I betänkandet behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den
ekonomiska politiken och budgetregleringen.
Den internationella återhämtningen går långsammare än väntat. I Förenta
Staterna har bl.a. krisen på kredit- och fastighetsmarknaden hållit tillbaka
efterfrågan från både hushåll och företag. Samtidigt minskar tillväxten i
Tyskland och Japan. Mot den bakgrunden går det inte att utesluta att
återhämtningen i OECD-området ytterligare fördröjs.
Sverige befinner sig i en recession. Även 1992 blir ett år med fallande
produktion och en negativ utveckling av investeringarna. Problemen på
arbetsmarknaden växer och någon förbättring i det avseendet kan inte förväntas
under år 1993. Den mycket svåra situation som den svenska ekonomin befinner sig
i är ett resultat av strukturella svagheter i förening med de problem som
skapades genom överhettningen i slutet av 1980-talet och den lågkonjunktur som
drabbat världsekonomin.
Det ekonomiska läget ställer stora krav på den ekonomiska politiken. De
åtgärder som regeringen nu vidtar för att omedelbart förbättra läget på
arbetsmarknaden ser utskottet som helt nödvändiga. Utskottet vill dock
understryka att den ekonomiska strategi som nu måste följas innebär att
kortsiktiga åtgärder motiverade av de problem som lågkonjunkturen skapar skall
ligga i linje med en långsiktig strategi. Den centrala uppgiften för den
ekonomiska politiken är att åstadkomma en tillväxt som leds av de
konkurrensutsatta företagen. En sådan utveckling är nödvändig för att undvika
att de nuvarande problemen inte förstärks och permanentas. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.
I motioner från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet föreslås en inriktning
av den ekonomiska politiken som inte, enligt utskottets mening, i tillräcklig
utsträckning beaktar de strukturella problemen. Framför allt saknas i
motionerna insikt om att Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till
ekonomins försämrade utvecklingskraft. Utskottet avvisar den i dessa motioner
föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken.
I sin partimotion ställer sig Ny demokrati i stort bakom den politik som
förordas i finansplanen. Som utskottet ser det föranleder motionen ingen
särskild åtgärd från riksdagens sida.
Företrädarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati reserverar sig till
förmån för sina resp. förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.
Budgetpolitiken
Trots vidtagna åtgärder sker en viss försvagning av både statens budget och
av den offentliga sektorns finanser. Framför allt har detta sin grund i den
ekonomiska stagnationen som försvagar statens inkomster. Budgetunderskottet är
emellertid också strukturellt betingat och fortsatt stora ansträngningar måste
inriktas på att komma till rätta med detta problem. En stram finanspolitik
baserad på skattehöjningar är oacceptabel eftersom detta skulle försämra
förutsättningarna för tillväxten. Den strama finanspolitiken måste därför bygga
på begränsningar i de offentliga utgifterna. Genom utgiftsminskningar kan
strukturella obalanser undanröjas och ekonomins funktionssätt förbättras. För
att varaktigt säkra en låg inflation måste utgiftspolitiken vara stram.
Utgiftsminskningar måste emellertid också komma till stånd för att skapa
utrymme för fortsatta skattesänkningar. Utskottet instämmer i regeringens
preliminära bedömning att skattesänkningar i storleksordningen 10 miljarder
kronor per år bör genomföras fram till mitten av 1990-talet.
Såsom utskottet med riksdagens stöd ovan framhållit bör det fortsatta
besparingsarbetet bedrivas enligt en långsiktig utgiftsstrategi. Tre
grundläggande principer är vägledande för den strategi som regeringen lagt fast
för sitt fortsatta arbete. Utskottet ansluter sig till dessa principer som
innebär att:
socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete och
sparande stimuleras,
åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall
prioriteras, dvs. offentliga utgifter för investeringar i infrastruktur,
utbildning och forskning samt miljöförbättring skall prioriteras,
av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning
och omsorg prioriteras.
Utskottet tillstyrker finansplanens förslag till inriktning av
budgetpolitiken.
Företrädarna för Socialdemokraterna och Ny demokrati reserverar sig till
förmån för sina resp. budgetalternativ.
En meningsyttring från suppleanten från Vänsterpartiet har också fogats till
betänkandet.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1991/92:100 (budgetpropositionen), i vad avser bilaga 1
Finansplanen, mom. 1, 2 och 4--12,
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1991/92:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)
Privatisering av bostadssektorn
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
1991/92:Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m)
Kredit- och valutapolitiken
1991/92:Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c)
Regional balans inom den ekonomiska politiken
1991/92:Fi206 av Lars Werner m.fl. (v)
Nedskärning av statlig verksamhet
1991/92:Fi207 av Hans Lindblad (fp)
Utvecklingen i Gävleborgs län
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)
Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--4, 7, 8, 10 och 20
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v)
Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--3, 5, 6, 16 och 19--21
1991/92:Fi504 av Hans Gustafsson m.fl. (s)
Utveckling av offentlig sektor, yrkandena 4 och 5
1991/92:Fi702 av Jan-Olof Franzén (m)
Användningen av miljöskatterna
1991/92:Fi707 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)
Statens rätt att lånefinansiera infrainvesteringar
1991/92:Fi708 av Elving Andersson (c)
Uppdelning av statsbudgeten
1991/92:Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c)
Samhällets resurser
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v)
Skattepolitik för arbete och välfärd, yrkande 11
1991/92:Sk352 av Lars Werner m.fl. (v)
Skattepolitiken, yrkande 4
1991/92:T226 av Lennart Brunander m.fl. (c)
Trafikpolitiken och den regionala utvecklingen, yrkande 2
1991/92:T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s)
Posten och televerket, yrkande 3
1991/92:T819 av Bengt Hurtig och Annika Åhnberg (v)
Postens verksamhet, yrkande 4
1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m)
EG och kvinnorna, yrkande 3
1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v)
Europa, EES och EG, yrkande 5
Propositionens förslag
I proposition 1991/92:100 (budgetpropositionen) föreslår regeringen i
bilaga 1 Finansplanen (finansdepartementet) -- efter föredragning av
statsrådet Anne Wibble --
dels att riksdagen
1. godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,
2. godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har förordats i
propositionen,
4. godkänner riktlinjerna beträffande ramar för myndigheternas
förvaltningskostnader (avsnitt 4.3.1),
5. bemyndigar regeringen att för budgetåret 1992/93, genom riksgäldskontoret,
ta upp lån för investeringar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt
belopp av 990 000 000 kr. (avsnitt 4.3.4),
6. godkänner att regeringen beslutar om avveckling av postgirots ensamrätt
till de statliga betalningarna (avsnitt 5),
7. godkänner riktlinjerna beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
(bilaga 1.5),
dels att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen
anförts om
8. styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för
myndigheterna (avsnitt 4),
9. det statliga betalningssystemet och statliga betalningar,
finansinspektionens tillsyn av postgirot och postgirots verksamhetsområde
(avsnitt 5),
10. utbetalning av de svenska bidragen till EG (avsnitt 6),
11. statliga garantier (avsnitt 7),
12. lönenivån i anslagsberäkningarna (avsnitt 8).
Motionsyrkandena
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de
riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i denna motion, i berörd
del,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ekonomisk-politiskt
program för arbete och utbildning, som i en första etapp minskar arbetslösheten
till cirka 3 %.
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föra en mycket stram finanspolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skattetrycket måste sänkas med 1--1,5 % per år av BNP,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att skapa
förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera i syfte att öka
sysselsättningen och därmed tryggad ekonomi för alla,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att privat pensionssparande bör stimuleras.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som i motionen
förordas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokratisk arbetsorganisation och konkurrenskraft,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om "marknadens" villkor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sparandets uppgift och betydelse,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skattepolitikens inriktning,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitikens prioritering
av arbete åt alla.
1991/92:Sk351 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om olämpligheten av interna devalveringar och sänkta
arbetsgivaravgifter som ett ekonomiskt-politiskt instrument.
1991/92:Sk352 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under avsnitt 7 om skattekvot och skattetryck.
Kredit- och valutapolitiken
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de
riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i denna motion, i berörd
del.
1991/92:Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om
kredit- och valutapolitiken.
Privatisering
1991/92:Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avvisar
de i motionen berörda privatiseringarna.
Ekonomiska styrmedel i politiken
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen med avslag på punkt 7 i hemställan i prop. 1991/92:100,
bilaga 1, godkänner de riktlinjer beträffande ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken som föreslås i motionen.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillväxt och miljö som utgångspunkt för den ekonomiska politiken.
Regional balans som mål för den ekonomiska politiken
1991/92:Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional balans som
ett mål för den ekonomiska politiken.
Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens
1991/92:U532 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skattetrycket och den offentliga sektorn.
Genomförande av en samhällskalkyl
1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de samhällsekonomiska
för- och nackdelarna för Sverige av ett EU-medlemskap.
Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande
1991/92:Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad bedömning
över departementsgränserna av de samhällsekonomiska effekterna av olika
åtgärder.
Utvecklingen i Gävleborgs län
1991/92:Fi207 av Hans Lindblad (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Gävleborgs län och dess
beroende av en ekonomisk politik som befrämjar svensk konkurrenskraft.
Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att med avslag på prop. 1991/92:100 godkänna de
allmänna riktlinjer för budgetregleringen som föreslås i denna motion.
1991/92:Fi206 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om besparingar inom statlig verksamhet om
1500000000 kr.
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
förordas i motionen.
1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som i motionen förordas,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag att från kommunerna för
budgetåret 1992/93 dra in 3 750 milj.kr. (7,5 miljarder kronor/år).
Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader
1991/92:Fi504 av Hans Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag beträffande punkt 4 i
hemställan i finansplanen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett nytt förslag om utgiftsramar bör läggas fram för riksdagen.
Statliga betalningar och postgirot
1991/92:Fi202 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen beslutar att med avslag på punkterna 6 och 8 i hemställan i
prop. 1991/92:100 begär att regeringen skall återkomma till riksdagen med
förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1991/92:T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen avslår propositionens förslag om nytt anslag K 1 Ersättning
till postverket för rikstäckande betalnings- och kassaservice.
1991/92:T819 av Bengt Hurtig och Annika Åhnberg (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att postgirot även
framgent i huvudsak bör förmedla statens betalningar för att kunna upprätthålla
rikstäckande kassa- och bankservice.
Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att investeringar i fungerande kommunikationer bör betraktas just
som investeringar och inte som en kostnad över årsbudgeten.
1991/92:Fi707 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lånefinansiering
och lönsamhetsbedömning av investeringar i den svenska infrastrukturen.
1991/92:Fi708 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppdelning av statsbudgeten
i en drift- och en kapitalbudget.
Säkerhet för lån till investeringar i infrastruktur
1991/92:T226 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheten att finansiera ytterligare investeringar i
infrastrukturer genom upplåning i riksgälden med den kommande utförsäljningen
av statlig verksamhet som säkerhet.
Omprövning av budgetperioder till kalenderår
1991/92:Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en omprövning av budgetperioder till kalenderår bör övervägas
samtidigt som ett långtidsperspektiv på minst tre år införs.
Användningen av miljöskatterna
1991/92:Fi702 av Jan-Olof Franzén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pröva möjligheterna att
avsätta vissa medel, som inflyter genom energibeskattningen, till
miljöförbättrande åtgärder.
Propositionen
I propositionen konstateras att den svenska ekonomin för närvarande utvecklas
mycket svagt. Efterfrågan viker inom de flesta sektorer och produktionen
minskar. Resultatet blir en stigande arbetslöshet. En kombination av
konjunkturella och strukturella faktorer ligger bakom nedgången. Någon snabb
konjunkturuppgång kan inte skönjas.
Den ekonomiska politiken ställs under de kommande åren inför två
huvuduppgifter. Den första är att öka tillväxt- och utvecklingskraften i
den svenska ekonomin. Den andra uppgiften är att säkra en varaktigt låg
inflationstakt. Denna inriktning bygger på en stram finanspolitik och en fast
valutapolitik.
Penningpolitiken har till uppgift att upprätthålla och skapa förtroende
för den fasta växelkursen. Det sker genom anpassningar i räntenivån som ger
balanserade valutaflöden. Penningpolitiken kan således inte användas för att
påverka den inhemska efterfrågan, vilket innebär en skärpning av kraven på
finanspolitiken.
Den ekonomiska politiken måste inriktas på att långsiktigt och varaktigt
säkra en låg inflation. Bara låga prisökningar i kombination med god
produktivitetsökning kan i längden upprätthålla och förbättra näringslivets
konkurrenskraft och skapa förutsättningar för en uthållig tillväxt i hela
landet.
En rad strukturella förändringar som bidrar till en snabb
produktivitetsökning genomförs. Detta är särskilt angeläget inom den offentliga
sektorn. En offensiv konkurrenspolitik, avregleringar och slopade monopol,
privatiseringar av statliga företag liksom omfattande satsningar på en utbyggd
infrastruktur samt utbildning och forskning är centrala inslag i denna politik.
I propositionen läggs fram eller aviseras förslag inom alla dessa områden.
Skattepolitiken inriktas på en successiv sänkning av skattetrycket för
att gynna sparande, företagande och investeringar. Detta är nödvändigt både för
att förbättra ekonomins funktionssätt och för att klara anpassningen till
medlemskap i EG och en alltmer integrerad världsekonomi. Mervärdesskatten
sänktes den första januari 1992. Beslut har också fattats om att sänka ett
antal för företagsamheten strategiska skattesatser. Skattekvoten beräknas 1993
ha sjunkit till drygt 52% av bruttonationalprodukten. Fortsatta
skattesänkningar är nödvändiga, och regeringen kommer under våren att redovisa
omfattning och inriktning av dessa. Skattesänkningarna måste finansieras. En
långsiktig utgiftsstrategi läggs därför fast. Den bygger på en bedömning av de
långsiktiga utgiftstrenderna, av utgiftsutrymmet samt en politisk prioritering
bland olika utgifter.
De viktigare inslagen i budgetförslagen kan sammanfattas på följande sätt.
Två karensdagar i kombination med högkostnadsskydd införs i
sjukpenningförsäkringen från den 1 januari 1993 i stället för de tre första
dagarnas reducerade ersättningsregler. Effekten beräknas till drygt 4,5
miljarder kronor på helår eller drygt 2 miljarder kronor budgetåret 1992/93.
Tandvårdsförsäkringens ersättningsbestämmelser förändras. Effekten uppgår
till ca 0,6 miljarder kronor på helår liksom på budgetår.
Prissystemet och egenavgifterna för läkemedel ändras så att subventionerna
av likvärdiga läkemedel sker med utgångspunkt från det billigaste läkemedlet
samt att en viss avgift erläggs för varje läkemedel. Därigenom minskar statens
utgifter med ca 0,7 miljarder kronor under budgetåret och ca 0,9 miljarder
kronor på helår.
Administrativa förenklingar kommer att föreslås inom föräldraförsäkringen.
Utgifterna minskar med ca 0,3 miljarder kronor under budgetåret och ca 0,4
miljarder kronor på helår.
Den s.k. egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen fördubblas från den 1
januari 1992 från 35 till 70% av dagpenningen. Från den 1 januari 1993 sker
en ytterligare höjning motsvarande en tredubbling i förhållande till 1992.
Avgiften uppgår då till i genomsnitt ca 120 kr. per månad. Därigenom förstärks
arbetsmarknadsfonden med sammanlagt ca 2,8 miljarder kronor.
Under våren kommer förslag att läggas fram om att avskaffa möjligheten att
få delpension. Möjligheterna att gå i pension före 65 års ålder begränsas då
till reglerna för förtidspension av medicinska skäl och till s.k. förtida uttag
av folkpension. Redan utgående delpensioner påverkas inte. Utgifterna för
delpension kommer därigenom att avta under en femårsperiod för att slutligen ha
minskat med nära 2 miljarder kronor per år.
Bostadssubventionerna minskas med ca 2 miljarder kronor från den 1 januari
1993. Effekt på budgetåret 1992/93 är ca 1 miljard kronor.
Under våren kommer förslag att läggas fram som reducerar
statsbidragen till kommunerna med 5--10 miljarder kronor från den 1 januari
1993. Beräkningstekniskt har antagits 7,5 miljarder kronor på helår och 3,8
miljarder kronor på budgetåret 1992/93.
Statsbidragen till företagshälsovården avskaffas. Bidragen till fackliga
organisationer och studieförbund minskas.
Det selektiva näringspolitiska stödet minskas.
I propositionen framhålls att trots den hårda budgetprövningen har utrymme
skapats för förstärkning av handikappolitiken samt insatser för ensamstående
föräldrar med barn. Anslagen för infrastruktur, utbildning och miljö höjs.
Insatser för fattiga länder, framför allt länderna i Baltikum samt Öst- och
Centraleuropa, förstärks. Nedsättningen av socialavgifterna vidgas till fler
näringar och större geografiskt område. Regionalpolitiken blir mera generell.
Utrymme har avsatts för fortsatta sänkningar av för näringslivet strategiska
skattesatser. Det gäller främst sänkningar för mindre och medelstora företag i
syfte att underlätta riskkapitalförsörjning och expansion.
Det långsiktiga arbetet med att uppnå strukturella förändringar inom viktiga
områden fortsätter. Det gäller både offentliga utgiftssystem och andra områden.
Besparingsförslag hösten 1991 samt i budgetpropositionen 1992
Miljarder kronor
Under förra året ökade de offentliga utgifterna kraftigt. Samtidigt sjönk
bruttonationalprodukten, så att utgiftskvoten (utgifterna som andel av BNP)
steg med 2,5 procentenheter till närmare 64%. Under 1992 och 1993 ligger
utgiftskvoten kvar på denna nivå trots de föreslagna utgiftsbegränsningarna.
Betydande förändringar sker emellertid inom ramen för nominellt oförändrade
utgifter. Den del av transfereringarna till hushållen som utgörs av
arbetslöshetsersättning m.m. ökar kraftigt liksom utgifterna för investeringar
i infrastrukturen. Övriga utgifter, med undantag för utgifterna för räntor på
statsskulden, minskar således i nominella belopp. Statsbudgetens utgifter,
exkl. statsskuldsräntor, beräknas både innevarande budgetår och för budgetåret
1992/93 till knappt 420 miljarder kronor.
Statsbudgetens inkomster beräknas för innevarande budgetår till närmare 435
miljarder kronor. För budgetåret 1992/93 beräknas de minska till knappt 420
miljarder kronor. Orsaken är främst den ekonomiska stagnationen. Exkl.
statsskuldsräntor är således statsbudgetens inkomster och utgifter lika stora
för budgetåret 1992/93. Statsskuldsräntorna beräknas till ca 70 miljarder
kronor. Budgetunderskottet uppgår därmed till 70,8 miljarder kronor.
Motionerna
Socialdemokraternas partimotion Fi202
I motion Fi202 (s) anförs att uppgiften för den ekonomiska politiken nu är
att åstadkomma tillväxt, full sysselsättning och rättvis fördelning av
inkomster och välfärd mellan medborgarna. Den uppgiften måste lösas på ett
sådant sätt att näringslivets internationella konkurrenskraft förstärks och att
en exportinriktad expansion säkerställs. Sverige har goda förutsättningar att
åstadkomma en sådan utveckling. Kostnadsutvecklingen är under kontroll.
Inflationen har knäckts och Sverige har en prisstabilitet på god europeisk
nivå. Räntorna har sänkts under det senaste året bortsett från en viss uppgång
under hösten. Den låga inflationstakten ger utrymme för en fortsatt sänkning av
räntorna. Konkurrenskraften förbättras nu månad för månad. Utrikeshandeln ger
ett stort överskott och bytesbalansen utvecklas i rätt riktning.
Hushållssparandet har förstärkts kraftigt.
Motionärerna framhåller att de goda förutsättningarna för en period med
exportledd tillväxt har åstadkommits genom de politiska beslut som har fattats
under den socialdemokratiska regeringsperioden. Som exempel kan nämnas
skattereformen, stabiliseringsavtalet, ecu-anslutningen, EES-avtalet,
satsningen på infrastruktur och ökningen av yrkesutbildning och högre
utbildning. Dessa åtgärder ger full effekt under de närmaste åren.
I sin kritik av finansplanen understryker motionärerna att den politik som
den borgerliga regeringen nu har lagt fram för riksdagen motverkar såväl
tillväxt som sysselsättning och en rättvis fördelning. Regeringen genomför
sålunda en åtstramning av ekonomin, som inte är motiverad. Det leder till en
ökning av arbetslösheten i ett läge när alla insatser i stället borde sättas in
för att bekämpa arbetslösheten. Det leder till långtidsarbetslöshet med stora
sociala skadeverkningar. Ingen svensk regering i modern tid har satsat så
mycket pengar på passivt kontantstöd och så låg andel på aktiva åtgärder som
den nuvarande borgerliga regeringen. Resultaten av denna politik framgår, sägs
det i motionen, av regeringens egna bedömningar. Som en följd av åtgärderna har
regeringen tvingats sänka sina tidigare prognoser för tillväxten 1992 och 1993
och höja prognosen för arbetslösheten. Denna politik riskerar att rasera de
goda förutsättningar som har skapats under de senaste åren och är inte heller
på längre sikt till gagn för landet. De fördelningspolitiska åtgärderna leder
till orättvisor och otrygghet. Detta skapar stora problem i form av
kompensationskrav inför kommande avtalsrörelser, som riskerar att underminera
den ekonomiska balansen och därmed tillväxten.
Regeringens politik innebär också att förväntningarna sänks på vad vi som
nation kan åstadkomma. Den försenar på detta sätt den återhämtning som nu kan
komma till stånd.
Som alternativ till den politik som presenteras i finansplanen vill
motionärerna bedriva en ekonomisk politik som:
förstärker den internationella konkurrenskraften för det svenska näringslivet
och bidrar till en exportinriktad expansion,
stimulerar den ekonomiska aktiviteten och tar vara på företagens
produktionskapacitet,
bekämpar både inflation och arbetslöshet,
bidrar till en rättvis fördelning och
åstadkommer en uthållig tillväxt genom att säkra balansen mellan ekonomi och
ekologi.
Som motionärerna ser det kommer med denna inriktning av den ekonomiska
politiken i en första etapp arbetslösheten att pressas ner till 3% i stället
för att öka till 4--5%, vilket blir följden av regeringens politik. Därefter
måste arbetet fortsätta med att stärka tillväxten och få ned arbetslösheten
ytterligare. Genom dessa åtgärder upphör enligt motionärerna fallet i
investeringarna 1993. Hushållens köpkraft ökar mer än med regeringens politik.
De offentliga utgifterna ökar med ca 1% 1993 inom ramen för en ansvarsfull
finansiering och ett minskat budgetunderskott. Inflationen bibehålls på en låg
nivå. Tillväxten av nya resurser ökar under både 1992 och 1993.
Den i motionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken skall ses
som ett uttryck för högre ambitioner när det gäller tillväxt, sysselsättning
och fördelning än vad regeringen ger uttryck för. Sveriges chanser tas enligt
motionärernas uppfattning bäst till vara om den ekonomiska politiken
vidareutvecklas efter följande handlingslinjer:
Investeringar och underhållsåtgärder i nationell och lokal infrastruktur,
dvs. vägar, järnvägar, broar, bör förstärkas kraftigt. Upprustning, ombyggnad
och reparation av bostäder, skolor, m.m. bör genomföras nu när det finns ledig
kapacitet.
Utbildning och kompetenshöjning bör förstärkas, inte rustas ned. Därför måste
den yrkesinriktade utbildningen i gymnasiet byggas ut, företagsutbildningen
förstärkas samt vuxenutbildningen och folkbildningen främjas.
Arbetsmarknadspolitiken måste därutöver förstärkas, bl.a. med resurser för
otraditionella insatser.
Regionalpolitiken måste inriktas på att skapa arbete och utveckling och
resurserna behöver förstärkas.
Ekonomins funktionssätt måste förbättras och produktiviteten i arbetslivet
höjas. Utöver insatser för att höja kompetensen i arbetslivet bör en förnyelse
av arbetets organisation främjas både i näringslivet och i den offentliga
sektorn.
Det tillgängliga riskvilliga kapitalet skall säkerställas för att användas
till att utveckla och förstärka näringslivet. Regeringens politik att genom
utförsäljning av statliga företag suga upp detta kapital för att finansiera
statliga utgifter måste avvisas.
En sjukförsäkring av hög kvalitet måste upprätthållas. Förslagen om att
införa två karensdagar och en avveckling av delpensionssystemet måste avvisas.
Skattereformen är till gagn för Sveriges ekonomi, och den balans mellan
arbete och kapital som reformen byggde på måste upprätthållas. Skattereformen
måste därför i huvudsak återställas och barnbidraget höjas. Förslagen på
skatteområdet i motionen beräknas ge en ökning av statens inkomster med drygt 6
miljarder kronor budgetåret 1992/93.
Skillnaderna mellan regeringens budgetförslag och det förslag som redovisas i
motionen framgår av följande sammanställning.
Socialdemokraternas budgetförslag, skillnader från regeringens förslag
Miljarder kronor
* Räntelån i stället för minskade investeringsbidrag och räntebidrag ger en
nettominskning av statens utgifter med 3,7--5,7 miljarder kronor år 1993. Den
lägre siffran har använts i tabellen.
Sammanfattningsvis framhålls i motionen att den presenterade politiken för
arbete, tillväxt och rättvisa är en ansvarsfull budgetpolitik, som innebär att
de offentliga utgifterna ökar med 1% och leder till ett mindre
budgetunderskott än enligt regeringens förslag.
Ny demokratis partimotion Fi208
I motion Fi208 (nyd) framhålls att Ny demokrati delar regeringens politiska
grundsyn och det systemskifte som den leder till. Regeringen bör dock gå
snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för ytterligare
skattesänkningar. Dessa skall då utgöras av tillväxtfrämjande skattesänkningar
som t.ex. en ytterligare sänkning av arbetsgivaravgifterna. Det sammanlagda
skattetrycket bör sålunda sänkas så snabbt som möjligt. Målet bör vara att
komma från 57 % till 47 % av BNP. Motionärerna anser mot denna bakgrund att
skattesänkningstakten bör vara 1--1,5 % av BNP per år. För att skapa
förutsättningar för tillväxtfrämjande skattesänkningar föreslår motionärerna
att hälften av arbetslivsfondens resurser -- 6 miljarder -- används till detta
ändamål.
