Fort
och väl följs inte alltid åt8 6.2 7
miljarder i sänkta skatter9 7.
Måste
skattetrycket sänkas?9 7.1
Skattetryck
och skattekvot9 7.2
Skatterna
och samhällsekonomin11 7.3
Den
svenska välfärden11 7.4
Vänsterns
väg till sänkt skattetryck12 8.
Skatter
och EG13 8.1
Den
globala ekonomiska integrationen13 8.2
Sverige
kontra EG14 9.
Hemställan16
Sammanfattning
I
motionen redovisar vänsterpartiet förslag för en rättvis
skattereform -- en skattepolitik byggd på principen om skatt
efter bärkraft. En sådan reform skall utgå bl.a. från
följande:
Ökad progression i skattesystemet. En enhetligare
kapitalbeskattning, minskade avdragsmöjligheter och fler
steg i skatteskalan. Grundavdragen slopas för högre
inkomstskikt.
Differentierade indirekta skatter. Lägre skatt på
basvaror och miljövänlig konsumtion.
En samlad översyn av företagsbeskattningen,
omfattande vinstbeskattning, arbetsgivaravgifter och miljö-
och energibeskattning. Bolagsskatten skärps upp mot
Europanivå, genom minskade reserveringsmöjligheter.
Skatten på energi utformas efter miljöpolitiska mål.
Skatter och avgifter ska styra i riktning mot minskat
råvaruuttag och ökad återvinning.
Sänkta och utjämnade kommunalskatter. Detta
förutsätter en breddad skattebas för kommunerna.
Motionen i övrigt
I motionen anvisas en väg till ett minskat skatteuttag
genom aktiv fördelningspolitik och ekonomisk politik för en
ekologiskt balanserad tillväxt.
Vänsterpartiet visar att begreppet skattekvot inte kan
brukas för att göra raka jämförelser av skattetrycket mellan
olika länder.
Slutligen analyseras konsekvenserna på skatteområdet
av den allt mer internationaliserade ekonomin.
Vänsterpartiet konstaterar att regeringens påståenden om
att Europaintegrationen kräver en kraftig sänkning av det
svenska skatteuttaget huvudsakligen bygger på myter och
överdrifter.
1. Inledning
För regeringen Bildt är skattepolitiken en av de mest
centrala delarna i regeringspolitiken. Redan under
valrörelsen formade moderata samlingspartiet och
folkpartiet liberalerna ett gemensamt valprogram under
beteckningen Ny start för Sverige. Folkpartiet anslöt sig
genom detta i princip till den moderata skattepolitiken.
I programmet Ny start för Sverige angavs sänkta skatter
som ett av de viktigaste politiska målen. Den borgerliga
fyrpartiregeringen har under moderat ledning gjort denna
målsättning till sin egen. Även centerpartiet liksom
kristdemokraterna har genom detta anslutit sig till den
moderata skattepolitikens huvudinriktning.
Sänkta skatter skulle ge Sveriges ekonomi en ny fart, och
hela Sverige skulle genom detta få en ny start.
Vänsterpartiet delar inte detta synsätt. Sverige har ett
högt skatteuttag, men i jämförelse med andra välfärdsstater
har Sverige inte ett påfallande högre skatteuttag.
Under valrörelsen deklarerade vänsterpartiet att det inte
fanns utrymme för någon sänkning av det totala
skatteuttaget. Däremot pläderade vänsterpartiet för ett
rättvisare uttag av skatterna efter principen ''skatt efter
bärkraft''. Vänsterpartiet varnade även i valrörelsen för att
skattesänkningar skulle leda till ökade budgetunderskott.
Idag kan vi tyvärr konstatera att våra farhågor
besannats. Regeringen har sänkt skatterna, men detta har
inte resulterat i någon ökad tillväxt. Det enda som tagit ny
fart är budgetunderskotten och de ekonomiska klyftorna.
Den förda regeringspolitiken är inte bara
fördelningspolitiskt felaktig utan bromsar också tillväxten.
Stora och växade budgetunderskott driver upp räntorna.
Detta hämmar investeringsviljan och ökar arbetslösheten.
Enligt vänsterpartiet behövs en genomgripande
omläggning av det svenska skattesystemet. Den formella
enigheten bakom den stora skatteomläggningen höll inte
ens för reformens första år -- 1991.
Detta gör det naturligt för vänsterpartiet att intensifiera
arbetet på att forma en ny skattepolitisk majoritet. I denna
motion redovisar vi förslag för hur skattepolitiken borde
formas både på kort och lång sikt.
Vänsterpartiet konstaterar att det för närvarande inte
finns majoritet för en ny rättvis skattepolitik, en
skattepolitik för arbete och välfärd. För att bygga en sådan
majoritet fordras en aktiv opinion. Det är vänsterpartiets
målsättning att på alla samhällsområden göra största
möjliga insats för att utveckla en bred opinion för en rättvis
skattereform.
Det är inte möjligt att i motioner låsa fast alla praktiska
lösningar, och vissa alternativ fordrar ytterligare
utredningsarbete. I motionen redovisar vi därför partiets
principsyn och anger utgångspunkter för ett fortsatt
skattepolitiskt reformarbete.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen tillsätter en
parlamentarisk utredning med uppgift att lägga förslag till
en reformering av skattesystemet utifrån de
ställningstaganden som redovisas nedan under avsnitten 2
och 3, ''Vänsterpartiets principsyn'' och ''En rättvis
reform''.
2. Vänsterpartiets principsyn 2.1
Två grundläggande uppgifter
Vänsterpartiet anser att skattesystemet har två
grundläggande uppgifter.
1. Skatterna skall finansiera de offentliga utgifterna.
2. Skatterna skall utjämna skillnader i inkomster och
förmögenhet.
Skatteintäkterna ger samhället medel att finansiera den
offentliga sektorns service och skydd. Skattemedlen ger
samhället resurser till långsiktiga investeringar. Genom
skatterna får stat och kommun pengar för att finansiera
insatser som är en förutsättning för en ekologiskt
balanserad och uthållig ekonomisk tillväxt.
