med anledning av prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93
l992 års försvarsbeslut, sådant det tecknas i
propositionen, kan ses som historiskt. Nämligen som en
ideologisk återgång till de bärande principerna bakom 1925
års försvarsbeslut.
De tre principerna från 1925 som nu åter blir vägledande
för svenskt försvar är:
1. Kvalitet före stor numerär.
2. ''Elasticitetsprincipen'', alltså att försvaret ska
anpassas till framtida förändringar i hotet mot Sverige.
3. Värnplikten ska användas rationellt, alltså bara
utbildning av så många värnpliktiga som behövs.
Det är utomordentligt glädjande och innebär att Sverige
äntligen övergivit tankarna från 1942 års försvarsbeslut. Det
tragiska är att det skulle ta 50 år att frångå detta senare
beslut. Det har djupt skadat svenskt försvar, genom att
kvantitetstänkandet och den rigida tillämpningen av
värnplikten givit en armé i mycket stor obalans.
Man kan säga att Sverige äntligen återgår ideologiskt till
den försvarspolitik som formades av Carl Ekman och Ernst
Wigforss inför 1925. Det Sverige lämnar är i stället Per
Edvins Skölds härordning från 1942, en härordning som
ideologiskt främst anknöt till den försvarspolitik som under
nästan hela seklet drivits från den politiska högerns och
arméledningens sida.
Den största och mest framsynta av alla svenska
försvarspolitiker detta århundrade var självfallet Karl
Staaff, som drev kraven på att försvaret skulle utformas
planmässigt efter de operativa behoven och att de
demokratiskt valda organen skulle ha det avgörande
inflytandet över försvarets utformning. Alla som sökt driva
försvarspolitik i Staaffs anda har funnit hur starka
särintressen hela tiden dragit åt andra håll. På Staaffs tid var
försvarsfrågan en av de dominerande frågorna, och
försvaret var ju på den tiden det särklassigt största statliga
utgiftsområdet (än i dag står försvaret för den största
statliga konsumtionen men några andra departements
utgifter är idag större än försvarets). Kungakuppen mot
Staaff 1914 och det förtal han utsattes för berodde
naturligtvis främst på hans kamp för parlamentarism, men
den man som förtalats mest av s k försvarsvänliga krafter
var i verkligheten den som hade den klaraste bilden av hur
ett modernt försvar bör utformas.
Vi vet även från andra länder att det är mycket svårt för
den politiska nivån att styra försvarsutformningar. Och de
problem som möter är i grunden desamma som inom andra
delar av den offentliga sektorn, som skola, sjukvård och
andra tunga områden. Man kan säga att den förändring som
sedan några år pågår inom svenskt försvar är en del i den
nödvändiga förnyelsen av den offentliga sektorn.
Det kan vara frestande att fråga sig varför
konservatismen på försvarsområdet varit så mycket större
efter andra världskriget än efter det första. 1914 års
härordning, som helt präglades av kriget, övergavs 1925,
alltså efter elva år. Men 1942 års härordning lade en
förlamande hand över försvaret i ett halvt sekel.
1925 och 1992 kan sägas ha stora yttre likheter.
Försvarsbeslutet den gången skedde i en säkerhetspolitisk
miljö som såg ut så här: Svenska flottan var starkast i
Östersjön sedan såväl de ryska som tyska kejsardömena
fallit genom kriget. I söder hade vi ett demokratiskt,
avrustat Tyskland. I öster ett Ryssland i kaos och inbördes
strider. Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen hade
fått nationell frihet. Nationernas förbund hade tillkommit
som kollektiv säkerhetsorganisation.
Statsminister Sandler och försvarsminister Per Albin
Hansson lade fram propositionen 1925, men Ekman och
Wigforss var de dominerande ideologerna bakom
försvarsbeslutet. Wigforss stod för principerna om
elasticitet och kvalitet i den socialdemokratiska
reservationen i 1923 års försvarsrevision. Carl Ekman var
ordförande i det särskilda riksdagsutskott som beredde 1925
års beslut. Beslutet blev en kompromiss mellan frisinnade
och socialdemokrater. Kavalleriet minskades kraftigt,
arméns krigs- och fredsorganisation bantades,
''kategoriklyvning'' infördes (innebärande att endast en del
av kommande årsklasser skulle vapenutbildas). Flygvapnet
inrättades som egen försvarsgren, ett förslag som inte fanns
i propositionen (tanken motarbetades av de tidigare
försvarsgrenarna).
I och med att l992 års försvarsbeslut nu så klart knyter
an till de tre principerna från 1925 om kvalitet, elasticitet
och flexibelt värnpliktsutnyttjande finns det anledning att
något dröja vid den mångåriga dragkampen mellan två
synsätt.
Försvarsstabscheferna Bildt och Hammarskjöld stod
inför och efter första världskriget för tanken att stor
numerär var viktigare än kvalitet. På 20-talet drev högern
den linjen med stor frenesi. Av ekonomiska skäl godtog
högern en långtgående minskning av krigsorganisationen,
men man motsatte sig starkt varje reduktion av
fredsorganisationen och värnpliktsuttaget.
Kring 1930 dök det upp en oppositionell grupp yngre
militärer kring Helge Jung. De bröt mot ledningens
förkärlek för numerär och pläderade i stället för kvalitet.
De godtog kategoriklyvningen och begärde mer flyg,
pansar, samverkan och nya ledningsmetoder och överhuvud
en modernare syn. De fick, genom Carl Ekmans försorg, ett
betydande inflytande över förarbetena inför 1936 års
försvarsbeslut. Det gruppen förde fram var i många
avseenden framsynt. Man kan, som forskaren Arvid
Cronenberg, fundera över deras motiv. Kanske var de
delvis taktiska, de ville komma åt flottan, de menade att
armén måste söka få inflytande hos vänsterpartierna. Man
kan notera att när Jung var ÖB efter kriget gjorde han inget
för att åter plädera för kvalitet före numerär. Men tagna
efter sina egna ord före världskriget var gruppen kring Jung
förnyare, medan motsvarande grupp aldrig dök upp inom
armén under 60- och 70-talens allt större kvalitativa
eftersläpningar. Grupptrycket var förmodligen så stort att
inga orkade eller vågade gå emot ledningen.
Det finns en okunnig syn som går ut på att Sverige skulle
ha nedrustat mer än andra stater. Så var det inte. De
krigförande från första världskriget drog ned oerhört
mycket mer, naturligtvis särskilt Tyskland som ju i
fredsfördraget förbjöds att ha flyg, värnplikt och tung flotta.
