vidare att den föreslagna lagen om inlösenförrättning skulle
komplicera handläggningen vid fall av plangenomförande
som idag genomförs mycket smidigt med det nuvarande
systemet. Mot bakgrund härav ansluter jag mig till flertalet
remissinstansers uppfattning att utredningens förslag till lag
om inlösenförrättning inte bör läggas till grund för
lagstiftning.
Lantmäteriverket har i sin rapport lämnat några mindre
långtgående förslag som syftar till att underlätta
plangenomförande inom ramen för
fastighetsregleringsinstitutet. Samtidigt har verket pekat på
möjligheten att använda förrättningsförfarandet som medel
för att fastställa den ersättning som en fastighetsägare kan
vara berättigad till på grund av kommunala planbeslut och
som annars skulle ha bestämts enligt plan- och bygglagens
regler. Bl.a. i avsikt att underlätta användandet av
förrättningsförfarandet för detta ändamål har
lantmäteriverket föreslagit vissa ändringar i
fastighetsbildningslagen, anläggningslagen och
ledningsrättslagen.
Det mest betydelsefulla av lantmäteriverkets förslag
innebär att sådan marköverföring som skulle kunna komma
till stånd genom inlösen
enligt 6 kap. 17 § plan- och bygglagen -- dvs. vissa slag av
marköverföring till kommun -- skall få ske genom
fastighetsreglering utan hinder av de särskilda
begränsningar som gäller enligt fastighetsbildningslagen.
Lantmäteriverkets övriga förslag i denna del syftar till att
göra det lättare för den enskilde att i vissa fall initiera ett
förrättningsförfarande. Enligt min uppfattning bör
förslagen i sina huvudsakliga delar genomföras. Jag
kommer att redovisa skälen för min uppfattning i avsnitt
2.2.
2.1.2 Ersättning vid fastighetsreglering m.m.
En fastighetsreglering innebär typiskt sett att mark
överförs mellan fastigheter. För skillnaden mellan vad
fastigheten tar emot resp. avstår i detta hänseende skall det
betalas ersättning i pengar.
Fastighetsbildningslagens ersättningsregler anknyter till
det förhållandet att det -- för att fastighetsreglering skall få
ske -- totalt sett alltid skall uppkomma en förbättring för de
fastigheter som är berörda av en sådan reglering. Reglerna
innebär att fastighetsägarna skall dela på denna
regleringsvinst. Detta kan i ett enskilt fall exempelvis leda
till att ägaren till en fastighet som avstår från ett
markområde kompenseras med ett belopp som är större än
som strängt taget föranleds av de skador som regleringen
för med sig. Skälet till detta är då att det överförda området
är särskilt värdefullt för grannfastigheten.
Ersättningsreglerna i expropriationslagen är uppbyggda
på ett annat sätt med en mera skadeståndsrättslig
inriktning. Vad som ersätts är den minskning i sakägarens
förmögenhet som uppkommer genom expropriationen.
Expropriationslagens ersättningsregler tillämpas också vid
inlösen enligt plan- och bygglagen och i fråga om ersättning
enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen.
Enligt fastighetsbildningsutredningen behövs en bättre
samordning mellan ersättningsreglerna i
fastighetsbildningslagen och i expropriationslagen. Denna
uppfattning, som framförs också i 1988 års promemoria,
delas i allmänhet av remissinstanserna. Jag har för egen del
inte någon annan uppfattning. Bl.a. är det en brist att
reglerna i fastighetsbildningslagen inte innehåller någon
motsvarighet till expropriationslagens regel om ersättning
för s.k. företagsskada och att fastighetsbildningslagens
regler om ersättning för s.k. personlig skada ger mindre
möjligheter till ersättning än motsvarande regler i
expropriationslagen om ersättning för övrig skada. Som ett
ytterligare skäl för en översyn av reglerna kan anföras att de
principer som ligger till grund för
ersättningsbestämmelserna bör komma till bättre uttryck i
lagtexten än vad som för närvarande är fallet.
Jag förordar följaktligen att det vidtas
lagstiftningsåtgärder för att knyta ersättningsreglerna i
fastighetsbildningslagen närmare till motsvarande regler i
expropriationslagen.
Kommunförbundet och advokatsamfundet har i sina
remissyttranden över 1988 års promemoria pekat på att det
råder ett samband mellan fastighetsbildningslagens
ersättningsregler och reglerna om sakägarens ställning vid
förrättningen. Enligt deras uppfattning bör
fastighetsbildningslagens ersättningsregler inte ändras
innan man tar slutlig ställning till frågan om vad som bör
gälla om den enskildes rätt till ersättning för kostnader
under förrättningen. Den frågan behandlas i detta
lagstiftningsärende och jag har beaktat den vid mina
överväganden om hur ersättningsreglerna bör utformas.
Dessa överväganden skall jag redovisa i avsnitt 2.3.
2.1.3 Sakägares ställning vid förrättning m.m.
Det har i olika sammanhang hävdats att den enskilde
sakägaren har en alltför svag ställning vid en förrättning, i
synnerhet om den andra parten är en kommun eller något
annat resursstarkt organ. Den nuvarande lagstiftningen ger
inte den enskilde sakägaren någon rätt till ersättning för
egna ombuds- och utredningskostnader vid förrättning. När
motparten företräder ett allmänt intresse har den enskilde
sakägaren inte heller någon obetingad rätt till ersättning för
rättegångskostnader som uppkommer efter överklagande
till fastighetsdomstolen av ett fastighetsbildningsbeslut.
Denna ordning har kritiserats. Det har gjorts jämförelser
med expropriations- och byggnadslagstiftningen, där den
enskilde sakägaren normalt har rätt till ersättning för sina
kostnader vid fastighetsdomstolen. Både
fastighetsbildningsutredningen och lantmäteriverket har
lagt fram förslag som innebär att den enskilde sakägaren i
vissa fall skall kunna få ersättning för kostnader vid
förrättningen och vid rättegången i fastighetsdomstolen.
För egen del kan jag inte tillstyrka förslagen om ersättning
för kostnader vid förrättning. Däremot delar jag
uppfattningen att den enskilde sakägaren bör få vidgade
möjligheter att erhålla ersättning för rättegångskostnader.
Till dessa frågor återkommer jag i avsnitt 2.4.
Lantmäteriverket har lagt fram två andra förslag som
också syftar till att minska skillnaderna mellan
förrättningsförfarandet och förfarandet enligt byggnads-
och expropriationslagstiftningen. Det ena förslaget berör
möjligheten att skjuta upp prövningen av sådana frågor,
som inte lämpligen kan avgöras vid tiden för förrättningen.
Det andra förslaget gäller fastighetsbildningsmyndighetens
möjligheter att pröva frågor som inte skall bedömas enligt
den för förrättningen gällande lagstiftningen. Förslagen bör
enligt min mening läggas till grund för lagstiftning.
Detsamma gäller beträffande ett av lantmäteriverket
framställt förslag om att förenkla förfarandet vid
fastställande av ersättning i vissa fall samt om sakkunnigs
ställning och medverkan vid fastighetsbildningsförrättning.
Till alla dessa frågor skall jag återkomma i avsnitt 2.5.
2.2 Plangenomförande genom förrättning

2.2.1 Kommunens markåtkomst vid genomförande av
en plan

Mitt förslag : Om ett markområde enligt en
beslutad detaljplan skall användas för en allmän plats som
kommunen är huvudman för, skall området kunna
överföras till kommunen genom fastighetsreglering i större
utsträckning än vad som gäller för närvarande.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt förslag. Lantmäteriverkets förslag
innebär dock att möjligheterna att genomföra en
fastighetsreglering blir större även i vissa andra fall (se
rapporten s. 24--27).
Remissinstanserna: Det stora flertalet
remissinstanser har tillstyrkt lantmäteriverkets förslag eller
lämnat det utan erinran. Till dem som tillstyrkt förslaget hör
bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,
ett par kommuner, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges
Lantmätareförening och Lantmäteriets
Civilingenjörsförening. Sveriges Advokatsamfund har
avstyrkt förslaget, medan Svenska kommunförbundet har
ställt sig tveksamt till det. Kommunstyrelsen i Stockholms
kommun har uttalat att förslaget kan hota den enskildes
rätt.
Bakgrund: För att fastighetsreglering skall få ske
krävs dels att man uppnår en lämpligare fastighetsindelning
eller en mera ändamålsenlig markanvändning, dels att
fördelarna överväger kostnaderna och olägenheterna av
regleringen (se 5 kap. 4 § fastighetsbildningslagen). Om
dessa förutsättningar är uppfyllda, kan fastighetsreglering
ske även om berörda fastighetsägare motsätter sig åtgärden.
Det finns emellertid begränsningar i möjligheterna att
genomföra fastighetsreglering mot fastighetsägares eller
annan sakägares vilja (jfr 5 kap. 18 §
fastighetsbildningslagen). Vid fastighetsreglering skall
sålunda iakttas att varje däri ingående fastighet får en sådan
sammansättning och utformning att den inte blir mindre
lämplig än före regleringen för det ändamål som den skall
användas till. Fastigheten får inte heller förändras så att
dess graderingsvärde minskas väsentligt (se 5 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen; ''''''''fastighetsskydd''''''''). Normalt får
fastighetsreglering inte heller ske så att mark tillsammans
med byggnad som finns på marken överförs till annan
fastighet (se 5 kap. 7 § fastighetsbildningslagen;
''''''''byggnadsskydd''''''''). Bestämmelserna fungerar som ett skydd
för den enskilde mot alltför ingripande
fastighetsregleringar. Vidare får mark där det finns elektrisk
starkströmsledning, för vilken koncession erfordras, inte
överföras, såvida inte ledningens ägare tillförsäkras rätt att
behålla ledningen på marken (se 5 kap. 7 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen). Det skydd, som dessa
bestämmelser ger, är emellertid inte absolut.
Fastighetsreglering kan i viss begränsad utsträckning ändå
ske genom bestämmelserna om inlösen i 8 kap.
fastighetsbildningslagen. Dessa bestämmelser är avsedda
att tillämpas vid sådana regleringar som syftar till en allmän
förbättring av fastighetsbeståndet (omarronderingar) eller
till att sammanföra områden som enligt fastighetsplan skall
bilda en enda fastighet.
Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen gäller även vid marköverföring
som syftar till att genomföra en kommunal plan, t.ex.
gatumarksreglering. De begränsar således möjligheterna
att i sådana fall tillgripa fastighetsreglering.
Begränsningarna gäller också vid fastighetsreglering för
bildande eller upphävande av servitut.
När den avsedda marköverföringen omfattar mark som
enligt detaljplan är avsedd för annat än enskilt bebyggande
och fastighetsreglering inte kan komma till stånd på grund
av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen, kan ett tvångsvis överförande av
marken i stället komma till stånd genom inlösen enligt 6
kap. 17 § plan- och bygglagen. Kommunen har rätt att lösa
mark, som enligt detaljplan skall användas för allmänna
platser som kommunen är huvudman för (se 6 kap. 17 §
första stycket plan- och bygglagen). Kommunen får också
lösa annan mark, som enligt planen skall användas för annat
än enskilt bebyggande, under förutsättning att markens
användning för avsett ändamål inte ändå kan anses
säkerställd (se 6 kap.17 § andra stycket plan- och
bygglagen).
Skälen för mitt förslag: För kommunen kan det
vara en nackdel att tvingas använda plan- och bygglagens
inlösenregler. Ett inlösenförfarande enligt plan- och
bygglagen är i flertalet fall långsammare och mera kostsamt
än förrättningsförfarandet enligt fastighetsbildningslagen.
Frågor om inlösen skall prövas av domstol. Kommunen får
därvid normalt bära såväl sina egna som motpartens
rättegångskostnader. Det kan inträffa att kommunen
gentemot en av flera fastighetsägare som berörs av samma
plan är tvingad att anhängiggöra talan om inlösen vid
domstol, medan fastighetsreglering kan genomföras
gentemot övriga. Det kan också inträffa att
marköverföringen visserligen i huvudsak kan komma till
stånd genom förrättning enligt anläggningslagen men i
någon mindre del -- där anläggningslagen inte är tillämplig
och hinder mot fastighetsreglering föreligger enligt 5 kap. 7
eller 8 § fastighetsbildningslagen -- måste ske genom inlösen
enligt plan- och bygglagen. Osäkerhet huruvida
fastighetsreglering är möjlig kan också leda till att
markåtkomstfrågan avgörs först efter två processer, den ena
rörande tillämpningen av 5 kap. 7 eller 8 §§
fastighetsbildningslagen och den andra rörande
ersättningsfrågan. Uppenbarligen kan sådana svårigheter
fördröja plangenomförandet. Ofta väljer kommunen i
stället att få till stånd fastighetsägarens medgivande till
fastighetsreglering genom att erbjuda en högre ersättning
än som måhända motiveras av en objektiv värdering av
fastigheten.
I det stora flertalet fall kommer parterna visserligen
överens och några problem uppstår inte eftersom
bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen
då inte utgör hinder mot fastighetsreglering. Likväl är de
olägenheter som jag nyss har beskrivit så stora att det för
övriga fall finns anledning att ändra lagen beträffande
situationer där fastighetsreglering används i
plangenomförande syfte.
Fastighetsreglering innehåller två olika moment. Det
ena är frågan om själva marköverföringens tillåtlighet och
omfattning. Det andra är frågan om den ersättning som
skall lämnas. Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen tar primärt sikte på det första
momentet och kan föranleda att marköverföringen inte
anses tillåtlig. Visserligen torde bestämmelserna åberopas
främst då mera betydande värden berörs. Reglerna är
emellertid utformade så att de i det ena fallet kan förhindra
en liten marköverföring av obetydligt värde, medan de i ett
annat fall kan sakna verkan i fråga om en överföring av ett
mångdubbelt mera värdefullt område. Det första kan bli
fallet när den fastighet som berörs är mycket liten. Det
andra kan inträffa när en mycket stor fastighet måste avstå
från ett obebyggt område som har ett betydande omfång
men utgör en liten del av fastighetens totala areal. När 5
kap. 8 § fastighetsbildningslagen tillämpas, skall det
visserligen göras en helhetsbedömning, varvid bl.a.
verkningarna för de enskilda sakägarna skall beaktas.
Storleken av den ersättning som kan komma i fråga är
emellertid i sig utan avgörande betydelse. Bestämmelserna
är inte heller i första hand avsedda att begränsa
möjligheterna att genom fastighetsreglering pröva
omfattande och ekonomiskt betydelsefulla
ersättningfrågor. De syftar i stället till att skydda fastigheten
som sådan och byggnader som finns på den.
När det gäller fastighetsregleringar som sker för att till
kommunen överföra mark som enligt detaljplan skall
användas för allmän plats för vilken kommunen är
huvudman, är frågan om marköverföringens tillåtlighet och
omfattning i princip redan avgjord genom planen.
Fastighetsbildningsmyndigheten är bunden av planens
föreskrifter (se 3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). En
marköverföring kan under alla förhållanden komma till
stånd genom inlösen enligt plan- och bygglagen. De
intressen som 5 kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen
skall tillgodose -- fastighetens fortsatta lämplighet och
byggnadernas bestånd -- kan således genombrytas och
kommunens rätt att få tillgång till marken är odiskutabel.
För fastighetsägaren, som ställs inför kommunens krav att
få tillgång till marken, är det i stället ersättningsfrågan som
är intressant.
Av det jag nu har sagt framgår att bestämmelserna i 5
kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen inte i första hand
syftar till att skydda fastighetsägarens rätt till ersättning. I
rättspraxis har dock ersättningsfrågan vägts in vid
tillämpningen av 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen (jfr
NJA 1976 s. 139). Detta sammanhänger med att
ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen och plan- och
bygglagen hittills har varit utformade på olika sätt. Det har
bl.a. inneburit att fastighetsägaren inte har ansetts kunna få
ersättning för s.k. företagsskada vid fastighetsreglering.
Med företagsskada avses att restfastighetens
marknadsvärde minskas genom det företag, för vilket
regleringen sker. Fastighetsägaren har alltså haft ett direkt
intresse av att saken avgjorts genom inlösen enligt
byggnadslagstiftningen, eftersom detta har inneburit rätt till
ersättning även för företagsskada. Som jag strax skall
utveckla närmare (se avsnitt 2.3.2) bör emellertid för de fall
som nu diskuteras i fortsättningen samma ersättningsregler
gälla vare sig marköverföringen sker genom
fastighetsreglering eller genom inlösen enligt plan- och
bygglagen. För fastighetsägarens rätt till ersättning kommer
bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen
då inte att ha någon egentlig betydelse.
Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ framstår mot denna
bakgrund inte som ändamålsenliga i
plangenomförandefallen. Den mest påtagliga effekten av
bestämmelserna är att det i vissa fall är nödvändigt att föra
frågan om marköverföring m.m. till domstol. Det kan
visserligen hävdas att ett domstolsförfarande ger bättre
möjligheter för sakägarna att åberopa utredning och
överhuvudtaget utgör en garanti för att saken avgörs på ett
korrekt sätt. Advokatsamfundet har lämnat synpunkter av
detta slag och har hävdat att förslaget accentuerar
fastighetsbildningsmyndighetens expropriativa funktion.
Samfundet har samtidigt understrukit att expropriativa
förfaranden i allt väsentligt bör ligga på domstol.
För egen del anser jag emellertid att
förrättningsförfarandet i de fall som det här är fråga om ger
en godtagbar säkerhet för den enskilde.
Lantmäteriorganisationen har en betydande erfarenhet och
kompetens när det gäller prövning av ersättningsfrågor.
Sakägarna har dessutom möjlighet att få
fastighetsbildningsmyndighetens beslut överprövade i
fastighetsdomstolen. De kan därvid åberopa ytterligare
utredning. Någon avgörande skillnad från
rättssäkerhetssynpunkt kommer därför inte att föreligga
vare sig marköverföringen sker i form av fastighetsreglering
eller inlösen. Detta gäller i synnerhet med hänsyn till mina
förslag i ett senare avsnitt (2.4.2) om ändringar i de
rättegångskostnadsregler som gäller vid överklagande av
fastighetsbildningsmyndighetens beslut. Dessa förslag
innebär att den enskilde sakägarens ansvar för
rättegångskostnader och hans möjligheter att erhålla
ersättning av motparten för egna kostnader skall bli
desamma vid överklagande av
fastighetsbildningsmyndighetens beslut som i en
inlösenrättegång. Med hänsyn härtill väger enligt min
mening advokatsamfundets invändningar mot förslaget
mindre tungt.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt delar jag
lantmäteriverkets uppfattning att fastighetsreglering bör få
ske utan hinder av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen i sådana fall då marköverföring
eller reglering av rättighet skulle ha kunnat ske genom
inlösen enligt 6 kap. 17 § första stycket plan- och bygglagen,
d.v.s. då det är fråga om mark som enligt detaljplan skall
användas för allmän plats för vilken kommunen är
huvudman. En bestämmelse om detta bör tas in i en ny 8 a
§ i 5 kap. fastighetsbildningslagen.
Lantmäteriverkets förslag innebär att 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen inte heller skall utgöra hinder mot
sådan marköverföring som sker genom inlösen enligt 6 kap.
17 § andra stycket plan- och bygglagen. Enligt
bestämmelsen i det stycket äger kommunen lösa mark som
skall användas för annat än enskilt bebyggande, om
markens användning för avsett ändamål inte ändå kan anses
säkerställd. Frågan om det kan komma till stånd en
tvångsvis marköverföring genom inlösen enligt plan- och
bygglagen är i dessa fall inte alltid så lätt att besvara. Svaret
beror på om markens användning för det i planen angivna
ändamålet ''''''''kan anses säkerställd''''''''. Bedömningen i de
enskilda fallen av denna fråga kan ibland vara av ganska
besvärlig natur. Med hänsyn till vad jag nu har anfört, anser
jag att det därför bör förbehållas domstol att avgöra dessa
fall. Jag är därför inte beredd att i detta avseende förorda
något undantag från 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen.
2.2.2 Servitut för allmän trafikanläggning

Mitt förslag: Om det i en detaljplan har föreskrivits
att mark som är avsedd för enskilt bebyggande även skall
användas för allmän trafikanläggning, får servitut som
behövs för anläggningen bildas genom fastighetsreglering
utan hinder av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer med
mitt förslag (se rapporten s. 26).
Remissinstanserna: Någon erinran mot
lantmäteriverkets förslag har inte framställts.
Skälen för mitt förslag: Om en detaljplan
innehåller bestämmelser om att mark, som skall användas
för enskilt bebyggande, även skall användas för allmän
trafikanläggning, kan fastighetsägaren enligt 14 kap. 2 §
plan- och bygglagen kräva att den som skall vara huvudman
för anläggningen förvärvar nyttjanderätt eller annan
särskild rätt i den omfattning som behövs för ändamålet.
Plan- och bygglagen ger däremot inte kommun, som skall
vara huvudman för anläggningen, någon möjlighet att lösa
till sig en sådan rätt mot fastighetsägarens vilja. En dylik
bestämmelse fanns tidigare i 41 a § byggnadslagen
(1947:385), men den överfördes inte till plan- och
bygglagen. Motiveringen till detta var att frågan kunde lösas
med hjälp av fastighetsbildningslagen eller annan
lagstiftning (se SOU 1979:66 s. 381 och prop. 1985/86:1 s.
649).
Den fastighetsbildningsåtgärd som kan komma ifråga för
att bereda utrymme för allmän trafikanläggning på mark,
som är avsedd för enskilt bebyggande, är bildande av
servitut genom fastighetsreglering. Det kan undantagsvis
förekomma att en sådan åtgärd inte kan genomföras på
grund av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen. Dessa begränsningar framstår inte
som ändamålsenliga. Kommunens rätt att använda marken
för allmän trafikanläggning är fastlagd genom planen och
det kan antas att kommunen i sista hand alltid skulle kunna
få till stånd ett servitut genom expropriation enligt 2 kap. 2 §
expropriationslagen. Det är därför främst ersättningsfrågan
som är av intresse för fastighetsägaren. Såsom utvecklats i
föregående avsnitt kommer bestämmelserna i 5 kap. 7 och
8 §§ fastighetsbildningslagen inte att ha någon betydelse för
fastighetsägarens rätt till ersättning. Enligt min mening bör
därför bestämmelserna inte hindra att man genom
fastighetsreglering bildar sådana servitut som behövs för att
inrätta en allmän trafikanläggning på mark som i övrigt är
avsedd för enskilt bebyggande. Ett stadgande om detta bör
tas in i fastighetsbildningslagen.
2.2.3 Markägarens möjligheter att initiera
fastighetsreglering

Mitt förslag: Även om en fastighetsreglering inte
innebär att markägarens fastighet förbättras, skall
regleringen få äga rum på begäran av honom under
förutsättning att åtgärden innebär att fastigheten bringas i
överensstämmelse med detaljplan eller fastighetsplan.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt förslag. Lantmäteriverket har dock
föreslagit en annan lagteknisk lösning (se rapporten
s. 28 ff).
Remissinstanserna: Samtliga instanser som yttrat
sig i denna fråga har har varit positiva till lantmäteriverkets
förslag.
Skälen för mitt förslag: Enligt 5 kap. 5 § första
stycket fastighetsbildningslagen gäller att
fastighetsreglering som har begärts av en sakägare får
genomföras endast om den är nödvändig för att en fastighet
som tillhör sökanden skall förbättras. Tanken bakom
bestämmelsen är att sökanden inte skall kunna tvinga andra
fastighetsägare att tåla förändringar av deras fastigheter, om
det inte är påkallat för att sökandens egen fastighet skall
komma i åtnjutande av en förbättring. Grunden för detta är
i sin tur att söka bl.a. i det förhållandet att förbättringen
ådrar ägaren en däremot svarande skyldighet att bidra till
kostnaderna.
Det kan förekomma situationer då fastighetsägaren har
ett i och för sig berättigat intresse av att få till stånd en
fastighetsreglering, men då bestämmelsen i 5 kap. 5 §
fastighetsbildningslagen hindrar honom från detta. Om ett
markområde enligt detaljplan eller fastighetsplan är utlagt
att användas för annat än enskilt bebyggande, begränsar det
markägarens möjligheter att utnyttja markområdet. Detta
kan i sin tur påverka fastighetens värde. Om det är fråga om
mark, som skall användas för allmänna platser för vilka
kommunen är huvudman, är kommunen enligt 14 kap. 1 §
plan- och bygglagen skyldig att lösa marken på markägarens
begäran. Mark, som skall användas för allmänna platser, för
vilka annan än kommunen är huvudman, är väghållaren
skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller
annan särskild rätt om detta begärs av markägaren. Om det
uppstår tvist om vilken ersättning som skall lämnas, prövas
den av domstol. Enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen har
fastighetsägaren en motsvarande rätt till ersättning, om
hans fastighet enligt plan skall användas för allmän
trafikanläggning.
I vissa fall skulle fastighetsreglering vara ett smidigare
sätt att åstadkomma en uppgörelse mellan fastighetsägaren
och kommunen. Vid en uppgörelse i form av en
fastighetsreglering skulle mark kunna överföras och servitut
bildas i den omfattning som har förutsatts i planen.
Ersättningsfrågor skulle kunna prövas av
fastighetsbildningsmyndigheten. En sådan
fastighetsreglering -- som ju skulle innebära att en del av
fastigheten togs i anspråk -- skulle emellertid som regel inte
kunna betecknas som en förbättring av fastigheten. Enligt
nu gällande bestämmelser kan fastighetsägaren alltså inte få
till stånd en sådan fastighetsreglering.
Jag kan inte se att det i fall som dessa finns skäl att
förhindra att fastighetsreglering sker på fastighetsägarens
egen begäran. En bestämmelse som ger honom möjlighet
att själv få till stånd fastighetsreglering kommer inte att gå
ut över andra sakägare. Den kommer givetvis inte heller att
inverka på hans rätt att, om han så önskar, i stället väcka
talan vid domstol med yrkande om inlösen eller dylikt enligt
14 kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen. Bestämmelsen i 5
kap. 5 § fastighetsbildningslagen bör därför ändras så att
fastighetsreglering i de aktuella fallen kan ske på ansökan
av den berörda fastighetsägaren.
2.2.4 Markägarens möjligheter att initiera
anläggningsförrättning eller ledningsförrättning

Mitt förslag: Om en fastighet berörs av en i
detaljplan angiven trafikanläggning som är gemensam för
flera fastigheter, skall fastighetens ägare ha rätt att ansöka
om anläggningsförrättning enligt anläggningslagen även om
fastigheten inte skall ha del i anläggningen.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt förslag. Lantmäteriverkets förslag är
dock inte begränsat till gemensamma trafikanläggningar
som finns angivna i detaljplan utan avser alla i detalj- eller
fastighetsplan förutsatta gemensamhetsanläggningar.
Lantmäteriverket har dessutom föreslagit en regel om rätt
för fastighetsägare att påkalla förrättning enligt
ledningsrättslagen (se rapporten s. 30--36).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som
yttrat sig i dessa frågor har tillstyrkt lantmäteriverkets
förslag eller lämnat dem utan erinran. Televerket har
avstyrkt förslaget om att fastighetsägare skall få rätt att
påkalla förrättning enligt ledningsrättslagen och har härvid
hänvisat bl. a. till att förslaget skulle kunna leda till att
förrättning måste hållas alltför tidigt. Stockholms tingsrätt
har anmält tveksamhet beträffande båda förslagen men har
godtagit att fastighetsägaren får initiativrätt i fall då han har
rätt att påkalla ersättning enligt 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen.
Skälen för mitt förslag: Lantmäteriverkets förslag
i denna del bygger -- liksom förslaget i föregående avsnitt --
på tanken att den enskilde fastighetsägaren i vissa
situationer kan ha ett eget intresse av att hans fastighet
bringas i överensstämmelse med detalj- eller fastighetsplan.
I 14 kap. 2 § plan- och bygglagen finns bestämmelser som
berättigar fastighetsägaren till ersättning för det intrång
som i planen förutsatta trafikanläggningar och allmänna
ledningar innebär. På fastighetsägarens begäran är
huvudmannen för en trafikanläggning, som är gemensam
för flera fastigheter, samt ledningshavare för allmän ledning
skyldiga att förvärva nyttjanderätt eller annan särskild rätt
i fastigheten i den omfattning som behövs för ändamålet.
Tvister om detta prövas enligt plan- och bygglagens regler,
dvs. vid domstol.
Om fastighetsägaren i stället kunde få till stånd
förrättning enligt anläggningslagen respektive
ledningsrättslagen, skulle frågan om ersättning för intrånget
kunna prövas av fastighetsbildningsmyndigheten vid
förrättning. Vid en sådan prövning skulle gälla i huvudsak
samma ersättningsregler som vid en prövning enligt plan-
och bygglagen. Det kan hävdas att det skulle vara en fördel
för fastighetsägaren att kunna få saken prövad på detta sätt,
eftersom förrättningsförfarandet i många fall är enklare och
snabbare än förfarandet enligt plan- och bygglagen.
Det är emellertid inte alltid som fastighetsägaren har rätt
att påkalla förrättning enligt anläggningslagen och
ledningsrättslagen. I ledningsrättslagen finns visserligen
inte några bestämmelser om vem som äger påkalla
förrättning, men det torde vara förutsatt att endast
ledningshavare har sådan rätt. Rätt att påkalla förrättning
enligt anläggningslagen tillkommer ägaren av en fastighet
som skall delta i anläggningen eller som enligt detaljplan
helt eller delvis skall användas för allmän plats för vilken
kommunen inte är huvudman. Också kommunen eller en
hyresgästorganisation har rätt att påkalla en sådan
förrättning (se 18 § anläggningslagen). Däremot har ägaren
till en fastighet, som berörs av en gemensam
trafikanläggning utan att själv delta i den, inte rätt att
ansöka om förrättning.
Det kan alltså förekomma situationer då
fastighetsägaren är hänvisad till plan- och bygglagens
förfarande. Det finns anledning att överväga om inte
fastighetsägaren borde tillerkännas initiativrätt i dessa fall
också enligt anläggningslagen resp. ledningsrättslagen.
I fråga om ledningsrättslagen framstår behovet av en
sådan initiativrätt som ganska begränsat. Det torde vara
förhållandevis sällsynt att det uppstår tvister som rör
fastighetsägarens rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.
I fall då det föreligger tvist är det inte säkert att ett
förrättningsförfarande är enklare och smidigare än det
förfarande som plan- och bygglagen föreskriver. Om det
inte föreligger någon tvist, kan parterna givetvis på egen
hand träffa ett servituts- eller nyttjanderättsavtal.
Enligt lantmäteriverket kan det emellertid finnas också
andra skäl som talar för att fastighetsägaren borde få
initiera förrättning enligt anläggningslagen eller
ledningsrättslagen. Verket har hänvisat till bestämmelsen i
plan- och bygglagen om att det är en förutsättning för
bygglov att den sökta åtgärden överensstämmer med
gällande planer (se 8 kap. 11 § plan- och bygglagen). Om
det i planen har förutsatts att fastighetens mark skall tas i
anspråk för gemensamhetsanläggningar eller
ledningsrätter, skulle enligt lantmäteriverket bygglov inte
kunna beviljas så länge fastighetsbildningsmyndigheten inte
har fattat något motsvarande anläggnings- eller
ledningsrättsbeslut. Till skillnad från lantmäteriverket
anser jag emellertid att bestämmelsen i 8 kap. 11 § plan- och
bygglagen inte i sig torde utgöra något skäl för att ändra
gällande regler om initiativrätt i anläggningslagen eller
ledningsrättslagen. Kravet på planöverensstämmelse enligt
den angivna bestämmelsen innebär nämligen inte att i
planen förutsatta ledningsrätter eller
gemensamhetsanläggningar, i vilka fastigheten inte skall
delta, måste ha kommit till stånd (jfr prop. 1985/86:1 s.
710).
En rätt för fastighetsägaren att initiera förrättning enligt
ledningsrättslagen skulle också innebära vissa nackdelar.
Främst är det då fråga om olägenheterna av att
förrättningen ibland måste hållas långt innan det är aktuellt
att lägga ledningen.
Det anförda leder mig till slutsatsen att förslaget om att
ge fastighetsägaren initiativrätt enligt ledningsrättslagen
inte bör genomföras.
Vad jag nu har sagt torde i huvudsak gälla även
beträffande förslaget om att utvidga fastighetsägares
initiativrätt enligt anläggningslagen. Här kan det emellertid
förekomma fall då fastighetsägaren över huvud taget inte
har möjlighet att framställa krav på sådan ersättning som
han förutsätts kunna få enligt 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen. I fall då någon anläggningsförrättning ännu inte
har hållits och någon samfällighet för anläggningen därför
inte heller har bildats, har han inte någon att vända sig mot
med sina krav enligt plan- och bygglagen. Den motsvarande
situationen, såvitt avser sådan allmän plats för vilken annan
än kommunen är huvudman, uppmärksammades i
följdlagstiftningen till plan- och bygglagen och föranledde
då en utvidgning av fastighetsägarens initiativrätt (jfr prop.
1985/86:90 s.160 f). Jag anser det därför lämpligt att utvidga
fastighetsägarens initiativrätt enligt anläggningslagen så att
den svarar mot hans rätt till ersättning enligt 14 kap. 2 §
plan- och bygglagen.
2.3 Ersättningsregler

2.3.1 Ersättning vid expropriation

Min bedömning: Expropriationslagens
ersättningsregler bör för närvarande inte ändras.

Förslaget i 1988 års promemoria överensstämmer
med mitt förslag (se promemorian s. 43-45).
Remissinstanserna: Promemorieförslaget har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet
remissinstanser. Enligt kommunförbundet (majoriteten) är
det angeläget att ändra expropriationslagen så att ersättning
för förlorad handelsvinst inte i något fall kan komma i fråga.
Skälen för mitt förslag: Promemorian Ds Bo
1984:2, som i huvudsak föranleddes av det då till lagrådet
remitterade förslaget till plan- och bygglag, innehöll förslag
om en omfattande omarbetning av 4 kap.
expropriationslagen och en kodifiering av viss praxis.
Chefen för bostadsdepartementet uttalade i propositionen
med följdlagstiftning till plan- och bygglagen att
utgångspunkten för reformarbetet i det sammanhanget
borde vara att endast sådana ändringar i
expropriationslagen skulle göras som var nödvändiga om
förslaget till plan- och bygglag genomfördes eller som var
särskilt angelägna för att plan- och bygglagen skulle få
avsedd effekt. Övriga förslag i 1984 års promemoria borde
behandlas i ett senare sammanhang (se prop.
1985/86:90 s. 97).
De förslag i 1984 års promemoria som inte behandlades
i följdlagstiftningen till plan- och bygglagen avsåg
väsentligen en redaktionell bearbetning av 4 kap.
expropriationslagen och en kodifiering av viss praxis.
För egen del instämmer jag i uppfattningen i 1988 års
promemoria att det inte finns skäl att nu redaktionellt
bearbeta de grundläggande ersättningsreglerna i
expropriationslagen eller att kodifiera praxis i vidare mån
än som redan har skett i följdlagstiftningen till plan- och
bygglagen.
Den enda sakliga ändring som föreslogs i 1984 års
promemoria gällde frågan om byggnadsföretags rätt till
ersättning för förlorad handelsvinst resp. förlust av
byggnadsarvode i vissa fall. I promemorian föreslogs att det
i 4 kap. expropriationslagen skulle tas in en bestämmelse
enligt vilken rätt till ersättning för övrig skada inte
föreligger i fall då skadan har uppkommit genom att ägaren
har förlorat en möjlighet att med statliga bostadslån
finansiera en förväntad bebyggelse på den exproprierade
egendomen (se promemorian s. 15-20).
Bakgrunden till förslaget i 1984 års promemoria var en
av riksdagen begärd översyn av ersättningsreglerna (se CU
1979/80:10, rskr. 169). Denna begäran tillkom med
anledning av domar som högsta domstolen hade meddelat
år 1979 angående byggnadsföretags rätt till ersättning för
förlorad handelsvinst resp. förlust av byggnadsarvode vid
expropriation hos företaget av mark beträffande vilken det
s.k. markvillkoret för statliga bostadslån inte gällde (se NJA
1979 s. 735). Enligt domarna skall vid en sådan
expropriation lämnas ersättning för skada som orsakats av
att företaget på grund av reglerna om den statliga
bostadsfinansieringen ej kan förvärva ersättningsmark med
de möjligheter till statliga bostadslån som förelåg
beträffande den inlösta marken. I 1984 års promemoria
föreslogs att ersättning inte längre skall lämnas i sådana fall
som avses med de nämnda domarna.
Det s.k. markvillkoret infördes år 1975 (se prop.
1974:150, CU 36, rskr. 372). Det innebar att bostadslån och
räntebidrag för ny- eller ombyggnad av fastigheter som inte
har förvärvats från kommunen eller från ett aktiebolag som
helt ägs av kommunen och vars verksamhet uteslutande
består i att förvärva eller förvalta mark endast beviljas om
kommunen medger att så sker. Regeringen har nyligen
föreslagit att markvillkoret skall avskaffas (se prop.
1991/92:56). Riksdagen har godtagit förslaget (se
1991/92:BoU 9, rskr. 1991/92:75). De ersättningsfrågor som
behandlades i domarna från 1979 har därmed i viss
utsträckning förlorat aktualitet.
Mot bakgrund av det anförda finns det enligt min
mening inte tillräckliga skäl att genomföra förslaget i 1984
års promemoria. Kommunförbundet har förordat att en
mera allmänt hållen bestämmelse skall införas. Det finns
emellertid inget underlag för det. Enligt min mening kan
det för övrigt inte komma i fråga att generellt ta bort rätten
till ersättning för förlorad handelsvinst. Inte heller kan jag
se att det finns något behov av att göra en begränsning av
ersättningsrätten. Jag anser därför att det för närvarande
inte bör vidtas några lagstiftningsåtgärder rörande den
frågan. Det kan anmärkas att den kommitté som regeringen
har tillkallat för att utreda frågan om grundlagsskydd för
äganderätten m.m. (dir. 1991:119) har fått i uppdrag att
överväga preciseringar som ytterligare förstärker den
enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande
förfoganden.
2.3.2 Ersättning vid fastighetsreglering

Mitt förslag: Ersättningsreglerna i
fastighetsbildningslagen knyts närmare till motsvarande
regler i expropriationslagen.
Vid fastighetsregleringar i fall då marken hade kunnat tas
i anspråk enligt plan- och bygglagen och vid andra
fastighetsregleringar där det är uppenbart att marken hade
kunnat tas i anspråk tvångsvis enligt annan lagstiftning skall
expropriationslagens ersättningsregler tillämpas fullt ut.
Även i andra fall av fastighetsreglering skall
likvidvärderingen göras med beaktande av
värderingsreglerna i expropriationslagen. I dessa fall skall
dock några av expropriationslagens ersättningsregler inte
tillämpas. Det gäller regeln om avdrag för företagsnytta
samt den s.k. presumtionsregeln. I dessa fall skall vidare
vinsten av regleringen fördelas mellan de berörda
fastigheterna (vinstfördelning).
Vid alla slag av fastighetsreglering skall
expropriationslagens regler om annan ersättning gälla i
stället för de nuvarande reglerna i fastighetsbildningslagen
om ersättning för personlig skada.

Förslaget i 1988 års promemoria: Överensstämmer
med mitt förslag utom i fråga om vinstfördelningsregeln.
Enligt promemorian skall vinstfördelning göras endast i
sådana fall då ersättningen enligt expropriationslagens
regler blir oskäligt låg med hänsyn till den vinst som
uppkommer (se promemorian s. 28-37).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker
allmänt att ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen
knyts närmare till motsvarande regler i expropriationslagen
och att expropriationslagens regler tillämpas fullt ut i den
utsträckning som föreslagits i promemorian. Den i
promemorian föreslagna vinstfördelningsregeln har
kritiserats av många remissinstanser. Enligt bl.a.
lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen är regeln inte
lämplig vid fastighetsregleringar som sker för att få till stånd
omarronderingar inom lantbruket. Andra instanser anser
att regeln ger alltför begränsade möjligheter till
vinstfördelning.
Bakgrund: Det nuvarande ersättningssystemet
enligt fastighetsbildningslagen anknyter till det förhållandet
att syftet med en fastighetsreglering är att förbättra de
berörda fastigheterna. Regleringen skall leda till att det
totalt sett uppkommer en nytta (båtnad). Vinsten vid
regleringen är båtnaden minus kostnaderna för
fastighetsregleringsföretaget (inklusive
förrättningskostnaderna). Eftersom det är fastighetsägarna
som är regleringsföretagare och bär huvudansvaret för
verksamheten har det ansetts naturligt att fastighetsägarna
också skall dela på regleringsvinsten.
Fastighetsbildningslagen bygger på ett system med s.k.
indirekt vinstfördelning. Systemet är uppbyggt enligt
följande.
För skillnaden mellan vad en fastighet å ena sidan tar
emot i fråga om mark och andel i samfälld mark och å andra
sidan avstår i sådant hänseende skall det utgå ersättning i
pengar. Även sådan värdeförändring som föranleds av en
servitutsåtgärd eller av att en byggnad eller annan
anläggning genom regleringen övergår till annan ägare skall
utjämnas genom ersättning i pengar (se 5 kap.
10 § fastighetsbildningslagen).
Det värderingsförfarande genom vilket ersättningen
beräknas kallas likvidvärdering. Varje område som ingår i
regleringen åsätts ett likvidvärde som gäller för både den
som avträder och den som tillträder egendomen. Vid
likvidvärderingen fördelas båtnaden mellan den som skall
tillträda området och den som skall avträda det. Denna
vinstfördelning sker i praxis genom en indirekt metod som
kan beskrivas på följande sätt. Man anknyter
likvidvärderingen till det värde eller den värdenivå som är
relevant för den som avträder eller för den som tillträder.
Eftersom ett område som byter fastighetstillhörighet
normalt har ett lägre marginellt värde för den som avträder
än för den som tillträder, kommer båtnaden att tillföras den
som tillträder om likvidvärderingen anknyts till det värde
som är relevant för den som avträder. Om likvidvärderingen
å andra sidan anknyts till det värde som är relevant för den
som tillträder, kommer båtnaden att tillföras den som
avträder. Anknyts likvidvärderingen till en mellanliggande
nivå, kommer båtnaden att fördelas mellan dem.
Fastighetsbildningslagen innehåller inte någon föreskrift
om hur likvidvärderingen skall ske med hänsyn till
fördelningen av båtnaden, men lagen syftar till att den skall
ske så att ett skäligt resultat uppnås (jfr prop. 1969:128
s. B 409).
Den berörda regeln kompletteras av vissa
jämkningsbestämmelser i 5 kap. 11 §
fastighetsbildningslagen samt av bestämmelser om
ersättning för personlig skada i 5 kap. 12 §
fastighetsbildningslagen. Med personlig skada avses
ekonomisk skada som inte ersätts enligt reglerna om
likvidvärdering. Rätt till sådan ersättning finns emellertid
bara i vissa bestämda situationer, nämligen vid
regleringsåtgärder som innebär ett ingripande beträffande
byggnad eller annan anläggning och vid sådan åtgärd som
medför att en arrenderätt upphör eller minskar i värde.
Värderingsreglerna i 5 kap. gäller inte vid inlösen enligt
8 kap. fastighetsbildningslagen.
Ersättningsbestämmelserna vid inlösen har i stället
utformats med 4 kap. 1 § expropriationslagen som förebild.
Någon fullständig anpassning av ersättningsreglerna vid
inlösen till motsvarande regler i expropriationslagen har
dock inte skett.

