Uttagsbeskattning
på fastighetsarbete i egen regi21 7.7
Alkohol
och tobak21 7.8
Reklamskatt23 8.
Energi-
och miljöskatter23 8.1
Allmänt23 8.2
Fjärrvärme24 8.3
Elbeskattning
-- kärnkraft25 8.4
Vindkraft25 8.5
Koldioxidavgift
och bensinskatt26 8.6
Bensin-
och fordonsbeskattning26 8.7
Flygbränsleskatt27 9.
Pensionärernas
skatteförhållanden28 9.1
Marginalproblemet28 9.2
Skatteomläggningen28 10.
Skattemotionen
i siffror29
Hemställan30
Sammanfattning
I motionen redovisar vänsterpartiet en skattepolitik för
arbete och välfärd.
Vänsterpartiet avvisar skattesänkningar som den ''enda
vägen'' till full sysselsättning och välfärd. En uthållig
ekonomisk tillväxt måste baseras på en rättvis
fördelningspolitik och ekologisk balans. En låg inflation
kräver sunda statsfinanser. Detta är utgångspunkter för
vänsterpartiets skattepolitik.
De växande budgetunderskotten gör det oförsvarligt
med ofinansierade skattesänkningar. Konjunkturläget och
en låg aktivitet med svag efterfrågan begränsar
möjligheterna till skattehöjningar. Vänsterpartiets
skatteförslag för budgetåret 1991/92 innebär att
skatteuttaget för 1992 ligger kvar på 1991 års nivå,
skattekvoten är således oförändrad.
I motionen föreslår vänsterpartiet bl.a. följande.
Skärpt progression i inkomstbeskattningen.
Grundavdraget slopas för inkomster över den brytpunkt där
statsskatt utgår, f.n. ca 186 000 kr. Ett nytt skikt i
skatteskalan på 30 % inrättas för inkomster över 250 000 kr.
Den svenska bolagsbeskattningen tillhör
industrivärldens lägsta. Framför allt gynnas de stora
koncernerna. Vänsterpartiet föreslår en samlad utredning
för en ny företagsbeskattning. Skattebasen bör breddas
genom minskade reserveringsmöjligheter. Vänsterpartiet
föreslår dessutom återinförande av en begränsad
kvittningsrätt för mindre företag.
Förslaget om karensdagar avvisas, och därmed även de
höjda arbetsgivaravgifter som regeringen avser att koppla
till karensdagarna.
Regeringens sänkningar av skatten på kapitalinkomster
återtas, och skatteskalorna för förmögenhetsskatten
återställs. En särskild skatt motsvarande moms på
finansiella företag tas ut. Det senare motiveras bl.a. av att
regeringen slopat omsättningsskatten på aktier. Ett strikt
avdragstak för ränteutgifter över 100 000 kr inrättas.
Vänsterpartiet föreslår bl.a. av sysselsättningsskäl att
''turistmomsen'' -- momsen på kollektivtrafik, hotell- och
restaurangtjänster -- slopas. Vänsterpartiet föreslår
dessutom en ytterligare reducering av matmomsen till 15 %.
Boendekostnaderna bromsas genom att momsen på
fjärrvärme avskaffas liksom uttagsbeskattningen på
fastighetsunderhåll.
Av alkoholpolitiska och samhällsekonomiska skäl höjs
skatten på alkohol och tobak med 10 %.
Som ett led i avvecklingen av kärnkraften höjs skatten
på kärnkraftsel med 3 öre per kWh. Av miljöskäl föreslås
att koldioxidavgiften höjs med 15 öre, och att bensinskatten
höjs i storstadsregionerna med 15 öre. Vänsterpartiet vill
dessutom utreda ett system där höjda och differentierade
bensinskatter finansierar sänkt fordonsskatt.
1. Inkomstbeskattning 1.1
Skatteskalorna för 1993
Skatteomläggningen innebär att statlig skatt utgår med
20 % för inkomster över den s.k brytpunkten.
Marginalskatten för inkomster däröver är 50 % vid en
kommunalskatt på 30 %. Enligt riksdagsbeslut skall
brytpunkten justeras varje år med hänsyn till inflationen
och med tillägg för ett s.k. reallöneskydd på 2 %.
Brytpunkten för 1992 ligger vid en beskattningsbar
inkomst på 186 600 kr. Till detta kommer schablonavdraget
på 4000 kr samt grundavdrag på drygt 10 000 kr. Systemet
gör att det blir möjligt att tjäna över 200 000 kr under 1992
utan att behöva erlägga någon statsskatt.
Före skatteomläggningen var marginalskatterna för
höga i låga och normala inkomstlägen. Det var därför riktigt
att sänka skatteskalorna i dessa inkomstskikt.
Progressionen i nuvarande skattesystem är för svag. Av
fördelningsskäl bör ett nytt steg i skatteskalan införas för
inkomståret 1993. Vänsterpartiet föreslår att statlig skatt tas
ut med 30 % för inkomster över 250 000. Detta ger ca 2,5
mdr. kr. för budgetåret 92/93.
1.2 Slopat grundavdrag över brytpunkten
Fördelningspolitiska och statsfinansiella skäl gör det
motiverat att slopa grundavdraget för inkomster över
brytpunkten. Över brytpunkten finns de grupper som
gynnats alltför kraftigt av marginalskattesänkningarna. Vid
en inkomst över 200 000 blir skattehöjningen ca 5000 kr om
året.
Ett slopat grundavdrag för inkomster över brytpunkten
förutsätter att grundavdraget trappas ned successivt i likhet
med vad som gäller för det förhöjda grundavdraget.
Grundavdraget bör trappas av från en inkomst på ca 150 000
kr. Marginalskatten stiger då till ca 40 % för inkomster upp
till brytpunkten. Före skatteomläggningen var
marginalskatten dryga 60 % för denna inkomstgrupp.
Ett slopat grundavdrag för inkomster över brytpunkten
ger skatteinkomster på ca 5 mdr.kr för budgetåret.
Inkomsttagarna upp till brytpunkten kompenseras för
skattehöjningen genom andra fördelningspolitiska
satsningar -- sänkt matmoms etc. Deras totala
konsumtionsutrymme begränsas således inte.
2. Beskattning av förmåner 2.1
Allmänt
Genom skatteomläggningen skärptes beskattningen av
förmåner som tidigare varit obeskattade. Vänsterpartiet
anser att alla arbetsersättningar skall beskattas lika och
stödjer därför principen att beskatta ''fringisar'' -- fria
förmåner. Det är ett faktum att sådana förmåner varit och
är speciellt vanliga bland chefstjänstemän. Obeskattade
förmåner har gynnat höginkomsttagare och minskat
progressionen i skattesystemet.
I vissa avseenden har skärpningarna lett till oönskade
effekter. Detta gäller t.ex. beskattningen av
måltidssubventioner och skattebeläggningen av
''förmånen'' av fri facktidskrift för att bara ange två
exempel. Vänsterpartiet har påtalat dessa missförhållanden
i riksdagsmotioner och reservationer till skatteutskottets
betänkanden.
Regeringen har i proposition 1991/92:48 aviserat att en
översyn skall göras av förmånsbeskattningen. En enig
riksdag har genom Skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU8 ställt sig bakom förslaget.
I avvaktan på utredningens resultat avstår vänsterpartiet
från att nu ställa några förslag i dessa avseenden. Riksdagen
bör emellertid ge regeringen tillkänna att en proposition
angående förmånsbeskattningen bör tillställas riksdagen
under våren 1992.
2.2 Beskattning av bilförmån
Utformningen av tjänstebilsbeskattningen/förmånsbil är
en uppenbar brist i skattesystemet. Personer med förmånen
kan i princip köra bil gratis för privatändamål. Idag finns det
ca 200 000 tjänstebilar i trafik. En mycket stor del av dessa
är koncentrerade till storstadsregionerna. Områden där
trafik och miljöproblem är särskilt påtagliga. Det är
dessutom ofta personer i arbetsledande ställning som har
rätt till tjänstebil, dvs oftast höginkomsttagare.
Hösten 1990 föreslog vänsterpartiet att riksdagen skulle
begära förslag från regeringen i syfte att minska eller
eliminera de skattefria förmånerna vid innehav av
tjänstebil. Skatteutskottets majoritet avslog kravet och
angav följande skäl: ''Det finns enligt utskottet inte någon
anledning att göra ändringar i de beslut som riksdagen fattat
så sent som i juni i år'' (1990/91:SkU10 sid 171).
Resonemanget är ohållbart. Att ett felaktigt beslut
fattats nyligen är inget motiv för att låta skevheterna bestå.
I en reklambroschyr från ett bilföretag angavs följande:
''Sänkningen av marginalskatten till 50 % har gjort att
förmånsbil blir billigare netto att köra 1991 jämfört med
1990''. Påståendet är tyvärr korrekt.
Vänsterpartiet föreslår återigen att riksdagen hos
regeringen begär förslag i syfte att minska eller eliminera de
skattefria förmånerna i samband med innehav av s.k.
förmånsbil/tjänstebil. En metod att överväga vore en
beskattning som skiljer på tjänstebilar där fri bensin etc
ingår i förmånen, och en lägre skatteklass där
förmånstagarna själva betalar för bensin och andra rörliga
kostnader. En sådant system skulle erbjuda förmånstagaren
lägre skatt men samtidigt skapa marginalkostnader för
privat nyttjande av tjänstebilen.
Skärpta förmånsregler kan ge ökade skatteintäkter. Det
främsta skälet är dock de positiva miljöeffekter som nås
genom ett minskat privat gratis nyttjande av tjänstebilarna.
3. Näringsverksamhet -- kvittningsrätten
Genom skatteomläggningen togs kvittningsrätten bort
mellan underskott av näringsverksamhet och inkomst av
tjänst. Detta var i princip riktigt. Det tidigare systemet
utnyttjades bl.a. för skatteplanering av höginkomsttagare.
Genom att ha en förlustverksamhet vid sidan av sitt
ordinarie lönearbete, var det möjligt att sänka eller helt
kvitta bort sin inkomstskatt. Den slopade kvittningsrätten
medför emellertid även negativa effekter. I
uppbyggnadsskedet av ett företag kan en viss kvittningsrätt
vara berättigad och nödvändig. Nyetableringen av företag
försvåras således av den slopade kvittningsrätten. Detta är
särskilt allvarligt i rådande konjunkturläge när Sverige
behöver nysatsningar för att få fram fler jobb.
Den slopade kvittningsrätten medför dessutom särskilda
problem för glesbygden. Att kombinera småföretagsamhet
eller mindre jordbruk med lönearbete är inte ovanligt på
landsbygden.
I skatteomläggningen gjorde man ett undantag för
författare, konstnärer och kulturarbetare, som på vissa
villkor fick behålla en viss kvittningsrätt. Vänsterpartiet
anser att det bör prövas om liknande speciella villkor kan
införas för andra grupper och i andra sammanhang. En
avgränsning av kvittningsrätten i tid, eventuellt med en viss
avtrappning efter några år, liksom en begränsning av
kvittningsrätten t.ex. till ett basbelopp, bör därför utredas.
Möjligen skulle en begränsad kvittningsrätt även kunna
inskränkas till vissa regioner i landet, för att uppmuntra
människor att bo och arbeta i dessa regioner.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som anförts
ovan angående återinförande av en viss kvittningsrätt.
4. Företagsbeskattning 4.1
Allmänt
Den effektiva företagsbeskattningen --
bolagsbeskattningen i Sverige är efter skatteomläggningen
en av de lägsta (kanske den lägsta) i den rika
industrivärlden. Skattesatsen ligger på 30 %. Redan detta
är internationellt mycket lågt. Genom införandet av en
särskild skatteutjämningsreserv -- SURV -- och andra
reserveringsmöjligheter kan det genomsnittliga
skatteuttaget beräknas så lågt som till ca 20 %.
