med anledning av prop. 1991/92:94 Ändrat huvudmannaskap för särskolan och särvux m.m.
Kommunaliseringen av skolan är nu inne i sitt slutskede.
I rubricerad proposition läggs förslag om att ansvaret för
utbildningen av psykiskt utvecklingsstörda barn, ungdomar
och vuxna ska föras från landstingen till kommunerna.
Kommunerna ska kunna lösa detta genom att dessa
elever integreras i kommunens grund- eller
gymnasieklasser. Skulle inte detta fungera så kan
kommunen inrätta särskilda klasser för eleverna. Det ges
även utrymme för att ordna undervisningen i samarbete
med andra kommuner.
Kommunernas särskolenämnder ska besluta om
inskrivning av eleverna. Fristående särskolor ska inte kunna
nekas bidrag. En nioårig skolplikt införs för
särskoleeleverna med möjlighet att välja ett extra läsår.
Efter detta har eleverna rätt till fyra års utbildning i den
särskilda, frivilliga särskolan. Kommunens skyldighet skall
gälla tills eleven fyllt 20 år, vilket innebär en sänkning med
ett år. En elev som av kommunens särskolenämnd bedöms
som lämplig ska ha rätt till fortsatta gymnasiestudier.Två
skolor, Dammsdalskolan i Vingåker och Salbohedskolan i
Sala, ska tills vidare ha respektive landsting som huvudmän.
Detta görs på grund av att kommunerna inte vill ta över
ansvaret för dessa skolor.Vuxenutbildningen inom
särvux ska från den 1 juli 1992 utvidgas att avse även
yrkesutbildningen.Konsultverksamheten för elever med
fler funktionshinder ska föras över till kommunerna.
Slutligen ska de öronmärkta bidragen till denna skolform i
ett övergångsskede finnas kvar för att sedan uppgå i det
generella bidragssystemet som för närvarande håller på att
upprättas.
Vänsterpartiet anser att regeringens förslag andas
särskiljande. Frekvent återkommande av ord som
''särskoleundervisning'' och ''särskoleenheter'' och liknande
ordkombinationer, för knappast tankarna till integrering,
med förbättrade möjligheter till individualisering av
undervisningen. Detta utkristalliseras tydligast i förslaget
om särskolan, där det sägs: ''Särskolan skall även i
fortsättningen utgöra en särskild skolform inom det
offentliga skolväsendet för barn och ungdom''. Detta låter
tryggt cementerat.
Regeringens sammantagna förslag känns som en strävan
tillbaka till särskilda speciella särskoleklasser, särskilda
skolenheter och ett utpräglat krav på en särskild
lärarkompetens för dessa särskilda elever.
Vänsterpartiet undrar när dessa barn, även i ett
myndighetsperspektiv, ska betraktas som andra barn, med
barns möjligheter och behov.
Det är inte i första hand det speciella som de behöver
utan det ''normala'', det vanliga. Detta betyder givetvis inte
att vi bortser från deras särskilda behov.
Att ha specialskolor för elever med svåra
beteendestörningar och andra svåra psykiska störningar
betyder att man samlar barn som har de största behoven av
trygghet och stabilitet i de mest onormala miljöerna. Vi har
svårt att föreställa oss vilket barn som skulle må bra av
detta. Vi har också svårt att finna någon typ av störning där
man inte skulle hitta en annan bra lösning i en ''normal''
miljö på hemorten. Undantag kan möjligen accepteras för
grupper av döva som utvecklar ett eget språk och därmed
en egen kultur.
Vänsterpartiet anser att det ska vara en rättighet att få
gå sina första nio skolår på sin hemort. Vi tycker att det är
motbjudande med centrala skolor dit barn bussas. Därför
tycker vi att Dammsdalskolan och Salbohedskolan snarast
ska överföras till kommunerna.
Vad vi också saknar bland förslagen är en mer ideologisk
målformulering när det gäller lagstiftningen. Vi anser att
det behövs en portal paragraf för denna verksamhet.