Privatisera stora delar av den statliga verksamheten, lägg ned landstingen
och rationalisera kommunerna. Detta måste, enligt motionärerna, vara
huvuduppgiften för en omdaning av den offentliga sektorn. I regeringens
budgetproposition är det egentligen bara privatiseringen av statlig verksamhet
som kommer med. I statsfinanserna måste vi också lära oss att göra skillnad på
utgifter i form av investeringar (med lönsamhet) och kostnader (där pengarna
försvinner). Till lönsamma investeringar kan man givetvis låna medan lån till
konsumtion är ett direkt hot mot statsfinanserna. Att införa balansräkningar
och vinst- och förlusträkningar i offentlig verksamhet skulle också ge de
verktyg som är en grundförutsättning för att kunna rationalisera och optimalt
utnyttja det enorma kapital som i dag är bundet inom den offentliga sektorn.
En nedläggning av landstingen innebär att den byråkratiska delen kan tas
bort. Sjukvården, dvs. själva produktionen av sjukvården, bör ges andra
huvudmän, nämligen kommuner, stat och i allt snabbare takt kooperativ och
privata företag. När sjukvårdshuvudmännen själva får bestämma, får vi, menar
motionärerna, en bättre och effektivare sjukvård utan ökade anslag.
Kommunerna kan rationaliseras. All erfarenhet visar att alla stora
företag kan rationaliseras kraftigt. Den störste arbetsgivaren i de flesta
kommuner är, om inte landstinget ligger där, kommunen själv. Därför bör det
utredas vad som inte kan privatiseras och allt övrigt utsättas för konkurrens.
Kommuninnevånarna bör därvid engageras. Det är ju ytterst de, som blir berörda
av de beslut som skall fattas och där finns mycken kreativitet att ta vara på.
I motionen understryks att monopol -- statliga, kommunala, kooperativa,
fackliga och privata -- måste slopas utom de som är absolut nödvändiga i en
demokrati. Uppkomsten av karteller och oligopol måste förhindras, då dessa är
till stor skada för konsumenterna. Detta gäller i lika hög grad det fria
näringslivet. Den fria konkurrensen måste skyddas med effektiva lagar, vilket
motionärerna ser som ett av de få områden, som måste stärkas för att
upprätthålla en fungerande konkurrens.
I motionen framhålls att den nuvarande lågkonjunkturen sannolikt kommer att
pågå under större delen av 1992, varför man borde pröva nya former för
arbetsmarknadspolitik. Det är bra att vi har system som till viss del skyddar
de arbetslösa ekonomiskt. Men som motionären ser det leder endast i liten
utsträckning dessa åtgärder till produktivt arbete. En effektivare
arbetsmarknadspolitik, som syftar till att bereda produktivt arbete för
tusentals arbetslösa utan ökade kostnader för staten, måste därför komma till
stånd. Arbetslösheten måste nu angripas med praktiska åtgärder av typen:
tidigareläggning av investeringar i infrastruktur och utbildning, införande av
ungdomslöner och förlängd provanställningstid.
Bruttoinvesteringarna är den främsta faktorn bakom nedgången i BNP, varför
det är mycket viktigt att stimulera en ökning av investeringarna. Utvecklingen
i tillverkningsindustrin pekar mot att det förekommer en betydande
avindustrialisering i Sverige. Investeringsincitamenten är små med tanke på den
svaga efterfrågan och det fallande kapacitetsutnyttjandet. Realkapitalstocken
kommer att fortsätta att minska i Sverige. Investeringarna beräknas minska
under perioden 1991--1992 med 30--35% för att hamna på samma nivå som för 20
år sedan. Det finns emellertid en betydande investeringspotential hos många
utländska företag och kanske då framför allt japanska. Dessa möjligheter bör
Sverige, menar motionärerna, bättre bevaka, då vi med hänsyn till vår höga
tekniska standard, vår industrikompetens och vårt förbättrade kostnadsläge
borde framstå som ett intressant investeringsalternativ. En bättre och riktad
information och lobbyverksamhet bör därför omgående genomföras. Därför bör man
t.ex. positivt medverka till att ett Japan-center i Stockholm snarast kommer
till stånd, gärna med en eller flera japanska banker.
Den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är, sägs det i motionen, att
skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera. Detta skulle
resultera i ökad sysselsättning och därmed tryggad ekonomi för alla. En viktig
del i detta är att ge de små och medelstora företagen tillgång till
riskkapital, vilket i dag är en bristvara på grund av affärsbankernas
situation. Det är därför viktigt att använda det kapital, som finns
tillgängligt -- nämligen det samlade löntagarfondkapitalet -- på rätt sätt.
Motionärernas uppfattning är att en väsentlig del av detta kapital bör
utnyttjas som egenkapital i en privat investeringsbank. I en särskild motion
föreslås att en sådan bank omedelbart inrättas.
Vad gäller fördelningspolitiken uppmärksammas särskilt följande områden:
Regeringsförslaget att förändra medborgarnas ersättningsdel av
tandvårdskostnaden måste avvisas.
Arbetsskadeförsäkringen har vuxit på ett orimligt sätt och har i många fall
använts på ett icke avsett sätt. En total översyn av försäkringen är nödvändig.
Fattigpensionärernas situation måste förbättras. Det är inte rimligt att de
som byggt upp vårt samhälle skall leva sin sista tid på pensioner, som ligger
på eller under existensminimum. Vidare måste reglerna för pensionärernas
förmögenhetsskatt ses över då de genom diskriminerande avdragsregler betalar
mer förmögenhetsskatt än övriga medborgare.
Motionärerna delar regeringens uppfattning att bostadssubventionernas
tillväxt måste hejdas. Det är mycket viktigt att man redan nu anger en
tillräckligt lång tidsrymd samt takten på en avveckling så att berörda får
rimlig tid för en omställning.
De budgetförändringar i relation till budgetpropositionen som föreslås i
motionen framgår av följande uppställning.
Ny demokratis förslag till budgetförändringar
Milj.kr.
00>Slopat bidrag till Gotland 68>140 86>-
00>Minskad inkomstskatt från företagare 68> - 826200
00>Slopade bidrag till vindkraft68>150 86>-
00>Behovsprövat barnbidrag 68>1 200 86>-
00>Minskad energiskatt för företagen 68>- 86>1 300
00>Sänkning av turistmomsen* 68>1 000 86>-
00>Satsning på turism 68>-86>100
00>Återföring av anslag till
00>arbetslivsfonden** 68>6 00086> -
00>Slopande av FAS-90 68>1 00086>-
00>Effektivare flyktingpolitik 68>500 86>-
00>Summa 68>18 825 86>2 950
00> 70>(12 825)
*Ökade skatteintäkter p.g.a. ökad turism orsakad av sänkt turistmoms.
**Återförs som budgetförstärkning för arbetsskapande åtgärder.
Avslutningsvis framhålls i motionen att Ny demokratis förslag till
statsbudget för budgetåret 1992/93 innebär en utgiftsnivå som ligger 15,875
(9,875) miljarder kronor lägre än regeringens förslag. Detta trots att man inte
har, sägs det i motionen, räknat in några dynamiska effekter som definitivt
kommer att uppstå genom den föreslagna politiken.
Vänsterpartiets partimotion Fi209
I motion Fi209 (v) framhålls att risken är stor att den europeiska
konjunkturen försvagas ytterligare. Detta innebär att också 1992 kan bli ett år
som kännetecknas av lågkonjunktur i åtskilliga länder. För svensk ekonomi
innebär detta att draghjälpen utifrån låter vänta på sig. Men problemen för
svensk industri förvärras närmast av det nattsvarta läget på hemmamarknaden.
Den svaga byggmarknaden i kombination med en omfattande omstrukturering inom
industrin gör att orderingången fortsätter att falla. Den låga aktiviteten i
ekonomin gör att varslen fortsätter att dugga tätt. Antalet sysselsatta har på
ett år minskat med närmare 150000 personer. Kraftigast är nedgången inom
industrin, men även inom byggbranschen och den privata tjänstesektorn har
sysselsättningen minskat påtagligt. I december var, enligt SCB, sammantaget
159000 personer arbetslösa. Det utgör 3,5% av arbetskraften. För industrins
del gör regeringen den bedömningen att för perioden 1989 till 1993 kommer att
gälla att 150000 arbetstillfällen har fallit bort. Men regeringen gör också
den bedömningen att trots en påtaglig nedgång i industrisysselsättningen kommer
nettoexporten att öka påtagligt. Handelsbalansen som andel av BNP beräknas bli
3,3%, den högsta nivån i modern tid. Mot denna bakgrund är det, menar
motionärerna, svårt att förstå regeringens ovilja mot en expansion inom de
sektorer av ekonomin som inte är utsatta för yttre konkurrens. Regeringen tycks
mena att arbetslösa industriarbetare måste vänta på att nya jobb skall uppstå
inom industrin. Men det kommer emellertid att ta många år innan 150000 nya
industrijobb skapats. Resultatet blir långtidsarbetslöshet och utslagning.
Regeringen försöker ge sken av att man värnar om den fulla sysselsättningen.
I praktiken innebär emellertid den väg man slagit in på att arbetslösheten
fortsätter att öka för att sedan permanentas på en hög nivå. I motionen avvisas
regeringens politik att genom skattesänkningar för kapital få fart på ekonomin.
Det är, sägs det i motionen, i mångt och mycket en arbetslöshetsskapande
politik.
Man ställer sig även mycket kritisk till fixeringen vid hushållssparandet och
dess kopplingar till investeringar och tillväxt. Regeringens syfte är, menar
motionärerna, att ersätta den generella välfärdstryggheten med ökat
individuellt sparande i pensioner, sjukförsäkringar m.m. I motionen konstateras
att vi lever i en tid där nyliberala budskap dominerar. Det är, förvånande nog
med tanke på att finansministern kommer från folkpartiet, en politik som har
mycket litet gemensamt med gamla tiders liberala idéer -- socialliberalismen.
I motionen avvisas regeringens förslag till försämringar för de arbetande,
bl.a. införande av karensdagar, försämringar i tandvårdsförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och vuxenutbildningen. Dessutom avvisas förslaget att
avskaffa delpensionen och att dra in 7,5 miljarder kronor från kommunerna.
Som motionärerna ser det kan inte Sveriges konkurrenskraft förbättras genom
låga löner och sänkta kapital- och företagsskatter. I stället är det
investering i modern teknik, bred kunskap i arbetslivet och en demokratisk
arbetsorganisation som kan bli Sveriges trumfkort. Denna inriktning är enligt
motionärerna ett "måste" om vi skall hävda oss på en internationell marknad,
oavsett svenskt medlemskap i EG eller inte.
De viktigaste inslagen i den ekonomiska politik som nu måste föras
sammanfattas av motionärerna på följande sätt:
Att bekämpa arbetslösheten. 18 000 beredskapsarbeten, ungdomsgaranti
under 25 år, starkare regionalpolitik, fler utbildningsplatser, nej till
besparingar på komvux m.m.
Att öka insatserna för nya jobb. ROT-program för bl.a. nya byggjobb,
borttagande av turistmomsen, avslag på indragningen från kommunerna,
infrastruktursatsningar, trafiksatsningar m.m.
Att fördela rättvist. Till hushållen: Förlängd föräldraförsäkring till 13
månader, höjt pensionstillskott till låginkomstpensionärerna,
barnbidragshöjning från den 1 juli 1992, slopad moms på fjärrvärme, slopad moms
på kollektivtrafik, sänkt moms på mat m.m. Från kapital och rika: slopat
grundavdrag för höginkomsttagare, höjd marginalskatt för inkomster över 250 000
kr., skärpt kapital- och förmögenhetsskatt och finansskatt m.m.
Vänsterpartiets budgetalternativ skapar, menar motionärerna, utrymme för ökad
sysselsättning och en rättvisare fördelningspolitik. Skattekvoten är på samma
nivå som före den borgerliga regeringens skattesänkningar. Budgetunderskottet
ökar inte, trots omfattande satsningar på bl.a. fler jobb, en effektivare
arbetsmarknadspolitik och utökad utbildning.
Vänsterpartiets budgetalternativ sammanfattas i följande sammanställning.
Redovisningen ger även en bild av inriktningen av den fördelningspolitik som
motionärerna ser som nödvändig att genomföra.
Vänsterpartiets budgetsammanställning. Förändring i relation till förslaget
i budgetpropositionen.
00>Utgifter, milj.kr.
00>Avslag på indragningen från kommunerna 82>3 750
00>Avslag på minskade bostadssubventioner 82>1 965
00>Trafik 82>1 506
00>Utbildning82>2 472
00>Arbetsmarknadspolitik 82>1 600
00>Slopad moms på kollektivtrafik 82>-1 500
00>Slopad moms på fjärrvärme (1/1 1993) 82>-1 000
00>Sänkt matmoms till 15% (1/1 1993) 82>-1 500
00>Slopad uttagsskatt på fastighetsarbeten (1/1 1993) 82> - 500
00>Avslag på regeringens förslag om höjda
00>arbetsgivaravgifter 82>-2 300
00> 64>Summa 82>14 900
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Den internationella utvecklingen
Den svenska varuexporten avsätts till helt övervägande del, ca 80%, på de
västeuropeiska och nordamerikanska marknaderna. Marknadstillväxten för våra
exportvaror var t.o.m. år 1990 5--6,5% per år. År 1991 bromsade den
emellertid upp och stannade vid drygt 1%. Detta bidrog till att exporten
minskade med nära 2,5%. Det finns flera förklaringar till denna negativa
utveckling. Hit hör exempelvis den internationellt sett oförmånliga
kostnadsutvecklingen och den svaga produktivitetsutvecklingen i svensk
industri. Vidare har under nuvarande lågkonjunktur både produkt- och
länderinriktningen varit negativa för vår export. Som framhålls i den
preliminära nationalbudgeten har Sverige i jämförelse med konkurrentländerna en
större andel produkter från basindustrin i exporten, 23% jämfört med drygt
13% för OECD.
Tabell 1. Den svenska varuexportens ländersammansättning år 1991
Andelar av total varuexport i procent
Norden 21,5
EG exkl. Danmark 48,8
Östeuropa 2,2
Nordamerika 9,1
Latinamerika 1,7
DAE:s i Sydostasien 2,6
Japan 2,1
Mellanöstern 3,1
Afrika 1,4
Övriga länder 7,5
_______________________________________________________________________
Anm.: Med Sydostasiatiska DAE:s avses här Hongkong, Singapore, Sydkorea
och Taiwan.
Därtill har de växande problemen för den globalt sett överetablerade
bilindustrin givetvis också drabbat svenska företag. Länderinriktningen av
exporten innebär nackdelar för Sverige i den meningen att drygt 40% av svensk
export går till de nordiska länderna, Nordamerika och Storbritannien som
samtliga uppvisar en stagnerande eller minskad total produktion.
Regeringens bedömning av den internationella utvecklingen avviker inte i
någon större utsträckning från de prognoser som redovisades i oktober 1991
(prop. 38 om inriktningen av den ekonomiska politiken). Det framgår dock av
finansplanen att man för år 1992 förutser en något lägre tillväxt för hela
OECD-området än tidigare.
Tabell 2. Internationella förutsättningar (finansdep., dec. 1991)
Årlig procentuell förändring
Dollarkurs i kr. 5,93 6,07 (6,11) 5,94 (6,18) 5,94 (6,18)
Råoljepris,
dollar per fat 23,6 20 (20) 21 (20) 21 (20)
____________________________________________________________________________
* Siffrorna inom parentes anger bedömningar i proposition 1991/92:38 i
oktober 1991
** Exkl. Sverige
Denna neddragning av tillväxten förklaras till mycket stor del av en
förväntad sämre utveckling i Förenta staterna. I likhet med många andra
OECD-länder var 1991 i Förenta staterna ett år med fallande total produktion.
Den privata konsumtionen stagnerade under åren 1990 och 1991, och
återhämtningen efter recessionen har gått oväntat långsamt. En förutsättning
för att en markant ökning av aktiviteten i den amerikanska ekonomin skall komma
till stånd är att den privata konsumtionen åter ökar. Hittills har hindret för
en sådan återhämtning främst varit den kris på kredit- och
fastighetsmarknaderna som drabbar hushåll och företag. Det tar uppenbarligen
längre tid än de flesta konjunkturbedömare hade väntat sig innan hushållen
finner att deras skuldsättning har nedbringats så långt att de åter vill öka
sin konsumtion.
Till skillnad mot den djupa konjunkturnedgången i början av 1980-talet har
tillväxten i Japan och Västtyskland legat kvar på en hygglig nivå. Som
framhålls i finansplanen tydde dock under sommarmånaderna och början av hösten
1991 allt fler konjunkturindikatorer på att en avmattning var på väg i
Tyskland. Industriproduktionen växte långsammare och den inhemska orderingången
dämpades. Enkätundersökningar -- som visar företagens förväntningar om den
framtida ekonomiska utvecklingen -- signalerade pessimism. Exporten bromsades
upp, framför allt på grund av konjunkturavmattningen i Europa. Under de sista
månaderna 1991 ökade emellertid orderingången från utlandet något. Hittills har
konjunkturnedgången i Förenta staterna motverkats av en fortsatt tillväxt i
Japan och Tyskland. En viss risk föreligger att konjunkturuppgången i Förenta
staterna låter vänta på sig samtidigt som den ekonomiska aktiviteten i Japan
och Tyskland blir allt lägre. En sådan utveckling skulle kraftigt kunna
förstärka de faktorer som hotar att förlänga lågkonjunkturen.
Utformningen av den ekonomiska politiken i de stora industriländerna kan bli
avgörande för styrkan i konjunkturuppgången. De relativt kraftiga
penningpolitiska stimulansåtgärder som tidigare vidtagits i Förenta staterna
och Storbritannien har ännu inte givit några påtagliga effekter. De
finanspolitiska insatser som kan väntas i anslutning till den nu påbörjade
amerikanska valkampanjen kommer knappast att påverka ekonomin förrän senare i
höst. Med hänsyn till de svårigheter som föreligger att minska
budgetunderskottet kan budgetstimulanserna inte väntas bli av någon större
omfattning. Den mycket expansiva finanspolitik som blev följden av
Reaganadministrationens åtgärder i början av 1980-talet och som då på ett
avgörande sätt medverkade till att föra världsekonomin ut ur den svåra
lågkonjunkturen kan mot denna bakgrund knappast komma att upprepas.
Som framgår av tabell 2 är den ekonomiska aktiviteten i Norden mycket låg. En
viss förbättring kan förutses under innevarande år. Arbetslösheten ligger dock
kvar på mycket höga nivåer. I Danmark kommer arbetslösheten även
fortsättningsvis att överstiga 10%. Även i Finland väntas arbetslösheten nå
samma omfattning.
År 1989 steg arbetslösheten i Norge kraftigt. De följande två åren har den
legat över 5%. I den senaste prognosen från Statistisk Sentralbyrå i början
av februari i år varnas för att över 6% av arbetskraften kan vara utan arbete
i slutet av detta år.
Utvecklingen i Sverige
Den svenska ekonomin befinner sig i recession. Som framgår av tabell 3 kommer
den samlade produktionen att minska i år även om nedgången inte bedöms bli av
samma omfattning som förra året.
Anm.: Värden inom parentes anger motsvarande bedömning i okt. 1991 (prop. 38).
Arbetslösheten ökar nu snabbt, och år 1993 beräknas enligt finansplanen
4,5% av arbetskraften stå utan arbete (jfr tabell4) trots att
bruttonationalprodukten (BNP) då beräknas öka med nära 1,5%.
Tabell 4. Nyckeltal (finansdep., dec. 1991)
Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)
Anm.: Värden inom parentes anger motsvarande bedömning i okt. 1991 (prop. 38).
Av tabell 4 framgår att effekterna av lågkonjunkturen redan nu sätter tydliga
spår i pris- och lönebildningen. För åren 1992 och 1993 är det sålunda troligt
att inflationen inte bara kommer att ligga under genomsnittet för OECD-länderna
utan dessutom, vilket kanske är mer anmärkningsvärt, understiga nivån i
Tyskland. Även löneökningarna blir väsentligt lägre. Den årliga löneökningen
antas under prognosperioden stanna vid 4--4,5%. Så låga ökningstal för
timlönekostnaderna har inte förekommit i Sverige under de senaste två
decennierna.
Bytesbalansen uppvisade enligt finansplanen för år 1991 ett underskott som
var drygt 15 miljarder kronor lägre än underskottet år 1990. Under
prognosperioden väntas bytesbalansunderskottet reduceras ytterligare, och det
beräknas år 1993 bli mindre än 10 miljarder kronor. Denna betydande minskning
av underskottet förklaras av en svag efterfrågan som i sin tur innebär ett
kraftigt fall i importen.
Jämförs finansplanens bedömning av den ekonomiska utvecklingen med den
prognos som redovisades i oktober i proposition 38 ger finansplanen en mer
pessimistisk bild av utvecklingen. Sålunda kommer BNP att minska även år 1992,
och tillväxten år 1993 väntas bli något lägre än vad man tidigare förutsett.
Den stora skillnaden i bedömningen hänför sig främst till uppskattningen av
investeringsutvecklingen. Enligt finansplanen väntas fallet i
bruttoinvesteringarna bli nästan lika stort i år som år 1991. Men även om
nedgången i investeringarna i år blir så stor som nära 8% kommer
sammansättningen att delvis bli en annan. Fallet i industriinvesteringarna
dämpas medan övrigt näringsliv, exkl. de expansiva affärsverken, fortsätter att
minska i ungefär samma takt. För bostadssektorn blir nedgången mycket kraftig
trots att ombyggnadsverksamheten tilltar ytterligare. Sjunkande efterfrågan,
pressade priser och förväntade minskade subventioner till bostadssektorn samt
ett betydande överskott på bostäder kommer att starkt hålla tillbaka
igångsättningen av byggandet av nya bostäder. Den vikande marknaden för
bostadsinvesteringar väntas bestå under 1993 medan industriinvesteringarna ökar
något. Som framhålls i finansplanen kommer, trots fallande
industriinvesteringar tre år i rad, nivån på de totala investeringarna år 1992
att med god marginal överstiga den nivå som investeringarna sjönk till under
föregående lågkonjunktur.
I den socialdemokratiska motionen Fi202 (s) riktas invändningar mot
finansplanens prognos. Motionen redovisar även en alternativ prognos av
utvecklingen fram t.o.m. år 1993.
Motionärerna godtar regeringens bedömning av utvecklingen för innevarande år.
För år 1993 görs emellertid en annan bedömning av den privata
konsumtionsutvecklingen. Detta betingas av att motionärerna i motsats till
regeringen inte tror att hushållens sparkvot kommer att minska år 1993. Det
finns, menar motionärerna, flera inslag i regeringens politik som talar för en
fortsatt uppgång i hushållens sparande. I motionen nämns att värdet av
ränteavdragen kommer att minska som en följd av sänkt kapitalbeskattning, att
hushållens totala inkomster minskar med 0,4% år 1993 med hänsyn tagen till
återbetalningen av det tillfälliga sparandet år 1992, att realränteläget blir
fortsatt högt och att den restriktiva kreditprövningen hos finansinstituten
fortsätter efter de senaste årens kreditförluster.
Utifrån dessa överväganden om en högre sparkvot för hushållen drar
motionärerna slutsatsen att med regeringens politik kommer den privata
konsumtionen att minska med 0,4% år 1993 i stället för att öka med 0,7% som
anges i finansplanen. Enligt motionärerna leder detta till att BNP-tillväxten
kan beräknas till 0,9% och inte till 1,3% som anges i finansplanen.
I likhet med vad som sägs i finansplanen vill utskottet framhålla att
bedömningen av sparkvotens utveckling utgör en av de mest osäkra faktorerna i
prognosen över svensk ekonomi för åren 1992 och 1993. Den kraftiga uppgång i
hushållssparandet som inträffat under de senaste åren är bl.a. en följd av att
skattesystemet har lagts om. Oron på de finansiella marknaderna påverkar också
hushållens beteende liksom krympande förmögenheter. Även i år kan därför
sparkvoten förväntas stiga. Men det finns faktorer som talar för att uppgången
i sparkvoten avstannar nästa år. I takt med att den ekonomiska utvecklingen
gradvis blir bättre bör hushållens framtidsförväntningar bli mindre
pessimistiska. Detta leder till bedömningen att tillväxttakten i den privata
konsumtionen ökar år 1993.
Den alternativa prognos över försörjningsbalansen som redovisas i motion
Fi202 (s) utgår ifrån att den ekonomiska politiken ges en annan inriktning.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till en mer ingående behandling av
förslagen i motionen och väljer därför att här endast kommentera själva
prognosen. De förslag som direkt påverkar prognosen är dels Socialdemokraternas
nej till åtgärder som minskar hushållens inkomster, dvs. införandet av
karensdagar, höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och de
minskade ränteavdragen och räntebidragen, dels ökade investeringar i
infrastrukturen och bostäder samt en ökning av den offentliga konsumtionen.
Motionärerna räknar med att BNP-tillväxten år 1993, om deras förslag genomförs,
stiger till 1,8%. Den högre tillväxten förklaras främst av uppgången i den
privata konsumtionen och i mindre utsträckning av ökad offentlig konsumtion och
en bättre investeringsutveckling.
I motion Fi202 (s) hävdas att den politik som motionärerna företräder pressar
ned arbetslösheten från de 4,5% som anges i finansplanen till 3% år 1993.
Utskottet vill dock redan i detta sammanhang understryka att en sådan betydande
neddragning av arbetslösheten inte kan förklaras av den skillnad i BNP-tillväxt
som föreligger mellan motionärernas och regeringens prognos.
Den 13 resp. 20 februari redovisade statistiska centralbyrån (SCB)
utvecklingen på arbetsmarknaden och konsumentprisutvecklingen under januari
1992.