Ersättningsreglerna i expropriationslagen har en
skadeståndsrättslig inriktning. Vad som skall ersättas är den
minskning i sakägarens förmögenhet som uppkommer
genom expropriationen. Ersättning utgår i form av
löseskilling, intrångsersättning och ersättning för övrig
skada (annan ersättning).
Löseskilling utgår vid expropriation av hel fastighet och
skall i princip motsvara fastighetens marknadsvärde.
Intrångsersättning utgår vid expropriation av del av
fastighet och skall i princip motsvara den minskning av
fastighetens marknadsvärde som uppkommit genom
expropriationen. Annan ersättning utgår för skada som inte
skall ersättas enligt reglerna om löseskilling eller
intrångsersättning.
Principen att ersättningen skall avse fastighetens
marknadsvärde eller minskade marknadsvärde frångås i
vissa fall. Har det företag för vars genomförande en
fastighet exproprieras medfört inverkan av någon betydelse
på fastighetens marknadsvärde, skall löseskillingen enligt
4 kap. 2 § expropriationslagen bestämmas på grundval av
det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan
inverkan inte hade förekommit. Detta gäller dock endast i
den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten
eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan
under jämförliga förhållanden. Om företaget har haft en
sänkande inverkan på marknadsvärdet, brukar man tala om
företagsskada. En inverkan i höjande riktning brukar kallas
företagsnytta.
Enligt den s.k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 §
expropriationslagen gäller vidare vid bestämmande av
löseskilling att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde
av någon betydelse som har ägt rum under tiden från dagen
tio år före ansökningen om expropriation, dock högst
femton år före talans väckande vid domstol, skall räknas
ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror
på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt.
Expropriationslagens ersättningsregler gäller inte bara
vid expropriation utan också vid inlösen enligt t.ex. plan-
och bygglagen. Även ersättningsreglerna i anläggningslagen
och ledningsrättslagen hänvisar till expropriationslagen.
Skälen för mitt förslag: En grundläggande fråga är
om det är godtagbart att ersättningen vid
tvångsförfoganden i vissa fall (fastighetsbildningsfallen)
bestäms efter en vinstfördelningsprincip och i andra fall
(expropriationsfallen) efter en skadeprincip.
Att ersättningsreglerna i expropriationslagen är
utformade efter en skadeprincip ter sig naturligt mot
bakgrund av reglernas syfte att ersätta förlorad egendom.
En vinstfördelningsprincip i expropriationslagen skulle inte
bara vara oacceptabel från rättspolitisk synpunkt. Den
skulle också skapa praktiska värderingsproblem av en
omfattning som knappast kan godtas.
Även ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen
framstår som naturliga om man ser till syftet med
fastighetsregleringsinstitutet, som ju är att åstadkomma en
förbättring av de berörda fastigheterna.
Fastighetsbildningslagens ersättningsregler bygger som jag
tidigare har nämnt på tanken att de berörda
fastighetsägarna i egenskap av regleringsföretagare bör få
dela på regleringsvinsten (se prop. 1969:128 s. B 383).
Även andra omständigheter än de olika syftena med de
båda instituten kan anföras för en ordning med delvis skilda
ersättningsprinciper i expropriationslagen och
fastighetsbildningslagen. För det första är det allmänna
intresset av ett genomförande ofta starkare i
expropriationsfallen än i fastighetsbildningsfallen. Det
enskilda intresset är vidare många gånger så framträdande i
fastighetsbildningsfallen att det kan sättas i fråga om en
tvångsrätt skulle kunna accepteras såvida inte
ersättningsbeloppet bestämdes under hänsynstagande till
den vinst som uppkommer för den som tillträder marken.
En sådan ordning leder till ersättningar som i praktiken
motsvarar vad parterna skulle ha kommit överens om i
normalfallet i en situation där någon tvångsrätt inte hade
förelegat.
I lagstiftningsärendet råder en bred enighet om att
fastighetsbildningslagen liksom hittills bör ge möjlighet till
vinstfördelning.
Av det anförda framgår att det i princip inte bör komma
i fråga att ta bort vinstfördelningsprincipen ur
fastighetsbildningslagen och helt ersätta den med
expropriationslagens skadeprincip. En fördel med
vinstfördelningsprincipen i dessa sammanhang torde vara
att den främjar frivilliga uppgörelser. För
vinstfördelningssystemet talar också att det ligger i linje
med strävandena att fördela exploateringsvinsterna på ett
skäligt sätt inom ett exploateringsområde (jfr lagen
(1987:11) om exploateringssamverkan).
Ersättningen i fall då expropriation eller annat liknande
tvångsförvärv kan ske

När förhållandena är sådana att det är möjligt att
alternativt ta egendomen i anspråk genom expropriation
eller något annat liknande förfogande anses i gällande
praxis att expropriationslagens regler bör beaktas vid
likvidvärderingen (jfr prop. 1969:128 s. B 547 och B 560).
Det innebär att ersättning utgår med det belopp som
motsvarar minskningen av den avstående fastighetens
marknadsvärde. Den som avstår marken tillförs alltså inte
någon del i den eventuella vinst som uppkommer genom
regleringen. I brist på lagstöd torde dock presumtionsregeln
i 4 kap. 3 § expropriationslagen inte kunna beaktas vid
värderingen.
I 1988 års promemoria föreslås -- liksom i
fastighetsbildningsutredningens förslag -- att denna praxis
skall lagfästas. När förhållandena vid en fastighetsreglering
är sådana att det är möjligt att alternativt ta egendomen i
anspråk genom expropriation eller något annat sådant
förfogande skall ersättningen enligt förslaget bestämmas
fullt ut enligt reglerna i 4 kap. expropriationslagen.
Förslaget i 1988 års promemoria har godtagits eller lämnats
utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.
För egen del vill jag framhålla att det inte torde föreligga
några principiella hinder mot att införa ett system där
expropriationslagens regler, däribland presumtionsregeln,
tillämpas av fastighetsbildningsmyndigheten vid
fastighetsregleringar. Myndigheten har redan nu att hantera
presumtionsregeln vid förrättningar enligt anläggningslagen
och ledningsrättslagen. Till förmån för att göra
presumtionsregeln tillämplig även vid vissa
fastighetsregleringar talar också praktiska skäl och
önskvärdheten av att lika fall behandlas lika. Om
presumtionsregeln inte kan tillämpas i
fastighetsregleringssammanhang, kommer ju ersättningen
till markägaren i vissa fall att bli lägre om mark inlöses enligt
plan- och bygglagen än om marken överförs genom
fastighetsreglering. En sådan ordning kan upplevas som
orättvis, och den kan också leda till att
förrättningsförfarandet utnyttjas i en mindre utsträckning
än vad som är önskvärt. Även om presumtionsregeln i
praktiken inte torde komma att tillämpas så ofta, bör det
med hänsyn till det anförda finnas en möjlighet att tillämpa
den även i fastighetsregleringssammanhang.
Över huvud taget talar enligt min uppfattning starka
rättviseskäl för att expropriationslagens regler tillämpas
fullt ut i sådana fall då det föreligger alternativa möjligheter
till tvångsförfoganden. Annars kan i likvärdiga fall
ersättningen komma att bli olika beroende på vilken
lagstiftning som tillämpas. Att expropriationslagens
ersättningsregler tillämpas fullt ut innebär inte -- som en
remissinstans har varit inne på -- någon försvagning av det
starka rättsskydd som markägaren är tillförsäkrad vid
expropriation eller andra tvångsförfoganden. Markägaren
skyddas av den allmänna begränsningen enligt 5 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen i fråga om möjligheterna att
genomföra fastighetsregleringar tvångsvis. I fall då
regleringen kan genomföras tvångsvis innebär förslaget i
vissa hänseenden en utvidgning av fastighetsägarens
möjligheter att få ersättning. När presumtionsregeln är
tillämplig begränsas visserligen fastighetsägarens rätt till
ersättning i förhållande till vad som gäller nu.
Begränsningen är dock många gånger skenbar eftersom den
ersättningsskyldige idag kan få till stånd en tillämpning av
presumtionsregeln genom att väcka talan om inlösen vid
domstol. Av betydelse är också mitt förslag om att
markägarens ställning i fastighetsdomstolen skall förstärkas
i de aktuella ärendena (se avsnitt 2.4.2). Sammantaget
innebär mina förslag en inte oväsentlig förstärkning av
markägarens ställning.
I praktiken torde det komma i fråga att tillämpa 4 kap.
expropriationslagen fullt ut främst vid fastighetsreglering av
mark som kan bli inlöst enligt plan- och bygglagen. Om
inlösen här kan komma i fråga kan enkelt bedömas med
ledning av detaljplanen. Kommunen är skyldig att lösa
mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna
platser för vilka kommunen är huvudman samt annan mark
som enligt planen skall användas för annat än enskilt
bebyggande. Även väghållare och huvudmän för allmänna
trafikanläggningar kan åläggas att lösa mark enligt plan- och
bygglagen (se 14 kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen, jfr 6
kap. 17 § samma lag). Andra situationer då 4 kap.
expropriationslagen bör kunna tillämpas fullt ut är då
egendomen alternativt kunnat tas i anspråk genom
expropriation eller något annat liknande tvångsförvärv.
Mot bakgrund av det anförda förordar jag att
expropriationslagens ersättningsregler skall gälla fullt ut
dels vid fastighetsregleringar av egendom som skulle ha
kunnat tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 2 §§ plan- och
bygglagen, dels vid andra fastighetsregleringar om det är
uppenbart att den berörda egendomen i stället skulle ha
kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat
liknande tvångsförvärv.
Ersättning i andra fall

Vid andra fastighetsregleringar än sådana som nu har
särskilt berörts bör, som tidigare sagts, ersättningsreglerna
i fastighetsbildningslagen bygga på principen om
vinstfördelning. Samtidigt bör man dock, som jag tidigare
har framhållit, knyta reglerna närmare till innehållet i 4 kap.
expropriationslagen.
Likvidvärderingen bör enligt min mening grundas på
värderingsreglerna i 4 kap. expropriationslagen. Reglerna
om företagsnytta i 4 kap. 2 § och presumtionsregeln i 4 kap.
3 § kan dock av naturliga skäl inte tillämpas vid
fastighetsregleringar i allmänhet. Dessa regler bör kunna
gälla endast i de tidigare nämnda fallen då 4 kap.
expropriationslagen skall tillämpas fullt ut vid
likvidvärderingen. Däremot bör regeln i 4 kap. 2 §
expropriationslagen om företagsskada kunna användas när
likvidvärdet bestäms. Om det företag som föranlett
fastighetsregleringen har medfört sänkande inverkan av
någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, bör alltså
ersättningen bestämmas på grundval av det marknadsvärde
som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade
förekommit, dock endast i den mån det är skäligt med
hänsyn till förhållandena på orten m.m.
Vid fastighetsregleringar i allmänhet bör man -- som jag
redan har framhållit -- emellertid inte bara ta hänsyn till de
nämnda bestämmelserna i expropriationslagen i samband
med likvidvärderingen. Den vinst som regleringen ger
upphov till skall också beaktas när ersättningen bestäms.
Regeln om vinstfördelning bör omfatta alla nu
ifrågavarande regleringsfall. Regeln bör, liksom hittills, inte
närmare ange hur vinstfördelningen skall ske. Den bör i
princip endast innebära att den som avträder egendom skall
få en skälig del av regleringsvinsten. Vinstfördelningsregeln
synes lämpligen kunna utformas så att den anger att man --
vid sidan av de angivna bestämmelserna i 4 kap.
expropriationslagen -- vid likvidvärderingen också i skälig
utsträckning skall beakta det särskilda värde som
egendomen har för den tillträdande fastigheten.
För fastighetsreglering som sker utan inlösen gäller för
närvarande att personlig skada kan ersättas bara i vissa
bestämda situationer, nämligen vid regleringsåtgärder som
innebär ett ingripande beträffande byggnad eller annan
anläggning och vid sådana åtgärder som medför att en
arrenderätt upphör eller minskar i värde (se 5 kap. 12 §
fastighetsbildningslagen). I 1988 års promemoria har
föreslagits att reglerna om ersättning för personlig skada
utvidgas så att de kommer att motsvara vad som gäller om
ersättning för övrig skada enligt 4 kap. 1 § första stycket
tredje meningen expropriationslagen. Förslaget har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet
remissinstanser.
Personlig skada kan uppkomma vid fastighetsreglering
även i andra fall än de som avses med
ersättningsbestämmelserna. Ett exempel är att personlig
skada drabbar en annan nyttjanderättshavare än en
arrendator. Ett annat exempel är att en ändrad
ägoanordning framtvingar en ändrad produktionsinriktning
för ett jordbruksföretag. I sistnämnda fall torde de
nuvarande reglerna innebära att ersättning skall utges till en
arrendator, men inte till den fastighetsägare som själv
brukar sin fastighet. Ett ytterligare exempel är det fallet att
en fastighetsreglering innebär att en nyttjanderätt -- t.ex. en
jakträtt -- upphör. I ett sådant fall föreligger inte enligt
gällande regler någon skyldighet att lämna ersättning. Detta
synes mindre väl förenligt med 2 kap. 18 § regeringsformen
(jfr NJA 1989 s. 20). Av det anförda framgår att det finns
skäl att utvidga möjligheterna till ersättning för personlig
skada. De nya bestämmelserna om det kan lämpligen
utformas på samma sätt som reglerna om övrig skada i
expropriationslagen.
De ändringar i 5 kap. fastighetsbildningslagen som jag
nu har förordat innebär att de särskilda ersättningsreglerna
i 8 kap. fastighetsbildningslagen blir obehövliga. Dessa
regler bör därför upphävas. Detta föranleder en
följdändring i 16 § lagen om exploateringssamverkan.
Vidare bör det göras en anpassning av ränteregeln i 5 kap.
15 § tredje stycket fastighetsbildningslagen till vad som
gäller enligt expropriationslagen.
2.3.3 Ersättning vid förrättning enligt anläggningslagen

Mitt förslag: Vid förrättningar enligt
anläggningslagen skall ersättningsreglerna i
fastighetsbildningslagen tillämpas i stället för, som för
närvarande, ersättningsreglerna i expropriationslagen.

Förslaget i 1988 års promemoria överensstämmer
med mitt förslag (se promemorian s. 38-40).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser
tillstyrker promemorieförslaget eller lämnar detta utan
erinran. Förslaget avstyrks bl.a. av de hörda domstolarna,
vilka menar att den nu gällande ordningen fungerar
tillfredsställande.
Skälen för mitt förslag: Ändamål som kan
tillgodoses genom en servituts- eller samfällighetsbildning
enligt fastighetsbildningslagen kan i vissa fall också
tillgodoses genom att en gemensamhetsanläggning inrättas
enligt anläggningslagen. Med gemensamhetsanläggning
avses en anläggning som är gemensam för flera fastigheter
och som tillgodoser ändamål som är av stadigvarande
betydelse för dem. I fråga om en enskild väg gäller dock inte
kravet på att vägen skall vara gemensam för flera
fastigheter. Enligt anläggningslagen kan nämligen upplåtas
rätt att bygga väg för att tillgodose även en enstaka
fastighets behov (se prop. 1973:160 s. 282). Också ett
tillfälligt vägbehov kan tillgodoses (se 47 §
anläggningslagen).
I fråga om ersättning för upplåtelse eller inlösen av mark
för en gemensamhetsanläggning gäller som tidigare har
nämnts expropriationslagens ersättningsregler (se 13 §
anläggningslagen). Det innebär att vinstfördelning inte kan
ske, om t.ex. en utfart ordnas enligt anläggningslagen.
Hade samma utfart däremot ordnats genom en servituts-
eller samfällighetsbildning enligt fastighetsbildningslagen,
hade vinstfördelning kunnat tillämpas. Enligt min mening
saknas det godtagbara skäl för en sådan skillnad.
Att ersättningsreglerna i anläggningslagen har anknutits
till expropriationslagen och inte till fastighetsbildningslagen
synes ha haft sin grund väsentligen i att förhållandet mellan
ägaren till den av anläggningen belastade fastigheten och
deltagarna i anläggningen har ansetts förete större likhet
med situationen vid expropriation än med situationen vid
fastighetsreglering (jfr prop. 1973:160 s. 546). I förarbetena
underströks också att tillkomsten av
gemensamhetsanläggningar ofta betingas av hänsyn till
allmänna intressen (se prop. s. 592).
Hållbarheten i de redovisade resonemangen kan enligt
min mening diskuteras. Även en fastighetsreglering företer
ju likheter med expropriation. Detta gäller särskilt vid
ensidiga markavståenden. De allmänna intressena vid
förrättningar enligt anläggningslagen torde vidare många
gånger inte vara starkare än vid förrättningar enligt
fastighetsbildningslagen. Liksom fastighetsbildningslagen
har anläggningslagen i huvudsak en privaträttslig karaktär
(prop. 1973:160 s. 151). De ändamål som skall tillgodoses
enligt anläggningslagen torde som regel inte berättiga till
expropriation (se 1 § anläggningslagen och 2 kap. 1-3 §§
expropriationslagen). Däremot kan utrymmen för
gemensamhetsanläggningar tas i anspråk i vissa fall, om
markens ägare begär det (se 14 kap. 1 och 2 §§ plan- och
bygglagen).
Av det anförda framgår att vinstfördelning bör ske vid
vissa förrättningar enligt anläggningslagen för att
ersättningssystemet inte skall bli inkonsekvent. Det synes
vara en rimlig ordning att vinstfördelning kan ske vid alla
förrättningar enligt anläggningslagen utom i sådana fall då
marken skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation
eller annat sådant tvångsförfogande. En sådan ordning kan
åstadkommas genom att de nya ersättningsregler i
fastighetsbildningslagen som jag har förordat i avsnitt 2.3.2
tillämpas även vid anläggningsförrättningar.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att
den nuvarande hänvisningen i anläggningslagen till
expropriationslagens ersättningsregler ersätts med en
hänvisning till ersättningsreglerna i
fastighetsbildningslagen.
2.3.4 Ersättning vid förrättning enligt ledningsrättslagen

Mitt förslag: Den nuvarande hänvisningen i
ledningsrättslagen till ersättningsreglerna i
expropriationslagen behålls, men ledningsrätt enligt
ledningsrättslagen skall inte längre få upplåtas för en vatten-
eller avloppsledning som tillgodoser endast en enstaka
fastighets husbehov.

Förslaget i 1988 års promemoria motsvarar mitt
förslag (se promemorian s. 41-42).
Remissinstanserna: Promemorieförslaget
tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget
samtliga remissinstanser. Förslaget avstyrks av bl.a.
Stockholms tingsrätt, som uttalar att lagstiftningen hittills
har fungerat väl.
Skälen för mitt förslag: Ledningsrättslagen gäller
för flera olika slags ledningar, bl.a. allmänna teleledningar
och andra allmänna svagströmsledningar, allmänna
starkströmsledningar, vatten- och avloppsledningar samt
ledningar för gas. Ledningsrättslagen gäller inte om
utrymme för ledningen kan upplåtas med stöd av
anläggningslagen (se 2 § ledningsrättslagen).
Enligt 7 kap. 2 § fastighetsbildningslagen får servitut som
avser rätt att dra ledning enligt ledningsrättslagen inte
bildas genom fastighetsreglering. Genom
fastighetsreglering får dock bildas servitut som avser
avloppsledning för en fastighet eller ledning för vatten till
husbehovsförbrukning.
De ledningar som omfattas av ledningsrättslagen är av
stort allmänt intresse. Vanligen kan expropriation äga rum
i fråga om sådana ledningar (se 2 kap. 3 §
expropriationslagen). Mot bakgrund härav synes
följdriktigt att ersättningsreglerna i ledningsrättslagen
hänvisar till expropriationslagen.
Den enda punkt där hänvisningen synes kunna
diskuteras gäller ledningar som kan inrättas med stöd av
undantagsbestämmelsen i 7 kap. 2 §
fastighetsbildningslagen. Tidigare har föreslagits att
vinstfördelning skall ske vid servitutsbildningar enligt
fastighetsbildningslagen som avser t.ex. vattentäkt eller
utfart för enstaka fastighets behov. Genom hänvisningen i
ledningsrättslagen till expropriationslagens
ersättningsregler blir vinstfördelning inte möjlig om
ledningen inrättas med stöd av ledningsrättslagen.
Ett sätt att få till stånd ett konsekvent ersättningssystem
synes vara att utforma reglerna så att ledningsrättslagen inte
blir tillämplig på ledningar som kan inrättas med stöd av
undantagsbestämmelsen i 7 kap. 2 §
fastighetsbildningslagen. En sådan ordning motsvarar vad
som gäller enligt ledningsrättslagen i fråga om ledningar
som kan inrättas enligt anläggningslagen och har bl.a. den
fördelen att ledningsrättslagens ersättningsregler kan
behållas oförändrade. Det synes inte föreligga något hinder
mot en sådan ordning. Jag föreslår därför att vatten- eller
avloppsledning som endast tillgodoser enstaka fastighets
husbehov inte skall få inrättas enligt ledningsrättslagen.
2.4 Sakägares ställning vid marköverföring genom
förrättning

2.4.1 Kostnader vid förrättning

Min bedömning: Regler om rätt för sakägare att
erhålla ersättning för kostnader som har uppkommit vid en
förrättning bör inte införas.

Lantmäteriverkets förslag:
Fastighetsbildningsmyndigheten skall i vissa fall kunna
besluta om ersättning till sakägare för kostnader för ombud
eller biträde och för utredning. Detta skall gälla vid inlösen
enligt 8 kap. fastighetsbildningslagen och vid åtgärder som
avser ianspråktagande av mark eller rättighet som kunnat
inlösas enligt plan- och bygglagen eller tas i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande. Ersättning
skall dock utgå endast om det är befogat med hänsyn till
partsförhållandena och intrångets art. Beslutad ersättning
skall anses som förrättningskostnad och normalt bäras av
den som har nytta av förrättningen (se rapporten s. 65--93).
Remissinstanserna: Förslaget har avstyrkts av
bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,
länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommunförbundet,
Kommunaltekniska föreningen och Sveriges
Lantmätareförening. Flera av dem har hävdat att förslaget
skulle beröva förrättningsförfarandet dess smidighet. En av
de avstyrkande instanserna har i stället föreslagit att den
enskilde sakägaren skall få rätt till ersättning för egen
inställelse. Till dem som tillstyrkt förslaget hör
länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län. Några
remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund och
Sveriges Advokatsamfund, har förordat att sakägaren ges
en ännu vidare rätt till ersättning.
Bakgrund: Vid en handläggning hos
fastighetsbildningsmyndigheten saknar den enskilde
sakägaren möjlighet att få ersättning för sina egna
kostnader vid förrättningen. Han kan sålunda inte få
ersättning för egen inställelse vid förrättningssammanträde,
för eget ombud eller biträde eller för egna utredningar.
Enligt fast praxis beviljas sakägaren inte heller rättshjälp
med biträdesförordnande i ärenden vid
fastighetsbildningsmyndigheten. Vid
förrättningsförfarande gäller inte heller de vanliga
rättsskyddsförsäkringarna.
Att sakägaren inte har rätt till ersättning för egna
kostnader har föranlett kritik från skilda håll. Det har
därvid hävdats att den enskilde sakägarens rättsställning
behöver förstärkas, inte minst vid förrättningar med
expropriativa inslag. Kritiken har bl.a. kommit till uttryck i
en skrivelse från Lantbrukarnas Riksförbund till chefen för
justitiedepartementet (Dnr 87-3825) samt i ett flertal
remissyttranden i detta lagstiftningsärende. Det har därvid
påtalats att parterna vid förrättningen inte alltid är
jämbördiga, i synnerhet inte om ena parten är en kommun,
en kraftintressent eller ett liknande resursstarkt organ.
Sådana organ har ofta tillgång till egna experter, som utför
egna utredningar, vilka sedan åberopas vid förrättningen.
Det har hävdats att den obalans som i sådana fall kan
föreligga mellan sakägarna inte alltid i tillräcklig grad
uppvägs av fastighetsbildningsmyndighetens
utredningsplikt.
Skälen för min bedömning: Att en sakägare vid en
förrättning -- till skillnad mot vad som gäller vid ett
domstolsförfarande enligt plan- och bygglagen och
expropriationslagen -- inte är berättigad till ersättning för
egna kostnader sammanhänger med
förrättningsförfarandets särskilda karaktär. Förfarandet
skiljer sig i avgörande hänseenden från vad som gäller vid
domstol. Medan ansvaret för processföringen och
utredningen i en rättegång helt vilar på parterna, präglas
förrättningsförfarandet av fastighetsbildningsmyndighetens
skyldighet till officialprövning.
Fastighetsbildningsmyndigheten har sålunda till uppgift att
aktivt verka för utredningen, om nödvändigt med hjälp av
sakkunniga. Till myndighetens uppgifter hör även att -- i en
omfattning som saknar motsvarighet i domstolsprocessen --
bistå sakägarna med råd och upplysningar. Vidare är
möjligheterna att förebringa utredning väsentligt olika i de
båda typerna av förfarande. Vid en förrättning kan det inte
förekomma någon muntlig bevisning. Vidare kan personlig
inställelse inte åläggas och editionsföreläggande inte
meddelas. I vissa fall kan alltså en mera fullständig
utredning inte läggas fram vid förrättningen utan först vid
fastighetsdomstolen efter överklagande. Dessa
förhållanden övervägdes vid fastighetsbildningslagens
tillkomst och ansågs godtagbara med hänsyn till intresset av
att förfarandet inför fastighetsbildningsmyndigheten skulle
vara enkelt (jfr prop. 1969:128 s. B 191).
De nu angivna dragen i förrättningsförfarandet innebär
att det normalt skall vara möjligt för sakägarna att föra sin
talan vid förrättningen utan juridiskt biträde eller
expertmedverkan. Systemet kan sägas förutsätta att
sakägarnas egna utredningar koncentreras till
fastighetsdomstolen.
Enligt min mening är det inte lämpligt att ge
förrättningsförfarandet någon annan karaktär än det hittills
har haft. Förfarandet bör således även i fortsättningen
präglas av en strikt och aktiv officialprövning. Det är inte
minst detta som gör förfarandet så smidigt.
Lantmäteriverkets förslag skulle enligt min uppfattning
kunna leda till att förrättningen får en mera
rättegångsliknande karaktär. Detta skulle minska
snabbheten och smidigheten. Jag är inte heller övertygad
om att det från rättssäkerhetssynpunkt är nödvändigt att
införa de föreslagna ersättningsreglerna. Sakägarnas behov
av ombud är ju inte lika stort vid en förrättning som vid en
domstolsförhandling. De beslut som fattas vid förrättningen
kan överprövas i två eller tre domstolsinstanser. Sakägarnas
ställning vid en förrättning kan alltså inte jämföras med
deras ställning i exempelvis ett expropriationsmål. Med en
aktiv officialprövning bör också obalansen mellan
sakägarna i huvudsak kunna elimineras. Detta gäller i
synnerhet om fastighetsbildningsmyndigheten genom
förordnande av sakkunnig enligt 4 kap. 34 §
fastighetsbildningslagen utnyttjar den omfattande
specialistkompetens som numera finns inom
lantmäteriorganisationen.
Lantbrukarnas Riksförbund har gjort gällande att det i
vissa fall finns en risk för att
fastighetsbildningsmyndigheten inte förmår göra en fullt
opartisk värdering. Förbundet har härvid hänvisat framför
allt till sådana fall då det statliga lantmäteriet i sin
uppdragsverksamhet har tagit fram en utredning åt en part
och denna utredning sedan åberopas vid en förrättning. Jag
delar givetvis Lantbrukarnas Riksförbunds uppfattning att
det är angeläget att säkerställa att värderingarna görs på ett
opartiskt sätt. Enligt uppgift från lantmäteriverket torde det
dock endast vara i ett fåtal fall som det har inträffat att en
part vid en förrättning åberopar en utredning som
lantmäteriet tidigare har utfört i sin uppdragsverksamhet.
Även om så skulle vara fallet, finns det enligt min mening
anledning att vidta åtgärder för att undanröja risken för att
värderingarna inte görs på ett opartiskt sätt. Enligt vad jag
har erfarit avser lantmäteriverket att precisera och skärpa
de riktlinjer som i detta hänseende gäller för lantmäteriets
uppdragsverksamhet. Arbetet med dessa riktlinjer kommer
att följas med uppmärksamhet från regeringskansliets sida.
Bland annat mot denna bakgrund anser jag att det som
Lantbrukarnas Riksförbund i denna del har framfört inte
bör inverka på frågan om kostnadsersättning.
Lantmäteriverkets förslag om ersättning till sakägare för
kostnader skulle enligt min bedömning också leda till ökade
kostnader för samhällsekonomin i en omfattning som för
närvarande inte låter sig försvaras. Lantmäteriverket har
beräknat de direkta kostnaderna till sammanlagt cirka två
miljoner kr. årligen. Jag befarar att kostnaderna skulle bli
högre än så. Enligt min bedömning skulle förslaget inte
heller medföra några mera påtagliga besparingar på andra
områden.
Vad gäller sakägarens kostnader för egen inställelse har
det länge ansetts naturligt att en fastighetsägare har att
bevaka sina intressen i ett förrättningssammanhang utan
någon särskild kompensation. Normalt är kostnaderna för
inställelsen förhållandevis små och en rätt till ersättning för
sådana kostnader skulle alltså få liten betydelse. Den skulle
emellertid leda till ett inte oväsentligt merarbete för
fastighetsbildningsmyndigheten.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag att
förslagen om rätt till ersättning för kostnader vid förrättning
inte bör genomföras. Enligt min mening är det mera
angeläget att förstärka den enskilde sakägarens ställning i
rättegången vid fastighetsdomstolen. Till detta återkommer
jag i nästa avsnitt.
2.4.2 Rättegångskostnader vid överklagande av
fastighetsbildningsmyndighetens beslut

Mitt förslag: Om ett fastighetsbildningsbeslut
överklagas till fastighetsdomstolen skall den sakägare, som
genom beslutet avstått eller upplåtit mark eller rättighet,
kunna få ersättning för sina rättegångskostnader i
fastighetsdomstolen, hovrätten och högsta domstolen i
större omfattning än som hittills varit fallet. I
fastighetsdomstolen skall han sålunda oberoende av
utgången i målet ha rätt till ersättning för
rättegångskostnader inte bara om målet gäller ersättning för
inlösen enligt 8 kap. fastighetsbildningslagen utan också om
det gäller ersättning för sådant ianspråktagande av mark
eller rättighet som skulle ha kunnat ske enligt 14 kap. 1 och
2 §§ plan- och bygglagen eller som uppenbarligen skulle ha
kunnat komma till stånd genom expropriation eller annat
liknande tvångsförvärv. Om han fört saken till
fastighetsdomstolen utan tillräckliga skäl, skall domstolen
dock kunna förordna att han skall bära sina egna kostnader.
Har han uppenbarligen inlett rättegången i
fastighetsdomstolen utan skälig grund, skall domstolen
dessutom kunna förplikta honom att ersätta motparten för
rättegångskostnader. Även beträffande
rättegångskostnadsreglerna i överrätt görs i motsvarande
fall en anpassning till de för den ersättningsberättigade
sakägaren mera förmånliga regler som gäller i mål om
inlösen enligt fastighetsbildningslagen.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt (se rapporten s. 96--99).
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Kommunförbundet har dock i annat
sammanhang motsatt sig förändringar av
rättegångskostnadsreglerna.
Skälen för mitt förslag: Om ett
fastighetsbildningsbeslut överklagas kommer saken att
prövas vid fastighetsdomstolen. Enligt 16 kap. 14 § första
stycket fastighetsbildningslagen kan fastighetsdomstolen i
sådant mål förordna, efter vad som är skäligt med hänsyn
till omständigheterna, att sakägare som förlorar målet skall
ersätta annan sakägare för rättegångskostnader.
Bestämmelsen ger domstolen en betydande frihet men
torde normalt föranleda att förlorande part förpliktas
ersätta vinnande part för rättegångskostnader.
Vid överklagande av beslut om inlösenersättning enligt
fastighetsbildningslagen och flertalet beslut enligt
ledningsrättslagen gäller andra regler. Sakägare som avstår
mark eller särskild rättighet har då enligt reglerna i 16 kap.
14 § första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen
rätt till ersättning för sina kostnader i fastighetsdomstolen
oberoende av utgången i målet. Samma regler anses gälla
vid överklagande av beslut om inlösen eller upplåtande av
utrymme enligt anläggningslagen (se prop. 1973:160 s. 556
och 599 samt RH 81:84). Dessa regler motsvarar i huvudsak
vad som gäller vid expropriation och vid inlösen enligt plan-
och bygglagen. I förarbetena till fastighetsbildningslagen
diskuterades inte särskilt vad som skulle gälla vid en
tvångsvis fastighetsreglering som inte skedde genom
inlösen. Det har senare ifrågasatts om inte de regler som
gäller i mål om inlösenersättning skulle kunna tillämpas
även i andra mål om ersättning i samband med en tvångsvis
fastighetsreglering. Högsta domstolen har emellertid i
rättsfallet NJA 1983 s. 367 funnit att reglerna inte bör ges
en så vidsträckt innebörd. Domstolen hänvisade därvid
bl.a. till att frågan om en förändring av reglerna var under
utredning.
Enligt min mening är de nuvarande
rättegångskostnadsreglerna i fastighetsbildningslagen inte
helt tillfredsställande. Om parterna i ett
fastighetsbildningsärende har olika ekonomiska
förutsättningar att anlita ombud eller göra egna
utredningar, får detta större genomslag i
fastighetsdomstolen än vid förrättningen. I domstolen är
det nämligen -- som tidigare berörts -- parterna som har
huvudansvaret för utredningen. Parterna kan inte heller
påräkna att domstolen tillhandahåller information och
rådgivning i den utsträckning som
fastighetsbildningsmyndigheten har gjort. Detta kan leda
till en viss obalans i rättegången.
En sådan obalans framstår som särskilt
otillfredsställande om det rör sig om
fastighetsbildningsåtgärder med expropriativa moment. Jag
tänker på fall där en och samma åtgärd kan genomföras
såväl genom fastighetsreglering som genom inlösen enligt
plan- och bygglagen eller expropriation. Om en kommun
väljer att begära inlösen eller expropriation, har den
enskilde sakägaren rätt att få full ersättning för sina
rättegångskostnader. Om kommunen i stället ansöker om
fastighetsreglering, har den enskilde sakägaren endast
begränsade möjligheter att få ersättning för
rättegångskostnader. Det är svårt att motivera denna
skillnad.
Vad jag nu har sagt talar för att
rättegångskostnadsreglerna på fastighetsbildningslagens
område bör vara mera förmånliga för den enskilde. Det
finns visserligen inte anledning att ge varje sakägare, som
avstår mark eller rättighet till kommun eller liknande organ,
rätt till ersättning för rättegångskostnader. Däremot bör --
såsom lantmäteriverket har föreslagit -- den enskilde ges
rätt att erhålla ersättning för rättegångskostnader i fall då
den aktuella fastighetsregleringsåtgärden framstår som ett
alternativ till expropriation, inlösen enligt plan- och
bygglagen eller annat sådant förfogande. Liksom i
expropriations- och inlösenmål bör denna rätt till ersättning
inte vara beroende av utgången i målet. Genom en sådan
reglering kommer den enskilde fastighetsägarens ställning i
fastighetsdomstolen att vara densamma oavsett vilket
förfarande -- inlösen eller fastighetsreglering -- som
kommunen väljer.
Enligt min mening bör dessa för den enskilde sakägaren
förmånliga rättegångskostnadsregler utformas så att de inte
missbrukas eller föranleder onödiga överklaganden. Redan
i dag gäller enligt fastighetsbildningslagen att en part,
oberoende av utgången i målet, kan förpliktas att betala en
kostnad som han har vållat motparten genom vårdslöshet
eller försummelse (se 16 kap. 14 § fastighetsbildningslagen
och 18 kap. 6 § rättegångsbalken). Vidare gäller att part kan
få ersättning endast för sådana kostnader som varit skäligen
påkallade för tillvaratagandet av hans rätt (se 16 kap. 14 §
fastighetsbildningslagen och 18 kap. 8 § rättegångsbalken).
I den förstnämnda regeln avses dock huvudsakligen
kostnader som en part har förorsakat i en redan inledd
rättegång. Den senare regeln är främst avsedd att reglera
vilka kostnader som överhuvudtaget kan ersättas inom
ramen för reglerna om rättegångskostnader. Dessa regler
torde därför inte kunna tillämpas enbart därför att en part
har fört talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut
utan tillräckliga skäl.
Bland rättegångskostnadsreglerna i plan- och bygglagen
finns en mera långtgående bestämmelse som är avsedd att
utgöra en spärr mot okynnestalan. Om en fastighetsägare
har väckt talan utan tillräckliga skäl, kan domstolen enligt
denna regel förordna att han skall bära sina egna kostnader.
Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får
domstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten
dennes kostnader (se 15 kap. 6 § plan- och bygglagen).
Någon motsvarande bestämmelse finns varken i
fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen eller
anläggningslagen.
Enligt min mening bör fastighetsbildningslagen,
ledningsrättslagen och anläggningslagen även i detta
avseende innehålla samma reglering som plan- och
bygglagen. Bestämmelsen i plan- och bygglagen ger på ett
tydligt sätt uttryck för att en fastighetsägare inte kan
påräkna ersättning för kostnader i samband med
överklagande som sker utan tillräckliga skäl och för att han
i mera kvalificerade fall av onödigt processande också kan
bli skyldig att betala motpartens kostnader.
Det hittills anförda har endast tagit sikte på
förhållandena i fastighetsdomstolen. De nuvarande
bestämmelserna om rättegångskostnaderna i överrätt
anknyter i huvudsak till vad som gäller vid
fastighetsdomstolen. Överrätten kan alltså, efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att
sakägare, som förlorar målet, skall ersätta annan sakägare
för rättegångskostnad. De för den enskilde sakägaren mera
förmånliga bestämmelser, som skall tillämpas vid
fastighetsdomstolen i mål om inlösenersättning och mål
enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen, gäller även
i hovrätten och högsta domstolen, dock med den skillnaden
att den enskilde sakägaren själv får svara för sina egna
kostnader om han överklagar och förlorar målet. Den
sistnämnda bestämmelsen överensstämmer med den
motsvarande regleringen i expropriationslagen och plan-
och bygglagen.
De skäl som talar för en förändring av reglerna om
rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen gör sig i
samma utsträckning gällande beträffande
rättegångskostnaderna i överrätt. I mål om ersättning för
ianspråktagande av mark eller rättighet, som hade kunnat
tas i anspråk enligt plan- och bygglagen eller genom
expropriation eller liknande förfogande, bör därför i
hovrätten och högsta domstolen gälla samma bestämmelser
om fördelning av rättegångskostnaderna som gäller i mål
om ersättning vid inlösen enligt fastighetsbildningslagen.
Givetvis finns det anledning att förhindra
okynnesprocessande även i överrätt. Den spärregel som jag
berört i det föregående och som har hämtats från 15 kap. 6
§ plan- och bygglagen bör därför gälla även i hovrätten och
högsta domstolen.
2.5 Vissa frågor angående förfarandet vid förrättning
m.m.
2.5.1 Prövningen av svårbedömda skador

