Många föräldrar upplever handläggningen av vårdbidragsärenden som onödigt krånglig och tidskrävande. Dessutom anför man ibland att det föreligger olika bedömningar mellan försäkringskassorna i likvärdiga ärenden.
Att få ett handikappat barn är i sig en stor påfrestning för familjen. Det tar tid att anpassa sig till en sådan situation, och det krävs en mängd kontakter med olika myndigheter och institutioner. Lång handläggningstid och därmed oro för ekonomin är då ytterligare en belastning.
Mot bakgrund av nya medicinska rön, administrativa rationaliseringsbehov och en välutvecklad rättspraxis kan det finnas skäl att i vissa speciella fall överväga en schabloniserad tillämpning. Det framhålls t.ex. att barn med Downs syndrom alltid behöver särskilda vård-, tränings- och stimulansinsatser i betydande omfattning. Dessa bör dessutom sättas in mycket tidigt, i regel redan från tre månaders ålder. Då är ju i princip kriterierna för rätt till vårdbidrag uppfyllda, och motiv för ytterligare utredning saknas. Förstagångsansökan skulle då kunna göras enklare. Vid senare tillfälle skulle man i stället göra en mera djupgående prövning. Liknande skulle kunna anföras om andra diagnosgrupper, t.ex. diabetessjuka barn.
Vårdbidragsärenden kräver kvalificerade kunskaper om försäkringen samt om handikappets innebörd för barns utveckling. De kräver också stor förståelse och inlevelseförmåga. Personalutbildningen på detta svåra område är delvis eftersatt.
En schabloniserad handläggning för vissa avgränsade ärendegrupper kombinerad med en utökad personalutbildning skulle kunna medföra vinster både för föräldrarna och personalen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om schabloniserad handläggning av vårdbidragsärenden i vissa fall.
Stockholm den 18 mars 1992 Lena Öhrsvik (s)