Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1990/91:47

Torsdagen den 10 januari

Kl. 10.00

---

Välkomstord

Anf. 1 TALMANNEN:

Jag hälsar er, de tre vice talmännen,
kammarsekreteraren och riksdagens personal
välkomna tillbaka till det fortsatta riksdagsarbetet
under detta riksmöte.

Innan vi övergår till dagens sakärende vill jag säga
ett par ord om två allvarliga orosmoln på det
utrikespolitiska området.

Vi beklagar med djup oro, men också med stor
fruktan, gårdagens resultatlösa samtal i Genève. Vi
ställer nu våra förhoppningar till alla de
fredsansträngningar som kommer att göras de
närmaste dagarna, främst av FNs
generalsekreterare Pérez de Cuellar. Vi hoppas alla
att det skall vara möjligt att undvika ett förödande
krig.

Vi hoppas också att samtal och förhandlingar skall
gå före användande av våld och militära
aggressioner i Balticum, vars utveckling vi alla
följer med en blandning av oro och hopp.

1 § Anmälan om återtagande av plats i
riksdagen

Talmannen meddelade att Ingela Mårtensson (fp)
den 27 december 1990 samt Hugo Bergdahl (fp) och
Jan Strömdahl (v) den 1 januari 1991 återtagit sina
platser i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som
ersättare upphört för Lars Härneman, Mariana
Wallin och Eva Zetterberg.

2 § Avsägelser

Talmannen meddelade

dels att Bo Toresson (s) anhållit om att fr.o.m. den
1 januari 1991 bli entledigad från uppdraget som
ledamot av riksdagen,

dels att organisationssekreterare Lars Pettersson
avsagt sig uppdraget som suppleant i
valprövningsnämnden.

Dessa framställningar bifölls av kammaren.

3 § Överlämnande av kommittéberättelsen

Anf. 2 Justitieminister LAILA FREIVALDS
(s):

Herr talman! Jag ber att till riksdagen få överlämna
1991 års kommittéberättelse.

Justitieministern avlämnade regeringens skrivelse
1990/91:103 med redogörelse för verksamheten
inom de kommittéer som hade tillsatts efter beslut
av regeringen.

Kommittéberättelsen bordlades.

4 § Överlämnande av budgetpropositionen

Anf. 3 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Herr talman! Jag ber att få överlämna regeringens
förslag till statsbudget för nästa budgetår.

Finansministern överlämnade regeringens
proposition 1990/91:100 med förslag till statsbudget
för budgetåret 1991/92.

Anf. 4 TALMANNEN:

Statens budget är den fråga som riksdagen lägger
ned mest arbete på under våren. För budgetåret
1990/91 inleds nu detta arbete genom det
budgetförslag som regeringen alldeles nyss har
överlämnat till riksdagen.

Finansministern kommer nu att lämna kammarens
ledamöter information om budgeten. Därefter får
oppositionens företrädare komma till tals.

Anf. 5 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Den politik vi lägger fram i årets
finansplan och budget är en kärv men ansvarsfull
politik. Det är en politik för att skapa bättre tider.

Ute i världen mattas den ekonomiska
konjunkturen av. Hos några av våra viktigaste
handelspartner, bl.a. Storbritannien och USA, har
nedgången varit snabb.

Samtidigt är risken för ett krig i Mellanöstern akut.
Ett krig skulle få förödande effekter, mänskligt och
materiellt. Det skulle dessutom få ekonomiska
effekter över hela världen. Oljepriserna skulle
drivas upp och därmed också räntorna.

Utvecklingen i Sovjet innebär en annan mycket
osäker faktor med effekter på världsekonomin och
på den politiska situationen i vårt eget närområde.

Detta är -- i största korthet -- den internationella
bakgrund mot vilken vi nu skall lägga fast vår
ekonomiska politik. Den svenska ekonomin har
allvarliga problem och dessa är väl kända.

Inflationen är för hög, tillväxten har försvagats och
affärerna med utlandet visar underskott.
Problemen beror på en snabb kostnadsökning.

Men det skall också sägas att den svenska
ekonomin har många starka sidor.

Vårt näringsliv är väl utbyggt och har en betydande
styrka. Statens finanser är sunda. Sysselsättningen
är hög och arbetslösheten är låg. Välfärden är hög
och inkomsterna är jämnare fördelade än i andra
länder.

Regeringens förslag till ekonomisk politik tar fasta
på de starka sidorna. Det är inriktat på att fullfölja
stabiliseringspolitiken och komma till rätta med de
akuta problemen.

Det är en kärv politik, men en väg ut ur
kostnadskrisen -- en politik för bättre tider.

Målen för politiken ligger fast: full sysselsättning,
ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis
fördelning, regional balans och en god miljö.

Strategin för den ekonomiska politiken under de
kommande åren kan sammanfattas på följande
sätt.

Den första uppgiften är att se till att Sverige aktivt
och framgångsrikt kan medverka i den
internationella integrationen.

Den andra uppgiften är att bromsa
kostnadsutvecklingen och stärka
konkurrenskraften för att därmed hävda
sysselsättningen och välfärden.

Den tredje uppgiften är att återvinna tillväxten
genom att kraftfullt satsa på investeringar för
framtiden, både i näringsliv och i infrastruktur, men
också i yrkeskunnande och kompetens.

Den fjärde uppgiften är att skapa en starkare bas
för välfärdspolitiken genom att konsekvent
tillämpa arbetslinjen och att förbättra arbetslivets
villkor.

Den femte uppgiften är att lägga grunden för en
uthållig tillväxt genom att skapa en bättre balans
mellan ekonomi och miljö.

Jag skall nu presentera de viktigaste åtgärderna på
varje område.

En huvuduppgift i den ekonomiska politiken är att
Sverige aktivt och framgånsrikt skall medverka i
den allt starkare internationaliseringen. Detta är
90-talets stora politiska utmaning.

Vi skall göra detta utifrån en styrkeposition med en
stark industri, väl investerad och finansiellt stabil,
med en samhällsorganisation som är väl skickad att
erbjuda trygghet i förändringen, med en egen
politisk identitet som vi skall hävda i det nya
öppnare Europa, ett Europa som också skall vara
öppet utåt.

I förhandlingarna med EG om ett EES-avtal har vi
nu nått långt. Ett avtal bör kunna vara klart före
sommaren. Parallellt med detta inleder vi
förberedelserna för en ansökan om medlemskap i
EG.

För den ekonomiska politiken innebär detta att
målen för valutapolitiken ligger fast. Det innebär
vidare att förutsättningarna för investeringar,
produktion och sysselsättning i Sverige kommer att
förbättras.

Sveriges internationella orientering är också
baserad på solidaritet. Biståndet ökar med 871 milj.
kr. till 13,9 miljarder kronor. Vi upprätthåller
därmed enprocentsmålet.

Den andra huvudlinjen i den ekonomiska politiken
är att bekämpa inflationen, därför att den är det
allvarligaste hotet mot sysselsättningen och mot en
rättvis fördelning.

Förslaget till statsbudget för nästa år är utformat
med hänsyn till detta.

Budgeten visar balans mellan utgifter och
inkomster. Omfattande omprövningar av utgifter
har skett för att bereda plats för att tillgodose de
mest angelägna behoven. Tillväxten i
statsutgifterna har reducerats från mer än 10 % i år
till mindre än 4 % nästa år. Budgeten innehåller
inga förslag till nya skattehöjningar.

För kommunernas del gäller skattestopp för 1991
och 1992. De måste anpassa sin tillväxt efter de
allmänna ekonomiska förutsättningarna. Det
innebär att de inte heller skall planera för
skattehöjningar efter 1992. Om detta är vi överens
med Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Det innebär att skatternas andel av den samlade
produktionen minskar från 56,5 till 55,5 % under
1991.

När det gäller lönerna är villkoren givna genom
förslaget till stabiliseringsavtal. Det behövs en
nationell samling kring detta avtal för att vi skall
kunna återvinna styrkan i vår ekonomi. I annat fall
hotar en omfattande arbetslöshet och en fortsatt
hög inflation.

Utan ett stabiliseringsavtal skulle ytterligare 50 000
arbetstillfällen komma att försvinna under de
närmaste två åren, främst i industrin, och
arbetslösheten skulle komma att öka med minst
lika mycket. Det skulle i första hand drabba
arbetare och tjänstemän inom industrin och
ungdomar som inte kommer in i arbete.

En stor majoritet av löntagarnas organisationer och
samtliga arbetsgivare har accepterat förslaget till
avtal. Därigenom har en ny och realistisk norm för
lönebildningen etablerats. Ett mindre antal
organisationer har avvisat förslaget. Regeringen
har dragit slutsatsen att någon allmän lönelag inte
skall aktualiseras. På de områden där parterna är
överens bör de vanliga reglerna gälla och arbetet
med att teckna avtal drivas vidare enligt tidsplanen.

De som har svarat ja har i många fall ställt som
villkor att avtalet skall gälla över hela
arbetsmarknaden. Regeringen är därför beredd att
söka medverka till detta och säkerställa en
nedväxling från inflationslöner till reallöner.
Regeringen kommer därför att inbjuda till politiska
överläggningar i denna fråga och de frågor av
ekonomisk natur som aktualiseras med anledning
av utvecklingen i Mellanöstern.

Priserna måste hållas nere. En aktiv prispolitik är
ett viktigt komplement till stabiliseringsavtalet. De
främsta inslagen i en sådan är åtgärder för att
avreglera olika marknader och öka konkurrensen
mellan företagen.

I samband med arbetet på ett stabiliseringsavtal har
handeln engagerats för att fungera som prisbroms
mot olika leverantörer. Dessa insatser har redan
börjat ge effekt.

En neddragning av gränsskyddet för
jordbruksprodukter är avgörande för
möjligheterna att sänka matpriserna. Regeringen
förbereder därför en sänkning av gränsskyddet och
kommer under våren att presenterna förslag om
detta.

Den tredje huvuduppgiften är att få i gång
tillväxten genom att främja produktivitet, sparande
och investeringar både i näringsliv och i den
offentliga sektorn. Men framtidssatsningar behövs
också i form av investeringar i människor, i form av
yrkesutbildning, i kompetenshöjning, i högre
utbildning. Därför kommer vi att lägga fram förslag
om att bygga ut gymnasieskolans yrkesinriktade
linjer och ge alla elever en treårig utbildning.

Till det kommer en stor satsning på
arbetsmarknadsutbildning, som redan nu ger AMS
möjlighet att utöka utbildningen med ca 19 000
platser. Det är den mest kraftfulla satsning som
någonsin gjorts på arbetsmarknadsutbildningen
sedan den byggdes upp. Detta innebär en rejäl
insats för att lösa dagens problem men också för att
möta morgondagens krav på yrkeskunnande.

Som en tredje viktig del av framtidssatsningarna vill
vi ge fler möjlighet till högre utbildning. En
ytterligare utökning av examina och
utbildningsplatser inom högskolan skall uppnås
genom att högskolans samlade resurser utnyttjas
bättre.

Investeringarna i näringslivet har legat på en hög
nivå under de senaste åren. Det är angeläget med
en fortsatt utbyggnad. Därför kommer regeringen
att besluta att frisläppa investeringsfonderna och de
allmänna investeringsreserverna, dvs.
småföretagens motsvarighet till
investeringsfonderna. I dessa fonder och reserver
finns i dag 18--20 miljarder kronor avsatta, som nu
frigörs för framtidsinriktade investeringar.

För att stimulera utländska investeringar i Sverige
bör reglerna för utlänningars köp av svenska
företag ändras. Ett förslag om detta bör kunna
läggas fram under våren.

Sverige behöver också rusta upp infrastrukturen,
våra kollektiva transporter, våra järnvägar och
vägar. Det behövs för miljöns skull, för
framkomlighetens skull och för att svenska varor
och tjänster skall kunna exporteras framgångsrikt
till den stora europeiska marknaden.

Under det innevarande och det kommande
budgetåret avsätts 10 miljarder kronor för detta
ändamål. Vi planerar att avsätta ytterligare minst
10 miljarder kronor under 1990-talet för att göra
det möjligt att snabbt komma i gång med ett antal
stora, långsiktiga investeringar.

Sammanlagt kommer vi att satsa minst 20 miljarder
kronor utöver medel på ordinarie anslag. Inom den
ramen är regeringen beredd att avdela 5,5 miljarder
kronor i de tre storstadsregionerna för en bättre,
mer miljövänlig trafik.

Genom dessa omfattande satsningar på
yrkesutbildning och högre utbildning, på
investeringar i näringsliv och transporter, vill vi
samla nationens krafter kring ett program för att
modernisera Sverige och skapa nya
utvecklingsmöjligheter och en ny framtidstro. I
dessa frågor återkommer regeringen i en särskild
näringspolitisk proposition under våren.

Ökade investeringar förutsätter ett ökat sparande.
Skattereformen ger i sig en god stimulans till
sparande. Därutöver bör det obligatoriska
sparandet snarast omvandlas till hushållssparande.
I den pågående översynen av pensionssystemet bör
en utgångspunkt vara behovet av högre långsiktigt
sparande.

Den fjärde stora uppgiften är att skapa en starkare
ekonomisk grund för välfärd och trygghet.

En mycket stor del av statens utgifter gäller
välfärden i vid mening: vård, omsorg och
utbildning, men framför allt pensioner, barnbidrag
samt försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom.

För det kommande budgetåret har vi satt av pengar
för den andra etappen i barnbidragshöjningen. Vi
fortsätter att bygga ut barnomsorgen. Vi har skapat
utrymme för den priskompensation som
pensionärerna har fått från den 1 januari i år och
den som vi räknar med att ge den 1 januari 1992. Vi
satsar också nya pengar på en förstärkning av
äldreomsorgen.

Men det är viktigt att slå fast att det bara är genom
arbetet som vi kan skapa de resurser som behövs
för en välfärd som omfattar alla, men som ger mest
åt dem som bäst behöver den. Det är detta som
ligger till grund för den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Samma princip,
arbetslinjen, måste vägleda utformningen av
välfärdspolitiken i övrigt. Det är arbete, hälsa och
ett aktivt liv som vi syftar till, och därför måste
aktiva åtgärder som omsorg, vård och
rehabilitering komma i första hand.

Vi gör nu en kraftfull och samordnad insats för en
bättre rehabilitering. Det sker genom insatser för
att undanröja farliga arbeten, förbättra
arbetsmiljön och skapa det goda arbetet. Det sker
vidare genom resurser till rehabilitering och genom
förändringar i försäkringssystemet med den nya
rehabiliteringsersättningen. Under vårriksdagen
skall vi lägga fram förslag som är baserade bl.a. på
arbetsmiljökommissionens resultat.

Den femte uppgiften är att åstadkomma en uthållig
tillväxt, en tillväxt som är i samklang med miljö och
naturresurser, en långsiktig omställning av vår
produktion och vår konsumtion.

Insatserna för en bättre kollektivtrafik är en viktig
del av denna omställning, liksom åtgärder för en
bättre energihushållning.

Ytterligare konkreta förslag läggs fram i den
miljöpolitiska proposition som kommer i februari.

Detta är regeringens besked om hur vi vill lägga
upp den ekonomiska politiken under de kommande
åren. Det är en politik som är präglad av allvaret i
den ekonomiska situationen, nationellt och
internationellt.

I budgetförslaget är inkomsterna beräknade till
454,9 miljarder kronor. Utgifterna är 394,5
miljarder kronor. Till detta kommer utgifter för
statsskuldsräntor med 61 miljarder kronor. Det
innebär balans mellan utgifter och inkomster.

Vi har klarat en balanserad budget trots en mycket
besvärlig statsfinansiell situation -- och utan
skattehöjningar.

Vi har genomfört en noggrann prövning av alla
offentliga utgifter, med omprövningar på många
områden och satsningar på några få, för
medborgarna och samhällsekonomin viktiga
områden: tillväxt, sysselsättning, utbildning och
forskning samt miljö.

Vi redovisar nu de omfattande besparingar som
arbetades fram i höstas. Utöver vad som
presenterades i skrivelsen till riksdagen finns nu
ytterligare besparingar. Det gäller bl.a.
bostadspolitiken, där utgifterna sänks med drygt
3,5 miljarder kronor. Det gäller vidare kostnaderna
för flyktingmottagandet som kan sänkas med 1,7
miljarder kronor som en följd av en ny och bättre
organisation. Sammanlagt har budgeten förstärkts
med ca 30 miljarder kronor, främst genom
besparingar men också genom krav på bättre
affärsmässighet i de statliga affärsverken.

När det gäller den statliga förvaltningen läggs
förslag fram om besparingar bl.a. inom vägverket,
fiskeri- och lantbruksadministrationen, försvaret
och transportsektorn.

Ett utförligt program för att göra
statsförvaltningen, inkl. regeringskansliet,
effektivare kommer att läggas fram för riksdagen
till våren. Den statliga administrationen bör kunna
bantas med 10 % under en treårsperiod.

Budgeten innebär en svångrem för staten, men det
innebär att vi kan skapa svängrum för produktion
och investeringar -- det som skall ge oss nya
resurser under kommande år.

När det gäller den allmänna ekonomiska
utvecklingen befinner vi oss nu i ett allvarligt skede,
med en stor internationell osäkerhet. Alla
prognoser måste därför omges med fler
reservationer än normalt.

Med nu kända förhållanden kan vi dock se en
vändpunkt för den svenska ekonomin till bättre
tider:

-- Vi står nära en vändpunkt när det gäller
inflationen. Från mars till december i år stannar
prisstegringarna på 3 %, och under loppet av 1992
kan prishöjningarna komma att stanna vid 2,5 %.
Det innebär en radikal nedväxling av
inflationstakten.

-- Vi kan därmed se vändpunkten när det gäller vår
internationella konkurrenskraft. Under 1992 kan vi
återvinna förlorad terräng.

