Posten och televerket skall förbli vår gemensamma
egendom
Infrastrukturen är en samhällelig angelägenhet. Till
denna hör post- och betalningsförmedling, ett fungerande
telenät och bra teletjänster i hela landet. De är nödvändiga
förutsättningar för välfärd och goda betingelser för
näringslivet.
Under lång tid har dessa verksamheter bedrivits i
affärsverksform, ägda av staten. Medborgarna har via
riksdagen och regeringen kunnat påverka verksamheten.
Detta har varit garanten för att ensamrätten inte
missbrukats. Postverket och televerket har utvecklats
positivt. I en internationell jämförelse står sig de båda
verken gott. Hög effektivitet och låga taxor och avgifter är
kännetecknande för de båda affärsverken.
Vi ställer vissa grundläggande krav på posten och
televerket: Det skall gå att lämna ett brev i postens gula
låda med visshet om att det når adressaten inom utsatt
tid. Det skall gå att nå alla andra telefoner i landet från
telefonen i bostaden.
Till detta kommer de mål som vi socialdemokrater av
solidaritets- och rättviseskäl värnar:Vi skall ha ett
enhetsporto för privatbrev.Posten skall ha mottagnings-
och utdelningsplikt.Man skall kunna göra in- och
utbetalningar på Posten.Teletaxorna skall vara enhetliga
och främja ett ''rundare'' Sverige.Telefon skall installeras
i permanentbostad till enhetlig avgift i hela landet.
Väl fungerande postservice och teletjänster kommer
hela samhället till godo. De strikt företagsekonomiska
kalkylerna ger ingen information om dessa politiska
värderingar. Kortsiktiga krav på avkastning kommer att
tränga undan samhällsmålen.
Det är därför ett grundläggande samhällsintresse att det
även framöver ytterst kommer att vara möjligt att med
politiska beslut garantera den service medborgarna kräver.
Posten och televerket är gemensamma tillgångar,
uppbyggda som en del av folkhushållet. Det är genom en
fortsatt gemensam förvaltning av dessa tillgångar vi
socialdemokrater vill fortsätta att bygga landet. Vi känner
ett ansvar att föra detta demokratiska uppdrag vidare som
en motvikt till de kortsiktiga kapitalintressena på
marknaden. Därför säger vi socialdemokrater bestämt nej
till utförsäljning av Posten och televerket.
Nya förutsättningar -- nya problem -- nya medel
En föränderlig omvärld förutsätter en omprövning av de
medel som står till buds för att de politiska målen skall
uppfyllas. Ny teknik, friare flöden över gränserna och andra
förändringar gör att gamla medel kompletteras med nya.
Under lång tid har affärsverket varit det medel som
staten använt för sin post- och telepolitik. Med hjälp av
regeringens direktivrätt gentemot verken har riksdagens
politiska vilja omsatts i praktiska lösningar.
Teknisk utveckling, nya produkter och flera aktörer på
marknaden medför att verken inte längre ensamma kan ges
ansvar för de politiska mål riksdagen fastställer. Andra
medel måste användas tillsammans med de fortsatt statligt
ägda av verken.
Flera av de sektorer för vilka regeringen nu framlägger
principiella förslag om avreglering, bolagisering och en
framtida utförsäljning saknar i stort sett lagstiftning som
reglerar rättigheter och skyldigheter för inom branschen
verksamma företag.
Regeringen aviserar lagstiftning på dessa områden.
Även kontrollorgan skall tillskapas. Enligt vår uppfattning
kan en marknad kontrolleras med hjälp av enbart
lagstiftning endast om antalet aktörer är stort och
samhällsintressena begränsade.
Så kommer inte att vara fallet inom post- och
teleområdet. Allt talar för att Posten och televerket under
lång tid kommer att vara dominerande företag på den
svenska marknaden.
