med anledning av prop. 1991/92:38 Inriktningen av den ekonomiska politiken
1. Regeringens ekonomiska politik 1.1.
Vänsterpartiet och regeringens förslag
Vänsterpartiet tror inte på den borgerliga
fyrpartiregeringens idé att skattesänkningar på kapital sätter
fart på Sverige. Förslaget att avskaffa omsättningsskatten
på aktier och andra skattesänkningar ökar bara
budgetunderskottet ytterligare.
Regeringens ekonomiska politik har en tydlig inriktning
som leder till ökade klyftor. Å ena sidan den uteblivna
barnbidragshöjningen, fördubblingen av egenavgiften till a-
kassan, den försämrade ersättningen till arbetsskadade,
slopat avdrag för fackföreningsavgifter, på sikt karensdagar
eller motsvarande försämringar för sjuka. Å andra sidan
slopad omsättningsskatt på aktier, lägre kapitalskatt, på sikt
slopad förmögenhets- och arvsskatt. Dessutom saknar
regeringens ekonomiska politik miljöprofil.
Däremot är vänsterpartiet positivt till ökade anslag till
AMS, infrastruktursatsningar och utbildning, samt till den
sänkta matmomsen. Detta är förslag som vänsterpartiet
lade fram redan i våras, men bättre sent än aldrig.
1.2. Den borgerliga regeringen saknar
miljömedvetenhet
Under större delen av sin existens på jorden har
människan levt i samklang med naturen och varit en
fungerande del i ekosystemens helhet. I och med det vi
kallar civilisationen började människan bryta sönder
kretsloppen och under det senaste århundradet,
industrialismens korta epok, har hon hårdhänt förändrat sin
livsmiljö och genom sin skövling av naturresurser skapat
enorma miljöproblem.
Det är viktigt att inse att det som vi med vårt korta
tidsperspektiv kallar normal tillvaro egentligen i ett längre
tidsperspektiv är en mycket onormal företeelse.
Hushållning och kretslopp är det normala. Slöseriet,
avfallsbergen och förbrukningen är det onormala
undantaget, en parentes i utvecklingen. Frågan är bara hur
det bortre parentestecknet ska sättas: Genom en planerad
övergång till nya kretsloppssystem eller genom ett
oplanerat kaos.
Detta grundläggande problem är överordnat de
växlande ekonomiska konjunkturerna, och ingen regering
som säger sig ha miljöpolitik som en prioriterad uppgift kan
diskutera inriktningen av den ekonomiska politiken utan att
ta ställning till dessa frågor. Men ett sådant perspektiv
saknas i regeringens proposition. Därför saknar de i och för
sig vackra orden om en hållbar tillväxt trovärdighet.
1.3. Borgerliga regeringen gynnar kapitalet
Den borgerliga fyrpartiregeringens aviserade
ekonomiska politik har samma färdrikting som den
socialdemokratiska regeringens politik, men det är en tydlig
artskillnad på politikens åtgärdssida.
Den borgerliga regeringens politik gynnar de
kapitalstarka krafterna i samhället och därigenom hoppas
regeringen på ökad tillväxt. Vänsterpartiet anser att denna
politik är en återvändsgränd och leder till ökade klyftor och
maktkoncentration i samhället. Dessutom visar de
internationella erfarenheterna av denna politik att den
leder till en permanent hög arbetslöshet.
Den borgerliga fyrklövern skyller alla inhemska problem
på den ''tredje vägens'' politik och socialdemokraterna.
Vänsterpartiet instämmer i kritiken mot devalveringen och
socialdemokratins misstag, men regeringen kritiserar inte
kapitalet som gynnades av devalveringen. Kapitalägarna
fick stora vinster och en oerhörd förmögenhetstillväxt som
användes för kortsiktiga satsningar och ren spekulation i
stället för till långsiktiga investeringar. Det
anmärkningsvärda är att de som visat total avsaknad av
långsiktigt ansvar i samband med devalveringseffekterna,
nu direkt gynnas av den borgerliga regeringens politik.
1.4. Privat marknadsekonomi och socialistisk
marknadsekonomi
Den borgerliga regeringen har inriktat sin politik på att
ytterligare stärka de privata inslagen i marknadsekonomin,
genom skattesänkningar som gynnar kapitalet,
utförsäljning av statliga företag och avveckling av
löntagarfonderna. Följden är ökade inkomst- och
förmögenhetsklyftor i samhället.
Folkpartisten och finansministern Anne Wibble har
velat stå för en socialliberalism, i motsats till moderaternas
och Bildts nyliberalism, den nya högerpolitiken. Men de
klassiska vänsterliberalerna sa alltid att marknadsekonomin
bara fungerar vid en jämn fördelning av inkomster och
förmögenheter.
Från socialistisk utgångspunkt är det viktigt att betona
hur en marknad skall fungera. Dels gäller det att behoven
styr en efterfrågesida utifrån jämlika och rättvisa villkor och
dels en produktionssida, där de anställda har avgörande
inflytande över produktion och arbetsliv. Denna inriktning
är nödvändig, om ekologiska, sociala och mänskliga värden
skall kunna tas tillvara. Dessa huvudpunkter i en
''socialistisk marknadsekonomi'' har mer gemensamt med
vänsterliberalismen än vad den har med dagens
regeringspolitik.
2. Läget i den svenska ekonomin 2.1.
Inledning
Under sommarmånaderna skedde en kraftig uppgång av
arbetslösheten. Snabbt uppnåddes nivåer som måste
betecknas som mycket höga -- inte minst ur ett historiskt
perspektiv. Värst drabbades ungdomarna av denna
utveckling.
Under hösten har det så skett en viss stabilisering.
Arbetslöshetstalen ökar inte längre dramatiskt. Orsaken är
att nödvändiga arbetsmarknadspolitiska insatser kommit
till stånd. AMS räknar med att arbetslöshetstalen kan
komma att ligga relativt stilla fram till sommaren, men att
det därefter kan ske en ytterligare uppgång.
Med en aktiv arbetsmarknadspolitik kan vi kanske på
kort sikt tygla arbetslösheten vid nuvarande höga nivå.
Detta är bra, men enligt vår uppfattning inte tillräckligt.
Arbetsmarknadspolitiken måste också kompletteras med
en kraftfull ekonomisk politik som innebär inte bara
bibehållen utan också ökad sysselsättning.
