Protokoll
1990/91:47
Anf. 1 TALMANNEN:
Jag hälsar er, de tre vice talmännen, kammarsekreteraren och riksdagens
personal välkomna tillbaka till det fortsatta riksdagsarbetet under detta riks-
möte.
Innan vi övergår till dagens sakärende vill jag säga ett par ord om två all-
varliga orosmoln på det utrikespolitiska området.
Vi beklagar med djup oro, men också med stor fruktan, gårdagens resul-
tatlösa samtal i Geneve. Vi ställer nu våra förhoppningar till alla de freds-
ansträngningar som kommer att göras de närmaste dagarna, främst av FNs
generalsekreterare Pérez de Cuellar. Vi hoppas alla att det skall vara möjligt
att undvika ett förödande krig.
Vi hoppas också att samtal och förhandlingar skall gå före användande av
våld och militära aggressioner i Baltikum, vars utveckling vi alla följer med
en blandning av oro och hopp.
Talmannen meddelade att Ingela Mårtensson (fp) den 27 december 1990
samt Hugo Bergdahl (fp) och Jan Strömdahl (v) den 1 januari 1991 återtagit
sina platser i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som ersättare upphört för
Lars Härneman, Mariana Wallin och Eva Zetterberg.
Talmannen meddelade
dels att Bo Toresson (s) anhållit om att bli entledigad från uppdraget som
ledamot av riksdagen,
dels att organisationssekreterare Lars Pettersson avsagt sig uppdraget som
suppleant i valprövningsnämnden.
Dessa framställningar bifölls av kammaren. 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:47
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Anf. 2 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Jag ber att till riksdagen få överlämna 1991 års kommittébe-
rättelse.
Justitieministern avlämnade regeringens skrivelse 1990/91:103 med redo-
görelse för verksamheten inom de kommittéer som hade tillsatts efter beslut
av regeringen.
Kommittéberättelsen bordlädes.
Anf. 3 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag ber att få överlämna regeringens förslag till statsbudget
för nästa budgetår.
Finansministern överlämnade regeringens proposition 1990/91:100 med
förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92.
Anf. 4 TALMANNEN:
Statens budget är den fråga som riksdagen lägger ned mest arbete på un-
der våren. För budgetåret 1990/91 inleds nu detta arbete genom det budget-
förslag som regeringen alldeles nyss har överlämnat till riksdagen.
Finansministern kommer nu att lämna kammarens ledamöter information
om budgeten. Därefter får oppositionens företrädare komma till tals.
Anf. 5 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Den politik vi lägger fram i årets finansplan och budget är
en kärv men ansvarsfull politik. Det är en politik för att skapa bättre tider.
Ute i världen mattas den ekonomiska konjunkturen av. Hos några av våra
viktigaste handelspartner, bl.a. Storbritannien och USA, har nedgången va-
rit snabb.
Samtidigt är risken för ett krig i Mellanöstern akut. Ett krig skulle få för-
ödande effekter, mänskligt och materiellt. Det skulle dessutom få ekono-
miska effekter över hela världen. Oljepriserna skulle drivas upp och därmed
också räntorna.
Utvecklingen i Sovjet innebär en annan mycket osäker faktor med effek-
ter på världsekonomin och på den politiska situationen i vårt eget närom-
råde.
Detta är - i största korthet - den internationella bakgrund mot vilken vi nu
skall lägga fast vår ekonomiska politik. Den svenska ekonomin har allvarliga
problem och dessa är väl kända.
Inflationen är för hög, tillväxten har försvagats och affärerna med utlandet
visar underskott. Problemen beror på en snabb kostnadsökning.
Men det skall också sägas att den svenska ekonomin har många starka si-
dor.
Vårt näringsliv är väl utbyggt och har en betydande styrka. Statens finan-
ser är sunda. Sysselsättningen är hög och arbetslösheten är låg. Välfärden är
hög och inkomsterna är jämnare fördelade än i andra länder.
Regeringens förslag till ekonomisk politik tar fasta på de starka sidorna.
Det är inriktat på att fullfölja stabiliseringspolitiken och komma till rätta
med de akuta problemen.
Det är en kärv politik, men en väg ut ur kostnadskrisen - en politik för
bättre tider.
Målen för politiken ligger fast: full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, sta-
bila priser, rättvis fördelning, regional balans och en god miljö.
Strategin för den ekonomiska politiken under de kommande åren kan
sammanfattas på följande sätt.
Den första uppgiften är att se till att Sverige aktivt och framgångsrikt kan
medverka i den internationella integrationen.
Den andra uppgiften är att bromsa kostnadsutvecklingen och stärka kon-
kurrenskraften för att därmed hävda sysselsättningen och välfärden.
Den tredje uppgiften är att återvinna tillväxten genom att kraftfullt satsa
på investeringar för framtiden, både i näringsliv och i infrastruktur, men
också i yrkeskunnande och kompetens.
Den fjärde uppgiften är att skapa en starkare bas för välfärdspolitiken ge-
nom att konsekvent tillämpa arbetslinjen och att förbättra arbetslivets vill-
kor.
Den femte uppgiften är att lägga grunden för en uthållig tillväxt genom att
skapa en bättre balans mellan ekonomi och miljö.
Jag skall nu presentera de viktigaste åtgärderna på varje område.
En huvuduppgift i den ekonomiska politiken är att Sverige aktivt och
framgånsrikt skall medverka i den allt starkare internationaliseringen. Detta
är 90-talets stora politiska utmaning.
Vi skall göra detta utifrån en styrkeposition med en stark industri, väl in-
vesterad och finansiellt stabil, med en samhällsorganisation som är väl
skickad att erbjuda trygghet i förändringen, med en egen politisk identitet
som vi skall hävda i det nya öppnare Europa, ett Europa som också skall
vara öppet utåt.
I förhandlingarna med EG om ett EES-avtal har vi nu nått långt. Ett avtal
bör kunna vara klart före sommaren. Parallellt med detta inleder vi förbere-
delserna för en ansökan om medlemskap i EG.
För den ekonomiska politiken innebär detta att målen för valutapolitiken
ligger fast. Det innebär vidare att förutsättningarna för investeringar, pro-
duktion och sysselsättning i Sverige kommer att förbättras.
Sveriges internationella orientering är också baserad på solidaritet. Bi-
ståndet ökar med 871 milj. kr. till 13,9 miljarder kronor. Vi upprätthåller
därmed enprocentsmålet.
Den andra huvudlinjen i den ekonomiska politiken är att bekämpa infla-
tionen, därför att den är det allvarligaste hotet mot sysselsättningen och mot
en rättvis fördelning.
Förslaget till statsbudget för nästa år är utformat med hänsyn till detta.
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Budgeten visar balans mellan utgifter och inkomster. Omfattande om-
prövningar av utgifter har skett för att bereda plats för att tillgodose de mest
angelägna behoven. Tillväxten i statsutgifterna har reducerats från mer än
10 % i år till mindre än 4 % nästa år. Budgeten innehåller inga förslag till nya
skattehöjningar.
För kommunernas del gäller skattestopp för 1991 och 1992. De måste an-
passa sin tillväxt efter de allmänna ekonomiska förutsättningarna. Det inne-
bär att de inte heller skall planera för skattehöjningar efter 1992. Om detta
är vi överens med Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Det innebär
att skatternas andel av den samlade produktionen minskar från 56,5 till
55,5% under 1991.
När det gäller lönerna är villkoren givna genom förslaget till stabiliserings-
avtal. Det behövs en nationell samling kring detta avtal för att vi skall kunna
återvinna styrkan i vår ekonomi. I annat fall hotar en omfattande arbetslös-
het och en fortsatt hög inflation.