Tanken att Sverige skulle ha haft kvar 1914 års
härordning genom hela mellankrigstiden är orimlig, och
man kan notera att både högern och generalstaben på 20-
talet var med på en minskad krigsorganisation.
Krafter som motsatt sig strukturomvandlingar av dagens
försvar har ofta talat illa om 1925 års försvarsbeslut. Den
underförstådda tanken skulle då vara att Sverige a priori är
så mycket trögare i sin offentliga sektor än andra stater och
att vi därför inte kan ha en ''elasticitet'' som andra länder
ifråga om förändringar av försvaret.
I efterhand kan man säga att 1925 års försvarsbeslut inte
gav den avsedda kvalitén. Organisationen drogs inte ned
tillräckligt, pengarna räckte därför inte till de
moderniseringar som avsågs. Den lärdomen finns det
anledning att påminna om nu, så att inte det misstaget
upprepas.
Det är vanligt på vissa håll att tala illa om l925 års
försvarsbeslut men tala väl om 1936 års. Detta utifrån
reflexen att det är bra att rusta upp men dåligt att rusta ned.
Men en sådan reflex bortser då från hotbilden. 1925 års
beslut var mycket rimligt i den hotbild som då fanns, men
1936 års beslut -- som avsåg en tioårig upprustning -- var
alldeles otillräckligt sedan Hitler trätt till och inlett en
enorm upprustning.
Den mest vulgära agitationen mot 1925 års beslut går ut
på att när man minskat försvaret är det nästan omöjligt att
öka igen. Men vad 30-talet visade var väl mer det motsatta,
nämligen att det var möjligt att mycket snabbt bygga ut
krigsmakter. Hitler gick på få år från nästan noll till världens
starkaste flygvapen. USA kom på fem år, från 1938, att öka
sitt flygvapens manskap hundra gånger om. USA gick från
1938 till l942 från 1 till 31 procent i försvarets andel av BNP.
Kritiken mot 1925 bör inte avse principerna om kvalitet
och elasticitet utan att dessa två principer sedan inte följdes
bättre. Detta senare är viktigt när vi nu åter har en
försvarspolitik som bekänner sig till dessa principer.
1942 års försvarsbeslut blev en olycka för svenskt
försvar. Under brinnande krig skulle Sverige självfallet göra
allt det kunde för att stärka sitt försvar, enligt
elasticitetsprincipen. Men det fanns krafter som ville
utnyttja tillfället till att ge långsiktiga bindningar, alltså en
återgång till principerna före 1925.
Det hade varit rimligt att för krigsåren frångå
kategoriklyvningen och tillfälligt höja antalet
tjänstgöringsmånader. Men i stället för en sådan tillfällig
utökning infördes -- som vi nu vet till mycket stor långsiktig
skada för försvaret -- en permanent förändring av
värnpliktslagen. (Ett första beslut togs våren 1940 och det
permanentades 1942.) Folkpartiledaren Gustaf Andersson i
Rasjön förespråkade i regeringen en fortsatt
provisorielinje.
Några liberaler i riksdagen stod som främsta kritiker till
den dåliga tillämpningen av elasticitetsprincipen under
krigsåren. Första världskrigets pansarskeppsbyggen i
Sverige var inte klara förrän kriget var över, och under
andra världskriget upprepades detta genom igångsatta
kryssarbyggen som inte var klara förrän ett par år efter
krigsslutet. Den principiellt mest genomarbetade kritiken
mot 1942 års försvarsbeslut kom genom en enskild motion
från Bertil Ohlin. Han hävdade att planen skulle gälla en
fredsorganisation därför att stormaktskriget troligen skulle
vara slut vid dess utgång. I stället för femårsplanen
förordades en två-, eventuellt treårsplan med en forcerad
uppbyggnad av försvaret. Ohlin pekade på
importmöjligheter för flygplan, storproduktion av
stridsvagnar, en lätt flotta byggd på ca två år i stället för
minst det dubbla med en tung samt ''massproduktion'' av
flygare. Det hela skulle röra sig om engångskostnader som
''så snart som möjligt öka försvarets slagkraft utan att binda
statsmakterna för en så dyrbar 'permanent' försvarsordning
som den nu föreslagna''.
Ohlin såg sin motion som ett alternativ till regeringen.
Han ville i närtid stärka försvaret mer än regeringen, genom
att begära uppskov med de utgifter i femårsplanen som
skulle binda anslag längre än två--tre år samt en inventering
av möjligheterna till förstärkning utanför femårsplanen för
de kommande två--tre åren: ''Starka skäl tala utan tvivel för
den uppfattningen, att liksom hittills tyngdpunkten borde
läggas på försvarets omedelbara stärkande med hänsyn till
de av kriget framkallade riskerna mot vårt land. Om detta
skedde, skulle utbildning, anskaffning av materiel och
byggnader samt i någon mån även organisationen läggas
annorlunda till rätta, än när uppgiften i främsta rummet är
att successivt genomföra en för fredstid avsedd, permanent
försvarsordning.''
Man kan ställa frågan hur det kom sig att 1942 års
härordning, tillkommen under brinnade krig, har fått styra
arméns utformning ända till de senaste åren.
Idag erkänner nästan alla att organisationen länge varit
för stor och att detta är huvudanledningen till att de
kvalitativa bristerna är så stora.
50 år har gått sedan 1942. Riksdagen insåg redan för 20
år sedan, vid 1972 års försvarsbeslut, att materielen från
andra världskriget inte längre var modern (inklusive
cykeltolkning efter traktor) och att en omsättning av all
denna materiel inte var rimlig. l972 beslöt riksdagen därför
att tio brigader skulle bort. Detta beslut ogillades av
försvarsmyndigheterna, som därför lät bli att effektuera
beslutet, och försvarsminister Krönmark rev sedan upp
beslutet.
Sven Wedén var den mest drivande kritikern på politisk
sida mot organisationens satsning på numerär före kvalitet.
Andra i folkpartiet har sedan sökt fullfölja samma linje. Det
är i grunden en upprepning av argument och strider från 20-
talet då generalstaben stod för numerär medan liberaler
talade för kvalitet.
Generalerna Synnergren, Sköld och Ljung drev hårt
tanken om att numerären är viktigare än kvalitén, helt i 20-
talets anda. Stora brister i mobiliseringsförråden doldes.