2.2. Bakgrund
Regeringens analys av orsakerna till den ekonomiska
krisen är både diffus och knapphändig. Beskrivningen av
krisen som ''självförvållad'' och orsakad av ''strukturella
brister'' till följd av ''många års försummelser inom den
ekonomiska politiken'' gör knappast någon klokare.
Regeringen avslutar sin analys med ett konstaterande om
att den svenska ekonomin kännetecknas av allvarliga
produktivitetsproblem, men vari dessa egentligen består
framgår inte.
Produktivitetsdelegationen konstaterar i sitt betänkande
att produktivitetsproblemen har djupa rötter. Ett centralt
element var devalveringarna 1981 och 1982. ''De belönade
företagen med höga vinster utan att de hade slagits för det
genom ökad produktivitet. Det premierade de existerande
verksamheterna.'' (SOU 1991:82 sid 28) ''De räddade
företagen ur lönsamhetskriser, men minskade samtidigt
omvandlingstrycket i ekonomin.'' (sid 27)
Dessa slutsatser ligger väl i linje med vänsterpartiets
analys. Devalveringspolitiken hämmade nytänkande och
framtidssatsningar. De alltför höga vinsterna innebar att
industristrukturen låstes fast. Produktivitetsutvecklingen
uteblev, samtidigt som kostnadsutvecklingen accelererade.
Superdevalveringen 1982 utgjorde ingen långsiktig lösning
på den svenska ekonomins problem. Tvärtom är den orsak
till många av de problem vi nu står inför.
Företrädare för den borgerliga regeringen har i en rad
olika sammanhang uttalat sig för en omfattande sänkning av
arbetsgivaravgifterna. Detta skulle ge svensk ekonomi den
''rivstart'' som man anser så väl behövs. Det kärva
statsfinansiella läget har emellertid omöjliggjort en sådan
strategi.
Ett byte av sänkta arbetsgivaravgifter mot sänkta
offentliga utgifter kallas populärt för en inre devalvering.
Syftet är detsamma som för en vanlig devalvering, dvs. att
få fart på exporten och samtidigt begränsa inhemsk
efterfrågan.
Att enskilda regeringsledamöter hållit dörren öppen för
möjligheten av en intern devalvering visar att man
egentligen ingenting lärt av devalveringspolitikens
misslyckande. Man har inte insett att devalveringar, oavsett
om de är interna eller externa, leder till inflation och
inlåsningseffekter. Detta är ytterst oroande.
Vi kan ge regeringen rätt i att den ekonomiska krisen till
viss del är självförvållad. Vi är emellertid oeniga om i vilka
avseenden den förda politiken varit felaktig. Den borgerliga
regeringen väljer att peka ut de höga skatterna och
tillväxten av de offentliga utgifterna som själva
grundproblemet. Vänsterpartiets uppfattning är istället att
superdevalveringen, samt de okontrollerade
avregleringarna på kredit- och valutamarknaden utgör
problemets kärna.
En annan skillnad i synen på det socialdemokratiska
regeringsinnehavet är att vi inte försöker lägga hela skulden
till dagens ekonomiska problem på den tredje vägens
politik. Den ekonomiska krisen har självfallet också andra
orsaker. Sverige är långtifrån det enda landet som
genomlider en lågkonjunktur. Enligt konjunkturinstitutet
kommer produktionen i år att minska också i länder som
USA, Storbritannien, Kanada och Finland. Flertalet övriga
industriländer får räkna med en väsentligt reducerad
tillväxttakt. Denna bild av den internationella utvecklingen
är konjunkturinstitutet långtifrån ensam om. Den
framskymtar också i regeringens egen ekonomiska
bedömning.
Svensk ekonomi är i hög grad exportberoende. Den
internationella konjunkturförsvagningen är självklart en
bidragande orsak till den kraftigt ökade arbetslösheten i
vårt land. Problemen har förstärkts av att
konjunkturförsvagningen varit extra påtaglig på några av
våra viktigaste avsättningsmarknader, samt att den
internationella efterfrågan utvecklats särskilt svagt på
typiska svenska exportprodukter som trävaror,
pappersmassa, investeringsvaror och personbilar. Krisen
har sedan utvidgats genom att storföretagen satt extra press
på de inhemska underleverantörerna.
En annan bidragande orsak är att den föregående
socialdemokratiska regeringen väntat alltför länge med att
vidta åtgärder för att bekämpa arbetslösheten. I ett läge då
sysselsättningen viker och allt fler varslas om uppsägning
hade det varit naturligt att erforderliga medel plockats
fram, inte bara för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan
också för långsiktigt nödvändiga satsningar på utbildning
och infrastruktur.
2.3. Regeringens politik
Den nytillträdda regeringens utgångspunkt är att den
ekonomiska krisen beror på alltför höga löner och skatter.
För att råda bot på problemen måste vinsterna öka och de
offentliga utgifterna minskas. Receptet innebär en
omfördelning från löntagare till kapitalägare.
Regeringen menar att ''skattepolitiken skall inriktas på
en successiv sänkning av det totala skattetrycket''. Samtidigt
avser man att föra en stram ekonomisk politik. Detta
begränsar möjligheten till mer omfattande
skattesänkningar i initialskedet. Man säger sig därför vilja
börja att sänka och ta bort de skatter som är mest
hämmande ur tillväxtsynpunkt.
I proposition 1991/92:60 (skattepolitik för tillväxt)
redovisar regeringen en rad förslag till skattesänkningar
som sammantaget skulle resultera i ett intäktsbortfall på
omkring 6 miljarder kronor. De mest betydelsefulla
förslagen är: sänkt förmögenhetsskatt (1,5 miljarder kr.),
sänkt kapitalskatt på kapitalförsäkringar,
värdepappersfonder och privata pensionsförsäkringar
(1 220 miljoner kr.), samt ett borttagande av den allmänna
löneavgiften (ca 1 miljard kr.). Till detta skall läggas de
tidigare framlagda förslagen om ett borttagande av
omsättningsskatten på aktier (ca 2 miljarder kr.), samt en
utvidgning av momssänkningen till att också omfatta
hotelltjänster, personbefodran m.m. (ca 1 miljard kr.).
