Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1990/91:95
Tisdagen den 16 april
Kl. 14.30--18.38

Meddelande om muntliga frågor till statsråd den
18 april
Anf. 1 ANDRE VICE TALMANNEN:
Vid frågestunden torsdagen den 18 april kl. 14.30
kommer följande statsråd att närvara:
Statsminister Ingvar Carlsson, statsrådet Lena
Hjelm-Wallén, miljöminister Birgitta Dahl,
industriminister Rune Molin och statsrådet Erik
Åsbrink.
Statsministern besvarar övergripande och
allmänpolitiska frågor. Frågorna till övriga statsråd
förutsätts beröra deras ansvarsområden inom
regeringen.
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 10 april.
2 § Ledighet
Andre vice talmannen meddelade att ansökan om
ledighet på grund av sjukdom inkommit från
Birgitta Johansson (s) för tiden den 16 april--den 15
maj.
Kammaren biföll denna ansökan.
Andre vice talmannen meddelade att Christina
Raud (s) skulle tjänstgöra som ersättare för Birgitta
Johansson.
3 § Avsägelse
Andre vice talmannen meddelade att Margareta
Winberg (s) avsagt sig uppdraget som suppleant i
styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
Jubileumsfond.
Kammaren biföll denna framställning.
4 § Anmälan om kompletteringsval till styrelsen
för Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond
Andre vice talmannen meddelade att
socialdemokratiska riksdagsgruppen på grund av
uppkommen vakans anmält Björn Kaaling som ny
suppleant i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
Jubileumsfond efter Margareta Winberg.
Andre vice talmannen förklarade utsedd till
suppleant i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
Jubileumsfond
Björn Kaaling (s)
5 § Svar på frågorna 1990/91:486, 501, 502, 505,
506, 507, 508, 509, 513 och 543 om kurderna
Anf. 2 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Ragnhild Pohanka har frågat mig om
kurdernas situation i Turkiet. Hon hänvisar till mitt
svar under riksdagens frågestund den 21 mars och
frågar mig på vilka fakta jag stöder mig när jag
uppges ha hävdat att en demokratisering pågår i
turkiska delen av Kurdistan.
Maria Leissner frågar om regeringen är beredd att
vidta åtgärder i FN eller på andra sätt ta initiativ för
att även på lång sikt få en stabil politisk lösning för
det kurdiska folket.
Maria Leissner har också frågat biståndsministern
om Sverige är berett att omedelbart ge humanitärt
bistånd till de kurdiska flyktingarna.
Berith Eriksson har frågat statsministern vilka
initiativ regeringen tänker ta för att folkmordet på
kurder skall behandlas i FN, vilka initiativ Sveriges
regering och utrikesminister tänker ta för att förmå
Turkiet, Iran och Syrien att öppna sina gränser för
de flyende kurderna, samt om det är möjligt att det
svenska fältsjukhuset i Saudiarabien skickas till
Turkiet, Syrien eller Iran för att bistå de flyende
kurderna.
Gullan Lindblad har frågat mig vilka åtgärder
regeringen har vidtagit eller kommer att vidta inom
FNs ram och i form av katastrofhjälp.
Pär Granstedt har frågat vilka internationella
initiativ regeringen avser ta för att möjliggöra den
kurdiska befolkningens överlevnad i Irak.
Viola Furubjelke har frågat om regeringen är
beredd att verka för att försöka få upp den kurdiska
frågan på FNs dagordning i syfte att få såväl
mänskliga rättigheter som
självbestämmandefrågan belysta.
Ragnhild Pohanka har slutligen frågat vad
regeringen avser göra för att FN skall ingripa enligt
gällande folkrättsliga lagar för att stoppa den
tragedi som nu utspelas.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att jag skall
besvara dessa frågor. Jag besvarar dem i ett
sammanhang.
Den situation som sedan några veckor råder i
irakiska Kurdistan är en katastrof av enorma
dimensioner. Några exakta siffror går inte att ange,
men mellan 1,5 och 2 miljoner irakiska kurder har
tvingats fly från sina hem. Många shiamuslimer från
södra Irak har också flytt. Jag kan inte erinra mig
en situation i modern tid där så många människor
tvingats fly under så kort tid.
Med stor brutalitet har den irakiska regimen
krossat upproren i landet, först i söder och nu i
norr, i de kurdiska områdena. Oskyldig
civilbefolkning har drabbats. Attackhelikoptrar har
använts. Uppgifter har förekommit om att napalm
och eventuellt även fosforbomber skulle ha satts in
mot kurderna.
Regeringen fördömer med kraft dessa grova
kränkningar av kurdernas mänskliga rättigheter.
Åter har den irakiska regimen visat sitt ohyggliga
ansikte. Åter har familjer splittrats och oskyldiga
människor ryckts upp med sina rötter. Åter har det
kurdiska folket, som lidit så svårt under historiens
lopp, drabbats av förtryck och lidande.
Massmordet i Halabja för tre år sedan var inte blott
en isolerad tragedi. Åter ser vi hur Irak brutalt
förtrycker sin egen befolkning.
De flyende kurderna har i stor utsträckning sökt sin
tillflykt till Iraks grannländer, främst Turkiet och
Iran. Antalet irakiska kurder som flytt till Syrien
har varit ringa. Men hundratusentals kurder har
tagit sig över till Turkiet och kanske har så mycket
som en miljon flyktingar nått Iran.
Iran har förklarat, att man inte kommer att stänga
gränsen.
Turkiet har de facto öppnat sin gräns för irakiska
kurder efter en viss tvekan. Hundratusentals
kurder har redan släppts in i Turkiet. De har dock
hållits kvar i gränsområdet under olidliga
förhållanden.
Flyktingströmmen har skapat en katastrofal
situation i dessa länder, som saknar egna resurser
för att hantera ett problem av denna
storleksordning.
Hjälpbehoven är enorma. Människor svälter och
fryser ihjäl dagligen. Många är sjuka och sårade och
i behov av omedelbar läkarvård.
Det är självklart att det internationella samfundet
måste ta sitt ansvar i denna stund. Omedelbara
hjälpinsatser är nödvändiga för att lindra lidandet
hos kurderna och andra drabbade flyktingar.
Stora sådana hjälpinsater har nu igångsatts för att
undsätta kurderna.
Sverige har sedan Gulfkrisens början hört till de
största bidragsgivarna vad gäller humanitär hjälp
till regionen.
Mot bakgrund av de akuta behoven av bistånd till
de kurdiska flyktingarna aviserade regeringen den
8 april en extra hjälpinsats om 40 milj.kr. till FNs
flyktingkommissarie och internationella Röda
kors-kommittén.
Den 11 april presenterade FN en handlingsplan för
de humanitära behoven i ormådet och vände sig till
bland annat Sverige för hjälp. Mot denna bakgrund
fattade regeringen samma dag beslut om att ställa
ytterligare 60 milj.kr. till FNs förfogande för akuta
hjälpinsatser.
Räddningsverket har för några dagar sedan inlett
svenska hjälpsändningar med tält och
förnödenheter som efterfrågats av FN. Dessa
behovsartiklar ställs till FNs förfogande för
omedelbara insatser vid den turk-irakiska gränsen i
Iran. Dessutom har ett fyrtiotal svenska specialister
rest ner med sändningen. De medför även
terränggående fordon för att säkerställa att hjälpen
snarast möjligt når fram.
Totalt har Sverige således hittills lämnat 100
milj.kr. i humanitär hjälp till insatser för
kurdflyktingar och annan drabbad civilbefolkning i
Irak.
Flera hjälporganisationer och FN-organ kan
förväntas be om ytterligare svenskt stöd. Olika
enskilda organisationer i Sverige undersöker vilka
hjälpinsatser de kan göra. Regeringen har en
fortsatt hög beredskap att bidra till ytterligare
insatser.
Vad gäller frågan om fältsjukhuset i Saudiarabien
vill jag säga följande. Ett sjukhus av denna ytterst
speciella karaktär, med inriktning på avancerad
krigskirurgi, är inte enligt vår bedömning den
hjälpinsats som bäst svarar mot behovet bland de
kurdiska flyktingarna. Vi har inte heller mottagit
någon förfrågan om hjälp på sjukvårdsområdet.
Regeringen har valt att koncentrera sina
biståndsinsatser till flyktingarna till andra
områden.
Kurdernas situation i Turkiet berördes här i
kammaren den 21 mars. Jag sade då att ''den
turkiska regeringen har också visat större förståelse
för de kurder som finns i Turkiet. Det är långt ifrån
tillräckligt men det är en förbättring.''
Förändringarna gäller bl.a. restriktionerna
beträffande användandet av det kurdiska språket.
PKK-ledaren Öcalan har erkänt, om än motvilligt
och med förbehåll, att förändringar sker.
För blott några dagar sedan beslöt det turkiska
parlamentet utfärda en omfattande amnesti.
Parlamentet upphävde även det tidigare förbudet
att använda det kurdiska språket i privata
sammanhang.
Regeringen har vid upprepade tillfällen givit
uttryck åt sin uppfattning i frågan om kränkningar
av kurdernas mänskliga rättigheter och behovet av
en stabil politisk lösning för kurderna. Kurderna
måste ges de oförytterliga rättigheter som
tillkommer dem. Kränkningar av mänskliga
rättigheter är aldrig ett lands interna angelägenhet.
Regeringen stödde aktivt det franska förslag som
kunde antas av säkerhetsrådet den 5 april
(resolution 688). Denna resolution fördömer Iraks
aggression mot den egna befolkningen och pekar på
behovet av omedelbara hjälpinsatser.
Resolutionen är ovanlig. Säkerhetsrådet påtalar
inte bara missförhållanden i vad som av många
brukar uppfattas som en stats interna
angelägenheter. Iraks kränkningar av de mänskliga
rättigheterna sägs också utgöra ett hot mot fred och
säkerhet i området.
I debatten i säkerhetsrådet sade Sverige bl.a., att
varaktig fred och stabilitet i regionen förutsätter
respekt för mänskliga rättigheter och anständig
behandling av minoritetsgrupper.
Vi sade vidare att en lösning på Iraks interna
problem endast kan uppnås genom dialog och en
politisk process. I stället för att använda resterna av
sin militärapparat mot oppositionen borde Iraks
regering förhandla med de oppositionella
grupperna. I anförandet framhölls, att kurderna i
Irak måste få utöva sina oförytterliga rättigheter
och att de bör ges möjlighet att fritt uttrycka sin
identitet inom den irakiska staten och i enlighet
med sina strävanden.
Att resolution 688 kunde antas av säkerhetsrådet
var mycket positivt, och Sverige kommer att på alla
sätt som är möjliga fortsätta att stödja kurdernas
rättmätiga kamp för mänskliga rättigheter.
Herr talman! Första prioritet nu är att tillgodose de
omedelbara biståndsbehoven.
Det är samtidigt angeläget att den kurdiska frågan
kommer upp på den internationella dagordningen
för att förhindra en upprepning av den katastrof
som nu drabbat kurderna.
Vad som behövs är inte bara humanitärt bistånd
utan även politiska lösningar på de underliggande
problemen. Efter den historiska resolutionen 688 i
FNs säkerhtesråd bör det vara folkrättsligt möjligt
för FN att gripa sig an denna fråga.
Regeringen har med intresse noterat det brittiska
förslaget om en frizon för kurderna i norra Irak.
Detta förslag har sin utgångspunkt i resolution 688.
Alla initiativ som kan leda till en faktisk förbättring
av kurdernas situation är värda att noggrant
studeras.
Sverige är berett att bidra på de sätt vi kan i detta
arbete. Det ankommer dock inte på oss att i detalj
föreskriva hur kurdernas legitima rättigheter på
sikt skall tillgodoses i de länder där de bor. En
sådan lösning kan bara förhandlas fram mellan
kurderna och regeringarna i de länder där de bor.
Jag kan slutligen försäkra, att regeringen ger den
kurdiska frågan hög prioritet. Det är min
uppriktiga förhoppning, att den nu pågående
tragedin kan stoppas och att de många flyktingar
som tvingats lämna sin hembygd kan återvända
under trygga omständigheter.
Anf. 3 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag har ställt två frågor. En ställde jag
för länge sedan. Men påsk har kommit emellan osv.
Jag är inte nöjd med det svar jag har fått. I de nya
språklagarna finns det inte någon förbättring
jämfört med tidigare. Man har talat sitt eget språk
hemma i köket tidigare också. Man får alltså
fortfarande inte skriva språket.
Nu har det satts upp straffsatser för användning av
det kurdiska språket. De är fixerade, och det kan
vara fråga om flera hundra års fängelse. Tryckerier
har fått stänga. Det har alltså inte hänt så mycket
som det låter i det här ordsvallet.
Det låter lovande med en amnesty. Vi får vänta och
se hur det blir med den saken.
Jag har ännu inte sett något bevis för
demokratiseringen i Turkiet. Men det är det svar vi
har fått på alla frågor och i alla betänkanden sedan
jag kom in i riksdagen. Demokratiseringen finns på
papperet, men den tillämpas inte i verkligheten. I
stället stiftades den 9 april förra året krigslagar för
Kurdistan. De är inte upphävda än.
Jag har naturligtvis också några frågor om Irak. Det
finns några punkter som jag tycker att det är viktigt
att man tar hänsyn till. Bl.a. gäller det att den
turkiska gränsen skall öppnas och att flyktingar
skall släppas in. Det har i och för sig påbörjats. Men
flyktingarna hålls fortfarande tillbaka med hugg
och slag i bergen. Det känner alla till. Internationell
och nationell hjälp skall ges. Tack för att Sverige
ställer upp -- även i fortsättningen. Det är
nödvändigt.
Jag uppskattar mycket löftet från utrikesministern
att politiska aktiviteter skall tas till. Det är
nödvändigt för en lösning av problemen. Det gäller
en akut hjälp just nu.
Jag vill att Sverige skall ta emot kurdiska flyktingar
på ett annat sätt än vad som har gjorts tidigare. Det
skall kunna ske utan att behöva kräva papper, pass
osv.
