Prop.
1991/92:127
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 2 april 1992 för de åtgärder och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
I propositionen föreslås ett flertal ändringar i fastighetsbildningslagen
(1970:988). Bl.a. föreslås att reglerna om fastighetsreglering ändras så att
det blir lättare att genomföra detaljplan inom ramen för fastighetsreglerings-
institutet.
I propositionen föreslås vidare åtskilliga ändringar i fastighetsbildningsla-
gens regler om ersättning vid fastighetsreglering. Ändringarna innebär bl.a.
att dessa regler anpassas närmare till expropriationslagens (1972:719) ersätt-
ningsregler. Vid sådana överföringar av mark eller rättigheter, som skulle ha
kunnat ske enligt plan- och bygglagen (1987:10) eller där det är uppenbart
att expropriation skulle ha kunnat komma i fråga skall expropriationslagens
ersättningsregler tillämpas fullt ut. I andra fall skall liksom för närvarande
vinsten av regleringen kunna fördelas mellan de berörda fastigheterna.
Slutligen föreslås att den enskilde sakägarens rättsställning skall förstär-
kas. Förslaget innebär i denna del att den enskilde sakägaren normalt alltid
skall få full ersättning för sina kostnader vid överklagande av ett beslut om
fastighetsreglering avseende överföring av mark eller rättighet, som skulle
ha kunnat tas i anspråk enligt plan- och bygglagen eller där det är uppenbart
att expropriation skulle ha kunnat komma i fråga. Även rättegångskostnads-
reglerna i överrätt förändras i dessa fall till den enskilde sakägarens fördel.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 127
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)’
dels att 8 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 4 kap. 34 §, 5 kap. 5,10,12 och 15-19 §§, 6 kap. 6 och 7 §§, 7 kap.
2 §, 15 kap. 2 §, 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § samt 18 kap. 2 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 5 kap. 8 a, 10 a, 10 b,
12 a-12 c och 36 §§, samt närmast före 36 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För utredning av fråga, vars bedö-
mande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten
anlita biträde av sakkunnig. Den
som står i sådant förhållande till sa-
ken eller till någon sakägare att hans
tillförlitlighet kan anses förringad får
ej anlitas som sakkunnig.
4 kap.
34 §
För utredning av fråga, vars bedö-
mande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna lämplig person som sak-
kunnig. Den som står i sådant för-
hållande till saken eller till någon
sakägare att det är ägnat att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i
ärendet får inte anlitas. Den sakkun-
Prop. 1991/92:127
nige skall närvara vid sammanträde,
om det kan antas vara av betydelse
för utredningen.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattnings-
havare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild
föreskrift är meddelad.
5 kap.
5§2
Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast
om den är nödvändig för att en fas-
tighet som tillhör sökanden skall för-
bättras. Kravet på att en fastighet
skall förbättras gäller inte om regle-
ringen har påkallats av en samfällig-
hetsförening och berör en samfällig-
het som inte längre är av gemensam
betydelse för delägarfastigheterna.
Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast
om den är nödvändig för att en fas-
tighet som tillhör sökanden skall för-
bättras. Kravet på att fastigheten
skall förbättras gäller inte om regle-
ringen har begärts av en samfällig-
hetsförening och berör en samfällig-
het som inte längre är av gemensam
betydelse för delägarfastigheterna.
Kravet gäller inte heller om fastig-
hetsregleringen behövs för att få fas-
tigheten att stämma bättre överens
med gällande detaljplan eller fastig-
hetsplan.
Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av
sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall
1 Lagen omtryckt 1971:1035.
2 Senaste lydelse 1989:724.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbätt-
ras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt in-
tresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda
skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beak-
tas som har störst nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerli-
gen angeläget.
Prop. 1991/92:127
8 a§
Marksom skulle ha kunnat inlösas
enligt 6 kap. 17 § första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) får över-
föras genom fastighetsreglering utan
hinder av bestämmelserna i 7 och 8
§§. Detsamma gäller i fråga om upp-
hävande av servitut som besvärar så-
dan mark. Bestämmelserna i 7 och 8
§§ utgör inte heller något hinder mot
att servitut bildas för en sådan allmän
trafikanläggning som avses i 14 kap.
2 § plan- och bygglagen.
Om värdet av den mark och de an-
delar i samfälld mark som genom
fastighetsreglering tillägges fastighet
icke motsvarar värdet av vad som ge-
nom regleringen frångår fastighe-
ten, utjämnas skillnaden genom er-
sättning i pengar. På samma sätt ut-
jämnas värdeförändring som föran-
ledes av servitutsåtgärd eller av att
byggnad eller annan anläggning ge-
nom regleringen övergår till annan
ägare. Vad som frångår fastighet ge-
nom inlösen ersätts enligt 8 kap.
Ersättning enligt första stycket be-
stämmes på grundval av värdering
(likvidvärdering). Vid likvidvärde-
ringen skall hänsyn tagas till egendo-
mens användning för det ändamål
som föranleder det högsta värdet
samt till förhållandena vid tillträdet,
om ej annat följer av att avträdaren
har rätt att tillgodogöra sig skog eller
gröda. I övrigt skall värderingen ske
med hänsyn särskilt till egendomens
marknadsvärde.
Om en nyttjanderätt eller ett servi-
tut skall fortsätta att gälla i mark eller
byggnad tillföljd av ett förordnande
enligt 33 a § eller 7 kap. 13 §, skall
3 Senaste lydelse 1990:1101.
Om värdet av den mark och de an-
delar i samfälld mark som genom
fastighetsreglering läggs till en fastig-
het inte motsvarar värdet av vad som
genom regleringen frångår fastighe-
ten, utjämnas skillnaden genom er-
sättning i pengar. På samma sätt ut-
jämnas värdeförändring som föran-
leds av servitutsåtgärd eller av att
byggnad eller annan anläggning ge-
nom regleringen övergår till någon
annan ägare.
Ersättning enligt första stycket be-
stäms på grundval av värdering (lik-
vi dvärdering).
Nuvarande lydelse
likvidvärdet minskas. Minskningen
skall motsvara den belastning som
rättigheten medför för tillträdaren, i
den mån minskning kan ske utan att
skada uppkommer för innehavare av
fordran med bättre rätt än rättighe-
ten. Kan minskning inte ske fullt ut,
skall ersättning som till följd härav
skall betalas fördelas mellan sak-
ägarna efter vad som är skäligt med
hänsyn till den nytta som varje sak-
ägare har av regleringen.
10
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:127
a§
Vid värdering av egendom enligt
10 § tillämpas bestämmelserna i 4
kap. expropriationslagen (1972:719)
med de undantag som framgår av
tredje stycket.
Vid värdering av egendom som
kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller
2§ plan- och bygglagen (1987:10)
och vid värdering i andra fall där det
är uppenbart att egendomen i stället
skulle ha kunnat tas i anspråk genom
expropriation eller något annat lik-
nande tvångsförvärv, skall vid till-
lämpning av 4 kap. 3 § första stycket
expropriationslagen tiden för värde-
stegringen räknas från dagen tio år
före det att fastighetsregleringen be-
gärdes.
Vid värdering av egendom som
inte kunnat tas i anspråk på sätt som
sägs i andra stycket skall det även tas
skälig hänsyn till det särskilda värde
som egendomen har för den tillträ-
dande fastigheten. I sådana fall till-
lämpas inte bestämmelserna i 4 kap.
2 och 3 §§ expropriationslagen om att
värdestegring i vissa fall inte skall
beaktas.
10 b§
Om en nyttjanderätt eller ett servi-
tut efter fastighetsregleringen skall
fortsätta att gälla i mark eller bygg-
nad tillföljd av ett förordnande enligt
33 a § eller 7 kap. 13 §, skall likvid-
värdet minskas. Minskningen skall
motsvara den belastning som rättig-
heten medför för tillträdaren, i den
mån minskning kan ske utan att
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
skada uppkommer för den som har
en fordran med bättre rätt än rättig-
heten. Kan minskning inte ske fullt
ut, skall den ersättning som till följd
härav skall betalas fördelas mellan
sakägarna efter vad som är skäligt
med hänsyn till den nytta som varje
sakägare har av regleringen.
Prop. 1991/92:127
Överföres mark på vilken finns
byggnad och lider den som frånträ-
der byggnaden skada som icke beak-
tas enligt 10 eller 11 §, har han rätt till
särskild ersättning för skadan. Det-
samma skall gälla, om servitutsåt-
gärd föranleder att byggnad rives el-
ler ändras eller att byggnadens ägare
pä annat sätt tillfogas skada. Medför
överföringen eller servitutsåtgärden
att särskild rätt att nyttja byggnaden
upphör helt eller delvis, är rättighets-
havaren berättigad till ersättning för
den skada detta innebär. Vad som så-
lunda föreskrivits om byggnad gäller
också annan anläggning.
Om för fastighet som besväras av
arrende något område för arrendets
utövande ej kunnat utläggas eller om
fastigheten så ändrats till omfång el-
ler läge att arrenderätten helt upphör
eller dess värde förringas, har arren-
datom rätt till ersättning för skadan.
Är innehavare av rättighet, som
minskar fastighetens värde, berätti-
gad till ersättning enligt första eller
andra stycket, skall det likvidvärde
som tillgodoräknas fastighetens
ägare minskas med belopp motsva-
rande den värdeminskning för fastig-
heten som rättigheten inneburit.
Om likvidvärdet ej kan minskas utan
att skada uppkommer för inneha-
vare av fordran med bättre rätt,
minskas i stället ersättningen till rät-
tighetshavaren med motsvarande
belopp.
Skyldigheten att betala ersätt-
ning, som ej motsvaras av minskning
i likvidvärde enligt tredje stycket,
fördelas mellan sakägarna efter vad
som är skäligt med hänsyn till deras
nytta av att regleringen genomföres
12 §
Om det vid fastighetsreglering
uppkommer sådan skada för sak-
ägare som inte ersätts enligt 10 eller
11 §, skall även den skadan ersättas.
Är innehavaren av en rättighet,
som minskar fastighetens värde, be-
rättigad till ersättning enligt första
stycket, skall det likvidvärde som
tillgodoräknas fastighetens ägare
minskas med det belopp som mot-
svarar den värdeminskning för fas-
tigheten som rättigheten inneburit.
Om likvidvärdet inte kan minskas
utan att skada uppkommer för inne-
havaren av en fordran med bättre
rätt, minskas i stället ersättningen
till rättighetshavaren med motsva-
rande belopp.
Skyldigheten att betala ersätt-
ning, som inte motsvaras av minsk-
ning i likvidvärde enligt andra
stycket, fördelas mellan sakägarna
efter vad som är skäligt med hänsyn
till deras nytta av att regleringen ge-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
på sådant sätt att ersättningen skall nomförs på sådant sätt att ersätt-
utgå. ningen skall lämnas.
12 a§
Efter särskilt yrkande får fastig-
hetsbildningsmyndigheten, om det är
lämpligt, hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning föra talan om så-
dan ersättning för skada och intrång
som är svår att uppskatta i samband
med fastighetsregleringen. Ansökan
om särskild förrättning skall göras
inom den tid, högst tio år, som fastig-
hetsbildningsmyndigheten
bestämmer.
Avser regleringen en fastighet som
svarar för en fordran, får fastighets-
bildningsmyndigheten besluta enligt
första stycket endast om fordringsha-
varen medger det. Besväras fastighe-
ten av en gemensam inteckning, ford-
ras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare
som föreskrivs för relaxation i 22
kap. 11 § jordabalken. Om beslutet
är väsentligen utan betydelse för nå-
gon rättsägare, krävs dock inte något
medgivande av denne.
12 b§
Denna lag är inte tillämplig ifråga
om ersättning för skada eller intrång
som uppkommer efter fastighetsreg-
leringen och som inte har kunnat för-
utses vid denna.
Prop. 1991/92:127
12 c§
Om det är lämpligt och berörda
sakägare medger det, får fastighets-
hetsbildningsmyndigheten vid fastig-
hetsregleringen även pröva ett av en
sakägare framställt yrkande om er-
sättning som har samband med regle-
ringen men som rör ett rättsförhål-
lande som inte skall prövas enligt
denna lag.
Vid prövning enligt första stycket
tillämpas bestämmelserna i 4 och
15-18 kap. Kostnaden för fastighets-
bildningsmyndighetens prövning
skall betalas av berörda sakägare so-
lidariskt. Om sakägarna inte har
kommit överens om något annat, får
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
fastighetsbildningsmyndigheten pä
yrkande av någon av dem besluta att
kostnaden slutligt skall fördelas efter
de grunder som anges i 13 §.
Prop. 1991/92:127
15 §
Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighets-
bildningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas
och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än
fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall om-
fatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan ske
och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligt
bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.
Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo-
dagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Är det påkallat med hänsyn till
omständigheterna, skall den betal-
ningsskyldige åläggas att utge skälig
ränta på belopp som ej är betalt.
Räntan skall utgå från dag som be-
stämmes med hänsyn till tiden för till-
trädet och övriga förhållanden.
Om betalningen inte sker inom den
tid som har fastställts enligt andra
stycket, utgår ränta på obetalt belopp
från förfallodagen enligt 6 § räntela-
gen (1975:635). Har tillträde ägt rum
före förfallodagen, utgår ränta på er-
sättningen även enligt 5 § räntelagen
från dagen för tillträdet till dess att
betalning sker eller förfallodagen in-
träder. Om tillträde har skett endast
delvis och skyldighet att i sådant fall
betala ränta på hela ersättningen
skulle vara oskälig, får räntebeloppet
jämkas.
16 §4
Om fastighet, som undergår vär-
deminskning genom regleringen el-
ler som helt eller delvis inlöses, sva-
rar för fordran, skall fastighetsbild-
ningsmyndigheten förordna att så-
dan ersättning jämte ränta som, ef-
ter avräkning om sådan behövs, till-
kommer fastighetsägaren och som ej
utgör ersättning för personlig skada
eller ersättning enligt TI § eller 30 §
tredje stycket skall inbetalas till
myndighet som regeringen bestämt.
Detta gäller dock icke, om inneha-
varna av samtliga fordringar, för
vilka fastigheten svarar, medgivit att
ersättning utbetalas direkt till fastig-
hetsägaren. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dess-
utom de medgivanden från fastig-
hetsägare och fordringshavare som i
Om en fastighet, som undergår
värdeminskning genom regleringen
eller som helt eller delvis inlöses,
svarar för en fordran, skall fastig-
hetsbildningsmyndigheten besluta
att sådan ersättning jämte ränta
som, efter avräkning om sådan be-
hövs, tillkommer fastighetsägaren
och som ej utgör ersättning enligt
12 § första stycket, 27 § eller 30 §
tredje stycket skall inbetalas till den
myndighet som regeringen bestämt.
Detta gäller dock inte, om inneha-
varna av samtliga fordringar, för
vilka fastigheten svarar, medgivit att
ersättning utbetalas direkt till fastig-
hetsägaren. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dess-
utom de medgivanden från fastig-
hetsägare och fordringshavare som
4 Senaste lydelse 1977:362.
Föreslagen lydelse
föreskrivs för relaxation i 22 kap.
11 § jordabalken. Om regleringen är
väsentligen utan betydelse för någon
rättsägare, krävs dock inte något
medgivande av denne.
Prop. 1991/92:127
Nuvarande lydelse
22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rätts-
ägare fordras ej, om regleringen är
väsentligen utan betydelse för ho-
nom.
Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna
om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk-
tion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin
helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock inneha-
vare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur
fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej
förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i öv-
rigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sam-
manträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till samman-
trädet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyn-
digheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med
anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare
föreskrifter härom meddelas av regeringen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna
paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för
att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.
17 §5
Om samfälld mark som förvaltas
av samfällighetsförening berörs av
en förrättning, skall föreningen utge
ersättning för mark som tillförs sam-
fälligheten och ta emot ersättning
för mark som frångår den.
Om samfälld mark som förvaltas
av samfällighetsförening berörs av
en förrättning, skall föreningen utge
ersättning för mark som tillförs sam-
fälligheten och ta emot ersättning
för mark som frångår den. Det-
samma gäller ersättning med anled-
ning av att servitut bildas, ändras el-
ler upphävs.
Förvaltas samfälligheten av en styrelse eller förvaltare med befogenhet att
uppbära medel som tillkommer samfälligheten, skall ersättningen betalas ut
till styrelsen eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den ersätt-
ning som belöper på hans andel skall utbetalas till honom. Endast om en
sådan begäran framställs, skall fastighetsbildningsmyndigheten i ersättnings-
beslutet ange varje delägares andel.
Ersättning som enligt 16 § första stycket skall inbetalas till myndighet skall
räknas av innan utbetalning sker till en samfällighetsförening, styrelse eller
förvaltare.
18 §6
Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt in-
tresse får avsteg göras i följande avseenden
1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter som
beröres av regleringen medger det,
5 Senaste lydelse 1989:724.
6 Senaste lydelse 1990:1101.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:127
2. 6§ andra stycket, 7 och
10-12§§ samt 15 § tredje stycket,
om de sakägare vilkas rätt är bero-
ende av åtgärden samtycker till det,
2. 6§ andra stycket, 7 och
10-12 §§, om de sakägare vilkas rätt
är beroende av åtgärden samtycker
till det,
3. 8§, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt-
rätt, även tomträttshavaren medger det,
4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han
annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmel-
serna icke sker i otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från
10-14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inne-
havare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i
22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts-
ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minsk-
ning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande
rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse
av fast egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 17 § lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock endast om ärende om
anteckning i fastighetsboken av anmälan enligt 2 § andra stycket samma lag
var upptaget på inskrivningsdag när medgivandet gjordes.
Medgivande eller samtycke enligt första stycket till åtgärd som berör sam-
fälld mark skall, om samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening,
lämnas av föreningen i stället för av delägarna.
Avser fastighetsreglering fastighet
som upplåtits med tomträtt, äger 16
§ motsvarande tillämpning i fråga
om ersättning som tillkommer tomt-
rättshavaren samt 18 § andra stycket
beträffande fordran i tomträtten.
19 §
Avser fastighetsregleringen en fas-
tighet som har upplåtits med tomt-
rätt, tillämpas 16 § i fråga om ersätt-
ning som tillkommer tomträttshava-
ren samt 12 a § andra stycket och 18
§ andra stycket beträffande fordran
i tomträtten.
Verkställighet av fastighetsbildnings-
myndighetens ersättningsbeslut
36 §
Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av bestämmel-
serna i detta kapitel förplikta någon
att lämna ersättning till en sakägare
får verkställas enligt utsökningsbal-
kens bestämmelser.
6 kap.
6
Överförs mark från en samfällig-
het, utgår ersättning endast till del-
ägare som har framställt yrkande om
det under förrättningen. Ersättning
§7
Överförs mark från en samfällig-
het eller upplåts eller ändras servitut
i samfälld mark, utgår ersättning en-
dast till delägare som har framställt
7 Senaste lydelse 1989:724.
Nuvarande lydelse
skall dock utan yrkande fastställas
för sådan andel i marken vars värde
överstiger tre procent av det basbe-
lopp enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring som gällde året in-
nan förrättningen påbörjades. Er-
sättning skall alltid fastställas utan
yrkande när samfälligheten förvaltas
av en samfällighetsförening eller när
i annat fall ersättning enligt 5 kap.
17 § andra stycket skall utbetalas till
någon som företräder delägarna.
Om en samfällighet inte brukas av
delägare för gemensamt ändamål
och det är uppenbart att ersättning
för samfälld mark enligt 6 § inte be-
höver fastställas utan yrkande, får
underrättelse om förrättningsansök-
ningen lämnas till någon eller några
av de delägare som inte på annan
grund är sakägare i förrättningen.
Fastighetsbildningsbeslut får i så-
dana fall meddelas och förrättningen
avslutas utan att samtliga delägare i
samfälligheten har fått tillfälle att
yttra sig i förrättningen.
Föreslagen lydelse
yrkande om det under förrätt-
ningen. Ersättning till en delägare
skall dock fastställas utan yrkande
när den kan antas överstiga tre pro-
cent av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde året innan förrättningen
påbörjades. Ersättning skall alltid
fastställas utan yrkande när samfäl-
ligheten förvaltas av en samfällig-
hetsförening eller när i annat fall er-
sättning enligt 5 kap. 17 § andra
stycket skall utbetalas till någon som
företräder delägarna.
8
Om en samfällighet inte brukas av
delägare för gemensamt ändamål
och det är uppenbart att ersättning
enligt 6 § inte behöver fastställas
utan yrkande, får underrättelse om
förrättningsansökningen lämnas till
någon eller några av de delägare
som inte på annan grund är sakägare
i förrättningen. Fastighetsbildnings-
beslut får i sådana fall meddelas och
förrättningen avslutas utan att samt-
liga delägare i samfälligheten har
fått tillfälle att yttra sig i förrätt-
ningen.
Prop. 1991/92:127
7 kap.
2§9
Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrätts-
lagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 §
vattenlagen (1983:291) får bildas genom fastighetsreglering endast om till-
stånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppen-
bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt
vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra
fali än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsre-
glering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbild-
ningsåtgärd och är av betydelse för denna.
Första-tredje styckena gäller inte
servitut som avser avloppsledning för
en fastighet eller ledning för vatten till
husbehovsförbrukning.
8 Senaste lydelse 1989:724.
9 Senaste lydelse 1983:658.
10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
2§10
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall överklagas särskilt, om myn-
digheten
1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller
avvisat ombud eller biträde,
2. ogillat jäv mot förrättningsman,
3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde stycket eller tid-
punkt för rättighetshavares skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30b §,
4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till så-
dan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,
5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan
handling,
6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att
fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,
7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnader för gemensamt
arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,
8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt ar-
bete skall skiljas från uppdraget,
9. avvisat överklagande. 9. avvisat överklagande,
10. beslutat ifråga om hänvisning
enligt 5 kap. 12 a §,
11. beslutat att inte pröva en fråga
som avses i 5 kap. 12c§.
Skrivelsen med överklagande enligt denna paragraf skall ges in till fastig-
hetsbildningsmyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet medde-
lades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8
får överklagas även av annan som beslutet rör.
Prop. 1991/92:127
16 kap.
14§11
Fastighetsdomstolen kan, efter
vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna, förordna att sak-
ägare som förlorar målet skall er-
sätta annan sakägare dennes rätte-
gångskostnad. I mål om inlösener-
sättning skall dock sakägare som av-
står mark eller särskild rättighet få
gottgörelse för sin kostnad obe-
roende av utgången i målet.
Fastighetsdomstolen kan, efter
vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna, besluta att sak-
ägare som förlorar målet skall er-
sätta annan sakägare dennes rätte-
gångskostnad.
I mål om inlösenersåttning skall
dock sakägare som avstår mark eller
särskild rättighet få gottgörelse för
sin kostnad oberoende av utgången i
målet. Detsamma skall gälla i mål
om ersättning för marköverföring el-
ler reglering av rättighet som avses i
5 kap. 10 a § andra stycket.
10 Senaste lydelse 1990:450.
11 Senaste lydelse 1987:124.
11
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Första stycket gäller ej, om annat Första och andra styckena gäller
följer av 18 kap. 6 eller 8 § rätte- inte, om annat följer av 18 kap. 6 el-
gångsbalken. ler 8§ rättegångsbalken. Ogillas i
mål enligt andra stycket talan som
har fullföljts av den som avstår eller
upplåter mark eller rättighet, tilläm-
pas 15 kap. 6§ plan- och bygglagen
(1987:10).
Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen
tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl fö-
religger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast kommu-
nen företräder det allmänna intresset, av kommunen.
Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild
åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det
är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.
Prop. 1991/92:127
17 kap.
3§
I fråga om rättegången i hovrätten
äger 16 kap. 3, 7 och 9-14§§, 15 §
andra stycket samt 16 § motsvarande
tillämpning. Beträffande skyldighe-
ten att svara för kostnad i mål om in-
lösenersättning gäller dock, med till-
lämpning i övrigt av 18 kap. rätte-
gångsbalken, att den som har att utge
inlösenersättning, om ej annat följer
av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, all-
tid själv skall bära sina kostnader
samt kostnad som han orsakar mot-
parten genom att själv fullfölja talan.
Vidare skall 16 kap. 15 § andra
stycket ej tillämpas när hovrätten
återförvisar mål till fastighetsdom-
stolen.
I fråga om rättegången i hovrätten
tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9-13 §§,
14 § första, fjärde och femte styck-
ena, 15 § andra stycket samt 16 §.
Dock skall 16 kap. 15 § andra stycket
inte tillämpas när hovrätten återför-
visar mål till fastighetsdomstolen.
I mål som avses i 16 kap. 14 §
andra stycket skall den som har att
betala ersättning för mark eller rättig-
het, om inte annat följer av 18 kap. 6
eller 8 § rättegångsbalken, alltid själv
bära sina kostnader samt kostnad
som han orsakar motparten genom
att själv överklaga. Ogillas i ett så-
dant mål talan som har fullföljts av
den som avstår eller upplåter mark
eller rättighet, tillämpas dock 15 kap.
6§ plan- och bygglagen (1987:10). I
övrigt skall bestämmelserna i 18 kap.
rättegångsbalken tillämpas.
Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synnerliga
skäl föreligger.
12
Nuvarande lydelse
18 kap.
2§
I fråga om rättegången i högsta
domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och
10§§, 11 § andra och tredje styck-
ena, 12-14 §§, 15 § andra stycket
samt 16 § motsvarande tillämpning.
Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i mål om inlösenersätt-
ning gäller dock bestämmelsen
därom i 17 kap. 3 § första stycket. Vi-
dare skall 16 kap. 15 § andra stycket
ej tillämpas när högsta domstolen
återförvisar mål till lägre rätt.
Föreslagen lydelse
Prop
1991/92:127
I fråga om rättegången i högsta
domstolen tillämpas 16 kap. 3, 7, 9
och 10§§, 11 § andra och tredje
styckena, 12 och 13§§, 14 § första,
fjärde och femte styckena, 15 § andra
stycket samt 16 §. Dock skall 16 kap.
15 § andra stycket inte tillämpas när
högsta domstolen återförvisar mål
till lägre rätt.
I mål som avses i 16 kap. 14§
andra stycket gäller bestämmelserna i
17 kap. 3 § andra stycket.
Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om syn-
nerliga skäl föreligger.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 5 kap.
10, 12, 16 och 19 §§ i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 8 kap. 5 och 6 §§
fortfarande gälla, medan 5 kap. 10 a, 10b och 12 a §§ inte skall tillämpas.
Om en sakägare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 §§ tillämpas i sin nya
lydelse.
3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och vid
utgången av juni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för en-
skilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före ut-
gången av juni 1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden
som rådde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm-
melse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl-
ler som detaljplan.
4. Överförs mark som enligt en vid utgången av juni 1987 gällande stads-
eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansö-
kan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersätt-
ningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det, bestäm-
mas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättningsprinciper som
gällde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm-
melse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl-
ler som detaljplan.
5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a § andra stycket bestäms för mark inom
stads- eller byggnadsplan, skall hänvisningen till 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) såvitt gäller 4 kap. 3 § andra stycket i den lagen gälla det styckets
lydelse vid utgången av juni 1987.
6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i fråga om ränta
13
för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före Prop. 1991/92:127
ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
7. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall
16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap. 2 § i sin äldre lydelse gälla.
14
Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)
dels att 13, 18, 19, 21 och 33 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b, 13 c och 32 a §§,
Prop. 1991/92:127
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
13
I fråga om ersättning för upplå-
telse och inlösen enligt 12 § äger 4
kap. expropriationslagen (1972:719)
motsvarande tillämpning. 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall härvid till-
lämpas i fråga om värdeökning som
ägt rum under tiden från dagen tio år
före det anläggningsförrättningenpå-
kallades.
År innehavare av rättighet, som
minskar fastighets värde, berättigad
till ersättning, skall det värde som till-
godoräknas fastighetens ägare mins-
kas med belopp motsvarande den
värdeminskning för fastigheten som
rättigheten inneburit. Om det värde
som skall tillgodoräknas fastighetens
ägare ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av ford-
ran med bättre rätt, minskas i stället
ersättningen till rättighetshavaren
med motsvarande belopp.
13
Föreslagen lydelse
§
I fråga om ersättning för upplå-
telse och inlösen enligt 12 § gäller
5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningsla-
gen (1970:988). Därvid skall inlösen
inte anses som ett sådant tvångsför-
värv som avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket fastighetsbildningslagen.
a §
Ersättning enligt 13 § skall bestäm-
mas i pengar att utbetalas på en gång.
Efter särskilt yrkande får fastighets-
bildningsmyndigheten, om det är
lämpligt, hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning föra talan om så-
dan ersättning för skada och intrång
som är svår att uppskatta i samband
med anläggningsförrättningen. An-
sökan om särskild förrättning skall
göras inom den tid, högst tio år, som
fastighetsbildningsmyndigheten be-
stämmer.
Avser förrättningen en fastighet
som svarar för en fordran, får fastig-
hetsbildningsmyndigheten besluta
enligt första stycket endast om ford-
ringshavama medger det. Besväras
fastigheten av en gemensam inteck-
ning, fordras dessutom de medgivan-
15
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
den från fastighetsägare och ford-
ringshavare som föreskrivs för re-
laxation i 22 kap. 11 § jordabalken.
Om beslutet är väsentligen utan bety-
delse för någon rättsägare, krävs
dock inte något medgivande av
denne.
Prop. 1991/92:127
13 b §
Denna lag är inte tillämplig ifråga
om ersättning för skada eller intrång
som uppkommer efter förrättningen
och som inte har kunnat förutses vid
denna.
13 c §
18 §
Rätt att påkalla förrättning enligt
denna lag tillkommer ägaren av fas-
tighet, som avses skola deltaga i an-
läggningen eller som enligt en detalj-
plan helt eller till viss del skall använ-
das till allmän plats för vilken kom-
munen inte är huvudman. Rätt att på-
kalla förrättning tillkommer också
kommunen och hyresgästorganisa-
tion. En samfällighetsförening får,
efter beslut av föreningsstämman,
påkalla en förrättning som angår ge-
mensamhetsanläggning under fö-
reningens förvaltning.
Länsstyrelsen kan påkalla förrätt-
ning för inrättande av anläggning
Om det är lämpligt och berörda
sakägare medger det, får fastighets-
bildningsmyndigheten vid förrätt-
ningen även pröva ett av en sakägare
framställt yrkande om ersättning som
har samband medförrättningen men
rör rättsförhållande som inte skall
prövas enligt denna lag.
Vid handläggning av frågor som
avses i första stycket tillämpas be-
stämmelserna i 5 kap. 12 c § andra
stycket fastighetsbildningslagen
(1970:988).
Rätt att begära förrättning enligt
denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall
delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt
en detaljplan helt eller till viss del
skall användas för allmän plats för
vilken kommunen inte är huvudman
eller för trafikanläggning som är ge-
mensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, ef-
ter beslut av föreningsstämman, be-
gära en förrättning som angår ge-
mensamhetsanläggning under för-
eningens förvaltning.
Länsstyrelsen kan begära förrätt-
ning för inrättande av anläggning
1 Senaste lydelse 1989:726.
16
Nuvarande lydelse
som styrelsen finner vara av större
betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande
tvångsförvärv får förvärvaren på-
kalla förrättning för inrättande av
sådan anläggning varigenom olägen-
het av förvärvet kan undanröjas,
minskas eller förebyggas.
Om rätt för väghållare att påkalla
förrättning enligt denna lag finns be-
stämmelser i 20 a § och 25 § tredje
stycket väglagen (1971:948).
En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet en-
ligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt
denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.
Föreslagen lydelse
som styrelsen finner vara av större
betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande
tvångsförvärv får förvärvaren be-
gära förrättning för inrättande av så-
dan anläggning varigenom olägen-
het av förvärvet kan undanröjas,
minskas eller förebyggas.
Om rätt för väghållare att begära
förrättning enligt denna lag finns be-
stämmelser i 20 a § och 25 § tredje
stycket väglagen (1971:948).
Prop. 1991/92:127
I fråga om förrättning enligt
denna lag tillämpas 4 kap. 1-24 och
27 - 40 §§ samt 6 kap. 6 och 7 §§ fas-
tighetsbildningslagen (1970:988).
19 §2
I fråga om förrättning enligt
denna lag tillämpas 4 kap. 1-24 och
27 - 40 §§ fastighetsbildningslagen
(1970:988).
Har hyresgästorganisation påkallat förrättningen eller kan den eljest be-
röra hyresgästers rätt, skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta orga-
nisationen om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4 kap.
15 § fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan denna avslutas.
21 §3
Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anlägg-
ningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid
bör rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske med de
myndigheter som beröres av anläggningen.
Har förrättningen påkallats en-
dast av ägaren av fastighet, som fin-
nes ej kunna tilläggas rätt att deltaga
i anläggningen och som inte heller
helt eller till viss del skall användas
till allmän plats som avses i 18 §
första stycket, föreligger hinder mot
att inrätta anläggningen.
Har förrättningen begärts endast
av ägaren av fastighet, som finnes ej
kunna tilläggas rätt att delta i anlägg-
ningen och som inte heller helt eller
till viss del skall användas till allmän
plats eller trafikanläggning, som av-
ses i 18 § första stycket, föreligger
hinder mot att inrätta anläggningen.
32 a §
Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av bestämmel-
serna i denna lag förplikta någon att
lämna ersättning till en sakägare får
verkställas enligt utsökningsbalkens
bestämmelser.
Vägrar någon utan skäl att avträda
mark eller byggnad i rätt tid, har till-
trädaren rätt att få handräckning av
2 Senaste lydelse 1989:726.
3 Senaste lydelse 1987:126.
17
2 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 127
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
kronofogdemyndigheten för att
komma i besittning av egendomen.
Prop. 1991/92:127
33 §
Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning
enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som
i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i
denna del, är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även för-
fallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller be-
slutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta
om förlängning av tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggningsbeslu-
tet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första stycket
första meningen gäller inte ersättning
som fastställts vid särskild förrättning
enligt 13 a §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 13 och
33 §§ i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
18
Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144)
dels att 2, 16, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b, 13 c och 30 a §§,
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Lagen gäller för ledningar av följande slag,
1. allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signale-
ring, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,
2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som in-
går i telekommunikationssystem,
3. vatten- eller avloppsledning som
a) ingår i allmän va-anläggning,
b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller
annan orenlighet,
c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety-
delse för riket eller viss ort eller
d) medför endast ringa intrång i d) medför endast ringa intrång i
jämförelse med nyttan, jämförelse med nyttan och inte till-
godoser endast en enstaka fastighets
husbehov,
4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller pro-
dukt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som
a) tillgodoser ett allmänt behov,
b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety-
delse för riket eller viss ort eller
c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anlägg-
ningslagen (1973:1149).
13 a §
Ersättning enligt 13 § skall bestäm-
mas i pengar att utbetalas på en gång.
Efter särskilt yrkande får fastighets-
bildningsmyndigheten, om det är
lämpligt, hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning föra talan om så-
dan ersättning för skada och intrång
som är svår att uppskatta i samband
med ledningsrättsförrättningen. An-
sökan om särskild förrättning skall
göras inom den tid, högst tio år, som
fastighetsbildningsmyndigheten be-
stämmer.
Avser förrättningen en fastighet
som svarar för en fordran, får fastig-
hetsbildningsmyndigheten besluta
enligt första stycket endast om ford-
ringshavama medger det. Besväras
fastigheten av en gemensam inteck-
Prop. 1991/92:127
19
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse prop. 1991/92:127
ning, fordras dessutom de medgivan-
den från fastighetsägare och ford-
ringshavare som föreskrivs för re-
laxation i 22 kap. 11 § jordabalken.
Om beslutet är väsentligen utan bety-
delse för någon rättsägare, krävs
dock inte något medgivande av
denne.
13 b §
Denna lag är inte tillämplig ifråga
om ersättning för skada eller intrång
som uppkommer efter förrättningen
och som inte har kunnat förutses vid
denna.
13 c §
Om det är lämpligt och berörda
sakägare medger det, får fastighets-
bildningsmyndigheten vid förrätt-
ningen även pröva ett av en sakägare
framställt yrkande om ersättning som
har samband med förrättningen men
rör ett rättsförhållande som inte skall
prövas enligt denna lag.
Vid handläggning av frågor som
avses i första stycket tillämpas be-
stämmelserna i 5 kap. 12 c § andra
stycket fastighetsbildningslagen
(1970:988).
16 §'
I fråga om förrättning enligt
denna lag tillämpas 4 kap. 1-24, 27-
35 och 37-40 §§ fastighetsbildnings-
lagen (1970:988).
om förrättning enligt
tillämpas 4 kap. 1-24,
37-40 §§ samt 6 kap.
fastighetsbildningslagen
I fråga
denna lag
27-35 och
6 och 7§§
(1970:988).
Avser förrättning endast att inskrivet servitut eller inskriven nyttjanderätt
avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning skall förändras till led-
ningsrätt, skall dock sammanträde med sakägarna hållas bara om särskilda
skäl talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte hänskjutas en-
ligt 21 § till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom
plan- och byggnadsväsendet.
Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet servitut avseende
rätt att framdraga och bibehålla ledning, som utgör tillbehör till annan fastig-
het eller annan inskriven tomträtt än den där ledningen finns, förändras till
ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten skall höra till den
fastighet eller tomträtt till vilken ledningen hör.
Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller inskriven nyttjan-
derätt förändras till ledningsrätt endast om sådana medgivanden som avses
i 14 § andra stycket föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om
förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.
1 Senaste lydelse 1991:1700.
20
Nuvarande lydelse
Prop. 1991/92:127
Bestämmelserna i 16-18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
äger motsvarande tillämpning på mål
som fullföljts enligt 28 §. I fråga om
rättegångskostnad i ledningsrätts-
mål skall därvid tillämpas vad som
enligt 16 kap. 14 §, 17 kap. 3§ och 18
kap. 2 § fastighetsbildningslagen gäl-
ler i mål om inlösenersättning. Rör
talan förrättning som avses i 33 § till-
lämpas dock vad som enligt nämnda
paragrafer i fastighetsbildningslagen
gäller för fastighetsbildningsmål i
allmänhet.
Föreslagen lydelse
29 §
Bestämmelserna i 16-18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
tillämpas på mål som fullföljts enligt
28 §. I fråga om rättegångskostnad i
ledningsrättsmål skall därvid tilläm-
pas vad som gäller i fråga om sådana
mål som avses i 16 kap. 14 § andra
stycket fastighetsbildningslagen .Rör
talan förrättning som avses i 33 § till-
lämpas dock vad som gäller om rätte-
gångskostnader i fastighetsbild-
ningsmål i allmänhet.
30 a §
Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av bestämmel-
serna i denna lag förplikta någon att
lämna ersättning till en sakägare får
verkställas enligt utsökningsbalkens
bestämmelser.
Vägrar någon utan skäl att avträda
mark eller byggnad i rätt tid, har till-
trädaren rätt att få handräckning av
kronofogdemyndigheten för att
komma i besittning av egendomen.
31 §
Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning
enligt 13 § ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och ej heller någon som i
beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna
del, är ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet är även förfallet, om led-
ningen ej kommit till stånd inom den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslu-
tet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta
om förlängning av tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att ledningsbeslutet
förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första stycket
första meningen gäller inte ersättning
som fastställts vid särskild förrättning
enligt 13 a§.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 31 § i sin
äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
3. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall
29 § i sin äldre lydelse gälla.
21
Härigenom föreskrivs att 16 och 34 §§ lagen (1987:11) om exploaterings-
samverkan skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:127
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 §
Vid en exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom sam-
verkansområdet ske i den utsträck-
ning som krävs för att genomföra ex-
ploateringen. I fråga om sådan fas-
tighetsreglering gäller bestämmel-
serna i fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället för 5 kap. 4 och
5 §§, 7 § första och andra styckena,
8-13 och 18 §§ samt 8 kap. 1-6 §§
fastighetsbildningslagen skall dock
gälla 11, 15 och 17-23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse enligt
23 § att en fastighet tilldelas avsevärt
mera mark än som följer av 11 §
andra stycket eller 18 §, skall 5 kap.
20 § fastighetsbildningslagen tilläm-
pas. Vid fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna lag tilläm-
Vid en exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom sam-
verkansområdet ske i den utsträck-
ning som krävs för att genomföra ex-
ploateringen. I fråga om sådan fas-
tighetsreglering gäller bestämmel-
serna i fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället för 5 kap. 4 och
5 §§, 7 § första och andra styckena,
8-12, 13 och 18 §§ samt 8 kap. 1-4 §§
fastighetsbildningslagen skall dock
gälla 11, 15 och 17-23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse enligt
23 § att en fastighet tilldelas avsevärt
mera mark än som följer av 11 §
andra stycket eller 18 §, skall 5 kap.
20 § fastighetsbildningslagen tilläm-
pas. Vid fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna lag tilläm-
pas. pas.
Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan exploateringsbeslutet
enligt 13 § har vunnit laga kraft.
Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbild-
ningsförrättning inom samverkansområdet som berör exploateringen.
34 §
Bestämmelserna i 16-18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på mål som fullföljs
enligt 33 §. Därvid skall i fråga om
ersättning med anledning av fastig-
hetsreglering enligt 19 eller 20 §
gälla vad som föreskrivs beträffande
mål om inlösenersättning.
Bestämmelserna i 16-18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på mål som fullföljs
enligt 33 §. Därvid skall i fråga om
ersättning med anledning av fastig-
hetsreglering enligt 19 eller 20 §
gälla vad som föreskrivs beträffande
sådana mål som avses i 16 kap. 14 §
andra stycket fastighetsbildningsla-
gen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall
34 § i sin äldre lydelse gälla.
22
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:127
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Har vid förrättning enligt fastig-
hetsbildningslagen (1970:988) eller
lagen (1987:11) om exploaterings-
samverkan bestämts att ägare av fas-
tighet skall utge ersättning till annan
sakägare och har fordran på ersätt-
ning icke förfallit till betalning tidi-
gare än ett år före utmätning eller
konkursansökan, skall med ford-
ringen följa förmånsrätt enligt 6§ 1
förmånsrättslagen (1970:979).
Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5
kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat utta-
gas inom föreskriven tid.
Har vid förrättning enligt fastig-
hetsbildningslagen (1970:988) eller
lagen (1987:11) om exploaterings-
samverkan bestämts att ägare eller
tidigare ägare av fastighet skall utge
ersättning till annan sakägare och
har fordran på ersättning icke förfal-
lit till betalning tidigare än ett år före
utmätning eller konkursansökan,
skall med fordringen följa förmåns-
rätt enligt 6§ 1 förmånsrättslagen
(1970:979).
Angående skyldighet för ägare av
fastighet att utge ersättning som av-
ses i 1 § första stycket samt angående
rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988)
att uttaga skog skall anteckning gö-
ras i fastighetsboken när beslutet
vunnit laga kraft.
Angående skyldighet för ägare el-
ler tidigare ägare av fastighet att utge
ersättning som avses i 1 § första
stycket samt angående rätt enligt
5 kap. 31 § tredje stycket fastighets-
bildningslagen (1970:988) att uttaga
skog skall anteckning göras i fastig-
hetsboken när beslutet vunnit laga
kraft.
Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka fas-
tighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning
dock ej ske.
Bestämmelsen i första stycket till-
lämpas även på beslut enligt 5 kap.
12 a § första stycket fastighetsbild-
ningslagen (1970:988).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
'Senaste lydelse 1987:130.
23
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Dinkel-
spiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P.
Westerberg, Ask.
Föredragande: statsrådet Laurén
År 1979 tillkallade regeringen särskilda sakkunniga för att se över fastighets-
bildningslagstiftningen. De sakkunniga antog namnet fastighetsbildningsut-
redningen (Ju 1979:11).
Utredningen har avlämnat fyra betänkanden, Fastighetbildning 1, Av-
veckling av samfällda vägar och diken (SOU 1983:37), Fastighetsbildning 2,
Ersättningsfrågor (SOU 1983:38), Fastighetsbildning 3, Plangenomförande
genom inlösenförrättning (SOU 1984:72) och Fastighetsbildning 4, Förrätt-
ningsförfarande och boendeinflytande m.m. (SOU 1986:29). Betänkandena
1 och 4 har redan behandlats i annat sammanhang (se prop. 1988/89:77,
BoUll, rskr. 255 och SFS 1989:724).
Jag ämnar nu ta upp de lagstiftningsfrågor som utredningen har behandlat
i betänkandena 2 och 3. I anslutning härtill kommer jag även att behandla
vissa förslag som har utarbetats inom justitiedepartementet och redovisats
i promemorian (Ds 1988:41) ”Ersättning vid fastighetsreglering m m” samt
förslag som lantmäteriverket har lagt fram i sin rapport (1988:28) ”Markåt-
komst och ersättning”. Promemorian berör samma frågor som utredningen
har behandlat i betänkandet 2, medan rapporten tar upp en del frågor som
har behandlats i betänkandet 3. Slutligen kommer jag också att ta upp de
förslag om ändringar i 4 kap. expropriationslagen (1972:719) som har lagts
fram i en inom bostadsdepartementet utarbetad promemoria (Ds Bo 1984:2)
”Expropriationsersättning” och som inte har behandlats i propositionen med
följdlagstiftning till plan- och bygglagen (se prop. 1985/86:90 s.97). Såväl ut-
redningens betänkanden som de båda promemoriorna och lantmäteriverkets
rapport har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels sammanfattningen i utred-
ningens betänkanden 2 och 3 som bilagorna 1 och 2, dels sammanfattningen
och lagförslagen i promemorian Ds 1988:41 som bilagorna 3 och 4 , dels
sammanfattningen i promemorian Ds Bo 1984:2 sombilaga 5, dels lantmäte-
riverkets sammanfattning och lagförslag i rapporten Markåtkomst och er-
sättning som bilagorna 6 och 7 samt dels förteckningar över remissinstan-
serna som bilagorna 8-11.
Sammanställningar av remissyttrandena har gjorts inom bostadsdeparte-
mentet såvitt gäller promemorian 1984:2 (Dnr R 2450-83) och inom justitie-
Prop. 1991/92:127
24
departementet såvitt gäller betänkandena, promemorian 1988:41 och lant- Prop. 1991/92:127
mäteriverkets rapport (Dnr 2583-83, 2474-83, 88-2412 och 89-642). Sam-
manställningarna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet.
Regeringen beslutade den 5 mars 1992 att inhämta lagrådets yttrande över
de lagförslag som har utarbetats inom justitiedepartementet på grundval av
tidigare förslag. Lagrådsremissens lagförslag och lagrådets yttrande bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilagorna 12 och 13.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
I förhållande till lagrådsremissen har några redaktionella ändringar gjorts
1 lagtexten.
2.1.1 Markåtkomst genom förrättning
Fastighetsbildningslagen (1970:988) innehåller regler om förutsättningarna
för ändringar i fastighetsindelningen. Fastighetsbildning sker genom fastig-
hetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter, och som avstyckning,
klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning av fastighet. Ge-
nom fastighetsreglering kan vidare servitut bildas, ändras eller upphävas.
För särskilda fall av fastighetsreglering finns regler om inlösen i 8 kap. fastig-
hetsbildningslagen.
En fastighetsbildningsåtgärd berör ofta såväl allmänna som enskilda in-
tressen. Regelsystemet i fastighetsbildningslagen bygger på principen att fas-
tighetsbildningen är en enskild angelägenhet. Det allmännas inflytande är
emellertid i vissa lägen mycket starkt. Fastighetsregleringsinstitutet har för-
bundits med vissa tvångsmoment som innebär att ägaren är skyldig att under
vissa förutsättningar tåla att hans fastighet ändras i fråga om storlek och ägo-
anordning m.m.
Fastighetsbildningsfrågor handläggs av särskilda fastighetsbildningsmyn-
digheter och prövas vid s.k. förrättning. Vid förrättningen utgörs fastighets-
bildningsmyndigheten av en förrättningslantmätare och i vissa fall två lek-
män, s.k. gode män. Förfarandet bygger på principen om officialprövning.
Detta innebär att fastighetsbildningsmyndigheten har att på eget initiativ ta
fram den utredning, t.ex. värderingsutlåtanden, som behövs för åtgärdens
genomförande. Fastighetsbildningsmyndigheten har att se till samtliga sak-
ägares intressen. Myndigheten skall också för sakägarna klargöra innebör-
den av vidtagna och planerade åtgärder. Som regel ingår det i förrättningen
att det hålls ett sammanträde med sakägarna. Vid ett sådant sammanträde
har sakägarna rätt att yttra sig och får också presentera egen utredning. Möj-
ligheterna att förebringa utredning vid en förrättning är dock inte lika stora
som i ett domstolsförfarande. Exempelvis saknar fastighetsbildningsmyndig-
heten möjlighet att hålla vittnesförhör.
25
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut kan överklagas till fastighetsdom-
stolen. Prövningen i fastighetsdomstolen sker som regel efter huvudförhand-
ling. Fastighetsdomstolens utslag kan i sin tur överklagas till hovrätten och
vidare till högsta domstolen.
Vid sidan av fastighetsbildningslagen finns andra lagar som reglerar for-
merna för ianspråktagande av mark för skilda ändamål. Hit hör anläggnings-
lagen (1973:1149), som innehåller bestämmelser om upplåtelse och inlösen
av mark för gemensamhetsanläggningars behov. Hit hör även ledningsrätts-
lagen (1973:1144), enligt vilken mark kan tas i anspråk för vissa slag av led-
ningar. Såväl anläggningsfrågor som ledningsrättsfrågor prövas av fastighets-
bildningsmyndigheten vid ett förrättningsförfarande som i huvudsak över-
ensstämmer med vad som gäller enligt fastighetsbildningslagen.
Mark kan även tas i anspråk genom inlösen enligt plan- och bygglagen
(1987:10) samt genom expropriation enligt expropriationslagen (1972:719).
Vid sådant ianspråktagande tillämpas andra förfaranderegler. Någon för-
rättning inför fastighetsbildningsmyndigheten förekommer inte. Frågor om
inlösen enligt plan- och bygglagen prövas i stället direkt av fastighetsdomsto-
len. Frågor om tillstånd till expropriation handläggs av regeringen eller i
vissa fall av länsstyrelsen, medan frågor om expropriationsersättning prövas
av fastighetsdomstolen.
De nu berörda lagarna överlappar i viss utsträckning varandra. Detta gäl-
ler bl. a. beträffande sådan överföring av mark som är nödvändig för att ge-
nomföra kommunala planer, exempelvis mark som enligt planen skall an-
vändas för gatumark. Sådan marköverföring kan ske enligt bestämmelserna
om inlösen i plan- och bygglagen. Redan vid fastighetsbildningslagens till-
komst förutsattes emellertid att även fastighetsreglering skulle kunna
komma till användning för marköverföring som behövs för att genomföra
kommunala planer. Så har också skett i mycket stor utsträckning. I vissa si-
tuationer är dock fastighetsreglering inte någon användbar metod för plan-
genomförande. Det kan bero på särskilda bestämmelser i fastighetsbild-
ningslagen, som inskränker möjligheterna att genomföra fastighetsregle-
ring. Det har hävdats att de hinder som idag finns mot att genomföra kom-
munala planer med hjälp av fastighetsreglering bör undanröjas. Det brukar
därvid särskilt framhållas att förfarandet vid fastighetsreglering är enklare,
smidigare och billigare än det domstolsförfarande som byggnads- och expro-
priationslagstiftningen förutsätter.
