med anledning av prop. 1991/92:60 Skattepolitik för tillväxt
Innehåll 1.
Inledning 4 2.
Skattereformen 4 2.1
Fasta spelregler 4 2.2
Utvärdering av skattereformen 5 2.3
Statsfinansiella konsekvenser 6 2.4
Inkomstskatteskalan för arbetsinkomster 6 3.
Förmögenhetsskatten 7 4.
Arvs- och gåvobeskattningen 9 5.
Kapitalinkomstbeskattningen 9 5.1
Reavinstskatt på aktier m.m.10 5.2
Skattesats för andra privata sparformer11 5.3
Ränteavdragsbegränsning11 5.4
Beskattningen av delägare i fåmansföretag12 6.
Företagsbeskattningen12 6.1
Allmänna löneavgiften m.m.12 6.2
Socialavgifter på vinstandelsmedel m.m.13 6.3
Skogsvårdsavgiften13 6.4
Räntefördelning13 6.5
Skadeförsäkringsföretag14 7.
Hemställan14 1.
Inledning
I propositionen föreslås grundläggande förändringar av
den svenska skattepolitiken. Bland annat föreslås att
skatten på kapitalinkomster, förmögenheter samt arv och
gåvor sänks kraftigt och i vissa fall helt slopas. Vidare
föreslås att den allmänna löneavgiften avskaffas, den
särskilda löneskatten sänks samt att skogsvårdsavgiften
avskaffas. I propositionen föreslås också att socialavgifterna
på vinstandelsmedel avskaffas.
2. Skattereformen
Skattereformen är en av de viktigaste strukturella
reformer som genomförts i Sverige under 1900-talet. Den
innebär ökad rättvisa, bättre tillväxt i ekonomin och en
effektivare finansiering av och ökat förtroende för
välfärdspolitiken.
Genom skattereformen har en viktig grund lagts för att
skattesystemet ska kunna fungera som ett instrument i
fördelningspolitiken. Förutsättningarna för en långsiktig
tillväxt i ekonomin förbättras genom en effektivare
användning av arbete och kapital. Generellt gynnar
reformen sparande medan hushållens skuldsättning och
spekulation i olika former motverkas. Även detta förbättrar
ekonomins funktionssätt.
De övergripande målen med skattereformen är: att
finansiera den gemensamma välfärden att påverka
resursanvändningen på ett samhällsekonomiskt effektivt
sätt att påverka fördelningen av disponibel inkomst på ett
utjämnande och rättvist sätt.
En mer likformig och neutral beskattning har gjort det
möjligt att kraftigt minska inkomstskatten samt kraftigt
sänka skattesatserna på kapital och företag. En mer
likformig beskattning har undanröjt den viktigaste orsaken
till den tidigare omfattande skatteplaneringen.
Med mer likformiga skatter har statsskatten kunnat
avskaffas för huvuddelen (ca 85 %)
av skattebetalarna. Dessa betalar numera endast
kommunalskatt (genomsnittligt 31,15 %).
I inkomstskikten ca 60 000--95 000
kronor betalar man inte ens hela kommunalskatten
genom tillkomsten av det särskilda grundavdraget. Var
sjunde skattebetalare betalar dessutom 20 %
i statsskatt på inkomster över ca 180 000
kronor per år. Härigenom bibehålls ett progressivt
inslag i inkomstbeskattningen för de högsta
inkomsttagarna.
2.1 Fasta spelregler
Behovet av fasta spelregler inom ekonomin brukar ofta
betonas av näringslivet. Men sådana är också viktiga för
hushållen för att de på ett rimligt sätt ska kunna planera
långsiktigt. För att så långt möjligt skapa förutsättningar för
en över lång tid bestående skattereform gjordes en
överenskommelse över blockgränserna mellan
socialdemokraterna och folkpartiet liberalerna.
De förändringar i skattesystemet som regeringen nu
föreslår innebär att man rubbar den viktiga skattemässiga
balansen mellan arbets- och kapitalinkomster. Ett viktigt
fördelningspolitiskt mål för skattereformen var att
höginkomsttagare skulle betala sina egna skattesänkningar.
Efter regeringens förslag och med oförändrad skatteskala
uppfylls inte längre denna förutsättning.