När jag inför 1987 års försvarsbeslut drev tanken att ta bort
de äldre infanteribrigaderna bemöttes detta frenetiskt av
ÖB. Den moderate ledamoten Carl Bildt var politiskt den
främste förespråkaren för stor numerär. Omsvängningen på
militärsidan kom med den nye ÖB Bengt Gustafsson.
Roine Carlsson drev 1989 igenom beslut om att ta bort
dessa brigader, plus tre av de modernare. De moderata
reservanterna motsatte sig varje indragning av
landskapsregementen men menade att man kan ''avvakta
med frågorna om den materiella förnyelsen av armén''.
Detta var den sista reflexen av den traditionella politiken.
Det är inte så att den nu aktuella propositionen i sig
innebär en stor strukturomvandling av armén.
Krigsorganisationen bantas med två brigader, att jämföras
med beslut (dock ej genomfört) 1972 om indragning av tio
brigader och l989 om indragning av elva brigader (varav två
dock redan var bestämda innan).
Ser man till fredsorganisationen så hade 1982 års
försvarsbeslut och 1989 års beslut vardera ungefär samma
antal indragningar av kasernområden som den nu aktuella
propositionen. (Också här gäller att en del av riksdagens
beslut sedan inte åtföljts av myndigheterna, som t.ex.
Näsby park.)
Jag tycker ändå att man bör säga att 1992 års
försvarsbeslut ideologiskt är det som återför svensk
försvarspolitik till principerna från 1925. Inte genom att
årets beslut i sig skulle innebära en större
strukturomvandling än de närmast föregående, men genom
att vi nu har alla tre momenten från l925 tillbaka:
Bekännelsen till kvalitet, elasticitet och rationellt
värnpliktsuttag.
Som liberal är jag naturligtvis glad över att tankar som
vi drivit länge nu äntligen får programmatiskt genomslag.
Men det tragiska är att det dröjt så länge, vilket starkt
skadat försvaret.
1972 års försvarsbeslut insåg obalansen mellan kvalitet
och numerär, varför det innehöll beslut om indragning av
tio brigader, ett beslut som dock inte följdes. 1977 års
försvarsbeslut formades av en konservativ försvarsminister
och var i sak ett steg tillbaka genom att återta
nedläggningsbeslutet från fem år tidigare.
1982 års försvarsbeslut flaggade för ökad satsning på
kvalitet. Genom ett nytt priskompensationssystem skulle
försvaret få ersättningar för reallönehöjningar och därmed
slippa en av de stora orsakerna till tidigare urholkningar av
försvarsanslagen. Genom att försvaret också skulle få
behålla alla vinster av rationaliseringar skulle över tio
miljarder kunna föras över till utökad materielanskaffning
fram till 1992. Tyvärr kom detta program att haverera.
Visserligen gjordes en del strukturomvandlingar inom
fredsorganisationen, men den allmänna
produktivitetsförsämringen inom försvaret (påminnande
om andra delar av offentlig sektor) ledde i stället till att
driftskostnaderna ökade.
1987 års försvarsbeslut innehöll också uttalade
satsningar på kvalitet. På grund av att myndigheterna inte
levererat in utlovat underlag sköts besluten om
organisationsförändringar till 1989. Ramhöjningen 1987
(6,8 miljarder för femårsperioden) och därpå följande extra
anslag för ubåtsskydd och materiel gör att perioden 1987--
92 fått ungefär dubbelt så stort påslag (i dagens
penningvärde) som de 7,3 miljarder som nu är aktuella.
För armén gavs ett tillskott 1987 avsett för två av
riksdagen särskilt angivna ändamål, anskaffning av
helikoptrar för sjuktransport och anskaffning av luftvärn
med längre räckvidd. Inget av detta har kommit till stånd,
trots att båda behoven är mycket angelägna. I stället har
pengarna gått till drift av en organisation som idag alla
politiska riktningar och även försvarsmyndigheterna
erkänner var för stor. Det är en misshushållning med
skattebetalarnas pengar och ett av flera sedelärande
exempel på att riksdagen inte förmår styra den offentliga
sektorn.
Det som gör att man kan ha hopp om bättre balans i
framtiden ligger främst i att värnplikten inte längre är ett
hinder för rationella avvägningar. 1925 års försvarsbeslut
hade kategoriklyvningen som förutsättning för en
modernisering. De kvalitetshöjningar som riksdagen åsyftat
1972, 1982 och 1987 gick om intet till största delen därför att
organisationen styrdes av värnpliktsantal mer än av
operativa behov.
1982 fanns en chans till omtänkade, genom att det första
betänkandet från 1978 års försvarskommmitté höll öppet för
folkpartiförslaget om direktrekrytering av värnpliktiga till
civilförsvaret. Men efter ingripande från nuvarande
arméchefen stoppades detta i slutbetänkandet.
Motståndet mot ett omtänkande rörande värnplikten
har varit mycket stort, och här ligger huvudorsaken till att
det tog 50 år att komma bort från 1942 års försvarsbeslut.
Det finns flera skäl. Ett är att påtryckningsgrupper av olika
slag, fackliga och andra, har mer sofistikerade metoder än
förr och att politiker troligen är räddare än på 20-talet för
omprövningar. Vietnamromantiken har nog också del i
fördröjningen. Då spreds en föreställning om att små folk
kan tåla hur stora offer som helst i form av dödade egna
soldater och att kvalitet i utrustningen då inte betyder så
mycket. Det mest absurda i detta vurmande för
''folkförsvar'' är att skyddet för soldaterna helt förbisågs:
skyddsvästar, transporthelikoptrar och
sjukvårdsorganisationen i krig har varit absurt eftersatta
områden. Denna kombination av tankarna om mycket
soldater och förbiseende av deras skydd hör till den svenska
försvarspolitikens största mysterier.
Folkpartiet liberalerna har i årtionden verkat för en
övergång till en totalförsvarsplikt som tillgodoser både
civila och militära delar och där ingen utbildas utöver
krigsorganisationens behov. Alla andra gick försvarsbeslut
efter försvarsbeslut emot den tanken, men under loppet av
något år tycks nu alla ha anslutit sig till totalförsvarsplikten
som idé. Roine Carlsson, som själv stretade emot i det
längsta, ska ändå ha äran av att ha tillkallat
pliktutredningen. Erfarenheterna från Gulfkriget bidrog
nog. Men främst har både militära och politiska aktörer nått
den gräns då det inte längre gick att blunda för obalansen
numerär--kvalitet i ett system där personalomfånget styrs av
födelsetal och inte av behov. En hjälp på traven fick man
nog också när statistiken visade att fler och fler av de
värnpliktiga i praktiken ändå inte fullgjorde utbildningen --
den insikten var uppenbart avgörande när det gick att ta
bort prövningsförfarandet till vapenfri tjänst.
