med anledning av prop. 1991/92:153 Rekonstruktion av Nordbanken
Regeringen har i prop. 1991/92:153 föreslagit att de
nödlidande krediterna i Nordbanken skall skiljas ut ur
banken och läggas i en särskild organisation, Securum AB,
att staten skall lösa in samtliga enskilt ägda aktier i
Nordbanken samt att staten skall ge en ram på 20 miljarder
kronor till garantier, lån och kapitaltillskott för att stärka
kapitalbasen i Nordbanken och Securum.
Vi anser att det strukturella greppet att dela upp
verksamheten är riktigt. Nordbanken kan på detta sätt få
möjlighet att utveckla den friska delen av verksamheten,
medan Securum får möjlighet att uthålligt hantera de
kreditengagemang som ger upphov till stora förluster.
Vi anser också att det är riktigt att staten löser in de
enskilt ägda aktierna i Nordbanken. Det finns skäl att
diskutera vilka villkor som ska gälla för inlösen av dessa
aktier. Med hänsyn till att en nyemission genomfördes så
sent som i höstas med en prisnivå som i stort motsvarar det
föreslagna priset vill vi nu inte motsätta oss de föreslagna
villkoren.
När det gäller ramen på 20 miljarder kronor för att
trygga finansieringen av i första hand Securum vill vi
understryka att dessa medel skall användas för att finna
långsiktiga lösningar på de nödlidande krediterna. Vi delar
uppfattningen att det vore olämpligt, både av
statsfinansiella skäl och med hänsyn till läget på
fastighetsmarknaden, att forcera en försäljning av
tillgångarna i Securum.
Vi vill betona vikten av att regeringen lämnar riksdagen
en årlig redovisning för hur verksamheten i Securum
utvecklas och hur medlen från ramen används.
I propositionen begär regeringen bemyndigande att sälja
ut också de aktier som staten nu skall lösa in. Vi vill för vår
del framhålla att det är rimligt att bredda ägandet av
banken. Men det vore fel att i stor hast sälja ut samtliga
aktier med risk för att försäljningen skulle komma att ske
till underpris. Det finns också risk att en utförsäljning kan
leda till att konkurrensen inom bankväsendet ytterligare
försvagas. En sådan utförsäljning motsätter vi oss. Något
skäl för riksdagen att överlåta på regeringen att själv sälja
ut aktierna i Nordbanken kan vi inte se, varför vi motsätter
oss det av regeringen begärda bemyndigandet.
Vi är således beredda att stödja regeringens förslag till
åtgärder när det gäller Nordbanken. Vi vill emellertid peka
på att det inte räcker med den typ av akutåtgärder som
regeringen nu föreslår. Problemen i Nordbanken utgör bara
en del av den mer omfattande kris som för närvarande
drabbar finansmarknaderna både i Sverige och
internationellt. Därför är det nödvändigt med ett samlat
grepp för att mildra verkningarna av krisen i finanssektorn.
Vi har i en särskild motion (1991/92:Fi73) om åtgärder mot
finanskrisen redovisat vår bedömning av utvecklingen inom
den finansiella sektorn och behovet av åtgärder.
Enligt vår uppfattning bidrar regeringens egna åtgärder
till att finanskrisen fördjupas. Det gäller framför allt genom
att de med politiska åtgärder sänker aktiviteten i
näringslivet i ett läge när aktiviteten redan är alltför låg.
Därigenom ökar utslagningen i näringslivet och därmed
kreditförlusterna. Men det gäller också ett antal konkreta
åtgärder med direkta effekter på fastighets- och
riskkapitalmarknaderna. Vi vill i detta sammanhang särskilt
peka på tre sådana åtgärder.
Den borgerliga majoriteten i riksdagen har godkänt
regeringens planer på att sälja ut statens innehav av
kontorsfastigheter. Det innebär att ett bestånd på 20--25
miljarder kronor kan förutses bjudas ut på marknaden så
snart fastighetsmarknaden börjar hämta sig eller när staten
behöver pengar. Redan hotet om ett sådant utbud fortsätter
att trycka ner fastighetsmarknaden och leder till fortsatta
kreditförluster.
En andra åtgärd som vi menar förvärrar problemen är
beslutet att begränsa värdet av ränteavdragen från 30 till 25
% från kommande årsskifte. Denna åtgärd leder till höjd
skatt och ökade boendekostnader för boende i villor och
bostadsrätter. Därmed sänks villa- och bostadsrättspriserna
ytterligare och säkerheterna för banker och bostadsinstitut
försämras. Risken ökar att krisen också når hushållssektorn
med personliga konkurser och kreditförluster som följd.
En tredje åtgärd gäller regeringens planer på
utförsäljning av statliga företag. Dessa utförsäljningar avses
suga upp 10 miljarder kronor per år från kapitalmarknaden.
Detta skulle tränga ut andra företag från
riskkapitalmarknaden, företag vars behov av att genom
nyemissioner bredda sin kapitalbas för att trygga sin
expansion enligt vår mening bör gå före statsbudgetens
behov. Om dessa företag trängs ut från aktiemarknaden
försvåras återhämtningen av ekonomin.
Det är inte rimligt att staten genom mycket stora insatser
underlättar för Nordbanken att klara finanskrisens
verkningar samtidigt som man med andra åtgärder
förvärrar de bakomliggande orsakerna till problemen. En
förutsättning för att denna lösning på Nordbankens
problem skall vara helt meningsfull är därför att man återtar
en del av de beslut som ökar riskerna för att krisen
fördjupas ytterligare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att motverka en
ytterligare fördjupning av finanskrisen och därmed också
för Nordbanken,
2. att riksdagen avslår i propositionen begärt
bemyndigande att utan riksdagens ytterligare hörande
genomföra utförsäljning av aktier i Nordbanken.
Stockholm den 18 maj 1992
Anita Gradin (s)
Axel Andersson (s)
Birgitta Johansson (s)
Bo Finnkvist (s)
Reynholdh Furustrand (s)
Leif Marklund (s)
Mats Lindberg (s)
Bo Bernhardsson (s)
Anita Modin (s)