Arbetslösheten ökar nu snabbt och är till stor del en direkt följd av den
politik som fördes under senare delen av 1980-talet. Av SCB:s redovisning
framgår att arbetslösheten i januari uppgick till drygt 4% av arbetskraften,
vilket motsvarar 181000 personer. Denna utveckling innebär att betydligt fler
är arbetslösa i dag än vid lågkonjunkturen i början av 1980-talet då
arbetslösheten som mest uppgick till 151000 personer. Ca 30% av de
arbetslösa är ungdomar. Samtidigt med den totala arbetslösheten stiger även
antalet långtidsarbetslösa. Andelen långtidsarbetslösa är nu drygt 20%. Till
detta kommer att avmattningen även har lett till att utbudet av arbetskraft
successivt minskar. Jämfört med januari 1991 har sålunda arbetskraftsutbudet
minskat med mer än 90000 personer.
Även om januarisiffran har påverkats av säsongmässiga faktorer kan
utvecklingen på arbetsmarknaden knappast bedömas bli bättre än som anges i
finansplanen.
Enligt SCB:s redovisning den 20 februari av prisutvecklingen från december
1991 till januari 1992 sjönk konsumentpriserna med i genomsnitt 0,1%.
Nedgången förklaras av sänkta priser på livsmedel samt på kläder och skor.
Samma månad förra året steg konsumentpriserna med 2,6%. Inflationstakten,
dvs. konsumentprisernas genomsnittliga uppgång under den senaste
tolvmånadersperioden, var i januari 5,3%.
Enligt statens pris- och konkurrensverks (SPK) prognos för prisutvecklingen
under år 1992 förutses en höjning av den allmänna konsumentprisnivån med
2,2%. Redan i februari väntas inflationstakten vara lägre än 3%. Denna
utveckling ligger i linje med det antagande om prisutvecklingen som görs i
finansplanen.
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
Av redovisningen för det ekonomiska läget framgår att Sverige är inne i en
recession. Flera omständigheter pekar mot att den ekonomiska aktiviteten blir
fortsatt låg under innevarande och nästa år. Den väntade internationella
återhämtningen har bromsats upp, och risk föreligger att det kan dra ut på
tiden innan tillväxten åter tar fart inom OECD-området. Sveriges stora
utrikeshandelsberoende innebär att den internationella konjunkturutvecklingen
utövar ett starkt inflytande på ekonomin. I rådande konjunkturläge har detta
beroende stärkts på ett för den svenska ekonomin oförmånligt sätt genom att en
stor andel av exporten går till länder som i nuvarande lågkonjunktur befinner
sig i en lika svag eller ännu sämre ekonomisk situation jämfört med Sverige.
Den ekonomiska politiken måste därför utformas under den förutsättningen att
någon kraftfull draghjälp utifrån inte kan påräknas. Utskottet vill dock
understryka att den svenska ekonomins huvudproblem är av strukturell art.
Utvecklingskraften har försvagats under många år med en felaktig politik.
Devalveringarna av den svenska kronan i början av 1980-talet medförde,
tillsammans med en ihållande internationell högkonjunktur, tillfälligt en god
tillväxt och sysselsättning. Som framhålls i propositionen dolde emellertid
devalveringspolitiken de underliggande strukturella problemen och motverkade
därmed långsiktigt nödvändiga förändringar. Den konkurrensutsatta sektorn ökade
inte tillräckligt för att ge balans i utrikesbetalningarna. Finanspolitiken var
inte tillräckligt stram genom att de offentliga utgifterna inte hölls tillbaka.
Avregleringen av kreditmarknaden kombinerades inte heller med nödvändiga
skattesänkningar för det privata sparandet. Priser och löner ökade bl.a. därför
betydligt snabbare än i omvärlden. Den regionala obalansen med överhettning i
vissa områden bidrog till att driva upp inflationen och minskade
konkurrenskraften. Vid ingången till 1990-talet uteblev tillväxten, och den
samlade produktionen av varor och tjänster t.o.m. minskade. De strukturella
problemen blev åter fullt synliga.
I propositionen konstateras att problemen har manifesterats under 1990 och
1991 inom alla delar av den svenska ekonomin. Industriproduktionen har under de
senaste två åren minskat med omkring 8%, 100000 industrijobb har
försvunnit, investeringarna rasar och konkurserna ökar dramatiskt. I likhet med
föredraganden vill utskottet framhålla vikten av att den konkurrensutsatta
sektorn måste ges tillfälle att expandera. Detta är den enda möjlighet som står
till buds för att möta och varaktigt lösa de svåra problem som den nu
oacceptabelt höga och växande arbetslösheten medför.
Den ekonomiska strategi som nu måste följas innebär att kortsiktiga åtgärder
motiverade av de problem som lågkonjunkturen skapar skall ligga i linje med den
långsiktiga strategin. Den centrala uppgiften för den ekonomiska politiken är
som utskottet ser det att åstadkomma en tillväxt som leds av de
konkurrensutsatta företagen. Detta ställer i sin tur stora krav på den statliga
utgiftspolitiken. Utskottet delar till fullo föredragandens uppfattning att den
ekonomiska politiken måste präglas av en långsiktig utgiftsstrategi som har
följande inriktning:
Direkta politiska beslut krävs för att minska de offentliga utgifterna som
andel av BNP.
De skatte- och avgiftsfinansierade socialförsäkringssystemen måste reformeras
för att stärka individernas motiv för arbete och sparande.
Fördelningen av de skattefinansierade offentliga utgifterna måste prioritera
investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättrande
åtgärder.
De offentliga konsumtionsutgifterna måste begränsas och insatser prioriteras
till viktiga men utgiftskrävande områden såsom vård, utbildning och omsorg.
Verksamheten måste utsättas för konkurrens.
I motion Fi202 (s) yrkandena 1 och 4 framhålls att den socialdemokratiska
regeringen har skapat förutsättningar för en god ekonomisk utveckling. I
motionen nämns att löneökningarna dämpats genom bl.a. stabiliseringsavtalet,
att kronan knutits till ecun, att ingående förberedelser gjorts för ett
EES-avtal och att en ansökan om medlemskap i EG har lämnats in. Vidare har
arbetsmarknadspolitiken inriktats mot kompetenshöjning, och beslut har tagits
om en omfattande utbyggnad av infrastrukturen. Den av den socialdemokratiska
regeringen förda politiken har också verksamt bidragit till ett markant
trendbrott i inflationen. Enligt motionärernas mening måste den nu förda
politiken läggas om för att kraftfullt minska lågkonjunkturens påfrestningar.
Åtgärder som ytterligare minskar efterfrågan avvisas, vilket innebär ett nej
till de av regeringens förslag som drar ned hushållens disponibla inkomster,
dvs. genomförandet av karensdagar, höjning av egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen, minskade ränteavdrag och räntebidrag. Statsbidragen
till kommunerna bör av samma skäl inte skäras ned i enlighet med regeringens
förslag. En ökning av de offentliga utgifterna med 1% innebär, menar
motionärerna, i nuvarande konjunkturläge inte någon påfrestning på ekonomin.
I motionen krävs att regeringen senast i kompletteringspropositionen lägger
fram ett ekonomiskt-politiskt program för arbete och utbildning för att pressa
ned arbetslösheten. Sammantaget hävdar motionärerna att de åtgärder som
föreslås i motion Fi202 (s) i en första etapp sänker arbetslösheten till 3%.
Detta skall jämföras med regeringens prognos som innebär en arbetslöshet på
4--5%.
Med anledning av den alternativa inriktning av den ekonomiska politiken som
föreslås i motion Fi202 (s) vill utskottet anföra följande.
Den argumentation för en alternativ uppläggning av den ekonomiska politiken
som förs fram i den socialdemokratiska motionen kan sägas bestå av två delar.
I den första argumentationslinjen understryker motionärerna betydelsen av att
strukturomvandlingen av ekonomin inte bromsas upp. Utformningen av den
ekonomiska politiken måste stärka förutsättningarna för Sverige att
framgångsrikt delta i den internationella integrationen, vilket kräver att
politiken medverkar till att hålla nere kostnadsutvecklingen och förbättra
konkurrenskraften. Denna inriktning av den ekonomiska politiken är, säger
motionärerna, nödvändig om sysselsättning och välfärd skall kunna hävdas.
Vidare framhålls vikten av att de offentliga utgifternas andel av BNP
successivt sänks och att penning- och valutapolitiken inriktas på att värna
kronans värde och upprätthålla balans i valutaflödena.
Denna inriktning av politiken stämmer, även om den i många avseenden är vagt
formulerad, väl överens med vad som sägs i finansplanen. Utskottet har heller
inga invändningar mot dessa allmänna riktlinjer.
I den andra argumentationslinjen riktas uppmärksamheten mot de kortsiktiga
problemen. Utgångspunkten är den svåra situationen på arbetsmarknaden. Denna
leder motionärerna fram till att utöver åtgärder som direkt riktas mot
arbetsmarknaden föreslå åtgärder som ökar den inhemska efterfrågan. Mot den
bakgrunden avvisas förslag som minskar hushållens köpkraft (t.ex. införandet av
karensdagar och höjningar av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen) och även
förslag som avser att stimulera det privata sparandet. Vidare föreslås åtgärder
för att öka bostadsbyggandet och att samtidigt skapa möjligheter för den
offentliga konsumtionen att öka med 1% år 1993. Det kan nämnas att i
finansplanen anges för år 1993 en minskning av den offentliga konsumtionen med
0,1%, vilket innebär en nolltillväxt för den kommunala konsumtionen.
Som utskottet ser det görs i motion Fi202 (s) knappast några försök att
koppla ihop den långsiktiga strukturpolitiken med förslagen till
stabiliseringspolitiska åtgärder. En sådan inriktning av politiken kan
utskottet inte godta. En av de viktigaste restriktionerna vid utformningen av
den ekonomiska politiken måste vara att tillse att kortsiktiga åtgärder inte
kommer i konflikt med den långsiktiga strategin. I motionen försöker man klara
detta dilemma med att hänvisa till tidigare fattade beslut. Anknytningen av
kronan till ecun, EES-avtalet, medlemsansökan till EG, inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken mot kompetenshöjning och beslut om
infrastrukturinvesteringar ses som åtgärder som löser strukturproblemen. Detta
är, som utskottet ser det, en både felaktig och farlig slutsats. Om Sverige
skall kunna utnyttja tillgången till EG:s inre marknad krävs att vårt
näringsliv återfår sin konkurrenskraft. Kortsiktiga åtgärder vilka inte
befrämjar strukturomvandlingsprocessen och därigenom försämrar vår
konkurrenskraft kan, då integrationen med EG får fullt genomslag, ställa den
svenska ekonomin inför allt svårare problem.
I motion Fi202 (s) argumenteras som om regeringens ekonomiska politik givits
en sådan inriktning att ambitionerna övergivits att hålla en hög
sysselsättning, motverka långtidsarbetslöshet och undvika att det passiva
kontantstödet till dem som drabbas av arbetslöshet växer. Utskottet vill
understryka att detta är en grov feltolkning av finansplanen. Regeringen
prioriterar arbetslinjen före kontantlinjen i arbetsmarknadspolitiken. Men det
finns ingen anledning att dölja att de problem som skapades genom
överhettningen av ekonomin i slutet av 1980-talet har ställt den ekonomiska
politiken inför utomordentligt svåra problem.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att låga pris- och löneökningar är
en förutsättning för en positiv ekonomisk utveckling. I såväl finansplanen som
i motion Fi202 (s) understryks att inflationsbekämpningen måste ha en
överordnad ställning i förhållande till övriga mål för den ekonomiska politiken
om en varaktigt hög sysselsättning skall kunna uppnås.
Detta ställer långtgående krav på den ekonomiska politiken.
Inflationsförväntningarna får inte återigen växa sig starka.
Strukturomvandlingen måste komma till stånd samtidigt som kraftiga åtgärder
måste vidtas för att lösa de allt svårare problemen på arbetsmarknaden. Det
finns här skäl att påpeka att den snabba ökning av arbetslösheten, som nu sker,
har sin grund i den tidigare förda politikens oförmåga att angripa de
grundläggande strukturproblemen. Dessa måste nu lösas i efterkrigstidens
djupaste lågkonjunktur.
I motion Fi202 (s) framhålls att kapacitetsutnyttjandet är så lågt att någon
risk för ett inflationstryck inte föreligger. Mot den bakgrunden kan den
ekonomiska politiken koncentreras till sysselsättningsskapande åtgärder. De
åtgärder som föreslås i den socialdemokratiska motionen för att minska
arbetslösheten är en ökad privat konsumtion, en fortsatt ökning av den
offentliga konsumtionen och då främst den kommunala och ökade
arbetsmarknadspolitiska insatser, samtidigt som det betonas att inga åtgärder
bör vidtas för att stimulera det privata sparandet.
Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning att man skall betrakta den
för den svenska ekonomin ödesdigra överhettningen i slutet av 1980-talet som en
historisk händelse som inte kan komma tillbaka. Det är nödvändigt att också
anlägga ett medellångt perspektiv på stabiliseringspolitiken. De flesta av de
åtgärder som nu diskuteras kommer att få effekt tidigast om ett år. I
överensstämmelse med den bedömning som utskottet tidigare redovisat i
betänkandet kommer den svenska ekonomin under år 1993 att påverkas positivt av
en uppgång i den internationella ekonomin. Det är därför av stor vikt att i dag
utforma de ekonomisk-politiska åtgärderna på ett sådant sätt att de inte bidrar
till att en överhettningssituation ånyo uppstår.
Som utskottet tidigare framhållit i betänkandet är det den konkurrensutsatta
sektorn som måste ges utrymme för expansion. Det är därför inte möjligt att
fortsätta den förra socialdemokratiska regeringens politik och låsa in resurser
i bostads- och den kommunala sektorn. Att skjuta upp det påbörjade arbetet med
att reformera socialförsäkringssystemet kan utskottet inte ställa sig bakom.
Att reformera socialförsäkringssystemet för att uppmuntra arbete och sparande
ser utskottet som ett av de viktigare inslagen i strukturpolitiken. En
reformering av detta försäkringssystem, som står inför en kostnadsexplosion om
inga åtgärder vidtas, är också en del av nödvändiga besparingsåtgärder för att
kunna skapa utrymme för att sänka sådana skatter som hindrar en ökad tillväxt.
Från dessa utgångspunkter är det oroande att Socialdemokraterna i dagsläget med
hänvisning till lågkonjunkturen över huvud taget inte vill medverka till en
reformering av socialförsäkringssystemet.
Som framhållits i inledningen av betänkandet har de åtgärder som nu
diskuterats endast en marginell effekt på sysselsättningen. Även om här
diskuterade förslag i motion Fi202(s) kortsiktigt skulle kunna påverka
tillväxten blir den endast obetydligt högre än vad som anges i finansplanen och
skulle knappast påverka sysselsättningsläget. Det är därför som en förstärkning
av de åtgärder som direkt riktar sig mot arbetsmarknaden nu måste vidtas.
Utskottet delar sålunda motionärernas uppfattning att bl.a. de
arbetsmarknadspolitiska insatserna måste intensifieras. I motionen föreslås att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ett ekonomisk-politiskt program för
arbete och utbildning. Utskottet vill här framhålla att ett intensivt arbete
med att sätta in åtgärder mot arbetslösheten pågår inom regeringskansliet och
har högsta prioritet. Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten har nyligen
presenterats av regeringen. Utskottet vill dock återigen understryka att de
åtgärder som nu planeras inom regeringskansliet måste vara utformade med hänsyn
till vad som är långsiktigt nödvändigt. Åtgärder får inte vidtas som leder till
att arbetskraft låses in i skyddade sektorer.
Med det anförda avstyrks motion Fi202 (s) yrkandena 1 och 4.
I motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 framhålls att Ny
demokrati i stort kan ställa sig bakom den allmänna inriktning av den
ekonomiska politiken som förordas i finansplanen. Motionärerna delar den där
uttryckta grundsynen och stöder det systemskifte som den förda politiken avser
att åstadkomma. Kritik riktas emellertid mot regeringen för att processen går
för långsamt. Man måste gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa
utrymme för skattesänkningar. Skattesänkningstakten bör vara 1--1,5% av BNP
per år. Motionärerna understryker att den ekonomiska politikens viktigaste
uppgift måste vara att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna
expandera och därigenom kunna öka sysselsättningen och trygga ekonomin för
alla. I ett särskilt yrkande förordar motionärerna att ett ökat privat
pensionssparande bör stimuleras.
Utskottet noterar att Ny demokrati i allt väsentligt godtar inriktningen av
den politik som föreslås i finansplanen. I motionen riktas emellertid kritik
mot att regeringens förnyelsearbete går för långsamt. Några konkreta förslag
för att driva på förändringsprocessen föreslås dock inte i motionen. Konkreta
förslag i motionen föreligger ej heller vad gäller åtgärder för att stimulera
pensionssparandet. Utskottet finner inte anledning att avvisa den allmänna
inriktning för den ekonomiska politiken som uttalas i motionen men kan inte
heller ställa sig bakom inriktningen då den inte närmare konkretiseras.
Utskottet anser exempelvis, i likhet med motionärerna, att skattetrycket måste
sänkas, men det är också angeläget att ange på vilket sätt det bör ske och hur
det kan finansieras. Utskottet återkommer i avsnittet om budgetpolitiken till
flera av motionsförslagen. Det är emellertid utskottets uppfattning att
förslagen inte innehåller en sådan grad av konkretion att de kan utgöra
underlag för ett beslut om inriktningen av den ekonomiska politiken.
Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion Fi208 (nyd)
yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.
I motion Fi209 (v) yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, motionSk351
(v) yrkande 11 och motion Sk352 (v) yrkande 4 krävs en omläggning av den
ekonomiska politiken. Det är motionärernas uppfattning att regeringen genom
skattesänkningar för kapital och genom att bl.a. med en sänkning av
ränteavdragen stimulera hushållens sparande för en arbetslöshetsskapande
politik.
Det finns, menar motionärerna, utrymme för en aktiv konjunkturpolitik.
Handelsbalansens andel av BNP är den högsta i modern tid, vilket talar för att
de sektorer som inte är utsatta för konkurrens kan tillåtas expandera. I
motionen framhålls att i en marknadsekonomi måste också konsumenterna genom
olika åtgärder kunna styra efterfrågan utifrån jämlika och rättvisa villkor,
samtidigt som de anställda i arbetslivet skall ha möjlighet att styra över
arbetets uppläggning och resultat. Som motionärerna ser det måste åtgärder som
sänker aktiviteten i ekonomin avvisas. Förslagen att dra in medel från
kommunerna och reducera investeringsbidraget till bostadsbyggandet ökar
arbetslösheten och är därför från både fördelningspolitisk och
stabiliseringspolitisk synpunkt en felaktig inriktning av politiken. I
motionerna riktas främst från fördelningspolitisk synpunkt stark kritik mot den
förda skattepolitiken. I ett särskilt yrkande varnar motionärerna för att
genomföra en s.k. intern devalvering, dvs. sänkta arbetsgivaravgifter som
finansieras genom besparingar inom den offentliga sektorn. En sådan åtgärd
skulle, menar motionärerna, få samma negativa effekter som en devalvering.
Avslutningsvis understryks i motion Fi209 (v) att det inte nu räcker med att
enbart stimulera efterfrågan för att motverka arbetslösheten. I motionen
föreslås därför att ytterligare 2 miljarder kronor avsätts för arbetsmarknads-
och regionalpolitiska insatser.
I motion Fi209 (v) koncentreras all uppmärksamhet till de kortsiktiga
problemen och de fördelningspolitiska frågorna. Motionärerna ser inga problem
när det gäller att avdela allt större resurser till de skyddade sektorerna i
ekonomin. Med den, enligt utskottets mening, egendomliga motiveringen att
handelsbalansens överskott i dag uppgår till drygt 3% av BNP hävdar
motionärerna att det finns utrymme för de skyddade sektorerna att expandera.
Utskottet ställer sig mot denna bakgrund frågan: Vilken slutsats drar
motionärerna av att bytesbalansen redovisat stora underskott de senaste åren?
Det kan i detta sammanhang också påpekas att den gynnsamma utvecklingen av
handelsbalansen förklaras av en osedvanligt kraftig nedgång i importen. Av
motionen framgår även att Vänsterpartiet inte betraktar kostnadsexplosionen i
socialförsäkringssystemet som något allvarligt problem.
Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört om att hålla tillbaka expansionen i
den offentliga sektorn och behovet av strukturella åtgärder vill utskottet
bestämt avvisa den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i här
aktuella motioner.
Med hänvisning till vad utskottet anfört om den allmänna inriktningen av den
ekonomiska politiken tillstyrker utskottet den utformning av densamma som
föreslås i finansplanen.
Kredit- och valutapolitiken
Under år 1991 ändrade kapitalflödena till och från landet karaktär i
förhållande till de närmast föregående åren. Bytesbalansunderskottet
reducerades påtagligt, från 38 miljarder kronor 1990 till 13 miljarder som
riksbankens utfall visar år 1991. Räknat som andel av BNP sjönk underskottet
till 1 %. Förbättringen sammanhänger till stor del med en motsvarande
förbättring av handelsbalansen. Avmattningen i den ekonomiska ekonomin under
1991 resulterade i en minskande import. Minskningen i exporten blev inte lika
kraftig, vilket ledde till att överskottet i handelsbalansen ökade.
Även flödena till följd av direktinvesteringar och aktieförsäljningar ändrade
karaktär. De svenska företagens direktinvesteringar i utlandet minskade
påtagligt i omfattning 1991. De finansiella svårigheterna i Sverige liksom
ansökan om medlemskap i EG bidrog sannolikt till detta. Svenska köp av
utländska aktier minskade samtidigt som intresset i utlandet för svenska aktier
ökade. Som framgår av tabell 5 minskade underskottet i aktiehandeln från 19
miljarder kronor 1990 till 3 miljarder kronor 1991. Av tabellen framgår också
att de svenska företagens stora intresse för att låna utomlands avtagit under
1991, vilket sammanhänger med den sjunkande räntedifferensen gentemot utlandet
bl.a. till följd av ecu-anknytningen i maj 1991. Från att under åren 1989 och
1990 ha lånat drygt 110 miljarder kronor utomlands vände strömmen så att nettot
blev att 4 miljarder återbetalades 1991. Även intresset för kronobligationer
minskade något. Valutainflödet blev för helåret 13 miljarder kronor, vilket
inte helt täckte de amorteringar som gjordes på de statliga utlandslånen.
Valutareserven minskade därmed med 3 miljarder kronor.
I finansplanen ges en kortfattad beskrivning av penningpolitiken. Som
konstateras i motion Fi203 av Lars Tobisson m.fl. (m) är detta helt som sig
bör, eftersom riksbanken är ett riksdagens verk och som sådant inte bör ta
direktiv av regeringen. Motionärerna framhåller att det är angeläget att
riksbankens oberoende stärks. Jämförelser mellan olika länder tyder på ett
klart samband mellan en självständig ställning för centralbanken och en låg
inflationstakt.
Alltsedan sin tillkomst har riksbanken varit underställd riksdagen. Riksdagen
utser fullmäktige i riksbanken och utövar kontroll över verksamheten. Efter
tillkomsten av den nya regeringsformen år 1974 beslutar riksdagen ensam om
samtliga bestämmelser som rör riksbanken och har ensam direktivrätt över
banken. Riksbanken har en informations- och samrådsskyldighet gentemot såväl
regeringen som riksdagen.
Det är således rimligt, som framhålls i motion Fi203 (m),
att riksdagen i samband med ställningstaganden till den ekonomiska politiken i
stort gör principuttalanden angående kredit- och valutapolitiken under den
närmast framförliggande perioden.
Utskottet konstaterar att det såväl i finansplanen som i motionerna Fi202 (s)
och Fi203 (m) råder stor samstämmighet om att en fast växelkurs är en av
hörnstenarna för den ekonomiska politiken. Därmed är förutsättningarna för
penningpolitiken givna. Penningpolitikens, och därmed riksbankens, viktigaste
uppgift är att upprätthålla och bidra till att skapa förtroende för den fasta
växelkursen. Inriktningen är därvid att balansera valutaflödena genom
anpassningar av den inhemska räntenivån. I finansplanen dras därav slutsatsen
att penningpolitiken inte kan användas för att påverka den inhemska
efterfrågan. Finans- och strukturpolitiken bär huvudansvaret för att skapa
förutsättningar för låg inflation och stabil tillväxt.
Möjligheterna att upprätthålla en stabil växelkurs underlättas om
finanspolitiken ges en stram inriktning. Vid flera tillfällen de senaste åren
har finanspolitiken måst skärpas för att understödja penningpolitiken i dess
uppgift att upprätthålla den fasta växelkursen. Utskottet vill därför
understryka betydelsen av att finanspolitiken hålls stram och att riksdagen har
en viktig uppgift därvidlag.
I finansplanen anförs att normen att staten inte skall nettolåna utomlands
ligger fast. Detta är angeläget, framhålls det i motion Fi203 (m), men det kan
ifrågasättas om riksbanken vid ett valutainflöde orsakat av ett högt ränteläge
skall kunna framtvinga att riksgäldskontoret amorterar på sin utlandsskuld.
Konsekvensen blir att statens upplåningskostnader stiger, samtidigt som
enskilda "låneförmedlare" tillgodogör sig en betydande ränteskillnad. Utskottet
delar denna uppfattning. I och med att den svenska kreditmarknaden numera är
nästan helt integrerad med omvärlden torde de negativa likviditetseffekter vid
ett valutainflöde som utskottet tidigare framhållit nu vara betydligt mindre.
Utskottet delar uppfattningen att staten inte bör nettolåna utomlands och att
förtida amorteringar på statsskulden inte bör ske om de inte ingår som en del
av en aktiv skuldförvaltning.
Knytningen av den svenska kronan till ecun i maj 1991 ledde till att
räntemarginalen mot utlandet kunde minskas väsentligt. Efter Sveriges ansökan
om medlemskap i EG är det enligt utskottet angeläget att riksbanken underlättar
en anpassning till utvecklingen mot en europeisk monetär union (EMU).