Mitt förslag: Uppkommer det vid en
fastighetsreglering eller vid en förrättning enligt
anläggningslagen eller ledningsrättslagen ersättningsfrågor,
som är svåra att bedöma vid förrättningstillfället men som
kan antas bli lättare att utreda längre fram, får
fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt,
undanta frågorna från ersättningsbeslutet.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall i så fall hänvisa
sakägare att senare, inom högst tio år, ansöka om att
frågorna tas upp på nytt. Om sådan ansökan görs, skall de
tidigare undantagna ersättningsfrågorna prövas vid en ny
förrättning.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt förslag. Enligt lantmäteriverket skall
dock, om sakägarna är ense om det, en ersättningsfråga
kunna skjutas upp i mer än tio år. Lantmäteriverket har
dessutom förordat att möjligheten att skjuta
ersättningsfrågor på framtiden skall stå öppen i några
situationer som inte kommer att omfattas av mitt förslag,
främst frågor om framtida skador intill ledningsgator (se
rapporten s. 45--59).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har
varit positiva till lantmäteriverkets förslag. Televerket har
avstyrkt det, såvitt gäller ledningsrättslagen, under
hänvisning till att det skulle urholka det skydd som
ledningsrätten ger ledningshavaren. Stockholms tingsrätt
och Samfundet för fastighetsvärdering har uttalat sig för att
frågor om löseskilling och intrångsersättning inte skall
kunna skjutas på framtiden. Ytterligare ett par
remissinstanser har ställt sig tveksamma till förslaget.
Skälen för mitt förslag: I 5 kap. 27 §
expropriationslagen finns en bestämmelse som ger
domstolen möjlighet att skjuta upp frågor om ersättning för
skada och intrång som inte lämpligen kan prövas i
expropriationsmålet. Om domstolen fattar ett sådant
beslut, anger den samtidigt en viss tid, högst tio år, inom
vilken berörda sakägare kan få den uppskjutna
ersättningsfrågan återupptagen. Övriga ersättningsfrågor
avgörs genast av domstolen. Om någon sakägare sedermera
begär att den uppskjutna ersättningsfrågan skall återupptas,
prövas den av domstolen i ett nytt mål.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i
fastighetsbildningslagen, anläggningslagen eller
ledningsrättslagen. Enligt dessa lagar gäller i stället att
fastighetsbildningsmyndigheten har att ta ställning till alla
uppkommande ersättningsfrågor inom ramen för
förrättningen. I flertalet fall är detta säkert också det mest
praktiska förfarandet. Ibland kan det emellertid vara svårt
att vid förrättningstillfället bedöma alla effekter av
förrättningsbeslutet. Det kan till följd därav också vara
besvärligt att uppskatta i vilken omfattning beslutet
kommer att medföra skador eller intrång. Framför allt kan
det uppstå svårigheter att bestämma ersättning för den
förlust och kostnad som regleringen vållar fastighetsägaren
utöver förlusten av eller värdeminskningen på fastigheten,
s.k. övrig skada. Det kan röra sig om kostnader med
anledning av att en på fastigheten bedriven rörelse måste
läggas ner, flytta eller byta inriktning. Ett annat exempel är
kostnader att anskaffa en ersättningsfastighet. Ofta kan
sådana kostnader bestämmas till ett visst belopp först sedan
viss tid har förflutit. Även vissa andra skador, som ännu inte
har kommit till synes, men som är att förvänta, kan vara
svåra att uppskatta vid förrättningstidpunkten. Även s.k.
företagsskador, dvs. negativ inverkan som den verksamhet
för vilken mark tas i anspråk kommer att få på
restfastigheten, kan vara svåra att uppskatta vid
förrättningstidpunkten. Ibland kan det först långt efter
förrättningen framgå vilka störningar som en väg eller en
flygplats för med sig.
Lantmäteriverket har särskilt påtalat svårigheterna att
fastställa ersättning för avverkning av s.k. kantträd, dvs.
träd som växer på marken närmast intill en ledningsgata och
som med tiden måste avverkas eller beskäras.
Kantträdsproblemet är emellertid delvis av annat slag än de
problem som sammanhänger med övriga svårbedömda
skador och jag kommer att ta upp det särskilt längre fram.
I de situationer som jag nyss nämnt -- från
kantträdsproblemet bortses alltså i det följande -- kan
bristen på en formell möjlighet att skjuta upp
bestämmandet av ersättning föranleda problem. I praktiken
hanteras detta på olika sätt. Det förekommer t.ex. att
parterna i samband med förrättningen kommer överens om
att ersättningsfrågan skall prövas längre fram. Skulle det
emellertid då uppstå tvist mellan parterna, kan denna
endast prövas av domstol. Det förekommer också att
fastighetsbildningsmyndigheten håller ett
förrättningsärende vilande till dess att svårbedömda frågor
kan besvaras med tillräcklig säkerhet. Att hålla ett
förrättningsärende oavslutat kan emellertid vara förenat
med olägenheter. Det är alltså angeläget att finna ett annat
sätt att komma till rätta med problemet.
Det ligger då nära tillhands att införa en bestämmelse av
det slag som finns i 5 kap. 27 § expropriationslagen. Detta
skulle också ligga väl i linje med min strävan att närma
expropriationslagens och förrättningslagarnas regelsystem
till varandra.
För en sakägare skulle det visserligen kunna vara en
olägenhet att ersättningsfrågorna inte genast får en slutlig
prövning. Bland annat skulle det kunna medföra ökade
kostnader. Det skulle också i vissa fall kunna vara olämpligt
att inte bedöma samtliga ersättningsfrågor i ett enda
sammanhang. Det gäller inte minst i sådana fall då vinsten
av en reglering skall fördelas mellan flera sakägare.
I många fall torde emellertid ett framskjutande av
skadeprövningen inte vara förenat med några mera
betydande olägenheter. Det gäller bl.a. en del situationer
där det idag tillämpas olika praktiska lösningar, delvis
utanför förrättningens ram. Det bör i sådana situationer
kunna överlåtas till fastighetsbildningsmyndigheten att
avgöra om det är lämpligt att skjuta upp en ersättningsfråga
och, om så är fallet, inom hur lång tid som frågan måste tas
upp på nytt. I en sådan lämplighetsprövning bör ligga att
bestämmelsen tillämpas med försiktighet och att
fastighetsbildningsmyndigheten tar skälig hänsyn till en
sakägares intresse av att få ett snabbt och slutligt avgörande
av en ersättningsfråga. Jag föreslår mot denna bakgrund att
bestämmelser motsvarande 5 kap. 27 § expropriationslagen
förs in i fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och
anläggningslagen.
Lantmäteriverket har föreslagit att ersättningsfrågan
normalt skall kunna skjutas upp i tio år. En remissinstans
har hävdat att detta är en alltför lång tid. För egen del
ansluter jag mig till lantmäteriverkets förslag i denna del.
Tio år är den gräns som anges i 5 kap. 27 §
expropriationslagen och jag ser inte något skäl att i
förrättningssammanhang tillämpa en annan ordning. I den
praktiska tillämpningen bör givetvis tiden inte sättas längre
än som i det enskilda fallet kan antas vara nödvändigt.
Lantmäteriverket har emellertid gått ett steg längre och
har föreslagit att det skall det vara möjligt att skjuta upp
ersättningsfrågan längre tid än tio år, om parterna medger
det. Ett behov av att hålla ersättningsfrågor öppna under
längre tid än tio år torde emellertid huvudsakligen föreligga
i de s.k. kantträdsfallen, vilka enligt min uppfattning inte
bör omfattas av bestämmelsen. I andra fall framstår det inte
som meningsfullt att låta ersättningsfrågan stå öppen längre
än tio år. Det finns mot denna bakgrund inte skäl att i detta
avseende välja en annan reglering än den som gäller enligt
5 kap. 27 § expropriationslagen. Ersättningsfrågor bör
således inte få skjutas fram i mer än tio år.
Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor
om bl.a. inteckningshavares medgivande och frågor om
förfarande och värdering vid den nya förrättningen.
Jag har tidigare nämnt de s.k. kantträdsfallen, dvs.
frågor om ersättning för träd som står på marken närmast
intill ledningsgatan och som ledningshavaren finner att det
är nödvändigt att beskära eller avverka. Det är vanligt att
ledningshavaren i ledningsrättsbeslutet ges rätt att i
framtiden företa sådana åtgärder. Stöd för detta finns i
förarbetena till ledningsrättslagen (jfr NJA II 1974 s. 192).
Sådana avverkningar kan betraktas som förutsebara skador
med anledning av ledningsrättsbeslutet. Skadornas
omfattning är inte alltid lika svårbedömda som tidigare
berörda skadetyper, men i praktiken har därmed
sammanhängande ersättningsfrågor ändå ofta kommit att
behandlas utanför förrättningen.
Fastighetsbildningsmyndigheten kan givetvis redan vid
ledningsrättsförrättningen söka uppskatta det framtida
avverkningsbehovet och fastställa en engångsersättning.
Från markägarhåll föredrar man dock vanligen att så inte
sker. Även ur ledningshavarens synpunkt kan ett system
med engångsersättning framstå som mindre bra, eftersom
den kommande avverkningen kan komma att störa
umgänget med nya ägare till fastigheten.
Det har därför i praktiken blivit vanligt att
fastighetsbildningsmyndigheten i ledningsrättsbeslutet
fastställer att ledningshavaren har rätt att avverka träd
utanför den egentliga ledningsgatan men avstår från att
besluta om ersättning för detta. Om det sedermera uppstår
tvist om den ersättning som skall utgå, får parterna lösa
denna utan medverkan av fastighetsbildningsmyndigheten.
Enligt lantmäteriverkets förslag bör
fastighetsbildningsmyndigheten ges möjlighet att ta upp
ersättningsfrågor av det aktuella slaget till prövning vid ny
förrättning på samma vis som beträffande de ovan berörda
svårbedömda skadorna. Jag delar inte denna uppfattning.
Först skall understrykas att det redan vid den ursprungliga
förrättningen går att göra en uppskattning av
''''''''kantträdsskador'''''''', andra liknande skador och annat
intrång som kan antas uppkomma i samband med tillsyn och
underhåll av ledningar. Bedömningen av skadan måste
visserligen i så fall i viss mån bygga på schabloniseringar,
men detta får anses acceptabelt, särskilt med hänsyn till att
det intrång som det här rör sig om inte torde vara mera
betydande. Behovet av att skjuta upp värderingen är därför
typiskt sett inte så stort som beträffande de tidigare
behandlade intrångssituationerna.
Det kan också ifrågasättas om det är lämpligt att skjuta
''''''''kantträdsskador'''''''' och liknande skador på framtiden. Det
rör sig här om skador, som kan uppträda vid upprepade
tillfällen under en obegränsad framtid, alltså även efter den
tioårsgräns som enligt min mening bör gälla i fråga om
möjligheten att skjuta upp ersättningsfrågor. Rätten till
ersättning skall enligt ledningsrättslagen i princip bedömas
enligt reglerna om intrångsersättning i 4 kap.
expropriationslagen. Utgångspunkten blir därvid den
marknadsvärdeminskning som den ianspråktagna
fastigheten drabbas av. Som värdetidpunkt kommer
normalt att gälla tidpunkten för tillträdet. Om
skadeprövningen skjuts upp beträffande kantträd m.m.,
torde det emellertid vara naturligt att värderingen i stället
sker med utgångspunkt i den förlust som fastighetsägaren
gör i och med avverkningen av kantträden. Detta skulle
emellertid kräva en kompletterande lagreglering av dessa
ersättningsfrågor och det skulle leda till att
ersättningsfrågan bedöms på olika sätt beroende på om den
prövas omedelbart eller om den skjuts på framtiden.
Slutligen framstår reglerna om fördelning av förrättnings-
och rättegångskostnader -- som på ledningsrättens område
innebär att ledningshavaren normalt bär alla
förrättningskostnader -- inte som lämpliga för
''''''''kantträdsförrättningar'''''''' som skulle kunna initieras av båda
parter.
Jag har mot bakgrund av det anförda stannat för att
kantträdsfallen inte bör omfattas av möjligheten till
uppskjuten skadeprövning. Inte heller anser jag att något
särskilt regelsystem bör införas för dessa frågor. I stället vill
jag betona vikten av att man -- såsom också underströks i
förarbetena till ledningsrättslagen -- så långt möjligt
tillvaratar de fördelar som ligger i att sakägarna träffar de
överenskommelser som de anser lämpliga. Det finns
normalt ingenting som hindrar dem att träffa avtal om att
frågor om kantträd o.d. skall undantas från förrättningen
och avgöras vid senare tidpunkt och att ersättning då skall
utgå enligt vissa överenskomna riktlinjer.
Fastighetsbildningsmyndigheten behöver i så fall inte
fastställa någon ersättning för de skador som omfattas av
sakägarnas överenskommelse annat än om denna
överenskommelse skulle kunna gå ut över
inteckningshavarnas rätt (se 14 § andra stycket
ledningsrättslagen). Om sakägarna, när ersättningsfrågan
sedermera aktualiseras, inte kan komma överens om den
ersättning som skall utgå, har de möjlighet att vända sig till
domstol. Domstolen har då att pröva ersättningsfrågan på
grundval av vad sakägarna tidigare har kommit överens om.
En tänkbar möjlighet vore visserligen att låta
fastighetsbildningsmyndigheten i stället för domstol pröva
frågor av detta slag. Att låta
fastighetsbildningsmyndigheten ta upp en ersättningstvist
mellan enskilda till prövning utan samband med någon
pågående förrättning av fastighetsbildningskaraktär skulle
emellertid enligt min mening innebära ett alltför
långtgående avsteg från principen att sådana tvister skall
handläggas av allmän domstol.
I detta sammanhang vill jag ta upp en näraliggande
rättegångskostnadsfråga som Lantbrukarnas Riksförbund
aktualiserat i en framställning till justitiedepartementet
(Dnr 90-1707). Framställningen tar sikte på fall där en
ledningshavare i ett ledningsrättsbeslut har tillagts en viss
rättighet utan att någon ersättning därvid blivit bestämd och
där frågan om ersättning senare prövas i rättegång. Enligt
riksförbundet bör därvid tillämpas samma
rättegångskostnadsbestämmelser som i ledningsrättsmål,
d.v.s. ledningshavaren skall normalt stå både sina egna och
fastighetsägarens kostnader. Förslaget syftar uppenbarligen
bl.a. på kantträdsfallen.
För egen del kan jag inte tillstyrka riksförbundets
förslag. I de fall som omfattas av förslaget har båda parter
möjlighet att initiera domstolsprövning. Med hänsyn härtill
är det också rimligt att att båda parter tvingas göra
processekonomiska överväganden. De
rättegångskostnadsregler som tillämpas i dispositiva
tvistemål får därför anses lämpliga. Det kan tilläggas att
fastighetsägaren alltid har möjlighet att påfordra att frågor
om ersättning för förutsebara skador avgörs redan vid
förrättningen.
2.5.2 Prövning av frågor om skador under byggtiden
m.m.
Mitt förslag: Fastighetsbildningsmyndigheten får
möjlighet att vid fastighetsregleringsförrättning och vid
förrättning enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen
pröva även sådana ersättningsfrågor som har samband med
förrättningen men som inte skall prövas enligt den
lagstiftning som gäller för förrättningen. Ett villkor är dock
att de berörda sakägarna går med på en sådan prövning. Ett
ytterligare villkor är att det i det enskilda fallet är lämpligt
att fastighetsbildningsmyndigheten prövar
ersättningsfrågan.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt förslag. Lantmäteriverkets förslag är
dock begränsat till frågor om ersättning för vissa särskilda
skador (se rapporten s. 60--62).
Remissinstanserna: Nästan alla instanser som
yttrat sig i denna fråga har tillstyrkt lantmäteriverkets
förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I expropriationslagen finns
en bestämmelse som ger fastighetsdomstolen möjlighet att,
om det är lämpligt, i expropriationsmålet pröva frågor som
har samband med expropriationen men som inte skall
prövas enligt expropriationslagen. En motsvarande
bestämmelse för vattendomstolen finns i vattenlagen
(1983:291).
Enligt min mening talar praktiska hänsyn för att
liknande bestämmelser införs i fastighetsbildningslagen,
anläggningslagen och ledningsrättslagen.
När fastighetsbildningsmyndigheten genomför en
fastighetsreglering eller förordnar om upplåtelse eller
inlösen enligt anläggningslagen eller ledningsrättslagen kan
det inträffa att den anläggning som avses med förrättningen
redan har börjat byggas. Byggnadsarbetena kan medföra
skador eller andra olägenheter för andra fastigheter som
berörs av regleringen. Frågor om ersättning för sådana
skador får vanligtvis prövas enligt reglerna i
miljöskadelagen (1986:225).
Fastighetsbildningsmyndigheten, vars kompetens är
begränsad till de rättsförhållanden som regleras i den för
förrättningen gällande lagen, är inte behörig att pröva
frågor om ersättning för dylika skador. Under arbetena kan
uppkomma ett tillfälligt behov av att ta mark i anspråk. I
den mån sådana tillfälliga markbehov inte kan tillgodoses
genom fastighetsbildning kan berörda sakägare i
förekommande fall avtala om upplåtelse av marken och om
den ersättning som skall utgå. Även i sådana fall kan det
emellertid uppstå tvister om ersättningens storlek. Inte
heller sådana tvister äger fastighetsbildningsmyndigheten
pröva. Parterna får i stället vända sig till domstol.

I vissa situationer av dessa slag skulle det ibland
innebära påtagliga rationaliseringsvinster om
ersättningsfrågorna kunde prövas omedelbart i anslutning
till förrättningen. Lantmätarens vana att bedöma
ersättningsfrågor torde normalt göra honom väl skickad att
avgöra frågor av det här slaget.
Det finns visserligen omständigheter som talar mot en
sådan lösning. Fastighetsbildningsmyndigheten är inte
någon domstol och förrättningslantmätaren har inte samma
juridiska utbildning som en domare. Bevisning kan inte
förebringas på samma vis som i domstol eftersom
fastighetsbildningsmyndigheten saknar möjlighet att hålla
vittnesförhör, förelägga personlig inställelse och infordra
skriftlig bevisning.
Om emellertid sakägarna samtycker till att
fastighetsbildningsmyndigheten prövar en fråga av det
aktuella slaget, finns det normalt inte anledning att motsätta
sig det. Det är därför enligt min mening rimligt att
fastighetsbildningsmyndigheten får viss befogenhet att med
berörda sakägares medgivande pröva ersättningsyrkanden
som har samband med förrättningen men skall prövas enligt
annan lagstiftning. Denna befogenhet bör dock inte vara
obegränsad. Det kan förekomma ersättningsfrågor som inte
bör tas upp vid förrättning. Det gäller t.ex. frågor som är
särskilt omfattande eller som skiljer sig påtagligt från de
egentliga förrättningsfrågorna. Hit hör bland annat
vållandefrågor. Sådana frågor bör
fastighetsbildningsmyndigheten normalt inte handlägga ens
med sakägarnas medgivande.
Fastighetsbildningsmyndigheten bör därför få pröva frågor
som ligger utanför förrättningslagen endast om det är
lämpligt i det enskilda fallet.
Enligt min mening finns det inte skäl att -- som
lantmäteriverket har föreslagit -- begränsa bestämmelsen
till frågor om ersättning för skador under byggtiden.
Bestämmelsen bör i stället ges i huvudsak samma
utformning som de motsvarande bestämmelserna i
expropriationslagen och vattenlagen. Detta möjliggör en
flexibel tillämpning av bestämmelsen i alla de olika
ersättningsfrågor som kan uppkomma i anslutning till
förrättningen.
2.5.3 Fastställande av ersättning när samfälld mark tas i
anspråk

Mitt förslag: När fastighetsbildningsmyndigheten
tillskapar servitut i samfälld mark skall
fastighetsbildningsmyndigheten vara skyldig att fastställa
ersättning endast till sådana delägare som har framställt
yrkande om det, såvida inte ersättningen kan antas komma
att överstiga tre procent av basbeloppet. Motsvarande skall
tillämpas även vid upplåtelse och inlösen enligt
ledningsrättslagen och anläggningslagen. Vidare skall ett
enklare underrättelseförfarande kunna tillämpas vid vissa
förrättningar enligt anläggningslagen och
ledningsrättslagen.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i
huvudsak med mitt förslag. Förslaget om ett enklare
underrättelseförfarande vid vissa förrättningar enligt
anläggningslagen och ledningsrättslagen saknar dock
motsvarighet i lantmäteriverkets förslag (se rapporten
s. 63--64).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som
yttrat sig i denna del har ställt sig positiva till
lantmäteriverkets förslag.
Skälen för mitt förslag: Samfälligheter medför ofta
merarbete vid fastighetsbildningsförrättningar. Det kan
gälla arbetet med att utröna vilka som är delägare i
samfälligheten, att delge delägarna kallelse och att fastställa
den ersättning som varje delägare är berättigad till. För att
fastighetsbildningsmyndigheten inte ska behöva lägga ner
oproportionerligt mycket arbete på dessa frågor finns i 6
kap. 6 § fastighetsbildningslagen en regel som syftar till att
rationalisera hanteringen. Regeln, som modifierades
genom en lagändring år 1989 (prop. 1988/89:77, BoU11,
SFS 1989:724), är utformad så att ersättning för mark som
överförs från samfällighet utgår endast om yrkande
framställs under förrättningen eller om värdet av andelen i
den överförda marken överstiger tre procent av
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
När samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening
eller när det finns någon som har befogenhet att uppbära
medel för samfällighetens räkning skall ersättning dock
alltid fastställas.
Bestämmelsen i 6 kap. 6 § fastighetsbildningslagen gäller
vid marköverföring men inte vid upplåtande av servitut i
den samfällda marken. I det senare fallet måste således
fastighetsbildningsmyndigheten fortfarande fastställa
ersättning för varje delägare. Kostnaderna för detta står
ibland inte i rimlig proportion till de många gånger
obetydliga ersättningsbeloppen. Det finns alltså anledning
att utvidga bestämmelsen i 6 kap. 6 §
fastighetsbildningslagen till att gälla också fastställande av
ersättning när servitut upplåts i samfälld mark.
Bestämmelsen i 6 kap. 6 § fastighetsbildningslagen
saknar motsvarighet i anläggningslagen och
ledningsrättslagen. Även när det gäller upplåtelse eller
inlösen av samfälld mark enligt anläggningslagen och
ledningsrättslagen står kostnaderna för att fastställa
ersättning ibland inte i rimligt förhållande till den ersättning
som kan komma att lämnas. I likhet med lantmäteriverket
anser jag därför att den ordning som anges i 6 kap. 6 §
fastighetsbildningslagen skall tillämpas även på
anläggningslagens och ledningsrättslagens områden.
I 6 kap. 7 § fastighetsbildningslagen finns ytterligare ett
stadgande som är ägnat att underlätta fastighetsbildning
som rör samfälld mark. Bestämmelsen gäller enbart
samfälligheter som inte längre används av delägarna för
gemensamt ändamål. Det har ansetts att det då normalt är
fråga om onyttiga samfälligheter med ringa ekonomiskt
värde, varför delägarna inte har något egentligt intresse att
bevaka vid förrättningen (jfr prop. 1988/89:77 s. 41). Är det
i fråga om en sådan samfällighet uppenbart att ersättning
inte behöver fastställas, om det inte framställs något
yrkande om det enligt 6 kap. 6 §, är det inte nödvändigt att
underrrätta samtliga delägare i samfälligheten om
förrättningen. Det räcker att en eller flera av delägarna,
som inte på annan grund är sakägare, underrättas om
förrättningsansökningen. Bestämmelsen gör det möjligt att
undvika en fullständig, ofta besvärlig utredning av
delägarkretsen eller ett kostsamt kungörelseförfarande.
Bestämmelsen i 6 kap. 7 § fastighetsbildningslagen har
inte någon motsvarighet i anläggningslagen eller
ledningsrättslagen. Syftet bakom denna bestämmelse gör
sig emellertid i lika hög grad gällande vid förrättningar
enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen som vid
fastighetsregleringar. Jag föreslår därför att den ordning
som anges i 6 kap. 7 § fastighetsbildningslagen skall
tillämpas även vid förrättningar enligt anläggningslagen och
ledningsrättslagen.
2.5.4 Sakkunnigs medverkan vid förrättning

Mitt förslag: När fastighetsbildningsmyndigheten
behöver expertmedverkan skall den alltid förordna
experten som sakkunnig. Den som har förordnats till
sakkunnig skall närvara vid sammanträde, om det kan antas
vara av betydelse för utredningen.

Fastighetsbildningsutredningens och
lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt förslag men innebär en mera långtgående
skyldighet för sakkunnig att närvara vid sammanträde (se
SOU 1984:72 s. 77--78 och lantmäteriverkets rapport s. 95).
Remissinstanserna:
Fastighetsbildningsutredningens och lantmäteriverkets
förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Två remissinstanser har dock motsatt sig förslaget om
sakkunnigs närvaro vid sammanträde och en av dessa har
även uttalat sig mot förslaget om förordnande av sakkunnig.
Skälen för mitt förslag: Enligt 4 kap. 34 § första
stycket fastighetsbildningslagen får
fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig
för utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild
sakkunskap. Den sakkunnige fungerar som opartisk
medhjälpare till myndigheten. Hans utredning läggs
vanligen fram i skriftlig form för myndigheten, men det är
också möjligt att han muntligen redovisar sin utredning vid
ett sammanträde. En sådan muntlig utsaga skall i princip
redovisas i förrättningsprotokollet (se 10 §
fastighetsbildningskungörelsen, 1971:762). Ersättning till
en sådan sakkunnig är att hänföra till förrättningskostnad
och skall bestämmas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Inom det statliga lantmäteriväsendet har efter hand
utbildats ett arbetssätt som innebär att de olika
organisationsområdena samverkar. Ett viktigt led i denna
samverkan utgörs av den specialistservice som
överlantmätarmyndigheterna och särskilda regionenheter
för fastighetsekonomi lämnar
fastighetsbildningsmyndigheten i värderingsfrågor m.m.
Vidare lämnar lantmäteriverket i viss utsträckning service
till fastighetsbildningsmyndigheterna i olika frågor. Stöd för
detta förfarande finns i 4 kap. 34 § fastighetsbildningslagen.
Denna specialistservice utförs oftast utan att något
sakkunnigförordnande meddelas.
Vid tillämpningen av den redovisade ordningen med
expertmedverkan utan formella sakkunnigförordnanden
har en expert som fastighetsbildningsmyndigheten anlitat
formlöst inte samma krav på sig som en expert som har ett
sakkunnigförordnande. Det finns vidare inte någon garanti
för att lämnade uppgifter blir dokumenterade på samma
sätt som gäller beträffande utsaga av sakkunnig enligt 10 §
fastighetsbildningskungörelsen (1971:762). Jag delar
utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att
förrättningsverksamheten skulle vinna på att experten alltid
knyts till fastighetsbildningsmyndigheten genom ett
formligt förordnande. Jag föreslår därför att myndigheten,
när den behöver expertmedverkan, alltid skall förordna
experten som sakkunnig. Lagtekniskt kan detta
åstadkommas genom att orden ''''''''anlita biträde av
sakkunnig'''''''' i 4 kap. 34 § första stycket
fastighetsbildningslagen byts ut mot orden ''''''''förordna
lämplig person som sakkunnig''''''''.
För närvarande saknar fastighetsbildningslagen
bestämmelser som anger i vilken utsträckning en sakkunnig
behöver vara närvarande vid förrättningssammanträde. Det
är uppenbart att en sådan närvaro ofta är lämplig. Om den
sakkunnige är närvarande vid sammanträdet, har sakägarna
möjlighet att ställa frågor till honom. Härigenom kan
eventuella oklarheter redas ut och brister rättas till. Å andra
sidan är det knappast lämpligt med en ordning som kräver
att den sakkunnige alltid är närvarande vid sammanträde.
Vid sammanträdet skall kanske den fråga, som den
sakkunnige har yttrat sig om, inte behandlas. I andra fall
kan det vara tillräckligt att den sakkunnige har yttrat sig
skriftligen. Det gäller i synnerhet om det skriftliga
utlåtandet framstår som klart och fullständigt och sakägarna
inte särskilt har begärt att den sakkunnige skall vara med
vid sammanträdet. Bestämmelsen bör med hänsyn härtill
utformas så att fastighetsbildningsmyndigheten i varje
särskilt fall skall pröva om den sakkunniges närvaro
kommer att vara av betydelse.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt föreslår jag att det
görs ett tillägg till 4 kap. 34 § första stycket
fastighetsbildningslagen av det innehållet att den
sakkunnige skall närvara vid sammanträde, om det kan
antas vara av betydelse för utredningen.
2.6 Ikraftträdande m.m.
Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari
1993.
I några fall behövs särskilda övergångsbestämmelser.
Det gäller framför allt de föreslagna ändringarna i
ersättningsreglerna. På det området bör grundprincipen
vara att de äldre reglerna fortfarande skall gälla vid
förrättningar där ansökan har gjorts före ikraftträdandet.
På så sätt säkerställer man bl.a. att arbete som har lagts ner
på en förrättning inte blir onyttigt på grund av att reglerna
ändras.
Också i andra fall -- bl.a. beträffande ändringarna i
rättegångskostnadsreglerna -- finns behov av särskilda
övergångsbestämmelser. Jag återkommer till det i
specialmotiveringen.
2.7 Kostnadseffekter

I kostnadshänseende torde den föreslagna anpassningen
till expropriationslagens ersättningssystem endast få
marginell betydelse såväl för de enskilda sakägarna som för
det allmänna. Tydligare och mera konsekventa
ersättningsregler bör dock -- i vart fall på sikt -- kunna leda
till att förrättningsförfarandet blir snabbare och billigare.
De utvidgade möjligheterna att genomföra planer
genom förrättningsförfarande torde innebära
kostnadsminskningar för det allmänna.
De nya rättegångskostnadsreglerna kan komma att
medföra vissa mindre kostnadsökningar för kommunerna.
Vid överklagande av fastighetsregleringar, som sker i
plangenomförande syfte, kommer kommunerna att få bära
motparternas rättegångskostnader i större utsträckning än
hittills. Antalet överklagade förrättningar av de slag, som
omfattas av de nya bestämmelserna, är emellertid för
närvarande mycket litet. Det saknas anledning tro att
reformen kommer att leda till några beaktansvärda
kostnadsökningar. Dessa torde för övrigt uppvägas av de
nyss nämnda kostnadsminskningarna för
plangenomförande.
I övrigt torde mitt förslag inte ha några särskilda
kostnadseffekter.
3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

4. lag om ändring i lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan

5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning.
Beträffande lagförslagen under 2 -- 4 har jag samrått
med statsrådet Thurdin.
Lagrådet har granskat lagförslagen.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i
fastighetsbildningslagen (1970:988)

4 kap.
34 §

För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild
fackkunskap, får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna lämplig person som sakkunnig. Den som
står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare
att det är ägnat att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i ärendet får inte anlitas. Den sakkunnige
skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av
betydelse för utredningen.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten.
Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig,
utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.
(Jfr 4 kap. 34 § i SOU 1984:72 och i lantmäteriverkets
rapport).
Ändringarna i paragrafens första stycke innebär bl.a. att
fastighetsbildningsmyndigheten i fortsättningen alltid skall
meddela ett formligt förordnande för en sakkunnig som
anlitats för utredning av någon särskild fråga. Hithörande
frågor har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
2.5.4.
Paragrafen har också genomgått viss redaktionell
jämkning.
5 kap.
Förevarande kapitel i fastighetsbildningslagen
innehåller allmänna bestämmelser om fastighetsreglering.
Kapitlet inleds med ett avsnitt om grunderna för
fastighetsreglering. Det nu framlagda lagförslaget innebär
en ändring i dessa avsnitt (5 §) och ett tillägg till
bestämmelserna i avsnittet (8 a §). I båda fallen är syftet att
underlätta plangenomförande (jfr avsnitten 2.2.1--2.2.3 i
den allmänna motiveringen).
Genom ändringarna i 10, 12 och 15 §§ jämte den
nya 10 a § knyts ersättningsreglerna i
fastighetsbildningslagen närmare till motsvarande regler i
expropriationslagen. Av skäl som har redovisats i den
allmänna motiveringen (se avsnitt 2.3.2) skall
fastighetsbildningslagen liksom hittills ge möjlighet till
vinstfördelning när ersättningen bestäms. De nya reglerna
innebär att värderingen skall grundas på
expropriationslagens princip om skadeersättning.
Värderingen skall också innefatta en skälig vinstfördelning.
Någon vinstfördelning skall emellertid inte komma i fråga
vid reglering av egendom som kan tas i anspråk enligt
14 kap. 1 eller 2 § plan- och bygglagen och inte heller vid
reglering i andra fall om det är uppenbart att egendomen i
stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation
eller något annat sådant tvångsförfogande.
De nya reglerna innebär i korthet följande.
Om värdet av det som genom fastighetsreglering läggs
till en fastighet inte motsvarar värdet av vad som genom
regleringen tas från fastigheten, skall skillnaden utjämnas
genom ersättning i pengar. Ersättningen skall liksom hittills
bestämmas på grundval av en likvidvärdering. De särskilda
reglerna i 8 kap. 5 och 6 §§ om ersättning vid inlösen
upphävs, och reglerna i 5 kap. blir därmed tillämpliga också
vid fall av inlösen.
De fall då vinstfördelning skall ske behandlas i 10 a §
första och tredje styckena (''''''''vinstfördelningsfallen'''''''') medan
de fall då vinstfördelning inte skall ske behandlas i 10 a §
första och andra styckena (''''''''expropriationsfallen'''''''').
I vinstfördelningsfallen skall bestämmelserna i 4 kap.
expropriationslagen -- bl.a. regeln om ersättning för
företagsskada -- beaktas, dock inte presumtionsregeln i
4 kap. 3 § och inte heller regeln om företagsnytta i 4 kap. 2 §.
Vidare skall vinstfördelning ske genom att man när
likvidvärdet bestäms tar skälig hänsyn till egendomens
värde för den tillträdande fastigheten. Syftet med
vinstfördelningsregeln är att få till stånd ersättningar som
motsvarar vad parterna skulle ha kommit överens om i
normalfallet i en situation där någon tvångsrätt inte hade
förelegat. Lagbestämmelsen anger inte om
vinstfördelningen skall göras enligt en direkt eller en
indirekt metod (jfr vad som anförts om metodfrågan i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2). Här får den lösning
väljas som är lämpligast i det enskilda fallet. Även i övrigt
har frågan om hur vinstfördelningen skall ske i stor
utsträckning överlämnats till rättstillämpningen.
I expropriationsfallen skall likvidvärderingen ske helt
enligt bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen. Även
presumtionsregeln och regeln om företagsnytta skall alltså
tillämpas.
Genom hänvisningen i 10 a § till 4 kap.
expropriationslagen kommer reglerna i den lagen om
värdetidpunkt och värdejustering vid förhandstillträde att
bli tillämpliga. Likvidvärderingen skall alltså i normalfallet
hänföra sig till de förhållanden som råder den dag då
ersättningen bestäms. Har egendomen tillträtts
dessförinnan skall dock tillträdesdagen vara värdetidpunkt.
Därvid skall likvidvärdet räknas upp vid en eventuell
höjning av det allmänna prisläget (se 4 kap. 4 §
expropriationslagen). Uppräkning torde böra ske från
tillträdesdagen även i fall då tillträde rent faktiskt har skett
före ikraftträdandet av de nya reglerna (jfr NJA 1980
s. 478).
Vid likvidvärderingen skall också beaktas de särskilda
reglerna i 4 kap. 1 § tredje stycket och 5 §
expropriationslagen. Dessa regler innebär i princip dels att
den exproprierande inte skall behöva ersätta värden som
han själv har skapat, dels att ersättning inte behöver utgå
för värden som tillskapats bara för att höja
expropriationsersättningen. Vid likvidvärderingen skall
också beaktas skador på resterande fastighetsdel, liksom
s.k. företagsskada. I undantagsfall kan det vara så att det
inte är den som skall tillträda marken som skall ersätta
skador på resterande fastighetsdel eller en företagsskada. I
så fall skall den tillträdande kompenseras av den sakägare
som skall ersätta skadan (se 11 § första stycket).
I följdlagstiftningen med anledning av plan- och
bygglagen gjordes vissa ändringar i 4 kap.
expropriationslagen. Det infördes dels en ny fjärde mening
i 1 § första stycket och dels en ny paragraf, 3 a § (se SFS
1987:123). Även dessa regler skall tillämpas när
likvidvärdet bestäms. Detta innebär inte någon saklig
ändring i förhållande till vad som gäller nu.
Genom de lagändringar som föreslås i förevarande
lagstiftningsärende utmönstras begreppet ersättning för
personlig skada ur fastighetsbildningslagen. Det ersätts med
expropriationslagens begrepp annan ersättning (se
ändringar i 12 § första stycket i förevarande kapitel i
fastighetsbildningslagen). Genom den nya regeln utvidgas
ersättningsmöjligheterna enligt fastighetsbildningslagen så
att de motsvarar dem som föreligger enligt
expropriationslagen.
Enligt den nya lydelsen av 15 § skall det utgå ränta på
ersättningen enligt de principer som gäller vid
expropriation.
I ifrågavarande avsnitt av 5 kap. fastighetsbildningslagen
har vidare i två nya paragrafer, 12 a och 12 b §§, tagits
in bestämmelser som berör möjligheterna att pröva
ersättningsfrågor efter den egentliga
regleringsförrättningen. Huvudregeln -- som det inte har
ansetts nödvändigt att ange i lagtexten -- är att alla
ersättningsfrågor med anledning av en reglering skall
prövas vid förrättningen. Det gäller även förutsebara
skador som vid förrättningstidpunkten ännu inte har
framträtt. Något hinder mot att längre fram ta upp
framtida, vid förrättningen oförutsebara skador skall inte
finnas. Frågor om ersättning för sådana skador skall
emellertid inte prövas enligt fastighetsbildningslagens
regler. Detta har kommit till uttryck i 12 b §. Frågor om
ersättning för skador som har varit synbara eller förutsebara
vid förrättningen skall enligt den nya 12 a § kunna skjutas
på framtiden. Fastighetsbildningsmyndigheten har tillagts
befogenhet att hänvisa sakägare att senare föra talan om
ersättning för sådana skador. När en ersättningsfråga av
sådant slag återupptas skall den prövas av
fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning.
Härutöver har i ytterligare en ny paragraf 12 c §
tagits in bestämmelser som ger
fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet att vid
förrättningen pröva ersättningsfrågor som har uppkommit i
samband med förrättningen, men som inte skall prövas
enligt fastighetsbildningslagen.
I förevarande avsnitt av fastighetsbildningslagen har
därutöver gjorts en lagteknisk förändring. Till följd härav
har en ny paragraf, 10 b §, tagits in i lagen.
Till följd av en hänvisning i 11 kap. 8 § kommer
ersättningsreglerna i 5 kap. att få betydelse också vid
klyvning av fastighet.
Det är att märka att de föreslagna
övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i
fastighetsbildningslagen innehåller regler som kan vara av
betydelse även för förrättningar där ansökan har gjorts efter
ikraftträdandet (se punkterna 3-5). Innebörden av dessa
regler framgår av specialmotiveringen till
övergångsbestämmelserna.
5 §

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får
genomföras endast om den är nödvändig för att en fastighet
som tillhör sökanden skall förbättras. Kravet på att
fastigheten skall förbättras gäller inte om regleringen
har begärts av en samfällighetsförening och berör en
samfällighet som inte längre är av gemensam betydelse för
delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om
fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att
stämma bättre överens med gällande detaljplan eller
fastighetsplan.
Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller
innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta
hinder enligt 4 § andra stycket, skall göras mer omfattande
än vad som krävs för att sökandens fastighet skall
förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som
har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig
regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid
prövningen av sådan fråga skall främst deras mening
beaktas som har störst nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av
fastighetsreglering är synnerligen angeläget.
(Jfr 5 kap. 5 § andra stycket i lantmäteriverkets rapport)

I paragrafens första stycke uppställs sedan tidigare ett
krav på att fastighetsreglering skall medföra en förbättring
av sökandens fastighet. Om så inte blir fallet, får
regleringen inte genomföras. I första stycket görs dock ett
undantag från detta krav för ett visst fall rörande
samfälligheter. Stycket kompletteras nu med en
bestämmelse som innebär att förbättringsvillkoret inte
heller gäller när syftet med fastighetsregleringen är att
bringa fastigheten i bättre överensstämmelse med gällande
detalj- eller fastighetsplan. Skälen för denna komplettering
har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.3.
Den nya bestämmelsen är tillämplig såväl när sökanden
ansöker om överföring av mark från den egna fastigheten
som då han vill upplåta servitut i fastigheten. Av
bestämmelsen följer att en fastighetsägare kan initiera även
en åtgärd som utplånar hela fastigheten under förutsättning
att detta står i överensstämmelse med planen.
8 a §

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 §
första stycket plan- och bygglagen (1987:10) får överföras
genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i
7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om upphävande av
servitut som besvärar sådan mark. Bestämmelserna i 7 och
8 §§ utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för
en sådan allmän trafikanläggning som avses i 14 kap. 2 §
plan- och bygglagen.
(Jfr 5 kap. 8 a § i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser som
utvidgar möjligheterna att i vissa fall genomföra
fastighetsreglering oberoende av samtycke från de sakägare
som berörs av åtgärden. Skälen för bestämmelserna har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.1. och
2.2.2.
Första meningen avser överföring av mark, som
enligt detaljplan skall användas för allmän plats för vilken
kommunen är huvudman. Sådan marköverföring skall
kunna ske genom fastighetsreglering även om den skulle stå
i strid med bestämmelserna i 7 eller 8 § och berörda
sakägare inte har samtyckt till åtgärden. Vilken mark som
berörs av bestämmelsen torde enkelt kunna utläsas av
detaljplanen.
I andra meningen finns en motsvarande regel om
upphävande av servitut. Någon enstaka gång kan en
fastighetsregleringsåtgärd som innebär att ett servitut
upphävs stå i strid med bestämmelserna i 7 eller 8 §.
Åtgärden skall likväl kunna företas, om enligt detaljplan
den mark som belastas av servitutet skall användas för
allmän plats för vilken kommunen är huvudman.
Tredje meningen klargör att det -- utan hinder av
bestämmelserna i 7 och 8 §§ -- går att genom
fastighetsreglering bilda servitut som behövs för inrättande
av vissa slag av allmän trafikanläggning. Bestämmelsen i
tredje meningen syftar på sådana fall då det i en detaljplan
finns bestämmelser om att mark som är avsedd för enskilt
bebyggande skall användas även för en allmän
trafikanläggning. Enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen
(1987:10) skall i sådana fall den som skall vara huvudman
för anläggningen förvärva nyttjanderätt eller annan särskild
rätt i berörd fastighet, om fastighetsägaren begär det.
10 §

Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark
som genom fastighetsreglering läggs till en fastighet
inte motsvarar värdet av vad som genom regleringen
frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i
pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som
föranleds av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller
annan anläggning genom regleringen övergår till
någon annan ägare.
Ersättning enligt första stycket bestäms på
grundval av värdering (likvidvärdering).
(Jfr 5 kap. 10 § i promemorian Ds 1988:41)

Första stycket

Ändringen i första stycket hänger samman med att de
särskilda reglerna i 8 kap. om ersättning vid inlösen
upphävs. Ersättning i inlösenfall skall alltså i fortsättningen
bestämmas enligt reglerna i förevarande 5 kap.
Andra stycket

I andra stycket slås fast att ersättningen vid
fastighetsreglering skall bestämmas på grundval av en
likvidvärdering. De nuvarande bestämmelserna i andra
stycket om hur likvidvärderingen skall gå till ersätts av nya
regler som har tagits in i 10 a §.
Det nuvarande tredje stycket i 10 § har av lagtekniska
skäl flyttats till 10 b §.
10 a §

Vid värdering av egendom enligt 10 § tillämpas
bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen (1972:719)
med de undantag som framgår av tredje stycket.
Vid värdering av egendom som kan tas i anspråk
enligt 14 kap. 1 eller 2 § plan- och bygglagen (1987:10) och
vid värdering i andra fall där det är uppenbart att
egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom
expropriation eller något annat liknande tvångsförvärv,
skall vid tillämpning av 4 kap. 3 § första stycket
expropriationslagen tiden för värdestegringen räknas från
dagen tio år före det att fastighetsregleringen begärdes.
Vid värdering av egendom som inte kunnat tas i
anspråk på sätt som sägs i andra stycket skall det även tas
skälig hänsyn till det särskilda värde som egendomen har för
den tillträdande fastigheten. I sådana fall tillämpas inte
bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 §§ expropriationslagen om
att värdestegring i vissa fall inte skall beaktas.
(Jfr 5 kap. 10 § andra -- fjärde styckena i
departementspromemorian Ds 1988:41)

Paragrafen, som är ny, innehåller de nya
bestämmelserna om likvidvärderingen. Första stycket
innehåller den grundläggande regeln att likvidvärderingen
skall -- med vissa undantag -- ske med användande av
bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen (1972:719).
Andra stycket innehåller ett undantag som tar sikte på
expropriationsfallen. I tredje stycket finns särskilda regler
för övriga fall om bl.a. vinstfördelning.
Första stycket

Huvudregeln i 5 kap. är att likvidvärderingen skall ske
med tillämpning av bestämmelserna i 4 kap.
expropriationslagen. Den frågan har behandlats i den
allmänna motiveringen (se avsnitt 2.3.2).
Andra stycket

Andra stycket gäller sådana fall då det är fråga om
värdering av egendom som kunnat tas i anspråk enligt 14
kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen eller som uppenbarligen
alternativt kunnat tas i anspråk genom expropriation eller
något annat liknande tvångsförvärv.
Andra stycket är inte tillämpligt på fall av inlösen enligt
8 kap. fastighetsbildningslagen. Inte heller är stycket
tillämpligt vid inlösen enligt 12 § anläggningslagen
(1973:1149). Bestämmelserna i förevarande stycke gäller
däremot vid sådan fastighetsreglering mellan en
tvångsförvärvare och berörda sakägare som avses i 5 kap.
3 § andra stycket.
I de fall som omfattas av andra stycket gäller -- till följd
av vad som anges i första stycket -- att 4 kap.
expropriationslagen skall tillämpas fullt ut vid
likvidvärderingen. Ett särskilt problem i dessa fall är den
s.k. presumtionstidpunkten (jfr 13 § anläggningslagen, 13 §
ledningsrättslagen och 21 § andra stycket lagen om
exploateringssamverkan), dvs. den tidpunkt från vilken
värdeökningen skall räknas när 4 kap. 3 §
expropriationslagen tillämpas. I förevarande andra stycket
anges att denna tidpunkt skall vara dagen tio år före det att
fastighetsregleringen begärdes.