De sociala och regionala mål som riksdagen fastställer
måste uppnås på annat sätt när endast ett fåtal aktörer finns
på marknaden. En väg kan vara att införa någon form av
koncessionsprövning. De företag som t.ex. vill dela ut post
inom landet skall också bidra till att de politiska målen
uppfylls, i annat fall är de inte välkomna. Ingen skall kunna
''skumma grädden'' av marknaden på solidaritetens
bekostnad.
I de fall antalet företag skulle vara tillräckligt stort för att
en effektiv konkurrens kan anses råda, kan man tänka sig
att staten via upphandlingsförfarande ser till att de social-
och regionalpolitiska målen uppfylls. Det företag som till
lägsta kostnad åtar sig att utföra en uppgift får göra detta.
Finansiering av dessa uppgifter kan ske på flera olika sätt,
t.ex. via statsbudgeten eller via avgifter som inbetalas av
företag i branschen.
Vissa verksamheter är naturliga monopol. Då är det helt
omotiverat att med konstlade medel försöka åstadkomma
konkurrens genom att reglera marknaden så att det
naturliga monopolet slås sönder. De som förordar detta är
villiga att betala ett samhällsekonomiskt högt pris för en
konkurrens som endast etableras för dess egen skull.
De förslag till förändringar av post- och telemarknaden
som regeringen nu lägger fram saknar en genomtänkt analys
av sambanden mellan de sociala och regionala målen, de
medel som föreslås och den marknadssituation som faktiskt
kommer att råda.
I regeringens förslag blir konkurrensen ett självändamål,
övriga förändringar genomförs för att denna skall bli så ''fri''
som möjligt.
Vi utvecklar nedan vår syn på vilka medel som bör
användas för att de politiska målen skall nås på post- och
telemarknaden.
Posten
Brevdistribution
Posten har en bra service, hög effektivitet och rimliga
taxor. Ingenstans i världen fungerar postdistributionens
marknad bättre än i Sverige. Detta har uppnåtts genom ett
sammanhållet system med formellt monopol där
stordriftens fördelar tagits tillvara. En heltäckande
postservice i hela landet har möjliggjorts bl.a. genom
korssubventionering mellan olika kundkategorier.
Detta är också den normala ordningen internationellt.
Trots EG:s i andra sammanhang uttalade intresse för
avreglering föreslår man att brevmonopol skall få finnas.
Inga andra alternativ har entydigt visat sig bättre för att
uppnå de politiska mål som formulerats. Sverige har
speciella geografiska förhållanden. Vi är ett stort land med
i huvudsak utspridd befolkning, men med en viss
koncentration till ett par tre storstadsområden.
De inbrytningsförsök på brevmarknaden som nu
genomförs i storstadsområdena har applåderats av
borgerliga politiker. De har deklarerat att det är bra att
Posten får konkurrens och att postdistributionen därmed
kan förbilligas. Så är kanske fallet i storstadsområdena,
men då på bekostnad av glesbygden.
Postens taxor har hittills i huvudsak varit enhetliga. De
kunder som utfört visst sorteringsarbete har erhållit
rabatter som motsvarat postens minskade kostnader. Skälet
för enhetsportot är uppenbart. De finns ingen förutsättning
att, om man som posten skall bedriva en landsomfattande
verksamhet, differentiera prissättningen mellan olika
kunder av regionala skäl. Kostnader för utdelning av brev i
glesbygd har finansierats av det överskott som uppkommit i
tätorterna. De som nu anser att det är en god
samhällsekonomisk ordning att kostnadsanpassa priset på
brevdistribution i tätort slår i praktiken undan
möjligheterna för en solidarisk postförsörjning i hela
landet.
Om intäkter för denna inte kan fås genom en allmän
portohöjning måste merkostnaden finansieras via
statsbudgeten. Samhällets totala kostnader för
brevbefordran kommer inte att markant förändras.
Däremot belastas statsbudgeten med ytterligare en tung
utgift.
Regeringens förslag till avreglering och bolagisering av
posten slår sönder det nuvarande postsystemet.
Möjligheterna att föra överskott från ''lönsamma'' delar till
glesbygd och mindre orter minskar. Kontorsnätet kommer
att glesas ut i än högre omfattning, speciellt i de större
städernas förortsområden.