Samarbetet med EG bör därför vidareutvecklas. Det är dock angeläget att de
problem som är förknippade med ett vidgat valutasamarbete närmare analyseras. I
de tilläggsdirektiv till riksbanksutredningen som regeringen beslutat om
betonas vikten av att riksbankslagen anpassas till vad som krävs vid en
framtida ekonomisk och monetär union.
Vad utskottet anfört med anledning av vad som anförs i finansplanen och
motionerna Fi203 (m) och Fi202 (s) bör riksdagen som sin mening ge fullmäktige
i riksbanken till känna.
Privatisering
I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) kritiseras regeringens
planer på att privatisera statliga tillgångar som SSAB, televerket, Vattenfall
och de statsägda skogsföretagen. Enligt motionärerna kan inte någon nytta
påvisas av en privatisering ur vare sig effektivitets- eller
konkurrenssynpunkt. Det finns tvärtom en stor risk att de svenska hushållen
kommer att drabbas av prishöjningar och förlorade arbetstillfällen.
Principiellt finns det enligt utskottets mening inte några goda skäl till att
staten skall bedriva verksamhet i konkurrens med privata företag, även om
undantag kan behöva göras utifrån sociala och regionalpolitiska
hänsynstaganden. Att staten uppträder både som ägare och som utformare av de
regler som skall gälla för företagssektorn skapar intressekonflikter, vilket
kan skapa en osund konkurrens. Staten bör stå neutral mellan olika företag.
Självfallet åligger det statsmakterna att tillse att konkurrensen upprätthålls
på de marknader där staten avvecklar sitt ägarengagemang. Det bör dock ske med
hjälp av lagstiftning och inte genom att staten äger företagen. Utskottet delar
således inte motionärernas uppfattning och avstyrker motion Fi201 (s).
Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
I bilaga 1.5 till finansplanen redovisar regeringen vissa grundläggande
principer för användningen av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken och begär
riksdagens godkännande av i bilagan presenterade riktlinjer på området. Enligt
propositionen avser regeringen att återkomma i 1992 års
kompletteringsproposition med en mer preciserad helhetsstrategi.
Regeringen framhåller att miljöpolitiken är en av de fyra stora uppgifterna
för regeringsarbetet under mandatperioden. En av utgångspunkterna för den
miljöpolitiska strategin är att ekonomiska styrmedel skall användas för att
driva på utvecklingen till ett bärkraftigt samhälle. Sverige skall också i
internationella fora verka för en ökad användning och samordning av ekonomiska
styrmedel.
Det understryks att en långsiktigt hållbar utveckling är ett viktigt mål för
regeringens politik. Miljöhänsyn måste prägla samhällets utveckling. Samtidigt
är det nödvändigt att avväga miljöpolitikens faktiska inriktning och
åtgärdernas utformning mot andra politiska mål. En politik som gör det möjligt
att nå miljömålen på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt eftersträvas.
Regeringen anger några grundläggande principer för användningen av ekonomiska
styrmedel i miljöpolitiken samt redovisar ett antal konkreta åtgärder som man
redan på kort sikt avser att vidta. De grundläggande principerna är:
Den konkreta tillämpningen av miljöpolitiken och åtgärderna skall
regelbundet utvärderas och omprövas utifrån förbättrad kunskap om bl.a.
sambanden mellan miljö och ekonomi.
I den utsträckning som miljöskatter medför ökade inkomster till staten skall
detta ske inom ramen för ett sänkt skattetryck.
Sverige bör engagera sig aktivt i det internationella miljösamarbetet och
fortsätta att vara pådrivande vad gäller införandet av effektiva styrmedel i
syfte att motverka utsläpp som leder till globala och regionala miljöproblem.
Sverige bör vidare verka för att de internationella avtalen ges en sådan
utformning att åtgärder genomförs där de är mest kostnadseffektiva.
I motion Fi202 (s) yrkas avslag på de av regeringen i finansplanen
föreslagna riktlinjerna för användningen av ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken. I motionen begärs också att riksdagen skall godkänna de
alternativa riktlinjer på området som presenteras i motion Jo612 (s) om en god
livsmiljö för hållbar utveckling. I den ekonomisk-politiska motionen hänvisas
till denna motion.
I 1991 års miljöproposition angavs enligt motion Jo612 hur de olika
styrmedlen borde utvecklas. Sedan 1988 har metoderna för att i ökad
utsträckning använda ekonomiska styrmedel, främst miljöavgifter och skatter,
utvecklats. Sverige är redan nu världsledande när det gäller införande av
ekonomiska styrmedel. Arbetet med att utveckla metodiken hölls samman inom
miljöavgiftsutredningen. Några nya studier för att kartlägga principerna
behöver därför inte göras, framhålls det.
Den fortsatta utvecklingen av styrmedlen på detta område sammanfattas i
motionen i fem punkter. För det första bör skattesystemet ges en ännu skarpare
miljöprofil och ses över med denna utgångspunkt. För det andra bör
tillämpningen av ekonomiska styrmedel breddas, t.ex. när det gäller
överlåtelsebara utsläppsrättigheter. För det tredje bör miljöstyrande taxor
införas inom fler områden än avfallshanteringen, t.ex. också på avloppsområdet.
För det fjärde bör enligt motionen kommunernas översiktsplaner gås igenom,
och som en följd därav behöver naturresurslagen och plan- och bygglagen ses
över. Den kommunala översiktsplaneringen måste således få större betydelse för
att nå miljö- och naturvårdsmål. Vidare måste för det femte arbetet med att
utveckla miljöfrågorna i läroplansarbetet startas på nytt.
I motion Fi209 (v) uppmärksammas också att regeringen i finansplanen
infört en särskild bilaga inriktad på miljöpolitiken. Motionärerna välkomnar
detta men konstaterar samtidigt att innehållet i sak är synnerligen tunt.
Det är enligt motionärerna glädjande att miljöpolitiken i
regeringsförklaringen utpekats som ett av fyra prioriterade områden. Dock
betonas ständigt när det gäller den ekonomiska politiken behovet av tillväxt,
men ingenting sägs om nödvändigheten att denna tillväxt måste ligga inom de
ekologiska ramarna. Inga förslag redovisas som kommer att styra den ekonomiska
tillväxten i sådana banor. I budgetpropositionen och finansplanen skjuts
miljöfrågorna ännu en gång upp.
Motionärerna menar att regeringens miljöpolitik hittills är en stor
besvikelse. De åtgärder som redovisas i budgeten är sådana som redan beslutades
under den förra mandatperioden. Efter att i regeringsförklaringen ha aviserat
höga ambitioner måste regeringen avkrävas en redogörelse för på vilket sätt
dessa förverkligats. Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen i en
särskild redovisning före riksmötets avslutande i juni 1992 återkommer med en
redogörelse för vilka beslut man fattat med anledning av deklarationen om
miljöpolitik i regeringsförklaringen.
Utskottet konstaterar för sin del att redovisningen i miljöbilagan till
finansplanen är principiell och översiktlig till sin natur. Utskottet delar
helt vad som anförs om att ett viktigt krav på den ekonomiska politiken är att
den skall leda till en långsiktigt hållbar utveckling och att det ekonomiska
och sociala systemet måste byggas så att det är förenligt med grundläggande
ekologiska och naturvetenskapliga principer.
En preciserad strategi för användningen av ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken skall enligt planerna presenteras redan i den reviderade
finansplanen i april månad. Utskottet avstår därför från att i det här aktuella
sammanhanget kommentera de konkreta förslag till åtgärder som läggs fram i
motion Fi202 (s). Utskottet vill samtidigt peka på att dessa förslag återfinns
i Socialdemokraternas miljöpolitiska motion och således kommer att sakbehandlas
i samband med att denna motion behandlas i jordbruksutskottet.
I motion Fi209 (v) ställs krav på en redogörelse till riksdagen under
innevarande riksmöte av fattade beslut på miljöpolitikens område. Utskottet
vill peka på att en samlad redovisning av regeringens miljöpolitiska strategi
presenterats i miljö- och naturresursdepartementets bilaga till årets
budgetproposition. När det gäller användningen av ekonomiska styrmedel
återkommer regeringen som tidigare framhållits med konkreta förslag i den
reviderade finansplanen. Utskottet ser för sin del inget behov av ytterligare
samlade redovisningar under detta riksmöte.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi202 (s) yrkande 5 och Fi209
(v) yrkande 20.
Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden
I motion Fi205 av Ivar Franzén m.fl. (c) anförs att det är angeläget att
statsmakterna medverkar till ökade förutsättningar för bättre livskvalitet,
samhällsekonomiska vinster och en mer balanserad befolkningsutveckling i hela
landet. Staten måste stödja denna utveckling -- inte minst genom en ambitiös
regionalpolitik med tonvikt på generella satsningar på utbildning, annan
infrastruktur och goda villkor för företagande i hela landet. Inom den
ekonomiska politiken måste målet om regional balans inte bara erkännas utan
även på ett helt annat sätt än tidigare genomsyra statens ekonomisk-politiska
överväganden.
Regional balans ingår sedan många år tillbaka som ett av de övergripande
målen för den ekonomiska politiken. Som utskottet ser det har de delar av den
ekonomiska politiken som innebär satsningar på utbildning, infrastruktur och
bättre villkor för företagande i hela landet just den inriktning som
motionärerna efterlyser.
Utskottet avstyrker mot den bakgrunden motion Fi205 (c).
I motion U532 yrkande 3 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framhålls att
det inte finns något fastställt samband mellan högt skattetryck och hög
kvinnlig förvärvsfrekvens. Det vore enligt motionärerna en förolämpning mot
kvinnor att hävda att deltagande på arbetsmarknaden vore beroende av
skattefinansiering och en stor offentlig sektor. Ett ökat privat inslag i
vårdsektorn skulle t.ex. ge kvinnorna större valfrihet att starta eget, pröva
nya idéer och välja andra arbetsgivare. Kvinnors arbetsmarknad skulle sannolikt
komma att öka.
Sambandet mellan skattetryck och kvinnlig förvärvsfrekvens är inte till fullo
klarlagt. Vissa forskningsansatser på detta område har initierats av bl.a. OECD
och redovisas i en bilaga till 1990 års långtidsutredning. I detta sammanhang
torde vara tillräckligt att konstatera att motionärernas slutsatser, så långt
de gäller behovet av ytterligare skattesänkningar och en fortsatt avreglering
av den sociala tjänstesektorn, ligger i linje med såväl utskottets uppfattning
som den förda politiken. Något behov av en särskild meningsyttring från
riksdagens sida föreligger därför inte. Mot den bakgrunden avstyrks motion U532
yrkande 3.
I motion U534 yrkande 5 av Lars Werner m.fl. (v) hävdas att ett
genomförande av en samhällskalkyl är nödvändigt för att belysa de
samhällsekonomiska konsekvenserna av ett svenskt medlemskap. En uppföljning bör
göras av den bilaga i 1990 års långtidsutredning som behandlade ekonomiska
konsekvenser för Sverige av EG:s inre marknad.
Utskottet har från finansdepartementet erfarit att man i 1992 års
långtidsutredning kommer att behandla de ämnesområden som efterlyses i
motionen. Som exempel kan nämnas att man bl.a. ur ett EG-perspektiv i olika
bilagor kommer att ta upp sådana frågor som skatter och internationalisering,
näringslivets och utrikeshandelns utveckling och den regionala utvecklingen.
Långtidsutredningen kommer att presentera sitt material i mitten av mars månad.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionärernas yrkande är tillgodosett
och avstyrker därför motion U534 (v) yrkande 5.
I motion Fi710 av Larz Johansson m.fl. (c) framhålls att en ekonomisk
generalklausul för att motverka sektorstänkande bör gälla i budgetarbetet.
Exempelvis kan det inte, sägs det i motionen, vara ett samhällsekonomiskt
intresse att göra en kortsiktig besparing inom komvux eller folkbildning för
att sedan tvingas till mer kostsamma insatser via arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.
Enligt motionärernas mening bör riksdagen göra ett tillkännagivande med den
innebörden att regeringen vid varje tillfälle bör söka den lösning som vid en
samlad bedömning över departementsgränserna ger det optimala utbytet sett ur
ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Utskottet är av samma uppfattning som motionärerna att det i budgetarbetet är
viktigt att motverka ett sektorstänkande. Det är angeläget att förslagens olika
effekter såväl på statsbudgeten som på samhällsekonomin analyseras noggrant.
Utskottet förutsätter att regeringen i det löpande arbetet beaktar detta.
Med det anförda avstyrks motion Fi710 (c).
I motion Fi207 av Hans Lindblad (fp) framhåller motionären att
"överbryggningspolitiken" i mitten av 1970-talet och "den tredje vägens
politik" på 1980-talet fick mycket negativa följder för Gävleborgs län. Länet
är ett mycket utpräglat exportlän. Regionalpolitiska insatser kan aldrig, menar
motionären, motverka de negativa effekter som blir följden av en misslyckad
ekonomisk politik. Enligt motionären är det därför av stor vikt att den
inriktning av den ekonomiska politiken som redovisas i finansplanen fullföljs.
Motionären vill göra ett tillkännagivande till regeringen med innebörden att
utvecklingen i Gävleborgs län är starkt beroende av en ekonomisk politik
som befrämjar svensk konkurrenskraft.
Utskottet delar uppfattningen att utvecklingen såväl i Sverige som i
Gävleborgs län är starkt beroende av en ekonomisk politik som befrämjar svensk
konkurrenskraft. Som utskottet ser det föranleder motionen ingen särskild
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker sålunda motion Fi207 (fp).
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen 1989/90--1992/93
Med lågkonjunkturen har statens finanser snabbt försämrats. Utebliven
tillväxt medför att statens inkomster försvagas samtidigt som utgifterna ökar
för bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshetsunderstöd.
När riksdagen i juni 1991 fastställde statsbudgeten för innevarande budgetår
angavs underskottet till 5,5 miljarder kronor. Detta underskott har under
hösten successivt reviderats och är i finansplanen upptaget till 47,7 miljarder
kronor. Även för budgetåret 1992/93 förutses en fortsatt försämring. Man räknar
med att underskottet då skall ha ökat till 70,8 miljarder kronor.
Tabell 6. Budgetsaldo för budgetåren 1989/90--1992/93
Miljarder kronor resp. procentandelar av BNP
00>46>1989/9064>1990/9182>1991/92100>1992/93
00>Inkomster46>401,6 64>403,5
82>433,5 100>418,7
00>Andel av BNP (%)46>31,264>28,882>29,6100>27,5
00>Utgifter exkl.
00>03>statsskuldräntor46>334,464>377,082>419,3 100>419,5
00>Andel av BNP (%)46>26,064>26,982>28,7100>27,6
00>Underliggande budgetsaldo64>-33,282>-65,2100>-93,6
00>Andel av BNP
(%) 64>-2,4 82>-4,5
100>-6,2
Försämringen är egentligen mer långtgående än vad som framkommer av det
redovisade budgetsaldot. Under såväl budgetåret 1991/92 som 1992/93 bärs
nämligen saldot till en del upp av tillfälliga budgetförstärkningar och andra
engångsvisa effekter som skymmer den mer varaktiga budgetutvecklingen. Så t.ex.
bidrar extraordinära inkomstförstärkningar från sjukförsäkringsfonden,
delpensionsfonden och affärsverk till att budgetsaldot övergångsvis förbättras.
Å andra sidan påverkas bedömningen också av extraordinära utgifter som
kapitaltillskottet till Nordbanken på 3,6 miljarder kronor under hösten 1991.
För att underlätta jämförelser över tiden brukar regeringen redovisa ett s.k.
underliggande budgetsaldo rensat från engångsvisa effekter av detta slag.
Enligt årets redovisning försämras det underliggande saldot med 60 miljarder
kronor på två år för att nästa budgetår uppgå till 93,6 miljarder kronor.
Nominellt sett är det underliggande underskottet därmed större än det
underskott som redovisades för 1982/83 och som uppgick till 86,6 miljarder
kronor. Även om detta självklart inger betänkligheter bör man ha i minnet att
budgetunderskottet då motsvarade 13,1% av BNP medan det underliggande saldot
för nästa budgetår begränsas till 6,2% av BNP.
Av tabellen framgår också att statens utgifter exkl. statsskuldräntor inte
ökar mellan budgetåren 1991/92 och 1992/93. Att det redovisade
budgetunderskottet trots det växer med 23 miljarder kronor förklaras av att
utgifterna för statsskuldräntor väntas stiga med 8 miljarder kronor samtidigt
som statens inkomster minskar med 15 miljarder kronor. Inkomstbortfallet är en
följd av den ekonomiska stagnationen men har till en del också sin förklaring i
genomförda skattesänkningar. En annan viktig orsak är utbetalningen av
kommunalskattemedel som görs från inkomstskattetiteln och som sker med två års
eftersläpning. De utbetalningar som kommer att göras under budgetåret 1992/93
hänför sig därmed till en period med hög löneökningstakt medan den samtida
preliminära uppbörden baseras på mer måttliga löneökningar. Det förtjänar att
uppmärksammas att för budgetåret 1992/93 är inkomsttiteln för fysiska personers
inkomstskatt uppförd med ett negativt nettobelopp, dvs. inkomsttiteln väntas ge
ett underskott på inte mindre än 4,7 miljarder kronor.
Samtidigt som den statliga utgiftsökningen bromsas upp sker en förskjutning i
utgifternas sammansättning från konsumtion mot investeringar. Under åren 1992
och 1993 ökar sålunda de statliga myndigheternas och affärsverkens
investeringar realt med 15,9 resp. 8,5 % medan volymtillväxten i den statliga
konsumtionen under samma period begränsas till -1,2 resp. 0,5 %. Den statliga
investeringstillväxten blir än mer påtaglig om man också beaktar att
utförsäljningen av statliga företag till en del skall användas för att
finansiera ytterligare infrastrukturinvesteringar.
Även inom socialförsäkringssektorn mattas det finansiella sparandet av. Under
år 1991 minskade statens och socialförsäkringssektorns konsoliderade
finansiella sparande med drygt 75 miljarder kronor. Enligt den preliminära
nationalbudgeten beror ungefär hälften av försämringen på den ekonomiska
stagnationen. Nedgången i ekonomin utgör också den klart viktigaste
förklaringen till att statens och socialförsäkringssektorns finansiella
sparande fortsätter att försämras under åren 1992 och 1993, om än inte i samma
omfattning som tidigare.
De olika budgetalternativen
Huvudmålet för regeringens ekonomiska politik under de kommande åren är
att bryta den ekonomiska stagnationen, pressa ned arbetslösheten och
återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark växande
ekonomi.
Den ekonomiska politiken skall bidra till den omställning från skyddad till
utlandskonkurrerande sektor som måste komma till stånd. Produktionen i den
offentliga sektorn måste därför hållas tillbaka.
Redan tidigare har regeringen slagit fast att skattepolitiken måste inriktas
på att sänka det totala skattetrycket. Skattesänkningarna skall genomföras på
ett sådant sätt att ekonomins utvecklingskraft och konkurrenskraft stärks. De
mest skadliga skatterna skall sänkas först. Ett första steg i denna riktning
togs hösten 1991. När Sverige blir medlem i EG kommer den svenska
mervärdesskatten samt en lång rad indirekta skatter inte att kunna avvika
alltför mycket från nivåerna i andra EG-länder.
Enligt vad som sägs i finansplanen tyder preliminära bedömningar på ett
skattesänkningsbehov av i storleksordningen 10 miljarder kronor per år fram
till mitten av 1990-talet.
För att varaktigt säkra en låg inflation måste utgiftspolitiken vara stram.
Utgifterna måste sänkas samtidigt med skatterna. Regeringen anger som norm för
den ekonomiska politiken att underskott i de offentliga finanserna inte skall
få sträcka sig över en längre period än en konjunkturcykel. Stor kraft skall
därför inriktas på att avskaffa det strukturella underskottet, framhåller
föredragande statsrådet.
I enlighet med detta synsätt skall sänkningar av skattetrycket finansieras
med minskade utgifter. Tre grundläggande principer är vägledande för
regeringens långsiktiga utgiftsstrategi.
1. Socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete
och sparande stimuleras.
2. Åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall
prioriteras. Det innebär att offentliga utgifter för investeringar i
infrastruktur, utbildning och forskning samt miljöförbättring prioriteras.
3. Av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning
och omsorg prioriteras.
Regeringen har tidigare under hösten 1991 redovisat och lägger nu i
budgetpropositionen fram ytterligare förslag till strukturella
utgiftsbegränsningar vilka tillsammans ger en budgetförstärkning på 14
miljarder kronor under budgetåret 1992/93. Enligt den sammanställning som
återfinns i finansplanen fördelar sig dessa åtgärder enligt följande.
Tabell 7. Åtgärder hösten 1991 samt i budgetpropositionen 1992
Miljarder kronor
00>64>Budgetåret 1992/93 100>Helår 1993
Regeringens tidigare uppställda sparmål för budgetåret 1992/93 var 10--15
miljarder kronor räknat på helår. De redovisade åtgärderna svarar således väl
upp mot detta mål. Det är regeringens bedömning att det under resten av
mandatperioden kommer att krävas fortlöpande beslut om utgiftsminskningar av
samma omfattning.
Enligt den socialdemokratiska motionen Fi202 bör finanspolitiken i första
hand utformas så att den leder till en rimlig balans i statens finanser på
längre sikt. Stora och permanenta underskott i statens budget bör undvikas
eftersom de driver upp räntorna och sänker tillväxten.
Utgiftspolitiken bör på längre sikt inriktas på att successivt sänka de
offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär, anför motionärerna, att en
stram utgiftspolitik måste bibehållas. Utrymmet för nya långsiktiga
utgiftsåtaganden är mycket begränsat.
I nuvarande läge är det enligt deras mening dock ofrånkomligt med ett visst
underskott i statens budget. Ett betydande underskott i statsbudgeten 1992/93
är som de ser det inte skäl nog att bedriva en hårdhänt åtstramningspolitik.
Mot denna bakgrund föreslår motionärerna att följande riktlinjer skall gälla
för budgetpolitiken under kommande budgetår:
Åtgärder som stramar åt ekonomin bör undvikas i nuvarande läge när
konjunkturen är svag. Av denna anledning vänder sig motionärerna bl.a. mot att
stödet till bostadsbyggandet begränsas, mot de som man ser det kraftiga
försämringarna för hushållen och mot indragningarna från kommunerna.
Åtgärder som höjer prisnivån bör undvikas. Härmed åsyftar motionärerna främst
vissa av regeringen föreslagna åtgärder som höjer hyrorna och de kommunala
avgifterna.
Budgetunderskottet bör inte öka mer än enligt regeringens förslag.
Statens inkomster bör öka mer än enligt regeringens förslag. Motionärerna
vill ompröva de som man ser det stora skattelättnader för de välbeställda som
regeringen på senare tid har föreslagit och i vissa fall också genomdrivit.
Statens totala utgifter bör inte skäras ned i den omfattning som regeringen
har förslagit. Den offentliga sektorns utgifter bör tillåtas öka med ca 8
miljarder kronor mer år 1993 än enligt regeringens förslag.
Motionärerna finner det rimligt att låta de offentliga utgifterna öka med ca
1 % i reala termer under 1993. En sådan ökningstakt torde enligt deras mening
inte medföra några märkbart negativa konsekvenser för vare sig inflation eller
bytesbalans. Däremot bidrar den till återhämtningen i konjunkturen och till en
högre produktion och sysselsättning. Med hänsyn till konjunkturläget finns det
enligt motionärerna i och för sig utrymme för en ännu kraftigare ökning.
Behovet av återhållsamhet med offentliga utgiftsökningar under kommande år
medför dock att de förordar att ökningen hålls inom den angivna ramen.
I enlighet med detta synsätt förordar de socialdemokratiska motionärerna en
ökad satsning på arbete och utbildning. Sammanlagt 4,4 miljarder kronor sätts
av för dessa ändamål. Man motsätter sig regeringens planer på att minska
investerings- och räntebidragen till bostadsbyggandet och vill som ett
alternativt finansieringssystem införa räntelånesystemet som uppges minska
statens utgifter under kommande år med mycket betydande belopp. Motionärerna
går också emot de av regeringen aviserade indragningarna från kommunerna liksom
planerna på att införa karensdagar i sjukförsäkringen och att avskaffa
delpensionssystemet. Den uppskjutna barnbidragshöjningen bör enligt deras
mening också tidigareläggas ett halvt år.
De ökade utgifterna skall i första hand finansieras genom höjda skatter.
Motionärerna vill sålunda återta flera av de skattesänkningar som tillkom under
hösten 1991. Samtidigt vill man återinföra den avskaffade skattereduktionen för
fackföreningsavgifter. En engångsvis förstärkning av betydande omfattning
uppnås också under budgetåret 1992/93 genom att Stadshypotekskassan ombildas
och den uppkomna behållningen på 5 miljarder kronor förutsätts bli indragen
till statsbudgeten.
Enligt motionärernas egen bedömning är deras budgetalternativ 4,2 miljarder
kronor starkare än regeringens för budgetåret 1992/93 och 5,1 miljarder kronor
för helåret 1993.
Utskottet får för egen del anföra följande med anledning av det
socialdemokratiska budgetalternativet.
Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till ekonomins försämrade
utvecklingskraft. Motionärerna är medvetna om detta problem och om att ett
medlemskap i EG torde komma att kräva en anpassning nedåt av vissa skatter. De
är också inställda på att sänka skattetrycket, men först på sikt och först
efter det att man åter fått höja vissa skatter. Skattehöjningar är dock som
utskottet ser det inte längre en framkomlig väg, eftersom de försämrar
förutsättningarna för tillväxten.