Tredje stycket

I tredje stycket behandlas specialregler för
likvidvärderingen i andra fall än sådana som avses i andra
stycket.
Enligt tredje stycket skall s.k. vinstfördelning (se
allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2) ske i de fall som
omfattas av stycket.
Även vid sådana fall då vinstfördelning skall ske, skall
värderingen grundas på bestämmelserna i 4 kap.
expropriationslagen. Presumtionsregeln i 4 kap. 3 § och
regeln om företagsnytta i 4 kap. 2 § skall dock inte beaktas.
Det föreligger inte någon skyldighet för
fastighetsbildningsmyndigheten att alltid beräkna vilken
ersättning som skulle ha bestämts enligt de tillämpliga
bestämmelserna i expropriationslagen. Vid t.ex. regleringar
i omarronderingssyfte kan det vara praktiskt att -- utan att
göra någon sådan beräkning -- med tillämpning även av
vinstfördelningsregeln liksom hittills bestämma
likvidvärdet på ett indirekt sätt genom s.k. parcellvärdering
(dvs. värdering av det särskilda området för sig utan
anknytning till någon bestämd fastighet). En sådan samlad
bedömning bör kunna ske också i andra fall då det är
lämpligt, t.ex. i sådana fall då kostnaderna för det
värderingsarbete som krävs för en värdering av skada och
vinst blir mycket stora och den aktuella ersättningen under
alla förhållanden bedöms bli låg. I sådana fall bör
ersättningen kunna fastställas genom en indirekt
vinstfördelning efter en skönsmässig bedömning.
I andra fall, företrädesvis sådana som endast rör ett fåtal
fastigheter, kan det vara lämpligt att värderingen går till så
att fastighetsbildningsmyndigheten först gör en beräkning
av skadan enligt de tillämpliga bestämmelserna i
expropriationslagen och därefter beräknar och fördelar
vinsten på ett skäligt sätt. Vinstfördelningen skall, som
tidigare sagts, syfta till att ersättningsbeloppet bestäms så
att det motsvarar vad som normalt skulle ha
överenskommits i en situation där någon tvångsrätt inte
hade förelegat.
För att vinstfördelning skall ske krävs till en början att
det uppkommer en vinst genom att egendomen tas i
anspråk. Det kan här vara fråga om fall där mark överförs
för att användas för ett ändamål som ger marken ett
betydligt högre värde än dess marknadsvärde före
regleringen. Det kan också vara så att en marköverföring
eller en servitutsåtgärd skapar möjligheter att använda
annan mark på ett mera lönsamt sätt. Ett typiskt exempel
är att tillkomsten av ett servitut är en förutsättning för att
en bebyggelse skall komma till stånd. Å andra sidan är det
tydligt att någon vinst inte uppkommer i fall då regleringen
endast förhindrar en värdeminskning. Ett exempel på en
sådan reglering kan vara att en ny likvärdig utfart ordnas
från en fastighet därför att den gamla utfarten inte längre
får användas.
Vinsten skall fördelas på ett skäligt sätt. Vad som är
skäligt i detta hänseende får avgöras från fall till fall i
rättstillämpningen med ledning av principen att vinsten bör
fördelas på det sätt som skulle ha skett vid en ''''''''normal''''''''
frivillig överlåtelse.
I det följande diskuteras vad den nya 10 a § innebär för
några olika regleringsfall.
Överföring av mark som skall ingå i fastighet för enskilt
bebyggande

Fastighetsreglering för överföring av mark som enligt en
fastighetsplan skall ingå i en fastighet för enskilt
bebyggande kan ske enligt reglerna i förevarande kapitel
eller enligt 8 kap. 4 § (senaste lydelse, se SFS 1987:124). Det
blir i sådana fall reglerna i första och tredje styckena i
förevarande paragraf som skall tillämpas, däri inbegripet
regeln om att hänsyn skall tas till egendomens värde för den
tillträdande fastigheten.
Eftersom det är fastigheten i sin helhet som bär den
byggrätt vilken grundar värdet, anses varje område av
fastigheten böra ha samma värde per kvadratmeter oavsett
var på fastigheten bebyggelsen skall ligga ( jfr NJA 1956
s. 603). Man söker alltså efter det totala marknadsvärdet för
fastigheten och fördelar detta lika per kvadratmeter. Denna
s.k. genomsnittsvärdeprincip bör ses som en huvudregel
som kan frångås, om det behövs för att man skall uppnå ett
rimligt resultat. Undantag från huvudregeln torde således
många gånger vara motiverat då mark överförs från en
bebyggd till en obebyggd fastighet eller då mark tillförs en
redan bebyggd fastighet. I det först angivna fallet kan
markområdets värde för den avstående fastigheten i
realiteten tänkas vara större än dess värde enligt
genomsnittsvärdeprincipen. I så fall måste givetvis detta
värde ersättas. I det sist angivna fallet torde värdet av
markområdet motsvara dess marginalvärde för den
tillträdande fastigheten.
Även i andra fall kan en tillämpning av huvudregeln
böra modifieras. En fastighetsdel kan ha övervärden t.ex.
i form av grus eller skog. Dessa värden bör tillgodoräknas
fastighetsdelens ägare, om han skulle kunnat tillgodogöra
sig dem utan att markens lämplighet som tomtplats skulle
ha försämrats. En likartad bedömning torde få göras när
den nybildade tomtens marknadsvärde är betingat av att
anslutningsavgift eller andra normalt förekommande
kostnader erlagts för någon av tomtdelarna. Det mervärde
som detta medför bör hänföras till den tomtdelen. Vidare
torde ägaren av en fastighetsdel böra få tillgodogöra sig den
värdeökning för den totala tomten som uppstått på grund
av åtgärder, t.ex. schaktning, som han har vidtagit för att
underlätta tomtens bebyggande.
De redovisade resonemangen kan också tillämpas när
det gäller fastighetsreglering för enskild bebyggelse i fall där
detaljplan föreligger men fastighetsplan över
fastighetsindelningen saknas samt när fastighetsreglering
för enskild bebyggelse sker inom ett område där någon
detaljplan inte föreligger (jfr NJA 1989 s. 431).
Överföring av mark som enligt detaljplan skall ingå i
allmän plats

Hänvisningen i förevarande paragraf till 4 kap.
expropriationslagen leder till att likvidvärde inte skall
fastställas för mark som ingår i allmän väg och som enligt en
detaljplan är avsedd för sådan allmän plats för vilken
kommunen är huvudman (se 4 kap. 1 § första stycket fjärde
meningen expropriationslagen). Hänvisningen leder vidare
till att likvidvärdet för mark som enligt en detaljplan är
avsedd för allmän plats skall bestämmas med hänsyn till de
planförhållanden som rådde närmast innan marken angavs
som allmän plats (se 4 kap. 3 a § expropriationslagen). Det
anförda innebär ingen förändring i sak i förhållande till vad
som gäller nu.
När det gäller fastighetsregleringar för överföring av
mark som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats bör
ersättningen bestämmas med beaktande av eventuell
företagsskada, t.ex. i form av buller. Ersättningen skall i
ifrågavarande fall bestämmas utan tillämpning av
vinstfördelningsregeln. Presumtionsregeln kan bli
tillämplig när ersättningen bestäms.
Överföring av mark som enligt detaljplan utgör
kvartersmark för allmänt ändamål

Det finns inte några särskilda regler för hur ersättningen
skall bestämmas för mark som enligt en detaljplan utgör
kvartersmark för allmänt ändamål. Dessa fall torde
emellertid som regel falla under bestämmelserna i första
och andra styckena av förevarande paragraf. I
ersättningspraxis har ansetts att mark av det här aktuella
slaget i princip skall jämställas med kvartersmark för enskilt
bebyggande (jfr prop. 1985/86:90 s. 101). En tillämpning av
presumtionsregeln kan dock leda till att värderingen
grundas på den markanvändning som var tillåten tio år före
ansökan om fastighetsreglering (jfr SOU 1983:38 s. 73-74).
Överföring av mark i omarronderingssyfte

Vid värderingen får man när det gäller jordbruksmark
normalt tillämpa bestämmelserna i första och tredje
styckena. Vidare får man begagna sig av den indirekta
vinstfördelningsmetoden och bestämma respektive
områdes värde med utgångspunkt från de
genomsnittsförhållanden som föreligger i
regleringsområdet. Detta innebär ingen ändring i sak
jämfört med vad som gällt hittills. Även när det gäller
skogsmark bör den etablerade värderingsmetoden
användas.
Regleringslikvid vid servitutsåtgärd

Vid bildandet av servitut skall enligt nu gällande regler
likvidvärdet bestämmas med ledning av de
värdeförändringar som den tjänande och den härskande
fastigheten undergår. Värdet av servitutet för den
härskande fastigheten, det s.k. positiva värdet, torde
regelmässigt överstiga servitutets negativa värde, dvs. den
minskning av den tjänande fastighetens värde som
föranleds av servitutsbelastningen. Frågan om det ena eller
det andra värdet skall läggas till grund för likvidvärdet eller
om detta skall bestämmas till ett belopp mellan dessa
värden avgörs enligt gällande regler med hänsyn till
förhållandena i det särskilda fallet. Även vid
servitutsåtgärder skall givetvis vinstfördelningen syfta till en
ersättning som ligger i linje med vad som kan antas ha
överenskommits i normalfallet vid en frivillig upplåtelse.
De nu föreslagna reglerna innebär inte någon förändring
av principerna för beräkningen av likvidvärdet. Avser
regleringen ett servitut som kan tas i anspråk enligt plan-
och bygglagen (1987:10) skall vinstfördelning inte ske. I ett
sådant fall kan också presumtionsregeln tillämpas (se andra
stycket av förevarande paragraf). Motsvarande gäller i
fråga om andra servitut som uppenbarligen kan inrättas
tvångsvis enligt annan lagstiftning, dock ej servitut som
endast kan inrättas enligt anläggningslagen (se vidare
avsnitt 4.2).
Ersättningsfrågor aktualiseras också vid upphävande av
ett servitut samt vid begränsning, flyttning eller ändring av
detta. Förslaget innebär, liksom gällande rätt, att
vinstfördelning kan ske även i sådana situationer. Flera
remissinstanser har pekat på att vinstfördelning i dag i
praxis sker vid upphävande av s.k. skogsfångsservitut.
Någon ändring av denna praxis är inte avsedd.
10 b §

Om en nyttjanderätt eller ett servitut efter
fastighetsregleringen skall fortsätta att gälla i mark eller
byggnad till följd av ett förordnande enligt 33 a § eller 7 kap.
13 §, skall likvidvärdet minskas. Minskningen skall
motsvara den belastning som rättigheten medför för
tillträdaren, i den mån minskning kan ske utan att skada
uppkommer för den som har en fordran med bättre rätt än
rättigheten. Kan minskning inte ske fullt ut skall den
ersättning som till följd härav skall betalas fördelas mellan
sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta
som varje sakägare har av regleringen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i
departementspromemorian Ds 1988:41)

Paragrafen motsvarar med en redaktionell jämkning det
nuvarande tredje stycket i 10 §.
12 §

Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan
skada för sakägare som inte ersätts enligt 10 eller 11 §, skall
även den skadan ersättas.
Är innehavaren av en rättighet, som
minskar fastighetens värde, berättigad till ersättning enligt
första stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas
fastighetens ägare minskas med det belopp som
motsvarar den värdeminskning för fastigheten som
rättigheten inneburit. Om likvidvärdet inte kan
minskas utan att skada uppkommer för innehavaren
av en fordran med bättre rätt, minskas i stället
ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande
belopp.
Skyldigheten att betala ersättning, som inte
motsvaras av minskning i likvidvärde enligt andra
stycket, fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt
med hänsyn till deras nytta av att regleringen
genomförs på sådant sätt att ersättningen skall
lämnas.
(Jfr 5 kap. 12 § i departementspromemorian Ds 1988:41)

Första stycket

I första stycket har tagits in en motsvarighet till
bestämmelsen om annan ersättning i 4 kap. 1 § första stycket
tredje meningen expropriationslagen. Den nya regeln
ersätter de nuvarande bestämmelserna i första och andra
styckena av förevarande paragraf om ersättning för
personlig skada. Bakgrunden till den nya regleringen har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2. Den
rättspraxis som har utvecklats i anslutning till regeln i
expropriationslagen bör bli vägledande vid tillämpningen av
den nya regeln i förevarande paragraf. Ett speciellt fall där
den nya regeln kan komma att tillämpas är vid en
fastighetsreglering som syftar till att upphäva
skogsfångsservitut (jfr prop. 1978/79:38 s. 11).
Vid tillämpningen av regeln om ersättning för övrig
skada i sådana fall då en vinstfördelning har skett måste
beaktas att ersättning bör lämnas endast för en sådan
ekonomisk skada som inte täcks av likvidvärdet inklusive
vinstandelen. Detta innebär att bagatellartade ''''''''personliga
skador'''''''' som uppenbarligen ligger inom vinstandelen inte
behöver prövas i detalj.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall självmant utreda
om annan ersättning skall lämnas. Om sakägaren inte gör
gällande att någon sådan skada som avses i förevarande
paragraf uppkommer, bör endast en summarisk utredning
göras. Sakägare är bl.a. ägare till fastighet som berörs av
regleringen (se 4 kap. 11 §). Även den som har nyttjanderätt
till sådan fastighet kan vara sakägare (se 5 kap. 34 §).
Det ligger i sakens natur att frågan om annan ersättning
inte kan officialutredas på samma sätt som en
intrångsersättning. Fastighetsbildningsmyndigheten blir här
på ett helt annat sätt beroende av sakägarnas medverkan i
utredningen. Det bör åligga
fastighetsbildningsmyndigheten att allmänt informera
sakägarna om möjligheterna till annan ersättning.
Många gånger står det utan vidare klart att det
uppkommer en skada som skall kompenseras genom annan
ersättning. Om inlösen sker av en hel bostadsfastighet
uppkommer t.ex. flyttningskostnader. Vid intrång av vägar
eller ledningar i jordbruksmark brukar ersättningen
beräknas enligt schabloner (s.k. ersättningsnormer) och
enligt dessa lämnas i vissa fall regelmässigt annan
ersättning. I fall då skadan är förutsebar bör det åligga
fastighetsbildningsmyndigheten att fullständigt klarlägga
ersättningsmöjligheterna. När det inte kan förutses
uppkomma någon skada bör
fastighetsbildningsmyndigheten, efter att ha informerat
sakägarna allmänt om ersättningsmöjligheterna, höra efter
om det finns ersättningsyrkanden. Framställs inte något
sådant yrkande, har fastighetsbildningsmyndigheten inte
någon anledning att längre sysselsätta sig med frågan. Om
ersättning yrkas, får prövas om skadan är ersättningsgill och
i så fall hur stor ersättning som skall lämnas. Därvid bör det
normalt ankomma på sakägaren att lägga fram
värderingsunderlag, t.ex. bokföring eller verifikationer på
uppkomna kostnader. Om någon sådan utredning inte kan
företes, får beslutet givetvis grundas på det tillgängliga
underlaget.
Andra stycket

Detta stycke motsvarar det nuvarande tredje stycket.
Tredje stycket

Detta stycke motsvarar det nuvarande fjärde stycket.
12 a §

Efter särskilt yrkande får
fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om
sådan ersättning för skada och intrång som är svår att
uppskatta i samband med fastighetsregleringen. Ansökan
om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio
år, som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.
Avser regleringen en fastighet som svarar för en
fordran, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta enligt
första stycket endast om fordringshavaren medger det.
Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för
någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av
denne.
(Jfr 5 kap. 15 a § i lantmäteriverkets rapport).
Första stycket

Första stycket innehåller en bestämmelse som ger
fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet att skjuta
prövningen av vissa ersättningsfrågor på framtiden. Frågan
har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1.
Där har förordats att bestämmelsen skall tillämpas
försiktigt. Det får inte komma ifråga att
fastighetsbildningsmyndigheten underlåter att ta ställning
till en ersättningsfråga enbart därför att avgörandet är
rättsligt komplicerat eller av känslig art. Huvudregeln skall
liksom tidigare vara att skade- och intrångsfrågor
slutregleras utan dröjsmål. För att en ersättningsfråga skall
skjutas på framtiden enligt den nu aktuella bestämmelsen
fordras att det verkligen kommer att finnas ett bättre
beslutsunderlag i framtiden och att ett uppskov är
nödvändigt för att uppnå godtagbar kvalitet på
ersättningsbeslutet.
Givetvis får det inte heller komma i fråga att skjuta upp
ett ersättningsbeslut därför att man vill avvakta eventuella
oförutsebara skador. Frågor om ersättning för framtida
skador som inte kunnat förutses vid förrättningen skall --
såsom framgår av 12 b § -- överhuvudtaget inte prövas
enligt fastighetsbildningslagen.
Som framgår av lagtexten har
fastighetsbildningsmyndigheten att särskilt överväga om det
är lämpligt att skjuta upp en ersättningsfråga.
Möjligheterna att i framtiden få tillgång till ett bättre
beslutsunderlag får vägas mot olägenheterna av att
ersättningsfrågorna inte avgörs omedelbart och i ett
sammanhang. Kan det redan på det föreliggande materialet
bedömas att ett visst ersättningskrav inte är ersättningsgillt,
finns det givetvis inte skäl att skjuta upp ersättningsfrågan.
En situation där det också som regel får anses olämpligt att
ersättningsfrågor skjuts på framtiden är den då vinsten av
regleringen skall fördelas mellan sakägarna.
Vinstfördelningen skall ske inom ramen för
likvidvärderingen, som i sin tur skall spegla de berörda
fastigheternas värdeförändringar. Om en fråga som hänger
samman med likvidvärderingen skjuts fram, måste även
vinstfördelningen skjutas på framtiden. Detta framstår
normalt inte som lämpligt.
Främst torde den föreslagna regeln kunna tillämpas på
olika slag av s.k. annan ersättning. Under
remissbehandlingen har hävdats att den motsvarande
bestämmelsen i 5 kap. 27 § expropriationslagen inte
ger möjlighet att skjuta fram prövningen av de andra
ersättningsslag som kan komma i fråga enligt
expropriationslagen, nämligen löseskilling och
intrångsersättning. Detta skulle följa av att
värdetidpunkten såvitt avser löseskilling och
intrångsersättning skall vara dagen för dom alternativt
tidpunkten för förhandstillträde. Det finns enligt min
mening emellertid inte anledning att helt begränsa
användandet av den nu föreslagna regeln till annan
ersättning. I tidigare rättspraxis har uppskov med
skadeprövningen beviljats beträffande bullerintrång å
restfastigheten (jfr NJA 1960 s. 277). Expropriationslagens
utformning ger också vid handen att bestämmelsen i 5 kap.
27 § avser även frågor om löseskilling och intrångsersättning
(se bl.a. 6 kap. 20 §). Särskilt när det gäller ersättning för
s.k. företagsskada torde ett uppskov ibland göra det möjligt
att komma till ett mera rättvist resultat än vad som annars
skulle ha varit möjligt. Även bedömningen av skada och
intrång som skall ersättas inom ramen för löseskilling eller
intrångsersättning bör därför kunna skjutas på framtiden.
Sådan skada eller sådant intrång skall visserligen ersättas på
grundval av marknadsvärdena vid värdetidpunkten, dvs.
tidpunkten för ersättningens bestämmande eller, om
tillträde ägt rum, tillträdestidpunkten. Uppgifter om dessa
marknadsvärden torde normalt kunna inhämtas utan att
ersättningsfrågan skjuts fram. Undantagsvis kan det dock
vara en fördel att skjuta en sådan fråga på framtiden,
framför allt då det inte finns någon enhetlig uppfattning om
restfastighetens marknadsvärde därför att omfattningen av
framtida immissioner är oklar.
Lantmäteriverket har särskilt berört möjligheterna att
skjuta upp en ersättningsfråga med hänsyn till att ett beslut
om att upplåta mark skulle kunna försvåra den framtida
användningen av den fastighet, vars mark tagits i anspråk
(rapporten s. 53 f). Enligt min uppfattning finns det endast
ett ganska begränsat utrymme för att på sådana grunder
skjuta frågor om löseskilling och intrångsersättning på
framtiden. Sådan ersättning skall ju i princip bestämmas
med hänsyn till förhållandena vid värdetidpunkten. Ett
uppskov med ersättningsbeslutet torde därför inte medföra
bättre beslutsunderlag. Endast om det vid förrättningen
inte finns någon entydig utredning om marknadsvärdet bör
frågan om löseskillingens eller intrångsersättningens storlek
kunna skjutas upp. Däremot torde det finnas större
utrymme för att i liknande situationer skjuta upp frågor om
annan ersättning. Det gäller exempelvis det fallet att
ledningsservitut eller ledningsrätt upplåts i kommunal
gatumark. En sådan upplåtelse kan många gånger begränsa
kommunens möjligheter till om- eller utbyggnad av gatan.
Den skada som detta innebär kan i det enskilda fallet vara
omöjlig att genast beräkna.
Ett ledningsservitut eller en ledningsrätt kan vara
förenad med en rätt för ledningshavaren att i framtiden
vidta vissa åtgärder för ledningens tillsyn och skydd. Det
kan t.ex. vara fråga om rätt att avverka eller beskära
kantträd. Frågor om ersättning för det intrång som detta
innebär för fastighetsägaren torde regelmässigt böra
avgöras i samband med fastighetsbildningen och således
inte skjutas på framtiden med stöd av förevarande paragraf.
Det är givet att fastighetsbildningsmyndigheten, när den
bedömer om det är lämpligt att skjuta en ersättningsfråga
på framtiden, särskilt måste beakta sakägarnas intresse av
att så snart som möjligt få till stånd en slutlig prövning av
ersättningsfrågan. Om å andra sidan alla berörda sakägare
medger att en ersättningsfråga skjuts upp, finns det mindre
anledning för fastighetsbildningsmyndigheten att motsätta
sig detta.
Om fastighetsbildningsmyndigheten finner att det
föreligger förutsättningar för att skjuta ersättningsfrågan på
framtiden, skall myndigheten hänvisa den
ersättningsberättigade att föra talan om ersättning vid
särskild förrättning. I ett sådant beslut skall givetvis
ersättningsfrågan preciseras. Hänvisningen skall rikta sig till
viss person och blir därigenom avgörande för vem som
senare har rätt att återkomma med ersättningsanspråk. En
genomgående princip vid tillämpningen av
fastighetsbildningslagen är visserligen att ställningen som
sakägare för en fastighet är knuten till äganderätten till
fastigheten (se NJA 1985 s. 368; även vattenlagens
ersättningssystem bygger på en sådan princip, se NJA 1989
s. 529). Saken ställer sig emellertid annorlunda när den
egentliga förrättningen avslutats och en namngiven person
givits hänvisning att senare återkomma med ytterligare
ersättningsanspråk. Endast den som fått sådan hänvisning --
eller dennes rättsinnehavare -- kan senare begära att
ersättningsfrågan tas upp på nytt. Har fastigheten under
mellantiden försålts, kommer den nye ägaren inte att vara
sakägare vid den nya förrättningen. Rätten till ersättning
kommer således inte längre att vara knuten till fastigheten.
Det är enligt min mening mest följdriktigt att även
skyldigheten att utge eventuell ytterligare ersättning åvilar
den som skulle ha ålagts ersättningsskyldighet om frågan
prövats vid den ursprungliga förrättningen, dvs. den som
vid den tidpunkten ägde den fastighet som tillförts mark
eller rättighet. Har fastigheten under mellantiden överlåtits
till någon annan, kan således endast den tidigare ägaren
åläggas ytterligare personlig ersättningsskyldighet.
Vad som nu har anförts om vem som är
ersättningsberättigad respektive ersättningsskyldig kan
naturligtvis påverkas av eventuellt förekommande avtal
mellan berörda parter.
Det är naturligt att fordran på ersättning för skada som
åsamkas sakägare genom fastighetsreglering skall åtnjuta
förmånsrätt i den fastighet som har förbättrats och ökat i
värde genom regleringen. Detta har kommit till uttryck i 1
§ lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av
fastighetsbildning. Har sålunda vid förrättning enligt
fastighetsbildningslagen bestämts att ägaren av en fastighet
skall utge ersättning till en annan sakägare, är denna
fordran också förenad med förmånsrätt enligt 6 § 1
förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrätten gäller dock
endast om fordringen har förfallit till betalning tidigast ett
år före utmätning eller konkursansökan. Enligt det i
förevarande lagstiftningsärende framlagda förslaget till
ändring i den lagen (se lagförslag 5) bör förmånsrätten gälla
även om ersättningsfrågan skjutits upp enligt förevarande
paragraf och den som åläggs betalningsskyldighet inte
längre är ägare till fastigheten när ersättningsfrågan avgörs.
Har fastighetsbildningsmyndigheten hänvisat sakägare
att föra talan om ersättning vid särskild förrättning och
kommer sedan sådan förrättning till stånd, skall den nya
förrättningen givetvis handläggas enligt de förfaranderegler
som finns i 4 kap. fastighetsbildningslagen. Detta torde inte
kräva något uttryckligt stadgande.
Även när det gäller värdering av skada och intrång (5
kap. 10 -- 12 §§), fördelning av kostnader för
förrättningen (13 och 14 §§), ränta, förfallodag och
avräkning (15 §) samt betalning (16 och 17 §§) är det
naturligt att samma regler tillämpas som vid en vanlig
fastighetsregleringsförrättning. Någon uttrycklig
bestämmelse om detta torde inte vara behövlig.
Från lantmäteriverkets sida har uttalats att värderingen
av skadan eller intrånget skall knytas till tidpunkten för det
senarelagda ersättningsbeslutet. Jag delar denna
uppfattning såvitt gäller sådan ersättning som ska utgå
såsom annan ersättning. I det stora flertalet fall torde det
vara frågor om just sådan ersättning som skjuts på
framtiden.
Skall emellertid ersättningen utgå såsom löseskilling
eller intrångsersättning, blir värdetidpunkten normalt en
annan. Enligt 4 kap. 3 § expropriationslagen skall
löseskilling och intrångsersättning bestämmas med hänsyn
till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om
fastigheten har tillträtts dessförinnan, när tillträdet skedde.
Enligt 4 kap. 4 § samma lag skall hänsyn inte tas till de
ändringar i fastighetens värde som uppkommer efter
tillträdet. Ersättningen skall emellertid kunna jämkas med
hänsyn till den höjning i det allmänna prisläget som skett
därefter. När en uppskjuten ersättningsfråga avgörs har
tillträde som regel redan skett. Det blir därför
förhållandena vid tillträdet som skall läggas till grund för
värderingen. Det innebär emellertid inte att endast skador
som framträtt vid tiden för tillträdet kan beaktas. Medför
regleringen en förutsebar skada, vars omfattning inte har
kunnat preciseras vid den ursprungliga förrättningen, bör
den sedermera uppmätta skadan kunna läggas till grund för
bedömningen av skadans ekonomiska betydelse.
Det sagda kan åskådliggöras genom följande exempel.
Vid en fastighetsreglering finner
fastighetsbildningsmyndigheten att det finns anledning att
räkna med att verksamheten på det reglerade området
kommer att orsaka immissioner på restfastigheten.
Eftersom omfattningen av immissionerna är oklar beslutar
fastighetsbildningsmyndigheten att hänvisa fastighetens
dåvarande ägare att föra talan om ytterligare ersättning för
företagsskada (immissioner). Samtidigt fastställer
fastighetsbildningsmyndigheten viss ersättning, som
motsvarar den marknadsvärdeminskning som förlusten av
det reglerade området innebär. Hänsyn tas därvid inte till de
förväntade immissionerna. Det reglerade området tillträds.
Sedermera konstateras att verksamheten på området
föranleder immissioner av viss preciserad omfattning.
Restfastighetens ägare ansöker då om ny förrättning enligt
förevarande paragraf. Vid denna beräknar
fastighetsbildningsmyndigheten på nytt det intrång som
regleringen inneburit, denna gång med beaktande av den
faktiska immission, som uppmätts efter regleringen, men
fortfarande på grundval av de priser som gällde på
marknaden vid tiden för regleringen/tillträdet.
Intrångsersättningen skall sammanlagt motsvara den
värdeminskning som immissionerna jämte förlusten av
marken skulle ha förorsakat om det vid tidpunkten för
regleringen/tillträdet varit känt att immissionerna skulle få
den omfattning som de faktiskt fått. (Om immissionerna
bedöms som allmänvanliga kan ersättningen dock komma
att justeras nedåt med hänsyn till vad fastighetsägare i
allmänhet får tåla utan ersättning; jfr NJA 1977 s. 424.)
Andra stycket

Ett uppskovsbeslut kan få konsekvenser för rättsägare,
som inte är sakägare vid förrättningen. Det gäller framför
allt inteckningshavare i fastigheten. Den rätt att
tillgodogöra sig ersättning, som de har enligt 16 §, kan
genom ett uppskovsbeslut delvis komma att skjutas på
framtiden. De har inte några garantier för att den
uppskjutna ersättningsfrågan någonsin tas upp på nytt av
fastighetsbildningsmyndigheten. I många fall kan sakägarna
komma att göra upp sinsemellan och någon fördelning av
ersättningen enligt 16 § kommer då aldrig till stånd. För att
skydda inteckningshavarnas rätt har i förevarande stycke
intagits en bestämmelse om att
fastighetsbildningsmyndigheten i dessa fall som regel måste
inhämta medgivande från vissa rättsägare innan den
beslutar att undanta en ersättningsfråga från
ersättningsbeslutet. Kraven på sådant medgivande är enligt
förslaget desamma som beträffande medgivande enligt 16 §.
Detta innebär bl.a. att något medgivande inte behöver
inhämtas om ett beslut att undanta en ersättningsfråga från
ersättningsbeslutet är väsentligen utan betydelse för
inteckningshavarna.
12 b §

Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för
skada eller intrång som uppkommer efter
fastighetsregleringen och som inte har kunnat förutses vid
denna.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

I denna paragraf klargörs att fastighetsbildningslagens
regler inte är tillämpliga i fråga om ersättning för skada eller
intrång som har uppstått efter fastighetsregleringen och inte
kunnat förutses vid denna. Stadgandet torde
överensstämma med vad som redan tidigare har ansetts
gälla (jfr prop. 1973:157 s. 138). En motsvarande
bestämmelse finns i 1 kap. 7 § expropriationslagen.
Av stadgandet följer att fastighetsbildningsmyndigheten
inte är behörig att pröva fråga om skada och intrång, som
uppstått efter regleringen och inte heller har kunnat
förutses vid denna. Skadeståndstalan får i stället prövas av
domstol enligt de skadeståndsrättsliga regler som gäller
utanför fastighetsbildningslagens område.
12 c §

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det,
får fastighetshetsbildningsmyndigheten vid
fastighetsregleringen även pröva ett av en sakägare
framställt yrkande om ersättning som har samband med
regleringen men som rör ett rättsförhållande som inte skall
prövas enligt denna lag.
Vid prövning enligt första stycket tillämpas
bestämmelserna i 4 och 15--18 kap. Kostnaden för
fastighetsbildningsmyndighetens prövning skall betalas av
berörda sakägare solidariskt. Om sakägarna inte har
kommit överens om något annat, får
fastighetsbildningsmyndigheten på yrkande av någon av
dem besluta att kostnaden slutligt skall fördelas efter de
grunder som anges i 13 §.
(Jfr 5 kap. 12 a § i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen är ny. Den ger
fastighetsbildningsmyndigheten rätt att pröva vissa tvister
mellan sakägarna. Skälen för att
fastighetsbildningsmyndigheten bör ha denna befogenhet
har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.2.
Enligt lantmäteriverkets förslag skulle bestämmelsen
begränsas till frågor om ersättning för skador i samband
med arbeten på den anläggning för vilken mark tagits i
anspråk. Bestämmelsen har emellertid i stället getts en
utformning som anknyter till det motsvarande stadgandet i
5 kap. 3 § expropriationslagen. Det torde visserligen främst
vara ersättningsfrågor av det slag som lantmäteriverket har
angivit som kommer att prövas enligt den nya
bestämmelsen. Det kommer då huvudsakligen att ske med
tillämpning av miljöskadelagen (1986:225) eller
skadeståndslagen. I samband med fastighetsreglering kan
emellertid förekomma även andra tvister, som det kan
finnas skäl att pröva vid förrättningen. Ett exempel är
frågor om ersättning för tillfälligt upplåtande av mark i
samband med regleringsföretagets genomförande. Ett
annat exempel är ersättning för miljöskador med
anknytning till verksamheten på den andra fastigheten. Ett
grundläggande krav måste dock vara att det finns ett
naturligt samband med de egentliga förrättningsfrågorna.
En förutsättning för att fastighetsbildningsmyndigheten
skall kunna ta upp ett yrkande av det här slaget till prövning
är att det är lämpligt att så sker. I förarbetena till den
motsvarande bestämmelsen i expropriationslagen har
uttalats att yrkandet skall ha sådant samband med
expropriationen att det ter sig naturligt och ändamålsenligt
att behandla det samtidigt med expropriationsfrågorna samt
att domstolen också bör beakta den exproprierandes
intresse av att avgörandet av expropriationsmålet inte
fördröjs. Detta bör i motsvarande mån gälla när
fastighetsbildningsmyndigheten bedömer om det är
lämpligt att myndigheten prövar en tvist med stöd av
förevarande paragraf.
Endast yrkanden från sakägare kan prövas. Det ligger i
sakens natur att yrkandena måste rikta sig mot annan
sakägare. Det måste dessutom vara fråga om
ersättningsyrkanden. Såväl fastställelseyrkanden som
yrkanden om fullgörelse i annat än pengar faller utanför
bestämmelsen.
Fastighetsbildningsmyndigheten får pröva frågor som
ligger utanför fastighetsbildningslagen endast om alla
berörda sakägare medger det. I detta avseende är
bestämmelsen mera restriktiv än den motsvarande
bestämmelsen i 5 kap. 3 § expropriationslagen.
Medgivandena bör givetvis på lämpligt sätt komma till
uttryck i förrättningshandlingarna. Med berörda sakägare
avses här endast de som är parter i tvisten. Hänsyn måste
dock givetvis tas till övriga sakägares intresse av att
förrättningen inte fördröjs.
Andra stycket

Att de ersättningsfrågor som avses i första stycket inte
skall bedömas enligt fastighetsbildningslagens regelsystem
hindrar inte att lagens förfaranderegler bör vara tillämpliga
vid fastighetsbildningsmyndighetens handläggning och vid
överklagande av fastighetsbildningsmyndighetens beslut. I
andra stycket av förevarande paragraf anges därför att
bestämmelserna i 4 kap. och 15--18 kap. skall tillämpas i
dessa fall.
Till grund för den prövning som sker vid förrättningen
måste ligga klara yrkanden och grunder.
Fastighetsbildningsmyndigheten får givetvis inte gå in på
andra ersättningsfrågor än dem som sakägarna vill ha
prövade. Är de ense om vissa sakförhållanden, är detta
bindande för fastighetsbildningsmyndigheten. I så måtto
bör alltså förfarandet präglas av en dispositionsprincip. I
övrigt bör emellertid fastighetsbildningsmyndigheten
handlägga nu aktuella frågor på samma sätt som frågor om
s.k. annan ersättning. Har ett yrkande väl framställts, bör
fastighetsbildningsmyndigheten alltså klarlägga vad som
gäller och vilken utredning som behövs. Liksom i frågor om
annan ersättning bör det i första hand ankomma på
sakägaren att ta fram den skriftliga bevisning som denne har
tillgång till. Om sakägarna begär det, bör
fastighetsbildningsmyndigheten också själv kunna
föranstalta om utredning, framför allt när det gäller
värderingsutlåtanden.
I andra meningen av förevarande stycke har intagits
bestämmelser om ansvaret för och fördelningen av
kostnader som uppkommer vid prövningen av de nu
aktuella frågorna. Det är naturligt att kostnaden för
fastighetsbildningsmyndighetens arbete bärs av de berörda
sakägarna, dvs. av dem som är parter i den tvist som prövas.
Det har ansetts att parterna gentemot staten bör svara för
dessa kostnader solidariskt.
Fördelningen av förrättningskostnaderna mellan
parterna är en fråga som i första hand har överlämnats till
dem själva att avgöra. Fastighetsbildningsmyndigheten ges
visserligen möjlighet att förordna om fördelning av
förrättningskostnaderna mellan de berörda sakägarna, men
myndigheten skall därvid vara bunden av vad sakägarna har
kommit överens om. Det torde rentav vara lämpligt att
myndigheten, innan den påbörjar prövningen av den
särskilda ersättningsfrågan, fäster sakägarnas
uppmärksamhet på kostnadsfrågan och uppmanar dem att
träffa överenskommelse om hur kostnaderna skall fördelas.
Om sakägarna kommer överens om att någon fördelning av
förrättningskostnaderna inte skall ske, gäller givetvis denna
överenskommelse. Finns inte någon sådan
överenskommelse men har sakägarna i stället träffat avtal
om någon särskild fördelningsgrund -- exempelvis
fördelning efter huvudtalet eller fördelning enligt
rättegångsbalkens regler -- är
fastighetsbildningsmyndigheten bunden därav. Föreligger
det inte någon överenskommelse om vilken
fördelningsgrund som skall tillämpas, får
fastighetsbildningsmyndigheten -- såsom anges i lagtexten --
fördela kostnaderna enligt de grunder som anges i 13 § i
förevarande kapitel av fastighetsbildningslagen. Detta
innebär en fördelning med hänsyn främst till den nytta som
varje sakägare har av förrättningen och föranleder normalt
att kostnaderna fördelas på samma vis som beträffande
kostnaderna för de egentliga förrättningsfrågorna. En
sådan fördelning torde vara naturlig i de fall där kostnaden
för den särskilda ersättningsfrågan är av mindre omfattning
i jämförelse med de egentliga förrättningskostnaderna.
Anser någon av sakägarna att denna fördelningsgrund
skulle ge ett orimligt resultat och kan han inte träffa
överenskommelse med motparten om någon annan
fördelningsgrund, har han möjlighet att motsätta sig att
fastighetsbildningsmyndigheten överhuvudtaget prövar den
särskilda ersättningsfrågan.
Den nu angivna bestämmelsen avser endast
förrättningskostnader. Förslaget ger inte
fastighetsbildningsmyndigheten någon möjlighet att besluta
om fördelning av parternas egna kostnader.
Om ett beslut som fastighetsbildningsmyndigheten har
fattat med stöd av förevarande paragraf överklagas, skall
domstolsprövningen ske enligt samma regler som vid
överklagande av andra frågor som har prövats vid
förrättningen. Det innebär bland annat att
rättegångskostnaderna i fastighetsdomstolen skall fördelas
enligt 16 kap. 14 § första stycket fastighetsbildningslagen.
Det finns givetvis inte något utrymme för att tillämpa den
särskilda rättegångskostnadsregel som gäller i mål om
inlösenersättning m.m.
Reglerna i 5 kap. är särskilt avpassade för
fastighetsregleringssituationer. De bör därför inte gälla vid
fastighetsbildningsmyndighetens prövning av nu aktuella
frågor. Det har inte ansetts erforderligt att särskilt erinra om
detta i lagtexten, eftersom det följer direkt av
förutsättningen i paragrafens första stycke att det är fråga
om ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna
lag.
denna lag.
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut i en sådan
ersättningsfråga som avses i första stycket av förevarande
paragraf skall således inte tas upp i avräkningsinstrument.
Bestämmelserna om förfallotidpunkt och ränta i 15 § skall
inte tillämpas. Den beslutade ersättningen skall inte
inbetalas till länsstyrelsen enligt bestämmelserna i 16 § och
innehavare av pantbrev i de berörda fastigheterna kan inte
rikta några anspråk på ersättningen. I stället för
fastighetsbildningslagens ränteregler kommer räntelagens
(1975:635) regler att bli tillämpliga. Enligt 4 § andra stycket
räntelagen löper en skadeståndsfordran med ränta från och
med en månad efter det att borgenären har framställt krav
på ersättning och lagt fram den utredning som med hänsyn
till omständigheterna skäligen kan begäras av honom;
gäldenären är dock inte skyldig att utge ränta för tid innan
han fick del av kravet och utredningen. Enligt 4 § tredje
stycket räntelagen gäller vidare att ränta på förfallen
fordran börjar utgå senast vid delgivning av ansökan om
betalningsföreläggande eller stämning.
15 §

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen
skall fastighetsbildningsmyndigheten upprätta avräkning
utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar
för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än
fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom.
Avräkningen skall omfatta även kostnad som avses i 13 §,
om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet
fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit
slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket
fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver
fördelas på längre tid, avpassas förfallodagarna så, att minst
en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Om betalningen inte sker inom den tid som har
fastställts enligt andra stycket, utgår ränta på obetalt belopp
från förfallodagen enligt 6 § räntelagen (1975:635). Har
tillträde ägt rum före förfallodagen, utgår ränta på
ersättningen även enligt 5 § räntelagen från dagen för
tillträdet till dess att betalning sker eller förfallodagen
inträder. Om tillträde har skett endast delvis och skyldighet
att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen skulle vara
oskälig, får räntebeloppet jämkas.
(Jfr 5 kap. 15 § i departementspromemorian Ds 1988:41)

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.2) har ränteregeln i tredje stycket
ändrats och utformats efter mönster av ränteregeln i 6 kap.
16 § expropriationslagen (ang. den bestämmelsen se prop.
1975:102 s. 151). Äldre bestämmelser skall dock fortfarande
gälla i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har
skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet,
gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter (se punkt
6 i övergångsbestämmelserna till förevarande lag).
16 §

Om en fastighet, som undergår värdeminskning
genom regleringen eller som helt eller delvis inlöses, svarar
för en fordran, skall fastighetsbildningsmyndigheten
besluta att sådan ersättning jämte ränta som, efter
avräkning om sådan behövs, tillkommer fastighetsägaren
och som ej utgör ersättning enligt 12 § första stycket,
27 § eller 30 § tredje stycket skall inbetalas till den
myndighet som regeringen bestämt. Detta gäller dock
inte, om innehavarna av samtliga fordringar, för vilka
fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt
till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam
inteckning, fordras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Om regleringen är
väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock
inte något medgivande av denne.
Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger
bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast
egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande
tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin
helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har
dock innehavare av fordran, som utan inskrivning är
förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för
kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit
till betalning, få utdelning med samma rätt som för
fordringen i övrigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot
av fem procent om året. Sammanträde för fördelningen
hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet
sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får
fastighetsbildningsmyndigheten förordna att in- och
utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av
regleringen, skall ske genom myndighets förmedling.
Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av
bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på
myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga
medlen hos den betalningsskyldige.
(Jfr 5 kap. 16 § i departementspromemorian Ds 1988:41)

Första stycket har jämkats redaktionellt så att
''''''''ersättning för personlig skada'''''''' bytts ut mot ''''''''ersättning
enligt 12 § första stycket''''''''.
17 §

Om samfälld mark som förvaltas av
samfällighetsförening berörs av en förrättning, skall
föreningen utge ersättning för mark som tillförs
samfälligheten och ta emot ersättning för mark som frångår
den. Detsamma gäller ersättning med anledning av att
servitut bildas, ändras eller upphävs.
Förvaltas samfälligheten av en styrelse eller förvaltare
med befogenhet att uppbära medel som tillkommer
samfälligheten, skall ersättningen betalas ut till styrelsen
eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den
ersättning som belöper på hans andel skall utbetalas till
honom. Endast om en sådan begäran framställs, skall
fastighetsbildningsmyndigheten i ersättningsbeslutet ange
varje delägares andel.
Ersättning som enligt 16 § första stycket skall inbetalas
till myndighet skall räknas av innan utbetalning sker till en
samfällighetsförening, styrelse eller förvaltare.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

I paragrafens första stycke finns sedan tidigare ett
stadgande om skyldighet för samfällighetsförening att utge
ersättning för mark som tillförs samfälligheten och om rätt
för sådan förening att ta emot ersättning för mark som
frångår den. I konsekvens med ändringen i 6 kap 6 §
fastighetsbildningslagen (jfr den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.5.3) har bestämmelsen utvidgats till att omfatta
även ersättning i anledning av att servitut bildas, ändras
eller upphävs.
18 §

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till
skydd för enskilt intresse får avsteg göras i följande
avseenden

1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av
de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

2. 6 § andra stycket, 7 och 10-12 §§ samt 15 § tredje
stycket, om de sakägare vilkas rätt är beroende av
åtgärden samtycker till det,

3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är
upplåten med tomträtt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att
betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala
och om avvikelsen från bestämmelserna icke sker i
otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får
avsteg från 10--14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske
endast om även fordringens innehavare medger det.
Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej, om
regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första
stycket 3 till minskning av fastighets graderingsvärde skall
upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant
medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse av fast
egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 17 § lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock
endast om ärende om anteckning i fastighetsboken av
anmälan enligt 2 § andra stycket samma lag var upptaget på
inskrivningsdag när medgivandet gjordes.
Medgivande eller samtycke enligt första stycket till
åtgärd som berör samfälld mark skall, om samfälligheten
förvaltas av en samfällighetsförening, lämnas av föreningen
i stället för av delägarna.
(Jfr 5 kap. 18 § i departementspromemorian Ds 1988:41)

Genom ändringen av första stycket 2 har parterna
möjlighet att komma överens om att avvika från den nya
ränteregeln i 15 § tredje stycket.
19 §

Avser fastighetsregleringen en fastighet som
har upplåtits med tomträtt, tillämpas 16 § i
fråga om ersättning som tillkommer tomträttshavaren samt
12 a § andra stycket och 18 § andra stycket
beträffande fordran i tomträtten.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

När det är fråga om ersättning till tomträttsinnehavare
kan ett beslut att skjuta upp en ersättningsfråga enligt 12 a
§ få betydelse även för fordringsägare med säkerhet i
tomträtten. Det i 12 a § andra stycket stadgade kravet på
medgivande har därför ansetts böra gälla även innehavare
av fordran i tomträtt.
36 §