Vi avvisar regeringens förslag och föreslår att regeringen
i stället snabbutreder förutsättningarna för att införa en
modern monopollagstiftning för brevbefordran i enlighet
med EG:s regelverk, alternativt en koncessionslagstiftning
som ställer sådana krav på postdistributörer att en solidarisk
finansiering av regionala och sociala kostnader inom
sektorn bibehålls. Regeringen bör därefter återkomma till
riksdagen med förslag om den framtida postförsörjningen.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
Kassanätet och postgirot
Posten har en viktig uppgift som ansvarig för att en
rikstäckande betalningsförmedling fungerar. En allt mer
utbredd användning av olika gireringssystem har medfört
att transaktionsvolymerna på postkontoren kraftigt minskat
under 1980-talet.
En stor del av postens kostnader för den rikstäckande
betalningsförmedlingen täcks i dag av den s.k. floaten i
postgirot. Med float menas att betalningsförmedlaren kan
tillgodogöra sig ränta på betalningsmedlen under viss tid.
Det starka samband som finns mellan postgirot som statens
''kassör'' och postens ansvar för en rikstäckande
betalningsförmedling fungerar tillfredsställande.
Regeringen föreslår nu, i linje med sin övertygelse om
att konkurrens är bra därför att den är bra, att detta
samband skall brytas upp.
''I praktiken skall postgirots ensamrätt till statens
betalningar avskaffas'', skriver regeringen. På samma sida
står det: ''Postgirot förmedlar cirka hälften av statens alla
betalningar.'' Enligt vår mening bör postgirot även
fortsättningsvis ha rollen som statens ''kassör''.
Genom att minska floattiden för betalningar till staten
till högst en dag, vilket anses motsvara en marknadsmässig
avkastning, avser regeringen att minska postgirots intäkter
med cirka 500 milj.kr.
Samtidigt
föreslås ett nytt anslag till Posten, K1
Ersättning till Postverket för rikstäckande betalnings- och
kassaservice. För budgetåret 1992/93 föreslås anslaget
uppgå till 300 milj.kr.
Dessa
budgetmedel skall användas så att ett
rikstäckande kontorsnät för betalnings- och kassaservice
kan bibehållas på orter där alternativ saknas. Däremot skall
posten inte framöver ha skyldighet att tillhandahålla denna
service på orter med konkurrerande betalnings- och
kassafunktioner.
Konsekvenserna för medborgarna av denna
omstrukturering redovisas inte i propositionen. Enligt vår
uppfattning kommer en ytterligare utglesning av postens
kontorsnät enligt den föreslagna modellen att medföra stora
problem för konsumenterna, speciellt i större tätorters
ytterområden. Utan betalningsförmedling och kassaservice
är det tveksamt om posten kommer att kunna upprätthålla
en hög servicenivå även för brev och paket i ett rikstäckande
nät.
Av principiella skäl avvisar vi regeringens förslag att
inrätta ett nytt anslag för köp av rikstäckande betalningsoch
kassaförmedling. De merkostnader som krävs för detta bör
även fortsättningsvis finansieras sektorsinternt. Det finns
ingen anledning att öka ''rundgången'' i statsbudgeten.
Den ordning som i dag råder för statens köp av olönsam
trafik på järnväg visar vilka problem som uppkommer då en
köpare (staten) och en säljare (SJ) skall ''förhandla''. Vi
menar att regeringen slår in på fel väg när man etablerar
motsvarande ordning för kassa- och betalningsförmedling.
Inom överskådlig tid kommer det endast att vara Posten
som med sitt kontorsnät kan komma ifråga som ''säljare''.
Intill dess att ett alternativt system utarbetats bör därför
postgirot kvarstå som statens ''kassör'' och få tillgodoräkna
sig floatmedel motsvarande Postens merkostnader för att
upprätthålla en rikstäckande betalnings- och kassaservice.
Bolagisering av televerket -- på vissa villkor
Den svenska telemarknaden är sedan 1987 formellt helt
avreglerad. Nya aktörer utmanar televerket både som
operatörer och näthållare.