Motionärerna är på motsvarande sätt medvetna om att utgiftspolitiken måste
inriktas på att sänka de offentliga utgifternas andel av BNP. Man kritiserar
dock regeringen för att föra en hårdhänt åtstramningspolitik men bortser från
att det redovisade budgetunderskottet vuxit mycket snabbt och nu faktiskt
överstiger 70 miljarder kronor. Själva redovisar motionärerna visserligen ett
bokföringsmässigt något starkare budgetalternativ än regeringen men har då inte
beaktat sina ställningstaganden till vissa aviserade men ännu inte slutligt
redovisade regeringsförslag, däribland indragningarna från kommunerna och
avvecklingen av rederistödet.
Till saken hör emellertid också att för 1992/93 bärs en betydande del av
motionärernas budgetalternativ upp av en tillfällig förstärkning från
Stadshypotekskassan. Av kassans behållning skall 5 miljarder kronor då dras in
till statsbudgeten. Denna överföring ger visserligen ett bättre redovisat
budgetsaldo men är samhällsekonomiskt sett endast en bokföringsmässig
förändring utan realekonomisk betydelse.
Motionärerna vill stimulera den inhemska efterfrågan genom att öka de
offentliga utgifterna. Risken med en sådan politik är, enligt utskottets
mening, att man i dess förlängning lätt kan hamna i en överhettad situation med
snabba prisökningar och urholkad konkurrenskraft som följd. Det är nödvändigt
att skapa utrymme för en fortsatt utbyggnad av den utlandskonkurrerande
sektorn. Det kan ske bara om återhållsamhet visas med de offentliga utgifterna.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi202 (s) yrkande 2.
Ny demokrati framhåller i motion Fi208 att partiet i stort delar
regeringens politik men att man vill driva den med än större kraft. För att
skapa utrymme för skattesänkningar föreslås en rad utgiftsbegränsningar.
Sålunda bör enligt Ny demokrati u-hjälpen kraftigt begränsas och
hemspråksundervisningen avvecklas. Stora nedskärningar förordas också i det
statliga stödet till organisationer, politiska partier, Nordiska rådet,
sjukvård, dagstidningar samt flyktingmottagning. Besparingar skall också uppnås
genom att sjukpenningen sänks för långtidssjukskrivna och genom att
barnbidragen behovsprövas. Försäkringskassornas nya registersystem, FAS 90,
skall inte fullföljas och bidragen till vindkraft avvecklas.
Av arbetslivsfondens tillgångar skall 6 miljarder kronor användas för att
finansiera sänkta arbetsgivaravgifter.
Motionärerna vill dessutom öka stödet till Baltikum, till Östersjöns miljö
och till de sämst ställda pensionärerna i Sverige. Antalet ålderdomshem skall
omgående byggas ut och järnvägsinvesteringar skall genomföras i en omfattning
som vida överstiger de belopp som föreslås i budgetpropositionen. Dessutom
skall riksdagsledamöternas löner höjas.
På skatteområdet föreslås bl.a. sänkt turistmoms, lindrad alkoholbeskattning
för restauranger, minskad energibeskattning för företag och sänkt
kilometerskatt. Momsen på begravningstjänster skall helt avskaffas och
beskattningen av företag och företagare lindras.
Ny demokratis budgetalternativ ger enligt en i motion Fi208 redovisad
sammanställning ett budgetsaldo som för budgetåret 1992/93 sägs vara närmare 16
miljarder kronor starkare än regeringens.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Ny demokrati delar i
stort regeringens politik men vill få till stånd mer långtgående besparingar
och skattesänkningar.
De kompletterande åtgärder som motionärerna förespråkar är emellertid i många
fall allmänt hållna och kan mer liknas vid politiska viljeyttringar än konkret
framförda förslag. Möjligheterna att analysera de effekter som motionärernas
samlade budgetalternativ ger upphov till försvåras därmed. Till detta bidrar
också den omständigheten att motionärerna i sin översiktliga presentation av
budgetalternativet har förbisett flera av partiets egna motionsförslag. Det
gäller inte bara förslag till skattesänkningar och nya utgiftsåtaganden utan
också besparingar.
Utskottet vill också sätta i fråga vissa av de förslag motionärerna för fram.
Så t.ex. vill motionärerna att det allmänna barnbidraget skall inkomstprövas.
Inkomstprövningen förutsätter emellertid registrering och kontroll av helt
annan omfattning än dagens generella barnbidragssystem. Den ger också upphov
till marginaleffekter när bidragen trappas av mot inkomsterna. En allmän
strävan i samhället har varit att minska på myndigheternas verksamhet och
kontroll. Man har också försökt få bort olika marginaleffekter som kan verka
hämmande på arbetsviljan. Motionärernas förslag går stick i stäv mot dessa
strävanden. Som utskottet ser det bör ambitionen vara att åstadkomma
besparingar genom i första hand förenklingar och avregleringar och inte genom
att bygga upp byråkratiska kontroller.
Ett åtminstone beloppsmässigt betydelsefullt inslag i finansieringen av
motionärernas budgetalternativ är arbetslivsfonden, vars tillgångar skall
användas för att bl.a. finansiera sänkta arbetsgivaravgifter. Vilka
arbetsgivaravgifter det är fråga om anges inte. Som utskottet uppfattar det
vill emellertid motionärerna använda sig av en tillfällig förstärkning av
statsbudgeten för att finansiera bestående skattesänkningar på 6 miljarder
kronor. Utskottet utgår nämligen ifrån att det inte är motionärernas avsikt att
den tilltänkta sänkningen av arbetsgivaravgifter endast skall vara temporär.
Motionärerna föreslår också att turistmomsen skall sänkas och tillgodoräknar
sig en budgetförstärkning på 1 miljard kronor för detta förslag. Enligt
motionärerna leder momssänkningen till ökad turism och därmed också ökade
skatteintäkter av denna omfattning.
Det är som utskottet ser det självklart angeläget att man på olika sätt
främjar turismen i landet. Regeringen har föreslagit att de sociala avgifterna
för bl.a. turistföretag i stödområdet sänks fr.o.m. den 1 juli 1992. Eftersom
turistföretagen uteslutande är småföretag gynnas de även av de förslag som
regeringen lagt fram för att främja småföretagen. Turistmomsen har också sänkts
helt nyligen. Dessa åtgärder ger självfallet dynamiska effekter, men att en
momssänkning, som motionärerna föreslår och som i sig minskar statens inkomster
med uppskattningsvis 3 miljarder kronor, samtidigt skulle kunna ge upphov till
så starka dynamiska effekter att andra statliga skatter och avgifter ökar med
3+1 miljard kronor redan under budgetåret 1992/93 framstår dock som mindre
troligt.
Slutligen vill utskottet i detta sammanhang nämna att motionärerna vill
minska inkomstskatten för företagare och att man av denna anledning har
belastat sitt budgetalternativ med 200 milj.kr. Vilket eller vilka förslag som
åsyftas är oklart. Ny demokrati för emellertid fram flera förslag till lindrad
beskattning av småföretagare. Dessa förslag ger enligt utskottets bedömning
övergångsvis upphov till ett betydligt större skattebortfall, vilket kan
uppskattas till drygt 4 miljarder kronor. I ett längre tidsperspektiv blir
bortfallet dock väsentligt mindre.
I likhet med Ny demokrati anser utskottet att arbetet med att sänka
skattetrycket måste drivas vidare med kraft. De åtgärder som vidtas måste
därvid vara förenliga med samhällsekonomisk balans. De skall också vara
fördelningspolitiskt väl avvägda. Skattesänkningar måste således finansieras
genom att statens utgiftsåtaganden inom olika områden begränsas. Flera av Ny
demokratis förslag är alltför oprecisa för att kunna ligga till grund för
budgetpolitiska riktlinjer.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi208 (nyd) yrkande 2.
Vänsterpartiet vill med sitt i motion Fi209 (yrkande 2) redovisade
budgetalternativ skapa utrymme för ökad sysselsättning och en rättvisare
fördelningspolitik. Utgångspunkten för budgetalternativet har varit att
återställa det skattetryck som rådde år 1991 för att på så sätt skapa utrymme
för nya utgiftsåtaganden. De skattehöjningar som föreslås uppgår enligt
motionärernas egna uppskattningar till netto 15 miljarder kronor och de nya
utgiftsåtagandena uppskattas till samma nettobelopp. Saldomässigt skulle
således förslaget vara neutralt.
Vänsterpartiet upprepar sina tidigare framförda krav på att skattesystemets
inkomstfördelande roll skall återställas och förordar i enlighet härmed skärpt
inkomstbeskattning genom höjd skattesats för inkomsttagare med inkomster
överstigande 250000kr., avskaffat grundavdrag i inkomstlägen överstigande
brytpunkten, dvs. 186 600 kr. samt helt slopad avdragsrätt för ränteutgifter
överstigande 100000 kr. Beskattningen av kapitalinkomster skall återföras
till de regler som gällde fram till hösten 1991. Vissa indirekta skatter bör
enligt motionärernas mening höjas eller utökas. Det gäller bl.a. de särskilda
råvaruskatterna, vissa miljöavgifter, bensinskatten, skatten på elektrisk
kraft, stämpelskatten, tobaks- och alkoholskatterna samt reklamskatten. Å andra
sidan vill de sänka matmomsen till 15% samt helt avskaffa momsen på
kollektivtrafik, hotell- och restaurangtjänster samt fjärrvärme.
De ökade inkomsterna skall användas till att höja biståndsanslagen med 10%,
tidigarelägga den uppskjutna barnbidragshöjningen och bygga ut
föräldraförsäkringen samt i huvudsak återställa tidigare regler för
sjukförsäkringen. Pensionärernas situation skall förbättras genom att
pensionstillskottet höjs från 54 till 70% av basbeloppet. Motionärerna
tillbakavisar regeringens förslag att avskaffa de s.k. MBL-medlen och vill
dessutom avdela ytterligare resurser för olika typer av utbildning. Anslagen
till regionalpolitiska infrastrukturåtgärder och beredskapsarbeten skall ökas
liksom satsningen på väg- och järnvägsutbyggnad. För att ge televerket
möjlighet att uppfylla sina sociala och regionalpolitiska åtaganden vill
motionärerna sänka verkets avkastningskrav.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också två motionsyrkanden med förslag
som ingår som viktiga beståndsdelar i Vänsterpartiets budgetalternativ. I
motion Fi209 (yrkande 16) avvisas regeringens förslag att under nästa budgetår
dra in 3,8 miljarder kronor (7,5 miljarder kronor på årsbasis) från
kommunsektorn. Dessa medel behövs, anser motionärerna, bl.a. för att bekämpa
arbetslösheten bland ungdom och för att bygga ut äldreomsorgen. I motion
Fi206 föreslår Vänsterpartiet att riksdagen hos regeringen begär förslag om
besparingar inom statlig verksamhet på 1,5 miljarder kronor.
Utskottet vill med anledning av det sistnämnda yrkandet erinra om att
regeringen inför budgetåret 1992/93 har lagt fram förslag om besparingar på i
runt tal 14 miljarder kronor och även förklarat att utgiftsminskningar av
ungefär samma omfattning kommer att krävas under följande år. Många av dessa
förslag har Vänsterpartiet gått emot. Det finns dock som utskottet ser det goda
skäl att anta att motionärernas nu framförda önskemål om besparingsförslag på
1,5 miljarder kronor kommer att bli väl tillgodosett under kommande år utan att
riksdagen uttalar sig i frågan. Utskottet avstyrker därför motionen.
Under åren 1992 och 1993 väntas den kommunala sektorn redovisa betydande
finansiella överskott. För att tillväxten skall kunna öka måste de reala
resurserna i första hand tillföras den konkurrensutsatta sektorn. Regeringen
har mot denna bakgrund funnit att den kommunala sektorn inte kan tillåtas
expandera och planerar därför att dra in 5--10 miljarder kronor från kommunerna
under 1993. Vänsterpartiet inte bara motsätter sig detta förslag utan lägger
dessutom fram förslag som på annat sätt tillför kommunerna mycket betydande
inkomster. Den mest långtgående åtgärden i det avseendet är förslaget att
avskaffa grundavdraget vid inkomstbeskattningen för inkomster överstigande ca
187 000 kr. och att avtrappa avdraget i inkomstlägena mellan 150 000 kr. och
upp till denna nivå. Som en följd härav kan skatteinkomsterna väntas öka med ca
10 miljarder kronor räknat på helår, varav drygt 7 miljarder kronor utgör
kommunalskattemedel. Att på detta sätt bana väg för en kommunal expansion till
förfång för den utlandskonkurrerande sektorn bidrar enligt utskottets mening
inte till att lösa de tillväxtproblem Sverige står inför.
Landets tillväxtmöjligheter främjas knappast heller om man, som motionärerna
förordar, i nuvarande situation återgår till tidigare regler för
sjukförsäkringen, behåller delpensionssystemet, förlänger föräldraförsäkringen
och under en treårsperiod fördubblar pensionstillskottet.
Motionärernas budgetalternativ torde för övrigt vara mer expansivt än vad som
framgår av den översikt som lämnas i motionen. Så t.ex. har kostnaderna för
vissa nya utgiftsåtaganden underskattats, bl.a. den föreslagna höjningen av
pensionstillskottet. Vidare bortser man i några fall från de budgeteffekter som
framkommer av att partiet antingen avvisar olika regeringsförslag eller för
fram egna förslag till utgiftsåtaganden. Så t.ex. har partiet inte beaktat att
man går emot regeringen i fråga om den treåriga gymnasieskolan och avvecklingen
av MBL-medel. Genom att motionärerna motsätter sig att delpensioneringen
avskaffas går de också emot en förstärkning av statsbudgeten med 7 miljarder
kronor.
Motionärernas förslag leder till ett väsentligt högre skatte- och
utgiftstryck. Med hänvisning härtill kan utskottet inte ställa sig bakom de
budgetpolitiska riktlinjer som motionärerna förespråkar. Utskottet avstyrker
således motion Fi206 (v) och Fi209 (v) yrkandena 2 och 16.
Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
Utskottet sammanfattar sin syn på budgetpolitiken på följande sätt.
Trots vidtagna åtgärder sker en viss försvagning av både statens budget och
av den offentliga sektorns finanser. Framför allt har detta sin grund i den
ekonomiska stagnationen som försvagar statens inkomster. Budgetunderskottet är
emellertid också strukturellt betingat och fortsatt stora ansträngningar måste
inriktas på att komma till rätta med detta problem.
En stram finanspolitik baserad på skattehöjningar är oacceptabel eftersom
detta skulle försämra förutsättningarna för tillväxten. Den strama
finanspolitiken måste därför bygga på begränsningar i de offentliga utgifterna.
Genom utgiftsminskningar kan strukturella obalanser undanröjas och ekonomins
funktionssätt förbättras. För att varaktigt säkra en låg inflation måste
utgiftspolitiken vara stram.
Utgiftsminskningar måste emellertid också komma till stånd för att skapa
utrymme för fortsatta skattesänkningar. Utskottet instämmer i regeringens
preliminära bedömning att skattesänkningar i storleksordningen 10 miljarder
kronor per år bör genomföras fram till mitten av 1990-talet.
Skattesänkningarnas omfattning får givetvis hela tiden avvägas mot bl.a. den
aktuella ekonomiska situationen.
Såsom utskottet med riksdagens stöd tidigare framhållit (1991/92:FiU10, rskr.
108) bör det fortsatta besparingsarbetet bedrivas enligt en långsiktig
utgiftsstrategi. Tre grundläggande principer är vägledande för den strategi som
regeringen lagt fast för sitt fortsatta arbete. Utskottet ansluter sig till
dessa principer som innebär att:
socialförsäkringssystemet skall reformeras på ett sådant sätt att arbete och
sparande stimuleras,
åtgärder som stimulerar näringslivets tillväxt i hela landet skall
prioriteras, dvs. offentliga utgifter för investeringar i infrastruktur,
utbildning och forskning samt miljöförbättring skall prioriteras,
av de offentliga konsumtionsutgifterna skall utgifter för vård, utbildning
och omsorg prioriteras.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet moment 2 i
finansplanen.
Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader
I finansplanen (avsnitt 4.3.1) begär regeringen riksdagens godkännande av att
ett system med ramar för myndigheternas förvaltningskostnader införs fr.o.m.
budgetåret 1993/94. Systemet skall i en första etapp främst avse budgetering av
myndigheternas ramanslag.
Det föreslagna systemet innebär att myndigheterna tilldelas ett ramanslag som
skall inrymma såväl lönekostnader som lokalkostnader och övriga
förvaltningskostnader. Förväntade prisökningar skall beaktas då anslaget
fastställs. Anslagsnivån skall ses som ett uttryck för det likviditetsutrymme
som myndigheterna har tillgång till under det löpande verksamhetsåret.
Merutgifter eller överskridanden för löneökningar kommer inte att medges
under budgetåret. För att kunna täcka denna typ av merkostnader under
verksamhetsåret kan myndigheterna i stället utnyttja den möjlighet till
anslagssparande eller anslagskredit som ramanslaget medger. Något särskilt
utrymme på anslaget för täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m.
(anslaget F 7 under sjunde huvudtiteln i årets budgetproposition) kommer
således inte att behöva beräknas för dessa ändamål fr.o.m. budgetåret 1993/94.
Motsvarande utrymme kommer i stället att beräknas inom resp. myndighets
ramanslag. Anslaget har för nästa budgetår upptagits till 1 200 milj.kr.
I det föreslagna systemet med utgiftsramar kommer frågan om eventuell
korrigering för olika typer av kostnadsökningar som inträffat under ett visst
budgetår att prövas först vid efterföljande budgetreglering. Regeringen anmäler
att den avser att tillkalla en särskild utredare med uppgift att föreslå hur en
sådan korrigering tekniskt skall gå till. Utredaren skall också överväga
införandet av motsvarande system för den avgiftsfinansierade verksamheten.
I motion Fi504 (s) om utveckling av offentlig sektor yrkas avslag på
förslaget till utgiftsramar. Enligt motionärerna är konsekvenserna för
myndigheterna av det föreslagna systemet inte klarlagda. Man pekar bl.a. på
myndigheternas behov av långsiktighet i planeringen och svårigheterna att
snabbt avveckla personal. Det finns också enligt motionärerna ett samband
mellan förslaget till utgiftsramar och den översyn som skall göras av den
statliga arbetsgivarorganisationen. Regeringen bör därför återkomma med ett
samlat förslag senast till höstriksdagen 1992.
Utskottet vill för sin del anföra följande. Det av regeringen föreslagna
systemet med utgiftsramar uppfyller enligt utskottets bedömning i princip de
krav på ett sådant system som riksdagen ställde i samband med att ett förslag i
1989 års finansplan om utgiftsram för lönekostnadsökningar behandlades.
Finansutskottet anförde med riksdagens stöd bl.a. att ett nytt system borde
utvecklas som innebär att en ram för myndigheternas samlade
förvaltningsutgifter och inte endast för ett resursslag läggs fast
(1988/89:FiU20). Frågan har därefter anmälts i såväl 1990 som 1991 års
budgetpropositioner.
Enligt utskottets mening innebär det i finansplanen nu angivna systemet en
förbättrad styrning av myndigheternas totala förvaltningsutgifter.
Olägenheterna i det nuvarande systemet med automatisk kompensation i efterhand
för inträffade lönekostnadsökningar undviks samtidigt. Utskottet vill i
sammanhanget understryka att riksdagens och regeringens ansvar för att ange
verksamhetsmål och verksamhetsinriktning kvarstår ograverat i ett system med
ekonomisk ramstyrning. Förslaget är också enligt utskottets uppfattning så
utformat att man undviker riskerna för en inkomstpolitik från statsmakternas
sida via budgetpolitiken.
Av det ovan anförda framgår att konsekvenserna av förslaget enligt utskottets
mening i allt väsentligt är väl belysta i regeringens förslag. Utskottet delar
således inte vad som på denna punkt framförs i motion Fi504.
Utskottet anser för sin del att ekonomisk ramstyrning enligt den föreslagna
modellen tillsammans med de nya formerna för den statliga budgetprocessen ger
större förutsättningar för de statliga myndigheterna att arbeta långsiktigt.
Utskottet delar därför inte de farhågor som framförs i motion Fi504. När det
gäller den statliga arbetsgivarfunktionen vill utskottet understryka att
statens arbetsgivarverk även i det föreslagna systemet skall ha kvar sin rätt
att sluta kollektivavtal på statens vägnar.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Fi504 (s)
yrkandena 4 och 5.
Statliga betalningar och postgirot
Finansutskottet har vid ett flertal tillfällen de senaste åren behandlat
frågor om postgirots ställning avseende de statliga betalningarna, senast våren
1991 (1990/91:FiU34). Utskottet har därvid framhållit att strävan bör vara att
utforma det statliga betalningssystemet så att betalningar till och från staten
kan ske på ett för allmänheten och näringslivet rationellt sätt. Utskottet
framhöll dock att större förändringar i det statliga betalningssystemet inte
kan företas förrän frågan om ersättningsformerna till postverket för att
tillhandahålla en rikstäckande kassaservice har utretts närmare.
Staten ersätter postgirot dels för skötseln av statens betalningar, dels för
upprätthållandet, tillsammans med postverket, av en rikstäckande och daglig
betalnings- och kassaservice. För närvarande utgår ersättning genom direkt
float, indirekt float och statliga anslag. Med float avses att
betalningsförmedlaren kan tillgodogöra sig ränta på betalningsmedlen under viss
tid.
För den omfattning som kontorsnätet har är postverket mycket beroende av
postgirots lönsamhet. Postgirot svarar för en tredjedel av finansieringen.
Riksrevisionsverket (RRV) har haft i uppdrag att utreda frågan om alternativa
former för ersättning till postgirot för förmedlingen av statliga betalningar.
RRV beräknar att postgirots inkomster för förmedlingsuppdraget uppgick till ca
1,5 miljarder kronor för budgetåret 1990/91 vid en räntenivå på 13 %.
Inkomsterna fördelar sig på ca 900 milj.kr. i direkt float och ca 300 milj.kr.
i olika avgifter samt ca 300 milj.kr. i indirekt float genom att gireringar
sker till olika postgirokonton utanför det statliga
koncernredovisningssystemet. Om floattiden för inbetalningar reduceras till det
normala, som är en arbetsdag i stället för drygt två, beräknar RRV att
ersättningen för budgetåret 1990/91 skulle ha uppgått till ca 1,0 miljarder
kronor, dvs. ca 500 milj.kr. lägre.
I finansplanen redovisar finansministern regeringens avsikt att avveckla
postgirots kvarvarande ensamrätt till de statliga betalningarna. För detta
begärs i finansplanen riksdagens godkännande. För att möjliggöra konkurrens om
den statliga betalningsförmedlingen föreslås ett antal åtgärder. RRV skall få i
uppdrag att utreda hur det statliga betalningssystemet bör vara utformat enligt
de nya förutsättningarna. Vidare föreslås att RRV får i uppdrag att teckna ett
tidsbegränsat, marknadsmässigt avtal med postgirot för hanteringen av de
statliga betalningarna. En förutsättning skall därvid vara att fördröjningen av
statliga betalningar genom systemet skall förkortas till högst en arbetsdag.
Postverket föreslås i stället få ersättning för upprätthållande av rikstäckande
betalnings- och kassaservice genom ett anslag på statsbudgeten på 300milj.kr.
Postgirot förutsätts bli bolagiserat och därefter ställas under tillsyn av
finansinspektionen. Finansministern avser att återkomma till regeringen om
vilka förutsättningar som säkerställer postgirots möjligheter att konkurrera på
betalningsmarknaden. Det kommer emellertid inte att bli aktuellt att postgirot
skall fungera som en bank i ordets mer breda och allmängiltiga betydelse.
I motion Fi202 (s) ansluter man sig i huvudsak till de generella krav som
regeringen redovisar. Motionärerna framhåller emellertid att om de kvarvarande
monopolrättigheterna avvecklas är det väsentligt att postgirot ges reella
möjligheter att konkurrera på likvärdiga villkor som andra
betalningsförmedlare. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med
förslag till hur sådana villkor kan utformas.
I motionerna T810 av Birger Rosqvist m.fl. (s) och T819 av Bengt
Hurtig och Annika Åhnberg (v) yrkas avslag på propositionens förslag att
upphäva postgirots ställning för de statliga betalningarna och att anvisa
ersättning till postverket för en rikstäckande betalnings- och kassaservice
över ett anslag. Motionärerna anser att förslaget innebär en ökad risk för att
postverket inte längre skall kunna upprätthålla sin rikstäckande betalnings-
och kassaservice. Förslaget ökar rundgången i den statliga budgeten framhålls
det i motion T810(s). Om förslaget i propositionen skulle genomföras måste
enligt motion T819 (v) postgirot ges rätt att agera på samma villkor som
bankerna och fritt bestämma över räntor och ge krediter.
Utskottet anser att förekomsten av två konkurrerande betalningssystem,
postgirot och bankerna/bankgirot, har bidragit till att det svenska
betalningssystemet är mycket effektivt med internationella mått mätt. I likhet
med vad som anförs i propositionen anser utskottet att det är angeläget att
denna konkurrens främjar utvecklingen av det svenska betalningssystemet även i
framtiden. Postgirots konkurrensförutsättningar är därför av stor betydelse.
Som framhålls både i propositionen och i motion Fi202 (s) bör en avreglering
av postgirots kvarvarande ensamrätt på statliga betalningar därför göras på
ett sätt som säkerställer en sådan konkurrens. Utskottet avstyrker därmed
motion T819 (v) yrkande4.
Utskottet ser till skillnad från motionärerna i Fi202 (s) inte någon
anledning för regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om hur detta
bör gå till i detalj såvida det inte kräver lagändringar. Motion Fi202 (s)
yrkande 3 avstyrks därför av utskottet.
Utskottet har ingen erinran mot att ett avtal sluts mellan RRV och postgirot
med den inriktning som anges i propositionen. Ersättningen till postverket
för upprätthållandet av en rikstäckande betalnings- och kassaservice bör ske
över anslag på statsbudgeten. Därmed kommer kostnaderna för denna service att
framgå på ett tydligare sätt än för närvarande över statsbudgeten. Det ankommer
i riksdagen närmast på trafikutskottet att pröva storleken på denna ersättning
i samband med beredningen av anslagen på sjätte huvudtiteln. Finansutskottet
avstyrker med det anförda motion T810 (s) yrkande 3.