-- Industriproduktionen når en vändpunkt under
loppet av året. Nästa år blir ett återhämtningens år.

-- Investeringarna i näringslivet blir i år av ungefär
samma omfattning som 1989 och 1990 och börjar
öka igen nästa år. Frisläppet av
investeringsfonderna bör ge en god skjuts åt
förnyelsen.

-- Reallönerna efter skatt förbättras under 1991
med 2 % för löntagarna i genomsnitt och ökar
ytterligare under nästa år.

-- Hushållens sparande, som varit negativt under
några år, är positivt i år och förbättras nästa år.
Skattereformen stimulerar sparandet.

-- På arbetsmarknaden har vi kommit in i ett skede
med en mycket svagare efterfrågan och med en stor
risk för ökad arbetslöshet. Men nedväxlingen av
inflationen och en återställd konkurrenskraft gör
det möjligt att nu lägga grunden för en ny period av
framsteg i näringslivet.

Vi skall klara omställningen genom en mycket aktiv
arbetsmarknadspolitik inriktad på att höja
kompetensen i arbetslivet och på att göra särskilt
stora insatser för dem som för tillfället saknar ett
arbete. Detta skall göras för att klara dagens
problem, men framför allt för att möta
morgondagens behov av kompetens och
yrkeskunnande.

Herr talman! Det är min uppfattning att vi i Sverige
har goda förutsättningar att lösa våra ekonomiska
problem. Vi har redan vidtagit en rad åtgärder som
kommer att ge effekt under detta och nästa år.

Den politik som vi nu lägger fram är en kärv men
ansvarsfull politik. Det är en politik som skall skapa
ny framtidstro och bättre tider. Vi inbjuder till
samverkan kring denna politik här i riksdagen.

Anf. 6 CARL BILDT (m):

Herr talman! För ett år sedan hade vi här i
kammaren anledning och möjlighet att
kommentera Kjell-Olof Feldts sista budget. I dag
har vi möjlighet att kommentera Allan Larssons
första.

För ungefär ett år sedan sade Kjell-Olof Feldt att
om det inte blir ett snabbt stopp på
kostnadsutvecklingen står Sverige inför vad han
kallade arbetslöshetens stålbad. Jag var då, som ni
kanske erinrar er, mycket kritisk mot en svag
budget och en svag ekonomisk politik. Jag varnade
för ett år av kriser och av allt sämre konjunkturer.

I dag har vi facit till det år som har gått. Efter 1980-
talets misslyckande blev även år 1990 ett förlorat år
när det gällde att få lönekostnadsutvecklingen
under kontroll. Den blev faktiskt ännu mera
bekymmersam 1990 än vad den varit tidigare. De
chocksiffror för vårt samlade underskott gentemot
utlandet som jag varnade för i fjolårets debatt har
sedan dess blivit ännu värre. Tillväxten har blivit
ännu svagare än vad det då fanns anledning att
vänta sig. Den dystra sanningen är att siffrorna för
Sveriges ekonomi har försämrats på varje punkt
under det senaste året. Sverige har gått och
fortsätter att gå mot sämre tider.

Jag har redan pekat på underskottet i
bytesbalansen. Regeringen talar om 33 miljarder år
1990, 50 miljarder år 1991 och 60 miljarder år 1992.
Det är en optimistisk revidering av
konjunkturinstitutets prognoser. Det innebär
större underskott gentemot omvärlden än vad
Sverige någonsin tidigare har haft i modern tid.

Det finns anledning att peka på utvecklingen i vad
gäller investeringar. Svenska företags investeringar
i Sverige minskar kraftigt, medan de ökar kraftigt i
andra länder. Vi ser hur svenska investeringar flyr
Sverige och utländska skyr Sverige.

Så ser bilden ut. När finansministern i sin
presentation säger att näringslivets investeringar i
år kommer att ligga på ungefär samma nivå som
1990 och 1989 är det helt enkelt fel. Det framgår av
nationalbudgeten.

Räntorna har stigit. De ligger i dag i Sverige på en
nivå som är klart högre än nivån i de flesta andra
länder i Europa. Vi vet alla att höga räntor drabbar
hårt. Det innebär att boendekostnader, som i alla
fall ökar till följd av skattehöjningar, skjuter i
höjden ännu kraftigare. Det innebär att
investeringarna och nysatsningarna, som vi redan
från början hade problem med, dämpas ännu mera.

Priserna stiger som bekant mycket snabbt nu. Det
handlar just nu om en ren prischock. Under de
närmaste månaderna kommer vi att se att priserna
ökar med en årstakt på 12, 13 %. Det innebär för
många att de välkomna
marginalskattesänkningarna delvis eller helt äts
upp. Man kan t.o.m. gå back. Det gäller framför
allt de grupper, t.ex. pensionärer, med låga
inkomster som inte får så stor utdelning av de
mycket angelägna marginalskattesänkningarna. På
samma sätt som det borde vara en självklarhet att
man skall kunna leva på sin lön utan att tvingas söka
bidrag, borde det vara en självklarhet att man skall
kunna leva på sin pension utan att behöva söka
bidrag. Det är orimligt att genom ökade skatter de
facto tvinga fram ett ökat bidragsberoende.

Nu ser vi också hur den öppna arbetslösheten
börjar öka. Antalet varsel slår alla rekord. Antalet
varsel har aldrig tidigare under de senaste
decennierna ökat så snabbt som de gör i dag. Varsel
läggs av företag efter företag i olika delar av vårt
land. Alla prognoser säger att detta bara är början
på de närmaste årens utveckling.

Därmed fruktar jag att Sverige går mot just det
arbetslöshetens stålbad som Kjell-Olof Feldt för
litet mer än en år sedan talade om. Det stålbadet är
den direkta, och tyvärr närmast oundvikliga,
följden av att den så kallade tredje vägens
ekonomiska politik under 1980-talet och dess
fortsättning under förra året misslyckades med att
få kostnadsutvecklingen i Sverige under kontroll.

Vi har rekordhöga priser, rekordhöga räntor,
rekordstora underskott mot omvärlden och en
arbetslöshet som kommer att bli rekordhög. Allt
detta kommer att drabba individer, familjer och
företag under de närmaste åren. Det är politikens
misslyckande som kommer att ge Sverige några
svåra år i början av 1990-talet.

Jag tillhör dem som är övertygade om att
utvecklingen kan vändas -- och självfallet också att
den måste vändas.

Med en politik enligt de riktlinjer som Bengt
Westerberg och jag lade fram i slutet av oktober
förra året och som sedan dess redovisats i
gemensamma motioner och reservationer av
folkpartiet liberalerna och moderata
samlingspartiet i denna kammare är det möjligt.
Där finns ramarna, och där finns riktlinjerna för
den ''Europaväg'' för vår ekonomiska politik som är
den enda väg som kan vända den nu så
bekymmersamma utvecklingen för Sverige. Det
handlar om att vi så snabbt som möjligt måste
ansluta oss till den europeiska gemenskapen, att vi
målmedvetet måste sänka skattetrycket mot
europeiska nivåer, att vi klart måste dämpa de
offentliga utgiftsökningarna, att vi måste få en
valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken --
barnomsorg, sjukvård, äldreomsorg --, att vi måste
få en spridning av ägande och sparande och att vi
också så småningom förhoppningsvis skall få en
sund och realistisk energipolitik här i landet.

Detta är vårt program. Jag noterade med stort
intresse att den ekonomisk-politiska skrift som
centerpartiet redovisade häromdagen ansluter sig
till detta synsätt. Det välkomnar jag. Det är ett
betydelsefullt steg.

Det skall också sägas att det under det senaste året
från regeringens sida har tagits vissa steg som
ansluter sig till denna inriktning av politiken. Jag
tänker på beslutet om sjukförsäkringssystemet --
många år för sent, men i alla fall. Jag tänker på
beslutet om det kommunala skattestoppet -- många
år för sent, men i alla fall. Jag tänker på det
historiska riksdagsbeslutet den 12 december om
medlemskap i EG. Det satt långt inne, och det kom
under egenartade omständigheter, men i alla fall --
det var viktigt, och det visar framåt.

Till denna lista kan förvisso läggas att det är
uppenbart att finansministern varit flink med
rödpennan i arbetet med denna budget. Vi skall
under motionsperioden ge honom en del tips om
hur man kan vara ännu flinkare med rödpennan --
få se om han är villig att lyssna till dem.

Men regeringen har inte klarat av att ge Sverige en
politik som med kraft och framtidstro kan vända
utvecklingen. Det blir alltid för litet och för sent,
och det sker alltid med svårmod och tvekan.
Därmed förmår man inte heller att bryta den
negativa utvecklingen.

Detta gäller också det viktiga arbetet med att bryta
löne- och prisspiralen. Det är misslyckandet där
som leder till misslyckanden på så många andra
områden. Vi behöver -- det inser nog de flesta -- ett
systemskifte när det gäller lönebildningen i Sverige.
Det gamla systemet fungerar helt enkelt inte. De
tankar som har funnits på att låsa fast det gamla
systemet genom en lönelag skulle bara göra detta
än värre; jag noterar att regeringen nu avvisar den
vägen.

Men samtidigt noterar jag att finansministern, efter
det att han i olika intervjuer och uttalanden under
den del av det senaste året då han har varit i
ansvarig ställning och med kraft avvisat alla typer
av statlig inkomstpolitik, har som enda recept i dag
att inbjuda till politiska överläggningar om hur
lönebildningen skall hanteras. Politiska
överläggningar måste ju innebära förberedelser för
politiska ingrepp -- och då är vi tillbaka i tankarna
på en statlig inkomstpolitik! Då är vi tillbaka i just
den politik som misslyckats förr och som även
regeringen och dess företrädare under några
månader av åtminstone debattmässig klarsyn under
förra året insåg är en politik som inte kan och inte
kommer att lyckas.

Anf. 7 BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Låt mig först av allt säga att vi
naturligtvis delar den oro som talmannen
inledningsvis gav uttryck för. I skuggan av den
mycket oroande utveckling som vi ser i vår omvärld
är det med blandade känslor som man ger sig in i en
debatt om de trots allt begränsade problem som vi
har i Sverige. Det är ju ändå för denna debatt som
dagen är avsatt, så låt mig ändå ge några
synpunkter på regeringens budgetproposition.

Den svenska ekonomin präglas av problem, skriver
Allan Larsson och regeringen i finansplanen. Det
är så sant som det är sagt. Sverige förutspås i
OECDs senaste översiktsrapport, Economic
Outlook, bli det enda land eller möjligen ett av två
länder som i år kommer att få negativ ekonomisk
tillväxt. Det är naturligtvis samtidigt ett betyg åt
den socialdemokratiska regeringen. Det är ju inte
av en tillfällighet som det blir så, och det beror inte
på yttre omständigheter, utan det är en följd av den
ekonomiska politik som förts i Sverige under
mycket lång tid.

Visst finns det sådant som är bra -- det framhöll
Allan Larsson, och jag är beredd att instämma i
det. Men det är en klen tröst när det är problemen
som präglar ekonomin, något som Allan Larsson
också framhåller i finansplanen.
Socialdemokraterna har helt enkelt misslyckats att
utnyttja efterkrigstidens hittills längsta
högkonjunkturperiod för att lösa de här
problemen. Problemen är ju inte nya -- det är inga
problem som har dykt upp under det senaste året
eller sedan Irak invaderade Kuwait. Detta är
problem som Sverige har levt med under hela 1980-
talet, som har behandlats i finansplan efter
finansplan under hela det årtiondet och nu även i
inledningen till det nya årtiondet.

Problemen omtalas ofta som stabiliseringspolitiska
problem. Därmed vill man antyda att det är fråga
om kortsiktiga problem, som byggts upp nu och
som snart är över. Men faktum är att inflationen,
den bristande konkurrenskraften, underskottet i
utrikesaffärerna och allt det andra som Allan
Larsson nämner har blivit strukturproblem i den
svenska ekonomin. Vi har haft dem under ett
årtionde och i vissa fall ännu längre, och vi har inte
lyckats bli av med problemen.

Det centrala stabiliseringspolitiska problemet är
inflationen, säger Allan Larsson. För att få ned
inflationen, fortsätter han, måste vi anpassa
kostnadsutvecklingen till den som råder i
omvärlden och till produktivitetsutvecklingen. Det
är naturligtvis alldeles sant. Men inte heller detta
är någon ny insikt, utan det är en sanning som har
framhållits i alla socialdemokratiska finansplaner
sedan 1982.

Man måste då fråga sig: Varför har det inte blivit
någon ändring? Varför är situationen densamma nu
som den var 1982 och alla år sedan dess? Jag tror
att det beror på att socialdemokraterna under hela
den här tiden har gjort en i grunden felaktig analys
av lönebildning och prisbildning. Man har hela
tiden trott att det är arbetsmarknadens parter som
avgör vilka löneökningar och så småningom vilken
inflation vi får i Sverige. Den analysen i sin tur har
lett till att man trott att lösningen på dessa problem
har varit överläggningar och överenskommelser
med parterna. Genom att samla ledarna för de
stora arbetsmarknadsorganisationerna för
diskussioner i Rosenbad eller på Haga skulle man
kunna fixa de här problemen. Men detta är bara
halva sanningen. Det är klart att arbetsmarknadens
parter har ett inflytande över lönebildningen, men
det är trots allt inte de som bestämmer vilket
löneutfall det blir. Detta gäller i synnerhet när man
har en överhettad ekonomisk situation. Då är det
arbetsmarknadsläget som avgör vilka löneökningar
det blir. Detta är regeringens ansvar. Det är
regeringens underlåtenhet att strama åt ekonomin
när överhettningen började bli tydlig år 1988 --
kanske borde man ha gjort det ännu tidigare -- som
är orsaken till de stora problem som vi nu har och
som vi hade haft en chans att ta oss ur om politiken
hade blivit en annan. Samtidigt vill jag understryka
att det naturligtvis vore livsfarligt att nu återfalla i
en expansiv ekonomisk politik för att lösa de
annalkande konjunkturproblem som vi nu ser allt
tydligare. Den insikten finns i finansplanen -- det
skall vi heller inte blunda för. Det sägs tydligt att
man inte kan möta den ökande arbetslösheten med
generella efterfrågestimulanser. Man ser också
dämpningen i ekonomin som en möjlighet att nu få
en lugnare löneökning under 1991 och 1992.

Det finns också andra förutsättningar som är
viktiga för lönebildningen. Skattereformen
kommer att skapa bättre förutsättningar för
lönebildningen framöver. Vi skulle också gärna se
en reformering av arbetslöshetsförsäkringen i
samma syfte.

Nu står regeringens hopp alldeles uppenbart till
Bertil Rehnberg och hans kommission. Den frågan
som man ställer sig när man läser finansplanen är
om regeringen över huvud taget har någon
alternativ politik, ifall Rehnberg misslyckas.
Risken härför verkar ändå vara påtaglig. Men låt
oss ändå hålla tummarna för Rehnberg och hoppas
att han skall lyckas i slutändan. Jag misstror i och
för sig normalt en central samordning av alla
avtalsförhandlingar, men jag har ändå stött tanken
på att Rehnberg skulle få denna uppgift och försöka
åstadkomma det trendbrott i lönebildningen som så
väl behövs på den svenska arbetsmarknaden. Vi får
väl i denna situation liksom i andra hoppas att
arbetet trots allt skall kunna krönas med framgång,
även om det ser ganska besvärligt ut.

Jag är glad för att finansministern tillbakavisade
ryktena om att regeringen haft planer på en
lönelag. Det skulle verkligen inte vara någon
lösning på de problem som vi har. I stället är nu det
viktiga att statsmakterna tar sin del av ansvaret på
ett klarare och tydligare sätt än man hittills gjort.
Jag tycker att det trots allt finns signaler i
finansplanen som tyder på att man nu är villig att
göra det.

Finanspolitiken och budgetpolitiken spelar då en
central roll, och låt mig göra några kommentarer i
anslutning till det nu framlagda budgetförslaget.

Finansministern säger i finansplanen och
upprepade det nu i talarstolen, att statsutgifternas
ökning skall stanna vid 3,4 % jämfört med drygt
10 % under innevarande budgetår. Detta är ett
budskap som vi känner igen. I förra årets finansplan
sades det att statsutgifternas ökningstakt då skulle
stanna vid 3,5 % jämfört med de 12 % som man
hade haft under det budgetåret. Det som förra året
i januari var 3,5 % har nu blivit 10 %. Jag tror att
risken är betydande att Allan Larsson också nu gör
en för optimistisk bedömning och att statsutgifterna
i själva verket kommer att öka lika mycket som de
gjort under innevarande budgetår.

Allan Larsson säger att de offentliga utgifternas
andel av BNP successivt skall sänkas för att göra det
möjligt att sänka skattetrycket. Det är en ambition
som vi i hög grad delar. Men vore det inte, Allan
Larsson, klokt att börja nu, om man vill
åstadkomma en sänkning av skattetrycket? Nu
lägger regeringen i stället fram en budget som
innebär att de offentliga utgifternas andel av BNP
ökar för tredje året i följd. De låg i botten för ett
par år sedan, men de ökar nu för varje budgetår.
Om min bedömning av statsutgifternas utveckling
nästa år är korrekt, kommer det att handla om en
ganska kraftig ökning -- ett par tre procentenheter
på några år. Han man ambitionen att sänka
statsutgifternas andel av BNP finns det ingen
anledning att skjuta detta på framtiden utan man
bör försöka ta itu med detta så snart som möjligt.