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd
av bestämmelserna i detta kapitel förplikta någon att lämna
ersättning till en sakägare får verkställas enligt
utsökningsbalkens bestämmelser.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Paragrafen är ny. Den behandlar frågan om
verkställighet av ersättningsbeslut som fattas av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Vid fastighetsbildningslagens tillkomst år 1970
förutsattes att fastighetsbildningsmyndighetens
ersättningsbeslut skulle kunna verkställas på samma sätt
som domstols lagakraftägande dom och att
avräkningsinstrumentet därvid skulle fungera som
exekutionsurkund. Någon uttrycklig bestämmelse om detta
ansågs inte vara nödvändig (se prop. 1969:128 s. B 433 f.). I
fastighetsbildningslagen finns därför inte några föreskrifter
om verkställighet av beslut rörande skyldighet för sakägare
att utge ersättning till andra sakägare.
Frågor om verkställighet regleras sedan år 1982
huvudsakligen i utsökningsbalken. Enligt 3 kap. 1 § 6 p.
utsökningsbalken får verkställighet ske av
förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift
får verkställas. Då fastighetsbildningslagen saknar sådana
föreskrifter ger lagrummet inte stöd för verkställighet av
beslut enligt fastighetsbildningslagen. I 13 § lagen
(1981:775) om införande av utsökningsbalken anges
emellertid att en förvaltningsmyndighets beslut, som
meddelats enligt en bestämmelse som tillkommit före
balkens ikraftträdande, får verkställas utan hinder av 3 kap.
1 § 6 p. utsökningsbalken om ett sådant beslut före
ikraftträdandet har fått verkställas utan stöd av särskild
föreskrift. Eftersom fastighetsbildningsmyndighetens
ersättningsbeslut i fastighetsbildningsfrågor redan före
utsökningsbalkens tillkomst varit verkställbara utan
särskild verkställighetsföreskrift, utgör stadgandet i 13 §
promulgationslagen grund för verkställighet av
fastighetsbildningsmyndighetens beslut i
fastighetsbildningsfrågor. Det ger emellertid inte stöd för
verkställighet av beslut som fattas med stöd av den nya
bestämmelsen i 5 kap. 12 c §.
Det har därför ansetts nödvändigt att ta in en
bestämmelse rörande verkställbarhet i
fastighetsbildningslagen. Att införa en sådan bestämmelse i
fall som omfattas av 5 kap. 12 c § utan att samtidigt införa
motsvarande för andra ersättningsbeslut kan leda till
missförstånd. Det har därför ansetts att det i 5 kap. bör tas
in en allmän föreskrift om att verkställighet får ske av beslut
om att någon skall utge ersättning till en sakägare. Denna
bestämmelse bör införas i en ny 36 §.
Flertalet beslut, som det här är fråga om, upptas normalt
i det avräkningsinstrument, som
fastighetsbildningsmyndigheten har att upprätta enligt 5
kap. 15 §. Detta omfattar först och främst beslut om
inlösen- och intrångsersättning jämte ersättning för övrig
skada. I avräkningen skall normalt även beaktas respektive
sakägares ansvar mot annan sakägare för
förrättningskostnader (jfr 5 kap. 15 §). Även ersättning för
rivning eller flyttning av byggnad kan vara att beakta i
avräkningen (jfr 5 kap. 24 och 27 §§). Alla ersättningsbeslut
behöver dock inte tas upp i avräkningen. Beslut om att
sakägare skall ersätta annan sakägare för
förrättningskostnader eller flyttningskostnader kan
tas upp på annat sätt (jfr 5 kap. 15 och 27 §§). Beslut om
förskott i samband med förtida tillträde samt beslut om
ersättning i fall som omfattas av 12 c § skall tas upp
på annat sätt. Även sådana fristående ersättningsbeslut
omfattas av den föreslagna verkställighetsföreskriften.
Det bör påpekas att föreskriften endast berör det
kostnadsansvar som någon har gentemot en sakägare. Vid
en fastighetsreglering aktualiseras även andra
ersättningsfrågor. En sakägare ådrar sig vanligen
kostnadsansvar gentemot staten för olika
förrättningskostnader. Han kan även bli skyldig att utge
förskott till syssloman. I dessa fall gäller andra
verkställighetsföreskrifter. En sakägares
ersättningsskyldighet gentemot staten för taxeavgift och för
kostnader för hantlangning samt andra
förrättningskostnader som staten har förskjutit regleras i
lantmäteritaxan (1971:1101). Kostnaderna skall debiteras
respektive sakägare i särskilda räkningar. Erläggs inte
debiterat belopp i tid får utmätning ske. Beslut om förskott
till syssloman skall enligt 9 kap. 3 § fastighetsbildningslagen
tas upp i en särskild debiteringslängd. Ett belopp som är
debiterat och förfallet till betalning får enligt 9 kap. 4 §
fastighetsbildningslagen tas ut enligt utsökningsbalkens
bestämmelser. Den nu angivna regleringen gäller
oförändrad.
Den föreslagna föreskriftens placering och utformning
medför att den blir direkt tillämplig endast på
ersättningsbeslut som fattas i samband med
fastighetsreglering. Till följd av bestämmelsen i 11 kap. 8 §
fastighetsbildningslagen, som stadgar att bestämmelserna i
5 kap. om ersättning till sakägare skall äga motsvarande
tillämpning vid klyvning, kommer den emellertid att gälla
även ersättningsbeslut som fattas i samband med klyvning.
Däremot finns det inte något behov av motsvarande
verkställighetsföreskrift vid andra former av
fastighetsbildning eller vid fastighetsbestämning. I sådana
fall kan det nämligen inte komma i fråga att ålägga en
sakägare att utge ersättning till annan sakägare.
6 kap.
6 §

Överförs mark från en samfällighet eller upplåts eller
ändras servitut i samfälld mark, utgår ersättning endast
till delägare som har framställt yrkande om det under
förrättningen. Ersättning till en delägare skall dock
fastställas utan yrkande när den kan antas överstiga
tre procent av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gällde året innan förrättningen
påbörjades. Ersättning skall alltid fastställas utan yrkande
när samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening
eller när i annat fall ersättning enligt 5 kap. 17 § andra
stycket skall utbetalas till någon som företräder delägarna.
7 §

Om en samfällighet inte brukas av delägare för
gemensamt ändamål och det är uppenbart att ersättning
enligt 6 § inte behöver fastställas utan yrkande, får
underrättelse om förrättningsansökningen lämnas till någon
eller några av de delägare som inte på annan grund är
sakägare i förrättningen. Fastighetsbildningsbeslut får i
sådana fall meddelas och förrättningen avslutas utan att
samtliga delägare i samfälligheten har fått tillfälle att yttra
sig i förrättningen.
(Jfr 6 kap. 6 § i lantmäteriverkets rapport)

Ändringarna i dessa bestämmelser har berörts i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.3. De förenklade regler
som tillämpas vid överföring av samfälld mark utvidgas nu
till att gälla även när servitut upplåts i samfälld mark.
7 kap.
2 §

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning
enligt ledningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom
fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett
vattenföretag enligt 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) får
bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till
företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är
uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen
skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena.
Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte
bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild
förrättning i andra fall än som anges i första och andra
styckena, får bildas genom fastighetsreglering endast om
åtgärden sker i samband med en annan
fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.
(Jfr 7 kap. 2 § i departementspromorian Ds 1988:41)

Ändringen av denna paragraf innebär att
undantagsregeln i sista stycket upphävs. Enligt den regeln
gäller inte första-tredje styckena servitut som avser
avloppsledning för en fastighet eller ledning för vatten till
husbehovsförbrukning.
Genom den föreslagna ändringen av ledningsrättslagen
(se avsnitt 4.3) blir undantagsregeln obehövlig såvitt avser
första stycket.
Undantagsregeln i övrigt torde ha betydelse endast för
de vattenrättsliga servituten, dvs. för fall som regleras i
andra stycket (se prop. 1969:128 s. B 549 f).
Bestämmelserna i detta stycke är emellertid för närvarande
utformade så att de inte torde kunna hindra servitut som
avses med undantagsregeln (jfr 4 kap. 1 a och 2 §§
vattenlagen).
15 kap.
a5.52 §

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall överklagas
särskilt, om myndigheten

1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller
fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde
stycket eller tidpunkt för rättighetshavares skyldighet att
avträda mark enligt 5 kap. 30 b §,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller
syssloman eller till sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38
§,

5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta
eller annan handling,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt
denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt
annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnader
för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering
av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att
ombesörja gemensamt arbete skall skiljas från uppdraget,

9. avvisat överklagande,

10. beslutat i fråga om hänvisning enligt 5 kap. 12 a §,

11. beslutat att inte pröva en fråga som avses i 5 kap.
12 c §.
Skrivelsen med överklagande enligt denna paragraf skall
ges in till fastighetsbildningsmyndigheten inom tre veckor
från den dag då beslutet meddelades. Överklagande får
göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får
överklagas även av annan som beslutet rör.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Tiden för överklagande av fastighetsbildningsbeslut är
normalt fyra veckor från det att förrättningen avslutades
eller förklarades inställd. Vissa beslut får emellertid
överklagas endast inom tre veckor från den dag då beslutet
meddelades. Det senare gäller bl.a. sådana
ställningstaganden under pågående förrättning som är av
betydelse för det följande förrättningsförfarandet. De olika
slag av beslut för vilka den kortare besvärsfristen gäller
finns angivna i förevarande paragraf.
Om fastighetsbildningsmyndigheten har tagit ställning
till en begäran från sakägare om att en ersättningfråga enligt
5 kap. 12 a § skall skjutas på framtiden, kan det som regel
vara rimligt att den som är missnöjd med
fastighetsbildningsmyndighetens beslut kan få denna fråga
överprövad i fastighetsdomstolen innan
fastighetsbildningsmyndigheten har gått in i prövning av
ersättningsfrågorna. För att detta skall vara möjligt bör
fastighetsbildningsmyndighetens beslut i fråga om
framskjutande av skadeprövning kunna överklagas särskilt
enligt förevarande paragraf. Detta överensstämmer med
motsvarande reglering i expropriationslagen (se 5 kap. 27 §
andra stycket expropriationslagen).
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inte uppta en
fråga av det slag som avses i 5 kap. 12 c § till prövning är
att likställa med ett avvisningsbeslut och bör därför kunna
överklagas. För att ett överklagande i en sådan fråga skall
vara meningsfullt måste det finnas en möjlighet att få frågan
överprövad innan förrättningen avslutats. Det är därför
naturligt att beslut i denna fråga överklagas i den ordning
som anges i förevarande paragraf.
I förevarande paragraf har därför tagits upp två nya
punkter, vari det anges att beslut av de nu angivna slagen
får överklagas särskilt.
16 kap.
a5.514 §

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna, besluta att sakägare
som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes
rättegångskostnad.
I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som
avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin
kostnad oberoende av utgången i målet. Detsamma skall
gälla i mål om ersättning för marköverföring eller reglering
av rättighet som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket.
Första och andra styckena gäller inte, om
annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.
Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts
av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet,
tillämpas 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10).
Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt
intresse, kan domstolen tillerkänna honom ersättning för
rättegångskostnad, om synnerliga skäl föreligger. Sådan
ersättning skall utges av statsverket eller, om endast
kommunen företräder det allmänna intresset, av
kommunen.
Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning
eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna
medel, kan domstolen när det är skäligt förordna att
kostnaden skall stanna på statsverket.
(Jfr 16 kap. 14 § i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen innehåller bestämmelser om
rättegångskostnader i fastighetsdomstolen. Skälen för
ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.4.2. Paragrafen har dessutom omarbetats
redaktionellt.
I dispositiva tvistemål gäller enligt 18 kap. 1 §
rättegångsbalken att part som förlorar målet skall ersätta
motparten för rättegångskostnader, såvida inte annat är
stadgat. Vid fastighetsbildningslagens tillkomst ansågs de
speciella förhållandena i fastighetsmål påkalla en viss
modifiering av denna bestämmelse. Huvudregeln i
fastighetsbildningslagen -- uttryckt i 16 kap. 14 § första
stycket -- är därför att fastighetsdomstolen, efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständigheterna, kan förordna att
en sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare
dennes rättegångskostnad. Detta får anses gälla bl.a. när en
enskild sakägare överklagar fastighetsreglering rörande
exempelvis överföring av mark till kommun.
Från denna huvudregel finns två undantag. Det ena
undantaget finns i det nuvarande tredje stycket av 16 kap.
14 § fastighetsbildningslagen. Denna bestämmelse rör
skyldigheten för stat eller kommun, som uppträder som
företrädare för allmänt intresse, att i vissa fall ersätta
enskild sakägare för kostnader. I sådana fall gäller som
huvudregel att vardera parten står sina kostnader och att
enskild sakägare, som vinner målet, kan få ersättning för
sina kostnader endast om det föreligger synnerliga skäl. Det
bör betonas att denna regel inte gäller när staten eller
kommunen uppträder som sakägare. Ett ytterligare
undantag är bestämmelsen -- hittills intagen i 16 kap. 14 §
första stycket andra meningen -- att sakägare som avstår
från mark eller särskild rättighet i mål om inlösenersättning
är berättigad till ersättning för rättegångskostnader
oberoende av utgången i målet.
De ändringar som nu görs innebär att den sistnämnda
regeln, som hittills gällt enbart i mål om inlösenersättning,
även skall gälla i mål om ersättning för sådan
marköverföring eller reglering av rättighet som hade kunnat
genomföras genom ianspråktagande enligt plan- och
bygglagen eller som uppenbarligen hade kunnat komma till
stånd genom expropriation eller annat liknande
tvångsförvärv. I sådana mål skall alltså den enskilde
sakägaren -- oberoende av utgången i målet -- ha rätt till
ersättning av motparten för egna kostnader. Detta har
kommit till uttryck i paragrafens andra stycke. Det ligger i
sakens natur att den enskilde sakägaren i sådana fall
normalt inte heller skall vara skyldig att utge ersättning för
annans rättegångskostnader.
Reglerna i andra stycket modifieras av bestämmelserna
i tredje stycket. Liksom tidigare skall -- såsom följer av
hänvisningen till 18 kap. 6 § rättegångsbalken -- en enskild
sakägare alltid kunna förpliktas att ersätta motparten
kostnader som han vållat denne genom försummelse under
rättegången. Dessutom skall han -- i enlighet med
hänvisningen till 18 kap. 8 § rättegångsbalken -- kunna få
ersättning av motparten enbart för sådana kostnader som
varit påkallade för tillvaratagandet av hans rätt. De
ändringar som nu görs innebär att det genom en hänvisning
i tredje stycket till 15 kap. 6 § plan- och bygglagen införs en
ytterligare modifiering av reglerna i andra stycket. Genom
denna hänvisning får fastighetsdomstolen möjlighet att
förordna att fastighetsägare som överklagat
fastighetsbildningsmyndighetens beslut utan tillräckliga
skäl skall stå sina egna kostnader i fastighetsdomstolen.
Undantagsvis -- när fastighetsägares överklagande
uppenbart skett utan tillräcklig grund -- skall
fastighetsdomstolen också kunna förplikta den enskilde
sakägaren att ersätta motparten för rättegångskostnader.
Vid tillkomsten av bestämmelsen i 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen uttalades bl.a. att sakägare som förlorat målet
borde kunna förpliktas att svara för sin egen kostnad, om
skillnaden mellan parternas ståndpunkter varit små eller det
eljest varit övervägande sannolikt för sakägaren att ingen
väsentlig vinst skulle kunna uppnås genom en rättegång (se
BoU 1986/87:1 s 160f). Detta uttalande kan tjäna som
riktlinje även när bestämmelsen tillämpas i
fastighetsbildningsmål. När det gäller okomplicerade frågor
får som regel den sakägare som deltagit i ett
förrättningssammanträde och haft möjlighet att läsa
fastighetsbildningsmyndighetens beslut förutsättas ha
förmåga att bedöma det befogade i ett överklagande.
Det bör betonas att reglerna i andra stycket enbart gäller
i mål om ersättning och således inte i mål som endast rör
tillåtligheten av viss fastighetsbildningsåtgärd. I sådana mål
skall liksom hittills domstolen kunna förplikta sakägare som
förlorar målet att, efter vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna, ersätta annan sakägare för
rättegångskostnader. Den nya regleringen påverkar inte
heller den enskilde sakägarens rätt att erhålla ersättning för
rättegångskostnader av företrädare för allmänt intresse,
som inte själv är sakägare i målet.
17 kap.
a5.53 §

I fråga om rättegången i hovrätten tillämpas 16
kap. 3, 7 och 9 -- 13 §§, 14 § första, fjärde och femte
styckena, 15 § andra stycket samt 16 §. Dock skall
16 kap. 15 § andra stycket inte tillämpas när hovrätten
återförvisar mål till fastighetsdomstolen.
I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket skall den
som har att betala ersättning för mark eller rättighet, om
inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken,
alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han
orsakar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett
sådant mål talan som har fullföljts av den som avstår eller
upplåter mark eller rättighet, tillämpas dock 15 kap. 6 §
plan- och bygglagen (1987:10). I övrigt skall
bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.
Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten
endast om synnerliga skäl föreligger.
(Jfr 17 kap. 3 § i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen behandlar förfarandet i hovrätten.
Ändringen berör endast rättegångskostnadsreglerna.
Även i hovrätten gäller som huvudregel att domstolen
får, efter vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna, förordna att sakägare som förlorat målet
skall ersätta annan sakägare för rättegångskostnader.
I mål om inlösenersättning tillämpas -- liksom vid
fastighetsdomstolen -- en specialregel. Regeln har dock en
något annorlunda utformning i hovrätten än vid
fastighetsdomstolen. Den vars egendom har blivit inlöst
behöver inte betala motpartens kostnader i hovrätten ens
om han förlorar målet. Han har vidare rätt till ersättning av
motparten för rättegångskostnader utom i de fall då han
själv har överklagat och förlorat. Paragrafen ändras nu så
att tillämpningsområdet för denna regel utvidgas till att
även gälla i mål om ersättning för sådan marköverföring
eller reglering av rättighet som hade kunnat ske enligt plan-
och bygglagen eller som uppenbarligen hade kunnat
komma till stånd genom expropriation eller annat liknande
tvångsförvärv.
Den angivna specialregeln kommer liksom tidigare att
modifieras av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken. I nu förevarande paragraf införs -- liksom
i 16 kap. 14 § -- en hänvisning till 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen. Detta får betydelse i de fall då en sakägare som
avstår eller upplåter mark eller rättighet överklagar
fastighetsdomstolens utslag men förlorar målet i hovrätten.
Detta skulle normalt föranleda att vardera parten får stå
sina kostnader. Hänvisningen till 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen innebär emellertid att den förlorande parten, om
han uppenbart har saknat skälig grund för sitt
överklagande, kan förpliktas att betala motpartens
kostnader.
18 kap.
a5.52 §

I fråga om rättegången i högsta domstolen
tillämpas 16 kap. 3, 7, 9 och 10 §§, 11 § andra och
tredje styckena, 12 och 13 §§, 14 § första, fjärde och
femte styckena, 15 § andra stycket samt 16 §.
Dock skall 16 kap. 15 § andra stycket inte
tillämpas när högsta domstolen återförvisar mål till lägre
rätt.
I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket gäller
bestämmelserna i 17 kap. 3 § andra stycket.
Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta
domstolen endast om synnerliga skäl föreligger.
(Jfr 18 kap. 2 § i lantmäteriverkets rapport)

I denna paragraf finns bestämmelser om förfarandet i
högsta domstolen. Ändringen, som berör frågor om
rättegångskostnader, innebär att samma
rättegångskostnadsregler gäller i högsta domstolen som i
hovrätten.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Övergångsbestämmelserna har berörts i avsnitt 2.6 i den
allmänna motiveringen.
Punkterna 1--2

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 5 kap. 10, 12, 16 och 19 §§ i sin äldre
lydelse. I sådant fall skall 8 kap. 5 och 6 §§ fortfarande gälla,
medan 5 kap. 10 a, 10 b och 12 a §§ inte skall tillämpas. Om
en sakägare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 §§
tillämpas i sin nya lydelse.
(Jfr punkt 2 i övergångsbestämmelserna i
departementspromemorian Ds 1988:41)

Att de äldre ersättningsreglerna fortfarande skall gälla i
fråga om förrättningar där ansökan gjorts före
ikraftträdandet är påkallat dels av rättssäkerhetsskäl, dels
för att förhindra att utfört värderingsarbete blir onyttigt. De
nya reglerna i 5 kap. 12 b och 12 c §§ blir dock alltid
tillämpliga efter ikraftträdandet.
Ett fastighetsregleringsbeslut kan ha ett inslag av
expropriativt förfogande. Enligt 2 kap. 18 §
regeringsformen skall ersättning utgå för förlust som sådana
förfoganden orsakar. 5 kap. 12 § i sin hittillsvarande lydelse
innebär emellertid att en nyttjanderättshavare, vars rätt
utplånas genom regleringen, i vissa fall inte kan få
ersättning för den skada som detta orsakar honom.
Bestämmelsen framstår i sådana fall som mindre väl
förenlig med den nämnda grundlagsbestämmelsen. Det har
därför föreskrivits att den nya lydelsen av 5 kap. 12 § -- och
till följd härav även 5 kap. 16 § -- skall tillämpas om en
sakägare begär det.
Till följd av en hänvisning i 11 kap. 8 § kommer
bestämmelserna i förevarande punkt att få betydelse också
i fråga om klyvning av fastighet.
Punkterna 3--5

3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978
fastställd och vid utgången av juni 1987 gällande stads- eller
byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande och har
ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni
1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de
planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.
4. Överförs mark som enligt en vid utgången av juni 1987
gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än
enskilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering
gjorts före utgången av juni 1991, skall ersättningen enligt
bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det,
bestämmas med hänsyn till de planförhållanden och de
ersättningsprinciper som gällde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.
5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a § andra stycket
bestäms för
mark inom stads- eller byggnadsplan, skall hänvisningen till
4 kap. expropriationslagen (1972:719) såvitt gäller 4 kap. 3 §
andra stycket i den lagen gälla det styckets lydelse vid
utgången av juni 1987.
(Jfr punkterna 3--5 i övergångsbestämmelserna i
departementspromemorian Ds 1988:41)

Anpassningen av ersättningsreglerna i
fastighetsbildningslagen till motsvarande regler i
expropriationslagen har skapat behov av övergångsregler
som motsvarar punkterna 2--4 i övergångsbestämmelserna
till de ändringar i expropriationslagen som har gjorts i
följdlagstiftningen till plan- och bygglagen (SFS 1987:123).
Den närmare innebörden av dessa övergångsregler framgår
av prop. 1985/86:90 (se särskilt s. 144--145). Det ligger i
sakens natur att punkterna 3-5 skall tillämpas också på
förrättningar som avses i punkt 2.
Punkt 6

6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i
fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet
att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för tiden därefter.
(Jfr punkt 6 i övergångsbestämmelserna i
departementspromemorian Ds 1988:41).
Den nya ränteregeln i 5 kap. 15 § har försetts med
övergångsregler som motsvarar dem som beslutades när
motsvarande ränteregel infördes i expropriationslagen (se
övergångsreglerna till SFS 1975:659, prop. 1975:102, LU
30, rskr. 234).
Punkt 7

7. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap.
2 § i sin äldre lydelse gälla.
(Bestämmelsen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

De nya rättegångskostnadsreglerna påverkar de
processekonomiska förutsättningarna för överklagande. De
bör därför gälla först om det överklagade avgörandet har
meddelats efter ikraftträdandet.
4.2 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149)

13 §

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt
12 § gäller 5 kap. 10--12 §§ fastighetsbildningslagen
(1970:988). Därvid skall inlösen inte anses som ett sådant
tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket
fastighetsbildningslagen.
(Jfr 13 § i departementspromemorian 1988:41)

Genom ändringen av 13 § anläggningslagen kommer
ersättningsreglerna i 5 kap. 10--12 §§
fastighetsbildningslagen -- och inte som för närvarande
ersättningsreglerna i 4 kap. expropriationslagen -- att bli
tillämpliga vid anläggningsförrättningar. Därvid skall
inlösen enligt 12 § anläggningslagen inte anses som ett
sådant tvångsförvärv som anges i 5 kap. 10 a § andra stycket
fastighetsbildningslagen. Bakgrunden till förslaget framgår
av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.3. Hänvisningen
till reglerna i fastighetsbildningslagen medför att även de
särskilda reglerna i punkterna 3--5 i
övergångsbestämmelserna till ändringen i
fastighetsbildningslagen skall tillämpas. En sådan ordning
torde gälla utan någon uttrycklig bestämmelse i
anläggningslagen.
Ändringen av anläggningslagens ersättningsregler får
olika betydelse för olika förrättningar.
För sådana förrättningar där marken för
gemensamhetsanläggningen kan tas i anspråk enligt 14 kap.
1 eller 2 § plan- och bygglagen kommer ersättningen även
med de nya reglerna att fullt ut bestämmas enligt
ersättningsreglerna i expropriationslagen. Här kommer
alltså ändringen inte att ha någon betydelse. Ändringen får
inte heller någon inverkan på andra förrättningar där
anläggningen kan genomföras tvångsvis enligt annan
lagstiftning än anläggningslagen (se 5 kap. 10 a § andra
stycket fastighetsbildningslagen).
Däremot kommer ändringen att få betydelse för sådana
förrättningar där det allmänna intresset är svagt och inlösen
m.m. enligt annan lagstiftning inte kan ske. En
förutsättning härför är dock givetvis att inrättandet av
gemensamhetsanläggningen möjliggör en vinstgivande
markanvändning. Den som t.ex. vill utföra en exploatering
för fritidsbebyggelse kan få dela med sig av vinsten på
exploateringen till en annan markägare som avstår
utrymme för en gemensamhetsanläggning, om
anläggningen är en förutsättning för att exploateringen skall
kunna ske. Det kan t.ex. vara fråga om en anläggning för
båtplatser och bryggor. I ett sådant fall kan det i många fall
vara skäligt att vinsten fördelas enligt
genomsnittsvärdeprincipen med ledning av arealen av den
mark inklusive vattenområden som vardera fastigheten har
tillskjutit till exploateringen (jfr 11 § andra stycket lagen,
1987:11, om exploateringssamverkan).
Några exakta anvisningar för hur vinstfördelningen skall
gå till kan inte ges. De överväganden som redovisas i
specialmotiveringen till 5 kap. 10 a §
fastighetsbildningslagen torde kunna appliceras även på de
nu ifrågavarande fallen.
Det nuvarande andra stycket i 13 § blir obehövligt
genom hänvisningen till 5 kap. 12 § andra stycket
fastighetsbildningslagen. Detta stycke i 13 § har därför fått
utgå.
13 a §

Ersättning enligt 13 § skall bestämmas i pengar att
utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får
fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om
sådan ersättning för skada och intrång som är svår att
uppskatta i samband med anläggningsförrättningen.
Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid,
högst tio år, som fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer.
Avser förrättningen en fastighet som svarar för en
fordran, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta enligt
första stycket endast om fordringshavarna medger det.
Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för
någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av
denne.
(Jfr 25 a § i lantmäteriverkets rapport)

I första stycket första meningen har införts ett
stadgande om att ersättning för inlösen eller upplåtelse av
utrymme skall bestämmas i pengar att betalas på en gång.
Bestämmelsen, som har en motsvarighet i 5 kap. 27 §
expropriationslagen, överensstämmer med vad som gällt
även tidigare. Den avser inte att inskränka i möjligheterna
att enligt 27 § i förevarande lag förordna om förskott.
Genom bestämmelsen i första stycket andra
meningen får fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet
att i samband med upplåtelse eller inlösen av mark skjuta
prövningen av svårbedömda ersättningsfrågor på
framtiden. Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 12 a §
fastighetsbildningslagen och 13 a § ledningsrättslagen.
Skälen för bestämmelsen har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.5.1. Uttalandena i
specialmotiveringen till 5 kap. 12 a §
fastighetsbildningslagen om förutsättningarna för att
tillämpa bestämmelsen äger i huvudsak giltighet även på
anläggningslagens område.
Kommer ny förrättning till stånd, skall samma
förfaranderegler tillämpas som vid en vanlig
anläggningsförrättning. Något särskilt stadgande om detta
har inte ansetts vara nödvändigt. Även i fråga om
ersättningens beräkning samt ränta och betalning kommer
samma regler att gälla som vid vanliga förrättningar (jfr
specialmotiveringen till 5 kap. 12 a § första stycket
fastighetsbildningslagen). Också beträffande fördelningen
av förrättningskostnaderna blir samma regler tillämpliga.
Som framgår av 13 § skall ersättning för upplåtelse och
inlösen enligt förevarande lag fastställas enligt
bestämmelserna i fastighetsbildningslagen. Ersättningen
skall -- i enlighet med 32 § i förevarande lag -- erläggas inom
tre månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft.
Vidare skall ränta utgå enligt bestämmelserna i 32 §.
Slutligen skall förrättningskostnaderna fördelas mellan
ägarna av de fastigheter som deltar i anläggningen (jfr 29 §).
Detta torde inte kräva någon särskild reglering.
I 26 och 27 §§ finns bestämmelser som gör rätten till
tillträde av upplåtet utrymme beroende av att ersättning har
erlagts. Det förhållandet att en ersättningsfråga skjutits på
framtiden och alltså fortfarande är oreglerad utgör
naturligtvis inte hinder mot tillträde.
Av reglerna i paragrafens andra stycke följer att
fastighetsbildningsmyndigheten måste inhämta vissa
rättsägares medgivande till ett uppskovsbeslut, såvida detta
inte är väsentligen utan betydelse för dem (jfr 5 kap. 12 a §
andra stycket fastighetsbildningslagen).
13 b §

Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för
skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och
som inte har kunnat förutses vid denna.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse som
motsvarar den som tas in i 5 kap. 12 b §
fastighetsbildningslagen. När
fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer ersättning med
anledning av upplåtelse eller inlösen enligt
anläggningslagen skall samtliga förutsebara skador beaktas,
såvida fastighetsbildningsmyndigheten inte med stöd av 13
a § beslutat att skjuta viss ersättningsfråga på framtiden.
Frågor om ersättning för därefter uppkommande skador,
som inte kunnat förutses vid förrättningen, kan inte prövas
vid förrättning utan får i händelse av tvist behandlas vid
domstol enligt de skadeståndsrättsliga regler som gäller
utanför förrättningslagstiftningens område. I 35 §
anläggningslagen finns visserligen en föreskrift som ger
möjlighet att i vissa fall hålla en ny förrättning, bl.a. på
grund av ändrade förhållanden. Vid en sådan ny förrättning
kan emellertid inte fastställas ytterligare ersättning för
tidigare beslutad upplåtelse eller inlösen.
13 c §

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det,
får fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättningen även
pröva ett av en sakägare framställt yrkande om ersättning
som har samband med förrättningen men rör
rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.
Vid handläggning av frågor som avses i första stycket
tillämpas bestämmelserna i 5 kap. 12 c § andra stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988).
(Jfr 13 § tredje stycket i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen innehåller i första stycket en
bestämmelse som ger fastighetsbildningsmyndigheten
möjlighet att på sakägares yrkande pröva även
ersättningsfrågor som inte skall prövas enligt
anläggningslagen. Bestämmelsen motsvarar stadgandena i 5
kap. 12 c § fastighetsbildningslagen och 13 c §
ledningsrättslagen. Skälen för bestämmelsen har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.2.
Uttalandena i specialmotiveringen till 5 kap. 12 c §
fastighetsbildningslagen angående förutsättningarna för att
tillämpa bestämmelsen äger giltighet även på 13 c §
anläggningslagen.
Beträffande andra stycket hänvisas till vad som
anförts i anslutning till 5 kap. 12 c § andra stycket
fastighetsbildningslagen.
18 §

Rätt att begära förrättning enligt denna lag har

1. ägaren av en fastighet som skall delta i
anläggningen,

2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt
eller till viss del skall användas för allmän plats för vilken
kommunen inte är huvudman eller för trafikanläggning som
är gemensam för flera fastigheter,

3. kommunen,

4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, efter beslut av
föreningsstämman, begära en förrättning som angår
gemensamhetsanläggning under föreningens förvaltning.
Länsstyrelsen kan begära förrättning för
inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större
betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får
förvärvaren begära förrättning för inrättande av
sådan anläggning varigenom olägenhet av förvärvet kan
undanröjas, minskas eller förebyggas.
Om rätt för väghållare att begära förrättning
enligt denna lag finns bestämmelser i 20 a § och 25 § tredje
stycket väglagen (1971:948).
En samfällighetsförening som förvaltas av en
exploateringssamfällighet enligt lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna
lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.
(Jfr 18 § i lantmäteriverkets rapport)

I första stycket har skett en viss utvidgning av den krets
som äger påkalla förrättning enligt anläggningslagen (jfr
den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.4). En
fastighetsägares initiativrätt kommer därigenom att svara
mot hans rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen att
erhålla ersättning för det intrång som en planerad
trafikanläggning, gemensam för flera fastigheter, innebär.
Paragrafens första stycke har omarbetats redaktionellt. I
samband därmed har styckets sista mening brutits ut så att
den utgör ett nytt andra stycke.
19 §

I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap.
1 -- 24 och 27 -40 §§ samt 6 kap. 6 och 7 §§
fastighetsbildningslagen (1970:988).
Har hyresgästorganisation påkallat förrättningen eller
kan den eljest beröra hyresgästers rätt, skall
fastighetsbildningsmyndigheten underrätta organisationen
om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4
kap. 15 § fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan
denna avslutas.
(Jfr 13 § fjärde stycket i lantmäteriverkets rapport)

I paragrafen har intagits hänvisningar till 6 kap. 6 och 7
§§ fastighetsbildningslagen. Därigenom åstadkommes vissa
förenklingar när samfälld mark tas i anspråk enligt
anläggningslagen (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt
2.5.3). Av hänvisningen till 6 kap. 6 §
fastighetsbildningslagen följer att
fastighetsbildningsmyndigheten, när den med stöd av
anläggningslagen upplåter utrymme i samfälld mark eller
beslutar om inlösen av sådan mark, i vissa fall kan underlåta
att fastställa ersättning till samtliga delägare. Hänvisningen
till 6 kap. 7 § fastighetsbildningslagen innebär att
fastighetsbildningsmyndigheten i en del fall även får
underlåta att kalla samtliga delägare i samfälligheten och i
stället kan nöja sig med ett enklare
underrättelseförfarande.
21 §

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda
förutsättningarna för anläggningen och ombesörja
behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid bör
rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske
med de myndigheter som beröres av anläggningen.
Har förrättningen begärts endast av ägaren av
fastighet, som finnes ej kunna tilläggas rätt att delta i
anläggningen och som inte heller helt eller till viss del skall
användas till allmän plats eller trafikanläggning, som
avses i 18 § första stycket, föreligger hinder mot att inrätta
anläggningen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

I andra stycket har tillagts orden ''''''''eller
trafikanläggning''''''''. Ändringen är en konsekvens av
utvidgningen i fastighetsägares rätt att påkalla förrättning
(jfr 18 §).
32 a §

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd
av bestämmelserna i denna lag förplikta någon att lämna
ersättning till en sakägare får verkställas enligt
utsökningsbalkens bestämmelser.
Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller
byggnad i rätt tid, har tillträdaren rätt att få handräckning
av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av
egendomen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Förevarande paragraf innehåller i första stycket
en bestämmelse som motsvarar den som tas in i 5 kap. 36 §
fastighetsbildningslagen. Den verkställighetsföreskrift som
har tagits in i förevarande paragraf avser såväl beslut om
ersättning för upplåtet eller inlöst område som övriga
ersättningsfrågor som med stöd av förevarande lag kan
prövas vid förrättningen. Beträffande den
ersättningsskyldighet som kan åvila en sakägare gentemot
statsverket för taxeavgift m.m. gäller en särskild
verkställighetsföreskrift enligt lantmäteritaxan (1971:1101).
I andra stycket har tagits in en bestämmelse om
verkställighet av beslut som innebär att någon åläggs att
avträda mark eller byggnad. En sådan
verkställighetsföreskrift finns redan i 5 kap. 32 §
fastighetsbildningslagen. Det har rått viss oklarhet om
motsvarande beslut enligt anläggningslagen och
ledningsrättslagen är verkställbara. Denna oklarhet
undanröjs nu.
Bestämmelsen får betydelse för verkställighet av
tillträdesbeslut enligt 26, 27 och 27 a § anläggningslagen.
Tillträde enligt 26 och 27 §§ förutsätter att
anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft. Föreligger inte
sådana omständigheter som anges i 27 §, måste dessutom
ersättningen enligt 13 § ha betalats.
Kronofogdemyndigheten har att pröva om dessa
förutsättningar är uppfyllda. Om så är fallet, är
tillträdesbeslut av detta slag -- vilka inte får överklagas
särskilt -- omedelbart verkställbara. I fråga om beslut om
förtida tillträde enligt 27 a § gäller att de kan överklagas
särskilt med stöd av 30 § jämförd med 15 kap. 3 §
fastighetsbildningslagen. Beslutet behöver dock inte ha
vunnit laga kraft för att det skall kunna verkställas. Detta
följer av 27 a § jämfört med 5 kap. 30 a §
fastighetsbildningslagen. Det fordras dock att den
tillträdande har fullgjort fastighetsbildningsmyndighetens
föreskrifter om förskott m.m.
33 §

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga
kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven
ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan
ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är
anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även
förfallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som
bestämts i beslutet.
Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav
inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av
bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får
fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av
tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att
anläggningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första stycket första meningen
gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning
enligt 13 a §.
(Tillägget saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Paragrafen innehåller bestämmelser om att ett
anläggningsbeslut under vissa förhållande förfaller. Så är
bland annat fallet om ersättning enligt 13 § inte erläggs inom
ett år från det att ersättningsbeslutet vann laga kraft och den
som enligt beslutet tillerkänts sådan ersättning inte heller
begärt verkställighet av beslutet i denna del. En
underlåtelse att erlägga sådan ersättning som fastställts vid
särskild förrättning enligt den nya bestämmelsen i 13 a § har
emellertid inte ansetts böra få till följd att
anläggningsbeslutet förfaller. Sådan ersättning kan ju
komma att fastställas först lång tid efter det att den
ianspråktagna marken tillträtts och anläggningen utförts.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 13 och 33 §§ i sin äldre lydelse. I
sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
(Jfr ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i
departementspromemorian Ds 1988:41)

I övergångshänseende gäller att de nya
ersättningsreglerna skall tillämpas endast vid förrättningar
som har anhängiggjorts efter ikraftträdandet (jfr punkt 2 i
övergångsbestämmelserna till ändringarna i
fastighetsbildningslagen).
4.3 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen
(1973:1144)

2 §

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. allmän teleledning samt annan allmän
svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering,
dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession
fordras eller som ingår i telekommunikationssystem,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför
avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller
kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss
ort eller

d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan
och inte tillgodoser endast en enstaka fastighets
husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan
råvara eller produkt transporteras från produktionsställe,
upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller
kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss
ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas
med stöd av anläggningslagen (1973:1149).
(Jfr 2 § i departementspromemorian Ds 1988:41)

Ändringen innebär att ledningsrättslagen inte längre
kommer att gälla för vatten- och avloppsledningar som
tillgodoser endast en enstaka fastighets husbehov. I fråga
om sådana ledningar kan i fortsättningen endast reglerna i
fastighetsbildningslagen tillämpas. Bakgrunden till den nya
ordningen framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt
2.3.4.
13 a §

Ersättning enligt 13 § skall bestämmas i pengar att
utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får
fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om
sådan ersättning för skada och intrång som är svår att
uppskatta i samband med ledningsrättsförrättningen.
Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid,
högst tio år, som fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer.
Avser förrättningen en fastighet som svarar för en
fordran, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta enligt
första stycket endast om fordringshavarna medger det.
Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för
någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av
denne.

