med anledning av prop. 1991/92:65 Valfrihet i barnomsorgen
Statsbidrag till dagbarnvårdarnas egna barn
Propositionen avser att öka valfriheten i barnomsorgen
genom att statsbidrag föreslås kunna utgå till barnomsorg i
form av daghem och fritidshem som drivs av annan än
kommun.
I och med det ökar alternativen inom barnomsorgen som
är berättigande till statsbidrag. Två former av barntillsyn i
familjedaghem kommer trots detta även i fortsättningen att
bli utan statsbidrag. Det gäller dagbarnvårdarnas egna barn
samt olika former av samverkan mellan dagbarnvårdare när
barntillsynen utövas i annan lokal än dagbarnvårdarens
hem. Även dessa former borde vara
statsbidragsberättigade.
Linköpings kommun var först i landet med att bereda
barnomsorg också för dagbarnvårdarnas egna barn.
Kristdemokraterna väckte förslaget i ett remissvar om
barnomsorgsplanen 1978. Efter sju års betänketid togs
förslaget, sedan det ånyo aktualiserats genom en motion
från kds, av ett enigt kommunfullmäktige 1985. I beslutet
deltog ledamöter invalda för moderata samlingspartiet,
centern, folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet,
socialdemokraterna och vänsterpartiet.
De bärande tankegångarna bakom förslaget var
kvalitetsförbättringar i de familjedaghem där
dagbarnvårdaren hade egna barn i tillsynsålder.
Kvalitetsförbättringen består i ett mindre antal barn i
barngruppen och en högre inkomst för dagbarnvårdaren.
Bakgrunden till beslutet var följande. Linköping hade
då en mycket hög andel barn i familjedaghem. Enligt
riktlinjerna eftersträvades barngrupper om 3--5
förskolebarn i familjedaghemmen. Fanns egna barn i
familjedaghemmen reducerades antalet dagbarn, med
hänsyn till de egna barnen så att det totala antalet barn låg
inom den rekommenderade storleken på barngruppen. I
praktiken innebar det att en dagbarnvårdare med två egna
förskolebarn endast kunde få 50 %
sysselsättningsgrad.
Kommunens beslut innebar att dagbarnvårdarna fick
tillgång till kommunens barnomsorg på samma villkor som
andra förvärvsarbetande. Dessa anmälde, givetvis helt
frivilligt, sina barn för kommunal barnomsorg och fick plats
när de kommit fram i barnomsorgskön. De fick som andra
föräldrar välja mellan daghem och familjedaghem. Valdes
familjedaghem placerades barnet enligt närhetsprincipen.
Det innebar att barnet blev placerat i det egna hemmet. När
barnen placerats erlades kommunens barnomsorgsavgift i
vanlig ordning av barnets föräldrar/förälder. Efter ungefär
2 år var ca 70 %
av målgruppens barn placerade i kommunal
barnomsorg.
Uppsala kommun införde två år senare ett system som
blivit känt som Uppsalamodellen. Uppsala
kommunfullmäktige behandlade frågan i september 1987
efter en gemensam borgerlig motion från september 1985.
Motionen gick ut på att dagbarnvårdare som vårdar egna
barn tillsammans med barn från barnomsorgskön skall få
ersättning också för egna barn. Beslutet, som inte var enigt,
innebär följande: Förtur till barnomsorg beviljas för
dagbarnvårdares egna barn i åldern 1--6 år under
förutsättning att placeringen verkställs för barn under 3 år
hos dagbarnvårdaren eller att dagbarnvårdarens
sysselsättningsgrad uppgår till minst (70 timmar per vecka)
50 %
för vård av andra barn. Dagbarnvårdarens egna barn
ska i likhet med andra barn placeras enligt
närhetsprincipen. Upphör placeringen av barn i
familjedaghemmet, upphör också placeringen av egna barn
i gruppen. Placeringen av dagbarnvårdares egna barn i den
egna gruppen får inte överstiga 70 timmar per vecka, för ett
barn högst 35 timmar före uppräkning. (För barn under 3 år
sker en uppräkning med 50 %).
Lagligheten
i besluten ifrågasattes. I Linköping anfördes
inte besvär mot beslutet utan det vann laga kraft. I Uppsala
anfördes besvär men dessa bifölls inte av kammarrätten i
Stockholm utan beslutet vann laga kraft.
När man i andra kommuner ville följa efter besluten
möttes man av stort intresse men också av motstånd.
Motståndarna anförde att besluten inte var lagliga. De var
inte prövade i Regeringsrätten. Man stödde sig också på
uttalanden av dåvarande biträdande socialministern. Till
yttermeravisso hade regeringen fått riksdagen med sig på att
denna form av barntillsyn inte var statsbidragsberättigad.