Fastighetsbildningsutredningen har i betänkandet 3 lagt fram förslag som
syftar till att vidga möjligheterna att ta mark i anspråk genom förrättningsbe-
slut. Utredningen har sålunda föreslagit att frågor om kommunal inlösen en-
ligt vissa bestämmelser i byggnadslagen (1947:385) skall prövas vid en av fas-
tighetsbildningsmyndigheten handlagd förrättning (inlösenförrättning), vil-
ken skall regleras i en särskild lag. Beträffande förfarandet vid sådan förrätt-
ning skall enligt förslaget bestämmelserna i fastighetsbildningslagen tilläm-
pas utom i några avseenden där särskilda förfaranderegler föreslås, såsom
exempelvis ifråga om kostnadsersättning. Byggnadslagen har numera ersatts
av plan- och bygglagen.
Förslaget om en särskild lag om inlösenförrättning har avstyrkts av flerta-
let remissinstanser. Till de avstyrkande instanserna hör hovrätten för Nedre
Prop. 1991/92:127
26
Norrland, Stockholms tingsrätt, Svenska kommunförbundet, samtliga kom-
muner som yttrat sig, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsäga-
reförbund. Förslaget har tillstyrkts av bl.a. lantmäteriverket, Lantbrukarnas
Riksförbund och några länsstyrelser.
För egen del vill jag först peka på vissa undersökningar som redovisas i
betänkandet 3 (s. 53-56) och som visar bl.a. följande. Det sker årligen cirka
3.000 fastighetsregleringar inom plan medan antalet fall av inlösen enligt
byggnadslagstiftningen endast uppgår till omkring 25. Besvär över fastig-
hetsbildningsmyndighetens ersättningsbeslut är mycket sällsynta. Detta får
ses mot bakgrund av att parterna som regel är överens om ersättningen när
regleringen begärs. Även i inlösenmål kommer parterna i stor utsträckning
överens om ersättningen. Endast omkring 25 procent av målen prövas i sak
av fastighetsdomstolen. De sakprövade målen överklagas i mycket stor ut-
sträckning till hovrätten.
Fastighetsregleringsinstitutet utnyttjas således redan nu i det allt övervä-
gande antalet plangenomförandefall. Att domstolsprövning sker är förhål-
landevis sällsynt. I fall då sådan prövning sker kan det enligt min uppfattning
i vissa fall vara en fördel ur kostnadssynpunkt att förrättningsformen inte
används utan att prövningen börjar i domstol.
Förslaget att ta bort möjligheten att begära inlösen direkt vid domstol är
alltså inte invändningsfritt. Jag befarar vidare att den föreslagna lagen om
inlösenförrättning skulle komplicera handläggningen vid fall av plangenom-
förande som idag genomförs mycket smidigt med det nuvarande systemet.
Mot bakgrund härav ansluter jag mig till flertalet remissinstansers uppfatt-
ning att utredningens förslag till lag om inlösenförrättning inte bör läggas till
grund för lagstiftning.
Lantmäteriverket har i sin rapport lämnat några mindre långtgående för-
slag som syftar till att underlätta plangenomförande inom ramen för fastig-
hetsregleringsinstitutet. Samtidigt har verket pekat på möjligheten att an-
vända förrättningsförfarandet som medel för att fastställa den ersättning som
en fastighetsägare kan vara berättigad till på grund av kommunala planbe-
slut och som annars skulle ha bestämts enligt plan- och bygglagens regler.
Bl.a. i avsikt att underlätta användandet av förrättningsförfarandet för detta
ändamål har lantmäteriverket föreslagit vissa ändringar i fastighetsbildnings-
lagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen.
Det mest betydelsefulla av lantmäteriverkets förslag innebär att sådan
marköverföring som skulle kunna komma till stånd genom inlösen
enligt 6 kap. 17 § plan- och bygglagen - dvs. vissa slag av marköverföring till
kommun - skall få ske genom fastighetsreglering utan hinder av de särskilda
begränsningar som gäller enligt fastighetsbildningslagen. Lantmäteriverkets
övriga förslag i denna del syftar till att göra det lättare för den enskilde att i
vissa fall initiera ett förrättningsförfarande. Enligt min uppfattning bör för-
slagen i sina huvudsakliga delar genomföras. Jag kommer att redovisa skälen
för min uppfattning i avsnitt 2.2.
Prop. 1991/92:127
27
2.1.2 Ersättning vid fastighetsreglering m.m.
En fastighetsreglering innebär typiskt sett att mark överförs mellan fastighe-
ter. För skillnaden mellan vad fastigheten tar emot resp, avstår i detta hän-
seende skall det betalas ersättning i pengar.
Fastighetsbildningslagens ersättningsregler anknyter till det förhållandet
att det - för att fastighetsreglering skall få ske - totalt sett alltid skall upp-
komma en förbättring för de fastigheter som är berörda av en sådan regle-
ring. Reglerna innebär att fastighetsägarna skall dela på denna reglerings-
vinst. Detta kan i ett enskilt fall exempelvis leda till att ägaren till en fastighet
som avstår från ett markområde kompenseras med ett belopp som är större
än som strängt taget föranleds av de skador som regleringen för med sig.
Skälet till detta är då att det överförda området är särskilt värdefullt för
grannfastigheten.
Ersättningsreglerna i expropriationslagen är uppbyggda på ett annat sätt
med en mera skadeståndsrättslig inriktning. Vad som ersätts är den minsk-
ning i sakägarens förmögenhet som uppkommer genom expropriationen.
Expropriationslagens ersättningsregler tillämpas också vid inlösen enligt
plan- och bygglagen och i fråga om ersättning enligt anläggningslagen och
ledningsrättslagen.
Enligt fastighetsbildningsutredningen behövs en bättre samordning mel-
lan ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen och i expropriationslagen.
Denna uppfattning, som framförs också i 1988 års promemoria, delas i all-
mänhet av remissinstanserna. Jag har för egen del inte någon annan uppfatt-
ning. Bl.a. är det en brist att reglerna i fastighetsbildningslagen inte innehål-
ler någon motsvarighet till expropriationslagens regel om ersättning för s.k.
företagsskada och att fastighetsbildningslagens regler om ersättning för s.k.
personlig skada ger mindre möjligheter till ersättning än motsvarande regler
i expropriationslagen om ersättning för övrig skada. Som ett ytterligare skäl
för en översyn av reglerna kan anföras att de principer som ligger till grund
för ersättningsbestämmelserna bör komma till bättre uttryck i lagtexten än
vad som för närvarande är fallet.
Jag förordar följaktligen att det vidtas lagstiftningsåtgärder för att knyta
ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen närmare till motsvarande reg-
ler i expropriationslagen.
Kommunförbundet och advokatsamfundet har i sina remissyttranden över
1988 års promemoria pekat på att det råder ett samband mellan fastighets-
bildningslagens ersättningsregler och reglerna om sakägarens ställning vid
förrättningen. Enligt deras uppfattning bör fastighetsbildningslagens ersätt-
ningsregler inte ändras innan man tar slutlig ställning till frågan om vad som
bör gälla om den enskildes rätt till ersättning för kostnader under förrätt-
ningen. Den frågan behandlas i detta lagstiftningsärende och jag har beaktat
den vid mina överväganden om hur ersättningsreglerna bör utformas. Dessa
överväganden skall jag redovisa i avsnitt 2.3.
2.1.3 Sakägares ställning vid förrättning m.m.
Det har i olika sammanhang hävdats att den enskilde sakägaren har en alltför
svag ställning vid en förrättning, i synnerhet om den andra parten är en kom-
Prop. 1991/92:127
28
mun eller något annat resursstarkt organ. Den nuvarande lagstiftningen ger Prop. 1991/92:127
inte den enskilde sakägaren någon rätt till ersättning för egna ombuds- och
utredningskostnader vid förrättning. När motparten företräder ett allmänt
intresse har den enskilde sakägaren inte heller någon obetingad rätt till er-
sättning för rättegångskostnader som uppkommer efter överklagande till
fastighetsdomstolen av ett fastighetsbildningsbeslut. Denna ordning har kri-
tiserats. Det har gjorts jämförelser med expropriations- och byggnadslag-
stiftningen, där den enskilde sakägaren normalt har rätt till ersättning för
sina kostnader vid fastighetsdomstolen. Både fastighetsbildningsutred-
ningen och lantmäteriverket har lagt fram förslag som innebär att den en-
skilde sakägaren i vissa fall skall kunna få ersättning för kostnader vid för-
rättningen och vid rättegången i fastighetsdomstolen. För egen del kan jag
inte tillstyrka förslagen om ersättning för kostnader vid förrättning. Där-
emot delar jag uppfattningen att den enskilde sakägaren bör få vidgade möj-
ligheter att erhålla ersättning för rättegångskostnader. Till dessa frågor åter-
kommer jag i avsnitt 2.4.
Lantmäteriverket har lagt fram två andra förslag som också syftar till att
minska skillnaderna mellan förrättningsförfarandet och förfarandet enligt
byggnads- och expropriationslagstiftningen. Det ena förslaget berör möjlig-
heten att skjuta upp prövningen av sådana frågor, som inte lämpligen kan
avgöras vid tiden för förrättningen. Det andra förslaget gäller fastighetsbild-
ningsmyndighetens möjligheter att pröva frågor som inte skall bedömas en-
ligt den för förrättningen gällande lagstiftningen. Förslagen bör enligt min
mening läggas till grund för lagstiftning. Detsamma gäller beträffande ett av
lantmäteriverket framställt förslag om att förenkla förfarandet vid faststäl-
lande av ersättning i vissa fall samt om sakkunnigs ställning och medverkan
vid fastighetsbildningsförrättning. Till alla dessa frågor skall jag återkomma
i avsnitt 2.5.
2.2.1 Kommunens markåtkomst vid genomförande av en plan
Mitt förslag : Om ett markområde enligt en beslutad detaljplan skall
användas för en allmän plats som kommunen är huvudman för, skall
området kunna överföras till kommunen genom fastighetsreglering i
större utsträckning än vad som gäller för närvarande.
Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Lantmäteriverkets förslag innebär dock att möjligheterna att genomföra en
fastighetsreglering blir större även i vissa andra fall (se rapporten s. 24—27).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt lant-
mäteriverkets förslag eller lämnat det utan erinran. Till dem som tillstyrkt
förslaget hör bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, ett
par kommuner, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Lantmätareförening
och Lantmäteriets Civilingenjörsförening. Sveriges Advokatsamfund har
avstyrkt förslaget, medan Svenska kommunförbundet har ställt sig tveksamt
29
till det. Kommunstyrelsen i Stockholms kommun har uttalat att förslaget kan Prop. 1991/92:127
hota den enskildes rätt.
Bakgrund: För att fastighetsreglering skall få ske krävs dels att man upp-
når en lämpligare fastighetsindelning eller en mera ändamålsenlig markan-
vändning, dels att fördelarna överväger kostnaderna och olägenheterna av
regleringen (se 5 kap. 4 § fastighetsbildningslagen). Om dessa förutsätt-
ningar är uppfyllda, kan fastighetsreglering ske även om berörda fastighets-
ägare motsätter sig åtgärden. Det finns emellertid begränsningar i möjlighe-
terna att genomföra fastighetsreglering mot fastighetsägares eller annan sak-
ägares vilja (jfr 5 kap. 18 § fastighetsbildningslagen). Vid fastighetsreglering
skall sålunda iakttas att vaije däri ingående fastighet får en sådan samman-
sättning och utformning att den inte blir mindre lämplig än före regleringen
för det ändamål som den skall användas till. Fastigheten får inte heller för-
ändras så att dess graderingsvärde minskas väsentligt (se 5 kap. 8 § fastig-
hetsbildningslagen; ”fastighetsskydd”). Normalt får fastighetsreglering inte
heller ske så att mark tillsammans med byggnad som finns på marken över-
förs till annan fastighet (se 5 kap. 7 § fastighetsbildningslagen; ”byggnads-
skydd”). Bestämmelserna fungerar som ett skydd för den enskilde mot allt-
för ingripande fastighetsregleringar. Vidare får mark där det finns elektrisk
starkströmsledning, för vilken koncession erfordras, inte överföras, såvida
inte ledningens ägare tillförsäkras rätt att behålla ledningen på marken (se
5 kap. 7 § tredje stycket fastighetsbildningslagen). Det skydd, som dessa be-
stämmelser ger, är emellertid inte absolut. Fastighetsreglering kan i viss be-
gränsad utsträckning ändå ske genom bestämmelserna om inlösen i 8 kap.
fastighetsbildningslagen. Dessa bestämmelser är avsedda att tillämpas vid
sådana regleringar som syftar till en allmän förbättring av fastighetsbestån-
det (omarronderingar) eller till att sammanföra områden som enligt fastig-
hetsplan skall bilda en enda fastighet.
Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen gäller även
vid marköverföring som syftar till att genomföra en kommunal plan, t.ex.
gatumarksreglering. De begränsar således möjligheterna att i sådana fall till-
gripa fastighetsreglering. Begränsningarna gäller också vid fastighetsregle-
ring för bildande eller upphävande av servitut.
När den avsedda marköverföringen omfattar mark som enligt detaljplan
är avsedd för annat än enskilt bebyggande och fastighetsreglering inte kan
komma till stånd på grund av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fastighets-
bildningslagen, kan ett tvångsvis överförande av marken i stället komma till
stånd genom inlösen enligt 6 kap. 17 § plan- och bygglagen. Kommunen har
rätt att lösa mark, som enligt detaljplan skall användas för allmänna platser
som kommunen är huvudman för (se 6 kap. 17 § första stycket plan- och
bygglagen). Kommunen får också lösa annan mark, som enligt planen skall
användas för annat än enskilt bebyggande, under förutsättning att markens
användning för avsett ändamål inte ändå kan anses säkerställd (se 6 kap. 17
§ andra stycket plan- och bygglagen).
Skälen for mitt förslag: För kommunen kan det vara en nackdel att tvingas
använda plan- och bygglagens inlösenregler. Ett inlösenförfarande enligt
plan- och bygglagen är i flertalet fall långsammare och mera kostsamt än för-
rättningsförfarandet enligt fastighetsbildningslagen. Frågor om inlösen skall
30
prövas av domstol. Kommunen får därvid normalt bära såväl sina egna som
motpartens rättegångskostnader. Det kan inträffa att kommunen gentemot
en av flera fastighetsägare som berörs av samma plan är tvingad att anhäng-
iggöra talan om inlösen vid domstol, medan fastighetsreglering kan genom-
föras gentemot övriga. Det kan också inträffa att marköverföringen visserli-
gen i huvudsak kan komma till stånd genom förrättning enligt anläggningsla-
gen men i någon mindre del - där anläggningslagen inte är tillämplig och
hinder mot fastighetsreglering föreligger enligt 5 kap. 7 eller 8 § fastighets-
bildningslagen - måste ske genom inlösen enligt plan- och bygglagen. Osä-
kerhet huruvida fastighetsreglering är möjlig kan också leda till att markåt-
komstfrågan avgörs först efter två processer, den ena rörande tillämpningen
av 5 kap. 7 eller 8 §§ fastighetsbildningslagen och den andra rörande ersätt-
ningsfrågan. Uppenbarligen kan sådana svårigheter fördröja plangenomför-
andet. Ofta väljer kommunen i stället att få till stånd fastighetsägarens med-
givande till fastighetsreglering genom att erbjuda en högre ersättning än som
måhända motiveras av en objektiv värdering av fastigheten.
I det stora flertalet fall kommer parterna visserligen överens och några
problem uppstår inte eftersom bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fastighets-
bildningslagen då inte utgör hinder mot fastighetsreglering. Likväl är de olä-
genheter som jag nyss har beskrivit så stora att det för övriga fall finns anled-
ning att ändra lagen beträffande situationer där fastighetsreglering används
i plangenomförande syfte.
Fastighetsreglering innehåller två olika moment. Det ena är frågan om
själva marköverföringens tillåtlighet och omfattning. Det andra är frågan om
den ersättning som skall lämnas. Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fastig-
hetsbildningslagen tar primärt sikte på det första momentet och kan föran-
leda att marköverföringen inte anses tillåtlig. Visserligen torde bestämmel-
serna åberopas främst då mera betydande värden berörs. Reglerna är emel-
lertid utformade så att de i det ena fallet kan förhindra en liten marköverfö-
ring av obetydligt värde, medan de i ett annat fall kan sakna verkan i fråga
om en överföring av ett mångdubbelt mera värdefullt område. Det första
kan bli fallet när den fastighet som berörs är mycket liten. Det andra kan
inträffa när en mycket stor fastighet måste avstå från ett obebyggt område
som har ett betydande omfång men utgör en liten del av fastighetens totala
areal. När 5 kap. 8§ fastighetsbildningslagen tillämpas, skall det visserligen
göras en helhetsbedömning, varvid bl.a. verkningarna för de enskilda sak-
ägarna skall beaktas. Storleken av den ersättning som kan komma i fråga är
emellertid i sig utan avgörande betydelse. Bestämmelserna är inte heller i
första hand avsedda att begränsa möjligheterna att genom fastighetsregle-
ring pröva omfattande och ekonomiskt betydelsefulla ersättningfrågor. De
syftar i stället till att skydda fastigheten som sådan och byggnader som finns
på den.
När det gäller fastighetsregleringar som sker för att till kommunen över-
föra mark som enligt detaljplan skall användas för allmän plats för vilken
kommunen är huvudman, är frågan om marköverföringens tillåtlighet och
omfattning i princip redan avgjord genom planen. Fastighetsbildningsmyn-
digheten är bunden av planens föreskrifter (se 3 kap. 2 § fastighetsbildnings-
lagen). En marköverföring kan under alla förhållanden komma till stånd ge-
Prop. 1991/92:127
31
nom inlösen enligt plan- och bygglagen. De intressen som 5 kap. 7 och 8 §§ Prop. 1991/92:127
fastighetsbildningslagen skall tillgodose - fastighetens fortsatta lämplighet
och byggnadernas bestånd - kan således genombrytas och kommunens rätt
att få tillgång till marken är odiskutabel. För fastighetsägaren, som ställs in-
för kommunens krav att få tillgång till marken, är det i stället ersättningsfrå-
gan som är intressant.
Av det jag nu har sagt framgår att bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fas-
tighetsbildningslagen inte i första hand syftar till att skydda fastighetsägarens
rätt till ersättning. I rättspraxis har dock ersättningsfrågan vägts in vid till-
lämpningen av 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen (jfr NJA 1976 s. 139).
Detta sammanhänger med att ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen
och plan- och bygglagen hittills har varit utformade på olika sätt. Det har
bl.a. inneburit att fastighetsägaren inte har ansetts kunna få ersättning för
s.k. företagsskada vid fastighetsreglering. Med företagsskada avses att rest-
fastighetens marknadsvärde minskas genom det företag, för vilket regle-
ringen sker. Fastighetsägaren har alltså haft ett direkt intresse av att saken
avgjorts genom inlösen enligt byggnadslagstiftningen, eftersom detta har in-
neburit rätt till ersättning även för företagsskada. Som jag strax skall ut-
veckla närmare (se avsnitt 2.3.2) bör emellertid för de fall som nu diskuteras
i fortsättningen samma ersättningsregler gälla vare sig marköverföringen
sker genom fastighetsreglering eller genom inlösen enligt plan- och byggla-
gen. För fastighetsägarens rätt till ersättning kommer bestämmelserna i 5
kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen då inte att ha någon egentlig bety-
delse.
Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ framstår mot denna bakgrund inte som
ändamålsenliga i plangenomförandefallen. Den mest påtagliga effekten av
bestämmelserna är att det i vissa fall är nödvändigt att föra frågan om mark-
överföring m.m. till domstol. Det kan visserligen hävdas att ett domstolsför-
farande ger bättre möjligheter för sakägarna att åberopa utredning och över-
huvudtaget utgör en garanti för att saken avgörs på ett korrekt sätt. Advo-
katsamfundet har lämnat synpunkter av detta slag och har hävdat att försla-
get accentuerar fastighetsbildningsmyndighetens expropriativa funktion.
Samfundet har samtidigt understrukit att expropriativa förfaranden i allt vä-
sentligt bör ligga på domstol.
För egen del anser jag emellertid att förrättningsförfarandet i de fall som
det här är fråga om ger en godtagbar säkerhet för den enskilde. Lantmäte-
riorganisationen har en betydande erfarenhet och kompetens när det gäller
prövning av ersättningsfrågor. Sakägarna har dessutom möjlighet att få fas-
tighetsbildningsmyndighetens beslut överprövade i fastighetsdomstolen. De
kan därvid åberopa ytterligare utredning. Någon avgörande skillnad från
rättssäkerhetssynpunkt kommer därför inte att föreligga vare sig marköver-
föringen sker i form av fastighetsreglering eller inlösen. Detta gäller i synner-
het med hänsyn till mina förslag i ett senare avsnitt (2.4.2) om ändringar i de
rättegångskostnadsregler som gäller vid överklagande av fastighetsbild-
ningsmyndighetens beslut. Dessa förslag innebär att den enskilde sakäga-
rens ansvar för rättegångskostnader och hans möjligheter att erhålla ersätt-
ning av motparten för egna kostnader skall bli desamma vid överklagande
av fastighetsbildningsmyndighetens beslut som i en inlösenrättegång. Med
32
hänsyn härtill väger enligt min mening advokatsamfundets invändningar mot Prop. 1991/92:127
förslaget mindre tungt.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt delar jag lantmäteriverkets uppfatt-
ning att fastighetsreglering bör få ske utan hinder av bestämmelserna i 5 kap.
7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen i sådana fall då marköverföring eller reg-
lering av rättighet skulle ha kunnat ske genom inlösen enligt 6 kap. 17 §
första stycket plan- och bygglagen, d.v.s. då det är fråga om mark som enligt
detaljplan skall användas för allmän plats för vilken kommunen är huvud-
man. En bestämmelse om detta bör tas in i en ny 8 a § i 5 kap. fastighetsbild-
ningslagen.
Lantmäteriverkets förslag innebär att 5 kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildnings-
lagen inte heller skall utgöra hinder mot sådan marköverföring som sker ge-
nom inlösen enligt 6 kap. 17 § andra stycket plan- och bygglagen. Enligt be-
stämmelsen i det stycket äger kommunen lösa mark som skall användas för
annat än enskilt bebyggande, om markens användning för avsett ändamål
inte ändå kan anses säkerställd. Frågan om det kan komma till stånd en
tvångsvis marköverföring genom inlösen enligt plan- och bygglagen är i
dessa fall inte alltid så lätt att besvara. Svaret beror på om markens använd-
ning för det i planen angivna ändamålet ”kan anses säkerställd”. Bedöm-
ningen i de enskilda fallen av denna fråga kan ibland vara av ganska besvärlig
natur. Med hänsyn till vad jag nu har anfört, anser jag att det därför bör
förbehållas domstol att avgöra dessa fall. Jag är därför inte beredd att i detta
avseende förorda något undantag från 5 kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningsla-
gen.
2.2.2 Servitut för allmän trafikanläggning
Mitt förslag: Om det i en detaljplan har föreskrivits att mark som är
avsedd för enskilt bebyggande även skall användas för allmän trafik-
anläggning, får servitut som behövs för anläggningen bildas genom
fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§
fastighetsbildningslagen.
Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se rappor-
ten s. 26).
Remissinstanserna: Någon erinran mot lantmäteriverkets förslag har inte
framställts.
Skälen för mitt förslag: Om en detaljplan innehåller bestämmelser om att
mark, som skall användas för enskilt bebyggande, även skall användas för
allmän trafikanläggning, kan fastighetsägaren enligt 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen kräva att den som skall vara huvudman för anläggningen förvär-
var nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för
ändamålet. Plan- och bygglagen ger däremot inte kommun, som skall vara
huvudman för anläggningen, någon möjlighet att lösa till sig en sådan rätt
mot fastighetsägarens vilja. En dylik bestämmelse fanns tidigare i 41 a §
byggnadslagen (1947:385), men den överfördes inte till plan- och bygglagen.
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 127
Motiveringen till detta var att frågan kunde lösas med hjälp av fastighetsbild- Prop. 1991/92:127
ningslagen eller annan lagstiftning (se SOU 1979:66 s. 381 och prop.
1985/86:1 s. 649).
Den fastighetsbildningsåtgärd som kan komma ifråga för att bereda ut-
rymme för allmän trafikanläggning på mark, som är avsedd för enskilt be-
byggande, är bildande av servitut genom fastighetsreglering. Det kan undan-
tagsvis förekomma att en sådan åtgärd inte kan genomföras på grund av be-
stämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen. Dessa begräns-
ningar framstår inte som ändamålsenliga. Kommunens rätt att använda mar-
ken för allmän trafikanläggning är fastlagd genom planen och det kan antas
att kommunen i sista hand alltid skulle kunna få till stånd ett servitut genom
expropriation enligt 2 kap. 2 § expropriationslagen. Det är därför främst er-
sättningsfrågan som är av intresse för fastighetsägaren. Såsom utvecklats i
föregående avsnitt kommer bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 §§ fastighets-
bildningslagen inte att ha någon betydelse för fastighetsägarens rätt till er-
sättning. Enligt min mening bör därför bestämmelserna inte hindra att man
genom fastighetsreglering bildar sådana servitut som behövs för att inrätta
en allmän trafikanläggning på mark som i övrigt är avsedd för enskilt bebyg-
gande. Ett stadgande om detta bör tas in i fastighetsbildningslagen.
2.2.3 Markägarens möjligheter att initiera fastighetsreglering
Mitt förslag: Även om en fastighetsreglering inte innebär att mark-
ägarens fastighet förbättras, skall regleringen få äga rum på begäran
av honom under förutsättning att åtgärden innebär att fastigheten
bringas i överensstämmelse med detaljplan eller fastighetsplan.
Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Lantmäteriverket har dock föreslagit en annan lagteknisk lösning (se rappor-
ten s. 28 ff).
Remissinstanserna: Samtliga instanser som yttrat sig i denna fråga har har
varit positiva till lantmäteriverkets förslag.
Skälen för mitt förslag: Enligt 5 kap. 5 § första stycket fastighetsbildnings-
lagen gäller att fastighetsreglering som har begärts av en sakägare får genom-
föras endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden
skall förbättras. Tanken bakom bestämmelsen är att sökanden inte skall
kunna tvinga andra fastighetsägare att tåla förändringar av deras fastigheter,
om det inte är påkallat för att sökandens egen fastighet skall komma i åtnju-
tande av en förbättring. Grunden för detta är i sin tur att söka bl.a. i det
förhållandet att förbättringen ådrar ägaren en däremot svarande skyldighet
att bidra till kostnaderna.
Det kan förekomma situationer då fastighetsägaren har ett i och för sig
berättigat intresse av att få till stånd en fastighetsreglering, men då bestäm-
melsen i 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen hindrar honom från detta. Om
ett markområde enligt detaljplan eller fastighetsplan är utlagt att användas
för annat än enskilt bebyggande, begränsar det markägarens möjligheter att
34
utnyttja markområdet. Detta kan i sin tur påverka fastighetens värde. Om Prop. 1991/92:127
det är fråga om mark, som skall användas för allmänna platser för vilka kom-
munen är huvudman, är kommunen enligt 14 kap. 1 § plan- och bygglagen
skyldig att lösa marken på markägarens begäran. Mark, som skall användas
för allmänna platser, för vilka annan än kommunen är huvudman, är väghål-
laren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild
rätt om detta begärs av markägaren. Om det uppstår tvist om vilken ersätt-
ning som skall lämnas, prövas den av domstol. Enligt 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen har fastighetsägaren en motsvarande rätt till ersättning, om hans
fastighet enligt plan skall användas för allmän trafikanläggning.
I vissa fall skulle fastighetsreglering vara ett smidigare sätt att åstad-
komma en uppgörelse mellan fastighetsägaren och kommunen. Vid en upp-
görelse i form av en fastighetsreglering skulle mark kunna överföras och ser-
vitut bildas i den omfattning som har förutsatts i planen. Ersättningsfrågor
skulle kunna prövas av fastighetsbildningsmyndigheten. En sådan fastig-
hetsreglering - som ju skulle innebära att en del av fastigheten togs i an-
språk - skulle emellertid som regel inte kunna betecknas som en förbättring
av fastigheten. Enligt nu gällande bestämmelser kan fastighetsägaren alltså
inte få till stånd en sådan fastighetsreglering.
Jag kan inte se att det i fall som dessa finns skäl att förhindra att fastighets-
reglering sker på fastighetsägarens egen begäran. En bestämmelse som ger
honom möjlighet att själv få till stånd fastighetsreglering kommer inte att gå
ut över andra sakägare. Den kommer givetvis inte heller att inverka på hans
rätt att, om han så önskar, i stället väcka talan vid domstol med yrkande om
inlösen eller dylikt enligt 14 kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen. Bestämmel-
sen i 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen bör därför ändras så att fastighetsreg-
lering i de aktuella fallen kan ske på ansökan av den berörda fastighetsäga-
ren.
2.2.4 Markägarens möjligheter att initiera anläggningsforrättning eller
ledningsförrättning
Mitt förslag: Om en fastighet berörs av en i detaljplan angiven trafik-
anläggning som är gemensam för flera fastigheter, skall fastighetens
ägare ha rätt att ansöka om anläggningsforrättning enligt anläggnings-
lagen även om fastigheten inte skall ha del i anläggningen.
Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Lantmäteriverkets förslag är dock inte begränsat till gemensamma trafikan-
läggningar som finns angivna i detaljplan utan avser alla i detalj- eller fastig-
hetsplan förutsatta gemensamhetsanläggningar. Lantmäteriverket har dess-
utom föreslagit en regel om rätt för fastighetsägare att påkalla förrättning
enligt ledningsrättslagen (se rapporten s. 30-36).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor
har tillstyrkt lantmäteriverkets förslag eller lämnat dem utan erinran. Tele-
verket har avstyrkt förslaget om att fastighetsägare skall få rätt att påkalla
35
förrättning enligt ledningsrättslagen och har härvid hänvisat bl. a. till att för-
slaget skulle kunna leda till att förrättning måste hållas alltför tidigt. Stock-
holms tingsrätt har anmält tveksamhet beträffande båda förslagen men har
godtagit att fastighetsägaren får initiativrätt i fall då han har rätt att påkalla
ersättning enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.
Skälen för mitt förslag: Lantmäteriverkets förslag i denna del bygger - lik-
som förslaget i föregående avsnitt - på tanken att den enskilde fastighetsäga-
ren i vissa situationer kan ha ett eget intresse av att hans fastighet bringas i
överensstämmelse med detalj-, eller fastighetsplan.
114 kap. 2 § plan- och bygglagen finns bestämmelser som berättigar fastig-
hetsägaren till ersättning för det intrång som i planen förutsatta trafikanlägg-
ningar och allmänna ledningar innebär. På fastighetsägarens begäran är hu-
vudmannen för en trafikanläggning, som är gemensam för flera fastigheter,
samt ledningshavare för allmän ledning skyldiga att förvärva nyttjanderätt
eller annan särskild rätt i fastigheten i den omfattning som behövs för ända-
målet. Tvister om detta prövas enligt plan- och bygglagens regler, dvs. vid
domstol.
Om fastighetsägaren i stället kunde få till stånd förrättning enligt anlägg-
ningslagen respektive ledningsrättslagen, skulle frågan om ersättning för in-
trånget kunna prövas av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning. Vid
en sådan prövning skulle gälla i huvudsak samma ersättningsregler som vid
en prövning enligt plan- och bygglagen. Det kan hävdas att det skulle vara en
fördel för fastighetsägaren att kunna få saken prövad på detta sätt, eftersom
förrättningsförfarandet i många fall är enklare och snabbare än förfarandet
enligt plan- och bygglagen.
Det är emellertid inte alltid som fastighetsägaren har rätt att påkalla för-
rättning enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen. I ledningsrättslagen
finns visserligen inte några bestämmelser om vem som äger påkalla förrätt-
ning, men det torde vara förutsatt att endast ledningshavare har sådan rätt.
Rätt att påkalla förrättning enligt anläggningslagen tillkommer ägaren av en
fastighet som skall delta i anläggningen eller som enligt detaljplan helt eller
delvis skal) användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvud-
man. Också kommunen eller en hyresgästorganisation har rätt att påkalla
en sådan förrättning (se 18 § anläggningslagen). Däremot har ägaren till en
fastighet, som berörs av en gemensam trafikanläggning utan att själv delta i
den, inte rätt att ansöka om förrättning.
Det kan alltså förekomma situationer då fastighetsägaren är hänvisad till
plan- och bygglagens förfarande. Det finns anledning att överväga om inte
fastighetsägaren borde tillerkännas initiativrätt i dessa fall också enligt an-
läggningslagen resp, ledningsrättslagen.
I fråga om ledningsrättslagen framstår behovet av en sådan initiativrätt
som ganska begränsat. Det torde vara förhållandevis sällsynt att det uppstår
tvister som rör fastighetsägarens rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.
I fall då det föreligger tvist är det inte säkert att ett förrättningsförfarande är
enklare och smidigare än det förfarande som plan- och bygglagen föreskri-
ver. Om det inte föreligger någon tvist, kan parterna givetvis på egen hand
träffa ett servituts- eller nyttjanderättsavtal.
Enligt lantmäteriverket kan det emellertid finnas också andra skäl som ta-
Prop. 1991/92:127
36
lar för att fastighetsägaren borde få initiera förrättning enligt anläggningsla- Prop. 1991/92:127
gen eller ledningsrättslagen. Verket har hänvisat till bestämmelsen i plan-
och bygglagen om att det är en förutsättning för bygglov att den sökta åtgär-
den överensstämmer med gällande planer (se 8 kap. 11 § plan- och byggla-
gen). Om det i planen har förutsatts att fastighetens mark skall tas i anspråk
för gemensamhetsanläggningar eller ledningsrätter, skulle enligt lantmäteri-
verket bygglov inte kunna beviljas så länge fastighetsbildningsmyndigheten
inte har fattat något motsvarande anläggnings- eller ledningsrättsbeslut. Till
skillnad från lantmäteriverket anser jag emellertid att bestämmelsen i 8 kap.
11 § plan- och bygglagen inte i sig torde utgöra något skäl för att ändra gäl-
lande regler om initiativrätt i anläggningslagen eller ledningsrättslagen. Kra-
vet på planöverensstämmelse enligt den angivna bestämmelsen innebär
nämligen inte att i planen förutsatta ledningsrätter eller gemensamhetsan-
läggningar, i vilka fastigheten inte skall delta, måste ha kommit till stånd (jfr
prop. 1985/86:1 s. 710).
En rätt för fastighetsägaren att initiera förrättning enligt ledningsrättsla-
gen skulle också innebära vissa nackdelar. Främst är det då fråga om olägen-
heterna av att förrättningen ibland måste hållas långt innan det är aktuellt
att lägga ledningen.
Det anförda leder mig till slutsatsen att förslaget om att ge fastighetsäga-
ren initiativrätt enligt ledningsrättslagen inte bör genomföras.
Vad jag nu har sagt torde i huvudsak gälla även beträffande förslaget om
att utvidga fastighetsägares initiativrätt enligt anläggningslagen. Här kan det
emellertid förekomma fall då fastighetsägaren över huvud taget inte har
möjlighet att framställa krav på sådan ersättning som han förutsätts kunna
få enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen. I fall då någon anläggningsförrätt-
ning ännu inte har hållits och någon samfällighet för anläggningen därför inte
heller har bildats, har han inte någon att vända sig mot med sina krav enligt
plan- och bygglagen. Den motsvarande situationen, såvitt avser sådan all-
män plats för vilken annan än kommunen är huvudman, uppmärksammades
i följ dlagstiftningen till plan- och bygglagen och föranledde då en utvidgning
av fastighetsägarens initiativrätt (jfr prop. 1985/86:90 s.160 f). Jag anser det
därför lämpligt att utvidga fastighetsägarens initiativrätt enligt anläggnings-
lagen så att den svarar mot hans rätt till ersättning enligt 14 kap. 2 § plan-
och bygglagen.
2.3.1 Ersättning vid expropriation
Min bedömning: Expropriationslagens ersättningsregler bör för när-
varande inte ändras.
Förslaget i 1988 års promemoria överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s. 43-45).
Remissinstanserna: Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av det stora flertalet remissinstanser. Enligt kommunförbundet (ma-
37
joriteten) är det angeläget att ändra expropriationslagen så att ersättning för
förlorad handelsvinst inte i något fall kan komma i fråga.
Skälen för mitt förslag: Promemorian Ds Bo 1984:2, som i huvudsak för-
anleddes av det då till lagrådet remitterade förslaget till plan- och bygglag,
innehöll förslag om en omfattande omarbetning av 4 kap. expropriationsla-
gen och en kodifiering av viss praxis. Chefen för bostadsdepartementet utta-
lade i propositionen med följdlagstiftning till plan- och bygglagen att ut-
gångspunkten för reformarbetet i det sammanhanget borde vara att endast
sådana ändringar i expropriationslagen skulle göras som var nödvändiga om
förslaget till plan- och bygglag genomfördes eller som var särskilt angelägna
för att plan- och bygglagen skulle få avsedd effekt. Övriga förslag i 1984 års
promemoria borde behandlas i ett senare sammanhang (se prop.
1985/86:90 s. 97).
De förslag i 1984 års promemoria som inte behandlades i följ dlagstift-
ningen till plan- och bygglagen avsåg väsentligen en redaktionell bearbetning
av 4 kap. expropriationslagen och en kodifiering av viss praxis.
För egen del instämmer jag i uppfattningen i 1988 års promemoria att det
inte finns skäl att nu redaktionellt bearbeta de grundläggande ersättnings-
reglerna i expropriationslagen eller att kodifiera praxis i vidare mån än som
redan har skett i följdlagstiftningen till plan- och bygglagen.
Den enda sakliga ändring som föreslogs i 1984 års promemoria gällde frå-
gan om byggnadsföretags rätt till ersättning för förlorad handelsvinst resp,
förlust av byggnadsarvode i vissa fall. I promemorian föreslogs att det i
4 kap. expropriationslagen skulle tas in en bestämmelse enligt vilken rätt till
ersättning för övrig skada inte föreligger i fall då skadan har uppkommit ge-
nom att ägaren har förlorat en möjlighet att med statliga bostadslån finan-
siera en förväntad bebyggelse på den exproprierade egendomen (se prome-
morian s. 15-20).
Bakgrunden till förslaget i 1984 års promemoria var en av riksdagen be-
gärd översyn av ersättningsreglerna (se CU 1979/80:10, rskr. 169). Denna
begäran tillkom med anledning av domar som högsta domstolen hade med-
delat år 1979 angående byggnadsföretags rätt till ersättning för förlorad han-
delsvinst resp, förlust av byggnadsarvode vid expropriation hos företaget av
mark beträffande vilken det s.k. markvillkoret för statliga bostadslån inte
gällde (se NJA 1979 s. 735). Enligt domarna skall vid en sådan expropriation
lämnas ersättning för skada som orsakats av att företaget på grund av reg-
lerna om den statliga bostadsfinansieringen ej kan förvärva ersättningsmark
med de möjligheter till statliga bostadslån som förelåg beträffande den in-
lösta marken. 11984 års promemoria föreslogs att ersättning inte längre skall
lämnas i sådana fall som avses med de nämnda domarna.
Det s.k. markvillkoret infördes år 1975 (se prop. 1974:150, CU 36, rskr.
372). Det innebar att bostadslån och räntebidrag för ny- eller ombyggnad av
fastigheter som inte har förvärvats från kommunen eller från ett aktiebolag
som helt ägs av kommunen och vars verksamhet uteslutande består i att för-
värva eller förvalta mark endast beviljas om kommunen medger att så sker.
Regeringen har nyligen föreslagit att markvillkoret skall avskaffas (se prop.
1991/92:56). Riksdagen har godtagit förslaget (se 1991/92:BoU 9, rskr.
Prop. 1991/92:127
38
1991/92:75). De ersättningsfrågor som behandlades i domarna från 1979 har
därmed i viss utsträckning förlorat aktualitet.
Mot bakgrund av det anförda finns det enligt min mening inte tillräckliga
skäl att genomföra förslaget i 1984 års promemoria. Kommunförbundet har
förordat att en mera allmänt hållen bestämmelse skall införas. Det finns
emellertid inget underlag för det. Enligt min mening kan det för övrigt inte
komma i fråga att generellt ta bort rätten till ersättning för förlorad handels-
vinst. Inte heller kan jag se att det finns något behov av att göra en begräns-
ning av ersättningsrätten. Jag anser därför att det för närvarande inte bör
vidtas några lagstiftningsåtgärder rörande den frågan. Det kan anmärkas att
den kommitté som regeringen har tillkallat för att utreda frågan om grund-
lagsskydd för äganderätten m.m. (dir. 1991:119) har fått i uppdrag att över-
väga preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till ersättning
vid expropriation och liknande förfoganden.
Prop. 1991/92:127
2.3.2 Ersättning vid fastighetsreglering
Mitt förslag: Ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen knyts när-
mare till motsvarande regler i expropriationslagen.
Vid fastighetsregleringar i fall då marken hade kunnat tas i anspråk
enligt plan- och bygglagen och vid andra fastighetsregleringar där det
är uppenbart att marken hade kunnat tas i anspråk tvångsvis enligt
annan lagstiftning skall expropriationslagens ersättningsregler tilläm-
pas fullt ut.
Även i andra fall av fastighetsreglering skall likvidvärderingen gö-
ras med beaktande av värderingsreglerna i expropriationslagen. I
dessa fall skall dock några av expropriationslagens ersättningsregler
inte tillämpas. Det gäller regeln om avdrag för företagsnytta samt den
s.k. presumtionsregeln. I dessa fall skall vidare vinsten av regleringen
fördelas mellan de berörda fastigheterna (vinstfördelning).
Vid alla slag av fastighetsreglering skall expropriationslagens regler
om annan ersättning gälla i stället för de nuvarande reglerna i fastig-
hetsbildningslagen om ersättning för personlig skada.
Förslaget i 1988 års promemoria: Överensstämmer med mitt förslag utom
i fråga om vinstfördelningsregeln. Enligt promemorian skall vinstfördelning
göras endast i sådana fall då ersättningen enligt expropriationslagens regler
blir oskäligt låg med hänsyn till den vinst som uppkommer (se promemorian
s. 28-37).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker allmänt att ersättnings-
reglerna i fastighetsbildningslagen knyts närmare till motsvarande regler i
expropriationslagen och att expropriationslagens regler tillämpas fullt ut i
den utsträckning som föreslagits i promemorian. Den i promemorian före-
slagna vinstfördelningsregeln har kritiserats av många remissinstanser. En-
ligt bl.a. lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen är regeln inte lämplig vid
fastighetsregleringar som sker för att få till stånd omarronderingar inom
39
lantbruket. Andra instanser anser att regeln ger alltför begränsade möjlighe-
ter till vinstfördelning.
Bakgrund: Det nuvarande ersättningssystemet enligt fastighetsbildnings-
lagen anknyter till det förhållandet att syftet med en fastighetsreglering är
att förbättra de berörda fastigheterna. Regleringen skall leda till att det to-
talt sett uppkommer en nytta (båtnad). Vinsten vid regleringen är båtnaden
minus kostnaderna för fastighetsregleringsföretaget (inklusive förrättnings-
kostnaderna). Eftersom det är fastighetsägarna som är regleringsföretagare
och bär huvudansvaret för verksamheten har det ansetts naturligt att fastig-
hetsägarna också skall dela på regleringsvinsten. Fastighetsbildningslagen
bygger på ett system med s.k. indirekt vinstfördelning. Systemet är uppbyggt
enligt följande.
För skillnaden mellan vad en fastighet å ena sidan tar emot i fråga om
mark och andel i samfälld mark och å andra sidan avstår i sådant hänseende
skall det utgå ersättning i pengar. Även sådan värdeförändring som föranleds
av en servitutsåtgärd eller av att en byggnad eller annan anläggning genom
regleringen övergår till annan ägare skall utjämnas genom ersättning i
pengar (se 5 kap. 10 § fastighetsbildningslagen).
Det värderingsförfarande genom vilket ersättningen beräknas kallas lik-
vidvärdering. Varje område som ingår i regleringen åsätts ett likvidvärde
som gäller för både den som avträder och den som tillträder egendomen. Vid
likvidvärderingen fördelas båtnaden mellan den som skall tillträda området
och den som skall avträda det. Denna vinstfördelning sker i praxis genom en
indirekt metod som kan beskrivas på följande sätt. Man anknyter likvidvär-
deringen till det värde eller den värdenivå som är relevant för den som avträ-
der eller för den som tillträder. Eftersom ett område som byter fastighetstill-
hörighet normalt har ett lägre marginellt värde för den som avträder än för
den som tillträder, kommer båtnaden att tillföras den som tillträder om lik-
vidvärderingen anknyts till det värde som är relevant för den som avträder.
Om likvidvärderingen å andra sidan anknyts till det värde som är relevant för
den som tillträder, kommer båtnaden att tillföras den som avträder. Anknyts
likvidvärderingen till en mellanliggande nivå, kommer båtnaden att fördelas
mellan dem. Fastighetsbildningslagen innehåller inte någon föreskrift om
hur likvidvärderingen skall ske med hänsyn till fördelningen av båtnaden,
men lagen syftar till att den skall ske så att ett skäligt resultat uppnås (jfr
prop. 1969:128 s. B409).
Den berörda regeln kompletteras av vissa jämkningsbestämmelser i 5 kap.
11 § fastighetsbildningslagen samt av bestämmelser om ersättning för per-
sonlig skada i 5 kap. 12 § fastighetsbildningslagen. Med personlig skada avses
ekonomisk skada som inte ersätts enligt reglerna om likvidvärdering. Rätt
till sådan ersättning finns emellertid bara i vissa bestämda situationer, nämli-
gen vid regleringsåtgärder som innebär ett ingripande beträffande byggnad
eller annan anläggning och vid sådan åtgärd som medför att en arrenderätt
upphör eller minskar i värde.
Värderingsreglerna i 5 kap. gäller inte vid inlösen enligt 8 kap. fastighets-
bildningslagen. Ersättningsbestämmelserna vid inlösen har i stället utfor-
mats med 4 kap. 1 § expropriationslagen som förebild. Någon fullständig an-
Prop. 1991/92:127
40
passning av ersättningsreglerna vid inlösen till motsvarande regler i expro- Prop. 1991/92:127
priationslagen har dock inte skett.
Ersättningsreglerna i expropriationslagen har en skadeståndsrättslig in-
riktning. Vad som skall ersättas är den minskning i sakägarens förmögenhet
som uppkommer genom expropriationen. Ersättning utgår i form av löse-
skilling, intrångsersättning och ersättning för övrig skada (annan ersättning).
Löseskilling utgår vid expropriation av hel fastighet och skall i princip
motsvara fastighetens marknadsvärde. Intrångsersättning utgår vid expro-
priation av del av fastighet och skall i princip motsvara den minskning av
fastighetens marknadsvärde som uppkommit genom expropriationen. An-
nan ersättning utgår för skada som inte skall ersättas enligt reglerna om lö-
seskilling eller intrångsersättning.
Principen att ersättningen skall avse fastighetens marknadsvärde eller
minskade marknadsvärde frångås i vissa fall. Har det företag förvars genom-
förande en fastighet exproprieras medfört inverkan av någon betydelse på
fastighetens marknadsvärde, skall löseskillingen enligt 4 kap. 2 § expropria-
tionslagen bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle
ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. Detta gäller dock endast
i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den
allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden.
Om företaget har haft en sänkande inverkan på marknadsvärdet, brukar
man tala om företagsskada. En inverkan i höjande riktning brukar kallas fö-
retagsnytta.
Enligt den s.k. presumtionsregeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen gäller
vidare vid bestämmande av löseskilling att sådan ökning av fastighetens
marknadsvärde av någon betydelse som har ägt rum under tiden från dagen
tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans
väckande vid domstol, skall räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir
utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna
användningssätt.
Expropriationslagens ersättningsregler gäller inte bara vid expropriation
utan också vid inlösen enligt t.ex. plan- och bygglagen. Även ersättningsreg-
lerna i anläggningslagen och ledningsrättslagen hänvisar till expropriations-
lagen.
Skälen för mitt förslag: En grundläggande fråga är om det är godtagbart
att ersättningen vid tvångsförfoganden i vissa fall (fastighetsbildningsfallen)
bestäms efter en vinstfördelningsprincip och i andra fall (expropriationsfal-
len) efter en skadeprincip.
Att ersättningsreglerna i expropriationslagen är utformade efter en skade-
princip ter sig naturligt mot bakgrund av reglernas syfte att ersätta förlorad
egendom. En vinstfördelningsprincip i expropriationslagen skulle inte bara
vara oacceptabel från rättspolitisk synpunkt. Den skulle också skapa prak-
tiska värderingsproblem av en omfattning som knappast kan godtas.
Även ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen framstår som natur-
liga om man ser till syftet med fastighetsregleringsinstitutet, som ju är att
åstadkomma en förbättring av de berörda fastigheterna. Fastighetsbildnings-
lagens ersättningsregler bygger som jag tidigare har nämnt på tanken att de
41
berörda fastighetsägarna i egenskap av regleringsföretagare bör få dela på
regleringsvinsten (se prop. 1969:128s. B 383).
Även andra omständigheter än de olika syftena med de båda instituten
kan anföras för en ordning med delvis skilda ersättningsprinciper i expro-
priationslagen och fastighetsbildningslagen. För det första är det allmänna
intresset av ett genomförande ofta starkare i expropriationsfallen än i fastig-
hetsbildningsfallen. Det enskilda intresset är vidare många gånger så fram-
trädande i fastighetsbildningsfallen att det kan sättas i fråga om en tvångsrätt
skulle kunna accepteras såvida inte ersättningsbeloppet bestämdes under
hänsynstagande till den vinst som uppkommer för den som tillträder mar-
ken. En sådan ordning leder till ersättningar som i praktiken motsvarar vad
parterna skulle ha kommit överens om i normalfallet i en situation där någon
tvångsrätt inte hade förelegat.
I lagstiftningsärendet råder en bred enighet om att fastighetsbildningsla-
gen liksom hittills bör ge möjlighet till vinstfördelning.
Av det anförda framgår att det i princip inte bör komma i fråga att ta bort
vinstfördelningsprincipen ur fastighetsbildningslagen och helt ersätta den
med expropriationslagens skadeprincip. En fördel med vinstfördelningsprin-
cipen i dessa sammanhang torde vara att den främjar frivilliga uppgörelser.
För vinstfördelningssystemet talar också att det ligger i linje med strävan-
dena att fördela exploateringsvinsterna på ett skäligt sätt inom ett exploate-
ringsområde (jfr lagen (1987:11) om exploateringssamverkan).