Jag känner också ett starkt tvivel beträffande det
som Allan Larsson säger om kommunerna.
Budskapet är att om kommunerna överväger
skattehöjningar eller om det visar sig att det blir en
alltför kraftig volymökning i den kommunala
verksamheten, då är regeringen beredd att gå in
med en förlängning av skattestoppet. Problemet är
att vi har en mycket dålig kontroll på vad
kommuner överväger och en ännu sämre kontroll
på vilken den faktiska volymutvecklingen blir.
Detta kan man bara kontrollera i efterhand. Jag
tycker att den enda logiska konsekvensen vore att
förlänga det kommunala skattestoppet ytterligare
några år. Överenskommelsen med landstings- och
kommunförbunden har ett mycket begränsat
värde -- det vet vi med historiska erfarenheter som
grund. Det finns därför ingen anledning att gå på
någon annan linje än att förlänga skattestoppet,
som jag tror har stor betydelse för återhållsamheten
och för den omprövning i kommunerna som nu
pågår.

Det besparingsprogram som regeringen redovisar
tycker jag i princip är bra. Vi gillar inte alla
besparingar, utan tycker att det finns alltför tydliga
exempel på att solidariteten sitter trångt i
socialdemokratin Sverige, när man t.ex. vill skära
ner u-landsbiståndet. Men det kommer utan tvivel
att krävas mycket starka skäl för att vi skall gå emot
någon av de besparingar, utöver den som jag nu har
nämnt, som regeringen har föreslagit.

Däremot är jag mer tveksam till de
budgetmanipulationer som finansministern har
ägnat sig åt för att få bort budgetunderskottet. Det
formellt redovisade saldot är visserligen noll, men
om man läser noga finner man att
budgetunderskottet i verkligheten ökar med 15
miljarder. Detta har man lyckats trolla bort genom
manipulationer, som innebär att man flyttar pengar
mellan olika fonder och låter en del utgifter
finansieras av fonder, som i dag ger överskott. Den
typen av manipulationer löser inga
samhällsekonomiska problem. När Allan Larsson
sätter upp pekpinnar mot kommunerna påpekar
han just att den typen av åtgärder inte löser
kommunernas grundläggande problem. Precis
samma pekpinne skulle kunna riktas mot Allan
Larsson själv. Statens problem löser man
naturligtvis inte heller genom den här typen av
skatteplanering eller skattefusk, vad man nu skall
kalla det för.

Som sagt: Det finns mycket att kritisera, men det
finns också en del som är bra i den här
finansplanen. Jag glädjer mig över att Allan
Larsson nu med en sådan entusiasm talar om att det
skall löna sig att arbeta och studera. Det är en linje
som vi från folkpartiet liberalerna i polemik mot
socialdemokraterna drivit i många årtionden. Vi
glädjer oss åt att ni nu instämmer i denna mycket
sunda inställning. Det finns också bra tankar om
konkurrenspolitiken som jag skall återkomma till i
min replik.

Anf. 8 OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! För ett år sedan kände vi hur Europa
förändrades i rätt riktning. Berlinmuren föll,
diktaturerna frigjordes och rumänerna reste sig
mot förtrycket. Nu har den omedelbara dramatiken
i vår världsdel sjunkit undan. Revolution har blivit
mer evolution. Förändringen är inte längre lika
tydlig. Problemen mer än löftena träder i
förgrunden.

I dag står Kuwait och Mellanöstern i fokus mer än
Europa. Om det värsta skulle inträffa och kriget
bryta loss, då påverkas alla. Världsekonomin
skakas om. En långvarig konflikt höjer naturligtvis
oljepriserna, sänker den ekonomiska aktiviteten
utanför krigsindustrin och ökar arbetslösheten. Det
är hotet mot ekonomisk utveckling. Om kriget
kommer är det naturligtvis också en mänsklig
katastrof, ett nederlag för oss alla.

På nära håll kan vi nu med växande oro iaktta
uppladdningen i de tre baltiska republikerna. De
baltiska folken kämpar för en rättfärdig sak -- för
att återfå sin frihet och sin självständighet. I dag,
när freden i Europa är ett faktum, är det viktigare
än någonsin att vi ger de baltiska folken vårt stöd.
De baltiska folken skall veta att de har vänner på
andra sidan Östersjön. Sverige måste därför mer
aktivt än hittills stödja dem i deras strävan att
åstadkomma oberoende, demokrati, ekonomisk
utveckling och en förbättrad miljö.

Utvecklingen i bl.a. Mellanöstern och ett eventuellt
krigsutbrott förstärker kraven på en ansvarsfull
ekonomisk politik.

På goda grunder har jag trott att de tidigare talarna
skulle klara av eländesbeskrivningarna, och därför
tonar jag ned den delen av mitt anförande. Den
som vill fördjupa sig i den frågan kan, som Bengt
Westerberg hänvisade till, ta del av Economic
Outlook från OECD, som ju kom i julveckan och
som väl ingen läste just då.

Sverige har fundamentala obalanser redan i
utgångsläget. Det ställer särskilda krav på oss. Vi
måste få ett återhållsamt, flerårigt avtal på
arbetsmarknaden. Annars försämras vår
konkurrenskraft ytterligare och arbetslösheten
ökar. Höga räntor för att hantera obalanserna mot
omvärlden fördyrar investeringar och boende. Den
nödvändiga skattereformen måste få en mindre
inflationsdrivande finansiering.

Rehnbergkommissionens arbete måste leda fram
till ett stabiliseringsavtal. Det är självklart att det
krävs en nationell samling när det gäller att få till
stånd en stabilisering av kostnadsutvecklingen i
vårt land. Det borde alla inse. Men detta måste i
första hand krävas av arbetsmarknadens parter.
Det är naturligtvis viktigt att man också i
fortsättningen behåller den politiska pressen på
parterna. Det är vi beredda att medverka till.

De organisationer som inte ställer upp på ett
stabiliseringsavtal spelar högt med sina
medlemmars framtida inkomster och
anställningstrygghet. Om stabiliseringspolitiken
misslyckas kommer inflationen att ta tillbaka både
de nominella påslagen och mer därtill.

Rättvis fördelning av välfärden och god miljö är
grundläggande centervärderingar. Vi konstaterar i
det här läget att det måste fullföljas även med en
stram finanspolitik, och den är nödvändig. Målet är
att sänka skattetrycket. I första hand skall skatten
på mat och boende sänkas. Då kan också takten på
kompensationskarusellen hejdas något.

Arbetslöshet innebär resursslöseri, otrygghet och
mänskligt lidande. Centern värnar om arbetslinjen
och regional rättvisa. Hela Sverige skall leva och
utvecklas.

Samtidigt som vi nu ökar det internationella
samarbetet och integrationen behöver Sverige ett
utvecklingsprogram för 90-talet. Vi måste satsa på
teknikutveckling och forskning,
framtidsinvesteringar i järnvägsnätet, kollektiva
miljövänliga transportsystem i städerna och en
upprustning av vägnätet. Vi måste rusta upp
uttjänta vatten- och avloppssystem för en bättre
miljö. Vi behöver ett utbyggnadsprogram för
universitet och mindre högskolor. Vi behöver ökad
valfrihet i boendet, mer personligt ägande och
personligt ansvar. Det är en självklarhet att detta
kostar pengar. Då är det viktigt att byta en passiv
förmögenhetsförvaltande politik på den statliga
sidan till ett aktivt byggande och aktiva
investeringsprogram. Jag tycker att det finns
mycket av detta tänkande även i den finansplan
som vi nu fått. Jag välkomnar det.

Den offentliga sektorn måste, liksom
politikerrollen, förnyas. Centern avvisar varje
försök att rasera trygghetssystemen. Vi vill förnya
välfärden efter principen förstärkt grundtrygghet.
90-talet måste bli det årtionde då den offentliga
verksamheten reformeras inifrån och då nya former
för att bedriva offentligt beställd verksamhet
accepteras, bl.a. genom småföretag och
personalkooperativ. Politikerna skall företräda
allmänheten som beställare av välfärdens tjänster,
inte vara pyramidernas eller byråkratins försvarare.

Det krävs en genomgripande omdaning av svensk
ekonomi för att bryta nuvarande stagnation och
åstadkomma en god ekonomisk utveckling under
resten av decenniet. Vi bör stärka konkurrensen
och låta priserna avspegla den fulla
samhällsekonomiska kostnaden -- även de externa
kostnaderna på t.ex. miljöområdet --, delta i den
ökande internationaliseringen och utveckla
marknadsekonomiska styrmedel. Miljöavgifter är
ju ett bra exempel på detta. Bara om vi ser
sambanden mellan god miljö och ekonomi kan vi
skapa en utveckling som är uthållig. Hushållning är
riktmärket både för ekonomi och för ekologi.
Också detta synsätt, uthållig tillväxt, finns med i
årets finansplan. Det tackar vi särskilt för.
Välfärdspolitiken skall garantera god
grundtrygghet för alla människor.

För att välfärden skall kunna erbjudas med ökad
valfrihet krävs också en rimlig och rättvis
fördelning. I ett sådant valfrihetens samhälle finns
inte utrymme för fördelningspolitisk allergi.

Skatt efter bärkraft har varit centerns
grundvärdering genom decennierna. Därför har vi
också synpunkter på hur den stora
skatteomläggningen har finansierats. I valrörelsen
1988 deklarerade vi i centern att de med låga och
normala inkomster inte skall betala
höginkomsttagarnas skattesänkningar. Nu 1991
kan vi avläsa effekterna av skatteomläggningens
finansieringsmodell. Genom höga
boendekostnader och full moms på mat och resor
är det just låg- och medelinkomsttagarna som
ordentligt får känna av finansieringsbördan. En
kvarts miljon pensionärer blir nu berättigade till
nya eller ökade bostadsbidrag.
Kompensationskarusellen snurrar vidare. När
administrationen inte hinner med blir socialbidrag
en utväg. 100 000 fler barnfamiljer än tidigare
behöver bostadsbidrag. Vi har fått mer av krångel
och rundgång tyvärr. Centern vill hålla skatten låg
på nödvändig konsumtion -- på boendet, maten och
arbetsresorna.

Låt mig avslutningsvis återkomma till finansplanen.
Grundbulten i Allan Larssons finansplan är
stabiliseringsavtalet, kravet på arbetsmarknadens
parter att träffa ett avtal på samhällsekonomiskt
ansvarig nivå. Utan ett sådant flerårigt avtal
fördubblas enligt bedömningarna arbetslösheten
under de närmaste två åren. Det är naturligtvis en
oacceptabel låt-gå-politik. Vi vet av erfarenhet
vilka som kommer att drabbas. Det är ungdomar
och kvinnor. Det är regioner som redan i
utgångsläget har högre arbetslöshet. Det gäller
handikappade. Arbetslöshet leder lätt till
utslagning. Arbetslöshet är inte ett medel i den
ekonomiska politiken säger Allan Larsson helt
riktigt. Det är bra. Det vore intressant att höra vad
moderaterna och folkpartiet säger i samma fråga.

Låt mig här kommentera det Allan Larsson sade i
sin inledning om att vi nu kommer att omvandla det
obligatoriska sparandet till ett hushållssparande. Vi
välkomnar, efter kontakter med regeringen,
förberedelserna för en återbetalning av det
obiligatoriska sparandet via ett hushållssparande.

För oss var det obligatoriska sparandet ett sätt att
strama åt ekonomin utan att höja skatterna. Det
hade varit svårare att göra om momsintäkterna i
statskassan till privat personligt sparande. Detta
var bara en personlig anmärkning i kanten.

Om finansministern är glasklar beträffande
arbetslinjen, så kan man inte säga detsamma om
det internationella samarbetet inom GATT. I ljuset
av GATT, heter det -- och det ljuset är inte särskilt
strålande just nu --, vill regeringen förelägga
riksdagen förslag om en sänkning av gränsskyddet
på jordbruksprodukter. Ensidigt från svensk sida
eller ömsesidigt inom GATT blir då min fråga.

I övrigt vill jag konstatera att Allan Larssons
förstlingsverk är ett välskrivet dokument. Det blir
inte sämre av att finansministern fullföljer ett antal
viktiga ekonomisk-politiska linjer och förslag från
centerpartiet. Det gäller full sysselsättning och
fullföljande av arbetslinjen. Däremot är han kvar i
den tidigare socialdemokratiska nedvärderingen av
en politik för regional balans och i deras ensidiga
premiering av geografisk rörlighet. Det är bra att
regeringen nu frisläpper investeringsfonderna. Det
är ett tidigare centerkrav.

Sveriges ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge.
Vi har fundamentala obalanser mot omvärlden i
bytesbalansen och i kostnadsutvecklingen. Vi har
rekordstora varsel på arbetsmarknaden, inte minst
under den senaste tiden. Detta är problem som vi
måste klara på egen hand. Ingen annan gör det åt
oss. Därför är det viktigt att vår naturliga
samverkan med andra i en alltmer
internationaliserad ekonomi inte ses som en
stödkorsett. Det är utifrån vår egen ekonomiska
balans vi blir en respekterad samarbetspartner för
andra.

Anf. 9 LARS WERNER (v):

Herr talman! Under de senaste åren har det mer
och mer utvecklats till att den budget som
presenteras i januari är ofullständig i den meningen
att man nöjer sig med att flagga för flera viktiga
propositioner som skall komma. Nu kommer
propositionerna om försvars-, handikapp-, miljö-,
energi- m.fl. frågor först senare i vår.

Den budget som regeringen presenterar i dag är
enligt vår mening fördelningspolitiskt orättvis, inte
minst mot bakgrund av den nyligen genomförda
skattereformen. Nu blir det dyrare tandvård,
dyrare mediciner och dyrare sjukvård. De
förtidspensionerades friår på sjukhus avskaffas,
riksfärdtjänsten försämras och det blir dyrare för
barnfamiljer att köpa småhus. Allt drabbar svaga
grupper i samhället. Det är de som i första hand
skall svara för regeringens stabiliseringspolitik.

Vår utgångspunkt är att full sysselsättning måste
vara det övergripande målet. För regeringen tycks
inflationsbekämpningen vara viktigast. Andra,
utanför regeringen, går ju ännu längre och förordar
öppet inflationsbekämpning genom att medvetet
öka arbetslösheten. De som gör detta är väl nöjda
med de senaste arbetslöshetssiffrorna. Dessa har ju
ökat. Det finns i dag stora investeringsbehov. Vi
behöver exempelvis rusta upp vatten- och
avsloppsnätet. Det är stora vattenförluster och
dåligt dricksvatten i många kommuner på grund av
ett gammalt och uttjänt vattensystem. Det vore en
investering för framtiden, för hälsa och miljö.

Järnvägarna behöver rustas upp.

Fortfarande finns stora eftersatta behov inom vård
och omsorg.

Bostadsbyggandet, särskilt i storstäderna, behöver
också öka ännu mer. Låt mig i det sammanhanget
också påpeka att det måste till åtgärder mot
hyreshajarna på fastighetsmarknaden.

Storskalig satsning på alternativ energi skulle ge
miljöeffekter och arbete.

Allt detta är exempel på investeringar som skulle
kunna skapa sysselsättning och ha positiva
miljöföljder.

Den aktuella ekonomiska situationen har angivits
som orsak till att urholka sjukförsäkringarna. Vi
har varit och vi är fortfarande motståndare till dessa
försämringar. Sänkt sjukersättning drabbar
barnfamiljer, som har sjukdomar ofta, och de som
har hårda och slitsamma arbeten.

Försämringarna i sjukersättningen drabbar med
andra ord fördelningspolitiskt fel. Det träffar också
ekonomiskt fel, eftersom det inte är de sjukskrivna
som orsakat den ekonomiska krisen. De slår
dessutom hälsomässigt fel, eftersom det växande
problemet inte är de korttidssjuka, utan
långtidssjuka. För det fjärde träffar det fel för
åtgärder borde sättas in på förbättring av
arbetsmiljöerna, om människor skall bli friskare, i
stället för mot sjukersättningen.

Rehnberggruppen har i många stycken blivit
sönderskjuten. Motiveringarna har varit olika, men
en huvudorsak är att dyrtiden och
skatteomläggningen gör det svårt för lågavlönade
grupper att acceptera Rehnberggruppens förslag.
Frånvaron av prisreglering och hot om
prishöjningar skulle ha varit en fara för varje
uppgörelse om låga lönehöjningar, framför allt för
låginkomstgrupperna.

Jag vill i det sammanhanget ta avstånd från varje
tanke om att upphöja Rehnberggruppens förslag
till lag i riksdagen. Det vore, herr finansminister
och herr statsminister, att göra om misstaget från
förra året.

Prisfusket har under senare tid på ett förtjänstfullt
sätt avslöjats i Aftonbladets artikelserie. Fusk har
förekommit när företag hänsynslöst tagit ut
omotiverade prishöjningar i skydd av
momshöjningen. Inte minst samhällsföretag och
samhällsinstitutioner som SJ, televerket, SL
Stockholm och andra har höjt sina priser mer än
momshöjningen motiverar. Det visar att frånvaron
av prisreglering skulle ha hotat att förstöra varje
stabiliseringsavtal. I det sammanhanget nöjer sig
generaldirektören för statens pris- och
konkurrensverk med att säga, att marknaden måste
få avgöra höjningarna. Konsumenterna får handla
någon annanstans om priserna höjs för mycket.
Man frågar sig vad vi har ett pris- och
konkurrensverk till med dessa begränsningar.

Konsumenterna har uppmanats att anmäla
omotiverade höjningar. Vart skall de anmälas? De
kan anmälas till länsstyrelsernas konsumentkontor
eller konsumentombudsmannen, men påföljder
kan det bara bli för prishöjningarna om
marknadsföringen anses vilseledande.

Så jag vill fråga finansministern: Anser
finansministern att 3 miljoner kronor extra till
konsumentverket räcker för att stärka
konsumentintressena i nuvarande situation?

