En politik för arbete, sysselsättning och rättvisa
Den ekonomiska politik socialdemokraterna förordar
innebär:att arbetslösheten pressas ned till 3 % i stället för
att öka till 4--5 % 1993,att utrymme skapas för
omfattande satsningar på investeringar, arbete och
utbildning,att skattereformen återställs, barnbidraget
höjs och försämringar i välfärden avvisas.
Denna politik genomförs inom ramen för en ansvarsfull
budgetpolitik med ett mindre budgetunderskott än enligt
regeringens förslag.
Sverige har goda förutsättningar
Uppgiften för den ekonomiska politiken är nu att
åstadkomma tillväxt, full sysselsättning och rättvis
fördelning av inkomster och välfärd mellan medborgarna.
Den uppgiften måste lösas på ett sådant sätt att näringslivets
internationella konkurrenskraft förstärks och att en
exportinriktad expansion säkerställs.
Sverige har goda förutsättningar att åstadkomma en
sådan utveckling. Kostnadsutvecklingen är under kontroll.
Inflationen har knäckts och Sverige har en prisstabilitet på
god europeisk nivå. Räntorna har sänkts under det senaste
året bortsett från en viss uppgång under hösten. Den låga
inflationstakten ger utrymme för en fortsatt sänkning av
räntorna. Konkurrenskraften förbättras nu månad för
månad. Utrikeshandeln ger ett stort överskott och
bytesbalansen utvecklas i rätt riktning. Hushållssparandet
har förstärkts kraftigt.
De goda förutsättningarna för en period med exportledd
tillväxt har åstadkommits genom de politiska beslut som har
fattats under den socialdemokratiska regeringsperioden.
Som exempel kan nämnas skattereformen,
stabiliseringsavtalet, ecu-anslutningen, EES-avtalet,
satsningen på infrastruktur och ökningen av yrkesutbildning
och högre utbildning. Dessa åtgärder ger full effekt under
de närmaste åren.
De ekonomiska förutsättningarna för en positiv
utveckling föreligger således. Nu gäller det att föra en
ekonomisk politik som understödjer utvecklingen mot
tillväxt, full sysselsättning och rättvis fördelning.
Regeringens politik
Den politik som den borgerliga regeringen nu har lagt
fram för riksdagen motverkar såväl tillväxt som
sysselsättning och en rättvis fördelning.
Regeringen genomför en åtstramning av ekonomin, som
inte är motiverad. Det leder till en ökning av arbetslösheten
i ett läge när alla insatser i stället borde sättas in för att
bekämpa arbetslösheten. Det leder till långtidsarbetslöshet
med stora sociala skadeverkningar. Ingen svensk regering i
modern tid har satsat så mycket pengar på passivt
kontantstöd och så låg andel på aktiva åtgärder som den
nuvarande borgerliga regeringen.
Den kritik, som vi har framfört mot att åtgärderna
motverkar tillväxt och sysselsättning, har nu bekräftats av
regeringens egna bedömningar. Som en följd av åtgärderna
har regeringen tvingats sänka sina tidigare prognoser för
tillväxten 1992 och 1993 och höja prognosen för
arbetslösheten. Denna politik riskerar att rasera de goda
förutsättningar som har skapats under de senaste åren.
Vi menar att regeringens politik inte heller på längre sikt
är till gagn för landet. De fördelningspolitiska åtgärderna
leder till orättvisor och otrygghet. Detta skapar stora
problem i form av kompensationskrav inför kommande
avtalsrörelser, som riskerar att underminera den
ekonomiska balansen och därmed tillväxten.
Regeringens politik innebär också att förväntningarna
sänks på vad vi som nation kan åstadkomma. Den försenar
på detta sätt den återhämtning som nu kan komma till
stånd. Den försämrar möjligheterna för företagen att få
avsättning för sina varor och tjänster. Sverige har genom
regeringens politik redan förlorat tempo när det gäller
återhämtning och tillväxt. Om regeringens politik
genomförs kommer Sverige att bli ett samhälle med hög
arbetslöshet och ökade klyftor. Det är ingen väg mot
framtiden. Det är en återvändsgränd.
En politik för arbete, tillväxt och rättvisa
Vi vill få till stånd en omläggning av politiken. Vi vill
bedriva en ekonomisk politik som:förstärker den
internationella konkurrenskraften för det svenska
näringslivet och bidrar till en exportinriktad expansion,
stimulerar den ekonomiska aktiviteten och tar vara på
företagens produktionskapacitet,bekämpar både
inflation och arbetslöshet,bidrar till en rättvis fördelning
ochåstadkommer en uthållig tillväxt genom att säkra
balansen mellan ekonomi och ekologi.
Vi anser att det inte finns skäl för att skära ner
efterfrågan och tillväxten på det sätt regeringen gör. Det
finns tillräckligt utrymme för exportindustrin att växa när
uppgången i världsekonomin nu kommer i gång. Det är
angeläget att skapa goda betingelser för företagen både på
exportmarknaden och på hemmamarknaden.
Vår politik kommer i en första etapp att pressa ner
arbetslösheten till 3 % i stället för att låta den öka till 4--5
%, vilket blir följden av regeringens politik. Därefter måste
arbetet fortsätta med att stärka tillväxten och få ned
arbetslösheten ytterligare.
Genom de åtgärder som vi föreslår upphör fallet i
investeringarna 1993. Hushållens köpkraft ökar mer än med
regeringens politik. De offentliga utgifterna ökar med ca 1
% 1993 inom ramen för en ansvarsfull finansiering och ett
minskat budgetunderskott. Inflationen bibehålls på en låg
nivå. Tillväxten av nya resurser ökar under både 1992 och
1993.
Vårt handlingsprogram
Vårt handlingsprogram är uttryck för högre ambitioner
när det gäller tillväxt, sysselsättning och fördelning än vad
regeringen ger uttryck för. Vi anser att Sveriges chanser bäst
tas tillvara om den ekonomiska politiken vidareutvecklas
efter följande handlingslinjer:Investeringar och
underhållsåtgärder i nationell och lokal infrastruktur, dvs.
vägar, järnvägar, broar, bör förstärkas kraftigt.
Upprustning, ombyggnad och reparation av bostäder,
skolor m.m. bör genomföras nu när det finns ledig
kapacitet.Utbildning och kompetenshöjning bör
förstärkas, inte rustas ned. Därför vill vi bygga ut den
yrkesinriktade utbildningen i gymnasiet, förstärka
företagsutbildningen samt hävda en vuxenutbildning och
folkbildning på bästa europeiska nivå.
Arbetsmarknadspolitiken måste därutöver förstärkas, bl.a.
med resurser för otraditionella insatser.
Regionalpolitiken måste inriktas på att skapa arbete och
utveckling och resurserna behöver förstärkas.Vi vill
förbättra ekonomins funktionssätt och höja produktiviteten
i arbetslivet. Utöver insatser för att höja kompetensen i
arbetslivet vill vi främja en förnyelse av arbetets
organisation både i näringslivet och i den offentliga
sektorn.Vi vill säkerställa att det tillgängliga riskvilliga
kapitalet används för att utveckla och förstärka
näringslivet. Därför avvisar vi regeringens politik att genom
utförsäljning av statliga företag suga upp detta kapital för
att finansiera statliga utgifter.Vi vill upprätthålla en
sjukförsäkring av hög kvalitet. Vi avvisar förslagen om att
införa två karensdagar. På samma sätt avvisar vi förslaget
om att slopa delpensionssystemet.Vi hävdar att
skattereformen är till gagn för Sveriges ekonomi och vi vill
upprätthålla den balans mellan arbete och kapital, som
reformen byggde på. Vi föreslår att skattereformen i
huvudsak återställs och att barnbidraget höjs. Våra förslag
på skatteområdet innebär att statens inkomster ökar med
drygt 6 miljarder kronor budgetåret 1992/93.Vi kan
genomföra denna politik för arbete, tillväxt och rättvisa
inom ramen för en ansvarsfull budgetpolitik, där de
offentliga utgifterna ökar med 1 % och med ett mindre
budgetunderskott än enligt regeringens förslag.
2. Det ekonomiska läget och utsikterna
Internationell ekonomi
Botten i den internationella lågkonjunkturen nåddes
under 1991. En uppgång har inletts i främst Förenta
staterna, Canada och Storbritannien. Den har dock hittills
varit betydligt svagare än enligt flertalet prognoser. I Japan
och Tyskland dämpas konjunkturen nu något. Denna
dämpning väntas dock bli relativt kortvarig. Finland
upplever en dramatisk nedgång med kraftigt minskad
produktion 1991 och 1992. Sammantaget ökade tillväxten i
OECD-området med bara 1 % 1991. Under 1992 och 1993
förstärks tillväxten, se tabell 1.
Den redan höga arbetslösheten i flertalet industriländer
ökar ytterligare något i år till följd av den svaga tillväxten.
Särskilt Italien, Danmark och Frankrike har under en följd
av år haft en mycket hög arbetslöshet.
Den långsamma tillväxten och den svaga
arbetsmarknaden dämpar pris- och löneökningarna i de
flesta OECD-länder. För OECD-området som helhet
beräknas de genomsnittliga löneökningarna bli ca 4,5 %
både 1992 och 1993. Konsumentprisökningen inom OECD-
området väntas falla till under 4 % 1992 och 1993.
nTabell 1. Den ekonomiska utvecklingen inom OECD-
området
Svensk ekonomi befann sig 1991 i en av de djupaste
lågkonjunkturerna under efterkrigstiden. BNP minskade
för första gången sedan 1977. Samtidigt som
sysselsättningen föll steg arbetslösheten från 1,5 % 1990 till
2,7 % 1991. Produktionsminskningen hade både
internationella och inhemska orsaker. En svag
exportmarknadstillväxt och en tidigare ogynnsam
kostnadsutveckling medförde att exporten minskade med
drygt 2 % i volym. Samtidigt minskade den inhemska
efterfrågan med nästan 3 %. Den privata konsumtionen
ökade med bara 0,3 %. Den svaga ökningen av den privata
konsumtionen berodde bl.a. på att skattereformen gav
hushållen ökade skäl att amortera lån som togs när
kreditregleringen avvecklades. Det ökade
hushållssparandet motsvarade en dämpning av den privata
konsumtionen med 35 miljarder kronor mellan 1989 och
1991.
Den viktigaste förklaringen till att den inhemska
efterfrågan minskade var emellertid att såväl de fasta
investeringarna som lagerinvesteringarna sjönk. Som följd
av den svaga inhemska efterfrågeutvecklingen minskade
importen med hela 6 %. Med detta följde att handels- och
bytesbalanserna förbättrades.
Goda förutsättningar inför 1992 och 1993
Trots den svaga konjunkturen 1991 kan man konstatera
att förutsättningarna för en långsiktigt god ekonomisk
utveckling har förbättrats radikalt under de senaste åren.
Den tidigare ofördelaktiga kostnadsutvecklingen har nu
brutits. Löneökningarna har dämpats kraftigt från 10 %
1990 till historiskt låga 5,5 % 1991. Nu sker en ytterligare
dämpning till 4,5 % ökning i år och 4 % nästa år.
En viktig faktor bakom denna utveckling är det
stabiliseringsavtal som kunde slutas efter ett initiativ av den
socialdemokratiska regeringen. Det innebar att parterna på
arbetsmarknaden accepterade en nedväxling från
inflationslöner till reallöner.
Betydelsen av denna utveckling belyses i nedanstående
tablå. Den visar utvecklingen av den svenska industrins
arbetskraftskostnader per producerad enhet i förhållande
till våra viktigaste konkurrentländer. Av tablån, som är
baserad på uppgifter i nationalbudgeten, framgår att medan
de svenska kostnaderna 1989 ökade drygt 6 %
snabbare än konkurrentländernas, blir ökningen 1992
ca 2 %
och 1993 ca 3 % mindre än i konkurrentländerna.
Sveriges konkurrenskraft förstärks alltså.
n 1989
1990
1991
1992
1993
+6,2 %
+4,1 %
+0,2 %
--2,0 %
--2,9 %
Vinstläget
är också relativt högt i stora delar av
näringslivet i förhållande till konjunkturläget. Industrins
bruttoöverskottsandel beräknas i nationalbudgeten uppgå
till 26 % i år, vilket kan jämföras med ca 20 % 1981 och ca
16 % 1977, vid bottennivåerna i de båda senaste
lågkonjunkturerna.
Därutöver har en rad beslut fattats under senare tid,
vilka har ytterligare stärkt det svenska näringslivets
ställning. Anknytningen av den svenska kronan till den
europeiska ecun våren 1991, EES-avtalet och ansökan om
medlemskap i EG ökar Sveriges möjligheter att hävda sig
internationellt. Skattereformen har gett mycket
konkurrenskraftiga svenska företagsskatter. Dessa och
andra åtgärder har stärkt förtroendet för den svenska
ekonomin och graderat upp Sverige som investeringsland.
Räntenivån har sänkts det senaste året bortsett från en viss
ökning i slutet av 1991 och utlandets direktinvesteringar i
Sverige har ökat från ca 10 miljarder kronor 1989 till ca 45
miljarder kronor 1991. De avgörande stegen i denna
process togs av den socialdemokratiska regeringen.
Ytterligare en positiv faktor är att arbetsmarknads- och
utbildningspolitiken i hög grad inriktats på
kompetenshöjning av arbetskraften. Detta leder till att
arbetskraften kommer att kunna vara väl rustad att möta
företagens efterfrågan och behov och att risken minskar för
snabbt uppkomna flaskhalsproblem när konjunkturen
vänder uppåt.
Även den omfattande utbyggnad av infrastrukturen som
beslutades av den socialdemokratiska regeringen kommer
att verksamt bidra till förbättrade industriella
förutsättningar.
Den svenska industrin har därför goda förutsättningar
att haka på när den internationella konjunkturen nu vänder
uppåt. Svensk industri har också en potential för ökad
tillväxt och förnyelse under återstoden av 1990-talet.