I princip sjunker skatteuttaget med storleken på
företaget. Detta så att storföretag och större börsbolag
betalar en väsentligt mindre skatteandel än mindre
familjeföretag. Koncerner med en stor
utomlandsverksamhet betalar således en högre skatteandel
än koncerner med sin huvudsakliga verksamhet förlagd till
Sverige.
Det är snarast en underdrift att hävda att den svenska
bolagsbeskattningen internationellt är mycket
konkurrenskraftig.
4.2 Regeringspolitiken
Regeringen har hittills redovisat tämligen begränsade
förslag angående företagsbeskattningen. Regeringen har
koncentrerat sig på att sänka skatten för kapital och
företagare och inte på att sänka skatten för företag.
I proposition 1991/92:60 anmälde regeringen dock att
man avser att lägga fram ett flertal förslag som gäller
företagsbeskattningens framtida utformning. Genom
propositionen antog riksdagen även ett antal sänkningar för
1992. Besluten för 1992 innebar främst att
arbetsgivaravgifterna sänktes genom att den allmänna
löneavgiften slopades.
I budgetpropositionen aviserar regeringen å andra sidan
att man under det kommande budgetåret avser att höja
arbetsgivaravgifterna. Detta så att staten skall tjäna på ett
ev införande av karensdagar. På grund av
arbetsgivarperioden kommer införandet av karensdagar
annars att enbart betyda besparingar för arbetsgivarna och
inte för staten. Vänsterpartiet är bestämd motståndare till
karensdagarna och kommer således att gå mot denna
höjning.
4.3 Vänsterpartiets överväganden
Skatteutjämningsreserven: Vänsterpartiet anser att det
genomsnittliga skatteuttaget från företagssektorn bör ökas.
Skattesystemet skall vara enkelt och motverka inlåsningar
av kapital i företag, liksom snedvridningar av satsningar i
industri och övrigt näringsliv. Av dessa skäl bör det
komplicerade SURV-systemet avvecklas på sikt. Riksdagen
bör ge regeringen detta tillkänna.
En samlad översyn av företagsbeskattningen:
Vänsterpartiet anser att skatteomläggningen borde ha lett
till ökade skatter, främst på de större företagen. Detta som
en delfinansiering av sänkt skatt på arbetsinkomster. Istället
ledde den nya företagsbeskattningen till att Sverige fick en
av Västeuropas lägsta företagsskatter.
Det totala skatteuttaget på produktionen utgörs inte
bara av inkomstskatten. Även andra skatter och avgifter
påverkar kostnadsläge, vinst- och löneutrymme samt
investeringar och sysselsättning. Andra betydelsefulla
skatter är energibeskattningen och miljöavgifter, samt
socialavgifterna. I grunden utgör arbetsgivaravgifterna
avgifter för sociala förmåner, men till en del kan de ses som
lönebaserade skatter.
Det är en defensiv industri- och näringspolitisk strategi
att söka trygga den ekonomiska tillväxten genom en låg
bolagsbeskattning eller andra skattesubventioner.
Resultatet av en sådan politik blir låg produktivitetstillväxt
och inlåsningseffekter. Starka fördelningspolitiska skäl talar
därjämte mot en alltför låg bolagsbeskattning.
En ny företagsskatteutredning bör tillsättas med uppgift
att se över det totala skatteuttaget från produktionen så att
företagsbeskattningen utformas efter en samlad
fördelnings- och näringspolitisk bedömning.
I utredningen skall ingå att lägga förslag om
fastighetsskatt på industrifastigheter. Vänsterpartiet har
tidigare aktualiserat att industrifastigheter skall beläggas
med fastighetsskatt enligt de regler som gäller för andra
fastigheter. En sådan skatt skulle ge intäkter på ca 2 mdr.
Detta är bl.a. motiverat av likformighetsskäl.
Kontorsfastigheter beläggs med skatt medan
industrifastigheter undgår sådan. Idag uppstår problem då
gränsen mellan kontorsfastigheter och industrifastigheter
kan vara svår att fastställa. Gränsdragningsproblemen
skapar risker för godtycke och orättmätiga
konkurrensfördelar.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som ovan
anförts angående en samlad översyn av
företagsbeskattningen.
4.4 Särskild skatt på finansiella företag
''Momsutredningen'' (KIS) övervägde att införa moms
på finansiella tjänster. Det skulle enligt utredarna gett en
inkomstförstärkning på ca 2 mdr.kr. Regeringen valde dock
att inte lägga fram något sådant förslag. Istället tillsatte
regeringen en utredning med uppgift att undersöka om den
finansiella sektorn kunde inordnas i momssystemet.
Utredningen om särskild skatt i den finansiella sektorn
lade i juni 1990 förslag om skatt på finansiella företag, SOU
1990:46. Finansskatten innebär en skatt på 4 % beräknad på
de finansiella företagens lönekostnader och vinst. Skatten
beräknades ge en inkomst på 1.8 mdr för 1991.
Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att förslag
enligt utredningens grundlinjer snarast bör läggas fram för
antagande av riksdagen. Skatten skulle kunna träda i kraft
från inkomståret 1993. Utredningen har dock enligt
vänsterpartiets mening föreslagit en för låg skattesats på 4
%. En skatt på 4 % motsvarar inte moms på finansiella
tjänster. Detta framgår också av utredningen: ''...bör
skattesatsen för den särskilda skatten uppgå till ca 7 % för
att skatteuttaget skall svara mot det skatteuttag som skulle
följa av att tjänsterna på den finansiella sektorn inordnades
under mervärdesskatteplikten''. (SOU 1990:46, sid 253)
Utredningen om särskild skatt i den finansiella sektorn
diskuterade att man i samband med införandet av särskild
finansskatt borde avskaffa omsättningsskatten på aktier. En
sådan samordning har vänsterpartiet övervägt. För att det
sammanlagda skatteuttaget på den finansiella sektorn då
inte skulle minska så borde skattesatsen höjas gentemot
utredningens förslag.
Sedan dess har den socialdemokratiska regeringen
avskaffat den s.k. valpskatten och halverat
omsättningsskatten på aktier. Den borgerliga regeringen
har följt upp med att helt avskaffa omsättningsskatten på
aktier. Det senare betyder ett inkomstbortfall för staten på
netto ca 2 miljarder för inkomståret 1992. Avskaffandet av
omsättningsskatten på aktier ger ett påtagligt
inkomstbortfall för staten, utan att det kommer att ha några
positiva effekter på konjunktur och sysselsättning. Dessa
skattesänkningar gör det än mer motiverat att införa den
föreslagna finansskatten.
Vänsterpartiet föreslår att skattesatsen på de finansiella
företagen sätts till 6 %. Detta ger en skatteintäkt på drygt
två mdr. Av tekniska skäl faller denna inkomst ut först
under budgetåret 1993/94. Vänsterpartiet föreslår att
riksdagen hos regeringen begär förslag till beslut som kan
dra in medel motsvarande den särskilda
finansskatten/momsen på finansiella tjänster för budgetåret
1992/93. En sådan åtgärd kan vara att tillfälligtvis höja
arbetsgivaravgifterna inom den finansiella sektorn. Den av
vänsterpartiet föreslagna finansskatten bör då för att
undvika dubbelbeskattning tillfälligtvis sänkas för
inkomståret 1993.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen hos regeringen
begär förslag om att införa en särskild skatt på finansiella
företag i enlighet med vad som ovan anförts.
5. Arbetsgivaravgifter 5.1
Allmänt
Socialavgifterna skall finansiera väsentliga delar av de
sociala trygghetssystemen. Till en del har avgifterna också
karaktären av lönebaserade skatter. Under 1990 låg de
lagstadgade avgifterna på 38.97 % av lönesumman. 1991
slopades arbetsmiljöavgiften och avgifterna sänktes till
37.29 %. För 1992 kan avgifterna beräknas till 34.83 %
Totalt beräknas arbetsgivaravgifterna ge
bruttoinkomster på 242.5 mdr för budgetåret 1992/93. För
många delposter finns obalanser mellan inkomster och
utgifter. För vissa avgifter är sambandet svagt mellan
inkomsterna och de medel som utgår till angivet område. I
praktiken täcks underskott på ett område med överskott
från andra delavgifter, och även direkt via statsbudgeten.
Avvikelserna och underskotten gör det motiverat med
en översyn av hela systemet. En sådan beredning bör gälla
såväl beräkningsgrunderna som fördelningen av
procentsatser på poster inom arbetsgivaravgifterna.
5.2 Differentierade arbetsgivaravgifter
Underskotten i vissa delsystem skulle motivera en
höjning av arbetsgivaravgifterna med minst 1 %. LO:s
avtalsråd uttalade sig för ett drygt år sedan för höjningar av
arbetsgivaravgifterna till arbetsmarknadsförsäkringarna på
drygt 3 %. Konjunkturläget med stigande arbetslöshet gör
det olämpligt att ta beslut om höjningar. Även andra skäl
talar mot generellt höjda arbetsgivaravgifter.
Vänsterpartiet liksom fackliga företrädare har länge
påtalat behovet av hårdare åtgärder mot dåliga
arbetsmiljöer. Arbetsmiljökommissionen har i sin rapport
understrukit det riktiga i kraven. Arbetsgivaravgifterna
utgår dock med samma procentsats oavsett vilken
arbetsmiljö som råder eller vilka arbetsskador som skapas.
Detta innebär att många små och medelstora arbetsplatser
med relativt god arbetsmiljö, subventionerar de bristfälliga
arbetsmiljöer som ofta kan konstateras inom svenska
storföretag.
Vänsterpartiet menar att en differentiering av t.ex.
arbetsskadeavgiften bör övervägas. På så sätt kan avgiften
höjas hos de arbetsgivare och de arbetsplatser som har den
sämsta arbetsmiljön och de flesta arbetsskadorna. Då
skapas starkare skäl för företagsledningarna att se värdet av
arbetsmiljösatsningar. Riksdagen bör begära en utredning i
syfte att se över möjligheten till en differentiering av
arbetsgivaravgifterna.
5.3 SAF:s kampanj för intern devalvering
Svenska arbetsgivareföreningen SAF driver för
närvarande en kampanj för sänkta arbetsgivaravgifter.
SAF:s krav är att arbetsgivaravgifterna bör sänkas med
minst 5 % varje år under 4--5 år. Detta skulle ge ett
skattebortfall på över 80 miljarder. Enligt SAF kan detta
finansieras med besparingar av de offentliga utgifterna,
främst inom socialförsäkringssystemen. SAF menar att
sänkta arbetsgivaravgifter skulle vara en stimulans för
industrin i ett besvärligt konjunkturläge.
I den ekonomiska debatten brukar en åtgärd i linje med
SAF:s krav kallas för en inre eller intern devalvering. En
renodlad inre devalvering brukar dessutom förenas med
krav på höjd moms. Avsikten med att sänka
arbetsgivaravgifterna är att minska lönekostnaderna, och
därmed öka vinstmarginalerna. SAF:s krav är således en
variant av den inre devalveringen.
Det kan tyckas som ett bestickande resonemang att
sänkta arbetsgivaravgifter skulle kunna stimulera ekonomin
i rådande konjunkturläge. Detta är diskutabelt också i det
korta perspektivet, bland annat när det gäller småföretag
och underleverantörer.
