Samhällets insatser måste samordnas så att en allsidig
regional utveckling främjas. Den omfattande och allvarliga
avfolkningen i stora delar av landet måste vändas till
inflyttning och befolkningstillväxt. Centern har som en
grundläggande politisk målsättning att hela Sverige skall
leva och utvecklas. Ett strategiskt viktigt område för att
uppnå detta är trafikpolitiken.
Ett lands utveckling och välstånd står i direkt proportion
till dess utbyggnad av infrastruktur. Infrastruktur är inte
bara materiella anläggningar som exempelvis vägar och
järnvägar utan i lika hög grad icke-materiella
förutsättningar. Till dessa räknar vi bland annat utbildning
och forskning.
Investeringar i infrastruktur är nödvändiga av flera skäl.
För det första behöver en mycket stor del av infrastrukturen
rustas och förnyas. För det andra är investeringar i
infrastruktur en viktig förutsättning för utveckling och
tillväxt i hela landet.
Infrastrukturen måste också ses utifrån ett
helhetsperspektiv. Det är samhällsekonomiskt klokt att
göra investeringar på alla nivåer i infrastrukturen för att
uppnå en så hög effektivitet och produktivitet som möjligt.
Detta synsätt bekräftas bland annat i
produktivitetsdelegationens expertrapport nr 9. Där dras bl
a följande viktiga slutsats: ''Skall svenska regioner behålla
sina positioner i Europa utan vidgade skillnader inom
landet, behöver tre typer av infrastruktur förbättras. Det
gäller för det första internationella transport- och
kommunikationslänkar. Det gäller vidare mellanregional
infrastruktur som kan förstärka det ekonomiska samspelet
mellan olika delar av landet. För det tredje gäller det
infrastrukturens kapacitet och kvalitet inom varje del av
landet.''
Vikten av att investeringar i infrastruktur sker utifrån
målet om regional balans understryks också i
budgetpropositionen genom att den utgår från 1988 års
trafikpolitiska beslut i riksdagen. Dessutom framhåller det
ansvariga statsrådet: ''Regeringsdeklarationen slår fast att
hela Sverige skall leva. Det förutsätter en aktiv
regionalpolitik. Satsningar på bättre infrastruktur, dvs
moderna järnvägar och ett förbättrat vägnät är viktiga delar
i denna politik.''
Vidare angavs i ett riksdagsbeslut våren -91 att ''syftet
med anslaget för särskilda infrastrukturinvesteringar är att
det skall användas för att möjliggöra en kraftsamling till
större sammanhållna investeringar av nationell betydelse ...
som gagnar tillväxten och miljön. Det betyder att vissa
regioner i landet inte direkt får del av dessa medel. Det
gäller Norrlands inland, Dalarna, Värmland, norra
Dalsland och sydöstra Sverige. Riksdagen anser det därför
angeläget att en större del av ordinarie anslag tillförs dessa
regioner. Och att regeringen därför beaktar detta då
direktiven för nästa planeringsomgång fastställs.''
Utskottet anförde dessutom: ''Ett nationellt vägnät kan
behöva kompletteras med stråk och förbindelser som är av
betydelse för att öka landsdelars tillgänglighet till olika
marknader och regioner. En tillfredsställande vägstandard
skall säkerställas i alla delar av landet, även på
lågtrafikerade delar av vägnätet.''
Dessa grundläggande regionalpolitiska mål måste ingå
som en viktig förutsättning i den kommande
investeringsplaneringen.
Infrastrukturens betydelse för regional utveckling och
tillväxt
Det finns en stor samsyn bland regeringspartierna när
det gäller vikten av rejäla investeringar i infrastruktur.
Regeringens förslag under hösten innebär att 1 500 milj kr
redan avsatts för sysselsättningsskapande åtgärder
genom tidigareläggning av vissa infrastrukturinvesteringar.
Vikten av infrastrukturinvesteringar tas upp av flera
statsråd i budgetpropositionen. Sammantaget anger de att
det är angeläget både utifrån näringspolitisk,
regionalpolitisk och sysselsättningspolitisk utgångspunkt att
göra stora investeringar i infrastruktur. Detta är också helt
i linje med den politik som centern sedan länge företrätt.
För att uppnå regeringens mål med utveckling och
tillväxt i hela landet bör ytterligare åtgärder övervägas.