Förslagen om sänkt kapitalbeskattning, uppskjuten
barnbidragshöjning, utvidgade kvittningsmöjligheter för
kapitalinkomster, slopat ränteavdragstak, utvidgade
möjligheter för ägare av fåmansbolag att ta ut lågbeskattade
kapitalinkomster samt sänkningen av investeringsbidragen
till bostadsbyggandet är exempel på regelrätta brott mot
skatteöverenskommelsens grundprinciper.
Någon analys av på vilket sätt förslagen leder till tillväxt
eller innebär en internationell anpassning av de svenska
skatterna ges inte. Huvudsakligen präglas förslagen av
förhoppningar om ökad tillväxt. Syftet verkar vara att
ensidigt gynna kapitalägarintressena.
2.2 Utvärdering av skattereformen
Inför skattereformen gjordes omfattande ekonomiska
studier och analyser av de samhällsekonomiska effekter
som kan bli resultatet av olika förändringar av
skattesystemet, t.ex. av sänkta skattesatser eller mera
likformiga skatter. Hittills gjorda analyser (se bl.a. SOU
1989:33 och prop 1989/90:110) visar på relativt måttliga så
kallade utbudseffekter av olika skattesänkningar.
Regeringens förslag innebär att kapitalägarna ska få
stora förmåner för att arbeta och åstadkomma mer. Vanliga
löntagare ska uppenbarligen uppnå motsvarande resultat
genom att drabbas av kraftiga försämringar. Det är en
politik som leder till ökade orättvisor, skärper
motsättningarna och skapar kompensationskrav hos stora
grupper. Det är en politik som är samhällsekonomiskt
ineffektiv och som undergräver finansieringen av den
gemensamma välfärden.
Många av regeringens förslag minskar i stället för att öka
tillväxten. Finansieringen av skattesänkningarna försämrar
hushållens köpkraft. Flera av förslagen, t ex försämringarna
för boendet, försvagar ytterligare konjunkturläget inom
byggsektorn.
Effekterna av regeringens olika skatteförslag kan
sammanfattas sålunda:Förslagen innebär att den totala
produktionen minskar bl.a. genom förslagen om dyrare
bostadsbyggande och högre boendekostnader.Flera av
förslagen är regressiva till sin effekt. De gynnar kraftigt
höginkomsttagare med stort sparande och betydande
förmögenheter.Förslagen minskar hushållens och
företagens möjligheter att planera sin ekonomi och
verksamhet långsiktigt.Förslagen innebär att
skattesystemet förändras utan att en grundlig utvärdering
ännu hunnit göras av skattereformens effekter i olika
avseenden.
Det är anmärkningsvärt att regeringen nu vill genomföra
fundamentala förändringar av skattereformen innan den
utvärderingsgrupp som tidigare tillsatts har slutfört sitt
arbete. Vi anser att det är angeläget att arbetet med
utvärderingen av skattereformen bör påskyndas för att
utröna om reformen har fått avsedda effekter bland annat
vad gäller inkomst- och förmögenhetsfördelningen.
Regeringens förslag saknar också en nödvändig analys
av den ökande internationaliseringens effekter för den
svenska ekonomin och skattepolitiken. Det är
anmärkningsvärt eftersom ett stort antal av regeringens
skatteförslag motiveras av anpassningskrav gentemot EG.
Det mesta talar för att Sverige, även vid en EG-anslutning,
bör kunna behålla en betydande handlingsfrihet inom
skattepolitiken. En sådan analys måste genomföras och
redovisas innan genomgripande förändringar görs i det
svenska skattesystemet.
Genom nu redovisade och aviserade
skattesänkningsförslag kommer regeringens politik att
undergräva finansieringen av den gemensamma välfärden.
Även i detta avseende anser vi att regeringen på ett
avgörande sätt bryter upp den överenskommelse som ligger
till grund för skattereformen.
2.3 Statsfinansiella konsekvenser
De förslag på skatteområdet som regeringen redovisar i
sin proposition om skattepolitik kommer att påtagligt
försämra statsfinanserna. Vår bedömning är att
budgetunderskottet ökar med en och en halv miljard kronor
1991/92, med sex och en halv miljarder kronor 1992/93 och
närmare åtta miljarder kronor när förslagen är helt
genomförda.