Ersättningen ifall då expropriation eller annat liknande tvångsförvärv kan
ske
När förhållandena är sådana att det är möjligt att alternativt ta egendomen
i anspråk genom expropriation eller något annat liknande förfogande anses
i gällande praxis att expropriationslagens regler bör beaktas vid likvidvärde-
ringen (jfr prop. 1969:128 s. B 547 och B 560). Det innebär att ersättning ut-
går med det belopp som motsvarar minskningen av den avstående fastighe-
tens marknadsvärde. Den som avstår marken tillförs alltså inte någon del i
den eventuella vinst som uppkommer genom regleringen. I brist på lagstöd
torde dock presumtionsregeln i 4 kap. 3§ expropriationslagen inte kunna
beaktas vid värderingen.
I 1988 års promemoria föreslås - liksom i fastighetsbildningsutredningens
förslag - att denna praxis skall lagfästas. När förhållandena vid en fastighets-
reglering är sådana att det är möjligt att alternativt ta egendomen i anspråk
genom expropriation eller något annat sådant förfogande skall ersättningen
enligt förslaget bestämmas fullt ut enligt reglerna i 4 kap. expropriationsla-
gen. Förslaget i 1988 års promemoria har godtagits eller lämnats utan erinran
av det stora flertalet remissinstanser.
För egen del vill j ag framhålla att det inte torde föreligga några principiella
hinder mot att införa ett system där expropriationslagens regler, däribland
presumtionsregeln, tillämpas av fastighetsbildningsmyndigheten vid fastig-
hetsregleringar. Myndigheten har redan nu att hantera presumtionsregeln
vid förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen. Till förmån
för att göra presumtionsregeln tillämplig även vid vissa fastighetsregleringar
Prop. 1991/92:127
42
talar också praktiska skäl och önskvärdheten av att lika fall behandlas lika.
Om presumtionsregeln inte kan tillämpas i fastighetsregleringssammanhang,
kommer ju ersättningen till markägaren i vissa fall att bli lägre om mark inlö-
ses enligt plan- och bygglagen än om marken överförs genom fastighetsregle-
ring. En sådan ordning kan upplevas som orättvis, och den kan också leda
till att förrättningsförfarandet utnyttjas i en mindre utsträckning än vad som
är önskvärt. Även om presumtionsregeln i praktiken inte torde komma att
tillämpas så ofta, bör det med hänsyn till det anförda finnas en möjlighet att
tillämpa den även i fastighetsregleringssammanhang.
Över huvud taget talar enligt min uppfattning starka rättviseskäl för att
expropriationslagens regler tillämpas fullt ut i sådana fall då det föreligger
alternativa möjligheter till tvångsförfoganden. Annars kan i likvärdiga fall
ersättningen komma att bli olika beroende på vilken lagstiftning som tilläm-
pas. Att expropriationslagens ersättningsregler tillämpas fullt ut innebär
inte - som en remissinstans har varit inne på - någon försvagning av det
starka rättsskydd som markägaren är tillförsäkrad vid expropriation eller
andra tvångsförfoganden. Markägaren skyddas av den allmänna begräns-
ningen enligt 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen i fråga om möjligheterna att
genomföra fastighetsregleringar tvångsvis. I fall då regleringen kan genom-
föras tvångsvis innebär förslaget i vissa hänseenden en utvidgning av fastig-
hetsägarens möjligheter att få ersättning. När presumtionsregeln är tillämp-
lig begränsas visserligen fastighetsägarens rätt till ersättning i förhållande till
vad som gäller nu. Begränsningen är dock många gånger skenbar eftersom
den ersättningsskyldige idag kan få till stånd en tillämpning av presumtions-
regeln genom att väcka talan om inlösen vid domstol. Av betydelse är också
mitt förslag om att markägarens ställning i fastighetsdomstolen skall förstär-
kas i de aktuella ärendena (se avsnitt 2.4.2). Sammantaget innebär mina för-
slag en inte oväsentlig förstärkning av markägarens ställning.
I praktiken torde det komma i fråga att,tillämpa 4 kap. expropriationsla-
gen fullt ut främst vid fastighetsreglering av mark som kan bli inlöst enligt
plan- och bygglagen. Om inlösen här kan komma i fråga kan enkelt bedömas
med ledning av detaljplanen. Kommunen är skyldig att lösa mark som enligt
en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är hu-
vudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än en-
skilt bebyggande. Även väghållare och huvudmän för allmänna trafikanlägg-
ningar kan åläggas att lösa mark enligt plan- och bygglagen (se 14 kap. 1 och
2 §§ plan- och bygglagen, jfr 6 kap. 17 § samma lag). Andra situationer då
4 kap. expropriationslagen bör kunna tillämpas fullt ut är då egendomen al-
ternativt kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat lik-
nande tvångsförvärv.
Mot bakgrund av det anförda förordar jag att expropriationslagens ersätt-
ningsregler skall gälla fullt ut dels vid fastighetsregleringar av egendom som
skulle ha kunnat tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 2 §§ plan- och bygglagen,
dels vid andra fastighetsregleringar om det är uppenbart att den berörda
egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller
något annat liknande tvångsförvärv.
Prop. 1991/92:127
43
Ersättning i andra fall
Prop. 1991/92:127
Vid andra fastighetsregleringar än sådana som nu har särskilt berörts bör,
som tidigare sagts, ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen bygga på
principen om vinstfördelning. Samtidigt bör man dock, som jag tidigare har
framhållit, knyta reglerna närmare till innehållet i 4 kap. expropriationsla-
gen.
Likvidvärderingen bör enligt min mening grundas på värderingsreglerna i
4 kap. expropriationslagen. Reglerna om företagsnytta i 4 kap. 2§ och pre-
sumtionsregeln i 4 kap. 3 § kan dock av naturliga skäl inte tillämpas vid fas-
tighetsregleringar i allmänhet. Dessa regler bör kunna gälla endast i de tidi-
gare nämnda fallen då 4 kap. expropriationslagen skall tillämpas fullt ut vid
likvidvärderingen. Däremot bör regeln i 4kap. 2§ expropriationslagen om
företagsskada kunna användas när likvidvärdet bestäms. Om det företag
som föranlett fastighetsregleringen har medfört sänkande inverkan av någon
betydelse på fastighetens marknadsvärde, bör alltså ersättningen bestämmas
på grundval av det marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft om sådan
inverkan inte hade förekommit, dock endast i den mån det är skäligt med
hänsyn till förhållandena på orten m.m.
Vid fastighetsregleringar i allmänhet bör man - som jag redan har fram-
hållit - emellertid inte bara ta hänsyn till de nämnda bestämmelserna i expro-
priationslagen i samband med likvidvärderingen. Den vinst som regleringen
ger upphov till skall också beaktas när ersättningen bestäms. Regeln om
vinstfördelning bör omfatta alla nu ifrågavarande regleringsfall. Regeln bör,
liksom hittills, inte närmare ange hur vinstfördelningen skall ske. Den bör i
princip endast innebära att den som avträder egendom skall få en skälig del
av regleringsvinsten. Vinstfördelningsregeln synes lämpligen kunna utfor-
mas så att den anger att man - vid sidan av de angivna bestämmelserna i 4
kap. expropriationslagen - vid likvidvärderingen också i skälig utsträckning
skall beakta det särskilda värde som egendomen har för den tillträdande fas-
tigheten.
För fastighetsreglering som sker utan inlösen gäller för närvarande att per-
sonlig skada kan ersättas bara i vissa bestämda situationer, nämligen vid reg-
leringsåtgärder som innebär ett ingripande beträffande byggnad eller annan
anläggning och vid sådana åtgärder som medför att en arrenderätt upphör
eller minskar i värde (se 5 kap. 12 § fastighetsbildningslagen). 11988 års pro-
memoria har föreslagits att reglerna om ersättning för personlig skada utvid-
gas så att de kommer att motsvara vad som gäller om ersättning för övrig
skada enligt 4kap. 1 § första stycket tredje meningen expropriationslagen.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet re-
missinstanser.
Personlig skada kan uppkomma vid fastighetsreglering även i andra fall än
de som avses med ersättningsbestämmelserna. Ett exempel är att personlig
skada drabbar en annan nyttjanderättshavare än en arrendator. Ett annat
exempel är att en ändrad ägoanordning framtvingar en ändrad produktions-
inriktning för ett jordbruksföretag. I sistnämnda fall torde de nuvarande reg-
lerna innebära att ersättning skall utges till en arrendator, men inte till den
fastighetsägare som själv brukar sin fastighet. Ett ytterligare exempel är det
44
fallet att en fastighetsreglering innebär att en nyttjanderätt - t.ex. en jakt-
rätt - upphör. I ett sådant fall föreligger inte enligt gällande regler någon
skyldighet att lämna ersättning. Detta synes mindre väl förenligt med 2 kap.
18 § regeringsformen (jfr NJA 1989 s. 20). Av det anförda framgår att det
finns skäl att utvidga möjligheterna till ersättning för personlig skada. De
nya bestämmelserna om det kan lämpligen utformas på samma sätt som reg-
lerna om övrig skada i expropriationslagen.
De ändringar i 5 kap. fastighetsbildningslagen som jag nu har förordat in-
nebär att de särskilda ersättningsreglerna i 8 kap. fastighetsbildningslagen
blir obehövliga. Dessa regler bör därför upphävas. Detta föranleder en
följdändring i 16 § lagen om exploateringssamverkan. Vidare bör det göras
en anpassning av ränteregeln i 5 kap. 15 § tredje stycket fastighetsbildnings-
lagen till vad som gäller enligt expropriationslagen.
Prop. 1991/92:127
2.3.3 Ersättning vid förrättning enligt anläggningslagen
Mitt förslag: Vid förrättningar enligt anläggningslagen skall ersätt-
ningsreglerna i fastighetsbildningslagen tillämpas i stället för, som för
närvarande, ersättningsreglerna i expropriationslagen.
Förslaget i 1988 års promemoria överensstämmer med mitt förslag (se pro-
memorian s. 38-40).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorieför-
slaget eller lämnar detta utan erinran. Förslaget avstyrks bl.a. av de hörda
domstolarna, vilka menar att den nu gällande ordningen fungerar tillfreds-
ställande.
Skälen för mitt förslag: Ändamål som kan tillgodoses genom en servituts-
eller samfällighetsbildning enligt fastighetsbildningslagen kan i vissa fall
också tillgodoses genom att en gemensamhetsanläggning inrättas enligt an-
läggningslagen. Med gemensamhetsanläggning avses en anläggning som är
gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål som är av stadig-
varande betydelse för dem. I fråga om en enskild väg gäller dock inte kravet
på att vägen skall vara gemensam för flera fastigheter. Enligt anläggningsla-
gen kan nämligen upplåtas rätt att bygga väg för att tillgodose även en en-
staka fastighets behov (se prop. 1973:160 s. 282). Också ett tillfälligt vägbe-
hov kan tillgodoses (se 47 § anläggningslagen).
I fråga om ersättning för upplåtelse eller inlösen av mark för en gemen-
samhetsanläggning gäller som tidigare har nämnts expropriationslagens er-
sättningsregler (se 13 § anläggningslagen). Det innebär att vinstfördelning
inte kan ske, om t.ex. en utfart ordnas enligt anläggningslagen. Hade samma
utfart däremot ordnats genom en servituts- eller samfällighetsbildning enligt
fastighetsbildningslagen, hade vinstfördelning kunnat tillämpas. Enligt min
mening saknas det godtagbara skäl för en sådan skillnad.
Att ersättningsreglerna i anläggningslagen har anknutits till expropria-
tionslagen och inte till fastighetsbildningslagen synes ha haft sin grund vä-
sentligen i att förhållandet mellan ägaren till den av anläggningen belastade
45
fastigheten och deltagarna i anläggningen har ansetts förete större likhet
med situationen vid expropriation än med situationen vid fastighetsreglering
(jfr prop. 1973:160 s. 546). I förarbetena underströks också att tillkomsten
av gemensamhetsanläggningar ofta betingas av hänsyn till allmänna intres-
sen (se prop. s.592).
Hållbarheten i de redovisade resonemangen kan enligt min mening disku-
teras. Även en fastighetsreglering företer ju likheter med expropriation.
Detta gäller särskilt vid ensidiga markavståenden. De allmänna intressena
vid förrättningar enligt anläggningslagen torde vidare många gånger inte
vara starkare än vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagen. Liksom
fastighetsbildningslagen har anläggningslagen i huvudsak en privaträttslig
karaktär (prop. 1973:160 s. 151). De ändamål som skall tillgodoses enligt an-
läggningslagen torde som regel inte berättiga till expropriation (se 1 § an-
läggningslagen och 2 kap. 1-3 §§ expropriationslagen). Däremot kan utrym-
men för gemensamhetsanläggningar tas i anspråk i vissa fall, om markens
ägare begär det (se 14kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen).
Av det anförda framgår att vinstfördelning bör ske vid vissa förrättningar
enligt anläggningslagen för att ersättningssystemet inte skall bli inkonse-
kvent. Det synes vara en rimlig ordning att vinstfördelning kan ske vid alla
förrättningar enligt anläggningslagen utom i sådana fall då marken skulle ha
kunnat tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant tvångsförfo-
gande. En sådan ordning kan åstadkommas genom att de nya ersättningsreg-
ler i fastighetsbildningslagen som jag har förordat i avsnitt 2.3.2 tillämpas
även vid anläggningsförrättningar.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att den nuvarande
hänvisningen i anläggningslagen till expropriationslagens ersättningsregler
ersätts med en hänvisning till ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen.
2.3.4 Ersättning vid förrättning enligt ledningsrättslagen
Mitt förslag: Den nuvarande hänvisningen i ledningsrättslagen till er-
sättningsreglerna i expropriationslagen behålls, men ledningsrätt en-
ligt ledningsrättslagen skall inte längre få upplåtas för en vatten- eller
avloppsledning som tillgodoser endast en enstaka fastighets husbe-
hov.
Förslaget i 1988 års promemoria motsvarar mitt förslag (se promemorian
s. 41-42).
Remissinstanserna: Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erin-
ran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Förslaget avstyrks av bl.a.
Stockholms tingsrätt, som uttalar att lagstiftningen hittills har fungerat väl.
Skälen för mitt förslag: Ledningsrättslagen gäller för flera olika slags led-
ningar, bl.a. allmänna teleledningar och andra allmänna svagströmsled-
ningar, allmänna starkströmsledningar, vatten- och avloppsledningar samt
ledningar för gas. Ledningsrättslagen gäller inte om utrymme för ledningen
kan upplåtas med stöd av anläggningslagen (se 2§ ledningsrättslagen).
Prop. 1991/92:127
46
Enligt 7kap. 2§ fastighetsbildningslagen får servitut som avser rätt att dra Prop. 1991/92:127
ledning enligt ledningsrättslagen inte bildas genom fastighetsreglering. Ge-
nom fastighetsreglering får dock bildas servitut som avser avloppsledning för
en fastighet eller ledning för vatten till husbehovsförbrukning.
De ledningar som omfattas av ledningsrättslagen är av stort allmänt in-
tresse. Vanligen kan expropriation äga rum i fråga om sådana ledningar (se
2 kap. 3 § expropriationslagen). Mot bakgrund härav synes följdriktigt att er-
sättningsreglerna i ledningsrättslagen hänvisar till expropriationslagen.
Den enda punkt där hänvisningen synes kunna diskuteras gäller ledningar
som kan inrättas med stöd av undantagsbestämmelsen i 7 kap. 2 § fastighets-
bildningslagen. Tidigare har föreslagits att vinstfördelning skall ske vid servi-
tutsbildningar enligt fastighetsbildningslagen som avser t.ex. vattentäkt eller
utfart för enstaka fastighets behov. Genom hänvisningen i ledningsrättslagen
till expropriationslagens ersättningsregler blir vinstfördelning inte möjlig om
ledningen inrättas med stöd av ledningsrättslagen.
Ett sätt att få till stånd ett konsekvent ersättningssystem synes vara att ut-
forma reglerna så att ledningsrättslagen inte blir tillämplig på ledningar som
kan inrättas med stöd av undantagsbestämmelsen i 7 kap. 2§ fastighetsbild-
ningslagen. En sådan ordning motsvarar vad som gäller enligt ledningsrätts-
lagen i fråga om ledningar som kan inrättas enligt anläggningslagen och har
bl.a. den fördelen att ledningsrättslagens ersättningsregler kan behållas
oförändrade. Det synes inte föreligga något hinder mot en sådan ordning.
Jag föreslår därför att vatten- eller avloppsledning som endast tillgodoser en-
staka fastighets husbehov inte skall få inrättas enligt ledningsrättslagen.
2.4.1 Kostnader vid förrättning
Min bedömning: Regler om rätt för sakägare att erhålla ersättning för
kostnader som har uppkommit vid en förrättning bör inte införas.
Lantmäteriverkets förslag: Fastighetsbildningsmyndigheten skall i vissa
fall kunna besluta om ersättning till sakägare för kostnader för ombud eller
biträde och för utredning. Detta skall gälla vid inlösen enligt 8 kap. fastig-
hetsbildningslagen och vid åtgärder som avser ianspråktagande av mark eller
rättighet som kunnat inlösas enligt plan- och bygglagen eller tas i anspråk
genom expropriation eller annat sådant förfogande. Ersättning skall dock
utgå endast om det är befogat med hänsyn till partsförhållandena och in-
trångets art. Beslutad ersättning skall anses som förrättningskostnad och
normalt bäras av den som har nytta av förrättningen (se rapporten s. 65-93).
Remissinstanserna: Förslaget har avstyrkts av bl.a. hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska
kommunförbundet, Kommunaltekniska föreningen och Sveriges Lantmäta-
reförening. Flera av dem har hävdat att förslaget skulle beröva förrättnings-
förfarandet dess smidighet. En av de avstyrkande instanserna har i stället
47
föreslagit att den enskilde sakägaren skall få rätt till ersättning för egen in-
ställelse. Till dem som tillstyrkt förslaget hör länsstyrelserna i Malmöhus och
Västernorrlands län. Några remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksför-
bund och Sveriges Advokatsamfund, har förordat att sakägaren ges en ännu
vidare rätt till ersättning.
Bakgrund: Vid en handläggning hos fastighetsbildningsmyndigheten sak-
nar den enskilde sakägaren möjlighet att få ersättning för sina egna kostna-
der vid förrättningen. Han kan sålunda inte få ersättning för egen inställelse
vid förrättningssammanträde, för eget ombud eller biträde eller för egna ut-
redningar. Enligt fast praxis beviljas sakägaren inte heller rättshjälp med bi-
trädesförordnande i ärenden vid fastighetsbildningsmyndigheten. Vid för-
rättningsförfarande gäller inte heller de vanliga rättsskyddsförsäkringarna.
Att sakägaren inte har rätt till ersättning för egna kostnader har föranlett
kritik från skilda håll. Det har därvid hävdats att den enskilde sakägarens
rättsställning behöver förstärkas, inte minst vid förrättningar med expropria-
tiva inslag. Kritiken har bl.a. kommit till uttryck i en skrivelse från Lantbru-
karnas Riksförbund till chefen för justitiedepartementet (Dnr 87-3825) samt
i ett flertal remissyttranden i detta lagstiftningsärende. Det har därvid påta-
lats att parterna vid förrättningen inte alltid är jämbördiga, i synnerhet inte
om ena parten är en kommun, en kraftintressent eller ett liknande resurs-
starkt organ. Sådana organ har ofta tillgång till egna experter, som utför egna
utredningar, vilka sedan åberopas vid förrättningen. Det har hävdats att den
obalans som i sådana fall kan föreligga mellan sakägarna inte alltid i tillräck-
lig grad uppvägs av fastighetsbildningsmyndighetens utredningsplikt.
Skälen för min bedömning: Att en sakägare vid en förrättning - till skill-
nad mot vad som gäller vid ett domstolsförfarande enligt plan- och bygglagen
och expropriationslagen - inte är berättigad till ersättning för egna kostnader
sammanhänger med förrättningsförfarandets särskilda karaktär. Förfaran-
det skiljer sig i avgörande hänseenden från vad som gäller vid domstol. Me-
dan ansvaret för processföringen och utredningen i en rättegång helt vilar på
parterna, präglas förrättningsförfarandet av fastighetsbildningsmyndighe-
tens skyldighet till officialprövning. Fastighetsbildningsmyndigheten har så-
lunda till uppgift att aktivt verka för utredningen, om nödvändigt med hjälp
av sakkunniga. Till myndighetens uppgifter hör även att - i en omfattning
som saknar motsvarighet i domstolsprocessen - bistå sakägarna med råd och
upplysningar. Vidare är möjligheterna att förebringa utredning väsentligt
olika i de båda typerna av förfarande. Vid en förrättning kan det inte före-
komma någon muntlig bevisning. Vidare kan personlig inställelse inte åläg-
gas och editionsföreläggande inte meddelas. I vissa fall kan alltså en mera
fullständig utredning inte läggas fram vid förrättningen utan först vid fastig-
hetsdomstolen efter överklagande. Dessa förhållanden övervägdes vid fas-
tighetsbildningslagens tillkomst och ansågs godtagbara med hänsyn till in-
tresset av att förfarandet inför fastighetsbildningsmyndigheten skulle vara
enkelt (jfr prop. 1969:128 s. B 191).
De nu angivna dragen i förrättningsförfarandet innebär att det normalt
skall vara möjligt för sakägarna att föra sin talan vid förrättningen utan juri-
diskt biträde eller expertmedverkan. Systemet kan sägas förutsätta att sak-
ägarnas egna utredningar koncentreras till fastighetsdomstolen.
Prop. 1991/92:127
48
Enligt min mening är det inte lämpligt att ge förrättningsförfarandet nå- Prop. 1991/92:127
gon annan karaktär än det hittills har haft. Förfarandet bör således även i
fortsättningen präglas av en strikt och aktiv officialprövning. Det är inte
minst detta som gör förfarandet så smidigt. Lantmäteriverkets förslag skulle
enligt min uppfattning kunna leda till att förrättningen får en mera rätte-
gångsliknande karaktär. Detta skulle minska snabbheten och smidigheten.
Jag är inte heller övertygad om att det från rättssäkerhetssynpunkt är nöd-
vändigt att införa de föreslagna ersättningsreglerna. Sakägarnas behov av
ombud är ju inte lika stort vid en förrättning som vid en domstolsförhand-
ling. De beslut som fattas vid förrättningen kan överprövas i två eller tre
domstolsinstanser. Sakägarnas ställning vid en förrättning kan alltså inte
jämföras med deras ställning i exempelvis ett expropriationsmål. Med en ak-
tiv officialprövning bör också obalansen mellan sakägarna i huvudsak kunna
elimineras. Detta gäller i synnerhet om fastighetsbildningsmyndigheten ge-
nom förordnande av sakkunnig enligt 4 kap. 34 § fastighetsbildningslagen
utnyttjar den omfattande specialistkompetens som numera finns inom lant-
mäteriorganisationen.
Lantbrukarnas Riksförbund har gjort gällande att det i vissa fall finns en
risk för att fastighetsbildningsmyndigheten inte förmår göra en fullt opartisk
värdering. Förbundet har härvid hänvisat framför allt till sådana fall då det
statliga lantmäteriet i sin uppdragsverksamhet har tagit fram en utredning åt
en part och denna utredning sedan åberopas vid en förrättning. Jag delar
givetvis Lantbrukarnas Riksförbunds uppfattning att det är angeläget att sä-
kerställa att värderingarna görs på ett opartiskt sätt. Enligt uppgift från lant-
mäteriverket torde det dock endast vara i ett fåtal fall som det har inträffat
att en part vid en förrättning åberopar en utredning som lantmäteriet tidi-
gare har utfört i sin uppdragsverksamhet. Även om så skulle vara fallet, finns
det enligt min mening anledning att vidta åtgärder för att undanröja risken
för att värderingarna inte görs på ett opartiskt sätt. Enligt vad jag har erfarit
avser lantmäteriverket att precisera och skärpa de riktlinjer som i detta hän-
seende gäller för lantmäteriets uppdragsverksamhet. Arbetet med dessa
riktlinjer kommer att följas med uppmärksamhet från regeringskansliets
sida. Bland annat mot denna bakgrund anser jag att det som Lantbrukarnas
Riksförbund i denna del har framfört inte bör inverka på frågan om kost-
nadsersättning.
Lantmäteriverkets förslag om ersättning till sakägare för kostnader skulle
enligt min bedömning också leda till ökade kostnader för samhällsekonomin
i en omfattning som för närvarande inte låter sig försvaras. Lantmäteriverket
har beräknat de direkta kostnaderna till sammanlagt cirka två miljoner kr.
årligen. Jag befarar att kostnaderna skulle bli högre än så. Enligt min be-
dömning skulle förslaget inte heller medföra några mera påtagliga bespa-
ringar på andra områden.
Vad gäller sakägarens kostnader för egen inställelse har det länge ansetts
naturligt att en fastighetsägare har att bevaka sina intressen i ett förrättnings-
sammanhang utan någon särskild kompensation. Normalt är kostnaderna
för inställelsen förhållandevis små och en rätt till ersättning för sådana kost-
nader skulle alltså få liten betydelse. Den skulle emellertid leda till ett inte
oväsentligt merarbete för fastighetsbildningsmyndigheten. 49
4 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 127
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag att förslagen om rätt till Prop. 1991/92:127
ersättning för kostnader vid förrättning inte bör genomföras. Enligt min me-
ning är det mera angeläget att förstärka den enskilde sakägarens ställning i
rättegången vid fastighetsdomstolen. Till detta återkommer jag i nästa av-
snitt.
2.4.2 Rättegångskostnader vid överklagande av
fastighetsbildningsmyndighetens beslut
Mitt förslag: Om ett fastighetsbildningsbeslut överklagas till fastig-
hetsdomstolen skall den sakägare, som genom beslutet avstått eller
upplåtit mark eller rättighet, kunna få ersättning för sina rättegångs-
kostnader i fastighetsdomstolen, hovrätten och högsta domstolen i
större omfattning än som hittills varit fallet. I fastighetsdomstolen
skall han sålunda oberoende av utgången i målet ha rätt till ersättning
för rättegångskostnader inte bara om målet gäller ersättning för inlö-
sen enligt 8 kap. fastighetsbildningslagen utan också om det gäller er-
sättning för sådant ianspråktagande av mark eller rättighet som skulle
ha kunnat ske enligt 14 kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen eller som
uppenbarligen skulle ha kunnat komma till stånd genom expropria-
tion eller annat liknande tvångsförvärv. Om han fört saken till fastig-
hetsdomstolen utan tillräckliga skäl, skall domstolen dock kunna för-
ordna att han skall bära sina egna kostnader. Har han uppenbarligen
inlett rättegången i fastighetsdomstolen utan skälig grund, skall dom-
stolen dessutom kunna förplikta honom att ersätta motparten för rät-
tegångskostnader. Även beträffande rättegångskostnadsreglerna i
överrätt görs i motsvarande fall en anpassning till de för den ersätt-
ningsberättigade sakägaren mera förmånliga regler som gäller i mål
om inlösen enligt fastighetsbildningslagen.
Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (se rap-
porten s. 96-99).
Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Kommunförbundet har dock i annat sammanhang motsatt sig förändringar
av rättegångskostnadsreglerna.
Skälen för mitt förslag: Om ett fastighetsbildningsbeslut överklagas kom-
mer saken att prövas vid fastighetsdomstolen. Enligt 16 kap. 14 § första
stycket fastighetsbildningslagen kan fastighetsdomstolen i sådant mål för-
ordna, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, att sak-
ägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare för rättegångskostna-
der. Bestämmelsen ger domstolen en betydande frihet men torde normalt
föranleda att förlorande part förpliktas ersätta vinnande part för rättegångs-
kostnader.
Vid överklagande av beslut om inlösenersättning enligt fastighetsbild-
ningslagen och flertalet beslut enligt ledningsrättslagen gäller andra regler.
Sakägare som avstår mark eller särskild rättighet har då enligt reglerna i 16
50
kap. 14 § första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen rätt till er- Prop. 1991/92:127
sättning för sina kostnader i fastighetsdomstolen oberoende av utgången i
målet. Samma regler anses gälla vid överklagande av beslut om inlösen eller
upplåtande av utrymme enligt anläggningslagen (se prop. 1973:160 s. 556
och 599 samt RH 81:84). Dessa regler motsvarar i huvudsak vad som gäller
vid expropriation och vid inlösen enligt plan- och bygglagen. I förarbetena
till fastighetsbildningslagen diskuterades inte särskilt vad som skulle gälla vid
en tvångsvis fastighetsreglering som inte skedde genom inlösen. Det har se-
nare ifrågasatts om inte de regler som gäller i mål om inlösenersättning skulle
kunna tillämpas även i andra mål om ersättning i samband med en tvångsvis
fastighetsreglering. Högsta domstolen har emellertid i rättsfallet NJA 1983
s. 367 funnit att reglerna inte bör ges en så vidsträckt innebörd. Domstolen
hänvisade därvid bl.a. till att frågan om en förändring av reglerna var under
utredning.
Enligt min mening är de nuvarande rättegångskostnadsreglerna i fastig-
hetsbildningslagen inte helt tillfredsställande. Om parterna i ett fastighets-
bildningsärende har olika ekonomiska förutsättningar att anlita ombud eller
göra egna utredningar, får detta större genomslag i fastighetsdomstolen än
vid förrättningen. I domstolen är det nämligen - som tidigare berörts - par-
terna som har huvudansvaret för utredningen. Parterna kan inte heller på-
räkna att domstolen tillhandahåller information och rådgivning i den ut-
sträckning som fastighetsbildningsmyndigheten har gjort. Detta kan leda till
en viss obalans i rättegången.
En sådan obalans framstår som särskilt otillfredsställande om det rör sig
om fastighetsbildningsåtgärder med expropriativa moment. Jag tänker på
fall där en och samma åtgärd kan genomföras såväl genom fastighetsregle-
ring som genom inlösen enligt plan- och bygglagen eller expropriation. Om
en kommun väljer att begära inlösen eller expropriation, har den enskilde
sakägaren rätt att få full ersättning för sina rättegångskostnader. Om kom-
munen i stället ansöker om fastighetsreglering, har den enskilde sakägaren
endast begränsade möjligheter att få ersättning för rättegångskostnader. Det
är svårt att motivera denna skillnad.
Vad jag nu har sagt talar för att rättegångskostnadsreglerna på fastighets-
bildningslagens område bör vara mera förmånliga för den enskilde. Det
finns visserligen inte anledning att ge vaije sakägare, som avstår mark eller
rättighet till kommun eller liknande organ, rätt till ersättning för rättegångs-
kostnader. Däremot bör - såsom lantmäteriverket har föreslagit - den en-
skilde ges rätt att erhålla ersättning för rättegångskostnader i fall då den ak-
tuella fastighetsregleringsåtgärden framstår som ett alternativ till expropria-
tion, inlösen enligt plan- och bygglagen eller annat sådant förfogande. Lik-
som i expropriations- och inlösenmål bör denna rätt till ersättning inte vara
beroende av utgången i målet. Genom en sådan reglering kommer den en-
skilde fastighetsägarens ställning i fastighetsdomstolen att vara densamma
oavsett vilket förfarande - inlösen eller fastighetsreglering - som kommunen
väljer.
Enligt min mening bör dessa för den enskilde sakägaren förmånliga rätte-
gångskostnadsregler utformas så att de inte missbrukas eller föranleder onö-
diga överklaganden. Redan i dag gäller enligt fastighetsbildningslagen att en
51
part, oberoende av utgången i målet, kan förpliktas att betala en kostnad
som han har vållat motparten genom vårdslöshet eller försummelse (se 16
kap. 14 § fastighetsbildningslagen och 18 kap. 6 § rättegångsbalken). Vidare
gäller att part kan få ersättning endast för sådana kostnader som varit skäli-
gen påkallade för tillvaratagandet av hans rätt (se 16 kap. 14 § fastighetsbild-
ningslagen och 18 kap. 8 § rättegångsbalken). I den förstnämnda regeln av-
ses dock huvudsakligen kostnader som en part har förorsakat i en redan in-
ledd rättegång. Den senare regeln är främst avsedd att reglera vilka kostna-
der som överhuvudtaget kan ersättas inom ramen för reglerna om rätte-
gångskostnader. Dessa regler torde därför inte kunna tillämpas enbart där-
för att en part har fört talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut utan
tillräckliga skäl.
Bland rättegångskostnadsreglerna i plan- och bygglagen finns en mera
långtgående bestämmelse som är avsedd att utgöra en spärr mot okynnesta-
lan. Om en fastighetsägare har väckt talan utan tillräckliga skäl, kan domsto-
len enligt denna regel förordna att han skall bära sina egna kostnader. Har
rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom
förplikta honom att ersätta motparten dennes kostnader (se 15 kap. 6 § plan-
och bygglagen). Någon motsvarande bestämmelse finns varken i fastighets-
bildningslagen, ledningsrättslagen eller anläggningslagen.
Enligt min mening bör fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och
anläggningslagen även i detta avseende innehålla samma reglering som plan-
och bygglagen. Bestämmelsen i plan- och bygglagen ger på ett tydligt sätt
uttryck för att en fastighetsägare inte kan påräkna ersättning för kostnader i
samband med överklagande som sker utan tillräckliga skäl och för att han i
mera kvalificerade fall av onödigt processande också kan bli skyldig att be-
tala motpartens kostnader.
Det hittills anförda har endast tagit sikte på förhållandena i fastighetsdom-
stolen. De nuvarande bestämmelserna om rättegångskostnaderna i överrätt
anknyter i huvudsak till vad som gäller vid fastighetsdomstolen. Överrätten
kan alltså, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, för-
ordna att sakägare, som förlorar målet, skall ersätta annan sakägare för rät-
tegångskostnad. De för den enskilde sakägaren mera förmånliga bestämmel-
ser, som skall tillämpas vid fastighetsdomstolen i mål om inlösenersättning
och mål enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen, gäller även i hovrät-
ten och högsta domstolen, dock med den skillnaden att den enskilde sakäga-
ren själv får svara för sina egna kostnader om han överklagar och förlorar
målet. Den sistnämnda bestämmelsen överensstämmer med den motsva-
rande regleringen i expropriationslagen och plan- och bygglagen.
De skäl som talar för en förändring av reglerna om rättegångskostnader
vid fastighetsdomstolen gör sig i samma utsträckning gällande beträffande
rättegångskostnaderna i överrätt. I mål om ersättning för ianspråktagande
av mark eller rättighet, som hade kunnat tas i anspråk enligt plan- och bygg-
lagen eller genom expropriation eller liknande förfogande, bör därför i hov-
rätten och högsta domstolen gälla samma bestämmelser om fördelning av
rättegångskostnaderna som gäller i mål om ersättning vid inlösen enligt fas-
tighetsbildningslagen. Givetvis finns det anledning att förhindra okynnes-
processande även i överrätt. Den spärregel som jag berört i det föregående
Prop. 1991/92:127
52
och som har hämtats från 15 kap. 6 § plan- och bygglagen bör därför gälla Prop. 1991/92:127
även i hovrätten och högsta domstolen.
2.5.1 Prövningen av svårbedömda skador
Mitt förslag: Uppkommer det vid en fastighetsreglering eller vid en
förrättning enligt anläggningslagen eller ledningsrättslagen ersätt-
ningsfrågor, som är svåra att bedöma vid förrättningstillfället men
som kan antas bli lättare att utreda längre fram, får fastighetsbild-
ningsmyndigheten, om det är lämpligt, undanta frågorna från ersätt-
ningsbeslutet. Fastighetsbildningsmyndigheten skall i så fall hänvisa
sakägare att senare, inom högst tio år, ansöka om att frågorna tas upp
på nytt. Om sådan ansökan görs, skall de tidigare undantagna ersätt-
ningsfrågorna prövas vid en ny förrättning.
Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Enligt lantmäteriverket skall dock, om sakägarna är ense om det, en ersätt-
ningsfråga kunna skjutas upp i mer än tio år. Lantmäteriverket har dessutom
förordat att möjligheten att skjuta ersättningsfrågor på framtiden skall stå
öppen i några situationer som inte kommer att omfattas av mitt förslag,
främst frågor om framtida skador intill ledningsgator (se rapporten s. 45-59).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har varit positiva till lantmä-
teriverkets förslag. Televerket har avstyrkt det, såvitt gäller ledningsrättsla-
gen, under hänvisning till att det skulle urholka det skydd som ledningsrätten
ger ledningshavaren. Stockholms tingsrätt och Samfundet för fastighetsvär-
dering har uttalat sig för att frågor om löseskilling och intrångsersättning inte
skall kunna skjutas på framtiden. Ytterligare ett par remissinstanser har
ställt sig tveksamma till förslaget.
Skälen för mitt förslag: I 5 kap. 27 § expropriationslagen finns en bestäm-
melse som ger domstolen möjlighet att skjuta upp frågor om ersättning för
skada och intrång som inte lämpligen kan prövas i expropriationsmålet. Om
domstolen fattar ett sådant beslut, anger den samtidigt en viss tid, högst tio
år, inom vilken berörda sakägare kan få den uppskjutna ersättningsfrågan
återupptagen. Övriga ersättningsfrågor avgörs genast av domstolen. Om nå-
gon sakägare sedermera begär att den uppskjutna ersättningsfrågan skall
återupptas, prövas den av domstolen i ett nytt mål.
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i fastighetsbildningslagen, an-
läggningslagen eller ledningsrättslagen. Enligt dessa lagar gäller i stället att
fastighetsbildningsmyndigheten har att ta ställning till alla uppkommande
ersättningsfrågor inom ramen för förrättningen. I flertalet fall är detta säkert
också det mest praktiska förfarandet. Ibland kan det emellertid vara svårt
att vid förrättningstillfället bedöma alla effekter av förrättningsbeslutet. Det
kan till följd därav också vara besvärligt att uppskatta i vilken omfattning
beslutet kommer att medföra skador eller intrång. Framför allt kan det upp-
stå svårigheter att bestämma ersättning för den förlust och kostnad som reg-
53
leringen vållar fastighetsägaren utöver förlusten av eller värdeminskningen
på fastigheten, s.k. övrig skada. Det kan röra sig om kostnader med anled-
ning av att en på fastigheten bedriven rörelse måste läggas ner, flytta eller
byta inriktning. Ett annat exempel är kostnader att anskaffa en ersättnings-
fastighet. Ofta kan sådana kostnader bestämmas till ett visst belopp först se-
dan viss tid har förflutit. Även vissa andra skador, som ännu inte har kommit
till synes, men som är att förvänta, kan vara svåra att uppskatta vid förrätt-
ningstidpunkten. Även s.k. företagsskador, dvs. negativ inverkan som den
verksamhet för vilken mark tas i anspråk kommer att få på restfastigheten,
kan vara svåra att uppskatta vid förrättningstidpunkten. Ibland kan det först
långt efter förrättningen framgå vilka störningar som en väg eller en flygplats
för med sig.
Lantmäteriverket har särskilt påtalat svårigheterna att fastställa ersättning
för avverkning av s.k. kantträd, dvs. träd som växer på marken närmast intill
en ledningsgata och som med tiden måste avverkas eller beskäras. Kant-
trädsproblemet är emellertid delvis av annat slag än de problem som sam-
manhänger med övriga svårbedömda skador och jag kommer att ta upp det
särskilt längre fram.
I de situationer som jag nyss nämnt - från kantträdsproblemet bortses
alltså i det följande - kan bristen på en formell möjlighet att skjuta upp be-
stämmandet av ersättning föranleda problem. I praktiken hanteras detta på
olika sätt. Det förekommer t.ex. att parterna i samband med förrättningen
kommer överens om att ersättningsfrågan skall prövas längre fram. Skulle
det emellertid då uppstå tvist mellan parterna, kan denna endast prövas av
domstol. Det förekommer också att fastighetsbildningsmyndigheten håller
ett förrättningsärende vilande till dess att svårbedömda frågor kan besvaras
med tillräcklig säkerhet. Att hålla ett förrättningsärende oavslutat kan emel-
lertid vara förenat med olägenheter. Det är alltså angeläget att finna ett an-
nat sätt att komma till rätta med problemet.
Det ligger då nära tillhands att införa en bestämmelse av det slag som finns
i 5 kap. 27 § expropriationslagen. Detta skulle också ligga väl i linje med min
strävan att närma expropriationslagens och förrättningslagarnas regelsystem
till varandra.
För en sakägare skulle det visserligen kunna vara en olägenhet att ersätt-
ningsfrågorna inte genast får en slutlig prövning. Bland annat skulle det
kunna medföra ökade kostnader. Det skulle också i vissa fall kunna vara
olämpligt att inte bedöma samtliga ersättningsfrågor i ett enda sammanhang.
Det gäller inte minst i sådana fall då vinsten av en reglering skall fördelas
mellan flera sakägare.
I många fall torde emellertid ett framskjutande av skadeprövningen inte
vara förenat med några mera betydande olägenheter. Det gäller bl.a. en del
situationer där det idag tillämpas olika praktiska lösningar, delvis utanför
förrättningens ram. Det bör i sådana situationer kunna överlåtas till fastig-
hetsbildningsmyndigheten att avgöra om det är lämpligt att skjuta upp en
ersättningsfråga och, om så är fallet, inom hur lång tid som frågan måste tas
upp på nytt. I en sådan lämplighetsprövning bör ligga att bestämmelsen till-
lämpas med försiktighet och att fastighetsbildningsmyndigheten tar skälig
hänsyn till en sakägares intresse av att få ett snabbt och slutligt avgörande
Prop. 1991/92:127
54
av en ersättningsfråga. Jag föreslår mot denna bakgrund att bestämmelser Prop. 1991/92:127
motsvarande 5 kap. 27 § expropriationslagen förs in i fastighetsbildningsla-
gen, ledningsrättslagen och anläggningslagen.
Lantmäteriverket har föreslagit att ersättningsfrågan normalt skall kunna
skjutas upp i tio år. En remissinstans har hävdat att detta är en alltför lång
tid. För egen del ansluter jag mig till lantmäteriverkets förslag i denna del.
Tio år är den gräns som anges i 5 kap. 27 § expropriationslagen och jag ser
inte något skäl att i förrättningssammanhang tillämpa en annan ordning. I
den praktiska tillämpningen bör givetvis tiden inte sättas längre än som i det
enskilda fallet kan antas vara nödvändigt.
Lantmäteriverket har emellertid gått ett steg längre och har föreslagit att
det skall det vara möjligt att skjuta upp ersättningsfrågan längre tid än tio år,
om parterna medger det. Ett behov av att hålla ersättningsfrågor öppna un-
der längre tid än tio år torde emellertid huvudsakligen föreligga i de s.k.
kantträdsfallen, vilka enligt min uppfattning inte bör omfattas av bestäm-
melsen. I andra fall framstår det inte som meningsfullt att låta ersättningsfrå-
gan stå öppen längre än tio år. Det finns mot denna bakgrund inte skäl att i
detta avseende välja en annan reglering än den som gäller enligt 5 kap. 27 §
expropriationslagen. Ersättningsfrågor bör således inte få skjutas fram i mer
än tio år.
Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor om bl.a. inteck-
ningshavares medgivande och frågor om förfarande och värdering vid den
nya förrättningen.
Jag har tidigare nämnt de s.k. kantträdsfallen, dvs. frågor om ersättning
för träd som står på marken närmast intill ledningsgatan och som ledningsha-
varen finner att det är nödvändigt att beskära eller avverka. Det är vanligt att
ledningshavaren i ledningsrättsbeslutet ges rätt att i framtiden företa sådana
åtgärder. Stöd för detta finns i förarbetena till ledningsrättslagen (jfr NJA II
1974 s. 192). Sådana avverkningar kan betraktas som förutsebara skador
med anledning av ledningsrättsbeslutet. Skadornas omfattning är inte alltid
lika svårbedömda som tidigare berörda skadetyper, men i praktiken har där-
med sammanhängande ersättningsfrågor ändå ofta kommit att behandlas
utanför förrättningen.
Fastighetsbildningsmyndigheten kan givetvis redan vid ledningsrättsför-
rättningen söka uppskatta det framtida awerkningsbehovet och fastställa en
engångsersättning. Från markägarhåll föredrar man dock vanligen att så inte
sker. Även ur ledningshavarens synpunkt kan ett system med engångsersätt-
ning framstå som mindre bra, eftersom den kommande avverkningen kan
komma att störa umgänget med nya ägare till fastigheten.
Det har därför i praktiken blivit vanligt att fastighetsbildningsmyndighe-
ten i ledningsrättsbeslutet fastställer att ledningshavaren har rätt att avverka
träd utanför den egentliga ledningsgatan men avstår från att besluta om er-
sättning för detta. Om det sedermera uppstår tvist om den ersättning som
skall utgå, får parterna lösa denna utan medverkan av fastighetsbildnings-
myndigheten.
Enligt lantmäteriverkets förslag bör fastighetsbildningsmyndigheten ges
möjlighet att ta upp ersättningsfrågor av det aktuella slaget till prövning vid
ny förrättning på samma vis som beträffande de ovan berörda svårbedömda
55
skadorna. Jag delar inte denna uppfattning. Först skall understrykas att det Prop. 1991/92:127
redan vid den ursprungliga förrättningen går att göra en uppskattning av
”kantträdsskador”, andra liknande skador och annat intrång som kan antas
uppkomma i samband med tillsyn och underhåll av ledningar. Bedömningen
av skadan måste visserligen i så fall i viss mån bygga på schabloniseringar,
men detta får anses acceptabelt, särskilt med hänsyn till att det intrång som
det här rör sig om inte torde vara mera betydande. Behovet av att skjuta upp
värderingen är därför typiskt sett inte så stort som beträffande de tidigare
behandlade intrångssituationerna.
Det kan också ifrågasättas om det är lämpligt att skjuta ”kantträdsskador”
och liknande skador på framtiden. Det rör sig här om skador, som kan upp-
träda vid upprepade tillfällen under en obegränsad framtid, alltså även efter
den tioårsgräns som enligt min mening bör gälla i fråga om möjligheten att
skjuta upp ersättningsfrågor. Rätten till ersättning skall enligt ledningsrätts-
lagen i princip bedömas enligt reglerna om intrångsersättning i 4 kap. expro-
priationslagen. Utgångspunkten blir därvid den marknadsvärdeminskning
som den ianspråktagna fastigheten drabbas av. Som värdetidpunkt kommer
normalt att gälla tidpunkten för tillträdet. Om skadeprövningen skjuts upp
beträffande kantträd m.m., torde det emellertid vara naturligt att värde-
ringen i stället sker med utgångspunkt i den förlust som fastighetsägaren gör
i och med avverkningen av kantträden. Detta skulle emellertid kräva en
kompletterande lagreglering av dessa ersättningsfrågor och det skulle leda
till att ersättningsfrågan bedöms på olika sätt beroende på om den prövas
omedelbart eller om den skjuts på framtiden. Slutligen framstår reglerna om
fördelning av förrättnings- och rättegångskostnader - som på ledningsrättens
område innebär att ledningshavaren normalt bär alla förrättningskostna-
der- inte som lämpliga för ”kantträdsförrättningar” som skulle kunna initie-
ras av båda parter.
Jag har mot bakgrund av det anförda stannat för att kantträdsfallen inte
bör omfattas av möjligheten till uppskjuten skadeprövning. Inte heller anser
jag att något särskilt regelsystem bör införas för dessa frågor. I stället vill
jag betona vikten av att man - såsom också underströks i förarbetena till
ledningsrättslagen - så långt möjligt tillvaratar de fördelar som ligger i att
sakägarna träffar de överenskommelser som de anser lämpliga. Det finns
normalt ingenting som hindrar dem att träffa avtal om att frågor om kantträd
o.d. skall undantas från förrättningen och avgöras vid senare tidpunkt och
att ersättning då skall utgå enligt vissa överenskomna riktlinjer. Fastighets-
bildningsmyndigheten behöver i så fall inte fastställa någon ersättning för de
skador som omfattas av sakägarnas överenskommelse annat än om denna
överenskommelse skulle kunna gå ut över inteckningshavarnas rätt (se 14 §
andra stycket ledningsrättslagen). Om sakägarna, när ersättningsfrågan se-
dermera aktualiseras, inte kan komma överens om den ersättning som skall
utgå, har de möjlighet att vända sig till domstol. Domstolen har då att pröva
ersättningsfrågan på grundval av vad sakägarna tidigare har kommit överens
om. En tänkbar möjlighet vore visserligen att låta fastighetsbildningsmyn-
digheten i stället för domstol pröva frågor av detta slag. Att låta fastighets-
bildningsmyndigheten ta upp en ersättningstvist mellan enskilda till pröv-
ning utan samband med någon pågående förrättning av fastighetsbildnings-
56
karaktär skulle emellertid enligt min mening innebära ett alltför långtgående
avsteg från principen att sådana tvister skall handläggas av allmän domstol.
I detta sammanhang vill jag ta upp en näraliggande rättegångskostnads-
fråga som Lantbrukarnas Riksförbund aktualiserat i en framställning till jus-
titiedepartementet (Dnr 90-1707). Framställningen tar sikte på fall där en
ledningshavare i ett ledningsrättsbeslut har tillagts en viss rättighet utan att
någon ersättning därvid blivit bestämd och där frågan om ersättning senare
prövas i rättegång. Enligt riksförbundet bör därvid tillämpas samma rätte-
gångskostnadsbestämmelser som i ledningsrättsmål, d.v.s. ledningshavaren
skall normalt stå både sina egna och fastighetsägarens kostnader. Förslaget
syftar uppenbarligen bl.a. på kantträdsfallen.
För egen del kan jag inte tillstyrka riksförbundets förslag. I de fall som
omfattas av förslaget har båda parter möjlighet att initiera domstolspröv-
ning. Med hänsyn härtill är det också rimligt att att båda parter tvingas göra
processekonomiska överväganden. De rättegångskostnadsregler som tilläm-
pas i dispositiva tvistemål får därför anses lämpliga. Det kan tilläggas att fas-
tighetsägaren alltid har möjlighet att påfordra att frågor om ersättning för
förutsebara skador avgörs redan vid förrättningen.
2.5.2 Prövning av frågor om skador under byggtiden m.m.
Mitt förslag: Fastighetsbildningsmyndigheten får möjlighet att vid
fastighetsregleringsförrättning och vid förrättning enligt anläggnings-
lagen och ledningsrättslagen pröva även sådana ersättningsfrågor som
har samband med förrättningen men som inte skall prövas enligt den
lagstiftning som gäller för förrättningen. Ett villkor är dock att de be-
rörda sakägarna går med på en sådan prövning. Ett ytterligare villkor
är att det i det enskilda fallet är lämpligt att fastighetsbildningsmyn-
digheten prövar ersättningsfrågan.
Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Lantmäteriverkets förslag är dock begränsat till frågor om ersättning för
vissa särskilda skador (se rapporten s. 60-62).
Remissinstanserna: Nästan alla instanser som yttrat sig i denna fråga har
tillstyrkt lantmäteriverkets förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I expropriationslagen finns en bestämmelse som
ger fastighetsdomstolen möjlighet att, om det är lämpligt, i expropriations-
målet pröva frågor som har samband med expropriationen men som inte
skall prövas enligt expropriationslagen. En motsvarande bestämmelse för
vattendomstolen finns i vattenlagen (1983:291).
Enligt min mening talar praktiska hänsyn för att liknande bestämmelser
införs i fastighetsbildningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen.