Till följd av den dämpade kostnadsutvecklingen har ett
markant trendbrott skett när det gäller inflationen. Med en
prisökningstakt på drygt 3 % i årstakt 1992 ligger den
svenska inflationen nu i nivå med de lägsta inom EG. Den
svenska bytesbalansen har successivt förbättrats de senaste
åren. Underskottet motsvarar i år bara ca 1 % av BNP.
Sveriges ekonomiska huvudproblem är nu inte inflation
och bytesbalansunderskott utan att den kraftigt minskande
efterfrågan leder till onödig utslagning av
produktionskapacitet, minskande investeringar och därmed
minskande sysselsättning och snabbt stigande arbetslöshet.
Sveriges ekonomi 1992 och 1993 med regeringens politik
Regeringen har nu lagt om den ekonomiska politiken i
åtstramande riktning, vilket dämpar produktion och
sysselsättning och ökar arbetslösheten. Effekterna av
regeringens politik redovisas på ett tydligt och enligt vår
bedömning i huvudsak korrekt sätt i den preliminära
nationalbudgeten.
När det gäller den privata konsumtionen gör vi
emellertid en annan bedömning än regeringen. Regeringen
har antagit att den kraftiga ökning av hushållens sparkvot,
som inleddes i samband med skattereformen och förstärktes
av lågkonjunkturen, skall förbytas i en minskning 1993. På
grund härav skulle den privata konsumtionen öka med
nästan 1 % trots de åtstramningar av hushållens ekonomi
som man föreslår i finansplanen. Som motiv för nedgången
i sparandet 1993 anger regeringen en ökad optimism på
grund av att tillväxten då åter väntas öka och att
arbetslösheten då väntas öka långsammare.
Det finns emellertid flera skäl som talar för en fortsatt
uppgång i hushållssparandet. Bland de viktigaste kan
nämnas det minskade värdet av ränteavdragen som följer
av att kapitalbeskattningen sänks från 30 % till 25 %, att
hushållens totala inkomster med hänsyn tagen till
återbetalningen 1992 av det tillfälliga sparandet minskar
med 0,4 % 1993, ett fortsatt högt realränteläge och en
restriktiv kreditprövning hos finansinstituten efter de
senaste årens stora kreditförluster.
Vi har därför räknat med att sparkvoten kommer att
fortsätta att öka något med regeringens politik. Det leder
till att den privata konsumtionen minskar med 0,4 % i
stället för att öka med 0,7 % såsom anges i finansplanen.
Effekten på BNP blir -- sedan effekten av en mindre
importökning beaktats -- en ökning med 0,9 % jämfört med
finansplanens 1,3 %.
I övrigt delar vi regeringens bedömningar, se tabell 2.
Med regeringens politik kommer ekonomin de närmaste två
åren att utvecklas mycket svagt:Konsumtion och
investeringar kommer sammantagna att minska både 1992
och 1993.Tillväxten blir negativ i år och stannar vid ca 1
% 1993.Arbetslösheten stiger till mellan 4 och 5 % 1993.
Detta är en politik som vi socialdemokrater inte kan
acceptera.
Tabell 2. Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige
Procentuell förändring (om inte annat anges)
2 Utvecklingen med regeringens politik baseras på
finansplanens prognoser. Dock har en annan bedömning
gjorts när det gäller sparkvoten och följdändringar av BNP,
import, bytesbalans och arbetslöshet.
Källor: Finansplanen och egna beräkningar.
Sveriges ekonomi 1992 och 1993 med
socialdemokraternas politik
Vår politik syftar till att minska lågkonjunkturens
påfrestningar på hushållens och företagens ekonomi och
förhindra att den leder till onödig utslagning av mänskliga
och reala resurser. Dessa resurser skall i stället sättas in för
att främja tillväxt och förnyelse. Strukturellt skall utrymme
finnas för en god tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn,
när de marknadsmässiga förutsättningarna för detta
kommer till stånd.
Konkret innebär den socialdemokratiska
budgetpolitiken att vi avvisar ett antal åtstramningsförslag
som minskar hushållens disponibla inkomster.
Vi vill dessutom satsa på ett program för arbete och
utbildning, som omfattar ökade investeringar i bostäder och
infrastruktur, vidgade utbildningsmöjligheter samt en mer
aktiv arbetsmarknads- och regionalpolitik. Statsbidragen
till kommunerna bör inte skäras ned på det sätt som
regeringen föreslår.
Konsekvenserna av den socialdemokratiska politiken
blir en bättre utveckling av inhemsk efterfrågan. Den
privata konsumtionen kommer att öka mer än med
regeringens förslag. Till detta bidrar både ökade inkomster,
ökad sysselsättning och en inte lika markerad uppgång i
hushållssparandet. Det senare är en följd bl.a. av att vi
avvisar minskningen av ränteavdragen och sänkningen av
förmögenhetsskatten.
Med vår politik dämpas nedgången i investeringarna
redan i år och upphör 1993. Detta är främst en effekt av de
åtgärder vi föreslår på bostadsområdet samt av de
föreslagna investeringarna i vägar och förbättrad skolmiljö.
Även den offentliga konsumtionen blir större med vårt
förslag än med regeringens politik. Det beror främst på att
arbetslösheten i vårt alternativ bekämpas med aktiva
åtgärder i stället för genom kontantstöd. Genomförandet av
utbyggnaden av gymnasieskolans tredje år samt den
fortsatta satsningen på Komvux bidrar till en bättre
kommunal konsumtionsutveckling. Med den
socialdemokratiska politiken ökar tillväxten till ca 2 %
1993. Antalet sysselsatta blir över 30 000 fler 1993 än med
regeringens politik och fler bereds tillfälle till utbildning.
Arbetslösheten kan pressas ned till 3 % mot slutet av 1993 i
stället för att som med regeringens politik stiga till 4--5 %,
se diagram 1.
Diagram 1. Arbetslösheten
Procent av arbetskraften 3.
Den borgerliga regeringens politik
Regeringens ekonomiska politik syftar enligt
finansplanen till att bryta den ekonomiska stagnationen,
pressa ner arbetslösheten och återupprätta Sverige som en
tillväxt- och företagarnation. Men beskrivningen i
finansplanen stämmer dåligt med politikens faktiska
innehåll. Dess konsekvenser blir en försvagning av
tillväxten, ökade orättvisor och försämrade statsfinanser.
Åtstramning
Konjunkturläget är för närvarande svagt och
prognoserna visar fallande BNP i år och svag tillväxt nästa
år. Trots den svaga utvecklingen lägger regeringen fram ett
budgetförslag med åtgärder som stramar åt efterfrågan och
sänker tillväxten ytterligare.
Vi kan redan nu se konsekvenserna av denna politik i
regeringens egna prognoser. Prognosen för tillväxten har
sänkts och arbetslösheten har räknats upp. Regeringens
höstprognos baserades på den förra socialdemokratiska
regeringens politik. Den nya prognosen tar däremot hänsyn
till konsekvenserna av den borgerliga regeringens åtgärder.
I allt väsentligt är den lägre tillväxten en konsekvens av
svagare inhemsk efterfrågan. Privat konsumtion har
reviderats ned med 0,6 procentenheter, offentlig
konsumtion med 0,5 procentenheter och investeringarna
med hela 7,1 procentenheter för 1992 och 1993
sammantagna. En svagare internationell utveckling och
därmed sammanhängande svagare exportutveckling kan
bara förklara mellan 0,1 och 0,2 procentenheter av
regeringens nedrevidering av BNP-prognosen med 1,1 %
för de båda åren sammantagna.
Regeringens åtstramning berör i första hand tre
områden: Bostadsinvesteringarna, den privata
konsumtionen och kommunerna. Tillsammans svarar dessa
för mer än två tredjedelar av den samlade inhemska
efterfrågan och BNP.
Regeringen har genomfört en rad förändringar som
pressar ned bostadsbyggandet, i ett skede när byggandet
ändå avtar. Räntelånesystemet, som skulle ha införts vid
årsskiftet, har stoppats. Total osäkerhet råder om
finansieringsvillkoren i framtiden. Investeringsbidraget har
sänkts i ett första steg från 9,3 % till 3,1 % av
byggkostnaden. Ränteavdragens värde minskar från 30 %
till 25 % 1993 och räntebidragen reduceras. Osäkerhet
råder också om reavinstskatten på villor och bostadsrätter.
Som en följd av denna politik har regeringen nu fått räkna
ned prognosen för bostadsbyggandet 1993, vilket innebär
att nybyggnadsinvesteringarna halveras mellan 1991 och
1993. Vi räknar med att bostadsbyggandet blir ca 6
miljarder kronor mindre 1993 med regeringens politik än
med vår.
Även när det gäller den privata konsumtionen innebär
regeringens åtstramningspolitik en försvagning. Som en
konsekvens av regeringens åtgärder reduceras hushållens
inkomster. De tyngsta orsakerna är karensdagarna,
höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen
och de minskade ränteavdragen och räntebidragen. Vår
bedömning är att den privata konsumtionen kommer att
minska 1993 om regeringens förslag genomförs. Bortfallet i
efterfrågan kan uppskattas till ca 15 miljarder kronor 1993
jämfört med om vår politik genomförs.
Även när det gäller den kommunala sektorn kommer
konsekvenserna av regeringens åtgärder att bli betydande.
Den generella indragningen av statsbidrag 1993 på mellan 5
och 10 miljarder kronor och minskade statsbidrag därutöver
kommer att minska kommunernas och landstingens
möjligheter att erbjuda vård, omsorg, utbildning etc.
Regeringen har i konsekvens med politiken dragit ner
prognosen för den kommunala konsumtionen 1993. Vår
bedömning är att de åtgärder regeringen nu föreslår
kommer att leda till att den kommunala konsumtionen blir
ca 2 miljarder kronor lägre än om våra förslag genomförs.
Sammantaget leder dessa bedömningar till att
efterfrågan minskar med över 20 miljarder kronor 1993 i
förhållande till om våra förslag genomförs. Med hänsyn till
importinnehåll m.m. skulle det innebära att regeringens
förslag sänker tillväxten med närmare 0,5 % 1992 och
närmare 1 % 1993 och att därmed över 30 000
fler blir utan arbete 1993 än med
socialdemokraternas politik.
Regeringen gör anspråk på att bedriva en politik för
tillväxt. Men någon stimulanseffekt av regeringens politik
kan inte spåras på vare sig BNP, export eller investeringar i
regeringens prognoser. Det är inte heller förvånande. Vår
uppfattning är att de tillväxtfrämjande effekterna av de
kraftiga skattesänkningarna på förmögenheter, aktiehandel
och annat som regeringen driver igenom är begränsade på
både kort och lång sikt. De kan inte mäta sig med de
tillväxthämmande effekterna av den åtstramning
skattesänkningarna framtvingar. Regeringens politik leder
inte till ökad tillväxt utan till minskad tillväxt och högre
arbetslöshet.
Ökade orättvisor
Regeringens ekonomisk-politiska strategi är enligt
finansplanen en kombination av sänkta skatter med 10
miljarder kronor per år som skall finansieras med minskade
utgifter av samma storlek. Detta är, menar vi, en långsiktig
strategi för nedrustning av välfärden. Den kommer att leda
till ökade orättvisor i det svenska samhället. Den kommer
att slå hårdast mot kvinnorna bl.a. genom att
neddragningarna riktas mot verksamheter där främst
kvinnor arbetar.
Denna strategi avser regeringen dessutom att tillämpa år
efter år, även om den leder till minskad tillväxt och ökad
arbetslöshet. Regeringen lägger nu medvetet förslag som
ökar arbetslösheten med 10 000-tals
personer, utan hänsyn till konsekvenserna för
dem som drabbas. Det är den långsiktiga strategin som är
överordnad. I teorin gäller det att skapa ett gynnsamt
klimat för företagare och kapitalägare. Men i praktiken
kommer denna politik, som leder till ökad arbetslöshet, att
skapa mycket lidande och oro och få stora sociala
skadeverkningar.
Bördorna av regeringens omfördelningspolitik kommer
i huvudsak att få bäras av löntagare, barnfamiljer och
pensionärer med låga eller normala inkomster.
Den av riksdagen tidigare beslutade
barnbidragshöjningen med 1 020 kr. per barn och år har
skjutits upp från den 1 januari 1992 till ett år senare.
Den fördubbling av löntagarnas egenavgifter till
arbetslöshetskassan 1992 (från ca 150 kr. per år till ca 300
kr. per år) som regeringen redan har drivit igenom har nu
följts av förslag om ytterligare en kraftig höjning 1993.
Skattereduktionen för fackföreningsavgiften har slopats
1992, vilket innebär försämringar för löntagarna med i
genomsnitt ca 500 kr. per år.
Löntagarna kommer också att belastas av
försämringarna i sjukförsäkringen när två karensdagar
införs 1993. De betyder i genomsnitt ca 1 500
kr. per löntagare och år i minskad lön efter skatt.
För en löntagarfamilj på två vuxna och två barn under 16
år leder dessa åtgärder till att den disponibla inkomsten blir
mer än 3 000
kr. lägre 1992 och närmare 6 000
kr. lägre 1993 än om dessa åtgärder inte hade
vidtagits, se tabell 3.
nTabell 3. Minskade inkomster för en tvåbarnsfamilj
Kronor per år
1992
1993
Barnbidrag
ca 2 040
ca
--
Egenavgift
ca 300
ca
1 700
Fackavdrag
ca
1 000
ca
1 000
Karensdagar
ca
--
ca 3 000
Summa
ca
3 300
ca
5 700
Genom
att avskaffa delpensionen tar regeringen bort
möjligheterna för många att trappa ned sin arbetsinsats när
pensionsåldern närmar sig och avsluta sitt förvärvsliv på ett
mjukt sätt.
Regeringens förslag på bostadsområdet kommer att leda
till hyreshöjningar. I nybyggda hus kommer hyran att stiga
med 1 500--1 700
kr. per månad för en trerumslägenhet på 80
kvadratmeter jämfört med om räntelånesystemet hade
införts.