Skatterna ger samhället möjlighet att föra över pengar
till personer och hushåll med låga inkomster. Skatterna är
det viktigaste verktyget för den fördelningsprocess, som tar
sikte på att ''dela det goda'' i samhället.
2.2 Välfärd och skatter
Sverige är internationellt sett ett välfärdssamhälle. Ett
välfärdssamhälle kräver en stark ekonomi. En stark
ekonomi kräver ett näringsliv som producerar bra
produkter, till rimliga priser utan att förbruka människor
och miljö. Det är människornas samfällda arbetsinsatser
som skapar välfärd och ekonomisk tillväxt.
Skatterna finansierar insatser som skapar
förutsättningar för produktion och utveckling.
Skattefinansierade investeringar bl.a. på infrastruktur --
kommunikationer, samt utbildning och forskning, är
nödvändiga för den ekonomiska tillväxten.
Genom politiska beslut kan produktionens resultat
användas på ett miljö- och fördelningspolitiskt riktigt vis.
Utan en rättvis fördelning skapas konflikter som hotar
förutsättningarna för produktion och tillväxt.
Sverige har internationellt sett ett högt skatteuttag. Det
svenska skatteuttaget ligger idag på ungefär samma nivå
som i andra utvecklade välfärdsländer. Skatteuttaget är en
del av vår välfärdsmodell. Att finansiera offentliga utgifter
via lån istället för via skatter hämmar på sikt den
ekonomiska utvecklingen.
Ett högt skatteuttag är inget självändamål. Genom
ekonomisk tillväxt och en rättvis fördelningspolitik blir det
möjligt att på sikt minska skatteuttaget. Skatteinstrumentet
kan dessutom användas för att stimulera ekonomin i
nedgångar och bromsa takten vid alltför snabba uppgångar.
Möjligheten att använda skatterna som
konjunkturregulator begränsas dock av en rad faktorer,
bl.a. budgetläget och internationella ekonomiska
förhållanden.
2.3 Marknad, miljö och jämställdhet
Alla skattesystem påverkar produktionens
förutsättningar, och om möjligt bör störande påverkan
undvikas. Det är därför viktigt att utforma skattesystemet
så att det blir enkelt och överblickbart. Enkla och raka
regler försvårar fusk och osund konkurrens.
Till välfärdens viktigaste delar hör en god livsmiljö att
leva och arbeta i. Idag är de ekologiska sambanden hotade
av det moderna industrisamhället. Skattesystemet måste
därför utformas så att produktion och efterfrågan tvingas ta
hänsyn till miljön och ekologiska samband.
I ett gott samhälle rådet det jämställdhet. I dagens
Sverige tjänar kvinnor i genomsnitt mindre än männen. Ett
nytt skattesystem som tar sikte på att utjämna ekonomiska
skillnader kommer därmed också att gynna den
ekonomiska jämnställdheten mellan män och kvinnor.
3. En rättvis reform
Vänsterpartiet menar att ett rättvist skattesystem skall
utgå från följande utgångspunkter:
Progressiv beskattning av arbetsinkomster. Ett
riktmärke bör vara att normala inkomster inte träffas av en
högre marginaleffekt än ca 50%. Höginkomsttagare skall
betala en högre marginalskatt än 50%.
En effektivare kapitalbeskattning. Inkomsterna från
kapitalbeskattning kan ökas genom en enhetligare
kapitalbeskattning. Avdragsmöjligheterna bör begränsas
och på sikt skall hushållens avdragsrätt för ränteutgifter
avvecklas. Detta förutsätter ett nytt system för
boendefinansiering. Sparande gynnas när ränteavdrag ej
medges.
Differentierade indirekta skatter. Lägre skatt på
basvaror och miljövänlig konsumtion t.ex. kollektivtrafik.
De indirekta skatterna kan då tas ut på ett brett underlag
vad gäller varor och tjänster.
Ökad skatt på produktionen. Ett rakt och enhetligt
system för företagsbeskattning utan reserveringssystem.
Frågan om skatt på företagens nyttjande av
produktionsresurser bör prövas vidare.
Skatten på energi skall utformas efter miljöpolitiska
mål. Energiskatterna utgör en del av den samlade
skattebasen, medan miljöavgifter viks för satsningar inom
miljöområdet. Skatter och avgifter ska styra i riktning mot
minskat råvaruuttag och ökad återvinning när det gäller
produktionen.
Nya finansieringsformer för kommunsektorn, sänkta
och utjämnade kommunalskatter. Detta förutsätter en
bättre kommunal skatteutjämning och ökade statsbidrag till
kommunsektorn, liksom en breddad skattebas för
kommunerna.
Skattesystemet bör grundas på reala principer. En real
kapitalbeskattning gör att skalan kan höjas och sparandet
skyddas mot inflation.
4. Skatteomläggningen 1990--1991
Direkt efter valet 1988 presenterade dåvarande
finansminister Feldt förslag till ett nytt skattesystem. Feldts
förslag gjorde att sittande skatteutredningar snabbt lade
förslag i enlighet med hans direktiv. Efter en uppgörelse
mellan socialdemokraterna och folkpartiet antog riksdagen
också utredningens förslag i alla väsentliga delar.
Skatteomläggningen genomfördes i två steg under åren
1990 till 1991. Omläggningen gjorde att marginalskatterna
sänktes från 72% till ca 50% för de högsta inkomsterna och
från ca 61--40% till ca 30% för lägre inkomstskikt.
Skatteomläggningen skulle finansieras med breddad
moms och en mer enhetlig kapitalbeskattning, samt
minskade möjligheter till avdrag under
inkomstbeskattningen. Till en del tänkte man sig också att
finansiera omläggningen med s.k. dynamiska effekter, dvs
ökade skatteinkomster genom ökade arbetsinsatser.
