med anledning av prop. 1991/92:60 Skattepolitik för tillväxt
1. Vänsterpartiets ställningstagande i sammanfattning
Vänsterpartiet yrkar avslag på proposition 1991/92:60.
Vänsterpartiet grundar sitt avslagsyrkande på flera skäl. Ett
bifall till de skattesänkningar på kapital och företag som
regeringen föreslår skulle medföra sneda
fördelningspolitiska effekter. Detta kan inte vänsterpartiet
godta.
Vänsterpartiet menar att det statsfinansiella läget inte
tillåter ofinansierade skattesänkningar. Stora och ökande
budgetunderskott pressar upp ränteläget, underblåser
inflationstendenser, och hämmar den ekonomiska
tillväxten.
Vänsterpartiet konstaterar att proposition 1991/92:60
brister vad gäller motivtexter och konsekvensanalyser kring
de föreslagna åtgärderna.
Av framför allt närings- och konjunkturpolitiska skäl
föreslår vänsterpartiet att skatterna på arbetande kapital
och skogsvårdsavgifterna slopas.
Med anledning av propositionen föreslår vänsterpartiet
att skatteskalorna för 1992 justeras. Det framstår som
orimligt att ge full kompensation för skatteomläggningens
prishöjande effekter till höginkomsttagare, samtidigt som
motsvarande kompensation inte ges till andra grupper t.ex.
pensionärer. Vänsterpartiet föreslår därför att
skatteskalorna inte skall räknas upp med fullt
konsumentprisindex, utan att avdrag görs för
skatteomläggningens prishöjande effekter.
Vänsterpartiet föreslår att grundavdraget skall höjas
efter samma beräkningsgrund som gäller för
skatteskalorna. Av fördelnings- och statsfinansiella skäl
föreslår vänsterpartiet att grundavdraget slopas för
inkomster över brytpunkten dvs. för de inkomster där
statsskatt skall utgå. Med vänsterpartiets alternativ för
skatteskalans uppräkning innebär detta att grundavdrag
inte skall utgå för inkomster över 185 000 kr under 1992.
2. Propositionen
I proposition 1991/92:60 ''skattepolitik för tillväxt''
föreslår regeringen ''grundläggande förändringar av den
svenska skattepolitiken'' (prop. 1991/92:60 s. 1).
I propositionen lägger regeringen fram en rad förslag till
skattesänkningar för kapital och företag. Det gäller bl.a.
slopad förmögenhetsskatt 1995, och sänkt
kapitalbeskattning från 30 till 20%.
För 1992 föreslår regeringen bl.a. sänkt
reavinstbeskattning av aktier, sänkt skatt på
kapitalförsäkringar, sänkt skatt på värdepappersfonder,
slopade ränteavdragsbegränsningar, avskaffande av den
allmänna löneavgiften, slopade socialavgifter på
vinstandelar, sänkt arvsskatt m.m.
För 1992 kostar dessa skattesänkningar enligt
regeringens egna beräkningar statskassan ca 6,3 miljarder.
Sänkningarna fördelar sig enligt följande för 1992.
Till detta kommer riksdagens beslut om att slopa
omsättningsskatten på aktier, vilket kostar statskassan drygt
2 000 mkr för 1992.
3. Skatter och tillväxt
Regeringens syn
I propositionerna 1992/92:60 om skattepolitik för tillväxt
och 1991/92:38 om den ekonomiska politiken anger
regeringen att Sveriges skattetryck är en viktig orsak till
landets ekonomiska problem. Regeringen förutsätter att
sänkt skatt skapar tillväxt, och som målsättning anger man
skattesänkningar på 10 miljarder per år fram till mitten av
1990-talet.
Denna inställning och analys påminner om de propåer
som framställts från olika påtryckarorganisationer,
särintressen, och lobbyistgrupper, som t.ex.
Skattebetalarnas förening, Industriförbundet, eller
stiftelsen ''den nya välfärden''. Även om denna hållning i
skattepolitiken således är väl representerad också på andra
håll i samhället så är den ingen vetenskaplig sanning utan
mer en ideologisk tro.
Vänsterpartiets syn
Vänsterpartiet delar inte denna uppfattning. Sverige har
ett högt skatteuttag. Men begreppet skattekvot är inte
något bra mått på skatternas betydelse i ekonomin.
Skattekvoten rymmer olika beståndsdelar i olika länder.
Skattekvoten skiljer sig bl.a. genom olika sätt att räkna
transfereringar inom socialförsäkringssektorn.
Skattekvoten skiljer sig vidare genom att skilda länder har
en olikartad befolkningsstruktur. Skattekvoten i många
europeiska länder hålls vidare nere genom att man
underbalanserar sina statsbudgetar, dvs man lånar till
utgifterna.
Om man tar hänsyn till sådana skillnader så finner man
att Sveriges justerade skattekvot inte är särskilt mycket
högre än i jämförbara länder. Detta framgår även av
beräkningar som gjorts inom ramen för
Långtidsutredningen 1990 (se LU90 bil 26, Stefan Fölster).
Ett bättre mått för jämförelser är att tala om skattetryck
i betydelsen utgiftstryck, dvs. de utgifter som skall
finansieras via skatter. Om man korrigerar utgiftstrycket
bl.a. för sådana faktorer som angetts ovan så finner vi att ett
flertal länder i Europa har ett högre utgiftstryck än Sverige.