Det kan synas vara en ödets ironi att en moderat
försvarsminister fått sätta sitt namn under den proposition
som återför svensk försvarspolitik till principerna från 1925.
Men samtidigt kan det ligga en symbolik i detta. Det
illustrerar nämligen den stora enighet som nu finns om att
äntligen överge vad jag här kallat 1914 och 1942 års tankar.
En företrädare för det parti som mest förknippats med den
nu övergivna politiken får återföra landet till en mer
rationell försvarspolitik.
Principerna och framtiden
Jag har här ovan belyst de försvarsideologiska frågorna
och sökt sätta in dem i ett historiskt sammanhang. Det är
glädjande att principerna från 1925 nu åter blir officiell
svensk försvarspolitik.
Men som vi sett blev tillämpningen av 1925 års principer
inte bra. Organisationen efter 1925 var för stor för att man
skulle nå de avsedda kvalitetsmålen. Och
elasticitetsprincipen fungerade dåligt inför andra
världskriget därför att beslut om förstärkningar kom för
sent.
Som liberal försvarspolitiker har jag ju under årtionden
pläderat för just de principer som nu signaleras: kvalitet,
flexibilitet, rationellt värnpliktsuttag. Om inte annat har vi
som länge pläderat för dessa haft mer anledning än att tänka
kring den praktiska tillämpningen av dem.
Den första varningen är uppenbar. Både efter 1925 och
efter ett antal av de senaste försvarsbesluten har
förhoppningar om ökad kvalitet grusats därför att
driftskostnader och organisation tagit för stor del av
resurserna. Motsvarande erfarenhet finns i andra länder.
Det största hotet mot den kvalitet som propositionen talar
om ligger därför i numerären.
Hur många värnpliktiga?
Jag känner en oro inför detta. Och i första hand är det
antalet värnpliktiga som oroar mig. Det är olyckligt att ange
det antal värnpliktiga som ska undantas, 6 000. Man bör
utgå från krigsorganisationens behov, alltså ange det antal
som behövs i stället för att tala om hur många som inte
behövs. ''Värnpliktspuckeln'', som varit till så stor skada för
enskilda och försvarsekonomin, försvinner ju automatiskt
om man årligen utgår från krigsorganisationens behov.
Talar man i stället om hur många som ska undantas finns
risk att puckeln består.
Dessutom har jag svårt att förstå att det kan bli en så låg
siffra som 6 000. I det tidigare systemet utbildades ju alla,
vare sig de skulle krigsplaceras eller inte.
Som visats ovan har antalet brigader de senaste åren plus
beslutet i år minskats med 13 (från 29 till 16). Med 5 500
värnpliktiga per brigad och omsättningstider
(förbandsomsättning) på åtta år blir det en minskning av det
årliga värnpliktsbehovet med 9 000. (I verkligheten har
delar av brigaden längre omsättningstider än åtta år.)
Genom beslutet av avbryta 5,5-månadersutbildningen slogs
såvitt jag förstår fast att försvaret inte ska använda
värnpliktiga med kortare utbildning än 7,5 månader för
stridsuppgifter. Därmed utgår väl dels
bevakningsvärnpliktiga (handräckare som gav 6--10 veckors
vapenutbildning för bevakningstjänst) och dels de s.k.
beredskapsplutonerna (som ju var avsedda att kunna sättas
in på uppdrag redan efter två--tre månader). Däremot
räknar jag sjävfallet inte in borttagandet av 5,5-
månadersutbildningen i sig själv, eftersom den ju avsåg
värnpliktiga som frigjorts genom det lägre brigadantalet.
Inom marinen och flygvapnet ska krigsorganisationen
minskas, och det betyder mindre värnpliktsbehov. Såvitt jag
förstår är siffran 6 000 värnpliktiga som undantas alldeles
för liten.
Man kan kontrollräkna på ett annat sätt. För 16 brigader
med 5 000 värnpliktiga var och åtta års omsättning krävs
årligen 11 000 värnpliktiga. Om armén anges skola ha 27 000
värnpliktiga skulle alltså l6 000 behövas för
fördelningsförband, vilket förefaller helt orimligt. Flera av
dessa har dessutom omsättningstider kring 15 år. Vad gäller
de föreslagna nya förbandstyperna för förplägnad och
förråd har pliktutredningen fått i uppdrag att granska dessa
förslag. Något beslut om införande bör därför inte ske innan
den utredningen är klar. Vad gäller förrådsförbanden är
dessa avsedda för en framtid då dagens decentraliserade
förrådsorganisation bytts mot en mer centraliserad, något
som inte kan ha genomförts förrän på ganska lång sikt. Jag
kan inte finna annat än att arméns årliga värnpliktsbehov
bör anges till högst 20 000.
Misstanken ligger nära till hands att myndigheterna är
inne på att förkorta omsättningstiderna för brigaderna.
Skulle man utbilda i full bataljon och dessutom ha ett år för
brigadledning m.m. så åtgår fem år för att utbilda en brigad.
Det hade varit möjligt om regementena de övriga tre åren
utbildat territorialförband, men i och med slopandet av 5,5-
månadersutbildningen bortfaller den möjligheten.
På fråga inför utskottet har ÖB angivit att
förbandsomsättningen blir fem--sex år medan
departementet inför utskottet angivit att åtta år ska fortsätta
att gälla. Vi vet sedan tidigare att statsmakter och
myndigheter har olika uppfattning, men jag menar att det
måste vara statsmakternas mening som ska gälla.
Det finns mycket starka skäl mot att korta
förbandsomsättningen. Dels ökar antalet årligt utbildade
värnpliktiga för brigaderna med omkring 50 procent, vilket
är mycket dyrt. Dels ökar slitaget på terrängbilar,
bandvagnar m m med lika mycket. Och eftersom det är
slitaget som avgör när dessa måste omsättas skulle man
därmed tidigarelägga den tidpunkt då vi måste omsätta
fordon. Det rör sig i så fall om mycket stora belopp.
Förkortad förbandsomsättning leder också till ökade
kostnader för värnpliktsresor, eftersom snabbare
omsättning betyder att brigaden måste rekryteras från ett
större geografiskt område. Särskilt dyrbart är självfallet
långa resor, som för mälardalingar till övre Norrland.