Det är vänsterpartiets mening att det var riktigt att
minska beskattningen av arbetsinkomster och dämpa
marginaleffekterna i låga och normala inkomstlägen. Det
var likaledes riktigt att försöka finansiera den sänkta
inkomstbeskattningen.
Vänsterpartiet var och är dock skarpt kritiskt till de
dåliga fördelningseffekter som skatteomläggningen
innebar. Detta var illa nog vad gäller jämlikhet och
fördelningspolitik, men omläggningen förde även med sig
negativa konsekvenser för samhällsekonomin i stort.
Genom en alltför långtgående sänkning av
inkomstbeskattningen krävdes en för stor ökning av
skatteuttaget från andra skattebaser, indirekta skatter --
moms, boende etc. Detta kombinerat med sneda
fördelningseffekter och stegrad inflation ledde till att
skatteomläggningen fick en åtstramande verkan i de
inkomstgrupper som vann lite eller inget på
skatteomläggningen. Skatteomläggningen bidrog därmed
till att förstärka den pågående lågkonjunkturen genom en
minskad efterfrågan från dessa inkomstgrupper.
5. Skatteomläggningen och budgetunderskotten
Genom skatteomläggningen sänktes
inkomstbeskattningen kraftigt. Skatteomläggningen
förutsattes bli finansierad genom breddad moms och
kapitalbeskattning, samt s.k. dynamiska effekter. Många
tecken tyder nu på att skatteomläggningens finansiering
slagit fel, och att väsentliga delar av de växande
budgetunderskotten är en följd av skattereformen.
Under budgetåren 1988/89 och 1990/91 gav
statsbudgeten påtagliga överskott. I media rubricerades
detta ibland som ''felräkningar'' från finansdepartementet.
Budgeten hade baserats på antaganden (förhoppningar) om
en mycket blygsam löneutveckling och låg inflation. I
förutsättningarna räknade man med en löneutveckling på ca
4%. När dessa i och för sig orealistiska antaganden ej
stämde in så blev naturligtvis skatteintäkterna större och
detta resulterade i ett budgetöverskott.
Tendensen till bättre överensstämmelse mellan budget
och budgetutfall borde också ha förstärkts av att inflationen
dämpades under 1991. En orsak till den sjunkande
inflationen under 1991 var att inflationen under 1990 blev
konstlat hög genom en rad indirekta skattehöjningar detta
år i avsikt att finansiera marginalskattesänkningarna.
I verkligheten gav budgeten för 1990/91 ett underskott
på 34 miljarder. För 1991/92 pekar prognoserna på ökade
underskott från 5 miljarder i propositionen till ungefär det
tiodubbla i verkligt utfall.
I Wibbles första finansplan 1992 beräknas underskottet
för kommande budgetår 1992/93 till hela 78 miljarder. Det
underliggande underskottet, d.v.s. det verkliga
underskottet rensat från tillfälliga förändringar, beräknas i
finansplanen till dryga 93 miljarder.
Varför växer underskotten så snabbt?
Regeringen Bildt hänvisar till den förra regeringen och
lågkonjunkturen. Regeringsföreträdare hävdar att
underskotten är en naturlig följd av skiftet från hög till låg
inflation. Till en del är dessa påpekanden riktiga.
Underskottsarvet från den avgående regeringen beror
dock inte på någon utgiftsexpansion. De ingående
underskotten skapades genom (för stora) sänkningar av
inkomstskatten. Fakta är att statens inkomster fallit mycket
snabbt under senare år. Enligt RRV:s,
Riksrevisionsverkets, redovisning började minskningen
under budgetåret 1990/91, då inkomstökningen sjönk
kraftigt gentemot föregående år. För kommande budgetår
1992/93 beräknas inkomsterna minska med 6.7% eller med
28.7 miljarder.
Och det är inkomstskatterna som står för
inkomstminskningarna. Från budgetåret 90/91 till 91/92
minskade inkomstskatten enligt RRV med 37.7 miljarder,
och från 91/92 till 92/93 beräknas inkomstskatterna minska
med 21.5 miljarder. Således en minskning av
statsinkomsterna med ca 59 miljarder under två år.
Minskningen är så stor att posten inkomstskatt ger ett
negativt utfall för staten under budgetåret 1992/93. Detta
beroende på statens utbetalningar av kommunalskatt som
sker med en viss eftersläpning.
Den sänkta inkomstskatten skulle till stor del ha
finansierats genom breddad och delvis höjd moms.
Momsintäkterna har också ökat under dessa två år. Från
1990/91 till 1991/92 steg momsintäkterna med 12 miljarder,
och från 1991/92 till 1992/93 beräknas de stiga med drygt 5
miljarder. Således en ökning av momsintäkterna under två
år med ca 17 miljarder. Då skall man dock minnas att
momsintäkterna varit extra stora på grund av den ''extra
tillfälliga momshöjningen''.
Det är svårt att exakt beräkna i vilken utsträckning
skatteomläggningen finansierats. Omläggningens
anhängare menade att den var fullt finansierad. Andra
debattörer har hävdat att underfinansieringen skulle kunna
ligga på uppemot 30 miljarder. En sådan uppskattning kan
tyckas väl hög men det torde stå helt klart att
skatteomläggningen är underfinansierad.
De dynamiska effekterna har uteblivit, ett bortfall på ca
5 miljarder.
Momsbreddningen-höjningen har uppenbart givit sämre
intäkter än väntat. Det har ifrågasatts om vissa höjningar
rentav gett ett negativt tillskott. Den höjda momsen har
dessutom ökat kostnader och underskott bl.a. för
kollektivtrafik, byggande etc. Detta har tvingat fram ökade
offentliga bidrag och transfereringar.
Skärpt reavinstbeskattning av aktier skulle ge 5
miljarder i intäkter. Denna inkomstpost är mycket
diskutabel med tanke på börsutveckling och nyligen
antagna lättnadsregler. Det är likaså osannolikt med tanke
på fastighetsmarknadens utveckling att
reavinstbeskattningen av fastigheter ger 2 miljarder extra i
intäkter.