Utan ett stabiliseringsavtal skulle ytterligare 50000 arbetstillfällen komma
att försvinna under de närmaste två åren, främst i industrin, och arbetslöshe-
ten skulle komma att öka med minst lika mycket. Det skulle i första hand
drabba arbetare och tjänstemän inom industrin och ungdomar som inte
kommer in i arbete.
En stor majoritet av löntagarnas organisationer och samtliga arbetsgivare
har accepterat förslaget till avtal. Därigenom har en ny och realistisk norm
för lönebildningen etablerats. Ett mindre antal organisationer har avvisat
förslaget. Regeringen har dragit slutsatsen att någon allmän lönelag inte
skall aktualiseras. På de områden där parterna är överens bör de vanliga reg-
lerna gälla och arbetet med att teckna avtal drivas vidare enligt tidsplanen.
De som har svarat ja har i många fall ställt som villkor att avtalet skall gälla
över hela arbetsmarknaden. Regeringen är därför beredd att söka medverka
till detta och säkerställa en nedväxling från inflationslöner till reallöner. Re-
geringen kommer därför att inbjuda till politiska överläggningar i denna
fråga och de frågor av ekonomisk natur som aktualiseras med anledning av
utvecklingen i Mellanöstern.
Priserna måste hållas nere. En aktiv prispolitik är ett viktigt komplement
till stabiliseringsavtalet. De främsta inslagen i en sådan är åtgärder för att
avreglera olika marknader och öka konkurrensen mellan företagen.
I samband med arbetet på ett stabiliseringsavtal har handeln engagerats
för att fungera som prisbroms mot olika leverantörer. Dessa insatser har re-
dan börjat ge effekt.
En neddragning av gränsskyddet för jordbruksprodukter är avgörande för
möjligheterna att sänka matpriserna. Regeringen förbereder därför en sänk-
ning av gränsskyddet och kommer under våren att presenterna förslag om
detta.
Den tredje huvuduppgiften är att få i gång tillväxten genom att främja pro-
duktivitet, sparande och investeringar både i näringsliv och i den offentliga
sektorn. Men framtidssatsningar behövs också i form av investeringar i män-
niskor, i form av yrkesutbildning, i kompetenshöjning, i högre utbildning.
Därför kommer vi att lägga fram förslag om att bygga ut gymnasieskolans
yrkesinriktade linjer och ge alla elever en treårig utbildning.
Till det kommer en stor satsning på arbetsmarknadsutbildning, som redan
nu ger AMS möjlighet att utöka utbildningen med ca 19 000 platser. Det är
den mest kraftfulla satsning som någonsin gjorts på arbetsmarknadsutbild-
ningen sedan den byggdes upp. Detta innebär en rejäl insats för att lösa da-
gens problem men också för att möta morgondagens krav på yrkeskun-
nande.
Som en tredje viktig del av framtidssatsningarna vill vi ge fler möjlighet till
högre utbildning. En ytterligare utökning av examina och utbildningsplatser
inom högskolan skall uppnås genom att högskolans samlade resurser utnytt-
jas bättre.
Investeringarna i näringslivet har legat på en hög nivå under de senaste
åren. Det är angeläget med en fortsatt utbyggnad. Därför kommer rege-
ringen att besluta att frisläppa investeringsfonderna och de allmänna investe-
ringsreserverna, dvs. småföretagens motsvarighet till investeringsfonderna.
I dessa fonder och reserver finns i dag 18-20 miljarder kronor avsatta, som
nu frigörs för framtidsinriktade investeringar.
För att stimulera utländska investeringar i Sverige bör reglerna för utlän-
ningars köp av svenska företag ändras. Ett förslag om detta bör kunna läggas
fram under våren.
Sverige behöver också rusta upp infrastrukturen, våra kollektiva transpor-
ter, våra järnvägar och vägar. Det behövs för miljöns skull, för framkomlig-
hetens skull och för att svenska varor och tjänster skall kunna exporteras
framgångsrikt till den stora europeiska marknaden.
Under det innevarande och det kommande budgetåret avsätts 10 miljar-
der kronor för detta ändamål. Vi planerar att avsätta ytterligare minst 10
miljarder kronor under 1990-talet för att göra det möjligt att snabbt komma
i gång med ett antal stora, långsiktiga investeringar.
Sammanlagt kommer vi att satsa minst 20 miljarder kronor utöver medel
på ordinarie anslag. Inom den ramen är regeringen beredd att avdela 5,5
miljarder kronor i de tre storstadsregionerna för en bättre, mer miljövänlig
trafik.
Genom dessa omfattande satsningar på yrkesutbildning och högre utbild-
ning, på investeringar i näringsliv och transporter, vill vi samla nationens
krafter kring ett program för att modernisera Sverige och skapa nya utveck-
lingsmöjligheter och en ny framtidstro. I dessa frågor återkommer rege-
ringen i en särskild näringspolitisk proposition under våren.
Ökade investeringar förutsätter ett ökat sparande. Skattereformen ger i
sig en god stimulans till sparande. Därutöver bör det obligatoriska sparandet
snarast omvandlas till hushållssparande. I den pågående översynen av pen-
sionssystemet bör en utgångspunkt vara behovet av högre långsiktigt spa-
rande.
Den fjärde stora uppgiften är att skapa en starkare ekonomisk grund för
välfärd och trygghet.
En mycket stor del av statens utgifter gäller välfärden i vid mening: vård,
omsorg och utbildning, men framför allt pensioner, barnbidrag samt försäk-
ringar vid arbetslöshet och sjukdom.
För det kommande budgetåret har vi satt av pengar för den andra etappen
i barnbidragshöjningen. Vi fortsätter att bygga ut barnomsorgen. Vi har ska-
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
pat utrymme för den priskompensation som pensionärerna har fått från den
1 januari i år och den som vi räknar med att ge den 1 januari 1992. Vi satsar
också nya pengar på en förstärkning av äldreomsorgen.
Men det är viktigt att slå fast att det bara är genom arbetet som vi kan
skapa de resurser som behövs för en välfärd som omfattar alla, men som ger
mest åt dem som bäst behöver den. Det är detta som ligger till grund för den
aktiva arbetsmarknadspolitiken. Samma princip, arbetslinjen, måste väg-
leda utformningen av välfärdspolitiken i övrigt. Det är arbete, hälsa och ett
aktivt liv som vi syftar till, och därför måste aktiva åtgärder som omsorg,
vård och rehabilitering komma i första hand.
Vi gör nu en kraftfull och samordnad insats för en bättre rehabilitering.
Det sker genom insatser för att undanröja farliga arbeten, förbättra arbets-
miljön och skapa det goda arbetet. Det sker vidare genom resurser till reha-
bilitering och genom förändringar i försäkringssystemet med den nya rehabi-
literingsersättningen. Under vårriksdagen skall vi lägga fram förslag som är
baserade bl.a. på arbetsmiljökommissionens resultat.
Den femte uppgiften är att åstadkomma en uthållig tillväxt, en tillväxt som
är i samklang med miljö och naturresurser, en långsiktig omställning av vår
produktion och vår konsumtion.
Insatserna för en bättre kollektivtrafik är en viktig del av denna omställ-
ning, liksom åtgärder för en bättre energihushållning.
Ytterligare konkreta förslag läggs fram i den miljöpolitiska proposition
som kommer i februari.
Detta är regeringens besked om hur vi vill lägga upp den ekonomiska poli-
tiken under de kommande åren. Det är en politik som är präglad av allvaret
i den ekonomiska situationen, nationellt och internationellt.
I budgetförslaget är inkomsterna beräknade till 454,9 miljarder kronor.
Utgifterna är 394,5 miljarder kronor. Till detta kommer utgifter för stats-
skuldsräntor med 61 miljarder kronor. Det innebär balans mellan utgifter
och inkomster.