Övriga budgetfrågor
Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget
I fyra motioner tas frågan om finansieringen av investeringsutgifter i
statsbudgeten upp. I motion Fi708 av Elving Andersson (c) kritiseras att
utgifter för investeringar blandas samman med utgifter för drift i den
nuvarande statsbudgeten. I och med att dessa utgifter finansieras på samma sätt
finns risk för att man vid prioriteringar mellan å ena sidan investeringar i
kommunikationer och å andra sidan löpande utgifter för t.ex. pensioner och
barnbidrag skjuter samhällsekonomiskt räntabla projekt på framtiden på grund av
ett kortsiktigt kärvt budgetläge. Regeringen bör därför enligt motionären ges i
uppdrag att utreda förutsättningarna för att dela upp budgeten i en drift- och
en kapitalbudget.
I motionerna Fi208 och Fi707, båda av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd), tas
samma fråga upp, främst utifrån behovet att lånefinansiera
infrastrukturinvesteringar. Motionärerna hävdar att man i de svenska
statsfinanserna inte gör någon skillnad på investeringar och kostnader. Inte
heller finns det någon balansräkning för de svenska statsfinanserna.
Utskottet behandlade i maj 1991 motionsyrkanden med liknande innebörd
(1990/91:FiU30). Utskottet konstaterade då att en återgång till en uppdelning
av budgeten i en drift- och en kapitalbudget inte skulle lösa de problem som
påtalas i motionerna. Den kritik -- bl.a. för svåröverskådlighet och
ofullständighet -- som ledde till att kapitalbudgeten avskaffades var befogad.
På kapitalbudgeten togs endast investeringar upp som kunde förväntas ge monetär
avkastning. Till dessa investeringar hörde inte väginvesteringar. Investeringar
i järnvägar togs endast upp till den del som motsvarade en bedömd
avkastningsnivå. En återgång till en särskild kapitalbudget skulle således inte
lösa problemet med finansieringen av infrastrukturinvesteringarna. Utskottet
ansåg att andra metoder borde övervägas för att komma till rätta med de problem
som motionärerna påtalade. Utskottet föreslog därför att den s.k.
riksdagsutredningen (RDU), som talmanskonferensen beslutade om med anledning av
utskottets betänkande 1989/90:FiU39 Riksdagens roll i budgetprocessen, skulle
ges i uppdrag att närmare utreda dessa frågor. Riksdagen ställde sig bakom
detta förslag och frågan bereds för närvarande inom utredningen.
Ett sätt att lösa de påtalade problemen är, som föreslagits av
riksgäldskontoret, att fortsätta att utveckla statsbudgeten mot en driftbudget
och finansiera investeringar genom lån vid sidan av statsbudgeten. Kostnaderna
i form av räntor och amorteringar kommer därvid att belasta myndigheternas
förvaltningsanslag. Riksdagens behov av styrning och information kan utvecklas
via de investeringsbemyndiganden/låneramar som riksdagen lämnar till
regeringen. En förbättrad redovisning av statens tillgångar för att belysa
förändringar i nettoförmögenheten kan tillgodoses genom en utveckling av
årsbokslutet för staten.
Utskottet återkommer i det följande till frågan om finansieringen av
förvaltningsmyndigheternas anläggningstillgångar. Redan i detta sammanhang bör
det emellertid uppmärksammas att regeringen planerar att låta i princip
samtliga förvaltningsmyndigheter lånefinansiera sina investeringar för
förvaltningsändamål.
Utskottet anser det mot denna bakgrund inte påkallat med någon ytterligare
åtgärd med anledning av de nu aktuella yrkandena. Motionerna Fi208 yrkande 7,
Fi707 och Fi708 avstyrks därför av utskottet.
Säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar
I motion T226 av Lennart Brunander m.fl. (c) föreslås att regeringen, för
att snabbt kunna komma i gång med angelägna infrastrukturprojekt, skall
överväga möjligheten att finansiera dessa investeringar med den kommande
utförsäljningen av statlig verksamhet som säkerhet.
Som framgått av vad utskottet anfört ovan finansieras uppkommande
budgetunderskott med upplåning genom riksgäldskontorets försorg oavsett om
underskottet uppkommit på grund av ökade utgifter för investeringar eller för
driftutgifter. Staten har på grund av beskattningsrätten och de omfattande
tillgångarna redan den högsta kreditvärdigheten av alla låntagare på marknaden.
Denna skulle således inte påverkas av om utförsäljningar av statlig verksamhet
ställdes som säkerhet.
Motion T226 yrkande 2 avstyrks därför av utskottet.
Omprövning av budgetperioder till kalenderår
I motion Fi208 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) sägs att en omprövning av
budgetperioder till kalenderår bör övervägas samtidigt som ett
långtidsperspektiv på minst tre år bör införas.
Inom EG används kalenderår som budgetår. Flertalet medlemsländer har anpassat
sig till detta. Även i våra nordiska grannländer överensstämmer det statliga
budgetåret med kalenderåret. Detta innebär att budgetarbetet i parlamenten
bedrivs på hösten. Det genomförs under betydligt kortare tid och med andra
förutsättningar än i Sverige. Frågan om att förändra budgetåret till kalenderår
och vilka konsekvenser detta skulle få för budgetarbetet i riksdagen övervägs
för närvarande inom den s.k. riksdagsutredningen.
I det pågående reformarbetet med den statliga budgetprocessen har ökad
långsiktighet i planeringen utgjort ett centralt inslag. Myndigheterna kommer
successivt att få en treårsram fastställd i samband med att en fördjupad
prövning sker av verksamheten. Myndigheterna har fördelats efter ämnesområden i
tre budgetcykler innebärande att varje myndighet genomgår en fördjupad prövning
en gång under en mandatperiod. Sålunda har ett antal myndigheter fr.o.m.
innevarande budgetår fått ett s.k. treårsbeslut. Ytterligare ett antal
myndigheter kommer att få det från nästa budgetår.
I årets finansplan konstateras att erfarenheterna från arbetet med den nya
budgetprocessen visar att cykelindelningen på sikt bör göras mer flexibel. Det
är de verksamhetsmässiga förutsättningarna som bör vara avgörande för den
planeringsperiod som myndigheterna skall verka inom. Enligt föredragande
statsrådet har inriktningen varit alltför starkt fokuserad på
treårsindelningen.
Vid de tillfällen då dessa frågor anmälts av regeringen, har riksdagen
framhållit att det måste stå varje riksdag fritt att ompröva tidigare beslut
oavsett indelningen i treårscykler. Detta gäller inte minst efter ett
regeringsskifte eller då förutsättningarna för verksamheten påtagligt
förändrats. Utskottet delar därför föredragandens uppfattning att indelningen
måste göras mer flexibel. Det visar också erfarenheterna av de två första åren
med treårsbeslut. I endast ungefär hälften av de fall där myndigheten har lagt
fram förslag om en treårsbudget har regeringen funnit skäl att föreslå en sådan
för riksdagen. Skälen härför framgår av finansplanen. Mot bakgrund av vad som
redovisats finns det enligt utskottet inte anledning att vidta några
ytterligare åtgärder med anledning av vad som anförs i motion Fi208 yrkande 10.
Den avstyrks därför av utskottet.
Användningen av miljöskatterna
I motion Fi702 av Jan-Olof Franzén (m) behandlas hur olika miljöskatter
skulle kunna användas för att förbättra miljön. Det är enligt motionären
principiellt fel att miljöskatter skall användas till andra utgifter än
miljöförbättrande åtgärder. Motionären anser att energiskatterna bör öronmärkas
för miljöåtgärder samt för insatser som kan gynna näringslivet och exporten av
miljöutrustning.
Det ankommer i riksdagen inte på finansutskottet att bedöma vilka åtgärder
som bäst kan främja en god miljö. Motionären nämner flera sådana åtgärder.
Utskottet avstår således från att försöka bedöma dessa åtgärders effekter.
Utskottet behandlar här endast den principiella frågan om användningen av
miljöskatter och miljöavgifter.
I någon mån berör motionärens frågeställning skillnaden mellan avgifter och
skatter. En avgift i statsrättslig mening föreligger i princip endast i de fall
det utgår en motprestation för det erlagda penningvederlaget. Avgifter benämns
även sådana vederlag som tas ut i näringsreglerande syfte och tillförs
näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler. Som exempel brukar nämnas
prisregleringsavgifter inom jordbruket och fisket. Ett annat exempel är den
nyligen införda kväveoxidavgiften för större förbränningsanläggningar som
motionären själv för på tal. För att markera att det är fråga om en avgift med
ett speciellt användningsområde har naturvårdsverket i detta fall ålagts att
uppbära och administrera avgiften.
Det förekommer att beteckningen avgift används om penningpålagor som
rätteligen är skatt, t.ex. i fråga om vissa arbetsgivaravgifter inom
socialförsäkringsområdet. När nya pålagor införs, säger föredragande statsrådet
i finansplanen, skall dock den statsrättsligt korrekta beteckningen användas.
Öronmärkning av inkomster för särskilda ändamål kan således förekomma för
pålagor som i statsrättslig mening kan hänföras till avgifter. En bärande tanke
bakom statsbudgetens uppbyggnad är annars att man inte skall använda sig av
specialdestination, eftersom det ger låsningar som minskar statsmakternas
handlingsfrihet. Fördelningen av tillgängliga resurser kan inte göras på ett
rationellt och ändamålsenligt sätt i och med att utgifterna inte prioriteras
inbördes utan styrs av inkomsttillströmningen. En specialdestinering av
inkomster till vissa utgifter förhindrar således en prioritering på rationella
grunder.
Ett viktigt inslag i regeringens ekonomisk-politiska strategi är att gradvis
sänka skattetrycket. I likhet med vad regeringen anför i finansplanen (bilaga
1.5) anser utskottet att inkomster från miljöskatter skall användas för att
minska skatteuttaget inom de områden där lägre skatter leder till ett bättre
samhällsekonomiskt resursutnyttjande.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi702 (m).
Lån för investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar
Regeringen tar i finansplanen upp frågan om lån för investeringar för
förvaltningsändamål och begär riksdagens bemyndigande att för budgetåret
1992/93 uppta lån för detta ändamål intill ett sammanlagt belopp på 990
milj.kr. samt att inom denna ram besluta om rätt för myndigheter att ta upp lån
i riksgäldskontoret.
Vissa myndigheter har på försök fått ta upp lån direkt i riksgäldskontoret
för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning. Försöksverksamheten
inleddes budgetåret 1990/91 med fem myndigheter och utökades 1991/92 med
ytterligare två myndigheter.
Föredraganden anför att lån för investeringar för förvaltningsändamål i
princip bör kunna tillämpas på samtliga förvaltningsmyndigheter. Tiden är dock
ännu inte mogen för att införa en sådan ordning fullt ut för samtliga typer av
anläggningsinvesteringar. För att tillgodose myndigheternas och regeringens
behov av uppföljning och prövning av investeringsverksamheten bör det krävas
att myndigheterna upprättar en fullständig tillgångsredovisning och upprättar
bokslut enligt bokföringsförordningen i dess senaste lydelse. Samtliga
förvaltningsmyndigheter uppfyller emellertid inte detta krav i dagsläget.
Fr.o.m. budgetåret 1992/93 skall dock lånefinansiering generellt tillämpas
för samtliga myndigheters investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning.
Det innebär att inga nya medel kommer att påföras anslaget för anskaffning av
ADB-utrustning fr.o.m. den 1 juli 1992.
Vidare skall den pågående försöksverksamheten utvidgas till åtta myndigheter
och avse samtliga investeringar i anläggningstillgångar av
icke-infrastrukturell art. Försöksverksamheten skall visa hur en generell
lånemodell bör vara utformad. Regeringen avser att i 1993 års budgetproposition
lägga fram ett förslag till sådan generell lånemodell.
Några motioner har inte väckts i frågan. Utskottet som för egen del inte har
något att erinra mot regeringens förslag tillstyrker att riksdagen lämnar det
begärda bemyndigandet om lån för investeringar för förvaltningsändamål
(mom. 5).
Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för
myndigheterna, m.m.
I finansplanen lämnas en redogörelse för det pågående arbetet med att
presentera en strategi för regeringens styrning av de verksamheter som skall
fortsätta att bedrivas under statligt huvudmannaskap.
Vad föredraganden anfört om styrningen av statsförvaltningen och de
finansiella förutsättningarna för myndigheterna föranleder ingen erinran från
utskottets sida. Redogörelsen i finansplanen för statliga garantier
föranleder inte heller något uttalande från utskottets sida.
I propositionen lämnas en redogörelse för de budgetmässiga konsekvenserna
budgetåret 1992/93 av det EES-avtal mellan EFTA-länderna och EG som
framförhandlades den 22 oktober 1991. När den judiciella frågan lösts avser
regeringen att vända sig till riksdagen i fråga om avtalet. Redogörelsen
föranleder inte något uttalande från utskottets sida i detta skede.
Redovisningen i propositionen av lönenivån i anslagsberäkningarna
föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
Den ekonomiska politiken
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna
1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4,
1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4,8 och20,
1991/92:Fi209 yrkandena1, 3, 5, 6, 19 och21,
1991/92:Sk351 yrkande11 och 1991/92:Sk352 yrkande4
godkänner vad som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (s)
res. 2 (nyd)
men. (v) - delvis
2. beträffande kredit- och valutapolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna
1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och 1991/92:Fi203 som sin mening ger
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande privatisering
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi201,
men. (v) - delvis
4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 5 och
1991/92:Fi209 yrkande 20
godkänner de riktlinjer beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande7 (bilaga 1.5),
res. 3 (s)
men. (v) - delvis
5. beträffande målet om regional balans
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi205,
6. beträffande högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens
att riksdagen avslår motion 1991/92:U532 yrkande 3,
res. 4 (s) - motiv.
7. beträffande genomförande av en samhällskalkyl
att riksdagen avslår motion 1991/92:U534 yrkande 5,
men. (v) - delvis
8. beträffande ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi710,
res. 5 (s)
9. beträffande utvecklingen i Gävleborgs län
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi207,
Budgetpolitiken
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på motionerna
1991/92:Fi202 yrkande 2, 1991/92:Fi206, 1991/92:Fi208 yrkande 2 och
1991/92:Fi209 yrkandena2 och 16
godkänner vad som förordats i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 6 (s)
res. 7 (nyd)
men. (v) - delvis
11. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader
att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Fi504 yrkandena 4 och 5
godkänner de riktlinjer som förordats i
proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 4 (avsnitt 4.3.1),
res. 8 (s)
12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga
betalningarna
att riksdagen med bifall till
proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6
och med avslag på motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del och
1991/92:T819 yrkande4
godkänner att regeringen beslutar om avveckling av postgirots ensamrätt
till de statliga betalningarna,
res. 9 (s) - delvis
men. (v) - delvis
13. beträffande det statliga betalningssystemet, postgirots
verksamhetsområde m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del
lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 9 till handlingarna,
res. 9 (s) - delvis
14. beträffande postverkets ersättning för service i glesbygd
att riksdagen avslår motion 1991/92:T810 yrkande 3,
res. 9 (s) - delvis
men. (v) - delvis
15. beträffande uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Fi208 yrkande 7, 1991/92:Fi707 och 1991/92:Fi708,
16. beträffande säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar
att riksdagen avslår motion 1991/92:T226 yrkande 2,
17. beträffande omprövning av budgetperioder till kalenderår
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi208 yrkande 10,
18. beträffande användningen av miljöskatterna
att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi702,
19. beträffande lån för investeringar för förvaltningsändamål
att riksdagen med bifall till
proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 5
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1992/93, genom riksgäldskontoret,
ta upp lån för investeringar för förvaltningsändamål intill ett sammanlagt
belopp av 990000000 kr.,
20. beträffande styrning av statsförvaltningen och de finansiella
förutsättningarna för myndigheterna
att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 8 till
handlingarna,
21. beträffande statliga garantier
att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 11 till
handlingarna,
22. beträffande de budgetmässiga konsekvenserna av ett EES-avtal
att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 10 till
handlingarna,
23. beträffande lönenivån i anslagsberäkningarna
att riksdagen lägger proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 12 till
handlingarna.
Stockholm den 27 februari 1992
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Hans Gustafsson (s), Lars
Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s),
Tom Heyman (m), Lisbet Calner (s), Stefan Attefall (kds), Bo G Jenevall (nyd),
Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s), Alf Egnerfors (s)
och Leif Marklund (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten Lars-Ove Hagberg (v) närvarit vid den slutliga
handlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia
Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.25 börjar med "I
likhet" och på s.33 slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Regeringen har nu lagt om den ekonomiska politiken i åtstramande riktning,
vilket dämpar produktion och sysselsättning och ökar arbetslösheten. Effekterna
av regeringens politik redovisas på ett tydligt och enligt utskottets bedömning
i huvudsak korrekt sätt i den preliminära nationalbudgeten. Utskottet delar
emellertid den uppfattning som framförs i motion Fi202 (s) att det finns flera
skäl som talar för en fortsatt uppgång i hushållssparandet. Bland de viktigaste
kan nämnas det minskade värdet av ränteavdragen som följer av att sänka
kapitalbeskattningen från 30% till 25%, att hushållens totala inkomster
även med hänsyn tagen till återbetalningen år 1992 av det tillfälliga sparandet
minskar med 0,4% 1993, ett fortsatt högt realränteläge och en restriktiv
kreditprövning hos finansinstituten efter de senaste årens stora
kreditförluster. Det leder till den lägre tillväxt i BNP år 1992 som angivits
ovan.
Den alternativa prognos över försörjningsbalansen som redovisas i motion
Fi202 (s) utgår ifrån att den ekonomiska politiken ges en annan inriktning.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till en mer ingående behandling av
förslagen i motionen och väljer därför att här endast kommentera själva
prognosen. De förslag som direkt påverkar försörjningsbalansprognosen är dels
socialdemokraternas nej till åtgärder som minskar hushållens inkomster, dvs.
införandet av karensdagar, höjningen av egenavgiften till
arbetslöshetsförsäkringen och de minskade ränteavdragen och räntebidragen, dels
ökade investeringar i infrastrukturen och bostäder samt en viss ökning av den
offentliga konsumtionen. Utöver detta förordar motionärerna en satsning på ett
program för arbete och utbildning som innebär vidgade utbildningsmöjligheter
samt en mer aktiv arbetsmarknads- och regionalpolitik. Skillnaden i
bedömningarna sammanfattas i följande tabell.
Tabell 1. Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige.
Procentuell förändring (om inte annat anges)
_______________________________________________________________________
Med regeringens Med social-
(finansplanen) demokraternas
politik* (motion Fi202)
politik
Bytesbalans, % av BNP -1,3 -1,2 -0,5 -1,2 -0,7
_______________________________________________________________________
* Utvecklingen med regeringens politik baseras på finansplanens pro-
gnoser. Dock har en annan bedömning gjorts när det gäller sparkvoten
och följdändringar av BNP, import, bytesbalans och arbetslöshet.
** Lagersving i % av BNP föregående år.
Som utskottet ser det leder denna alternativa utformning av den ekonomiska
politiken till en väsentligt mer positiv ekonomisk utveckling. Konsekvenserna
blir sålunda en bättre utveckling av inhemsk efterfrågan. Den privata
konsumtionen kommer att öka mer än med regeringens förslag. Till detta bidrar
både ökade inkomster, ökad sysselsättning och en inte lika markerad uppgång i
hushållssparandet. Det senare är en följd bl.a. av att motionärerna avvisar
minskningen av ränteavdragen och sänkningen av förmögenhetsskatten.
Vidare dämpas nedgången i investeringarna redan i år och upphör år 1993.
Detta är främst en effekt av de åtgärder motionärerna föreslår på
bostadsområdet samt av de föreslagna investeringarna i vägar och förbättrad
skolmiljö.
Även den offentliga konsumtionen blir större med det socialdemokratiska
förslaget än med regeringens politik. Det beror främst på att arbetslösheten i
detta alternativ bekämpas med aktiva åtgärder i stället för genom kontantstöd.
Genomförandet av utbyggnaden av gymnasieskolans tredje år samt den fortsatta
satsningen på komvux bidrar till en bättre kommunal konsumtionsutveckling. Med
den socialdemokratiska politiken ökar tillväxten till nära 2% år 1993.
Antalet sysselsatta blir över 30000 fler år 1993 än med regeringens politik
och fler bereds tillfälle till utbildning. Arbetslösheten kan pressas ned till
3% mot slutet av år 1993 i stället för att enligt regeringens beräkningar
stiga till 4--5%.
Den alternativa prognos som utskottet här redovisat för år 1993 utgår från
den bedömning av utvecklingen för år 1992 som följer av regeringens politik
(jfr tabell 1). Som utskottet redovisat i avsnittet om den internationella
utvecklingen finns det risk för att uppgången i den internationella
konjunkturen fördröjs ytterligare. Sker detta, samtidigt som krisen på bygg-
och fastighetsmarknaden fördjupas, ter sig den utveckling som beskrivs av
Handelsbankens konjunkturprognos, som presenterades den 20 februari, inte helt
osannolik. Denna bedömning innebär en mycket kraftig minskning i BNP. Nedgången
med 2% är främst ett resultat av ett antagande att bruttoinvesteringar faller
med inte mindre än 12%. Denna utveckling ger en arbetslöshet på 5% redan
under innevarande år och en ytterligare ökning till nära 6% år 1993.
En sådan försämring under år 1992 får självfallet till följd att de
ekonomisk-politiska insatserna måste bli väsentligt kraftigare än vad som
föreslagits i motion Fi202 (s), om arbetslösheten skall kunna pressas tillbaka
i den omfattning som är absolut nödvändig.
Den 13 resp. 20 februari redovisade statistiska centralbyrån utvecklingen på
arbetsmarknaden och konsumentprisutvecklingen under januari 1992.
Arbetslösheten ökar nu snabbt. Av SCBs redovisning framgår att arbetslösheten
i januari uppgick till drygt 4% av arbetskraften, vilket motsvarar 181000
personer. Denna utveckling innebär att betydligt fler är arbetslösa i dag än
vid lågkonjunkturen i början av 1980-talet då arbetslösheten som mest uppgick
till 151000 personer. Ca 30% av de arbetslösa är ungdomar. Samtidigt med
att den totala arbetslösheten ökar stiger även antalet långtidsarbetslösa.
Andelen långtidsarbetslösa är nu drygt 20%. Utskottet vill här framhålla att
de angivna arbetslöshetssiffrorna är en underskattning av problemen på
arbetsmarknaden i den meningen att situationen på arbetsmarknaden även har
inneburit att utbudet av arbetskraft successivt minskar. Jämfört med januari
1991 har sålunda arbetskraftsutbudet minskat med mer än 90000 personer.
Av resultaten från januarimätningarna framgår klart att prognosen i
finansplanen har underskattat den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden.
SCB:s redovisning den 20 februari av prisutvecklingen visar att från december
1991 till januari 1992 sjönk konsumentpriserna med i genomsnitt 0,1%.
Nedgången förklaras av sänkta priser på livsmedel samt på kläder och skor.
Samma månad förra året steg konsumentpriserna med 2,6%. Inflationstakten,
dvs. konsumentprisernas uppgång under den senaste tolvmånadersperioden, var i
januari 5,3%.
Enligt statens pris- och konkurrensverks (SPK) prognos för prisutvecklingen
under år 1992 förutses en höjning av den allmänna konsumentprisnivån med
2,2%. Redan i februari väntas 12-månaderstalen vara lägre än 3%.
Konsekvenser av regeringens politik
Konsekvenserna av den nu förda politiken framgår av regeringens egna
prognoser. Prognosen för tillväxten har sänkts och arbetslösheten räknas nu upp
jämfört med regeringens föregående prognos i oktober. I allt väsentligt är den
lägre tillväxten en konsekvens av svagare inhemsk efterfrågan. Privat
konsumtion har reviderats ned med 0,6 procentenheter, offentlig konsumtion med
0,5 procentenheter och investeringarna med hela 7,1 procentenheter för åren
1992 och 1993 sammantagna. En svagare internationell utveckling och därmed
sammanhängande svagare exportutveckling kan bara förklara mellan 0,1 och 0,2
procentenheter av regeringens nedrevidering av BNP-prognosen med 1,1 % för de
båda åren sammantagna. Regeringens åtstramning berör i första hand tre
områden-- bostadsinvesteringarna, den privata konsumtionen och kommunerna.
Tillsammans svarar dessa för mer än två tredjedelar av den samlade imhemska
efterfrågan och BNP.
Regeringen har genomfört en rad förändringar som pressar ned bostadsbyggandet
i ett skede när byggandet ändå avtar. Räntelånesystemet, som skulle ha införts
vid årsskiftet, har stoppats. Total osäkerhet råder om finansieringsvillkoren i
framtiden. Investeringsbidraget har sänkts i ett första steg från 9,3% till
3,1% av byggkostnaden. Ränteavdragens värde minskar från 30% till 25% år
1993 och räntebidragen reduceras. Osäkerhet råder också om reavinstskatten på
villor och bostadsrätter. Som en följd av denna politik har regeringen nu fått
räkna ned prognosen för bostadsbyggandet år 1993, vilket innebär att
nybyggnadsinvesteringarna halveras mellan åren 1991 och 1993.
Även när det gäller den privata konsumtionen innebär regeringens
åtstramningspolitik en försvagning. Som en konsekvens av regeringens åtgärder
reduceras hushållens inkomster. De tyngsta orsakerna är karensdagarna,
höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen och de minskade
ränteavdragen och räntebidragen. Utskottets bedömning är att den privata
konsumtionen kommer att minska år 1993 om regeringens förslag genomförs.
De negativa konsekvenserna för den kommunala sektorn av regeringens åtgärder
kommer att bli betydande. Den generella indragningen av statsbidrag år 1993 på
mellan 5 och 10 miljarder kronor och minskade statsbidrag kommer att medföra
allvarliga konsekvenser för sysselsättningen samtidigt som kommunernas och
landstingens möjligheter att erbjuda vård, omsorg, utbildning etc. minskar.