När fastighetsbildningsmyndigheten genomför en fastighetsreglering eller
förordnar om upplåtelse eller inlösen enligt anläggningslagen eller lednings-
rättslagen kan det inträffa att den anläggning som avses med förrättningen
redan har böljat byggas. Byggnadsarbetena kan medföra skador eller andra
Prop. 1991/92:127
57
olägenheter för andra fastigheter som berörs av regleringen. Frågor om er- Prop. 1991/92:127
sättning för sådana skador får vanligtvis prövas enligt reglerna i miljöskade-
lagen (1986:225). Fastighetsbildningsmyndigheten, vars kompetens är be-
gränsad till de rättsförhållanden som regleras i den för förrättningen gäl-
lande lagen, är inte behörig att pröva frågor om ersättning för dylika skador.
Under arbetena kan uppkomma ett tillfälligt behov av att ta mark i anspråk.
I den mån sådana tillfälliga markbehov inte kan tillgodoses genom fastig-
hetsbildning kan berörda sakägare i förekommande fall avtala om upplåtelse
av marken och om den ersättning som skall utgå. Även i sådana fall kan det
emellertid uppstå tvister om ersättningens storlek. Inte heller sådana tvister
äger fastighetsbildningsmyndigheten pröva. Parterna får i stället vända sig
till domstol.
I vissa situationer av dessa slag skulle det ibland innebära påtagliga ratio-
naliseringsvinster om ersättningsfrågorna kunde prövas omedelbart i anslut-
ning till förrättningen. Lantmätarens vana att bedöma ersättningsfrågor
torde normalt göra honom väl skickad att avgöra frågor av det här slaget.
Det finns visserligen omständigheter som talar mot en sådan lösning. Fas-
tighetsbildningsmyndigheten är inte någon domstol och förrättningslantmä-
taren har inte samma juridiska utbildning som en domare. Bevisning kan
inte förebringas på samma vis som i domstol eftersom fastighetsbildnings-
myndigheten saknar möjlighet att hålla vittnesförhör, förelägga personlig in-
ställelse och infordra skriftlig bevisning.
Om emellertid sakägarna samtycker till att fastighetsbildningsmyndighe-
ten prövar en fråga av det aktuella slaget, finns det normalt inte anledning
att motsätta sig det. Det är därför enligt min mening rimligt att fastighets-
bildningsmyndigheten får viss befogenhet att med berörda sakägares medgi-
vande pröva ersättningsyrkanden som har samband med förrättningen men
skall prövas enligt annan lagstiftning. Denna befogenhet bör dock inte vara
obegränsad. Det kan förekomma ersättningsfrågor som inte bör tas upp vid
förrättning. Det gäller t.ex. frågor som är särskilt omfattande eller som skil-
jer sig påtagligt från de egentliga förrättningsfrågorna. Hit hör bland annat
vållandefrågor. Sådana frågor bör fastighetsbildningsmyndigheten normalt
inte handlägga ens med sakägarnas medgivande. Fastighetsbildningsmyndig-
heten bör därför få pröva frågor som ligger utanför förrättningslagen endast
om det är lämpligt i det enskilda fallet.
Enligt min mening finns det inte skäl att - som lantmäteriverket har före-
slagit - begränsa bestämmelsen till frågor om ersättning för skador under
byggtiden. Bestämmelsen bör i stället ges i huvudsak samma utformning som
de motsvarande bestämmelserna i expropriationslagen och vattenlagen.
Detta möjliggör en flexibel tillämpning av bestämmelsen i alla de olika er-
sättningsfrågor som kan uppkomma i anslutning till förrättningen.
58
2.5.3 Fastställande av ersättning när samfälld mark tas i anspråk
Mitt förslag: När fastighetsbildningsmyndigheten tillskapar servitut i
samfälld mark skall fastighetsbildningsmyndigheten vara skyldig att
fastställa ersättning endast till sådana delägare som har framställt yr-
kande om det, såvida inte ersättningen kan antas komma att överstiga
tre procent av basbeloppet. Motsvarande skall tillämpas även vid upp-
låtelse och inlösen enligt ledningsrättslagen och anläggningslagen. Vi-
dare skall ett enklare underrättelseförfarande kunna tillämpas vid
vissa förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen.
Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.
Förslaget om ett enklare underrättelseförfarande vid vissa förrättningar en-
ligt anläggningslagen och ledningsrättslagen saknar dock motsvarighet i lant-
mäteriverkets förslag (se rapporten s. 63-64).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del har
ställt sig positiva till lantmäteriverkets förslag.
Skälen för mitt förslag: Samfälligheter medför ofta merarbete vid fastig-
hetsbildningsförrättningar. Det kan gälla arbetet med att utröna vilka som
är delägare i samfälligheten, att delge delägarna kallelse och att fastställa
den ersättning som varje delägare är berättigad till. För att fastighetsbild-
ningsmyndigheten inte ska behöva lägga ner oproportionerligt mycket ar-
bete på dessa frågor finns i 6 kap. 6 § fastighetsbildningslagen en regel som
syftar till att rationalisera hanteringen. Regeln, som modifierades genom en
lagändring år 1989 (prop. 1988/89:77, BoUll, SFS 1989:724), är utformad
så att ersättning för mark som överförs från samfällighet utgår endast om
yrkande framställs under förrättningen eller om värdet av andelen i den
överförda marken överstiger tre procent av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. När samfälligheten förvaltas av en samfäl-
lighetsförening eller när det finns någon som har befogenhet att uppbära me-
del för samfällighetens räkning skall ersättning dock alltid fastställas.
Bestämmelsen i 6 kap. 6 § fastighetsbildningslagen gäller vid marköverfö-
ring men inte vid upplåtande av servitut i den samfällda marken. I det senare
fallet måste således fastighetsbildningsmyndigheten fortfarande fastställa er-
sättning för varje delägare. Kostnaderna för detta står ibland inte i rimlig
proportion till de många gånger obetydliga ersättningsbeloppen. Det finns
alltså anledning att utvidga bestämmelsen i 6 kap. 6 § fastighetsbildningsla-
gen till att gälla också fastställande av ersättning när servitut upplåts i sam-
fälld mark.
Bestämmelsen i 6 kap. 6 § fastighetsbildningslagen saknar motsvarighet i
anläggningslagen och ledningsrättslagen. Även när det gäller upplåtelse eller
inlösen av samfälld mark enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen står
kostnaderna för att fastställa ersättning ibland inte i rimligt förhållande till
den ersättning som kan komma att lämnas. I likhet med lantmäteriverket
anser jag därför att den ordning som anges i 6 kap. 6 § fastighetsbildningsla-
gen skall tillämpas även på anläggningslagens och ledningsrättslagens områ-
den.
Prop. 1991/92:127
59
I 6 kap. 7 § fastighetsbildningslagen finns ytterligare ett stadgande som är Prop. 1991/92:127
ägnat att underlätta fastighetsbildning som rör samfälld mark. Bestämmel-
sen gäller enbart samfälligheter som inte längre används av delägarna för
gemensamt ändamål. Det har ansetts att det då normalt är fråga om onyttiga
samfälligheter med ringa ekonomiskt värde, varför delägarna inte har något
egentligt intresse att bevaka vid förrättningen (jfr prop. 1988/89:77 s. 41).
Ar det i fråga om en sådan samfällighet uppenbart att ersättning inte behöver
fastställas, om det inte framställs något yrkande om det enligt 6 kap. 6 §,
är det inte nödvändigt att underrrätta samtliga delägare i samfälligheten om
förrättningen. Det räcker att en eller flera av delägarna, som inte på annan
grund är sakägare, underrättas om förrättningsansökningen. Bestämmelsen
gör det möjligt att undvika en fullständig, ofta besvärlig utredning av del-
ägarkretsen eller ett kostsamt kungörelseförfarande.
Bestämmelsen i 6 kap. 7 § fastighetsbildningslagen har inte någon motsva-
righet i anläggningslagen eller ledningsrättslagen. Syftet bakom denna be-
stämmelse gör sig emellertid i lika hög grad gällande vid förrättningar enligt
anläggningslagen och ledningsrättslagen som vid fastighetsregleringar. Jag
föreslår därför att den ordning som anges i 6 kap. 7 § fastighetsbildningslagen
skall tillämpas även vid förrättningar enligt anläggningslagen och lednings-
rättslagen.
2.5.4 Sakkunnigs medverkan vid förrättning
Mitt förslag: När fastighetsbildningsmyndigheten behöver expert-
medverkan skall den alltid förordna experten som sakkunnig. Den
som har förordnats till sakkunnig skall närvara vid sammanträde, om
det kan antas vara av betydelse för utredningen.
Fastighetsbildningsutredningens och lantmäteriverkets förslag: Överens-
stämmer i huvudsak med mitt förslag men innebär en mera långtgående skyl-
dighet för sakkunnig att närvara vid sammanträde (se SOU 1984:72 s. 77-78
och lantmäteriverkets rapport s. 95).
Remissinstanserna: Fastighetsbildningsutredningens och lantmäteriver-
kets förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Två remiss-
instanser har dock motsatt sig förslaget om sakkunnigs närvaro vid samman-
träde och en av dessa har även uttalat sig mot förslaget om förordnande av
sakkunnig.
Skälen för mitt förslag: Enligt 4 kap. 34 § första stycket fastighetsbild-
ningslagen får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig
för utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap. Den
sakkunnige fungerar som opartisk medhjälpare till myndigheten. Hans ut-
redning läggs vanligen fram i skriftlig form för myndigheten, men det är
också möjligt att han muntligen redovisar sin utredning vid ett samman-
träde. En sådan muntlig utsaga skall i princip redovisas i förrättningsproto-
kollet (se 10 § fastighetsbildningskungörelsen, 1971:762). Ersättning till en
sådan sakkunnig är att hänföra till förrättningskostnad och skall bestämmas
av fastighetsbildningsmyndigheten.
Inom det statliga lantmäteriväsendet har efter hand utbildats ett arbetssätt Prop. 1991/92:127
som innebär att de olika organisationsområdena samverkar. Ett viktigt led i
denna samverkan utgörs av den specialistservice som överlantmätarmyndig-
heterna och särskilda regionenheter för fastighetsekonomi lämnar fastig-
hetsbildningsmyndigheten i värderingsfrågor m.m. Vidare lämnar lantmäte-
riverket i viss utsträckning service till fastighetsbildningsmyndigheterna i
olika frågor. Stöd för detta förfarande finns i 4 kap. 34 § fastighetsbildnings-
lagen. Denna specialistservice utförs oftast utan att något sakkunnigförord-
nande meddelas.
Vid tillämpningen av den redovisade ordningen med expertmedverkan
utan formella sakkunnigförordnanden har en expert som fastighetsbildnings-
myndigheten anlitat formlöst inte samma krav på sig som en expert som har
ett sakkunnigförordnande. Det finns vidare inte någon garanti för att läm-
nade uppgifter blir dokumenterade på samma sätt som gäller beträffande ut-
saga av sakkunnig enligt 10 § fastighetsbildningskungörelsen (1971:762). Jag
delar utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att förrätt-
ningsverksamheten skulle vinna på att experten alltid knyts till fastighets-
bildningsmyndigheten genom ett formligt förordnande. Jag föreslår därför
att myndigheten, när den behöver expertmedverkan, alltid skall förordna
experten som sakkunnig. Lagtekniskt kan detta åstadkommas genom att or-
den ”anlita biträde av sakkunnig” i 4 kap. 34 § första stycket fastighetsbild-
ningslagen byts ut mot orden ”förordna lämplig person som sakkunnig”.
För närvarande saknar fastighetsbildningslagen bestämmelser som anger
i vilken utsträckning en sakkunnig behöver vara närvarande vid förrättnings-
sammanträde. Det är uppenbart att en sådan närvaro ofta är lämplig. Om
den sakkunnige är närvarande vid sammanträdet, har sakägarna möjlighet
att ställa frågor till honom. Härigenom kan eventuella oklarheter redas ut
och brister rättas till. Å andra sidan är det knappast lämpligt med en ordning
som kräver att den sakkunnige alltid är närvarande vid sammanträde. Vid
sammanträdet skall kanske den fråga, som den sakkunnige har yttrat sig om,
inte behandlas. I andra fall kan det vara tillräckligt att den sakkunnige har
yttrat sig skriftligen. Det gäller i synnerhet om det skriftliga utlåtandet fram-
står som klart och fullständigt och sakägarna inte särskilt har begärt att den
sakkunnige skall vara med vid sammanträdet. Bestämmelsen bör med hän-
syn härtill utformas så att fastighetsbildningsmyndigheten i vaije särskilt fall
skall pröva om den sakkunniges närvaro kommer att vara av betydelse.
Mot bakgrund av vad jag nu har sagt föreslår jag att det görs ett tillägg till
4 kap. 34 § första stycket fastighetsbildningslagen av det innehållet att den
sakkunnige skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av bety-
delse för utredningen.
Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1993.
I några fall behövs särskilda övergångsbestämmelser. Det gäller framför
allt de föreslagna ändringarna i ersättningsreglerna. På det området bör
grundprincipen vara att de äldre reglerna fortfarande skall gälla vid förrätt-
ningar där ansökan har gjorts före ikraftträdandet. På så sätt säkerställer
61
man bl.a. att arbete som har lagts ner på en förrättning inte blir onyttigt på
grund av att reglerna ändras.
Också i andra fall - bl.a. beträffande ändringarna i rättegångskostnads-
reglerna - finns behov av särskilda övergångsbestämmelser. Jag återkommer
till det i specialmotiveringen.
I kostnadshänseende torde den föreslagna anpassningen till expropriations-
lagens ersättningssystem endast få marginell betydelse såväl för de enskilda
sakägarna som för det allmänna. Tydligare och mera konsekventa ersätt-
ningsregler bör dock - i vart fall på sikt - kunna leda till att förrättningsförfa-
randet blir snabbare och billigare.
De utvidgade möjligheterna att genomföra planer genom förrättningsför-
farande torde innebära kostnadsminskningar för det allmänna.
De nya rättegångskostnadsreglerna kan komma att medföra vissa mindre
kostnadsökningar för kommunerna. Vid överklagande av fastighetsregle-
ringar, som sker i plangenomförande syfte, kommer kommunerna att få bära
motparternas rättegångskostnader i större utsträckning än hittills. Antalet
överklagade förrättningar av de slag, som omfattas av de nya bestämmel-
serna, är emellertid för närvarande mycket litet. Det saknas anledning tro att
reformen kommer att leda till några beaktansvärda kostnadsökningar. Dessa
torde för övrigt uppvägas av de nyss nämnda kostnadsminskningarna för
plangenomförande.
I övrigt torde mitt förslag inte ha några särskilda kostnadseffekter.
Prop. 1991/92:127
I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (*1970:988)
2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
4. lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund
av fastighetsbildning.
Beträffande lagförslagen under 2-4 har jag samrått med statsrådet Thur-
din.
Lagrådet har granskat lagförslagen.
62
4 kap.
34 §
För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får
fastighetsbildningsmyndigheten förordna lämplig person som sakkunnig.
Den som står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att det
är ägnat att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet får inte anlitas.
Den sakkunnige skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av
betydelse för utredningen.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattnings-
havare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild
föreskrift är meddelad.
(Jfr 4 kap. 34 § i SOU 1984:72 och i lantmäteriverkets rapport).
Ändringarna i paragrafens första stycke innebär bl.a. att fastighetsbildnings-
myndigheten i fortsättningen alltid skall meddela ett formligt förordnande
för en sakkunnig som anlitats för utredning av någon särskild fråga. Hithö-
rande frågor har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.4.
Paragrafen har också genomgått viss redaktionell jämkning.
5 kap.
Förevarande kapitel i fastighetsbildningslagen innehåller allmänna bestäm-
melser om fastighetsreglering. Kapitlet inleds med ett avsnitt om grunderna
för fastighetsreglering. Det nu framlagda lagförslaget innebär en ändring i
dessa avsnitt (5 §) och ett tillägg till bestämmelserna i avsnittet (8 a §). I båda
fallen är syftet att underlätta plangenomförande (jfr avsnitten 2.2.1-2.2.3 i
den allmänna motiveringen).
Genom ändringarna i 10, 12 och 15 §§ jämte den nya 10 a § knyts ersätt-
ningsreglerna i fastighetsbildningslagen närmare till motsvarande regler i ex-
propriationslagen. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen
(se avsnitt 2.3.2) skall fastighetsbildningslagen liksom hittills ge möjlighet till
vinstfördelning när ersättningen bestäms. De nya reglerna innebär att värde-
ringen skall grundas på expropriationslagens princip om skadeersättning.
Värderingen skall också innefatta en skälig vinstfördelning. Någon vinstför-
delning skall emellertid inte komma i fråga vid reglering av egendom som
kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 2 § plan- och bygglagen och inte heller
vid reglering i andra fall om det är uppenbart att egendomen i stället skulle
ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat sådant tvångs-
förfogande.
De nya reglerna innebär i korthet följande.
Om värdet av det som genom fastighetsreglering läggs till en fastighet inte
motsvarar värdet av vad som genom regleringen tas från fastigheten, skall
skillnaden utjämnas genom ersättning i pengar. Ersättningen skall liksom
hittills bestämmas på grundval av en likvidvärdering. De särskilda reglerna
Prop. 1991/92:127
63
i 8 kap. 5 och 6 §§ om ersättning vid inlösen upphävs, och reglerna i 5 kap. Prop. 1991/92:127
blir därmed tillämpliga också vid fall av inlösen.
De fall då vinstfördelning skall ske behandlas i 10 a § första och tredje
styckena (”vinstfördelningsfallen”) medan de fall då vinstfördelning inte
skall ske behandlas i 10 a § första och andra styckena (”expropriationsfal-
len”).
I vinstfördelningsfallen skall bestämmelserna i 4 kap. expropriationsla-
gen - bl.a. regeln om ersättning för företagsskada - beaktas, dock inte pre-
sumtionsregeln i 4 kap. 3§ och inte heller regeln om företagsnytta i 4 kap.
2§. Vidare skall vinstfördelning ske genom att man när likvidvärdet bestäms
tar skälig hänsyn till egendomens värde för den tillträdande fastigheten. Syf-
tet med vinstfördelningsregeln är att få till stånd ersättningar som motsvarar
vad parterna skulle ha kommit överens om i normalfallet i en situation där
någon tvångsrätt inte hade förelegat. Lagbestämmelsen anger inte om vinst-
fördelningen skall göras enligt en direkt eller en indirekt metod (jfr vad som
anförts om metodfrågan i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2). Här får
den lösning väljas som är lämpligast i det enskilda fallet. Även i övrigt har
frågan om hur vinstfördelningen skall ske i stor utsträckning överlämnats till
rättstillämpningen.
I expropriationsfallen skall likvidvärderingen ske helt enligt bestämmel-
serna i 4 kap. expropriationslagen. Även presumtionsregeln och regeln om
företagsnytta skall alltså tillämpas.
Genom hänvisningen i 10 a § till 4 kap. expropriationslagen kommer reg-
lerna i den lagen om värdetidpunkt och värdejustering vid förhandstillträde
att bli tillämpliga. Likvidvärderingen skall alltså i normalfallet hänföra sig
till de förhållanden som råder den dag då ersättningen bestäms. Har egendo-
men tillträtts dessförinnan skall dock tillträdesdagen vara värdetidpunkt.
Därvid skall likvidvärdet räknas upp vid en eventuell höjning av det all-
männa prisläget (se 4 kap. 4§ expropriationslagen). Uppräkning torde böra
ske från tillträdesdagen även i fall då tillträde rent faktiskt har skett före
ikraftträdandet av de nya reglerna (jfr NJA 1980 s. 478).
Vid likvidvärderingen skall också beaktas de särskilda reglerna i 4 kap. 1 §
tredje stycket och 5 § expropriationslagen. Dessa regler innebär i princip
dels att den exproprierande inte skall behöva ersätta värden som han själv
har skapat, dels att ersättning inte behöver utgå för värden som tillskapats
bara för att höja expropriationsersättningen. Vid likvidvärderingen skall
också beaktas skador på resterande fastighetsdel, liksom s.k. företagsskada.
I undantagsfall kan det vara så att det inte är den som skall tillträda marken
som skall ersätta skador på resterande fastighetsdel eller en företagsskada. I
så fall skall den tillträdande kompenseras av den sakägare som skall ersätta
skadan (se 11 § första stycket).
I följdlagstiftningen med anledning av plan- och bygglagen gjordes vissa
ändringar i 4 kap. expropriationslagen. Det infördes dels en ny fjärde me-
ning i 1 § första stycket och dels en ny paragraf, 3 a § (se SFS 1987:123). Även
dessa regler skall tillämpas när likvidvärdet bestäms. Detta innebär inte nå-
gon saklig ändring i förhållande till vad som gäller nu.
Genom de lagändringar som föreslås i förevarande lagstiftningsärende ut-
mönstras begreppet ersättning för personlig skada ur fastighetsbildningsla-
64
gen. Det ersätts med expropriationslagens begrepp annan ersättning (se änd-
ringar i 12 § första stycket i förevarande kapitel i fastighetsbildningslagen).
Genom den nya regeln utvidgas ersättningsmöjligheterna enligt fastighets-
bildningslagen så att de motsvarar dem som föreligger enligt expropriations-
lagen.
Enligt den nya lydelsen av 15 § skall det utgå ränta på ersättningen enligt
de principer som gäller vid expropriation.
I ifrågavarande avsnitt av 5 kap. fastighetsbildningslagen har vidare i två
nya paragrafer, 12 a och 12 b §§, tagits in bestämmelser som berör möjlighe-
terna att pröva ersättningsfrågor efter den egentliga regleringsförrättningen.
Huvudregeln - som det inte har ansetts nödvändigt att ange i lagtexten - är
att alla ersättningsfrågor med anledning av en reglering skall prövas vid för-
rättningen. Det gäller även förutsebara skador som vid förrättningstidpunk-
ten ännu inte har framträtt. Något hinder mot att längre fram ta upp fram-
tida, vid förrättningen oförutsebara skador skall inte finnas. Frågor om er-
sättning för sådana skador skall emellertid inte prövas enligt fastighetsbild-
ningslagens regler. Detta har kommit till uttryck i 12 b §. Frågor om ersätt-
ning för skador som har varit synbara eller förutsebara vid förrättningen
skall enligt den nya 12 a § kunna skjutas på framtiden. Fastighetsbildnings-
myndigheten har tillagts befogenhet att hänvisa sakägare att senare föra ta-
lan om ersättning för sådana skador. När en ersättningsfråga av sådant slag
återupptas skall den prövas av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrätt-
ning.
Härutöver har i ytterligare en ny paragraf 12 c § tagits in bestämmelser
som ger fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet att vid förrättningen
pröva ersättningsfrågor som har uppkommit i samband med förrättningen,
men som inte skall prövas enligt fastighetsbildningslagen.
I förevarande avsnitt av fastighetsbildningslagen har därutöver gjorts en
lagteknisk förändring. Till följd härav har en ny paragraf, 10b§, tagits in i
lagen.
Till följd av en hänvisning i 11 kap. 8§ kommer ersättningsreglerna i 5
kap. att få betydelse också vid klyvning av fastighet.
Det är att märka att de föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen om
ändring i fastighetsbildningslagen innehåller regler som kan vara av bety-
delse även för förrättningar där ansökan har gjorts efter ikraftträdandet (se
punkterna 3-5). Innebörden av dessa regler framgår av specialmotiveringen
till övergångsbestämmelserna.
5§
Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den
är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden skall förbättras. Kra-
vet på att fastigheten skall förbättras gäller inte om regleringen har begärts
av en samfällighetsförening och berör en samfällighet som inte längre är av
gemensam betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om
fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma bättre överens
med gällande detaljplan eller fastighetsplan.
Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av
sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall
Prop. 1991/92:127
65
5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 127
göras mer omfattande än vad som krävs för att sökandens fastighet skall för-
bättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt
intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktans-
värda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening
beaktas som har störst nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerli-
gen angeläget.
(Jfr 5 kap. 5 § andra stycket i lantmäteriverkets rapport)
I paragrafens första stycke uppställs sedan tidigare ett krav på att fastighets-
reglering skall medföra en förbättring av sökandens fastighet. Om så inte blir
fallet, får regleringen inte genomföras. I första stycket görs dock ett undan-
tag från detta krav för ett visst fall rörande samfälligheter. Stycket komplet-
teras nu med en bestämmelse som innebär att förbättringsvillkoret inte hel-
ler gäller när syftet med fastighetsregleringen är att bringa fastigheten i
bättre överensstämmelse med gällande detalj- eller fastighetsplan. Skälen
för denna komplettering har behandlats i den allmänna motiveringen, av-
snitt 2.2.3.
Den nya bestämmelsen är tiilämplig såväl när sökanden ansöker om över-
föring av mark från den egna fastigheten som då han vill upplåta seivitut i
fastigheten. Av bestämmelsen följer att en fastighetsägare kan initiera även
en åtgärd som utplånar hela fastigheten under förutsättning att detta står i
överensstämmelse med planen.
8a §
Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10) får överföras genom fastighetsreglering utan hinder av
bestämmelserna i 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om upphävande av ser-
vitut som besvärar sådan mark. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ utgör inte heller
något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän trafikanläggning som
avses i 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.
(Jfr 5 kap. 8 a § i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser som utvidgar möjligheterna
att i vissa fall genomföra fastighetsreglering oberoende av samtycke från de
sakägare som berörs av åtgärden. Skälen för bestämmelserna har behandlats
i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.1. och 2.2.2.
Första meningen avser överföring av mark, som enligt detaljplan skall an-
vändas för allmän plats för vilken kommunen är huvudman. Sådan mark-
överföring skall kunna ske genom fastighetsreglering även om den skulle stå
i strid med bestämmelserna i 7 eller 8 § och berörda sakägare inte har sam-
tyckt till åtgärden. Vilken mark som berörs av bestämmelsen torde enkelt
kunna utläsas av detaljplanen.
I andra meningen finns en motsvarande regel om upphävande av servitut.
Någon enstaka gång kan en fastighetsregleringsåtgärd som innebär att ett
servitut upphävs stå i strid med bestämmelserna i 7 eller 8 §. Åtgärden skall
likväl kunna företas, om enligt detaljplan den mark som belastas av servitu-
tet skall användas för allmän plats för vilken kommunen är huvudman.
Tredje meningen klargör att det - utan hinder av bestämmelserna i 7 och
Prop.
1991/92:127
66
8 §§ — går att genom fastighetsreglering bilda servitut som behövs för inrät- Prop. 1991/92:127
tande av vissa slag av allmän trafikanläggning. Bestämmelsen i tredje me-
ningen syftar på sådana fall då det i en detaljplan finns bestämmelser om att
mark som är avsedd för enskilt bebyggande skall användas även för en all-
män trafikanläggning. Enligt 14 kap. 2§ plan- och bygglagen (1987:10) skall
i sådana fall den som skall vara huvudman för anläggningen förvärva nyttjan-
derätt eller annan särskild rätt i berörd fastighet, om fastighetsägaren begär
det.
10 §
Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastig-
hetsreglering läggs till en fastighet inte motsvarar värdet av vad som genom
regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i
pengar. På samma sätt utjämnas värdeförändring som föranleds av servituts-
åtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen över-
går till någon annan ägare.
Ersättning enligt första stycket bestäms på grundval av värdering (likvid-
värdering).
(Jfr 5 kap. 10 § i promemorian Ds 1988:41)
Första stycket
Ändringen i första stycket hänger samman med att de särskilda reglerna i
8 kap. om ersättning vid inlösen upphävs. Ersättning i inlösenfall skall alltså
i fortsättningen bestämmas enligt reglerna i förevarande 5 kap.
Andra stycket
I andra stycket slås fast att ersättningen vid fastighetsreglering skall bestäm-
mas på grundval av en likvidvärdering. De nuvarande bestämmelserna i
andra stycket om hur likvidvärderingen skall gå till ersätts av nya regler som
har tagits in i 10a §.
Det nuvarande tredje stycket i 10 § har av lagtekniska skäl flyttats till
10b§.
10a§
Vid värdering av egendom enligt 10 § tillämpas bestämmelserna i 4 kap. ex-
propriationslagen (1972:719) med de undantag som framgår av tredje stycket.
Vid värdering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 2 §
plan- och bygglagen (1987:10) och vid värdering i andra fall där det är uppen-
bart att egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation
eller något annat liknande tvångsförvärv, skall vid tillämpning av 4 kap. 3 §
första stycket expropriationslagen tiden för värdestegringen räknas från dagen
tio år före det att fastighetsregleringen begärdes.
Vid värdering av egendom som inte kunnat tas i anspråk på sätt som sägs
i andra stycket skall det även tas skälig hänsyn till det särskilda värde som
egendomen har för den tillträdande fastigheten. I sådana fall tillämpas inte
bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 §§ expropriationslagen om att värdestegring i
vissa fall inte skall beaktas.
67
(Jfr 5 kap. 10 § andra - fjärde styckena i departementspromemorian Ds Prop. 1991/92:127
1988:41)
Paragrafen, som är ny, innehåller de nya bestämmelserna om likvidvärde-
ringen. Första stycket innehåller den grundläggande regeln att likvidvärde-
ringen skall - med vissa undantag - ske med användande av bestämmelserna
i 4kap. expropriationslagen (1972:719). Andra stycket innehåller ett undan-
tag som tar sikte på expropriationsfallen. I tredje stycket finns särskilda reg-
ler för övriga fall om bl.a. vinstfördelning.
Första stycket
Huvudregeln i 5 kap. är att likvidvärderingen skall ske med tillämpning av
bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen. Den frågan har behandlats i
den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.3.2).
Andra stycket
Andra stycket gäller sådana fall då det är fråga om värdering av egendom
som kunnat tas i anspråk enligt 14 kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen eller
som uppenbarligen alternativt kunnat tas i anspråk genom expropriation el-
ler något annat liknande tvångsförvärv.
Andra stycket är inte tillämpligt på fall av inlösen enligt 8 kap. fastighets-
bildningslagen. Inte heller är stycket tillämpligt vid inlösen enligt 12 § an-
läggningslagen (1973:1149). Bestämmelserna i förevarande stycke gäller
däremot vid sådan fastighetsreglering mellan en tvångsförvärvare och be-
rörda sakägare som avses i 5 kap. 3 § andra stycket.
I de fall som omfattas av andra stycket gäller - till följd av vad som anges
i första stycket - att 4 kap. expropriationslagen skall tillämpas fullt ut vid lik-
vidvärderingen. Ett särskilt problem i dessa fall är den s.k. presumtionstid-
punkten (jfr 13 § anläggningslagen, 13 § ledningsrättslagen och 21 § andra
stycket lagen om exploateringssamverkan), dvs. den tidpunkt från vilken
värdeökningen skall räknas när 4 kap. 3 § expropriationslagen tillämpas. I
förevarande andra stycket anges att denna tidpunkt skall vara dagen tio år
före det att fastighetsregleringen begärdes.
Tredje stycket
I tredje stycket behandlas specialregler för likvidvärderingen i andra fall än
sådana som avses i andra stycket.
Enligt tredje stycket skall s.k. vinstfördelning (se allmänna motiveringen,
avsnitt 2.3.2) ske i de fall som omfattas av stycket.
Även vid sådana fall då vinstfördelning skall ske, skall värderingen grun-
das på bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen. Presumtionsregeln i 4
kap. 3 § och regeln om företagsnytta i 4 kap. 2§ skall dock inte beaktas.
Det föreligger inte någon skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten
att alltid beräkna vilken ersättning som skulle ha bestämts enligt de tillämp-
liga bestämmelserna i expropriationslagen. Vid t.ex. regleringar i omarron-
68
deringssyfte kan det vara praktiskt att - utan att göra någon sådan beräk- Prop. 1991/92:127
ning - med tillämpning även av vinstfördelningsregeln liksom hittills be-
stämma likvidvärdet på ett indirekt sätt genom s.k. parcellvärdering (dvs.
värdering av det särskilda området för sig utan anknytning till någon be-
stämd fastighet). En sådan samlad bedömning bör kunna ske också i andra
fall då det är lämpligt, t.ex. i sådana fall då kostnaderna för det värderingsar-
bete som krävs för en värdering av skada och vinst blir mycket stora och den
aktuella ersättningen under alla förhållanden bedöms bli låg. I sådana fall
bör ersättningen kunna fastställas genom en indirekt vinstfördelning efter en
skönsmässig bedömning.
I andra fall, företrädesvis sådana som endast rör ett fåtal fastigheter, kan
det vara lämpligt att värderingen går till så att fastighetsbildningsmyndighe-
ten först gör en beräkning av skadan enligt de tillämpliga bestämmelserna i
expropriationslagen och därefter beräknar och fördelar vinsten på ett skäligt
sätt. Vinstfördelningen skall, som tidigare sagts, syfta till att ersättningsbe-
loppet bestäms så att det motsvarar vad som normalt skulle ha överenskom-
mits i en situation där någon tvångsrätt inte hade förelegat.
För att vinstfördelning skall ske krävs till en början att det uppkommer en
vinst genom att egendomen tas i anspråk. Det kan här vara fråga om fall där
mark överförs för att användas för ett ändamål som ger marken ett betydligt
högre värde än dess marknadsvärde före regleringen. Det kan också vara så
att en marköverföring eller en servitutsåtgärd skapar möjligheter att an-
vända annan mark på ett mera lönsamt sätt. Ett typiskt exempel är att till-
komsten av ett servitut är en förutsättning för att en bebyggelse skall komma
till stånd. Å andra sidan är det tydligt att någon vinst inte uppkommer i fall
då regleringen endast förhindrar en värdeminskning. Ett exempel på en så-
dan reglering kan vara att en ny likvärdig utfart ordnas från en fastighet där-
för att den gamla utfarten inte längre får användas.
Vinsten skall fördelas på ett skäligt sätt. Vad som är skäligt i detta hän-
seende får avgöras från fall till fall i rättstillämpningen med ledning av princi-
pen att vinsten bör fördelas på det sätt som skulle ha skett vid en ”normal”
frivillig överlåtelse.
I det följande diskuteras vad den nya 10 a § innebär för några olika regle-
ringsfall.
Överföring av mark som skall ingå i fastighet för enskilt bebyggande
Fastighetsreglering för överföring av mark som enligt en fastighetsplan skall
ingå i en fastighet för enskilt bebyggande kan ske enligt reglerna i föreva-
rande kapitel eller enligt 8kap. 4§ (senaste lydelse, se SFS 1987:124). Det
blir i sådana fall reglerna i första och tredje styckena i förevarande paragraf
som skall tillämpas, däri inbegripet regeln om att hänsyn skall tas till egendo-
mens värde för den tillträdande fastigheten.
Eftersom det är fastigheten i sin helhet som bär den byggrätt vilken grun-
dar värdet, anses varje område av fastigheten böra ha samma värde per
kvadratmeter oavsett var på fastigheten bebyggelsen skall ligga ( jfr NJA
1956 s. 603). Man söker alltså efter det totala marknadsvärdet för fastigheten
och fördelar detta lika per kvadratmeter. Denna s.k. genomsnittsvärdeprin-
69
cip bör ses som en huvudregel som kan frångås, om det behövs för att man
skali uppnå ett rimligt resultat. Undantag från huvudregeln torde således
många gånger vara motiverat då mark överförs från en bebyggd till en obe-
byggd fastighet eller då mark tillförs en redan bebyggd fastighet. I det först
angivna fallet kan markområdets värde för den avstående fastigheten i reali-
teten tänkas vara större än dess värde enligt genomsnittsvärdeprincipen. I så
fall måste givetvis detta värde ersättas. I det sist angivna fallet torde värdet
av markområdet motsvara dess marginalvärde för den tillträdande fastighe-
ten.
Även i andra fall kan en tillämpning av huvudregeln böra modifieras. En
fastighetsdel kan ha övervärden t.ex. i form av grus eller skog. Dessa värden
bör tillgodoräknas fastighetsdelens ägare, om han skulle kunnat tillgodogöra
sig dem utan att markens lämplighet som tomtplats skulle ha försämrats. En
likartad bedömning torde få göras när den nybildade tomtens marknads-
värde är betingat av att anslutningsavgift eller andra normalt förekommande
kostnader erlagts för någon av tomtdelarna. Det mervärde som detta medför
bör hänföras till den tomtdelen. Vidare torde ägaren av en fastighetsdel böra
få tillgodogöra sig den värdeökning för den totala tomten som uppstått på
grund av åtgärder, t.ex. schaktning, som han har vidtagit för att underlätta
tomtens bebyggande.
De redovisade resonemangen kan också tillämpas när det gäller fastighets-
reglering för enskild bebyggelse i fall där detaljplan föreligger men fastig-
hetsplan över fastighetsindelningen saknas samt när fastighetsreglering för
enskild bebyggelse sker inom ett område där någon detaljplan inte föreligger
(jfr NJA 1989 s. 431).
Överföring av mark som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats
Hänvisningen i förevarande paragraf till 4 kap. expropriationslagen leder till
att likvidvärde inte skall fastställas för mark som ingår i allmän väg och som
enligt en detaljplan är avsedd för sådan allmän plats för vilken kommunen
är huvudman (se 4 kap. 1 § första stycket fjärde meningen expropriationsla-
gen). Hänvisningen leder vidare till att likvidvärdet för mark som enligt en
detaljplan är avsedd för allmän plats skall bestämmas med hänsyn till de
planförhållanden som rådde närmast innan marken angavs som allmän plats
(se 4 kap. 3 a § expropriationslagen). Det anförda innebär ingen förändring
i sak i förhållande till vad som gäller nu.
När det gäller fastighetsregleringar för överföring av mark som enligt de-
taljplan skall ingå i allmän plats bör ersättningen bestämmas med beaktande
av eventuell företagsskada, t.ex. i form av buller. Ersättningen skall i ifråga-
varande fall bestämmas utan tillämpning av vinstfördeJningsregeln. Presum-
tionsregeln kan bli tillämplig när ersättningen bestäms.
Överföring av mark som enligt detaljplan utgör kvartersmark för allmänt
ändamål
Det finns inte några särskilda regler för hur ersättningen skall bestämmas för
mark som enligt en detaljplan utgör kvartersmark för allmänt ändamål.
Prop. 1991/92:127
70
Dessa fall torde emellertid som regel falla under bestämmelserna i första och
andra styckena av förevarande paragraf. I ersättningspraxis har ansetts att
mark av det här aktuella slaget i princip skall jämställas med kvartersmark
för enskilt bebyggande (jfr prop. 1985/86:90s. 101). En tillämpning av pre-
sumtionsregeln kan dock leda till att värderingen grundas på den markan-
vändning som var tillåten tio år före ansökan om fastighetsreglering (jfr SOU
1983:38 s. 73-74).
Överföring av mark i omarronderingssyfte
Vid värderingen får man när det gäller jordbruksmark normalt tillämpa be-
stämmelserna i första och tredje styckena. Vidare får man begagna sig av den
indirekta vinstfördelningsmetoden och bestämma respektive områdes värde
med utgångspunkt från de genomsnittsförhållanden som föreligger i regle-
ringsområdet. Detta innebär ingen ändring i sak jämfört med vad som gällt
hittills. Även när det gäller skogsmark bör den etablerade värderingsmeto-
den användas.
Regleringslikvid vid servitutsåtgärd
Vid bildandet av servitut skall enligt nu gällande regler likvidvärdet bestäm-
mas med ledning av de värdeförändringar som den tjänande och den härs-
kande fastigheten undergår. Värdet av servitutet för den härskande fastighe-
ten, det s.k. positiva värdet, torde regelmässigt överstiga servitutets negativa
värde, dvs. den minskning av den tjänande fastighetens värde som föranleds
av servitutsbelastningen. Frågan om det ena eller det andra värdet skall läg-
gas till grund för likvidvärdet eller om detta skall bestämmas till ett belopp
mellan dessa värden avgörs enligt gällande regler med hänsyn till förhållan-
dena i det särskilda fallet. Även vid servitutsåtgärder skall givetvis vinstför-
delningen syfta till en ersättning som ligger i linje med vad som kan antas ha
överenskommits i normalfallet vid en frivillig upplåtelse.
De nu föreslagna reglerna innebär inte någon förändring av principerna
för beräkningen av likvidvärdet. Avser regleringen ett servitut som kan tas i
anspråk enligt plan- och bygglagen (1987:10) skall vinstfördelning inte ske.
I ett sådant fall kan också presumtionsregeln tillämpas (se andra stycket av
förevarande paragraf). Motsvarande gäller i fråga om andra servitut som up-
penbarligen kan inrättas tvångsvis enligt annan lagstiftning, dock ej servitut
som endast kan inrättas enligt anläggningslagen (se vidare avsnitt 4.2).
Ersättningsfrågor aktualiseras också vid upphävande av ett servitut samt
vid begränsning, flyttning eller ändring av detta. Förslaget innebär, liksom
gällande rätt, att vinstfördelning kan ske även i sådana situationer. Flera re-
missinstanser har pekat på att vinstfördelning i dag i praxis sker vid upphä-
vande av s.k. skogsfångsservitut. Någon ändring av denna praxis är inte av-
sedd.
10 b §
Om en nyttjanderätt eller ett servitut efter fastighetsregleringen skall fortsätta
att gälla i mark eller byggnad tillföljd av ett förordnande enligt 33 a § eller 7
Prop. 1991/92:127
71
kap. 13 §, skall likvidvärdet minskas. Minskningen skall motsvara den beläst- Prop. 1991/92:127
ning som rättigheten medför för tillträdaren, i den mån minskning kan ske
utan att skada uppkommer för den som har en fordran med bättre rätt än rät-
tigheten. Kan minskning inte ske fullt ut skall den ersättning som till följd
härav skall betalas fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt med
hänsyn till den nytta som varje sakägare har av regleringen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian Ds 1988:41)
Paragrafen motsvarar med en redaktionell jämkning det nuvarande tredje
stycket i 10 §.
12§
Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan skada för sakägare som inte
ersätts enligt 10 eller 11 §, skall även den skadan ersättas.
Är innehavaren av en rättighet, som minskar fastighetens värde, berätti-
gad till ersättning enligt första stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräk-
nas fastighetens ägare minskas med det belopp som motsvarar den värde-
minskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet inte
kan minskas utan att skada uppkommer för innehavaren av en fordran med
bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsva-
rande belopp.
Skyldigheten att betala ersättning, som inte motsvaras av minskning i lik-
vidvärde enligt andra stycket, fördelas mellan sakägarna efter vad som är
skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomförs på sådant
sätt att ersättningen skall lämnas.
(Jfr 5 kap. 12 § i departementspromemorian Ds 1988:41)
Första stycket
I första stycket har tagits in en motsvarighet till bestämmelsen om annan er-
sättning i 4 kap. 1 § första stycket tredje meningen expropriationslagen. Den
nya regeln ersätter de nuvarande bestämmelserna i första och andra styck-
ena av förevarande paragraf om ersättning för personlig skada. Bakgrunden
till den nya regleringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt
2.3.2. Den rättspraxis som har utvecklats i anslutning till regeln i expropria-
tionslagen bör bli vägledande vid tillämpningen av den nya regeln i föreva-
rande paragraf. Ett speciellt fall där den nya regeln kan komma att tillämpas
är vid en fastighetsreglering som syftar till att upphäva skogsfångsservitut
(jfr prop. 1978/79:38 s. 11).
Vid tillämpningen av regeln om ersättning för övrig skada i sådana fall då
en vinstfördelning har skett måste beaktas att ersättning bör lämnas endast
för en sådan ekonomisk skada som inte täcks av likvidvärdet inklusive vinst-
andelen. Detta innebär att bagatellartade ”personliga skador” som uppen-
barligen ligger inom vinstandelen inte behöver prövas i detalj.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall självmant utreda om annan ersätt-
ning skall lämnas. Om sakägaren inte gör gällande att någon sådan skada
som avses i förevarande paragraf uppkommer, bör endast en summarisk ut-
redning göras. Sakägare är bl.a. ägare till fastighet som berörs av regleringen
(se 4 kap. 11 §). Även den som har nyttjanderätt till sådan fastighet kan vara
sakägare (se 5 kap. 34 §).
72
Det ligger i sakens natur att frågan om annan ersättning inte kan officialut-
redas på samma sätt som en intrångsersättning. Fastighetsbildningsmyndig-
heten blir här på ett helt annat sätt beroende av sakägarnas medverkan i ut-
redningen. Det bör åligga fastighetsbildningsmyndigheten att allmänt infor-
mera sakägarna om möjligheterna till annan ersättning.
Många gånger står det utan vidare klart att det uppkommer en skada som
skall kompenseras genom annan ersättning. Om inlösen sker av en hel bo-
stadsfastighet uppkommer t.ex. flyttningskostnader. Vid intrång avvägar el-
ler ledningar i jordbruksmark brukar ersättningen beräknas enligt schablo-
ner (s.k. ersättningsnormer) och enligt dessa lämnas i vissa fall regelmässigt
annan ersättning. I fall då skadan är förutsebar bör det åligga fastighetsbild-
ningsmyndigheten att fullständigt klarlägga ersättningsmöjligheterna. När
det inte kan förutses uppkomma någon skada bör fastighetsbildningsmyn-
digheten, efter att ha informerat sakägarna allmänt om ersättningsmöjlighe-
terna, höra efter om det finns ersättningsyrkanden. Framställs inte något så-
dant yrkande, har fastighetsbildningsmyndigheten inte någon anledning att
längre sysselsätta sig med frågan. Om ersättning yrkas, får prövas om skadan
är ersättningsgill och i så fall hur stor ersättning som skall lämnas. Därvid
bör det normalt ankomma på sakägaren att lägga fram värderingsunderlag,
t.ex. bokföring eller verifikationer på uppkomna kostnader. Om någon så-
dan utredning inte kan företes, får beslutet givetvis grundas på det tillgäng-
liga underlaget.
Andra stycket
Detta stycke motsvarar det nuvarande tredje stycket.
Tredje stycket
Detta stycke motsvarar det nuvarande fjärde stycket.
12a§
Efter särskilt yrkande får fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt,
hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om sådan ersättning för
skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med fastighetsregle-
ringen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio
år, som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.
Avser regleringen en fastighet som svarar för en fordran, får fastighetsbild-
ningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringshavaren
medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras dess-
utom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som före-
skrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Om beslutet är väsentligen
utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av
denne.
(Jfr 5 kap. 15 a § i lantmäteriverkets rapport).
Första stycket
Första stycket innehåller en bestämmelse som ger fastighetsbildningsmyn-
digheten möjlighet att skjuta prövningen av vissa ersättningsfrågor på fram-
Prop. 1991/92:127
73
tiden. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1. Där
har förordats att bestämmelsen skall tillämpas försiktigt. Det får inte komma
ifråga att fastighetsbildningsmyndigheten underlåter att ta ställning till en er-
sättningsfråga enbart därför att avgörandet är rättsligt komplicerat eller av
känslig art. Huvudregeln skall liksom tidigare vara att skade- och intrångs-
frågor slutregleras utan dröjsmål. För att en ersättningsfråga skall skjutas
på framtiden enligt den nu aktuella bestämmelsen fordras att det verkligen
kommer att finnas ett bättre beslutsunderlag i framtiden och att ett uppskov
är nödvändigt för att uppnå godtagbar kvalitet på ersättningsbeslutet.
Givetvis får det inte heller komma i fråga att skjuta upp ett ersättningsbe-
slut därför att man vill avvakta eventuella oförutsebara skador. Frågor om
ersättning för framtida skador som inte kunnat förutses vid förrättningen
skall - såsom framgår av 12 b § - överhuvudtaget inte prövas enligt fastig-
hetsbildningslagen .
Som framgår av lagtexten har fastighetsbildningsmyndigheten att särskilt
överväga om det är lämpligt att skjuta upp en ersättningsfråga. Möjlighe-
terna att i framtiden få tillgång till ett bättre beslutsunderlag får vägas mot
olägenheterna av att ersättningsfrågorna inte avgörs omedelbart och i ett
sammanhang. Kan det redan på det föreliggande materialet bedömas att ett
visst ersättningskrav inte är ersättningsgillt, finns det givetvis inte skäl att
skjuta upp ersättningsfrågan. En situation där det också som regel får anses
olämpligt att ersättningsfrågor skjuts på framtiden är den då vinsten av regle-
ringen skall fördelas mellan sakägarna. Vinstfördelningen skall ske inom ra-
men för likvidvärderingen, som i sin tur skali spegla de berörda fastigheter-
nas värdeförändringar. Om en fråga som hänger samman med likvidvärde-
ringen skjuts fram, måste även vinstfördelningen skjutas på framtiden.
Detta framstår normalt inte som lämpligt.
Främst torde den föreslagna regeln kunna tillämpas på olika slag av s.k.
annan ersättning. Under remissbehandlingen har hävdats att den motsva-
rande bestämmelsen i 5 kap. 27 § expropriationslagen inte ger möjlighet att
skjuta fram prövningen av de andra ersättningsslag som kan komma i fråga
enligt expropriationslagen, nämligen löseskilling och intrångsersättning.
Detta skulle följa av att värdetidpunkten såvitt avser löseskilling och in-
trångsersättning skall vara dagen för dom alternativt tidpunkten för för-
handstillträde. Det finns enligt min mening emellertid inte anledning att helt
begränsa användandet av den nu föreslagna regeln till annan ersättning. I
tidigare rättspraxis har uppskov med skadeprövningen beviljats beträffande
bullerintrång å restfastigheten (jfr NJA 1960 s. 277). Expropriationslagens
utformning ger också vid handen att bestämmelsen i 5 kap. 27 § avser även
frågor om löseskilling och intrångsersättning (se bl.a. 6 kap. 20 §). Särskilt
när det gäller ersättning för s.k. företagsskada torde ett uppskov ibland göra
det möjligt att komma till ett mera rättvist resultat än vad som annars skulle
ha varit möjligt. Även bedömningen av skada och intrång som skall ersättas
inom ramen för löseskilling eller intrångsersättning bör därför kunna skjutas
på framtiden. Sådan skada eller sådant intrång skall visserligen ersättas på
grundval av marknadsvärdena vid värdetidpunkten, dvs. tidpunkten för er-
sättningens bestämmande eller, om tillträde ägt rum, tillträdestidpunkten.
Uppgifter om dessa marknadsvärden torde normalt kunna inhämtas utan att
Prop. 1991/92:127
74
ersättningsfrågan skjuts fram. Undantagsvis kan det dock vara en fördel att
skjuta en sådan fråga på framtiden, framför allt då det inte finns någon en-
hetlig uppfattning om restfastighetens marknadsvärde därför att omfatt-
ningen av framtida immissioner är oklar.
Lantmäteriverket har särskilt berört möjligheterna att skjuta upp en er-
sättningsfråga med hänsyn till att ett beslut om att upplåta mark skulle kunna
försvåra den framtida användningen av den fastighet, vars mark tagits i an-
språk (rapporten s. 53 f). Enligt min uppfattning finns det endast ett ganska
begränsat utrymme för att på sådana grunder skjuta frågor om löseskilling
och intrångsersättning på framtiden. Sådan ersättning skall ju i princip be-
stämmas med hänsyn till förhållandena vid värdetidpunkten. Ett uppskov
med ersättningsbeslutet torde därför inte medföra bättre beslutsunderlag.