För ett och ett halvt år sedan infördes av regeringen
och centerpartiet det så kallade tvångssparandet.
Det är nu avslutat. Vi var motståndare till
tvångssparandet förut, och vi är det än i dag.
Pengarna som sparats in borde betalas tillbaka
redan under första kvartalet i år. Vi menar att
låginkomsttagare under 180 000, dvs. de som tjänar
litet på skatteomläggningen, borde få tillbaka sina
pengar redan nu.

I höstas träffade vårt parti en uppgörelse med
regeringen om att 600 milj.kr. skulle användas till
arbetsmarknadsåtgärder såsom beredskapsarbeten
och utbildning. Jag fick då finansministerns ord på
att ett mer preciserat förslag skulle komma senare.
Jag har en fråga till finansministern: När kommer
ett förslag om användning av dessa pengar?

Herr talman! Ibland brukar vi alla hänvisa till andra
för att stärka egna ståndpunkter. Liberaler av olika
kulörer brukar stödja sig på uppgifter från
Näringslivets ekonomifakta och andra
näringslivsorganisationer. Jag har av och till
hänvisat till ståndpunkter från LO-företrädare.
Den sista tiden har det dock blivit mera tyst från
LO-håll, och det kan väl ha sina skäl. Jag har dock
ingen anledning att strö salt i några sår, så jag skall
inte hänvisa till någon LO-linje. I stället nöjer jag
mig med att lyfta fram några synpunkter från en
facklig organisation, som inte brukar stå regeringen
lika nära.

I december presenterade TCO-ekonomerna en
rapport som tog upp, som man sade, sex myter om
svensk ekonomi. Jag vill lyfta fram dessa teser, för
de slår hål på några av de föreställningar som fått
fäste även utanför det nyliberala lägret.

För det första: Sverige har inte haft sämre
ekonomisk tillväxt under större delen av 80-talet än
jämförbara industriländer.

För det andra: Den offentliga sektorn har inte
hindrat industrin från att växa. Den offentliga
sektorn är inte och har inte varit löneledande.

För det tredje: Inflationens huvudorsak är inte
lönerna. En av de främsta drivkrafterna i
inflationskarusellen är i stället en otillräcklig
konkurrens inom näringslivet. Monopol, karteller
och prisöverenskommelser fungerar som olja på
inflationsbålet.

För det fjärde: Det svenska folket arbetar mer än
de flesta andra folk. Svenskarna jobbar t.ex. nära
200 timmar mer per person och år än de ''flitiga''
tyskarna.

För det femte: Man skall inte blanda ihop, jag tror
TCO-ekonomerna säger äpplen och päron. De
höga sjuktalen beror på att långtidssjukskrivningar
och förtidspensioneringar ökar snabbt.
Försämringar av sjukpenning och införandet av
karensdagar hjälper inte mot sådana tendenser.

För det sjätte och slutligen: Sverige har starka
offentliga finanser. Få länder i Europa har så starka
finanser som Sverige. Om det offentliga sparandet
kommer att minska beror det snarare på att
regeringen valt att underfinansiera
skatteomläggningen. Nedskärningar av offentlig
sektor kan inte motiveras av budgetskäl.

Ja, herr talman, detta var sex punkter där jag kan
vara tämligen överens med TCO-ekonomerna. Jag
vill fråga finansministern: Har de alldeles fel?

Anf. 10 CLAES ROXBERGH (mp):

Herr talman! Situationen i världen påminner
alltmer om 1956. Samtidigt som det rustas för krig
i Mellanöstern stramar Sovjetunionen åt greppet i
Balticum, särskilt i Litauen. Det är säkert ingen
tillfällighet att den östliga supermakten slår till mot
frihetssträvanden inom sitt intresseområde
samtidigt som västmakterna är helt upptagna av
händelser i Mellanöstern. Så skedde också 1956 då
Sovjetunionen utnyttjade västmakternas låsning av
Suez-krisen för att krossa Ungerns frihetssträvan.

Därför är det nu dubbelt viktigt att fredsfristen för
Irak förlängs, att FNs roll i sammanhanget
omprövas, så att FN inte blir part i krig, utan
behåller sig fredsfunktion och att Sverige
kanaliserar sitt humanitära bistånd via Röda
korset, så att inget tvivel kan uppstå om Sveriges
militära neutralitet. Ett trovärdigt neutralt Sverige
med kontakter åt alla håll kan snart behövas.

Det är nu också viktigare än någonsin att Sverige
klart säger ifrån att Sveriges erkännande av den
sovjetiska ockupationen av Balticum 1940 inte
längre äger giltighet. Sverige måste deklarera att
Sovjets militära intervention i Litauen icke kan
betraktas som en intern sovjetisk angelägenhet,
utan som ingrepp i en suverän stat. Sverige bör
väcka frågan om de baltiska staternas suveränitet i
FN.

Men det är statsverkspropositionen som är ämnet
för dagens debatt.

Detta är statsverkspropositionen för valåret 1991!
Men det är ju totalt omöjligt att bilda sig en
helhetsuppfattning av regeringens politik, eftersom
stora områden skall behandlas i kommande
propositioner.

Ett litet framsteg i propositionen jämfört med
tidigare år är att det finns en del vackra ord om att
den ekonomiska politiken skall medverka till en
uthållig tillväxt, men fortfarande står miljömålet
först på sjätte plats och ekonomisk tillväxt på andra
plats. De vackra miljömålen står alltså sist och det
är ju därför som det inte händer något.

Propositionen innehåller inga konkreta förslag som
kan rädda miljön och så har det ju varit hela tiden.
Nu hade det verkligen varit dags för offensiva
miljösatsningar efter alla svek. I stället tar man bort
anslaget till bidrag för avgasrening och anslaget till
utveckling av godstrafik. Man minskar anslaget till
transportstöd i Norrland och minskar anslaget till
köp av persontrafik på järnväg, vilket bl.a. slår mot
inlandsbanan och Sundsvall--Östersundslinjen.

För att den ekonomiska politiken skall fungera
långsiktigt måste den underordnas miljöpolitiken. I
konsekvens med detta borde kanske Allan Larsson
och finansdepartementet ligga under
miljödepartementet och Birgitta Dahl i stället för
tvärtom.

Insikten att situationen inte är så bra som de
ekonomiska indikatorerna visar sprider sig.
Bergen-mötet var ett tecken på detta. Vilka var
där? Jo, miljöministrarna. Inte en enda
finansminister hade besvärat sig att åka dit.

Hur mycket av det nyvaknade miljöintresset som
fanns under valrörelsen 1988 finns kvar? Det verkar
inte vara någonting. Ingen har hittills nämnt ordet
miljö annat än möjligtvis inom parentes.

Vi har inte fått den radikaliserade miljöpolitik i
riksdagen som vi trodde var självklar.

Positionerna i miljökampen har inte skjutits fram
på ett avgörande sätt. Hade inte miljöpartiet
funnits i riksdagen hade det säkert varit ännu värre.

Vi har inte fått det trendbrott i energipolitiken,
trafikpolitiken, jordbrukspolitiken och inom andra
områden med avgörande betydelse för vår framtida
miljö som vi och svenska folket hade anledning att
tro.

Nej, miljöpolitiken och fördelningspolitiken har
lidit nederlag på nederlag sedan valet, därför att
Carlsson har varit vågmästare och varje gång
tillsammans med moderater och folkpartister valt
det alternativ som blivit nederlag för miljön.

De beslut som drabbat miljön är många.

Planerna på att bygga en Öresundsbro kommer att
öka trafiken och förvärra miljöproblemen i Skåne.

Sveket att avverka de fjällnära skogarna förstör
delar av våra sista urskogar. Miljöpartiet har
föreslagit importstopp på tropiska träslag, men det
har naturligtvis röstats ner.

Jordbruksbeslutet innebär inte den omläggning till
ett miljöriktigt mindre intensivt jordbruk med
mindre bekämpningsmedel som var nödvändig.
Det är anmärkningsvärt att alla övriga
riksdagspartier stod bakom detta beslut. Vart tog
centern och vänsterpartiet vägen?

Storstadsmiljön har totalt försummats. Trojkan
Adelsohn, Dennis och Hulterström satsar på
biltrafikleder i gammal vanlig ordning. Pengarna i
finansplanen går till biltrafikleder i stället för till
kollektivtrafiksatsningar. Av det omskrutna
miljöprojekt Göteborg blev inte så mycket, i stort
sett ingenting.

I omläggningen av skattesystemet hade man
möjligheten att använda skattepolitiken som ett
effektivt styrinstrument inom miljöpolitiken. Det
försummades. Också ur fördelningssynpunkt är
skattesystemet en katastrof.

Avvecklingen av kärnkraften ligger kvar i
långbänken och kommer att uppskjutas, trots att
svensken använder tre gången så mycket el som
EG-medborgaren. Om Sverige sänkte sin
elkonsumtion till normal EG-nivå i dessa EG-
anpassningens dagar skulle ju kärnkraften bli
onödig.

Momsbeläggning av kollektivtrafiken och
neddragning av järnvägstrafiken på bl.a.
inlandsbanan är ytterligare några av de
miljöeffekter som har drabbat oss under den
senaste valperioden.

Vi befinner oss i en framgångsillusion. Lester
Brown kallar det The Illusion of Progress. Vi tror
att vi strävar framåt, men egentligen går vi bakåt.
Det är lätt att konstatera.

Koldioxidhalten på jorden stiger oavbrutet.

Ozonskiktet uttunnas.

Försurningen ökar.

Skogarna förstörs, både åkerarealen och
åkermarkens bördighet minskar.

Vattenkvaliteten på jordklotet försämras.

Det är klart att det går bakåt. Det
anmärkningsvärda är att det i den ekonomiska
politiken används mått som ändå visar på ökning
och framsteg.

Varifrån kommer regeringens politik? Det är en
intressant fråga. Jo, den kommer från
moderaterna. Här i kammaren hade moderaterna
kongress den 13 oktober 1984 om 90-talets
skattesystem. Detta skattesystem genomfördes av
socialdemokraterna och folkpartiet.
Sjukförsäkringen blev precis som moderaterna ville
ha den efter överenskommelse med
socialdemokraterna.

EG-anslutning har Carl Bildt och moderaterna
agiterat för i många år. Nu har de fått sin vilja
igenom.

Tittar vi på vad som hänt i höst visar det sig att i två
av tre huvudvoteringar här i kammaren har
socialdemokrater och moderater röstat likadant.
Är det inte dags att bilda regering snart?

Varför skäller Carl Bildt på socialdemokraterna?
De genomför ju moderaternas politik.

Vår ökade användning av energi och råvaror är
oförenlig med såväl bibehållet välstånd som vår
överlevnad. Vi måste därför utveckla våra
produktionssystem, energisystem och
konsumtionsmönster så att de inte går stick i stäv
med våra egna grundläggande intressen. Vi måste
använda cykliska system, med återvinning och
återbruk, i stället för nuvarande linjära system.
Miljöpartiet de gröna anser att ett av de viktigaste
instrumenten för att uppnå detta är ett grönt,
solidariskt skattesystem med en ordentlig
beskattning av både råvaror och utsläpp. Det krävs
dessutom stora satsningar på konsumentupplysning
för att vi skall kunna förändra
konsumtionsvanorna. En solidarisk
fördelningspolitik innebär inte bara ett skydd för
låginkomsttagarna utan bör också kunna innebära
en ökning av biståndet till de fattigaste länderna.
Att i ett sådant läge urholka biståndet genom att ta
700 milj.kr. till flyktingmottagande anser vi vara
fel. Dessa pengar skulle vi ha kunnat ta någon
annanstans.

Vi anser att det är bra att industrin får använda sina
20 miljarder kronor, men det finns ingen garanti för
att dessa går till miljöinvesteringar. Därför föreslår
vi att i stället för regeringens AMS-terapi 10
miljarder kronor per år skall användas för
miljöinvesteringar för att öka sysselsättningen och
för att reparera årtiondens miljöförstöring. Detta
vill vi finansiera genom utförsäljning av stora delar
av Vattenfall. Pengarna skulle räcka för att under
tio år genomföra strukturinvesteringar inom
miljöområdet. Vilka är egentligen regeringens
politiska avsikter för det kommande valåret? Är
det fråga om en fortsatt betongpolitik?

Anf. 11 Finansminister ALLAN LARSSON
(s):

Herr talman! Claes Roxbergh kunde inte se
helheten i politiken. Då vill jag rekommendera
Claes Roxbergh ett noggrant studium av
finansplanen. Där finns det en väl genomarbetad
redovisning av hur olika delar i budgeten hänger
ihop och hur aspekterna på ekonomisk tillväxt,
välfärd, sysselsättning och miljö förenas. Jag tror
att ett noggrant studium skulle ge också Claes
Roxbergh en viss klarsynthet.

Låt mig beträffande miljöfrågorna göra den
personliga deklarationen att jag är starkt engagerad
i dessa frågor. Jag hade förmånen att vara med
redan för många år sedan, under Tage Erlanders
tid, vid utarbetandet av ett av de första
miljöpolitiska programmen. Sedan dess har jag
följt utvecklingen, och jag är mycket angelägen om
att det skall finnas ett samspel mellan ekonomisk
politik och miljöpolitik. I den här finansplanen har
vi gjort en rejäl ansats för att åstadkomma detta.
Men miljöpolitiken måste vara förenlig med den
ekonomiska tillväxten. I annat fall blir det en dålig
miljöpolitik.

Om man ser på oppositionens recension av den
framlagda budgeten kan man säga att kritiken har
varit blandad och i många avseenden positiv. Jag tar
gärna fasta på detta. Jag har emellertid inte kunnat
finna någon gemensam front i oppositionens kritik.
Moderaterna går sin egen väg, och jag tycker att de
inlägg som har kommit ifrån Bengt Westerberg och
Olof Johansson har innehållit mycket konstruktivt,
som jag tror att det kan vara fruktbart att ta fasta
på i den fortsatta diskussionen. Jag vill också säga
att Claes Roxbergh och Lars Werner har
synpunkter som jag gärna vill fortsätta att
diskutera. Men det allmänna intrycket är att det
inte finns någon gemensam front, ingen bärande
tanke som kan utgöra ett alternativ till den
ekonomiska politik som regeringen har
presenterat.

Låt mig sedan säga några ord om lönebildningen.
Vi befinner oss i en mycket allvarlig situation. Den
är allvarlig internationellt, och det finns inte
utrymme i svensk ekonomi för några
äventyrligheter på lönebildningens område. Utan
ett stabiliseringsavtal kommer ett stort antal
arbetstillfällen att försvinna, framför allt inom
industrin. Och det är industrins arbetare och
tjänstemän, ungdomar, som drabbas, om detta inte
kan genomföras. Det stabiliseringsavtal som Bertil
Rehnberg och hans medarbetare har arbetat fram
har en viktig profil. Det har när det gäller
kostnadsnivån exportindustrins förutsättningar
som utgångspunkt, och när det gäller
fördelningsprofilen ligger de lågavlönades intressen
till grund. Det är en mycket skicklig kombination,
och det har också visat sig att huvuddelen av
arbetsmarknaden nu ställer upp på detta. Det är
viktigt att vi får till stånd ett allomfattande avtal,
men någon allmän lönelag bör enligt min mening
inte stiftas. Däremot delar jag den uppfattning som
bl.a. Bengt Westerberg och Olof Johansson har
givit uttryck för, nämligen att det är viktigt att det
här kommer till stånd. Vi vill ha politiska
överläggningar för att pröva vilka metoder som
behövs för att det skall bli ett genomslag.

Sedan till Lars Werner. Han tog ju upp många
saker, men jag kan inte beröra alla på den korta tid
som har tilldelats mig. Beträffande
sysselsättningsfrågorna vill jag framhålla att jag är
mycket angelägen om att dessa skall lösas.
Strävandena för att få ned inflationen är vår
viktigaste insats för att klara arbetena framöver. Vi
skall föra en aktiv arbetsmarknadspolitik, och vi
har på det området en viss erfarenhet, som ligger
till grund för den politik som vi vill föra. Vi gör nu
en kraftigare satsning än den som skatteutskottet
presenterade i höstas. Jag hoppas att den prövning
som kommer att ske skall visa att det är en bra
avvägning, att politiken både kan medverka i den
allmänna inflationsbekämpningen och i en aktiv
arbetsmarknadspolitik, som gör att problemen
klaras både på kort och på lång sikt. Jag tror att
Lars Werner kommer att finna att detta är en bra
politik med tanke på de enskilda individerna.

Lars Werners synpunkter i övrigt innehåller så
mycket. Det påminner om vad som har yttrats av en
av Lars Werners partivänner, Jörn Svensson.
Denne sade att vpk har blivit ett missnöjesparti.
Det är så mycket som tas upp, och man skulle vilja
se hur det hela egentligen hänger ihop. Jörn
Svensson hade svårt att se hur det kunde gå ihop,
och jag upplever på många punkter samma
svårighet när jag lyssnar på Lars Werner.

Får jag slutligen säga några ord till Carl Bildt. Carl
Bildt ägnade mycket tid åt att beskriva problemen
och eländet i Sverige. I Carl Bildts framställning
blev det en mycket negativ bild av Sverige. Till
skillnad från Carl Bildt tror jag bergfast på Sverige.
Jag vet vad vi kan åstadkomma i samverkan. Det är
ett bra land. Carl Bildt oroade sig för
arbetslösheten och talade om stålbad. Jag är
utomordentligt angelägen om att människor skall
ha arbete och gör allt vad jag kan när det gäller den
saken. Men Carl Bildt skall vara glad över att vara
oppositionspolitiker i det socialdemokratiskt styrda
Sverige där arbetslösheten uppgår till 2 %. Hade
Carl Bildt varit parlamentariker i Västtyskland,
Storbritannien eller Danmark, hade Carl Bildt varit
tvungen att stå upp i parlamentet och försvara en
borgerlig politik, en högerpolitik, som hade lett till
en arbetslöshet på 5, 7 eller 9 %. Carl Bildt skall
vara glad att han har en socialdemokratisk regering
som bedriver en politik som gör att vi klarar
arbetena. Jag skall göra allt för att Carl Bildt skall
få behålla den bekväma positionen.

