med anledning av prop. 1991/92:65 Valfrihet i barnomsorgen
I propositionen föreslås att nuvarande rigida och
föråldrade statsbidragsbestämmelser, som förhindrar privat
etablering och konkurrens inom barnomsorgen, ändras.
Detta är mycket positivt. Framför allt därför att det
kommer att ge småbarnsfamiljerna möjligheter att själva
fritt välja omsorgsform för sina barn, samtidigt som det
bidrar till ökad rättvisa.
Enligt regeringsförklaringen skall en omläggning av
familjepolitiken ske i flera steg. Där sägs bl.a. att:
I ett första och omedelbart steg tas existerande hinder för
fri etablering och fritt utnyttjande av olika former av
barnomsorg bort. Barnomsorgsbidraget följer det val som
föräldrarna träffar. Statsbidrag kommer också att utgå, t.ex.
då förskollärare startar eget och för dagbarnvårdares egna
barn. Genom dessa åtgärder skapas förutsättningar att
snabbare nå målet full behovstäckning inom barnomsorgen.
Trots regeringsförklaringens utfästelse lägges i
propositionen inget förslag om att ge rätt till statsbidrag för
dagbarnvårdarnas egna barn.
Om detta säger föredragande statsråd:
Enligt min mening bör dagbarnvårdarnas egna barn ge
rätt till statsbidrag på samma villkor som gäller för andra
yrkesarbetandes barn, men säger därefter att i nuvarande
samhällsekonomiska läge är jag inte beredd att föreslå ett
genomförande av denna reform.
Det är således av ekonomiska skäl som regeringen valt
att göra detta avsteg från regeringsförklaringen.
Enligt propositionen skulle ett genomförande av
reformen kosta 455 miljoner kronor per år. Därmed utgår
man ifrån att alla kommuner, i och med rätten att få utöka
målgruppen för barnomsorg med dagbarnvårdarnas egna
barn, omedelbart och inom ett år kommer att öka
utbyggnadstakten av barnomsorgen med 25.000--26.000
platser.
Detta är mot bakgrund av det ekonomiska läget i
kommunerna ett fullständigt orealistiskt antagande och
måste vara baserat på någon form av missförstånd om hur
systemet i praktiken fungerar.
Systemet att låta dagbarnvårdares egna barn få
kommunal barnomsorg i det egna familjedaghemmet
initierades genom ett enigt beslut i Linköpings kommun
1985. Beslutet överklagades inte och vann därför laga kraft
så att ett genomförande kunde påbörjas 1985/86. Därefter
har flera kommuner, bl.a. Uppsala, infört systemet.
Uppsalas beslut överklagades ända upp i
Regeringsrätten där det fastslogs att det inte stod i strid med
gällande lagstiftning.
Förmodligen är det skälet till att systemet kommit att
kallas ''Uppsalamodellen''.
''Linköpingsmodellen'' och ''Uppsalamodellen'' skiljer
sig i princip endast i ett avseende. I Linköping anvisas
dagbarnvårdarnas barn plats via barnomsorgskön i tur och
ordning enligt gällande köregler medan man i Uppsala får
förtur.
För att förhindra en spridning till flera kommuner
ändrade den dåvarande socialdemokratiska regeringen
statsbidragsförordningen (1987:60), så att statsbidrag inte
utgår till dagbarnvårdarbarn som är placerade som dagbarn
i det egna familjedaghemmet.
Den formella förändring som behövs för att statsbidrag
skall utgå är således en justering av statsbidragsförordning
1987:60.
Därmed skulle kommunerna få rätt till statsbidrag för
det ökade antal platser som fordras om man beslutar
utöka målgruppen för barnomsorg med dagbarnvårdarnas
egna förskolebarn.
Det finns dock ingen anledning att anta att man kommer
att öka den planerade utbyggnadstakten av barnomsorgen
även om dagbarnvårdarna får rätt att ställa sina barn i
barnomsorgskön.
I praktiken kommer man sannolikt att budgetera samma
antal nya platser per år som hittills men fortsätta med detta
under något längre tid.
För statsbidragsanslagen kommer detta att leda till ett
successivt ökat behov som under det första året kommer att
begränsas till några tiotals miljoner för de kommuner som
redan infört systemet och för de kommuner som nu har full
behovstäckning och beslutar påbörja en utbyggnad av det.
Mot bakgrund av att kommunerna hittills inte lyckats
uppnå den utbyggnadstakt som riksdagen förutsatt bör
detta resursbehov gott och väl kunna täckas inom befintlig
anslagsram.
Först sedan kommunerna byggt ut sin barnomsorg, till
den nivå som riksdagen på relativt osäker grund ansett vara
full behovstäckning, kommer ett reellt behov av ökade
anslag att uppstå.
Ur budgetsynpunkt innebär det sannolikt ingen skillnad
mellan att genomföra reformen redan nu eller att vänta ett
par år. Huvuddelen av kostnaderna kommer ändå vid
samma tidpunkt.
För många dagbarnvårdare, som genom nuvarande
regler inte kan få heltidstjänster därför att man har egna
förskolebarn, är alternativet att övergå till annat
förvärvsarbete. I dessa fall uppstår inte bara ett behov av
nya barnomsorgsplatser för de dagbarn man haft inskrivna
i sitt familjedaghem, utan även för de egna barnen.
Det finns därför skäl att även se till de kostnader för stat
och kommun som följer av detta.
I den aktuella delen av propositionen hänvisas
avslutningsvis till de mer generella statsbidrag som kan bli
följden av kommunalekonomiska kommitténs kommande
förslag.
Med en övergång till ett generellt statsbidragssystem
följer att kommunerna själva har att avgöra frågan om
barnomsorg för dagbarnvårdarnas barn inom ramen för de
generella bidragen.
Såvida staten i det sammanhanget inte avser att tillskjuta
mer medel för detta ändamål gör det ingen skillnad om man
redan nu inom ramen för befintliga statsbidragsanslag ger
kommunerna samma rätt.
Enligt min mening kan därför statsbidragsförordning
1987:60 omedelbart ändras i enlighet med vad som här
anförts utan att statsbidragsanslaget behöver höjas under de
närmaste två åren.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett omedelbart införande av
statsbidrag för dagbarnvårdarnas egna barn.