I proposition 1991/92:8 har regeringen (justitiedepartementet)
föreslagit att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, vilken gäller till utgången av år
1991, skall ha fortsatt giltighet till utgången av år 1992.
Motioner
1991/92:Ju1 av Berith Eriksson (v) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1991/92:8 om fortsatt giltighet av 1952 års
tvångsmedelslag.
1991/92:Ju2 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en utförligare redovisning av tillämpningen av 1952 års
tvångsmedelslag.
Utskottet
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns,
förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen
innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den
grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella
tvångsmedel. Lagen har tidsbegränsad giltighet och gäller efter
den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1991 (prop.
1990/91:23, JuU5, rskr. 60, SFS 1990:1156).
Lagen gäller vid förundersökning angående vissa brott mot
rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Efter en nyligen
genomförd ändring (prop. 1989/90:130, JuU33, rskr. 286) är lagen
tillämplig på följande brott.
Mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning,
sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage (samtliga brott
under förutsättning att brottet i fråga innefattar gärning som
utgör sabotage), sabotage och grovt sabotage, uppror, väpnat hot
mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet, högförräderi,
krigsanstiftan, vissa brott mot liv, hälsa, frihet och frid som
riktar sig mot statsledningen, spioneri, grovt spioneri,
obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning
med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. Lagen
gäller också försök, förberedelse och stämpling till de
uppräknade brotten om sådan gärning är belagd med straff.
1952 års lag innehåller, som nyss nämndes, tilläggs- och
undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i
fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Olikheten mellan
regleringen i RB och 1952 års lag kan anges på följande sätt.
När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen -- främst
häktning och anhållande -- ger 1952 års lag möjlighet att i
vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad
som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den
situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den
häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för
brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande
endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952
års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå
under ca fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka
(2 § 1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i
27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för
brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år
(3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m.
enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande
fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §).
Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa
fall.
De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning
har genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989
ersatts av bestämmelsen om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning (27 kap. 18--24 §§ RB). Samtidigt ändrades 5 §
i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att
passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr.
313, SFS 1989:650).
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra
telemeddelanden som befordras av televerket till och från viss
telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas
eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av
innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal
kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan
telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och
datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter
i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra
telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller
från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att
en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.
Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för
brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse
och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning
för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig
misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig
vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning
meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss
tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig
teleövervakning får användas om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än sex månader och vid
narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är
förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter
att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är
föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB.
Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av
tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan
ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva
ärendet.
För en beskrivning av den praktiska tillämpningen av
teleavlyssning i säkerhetspolisens verksamhet hänvisas till
SÄPO-kommitténs slutbetänkande, SOU 1990:51 s. 88 f och där
angivna läseställen.
I motionerna riktas erinringar mot den redovisning som lämnas
i propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag.
Motionärerna anser att redovisningen är bristfällig; i motion
Ju1 ifrågasätts behovet av lagen.
Motioner med likartad inriktning avslogs av riksdagen när
frågan om fortsatt giltighet av 1952 års lag prövades förra året
(1990/91:JuU5 s. 3).
I propositionen redovisas att säkerhetspolisen i en skrivelse
till justitiedepartementet i september 1991 anfört bl.a. att
1952 års lag utgör en nödvändig grund för den verksamhet som
säkerhetspolisen bedriver och att det är av utomordentlig vikt
för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs.
Enligt vad som vidare omnämns i propositionen bereds för
närvarande inom justitiedepartementet frågan om lagens
bestämmelser i enlighet med förslag av SÄPO-kommittén (SOU
1990:51) bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en
inarbetning i RB eller på annat sätt. Föredragande statsrådet
uttalar i propositionen att hon i likhet med säkerhetspolisen
anser att lagen fortfarande behövs och att dess giltighetstid --
i väntan på resultatet av de nämnda övervägandena -- bör
förlängas.
Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den
reglering som 1952 års lag innehåller erinra om att det i
utredningssammanhang har hävdats att det finns skäl att arbeta
in bestämmelserna i RB. SÄPO-kommittén uttalar t.ex. i sitt
slutbetänkande att det numera får anses vara visat att det
föreligger ett permanent behov av sådana särskilda möjligheter
till tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller (se
SOU 1990:51 s. 145 och SOU 1984:54 s. 249). Vad beträffar
redovisningen i propositionen för lagens tillämpning vill
utskottet påminna om att utskottet i ett initiativärende år 1982
om parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning
efterlyste en årlig redovisning till riksdagen men från
redovisningen undantog sådana brottmål som avses med 1952 års
lag. Utskottet uttalade att utskottet härvidlag liksom eljest
självt kan inhämta den information som anses behövlig (JuU
1981/82:54; jfr 1988/89:JuU21 s. 9 f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det
bör här också nämnas att utskottet regelmässigt med viss
periodicitet brukar inhämta upplysningar i här aktuella
hänseenden vid besök hos säkerhetspolisen eller vid hearing med
företrädare för säkerhetspolisen.
Utskottet ansluter sig till justitieministerns och
säkerhetspolisens bedömning. 1952 års lag bör ges fortsatt
giltighet i enlighet med regeringens förslag. Motionerna
avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:8 och med
avslag på motionerna 1991/92:Ju1 och 1991/92:Ju2 antar det vid
propositionen fogade förslaget till lag om fortsatt giltighet av
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål.
Stockholm den 12 november 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik
Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola
Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birthe Sörestedt (s), Birgit
Henriksson (m), Nils Nordh (s), Liisa Rulander (kds), Karl
Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s), Lars Sundin (fp),
Sigrid Bolkéus (s) och Christel Anderberg (m).