Detta gäller t.ex. Belgien, Holland och Irland.
Ofinansierade skattesänkningar bidrar till att öka
budgetunderskotten. Stora och växande budgetunderskott
pressar upp ränteläget. Höga räntor verkar
inflationsdrivande och hämmar investeringsviljan.
Ofinansierade skattesänkningar riskerar därmed att
förvärra arbetslösheten och dämpa en kommande
konjunkturuppgång. Skattesänkningar för att ge Sveriges
ekonomi en ny start, kan istället komma att betyda ny fart
på budgetunderskott och inflation.
I ord tycks regeringen acceptera dessa samband och man
skriver att ''skattesänkningar måste finansieras med
minskade utgifter'' (prop. 1991/92:38 s. 43). I praktiken har
regeringen hittills inte visat prov på denna insikt. Genom
skatteomläggningen sänktes inkomstbeskattningen kraftigt.
Skatteomläggningen förutsattes bli finansierad genom
breddad moms och kapitalbeskattning, samt s.k. dynamiska
effekter. Många tecken tyder nu på att skatteomläggningens
finansiering slagit fel, och att väsentliga delar av de växande
budgetunderskotten är en följd av skattereformen.
Det är vänsterpartiets mening att det var riktigt att
minska beskattningen av arbetsinkomster och dämpa
marginaleffekterna i låga och normala inkomstlägen. Det
var likaledes riktigt att försöka finansiera den sänkta
inkomstbeskattningen.
Genom en alltför långtgående sänkning av
inkomstbeskattningen så krävdes en motsvarande alltför
stor ökning av skatteuttaget från andra skattebaser,
indirekta skatter, moms, boende etc. Detta kombinerat
med sneda fördelningseffekter och stegrad inflation ledde
till att skatteomläggningen fick en åtstramande verkan i de
inkomstgrupper som vann lite eller inget på
skatteomläggningen. Skatteomläggningen kan därmed
även ha bidragit till att förstärka den pågående
lågkonjukturen genom en minskad efterfrågan från dessa
inkomstgrupper.
4. Skattepolitiska principer
Regeringens principer
Regeringen hävdar i proposition 1991/92:60 ''att de
grundläggande principerna bakom skattereformen ligger
fast'' (s. 61). Å andra sidan hävdar samma regering att ''i
propositionen föreslås grundläggande förändringar av den
svenska skattepolitiken'' (prop. 60 s. 1).
Vänsterpartiet är berett att dela den senare av
regeringens två bedömningar. Vänsterpartiet stod inte
bakom det som har kallats ''århundradets skattereform'',
skattepakten mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Vi
kan dock konstatera att den stora reformen inte överlevde
sitt första levnadsår.
Regeringen har visat prov på snabbhet vad gäller att
lägga fram förslag till skattesänkningar, tyvärr har detta lett
till brister vad gäller motivtexter och konsekvensanalyser av
propositionens förslag. Förväntningarna eller kraven på
stora svepande reformer är säkert också stora från
regeringens kärngrupper, och de sidoorganisationer som
hjälpt regeringspartierna att vinna majoritet i
valmanskåren.
Detta får dock inte leda till att beslutsunderlaget till
riksdagen blir knapphändigt i stora skattefrågor, som t.ex.
vad gäller slopandet av förmögenhetsskatten, eller sänkt
kapitalbeskattning och ytterligare minskad avdragsrätt. I
t.ex. det senare avseendet pekar regeringen på problem
som bör ses över i ett mindre forcerat sammanhang, och
lösas tillsammans med hela bostadsfinansieringen.
Normalt så brukar beslut som betyder ''grundläggande
förändringar av den svenska skattepolitiken'' (prop. 60 s. 1)
föregås av såväl ett visst utredningsarbete som
remissomgångar. Så har ej skett i detta fall, och detta
beklagar vi.
Tyngden i regeringens skattepolitik ligger nu hos
moderata samlingspartiet och folkpartiet. Regeringens
huvudlinje i skattepolitiken är att sänkta skatter ger ny start
för Sverige. Fördelningspolitiska överväganden görs
summariskt eller saknas i regeringens skattepropositioner.
Regeringen tycks inte ens tillmäta statsfinansiella intressen
någon avgörande betydelse i skattepolitiken.
Vänsterpartiets skatteprinciper
Det bör tillsättas en parlamentarisk beredning med
uppgiften att föreslå justeringar av skatteomläggningen
enligt nedanstående principer.
Vänsterpartiet anser att skattesystemet har två
grundläggande uppgifter:
1. Skatterna skall finansiera de offentliga utgifterna.
2. Skatterna skall utjämna skillnader i inkomster och
förmögenhet.
Skatteintäkterna ger samhället medel att finansiera den
offentliga sektorns skydd och service samt resurser till
långsiktiga investeringar. Skattemedlen ger också samhället
möjlighet att föra över pengar till personer och hushåll med
låga inkomster.
