med anledning av prop. 1991/92:153 Rekonstruktion av Nordbanken
Propositionen
Propositionen går ut på att staten köper samtliga aktier i
Nordbanken, som skall omstruktureras.
Omstruktureringen föranleds av fortsatt höga
kreditförluster i banken. Förlustbringande delar förs över
till ett särskilt bolag, Securum AB, för att där avvecklas på
bästa sätt. Aktieköpen kommer att kosta över 2 miljarder
kronor. I syfte att förstärka den finansiella basen i
Nordbanken och Securum AB behövs en statliga
ramgaranti på 20 miljarder kronor.
Tidigare förslag från Ny Demokrati
Det är inte första gången som problemen i Nordbanken
blir föremål för riksdagsbehandling. I höstas rörde det sig
om sammanlagt över 5 miljarder kronor.
I det sammanhanget föreslog Ny Demokrati
(1991/92:N2) mot bakgrund av den oroande utvecklingen
inom svenskt bankväsende, som då aktualiserats genom
kraschen i Nordbanken och Första Sparbanken, att dels
utreda händelseförloppet och förhållandena i övrigt i
Nordbanken, dels utreda möjligheterna till en förbättrad
förebyggande kontroll av bankernas kreditgivning,
kapitalbas etc för att minska risken för skattebetalarna,
insättarna och staten.
Övriga partier avvisade Ny Demokratis
utredningsförslag.
Banker har inte rätt att göra dåliga affärer
Det är fråga om ofattbara belopp som har försvunnit
eller skingrats. Flera banker är konkursmässiga, flera
gånger om, och de har varit det länge. Det märkliga är att
det hänt i bankvärlden, där konkurs faktiskt är en
omöjlighet om man följer de lagkrav som ställs upp för
bankerna.
För kreditgivning gäller nämligen enligt
banklagstiftningen:
Kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder
kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävs
betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av
borgen.
Om man ser på de krediter som beviljats så tycks det vara
precis tvärtom: Bankerna kunde på goda grunder förvänta
sig att många av låntagarna, fastighetsspekulanterna, inte
hade en chans att fullgöra sina låneförbindelser. Dessutom
var säkerheterna övervärderade och alltså helt osäkra.
Ju mer fastighetsspekulanterna ville låna och ju sämre
säkerhet de hade, desto mer pengar fick de tydligen låna.
Så här långt har de ansvariga gått fria och inte bara det -- de
belönas med höga avgångsvederlag. De har fallskärmsavtal.
Är det fråga om slarv, okunskap, oskicklighet, svindleri,
förskingring eller trolöshet mot bankkunderna och ytterst
skattebetalarna eller bara otur, det får allmänheten inte
reda på. Eller kan förlusterna förklaras av en oväntad och
oförutsedd konjunkturnedgång eller kanske av det
förhållandet att växelkursen släpptes fri vid mitten av 1980-
talet.
Bankerna står under tillsyn av finansinspektionen
(tidigare bankinspektionen). Finansinspektionen skall se
till att en bank följer dels de lagar som reglerar bankens
verksamhet, dels andra författningar såvitt de särskilt avser
banker, dels bankens stadgar och de bestämmelser som med
stöd därav meddelats av bankens stämma eller styrelse.
Finansinspektionen skall även i övrigt med
uppmärksamhet följa bankernas verksamhet för att hålla sig
underrättad om förhållanden som kan inverka på en banks
säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling
av bankverksamheten (7 kap 1 § bankrörelselagen).
Mot bakgrund av de krav som ställs för bankerna i
banklagstiftningen och den tillsynsverksamhet som
finansinspektionen skall fullgöra är det ett mysterium hur
bankkrascherna har kunnat inträffa utan förebyggande
varningssignaler. Det osannolika har hänt.
Att driva bank handlar ytterst om pengar och
kompetens. Pengar har det funnits men tydligen inte
kompetensen. Nu saknas pengar. Men finns det nu
tillförlitlig kompetens i bankerna? Den frågan är för
närvarande obesvarad och kan möjligen få ett svar i
framtiden. Risken är uppenbar att det kommer nya krav på
skattebetalarna och småspararna att rädda bankerna.
De många obesvarade frågorna kan leda till
spekulationer, lösa antaganden och brist på tilltro till bank-
och finanssystemet. Misstagen får inte upprepas. Det kan
innebära att lagstiftningen måste förbättras. Det är hög tid
att gå på djupet och granska Nordbanken och bankväsendet
i övrigt samt finansinspektionens verksamhet.
En bank- och finanskommission bör därför tillsättas som
består av politiker, helst från samtliga i riksdagen
representerade partier, ekonomer och andra experter.
De ansvariga måste ställas till svars
Det bör finnas goda möjligheter att ställa de ansvariga
till svars. De för många stötande fallskärmsavtalen som gett
de ytterst ansvariga feta avgångsvederlag i
flermiljonerklassen bör kunna hävas eller jämkas. Nu tycks
det vara så att ju inkompetentare man är desto högre tycks
avgångsvederlaget bli. Så får det självfallet inte vara och så
får det självfallet inte heller uppfattas. Det är statens
uppgift i egenskap av ägare i Nordbanken att utreda
ansvarsfrågorna och utverka ansvar där det är lagligen
möjligt och att få till stånd att fallskärmsavtalen hävs eller
jämkas.
Insättarskydd i stället för statliga garantier
Staten påtar sig nu rollen att garantera bankväsendet.
Det innebär i princip att en bank inte kan gå i konkurs om
inte staten vill det. Det strider mot marknadsekonomins
grunder och är ytterst tvivelaktigt från
konkurrenssynpunkt. Ägarintressena skyddas. I stället blir
det allmänheten i form av småsparare och skattebetalare
som ytterst får betala.
Det finns faktiskt andra metoder som är bättre om man
vill sätta småspararna i främsta rummet och inte hålla
konkursmässiga banker vid liv med konstgjord andning. En
sådan metod är att införa insättarskydd efter amerikansk
förebild, vilket för övrigt Ny Demokrati tidigare har
föreslagit. Det amerikanska insättarskyddet, FDIC,
skapades på 30-talet efter den stora Wall Street-kraschen.
Ett tillförlitligt insättarskydd har nu fått förnyad aktualitet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning, en
bank- och finanskommission, tillsätts bestående av
politiker, ekonomer och andra experter med uppgift att
granska Nordbanken och bankväsendet i övrigt samt
finansinspektionens verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda ansvarsfrågorna i
Nordbanken och se till att ansvar utverkas där det är
lagligen möjligt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten i egenskap av ägare till
Nordbanken bör utreda möjligheterna att få avtal om
avgångsvederlag, de s.k. fallskärmsavtalen, upphävda eller
jämkade,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för spararnas pengar,
insättarskydd, efter amerikansk förebild.
Stockholm den 18 maj 1992
Bengt Dalström (nyd)
Stefan Kihlberg (nyd)
Bo G Jenevall (nyd)
Dan Eriksson (nyd)
i Stockholm