Ska man flytta förband är det självfallet mycket
angeläget att inte minska förbandsomsättningstiden,
eftersom man då skulle behöva bygga större nya lokaler. På
de förband som inte flyttar innebär oförändrad
förbandsomsättning att man kan ställa av ungefär varannan
kasern. Infanteriregementena är ju dimensionerade för
omsättning av två brigader eller motsvarande.
Vill man omsätta brigader i full bataljon behöver vi lägga
ned vartannat infanteri- och pansarregemente, utöver de
hittillsvarande nedläggningarna som betingas av en mindre
krigsorganisation. Men nackdelarna i ett sådant system är
att resekostnaderna ökar. Om man framöver har som regel
att bara utbilda i halvbataljon krävs självfallet extra insatser
för samövning. Det närmast till hands liggande är väl att de
grundutbildade i slutet av sin utbildning får verka
tillsammans en halv bataljon som repövar. En förutsättning
för att halvbataljonsutbildning ska godtas är också att
kostnaden per värnpliktig inte blir klart högre när
regementenas värnpliktsantal minskar. Enklaste metoden
är att tilldela varje förband en ersättning per värnpliktig.
Det är sedan upp till varje förband att ordna mat och annat
så rationellt som möjligt.
Hur många brigader?
Det är viktigt att förnya materielen i brigaderna. All
materiel kan inte komma samtidigt, och det blir därför
under alla förhållanden fråga om en successiv förnyelse.
Fram till sekelskiftet kan vi i bästa fall hinna modernisera
omkring tio brigader, med skyddsvästar, mörkerutrustning,
bättre samband, bättre pansarvärn etc.
Den föreslagna ekonomin tillåter inte långsiktig
omsättning av l6 brigader. Å andra sidan har brigaderna --
dock inte pansarbrigaderna -- delvis ganska modern
utrustning till följd av tillförsel under 70- och 80-talen. Det
är därför möjligt att under 90-talet behålla något fler
brigader än man långsiktigt kan behålla med dagens
försvarsekonomi. I den avbrutna försvarskommittén pekade
folkpartiet liberalerna på olika tillämpningar av en
''kärnmodell'' där omkring tolv brigader moderniserades till
sekelskiftet och där ytterligare några brigader behöll dagens
materiel men fick längre förbandsomsättningstider. I det
alternativet fanns viss direktutbildning till
territorialförsvaret, särskilt för att få ett lokalt rekryterat
försvar av t.ex. viktigare hamnområden.
Vill man spara pengar för att öka moderniseringen är det
kanske inte nödvändigt att snabbt gå ned till färre än 16
brigader. Däremot finns det starka skäl att söka
differentiera förbandsomsättningen. I alla händelser måste
man vara mycket restriktiv med investeringar på nya ställen
för brigader som senare kan utgå. Man kan t ex överväga att
i Halmstad inrätta ett centrum för hamn- och flygbasförsvar
gemensamt för armén och flygvapnet.
I syfte att minska värnpliktsresorna men också för att
öka beredskapen mot ''strategisk kupp'' (eller motsvarande
uttryck) finns skäl att överväga ytterligare någon brigad
lokalrekryterad kring huvudstaden. Man kan nyttja dagens
gästrikebrigad, även om I l4 läggs ned. Vill man ha
vinterutbildning kan utbildningen ske som dubbelbrigad vid
I 13 i Falun, i annat fall genom dubbelbrigad utbildad vid I 1
i Kungsängen. Rekryteringen för en sådan brigad bör i båda
fallen ske från Gävle--Uppsala--Arlandaområdet.
En extra fördel med dubbelbrigad vid något förband i
närheten av Stockholm är att man därmed under
åtminstone en del av året skulle ha tillgång till ett delvis
utbildat bataljonsförband, medan man ju vid övriga
förband oftast har halvbataljon.
I propositionen föreslås att stridsfordon 90 organiseras
som ett kompani per brigad. Jag är tveksam -- på samma
principiella grund som att riksdagen inte bör uttala om
marinens enheter ska jaga ubåt i en eller två styrkor -- till
om riksdagen bör låsa detta. Talar man om risken för
överraskningsoperation mot huvudstadsområdet finns skäl
att överväga ett alternativ där en större del av de lätta
stridsfordonen finns i den regionen. Riksdagen bör ange
vilken materiel som anskaffas men inte binda fördelningen
mellan olika förband.
Flexibilitet, exemplet Draken
Jag är mycket nöjd med propositionens förslag om att
krigsorganisationen för flygvapnet ska bestå av bl.a. ''minst
två krigsdivisioner'' med J 35 Draken och ''minst fyra'' med
AJ 37.
Där finns nämligen en principiell nyhet som jag
tidigare motionerat om. Propositionen anger antalet
fredsdivisioner till två respektive fyra. Det här betyder en
öppning för tanken att krigsorganisationen kan vara större
än fredsorganisationen. Det kräver i sin tur att man
använder reservare. I en utförlig motion (1990/91:Fö16)
förde jag principiella resonemang kring detta utifrån dels
amerikanska erfarenheter, dels svensk forskning (med en
doktorsavhandling av Maud Angelborg-Thanderz med bl a
resultat om återinflugna tidigare Draken-förare). Efter det
jag skrev den motionen har jag studerat hur norska
flygvapnet börjat använda reservare som bl a instruktörer
på jaktflygplan.
Man kan säga att principen kom in genom riksdagens
beslut 1987 att ha handlingsfrihet att 1992 sätta upp
ytterligare en 35-division. För det ändamålet modifierades
ytterligare tolv plan till J 35J-standard. 1987 byggde vi alltså
in en handlingsfrihet. I beslutet angavs den som en option
att kunna utnyttjas just 1992, men i princip kan man ha
löpande optioner att när som helst efter beslut gå upp till ett
högre divisionsantal redan i fred.
Det finns säkerhetspolitiska skäl att kunna ha ett stort
flygvapen, samtidigt är driftskostnaderna höga. Det är
därför en stor fördel om man kan ha en större
krigsorganisation än fredsorganisation. De länder som
importerar flygplan har knappast råd att köpa ett ''extra''
antal maskiner för denna större krigsorganisation. Ska de
utöka måste de vänta tills de kan få leverans av ytterligare
maskiner, vilket kan ta lång tid.