Sådana ytterligare investeringar har två syften. För det
första förbättras förutsättningarna för Sverige att ta sig ur
den rådande lågkonjunkturen på en så offensiv nivå som
möjligt, med relativt hög sysselsättningsgrad och en god
infrastrukturell potential. För det andra förbättras
möjligheterna till utveckling och tillväxt i hela landet.
I det rådande arbetsmarknadspolitiska läget är det extra
angeläget att tidigarelägga denna typ av investeringar. Som
exempel kan nämnas Västerbottens län där över hälften av
alla lastbilar och schaktmaskiner för närvarande är utan
arbete (ca 570 enheter). Bara räntekostnaden för den
outnyttjade maskinparken är i storleksordningen 60 milj kr
per år. A-kasseersättningar för fordonsförarna utgår
med ca 200 000
kr per dag. Liknande situation som i Västerbotten
går att återfinna i framförallt skogslänen men även i stor
utsträckning i övriga län.
Urvalsprincipen för ytterligare investeringar i vägar bör
vara följande:Kommuner med låg sysselsättningsgrad.
Beläggning av grusvägar -- i första hand alla vägar med
trafik över 125 fordon per dygn.Bärighetsupprustning av
belagda vägar med sikte på EG-anpassad bärighet och
tjälsäkerhet.Drift och underhåll av det statliga
vägnätet -- länsvägarna
I budgetpropositionen tas ett första steg för att tillgodose
trafikutskottets begäran förra våren om att regeringen
''borde återkomma med förslag till en ökning av anslaget till
underhåll av vägnätet''. I propositionen föreslås att
Vägverket ska ges möjlighet att ompröva utformning m m
av de projekt som regeringen beslutat ska finansieras
via infrastrukturanslaget. Det ansvariga statsrådet skriver:
''De på detta sätt uppkomna besparingarna på projekten
bör av verket få disponeras för ökade underhållsinsatser.
Därvid bör Vägverket beakta det eftersatta underhållet på
många vägar i de glest befolkade delarna av landet.''
Det är av största vikt att dessa omförhandlingar
påskyndas och att ett antal underhållsprojekt därefter
snabbt utformas. För att skapa ytterligare möjlighet till
angelägna investeringar i infrastruktur bör regeringen
överväga möjligheten att finansiera dessa genom upplåning
i riksgälden med den kommande utförsäljningen av statlig
verksamhet som säkerhet. Det finns flera motiv för detta,
bland annat de två syften som nämndes ovan samt att det är
väsentligt att kunna invänta den affärsmässigt mest riktiga
tidpunkten för utförsäljning av statlig verksamhet.
Satsning på järnvägsinvesteringar
Järnvägen har under en mycket lång tidsperiod
eftersatts. Investeringarna har varit helt otillräckliga.
Jämfört med andra länder som exempelvis Japan och USA
ligger Sverige långt efter i investeringsnivå. Också inom EG
görs stora satsningar på järnvägens infrastruktur. Det är nu
också hög tid även för Sverige att göra omfattande
investeringar för att bygga upp ett heltäckande, effektivt
och konkurrenskraftigt järnvägsnät i hela Sverige.
Det trafikpolitiska beslutet 1988 innebar att regeringen
föreslog en investeringsram på tio miljarder under tio år.
Redan vid riksdagsbehandlingen framhöll centern att
investeringsramen borde ligga flerdubbelt högre för att den
önskvärda utbyggnaden och moderniseringen skulle kunna
ske fram till sekelskiftet. Centern föreslog att minst 40 miljarder
kronor bör anslås för investeringar i
järnvägsnätet under 1990-talet. Denna nivå
överensstämmer med det förslag till ny- och ombyggnader
av bannätet som SJ föreslagit för samma period.
Inom ramen för det särskilda infrastrukturanslaget har
hitills beslutats om järnvägsinvesteringar för 7,7
miljarder kronor under resten av 1990-talet. Det är en
bra början men för att verkligen nå målet om utveckling och
tillväxt i hela landet bör regeringen överväga ytterligare
investeringar under de närmaste åren. För att möjliggöra
detta bör regeringen, liksom när det gäller väginvesteringar,
undersöka möjligheten till upplåning i riksgälden med de
framtida intäkterna från utförsäljningen av statlig
verksamhet som säkerhet.