Vi har klarat en balanserad budget trots en mycket besvärlig statsfinansiell
situation - och utan skattehöjningar.
Vi har genomfört en noggrann prövning av alla offentliga utgifter, med
omprövningar på många områden och satsningar på några få, för medbor-
garna och samhällsekonomin viktiga områden: tillväxt, sysselsättning, ut-
bildning och forskning samt miljö.
Vi redovisar nu de omfattande besparingar som arbetades fram i höstas.
Utöver vad som presenterades i skrivelsen till riksdagen finns nu ytterligare
besparingar. Det gäller bl.a. bostadspolitiken, där utgifterna sänks med
drygt 3,5 miljarder kronor. Det gäller vidare kostnaderna för flyktingmotta-
gandet som kan sänkas med 1,7 miljarder kronor som en följd av en ny och
bättre organisation. Sammanlagt har budgeten förstärkts med ca 30 miljar-
der kronor, främst genom besparingar men också genom krav på bättre af-
färsmässighet i de statliga affärsverken.
När det gäller den statliga förvaltningen läggs förslag fram om besparingar
bl.a. inom vägverket, fiskeri- och lantbruksadministrationen, försvaret och
transportsektorn.
Ett utförligt program för att göra statsförvaltningen, inkl, regeringskans-
liet, effektivare kommer att läggas fram för riksdagen till våren. Den statliga
administrationen bör kunna bantas med 10 % under en treårsperiod.
Budgeten innebär en svångrem för staten, men det innebär att vi kan
skapa svängrum för produktion och investeringar - det som skall ge oss nya
resurser under kommande år.
När det gäller den allmänna ekonomiska utvecklingen befinner vi oss nu i
ett allvarligt skede, med en stor internationell osäkerhet. Alla prognoser
måste därför omges med fler reservationer än normalt.
Med nu kända förhållanden kan vi dock se en vändpunkt för den svenska
ekonomin till bättre tider:
- Vi står nära en vändpunkt när det gäller inflationen. Från mars till de-
cember i år stannar prisstegringarna på 3 %, och under loppet av 1992 kan
prishöjningarna komma att stanna vid 2,5 %. Det innebär en radikal ned-
växling av inflationstakten.
- Vi kan därmed se vändpunkten när det gäller vår internationella kon-
kurrenskraft. Under 1992 kan vi återvinna förlorad terräng.
- Industriproduktionen når en vändpunkt under loppet av året. Nästa år
blir ett återhämtningens år.
- Investeringarna i näringslivet blir i år av ungefär samma omfattning som
1989 och 1990 och börjar öka igen nästa år. Frisläppet av investeringsfon-
derna bör ge en god skjuts åt förnyelsen.
- Reallönerna efter skatt förbättras under 1991 med 2 % för löntagarna i
genomsnitt och ökar ytterligare under nästa år.
- Hushållens sparande, som varit negativt under några år, är positivt i år
och förbättras nästa år. Skattereformen stimulerar sparandet.
- På arbetsmarknaden har vi kommit in i ett skede med en mycket svagare
efterfrågan och med en stor risk för ökad arbetslöshet. Men nedväxlingen
av inflationen och en återställd konkurrenskraft gör det möjligt att nu lägga
grunden för en ny period av framsteg i näringslivet.
Vi skall klara omställningen genom en mycket aktiv arbetsmarknadspoli-
tik inriktad på att höja kompetensen i arbetslivet och på att göra särskilt
stora insatser för dem som för tillfället saknar ett arbete. Detta skall göras
för att klara dagens problem, men framför allt för att möta morgondagens
behov av kompetens och yrkeskunnande.
Herr talman! Det är min uppfattning att vi i Sverige har goda förutsätt-
ningar att lösa våra ekonomiska problem. Vi har redan vidtagit en rad åtgär-
der som kommer att ge effekt under detta och nästa år.
Den politik som vi nu lägger fram är en kärv men ansvarsfull politik. Det
är en politik som skall skapa ny framtidstro och bättre tider. Vi inbjuder till
samverkan kring denna politik här i riksdagen.
Anf. 6 CARL BILDT (m):
Herr talman! För ett år sedan hade vi här i kammaren anledning och möj-
lighet att kommentera Kjell-Olof Feldts sista budget. I dag har vi möjlighet
att kommentera Allan Larssons första.
För ungefär ett år sedan sade Kjell-Olof Feldt att om det inte blir ett
snabbt stopp på kostnadsutvecklingen står Sverige inför vad han kallade ar-
betslöshetens stålbad. Jag var då, som ni kanske erinrar er, mycket kritisk
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
mot en svag budget och en svag ekonomisk politik. Jag varnade för ett år av
kriser och av allt sämre konjunkturer.
I dag har vi facit till det år som har gått. Efter 1980-talets misslyckande
blev även år 1990 ett förlorat år när det gällde att få lönekostnadsutveck-
lingen under kontroll. Den blev faktiskt ännu mera bekymmersam 1990 än
vad den varit tidigare. De chocksiffror för vårt samlade underskott gentemot
utlandet som jag varnade för i fjolårets debatt har sedan dess blivit ännu
värre. Tillväxten har blivit ännu svagare än vad det då fanns anledning att
vänta sig. Den dystra sanningen är att siffrorna för Sveriges ekonomi har
försämrats på varje punkt under det senaste året. Sverige har gått och fort-
sätter att gå mot sämre tider.
Jag har redan pekat på underskottet i bytesbalansen. Regeringen talar om
33 miljarder år 1990, 50 miljarder år 1991 och 60 miljarder år 1992. Det är
en optimistisk revidering av konjunkturinstitutets prognoser. Det innebär
större underskott gentemot omvärlden än vad Sverige någonsin tidigare har
haft i modern tid.
Det finns anledning att peka på utvecklingen i vad gäller investeringar.
Svenska företags investeringar i Sverige minskar kraftigt, medan de ökar
kraftigt i andra länder. Vi ser hur svenska investeringar flyr Sverige och ut-
ländska skyr Sverige.
Så ser bilden ut. När finansministern i sin presentation säger att näringsli-
vets investeringar i år kommer att ligga på ungefär samma nivå som 1990 och
1989 är det helt enkelt fel. Det framgår av nationalbudgeten.
Räntorna har stigit. De ligger i dag i Sverige på en nivå som är klart högre
än nivån i de flesta andra länder i Europa. Vi vet alla att höga räntor drabbar
hårt. Det innebär att boendekostnader, som i alla fall ökar till följd av skatte-
höjningar, skjuter i höjden ännu kraftigare. Det innebär att investeringarna
och nysatsningarna, som vi redan från början hade problem med, dämpas
ännu mera.
Priserna stiger som bekant mycket snabbt nu. Det handlar just nu om en
ren prischock. Under de närmaste månaderna kommer vi att se att priserna
ökar med en årstakt på 12, 13 %. Det innebär för många att de välkomna
marginalskattesänkningarna delvis eller helt äts upp. Man kan t.o.m. gå
back. Det gäller framför allt de grupper, t.ex. pensionärer, med låga inkoms-
ter som inte får så stor utdelning av de mycket angelägna marginalskatte-
sänkningarna. På samma sätt som det borde vara en självklarhet att man
skall kunna leva på sin lön utan att tvingas söka bidrag, borde det vara en
självklarhet att man skall kunna leva på sin pension utan att behöva söka
bidrag. Det är orimligt att genom ökade skatter de facto tvinga fram ett ökat
bidragsberoende.
Nu ser vi också hur den öppna arbetslösheten börjar öka. Antalet varsel
slår alla rekord. Antalet varsel har aldrig tidigare under de senaste decen-
nierna ökat så snabbt som de gör i dag. Varsel läggs av företag efter företag
i olika delar av vårt land. Alla prognoser säger att detta bara är början på de
närmaste årens utveckling.