Enda skattehöjarförslaget av betydelse är slopandet av
avdragsrätten för fackföreningsavgifter (1,1 miljarder kr.).
Det måste erkännas att regeringen varit ytterligt snabb i
vändningarna att plocka fram förslag till sänkta skatter och
framförallt då lättnader för höginkomsttagare och
kapitalägare. Däremot har insatserna varit betydligt
svagare på utgiftssidan. Det framlagda förslaget om en
framflyttning av höjningen av barn- och studiebidraget till
den 1 januari 1993 innebär minskade statsutgifter på totalt
2,2 miljarder kr. 1992, men besparingen är enbart tillfällig.
Regeringens målsättning har varit att spara på budgetens
utgiftssida. Men den politik man för innebär istället en
kraftfull expansion av kostnaderna. I tilläggsbudgeten
redovisas förslag till ökade utgifter på drygt 8 miljarder
kronor. Av störst betydelse är här satsningarna på
arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande
åtgärder.
Sammantaget innebär regeringens framlagda förslag, så
här långt, en drastisk försvagning av statsbudgeten. De
redan stora underskotten riskerar med denna politik att
fortsätta växa snabbt. Samtidigt säger sig regeringen vilja
föra en politik som skall ''skapa full sysselsättning, stabila
priser och sunda statsfinanser''. Detta går inte ihop.
Vänsterpartiet har invändningar mot ett flertal av de
förslag som regeringen nu lägger fram. Vi ställer oss också
starkt kritiska till den förda politikens effekter på
statsbudgeten. I rådande budgetläge måste det betecknas
som ansvarslöst att genomföra ofinansierade
skattesänkningar av den storleksordning som regeringen
föreslår. Skattesänkningarna kan kanske på kort sikt ge en
viss expansiv effekt på ekonomin, men i ett längre
perspektiv måste man räkna med ökad inflation och
räntehöjningar. Detta kan knappast betecknas som
tillväxtbefrämjande.
Vi är däremot positiva till regeringens ambition att anslå
mer resurser till arbetsmarknadspolitiska och
sysselsättningsskapande åtgärder. I rådande ekonomiska
läge är det nödvändigt att medel tas fram för en aktiv
arbetsmarknadspolitik och långsiktigt nödvändiga
satsningar på infrastrukturen. Vi delar också regeringens
uppfattning om att infrastrukturen och utbildningssystemet
under en följd av år blivit eftersatta och att dessa
försummelser hämmat tillväxten. Insatserna för
arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande
åtgärder borde emellertid enligt vår uppfattning getts en
betydligt högre prioritet än vad som nu blivit fallet.
Direkt kritiska är vi till regeringens mer långsiktiga
strategi vad gäller de offentliga utgifternas utveckling. I
propositionen aviseras också framtida åtgärder som står i
stark strid med regeringens ambition att bryta den
ekonomiska stagnationen. Indragningen av 5--10 miljarder
kr. från kommunerna och reduceringen av
investeringsbidraget till bostadsbyggandet är två åtgärder
som knappast kan sägas stimulera sysselsättningen.
En tredjedel av antalet sysselsatta är idag verksamma
inom kommun- och byggnadssektorn. En vanlig bedömning
är att man kan räkna med en påtaglig uppbromsning av
kommunernas expansion liksom ett omfattande fall i
bostadsbyggandet. Detta även utan regeringens åtgärder.
I Dagens Industri 12 november 1991 framgår det när det
gäller byggsektorn enligt Byggentreprenörerna: ''Går
regeringens förslag att sänka investeringsbidragen från 9,3
till 3,1 procent igenom, sjunker lägenhetsbyggandet med
ytterligare 20 % till 30 000 lägenheter (1992). Det betyder i
sin tur ett tapp på 20 000 arbetstillfällen.''
Vänsterpartiets uppfattning är att man i rådande
konjunkturläge måste undvika att vidta åtgärder som på
något sätt försämrar kommunernas och byggsektorns
förutsättningar ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska
politiken utformas så att dessa sektorer stimuleras.
Regeringens politik innebär i detta avseende att man
försämrar arbetsmarknadsläget ytterligare. Det är ungefär
som att försöka släcka en brand med bensin.
3. Alternativ till regeringens förslag och riktlinjer
Vänsterpartiet prioriterar full sysselsättning och en
rättvis fördelningspolitik. För att dessa mål skall uppnås
krävs en långsiktigt hållbar tillväxt. Att enbart förlita sig på
marknaden räcker inte. Det behövs också en rad andra
insatser.
Staten har en viktig funktion att fylla då det gäller att
förstärka och vidareutveckla infrastruktur och utbildning.
Ekonomisk tillväxt förutsätter också en väl fungerande vård
och omsorg. Välfärdspolitiken får aldrig ses som ett bihang
eller en belastning. Det kan aldrig bli frågan om ett val
mellan tillväxt å ena sidan och solidaritet med gamla och
sjuka å den andra sidan.
Lika viktigt är också att den ekonomiska politiken utgår
från en offensiv miljöpolitik. Fasta spelregler inom
energipolitiken samt långsiktiga miljösatsningar är
nödvändiga utgångspunkter för en hållbar tillväxt.
Vårt lands ekonomi måste vara självständig mot de
internationella kapitalblocken, oavsett om vi blir
medlemmar i EG eller inte. Vi bör också eftersträva en
ekonomisk ordning som inte missgynnar den tredje världen.
Ett uppbyggande av tullmurar riktade mot importen från
dessa länder måste undvikas.
3.1. Skattepolitik och tillväxt
Regeringen anser att Sveriges skattetryck är en viktig
orsak till landets ekonomiska problem. Regeringen
förutsätter att sänkt skatt skapar tillväxt, och som
målsättning anger man skattesänkningar på 10 miljarder per
år fram till mitten av 1990-talet.
Vänsterpartiet delar inte detta synsätt. Sverige har ett
högt skatteuttag. Men begreppet skattekvot är inte något
bra mått på skatternas betydelse i ekonomin. Skattekvoten
rymmer olika beståndsdelar i olika länder. Skattekvoten
skiljer sig bl.a. genom olika sätt att räkna transfereringar
inom socialförsäkringssektorn. Skattekvoten skiljer sig
vidare genom att skilda länder har en olikartad
befolkningsstruktur. Skattekvoten i många europeiska
länder hålls vidare nere genom att man underbalanserar
sina statsbudgetar, dvs. man lånar till utgifterna.