(Jfr 23 a § i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 a §
fastighetsbildningslagen och 13 a § anläggningslagen.
Bakgrunden till de nya bestämmelserna har redovisats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1. De synpunkter som
har lämnats i specialmotiveringen till 5 kap. 12 a §
fastighetsbildningslagen rörande bestämmelsernas
tillämpningsområde har i huvudsak giltighet även på
ledningsrättslagens område. Såsom tidigare har angivits bör
frågor om ersättning för framtida intrång i samband med
tillsyn och underhåll av ledningar regelmässigt inte skjutas
på framtiden.
13 b §

Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för
skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och
som inte har kunnat förutses vid denna.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse som
motsvarar de bestämmelser som tas in i 5 kap. 12 b §
fastighetsbildningslagen och 13 b § anläggningslagen.
Bestämmelsen avser inte att inskränka i möjligheten att vid
ändrade förhållanden hålla ny förrättning enligt 33 §
ledningsrättslagen. Vid en sådan ny förrättning kan
ledningsrätt ändras eller upphävas. Om ett sådant beslut
fattas, kan ledningshavaren bli berättigad till ersättning för
skada som detta vållar honom. Däremot kan det inte bli
aktuellt att vid en ny förrättning enligt 33 § tillerkänna
ägaren av en fastighet som tidigare har tagits i anspråk
ytterligare ersättning för detta.
13 c §

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det,
får fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättningen även
pröva ett av en sakägare framställt yrkande om ersättning
som har samband med förrättningen men rör ett
rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.
Vid handläggning av frågor som avses i första stycket
tillämpas bestämmelserna i 5 kap. 12 c § andra stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988).
(Jfr 13 § tredje stycket i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 c §
fastighetsbildningslagen och 13 c § anläggningslagen.
Fastighetsbildningsmyndigheten får genom denna
bestämmelse möjlighet att på sakägares yrkande pröva även
ersättningsfrågor som inte skall prövas enligt
ledningsrättslagen. Skälen för bestämmelsen har
behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.2.
16 §

I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap.
1 -- 24, 27 -- 35 och 37 -- 40 §§ samt 6 kap. 6 och 7 §§
fastighetsbildningslagen (1970:988).
Avser förrättning endast att inskrivet servitut eller
inskriven nyttjanderätt avseende rätt att framdraga och
bibehålla ledning skall förändras till ledningsrätt, skall dock
sammanträde med sakägarna hållas bara om särskilda skäl
talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte
hänskjutas enligt 21 § till den eller de kommunala nämnder
som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet.
Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet
servitut avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning,
som utgör tillbehör till annan fastighet eller annan inskriven
tomträtt än den där ledningen finns, förändras till
ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten
skall höra till den fastighet eller tomträtt till vilken
ledningen hör.
Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller
inskriven nyttjanderätt förändras till ledningsrätt endast om
sådana medgivanden som avses i 14 § andra stycket
föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om
förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.
(Jfr 13 § fjärde stycket i lantmäteriverkets rapport)

Ändringen i förevarande paragraf motsvarar den
ändring som görs i 19 § anläggningslagen.
29 §

Bestämmelserna i 16 -- 18 kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål
tillämpas på mål som fullföljts enligt 28 §. I fråga om
rättegångskostnad i ledningsrättsmål skall därvid tillämpas
vad som gäller i fråga om sådana mål som avses i 16 kap.
14 § andra stycket fastighetsbildningslagen. Rör talan
förrättning som avses i 33 § tillämpas dock vad som gäller
om rättegångskostnader i fastighetsbildningsmål i
allmänhet.
(Jfr 29 § i lantmäteriverkets rapport)

I denna paragraf, som rör frågor om
domstolsprövningen vid överklagande av
fastighetsbildningsmyndighetens beslut, hänvisas till
bestämmelserna i 16 -- 18 kap. fastighetsbildningslagen.
Med anledning av ändringarna i fastighetsbildningslagen
har det gjorts en redaktionell ändring i andra och tredje
meningarna i förevarande paragraf. Huvudprincipen för
fördelningen av rättegångskostnaderna i ledningsrättsmål --
frånsett sådana som rör 33 § ledningsrättslagen -- har hittills
varit att fastighetsägare, som avstår mark eller utrymme,
dels har rätt till ersättning för kostnader vid
fastighetsdomstolen oberoende av utgången i målet och
dels har rätt till ersättning för kostnader i hovrätt och
högsta domstolen utom då han själv överklagat och förlorat.
I detta avseende innebär mitt förslag inte någon ändring.
Den i 16 kap. 14 § tredje stycket fastighetsbildningslagen
intagna hänvisningen till 15 kap. 6 § plan- och bygglagen
kommer emellertid att få genomslag även i
ledningsrättsmål.
30 a §

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd
av bestämmelserna i denna lag förplikta någon att lämna
ersättning till en sakägare får verkställas enligt
utsökningsbalkens bestämmelser.
Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller
byggnad i rätt tid, har tillträdaren rätt att få handräckning
av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av
egendomen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Förevarande paragraf innehåller i första stycket
en bestämmelse som motsvarar de bestämmelser som tas in
i 5 kap. 36 § fastighetsbildningslagen och 32 a § första
stycket anläggningslagen.
I andra stycket har tagits in en föreskrift om
verkställighet av beslut som ålägger någon att avträda mark
eller byggnad (jfr 5 kap. 32 § fastighetsbildningslagen och
32 a § andra stycket anläggningslagen).
31 §

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga
kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo erlagts i föreskriven
ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan
ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är
ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet är även
förfallet, om ledningen ej kommit till stånd inom den tid
som bestämts i beslutet.
Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav
inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av
bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får
fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av
tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att
ledningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första stycket första meningen
gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning
enligt 13 a §.
(Tillägget saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Tillägget av ett femte stycke motsvarar den ändring som
görs i 33 § anläggningslagen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 31 § i sin äldre lydelse. I sådant fall
skall 13 a § inte tillämpas.
3. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 29 § i sin äldre lydelse gälla.
(Jfr ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i
departementspromemorian Ds 1988:41)

De nya rättegångskostnadsreglerna skall tillämpas
endast om det överklagade avgörandet meddelats efter
ikraftträdandet. Bestämmelsen i 13 a § och den därmed
sammanhängande nya lydelsen av 31 § gäller endast i
ärenden som har anhängiggjorts efter lagens
ikraftträdande. I övrigt finns inte behov av några särskilda
övergångsregler.
4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan

Enligt lagen om exploateringssamverkan får
fastighetsbildningsmyndigheten i vissa fall förordna om
marköverföring genom fastighetsreglering.
16 §

Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering
inom samverkansområdet ske i den utsträckning som krävs
för att genomföra exploateringen. I fråga om sådan
fastighetsreglering gäller bestämmelserna i
fastighetsbildningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och
5 §§, 7 § första och andra styckena, 8 -- 12, 13 och
18 §§ samt 8 kap. 1-4 §§ fastighetsbildningslagen skall
dock gälla 11, 15 och 17-23 §§ denna lag. Innebär
överenskommelse enligt 23 § att en fastighet tilldelas
avsevärt mera mark än som följer av 11 § andra stycket eller
18 §, skall 5 kap. 20 § fastighetsbildningslagen tillämpas.
Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 4 § denna lag
tillämpas.
Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan
exploateringsbeslutet enligt 13 § har vunnit laga kraft.
Förrättningar enligt denna lag har företräde framför
annan fastighetsbildningsförrättning inom
samverkansområdet som berör exploateringen.
(Jfr 16 § i promemorian Ds 1988:41)

Undantaget i första stycket från bestämmelserna i 8 kap.
5 och 6 §§ fastighetsbildningslagen har tagits bort eftersom
dessa bestämmelser har upphävts. Av andra och tredje
meningen följer nu att även de nya bestämmelserna i 5 kap.
12 a -- 12 c §§ fastighetsbildningslagen blir tillämpliga vid
fastighetsreglering av förevarande slag.
34 §

Bestämmelserna i 16 -- 18 kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på mål som fullföljs enligt 33 §. Därvid skall
i fråga om ersättning med anledning av fastighetsreglering
enligt 19 eller 20 § gälla vad som föreskrivs beträffande
sådana mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket
fastighetsbildningslagen.
(Jfr 34 § i lantmäteriverkets rapport)

Vid exploateringsförrättning kan även fastighet som inte
ingår i exploateringssamfällighet tvingas avstå mark (19 och
20 §§ förevarande lag). Om
fastighetsbildningsmyndighetens beslut om ersättning för
sådan fastighetsreglering överklagas, skall domstolarna
enligt andra meningen i förevarande paragraf tillämpa
samma rättegångskostnadsregler som gäller i mål om
inlösenersättning enligt fastighetsbildningslagen.
De ändringar som nu görs i 16 kap. 14 §
fastighetsbildningslagen, föranleder en redaktionell
ändring i förevarande paragrafs andra mening. Det kan
tilläggas att den i 16 kap 14 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen intagna hänvisningen till 15 kap. 6
§ plan- och bygglagen kommer att få genomslag även i
förevarande lag (jfr 29 § ledningsrättslagen).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993

2. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 34 § i sin äldre lydelse gälla.
(Övergångsbestämmelserna saknar motsvarighet i
lantmäteriverkets rapport)

Den nya lydelsen av 34 § skall tillämpas endast i de fall
då det överklagade avgörandet har meddelats efter
ikraftträdandet.
4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:990) om
förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

1 §

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988) eller lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan bestämts att ägare eller tidigare
ägare av fastighet skall utge ersättning till annan
sakägare och har fordran på ersättning icke förfallit till
betalning tidigare än ett år före utmätning eller
konkursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt
enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (1970:979).
Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i
pengar enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat uttagas
inom föreskriven tid.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Har sakägare vid fastighetsbildningsförrättning
förpliktats att i egenskap av ägare till fastighet utge
ersättning till annan sakägare, är fordringen på ersättning
förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 § 1
förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrätten kan dock
endast göras gällande om utmätning eller konkursansökan
sker inom ett år från det att fordran förföll till betalning.
Fastställs ytterligare ersättning vid särskild förrättning
enligt 5 kap. 12 a § fastighetsbildningslagen, skall denna
ersättning utges av samma person som skulle ha förpliktats
att utge ersättningen om ersättningsfrågan prövats i sin
helhet vid den ursprungliga förrättningen. Har fastigheten
under mellantiden försålts, är det alltså den tidigare ägaren
som skall åläggas ytterligare ersättningsskyldighet. Det har
ansetts följdriktigt att fordran avseende skada och intrång
som åsamkats annan genom fastighetsreglering även i detta
fall skall utgå med förmånsrätt i den fastighet som
förbättrats och ökat i värde genom regleringen.
Förmånsrätt har därför ansetts böra gälla också för fordran
på ersättning som någon i egenskap av tidigare ägare av
fastighet åläggs att utge. Detta regleras genom ändringen i
paragrafens första stycke. Vad den nye ägaren av
fastigheten till följd av förmånsrätten kan tvingas utge har
han givetvis rätt att regressvis kräva tillbaka av den
personligen betalningsskyldige.
2 §

Angående skyldighet för ägare eller tidigare ägare
av fastighet att utge ersättning som avses i 1 § första stycket
samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988) att uttaga skog skall
anteckning göras i fastighetsboken när beslutet vunnit laga
kraft.
Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de
ersättningar för vilka fastighet svarar enligt 1 § första stycket
icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.
Bestämmelsen i första stycket tillämpas även på
beslut enligt 5 kap. 12 a § första stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988).
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets
rapport)

Ändringen i 1 § medför att en fastighetsköpare kan
komma att beröras av ett tidigare beslut, varigenom
sakägare har hänvisats att i framtiden föra talan om
ersättning för skada och intrång. Den ytterligare ersättning
som sedermera fastställs kan ju komma att utgå ur
fastigheten. Det är därför naturligt att beslutet ges sådan
publicitet att en presumtiv köpare kan skaffa sig kännedom
om det. Beslutet bör därför antecknas i fastighetsboken. En
bestämmelse om detta har införts i 2 §. Av 7 § lagen
(1973:98) om inskrivningsregister följer att beslutet också
skall antecknas i inskrivningsregistret.
Några särskilda övergångsbestämmelser till ändringarna
i förevarande lag behövs inte.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att
regeringen

dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

4. lag om ändring i lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan

5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag
anfört om

6. ersättning vid expropriation (avsnitt 2.3.1).
6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition förelägga
riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och
det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Bilaga 1

Sammanfattningen i fastighetsbildningsutredningens
betänkande Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor (SOU
1983:38)

Fastighetsbildningsutredningen skall enligt sina direktiv
utföra en översyn av fastighetsbildningslagstiftningen. Inom
ramen för detta uppdrag anges i direktiven vissa frågor som
utredningen särskilt skall uppmärksamma. En av dessa,
som rör sanering av fastighetsindelningen, har utredningen
behandlat med förtur. Resultatet av det arbetet har lagts
fram i delbetänkandet (SOU 1983:37) Fastighetsbildning 1,
Avveckling av samfällda vägar och diken.
En annan av de frågor som utredningen särskilt skall
beakta har i direktiven redovisats under rubriken
''''''''Ersättningsfrågor''''''''. Det är utredningens förslag i dessa
frågor som presenteras i det nu föreliggande andra
delbetänkandet. Förslaget innebär vissa ändringar i de
nuvarande ersättningsreglerna i 5 och 8 kap. FBL samt i 4
kap. ExL.
Regleringslikvid vid marköverföring

I direktiven uttalas att utredningen i första hand bör
överväga en ordning som innebär en anspassning till
expropriationslagens ersättningsregler. Härvid bör
övervägas om det är lämpligt att göra undantag för
exempelvis större fastighetsregleringar inom jord- och
skogsbruket vid vilka det samtidigt vidtas värdehöjande
åtgärder, exempelvis byggande av vägar.
Utredningen har behandlat ersättningsområdet utifrån
vissa typsituationer. Utredningen har härvid gjort följande
överväganden.
Tomtmark

När mark tas i anspråk för tomtbildning enligt
byggnadslagen eller expropriationslagen har i rättspraxis
utbildats vissa ersättningsprinciper. Huvudregeln är att för
mark som skall bilda en tomt för bebyggelse och som är i
olika ägares hand skall varje område av tomten anses ha
samma värde per kvadratmeter oavsett var på tomten
bebyggelse skall ligga. Man söker alltså det totala
marknadsvärdet för tomten och fördelar detta lika per
kvadratmeter. Med ledning av ett på sådant sätt bestämt
genomsnittsvärde erhålls värdet för det överförda området.
Det förekommer emellertid situationer då en tillämpning av
huvudregeln skulle ge ett stötande resultat. För dessa
situationer har utbildats särskilda undantagsregler.
När mark, som enligt stadsplan och tomtindelning skall
utgöra tomt, överförs genom fastighetsreglering har nu
nämnda ersättningsprinciper på byggnads- och
expropriationslagstiftningens område kommit att tillämpas.
Vid tomtbildning inom detaljplanelagt men ej tomtindelat
område och inom område där varken detaljplan eller
tomtindelning föreligger har det däremot inte varit lika
självklart att tillämpa nämnda värderingsregler av hänsyn
till den vid fastighetsreglering gällande
vinstfördelningsprincipen.
Utredningen föreslår emellertid att
genomsnittsvärdeprincipen bör gälla som huvudregel även
för sist nämnda tomtbildningsfall. Härigenom tillskapas
enkla och enhetliga regler vid fastighetsreglering som avser
överföring av mark som skall ingå i tomt. Dessa regler
kommer därtill att stå i överensstämmelse med de i praxis
på byggnads- och expropriationslagstiftningens område
utbildade ersättningsprinciperna.
Utredningens finner det otillfredsställande att de nu
nämnda ersättningsprinciperna saknar uttryckligt lagstöd.
Det måste anses önskvärt att man i lagstadgande försöker
ange huvuddragen av den praxis som kan anses föreligga.
Utredningen föreslår därför -- med ett motsvarande förslag
från PBL-utredningen (SOU 1979:65--66) som förebild --
att i 4 kap. ExL införs en ny 3 a § vari de ersättningsprinciper
som tillämpas i praxis beträffande bebyggelsemark blir
kodifierade.
För att dessa principer skall komma till uttryck i
fastighetsbildningslagen föreslår utredningen att i en ny
10 a § i 5 kap. FBL stadgas att ersättningsreglerna i 4 kap.
ExL skall gälla i tillämpliga delar.
Den förordade hänvisningen i fastighetsbildningslagen
till ersättningsreglerna i 4 kap. ExL innebär att inte bara 4
kap. 3 a § blir tillämplig utan jämväl de övriga reglerna i
nämnda kapitel. Utredningen har funnit hinder häremot
föreligga bara i två hänseenden. Enligt utredningens
uppfattning bör regeln om företagsnytta i 4 kap. 2 § och
presumtionsregeln i 4 kap. 3 § gälla endast i de
tomtbildningsfall då tillträdaren är
expropriationsberättigad eller innehar motsvarande
inlösenrätt.
Mark för allmän plats

Ianspråktagande av mark som enligt stadsplan skall ingå
i allmän plats kan alltid ske enligt reglerna om avstående av
mark i byggnadslagen (41 §) men också genom
fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen. Detta
har i praxis -- med stöd av uttalanden i förarbetena till
fastighetsbildningslagen -- lett till att när fastighetsreglering
tillämpas i detta sammanhang regleringslikviden skall
bestämmas så att markägaren erhåller samma ersättning
som om marken frångått honom genom avstående enligt
byggnadslagen.
Bland de värderingsregler på byggnadslagstiftningens
område, som äger tillämpning, märks först och främst den --
likaledes i praxis utbildade -- regeln att ersättning för gator,
parker och motsvarande anläggningar skall bestämmas med
utgångspunkt i de planförhållanden, tillåten byggnadsrätt
m.m. som gällde närmast före den plan varigenom marken
lades ut till gata e.d.
Vid inlösen av mark enligt byggnadslagen gäller
härutöver expropriationslagens regler i tillämpliga delar.
De nu nämnda värderingsreglerna på
byggnadslagstiftningens område är således tillämpliga i nu
ifrågavarande regleringsfall. I ett avseende föreligger
emellertid osäkerhet om denna tillämpning. Genom det i
utredningens direktiv omnämnda rättsfallet NJA 1976 s.
139 (det s.k. Ängelholmsfallet) har tveksamhet uppkommit
om möjligheten att vid fastighetsreglering ersätta
företagsskada. Tveksamhet råder också i fråga om vilken
inverkan förekomsten av sådan skada har på
regleringsåtgärdens tillåtlighet.
Som utredningen ovan uttalat är det önskvärt att man i
lagstadgande försöker ange huvuddragen av den
värderingspraxis som råder. Detta kan ske genom att man
beträffande nu avhandlade marköverföringssituationer i
fastighetsbildningslagen föreskriver att 4 kap. ExL skall
gälla.
När det gäller ersättning för företagsskada finns det
enligt utredningens mening inget bärande skäl för att göra
skillnad mellan ett plangenomförande enligt reglerna om
fastighetsreglering och ett sådant enligt byggnadslagens
regler om inlösen. Utredningen föreslår därför att
ersättning för sådan skada skall kunna utgå även i
regleringsfallet. Hänvisningen till 4 kap. ExL skall således
också gälla 2 §.
Den ovannämnda på praxis vilande regeln om att
gatumark m.m. skall ersättas efter dess värde enligt det
användningssätt som gällde närmast före fastställandet av
den plan varigenom marken lades ut till gata kommer inte
att omfattas av en hänvisning i fastighetsbildningslagen till
4 kap. ExL. Eftersom regeln får anses vara en av de
grundläggande när det gäller bestämmande av ersättning
för mark som skall ingå i allmän plats förordar utredningen
att även den får inflyta i fastighetsbildningslagen.
Kvartersmark för allmänt ändamål och specialområden

Liksom beträffande mark för allmän plats kan
kvartersmark som lagts ut för allmänt ändamål och
specialområden tas i anspråk enligt regler om avstående av
mark i byggnadslagen. De värderingsprinciper som därvid
gäller torde i stort sett stämma överens med dem som
tillämpas vid värdering av mark för allmän plats.
Beträffande kvartersmark för allmänt ändamål tillämpas
dock i vissa situationer andra, på praxis grundade,
ersättningsprinciper.
Sker plangenomförandet avseende mark som utlagts till
kvartersmark för allmänt ändamål eller specialområde
genom fastighetsreglering anses -- liksom beträffande mark
för allmän plats -- de värderingsregler som gäller på
byggnadslagens område tillämpliga.
I stort sett ersätts således nu avhandlad mark efter
samma principer som mark för allmän plats. Mot bakgrund
härav föreslår utredningen, av samma skäl som anförts
beträffande mark för allmän plats, att man i
fastighetsbildningslagen föreskriver att 4 kap. ExL skall
tillämpas vid likvidvärderingen i samband med överföring
av mark som skall utgöra kvartersmark för allmänt ändamål
eller ingå i specialområde.
Utredningen har inte funnit tillräckliga skäl för att i
fastighetsbildningslagen lagfästa de särskilda, i praxis
utbildade, värderingsregler som i vissa situationer gäller när
kvartersmark för allmänt ändamål tas i anspråk. Med
utredningens lagförslag åsyftas dock inte någon ändring i
denna praxis.
Mark som skulle ha kunnat tas i anspråk genom
expropriation eller motsvarande inlösenförfarande i stället
för genom fastighetsreglering

När förhållandena är sådana att det är möjligt att ta
marken i anspråk genom expropiation eller motsvarande
inlösenförfarande, t.ex. enligt inlösenreglerna i
anläggningslagen, ledningsrättslagen, vattenlagen m.fl. i
stället för genom fastighetsreglering anses i praxis att
reglerna i 4 kap. ExL bör beaktas vid likvidvärderingen.
Denna praxis torde i viss mån stödja sig på uttalanden i
fastighetsbildningslagens förarbeten.
Utredningen föreslår att nu nämnda praxis lagfästes
genom att man i fastighetsbildningslagen hänvisar till 4 kap.
ExL.
Jordbruks- och skogsbruksmark

Vid regleringsföretag inom jordbruks- och
skogsbruksområden uppkommer ofta en ganska betydande
vinst, beroende på den båtnad i brukningshänseende som
vinns. Denna vinst skall fördelas mellan avträdare och
tillträdare. Bestämmer man sig för en anpassning till
expropriationslagens ersättningsbestämmelser blir
konsekvensen att tillträdaren i princip alltid kommer att
förbehållas hela regleringsvinsten.
Utifrån en strävan att åstadkomma enkla och enhetliga
ersättningsregler för alla regleringssituationer har
utredningen vägt olika skäl för och emot en anpassning till
expropriationslagen. Utredningen har därvid funnit att de
nuvarande ersättningsreglerna bör behållas. Det avgörande
för detta ställningstagande har främst varit följande. Det
skulle framstå som stötande om ägaren till en fastighet, från
vilken mark tas i anspråk för genomförande av ett från
rationaliseringssynpunkt angeläget företag och som inte
ökar i värde genom regleringen, inte får del i
regleringsvinsten. En anpassning till expropriationslagen
skulle sannolikt göra det svårt att få till stånd frivilliga
överenskommelser. Den avstående fastighetens ägare
skulle förmodligen bli mindre benägen att medverka till en
önskvärd fastighetsreglering, om vid bestämmande av
regleringslikviden inte skall beaktas den värdeökning den
mottagande fastigheten undergår.
De nuvarande reglerna i fastighetsbildningslagen om
bestämmande av regleringslikvid, vilka utredningen således
föreslår alltjämt skall gälla i omarronderingsfallen,
innehåller inget om att en uppkommen vinst skall fördelas
och än mindre hur en sådan fördelning skall gå till. För att
avhjälpa denna brist föreslår utredningen i en ny 10 b § i
5 kap. FBL att vinstfördelning skall äga rum samt att denna
som huvudregel skall ske enligt proportionalitetsprincipen.
Principen innebär att båtnaden eller nyttan av regleringen
och de gemensamma kostnaderna fördelas mellan de i
regleringsföretaget deltagande fastigheterna i förhållande
till vardera fastighetens värdeförändring. Skulle en på detta
sätt utförd fördelning ge ett uppenbart oskäligt
värderingsresultat får fördelningen ske på annat sätt. I de
fall där det inte praktiskt går att med någon större säkerhet
beräkna de berörda fastigheternas värdeförändring kan
principen naturligtvis inte heller tillämpas. Nuvarande
ordning om bestämmande av endast en likvidvärdenivå när
frågan är om större omarronderingsföretag rubbas således
inte av utredningens förslag.
Utredningen är medveten om att det någon gång kan
uppkomma svårigheter att avgöra om en regleringsåtgärd
skall bedömas enligt expropriationslagen eller betraktas
som omarrondering och därmed bedömas enligt den
föreslagna 10 b §. Denna gränsdragning torde med
nödvändighet få överlämnas åt rättstillämpningen.
Vägledande för denna måste i första hand vara det
övervägande syftet med fastighetsbildningsåtgärden.
Mark som tas i anspråk enligt reglerna om inlösen i
8 kap. FBL

Fastighetsbildningslagen behandlar två fall av inlösen,
nämligen inlösen i allmänhet som gäller oberoende av
planförhållanden och inlösen av tomtdel som gäller endast
inom områden med fastställd tomtindelning.
Ersättningsreglerna i 8 kap. FBL har inte samma
innehåll som ersättningsreglerna i 5 kap. FBL. Vid
tillämpning av de olika reglerna uppnås emellertid i
praktiken samma ersättningsresultat. Med hänsyn härtill
och eftersom 8 kap. FBL är inordnat i
fastighetsbildningslagens tredje avdelning som har rubriken
''''''''Fastighetsreglering'''''''' har utredningen funnit det överflödigt
att ha två uppsättningar värderingsregler för
fastighetsreglering.
Utredningen förordar därför att ersättningsreglerna i
8 kap. FBL får utgå och att ersättning för mark som inlöses
bestäms enligt reglerna i 5 kap. FBL. Vid inlösen av tomtdel
skall därvid, såsom för motsvarande markavstående enligt
5 kap., de nya reglerna i 5 kap. 10 a § tillämpas. När det
gäller inlösen enligt 8 kap. 1 § torde den vanligaste
typsituationen vara den där inlösen sker för att åstadkomma
storleksrationaliseringar inom jord- och skogsbruket. Vid
motsvarande markavstående enligt 5 kap., som för övrigt
ofta sker i kombination med inlösen, har förordats att
ersättningen skall bestämmas enligt 5 kap. 10 b §. Samma
ersättningsregel bör därvid helt naturligt gälla vid det sist
nämnda slaget av inlösen.
Vid sidan av de nu behandlade inlösenfallen -- för
genomförande av storleksrationaliseringar inom jord- och
skogsbruket samt för bildande av tomt -- kan det givetvis
finnas andra situationer där det blir aktuellt med inlösen.
Utredningen har den uppfattningen att sådana fall i
värderingshänseende skall låta sig inrymmas under någon
av de tidigare beskrivna typsituationerna.
Regleringslikvid vid servitutsåtgärd m.m.
Servitutsåtgärder kan företas antingen enligt
fastighetsbildningslagen eller enligt exempelvis
expropriationslagen, byggnadslagen och anläggningslagen.
Vid tillämpning av sist nämnda tre lagar gäller i
värderingshänseende att ersättning för servitutsåtgärden
skall bestämmas enligt reglerna i 4 kap. ExL.
När en servitutsåtgärd sker enligt
fastighetsbildningslagen men alternativt skulle ha kunnat
företas enligt expropriationslagen m.fl. finns stöd i
fastighetsbildningslagens förarbeten för att vid
regleringslikvidens bestämmande tillämpa
ersättningsreglerna i expropriationslagen. I praxis har sådan
rättstillämpning ägt rum i stor utsträckning.
Utredningen har tagit fasta på denna praxis och anser sig
kunna föreslå att denna lagfästs i fastighetsbildningslagen.
Utredningen har emellertid kommit fram till att det är
möjligt att gå längre och alltid tillämpa
expropriationslagens ersättningsregler när
servitutsåtgärden företas enligt fastighetsbildningslagen.
Utredningen föreslår därför att hänvisningen i den nya
5 kap. 10 a § FBL till 4 kap. ExL skall gälla också vid
bildande, upphävande och ändring m.m. av servitut.
Vad utredningen nu föreslår för servitutsfallen skall
enligt förslaget gälla också vid fastighetsreglering för
byggnad eller annan anläggning på annans mark.
Ersättning för personlig skada

Den begränsning av möjligheten till ersättning för
personlig skada vid fastighetsreglering som föreligger i
förhållande till motsvarande möjlighet vid expropriation
har utredningen ej funnit motiverad. Utredningen förordar
att det vid fastighetsreglering liksom vid expropriation skall
gå att få ersättning för sådan skada fullt ut.
Vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen
ankommer det på förrättningsmannen såsom en officialplikt
att utföra värdering och bestämma ersättning. En generell
rätt till ersättning för personlig skada skulle därför kunna
leda till ett mera omständligt och tyngande
förrättningsförfarande. För att motverka sådana
olägenheter föreslår utredningen att ersättning för personlig
skada skall bestämmas endast efter yrkande vid
förrättningen. Trots kravet på yrkande skall det dock
ankomma på förrättningsmannen att aktivt verka för att
upplysa om möjligheten till ersättning för personlig skada
och höra efter bland sakägarna om det finns någon som
yrkar sådan ersättning.
Övrigt

Utredningen föreslår en ändring av räntebestämmelsen i
5 kap. 15 § FBL. Förslaget innebär att bestämmelsen
överensstämmer med vad som gäller enligt 6 kap. 16 § ExL.
Utredningen föreslår vidare en ändring av 4 kap. 4 § ExL
som innebär att begreppet värdetidpunkt förs in i lagtexten
och att den tidigare underförstådda huvudregeln, att
tidpunkten för expropriationsmålets avgörande skall vara
värdetidpunkt, kodifieras. Förslaget bygger på ett
motsvarande förslag av PBL-utredningen.
I övrigt har utredningens överväganden i
värderingshänseende inte föranlett andra förslag till
ändringar än en smärre justering i regeln om gradering i
5 kap. 9 § FBL.

Bilaga 2

Sammanfattningen i fastighetsbildningsutredningens
betänkande Fastighetsbildning 3, Plangenomförande
genom inlösenförrättning (SOU 1984:72)

Fastighetsbildningsutredningen skall enligt sina direktiv
se över fastighetsbildningslagstiftningen. Inom ramen för
detta uppdrag anges i direktiven vissa frågor som
utredningen särskilt skall uppmärksamma. En av dessa har
i direktiven redovisats under rubriken ''''''''Plangenomförande
genom fastighetsreglering m.m.'''''''' Utredningen har valt att
behandla denna fråga i delbetänkande.
I stor utsträckning sker i praktiken det rättsliga
genomförandet av fastställda planer vid
lantmäteriförrättningar med användande av
fastighetsbildningslagstiftningen. Utvecklingen synes gå
mot ett ännu större användningsområde för
förrättningsförfarandet. Här åsyftas bl.a. regeringens
lagrådsremiss den 20 oktober 1983 med förslag till lag om
exploateringssamverkan. Enligt förslaget skall frågor om
exploateringssamverkan prövas vid förrättning --
exploateringsförrättning -- som handläggs av
fastighetsbildningsmyndigheten.
Av genomförandeinstrumenten har
fastighetsregleringsinstitutet i fastighetsbildningslagen
kommit att inta en framträdande plats. Fastighetsreglering
har alltmer kommit att användas i situationer, där tidigare
det normala varit att vidta de rättsliga
genomförandeåtgärderna enligt
expropriationslagstiftningen.
Regleringsinstitutet har emellertid ett visst begränsat
tillämpningsområde, vilket till en del hämmar dess
användbarhet som genomförandemedel. I praktiken gäller
detta främst vid genomförande av stadsplan i de avseenden
kommunen är huvudman. Fastighetsreglering kan sålunda
användas för att tvångsvis minska en fastighet endast i den
begränsade omfattning som är tillåten enligt 5 kap. 8 § FBL.
För användande av fastighetsreglering fordras också att den
som tar mark i anspråk äger en lämplig fastighet till vilken
marköverföringen kan ske. Även i andra avseenden kan
begränsningar av institutets användningsområde föreligga.
Högsta domstolen har i det s.k. Ängelholmsmålet (NJA
1976 s. 139) funnit att fastighetsreglering för överföring i
enlighet med stadsplan och tomtindelning av del av tomt till
gatumark inte kan tillåtas när avsevärda buller- och andra
miljöstörningar kan väntas uppstå på restfastigheten till
följd av den överförda delens användning. I målet uttalar
högsta domstolen att ''''''''kostnad till förebyggande av s.k.
företagsskada ej lärer kunna ersättas vid
fastighetsreglering''''''''. Detta uttalande har uppfattats så att
det förhållandet att ersättningsbestämmelserna i
fastighetsbildningslagen inte gör det möjligt att ersätta
företagsskada, var en av anledningarna till att
fastighetsreglering inte kunde genomföras i målet.
Utredningens uppgift har i första hand varit att finna en
lösning som leder till att de nu nämnda begränsningarna
elimineras i så stor utsträckning som möjligt. En sådan
reform av regleringsinstitutet skulle göra detta till ett
effektivare instrument för genomförande av stadsplan.
Utredningen har emellertid gått längre i sitt arbete.
Ett medel vid sidan om fastighetsreglering, som dagens
lagstiftning erbjuder för att till kommunen överföra mark
eller rättigheter som kommunen får ta i anspråk, är inlösen
enligt byggnadslagen. I många fall kan de båda
instrumenten vara alternativ till varandra. Kommunen kan
sålunda ofta välja vilket genomförandemedel den vill
tillämpa. Det är emellertid inte utan betydelse vilket medel
kommunen väljer. Fastighetsreglering påkallas genom
ansökan till fastighetsbildningsmyndigheten som avgör
frågan genom ett förrättningsförfarande, medan inlösen
innebär att kommunen väcker talan mot fastighetsägaren
vid fastighetsdomstolen. Förrättningsförfarandet skiljer sig
från domstolsförfarandet i flera viktiga hänseenden.
Förrättningsförfarandet bygger på officialprincipen, dvs.
fastighetsbildningsmyndigheten har att sörja för att ärendet
blir i alla avseenden ordentligt utrett. Denna princip ligger
bakom det förhållandet att fastighetsbildningslagen inte ger
möjlighet att tillerkänna sakägare ersättning av motpart för
hans egna kostnader med anledning av förrättningen.
Förutom olikheter på den processuella sidan skiljer sig de
båda genomförandemedlen även åt i materiellträttsligt
avseende. Härvid märks särskilt att vid fastighetsreglering
måste en prövning ske med hänsyn till villkoren i 3 och
5 kap. fastighetsbildningslagen, medan däremot
kommunens inlösenrätt enligt byggnadslagen i princip är
ovillkorlig.
En reform av fastighetsregleringsinstitutet på sätt ovan
nämnts -- och som i visst avseende kommer till stånd om
utredningens förslag till ändrade ersättningsregler i 5 kap.
FBL, framlagt i delbetänkandet (SOU 1983:38)
Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor, genomförs -- skulle
förbättra regleringsinstitutet som plangenomförandemedel.
Stora olikheter skulle emellertid fortfarande komma att
bestå mellan fastighetsreglering och inlösen. Utredningen
har mot nämnda bakgrund ställt sig frågan om det är
nödvändigt att i rättsordningen behålla två skilda
förfaranden för i princip samma ändamål. Av skäl som är
närmare redovisade i den allmänna motiveringen har
utredningen funnit det tillräckligt med enbart ett
förfarande, nämligen förrättningsförfarandet.
Utredningen har därför löst förevarande uppgift genom
att föreslå att fråga om kommunal inlösen enligt
byggnadslagen, skall prövas vid särskild förrättning
(inlösenförrättning), som handläggs av
fastighetsbildningsmyndigheten, oavsett om
inlösenåtgärden påkallats av kommunen eller den enskilde
fastighetsägaren.
De regler som skall gälla beträffande inlösenförrättning
har lagts fram i en ny lag kallad lagen om
inlösenförrättning med en tillhörande förordning.
Lagförslaget, vilket i vissa hänseenden utformats med den
finska lagen om inlösen av fast egendom och särskilda
rättigheter som förebild, innehåller i huvudsak följande.
Lagen skall äga tillämpning i fråga om inlösen
enligt 18, 18 a, 22, 41, 41 a, 47 eller 48 § byggnadslagen.
Beträffande förfarandet vid inlösenförrättning
äger huvuddelen av bestämmelserna i 4 kap. FBL
tillämpning. Vidare skall bestämmelserna i 5 kap. 15--17,
19, 21--23, 25--33 och 35 §§ FBL tillämpas. I några
avseenden gäller emellertid särskilda förfaranderegler.
Handläggningen av inlösenförrättningar kommer i
allmänhet att innefatta ståndpunktstaganden av sådan
beskaffenhet, att den ställer särskilda fordringar på den
tjänsteman vid fastighetsbildningsmyndigheten som
tilldelas sådan uppgift. Det är därför viktigt att
tjänstemannen ifråga besitter tillräcklig kompetens.
Utredningen föreslår i ett tillägg till 36 §
lantmäteriinstruktionen att behörighet att handlägga
inlösenförrättning tillkommer endast tjänsteman som
innehar sådan kompetens som enligt 40 §
lantmäteriinstruktionen erfordras för att komma i fråga till
tjänst som chef för en fastighetsbildningsmyndighet. Till
skillnad mot vad som föreskrivs i 40 § har i tillägget till 36 §
framhållits utbildning i fastighetsekonomi, eftersom sådan
utbildning får bedömas som särskilt värdefull vid
handläggning av inlösenfrågor.
En annan fråga rörande kompetensen som utredningen
tar upp gäller expertmedverkan vid inlösenförrättning.
Utredningen anser att det är tillräckligt att bygga
expertmedverkan på sakkunniginstitutet i 4 kap. 34 §
FBL. Utredningen pekar också på möjligheten med s.k.
parallellförordnanden. Vidare föreslår utredningen i ett
nytt andra stycke till 4 kap. 34 § FBL att vid
förrättningssammanträde, där fråga förekommer för vars
utredning sakkunnig förordnas, denne skall närvara om det
inte är obehövligt. Utredningen föreslår också att när
fastighetsbildningsmyndigheten behöver expertmedverkan,
skall myndigheten alltid förordna experten som sakkunnig.
Förslaget kommer till uttryck genom en ändring i
förevarande paragrafs första stycke.
När fastighetsdomstolen handlägger mål om inlösen
enligt byggnadslagen deltar alltid nämndemän i
avgörandena. Genom utvecklingen mot användande av
lantmäteriförrättning i stället för av domstolsförfarande vid
handläggning av inlösenfrågor har lekmannainflytandet
över sådana frågor kommit att minska i första instans. Den
av utredningen förordade reformen, som innebär att
fastighetsbildningsmyndigheten skall ersätta
fastighetsdomstolen som första instans i mål om inlösen, får
till konsekvens att det inte längre finns någon garanti för att
lekmän kommer att medverka vid handläggningen av nu
nämnda frågor. Eftersom medverkan av lekmän är
obligatorisk vid fastighetsdomstolens handläggning av
inlösenfrågor, talar starka skäl för att så också bör vara
fallet vid fastighetsbildningsmyndighetens handläggning av
dessa frågor. Utredningen är dock inte beredd att gå så långt
som till att föreslå obligatorisk medverkan av lekmän vid
inlösenförrättningar. Det är emellertid viktigt att
lekmannainflytandet blir väl tillgodosett vid sådana
förrättningar. Utredningen föreslår att, om det vid
inlösenförrättning skall hållas sammanträde med
sakägarna, skall två gode män ingå i myndigheten,
såvida inte sakägarna enas om att sådan medverkan ej skall
ske. Det förordas att kostnaderna för dessa gode män
inte skall finansieras genom lantmäteritaxan utan genom
anslag från staten.
När inlösenåtgärd avser avstående av mark får, enligt
utredningens förslag, fastighetsbildningsmyndigheten på
begäran av kommunen förordna att marken
skall överföras till fastighet som tillhör kommunen,
om en sådan åtgärd leder till en mera ändamålsenlig
fastighetsindelning. Inlösenförfarandet kan därmed ge
samma resultat i fråga om fastighetsindelningen som
fastighetsreglering.
I fråga om inlösenersättning och grunderna för
bestämmande av sådan ersättning innehåller lagförslaget
regler som överensstämmer med motsvarande
bestämmelser i expropriationslagen.
Beträffande förrättningskostnader vid
inlösenförrättning föreslår utredningen att kommunen skall
svara för dessa i den mån ej annat följer vid en motsvarande
tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Har
inlösenåtgärd sökts av annan än kommunen och avvisas
ansökan eller inställs förrättningen, svarar dock sökanden
för uppkomna kostnader, om inte särskilda omständigheter
föranleder att betalningsskyldigheten bestäms på annat sätt.
En fråga som utredningen ägnat särskild
uppmärksamhet gäller den enskilde sakägarens
rättsställning vid inlösenförrättning.
Den utveckling som har skett mot ett ökat användande
av förrättningsförfarandet vid tvångsförvärv av fast
egendom i situationer där tidigare handläggningen
ankommit på domstol har föranlett att det i skilda
sammanhang rests krav på en förstärkning av den enskilde
sakägarens rättsställning vid lantmäteriförrättningar med
expropriationsrättsliga inslag. Utredningens överväganden
och förslag angående ett utökat användande av
lantmäteriförrättning för det rättsliga genomförandet av
planer har ställt frågan än mer i blickpunkten. Vad
spörsmålet närmare gäller är om den enskilde sakägaren
skall ha rätt att erhålla gottgörelse för kostnader som han
haft i anledning av sin talan vid inlösenförrättningen.
Den inlösenreform som utredningen har föreslagit
innebär att det expropriationsrättsliga förfarande, som det
är fråga om vid inlösen enligt byggnadslagen, i framtiden
enbart skall kunna ske vid lantmäteriförrättning. Detta
talar otvivelaktigt för att frågan om ersättning för sakägares
egna kostnader vid inlösenförrättning löses på samma sätt
som vid expropriation. Det kan vara av både psykologiska
och sakliga skäl angeläget att synpunkter från den
enskilde -- som sällan själv har någon nytta av en
inlösenåtgärd -- blir klart och fullständigt framlagda inför
fastighetsbildningsmyndigheten, något som den enskilde
inte alltid är i stånd att göra utan hjälp. Härtill kommer att
det måste vara önskvärt att i största möjliga utsträckning
undvika att t.ex. tvister om ersättningen förs vidare till
domstol. En förstärkning av den enskildes rättsställning är
ägnad att skapa bättre underlag för
fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden och därmed
bidra till att handläggningen begränsas till förrättningen.
De förstärkningsåtgärder i fråga om sakägares
rättsställning som det kan bli fråga om får emellertid inte
leda till en förändring av karaktären hos
förrättningsförfarandet. Detta måste även i framtiden
präglas av snabbhet och enkelhet. Det kan därför inte
komma i fråga att helt likställa den enskilde mark- eller
rättighetsinnehavarens rättsliga status vid inlösenförrätning
med den som gäller för honom i expropriationsmål.
I den finska inlösningslagen föreskrivs att sökanden av
en inlösenförrättning skall åläggas betala nödvändiga
kostnader, som åsamkats ägare till egendom som skall
inlösas, för bevakning av dennes rätt vid förrättningen. Till
kostnader som ersätts, om de bedöms nödvändiga, hör
förlorad arbetsförtjänst, resekostnader, ombudskostnader
och utredningskostnader. I rättstillämpningen tolkas
begreppet ''''''''nödvändiga kostnader'''''''' restriktivt.
Enligt utredningens uppfattning utgör en lösning efter
finsk modell en lämplig avvägning mellan kraven på en
förstärkt rättsställning för den enskilde sakägaren i
förrättningen å ena sidan och kraven på en snabb och enkel
handläggningsform å andra sidan. Utredningen föreslår att
kommunen med vissa undantag skall ersätta annan
sakägare sådana kostnader som varit
nödvändiga för att ta tillvara dennes rätt vid
inlösenförrättningen. Kostnader för vilka ersättning kan
utgå är ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan,
utgift för utredning samt kostnad för ombud eller
biträde.
Begreppet nödvändiga kostnader skall ges en restriktiv
tolkning.
Kostnader som överstiger inlösenersättningens storlek
är i princip att bedöma som inte nödvändiga.
Ersättning för inställelse och tidspillan får inte
bestämmas till högre belopp än vad som följer av
förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel
till vittnen, m.m.
Vid bedömningen av om ombud- eller biträdeskostnader
varit nödvändiga skall hänsyn tas till möjligheten för
sakägare som ej har motstridiga intressen att anlita samma
ombud eller biträde.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall på anfordran
lämna sakägare besked om huruvida denne kan påräkna
kostnadsersättning för en tillämnad utredning.
Utredningen har inte ansett det erforderligt att i fråga
om inlösenförrättning föreslå någon ändring av den ordning
som i dag gäller beträffande rättshjälp vid
lantmäteriförrättning. Utredningen har emellertid ansett
det lämpligt att efter förebild från regeln i 7 kap. 5 § ExL
föreslå en regel som ger fastighetsbildningsmyndigheten
rätt att besluta om förskott.
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut förs
vid fastighetsdomstol. Fullföljd från denna domstol kan ske
till hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Såväl
fullföljdsregler som bestämmelser om
rättegången ansluter så nära som möjligt till
bestämmelserna i 15--18 kap. fastighetsbildningslagen.
Beträffande rättegångskostnad föreslås regler
motsvarande fastighetsbildningslagens bestämmelser för de
fall då fastighetsbildningsmål rör inlösenersättning. Detta
innebär att i mål mellan kommunen och enskild sakägare
vid fastighetsdomstolen kommunen, oberoende av
utgången, skall ersätta den enskilde sakägaren dennes
rättegångskostnader, om annat ej följer av 18 kap. 6 eller 8 §
rättegångsbalken. Fullföljs sådant mål till högre rätt gäller,
med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att
kommunen, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § samma
balk, alltid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som
kommunen orsakar motparten genom att själv fullfölja
talan. De ifrågavarande förmånligare
rättegångskostnadsreglerna skall dock inte gälla om målet
avser fullföljd mot beslut av
fastighetsbildningsmyndigheten att avvisa
förrättningsansökningen eller inställa förrättningen, när
förrättningen sökts av annan än kommunen. I sådana mål
tillämpas vad som enligt 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap.
2 § FBL gäller beträffande andra fastighetsbildningsmål än
sådana om inlösenersättning.
I en ny 8 c § i 5 kap. och genom ändringar i 2
och 9 §§ i 7 kap. FBL föreslås att avstående av mark och
bildande eller upphävande av servitut som kan ske genom
inlösen inte får åstadkommas med tillämpning av
fastighetsreglering, såvida inte sakägarna medger det.
I betänkandet föreslås också att bestämmelserna i 8
kap. FBL om inlösen arbetas in i 5 kap. FBL
(5 kap. 8 och 8 b §§) och i FBK (17 c §). I samband
därmed utmönstras begreppet inlösen från
fastighetsbildningslagen. Ändringarna innebär bl.a. att
samma regler blir tillämpliga vid genomförande av
tomtindelning med användning av fastighetsreglering.
Förslagen kräver justeringar av 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 §
och 18 kap. 2 § FBL.
I FBK föreslås en ny paragraf -- 17 b § -- av
innehåll att sakägare skall i kallelse till första
sammanträdet, som skall hållas i en
fastighetsbildningsförrättning, erinras om sin rätt att begära
att gode män skall ingå i fastighetsbildningsmyndigheten.
I betänkandet föreslås slutligen upphävande av
143 och 146 §§ BL samt ändringar i
47 och 137 §§ samma lag.