Basbreddningarna under tjänst gjorde flera ersättningar
skattepliktiga. Samtidigt blev ersättningarna också
förmånsgrundade för sjukförsäkring och pension. Detta
höjer utgifterna inom socialförsäkringssystemet, och någon
justering för detta gjordes ej vid finansieringskalkylerna.
Då det är av stor vikt att riksdagen följer upp alla sina
beslut bör en parlamentarisk utvärdering skyndsamt göras
så att riksdagen kan få en bättre uppfattning om i vilken
grad skatteomläggningen har bidragit till de ökande
budgetunderskotten. Riksdagen bör ge regeringen detta
tillkänna.
6. Ny start för Sverige och skattepolitiken
Under hösten 1991 lade regeringen Bildt fram en rad
skattepropositioner, bl.a. proposition 1991/92:60
Skattepolitik för tillväxt. I denna angav regeringen att
Sveriges skattetryck är en viktig orsak till landets
ekonomiska problem. Regeringen förutsatte att sänkt skatt
skulle skapa tillväxt, och som målsättning angav man
skattesänkningar på 10 miljarder per år fram till mitten av
1990-talet.
Denna inställning påminner om propåer från olika
särintressen och lobbyistgrupper, t.ex. Skattebetalarnas
förening, Industriförbundet, eller stiftelsen ''Den nya
välfärden''. Även om denna hållning i skattepolitiken är väl
representerad på vissa håll så är den ingen vetenskaplig
sanning utan mer en ideologisk tro.
Regeringen hävdade i proposition 1991/92:60 ''att de
grundläggande principerna bakom skattereformen ligger
fast'' (prop. 60 sid 61). Å andra sidan skrev samma regering
i samma proposition att ''i propositionen föreslås
grundläggande förändringar av den svenska
skattepolitiken'' (prop. 60 sid 1).
Vänsterpartiet är berett att dela den senare av
regeringens två bedömningar. Vänsterpartiet stod inte
bakom det som har kallats ''århundradets skattereform'',
skattepakten mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Vi
kan dock konstatera att den stora reformen inte överlevde
sitt första levnadsår.
6.1 Fort och väl följs inte alltid åt
Regeringen har velat demonstrera sin handlingskraft
genom att mycket snabbt lägga en rad förslag till
skattesänkningar under hösten 1991. Detta har dock
resulterat i att beslutsunderlaget till riksdagen blivit
knapphändigt i stora skattefrågor. Detta gäller t.ex.
propositionen om slopandet av förmögenhetsskatten,
liksom förslaget om sänkt kapitalbeskattning och minskad
avdragsrätt, för att bara ange några exempel.
Normalt brukar beslut som betyder ''grundläggande
förändringar av den svenska skattepolitiken'' (prop.
1991/92:60 sid 1) föregås både av ett visst utredningsarbete
och remissomgångar. Så skedde ej vad gäller
skattepropositionerna under hösten 1991, och detta ställer
sig vänsterpartiet kritiskt till.
Vänsterpartiet är vidare kritiskt till att regeringens
skattepropositioner under hösten 1991 brast i redovisning
av propositionernas samhällsekonomiska,
fördelningspolitiska och miljömässiga konsekvenser.
Då flera av de nuvarande regeringspartierna i
oppositionsställningen var mycket kritiska till att den
tidigare socialdemokratiska regeringen bröt mot dessa krav
är det anmärkningsvärt att regeringen Bildt brister i dessa
avseenden.
I en avvikande mening i skatteutskottet den 12 mars
1991 angående konsekvensanalyser anförde t.ex. ledamöter
från moderaterna, centerpartiet, miljöpartiet och
vänsterpartiet följande.
Skatteutskottet vill understryka att det är av vikt att
regeringens propositioner i tillräcklig utsträckning
innehåller en redogörelse för det utredningsmaterial som
ligger till grund för de aktuella förslagen. I de propositioner
som utskottet haft att behandla har vissa av de angivna
punkterna tillgodosetts. Ofta redovisas emellertid endast de
samhällsekonomiska konsekvenserna vad beträffar utfallet
på statsbudgeten och för kommunerna utan fördelning på
delposter och utan bakgrund till beräkningarna.
Kompletterande och mera specificerade uppgifter,
exempelvis beträffande utfallet för skattebetalarna,
miljökonsekvenser, utfallet för olika regioner, följderna för
rättssäkerheten etc., är i många fall nödvändiga. Sådana
uppgifter behövs ofta som underlag redan under
motionstiden. Enligt skatteutskottets uppfattning bör
propositionerna därför där detta är påkallat innehålla en
mera utförlig konsekvensanalys i de hänseenden som ovan
angivits. Analysen bör kompletteras med uppgifter om det
aktuella underlaget och de bedömningar i övrigt som ligger
till grund för beräkningarna.
Vad utskottet ovan anfört bör ges regeringen till känna.
Vänsterpartiet står fast vid denna uppfattning och menar
att denna kritik som riktades mot den föregående
socialdemokratiska regeringen i lika hög grad gäller den
nuvarande regeringen. Vänsterpartiet föreslår därför att
riksdagen ger regeringen tillkänna vad som ovan anförts
angående kravet på konsekvensanalyser etc i regeringens
skattepolitiska propositioner.
6.2 7 miljarder i sänkta skatter
Tyngden i regeringens skattepolitik ligger hos moderata
samlingspartiet. Regeringens huvudlinje i skattepolitiken är
att sänkta skatter ger ny start för Sverige. Regeringen tycks
inte ens tillmäta statsfinansiella intressen någon avgörande
betydelse i skattepolitiken.
Under hösten 1991 drev regeringen igenom ett flertal
skattesänkningar. Det gäller bl.a. sänkt reavinstbeskattning
av aktier, sänkt skatt på kapitalförsäkringar, sänkt skatt på
värdepappersfonder, slopade ränteavdragsbegränsningar,
avskaffande av den allmänna löneavgiften, slopade
socialavgifter på vinstandelar, sänkt arvsskatt m.m.
