Det mest utmärkande för svensk välfärdspolitik är att
den omfattar alla på lika villkor -- inte bara de sämst
ställda -- att den finansieras solidariskt och att den styrs
demokratiskt och i allt väsentligt är ett samhällsansvar.
Detta är ''den hårda kärnan'' i den generella
välfärdspolitiken. Den ger alla medborgare ekonomisk
trygghet och vid behov social service och vård. Den minskar
klyftorna i levnadsstandard mellan människorna och ger
den enskilde frihet och möjlighet till självbestämmande.
Den svenska välfärdspolitiken har av dessa skäl med rätta
vunnit internationellt erkännande.
För socialdemokratin är det av största betydelse att
befästa och utveckla den generella välfärdspolitiken efter
människornas behov och önskemål. De förändringar av
välfärdspolitiken som samhällsutvecklingen påkallar och
den enskilde önskar måste ske rättvist och utan att de
grundläggande utgångspunkterna frångås.
I årets socialhuvudtitel återfinns en positiv beskrivning
av den generella välfärdspolitiken, byggd på universalism,
och ett kritiskt förhållningssätt till dess motsats -- ''ett
selektivt system som siktar in sig på att stödja bara dem som
har de sämsta förutsättningarna'' (bilaga 4 sid.
5). En sådan selektiv politik sägs, mycket riktigt, leda till
en integritetsstörande kontroll och till marginaleffekter som
gör att många fastnar i fattigdomsfällan.
När detta väl är sagt föreslår regeringen nedskärningar i
den generella välfärdspolitiken som hittills varit otänkbara
i vårt land. Till de mest uppseendeväckande
nedskärningarna hör förslaget om införande av två
karensdagar i sjukförsäkringen och avskaffandet av
delpensionsförsäkringen.
Samtidigt gör regeringen helt klart att välfärdspolitiken
skall läggas om. Det resursutrymme som skapas skall inte
längre satsas på generella välfärdspolitiska åtgärder utan till
stöd åt de ''svagaste och socialt mest utsatta grupperna i vårt
land'' (finansplanen sid.
3). Den valfrihetsrevolution som regeringen säger sig ha
för avsikt att inleda innefattar inte bara orättvisa och
uppseendeväckande nedskärningar i välfärden utan också
en ny syn på samhällets ansvar på välfärdsområdet. ''Stat
och kommun skall koncentrera sig på de uppgifter som
ingen annan kan sköta'' (finansplanen sid.
5). En omfattande nedrustning av offentlig verksamhet
inleds därför. Nedrustningen på nationell nivå följs
konsekvent och hårt upp i kommuner och landsting.
Regeringen har med detta tillkännagivit sin avsikt att
frånträda den generella välfärdspolitikens väg. Därmed
blåser regeringen till strid i en av vår tids mest
grundläggande samhällsfrågor.
Socialdemokratin accepterar under inga förhållanden en
utveckling i den riktning regeringen anvisar i årets budget.
Istället skall rättvisa, solidaritet, valfrihet och mångfald
karaktärisera reformarbetet inom välfärdspolitiken.
Decentralisering och medinflytande för den enskilde är
viktiga inslag i en väl fungerande välfärdspolitik.
Samhällsutvecklingen förändrar människornas behov
och önskemål. Det förutsätter att också välfärdspolitiken
förändras för att tillgodose nya behov och förväntningar hos
medborgarna. Den samhällsekonomiska utvecklingen
anger ramarna för förändringsmöjligheterna och kan i sig
kräva omprövning av såväl regler som organisation för att
hålla kostnaderna nere och för att göra verksamheten
effektivare. Vi måste i framtiden få mer reformer för
pengarna.
Den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik
välfärdspolitik är en stark ekonomi med god tillväxt, stabila
priser, hög sysselsättning och starka offentliga finanser.
Viktigt för välfärden är också att välfärdssystemen i sig
utformas så att den svenska ekonomin stärks.
Socialdemokratin har i regeringsställning visat sin vilja och
förmåga att med rättvisan som utgångspunkt utveckla
välfärdspolititiken.