Underleverantörerna pressas idag av sina kunder --
oftast storföretag som kräver lägre priser. Sänkta
arbetsgivaravgifter skulle med säkerhet utnyttjas som ett
argument av storföretagen för att begära ytterligare
prissänkningar. Sänkta arbetsgivaravgifter kommer också
att leda till ökade krav på löneökningar under
avtalsrörelsen för 1993. Det utrymme som skapas genom
skattesänkningen riskerar att fungera som ett golv för 1993
års löneförhandlingar.
Sänkta arbetsgivaravgifter skapar stora hål i
statsbudgeten, men ger inte någon stabil förbättring av
lönsamheten för företagen.
På lång sikt är en politik som bygger på tillväxt genom
att sänka arbetsgivaravgifterna uppenbart riskfylld. Denna
strategi har påtagliga likheter med den devalveringspolitik
som tillämpades i början av 1980-talet. Den skapade
tillfälliga framgångar och höjde vinstläget för industrin. På
sikt gav den ''tredje vägens politik'' upphov till
inlåsningseffekter, resurser styrdes fel,
produktivitetstillväxten bromsades upp, och
arbetsmarknaden hamnade i en överhettning.
En politik för interna devalveringar och varianter av
denna politik bör därför avvisas.
Företrädare för nuvarande regeringspartier gjorde i
valrörelsen uttalanden till förmån för sänkta
arbetsgivaravgifter som ett konjunktur- och ekonomiskt-
politiskt instrument. Regeringen Bildt har dock hittills inte
valt denna väg. Då det är viktigt att skapa förtroende för
stabila spelregler såväl hos företagen som på
arbetsmarknaden bör riksdagen ge regeringen tillkänna vad
som ovan anförts angående olämpligheten av interna
devalveringar och sänkta arbetsgivaravgifter.
5.4 Karensdagar och höjda arbetsgivaravgifter
Regeringen avser att föreslå två karensdagar i
sjukförsäkringssystemet från 1993. På grund av den
genomdrivna arbetsgivarperioden, som ''finansierats'' för
företagen med sänkta arbetsgivaravgifter, kommer
karensdagarna inte att medföra någon besparing för
statskassan. Regeringen föreslår därför i
budgetpropositionen höjda arbetsgivaravgifter så att
statskassan tjänar på karensdagarna.
Vänsterpartiet vänder sig med kraft mot införandet av
karensdagar. I andra motioner utvecklar vänsterpartiet
utförliga resonemang kring denna fråga. I detta
sammanhang vill vi bara notera några skattetekniska
konsekvenser av det föreslagna systemet för karensdagar.
Som en följd av införandet av karensdagar föreslår
regeringen höjda arbetsgivaravgifter. Karensdagarna
innebär således i praktiken både en social nedrustning och
en skattehöjning -- höjd skattekvot. På skatteområdet får
regeringens förslag om att rusta ned den sociala välfärden
via karensdagar uppenbart absurda konsekvenser.
Förslaget om karensdagar måste avvisas.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen tillkänna
vad som ovan anförts angående karensdagar,
arbetsgivaravgifter och skattekvot.
6. Skatt på egendom och kapital 6.1
Allmänt
En grundläggande princip i samband med
skatteomläggningen var likformighetsprincipen. Alla
inkomster skulle beskattas med 30 %,
således 30 % i skatt på arbetsinkomster, 30 % i
bolagsskatt, samt 30 % i enhetlig kapitalbeskattning.
Vänsterpartiet hävdade redan då att påståendena om 30
% i enhetlig beskattning var en myt. Företagsbeskattningen
blev som ovan påtalats i genomsnitt 20 %. Också talet om
den enhetliga kapitalbeskattningen var till stor del en myt.
Vänsterpartiet konstaterade i en motion ang
skatteomläggningen: ''Tyvärr tvingas vi emellertid
konstatera att regeringen i en rad avseenden frångått
principen om likformighet. Den enhetliga skattesatsen på
30 %
är i den framlagda propositionen snarare undantag än
regel.'' (motion 1989/90:Sk81 sid 18)
Denna analys bekräftades av regeringen Bildt i
proposition 1991/92:60 där man skrev: ''Enligt nuvarande
regler uppgår skattesatserna till 30, 23, 20, 15 och 10 % för
hushållens normala kapitalinkomster.'' (prop. 1991/92:60
sid 70)
I propositionen hävdade regeringen: ''Skattesatsen för
fysiska personers kapitalinkomster på 30 % är
förhållandevis hög i ett internationellt perspektiv, med
hänsyn till att beskattningen omfattar alla slag av nominellt
beräknade kapitalinkomster och således även reavinster. I
andra länder förekommer både lägre och högre skattesatser
men den faktiska beskattningen är ofta väsentligt lägre
genom omfattande undantag från beskattning.'' (prop.
1991/92:60 sid 69)
Vänsterpartiet kan delvis instämma i denna beskrivning.
Redan i samband med skatteomläggningen konstaterade
vänsterpartiet följande i sin skattemotion:
''Då skatten beräknas på nominella inkomster kan den
formellt låga nivån visa sig vara en hög uttagsnivå. Detta
gäller t.ex. för banksparande till relativt låg ränta under
tider av hög inflation. Vpk menar därför att förslaget om
real kapitalbeskattning borde prövas i en parlamentarisk
utredning. På sikt bör systemet med avdrag för ränteutgifter
slopas. Detta skulle skapa ett rakare system och
möjligheterna till skatteundandragande samt
lånefinansierad och skattesubventionerad konsumtion
skulle minimeras. En slopad rätt att dra av låneräntor
fordrar dock en övergångstid. Slopade ränteavdrag kräver
därjämte nya system för att finansiera
boendekostnaderna.'' (motion 1989/90:Sk81 sid 18)
6.2 Regeringspolitiken
Regeringen lade hösten 1991 i proposition 1991/92:60
förslag om omfattande sänkningar av skatten på
kapitalinkomster, förmögenheter och arv. Riksdagen
godkände propositionen som bl.a. innebar sänkt skattesats
för kapitalinkomster från 30 till 25 % 1993. Beslutet innebar
även sänkningar som skall träda i kraft från den 1 januari
1992. Nedanstående sammanställning av budgeteffekterna
för 1992 är regeringens egen.
Skattesänkning Minskad inkomst 1992, kr a4-- sänkt
reavinstskatt på aktier till 25 %
840 miljoner kr
-- sänkt skattesats för avkastning på kapitalförsäkring från
30 till 25 %
510 miljoner kr
-- sänkt skatt på överskott i värdepappersfond från 30 till
25 %
390 miljoner kr
-- sänkt skatt på avkastning av privat pensionsförsäkring
från 15 till 10 %
320 miljoner kr
-- slopad ränteavdragsbegränsning 200
miljoner kr
-- nya regler för beskattning av delägare i fåmansföretag 110
miljoner kra4Summa ovan skattebortfall
2 370 miljoner kr
Sänkningar av kapitalbeskattningen är till sin natur
regressiva, dvs de ökar alltid förmögenhetsklyftorna i
samhället. De genomförda skattesänkningarna ger
sammantaget ringa eller inga effekter för att stärka den
direkta produktionen -- tillväxten. Sänkningarna av
kapitalbeskattningen pressar däremot upp
budgetunderskottet.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen river upp besluten
att sänka ovanstående skatter under kapitalbeskattningen.
Tidigare regler som gällde före riksdagsbeslut med
anledning av proposition 1991/92:60 bör således återinföras.
6.3 Ränteavdragstak
Skatteomläggningen innebar att ränteutgifter utöver
ränteintäkter skulle vara fullt avdragsgilla upp till 100 000
kr, medan överskjutande ränteutgifter endast skulle vara
avdragsgilla till 70 %.
Efter regeringsskiftet har den borgerliga regeringen
slopat detta avdragstak. I stället har en regel införts som
begränsar skattereduktionen för underskott i inkomstslaget
kapital till 21 % för den del av underskottet som överstiger
100 000 kr. Detta medför enligt regeringen ett skattebortfall
på 200 mkr.
Vänsterpartiet föreslår ett fullständigt avdragstak för
ränteutgifter vid 100 000 kr för vuxna och vid 10 000 kr för
barn. Det av oss föreslagna avdragstaket avser således
ränteutgifter och inte som nu saldot av ränteutgifter och
ränteintäkter. Vänsterpartiets förslag till strikt
ränteavdragstak vid 100 000 kr torde ge en
inkomstförstärkning på ca 2.4 mdr för helåret och 1.2 mdr
för budgetåret 1992/93.
Ett strikt avdragstak ger många fördelar.
Lånefinansierad konsumtion motverkas, möjligheterna till
skatteundandragande beskärs, och det långsiktiga
sparandet gynnas. Avdragsrätt för privata skuldräntor är
dessutom ett avvikande system internationellt sett. I USA
och många andra länder medges exempelvis inte
ränteavdrag såvida de ej kan hänföras till boendet. Ett tak
på 110 000 kr per person är dessutom så avpassat att det inte
drabbar ett normalt villaboende.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ränteavdragstak i enlighet med vad som i
motionen anförts.
Om riksdagen avslår detta yrkande så föreslår
vänsterpartiet i andra hand att riksdagen beslutar återgå till
det tidigare gällande systemet för ränteavdragsbegränsning.
6.4 Sänkt skattesats -- rundgång
Regeringen har fått riksdagens stöd för att sänka
kapitalinkomstbeskattningen från 30 % till 25 % 1993. I ett
andra steg aviserar regeringen att skatten skall sänkas till 20
%. Rätten till ränteavdrag reduceras i motsvarande, grad
dvs från 30 % till 25 %. Av bostadspolitiska skäl föreslås att
dessa ändringar skall träda i kraft 1993.
Statsfinansiellt betyder den sänkta skattesatsen en
inkomstökning på ca 1.1 miljarder från 1993. Detta kan
tyckas som den perfekta skattesänkningen, skattepolitikens
''perpetuum mobile'' -- skattesänkningen som genererar
inkomster till staten. I verkligheten är situationen mer
komplicerad.
Inkomstförstärkningen kommer bl.a. från minskade
underskottsavdrag på ca 2.9 miljarder i inkomstslaget
kapital, samt minskade räntebidrag på ca 1.4 miljarder,
summa 4.3 miljarder. Å andra sidan reduceras samhällets
inkomster från överskott på kapital med ca 3.2 miljarder.
Netto sparar staten ca 1.1 miljard på omläggningen.
Det finns risk för att den sänkta kapitalbeskattningen
respektive minskade avdragsrätten leder till att vissa hushåll
med höga kapitalinkomster och låga avdrag får sänkt skatt,
medan andra hushåll med måttliga inkomster och höga
boenderäntor får en ökad skattebelastning. Vi kan få en
situationen där skattesänkningar -- minskad avdragsrätt,
reser krav på ökade bidrag för att klara ökade
boendekostnader. Det skulle innebära en moderat
rundgång -- skattesänkningar som måste mötas med ökade
bidrag.
Åtgärden sätts dessutom in i ett felaktigt
konjunkturläge. Det höjda skatteuttaget genom en sänkt
skattesats och minskade subventioner/avdragsrätt verkar
åtstramande på hushållens efterfrågan i ett läge när
efterfrågan redan är svag. Den sänkta skattesatsen och de
minskade avdragsmöjligheterna stimulerar på sikt
sparandet. Men det finns inga skäl att pressa upp sparandet
i ett konjunkturläge som kännetecknas av vikande
efterfrågan.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen river upp beslutet
att sänka skattesatsen från 30 till 25 % från 1993.
