När den stora rättshjälpsreformen trädde i kraft den 1 juli
1973, ställdes två grundläggande krav för rättshjälp.
Det ena var att rättshjälp skall utgå i varje rättslig
angelägenhet där behov av rättshjälp föreligger, vare sig det
gäller ett ärende som behandlas av förvaltningsmyndighet
eller av domstol, eller om rådgivning eller biträde behövs.
Det andra kravet var att rättshjälp skall ges i sådan
utsträckning att ingen av ekonomiska skäl skall vara
förhindrad att ta till vara sina rättsliga intressen, men den
rättssökande skall i allmänhet bidra till kostnaderna efter
förmåga.
Kostnaderna för rättshjälpen har ökat de senaste
budgetåren. För att utvärdera effekterna av 1988 års reform
har riksrevisionsverket fått i uppdrag att analysera
kostnadsutvecklingen samt göra en utvärdering av hur
reformens syfte -- att förbättra den enskildes möjligheter att
få tillgång till juridisk hjälp i rättsliga frågor -- uppfyllts.
Uppdraget, som ska redovisas i mars 1992, bör kunna ge
värdefull kunskap och vägledning.
Vi ser med tillfredsställelse att departementschefen
avser att efter årsskiftet ta initiativ till överläggningar med
Sveriges Advokatsamfund beträffande advokattaxor och
möjligheten att hitta ett effektivare system för att undvika
s.k. taxeglidning.
För att bättre svara mot syftet med rättshjälp utvidgades
den 1 juli 1988 möjligheterna att få allmän rättshjälp genom
att inkomstgränsen höjdes och rättshjälpsavgiften sänktes
rejält, för de flesta vanliga löntagare till mindre än hälften
av den tidigare nivån.
En inkomstgräns bör finnas eftersom rättshjälpen har
karaktär av social skyddslagstiftning, och en egenavgift
stärker kostnadsmedvetandet. Inkomstgränsen får dock ej
sänkas så lågt eller egenavgifterna höjas till en så hög nivå,
att den enskilde inte längre har råd att ta tillvara sina
rättsliga intressen.
Grundläggande syften med rättshjälp skall ligga fast om
inkomstgränser och egenavgifter skall förändras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övre inkomstgräns för rätt till
allmän rättshjälp samt om rättshjälpsavgifter.
Stockholm den 23 januari 1992
Sigrid Bolkéus (s)
Ulla-Britt Åbark (s)