Statsbidragen till kommunerna kommer att minska
kraftigt 1993. Detta kommer både att försämra vård,
omsorg, utbildning m.m. och att leda till högre taxor och
avgifter i den kommunala verksamheten.
Försämringarna för löntagarna kan jämföras med
förbättringarna för de välbeställda. En person med 40
milj.kr. i beskattningsbar förmögenhet får en skattelindring
när förmögenhetsskatten slopas på mellan 600 000
kr. och 1,2 milj.kr. beroende på
inkomstförhållanden i övrigt.
Försämrade statsfinanser
När den socialdemokratiska regeringen 1982 tog över
efter den förra borgerliga regeringsperioden var
statsfinanserna i ett uselt skick. Budgetunderskottet hade
stigit från nära noll 1976 till ca 13 % av BNP 1982, se
diagram 2. Det motsvarar i dagens läge nästan 200 miljarder
kronor.
Diagram 2. Budgetunderskottet
Procent av BNP
Orsaken var främst att man lät utgifterna fortsätta att
öka utan att höja skatterna i motsvarande utsträckning.
Under den borgerliga regeringsperioden ökade
utgiftsandelen, dvs. de offentliga utgifterna som andel av
BNP, från 52,4 % 1976 till 66,7 % 1982. Utgiftsandelen
ökade således med över 14 procentenheter! Det kan
jämföras med den socialdemokratiska regeringsperioden då
utgiftsandelen minskade från 66,7 % 1982 till 63,5 %
1991.
Även den dåliga tillväxten under de borgerliga
regeringsåren bidrog till att undergräva statens finanser.
Under perioden 1976--1982 ökade BNP med bara ca 1 %
per år.
En ny sådan utveckling måste undvikas. Det krävdes en
långvarig och mödosam sanering av statsfinanserna när
socialdemokraterna 1982 tog över efter de borgerliga
regeringarnas misskötsel av budgetpolitiken. Inte förrän i
slutet av 1980-talet var statsfinanserna i balans igen.
Statsfinanserna försvagas nu åter i snabb takt. Det beror
främst på lågkonjunkturen och den snabba nedväxlingen av
inflationen. Till detta kommer att eftersläpningen i
utbetalning av kommunalskattemedel ger en extra
belastning, särskilt under budgetåret 1992/93. Därefter
förstärks statsfinanserna igen om de sköts med omsorg och
om konjunkturen återhämtar sig. De skulle enligt förra
årets kompletteringsproposition vara i balans igen vid
mitten av 1990-talet.
Men försvagningen av statsfinanserna beror också på
den borgerliga regeringens budgetpolitik. De förslag
regeringen presenterade under hösten 1991 innebar en
mycket kraftig försämring av budgetunderskottet för
innevarande budgetår. Som vi visade i vår motion om den
ekonomiska politiken i november 1991 innebar regeringens
förslag en försämring av statsbudgeten 1991/92 med ca 15
miljarder kronor.
Försämringarna berodde främst på att regeringen inte
brydde sig om att finansiera förslagen rörande Nordbanken
(3,6 miljarder kronor) och tilläggsbudget I (8,2 miljarder
kronor). På det sättet ville man blåsa upp
budgetunderskottet innevarande år och skylla detta på den
tidigare socialdemokratiska regeringen. Därutöver tillkom
skattesänkningar, vilka belastar innevarande budgetår med
drygt 3 miljarder kronor.
Våra egna förslag i höstas innebar att
budgetunderskottet skulle ha blivit 7,5 miljarder kronor
mindre än med regeringens politik, bl.a. genom att vi sa nej
till ett antal skattesänkningar för kapitalägare och
höginkomsttagare och höll fast vid förslagen om räntelån
och ombildning av Stadshypotek. Ändå kunde vi i vårt
alternativ inrymma en höjning av barnbidragen 1992 och
ökade satsningar på arbetsmarknadspolitik och
infrastruktur.
När det gäller budgetåret 1992/93 redovisar regeringen
en sammanställning över åtgärder hösten 1991 och i
budgetpropositionen 1992, vilka minskar statens utgifter
med sammanlagt 14 miljarder kronor. Trots det hävdar vi
att regeringen försämrar statsfinanserna även 1992/93. Det
beror på tre faktorer.För det första redovisar regeringen
inte motsvarande sammanställning över utgiftsökningar. På
en rad områden görs betydande påslag. Enligt uppgift i
finansutskottet från företrädare för regeringen ligger det
dessutom 11 miljarder kronor i ökade utgifter i posten
Tillkommande utgiftsbehov, netto. Där inryms bl.a. ökade
anslag till försvaret.
Dessutom är vissa poster i nämnda sammanställning
högt räknade. Om två karensdagar införs kan det leda till
ökade utgifter för den tredje och därefter följande
sjukdagar, om delpensionen avskaffas så kan utgifterna för
förtidspension öka etc.
Vidare bortser regeringen i sammanställningen från att
utgifterna för räntebidrag stiger mycket kraftigt till följd av
att man har rivit upp beslutet om att införa räntelån.
Sammantaget gör detta att utgiftsökningarna sannolikt
är större än utgiftsminskningarna i regeringens
budgetförslag. Det bör ankomma på finansutskottet att
göra en sammanställning över både utgiftsökningar och
utgiftsminskningar som underlag för riksdagens beslut om
budgetpolitikens inriktning.För det andra genomför
regeringen mycket omfattande skattesänkningar. De
förslag regeringen redovisade i höstas innebar
skattesänkningar på ca 10 miljarder kronor 1992 utöver den
tidigare beslutade sänkningen av matmomsen. Därutöver
har regeringen aviserat fortsatta skattesänkningar på 10
miljarder kronor per år och inräknat ett utrymme för
sådana i posten Tillkommande utgifter, netto. Det innebär
sammanlagt en försvagning av statsbudgeten för 1992/93
med skattesänkningar på i storleksordningen 15 miljarder
kronor.För det tredje innebär regeringens politik en
åtstramning av ekonomin och en minskning av BNP med
uppemot 10 miljarder kronor budgetåret 1992/93. Det torde
i sin tur försämra statens finanser med i storleksordningen 5
miljarder kronor till följd av minskade skatteinkomster och
ökade utgifter för bl.a. arbetslöshetsersättning.
Sammantaget innebär detta att den politik och de
förändringar av statens inkomster och utgifter regeringen
föreslår leder till en försvagning av statsbudgeten
1992/93 med minst 20 miljarder kronor jämfört med vad
som följer av redan tidigare fattade beslut och gjorda
åtaganden.
4. Riktlinjer för den ekonomiska politiken 4.1
Mål och inriktning
Vi socialdemokrater anser att målen för den ekonomiska
politiken bör ligga fast: Full sysselsättning, ekonomisk
tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och
god miljö. Mot bakgrund av dessa mål, det ekonomiska
läget och utsikterna för de närmaste åren anser vi att
följande riktlinjer bör gälla för den ekonomiska politiken.
-- Den ekonomiska politiken skall stärka
förutsättningarna för Sverige att aktivt och framgångsrikt
delta i den internationella integrationen.
Sveriges framgångsrika ekonomiska utveckling under
efterkrigstiden har byggt på en fri handel och en god
förmåga att anpassa sig till de villkor och möjligheter
världsmarknaden erbjudit. Det ligger i vårt intresse att
kvarvarande hinder för handel och ekonomiskt samarbete
undanröjs. Ett betydelsefullt framsteg har uppnåtts med det
EES-avtal som har undertecknats. När det träder i kraft ger
det svenskt näringsliv fördelen av att på lika villkor
konkurrera på hela den västeuropeiska marknaden. Sverige
har vidare ansökt om medlemskap i EG, vilket kan bli
aktuellt redan 1995. Den ekonomiska politiken måste, i
syfte att trygga arbete och välfärd, ge Sverige en god
ställning inför den fördjupade europeiska integration som
förestår.
Internationaliseringen innebär att det politiska
perspektivet måste vidgas. Det blir alltmer väsentligt att
delta i den internationella politiska beslutsprocessen. Det
gäller att argumentera och verka för de värden vi anser vara
väsentliga inte bara i Sverige utan även i EG och andra
internationella sammanhang. Ett medlemskap i EG
förbättrar möjligheterna att göra detta på ett framgångsrikt
sätt. I detta sammanhang kan noteras att 11 av de 12 EG-
länderna nyligen har enats om att höja ambitionerna på det
sociala området och att förbättra löntagarnas rättigheter.
Vi socialdemokrater fäster stor vikt vid att Sverige deltar
aktivt i det globala samarbetet för friare handel, stabilitet
och tillväxt. Vi vill att Sverige skall stödja reformeringen av
Öst- och Centraleuropa och visa solidaritet med u-länderna.
Vi utvecklar dessa idéer i tre separata motioner: ''En värld --
gemensamt ansvar'', ''De fattigas rätt'' och ''Ny chans för
Europas folk''.
-- Den ekonomiska politiken skall medverka till att
hålla nere kostnadsutvecklingen och stärka
konkurrenskraften för att hävda sysselsättningen och
välfärden.
Det senaste året har inflationen i den svenska ekonomin
nedbringats radikalt. I allt väsentligt är det ett resultat av
den tidigare socialdemokratiska regeringens åtgärder.
Denna framgångsrika dämpning av pris- och
kostnadsutvecklingen är en första och avgörande
förutsättning för att åter få igång tillväxten i den svenska
ekonomin.
Den låga prisstegringstakten måste bibehållas. Det är i
längden inte möjligt att trygga sysselsättningen i en
ekonomi med prisstegringar som är snabbare än i
omvärlden. Därför krävs en fortsatt stark återhållsamhet
med de offentliga utgifterna. Utrymme måste finnas för
utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn.
Å andra sidan är utnyttjandegraden i ekonomin nu så
låg, och kommer med all sannolikhet att vara det under de
närmaste två åren, att det inte finns skäl att som regeringen
gör ytterligare strama åt den inhemska efterfrågan.
Tvärtom kan de åtgärder regeringen föreslår äventyra en
fortsatt återhållsamhet från löntagarorganisationernas sida
när Rehnbergavtalen går ut nästa år. Det är utmanande och
farligt att, som regeringen gör, driva en
konfrontationspolitik mot löntagarna samtidigt som man
beviljar de välbeställda stora skattelättnader. Grunden
måste läggas nu för en fortsatt låg inflation.
-- Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt
genom att främja sparande, investeringar och produktivitet.
Finans- och budgetpolitiken får inte utformas så att den blir
ett hinder för en återhämtning i ekonomin.
Konjunkturutsikterna för den svenska ekonomin är
oroande. Sverige befinner sig fortfarande i en
lågkonjunktur med svag tillväxt och stigande arbetslöshet.
Delvis är det en följd av att den internationella utvecklingen
har visat sig bli svagare än väntat och av den kritiska
situationen på finans- och fastighetsmarknaderna. Delvis är
det en följd av regeringens åtstramningspolitik.
Å andra sidan är förutsättningarna goda för en gynnsam
utveckling på längre sikt. De beslut som har tagits under
den socialdemokratiska regeringsperioden har lagt en god
grund för tillväxt och ökat välstånd under 1990-talet. Det är
nu väsentligt att dessa möjligheter till en god utveckling inte
omintetgörs av en felaktig åtstramningspolitik.
Den ekonomiska politiken måste i stället inriktas på att
bryta den nuvarande lågkonjunkturen och understödja en
återhämtning i ekonomin. Arbetsmarknadspolitiken måste
utnyttjas för att ge de arbetssökande trygghet och möjlighet
att så snabbt som möjligt finna nya anställningar.
Regionalpolitiken måste vara kraftfull och offensiv för att
ta tillvara resurser och förbättra förutsättningarna för
näringslivets utveckling i hela landet.
Vidare måste arbetet fortsätta när det gäller att
genomföra strukturella förändringar som gör att ekonomin
fungerar bättre. Skattepolitiken måste inriktas på att
befästa och i vissa fall återställa de framsteg som har
uppnåtts genom skattereformen. Insatserna för att förbättra
infrastrukturen och höja kompetensen hos arbetskraften
måste förstärkas ytterligare, produktiviteten måste
förbättras, förnyelsen av den offentliga sektorn måste
drivas vidare, konkurrenspolitiken måste förstärkas etc.
-- Den ekonomiska politiken skall bidra till att
utjämna levnadsvillkoren och skapa en starkare bas för
välfärden.
Den viktigaste framgången under 1980-talet när det
gäller välfärden var att vi i Sverige kunde öka
sysselsättningen och pressa ned arbetslösheten, i en
omvärld där arbetslösheten var mycket hög. Nu stiger
arbetslösheten och den främsta uppgiften för att värna
välfärden är att bryta den nuvarande lågkonjunkturen och
främja den ekonomiska tillväxten.
De brister som uppstod under 1980-talet när det gäller
främst förmögenhetsfördelningen hade sin grund i inflation
och det gamla skattesystemet. De medförde en kraftig
avdragsfinansierad uppbyggnad av förmögenheter för
mindre grupper. Genom skattereformen och
nedpressningen av inflationen har vi redan eliminerat
orsakerna till en omfördelning av det slag som uppstod
under 1980-talet. Det är nu viktigt att bibehålla en låg
inflation och att slå vakt om skattereformen så att inte
möjligheterna till skatteplanering ökar igen.
Välfärden stärktes under 1980-talet genom ökade
offentliga insatser för trygghet, vård och omsorg. Utrymmet
för fortsatta sådana utbyggnader är nu ytterligt begränsat.
Därför måste reformeringen av de offentliga
verksamheterna och transfereringssystemen fortsätta för att
de skall ge så stort utbyte som möjligt.
Det finns å andra sidan inte heller motiv för den sociala
nedrustning som regeringen nu genomdriver. Därför
avvisar vi socialdemokrater karensdagar och avskaffande av
delpension.