För 1992 kostar dessa skattesänkningar enligt
regeringens egna beräkningar statskassan drygt 5 miljarder.
Sänkningarna fördelar sig enligt följande för 1992.
n
Sänkt förmögenhetsskatt
=
1 000 mkr
Sänkt skatt på kapitalinkomster
=
2 370 mkr
Sänkt arvs- och gåvoskatt
=
420 mkr
Sänkt företagsbeskattning
=
1 570 mkr
Summa ovan
=
5 360 mkr
Till detta kommer riksdagens beslut om att slopa
omsättningsskatten på aktier, vilket kostar statskassan drygt
2 miljarder kronor för 1992. Totalt ligger enbart dessa
skattesänkningar för 1992 på över 7 miljarder.
Vänsterpartiet har upprepade gånger påtalat att
skattesänkningar måste finansieras. I ord tycks regeringen
dela denna ståndpunkt och man skriver ''måste
skattesänkningar finansieras med minskade utgifter'' (Prop.
1991/92:38 sid 43). I praktiken har regeringen hittills inte
visat prov på denna insikt.
7 . Måste skattetrycket sänkas?
7.1 Skattetryck och skattekvot
Ordet skattekvot används flitigt i skattedebatten men
missbrukas av många debattörer. I den enklare agitationen
försöker man ibland framställa det som att skattekvoten och
utrymmet för privat konsumtion och investeringar är direkt
avhängiga av varandra. Detta resonemang är inte korrekt.
Skattekvoten är inte ett mått på skatternas andel
av BNP. Skatter och BNP är två helt olika saker. Skatterna
är ett betalningsflöde medan BNP visar storleken på
produktionen i landet av varor och tjänster.
Följande citat kan belysa det rätta förhållandet.
''Teoretiskt sett är det fullt möjligt att tänka sig en ekonomi
där skattekvoten överstiger 100 procent av BNP men den
privata konsumtionen ändå är omfattande'' (Daniel
Tarschys, Ekonomisk debatt 4/90, sid 357).
Skattekvoten är således inget bra mått på skatternas
betydelse i ekonomin och det finns en rad andra skäl till
detta.
En stor del av de offentliga transfereringarna till
hushållen är t.ex. beskattningsbara. Detta skapar en
rundgång i systemet. ''En transfereringsutgift finansieras till
viss del med den skatt mottagaren betalar för denna
transferering. Detta överdriver skattetryckets nivå. När
t.ex. sjukpenningen övergick från obeskattad till beskattad
transferering steg skatterna som andel av BNP utan att vare
sig de offentliga utgifterna netto eller hushållens inkomster
påverkades.'' (Långtidsutredningen 1990, sid 90--91.)
Det är också fullt möjligt att sänka skattekvoten utan att
sänka det totala skatteuttaget. Om man sänker
inkomstbeskattningen och finansierar det genom höjd
moms, så sänks skattekvoten. Den höjda momsen kommer
nämligen att höja priserna och därmed BNP, medan den
sänkta inkomstskatten enbart registreras som en
skattesänkning.
Direkt vilseledande blir det då man med utgångspunkt
från skattekvoten uttalar sig om skillnader i skattetryck
mellan olika länder.
Förklaringen är att olika länder har olika skattesystem
vilket gör jämförelserna missvisande. En viktig skillnad är
t.ex. om man har beskattade transfereringar, bidrag eller ej.
Andra faktorer man bör ta hänsyn till är skillnader i
befolkningsstruktur. Ett land med en stor andel
yrkesverksamma och få åldringar och barn kan t.ex. tillåta
sig ett förhållandevis lågt skattetryck. Skattekvoten kan
också hållas nere genom att man lånar till en del av
utgifterna. Skattekvoten i många länder hålls också nere
genom att man underbalanserar budgeten, dvs man lånar
till utgifterna.
Stefan Fölster har i Långtidsutredningens bilaga 26
genomfört den här typen av korrigeringar och framställt ett
mått som han kallar för utgiftstryck.
Enligt traditionella beräkningsmetoder var skattekvoten
i Sverige drygt 14 procentenheter högre än i EG år 1986.
Korrigerar man för olikheter i skattesystemen (dvs
normerar beskattningen av transferingarna), och tar hänsyn
till olikheter i befolkningsstruktur liksom budgetsaldo så
mer än halveras denna skillnad.
I genomsnitt ligger det svenska skattetrycket då bara 6--
7 procentenheter högre än genomsnittet för EG-länderna.
Sverige hamnar inte heller högst i världen. Enligt Fölsters
beräkningar har såväl Belgien, Holland som Irland ett
högre utgiftstryck än Sverige.
I tablån nedan presenteras en jämförelse mellan Sverige
och EG vad avser skattekvot och utgiftstryck baserad på
Fölsters material. Beräkningarna avser år 1986:
n
Skattekvot
Utgiftstryck
Sverige
53,5
49,9
EG-genomsnitt
39,2
43,5
Skillnad
14,3
6,4
Denna skillnad beror dels på att vi konsumerar mer av
vissa typer av tjänster (t.ex barn- och äldreomsorg), dels på
att utbildning, vård och omsorg i högre grad finansieras via
skattsedeln i vårt land.
Om EG-länderna skulle ha samma grad av offentlig
finansiering av sin sjukvård som Sverige har skulle detta,
enligt Fölsters kalkyler, kräva en höjning av skattekvoten
med närmare 2 procentenheter i dessa länder. Skillnaden i
utgiftstryck mellan Sverige och EG skulle med den här
typen av korrigeringar således reduceras ytterligare.
Sverige har en betydligt högre skattekvot än många
andra länder. Till stor del förklaras skillnaden av olikheter
i skattesystem, åldersstruktur och budgetstrategi. De
verkliga skillnaderna är begränsade och förklaras av en mer
utbyggd offentlig verksamhet i vårt land. I EG-länderna får
man i större utsträckning betala utbildning, vård och
omsorg direkt ur den egna plånboken. Detta innebär lägre
offentliga utgifter och skatter men samtidigt större
omkostnader för hushållen i form av avgifter.