Anf. 4 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Det här skulle egentligen ha varit en
interpellationsdebatt. Det är så oerhört många
detaljer som behöver penetreras. Vi kanske har
möjlighet att få återkomma.
Kurderna i Irak har utsatts för sin kanske värsta
katastrof någonsin. Kurderna har alltid varit
fredens förlorare. Vi har t.ex.
gränsöverenskommelsen i Irak 1975. Vidare har vi
1988 efter kriget mellan Iran och Irak, då en
gasmassaker på människor i Halabfa ägde rum. Nu
efter kriget mellan Irak och Kuwait har kurderna
återigen blivit fredens förlorare.
De FN-resolutioner som har tagits är välkomna.
Inte minst är det viktigt att internationellt slå fast
att brott mot mänskliga rättigheter, som verkligen
har skett i det här fallet, också är brott mot
folkrätten. Det kommer inte att kunna skapas
någon fred i Mellanöstern utan en långsiktig och
stabil lösning för kurderna. Det skulle hjälpa om
det blev demokrati i Irak och en del andra länder.
Framför allt måste världssamfundet ta ansvar för
att det blir en politisk lösning som garanterar
kurderna mänskliga rättigheter och autonomi.
Jag noterar att regeringen nu med kraft fördömer
regimen i Irak och övergreppen där. Regeringen
säger sig nu vara beredd att ta initiativ i FN för att
få en stabil politisk lösning. Jag tycker bara att det
är beklagligt att det skall behöva ta regeringen
nästan två veckor att komma med sådana
uttalanden.
Under hela den första veckan var det mycket stor
oro i det kurdiska lägret i Sverige. Man undrade om
Sverige skulle bidra över huvud taget och om man
hade någon vänskap att räkna med hos den svenska
regeringen. Som utrikesministern säger är hjälpen
välkommen, men den kommer sent. Det är först nu
i dagarna som två Herkulesplan lyfter med
humanitär hjälp. Andra länder har haft plan i luften
sedan en vecka tillbaka. Det reser frågan om
framtida internationell katastrofberedskap.
Vad har regeringen för avsikt att ta för initiativ till
en politisk lösning för kurderna? Vilka konkreta
förslag avser man att väcka i FN?
Anf. 5 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Tack för svaret.
Först har vi frågan om fältsjukhusen. De som är
skadade av minor och flyganfall i området behöver
säkert också avancerad krigskirurgi.
Utrikesministern skriver i svaret att Sverige inte har
mottagit någon förfrågan om hjälp på
sjukvårdsområdet. Har Sverige erbjudit några
sjukvårdsresurser?
Vidare har vi resolution 688. Om jag har förstått
rätt stod det i punkt 4 att man även bör inventera
och se hur läget är inne i Irak. Vet utrikesministern
om det finns några sådana planer?
Vidare har vi frågan om folkmord. Man kan bli litet
förvånad när man läser fredsfördraget som nu är
slutet mellan Irak och USA tillsammans med de
allierade. På alla punkter handlar det verkligen om
en inblandning i landets inre angelägenheter. Men
det stannar vid punkten om mänskliga rättigheter.
Varför används inte konventionen mot folkmord
från 1948? Har Irak sagt upp sina åtaganden i
folkmordskonventionen? I portalparagrafen står
det att ett fördragsslutande land inte bara har
rättigheter utan också skyldigheter att påtala
folkmord. Det är med anledning av detta som jag
har ställt frågan om vad Sverige har gjort och gör i
FN för att beivra det folkmord som pågår i Irak.
Anf. 6 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Som flera talare har sagt här, har
mycket hänt sedan frågorna framställdes. Tack och
lov att det har hänt mycket. Att så många av
riksdagens ledamöter har ställt dessa frågor visar
att vi alla har ett mycket djupt engagemang i det
kurdiska folkets öde. Det är ett folk som har fått
lida i århundraden. Vi ser nu ytterligare ett prov på
vad den irakiska regimen kan plåga detta folk med.
Min avsikt har inte varit att kritisera, utan jag
hoppas att utrikesministern känner det som ett
mycket starkt stöd i ryggen att riksdagens samtliga
partier står bakom fortsatt agerande till det
kurdiska folkets fromma. Det finns flera aspekter i
detta ärende. Utrikesministern har också i sitt
utförliga svar angett de två dimensioner jag ser här.
Det är viktigt att vi nu verkligen når fram med
katastrofhjälp. Jag vill särskilt betona kvinnornas
och barnens situation. Det är alltid kvinnorna,
barnen och de äldre som är svagast och mest
utsatta. Jag hoppas verkligen att de kan få den hjälp
de behöver. Men det räcker inte, utan precis som
utrikesministern säger i sitt svar måste det till
politiska lösningar på de underliggande problemen
och initiativ, framför allt inom FNs ram, för att lösa
den kurdiska frågan på sikt. Vad är närmast
regeringens avsikt i det hänseendet?
Anf. 7 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag vill också tacka utrikesministern
för det utförliga svaret på min fråga och andras
frågor. Jag tycker att svaret innehåller en rad
mycket bra markeringar. Jag vill också gärna säga
att jag tycker att det bistånd som nu har kommit i
gång är bra och att det har en bra omfattning, även
om säkert ännu mera kan göras. Det är bara synd
att det tog så lång tid innan det kom till stånd. Jag
får väl erkänna att jag fortfarande har mycket svårt
att förstå det intelligenta i att ta hem fältsjukhusen
i stället för att sätta in dem i det här området. Även
om en del av läkarna skulle vara överkvalificerade,
tror jag att de mycket väl skulle kunna klara av de
uppgifter som finns. Vi vet att det hade behövts
ordentliga insatser.
Min fråga gällde mera det långsiktiga perspektivet.
Det här är bara ett i en lång eländig rad av
folkmordsförsök som olika Bagdadregimer under
historiens lopp har riktat mot den kurdiska
befolkningen. Även om vi lyckas lösa den akuta
krisen kvarstår hotet mot den kurdiska
befolkningens överlevnad. Det är därför viktigt att
man hittar en långsiktig lösning, som måste bygga
på att kurderna får ett självstyre i Kurdistan och
internationella garantier i någon form, t.ex. genom
en mer långsiktig FN-närvaro i området, mot
attacker från Bagdadregimens sida.
Utrikesministern rör vid den här frågan med ganska
lätt hand. En frizon är, som jag ser det, snarast en
mera kortsiktig lösning för att klara den akuta
situationen. Hur ser den svenska regeringens
uppfattning om den långsiktiga lösningen ut? Är
den svenska regeringen beredd att i FN verka för
en lösning som innebär ett kurdiskt självstyre och
internationella garantier mot nya övergrepp mot
den kurdiska befolkningen?
Anf. 8 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka
utrikesministern för svaret.
Den akuta situation som kurderna i Irak just nu
befinner sig i har upprört oss alla. Det är mycket
välkommet att regeringen har tagit krafttag och att
det har skickats generös humanitär hjälp till
området.
Den akuta situationen får emellertid inte skymma
behovet av en långsiktig lösning av kurdernas
situation. Utrikesministern har också antytt att
Sverige är beredd att medverka till en sådan. Jag
tycker nog ändå att det andas något av passivitet. I
svaret sägs att varje initiativ som kan leda till en
faktisk förbättring av kurdernas situation är värt att
noga studeras. Jag skulle önska att Sverige kunde ta
initiativ till förslag som kunde förbättra kurdernas
situation -- inte bara kurdernas situation i Irak utan
kurdernas situation i samtliga de länder där de bor
i dag och där de har det svårt. Kurderna har själva
gett upp tanken på en egen nation. Det problemet
behöver vi således inte tampas med.
Kurderna är värda mera än en anständig
behandling, som man kan tillerkänna ett
minoritetsfolk. Det handlar om 20 miljoner
människor. Det är förvisso minoriteter, men
mycket stora sådana i de länder där de finns. Det
borde vara naturligt för företrädare för en
socialdemokratisk regering att i FN kräva alla
människors lika rätt och lika värde och att också på
något sätt ta initiativ till självbestämmande för
kurderna där de bor.
En säkerhetszon är intressant som ett första steg,
men man bör gå vidare. Kan man hoppas på att
Sverige kan driva frågan om en internationell
konferens om kurdernas situation i FN?
Anf. 9 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag vill ta fasta på det som Gullan
Lindblad sade. Här finns en enig svensk opposition
bakom ökade ansträngningar för att hjälpa det
kurdiska folket. Det gäller både humanitära
insatser och försök att hitta politiska lösningar.
Ännu återstår väldigt mycket för att klara de
humanitära behoven. Det visar sig i våra kontakter
med kurder och hjälporganisationer att det framför
allt är ett transportproblem. Vi har skickat ner
specialister och terrängfordon för att man skall
kunna ta sig fram till kurderna som lider nöd.
När det gäller de politiska lösningarna är det
onekligen ett okonventionellt förslag som britterna
har varit inne på och fått stöd för i EG, även om
det har börjat uppstå en viss tveksamhet. Enligt de
regler man tidigare har följt är detta en inblandning
i en annan stats inre angelägenheter. Men man har
sett det som ett hot -- det gör vi också -- mot fred
och säkerhet. Då skulle man kunna ha möjligheten.
Visst har vi en del idéer om hur man skulle kunna gå
till väga, bl.a. genom att -- som jag vill minnas att
det har antytts i någon av frågorna -- använda
sanktionsvapnet. Generalsekreteraren har sänt ner
en delegation efter den FN-resolution som togs.
Man räknar med att det skall ta en vecka, och sedan
lämnar man en rapport och rekommendationer.
Även om vi har en del idéer om vad som borde göras
så avvaktar vi lugnt generalsekreterarens rapport
och hans rekommendationer innan vi tar ställning.
Anf. 10 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag minns inte om jag tackade för
svaret, men det är inte för sent att göra det nu.
Jag menar att man också skall ta upp frågan om de
andra minoriteterna. När vi säger kurder menar vi
naturligtvis också assyrier, turkmener och de andra
grupperna som har varit lika utsatta.
Det har talats om kvinnor och barn. Jag vill också
tala om det ohyggliga lidande som soldaterna,
pershmerga utsätts för när de tillfångatas och
torteras, t.o.m. till döds. Vi måste trycka på att
detta är ett folkmord och att det är det vi skall
arbeta emot. På det området finns det lagar som
gäller. Man har således möjligheter att ingripa.
När det gäller sjukhuset har en stor del av gruppens
medlemmar varit utsatta för krigsskador. De har
varit utsatta för napalm och stympningar och de har
trampat på minor. Nog behövs det kvalificerad
medicinsk hjälp.
Det finns en fasa för vad som händer i Iran
ochTurkiet när dessa människor kommer dit.
Mot bakgrund av att sex partier här ställer upp är
det ett oerhört tryck, och regeringen går inte emot.
Jag hoppas att det händer saker.
Anf. 11 MARIA LEISSNER (fp):
Herr talman! Jag vet att jag glömde att tacka för
svaret. Låt mig reparera det. Det var ett utmärkt,
engagerat och utförligt svar. Jag har ändå en del
frågor.
Den första har att göra med det humanitära
biståndet, som vi nu noterar att en enad opposition
i utrikesutskottet tillsammans med regeringspartiet
har sett till att det finns pengar för ytterligare
insatser till. Det är mycket skönt att en enad aktion
kunde komma till stånd. Jag vill gärna påminna om
att det skedde på folkpartiets initiativ. Planeras
några svenska läkarinsatser? Om man inte skickar
ned något fältsjukhus kanske det ändå vore aktuellt
att skicka ner läkare.
Reser inte detta frågetecken beträffande det
internationella samfundets beredskap inför
katastrofer? Skall det verkligen behöva ta flera
veckor eller ännu längre tid innan en ordentlig
organisation kommer i gång? Det finns många
frågetecken här som borde rätas ut. Sverige kunde
kanske också ta ett och annat initiativ
internationellt.
Jag noterar att utrikesministern är mycket vag när
det gäller den politiska lösningen. Utrikesministern
hänvisar bara till generalsekreterarens utsända. Jag
vill återigen fråga: Exakt vilka initiativ avser
Sverige att ta? Avser Sverige över huvud taget att
ta några initiativ? Avser Sveriges regering att
uttrycka sin sympati för kurdernas krav på
självbestämmande?
Anf. 12 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag fick inget svar på frågan om vi har
gett något erbjudande om att vi skulle kunna bidra
med sjukvårdshjälp.
I folkmordskonventionen, artikel 8, står att envar
fördragsslutande part äger hemställa till
vederbörande organ inom Förenta nationerna, osv.
Är det av den anledningen att Sverige självt måste
ta initiativ som utrikesministern inte svarar på
frågan om folkmorden och
folkmordskonventionen?
Det kommer att bli en frizon i söder, enligt vad jag
förstår. En frizon i norr vore också välkommen i
den akuta fasen. Båda dessa frizoner tillhör
emellertid den akuta fasen, och en mer långtgående
och tillfredsställande lösning måste naturligtvis
komma till stånd. Många har ställt frågan om vilka
initiativ och vilket ställningstagande Sverige
kommer med i frågan.
Anf. 13 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag tror inte heller att jag tackade för
svaret. Många har sagt, och det gör jag gärna också,
att det var ett utförligt svar som ändå visar att en
hel del har hänt.
Jag tar fasta på det sista stycket i det skriftliga
svaret, nämligen att utrikesministern försäkrar att
regeringen ger den kurdiska frågan hög prioritet. I
detta innefattar jag de akuta åtgärder som behövs
för att hjälpa detta olyckliga folk i denna
belägenhet. Jag inser att det faktum att man nu
temporärt har tagit emot dessa människor i Turkiet
inte kan innebära att de i längden förmår att klara
denna situation. Utskottet besökte t.ex.
Diyarbakyr för något år sedan, och vi vet att
Turkiet redan har tagit emot många hundra tusen
flyktingar. Vi har ett stort ansvar i den frågan. Men
jag hoppas också att nästa steg mycket snart blir att
regeringen kan ta initiativ i FN så att vi får en mera
långsiktig lösning. Jag vill önska lycka till med det
arbetet.