Vänsterpartiet menar att ett rättvist skattesystem skall
utgå från följande principer: Progressiv beskattning av
arbetsinkomster. Ett riktmärke bör vara att normala
inkomster inte träffas av en högre marginaleffekt än ca
50 %. Höginkomsttagare betalar högre marginalskatt än
50 %. Ökad skatt på kapital. Enhetlig
kapitalbeskattning. På sikt skall rätten till avdrag för
ränteutgifter avskaffas. Detta förutsätter ett nytt system för
boendefinansiering. Sparande gynnas genom att
ränteavdrag ej medges. Differentierade indirekta
skatter. Lägre skatt på basvaror och miljövänlig konsumtion
t.ex. kollektivtrafik. De indirekta skatterna kan då tas ut på
ett brett underlag vad gäller varor och tjänster. Ökad
skatt på produktionen. Ett rakt och enhetligt system för
företagsbeskattning utan reserveringssystem. Frågan om
skatt på företagens nyttjande av produktionsresurser bör
prövas vidare. Skatten på energi utformas efter
miljöpolitiska mål. Energiskatterna utgör en del av den
samlade skattebasen, medan miljöavgifter viks för
satsningar inom miljöområdet. Skatter och avgifter ska
styra i riktning mot minskat råvaruuttag och ökad
återvinning när det gäller produktionen. Nya
finansieringsformer för kommunsektorn, sänkta och
utjämnade kommunalskatter. Detta förutsätter en bättre
kommunal skatteutjämning, och ökade statsbidrag till
kommunsektorn, liksom en breddad skattebas för
kommunerna. Skattesystemet bör grundas på reala
principer. En real kapitalbeskattning gör att skalan kan
höjas och sparandet kan skyddas mot inflation.
5. Förmögenhetsskatten 5.1.
Regeringens förslag
Regeringen föreslår att förmögenhetsskatten görs
proportionell fr.o.m. 1993 års taxering och att den helt
avvecklas fr.o.m. 1995 års taxering.
I propositionen föreslår regeringen att avvecklingen
inleds under 1992 genom att det översta skiktet i
skatteskalan slopas, att skatten slopas för arbetande kapital
och att definitionen på arbetande kapital utvidgas till
noterade aktier, begränsningsregeln sänks från 75 % till
55 % och sambeskattningen av fosterbarn slopas.
Förslagen leder enligt propositionen till ett skattebortfall
för 1992 på ca 1 miljard, varav 700 miljoner härrör från
slopad skatt på s.k. arbetande kapital, och sänkt
spärrbelopp miskade intäkter på 250 milj kr.
5.2. Vänsterpartiets ställningstagande
Vänsterpartiet anser att det av fördelningspolitiska och
statsfinansiella skäl är felaktigt att slopa
förmögenhetsskatten. Vänsterpartiet yrkar i särskild
ordning avslag på de förslag till sänkningar som regeringen
redovisar för 1992.
Vänsterpartiet föreslår en allmän översyn av
förmögenhetsskatten i avsikt att finna mer enhetliga regler
som bidrar till att öka den ekonomiska tillväxten samtidigt
som de försvårar skatteundandragande.
Förmögenhetsskatten har nyligen sänkts på initiativ från
den förutvarande socialdemokratiska regeringen. Samtidigt
med första steget av skatteomläggningen i december 1989
beslutade riksdagen att sänka förmögenhetsskatten genom
att fördubbla det skattefria bottenbeloppet till 800 000 kr,
och lätta på skatteskalorna. Förändringarna innebar att
intäkterna från förmögenhetsskatten minskade med en
fjärdedel.
Genom riksdagens godkännande av proposition
1989/90:50 fastställdes skatteskalan enligt följande:
Vänsterpartiet accepterade en höjning av det skattefria
bottenbeloppet bl.a. med hänsyn till de höjda
taxeringsvärdena som följde på 1990 års fastighetstaxering.
Vänsterpartiet yrkade dock att skattebortfallet skulle
kompenseras genom att skärpa skattesatserna i de högre
skikten.
Vänsterpartiet påtalade dessutom att
värderingsgrunderna för förmögenheter borde bli föremål
för översyn. Dagens regler gör att skatten är väsentligt olika
för olika typer av förmögenhet. Detta leder till
snedvridningar och inlåsningseffekter. Några exempel som
kan illustrera olikformigheterna, vid en marknadsvärderad
förmögenhet på 2 mkr är följande.
Med stöd av nuvarande regler kan förmögenhetsskatt
undvikas bl.a. genom lånefinansierade placeringar i aktie-
eller avkastningsfonder, som endast behöver sträcka sig
över årsskiftet.
I en departementspromemoria, Ds 1990:91, har
redovisats förslag för ett breddat skatteuttag kombinerat
med en proportionell beskattning. Skatteintäkterna för
promemorians alternativ varierar från sänkta till ökade
skatteintäkter. Promemorians förslag innebär bl.a. att den
s.k. begränsningsregeln slopas. Den regel som gör att den
faktiska skattens andel av förmögenheten ofta minskar när
förmögenheten ökar. Förslaget innebär vidare en
förskjutning av skatteuttaget från små till stora
förmögenheter.
Det är enligt vänsterpartiets mening riktigt att söka
beskattningsformer som motverkar inlåsningseffekter i
ekonomin. Åtgärder måste också vidtagas mot
manipulerande av lån etc för att nedbringa förmögenheten
vid taxeringstillfället. I dessa avseenden delar vänsterpartiet
de överväganden som redovisats i ovan nämnda
promemoria. Vänsterpartiet menar dock att
fördelningspolitiska skäl talar för en bibehållen progression
i förmögenhetsbeskattningen. Det finns dessutom
näringspolitiska skäl till att lätta på beskattning av
arbetande kapital i mindre företag.
