Framställningen om penningpolitiken i årets finansplan
är kortfattad och av deskriptiv natur. Detta är som sig bör,
eftersom riksbanken är ett riksdagens verk och som sådant
ej skall ta direktiv av regeringen.
Överhuvudtaget är det angeläget att riksbankens
oberoende stärks. Jämförelser mellan olika länder tyder på
ett klart samband mellan en självständig ställning för
centralbanken och en låg inflationstakt.
Det har gjorts gällande att en reform som gör riksbanken
mer fristående från den politiska makten skulle vara
odemokratisk. Men det kan aldrig bli fråga om att eliminera
allt politiskt inflytande. Riksdagen bör även fortsättningsvis
dels utse fullmäktige i riksbanken, dels utöva kontroll över
verksamheten. Dessutom har riksbanken en informations-
och samrådsskyldighet i förhållande till såväl riksdagen som
regeringen.
Uppgiften att utöva kontroll över riksbankens
verksamhet förutsätter möjligheter att ange ramar och
riktlinjer för denna. Det sker genom utövande av
riksdagens lagstiftningsmakt, t.ex. i fråga om
riksbankslagen. Därutöver är det rimligt att riksdagen i
samband med ställningstaganden till den ekonomiska
politiken i stort gör principuttalanden angående kredit- och
valutapolitiken under den närmast framförliggande
perioden.
Riksbankens uppgift är att värna kronans yttre och inre
värde. Till följd av den snabba kostnadsstegringen och
tendensen till kapitalutflöde under senare år har försvaret
av den fasta växelkursen varit styrande för verksamheten.
På längre sikt föreligger inte någon konflikt med målet att
motverka inflationen, eftersom låg kostnadsstegring är en
förutsättning för att upprätthålla den fasta växelkursen.
Men på kort sikt kan strävan att hålla nere prisstegringen
motverkas av den räntepolitik som måste föras. När nu
inflationstrycket i ekonomin avtar, bör riksbanken tillvarata
alla möjligheter att föra ner räntan till en nivå som
stimulerar till investeringar. Gränsen sätts naturligtvis av
ränteförhållandena utomlands och behovet av att balansera
valutaflödena.
Det växande budgetunderskottet kan från denna
synpunkt framstå som ett problem, eftersom statens
upplåningsbehov ökar. Emellertid uppvägs detta till en del
av att det finansiella sparandet de närmaste åren förbättras
hos kommunerna. Socialförsäkringssektorn uppvisar
dessutom ett stadigt sparandeöverskott på över 40 miljarder
kronor. Viktigare ändå är att det totala
sparandet i landet håller på att stärkas. Enligt finansplanen
minskade underskottet i bytesbalansen från 35 miljarder
1990 till under 20 miljarder
1991, och det väntas sjunka ytterligare till
under 10 miljarder
1993. Finansieringen av ett budgetunderskott
blir naturligtvis lättare, om den kan ske inom ramen för ett
inhemskt sparande. Japan och Tyskland är exempel på
starka ekonomier, som kunnat klara betydande
budgetunderskott, därför att staten kunnat tillgodose sitt
upplåningsbehov inom landet och i egen valuta.
Det är angeläget att hålla fast vid normen att staten inte
skall nettolåna i utländsk valuta för att finansiera
budgetunderskott eller för att förvalta statsskulden.
Däremot kan det ifrågasättas om riksbanken vid ett
valutainflöde, orsakat av ett högt ränteläge, skall kunna
framtvinga att riksgäldskontoret amorterar ned statens
utlandsskuld. Konsekvensen blir att statens
upplåningskostnader stiger, samtidigt som enskilda
''låneförmedlare'' tillgodogör sig en betydande
ränteskillnad.
En anknytning av kronan till det europeiska monetära
systemet (EMS) har länge framstått som ett väsentligt inslag
i bl.a. stabiliseringspolitiken. Ecu-anknytningen i våras var
från denna synpunkt välkommen. En följd har blivit att
räntemarginalen mot utlandet har kunnat nedbringas
väsentligt. Efter Sveriges ansökan om medlemskap i EG är
det nu angeläget att riksbanken underlättar vår anpassning
till utvecklingen mot en europeisk monetär union (EMU).
I det korta perspektivet bör möjligheter till någon form av
associering till EMS tillvaratas.
Kreditmarknadens avreglering har trots den senaste
tidens förluster och fallissemang varit positiv för den
svenska ekonomin. Efter den ytterligare liberalisering som
på sistone skett vad beträffar t.ex. kassakraven och rätten
till indexlån återstår i detta avseende inte mycket att
uträtta. Även avregleringen av valutapolitiken har varit lika
nödvändig som nyttig. Inför inträdet i EG måste denna
utveckling fullföljas genom att tillämpningen av den nya
beredskapslagstiftningen begränsas till säkerhetspolitiska
kriser och krig samt genom att de restriktioner mot fria
kapitalrörelser över gränserna som finns i den nya
betalningslagen avlägsnas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken
till känna vad i motionen anförts om kredit- och
valutapolitiken.
Stockholm den 27 januari 1992
Lars Tobisson (m)
Bengt Wittbom (m)
Tom Heyman (m)
Lennart Hedquist (m)
Christel Anderberg (m)
Stig Grauers (m)
Rune Rydén (m)
Margit Gennser (m)