Det finns dock skäl till en allmän översyn av
kapitalbeskattningen i syfte att ge den en utformning som
såväl främjar tillväxt som fördelningspolitiska krav. En
utredning bör därför tillsättas med uppgift att lägga förslag
till ny kapitalbeskattning. En sådan översyn bör utgå från
följande principer:
För att motverka skatteplanering och inlåsningseffekter
vad gäller sparande och investeringar, bör
kapitalbeskattningen vara enhetlig. Vissa avsteg kan dock
bli nödvändiga främst vad gäller bostadsbeskattningen.
En nominell kapitalbeskattning på 30 % kan vara en
hård beskattning av kapital med låg avkastning vid hög
inflation. Detta gör att det i en framtid kan vara lämpligt att
justera ned skattesatsen. En sänkt nominell skattesats skall
kombineras med basbreddningar -- reducerade
avdragsmöjligheter och fördelningspolitiska åtgärder som
höjd marginalskatt. För att inte åstadkomma problem på
bostadsmarknaden måste en översyn av
kapitalbeskattningen samordnas med en reformering av
bostadsfinansieringen. Riksdagen bör ge regeringen detta
tillkänna.
6.5 Förmögenhetsskatt
Regeringen har drivit igenom riksdagsbeslut om en
proportionell förmögenhetsskatt på 1.5 % från 1993 års
taxering, och från 1995 års taxering slopas den helt.
Avvecklingen inleds från 1992 års taxering genom att det
översta skiktet i skatteskalan slopas. Då slopas även skatten
på s.k. arbetande kapital och definitionen utvidgas till
noterade aktier. Under 1992 sänks begränsningsregeln från
75 % till 55 % och sambeskattningen av fosterbarn slopas.
Dessa beslut leder enligt regeringen till ett skattebortfall på
ca 1.6 mdr.
För 1992 års taxering blir skatteskalan enligt dessa beslut
enligt följande:
Förmögenhetsskatten har nyligen sänkts på initiativ från
den förutvarande socialdemokratiska regeringen. Då
fördubblades det skattefria bottenbeloppet till 800 0000 kr,
och skatteskalorna mildrades. Förändringarna innebar att
intäkterna från förmögenhetsskatten minskade med en
fjärdedel.
Av fördelningspolitiska och statsfinansiella skäl är det
felaktigt att slopa förmögenhetsskatten. Regeringen Bildt
har inte kunnat visa vilka positiva effekter det skulle ha för
produktionen att avveckla förmögenhetsskatten.
Förmögenhetsskatten påverkar inte merparten av Sveriges
mindre företagare. De flesta småföretagare har inte någon
förmögenhet och betalar inte någon förmögenhetsskatt.
Företagarna som grupp har inte haft en relativt sämre
inkomstutveckling än andra grupper under 1980-talet --
tvärtom. Detta konstaterades av långtidsutredningen som
skrev: ''efter 1982 har också företagarna haft en betydligt
mer gynnsam utveckling av inkomststandarden än vad
anställda haft''. (LU90 sid 363)
Vänsterpartiet föreslår en allmän översyn av
förmögenhetsskatten i avsikt att finna mer enhetliga regler
som bidrager till att öka den ekonomiska tillväxten
samtidigt som de försvårar skatteundandragande.
Värderingsgrunderna för förmögenheter bör ses över.
Dagens regler gör att skatten är väsentligt olika för olika
typer av förmögenhet. Detta leder till snedvridningar och
inlåsningseffekter. Några exempel som kan illustrera
olikformigheterna vid en marknadsvärderad förmögenhet
på 2 mkr är följande.
Med stöd av nuvarande regler kan förmögenhetsskatt
undvikas bl.a. genom lånefinansierade placeringar i aktie-
eller avkastningsfonder, som endast behöver sträcka sig
över årsskiftet.
En departementspromemoria, Ds 1990:91, har redovisat
förslag för ett breddat skatteuttag kombinerat med en
proportionell beskattning. Skatteintäkterna för
promemorians alternativ varierar från sänkta till ökade
skatteintäkter. Promemorians förslag innebär bl.a. att den
s.k. begränsningsregeln slopas, dvs. den regel som gör att
den faktiska skattens andel av förmögenheten ofta minskar
när förmögenheten ökar. Förslaget innebär vidare en
förskjutning av skatteuttaget från små till stora
förmögenheter.
Det är enligt vänsterpartiet riktigt att söka
beskattningsformer som motverkar inlåsningseffekter i
ekonomin. Åtgärder måste också vidtagas mot
manipulerande av lån etc för att nedbringa förmögenheten
vid taxeringstillfället. I dessa avseenden delar vänsterpartiet
de överväganden som redovisats i promemorian.
Vänsterpartiet menar dock att fördelningspolitiska skäl
talar för en bibehållen progression i
förmögenhetsbeskattningen. Det finns dessutom
näringspolitiska skäl till att lätta på beskattning av
arbetande kapital i mindre företag. Av denna anledning
redovisade vänsterpartiet i en partimotion hösten 1991
under vilka förutsättningar som skatten på arbetande
kapital borde slopas.
Förmögenhetsskatten har nyligen sänkts i flera
omgångar. Den kraftiga förmögenhetstillväxt som ägde rum
under 1980-talet talar för att de samlade skatteinkomsterna
från förmögenhetsskatten borde ökas. Detta kan ske bl.a.
genom ett breddat skatteunderlag och mer likformiga
regler, i enlighet med vad som redovisats ovan.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen hos regeringen begär
en översyn av förmögenhetsskatten i enlighet med dessa
riktlinjer.
Fram till dess att denna översyn är genomförd bör
riksdagen besluta att återinföra 3-procentsnivån i
skatteskalan. Riksdagen bör dessutom återställa nivån på
spärrbeloppet till 75 %.
6.6 Arvs- och gåvobeskattningen
Arvsskatten sänktes under hösten 1990, och dessa
ändringar trädde i kraft den 1 januari 1991. Den nya
regeringen har sedan fått riksdagens bifall till ytterligare
sänkningar av arvs- och gåvobeskattningen.
Mottagarna delas in i tre klasser, klass I, II eller klass III.
I klass I återfinns make/maka, sambo och barn. I klass II
finns föräldrar och syskon m.fl. Den senaste sänkningen
innebar att den maximala skattesatsen sänktes från 60 %
till 30 %
i arvsklasserna I och II. Skiktgränserna fördubblades
dessutom i alla arvsklasser. I klass I utgår skatten nu med 10 %
i läget 140 000--300 000
kr, med 20 % mellan 300 000
och 600 000
kr och med 30 % för inkomster över 600 000 kr.
De beslutade sänkningarna ger ett inkomstbortfall på ca
420 miljoner kr. Regeringen har dessutom angett att
finansdepartementet bereder frågan om den framtida arvs-
och gåvobeskattningen. Detta beredningsarbete sker bl.a.
utifrån arvs- och gåvoskattekommitténs slutbetänkande
SOU 1987:62.
Det är riktigt att den svenska arvsskatten i ett
internationellt perspektiv framstått som tämligen hård. Det
är dock ett faktum att skattskyldiga genom skatteplanering
kan undgå hela eller väsentliga delar av den verkliga
skattebelastningen.
Regeringen har uppgett att finansdepartementet håller
på med en samlad översyn av arvs- och gåvobeskattningen.
Det är vänsterpartiets uppfattning att justeringar av
skatteskalan borde ha anstått till dess att en samlad
bedömning kan göras kring arvs- och gåvobeskattningen.
De tidigare reglerna för arvs- och gåvobeskattningen bör
därför återställas.
Vänsterpartiet har föreslagit att en översyn bör göras av
principerna för förmögenhetsbeskattningen. Frågan om
arvs- och gåvobeskattningen bör samordnas med översynen
av förmögenhetsbeskattningen. I allmänhet bör de
principer som redovisats av vänsterpartiet för en
reformering av förmögenhetsskatten också kunna gälla för
utformningen av den framtida arvsbeskattningen.
När det gäller maximal nivå anser vänsterpartiet att det
är motiverat att ha ett högre uttag än 30 % för mycket stora
kvarlåtenskaper och stora gåvor. Riksdagen bör ge
regeringen detta tillkänna.
6.7 Stämpelskatt
Stämpelskatt utgår vid förvärv av fast egendom och på
aktier vid bildande av aktiebolag och ökning av
aktiekapital. Skatten beräknas ge en intäkt på 8.1 mdr för
budgetåret 1992/93. Av detta härrör ca 1.4 mdr från
''engångseffekter'' i samband med ombildning av
byggnadsstyrelsen. Skattesatsen ligger för de flesta
transaktionerna på 1.5 % av taxeringsvärdet--
köpeskillingen. Vänsterpartiet föreslår att stämpelskatten
höjs med en kvarts procentenhet, dvs till 1.75 %. Detta ger
ca 1.3 mdr i ökade intäkter. Vänsterpartiet föreslår att
riksdagen begär förslag hos regeringen med detta syfte.
6.8 Fastighetsbeskattning
En bra bostad till ett rimligt pris är en social rättighet.
En fastighet kan dock samtidigt utgöra ett kapital.
Skattesystemet bör så långt som möjligt hålla sig neutralt
mellan olika sparformer, bank, fastigheter, aktier,
obligationer, etc. Likformighets- och rättviseskäl gör det
därför nödvändigt att även beskatta fastigheter/boende.
Fastighetsbeskattningen är dessutom en skattebas som i
mycket liten grad utsätts för någon internationell press
nedåt.
Då de flesta fastigheter används för eget boende är det
dock önskvärt om den löpande bostadsbeskattningen kan
hållas låg, så att större andel kan läggas över på
realisationsvinstbeskattning.
Värdestegringen på fastigheter beskattas både med en
löpande fastighetsbeskattning och en reavinstskatt vid
försäljning. Fastighetsskatten är knuten till marknadsvärdet
genom fastighetstaxeringen.
Eftersom fastighetsskatten är knuten till
marknadsvärdet leder detta till en hög skattebelastning i
områden där efterfrågan är mycket stor t.ex. i attraktiva
skärgårdslägen. Bofasta som ofta är pensionärer och
hushåll med låga inkomster tvingas betala en hög skatt som
är orsakad av köpstarka gruppers efterfrågan på
fritidsbostäder. Denna konsekvens är inte acceptabel.
Vänsterpartiet har föreslagit att det bör undersökas om
den löpande fastighetsbeskattningen kan läggas om från
taxeringsvärdet till någon form av boende- eller
bruksvärde. Riksdagen har ställt sig bakom förslaget och
den tidigare regeringen har tillsatt en utredning i syfte att
undersöka alternativa metoder för den löpande
bostadsbeskattningen. I avvaktan på utredningens resultat
avstår vänsterpartiet från att aktualisera denna fråga.
Skatteuttaget vid försäljning begränsas genom en
schablonregel som innebär att reavinsten får beräknas till 30
% av försäljningsintäkten för permanentbostäder och till 60
% av försäljningsintäkten för övriga privatbostäder. Detta
innebär ett skattetak på 9 % av försäljningsintäkten för
permanentbostäder och 18 % av försäljningsintäkten för
övriga bostäder, vilket är liktydigt med en
reavinstbeskattning på 9 till 30 % för permanentbostäder
och 18 till 30 % för övriga bostäder.
Reavinstbeskattningen vid byte av bostäder har
kritiserats och karakteriserats som ''flyttskatt''. Regeringen
har uttryckt en ambition om att avskaffa ''flyttskatten''
under 1993. Arbete pågår inom regeringskansliet och ett
underlag kan förväntas ligga klart under våren 1992.
Regeringen har dessutom gett i uppdrag till en
enmansutredare -- Georg Danell -- att ta fram förslag för ny
bostadsfinansiering från 1993. I uppdraget ligger även att se
över bostadsbeskattningen. Utredningen skall vara avslutad
i april 1992.