Även detta anfördes som ett hinder för lagligheten.
Trots detta har flera kommuner följt efter med i vissa fall
något avvikande regelsystem.
Numera har genom beslut i regeringsrätten våren 1991
klarhet vunnits. Uppsalamodellen har prövats genom
kommunalbesvär i Sala och Nacka kommuner.
Regeringsrättens beslut innebär klartecken för modellen ur
laglighetssynpunkt.
Den negativa inställningen, som särskiljer
dagbarnvårdarnas egna barn ur statsbidragssynpunkt, torde
bottna i ett missförstånd. Man blandade ihop en
kvalitetsutveckling inom familjedaghemmen med
vårdnadsbidraget. Eftersom vårdnadsbidraget inte var
förenligt med den kommunala kompetensen så ansåg man
inte att kommunen kunde placera dagbarnvårdarens egna
barn i det egna hemmet. När nu Regeringsrätten prövat
frågan och funnit att det är förenligt med lagen att under
vissa villkor bereda barntillsyn för dagbarnvårdares egna
barn i det egna hemmet borde även de negativa besluten om
statsbidragen omprövas.
Nuvarande statsbidragssituation på
familjedaghemssidan innebär inget bra incitament för
utveckling och kvalitetsförbättringar inom
familjedaghemmen. I Ds 1991:66 Marginaleffekter och
tröskeleffekter--barnfamiljerna och barnomsorgen anges
kostnaden för en familjedaghemsplats till drygt 60000 kr
under det att en daghemsplats för motsvarande tid kostar
77100 kr till 123800 kr. Till en del torde kostnadsskillnaden
bestå av en lägre ambitionsnivå från kommunernas sida när
det gäller familjedaghemmen. Det kan gälla arbetstider,
vikarier, material och fortbildning. Till en del beror de lägre
kostnaderna på ett högre effektivitetsutnyttjande av lokaler
när det gäller familjedaghem. De lägre kostnaderna totalt
borde underlätta möjligheten att ekonomisera rättvisande
statsbidrag. Statsbidraget utgår med 8000 kr för en
deltidsplats och 18000 kr för en heltidsplats i familjedaghem
under det att statsbidraget för en daghemsplats utgår med
drygt 31000 kr per plats. Utvecklingen av
familjedaghemmen hämmas vidare av att statsbidrag inte
lämnas för Linköping--Uppsala-modellerna med
barnomsorg också för dagbarnvårdarnas egna barn. Om
regleringen för olika statsbidrag upphör förändras
förhållandena.
Propositionen anger att om det nuvarande statsbidraget,
18000 kr. per barn och år, skulle lämnas även för
dagbarnvårdarnas egna barn skulle kostnadsökningen för
staten uppgå till 455 milj.kr. per år. Den kostnaden är för
högt beräknad. Hela målgruppen kommer inte att bli
statsbidragsberättigad om kommunerna inte ändrar sina
barnomsorgsregler. Alla dagbarnvårdare kommer heller
inte att begära barntillsyn för sina barn. Några
dagbarnvårdares barn i tillsynsålder kommer inte att fylla
kraven för heltidsplats varför statsbidragen till kommunen i
dessa fall kommer att utgå för halvtidsbarn. Ett konsekvent
genomförande av statsbidrag till dagbarnvårdarnas egna
barn kommer sannolikt att öka antalet tillkommande barn i
familjedaghem vilket medför att antalet barn i daghem blir
något mindre. En förskjutning här på 10000 barn innebär
minskade statsbidragskostnader för staten på i
storleksordningen 180--200 milj.kr. per år. Den relevanta
kostnadsökningen för staten på årsbasis med nuvarande
statsbidrag torde på en tre års sikt bli ca 200 milj. kr. per år.
Med tanke på att riksdagen beslutat godkänna den förra
regeringens syn på dagbarnvårdarnas egna barn, även om
dessa var inskrivna i kommunens barnomsrog, delvis på
felaktiga grunder, vore det rimligt om riksdagen nu beslutar
att statsbidrag skall kunna utgå för dagbarnvårdarnas egna
barn, när de är inskrivna i kommunal barnomsorg efter
samma regler som övriga barn i kommunens barnomsorg.
Vid nästa underlagsberäkning för statsbidragsansökan
torde det röra sig om ca 2000 barn. Det är då fråga om en
kostnad för staten på ca 35 milj.kr.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att statsbidag skall kunna utgå till
kommunerna för dagbarnvårdarens egna barn när de är
inskrivna i kommunal barnomsorg på samma grunder och
efter samma regler som övriga barn i kommunens
barnomsorg.