Till detta kommer förslag i andra propositioner om att
avskaffa omsättningsskatten på handel med aktier m.m.
redan i år, att sänka mervärdeskatten 1992 mer än enligt
riksdagens tidigare ställningstaganden etc.
Dessa skattesänkningar kommer att leda till en högre
räntenivå i Sverige, vilket kommer att utgöra en broms på
tillväxten. I ett senare skede kommer de att framtvinga
ingrepp i välfärden med negativa och oacceptabla
konsekvenser för inkomst- och förmögenhetsfördelningen.
Regeringens förslag är inte förenliga med en ansvarsfull
finanspolitik.
2.4 Inkomstskatteskalan för arbetsinkomster
Nästa år ska enligt riksdagens beslut
inkomstskatteskalan för arbetsinkomster justeras
automatiskt. Gränsen för statlig inkomstskatt, den s.k.
brytpunkten, ska justeras med hänsyn till
konsumentprisernas utveckling (KPI) oktober 1990--
oktober 1991 med tillägg av 2 %.
Sedan
mitten av 1970-talet har denna typ av justeringar
gjorts i stort sett varje år för att undvika en ökad skatt på
nominella löneökningar. Skillnaden nu är att denna
justering ska ske automatiskt utan krav på riksdagsbeslut.
Uppgörelsen med folkpartiet liberalerna om
skattereformen är nu bruten. Vi anser oss därmed också
förhindrade att föreslå förändringar i denna reform i syfte
främst att återställa den fördelningspolitiska balansen i
reformen.
En utgångspunkt för skattereformen har varit att den ska
vara fördelningspolitiskt neutral. Kravet innebär att
höginkomsttagarna genom reformens finansiering ska
betala sina egna skattesänkningar. Det är av
fördelningspolitiska skäl motiverat att justera brytpunkten
med enbart den så kallade underliggande inflationen, det
vill säga KPI-höjningen minskad med den prishöjning som
är en följd av skattereformen.
Sammantaget innebär denna förändring, i förhållande
till nuvarande regler, att brytpunkten nästa år räknas upp
med samma procenttal som används för uppräkning av
basbeloppet, nämligen 4,6 %
för beskattningsåret 1992. Eftersom lönerna ökar
långsammare (Rehnbergsavtalen) än 4,6 %
mellan 1991 och 1992 kommer antalet personer som
betalar statlig skatt ändå att minska för 1992.
En sådan justering innebär ökade statsinkomster med ca
2,3 miljarder kronor. Som framgår av nedanstående
diagram har de föreslagna åtgärderna en bra
fördelningsprofil när hänsyn tas till nästa års löneutveckling
såsom den är bestämd enligt de så kallade
Rehnbergsavtalen.
Diagrammet visar att nettolönen efter skatt ökar mest
vid lägre inkomster. Med gällande regler får
höginkomsttagarna en större nettolöneökning än
mellanskiktet. Med vårt förslag blir ökningen i stort sett
densamma från en årsinkomst på cirka 150 000
kr och uppåt.
Nettolöneökning 1992
a17p6
3. Förmögenhetsskatten
I propositionen föreslås att förmögenhetsskatten på s.k.
arbetande kapital avskaffas redan från 1991 samt att
förmögenhetsskatten successivt avskaffas fram till 1994.
Som motiv för förslagen anför regeringen i huvudsak att
skatten hämmar de små och medelstora företagens
investeringar och tillväxt samt att ett avskaffande av skatten
minskar risken för utflyttning från Sverige av kapital som
annars hade kunnat investeras här.
På sikt menar regeringen att slopad förmögenhetsskatt
ger ökade intäkter till staten bl.a. genom ett minskat
kapitalflöde till utlandet och en positiv påverkan på
företagandet.
Sedan i början av 1970-talet är förmögenhetsskatten på
kapital i mindre och medelstora företag betydligt lägre än
för andra tillgångar.