Ca 250 miljarder kronor eller ca 58 procent av de
samlade sociala utgifterna utgörs av transfereringar till
hushållen. Staten och socialförsäkringssektorn svarar för
över 95 procent
av dessa transfereringsutgifter. Reglerna i
transfereringssystemen har byggts ut successivt och
representerar i dag en svåröverskådlig del av
välfärdspolitiken både vad gäller personkrets och
ersättningsnivåer som administration och finansiering. Med
hänsyn till transfereringarnas stora samhällsekonomiska
betydelse och betydelse för den enskilde är det angeläget att
fortlöpande följa systemens utveckling vad gäller
kostnader, fördelningseffekter och risk för resursläckage.
Den socialdemokratiska regeringen inledde ett
omfattande och framsynt arbete för en fortlöpande översyn
och reformering av välfärdspolitikens huvudområden.
Transfereringssystemen hör till de centrala inslagen i
välfärdspolitiken. Att utveckla arbetslinjen hör till de
viktigaste uppgifterna. Genom att minska antalet
långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar genom
förebyggande åtgärder i arbetsmiljön och genom
rehabilitering vill vi socialdemokrater förbättra
människornas livskvalitet, minska utgifterna i
sjukförsäkringen och pensionssystemen och därmed
utveckla arbetslinjen. Ytterligare förändringar är
nödvändiga vad gäller arbetsskadeförsäkringen. Den
dramatiska förbättringen av tandhälsan förutsätter att
tandvårdsförsäkringen fortlöpande följs upp för att utröna
behov av regeländringar, bl.a. för att minska risken för
resursläckage. Förändringar kan krävas också på
läkemedelsområdet. På pensionsområdet krävs
förändringar med utgångspunkt i pensionsberedningens
omfattande arbete.
Så vill vi socialdemokrater gå vidare. Det påbörjade
arbetet måste fullföljas med kraft. Men vi underkänner den
inriktning som präglar den borgerliga regeringens politik
och som leder till orättvisa och ökade klassklyftor.
Rättvisa i socialförsäkringssystemen
Socialförsäkringarna utgör den viktigaste delen i en
välfärd för alla. De ger trygghet vid inkomstbortfall vid
barnafödande och på grund av sjukdom, arbetsskada och
handikapp och på ålderdomen.
Nej till två karensdagar
I årets socialhuvudtitel föreslår regeringen en
uppseendeväckande försämring av den allmänna
sjukförsäkringen genom införande av två karensdagar.
Motiven för detta anges vara samhällsekonomiska men
också bristande effektivitet och kontroll liksom misstankar
om överutnyttjande åberopas. Det kan självfallet finnas
tillfällen då samhällsekonomin kräver kostnadsbesparingar
också på socialförsäkringsområdet, och uppmärksamheten
måste ständigt riktas mot risken för bristande effektivitet
och felaktigt resursutnyttjande. Den socialdemokratiska
regeringen genomförde senast våren 1991 förändringar i
sjukförsäkringen i syfte att dämpa kostnadsutvecklingen.
Åtgärderna ledde omedelbart till en påtaglig nedgång i
sjuktal och totalkostnader. Enligt socialdemokratins
mening är dessa åtgärder effektiva. Vi säger därför bestämt
nej till de kraftiga och orättfärdiga nedskärningar som
regeringen föreslår.
I SCBs tidning Välfärds Bulletinen nr 2/1991 redovisas
en analys som gjorts i samarbete mellan experter på SCB
och RFV. Av analysen framgår att ett införande av två
karensdagar särskilt drabbar låginkomsttagare, kvinnor,
löntagare med nedsatt arbetsförmåga, tunga arbeten och
dåliga arbetsmiljöer.
Två karensdagar i sjukförsäkringen innebär med andra
ord en nedskärning som är djupt orättvis. Samtliga fackliga
centralorganisationer liksom alla landets
handikapporganisationer har framfört kraftiga protester
mot förslaget. Socialdemokratin har stor förståelse för
denna oro och avvisar bestämt den föreslagna
nedskärningen i den allmänna sjukförsäkringen. Också
socialminister Bengt
Westerberg, vars departement är ansvarigt för förslaget
om karensdagar, tycks tveka. I ett tal den 14 januari
1992 förklarade han att ''även två karensdagar är
för mycket''. Varför lägger då regeringen fram detta
orättvisa förslag, som dessutom är uppseendeväckande
slarvigt berett.