7.2 Skatterna och samhällsekonomin
Beskattning innebär med nödvändighet att priserna i
ekonomin påverkas. Såväl moms som inkomstskatt skapar
ett gap mellan de ursprungliga produktionskostnaderna och
de priser som tas ut i butiken. Man brukar säga att
beskattningen skapar s.k. skattekilar. Dessa skattekilar
medför att fördelningen av resurser i ekonomin i viss
utsträckning snedvrids.
Den här typen av snedvridningar leder till kostnader och
välfärdsförluster för hela samhällsekonomin. Det är därför
viktigt att skattesystemet får en effektiv utformning. Ett
''onödigt'' högt skattetryck måste undvikas.
Skatterna är ett redskap för att uppnå en rad
fördelningspolitiska mål. Ett ökat skatteuttag underlättar
möjligheterna att uppnå dessa mål, men höga skatter har
för den skull inget egenvärde. Ett för högt skattetryck
innebär att det blir mindre kvar inte bara för
höginkomsttagarna utan också för de personer och hushåll
som redan i utgångsläget har otillräckliga resurser.
Vänsterpartiet anser att skatt skall utgå efter bärkraft.
Ett progressivt skatteuttag minskar behovet av
transfereringar. Detta gäller såväl inkomstbeskattning som
beskattning av konsumtion. Det är i detta perspektiv man
skall se vänsterpartiets krav om ett slopat grundavdrag för
höginkomsttagare och sänkningar av vissa indirekta skatter,
t.ex. matmoms. Ökad progression innebär ett effektivare
skatteuttag och därmed minskad rundgång. Detta borde
vara en naturlig utgångspunkt i en diskussion om sänkt
skattetryck.
7.3 Den svenska välfärden
Den offentliga sektorns sammanlagda intäkter uppgick
under 1990 till bortemot 900 miljarder kronor. Detta
motsvarar drygt 60% av BNP. Närmare hälften av dessa
pengar kom att användas inom den offentliga sektorn, två
femtedelar gick tillbaka till hushållen och näringslivet i form
av bidrag och resten registrerades som räntebetalningar och
sparande.
De offentliga utgifterna har under hela efterkrigstiden
befunnit sig i en stadig tillväxt. År 1960 motsvarade de
knappt 30% av BNP och idag är nivån dubbelt så hög. Det
bör i det här sammanhanget understrykas att det är den
offentliga sektorns utgifter och inte den offentliga
sektorns reala verksamhet (dvs konsumtion och
investeringar) som har vuxit på detta sätt.
Förbrukningen inom den offentliga sektorn har
inte vuxit snabbare än BNP under de senaste 20 åren utan
andelen har legat tämligen konstant kring 30%. Istället är
det transfereringarnas och ränteutgifternas utveckling som
är förklaringen till de offentliga utgifternas förhållandevis
snabba tillväxt.
År 1989 svarade den offentliga konsumtionen för
ungefär 26% av BNP i vårt land. Motsvarande siffra för EG
var 18%. Det finns flera förklaringar till att denna skillnad
är så stor som den är. En är att andelen äldre är högre i vårt
land. Därför måste en större andel av våra resurser avdelas
för sjukvård och äldreomsorg. Vi har också en högre
förvärvsfrekvens vilket förutsätter en mer utvecklad
barnomsorg. En ytterligare förklaring är att utbildning,
vård och omsorg i större utsträckning bedrivs i offentlig regi
i vårt land.
7.4 Vänsterns väg till sänkt skattetryck
Vänsterpartiet vill stödja de sämst ställda i samhället. Vi
vill i många fall förbättra bidragsreglerna och bygga ut den
offentliga servicen. Detta kostar pengar vilket ofta är
liktydigt med höjda skatter.
Vänsterpartiet förespråkar dock inte ett högre
skattetryck. Vi har genom en noggrann anslagsprövning och
prioritering, som bl.a. inneburit besparingar på många
områden, kunnat lägga ett budgetförslag som ryms inom ett
oförändrat skatteuttag.
Det förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93 som
vänsterpartiet har lagt fram innebär en höjning av
statsutgifterna med ca. 15 miljarder kronor. Skattekvoten
ligger dock still i förhållande till 1991 och kan således
beräknas till 53.5%. Detta förklaras av att vänsterpartiet
har sagt nej till den skattesänkningspolitik som regeringen
förespråkar.
Skattekvoten är precis som det låter en kvot med både
en täljare och nämnare. I täljaren har vi skatteuttaget och i
nämnaren BNP. Skattekvoten kan sänkas på två sätt:
antingen genom att reducera täljaren-skatterna, eller också
genom att höja nämnaren-BNP.
Om vi t.ex. antar att BNP ökar med 2% per år framöver
(ett ganska vanligt antagande) och nivån på de offentliga
utgifterna ligger still så går det naturligtvis att sänka
skattetrycket med 10 procentenheter till sekelskiftet utan
att någonting i sak egentligen behöver förändras. Det är den
här typen av kalkyler som Ny demokrati m.fl. ofta ägnar sig
åt.
Vänsterpartiet förespråkar ekonomisk tillväxt, men den
ekonomiska utvecklingen måste vara ekologiskt balanserad
och uppfylla kravet på allas rätt till ett meningsfullt arbete.
Minskad utslagning på arbetsmarknaden innebär också att
behovet av nya statsutgifter minskar. Mellan 1981 och 1988
ökade antalet förtidspensionerade och långtidssjukskrivna
med 150 000 personer. Detta innebar inte enbart kraftigt
höjda statsutgifter utan också mänskliga tragedier.
Arbete åt alla, en förbättrad arbetsmiljö och en rättvis
fördelningspolitik innebär att statens utgifter på sikt kan
sänkas. Minskad utslagning, förebyggande vård och
rehabilitering gör att vi kan sänka vårdkostnaderna och
minska utgifterna inom socialförsäkringssystemen. Därmed
blir det också möjligt att sänka skattetrycket.