Skattereformen innebär en kraftig sänkning av skatten
på arbetsinkomster för både löntagare och enskilda
företagare. Dessutom innebär reformen att
bolagsskattesatsen och skattesatsen på hushållens
kapitalinkomster redan sänkts betydligt. Genom
skattereformen har det blivit mycket mindre betungande
för företagare att betala förmögenhetsskatt. Både skatten
på utdelning i företaget och inkomstskatten har sänkts
kraftigt.
Vi kan dock se allvarliga brister i den nuvarande
förmögenhetsbeskattningen. Det gäller de alltför höga
skattesatserna men i lika hög grad den splittrade
behandlingen av olika slags tillgångar. Vissa tillgångar
beskattas medan andra inte beskattas alls.
Det var av olika skäl inte möjligt att samtidigt med
skattereformen genomföra en stor och motiverad
omläggning av förmögenhetsskatten. Ett utredningsförslag
har utarbetats inom finansdepartementet och
remissbehandlats, men har ännu inte lett till något konkret
förslag till riksdagen.
Det finns dock av såväl fördelningspolitiska som
likformighetsskäl anledning att behålla
förmögenhetsskatten. Starka fördelningspolitiska skäl
motiverar att ägare av stora förmögenheter betalar skatt
som ett resultat av den extra bärkraft som stora
förmögenheter skapar. Även statsfinansiella skäl talar för
att avvisa förslaget att slopa förmögenhetsskatten.
Regeringen motiverar bl.a. sitt förslag med hänsyn till
förhållanden i vår omvärld. Faktum är att ungefär hälften
av OECDs medlemsländer, inklusive de nordiska, har idag
en förmögenhetsskatt. I likhet med förslagen i den ovan
nämnda utredningen är förmögenhetsskatten proportionell
och varierar i grova drag mellan en halv och en procent av
den beskattningsbara förmögenheten.
Det finns inga beslut inom EG som skulle kräva att
förmögenhetskatten slopas i Sverige. Inget talar heller för
att förmögenhetsskatten skulle ha haft någon betydelse för
svenska direktinvesteringar i och utflyttning av kapital till
våra konkurrentländer. Däremot kan den ha haft betydelse
för vissa förmögna personers beslut att flytta utomlands.
Det betyder dock inte nödvändigtvis att investeringarna i
Sverige behöver påverkas.
Det är angeläget att även förmögenhetsskatten
förändras i den riktning som har utstakats genom
skattereformen, d.v.s. mot sänkta skattesatser och bredare
skattebaser. En sänkning av skattesatserna förutsätter en
mer likformig behandling av olika tillgångar och skulder.
Regeringen föreslår att förmögenhetsskatten för ägare
av mindre och medelstora företag slopas. Vi avvisar detta
förslag av följande skäl. För det första överdriver
regeringen skattens negativa betydelse för småföretagen.
Gjorda beräkningar visar att skatten är mycket låg för
flertalet företagare. Endast omkring en tredjedel av dessa
betalar någon förmögenhetsskatt. I genomsnitt är skatten
för dessa ca 2 000
kronor per person.
Skattefrihet för dessa förmögenheter skulle utan tvekan
kraftigt öka möjligheterna till skatteplanering och bidra till
inlåsningseffekter. Vi anser också att det finns skäl att
ifrågasätta de näringspolitiska effekterna av lägre skatt på
kapital i aktuella företag. I princip innebär denna typ av
skattesubventioner att lönsamhetskraven sänks på
investeringar i dessa företag. Att inte låta kapital
konkurrera på lika villkor leder i regel till en ineffektiv
kapitalanvändning och att ineffektiva och olönsamma
verksamheter drivs vidare trots att dessa inte klarar sig av
egen kraft, med andra ord är företagsekonomiskt
lönsamma.
Vi är, som redan påpekats ovan, angelägna att förändra
förmögenhetsbeskattningen. Därvid bör också
förmögenhetsskatten för arbetande kapital i företag belysas
ytterligare. Det är dock viktigt att en sådan översyn tar
hänsyn till de förändringar som redan skett av inkomst-,
kapital- och företagsbeskattningen.
Utformningen av den framtida
förmögenhetsbeskattningen måste ske genom en avvägning
mellan en rad viktiga och delvis motstridiga intressen.