Om man tar hänsyn till sådana skillnader så finner man
att Sveriges justerade skattekvot inte är särskilt mycket
högre än i jämförliga länder. Detta framgår även av
beräkningar som gjorts inom ramen för
Långtidsutredningen 1990 (se LU90 bil. 26, Stefan Fölster).
Ett bättre begrepp är att tala om skattetryck i betydelse
utgiftstryck, dvs. de utgifter som skall finansieras via
skatter. Om man korrigerar utgiftstrycket bl.a. för sådana
faktorer som angetts ovan så finner vi att ett flertal länder i
Europa har ett högre utgiftstryck än Sverige. Detta gäller
t.ex. Belgien, Holland och Irland.
Ofinansierade skattesänkningar bidrar till att öka
budgetunderskotten. Stora och växande budgetunderskott
pressar upp ränteläget. Höga räntor verkar
inflationsdrivande och hämmar investeringsviljan.
Ofinansierade skattesänkningar riskerar därmed att
förvärra arbetslösheten och dämpa en kommande
konjunkturuppgång. Skattesänkningar för att ge Sveriges
ekonomi en ny start, kan i stället komma att betyda ny fart
på budgetunderskott och inflation.
I ord tycks regeringen acceptera dessa samband och man
skriver att ''-- -- -- måste skattesänkningar finansieras med
minskade utgifter'' (prop. 1991/92:38 sid. 43). I praktiken
har regeringen hittills inte visat prov på denna insikt.
Genom skatteomläggningen sänktes inkomstbeskattningen
kraftigt. Skatteomläggningen förutsattes bli finansierad
genom breddad moms och kapitalbeskattning, samt s.k.
dynamiska effekter. Många tecken tyder nu på att
skatteomläggningens finansiering slagit fel, och att
väsentliga delar av de växande budgetunderskotten är en
följd av skattereformen.
Det är vänsterpartiets mening att det var riktigt att
minska beskattningen av arbetsinkomster och dämpa
marginaleffekterna i låga och normala inkomstlägen. Det
var likaledes riktigt att försöka finansiera den sänkta
inkomstbeskattningen.
Genom en alltför långtgående sänkning av
inkomstbeskattningen så krävdes en motsvarande alltför
stor ökning av skatteuttaget från andra skattebaser,
indirekta skatter, moms, boende etc. Detta kombinerat
med sneda fördelningseffekter och stegrad inflation ledde
till att skatteomläggningen fick en åtstramande verkan i de
inkomstgrupper som vann lite eller inget på
skatteomläggningen. Skatteomläggningen kan därmed
även ha bidragit till att förstärka den pågående
lågkonjunkturen genom en minskad efterfrågan från dessa
inkomstgrupper.
3.2. En rättvis skattepolitik
Skatter och avgifter ska styra i riktning mot minskat
råvaruuttag och ökad återvinning när det gäller
produktionen. Energiförbrukningen ska styras bort från
fossil- och kärnkraftsenergi till förnyelsebara energiflöden.
När det gäller fördelningspolitiken anser vänsterpartiet
att skatt skall utgå efter bärkraft. Detta gäller såväl
inkomstbeskattning som beskattning av konsumtion. Det är
i detta perspektiv man skall se vänsterpartiets krav om
slopat grundavdrag för inkomster över ''brytpunkten'',
liksom kravet på sänkt/slopad matmoms. Ökad progression
innebär ett effektivare skatteuttag och därmed minskade
behov av transfereringar -- bidrag.
Regeringen väljer att gå den motsatta vägen. I
propositionen föreslås en rad skattelättnader, ''de mest
skadliga skatterna'', som skulle öka förmögenhets- och
inkomstskillnader. Samtidigt signalerar regeringen
besparingar som särskilt skulle drabba inkomstsvaga
grupper.
Mot denna bakgrund, och i ett läge där
reallöneutvecklingen varit mycket svag och löntagarna
tvingats visa återhållsamhet, skulle det vara egenartat att
vidhålla den indexeringsmetod som valts för 1992 års
skatteskala.
Skatteskalan räknas upp med fullt konsumentprisindex
samt ett tillägg på 2 %: det s.k. reallöneskyddet. Detta
innebär med en inflation på 7,8 % att gränsen för statsskatt
justeras upp med 9,8 %. Basbeloppet räknas däremot bara
upp med 4,7 %, dvs. inflationen exklusive skattereformens
prishöjande effekter.
Systemet får till följd att höginkomsttagarna får full
kompensation för de prisökningar som var en direkt följd av
skatteomläggningen. Låginkomsttagare, pensionärer och
andra grupper som är beroende av bidrag som är relaterade
till basbeloppet ges däremot inte kompensation för de
skattehöjningar som följde på skatteomläggningen.
Det framstår uppenbarligen som absurt att ge
kompensation för skatteomläggningen till
höginkomsttagarna, samtidigt som basbelopp och
grundavdrag räknas upp med avdrag för de prishöjningar
som blev följden av skatteomläggningen. Denna form av
indexering gynnar återigen de inkomstgrupper som tjänade
mest på skatteomläggningen.
Brytpunkten där 20 % i statsskatten skall utgå kommer
vid gällande regler för 1992 att ligga vid en beskattningsbar
inkomst på 186 600 kr. Till detta kommer schablonavdraget
på 4 000 kr samt grundavdrag på drygt 10 000 kr. Systemet
gör att det blir möjligt att tjäna över 200 000 kr under 1992
utan att behöva erlägga någon statsskatt.
Folkpartiets linje om att gränsen för statsskatt borde
ligga vid en inkomst på 200 000 är därför tillgodosedd för
1992. Det kan diskuteras om detta var en avsedd eller icke
avsedd effekt när socialdemokraterna och folkpartiet våren
1990 enades om att fastställa gränsen för statsskatt vid en
inkomst på 180 000 kr.
Vänsterpartiet anser att riksdagen bör korrigera
skatteskalorna för 1992. De prisökningar som föranleddes
av skatteomläggningen bör ej ingå i den beslutade
uppräkningen. Detta skulle skapa en bättre
överensstämmelse med vad som gäller för beräkningen av
basbeloppet.