Endast om det vid förrättningen inte finns någon entydig utredning om
marknadsvärdet bör frågan om löseskillingens eller intrångsersättningens
storlek kunna skjutas upp. Däremot torde det finnas större utrymme för att
i liknande situationer skjuta upp frågor om annan ersättning. Det gäller ex-
empelvis det fallet att ledningsservitut eller ledningsrätt upplåts i kommunal
gatumark. En sådan upplåtelse kan många gånger begränsa kommunens
möjligheter till om- eller utbyggnad av gatan. Den skada som detta innebär
kan i det enskilda fallet vara omöjlig att genast beräkna.
Ett ledningsservitut eller en ledningsrätt kan vara förenad med en rätt för
ledningshavaren att i framtiden vidta vissa åtgärder för ledningens tillsyn och
skydd. Det kan t.ex. vara fråga om rätt att avverka eller beskära kantträd.
Frågor om ersättning för det intrång som detta innebär för fastighetsägaren
torde regelmässigt böra avgöras i samband med fastighetsbildningen och så-
ledes inte skjutas på framtiden med stöd av förevarande paragraf.
Det är givet att fastighetsbildningsmyndigheten, när den bedömer om det
är lämpligt att skjuta en ersättningsfråga på framtiden, särskilt måste beakta
sakägarnas intresse av att så snart som möjligt få till stånd en slutlig prövning
av ersättningsfrågan. Om å andra sidan alla berörda sakägare medger att en
ersättningsfråga skjuts upp, finns det mindre anledning för fastighetsbild-
ningsmyndigheten att motsätta sig detta.
Om fastighetsbildningsmyndigheten finner att det föreligger förutsätt-
ningar för att skjuta ersättningsfrågan på framtiden, skall myndigheten hän-
visa den ersättningsberättigade att föra talan om ersättning vid särskild för-
rättning. I ett sådant beslut skall givetvis ersättningsfrågan preciseras. Hän-
visningen skall rikta sig till viss person och blir därigenom avgörande för vem
som senare har rätt att återkomma med ersättningsanspråk. En genom-
gående princip vid tillämpningen av fastighetsbildningslagen är visserligen
att ställningen som sakägare för en fastighet är knuten till äganderätten till
fastigheten (se NJA 1985 s. 368; även vattenlagens ersättningssystem bygger
på en sådan princip, se NJA 1989 s. 529). Saken ställer sig emellertid annor-
lunda när den egentliga förrättningen avslutats och en namngiven person gi-
vits hänvisning att senare återkomma med ytterligare ersättningsanspråk.
Endast den som fått sådan hänvisning -- eller dennes rättsinnehavare - kan
senare begära att ersättningsfrågan tas upp på nytt. Har fastigheten under
mellantiden försålts, kommer den nye ägaren inte att vara sakägare vid den
Prop. 1991/92:127
75
nya förrättningen. Rätten till ersättning kommer således inte längre att vara Prop. 1991/92:127
knuten till fastigheten.
Det är enligt min mening mest följdriktigt att även skyldigheten att utge
eventuell ytterligare ersättning åvilar den som skulle ha ålagts ersättnings-
skyldighet om frågan prövats vid den ursprungliga förrättningen, dvs. den
som vid den tidpunkten ägde den fastighet som tillförts mark eller rättighet.
Har fastigheten under mellantiden överlåtits till någon annan, kan således
endast den tidigare ägaren åläggas ytterligare personlig ersättningsskyldig-
het.
Vad som nu har anförts om vem som är ersättningsberättigad respektive
ersättningsskyldig kan naturligtvis påverkas av eventuellt förekommande av-
tal mellan berörda parter.
Det är naturligt att fordran på ersättning för skada som åsamkas sakägare
genom fastighetsreglering skall åtnjuta förmånsrätt i den fastighet som har
förbättrats och ökat i värde genom regleringen. Detta har kommit till uttryck
i 1 § lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbild-
ning. Har sålunda vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen bestämts att
ägaren av en fastighet skall utge ersättning till en annan sakägare, är denna
fordran också förenad med förmånsrätt enligt 6 § 1 förmånsrättslagen
(1970:979). Förmånsrätten gäller dock endast om fordringen har förfallit till
betalning tidigast ett år före utmätning eller konkursansökan. Enligt det i
förevarande lagstiftningsärende framlagda förslaget till ändring i den lagen
(se lagförslag 5) bör förmånsrätten gälla även om ersättningsfrågan skjutits
upp enligt förevarande paragraf och den som åläggs betalningsskyldighet
inte längre är ägare till fastigheten när ersättningsfrågan avgörs.
Har fastighetsbildningsmyndigheten hänvisat sakägare att föra talan om
ersättning vid särskild förrättning och kommer sedan sådan förrättning till
stånd, skall den nya förrättningen givetvis handläggas enligt de förfarande-
regler som finns i 4 kap. fastighetsbildningslagen. Detta torde inte kräva nå-
got uttryckligt stadgande.
Även när det gäller värdering av skada och intrång (5 kap. 10 - 12 §§),
fördelning av kostnader för förrättningen (13 och 14 §§), ränta, förfallodag
och avräkning (15 §) samt betalning (16 och 17 §§) är det naturligt att samma
regler tillämpas som vid en vanlig fastighetsregleringsförrättning. Någon ut-
trycklig bestämmelse om detta torde inte vara behövlig.
Från lantmäteriverkets sida har uttalats att värderingen av skadan eller
intrånget skall knytas till tidpunkten för det senarelagda ersättningsbeslutet.
Jag delar denna uppfattning såvitt gäller sådan ersättning som ska utgå så-
som annan ersättning. I det stora flertalet fall torde det vara frågor om just
sådan ersättning som skjuts på framtiden.
Skall emellertid ersättningen utgå såsom löseskilling eller intrångsersätt-
ning, blir värdetidpunkten normalt en annan. Enligt 4 kap. 3 § expropria-
tionslagen skall löseskilling och intrångsersättning bestämmas med hänsyn
till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten har
tillträtts dessförinnan, när tillträdet skedde. Enligt 4 kap. 4 § samma lag skall
hänsyn inte tas till de ändringar i fastighetens värde som uppkommer efter
tillträdet. Ersättningen skall emellertid kunna jämkas med hänsyn till den
höjning i det allmänna prisläget som skett därefter. När en uppskjuten er-
76
sättningsfråga avgörs har tillträde som regel redan skett. Det blir därför för-
hållandena vid tillträdet som skall läggas till grund för värderingen. Det in-
nebär emellertid inte att endast skador som framträtt vid tiden för tillträdet
kan beaktas. Medför regleringen en förutsebar skada, vars omfattning inte
har kunnat preciseras vid den ursprungliga förrättningen, bör den sedermera
uppmätta skadan kunna läggas till grund för bedömningen av skadans eko-
nomiska betydelse.
Det sagda kan åskådliggöras genom följande exempel. Vid en fastighets-
reglering finner fastighetsbildningsmyndigheten att det finns anledning att
räkna med att verksamheten på det reglerade området kommer att orsaka
immissioner på restfastigheten. Eftersom omfattningen av immissionerna är
oklar beslutar fastighetsbildningsmyndigheten att hänvisa fastighetens dåva-
rande ägare att föra talan om ytterligare ersättning för företagsskada (immis-
sioner). Samtidigt fastställer fastighetsbildningsmyndigheten viss ersättning,
som motsvarar den marknadsvärdeminskning som förlusten av det reglerade
området innebär. Hänsyn tas därvid inte till de förväntade immissionerna.
Det reglerade området tillträds. Sedermera konstateras att verksamheten på
området föranleder immissioner av viss preciserad omfattning. Restfastighe-
tens ägare ansöker då om ny förrättning enligt förevarande paragraf. Vid
denna beräknar fastighetsbildningsmyndigheten på nytt det intrång som reg-
leringen inneburit, denna gång med beaktande av den faktiska immission,
som uppmätts efter regleringen, men fortfarande på grundval av de priser
som gällde på marknaden vid tiden för regleringen/tillträdet. Intrångsersätt-
ningen skall sammanlagt motsvara den värdeminskning som immissionerna
jämte förlusten av marken skulle ha förorsakat om det vid tidpunkten för
regleringen/tillträdet varit känt att immissionerna skulle få den omfattning
som de faktiskt fått. (Om immissionerna bedöms som allmänvanliga kan er-
sättningen dock komma att justeras nedåt med hänsyn till vad fastighets-
ägare i allmänhet får tåla utan ersättning; jfr NJA 1977 s. 424.)
Andra stycket
Ett uppskovsbeslut kan få konsekvenser för rättsägare, som inte är sakägare
vid förrättningen. Det gäller framför allt inteckningshavare i fastigheten.
Den rätt att tillgodogöra sig ersättning, som de har enligt 16 §, kan genom
ett uppskovsbeslut delvis komma att skjutas på framtiden. De har inte några
garantier för att den uppskjutna ersättningsfrågan någonsin tas upp på nytt
av fastighetsbildningsmyndigheten. I många fall kan sakägarna komma att
göra upp sinsemellan och någon fördelning av ersättningen enligt 16 § kom-
mer då aldrig till stånd. För att skydda inteckningshavarnas rätt har i föreva-
rande stycke intagits en bestämmelse om att fastighetsbildningsmyndigheten
i dessa fall som regel måste inhämta medgivande från vissa rättsägare innan
den beslutar att undanta en ersättningsfråga från ersättningsbeslutet. Kra-
ven på sådant medgivande är enligt förslaget desamma som beträffande
medgivande enligt 16 §. Detta innebär bl.a. att något medgivande inte behö-
ver inhämtas om ett beslut att undanta en ersättningsfråga från ersättnings-
beslutet är väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna.
Prop. 1991/92:127
77
12 b §
Prop. 1991/92:127
Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som
uppkommer efter fastighetsregleringen och som inte har kunnat förutses vid
denna.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
I denna paragraf klargörs att fastighetsbildningslagens regler inte är tillämp-
liga i fråga om ersättning för skada eller intrång som har uppstått efter fastig-
hetsregleringen och inte kunnat förutses vid denna. Stadgandet torde över-
ensstämma med vad som redan tidigare har ansetts gälla (jfr prop. 1973:157
s. 138). En motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 7 § expropriationslagen.
Av stadgandet följer att fastighetsbildningsmyndigheten inte är behörig
att pröva fråga om skada och intrång, som uppstått efter regleringen och inte
heller har kunnat förutses vid denna. Skadeståndstalan får i stället prövas av
domstol enligt de skadeståndsrättsliga regler som gäller utanför fastighets-
bildningslagens område.
12c§
Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighetsheisbild-
ningsmyndigheten vid fastighetsregleringen även pröva ett av en sakägare
framställt yrkande om ersättning som har samband med regleringen men som
rör ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.
Vid prövning enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 4 och 15-
18 kap. Kostnaden för fastighetsbildningsmyndighetensprövning skall betalas
av berörda sakägare solidariskt. Om sakägarna inte har kommit överens om
något annat, får fastighetsbildningsmyndighetenpåyrkande av någon av dem
besluta att kostnaden slutligt skall fördelas efter de grunder som anges i 13 §.
(Jfr 5 kap. 12 a § i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen är ny. Den ger fastighetsbildningsmyndigheten rätt att pröva
vissa tvister mellan sakägarna. Skälen för att fastighetsbildningsmyndighe-
ten bör ha denna befogenhet har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.5.2. Enligt lantmäteriverkets förslag skulle bestämmelsen begrän-
sas till frågor om ersättning för skador i samband med arbeten på den anlägg-
ning för vilken mark tagits i anspråk. Bestämmelsen har emellertid i stället
getts en utformning som anknyter till det motsvarande stadgandet i 5 kap. 3
§ expropriationslagen. Det torde visserligen främst vara ersättningsfrågor av
det slag som lantmäteriverket har angivit som kommer att prövas enligt den
nya bestämmelsen. Det kommer då huvudsakligen att ske med tillämpning
av miljöskadelagen (1986:225) eller skadeståndslagen. I samband med fas-
tighetsreglering kan emellertid förekomma även andra tvister, som det kan
finnas skäl att pröva vid förrättningen. Ett exempel är frågor om ersättning
för tillfälligt upplåtande av mark i samband med regleringsföretagets genom-
förande. Ett annat exempel är ersättning för miljöskador med anknytning
till verksamheten på den andra fastigheten. Ett grundläggande krav måste
dock vara att det finns ett naturligt samband med de egentliga förrättnings-
frågorna.
En förutsättning för att fastighetsbildningsmyndigheten skall kunna ta upp
78
ett yrkande av det här slaget till prövning är att det är lämpligt att så sker. Prop. 1991/92:127
I förarbetena till den motsvarande bestämmelsen i expropriationslagen har
uttalats att yrkandet skall ha sådant samband med expropriationen att det
ter sig naturligt och ändamålsenligt att behandla det samtidigt med expro-
priationsfrågorna samt att domstolen också bör beakta den exproprierandes
intresse av att avgörandet av expropriationsmålet inte fördröjs. Detta bör i
motsvarande mån gälla när fastighetsbildningsmyndigheten bedömer om det
är lämpligt att myndigheten prövar en tvist med stöd av förevarande para-
graf.
Endast yrkanden från sakägare kan prövas. Det ligger i sakens natur att
yrkandena måste rikta sig mot annan sakägare. Det måste dessutom vara
fråga om ersättningsyrkanden. Såväl fastställelseyrkanden som yrkanden om
fullgörelse i annat än pengar faller utanför bestämmelsen.
Fastighetsbildningsmyndigheten får pröva frågor som ligger utanför fastig-
hetsbildningslagen endast om alla berörda sakägare medger det. I detta av-
seende är bestämmelsen mera restriktiv än den motsvarande bestämmelsen
i 5 kap. 3 § expropriationslagen. Medgivandena bör givetvis på lämpligt sätt
komma till uttryck i förrättningshandlingarna. Med berörda sakägare avses
här endast de som är parter i tvisten. Hänsyn måste dock givetvis tas till öv-
riga sakägares intresse av att förrättningen inte fördröjs.
Andra stycket
Att de ersättningsfrågor som avses i första stycket inte skall bedömas enligt
fastighetsbildningslagens regelsystem hindrar inte att lagens förfarandereg-
ler bör vara tillämpliga vid fastighetsbildningsmyndighetens handläggning
och vid överklagande av fastighetsbildningsmyndighetens beslut. I andra
stycket av förevarande paragraf anges därför att bestämmelserna i 4 kap. och
15-18 kap. skall tillämpas i dessa fall.
Till grund för den prövning som sker vid förrättningen måste ligga klara
yrkanden och grunder. Fastighetsbildningsmyndigheten får givetvis inte gå
in på andra ersättningsfrågor än dem som sakägarna vill ha prövade. Är de
ense om vissa sakförhållanden, är detta bindande för fastighetsbildnings-
myndigheten. I så måtto bör alltså förfarandet präglas av en dispositions-
princip. 1 övrigt bör emellertid fastighetsbildningsmyndigheten handlägga
nu aktuella frågor på samma sätt som frågor om s.k. annan ersättning. Har
ett yrkande väl framställts, bör fastighetsbildningsmyndigheten alltså klar-
lägga vad som gäller och vilken utredning som behövs. Liksom i frågor om
annan ersättning bör det i första hand ankomma på sakägaren att ta fram
den skriftliga bevisning som denne har tillgång till. Om sakägarna begär det,
bör fastighetsbildningsmyndigheten också själv kunna föranstalta om utred-
ning, framför allt när det gäller värderingsutlåtanden.
I andra meningen av förevarande stycke har intagits bestämmelser om an-
svaret för och fördelningen av kostnader som uppkommer vid prövningen av
de nu aktuella frågorna. Det är naturligt att kostnaden för fastighetsbild-
ningsmyndighetens arbete bärs av de berörda sakägarna, dvs. av dem som
är parter i den tvist som prövas. Det har ansetts att parterna gentemot staten
bör svara för dessa kostnader solidariskt.
79
Fördelningen av förrättningskostnaderna mellan parterna är en fråga som Prop. 1991/92:127
i första hand har överlämnats till dem själva att avgöra. Fastighetsbildnings-
myndigheten ges visserligen möjlighet att förordna om fördelning av förrätt-
ningskostnaderna mellan de berörda sakägarna, men myndigheten skall där-
vid vara bunden av vad sakägarna har kommit överens om. Det torde rentav
vara lämpligt att myndigheten, innan den påbörjar prövningen av den sär-
skilda ersättningsfrågan, fäster sakägarnas uppmärksamhet på kostnadsfrå-
gan och uppmanar dem att träffa överenskommelse om hur kostnaderna
skall fördelas. Om sakägarna kommer överens om att någon fördelning av
förrättningskostnaderna inte skall ske, gäller givetvis denna överenskom-
melse. Finns inte någon sådan överenskommelse men har sakägarna i stället
träffat avtal om någon särskild fördelningsgrund - exempelvis fördelning ef-
ter huvudtalet eller fördelning enligt rättegångsbalkens regler - är fastighets-
bildningsmyndigheten bunden därav. Föreligger det inte någon överenskom-
melse om vilken fördelningsgrund som skall tillämpas, får fastighetsbild-
ningsmyndigheten - såsom anges i lagtexten - fördela kostnaderna enligt de
grunder som anges i 13 § i förevarande kapitel av fastighetsbildningslagen.
Detta innebär en fördelning med hänsyn främst till den nytta som varje sak-
ägare har av förrättningen och föranleder normalt att kostnaderna fördelas
på samma vis som beträffande kostnaderna för de egentliga förrättningsfrå-
gorna. En sådan fördelning torde vara naturlig i de fall där kostnaden för
den särskilda ersättningsfrågan är av mindre omfattning i jämförelse med de
egentliga förrättningskostnaderna. Anser någon av sakägarna att denna för-
delningsgrund skulle ge ett orimligt resultat och kan han inte träffa överens-
kommelse med motparten om någon annan fördelningsgrund, har han möj-
lighet att motsätta sig att fastighetsbildningsmyndigheten överhuvudtaget
prövar den särskilda ersättningsfrågan.
Den nu angivna bestämmelsen avser endast förrättningskostnader. Försla-
get ger inte fastighetsbildningsmyndigheten någon möjlighet att besluta om
fördelning av parternas egna kostnader.
Om ett beslut som fastighetsbildningsmyndigheten har fattat med stöd av
förevarande paragraf överklagas, skall domstolsprövningen ske enligt
samma regler som vid överklagande av andra frågor som har prövats vid för-
rättningen. Det innebär bland annat att rättegångskostnaderna i fastighets-
domstolen skall fördelas enligt 16 kap. 14 § första stycket fastighetsbildnings-
lagen. Det finns givetvis inte något utrymme för att tillämpa den särskilda
rättegångskostnadsregel som gäller i mål om inlösenersättning m.m.
Reglerna i 5 kap. är särskilt avpassade för fastighetsregleringssituationer.
De bör därför inte gälla vid fastighetsbildningsmyndighetens prövning av nu
aktuella frågor. Det har inte ansetts erforderligt att särskilt erinra om detta
i lagtexten, eftersom det följer direkt av förutsättningen i paragrafens första
stycke att det är fråga om ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt
denna lag.
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut i en sådan ersättningsfråga som
avses i första stycket av förevarande paragraf skall således inte tas upp i av-
räkningsinstrument. Bestämmelserna om förfallotidpunkt och ränta i 15 §
skall inte tillämpas. Den beslutade ersättningen skall inte inbetalas till läns-
styrelsen enligt bestämmelserna i 16 § och innehavare av pantbrev i de be-
80
rörda fastigheterna kan inte rikta några anspråk på ersättningen. I stället för Prop. 1991/92:127
fastighetsbildningslagens ränteregler kommer räntelagens (1975:635) regler
att bli tillämpliga. Enligt 4 § andra stycket räntelagen löper en skadestånds-
fordran med ränta från och med en månad efter det att borgenären har fram-
ställt krav på ersättning och lagt fram den utredning som med hänsyn till om-
ständigheterna skäligen kan begäras av honom; gäldenären är dock inte skyl-
dig att utge ränta för tid innan han fick del av kravet och utredningen. Enligt
4 § tredje stycket räntelagen gäller vidare att ränta på förfallen fordran bör-
jar utgå senast vid delgivning av ansökan om betalningsföreläggande eller
stämning.
15 §
Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighetsbild-
ningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas och
utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än fas-
tighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall om-
fatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan ske
och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligt
bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.
Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo-
dagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Om betalningen inte sker inom den tid som har fastställts enligt andra
stycket, utgår ränta på obetalt belopp från förfallodagen enligt 6§ räntelagen
(1975:635). Har tillträde ägt rum före förfallodagen, utgår ränta på ersätt-
ningen även enligt 5 § räntelagen från dagen för tillträdet till dess att betalning
sker eller förfallodagen inträder. Om tillträde har skett endast delvis och skyl-
dighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen skulle vara oskälig, får
räntebeloppet jämkas.
(Jfr 5 kap. 15 § i departementspromemorian Ds 1988:41)
I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.3.2) har ränteregeln i tredje stycket ändrats och utformats efter mönster
av ränteregeln i 6 kap. 16 § expropriationslagen (ang. den bestämmelsen se
prop. 1975:102s. 151). Äldre bestämmelser skall dock fortfarande gälla i
fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta upp-
kommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden däref-
ter (se punkt 6 i övergångsbestämmelserna till förevarande lag).
16 §
Om en fastighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som
helt eller delvis inlöses, svarar för en fordran, skall fastighetsbildningsmyn-
digheten besluta att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om
sådan behövs, tillkommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning enligt
12 § första stycket, 27 § eller 30 § tredje stycket skall inbetalas till den myndig-
het som regeringen bestämt. Detta gäller dock inte, om innehavarna av samt-
liga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas
direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning,
fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare
som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Om regleringen är 81
6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 127
väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgi- Prop. 1991/92:127
vande av denne.
Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna
om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk-
tion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin
helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock inneha-
vare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur
fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej
förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i öv-
rigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sam-
manträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till samman-
trädet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyn-
digheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med
anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare
föreskrifter härom meddelas av regeringen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna
paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för
att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.
(Jfr 5 kap. 16 § i departementspromemorian Ds 1988:41)
Första stycket har jämkats redaktionellt så att ”ersättning för personlig
skada” bytts ut mot ”ersättning enligt 12 § första stycket”.
17 §
Om samfälld mark som förvaltas av samfällighetsförening berörs av en för-
rättning, skall föreningen utge ersättning för mark som tillförs samfällighe-
ten och ta emot ersättning för mark som frångår den. Detsamma gäller ersätt-
ning med anledning av att servitut bildas, ändras eller upphävs.
Förvaltas samfälligheten av en styrelse eller förvaltare med befogenhet att
uppbära medel som tillkommer samfälligheten, skall ersättningen betalas ut
till styrelsen eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den ersätt-
ning som belöper på hans andel skall utbetalas till honom. Endast om en
sådan begäran framställs, skall fastighetsbildningsmyndigheten i ersättnings-
beslutet ange varje delägares andel.
Ersättning som enligt 16 § första stycket skall inbetalas till myndighet skall
räknas av innan utbetalning sker till en samfällighetsförening, styrelse eller
förvaltare.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
I paragrafens första stycke finns sedan tidigare ett stadgande om skyldighet
för samfällighetsförening att utge ersättning för mark som tillförs samfällig-
heten och om rätt för sådan förening att ta emot ersättning för mark som
frångår den. I konsekvens med ändringen i 6 kap 6 § fastighetsbildningslagen
(jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.3) har bestämmelsen utvidgats
till att omfatta även ersättning i anledning av att servitut bildas, ändras eller
upphävs.
18 §
Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt in-
tresse får avsteg göras i följande avseenden
82
1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter som Prop.
beröres av regleringen medger det,
2. 6 § andra stycket, 7 och 10-12 §§ samt 15 § tredje stycket, om de sakägare
vilkas rätt är beroende av åtgärden samtycker till det,
3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt-
rätt, även tomträttshavaren medger det,
4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han
annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmel-
serna icke sker i otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10-
14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inneha-
vare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i
22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts-
ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minsk-
ning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande
rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse
av fast egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 17 § lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock endast om ärende om
anteckning i fastighetsboken av anmälan enligt 2§ andra stycket samma lag
var upptaget på inskrivningsdag när medgivandet gjordes.
Medgivande eller samtycke enligt första stycket till åtgärd som berör sam-
fälld mark skall, om samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening,
lämnas av föreningen i stället för av delägarna.
(Jfr 5 kap. 18 § i departementspromemorian Ds 1988:41)
Genom ändringen av första stycket 2 har parterna möjlighet att komma
överens om att avvika från den nya ränteregeln i 15 § tredje stycket.
19 §
Avser fastighetsregleringen en fastighet som har upplåtits med tomträtt, till-
lämpas 16 § i fråga om ersättning som tillkommer tomträttshavaren samt
12a § andra stycket och 18 § andra stycket beträffande fordran i tomträtten.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
När det är fråga om ersättning till tomträttsinnehavare kan ett beslut att
skjuta upp en ersättningsfråga enligt 12 a § få betydelse även för fordrings-
ägare med säkerhet i tomträtten. Det i 12 a § andra stycket stadgade kravet
på medgivande har därför ansetts böra gälla även innehavare av fordran i
tomträtt.
36 §
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmelserna i
detta kapitel förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkstäl-
las enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen är ny. Den behandlar frågan om verkställighet av ersättningsbe-
slut som fattas av fastighetsbildningsmyndigheten.
1991/92:127
83
Vid fastighetsbildningslagens tillkomst år 1970 förutsattes att fastighets- Prop. 1991/92:127
bildningsmyndighetens ersättningsbeslut skulle kunna verkställas på samma
sätt som domstols lagakraftägande dom och att avräkningsinstrumentet där-
vid skulle fungera som exekutionsurkund. Någon uttrycklig bestämmelse om
detta ansågs inte vara nödvändig (se prop. 1969:128 s. B 433 f.). I fastighets-
bildningslagen finns därför inte några föreskrifter om verkställighet av beslut
rörande skyldighet för sakägare att utge ersättning till andra sakägare.
Frågor om verkställighet regleras sedan år 1982 huvudsakligen i utsök-
ningsbalken. Enligt 3 kap. 1 § 6 p. utsökningsbalken får verkställighet ske av
förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas.
Då fastighetsbildningslagen saknar sådana föreskrifter ger lagrummet inte
stöd för verkställighet av beslut enligt fastighetsbildningslagen. I 13 § lagen
(1981:775) om införande av utsökningsbalken anges emellertid att en för-
valtningsmyndighets beslut, som meddelats enligt en bestämmelse som till-
kommit före balkens ikraftträdande, får verkställas utan hinder av 3 kap. 1
§ 6 p. utsökningsbalken om ett sådant beslut före ikraftträdandet har fått
verkställas utan stöd av särskild föreskrift. Eftersom fastighetsbildningsmyn-
dighetens ersättningsbeslut i fastighetsbildningsfrågor redan före utsök-
ningsbalkens tillkomst varit verkställbara utan särskild verkställighetsföre-
skrift, utgör stadgandet i 13 § promulgationslagen grund för verkställighet av
fastighetsbildningsmyndighetens beslut i fastighetsbildningsfrågor. Det ger
emellertid inte stöd för verkställighet av beslut som fattas med stöd av den
nya bestämmelsen i 5 kap. 12 c §.
Det har därför ansetts nödvändigt att ta in en bestämmelse rörande verk-
ställbarhet i fastighetsbildningslagen. Att införa en sådan bestämmelse i fall
som omfattas av 5 kap. 12 c § utan att samtidigt införa motsvarande för andra
ersättningsbeslut kan leda till missförstånd. Det har därför ansetts att det i 5
kap. bör tas in en allmän föreskrift om att verkställighet får ske av beslut
om att någon skall utge ersättning till en sakägare. Denna bestämmelse bör
införas i en ny 36 §.
Flertalet beslut, som det här är fråga om, upptas normalt i det avräknings-
instrument, som fastighetsbildningsmyndigheten har att upprätta enligt 5
kap. 15 §. Detta omfattar först och främst beslut om inlösen- och intrångser-
sättning jämte ersättning för övrig skada. I avräkningen skall normalt även
beaktas respektive sakägares ansvar mot annan sakägare för förrättnings-
kostnader (jfr 5 kap. 15 §). Även ersättning för rivning eller flyttning av
byggnad kan vara att beakta i avräkningen (jfr 5 kap. 24 och 27 §§). Alla
ersättningsbeslut behöver dock inte tas upp i avräkningen. Beslut om att sak-
ägare skall ersätta annan sakägare för förrättningskostnader eller flyttnings-
kostnader kan tas upp på annat sätt (jfr 5 kap. 15 och 27 §§). Beslut om
förskott i samband med förtida tillträde samt beslut om ersättning i fall som
omfattas av 12 c § skall tas upp på annat sätt. Även sådana fristående ersätt-
ningsbeslut omfattas av den föreslagna verkställighetsföreskriften.
Det bör påpekas att föreskriften endast berör det kostnadsansvar som nå-
gon har gentemot en sakägare. Vid en fastighetsreglering aktualiseras även
andra ersättningsfrågor. En sakägare ådrar sig vanligen kostnadsansvar gent-
emot staten för olika förrättningskostnader. Han kan även bli skyldig att
utge förskott till syssloman. I dessa fall gäller andra verkställighetsföreskrif-
84
ter. En sakägares ersättningsskyldighet gentemot staten för taxeavgift och Prop. 1991/92:127
för kostnader för hantlangning samt andra förrättningskostnader som staten
har förskjutit regleras i lantmäteritaxan (1971:1101). Kostnaderna skall de-
biteras respektive sakägare i särskilda räkningar. Erläggs inte debiterat be-
lopp i tid får utmätning ske. Beslut om förskott till syssloman skall enligt 9
kap. 3 § fastighetsbildningslagen tas upp i en särskild debiteringslängd. Ett
belopp som är debiterat och förfallet till betalning får enligt 9 kap. 4 § fastig-
hetsbildningslagen tas ut enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Den nu an-
givna regleringen gäller oförändrad.
Den föreslagna föreskriftens placering och utformning medför att den blir
direkt tillämplig endast på ersättningsbeslut som fattas i samband med fastig-
hetsreglering. Till följd av bestämmelsen i 11 kap. 8 § fastighetsbildningsla-
gen, som stadgar att bestämmelserna i 5 kap. om ersättning till sakägare skall
äga motsvarande tillämpning vid klyvning, kommer den emellertid att gälla
även ersättningsbeslut som fattas i samband med klyvning. Däremot finns
det inte något behov av motsvarande verkställighetsföreskrift vid andra for-
mer av fastighetsbildning eller vid fastighetsbestämning. I sådana fall kan det
nämligen inte komma i fråga att ålägga en sakägare att utge ersättning till
annan sakägare.
6 kap.
6§
Överförs mark från en samfällighet eller upplåts eller ändras servitut i sam-
fälld mark, utgår ersättning endast till delägare som har framställt yrkande
om det under förrättningen. Ersättning till en delägare skall dock fastställas
utan yrkande närden kan antas överstiga tre procent av det basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan förrättningen
påbörjades. Ersättning skall alltid fastställas utan yrkande när samfällighe-
ten förvaltas av en samfällighetsförening eller när i annat fall ersättning en-
ligt 5 kap. 17 § andra stycket skall utbetalas till någon som företräder deläg-
arna.
7§
Om en samfällighet inte brukas av delägare för gemensamt ändamål och det
är uppenbart att ersättning enligt 6 § inte behöver fastställas utan yrkande,
får underrättelse om förrättningsansökningen lämnas till någon eller några
av de delägare som inte på annan grund är sakägare i förrättningen. Fastig-
hetsbildningsbeslut får i sådana fall meddelas och förrättningen avslutas utan
att samtliga delägare i samfälligheten har fått tillfälle att yttra sig i förrätt-
ningen.
(Jfr 6 kap. 6 § i lantmäteriverkets rapport)
Ändringarna i dessa bestämmelser har berörts i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.5.3. De förenklade regler som tillämpas vid överföring av samfälld
mark utvidgas nu till att gälla även när servitut upplåts i samfälld mark.
85
7 kap.
2§
Prop. 1991/92:127
Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrättsla-
gen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 §
vattenlagen (1983:291) får bildas genom fastighetsreglering endast om till-
stånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppen-
bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt
vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra
fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsreg-
lering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildnings-
åtgärd och är av betydelse för denna.
(Jfr 7 kap. 2§ i departementspromorian Ds 1988:41)
Ändringen av denna paragraf innebär att undantagsregeln i sista stycket
upphävs. Enligt den regeln gäller inte första-tredje styckena servitut som av-
ser avloppsledning för en fastighet eller ledning för vatten till husbehovsför-
brukning.
Genom den föreslagna ändringen av ledningsrättslagen (se avsnitt 4.3) blir
undantagsregeln obehövlig såvitt avser första stycket.
Undantagsregeln i övrigt torde ha betydelse endast för de vattenrättsliga
servituten, dvs. för fall som regleras i andra stycket (se prop. 1969:128
s. B 549 f). Bestämmelserna i detta stycke är emellertid för närvarande utfor-
made så att de inte torde kunna hindra servitut som avses med undantagsre-
geln (jfr 4 kap. 1 a och 2 §§ vattenlagen).
15 kap.
2§
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall överklagas särskilt, om myn-
digheten
1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller
avvisat ombud eller biträde,
2. ogillat jäv mot förrättningsman,
3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde stycket eller tid-
punkt för rättighetshavares skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30 b §,
4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till så-
dan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,
5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan
handling,
6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att
fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,
7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnader för gemensamt
arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,
8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt ar-
bete skall skiljas från uppdraget,
9. avvisat överklagande,
10. beslutat ifråga om hänvisning enligt 5 kap. 12 a §,
11. beslutat att inte pröva en fråga som avses i 5 kap. 12 c §.
86
Skrivelsen med överklagande enligt denna paragraf skall ges in till fastig-
hetsbildningsmyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet medde-
lades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8
får överklagas även av annan som beslutet rör.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Tiden för överklagande av fastighetsbildningsbeslut är normalt fyra veckor
från det att förrättningen avslutades eller förklarades inställd. Vissa beslut
får emellertid överklagas endast inom tre veckor från den dag då beslutet
meddelades. Det senare gäller bl.a. sådana ställningstaganden under på-
gående förrättning som är av betydelse för det följande förrättningsförfaran-
det. De olika slag av beslut för vilka den kortare besvärsfristen gäller finns
angivna i förevarande paragraf.
Om fastighetsbildningsmyndigheten har tagit ställning till en begäran från
sakägare om att en ersättningfråga enligt 5 kap. 12 a § skall skjutas på framti-
den, kan det som regel vara rimligt att den som är missnöjd med fastighets-
bildningsmyndighetens beslut kan få denna fråga överprövad i fastighets-
domstolen innan fastighetsbildningsmyndigheten har gått in i prövning av er-
sättningsfrågorna. För att detta skall vara möjligt bör fastighetsbildnings-
myndighetens beslut i fråga om framskjutande av skadeprövning kunna
överklagas särskilt enligt förevarande paragraf. Detta överensstämmer med
motsvarande reglering i expropriationslagen (se 5 kap. 27 § andra stycket
expropriationslagen).
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inte uppta en fråga av det slag
som avses i 5 kap. 12 c § till prövning är att likställa med ett awisningsbeslut
och bör därför kunna överklagas. För att ett överklagande i en sådan fråga
skall vara meningsfullt måste det finnas en möjlighet att få frågan överprö-
vad innan förrättningen avslutats. Det är därför naturligt att beslut i denna
fråga överklagas i den ordning som anges i förevarande paragraf.
I förevarande paragraf har därför tagits upp två nya punkter, vari det an-
ges att beslut av de nu angivna slagen får överklagas särskilt.
16 kap.
14 §
Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständig-
heterna, besluta att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare
dennes rättegångskostnad.
I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som avstår mark eller sär-
skild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet.
Detsamma skall gälla i mål om ersättning för marköverföring eller reglering
av rättighet som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket.
Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §
rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av
den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas 15 kap. 6§ plan-
och bygglagen (1987:10).
Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen
tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl fö-
religger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast kommu-
nen företräder det allmänna intresset, av kommunen.
Prop. 1991/92:127
87
Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild Prop. 1991/92:127
åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det
är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.
(Jfr 16 kap. 14 § i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen innehåller bestämmelser om rättegångskostnader i fastighets-
domstolen. Skälen för ändringarna har behandlats i den allmänna motive-
ringen, avsnitt 2.4.2. Paragrafen har dessutom omarbetats redaktionellt.
I dispositiva tvistemål gäller enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken att part
som förlorar målet skall ersätta motparten för rättegångskostnader, såvida
inte annat är stadgat. Vid fastighetsbildningslagens tillkomst ansågs de spe-
ciella förhållandena i fastighetsmål påkalla en viss modifiering av denna be-
stämmelse. Huvudregeln i fastighetsbildningslagen - uttryckt i 16 kap. 14 §
första stycket - är därför att fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt
med hänsyn till omständigheterna, kan förordna att en sakägare som förlo-
rar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. Detta får
anses gälla bl.a. när en enskild sakägare överklagar fastighetsreglering rö-
rande exempelvis överföring av mark till kommun.
Från denna huvudregel finns två undantag. Det ena undantaget finns i det
nuvarande tredje stycket av 16 kap. 14 § fastighetsbildningslagen. Denna be-
stämmelse rör skyldigheten för stat eller kommun, som uppträder som före-
trädare för allmänt intresse, att i vissa fall ersätta enskild sakägare för kost-
nader. I sådana fall gäller som huvudregel att vardera parten står sina kostna-
der och att enskild sakägare, som vinner målet, kan få ersättning för sina
kostnader endast om det föreligger synnerliga skäl. Det bör betonas att
denna regel inte gäller när staten eller kommunen uppträder som sakägare.
Ett ytterligare undantag är bestämmelsen - hittills intagen i 16 kap. 14 §
första stycket andra meningen - att sakägare som avstår från mark eller sär-
skild rättighet i mål om inlösenersättning är berättigad till ersättning för rät-
tegångskostnader oberoende av utgången i målet.
De ändringar som nu görs innebär att den sistnämnda regeln, som hittills
gällt enbart i mål om inlösenersättning, även skall gälla i mål om ersättning
för sådan marköverföring eller reglering av rättighet som hade kunnat ge-
nomföras genom ianspråktagande enligt plan- och bygglagen eller som up-
penbarligen hade kunnat komma till stånd genom expropriation eller annat
liknande tvångsförvärv. I sådana mål skall alltså den enskilde sakägaren -
oberoende av utgången i målet - ha rätt till ersättning av motparten för egna
kostnader. Detta har kommit till uttryck i paragrafens andra stycke. Det lig-
ger i sakens natur att den enskilde sakägaren i sådana fall normalt inte heller
skall vara skyldig att utge ersättning för annans rättegångskostnader.
Reglerna i andra stycket modifieras av bestämmelserna i tredje stycket.
Liksom tidigare skall - såsom följer av hänvisningen till 18 kap. 6 § rätte-
gångsbalken - en enskild sakägare alltid kunna förpliktas att ersätta motpar-
ten kostnader som han vållat denne genom försummelse under rättegången.
Dessutom skall han - i enlighet med hänvisningen till 18 kap. 8 § rättegångs-
balken - kunna få ersättning av motparten enbart för sådana kostnader som
varit påkallade för tillvaratagandet av hans rätt. De ändringar som nu görs
innebär att det genom en hänvisning i tredje stycket till 15 kap. 6 § plan-
88
och bygglagen införs en ytterligare modifiering av reglerna i andra stycket. Prop. 1991/92:127
Genom denna hänvisning får fastighetsdomstolen möjlighet att förordna att
fastighetsägare som överklagat fastighetsbildningsmyndighetens beslut utan
tillräckliga skäl skall stå sina egna kostnader i fastighetsdomstolen. Undan-
tagsvis - när fastighetsägares överklagande uppenbart skett utan tillräcklig
grund - skall fastighetsdomstolen också kunna förplikta den enskilde sak-
ägaren att ersätta motparten för rättegångskostnader. Vid tillkomsten av be-
stämmelsen i 15 kap. 6 § plan- och bygglagen uttalades bl.a. att sakägare
som förlorat målet borde kunna förpliktas att svara för sin egen kostnad,
om skillnaden mellan parternas ståndpunkter varit små eller det eljest varit
övervägande sannolikt för sakägaren att ingen väsentlig vinst skulle kunna
uppnås genom en rättegång (se BoU 1986/87:1 s 160f). Detta uttalande kan
tjäna som riktlinje även när bestämmelsen tillämpas i fastighetsbildnings-
mål. När det gäller okomplicerade frågor får som regel den sakägare som
deltagit i ett förrättningssammanträde och haft möjlighet att läsa fastighets-
bildningsmyndighetens beslut förutsättas ha förmåga att bedöma det befo-
gade i ett överklagande.
Det bör betonas att reglerna i andra stycket enbart gäller i mål om ersätt-
ning och således inte i mål som endast rör tillåtligheten av viss fastighetsbild-
ningsåtgärd. I sådana mål skall liksom hittills domstolen kunna förplikta sak-
ägare som förlorar målet att, efter vad som är skäligt med hänsyn till omstän-
digheterna, ersätta annan sakägare för rättegångskostnader. Den nya regle-
ringen påverkar inte heller den enskilde sakägarens rätt att erhålla ersättning
för rättegångskostnader av företrädare för allmänt intresse, som inte själv är
sakägare i målet.
17 kap.
3§
I fråga om rättegången i hovrätten tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9 -13 §§, 14 §
första, fjärde och femte styckena, 15 § andra stycket samt 16 §. Dock skall
16 kap. 15 § andra stycket inte tillämpas när hovrätten återförvisar mål till
fastighetsdomstolen.
I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket skall den som har att betala
ersättning för mark eller rättighet, om inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §
rättegångsbalken, alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han orsa-
kar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett sådant mål talan som
har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas
dock 15 kap. 6 § plan-och bygglagen (1987:10). I övrigt skall bestämmelserna
i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.
Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synnerliga
skäl föreligger.
(Jfr 17 kap. 3 § i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen behandlar förfarandet i hovrätten. Ändringen berör endast rätte-
gångskostnadsreglerna.
Även i hovrätten gäller som huvudregel att domstolen får, efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sakägare som förlorat
målet skall ersätta annan sakägare för rättegångskostnader.
89
I mål om inlösenersättning tillämpas - liksom vid fastighetsdomstolen - en Prop. 1991/92:127
specialregel. Regeln har dock en något annorlunda utformning i hovrätten
än vid fastighetsdomstolen. Den vars egendom har blivit inlöst behöver inte
betala motpartens kostnader i hovrätten ens om han förlorar målet. Han har
vidare rätt till ersättning av motparten för rättegångskostnader utom i de fall
då han själv har överklagat och förlorat. Paragrafen ändras nu så att tillämp-
ningsområdet för denna regel utvidgas till att även gälla i mål om ersättning
för sådan marköverföring eller reglering av rättighet som hade kunnat ske
enligt plan- och bygglagen eller som uppenbarligen hade kunnat komma till
stånd genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv.
Den angivna specialregeln kommer liksom tidigare att modifieras av be-
stämmelserna i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken. I nu förevarande para-
graf införs - liksom i 16 kap. 14 § - en hänvisning till 15 kap. 6 § plan- och
bygglagen. Detta får betydelse i de fall då en sakägare som avstår eller upplå-
ter mark eller rättighet överklagar fastighetsdomstolens utslag men förlorar
målet i hovrätten. Detta skulle normalt föranleda att vardera parten får stå
sina kostnader. Hänvisningen till 15 kap. 6 § plan- och bygglagen innebär
emellertid att den förlorande parten, om han uppenbart har saknat skälig
grund för sitt överklagande, kan förpliktas att betala motpartens kostnader.
18 kap.
2§
I fråga om rättegången i högsta domstolen tillämpas 16 kap. 3,7, 9 och 10 §§,
II § andra och tredje styckena, 12 och 13 §§, 14 § första, förde och femte
styckena, 15 § andra stycket samt 16 §. Dock skall 16 kap. 15 § andra stycket
inte tillämpas när högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.
I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket gäller bestämmelserna i 17 kap.
3 § andra stycket.
Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om syn-
nerliga skäl föreligger.
(Jfr 18 kap. 2§ i lantmäteriverkets rapport)
I denna paragraf finns bestämmelser om förfarandet i högsta domstolen.
Ändringen, som berör frågor om rättegångskostnader, innebär att samma
rättegångskostnadsregler gäller i högsta domstolen som i hovrätten.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelserna har berörts i avsnitt 2.6 i den allmänna motive-
ringen.
Punkterna 1-2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 5 kap. 10,
12,16 och 19 §§ i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 8 kap. 5 och 6 §§ fortfa-
rande gälla, medan 5 kap. 10 a, 10 b och 12 a §§ inte skall tillämpas. Om en
sakägare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 §§ tillämpas i sin nya lydelse.
90
(Jfr punkt 2 i övergångsbestämmelserna i departementspromemorian Ds
1988:41)
Att de äldre ersättningsreglerna fortfarande skall gälla i fråga om förrätt-
ningar där ansökan gjorts före ikraftträdandet är påkallat dels av rättssäker-
hetsskäl, dels för att förhindra att utfört värderingsarbete blir onyttigt. De
nya reglerna i 5 kap. 12b och 12 c§§ blir dock alltid tillämpliga efter ikraft-
trädandet.
Ett fastighetsregleringsbeslut kan ha ett inslag av expropriativt förfo-
gande. Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen skall ersättning utgå för förlust
som sådana förfoganden orsakar. 5 kap. 12 § i sin hittillsvarande lydelse inne-
bär emellertid att en nyttjanderättshavare, vars rätt utplånas genom regle-
ringen, i vissa fall inte kan få ersättning för den skada som detta orsakar ho-
nom. Bestämmelsen framstår i sådana fall som mindre väl förenlig med den
nämnda grundlagsbestämmelsen. Det har därför föreskrivits att den nya ly-
delsen av 5 kap. 12 § - och till följd härav även 5 kap. 16 § - skall tillämpas
om en sakägare begär det.
Till följd av en hänvisning i 11 kap. 8 § kommer bestämmelserna i föreva-
rande punkt att få betydelse också i fråga om klyvning av fastighet.
Punkterna 3-5
3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och vid
utgången av juni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för en-
skilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före ut-
gången av juni 1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden
som rådde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm-
melse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl-
ler som detaljplan.
4. Överförs mark som enligt en vid utgången av juni 1987 gällande stads-
eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansö-
kan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersätt-
ningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det, bestäm-
mas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättningsprinciper som
gällde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm-
melse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl-
ler som detaljplan.
5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a § andra stycket bestäms för
mark inom stads- eller byggnadsplan, skall hänvisningen till 4 kap. expro-
priationslagen (1972:719) såvitt gäller 4kap. 3§ andra stycket i den lagen
gälla det styckets lydelse vid utgången av juni 1987.
(Jfr punkterna 3-5 i övergångsbestämmelserna i departementspromemorian
Ds 1988:41)
Anpassningen av ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen till motsva-
rande regler i expropriationslagen har skapat behov av övergångsregler som
motsvarar punkterna 2-4 i övergångsbestämmelserna till de ändringar i ex-
propriationslagen som har gjorts i följ dlagstiftningen till plan- och bygglagen
Prop. 1991/92:127
91
(SFS 1987:123). Den närmare innebörden av dessa övergångsregler framgår Prop. 1991/92:127
av prop. 1985/86:90 (se särskilt s. 144-145). Det ligger i sakens natur att
punkterna 3-5 skall tillämpas också på förrättningar som avses i punkt 2.
Punkt 6
6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i fråga om ränta för
tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före
ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
(Jfr punkt 6 i övergångsbestämmelserna i departementspromemorian Ds
1988:41).
Den nya ränteregeln i 5 kap. 15 § har försetts med övergångsregler som mot-
svarar dem som beslutades när motsvarande ränteregel infördes i expropria-
tionslagen (se övergångsreglerna till SFS 1975:659, prop. 1975:102, LU 30,
rskr. 234).
Punkt 7
7. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 16
kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap. 2 § i sin äldre lydelse gälla.
(Bestämmelsen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
De nya rättegångskostnadsreglerna påverkar de processekonomiska förut-
sättningarna för överklagande. De bör därför gälla först om det överklagade
avgörandet har meddelats efter ikraftträdandet.
13 §
I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 § gäller 5 kap. 10-
12 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988). Därvid skall inlösen inte anses som
ett sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket fastighetsbild-
ningslagen.
(Jfr 13 § i departementspromemorian 1988:41)
Genom ändringen av 13 § anläggningslagen kommer ersättningsreglerna i
5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildningslagen - och inte som för närvarande er-
sättningsreglerna i 4 kap. expropriationslagen - att bli tillämpliga vid anlägg-
ningsförrättningar. Därvid skall inlösen enligt 12 § anläggningslagen inte an-
ses som ett sådant tvångsförvärv som anges i 5 kap. 10 a § andra stycket fas-
tighetsbildningslagen. Bakgrunden till förslaget framgår av den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.3.3. Hänvisningen till reglerna i fastighetsbildnings-
lagen medför att även de särskilda reglerna i punkterna 3-5 i övergångsbe-
stämmelserna till ändringen i fastighetsbildningslagen skall tillämpas. En så-
dan ordning torde gälla utan någon uttrycklig bestämmelse i anläggningsla-
gen.
Ändringen av anläggningslagens ersättningsregler får olika betydelse för
olika förrättningar.
För sådana förrättningar där marken för gemensamhetsanläggningen kan
92
tas i anspråk enligt 14kap. 1 eller 2§ plan- och bygglagen kommer ersätt-
ningen även med de nya reglerna att fullt ut bestämmas enligt ersättningsreg-
lerna i expropriationslagen. Här kommer alltså ändringen inte att ha någon
betydelse. Ändringen får inte heller någon inverkan på andra förrättningar
där anläggningen kan genomföras tvångsvis enligt annan lagstiftning än an-
läggningslagen (se 5 kap. 10 a § andra stycket fastighetsbildningslagen).
Däremot kommer ändringen att få betydelse för sådana förrättningar där
det allmänna intresset är svagt och inlösen m.m. enligt annan lagstiftning
inte kan ske. En förutsättning härför är dock givetvis att inrättandet av ge-
mensamhetsanläggningen möjliggör en vinstgivande markanvändning. Den
som t.ex. vill utföra en exploatering för fritidsbebyggelse kan få dela med sig
av vinsten på exploateringen till en annan markägare som avstår utrymme
för en gemensamhetsanläggning, om anläggningen är en förutsättning för att
exploateringen skall kunna ske. Det kan t.ex. vara fråga om en anläggning
för båtplatser och bryggor. I ett sådant fall kan det i många fall vara skäligt
att vinsten fördelas enligt genomsnittsvärdeprincipen med ledning av area-
len av den mark inklusive vattenområden som vardera fastigheten har till-
skjutit till exploateringen (jfr 11 § andra stycket lagen, 1987:11, om exploate-
ringssamverkan) .