Även det eftersatta underhållet av befintliga bandelar
måste beaktas vid en bedömning om ytterligare
infrastrukturåtgärder. I annat fall riskerar vi stora
kapitalförstöringar i redan gjorda investeringar. Särskilt
allvarligt är läget för vissa lågtrafikerade sträckor eftersom
dessa inte fått del av de alltför knappa medlen de senaste
åren.
Sammanfattningsvis bör urvalsprinciperna för
ytterligare investeringar i järnvägar vara:
Nyinvesteringar i stomjärnvägar.Reinvesteringar i drift
och underhåll.Medverka till att främja sysselsättningen i
redan sysselsättningssvaga regioner.Underlätta för
snabba godstransporter så att transportsystemet inte
hindrar den ekonomiska tillväxten.Underlätta
introduktionen av snabbare tåg.
Storstädernas trafiksystem
Biltrafiken utgör ett av de största miljöproblemen i
storstäderna. Avgaserna från såväl bensin- som dieseldrivna
fordon är en viktig orsak till bland annat försurning och
övergödning, ökad sjuklighet och sönderfrätande
kulturföremål. Det är bland annat kväveoxidutsläppen som
måste reduceras mycket kraftigt. Det är därför rimligt att
biltrafiken kraftigast minskas i områden där effekterna av
de miljöstörande utsläppen är som störst. I sådana områden
finns också befolkningsunderlag för att snabbt förstärka en
fungerande kollektivtrafik.
En förutsättning för att kunna reducera biltrafiken är att
alternativa resemöjligheter byggs upp. Det är nödvändigt
att det kollektiva trafikutbudet präglas av komfort,
turtäthet, enkelhet och snabbhet om det ska bli ett
realistiskt alternativ till bilen. Det kräver bland annat
terminaler, byteshållplatser och infartsparkeringar i
lämpliga lägen. I första hand bör en utbyggnad inriktas på
spårburen trafik.
Modern teknik för miljövänlig trafik måste utvecklas.
Den moderna datatekniken kan utvecklas till att styra små
vagnar av personbilsstorlek (exempelvis Sky Cab) på ett lätt
och billigt spår, s k spårtaxi. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag på hur behovet av nödvändiga
resurser för utveckling och forskning kring Sky Cab-
projektet kan tillgodoses.
Syftet med de överenskommelser som nyligen träffats av
de s k
storstadsförhandlarna var att större hänsyn till miljön
skall tas, tillgängligheten ökas och att förutsättningarna för
regionernas utveckling förbättras. För att dessa syften skall
uppnås bör man i det vidare planeringsarbetet noga
ompröva de hittills föreslagna trafiklösningarna ur både
miljö- och tillgänglighetsperspektiv. Särskilt bör då
undersökas sådana alternativ som nämnts ovan, bland
annat upprustad och utvecklad järnvägstrafik, ut- och
uppbyggnad av spårvagnstrafik, upprustning av
tunnelbanan, införande av spårtaxisystem (Sky Cab),
etanolbussar och elbilar.
Det viktigaste medlet för att förbättra
storstadsmiljöerna ligger trots allt på stadsplaneringsnivå.
Det handlar helt enkelt om att genom en förändrad
stadsplanepolitik minska behovet av längre stadsresor.
Detta kan uppnås genom att bygga upp lokala miljöer där
kompletta utbud av bostäder, arbetsplatser och service finns
tillgängliga -- s k
lokalsamhällen.
Luftfart
Flygtrafiken har sin främsta betydelse på längre sträckor.
Genom snabbtåg har järnvägen redan blivit
konkurrenskraftig på sträckan Stockholm--Göteborg och
snabbtågstrafiken kommer att byggas ut på ytterligare ett
antal sträckor där man konkurrerar med flyget.
Flygtrafiken måste dessutom klara stränga miljökrav för att
begränsa miljöskadorna. Detta kan bland annat ske genom
utveckling av motorer och drivmedel som leder till
minskade utsläpp och lägre bullernivåer.
Vi tror att den planerade utvecklingen av
snabbtågsförbindelser och de allt tyngre vägande
miljöaspekterna kommer att frigöra en viss del av flygets
kapacitet för internationell trafik. Detta skapar i sin tur
utrymme för att avlasta Arlanda från en del av den totalt
sett ökade kakan av internationell trafik.