Regeringen har i konsekvens med den förda politiken dragit ned prognosen för
den kommunala konsumtionen år 1993.
Utskottet ser det som mycket märkligt att regeringen gör anspråk på att
bedriva en politik för tillväxt när det verkliga förhållandet är det motsatta.
Någon stimulanseffekt av regeringens politik kan inte spåras på vare sig BNP,
export eller investeringar i regeringens prognoser. Det är inte heller
förvånande. Utskottets uppfattning är att de tillväxtfrämjande effekterna av de
kraftiga skattesänkningarna på förmögenheter, aktiehandel och annat som
regeringen driver igenom är begränsade på både kort och lång sikt. De kan inte
mäta sig med de tillväxthämmande effekterna av den åtstramning
skattesänkningarna framtvingar. Regeringens politik leder inte till ökad
tillväxt utan till minskad tillväxt och högre arbetslöshet.
Även när det gäller fördelningsfrågorna och statsfinansernas utveckling inger
den förda politiken oro. Utskottet återkommer till dessa frågor i avsnittet om
budgetpolitiken.
Sverige befinner sig nu i en desinflationsprocess. Utskottet delar
regeringens uppfattning att det är nödvändigt att pressa ned inflationen till
den nivå som råder i våra viktigaste konkurrentländer. Såvitt utskottet förstår
är det rädsla för att ekonomin ånyo hamnar i en överhettningssituation som styr
regeringens passiva ekonomiska politik för att möta lågkonjunkturens problem.
Självfallet skall den ekonomiska politiken utformas så att riskerna för en
överhettning minimeras. Men utskottet vill kraftigt understryka att en
okontrollerad desinflationsprocess i en lågkonjunktur kan få minst samma
negativa konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen som en överhettning av
ekonomin. Detta framgår också med all önskvärd tydlighet av följande citat från
finansplanens preliminära nationalbudget:
Desinflationsprocessen ger upphov till en mängd effekter på den reala
ekonomin. Under nedväxlingsfasen förutses höga realräntor, vilket skärper
avkastningskraven. Oförändrade eller fallande priser på reala tillgångar, t.ex.
kommersiella fastigheter, har orsakat kreditförluster vilket i sin tur leder
till att kreditmarknaden stramas åt ytterligare. Lägre priser på t.ex.
fastigheter medför också att kostnadsgapet mellan att köpa en befintlig
anläggning och nyinvestering krymper. Tillsammans leder detta till att
investeringsutvecklingen hämmas och därmed också den samlade tillväxten,
åtminstone på kort sikt. De reala kostnaderna för att hålla t.ex. lager ökar
också. Effekten av detta blir en svagare produktion. Ett mera utbrett prisfall
kan förstärka effekterna på samhällsekonomin. Konsumtionsinköp och
investeringar skjuts på framtiden i avvaktan på lägre priser. Den dämpade
efterfrågan tenderar sedan i sig att förstärka ett eventuellt prisfall.
Utskottet finner det svårförståeligt att regeringen mot denna bakgrund väljer
en passiv inriktning av den ekonomiska politiken i stället för att vidta
kraftfulla åtgärder för att motverka en arbetslöshet som närmar sig en
omfattning som saknar motstycke under efterkrigstiden.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört om förväntade effekter av den
politik som presenteras i finansplanen vill utskottet bestämt avvisa
regeringens inriktning av den ekonomiska politiken.
En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken
Målen för den ekonomiska politiken--full sysselsättning, ekonomisk
tillväxt, stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och god miljö får
under inga omständigheter överges. Mot bakgrund av dessa mål, det ekonomiska
läget och utsikterna för de närmaste åren, anser utskottet att följande
riktlinjer bör gälla för den ekonomiska politiken.
Den ekonomiska politiken skall stärka förutsättningarna för Sverige att
aktivt och framgångsrikt delta i den internationella integrationen.
Den ekonomiska politiken skall medverka till att hålla nere
kostnadsutvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda
sysselsättningen och välfärden.
Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att främja sparande,
investeringar och produktivitet. Finans-och budgetpolitiken får inte utformas
så att den blir ett hinder för en återhämtning i ekonomin.
Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkoren och
skapa en starkare bas för välfärden.
Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig utveckling.
Produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen mellan ekonomi och
ekologi säkras.
När det gäller att genomföra strukturella förändringar måste det arbete som
inleddes av den socialdemokratiska regeringen och som gör att ekonomin fungerar
bättre fortsätta. Skattepolitiken måste inriktas på att befästa och i vissa
fall återställa de framsteg som har uppnåtts genom skattereformen. Insatserna
för att förbättra infrastrukturen och höja kompetensen hos arbetskraften måste
förstärkas ytterligare, produktiviteten måste förbättras, förnyelsen av den
offentliga sektorn måste drivas vidare, konkurrenspolitiken måste förstärkas
etc.
Förutsättningarna är nu goda för en gynnsam utveckling på längre sikt. De
beslut som har tagits under den socialdemokratiska regeringsperioden har lagt
en god grund för tillväxt och ökat välstånd under 1990-talet. Det är nu
väsentligt att dessa möjligheter till en god utveckling inte omintetgörs av en
felaktig åtstramningspolitik.
Högsta prioritet måste nu ges åt en ekonomisk politik som är inriktad på att
bryta den nuvarande lågkonjunkturen och understödja en återhämtning i ekonomin.
Arbetsmarknadspolitiken måste utnyttjas för att ge de arbetssökande trygghet
och möjlighet att så snabbt som möjligt finna nya anställningar.
Regionalpolitiken måste vara kraftfull och offensiv för att ta tillvara
resurser och förbättra förutsättningarna för näringslivets utveckling i hela
landet. En bestående krympning av vår industrisektor orsakad av en passiv
ekonomisk politik får inte ske.
Möjligheterna att använda finanspolitiken för att utjämna
konjunktursvängningar är starkt begränsade av vår ofullständiga kunskap om den
framtida ekonomiska utvecklingen och fördröjningar i politikens verkningar.
Dessa begränsningar får dock inte hindra att finanspolitiken utformas även med
hänsyn till konjunkturläget. Trots att stora och permanenta underskott i
statsbudgeten inte bör tillåtas, så både kan och bör tillfälliga underskott
accepteras i en långkonjunktur.
I nuvarande läge är det ofrånkomligt med ett visst underskott i statens
budget. Ett betydande underskott i statsbudgeten budgetåret 1992/93 är inte
skäl nog att bedriva en hårdhänt åtstramningspolitik. Denna slutsats bekräftas
också av beräkningar i budgetpropositionen.
I rådande svaga konjunkturläge, med dålig tillväxt och stigande arbetslöshet,
finns det inga stabiliseringspolitiska skäl att ytterligare strama åt ekonomin.
Regeringens förslag att genomföra en ytterligare åtstramning av efterfrågan
leder bara till ännu lägre produktion de närmaste åren och ännu högre
arbetslöshet.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på risken för att regeringens politik
även leder till att finanskrisen förvärras. De problem som kreditmarknaden nu
upplever som en följd av det sena 80-talets överdrifter har fördjupats sedan
finansplanen lades fram i januari. Kreditförlusterna leder till försvagad
kapitalbas och ökad försiktighet hos kreditinstituten. En besvärande
kreditåtstramning försvårar framför allt de mindre och medelstora företagens
finansiering med en ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen som ofrånkomligt
resultat.
I detta läge föreslår regeringen åtgärder som ytterligare förvärrar
situationen. Åtstramningen leder till fler konkurser och ytterligare
kreditförluster. Den ensidiga begränsningen av ränteavdragen som avses
genomföras vid årsskiftet kommer att sänka priserna på villa och bostadsrätter
och öka risken att kreditförlusterna växer också i denna sektor. Därmed kan
kreditåtstramningen komma att skärpas.
Därutöver vill regeringen för egen del ta i anspråk mycket stora beloppp ur
det knappa utrymmet genom att sälja ut statliga aktier och fastigheter,
varigenom näringslivet trängs ut i motsvarande mån. Även genom sina verkningar
i det finansiella systemet innebär således regeringens politik en fördjupning
av lågkonjunkturen och en fördröjning av återhämtningen. I stället för
stabiliseringspolitik förordar regeringen en politik som förstärker
svängningarna i ekonomin.
Inte heller finns det skäl att på grund av hög inflation eller stora
underskott i bytesbalansen ytterligare strama åt ekonomin. Inflationen är nu
nere på europeisk nivå och något nämnvärt inflationstryck förväntas inte de
närmaste två åren. Det föreligger uppenbarligen nu inte någon risk för
upprepning av det sena 1980-talets överhettning i den svenska ekonomin.
Kapacitetsutnyttjandet är lågt och det försvagas ytterligare. Den
konjunkturuppgång som kan förutses kommer troligen att bli relativt svag. Det
är därför osannolikt att arbetskrafts-och kapacitetsbrist på nytt skall leda
till ökad löneglidning och inflation.
Mot denna bakgrund avvisar utskottet de förslag till åtstramningar som
minskar hushållens disponibla inkomster, dvs. införandet av karensdagar,
höjningar av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen, minskade ränteavdrag och
räntebidrag.
Vidare torde en ökning av de offentliga utgifterna år 1993 med ca 1% i
reala termer vara rimlig. En sådan ökningstakt bör inte medföra några märkbara
negativa konsekvenser för inflationen eller bytesbalansen. Däremot bidrar den
till återhämtningen i konjunkturen och därmed till en högre produktion och
sysselsättning. Med hänsyn till konjunkturläget finns det egentligen utrymme
för en ännu kraftigare ökning, men med hänsyn till behovet av återhållsamhet
när det gäller de offentliga utgifternas utveckling på längre sikt, bör
utgiftsökningen hållas inom denna ram.
Arbetslösheten ökar nu snabbt samtidigt som kostnaderna för kontantstöd kan
beräknas till minst 23 miljarder kronor under det kommande budgetåret. Denna
utveckling är helt oacceptabel och måste brytas. Utskottet föreslår därför att
regeringen, senast i kompletteringspropositionen, lägger fram ett
ekonomisk-politiskt program som har till syfte att i en första etapp pressa ned
arbetslösheten till 3 % i stället för att låta den öka till 4--5 % som
regeringen beräknar. Detta övergripande mål kan bara nås genom en stark
samordning av insatserna på en rad politikområden. Handlingsprogrammet måste
innehålla åtgärder över ett brett fält som omfattar betydande satsningar på
byggsektorn, infrastrukturen, arbetsmarknads-och regionalpolitiken samt
utbildningsområdet.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi202 (s) yrkandena 1 i denna
del och 4.
I motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 framhålls att Ny
demokrati i stort kan ställa sig bakom den allmänna inriktning av den
ekonomiska politiken som förordas i finansplanen. Motionärerna delar den
grundsyn och det systemskifte som den förda politiken avser att åstadkomma.
Kritik riktas emellertid mot regeringen för att processen går för långsamt. Man
måste gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för
skattesänkningar. Skattesänkningstakten bör vara 1--1,5% av BNP per år.
Utskottet noterar att Ny demokrati i allt väsentligt godtar inriktningen av
den politik som förordas i finansplanen. Utskottet har tidigare i betänkandet
avvisat denna inriktning av den ekonomiska politiken. Ny demokrati vill
därutöver gå längre än regeringen vad gäller skattesänkningstakten. Som
utskottet ser det innebär detta oundvikligen en successiv mycket kraftig
neddragning av den offentliga sektorn och nedrustning av vår välfärd.
Utskottet vill bestämt avvisa den politik som förordas av Ny demokrati och
avstyrker därför motion Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.
I motion Fi209 (v) yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, motionSk351
(v) yrkande 11 och motion Sk352 (v) yrkande 4 krävs en omläggning av den
ekonomiska politiken. Det är motionärernas uppfattning att regeringen genom
skattesänkningar för kapital och genom att bl.a. med en sänkning av
ränteavdragen stimulera hushållens sparande för en arbetslöshetsskapande
politik.
Det finns, menar motionärerna, utrymme för en aktiv konjunkturpolitik.
Handelsbalansens andel av BNP är den högsta i modern tid, vilket talar för att
de sektorer som inte är utsatta för konkurrens kan tillåtas expandera. I
motionen framhålls att i en marknadsekonomi måste också konsumenterna genom
olika åtgärder kunna styra efterfrågan utifrån jämlika och rättvisa villkor,
samtidigt som de anställda i arbetslivet skall ha möjlighet att styra över
arbetets uppläggning och resultat. Som motionärerna ser det måste åtgärder som
sänker aktiviteten i ekonomin avvisas. Förslagen att dra in medel från
kommunerna och reducera investeringsbidraget till bostadsbyggandet ökar
arbetslösheten och är därför från både fördelningspolitisk och
stabiliseringspolitisk synpunkt en felaktig inriktning av politiken. I
motionerna riktas främst från fördelningspolitisk synpunkt stark kritik mot den
förda skattepolitiken. Avslutningsvis understryks i motion Fi209 (v) att det
inte nu räcker med att enbart stimulera efterfrågan för att motverka
arbetslösheten. I motionen föreslås därför att ytterligare 2 miljarder kronor
avsätts för arbetsmarknads- och regionalpolitiska insatser.
Som framgått av den kritik som utskottet riktat mot den inriktning av
politiken som redovisas i finansplanen föreslår utskottet i likhet med
Vänsterpartiet att regeringens förslag till åtstramningsåtgärder skall avvisas
av riksdagen. Utskottet kan också i långa stycken dela de synpunkter på
regeringens fördelningspolitik som framförs i här aktuella motioner. Utskottet
kan emellertid inte ställa sig bakom Vänsterpartiets uppfattning att ett
utrymme också i längre perspektiv föreligger för en betydande expansion av de
s.k. skyddade sektorerna.
Utgiftspolitiken måste på längre sikt inriktas på att successivt sänka de
offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär att en stram utgiftspolitik
måste bibehållas. Utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket
begränsat. De konkurrensutsatta delarna av vår ekonomi och då främst
industrisektorn måste ges tillfälle till expansion när industriinvesteringarna
återigen börjar öka. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks här
aktuella motioner.
dels att uttskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition 1991/92:100
bilaga 1 yrkande 1 och motionerna 1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20,
1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, 1991/92:Sk351 yrkande 11 samt
motion 1991/92:Sk352 yrkande 4 godkänner vad som förordas i motion
1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4 samt som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med
"Utskottet noterar" och på s. 32 slutar med "och 20" bort ha följande lydelse:
Med hänvisning till vad utskottet här redovisat om inriktningen av den
ekonomiska politiken finner utskottet att det råder stor samstämmighet mellan
finansplanen och Ny demokratis inriktning av politiken. På några viktiga
punkter finns dock skillnader. I motion Fi208 riktas kritik mot att regeringens
förnyelsearbete går för långsamt. Utskottet delar den uppfattningen. Man måste
gå snabbare fram med utgiftsminskningarna för att skapa utrymme för ytterligare
skattesänkningar. Skall effekterna på tillväxten bli märkbara och komma inom
rimlig tid måste skattesänkningstakten öka och ligga på 1--1,5% av BNP per
år.
För att dämpa pris- och kostnadsökningar måste det föras en stram
finanspolitik. Detta är även nödvändigt för att inte valuta- och
penningpolitiken skall ta över och korrigera obalanser i ekonomin med höga
räntor. Det är viktigt att de därmed frigjorda resurserna används på ett
tillväxtfrämjande sätt och kommer alla till del. Utskottet vill framhålla
vikten av ett ökat sparande. Genom successivt minskade skatter skapas
förutsättning för ett sådant sparande.
En betydelsefull form av sparandet är sparande till egen bostad, som måste
främjas genom att successivt slopa fastighets- och förmögenhetsskatten. Ett
annat mål för ett ökat sparande bör vara att skapa förutsättningar för
privatpersoner att köpa nyemitterade aktier och på så sätt öka det privata
ägandet i svenskt näringsliv och ge företagen ökad tillgång till riskkapital.
Det förutsätter dock att dubbelbeskattningen av aktieutdelningar avvecklas samt
att reavinstbeskattningen lindras. Att samtidigt ge möjlighet för
privatpersoner att kunna dra av förluster i rörelse mot inkomst av tjänst
skulle kraftigt öka tillgången på riskkapital till våra små och medelstora
företag. Ett ökat privat pensionssparande bör stimuleras.
Som utskottet tidigare i betänkandet framhållit kommer sannolikt den
nuvarande lågkonjunkturen att pågå under större delen av år 1992. Mot den
bakgrunden bör nya former för arbetsmarknadspolitik prövas. Det nuvarande
systemet som till viss del skyddar de arbetslösa ekonomiskt leder i alltför
liten utsträckning till produktivt arbete. Det är utskottets uppfattning att en
effektivare arbetsmarknadspolitik, som syftar till att bereda produktivt arbete
för tusentals arbetslösa utan ökade kostnader för staten, snarast måste komma
till stånd. Den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är, som utskottet ser
det, att skapa förutsättningar för företagen att verka och kunna expandera,
vilket innebär ökad sysselsättning och därmed tryggad ekonomi för alla.
Det innebär bl.a. att de konkurrensutsatta delarna av näringslivet måste ges
utrymme på bekostnad av ekonomins skyddade sektor. Detta kräver i sin tur att
strukturomvandlingen i den offentliga sektorn måste påskyndas. Den offentliga
sektorns monopol måste brytas ner i sin helhet, landstingen bör läggas ner och
kommunerna rationaliseras i en väsentligt större omfattning än vad som nu sker.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört tillstyrker utskottet motion
Fi208 (nyd) yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20.
dels att utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Med hänvisning" och
slutar med "i finansplanen." bort utgå,
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposition
1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1991/92:Fi202
yrkande 1 i denna del och yrkande 4, 1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19
och 21, 1991/92:Sk351 yrkande 11 och 1991/92:Sk352 yrkande 4 godkänner vad
som förordas i motion 1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 samt som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (mom. 4)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia
Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med
"Utskottet konstaterar" och på s. 38 slutar med "yrkande 20" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening bör ekonomiska styrmedel i ökad utsträckning komma
till användning för att påverka produktion och konsumtion i miljövänlig
riktning. Samtidigt kan konstateras att Sverige redan i dag är ett av de
internationellt ledande länderna på området. I flertalet fall har ekonomiska
styrinstrument introducerats efter initiativ från socialdemokratiskt håll. I
samband med skatteomläggningen infördes t.ex. vissa nya miljöskatter som
koldioxidskatt, svavelskatt och en differentiering av oljeskatten. De
riktlinjer för ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som presenteras i
finansplanen präglas emellertid av en hög grad av passivitet och allmänt hållna
resonemang.
Utskottet delar den syn på miljöpolitiken och den strategi för en
miljöanpassad utveckling som redovisas i motion Fi202. Nya styrmedel kan
införas när så bedöms lämpligt. Ytterligare kartläggningar av metoder och
principer behöver inte avvaktas. Vid användningen av ekonomiska styrmedel i
form av t.ex skatter eller avgifter måste emellertid alltid en avvägning göras
mot andra tänkbara metoder. Det väsentligaste är att styrmedlen utformas på ett
rationellt och kostnadseffektivt sätt samtidigt som ett ur miljösynpunkt
tillfredsställande resultat uppnås. Enligt utskottets mening bör de ekonomiska
styrmedlen i miljöpolitiken utvecklas enligt de riktlinjer som anges i motion
Fi202.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motion Fi202(s) yrkande
5.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 7
och motion 1991/92:Fi209 yrkande 20 godkänner vad som förordas i motion
1991/92:Fi202 yrkande 5 samt som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens (mom. 6, motiveringen)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia
Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Sambandet mellan" och slutar med
"yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Andelen sysselsatta kvinnor i vårdsektorn är traditionellt hög. Vårdsektorn
tar också i anspråk en betydande del av den offentliga sektorns resurser. Detta
gäller för Sverige liksom för många andra länder. Att därav dra slutsatsen att
en hög kvinnlig förvärvsfrekvens kräver ett högt skattetryck är, som
motionärerna påpekar, inte rimligt. Däremot föreligger en risk att regeringens
besparingspolitik mot den offentliga sektorn också leder till en krympning av
vårdsektorn totalt. I rådande konjunkturläge kan detta för många kvinnor
innebära att arbetsmarknadssituationen ytterligare förvärras.
5. Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande (mom. 8)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia
Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med
"Utskottet är" och slutar med "motion Fi710 (c)" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ser det tar motionärerna upp en mycket viktig fråga som berör
budgetarbetet. Det är inte meningsfullt att, som regeringen föreslår, genomföra
omfattande besparingar som drabbar den kommunala vuxenutbildningen och
fortbildningen för att sedan tvingas till mer kostsamma insatser via
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som framhålls i motionen finns det i rådande
arbetsmarknadssituation ett stort behov av utbildning som vänder sig till vuxna
som riskerar att förlora eller har förlorat sin anställning. Varje dag kommer
nu budskap om varsel som leder till att allt fler kan slås ut från
arbetsmarknaden.
Det är mot denna bakgrund angeläget, vilket är särskilt viktigt i nuvarande
konjunkturläge, att regeringen följer principen att ett besparingsförslags
olika effekter såväl på statsbudgeten som på samhällsekonomin analyseras
noggrant.
Vad utskottet har anfört om budgetarbetet och besparingsförslags effekter på
samhällsekonomin bör av riksdagen ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi710 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetarbetet och
besparingsförslags effekter på samhällsekonomin,
6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia
Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med rubriken
"Budgetutvecklingen 1989/90--1992/93" och på s. 50 slutar med "i finansplanen"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör finanspolitiken i första hand utformas så att
den leder till en rimlig balans i statens finanser på längre sikt. Stora och
permanenta underskott i statens budget bör undvikas eftersom de driver upp
räntorna och minskar tillväxten.
Utgiftspolitiken bör på längre sikt inriktas på att successivt sänka de
offentliga utgifternas andel av BNP. En stram utgiftspolitik måste alltså
behållas och utrymmet för nya långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket begränsat.
Även om detta måste vara det överordnade målet för en långsiktigt inriktad
budgetpolitik är det dock i nuvarande läge ofrånkomligt med ett visst
underskott i statens finanser. Ett betydande underskott i statsbudgeten 1992/93
är som utskottet ser det inte skäl nog att bedriva en hårdhänt
åtstramningspolitik av det slag regeringen ger exempel på.
Finanspolitiken får emellertid inte bli så expansiv att den leder till en
uppgång i inflationen. En rimlig avvägning torde vara att låta de offentliga
utgifterna öka med ca 1% i reala termer under år 1993. En sådan ökningstakt
torde inte medföra några märkbart negativa konsekvenser för vare sig inflation
eller bytesbalans. Däremot bidrar den till återhämtningen i konjunkturen och
till en högre produktion och sysselsättning.
En budgetpolitik utformad på detta sätt förordas av socialdemokraterna i
motion Fi202 (s). I enlighet med det synsätt som kommer till uttryck i motionen
anser utskottet att en ökad satsning på arbete och utbildning måste komma till
stånd. Motionärernas förslag om ökade satsningar motsvarande 4,4 miljarder
kronor inom dessa områden finner utskottet väl avvägt. Regeringens planer på
att minska investerings- och räntebidragen till bostadsbyggandet måste avvisas.
Bostadsfinansieringen bör lösas genom en snabb övergång till räntelånesystemet
som kan minska statens utgifter under kommande år med mycket betydande belopp.
Utskottet avvisar regeringens planer på att dra in 5--10 miljarder kronor från
kommunsektorn under år 1993. Dessa medel kan bättre utnyttjas till exempelvis
förbättringar i den lokala infrastrukturen. Utskottet avvisar också planerna på
att införa karensdagar i sjukförsäkringen och på att avskaffa
delpensionssystemet. Nedskärningarna i stödet till komvux och folkbildningen
bör inte komma till stånd. Höjningen av barnbidraget bör enligt utskottets
mening tidigareläggas till den 1 juli 1992.
De ökade utgifterna bör i första hand finansieras med vissa
skattehöjningar. Skattepolitiken bör därvid inriktas på att befästa de framsteg
som uppnåtts genom skattereformen. Utskottet förordar således att
skattereformen i huvudsak återställs. Den avskaffade skattereduktionen för
fackföreningsavgifter bör samtidigt återinföras. Förmögenhetsbeskattningen bör
reformeras i överensstämmelse med de principer som gäller för övriga delar av
skattesystemet, nämligen breddad skattebas och sänkta skattesatser. Såsom
förordas i motion Fi202 (s) bör dessutom Stadshypotekskassan ombildas och den
uppkomna behållningen på 5 miljarder kronor föras över till statsbudgeten.
Regeringens ekonomisk-politiska strategi går ut på att varje år sänka
skatterna med 10 miljarder kronor per år och att finansiera detta med minskade
utgifter av samma omfattning. Detta är, som utskottet ser det, en långsiktig
strategi för nedrustning av välfärden som kommer att leda till ökade orättvisor
i det svenska samhället.
Besparingarna slår i ett första steg hårt mot grundläggande trygghetssystem
som sjukförsäkringen och delpensioneringen. De drabbar boendet och hyrorna. De
slår mot barnfamiljer, utbildning och kommunal service.
Dessa långtgående försämringar drabbar hårdast de svaga och mest utsatta
grupperna i samhället. Mot försämringarna kan ställas de omfattande
skattesänkningar som den borgerliga regeringen drivit igenom och som i första
hand tillfaller de redan välbeställda.
Utskottet biträder med det anförda det förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som Socialdemokraterna redovisar i motion Fi202 (s) yrkande 2. Vad
utskottet här anfört innebär vidare att utskottet avstyrker bifall till de
budgetpolitiska riktlinjer som förordas av regeringen i finansplanen (mom. 2)
samt av Ny demokrati i motion Fi208 yrkande 2 och av Vänsterpartiet i motion
Fi209 yrkande 2.
Utskottet vill sammanfatta sin syn på budgetpolitiken med att ange följande
riktlinjer för budgetregleringen:
Åtgärder som stramar åt ekonomin nu när konjunkturen är svag bör undvikas.