Ledande företrädare för regeringspartiet moderata
samlingspartiet har gjort uttalanden om att man vill
avskaffa fastighetsbeskattningen. Detta vore oacceptabelt
såväl ur fördelnings- och likformighets- som statsfinansiellt
hänseende. För att få en fast grund för skattepolitiken i
detta avseende bör riksdagen göra ett principuttalande om
att fastighetsskatt skall utgå och att den således ej skall
avvecklas. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Vänsterpartiet ställer sig inte negativt till förändringar i
fastighetsbeskattningen eller av systemen för samhällets
bostadsstöd. Det finns tvärtom goda skäl att förändra
systemet som framgår av följande citat angående
bostadssubventionernas fördelningseffekter:
''Bostadskostnadsutredningen konstaterar att
bostadssubventionerna som årligen slukar 40 mdr (år 1989)
... Som ett ex fick ett hushåll som tjänade 210 000 kr eller
mer om året nästan tre gånger mer i subventioner än ett
hushåll som tjänade under 100 000 kr.''
(Långtidsutredningen 1990 bil 26, sid 37.)
Tidigare delades intäkterna från fastighetsbeskattningen
mellan stat och kommun. Idag tillfaller fastighetsskatten
endast staten. Internationellt är fastighetskatten vanligen
en inkomstkälla för kommunerna. På sikt bör
fastighetsskatten även i Sverige föras över till kommunernas
skattebas.
Det bör vidare prövas om inte underlaget för
fastighetsskatten kan breddas. Vissa uppgifter pekar på att
om jordbruksfastigheter, industrifastigheter och
bostadsrätter beskattades som småhus så skulle
fastighetsskatten kunna sänkas med 60 % eller från 1.2 %
till ca 0.75 %.
Det kan finnas skäl att lindra reavinstbeskattningen vid
bostadsbyten. Detta kan t.ex. ske genom att återinföra
reala inslag vid beräkningen av skatteunderlaget, eller
genom en viss avräkning för kostnaderna för den nya
bostaden.
Ev förändringar måste dock föregås av en allsidigare
beredning än den som kan klaras av en enmansutredare
under ett drygt kvartal. En bred parlamentarisk utredning
bör därför tillsättas för att se över hela
fastighetsbeskattningen och andra skatteformer som träffar
boendet. Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som
ovan anförts angående fastighetsbeskattningen och
reavinstbeskattningen vid byte av bostäder.
7. Indirekt beskattning 7.1
Allmänt
En allt högre andel av skatteuttaget har lagts över till
indirekt beskattning. Idag svarar den indirekta
beskattningen för ca 50 % av statsbudgetens inkomster.
Efter skatteomläggningen svarar inte
inkomstbeskattningen från hushåll och företag för mer än 7
% av statsbudgetens inkomster. Denna fördelning av
inkomsterna har en alltför stor tonvikt på den indirekta
beskattningen. En ökad skatteandel bör åter läggas på
progressiv inkomstbeskattning.
Vänsterpartiet förespråkar ingen snabb ökning av den
privata konsumtionen. Samhällets resurser är begränsade.
Under 90-talet finns stora gemensamma behov som skall
finansieras. Det gäller bland annat satsningar på sjukvård,
barn- och äldreomsorg, och satsningar på utbildning för att
ta några exempel. Det finns också behov av mer
industriinvesteringar, bättre infrastruktur liksom satsningar
inom miljöområdet.
Indirekta skatter bromsar tillväxten av privat
konsumtion, och skapar utrymme för de satsningar som
angetts ovan. Mot denna bakgrund är även en tämligen
omfattande indirekt beskattning nödvändig. En generell
momsnivå har fördelar vad gäller kontroll och
administration.
Kravet på fördelningspolitiska hänsyn måste dock väga
tungt i utformandet av skattereglerna. Detta gäller särskilt
efter 1980-talets vidgade inkomst- och förmögenhetsklyftor,
och skatteomläggningens sneda fördelningseffekter. Det är
mot denna bakgrund särskilt angeläget att minska det
indirekta skatteuttaget på baskonsumtion som mat- och
boendekostnader.
7.2 Punktskatter
Riksdagen har fattat principbeslut att avveckla den
särskilda varuskatten på parfymer och konfektyrer etc samt
punktskatten på videoapparater, kassettband och läsk.
Tillsammans ger dessa skatter intäkter på ca 2 mdr. kr.
Vänsterpartiet menar att det av statsfinansiella skäl finns
anledning att bibehålla de särskilda punktskatterna. Det
bör dessutom utredas om det finns möjlighet att införa fler
punktskatter på varor och konsumtion av lyxbetonad
karaktär. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
7.3 Matmomsen
Riksdagen har under hösten 1991 anslutit sig till
vänsterpartiets mångåriga krav på sänkt matmoms. Detta
innebär ett genombrott för principen att göra
fördelningspolitiska överväganden inom momssystemet.
En sänkt matmoms verkar också utjämnande. Detta
framgår bl.a. av de överväganden som gjordes inom ramen
för momsutredningen, KIS (Kommittén för indirekta
skatter), som konstaterade att:
''Beräkningarna av en finansierad
mervärdesskattesänkning på mat visar med avseende på
omfördelning mellan olika inkomstlägen på en
omfördelning från höginkomsttagare till
låginkomsttagare.'' (KIS del I sid 268)
I riksdagsmotioner från januari 1991 föreslog
vänsterpartiet att den planerade momssänkningen 1 januari
1992 skulle tas ut på matmomsen. Detta skulle möjliggöra
en sänkning av matmomsen från 25 % till 15 %. Den
generella momssänkningen skulle således tas ut i sin helhet
genom att sänka momsen på livsmedel. För en barnfamilj
innebar detta en sänkt matkostnad med ca 500 kr per
månad. Sänkta livsmedelspriser sänker KPI,
konsumentprisindex, och dämpar inflationen. Sänkt
generell moms med ca 1.5 % skulle teoretiskt endast ge en
prissänkning på ca 1 %. En sådan marginell prisförändring
skulle troligen ''försvinna'' i handeln.
Genom proposition 1991/92:50 lade regeringen Bildt
förslag till sänkt moms på livsmedel. Propositionen var
glädjande särskilt som moderaterna och folkpartiet så sent
som våren 1990 angrep alla tankar på sänkt matmoms.
Regeringens alternativ skilde sig i vissa avseenden från
vänsterpartiets förslag. Matmomsen sänktes endast till 18
%. Regeringen utvidgade dock nedsättningen till att även
omfatta hotell- och restaurangtjänster, samt
personbefordran.
Vänsterpartiet noterade med glädje att regeringen lade
förslag om sänkt matmoms. Vänsterpartiet ser dessutom
positivt på att regeringen avser att bereda
gränsdragningsproblem och tekniska frågor kring
mervärdesbeskattningen inom sjuk- och hälsovård, idrott,
etc. Å andra sidan argumenterade regeringen inte för
fördelarna med sänkt matmoms. Regeringen nöjde sig i
stället med att konstatera att riksdagen begärt förslag om
sänkt moms på livsmedel. Detta gör att det kan sättas ifråga
om regeringen i dess helhet stödjer beslutet.
Ett problem är att sänkningen av matmomsen kan
nyttjas av tillverkare, grossistled och livsmedelskedjorna
för att höja deras vinstmarginaler. Beslutet om att sänka
matmomsen borde därför kombinerats med andra åtgärder.
På kort sikt gäller det prisövervakningen bl.a. genom SPK --
Statens pris- och konkurrensverk. På längre sikt behövs
strukturreformer inom hela livsmedelskedjan, och en
hårdare konkurrenslagstiftning.
I proposition 1991/92:50 sades inget om hur regeringen
avsåg att bidraga till att momssänkningen verkligen leder till
sänkta matpriser och motsvarande på andra områden. Det
öppnar för tolkningen att regeringen inte skulle känna sig
besvärad av en sådan utveckling. Tvärtom skulle frånvaron
av påtagliga prissänkningar kunna användas som bevis för
att sänkt matmoms inte är en effektiv metod att pressa ned
matpriserna.
Regeringen menar att konsumenterna enskilt och på
marknaden skall sköta den priskontroll som erfordras för
att momssänkningen på mat fullt ut skall slå igenom på
livsmedelspriserna. Aktiva konsumentinsatser behövs men
de kan inte garantera en önskvärd utveckling. Mot detta
talar bl.a. oligopolen inom den svenska
livsmedelsbranschen. Mot en sådan konsumentkontroll
talar vidare regeringens förslag att mjuka upp
prisinformationslagen, se prop. 1991/92:55. Det förslaget
avslogs dock av riksdagen.
En uppföljning bör nu göras av prisutvecklingen inom
livsmedelsbranschen för att undersöka om hela
momssänkningen kommit konsumenterna till del.
Lämpligen kan huvudansvaret för uppföljningen läggas på
Statens pris- och konkurrensverk, och den bör gälla för
helåret 1992. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
Riksdagen bör dessutom vidta åtgärder för att förbereda
ytterligare nedtrappningar av matmomsen. Vänsterpartiet
anvisar utrymme i sitt budgetförslag för ett andra steg i
sänkningen av matmomsen. Matmomsen kan då sänkas till
15 % från den 1 januari 1993. Finansiellt utrymme skapas
bl.a. genom förslag till ändrad skatteskala och slopade
grundavdrag över brytpunkten för inkomståret 1993.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen beslutar att sänka
mervärdesskatten på mat till 15 %.
I samband med denna ytterligare nedtrappning bör
regeringen uppta diskussioner med livsmedelsbranschens
företrädare i dess olika led, i avsikt att nå överenskommelse
om att den sänkta momsen tillåts få fullt genomslag i
konsumentledet. Riksdagen bör ge regeringen detta
tillkänna.
7.4 Kollektivtrafik
Införandet av moms på kollektivtrafik ledde till kraftiga
prishöjningar. Höga priser motverkar en önskvärd ökning
av det kollektiva resandet. Ett ökat kollektivresande
medför påtagliga samhällsekonomiska vinster såväl
miljömässigt som rent ekonomiskt, mindre vägslitage etc.
Samhället ger därför påtagliga subventioner för att gynna
kollektivtrafiken.
Momsbeläggningen har bromsat nyttjandet och lett till
ökade behov av samhällssubventioner till kollektivtrafiken.
Då kollektivtrafiken redan är subventionerad så blir
nettointäkten för den offentliga sektorn betydligt mindre än
bruttointäkten från momsbeläggningen.
Momsen på kollektivresandet har i den allmänna
debatten setts som en del i den s.k turistmomsen. Turism är
förknippat med resande, och minskade kostnader för resor
kan stimulera den inhemska turismen. En ökad turism inom
landet är positiv för sysselsättningen. Ökad turism i Sverige
minskar också underskottet i ''turistnettot'' vilket i sin tur
förbättrar bytesbalansen. Ett slopande av momsen på
kollektivresandet kan således få positiva verkningar i
rådande konjunkturläge.
Samhällsekonomiskt medför ett ökat kollektivresande
en samhällsekonomisk förtjänst. Mervärdesbeskattningen
på kollektivtrafiken bör således slopas från den 1 juli 1992.
Detta leder till ett skattebortfall brutto som kan uppskattas
till drygt 2 mdr.kr. för budgetåret 1992/93.
7.5 Hotell- och restaurangtjänster m.m.
Även de ytterligare momsbreddningar som fallit på
turistanknutna näringar har i flera avseenden fört med sig
negativa konsekvenser. Vänsterpartiet har i reservationer
påtalat dessa problem och i första hand krävt
regionalpolitiska åtgärder för utsatta regioner.
