Den svenska universitetsforskningen behöver den
injektion som en livaktig kvinnoforskning innebär. Vid en
internationell jämförelse är de svenska satsningarna på
detta område tämligen begränsade. Speciellt svår är
situationen för de kvinnliga forskare som vill arbeta med
kvinnoteoretiska frågeställningar på de enskilda
universitetsinstitutionerna. Deras möjligheter till
självständigt och kreativt nyskapande är begränsade.
I förhållande till den totalt manligt dominerade
forskarvärlden är de insatser som gjorts hittills mycket
begränsade och framtiden är oviss. Den kvinnoforskning
som utförs i dag finansieras genom forskningsrådsmedel i
stor utsträckning. Konkurrensen är mycket stor och de
projekt som, liksom kvinnoforskningen, ställer provokativa
frågor, utmanar etablerade kunskaper och värderingar har
små möjligheter att få anslag.
Kvinnoforskningen för in nya perspektiv i redan
etablerad vetenskap. Problematiseringen av könsrelationer
i samhälle och arbetsliv har bidragit till att skapa ny
kunskap. Forskningsområdet är nytt och har en självständig
teori och metodutveckling som måste få stöd att växa utan
de ständiga konfrontationer som uppstår när
kvinnoforskarna utmanar gamla kunskaper och
värdesystem.
Det finns i dag ett tiotal tjänster inom hela universitets-
och högskoleväsendet var innehavare har uttalade
möjligheter att arbeta med kvinnoforskning. 1983
inrättades en professur i kvinnohistoria vid Göteborgs
universitet. Numera finns sex forskartjänster inrättade vid
humanistiska-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. I och
med den senaste forskningspropositionen som lades av den
socialdemokratiska regeringen inrättades tre nya
professurer, samtidigt som jämställdhetsforskningsdelega
tionen lades ned. Till detta kommer även den verksamhet
som utförs vid fora för kvinnoforskning vid universiteten. I
dag finns åtta forumorganisationer med en budget på
sammantaget omkring 6 milj.kr. Denna verksamhet har än
så länge mycket få egna forskartjänster.
Vid arbetslivscentrum har under de senaste åren en
livaktig kvinnoforskning funnits som fungerat i dialog med
kvinnoforskningen vid universiteten. Nedskärningen av
arbetslivscentrum innebar en drastisk minkning av antalet
kvinnliga forskare och kvinnoforskare vid
arbetslivscentrum. Totalt sett är kvinnoforskningen utsatt
för stor press. Regeringens aviserade nedläggning av FRN
skulle innebära ytterligare en nedskärning av resurserna för
kvinnoforskning.
Det är av synnerlig vikt att tillräckliga resurser avsätts
vid universitet och högskolor för att varaktigt främja och
utveckla kvinnoforskningen. Ett möjligt sätt är att inrätta
en kvinnoforskningsstiftelse. Det kan förslagsvis ske genom
att en större summa fonderas, exempelvis 200 milj.kr., och
förvaltas av en stiftelse. Denna stiftelse skall ledas av en
styrelse.
Om löntagarfondernas tillgångar helt eller delvis
fördelas till universiteten är det ytterst angeläget att en del
av dessa avsättes till en ovan nämnd stiftelse om forskning
om könsrelationer i arbetsliv och samhälle.
Avkastningen från de fonderade medlen skulle
förslagsvis användas tillatt finansiera ett tiotal tjänster
vid universitet och högskolor med inriktning på forskning
och undervisning om könsrelationer i arbete och
samhälle,bildandet av ett kvinnovetenskapligt
forskningsråd där forskare kunde söka medel för
forskningsprojekt,stödjande av forumorganisationerna
för samordning och uppföljning av hur tjänster och
forskningsmedel används och dessutom för initierande av
ny forskning på området. Detta ''samordningskansli'' kunde
lämpligen kopplas till någon existerande
forskningsorganisation inom eller utanför
universitetsvärlden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en
forskningsstiftelse med inriktning på forskning om
könsrelationer i arbetsliv och samhälle.
Stockholm den 24 januari 1992
Ines Uusmann (s)
Margareta Winberg (s)
Anita Gradin (s)
Maj Britt Theorin (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Maj-Inger Klingvall (s)