Det gäller bl.a. de åtgärder regeringen har föreslagit och som berör
bostadsbyggandet, kraftiga försämringar för hushållen och indragningar från
kommunerna.
Åtgärder som höjer prisnivån bör undvikas. Det gäller främst de åtgärder som
regeringen har föreslagit och som höjer hyrorna och de kommunala avgifterna.
Budgetunderskottet bör inte öka mer än enligt regeringens förslag.
Statens inkomster bör öka mer än enligt regeringens förslag. De stora
skattelättnader för de välbeställda som regeringen på senare tid har föreslagit
och i vissa fall genomdrivit bör omprövas.
Statens totala utgifter bör inte skäras ned i den omfattning som regeringen
har förslagit. Den offentliga sektorns utgifter bör tillåtas öka med ca 8
miljarder kronor mer 1993 än enligt regeringens förslag.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi202 yrkande 2 samt med
avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2 och motionerna
1991/92:Fi206, 1991/92:Fi208 yrkande 2 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och 16 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetpolitikens
utformning,
7. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Ny
demokrati" och på s. 47 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Ny demokrati framhåller i motion Fi208 att partiet i stort delar
regeringens politik men att man vill driva den med än större kraft. För att
skapa utrymme för skattesänkningar föreslås en rad utgiftsbegränsningar.
Sålunda bör enligt Ny demokrati u-hjälpen kraftigt begränsas och
hemspråksundervisningen avvecklas. Stora nedskärningar förordas också i det
statliga stödet till organisationer, politiska partier, Nordiska rådet,
sjukvård, dagstidningar samt flyktingmottagning. Besparingar skall också uppnås
genom att sjukpenningen sänks för långtidssjukskrivna och genom att
barnbidragen behovsprövas. Försäkringskassornas nya registersystem, FAS 90,
skall inte fullföljas och bidragen till vindkraft avvecklas.
Arbetslivsfondens tillgångar skall användas för arbetsskapande åtgärder. En
ny utvecklings- och investeringsbank bör också inrättas med syfte att främja
nyföretagande. Den bör finansieras med medel från löntagarfonderna och snarast
privatiseras genom emittering av aktier till allmänheten. Motionärerna vill
dessutom öka stödet till Baltikum, till Östersjöns miljö och till de sämst
ställda pensionärerna i Sverige. Antalet ålderdomshem skall byggas ut och
satsningen på järnvägsinvesteringar skall utökas.
På skatteområdet föreslås bl.a. sänkt turistmoms, lindrad alkoholbeskattning
för restauranger, minskad energibeskattning för företag och sänkt
kilometerskatt. Momsen på begravningstjänster skall helt avskaffas och
beskattningen av företag och företagare lindras.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. I likhet med Ny demokrati
anser utskottet att den borgerliga regeringen för en i grunden riktig politik
men att de förslag till besparingar och skattesänkningar som redovisas inte är
tillräckligt långtgående.
Under de närmaste åren krävs en mycket stram utgiftspolitik. Det är också
viktigt att de resurser som frigörs används på ett arbetsskapande och
tillväxtbefrämjande sätt. Det kan ske t.ex. genom en ytterligare sänkning av
arbetsgivaravgifter och energiskatter.
De svenska skatterna måste så fort som möjligt anpassas till övriga Europa.
Medan skatternas andel av BNP i Sverige utgör ca 53% ligger genomsnittet för
EG-länderna strax över 40%. Skattetrycket i Sverige måste sänkas till
Europanivå, och enligt utskottets mening bör skattesänkningarna motsvara
1--1,5% av BNP per år.
För att skapa utrymme för skattesänkningarna måste en lång rad utgifter
omprövas. I likhet med vad som förordas i motion Fi208 (nyd) anser utskottet
att u-hjälpen måste ses över och effektiviseras. Biståndsbehoven är omättliga
men det torde vara mer meningsfullt att kunna ge hjälp till våra grannländer i
Baltikum än förhandla om hur hjälp skall sippra ned till befolkningen i
avlägsna enpartistater. Givetvis måste Sverige ha hög beredskap att bistå vid
katastrofer. Ett intressant uppslag i det sammanhanget förs fram av
motionärerna som vill sätta upp en särskild katastrofbrigad.
Sverige måste öppna sig för omvärldens turister. En aktiv och professionell
marknadsföring av landet samt inte minst sänkt turistmoms kan få turismen att
växa snabbt, vilket ger förbättrad sysselsättning och växande skatteintäkter.
Erfarenheter från Irland visar klart att en aktiv satsning på turism med sänkta
turistskatter betalar sig själv.
Socialpolitiken är en viktig del i den svenska välfärden. Den är också den
minst konkurrensutsatta samhällssektorn, där sjukvården intar en särställning
med många drag gemensamma med en planekonomi. Som utskottet ser det finns här
betydande möjligheter till besparingar genom konkurrens och privatisering.
Dagmarreformen bör enligt utskottets mening upphävas och överföringarna till
landstingen begränsas med 3 miljarder kronor. Stora besparingar kan också göras
på barnbidraget som är ett tydligt exempel på den orimliga rundgången av
skatter och bidrag. Eftersom höginkomsttagarna knappast har något direkt behov
av barnbidraget bör bidraget till det första barnet inkomstprövas och endast
utgå till de familjer som förslagsvis tjänar mindre än 300000 kr. per år.
Däremot motsätter sig utskottet de av regeringen aviserade försämringarna av
tandvårdsförsäkringen. Medborgarnas ersättningsdel bör inte ändras.
Utbyggnad, modernisering och underhåll av infrastrukturen är mycket viktig
för att få till stånd en ökad tillväxt och produktivitet inför 2000-talet.
Snabbtågsutbyggnaden bör påskyndas.
Satsningarna på utbildning bör inriktas på kvalitet, kunskaper och
effektivisering. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att
hemspråksundervisningen inte skall betalas med skattemedel. Därmed kan bidraget
till driften av det kommunala skolväsendet begränsas med 1,3 miljarder kronor.
Bostadssubventionerna bör avvecklas. Det kan ske på så sätt att man
förslagsvis år 1995 börjar avtrappa de nuvarande subventionerna under en 10--15
år lång period. Det ger medborgarna en rimlig tid att tänka över sin
bostadssituation och anpassa sin ekonomi därefter.
Med det anförda biträder utskottet de budgetpolitiska riktlinjer som Ny
demokrati förespråkar. Utskottet avstyrker därmed samtidigt bifall till de
riktlinjer regeringen lägger fram i finansplanen.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med rubriken
"Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken" och på s. 50 slutar med "i
finansplanen" bort utgå,
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi208 yrkande 2 samt med
avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2 och motionerna
1991/92:Fi202 yrkande 2, 1991/92:Fi206 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och 16 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om budgetpolitikens
utformning,
8. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom. 11)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia
Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "yrkandena 4 och 5" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör ett system med finansiell ramstyrning för
de statliga myndigheterna införas. Ramen bör omfatta myndigheternas samlade
förvaltningsuppgifter. Utskottet vill i sammanhanget hänvisa till vad utskottet
anförde i samband med att ett förslag i 1989 års finansplan om utgiftsram för
lönekostnadsökningar behandlades (1988/89:FiU20). Det är således enligt
utskottet angeläget att myndigheterna ges incitament till att begränsa den
totala kostnadsutvecklingen. Ett system med utgiftsramar ligger också väl i
linje med övergången till ett resultatorienterat budgetarbete och med
införandet av den nya anslagsformen ramanslag.
Utskottet anser emellertid att konsekvenserna av det förslag som redovisas i
finansplanen ej är analyserade på det sätt som man rimligen kan begära.
Exempelvis framgår det inte hur korrigeringarna i efterhand för
kostnadsökningar skall ske i förhållande till den ekonomiska utvecklingen eller
till löneutvecklingen på arbetsmarknaden i övrigt. Regeringen bör därför
återkomma med ett preciserat förslag och därvid göra bedömningar av vilka
konsekvenser förslaget får för de olika myndigheterna.
Utskottet anser därutöver att det även i ett system med utgiftsramar måste
vara arbetsgivarverket som svarar för det statliga arbetsgivaransvaret på
central nivå. Frågan om införandet av ett system med ramanslag för
förvaltningskostnader har enligt utskottet sammanhang med den av regeringen
aviserade översynen av den statliga arbetsgivarorganisationen. Ett samlat
förslag med angiven inriktning bör enligt utskottets bedömning kunna redovisas
för riksdagen i sådan tid att ett nytt system för finansiell styrning av
myndigheterna kan införas fr.o.m. budgetåret 1993/94. Riksdagen behöver ett
bättre underlag för sitt beslut. Någon tidsförskjutning i förhållande till
regeringens förslag skall därför inte behöva ske.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet propositionens förslag
och tillstyrker motion Fi504 (s) yrkandena 4 och 5.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande ramar för myndigheternas förvaltningskostnader
att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 4
godkänner vad som förordas i motion 1991/92:Fi504 yrkandena 4 och 5 samt som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Statliga betalningar och postgirot (mom.12--14)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia
Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 53 som börjar med
"Utskottet ser" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Som redovisats avser regeringen att ytterligare bereda frågan om vilka
förutsättningar som säkerställer postgirots möjligheter att konkurrera på
betalningsmarknaden. Frågan kommer senare att bli föremål för en samlad
prövning. Utskottet förutsätter att regeringen därefter redovisar resultatet av
denna prövning och att förslagen med anledning därav föreläggs riksdagen. Detta
bör riksdagen i enlighet med vad som anförs i motion Fi202 yrkande 3 som sin
mening ge regeringen till känna.
Med de förslag som redovisas i propositionen förlorar postgirot floatintäkter
motsvarande 500 milj.kr. samtidigt som postverket föreslås bli kompenserat med
ett statsbidrag på 300 milj.kr. Det finns som utskottet ser det risk att detta
inkomstbortfall för postgirot/postverket på 200 milj.kr. som blir följden
kommer att minska postverkets möjligheter att upprätthålla en rikstäckande
kassa- och betalningsservice. Det är därför nödvändigt att postgirots
möjligheter att konkurrera på lika villkor som bankgirot/bankerna förbättras.
Innan förslag härom har lagts fram för riksdagen bör inte åtgärder som
försämrar postgirots ekonomiska förutsättningar vidtas. Utskottet motsätter sig
således att avtalet mellan RRV och postgirot utformas i enlighet med de
förutsättningar som anges i propositionen och att postverket ersätts via ett
anslag på statsbudgeten. Vad utskottet anfört innebär att utskottet tillstyrker
motion T810 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 12, 13 och 14 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga
betalningarna
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del
och med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6 och motion
1991/92:T819 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
13. beträffande det statliga betalningssystemet, postgirots
verksamhetsområde m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:F202 yrkande 3 i denna del
och med anledning av vad som anförs i proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande
9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. beträffande postverkets ersättning för service i glesbygd
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:T810 yrkande 3 avslår
propositionens förslag om ett nytt anslag för Ersättning till postverket för
rikstäckande betalnings- och kassaservice,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet
inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Vid behandlingen av regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken har Vänsterpartiet anmält att man inte kan godta
den förda politiken. Vänsterpartiets syn på de frågor som finansutskottet tar
upp i sitt betänkande kan sammanfattas på följande sätt.
Bedömning av den ekonomiska utvecklingen
I finansplanen redovisas en bedömning av den internationella utvecklingen som
är mer pessimistisk än den man redovisade i höstas. Mycket talar dess värre för
att finansplanens prognos är alltför optimistisk. Det går inte i dag att spåra
någon vilja hos de stora industriländerna och då främst Förenta staterna att
genom expansiva åtgärder komma loss ur lågkonjunkturen. Uppsvinget i den
internationella ekonomin ser ut att ytterligare fördröjas. Trots att
BNP-tillväxten i Tyskland väntas ligga kvar på 2% ökar arbetslösheten. Inom
EG är i dag över 16 miljoner arbetslösa varav hälften kan betraktas som
långtidsarbetslösa. Enligt OECD närmar sig arbetslösheten i Europa återigen
10-procentsnivån och för kvinnor och ungdomar är situationen än värre.
För den svenska ekonomin gäller sålunda att draghjälpen utifrån låter vänta
på sig. Därtill kommer att problemen för svensk industri förvärras av det
närmast nattsvarta läget på hemmamarknaden. Den svaga byggmarknaden i
kombination med en omfattande omstrukturering inom industrin gör att
orderingången fortsätter att falla. Den svaga aktiviteten i ekonomin får till
följd att varslen fortsätter att dugga tätt. Av statistiska centralbyråns
redovisning av läget på arbetsmarknaden framgår att arbetslösheten nu är över
4%, och den kommer med nuvarande politik att fortsätta att öka. Det innebär
en omfattning av arbetslösheten som saknar motstycke i Sverige under
efterkrigstiden.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Regeringen för en politik som man själv karakteriserar som en
strukturpolitik. För första gången presenteras mitt i en svår lågkonjunktur en
finansplan för Sveriges riksdag där stabiliseringspolitiska överväganden
praktiskt taget helt lyser med sin frånvaro. Det är uppenbart att de s.k.
marknadskrafterna skall få slå igenom i ekonomin oavsett vilka negativa
effekter det ger för hushåll och företag. Regeringens politik överensstämmer
med den som fördes i Europa under andra hälften av 1970-talet och går ut på att
pressa ned inflationen trots att den redan ligger under såväl OECD-genomsnittet
som nivån i Tyskland. Arbetslösheten tillåts stiga och kommer med nuvarande
politik att på samma sätt som i EG permanentas på en hög nivå. Även den
tidigare socialdemokratiska regeringen har bidragit till att det nu blivit
svårare att föra en effektiv stabiliseringspolitik.
Den arbetslöshetsskapande politik som regeringen nu för måste brytas.
Åtgärder för att stimulera det privata sparandet måste avvisas, eftersom de
ytterligare trycker tillbaka den redan låga inhemska efterfrågan. Det gäller
även sådana åtgärder som indragning av medel från kommunerna, neddragning av
hushållens köpkraft genom försämringar i socialförsäkringssystemet och minskade
subventioner till bostadsbyggandet. Ytterligare 1,5 miljarder kronor måste
avsättas i budgeten för omedelbara arbetsmarknadspolitiska åtgärder mot
arbetslösheten.
Inriktningen av den ekonomiska politik som Vänsterpartiet vill förorda
framgår av s. 18--19 i detta betänkande där vår motion återges i sammandrag.
Dessa riktlinjer innebär att de mer utsatta grupperna i samhället inte
ensamma skall behöva stå för alla uppoffringar som krävs för att ekonomins
utvecklingskraft skall förbättras.
Enligt Vänsterpartiet är det i rådande ekonomiska läge nödvändigt att ta fram
medel för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik och angelägna satsningar på
infrastrukturen. Insatserna för arbetsmarknadspolitiska och
sysselsättningsskapande åtgärder måste ges en betydligt högre prioritet än vad
som nu blivit fallet. I rådande konjunkturläge måste regeringen undvika att
vidta åtgärder som försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar
ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att dessa
sektorer stimuleras.
Kredit- och valutapolitik
I finansplanen sägs med instämmande i den moderata motionen att normen att
staten inte skall nettolåna i utländsk valuta ligger fast. I den moderata
motionen ifrågasätts dock om riksbanken vid ett valutainflöde orsakat av högt
ränteläge skall kunna framtvinga att riksgäldskontoret amorterar på sin
utlandsskuld. Konsekvensen blir att statens upplåningskostnader stiger,
samtidigt som enskilda låneförmedlare tillgodogör sig en betydande
ränteskillnad.
Betydande besparingar skulle kunna göras på räntekostnaderna om staten lånade
utomlands där räntan är lägre. Det finns mot denna bakgrund inte anledning att
göra några amorteringar på statens utlandsskuld. Det finns tvärtom goda skäl
för att styra över den statliga upplåningen från den inhemska till den
utländska lånemarknaden. Därigenom minskar statens räntekostnader, och
möjligheterna att hålla en lägre räntenivå i Sverige skulle underlättas.
Samtidigt skulle en stor del av det lättrörliga valutaflödet stabiliseras. Det
finns således rationella skäl för varför normen att staten inte skall nettolåna
utomlands bör mjukas upp. En följd härav skulle kunna bli en lägre räntenivå i
Sverige vilket skulle stimulera investeringsverksamheten och bidra till att
hålla prisutvecklingen på en låg nivå.
Privatisering
I motion Fi201 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) tas några av de mest oroande
inslagen i regeringens politik upp, nämligen den urskillningslösa
utförsäljningen av de statliga företagen. Det finns visserligen i den statliga
företagsgruppen flera företag som staten inte har anledning att engagera sig i.
Det är t.ex. svårt att förstå varför staten skall driva hamburgerrestauranger
eller tillverka godis och läskedrycker. Däremot är det angeläget att staten
utövar ett avgörande inflytande på utnyttjandet av våra gemensamma
naturtillgångar som vattenkraften, skogen och malmen. Det är också nödvändigt
att staten av regionalpolitiska och sociala skäl äger och driver företag. Som
påtalas i motionen har inga som helst fördelar ur effektivitets- eller
konkurrenssynpunkt kunnat påvisas för en privatisering av televerket,
Vattenfall eller domänverkets skogar.
Viss verksamhet är så kapitalkrävande att den sannolikt inte kan drivas
uthålligt av andra än staten. Att t.ex. sälja ut Domnarvets järnverk till
privata intressen inom eller utom landet skulle som sägs i motionen sannolikt
leda till en successiv utarmning av verksamheten så att den så småningom läggs
ned. Det finns inga privata intressenter som skulle ha kunnat satsa det kaptial
som varit nödvändigt i Domnarvet. Jag delar därför motionärernas uppfattning
att regeringens privatiseringsplaner innebär en cynisk hantering av människors
arbete och trygghet.
I likhet med motionärerna anser jag att de berörda privatiseringarna bör
avvisas. Motion Fi201 (s) bör således bifallas av riksdagen.
Budgetpolitiken
Vänsterpartiets budgetförslag innebär att resurser omfördelas:
från kapital till arbete,
från högavlönad till lågavlönad,
från privat till offentlig konsumtion,
från spekulation och förmögenhet till investeringar,
från arbetslöshet till arbete,
från miljöförstöring och resursslöseri till ekologisk balans.
Ett högt skattetryck har självfallet inget egenvärde. Stat och kommun måste
emellertid ha tillräckliga resurser för att kunna förverkliga högt ställda
ambitioner på utbildningens, infrastrukturens och välfärdens område.
Utgångspunkten för Vänsterpartiets budgetalternativ för 1992/93 har varit att
behålla det skattetryck som rådde 1991 men att i övrigt inte försvaga budgeten.
Jämfört med regeringens förslag ligger således budgetens inkomster och utgifter
på en ca 15 miljarder kronor högre nivå. Skattekvoten kommer därmed att ligga
kvar på nivån 53,5%.
Skattesystemets inkomstfördelande roll måste återställas och beskattningen av
höginkomsttagare skärpas. Även beskattningen av kapitalinkomster måste skärpas
liksom bl.a. skatten på elektrisk kraft samt alkohol- och tobaksbeskattningen.
Å andra sidan vill Vänsterpartiet sänka momsen på livsmedel och helt avskaffa
momsen på kollektivtrafik, hotell- och restaurangtjänster samt fjärrvärme.
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag till försämringar för de
arbetande. Bl.a. går vi emot införandet av karensdagar samt försämringar i
tandvårdsförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och vuxenutbildningen. Även
avskaffandet av delpensioneringen och indragningarna från kommunerna på 7,5
miljarder kronor är enligt vår mening oacceptabla liksom raserandet av stödet
till bostadsbyggandet. Bostadsstödet bör i stället ha formen av ett
räntelånesystem.
Vi vill dessutom höja biståndsanslagen med 10%, tidigarelägga
barnbidragshöjningen och bygga ut föräldraförsäkringen samt i huvudsak
återställa tidigare regler för sjukförsäkringen. Pensionärernas situation skall
förbättras genom att pensionstillskottet höjs från 54 till 70% av
basbeloppet. Vi tillbakavisar också regeringens förslag att avskaffa de s.k.
MBL-medlen och vill dessutom avdela ytterligare resurser för olika typer av
utbildning. Anslagen till regionalpolitiska infrastrukturåtgärder och
beredskapsarbeten skall ökas liksom satsningen på väg- och järnvägsutbyggnad.
Statliga betalningar och postgirot
Med det förslag som redvisas i propositionen finns det en uppenbar risk att
postverkets möjligheter att upprätthålla en rikstäckande kassa- och
betalningsservice försämras. Postgirot förlorar ränteinkomster motsvarande ca
500 milj.kr. och postverket kompenseras med ett bidrag på 300 milj.kr.
Postgirot/postverket förlorar således 200 milj.kr. samtidigt som postgirots
möjligheter att konkurrera på lika villkor som bankgirot/bankerna inte
förbättras. Tvärtom säger regeringen i propositionen att postgirot inte skall
få möjligheter att erbjuda samma tjänster som bankerna.
Postgirot bör få behålla rättigheterna att förmedla statliga betalningar på
samma sätt som för närvarande. Motionerna T819 (v) yrkande 4 och T810 (s)
yrkande 3 bör därför bifallas av riksdagen. Därmed tillgodoses yrkandet i
motion Fi202 (s) yrkande 3.
Med hänvisning till vad jag här har redovisat anser jag
dels att utskottets hemställan borde ha haft följande lydelse under
mom.1, 3, 4, 7, 10 och 12:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 1
och motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 1 i denna del och yrkande 4 och
1991/92:Fi208 yrkandena 1, 3, 4, 8 och 20 godkänner vad som förordas i
motionerna 1991/92:Fi209 yrkandena 1, 3, 5, 6, 19 och 21, 1991/92:Sk351 yrkande
11 och 1991/92:Sk352 yrkande 4 om inriktningen av den ekonomiska politiken samt
som sin mening ger regeringen detta till känna,
3. beträffande privatisering
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi201 som sin mening ger
regeringen till känna att någon privatisering inte skall genomföras av vare sig
bostäder eller televerket, SSAB, Vattenfall och domänverket,
4. beträffande ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi209 yrkande 20 och med
avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 7 (bilaga 1.5) och motion
1991/92:Fi202 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna att regeringen
före riksmötets slut bör återkomma med en redogörelse över de beslut som
fattats med anledning av den i regeringsförklaringen intagna deklarationen om
miljöpolitik,
7. beträffande genomförande av en samhällskalkyl
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U534 yrkande 5 uppdrar åt
regeringen att låta utreda de samhällsekonomiska för- och nackdelarna av ett
EU-medlemskap,
10. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:100 bilaga 1 yrkande 2
samt motionerna 1991/92:Fi202 yrkande 2 och 1991/92:Fi208 yrkande 2 godkänner
vad som förordats i motionerna 1991/92:Fi206 och 1991/92:Fi209 yrkandena 2 och
16 och som sin mening ger regeringen detta till känna,
12. beträffande avveckling av postgirots ensamrätt till de statliga
betalningarna
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:T819 yrkande 4 och med
anledning av motion 1991/92:Fi202 yrkande 3 i denna del avslår proposition
1991/92:100 bilaga 1 yrkande 6 samt som sin mening ger regeringen till känna
att postens ensamrätt till statliga utbetalningar via postgirot bör bibehållas
som en inkomstkälla för att klara nödvändig service,
dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort vara likalydande med
den i Socialdemokraternas reservation nr 9.
Särskilt yttrande
Privatisering (mom. 3)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia
Karlsson, Alf Egnerfors och Leif Marklund (alla s) anför:
Vi delar i huvudsak motionärernas uppfattning. I en avvikande mening till
finansutskottets yttrande (1991/92:FiU2y) till näringsutskottet över
propositionen om privatisering av statligt ägda företag m.m. (1991/92:69) har
vi utvecklat vår syn på dessa frågor. Vi vill i detta sammanhang hänvisa till
denna.
Utskottet21
Den ekonomiska politiken21
Den internationella utvecklingen21
Utvecklingen i Sverige23
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken27
Kredit- och valutapolitiken33
Privatisering35
Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken35
Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden38
Målet om regional balans38
Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens38
Genomförande av en samhällskalkyl38
Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande39
Utvecklingen i Gävleborgs län39
Budgetpolitiken40
Budgetutvecklingen 1989/90--1992/9340
De olika budgetalternativen 41
Allmänna riktlinjer för budgetpolitiken49
Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader50
Statliga betalningar och postgirot51
Övriga budgetfrågor53
Uppdelning av statsbudgeten i drift- och kapitalbudget53
Säkerhet för lån till infrastrukturinvesteringar54
Omprövning av budgetperioder till kalenderår55
Användningen av miljöskatterna56
Lån för investeringar för förvaltningsmyndigheters anläggningstillgångar57
Styrning av statsförvaltningen och de finansiella förutsättningarna för
myndigheterna, m.m.57
Statliga garantier57
De budgetmässiga konsekvenserna budgetåret 1992/93 av ett EES-avtal57
Lönenivån i anslagsberäkningarna58
Hemställan58
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (s)61
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1) (nyd)69
3. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (mom.4) (s)71
4. Högt skattetryck och hög kvinnlig förvärvsfrekvens (mom.6, motiveringen)
(s)71
5. Ekonomisk generalklausul för att motverka sektorstänkande (mom.8)
(s)72
6. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10) (s)73
7. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.10) (nyd)75
8. Ramar för myndigheternas förvaltningskostnader (mom.11) (s)77
9. Statliga betalningar och postgirot (mom.12--14) (s)78
Meningsyttring från suppleant (v)
(mom. 1, 3, 4, 7, 10, 12 och 14)80
Särskilt yttrande
Privatisering (mom.3) (s)85
Tabeller
Tabell 1. Den svenska varuexportens ländersammansättning år 199121
Tabell 2. Internationella förutsättningar22
Tabell 3. Försörjningsbalans23
Tabell 4. Nyckeltal24
Tabell 5. Betalningsbalans33
Tabell 6. Budgetsaldo för budgetåren 1989/90--1992/9340
Tabell 7. Åtgärder hösten 1991 samt i budgetpropositionen 199243