Bilaga 3

SAMMANFATTNINGEN I
DEPARTEMENTSPROMEMORIAN Ds 1988:41,
ERSÄTTNING VID FASTIGHETSREGLERING M.M.
I denna promemoria föreslås att ersättningsreglerna i
fastighetsbildningslagen (1970:988) anpassas till
motsvarande regler i expropriationslagen (1972:719).
Likvidvärdet enligt fastighetsbildningslagen skall i princip
motsvara ersättningen enligt expropriationslagens regler.
Regeln i 4 kap. 2 § expropriationslagen om avdrag för s.k.
företagsnytta och den s.k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall dock endast tillämpas i vissa
speciella fall, nämligen då marken kan bli inlöst enligt plan-
och bygglagen (1987:10) samt i andra fall då det är
uppenbart att möjlighet till expropriation eller något annat
sådant förfogande föreligger. Expropriationslagens regler
om annan ersättning föreslås ersätta reglerna om ersättning
för personlig skada i fastighetsbildningslagen.
De nya expropriationsrättsligt färgade reglerna i
fastighetsbildningslagen kompletteras med en regel om att
vinstdelning skall ske i sådana fall då ersättningen annars
skulle bli oskäligt låg med hänsyn till den vinst som
uppkommer. Regeln om vinstdelning skall inte tillämpas i
de nyss angivna speciella fall där inlösen eller något annat
sådant förfogande kan ske.
Den nuvarande hänvisningen i anläggningslagen
(1973:1149) till ersättningsreglerna i expropriationslagen
föreslås bli ersatt av en hänvisning till de nya
ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen.
Ersättningsreglerna i ledningsrättslagen(1973:1144) ändras
inte, men ledningsrätt föreslås inte längre få upplåtas för
ledning som kan tryggas genom servitut enligt
fastighetsbildningslagen.
Förslagen i promemorian bygger på
fastighetsbildningsutredningens betänkande (SOU
1983:38) Fastighetsbildning 2 Ersättningsfrågor.
Promemorieförslaget ger dock, till skillnad från
utredningens förslag, möjlighet till vinstdelning vid
servitutsbildning. En annan viktig skillnad är att förslaget i
promemorian om ändring av ersättningsreglerna i
anläggningslagen saknar motsvarighet i
fastighetsbildningsutredningens förslag.

Prop.
1991/92
127

Bilaga 4

Lagförslagen i Ds 1988:41, Ersättning vid
fastighetsreglering m.m.
1 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om
fastighetsbildningslagen (1970:988)1

dels att 8 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 5 kap. 9, 10, 11, 12, 15, 16 och 18 §§ samt
7 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap.
12 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 9 §

I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande
av fastighetsreglering skall särskilda graderingsvärden
fastställas för områden som ingår i regleringen.
Graderingsvärdet för ett Graderingsvärdet för ett
område bestämmes med område bestäms med
hänsyn särskilt till hänsyn särskilt till
områdets avkastning och områdets marknadsvärde.
marknadsvärde.
Värderingen grundas på
områdets
beskaffenhet i
obebyggt skick och dess tjänlighet för det ändamål vartill
det lämpligen bör användas. Berör regleringen till någon
del mark som bör användas till jordbruk, får dock all mark
som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet för
jordbruksändamål, om särskilda skäl föranleder det. Vid
värderingen beaktas även tillfälliga förhållanden, om ej
särskilda skäl föranleder att värdena grundas enbart på
förhållanden av bestående natur. Område som är avsett för
skogsbruk värderas som om det vore bevuxet med skog
vilken med hänsyn till markens godhetsgrad är av normal
beskaffenhet enligt förhållandena i orten.
Fastighets graderingsvärde utgör summan av
graderingsvärdena för fastigheten enskilt tillhöriga
områden och på fastigheten belöpande andelar i
motsvarande värden för samfälld mark.
10 §

Om värdet av den mark och Om värdet av den mark och
de andelar i samfälld mark de andelar i samfälld mark
som genom fastighetsreglering som genom fastighetsreglering
tillägges fastighet icke läggs till fastighet inte
motsvarar värdet av vad som motsvarar värdet av vad som
genom regleringen genom regleringen
frångår fastigheten, frångår fastigheten,
utjämnas skillnaden genom utjämnas skillnaden genom
ersättning i pengar. På ersättning i pengar. På
samma sätt utjämnas samma sätt utjämnas
värdeförändring som värdeförändring som
föranledes av föranleds av
servitutsåtgärd eller av servitutsåtgärd eller av
att byggnad eller annan att byggnad eller annan
anläggning genom reglering anläggning genom
övergår till annan regleringen övergår till
ägare. Vad som annan ägare.
frångår fastighet genom
inlösen ersätts enligt 8
kap.
Ersättning enligt första
Ersättning enligt första
stycket bestämmes på stycket bestäms på
grundval av värdering grundval av värdering
(likvidvärdering). Vid (likvidvärdering). Vid
likvidvärderingen skall värderingen tillämpas 4
hänsyn tagas till kap. expropriationslagen
egendomens användning (1972:719), om inte annat
för det ändamål som föreskrivs i denna lag.
föranleder det högsta
värdet samt till Vad som sägs i 4 kap. 2 och
förhållandena vid 3 §§ expropriationslagen
tillträdet, om ej annat om att värdestegring i
följer av att avträdaren vissa fall inte skall beaktas
har rätt att gäller endast vid
tillgodogöra sig skog eller
gröda. I övrigt skall 1. reglering av mark eller
värderingen ske med rättighet som kan bli
hänsyn särskilt till inlöst enligt 14 kap. 1
egendomens marknadsvärde. eller 2 § plan- och
bygglagen (1987:10), eller

2. reglering i andra fall, om
det är uppenbart att marken
eller rättigheten skulle ha
kunnat tas i anspråk genom
expropriation eller något
annat sådant förfogande.

Vid tillämpning av 4 kap. 3
§ första stycket
expropriationslagen räknas
tiden för
värdestegringen från
dagen tio år före det
fastighetsregleringen
påkallades.

11 §

Genomföres regleringen Genomföres regleringen
på sådant sätt att på sådant sätt att
ägare av fastighet lider ägare av fastighet lider
förlust genom att förlust genom att han
fastighetens värde minskas åläggs betala belopp som
utan att han kan få överstiger fastighetens
gottgörelse enligt andra värdehöjning, skall
bestämmelser eller genom resultatet av den ekonomiska
att han ålägges betala uppgörelsen enligt 10 §
belopp som överstiger jämkas så att
fastighetens förlusten täcks.
värdehöjning, skall
resultatet av den ekonomiska
uppgörelsen enligt 10 §
jämkas så att
förlusten täckes.
Överstiger den enligt 10
§ beräknade
ersättningen för vad som
genom överföring
frångår fastighet i
väsentlig mån den
värdeminskning som
överföringen innebär
för fastigheten, skall
jämkning ske, om det är
skäligt med hänsyn till
omständigheterna.
Om kostnaden för att
Om kostnaden för att
anskaffa egendom, som vid anskaffa egendom, som vid
regleringen användes för regleringen används för
förstärkning av förstärkning av
fastighet, icke fastighet, inte
överensstämmer med överensstämmer med
likvidvärdet, skall likvidvärdet, skall
jämkning enligt första skälig jämkning ske,
stycket också ske, såvida det ej medför
såvida det ej medför avsevärd olägenhet
avsevärd olägenhet för sakägare.
för sakägare.
12 §

Överföres mark på Om det vid
fastighetsreglering
vilken finns byggnad och lider uppkommer skada för
den som frånträder sakägare som inte
byggnaden skada som icke ersätts enligt 10 eller 11
beaktas enligt 10 eller 11 §, skall även sådan
§, har han rätt till skada ersättas.
särskild ersättning
för skadan. Detsamma skall
gälla, om
servitutsåtgärd
föranleder att byggnad
rives eller ändras eller
att byggnadens ägare på
annat sätt tillfogas skada.
Medför överföringen
eller servitutsåtgärden
att särskild rätt att
nyttja byggnaden upphör
helt eller delvis, är
rättighetshavaren
berättigad till
ersättning för den skada
detta innebär. Vad som
sålunda föreskrivits om
byggnad gäller också
annan anläggning.
Om för fastighet som
Är innehavare av
besväras av arrende rättighet, som minskar
något område för fastighetens värde,
arrendets utövande ej berättigad till
kunnat utläggas eller om ersättning enligt första
fastigheten så ändrats stycket, skall det
till omfång eller läge likvidvärde som
att arrenderätten helt tillgodoräknas fastighetens
upphör eller dess värde ägare minskas med det
förringas, har arrendatorn belopp som motsvar den
rätt till ersättning värdeminskning för
för skadan. fastigheten som rättigheten
inneburit. Om likvidvärdet
Är innehavare av ej kan minskas utan att skada
rättighet, som minskar uppkommer för innehavare av
fastighetens värde, fordran med bättre rätt,
berättigad till minskas i stället
ersättning enligt första ersättningen till
eller andra stycket, skall det rättighetshavaren med
likvidvärde som motsvarande belopp.
tillgodoräknas fastighetens
ägare minskas med belopp
motsvarande den
värdeminskning för
fastigheten som rättigheten
inneburit. Om likvidvärdet
ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av
fordran med bättre rätt,
minskas i stället
ersättningen till
rättighetshavaren med
motsvarande belopp.
Skyldigheten att betala
Skyldigheten att betala
ersättning, som ej ersättning, som ej
motsvaras av minskning i motsvaras av minskning i
likvidvärde enligt tredje likvidvärde enligt andra
stycket, fördelas mellan stycket, fördelas mellan
sakägarna efter vad som sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn är skäligt med hänsyn
till deras nytta av att till deras nytta av att
regleringen genomföres regleringen genomförs på
på sådant sätt att sådant sätt att
ersättningen skall utgå. ersättningen skall utgå.

12 a §

Om den ersättning som
enligt 10--12 §§
tillkommer en
fastighetsägare är
oskäligt låg med
hänsyn till den vinst som
uppkommer genom att egendomen
tas i anspråk, skall
fastighetsägaren
tillgodoräknas en skälig
del i värdestegringen.

Första stycket gäller
inte vid sådana regleringar
som avses i 10 § tredje
stycket.

15 §

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen
skall fastighetsbildningsmyndigheten upprätta avräkning
utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar
för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än
fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom.
Avräkningen skall omfatta även kostnad som avses i 13 §,
om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet
fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit
slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket
fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver
fördelas på längre tid, avpassas förfallodagarna så, att minst
en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Är det påkallat med Om den betalningstid som har
hänsyn till fastställts enligt andra
omständigheterna, skall den stycket inte iakttas, utgår
betalningsskyldige ränta på obetalt belopp
åläggas att utge från förfallodagen
skälig ränta på enligt 6 § räntelagen
belopp som ej är betalt. (1975:635). Har tillträde
Räntan skall utgå ägt rum före
från dag som bestämmes förfallodagen, utgår
med hänsyn till tiden även ränta på
för tillträdet och ersättningen enligt 5 §
övriga förhållanden. räntelagen från dagen
för tillträdet till dess
att betalning sker eller
förfallodagen inträder.
Detta räntebelopp får
jämkas, om tillträde har
skett endast delvis och
skyldighet att i sådant
fall betala ränta på
hela ersättningen skulle
vara oskäligt.

16 §2

Om fastighet, som undergår Om fastighet, som undergår
värdeminskning genom värdeminskning genom
regleringen eller som helt regleringen eller som helt
eller delvis inlöses, eller delvis inlöses,
svarar för fordran, skall svarar för fordran, skall
fastighetsbildningsmyndigheten
fastighetsbildningsmyndigheten
förordna att sådan förordna att sådan
ersättning jämte ersättning jämte
ränta som, efter ränta som, efter
avräkning om sådan avräkning om sådan
behövs, tillkommer behövs, tillkommer
fastighetsägaren och som ej fastighetsägaren och som ej
utgör ersättning för utgör ersättning enligt
personlig skada eller 12 § första stycket
ersättnng enligt 27 § eller 27 § eller 30 §
eller 30 § tredje stycket tredje stycket skall
inbetalas
skall inbetalas till myndighet till myndighet som regeringen
som regeringen bestämt. bestämt. Detta gäller
Detta gäller dock icke, om dock inte, om innehavarna av
innehavarna av samtliga samtliga fordringar, för
fordringar, för vilka vilka fastigheten svarar,
fastigheten svarar, medgivit medgivit att ersättning
att ersättning utbetalas utbetalas direkt till
direkt till fastighetsägaren.
fastighetsägaren. Besväras fastigheten av
Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap.
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken
11 § jordabalken föreskrivs för
föreskrives för relaxation. Medgivande av
relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej,
rättsägare fordras ej, om regleringen är
om regleringen är väsentligen utan betydelse
väsentligen utan betydelse för honom.
för honom.
Inbetalda medel fördelas av
länsstyrelsen. Därvid äger
bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast
egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande
tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin
helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har
dock innehavare av fordran, som utan inskrivning är
förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för
kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit
till betalning, få utdelning med samma rätt som för
fordringen i övrigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot
av fem procent om året. Sammanträde för fördelningen
hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet
sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får
fastighetsbildningsmyndigheten förordna att in- och
utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av
regleringen, skall ske genom myndighets förmedling.
Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av
bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på
myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga
medlen hos den betalningsskyldige.
18 §

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till
skydd för enskilt intresse får avsteg göras i följande
avseenden

1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av
de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

2. 6 § andra stycket, 7 2. 6 § andra stycket, 7
och 10--12 §§, om de och 10--12 a §§ samt 15
sakägare vilkas rätt § tredje stycket, om de
är beroende av sakägare vilkas rätt
åtgärden samtycker till är beroende av
det, åtgärden samtycker till
det,

3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är
upplåten med tomträtt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att
betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala
och om avvikelsen från bestämmelserna icke sker i
otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får
avsteg från 10--14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske
endast om även fordringens innehavare medger det.
Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej, om
regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första
stycket 3 till minskning av fastighets graderingsvärde skall
upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant
medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse av fast
egendom.
7 kap.
2 §3

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning
enligt ledningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom
fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett
vattenföretag enligt 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) får
bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till
företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är
uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen
skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena.
Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte
bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild
förrättning i andra fall än som anges i första och andra
styckena, får bildas genom fastighetsreglering endast om
åtgärden sker i samband med en annan
fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.
Första--tredje styckena
gäller inte servitut som
avser avloppsledning för en
fastighet eller ledning för
vatten till
husbehovsförbrukning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Den äldre lydelsen av 5 kap. 10--12 och 16 §§ samt
8 kap. 5--6 §§ gäller fortfarande i fråga om förrättningar där
ansökan gjorts före ikraftträdandet.
3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978
och vid ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan
var avsedd för enskilt bebyggande och har ansökan om
fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1997, skall
ersättningen, om markens ägare begär det, bestämmas med
hänsyn till de planförhållanden som rådde vid utgången av
juni 1987.
Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga
om annan plan eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 §
första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäller som
detaljplan.
4. Överförs mark som enligt en vid ikraftträdandet
gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än
enskilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering
gjorts före utgången av juni 1991, skall ersättningen, om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de
planförhållanden och de ersättningsprinciper som gällde vid
utgången av juni 1987.
Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga
om annan plan eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 §
första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäller som
detaljplan.
5. Om 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) skall
tillämpas när ersättningen bestäms för mark inom stads-
eller byggnadsplan, gäller paragrafens andra stycke i sin
lydelse vid utgången av juni 1987.
6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i
fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet
att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för tiden därefter.

2 Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 13 § anläggningslagen
(1973:1149) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

I fråga om ersättning I fråga om ersättning
för upplåtelse och för upplåtelse och
inlösen enligt 12 § inlösen enligt 12 §
äger 4 kap. gäller 5 kap. 10--12 a
expropriationslagen (1972:719) §§
motsvarande tillämpning. 4 fastighetsbildningslagen
kap. 3 § (1970:988).
expropriationslagen skall
härvid tillämpas i
fråga om värdeökning
som ägt rum under tiden
från dagen tio år
före det
anläggningsförrättningen
påkallades.
Är innehavare av
rättighet, som minskar
fastighets värde,
berättigad till
ersättning, skall det
värde som tillgodoräknas
fastighetens ägare minskas
med belopp motsvarande den
värdeminskning för
fastigheten som rättigheten
inneburit. Om det värde som
skall tillgodoräknas
fastighetens ägare ej kan
minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av
fordran med bättre rätt,
minskas i stället
ersättningen till
rättighetshavaren med
motsvarande beloppp.

Denna lag träder ikraft den 1 juli 1989. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förrättningar där
ansökan gjorts före ikraftträdandet.

3 Förslag till

Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs att 2 § ledningsrättslagen
(1973:1144) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. allmän teleledning samt annan allmän
svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering,
dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession
fordras eller som ingår i telekommunikationssystem,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför
avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller
kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller visst
ort eller

d) medför endast ringa d) medför endast ringa
intrång i jämförelse intrång i jämförelse
med nyttan, med nyttan och inte
tillgodoser endast enstaka
fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller
annan råvara eller produkt transporteras från
produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller
kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss
ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas
med stöd av anläggningslagen (1973:1149).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förrättningar där
ansökan gjorts före ikraftträdandet.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan skall ha följande lydelse.
16 §

Vid en Vid en
exploateringsförrättning exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom skall fastighetsreglering
inom
samverkansområdet ske i den samverkansområdet ske i den
utsträckning som krävs utsträckning som krävs
för att genomföra för att genomföra
exploateringen. I fråga om exploateringen. I fråga om
sådan fastighetsreglering sådan fastighetsreglering
gäller bestämmelserna i gäller bestämmelserna i
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället (1970:988). I stället
för 5 kap. 4 och 5 för 5 kap. 4 och 5
§§, 7 § första och §§, 7 § första och
andra styckena, 8--13 och 18 andra styckena, 8--13 och 18
§§ samt 8 kap. 1--6 §§ samt 8 kap. 1--4
§§ §§
fastighetsbildningslagen skall fastighetsbildningslagen
skall
dock gälla 11, 15 och dock gälla 11, 15 och
17--23 §§ denna lag. 17--23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse Innebär överenskommelse
enligt 23 § att en enligt 23 § att en
fastighet tilldelas fastighet tilldelas
avsevärt mera mark än avsevärt mera mark än
som följer av 11 § andra som följer av 11 § andra
stycket eller 18 §, skall 5 stycket eller 18 §, skall 5
kap. 20 § kap. 20 §
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen
tillämpas. Vid tillämpas. Vid
fastighetsregleringen skall fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna bestämmelsen i 4 § denna
lag tillämpas. lag tillämpas.
Fastighetsreglering enligt
denna lag får
ej ske innan
exploateringsbeslutet enligt 13 § har vunnit laga kraft.
Förrättningar enligt denna lag har företräde framför
annan fastighetsbildningsförrättning inom
samverkansområdet som berör exploateringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
1 Lagen omtryckt 1971:1035.
2 Senaste lydelse 1977:362.
3 Senaste lydelse 1983:658.

Bilaga 5

SAMMANFATTNINGEN I
DEPARTEMENTSPROMEMORIAN Ds 1984:2,
EXPROPRIATIONSERSÄTTNING

Hela fjärde kapitlet i expropriationslagen redigeras om.
Kapitlet delas in med fyra underrubriker nämligen
allmänna värderingsbestämmelser, särskilda
värderingsbestämmelser för mark utan detaljplan, särskilda
värderingsbestämmelser för mark som enligt detaljplan är
avsedda för enskilt bebyggande samt särskilda
värderingsbestämmelser för mark som enligt detaljplan är
avsedd för annat än enskilt bebyggande.
Flera begrepp som i dag används i
expropriationsrättsliga sammanhang definieras i lagtexten.
Reglerna om vilka planförhållanden som skall ligga till
grund för ersättningens bestämmande förenklas. Enligt
förslaget skall huvudregeln vara att marknadsvärdet
bestäms med hänsyn till den plansituation som förelåg vid
ansökan om expropriation.
Den s.k. presumtionsregeln i nuvarande 4 kap. 3 § första
stycket begränsas till sådana situationer där den fyller en
praktisk funktion, nämligen för mark som saknar
detaljplan.
Under en detaljplans genomförandetid skall
marknadsvärdet ersättas fullt ut beträffande mark som är
avsedd för enskilt bebyggande. Efter genomförandetidens
slut skall ersättningen bestämmas med hänsyn till det
marknadsvärde som grundas på den pågående
markanvändningen. Ersättningen får dock inte understiga
en fjärdedel av det värde fastigheten skulle ha om planen
fick genomföras.
Nuvarande praxis i ersättningsmål kodifieras
beträffande bl.a. mark för allmän plats och mark som enligt
fastighetsplan skall utgöra en tomt.
Beträffande mark som enligt detaljplan är avsedd för
något annat ändamål än enskilt bebyggande föreslås
värderingsregler som gör det möjligt att uppnå en
värdeutjämning inom ett detaljplaneområde.
Rätten till ersättning slopas för skada som uppkommer
genom att ägaren förlorar en möjlighet att med statliga
bostadslån finanisera en förväntad bebyggelse på den
exproprierade egendomen.

Bilaga 6

SAMMANFATTNINGEN I
LANTMÄTERIVERKETS RAPPORT 1988:28,
MARKÅTKOMST OCH ERSÄTTNING

I rapporten föreslås ändringar i
fastighetsbildningslagstiftningen i syfte att ytterligare
effektivisera denna lagstiftning som medel för att lösa frågor
om markåtkomst och ersättning vid plangenomförande och
vid upplåtelse av ledningsrätt m.m.
Med fastighetsbildningslagstiftningen avses i huvudsak
fastighetsbildningslagen, anläggningslagen och
ledningsrättslagen. Genom fastighetsreglering enligt
fastighetsbildningslagen eller anläggningsförrättning enligt
anläggningslagen löses i dag i stor omfattning bl.a. frågor
om markåtkomst och ersättning vid plangenomförande,
t.ex. överförande av gatumark i kommunens hand och
inrättande av gemensam väghållning i områden där
kommunen inte skall ha genomförandeansvar. Genom
förrättning enligt ledningsrättslagen löses frågor om rätt att
dra fram kraftledningar över annans mark och frågor om
ersättning för sådan upplåtelse. I fråga om alla de nämnda
lagarna gäller att avgörandena oftast grundas på
överenskommelse mellan berörda sakägare men att beslut
kan meddelas även mot sakägares bestridande om de
förutsättningar som anges i lagarna är uppfyllda.
Ändringar föreslås nu i huvudsak i följande avseenden.
För att underlätta kommunernas åtkomst av gatumark
och andra allmänna platser i detaljplan föreslås att de
materiella villkoren för fastighetsreglering som sker i sådant
syfte skall ändras så att vissa nu existerande begränsningar
av fastighetsbildningslagens användbarhet i detta avseende
faller bort. Förslaget, som berör 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen, innebär att fastighetsreglering i
det berörda avseendet helt likställs med inlösen enligt plan-
och bygglagen.
Också i fråga om ersättning föreslås förbättringar i
fastighetsbildningslagstiftningen som syftar till ökad
jämställdhet med vad som gäller vid inlösen och
expropriation. Möjlighet föreslås bl.a. att senarelägga
prövningen av speciellt svårbedömda skador på liknande
sätt som kan ske enligt en bestämmelse i
expropriationslagen (5 kap. 27 §). Man får på det sättet
bättre möjlighet till en säker och rättvis bedömning av vissa
komplicerade skador, t.ex. vid anläggande av ledningar i
mark och vid s.k. rörelseskador. Skador som uppstår genom
avverkning av kantträd längs kraftledningar i anslutning till
ledningsgatas underhåll föreslås kunna regleras enligt
ledningsrättslagen i anslutning till att skadan inträffar.
Sådana successivt uppkommande skador skall alltså enligt
förslaget inte behöva regleras vid upplåtelsetillfället.
Också i ett tredje avseende föreslås ändringar som
innebär ett visst närmande mellan
fastighetsbildningslagstiftningen och domstolsförfarande.
Ändringarna syftar till att i vissa fall öppna möjlighet för en
sakägare att vid en förrättning få ersättning av motparten
för kostnader för ombud och utredningar.
Sådan möjlighet finns inte för närvarande och behövs
vanligen inte heller, eftersom
fastighetsbildningsmyndigheten ex officio skall utreda det
som behöver utredas för förrättningens handläggning, t.ex.
markpriser och liknande till grund för bestämmandet av
ersättning för markupplåtelse. Myndigheten skall också
aktivt bistå sakägarna på sådant sätt att juridiskt ombud
eller tekniskt biträde inte skall behövas.
För vissa särskilda fall finns det emellertid skäl att föra
in regler som ger sakägare möjlighet att anlita sakkunnigt
ombud eller biträde vid förrättning utan att han själv
behöver stå för kostnaden. De situationer som åsyftas är
sådana som berör en sakägare på ett
expropriationsliknande sätt. Om det handlar om ett
förhållandevis stort intrång och om det är obalans mellan
sakägarna när det gäller deras förutsättningar att rätt
bedöma frågorna vid förrättningen bör det vara möjligt att
besluta att en sakägares kostnader för ombud och
utredningar skall räknas in bland förrättningskostnaderna
och betalas av den eller de sakägare som främst har nytta av
förrättningen.
Den föreslagna nya möjligheten skall tillämpas
restriktivt för att inte förrättningsförfarandet skall belastas
med frågor av det angivna slaget i så stor om fattning att
förfarandets karaktär ändras och fördelarna med
förrättningsförfarandet -- bl.a. dess relativa snabbhet och
enkelhet -- äventyras.
Vissa ändringar föreslås också i reglerna om fördelning
av rättegångskostnader vid överprövning i domstol av
förrättningar enligt fastighetsbildningslagstiftningen.
Förslagen i rapporten berör vid sidan av de förut
nämnda lagarna också lagen om exploateringssamverkan.

Bilaga 7

Lantmäteriverkets förslag till författningstext (LMV-
rapport 1988:28)

1. Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 2 § fjärde
stycket

Till Till
förrättningskostnader förrättningskostnader
hänföres taxeavgift, hänföres taxeavgift,
ersättning till sakkunnig ersättning till sakkunnig
och syssloman, utgift för och syssloman, utgift för
hantlangning som ej ingår i hantlangning som ej ingår i
taxeavgiften samt taxeavgiften,
ersättning för skada kostnadsersättning enligt 4
enligt 4 kap. 38 § tredje kap. 34 a § samt
stycket. ersättning för skada
enligt 4 kap. 38 § tredje
stycket.

4 kap. 34 § första
stycket

För utredning av fråga, För utredning av fråga,
vars bedömande kräver vars bedömande kräver
särskild fackkunskap, särskild fackkunskap,
får får
fastighetsbildningsmyndigheten
fastighetsbildningsmyndigheten
anlita biträde av förordna biträde av
sakkunnig. Den som står i sakkunnig. Den som står i
sådant förhållande sådant förhållande
till saken eller till någon till saken eller till någon
sakägare att hans sakägare att hans
tillförlitlighet kan anses tillförlitlighet kan anses
förringad får ej anlitas förringad får inte
som sakkunning. förordnas. Den sakkunnige
skall närvara vid
sammanträde, om det inte
är obehövligt.

34 a §

Fastighetsbildningsmyndigheten
kan, om det är befogat med
hänsyn till
partsförhållandena och
intrångets omfattning,
besluta om ersättning till
sakägare för kostnader
för ombud eller biträde
och för utredning såvida
dessa kostnader är
nödvändiga för att ta
tillvara sakägarens rätt
vid förrättningen.

Ersättning enligt första
stycket kan utgå vid
åtgärd enligt 8 kap.
eller vid sådana
åtgärder som avser
ianspråktagande av mark
eller rättighet som kan bli
inlöst enligt plan- och
bygglagen (1987:10) eller som
kan tas ianspråk genom
expropriation eller annat
sådant förfogande.

Vid bedömning av om ombuds-
eller biträdeskostnader har
varit nödvändiga skall

fastighetsbildningsmyndigheten
ta hänsyn till
möjligheterna för
sakägare som inte har
motstridiga intressen att
anlita samma ombud eller
biträde.

På ersättningsbeloppet
skall betalas ränta enligt
6 § räntelagen
(1975:635) från dagen då
förrättningen avslutas
till dess betalning sker.

34 b §

Beslut om att sakägare
skall vara berättigad till
ersättning för sådana
kostnader som avses i 34 a
§ meddelas senast vid
första sammanträdet. Om
frågan väcks först
senare eller om det av
särskilda skäl är
lämpligare med ett senare
beslut skall beslut meddelas
så snart det är
möjligt.

På begäran skall

fastighetsbildningsmyndigheten
lämna sådan sakägare
besked om huruvida han kan
påräkna
kostnadsersättning för
en tillämnad utredning.

Fastighetsbildningsmyndigheten
får förordna att
förskott skall betalas
på den ersättning som
kan komma att bestämmas.
Innan förordnande meddelas
skall den som har att betala
förskott ges tillfälle
att yttra sig. Har förskott
beslutats får den slutliga
ersättningen inte
bestämmas till lägre
belopp än förskottet.

Slutligt beslut om
kostnadersättning meddelas
i samband med att
förrättningen avslutas.

5 kap. 5 § (nytt andra
stycke)

Vid tillämpning av
första stycket skall
åtgärd som bringar
fastighetsindelningen i
bättre
överensstämmelse med
gällande detaljplan eller
fastighetsplan anses som
förbättring.

8 a §

Mark eller rättighet som
kan inlösas enligt 6 kap.
17 § plan- och bygglagen
(1987:10) får
överföras eller
upphävas genom
fastighetsreglering utan
hinder av bestämmelserna i
7--8 §§ i detta kapitel.
Bestämmelserna hindrar inte
heller att servitut bildas
för sådan allmän
trafikanläggning som avses
i 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen.

12 a §

Frågan om ersättning
för skada, som uppstått
genom arbeten på den
anläggning för vilken
mark tagits i anspråk och
som inte skall ersättas
enligt 10--12 §§, får
prövas av

fastighetsbildningsmyndigheten
om berörda sakägare
medger det.

15 a §

Efter särskilt yrkande
får

fastighetsbildningsmyndigheten
besluta att fråga om
ersättning enligt 10--12
§§ för skada, som
inte lämpligen kan
prövas i
förrättningen, skall
undantas från
ersättningsbeslutet och
på ansökan av
sakägare få prövas i
ny förrättning. Sådan
ansökan skall göras inom
den tid, högst tio år,
som

fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer, om inte
berörda sakägare medger
att ansökan får göras
utan begränsning till viss
tid.

För beslut enligt första
stycket äger 18 § andra
stycket motsvarande
tillämpning.

6 kap. 6 § första
stycket

Överföres mark från Vid ianspråktagande av
samfällighet, skall andel i eller mark från en
ersättning i pengar eller samfällighet, utgår
annat vederlag utgå för ersättning endast till
marken endast om yrkande delägare som framställt
framställes under yrkande om det. Ersättning
förrättningen eller om skall dock utan yrkande
det finns anledning antaga att fastställas för sådan
fastighetens andel i marken andel vars värde
har ett ej obetydligt överstiger tre procent av
värde. det enligt lagen (1962:381)
om
allmän försäkring
gällande basbeloppet
året innan
förrättningen
påbörjades.

15 kap. 2 § första
stycket

Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres
särskilt, om myndigheten

1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller
fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde
stycket,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller
syssloman eller till sådan skadelidande som avses i 4 kap.
38 §,

5. beslutat i fråga om rättelse enligt 4 kap. 42 §,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt
denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt
annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av
kostnaderna för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 4 § om
utdebitering av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att
ombesörja gemensamt arbete skall skiljas från uppdraget.
9. beslutat i fråga om
rätten till
kostnadsersättning enligt 4
kap. 34 b § första
stycket.

16 kap. 14 § första och
andra stycket

Fastighetsdomstolen kan, efter Fastighetsdomstolen kan,
efter
vad som är skäligt med vad som är skäligt med
hänsyn till hänsyn till
omständigheterna, omständigheterna,
förordna att sakägare förordna att sakägare
som förlorar målet skall som förlorar målet skall
ersätta annan sakägare ersätta annan sakägare
dennes dennes
rättegångskostnad. I rättegångskostnad.
mål om Sakägare som avstår
inlösenersättning skall eller upplåter mark eller
dock sakägare som avstår rättighet genom sådan
mark eller särskild åtgärd som avses i 4
rättighet få kap. 34 a § andra stycket
gottförelse för sin skall dock i mål om
kostnad oberoende av ersättning få
utgången i målet. gottgörelse för sin
kostnad oberoende av
utgången i målet.
Första stycket gäller
Första stycket gäller
ej, om annat följer av 18 ej, om annat följer av 18
kap. 6 eller 8 § kap. 6 eller 8 §
rättegångsbalken. rättegångsbalken.
Ogillas i mål enligt
första stycket andra
meningen talan som
fullföljts av den som
avstår eller upplåter
mark eller rättighet
äger 15 kap. 6 § plan-
och bygglagen (1987:10)
motsvarande tillämpning.

17 kap. 3 § första
stycket

I fråga om I fråga om
rättegången i rättegången i
hovrätten äger 16 kap. hovrätten äger 16 kap.
3, 7 och 9--14 §§, 15 3, 7 och 9--14 §§, 15
§ andra stycket samt 16 § andra stycket samt 16
§ motsvarande § motsvarande
tillämpning. Beträffande tillämpning. Beträffande
skyldigheten att svara för skyldigheten att svara för
kostnad i mål om kostnad i mål som avses i
inlösenersättning 16 kap. 14 § första
gäller dock, med stycket andra meningen
tillämpning i övrigt av gäller dock, med
18 kap. tillämpning i övrigt av
rättegångsbalken, att 18 kap.
den som har att utge rättegångsbalken, att
inlösenersättning, om ej den som har att utge
annat följer av 18 kap. 6 ersättning, om ej annat
eller 8 § samma balk, följer av 16 kap. 14 §
alltid själv skall bära andra stycket andra meningen
sina kostnadert samt kostnad eller av 18 kap. 6 eller 8
som han orsakar motparten § rättegångsbalken,
genom att själv alltid själv skall bära
fullfölja talan. Vidare sina kostnadert samt kostnad
skall 16 kap. 15 § andra som han orsakar motparten
stycket ej tillämpas när genom att själv
hovrätten fullfölja talan. Vidare
återförvisar mål till skall 16 kap. 15 § andra
fastighetsdomstolen. stycket ej tillämpas när
hovrätten
återförvisar mål till
fastighetsdomstolen.

18 kap. 2 § första
stycket

I fråga om I fråga om
rättegången i högsta rättegången i högsta
domstolen äger 16 kap. 3, domstolen äger 16 kap. 3,
7, 9 och 10 §§, 11 § 7, 9 och 10 §§, 11 §
andra och tredje styckena, andra och tredje styckena,
12--14 §§, 15 § andra 12--14 §§, 15 § andra
stycket samt 16 § stycket samt 16 §
motsvarande tillämpning. motsvarande tillämpning.
Beträffande skyldigheten Beträffande skyldigheten
att svara för kostnad i att svara för kostnad i
mål om mål som avses i 16 kap. 14
inlösenersättning § första stycket andra
gäller dock bestämmelsen meningen gäller dock
därom i 17 kap. 3 § bestämmelsen därom i 17
första stycket. Vidare kap. 3 § första stycket.
skall 16 kap. 15 § andra Vidare skall 16 kap. 15 §
stycket ej tillämpas när andra stycket ej tillämpas
högsta domstolen när högsta domstolen
återförvisar mål till återförvisar mål till
lägre rätt. lägre rätt.
2. Förslag till lag om
ändring i
ledningsrättslagen

13 § tredje och fjärde styckena

Fråga om ersättning
för skada, som uppstått
genom arbeten på den
anläggning för vilken
marken tagits i anspråk och
som inte skall ersättas
enligt första stycket,
får prövas av

fastighetsbildningsmyndigheten
om berörda sakägare
medger det.

Vid ianspråktagande av
samfälld mark äger 6
kap. 6 §
fastighetsbildningslagen
(1970:988) motsvarande
tillämpning.

15 § första stycket

Ledningsrättsfråga Ledningsrättsfråga
upptages efter ansökan. Har upptages efter ansökan. Har
vid fastighetsreglering vid fastighetsreglering
förordnats att förordnats att
ledningsrättsfråga skall ledningsrättsfråga skall
prövas enligt denna lag prövas enligt denna lag
får frågan dock upptagas får frågan dock upptagas
utan ansökan. utan ansökan. Rätt att
påkalla förrättning
tillkommer även ägare av
fastighet som enligt en
detaljplan eller
fastighetsplan skall tas i
anspråk för ledning.

23 a §

Ersättning enligt 13 §
skall bestämmas i pengar
att utbetalas på en
gång. Efter särskilt
yrkande får

fastighetsbildningsmyndigheten
besluta att fråga om
ersättning för skada,
som inte lämpligen kan
prövas i
förrättningen, skall
undantas från
ersättningsbeslutet och
på ansökan av
sakägare få prövas
senare i ny förrättning.
Sådan ansökan skall
göras inom den tid,
högst tio år, som

fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer, om inte
berörda sakägare medger
att ansökan får göras
utan begränsning till viss
tid.

För beslut enligt första
stycket äger 14 § andra
stycket motsvarande
tillämpning.

27 § fjärde stycket

Till Till
förrättningskostnader förrättningskostnader
hänföres taxeavgift, hänföres taxeavgift,
ersättning till sakkunnig, ersättning till sakkunnig,
utgift för hantlangning som utgift för hantlangning som
ej ingår i taxeavgiften ej ingår i taxeavgiften,
samt ersättning för kostnadsersättning enligt 4
sådan skada som avses i 4 kap. 34 a § samt
kap. 38 § tredje stycket ersättning för sådan
fastighetsbildningslagen skada som avses i 4 kap. 38
(1970:988). § tredje stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988).

29 §

Bestämmelserna i 16--18 Bestämmelserna i 16--18
kap. fastighetsbildningslagen kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) om (1970:988) om
rättegången i rättegången i
fastighetsbildningsmål fastighetsbildningsmål
äger motsvarande äger motsvarande
tillämpning på mål tillämpning på mål
som fullföljts enligt 28 som fullföljts enligt 28
§. I fråga om §. I fråga om
rättegångskostnad i rättegångskostnad i
ledningsrättsmål skall ledningsrättsmål skall
därvid tillämpas vad som därvid tillämpas vad som
enligt 16 kap. 14 §, 17 gäller i fråga om
kap. 3 § och 18 kap. 2 § sådana mål som avses i
fastighetsbildningslagen 16 kap. 14 § första
gäller i mål om stycket andra meningen
inlösenersättning. fastighetsbildningslagen.
Rör talan förrättning Rör talan förrättning
som avses i 33 § som avses i 33 §
tillämpas dock vad som tillämpas dock vad som
gäller för gäller för
fastighetsbildningsmål i fastighetsbildningsmål i
allmänhet. allmänhet.
3. Förslag till lag om
ändring i
anläggningslagen

13 § tredje och fjärde styckena

Fråga om ersättning
för skada, som uppstått
genom arbeten på den
anläggning för vilken
mark tagits i anspråk och
som inte skall ersättas
enligt första stycket,
får prövas av

fastighetsbildningsmyndigheten
om berörda sakägare
medger det.

Vid ianspråktagande av
samfälld mark äger 6
kap. 6 §
fastighetsbildningslagen
(1970:988) motsvarande
tillämpning.

18 § första stycket

Rätt att påkalla Rätt att påkalla
förrättning enligt denna förrättning enligt denna
lag tillkommer ägaren av lag tillkommer ägaren av
fastighet, som avses skola fastighet, som avses skola
deltaga i anläggningen deltaga i anläggningen
eller som enligt en detaljplan eller som enligt en
detaljplan
helt eller till viss del skall eller en fastighetsplan helt
användas till allmän eller till viss del skall
plats för vilken kommunen användas till allmän
inte är huvudman. Rätt plats för vilken kommunen
att påkalla inte är huvudman eller till
förrättning tillkommer anläggning som är
också kommunen och gemensam för flera
hyresgästorganisation. fastigheter. Rätt att
påkalla förrättning
tillkommer också kommunen
och hyresgästorganisation.

25 a §

Ersättning enligt 13 §
skall bestämmas i pengar
att utbetalas på en
gång. Efter särskilt
yrkande får

fastighetsbildningsmyndigheten
besluta att fråga om
ersättning för skada,
som inte lämpligen kan
prövas i
förrättningen, skall
undantas från
ersättningsbeslutet och
på ansökan av
sakägare få prövas
senare i ny förrättning.
Sådan ansökan skall
göras inom den tid,
högst 10 år, som

fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer, om inte
berörda sakägare medger
att ansökan får göras
utan begränsning till viss
tid.

För beslut enligt första
stycket äger 16 § andra
stycket motsvarande
tillämpning.
4. Förslag till lag om
ändring i lagen
om
exploateringssamverkan

34 §

Bestämmelserna i 16--18 Bestämmelserna i 16--18
kap. fastighetsbildningslagen kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) om (1970:988) om
rättegången i rättegången i
fastighetsbildningsmål fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på skall tillämpas på
mål som fullföljs enligt mål som fullföljs enligt
33 §. Därvid skall i 33 §. Därvid skall i
fråga om ersättning med fråga om ersättning med
anledning av anledning av
fastighetsreglering enligt 19 fastighetsreglering enligt 19
eller 20 § gälla vad som eller 20 § gälla vad som
föreskrivs beträffande föreskrivs beträffande
mål om sådana mål som avses i
inlösenersättning. 16 kap. 14 § första
stycket andra meningen
fastighetsbildningslagen.

Bilaga 8

REMISSYTTRANDEN ÖVER
FASTIGHETSBILDNINGSUTREDNINGENS
BETÄNKANDE (SOU 1984:72)
FASTIGHETSBILDNING 3, PLANGENOMFÖRANDE
GENOM INLÖSENFÖRRÄTTNING

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgivits av
hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,
domstolsverket, statens planverk, statens lantmäteriverk,
statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i
Malmöhus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Svenska
kommunförbundet, Stockholms kommun, Göteborgs
kommun, Halmstads kommun, Norrköpings kommun,
Västerås kommun, Kalmar kommun, Lantbrukarnas
Riksförbund, Näringslivets Byggnadsdelegation, Svenska
Kommunal-tekniska föreningen, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund,
Sveriges Jordägareförbund, Sveriges Lantmätareförening,
Sveriges Villaägareförbund och Lantmäteriets
Civilingenjörsförening.

Bilaga 9

REMISSYTTRANDEN ÖVER
DEPARTEMENTSPROMEMORIAN Ds 1988:41,
ERSÄTTNING VID FASTIGHETSREGLERING M.M.
Efter remiss har yttrande över promemorian avgivits av
hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,
lantbruksstyrelsen, statens lantmäteriverk, plan- och
bostadsverket, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i
Västernorrlands län, Lantbrukarnas Riksförbund,
Näringslivets Byggnadsdelegation, Samfundet för
fastighetsvärdering, Svenska Kommunal-tekniska
föreningen, Svenska Kommunförbundet, Malmö kommun,
Stockholms kommun, Västerås kommun, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund,
Sveriges Jordägareförbund, Sveriges Lantmätareförening,
Sveriges Villaägareförbund och Riksförbundet Vi i Småhus.
Lantbruksstyrelsen har bifogat ett yttrande från
lantbruksnämnden i Kopparbergs län, och lantmäteriverket
har bifogat ett yttrande från Lantmäteriet,
Fastighetsekonomi Syd. Malmö kommun har åberopat
yttranden från kommunens byggnads- och
fastighetsnämnder.

Bilaga 10

REMISSYTTRANDEN ÖVER
DEPARTEMENTSPROMEMORIAN Ds Bo 1984:2,
EXPROPRIATIONSERSÄTTNING

Efter remiss har yttrande över promemorian avgivits av
hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,
bostadsstyrelsen, statens planverk, statens lantmäteriverk,
länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i
Västernorrlands län, Kungliga tekniska högskolan, HSBs
riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Institutet för
värdering av fastigheter, Lantbrukarnas Riksförbund,
Näringslivets Byggnadsdelegation, SABO, Samfundet för
fastighetsvärdering, Svenska Bankföreningen, Sveriges
Föreningsbankers Förbund, Svenska Sparbanksföreningen,
Svenska Kommunaltekniska föreningen, Svenska
Kommunförbundet, Stockholms kommun, Malmö
kommun, Svenska Riksbyggen, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges
Jordägareförbund och Sveriges Villaägareförbund.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har bifogat ett yttrande
från Sundsvalls kommun.

Bilaga 11

REMISSYTTRANDEN ÖVER
LANTMÄTERIVERKETS RAPPORT (1988:28)
MARKÅTKOMST OCH ERSÄTTNING

Efter remiss har yttrande över rapporten avgivits av
hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt,
televerket, banverket, länsstyrelsen i Stockholms län,
länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i
Västernorrlands län, statens vattenfallsverk,
domstolsverket, plan- och bostadsverket, Svenska
Kommunförbundet, Stockholms kommun, Norrköpings
kommun, Kalmar kommun, Lantbrukarnas Riksförbund,
Sveriges Advokatsamfund, Svenska Kraftverksföreningen,
Svenska Elverksföreningen, Svenska
Värmeverksföreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska
Kommunaltekniska föreningen, Sveriges
Fastighetsägareförbund, Sveriges Villaägareförbund,
Näringslivets Byggnadsdelegation, Samfundet för
fastighetsvärdering, Sveriges lantmätareförening och
Lantmäteriets civilingenjörsförening.