Förmögenhetsskatten har nyligen sänkts. Den kraftiga
förmögenhetstillväxt som ägde rum under 1980-talet talar
för att det totala skatteuttaget från förmögenhetsskatten
borde ökas.
De ökade förmögenhets- och inkomstsskillnaderna har
bl.a. påtalats av den statliga långtidsutredningen som
skriver:
Mätt på detta sätt utjämnades skillnaderna relativt
kraftigt från mitten av 1960-talet fram till slutet av 1970-
talet. Under 1980-talet har inkomsterna istället tenderat att
bli mer ojämnt fördelade. (LU90 s. 359)
Vad som hänt under 1980-talet tycks framför allt vara att
inkomsttagarna i det allra högsta inkomstskiktet dragit ifrån
de övriga. (LU90 s. 359)
samt
År 1976 uppgick finansbolagens finansiella tillgångar till
närmare 15 miljarder kr. År 1988 hade de ökat drygt tio
gånger till över 160 miljarder kr. Under samma period var
ökningen av bankernas finansiella tillgångar mindre än
femfaldig, från drygt 230 miljarder till närmare 1 100
miljarder kr. (LU90 s. 324)
och
Från 1970 till 1980 steg börsvärdet från knappt 24
miljarder kr till drygt 56 miljarder kr. Därefter skedde en
snabb värdestegring och i slutet av december 1989 var
börsvärdet drygt 740 miljarder kr. (LU90 s. 326)
Vänsterpartiet menar att ett minimikrav är att
skatteuttaget från förmögenhetsskatten återställs till den
nivå som rådde innan den senaste sänkningen. Detta kan
ske bl.a. genom ett breddat skatteunderlag och mer
likformiga regler, i enlighet med vad som redovisats ovan.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen hos regeringen begär
en översyn av förmögenhetsskatten i enlighet med dessa
riktlinjer.
Genom skatteomläggningens sänkta marginalskatter så
minskade skattesystemets inkomstomfördelande effekt
påtagligt. Vid en sänkt förmögenhetsskatt enligt
proposition 1991/92:60 så skulle dessa sneda
fördelningseffekter förstärkas.
Regeringen har inte i propositionen kunnat visat vilka
påtagliga positiva effekter det skulle ha för produktionen att
genomföra propositionens förslag till lättnader av
förmögenhetsskatten. Enligt vänsterpartiets uppfattning
finns det inte heller några direkta och enkla samband
mellan regeringens föreslagna skattelättnader och
förutsättningarna för ökade investeringar, ekonomisk
tillväxt och fler jobb.
Lättnader t.ex. vad gäller förmögenhetsskatt påverkar
inte merparten av Sveriges mindre företagare. Detta beror
på det enkla faktum att de flesta småföretagare inte har
någon förmögenhet och därför inte betalar någon
förmögenhetsskatt. Även i de fall där småföretagaren
verkligen betalar förmögenhetsskatt så är den direkta
positiva påverkan för produktionens villkor i de flesta fall
relativt begränsad.
Företagarna som grupp har inte heller haft en relativt
sämre inkomstutveckling än andra grupper under 1980-
talet. Detta konstaterades av långtidsutredningen som
skrev: ''efter 1982 har också företagarna haft en betydligt
mer gynnsam utveckling av inkomststandarden än vad
anställda haft'' (LU90 s. 363).
Skatt på arbetande kapital
Endast på ett område kan man förvänta sig ett mer direkt
samband och det gäller förslaget att slopa
förmögenhetsskatten på det som man kallar ''arbetande
kapital'', dvs. kapital som är bundet direkt i produktionen.
Betydelsen av ett sådant förslag skall dock inte överdrivas.
Redan idag finns lättnadsregler för sådant kapital och det
behöver inte redovisas till mer än 30 % av värdet. I
proposition 1991/92:60 föreslår regeringen att denna
lättnadsregel skall utökas till skattebefrielse. Regeringen
föreslår vidare att definitionen av arbetande kapital skall
utvidgas till att omfatta aktier som noteras på fondbörsen.
Som framgår av ovanstående anser vänsterpartiet att
närings- och konjunkturpolitiska skäl talar för att slopa
förmögenhetsskatten för s.k. arbetande kapital.
Vänsterpartiet anser dock att det inte finns tillräckliga skäl
till att utvidga lättnadsregeln till att omfatta även noterade
aktier. I första hand bör skattebefrielsen för arbetande
kapital gälla för 1992 års taxering. Riksdagen bör därefter
göra en översyn av lättnadsregeln så att skatten på
arbetande kapital kan inordnas i de riktlinjer till
förmögenhetsskatt som vänsterpartiet föreslagit ovan.
6. Arvs- och gåvobeskattningen
Regeringen föreslår att arvs- och gåvobeskattningen
sänks i alla klasser genom justeringar i skatteskalan. Enligt
propositionen ger sänkningarna ett inkomstbortfall på ca
420 miljoner kr. I propositionen anges vidare att
finansdepartementet för närvarande bereder frågan om den
framtida arvs- och gåvobeskattningen. Detta
beredningsarbete sker bl.a. utifrån arvs- och
gåvoskattekommitténs slutbetänkande SOU:1987:62.