Anf. 14 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Utrikesministrar är ofta försiktiga
personer. Jag tror dock ändå att det skulle behövas
en litet tydligare markering om hur Sverige ser på
kurdernas långsiktiga situation. Det
ställningstagande som redan nu har gjorts i FN
innebär att man inte betraktar det här som en inre
intern angelägenhet för Iran. Det finns faktiskt
också precedens på att FN medverkar till att hålla
stridande folkgrupper åtskilda i enskilda länder.
Det finns FN-styrkor på Cypern som bevakar
gränsen mellan den turkiska och den grekiska
delen. Det finns FN-styrkor i Libanon osv. Om man
får ett engagemang för att garantera det kurdiska
folket självbestämmande och överlevnad i norra
Europa, skulle det inte vara främmande i
förhållande till FNs tidigare agerande.
Anf. 15 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Återigen tackar jag utrikesministern
för det goda och utförliga svaret. Nu är det väl gjort
från alla håll och kanter.
Alla de irakiska kurder som trängs i gränstrakterna
mellan Irak, Turkiet och Iran kommer egentligen
bara ur askan i elden på lång sikt. För dessa kurder
kan den situation som de turkiska kurderna har,
även om denna i dagsläget är något bättre, inte på
sikt vara någon lösning. Det är absolut inget som
kan tillgodose deras rättmätiga krav.
Turkiets regering erkänner kurderna i Irak, men
inte sina egna turkiska kurder. De existerar inte.
De kallas för bergsturkar. Om man låter ett antal
irakiska kurder komma in i landet, kommer de
också att bli bergsturkar och förmodligen
behandlas som sådana.
Det vore bra om man kunde få en uppföljning av
vad som händer med dessa kurdiska flyktingar som
också fortsätter i Turkiet. Jag ser fram emot den
reaktion som vi kan få från utrikesministern efter
generalsekreterarens rapport.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på fråga  1990/91:487 om Sveriges
relationer till Cuba
Anf. 16 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Margareta Fogelberg har frågat mig
om den svenska regeringen är beredd att ge
politiskt och moraliskt stöd till den framväxande
kubanska demokratirörelsen, den Demokratiska
Plattformen.
Svaret är obetingat ja.
Regeringen har i olika sammanhang framfört
Sveriges syn på MR-läget i Cuba till den kubanska
regeringen. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet hör till
de grundläggande mänskliga rättigheterna. Ingen
skall behöva riskera förföljelse för sina politiska
åsikters skull. Förekomsten av politiska fångar och
förföljelsen av MR-aktivister i Cuba utgör därför
en kränkning av dessa rättigheter. Det är angeläget
att de kubaner som söker främja de mänskliga
rättigheterna i landet tillåts verka öppet. Vi har i
behandlingen av Cuba i FNs kommission för de
mänskliga rättigheterna stött generalsekreterarens
kontakter med den kubanska regeringen i detta
syfte.
Såväl bland MR-aktivister i Cuba som inom en
växande del av den kubanska dissidentrörelsen i
exil är förhoppningen att demokratiska
förändringar skall vara möjliga att uppnå genom
dialog och nationell försoning. Inte minst är
förhoppningen att de förbättrade relationerna
mellan supermakterna skall göra det möjligt för
Cuba att, utan inblandning utifrån, bestämma sitt
eget öde.
Bestående demokratiska förändringar i Cuba måste
komma inifrån det kubanska samhället och inte
som en följd av ytterligare konfrontation med den
ena supermakten eller mellan supermakterna.
Cuba har alltför länge utgjort en bricka i
tvekampen mellan supermakterna.
Vi har kontinuerliga kontakter med dessa grupper.
Kabinettssekreteraren har, vid flera tillfällen under
de senaste åren, sammanträffat med företrädare för
den kubanska exilorganisationen, Demokratiska
Plattformen. Organisationen sammansluter
liberaler, kristdemokrater och socialdemokrater
och stöds av MR-grupper såväl inom som utanför
Cuba. Vi har i våra kontakter med Demokratiska
Plattformen uttryckt vårt stöd för dess
ansträngningar att få till stånd en dialog med den
kubanska statsledningen om demokratiska
reformer.
Anf. 17 MARGARETA FOGELBERG
(fp):
Herr talman! Jag ber verkligen att få tacka
utrikesministern för det fina svaret. I Cuba är det
tyvärr många i dag som fortfarande betraktar
Sverige som Castroregimens främsta
bundsförvanter.
Jag delar utrikesministerns beskrivning av att
förändringarna måste komma inifrån Cuba, precis
som de har gjort i Polen och Tjeckoslovakien, och
inte genom konfrontation med supermakterna eller
mellan supermakterna. Diktatorns järngrepp
hårdnar emellertid vartefter tömmarna släpper i
Östeuropa. Den katastrofala ekonomin gör just nu
livet mycket svårt för kubanerna. Sovjet sviktar i
sitt stöd, och EG-länderna har avbrutit sitt bistånd.
Cuba är långt ifrån det under av social rättvisa som
man gärna har velat måla upp inför omvärlden. Det
enda man kan säga är att orättvisorna är väldigt
jämnt fördelade. Röda korset, Amnesty och FN
har flera gånger påtalat Cubas brott mot mänskliga
rättigheter, men Fidel Castro betraktar alla
oliktänkande som revolutionens fiender, och han
vill inte höra talas om några förändringar i
demokratisk riktning.
Därför vill jag fråga utrikesministern: Kan den
svenska regeringen tänka sig att ge en signal till
Fidel Castro genom att vi avbryter vårt bistånd till
Cuba? Det skulle uppfattas som ett moraliskt stöd
och uppskattas av dem som kämpar för ett Cuba
Libre i verklig mening.
Anf. 18 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag vill utan att gå in på några
detaljer -- det tror jag skulle kunna få motsatt
effekt -- bara säga att vi har gett klara och
otvetydiga signaler till den kubanska regeringen.
Jag är inte så övertygad om att ett avbrytande av
det relativt ringa stöd som vi ger till Cuba skulle
förbättra våra möjligheter till dialog och resultat.
Anf. 19 MARGARETA FOGELBERG
(fp):
Herr talman! Jag tror precis tvärtom. Det enda
som Fidel Castro förstår är nästan handgripliga
besked. Jag menar inte att man plötsligt skall
avbryta biståndet utan ge dessa signaler.
Utrikesministern är säkerligen väl medveten om,
inte minst genom kabinettssekreterarens täta besök
i Cuba, att vårt bistånd inte används på det sätt som
vi hade tänkt. Framför allt kommer det rakt inte det
cubanska folket till del.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på fråga  1990/91:488 om spänningarna
mellan olika folkgrupper i Mellanöstern
Anf. 20 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Berndt Ekholm har frågat mig vilka
åtgärder regeringen är beredd medverka till för att
förhindra mer blodspillan i Kuwait samt öka
palestiniernas säkerhet i området.
Befrielsen av Kuwait efter närmare sju månaders
ockupation och brutalt förtryck av Irak hälsades
med stor tillfredsställelse av världssamfundet. Det
var en seger för folkrätten att Irak till slut tvingades
lämna det land det ockuperat och rent av förklarade
sig ha annekterat.
Den fulla vidden av Iraks våldsdåd mot Kuwait har
efter befrielsen kommit i dagen: mord, tortyr,
plundring, tagande av gisslan, bortförande av
civilbefolkning. Illdåden är otaliga. Kuwait
kommer också under mycket lång tid att få lida av
följderna av att hundratals oljekällor antändes av
de irakiska trupperna.
Det krävdes ett krig för att Irak till slut skulle ge
vika, ett krig som medfört att många folk, även det
irakiska, kommer att få vidkännas umbäranden
under mycket lång tid. Den irakiska ledningen bär
det fulla ansvaret för detta. En oundviklig följd av
krig och ockupation är det hat som föds. Oftast
riktas detta hat mot den förtryckande staten och
mot dem som samarbetar med den. Men ibland ser
vi tragiska exempel på hur känslor av hat och
frustration vänds också mot oskyldiga personer.
Irak utnyttjade på ett mycket cyniskt sätt den
palestinska frågan för att försöka rättfärdiga det
övergrepp man gjort mot Kuwait. Genom att söka
koppla invasionen av Kuwait till Palestinafrågan
hoppades Saddam Hussein att kunna mobilisera
stöd i omvärlden.
Den internationella reaktionen på detta var mycket
kallsinnig. För många paletinier, som under
årtionden levt under svåra förhållanden och fört en
till synes fruktlös kamp för sin sak, kom dock
Saddam Hussein att framstå som ett hopp i
mörkret, någon som ändå tog upp deras fråga.
Att ställa sitt hopp till Saddam Hussein visade sig
vara ett stort misstag. Den sympati för Saddam
Hussein som vissa palestinier gav uttryck för har
fått negativa återverkningar för både PLO och den
palestinska frågan. Saddam Hussein har
åstadkommit mer skada än nytta för palestinierna.
Ett tragiskt resultat är förföljelserna av palestinier
i Kuwait efter befrielsen.
Efter befrielsen av Kuwait har flera, trovärdiga
rapporter kommit om grymma övergrepp mot
främst palestinier i Kuwait. Av Amnesty
International och från andra håll har styrkts att
tortyr och avrättningar förekommit. Det är
upprörande att det kaotiska tillstånd av laglöshet
som rådde i landet direkt efter befrielsen gav
utrymme för sådana övergrepp. De kuwaitier som
var kvar i landet under den irakiska ockupationen
fick utstå mycket grymhet, men det är givet att
detta inte rättfärdigar hänsynslösa hämndaktioner.
Kuwaits lagliga regering har haft svårt att
återupprätta kontroll och lag och ordning i landet.
Kuwaitiska ledare, med premiärministern i
spetsen, har förklarat att man är fullt irniktad på att
garantera säkerheten för alla invånare och stoppa
vidare övergrepp mot palestinier. Kuwait har också
lämnat sådana försäkringar till FNs säkerhetsråd.
Från svensk sida har vi noga bevakat utvecklingen i
denna fråga och framfört vår oro till representanter
för humanitära organisationer som verkar i Kuwait.
Vi har också fått veta att dessa agerat i frågan och
att detta fått verkan. UNRWA, FNs organisation
för palestinska flyktingar, har också besökt Kuwait
och rapporterat att man bedömer att faran för
palestiniernas fysiska integritet och säkerhet nu
verkar vara överstånden. Antalet dödade beräknas
totalt till mellan sex och tio. Ett fortsatt bekymmer
är dock de många palestinier som gripits och varav
uppemot ett tusental fortfarande är häktade. Den
internationella uppmärksamheten har varit och
fortsätter enligt UNRWAs bedömning att vara
betydelsefull för att säkerställa palestiniernas
rättstrygghet.
Svenska ambassaden i Kuwait kunde nyligen åter
bemannas. Vi har instruerat vår ambassadör där att
framföra svenska regeringens oro till kuwaitiska
myndigheter över palestiniernas situation och vädja
till dem att göra sitt yttersta för att garantera
säkerheten för palestinierna. Ambassadören har
när han framfört detta fått försäkringar om att de
kuwaitiska myndigheterna har vidtagit en rad
åtgärder för att förbättra lag och ordning.
Situationen förefaller för närvarande vara under
kontroll. Vi kommer givetvis att fortsätta att
bevaka saken.
Anf. 21 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Efter föregående talare blir det svårt
att uttala ett riktigt bra tack -- jag säger tusen tack,
herr utrikesminister för ett som jag trots allt tycker
väl optimistiskt svar.
Frågan är nu en månad gammal, men trots det är
den fortfarande högaktuell. Jag vill hävda att
situationen inte är under kontroll. Enligt de
uppgifter jag senast i dag har inhämtat är så inte
fallet.
I skuggan av kurdernas situation tycker jag att det
är angeläget att vi fortsätter att peka på
palestinernas situation i det här området.
Orsakerna till palestinernas situation är naturligtvis
flera. En orsak är PLOs agerande under konflikten.
Det har emellertid alltid funnits spänningar mellan
kuwaitierna och palestinierna. Detta legitimerar
naturligtvis inte den blodsspillan som har skett och
som fortfarande sker.
Enligt Middle East Watch har trettio personer
dödats. Enligt rapporter i palestinsk material är det
200 à 300 människor som har dödats, och enligt
uppgifter från internationella organisationer, bl.a.
Röda korset i dag, skulle det röra sig om 1 000
dödade och svårt torterade personer. Dessutom har
tusentals blivit väldigt illa behandlade och
arresterade.
Oavsett vilka uppgifter som är sanna finns det all
anledning att ta detta problem på största allvar.
Därför måste världssamfundet på olika sätt agera.
Jag anser att världssamfundet inte har tagit sitt fulla
ansvar i just den här situationen.
Jag känner inte heller igen beskrivningen av
UNRWAs situation. Den verkar kanske också
något optimistisk, även om jag för min del har stor
tilltro till UNWRAs verksamhet.
Jag undrar därför om Sverige på något sätt kan
ytterligare aktualisera den här frågan för att man
skall, så långt det är möjligt, få garantier för
palestiniernas säkerhet i området.
Anf. 22 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Vi är beredda att göra allt vad som
står i vår makt. Vi är dock beroende av de uppgifter
vi får dels från Kuwaits regering, dels från olika
hjälporganisationer och mänskliga
rättighetsorganisationer.
Det är kanske någon överdrift att säga att
situationen är under kontroll. Situationen är sådan
att man noga måste bevaka vad som händer för att
inte nya övergrepp skall ske. Det är vi beredda att
göra på allt sätt.
Anf. 23 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Det låter mycket bra.
Ett uttryck som har använts av en talare tidigare i
dag är att kurderna är fredens förlorare. Man kan
på ett sätt säga samma sak om palestinerna, även
om man i deras fall i formell mening inte kan
använda ordet fred. Många talare har i dag varit
inne på frågan om ett gemensamt agerande för
kurdernas sak. Jag anser att ett sådant agerande är
lika angeläget när det gäller palestiniernas och
asyriernas situation -- det är här fråga om flera
folkgrupper. Det är angeläget med ett gemensamt
agerande från alla partiers sida och naturligtvis från
världssamfundets sida.