Vi är i en långt bättre situation genom den successiva
inhemska tillförseln av flygplan. Det finns alltid marginaler
i ett sådant system. Man behöver inte skrota maskiner i
exakt den takt som nya kommer och kan därför i princip
alltid ha några fler plan. Just nu är de extra många genom
två tillfälligheter, dels att Draken råkar vara extremt robust,
dels att vi genom tidigare organisationsminskning har
Drakar med förhållandevis få uttagna flygtimmar.
Men om ett tag kommer vi också att ha ett visst överskott
av Viggen, i förstone genom propositionens förslag om
minskning av 1,5 fredsdivision med AJ 37,
därefter genom att JAS 39 börjar ersätta de äldsta AJ 37-orna.
Även om de allra äldsta av dem fick sämre
hållfasthet och därmed livslängd än efterföljarna kan vi
framöver räkna med att ha fler Viggen än som behövs för
det i fred organiserade flygvapnet.
Jag är naturligtvis nöjd med att Drakensystemet behålls.
Det har nyligen modifierats och fått ökade prestanda. Det
är ett jaktsystem, och just luftförsvarsfunktionen tillmäts
särskild vikt. Som en bonuseffekt följer att modifieringen
gör att underhållsbehovet gått ned. Underhållskostnaden
per timme för Draken är därför bara hälften mot hos
Viggen, ännu lägre om man tar hänsyn till att reservdelarna
i princip är gratis när man kan ta ur förråd eller utgående
plan, men det kommer om en tid också att gälla för AJ 37.
Det
är alltså långt bättre att minska AJ 37-systemet
med 1,5 divisioner i fred än att minska
Drakensystemet med två divisioner. I båda systemen finns
därmed en handlingsfrihet, och även om man inte har fler
divisioner i krig än i fred så ges en ökad uthållighet per
division genom en större tillgång på flygplan. Till saken hör
ju att modifieringen till AJS 37
gör att även spanings-Viggen numera kan bära
sjömålsrobot. Så även vid en minskning av antalet
fredsdivisioner med AJ 37
är förmågan till sjömålsbekämpning klart större än
den varit tidigare.
Genom att nyttja personal rationellt finns alltså
möjligheten att ha en större krigsorganisation. Hur mycket
större kan variera över tiden, främst med hänsyn till hur
många tidigare piloter från fredsdivisionerna vi har
tillgängliga. Och det varierar över tiden och mellan
flygplanstyperna. De närmaste åren har vi självfallet extra
många till följd av tidigare stora avgångar till civilflyget och
nu närmast genom indragningar av 2,5 fredsdivisioner. Om
vi i framtiden har ett flygvapen om i fred 16 divisioner kan
vi kanske hålla beredskap för ett par till i krig, i början t ex
en 35-division och en AJ 37-division.
Men det kommer sedan att förändras, både
till divisionsinnehåll och möjliga uppsättningstider. Man
kan tänka sig en hel skala från krigsdivisioner som har
repövningar till divisioner som sätts upp först efter särskilt
beslut. Det första är den modell som vi redan använder för
SK60-divisioner i krigsorganisationen, det andra den
modell som fanns som handlingsfrihet i förra
försvarsbeslutet.
Jag talar här om metoden att återkalla förtidsavgångna
eller nyttja förare som i fred finns i staber eller skolor. Det
är den enda metod som ger handlingsfrihet i närtid. Att gå
den andra vägen och nyutbilda för en utökad
krigsorganisation är också möjligt, men det ger effekt först
efter omkring fyra år -- så lång tid tar det att få fram nya
förare.
Man kan alltså nyttja det förhållandet att vi genom
inhemsk tillförsel har flexibilitet i flygplansanskaffning som
inte finns vid import plus att man vet att det går att
merutnyttja åtminstone de duktigaste av förtidsavgångna
förare. Inom armén finns stora möjligheter att öka antalet
förband genom att vid behov utnyttja värnpliktiga längre tid
(eller utbilda fler), men där sätts gränsen av befäl i rätt
ålder -- vilket jag tar upp på annan plats i denna motion --
och möjligheterna att öka materieltillförseln. Men som jag
visat i avsnittet om brigader går det att ha ett flexibelt
system, med vissa brigader snabbt gripbara medan andra
kräver vissa förberedelser.
Vad det gäller är helt enkelt metoder att även i ett
kortare perspektiv ge den elasticitet som man talade om
redan 1925. På lång sikt finns alltid handlingsfrihet, men det
intressanta är självfallet sådan handlingsfrihet som kan ge
effekt redan ganska kort tid efter beslut.
Fredsorganisation
Propositionens förslag rörande fredsorganisationen (jag
använder det begreppet i stället för ''grundorganisation''
som jag tycker leder tankarna fel) bygger på förslag från
myndigheterna. I motion 1991/92:Fö 329 har jag kritiserat
metoden att överlåta på myndigheterna att lägga förslag
utan att förse statsmakterna med alternativ och beräkningar
för dessa. Med erfarenhet från ''dödspatrullen'' 1981 menar
jag att det är den politiska nivån som bör väga in alla
relevanta faktorer. Nu behandlas vissa faktorer hos
myndigheterna och andra hos regeringen, vilket gör att en
samlad bedömning av alternativen inte kommer till stånd.
Behandlingen av fallen I 21, I 14, F 13 och F 6 i denna
omgång visar nackdelarna med den metod som valts denna
gång (liksom inför 1989 års beslut). Det är principiellt och
metodmässigt fel att inte väga in samtliga faktorer på den
politiska nivån. Myndigheterna ska självfallet lämna
underlag inom sina kompetensområden, och då för ett så
pass stort antal alternativ att den politiska nivån kan göra
reella val. Med den valda metoden är dessutom risken stor
att interna myndighetsvärderingar får alltför stort
genomslag.
Mycket talar för att fredsorganisationen behöver ses
över igen inför 1997. Behövs det med den nya
krigsorganisationen två artilleriregementen i Milo Mitt
(varav ett på stort avstånd från närmaste skjutfält) och Milo
Nord? Behövs det två luftvärnsregementen, dessutom med
propositionens förslag rätt nära varandra, i Milo Syd?
Lägger man till detta att vi knappast -- om inte det
säkerhetspolitiska läget försämras -- kommer att långsiktigt
kunna omsätta mer än omkring 12 brigader så framgår rätt
klart att arbetet inför nästa fredsorganisationsförändring
bör sättas igång rätt snart. Och det arbetet måste ledas
politiskt på ett bättre sätt än inför 1989 och 1992. Det är
viktigt att investeringarna i nya byggnader inom försvaret
hålls på så låg nivå som möjligt de närmaste åren.