Det måste dock också konstateras att hotell- och
restaurangnäringens problem i storstäderna delvis kan
hänföras till en överhettning -- alltför snabb expansion
under 1980-talet. Detta tillsammans med momshöjning,
fastighetsspekulationer, samt oseriös konkurrens via
skatteundandragande, har bidragit till att samtidigt pressa
upp prisnivåer och pressa ned lönsamheten.
Turistnäringen är en viktig bransch både för
sysselsättningen och regionalpolitiskt. En ökad turism i
Sverige förbättrar vår bytesbalans. Dåvarande SIND,
numera NUTEK, fick i samband med skatteomläggningen i
uppdrag att följa momsbreddningens konsekvenser för
turistnäringen. Denna utvärdering pågår men resultat
föreligger som pekar på en väsentlig nedgång. Nedgången
är särskilt allvarlig under tider av ökande arbetslöshet.
För att bryta den negativa trend som råder i näringen
fordras en rad åtgärder. En sådan är att slopa momsen på
kollektivresande. Det fordras dessutom ytterligare
satsningar och den pågående lågkonjunkturen gör det
motiverat att nu slopa mervärdesskatten på dessa områden.
Vänsterpartiet föreslår att momsen på hotell och
restauranger slopas från den 1 juli 1992.
Det har diskuterats i vilken omfattning sänkningar av
den s.k. turistmomsen måste finansieras, eller om man kan
förvänta sig ''dynamiska effekter'' av sänkt moms inom
näringen. Vänsterpartiet menar att alla skattesänkningar i
princip skall finansieras. Vänsterpartiet anvisar därför ett
finansiellt utrymme i sitt budgetförslag för en sänkning från
den 1 juli 1992.
7.6 Uttagsbeskattning på fastighetsarbete i egen regi
En för stor del av skatteomläggningen finansierades
genom skatt på boendet. I finansieringen ingick bl.a.
särskild skatt på företag som driver fastighetsskötsel i egen
regi. Detta drabbar bl.a. många allmännyttiga och
kooperativa bostadsföretag, och leder till ökade
hyreskostnader. Uttagsskatten har den säregna
konsekvensen att den främst riktar sig mot bostadsföretag
som drivs utan vinstintresse. Vänsterpartiet föreslår att
uttagsbeskattning avskaffas från den 1 jan 1993. Detta ger
ett inkomstbortfall på ca 0.5 mdr kr för budgetåret 1992/93.
7.7 Alkohol och tobak
Bruket av alkohol och tobak leder till hälsoproblem.
Ohälsa som resulterar i personliga tragedier och
samhällsekonomiska kostnader för vård och förlorad
produktion. Alkohol- och tobakskonsumtion är t.ex. en
viktig orsak till cancer. Det är därför motiverat med ett högt
skatteuttag på dessa produkter.
Riksdagen har antagit WHO:s målsättning om att
minska alkoholkonsumtionen med 25 % fram till år 2000.
Alkoholbeskattningen fyller en viktig funktion inom
alkoholpolitiken som styrmedel för att minska den totala
konsumtionen och få till stånd en övergång till svagare
drycker. Prisutvecklingen för dessa drycker får inte bli
långsammare än för andra konsumtionsvaror.
Beslutet om att sänka momsen på restauranger innebär
att även momsen på sprit, vin och öl som tillhandahålls av
restaurang har sänkts till 18 %. De generella
alkoholskatterna har inte höjts sedan den 28 maj 1990,
vilket innebär en relativ prissänkning. Detta innebär en risk
att WHO:s målsättning om att sänka alkoholkonsumtionen
med 25 % fram till år 2000 inte uppfylls. Mot denna
bakgrund är det angeläget att snarast göra en allmän
höjning av alkoholskatterna för att hålla tillbaka
konsumtionen.
För budgetåret 1992/93 beräknas skatteintäkterna från
alkoholoch tobaksområdena till ca 15.3 mdr kr.
Vänsterpartiet anser det motiverat att öka skatteuttaget så
att inkomsterna ökar med ca 10 %, d.v.s. ger en intäkt på
1.5 mdr kr. Denna höjning skall träda i kraft den 1 juli 1992.
Riksdagen bör begära förslag från regeringen för en sådan
skattehöjning.
Alkoholskatteutredningen har i maj 1991 gett förslag till
nya principer för alkoholbeskattningen; SOU 1991:52.
Utredningen föreslår att alkoholskatten uteslutande skall
relateras till dryckens alkoholhalt, och tas ut enligt en
progressiv skala. Skatten tas ut enligt en modell som är
densamma för alla alkoholdrycker, dvs för spritdrycker, vin,
starköl och öl. Vänsterpartiet anser att utredningens förslag
bör läggas till grund för en ny lagstiftning.
Oavsett hur riksdagen ställer sig till vänsterpartiets
yrkande om nivån på skattehöjningarna så är det viktigt att
regeringen snarast lägger förslag om höjd
alkoholbeskattning. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Regeringen bör även lägga förslag till nya principer för
alkoholbeskattningen, i enlighet med de förslag som
redovisats av alkoholskatteutredningen. Även detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Dessa beslut kan inte anstå tills den nyligen tillsatta
alkoholpolitiska kommissionen arbetat färdigt. Enligt
direktiven till utredningen kan detta dröja ända till
utgången av 1993. I den alkoholpolitiska utredningen ingår
att utforma förslag till ny alkoholpolitisk strategi, bl.a. med
tanke på ett framtida EG-medlemskap. Enligt regeringen
kommer ett medlemskap sannolikt att försvaga
möjligheterna att använda pris- och skatteinstrumentet som
ett sätt att minska alkoholkonsumtionen.
Många debattörer har hävdat att ett ev. EG-
medlemskap kommer att tvinga Sverige att sänka sin
alkoholbeskattning kraftigt. Enligt ett sådant synsätt skulle
det vara mindre meningsfullt att nu göra skattehöjningar, då
Sverige ändock på sikt måste sänka alkoholskatten
påtagligt.
Vänsterpartiet har inte ställt sig bakom Sveriges
medlemsansökan till EG. Det är också det svenska folket
som skall avgöra frågan om ett ev. medlemskap i EG. Fram
till dess att ett formellt beslut är fattat så måste Sverige
också utforma sin alkoholbeskattning efter principen om att
använda pris- och skatteinstrumentet för att dämpa
konsumtionen. Det finns också anledning att inte överdriva
de harmoniseringskrav ett ev. EG-medlemskap skulle leda
till. EG avser endast att fastställa minimiskattesatser. Flera
av EG-länderna rör sig nu också i riktning mot den svenska
alkoholpolitiken på flera områden.
Problemet med gränshandel är påtagligt vid en helt
öppen europeisk marknad. Sveriges geografiska läge utgör
dock en fördel i detta avseende. De verkliga
lågskatteländerna inom EG återfinns i medelhavsområdet,
och inköp från dessa länder torde begränsas till
semesterresor. Detta gör att kvantiteterna som inköps blir
relativt begränsade från dessa områden. EG har också fattat
beslut om att upphöra med den ''taxfree''-försäljningen från
1998.
Det finns således anledning för Sverige att vid ev.
förhandlingar med EG slå vakt om möjligheterna att driva
en restriktiv alkoholpolitik och söka trygga
förutsättningarna att använda pris- och skatteinstrumentet
för att minska såväl alkohol- som tobakskonsumtionen.
Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
7.8 Reklamskatt
Reklamskatt utgår på annonser och reklam.
Reklamskatten omfattar tre områden, nämligen annonser,
reklamtrycksaker och viss annan offentlig reklam. Någon
allmän reklambeskattning finns dock inte. Skatten är 4 %
för annonser i nyhetstidning, och i övrigt 11 %.
Inkomsterna beräknas för inkomståret 1992/93 till ca 1
miljard kr.
Reklamskatten har utretts av Reklamskatteutredningen
som lämnade förslag 1988 (SOU 1988:17). Förslaget har
remissbehandlats men regeringen har inte avgett något
förslag med anledning av utredningen.
För vissa varugrupper kan dagens reklamkostnader
motsvara den egentliga produktionskostnaden.
Reklamskatten bör höjas, bl.a. som ett led i att begränsa
tillväxten av reklamsatsningarna. Den förändrade
mediasituationen talar vidare för att skatteplikten av
konkurrens- och likformighetsskäl bör breddas till nya
områden. Av presspolitiska skäl menar dock vänsterpartiet
att skatten inte bör höjas på annonser och reklam i
nyhetstidningar.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen hos regeringen
begär ett skyndsamt förslag om att bredda och höja
reklamskatten motsvarande en inkomstförstärkning på 300
mkr. Denna höjning skall träda i kraft den 1 juli 1992.
8. Energi- och miljöskatter 8.1
Allmänt
Energibeskattningen skall utformas från energi- och
miljöpolitiska utgångspunkter. Vänsterpartiet vill genom
skattepolitiska åtgärder stimulera resurshushållning, och en
övergång till miljövänligare energiformer. Detta skapar
förutsättningar för en avveckling av kärnkraften. I detta
syfte bör olika instrument brukas t.ex. höjda punktskatter
och miljöavgifter liksom sänkt eller slopad moms på
energiformer som särskilt bör gynnas.
Miljöproblemen känner inga gränser, och måste
angripas över nationsgränserna. Internationell konkurrens
och en allt mer integrerad ekonomi gör det nödvändigt att
ta hänsyn till förhållanden i omvärlden när vi utformar
svenska skatteregler. De svenska energiskatterna, t.ex.
elskatten, är högre än i många konkurrentländer.
Elpriserna i Sverige hör dock till de lägre i Europa. Detta
beror på att Sverige har tillgång till billig el från
vattenkraften. Energiintensiv industri kan dessutom
utnyttja lättnadsregler som sätter ett tak för deras
energiskatter.
Från 1993 är den europeiska inre marknaden verklighet.
Den fria elmarknaden väntas leda till en utjämning av de
europeiska elpriserna. Om Sveriges elnät integreras med
Europas så kommer detta att leda till prishöjningar i
Sverige. Sverige tvingas också höja sina skatter på bensin
och diesel vid en anpassning till EG:s målskattesatser.
I september 1991 antog EG-kommissionen förslag till
energi- och koldioxidskatt som innebär snabba och kraftiga
skattehöjningar. Förslaget stöds av EG:s miljöministrar
men nivåerna diskuteras fortfarande. Skatten skall tas ut
från 1993 med 3 dollar per fat råolja (eller ton
råoljeekvivalent). Den stiger sedan för att år 2000 vara 10
dollar per fat råolja. EG går således mot höjda energi- och
miljöskatter.
Utredningen ''Konkurrensneutral energibeskattning'',
SOU 1991:90, har studerat svensk industri och
konkurrensläget gentemot Europa när det gäller
energibeskattningen. Enligt utredningens slutrapport
(november 1991) så bör industrins energiskatter sänkas
mycket kraftigt. Industrins skattelättnader skulle enligt
förslaget i genomsnitt bli ca 80 %. Utredningen vill
finansiera detta med skattehöjningar på hushållens
energiförbrukning. Utredarna har uttryckt förhoppningar
om att industrins energiskatter skall kunna sänkas redan
från den 1 juli 1992.
Regeringen har i december 1991 meddelat att man för
1992 kommer att medge nedsättningar av industrins
energiskatter. På begäran av enskilda industriföretag är
regeringen beredd att sätta ned energiskatten och
koldioxidavgiften så att den utgör högst 1.2 % av de
tillverkande företagens försäljningsvärde fritt fabrik, mot
nu gällande 1.7 %.
Vänsterpartiet har inte ställt sig negativt till
skattelättnader för särskilt energiintensiv industri. Däremot
menar vi att lättnadsreglernas utformning kan ändras så att
systemet mer stimulerar till energieffektivitet och
resurshushållning.