Brytpunkten för 1992 kan då fastställas till 181 400 kr i
beskattningsbar inkomst. Med ett schablonavdrag på 4 000
kr blir det möjligt att tjäna upp till 185 400 kr innan
statsskatten inträder.
Vad gäller grundavdraget så bör detta räknas upp efter
samma principer som gäller för skatteskalan i övrigt.
Vänsterpartiet menar vidare att det vore
fördelningspolitiskt rimligt och statsfinansiellt riktigt att
slopa grundavdraget för inkomster över brytpunkten -- dvs.
för de inkomstskikt som skall erlägga statsskatt. Här finns
inkomstgrupper som gynnats av
marginalskattesänkningarna, och den effektiva
skattehöjningen som följer av det slopade grundavdraget
kan mot den bakgrunden betraktas som måttlig.
Ett beslut om slopat grundavdrag för inkomster över
brytpunkten ger väsentliga skatteinkomster som kan brukas
för att stärka den ekonomiska tillväxten. Det kan röra sig
om offentlig konsumtion alternativt investeringar, eller
fördelningspolitiska satsningar på hushållskonsumtion via
sänkt indirekt beskattning. Vänsterpartiets förslag om
slopat grundavdrag för inkomster över brytpunkten
förutsätter att grundavdraget trappas ned successivt i likhet
med vad som gäller för det förhöjda grundavdraget.
I den offentliga debatten kring 1992 års skatteskalor har
även diskuterats att för 1992 dra in det s.k. reallöneskyddet
på 2 %. Vänsterpartiet menar att fördelningspolitiska skäl
talar för denna åtgärd.
Vänsterpartiet har ställt förslag om att slopa
grundavdraget för inkomster över brytpunkten. Detta
skulle innebära en större skatteskärpning för
höginkomsttagare än förslaget om slopat reallöneskydd.
Om grundavdraget för inkomster över brytpunkten ej
skulle slopas stödjer vänsterpartiet ett avskaffande av det
s.k. reallöneskyddet på 2 % av 1992 års skatteskalor. Vi har
dessutom föreslagit att skatteskalorna ej skall justeras med
hänsyn till skatteomläggningens prishöjande effekter.
Vänsterpartiet menar att detta uppfyller viktiga
fördelningspolitiska krav.
3.3. Kommunerna
I regeringens politik byggs vattentäta skott upp mellan
den konkurrensutsatta sektorn och den offentliga sektorn.
Detta synsätt leder fel. Inom den offentliga kommunala
verksamheten utförs några av samhällets viktigaste
uppgifter som vård, omsorg, utbildning och kultur --
verksamheter som har avgörande betydelse för landets
framtid och även garanterar en generell välfärd.
Vänsterpartiet avvisar därför inriktningen att krympa
denna sektor och att den ställs i motsats till de
konkurrensutsatta verksamheterna. Tidigare i motionen
har vi kritiserat regeringens aviserade indragningar till
kommunerna på 5--10 miljarder kronor 1993. Motivet för
regeringen är ett finansiellt sparandeöverskott i
kommunsektorn under 1992 och 1993. Om detta överskott
råder stor tveksamhet och det finns för närvarande ingen
överensstämmelse i bedömningarna mellan
finansdepartementet och kommunförbundet. I detta
konjunkturläge är det enligt vår bedömning helt
oförsvarbart att ta bort 5 till 10 miljarder kronor ur en
sektor som har stora ekonomiska problem och vars uppgift
är att uppfylla medborgarnas rättmätiga behov av vård,
omsorg och utbildning.
I stället har Vänsterpartiet förespråkat ett
kommunpaket på ca 5 miljarder kronor till viktiga insatser.
Vänsterpartiet vidhåller denna inriktning och avvisar
regeringens föreslagna riktlinjer för den kommunala
ekonomin. Självklart innebär inte detta att vi är
motståndare till en effektiv och ändamålsenlig offentlig
verksamhet. För vänsterpartiet är det viktigare att skapa en
bra kommunal verksamhet än att söka privata lösningar.
3.4. Barnbidrag och studiebidrag
I skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna och
folkpartiet fanns en uppräkning av barn- och studiebidraget
med 85 kronor i månaden som skulle träda i kraft den 1
januari 1992. Detta är barnfamiljernas kompensation för de
negativa effekterna av skatteomläggningen.
Regeringen vill nu låta barnfamiljerna betala en större
del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna (2,2
miljarder) genom att skjuta upp barn- och
studiebidragshöjningen i ett år. Åtminstone anges
problemen på arbetsmarknaden som skäl till att inte öka
bidragen till barnfamiljerna.
Vänsterpartiet kräver att barnfamiljerna får den
kompensation som riksdagen beslutat om. Det räcker inte
med löften om kompensation till följd av sänkningar av
mervärdesskatten, inflations- och reallöneskyddet i
skatteskalorna och återbetalning av det obligatoriska
tillfälliga sparandet.
Att regeringen använder återbetalningen av
tvångssparandet som en ekonomisk buffert för
barnfamiljerna tar vi i detta sammanhang som ett skämt.
Det bör vara en hederssak att betala tillbaka lånade pengar.
Vänsterpartiet avslår därmed regeringens förslag och
förespråkar att barnbidragshöjningen och
studiebidragshöjningen träder i kraft enligt tidigare av
riksdagen fattade beslut.
3.5. Pensionssystemet
Regeringen anmäler i propositionen att en
parlamentarisk arbetsgrupp skall tillsättas för att ''stärka''
pensionssystemet. Utgångspunkterna är att förändringarna
i pensionssystemet skall bidra till att minska skattetrycket,
vara stabilt, stimulera långsiktigt sparande och stimulera till
arbete. Vidare anmäls att en höjning av pensionsåldern till
67 år kan komma ifråga. Dessutom skall en ökad
grundpension utredas.
Vänsterpartiet ser med oro på regeringens inriktning.
Risken för större ojämlikhet är uppenbar. I en annan
motion har vänsterpartiet föreslagit att löntagarfonderna i
sin helhet skall ingå i pensionssystemet. Vid fördelning av
landets resurser och förändring av pensionssystemet är den
viktigaste frågan att förbättra för de sämst ställda
pensionärerna. Det är ytterst en jämlikhetsfråga, eftersom
det är kvinnorna som tjänat in minst antal ATP-poäng och
har de lägsta inkomsterna. Omfördelningen bör i första
hand ske inom det totala pensionssystemets ram.