-- Den ekonomiska politiken skall medverka till en
uthållig utveckling. Produktion och konsumtion måste
ställas om så att balansen mellan ekonomi och ekologi
säkras.
Den svenska miljöpolitiken har i många avseenden varit
framgångsrik och förutseende. Miljölagarna har successivt
skärpts och utsläppen av många slags föroreningar har
minskat kraftigt. Sverige har också drivit på i det viktiga
internationella samarbetet för att förbättra miljön. Detta
arbete måste nu drivas vidare.
Miljöhänsyn måste genomsyra samhällslivets alla delar.
Även den ekonomiska politiken måste medverka till att
säkra en uthållig utveckling. I ett längre perspektiv hotas
vår allmänna välfärd av miljöförstöringen om vi inte gör
tillräckligt för att begränsa den. Ekonomiska styrmedel bör
användas i större utsträckning för att påverka produktion
och konsumtion i miljövänlig riktning.
Möjligheterna att bedöma samspelet mellan ekonomi,
miljö och naturresurser måste successivt utvecklas. Beslut
och planering måste i ökad utsträckning ta hänsyn till vilka
konsekvenserna blir för befolkningens hälsa och för miljön
och naturresurserna.
I motionen ''En god livsmiljö för hållbar utveckling''
redovisar vi socialdemokraternas syn på miljöpolitiken och
en strategi för en miljöanpassad utveckling.
4.2 Finans- och budgetpolitiken
De offentliga utgifterna på längre sikt
Finanspolitiken bör i första hand utformas så att den
leder till en rimlig balans i statens finanser på längre sikt.
Stora och permanenta underskott i statens budget bör
undvikas. De driver upp räntorna och sänker tillväxten.
Utgiftspolitiken bör på längre sikt inriktas på att
successivt sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Det
innebär att en stram utgiftspolitik måste bibehållas.
Utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket
begränsat.
Regeringens budgetförslag innebär att de samlade
offentliga utgifternas ökningstakt i reala termer avtar från
ca 3 % 1991 och ca 2 % 1992 till att i praktiken helt avstanna
1993, se nedanstående tabell. Det är en alltför hård
nedpressning av de offentliga utgifterna. Vi bedömer att en
real ökning på 1 % 1993 är mer rimlig. Det ger ett utrymme
att öka de offentliga utgifterna med 8 miljarder kronor mer
1993 än vad regeringen har föreslagit och ändå ligga inom
de ramar som ges av uppgiften att på längre sikt sänka
utgiftskvoten.
nTabell 4. De offentliga utgifterna enligt regeringen
Miljarder
Volymförändring, %
kronor 1990
1991
1992
1993
Offentlig
konsumtion
367
0,7
-- 0,6
-- 0,1
Offentliga investeringar
58
1,8
-- 9,9
-- 5,0
Transfereringar till hushåll
277
5,0
-- 2,9
-- 0,1
Övriga utgifter
157
4,0
-- 0,1
-- 0,9
Summa
859
2,7
-- 1,9
-- 0,2
Anm.: I investeringar ingår även statliga och kommunala
affärsverks investeringar. I transfereringar till hushåll ingår
även sjuklön. I övriga utgifter ingår räntor. Källa:
Preliminär nationalbudget för 1992.
Utgiftspolitiken bör också inriktas på att effektivare
använda de resurser som sätts in i offentlig verksamhet. Det
bör ske både genom att omfördela resurser till de mest
angelägna områdena och genom att inom varje område
använda resurserna så effektivt som möjligt. Den statliga
administrationen bör effektiviseras ytterligare.
Produktiviteten måste öka snabbare inte bara i näringslivet
utan också i stat, kommuner och landsting. De stora
transfereringssystemen bör ses över för att öka graden av
måluppfyllelse.
En sådan utgiftspolitik i förening med ekonomisk tillväxt
skapar möjligheter att på sikt sänka skattetrycket i den
svenska ekonomin. Våra ambitioner att bli medlemmar i
EG torde också komma att kräva en anpassning nedåt av
vissa skatter, även om omfattningen av denna anpassning
inte går att precisera i dag. Skattepolitiken bör därutöver
under de närmaste åren inriktas på att befästa de framsteg
som har uppnåtts genom skattereformen.
Finanspolitiken och konjunkturen
Möjligheterna att använda finanspolitiken för att
utjämna konjunktursvängningar är starkt begränsade av vår
ofullständiga kunskap om den framtida ekonomiska
utvecklingen och fördröjningar i politikens verkningar.
Dessa begränsningar hindrar dock inte att finanspolitiken
bör utformas även med hänsyn till konjunkturläget. Trots
att stora och permanenta underskott i statsbudgeten inte
bör tillåtas, så både kan och bör tillfälliga underskott
accepteras i en lågkonjunktur.
I nuvarande läge är det ofrånkomligt med ett visst
underskott i statens budget. Ett betydande underskott i
statsbudgeten 1992/93 är inte skäl nog att bedriva en
hårdhänt åtstramningspolitik. Denna slutsats bekräftas
också av beräkningar i budgetpropositionen.
I nuvarande svaga konjunkturläge, med dålig tillväxt
och stigande arbetslöshet, finns det heller inga
stabiliseringspolitiska skäl att ytterligare strama åt
ekonomin. Regeringens förslag att genomföra en ytterligare
åtstramning av efterfrågan leder bara till ännu lägre
produktion de närmaste åren och ännu högre arbetslöshet.
Inte heller finns det skäl att p.g.a. hög inflation eller
stora underskott i bytesbalansen ytterligare strama åt
ekonomin. Inflationen är nu nere på europeisk nivå och
något nämnvärt inflationstryck förväntas inte de närmaste
två åren. Kapacitetsutnyttjandet i ekonomin torde komma
att förbli lågt lång tid framöver även vid en påtaglig uppgång
i konjunkturen.
Underskottet i bytesbalansen beräknas i år motsvara
bara ca 1 %
av BNP. Därtill kommer att bytesbalansen inte ger en
fullständig bild av förändringen i nationens
förmögenhetsställning gentemot utlandet eftersom
värdeförändringar på tillgångar i utlandet inte medräknas i
bytesbalansen. På längre sikt motsvarar dessa
värdeförändringar en betydande förmögenhetsökning för
Sverige som nation.
En alltför stram finanspolitik leder även till att tillväxten
på längre sikt försvagas. Det blir exempelvis följden av
regeringens åtgärder mot bostadsbyggandet. En kraftig och
långvarig nedgång i bostadsbyggandet riskerar att slå ut
stora delar av en bransch, som skulle kunna vara
konkurrenskraftig på sikt. En alltför stram finanspolitik
leder därmed till både en permanentning av en hög
arbetslöshet och att inflationsproblemen förvärras när
konjunkturen återhämtar sig.
Finanspolitiken får emellertid inte heller bli så expansiv
att den leder till en uppgång i inflationen. Även ökade
avgifter i den offentliga verksamheten och höjda indirekta
skatter bör så långt möjligt undvikas med hänsyn till att de
driver upp prisnivån.
En ökning av de offentliga utgifterna 1993 med ca 1 % i
reala termer torde vara rimlig. En sådan ökningstakt torde
inte medföra några märkbara negativa konsekvenser för
inflationen eller bytesbalansen. Däremot bidrar den till
återhämtningen i konjunkturen och därmed till en högre
produktion och sysselsättning. Med hänsyn till
konjunkturläget finns det egentligen utrymme för en ännu
kraftigare ökning, men med hänsyn till behovet av
återhållsamhet när det gäller de offentliga utgifternas
utveckling på längre sikt bör utgiftsökningen hållas inom
denna ram.
Riktlinjer för budgetpolitiken
Mot denna bakgrund bör följande riktlinjer gälla vid
fastställandet av statsbudgeten för budgetåret 1992/93:
Åtgärder som stramar åt ekonomin nu när konjunkturen är
svag bör undvikas. Det gäller bl.a. de åtgärder regeringen
har föreslagit och som berör bostadsbyggandet, kraftiga
försämringar för hushållen och indragningar från
kommunerna.Åtgärder som höjer prisnivån bör
undvikas. Det gäller främst de åtgärder som regeringen har
föreslagit och som höjer hyrorna och de kommunala
avgifterna.Budgetunderskottet bör inte öka mer än
enligt regeringens förslag.Statens inkomster bör öka mer
än enligt regeringens förslag. De stora skattelättnader för
de välbeställda som regeringen på senare tid har föreslagit
och i vissa fall genomdrivit bör omprövas.Statens totala
utgifter bör inte skäras ned i den omfattning som regeringen
har föreslagit. Den offentliga sektorns utgifter bör tillåtas
öka med ca 8 miljarder kronor mer 1993 än enligt
regeringens förslag.
Socialdemokraternas budgetalternativ
De socialdemokratiska parti- och
utskottsgruppsmotionerna är utformade inom ramen för ett
ansvarsfullt budgetalternativ. Förslagen ger både ett något
mindre budgetunderskott än regeringens budgetförslag och
har bättre samhällsekonomiska och fördelningspolitiska
konsekvenser. Den ytterligare åtstramning i en redan svag
konjunktur som ligger i regeringens förslag undviks
samtidigt som vårt förslag är förenligt med en rimlig
utveckling av de offentliga finanserna på längre sikt.
Ytterligare höjningar av priser och hyror undviks.
Vårt budgetalternativ är utformat så att vi återgår i
huvudsak till skattereformen. Vi återinför vidare
skattereduktionen för fackföreningsavgiften och avsätter
ytterligare resurser för skattekontroll och bekämpning av
ekonomisk brottslighet.
Vi vill fortsätta att reformera de offentliga utgifterna
bl.a. när det gäller tandvården och läkemedel. Vi vill
genomföra räntelånesystemet när det gäller att finansiera
bostadsbyggandet, vilket på sikt avlastar statsbudgeten
betydande belopp. Vi avvisar regeringens minskningar av
investerings- och räntebidragen. Vi håller också fast vid vårt
förslag till ombildning av Stadshypotek.
Vi motsätter oss regeringens förslag till införande av
karensdagar och avskaffande av delpension. Det finns
varken stabiliserings-, struktur- eller fördelningspolitiska
skäl att genomföra en social nedrustning.
Vi föreslår inom ramen för vårt budgetalternativ att
barnbidraget höjs den 1 juli 1992. Riksdagen ändrade i
höstas sitt tidigare beslut om att de skulle höjas den 1
januari 1992. Vi menade då att det hade varit bättre att höja
barnbidragen och i gengäld räkna upp brytpunkten i
skatteskalan mindre 1992, som var ett led i skattereformen.
Vi vill satsa mer än regeringen på
infrastrukturinvesteringar, upprustning av skolor m.m.
samt på arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik och
utbildning. Denna typ av utgifter innebär inte en lika stor
belastning på statsbudgeten på längre sikt eftersom de till
stor del är tillfälliga och kan reduceras när konjunkturen
vänder uppåt. Vi förordar en politik som i ett första steg
pressar ned arbetslösheten till 3 % 1993 i stället för att låta
den stiga till 4--5 %.
Vi avvisar slutligen regeringens bedömning att den
kommunala sektorn inte kan tillåtas expandera alls under
1992 och 1993. Det skulle ofrånkomligen gå ut över vård
och omsorg m.m. och dessutom innebära en ytterligare
försvagning i ekonomin i ett läge när arbetslösheten är hög.
Vi vill i stället peka på möjligheterna att omvandla de
statsbidrag som regeringen vill dra in från kommunerna till
en stimulans för initiativ till att förbättra den lokala
infrastrukturen.
I tabell 5 redovisas skillnaderna mellan vårt och
regeringens budgetförslag för budgetåret 1992/93 och
kalenderåret 1993. Med vårt förslag ökar skatteintäkterna
inkl. miljöavgift på handelsgödsel med 6,6 miljarder kronor
mer 1992/93 än enligt regeringens förslag. Även förslagen
rörande bostadsfinansiering och Stadshypotek förstärker
budgeten.
Våra förslag på välfärdsområdet och våra förslag för
arbete och utbildning försvagar statsbudgeten med 4,5
miljarder kronor 1992/93. Sammantaget blir det ett bättre
budgetsaldo med vårt förslag. Budgetunderskottet blir 4,2
miljarder kronor mindre 1992/93. Det är främst en
konsekvens av att vi undviker de inkomstförsvagningar,
som ligger i regeringens förslag.
nTabell 5. Socialdemokraternas budgetförslag, skillnader
mot regeringens förslag
Utgiftsförändringar:
Arbete och utbildning
-- 4,4
-- 2,7
Bostadsfinansiering1
-- 0,5
-- 3,7
Karensdagar
-- 2,3
-- 4,7
Delpension
-- 0
-- 0
Barnbidrag
-- 1,1
-- 0
Övriga utgifter
-- 0,1
-- 0,1
Summa
-- 7,4
-- 3,9
Budgetsaldo
-- 4,2
-- 5,1
1 Räntelån i stället för minskade investeringsbidrag
och räntebidrag ger en nettominskning av statens utgifter
med 3,7--5,7 miljarder kronor 1993. Vi har använt den lägre
siffran i tabellen.
Utöver vad som framgår av tabell 5 motsätter vi oss en
ytterligare höjning av egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen. Det ökar statens utgifter, men
eftersom dessa utgifter redovisas på en särskild fond
påverkar det inte statsbudgeten. Dessutom minskar
utgifterna för arbetslöshetsersättning till följd av en högre
tillväxt och en lägre arbetslöshet med vår politik, vilket inte
heller är inräknat i tabellen.
Vidare vill vi att regeringen överväger hur den av
regeringen planerade indragningen från kommunerna 1993
kan omvandlas till stimulans för en bättre lokal
infrastruktur. I tabellen har vi inte inräknat något belopp för
dessa stimulanser, men å andra sidan inte heller
tillgodoräknat oss de större skatteinkomster till följd av en
högre tillväxt som uppnås med vår politik.
Slutligen bör noteras att i regeringens budgetförslag
finns ett ospecificerat utrymme för skattesänkningar i
posten Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto.