Jag vill avslutningsvis fråga hur utrikesministern
bedömer möjligheterna till ett gemensamt
agerande från svensk sida och vad han har för
förhoppningar på Bakers förestående andra resa till
området.
Anf. 24 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! På den sista frågan är det inte så lätt
att ge ett kort svar. Jag delar uppfattningen att det
vore bra för sakens skull om vi kunde komma fram
till ett gemensamt svenskt agerande.
Efter de samtal som jag hade nere i Egypten i
lördags med den egyptiske utrikesministern och
blivande generalsekreteraren i Arabförbundet är
jag mindre pessimistisk än jag var på väg ned till
Kairo. Det skulle emellertid föra litet för långt att
nu gå in på det ämnet. Vi får väl återkomma till den
frågan.
Anf. 25 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag vill ändå ta tillfället i akt att
nämna att situationen på Västbanken och i
Gazaområdet också är mycket instabil och
besvärlig. Fortfarande har skolorna inte öppnats, så
när som på UNRWAs skolor. Fortfarande kan man
inte komma i arbete, och det innebär att
palestinierna har en utomordentligt svår situation.
Det är orättfärdigt att civila palestinier skall bli
drabbade av vad som hänt under det här kriget,
genom de ställningstaganden som gjorts och det
sätt på vilket kriget har skötts. Det är mycket
angeläget att man fortsätter att driva den
palestinska frågan med all kraft.
Anf. 26 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag delar till fullo den uppfattningen,
och jag lovar att vi skall göra vårt yttersta för att om
möjligt hjälpa till att lösa problemet.
Anf. 27 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på fråga  1990/91:523 om minröjning i
Afghanistan
Anf. 28 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig om
den svenska regeringen är beredd att hjälpa till med
minröjning i Afghanistan mot bakgrund av
uppgifter om att svenska minor skall ha levererats
till gerillan i landet.
Några leveranser av minor eller annan
krigsmateriel till Afghanistan har inte förekommit
från Sverige. Om pressuppgifterna om förekomsten
av svensktillverkade minor hos gerillan i
Afghanistan är riktiga, måste det röra sig om äldre
minor som under 1950- och 60-talen sålts till bl.a.
Pakistan. Svenska regeringen har inte haft något att
göra med sådana vidareleveranser.
Mineringen i Afghanistan är ett stort hinder för de
afghanka flyktingarnas återvändande till ett
normalt liv i Afghanistan. Minröjning är därför en
prioriterad åtgärd inom det svenska biståndet till
Afghanistan.
Av de organisationer som med svenskt stöd
bedriver biståndsarbete för Afghanistan är det för
närvarande endast UNOCA, FNs koordinerande
organ för hjälp till Afghanistan, som bedriver
minröjningsverksamhet i Afghanistan. Under
budgetåret 1990/91 har Sverige anslagit 5 milj.kr.
för minröjningsinsatser till UNOCA.
Sverige ger bistånd till Afghanistans folk och
afghanska flyktingar både via FN-systemet och via
enskilda organisationer. Det finns två
huvudinriktningar på det svenska biståndet,
nämligen humanitärt stöd till flyktingar utanför
Afghanistan och stöd till återuppbyggnadsinsatser
inne i landet. Inom ramen för dessa
återuppbyggnadsinsatser sker även minröjning,
liksom satsningar på skolor, hälsovård och
återuppbyggnad av jordbruket i de områden där så
är möjligt.
Anf. 29 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall be att få tacka för svaret.
Det är riktigt att det är fråga om gamla leveranser
av minor, och det är alltså den här gången inte fråga
om några nya, braskande avslöjanden. Det är fråga
om Bofors gamla leveranser i slutet av 1950-talet
och början av 1960-talet av minor till Pakistan,
minor som sedan har gått vidare till Afghanistan.
Detta sätter naturligtvis återigen den svenska
vapenexporten och den internationella
vapenhandeln över huvud taget i fokus. Denna
handel är bemängd med en rad problem, eftersom
man inte vet vart vapnen slutligen tar vägen. Jag
känner till FNs koordinerande organ för hjälp till
Afghanistan finns. Jag känner också till att den
brittiske minröjningsexpert som jag har hänvisat till
i svaret har arbetat för den här organisationen. Han
har också på uppdrag av Svenska
Afghanistankommittén skrivit en rapport, där han
säger att alla stater som direkt eller indirekt sålde
eller gav bort minor måste inse att de är moraliskt
ansvariga för minornas närvaro och därför måste
hjälpa till på alla sätt att få bort dem.
Förutom att man som Sverige gör anvisar pengar på
detta sätt, något som jag tycker är bra, anser denna
brittiske minröjningsexpert att det är viktigt att
länderna ser till att all relevant information som
man får görs tillgänglig för de team som är
ansvariga för minröjningen.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern om Sverige
kan bidra med någonting mer än bara pengar, t.ex.
att man via Bofors får den information om hur
dessa gamla minor fungerar, vilken utrustning som
skulle vara mest effektiv i röjningsarbetet, osv.
Detta skulle vara en ännu mer påtaglig hjälp.
Sedan skulle jag också vilja få en kommentar om
den internationella vapenhandeln. Detta är ett
exempel på hur denna kan fungera. Kriget i Gulfen
var ett annat exempel. Vad avser den svenska
regeringen att göra för att begränsa den svenska
vapenexporten och den internationella
vapenhandeln?
Anf. 30 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Det sistnämnda diskussionsämnet
skulle onekligen kräva litet mer tid. Det är
emellertid värt att diskutera, inte minst lärdomarna
efter Irak--Kuwait-konflikten.
Får jag om den fråga som nu är aktuell säga att jag
anser att oavsett varifrån minorna kommer är
denna insats från svensk sida väldigt viktig. Den är
nödvändig för att man skall kunna klara de väldigt
stora uppgifterna i detta område.
Jag vet inte vilka uppgifter Bofors har lämnat. Jag
tycker att det är självklart att Bofors skall ställa alla
uppgifter som finns tillgängliga till förfogande för
dem som röjer minorna för att underlätta deras
arbete. Jag skall gärna undersöka den saken.
Anf. 31 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Detta är mycket bra. Den svenska
fredsrörelsen har ställt denna fråga till Bofors, men
man har ännu inte fått något svar. Jag kan då
meddela fredsrörelsen att det kommer ett positivt
besked i sakfrågan. Detta utrikesministerns svar
måste innebära att regeringen är beredd att ta
kontakt med Bofors för att få ut all relevant
information och se till att denna når fram till den
organisation som bäst kan nyttja den.
Så hinner väl utrikesministern ändå ge en liten
kommentar till den internationella vapenhandeln.
Anf. 32 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag kan bekräfta förmodan att den
svenska regeringen på något sätt måste ta kontakt
med Bofors. Om man inte redan har lämnat ifrån
sig dessa uppgifter, skall jag medverka till att så blir
fallet.
Den andra debatten tar vi när den har aktualiserats
i ett större sammanhang.
Anf. 33 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Då skall jag ta på mig uppgiften att
så fort som möjligt aktualisera den.
Anf. 34 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Det är jag övertygad om.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på fråga  1990/91:533 om svenskt
medlemskap i EG och svensk neutralitet
Anf. 35 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Per Gahrton har frågat mig vad jag
sagt till media i Luxemburg om ett svenskt EG-
medlemskap utan neutralitetsförbehåll, och han
har dessutom frågat vilken regeringens uppfattning
är om svenskt medlemskap i EG i förhållande till
svensk neutralitet och hur denna förhåller sig till
riksdagens beslut och tidigare
regeringsmeddelanden.
Mitt svar är att regeringen självfallet agerar i
enlighet med riksdagens beslut den 12 december
1990, om att Sverige bör eftersträva att bli medlem
i den Europeiska gemenskapen med bibehållen
neutralitetspolitik. Detta beslut fattades av en bred
riksdagsmajoritet till vilken jag hoppas att Per
Gahrton också en dag skall sälla sig. Jag är optimist
av naturen.
Självfallet har jag vid mina besök i Luxemburg och
i de andra europeiska huvudstäder jag besökt
företrätt precis denna uppfattning, nämligen att det
ligger i vårt nationella intresse att bli medlem i EG
med bibehållen neutralitetspolitik. Hur detta skall
formuleras vid tidpunkten för en svensk ansökan är
en fråga som noga får övervägas och som har
övervägts.
Anf. 36 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Om det hade varit möjligt för Sverie
att bli ett län i en superstat och behålla sin
utrikespolitiska handlingsfrihet hade vi kanske
kunnat ta en annan sorts diskussion. Jag är väl mera
pessimistisk på den punkten.
Det intressanta är att utrikesministern, trots alla
massmedieuppgifter, försäkrar att han skall följa
riksdagens beslut. Det är ju trevligt, men det värsta
är att det i dessa sammanhang är närmast
sensationellt att utgå från att riksdagens beslut
beträffande EG skall följas.
Det återstå ändå vissa problem. För det första lär
regeringen ha gjort en utredning om
neutralitetspolitiken som lär ha förevisats vissa
partier och partiledare. Vi som är kritiska mot EG
har dock inte fått se röken av denna utredning. För
att vi i landet skall kunna fortsätta en meningsfull
diskussion om neutralitetspolitiken och EGs
konsekvenser för denna är det nödvändigt att
utrikesministern ser till att samtliga riksdagspartier
får samma sorts information vad gäller EGs
inverkan på neutralitetspolitiken. Min första fråga
är om utrikesministern kan bekräfta detta.
Min andra fråga är följande: Hur skall EG få
besked om att det faktiskt finns ett
neutralitetsförbehåll?
Min tredje fråga gäller EGs planerade
försvarsunion. Vi kan ju i dag i tidningarna läsa att
arbetet med detta går framåt ganska snabbt. Det
senaste budet är att försvarspolitiken skall
samordnas efter 1996. Om Sverige vid den
tidpunkten skulle vara medlem i EG, avser Sverige
då att använda vetorätten för att förhindra att EG
utvecklar ett militärt samarbete av det slag som
Sverige har sagt sig vara motståndare till?
Anf. 37 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag skall inte nu gå djupare in i den
här debatten. Vi får säkert tillfälle att återkomma
till den.
Det material som har presenterats för de fyra
partier som står bakom riksdagsbeslutet är närmast
att betrakta som ett arbetspapper. Jag tar för egen
räkning för givet att det ur de diskussionerna
kommer någonting som måste ställas inte bara till
alla partiers utan även till allmänhetens förfogande.
Det är jag emellertid beredd att ta upp en öppen
diskussion om. I de diskussionerna ingår
naturligtvis som ett självklart led att man också
diskuterar vilken form vi skall välja för att tala om
var vi står i fråga om neutralitetspolitiken.
Den mera spekulativa frågan går jag inte in på nu.
Anf. 38 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Vad finns det egentligen för
konstitutionell grundval för att regeringen
förfärdigar ett utredningsmaterial om en av de
väsentligaste frågor som vi nu har framför oss,
nämligen om huruvida neutraliteten är förenlig
med EG-medlemskap? Detta material delges
dessutom endast de partier som man på förhand vet
har samma uppfattning som regeringen. De partier
som har en kritisk inställning till frågan får däremot
inte någon möjlighet att i full utsträckning sätta sig
in i vad detta egentligen handlar om, eftersom dessa
partier inte har tillgång till samma material. Vad
har detta med öppenhet och demokrati att göra?
Jag tycker att det minsta man kan begära är att vi
får samma tillgång till materialet. Nästa fråga blir
om det, som Expressen har begärt, skall
offentliggöras. Vi nöjer oss i detta läge med att säga
att alla partier väl ändå i rimlighetens namn bör ha
tillgång till samma material.
Utrikesministern säger att vi skall återkomma till
denna diskussion. Hur skall jag kunna återkomma
till diskussionen på samma nivå och med samma
utgångspunkter som de andra debattörerna, när jag
inte har tillgång till samma material som de?
Anf. 39 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Formellt behandlas det här
materialet på samma sätt som annat material som
läggs fram i utrikesnämnden. Inte heller sådant
material är till för andra än dem som sitter i
utrikesnämnden. Det arbete som nu pågår är
närmast att se som givet av utrikesnämnden, och
därför har så här långt dessa regler följts.
Jag har förståelse för Per Gahrtons sätt att
resonera, och jag är därför beredd att ta upp frågan
om hur detta skall behandlas sedan vi i nämnden
har avslutat diskussionen. På det här stadiet är det
ett arbetspapper som är till för gruppen, med de
begränsningar som gäller för
utrikesnämndsdokument.
Anf. 40 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! På denna punkt skall jag bara tillägga
att jag utgår från att dessa kryptiska formuleringar
i realiteten kommer att utmynna i att vi i de övriga
riksdagspartierna kommer att få samma
information som de EG-vänliga partierna.
Jag vill ändå inte utan vidare avsluta den här
debatten, utan jag upprepar den fråga som
utrikesministern ville gå ifrån: Kommer Sverige,
om vi eventuellt blir medlem av EG, att använda
vetorätten för att förhindra ett militärpolitiskt
samarbete inom EG? Det är ju ändå inte en
hypotetisk fråga, utan hela detta resonemang
bygger i stor utsträckning på att riksdagen har
uttalat att man förmodar att EG icke kommer att
utveckla ett militärpolitiskt samarbete.
Utrikesministern har här flera gånger sagt, att
skulle EG utveckla ett militärpolitiskt samarbete,
så skall Sverige inte bli medlem. Nu säger man i dag
från EG, att detta nästa steg troligen inte kommer
förrän 1996. Då är det rimligt att fråga: Avser
Sverige, om vi skulle vara medlem vid den
tidpunkten, att se till att det inte blir något
militärpolitiskt samarbete? Om inte
utrikesministern kan svara ett klart ja på den
frågan, innebär det att man senare kommer att
acceptera det samarbetet.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på frågorna 1990/91:512, 515 och 537
om sysselsättningen i Hallstahammar
Anf. 41 Arbetsmarknadsminister MONA
SAHLIN (s):
Herr talman! Birgit Henriksson har frågat mig
vilka åtgärder jag ämnar vidta för att den
katastrofala arbetsmarknadssituationen i
Hallstahammars kommun skall kunna förbättras
och för att även övriga bruksorter i länet får en
utveckling mot det bättre.