Därvid bör särskilt beaktas kravet på internationellt
konkurrenskraftiga regler, som skapar gynnsamma
betingelser för näringsverksamhet, inte minst för
småföretagarna. Samtidigt bör strävan vara att åstadkomma
enkla och likformiga regler som minimerar möjligheterna
till skatteplanering.
Med hänsyn till ovanstående avvisar vi regeringens
förslag att slopa förmögenhetsskatten. I stället bör det
reformarbete som inletts av den tidigare socialdemokratiska
regeringen fullföljas. Regeringen bör återkomma med
förslag om den framtida förmögenhetsskattens utformning,
med beaktande av de här framförda synpunkterna och
riktlinjerna.
4. Arvs- och gåvobeskattningen
Även då det gäller arvs- och gåvobeskattningen anser vi
att regeringens förslag bör avvisas. Framför allt är de
fördelningspolitiska effekterna av förslagen oacceptabla.
Det är främst stora arv och gåvor som får skattesänkningar.
Enligt regeringens förslag skulle förändringarna ge ett
inkomstbortfall för statskassan på drygt 400 miljoner
kronor. Hur regeringen avser att finansiera detta bortfall
sägs ingenting om i propositionen. Regeringen aviserar att
ytterligare förändringar kommer att föreslås senare.
Med hänsyn till att ett utredningsarbete pågår avseende
den framtida arvs- och gåvobeskattningen bör resultatet av
detta avvaktas innan några förändringar görs av
beskattningsreglerna. Förändringar bör ske i
överensstämmelse med de principer som gällt för den hittills
genomförda reformeringen av skattesystemet.
5. Kapitalinkomstbeskattningen
I samband med skattereformen genomfördes
omfattande förändringar avseende
kapitalinkomstbeskattningen. Den innebar att basen
breddades, skattesatsen sattes till 30 %,
kvittningsmöjligheterna begränsades och ett
ränteavdragstak infördes. Syftet var att stimulera sparande,
motverka hushållens lånekonsumtion och förhindra osund
skatteplanering.
Nu föreslår regeringen ett antal förändringar som
innebär klara brott mot skatteöverenskommelsen mellan
socialdemokraterna och folkpartiet liberalerna. De innebär
också viktiga avsteg från flera av skattereformens principer.
Kraftigt sänkta skatter på kapital gynnar i högre grad
hushåll med höga inkomster, vilka också har de största
möjligheterna att spara och bygga upp stora förmögenheter.
Genom sänkningar av skatten på kapital rubbas den
viktiga balansen mellan arbete och kapital. En rubbad
jämvikt i denna balans är inte bara orättvis. Den bidrar
också till en ineffektiv resursanvändning.
I propositionen föreslår regeringen att skattesatsen sätts
till 25 %
fr.o.m. 1993. Målen om ett högt hushållssparande och
målet om internationellt konkurrenskraftiga regler talar
enligt regeringen för en sänkning till 15--20 %.
Hänvisningen till kraven på internationell anpassning
är inte ostridig. Någon närmare analys av detta
anpassningsbehov redovisas inte nu. Till en sådan analys
avser regeringen att återkomma senare.
Det är anmärkningsvärt att regeringen föreslår
förändringar vars effekter ännu inte har analyserats
tillräckligt. Vi anser att regeringens förslag att förändra
kapitalbeskattningen bör avslås av bl.a. följande skäl:Vi
har nyss genomfört en omfattande förändring av
kapitalbeskattningen. Det är förändringar som i grunden
påverkat människors boendekostnader. Förändringarna har
också haft viss påverkan på t.ex. villapriserna. Vi har ännu
inte sett vilka slutliga effekter dessa förändringar får för
t.ex. bostadsmarknaden och de enskilda konsumenterna.
Det är rimligt att människor får en längre tid för den
anpassning som de nya reglerna medfört.Det är också
olyckligt att vidta den åtgärd som regeringen föreslår
samtidigt som vi har en lågkonjunktur. Åtgärden verkar
åtstramande och försämrar därigenom konjunkturen
ytterligare.Skattereformen är en helhet. En förändring
av reglerna för kapitalbeskattningen måste också ta hänsyn
till reglerna för exempelvis inkomstbeskattningen.
