med anledning av prop. 1991/92:109 Utvidgad användning av samhällstjänst m.m.
Den ursprungliga försöksverksamheten med
samhällstjänst skall upphöra den 31 december 1992. Enligt
propositionen skall därefter ett nytt treårigt ''provisorium''
ta vid (ordet försöksverksamhet har tagits bort -- mot
lagrådets rekommendation) till innehåll identiskt med den
första försöksperioden men omfattande hela landet. Under
denna tid skall erfarenheterna av den första
försöksperioden utrönas liksom frågan om hur
samhällstjänst lämpligast kan inlemmas i brottsbalken.
Brå har ett regeringsuppdrag att utvärdera det första, till
fem orter begränsade treårsförsöket. Denna utvärdering
skall vara klar den 30 juni 1994. I propositionen anges att
detta uppdrag inte skall utvidgas till att också omfatta det
landsomfattande ''provisoriet'', som dock av
kriminalvårdsstyrelsen skall följas upp på sedvanligt vis.
Justitieministern har under hösten 1992 vid upprepade
tillfällen (i Svenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet,
Advokaten, Nämndemannen) uttryckligen sagt att
samhällstjänst skall införas och att någon mer utvärdering
inte behövs, utvärderingen kan läggas ner. Det finns
tillräckligt med kunskap, inte minst utomlands, för att vi
skall kunna införa samhällstjänst. Enligt uppgift från
justitiedepartementet finns i dag dock inga indikationer på
att det givna regeringsuppdraget skall återkallas.
Trots detta kan det finnas skäl att ta justitieministerns
uttalanden på allvar. Uttalandena har varit mycket tydliga
och kommit vid olika tillfällen spridda i tiden. Det kan vara
så att hon anser att det redan nu finns tillräckligt med
kunskap och att man då av besparingsskäl snarast borde
återkalla eller avbryta regeringsuppdraget att utvärdera
samhällstjänstförsöket. En sådan åsikt kan hon ha för att
den politiska/massmediala/folkliga uppslutningen kring
samhällstjänsten är så massiv att det inte spelar så stor roll
vilken kunskap som kan komma fram vid en fortsatt
utvärdering, samhällstjänsten kommer att införas oavsett
resultatet av utvärderingen.
Utvärderingen av den första treårsperioden bör få
fortsätta som planerat. Det allt överskuggande syftet med
samhällstjänst är att finna alternativ till fängelse. De
bakomliggande motiven var i korthet 1. humana motiv, 2.
individualpreventiva motiv och 3. ekonomiska motiv. Ur
dessa tre aspekter ansågs samhällstjänst kunna vara bättre
än fängelse.
Att samhällstjänst är mer humant än fängelse torde vara
självklart och behöver knappast utvärderas.
Att samhällstjänst är billigare än fängelse torde vara
relativt självklart. Dock inte på långt när i den utsträckning
som ofta framställs i massmedia. Hur det kommer att se ut
vad gäller det ekonomiska vet vi ännu inte bl.a. eftersom
det första försöksåret är en ''inkörsperiod'' och
kostnadsbilden säkert kommer att se annorlunda ut när
verksamheten ''satt'' sig. För att skapa större klarhet om
detta bör vi vänta treårsperioden ut. Mycket viktigt för det
ekonomiska utfallet är i vilken utsträckning samhällstjänst
verkligen ersatt fängelse. 100 samhällstjänstdomar ger
knappast 100 lediga fängelseplatser.
Att samhällstjänst är individualpreventivt bättre än
fängelse kan synas självklart, men faktum är att varken i
Sverige eller i övriga Norden har detta studerats. I Sverige
avvaktar vi för att: 1. få tillräckligt många
samhällstjänstdömda att studera, 2. få längre tid att bedöma
återfallsfrekvensen och 3. inte dra felaktiga slutsatser av de
vanligtvis goda korttidseffekterna. En återfallsstudie med
något så när god generaliserbarhet borde kunna vara klar
1993--1994, vilket naturligtvis förutsätter att utvärderingen
fortsätter. Den danska studien, som ofta hänvisas till i detta
sammanhang, anses inte vara tillräckligt tillförlitlig.
Det kanske mest centrala är ändå i vilken utsträckning
samhällstjänst verkligen ersatt just fängelse och hur
utvecklingen i det avseendet kommer att se ut framdeles.