Vad gäller förslaget att sänka industrins energiskatter
generellt så är vänsterpartiet mer kritiskt. Förslaget skulle
relativt sett gynna de mest energislukande och
miljöstörande delarna av näringslivet. En sådan politik ger
inte en uthållig tillväxt för industrin, även om den på kort
sikt skulle vara gynnsam för vissa företag. Förslaget strider
också mot principen att genom miljöavgifter och
koldioxidavgifter driva fram en bättre energihushållning
och friskare miljö.
Riksdagen bör ge regeringen tillkänna vad som ovan
anförts angående energibeskattning.
8.2 Fjärrvärme
Momssatsen sätts till 0 %. Detta är motiverat av såväl
bostadspolitiska som miljöskäl. Mervärdesbeskattningen av
fjärrvärmen gör att detta energi- och miljöpolitiskt
välmotiverade energisystem riskerar att slås ut från stora
delar av energimarknaden. En nollskattesats gör även att
boendekostnaderna kan pressas ned. För att
momsreduceringen verkligen skall resultera i sänkta hyror
fordras tid för övergångsförhandlingar. Vänsterpartiet
föreslår att 0-skattesatsen skall gälla från den 1 januari
1993. Skattebortfallet kan beräknas till ca 1.8 mdr per helår,
eller ca 0.9 mdr för budgetåret 1992/93.
8.3 Elbeskattning -- kärnkraft
El från kärnkraftverk: Skatten på elkraft från
kärnkraftverk höjs med 3 öre per kWh den 1 juli 1992, vilket
ger en intäkt på ca 1.8 mdr för budgetåret 1992/93.
Vattenkraftsel: Skatten på el från vattenkraftverk höjs
med 3 öre/kWh. Differentieringen bör dessutom avskaffas
mellan vattenkraftverk byggda före respektive efter 1973.
Skattehöjningen skall träda i kraft den 1 juli 1992, och ger
en inkomstökning på 1.4 mdr för budgetåret 1992/93.
8.4 Vindkraft
Vänsterpartiet motionerade till höstriksdagen 1991 om
att el producerad från vindkraft borde ges en skatterabatt.
Vänsterpartiets förslag innebär att all egenkonsumtion
av vindkraftsproducerad el blir befriad från elskatt oavsett
storleken på verket och årsproduktion.
Ur miljösynvinkel antas miljövänligt producerad el ha
ett mervärde på minst 25 öre/kWh. Dagens vindkraftverk är
dock så lönsamma att en skattelättnad -- miljöbonus -- på
endast ca 20 öre/kWh räcker. Rent administrativt kan detta
lösas genom att den eldistributör, till vilken vindkraftverket
levererar sin el, betalar ut en miljöbonus för den inköpta
elen från vindkraftverket och räknar av beloppet från den
elskatt som insamlats från berörda elkonsumenter. Detta
kan ske i två steg.
Första steget bör vara att vindkraftproducerad el som
säljs tillförs en miljöbonus på 7,2 öre/kWh -- motsvarar
elskatten -- som förstärkning av avräkningspriset. Denna
metod tillämpas i ett flertal EG-länder. Det är också
önskvärt att skattereglerna utformas så att även
eldistributörer kommer i åtnjutande av vissa favörer. En
miljöbonus bör omfatta yrkesmässiga distributörer och
därmed även stimulera dessa till ökad aktivitetet inom den
miljövänliga vindkraftssektorn.
Andra steget bör vara att regeringen återkommer med
förslag på miljöbonus som komplettering till
elskattebefrielsen så att den totala miljöbonusen blir ca 20
öre/kWh. Bonussystemet bör vara så utformat att även
distributörer stimuleras. Detta förslag ger endast marginella
kostnader för staten, ca 0,7 miljoner i inkomstbortfall, men
det är en viktig stimulans för vindkraftens utveckling.
Vänsterpartiets förslag avslogs av riksdagen.
Skatteutskottets majoritet förutsatte ''att de frågor som
berörs kommer att prövas i andra sammanhang''
(1991/92:SkU6 sid 9). Enligt uppgifter i media januari 1992
finns tecken som tyder på att regeringen avser att lägga
förslag i enlighet med intentionerna bakom vänsterpartiets
motion. Vänsterpartiet återupprepar ändock förslagen från
tidigare motion i syfte att garantera bättre villkor för
utvecklingen av vindkraften.
8.5 Koldioxidavgift och bensinskatt
För att motverka utsläppen av koldioxid föreslår
vänsterpartiet att koldioxidavgiften höjs med 15 öre per kg
koldioxid. Koldioxidutsläppen och bilismens negativa
miljöpåverkan är störst i storstadsregionerna. Där finns
även bäst möjligheter att bygga upp alternativ genom
kollektiva transporter. Vänsterpartiet föreslår därför en
särskild höjning av bensinskatten med 15 öre i de tre
storstadsområdena. Riksdagen bör begära förslag från
regeringen i detta syfte.
8.6 Bensin- och fordonsbeskattning
Vänsterpartiet anser att bilismen skall bära sina totala
kostnader. Ett i verklig mening effektivt utnyttjande av
trafiksystemet förutsätter att trafikanternas
marginalkostnader överensstämmer med trafikens
samhällsekonomiska kostnader. Så är inte fallet idag.
Skillnaden mellan privatekonomiska och
samhällsekonomiska marginalkostnader utgörs av de
kostnader som inte trafikanten själv behöver stå för. Det
gäller t.ex. kostnader för olyckor, buller, avgaser, andra
trafikanters tidsförluster samt slitage på infrastrukturen.
Vissa skatter (t.ex. bensinskatten) fungerar i
styrningshänseende som betalning för en del av dessa
samhällsekonomiska marginalkostnader.
Beräkningar tyder emellertid på att dessa skatter inte
motsvarar hela skillnaden mellan de samhällsekonomiska
och privatekonomiska marginalkostnaderna. Framför allt
gäller detta trafiken i storstadsregionerna. Av detta skäl
skulle det vara befogat med en höjning av bensinskatten.
Vissa beräkningar tyder på att samhället årligen
subventionerar biltrafiken med 11--24 miljarder
(Hansson/Leksell 1988). Denna subvention har reducerats
genom införandet av koldioxidavgiften och moms.
Fortfarande får dock biltrafiken betydande subventioner
och detta gäller särskilt i storstadsområdena.
I dagsläget tas en rad skatter ut inom vägtrafiksektorn:
försäljningsskatt, fordonsskatt, kilometerskatt,
bensinskatt, koldioxidskatt, skrotningsavgift och moms.
Endast en del av dessa skatter belastar själva användandet
av fordonet. Ett skattesystem som i högre grad inriktades
mot bränslepriset skulle få till följd att fordon med låg
bränsleförbrukning, bränslesnål körteknik och kollektiva
transporter kom att gynnas.
Vänsterpartiet föreslår att fordonsskatten halveras.
Detta motsvarar ett årligt skattebortfall på ungefär 2
miljarder kronor. För att inte den sammantagna
beskattningen av biltrafiksektorn skall reduceras föreslår vi
att bensinskatten och kilometeravgiften, eller direkt
beskattning av diesel, höjs i motsvarande grad. En
utgångspunkt bör vara att bensinskatten skall vara större i
storstadsregionerna än i övriga landet.
Det kan i sammanhanget noteras att bensinskatten i
Sverige skulle höjas betydligt vid en fullständig EG-
harmonisering. EG har för vissa punktskatter angivit
målskattesatser som inga medlemsländer får avlägsna sig
från. För att komma upp till målskattesatsen för bensin
måste den svenska skatten höjas med drygt 40 öre för blyad
bensin och med drygt 30 öre för oblyad bensin.
En halvering av fordonsskatten innebär att
bensinskatten i genomsnitt skulle behöva höjas med 25 öre
vilket innebär en höjning av bensinpriset med ca 30 öre (inkl
momseffekt). Vänsterpartiet föreslår att de områden där
ingen fordonsskatt utgår undantas från
bensinskattehöjning. I storstadsområdena bör skatten höjas
mer än i övriga landet. Denna extraskatt bör i sin tur
differentieras. Detta beroende på att skillnaden mellan
storstad och övriga landet inte kan göras tillräckligt stor i ett
enda steg. En rimlig utgångspunkt kan vara en trappa i två
steg där storstädernas ytterområden erhåller en extra
bensinskatt på 25 öre och storstädernas innerområden en
extraskatt på 50 öre.
Det regionalt differentierade drivmedelskattesystemet
skulle då få fyra olika steg. I de områden där fordonsskatt
för närvarande inte utgår skulle bensinskatten bli
oförändrad. I övriga landet utanför storstadsområdena
skulle bensinskatten höjas med ca 15 öre. I storstädernas
ytterområden och innerområden skulle extraskatten
resultera i en beräknad höjning av bensinskatten med 40
respektive 65 öre. Effekten på bensinpriserna kan bli 25 %
större beroende på momstillägget.
Ett system med regionalt differentierad drivmedelsskatt
skulle skapa en bättre överensstämmelse mellan
trafikantens privatekonomiska kostnader och de
samhällsekonomiska kostnaderna. Differentieringen
innebär att bensinskattens roll som styrinstrument
förstärks. Systemet ökar därför förutsättningarna för en
samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning.
Det bör emellertid understrykas att ett system med
regionalt differentierade drivmedelsskatter har vissa
begränsningar. Skatteskillnaderna kan inte göras för stora
eftersom det då lönar sig att åka utanför det avgiftspliktiga
området och tanka. Sannolikt är skillnaderna mellan
privatekonomiska och samhällsekonomiska kostnader för
omfattande för att helt kunna överbryggas med
differentierade drivmedelsskatter. Vänsterpartiet menar att
en förändring av bensinbeskattningen i ovanstående
riktning bättre skulle motsvara biltrafikens
samhällsekonomiska kostnader. Ett sådant system skulle
dessutom ge positiva miljö- och regionala effekter. Innan en
sådan förändring kan träda i kraft fordras dock ytterligare
beredningsarbete för att ta fram konkreta regler för
systemets utformning så att hänsyn kan tas till eventuella
gränsdragningsproblem. Enligt vänsterpartiets mening bör
en särskild utredning med denna uppgift tillsättas av
regeringen, och riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.
8.7 Flygbränsleskatt
Flygbränsle undgår beskattning. Utredningen om den
indirekta beskattningen, KIS, övervägde att införa en
generell beskattning på flygbränsle men avstod från detta.
KIS motiv var att internationella luftfartsbestämmelser
hindrade beskattning av internationell trafik. En inhemsk
beskattning skulle dessutom kunna leda till att svenska
flygföretag valde att tanka sina plan i de nordiska
grannländerna.
Riksdagen har i stället infört en flygmiljöskatt på
inrikesflygtrafik. Flygmiljöskatten beräknas för budgetåret
1992/93 ge en intäkt på 170 mkr. Om flygbränsle
beskattades efter samma regler som för fordonsdrivmedel,
skulle detta ge skatteintäkter på ca 1.6 mdr kr.
Vänsterpartiet föreslår att momsen slopas för
kollektivtrafik. Momsen har för inrikesflyget resulterat i
prishöjningar på 25 %. Det kan övervägas om slopandet av
moms på kollektivtrafik ej skall omfatta flygfart, men
övervägande likformighetsskäl talar för att all moms på
kollektivtrafik slopas.
Vänsterpartiet menar att beskattningen av flygtrafiken
skall öka. I hur stor utsträckning detta bör ske beror på om
momsen på kollektivtrafik avvecklas eller ej.