Telenätet torde vara vår viktigaste gemensamma
framtidsinriktade infrastruktur. I diskussionerna om den
framtida telemarknaden har vissa debattörer förespråkat en
uppdelning mellan televerkets nät och televerket som
teleoperatör.
Televerket har, i samarbete med svensk industri,
utvecklat såväl telenät som teletjänster till ett effektivt
sammanhållet system. FoU-samarbete och
teknikutveckling har drivits fram bl.a. tack vare televerkets
goda kunskap om hela marknaden och
produktionskedjan. Staten, via televerket och näringslivet
har i samverkan utvecklat världsledande teknologi för
telekommunikationer. Sysselsättning och kompetens har
ökat.
Organisatoriskt skulle det kanske vara möjligt att driva
ett telenätsbolag och ett teletrafikbolag separerade (denna
uppdelning finns administrativt inom dagens televerk).
Däremot är det av långsiktigt konsumentintresse att
marknadssignaler och teknikutveckling snabbt kan
omsättas i praktiska lösningar. En direkt kanal inom samma
koncern är en av de förutsättningar som krävs för att så skall
kunna ske.
Ett separat ''nätverk'' skulle också enligt vår uppfattning
medföra att övriga aktörer antingen fick separera sina
verksamheter på motsvarande sätt eller att ett formellt
nätmonopol infördes. De administrativa regler som detta
skulle kräva torde inte motsvaras av ökade
effektivitetsvinster för konsumenterna.
Det helstatliga affärsverket televerket har utvecklat ett
av världens mest effektiva telenät och tillhörande
teletjänster. Låga taxor, i ett internationellt perspektiv, och
hög servicenivå till både hushåll och företag karaktäriserar
dagens televerk.
Telelagsutredningen har till uppgift att reglera den i dag
så gott som helt oreglerade telemarknaden i Sverige. Vissa
centrala frågor i telepolitiken, som telelagsutredningen har
att ta ställning till, påverkar i hög grad förändringen av
televerkets associationsform. Tillgång till telefoni på rimliga
villkor i hela landet är en övergripande målsättning för
telepolitiken. Till detta kommer sociala mål som t.ex.
tillgång till telefoni för personer med olika former av
handikapp.
Lagstiftningen måste vara sådan att staten kan utkräva
ett socialt och regionalt ansvar från alla aktörer som
uppträder på den svenska telemarknaden, inte bara
televerket.
Alternativ med finansiering av sociala och regionala
kostnader via statsbudgeten måste avvisas, av flera skäl. I
den nuvarande telepolitiska målsättningen ligger en
korssubventionering mellan olika typer av hushåll och
regioner. En större differentiering av teletaxorna än dagens,
vilket blir den yttersta följden av en strikt
kostnadsprissättning, leder till regionalpolitiska och
socialpolitiska spänningar.
Detta kan undvikas med t.ex. en koncessionslagstiftning
där alla operatörer solidariskt finansierar de regionalt och
socialt betingade skillnaderna i kostnader.
Vi accepterar en ombildning av televerket till
aktiebolag, under förutsättning att regeringen återkommer
till riksdagen med förslag som garanterar att de av
riksdagen fastlagda målen för telepolitiken kan
upprätthållas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statligt ägande av posten och
televerket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om framtida associationsform för
postverket,
3. att riksdagen avslår propositionens förslag om nytt
anslag K
1 Ersättning till postverket för rikstäckande betalnings-
och kassaservice,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vissa villkor för en ombildning av
televerket till aktiebolag.
Stockholm den 24 januari 1992
Birger Rosqvist (s)
Sven-Gösta Signell (s)
Håkan Strömberg (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Margareta Winberg (s)
Bo Nilsson (s)
Anita Jönsson (s)
Jarl Lander (s)
Ines Uusmann (s)
Christer Skoog (s)
Sten Östlund (s)
Lisbet Calner (s)
Ulrica Messing (s)
Georg Andersson (s)