När man lyssnar på Carl Bildt kan man få intrycket
att allt vad svenska folket gjorde under 80-talet var
felaktigt. Var det verkligen felaktigt att fördubbla
industrins investeringar och lyfta industrin ur det
miserabla läget 1982?

Var det fel att skapa ordning och reda i statens
finanser och göra oss av med det väldiga underskott
som ni lämnade efter er?

Var det fel att ytterligare 400 000 människor fick
jobb under 80-talet?

Var det fel att bygga ut vården och omsorgen och se
till att välfärden blev bättre för de stora grupperna?

Nej, det var inte fel. Det är ett bra land där det finns
så starka ambitioner. Men vi gick fram litet
snabbare än vad produktionsresurserna räckte till,
och det skapade överhettning och
kostnadsproblem.

Den politik som jag nu har redovisat är en kärv och
ansvarsfull politik. Vi har varit tvungna att dra åt
ett par hål i svångremmen om statens verksamhet,
men vi gör det för att skapa svängrum för
produktion och investeringar. Vi befinner oss nu i
ett allvarligt skede internationellt, och vi kan om vi
själva gör vårt bästa få till stånd en vändpunkt i den
svenska ekonomin.

Carl Bildt såg mycket tillbaka, och det är kanske
Carl Bildts natur. Jag ser framåt, det är min natur,
och jag ser möjligheterna att åstadkomma en
vändpunkt. Jag vill få till stånd den samverkan som
behövs för att vi skall uppnå detta. Det gäller
inflationen, det gäller konkurrenskraften, det
gäller industriproduktionen, det gäller
investeringarna och det gäller hushållens sparande.
På många områden kan vi se vändpunkten framför
oss, men för att nå den behöver vi hålla ihop.

Carl Bildt sprider pessimism över Sverige. Jag vill
för min del göra gemensam sak med alla som vill se
Sveriges möjligheter. Carl Bildt blåser till strid och
vill splittra krafterna men kan inte ens åstadkomma
en gemensam borgerlig front. Jag vill få till stånd
gemensamma tag för bättre tider, över
blockgränserna.

Därför vill jag understryka det som står i slutorden
i finansplanen, att vi nu kan lägga grunden till en ny
period av framsteg. Kring denna för medborgarna
och nationen viktiga uppgift inbjuder jag till bred
samverkan.

Herr talman! Jag tror på Sverige.

Anf. 12 CARL BILDT (m) replik:

Herr talman! Jag tror inte på socialdemokratin.
Det jag gör och det jag tycker att det är riktigt att
vi gör är att tala sanning om hur det faktiskt
förhåller sig.

När finansministern står i denna talarstol t.ex. och
säger att investeringarna kommer att bli lika höga i
år som de varit under de två tidigare åren, stämmer
det inte ens med siffrorna i den egna nationalbudget
som han har lagt fram.

Faktum är -- och det är ett faktum som alla
känner -- att arbetslösheten ökar. Antalet varsel
slår rekord. De har inte ökat så snabbt under
åtskilliga decennier. Det är litet förvånande att
socialdemokrater behandlar detta med det lättsinne
som jag tycker att de gör.

Faktum är att priserna ökar rekordsnabbt i Sverige.
Det känner vi alla när vi är ute och handlar. Vi
känner det i livsmedelsbutikerna och när vi handlar
kläder. Inte minst ser vi det i statistiken.

Faktum är att räntorna är skyhöga, att de har ökat
kraftigt och att det med nuvarande ekonomiska
utveckling inte finns några egentliga förutsättningar
att få ner dem.

Faktum är att detta leder till
boendekostnadsökningar och annat som alla
känner av.

Faktum är att underskotten i Sveriges affärer med
utlandet aldrig har varit så stora i modern tid. Vi
har bytesbalansunderskott som praktiskt taget
galopperar i väg och som finansministern inte ens
nämner i sin presentation.

Faktum är att de svenska investeringarna flyr
Sverige, medan de utländska investeringarna skyr
Sverige.

Faktum är -- det är sanningen, finansministern -- att
vi går mot sämre tider 1991 och 1992 och att det
krävs en kraftfull omläggning av den ekonomiska
politiken för att det skall vara möjligt att vända
denna utveckling.

Då står finansministern här och tvingas konstatera
att man misslyckades med att vända
lönekostnadsutvecklingen under 1990, för det
gjorde man. För ett år sedan stod hans företrädare
här och sade: Nu är den kritiska punkten. Klarar vi
det inte nu, så kommer arbetslösheten.

Han misslyckades då med att få sin regering med sig
på en kraftfull politik. Det enda han hade att
komma med till riksdagen var inbjudan till vad som
blev de berömda kafferepen på Haga, som ledde till
ingenting och som slutade i tumult och det
misslyckande med att klara problemen som vi såg
under förra året.

Nu säger finansministern att situationen är
allvarlig. Ja, det är inte svårt att hålla med om det.
På den punkten tror även jag på finansministern.
Men i denna allvarliga situation förefaller man inte
ha så hemskt mycket att komma med. Man kunde
hoppas på Rehnberg, men efter de svar som har
inkommit är det uppenbart att något avtal som
omedelbart undertecknas av samtliga parter icke är
aktuellt.

Det är också uppenbart att regeringen själv avvisar
tanken att låta Rehnberg fortsätta. Det är också
uppenbart att regeringen själv avvisar möjligheten
till en allmän lönelag, som man formulerar det hela.
Och det är uppenbart att man nu som ett litet da
capo till förra året vill ha överläggningar i den ena
eller andra formen, dvs. tillbaka till statlig
inkomstpolitik av ett eller annat slag.

Då infinner sig frågan: Vad skall denna statliga
inkomstpolitik handla om? Är det nya hot
gentemot fackliga organisationer och gentemot
arbetsgivarna av den ena eller andra typen? Det har
man försökt förr. Det försökte man förra året, och
det misslyckades då. Eller är det nya löften av det
ena eller andra slaget om förmåner eller vad det nu
kan vara för någonting som är aktuellt i denna
inkomstpolitik? Det har försökts förr, av regeringar
av alla kulörer i alla konjunkturlägen, och det har i
samtliga fall misslyckats. Erfarenheterna av denna
typ av inkomstpolitik är entydigt negativa.
Erfarenheten är att det är sådant som tas till av en
regering som inte har någoting annat att ta till.

Herr talman! Det är en bekymmersam tid.
Regeringen har misslyckats med den ekonomiska
politiken under 1980-talet. Det blev ett förlorat
decennium. Det var, herr finansminister, fel att lita
bara på devalveringen. Det var fel att lita på den
tredje vägens ekonomiska politik. Det var fel att
höja skattetrycket på det sätt man gjorde.

Därför misslyckades man med att få
kostnadsutvecklingen under kontroll. Därför sitter
vi här med underskotten, med räntorna, med
priserna, med varslen och med den ökade
arbetslösheten. Sådan är sanningen. Jag tror inte
att den socialdemokrati som har misslyckats så med
den ekonomiska politiken längre har kraften.
Sverige går mot sämre tider. Låt oss hoppas att vi
kan vända den utvecklingen. Det kan vi, men det
kräver en annan politik, och en annan politik
kräver en annan regering.

Anf. 13 BENGT WESTERBERG (fp)
replik:

Herr talman! Allan Larsson sade att det inte fanns
någon gemensam front i kritiken. Nej, det var
kanske en viss arbetsfördelning, när
budgetpropositionen skulle kritiseras. Men nog kan
man väl se ganska tydliga konturer till en front
ändå.

Carl Bildt och jag tillsammans och moderaterna
och folkpartiet liberalerna tillsammans här i
riksdagen har visat riktlinjerna för en alternativ
politik. Centerpartiet har i dagarna publicerat en
rapport som i hög grad innebär att man ansluter sig
till denna politik. Detta tycker jag innebär att den
gemensamma fronten avtecknar sig tydligare än på
mycket länge, vilket är glädjande.

Då är det betydligt värre med regeringens
stödpartier i riksdagen. Hör på Lars Werner, den
gamle kommunisten, som inte har skakat av sig
någon av de fördomar han har levt med i alla år.
Han säger att vi skall lösa problemen med mer
regleringar, ökad offentlig sektor och ökade
skatter. Det är som ett eko från Stalintiden, när
Lars Werner står här och talar. Och det är det
partiet som regeringen skall stödja sig på!

Eller Claes Roxbergh som -- vilket jag har stor
respekt för -- känner stor oro för att
miljöinvesteringarna minskar. Men varför gör de
det? Jo, därför att tillväxten minskar, och den vill
ju Claes Roxbergh minska ännu mer. Det är bara
en illustration av att det som Claes Roxbergh tycker
är viktigt, nämligen miljöinvesteringar, kräver
ekonomisk tillväxt.

Därför är miljöpartiets politik på det här området
kontraproduktiv. Den är ett hot mot miljön, inte ett
skydd för miljön. Och det är de här partierna som
Allan Larsson skall stödja sig mot. Men det är
alldeles tydligt att den fronten inte är särskilt stark.

Allan Larsson riktade sig formellt till Carl Bildt och
frågade om det var fel att fördubbla
investeringarna, att ge jobb åt 400 000 till och att ta
bort budgetunderskottet under 80-talet. Jag kanske
ändå kan tillåtas kommentera den saken. Nej, det
är klart att det inte var fel att göra det. Det är
alldeles självklart att det är bra att allt detta skedde.
Men då kan det heller inte vara fel om vi kritiserar
regeringen när regeringens ekonomiska politik
leder till att investeringarna minskar, till att
budgetunderskottet ökar och till att arbetslösheten
stiger. Det finns ju tydliga tecken i dag på att vi är
tillbaka i de problem som vi hade i början av 80-
talet. Men då hade vi problem efter den längsta och
djupaste internationella lågkonjunkturen efter
kriget. I dag avtecknar sig problemen mot
bakgrund av den längsta högkonjunkturen efter
kriget. Det är alltså en oerhört stor skillnad i fråga
om bakgrunden till och förutsättningarna för vad vi
nu ser. Det som socialdemokraterna har
misslyckats med är just detta med att rida på en
internationell framgångsvåg.

Allan Larsson pekar på den avmattade
internationella konjunkturen och får det att låta
som om problemen här i Sverige beror på den. Men
det är inte sant. Det är riktigt att tillväxten dämpas
något i Europa och i industriländerna över huvud
taget i år. Men det är fortfarande fråga om en
positiv ekonomisk tillväxt om 2 % eller mera.
Vidare räknar man med att tillväxten kommer att
bli större nästa år. Det är i detta internationella
klimat som Sverige skiljer ut sig. Sverige är det
enda industriland som har en negativ ekonomisk
tillväxt.

Regeringen har således verkligen ingenting att
skylla på. Det finns inga internationella
omständigheter som på något sätt skulle kunna
försvara eller förklara regeringens misslyckande på
den här punkten.

Allan Larsson säger att han skall inbjuda till
politiska överläggningar för att få en diskussion om
Rehnbergkommissionen och dess förslag. Jag
förstår, uppriktigt sagt, inte vad syftet är. Antingen
sluter ju parterna till sist upp bakom Rehnbergs
förslag -- det vore bra och det skulle vi applådera,
för vi har stött den tanken -- eller också gör de inte
det. Då ankommer det naturligtvis på regeringen
att utforma en ekonomisk politik mot den
bakgrunden. Det är min bestämda uppfattning att
det i det läget inte finns mycket annat att göra än
att acceptera en ökad arbetslöshet -- precis som
centern skriver i sin senaste rapport. Det här skall
ses som ett svar till Olof Johansson. Jag delar alltså
i hög grad den uppfattning som centern ger uttryck
för i den aktuella rapporten vad gäller
arbetslösheten.

I ett så obalanserat ekonomiskt läge som Sverige nu
befinner sig i går det inte att göra massiva insatser
som gör det möjligt att hålla arbetslösheten nere --
under 2 %, eller vilken ambitionsnivå det nu kan
vara fråga om. Det går inte, och det vet Allan
Larsson. Allan Larsson säger mycket riktigt i
finansplanen att det förhåller sig på det sättet. Om
Rehnberg misslyckas kommer arbetslösheten att
stiga till 4 %, och kanske t.o.m. mera. Om
Rehnberg misslyckas kan vi politiker, tyvärr, inte
göra någonting åt den saken. Det skall vara vårt
besked till arbetsmarknadens parter -- inte att vi har
några jokrar i rockärmen som vi kan plocka fram
för att underlätta det hela. Arbetsmarknadens
parter får ta ställning till Rehnbergs förslag såsom
detta ligger -- ja eller nej. Och blir det nej, då väljer
man arbetslöshet.

Jag tycker att det i hög grad aktualiserar det förslag
som vi i folkpartiet liberalerna har drivit i många år.
Man bör alltså använda arbetslöshetsförsäkringen
också som ett instrument för att påverka
arbetsmarknadens parter. Det vore rimligt att de
som driver fram höga avtal för sig själva och
därmed är en viktig orsak till ökad arbetslöshet får
vara med och betala för denna genom att
egenavgifterna, de försäkringspremier som
enskilda betalar, blir högre.

Jag vill gärna fråga Allan Larsson om han är beredd
att pröva en sådan reformering av
arbetslöshetsförsäkringen.

Tyvärr räcker tiden inte till för vad jag hade tänkt
säga om konkurrensfrågorna. Men jag vill
understryka att det som Allan Larsson säger om
konkurrensfrågorna i finansplanen är bra. De
tankarna och slutsatserna borde dock också gälla
den offentliga sektorn. Då kunde vi få ett väsentligt
bidrag till en bättre ekonomisk balans i Sverige.

Anf. 14 OLOF JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Jag har fått vänliga klappar på axeln
riktade till partiet med anledning av en rapport om
den ekonomiska politiken som har gjorts av en
arbetsgrupp inom centerpartiet och som nyligen
har presenterats, och det tackar vi särskilt för. Men
vi har ytterligare 20 arbetsgrupper, så det kan bli
många sådana här tillfällen framöver.

Vi i centern arbetar på det sättet att vi presenterar
intressanta debattinlägg. Därefter har vi en
demokratisk process inom partiet, och den tänker
vi hålla fast vid. Vi hämtar inte våra ideal i de
odemokratiska organisationernas värld.

Det är riktigt att vår rapport innehåller en värdefull
analys av nödvändiga och önskvärda förändringar i
den ekonomiska politiken. På en punkt vill jag
emellertid slå fast att rapporten givits en tolkning
som avviker från den politik som centern står för.
Den saken tog jag upp i mitt inledningsanförande.
Vi värnar alltså den fulla sysselsättning och en
rättvis regional utveckling i hela landet. Sedan får
enskilda själva stå för sina uttalanden.
Arbetsgruppens rapport utgör ett värdefullt
underlag för arbetet med vår samlade ekonomisk-
politiska motion som vi lägger fram i riksdagen
denna månad. Självfallet skall vi använda
marknadsekonomiska medel. Men medlet får inte
så att säga ta över målet. Det är därför som vi i
centern är anhängare av en socialt och miljömässigt
styrd marknadsekonomi.

Låt mig återkomma till detta med arbetslösheten.
Carl Bildt svarade inte på min fråga. Jag vill dock
gärna utveckla detta tema något. Det är klart att
man kan göra det här till ett nationalekonomiskt
seminarieproblem. Men det är inte så i slutänden.
Och det är där som vi politiker kommer in i bilden.
Vi måste göra avvägningar mellan olika saker i
politiken.

För oss i centern är arbetslöshet inte enbart en
stapel i ett ekonomiskt diagram. I vad mån det går
att förena en arbetslöshet med andra ekonomisk-
politiska mål är således inte något
nationalekonomiskt tvisteämne. Tillgång till arbete
eller utbildning skapar en grund för social trygghet,
gemenskap och självständig försörjning. Men
arbetslöshet är resursslöseri. Arbete åt alla i hela
landet är ett mål för den ekonomiska politiken som
vi inte viker från.

Nu är dock lågkonjunkturen här. Bilden är den som
har beskrivits vältaligt från olika håll här. Detta
måste mötas såväl med strukturella åtgärder som
med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Ett passivt
utbetalande av understöd måste undvikas. Det är
en sistahandsåtgärd. Utbildning och investeringar
för framtiden är de rätta lösningarna. Det är ju
därför som vi kräver bl.a. en storsatsning på
infrastrukturen -- vägar, järnvägar, vatten och
avlopp, miljövänlig teknik, förnybar energi etc.

Det är, som sagt, viktigt att den passiva
förmögenhetsförvaltande filosofin så att säga i
statens hand ersätts med ett aktivt byggande och
med aktiva investeringar.

Självfallet är det sedan också fråga om en
konkurrenskraft gentemot omvärlden som klarar
den här situationen. Det är det läget som vi
befinner oss i beträffande problemen. Naturligtvis
lyssnar jag oerhört noga på vad olika personer säger
om vilka insatser som de är beredda att göra för att
klara denna situation. Men jag måste erkänna att
jag, om jag vore i Allan Larssons kläder, inte skulle
ha hört särskilt mycket -- det har ju inte sagts så
mycket -- om just stabiliseringsavtals- och
lönebildningsproblematiken.

Jag kan konstatera att vi i alla fall är öppna för
politiska överläggningar. Jag kan ställa upp på
sådana som ett tack för att Allan Larsson ibland
kallar centern och också folkpartiet för
konstruktiva partier i samtalen.