För att förbättra konkurrensen och därmed också
effektiviteten är den förestående avregleringen av
inrikesflyget ett viktigt medel, allt under förutsättning att
det går att lösa de regionalpolitiska kraven.
Konkurrensutredningens förslag om att ta ut en generell
avgift på all inrikestrafik för att den vägen finansiera de
svagare sträckorna är ett exempel på en sådan lösning.
Ur konkurrenskommitténs delbetänkande 1990:58, s.
162:
Regionalpolitiskt motiverade linjer som vid en given
tidpunkt inte väntas kunna drivas med företagsekonomisk
lönsamhet skall kunna ges bidrag av särskilda medel, vilka
erhålls genom en särskild avgift på inrikes flygresor.
Trafikutövarna skall utses genom anbudskonkurrens.
Principer för val av linjer och omfattning av stödet bör
beslutas av statsmakterna... Med dagens trafikvolym och
transfereringsbehov skulle avgiften bli i storleksordningen
10 kr per enkelresa.
Regeringen har nu intensifierat arbetet med denna
fråga. I budgetpropositionen aviseras att regeringen
överväger en mer fullständig avreglering redan under 1992.
Luftfartsverket skall därför ges i uppdrag att utreda de
åtgärder som kan komma att krävas för att tillgodose de
trafikpolitiska målen om tillgänglighet, effektivitet,
säkerhet, miljöpåverkan och regional balans.
I det fortsatta arbetet inför en ytterligare avreglering av
det svenska inrikesflyget är det nödvändigt att klargöra hur
trafiken på kommersiellt icke lönsamma men
regionalpolitiskt viktiga linjer skall upprätthållas
långsiktigt.
Tele och post
Tillgång till bra teletjänster är en viktig förutsättning för
att människor skall kunna bo och verka över hela landet.
Staten skall ansvara för att grundläggande telefonitjänster
finns tillgängliga i hela landet. Vi anser att regeringen borde
överväga att till de grundläggande telefonitjänsterna också
föra tjänster för text- och datakommunikation. Detta är
särskilt viktigt för att möjliggöra företagande i alla delar av
landet.
Inför den bolagisering av Televerket och den avreglering
av telemarknaden som nu utreds och förbereds inom
regeringen är det nödvändigt att skapa långsiktiga garantier
för att de sociala och regionalpolitiska målen med
telepolitiken skall kunna upprätthållas.
En fungerande postverksamhet, med service och
tillgänglighet i alla delar av landet, är en väsentlig del av en
fungerande infrastruktur och en förutsättning för att hela
Sverige skall leva. Även på postens område är det
nödvändigt att skapa långsiktiga garantier för att de sociala
och regionalpolitiska målen för postens verksamhet kan
upprätthållas inför den förestående avregleringen och
bolagiseringen.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att grundläggande
regionalpolitiska mål måste ingå som en viktig förutsättning
i den kommande investeringsplaneringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att finansiera
ytterligare investeringar i infrastrukturer genom upplåning
i riksgälden med den kommande utförsäljningen av statlig
verksamhet som säkerhet,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om angelägenheten av att
omförhandlingar av planerade projekt under anslaget L1
sker skyndsamt och att ett antal underhållsprojekt därefter
snabbt utformas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om satsningar på
järnvägsinvesteringar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om storstädernas trafiksystem,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det vidare planeringsarbetet i
samband med storstadsöverenskommelsen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att klargöra hur den inrikes
flygtrafiken på kommersiellt icke lönsamma men
regionalpolitiskt viktiga linjer skall upprätthållas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det inför den kommande
bolagiseringen av Televerket och avregleringen av
telemarknaden är nödvändigt att skapa långsiktiga
garantier för att de sociala och regionalpolitiska målen med
telepolitiken skall kunna upprätthållas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att skapa långsiktiga
garantier för att de sociala och regionalpolitiska målen för
postens verksamhet kan upprätthållas inför den förestående
avregleringen och bolagiseringen av verksamheten.
Stockholm den 27 januari 1992
Lennart Brunander (c)
Rune Thorén (c)
Elving Andersson (c)
Anders Svärd (c)
1Yrkande 2 hänvisat till FiU