Eftersom vi inte frångår regeringens beräkningar när det
gäller denna post finns det ett ospecificerat utrymme för
skattesänkningar även i vårt budgetförslag. Vi avvaktar
med ställningstaganden på denna punkt till dess regeringen
preciserar sina förslag.
I tabell 6 sammanfattas konsekvenserna av våra förslag
på statsbudgeten. Statens budgetunderskott blir med vårt
budgetalternativ ca 65 miljarder kronor 1992/93.
Sammantagna innebär våra förslag att de statliga
utgifterna ökar med 2--4 miljarder kronor mer än enligt
regeringens förslag 1993. Då har sjuklönen motsvarande de
två karensdagarna inräknats, trots att den inte är en utgift
för den offentliga sektorn. Till detta kommer att
kommunerna kan komma att öka sina utgifter med
uppskattningsvis 4 miljarder kronor mer 1993 om vår politik
genomförs. Det innebär att de totala offentliga utgifterna
(inkl. sjuklön) ökar med 6--8 miljarder kronor mer 1993
med vårt förslag än enligt regeringens.
4.3 Penning- och valutapolitiken
En fast växelkurs är en av hörnstenarna i den
ekonomiska politik som har förts sedan 1982. Den skall
bidra till den ekonomiska stabiliteten och till att hålla nere
inflationen. Penning- och valutapolitiken bör även i
fortsättningen inriktas på att värna kronans värde och
upprätthålla balans i valutaflödena.
För att det skall vara möjligt att upprätthålla en stabil
växelkurs måste finanspolitiken ges en stram inriktning. Vid
flera tillfällen under de senaste årens överhettning i den
svenska ekonomin har finanspolitiken fått stramas åt för att
understödja penningpolitiken i uppgiften att upprätthålla
den fasta växelkursen. Även inriktningen av
budgetpolitiken på längre sikt måste vara sådan att den går
att förena med den fasta växelkursen. Det innebär att
varken en för kraftig utgiftsexpansion eller stora
permanenta budgetunderskott får accepteras.
EG-länderna har beslutat att skapa en ekonomisk och
monetär union (EMU). I denna union skall det finnas en
enda valuta, ecun. Länderna skall bedriva en gemensam
penning- och valutapolitik och ha ett nära samarbete när det
gäller finanspolitik. En europeisk centralbank skall inrättas.
Det valutapolitiska samarbete som bedrivs inom EG i
dag (ERM) har stabiliserat valutakurserna och bidragit till
att minska skillnaderna i inflation mellan de deltagande
länderna. Det har därmed ett stort värde för stabiliteten i
den ekonomiska utvecklingen inom EG. Men ett
valutapolitiskt samarbete, särskilt i form av en ekonomisk
och monetär union med en gemensam valuta, är inte utan
problem. De deltagande länderna frånhänder sig
möjligheten att via justeringar i växelkurserna bidra till en
anpassning av ekonomier som har utsatts för störningar.
Detta kan vara särskilt problematiskt när
produktionsförutsättningarna i en ekonomi förändras
radikalt.
Sverige har emellertid goda förutsättningar att kunna
delta i det fördjupade europeiska valutasamarbetet. Sverige
är tillsammans med Danmark och Frankrike de enda
länderna i Västeuropa som under både 1992 och 1993 väntas
klara de fyra krav som har ställts upp för att delta i den
europeiska ekonomiska och monetära unionen, de fyra s.k.
EMU-kraven. Dessa krav innebär att inflationen inte får
överstiga genomsnittet för de tre länder som har den lägsta
inflationstakten, att den offentliga sektorn inte får ha ett
sparandeunderskott på mer än 3 % av BNP, att den
offentliga sektorns skuld inte får överstiga 60 % av BNP och
att den långa räntan inte får överstiga genomsnittet för de
tre länder som har de lägsta räntorna med mer än 2 %.
Sverige har sedan maj 1991, då beslutet fattades om att
knyta den svenska kronan till ecun, ett valutapolitiskt
samarbete med EG. Detta samarbete bidrog till att öka
förtroendet för den svenska ekonomin och det bör
vidareutvecklas. Innan det sker bör emellertid en fördjupad
analys göras av de problem som är förknippade med ett
vidgat valutasamarbete och av innebörden i det protokoll
som Danmark har träffat i samband med EMU-
överenskommelsen.
4.4 Skattepolitiken
Sverige har höga ambitioner på välfärdens område och
därmed höga skatter. Skattepolitiken måste utformas
genom en avvägning mellan dessa ambitioner och
önskemålen att ge utrymme för ökad köpkraft och ökade
investeringar. De närmaste åren bör vi bedriva en
budgetpolitik, som ger möjligheter att både hävda
välfärden och på sikt sänka skattetrycket i den svenska
ekonomin. Våra ambitioner att bli en del av en gemensam
europeisk marknad kan också komma att kräva en
anpassning nedåt av vissa skatter, även om omfattningen
och inriktningen av denna anpassning inte går att precisera
i dag.
Den socialdemokratiska skattepolitiken har också haft
denna inriktning de senaste åren. Det framgår tydligt av
beräkningarna i regeringens proposition om den
ekonomiska politiken från november 1991. Där redovisades
att skatterna som andel av BNP beräknades minska från
56,5 % 1990 till 53,2 % 1993, dvs. med drygt en
procentenhet om året. Den beräkningen baserades på
förutsättningen att den socialdemokratiska regeringens
politik, såsom den var preciserad före valet i september
1991, skulle genomföras. Ingen hänsyn hade tagits till de
ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen föreslog eller
aviserade under hösten 1991. Viktiga förklaringar till
sänkningen av skattekvoten är skattereformen 1991, att de
offentliga myndigheterna får lyfta av ingående
mervärdesskatt fr.o.m. 1991, sänkningen av matmomsen
1992 och sänkningen av sjukförsäkringsavgiften 1992 i
samband med sjukförsäkringsreformen.
De skattelättnader därutöver som den borgerliga
regeringen har föreslagit och i vissa fall genomdrivit under
senare tid innebär betydande avsteg från den likformighet i
beskattningen som har uppnåtts med skattereformen. De
har lanserats under förespegling att de skulle stärka
tillväxten. Men deras betydelse för tillväxten torde vara
obetydlig. Skattelättnaderna har vidare en dålig
fördelningsprofil. De gynnar kapitalägare, aktieägare,
ägare av fåmansbolag, höginkomsttagare och andra
välbeställda grupper på övriga gruppers bekostnad. De
ökar också möjligheterna till skatteplanering.
I årets finansplan anger regeringen att preliminära
bedömningar tyder på ett skattesänkningsbehov av i
storleksordningen 10 miljarder kronor per år fram till
mitten av 1990-talet. Någon närmare analys som styrker
detta påstående redovisas dock inte. Inte heller redovisas
några ytterligare konkreta förslag till skattesänkningar
utöver de som redovisades i november 1991. Däremot finns
ett ospecificerat utrymme för skattesänkningar i posten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov netto.
Den borgerliga regeringens skattepolitik leder till ökade
orättvisor och undergräver finansieringen av den
gemensamma välfärden. Det är en politik som leder till
skärpta motsättningar och skapar kompensationskrav hos
stora grupper. Det är en politik som vi socialdemokrater
bestämt motsätter oss.
Skattepolitiken bör de närmaste åren inriktas på att
befästa de framsteg, som har uppnåtts genom
skattereformen. Den är en av de viktigaste
strukturreformer som har genomförts i Sverige under de
senaste decennierna. Genom skattereformen förbättras
ekonomins funktionssätt. Den medför en effektivare
användning av arbete och kapital. Förutsättningarna för
tillväxt och ökad internationell konkurrenskraft förbättras.
Genom ökad likformighet och neutralitet i beskattningen
har en viktig grund lagts för en effektivare
fördelningspolitisk träffsäkerhet hos skattesystemet.
En så omfattande förändring som ett nytt skattesystem
bör bli bestående under en längre tid. Därför valde
socialdemokratin att genomföra skattereformen i
samverkan med folkpartiet. Genom de förändringar i
skattesystemet som nu genomförs av den borgerliga
regeringen har viktiga förutsättningar för denna
överenskommelse fallit. Ansvaret för detta vilar tungt på
folkpartiet. Förändringarna försämrar skattesystemets
effektivitet och den skattemässiga balansen mellan olika
löntagare och mellan tjänste- och kapitalinkomster.
Vi socialdemokrater står fast vid de principer som
vägledde genomförandet av skattereformen. Det innebär
att skattesystemet skall bidra till en rättvis fördelning och
utgöra ett robust och uthålligt system för finansieringen av
den gemensamma välfärden. Principerna om likformighet
och neutralitet medverkar till en bättre fungerande
ekonomi och minskat utrymme för osund skatteplanering.
Beskattningen av arbete har sänkts och
kapitalbeskattningen skärpts. Principen om skatt efter
bärkraft kan därigenom upprätthållas. Vi föreslår därför att
skattereformen i huvudsak återställs.
Den uppföljning av skattereformen som nu sker genom
den särskilt tillsatta utvärderingskommittén måste fullföljas.
Stora förändringar av skattereformen försvårar detta
utvärderingsarbete och minskar möjligheterna till en
ekonomiskt och fördelningspolitiskt sund utveckling av vårt
skattesystem.
Utformningen av den framtida
förmögenhetsbeskattningen måste ske genom en avvägning
mellan en rad viktiga och delvis motstridiga intressen.
Därvid bör särskilt beaktas kravet på internationellt
konkurrenskraftiga regler, som skapar gynnsamma
betingelser för näringsverksamhet, inte minst för
småföretagen. Samtidigt bör strävan vara att åstadkomma
så enkla och likformiga regler som möjligt, i syfte att
minimera möjligheterna till skatteplanering och undvika
inlåsningseffekter. Frågan om hur detta skall ske bör prövas
i samband med att förmögenhetsbeskattningen läggs om.
Förmögenhetsbeskattningen föreslås reformeras i
överensstämmelse med de principer som gäller för övriga
delar av skattesystemet, nämligen breddad skattebas och
sänkta skattesatser. Regeringen bör snarast återkomma
med förslag så att en ny förmögenhetsbeskattning kan träda
i kraft den 1 januari 1993.
Våra förslag på skatteområdet innebär att statens
inkomster ökar med drygt 6 miljarder kronor för budgetåret
1992/93 och med närmare 9 miljarder kronor räknat i
helårseffekt.
4.5 Kommunernas ekonomi
Kommunernas och landstingens verksamhet får allt
större betydelse för samhällsekonomin. Det finns därför
enligt vår uppfattning anledning för statsmakterna att ägna
den kommunala sektorns utveckling allt större
uppmärksamhet och att se till att förutsättningar ges för
långsiktigt agerande för de kommunala organen.
Staten bör därvid ge den nödvändiga friheten till
omprövningar och effektiviseringar. I stället för att styra
med detaljerade regler måste, liksom för den statliga
verksamheten, resultaten sättas i förgrunden. Redan har
förändrade statsbidragsregler och minskad statlig
detaljstyrning gett helt nya möjligheter. Ett intensivt
förnyelsearbete pågår nu i hela den kommunala sektorn.
Detta arbete kommer att behöva drivas vidare med kraft
eftersom resursutrymmet i samhällsekonomin kommer att
vara begränsat. I första hand kommer en expansion av den
konkurrensutsatta delen av ekonomin att behöva ta i
anspråk en stor del av de resurser som står till buds under
1990-talet.
Regeringen gjorde i höstas bedömningen att den
kommunala sektorn inte kan tillåtas expandera alls under
1992 och 1993. Som vi framhöll redan då skulle ett sådant
totalt stopp ofrånkomligen gå ut över vård och omsorg
m.m. Det skulle dessutom innebära en ytterligare försvagad
efterfrågan i ekonomin i ett läge när konjunkturen är svag
och arbetslösheten hög.
Den utveckling som har skett sedan dess och den politik
som regeringen nu presenterar i finansplanen understryker
vikten av att inte, som regeringen gör, ytterligare försvåra
en mycket allvarlig konjunktursituation med en allt mer
stigande arbetslöshet.
Vi anser i likhet med Kommunförbundet att en viss
ökning av den kommunala konsumtionen 1993 är befogad
med hänsyn till bl.a. äldreomsorgen. En sådan ligger väl
inom ramen för det tillgängliga utrymmet detta år. Jämfört
med tidigare år innebär detta en väsentlig uppbromsning av
den kommunala expansionen.
Genom eftersläpningen i utbetalning av
kommunalskattemedel kommer kommunernas inkomster
att öka kraftigt 1992 på grund av de stora löneökningarna
1990. Samtidigt ökar kommunernas utgifter långsamt
eftersom priser och löner har en låg ökningstakt 1992.
Resultatet blir ett betydande överskott. Enligt regeringens
beräkningar kvarstår ett stort överskott 1993. Åren 1994
och 1995 sker dock en mycket kraftig försvagning av
kommunernas ekonomi.
Som framhölls i vår motion om den ekonomiska
politiken i höstas och som tidigare här har anförts finns
starka skäl för återhållsamhet med nya kommunala utgifter.
Den förstärkning som nu sker av den kommunala ekonomin
är tillfällig och kan inte läggas till grund för en
utgiftsexpansion, som leder till en utgiftsnivå, som sedan
inte kan upprätthållas när ekonomin åter försämras. Något
utrymme för skattehöjningar kommer inte att finnas och
kraftiga utgiftsminskningar som plötsligt behöver vidtas är
något som kommunerna själva vill undvika.
För 1992 gäller ett lagstadgat kommunalt skattestopp
och för 1993 en överenskommelse mellan staten och de
båda kommunförbunden om ett frivilligt skattestopp. Enligt
vår uppfattning är ett lagstadgat skattestopp ett mycket
allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen, som
endast bör tillgripas temporärt under korta perioder. Som
vi anförde i höstas anser vi att vägen med frivillighet bör
följas så länge det inte finns skäl för tvivel om att
överenskommelsen kommer att efterlevas.