För flygvapnet signaleras en övergång till fler
tredivisionsflottiljer. Det finns ekonomiska skäl för detta,
förutsatt att man inte kort tid efter ett sådant beslut
ytterligare minskar krigsorganisationen -- för då är
investeringar bortslängda. Med förebild från marinen borde
det vara möjligt att rätt snart göra en Skånska flygflottiljen
som omfattar både krigsförbandet i Ängelholm och
skolförbandet i Ljungbyhed.
Med min syn att riksdagsbeslut bör följas är det stötande
att Näsby park fortfarande -- trots riksdagsbeslut 1982 -- är
i försvarets ägo. Jag har hört påståendet att det skulle vara
billigt att driva konferenser där, men uppenbart är det en
kalkyl som inte väger in mark och byggnader. När
statsmakterna gör om ekonomisystemet så att försvaret
debiteras markkostnader bör man utgå från beslutet att
Näsby park inte tillhör försvaret. Om försvaret vill vara
kvar på Näsby park bör det debiteras kostnader för mark
och byggnader, men någon uppräkning av anslaget för att
betala detta bör inte ske.
Kvalitet ger ''elasticitet''
Vill man leva upp till tanken om ''elasticitet'', alltså att
försvaret ska kunna förstärkas eller minskas med hänsyn till
utvecklingen i omvärlden, krävs genomtänkta principer. En
grundläggande förutsättning är just kvalitén. Det var ett
tragiskt felslut under årtiondena efter andra världskriget att
en svensk armé med stor numerär men fallande kvalitet
skulle ha större ''uppväxlingsförmåga'' än en mindre
organisation med större kvalitet. Men notera att den tanken
främst fanns hos myndigheterna, för i just det försvarsbeslut
som betonade den långsiktiga handlingsfriheten mest --
1972 års beslut -- togs samtidigt beslutet att minska med tio
brigader.
Det är en absurd tanke att just försvaret skulle ha låg
kvalitet, inom skola, sjukvård eller industri skulle ingen
komma på tanken att Sverige borde ha lägre kvalitet än
omvärlden. Varför då inom försvaret, som ju dessutom om
det gäller står i en duellsituation?
Föryngrad officerskår
Tvärtom är det så att en organisation med kvalitet har
lättare att kunna växa ut, eftersom det då finns kompetens
som kan spridas. En nyckelfråga, något jag utvecklat i
tidigare motioner om reservare, är att få en föryngring av
officerskåren. En kraftigt föryngrad officerskår och
övergång till civil verksamhet för de flesta officerare efter
c:a l5 års tjänst betyder en vitalare organisation, men
dessutom uppväxlingsmöjlighet genom att man kan kalla
tillbaka tidigare anställda. Därmed finns möjlighet att sätta
upp ytterligare krigsförband på rimlig tid. Det är knappast
möjligt om man ska behöva utbilda t ex nya kompanichefer.
Det vore helt fel att höja pensionsåldern för officerare,
men den stora frågan är inte om de ska pensioneras vid 60
eller 65 utan hur man planmässigt kan få många att lämna
betydligt tidigare.
Genom att regementena övergår till utbildning i
halvbataljon men att officerskåren inte minskas lika mycket
som krigsförbanden finns utrymme för civil utbildning av
officerare som bör lämna försvaret. Detta har en särskilt
positiv betydelse för hittills starkt försvarsberoende orter.
''Regementsstäder'' kan sägas vara som bruksorter. De
anställda går kvar i samma jobb till pensionen, och det blir
mycket litet av nyföretagande. Dessa orter skulle ha mycket
att vinna om man systematiskt kunde stimulera
försvarsanställda att i relativt unga år gå över till andra
verksamheter.
Personal vid nedläggningar
Den senast berörda frågan får en särskild innebörd på en
ort som förlorar sitt förband. Jag har tidigare kritiserat
metodiken bakom förslaget om nedläggning av I 14 i Gävle.
Man borde ha vägt in försvaret av Arlandaområdet,
värnpliktsresor och vinterutbildning. Man borde också se
på möjligheten att även om regementet dras in ha en
lokalrekryterad brigad med uppgifter motsvarande dagens
Gästrikebrigad, men utbildad i Falun eller Kungsängen.
Men läggs regementet ned finns skäl att förfara på annat
sätt än som hittills varit det normala vid
förbandsnedläggningar. Tidigare har det uttalats att det
bästa för försvaret vore om så många som möjligt stannade
inom försvaret och flyttade till andra förband. I praktiken
har rätt få gjort det, t.ex. när Lv 5 i Sundsvall lades ned.
Gävleborg har idag landets högsta arbetslöshet. Gävle
har förlorat en lång rad statliga arbeten genom indragningar
hos SJ, posten, televerket och vägverket. Det är viktigt att
få fram nya verksamheter, och vinterns
''Gävleborgskampanjen'' är ett tecken på en ökad vilja i
länet att söka nya möjligheter.
Ingen ska naturligtvis hindras att flytta till ett annat
förband. Men för de allra flesta anställda gäller sannolikt att
de helst vill stanna i regionen. Det är viktigt att
statsmakterna snabbt kan dimensionera den kvarvarande
Fo-staben och dess uppgifter inom territorialförsvaret,
skyddet av transporterna genom länet, stöd till
frivilligverksamheten och samverkan med civila
myndigheter. Vilka som kan bli kvar i Fo-staben är
väsentligt för att man ska kunna sätta in insatser för de
övriga.
Ska brigaden läggas ned finns det ju ingen anledning att
utbilda ytterligare värnpliktiga till den. Man kan de sista
åren för brigaden utnyttja redan utbildade. Staten bör
därför, i ett län som är hårdare drabbat än något annat av
arbetslöshet, låta regementsledningen i samverkan med
länsmyndigheterna använda huvuddelen av resurserna de
närmaste två åren för att stimulera till nya verksamheter
bland de anställda. Man bör få använda arbetstid, lokaler
och andra tillgångar för att starta annan verksamhet. Alla
som behöver ska ges kompetterande utbildning, på betald
arbetstid.