Nej till avskaffad delpensionsförsäkring
Delpensionsförsäkringen genomfördes av
socialdemokraterna i regeringsställning 1978. Syftet med
försäkringen är att göra det möjligt för äldre människor att
successivt trappa ned sin arbetsinsats efter 60
års ålder och fram till den allmänna pensionsåldern 65
år. Försäkringen är ett led i strävandena att göra
pensionsåldern mer flexibel och att ta tillvara den
återstående arbetsförmågan hos äldre på arbetsmarknaden.
Eftersom alternativet till ett deltidsarbete i kombination
med delpension i allmänhet är långtidssjukskrivning eller
hel förtidspension medverkar försäkringen också till att
förstärka den s.k. arbetslinjen.
Sedan delpensionen infördes har tiotusentals äldre
löntagare kunnat trappa ned sin arbetsinsats utan att tappa
kontakten med arbetslivet. Under 1991 nybeviljades drygt
12 000
personer delpension. För närvarande finns det ca 63 000
delpensionärer.
Regeringen föreslår nu att delpensionsförsäkringen
avskaffas våren 1992 av samhällsekonomiska skäl. Också
denna nedskärning är oacceptabel och orättvis. Den
drabbar äldre löntagare som i stället hänvisas till
långtidssjukskrivning och förtidspension. Detta bekräftas
av pensionsberedningen som i betänkandet SOU 1986:47
Deltidspension (sid 75
och 76) säger följande:
De äldres möjlighet att vara kvar i arbetslivet synes
också ha förbättrats som en följd av införandet av
delpensionsförsäkringen. Enligt den utvärdering som gjorts
av RFV är det mycket som talar för att utvecklingen
delpensioneringen förutan skulle ha medfört en kraftig
ökning av förtidspensioneringen och en ökad belastning på
arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen fanns det redan före
delpensioneringens tillkomst -- och finns alltjämt --
möjligheter för vissa försäkrade med nedsatt hälsa e.d. att
minska arbetstiden och få ersättning härför genom partiell
förtidspension. Denna möjlighet synes dock av olika -- bl.a.
psykologiska -- skäl ha utnyttjats i enbart begränsad
utsträckning, medan däremot antalet hela förtidspensioner
varit betydande. Man torde därför kunna göra den
bedömningen att delpensioneringen har motverkat de allt
starkare tendenserna att fler äldre tvingas lämna
arbetsmarknaden definitivt. Genom delpensioneringen har
således många försäkrade kunnat vara kvar i arbetslivet och
undvikit den isolering från tidigare arbetskamrater och
känsla av onyttighet som annars skulle ha kunnat
uppkomma. Visst forskningsmaterial tyder även på att
pensioneringen inneburit gynnsamma förändringar av
delpensionärernas livsvillkor och att den kan ha minskat
risken för utslagning och hälsoproblem.
Av detta framgår att ett avskaffande av delpensionen är
djupt orättvist, motverkar arbetslinjen och att den
samhällsekonomiska besparing regeringen räknat med
sannolikt blir obetydlig. Vi avvisar nedskärningen.
Regeringen föreslår att delpensionssystemet avskaffas
och att de medel som årligen tillförts den tidigare fonden
skall framdeles inbetalas till arbetsskadefonden, där det
finns ett underskott. Vidare skall 7 miljarder
kronor av delpensionsfondens ackumulerade
kapital tillföras statsbudgetens inkomstsida.
Arbetsskadefonden är underfinansierad och
delpensionsfonden överfinansierad varför vi inte motsätter
oss överföring av delar av det samlade kapitalet.
Vi vill dock behålla delpensionssystemet men finner att
för detta är det tillfyllest att en mindre del mot tidigare av
arbetsgivaravgiften avsätts till delpensionen. Resterande
delar bör användas att tillföra arbetsskadefonden.