Det kan inte uteslutas att kapitalbeskattningen i en
framtid behöver förändras, bl.a. mot bakgrund av den
fortsatta internationaliseringens effekter för den svenska
ekonomin. Vi vill i det sammanhanget peka på några frågor
som bör belysas och analyseras innan ytterligare åtgärder
vidtas med avseende på kapitalbeskattningen:Graden av
det internationella beroendet i den svenska ekonomin
(integrering av marknaden etc.).Befintliga skillnader
mellan Sveriges och andra OECD-länders effektiva skatter
på olika inkomster, sparformer och investeringar etc.
Känsligheten hos olika produktionsfaktorer och
ekonomiska aktiviteter för de skillnader i beskattningen
som existerar mellan olika länder.EG-medlemskapets
betydelse rent faktiskt för de svenska skatterna. Vilka klara
krav på anpassning finns idag inom EG?
Med hänvisning till vad som ovan sagts föreslår vi att
regeringens förslag om sänkning av skattesatsen för
kapitalinkomster avslås.
5.1 Reavinstskatt på aktier m.m.
Då det gäller sänkt reavinstskatt på aktier föreslår
regeringen att dessa regler ska träda i kraft redan från 1992
för att reducera inlåsningseffekter.
Mot bakgrund av vad som sagts ovan föreslår vi
följdenligt också att detta förslag avslås.
5.2 Skattesats för andra privata sparformer
Regeringen föreslår att skattesatsen för avkastning på
kapitalförsäkringar och för värdepappersfonder sänks från
30 %
till 25 %
fr.o.m. 1992. Vidare föreslås att skatten på
avkastningen på privata pensionsförsäkringar sänks från 15 %
till 10 %
fr.o.m. 1992.
Förslagen får ses som en följd av att skattesatsen på
kapitalinkomster sänks. Vi föreslår med hänvisning till
tidigare resonemang att förslagen avslås.
Då det gäller skatten på avkastningen på privata
pensionsförsäkringar vill vi framhålla följande.
Med hänsyn till pensionssparandets långsiktiga karaktär
och för att stimulera sparandet i ekonomin accepterade man
i skattereformen en lägre skattesats för denna del av
sparandet. För att tillgodose kraven på skattemässig
neutralitet borde egentligen även pensionssparandet
beskattas med en skattesats på 30 %.
De skillnader i skattesats som finns mellan privat
pensionssparande och löntagarnas tjänstepensioner
motiverades av olikheter i de båda sparformernas
utformning.
I tjänstepensionssystemet får den enskilde
pensionstagaren ett pensionsbelopp enligt arbetsgivarens
utfästelse (plus den värdetillväxt som utgör värdesäkring).
I detta system tillfaller försäkringsföretagets avkastning,
utöver pensionsutfästelsen, arbetsgivaren i form av
premiereduktion.
Den som däremot köper en privat pensionsförsäkring får
ett resultat som tydligare är knutet till avkastningen.
Vederbörande får nämligen ut huvuddelen av premien
jämte all den avkastning som kapitalet givit.
Att som regeringen föreslår sänka skattesatsen till 10 %
på privata pensionsförsäkringar är enligt vår mening
helt oacceptabelt. Det finns inte några principiella skäl till
varför privat pensionssparande, som även efter
skattereformen är ett skattemässigt gynnat sparande,
ytterligare ska subventioneras via skattesystemet.
Beskattningen av privata pensionsförsäkringar är i
praktiken starkt progressiv och var därför ett viktigt inslag
i strävan efter fördelningspolitisk rättvisa. En sänkning av
denna skatt innebär därför en ytterligare försvagning av
skattesystemets fördelningseffekter.
Mot denna bakgrund avvisar vi regeringens förslag till
sänkt skattesats på privata pensionsförsäkringar liksom
förslagen om sänkt skattesats för avkastning på
kapitalförsäkringar och värdepappersfonder.
5.3 Ränteavdragsbegränsning
Regeringen föreslår att reglerna om
ränteavdragsbegränsning slopas och att den nuvarande
gränsen för fullt avdragsgilla ränteutgifter omvandlas till en
ren skattereduktionsregel. Huvudmotiven för förändringen
anges vara att man därigenom uppnår en avsevärd
förenkling av skattesystemet och förbättrar tillgången på
riskkapital.