Därmed fruktar jag att Sverige går mot just det arbetslöshetens stålbad
som Kjell-Olof Feldt för litet mer än en år sedan talade om. Det stålbadet är
den direkta, och tyvärr närmast oundvikliga, följden av att den så kallade
tredje vägens ekonomiska politik under 1980-talet och dess fortsättning un-
der förra året misslyckades med att få kostnadsutvecklingen i Sverige under
kontroll.
Vi har rekordhöga priser, rekordhöga räntor, rekordstora underskott mot
omvärlden och en arbetslöshet som kommer att bli rekordhög. Allt detta
kommer att drabba individer, familjer och företag under de närmaste åren.
Det är politikens misslyckande som kommer att ge Sverige några svåra år i
början av 1990-talet.
Jag tillhör dem som är övertygade om att utvecklingen kan vändas - och
självfallet också att den måste vändas.
Med en politik enligt de riktlinjer som Bengt Westerberg och jag lade fram
i slutet av oktober förra året och som sedan dess redovisats i gemensamma
motioner och reservationer av folkpartiet liberalerna och moderata sam-
lingspartiet i denna kammare är det möjligt. Där finns ramarna, och där
finns riktlinjerna för den ”Europaväg” för vår ekonomiska politik som är den
enda väg som kan vända den nu så bekymmersamma utvecklingen för Sve-
rige. Det handlar om att vi så snabbt som möjligt måste ansluta oss till den
europeiska gemenskapen, att vi målmedvetet måste sänka skattetrycket mot
europeiska nivåer, att vi klart måste dämpa de offentliga utgiftsökningarna,
att vi måste få en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken - barnomsorg, sjuk-
vård, äldreomsorg -, att vi måste få en spridning av ägande och sparande
och att vi också så småningom förhoppningsvis skall få en sund och realistisk
energipolitik här i landet.
Detta är vårt program. Jag noterade med stort intresse att den ekonomisk-
politiska skrift som centerpartiet redovisade häromdagen ansluter sig till
detta synsätt. Det välkomnar jag. Det är ett betydelsefullt steg.
Det skall också sägas att det under det senaste året från regeringens sida
har tagits vissa steg som ansluter sig till denna inriktning av politiken. Jag
tänker på beslutet om sjukförsäkringssystemet - många år för sent, men i
alla fall. Jag tänker på beslutet om det kommunala skattestoppet - många år
för sent, men i alla fall. Jag tänker på det historiska riksdagsbeslutet den 12
december om medlemskap i EG. Det satt långt inne, och det kom under
egenartade omständigheter, men i alla fall - det var viktigt, och det visar
framåt.
Till denna lista kan förvisso läggas att det är uppenbart att finansministern
varit flink med rödpennan i arbetet med denna budget. Vi skall under mo-
tionsperioden ge honom en del tips om hur man kan vara ännu flinkare med
rödpennan - få se om han är villig att lyssna till dem.
Men regeringen har inte klarat av att ge Sverige en politik som med kraft
och framtidstro kan vända utvecklingen. Det blir alltid för litet och för sent,
och det sker alltid med svårmod och tvekan. Därmed förmår man inte heller
att bryta den negativa utvecklingen.
Detta gäller också det viktiga arbetet med att bryta löne- och prisspiralen.
Det är misslyckandet där som leder till misslyckanden på så många andra
områden. Vi behöver - det inser nog de flesta - ett systemskifte när det gäller
lönebildningen i Sverige. Det gamla systemet fungerar helt enkelt inte. De
tankar som har funnits på att låsa fast det gamla systemet genom en lönelag
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
10
skulle bara göra detta än värre; jag noterar att regeringen nu avvisar den
vägen.
Men samtidigt noterar jag att finansministern, efter det att han i olika in-
tervjuer och uttalanden under den del av det senaste året då han har varit i
ansvarig ställning och med kraft avvisat alla typer av statlig inkomstpolitik,
har som enda recept i dag att inbjuda till politiska överläggningar om hur
lönebildningen skall hanteras. Politiska överläggningar måste ju innebära
förberedelser för politiska ingrepp - och då är vi tillbaka i tankarna på en
statlig inkomstpolitik! Då är vi tillbaka i just den politik som misslyckats förr
och som även regeringen och dess företrädare under några månader av åt-
minstone debattmässig klarsyn under förra året insåg är en politik som inte
kan och inte kommer att lyckas.
Anf. 7 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Låt mig först av allt säga att vi naturligtvis delar den oro som
talmannen inledningsvis gav uttryck för. I skuggan av den mycket oroande
utveckling som vi ser i vår omvärld är det med blandade känslor som man
ger sig in i en debatt om de trots allt begränsade problem som vi har i Sverige.
Det är ju ändå för denna debatt som dagen är avsatt, så låt mig ändå ge några
synpunkter på regeringens budgetproposition.
Den svenska ekonomin präglas av problem, skriver Allan Larsson och re-
geringen i finansplanen. Det är så sant som det är sagt. Sverige förutspås i
OECDs senaste översiktsrapport, Economic Outlook, bli det enda land eller
möjligen ett av två länder som i år kommer att få negativ ekonomisk tillväxt.
Det är naturligtvis samtidigt ett betyg åt den socialdemokratiska regeringen.
Det är ju inte av en tillfällighet som det blir så, och det beror inte på yttre
omständigheter, utan det är en följd av den ekonomiska politik som förts i
Sverige under mycket lång tid.
Visst finns det sådant som är bra - det framhöll Allan Larsson, och jag är
beredd att instämma i det. Men det är en klen tröst när det är problemen som
präglar ekonomin, något som Allan Larsson också framhåller i finansplanen.
Socialdemokraterna har helt enkelt misslyckats att utnyttja efterkrigstidens
hittills längsta högkonjunkturperiod för att lösa de här problemen. Proble-
men är ju inte nya - det är inga problem som har dykt upp under det senaste
året eller sedan Irak invaderade Kuwait. Detta är problem som Sverige har
levt med under hela 1980-talet, som har behandlats i finansplan efter finans-
plan under hela det årtiondet och nu även i inledningen till det nya årtiondet.
Problemen omtalas ofta som stabiliseringspolitiska problem. Därmed vill
man antyda att det är fråga om kortsiktiga problem, som byggts upp nu och
som snart är över. Men faktum är att inflationen, den bristande konkurrens-
kraften, underskottet i utrikesaffärerna och allt det andra som Allan Larsson
nämner har blivit strukturproblem i den svenska ekonomin. Vi har haft dem
under ett årtionde och i vissa fall ännu längre, och vi har inte lyckats bli av
med dem.
Det centrala stabiliseringspolitiska problemet är inflationen, säger Allan
Larsson. För att få ned inflationen, fortsätter han, måste vi anpassa kost-
nadsutvecklingen till den som råder i omvärlden och till produktivitetsut-
vecklingen. Det är naturligtvis alldeles sant. Men inte heller detta är någon
ny insikt, utan det är en sanning som har framhållits i alla socialdemokratiska
finansplaner sedan 1982.