Riksdagen beslutade våren 1991 att en del av
kommunernas inkomstökning 1992 skulle hållas inne för att
i stället betalas ut när den kommunala ekonomin försvagas
några år senare. De innehållna medlen skall alltså inte
användas till att finansiera statliga skattesänkningar eller
utgiftsökningar. I vår motion i höstas angav vi att det även
för 1993 finns skäl att hålla inne en del av kommunernas
inkomster. Vi framhöll då att en omfördelning mellan åren
är en rimligare åtgärd än regeringens förslag om en
permanent indragning till statsbudgeten. Regeringen angav
då ett intervall på 5--10 miljarder kronor för denna
indragning.
Regeringen har nu utan någon som helst motivering och
utan att över huvud taget behandla den kommunala
ekonomin beräkningsmässigt antagit det belopp som
föreslås dras in till statsbudgeten till 7,5 miljarder kronor.
Den närmare utformningen avser regeringen återkomma
till under våren.
Regeringen visar dessutom prov på betydande
kortsiktighet när man går ifrån det statliga åtagande som
gjordes i samband med riksdagsbeslutet om
kommunaliseringen av skolan genom att inte hålla fast vid
löften om medel för miljöförbättrande åtgärder. Inte heller
avser regeringen att genomföra beslutet om att bygga ut
gymnasieskolan i enlighet med fattade riksdagsbeslut.
Detta liksom förslaget att kraftigt dra ned bidragen till den
kommunala vuxenutbildningen är allvarligt också med
hänsyn till den arbetsmarknadssituation vi befinner oss i.
Därtill kommer att kommunerna tappar betydande
skatteinkomster om karensdagarna införs.
Det är anmärkningsvärt att regeringen i finansplanen
inte kunnat samla sig till en seriös bedömning av denna för
kommunerna så viktiga fråga. Underlag för bedömning av
den finansiella utvecklingen i kommunsektorn har ju
arbetats fram tillsammans med kommunförbunden.
I detta sammanhang kan konstateras att det finns en
avsevärd skillnad i bedömning mellan regeringen och de
båda kommunförbunden avseende utvecklingen av de
kommunala finanserna. Regeringen bör snarast se till att ett
mer samstämmigt underlag tas fram för att få ett mer
hållfast underlag för dessa mycket viktiga bedömningar.
Vi vill dessutom peka på vikten av att den för både staten
och kommunerna positiva omläggningen av
statsbidragssystemet inte äventyras genom oövertänkta
sparkrav på kommunerna. Denna omläggning kan i sig
medföra stora påfrestningar för enskilda kommuner, varför
det är viktigt att övergångsreglerna blir väl utformade.
Regeringens politik kommer utöver vad som har sagts
ovan också att kunna leda till kraftiga avgiftshöjningar i den
kommunala verksamheten i ett läge då det verkligen gäller
att befästa den låga inflationstakt som har uppnåtts. Vår
uppfattning är att sådana negativa effekter på den svenska
ekonomin bör undvikas.
Vi har sammanfattningsvis funnit att regeringen inte
gjort någon samlad bedömning av den kommunala
ekonomin i budgetpropositionen. I stället blandas en
beräkningsmässigt antagen indragning för 1993 med vad
som synes vara resultatet av enskilda departements
besparingsbeting, vilka man låter gå ut över kommunerna.
Vi är starkt kritiska till regeringens bristfälliga behandling
av den kommunala ekonomin.
4.6 Ett program för arbete och utbildning
Ett resultat av regeringens politik är att man nu tvingats
skriva ner sina prognoser för tillväxten och skriva upp
prognoserna för arbetslösheten. Arbetslösheten kommer
redan under 1992 att uppgå till 3,5--4 % av arbetskraften
och till mellan 4 och 5 % 1993 om regeringens politik
genomförs. Det innebär att arbetslösheten kommer att öka
med 50 000--100 000
personer jämfört med lågkonjunkturåret 1991 och
att kostnaderna för kontantstöd kommer att öka till minst
18 miljarder kronor under det kommande budgetåret.
Denna utveckling är oacceptabel och måste brytas. Vi
kräver att regeringen, senast i
kompletteringspropositionen, lägger fram ett ekonomisk-
politiskt program som har till syfte att i en första etapp
pressa ned arbetslösheten till 3 % i stället för att låta den
öka till 4--5 %.
Detta övergripande mål kan bara nås genom en stark
samordning av insatserna på en rad politikområden. Det är
nu som det avgörs om Sverige i det nya Europa skall
fortsätta att hävda arbetslinjen och bedriva en politik för
full sysselsättning eller om Sverige skall bli ett land med
sjunkande ambitioner när det gäller arbete och utveckling.
Det program vi efterlyser måste innehålla åtgärder över
ett brett fält. Vi redovisar i det följande förslag till åtgärder
som riksdagen nu omedelbart kan besluta om och som kan
ge snabb effekt på arbetsmarknaden. Därutöver behövs ett
rejält utrymme för lokala initiativ för arbete och utbildning.
Vi vill peka på möjligheten att omvandla de medel som
regeringen vill dra in från kommunerna under 1993 till en
stimulans för initiativ för att förbättra den lokala
infrastrukturen. Vi vill uppmana regeringen att inför
kompletteringspropositionen pröva denna möjlighet.
Byggande
Bostadsbyggande kräver lång planering och långsiktiga,
stabila finansieringsformer. Regeringens bostadspolitik går
i rakt motsatt riktning. Räntelånesystemet revs upp, men
ingen vet i dag vilka förutsättningar som gäller för byggande
efter 1 januari 1993, utom att boendet kommer att bli
dyrare. Genom att sänka investeringsbidraget vid
nybyggnad från 9,3 % till 3,1 % och genomföra andra
åtgärder har regeringen dessutom kraftigt ökat
boendekostnaderna. Den naturliga reaktionen från
byggherrarna har blivit att skjuta upp allt byggande, som
kan skjutas upp.
Följden av denna politik är att fler och fler
byggnadsarbetare går arbetslösa. En omfattande
arbetslöshet förutses det närmaste året.
Sverige behöver enligt Boverket en nyproduktion av ca
40 000
nya lägenheter varje år, om bostadsförsörjningen
skall kunna upprätthållas. Stora behov finns av både
ungdomsbostäder och bostäder för de äldre. Det är också
angeläget att underhållet av befintliga lägenheter blir
bättre. Enligt Boverkets bedömningar bör i slutet av
decenniet ca 40 000
lägenheter byggas om varje år mot nuvarande ca 20 000.
Vi menar att det på sikt finns ett behov av fler och
bättre bostäder och lokaler och att den lediga kapacitet som
nu finns i byggbranschen måste tas tillvara bättre. Vi
föreslår följande:Bostadsfinansieringssystemet bör
läggas om. Ett räntelånesystem bör införas.De
finansieringsvillkor som gäller vid byggstart skall också
gälla när bygget står färdigt.Investeringsbidraget för
bostadsbyggande bör vara 9,3 %.Ramen för
tilläggsbelåning till reparationer och ombyggnader bör
utökas med 250 milj.kr.Programmet med
arbetsmiljöförbättrande åtgärder i skolorna måste fortsätta.
Staten bör skjuta till 300 milj.kr. och kommunerna minst
lika mycket.Ungdomsbostadsstödet bör behållas. Det
sänker boendekostnaden med 200 kr. i månaden för
ungdomar under 25 år. Kostnad 25 milj.kr.Bidragen för
att sanera bostäder från fukt och mögel bör behållas.
Ramen för ny- och ombyggnad av samlingslokaler bör ökas
till 50 milj.kr.Kommunerna bör få ett räntebidrag under
en tvåårsperiod för investeringar som tidigareläggs och sätts
igång senast den 1 januari 1993. Räntebidraget bör hanteras
av AMS inom ramen för den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och den totala ramen bör vara 780
milj.kr. Kostnaden för budgetåret 1992/93 uppgår till 390
milj.kr.Staten bör tidigarelägga bygginvesteringar.
Infrastruktur
Det övergripande målet för trafikpolitiken är att erbjuda
medborgarna och näringslivet i landets olika delar en
tillfredsställande, säker och miljöanpassad trafikförsörjning
till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.
Tillgången på goda kommunikationer är en
grundläggande förutsättning för en positiv
samhällsutveckling. I det moderna samhället spelar en
ändamålsenlig struktur för gods- och persontransporter en
allt viktigare roll. Den svenska ekonomins fortskridande
internationalisering skärper kraven på transportsektorn.
Stora delar av svensk industri integreras alltmer i
internationella produktionskedjor. Statens ansvar inom
infrastrukturområdet bör vara dels att skapa förutsättningar
för att nödvändiga investeringar i infrastrukturen kommer
till stånd, dels att medverka till underhållsåtgärder för vägar
och järnvägar.
Våren 1991 beslutade riksdagen om inrättande av ett
speciellt infrastrukturanslag. Staten skulle tillföra
ytterligare minst 20 miljarder kronor i fast penningvärde till
trafikens infrastruktur under resten av 1990-talet.
Tillsammans med bl.a. nya finansieringsformer bör det vara
möjligt att upprätta ett investeringsprogram för drygt 100
miljarder kronor under 1990-talet. Medlen skall användas
till nationellt strategiska projekt och fördelas så att
näringslivets konkurrenskraft stärks. Därmed kan en god
grund för en ökad tillväxt i ekonomin skapas.
Den socialdemokratiska regeringen beslutade att sätta
igång ett flertal större infrastrukturprojekt. Det är till följd
av dessa beslut som regeringen nu i finansplanen kan
redovisa att statens investeringar ökar mycket kraftigt 1992
och 1993.
Det är angeläget att genomförandet av de
infrastrukturprojekt som beslutats skyndas på, för att man
skall kunna utnyttja den lediga kapacitet som nu finns. På
så vis främjas tillväxten samtidigt som arbetslösheten
bekämpas. Regeringen bör uppmanas att snabba upp
genomförandet av infrastrukturinvesteringarna och till
riksdagen redovisa vad som uppnås. Dessutom bör
regeringen skyndsamt besluta om andra viktiga projekt
inom befintlig ram.
Vi föreslår också att den ursprungliga planeringsramen
om minst 20 miljarder kronor omräknas till 1992 års
penningvärde i enlighet med riksdagens tidigare beslut.
Det är vidare angeläget att öka insatserna för
vägunderhåll över hela landet. Vi föreslår en utökad
satsning med 1 250
milj.kr.
Vi menar även att det är nödvändigt att förbättra riksväg
45, Inlandsvägen. 100 milj.kr. bör anslås till detta.
Utbildning och forskning
Vi står inför en hårdnande internationell konkurrens
under 1990-talet. Det svenska näringslivet kommer att
tvingas till en omfattande strukturomvandling. För att klara
denna omvandling och samtidigt full sysselsättning krävs ett
målmedvetet arbete för att höja arbetskraftens kompetens.
En förbättrad utbildning är ett av de viktigaste
instrumenten för att stärka den enskilde löntagarens
ställning på arbetsmarknaden och ge denne mer makt över
sin egen situation i arbetslivet. Ju bättre utbildning man har
desto större är chanserna till attraktiva jobb. Ur
arbetsgivarnas synvinkel är kompetent arbetskraft en
nödvändighet för att klara konkurrensen. Viktiga faktorer
bakom den ekonomiska tillväxten och utjämningen under
1900-talet är i själva verket att fler har utbildat sig under en
längre period och att skillnaderna i utbildning har minskat.
Alltför många löntagare har fortfarande inte en
tillräckligt bra utbildning. Så många som ca 1,3 miljoner
löntagare har bara en utbildning som motsvarar nio år eller
kortare. 850 000
yngre löntagare har en kort gymnasieutbildning.
Den socialdemokratiska regeringen drog igång en
omfattande offensiv för att öka arbetskraftens kunskaper
och kompetens. En samlad politik i detta syfte måste beröra
alla utbildningsområden, från skolan till vuxenutbildningen
och från omskolning till kompetensutveckling på
arbetsplatserna. Beslut har fattats om att göra
gymnasieskolans yrkesinriktade linjer treåriga. Alla skall
beredas plats i gymnasieskolan. Intagningen vid
högskolorna har ökat kraftigt. Vuxenutbildningen har
stärkts. Den arbetsplatsförlagda utbildningen har
stimulerats på olika sätt. Inom den aktiva
arbetsmarknadspolitiken har utbildning prioriterats
framför andra insatser.
Detta har lett till att antalet personer som deltar i
utbildning har ökat kraftigt. Mellan hösten 1990 och hösten
1991 ökade antalet med 50 000
personer.
Även högskolans möjligheter att bedriva forskning av
hög kvalitet måste förstärkas. I detta sammanhang är det av
särskild betydelse att trygga och utveckla
forskningsresurserna vid de mindre och medelstora
högskolorna.
Vi avvisar regeringens förslag att skära ned all annan
utbildning för att kunna öka resurserna för
högskoleutbildning. Detta strider mot en samlad politik för
utbildning och kompetensutveckling som syftar till ökad
tillväxt.
Att öka resurserna för utbildning är särskilt angeläget
när det är lågkonjunktur på arbetsmarknaden. Vi föreslår
därför följande satsningar:Gymnasiereformen bör
genomföras på det sätt riksdagen tidigare beslutat. Vi satsar
320 milj.kr. Till hösten bör kommunerna erbjuda alla som i
vår lämnar de tvååriga linjerna att gå ett tredje år.
Regeringens förslag till neddragning av Komvux och
folkbildningen bör avvisas. Vi satsar ytterligare 825 milj.kr.
På så vis tryggas utbildning för tusentals elever och arbete
för många lärare.Satsningen på
arbetsmarknadsutbildning bör fullföljas. Ytterligare 100
milj.kr. anslås till företagsutbildning.Kommuner och
högskolor bör erbjuda arbetslösa ungdomar utbildning eller
andra aktiva insatser under sommarmånaderna. 75 milj.kr.
bör anslås till lärarlöner.En satsning om 425 milj.kr. bör
göras på kompetensutveckling inom små och medelstora
företag i tillverkningsindustrin.
Arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken är en viktig del i den
ekonomiska politiken. Den har under senare år i stor
omfattning inriktats mot att öka utbudet av arbetskraft,
underlätta omställningen på arbetsmarknaden och förändra
de dåliga jobben. Vi satte tidigt i den lågkonjunktur som
inleddes i fjol in omfattande resurser för att öka
utbildningen.
De satsningar som har gjorts innebär att ökningen av
den öppna arbetslösheten har kunnat begränsas, samtidigt
som tusentals löntagare fått en ny eller bättre utbildning. På
ett år beräknas närmare 5 % av arbetskraften genomgå
någon form av vidareutbildning. Denna politik är en
nödvändig investering för framtiden och måste fullföljas.
Vi vill dock framhålla att det inte kommer att vara
möjligt att med enbart den traditionella aktiva
arbetsmarknadspolitiken förhindra att arbetslösheten stiger
till nivåer som under efterkrigstiden har varit okända i
Sverige. En omläggning av den ekonomiska politiken i den
riktning vi föreslår är därför en grundförutsättning för att
kunna hävda full sysselsättning.
Den dåliga konjunkturen måste också fortsättningsvis
utnyttjas till att öka arbetskraftens kompetens och till andra
åtgärder som underlättar anpassningen på
arbetsmarknaden och förbättrar den enskildes möjligheter
att hävda sig på arbetsmarknaden. En hård prioritering
måste göras av mer omfattande insatser till sökande som
riskerar långtidsarbetslöshet.
Arbetslinjen måste hävdas. Vi är motståndare till en
försvagad arbetslinje i arbetslöshetsförsäkringen. Vi anser
att de fackliga organisationerna spelar en viktig roll i
försäkringen och att deras engagemang för att hävda
arbetslinjen är omistligt. I det nuvarande ekonomiska läget
kan vi inte heller acceptera en förändring av försäkringen
som innebär betydande kostnadsfördyringar. Vi accepterar
inte heller den tredubbling av egenavgiften som föreslås.
Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen nu har
accepterat vårt förslag från i november 1991 om att
engagera fler 20--24-åringar i jobbsökaraktiviteter och
därför anslagit medel till bl.a. mer personal. Det behövs
dock ytterligare medel för otraditionella insatser, så att
AMS på ett så flexibelt sätt som möjligt får pröva sig fram
till effektiva åtgärder för att bekämpa
ungdomsarbetslösheten. Inriktningen bör vara att i första
hand skaffa fram arbete inom den privata delen av
arbetsmarknaden, främst vid små och medelstora företag. I
andra hand, och beroende på individens förutsättningar,
bör ungdomarna få utbildning. Först i sista hand bör
anställning i offentlig sektor komma ifråga. För dessa
insatser vill vi satsa 250 milj.kr.
Arbetslivspolitiken
Skall vi klara målet arbete åt alla, måste också
arbetslivet förnyas. För den enskilde individen är det
ovärderligt att ha ett arbete som man trivs med, som man
får utvecklas i och som inte leder till skador och sjukdomar.
För arbetsgivaren är det en fördel att kunna erbjuda goda
arbetsvillkor. Det gör det lättare att rekrytera och behålla
personal och att öka produktiviteten. Samtidigt minskar
samhällets kostnader för ohälsa och utslagning, vilket
möjliggör angelägna satsningar på andra områden.
Produktivitetsdelegationen visar i sitt betänkande (SOU 1991:82)
att många företag kraftigt kunnat öka sin
produktivitet genom att modernisera sin
arbetsorganisation. Samtidigt konstaterar delegationen att
en moderniserad och förbättrad arbetsorganisation innebär
en betydande produktivitetspotential för framtiden.
Kompetensutredningen konstaterar i sitt delbetänkande
(SOU 1991:56)
att framtidens jobb skapar en högre
produktivitetsutveckling, om man kan ta tillvara den
höjning av utbildningsnivån som sker i skolsystemet.
Vi menar att medvetna satsningar måste göras för att
förändra arbetsorganisationen och bredda arbetsinnehållet,
öka de anställdas kompetens och höja produktiviteten,
förbättra det förebyggande arbetsmiljöarbetet och
påskynda rehabilitering, göra arbetstiderna mer flexibla och
förnya arbetsrätten. Inte minst gäller det att förbättra
förhållandena för kvinnorna, som har en särskilt utsatt
situation.
Regionalpolitik
Riksdagen ställde sig våren 1990 bakom den
socialdemokratiska regeringens förslag till den långsiktiga
inriktningen av regionalpolitiken. Kännetecknen i denna
politik är att tillväxten skall bli högre, rättvisan mellan olika
landsdelar öka och valfriheten för befolkningen bli större.
Mot denna bakgrund fick regionalpolitiken följande
inriktning. En samordnad syn tillämpades i regeringen för
att inte de regionalpolitiska målen skulle undergrävas.
Detta gällde också för verk, myndigheter och statliga
företag. Mer stöd gavs till infrastruktursatsningar och
utbildning, mindre till generella subventioner och direkt
företagsstöd. Relativt sett mer stöd tilldelades
tjänstesektorn och mindre gick till industrisektorn. Det
egentliga stödområdet har begränsats till områden där
långsiktiga strukturella problem finns, men möjlighet har
funnits till flexibilitet vid tillfälliga svårigheter.
Beslutsprocess och resurser har decentraliserats till lokal
nivå. Lokala initiativ har uppmuntrats.
Denna inriktning av regionalpolitiken bör ligga fast.
Den har varit mycket framgångsrik. Vi motsätter oss
bestämt en ändrad inriktning av regionalpolitiken från
lokaliseringsbidrag mot nedsatta sociala avgifter. En sådan
omläggning skapar inga nya jobb, vilket också framgår av
studier på området.
Vi säger också nej till att som regeringen föreslår realt
minska de regionalpolitiska anslagen. Vi föreslår att
ytterligare totalt 200 milj.kr. satsas på regionalt stöd.
4.7 Näringspolitik m.m.
Näringspolitiken kan inte avgränsas till insatser som är
direkt riktade till företag. Arbetet med att stärka och
utveckla svenskt näringsliv måste ses i ett bredare
perspektiv, där insatser inom olika områden och på olika
nivåer samverkar för att skapa gynnsamma
tillväxtbetingelser. Viktiga områden för samverkan är
internationalisering, avreglering, arbetsliv, teknisk
forskning och utveckling, utbildning, energi, statligt
ägande, kapitalförsörjning och infrastruktur. På dessa
områden kan insatser från samhället bidra till en positiv
utveckling.
Den socialdemokratiska näringspolitiken har tidigare
redovisats bl.a. i de näringspolitiska propositionerna från
mars 1990 och februari 1991. I den näringspolitiska
propositionen 1990 vidgades synen på näringspolitiken.
Arbetet inom näringspolitiken inriktades på att utveckla en
långsiktig och sammanhållen strategi för att främja
näringslivets utveckling och den ekonomiska tillväxten. På
några områden redovisades konkreta förslag, t.ex. när det
gäller småföretagens situation, teknisk utveckling och
förnyelse samt statliga företag.
I propositionen 1991 inriktades näringspolitiken på att
inom ett stort antal områden främja den
strukturomvandling som krävs för att möta ändrade
efterfrågemönster, ökad internationell integration och ökad
utländsk konkurrens.
I den lågkonjunktur som nu råder är det viktigt att ta
tillvara utvecklingskraften hos våra småföretag och att
stimulera tillkomsten av nya småföretag. Detta sker bäst
genom en fortsättning av den småföretagspolitik som
socialdemokratin stått för under decennier och som visat sig
vara framgångsrik.
Den borgerliga regeringen föreslår inte några väsentliga
nyheter i budgetpropositionen. Man talar i allmänna
ordalag om marknadsekonomin och om ett näringsliv som
är grundat på fri företagsamhet, sund konkurrens och
enskilda ägandeformer.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) har i
rapporten ''Att skapa livskraft'' presenterat flera förslag till
hur småföretagspolitiken bör utvecklas. Det hade varit
önskvärt om regeringen hade förmått samla sig till en
bedömning av dessa förslag.
Regeringen säger sig vilja stimulera nyföretagandet och
förväntar sig att NUTEK skall fortsätta att arbeta med
dessa frågor tillsammans med de regionala
utvecklingsfonderna. Samtidigt skär man ner NUTEK:s
resurser kraftigt och förvarnar om att utvecklingsfonderna
skall fråntas viktiga arbetsuppgifter. Vi föreslår att
ytterligare medel tillförs NUTEK för att ge möjligheter till
fortsatta kraftfulla insatser inom närings- och
småföretagspolitiken.
Vi socialdemokrater har alltid sett det som en viktig
politisk uppgift att ge näringslivet goda förutsättningar att
utvecklas. Därigenom kan åstadkommas full sysselsättning
och ekonomisk tillväxt som grund för en rättvis
välfärdspolitik. Näringslivet -- och särskilt småföretagen --
stimuleras bäst genom att utvecklingshinder undanröjs. De
största hindren är brist på efterfrågan, kompetens och
riskkapital.
Bristande konkurrens och dåligt fungerande marknader
medför onödigt höga priser för konsumenterna.
Konkurrens är en av förutsättningarna för tillväxt i
samhället. På den här punkten delar vi regeringens åsikter
som de redovisas i budgetpropositionen.
Statliga företag
Regeringen påbörjar nu utförsäljningen av statliga
företag. Samtidigt avvecklar man förvaltningsbolaget Fortia
och förbereder en omfattande utförsäljning av statliga
fastigheter. Det statliga företagsägandet har tillkommit dels
för att skydda viktiga naturtillgångar såsom skogen och
malmen, dels av sysselsättningspolitiska och
regionalpolitiska skäl. Vi motsätter oss inte en fortlöpande
förändring av det statliga ägandet såsom t.ex. utförsäljning
av företag helt eller delvis till privata intressen då så anses
motiverat. Vi motsätter oss däremot att utförsäljningar av
statliga företag sker av enbart ideologiska skäl.
En avyttring av våra naturtillgångar till privata intressen
leder dessutom till en utarmning av lands- och glesbygden.
Risken är stor att privata intressen köper de statliga
företagen för att komma över råvarutillgångar och
marknadskanaler, men saknar intresse för att upprätthålla
en långsiktig produktion inom regionerna. Gruvnäringen är
ett exempel på en långsiktig verksamhet, där ett statligt
engagemang behövs vad gäller prospekteringen. Vi
motsätter oss därför en avveckling av den statliga
prospekteringsverksamheten och föreslår att ytterligare 20
milj.kr. avsätts för detta ändamål budgetåret 1992/93.
Stadshypotek
Den socialdemokratiska regeringen föreslog våren 1991
förändringar av Stadshypoteks organisation i syfte att dels
anpassa organisationen till den avreglering och
internationalisering som under de senaste åren skett på
kreditmarknaden, dels utveckla Stadshypotek så att kassan
kan bestå som en självständig och konkurrenskraftig aktör
på kreditmarknaden. Vid fusioneringen av
stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna skulle
kassan föra över ett belopp på ca 5 miljarder kronor till
staten. Vi står fast vid detta förslag.
Energipolitiken
Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga
tillgången på el och annan energi på med omvärlden
konkurrenskraftiga villkor. Härigenom främjas en god
ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken
skall utgå ifrån vad natur och miljö kan bära.
Sveriges ekonomi är till avsevärd del beroende av tung,
råvaruförädlande industri, som för sin produktion kräver
stora mängder energi till internationellt konkurrenskraftiga
priser. Detta gäller skogsindustrin, gruvnäringen, stål- och
metallindustrierna och byggmaterialindustrin.
På initiativ av oss socialdemokrater träffades våren 1991
den s.k. trepartiöverenskommelsen om energipolitiken,
varefter riksdagen med bred majoritet fattade ett
energipolitiskt beslut, som för överskådlig tid framöver
löser frågan om elförsörjningen.
För att samtidigt tillgodose stränga miljökrav byggde
den socialdemokratiska regeringen upp ett system med
regleringar och ekonomiska styrmedel i form av
miljöskatter och energiskatter.
Finanskrisen och riskkapitalet
De problem med svag efterfrågan och bristande
lönsamhet som näringslivet nu möter förvärras ytterligare
av finanskrisen. Framför allt mindre och medelstora företag
har fått svårigheter att klara sin finansiering.
Problemen på kreditmarknaden medför att
lågkonjunkturen fördjupas och att ekonomins långsiktiga
tillväxtmöjligheter försämras. Att förhindra att finanskrisen
bidrar till en ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen är
därför en central uppgift för den ekonomiska politiken.
Tillgången på riskkapital är av central betydelse för
näringslivet när vinster och kreditmöjligheter nu försämras.
De stora och internationellt kända företagen har goda
möjligheter att få sin finansiering tryggad även i tider av
kreditknapphet, men andra företag är mer sårbara. De
mindre och medelstora företagen drabbas hårt.
Allt det riskkapital som finns tillgängligt de närmaste
åren bör användas för att tillgodose näringslivets behov.
Allt det kapital som kan mobiliseras kommer att behövas
om inte bara storföretagens behov skall kunna tillgodoses.
Det är därför djupt oroande att regeringen har för avsikt att
av ideologiska skäl lägga beslag på en helt dominerande del
av det kapital som står till buds genom massiva
utförsäljningar av aktier och fastigheter. Detta kommer att
tränga ut näringslivet och fördjupa lågkonjunkturen.
Vi förordar i stället följande strategi för att motverka
finanskrisens effekter och underlätta näringslivets
finansiering:Den viktigaste åtgärden är att den
ekonomiska politiken återskapar framtidstron. Därför
måste alla åtgärder som bromsar tillväxten och skapar
osäkerhet avvisas. Räntenivån måste ned.AP-fondens
organisation och placeringsregler bör reformeras för att öka
avkastningen på pensionspengarna och stärka
riskkapitalet.Det tillgängliga riskkapitalet bör stå till
näringslivets förfogande, främst för de mindre och
medelstora företagen. Staten bör inte ta riskkapitalet i
anspråk genom utförsäljning av statliga företag och
fastigheter.Politiken måste baseras på insikten att ett
ökat privat sparande inte kan ge så snabba effekter på
aktiemarknaden att de stora behoven de närmaste åren kan
täckas den vägen. Därför krävs att det kollektiva sparandet
förblir starkt.