Skiktgränserna ändrades av riksdagen senast under
hösten 1990 och ändringarna trädde i kraft den 1 januari
1991. Ändringen innebar att skiktgränserna höjdes med
40 %.
Det är riktigt att den svenska arvsskatten i ett
internationellt perspektiv framstår som tämligen hård. Det
är dock också ett faktum att skattskyldiga genom
skatteplanering kan undgå hela eller väsentliga delar av den
effektiva skattebelastningen.
Regeringen anger att finansdepartementet håller på med
en samlad översyn av arvs- och gåvobeskattningen. Det är
vänsterpartiets uppfattning att justeringar av skatteskalan
bör anstå till dess att en samlad bedömning kan göras kring
arvsoch gåvobeskattningen.
Det är vidare vänsterpartiets mening att en översyn bör
göras av principerna för förmögenhetsbeskattningen.
Frågan om arvsoch gåvobeskattningen bör då samordnas
med denna översyn av förmögenhetsbeskattningen.
Av ovanstående följer att vänsterpartiet yrkar avslag på
propositionens förslag till förändringar i arvs- och
gåvobeskattningen.
I propositionen föreslår regeringen en rad sänkningar av
kapitalinkomstbeskattningen. Det gäller dels sänkt
skattesats från 30 till 25 % 1993, men även förslag som som
skall träda ikraft från den 1 januari 1992. Det senare gäller
följande förslag. Beräkningen av skattebortfallet under
1992 är regeringens egen:
Skattesänkning
Minskad inkomst 1992 kr
-- sänkt reavinstskatt på aktier till 25 %
840 miljoner kr
-- sänkt skattesats för avkastning på kapitalförsäkring från
30 till 25 %
510 miljoner kr
-- sänkt skatt på överskott i värdepappersfond från 30 till
25 %
390 miljoner kr
-- sänkt skatt på avkastning av privat pensionsförsäkring
från 15 till 10 %
320 miljoner kr
-- slopad ränteavdragsbegränsning
200 miljoner kr
-- nya regler för beskattning av delägare i fåmansföretag
110 miljoner kr
Summa ovan skattebortfall
= 2 370 miljoner kr
Sänkt skattesats -- rundgång
Regeringen föreslår att kapitalinkomstbeskattningen
sänks från 30 % till 25 % 1993. I ett andra steg aviserar
regeringen att skatten skall sänkas till 20 %. Regeringen
föreslår dessutom att rätten till ränteavdrag reduceras i
motsvarande grad, dvs. från 30% till 25 %. Av
bostadspolitiska skäl föreslås att dessa ändringar skall träda
i kraft 1993.
Statsfinansiellt betyder skattesänkningen en
inkomstökning på ca 1.1 miljarder från 1993. Detta kan
tyckas som den perfekta skattesänkningen, skattepolitikens
perpetuum mobile, dvs. skattesänkningen som genererar
inkomster till staten. I verkligheten är situationen mer
komplicerad.
Inkomstförstärkningen kommer bl.a. från minskade
underskottsavdrag på ca 2,9 miljarder i inkomstslaget
kapital. Å andra sidan reduceras samhällets inkomster från
överskott på kapital med ca 3,2 miljarder.
Den minskade avdragsrätten belastar många hushåll
med tämligen begränsade inkomster och höga
boendekostnader. Bland de särskilt utsatta märks
barnfamiljerna. Det finns således en risk för att den sänkta
kapitalbeskattningen respektive avdragsrätten leder till att
vissa hushåll med höga kapitalinkomster och låga avdrag får
sänkt skatt, medan andra hushåll med måttliga inkomster
och höga boenderäntor får en ökad skattebelastning.
Detta är enligt vänsterpartiets mening oönskade och ej
acceptabla effekter. Vi riskerar att få en situation där
regeringens föreslagna skattesänkningar reser krav på
ökade bidrag för att klara de ökade boendekostnader som
propositionens förslag medför. Detta skulle innebära en
ny moderat rundgång, dvs. skattesänkningar som måste
mötas med ökade bidrag för att hushållen inte skall
drabbas av oväntade och alltför stora höjningar av sina
boendekostnader.
Frånvaron av fördelningsperspektiv
I samband med skatteomläggningen så sade reformens
tillskyndare att de sneda fördelningseffekterna av sänkt
marginalskatt skulle kompenseras via ett högre effektivt
skatteuttag från kapitalbeskattningen.
I propositionen föreslår regeringen en rad
skattesänkningar vad gäller beskattningen av
kapitalinkomster. I propositionen finns dock ingen
fördelningspolitisk analys av hur regeringens förslag
kommer att påverka utfallet från skatteomläggningen.
Detta är en uppenbar brist och en av anledningarna till att
förslaget bör avvisas av riksdagen.
Myten om likformighet
En grundläggande princip som man också hävdade i
samband med skatteomläggningen var
likformighetsprincipen. Denna innebar att alla inkomster
skulle beskattas med 30 %. Således 30 % i skatt på
arbetsinkomster, och 30 % i bolagsskatt, samt 30 % i
enhetlig kapitalbeskattning.
Vänsterpartiet hävdade redan vid beslutet om
skatteomläggningen våren 1990, att talet om den enhetliga
kapitalbeskattningen till stor del var en myt.