Den naturliga lösningen är att regementsledningen får
tillstånd att själv besluta om kvarvarande
förbandsproduktion, så att man inte av uppdrag uppifrån
förhindras från personalpolitiska insatser i syfte att finna
nya verksamheter för de anställda. Pengar som annars
skulle ha gått till värnpliktsersättningar, ammunition,
drivmedel och övningar kan med detta synsätt frigöras för
personalinsatser och nyföretagande. En kombination av
regementets och länsmyndigheternas insatser sker enklast
genom att regementsledningen och länsstyrelsen
gemensamt får hålla i olika projekt. Det finns anledning att
ha motsvarande inställning även vid andra
förbandsnedläggningar, men sysselsättningsproblemen i
Gävleborg talar för att man där får pröva en förändring
under friare former än som tidigare förekommit i vårt land i
samband med förbandsnedläggningar. I princip kan samma
resonemang föras beträffande P 6 i Kristianstad, vars brigad
också föreslås läggas ner.
Nytänkande om civilt försvar 1987
års försvarsbeslut innebar i flera stycken ett
nytänkande i de civila delarna av totalförsvaret. Jag är
förvånad över att den nye generaldirektören i Överstyrelsen
för civil beredskap i en artikel nyligen hävdat att
statsmakterna drog ned resurserna 1987 utan att tala om vad
som skulle ske.
Tvärtom angavs tydligt vilka omprioriteringar som skulle
göras. Det grundläggande var att uthålligheten skulle sättas
lika över hela linjen -- så att man kom ifrån att vissa
områden, som kläder och skor, utgick från tre års
avspärrning medan sjukvården hade ytterst ringa
uthållighet. Förstärkningar skulle alltså göras på de
områden som var eftersatta, främst sjukvården.
Sårbarheten inom elförsörjning och telekommunikationer
skulle minska. Livsmedelsförsörjningen i krig för övre
Norrland och storstäderna, inklusive vattenförsörjningen,
skulle förbättras. Däremot fanns det mindre skäl att satsa
på lagring för jordbruket, liksom på oljelagring och lagring
av legeringsmetaller. Skyddsrumsbyggandet, som dittills
skett ytterst slentrianmässigt och med ringa hänsyn till
sannolika hot, borde styras mot de viktigaste behoven.
Man kan säga att 1987 års försvarsbeslut innebar det
mest genomgripande nytänkandet på årtionden inom de
civila delarna av totalförsvaret. Och det var den politiska
nivån, inte myndigheterna, som var pådrivande.
Myndigheterna var i långt större grad talesmän för olika
särintressen som motsatte sig förändringar. Det är trist att
chefen för ÖCB inte uppfattat detta.
I avsnittet om skyddsrum i propositionen finns
skrivningar som jag vill kommentera utifrån mina
erfarenheter i 1988 års befolkningsskyddskommitté.
Räddningsverket och dess föregångare
civilförsvarsstyrelsen har liksom länsstyrelsernas
försvarsenheter varit bittra motståndare till tanken på
prioriteringar inom skyddsrumsbyggandet. Man har velat
ha kvar ett massivt skyddsrumsbyggande utan
prioriteringar.
Samtidigt är utvecklingen på flygsidan sådan att
vapenbärarna blivit allt dyrare (med 20 exemplar av den nya
B-2-bombaren för fem miljarder per styck som det mest
drastiska exemplet) och att vapnen får allt större precision.
Gulfkriget illustrerade de moderna möjligheterna att rikta
flyganfall så att maximal skada åsamkades de system man
vill slå, för ledning, radar eller vad det kunde vara. Svenskt
skyddsrumsbyggande har i stället verkat leva kvar i
tankegångarna från andra världskrigets tusenplansräder
mot hela stadskärnor.
Jag har tre kommentarer till skyddsrumsavsnittet.
Befolkningsskyddskommittén föreslog ett tioårsprogram för
att åtgärda de allvarligaste bristerna i de s.k.
bristområdena. Det avsåg då att skapa skydd för de
anställda i de sannolikaste punktmålen i storstädernas
innerområden (där man under ett antal år till följd av l950-
talets kärnvapensyn inte byggde skyddsrum). Det var alltså
medvetet från kommittén ett begränsat program för att
komma åt de allra värsta bristerna. Kommittén skrev: ''Det
är givetvis angeläget att dessa medel används för att skapa
skydd där behoven är störst. Det gäller främst sådana
verksamheter i riskområden som måste fortsätta i krig och
som inom rimlig tid inte kan få skydd på annat sätt. Målet
bör vara att dessa skyddsbehov skall vara täckta inom tio
år.'' Men räddningsverket och regeringen tycks tolka detta
som om kommittén avsåg en slags generell ''bristtäckning''
över ytan i Storstockholm och andra storstäder.
Det aktualiserar nästa fråga. De hittillsvarande
skyddsrummen har dimensionerats för att stå emot
flyganfall. Men de har också byggts för de mycket större
områden som definierats som markstridsområden. Man bör
observera att det även i Stockholms innerområden är få
sannolika mål för flyganfall, medan t ex hela Östermalm
och andra stadsdelar klassas som riskområde p.g.a.
markstrider, och inget tyder på att skyddsrumsbyggande i
sådana områden kan vara kostnadseffektiva investeringar
jämfört med annat som kan göras för att minska
påfrestningarna på befolkningen.
Det finns enligt min mening ett sätt att gå vidare på det
som kommittén pekade på, nämligen en annan skyddsnivå
inom markstridsområden. Jag har alltmer övertygats om att
för dessa områden, möjligen undantagandes Gotland där
utrymning inte kan ske, bör man nöja sig med s.k.
grundskydd.
Vad gäller grundskydd var det inte kommitténs mening
att staten skulle stå för byggandet av sådant landet över. Ett
grundskydd mot gas ges genom skyddsmasker. Mot
radioaktivitet och splitter bör man i varje bostadsområde
eller byggnad nyttja det bästa skydd som redan finns, en
källare eller vad det kan vara. Det är en fråga om att sprida
kunskap. Vad gäller nya hus bör det finnas
rekommendationer, t ex undvika att bygga sådana hustyper
som faller ihop som korthus vid explosion. Den enskilde
kan rekommenderas att bygga källare, men det är upp till
vederbörande själv att avgöra. Kommittén var skeptisk till
tanken på ett slags allmänt statsbidrag för detta ändamål.
I mer än tio år har jag i motioner tagit upp frågan om
direktrekrytering av värnpliktiga till civilförsvaret. Men där
är motståndet nu brutet och pliktutredningen studerar hur
praktiska lösningar kan nås.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omsättningstiderna för
krigsförbandens värnpliktiga,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelning av nya stridsfordon,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försvarets nyttjande av Näsby
park,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föryngrad officerskår,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stimulans för övergång till annan
verksamhet för anställda vid I 14 i Gävle och P 6 i
Kristianstad,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering inom
skyddsrumsproduktionen.