Birger Andersson har frågat industriministern vilka
åtgärder regeringen nu är beredd att vidta för att
lindra effekterna av nedläggningen av Bulten AB i
Hallstahammar och för att skapa nya
arbetstillfällen i regionen. Frågan har överlämnats
till mig.
Göran Magnusson har frågat mig vilka särskilda
åtgärder regeringen är beredd att vidta för att
kraftfullt motverka den svåra
arbetsmarknadssituation som uppstått i
Hallstahammar sedan Bulten AB meddelat sitt
beslut om nedläggning av verksamheten.
Jag tänker besvara frågorna i ett sammanhang.
Först är det viktigt att ha klart för sig omfattningen
av de aktiva åtgärder för att bekämpa
arbetslösheten som regeringen inför
kompletteringspropositionen presenterade i
onsdags. Förslaget innebär 6 miljarder kronor till
aktiva åtgärder i form av bl.a. utökat antal platser
för arbetsmarkandsutbildning, inrättande av
ytterligare 5 000 högskoleplatser och höjning av
rekryteringsstödet. Det är här fråga om insatser
utöver de medel som riksdagen nyligen har fattat
beslut om och som omfattar över 20 miljarder
kronor. Självklart kommer också detta en ort som
Hallstahammar till del.
Regionalpolitiskt har beträffande Hallstahammars
kommun länsstyrelsen i Västmanlands län såväl
ansvar och befogenheter som resurser för att snabbt
starta ett utvecklingsarbete. När det så gäller frågan
om temporär inplacering i stödområde har
regeringen fått propåer från många kommuner.
Regeringen kommer inom kort att i ett
sammanhang pröva dessa frågor. Självfallet
kommer den förändring som nu är aktuell i
Hallstahammar att väga tungt i det sammanhanget.
Enligt länsarbetsnämnden i Västmanlands län finns
åtgärdsmedel för utbildning, och
arbetsförmedlingskontoret i Hallstahammar
arbetar nu med en kartläggning av behovet av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Jag har tidigare här i kammaren beträffande
Västmanlands län framhållit vikten av att regionala
myndigheter, näringsliv och fackliga organisationer
tillsammans analyserar näringslivets behov för
framtiden samt arbetar fram åtgärdsförslag för ett
diversifierat näringsliv. Det är därför, i det här
sammanhanget, mycket positivt att en sådan
åtgärdsgrupp bildats redan dagen efter
företagsledningens besked om nedläggning av
Bulten AB i Hallstahammar. Gruppen har nu i dag
på eftermiddagen sitt första sammanträde för att ta
fram idéer för vad som behöver göras. Det är med
stort intresse jag kommer att bevaka vad gruppen
kommer fram till, och jag utgår ifrån att också
företaget i det här sammanhanget känner sitt
ansvar.
Anf. 42 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka
arbetsmarknadsministern för svaret. Det var i
november 1990 jag ställde en fråga till
arbetsmarknadsministern om
sysselsättningssituationen i Hallstahammar. Den
här gången hade jag emellertid ställt en fråga till
industriministern för att få regeringens syn på vilka
åtgärder som är nödvändiga utöver de
arbetsmarknadspolitiska. Men
arbetsmarknadsministern får tydligen svara även
för närings- och regionalpolitiken.
Som arbetsmarknadsministern väl känner till är
Hallstahammar en typisk bruksort, som under
1970- och 1980-talet har råkat ut för ett mycket stort
bortfall av arbetstillfällen. Nu har Bulten AB
meddelat att företagets verksamhet kommer att
läggas ned, och det innebär att 550 jobb försvinner.
Även om situationen för Hallstahammars kommun
i höstas när jag ställde min fråga till
arbetsmarknadsministern var allvarlig med många
varsel, så är situationen nu mycket allvarligare. Jag
hade i dag hoppats på litet mer konkreta besked.
Även om jag håller med arbetsmarknadsministern
om att arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av
utbildning i och för sig är mycket bra, så är dessa
åtgärder inte tillräckliga.
Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:
Vilka ytterligare åtgärder, utöver
arbetsmarknadsutbildningen, är regeringen beredd
att vidta?
Kommer regeringen att anvisa medel så att
Bergslagspendeln snabbt kan färdigställas?
Kommer byggstarten av projekt Mälarbanan att
tidigareläggas?
När fattas beslutet om temporär inplacering av
Hallstahammars kommun i stödområde?
Anf. 43 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Regeringen har ett stort ansvar för
situationen i Hallstahammar. Detta vågar jag påstå
efter att nu ha varit hallstahammarsbo i mer än 40
år. Det var regeringen som en gång såg till att vi fick
en etablering i Kalix, där nu Bulten kommer att
fortsätta sin verksamhet. Det var, som man sade,
regionalpolitiska skäl som låg bakom. I dag vet vi
alla att Bulten försvinner, och vi har sett många
många industrier och även -- som jag skrev i min
fråga -- många andra institutioner försvinna från
vår ort.
Jag vill fråga arbetsmarknadsministern: Vilka
yrken, vilka branscher skall jag råda alla dem att
satsa på som kommer till mig och frågar vad de bör
välja för utbildning nu för tiden? Vad händer när
man är färdig med utbildningen? frågar de mig, och
jag har inget svar att ge. Vad skall jag råda dem?
Det som omedelbart skulle förbättra situationen i
Västmanland är naturligtvis att Mälarbanan
påskyndas och att regeringen verkligen lovar att vi
får en högbro i Södertälje. Detta skulle ge effekter
i hela länet.
Just i dagarna har jag fått en ytterligare fråga, och
jag vill ställa den till arbetsmarknadsministern: Vill
arbetsmarknadsministern lova här och nu att
påverka sina regeringskolleger -- kollegerna i
jordbruks- eller utbildningsdepartementet, eller
vilka som nu blir aktuella, så att inte också
ridskolan, och därmed den högsta ridutbildningen
försvinner från Strömsholm? Detta hör också till
Hallstahammars kommun. Skolan ger många
lärarjobb. Det är fråga om många bostäder, och
många berörs indirekt genom barntillsyn, osv. Det
ger alltså många arbeten.
Ytterligare en åtgärd som konkret och omedelbart
skulle kunna medverka till en förbättring av
situationen i Hallstahammar vore att exempelvis
sänka arbetsgivaravgiften. Kan
arbetsmarknadsministern tänka sig att låta detta
ske?
Anf. 44 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet
för svaret. Det fanns naturligtvis både hos mig och
hos andra företrädare för länet förväntningar om
ett mer innehållsrikt svar, ett svar som innebar
möjligheter att klara av den situation som
Hallstahammar har hamnat i genom det maktens
dråpslag som har drabbat kommunen i och med
Bultens styrelsebeslut att helt lägga ned
verksamheten. Vi hade för några veckor sedan
tillfälle att i den här kammaren i en
interpellationsdebatt diskutera
sysselsättningssituationen i Västmanland.
Situationen var redan då bekymmersam, och utgen
under de senaste dagarna har ytterligare förvärrat
den. Jag vill gärna konstatera att de 550 jobb som
nu förloras i Hallstahammar omräknat till
befolkningssituationen i Storstockholmsområdet
betyder ungefär 45 000 arbetstillfällen.
Jag vill gärna i dag i kammaren nämna att jag under
de senaste dagarna vid ett par tillfällen har varit i
Hallstahammar. Jag vill med anledning av det
referera till två iakttagelser. Den ena är att man i
Hallstahammar förlitar sig på den
socialdemokratiska regeringen och insatser från
regeringens sida. Min andra iakttagelse är att man
inte har givit slaget förlorat beträffande Bultens
fortsatta verksamhet och att man också menar att
ägarna och näringslivet som sådant har ett ansvar
för att delar av eller hela Bultens verksamhet i
Hallstahammar skall kunna räddas. De fackliga
organisationerna och även andra menar att det
finns förutsättningar att med framgång driva
verksamheten vidare.
Jag vill därför fråga statsrådet om statsrådet är
beredd att tillsammans med regeringskollegerna
medverka till ett paket beträffande Hallstahammar,
ett paket som skulle innebära att man också kunde
rädda en del av Bultens sysselsättning under
förutsättning att det visar sig företagsekonomiskt
klokt.
Anf. 45 Arbetsmarknadsminister MONA
SAHLIN (s):
Herr talman! Jag vill först poängtera att jag till
fullo förstår den oro, den ilska och den rädsla inför
framtiden som finns inte bara hos människorna i
Hallstahammar utan även på många andra orter,
där man genom ett företagsbeslut ytterligare
förvärrar en redan tidigare svår
arbetsmarknadssituation. Jag har tidigare här i
kammaren haft debatter framför allt med Birger
Andersson och Göran Magnusson om situationen i
Västmanland.
Jag vill betona hur mycket man nu är villig att jobba
i Hallstahammar. Vi har också från mitt
departement redan haft många kontakter med
personer i Hallstahammar. Det är litet magstarkt
att kräva konkreta besked av mig i dag, när den
tillsatta gruppen har sitt första sammanträde i dag
kl. 13.30; jag vet inte om de är färdiga än. Jag
betonade i slutet av mitt svar att jag känner ett stort
ansvar för situationen, och jag kommer mycket
noga och mycket nära att tillsammans med denna
grupp, som nu på landshövdingens initiativ har
kommit till i Hallstahammar, att följa utvecklingen
och se i vilken mån jag och mina regeringskolleger
kan vara med och ta ett ansvar för Hallstahammar.
Jag vill betona något som framgick av i alla fall
Göran Magnussons inlägg men som jag saknade i
de två andras, nämligen att det är fråga om
företagets, Bultens, ansvar. Frågan är på vilket sätt
de kommer att vara beredda att vara med i
gruppens arbete och ta en del av ansvaret. Jag tror
inte att det svåra är att få regeringen att ta sitt
ansvar, utan det svåra blir snarare att få företaget
att ta sin del av ansvaret.
Jag kommer alltså att följa utvecklingen nära, och
jag lovar att medverka i alla de lägen där regeringen
har möjlighet att medverka. Dessutom kommer det
redan under våren att bli fråga om regionalpolitiska
och arbetsmarknadspolitiska insatser i
Västmanland. Vi kommer också att se över många
av de infrastrukturprojekt som nu är på gång och
undersöka i vilken mån de kan tidigareläggas,
vilket var vad Birger Andersson frågade om. Under
maj månad kommer industriministern att kunna
lämna besked om stödområdesindelningen, men
jag har inget närmare datum för det.
Anf. 46 BIRGER ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag delar arbetsmarknadsministerns
uppfattning att även företaget givetvis har ett stort
ansvar. Jag ställer nu konkreta frågor som rör
industriministerns arbetsområde -- jag är medveten
om detta --, men anledningen är att jag riktade min
fråga till industriministern.
Det glädjer mig att höra att det i maj kommer ett
konkret besked om en temporär inplacering av
Hallstahammars kommun i stödområde.
Hallstahammar var inplacerat i stödområde från
1986 till den 1 juli 1990. Många från länet
motionerade om att stödområdesplaceringen skulle
vara kvar, men tyvärr gick det inte igenom i
riksdagen.
Jag skulle gärna vilja ha litet mer synpunkter på hur
regeringen ser på en tidigareläggning av en del
investeringar. Som jag sade i mitt förra anförande
delar jag arbetsmarknadsministerns uppfattning att
utbildningsåtgärder inom arbetsmarknadspolitiken
är mycket viktiga, men jag tror inte att det räcker i
en sådan här situation. Här behövs också andra
åtgärder. Jag vill då fråga
arbetsmarknadsministern: Kan inte
arbetsmarknadsministern något mera konkret ge
mig svar på mina frågor om Bergslagspendeln och
Mälarbanan?
Anf. 47 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Även jag vill gärna ha svar på mina
frågor. Kan jag resa hem till Hallstahammar i
veckan och tala om att vi kanske åtminstone får
behålla ridskolan? Det är inte bara Bulten som har
försvunnit. Snickers, den enda stora
kvinnoindustrin, har också försvunnit. Nu försöker
en del kvinnor att driva verksamheten, men de har
svårt att få borgen och de har svårt att få fram
pengar eftersom deras män hotas av arbetslöshet på
Bulten.
Situationen är förtvivlad på många områden. En
sänkning av arbetsgivaravgiften skulle omedelbart
kunna ge vissa resultat.
För närvarande är jag emellertid mest intresserad
av att få höra att vi åtminstone kan rädda vår
ridskola. Den medför alltså många lärartjänster,
men det rör sig också om en stor grupp andra
människor som indirekt är beroende av arbete om
ridskolan skall kunna vara kvar i Hallstahammars
kommun. Vi tål inte många fler nedläggningar efter
dem vi har haft.
Anf. 48 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag har full förståelse för att Mona
Sahlin inte har möjlighet att lämna konkreta
besked på olika punkter. Men jag tror att Mona
Sahlin också har full förståelse för mina ambitioner
att kunna lämna konkreta besked till
Hallstahammar och Västmanland, eftersom vi är i
ett besvärligt sysselsättningsläge.
När det gäller t.ex. Bergslagspendeln och den
bristande finansiering som i dag finns för det
projektet, kan det vara värt att erinra om att
Bergslagspendeln egentligen är ett resultat av
stålkrisen i Fagersta och Bergslagsregionen där
även Hallstahammar var inblandat. Vi ser
fullföljandet av Bergslagspendeln som en
angelägen fråga när det gäller möjligheterna att
vidta åtgärder i Hallstahammar.
Det är bra att Mona Sahlin ser mycket positivt på
den arbetsgrupp som snabbt har kommit i gång. Jag
förmodar att hon då också är beredd att ge de
resurser som kan behövas för att klara av arbetet.