Vänsterpartiet konstaterade i sin motion till
skattepropositionen: ''Tyvärr tvingas vi emellertid
konstatera att regeringen i en rad avseeenden frångått
principen om likformighet. Den enhetliga skattesatsen på
30 % är i den framlagda propositionen snarare undantag än
regel.'' (motion 1989/90:Sk81 s. 18)
Denna analys bekräftas nu av propositionen där
regeringen skriver: ''Enligt nuvarande regler uppgår
skattesatserna till 30, 23, 20, 15 och 10 % för hushållens
normala kapitalinkomster.'' (prop. 1991/92:60 s. 70)
I propositionen hävdar regeringen att ''Skattesatsen för
fysiska personers kapitalinkomster på 30 % är
förhållandevis hög i ett internationellt perspektiv, med
hänsyn till att beskattningen omfattar alla slag av nominellt
beräknade kapitalinkomster och således även reavinster. I
andra länder förekommer både lägre och högre skattesatser
men den faktiska beskattningen är ofta väsentligt lägre
genom omfattande undantag från beskattning.'' (prop.
1991/92:60 s. 69)
Vänsterpartiet kan delvis instämma i denna beskrivning.
Redan i samband med skatteomläggningen våren 1990
konstaterade vänsterpartiet följande i sin skattemotion:
Då skatten beräknas på nominella inkomster kan den
formellt låga nivån visa sig vara en hög uttagsnivå. Detta
gäller t.ex. för banksparande till relativt låg ränta under
tider av hög inflation. Vpk menar därför att förslaget om
real kapitalbeskattning borde prövas i en parlamentarisk
utredning. På sikt bör systemet med avdrag för ränteutgifter
slopas. Detta skulle skapa ett rakare system och
möjligheterna till skatteundandragande samt
lånefinansierad och skattesubventionerad konsumtion
skulle minimeras. En slopad rätt att dra av låneräntor
fordrar dock en övergångstid. Slopade ränteavdrag kräver
därjämte nya system för att finansiera boendekostnaderna.
(motion 1989/90:Sk81 s. 18)
Vänsterpartiets överväganden
Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen i dess
helhet då den strider mot fördelningspolitiska och
statsfinansiella krav.
Vänsterpartiet yrkar dessutom i särskild ordning avslag
på samtliga de förslag till förändrad
kapitalinkomstbeskattning som regeringen ställt för 1992.
De av regeringen föreslagna skattesänkningarna ger
sammantaget ringa eller inga effekter för att stärka den
direkta produktionen -- tillväxten. Växande
budgetunderskott riskerar att pressa upp räntor, inflation
och skulle därmed hämma investeringsvilja och tillväxt.
Det finns dock skäl till en allmän översyn av
kapitalbeskattningen i syfte att ge den en utformning som
såväl främjar tillväxt som fördelningspolitiska krav.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen detta
till känna, och att en utredning tillsätts med uppgift att lägga
förslag till ny kapitalbeskattning. Ett beslut om förändrad
kapitalbeskattning bör föregås av en bred remissomgång så
att riksdagen kan erhålla ett fullgott beslutsunderlag.
För att motverka skatteplanering och inlåsningseffekter
vad gäller sparande och investeringar, bör
kapitalbeskattningen vara enhetlig. Vissa avsteg kan dock
bli nödvändiga främst vad gäller bostadsbeskattningen.
En nominell kapitalbeskattning på 30 % kan visa sig vara
en tämligen hård beskattning för kapital med låg avkastning
vid hög inflation. Detta gör att det i en framtid kan vara
lämpligt att justera ned skattesatsen. En sänkt nominell
skattesats skall kombineras med fördelningspolitiska
åtgärder som höjd marginalskatt och reducerade
avdragsmöjligheter.
8. Företagsbeskattning 8.1.
Propositionen
I propositionen aviserar regeringen att man avser att
lägga fram ett flertal förslag som gäller
företagsbeskattningens framtida utformning. I
propositionen lägger regeringen dessutom fram ett antal
konkreta förslag för 1992.
För 1992 gäller det förslag om att avskaffa den allmänna
löneavgiften, sänkt särskild löneskatt, slopande av
socialavgifter på vinstandelar, samt förslag om slopad
skogsvårdsavgift. Vidare ställer regeringen vissa förslag,
vad gäller räntefördelning för enskilda näringsidkare och
handelsbolag, samt förslag om särskilda regler för
skadeförsäkringsföretagen vid 1992 års taxering.
Regeringens förslag för 1992 beräknas enligt
propositionen ge ett skattebortfall enligt följande.
-- Avskaffande av den allmänna löneavgiften
1 000 milj kr
-- Slopande av socialavgifter på vinstandelar
1 000 milj kr
-- Slopad skogsvårdsavgift
330 milj kr
-- Sänkt särskild löneskatt
90 milj kr
-- Särskilda regler för försäkringsföretag
50 milj kr
Summa skattebortfall enligt ovan
2 470 milj kr 8.2.
Vänsterpartiets principer för företagsbeskattning
Svenska företag har länge haft en mycket förmånlig
beskattning och skatteomläggningen har inte ändrat detta.
Vänsterpartiet anser att skatteomläggningen borde ha lett
till ökade skatter på främst de stora företagen som
finansiering av sänkt skatt på arbetsinkomster.