Vi återkommer med preciserade ställningstaganden när
regeringen framlagt sina förslag.
Ändringar i tandvårdsförsäkringen och
läkemedelsförsäkringen
Regeringen aviserar i budgetpropositionen kommande
förslag om ändringar i tandvårdsförsäkringen och i
läkemedelssystemet. Eftersom den närmare utformningen
av de aviserade ändringarna inte är kända går det inte att ta
ställning till dessa. Genom folktandvårdens uppbyggnad
och den fria tandvård som genom den erbjuds alla barn och
ungdomar samt genom införandet av
tandvårdsförsäkringen har vi fått en dramatisk förbättring
av tandhälsan hos befolkningen. Detta leder självfallet till
minskade tandvårdskostnader hos den enskilde som också
bör ge utslag i försäkringskostnaderna. Utvecklingen på
tandvårdsområdet och inom försäkringen kräver
fortlöpande uppmärksamhet för att göra verksamheten
bättre och för att uppnå kostnadseffektivitet i försäkringen.
Socialdemokratin är mot den bakgrunden beredd att
medverka till kommande kostnadsbesparingar inom
tandvårdsförsäkringen. Detta förutsätter dock att
besparingarna blir rättvisa, inte äventyrar folkhälsan och att
den fria barn- och ungdomstandvården inte hotas.
Vad gäller läkemedelssystemet är det viktigt att beakta
den enskildes möjligheter att även i fortsättningen få rätt till
effektivast möjliga läkemedel i det individuella fallet och att
Sveriges ledande ställning inom läkemedelsforskningen inte
äventyras. Om dessa förutsättningar uppfylls är
socialdemokraterna beredda att medverka till besparingar
också på läkemedelsområdet.
Föräldraförsäkringen bör byggas ut!
Socialdemokratin genomförde 1974
föräldraförsäkringen för att göra det möjligt för
småbarnsföräldrar att utan betydande ekonomiska
uppoffringar vara hemma med sina små barn.
Försäkringen, som är unik i världen, har stegvis byggts ut
och omfattar nu tolv månader med ersättning enligt
inkomstbortfallsprincipen och tre månader med ersättning
enligt garantinivån. Den ingår som en central beståndsdel i
den socialdemokratiska familjepolitiken som också
innefattar barnomsorg av god kvalitet för alla barn.
Den socialdemokratiska regeringen lade under den förra
mandatperioden fram förslag om en utbyggnad av
föräldraförsäkringen till 18 månader med ersättning enligt
inkomstbortfallsprincipen. Av samhällsekonomiska skäl
tvingades vi uppskjuta denna reform. Detta innebär
emellertid inte någon ändrad inställning i sak till
försäkringen och utbyggnadsbehovet.
I budgetpropositionen antyder regeringen att någon
form av ett s.k. vårdnadsbidrag till småbarnsföräldrar kan
komma att aktualiseras under innevarande mandatperiod
om samhällsekonomin medger det.
Vårdnadsbidrag hör enligt socialdemokratin inte hemma
i en modern familjepolitik och har dessutom allvarliga
brister ur rättvise- och jämställdhetssynpunkt. Vi avfärdar
därför en sådan förändring av familjepolitiken och kommer
att så fort samhällsekonomin medger det fortsätta
utbyggnaden av föräldraförsäkringen. De administrativa
förenklingar av föräldraförsäkringen som på den
socialdemokratiska regeringens uppdrag föreslagits av RFV
och som nu föreslås av regeringen kommer att prövas när
förslagen föreläggs riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den generella välfärdspolitiken
och rättvisa i socialförsäkringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av fortlöpande översyn
av transfereringssystemen,
3. att riksdagen avvisar regeringens förslag om införande
av två karensdagar i sjukförsäkringen,
4. att riksdagen avvisar regeringens förslag om
avskaffande av delpensionsförsäkringen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansiering av delpensionsfond
och arbetsskadefond,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tandvårdsförsäkringen och
läkemedelsfrågorna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vårdnadsbidrag och utbyggnad
av föräldraförsäkringen.
Stockholm den 22 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)