Främst är det viktigt att konstatera att det är
arbetsmarknadens parter som har det första
ansvaret. Det får aldrig råda någon tvekan på den
punkten. Men till sist handlar också om ett politiskt
ansvar. Det måste parterna ha reda på i den här
skärningspunkten, när de bestämmer sig för om de
vill säga nej eller ej. Där kommer ingen undan, inte
heller Carl Bildt. Carl Bildt kan stå här och
beskriva verkligheten hur mycket som helst. Det
har ingen betydelse, om man inte i just den här
frågan är beredd att dra en slutsats som påverkar
människors möjligheter att ha arbete och
sysselsättning i vårt land i fortsättningen.

Arbete handlar om försörjning. Arbete handlar om
att få utlopp för sin inneboende förmåga. Att
arbeta är att behövas. Arbete handlar om
människan mer än om ekonometriska modeller.
Det är därför vi också politiskt har ett ansvar för att
hantera de problem som finns.

Detta lättar minsann inte bördan för
arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens
organisationer gör ett misstag när de inte är
beredda att skriva under ett stabiliseringsavtal.

Anf. 15 LARS WERNER (v) replik:

Herr talman! Bengt Westerberg orerade rätt
mycket om Stalintiden. Dess bättre slapp Bengt
Westerberg att vara med om den förfärliga tiden,
både i Sovjetunionen och här hemma. Men
historiskt sett förordade under samma tid en av
Bengt Westerbergs företrädare öppet en
arbetslöshet på 5 %. Det har sitt intresse i dag, mot
bakgrund av det vi diskuterar och det Bengt
Westerberg sade alldeles nyss.

En annan person försöker höja debattnivån genom
att komma med andra utsagor än dem jag har gjort.
Jag säger så mycket, påstår Allan Larsson. Då tar
han stöd av regeringens egen lantbruksdirektör i
Jämtland. Ja, Allan Larsson, den direktören har
sagt mycket i sina dagar. Vi kan naturligtvis föra
debatten på den nivån. Ni har ju en del udda figurer
i ert parti. Jag skulle kunna använda mig av Bo
Södersten för att recensera regeringens
budgetpolitik. Nu behöver jag dess bättre inte det,
för det gör nyliberalerna på den kanten mycket
bättre.

Jag ställde ett par frågor. De handlade om de 600
miljonerna. Allan Larsson säger att man nu går
mycket längre än i den uppgörelse vi träffade med
er för några månader sedan. Vi tycker att det är bra
att ni satsar på arbetsmarknadspolitiken. Men min
fråga gällde att vi skulle få ett besked om de 600
miljonerna, för de skulle användas under
innevarande budgetår. Därför kvarstår min fråga:
När kommer de konkreta förslagen om hur
pengarna skall användas?

Jag sade en del om rättvisepolitiken. Jag hävdade
att den här budgeten gav uttryck för en orättvis
fördelningspolitik. Jag skall ta ett exempel till. Nu
kallar regeringen det för rättvisa när inte heller
förtidspensionärer får ett fritt år på sjukhus. Alla
pensionärer har det nu så bra, säger regeringen, att
de kan betala sjukhusvård från första dagen. Då
måste jag fråga: Vilka revolutionerande
förbättringar har pensionärerna fått under de
senaste åren? Höjningen av KBT och
pensionstillskottet är i första hand en
kompensation för ökade kostnader för
skatteomläggningen, och höjningen täcker inte ens
de faktiska kostnaderna.

När det gäller de handikappade tycker jag att
regeringen har ändrat uppfattning om en solidarisk
handikappolitik. 1982 var alla partier i riksdagen
överens om att reformer inom handikappområdet
inte skulle vara avhängiga
konjunktursvängningarna. Det skrev vi under på i
det handikappolitiska programmet. I dag ursäktar
regeringen avsaknaden av reformer på
handikappområdet med det finansiella läget. Är
det verkligen regeringens uppfattning att vi bara
skall visa solidaritet med handikappade när
ekonomin tillåter?

Beträffande budgeten vill jag säga att vi och
regeringen i vissa delar har samma syn på
problemen i ekonomin. Vi är överens om att
inflationen är för hög. Produktivitetstillväxten är
för låg. Bytesbalansunderskotten är för höga osv.
Men det finns viktiga avsnitt där vi skiljer oss åt.
Min tid är begränsad och jag skall nöja mig med att
ta upp två punkter.

I finansplanen går regeringen förbi problematiken
kring den dåliga produktivitetsutvecklingen inom
industrin. Ett av de mest centrala problemen i den
svenska ekonomin är just detta. Det borde vara
bekant för alla, inte minst för regeringen, att
produktiviteten sjönk inom industrin mellan 1987
och 1988, trots högkonjunktur. Hur kunde detta
ske? Är det egentligen inte det som är förklaringen
till den sammantaget alltför svaga tillväxten i den
svenska ekonomin under de senaste åren?

Jag tycker ändå att det allvarligaste i regeringens
resonemang är bollandet med de båda målen arbete
åt alla och låg inflation. Hur kan man säga att
arbete åt alla är ett mål för den ekonomiska
politiken, när regeringens egna prognoser pekar på
kraftigt ökad arbetslöshet, trots lägre inflation än i
åtskilliga andra länder? Regeringen säger att den
viktigaste förutsättningen för att kunna hävda
sysselsättningen är att varaktigt nedbringa
inflationen i nivå med omvärlden. Att bekämpa
inflation betyder uppenbarligen för regeringen att
hålla tillbaka löneutvecklingen även för de
lågavlönade. Men snälla Allan Larsson, jag kan
räkna upp en rad länder i omvärlden där man
lyckats med konststycket att kombinera låg
inflation med hög arbetslöshet. Ser ni verkligen
inga risker för att den temporära höjning av
arbetslösheten som ni tycks acceptera också kan bli
permanent? Hur går det då med målet arbete till
alla?

Till sist vill jag bara upprepa frågan: Vilka konkreta
åtgärder avser regeringen och Allan Larsson att
komma med när det gäller att hindra
prisutvecklingen? Det räcker inte med 3 miljoner
till konsumentverket, utan det måste till andra
åtgärder.

Anf. 16 CLAES ROXBERGH (mp) replik:

Fru talman! Det var bra att vi fick reda på att Bengt
Westerberg inte har begripit någonting. Bengt
Westerberg tror att vi blir rikare ju snabbare vi
tömmer våra gruvor. Ju snabbare vi hugger ned
regnskogen, ju mer vi ökar vårt energislöseri, ju
snabbare förlopp från naturresurs till sophög, desto
bättre blir det.

Den sortens ekonomisk tillväxt hjälper inte miljön
på något sätt. Vi kan inte lösa miljöproblemen med
tillväxt. Snarare skapar de flesta typerna av tillväxt
problem för oss på miljösidan. Det rör sig om ett
systemfel i produktions- och
konsumtionssamhället. Köp, slit, släng! Den linjära
processen måste bytas ut mot: Köp, slit, återbruka
och återvinn! Det är en cyklisk process. Med
sådana processer skulle vi kunna få en alldeles
utmärkt utveckling i ekonomin, utan att ständigt
prioritera tillväxten. Vi skulle radikalt kunna
minska miljöförstöringen.

Allan Larsson sade att miljöpolitiken måste vara
förenlig med en ekonomisk tillväxt. Om vi vänder
på det blir det genast bättre. Den ekonomiska
tillväxten måste vara förenlig med miljöpolitiken.
Då har vi kommit ytterligare en bit på vägen.

Det är en märklig upplevelse att lyssna på den här
debatten. Jag tycker att Sveriges kris är skenbar på
sitt sätt. Det är den globala krisen som är verklig.
Samtidigt som regering, massmedia och opposition
pratar om kris, slår julhandeln alla tidigare rekord.
Ordet kris har urholkats så till den milda grad att
när det inträffar en översvämning eller liknande,
vad skall vi då använda för ord? Det kan inte vara
ordet kris, för det ordet har vi redan förstört. De
globala miljöhoten, krigsrisken vid Persiska viken,
där kärnvapen kan komma att bli inblandade, är
den verkliga krisen. Krig är ju det största miljöhot
som vi kan utsättas för. Det tycker jag är viktigt att
påpeka.

För att återvända till budgeten kan man fråga sig:
Vad borde budgeten ha innehållit för att det skulle
likna någonting? Det borde ha alltså funnits med
åtgärder för att få i gång cykliska processer, som jag
redan var inne på, och uppmuntra sådana på olika
sätt. Vi borde gå in för att minska vår
energiförbrukning med 2 % per år. Vi borde
påbörja kärnkraftsavvecklingen. Vi borde få ett
prissystem för elkraft som innebär att all
nytillkommen elförbrukning betalas efter de
verkliga produktionskostnaderna och ingenting
annat. Vi borde få drivmedelsskatt på flyget som är
i nivå med vägskatten. Och vi borde få bort
momsen på kollektivtrafiken och få skärpta
miljöavgifter. Då skulle det kunna börja likna
någonting.

Vi i miljöpartiet försöker ta ställning på sakpolitisk
grund. Bengt Westerberg förde ett resonemang om
stödpartier. Då vill jag säga att det minsta
stödpartiet i denna riksdag är miljöpartiet. Vi har
röstat med regeringen minst av alla partier som
sitter här. De som har röstat mest med regeringen
är faktiskt Bengt Westerberg och Carl Bildt själva.
Era partier är ju stödpartier för regeringen. Bengt
Westerberg såg ju till att skattereformen gick
igenom. Man har fört en politik som i stor
utsträckning stämmer med socialdemokraternas
politik. Det är där problematiken ligger. Vi i
miljöpartiet är inget stödparti. Vi kommer inte
heller att bli det, om inte politiken förändras. Vi
har däremot sedan länge lanserat ett
huvudalternativ i svensk politik, ett grönt bälte som
skulle kunna samla de partier och dem som är
intresserade av att föra en annan politik -- ingen
nämnd och ingen glömd -- och som tar itu med
grundläggande miljö-, överlevnads-- och
framtidsfrågor. Men skulle den aviserade
miljöpropositionen utgöra ett grönt genombrott
och skulle försvarspropositionen bli ett starkt slag
för freden, skulle övriga regeringsförslag under
våren få en grön inriktning, då skulle det
naturligtvis påverka oss om vi efter valet hamnar i
vågmästarställning. Jag ser med intresse på vad
Allan Larsson sade här, att han vill ta hänsyn till
våra synpunkter. Då är det bara för regeringen att
gå upp till bevis: För en politik som leder åt rätt
håll! För oss i miljöpartiet är politik inte att spela
ett maktspel, utan det är att rädda mänskligheten
undan de oundvikliga miljökatastrofer som
kommer att drabba våra barn och barnbarn, om
inte vår generation, vi, tar vårt fulla ansvar nu.

Anf. 17 Finansminister ALLAN LARSSON (s)
replik:

Fru talman! Claes Roxbergh säger att miljöpartiet
inte är något stödparti. Man kan också se det så att
partiet inte förmår att bidra, vara med och ta
ansvar. Jag tror att väljarna i det läge som vi
befinner oss i nu internationellt och nationellt vill
att vi politiker skall ta ansvar för dagens problem
och att vi skall ha långsiktiga lösningar. Jag tror inte
att den flykt undan ansvar som Claes Roxbergh gav
uttryck för är någonting som gör intryck på
väljarna. Jag är beredd att ta ansvar, jag är beredd
att samverka med dem som förmår att samverka.

Till Lars Werner: Jag talade inte om någon
lantbruksdirektör, utan jag talade om den som var
ordförande i ert arbetsutskott och som utifrån det
arbetet beskrev hur svårt det var att få er politik att
hänga ihop. Men när nu ordföranden i ert
arbetsutskott har fått andra uppgifter kanske ni kan
samla er till någonting som är konstruktivt och
håller ihop. Men då måste ni lägga om stilen en hel
del.

När det gäller arbetsmarknadsåtgärder är svaret till
Lars Werner att det här är inget som skall vänta till
nästa budgetår. De åtgärder som jag har talat om i
min presentation gäller fr.o.m. nu, redan första
halvåret i år skall vi satsa kraftfullt på
arbetsmarknadsutbildning och sådana åtgärder
som både hjälper till att klara flaskhalsarna i
produktionen, inflationsproblemet och gör det
möjligt för människorna att långsiktigt få arbete.
När det gäller det avgiftsfria året för
förtidspensionärerna är avsikten att vi skall ha
samma villkor för alla pensionärsgrupper. Det
viktiga i budgeten är att vi satsar de pengar som vi
kan på aktiva åtgärder för att åstadkomma
rehabilitering, det goda arbete som gör att färre slås
ut från arbetslivet. Det är huvudlinjen.

Lars Werner frågade också om prisutvecklingen.
Ja, vi skall ha en aktiv prispolitik, men inga
regleringar. Jag tror inte på regleringar och
prisstopp, utan vi skall vidta andra åtgärder som gör
att vi kan pressa inflationen. Det gäller
konkurrenslagstiftningen, den nya
livsmedelspolitiken och gränsskyddet. Det är de
allra viktigaste insatserna som långsiktigt kan
pressa ner inflationen. Vi kan nu se en vändpunkt
när det gäller prisutvecklingen.

Jag vill så kommentera ett par saker i Bengt
Westerbergs anförande. Bengt Westerberg påstod
att de offentliga utgifternas andel inte gått ner. Det
har varit en mycket kraftig förbättring i det
avseendet. Jag vill påminna om att de offentliga
utgifternas andel år 1982 var 67 %. Vi har pressat
ned den till 61 %, och vi skall fortsätta att pressa
ner den ytterligare och därmed skapa svängrum för
produktion och investeringar. Jag är inställd på att
fullfölja detta arbete. Men det har varit nödvändigt
att i det här läget dra åt ett par hål i svångremmen
för staten för att hålla tillbaka utgiftsexpansionen
och bara satsa på de mest angelägna områdena.

Bengt Westerberg talade föraktfullt om
budgetunderskott och sade att det är balans i
budgeten men att vi har ett underliggande
budgetunderskott. Det är riktigt. Jag skulle vara
ganska bekymrad om det hade varit fråga om ett
strukturellt underskott. Nu är det så att vi just 1992
har ovanligt stora utbetalningar till kommunerna
som hänger samman med att kommunerna får
skatten som baseras på 1990 års inkomster. Det
betyder att vi året därpå får en väsentlig
förbättring. En stor del av det som nu ser ut som ett
underliggande underskott reduceras. Den
förändring av bostadsfinansieringen som
genomförs kommer att ytterligare avlasta
statsbudgeten. Vidare har vi effekterna av att
ohälsotalet kommer att sjunka som en följd av de
reformer som vi har genomfört. Av det skälet sover
jag gott om nätterna när det gäller även det
underliggande budgetunderskottet och det
budgetsaldo som redovisas. Budgetsaldot visar att
budgeten är i balans. Det är ordning och reda i
statens finanser, och det skall så förbli.

Bengt Westerberg frågade om jag är villig att
reformera arbetslöshetsförsäkringen. Svaret är ja.
Vi har tillsatt en utredning, och vi väntar nu på dess
förslag för att kunna ta ställning. Men så säger
Bengt Westerberg att om organisationerna säger
nej till ett stabiliseringsavtal, då får vi leva med
arbetslöshet. Det var det utomordentligt bistra,
kyliga och nästan cyniska besked som Bengt
Westerberg gav. Om privattjänstemännen i
Stockholm säger nej drabbar det inte dem, men det
drabbar metallarbetare på verkstäder och bruk, det
drabbar ungdomar i Norrbotten, i Västerbotten, i
Värmland och på många andra håll i Sverige. De
kan inte göra någonting för att förhindra den
arbetslöshet som följer av att en liten grupp på
arbetsmarknaden förhindrar ett stabiliseringsavtal.

Då är frågan: Skall Bengt Westerberg då sitta passiv
och åse detta, eller skall Bengt Westerberg vara
med och försöka ta ett ansvar för de ungdomar som
annars skulle bli arbetslösa och för de
industriarbetare som riskerar att slås ut från
arbetsmarknaden? Jag sätter stort värde på Olof
Johanssons deklaration, och jag hoppas att vi skall
kunna få till stånd konstruktiva diskussioner.

Låt mig, fru talman, få avsluta med en kommentar
till Carl Bildt. Carl Bildt har beskrivit hur
misslyckat allt är och att det är dåliga tider. Låt mig
då bara få redogöra för vad som under de senaste
veckorna har stått i affärstidningarna. I en står det:
I år skall ekonomin vända. I en annan står det: Vi
är på väg mot goda tider. I en tredje står det: Nu
satsar man i utlandet på svenska företag.

Carl Bildt! Jag hoppas att den informationen når
fram. Jag vill vara den som skall medverka till
bättre tider. Carl Bildt är den som står upp för
dåliga tider.

Förste vice talmannen anmälde att Carl Bildt,
Bengt Westerberg, Claes Roxbergh och Lars
Werner anhållit att till protokollet få antecknat att
de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Överläggningen var härmed avslutad.

Budgetpropositionen bordlades.

5 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 10, 11, 12, 13 och 14
december 1990.

6 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:68 till justitieutskottet

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1990/91:63 Handelsagentur

1990/91:69 Arbetslivsforskningens organisation
m.m.

1990/91:71 Lag om vissa dryckesförpackningar

1990/91:72 Återbetalning av mervärdeskatt till
utländska företagare

Skrivelse

1990/91:73 Redogörelse för tillämpningen av lagen
(1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd
med internationell bakgrund (terroristlag)

Motionerna

med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk
tvångsvård, m.m.