Jag vill gärna anknyta något till Mälarbanan,
bron i Södertälje och även till
sysselsättningssituationen på Snickers.
Invandrarförläggningen är på väg att försvinna,
AMU har flyttat sin verksamhet från
Hallstahammar. Kommunen och
kommunledningen känner sig hårt drabbade av
situationen.
Anf. 49 Arbetsmarknadsminister MONA
SAHLIN (s):
Herr talman! Jag vill än en gång betona att jag mer
än väl förstår hur pressade inte bara
kommunpolitikerna utan också alla de människor
som förlorat sitt arbete eller vet att de kommer att
förlora sitt arbete är.
Vi kommer att systematiskt gå igenom många av
de stora infrastrukturprojekten för att se på
tidsplanerna och om det går att tidigarelägga
projekten. Jag vill betona detta för Birger
Andersson. Jag vet att den grupp som vi nu alla har
uttalat vårt stora stöd för också kommer att väga in
vilka av dessa insatser man ser som viktiga, vilka
möjligheter det finns att tidigarelägga dem och vad
detta kommer att betyda för Hallstahammar.
Till Birgit Henriksson vill jag säga att jag i helgen
blev uppmärksammad på frågan om Strömsholm.
Jag har försökt ta reda på bakgrunden och de olika
alternativ som finns i den utredning som
lantbruksstyrelsen har gjort. Jag förstår till fullo att
detta är en mycket bekymmersam och allvarlig
fråga i detta läge. Jag lovar att ytterligare sätta mig
in i frågan och se om vi inte kan undvika att
försämra det redan svåra läget i Hallstahammar,
med all respekt för att ett stort utredningsarbete har
legat bakom rapporten.
Jag förstår till fullo att man vill ha konkreta besked,
Göran Magnusson. Det är också därför som jag
mycket intresserat och skyndsamt kommer att följa
gruppens arbete för att få veta vilka konkreta
besked man vill ha från regeringen förutom de
saker som vi diskuterar här i kammaren i dag.
Anf. 50 BIRGER ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag är glad över att
arbetsmarknadsministern här försöker att ge vissa
konkreta besked eller antydningar till konkreta
besked. Jag förstår att arbetsmarknadsministerns
situation inte är så lätt. Arbetsmarknadsministern
kommer in i det avslutande skedet, och det är
kanske finansministern och industriministern som i
stället borde stå här och svara på frågorna. Men jag
hoppas att arbetsmarknadsministern tar med sig
våra synpunkter och framför dem till
industriministern och finansministern.
Hallstahammar är i ett prekärt läge, och det behövs
insatser. Vi i Västmanland vill gärna klara oss
själva, men när det är en besvärlig situation
behöver vi hjälp från regeringen, och jag hoppas att
vi kan få det.
Anf. 51 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag vill först tacka
arbetsmarknadsministern för att hon vill sätta sig in
i frågan om Strömsholm. Starka krafter i södra
Sverige vill att denna ridsport skall flyttas över till
Flyinge. Dels finns det gamla traditioner i
Strömsholm, dels skulle det vara ett dråpslag.
Dessutom är vi inte alls helt överens om att man
kan vinna något ekonomiskt på detta. Den södra
regionen av Sverige är inte så illa drabbat som våra
gamla bergsbygder.
Jag har fortfarande inte fått något svar på min fråga
om en sänkt arbetsgivaravgift, något som kanske
omedelbart skulle kunna skapa ett lättare läge. Det
är inte bara Bulten som drabbas utan massor av små
underleverantörer, affärer och oerhört många
människor som indirekt är beroende av dessa
arbeten. För dem skulle det vara en omedelbar
lättnad.
Anf. 52 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Vi talade tidigare om den
interpellationsdebatt som fördes för några veckor
sedan med deltagare från samma partier och även
statsrådet Mona Sahlin. Det kan i detta
sammanhang vara värt att erinra om att det som
moderata samlingspartiet då ansåg som viktigaste
frågan faktiskt var generella skattesänkningar över
hela landet. Det skulle då lösa alla problem.
I den här situationen kräver också det partiet
konkreta insatser från regeringen, och man anser
att den arbetsmarknadspolitik som
socialdemokratin står för är den som går att förlita
sig på även i en sådan här besvärlig situation. Det
är också en uppfattning som stämmer med de
erfarenheter jag fått av besöken i Hallstahammar.
Herr talman! Jag har ingen ytterligare fråga till
statsrådet, men jag tyckte att det var värt att notera
detta. Jag ser fram emot ytterligare kontakter i
dessa frågor och det positiva intresse som har
markerats i detta svar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 15.56 på förslag av andre vice
talmannen att ajournera frågestunden till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
11 § Svar på fråga  1990/91:504 om
typgodkännande av svenska industriprodukter
Anf. 53 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Ingrid Ronne-Björkqvist har frågat
mig om vilka åtgärder jag avser att vidta med
anledning av den långa väntetiden för
typgodkännande av ett renoveringssystem för
dricksvattenledningar.
Bakgrunden är att företaget Forsheda AB har
ansökt om ett s.k. frivilligt typgodkännande för en
produkt hos det enskilda branschorganet, Svenska
vatten- och avloppsverksföreningen. För
bedömningar av toxikologiska och hygieniska
egenskaper hos VA-produkter utnyttjar
branschorganet på uppdragsbasis den expertis som
finns hos livsmedelsverket. Sålunda rör detta sig
om ett frivilligt åtagande och inte om någon del av
livsmedelsverkets ordinarie myndighetsutövning.
En skrivelse från Forsheda AB där man begär
industriministerns hjälp har överlämnats till mig.
Ingrid Ronne-Björkqvist ställde i november
motsvarande fråga till industriministern.
Jag har informerat mig om vad som händer i frågan
på myndigheten, och efter vad jag erfarit kommer
livsmedelsverket inom den närmaste veckan att
lämna ett yttrande till VAV.
Anf. 54 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST
(fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det var
ju positivt. Jag hoppas att vi är överens om att det
är viktigt att också ett frivilligt typgodkännande går
att få fram i det här landet. Det är viktigt både för
den internationella konkurrensen, för
marknadsföringen och för produktutvecklingen här
i Sverige. Detta har tagit nästan tre år. Under det
första året fick man i sju andra länder fram ett
typgodkännande, och det tog 5--12 månader. Det
gäller Norge, Danmark, Finland, England,
Tyskland, Frankrike och Holland. Forsheda AB
bad mycket riktigt i höstas regeringen om hjälp med
detta efter att man hade väntat i två och ett halvt år
på att få något svar från Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, som i sin tur väntar på
svar från livsmedelsverket. Industriministern höll
redan då med om att handläggningstiden var
alldeles för lång.
Nu är jag intresserad av att höra vad som egentligen
har hänt. Är det rimligt att handläggningstiden är
så lång, eller är det fråga om ett olycksfall i arbetet?
Hur ser tidsramarna och planeringen ut på
livsmedelsverket när det gäller den här typen av
frågor?
Anf. 55 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag är övertygad om att Ingrid Ronne-
Björkqvist väl vet att jag som statsråd här i
kammaren inte kan diskutera enskilda ärenden som
handläggs inom en myndighet, vare sig ärenden
som man har i sin myndighetsutövning eller som i
detta fall som ett frivilligt åtagande. Såvitt jag har
förstått är inte heller avsikten med riksdagens
frågestunder att man skall diskutera enskilda
ärenden. Det kan jag som statsråd inte göra. Utan
det är myndigheterna som får göra det.
Det är klart att jag mycket väl förstår att frågor kan
ställas som en opinionsyttring, och det har jag ingen
invändning mot. Men enskilda ärenden kan jag inte
diskutera. Det enda jag kan säga är att för att man
skall kunna lämna ett yttrande måste man också ha
all relevant dokumentation. Och om jag har förstått
saken rätt har denna produkt som det handlar om
förändrats under tiden. Det är alltså inte samma
produkt som man talar om i dag som för ett par år
sedan. Men ärendet kan jag alltså inte diskutera.
Anf. 56 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST
(fp):
Fru talman! Jag förväntar mig naturligtvis inte
heller att statsrådet diskuterar det enskilda
ärendet. Men däremot vill jag veta om det är rimligt
att den här typen av ärenden skall behöva
handläggas så länge i Sverige när de kan handläggas
så mycket snabbare i andra länder. Är det rimligt
med dessa väntetider? Skall våra industrier ställa in
sig på att även i fortsättningen få vänta i tre år för
den här typen av ärenden, dvs. sådana som gäller
typgodkännanden, på grund av att ärendet har
fastnat hos livsmedelsverket?
Anf. 57 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag kan alltså inte diskutera enskilda
ärenden. Såvitt jag har förstått har man på
livsmedelsverket inte samma uppfattning som
företaget uppenbarligen har om de godkännanden
som har givits av de uppräknade länderna.
Anf. 58 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST
(fp):
Fru talman! Tydligen står ord mot ord. Jag skall
undersöka närmare om jag är felunderrättad på den
här punkten. Men tre år måste, enligt min
uppfattning, vara en orimligt lång tid för att få ett
sådant typgodkännande.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på fråga  1990/91:493 om utvinning av
sand m.m. från havsbottnen
Anf. 59 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Jens Eriksson har frågat mig om jag
har för avsikt att låta utvinningen av sand, grus och
sten på svensk kontinentalsockel i Kattegatt få
fortsätta att förstöra havsbottnen.
Regeringen meddelade i beslut hösten 1986 fem
danska företag tillstånd enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln att utvinna sand, grus och sten
inom Stora och Lilla Middelgrund i Kattegatt.
Tillstånden gäller t.o.m. den 30 september 1991.
Som villkor för tillstånden gäller bl.a. att, om
täktverksamheten inverkar menligt på allmänna
intressen, t.ex. naturmiljön och fisket, äger
Sveriges geologiska undersökning att minska eller
utesluta enligt tillståndet medgiven täktvolym,
täktområde eller del av sådant område. Enligt vad
jag har erfarit har något sådant beslut ännu inte
aktualiserats. Jag tolkar detta förhållande som att
berörda myndigheter gjort bedömningen att
ifrågavarande täktverksamhet hittills inte inverkat
menligt på naturmiljön.
Det föreligger i dag två ansökningar om fortsatt
täktverksamhet inom Stora Middelgrund. Dessa
ansökningar bereds inom industridepartementet,
och för närvarande inhämtas yttranden från
berörda organ, bl.a. fiskeristyrelsen, statens
naturvårdsverk, Sveriges geologiska undersökning,
länsstyrelsen i Hallands län och Halmstads
kommun.
Jag vill, som Jens Eriksson säkert förstår, inte
föregripa prövningen av ansökningarna. Jag kan
dock redan nu försäkra att hänsynen till
naturmiljön kommer att väga tungt i regeringens
tillståndsprövning.
Anf. 60 JENS ERIKSSON (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret på min fråga. Jag
noterar att industriministern försäkrar att hänsyn
skall tas till naturmiljön och att den kommer att
väga tungt vid regeringens tillståndsprövning. Det
tycker jag är värt att notera.
Om jag är rätt underrättad finns det regler som
tillåter att endast svenska företag erhåller tillstånd
till sandsugning på svenskt vatten. Dessa regler
skall givetvis inte tillämpas på ett sådant sätt att det
räcker med en svensk bulvan för att få ett sådant
tillstånd. De företag som har sökt tillstånd har inte
något behov av sand för egen del. De avser inte
heller att ta aktiv del i utnyttjandet av
sandutvinningen. Den enda funktion som de
svenska företagen har är att få ett täkttillstånd som
de sedan möjligen skall sälja till danska utvinnare.
Detta tillgodoser endast utländska intressen.
Det har konstaterats att när man bedriver sådan
sandsugning blir det stora gropar i bottnen. Dessa
gropar försvårar trålning. Och det är besvärligt att
komma fram för att bedriva fiske inom de områden
där man utvinner sand. Man rör upp vattnet och
dödar rommen som läggs på stora områden, man
försvårar reproduktionen och det bildas
svavelvätebottnar i de hålor som uppstår efter
sandsugningen.
Jag kan inte förstå varför Danmark behöver
utvinna sand på svensk botten när hela Danmark är
fullt med sand både på bottnen och i land.
Anf. 61 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Det kan inte heller jag avgöra. Men de
som söker tillstånd har väl sina motiv för det. Vi har
att pröva ansökningarna utifrån den lagstiftning
som vi har, och det kommer vi att göra, och vi
kommer då att ta in de yttranden som behövs. I
dessa får vi säkert också besked om vilka problem
som finns ur miljösynpunkt, bl.a. de gropar som
uppstår. Vi får därför avvakta tills vi har fått alla
synpunkter innan vi kan ge ett besked i frågan. Men
då kommer de naturmässiga frågorna att spela en
stor roll.
Anf. 62 JENS ERIKSSON (m):
Fru talman! Om jag inte minns fel har det ena
företaget ansökt om dispens för den händelse att
det skulle dra ut på tiden med beviljandet. Ni har
kanske inte heller tagit ställning till den frågan?
Anf. 63 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Nej.
Anf. 64 JENS ERIKSSON (m):
Fru talman! Jag hoppas verkligen att man vid
bedömningen tar den hänsyn som man skall ta till
fisket. Det finns faktiskt en regel om att man inte
får förstöra möjligheterna att bedriva ett
yrkesmässigt fiske på kontinental sockel. Jag
hoppas att man tar den hänsynen.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på fråga  1990/91:521 om näringslivet
inom Eskilstunaregionen
Anf. 65 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Alf Egnerfors har frågat mig vilka nya
statliga insatser regeringen är beredd att vidta för
att tillgodose syftet med tidigare riksdagsbeslut att
i Eskilstunaregionen medverka till ett mer
differentierat näringsliv.