Vänsterpartiet anser att en sådan ska definiera syftet med
undervisningen. Det ska klart framgår att verksamheten
utgår från varje elevs behov och förmåga och att inlärning
ska ske i varje enskild elevs takt. Det måste vara ett
grundläggande pedagogiskt metodfel när man som i dag
klumpar ihop elever med sociala svårigheter med elever
som har olika inlärningsproblem.
Vänsterpartiet ifrågasätter införandet av en regel om att
kommunernas särskolenämnd ska bestämma
personkretsen. Vi anser detta enbart vara klåfingrighet.
Det har hittills fungerat utan denna regel och vi anser att
risken för en stämpling av elever inte kan underskattas.
Vänsterpartiet föreslår därför att förslaget om ändring i
skollagens 6 kap. 7 §, punkt 1 samt punkt 2, första meningen
skall slopas.
Vänsterpartiet anser också att 21-årsregeln för
kommunens utbildningsansvar för dessa elever ska kvarstå.
Vi föreslår därför att ingen ändring görs i ovanstående
kapitel i skollagen, med följdändringar, och att genom detta
21-årsgränsen bibehålls. Det är fel att minska möjligheterna
till att påbörja yrkesutbildningen för dessa elever med ett
år. Den elev som då väljer ett tionde grundskoleår får ett år
mindre på sig att välja yrkesutbildning. Inskränkningen är
särskilt svår att förstå då vi vet att vuxenutbildningen för
eleverna är mycket dåligt utbyggd.
Propositionens avsnitt om individuella program är
tvetydigt och förvirrande. Elever med en
utvecklingsstörning och som därför inte kan gå i
gymnasieskolan har rätt till särskola. Inte heller kan man,
efter bedömning, neka dem rätten att gå i gymnasieskola. I
nästa mening skrivs det att särskolan kan neka att ta emot
dem som de bedömer som lämpliga att gå i gymnasieskolan.
Därefter sägs det: ''Såsom gynmnasieskolan är anordnad
kan det emellertid knappast anses rimligt att generellt
garantera elever från särskolan plats på det nationella
programmet.'' Varför detta förbud?
Vänsterpartiet anser att eleverna från särskolan i princip
ska ha tillgång till gymnasieskolans nationella program. Vi
tror att regeringen på denna punkt problematiserar en fråga
som inte existerar. Vi vill ha en öppning kvar för elever som
blivit feldiagnostiserade eller där en eftermognad skett. För
dem är det viktigt att möjligheten därtill finns att få tillgång
till gymnasieskolans nationella program.
När det gäller särskolans frivilliga del finns ingen
möjlighet till ett individuellt program. I linje med vad vi
tidigare skrivit om verksamhetens inriktning anser vi att en
individualisering även på den punkten ska finnas med i
regelsystemet.
Föräldrarinflytandet bör stärkas. Förhållandet att rektor
ensam kan bestämma om en elev med
begåvningshandikapp skall gå i vanlig klass eller särskola är
inte tillfredsställande.
Genom en dialog mellan eleven, vårdnadshavaren och
skolan bör man finna den för eleven bästa placeringen och
bästa resursanvändningen. I den dialogen måste
vårdnadshavarens synpunkter tillmätas betydligt större
tyngd än som är fallet i dag. Det är vårdnadshavarna,
föräldrarna, som bäst kan bedöma barnets sociala mognad.
Därför bör vårdnadshavarens medgivande inhämtas för att
en elev skall kunna placeras i en särskild
undervisningsgrupp.
I vissa fall innebär elevens behov att särskild
undervisningsgrupp bör ordnas. Lämpliga
undervisningsgrupper kan ofta kräva att eleverna går i en
längre bort belägen skola, i vissa fall kanske till och med i
en skola i en grannkommun. Också i detta val måste
vårdnadshavarens uppfattning vara avgörande.