En grundtanke i det nya skattesystemet är att
lånefinansierad konsumtion inte ska främjas.
Skattekrediter genom lånefinansierade placeringar som ger
en låg löpande avkastning ska motverkas. Genom att
ränteutgifter får kvittas mot ränteintäkter och att
underskott upp till 100 000
kr får dras av i sin helhet uppnås bostadspolitiska mål
om rimliga boendekostnader.
Ränteavdragsbegränsningen och gränsdragningen
mellan ränta respektive utdelning och reavinst innebär en
rimlig avvägning mellan önskemålet att förebygga
skatteplanering och målen om rimliga boendekostnader.
Genom regeringens förslag införs återigen ökade
möjligheter till skatteplanering utan att förslagen ger någon
påtaglig ökning av riskkapitaltillgången. Av dessa skäl bör
regeringens förslag avslås.
5.4 Beskattningen av delägare i fåmansföretag
Regeringen föreslår att reglerna för bestämning av
förmögenhetsmässigt ingångsvärde för aktier som
anskaffats före 1990 görs generösare vid beskattning av
utdelning och reavinst som härrör från fåmansföretag.
En fåmansföretagare kan välja mellan att ta ut sin
arbetsinkomst som lön eller som bolagsbeskattad utdelning
eller reavinst. Genom de nuvarande reglerna har man
åstadkommit en rimlig avvägning mellan kraven på korrekt
skatteuttag och önskemålet att motverka osund
skatteplanering. Någon ytterligare uppmjukning av
reglerna anser vi inte nödvändiga. Regeringens förslag bör
därför avslås.
6. Företagsbeskattningen
Regeringen aviserar i propositionen att den avser att
återkomma med förslag om förändringar i
företagsbeskattningen. Syftet enligt regeringen är att
minska eller avskaffa sådana skatter som ''leder till störst
skadeverkningar för samhällsekonomin''.
Genom skattereformen har Sverige fått en från
internationell synpunkt mycket konkurrenskraftig
företagsbeskattning. Den totala inkomstbeskattningen av
aktiebolag m.fl. ligger på ungefär samma nivå som tidigare.
Breddningen av skattebasen och motsvarande sänkning av
skattesatsen har medfört en omfördelning och utjämning av
det totala skatteuttaget. De finansiella företagen har
tidigare haft en förmånligare skattebelastning sett över en
längre tid än de icke-finansiella. Nu blir skattebelastningen
på olika typer av företag mera rättvis.
Den tidigare omnämnda utvärderingskommitténs arbete
bör ges möjlighet att slutföra sitt arbete innan några större
förändringar genomförs i det nya skattesystemet.
6.1 Allmänna löneavgiften m.m.
Regeringen föreslår att den allmänna löneavgiften tas
bort vid utgången av 1991.
Den allmänna löneavgiften har sänkts till 0,16 %
för tiden juli 1991--december 1992. Bakgrunden är
införandet av den särskilda löneskatten på
pensionskostnader från 1 juli 1991.
Enligt regeringen leder slopandet till ett inkomstbortfall
på cirka 1 miljard kronor under 1992. För 1993 och 1994
beräknas bortfallet bli ca 2,3 miljarder kronor.
Nettobortfallet anges bli lägre genom att hushållens och
företagens skatter ökar vid ett slopande.
Någon ordentlig analys av de statsfinansiella
konsekvenserna görs inte i propositionen. Även om
nettoeffekten kan antas bli något lägre än vad som angetts
ovan, anser vi att det är nödvändigt att riksdagen får en klar
redovisning av dessa effekter och hur ett slopande av den
allmänna löneavgiften ska finansieras.
Av ovanstående skäl bör regeringens förslag om
slopande av den allmänna löneavgiften avslås. Motsvarande
skäl kan anföras avseende sänkningen av den särskilda
löneskatten, varför även detta förslag avslås.
6.2 Socialavgifter på vinstandelsmedel m.m.
Regeringen föreslår att socialavgifter på
vinstandelsmedel m.m. slopas fr.o.m. 1992. Det årliga
skattebortfallet anges till netto 90 miljoner kronor per år.