Bilaga 12

1 Förslag till

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988)1

Härigenom föreskrivs i fråga om
fastighetsbildningslagen (1970:988)

dels att 8 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 4 kap. 34 §, 5 kap. 5, 10, 12 och 15--19 §§,
6 kap. 6 och 7 §§, 7 kap. 2 §, 15 kap. 2 §, 16 kap. 14 §, 17
kap. 3 § samt 18 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya
paragrafer, 5 kap. 8 a, 10 a, 10 b, 12 a--12 c och 36 §§, samt
närmast före 36 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap 34 §

För utredning av fråga, För utredning av fråga,
vars bedömande kräver vars bedömande kräver
särskild fackkunskap, särskild fackkunskap,
får får
fastighetsbildningsmyndigheten
fastighetsbildningsmyndigheten
anlita biträde av förordna lämplig person
sakkunnig. Den som står i som sakkunnig. Den som står
sådant förhållande i sådant förhållande
till saken eller till någon till saken eller till någon
sakägare att hans sakägare att det är
tillförlitlighet kan anses ägnat att rubba
förringad får ej anlitas förtroendet till hans
som sakkunnig. opartiskhet i ärendet
får inte anlitas. Den
sakkunnige skall närvara
vid sammanträde, om det kan
antas vara av betydelse för
utredningen.
Ersättning till sakkunnig
bestämmes av
myndigheten.
Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig,
utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.
5 kap.
5 §2

Fastighetsreglering som Fastighetsreglering som
begärts av sakägare begärts av sakägare
får genomföras endast om får genomföras endast om
den är nödvändig den är nödvändig
för att en fastighet som för att en fastighet som
tillhör sökanden skall tillhör sökanden skall
förbättras. Kravet på förbättras. Kravet på
att en fastighet skall att fastigheten skall
förbättras gäller förbättras gäller
inte om regleringen har inte om regleringen har
påkallats av en begärts av en
samfällighetsförening samfällighetsförening
och berör en och berör en
samfällighet som inte samfällighet som inte
längre är av gemensam längre är av gemensam
betydelse för betydelse för
delägarfastigheterna. delägarfastigheterna.
Kravet gäller inte heller
om fastighetsregleringen
behövs för att få
fastigheten att stämma
bättre överens med
gällande detaljplan eller
fastighetsplan.
Har regleringen påkallats av
annan än
sakägare eller
innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta
hinder enligt 4 § andra stycket, skall göras mer omfattande
än som krävs för att sökandens fastighet skall förbättras, får
regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett
väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig
regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid
prövningen av sådan fråga skall främst deras mening
beaktas som har störst nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av
fastighetsreglering är synnerligen angeläget.
8 a §

Mark som skulle ha kunnat
inlösas enligt 6 kap. 17
§ första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) får
överföras genom
fastighetsreglering utan
hinder av bestämmelserna i
7 och 8 §§. Detsamma
gäller i fråga om
upphävande av servitut, som
skulle ha kunnat inlösas
enligt 6 kap. 17 §
första och tredje styckena
plan- och bygglagen.
Bestämmelserna i 7 och 8
§§ utgör inte heller
något hinder mot att
servitut bildas för en
sådan allmän
trafikanläggning som avses
i 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen.

10 §3

Om värdet av den mark och Om värdet av den mark och
de andelar i samfälld mark de andelar i samfälld mark
som genom fastighetsreglering som genom fastighetsreglering
tillägges fastighet icke läggs till en fastighet
motsvarar värdet av vad som inte motsvarar värdet av
genom regleringen vad som genom regleringen
frångår fastigheten, frångår fastigheten,
utjämnas skillnaden genom utjämnas skillnaden genom
ersättning i pengar. På ersättning i pengar. På
samma sätt utjämnas samma sätt utjämnas
värdeförändring som värdeförändring som
föranledes av föranleds av
servitutsåtgärd eller av servitutsåtgärd eller av
att byggnad eller annan att byggnad eller annan
anläggning genom anläggning genom
regleringen övergår till regleringen övergår till
annan ägare. Vad som någon annan ägare.
frångår fastighet genom
inlösen ersätts enligt 8
kap.
Ersättning enligt första
Ersättning enligt första
stycket bestämmes på stycket bestäms på
grundval av värdering grundval av värdering
(likvidvärdering). Vid (likvidvärdering).
likvidvärderingen skall
hänsyn tagas till
egendomens användning
för det ändamål som
föranleder det högsta
värdet samt till
förhållandena vid
tillträdet, om ej annat
följer av att avträdaren
har rätt att
tillgodogöra sig skog eller
gröda. I övrigt skall
värderingen ske med
hänsyn särskilt till
egendomens marknadsvärde.
Om en nyttjanderätt eller
ett servitut skall
fortsätta att gälla i
mark eller byggnad till
följd av ett förordnande
enligt 33 a § eller 7 kap.
13 §, skall likvidvärdet
minskas. Minskningen skall
motsvara den belastning som
rättigheten medför
för tillträdaren, i den
mån minskning kan ske utan
att skada uppkommer för
innehavare av fordran med
bättre rätt än
rättigheten. Kan minskning
inte ske fullt ut, skall
ersättning som till
följd härav skall
betalas fördelas mellan
sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn
till den nytta som varje
sakägare har av
regleringen.
10 a §

Vid värdering av egendom
enligt 10 § tillämpas
bestämmelserna i 4 kap.
expropriationslagen
(1972:719)
med de undantag som framgår
av tredje stycket. Vid
värdering av egendom som
kan tas i anspråk enligt 14
kap. 1 eller 2 § plan- och
bygglagen (1987:10) och vid
värdering i andra fall
där det är uppenbart att
egendomen i stället skulle
ha kunnat tas i anspråk
genom expropriation eller
något annat liknande
tvångsförvärv, skall
vid tillämpning av 4 kap. 3
§ första stycket
expropriationslagen tiden
för värdestegringen
räknas från dagen tio
år före det att
fastighetsregleringen
begärdes. Vid värdering
av egendom som inte kunnat
tas
i anspråk på sätt som
sägs i andra stycket skall
även tas skälig
hänsyn till egendomens
värde för den
tillträdande fastigheten. I
sådana fall tillämpas
inte bestämmelserna i 4
kap. 2 och 3 §§
expropriationslagen om att
värdestegring i vissa fall
inte skall beaktas.

10 b §

Om en nyttjanderätt eller
ett servitut efter
fastighetsregleringen skall
fortsätta att gälla i
mark eller byggnad till
följd av ett förordnande
enligt 33 a § eller 7 kap.
13 §, skall likvidvärdet
minskas. Minskningen skall
motsvara den belastning som
rättigheten medför
för tillträdaren, i den
mån minskning kan ske utan
att skada uppkommer för den
som har en fordran med
bättre rätt än
rättigheten. Kan minskning
inte ske fullt ut skall den
ersättning som till
följd härav skall
betalas fördelas mellan
sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn
till den nytta som varje
sakägare har av
regleringen.

12 §

Överföres mark på Om det vid
fastighetsreglering
vilken finns byggnad och lider uppkommer sådan skada
den som frånträder för sakägare som inte
byggnaden skada som icke ersätts enligt 10 eller 11
beaktas enligt 10 eller 11 §, skall även den skadan
§, har han rätt till ersättas.
särskild ersättning
för skadan. Detsamma skall
gälla, om
servitutsåtgärd
föranleder att byggnad
rives eller ändras eller
att byggnadens ägare på
annat sätt tillfogas skada.
Medför överföringen
eller servitutsåtgärden
att särskild rätt att
nyttja byggnaden upphör
helt eller delvis, är
rättighetshavaren
berättigad till
ersättning för den skada
detta innebär. Vad som
sålunda föreskrivits om
byggnad gäller också
annan anläggning.
Om för fastighet som
Är innehavaren av en
besväras av arrende rättighet, som minskar
något område för fastighetens värde,
arrendets utövande ej berättigad till
kunnat utläggas eller om ersättning enligt första
fastigheten så ändrats stycket, skall det
till omfång eller läge likvidvärde som
att arrenderätten helt tillgodoräknas fastighetens
upphör eller dess värde ägare minskas med det
förringas, har arrendatorn belopp som motsvarar den
rätt till ersättning värdeminskning för
för skadan. fastigheten som rättigheten
inneburit. Om likvidvärdet
Är innehavare av inte kan minskas utan att
rättighet, som minskar skada uppkommer för
fastighetens värde, innehavaren av en fordran med
berättigad till bättre rätt, minskas i
ersättning enligt första stället ersättningen
eller andra stycket, skall det till rättighetshavaren med
likvidvärde som motsvarande belopp.
tillgodoräknas fastighetens
ägare minskas med belopp
motsvarande den
värdeminskning för
fastigheten som rättigheten
inneburit. Om likvidvärdet
ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av
fordran med bättre rätt,
minskas i stället
ersättningen till
rättighetshavaren med
motsvarande belopp.
Skyldigheten att betala
Skyldigheten att betala
ersättning, som ej ersättning, som inte
motsvaras av minskning i motsvaras av minskning i
likvidvärde enligt tredje likvidvärde enligt andra
stycket, fördelas mellan stycket, fördelas mellan
sakägarna efter vad som sakägarna efter vad som
är skäligt med hänsyn är skäligt med hänsyn
till deras nytta av att till deras nytta av att
regleringen genomföres regleringen genomförs på
på sådant sätt att sådant sätt att
ersättningen skall utgå. ersättningen skall
lämnas.

12 a §

Efter särskilt yrkande
får

fastighetsbildningsmyndigheten,
om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning
föra talan om ersättning
för skada och intrång,
som är svår att
uppskatta i samband med
fastighetsregleringen.
Ansökan om särskild
förrättning skall
göras inom den tid,
högst tio år, som

fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer.

Avser regleringen en fastighet
som svarar för en fordran,
får

fastighetsbildningsmyndigheten
besluta enligt första
stycket endast om
fordringshavaren medger det.
Besväras fastigheten av en
gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och
fordringshavare som
föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är
väsentligen utan betydelse
för någon
rättsägare, krävs
dock inte något medgivande
av denne.

12 b §

Denna lag är inte
tillämplig i fråga om
ersättning för skada
eller intrång som uppkommer
efter fastighetsregleringen
och som inte har kunnat
förutses vid denna.

12 c §

Om det är lämpligt och
berörda sakägare medger
det, får

fastighetshetsbildningsmyndigheten
vid fastighetsregleringen
även pröva ett av en
sakägare framställt
yrkande om ersättning som
har samband med regleringen
men som rör ett
rättsförhållande som
inte skall prövas enligt
denna lag.

Vid prövning enligt
första stycket tillämpas
bestämmelserna i 4 och
15--18 kap. Kostnaden för

fastighetsbildningsmyndighetens
prövning skall betalas av
berörda sakägare
solidariskt. Om sakägarna
inte har kommit överens om
något annat, får

fastighetsbildningsmyndigheten
på yrkande av någon av
dem besluta att kostnaden
slutligt skall fördelas
efter de grunder som anges i
13 §.

15 §

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen
skall fastighetsbildningsmyndigheten upprätta avräkning
utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar
för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än
fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom.
Avräkningen skall omfatta även kostnad som avses i 13 §,
om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet
fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit
slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket
fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver
fördelas på längre tid, avpassas förfallodagarna så, att minst
en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Är det påkallat med Om betalningen inte sker inom
hänsyn till den tid som har fastställts
omständigheterna, skall den enligt andra stycket, utgår
betalningsskyldige ränta på obetalt belopp
åläggas att utge från förfallodagen
skälig ränta på enligt 6 § räntelagen
belopp som ej är betalt. (1975:635). Har tillträde
Räntan skall utgå ägt rum före
från dag som bestämmes förfallodagen, utgår
med hänsyn till tiden ränta även på
för tillträdet och ersättningen enligt 5 §
övriga förhållanden. räntelagen från dagen
för tillträdet till dess
att betalning sker eller
förfallodagen inträder.
Om tillträde har skett
endast delvis och skyldighet
att i sådant fall betala
ränta på hela
ersättningen skulle vara
oskälig, får
räntebeloppet jämkas.

16 §4

Om fastighet, som undergår Om en fastighet, som
värdeminskning genom undergår värdeminskning
regleringen eller som helt genom regleringen eller som
eller delvis inlöses, helt eller delvis inlöses,
svarar för fordran, skall svarar för en fordran,
fastighetsbildningsmyndigheten skall
förordna att sådan
fastighetsbildningsmyndigheten
ersättning jämte besluta att sådan
ränta som, efter ersättning jämte
avräkning om sådan ränta som, efter
behövs, tillkommer avräkning om sådan
fastighetsägaren och som ej behövs, tillkommer
utgör ersättning för fastighetsägaren och som ej
personlig skada eller utgör ersättning enligt
ersättning enligt 27 § 12 § första stycket, 27
eller 30 § tredje stycket § eller 30 § tredje
skall inbetalas till myndighet stycket skall inbetalas till
som regeringen bestämt. den myndighet som regeringen
Detta gäller dock icke, om bestämt. Detta gäller
innehavarna av samtliga dock inte, om innehavarna av
fordringar, för vilka samtliga fordringar, för
fastigheten svarar, medgivit vilka fastigheten svarar,
att ersättning utbetalas medgivit att ersättning
direkt till utbetalas direkt till
fastighetsägaren. fastighetsägaren.
Besväras fastigheten av Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. fordringshavare som
11 § jordabalken föreskrivs för
föreskrives för relaxation i 22 kap. 11 §
relaxation. Medgivande av jordabalken. Om regleringen
rättsägare fordras ej, är väsentligen utan
om regleringen är betydelse för någon
väsentligen utan betydelse rättsägare, krävs
för honom. dock inte något medgivande
av denne.
Inbetalda medel fördelas av
länsstyrelsen. Därvid äger
bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast
egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande
tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin
helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har
dock innehavare av fordran, som utan inskrivning är
förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för
kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit
till betalning, få utdelning med samma rätt som för
fordringen i övrigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot
av fem procent om året. Sammanträde för fördelningen
hålles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet
sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får
fastighetsbildningsmyndigheten förordna att in- och
utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av
regleringen, skall ske genom myndighets förmedling.
Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av
bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på
myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga
medlen hos den betalningsskyldige.
17 §5

Om samfälld mark som Om samfälld mark som
förvaltas av förvaltas av
samfällighetsförening samfällighetsförening
berörs av en berörs av en
förrättning, skall förrättning, skall
föreningen utge föreningen utge
ersättning för mark som ersättning för mark som
tillförs samfälligheten tillförs samfälligheten
och ta emot ersättning och ta emot ersättning
för mark som frångår för mark som frångår
den. den. Detsamma gäller
ersättning med anledning av
att servitut bildas, ändras
eller upphävs.
Förvaltas samfälligheten av
en styrelse
eller förvaltare
med befogenhet att uppbära medel som tillkommer
samfälligheten, skall ersättningen betalas ut till styrelsen
eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den
ersättning som belöper på hans andel skall utbetalas till
honom. Endast om en sådan begäran framställs, skall
fastighetsbildningsmyndigheten i ersättningsbeslutet ange
varje delägares andel.
Ersättning som enligt 16 § första stycket skall inbetalas
till myndighet skall räknas av innan utbetalning sker till en
samfällighetsförening, styrelse eller förvaltare.
18 §6

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till
skydd för enskilt intresse får avsteg göras i följande
avseenden

1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av
de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

2. 6 § andra stycket, 7 och 2. 6 § andra stycket, 7 och
10-12 §§, om de 10-12 §§ samt 15 §
sakägare vilkas rätt tredje stycket, om de
är beroende av sakägare vilkas rätt
åtgärden samtycker till är beroende av
det, åtgärden samtycker till
det,

3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är
upplåten med tomträtt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att
betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala
och om avvikelsen från bestämmelserna icke sker i
otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får
avsteg från 10--14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske
endast om även fordringens innehavare medger det.
Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och
fordringshavare som i 22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rättsägare fordras ej, om
regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt
första stycket 3 till minskning av fastighets graderingsvärde
skall upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna
sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse
av fast egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 17 §
lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock
endast om ärende om anteckning i fastighetsboken av
anmälan enligt 2 § andra stycket samma lag var upptaget på
inskrivningsdag när medgivandet gjordes.
Medgivande eller samtycke enligt första stycket till
åtgärd som berör samfälld mark skall, om samfälligheten
förvaltas av en samfällighetsförening, lämnas av föreningen
i stället för av delägarna.
19 §

Avser fastighetsreglering Avser fastighetsregleringen
en
fastighet som upplåtits med fastighet som har upplåtits
tomträtt, äger 16 § med tomträtt, tillämpas
motsvarande tillämpning i 16 § i fråga om
fråga om ersättning som ersättning som tillkommer
tillkommer tomträttshavaren tomträttshavaren samt 12 a
samt 18 § andra stycket § andra stycket och 18 §
beträffande fordran i andra stycket beträffande
tomträtten. fordran i tomträtten.

Verkställighet av

fastighetsbildningsmyndighetens
ersättningsbeslut

36 §

Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av
bestämmelserna i detta
kapitel förplikta någon
att lämna ersättning
till en sakägare får
verkställas enligt
utsökningsbalkens
bestämmelser.

6 kap.7 6 §

Överförs mark från en Överförs mark från en
samfällighet, utgår samfällighet eller
ersättning endast till upplåts eller ändras
delägare som har servitut i samfälld mark,
framställt yrkande om det utgår ersättning endast
under förrättningen. till delägare som har
Ersättning skall dock utan framställt yrkande om det
yrkande fastställas för under förrättningen.
sådan andel i marken vars Ersättning till en
värde överstiger tre delägare skall dock
procent av det basbelopp fastställas utan yrkande
enligt lagen (1962:381) om när den kan antas
allmän försäkring som överstiga tre procent av
gällde året innan det basbelopp enligt lagen
förrättningen (1962:381) om allmän
påbörjades. försäkring som gällde
Ersättning skall alltid året innan
fastställas utan yrkande förrättningen
när samfälligheten påbörjades.
förvaltas av en Ersättning skall alltid
samfällighetsförening fastställas utan yrkande
eller när i annat fall när samfälligheten
ersättning enligt 5 kap. 17 förvaltas av en
§ andra stycket skall samfällighetsförening
utbetalas till någon som eller när i annat fall
företräder delägarna. ersättning enligt 5 kap. 17
§ andra stycket skall
utbetalas till någon som
företräder delägarna.

7 §8

Om en samfällighet inte Om en samfällighet inte
brukas av delägare för brukas av delägare för
gemensamt ändamål och gemensamt ändamål och
det är uppenbart att det är uppenbart att
ersättning för ersättning enligt 6 §
samfälld mark enligt 6 § inte behöver fastställas
inte behöver fastställas utan yrkande, får
utan yrkande, får underrättelse om
underrättelse om förrättningsansökningen
förrättningsansökningen lämnas till någon eller
lämnas till någon eller några av de delägare som
några av de delägare som inte på annan grund är
inte på annan grund är sakägare i
sakägare i förrättningen.
förrättningen. Fastighetsbildningsbeslut
Fastighetsbildningsbeslut får i sådana fall
får i sådana fall meddelas och
meddelas och förrättningen avslutas
förrättningen avslutas utan att samtliga delägare
utan att samtliga delägare i samfälligheten har
i samfälligheten har fått tillfälle att yttra
fått tillfälle att yttra sig i förrättningen.
sig i förrättningen.
7 kap. 2 §9

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning
enligt ledningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom
fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett
vattenföretag enligt 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) får
bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till
företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är
uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen
skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena.
Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte
bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild
förrättning i andra fall än som anges i första och andra
styckena, får bildas genom fastighetsreglering endast om
åtgärden sker i samband med en annan
fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.
Första-tredje styckena
gäller inte servitut som
avser avloppsledning för en
fastighet eller ledning för
vatten till
husbehovsförbrukning.
15 kap. 2 §10

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall
överklagas särskilt, om myndigheten

1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller
fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde
stycket eller tidpunkt för rättighetshavares skyldighet att
avträda mark enligt 5 kap. 30 b §,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller
syssloman eller till sådan skadelidande som avses i 4 kap. 38
§,

5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut,
karta eller annan handling,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt
denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt
annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnader
för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering
av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att
ombesörja gemensamt arbete skall skiljas från uppdraget,

9. avvisat överklagande. 9. avvisat överklagande,

10. beslutat i fråga om
hänvisning enligt 5 kap. 12
a §,

11. beslutat att inte pröva
en fråga som avses i 5 kap.
12 c §.
Skrivelsen med överklagande
enligt denna
paragraf
skall ges in till fastighetsbildningsmyndigheten inom tre
veckor från den dag då beslutet meddelades. Överklagande
får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får
överklagas även av annan som beslutet rör.
16 kap.
14 §11

Fastighetsdomstolen kan, efter Fastighetsdomstolen kan,
efter
vad som är skäligt med vad som är skäligt med
hänsyn till hänsyn till
omständigheterna, omständigheterna, besluta
förordna att sakägare att sakägare som
som förlorar målet skall förlorar målet skall
ersätta annan sakägare ersätta annan sakägare
dennes dennes
rättegångskostnad. I rättegångskostnad.
mål om
inlösenersättning skall I mål om
dock sakägare som avstår inlösenersättning skall
mark eller särskild dock sakägare som avstår
rättighet få mark eller särskild
gottgörelse för sin rättighet få
kostnad oberoende av gottgörelse för sin
utgången i målet. kostnad oberoende av
utgången i målet.
Detsamma skall gälla i
mål om ersättning för
marköverföring eller
reglering av rättighet som
avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket.
Första stycket gäller
Första och andra styckena
ej, om annat följer av 18 gäller inte, om annat
kap. 6 eller 8 § följer av 18 kap. 6 eller 8
rättegångsbalken. § rättegångsbalken.
Ogillas i mål enligt andra
stycket talan som har
fullföljts av den som
avstår eller upplåter
mark eller rättighet,
tillämpas 15 kap. 6 §
plan- och bygglagen
(1987:10).
Vinner sakägare mål mot
företrädare för
allmänt
intresse, kan domstolen tillerkänna honom ersättning för
rättegångskostnad, om synnerliga skäl föreligger. Sådan
ersättning skall utges av statsverket eller, om endast
kommunen företräder det allmänna intresset, av
kommunen.
Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för
bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av
allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna
att kostnaden skall stanna på statsverket.
17 kap.
3 §

I fråga om I fråga om
rättegången i rättegången i
hovrätten äger 16 kap. hovrätten tillämpas 16
3, 7 och 9--14 §§, 15 kap. 3, 7 och 9--13 §§,
§ andra stycket samt 16 14 § första och
§ motsvarande fjärde--femte styckena, 15
tillämpning. Beträffande § andra stycket samt 16
skyldigheten att svara för §. Dock skall 16 kap. 15
kostnad i mål om § andra stycket inte
inlösenersättning tillämpas när
gäller dock, med hovrätten
tillämpning i övrigt av återförvisar mål till
18 kap. fastighetsdomstolen.
rättegångsbalken, att
den som har att utge I mål som avses i 16 kap.
inlösenersättning, om ej 14 § andra stycket skall
annat följer av 18 kap. 6 den som har att betala
eller 8 § samma balk, ersättning för mark
alltid själv skall bära eller rättighet, om annat
sina kostnader samt kostnad inte följer av 18 kap. 6
som han orsakar motparten eller 8 §
genom att själv rättegångsbalken, alltid
fullfölja talan. Vidare själv bära sina
skall 16 kap. 15 § andra kostnader samt kostnad som
han
stycket ej tillämpas när orsakar motparten genom att
hovrätten själv överklaga. Ogillas
återförvisar mål till i ett sådant mål talan
fastighetsdomstolen. som har fullföljts av den
som avstår eller
upplåter mark eller
rättighet, tillämpas
dock 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen (1987:10). I
övrigt skall
bestämmelserna i 18 kap.
rättegångsbalken
tillämpas.
Bevis genom syn på stället
får upptagas
i hovrätten
endast om synnerliga skäl föreligger.
18 kap.
2 §

I fråga om I fråga om
rättegången i högsta rättegången i högsta
domstolen äger 16 kap. 3, domstolen tillämpas 16 kap.
7, 9 och 10 §§, 11 § 3, 7, 9 och 10 §§, 11
andra och tredje styckena, 12 § andra och tredje
-- 14 §§, 15 § andra styckena, 12 och 13 §§,
stycket samt 16 § 14 § första och
motsvarande tillämpning. fjärde -- femte styckena,
Beträffande skyldigheten 15 § andra stycket samt 16
att svara för kostnad i §. Dock skall 16 kap. 15
mål om § andra stycket inte
inlösenersättning tillämpas när högsta
gäller dock bestämmelsen domstolen återförvisar
därom i 17 kap. 3 § mål till lägre rätt.
första stycket. Vidare I mål som avses i 16 kap.
skall 16 kap. 15 § andra 14 § andra stycket
stycket ej tillämpas när gäller bestämmelserna i
högsta domstolen 17 kap. 3 § andra stycket.
återförvisar mål till
lägre rätt.
Bevis genom syn på stället
får upptagas
i högsta
domstolen endast om synnerliga skäl föreligger.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 5 kap. 10, 12, 16 och 19 §§ samt 8
kap. 5 och 6 §§ i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 5 kap.
10 a, 10 b och 12 a §§ inte tillämpas. Om en sakägare begär
det, skall dock 5 kap. 12 och 16 §§ tillämpas i sin nya lydelse.
3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978
fastställd och vid utgången av juni 1987 gällande stads- eller
byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande och har
ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni
1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de
planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.
4. Överförs mark som enligt en vid utgången av juni 1987
gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än
enskilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering
gjorts före utgången av juni 1991, skall ersättningen enligt
bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det,
bestämmas med hänsyn till de planförhållanden och de
ersättningsprinciper som gällde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.
5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a § andra stycket
bestäms för mark inom stads- eller byggnadsplan, skall
hänvisningen till 4 kap. expropriationslagen (1972:719)
såvitt gäller 4 kap. 3 § andra stycket i den lagen gälla det
styckets lydelse vid utgången av juni 1987.
6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i
fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet
att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre
bestämmelser även för tiden därefter.
7. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap.
2 § i sin äldre lydelse gälla.
1 Lagen omtryckt 1971:1035

2 Senaste lydelse 1989:724.
3 Senaste lydelse 1990:1101.
4 Senaste lydelse 1977:362.
5 Senaste lydelse 1989:724.
6 Senaste lydelse 1990:1101.
7 Senaste lydelse 1989:724.
8 Senaste lydelse 1989:724.
9 Senaste lydelse 1983:658.
10 Senaste lydelse 1990:450.
11 Senaste lydelse 1987:124.

Bilaga 12

2 Förslag till

Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen
(1973:1149)

dels att 13, 18, 19, 21 och 33 §§ skall ha följande
lydelse,

dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer,
13 a, 13 b, 13 c och 32 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §

I fråga om ersättning I fråga om ersättning
för upplåtelse och för upplåtelse och
inlösen enligt 12 § inlösen enligt 12 §
äger 4 kap. gäller 5 kap. 10--12
expropriationslagen (1972:719) §§
motsvarande tillämpning. 4 fastighetsbildningslagen
kap. 3 § (1970:988). Därvid skall
expropriationslagen skall inlösen inte anses som ett
härvid tillämpas i sådant
fråga om värdeökning tvångsförvärv som
som ägt rum under tiden avses i 5 kap. 10 a § andra
från dagen tio år stycket
före det fastighetsbildningslagen.
anläggningsförrättningen
påkallades.
Är innehavare av
rättighet, som minskar
fastighets värde,
berättigad till
ersättning, skall det
värde som tillgodoräknas
fastighetens ägare minskas
med belopp motsvarande den
värdeminskning för
fastigheten som rättigheten
inneburit. Om det värde som
skall tillgodoräknas
fastighetens ägare ej kan
minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av
fordran med bättre rätt,
minskas i stället
ersättningen till
rättighetshavaren med
motsvarande belopp.
13 a §

Ersättning enligt 13 §
skall bestämmas i pengar
att utbetalas på en
gång. Efter särskilt
yrkande får

fastighetsbildningsmyndigheten,
om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning
föra talan om ersättning
för skada och intrång
som är svår att
uppskatta i samband med
anläggningsförrättningen.
Ansökan om särskild
förrättning skall
göras inom den tid,
högst tio år, som

fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer.

Avser förrättningen en
fastighet som svarar för en
fordran, får

fastighetsbildningsmyndigheten
besluta enligt första
stycket endast om
fordringshavarna medger det.
Besväras fastigheten av en
gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och
fordringshavare som
föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är
väsentligen utan betydelse
för någon
rättsägare, krävs
dock inte något medgivande
av denne.

13 b §

Denna lag är inte
tillämplig i fråga om
ersättning för skada
eller intrång som uppkommer
efter förrättningen och
som inte har kunnat
förutses vid denna.

13 c §

Om det är lämpligt och
berörda sakägare medger
det, får

fastighetsbildningsmyndigheten
vid förrättningen
även pröva ett av en
sakägare framställt
yrkande om ersättning som
har samband med
förrättningen men rör
rättsförhållande som
inte skall prövas enligt
denna lag.

Vid handläggning av
frågor som avses i
första stycket tillämpas
bestämmelserna i 12 c §
andra stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988).

18 §1

Rätt att påkalla Rätt att begära
förrättning enligt denna förrättning enligt denna
lag tillkommer ägaren av lag har 1. ägaren av en
fastighet, som avses skola fastighet som skall delta i
deltaga i anläggningen anläggningen, 2. ägaren
eller som enligt en detaljplan av en fastighet som enligt en
helt eller till viss del skall detaljplan helt eller till
användas till allmän viss del skall användas
plats för vilken kommunen för allmän plats för
inte är huvudman. Rätt vilken kommunen inte är
att påkalla huvudman eller för
förrättning tillkommer trafikanläggning som är
också kommunen och gemensam för flera
hyresgästorganisation. En fastigheter, 3. kommunen, 4.
samfällighetsförening hyresgästorganisation. En
får, efter beslut av samfällighetsförening
föreningsstämman, får, efter beslut av
påkalla en föreningsstämman,
förrättning som angår begära en förrättning
gemensamhetsanläggning som angår
under föreningens gemensamhetsanläggning
förvaltning. under föreningens
förvaltning.
Länsstyrelsen kan
Länsstyrelsen kan begära
påkalla förrättning förrättning för
för inrättande av inrättande av anläggning
anläggning som styrelsen som styrelsen finner vara av
finner vara av större större betydelse från
betydelse från allmän allmän synpunkt.
synpunkt.
Vid expropriation eller
Vid expropriation eller
liknande liknande
tvångsförvärv får tvångsförvärv får
förvärvaren påkalla förvärvaren begära
förrättning för förrättning för
inrättande av sådan inrättande av sådan
anläggning varigenom anläggning varigenom
olägenhet av olägenhet av
förvärvet kan förvärvet kan
undanröjas, minskas eller undanröjas, minskas eller
förebyggas. förebyggas.
Om rätt för
Om rätt för
väghållare att väghållare att begära
påkalla förrättning förrättning enligt denna
enligt denna lag finns lag finns bestämmelser i 20
bestämmelser i 20 a § a § och 25 § tredje
och 25 § tredje stycket stycket väglagen
väglagen (1971:948). (1971:948).
En samfällighetsförening som
förvaltar
en
exploateringssamfällighet enligt lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna
lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.
19 §2

I fråga om I fråga om
förrättning enligt denna förrättning enligt denna
lag tillämpas 4 kap. 1 -24 lag tillämpas 4 kap. 1 --
och 27 -- 40 §§ 24 och 27 -- 40 §§ samt
fastighetsbildningslagen 6 kap. 6 och 7 §§
(1970:988). fastighetsbildningslagen
(1970:988).
Har hyresgästorganisation
påkallat
förrättningen eller
kan den eljest beröra hyresgästers rätt, skall
fastighetsbildningsmyndigheten underrätta organisationen
om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4
kap. 15 § fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan
denna avslutas.
21 §3

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda
förutsättningarna för anläggningen och ombesörja
behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid bör
rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske
med de myndigheter som beröres av anläggningen.
Har förrättningen Har förrättningen
påkallats endast av begärts endast av ägaren
ägaren av fastighet, som av fastighet, som finnes ej
finnes ej kunna tilläggas kunna tilläggas rätt att
rätt att delta i delta i anläggningen och
anläggningen och som inte som inte heller helt eller
heller helt eller till viss till viss del skall
del skall användas till användas till allmän
allmän plats som avses i 18 plats eller
§ första stycket, trafikanläggning, som avses
föreligger hinder mot att i 18 § första stycket,
inrätta anläggningen. föreligger hinder mot att
inrätta anläggningen.

32 a §

Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av
bestämmelserna i denna lag
förplikta någon att
lämna ersättning till en
sakägare får
verkställas enligt
utsökningsbalkens
bestämmelser.

Vägrar någon utan
skäl att avträda mark
eller byggnad i rätt tid,
har tillträdaren rätt
att få handräckning av
kronofogdemyndigheten för
att komma i besittning av
egendomen.

33 §

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann
laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo betalats i
föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet
tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet
i denna del, är anläggningsbeslutet förfallet.
Anläggningsbeslutet är även förfallet, om anläggningen ej
utförts inom den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav
inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av
bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får
fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av
tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att
anläggningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första
stycket första meningen
gäller inte ersättning
som fastställts vid
särskild förrättning
enligt 13 a §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 13 och 33 §§ i sin äldre lydelse. I
sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
1 Senaste lydelse 1989:726.
2 Senaste lydelse 1989:726.
3 Senaste lydelse 1987:126.

Bilaga 12

3 Förslag till

Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen
(1973:1144)

dels att 2, 16, 29 och 31 §§ skall ha följande
lydelse,

dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13
a, 13 b, 13 c och 30 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. allmän teleledning samt annan allmän
svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering,
dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession
fordras eller som ingår i telekommunikationssystem,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför
avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller
kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss
ort eller

d) medför endast ringa d) medför endast ringa
intrång i jämförelse intrång i jämförelse
med nyttan, med nyttan och inte
tillgodoser endast en enstaka
fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller
annan råvara eller produkt transporteras från
produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller
kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss
ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas
med stöd av anläggningslagen (1973:1149).
13 a §

Ersättning enligt 13 §
skall bestämmas i pengar
att utbetalas på en
gång. Efter särskilt
yrkande får

fastighetsbildningsmyndigheten,
om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning
föra talan om ersättning
för skada och intrång,
som är svår att
uppskatta i samband med
ledningsrättsförrättningen.
Ansökan om särskild
förrättning skall
göras inom den tid,
högst tio år, som

fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer

Avser förrättningen en
fastighet som svarar för en
fordran, får

fastighetsbildningsmyndigheten
besluta enligt första
stycket endast om
fordringshavarna medger det.
Besväras fastigheten av en
gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden
från fastighetsägare och
fordringshavare som
föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Om beslutet är
väsentligen utan betydelse
för någon
rättsägare, krävs
dock inte något medgivande
av denne.

13 b §

Denna lag är inte
tillämplig i fråga om
ersättning för skada
eller intrång som uppkommer
efter förrättningen och
som inte har kunnat
förutses vid denna.

13 c §

Om det är lämpligt och
berörda sakägare medger
det, får

fastighetsbildningsmyndigheten
vid förrättningen
även pröva ett av en
sakägare framställt
yrkande om ersättning som
har samband med
förrättningen men rör
ett rättsförhållande
som inte skall prövas
enligt denna lag.

Vid handläggning av
frågor som avses i
första stycket tillämpas
bestämmelserna i 12 c §
andra stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988).

16 §1

I fråga om I fråga om
förrättning enligt denna förrättning enligt denna
lag tillämpas 4 kap. 1 -- lag tillämpas 4 kap. 1 --
24, 27 -- 35 och 37 -- 40 24, 27 -- 35 och 37 -- 40
§§ §§ samt 6 kap. 6 och 7
fastighetsbildningslagen §§
(1970:988). fastighetsbildningslagen
(1970:988).
Avser förrättning endast att
inskrivet
servitut eller
inskriven nyttjanderätt avseende rätt att framdraga och
bibehålla ledning skall förändras till ledningsrätt, skall dock
sammanträde med sakägarna hållas bara om särskilda skäl
talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte
hänskjutas enligt 21 § till den eller de kommunala nämnder
som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet.
Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet
servitut avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning,
som utgör tillbehör till annan fastighet eller annan inskriven
tomträtt än den där ledningen finns, förändras till
ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten
skall höra till den fastighet eller tomträtt till vilken
ledningen hör.
Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller
inskriven nyttjanderätt förändras till ledningsrätt endast om
sådana medgivanden som avses i 14 § andra stycket
föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om
förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.
29 §

Bestämmelserna i 16 -- 18 Bestämmelserna i 16 -- 18
kap. fastighetsbildningslagen kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) om (1970:988) om
rättegången i rättegången i
fastighetsbildningsmål fastighetsbildningsmål
äger motsvarande tillämpas på mål som
tillämpning på mål fullföljts enligt 28 §.
som fullföljts enligt 28 I fråga om
§. I fråga om rättegångskostnad i
rättegångskostnad i ledningsrättsmål skall
ledningsrättsmål skall därvid tillämpas vad som
därvid tillämpas vad som gäller i fråga om
enligt 16 kap. 14 §, 17 sådana mål som avses i
kap. 3 § och 18 kap. 2 § 16 kap. 14 § andra stycket
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen.
gäller i mål om Rör talan förrättning
inlösenersättning. som avses i 33 §
Rör talan förrättning tillämpas dock vad som
som avses i 33 § gäller om
tillämpas dock vad som rättegångskostnader i
enligt nämnda paragrafer i fastighetsbildningsmål i
fastighetsbildningslagen allmänhet.
gäller för
fastighetsbildningsmål i 30 a §
allmänhet.

Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av
bestämmelserna i denna lag
förplikta någon att
lämna ersättning till en
sakägare får
verkställas enligt
utsökningsbalkens
bestämmelser.

Vägrar någon utan
skäl att avträda mark
eller byggnad i rätt tid,
har tillträdaren rätt
att få handräckning av
kronofogdemyndigheten för
att komma i besittning av
egendomen.

31 §

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann
laga kraft ersättning enligt 13 § ej till fullo erlagts i
föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet
tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet
i denna del, är ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet
är även förfallet, om ledningen ej kommit till stånd inom
den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav
inlösas, gäller beslutet i denna del utan hinder av
bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får
fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av
tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att
ledningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första
stycket första meningen
gäller inte ersättning
som fastställts vid
särskild förrättning
enligt 13 a §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före
ikraftträdandet, gäller 31 § i sin äldre lydelse. I sådant fall
skall 13 a § inte tillämpas.
3. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 29 § i sin äldre lydelse gälla.
1 Senaste lydelse 1991:1700.

Prop.
1991/92
127

Bilaga 12

4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att 16 och 34 §§ lagen (1987:11)
om exploateringssamverkan skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Vid en Vid en
exploateringsförrättning exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom skall fastighetsreglering
inom
samverkansområdet ske i den samverkansområdet ske i den
utsträckning som krävs utsträckning som krävs
för att genomföra för att genomföra
exploateringen. I fråga om exploateringen. I fråga om
sådan fastighetsreglering sådan fastighetsreglering
gäller bestämmelserna i gäller bestämmelserna i
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället (1970:988). I stället
för 5 kap. 4 och 5 för 5 kap. 4 och 5
§§, 7 § första och §§, 7 § första och
andra styckena, 8--13 och 18 andra styckena, 8--12, 13 och
§§ samt 8 kap. 1--6 18 §§ samt 8 kap. 1--4
§§ §§
fastighetsbildningslagen skall fastighetsbildningslagen
skall
dock gälla 11, 15 och dock gälla 11, 15 och
17--23 §§ denna lag. 17--23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse Innebär överenskommelse
enligt 23 § att en enligt 23 § att en
fastighet tilldelas fastighet tilldelas
avsevärt mera mark än avsevärt mera mark än
som följer av 11 § andra som följer av 11 § andra
stycket eller 18 §, skall 5 stycket eller 18 §, skall 5
kap. 20 § kap. 20 §
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen
tillämpas. Vid tillämpas. Vid
fastighetsregleringen skall fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna bestämmelsen i 4 § denna
lag tillämpas. lag tillämpas.
Fastighetsreglering enligt
denna lag får
ej ske innan
exploateringsbeslutet enligt 13 § har vunnit laga kraft.
Förrättningar enligt denna lag har företräde framför
annan fastighetsbildningsförrättning inom
samverkansområdet som berör exploateringen.
34 §

Bestämmelserna i 16 -- 18 Bestämmelserna i 16 -- 18
kap. fastighetsbildningslagen kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988) om (1970:988) om
rättegången i rättegången i
fastighetsbildningsmål fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på skall tillämpas på
mål som fullföljs enligt mål som fullföljs enligt
33 §. Därvid skall i 33 §. Därvid skall i
fråga om ersättning med fråga om ersättning med
anledning av anledning av
fastighetsreglering enligt 19 fastighetsreglering enligt 19
eller 20 § gälla vad som eller 20 § gälla vad som
föreskrivs beträffande föreskrivs beträffande
mål om sådana mål som avses i
inlösenersättning. 16 kap. 14 § andra stycket
fastighetsbildningslagen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har det överklagade avgörandet meddelats före
ikraftträdandet, skall 34 § i sin äldre lydelse gälla.

Bilaga 12

5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1970:990) om
förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Har vid förrättning Har vid förrättning
enligt enligt
fastighetsbildningslagen fastighetsbildningslagen
(1970:988) eller lagen (1970:988) eller lagen
(1987:11) om (1987:11) om
exploateringssamverkan exploateringssamverkan
bestämts att ägare av bestämts att ägare eller
fastighet skall utge tidigare ägare av fastighet
ersättning till annan skall utge ersättning till
sakägare och har fordran annan sakägare och har
på ersättning icke fordran på ersättning
förfallit till betalning icke förfallit till
tidigare än ett år betalning tidigare än ett
före utmätning eller år före utmätning
konkursansökan, skall med eller konkursansökan, skall
fordringen följa med fordringen följa
förmånsrätt enligt 6 förmånsrätt enligt 6
§ 1 § 1
förmånsrättslagen förmånsrättslagen
(1970:979). (1970:979).
Samma förmånsrätt tillkommer
fordran på
ersättning i
pengar enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat uttagas
inom föreskriven tid.
2 §

Angående skyldighet för Angående skyldighet för
ägare av fastighet att utge ägare eller tidigare
ersättning som avses i 1 ägare av fastighet att utge
§ första stycket samt ersättning som avses i 1
angående rätt enligt 5 § första stycket samt
kap. 31 § tredje stycket angående rätt enligt 5
fastighetsbildningslagen kap. 31 § tredje stycket
(1970:988) att uttaga skog fastighetsbildningslagen
skall anteckning göras i (1970:988) att uttaga skog
fastighetsboken när skall anteckning göras i
beslutet vunnit laga kraft. fastighetsboken när
beslutet vunnit laga kraft.
Uppgår det sammanlagda
kapitalbeloppet
av de
ersättningar för vilka fastighet svarar enligt 1 § första stycket
icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.

Bestämmelsen i första
stycket tillämpas även
på beslut enligt 5 kap. 12
a § första stycket
fastighetsbildningslagen
(1970:988).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse 1987:130.

Bilaga 13

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-24

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin,
regeringsrådet Stig von Bahr, justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars
1992 har regeringen på hemställan av statsrådet Laurén
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),

4. lag om ändring i lagen (1987:11) om
exploateringssamverkan,

5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Sten Andersson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.