I stället ledde den nya företagsbeskattningen till att
Sverige har fått Västeuropas lägsta företagsskatt. Allmänt
sett gäller dock fortfarande att skatteuttaget är högre på
mindre företag och exempelvis familjeföretag jämfört med
de större börsnoterade bolagen.
Vänsterpartiet anser att det genomsnittliga skatteuttaget
från företagssektorn bör ökas, och detta främst genom att
skatteuttaget ökas på de större börsnoterade företagen.
SURV-systemet bör avskaffas för att motverka inlåsningar
av kapital i företagen och snedvridningar av satsningar i
industri och övrigt näringsliv.
Det totala skatteuttaget på produktionen utgörs inte
bara av inkomstskatten. Även andra skatter och avgifter
påverkar kostnadsläge, vinst- och löneutrymme samt
investeringar och sysselsättning. Övriga skatter som
påverkar detta är bl.a. energibeskattningen och
miljöavgifter, samt socialavgifter. I grunden utgör
arbetsgivaravgifterna avgifter för sociala förmåner, men till
en del kan de ses som en lönebaserad skatt.
Det är en defensiv industri- och näringspolitisk strategi
att söka trygga den ekonomiska tillväxten genom låg
bolagsbeskattning eller andra skattesubventioner.
Resultatet av en sådan politik blir låg produktivitetstillväxt
och inlåsningseffekter. Starka fördelningspolitiska skäl talar
därjämte mot en alltför låg bolagsbeskattning.
En ny företagsskatteutredning bör tillsättas med uppgift
att se över det totala skatteuttaget från produktion så att
företagsbeskattningen utformas efter en samlad
fördelnings- och näringspolitisk bedömning.
8.3. Vänsterpartiets ställningstagande för 1992
Vad gäller regeringens förslag för 1992 så yrkar
vänsterpartiet i särskild ordning avslag på förslagen att
avskaffa den allmänna löneavgiften, och förslaget om
slopande av socialavgifter på vinstandelsmedel. Som
framgår av nedanstående avsnitt så anser vänsterpartiet att
övervägande näringspolitiska skäl talar för att
skogsvårdsavgifterna slopas, dock under förbehållet att
medel i annan ordning reserveras för att täcka vissa
naturvårdande insatser.
Syftet med skogsvårdsavgiften har varit att finansiera
verksamhet som är till nytta för skogsbruket. Kritik har
riktats mot att dessa verksamheter fördelats orättvist över
landet. Kritik har också gällt olika skogsägares olika
möjligheter att få tillgång till medel. De stora bolagen har
möjlighet att systematiskt arbeta med att begära bidrag för
olika ändamål, till skillnad från enskilda skogsägare, som
inte har resurser att avsätta för sådant arbete. Dessutom
visar utredningar att de norra delarna av landet drabbas
hårdare än de södra eftersom man har en längre omloppstid
på ett bestånd. Här tar skogsvårdsavgiften uppemot 60% av
avkastningen. Av likformighets- och regionalpolitiska skäl
föreslår vi att skogsvårdsavgiften avskaffas.
9. Skatteskalorna för 1992
Vänsterpartiet anser att skatt skall utgå efter bärkraft.
Detta gäller såväl inkomstbeskattning som beskattning av
konsumtion. Det är i detta perspektiv man skall se
vänsterpartiets krav om slopat grundavdrag för inkomster
över ''brytpunkten'', liksom kravet på sänkt/slopad
matmoms. Ökad progression innebär ett effektivare
skatteuttag och därmed minskade behov av
transfereringar/bidrag.
Regeringen väljer att gå den motsatta vägen. I
propositionen föreslås en rad skattelättnader, ''de mest
skadliga skatterna'', som skulle öka förmögenhets- och
inkomstskillnaderna. Samtidigt signalerar regeringen om
besparingar som särskilt skulle drabba inkomstsvaga
grupper.
Mot denna bakgrund och i ett läge där
reallöneutvecklingen varit mycket svag, och löntagarna
tvingats visa återhållsamhet måste enligt vänsterpartiets
mening den indexeringsmetod som valts för 1992 års
skatteskala ändras.
Skatteskalan räknas upp med fullt konsumentprisindex,
samt ett tillägg på 2 %, det s.k. reallöneskyddet. Detta
innebär med en inflation på 7,8 % att gränsen för statsskatt
justeras upp med 9,8 %. Basbeloppet räknas däremot bara
upp med 4,7 %, dvs. inflationen exklusive skattereformens
prishöjande effekter.
Systemet får till följd att höginkomsttagarna får full
kompensation för de prisökningar som var en direkt följd av
skatteomläggningen. Låginkomsttagare, pensionärer och
andra grupper som är beroende av bidrag som är relaterade
till basbeloppet ges däremot inte kompensation för de
skattehöjningar som följde på skatteomläggningen.
Det framstår uppenbarligen som absurt att ge full
kompensation för skatteomläggningen till
höginkomsttagarna, samtidigt som basbelopp och
grundavdrag räknas upp med avdrag för de prishöjningar
som blev följden av skatteomläggningen. Denna form av
indexering gynnar återigen de inkomstgrupper som tjänade
mest på skatteomläggningen.