Då det är av vikt för skattepolitikens utformning att
regeringen intar en nyanserad syn på frågan om skattekvot,
skattetryck och förutsättningarna för ett successivt sänkt
skattetryck, föreslår vänsterpartiet att riksdagen ger
regeringen tillkänna vad som ovan anförts.
8. Skatter och EG
Vänsterpartiet strävar efter att värna Sveriges
möjligheter att föra en egen ekonomisk politik och detta
oavsett medlemskap eller ej i EG.
Den 1/1 1993 skall EG:s inre marknad vara upprättad.
Varor, tjänster, kapital och arbetskraft kommer då att fritt
kunna röra sig över gränserna. Denna ökade rörlighet
förutsätter ett mer likformigt skattesystem.
Inom EG pågår ett intensivt arbete för att harmonisera
skatterna. Utgångspunkten är att beskattningen inte skall
verka snedvridande på konkurrensen. Inget land skall med
hjälp av låga skatter kunna gynna sitt eget näringsliv.
Det finns för närvarande betydande skatteskillnader
mellan de olika medlemsländerna. Normalmomsen varierar
mellan 12 och 25%. Därtill kommer mängder av undantag.
Flera av EG-länderna saknar t.ex. moms på maten.
Marginalskatten för höginkomsttagare liksom
bolagsskatten uppvisar omfattande skillnader. Också
beskattningen av lågoch medelinkomsttagare uppvisar stora
olikheter. En metallarbetare i Portugal betalar t.ex. bara en
tiondel av sin lön i inkomstskatt medan hans holländske och
danske kollega får avstå en dryg tredjedel (Svenska
Arbetsgivareföreningens: EG, Sverige och skatterna).
Skillnaderna i socialförsäkringsavgifter,
förmögenhetsbeskattning och kapitalbeskattning är också
omfattande.
Stor möda har lagts ner på att försöka harmonisera
skatterna inom EG. Resultatet har emellertid blivit klent. I
stället har man alltmer tvingats lita till den spontana
anpassning som redan sker i medlemsländerna. Sannolikt är
det marknaden och inte direktiv från Bryssel som även
fortsättningsvis kommer att styra utjämningen.
Arbetet i Bryssel har inskränkt sig till att försöka
harmonisera den indirekta beskattningen. Risken finns att
en onödigt stor gränshandel uppstår om inte beskattningen
av varor och tjänster blir någorlunda likartad. Dessa
problem vill EG-kommissionen undvika genom att
fastställa miniminivåer för moms och punktskatter.
Storleken på dessa diskuteras alltjämt. En harmonisering av
övriga skatter utgör för närvarande inget mål för EG.
8.1 Den globala ekonomiska integrationen
Den tilltagande ekonomiska integrationen begränsar de
enskilda ländernas suveränitet vad gäller beskattningen. I
en värld där varor, tjänster, kapital och arbetskraft rör sig
allt snabbare och lättare över nationsgränserna kan inte
skatterna avvika alltför mycket. Detta är lika viktigt på det
globala planet som inom EG.
Behovet av skatteharmonisering är emellertid inte lika
stort på alla områden. Rörligheten och därmed behovet av
likformighet i beskattningen varierar. Störst rörlighet har
det finansiella kapitalet. På dagens elektroniska
finansmarknader rör sig kapitalet blixtsnabbt över
gränserna. Därför är skattekonkurrensen hårdast på
kapitalsidan.
Den ökade ekonomiska integrationen och kapitalets
transnationalisering sätter vidare press på en harmonisering
av bolagsbeskattningen. Alltför stora skatteskillnader kan
medföra att företagen undviker att investera i
högskatteländer.
Vad gäller bolagsskatt så hör dock Sverige genom
skatteomläggningen till Europas lågskatteländer såväl vad
gäller den formella skattesatsen på 30% som det effektiva
skatteuttaget. Detta erkänns också idag av företrädare för
SAF och Industriförbundet. Folkpartiledaren och
socialministern Bengt Westerberg har till och med
konstaterat att ''genom skattereformen har vi nu fått en av
de lägsta bolagsskatterna i världen'' (SAF-tidningen nr 15
den 3 maj 1991)
Det bör dessutom understrykas att bolagsskattesatsen
långt ifrån är den enda variabel som påverkar valet av
investeringsland. Minst lika viktigt är tillgången på
arbetskraft, kostnadsläge, infrastruktur, graden av politisk
och ekonomisk stabilitet, samt närheten till marknader och
underleverantörer.
Skillnader i beskattning av arbetsinkomster påverkar i
första hand vissa grupper av höginkomsttagare. Det är i
dessa skikt som rörligheten och vinstutsikterna är som
störst. De flesta ser emellertid inte låg skatt som något
självändamål. Lika viktigt är vad man får för pengarna. Låg
skatt som innebär privatfinansierad utbildning, vård och
omsorg behöver inte uppfattas som ett bättre alternativ än
en högre skattesats som möjliggör en väl fungerande och
avgiftsfri verksamhet.
Som kund är människan dock betydligt mer lättrörlig än
som arbetskraft. Tas gränskontrollerna bort blir det
nödvändigt med en ökad harmonisering av de indirekta
skatterna. Hur omfattande denna måste bli avgörs av en rad
faktorer, bl.a. det geografiska läget.
8.2 Sverige kontra EG
Skatteomläggningen innebar att det svenska
skattesystemet blev mer lika det i andra länder.
Inkomstbeskattningen sänktes kraftigt och kan inte längre
betecknas som hög, inte ens då hänsyn tas till
arbetsgivaravgifterna. Reduceringen av ränteavdragen
innebar också ett närmande till förhållandena i omvärlden.
Skattereformen innebar att vår allmänna momssats
skulle träffa i stort sett samtliga varor och tjänster. Inom EG
finns däremot rader av undantag. Matmomsen ligger
exempelvis en bra bit under 10% i flertalet EG-länder.