Sedan FFV och fortifikationsförvaltningen flyttade
till Eskilstuna har förutsättningarna för
försvarsindustrin förändrats markant. Såväl
inhemska som utländska beställningar har minskat
kraftigt, vilket krävt omfattande struktureringar
inom försvarsindustrin. En sådan strukturell åtgärd
för att på ett offensivt sätt möta en krympande
marknad är bildandet av Swedish Ordnance. I
samband därmed har ledningen för och ägarna av
Swedish Ordnance gjort den bedömningen att
koncernledningen skall ha sitt säte i Karlskoga. Det
är berörda företag som har att göra den
bedömningen utifrån de förutsättningar det
nybildade företaget har att arbeta efter.
Beträffande fortifikationsförvaltningen har jag från
försvarsdepartementet erfarit att
fortifikationsförvaltningen fr.o.m. den 1 juli 1990
övergått från att ha varit en anslagsfinansierad
myndighet till att bli en avgiftsfinansierad
myndighet. Syftet med denna omläggning är bl.a.
att effektivisera den nuvarande verksamheten.
I regeringens skrivelse 1990/91:50 aviserades ett
treårigt program för hela den statliga
administrationen som innebär en 10-procentig
neddragning. Detta innebär att utrymmet för
omlokaliseringar av statlig verksamhet för
närvarande är ytterst begränsat.
Däremot vill jag peka på regeringens propositionen
om näringspolitik för tillväxt där utbyggnaden av
järnvägen i Mälardalen är ett prioriterat projekt.
En sådan förbättring av infrastrukturen kommer på
sikt att vara värdefull för Eskilstunaregionen.
Förbättrade kommunikationer är en viktig
förutsättning för etableringar av företag och kan
också bidra till att få till stånd utlokaliseringar av
expanderade tjänsteföretag från
Stockholmsregionen.
Anf. 66 ALF EGNERFORS (s):
Fru talman! Den sista delen av svaret ber jag att få
instämma i. Jag tackar också i övrigt för det svar
som industriministern har lämnat.
Sedan jag ställde min fråga har dock Eskilstuna åter
drabbats av ett hårt slag på arbetsmarknaden. Det
anrika och välkända företaget F E Lindström AB
har oväntat meddelat att verksamheten där skall
upphöra vid industrisemesterns början. 112
personer mister därigenom sina anställningar.
Den nuvarande ägaren, Bacho Verktyg, har
bedömt att vinstnivån i företaget är för låg för att
motivera fortsatt drift. Delar av produktionen skall
flyttas över till Enköping.
Strukturförändringar inom metall- och
manufakturindustrin slår hårt mot den ensidiga
arbetsmarknaden i Eskilstunaregionen. Rykten gör
dessutom gällande att tillverkningen av finkalibriga
och grovkalibriga vapen inom Swedish Ordnance-
koncernen i Eskilstuna samt provskjutfältet i
Hugelsta kommer att försvinna. Ytterligare ett par
hundra jobb försvinner därigenom från Eskilstuna.
Om de åtgärder som jag ryktesvägen fått höra om
blir verklighet, är vi tillbaka i den situation som
rådde innan besluten om utlokalisering av statlig
verksamhet till Eskilstuna fattades 1961 och 1973.
Det tyder på att vi alltjämt är i behov av åtgärder
från statens sida för att bredda näringslivsbasen i
Eskilstunaregionen.
Anf. 67 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Jag kan hålla med om att vi för
närvarande har en hel del varsel som skapar
problem i olika delar av vårt land, och Eskilstuna
och Sörmland är ingalunda undantagna. Det vi kan
göra är naturligtvis att bedriva en sådan ekonomisk
politik att vi får bättre fart på den svenska
industrin, vilket kan leda till att vi undviker
neddragningar och att vi kan få en expansion inte
bara i industrisektorn utan också i
tjänstesektorerna. Regeringens politik är inriktad
på att åstadkomma sådana förändringar i ekonomin
att vår konkurrenskraft skärps och att vi därmed
kan skapa bättre förutsättningar för expansion i
vårt näringsliv.
Lågkonjunkturen kan vi naturligtvis inte göra
särskilt mycket åt, men det finns tecken både i
Amerika och i andra delar av världen som pekar på
att konjunkturen sannolikt kommer att vända
under slutet av detta år och in på 1992. Också det
är naturligtvis en viktig förutsättning för att vi skall
få fart på vår industri.
Men samtidigt är det naturligtvis viktigt att vi
skapar förutsättningar som gör vår industri och vårt
näringsliv mer konkurrenskraftiga.
Infrastrukturinsatserna är av avgörande betydelse
för framtiden. Här i Mälardalen kan bättre
kommunikationer, t.ex. via en utbyggd Mälarbana
med snabba förbindelser, leda till en större
arbetsmarknad med bättre flexibilitet, vilket gör att
vi också bättre kan komma till rätta med de
problem som Eskilstuna och delar av
Mälarregionen har haft under ganska lång tid. Jag
tror att det är viktigt att vi får till stånd dessa
infrastrukturinsatser. Också på andra punkter
behöver det göras förstärkningar.
Anf. 68 ALF EGNERFORS (s):
Fru talman! Jag kan återigen instämma i
industriministerns senaste ord. Jag hoppas bara att
industriministern inte glömmer bort
Svealandsbanan när man talar om uppläggningen
av järnvägstrafiken i Mälardalen.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på fråga  1990/91:511 om länsrätten i
Stockholms län
Anf. 69 Justiteminister LAILA FREIVALDS
(s):
Fru talman! Pär Granstedt har frågat mig om
regeringen är beredd att ge statskontoret i uppdrag
att beträffande länsrätten i Stockholms län pröva
olägenheterna med mycket stora domstolar i
anledning av att regeringen har gett statskontoret i
uppdrag att göra en organisatorisk översyn av Svea
hovrätt.
Jag utgår från att bakgrunden till Pär Granstedts
fråga är hans åsikt att en länsrätt bör förläggas i
Haninge, om regeringens proposition (prop.
1990/91:80) med förslag till en ny instansordning för
socialförsäkringsmål kommer att antas av
riksdagen.
I propositionen har regeringen som sin inställning
tillkännagett att det inte finns skäl att splittra
länsrätten i Stockholms län. Jag har också vid två
tillfällen, varav Pär Granstedt var närvarande vid
det ena, besvarat frågor från honom om
lokalisering av domstolar till Haninge, senast i en
interpellationsdebatt i mars. Jag uppgav då att det
inte har kommti fram någon omständighet som gör
att det finns anledning att ompröva den inställning
som anges i propositionen. Min åsikt är densamma i
dag. Det finns därför inga skäl för mig att nu föreslå
regeringen att ge statskontoret ett uppdrag
beträffande länsrätten av det slag Pär Granstedt
angett.
Låt mig lägga till att den reform av
försäkringsdömandet som nu är aktuell är ett
viktigt led i regeringens målmedvetna strävanden
att stärka rättsväsendet. Den innebär också en
betydande decentralisering av dömandet, eftersom
de mål som nu avgörs av tre domstolar i framtiden
skall spridas på 24 länsrätter.
Anf. 70 PÄR GRANSTEDT (c):
Fru talman! Det är naturligtvis litet odrägligt av
mig att återkomma till denna fråga med en sådan
envishet, och jag ber om ursäkt för det.
Anledningen är att jag fått ta del av en motivering
till att regeringen har gett statskontoret i uppdrag
att göra organisationsöversynen av Svea hovrätt.
Motivet för detta är att Svea hovrätt är en så stor
enhet och att man vill undersöka vilka olägenheter
som är förenade med så stora domstolar. Jag
konstaterar att genom den förändring som görs
kommer länsrätten i Stockholms län att bli ungefär
lika stor som Svea hovrätt.
Då slog mig tanken att om regeringen anser att
Svea hovrätt är för stor, kanske möjligen en lika
stor domstol av annat slag också skulle kunna vara
väl stor. Det är en fråga som justitieministern och
jag har diskuterat vid ett tidigare tillfälle.
Jag är litet nyfiken på att få höra vad som gör att en
viss storlek är för stor för Svea hovrätt men inte
vållar några svårigheter när det gäller länsrätten.
Anf. 71 Justitieminister RUNE MOLIN (s):
Fru talman! Vi kunde kanske ha sluppit den tredje
frågan i samma ämne, om Pär Granstedt hade läst
bättre i siffrorna. Svea hovrätt och länsrätten i
Stockholm är icke lika stora. Svea hovrätt har 320
anställda, alltså nästan 100 fler än länsrätten.
Anf. 72 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag har naturligtvis litet svårt att just
nu gå in på en sifferdebatt, men enligt de uppgifter
som jag har fått skulle det bli samma
storleksordning på de bägge domstolarna efter det
att överföringen av ärenden till länsrätten har skett.
I varje fall är det helt klart att länsrätten blir en
mycket stor domstol och alltså borde uppvisa
likartade problem som Svea hovrätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på fråga  1990/91:531 om
omhändertagande av barn
Anf. 73 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Fru talman! Anita Stenberg har frågat mig vad jag
avser att göra för att värna barns rätt att slippa bli
''omhändertaget'' mot egen och föräldrarnas vilja.
Det fall som Anita Stenberg har beskrivit kan jag
inte kommentera.
Riksdagen har nyligen beslutat om en ny
lagstiftning när det gäller samhällets skyldighet att
ingripa med tvångsåtgärder när barn påtagligt
riskerar att skadas. I den nya lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU),
som trädde i kraft den 1 juli 1990, betonas tydligare
än tidigare principen om barnets bästa. Riksdagen
var, med undantag av vänsterpartiet, helt enig om
grunderna för när socialnämnden skall ingripa.
Under senare år har i olika sammanhang
socialtjänsten kritiserats för att inte ha ett
tillräckligt barnperspektiv i sitt arbete. Regeringen
har därför i årets budgetproposition föreslagit att 8
milj. kr. skall ställas till socialstyrelsens förfogande
för en samlad satsning i det sociala arbetet för att
öka kompetensen att arbeta med och för utsatta
barn.
Anf. 74 ANITA STENBERG (mp):
Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret, men
jag har en kommentar. Det är oerhört viktigt att se
vilka omständigheter som ligger till grund för
beslutet att omhänderta ett barn. De
omständigheter som anförs måste vara sanna, de
måste kunna accepteras av rättsordningen, dvs. att
de måste vara rättsenliga. För i annat fall bygger ju
besluten på lösan grund, och det kan vi aldrig finna
oss i om vi vill räknas som en rättsstat.
Det finns en rättsosäkerhet i om personalen som
handhar sådana här fall inte har tillräckliga
juridiska kunskaper eller låter sig styras av andra
hänsyn än de rättsenliga. Det kan rent av leda till
att barn omhändertas på felaktiga premisser. Det
handlar ytterst om det enskilda barnets rätt, inte
om föräldrarnas rätt, inte om samhällets rätt, inte
om den sociala maktens rätt och definitivt inte om
det orättas makt över barnet. Barnets rimliga krav
på rättssäkerhet och rättstrygghet fordrar i ljuset av
principen om barnets bästa att barnets röst stärks i
vårt samhälle. En möjlighet skulle kunna vara att
barnet får tillgång till en person som helt och hållet
tillvaratar det enskilda barnets intressen. Denna
person skulle vara fristående och oberoende av
föräldrarna, socialmakten och samhället i övrigt.
Det skulle kunna vara i form av en
barnombudsman. Vi måste oundgängligen snabbt
få en lösning på frågan. Är statsrådet villig att
hjälpa dessa utsatta barn?
Anf. 75 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Fru talman! Svaret på frågan är ett obetingat ja.
Jag vill nog påstå att regeringen visat det i handling
på flera olika sätt, inte minst under den senaste
tiden. Den snabba handläggningen av
barnkonventionen har lett till att den upphöjts till
lag i Sverige. Det ger de utsatta barnen ett markerat
stöd. I barnkonventionen talas om barn som
rättssubjekt, som människor med egna rättigheter
och rätt till inflytande över den egna personen.
Problemet är ju att barn kan befinna sig i sådana
åldrar att de inte har egna erfarenheter och
uttrycksmedel för att hävda sin rätt. Därför måste
vi med olika åtgärder stärka barnens rättsliga
skydd.
En barnombudsman är, som jag ser det, en viktig
förstärkning av barns rättigheter. Därför har vi nu
en utredning om barnombudsmannafunktionen --
hur den på bästa sätt skall kunna utformas för att ge
det verkningsfulla stöd som vi tycker att barn skall
ha i det svenska samhället. Det gäller att hitta den
rätta avvägningen mellan de olika myndigheter och
instanser som vi redan har och definiera
barnombudsmannarollen på ett sådant sätt att den
inte bara blir ett utanverk utan får en verklig
innebörd och blir till verklig förstärkning för barn.
Sedan vill jag påminna om att de resurser som vi
sätter in för att stärka barnperspektivet och
barnkompetensen i socialtjänsten syftar till att öka
kunskapen i dessa svåra fall hos den personal inom
socialtjänsten som möter dessa utsatta barn.
Anf. 76 ANITA STENBERG (mp):
Fru talman! Jag får tacka så mycket för dessa ord.
Egentligen är det precis så som jag också tänker. Nu
måste vi få verkligheten att rätta sig efter det som
uttrycks här.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Svar på fråga  1990/91:535 om
tvångsomhändertagande enligt lagen om vård av
unga
Anf. 77 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Fru talman! Gudrun Schyman har frågat
socialministern om lagen om särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) kan anses
tillämpbar i ett fall, där en cancersjuk pojke
omhändertagits för operation mot föräldrarnas
vilja, eller i liknande fall.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag
som skall svara på frågan.
Jag kan, som Gudrun Schyman säkert förstår, inte
ha någon uppfattning om lagtillämpningen i det
särskilda fallet. Efter vad jag erfarit har ärendet
anmälts till JO, som kommer att göra en
granskning.
Rent allmänt vill jag anföra att ärenden av denna
karaktär är oerhört svåra att avgöra såväl för
kommunens socialtjänst som för domstolarna. Att
LVU kan vara tillämplig i fall där barn inte erhåller
lämplig sjukvård är helt klart. För de beslut som
skall fattas har självfallet de läkarutlåtanden som
finns stor betydelse. Huruvida handläggningen och
bedömningarna i det enskilda fallet varit riktiga får
den fortsatta rättsliga hanteringen ge svar på.