3.6. Sjukförsäkringen
Regeringen säger i sin proposition att sjukfrånvaron och
ohälsotalet sjunker. Detta är en följd av de åtgärder som
sattes in under våren. Detta säger inte Statistiska
centralbyrån (SCB).
I september 1991 var sjukfrånvaron högre än i
september 1990. Den så kallade marseffekten har avklingat.
Den lägre sjukfrånvaron när det gäller
korttidssjukskrivningarna beror troligtvis på
arbetsmarknadsläget. Nu ökar i stället
långtidssjukskrivningarna. Detta i sin tur kommer att få en
negativ effekt på ohälsotalet. Vi står alltså inför åtgärder
som byggs på en felaktig analys.
Vänsterpartiet var emot sänkningen av sjukpenningen
och är emot införandet av karensdagar då dessa ''negativa
reformer'' mest drabbar dem med låga inkomster och
människor som inte kan eller får arbeta snuviga och
småfebriga. Vi är också emot ett införande av en sjukperiod
i arbetsgivarregi.
Det vi tidigare befarade har nu inträffat. Allt fler
arbetsgivare kräver nu att vid en nyanställning få se ett intyg
från försäkringskassan för att göra en bedömning av
frånvaroprofilen. Vi tror inte heller att arbetsgivaren med
dessa förändringar, i någon större utsträckning, satsar på att
förbättra arbetsmiljön. Vi tror att det i stället blir en
satsning på olika kontroller för att få en frisk
personaluppsättning. Vänsterpartiet avvisar varje förslag
om att införa karensdagar eller ytterligare försämringar i
sjukförsäkringssystemet.
3.7. Arbetsskadeförsäkringen
Vänsterpartiet delar inte regeringens syn på
arbetsskadeförsäkringen. Vi anser att ökningarna i
arbetsskadefrekvensen beror på dåliga arbetsmiljöer och att
det är där som åtgärder måste sättas in.
Rehabiliteringsverksamheten hindras av andra orsaker.
Det finns brister inom sjukvården, särskilt att det finns få
och dåligt utrustade rehabiliteringskliniker. Det är problem
med långa handläggningstider som orsakas av personalbrist
vid försäkringskassorna.
Det finns också problem i arbetet med att kartlägga och
registrera dåliga arbetsmiljöer -- insatserna för att förbättra
dessa miljöer är i dag otillräckliga.
Vänsterpartiet anser att arbetsskadeförsäkringen
bidragit till att påvisa olika samband mellan arbetsmiljö och
arbetsskador/sjukdom.
Rehabiliteringshindren är av organisatorisk natur och
beror på att ekonomiska och personella resurser saknas för
att komma tillrätta med problemen. Avbyråkratisering och
fler rehabiliteringsalternativ anser vi är receptet för en ny
politik på detta område. Vänsterpartiet avvisar därför
regeringens försämringar i arbetsskadeförsäkringen.
3.8. Lönebildning och arbetslöshetsförsäkring
Vänsterpartiet har krävt en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Vi vill att alla som ställer sig till
arbetsmarknadens förfogande och inte kan få arbete ska
omfattas av en sådan försäkring. Denna ska i huvudsak
skattefinansieras. Vi tar därför avstånd från regeringens
förslag om att de försäkrade till större delen ska stå för
finansieringen och att man nu i ett första steg tänker
fördubbla egenavgiften. Den s.k. kopplingen till
lönebildningen och avtalen är en skenmanöver som innebär
att yrkesgrupper med stor arbetslöshet och lägre inkomster
kommer att drabbas. Vänsterpartiet avslår därför
regeringens förslag att höja egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen.
Vänsterpartiet vill ha ett samlat förslag om en ny allmän
arbetslöshetsförsäkring som innehåller både organisation,
administration och finansiering. När det gäller
organisationen vill vi behålla kopplingen till de fackliga
organisationerna. Många fackföreningar har ett
välutvecklat socialt arbete med kamratstödjande
verksamhet. Detta betyder att man på olika sätt håller
kontakten med arbetslösa kamrater. Detta är en tillgång
som vi vill behålla och uppmuntra. Ensamhet och passivitet
minskar den enskildes möjligheter att få och behålla ett
arbete. En sådan isolering i arbetslöshet och ett långt
avstånd till en utbetalare av pengar tror vi kommer att
motverka den så kallade arbetslinjen.
3.9. Bostadspolitiken
Byggandet -- bl.a. av bostäder -- är viktigt för
samhällsekonomin som helhet. Det är också viktigt för att
kunna upprätthålla nivån på vår bostadsstandard -- en
genomsnittlig produktion av ca 30 000 -- 40 000 lägenheter
per år krävs.
Byggverksamheten är också en motor i landets ekonomi.
Faller bygginvesteringarna minskar även sysselsättningen.
Försvinner ett byggnadsarbetarjobb medför det att 3--5
andra arbetstillfällen också försvinner.
Regeringens lagda eller aviserade förslag utgör
tillsammans ett mycket stort hot mot byggsektorn. Det finns
risker för att nyproduktionen av bostäder faller till en
katastrofal nivå. Dels är det konkreta förslag som t.ex. att
räntelånesystemet inte ska införas och att
investeringsbidraget ska minskas från 9,3 % till 3,1 % som
skapar osäkerhet och stagnation inom byggsektorn. Dels är
det en allmän oro över vad regeringens åtgärder kan
komma att betyda för investeringskostnader,
kapitalkostnader och framtida hyror och kostnader för
egnahem etc.
Vänsterpartiet avvisar förslaget att minska
investeringsbidraget. Vi kan heller inte acceptera att
regeringen tänker riva upp beslutet om räntelånesystemet.
Våra förslag utvecklar vi närmare i en särskild motion till
propositionen om bostadsfinansieringen.
3.10. Näringspolitik och EG
I regeringens inriktning av näringspolitiken överlämnas
utvecklingen och framtiden till de starka aktörerna på den
kapitalistiska marknaden. Insikten om att en omvandling av
svenskt näringsliv kräver politiska ställningstaganden
saknas.