Man måste då fråga sig: Varför har det inte blivit någon ändring? Varför
är situationen densamma nu som den var 1982 och alla år sedan dess? Jag
tror att det beror på att socialdemokraterna under hela den här tiden har
gjort en i grunden felaktig analys av lönebildning och prisbildning. Man har
hela tiden trott att det är arbetsmarknadens parter som avgör vilka löneök-
ningar och så småningom vilken inflation vi får i Sverige. Den analysen i sin
tur har lett till att man trott att lösningen på dessa problem har varit över-
läggningar och överenskommelser med parterna. Genom att samla ledarna
för de stora arbetsmarknadsorganisationerna för diskussioner i Rosenbad el-
ler på Haga skulle man kunna fixa de här problemen. Men detta är bara
halva sanningen. Det är klart att arbetsmarknadens parter har ett inflytande
över lönebildningen, men det är trots allt inte de som bestämmer vilket löne-
utfall det blir. Detta gäller i synnerhet när man har en överhettad ekonomisk
situation. Då är det arbetsmarknadsläget som avgör vilka löneökningar det
blir. Detta är regeringens ansvar. Det är regeringens underlåtenhet att
strama åt ekonomin när överhettningen började bli tydlig år 1988 - kanske
borde man ha gjort det ännu tidigare - som är orsaken till de stora problem
som vi nu har och som vi hade haft en chans att ta oss ur om politiken hade
blivit en annan. Samtidigt vill jag understryka att det naturligtvis vore livsfar-
ligt att nu återfalla i en expansiv ekonomisk politik för att lösa de annalkande
konjunkturproblem som vi nu ser allt tydligare. Den insikten finns i finans-
planen - det skall vi heller inte blunda för. Det sägs tydligt att man inte kan
möta den ökande arbetslösheten med generella efterfrågestimulanser. Man
ser också dämpningen i ekonomin som en möjlighet att nu få en lugnare lö-
neökning under 1991 och 1992.
Det finns också andra förutsättningar som är viktiga för lönebildningen.
Skattereformen kommer att skapa bättre förutsättningar för lönebildningen
framöver. Vi skulle också gärna se en reformering av arbetslöshetsförsäk-
ringen i samma syfte.
Nu står regeringens hopp alldeles uppenbart till Bertil Rehnberg och hans
kommission. Den frågan som man ställer sig när man läser finansplanen är
om regeringen över huvud taget har någon alternativ politik, ifall Rehnberg
misslyckas. Risken härför verkar ändå vara påtaglig. Men låt oss ändå hålla
tummarna för Rehnberg och hoppas att han skall lyckas i slutändan. Jag
misstror i och för sig normalt en central samordning av alla avtalsförhand-
lingar, men jag har ändå stött tanken på att Rehnberg skulle få denna uppgift
och försöka åstadkomma det trendbrott i lönebildningen som så väl behövs
på den svenska arbetsmarknaden. Vi får väl i denna situation liksom i andra
hoppas att arbetet trots allt skall kunna krönas med framgång, även om det
ser ganska besvärligt ut.
Jag är glad för att finansministern tillbakavisade ryktena om att regeringen
haft planer på en lönelag. Det skulle verkligen inte vara någon lösning på de
problem som vi har. I stället är nu det viktiga att statsmakterna tar sin del av
ansvaret på ett klarare och tydligare sätt än man hittills gjort. Jag tycker att
det trots allt finns signaler i finansplanen som tyder på att man nu är villig
att göra det.
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
11
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
12
Finanspolitiken och budgetpolitiken spelar då en central roll, och låt mig
göra några kommentarer i anslutning till det nu framlagda budgetförslaget.
Finansministern säger i finansplanen och upprepade det nu i talarstolen,
att statsutgifternas ökning skall stanna vid 3,4 % jämfört med drygt 10 %
under innevarande budgetår. Detta är ett budskap som vi känner igen. I
förra årets finansplan sades det att statsutgifternas ökningstakt då skulle
stanna vid 3,5 % jämfört med de 12 % som man hade haft under det budget-
året. Det som förra året i januari var 3,5 % har nu blivit 10 %. Jag tror att
risken är betydande att Allan Larsson också nu gör en för optimistisk be-
dömning och att statsutgifterna i själva verket kommer att öka lika mycket
som de gjort under innevarande budgetår.
Allan Larsson säger att de offentliga utgifternas andel av BNP successivt
skall sänkas för att göra det möjligt att sänka skattetrycket. Det är en ambi-
tion som vi i hög grad delar. Men vore det inte, Allan Larsson, klokt att börja
nu, om man vill åstadkomma en sänkning av skattetrycket? Nu lägger rege-
ringen i stället fram en budget som innebär att de offentliga utgifternas andel
av BNP ökar för tredje året i följd. De låg i botten för ett par år sedan, men
de ökar nu för varje budgetår. Om min bedömning av statsutgifternas ut-
veckling nästa år är korrekt, kommer det att handla om en ganska kraftig
ökning - ett par tre procentenheter på några år. Har man ambitionen att
sänka statsutgifternas andel av BNP finns det ingen anledning att skjuta
detta på framtiden utan man bör försöka ta itu med detta så snart som möj-
ligt.
Jag känner också ett starkt tvivel beträffande det som Allan Larsson säger
om kommunerna. Budskapet är att om kommunerna överväger skattehöj-
ningar eller om det visar sig att det blir en alltför kraftig volymökning i den
kommunala verksamheten, då är regeringen beredd att gå in med en förläng-
ning av skattestoppet. Problemet är att vi har en mycket dålig kontroll på
vad kommuner överväger och en ännu sämre kontroll på vilken den faktiska
volymutvecklingen blir. Detta kan man bara kontrollera i efterhand. Jag
tycker att den enda logiska konsekvensen vore att förlänga det kommunala
skattestoppet ytterligare några år. Överenskommelsen med landstings- och
kommunförbunden har ett mycket begränsat värde - det vet vi med histo-
riska erfarenheter som grund. Det finns därför ingen anledning att gå på nå-
gon annan linje än att förlänga skattestoppet, som jag tror har stor betydelse
för återhållsamheten och för den omprövning i kommunerna som nu pågår.
Det besparingsprogram som regeringen redovisar tycker jag i princip är
bra. Vi gillar inte alla besparingar, utan tycker att det finns alltför tydliga
exempel på att solidariteten sitter trångt i socialdemokratins Sverige, när
man t.ex. vill skära ner u-landsbiståndet. Men det kommer utan tvivel att
krävas mycket starka skäl för att vi skall gå emot någon av de besparingar,
utöver den som jag nu har nämnt, som regeringen har föreslagit.
Däremot är jag mer tveksam till de budgetmanipulationer som finansmi-
nistern har ägnat sig åt för att få bort budgetunderskottet. Det formellt redo-
visade saldot är visserligen noll, men om man läser noga finner man att bud-
getunderskottet i verkligheten ökar med 15 miljarder. Detta har man lyckats
trolla bort genom manipulationer, som innebär att man flyttar pengar mellan
olika fonder och låter en del utgifter finansieras av fonder, som i dag ger
överskott. Den typen av manipulationer löser inga samhällsekonomiska pro-
blem. När Allan Larsson sätter upp pekpinnar mot kommunerna påpekar
han just att den typen av åtgärder inte löser kommunernas grundläggande
problem. Precis samma pekpinne skulle kunna riktas mot Allan Larsson
själv. Statens problem löser man naturligtvis inte heller genom den här typen
av skatteplanering eller skattefusk, vad man nu skall kalla det för.
Som sagt: Det finns mycket att kritisera, men det finns också en del som
är bra i den här finansplanen. Jag glädjer mig över att Allan Larsson nu med
en sådan entusiasm talar om att det skall löna sig att arbeta och studera. Det
är en linje som vi från folkpartiet liberalerna i polemik mot socialdemokra-
terna drivit i många årtionden. Vi glädjer oss åt att ni nu instämmer i denna
mycket sunda inställning. Det finns också bra tankar om konkurrenspoliti-
ken som jag skall återkomma till i min replik.
Anf. 8 OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! För ett år sedan kände vi hur Europa förändrades i rätt rikt-
ning. Berlinmuren föll, diktaturerna frigjordes och rumänerna reste sig mot
förtrycket. Nu har den omedelbara dramatiken i vår världsdel sjunkit undan.
Revolution har blivit mer evolution. Förändringen är inte längre lika tydlig.
Problemen mer än löftena träder i förgrunden.