Oavsett vilket bör Sverige i internationella fora verka för
att de konventioner som begränsar Sveriges möjligheter att
beskatta flyg i internationell trafik ändras. Riksdagen bör
ge regeringen i uppdrag att verka för förändringar av
internationella konventioner så att detta kan ske.
Ett minimikrav är att flygbränsle omfattas av den
generella skatteplikten. En slopad moms på kollektivtrafik
ger ett ökat utrymme för att också beskatta flygbränslet.
Vänsterpartiet föreslår att flygbränsle beskattas efter
samma regler som fordonsbränsle från den 1 juli 1992.
Detta ger intäkter som kan beräknas till ca 1.6 mdr för
budgetåret 1992/93.
Om riksdagen avslår förslaget om att flygbränsle skall
beskattas efter samma regler som fordonsbränsle så föreslår
vänsterpartiet i andra hand att riksdagen hos regeringen
begär förslag om höjd flygmiljöskatt så att intäkterna ökar
med 680 mkr för budgetåret 1992/93.
Skattereglerna för pensionärerna är besvärliga. En del
förbättringar har genomdrivits under senare år, bl.a. tack
vare en aktiv opinion där vänsterpartiet varit en del. Ett
särskilt problem är de marginaleffekter som drabbar
pensionärer genom avtrappade avdrag och reducerade
bidrag.
Grundproblemet är att många pensionärer har så låg
pension att det krävs särskilda skatteregler för att inte dessa
skall få en orimligt låg disponibel inkomst. På sikt löses
detta problem genom höjda grundpensioner. Riksdagen bör
ge regeringen detta till känna.
9.2 Skatteomläggningen
Genom skatteomläggningen fick medelinkomsttagare
och höginkomsttagare en påtagligt sänkt inkomstskatt. Till
stora delar har detta finansierats via en ökad indirekt
beskattning. En ökad indirekt beskattning gör att även
prisindex ökar. Då basbeloppet höjs efter prisstegringar
leder en ökad indirekt beskattning till höjda basbelopp.
Pensionerna utgår efter basbelopp, detta skulle göra att
pensionärer med goda pensioner dels skulle fått sänkt
inkomstskatt och dels en höjd pension som ett resultat av
skatteomläggningen. En sådan dubbel kompensation var ej
skälig. För att neutralisera denna effekt har riksdagen valt
att driva igenom beslut om att reducera
basbeloppshöjningen för 1991 och 1992 med 2.9 %
respektive 3.1 %. Detta ger en besparing för staten på 1.5
mdr.
Regeringens resonemang stämmer dock inte för
pensionärer med låga inkomster. Pensionärer med endast
folkpension och pensionstillskott får ingen sänkt skatt, och
en reducering av basbeloppet leder till sänkt realinkomst för
denna grupp. Antalet pensionärer med endast folkpension
och pensionstillskott är ca 500 000. Riksdagen har dessutom
beslutat att öka beräkningsgrunden för bostadstillägg samt
genomfört en viss uppjustering av pensionstillskottet.
Förstärkningarna för de sämst ställda pensionärerna är
dock inte tillräckliga. I vissa fall har kommunerna utnyttjat
den ökade ramen till att sänka kommunens kostnader för
bostadstilläggen. Ett sådant förfaringssätt kan inte godtas.
Förstärkningar från riksdagen för bostadsbidrag skall
komma pensionärerna direkt till godo.
Vänsterpartiet kräver skattesänkningar som särskilt
gynnar pensionärer med låga inkomster, dit hör bl.a.
förslagen om reducerad matmoms, samt skattesänkningar
på boendeområdet. På sikt bör systemet för
bostadstilläggen förändras så att staten tar det direkta
ansvaret för tilläggen.
Slopad moms på fjärrvärme 1/1 93
1
Slopad uttagsskatt fastighetsarbeten
0.5
''Sänkta''- Nej till höjda arbetsgivaravgifter
2.3
Slopad turistmoms 1/7 92
2.7
Slopad moms på kollektivtrafik 1/7 92
1.5
Sänkt matmoms till 15 % 1/1 93
1.5
Summa
9.5nHöjningar, profil
Högre inkomster
7.5
Finansföretag och kapitalinkomster
6.6
Indirekt skatt (punktskatter, alkohol etc)
2.5
Energi- och miljöområdet
7.8
Summa
24.4
Skattehöjningar, inkomster budgetår 1992/93 n
Inkomstbeskattning
92/93
Helår
93
Slopat grundavdrag över brytpunkten
5.0
10
30 % statsskatt över 250 000 kr
2.5
5
Finansskatt
2.0 n
Kapitalinkomster och egendom
Återställd reavinstskatt på aktier
0.4
0.8
Återställd skattesats för avkastning på kapitalförsäkring till
30 %
0.25
0.5
Återställd skatt på överskott i värdepappersfond till 30 %
0.2
0.4
Återställd skatt på avkastning av privat pensionsförsäkring
till 15 %
0.15
0.3
Återställd ränteavdragsbegränsning
0.1
0.2
Strikt ränteavdragstak vid 100 000 kr
1.2
2.5
Återställt spärrbelopp i förmögenhetsbeskattningen
0.2
0.2
Återställd skala förmögenhetsskatt
0.4
0.8
Återställd skala för arvs- och gåvobeskattningen
0.4
0.4
Höjd stämpelskatt
1.3
1.3
Indirekta skatter n
Bibehållna särskilda varuskatter, m.m.
0.7
0.7
Skatt på alkohol och tobak
1.5
1.5
Reklamskatt
0.3
0.3 nEnergi
Skatt på kärnkraftsel (3 öre)
1.8
1.8
Vattenkraftsel (3 öre)
1.4
1.4
Flygbränsleskatt
0.6
0.6
Koldioxidavgift 15 öre/kg samt höjd bensinskatt 15 öre i de
3 storstäderna
4.0
Summa ca
24.4
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om nya skiktgränser för
inkomstbeskattningen under inkomståret 1993 enligt vad i
motionen anförts under avsnitt 1.1,
2. att riksdagen beslutar om slopat grundavdrag för
inkomståret 1993, enligt vad i motionen anförts under
avsnitt 1.2,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en proposition angående
förmånsbeskattningen bör tillställas riksdagen under våren
1992,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta förmånsregler för
förmånsbil,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återinförandet av en viss
kvittningsrätt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett slopande av SURV-systemet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad översyn av
företagsbeskattningen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om särskild
skatt på finansiella företag enligt vad i motionen anförts,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av systemet med
socialavgifter,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om differentierade
arbetsgivaravgifter,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om olämpligheten av interna
devalveringar och sänkta arbetsgivaravgifter som ett
ekonomiskt-politiskt instrument,2
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett nej till karensdagar och höjda
arbetsgivaravgifter,1
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinförande av de regler som gällde för beskattningen av
kapitalinkomster före riksdagsbeslut med anledning av
proposition 1991/92:60,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ränteavdragstak enligt vad som i motionen anförts,
15. att riksdagen, vid avslag på yrkande 14, hos
regeringen begär förslag om en återgång till tidigare regel
för ränteavdragsbegränsning,
16. att riksdagen, med frångående av tidigare beslut,
beslutar fastställa skattesatsen på
kapitalinkomstbeskattningen till 30 % från 1993,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en allmän översyn av
kapitalbeskattningen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en samordning
mellan reformeringen av kapitalinkomstbeskattningen och
bostadsfinansieringen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bibehålla
förmögenhetsbeskattningen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en allmän översyn av
förmögenhetsbeskattningen,
21. att riksdagen beslutar att återinföra 3-procentsnivån i
skatteskalan för förmögenhetsbeskattningen,
22. att riksdagen beslutar återföra spärrbeloppet i
förmögenhetsbeskattningen till 75 %,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av arvs- och
gåvobeskattningen,
24. att riksdagen beslutar återställa skatteskalorna för
arvs- och gåvoskatten till vad de var före riksdagens beslut
i anledning av proposition 1991/92:60,
25. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjd
stämpelskatt enligt vad i motionen anförts,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ej avveckla fastighetsskatten,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fastighetsbeskattningen och
reavinstbeskattningen av fastigheter,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ej avskaffa den särskilda
varuskatten samt vissa punktskatter,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en uppföljning av den sänkta
matmomsens konsekvenser på prisutvecklingen inom
livsmedelsbranschen,3
30. att riksdagen beslutar att sänka matmomsen till 15 %
från den 1 januari 1993,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överläggningar med
livsmedelsbranschens företrädare så att den sänkta momsen
får fullt genomslag på priserna,
32. att riksdagen beslutar att undanta kollektivtrafik från
mervärdesbeskattningen från den 1 juli 1992,
33. att riksdagen vid avslag på yrkande 32, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en sänkning av mervärdesbeskattningen på
kollektivtrafik,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en sänkt mervärdesskatt på kollektivtrafik skall
finansieras i sin helhet,
35. att riksdagen beslutar att undanta restaurang- och
hotelltjänster från mervärdesbeskattning från den 1 juli
1992,
36. att riksdagen, vid avslag på yrkande 35, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en sänkning av mervärdesbeskattningen på
hotell- och restaurangtjänster,
37. att riksdagen som sin mening som sin mening ger
regeringen till känna att en sänkt mervärdesskatt på hotell-
och restaurangtjänster skall finansieras i sin helhet,
38. att riksdagen beslutar avskaffa den särskilda
uttagsskatten på fastighetsarbeten i egen regi från den 1
januari 1993,
39. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
skatt på alkohol och tobak enligt vad i motionen anförts,
40. att riksdagen, vid avslag på yrkande 39, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en snar höjning av skatten på alkohol,
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformandet av en ny
alkoholbeskattning enligt förslagen från
alkoholskatteutredningen,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alkoholbeskattningen och EG,
43. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjd
reklamskatt enligt vad i motionen anförts,
44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för
energibeskattningen,
45. att riksdagen beslutar avskaffa
mervärdesbeskattningen på fjärrvärme från den 1 januari
1993,
46. att riksdagen beslutar höja skatten på el från
kärnkraftverk med 3 öre per kWh den 1 juli 1992,
47. att riksdagen beslutar att höja skatten på el från
vattenkraftverk med 3 öre per kWh den 1 juli 1992,
48. att riksdagen beslutar att all egenkonsumtion av
vindkraftsproducerad el blir befriad från elskatt oavsett
storlek och årsproduktion,
49. att riksdagen beslutar att vindkraftsproducerad el
som säljs tillförs en miljöbonus på 7,2 öre/kWh som
förstärkning av avräkningspriset,
50. att riksdagen beslutar att miljöbonusen på
vindkraftsproducerad el utformas så att även eldistributörer
stimuleras till ökad aktivitet inom vindkraftssektorn,
51. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
miljöbonus som komplettering till elskattebefrielsen så att
den totala miljöbonusen blir 20 öre/kWh,
52. att riksdagen beslutar att höja koldioxidavgiften med
15 öre den 1 juli 1992,
53. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd
bensinskatt med 15 öre i de tre storstadsregionerna enligt
vad i motionen anförts,
54. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning angående nya
principer för bensin- och fordonsbeskattningen,
55. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skatt på
flygbränsle enligt samma principer som för fordonsbränsle,
56. att riksdagen, vid avslag på yrkande 55, hos
regeringen begär förslag om höjd flygmiljöavgift enligt vad
i motionen anförts,
57. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av höjda
grundpensioner för att lösa problemen kring beskattningen
av pensionärer.1
Stockholm den 25 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Elisabeth Persson (v)
Lars Bäckström (v)
1 Yrkandena 9, 10, 12 och 57 hänvisade till SfU
2 Yrkande 11 hänvisat till FiU
3 Yrkande 29 hänvisat till NU