Små och stora företag i såväl nya som gamla branscher
måste omvandlas och omstöpas till kunskapsintensiva
företag. Det är en satsning på kunskapsintensiva
verksamheter samt en demokratisk arbetsorganisation som
kan ge landet en god konkurrensförmåga. Därför krävs en
aktiv och medveten näringspolitisk inriktning, så att
resurser kan styras till rätt ställe i rätt tid, vad gäller kapital,
utbildning och infrastruktur i övrigt.
I ett internationellt perspektiv är detta ett ''måste''. Ett
självständigt folk som vill utforma sin egen politik,
bestämma sina egna säkerhetspolitiska och
försvarspolitiska engagemang, måste säga nej till ett
medlemskap i EG. Oavsett medlemskap i EG kan den
ekonomiska och politiska självständigheten, för den del av
Europa som Sverige tillhör, bara skapas genom ett
konkurrenskraftigt och modernt näringsliv där kvalitet,
kunskap, engagemang och demokratiskt inflytande för de
arbetande i produktionen ställs i centrum.
3.11. Regeringens näringspolitik
Under de senaste åren har från företagens och
borgerlighetens sida hävdats att Sverige har ett dåligt
näringslivsklimat. Det präglar även det näringspolitiska
avsnittet i regeringens proposition. Undersökningar visar
emellertid att Sverige inte alls har ett dåligt
näringslivsklimat. Lönerna ligger t.ex. någonstans i mitten
om man ser i ett europeiskt perspektiv. Det har t.o.m.
hävdats att vårt läge i norr skulle innebära ett dåligt
industriklimat. Man frågar sig i så fall hur Japan kan sälja
en enda bil på de europeiska marknaderna.
Ett genomgående drag i regeringens politik är
klåfingrighet och klasspolitik. Väl fungerande
verksamheter, som utvecklingsfonderna, skall
avvecklas för principers skull och ersättas med
skattesubventioner till kapitalägare. Vi återkommer mer till
frågan om riskkapital i en annan motion.
Enligt den utredning som regeringen nämner i
propositionen finns samhällsekonomiska motiv för fortsatt
stöd till Sveriges Exportråd. Regeringen vill dock
börja minska stödet. Vi motsätter oss detta.
Vi har i en annan motion avvisat regeringens förslag om
utflaggningen och avvecklingen av rederistödet.
En utredning kring trädgårdsrationaliseringen
pågår just nu i riksdagens jordbruksutskott. Vi anser att
man skall invänta denna utredning innan man eventuellt
ändrar något i stödet.
Vi har senast i våras motsatt oss neddragningar av
fiskeristödet, då det bara är en rationell och effektiv
fiskeflotta som kan hävda sig i den internationella
konkurrensen. Vi står fast vid denna uppfattning. Bidrag till
fiskevård måste också få finnas kvar.
Att i ett läge när svensk industri skall ta sig samman och
försöka lösgöra krafter från de traditionella branscherna
och ge sig in i nya kunskapsintensiva slopa stöd till
industridesign tyder på planlösa försök att spara. I
stället bör även kläddesignen få uppmuntran och stöd, så vi i
framtiden skall slippa se begåvade designers lämna Sverige.
Turismen är en viktig näringsgren för glesbygden
och Sveriges ekonomi. Vi har ett stort underskott i
tjänstebalansen gentemot utlandet. Det är därför angeläget
att utveckla turismen så att vi själva gärna semestrar i vårt
eget land och så att turister från andra länder tycker att det
är givande att komma till Sverige. Sveriges Turistråd har här
en viktig funktion att fylla som idégivare och samordnare
mellan kommuner och näringsidkare. Ansvaret kan inte
enbart vila på branschens företrädare. Målen och
arbetsuppgifterna för turistrådet måste emellertid bli
klarare, liksom ansvarsfördelningen mellan olika
intressenter.
Vi motsätter oss också ett minskande av det selektiva
stödet till företagare och uppfinnare och bidraget till företag
som vill tillämpa ny teknik. Det är i dagens läge helt
fel signaler till de ofta nystartade och sårbara småföretagen!
Skattesänkningar är dessa företag många gånger inte alls
hjälpta av.
Lika fel är det att avveckla Verkstadstekniska
delegationen ett år i förväg. Detta betyder kapital- och
kunskapsförstöring bland de svenska underleverantörerna i
ett mycket prekärt läge.
Enligt vänsterpartiet är en nedläggning av statens
prospektering ett hårt slag mot Norrlands och
Västerbottens inland. Ett stopp för den statliga
prospekteringen skulle dessutom sannolikt innebära en
nedläggning av SGAB i Luleå, Malå, Uppsala och
Håksberg.
Om Sverige till skillnad från andra länder lägger ner sin
statliga prospektering minskar också det utländska intresset
för prospektering eftersom en naturlig samarbetspartner
försvinner.
Hittills har också Nämnden för Statens gruvegendom
klarat målsättningen att föra minst ett projekt varje år från
prospektering till gruva. Propositionens förslag om
avveckling av statens prospekteringsverksamhet och
engagemang i Nämnden för Statens Gruvegendom måste
avvisas.
3.12. Trafik
En väl fungerande kommunikationssektor är viktig för
den svenska industrins konkurrensförmåga. Det gäller
samtliga slag av kommunikationsmedel som finns i dagens
moderna samhälle. Investeringarna i infrastrukturen har
under många år legat på en för låg nivå. Därför är det
glädjande att den förra och den nya regeringen närmat sig
vänsterpartiets förslag om att kraftigt höja
infrastrukturinvesteringarna.
I propositionen har dock regeringen glömt delar av vår
verklighet vilket gör att viktiga aspekter på
kommunikationssektorn saknas. Att t.ex. miljöns
fortlevnad sätter upp ramar för hur vi ska utforma vår
kommunikationssektor nämns i förbigående utan att
resultera i några konkreta förslag. Tvärtom aviseras eller
läggs förslag som ytterligare ökar det kritiska läget för stora
delar av Sveriges natur.
Miljökraven måste ha ett avgörande inflytande över hur
våra transporter och andra kommunikationer organiseras.
Vissa typer av transportslag genererar idag i delar av landet
de största miljöproblemen -- och deras negativa
miljöpåverkan växer eftersom trafiken ökar och
miljöproblemen inom de flesta andra inhemska
samhällssektorer minskar.