Må vara att samhällstjänst kan vara humanare, billigare och
mer individualpreventivt än fängelse och så till vida
motiverad. Men om samhällstjänst tillämpas som alternativ
till villkorlig dom eller skyddstillsyn har vi i
stället att göra med en ''bakvägen'' insmugen
straffskärpning som varken är humanare, billigare
(utan betydligt dyrare) eller sannolikt mer
individualpreventivt än den nuvarande påföljden. I dessa
fall frigörs naturligtvis inte heller några fängelseplatser.
Mycket preliminära studier tyder på att samhällstjänst
under det första året tillämpades som alternativ till fängelse
i ca 75 % (60--90 %) men i övriga fall kommit att ersätta
villkorlig dom eller skyddstillsyn. Utvecklingen i många
länder har varit att samhällstjänst införts som alternativ till
fängelse men ganska fort i hög utsträckning kommit att i
praktiken ersätta annan icke frihetsberövande påföljd. I
Danmark och (särskilt) Norge är de studier som gjorts om
detta mycket osäkra. I båda dessa länder har kravet på att
samhällstjänst endast skall ersätta fängelse tagits bort i den
slutliga lagtexten. En förutsättning för att kunna utvärdera
försöksverksamhetens grundläggande mål -- att
samhällstjänst skall ersätta fängelse -- är givetvis att
utvärderingen fortsätter.
Det som hittills studerats i utvärderingsarbetet är i första
hand hur samhällstjänst fungerat rent praktiskt under det
första året. I allt väsentligt har det fungerat bra. Det har gått
att få fram arbeten, det finns lämpliga klienter, domstolarna
har tillämpat samhällstjänst, klienterna har genomfört
samhällstjänst rätt bra etc. Att påföljden fungerat rent
praktiskt ligger till grund för alla positiva omdömen om
verksamheten. Men att den praktiskt fungerar är inget
självändamål, bara en förutsättning för att de
grundläggande målen skall kunna uppnås, och om detta vet
vi som sagt ganska lite. Även när det gäller det praktiska är
det naturligtvis mycket vanskligt att dra några
generaliserbara slutsatser grundade enbart på det första
året. Vilken verksamhet av den här typen fungerar likadant
under låt säga tre, fyra eller fem år, som under den första
uppbyggnadsperioden? Knappast någon. Även av detta
skäl är det viktigt att fullfölja utvärderingen.
För övrigt omfattar det nuvarande begränsade försöket
fem, i viss mån, utvalda distrikt. Centralgestalterna,
frivårdsassistenterna, är handplockade, försöket har
tillförts mycket goda resurser. Det har varit stor
uppmärksamhet runt försöken. När försöket görs
landsomfattande och genomförs i alla distrikt och
domstolar, vare sig man vill eller inte, och blir en ''grå''
vardagsrutin, dessutom med halverade resurser, är det inte
alls säkert att det kommer att fungera lika bra som under
det första året på de fem utvalda platserna. Av det skälet
skulle det faktiskt kunna vara ganska viktigt att även
utvärdera det landsomfattande ''provisorium'', som tar vid
från och med 1993, åtminstone i vissa avseenden och under
viss tid.
Naturligtvis är det också viktigt att vara klar över att den
satsning som gjorts på utvärdering i det här fallet har få
motsvarigheter i Sverige. Det innebär en viktig
kunskapsuppbyggnad, både vad gäller själva sakfrågan, hur
en ny påföljd fungerar och utvecklas, och vad gäller
metodologiska aspekter vid granskande/utvärdering av
reaktioner på brott. Utifrån Brås ansvarsområde och ur
allmänt kriminologiskt perspektiv vore det beklagligt om
utvärderingen skulle läggas ner.
Sammanfattningsvis är det, om man verkligen vill veta
utfallet av samhällstjänstförsöket, en nödvändig
förutsättning att utvärderingen kan fortsätta som planerat
och också utvidgas till att i viss utsträckning omfatta det
riksomfattande ''provisoriet''.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utvärderingen av
samhällstjänstförsöket fortsätter som tidigare bestämts och
planerats samt att den utvidgas till att i viss utsträckning
omfatta det riksomfattande treåriga provisoriet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att samhällstjänst tillämpas som ett alternativ till fängelse
och inte till villkorlig dom eller skyddstillsyn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av utökade resurser för att samhällstjänsten skall
kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.
Stockholm den 9 mars 1992
Hans Göran Franck (s)
Anita Johansson (s)