För att garantera elever i grund- och gymnasieskolan
särskilt pedagogiskt stöd inrättades år 1991 statens institut
för handikappfrågor i skolan (SIH). Dess
konsultorganisation bedömdes som ett nödvändigt
komplement till det kommunala skolväsendet. När det
gäller elever i särskolan måste detta extra stöd vara klarare
uttalat. Att pedagogiskt och metodiskt förstå hur olika
handikapp fungerar tillsammans kräver specialiserad
utbildning som vi inte tror att särskolans lärare har.
Vänsterpartiet befarar att denna kompetens på sikt
tunnas ut i konkurrens med annan kommunal verksamhet.
Vi ser fortfarande, och kanske nu mer frekvent, hur syn-
och hörselskador hos elever med förståndshandikapp
försummas i skolan. Det är därför befogat att SIH tillförs en
kompetens som kan ge stöd till elever i särskolan. I första
hand måste nuvarande resurser överföras intakta och att vi
förstärker denna resurs.
Behovet av konsulenter för pedagogiskt stöd till
utvecklingsstörda elever är mycket stort.
Konsultorganisationen är i dag dimensionerad på ett sätt
som gör att eleverna i särskolan bara i undantag får stöd.
Vänsterpartiet anser det som angeläget att snarast se
över konsulternas insatser i syfte att förstärka
konsultresurserna. Vi föreslår en snabb utredning av
konsultfrågan.
Det nuvarande statsbidragssystemet ska behållas i
väntan på en förändring av de statliga kommunala
bidragens utformning. Meningen är att från en
öronmärkning av pengarna ska bidragen till
särskoleverksamheten ingå i det som kallas
kommunsäcken.
Vid flera tillfällen har departementschefen uttalat sig för
att bibehålla ett riktat bidrag till denna verksamhet.
Vänsterpartiet är av samma uppfattning och kommer att
stödja henne i bibehållandet av ett riktat bidrag till
kommunernas särskoleverksamhet. Vi anser att ett
öronmärkt bidrag gör den politiska ansvarsfrågan tydligare
och markerar ett nationellt ansvar för särskolan. Ett sådant
blir mindre påverkat av konjunktursvackor och står fast i
förhållande till kommunala besparingar.
Särskolekommittén uppmärksammar statens ansvar för
att huvudmannaskapsförändringen skall gå så smidigt som
möjligt. Det är ett ansvar man delar med landsting och
kommun. Informationsinsatser, säger särskolekommittén,
är i synnerhet angelägna i ett förberedande skede, eftersom
särskolan för många, såväl politiker som tjänstemän ute i
kommunerna, är en relativt okänd verksamhet, ibland
också omgiven av fördomar.
Kommittén föreslår en utbildning riktad mot
förtroendevalda omfattande åtta timmar och en utbildning
riktad mot skolledare och elevvårdspersonal omfattande 40
timmar. Man föreslår att ett stimuleringsmedel på 6 milj.kr.
under en treårsperiod skall utgå.
En statlig genomföranderesurs av detta slag ter sig
onekligen mycket viktig och riksdagen bör undersöka om
medel för åtgärder kan anslås.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alla elevers rätt till nioårig
skolgång på hemorten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av Dammsdalskolan
och Salbohedskolan till kommunalt huvudmannaskap,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en portalparagraf för
kommunernas arbete med särskoleverksamheten,
4. att riksdagen enligt vad i motionen anförts avslår
regeringens förslag om ändringar i 6 kap. 7 § skollagen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring av
21-årsregeln för kommunens skolansvar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskoleelevers deltagande i
gymnasieskolans nationella program,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om individuella program när det
gäller särskolans frivilliga del,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldrainflytandet i särskolan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översynen av
konsultorganisationen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktade statsbidrag till
kommunernas särskoleverksamhet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidareutbildningen inom
särskoleverksamheten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om pengar till
informationsverksamhet.
Stockholm den 16 mars 1992
Björn Samuelson (v)
Berith Eriksson (v)
Johan Lönnroth (v)
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)