Utbyggnaden av järnvägsnätet har flera syften. En
effektiv tågtrafik bidrar till att minska trafikens
miljöstörningar, att öka tillgängligheten till nationella och
internationella transportsystem och att åstadkomma
rationella transportlösningar. En ökning av tågtrafikens
andel av de totala transporterna ger också en bättre
trafiksäkerhet och bidrar till att minska de regionala
obalanserna.
Järnvägstrafiken till och från Värmland är av skiftande
standard. Trafiken mot Stockholm fungerar relativt väl,
medan trafiken mot Oslo och Göteborg behöver förbättras
för att en utveckling av länets näringsliv skall komma till
stånd. För detta krävs en ordentlig upprustning av såväl
Värmlandsbanan (Laxå-Kristinehamn-Karlstad-Kil-
Charlottenberg) som Norge/Vänernbanan (Göteborg-
Mellerud-Kil). En upprustning av Bergslagsbanan är ockå
angelägen med tanke på SJs planer på att låta denna avlasta
den av godstrafiken hårt ansträngda banan Avesta/Krylbo-
Frövi.
Kraftsamling på järnvägarna
I den socialdemokratiska regeringens
''tillväxtproposition'', som behandlades och i bred enighet
bifölls av riksdagen våren 1991, aviserades en kraftsamling
för utbyggnad av Sveriges infrastruktur, bl.a. av
järnvägsnätet. De projekt som pekades ut var i huvudsak
satsningar på de trafikstarka stråken kring och mellan
storstadsregionerna, t.ex. dubbelspårsutbyggnad längs hela
Västkustbanan och utbyggnad av järnvägarna i Mälardalen.
Vi välkomnar självfallet initiativet att öka
investeringsnivån i landets infrastruktur. Men vi är
tveksamma till den rådande synen, att de extra
investeringar som planeras, får störst effekt från miljö- och
tillväxtsynpunkt endast om de koncentreras till de s.k.
tillväxtregionerna. Det finns t.ex. i Karlstadsregionen --
mitt emellan storstäderna Stockholm och Oslo -- objekt som
är av såväl nationell som regional betydelse och som mycket
väl skulle kunna rymmas inom ramen för de satsningar
riksdagen beslutat om. Det är ju inte enbart
storstadsregionerna som bidrar till det svenska
folkhushållet.
Vi efterlyser alltså ett mera nyanserat synsätt från
statsmakterna i dessa frågor och presenterar här ett antal
järnvägsobjekt i Värmland som är av nationellt intresse.
Värmlandsbanan
Det är angeläget att hastighetsanpassning och
linjerätning på bandelen Laxå-Karlstad kommer till stånd
snarast möjligt för att den tekniska prestandan hos de
nuvarande Intercity-tågen och snabbtågen, som sätts in på
sträckan Karlstad-Stockholm i augusti 1992, skall kunna
utnyttjas till fullo. En upprustning av banan är också
angelägen med tanke på den betydande arbetspendlingen
mellan Karlstad och Kristinehamn. Förbättringar på
bandelen Laxå-Karlstad förkortar också restiden mellan
Stockholm, västra Värmland och Oslo.
En upprustning av Värmlandsbanan måste ske även
väster om Karlstad. Bandelen mellan Kil och norska
gränsen är hårt nedsliten och behöver rustas upp med bl.a.
spårbyte, fjärrblockering och byte av kontaktledning för att
medge högre hastighet. Detta är angeläget såväl för trafiken
i stråket Oslo-Värmland-Stockholm, som för
ansträngningarna att åstadkomma en väl fungerande
regional tågtrafik. De norska myndigheterna har gjort en
rejäl satsning på Kongsvingerbanan från riksgränsen till
Oslo. Bristerna på den svenska sidan är ett hinder i
ansträngningarna att åstadkomma en snabb och väl
fungerande tågtrafik mellan Stockholm och Oslo.
Norge/Vänernbanan: Ny linje Karlstad-Grums
SJ planerar för en utökad och snabbare trafik mellan
Karlstad och Göteborg. Satsningen innebär bl.a. att
snabbare och bekvämare tåg skall kunna tas i bruk. För att
en sådan satsning skall lyckas krävs emellertid åtgärder på
banan. Banverket avser att anpassa signalsystemet till högre
hastigheter, under år 1992 till 140km/h och senare till 160
km/h.
En ny bana mellan Karlstad och Grums skulle förkorta
restiden till Göteborg med ytterligare ca 15 minuter.
Därmed kan restiden på sträckan Karlstad-Göteborg på sikt
minskas från dagens tre timmar till ca två timmar. Den nya
banan skulle även öppna nya möjligheter för snabba
pendlingsresor mellan de större tätorterna norr om Vänern
och dessutom avlasta en i dag trång sektor i det värmländska
järnvägsnätet -- bandelen Kil-Karlstad.
Krav på högre planeringsramar 1991
års riksdagsbeslut innebär att statsmakterna nu
beslutat sig för en ordentlig satsning på det svenska
järnvägsnätet. Fortfarande är det dock så, att tågtrafiken
utanför de tunga stråken med nuvarande investeringsramar
har små chanser att förbättras inom rimlig tid. Det är därför
angeläget att Banverket ges möjligheter att planera enligt
åtminstone Plan 30 i verkets investeringsplan för 1991--
2000. Eftersom detta knappast är möjligt genom rationell
finansiering via statsbudgeten, är det viktigt att alla
ansträngningar görs att finna alternativa
finansieringsformer. Endast genom kraftfullare satsningar
på järnvägsnätet kan tåget bli ett verkligt alternativ till bilen
och flyget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Värmlandsbanan, delen
Stockholm--Karlstad--Oslo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Norge--Vänerbanan (Göteborg--
Mellerud--Kil),
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny bana mellan Karlstad och
Grums,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om godstrafiken på Bergslagsbanan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högre planeringsramar för
banverket och nya finansieringsformer för investeringar i
järnvägar.
Stockholm den 16 januari 1992
Magnus Persson (s)
Bo Finnkvist (s)
Kristina Svensson (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Jarl Lander (s)