Beslutet att sänka den svenska momsen på mat,
kollektivtrafiken samt momsen på restauranger och hotell
ligger således i linje med vad som är vanligt i Europa.
De flesta bedömare är idag överens om att den svenska
inkomst- och företagsbeskattningen inte behöver sänkas av
harmoniseringsskäl. Däremot råder det delade meningar
om kapital- och förmögenhetsbeskattningens framtid. En
eventuell harmonisering på dessa områden leder emellertid
inte till något mer omfattande skattebortfall.
Skattesänkningen kan för övrigt finansieras genom ett
borttagande av ränteavdragen.
I den politiska och massmediala debatten utmålas
momsskillnaderna som det verkligt stora problemet. Ofta
ställs frågan hur vi skall kunna behålla vår höga moms i
händelse av en integration med EG. Regeringsföreträdare
har angett att momsen måste sänkas till vad man kallar
europeisk nivå, d.v.s. ned till ca 18%.
Ett slopande av gränskontrollerna innebär att
skattekonkurrensen utsträcks till varuhandeln. Det
geografiska läget är här en betydelsefull faktor. Att momsen
är lägre i Luxemburg än i Irland är av begränsad betydelse. I
Belgien är det däremot svårare att hålla en väsentligt högre
moms än i Tyskland och Frankrike.
Problemen bör emellertid inte överdrivas.
''Undersökningar av skatteskillnader mellan olika delstater
i Förenta Staterna visar att skillnaderna kan uppgå till ca 5
procentenheter utan allvarliga effekter på gränshandeln''
(SOU 1989:33, bilaga 16, sid 8).
I november 1991 beslöt också EG-landet Danmark att
höja sin allmänna moms från 22 till 25% från den 1 januari
1992. Och enligt den borgerlige ekonomiministern Anders
Fogh gör den höjda momsen det inte svårare för Danmark
att anpassa sina skatter och avgifter till EG-nivå (TT-
telegram 27 november 1991).
Enligt EG-kommissionären Scriviner (EG:s högste
ansvarige för skattefrågor) utgör inte heller Sveriges
momsnivå något hinder för ett ev. svenskt deltagande i den
inre marknaden. I en intervju har hon sagt angående
Sverige och hög moms att ''det finns absolut inget som
hindrar dessa länder att ha en högre nivå'' (tidningen Svensk
Export nr 8 1991).
Vårt geografiska läge möjliggör en inte oväsentlig
skillnad i momsuttag även om vi inlemmas i EG:s inre
marknad. En 5--10 procentenheter högre moms kommer
sannolikt att endast få marginella effekter på varu- och
tjänstehandeln. Vi skulle m.a.o. inte bli tvungna att sänka
momsen av harmoniseringsskäl.
Ett betydligt större problem utgör vissa av våra
punktskatter. Ett avskaffande av gränskontrollerna gör det
troligen svårt att bibehålla skatteuttaget på alkohol, tobak
och vissa energislag. Därutöver måste sannolikt
kilometerskatten avskaffas. Förutom de negativa effekter
på hälsa och miljö som detta kan medföra så blir följden
också ett betydande skattebortfall.
Stora delar av detta bortfall kan balanseras genom en
förändring av skatteuttaget. Syftet med kilometerskatten är
t.ex. att beskatta användningen av andra drivmedel än
bensin och gasol. Det är då möjligt att istället beskatta
drivmedlet direkt. Regeringen har redan tillsatt en
utredning för att ge förslag till hur kilometerskatten skall
ersättas med höjd beskattning av diesel.
På vissa områden, t.ex. bensin, innebär dessutom ett
närmande till EG:s målskattesatser en ökad svensk
beskattning. För att komma upp till EG:s målskattesatser
skall den svenska bensinskatten höjas med drygt 40 öre för
blyad bensin och med drygt 30 öre för oblyad bensin. EG
håller vidare på att införa en energi- och koldioxidskatt som
innebär en snabb och påtaglig höjning av
energibeskattningen inom EG från 1993 till år 2000.
Talet om att det svenska skattetrycket radikalt måste
sänkas om vi kommer med i EG:s inre marknad bygger i
huvudsak på överdrifter. Varken inkomstskatt, bolagsskatt
eller moms behöver justeras nämnvärt. Det kan komma att
uppstå ett starkare tryck på förändringar i
kapitalbeskattningen men nettoeffekten av detta kan mötas
med minskade möjligheter till avdrag.
De verkliga problemen begränsar sig till vissa
punktskatter. Här kan man räkna med ett skattebortfall
som tillsammans med reducerade tullinkomster skulle
kunna innebära en påtaglig försvagning av statsbudgeten.
Intäktsbortfallet behöver emellertid inte resultera i sänkt
skattetryck och nedskärningar av de offentliga utgifterna.
Möjligheten finns att i stället höja skatten på andra
områden. EG:s inre marknad är inget hållbart alibi för en
social nedrustning.
Då det är av vikt att regeringen intar en öppen hållning
till de krav en allt mer internationaliserad ekonomi ställer
på det svenska skattesystemet föreslår vänsterpartiet att
riksdagen ger regeringen tillkänna vad som ovan anförts
angående det svenska skattesystemet och EG.
9. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts, under avsnitten 2 och 3, angående
en parlamentarisk utredning för en reformering av
skattesystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts i avsnitt 5 om en parlamentarisk
utvärdering i syfte att klargöra i vilken grad
skatteomläggningen bidragit till de ökande
budgetunderskotten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 6 om behovet av bättre
konsekvensanalyser i regeringens skattepolitiska
propositioner,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnittet 7 om skattekvot och
skattetryck,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 7 om förutsättningarna
för ett successivt sänkt skattetryck,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts under avsnitt 8 om det svenska
skattesystemet och EG.
Stockholm den 25 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Elisabeth Persson (v)
Lars Bäckström (v)