Några exakta anvisningar för hur vinstfördelningen skall gå till kan inte
ges. De överväganden som redovisas i specialmotiveringen till 5 kap. 10 a §
fastighetsbildningslagen torde kunna appliceras även på de nu ifrågavarande
fallen.
Det nuvarande andra stycket i 13 § blir obehövligt genom hänvisningen
till 5 kap. 12 § andra stycket fastighetsbildningslagen. Detta stycke i 13 § har
därför fått utgå.
13 a §
Ersättning enligt 13 § skall bestämmas i pengar att utbetalas på en gång. Efter
särskilt yrkande får fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt, hän-
visa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om sådan ersättning för
skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med anläggningsför-
rättningen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst
tio år, som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.
Avser förrättningen en fastighet som svarar för en fordran, får fastighets-
bildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringsha-
vama medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som före-
skrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Om beslutet är väsentligen
utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av
denne.
(Jfr 25 a § i lantmäteriverkets rapport)
\ första stycket första meningen har införts ett stadgande om att ersättning för
inlösen eller upplåtelse av utrymme skall bestämmas i pengar att betalas på
en gång. Bestämmelsen, som har en motsvarighet i 5 kap. 27 § expropria-
tionslagen, överensstämmer med vad som gällt även tidigare. Den avser inte
att inskränka i möjligheterna att enligt 27 § i förevarande lag förordna om
förskott.
Prop. 1991/92:127
93
Genom bestämmelsen i första stycket andra meningen får fastighetsbild- Prop. 1991/92:127
ningsmyndigheten möjlighet att i samband med upplåtelse eller inlösen av
mark skjuta prövningen av svårbedömda ersättningsfrågor på framtiden.
Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 12 a § fastighetsbildningslagen och 13 a §
ledningsrättslagen. Skälen för bestämmelsen har behandlats i den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.5.1. Uttalandena i specialmotiveringen till 5 kap. 12
a § fastighetsbildningslagen om förutsättningarna för att tillämpa bestäm-
melsen äger i huvudsak giltighet även på anläggningslagens område.
Kommer ny förrättning till stånd, skall samma förfaranderegler tillämpas
som vid en vanlig anläggningsforrättning. Något särskilt stadgande om detta
har inte ansetts vara nödvändigt. Även i fråga om ersättningens beräkning
samt ränta och betalning kommer samma regler att gälla som vid vanliga för-
rättningar (jfr specialmotiveringen till 5 kap. 12 a § första stycket fastighets-
bildningslagen). Också beträffande fördelningen av förrättningskostnaderna
blir samma regler tillämpliga.
Som framgår av 13 § skall ersättning för upplåtelse och inlösen enligt före-
varande lag fastställas enligt bestämmelserna i fastighetsbildningslagen. Er-
sättningen skall - i enlighet med 32 § i förevarande lag - erläggas inom tre
månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Vidare skall ränta
utgå enligt bestämmelserna i 32 §. Slutligen skall förrättningskostnaderna
fördelas mellan ägarna av de fastigheter som deltar i anläggningen (jfr 29 §).
Detta torde inte kräva någon särskild reglering.
I 26 och 27 §§ finns bestämmelser som gör rätten till tillträde av upplåtet
utrymme beroende av att ersättning har erlagts. Det förhållandet att en er-
sättningsfråga skjutits på framtiden och alltså fortfarande är oreglerad utgör
naturligtvis inte hinder mot tillträde.
Av reglerna i paragrafens andra stycke följer att fastighetsbildningsmyn-
digheten måste inhämta vissa rättsägares medgivande till ett uppskovsbeslut,
såvida detta inte är väsentligen utan betydelse för dem (jfr 5 kap. 12 a § andra
stycket fastighetsbildningslagen).
13 b §
Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som
uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat förutses vid denna.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse som motsvarar den som tas
in i 5 kap. 12 b § fastighetsbildningslagen. När fastighetsbildningsmyndighe-
ten bestämmer ersättning med anledning av upplåtelse eller inlösen enligt
anläggningslagen skall samtliga förutsebara skador beaktas, såvida fastig-
hetsbildningsmyndigheten inte med stöd av 13 a § beslutat att skjuta viss er-
sättningsfråga på framtiden. Frågor om ersättning för därefter uppkom-
mande skador, som inte kunnat förutses vid förrättningen, kan inte prövas
vid förrättning utan får i händelse av tvist behandlas vid domstol enligt de
skadeståndsrättsliga regler som gäller utanför förrättningslagstiftningens
område. I 35 § anläggningslagen finns visserligen en föreskrift som ger möj-
lighet att i vissa fall hålla en ny förrättning, bl.a. på grund av ändrade förhål
94
landen. Vid en sådan ny förrättning kan emellertid inte fastställas ytterligare Prop. 1991/92:127
ersättning för tidigare beslutad upplåtelse eller inlösen.
13 c §
Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighetsbildnings-
myndigheten vid förrättningen även pröva ett av en sakägare framställt yr-
kande om ersättning som har samband medförrättningen men rör rättsförhål-
lande som inte skall prövas enligt denna lag.
Vid handläggning av frågor som avses i första stycket tillämpas bestämmel-
serna i 5 kap. 12 c § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988).
(Jfr 13 § tredje stycket i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse som ger fastighetsbild-
ningsmyndigheten möjlighet att på sakägares yrkande pröva även ersätt-
ningsfrågor som inte skall prövas enligt anläggningslagen. Bestämmelsen
motsvarar stadgandena i 5 kap. 12 c § fastighetsbildningslagen och 13 c § led-
ningsrättslagen. Skälen för bestämmelsen har behandlats i den allmänna mo-
tiveringen, avsnitt 2.5.2.
Uttalandena i specialmotiveringen till 5 kap. 12 c § fastighetsbildningsla-
gen angående förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen äger giltighet
även på 13 c § anläggningslagen.
Beträffande andra stycket hänvisas till vad som anförts i anslutning till 5
kap. 12 c § andra stycket fastighetsbildningslagen.
18§
Rätt att begära förrättning enligt denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall
användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för
trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära en
förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvalt-
ning.
Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som sty-
relsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära för-
rättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvär-
vet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.
Om rätt för väghållare att begära förrättning enligt denna lag finns bestäm-
melser i 20 a § och 25 § tredje stycket väglagen (1971:948).
En samfällighetsförening som förvaltas av en exploateringssamfällighet
enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning en-
ligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.
(Jfr 18 § i lantmäteriverkets rapport)
I första stycket har skett en viss utvidgning av den krets som äger påkalla
förrättning enligt anläggningslagen (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt
95
2.2.4). En fastighetsägares initiativrätt kommer därigenom att svara mot
hans rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och bygglagen att erhålla ersättning för det
intrång som en planerad trafikanläggning, gemensam för flera fastigheter,
innebär. Paragrafens första stycke har omarbetats redaktionellt. I samband
därmed har styckets sista mening brutits ut så att den utgör ett nytt andra
stycke.
19 §
I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1-24 och 27 -40 §§
samt 6 kap. 6 och 7 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988).
Har hyresgästorganisation påkallat förrättningen eller kan den eljest be-
röra hyresgästers rätt, skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta orga-
nisationen om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4 kap.
15 § fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan denna avslutas.
(Jfr 13 § fjärde stycket i lantmäteriverkets rapport)
I paragrafen har intagits hänvisningar till 6 kap. 6 och 7 §§ fastighetsbild-
ningslagen. Därigenom åstadkommes vissa förenklingar när samfälld mark
tas i anspråk enligt anläggningslagen (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt
2.5.3). Av hänvisningen till 6 kap. 6 § fastighetsbildningslagen följer att fas-
tighetsbildningsmyndigheten, när den med stöd av anläggningslagen upplå-
ter utrymme i samfälld mark eller beslutar om inlösen av sådan mark, i vissa
fall kan underlåta att fastställa ersättning till samtliga delägare. Hänvis-
ningen till 6 kap. 7 § fastighetsbildningslagen innebär att fastighetsbildnings-
myndigheten i en del fall även får underlåta att kalla samtliga delägare i sam-
fälligheten och i stället kan nöja sig med ett enklare underrättelseförfarande.
21 §
Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anlägg-
ningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid
bör rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske med de
myndigheter som beröres av anläggningen.
Har förrättningen begärts endast av ägaren av fastighet, som finnes ej
kunna tilläggas rätt att delta i anläggningen och som inte heller helt eller till
viss del skall användas till allmän plats eller trafikanläggning, som avses i 18
§ första stycket, föreligger hinder mot att inrätta anläggningen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
I andra stycket har tillagts orden ”eller trafikanläggning”. Ändringen är en
konsekvens av utvidgningen i fastighetsägares rätt att påkalla förrättning (jfr
18 §).
32 a §
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmelserna i
denna lag förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas
enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har tillträ-
Prop. 1991/92:127
96
daren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i be-
sittning av egendomen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Förevarande paragraf innehåller i första stycket en bestämmelse som mot-
svarar den som tas in i 5 kap. 36 § fastighetsbildningslagen. Den verkställig-
hetsföreskrift som har tagits in i förevarande paragraf avser såväl beslut om
ersättning för upplåtet eller inlöst område som övriga ersättningsfrågor som
med stöd av förevarande lag kan prövas vid förrättningen. Beträffande den
ersättningsskyldighet som kan åvila en sakägare gentemot statsverket för
taxeavgift m.m. gäller en särskild verkställighetsföreskrift enligt lantmäteri-
taxan (1971:1101).
I andra stycket har tagits in en bestämmelse om verkställighet av beslut
som innebär att någon åläggs att avträda mark eller byggnad. En sådan verk-
ställighetsföreskrift finns redan i 5 kap. 32 § fastighetsbildningslagen. Det
har rått viss oklarhet om motsvarande beslut enligt anläggningslagen och
ledningsrättslagen är verkställbara. Denna oklarhet undanröjs nu.
Bestämmelsen får betydelse för verkställighet av tillträdesbeslut enligt 26,
27 och 27 a § anläggningslagen. Tillträde enligt 26 och 27 §§ förutsätter att
anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft. Föreligger inte sådana omständig-
heter som anges i 27 §, måste dessutom ersättningen enligt 13 § ha betalats.
Kronofogdemyndigheten har att pröva om dessa förutsättningar är upp-
fyllda. Om så är fallet, är tillträdesbeslut av detta slag-vilka inte får överkla-
gas särskilt - omedelbart verkställbara. I fråga om beslut om förtida tillträde
enligt 27 a § gäller att de kan överklagas särskilt med stöd av 30 § jämförd
med 15 kap. 3 § fastighetsbildningslagen. Beslutet behöver dock inte ha vun-
nit laga kraft för att det skall kunna verkställas. Detta följer av 27 a § jämfört
med 5 kap. 30 a § fastighetsbildningslagen. Det fordras dock att den tillträ-
dande har fullgjort fastighetsbildningsmyndighetens föreskrifter om förskott
m.m.
33 §
Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning
enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som
i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i
denna del, är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även för-
fallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller be-
slutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta
om förlängning av tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggningsbeslu-
tet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som
fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a §.
(Tillägget saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen innehåller bestämmelser om att ett anläggningsbeslut under vissa
förhållande förfaller. Så är bland annat fallet om ersättning enligt 13 § inte
Prop. 1991/92:127
97
7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 127
erläggs inom ett år från det att ersättningsbeslutet vann laga kraft och den Prop. 1991/92:127
som enligt beslutet tillerkänts sådan ersättning inte heller begärt verkställig-
het av beslutet i denna del. En underlåtelse att erlägga sådan ersättning som
fastställts vid särskild förrättning enligt den nya bestämmelsen i 13 a § har
emellertid inte ansetts böra få till följd att anläggningsbeslutet förfaller. Så-
dan ersättning kan ju komma att fastställas först lång tid efter det att den
ianspråktagna marken tillträtts och anläggningen utförts.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 13 och 33 §§
i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
(Jfr ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i departementspromemo-
rian Ds 1988:41)
I övergångshänseende gäller att de nya ersättningsreglerna skall tillämpas
endast vid förrättningar som har anhängiggjorts efter ikraftträdandet (jfr
punkt 2 i övergångsbestämmelserna till ändringarna i fastighetsbildningsla-
gen).
2§
Lagen gäller för ledningar av följande slag,
1. allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signale-
ring, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,
2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som in-
går i telekommunikationssystem,
3. vatten- eller avloppsledning som
a) ingår i allmän va-anläggning,
b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller
annan orenlighet,
c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety-
delse för riket eller viss ort eller
d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan och inte tillgodoser
endast en enstaka fastighets husbehov,
4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller pro-
dukt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som
a) tillgodoser ett allmänt behov,
b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety-
delse för riket eller viss ort eller
c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anlägg-
ningslagen (1973:1149).
(Jfr 2 § i departementspromemorian Ds 1988:41)
Ändringen innebär att ledningsrättslagen inte längre kommer att gälla för
vatten- och avloppsledningar som tillgodoser endast en enstaka fastighets
98
husbehov. I fråga om sådana ledningar kan i fortsättningen endast reglerna Prop. 1991/92:127
i fastighetsbildningslagen tillämpas. Bakgrunden till den nya ordningen
framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.4.
13 a §
Ersättning enligt 13 § skall bestämmas i pengar att utbetalas på en gång. Efter
särskilt yrkande får fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt, hän-
visa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om sådan ersättning för
skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med ledningsrättsför-
rättningen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst
tio år, som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.
Avser förrättningen en fastighet som svarar för en fordran, får fastighets-
bildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringsha-
vama medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som före-
skrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Om beslutet är väsentligen
utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av
denne.
(Jfr 23 a § i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 a § fastighetsbildningslagen och 13 a § an-
läggningslagen. Bakgrunden till de nya bestämmelserna har redovisats i den
allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1. De synpunkter som har lämnats i spe-
cialmotiveringen till 5 kap. 12 a § fastighetsbildningslagen rörande bestäm-
melsernas tillämpningsområde har i huvudsak giltighet även på lednings-
rättslagens område. Såsom tidigare har angivits bör frågor om ersättning för
framtida intrång i samband med tillsyn och underhåll av ledningar regelmäs-
sigt inte skjutas på framtiden.
13b§
Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som
uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat förutses vid denna.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse som motsvarar de bestäm-
melser som tas in i 5 kap. 12 b § fastighetsbildningslagen och 13 b § anlägg-
ningslagen. Bestämmelsen avser inte att inskränka i möjligheten att vid änd-
rade förhållanden hålla ny förrättning enligt 33 § ledningsrättslagen. Vid en
sådan ny förrättning kan ledningsrätt ändras eller upphävas. Om ett sådant
beslut fattas, kan ledningshavaren bli berättigad till ersättning för skada som
detta vållar honom. Däremot kan det inte bli aktuellt att vid en ny förrätt-
ning enligt 33 § tillerkänna ägaren av en fastighet som tidigare har tagits i
anspråk ytterligare ersättning för detta.
13 c§
Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighetsbildnings-
myndigheten vid förrättningen även pröva ett av en sakägare framställt yr- 99
kande om ersättning som har samband medförrättningen men rör ett rättsför- Prop. 1991/92:127
hållande som inte skall prövas enligt denna lag.
Vid handläggning av frågor som avses i första stycket tillämpas bestämmel-
serna i 5 kap. 12 c § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988).
(Jfr 13 § tredje stycket i lantmäteriverkets rapport)
Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 c § fastighetsbildningslagen och 13 c § an-
läggningslagen. Fastighetsbildningsmyndigheten får genom denna bestäm-
melse möjlighet att på sakägares yrkande pröva även ersättningsfrågor som
inte skall prövas enligt ledningsrättslagen. Skälen för bestämmelsen har be-
handlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.2.
16§
I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1 - 24, 27 - 35 och
37 - 40 §§ samt 6 kap. 6 och 7 §§ fastighetsbildningslagen (1970:988).
Avser förrättning endast att inskrivet servitut eller inskriven nyttjanderätt
avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning skall förändras till led-
ningsrätt, skall dock sammanträde med sakägarna hållas bara om särskilda
skäl talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte hänskjutas en-
ligt 21 § till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom
plan- och byggnadsväsendet.
Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet servitut avseende
rätt att framdraga och bibehålla ledning, som utgör tillbehör till annan fastig-
het eller annan inskriven tomträtt än den där ledningen finns, förändras till
ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten skall höra till den
fastighet eller tomträtt till vilken ledningen hör.
Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller inskriven nyttjan-
derätt förändras till ledningsrätt endast om sådana medgivanden som avses
i 14 § andra stycket föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om
förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.
(Jfr 13 § fjärde stycket i lantmäteriverkets rapport)
Ändringen i förevarande paragraf motsvarar den ändring som görs i 19 § an-
läggningslagen.
29 §
Bestämmelserna i 16 - 18 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) om rätte-
gången i fastighetsbildningsmål tillämpas på mål som fullföljts enligt 28 §. I
fråga om rättegångskostnad i ledningsrättsmål skall därvid tillämpas vad som
gäller ifråga om sådana mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket fastighets-
bildningslagen. Rör talan förrättning som avses i 33 § tillämpas dock vad som
gäller om rättegångskostnader i fastighetsbildningsmål i allmänhet.
(Jfr 29 § i lantmäteriverkets rapport)
I denna paragraf, som rör frågor om domstolsprövningen vid överklagande
av fastighetsbildningsmyndighetens beslut, hänvisas till bestämmelserna i
16 -18 kap. fastighetsbildningslagen. Med anledning av ändringarna i fastig-
hetsbildningslagen har det gjorts en redaktionell ändring i andra och tredje
meningarna i förevarande paragraf. Huvudprincipen för fördelningen av rät-
tegångskostnaderna i ledningsrättsmål - frånsett sådana som rör 33 § led- 100
ningsrättslagen - har hittills varit att fastighetsägare, som avstår mark eller Prop. 1991/92:127
utrymme, dels har rätt till ersättning för kostnader vid fastighetsdomstolen
oberoende av utgången i målet och dels har rätt till ersättning för kostnader
i hovrätt och högsta domstolen utom då han själv överklagat och förlorat. I
detta avseende innebär mitt förslag inte någon ändring. Den i 16 kap. 14 §
tredje stycket fastighetsbildningslagen intagna hänvisningen till 15 kap. 6 §
plan- och bygglagen kommer emellertid att få genomslag även i lednings-
rättsmål.
30 a§
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmelserna i
denna lag förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas
enligt utsökningsbalkens bestämmelser.
Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har tillträ-
daren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i be-
sittning av egendomen.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Förevarande paragraf innehåller i första stycket en bestämmelse som mot-
svarar de bestämmelser som tas in i 5 kap. 36 § fastighetsbildningslagen och
32 a § första stycket anläggningslagen.
I andra stycket har tagits in en föreskrift om verkställighet av beslut som
ålägger någon att avträda mark eller byggnad (jfr 5 kap. 32 § fastighetsbild-
ningslagen och 32 a § andra stycket anläggningslagen).
31 §
Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning
enligt 13 § ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och ej heller någon som i
beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna
del, är ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet är även förfallet, om led-
ningen ej kommit till stånd inom den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslu-
tet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta
om förlängning av tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att ledningsbeslutet
förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som
fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a §.
(Tillägget saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Tillägget av ett femte stycke motsvarar den ändring som görs i 33 § anlägg-
ningslagen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 31 § i sin
äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
101
3. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 29 § Prop. 1991/92:127
i sin äldre lydelse gälla.
(Jfr ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i departementspromemo-
rian Ds 1988:41)
De nya rättegångskostnadsreglerna skall tillämpas endast om det överkla-
gade avgörandet meddelats efter ikraftträdandet. Bestämmelsen i 13 a § och
den därmed sammanhängande nya lydelsen av 31 § gäller endast i ärenden
som har anhängiggjorts efter lagens ikraftträdande. I övrigt finns inte behov
av några särskilda övergångsregler.
Enligt lagen om exploateringssamverkan får fastighetsbildningsmyndighe-
ten i vissa fall förordna om marköverföring genom fastighetsreglering.
16§
Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering inom samverkans-
området ske i den utsträckning som krävs för att genomföra exploateringen.
I fråga om sådan fastighetsreglering gäller bestämmelserna i fastighetsbild-
ningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och 5 §§, 7 § första och andra
styckena, 8 - 12, 13 och 18 §§ samt 8 kap. 1-4 §§ fastighetsbildningslagen
skall dock gälla 11, 15 och 17-23 §§ denna lag. Innebär överenskommelse
enligt 23 § att en fastighet tilldelas avsevärt mera mark än som följer av 11 §
andra stycket eller 18 §, skall 5 kap. 20 § fastighetsbildningslagen tillämpas.
Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 4 § denna lag tillämpas.
Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan exploateringsbeslutet
enligt 13 § har vunnit laga kraft.
Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbild-
ningsförrättning inom samverkansområdet som berör exploateringen.
(Jfr 16 § i promemorian Ds 1988:41)
Undantaget i första stycket från bestämmelserna i 8 kap. 5 och 6 §§ fastig-
hetsbildningslagen har tagits bort eftersom dessa bestämmelser har upp-
hävts. Av andra och tredje meningen följer nu att även de nya bestämmel-
serna i 5 kap. 12 a -12 c §§ fastighetsbildningslagen blir tillämpliga vid fastig-
hetsreglering av förevarande slag.
34 §
Bestämmelserna i 16 -18 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) om rätte-
gången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som fullföljs enligt 33
§. Därvid skall i fråga om ersättning med anledning av fastighetsreglering
enligt 19 eller 20 § gälla vad som föreskrivs beträffande sådana mål som avses
i 16 kap. 14 § andra stycket fastighetsbildningslagen.
(Jfr 34 § i lantmäteriverkets rapport)
Vid exploateringsförrättning kan även fastighet som inte ingår i exploate-
ringssamfällighet tvingas avstå mark (19 och 20 §§ förevarande lag). Om fas- 102
tighetsbildningsmyndighetens beslut om ersättning för sådan fastighetsregle-
ring överklagas, skall domstolarna enligt andra meningen i förevarande pa-
ragraf tillämpa samma rättegångskostnadsregler som gäller i mål om inlösen-
ersättning enligt fastighetsbildningslagen.
De ändringar som nu görs i 16 kap. 14 § fastighetsbildningslagen, föranle-
der en redaktionell ändring i förevarande paragrafs andra mening. Det kan
tilläggas att den i 16 kap 14 § tredje stycket fastighetsbildningslagen intagna
hänvisningen till 15 kap. 6 § plan- och bygglagen kommer att få genomslag
även i förevarande lag (jfr 29 § ledningsrättslagen).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993
2. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 34
§ i sin äldre lydelse gälla.
(Övergångsbestämmelserna saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rap-
port)
Den nya lydelsen av 34 § skall tillämpas endast i de fall då det överklagade
avgörandet har meddelats efter ikraftträdandet.
1§
Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller lagen
(1987:11) om exploateringssamverkan bestämts att ägare eller tidigare ägare
av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på er-
sättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller kon-
kursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt enligt 6§ 1 förmåns-
rättslagen (1970:979).
Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5
kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat utta-
gas inom föreskriven tid.
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Har sakägare vid fastighetsbildningsförrättning förpliktats att i egenskap av
ägare till fastighet utge ersättning till annan sakägare, är fordringen på er-
sättning förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 § 1 förmånsrättslagen
(1970:979). Förmånsrätten kan dock endast göras gällande om utmätning el-
ler konkursansökan sker inom ett år från det att fordran förföll till betalning.
Fastställs ytterligare ersättning vid särskild förrättning enligt 5 kap. 12 a §
fastighetsbildningslagen, skall denna ersättning utges av samma person som
skulle ha förpliktats att utge ersättningen om ersättningsfrågan prövats i sin
helhet vid den ursprungliga förrättningen. Har fastigheten under mellanti-
den försålts, är det alltså den tidigare ägaren som skall åläggas ytterligare
ersättningsskyldighet. Det har ansetts följdriktigt att fordran avseende skada
och intrång som åsamkats annan genom fastighetsreglering även i detta fall
Prop. 1991/92:127
103
skall utgå med förmånsrätt i den fastighet som förbättrats och ökat i värde Prop. 1991/92:127
genom regleringen. Förmånsrätt har därför ansetts böra gälla också för ford-
ran på ersättning som någon i egenskap av tidigare ägare av fastighet åläggs
att utge. Detta regleras genom ändringen i paragrafens första stycke. Vad
den nye ägaren av fastigheten till följd av förmånsrätten kan tvingas utge har
han givetvis rätt att regressvis kräva tillbaka av den personligen betalnings-
skyldige.
2§
Angående skyldighet för ägare eller tidigare ägare av fastighet att utge ersätt-
ning som avses i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje
stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) att uttaga skog skall anteckning
göras i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft.
Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka fas-
tighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning
dock ej ske.
Bestämmelsen i första stycket tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 12 a §
första stycket fastighetsbildningslagen (1970:988).
(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)
Ändringen i 1 § medför att en fastighetsköpare kan komma att beröras av ett
tidigare beslut, varigenom sakägare har hänvisats att i framtiden föra talan
om ersättning för skada och intrång. Den ytterligare ersättning som seder-
mera fastställs kan ju komma att utgå ur fastigheten. Det är därför naturligt
att beslutet ges sådan publicitet att en presumtiv köpare kan skaffa sig kän-
nedom om det. Beslutet bör därför antecknas i fastighetsboken. En bestäm-
melse om detta har införts i 2 §. Av 7 § lagen (1973:98) om inskrivningsregis-
ter följer att beslutet också skall antecknas i inskrivningsregistret.
Några särskilda övergångsbestämmelser till ändringarna i förevarande lag
behövs inte.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
4. lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på
grund av fastighetsbildning
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om
6. ersättning vid expropriation (avsnitt 2.3.1).
104
Prop. 1991/92:127
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de
åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.
105
Fastighetsbildningsutredningen skall enligt sina direktiv utföra en översyn
av fastighetsbildningslagstiftningen. Inom ramen för detta uppdrag anges i
direktiven vissa frågor som utredningen särskilt skall uppmärksamma. En av
dessa, som rör sanering av fastighetsindelningen, har utredningen behandlat
med förtur. Resultatet av det arbetet har lagts fram i delbetänkandet (SOU
1983:37) Fastighetsbildning 1, Avveckling av samfällda vägar och diken.
En annan av de frågor som utredningen särskilt skall beakta har i direkti-
ven redovisats under rubriken ”Ersättningsfrågor”. Det är utredningens för-
slag i dessa frågor som presenteras i det nu föreliggande andra delbetänkan-
det. Förslaget innebär vissa ändringar i de nuvarande ersättningsreglerna i 5
och 8 kap. FBL samt i 4 kap. ExL.
Regleringslikvid vid marköverföring
I direktiven uttalas att utredningen i första hand bör överväga en ordning
som innebär en anspassning till expropriationslagens ersättningsregler. Här-
vid bör övervägas om det är lämpligt att göra undantag för exempelvis större
fastighetsregleringar inom jord- och skogsbruket vid vilka det samtidigt vid-
tas värdehöjande åtgärder, exempelvis byggande av vägar.
Utredningen har behandlat ersättningsområdet utifrån vissa typsituatio-
ner. Utredningen har härvid gjort följande överväganden.
Tomtmark
När mark tas i anspråk för tomtbildning enligt byggnadslagen eller expro-
priationslagen har i rättspraxis utbildats vissa ersättningsprinciper. Huvudre-
geln är att för mark som skall bilda en tomt för bebyggelse och som är i olika
ägares hand skall varje område av tomten anses ha samma värde per kvad-
ratmeter oavsett var på tomten bebyggelse skall ligga. Man söker alltså det
totala marknadsvärdet för tomten och fördelar detta lika per kvadratmeter.
Med ledning av ett på sådant sätt bestämt genomsnittsvärde erhålls värdet
för det överförda området. Det förekommer emellertid situationer då en till-
lämpning av huvudregeln skulle ge ett stötande resultat. För dessa situatio-
ner har utbildats särskilda undantagsregler.
När mark, som enligt stadsplan och tomtindelning skall utgöra tomt, över-
förs genom fastighetsreglering har nu nämnda ersättningsprinciper på bygg-
nads- och expropriationslagstiftningens område kommit att tillämpas. Vid
tomtbildning inom detaljplanelagt men ej tomtindelat område och inom om-
råde där varken detaljplan eller tomtindelning föreligger har det däremot
inte varit lika självklart att tillämpa nämnda värderingsregler av hänsyn till
den vid fastighetsreglering gällande vinstfördelningsprincipen.
Utredningen föreslår emellertid att genomsnittsvärdeprincipen bör gälla
som huvudregel även för sist nämnda tomtbildningsfall. Härigenom tillska-
pas enkla och enhetliga regler vid fastighetsreglering som avser överföring
Prop. 1991/92:127
Bilaga 1
106
av mark som skall ingå i tomt. Dessa regler kommer därtill att stå i överens-
stämmelse med de i praxis på byggnads- och expropriationslagstiftningens
område utbildade ersättningsprinciperna.
Utredningens finner det otillfredsställande att de nu nämnda ersättnings-
principerna saknar uttryckligt lagstöd. Det måste anses önskvärt att man i
lagstadgande försöker ange huvuddragen av den praxis som kan anses före-
ligga. Utredningen föreslår därför - med ett motsvarande förslag från PBL-
utredningen (SOU 1979:65-66) som förebild - att i 4 kap. ExL införs en ny
3 a § vari de ersättningsprinciper som tillämpas i praxis beträffande bebyggel-
semark blir kodifierade.
För att dessa principer skall komma till uttryck i fastighetsbildningslagen
föreslår utredningen att i en ny 10 a § i 5 kap. FBL stadgas att ersättningsreg-
lerna i 4 kap. ExL skall gälla i tillämpliga delar.
Den förordade hänvisningen i fastighetsbildningslagen till ersättningsreg-
lerna i 4 kap. ExL innebär att inte bara 4 kap. 3 a § blir tillämplig utan jämväl
de övriga reglerna i nämnda kapitel. Utredningen har funnit hinder häremot
föreligga bara i två hänseenden. Enligt utredningens uppfattning bör regeln
om företagsnytta i 4 kap. 2 § och presumtionsregeln i 4 kap. 3 § gälla endast i
de tomtbildningsfall då tillträdaren är expropriationsberättigad eller innehar
motsvarande inlösenrätt.
Mark för allmän plats
Ianspråktagande av mark som enligt stadsplan skall ingå i allmän plats kan
alltid ske enligt reglerna om avstående av mark i byggnadslagen (41 §) men
också genom fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen. Detta har i
praxis - med stöd av uttalanden i förarbetena till fastighetsbildningslagen -
lett till att när fastighetsreglering tillämpas i detta sammanhang regleringslik-
viden skall bestämmas så att markägaren erhåller samma ersättning som om
marken frångått honom genom avstående enligt byggnadslagen.
Bland de värderingsregler på byggnadslagstiftningens område, som äger
tillämpning, märks först och främst den - likaledes i praxis utbildade - regeln
att ersättning för gator, parker och motsvarande anläggningar skall bestäm-
mas med utgångspunkt i de planförhållanden, tillåten byggnadsrätt m.m.
som gällde närmast före den plan varigenom marken lades ut till gata e.d.
Vid inlösen av mark enligt byggnadslagen gäller härutöver expropriations-
lagens regler i tillämpliga delar.
De nu nämnda värderingsreglerna på byggnadslagstiftningens område är
således tillämpliga i nu ifrågavarande regleringsfall. I ett avseende föreligger
emellertid osäkerhet om denna tillämpning. Genom det i utredningens di-
rektiv omnämnda rättsfallet NJA 1976 s. 139 (det s.k. Ängelholmsfallet) har
tveksamhet uppkommit om möjligheten att vid fastighetsreglering ersätta
företagsskada. Tveksamhet råder också i fråga om vilken inverkan före-
komsten av sådan skada har på regleringsåtgärdens tillåtlighet.
Som utredningen ovan uttalat är det önskvärt att man i lagstadgande för-
söker ange huvuddragen av den värderingspraxis som råder. Detta kan ske
genom att man beträffande nu avhandlade marköverföringssituationer i fas-
tighetsbildningslagen föreskriver att 4 kap. ExL skall gälla.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 1
107
När det gäller ersättning för företagsskada finns det enligt utredningens
mening inget bärande skäl för att göra skillnad mellan ett plangenomförande
enligt reglerna om fastighetsreglering och ett sådant enligt byggnadslagens
regler om inlösen. Utredningen föreslår därför att ersättning för sådan skada
skall kunna utgå även i regleringsfallet. Hänvisningen till 4 kap. ExL skall
således också gälla 2 §.
Den ovannämnda på praxis vilande regeln om att gatumark m.m. skall er-
sättas efter dess värde enligt det användningssätt som gällde närmast före
fastställandet av den plan varigenom marken lades ut till gata kommer inte
att omfattas av en hänvisning i fastighetsbildningslagen till 4 kap. ExL. Ef-
tersom regeln får anses vara en av de grundläggande när det gäller bestäm-
mande av ersättning för mark som skall ingå i allmän plats förordar utred-
ningen att även den får inflyta i fastighetsbildningslagen.
Kvartersmark för allmänt ändamål och specialområden
Liksom beträffande mark för allmän plats kan kvartersmark som lagts ut för
allmänt ändamål och specialområden tas i anspråk enligt regler om av-
stående av mark i byggnadslagen. De värderingsprinciper som därvid gäller
torde i stort sett stämma överens med dem som tillämpas vid värdering av
mark för allmän plats. Beträffande kvartersmark för allmänt ändamål tilläm-
pas dock i vissa situationer andra, på praxis grundade, ersättningsprinciper.
Sker plangenomförandet avseende mark som utlagts till kvartersmark för
allmänt ändamål eller specialområde genom fastighetsreglering anses - lik-
som beträffande mark för allmän plats - de värderingsregler som gäller på
byggnadslagens område tillämpliga.
I stort sett ersätts således nu avhandlad mark efter samma principer som
mark för allmän plats. Mot bakgrund härav föreslår utredningen, av samma
skäl som anförts beträffande mark för allmän plats, att man i fastighetsbild-
ningslagen föreskriver att 4 kap. ExL skall tillämpas vid likvidvärderingen i
samband med överföring av mark som skall utgöra kvartersmark för allmänt
ändamål eller ingå i specialområde.
Utredningen har inte funnit tillräckliga skäl för att i fastighetsbildningsla-
gen lagfästa de särskilda, i praxis utbildade, värderingsregler som i vissa si-
tuationer gäller när kvartersmark för allmänt ändamål tas i anspråk. Med
utredningens lagförslag åsyftas dock inte någon ändring i denna praxis.
Mark som skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller
motsvarande inlösenförfarande i stället för genom fastighetsreglering
När förhållandena är sådana att det är möjligt att ta marken i anspråk genom
expropiation eller motsvarande inlösenförfarande, t.ex. enligt inlösenreg-
lerna i anläggningslagen, ledningsrättslagen, vattenlagen m.fl. i stället för
genom fastighetsreglering anses i praxis att reglerna i 4 kap. ExL bör beaktas
vid likvidvärderingen. Denna praxis torde i viss mån stödja sig på uttalanden
i fastighetsbildningslagens förarbeten.
Utredningen föreslår att nu nämnda praxis lagfästes genom att man i fas-
tighetsbildningslagen hänvisar till 4 kap. ExL.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 1
108
Jordbruks- och skogsbruksmark
Vid regleringsföretag inom jordbruks- och skogsbruksområden uppkommer
ofta en ganska betydande vinst, beroende på den båtnad i brukningshän-
seende som vinns. Denna vinst skall fördelas mellan avträdare och tillträ-
dare. Bestämmer man sig för en anpassning till expropriationslagens ersätt-
ningsbestämmelser blir konsekvensen att tillträdaren i princip alltid kommer
att förbehållas hela regleringsvinsten.
Utifrån en strävan att åstadkomma enkla och enhetliga ersättningsregler
för alla regleringssituationer har utredningen vägt olika skäl för och emot
en anpassning till expropriationslagen. Utredningen har därvid funnit att de
nuvarande ersättningsreglerna bör behållas. Det avgörande för detta ställ-
ningstagande har främst varit följande. Det skulle framstå som stötande om
ägaren till en fastighet, från vilken mark tas i anspråk för genomförande av
ett från rationaliseringssynpunkt angeläget företag och som inte ökar i värde
genom regleringen, inte får del i regleringsvinsten. En anpassning till expro-
priationslagen skulle sannolikt göra det svårt att få till stånd frivilliga över-
enskommelser. Den avstående fastighetens ägare skulle förmodligen bli
mindre benägen att medverka till en önskvärd fastighetsreglering, om vid
bestämmande av regleringslikviden inte skall beaktas den värdeökning den
mottagande fastigheten undergår.
De nuvarande reglerna i fastighetsbildningslagen om bestämmande av
regleringslikvid, vilka utredningen således föreslår alltjämt skall gälla i
omarronderingsfallen, innehåller inget om att en uppkommen vinst skall för-
delas och än mindre hur en sådan fördelning skall gå till. För att avhjälpa
denna brist föreslår utredningen i en ny 10b§ i 5kap. FBL att vinstfördel-
ning skall äga rum samt att denna som huvudregel skall ske enligt
proportionalitetsprincipen. Principen innebär att båtnaden eller nyttan av
regleringen och de gemensamma kostnaderna fördelas mellan de i regle-
ringsföretaget deltagande fastigheterna i förhållande till vardera fastighetens
värdeförändring. Skulle en på detta sätt utförd fördelning ge ett uppenbart
oskäligt värderingsresultat får fördelningen ske på annat sätt. I de fall där
det inte praktiskt går att med någon större säkerhet beräkna de berörda fas-
tigheternas värdeförändring kan principen naturligtvis inte heller tillämpas.
Nuvarande ordning om bestämmande av endast en likvidvärdenivå när frå-
gan är om större omarronderingsföretag rubbas således inte av utredningens
förslag.
Utredningen är medveten om att det någon gång kan uppkomma svårighe-
ter att avgöra om en regleringsåtgärd skall bedömas enligt expropriationsla-
gen eller betraktas som omarrondering och därmed bedömas enligt den före-
slagna 10 b §. Denna gränsdragning torde med nödvändighet få överlämnas
åt rättstillämpningen. Vägledande för denna måste i första hand vara det
övervägande syftet med fastighetsbildningsåtgärden.
Mark som tas i anspråk enligt reglerna om inlösen i 8 kap. FBL
Fastighetsbildningslagen behandlar två fall av inlösen, nämligen inlösen i all-
mänhet som gäller oberoende av planförhållanden och inlösen av tomtdel
som gäller endast inom områden med fastställd tomtindelning.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 1
109
Ersättningsreglerna i 8 kap. FBL har inte samma innehåll som ersättnings-
reglerna i 5 kap. FBL. Vid tillämpning av de olika reglerna uppnås emeller-
tid i praktiken samma ersättningsresultat. Med hänsyn härtill och eftersom
8 kap. FBL är inordnat i fastighetsbildningslagens tredje avdelning som har
rubriken ”Fastighetsreglering” har utredningen funnit det överflödigt att ha
två uppsättningar värderingsregler för fastighetsreglering.
Utredningen förordar därför att ersättningsreglerna i 8 kap. FBL får utgå
och att ersättning för mark som inlöses bestäms enligt reglerna i 5 kap. FBL.
Vid inlösen av tomtdel skall därvid, såsom för motsvarande markavstående
enligt 5 kap., de nya reglerna i 5 kap. 10a § tillämpas. När det gäller inlösen
enligt 8 kap. 1 § torde den vanligaste typsituationen vara den där inlösen sker
för att åstadkomma storleksrationaliseringar inom jord- och skogsbruket.
Vid motsvarande markavstående enligt 5 kap., som för övrigt ofta sker i
kombination med inlösen, har förordats att ersättningen skall bestämmas en-
ligt 5 kap. 10b §. Samma ersättningsregel bör därvid helt naturligt gälla vid
det sist nämnda slaget av inlösen.
Vid sidan av de nu behandlade inlösenfallen - för genomförande av stor-
leksrationaliseringar inom jord- och skogsbruket samt för bildande av tomt-
kan det givetvis finnas andra situationer där det blir aktuellt med inlösen.
Utredningen har den uppfattningen att sådana fall i värderingshänseende
skall låta sig inrymmas under någon av de tidigare beskrivna typsituatio-
nerna.
Regleringslikvid vid servitutsåtgärd m.m.
Servitutsåtgärder kan företas antingen enligt fastighetsbildningslagen eller
enligt exempelvis expropriationslagen, byggnadslagen och anläggningsla-
gen. Vid tillämpning av sist nämnda tre lagar gäller i värderingshänseende
att ersättning för servitutsåtgärden skall bestämmas enligt reglerna i 4 kap.
ExL.
När en servitutsåtgärd sker enligt fastighetsbildningslagen men alternativt
skulle ha kunnat företas enligt expropriationslagen m.fl. finns stöd i fastig-
hetsbildningslagens förarbeten för att vid regleringslikvidens bestämmande
tillämpa ersättningsreglerna i expropriationslagen. I praxis har sådan rätts-
tillämpning ägt rum i stor utsträckning.
Utredningen har tagit fasta på denna praxis och anser sig kunna föreslå att
denna lagfästs i fastighetsbildningslagen.
Utredningen har emellertid kommit fram till att det är möjligt att gå längre
och alltid tillämpa expropriationslagens ersättningsregler när servitutsåtgär-
den företas enligt fastighetsbildningslagen. Utredningen föreslår därför att
hänvisningen i den nya 5 kap. 10 a § FBL till 4 kap. ExL skall gälla också vid
bildande, upphävande och ändring m.m. av servitut.
Vad utredningen nu föreslår för servitutsfallen skall enligt förslaget gälla
också vid fastighetsreglering för byggnad eller annan anläggning på annans
mark.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 1
110
Ersättning för personlig skada
Den begränsning av möjligheten till ersättning för personlig skada vid fastig-
hetsreglering som föreligger i förhållande till motsvarande möjlighet vid ex-
propriation har utredningen ej funnit motiverad. Utredningen förordar att
det vid fastighetsreglering liksom vid expropriation skall gå att få ersättning
för sådan skada fullt ut.
Vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen ankommer det på förrätt-
ningsmannen såsom en officialplikt att utföra värdering och bestämma er-
sättning. En generell rätt till ersättning för personlig skada skulle därför
kunna leda till ett mera omständligt och tyngande förrättningsförfarande.
För att motverka sådana olägenheter föreslår utredningen att ersättning för
personlig skada skall bestämmas endast efter yrkande vid förrättningen.
Trots kravet på yrkande skall det dock ankomma på förrättningsmannen att
aktivt verka för att upplysa om möjligheten till ersättning för personlig skada
och höra efter bland sakägarna om det finns någon som yrkar sådan ersätt-
ning.
Övrigt
Utredningen föreslår en ändring av räntebestämmelsen i 5 kap. 15 § FBL.
Förslaget innebär att bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller en-
ligt 6 kap. 16 § ExL.
Utredningen föreslår vidare en ändring av 4 kap. 4 § ExL som innebär att
begreppet värdetidpunkt förs in i lagtexten och att den tidigare underför-
stådda huvudregeln, att tidpunkten för expropriationsmålets avgörande
skall vara värdetidpunkt, kodifieras. Förslaget bygger på ett motsvarande
förslag av PBL-utredningen.
I övrigt har utredningens överväganden i värderingshänseende inte föran-
lett andra förslag till ändringar än en smärre justering i regeln om gradering
i 5 kap. 9§ FBL.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 1
111
Fastighetsbildningsutredningen skall enligt sina direktiv se över fastighets-
bildningslagstiftningen. Inom ramen för detta uppdrag anges i direktiven
vissa frågor som utredningen särskilt skall uppmärksamma. En av dessa har
i direktiven redovisats under rubriken ”Plangenomförande genom fastig-
hetsreglering m.m.” Utredningen har valt att behandla denna fråga i delbe-
tänkande.
I stor utsträckning sker i praktiken det rättsliga genomförandet av fast-
ställda planer vid lantmäteriförrättningar med användande av fastighetsbild-
ningslagstiftningen. Utvecklingen synes gå mot ett ännu större användnings-
område för förrättningsförfarandet. Här åsyftas bl.a. regeringens lagrådsre-
miss den 20 oktober 1983 med förslag till lag om exploateringssamverkan.
Enligt förslaget skall frågor om exploateringssamverkan prövas vid förrätt-
ning - exploateringsförrättning - som handläggs av fastighetsbildningsmyn-
digheten.
Av genomförandeinstrumenten har fastighetsregleringsinstitutet i fastig-
hetsbildningslagen kommit att inta en framträdande plats. Fastighetsregle-
ring har alltmer kommit att användas i situationer, där tidigare det normala
varit att vidta de rättsliga genomförandeåtgärderna enligt expropriationslag-
stiftningen.
Regleringsinstitutet har emellertid ett visst begränsat tillämpningsom-
råde, vilket till en del hämmar dess användbarhet som genomförandemedel.
I praktiken gäller detta främst vid genomförande av stadsplan i de avseenden
kommunen är huvudman. Fastighetsreglering kan sålunda användas för att
tvångsvis minska en fastighet endast i den begränsade omfattning som är till-
låten enligt 5 kap. 8 § FBL. För användande av fastighetsreglering fordras
också att den som tar mark i anspråk äger en lämplig fastighet till vilken
marköverföringen kan ske. Även i andra avseenden kan begränsningar av
institutets användningsområde föreligga. Högsta domstolen har i det s.k.
Ängelholmsmålet (NJA 1976 s. 139) funnit att fastighetsreglering för överfö-
ring i enlighet med stadsplan och tomtindelning av del av tomt till gatumark
inte kan tillåtas när avsevärda buller- och andra miljöstörningar kan väntas
uppstå på restfastigheten till följd av den överförda delens användning. I må-
let uttalar högsta domstolen att ”kostnad till förebyggande av s.k. företags-
skada ej lärer kunna ersättas vid fastighetsreglering”. Detta uttalande har
uppfattats så att det förhållandet att ersättningsbestämmelserna i fastighets-
bildningslagen inte gör det möjligt att ersätta företagsskada, var en av anled-
ningarna till att fastighetsreglering inte kunde genomföras i målet.
Utredningens uppgift har i första hand varit att finna en lösning som leder
till att de nu nämnda begränsningarna elimineras i så stor utsträckning som
möjligt. En sådan reform av regleringsinstitutet skulle göra detta till ett ef-
fektivare instrument för genomförande av stadsplan.
Utredningen har emellertid gått längre i sitt arbete.
Ett medel vid sidan om fastighetsreglering, som dagens lagstiftning erbju-
der för att till kommunen överföra mark eller rättigheter som kommunen
Prop. 1991/92:127
Bilaga 2
112
får ta i anspråk, är inlösen enligt byggnadslagen. I många fall kan de båda
instrumenten vara alternativ till varandra. Kommunen kan sålunda ofta välja
vilket genomförandemedel den vill tillämpa. Det är emellertid inte utan be-
tydelse vilket medel kommunen väljer. Fastighetsreglering påkallas genom
ansökan till fastighetsbildningsmyndigheten som avgör frågan genom ett för-
rättningsförfarande, medan inlösen innebär att kommunen väcker talan mot
fastighetsägaren vid fastighetsdomstolen. Förrättningsförfarandet skiljer sig
från domstolsförfarandet i flera viktiga hänseenden. Förrättningsförfarandet
bygger på officialprincipen, dvs. fastighetsbildningsmyndigheten har att
sörja för att ärendet blir i alla avseenden ordentligt utrett. Denna princip
ligger bakom det förhållandet att fastighetsbildningslagen inte ger möjlighet
att tillerkänna sakägare ersättning av motpart för hans egna kostnader med
anledning av förrättningen. Förutom olikheter på den processuella sidan
skiljer sig de båda genomförandemedlen även åt i materiellträttsligt av-
seende. Härvid märks särskilt att vid fastighetsreglering måste en prövning
ske med hänsyn till villkoren i 3 och 5 kap. fastighetsbildningslagen, medan
däremot kommunens inlösenrätt enligt byggnadslagen i princip är ovillkor-
lig-
En reform av fastighetsregleringsinstitutet på sätt ovan nämnts - och som
i visst avseende kommer till stånd om utredningens förslag till ändrade er-
sättningsregler i 5 kap. FBL, framlagt i delbetänkandet (SOU 1983:38) Fas-
tighetsbildning 2, Ersättningsfrågor, genomförs - skulle förbättra reglerings-
institutet som plangenomförandemedel. Stora olikheter skulle emellertid
fortfarande komma att bestå mellan fastighetsreglering och inlösen. Utred-
ningen har mot nämnda bakgrund ställt sig frågan om det är nödvändigt att
i rättsordningen behålla två skilda förfaranden för i princip samma ändamål.
Av skäl som är närmare redovisade i den allmänna motiveringen har utred-
ningen funnit det tillräckligt med enbart ett förfarande, nämligen förrätt-
ningsförfarandet.
Utredningen har därför löst förevarande uppgift genom att föreslå att
fråga om kommunal inlösen enligt byggnadslagen, skall prövas vid särskild
förrättning (inlösenförrättning), som handläggs av fastighetsbildningsmyn-
digheten, oavsett om inlösenåtgärden påkallats av kommunen eller den en-
skilde fastighetsägaren.
De regler som skall gälla beträffande inlösenförrättning har lagts fram i en
ny lag kallad lagen om inlösenförrättning med en tillhörande förordning.
Lagförslaget, vilket i vissa hänseenden utformats med den finska lagen om
inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter som förebild, innehåller i
huvudsak följande.
Lagen skall äga tillämpning i fråga om inlösen enligt 18,18 a, 22, 41, 41 a,
47 eller 48 § byggnadslagen.
Beträffande förfarandet vid inlösenförrättning äger huvuddelen av be-
stämmelserna i 4 kap. FBL tillämpning. Vidare skall bestämmelserna i 5 kap.
15-17, 19, 21-23, 25-33 och 35 §§ FBL tillämpas. I några avseenden gäller
emellertid särskilda förfaranderegler.
Handläggningen av inlösenförrättningar kommer i allmänhet att innefatta
ståndpunktstaganden av sådan beskaffenhet, att den ställer särskilda ford-
ringar på den tjänsteman vid fastighetsbildningsmyndigheten som tilldelas
Prop. 1991/92:127
Bilaga 2
113
8 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 127
sådan uppgift. Det är därför viktigt att tjänstemannen ifråga besitter tillräck-
lig kompetens. Utredningen föreslår i ett tillägg till 36§ lantmäteriinstruktio-
nen att behörighet att handlägga inlösenförrättning tillkommer endast tjäns-
teman som innehar sådan kompetens som enligt 40 § lantmäteriinstruktio-
nen erfordras för att komma i fråga till tjänst som chef för en fastighetsbild-
ningsmyndighet. Till skillnad mot vad som föreskrivs i 40 § har i tillägget till
36 § framhållits utbildning i fastighetsekonomi, eftersom sådan utbildning
får bedömas som särskilt värdefull vid handläggning av inlösenfrågor.
