med anledning av prop. 1991/92:40 Vissa socialförsäkringsfrågor, m.m.
Vid behandlingen av propositionen 1990/91:181 om
sjuklön m.m. som bl.a. innehöll förslag om införande av
arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen, reserverade sig
utskottets borgerliga ledamöter till förmån för två
förändringar i förhållande till regeringens förslag. Det rörde
sig om sjuklön utomlands och om försäkring för småföretag.
Vid behandlingen av proposition 1990/91:141 om
rehabilitering och rehabiliteringsersättning reserverade sig
utskottets borgerliga ledamöter angående mindre
arbetsgivares ansvar för rehabiliteringsutredningar.
Vi återkommer nu med dessa krav i denna motion.
Sjuklön utomlands
I propositionen 1990/91:181 föreslogs att sjuklön skall
utgå även för tid då arbetstagare vistas utomlands.
Detta innebär att sjuklön skall kunna utgå utomlands i
större utsträckning än sjukpenning kan utgå med nuvarande
regler. Med hänsyn till de svårigheter som föreligger såväl
för arbetsgivare som för försäkringskassan att kontrollera
en arbetstagares eller försäkrads hälsotillstånd vid vistelse
utomlands anser vi att en sådan ordning inte är
tillfredsställande.
Skyldigheten att utge sjuklön vid vistelse utomlands bör
därför endast gälla när arbetstagare befinner sig i ett
konventionsland eller om arbete bedrivs som ett led i en här
i riket bedriven verksamhet eller som sjöman på svenskt
handelsfartyg.
Försäkringsmöjligheter för små företag
Enligt den föreliggande propositionen skall företag med
en lönesumma på högst 60 basbelopp -- eller ca 10
anställda -- kunna återförsäkra sig hos försäkringskassan för
oförutsett höga kostnader för sjukfrånvaro.
Vi delar inte regeringens bedömning att 60 basbelopp är
tillräckligt utan anser att möjligheten att teckna
försäkringen bör omfatta företag med en lönesumma
motsvarande 90 basbelopp, vilket motsvarar ca 15
anställda.
Arbetsgivarens ansvar
Det är viktigt att arbetsgivarna ges möjlighet att leva upp
till det ansvar som ställs på dem i samband med det som
reformen om rehabilitering och rehabiliteringsersättning
ger uttryck för. Åtskilliga arbetsgivare kommer sannolikt
att behöva stöd och hjälp för att rätt kunna hantera det
ansvar de nu får ta på sig. Det är angeläget att det stödet
kan ges flexibla former bl.a. av försäkringskassan.
Större arbetsgivare kan möjligen få vissa svårigheter
initialt, men har totalt sett goda möjligheter att leva upp till
sitt ansvar. Problemen blir med all sannolikhet större för
mindre arbetsgivare.
Avsikten är att försäkringskassan i vissa fall skall ta över
ansvaret för rehabiliteringsutredningen. Detta skall kunna
bli aktuellt om det är en liten arbetsplats, när arbetsgivaren
saknar kompetens eller resurser för ändamålet eller därmed
jämförbara situationer. Övertagandet skall också kunna bli
aktuellt i sådana situationer där arbetsgivaren av någon
anledning inte gör någon utredning eller där en utredning
försvåras på grund av förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Försäkringskassan skall i dessa fall överta
ansvaret för rehabiliteringsutredningen, om det finns skäl
till det.
Detta är ett viktigt komplement till de föreslagna
lagreglerna. Men förslagets goda intentioner får inte
uppfattas som en onödig och tung byråkrati av de mindre
arbetsgivarna. Det skulle kunna äventyra hela syftet med
reformen.
Det finns åtskilliga småföretag som kommer att vara
beredda att ta på sig ansvaret för rehabiliteringsutredningar,
särskilt om stödet fungerar väl. I andra fall kommer det för
alla parter att te sig naturligt att försäkringskassan tar över
ansvaret.
Vi anser därför att en kompletterande regel bör införas.
Den bör ge arbetsgivare med upp till 15 anställda rätt att --
om de så önskar -- få en rehabiliteringsutredning utförd av
den allmänna försäkringskassan. På motsvarande sätt skall
kassan ha skyldighet att i sådana fall på begäran utföra
utredningen. Därmed undviks risken för oklarheter och
kompetenstvister, liksom faran att mindre arbetsgivare
belastas på ett sätt som ingen tjänar på. Man bör också på
detta sätt kunna undvika att en särskild organisation för
dessa ändamål behöver byggas upp på mindre arbetsplatser.
Anledningen till att vi föreslår en gräns vid ca 15
anställda är att vi i samband med sjuklönereformen
föreslagit att detta kan vara en lämplig gräns för
tilläggsförsäkring för höga sjuklönekostnader.
Försäkringskassans skyldighet gentemot arbetsgivare vid
rehabiliteringsutredningar med upp till 15 anställda måste
därför regleras i lagtexten. Detta förutsätter en ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring, åttonde
avdelningen, 22 kap. 3 §.
Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att sjuklön vid vistelse utomlands bör gälla vistelse i
konventionsländer, arbete med anknytning till i riket
bedriven verksamhet eller sjöman på svenskt handelsfartyg,
2. att riksdagen beslutar att möjligheten att teckna
försäkring för oförutsett höga kostnader för sjukfrånvaro
bör omfatta företag med en lönesumma motsvarande 90
basbelopp,
3. att riksdagen beslutar att försäkringskassans skyldighet
gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med
upp till 15 anställda regleras i lagtexten i enlighet med vad i
motionen anförts.
Stockholm den 14 november 1991
Gullan Lindblad (m)
Sigge Godin (fp)
Karin Israelsson (c)
Pontus Wiklund (kds)
Hans Dau (m)
Gustaf von Essen (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Ulf Kristersson (m)
Liselotte Wågö (m)
Ingela Mårtensson (fp)
Rune Backlund (c)
Märtha Gårdestig (kds)