I dag står Kuwait och Mellanöstern i fokus mer än Europa. Om det värsta
skulle inträffa och kriget bryta loss påverkas alla. Världsekonomin skakas
om. En långvarig konflikt höjer naturligtvis oljepriserna, sänker den ekono-
miska aktiviteten utanför krigsindustrin och ökar arbetslösheten. Det är ho-
tet mot ekonomisk utveckling. Om kriget kommer är det naturligtvis också
en mänsklig katastrof, ett nederlag för oss alla.
På nära håll kan vi nu med växande oro iaktta uppladdningen i de tre bal-
tiska republikerna. De baltiska folken kämpar för en rättfärdig sak, för att
återfå sin frihet och sin självständighet. I dag, när freden i Europa är ett fak-
tum, är det viktigare än någonsin att vi ger de baltiska folken vårt stöd. De
baltiska folken skall veta att de har vänner på andra sidan Östersjön. Sverige
måste därför mer aktivt än hittills stödja dem i deras strävan att åstadkomma
oberoende, demokrati, ekonomisk utveckling och en förbättrad miljö.
Utvecklingen i bl.a. Mellanöstern och ett eventuellt krigsutbrott förstär-
ker kraven på en ansvarsfull ekonomisk politik.
På goda grunder har jag trott att de tidigare talarna skulle klara av elän-
desbeskrivningarna, och därför tonar jag ned den delen av mitt anförande.
Den som vill fördjupa sig i den frågan kan, som Bengt Westerberg hänvisade
till, ta del av Economic Outlook från OECD, som ju kom i julveckan och
som väl ingen läste just då.
Sverige har fundamentala obalanser redan i utgångsläget. Det ställer sär-
skilda krav på oss. Vi måste få ett återhållsamt, flerårigt avtal på arbetsmark-
naden. Annars försämras vår konkurrenskraft ytterligare och arbetslösheten
ökar. Höga räntor för att hantera obalanserna mot omvärlden fördyrar inve-
steringar och boende. Den nödvändiga skattereformen måste få en mindre
inflationsdrivande finansiering.
Rehnbergkommissionens arbete måste leda fram till ett stabiliseringsav-
tal. Det är självklart att det krävs en nationell samling när det gäller att få
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
13
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
14
till stånd en stabilisering av kostnadsutvecklingen i vårt land. Det borde alla
inse. Men detta måste i första hand krävas av arbetsmarknadens parter. Det
är naturligtvis viktigt att man också i fortsättningen behåller den politiska
pressen på parterna. Det är vi beredda att medverka till.
De organisationer som inte ställer upp på ett stabiliseringsavtal spelar högt
med sina medlemmars framtida inkomster och anställningstrygghet. Om sta-
biliseringspolitiken misslyckas kommer inflationen att ta tillbaka både de no-
minella påslagen och mer därtill.
Rättvis fördelning av välfärden och god miljö är grundläggande centervär-
deringar. Vi konstaterar i det här läget att det måste fullföljas även med en
stram finanspolitik, och den är nödvändig. Målet är att sänka skattetrycket.
I första hand skall skatten på mat och boende sänkas. Då kan också takten
på kompensationskarusellen hejdas något.
Arbetslöshet innebär resursslöseri, otrygghet och mänskligt lidande. Cen-
tern värnar om arbetslinjen och regional rättvisa. Hela Sverige skall leva och
utvecklas.
Samtidigt som vi nu ökar det internationella samarbetet och integrationen
behöver Sverige ett utvecklingsprogram för 90-talet. Vi måste satsa på tek-
nikutveckling och forskning, framtidsinvesteringar i järnvägsnätet, kollek-
tiva miljövänliga transportsystem i städerna och en upprustning av vägnätet.
Vi måste rusta upp uttjänta vatten- och avloppssystem för en bättre miljö.
Vi behöver ett utbyggnadsprogram för universitet och mindre högskolor. Vi
behöver ökad valfrihet i boendet, mer personligt ägande och personligt an-
svar. Det är en självklarhet att detta kostar pengar. Då är det viktigt att byta
en passiv förmögenhetsförvaltande politik på den statliga sidan till ett aktivt
byggande och aktiva investeringsprogram. Jag tycker att det finns mycket av
detta tänkande även i den finansplan som vi nu fått. Jag välkomnar det.
Den offentliga sektorn måste, liksom politikerrollen, förnyas. Centern av-
visar varje försök att rasera trygghetssystemen. Vi vill förnya välfärden efter
principen förstärkt grundtrygghet. 90-talet måste bli det årtionde då den of-
fentliga verksamheten reformeras inifrån och då nya former för att bedriva
offentligt beställd verksamhet accepteras, bl.a. genom småföretag och per-
sonalkooperativ. Politikerna skall företräda allmänheten som beställare av
välfärdens tjänster, inte vara pyramidernas eller byråkratins försvarare.
Det krävs en genomgripande omdaning av svensk ekonomi för att bryta
nuvarande stagnation och åstadkomma en god ekonomisk utveckling under
resten av decenniet. Vi bör stärka konkurrensen och låta priserna avspegla
den fulla samhällsekonomiska kostnaden - även de externa kostnaderna på
t.ex. miljöområdet-, delta i den ökande internationaliseringen och utveckla
marknadsekonomiska styrmedel. Miljöavgifter är ju ett bra exempel på
detta. Bara om vi ser sambanden mellan god miljö och ekonomi kan vi skapa
en utveckling som är uthållig. Hushållning är riktmärket både för ekonomi
och för ekologi. Också detta synsätt, uthållig tillväxt, finns med i årets fi-
nansplan. Det tackar vi särskilt för. Välfärdspolitiken skall garantera god
grundtrygghet för alla människor.
För att välfärden skall kunna erbjudas med ökad valfrihet krävs också en
rimlig och rättvis fördelning. I ett sådant valfrihetens samhälle finns inte ut-
rymme för fördelningspolitisk allergi.
Skatt efter bärkraft har varit centerns grundvärdering genom decen-
nierna. Därför har vi också synpunkter på hur den stora skatteomläggningen
har finansierats. I valrörelsen 1988 deklarerade vi i centern att personer med
låga och normala inkomster inte skall betala höginkomsttagarnas skatte-
sänkningar. Nu 1991 kan vi avläsa effekterna av skatteomläggningens finan-
sieringsmodell. Till följd av höga boendekostnader och full moms på mat och
resor är det just låg- och medelinkomsttagarna som ordentligt får känna av
finansieringsbördan. En kvarts miljon pensionärer blir nu berättigade till
nya eller ökade bostadsbidrag. Kompensationskarusellen snurrar vidare.
När administrationen inte hinner med blir socialbidrag en utväg. 100 000 fler
barnfamiljer än tidigare behöver bostadsbidrag. Vi har fått mer av krångel
och rundgång tyvärr. Centern vill hålla skatten låg på nödvändig konsum-
tion - på boendet, maten och arbetsresorna.
Låt mig avslutningsvis återkomma till finansplanen. Grundbulten i Allan
Larssons finansplan är stabiliseringsavtalet, kravet på arbetsmarknadens
parter att träffa ett avtal på samhällsekonomiskt ansvarig nivå. Utan ett så-
dant flerårigt avtal fördubblas enligt bedömningarna arbetslösheten under
de närmaste två åren. Det är naturligtvis en oacceptabel låt-gå-politik. Vi
vet av erfarenhet vilka som kommer att drabbas. Det är ungdomar och kvin-
nor. Det är regioner som redan i utgångsläget har högre arbetslöshet. Det
gäller handikappade. Arbetslöshet leder lätt till utslagning. Arbetslöshet är
inte ett medel i den ekonomiska politiken säger Allan Larsson helt riktigt.
