med anledning av prop. 1991/92:21 Teckning av aktier m.m. i Nordbanken
Krascher i stora banker är ett stort och allvarligt
problem. De drabbar samhället och enskilda på en
mängd olika sätt. Seriösa lånekunder hamnar i
svårigheter genom att utrymmet för nya lån
begränsas. Det går ut över små- och medelstora
företag med skriande behov av riskvilligt kapital.
Aktieägarna drabbas, stora som små. Risken är
också uppenbar att spararna får vara med och
betala genom att gapet mellan utlånings- och
inlåningsräntor görs så stort som möjligt när
bankerna skall sanera sin ekonomi, och eftersom
staten i praktiken inte kan tillåta att en stor bank
går i konkurs får skattebetalarna ytterst ställa upp
när staten tvingas till räddningsaktioner i form av
kapitaltillskott eller garantier.
1990-talets bankkris är ett internationellt
fenomen. Den började i USA och har drabbat
Japan, Storbritannien, Frankrike, Norge och
Finland. Problemen är en följd av 1980-talets
spekulationsekonomi med våldsamma
spekulationer i fastigheter som utmärkande drag
och för Sveriges del också av en snabb avreglering
av kreditmarknaden. Fastighetsspekulationen
byggde på antagandet att fastighetspriserna skulle
öka mycket snabbare än inflationen och räntorna,
och antagandet var korrekt -- under en begränsad
period.
Priset på vissa fastigheter flerdubblades på ett
år. På fyra år ökade aktievärdet på de börsnoterade
fastighetsbolagen med 300 procent m.m. Inte ens
den mest blåögde optimist kunde tro att detta skulle
fortsätta för evigt. I det ögonblick priserna på
fastigheter vände neråt skulle bubblan spricka.
Regeringen uttrycker det på följande sätt i
propositionen:
I samband med försämrade tillväxtutsikter
internationellt och en allt tydligare
konjunkturförsvagning i Sverige har det under
senare år skett en betydande nedgång av
förmögenhetsvärden, bl.a. på aktier och
fastigheter. Därmed har påtagliga likviditets- och
solvensproblem uppstått för många högbelånade
företag, framför allt inom fastighetsbranschen.
Konkursade fastighetsbolag har medfört stora
kreditförluster hos finansiärerna, dvs. bankerna.
Nordbanken är den svenska bank som framför
allt hamnat i skottgluggen. Det är en statlig bank
som hårt drabbats av kreditförluster genom sina
engagemang i fastighetsbranschen. En svag
kapitalbas och de stora kreditförlusterna gör det nu
nödvändigt med ett kapitaltillskott på 5 160 milj. kr.
Det finns en mängd oklarheter kring Nordbankens
verksamhet. Det är uppenbart att tidigare styrelser
och ledningar misskött sig och att det funnits stora
brister i kontrolloch uppföljningsrutiner i samband
med krediter. Det är troligt att Nordbankens
strävan att växa och bli en av de stora
affärsbankerna gjort att man tagit för stora risker
och att Nordbankens ställning som statligt ägd bank
gjort att den mötts av skepsis från näringslivet och
att man fått nöja sig med andra- eller tredjeklassens
kunder.
Nordbankens dåliga affärer och framför allt
bankens affärer med Erik Penser, Gamlestaden och
Nobel innehåller massor av oklarheter. Turerna
kring dessa affärer har av professor Johan Lybeck,
i Dagens Industri 8 oktober 1991, kallats för ett
svenskt Watergate. Tidningen Arbetet har krävt att
härvan skall utredas av en opartisk utredare.
Vänsterpartiet instämmer i dessa krav. Vi anser att
regeringen som ett villkor för kapitaltillskottet och
garantin av Nordbankens nyemission måste tillsätta
en oberoende utredare av ''Nobelaffären'' och att
man, om det inte går att finna någon i Sverige som
uppfyller kraven, bör söka utomlands. Under
förutsättning att förslaget om utredare bifalles vill
vi alltså föreslå att riksdagen anvisar 3 643 000 000
kronor och att riksdagen bemyndigar regeringen att
för statens räkning garantera den nu aktuella
emissionen.
Regeringen ber i propositionen bemyndigande
om att vid lämpligt tillfälle få sälja ut statens
aktieinnehav i Nordbanken. Föredragande statsråd
uttrycker, som sin principiella inställning, att staten
inte bör äga bank. Vi delar inte denna uppfattning.
Formerna för statens engagemang inom bank- och
finanssektorn mår bra av att diskuteras, men
lågkonjunktur, kraschade fastighetsbolag och
bankkris är inget svenskt utan ett internationellt
fenomen, och den internationella bankkrisen har
inte varit begränsad till statliga banker.
Vi anser emellertid att övervakande
myndigheter, bank- och senare finansinspektionens
agerande, och brist på agerande måste granskas.
Det är uppenbart att tillsynen inte fungerat på ett
tillfredsställande sätt. Vi föreslår att riksdagens
revisorer får i uppdrag att med högsta prioritet
granska bank- och finansinspektionens agerande.
Det är också nödvändigt att finansinspektionen får
möjligheter till skärpt kontroll av banker och
finansbolag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
oberoende utredare av ''Nobelaffären'',
2. att riksdagen, under förutsättning av bifall till
första yrkandet, till Teckning av aktier i
Nordbanken på tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1991/92 under sjunde huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 3 643 000 000 kr.,
3. att riksdagen, under förutsättning av bifall till
första yrkandet, bemyndigar regeringen att för
statens räkning garantera den nu aktuella
emissionen,
4. att riksdagen avslår regeringens begäran om
bemyndigande att sälja statens aktier i
Nordbanken,
5. att riksdagen ger riksdagens revisorer i
uppdrag att granska bank- och finansinspektionens
roll i ''bankkrisen'',
6. att riksdagen av regeringen begär förslag till
ökade befogenheter för finansinspektionen.
Stockholm den 21 oktober 1991
Rolf L Nilson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Lars Bäckström (v)
John Andersson (v)
Karl-Erik Persson (v)
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)