En huvudprincip i skattereformen är att olika inkomster
ska beskattas lika. Olika löneformer ska från
beskattningssynpunkt behandlas lika. Att vissa löneformer
skulle skattesubventioneras strider dessutom mot
grundläggande krav på ekonomisk rationalitet. Om en viss
löneform anses vara bra ska den kunna införas utan att
skattesystemet gynnar eller missgynnar denna.
Det kan också konstateras att vinstdelning inte
förekommer i alla företag. Det ligger i sakens natur att t.ex.
anställda inom den offentliga sektorn inte alls ingår i något
vinstdelningssystem.
Att slopa socialavgifterna på vinstandelsmedel skulle
leda till orättvisa fördelningseffekter mellan löntagare i
olika branscher.
Av ovanstående skäl motsätter vi oss regeringens förslag
att slopa socialavgifterna på vinstandelsmedel m.m.
6.3 Skogsvårdsavgiften
Regeringen föreslår att skogsvårdsavgiften avskaffas
fr.o.m. den 1 juli 1992. För tiden januari--juni 1992 föreslås
avgiften halveras.
Skogsvårdsavgiften finansierar dels
skogsvårdsorganisationen, dels viktiga åtgärder inom både
skogsnäringen och naturvården. En översyn av
skogsvårdsavgiften ingår i direktiven för den skogspolitiska
utredningen. Utredningen lägger fram sitt förslag i mitten
av 1992.
Vi anser att det är anmärkningsvärt att regeringen
ingriper i det pågående utredningsarbetet. Regeringen
föreslår bl.a. att de naturvårdsåtgärder som nu finansieras
genom skogsvårdsavgiften skall inrymmas i andra anslag.
Med tanke på de redan stora anspråken på de
naturvårdande anslagen är regeringens agerande mycket
märkligt. Ett ställningstagande till skogsvårdsavgiftens
framtida utformning bör anstå till dess utredningen har
presenterat sitt förslag.
Av ovanstående skäl anser vi att regeringens förslag nu
måste avslås.
6.4 Räntefördelning
Regeringen föreslår att tillämpningen av reglerna om
räntefördelning skjuts upp i avvaktan på resultatet av
utredningsarbetet om beskattningen av enskilda
näringsidkare och handelsbolag.
För vår del anser vi, mot bakgrund av att
utredningsarbete pågår, att inte några förändringar bör
göras nu avseende räntefördelningen. Av detta skäl bör
förslaget avslås.
6.5 Skadeförsäkringsföretag
Regeringen föreslår att särskilda regler ska gälla vid 1992
års taxering. Säkerhetsreserven räknas som skuld vid
beräkning av survunderlaget endast till den del reserven
överstiger 70 %
av säkerhetsreserven i bokslutet till ledning för 1991
års taxering.
Mycket arbete har lagts ned på att försöka finna en
rimlig och godtagbar lösning på hur
skatteutjämningsreserven ska utformas för
skadeförsäkringsbolagen. Riksdagen fattade beslut i frågan
våren 1991. Samtidigt förutsatte riksdagen att regeringen
noga följer utvecklingen när det gäller de ömsesidiga
försäkringsbolagens konkurrenssituation.
I likhet med regeringen anser vi att frågan bör övervägas
ytterligare i syfte att hitta en rättvis och långsiktig lösning.
I avvaktan på ett sådant arbete är vi beredda att nu
tillstyrka den av regeringen föreslagna temporära lösningen
för 1992 års taxering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetet med utvärderingen av
skattereformen,
2. att riksdagen beslutar att indexeringen av gränsen för
statlig inkomstskatt för 1992 överensstämmer med
indexeringen av basbeloppet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förmögenhetsbeskattningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arvs- och gåvobeskattningen,
5. att riksdagen med undantag av förslaget angående
skadeförsäkringsföretag avslår propositionen.
Stockholm den 25 november 1991
Lars Hedfors (s)
Bo Forslund (s)
Anita Johansson (s)
Bruno Poromaa (s)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Gunnar Nilsson (s)
Sverre Palm (s)
Karl Hagström (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Roland Sundström (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Ingegerd Elm (s)
Kaj Larsson (s)
Inger Lundberg (s)