Det är bra. Det vore intressant att höra vad moderaterna och folkpartiet sä-
ger i samma fråga.
Låt mig här kommentera det Allan Larsson sade i sin inledning om att vi
nu kommer att omvandla det obligatoriska sparandet till ett hushållsspa-
rande. Vi välkomnar, efter kontakter med regeringen, förberedelserna för
en återbetalning av det obiligatoriska sparandet via ett hushållssparande.
För oss var det obligatoriska sparandet ett sätt att strama åt ekonomin
utan att höja skatterna. Det hade varit svårare att göra om momsintäkterna
i statskassan till privat personligt sparande. Detta var bara en personlig an-
märkning i kanten.
Om finansministern är glasklar beträffande arbetslinjen, kan man inte
säga detsamma om det internationella samarbetet inom GATT. I ljuset av
GATT, heter det - och det ljuset är inte särskilt strålande just nu -, vill rege-
ringen förelägga riksdagen förslag om en sänkning av gränsskyddet på jord-
bruksprodukter. Ensidigt från svensk sida eller ömsesidigt inom GATT blir
då min fråga.
I övrigt vill jag konstatera att Allan Larssons förstlingsverk är ett välskri-
vet dokument. Det blir inte sämre av att finansministern fullföljer ett antal
viktiga ekonomisk-politiska linjer och förslag från centerpartiet. Det gäller
full sysselsättning och fullföljande av arbetslinjen. Däremot är han kvar i so-
cialdemokraternas tidigare nedvärdering av en politik för regional balans
och i deras ensidiga premiering av geografisk rörlighet. Det är bra att rege-
ringen nu frisläpper investeringsfonderna. Det är ett tidigare centerkrav.
Sveriges ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Vi har fundamentala
obalanser mot omvärlden i bytesbalansen och i kostnadsutvecklingen. Vi har
rekordstora varsel på arbetsmarknaden, inte minst under den senaste tiden.
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
15
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
16
Detta är problem som vi måste klara på egen hand. Ingen annan gör det åt
oss. Därför är det viktigt att vår naturliga samverkan med andra i en alltmer
internationaliserad ekonomi inte ses som en stödkorsett. Det är utifrån vår
egen ekonomiska balans vi blir en respekterad samarbetspartner för andra.
Anf. 9 LARS WERNER (v):
Herr talman! Under de senaste åren har det mer och mer utvecklats till att
den budget som presenteras i januari är ofullständig i den meningen att man
nöjer sig med att flagga för flera viktiga propositioner som skall komma. Nu
kommer propositionerna om försvars-, handikapp-, miljö-, energifrågor
m.fl. först senare i vår.
Den budget som regeringen presenterar i dag är enligt vår mening fördel-
ningspolitiskt orättvis, inte minst mot bakgrund av den nyligen genomförda
skattereformen. Nu blir det dyrare tandvård, dyrare mediciner och dyrare
sjukvård. De förtidspensionerades friår på sjukhus avskaffas, riksfärdtjäns-
ten försämras och det blir dyrare för barnfamiljer att köpa småhus. Allt
drabbar svaga grupper i samhället. Det är de som i första hand skall svara
för regeringens stabiliseringspolitik.
Vår utgångspunkt är att full sysselsättning måste vara det övergripande
målet. För regeringen tycks inflationsbekämpningen vara viktigast. Andra,
utanför regeringen, går ju ännu längre och förordar öppet inflationsbekämp-
ning genom att medvetet öka arbetslösheten. De som gör detta är väl nöjda
med de senaste arbetslöshetssiffrorna. Dessa har ju ökat. Det finns i dag
stora investeringsbehov. Vi behöver exempelvis rusta upp vatten- och av-
loppsnätet. Det är stora vattenförluster och dåligt dricksvatten i många kom-
muner på grund av ett gammalt och uttjänt vattensystem. Det vore en inve-
stering för framtiden, för hälsa och miljö.
Järnvägarna behöver rustas upp.
Fortfarande finns stora eftersatta behov inom vård och omsorg.
Bostadsbyggandet, särskilt i storstäderna, behöver också öka ännu mer.
Låt mig i det sammanhanget också påpeka att det måste till åtgärder mot
hyreshajarna på fastighetsmarknaden.
Storskalig satsning på alternativ energi skulle ge miljöeffekter och arbete.
Allt detta är exempel på investeringar som skulle kunna skapa sysselsätt-
ning och ha positiva miljöföljder.
Den aktuella ekonomiska situationen har angivits som orsak till att ur-
holka sjukförsäkringarna. Vi har varit och vi är fortfarande motståndare till
dessa försämringar. Sänkt sjukersättning drabbar barnfamiljer, som har
sjukdomar ofta, och dem som har hårda och slitsamma arbeten.
Försämringarna i sjukersättningen drabbar med andra ord fördelningspo-
litiskt fel. Det träffar också ekonomiskt fel, eftersom det inte är de sjuk-
skrivna som orsakat den ekonomiska krisen. De slår dessutom hälsomässigt
fel, eftersom det växande problemet inte är de korttidssjuka, utan långtids-
sjuka. För det fjärde träffar det fel därför att åtgärder borde sättas in på för-
bättring av arbetsmiljöerna, om människor skall bli friskare, i stället för mot
sjukersättningen.
Rehnberggruppen har i många stycken blivit sönderskjuten. Motivering-
arna har varit olika, men en huvudorsak är att dyrtiden och skatteomlägg-
ningen gör det svårt för lågavlönade grupper att acceptera Rehnberggrup-
pens förslag. Frånvaron av prisreglering och hot om prishöjningar skulle ha
varit en fara för varje uppgörelse om låga lönehöjningar, framför allt för
låginkomstgrupperna.
Jag vill i det sammanhanget ta avstånd från varje tanke om att upphöja
Rehnberggruppens förslag till lag i riksdagen. Det vore, herr finansminister
och herr statsminister, att göra om misstaget från förra året.
Prisfusket har under senare tid på ett förtjänstfullt sätt avslöjats i Afton-
bladets artikelserie. Fusk har förekommit när företag hänsynslöst tagit ut
omotiverade prishöjningar i skydd av momshöjningen. Inte minst samhälls-
företag och samhällsinstitutioner som SJ, televerket, SL och andra har höjt
sina priser mer än momshöjningen motiverar. Det visar att frånvaron av pris-
reglering skulle ha hotat att förstöra varje stabiliseringsavtal. I det samman-
hanget nöjer sig generaldirektören för statens pris- och konkurrensverk med
att säga att marknaden måste få avgöra höjningarna. Konsumenterna får
handla någon annanstans om priserna höjs för mycket. Man frågar sig vad vi
har ett pris- och konkurrensverk till med dessa begränsningar.
Konsumenterna har uppmanats att anmäla omotiverade höjningar. Vart
skall de anmälas? De kan anmälas till länsstyrelsernas konsumentkontor el-
ler konsumentombudsmannen, men påföljder kan det bara bli för prishöj-
ningarna om marknadsföringen anses vilseledande.
Så jag vill fråga finansministern: Anser finansministern att 3 milj.kr. extra
till konsumentverket räcker för att stärka konsumentintressena i nuvarande
situation?
För ett och ett halvt år sedan infördes av regeringen och centerpartiet det
s.k. tvångssparandet. Det är nu avslutat. Vi var motståndare till tvångsspa-
randet förut, och vi är det än i dag. Pengarna som sparats in borde betalas
tillbaka redan under första kvartalet i år. Vi menar att låginkomsttagare un-
der 180 000 kr., dvs. de som tjänar litet på skatteomläggningen, borde få till-
baka sina pengar redan nu.