En annan fråga rörande kompetensen som utredningen tar upp gäller ex-
pertmedverkan vid inlösenförrättning. Utredningen anser att det är tillräck-
ligt att bygga expertmedverkan på sakkunniginstitutet i 4 kap. 34 § FBL. Ut-
redningen pekar också på möjligheten med s.k. parallellförordnanden. Vi-
dare föreslår utredningen i ett nytt andra stycke till 4 kap. 34 § FBL att vid
förrättningssammanträde, där fråga förekommer för vars utredning sakkun-
nig förordnas, denne skall närvara om det inte är obehövligt. Utredningen
föreslår också att när fastighetsbildningsmyndigheten behöver expertmed-
verkan, skall myndigheten alltid förordna experten som sakkunnig. Försla-
get kommer till uttryck genom en ändring i förevarande paragrafs första
stycke.
När fastighetsdomstolen handlägger mål om inlösen enligt byggnadslagen
deltar alltid nämndemän i avgörandena. Genom utvecklingen mot använ-
dande av lantmäteriförrättning i stället för av domstolsförfarande vid hand-
läggning av inlösenfrågor har lekmannainflytandet över sådana frågor kom-
mit att minska i första instans. Den av utredningen förordade reformen, som
innebär att fastighetsbildningsmyndigheten skall ersätta fastighetsdomstolen
som första instans i mål om inlösen, får till konsekvens att det inte längre
finns någon garanti för att lekmän kommer att medverka vid handläggningen
av nu nämnda frågor. Eftersom medverkan av lekmän är obligatorisk vid fas-
tighetsdomstolens handläggning av inlösenfrågor, talar starka skäl för att så
också bör vara fallet vid fastighetsbildningsmyndighetens handläggning av
dessa frågor. Utredningen är dock inte beredd att gå så långt som till att före-
slå obligatorisk medverkan av lekmän vid inlösenförrättningar. Det är emel-
lertid viktigt att lekmannainflytandet blir väl tillgodosett vid sådana förrätt-
ningar. Utredningen föreslår att, om det vid inlösenförrättning skall hållas
sammanträde med sakägarna, skall Vsrtsgode män ingå i myndigheten, såvida
inte sakägarna enas om att sådan medverkan ej skall ske. Det förordas att
kostnaderna för dessa gode män inte skall finansieras genom lantmäteritaxan
utan genom anslag från staten.
När inlösenåtgärd avser avstående av mark får, enligt utredningens för-
slag, fastighetsbildningsmyndigheten på begäran av kommunen förordna att
marken skall överföras till fastighet som tillhör kommunen, om en sådan åt-
gärd leder till en mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Inlösenförfarandet
kan därmed ge samma resultat i fråga om fastighetsindelningen som fastig-
hetsreglering.
I fråga om inlösenersättning och grunderna för bestämmande av sådan er-
sättning innehåller lagförslaget regler som överensstämmer med motsva-
rande bestämmelser i expropriationslagen.
Beträffande förrättningskostnader vid inlösenförrättning föreslår utred-
Prop. 1991/92:127
Bilaga 2
114
ningen att kommunen skall svara för dessa i den mån ej annat följer vid en
motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8§ rättegångsbalken. Har inlö-
senåtgärd sökts av annan än kommunen och avvisas ansökan eller inställs
förrättningen, svarar dock sökanden för uppkomna kostnader, om inte sär-
skilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten bestäms på an-
nat sätt.
En fråga som utredningen ägnat särskild uppmärksamhet gäller den en-
skilde sakägarens rättsställning vid inlösenförrättning.
Den utveckling som har skett mot ett ökat användande av förrättningsför-
farandet vid tvångsförvärv av fast egendom i situationer där tidigare hand-
läggningen ankommit på domstol har föranlett att det i skilda sammanhang
rests krav på en förstärkning av den enskilde sakägarens rättsställning vid
lantmäteriförrättningar med expropriationsrättsliga inslag. Utredningens
överväganden och förslag angående ett utökat användande av lantmäteriför-
rättning för det rättsliga genomförandet av planer har ställt frågan än mer i
blickpunkten. Vad spörsmålet närmare gäller är om den enskilde sakägaren
skall ha rätt att erhålla gottgörelse för kostnader som han haft i anledning av
sin talan vid inlösenförrättningen.
Den inlösenreform som utredningen har föreslagit innebär att det expro-
priationsrättsliga förfarande, som det är fråga om vid inlösen enligt bygg-
nadslagen, i framtiden enbart skall kunna ske vid lantmäteriförrättning.
Detta talar otvivelaktigt för att frågan om ersättning för sakägares egna kost-
nader vid inlösenförrättning löses på samma sätt som vid expropriation. Det
kan vara av både psykologiska och sakliga skäl angeläget att synpunkter från
den enskilde - som sällan själv har någon nytta av en inlösenåtgärd - blir
klart och fullständigt framlagda inför fastighetsbildningsmyndigheten, något
som den enskilde inte alltid är i stånd att göra utan hjälp. Härtill kommer att
det måste vara önskvärt att i största möjliga utsträckning undvika att t.ex.
tvister om ersättningen förs vidare till domstol. En förstärkning av den en-
skildes rättsställning är ägnad att skapa bättre underlag för fastighetsbild-
ningsmyndighetens avgöranden och därmed bidra till att handläggningen be-
gränsas till förrättningen.
De förstärkningsåtgärder i fråga om sakägares rättsställning som det kan
bli fråga om får emellertid inte leda till en förändring av karaktären hos för-
rättningsförfarandet. Detta måste även i framtiden präglas av snabbhet och
enkelhet. Det kan därför inte komma i fråga att helt likställa den enskilde
mark- eller rättighetsinnehavarens rättsliga status vid inlösenförrätning med
den som gäller för honom i expropriationsmål.
I den finska inlösningslagen föreskrivs att sökanden av en inlösenförrätt-
ning skall åläggas betala nödvändiga kostnader, som åsamkats ägare till
egendom som skall inlösas, för bevakning av dennes rätt vid förrättningen.
Till kostnader som ersätts, om de bedöms nödvändiga, hör förlorad arbets-
förtjänst, resekostnader, ombudskostnader och utredningskostnader. I rätts-
tillämpningen tolkas begreppet ”nödvändiga kostnader” restriktivt.
Enligt utredningens uppfattning utgör en lösning efter finsk modell en
lämplig avvägning mellan kraven på en förstärkt rättsställning för den en-
skilde sakägaren i förrättningen å ena sidan och kraven på en snabb och en-
kel handläggningsform å andra sidan. Utredningen föreslår att kommunen
Prop. 1991/92:127
Bilaga 2
115
med vissa undantag skall ersätta annan sakägare sådana kostnader som varit
nödvändiga för att ta tillvara dennes rätt vid inlösenförrättningen. Kostnader
för vilka ersättning kan utgå är ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan,
utgift för utredning samt kostnad för ombud eller biträde.
Begreppet nödvändiga kostnader skall ges en restriktiv tolkning.
Kostnader som överstiger inlösenersättningens storlek är i princip att be-
döma som inte nödvändiga.
Ersättning för inställelse och tidspillan får inte bestämmas till högre be-
lopp än vad som följer av förordningen (1982:805) om ersättning av all-
männa medel till vittnen, m.m.
Vid bedömningen av om ombud- eller biträdeskostnader varit nödvändiga
skall hänsyn tas till möjligheten för sakägare som ej har motstridiga intressen
att anlita samma ombud eller biträde.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall på anfordran lämna sakägare be-
sked om huruvida denne kan påräkna kostnadsersättning för en tillämnad
utredning.
Utredningen har inte ansett det erforderligt att i fråga om inlösenförrätt-
ning föreslå någon ändring av den ordning som i dag gäller beträffande rätts-
hjälp vid lantmäteriförrättning. Utredningen har emellertid ansett det lämp-
ligt att efter förebild från regeln i 7 kap. 5 § ExL föreslå en regel som ger
fastighetsbildningsmyndigheten rätt att besluta om förskott.
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut förs vid fastighetsdom-
stol. Fullföljd från denna domstol kan ske till hovrätt och därifrån till högsta
domstolen. Såväl fullföljdsregler som bestämmelser om rättegången ansluter
så nära som möjligt till bestämmelserna i 15-18 kap. fastighetsbildningsla-
gen.
Beträffande rättegångskostnad föreslås regler motsvarande fastighetsbild-
ningslagens bestämmelser för de fall då fastighetsbildningsmål rör inlösener-
sättning. Detta innebär att i mål mellan kommunen och enskild sakägare vid
fastighetsdomstolen kommunen, oberoende av utgången, skall ersätta den
enskilde sakägaren dennes rättegångskostnader, om annat ej följer av
18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Fullföljs sådant mål till högre rätt gäller,
med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att kommunen, om ej
annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, alltid själv skall bära sina kost-
nader samt kostnad som kommunen orsakar motparten genom att själv full-
följa talan. De ifrågavarande förmånligare rättegångskostnadsreglerna skall
dock inte gälla om målet avser fullföljd mot beslut av fastighetsbildnings-
myndigheten att avvisa förrättningsansökningen eller inställa förrättningen,
när förrättningen sökts av annan än kommunen. I sådana mål tillämpas vad
som enligt 16 kap. 14 §, 17 kap. 3§ och 18 kap. 2§ FBL gäller beträffande
andra fastighetsbildningsmål än sådana om inlösenersättning.
I en ny 8 c § i 5 kap. och genom ändringar i 2 och 9 §§ i 7 kap. FBL föreslås
att avstående av mark och bildande eller upphävande av servitut som kan ske
genom inlösen inte får åstadkommas med tillämpning av fastighetsreglering,
såvida inte sakägarna medger det.
I betänkandet föreslås också att bestämmelserna i 8 kap. FBL om inlösen
arbetas in i 5kap. FBL (5 kap. 8 och 8 b §§) och i FBK (17c§). I samband
därmed utmönstras begreppet inlösen från fastighetsbildningslagen. Änd-
Prop. 1991/92:127
Bilaga 2
116
ringarna innebär bl.a. att samma regler blir tillämpliga vid genomförande
av tomtindelning med användning av fastighetsreglering. Förslagen kräver
justeringar av 16 kap. 14 §, 17kap. 3§ och 18 kap. 2§ FBL.
I FBK föreslås en ny paragraf - 17b § - av innehåll att sakägare skall i
kallelse till första sammanträdet, som skall hållas i en fastighetsbildningsför-
rättning, erinras om sin rätt att begära att gode män skall ingå i fastighets-
bildningsmyndigheten.
I betänkandet föreslås slutligen upphävande av 143 och 146 §§ BL samt
ändringar i 47 och 137§§ samma lag.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 2
117
I denna promemoria föreslås att ersättningsreglerna i fastighetsbildningsla-
gen (1970:988) anpassas till motsvarande regler i expropriationslagen
(1972:719). Likvidvärdet enligt fastighetsbildningslagen skall i princip mot-
svara ersättningen enligt expropriationslagens regler. Regeln i 4 kap. 2 § ex-
propriationslagen om avdrag för s.k. företagsnytta och den s.k. presumtions-
regeln i 4 kap. 3 § expropriationslagen skall dock endast tillämpas i vissa spe-
ciella fall, nämligen då marken kan bli inlöst enligt plan- och bygglagen
(1987:10) samt i andra fall då det är uppenbart att möjlighet till expropria-
tion eller något annat sådant förfogande föreligger. Expropriationslagens
regler om annan ersättning föreslås ersätta reglerna om ersättning för per-
sonlig skada i fastighetsbildningslagen.
De nya expropriationsrättsligt färgade reglerna i fastighetsbildningslagen
kompletteras med en regel om att vinstdelning skall ske i sådana fall då er-
sättningen annars skulle bli oskäligt låg med hänsyn till den vinst som upp-
kommer. Regeln om vinstdelning skall inte tillämpas i de nyss angivna spe-
ciella fall där inlösen eller något annat sådant förfogande kan ske.
Den nuvarande hänvisningen i anläggningslagen (1973:1149) till ersätt-
ningsreglerna i expropriationslagen föreslås bli ersatt av en hänvisning till
de nya ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen. Ersättningsreglerna i
ledningsrättslagen(1973:1144) ändras inte, men ledningsrätt föreslås inte
längre få upplåtas för ledning som kan tryggas genom servitut enligt fastig-
hetsbildningslagen .
Förslagen i promemorian bygger på fastighetsbildningsutredningens be-
tänkande (SOU 1983:38) Fastighetsbildning 2 Ersättningsfrågor. Promemo-
rieförslaget ger dock, till skillnad från utredningens förslag, möjlighet till
vinstdelning vid servitutsbildning. En annan viktig skillnad är att förslaget i
promemorian om ändring av ersättningsreglerna i anläggningslagen saknar
motsvarighet i fastighetsbildningsutredningens förslag.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 3
118
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)'
dels att 8 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 5kap. 9, 10, 11, 12, 15, 16 och 18§§ samt 7kap. 2§ skall ha föl-
jande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 12a§, av följande ly-
delse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
5 kap.
9§
I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsregle-
ring skall särskilda graderingsvärden fastställas för områden som ingår i reg-
leringen.
Graderingsvärdet för ett område
bestämmes med hänsyn särskilt till
områdets avkastning och marknads-
värde.
Graderingsvärdet för ett område
bestäms med hänsyn särskilt till om-
rådets marknadsvärde.
Värderingen grundas på områdets beskaffenhet i obebyggt skick och dess
tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör användas. Berör regle-
ringen till någon del mark som bör användas till jordbruk, får dock all mark
som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet för jordbruksända-
mål, om särskilda skäl föranleder det. Vid värderingen beaktas även tillfäl-
liga förhållanden, om ej särskilda skäl föranleder att värdena grundas enbart
på förhållanden av bestående natur. Område som är avsett för skogsbruk
värderas som om det vore bevuxet med skog vilken med hänsyn till markens
godhetsgrad är av normal beskaffenhet enligt förhållandena i orten.
Fastighets graderingsvärde utgör summan av graderingsvärdena för fastig-
heten enskilt tillhöriga områden och på fastigheten belöpande andelar i mot-
svarande värden för samfälld mark.
10 §
Om värdet av den mark och de an-
delar i samfälld mark som genom
fastighetsreglering tillägges fastighet
icke motsvarar värdet av vad som ge-
nom regleringen frångår fastighe-
ten, utjämnas skillnaden genom er-
sättning i pengar. På samma sätt ut-
jämnas värdeförändring som/öran-
ledes av servitutsåtgärd eller av att
byggnad eller annan anläggning ge-
nom reglering övergår till annan
ägare. Vad som frångår fastighet ge-
nom inlösen ersätts enligt 8 kap.
Ersättning enligt första stycket be-
stämmes på grundval av värdering
Om värdet av den mark och de an-
delar i samfälld mark som genom
fastighetsreglering läggs till fastighet
inte motsvarar värdet av vad som ge-
nom regleringen frångår fastighe-
ten, utjämnas skillnaden genom er-
sättning i pengar. På samma sätt ut-
jämnas värdeförändring som föran-
leds av servitutsåtgärd eller av att
byggnad eller annan anläggning ge-
nom regleringen övergår till annan
ägare.
Ersättning enligt första stycket be-
stäms på grundval av värdering (lik-
1 Lagen omtryckt 1971:1035.
119
Nuvarande lydelse
(likvidvärdering). Vid likvidvärde-
ringen skall hänsyn tagas till egendo-
mens användning för det ändamål
som föranleder det högsta värdet
samt till förhållandena vid tillträdet,
om ej annat följer av att avträdaren
har rätt att tillgodogöra sig skog eller
gröda. I övrigt skall värderingen ske
med hänsyn särskilt till egendomens
marknadsvärde.
Föreslagen lydelse
vidvärdering). Vid värderingen till-
lämpas 4 kap. expropriationslagen
(1972:719), om inte annat föreskrivs
i denna lag.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
11
Genomföres regleringen på så-
dant sätt att ägare av fastighet lider
förlust genom att fastighetens värde
minskas utan att han kan få gottgö-
relse enligt andra bestämmelser eller
genom att han ålägges betala belopp
som överstiger fastighetens värde-
höjning, skall resultatet av den eko-
nomiska uppgörelsen enligt 10 §
jämkas så att förlusten täckes. Över-
stiger den enligt 10 § beräknade er-
sättningen för vad som genom över-
föring frångår fastighet i väsentlig
mån den värdeminskning som över-
föringen innebär för fastigheten,
skall jämkning ske, om det är skäligt
med hänsyn till omständigheterna.
Om kostnaden för att anskaffa
egendom, som vid regleringen an-
vändes för förstärkning av fastighet,
icke överensstämmer med likvidvär-
det, skall jämkning enligt första
stycket också ske, såvida det ej med-
för avsevärd olägenhet för sakägare.
Vad som sägs i 4 kap. 2 och 3 §§ ex-
propriationslagen om att värdesteg-
ring i vissa fall inte skall beaktas gäl-
ler endast vid
1. reglering av mark eller rättighet
som kan bli inlöst enligt 14 kap. 1
eller 2 § plan- och bygglagen
(1987:10), eller
2. reglering i andra fall, om det är
uppenbart att marken eller rättighe-
ten skulle ha kunnat tas i anspråk ge-
nom expropriation eller något annat
sådant förfogande.
Vid tillämpning av 4 kap. 3 § första
stycket expropriationslagen räknas
tiden för värdestegringen från dagen
tio år före det fastighetsregleringen
påkallades.
§
Genomföres regleringen på så-
dant sätt att ägare av fastighet lider
förlust genom att han åläggs betala
belopp som överstiger fastighetens
värdehöjning, skall resultatet av den
ekonomiska uppgörelsen enligt 10 §
jämkas så att förlusten täcks.
Om kostnaden för att anskaffa
egendom, som vid regleringen an-
vänds för förstärkning av fastighet,
inte överensstämmer med likvidvär-
det, skall skälig jämkning ske, så-
vida det ej medför avsevärd olägen-
het för sakägare.
120
Nuvarande lydelse
Överföres mark på vilken finns
byggnad och lider den som frånträ-
der byggnaden skada som icke beak-
tas enligt 10 eller 11 §, har han rätt till
särskild ersättning för skadan. Det-
samma skall gälla, om servitutsåt-
gärd föranleder att byggnad rives el-
ler ändras eller att byggnadens ägare
på annat sätt tillfogas skada. Medför
överföringen eller servitutsåtgärden
att särskild rätt att nyttja byggnaden
upphör helt eller delvis, är rättighets-
havaren berättigad till ersättning för
den skada detta innebär. Vad som så-
lunda föreskrivits om byggnad gäller
också annan anläggning.
Om för fastighet som besväras av
arrende något område för arrendets
utövande ej kunnat utläggas eller om
fastigheten så ändrats till omfång el-
ler läge att arrenderätten helt upphör
eller dess värde förringas, har arren-
datom rätt till ersättning för skadan.
Är innehavare av rättighet, som
minskar fastighetens värde, berätti-
gad till ersättning enligt första eller
andra stycket, skall det likvidvärde
som tillgodoräknas fastighetens
ägare minskas med belopp motsva-
rande den värdeminskning för fastig-
heten som rättigheten inneburit.
Om likvidvärdet ej kan minskas
utan att skada uppkommer för inne-
havare av fordran med bättre rätt,
minskas i stället ersättningen till rät-
tighetshavaren med motsvarande
belopp.
Skyldigheten att betala ersätt-
ning, som ej motsvaras av minskning
i likvidvärde enligt tredje stycket,
fördelas mellan sakägarna efter vad
som är skäligt med hänsyn till deras
nytta av att regleringen genomföres
på sådant sätt att ersättningen skall
utgå.
Föreslagen lydelse
12 §
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
Om det vid fastighetsreglering
uppkommer skada för sakägare som
inte ersätts enligt 10 eller 11 §, skall
även sådan skada ersättas.
Är innehavare av rättighet, som
minskar fastighetens värde, berätti-
gad till ersättning enligt första
stycket, skall det likvidvärde som
tillgodoräknas fastighetens ägare
minskas med det belopp som mot-
svar den värdeminskning för fastig-
heten som rättigheten inneburit.
Om likvidvärdet ej kan minskas
utan att skada uppkommer för inne-
havare av fordran med bättre rätt,
minskas i stället ersättningen till rät-
tighetshavaren med motsvarande
belopp.
Skyldigheten att betala ersätt-
ning, som ej motsvaras av minskning
i likvidvärde enligt andra stycket,
fördelas mellan sakägarna efter vad
som är skäligt med hänsyn till deras
nytta av att regleringen genomförs
på sådant sätt att ersättningen skall
utgå.
12 a §
Om den ersättning som enligt 10-
12 §§ tillkommer en fastighetsägare
är oskäligt låg med hänsyn till den
vinst som uppkommer genom att
egendomen tas i anspråk, skall fastig-
121
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
hetsägaren tillgodoräknas en skälig
del i värdestegringen.
Första stycket gäller inte vid så-
dana regleringar som avses i 10 §
tredje stycket.
15 §
Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighets-
bildningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas
och utges i ersättningar för vaije fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än
fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall om-
fatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan ske
och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligt
bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.
Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo-
dagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
Är det påkallat med hänsyn till
omständigheterna, skall den betal-
ningsskyldige åläggas att utge skälig
ränta på belopp som ej är betalt.
Räntan skall utgå från dag som be-
stämmes med hänsyn till tiden för till-
trädet och övriga förhållanden.
16
Om fastighet, som undergår vär-
deminskning genom regleringen el-
ler som helt eller delvis inlöses, sva-
rar för fordran, skall fastighetsbild-
ningsmyndigheten förordna att så-
dan ersättning jämte ränta som, ef-
ter avräkning om sådan behövs, till-
kommer fastighetsägaren och som ej
utgör ersättning för personlig skada
eller ersättnng enligt 27 § eller 30 §
tredje stycket skall inbetalas till
myndighet som regeringen bestämt.
Detta gäller dock icke, om inneha-
varna av samtliga fordringar, för
vilka fastigheten svarar, medgivit att
ersättning utbetalas direkt till fastig-
hetsägaren. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dess-
utom de medgivanden från fastig-
2 Senaste lydelse 1977:362.
Om den betalningstid som har fast-
ställts enligt andra stycket inte iakt-
tas, utgår ränta på obetalt belopp
från förfallodagen enligt 6 § räntela-
gen (1975:635). Har tillträde ägt rum
före förfallodagen, utgår även ränta
på ersättningen enligt 5 § räntelagen
från dagen för tillträdet till dess att
betalning sker eller förfallodagen in-
träder. Detta räntebelopp får jämkas,
om tillträde har skett endast delvis
och skyldighet att i sådant fall betala
ränta på hela ersättningen skulle vara
oskäligt.
§2
Om fastighet, som undergår vär-
deminskning genom regleringen el-
ler som helt eller delvis inlöses, sva-
rar för fordran, skall fastighetsbild-
ningsmyndigheten förordna att så-
dan ersättning jämte ränta som, ef-
ter avräkning om sådan behövs, till-
kommer fastighetsägaren och som ej
utgör ersättning enligt 12 § första
stycket eller 27 § eller 30 § tredje
stycket skall inbetalas till myndighet
som regeringen bestämt. Detta gäl-
ler dock inte, om innehavarna av
samtliga fordringar, för vilka fastig-
heten svarar, medgivit att ersättning
utbetalas direkt till fastighetsägaren.
Besväras fastigheten av gemensam
inteckning, fordras dessutom de
medgivanden från fastighetsägare
122
Nuvarande lydelse
hetsägare och fordringshavare som i
22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rätts-
ägare fordras ej, om regleringen är
väsentligen utan betydelse för ho-
Föreslagen lydelse
och fordringshavare som i 22 kap.
11 § jordabalken föreskrivs för re-
laxation. Medgivande av rättsägare
fordras ej, om regleringen är väsent-
ligen utan betydelse för honom.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
nom.
Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna
om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk-
tion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin
helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock inneha-
vare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur
fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej
förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i öv-
rigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sam-
manträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till samman-
trädet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyn-
digheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med
anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare
föreskrifter härom meddelas av regeringen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna
paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för
att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.
2. 6 § andra stycket, 7 och 10-12
a §§ samt 15 § tredje stycket, om de
sakägare vilkas rätt är beroende av
åtgärden samtycker till det,
18 §
Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt in-
tresse får avsteg göras i följande avseenden
1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter som
beröres av regleringen medger det,
2. 6 § andra stycket, 7 och 10-
12§§, om de sakägare vilkas rätt är
beroende av åtgärden samtycker till
det,
3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt-
rätt, även tomträttshavaren medger det,
4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han
annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmel-
serna icke sker i otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10-
14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inneha-
vare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i
22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts-
ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minsk-
ning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande
rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse
av fast egendom.
7 kap.
2§3
Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrätts-
lagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.
3 Senaste lydelse 1983:658.
123
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 §
vattenlagen (1983:291) får bildas genom fastighetsreglering endast om till-
stånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppen-
bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt
vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra
fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsre-
glering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbild-
ningsåtgärd och är av betydelse för denna.
Första-tredje styckena gäller inte
servitut som avser avloppsledning för
en fastighet eller ledning för vatten till
husbehovsförbrukning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Den äldre lydelsen av 5 kap. 10-12 och 16 §§ samt 8 kap. 5-6 §§ gäller
fortfarande i fråga om förrättningar där ansökan gjorts före ikraftträdandet.
3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 och vid ikraftträ-
dandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande
och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1997,
skall ersättningen, om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till
de planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987.
Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4§ första stycket plan- och bygglagen
(1987:10) gäller som detaljplan.
4. Överförs mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande stads- eller
byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansökan
om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersättningen,
om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållan-
den och de ersättningsprinciper som gällde vid utgången av juni 1987.
Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan
eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4§ första stycket plan- och bygglagen
(1987:10) gäller som detaljplan.
5. Om 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) skall tillämpas när ersätt-
ningen bestäms för mark inom stads- eller byggnadsplan, gäller paragrafens
andra stycke i sin lydelse vid utgången av juni 1987.
6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i fråga om ränta
för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före
ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
124
Härigenom föreskrivs att 13 § anläggningslagen (1973:1149) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13
I fråga om ersättning för upp-
låtelse och inlösen enligt 12 §
äger 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) motsvarande tillämp-
ning. 4 kap. 3§ expropriationslagen
skall härvid tillämpas i fråga om vär-
deökning som ägt rum under tiden
från dagen tio år före det anlägg-
ningsförrättningen påkallades.
Är innehavare av rättighet, som
minskar fastighets värde, berättigad
till ersättning, skall det värde som till-
godoräknas fastighetens ägare mins-
kas med belopp motsvarande den
värdeminskning för fastigheten som
rättigheten inneburit. Om det värde
som skall tillgodoräknas fastighetens
ägare ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av ford-
ran med bättre rätt, minskas i stället
ersättningen till rättighetshavaren
med motsvarande beloppp.
I fråga om ersättning för upplå-
telse och inlösen enligt 12 § gäller
5 kap. 10-12 a §§ fastighetsbildnings-
lagen (1970:988).
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
Denna lag träder ikraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser gäller fortfa-
rande i fråga om förrättningar där ansökan gjorts före ikraftträdandet.
125
Härigenom föreskrivs att 2§ ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Lagen gäller för ledningar av följande slag,
1. allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signale-
ring, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,
2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som in-
går i telekommunikationssystem,
3. vatten- eller avloppsledning som
a) ingår i allmän va-anläggning,
b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller
annan orenlighet,
c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety-
delse för riket eller visst ort eller
d) medför endast ringa intrång i d) medför endast ringa intrång i
jämförelse med nyttan, jämförelse med nyttan och inte till-
godoser endast enstaka fastighets
husbehov,
4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller pro-
dukt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som
a) tillgodoser ett allmänt behov,
b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety-
delse för riket eller viss ort eller
c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anlägg-
ningslagen (1973:1149).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser gäller fortfa-
rande i fråga om förrättningar där ansökan gjorts före ikraftträdandet.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
126
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 4
Vid en exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom sam-
verkansområdet ske i den utsträck-
ning som krävs för att genomföra ex-
ploateringen. I fråga om sådan fas-
tighetsreglering gäller bestämmel-
serna i fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället för 5 kap. 4 och
5 §§, 7 § första och andra styckena,
8-13 och 18 §§ samt 8kap. l-6§§
fastighetsbildningslagen skall dock
gälla 11, 15 och 17-23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse enligt
23 § att en fastighet tilldelas avsevärt
mera mark än som följer av 11 §
andra stycket eller 18 §, skall 5 kap.
20 § fastighetsbildningslagen tilläm-
pas. Vid fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna lag tilläm-
16 §
Vid en exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom sam-
verkansområdet ske i den utsträck-
ning som krävs för att genomföra ex-
ploateringen. I fråga om sådan fas-
tighetsreglering gäller bestämmel-
serna i fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället för 5 kap. 4 och
5 §§, 7 § första och andra styckena,
8-13 och 18 §§ samt 8kap. 1-4§§
fastighetsbildningslagen skall dock
gälla 11, 15 och 17-23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse enligt
23 § att en fastighet tilldelas avsevärt
mera mark än som följer av 11 §
andra stycket eller 18 §, skall 5 kap.
20 § fastighetsbildningslagen tilläm-
pas. Vid fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna lag tilläm-
pas. pas.
Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan exploateringsbeslutet
enligt 13 § har vunnit laga kraft.
Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbild-
ningsförrättning inom samverkansområdet som berör exploateringen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
127
Hela fjärde kapitlet i expropriationslagen redigeras om. Kapitlet delas in
med fyra underrubriker nämligen allmänna värderingsbestämmelser, sär-
skilda värderingsbestämmelser för mark utan detaljplan, särskilda värde-
ringsbestämmelser för mark som enligt detaljplan är avsedda för enskilt be-
byggande samt särskilda värderingsbestämmelser för mark som enligt detalj-
plan är avsedd för annat än enskilt bebyggande.
Flera begrepp som i dag används i expropriationsrättsliga sammanhang
definieras i lagtexten.
Reglerna om vilka planförhållanden som skall ligga till grund för ersätt-
ningens bestämmande förenklas. Enligt förslaget skall huvudregeln vara att
marknadsvärdet bestäms med hänsyn till den plansituation som förelåg vid
ansökan om expropriation.
Den s.k. presumtionsregeln i nuvarande 4 kap. 3 § första stycket begränsas
till sådana situationer där den fyller en praktisk funktion, nämligen för mark
som saknar detaljplan.
Under en detaljplans genomförandetid skall marknadsvärdet ersättas fullt
ut beträffande mark som är avsedd för enskilt bebyggande. Efter genomfö-
randetidens slut skall ersättningen bestämmas med hänsyn till det marknads-
värde som grundas på den pågående markanvändningen. Ersättningen får
dock inte understiga en fjärdedel av det värde fastigheten skulle ha om pla-
nen fick genomföras.
Nuvarande praxis i ersättningsmål kodifieras beträffande bl.a. mark för
allmän plats och mark som enligt fastighetsplan skall utgöra en tomt.
Beträffande mark som enligt detaljplan är avsedd för något annat ändamål
än enskilt bebyggande föreslås värderingsregler som gör det möjligt att
uppnå en värdeutjämning inom ett detaljplaneområde.
Rätten till ersättning slopas för skada som uppkommer genom att ägaren
förlorar en möjlighet att med statliga bostadslån finanisera en förväntad be-
byggelse på den exproprierade egendomen.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 5
128
Prop. 1991/92:127
Bilaga 6
I rapporten föreslås ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen i syfte att
ytterligare effektivisera denna lagstiftning som medel för att lösa frågor om
markåtkomst och ersättning vid plangenomförande och vid upplåtelse av
ledningsrätt m.m.
Med fastighetsbildningslagstiftningen avses i huvudsak fastighetsbild-
ningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen. Genom fastighetsreg-
lering enligt fastighetsbildningslagen eller anläggningsforrättning enligt an-
läggningslagen löses i dag i stor omfattning bl.a. frågor om markåtkomst och
ersättning vid plangenomförande, t.ex. överförande av gatumark i kommu-
nens hand och inrättande av gemensam väghållning i områden där kommu-
nen inte skall ha genomförandeansvar. Genom förrättning enligt lednings-
rättslagen löses frågor om rätt att dra fram kraftledningar över annans mark
och frågor om ersättning för sådan upplåtelse. I fråga om alla de nämnda
lagarna gäller att avgörandena oftast grundas på överenskommelse mellan
berörda sakägare men att beslut kan meddelas även mot sakägares bestri-
dande om de förutsättningar som anges i lagarna är uppfyllda.
Ändringar föreslås nu i huvudsak i följande avseenden.
För att underlätta kommunernas åtkomst av gatumark och andra all-
männa platser i detaljplan föreslås att de materiella villkoren för fastighets-
reglering som sker i sådant syfte skall ändras så att vissa nu existerande be-
gränsningar av fastighetsbildningslagens användbarhet i detta avseende fal-
ler bort. Förslaget, som berör 5 kap. 7 och 8 §§ fastighetsbildningslagen, in-
nebär att fastighetsreglering i det berörda avseendet helt likställs med inlö-
sen enligt plan- och bygglagen.
Också i fråga om ersättning föreslås förbättringar i fastighetsbildningslag-
stiftningen som syftar till ökad jämställdhet med vad som gäller vid inlösen
och expropriation. Möjlighet föreslås bl.a. att senarelägga prövningen av
speciellt svårbedömda skador på liknande sätt som kan ske enligt en bestäm-
melse i expropriationslagen (5 kap. 27 §). Man får på det sättet bättre möjlig-
het till en säker och rättvis bedömning av vissa komplicerade skador, t.ex.
vid anläggande av ledningar i mark och vid s.k. rörelseskador. Skador som
uppstår genom avverkning av kantträd längs kraftledningar i anslutning till
ledningsgatas underhåll föreslås kunna regleras enligt ledningsrättslagen i
anslutning till att skadan inträffar. Sådana successivt uppkommande skador
skall alltså enligt förslaget inte behöva regleras vid upplåtelsetillfället.
Också i ett tredje avseende föreslås ändringar som innebär ett visst när-
mande mellan fastighetsbildningslagstiftningen och domstolsförfarande.
Ändringarna syftar till att i vissa fall öppna möjlighet för en sakägare att vid
en förrättning få ersättning av motparten för kostnader för ombud och utred-
ningar.
Sådan möjlighet finns inte för närvarande och behövs vanligen inte heller,
eftersom fastighetsbildningsmyndigheten ex officio skall utreda det som be-
höver utredas för förrättningens handläggning, t.ex. markpriser och lik-
nande till grund för bestämmandet av ersättning för markupplåtelse. Myn-
129
9 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 127
digheten skall också aktivt bistå sakägarna på sådant sätt att juridiskt ombud
eller tekniskt biträde inte skall behövas.
För vissa särskilda fall finns det emellertid skäl att föra in regler som ger
sakägare möjlighet att anlita sakkunnigt ombud eller biträde vid förrättning
utan att han själv behöver stå för kostnaden. De situationer som åsyftas är
sådana som berör en sakägare på ett expropriationsliknande sätt. Om det
handlar om ett förhållandevis stort intrång och om det är obalans mellan sak-
ägarna när det gäller deras förutsättningar att rätt bedöma frågorna vid för-
rättningen bör det vara möjligt att besluta att en sakägares kostnader för om-
bud och utredningar skall räknas in bland förrättningskostnaderna och beta-
las av den eller de sakägare som främst har nytta av förrättningen.
Den föreslagna nya möjligheten skall tillämpas restriktivt för att inte för-
rättningsförfarandet skall belastas med frågor av det angivna slaget i så stor
om fattning att förfarandets karaktär ändras och fördelarna med förrätt-
ningsförfarandet - bl.a. dess relativa snabbhet och enkelhet - äventyras.
Vissa ändringar föreslås också i reglerna om fördelning av rättegångskost-
nader vid överprövning i domstol av förrättningar enligt fastighetsbildnings-
lagstiftningen.
Förslagen i rapporten berör vid sidan av de förut nämnda lagarna också
lagen om exploateringssamverkan.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 6
130
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
2§ fjärde stycket
Till förrättningskostnader hän-
föres taxeavgift, ersättning till sak-
kunnig och syssloman, utgift för
hantlangning som ej ingår i taxeav-
giften samt ersättning för skada en-
ligt 4kap. 38 § tredje stycket.
Till förrättningskostnader
föres taxeavgift, ersättning till sak-
kunnig och syssloman, utgift för
hantlangning som ej ingår i taxeav-
giften, kostnadsersättning enligt
4 kap. 34 a § samt ersättning för
hän-
skada enligt 4 kap. 38 § tredje
stycket.
För utredning av fråga, vars bedö-
mande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten
anlita biträde av sakkunnig. Den
som står i sådant förhållande till sa-
ken eller till någon sakägare att hans
tillförlitlighet kan anses förringad
får ej anlitas som sakkunning.
4 kap.
34 § första stycket
För utredning av fråga, vars bedö-
mande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna biträde av sakkunnig. Den
som står i sådant förhållande till sa-
ken eller till någon sakägare att hans
tillförlitlighet kan anses förringad
får inte förordnas. Den sakkunnige
skall närvara vid sammanträde, om
det inte är obehövligt.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 7
34a§
Fastighetsbildningsmyndigheten
kan, om det är befogat med hänsyn
tillpartsförhållandena och intrångets
omfattning, besluta om ersättning till
sakägare för kostnader för ombud el-
ler biträde och för utredning såvida
dessa kostnader är nödvändiga för
att ta tillvara sakägarens rätt vid för-
rättningen.
Ersättning enligt första stycket kan
utgå vid åtgärd enligt 8 kap. eller vid
sådana åtgärder som avser ianspråk-
tagande av mark eller rättighet som
kan bli inlöst enligt plan- och byggla-
gen (1987:10) eller som kan tas ian-
språk genom expropriation eller an-
nat sådant förfogande.
Vid bedömning av om ombuds- el-
ler biträdeskostnader har varit nöd-
vändiga skall fastighetsbildnings-
myndigheten ta hänsyn till möjlighe-
terna för sakägare som inte har mot-
131
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
stridiga intressen att anlita samma
ombud eller biträde.
På ersättningsbeloppet skall beta-
las ränta enligt 6§ räntelagen
(1975:635) från dagen då förrätt-
ningen avslutas till dess betalning
sker.
34b§
Beslut om att sakägare skall vara
berättigad till ersättning för sådana
kostnader som avses i 34 a § medde-
las senast vid första sammanträdet.
Om frågan väcks först senare eller
om det av särskilda skäl är lämpli-
gare med ett senare beslut skall beslut
meddelas så snart det är möjligt.
På begäran skall fastighetsbild-
ningsmyndigheten lämna sådan sak-
ägare besked om huruvida han kan
påräkna kostnadsersättning för en
tillämnad utredning.
Fastighetsbildningsmyndigheten
får förordna att förskott skall betalas
på den ersättning som kan komma att
bestämmas. Innan förordnande
meddelas skall den som har att betala
förskott ges tillfälle att yttra sig. Har
förskott beslutats får den slutliga er-
sättningen inte bestämmas till lägre
belopp än förskottet.
Slutligt beslut om kostnadersätt-
ning meddelas i samband med att för-
rättningen avslutas.
5 kap.
5 § (nytt andra stycke)
Vid tillämpning av första stycket
skall åtgärd som bringar fastighetsin-
delningen i bättre överensstämmelse
med gällande detaljplan eller fastig-
hetsplan anses som förbättring.
8a§
Mark eller rättighet som kan inlö-
sas enligt 6 kap. 17 § plan- och bygg-
lagen (1987:10) får överföras eller
upphävas genom fastighetsreglering
utan hinder av bestämmelserna i 7-
8§§ i detta kapitel. Bestämmelserna
hindrar inte heller att servitut bildas
för sådan allmän trafikanläggning
som avses i 14 kap. 2§ plan- och
bygglagen.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 7
132
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12a§
Frågan om ersättning för skada,
som uppstått genom arbeten på den
anläggning för vilken mark tagits i
anspråk och som inte skall ersättas
enligt 10-12 §§, får prövas av fastig-
hetsbildningsmyndigheten om be-
rörda sakägare medger det.
15a§
Efter särskilt yrkande får fastig-
hetsbildningsmyndigheten besluta att
fråga om ersättning enligt 10-12 §§
för skada, som inte lämpligen kan
prövas i förrättningen, skall undan-
tas från ersättningsbeslutet och på an-
sökan av sakägare få prövas i ny för-
rättning. Sådan ansökan skall göras
inom den tid, högst tio år, som fastig-
hetsbildningsmyndigheten bestäm-
mer, om inte berörda sakägare med-
ger att ansökan får göras utan be-
gränsning till viss tid.
För beslut enligt första stycket äger
18 § andra stycket motsvarande till-
lämpning.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 7
6 kap.
6 § första stycket
Överföres mark från samfällighet,
skall ersättning i pengar eller annat
vederlag utgå för marken endast om
yrkande framställes under förrätt-
ningen eller om det finns anledning
antaga att fastighetens andel i marken
har ett ej obetydligt värde.
Vid ianspråktagande av andel i el-
ler mark från en samfällighet, utgår
ersättning endast till delägare som
framställt yrkande om det. Ersätt-
ning skall dock utan yrkande faststäl-
las för sådan andel vars värde över-
stiger tre procent av det enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
gällande basbeloppet året innan för-
rättningen påbörjades.
15 kap.
2 § första stycket
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om myn-
digheten
1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller
avvisat ombud eller biträde,
2. ogillat jäv mot förrättningsman,
3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde stycket,
4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till så-
dan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,
5. beslutat i fråga om rättelse enligt 4kap. 42 §,
6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att
fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,
133
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnaderna för gemensamt
arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,
8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt ar-
bete skall skiljas från uppdraget.
9. beslutat i fråga om rätten till
kostnadsersättning enligt 4 kap.
34 b § första stycket.
16 kap.
14 § första och andra stycket
Prop. 1991/92:127
Bilaga 7
Fastighetsdomstolen kan, efter
vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna, förordna att sak-
ägare som förlorar målet skall er-
sätta annan sakägare dennes rätte-
gångskostnad. I mål om inlösener-
sättning skall dock sakägare som av-
står mark eller särskild rättighet få
gottförelse för sin kostnad oberoende
av utgången i målet.
Första stycket gäller ej, om annat
följer av 18 kap. 6 eller 8§ rätte-
gångsbalken.
17 kap.
3 § första stycket
I fråga om rättegången i hovrätten
äger 16 kap. 3, 7 och 9-14 §§, 15 §
andra stycket samt 16 § motsvarande
tillämpning. Beträffande skyldighe-
ten att svara för kostnad i mål om in-
lösenersättning gäller dock, med till-
lämpning i övrigt av 18 kap. rätte-
gångsbalken, att den som har att
utge inlösenersättning, om ej annat
följer av 18 kap. 6 eller 8§ samma
balk, alltid själv skall bära sina kost-
nadert samt kostnad som han orsa-
kar motparten genom att själv full-
följa talan. Vidare skall 16 kap. 15 §
andra stycket ej tillämpas när hov-
rätten återförvisar mål till fastighets-
domstolen.
Fastighetsdomstolen kan, efter
vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna, förordna att sak-
ägare som förlorar målet skall er-
sätta annan sakägare dennes rätte-
gångskostnad. Sakägare som avstår
eller upplåter mark eller rättighet ge-
nom sådan åtgärd som avses i 4 kap.
34 a § andra stycket skall dock i mål
om ersättning få gottgörelse för sin
kostnad oberoende av utgången i må-
let.
Första stycket gäller ej, om annat
följer av 18 kap. 6 eller 8§ rätte-
gångsbalken. Ogillas i mål enligt
första stycket andra meningen talan
som fullföljts av den som avstår eller
upplåter mark eller rättighet äger
15 kap. 6§ plan- och bygglagen
(1987:10) motsvarande tillämpning.
I fråga om rättegången i hovrätten
äger 16 kap. 3, 7 och 9-14 §§, 15 §
andra stycket samt 16 § motsvarande
tillämpning. Beträffande skyldighe-
ten att svara för kostnad i mål som
avses i 16 kap. 14 § första stycket
andra meningen gäller dock, med
tillämpning i övrigt av 18 kap. rätte-
gångsbalken, att den som har att
utge ersättning, om ej annat följer av
16 kap. 14 § andra stycket andra me-
ningen eller av 18 kap. 6 eller 8 § rät-
tegångsbalken, alltid själv skall bära
sina kostnadert samt kostnad som
han orsakar motparten genom att
själv fullfölja talan. Vidare skall
16 kap. 15 § andra stycket ej tilläm-
pas när hovrätten återförvisar mål
till fastighetsdomstolen.
134
Nuvarande lydelse
18 kap.
2 § första stycket
I fråga om rättegången i högsta
domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och
10§§, 11 § andra och tredje styck-
ena, 12-14 §§, 15 § andra stycket
samt 16 § motsvarande tillämpning.
Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i mål om inlösenersätt-
ning gäller dock bestämmelsen
därom i 17kap. 3§ första stycket.
Vidare skall 16 kap. 15 § andra
stycket ej tillämpas när högsta dom-
stolen återförvisar mål till lägre rätt.
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:127
Bilaga 7
I fråga om rättegången i högsta
domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och
10§§, 11 § andra och tredje styck-
ena, 12-14 §§, 15 § andra stycket
samt 16 § motsvarande tillämpning.
Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i mål som avses i 16 kap.
14 § första stycket andra meningen
gäller dock bestämmelsen därom i
17 kap. 3§ första stycket. Vidare
skall 16 kap. 15 § andra stycket ej
tillämpas när högsta domstolen åter-
förvisar mål till lägre rätt.
13 § tredje och fjärde styckena
Fråga om ersättning för skada,
som uppstått genom arbeten på den
anläggning för vilken marken tagits i
anspråk och som inte skall ersättas
enligt första stycket, får prövas av
fastighetsbildningsmyndigheten om
berörda sakägare medger det.
Vid ianspråktagande av samfälld
mark äger 6 kap. 6§ fastighetsbild-
ningslagen (1970:988) motsvarande
tillämpning.
15 § första stycket
Ledningsrättsfråga upptages efter
ansökan. Har vid fastighetsreglering
förordnats att ledningsrättsfråga
skall prövas enligt denna lag får frå-
gan dock upptagas utan ansökan.
Ledningsrättsfråga upptages efter
ansökan. Har vid fastighetsreglering
förordnats att ledningsrättsfråga
skall prövas enligt denna lag får frå-
gan dock upptagas utan ansökan.
Rätt att påkalla förrättning tillkom-
mer även ägare av fastighet som en-
ligt en detaljplan eller fastighetsplan
skall tas i anspråk för ledning.
23a§
Ersättning enligt 13 § skall bestäm-
mas i pengar att utbetalas på en gång.
Efter särskilt yrkande får fastighets-
bildningsmyndigheten besluta att
fråga om ersättning för skada, som
inte lämpligen kan prövas i förrätt-
ningen, skall undantas från ersätt-
ningsbeslutet och på ansökan av sak-
ägare få prövas senare i ny förrätt-
ning. Sådan ansökan skall göras
135
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
inom den tid, högst tio är, som fastig-
hetsbildningsmyndigheten bestäm-
mer, om inte berörda sakägare med-
ger att ansökan får göras utan be-
gränsning till viss tid.
För beslut enligt första stycket äger
14 § andra stycket motsvarande till-
lämpning.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 7
27 § fjärde stycket
Till förrättningskostnader hän-
föres taxeavgift, ersättning till sak-
kunnig, utgift för hantlangning som
ej ingår i taxeavgiften samt ersätt-
ning för sådan skada som avses i
4kap. 38 § tredje stycket fastighets-
bildningslagen (1970:988).
Till förrättningskostnader hän-
föres taxeavgift, ersättning till sak-
kunnig, utgift för hantlangning som
ej ingår i taxeavgiften, kostnadser-
sättning enligt 4 kap. 34 a § samt er-
sättning för sådan skada som avses i
4kap. 38 § tredje stycket fastighets-
bildningslagen (1970:988).
Bestämmelserna i 16-18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
äger motsvarande tillämpning på
mål som fullföljts enligt 28 §. I fråga
om rättegångskostnad i lednings-
rättsmål skall därvid tillämpas vad
som enligt 16 kap. 14 §, 17 kap. 3§
och 18 kap. 2 § fastighetsbildningsla-
gen gäller i mål om inlösenersättning.
Rör talan förrättning som avses i
33 § tillämpas dock vad som gäller
för fastighetsbildningsmål i allmän-
het.
29 §
Bestämmelserna i 16-18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
äger motsvarande tillämpning på
mål som fullföljts enligt 28 §. I fråga
om rättegångskostnad i lednings-
rättsmål skall därvid tillämpas vad
som gäller i fråga om sådana mål
som avses i 16 kap. 14 § första stycket
andra meningen fastighetsbildnings-
lagen. Rör talan förrättning som av-
ses i 33 § tillämpas dock vad som gäl-
ler för fastighetsbildningsmål i all-
mänhet.
13 § tredje och fjärde styckena
Fråga om ersättning för skada,
som uppstått genom arbeten på den
anläggning för vilken mark tagits i
anspråk och som inte skall ersättas
enligt första stycket, får prövas av
fastighetsbildningsmyndigheten om
berörda sakägare medger det.
Vid ianspråktagande av samfälld
mark äger 6 kap. 6§ fastighetsbild-
ningslagen (1970:988) motsvarande
tillämpning.
18 § första stycket
Rätt att påkalla förrättning enligt Rätt att påkalla förrättning enligt
denna lag tillkommer ägaren av fas- denna lag tillkommer ägaren av fas-
136
Nuvarande lydelse
tighet, som avses skola deltaga i an-
läggningen eller som enligt en de-
taljplan helt eller till viss del skall
användas till allmän plats för vilken
kommunen inte är huvudman. Rätt
att påkalla förrättning tillkommer
också kommunen och hyresgästor-
ganisation.
Föreslagen lydelse
tighet, som avses skola deltaga i an-
läggningen eller som enligt en de-
taljplan eller en fastighetsplan helt
eller till viss del skall användas till
allmän plats för vilken kommunen
inte är huvudman eller till anlägg-
ning som är gemensam för flera fas-
tigheter. Rätt att påkalla förrättning
tillkommer också kommunen och
hyresgästorganisation.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 7
25a§
Ersättning enligt 13 § skall bestäm-
mas i pengar att utbetalas på en gång.
Efter särskilt yrkande får fastighets-
bildningsmyndigheten besluta att
fråga om ersättning för skada, som
inte lämpligen kan prövas i förrätt-
ningen, skall undantas från ersätt-
ningsbeslutet och på ansökan av sak-
ägare få prövas senare i ny förrätt-
ning. Sådan ansökan skall göras
inom den tid, högst 10 år, som fastig-
hetsbildningsmyndigheten bestäm-
mer, om inte berörda sakägare med-
ger att ansökan får göras utan be-
gränsning till viss tid.
För beslut enligt första stycket äger
16 § andra stycket motsvarande till-
lämpning.
4. Förslag till lag om ändring i lagen om
exploateringssamverkan
34 §
Bestämmelserna i 16-18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på mål som fullföljs
enligt 33 §. Därvid skall i fråga om
ersättning med anledning av fastig-
hetsreglering enligt 19 eller 20 §
gälla vad som föreskrivs beträffande
mål om inlösenersättning.
Bestämmelserna i 16-18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på mål som fullföljs
enligt 33 §. Därvid skall i fråga om
ersättning med anledning av fastig-
hetsreglering enligt 19 eller 20 §
gälla vad som föreskrivs beträffande
sådana mål som avses i 16kap. 14§
första stycket andra meningen fastig-
hetsbildningslagen.