1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m)

1990/91:So31 av Sten Svensson (m)

1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

1990/91:So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta
Persson (s)

1990/91:So36 av Arne Andersson i Gamleby och
Lena Öhrsvik (s)

1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

1990/91:So38 av Göran Ericsson (m)

1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson
(s)

1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice
talman Ingegerd Troedsson (m)

1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c)

1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

1990/91:Ju15 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

1990/91:Ju16 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

1990/91:Ju17 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

1990/91:Ju18 av Rosa Östh m.fl. (c)

8 §Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 17 december

1990/91:118 av Rosa Östh (c) till socialministern om
barnen i Rumänien:

Den svåra situation som råder för ett mycket stort
antal barn i Rumänien har under det senaste
halvåret kommit att uppmärksammas. Uppgifterna
har, med rätta, väckt stor upprördhet hos många
människor i vårt land. Viljan att hjälpa har varit
stor och en mångfald gåvor har strömmat från vårt
land till barnhemmen i Rumänien.

Flera grupper har också besökt Rumänien och på
ort och ställe kunnat konstatera nöden, vanskötseln
och övergivenheten.

Från rumänienbesökarna har rapporterats hur de
svenska gåvorna kommit till nytta och glädje, men
också att det behövs andra former av
hjälpverksamhet för att situationen för barnen mer
påtagligt och långsiktigt skall förbättras.

För att barnen skall bli omhändertagna och vårdade
på ett försvarbart sätt, behövs välutbildad personal,
vilket det råder mycket stor brist på i landet. Det är
särskilt viktigt eftersom många av barnen har
synnerligen svåra upplevelser bakom sig och ofta
saknat möjlighet till normala relationer till vuxna.

Det kan knappast råda någon tvekan om att det för
många barn, i dagsläget, skulle vara bäst om de fick
byta miljö. Vård i enskilda hem eller i bra barnhem
skulle av allt att döma vara bättre alternativ även
om det måste innebära uppbrott från hemlandet.

Det torde vara ett väl känt faktum att många
barnlösa par i Sverige önskar adoptera barn och att
deras väntetid ofta handlar om flera år.
Utredningarna är långdragna och påfrestande och
adoptionskostnaderna höga. I en del fall innebär de
långa utredningstiderna att de tilltänkta
adoptivföräldrarna hinner falla för det uppsatta
åldersstrecket. I andra fall blir de höga kostnaderna
hindret.

Under hösten besöktes de rumänska barnhemmen
också av en delegation, där den svenska regeringen
var representerad. Få uppgifter har framkommit
om vad detta besök ledde till.

Jag vill därför ställa följande frågor till statsrådet:

Vilka slutsatser har regeringen dragit av besöket
beträffande det fortsatta hjälpbehovet?

Finns det planer på att erbjuda utbildning till
rumänska personer som arbetar eller önskar arbeta
på barnhemmen?

Är regeringen beredd att medverka till åtgärder
som kan underlätta adoptioner eller
fosterhemsplaceringar i Sverige?

1990/91:119 av Karin Starrin (c) till
industriministern om ökad sysselsättning i
Gävleborgs län:

Basindustrierna i Gävleborgs län har under 1980-
talet genomgått omfattande strukturomvandlingar
och rationaliseringar. Inom sjukvården har en
omorganisation av psykvården genomförts. Dessa
förändringar har inneburit en kraftig minskning av
arbetstillfällena. Vi kan konstatera att Gävleborgs
län har den svagaste utvecklingen i landet.

Den ökade oro inför en försämrad konjunktur som
företagen känner i Gävleborgs län avspeglas klart
och tydligt i det ökande antalet anmälda varsel.
Under de senaste månaderna har antalet varsel om
permitteringar, uppsägningar eller införande av
korttidsveckor ökat mycket markant.

Under november hade siffror för antalet arbetslösa
ökat till drygt 4 000 eller 2,4 %. Dessutom är ca
3 000 deltidsarbetslösa eller 1,6 %. Av dessa består
ca 85 % av kvinnor.

Situationen kan bli besvärlig för t.ex. Ovanåkers
kommun med FMG i Alfta som en av kommunens
dominerande arbetsplatser. I Hofors kommun är
Ovako Steel den ledande arbetsplatsen som nu har
klara problem med vikande efterfrågan. Inom den
offentliga sektorn har omläggningen av psykvården
medfört stora kraftansträngningar framför allt för
Bollnäs kommun vad gäller arbetstillfällena för
kvinnor. Även SJ har ändrat sin inriktning vilket
har fått förödande konsekvenser för AVG verkstad
i Bollnäs.

Samtidigt kan vi konstatera att Gävleborgs län har
den lägsta utbildningsnivån i landet. Hittills har
näringsliv och offentlig sektor klarat behovet men
det finns nu klara signaler på att länet kan skadas
extra vid en lågkonjunktur på grund av
kompetensbrist.

För att skapa framtidstro för Gävleborgs län måste
staten visa att man är beredd att stimulera fram
sysselsättning på olika nivåer. För att ge
tillverkningsindustrin och tjänstesektorn signaler
om att ''här är det rätt att investera, här finns
kompetent arbetskraft etc.'' så behövs snabba
åtgärder. Förstärkningar inom
kommunikationsområdet måste till för att förbättra
transporterna.

Med anledning av vad som ovan har framförts vill
jag ställa följande frågor till industriministern.

1. Är regeringen beredd att medverka till att sätta
in speciella förstärkningsinsatser för att skapa nya
arbetstillfällen?

2. Är regeringen beredd att förstärka
utbildningsinsatserna i länet?

3. Är regeringen beredd att förbättra
möjligheterna för kvinnor att arbeta i de mer
otraditionella yrkena?

4. Vilka åtgärder vill regeringen sätta in för att
möjliggöra nystartande, avknoppningar eller
legoinriktade företag?

den 19 december

1990/91:120 av Börje Hörnlund (c) till
industriministern om regionalt inriktade
infrastrukturella insatser:

Tillgång till arbete eller utbildning har en central
roll för varje individ genom den sociala betydelse
arbetet har för gemenskap, personlig utveckling,
identitet och självtillit. Det är också grunden för en
självständig försörjning. Förvärvsarbetet är lika
viktigt för kvinnor som för män.

Samhället måste därför ha en god beredskap för att
möta konjunkturnedgångar och de krav som
strukturförändringar inom näringslivet ställer.
Målsättningen att alla i yrkesverksam ålder skall
kunna försörja sig med eget arbete måste ligga fast.
Det är med denna utgångspunkt viktigt att bredda
och differentiera lokala arbetsmarknader i olika
delar av Sverige så att människor har
valmöjligheter. Tillgången på arbete eller
utbildning är en väsentlig förutsättning för andra
levnadsvillkor. De är grundstenar till en positiv
samhällsutveckling.

Tillväxten i den svenska ekonomin under 1980-
talets högkonjunktur har varit starkt koncentrerad.
Den inriktningen har skapat överhettning med
stark löneglidning och inflation som följd.
Koncentrationspolitiken -- och den därav följande
löneglidningen -- är en av huvudorsakerna till vårt
lands ekonomiska problem.

Stora områden av vårt land har haft långsammare
tillväxt, stagnation eller t.o.m. recession. I många
kommuner och regioner är arbetslösheten betydligt
högre än de genomsnittliga arbetslöshetssiffror som
redovisats.

Såväl i skrivelsen från den s.k.
Rehnbergkommissionen som regeringens
proposition om den ekonomiska politiken på
medellång sikt, understryks att avmattningen i
industrin blir allt tydligare. Det konstateras även
att arbetsmarknaden blir alltmer ''dämpad''.
Senare arbetsmarknadsrapporter bekräftar klart
denna negativa utveckling. Av
Rehnbergkommissionens skrivelse framgår att
antalet arbetssökande är starkt ökande.
Bedömningar tyder på att arbetslösheten stiger
kraftigt. Rehnbergkommissionen konstaterar
självklarheten att en sådan ökning i första hand
kommer att drabba grupper med svag ställning på
arbetsmarknaden, dvs. handikappade, ungdomar
och andra nytillträdande, invandrare samt de som
bor utanför de expansiva områdena.

En bidragande orsak till den allt snabbare
försämringen på arbetsmarknaden är formerna för
skatteomläggningens finansiering. Bl.a. medför
skattereformens finansiering kraftiga
kostnadsfördyringar för de som är beroende av bil,
vilket kan innebära att man tvingas till att sluta
pendla och därmed sluta arbeta. Ett annat
alternativ är att flytta från landsbygden eller mindre
ort till t.ex. en storstad. Prisstegringarna på bensin
leder till stora samhällsekonomiska förluster
genom att arbetsmarknaden fungerar sämre genom
minskade incitament till arbete och ökande
marginalkostnader för att delta i arbetslivet. Allt
fler tvingas till ofrivillig arbetslöshet och då särskilt
i ytvida områden med stora avstånd. Där är
möjligheterna små eller obefintliga för flertalet att
utnyttja kollektivtrafiken.

Det är enligt min mening ännu mer nödvändigt än
tidigare i ett sådant läge driva en närings- och
regionalpolitik som ger tillräckligt många
arbetstillfällen i alla delar av landet. Det krävs att
tillgängliga ekonomiska resurser inriktas mot
infrastrukturella insatser på skilda områden som
skapar förutsättningar för regional balans och en
fungerande arbetsmarknad i alla delar av landet.
Ökad koncentration leder till ökad arbetslöshet.

Enligt min mening måste samhällets insatser utgå
från en helhetssyn och vara samordnande och
förutsättningsskapande. Det krävs åtgärder för att
bygga upp en infrastruktur med varaktiga
möjligheter till arbete, boende, utbildning, service,
kommunikationer, god miljö m.m. över hela
landet. Självfallet behövs vid sidan av de generella
åtgärderna, mera direkta insatser för att stimulera
såväl nyföretagande som befintlig företagsamhet i
de delar av landet som först -- och värst -- drabbas
av den ekonomiska krisen med en ökande
arbetslöshet som följd.

Det krävs ett åtgärdsprogram med betydande
ekonomiska satsningar för att åstadkomma en
sådan utveckling. Ett sådant ''infrastrukturpaket''
bör bl.a. innehålla:

* Särskilda medel för att främja landsbygdens
utveckling.

* Låt utvecklingnfonderna behålla sitt kapital, till
bl.a. kraftfulla satsningar på kvinnors företagande.

* Ta fram ett tioårigt program för förstärkning och
beläggning av länsvägnätets grusvägar. En miljard
avsätts till grusvägnätet omedelbart.

* 1 öre/kWh av vinsterna från vattenkraften
återförs till de regioner där vattenkraftselen
produceras. Medlen får användas till lokala
närings-, infrastruktur- och kulturella insatser.

* Den kommunala skatteutjämningen skall
kraftigt förbättras så att kommunalskatten enbart
speglar det kommunala serviceutbudet och
effektiviteten.

* Särskilda stimulansbidrag till kommunerna för
byggande av smålägenheter i mindre orter.

* Medel för upprustning av VA-nätet anvisas.

* Uttag av skatter och avgifter minskas för
småföretagare.

* En utomordentligt kraftfull satsning på
bioenergi för värme, el, etanolproduktion m.m.

Det är enligt min mening nödvändigt med insatser
från samhällets sida, vilka är offensiva och
framtidsinriktade med syfte att förbättra
infrastruktur, utveckla arbetsmarknad och
investeringsvilja från företagen. Det är hög tid att
nu lägga ett kraftfullt regionalpolitiskt inriktat
infrastrukturpaket. En sådan inriktning motverkar
att arbetslösheten snabbt stiger. Eller med andra
ord -- Använd statens medel till långsiktiga,
utvecklande åtgärder i stället för till kontant
arbetslöshetsunderstöd och ej produktiva
beredskapsåtgärder.

Speciell uppmärksamhet måste härutöver riktas på
kvinnornas arbetsmarknad i utsatta områden. De
rationaliseringar som nu sker inom privata
tjänstesektorn och i kommuner och landsting
friställer i hög utsträckning kvinnlig arbetskraft.

Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag
fråga industriministern:

Vilka infrastrukturella insatser är regeringen
beredd att vidta för att motverka en ökande
arbetslöshet och en sämre fungerande
arbetsmarknad i framför allt områden utanför de
stora tätorterna?

den 9 januari

1990/91:121 av Rosa Östh (c) till socialministern om
kostnadsskyddet vid sjukresor:

Effekterna av skatteomläggningen börjar allt mer
göra sig gällande. Det torde ha varit väl känt att
övervältringen från inkomstskatt till indirekt
beskattning innebär risker för att ''fel'' grupper
drabbas. Det gäller skatter på boende, resor, mat
m.m. Regeringen har sagt att utvecklingen skall
följas.

Det finns emellertid vissa effekter, där orimligheten
är så uppenbar, att en ändring av reglerna krävs
omgående. Jag avser här sjukresorna, där det visat
sig vilka helt oacceptabla följder som uppstår för
den enskilde genom att denne blir
ersättningsskyldig för hela momsbeloppet. De som
hårdast drabbas blir givetvis de som är tvingade till
många sjukresor för rehabilitering,
dialysbehandling osv.

I det fall från Enköping som redovisats i pressen
och som rör en 13-årig pojke som skall rehabiliteras
efter en hjärnsjukdom, handlar det för familjen om
en merkostnad på 200 kr. per dag och 4 400 kr. per
månad jämfört med vad som gällde före årsskiftet.
Ändå är det i detta fall inte fråga om ett
''glesbygdsproblem'' i egentlig mening. I många
områden i Sverige torde effekterna av moms på
sjukresor bli det mångdubbla.

Min fråga till statsrådet är:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att den
enskildes kostnadsskydd vid sjukresor snabbt skall
kunna återställas till acceptabel nivå?

den 10 januari

1990/91:122 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet
Anita Gradin om framtida svensk vapenexport:

Debatten om den svenska vapenexporten har varit
livlig. Det är bra, och visar att många anser att
denna problematiska fråga är viktig. Under senare
år har två större offentliga utredningar gjorts om
den svenska vapenexporten. Det är dels
medborgarkommissionens utredning (SOU
1988:15) och dels den parlamentariska utredningen
Utlandssamverkan på krigsmaterialområdet (SOU
1989:102).

Efter att dessa utredningar avslutats har debatten
om den svenska vapenexporten fortsatt. Nya
''affärer'' har uppdagats och Bofors har fällts för
vapensmuggling. Inte minst inom regeringspartiet
har debatten i denna viktiga fråga varit intensiv.
Det visade sig tydligt på SAPs kongress i september
1990.

På SAP-kongressen beslutades att partiet skulle
verka för ytterligare skärpningar av
vapenexportlagstiftningen och dess tillämpning.

Kongressen beslutade att de fyra riktlinjerna för
vapenexporten skall lagfästas. Det vill säga att
vapenexport inte ''ska'' (förut hette det ''bör'')
beviljas till stat som är indragen i väpnad konflikt
med annan stat, som har inre väpnade oroligheter,
som riskerar att dras in i väpnad konflikt eller som
kan tänkas använda materielen för att undertrycka
de mänskliga rättigheterna. Dessutom beslöt
kongressen att tillfoga ytterligare en riktlinje, att
krigsmaterial ''inte skall kunna säljas till stat med
militära styrkor som är engagerade i stridshandling
utanför det egna territoriet, eller som hålls kvar
där, efter det att striderna upphört''.

Detta viktiga beslut har av utrikeshandelsministern
vid en frågestund i riksdagen den 13 november i år
beskrivits som ett ''uttalande som gjordes på den
socialdemokratiska partikongressen''.

Nu arbetar man inom utrikesdepartementets
handelsavdelning (UD-H) på att ta fram en
proposition om den framtida svenska
vapenexportpolitiken. Tidsplanen för regeringens
propositionsskrivande var fram till SAP-
kongressen att propositionen skulle kunna lämnas
till lagrådet i januari 1991 och till riksdagen i mars
1991. Tanken var då att de nya bestämmelserna
skulle vinna laga kraft från den 1 juli 1991.

Men nu säger KMI att beslutet från SAP-
kongressen kan kullkasta hela tidsplanen. KMI
uppger att det kanske inte kan bli något beslut alls
under vårriksdagen 1991. Det är inte bra. Jag
menar att det är viktigt att propositionen läggs fram
på riksdagens bord för beslut under vårriksdagen
1991.

Den huvudsakliga förändringen i direktiven till
propositionen är de beslut som fattades på den
socialdemokratiska kongressen.

Frågan om att lagfästa riktlinjerna har redan utretts
av både medborgarkommissionen och den
parlamentariska utredningen. Därför kan man utgå
från de förslag till proposition som redan föreligger
hos KMI. I det förslaget kan sedan inarbetas
beslutet från SAP-kongressen om att riktlinjerna
skall lagfästas.

Övriga förändringar som måste till, är främst att
''samarbetsavtal'' skall jämställas med övrig export
av krigsmaterial, samt att det i fortsättningen skall
stå ''ska'' i stället för ''bör'' vad gäller tillämpningen
av riktlinjerna.

Det behövs inget vidare utredande, vilket också
framhålls av KMI som själva säger att det redan
finns tillräckligt utredningsunderlag.

Regeringen måste skynda på
propositionsskrivandet så att den ursprungliga
tidsplanen kan följas. Möjligen med en viss
förskjutning av tidpunkten när ett färdigt förslag
kan läggas på riksdagens bord. Det viktiga är att en
proposition föreläggs riksdagen under
vårriksdagen.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga
utrikeshandelsministern:

1. Menar utrikeshandelsministern att beslutet som
fattades av den socialdemokratiska
partikongressen i vapenexportfrågan var ett
''beslut'' eller bara ett ''uttalande''?

2. Kommer regeringen att följa beslutet som
fattades på den socialdemokratiska
partikongressen, och i propositionen föreslå att:

2. -- vapen producerade under samarbetsavtal
med utländsk industri likställs med övrig export,

2. -- riktlinjerna utvidgas att också gälla stater med
trupper utomlands som är eller har varit indragna i
strid,

2. -- ''bör'' ersätts med ''ska'' i skrivningen om hur
riktlinjerna skall hanteras av regeringen,

2. -- riktlinjerna skall lagfästas?