Som exempel kan man nämna försurningsproblemet. De
allra senaste forskningsrapporterna visar att försurningen
av våra marker tilltar och att markernas buffringsförmåga
avtar och nu är nära kritiska nivåer. Det innebär att
ytterligare belastning av försurande nedfall -- från bl.a.
vägtrafiken -- snabbt kan få förödande ekologiska och
ekonomiska konsekvenser.
Andra viktiga aspekter att ta hänsyn till är de regionala
intressena -- ska hela landet leva måste investeringarna
fördelas över landet.
En tredje avgörande faktor som måste tas med i
beräkningar är att vägtrafikapparaten har kapacitets- och
trängselproblem som ej går att bygga bort -- s.k. väginfarkt.
Detta fenomen gör nu att man på kontinenten bl.a. satsar
på snabbtåg mellan städer och avancerade kollektiva
trafiklösningar i städerna. Att utvecklingen blir densamma
i Sverige är helt nödvändigt om vi ska klara miljökraven och
ha fungerande och levande städer.
Vänsterpartiet har tidigare i år lagt en rad förslag om hur
miljövänliga kommunikationsmedel -- spårbunden trafik,
sjöfart, elektroniska kommunikationsmedel m.m. -- ska
gynnas för att framförallt minska behovet av vägtransporter
och flyg. Vi hänvisar till dessa motioner.
Ett exempel på direkt miljöfientliga förslag är slopandet
av kilometerskatten. Den fungerar ur både miljö- och
nyttjandesynpunkt väl.
Andra förslag från regeringen inom
kommunikationsdepartementets område är att
sjöfartsstödet avvecklas. Detta avvisar vänsterpartiet i en
särskild motion bl.a. på grund av säkerhetsskäl och att det
är ett hot mot svensk sjöfart.
3.13. Miljöpolitik
Bevarandet av en miljö som människan och andra arter
ska kunna fortsätta att existera i, begränsar och anger
ramarna för våra verksamheter. Denna självklarhet framgår
emellertid inte när man försöker tolka regeringens
propositioner. Bl.a. talas det om att tillväxt är en
förutsättning för att resurser ska kunna anslås till
miljöåtgärder. En tillväxt som inte tär på vare sig
naturresurser eller människors hälsa är positiv ur många
aspekter men vi anser att man också kan fördela en större
del av dagens tillgångar till miljöåtgärder.
Det betyder inte att det är fråga om att minska välfärden
eller minska standarden -- det är en fråga om att använda
våra resurser på ett förändrat sätt, t.ex. att ge människorna
den standard det skulle innebära att våra drygt 10 000
försurade sjöar blev friska. Eller att ge den dryga miljon
människor som störs av buller från vår transportapparat i
sina hem en förbättrad boendemiljö. Sådana krav på
standardförbättringar växer.
Miljöproblemen kräver internationellt samarbete,
skriver regeringen. Det är sant, men det är också viktigt att
de rikaste och teknologiskt mest avancerade länderna går
först och tar fram lösningar på våra miljöproblem. Svensk
teknik, svensk miljölagstiftning etc. studeras och anammas
av många länder. Denna position får inte överges. Svensk
miljöteknik, miljövänliga industri- och energiprocesser
m.m. utgör också en av de viktigaste exportsektorerna i
framtiden.
Vi ser en fara i att regeringen ensidigt betonar det
internationella samarbetet. Det kan betyda att man minskar
ambitionerna att driva en framsynt inhemsk miljöpolitik
och istället avvaktar eller avstår från åtgärder och
investeringar som är positiva för miljön.
Det internationella samarbetet är helt avgörande om vi
ska klara miljön men det är lika viktigt att ett land som
Sverige är föregångare i miljökampen.
Sverige har alla förutsättningar att bli ett modelland.
Historien lär oss att ''det goda exemplets '' makt är stor när
det gäller att stimulera positiva förändringsprocesser.
3.14. Arbete åt alla
Arbete åt alla är ett lågt prioriterat mål för den
borgerliga fyrpartiregeringen. De föreliggande förslagen
och inriktningen av åtgärderna att gynna kapitalet i
samhället, inger föga respekt för att skapa en tillväxt som
skapar arbete åt alla.
I regeringens proposition 1991/92:25 bilaga 9 redovisas
regeringens ambitioner på det sysselsättningspolitiska
området. Vänsterpartiet kräver i annan motion ytterligare
1,3 miljarder till arbetsmarknadspolitiska insatser, samt att
regeringen snarast framlägger förslag om ett ROT-program
för skolor, VA-nät etc, samt satsning på barn- och
äldreomsorgen. Dessutom att ungdomsgarantin skall
omfatta alla ungdomar upp till 24 år, samt satsning på
beredskapsarbeten och praktikplatser.
För vänsterpartiet har arbete åt alla en central plats i den
ekonomiska politiken. Vi måste ''vårda'' den bästa resursen
i den ekonomiska politiken, nämligen den arbetande
människan. På samma sätt som vi ser utjämnade
förmögenhets- och inkomstskillnader som en förutsättning
för en fungerande samhällsekonomi i balans, är arbete åt
alla ett absolut krav.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för en ekonomisk
politisk strategi som förordas i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad
skatteskala för 1992 enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny
beräkningsgrund för grundavdraget enligt vad i motionen
anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopat
grundavdrag för inkomster över brytpunkten enligt vad i
motionen anförts,
5. att riksdagen under förutsättning av avslag på yrkande
4 hos regeringen begär förslag om slopande av den 2 %
extra indexeringen av 1992 års skatteskala,
6. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för den
kommunala ekonomin som förordas i motionen,
7. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för en långsiktig
strategi för utgifter inom den offentliga sektorn som
förordas i motionen,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i
lagen om allmänna barnbidrag och att därmed barnbidraget
höjs med 85 kronor i månaden från den 1 januari 1992,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i
lagen om förlängt barnbidrag,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i
studiestödslagen,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i
lagen om arbetslöshetsförsäkring och att därmed
''egenavgiften'' inte höjs,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt
investeringsbidrag till bostäder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar i pensionssystemet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inga försämringar skall
genomföras i sjukförsäkringen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inga försämringar skall
genomföras i arbetsskadeförsäkringen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om näringspolitiken,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om trafiken,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljön,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbete åt alla.
Stockholm den 20 november 1991
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Rolf L Nilson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)