137
REMISSYTTRANDEN ÖVER
FASTIGHETSBILDNINGSUTREDNINGENS
BETÄNKANDE (SOU 1984:72) FASTIGHETSBILDNING
3, PLANGENOMFÖRANDE GENOM
INLÖSENFÖRRÄTTNING
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgivits av hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, statens planverk, statens
lantmäteriverk, statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Malmöhus
län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Svenska kommunförbundet, Stock-
holms kommun, Göteborgs kommun, Halmstads kommun, Norrköpings
kommun, Västerås kommun, Kalmar kommun, Lantbrukarnas Riksför-
bund, Näringslivets Byggnadsdelegation, Svenska Kommunal-tekniska för-
eningen, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sve-
riges Jordägareförbund, Sveriges Lantmätareförening, Sveriges Villaägare-
förbund och Lantmäteriets Civilingenjörsförening.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 8
138
Efter remiss har yttrande över promemorian avgivits av hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, lantbruksstyrelsen, statens lantmäteriverk,
plan- och bostadsverket, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Väs-
ternorrlands län, Lantbrukarnas Riksförbund, Näringslivets Byggnadsdele-
gation, Samfundet för fastighetsvärdering, Svenska Kommunal-tekniska för-
eningen, Svenska Kommunförbundet, Malmö kommun, Stockholms kom-
mun, Västerås kommun, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsäga-
reförbund, Sveriges Jordägareförbund, Sveriges Lantmätareförening, Sveri-
ges Villaägareförbund och Riksförbundet Vi i Småhus. Lantbruksstyrelsen
har bifogat ett yttrande från lantbruksnämnden i Kopparbergs län, och lant-
mäteriverket har bifogat ett yttrande från Lantmäteriet, Fastighetsekonomi
Syd. Malmö kommun har åberopat yttranden från kommunens byggnads-
och fastighetsnämnder.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 9
139
Efter remiss har yttrande över promemorian avgivits av hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens
lantmäteriverk, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Västernorr-
lands län, Kungliga tekniska högskolan, HSBs riksförbund, Hyresgästernas
riksförbund, Institutet för värdering av fastigheter, Lantbrukarnas Riksför-
bund, Näringslivets Byggnadsdelegation, SABO, Samfundet för fastighets-
värdering, Svenska Bankföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund,
Svenska Sparbanksföreningen, Svenska Kommunaltekniska föreningen,
Svenska Kommunförbundet, Stockholms kommun, Malmö kommun,
Svenska Riksbyggen, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägare-
förbund, Sveriges Jordägareförbund och Sveriges Villaägareförbund. Läns-
styrelsen i Västernorrlands län har bifogat ett yttrande från Sundsvalls kom-
mun.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 10
140
Efter remiss har yttrande över rapporten avgivits av hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms tingsrätt, televerket, banverket, länsstyrelsen i Stock-
holms län, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län,
statens vattenfallsverk, domstolsverket, plan- och bostadsverket, Svenska
Kommunförbundet, Stockholms kommun, Norrköpings kommun, Kalmar
kommun, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Advokatsamfund, Svenska
Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Värmeverks-
föreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska Kommunaltekniska för-
eningen, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Villaägareförbund, Nä-
ringslivets Byggnadsdelegation, Samfundet för fastighetsvärdering, Sveriges
lantmätareförening och Lantmäteriets civilingenjörsförening.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 11
141
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:98b)1
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)
dels att 8 kap. 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 4 kap. 34 §, 5 kap. 5,10,12 och 15-19 §§, 6 kap. 6 och 7 §§, 7 kap.
2 §, 15 kap. 2 §, 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § samt 18 kap. 2 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 5 kap. 8 a, 10 a, 10 b,
12 a-12 c och 36 §§, samt närmast före 36 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Föreslagen lydelse
4 kap
34 §
För utredning av fråga, vars bedö-
mande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten
anlita biträde av sakkunnig. Den
som står i sådant förhållande till sa-
ken eller till någon sakägare att hans
tillförlitlighet kan anses förringad får
ej anlitas som sakkunnig.
För utredning av fråga, vars bedö-
mande kräver särskild fackkunskap,
får fastighetsbildningsmyndigheten
förordna lämplig person som sak-
kunnig. Den som står i sådant för-
hållande till saken eller till någon
sakägare att det är ägnat att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i
ärendet får inte anlitas. Den sakkun-
nige skall närvara vid sammanträde,
om det kan antas vara av betydelse
för utredningen.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattnings-
havare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild
föreskrift är meddelad.
5 kap.
5§2
Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast
om den är nödvändig för att en fas-
tighet som tillhör sökanden skall för-
bättras. Kravet på att en fastighet
skall förbättras gäller inte om regle-
ringen har påkallats av en samfällig-
hetsförening och berör en samfällig-
het som inte längre är av gemensam
betydelse för delägarfastigheterna.
Fastighetsreglering som begärts
av sakägare får genomföras endast
om den är nödvändig för att en fas-
tighet som tillhör sökanden skall för-
bättras. Kravet på att fastigheten
skall förbättras gäller inte om regle-
ringen har begärts av en samfällig-
hetsförening och berör en samfällig-
het som inte längre är av gemensam
betydelse för delägarfastigheterna.
Kravet gäller inte heller om fastig-
hetsregleringen behövs för att få fas-
tigheten att stämma bättre överens
med gällande detaljplan eller fastig-
hetsplan.
Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av
sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall
1 Lagen omtryckt 1971:1035
2Senaste lydelse 1989:724.
142
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbätt-
ras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt in-
tresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda
skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beak-
tas som har störst nytta av regleringen.
Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerli-
gen angeläget.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
8a§
Mark som skulle ha kunnat inlösas
enligt 6 kap. 17 § första stycket plan-
och bygglagen (1987:10) får över-
föras genom fastighetsreglering utan
hinder av bestämmelserna i 7 och 8
§§. Detsamma gäller i fråga om upp-
hävande av servitut, som skulle ha
kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 §
första och tredje styckena plan- och
bygglagen. Bestämmelserna i 7 och 8
§§ utgör inte heller något hinder mot
att servitut bildas för en sådan allmän
trafikanläggning som avses i 14 kap.
2 § plan- och bygglagen.
10 §3
Om värdet av den mark och de an-
Om värdet av den mark och de an-
delar i samfälld mark som genom
fastighetsreglering tillägges fastighet
icke motsvarar värdet av vad som ge-
nom regleringen frångår fastighe-
ten, utjämnas skillnaden genom er-
sättning i pengar. På samma sätt ut-
jämnas värdeförändring som/örazi-
ledes av servitutsåtgärd eller av att
byggnad eller annan anläggning ge-
nom regleringen övergår till annan
ägare. Vad som frångår fastighet ge-
nom inlösen ersätts enligt 8 kap.
Ersättning enligt första stycket be-
stämmes på grundval av värdering
(likvidvärdering). Vid likvidvärde-
ringen skall hänsyn tagas till egendo-
mens användning för det ändamål
som föranleder det högsta värdet
samt till förhållandena vid tillträdet,
om ej annat följer av att avträdaren
har rätt att tillgodogöra sig skog eller
gröda. I övrigt skall värderingen ske
med hänsyn särskilt till egendomens
marknadsvärde.
delar i samfälld mark som genom
fastighetsreglering läggs till en fastig-
het inte motsvarar värdet av vad som
genom regleringen frångår fastighe-
ten, utjämnas skillnaden genom er-
sättning i pengar. På samma sätt ut-
jämnas värdeförändring som föran-
leds av servitutsåtgärd eller av att
byggnad eller annan anläggning ge-
nom regleringen övergår till någon
annan ägare.
Ersättning enligt första stycket be-
stäms på grundval av värdering (lik-
vidvärdering).
Om en nyttjanderätt eller ett servi-
tut skall fortsätta att gälla i mark eller
3Senaste lydelse 1990:1101.
143
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
byggnad tillföljd av ett förordnande
enligt 33 a § eller 7 kap. 13 §, skall
likvidvärdet minskas. Minskningen
skall motsvara den belastning som
rättigheten medför för tillträdaren, i
den mån minskning kan ske utan att
skada uppkommer för innehavare av
fordran med bättre rätt än rättighe-
ten. Kan minskning inte ske fullt ut,
skall ersättning som till följd härav
skall betalas fördelas mellan sak-
ägarna efter vad som är skäligt med
hänsyn till den nytta som varje sak-
ägare har av regleringen.
10 a§
Vid värdering av egendom enligt
10 § tillämpas bestämmelserna i 4
kap. expropriationslagen (1972:719)
med de undantag som framgår av
tredje stycket.
Vid värdering av egendom som
kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller
2§ plan- och bygglagen (1987:10)
och vid värdering i andra fall där det
är uppenbart att egendomen i stället
skulle ha kunnat tas i anspråk genom
expropriation eller något annat lik-
nande tvångsförvärv, skall vid till-
lämpning av 4 kap. 3 § första stycket
expropriationslagen tiden för värde-
stegringen räknas från dagen tio år
före det att fastighetsregleringen be-
gärdes.
Vid värdering av egendom som
inte kunnat tas i anspråk på sätt som
sägs i andra stycket skall även tas
skälig hänsyn till egendomens värde
förden tillträdande fastigheten. I så-
dana fall tillämpas inte bestämmel-
serna i 4 kap. 2 och 3§§ expropria-
tionslagen om att värdestegring i
vissa fall inte skall beaktas.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
10 b §
Om en nyttjanderätt eller ett servi-
tut efter fastighetsregleringen skall
fortsätta att gälla i mark eller bygg-
nad till följd av ett förordnande enligt
33 a § eller 7 kap. 13 §, skall likvid-
värdet minskas. Minskningen skall
motsvara den belastning som rättig-
heten medför för tillträdaren, i den
144
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
mån minskning kan ske utan att
skada uppkommer för den som har
en fordran med bättre rätt än rättig-
heten. Kan minskning inte ske fullt ut
skall den ersättning som till följd
härav skall betalas fördelas mellan
sakägarna efter vad som är skäligt
med hänsyn till den nytta som varje
sakägare har av regleringen.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Överföres mark på vilken finns
byggnad och lider den som frånträ-
der byggnaden skada som icke beak-
tas enligt 10 eller 11 §, har han rätt till
särskild ersättning för skadan. Det-
samma skall gälla, om servitutsåt-
gärd föranleder att byggnad rives el-
ler ändras eller att byggnadens ägare
på annat sätt tillfogas skada. Medför
överföringen eller servitutsåtgärden
att särskild rätt att nyttja byggnaden
upphör helt eller delvis, är rättighets-
havaren berättigad till ersättning för
den skada detta innebär. Vad som så-
lunda föreskrivits om byggnad gäller
också annan anläggning.
Om för fastighet som besväras av
arrende något område för arrendets
utövande ej kunnat utläggas eller om
fastigheten så ändrats till omfång el-
ler läge att arrenderätten helt upphör
eller dess värde förringas, har arren-
datom rätt till ersättning för skadan.
Är innehavare av rättighet, som
minskar fastighetens värde, berätti-
gad till ersättning enligt första eller
andra stycket, skall det likvidvärde
som tillgodoräknas fastighetens
ägare minskas med belopp motsva-
rande den värdeminskning för fastig-
heten som rättigheten inneburit.
Om likvidvärdet ej kan minskas utan
att skada uppkommer för inneha-
vare av fordran med bättre rätt,
minskas i stället ersättningen till rät-
tighetshavaren med motsvarande
belopp.
Skyldigheten att betala ersätt-
ning, som ej motsvaras av minskning
i likvidvärde enligt tredje stycket,
fördelas mellan sakägarna efter vad
som är skäligt med hänsyn till deras
12 §
Om det vid fastighetsreglering
uppkommer sådan skada för sak-
ägare som inte ersätts enligt 10 eller
11 §, skall även den skadan ersättas.
Är innehavaren av en rättighet,
som minskar fastighetens värde, be-
rättigad till ersättning enligt första
stycket, skall det likvidvärde som
tillgodoräknas fastighetens ägare
minskas med det belopp som mot-
svarar den värdeminskning för fas-
tigheten som rättigheten inneburit.
Om likvidvärdet inte kan minskas
utan att skada uppkommer för inne-
havaren av en fordran med bättre
rätt, minskas i stället ersättningen
till rättighetshavaren med motsva-
rande belopp.
Skyldigheten att betala ersätt-
ning, som inte motsvaras av minsk-
ning i likvidvärde enligt andra
stycket, fördelas mellan sakägarna
efter vad som är skäligt med hänsyn
145
10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 127
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:127
nytta av att regleringen genomföres till deras nytta av att regleringen ge- Bilaga 12
på sådant sätt att ersättningen skall nomförs på sådant sätt att ersätt-
utgå. ningen skall lämnas.
12 a §
Efter särskilt yrkande får fastig-
hetsbildningsmyndigheten, om det är
lämpligt, hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning föra talan om er-
sättning för skada och intrång, som
är svår att uppskatta i samband med
fastighetsregleringen. Ansökan om
särskild förrättning skall göras inom
den tid, högst tio år, som fastighets-
bildningsmyndigheten bestämmer.
Avser regleringen en fastighet som
svarar för en fordran, får fastighets-
bildningsmyndigheten besluta enligt
första stycket endast om fordringsha-
varen medger det. Besväras fastighe-
ten av en gemensam inteckning, ford-
ras dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare
som föreskrivs för relaxation i 22
kap. 11 § jordabalken. Om beslutet
är väsentligen utan betydelse för nå-
gon rättsägare, krävs dock inte något
medgivande av denne.
12 b §
Denna lag är inte tillämplig ifråga
om ersättning för skada eller intrång
som uppkommer efter fastighetsreg-
leringen och som inte har kunnat för-
utses vid denna.
12 c §
Om det är lämpligt och berörda
sakägare medger det, får fastighets-
hetsbildningsmyndigheten vid fastig-
hetsregleringen även pröva ett av en
sakägare framställt yrkande om er-
sättning som har samband med regle-
ringen men som rör ett rättsförhål-
lande som inte skall prövas enligt
denna lag.
Vid prövning enligt första stycket
tillämpas bestämmelserna i 4 och 15-
18 kap. Kostnaden för fastighetsbild-
ningsmyndighetens prövning skall
betalas av berörda sakägare solida-
riskt. Om sakägarna inte har kommit
överens om något annat, får fastig-
146
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
hetsbildningsmyndigheten på yr-
kande av någon av dem besluta att
kostnaden slutligt skall fördelas efter
de grunder som anges i 13 §.
15 §
Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighets-
bildningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas
och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än
fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall om-
fatta även kostnad som avses i 13 §, om och i den mån det lämpligen kan ske
och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligt
bestämt genom godkännande eller på annat sätt.
För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag.
Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo-
dagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Ar det påkallat med hänsyn till
omständigheterna, skall den betal-
ningsskyldige åläggas att utge skälig
ränta på belopp som ej är betalt.
Räntan skall utgå från dag som be-
stämmes med hänsyn till tiden för till-
trädet och övriga förhållanden.
16
Om fastighet, som undergår vär-
deminskning genom regleringen el-
ler som helt eller delvis inlöses, sva-
rar för fordran, skall fastighetsbild-
ningsmyndigheten förordna att så-
dan ersättning jämte ränta som, ef-
ter avräkning om sådan behövs, till-
kommer fastighetsägaren och som ej
utgör ersättning för personlig skada
eller ersättning enligt 27 § eller 30 §
tredje stycket skall inbetalas till
myndighet som regeringen bestämt.
Detta gäller dock icke, om inneha-
varna av samtliga fordringar, för
vilka fastigheten svarar, medgivit att
ersättning utbetalas direkt till fastig-
hetsägaren. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dess-
utom de medgivanden från fastig-
hetsägare och fordringshavare som i
4 Senaste lydelse 1977:362.
Om betalningen inte sker inom den
tid som har fastställts enligt andra
stycket, utgår ränta pä obetalt belopp
från förfallodagen enligt 6§ räntela-
gen (1975:635). Har tillträde ägt rum
före förfallodagen, utgår ränta även
på ersättningen enligt 5 § räntelagen
från dagen för tillträdet till dess att
betalning sker eller förfallodagen in-
träder. Om tillträde har skett endast
delvis och skyldighet att i sådant fall
betala ränta på hela ersättningen
skulle vara oskälig, får räntebeloppet
jämkas.
§4
Om en fastighet, som undergår
värdeminskning genom regleringen
eller som helt eller delvis inlöses,
svarar för en fordran, skall fastig-
hetsbildningsmyndigheten besluta
att sådan ersättning jämte ränta
som, efter avräkning om sådan be-
hövs, tillkommer fastighetsägaren
och som ej utgör ersättning enligt
12 § första stycket, 27 § eller 30 §
tredje stycket skall inbetalas till den
myndighet som regeringen bestämt.
Detta gäller dock inte, om inneha-
varna av samtliga fordringar, för
vilka fastigheten svarar, medgivit att
ersättning utbetalas direkt till fastig-
hetsägaren. Besväras fastigheten av
gemensam inteckning, fordras dess-
utom de medgivanden från fastig-
hetsägare och fordringshavare som
147
Föreslagen lydelse
föreskrivs för relaxation i 22 kap.
11 § jordabalken. Om regleringen är
väsentligen utan betydelse för någon
rättsägare, krävs dock inte något
medgivande av denne.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Nuvarande lydelse
22 kap. 11 § jordabalken föreskrives
för relaxation. Medgivande av rätts-
ägare fordras ej, om regleringen är
väsentligen utan betydelse för ho-
nom.
Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna
om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk-
tion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin
helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock inneha-
vare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur
fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej
förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i öv-
rigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sam-
manträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till samman-
trädet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.
Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyn-
digheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med
anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare
föreskrifter härom meddelas av regeringen.
Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna
paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för
att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.
17 §5
Om samfälld mark som förvaltas
av samfällighetsförening berörs av
en förrättning, skall föreningen utge
ersättning för mark som tillförs sam-
fälligheten och ta emot ersättning
för mark som frångår den.
Om samfälld mark som förvaltas
av samfällighetsförening berörs av
en förrättning, skall föreningen utge
ersättning för mark som tillförs sam-
fälligheten och ta emot ersättning
för mark som frångår den. Det-
samma gäller ersättning med anled-
ning av att servitut bildas, ändras el-
ler upphävs.
Förvaltas samfälligheten av en styrelse eller förvaltare med befogenhet att
uppbära medel som tillkommer samfälligheten, skall ersättningen betalas ut
till styrelsen eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den ersätt-
ning som belöper på hans andel skall utbetalas till honom. Endast om en
sådan begäran framställs, skall fastighetsbildningsmyndigheten i ersättnings-
beslutet ange varje delägares andel.
Ersättning som enligt 16 § första stycket skall inbetalas till myndighet skall
räknas av innan utbetalning sker till en samfällighetsförening, styrelse eller
förvaltare.
18 §6
Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt in-
tresse får avsteg göras i följande avseenden
1. 4 § första stycket och 5 § första stycket, om ägarna av de fastigheter som
beröres av regleringen medger det,
5 Senaste lydelse 1989:724.
6 Senaste lydelse 1990:1101.
148
Föreslagen lydelse
2. 6 § andra stycket, 7 och 10-12 §§
samt 15 § tredje stycket, om de sak-
ägare vilkas rätt är beroende av åt-
gärden samtycker till det,
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Nuvarande lydelse
2. 6§ andra stycket, 7 och 10-
12 §§, om de sakägare vilkas rätt är
beroende av åtgärden samtycker till
det,
3. 8 §, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt-
rätt, även tomträttshavaren medger det,
4. 13 och 14 §§, om det medges av den som ålägges att betala mer än han
annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmel-
serna icke sker i otillbörligt syfte.
Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10-
14 §§ med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inneha-
vare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i
22 kap. 11 § jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts-
ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.
Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minsk-
ning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande
rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse
av fast egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 17 § lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock endast om ärende om
anteckning i fastighetsboken av anmälan enligt 2 § andra stycket samma lag
var upptaget på inskrivningsdag när medgivandet gjordes.
Medgivande eller samtycke enligt första stycket till åtgärd som berör sam-
fälld mark skall, om samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening,
lämnas av föreningen i stället för av delägarna.
19 §
Avser fastighetsreglering fastighet
som upplåtits med tomträtt, äger 16
§ motsvarande tillämpning i fråga
om ersättning som tillkommer tomt-
rättshavaren samt 18 § andra stycket
beträffande fordran i tomträtten.
Avser fastighetsregleringen en fas-
tighet som har upplåtits med tomt-
rätt, tillämpas 16 § i fråga om ersätt-
ning som tillkommer tomträttshava-
ren samt 12 a § andra stycket och 18 §
andra stycket beträffande fordran i
tomträtten.
Verkställighet av fastighetsbild-
ningsmyndighetens ersättningsbeslut
36 §
Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av bestämmel-
serna i detta kapitel förplikta någon
att lämna ersättning till en sakägare
får verkställas enligt utsökningsbal-
kens bestämmelser.
6 kap.7
6 §
Överförs mark från en samfällig-
het, utgår ersättning endast till del-
ägare som har framställt yrkande om
det under förrättningen. Ersättning
Överförs mark från en samfällig-
het eller upplåts eller ändras servitut
i samfälld mark, utgår ersättning en-
dast till delägare som har framställt
7 Senaste lydelse 1989:724.
149
Nuvarande lydelse
skall dock utan yrkande fastställas
för sådan andel i marken vars värde
överstiger tre procent av det basbe-
lopp enligt lagen (1962:381) om all-
män försäkring som gällde året in-
nan förrättningen påbörjades. Er-
sättning skall alltid fastställas utan
yrkande när samfälligheten förvaltas
av en samfällighetsförening eller när
i annat fall ersättning enligt 5 kap.
17 § andra stycket skall utbetalas till
någon som företräder delägarna.
Föreslagen lydelse
yrkande om det under förrätt-
ningen. Ersättning till en delägare
skall dock fastställas utan yrkande
när den kan antas överstiga tre pro-
cent av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde året innan förrättningen
påbörjades. Ersättning skall alltid
fastställas utan yrkande när samfäl-
ligheten förvaltas av en samfällig-
hetsförening eller när i annat fall er-
sättning enligt 5 kap. 17 § andra
stycket skall utbetalas till någon som
företräder delägarna.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
7 §8
Om en samfällighet inte brukas av
delägare för gemensamt ändamål
och det är uppenbart att ersättning
för samfälld mark enligt 6 § inte be-
höver fastställas utan yrkande, får
underrättelse om förrättningsansök-
ningen lämnas till någon eller några
av de delägare som inte på annan
grund är sakägare i förrättningen.
Fastighetsbildningsbeslut får i så-
dana fall meddelas och förrättningen
avslutas utan att samtliga delägare i
samfälligheten har fått tillfälle att
yttra sig i förrättningen.
Om en samfällighet inte brukas av
delägare för gemensamt ändamål
och det är uppenbart att ersättning
enligt 6 § inte behöver fastställas
utan yrkande, får underrättelse om
förrättningsansökningen lämnas till
någon eller några av de delägare
som inte på annan grund är sakägare
i förrättningen. Fastighetsbildnings-
beslut får i sådana fall meddelas och
förrättningen avslutas utan att samt-
liga delägare i samfälligheten har
fått tillfälle att yttra sig i förrätt-
ningen.
7 kap.
2§9
Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrätts-
lagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 §
vattenlagen (1983:291) får bildas genom fastighetsreglering endast om till-
stånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppen-
bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt
vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra
fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsreg-
lering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildnings-
åtgärd och är av betydelse för denna.
Första-tredje styckena gäller inte
servitut som avser avloppsledning för
en fastighet eller ledning för vatten till
husbehovsförbrukning.
8 Senaste lydelse 1989:724.
9Senaste lydelse 1983:658.
150
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
2 §10
Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall överklagas särskilt, om myn-
digheten
1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller
avvisat ombud eller biträde,
2. ogillat jäv mot förrättningsman,
3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 § fjärde stycket eller tid-
punkt för rättighetshavares skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30 b §,
4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till så-
dan skadelidande som avses i 4 kap. 38 §,
5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan
handling,
6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att
fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,
7. beslutat enligt 9 kap. 3 § om fördelning av kostnader för gemensamt
arbete eller enligt 9 kap. 4 § om utdebitering av sådana kostnader,
8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt ar-
bete skall skiljas från uppdraget,
9. avvisat överklagande. 9. avvisat överklagande,
10. beslutat i fråga om hänvisning
enligt 5 kap. 12a§,
11. beslutat att inte pröva en fråga
som avses i 5 kap. 12 c §.
Skrivelsen med överklagande enligt denna paragraf skall ges in till fastig-
hetsbildningsmyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet medde-
lades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8
får överklagas även av annan som beslutet rör.
16 kap.
n
14 §
Fastighetsdomstolen kan, efter
vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna, förordna att sak-
ägare som förlorar målet skall er-
sätta annan sakägare dennes rätte-
gångskostnad. I mål om inlösener-
sättning skall dock sakägare som av-
står mark eller särskild rättighet få
gottgörelse för sin kostnad obe-
roende av utgången i målet.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Fastighetsdomstolen kan, efter
vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna, besluta att sak-
ägare som förlorar målet skall er-
sätta annan sakägare dennes rätte-
gångskostnad.
1 mål om inlösenersättning skall
dock sakägare som avstår mark eller
särskild rättighet få gottgörelse för
sin kostnad oberoende av utgången i
målet. Detsamma skall gälla i mål
om ersättning för marköverföring el-
ler reglering av rättighet som avses i
5 kap. 10 a § andra stycket.
10 Senaste lydelse 1990:450.
"Senaste lydelse 1987:124.
151
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Första stycket gäller ej, om annat Första och andra styckena gäller
följer av 18 kap. 6 eller 8 § rätte- inte, om annat följer av 18 kap. 6 el-
gångsbalken. ler 8§ rättegångsbalken. Ogillas i
mål enligt andra stycket talan som
har fullföljts av den som avstår eller
upplåter mark eller rättighet, tilläm-
pas 15 kap. 6 § plan- och bygglagen
(1987:10).
Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen
tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl fö-
religger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast kommu-
nen företräder det allmänna intresset, av kommunen.
Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild
åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det
är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.
17 kap.
3§
I fråga om rättegången i hovrätten
tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9-13 §§,
14 § första och fjärde-femte styck-
ena, 15 § andra stycket samt 16 §.
Dock skall 16 kap. 15 § andra
stycket inte tillämpas när hovrätten
återförvisar mål till fastighetsdom-
stolen.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
I fråga om rättegången i hovrätten
äger 16 kap. 3, 7 och 9-14 §§, 15 §
andra stycket samt 16 § motsvarande
tillämpning. Beträffande skyldighe-
ten att svara för kostnad i mål om in-
lösenersättning gäller dock, med till-
lämpning i övrigt av 18 kap. rätte-
gångsbalken, att den som har att utge
inlösenersättning, om ej annat följer
av 18 kap. 6 eller 8 § samma balk, all-
tid själv skall bära sina kostnader
samt kostnad som han orsakar mot-
parten genom att själv fullfölja talan.
Vidare skall 16 kap. 15 § andra
stycket ej tillämpas när hovrätten
återförvisar mål till fastighetsdom-
stolen.
I mål som avses i 16 kap. 14 §
andra stycket skall den som har att
betala ersättning för mark eller rättig-
het, om annat inte följer av 18 kap. 6
eller 8 § rättegångsbalken, alltid själv
bära sina kostnader samt kostnad
som han orsakar motparten genom
att själv överklaga. Ogillas i ett så-
dant mål talan som har fullföljts av
den som avstår eller upplåter mark
eller rättighet, tillämpas dock 15 kap.
6§ plan- och bygglagen (1987:10). I
övrigt skall bestämmelserna i 18 kap.
rättegångsbalken tillämpas.
Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synnerliga
skäl föreligger.
152
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 kap.
2§
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
I fråga om rättegången i högsta
domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10
§§, 11 § andra och tredje styckena,
12 - 14 §§, 15 § andra stycket samt
16 § motsvarande tillämpning.
Beträffande skyldigheten att svara
för kostnad i mål om inlösenersätt-
ning gäller dock bestämmelsen
därom i 17 kap. 3 § första stycket. Vi-
dare skall 16 kap. 15 § andra stycket
ej tillämpas när högsta domstolen
återförvisar mål till lägre rätt.
Bevis genom syn på stället får uppt
nerliga skäl föreligger.
I fråga om rättegången i högsta
domstolen tillämpas 16 kap. 3, 7, 9
och 10 §§, 11 § andra och tredje
styckena, 12 och 13 §§, 14 § första
och fjärde - femte styckena, 15 §
andra stycket samt 16 §. Dock skall
16 kap. 15 § andra stycket inte till-
lämpas när högsta domstolen åter-
förvisar mål till lägre rätt.
I mål som avses i 16 kap. 14 §
andra stycket gäller bestämmelserna i
17 kap. 3 § andra stycket.
as i högsta domstolen endast om syn-
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 5 kap.
10, 12, 16 och 19 §§ samt 8 kap. 5 och 6 §§ i sin äldre lydelse. I sådant fall
skall 5 kap. 10 a, 10 b och 12 a §§ inte tillämpas. Om en sakägare begär det,
skall dock 5 kap. 12 och 16 §§ tillämpas i sin nya lydelse.
3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och vid
utgången av juni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för en-
skilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före ut-
gången av juni 1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om
markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden
som rådde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm-
melse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl-
ler som detaljplan.
4. Överförs mark som enligt en vid utgången av juni 1987 gällande stads-
eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansö-
kan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersätt-
ningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det, bestäm-
mas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättningsprinciper som
gällde vid utgången av juni 1987.
Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm-
melse som enligt 17 kap. 4 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl-
ler som detaljplan.
5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a § andra stycket bestäms för mark inom
stads- eller byggnadsplan, skall hänvisningen till 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) såvitt gäller 4 kap. 3 § andra stycket i den lagen gälla det styckets
lydelse vid utgången av juni 1987.
6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 15 § gäller fortfarande i fråga om ränta
för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före
ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.
7. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall
16 kap. 14 §, 17 kap. 3 § och 18 kap. 2 § i sin äldre lydelse gälla.
153
11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 127
Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149)
dels att 13, 18, 19, 21 och 33 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b, 13 c och 32a§§,
av följande lydelse.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Nuvarande lydelse
1
I fråga om ersättning för upplå-
telse och inlösen enligt 12 § äger 4
kap. expropriationslagen (1972:719)
motsvarande tillämpning. 4 kap. 3 §
expropriationslagen skall härvid till-
lämpas i fråga om värdeökning som
ägt rum under tiden från dagen tio år
före det anläggningsförrättningenpå-
kallades.
Ar innehavare av rättighet, som
minskar fastighets värde, berättigad
till ersättning, skall det värde som till-
godoräknas fastighetens ägare mins-
kas med belopp motsvarande den
värdeminskning för fastigheten som
rättigheten inneburit. Om det värde
som skall tillgodoräknas fastighetens
ägare ej kan minskas utan att skada
uppkommer för innehavare av ford-
ran med bättre rätt, minskas i stället
ersättningen till rättighetshavaren
med motsvarande belopp.
Föreslagen lydelse
§
I fråga om ersättning för upplå-
telse och inlösen enligt 12 § gäller
5 kap. 10-12 §§ fastighetsbildnings-
lagen (1970:988). Därvid skall inlö-
sen inte anses som ett sådant tvångs-
förvärv som avses i 5kap. 10 a§
andra stycket fastighetsbildningsla-
gen.
a §
Ersättning enligt 13 § skall bestäm-
mas i pengar att utbetalas på en gång.
Efter särskilt yrkande får fastighets-
bildningsmyndigheten, om det är
lämpligt, hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning föra talan om er-
sättning för skada och intrång som är
svår att uppskatta i samband med an-
läggningsförrättningen. Ansökan om
särskild förrättning skall göras inom
den tid, högst tio år, som fastighets-
bildningsmyndigheten bestämmer.
Avser förrättningen en fastighet
som svarar för en fordran, får fastig-
hetsbildningsmyndigheten besluta
enligt första stycket endast om ford-
ringshavama medger det. Besväras
fastigheten av en gemensam inteck-
ning, fordras dessutom de medgivan-
den från fastighetsägare och ford-
ringshavare som föreskrivs för re-
154
Nuvarande lydelse
13
13
18
Rätt att påkalla förrättning enligt
denna lag tillkommer ägaren av fas-
tighet, som avses skola deltaga i an-
läggningen eller som enligt en detalj-
plan helt eller till viss del skall använ-
das till allmän plats för vilken kom-
munen inte är huvudman. Rätt att på-
kalla förrättning tillkommer också
kommunen och hyresgästorganisa-
tion. En samfällighetsförening får,
efter beslut av föreningsstämman,
påkalla en förrättning som angår ge-
mensamhetsanläggning under för-
eningens förvaltning.
Länsstyrelsen kan påkalla förrätt-
ning för inrättande av anläggning
som styrelsen finner vara av större
betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande
tvångsförvärv får förvärvaren på-
kalla förrättning för inrättande av
Föreslagen lydelse
laxation i 22 kap. 11 § jordabalken.
Om beslutet är väsentligen utan bety-
delse för någon rättsägare, krävs
dock inte något medgivande av
denne.
5 §
Denna lag är inte tillämplig i fråga
om ersättning för skada eller intrång
som uppkommer efter förrättningen
och som inte har kunnat förutses vid
denna.
:§
Om det är lämpligt och berörda
sakägare medger det, får fastighets-
bildningsmyndigheten vid förrätt-
ningen även pröva ett av en sakägare
framställt yrkande om ersättning som
har samband med förrättningen men
rör rättsförhållande som inte skall
prövas enligt denna lag.
Vid handläggning av frågor som
avses i första stycket tillämpas be-
stämmelserna i 12 c § andra stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988).
§’
Rätt att begära förrättning enligt
denna lag har
1. ägaren av en fastighet som skall
delta i anläggningen,
2. ägaren av en fastighet som enligt
en detaljplan helt eller till viss del
skall användas för allmän plats för
vilken kommunen inte är huvudman
eller för trafikanläggning som är ge-
mensam för flera fastigheter,
3. kommunen,
4. hyresgästorganisation.
En samfällighetsförening får, ef-
ter beslut av föreningsstämman, be-
gära en förrättning som angår ge-
mensamhetsanläggning under före-
ningens förvaltning.
Länsstyrelsen kan begära förrätt-
ning för inrättande av anläggning
som styrelsen finner vara av större
betydelse från allmän synpunkt.
Vid expropriation eller liknande
tvångsförvärv får förvärvaren be-
gära förrättning för inrättande av så-
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
1 Senaste lydelse 1989:726.
155
Nuvarande lydelse
sådan anläggning varigenom olägen-
het av förvärvet kan undanröjas,
minskas eller förebyggas.
Om rätt för väghållare att påkalla
förrättning enligt denna lag finns be-
stämmelser i 20 a § och 25 § tredje
stycket väglagen (1971:948).
En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet en-
ligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt
denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.
Föreslagen lydelse
dan anläggning varigenom olägen-
het av förvärvet kan undanröjas,
minskas eller förebyggas.
Om rätt för väghållare att begära
förrättning enligt denna lag finns be-
stämmelser i 20 a § och 25 § tredje
stycket väglagen (1971:948).
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
I fråga om förrättning enligt
denna lag tillämpas 4 kap. 1-24 och
27 - 40 §§ samt 6 kap. 6 och 7 §§ fas-
tighetsbildningslagen (1970:988).
19 §2
I fråga om förrättning enligt
denna lag tillämpas 4 kap. 1 -24 och
27 - 40 §§ fastighetsbildningslagen
(1970:988).
Har hyresgästorganisation påkallat förrättningen eller kan den eljest be-
röra hyresgästers rätt, skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta orga-
nisationen om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4 kap.
15 § fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan denna avslutas.
21 §3
Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anlägg-
ningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid
bör rådplägning ske med sakägarna. Vid behov skall samråd ske med de
myndigheter som beröres av anläggningen.
Har förrättningen påkallats en-
dast av ägaren av fastighet, som fin-
nes ej kunna tilläggas rätt att delta i
anläggningen och som inte heller
helt eller till viss del skall användas
till allmän plats som avses i 18 §
första stycket, föreligger hinder mot
att inrätta anläggningen.
Har förrättningen begärts endast
av ägaren av fastighet, som finnes ej
kunna tilläggas rätt att delta i an-
läggningen och som inte heller helt
eller till viss del skall användas till
allmän plats eller trafikanläggning,
som avses i 18 § första stycket, före-
ligger hinder mot att inrätta anlägg-
ningen.
32 a §
Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av bestämmel-
serna i denna lag förplikta någon att
lämna ersättning till en sakägare får
verkställas enligt utsökningsbalkens
bestämmelser.
Vägrar någon utan skäl att avträda
mark eller byggnad i rätt tid, har till-
trädaren rätt att få handräckning av
kronofogdemyndigheten för att
komma i besittning av egendomen.
2 Senaste lydelse 1989:726.
3 Senaste lydelse 1987:126.
156
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §
Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning
enligt 13 § ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som
i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i
denna del, är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även för-
fallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller be-
slutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta
om förlängning av tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggningsbeslu-
tet förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första stycket
första meningen gäller inte ersättning
som fastställts vid särskild förrättning
enligt 13 a §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 13 och
33 §§ i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
157
Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144)
dels att 2, 16, 29 och 31 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b, 13 c och 30 a §§,
av följande lydelse.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Lagen gäller för ledningar av följande slag,
1. allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signale-
ring, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,
2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som in-
går i telekommunikationssystem,
3. vatten- eller avloppsledning som
a) ingår i allmän va-anläggning,
b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller
annan orenlighet,
c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety-
delse för riket eller viss ort eller
d) medför endast ringa intrång i d) medför endast ringa intrång i
jämförelse med nyttan, jämförelse med nyttan och inte till-
godoser endast en enstaka fastighets
husbehov,
4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller pro-
dukt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som
a) tillgodoser ett allmänt behov,
b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety-
delse för riket eller viss ort eller
c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.
Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anlägg-
ningslagen (1973:1149).
13 a §
Ersättning enligt 13 § skall bestäm-
mas i pengar att utbetalas på en gång.
Efter särskilt yrkande får fastighets-
bildningsmyndigheten, om det är
lämpligt, hänvisa sakägare att vid
särskild förrättning föra talan om er-
sättning för skada och intrång, som
är svår att uppskatta i samband med
ledningsrättsförrättningen. Ansö-
kan om särskild förrättning skall gö-
ras inom den tid, högst tio år, som
fastighetsbildningsmyndigheten
bestämmer
Avser förrättningen en fastighet
som svarar för en fordran, får fastig-
hetsbildningsmyndigheten besluta
enligt första stycket endast om ford-
ringshavama medger det. Besväras
fastigheten av en gemensam inteck-
158
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ning, fordras dessutom de medgivan-
den från fastighetsägare och ford-
ringshavare som föreskrivs för re-
laxation i 22 kap. 11 § jordabalken.
Om beslutet är väsentligen utan bety-
delse för någon rättsägare, krävs
dock inte något medgivande av
denne.
13 b §
Denna lag är inte tillämplig ifråga
om ersättning för skada eller intrång
som uppkommer efter förrättningen
och som inte har kunnat förutses vid
denna.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
13 c §
Om det år lämpligt och berörda
sakägare medger det, får fastighets-
bildningsmyndigheten vid förrätt-
ningen även pröva ett av en sakägare
framställt yrkande om ersättning som
har samband med förrättningen men
rör ett rättsförhållande som inte skall
prövas enligt denna lag.
Vid handläggning av frågor som
avses i första stycket tillämpas be-
stämmelserna i 12 c § andra stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988).
16 §'
I fråga om förrättning enligt
denna lag tillämpas 4 kap. 1 - 24,
27 - 35 och 37 - 40 §§ fastighetsbild-
ningslagen (1970:988).
I fråga om förrättning enligt
denna lag tillämpas 4 kap. 1 - 24,
27 - 35 och 37 - 40 §§ samt 6 kap. 6
och 7 §§ fastighetsbildningslagen
(1970:988).
Avser förrättning endast att inskrivet servitut eller inskriven nyttjanderätt
avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning skall förändras till led-
ningsrätt, skall dock sammanträde med sakägarna hållas bara om särskilda
skäl talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte hänskjutas en-
ligt 21 § till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom
plan- och byggnadsväsendet.
Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet servitut avseende
rätt att framdraga och bibehålla ledning, som utgör tillbehör till annan fastig-
het eller annan inskriven tomträtt än den där ledningen finns, förändras till
ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten skall höra till den
fastighet eller tomträtt till vilken ledningen hör.
Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller inskriven nyttjan-
derätt förändras till ledningsrätt endast om sådana medgivanden som avses
i 14 § andra stycket föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om
förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.
1 Senaste lydelse 1991:1700.
159
Nuvarande lydelse
Bestämmelserna i 16 -18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
äger motsvarande tillämpning på mål
som fullföljts enligt 28 §. I fråga om
rättegångskostnad i ledningsrätts-
mål skall därvid tillämpas vad som
enligt 16kap. 14§, 17kap. 3§ochl8
kap. 2 § fastighetsbildningslagen gäl-
ler i mål om inlösenersättning. Rör
talan förrättning som avses i 33 § till-
lämpas dock vad som enligt nämnda
paragrafer i fastighetsbildningslagen
gäller för fastighetsbildningsmål i
allmänhet.
Föreslagen lydelse
29 §
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Bestämmelserna i 16 -18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
tillämpas på mål som fullföljts enligt
28 §. I fråga om rättegångskostnad i
ledningsrättsmål skall därvid tilläm-
pas vad som gäller i fråga om sådana
mål som avses i 16 kap. 14 § andra
stycket fastighetsbildningslagen. Rör
talan förrättning som avses i 33 § till-
lämpas dock vad som gäller om rätte-
gångskostnader i fastighetsbild-
ningsmål i allmänhet.
30 a §
Fastighetsbildningsmyndighetens
beslut att med stöd av bestämmel-
serna i denna lag förplikta någon att
lämna ersättning till en sakägare får
verkställas enligt utsökningsbalkens
bestämmelser.
Vägrar någon utan skäl att avträda
mark eller byggnad i rätt tid, har till-
trädaren rätt att få handräckning av
kronofogdemyndigheten för att
komma i besittning av egendomen.
31 §
Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning
enligt 13 § ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och ej heller någon som i
beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna
del, är ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet är även förfallet, om led-
ningen ej kommit till stånd inom den tid som bestämts i beslutet.
Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslu-
tet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.
Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta
om förlängning av tid som anges i första stycket.
Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att ledningsbeslutet
förfallit enligt denna paragraf.
Bestämmelserna i första stycket
första meningen gäller inte ersättning
som fastställts vid särskild förrättning
enligt 13a§.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 31 § i sin
äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a § inte tillämpas.
3. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall
29 § i sin äldre lydelse gälla.
160
Härigenom föreskrivs att 16 och 34 §§ lagen (1987:11) om exploaterings-
samverkan skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16
Vid en exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom sam-
verkansområdet ske i den utsträck-
ning som krävs för att genomföra ex-
ploateringen. I fråga om sådan fas-
tighetsreglering gäller bestämmel-
serna i fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället för 5 kap. 4 och
5 §§, 7 § första och andra styckena,
8-13 och 18 §§ samt 8 kap. 1-6 §§
fastighetsbildningslagen skall dock
gälla 11, 15 och 17-23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse enligt 23
§ att en fastighet tilldelas avsevärt
mera mark än som följer av 11 §
andra stycket eller 18 §, skall 5 kap.
20 § fastighetsbildningslagen tilläm-
pas. Vid fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna lag tilläm-
§
Vid en exploateringsförrättning
skall fastighetsreglering inom sam-
verkansområdet ske i den utsträck-
ning som krävs för att genomföra ex-
ploateringen. I fråga om sådan fas-
tighetsreglering gäller bestämmel-
serna i fastighetsbildningslagen
(1970:988). I stället för 5 kap. 4 och
5 §§, 7 § första och andra styckena,
8-12, 13 och 18 §§ samt 8 kap. 1-4 §§
fastighetsbildningslagen skall dock
gälla 11,15 och 17-23 §§ denna lag.
Innebär överenskommelse enligt 23
§ att en fastighet tilldelas avsevärt
mera mark än som följer av 11 §
andra stycket eller 18 §, skall 5 kap.
20 § fastighetsbildningslagen tilläm-
pas. Vid fastighetsregleringen skall
bestämmelsen i 4 § denna lag tilläm-
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
pas. pas.
Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan exploateringsbeslutet
enligt 13 § har vunnit laga kraft.
Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbild-
ningsförrättning inom samverkansområdet som berör exploateringen.
Bestämmelserna i 16 -18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på mål som fullföljs
enligt 33 §. Därvid skall i fråga om
ersättning med anledning av fastig-
hetsreglering enligt 19 eller 20 §
gälla vad som föreskrivs beträffande
mål om inlösenersättning.
34 §
Bestämmelserna i 16 -18 kap. fas-
tighetsbildningslagen (1970:988) om
rättegången i fastighetsbildningsmål
skall tillämpas på mål som fullföljs
enligt 33 §. Därvid skall i fråga om
ersättning med anledning av fastig-
hetsreglering enligt 19 eller 20 §
gälla vad som föreskrivs beträffande
sådana mål som avses i 16 kap. 14 §
andra stycket fastighetsbildningsla-
gen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall
34 § i sin äldre lydelse gälla.
161
Härigenom föreskrivs att 1 och 2§§ lagen (1970:990) om förmånsrätt för
fordran på grund av fastighetsbildning skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 12
Nuvarande lydelse
1
Har vid förrättning enligt fastig-
hetsbildningslagen (1970:988) eller
lagen (1987:11) om exploaterings-
samverkan bestämts att ägare av fas-
tighet skall utge ersättning till annan
sakägare och har fordran på ersätt-
ning icke förfallit till betalning tidi-
gare än ett år före utmätning eller
konkursansökan, skall med ford-
ringen följa förmånsrätt enligt 6§ 1
förmånsrättslagen (1970:979).
Föreslagen lydelse
Har vid förrättning enligt fastig-
hetsbildningslagen (1970:988) eller
lagen (1987:11) om exploaterings-
samverkan bestämts att ägare eller
tidigare ägare av fastighet skall utge
ersättning till annan sakägare och
har fordran på ersättning icke förfal-
lit till betalning tidigare än ett år före
utmätning eller konkursansökan,
skall med fordringen följa förmåns-
rätt enligt 6§ 1 förmånsrättslagen
(1970:979).
Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5
kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat utta-
gas inom föreskriven tid.
Angående skyldighet för ägare av
fastighet att utge ersättning som av-
ses i 1 § första stycket samt angående
rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket
fastighetsbildningslagen (1970:988)
att uttaga skog skall anteckning gö-
ras i fastighetsboken när beslutet
vunnit laga kraft.
Angående skyldighet för ägare el-
ler tidigare ägare av fastighet att utge
ersättning som avses i 1 § första
stycket samt angående rätt enligt
5 kap. 31 § tredje stycket fastighets-
bildningslagen (1970:988) att uttaga
skog skall anteckning göras i fastig-
hetsboken när beslutet vunnit laga
kraft.
Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka fas-
tighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning
dock ej ske.
Bestämmelsen i första stycket till-
lämpas även på beslut enligt 5 kap.
12 a § första stycket fastighetsbild-
ningslagen (1970:988).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse 1987:130.
162
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-24
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, justi-
tierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till
1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),
3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),
4. lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan,
5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund
av fastighetsbildning.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sten Anders-
son.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1991/92:127
Bilaga 13
163
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträden den 2 april 1992. 24
1 Inledning............................................. 24
2 Allmän motivering..................................... 25
2.1 Allmänna överväganden............................ 25
2.1.1 Markåtkomst genom förrättning.............. 25
2.1.2 Ersättning vid fastighetsreglering m.m......... 28
2.1.3 Sakägares ställning vid förrättning m.m........ 28
2.2 Plangenomförande genom förrättning................ 29
2.2.1 Kommunens markåtkomst vid genomförande av
en plan.................................... 29
2.2.2 Servitut för allmän trafikanläggning........... 33
2.2.3 Markägarens möjligheter att initiera fastighetsre-
glering .................................... 34
2.2.4 Markägarens möjligheter att initiera anläggnings-
förrättning eller ledningsförrättning........... 35
2.3 Ersättningsregler .................................. 37
2.3.1 Ersättning vid expropriation.................. 37
2.3.2 Ersättning vid fastighetsreglering............. 39
2.3.3 Ersättning vid förrättning enligt anläggningslagen 45
2.3.4 Ersättning vid förrättning enligt ledningsrättsla-
gen ....................................... 46
2.4 Sakägares ställning vid marköverföring genom förrättning 47
2.4.1 Kostnader vid förrättning.................... 47
2.4.2 Rättegångskostnader vid överklagande av fastig-
hetsbildningsmyndighetens beslut............. 50
2.5 Vissa frågor angående förfarandet vid förrättning m.m.. 53
2.5.1 Prövning av svårbedömda skador............. 53
2.5.2 Prövning av frågor om skador under byggtiden
m.m....................................... 57
2.5.3 Fastställande av ersättning när samfälld mark tas
i anspråk.................................. 59
2.5.4 Sakkunnigs medverkan vid förrättning......... 60
2.6 Ikraftträdande m.m................................ 61
2.7 Kostnadseffekter................................... 62
3 Upprättade lagförslag................................... 62
4 Specialmotivering...................................... 63
4.1 Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen.. 63
4.2 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen........ 92
4.3 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen....... 98
4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen om exploateringssam-
verkan ........................................... 102
4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:990) om för-
månsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning .... 103
5 Hemställan............................................ 104
Prop. 1991/92:127
164
105 Prop. 1991/92:127
6 Beslut................................................
Bilaga 1 Sammanfattningen i fastighetsbildningsutredningens be-
tänkande Fastighetsbildning 2....................... 106
Bilaga 2 Sammanfattningen i fastighetsbildningsutredningens be-
tänkande Fastighetsbildning 3....................... 112
Bilaga 3 Sammanfattningen i departementspromemorian Ersätt-
ning vid fastighetsreglering m.m..................... 118
Bilaga 4 Lagförslagen i departementspromemorian Ersättning vid
fastighetsreglering m.m............................. 119
Bilaga 5 Sammanfattningen i departementspromemorian Expro-
priationsersättning................................. 128
Bilaga 6 Sammanfattningen i lantmäteriverkets rapport Markåt-
komst och ersättning............................... 129
Bilaga 7 Lagförslagen i lantmäteriverkets rapport Markåtkomst
och ersättning..................................... 131
Bilaga 8 Remissyttranden över betänkandet Fastighetsbildning 3 138
Bilaga 9 Remissyttranden över promemorian Ersättning vid fas-
tighetsreglering m.m............................... 139
Bilaga 10 Remissyttranden över promemorian Expropriationser-
sättning.......................................... 140
Bilaga 11 Remissyttranden över rapporten Markåtkomst och er-
sättning .......................................... 141
Bilaga 12 Lagrådsremissens lagförslag......................... 142
Bilaga 13 Utdrag ur lagrådets protokoll den 24 mars 1992....... 163
165
gotab 41195, Stockholm 1992