3. När kommer en proposition i
krigsmaterialexportfrågan att föreläggas
riksdagen?

9 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 18 december

1990/91:306 av Hugo Andersson (c) till statsrådet
Lena Hjelm-Wallén om hjälp med livsmedel till de
baltiska staterna:

Ingen i Sverige har kunnat undgå att nås av
information om att det råder stor brist på livsmedel
i Sovjetunionen och därmed hos våra grannar i
Balticum. Jag anser att vi från svensk sida snarast
bör organisera katastrofbistånd med i första hand
livsmedel för att hjälpa till med att minska den
akuta krisen som livsmedelssituationen där
innebär.

Vi gläds alla åt den demokratiseringsprocess som
pågår i bl.a. Balticum. Ett allvarligt hot mot denna
är en ytterligare förvärring av livsmedelsbristen,
med kanske ''hungerkravaller'' som följd.

Vi i Sverige har ett särskilt stort ansvar för att
hjälpa och stödja våra grannar som bor på andra
sidan Östersjön, 40 mil härifrån. Regeringen måste
omgående starta detta arbete, gärna tillsammans
med lantbrukets organisationer som har
upparbetade kanaler till Balticum.

Är biståndsministern beredd att ta initiativ som
resulterar i att svenska livsmedel snarast kommer
till våra grannar i Balticum?

1990/91:307 av Roland Larsson (c) till statsrådet
Göran Persson om frånvarouppgifter i skolbetyg:

Enligt förordningen om ändring i
gymnasieförordningen (1987:743) utfärdad den 30
augusti 1990, skall i gymnasieelevers avgångsbetyg
införas uppgift om elevens sammanlagda frånvaro
under sista terminen.

Syftet med detta lär enligt vad som angivits vara att
begränsa och förebygga ogiltig frånvaro.

En icke önskvärd konsekvens av detta kan bli att en
elev som för övrigt haft låg frånvaro och gjort ett
gott resultat under hela gymnasietiden, men
drabbats av en längre tids sjukdom under
slutterminen, ''bestraffas'' med att under hela sitt
liv vid ansökan om arbete etc., i slutbetyget bära
med sig en missvisande och negativ ''information''.

Jag vill därför till skolministern ställa följande
fråga:

Avser statsrådet för att förebygga ogiltig frånvaro i
stället införa frånvaroredovisning i de tidigare
terminsbetygen?

den 20 december

1990/91:308 av Elisabeth Fleetwood (m) till
justitieministern om staten och den enskildes rätt:

Snart har tio år förflutit sedan bilhandlare Halvar
Alvgards i Vimmerby tillvaro förändrades över en
natt. Han anklagades för stora skattebedrägerier
men blev efter flera års rättegångar helt frikänd.
Hans ekonomiska förlust genom myndigheternas
ingripande uppgår i dag till 2,6 milj.kr.

Alvgard nekades därefter ersättning för den förlust
han lidit och blev till råga på allt dömd att betala
statens rättegångskostnader på 120 000 kr. Detta är
formellt möjligt enligt svensk lag men det hindrar
inte att det både juridiskt -- och moraliskt -- kan
resas en rad invändningar. Det är nu hög tid att
regeringen använder sig av sin möjlighet att
avskriva kravet.

Med anledning av ovanstående ber jag att få fråga:

Vilka åtgärder avser justitieministern vidta så att
statens skadeståndskrav på Halvar Alvgard
avskrives och liknande händelser inte upprepas i
framtiden?

1990/91:309 av Lennart Brunander (c) till
socialministern om kostnaderna för sjukresor:

Från den 1 januari 1991 blir resor dyrare i och med
att 25 % moms läggs på priset. Bl.a. kommer
sjukresor att bli väsentligt dyrare. Det är de ofta
sjuka med låg inkomst och som bor långt ifrån
sjukhus som drabbas särskilt av denna höjning. För
en resa som i dag kostar 400 kr. betalar den sjuke
30 kr. Efter 1 januari kommer samma resa att kosta
ca 480 kr. och den sjuke får då betala 110 kr. För en
patient som behöver dialysbehandling, 3 ggr/vecka,
ökar kostnaderna för varje resa med drygt 600 kr.

Enligt min mening bör denna grupp människor
kompenseras för den fördyring som momsen
medför av sjukresorna. Det bör åligga
försäkringskassan att utbetala denna
kompensation.

Min fråga till socialministern är följande:

Vilka åtgärder ämnar socialministern föreslå för att
komma till rätta med skatteomläggningens negativa
effekter för den som ofta är sjuk och har lång väg
till sjukhus?

1990/91:310 av Bertil Måbrink (v) till
utrikesministern om Balticum:

Den process som påbörjats mellan de baltiska
republikerna och regeringen i Moskva för att lösa
de baltiska folkens krav på självständighet har haft
stor betydelse. Det är viktigt att dessa
förhandlingar/samtal kan fortsätta under fredliga
former.

De senaste dagarnas händelser där sovjetisk militär
övertagit vissa funktioner inger en viss oro. Det är
viktigt att inte minst Sverige i denna situation
agerar så att den inledda processen Balticum--
Moskva kan fortsätta utan att administrativa
åtgärder vidtas.

Jag vill fråga utrikesministern:

Vilken bedömning gör regeringen av de senaste
händelserna i Balticum och vilka initiativ har
regeringen tagit?

den 3 januari

1990/91:311 av Sten Andersson i Malmö (m) till
finansministern om visst kommunalt beslut om
förlängd föräldraförsäkring:

Vid Malmö kommunfullmäktiges
decembersammanträde 1990 beslutades på
socialdemokratiskt initiativ att nu gällande av
riksdagen antagen föräldraförsäkring skall
förlängas med tre månader för berörda vilka bott
minst ett år i kommunen.

Malmö kommun har ett budgetunderskott på 400
milj. kr. och nyligen erhölls på förmånliga villkor
ett statligt lån på 600 milj. kr. i syfte att sanera
stadens ekonomi. Att i ett sådant läge besluta om
en ny dyrbar reform som regeringen inte anser sig
ha råd att genomföra vittnar om ekonomiskt
lättsinne.

Dessutom är beslutet uppenbarligen i strid mot
kommunal lagstiftning, vilket innebär att
regeringen måste ge sitt godkännande innan
beslutet om förlängd föräldraförsäkring kan
genomföras i praktiken.

Vilka åtgärder är finansministern beredd att
vidtaga med anledning av Malmö
Kommunfullmäktiges beslut att förlänga
föräldraförsäkringen med tre månader?

den 4 januari

1990/91:312 av Karin Israelsson (c) till
socialministern om moms på sjuktransporter med
taxi:

I och med att moms genomförs på
persontransporter från årsskiftet kommer det att
innebära höga kostnadsökningar för de som har
långa resor till en sjukvårdsinrättning. Hälso- och
sjukvårdslagen slår ju fast att sjukvård skall ges till
alla på lika villkor oavsett var man bor i landet. Så
blir inte fallet om landsbygds- och glesbygdsbor
skall betala moms på sina sjuktransporter som sker
med taxi.

Är socialministern beredd att förändra dessa regler
så att sjuktransporter med taxi inte momsbeläggs?

1990/91:313 av Sören Norrby (fp) till
miljöministern om åtgärder mot buller:

Riksdagen beslöt nyligen med anledning bl.a. av en
motion från folkpartiet liberalerna att begära
skyndsamt förslag till en samlad aktionsplan mot
buller. Jag utgår från att en sådan kommer att
redovisas i regeringens aviserade miljöproposition i
februari 1991 -- inte minst med tanke på att buller
är ett allvarligt miljöproblem som länge varit
försummat.

I en motion som gav upphov till riksdagens
beställning tog vi från folkpartiet liberalerna upp en
rad olika typer av bullerfrågor som bl.a. berör
trafik, bostäder och arbetsmiljöer. Det är
utomordentligt angeläget att en aktionsplan har
motsvarande bredd.

Mot denna bakgrund vill jag fråga miljöministern:

Kommer en aktionsplan mot buller i regeringens
miljöproposition att ha den bredd som anges i
riksdagsbeslutet?

den 7 januari

1990/91:314 av Kristina Svensson (s) till
socialministern om statsbidraget till sjukresor med
taxi:

Sjuka människor i glesbygd drabbas mycket hårt av
prisökningar till följd av momsbeläggning av
sjukresor med taxi. En person i norra Värmland
betalade före årsskiftet 60 kr. i egenavgift för
sjukresa Torsby--Karlstad tur och retur. Resten av
kostnaden, ca 1.000 kr., täcktes genom statsbidrag.
Statsbidraget är inte justerat utan ligger 1991 på
samma nivå som tidigare. Momspåslaget som
tillkommit från den 1 januari 1991 ryms inte inom
ersättningsnivån, eftersom taxiföretagen redan
tidigare lagt sina priser så att de närmast varit
identiska med den statliga ersättningsnivån.
Patienten betalar alltså från januari 1991 själv 560
kr. för en sjukresa som under 1990 kostade 60 kr.

Vilka åtgärder ämnar socialministern vidtaga för
att kompensera sjuka människor i glesbygd för den
nya momsen och sjukresor med taxi?

1990/91:315 av Pär Granstedt (c) till statsrådet
Lena Hjelm--Wallén om ökat stöd till de baltiska
republikerna:

Situationen i Baltikum är mycket oroande. Det är
viktigt att Sverige med all kraft visar vårt stöd till
frihetssträvandena. Enbart diplomatiska
markeringar räcker inte. Vi måste också utöka det
konkreta stödet till de baltiska republikernas
ekonomiska och politiska utveckling. Just nu finns
det t.ex. anledning att pröva hur vi kan stödja
strävandena i Lettland att bygga upp ny tryckeri-
och redaktionskapacitet i stället för det som gick
förlorat med ockupationen av Pressens Hus i Riga.

Vilka nya initiativ är biståndsministern beredd att
ta för att utöka det svenska stödet till de baltiska
republikerna, bl.a. för att bygga upp ny kapacitet
för produktion av trycksaker.

den 8 januari

1990/91:316 av Ragnhild Pohanka (mp) till
utrikesministern om Myanmar:

Amnesty har uppmärksammat de brott mot
mänskliga rättigheter, som pågår i Myanmar, som
tidigare hette Burma. I Myanmar är det en
militärregim, som styr landet och all opposition
som över huvud taget förekommer kvävs med
förtryckets alla till buds stående medel.
Oppositionens ledare fängslas och torteras och
även de människor som misstänks sympatisera med
oppositionen utsätts för samma repressalier.

Amnesty känner till 300 samvetsfångar, men de tros
kunna räknas i tusental. Vid demonstrationer har
tusentals medborgare fått sätta livet till. Detta land
med sin starka isolering mot omvärlden behöver
internationell uppmärksamhet fokuserad på hur
myndigheter och militär underlåter att upprätthålla
mänskliga rättigheter.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga
utrikesministern:

Vilken strategi har svensk utrikespolitik när det
gäller Myanmar?

1990/91:317 av Inger Koch (m) till utrikesministern
om Sverige och Eritreakonflikten:

Eritrea-frågan har varit föremål för diskussion i
riksdagen vid flera tillfällen under de senaste åren.
I utrikesutskottets betänkande 1990/91 nr 3
uttalade ett enhälligt utskott sitt stöd för en
internationellt övervakad folkomröstning om
Eritreas framtida status. Riksdagen biföll detta vid
sin behandling av Eritrea-betänkandet den 14
november 1990.

I ett memorandum från utrikesdepartementet
framför regeringen åsikter som på vissa punkter
helt avviker från riksdagens beslut.

Min fråga till utrikesministern är därför:

Vilken är Sveriges officiella hållning i Eritrea-
konflikten?

1990/91:318 av Eva Goe s (mp) till
kommunikationsministern om ett dotterbolag till
vägverket:

Ett dotterbolag till Vägverket håller på att bildas.
Detta bolag skall tillföras medel från bensin- och
kilometerskatten med 1,40 kr./l resp., 1,20 kr./mil,
vilket beräknas ge en intäkt i storleksordningen 8
miljarder kr/år.

Från staten tillskjutes dessutom enligt förslag ett
grundkapital på 5 miljarder kr.

Vid ett soliditetskrav på 20 % möjliggörs upplåning
på kapitalmarknaden på upp till 20 miljarder kr.

Detta bedöms räcka till underhåll av det befintliga
vägkapitalet och nödvändiga nyinvesteringar i det
statliga vägnätet.

Det förutsätter då att staten avstår från
avkastningskravet på sitt kapital under de första 4--
5 åren.

Jag frågar Georg Andersson:

Hur avser kommunikationsministern att den
demokratiska kontrollen skall ske av de
skattemedel som föreslås överföras till bolaget?

den 9 januari

1990/91:319 av Maria Leissner (fp) till
utrikesministern om Sverige och Eritrea:

Riksdagen biföll den 14 november förra året ett
enhälligt betänkande om Eritrea, där riksdagen
stödjer såväl principen om självbestämmande för
Eritrea som förslaget om en internationellt
övervakad folkomröstning om landets framtid. I ett
memorandum daterat den 17 december 1990, dvs.
en månad efter riksdagsbeslutet, avviker dock
regeringens åsikter om Eritreakonflikten markant
från riksdagens beslut.

Jag vill därför fråga utrikesministern om huruvida
det är riksdagsbetänkandet eller det nämnda
memorandat från UD som utgör Sveriges officiella
inställning till Eritreakonflikten.

1990/91:320 av Gudrun Schyman (v) till
socialministern om missbruket av anabola steroider
m.m:

Missbruk av anabola steroider och andra
hormonpreparat är ett växande problem som
sprider sig långt utanför idrottens värld. Det finns
en omfattande svart marknad, med stora
penningsummor i omlopp, och det finns ett
omfattande missbruk som skapar lidande och
skördar dödsoffer.

Som ett led för att komma till rätta med problemen
efterlyser man nu klara politiska
ställningstaganden, där det framgår att hanteringen
av dessa preparat, i de fall där det inte finns en
medicinsk anledning, är otillåten verksamhet.

Min fråga är:

Tänker socialministern vidta några åtgärder för att
förhindra missbruk av anabola steroider och
liknande preparat?

1990/91:321 av Barbro Westerholm (fp) till
socialministern om tillgången till
infusionslösningar:

I fred har Sverige ett behov av ca 12 000--13 000 liter
infusionslösningar per dygn. I krig räknar man med
ett behov om minst 75 000--100 000 liter per dygn.
Vid en avspärrning kan man vid fyra sjukhusapotek
och vid anläggningar i Stockholm och Matfors ställa
om sin fredstida produktion till tillverkning av
infusionslösningar så att en del av det extra behovet
tillgodoses.

Enligt uppgift skall nu tillverkningen av
Matforsfabrikens sortiment av företagsekonomiska
skäl flyttas utomlands. Därmed försvinner fabriken
i Matfors som är en betydande resurs för
tillverkning av infusionslösningar under tillstånd av
avspärrning och/eller krig.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga
socialministern:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att
garantera fullgod tillgång till infusionslösningar
inom Sverige?

1990/91:322 av Elving Andersson (c) till
socialministern om sjukresor med taxi:

Genom den utvidgade momsen från årsskiftet har
bl.a. sjukresor med taxi blivit kraftigt fördyrade,
vilket på ett orimligt sätt drabbar många berörda.
Vissa patientgrupper drabbas av kostnadsökningar
med 1 000-tals kronor, ja i vissa fall med 10 000-tals
kronor. Det gäller t.ex. patienter som måste
genomgå dialysbehandling flera gånger per vecka
och som är hänvisade till taxi för sina sjukresor.
Många är dessutom låginkomsttagare eller
pensionärer och tjänar därför inget, eller mycket
litet, på skatteomläggningen i form av sänkta
marginalskatter.

Både riksförsäkringsverket och
socialdepartementet har hittills avvisat krav på
kompensation för dessa kraftigt höjda
resekostnader.

Att sjuka människor skall tvingas betala tusentals
kronor mer i resekostnader för livsuppehållande
vård är upprörande.

Med anledning av detta vill jag fråga
socialministern:

Är socialministern beredd att omedelbart vidta
åtgärder så att inte sjukresor med taxi drabbas av
kostnadsökningar till följd av skatteomläggningen?

1990/91:323 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet
Maj-Lis Lööw om baltiska vapenvägrare som
befinner sig i Sverige:

Av en artikel i Svenska Dagbladet den 9 januari
framgår att det i Sverige för närvarande finns ett
antal baltiska värnpliktsvägrare av vilka minst ett
tiotal hotas av avvisning.

Esterna i Sverige har i brev till statsministern vädjat
om att utvecklingen i Baltikum åtminstone bör
avvaktas innan de unga männen avvisas.

Min fråga är:

Avser invandrarministern att verka för att de
baltiska värnpliktsvägrarna får stanna i Sverige
eller åtminstone avvakta utvecklingen i Baltikum?

1990/91:324 av Elisabeth Fleetwood (m) till
socialministern om ökad information om
hälsoriskerna av tobaksrökning:

Den senaste statistiken från socialstyrelsens
cancerregister visar att antalet lungcancerfall bland
unga kvinnor ökat med 10 % åren 1986--87.

Denna ökningstakt väntas hålla i sig under 1990-
talet.

Det är alarmerande att speciellt unga kvinnor i
större utsträckning börjar röka och röker medan
rökningsfrekvensen minskar bland män.

60 % av kvinnor mellan 18 och 29 år uppges vara
rökare.

Under hänvisning till vad som ovan anförts ber jag
att till socialministern få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att på
effektivast möjliga sätt informera unga kvinnor om
de allvarliga hälsorisker som rökning innebär?

10 § Kammaren åtskildes kl. 12.12.

Förhandlingarnas leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m.
anförande 15 (delvis)

av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.