Då Gudrun Schyman, som framställt frågan,
anmält att hon var förhindrad att närvara vid
sammanträdet, medgav förste vice talmannen att
Maggi Mikaelsson i stället fick delta i
överläggningen.
Anf. 78 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag har i Gudrun Schymans frånvaro
åtagit mig att ta emot svaret på denna väldigt
viktiga fråga. Det är bra att vi får svar på frågan.
Det är också bra att ärendet har anmälts till JO,
som nu kan se över det aktuella fallet. Jag förstår
att statsrådet inte kan uttala sig om det här fallet,
men principen är viktig. Det är alltid svårt och
grannlaga när man skall omhänderta barn. I det här
fallet, om jag har förstått rätt de handlingar som jag
har tagit del av, står ord mot ord, läkare mot läkare.
Det är just detta som gör att det är speciellt
grannlaga i det här fallet. Det rör sig dessutom om
föräldrar som ingalunda har motsatt sig vården.
Vad man kan utläsa av de handlingar jag har tagit
del av, finner man snarare en misstänksamhet mot
alternativmedicinen. Jag tycker att det är allvarligt
om det går att använda lagen om vård av unga i
särskilda fall så att andra värderingar och
tolkningar görs än föräldrarna om vilken slags
sjukvård som skall användas. Det är därför viktigt
att frågan bevakas.
Jag vill gärna höra statsrådets svar om det finns en
risk att lagen används på det sättet. Det måste vara
helt felaktigt.
Anf. 79 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Fru talman! Min uppfattning kvarstår att det är
utomordentligt svårt att personligen bilda sig en
uppfattning om ett fall med den beskrivning som
har givits. Min erfarenhet säger mig att man måste
veta mycket om ett komplicerat fall av detta slag för
att kunna ha en uppfattning.
Jag tycker att det är bra att justitieombudsmannen
granskar fallet. Saken blir inte lättare av -- om det
förhåller sig så -- att olika läkare och
sjukvårdsskolor står mot varandra. En intressant
aspekt är också omständigheten att föräldrarna
skulle sanktionera en vårdform men inte en annan.
Jag tycker att det är bra att det i det här enskilda
fallet sker en granskning.
Barn tas inte om hand om det inte finns en konflikt
i bakgrunden och risker för att barnet skall fara illa.
Dessa ärenden är så svåra att det hela tiden är
viktigt att följa dessa ärenden och att vi skaffar oss
bättre och bättre kunskaper om hur vi på bästa sätt
tillämpar lagen och barnkonventionen, dvs. arbetar
för barns bästa även i sådana här fall.
Anf. 80 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag har ett utdrag från de allmänna
målen skrivna av socialstyrelsen när det gäller lagen
om vård av unga. Där framgår det att lagparagrafen
kan tillämpas när det gäller omhändertagande av
barn när föräldrarna vill förhindra en viss
behandling när barnets hälsotillstånd kräver den.
Det står också i anvisningarna att nämnden skall
försöka övertala föräldrarna om det finns tid att
göra det. Såvida inte läkarna anser att godtagbara
alternativa medicinska möjligheter står till buds, är
nämnden tvungen att ingripa till den unges skydd.
Jag uppfattar att det här finns en konflikt och
motsättning. Det finns läkare som menar att det
fanns godtagbara alternativ som föräldrarna ville
pröva. Jag ser att det finns en risk i att göra
bedömningar som går emot föräldrarnas, då deras
uppfattning inte stämmer med den gängse
sjukvårdens. Det är ett viktigt principiellt
ställningstagande att inte kunna tillämpa lagtexten
på det sättet.
Anf. 81 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Fru talman! Jag har inte mycket att tillägga. Det
är viktigt att justitieombudsmannen gör en allsidig
granskning också av de rent medicinska
förutsättningar som uppenbarligen funnits. De
olika omständigheterna i det enskilda fallet skall
vägas in. Det är först när dessa omständigheter
finns tillgängliga som det går att göra en bedömning
om lagen har tillämpats på ett konsekvent och
riktigt sätt.
Jag vill återigen understryka att i motivtexten till
lagen pekar man på möjligheten att inskrida till
barnets skydd om barnet inte får den sjukvård den
behöver i ett akut läge.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på fråga  1990/91:518 om
styrelserepresentation hos myndigheter
Anf. 82 Civilminister BENGT K Å
JOHANSSON (s):
Fru talman! Erkki Tammenoksa har frågat mig om
lekmannainflytandet kommer att upphöra i statliga
myndigheters styrelser.
I budgetpropositionen 1991 (bil. 2 s. 18 och 19) har
regeringen aviserat en översyn av verksstyrelsernas
befogenheter och ansvar. Översynen skall omfatta
också en utvärdering av riksdagens s.k.
verksledningsbeslut, vad gäller bl.a. styrelsernas
uppgifter och sammansättning.
Utredningsdirektiven bereds för närvarande i
civildepartementet.
Svaret på frågan är nej. Jag avser inte att ge direktiv
om att lekmannainflytandet i statliga styrelser skall
upphöra.
Anf. 83 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.
Visst har jag läst propositionen. Men signaler från
olika håll, smygvägen, har gett vid handen att
lekmannainflytandet är i fara. Det verkar som om
lekmannainflytande och medborgarrepresentation
skall lämnas över till experter och direktörer. Det
var inte så länge sedan beslutet fattades i riksdagen
om medborgarinflytandet genom lekmän i
verksledningar. En stor utbildningsinsats
genomfördes -- jag var faktiskt med själv -- i statliga
styrelser. Detta krävde mycket nytänkande.
Jag medger att statsrådet svarat entydigt. Nu skulle
diskussionen egentligen sluta.
Behöver vi inte en diskussion om dessa frågor och
om vad som har orsakat denna nya situation?
Utvärderingar är säkert på sin plats. Men den nya
given överraskar ändå.
Anf. 84 Civilminister BENGT K Å
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag vet inte riktigt vad Erkki
Tammenoksa syftar på med uttrycket en ny giv. Jag
har inte sett det så att vi skall införa något system
där lekmannainflytandet tas bort. Vi behöver i
många av våra styrelser ledamöter som kan vara
motpart och driva på av verksledningen. Därför
tror jag att lekmannastyrelser kommer att vara kvar
på de flesta viktiga myndigheter.
Men vi behöver nu göra en utvärdering av de
system som har introducerats. På många håll
fungerar de bra. På andra håll har intrycket varit att
ombildning till t.ex. råd har inneburit att det
faktiska inflytandet för de lekmän som sitter där
inte är särskilt stort. Jag tycker att det är en
farosignal man bör ta på allvar. Det finns även en
del andra saker som behöver värderas. Ett var ett
nytt system som infördes, och det bör utvärderas.
Det betyder minsann inte, Erkki Tammenoksa, att
lekmannastyrelserna skall avvecklas.
Anf. 85 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Fru talman! Jag blev överraskad av att detta kom
så snabbt. Jag förstår att det nya systemet måste
utvärderas. Jag medger att en viss vilsenhet rådde i
styrelserna. Men det är helt förståeligt när man i
stället för att fatta stora beslut skall detaljgranska
vad myndigheter gör. Jag får nöja mig med svaret.
Där står svart på vitt att lekmannainflytandet skall
vara med i bilden även i fortsättningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
18 § Hänvisning av ärende till utskott
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:174 till skatteutskottet
19 § Bordläggning
Föredrogs och bordlades
Proposition
1990/91:173 Dubbelsbeskattningsavtal mellan
Sverige och Belgien
Motionerna
med anledning av skr. 1990/91:101 ILOs
konvention om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder
1990/91:U14 av Martin Olsson och Karin Israelsson
(c)
1990/91:U15 av Ragnhild Pohanka och Eva Goe s
(mp)
1990/91:U16 av Anders Castberger och Kerstin
Ekman (fp)
1990/91:U17 av Berith Eriksson m.fl. (v)
med anledning av prop. 1990/91:117 En ny
kommunallag
1990/91:K46 av Ingrid Andersson m.fl. (s,m,fp,c)
1990/91:K47 av Lena Öhrsvik (s)
1990/91:K48 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91:K49 av Anders Björck m.fl. (m)
1990/91:K50 av Mona Saint Cyr (m)
1990/91:K51 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
1990/91:K52 av Sören Norrby (fp)
1990/91:K53 av Alf Egnerfors m.fl. (s)
1990/91:K54 av Martin Olsson (c)
1990/91:K55 av Bengt Kindbom m.fl. (c)
1990/91:K56 av Sonia Karlsson (s)
1990/91:K57 av Ylva Johansson och Bo Hammar
(v)
1990/91:K58 av Ylva Johansson (v)
1990/91:K59 av Lars Werner m.fl. (v)
med anledning av prop. 1990/91:121
Försöksverksamhet med kommunalt
huvudmannaansvar för primärvård m.m.
1990/91:So59 av Karin Israelsson m.fl. (c)
1990/91:So60 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c)
1990/91:So61 av Sten Svensson m.fl. (m)
1990/91:So62 av Margó Ingvardsson m.fl. (v)
med anledning av prop. 1990/91:136 Ändringar i
sparbankslagen m.m.
1990/91:N96 av Lars Norberg m.fl. (mp)
med anledning av skr. 1990/91:137 Redovisning för
fördelningen av medel från allmänna arvsfonden
under budgetåret 1989/90
1990/91:So65 av Sten Svensson m.fl. (m)
1990/91:So66 av Karin Israelsson m.fl. (c)
med anledning av prop. 1990/91:138 Vissa
tandvårdsfrågor
1990/91:So67 av Isa Halvarsson (fp)
1990/91:So68 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
1990/91:So69 av Sten Svensson m.fl. (m)
1990/91:So70 av Anita Stenberg (mp)
med anledning av prop. 1990/91:142 Handel och
tjänster på värdepappersmarknaden, m.m.
1990/91:N97 av Alf Wennerfors (m)
1990/91:N98 av Krister Skånberg (mp)
1990/91:N99 av Rolf L Nilson m.fl. (v)
med anledning av prop. 1990/91:144 vissa
följdfrågor om ny bostadsfinansiering, m.m.
1990/91:Bo55 av Erling Bager m.fl. (fp)
1990/91:Bo56 av Agne Hansson m.fl. (c)
1990/91:Bo57 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91:Bo58 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91:Bo59 av Knut Billing m.fl. (m)
med anledning av prop. 1990/91:147 Förstärkt
konkurrens på livsmedelsområdet
1990/91:N100 av Stina Gustavsson och Kersti
Johansson (c)
1990/91:N101 av Roland Sundgren m.fl. (s)
1990/91:N102 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)
1990/91:N103 av Lars Norberg m.fl. (mp)
1990/91:N104 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91:N105 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c)
med anledning av prop. 1990/91:152 Överföring av
vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m.
1990/91:So63 av Anita Stenberg och Paul Ciszuk
(mp)
1990/91:So64 av Barbro Sandberg (fp)
med anledning av prop. 1990/91:155 Lag om
ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m.m.
1990/91:Jo142 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)
1990/91:Jo143 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
1990/91:Jo144 av Göthe Knutsson och Gullan
Lindblad (m)
1990/91:Jo145 av Martin Olsson (c)
1990/91:Jo146 av Anne Wibble (fp)
1990/91:Jo147 av Viola Furubjelke (s)
1990/91:Jo148 av Eivor Husing (s)
1990/91:Jo149 av Nils-Olof Gustafsson och Rune
Berglund (s)
1990/91:Jo150 av Annika Åhnberg m.fl. (v)
1990/91:Jo151 av Maggi Mikaelsson (v)
1990/91:Jo152 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)
med anledning av prop. 1990/91:156 Miljöklasser
för nya fordon, m.m.
1990/91:Sk58 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1990/91:Sk59 av Gösta Lyngå m.fl. (mp)
1990/91:Sk60 av Kjell Johansson (fp)
1990/91:Sk61 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v)
1990/91:Sk62 av Görel Thurdin m.fl. (c)
1990/91:Sk63 av Anders Castberger (fp)
med anledning av prop. 1990/91:161 Sotning
1990/91:Fö21 av Barbro Sandberg (fp)
Socialutskottets betänkande
1990/91:SoU12 Socialpolitik -- inriktning och
anslag
20 § Anmälan om fråga
Anmäldes att följande fråga framställts
den 15 april
1990/91:540 av Elver Jonsson (fp) till
kommunikationsministern om nordiska regler om
utlandsregistrerade bilar:
Finansminister Dyremose meddelade i ett frågesvar
vid Nordiska rådets möte i februari att de nordiska
finansministrarna hade kommit överens om en
anpassning av reglerna för användning av
utlandsregistrerade bilar. I korthet skulle det
innebära att familjetillhörigheten i första hand
skulle vara avgörande för fastställande av hemort.
I andra hand kunde arbetsorten vara avgörande.
Detta skulle i så fall gälla om arbetsförhållanden är
av permanent eller långvarig karaktär.
Definitionen på långvarighet i detta sammanhang
är att en person i fråga uppehåller sig på sin
arbetsort mer än 365 dagar inom loppet av två år.
Det påpekades i svaret att om tveksamhet skulle
uppkomma var Ministerrådet överens om en
procedur mellan berörda myndigheter. Den norska
tullen har nyligen beslagtagit en svenskregistrerad
bil vilket visar att de nya reglerna inte börjat
tillämpas mellan Norge och Sverige.
Med hänvisning till ministerrådets besked vid 39:e
sessionen i Köpenhamn i år och gjorda iakttagelser
senaste veckorna vill jag ställa följande fråga till
kommunikationsministern:
När kommer de nya nordiska reglerna för
utlandsregistrerade bilar att börja tillämpas mellan
Norge och Sverige och vad avser regeringen att
vidtaga för åtgärder att lösa problemen för de
svenskar som fått sina bilar beslagtagna av den
norska tullen?
21 § Kammaren åtskildes kl. 18.38.
Förhandlingarna leddes
av  andre vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. ajourneringen kl. 15.56 och
av  förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.