Statliga betalningar och postgirot
Regeringen redovisar i finansplanen sitt arbete med att
utveckla det statliga betalningssystemet.
Betalningssystemet bör enligt regeringen uppfylla kravet på
att vara kostnadseffektivt. Det bör vidare vara anpassat till
statens redovisningssystem och statens samlade
informationsbehov. Slutligen anser regeringen att
betalningssystemet skall vara så utformat att det skapas
valfrihet för allmänheten och myndigheterna att välja den
betalningsförmedlare som bäst passar
betalningsavsändarens och betalningsmottagarens behov.
Utifrån dessa grundläggande krav bör postgirots
kvarvarande ensamrätt till de statliga betalningarna
avvecklas. Regeringen anser att det bör ankomma på
regeringen att besluta i vilken takt avvecklingen bör ske.
Vi socialdemokrater kan i huvudsak ansluta oss till de
generella krav som regeringen redovisar. Om de
kvarvarande monopolrättigheterna avvecklas är det
väsentligt att postgirot ges reella möjligheter att konkurrera
på likvärdiga villkor som andra betalningsförmedlare. I
finansplanen redovisas inte något förslag till hur sådana
villkor skall utformas. Regeringen bör därför återkomma
till riksdagen med förslag.
4.8 Låg inflation
Låga pris- och löneökningar är en förutsättning för att
socialdemokratins mål för den ekonomiska politiken skall
kunna uppnås. Hög inflation omöjliggör full sysselsättning
och höjda reallöner samtidigt som orättvisorna ökar. Därför
måste inflationsbekämpning få en överordnad ställning i
förhållande till övriga mål för den ekonomiska politiken.
I början av 1991 skedde en dramatisk nedväxling av
prisstegringstakten i den svenska ekonomin. Inflationen har
sedan dess varit bland de lägsta i Europa. Under andra
halvåret steg prisnivån bara med 1,7 %.
Diagram 3. Konsumentprisindex 1991
Månadsvis procentuell förändring
Källa: Statistiska Centralbyrån
Förutsättningarna är nu goda för att den
inflationsnedväxling som åstadkommits skall kunna bli
bestående. Flera faktorer talar för detta.
Produktivitetsutvecklingen torde under de närmaste
åren bli betydligt gynnsammare än i slutet av 1980-talet. Det
skulle innebära en lugnare utveckling av
produktionskostnaderna. Flera viktiga strukturreformer
som har genomförts de senaste åren kommer att bidra
verksamt till denna snabbare produktivitetsutveckling. De
viktigaste är skattereformen, EES-avtalet och den nya
livsmedels- och konkurrenspolitiken.
Lönekostnaderna per producerad enhet dämpas nu
mycket kraftigt och väntas dämpas ytterligare de närmaste
åren:
Som tidigare nämnts beror detta dels på
Rehnbergavtalet, dels på den konjunkturmässiga
dämpningen av löneglidningen och den i förhållande till
konjunkturläget relativt gynnsamma
produktivitetsutvecklingen.
Det föreligger nu inte någon risk för upprepning av det
sena 1980-talets överhettning i den svenska ekonomin.
Kapacitetsutnyttjandet är lågt och det försvagas ytterligare.
Den konjunkturuppgång som kan förutses kommer troligen
att bli relativt svag. Det är därför osannolikt att
arbetskrafts- och kapacitetsbrist på nytt skall leda till ökad
löneglidning och inflation. Detta gäller också med den mer
tillväxtfrämjande politik som vi föreslår.
Ytterligare en väsentlig faktor som förbättrar
förutsättningarna för en låg inflation är att
inflationsförväntningarna nu är de lägsta på mycket länge.
Diagram 4. Hushållens prisförväntningar de kommande
12 mån.
Procentuell förändring
Källa: Konjunkturinstitutet.
Det är av central betydelse att dessa förväntningar inte
sviks. Förtroende måste nu skapas hos hushållen för att
levnadskostnaderna utvecklas så lugnt att det inte krävs
stora nominella inkomstökningar för att klara
levnadsstandarden. Långsiktigt förtroende i detta avseende
skulle underlätta för parterna på arbetsmarknaden att nå
fram till avtal på låg nominell nivå, med längre löptid och
utan indexklausuler. Tiden fram till nästa avtalsrörelse på
våren 1993 är därför av stor betydelse för
inflationsbekämpningen i Sverige. Denna period måste
präglas av prisstabilitet. Det är särskilt viktigt att
prishöjningar på för medborgarna särskilt viktiga och
synliga områden såsom livsmedel kan undvikas.
Hyror och byggkostnader måste hållas tillbaka. Besluten
att inte införa räntelånesystemet, att minska
investeringsbidragen till bostadsbyggandet, att försämra
räntebidragen och att försämra lånevillkoren för ROT-
verksamheten verkar uppdrivande på byggkostnader och
hyror och därmed på inflationen. Vi motsätter oss dessa
åtgärder.
Återhållsamhet måste iakttas med höjningar av skatter
på konsumtionen. Där sådana höjningar ändå sker bör en
strävan vara att de influtna medlen används till att sänka
andra varu- och tjänsteanknutna skatter så att
konsumentprisnivån inte höjs. Besluten om slopade
särskilda varuskatter på vissa varor 1993 bör fullföljas.
Offentliga taxor måste hållas tillbaka. Ett exempel på
detta är att hushållens telefonkostnader i framtiden bör
stiga långsammare än övriga konsumentpriser.
Telefonområdet präglas av snabb teknisk utveckling,
kraftigt stegrad produktivitet och därmed mycket lugn
kostnadsutveckling. Detta bör komma konsumenterna till
del genom en långsam utveckling av teletaxorna. Riksdagen
har beslutat att pristaket för teletaxorna skall omformuleras
och att ett nytt system skall beslutas under våren 1992. I
detta sammanhang är det angeläget att påpeka, att
offentliga monopolföretag såsom Televerket lämpar sig illa
för privatisering, eftersom detta riskerar att leda till för
höga priser.
Matpriserna utvecklas nu mycket gynnsamt. Den nya
livsmedelspolitiken med sänkt gränsskydd, inhemsk
avreglering och skärpt konkurrenspolitik har inneburit ett
trendbrott i matprisutvecklingen. Därtill sänktes
mervärdesskatten på livsmedel vid årsskiftet som följd av
ett socialdemokratiskt initiativ. De svenska
producentpriserna ligger emellertid fortfarande betydligt
över de som gäller inom EG. Detta kan inte bestå om de
svenska producenterna skall vara konkurrenskraftiga vid ett
EG-inträde. Riksdagen bör begära att regeringen lägger
fram de förslag som krävs för att den nödvändiga
anpassningen mot EG:s priser skall komma till stånd i god
tid före 1995. Likaså bör konkurrenslagstiftningen skärpas i
alla led av livsmedelshandeln.
4.9 Välfärd och fördelning
Vi socialdemokrater har höga ambitioner när det gäller
välfärd och trygghet. Välfärdssamhällets service skall vara
tillgänglig för alla. Det skall vara en medborgerlig rättighet
för alla att få del av en god barnomsorg, en bra utbildning
och en sjukvård som håller hög kvalitet. De som är i störst
behov av samhällets stöd skall ha mer än de som inte har
samma behov och därmed har möjligheter att klara sig
själva.
På detta sätta utjämnas skillnaderna mellan barnfamiljer
och andra familjer, mellan unga och gamla och mellan sjuka
och friska. Genom att välfärden omfattar alla får även de
med relativt goda inkomster ett egenintresse av att stödja
grunderna för den generella välfärdspolitiken.
Den kanske största utmaningen under 1990-talet är att
klara en god vård och omsorg för de äldre. Sedan 1950 har
antalet personer över 80 år ökat från 107 000
till 369 000
år 1990. Fram till sekelskiftet förväntas en ökning
med ytterligare 80 000
personer. Den förändrade ålderssammansättningen
har stor inverkan på behoven av vård och service. Dessa
behov ökar kraftigt med stigande ålder.
Ädel-reformen om ett samlat kommunalt ansvar för
vård och omsorg är en god grund för det fortsatta arbetet
under 1990-talet. Trygghet, självbestämmande och valfrihet
för den enskilde och en helhetssyn i det praktiska arbetet är
målen för politiken.
ATP-systemet är ett av världens mest stabila, trygga och
rättvisa pensionssystem. Men liksom andra pensionssystem
måste det vidareutvecklas och förstärkas. Reglerna måste
ses över så att de motsvarar det samhälle vi kommer att ha
i framtiden. Det skall finnas ett starkare samband mellan
arbetad tid och pension. Sparandet måste främjas och
löntagarfondernas kapital fortsätta att vara en del av
pensionssystemet. Förändringar av pensionssystemet måste
ske med bevarad rättvisa och med hänsyn till att de flesta
kvinnor lägger ned ett antal år på viktigt omsorgsarbete i
hemmet.
Vi har en bra barnomsorg i Sverige. Under
socialdemokratisk ledning har den utvecklats och behoven
börjar bli täckta. Vi skall fortsätta att arbeta för en bra
barnomsorg åt alla barn. Vi står på barnens sida. Barnen
måste ges bästa möjliga förutsättning att växa upp. Då
behövs en bra barnomsorg av hög kvalitet som komplement
till hemmet. Socialdemokraterna bejakar en
vidareutveckling mot större valfrihet i barnomsorgen.
Den svenska välfärdspolitiken har byggts upp under lång
tid. Det har varit ett framgångsrikt bygge, men ett bygge
som drar stora och ökade kostnader. Det måste löpande ses
över och reformeras. Detta är självklart. Inga
samhällsbyggen är beständiga. De måste anpassas till
förändrade ekonomiska förutsättningar. I alla
komplicerade system finns också tendenser till
överlappningar, inkonsistenser, luckor mellan delar av
systemen och brister.
Den offentliga sektorns transfereringar till hushållen
uppgår i år till 327 miljarder kronor eller ca 35 % av de
samlade offentliga utgifterna. Reglerna i
transfereringssystemen har byggts ut successivt och
representerar i dag en svåröverskådlig del av
välfärdspolitiken både vad gäller personkrets,
ersättningsnivåer, administration och finansiering. Med
hänsyn till transfereringarnas stora betydelse för
samhällsekonomin och den enskilde är det angeläget att
fortlöpande följa systemens utveckling och reformera dem.
Socialdemokratin har inlett ett arbete med att
genomföra sådana förändringar, exempelvis genom
förbättringar av arbetsmiljöer och genom att prioritera
arbetslinjen och aktiv rehabilitering i sjukförsäkringen.
Åtgärder som minskar ryggbesvär kan t.ex. ge avsevärda
samhällsekonomiska besparingar. Vi anser att detta
reformarbete måste fullföljas på ett sammanhållet sätt i
syfte att bibehålla och utveckla effektiva och rättvisa
system.
De förändringar och förbättringar i välfärdssystemet vi
vill åstadkomma har emellertid helt andra utgångspunkter
än den borgerliga regeringen. De resurser som finns måste
utnyttjas bättre. Verksamheten måste decentraliseras och
beslutsfunktioner delegeras. Brukarna av samhällsservicen
skall kunna påverka verksamheten. Socialdemokratin är för
valfrihet och mångfald. Vi är en frihetsrörelse. Men vi har
en annan tolkning av begreppet frihet än moderater och
nyliberaler. Vi vill ha valfrihet för alla -- inte bara för några.
Den väg som regeringen har slagit in på leder till ökade
klyftor i samhället. Det drabbar de grupper i samhället som
är i störst behov av samhällets stöd. De tyngsta bördorna
läggs på dem som har svårast att bära dem samtidigt som
redan priviligierade grupper får ytterligare förbättringar.
Denna orättfärdiga fördelningspolitik är för oss
socialdemokrater oacceptabel.
Regeringen är på väg att frångå den generella
välfärdspolitiken. Införandet av karensdagar drabbar
människor med funktionsnedsättningar. Avskaffandet av
delpensionen försämrar möjligheterna att trappa ned
arbetsinsatserna inför pensionen. Neddragningen av
statsbidragen till kommuner och landsting slår hårt mot de
människor som är i behov av sjukvård, hemtjänst och
färdtjänst. Bostadspolitiken försämrar tillgängligheten för
äldre och handikappade till bostäder och offentliga lokaler.
Denna politik kommer att öka behovet av riktade,
behovsprövade insatser.
Genom de nedskärningar som sker på ett antal
områden -- liksom genom den allmänna ekonomiska
politiken -- riskerar vi att mer och mer glida in i ett samhälle
där den offentliga sektorn bara svarar för service på en låg
nivå och med en kvalitet som majoriteten av medborgarna
inte accepterar för egen del, men som skall duga för de
sämre ställda.
Attacken mot välfärden består inte främst av
enskildheter i regeringens politik utan i summan av delarna.
Vi motsätter oss de nedskärningar av välfärden som
regeringen föreslår.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att med avslag på prop.
1991/92:100 godkänna de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i denna motion,
2. att riksdagen beslutar att med avslag på prop.
1991/92:100 godkänna de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som föreslås i denna motion,
3. att riksdagen beslutar att med avslag på punkterna 6
och 8 i hemställan i prop. 1991/92:100, bilaga 1, begära att
regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
ekonomisk-politiskt program för arbete och utbildning, som
i en första etapp minskar arbetslösheten till cirka 3
%,
5. att riksdagen med avslag på punkt 7 i hemställan i
prop. 1991/92:100, bilaga 1, godkänner de riktlinjer
beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som
föreslås i motionen.
Stockholm den 24 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)