Brytpunkten där 20 % i statsskatten skall utgå kommer
vid gällande regler för 1992 att ligga vid en beskattningsbar
inkomst på 186 600 kr. Till detta kommer schablonavdraget
på 4 000 kr samt grundavdrag på drygt 10 000 kr. Systemet
gör att det blir möjligt att tjäna över 200 000 kr under 1992
utan att behöva erlägga någon statsskatt.
Folkpartiets linje om att gränsen för statsskatt borde
ligga vid en inkomst på 200 000 är därför tillgodosedd för
1992. Det kan diskuteras om detta var en avsedd eller icke
avsedd effekt när socialdemokraterna och folkpartiet våren
1990 enades om att fastställa gränsen för statsskatt vid en
inkomst på 180 000 kr.
Vänsterpartiet anser att riksdagen bör korrigera
skatteskalorna för 1992. De prisökningar som föranleddes
av skatteomläggningen bör ej ingå i den beslutade
uppräkningen. Detta skulle skapa en bättre
överensstämmelse med vad som gäller för beräkningen av
basbeloppet.
Brytpunkten för 1992 kan då fastställas till 181 400 kr i
beskattningsbar inkomst. Med ett schablonavdrag på 4 000
kr blir det möjligt att tjäna upp till 185 400 kr innan
statsskatten inträder.
Vad gäller grundavdraget så bör detta räknas upp efter
samma principer som gäller för skatteskalan i övrigt.
Vänsterpartiet menar vidare att det vore
fördelningspolitiskt rimligt och statsfinansiellt riktigt att
slopa grundavdraget för inkomster över brytpunkten, dvs.
för de inkomstskikt som skall erlägga statsskatt. Här finns
inkomstgrupper som gynnats av
marginalskattesänkningarna, och den effektiva
skattehöjningen som följer av det slopade grundavdraget
kan mot den bakgrunden betraktas som måttlig.
Ett beslut om slopat grundavdrag för inkomster över
brytpunkten ger väsentliga skatteinkomster som kan brukas
för att stärka den ekonomiska tillväxten. Det kan röra sig
om offentlig konsumtion alternativt investeringar, eller
fördelningspolitiska satsningar på hushållskonsumtion via
sänkt indirekt beskattning. Vänsterpartiets förslag om
slopat grundavdrag för inkomster över brytpunkten
förutsätter att grundavdraget trappas ned successivt i likhet
med vad som gäller för det förhöjda grundavdraget.
I den offentliga debatten kring 1992 års skatteskalor har
även diskuterats att för 1992 dra in det s.k. reallöneskyddet
på 2%. Vänsterpartiet menar att fördelningspolitiska skäl
talar för denna åtgärd.
Vänsterpartiet har ställt förslag om att slopa
grundavdraget för inkomster över brytpunkten. Detta
skulle innebära en större skatteskärpning för
höginkomsttagare än förslaget om slopat reallöneskydd.
Om grundavdraget för inkomster över brytpunkten ej
skulle slopas stödjer vänsterpartiet ett avskaffande av det
s.k. reallöneskyddet på 2 % av 1992 års skatteskalor. Vi har
dessutom föreslagit att skatteskalorna ej skall justeras med
hänsyn till skatteomläggningens prishöjande effekter.
Vänsterpartiet menar att detta uppfyller viktiga
fördelningspolitiska krav.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:60 hos
regeringen begär förslag till en parlamentarisk beredning
med uppgift att föreslå justeringar av skatteomläggningen i
enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående riktlinjerna för
reformering av förmögenhetsbeskattningen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om slopad
förmögenhetsskatt på arbetande kapital enligt vad i
motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående riktlinjerna för
reformering av arvs- och gåvobeskattningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående riktlinjerna för
reformering av kapitalinkomstbeskattningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående riktlinjerna för
reformering av företagsbeskattningen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopade
skogsvårdsavgifter enligt vad i motionen anförts,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad
skatteskala enligt vad i motionen anförts,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny
beräkningsgrund för grundavdraget enligt vad i motionen
anförts,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopat
grundavdrag för inkomster över brytpunkten enligt vad i
motionen anförts,
11. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 9, 10 och 11,
hos regeringen begär förslag om slopande av den 2
% extra indexeringen av 1992 års skatteskala,
12. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att slopa det översta skiktet i
skatteskalan för förmögenhetsskatten,
13. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att sänka procentsatsen för det
spärrbelopp som begränsar det sammanlagda uttaget av
inkomst- och förmögenhetsskatt från 75
% till 55
%,
14. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att sänka skatteskalorna för arvs- och
gåvobeskattningen,
15. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att sänka reavinstbeskattningen på
aktier och andelar i handelsbolag,
16. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att sänka skattesatsen för avkastning på
kapitalförsäkringar och värdepappersfonder,
17. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att sänka skatten för avkastning på
privat pensionsförsäkring från 15
% till 10
%,
18. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att slopa ränteavdragsbegränsningen,
19. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag vad gäller förändrade regler för
beskattning av delägare i fåmansföretag,
20. att riksdagen, vid avlsag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att avskaffa den allmänna löneavgiften,
21. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår
regeringens förslag att slopa uttaget av socialavgifter på
vinstandelsmedel.
Stockholm den 25 november 1991
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Elisabeth Persson (v)
Annika Åhnberg (v)
Lars Bäckström (v)