I höstas träffade vårt parti en uppgörelse med regeringen om att 600
milj.kr. skulle användas till arbetsmarknadsåtgärder såsom beredskapsarbe-
ten och utbildning. Jag fick då finansministerns ord på att ett mer preciserat
förslag skulle komma senare. Jag har en fråga till finansministern: När kom-
mer ett förslag om användning av dessa pengar?
Herr talman! Ibland brukar vi alla hänvisa till andra för att stärka egna
ståndpunkter. Liberaler av olika kulörer brukar stödja sig på uppgifter från
Näringslivets ekonomifakta och andra näringslivsorganisationer. Jag har av
och till hänvisat till ståndpunkter från LO-företrädare. Den sista tiden har
det dock blivit mera tyst från LO-håll, och det kan väl ha sina skäl. Jag har
dock ingen anledning att strö salt i några sår, så jag skall inte hänvisa till
någon LO-linje. I stället nöjer jag mig med att lyfta fram några synpunkter
från en facklig organisation som inte brukar stå regeringen lika nära.
I december presenterade TCO-ekonomerna en rapport som tog upp, som
man sade, sex myter om svensk ekonomi. Jag vill lyfta fram dessa teser, för
de slår hål på några av de föreställningar som fått fäste även utanför det nyli-
berala lägret.
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
2 Riksdagens protokoll 1990/91:47
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
18
För det första: Sverige har inte haft sämre ekonomisk tillväxt under större
delen av 80-talet än jämförbara industriländer.
För det andra: Den offentliga sektorn har inte hindrat industrin från att
växa. Den offentliga sektorn är inte och har inte varit löneledande.
För det tredje: Inflationens huvudorsak är inte lönerna. En av de främsta
drivkrafterna i inflationskarusellen är i stället en otillräcklig konkurrens
inom näringslivet. Monopol, karteller och prisöverenskommelser fungerar
som olja på inflationsbålet.
För det fjärde: Det svenska folket arbetar mer än de flesta andra folk.
Svenskarna jobbar t.ex. nära 200 timmar mer per person och år än de ”fli-
tiga” tyskarna.
För det femte: Man skall inte blanda ihop, som jag tror TCO-ekonomerna
säger, äpplen och päron. De höga sjuktalen beror på att långtidssjukskriv-
ningar och förtidspensioneringar ökar snabbt. Försämringar av sjukpenning
och införandet av karensdagar hjälper inte mot sådana tendenser.
För det sjätte och slutligen: Sverige har starka offentliga finanser. Få län-
der i Europa har så starka finanser som Sverige. Om det offentliga sparandet
kommer att minska beror det snarare på att regeringen valt att underfinan-
siera skatteomläggningen. Nedskärningar av offentlig sektor kan inte moti-
veras av budgetskäl.
Ja, herr talman, detta var sex punkter där jag kan vara tämligen överens
med TCO-ekonomerna. Jag vill fråga finansministern: Har de alldeles fel?
Anf. 10 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Situationen i världen påminner alltmer om 1956. Samtidigt
som det rustas för krig i Mellanöstern stramar Sovjetunionen åt greppet i
Baltikum, särskilt i Litauen. Det är säkert ingen tillfällighet att den östliga
supermakten slår till mot frihetssträvanden inom sitt intresseområde samti-
digt som västmakterna är helt upptagna av händelser i Mellanöstern. Så
skedde också 1956 då Sovjetunionen utnyttjade västmakternas låsning av
Suez-krisen för att krossa Ungerns frihetssträvan.
Därför är det nu dubbelt viktigt att fredsfristen för Irak förlängs, att FNs
roll i sammanhanget omprövas, så att FN inte blir part i krig, utan behåller
sin fredsfunktion, och att Sverige kanaliserar sitt humanitära bistånd via
Röda korset, så att inget tvivel kan uppstå om Sveriges militära neutralitet.
Ett trovärdigt neutralt Sverige med kontakter åt alla håll kan snart behövas.
Det är nu också viktigare än någonsin att Sverige klart säger ifrån att Sve-
riges erkännande av den sovjetiska ockupationen av Baltikum 1940 inte
längre äger giltighet. Sverige måste deklarera att Sovjets militära interven-
tion i Litauen icke kan betraktas som en intern sovjetisk angelägenhet, utan
som ingrepp i en suverän stat. Sverige bör väcka frågan om de baltiska stater-
nas suveränitet i FN.
Men det är statsverkspropositionen som är ämnet för dagens debatt.
Detta är statsverkspropositionen för valåret 1991! Men det är ju totalt
omöjligt att bilda sig en helhetsuppfattning av regeringens politik, eftersom
stora områden skall behandlas i kommande propositioner.
Ett litet framsteg i propositionen jämfört med tidigare år är att det finns
en del vackra ord om att den ekonomiska politiken skall medverka till en
uthållig tillväxt, men fortfarande står miljömålet först på sjätte plats och
ekonomisk tillväxt på andra plats. De vackra miljömålen står alltså sist, och
det är ju därför som det inte händer något.
Propositionen innehåller inga konkreta förslag som kan rädda miljön, och
så har det ju varit hela tiden. Nu hade det verkligen varit dags för offensiva
miljösatsningar efter alla svek. I stället tar man bort anslaget till bidrag för
avgasrening och anslaget till utveckling av godstrafik. Man minskar anslaget
till transportstöd i Norrland och minskar anslaget till köp av persontrafik på
järnväg, vilket bl.a. slår mot inlandsbanan och Sundsvall-Östersunds-linjen.
För att den ekonomiska politiken skall fungera långsiktigt måste den un-
derordnas miljöpolitiken. I konsekvens med detta borde kanske Allan Lars-
son och finansdepartementet ligga under miljödepartementet och Birgitta
Dahl i stället för tvärtom.
Insikten att situationen inte är så bra som de ekonomiska indikatorerna
visar sprider sig. Bergen-mötet var ett tecken på detta. Vilka var där? Jo,
miljöministrarna. Inte en enda finansminister hade besvärat sig att åka dit.
Hur mycket av det nyvaknade miljöintresse som fanns under valrörelsen
1988 finns kvar? Det verkar inte vara någonting. Ingen har hittills nämnt or-
det miljö annat än möjligtvis inom parentes.
Vi har inte fått den radikaliserade miljöpolitik i riksdagen som vi trodde
var självklar.
Positionerna i miljökampen har inte skjutits fram på ett avgörande sätt.
Hade inte miljöpartiet funnits i riksdagen hade det säkert varit ännu värre.
Vi har inte fått det trendbrott i energipolitiken, trafikpolitiken, jordbruks-
politiken och inom andra områden med avgörande betydelse för vår fram-
tida miljö som vi och svenska folket hade anledning att tro.
Nej, miljöpolitiken och fördelningspolitiken har lidit nederlag på nederlag
sedan valet, därför att Carlsson har varit vågmästare och varje gång tillsam-
mans med moderater och folkpartister valt det alternativ som blivit nederlag
för miljön.
De beslut som drabbat miljön är många.
Planerna på att bygga en Öresundsbro kommer att öka trafiken och för-
värra miljöproblemen i Skåne.
Sveket att avverka de fjällnära skogarna förstör delar av våra sista ursko-
gar. Miljöpartiet har föreslagit importstopp på tropiska träslag, men det har
naturligtvis röstats ner.
Jordbruksbeslutet innebär inte den omläggning till ett miljöriktigt mindre
intensivt jordbruk med mindre bekämpningsmedel som var nödvändig. Det
är anmärkningsvärt att alla övriga riksdagspartier stod bakom detta beslut.
Vart tog centern och vänsterpartiet vägen?
Storstadsmiljön har totalt försummats. Trojkan Adelsohn, Dennis och
Hulterström satsar på biltrafikleder i gammal vanlig ordning. Pengarna i fi-
nansplanen går till biltrafikleder i stället för till kollektivtrafiksatsningar. Av
det omskrutna miljöprojekt Göteborg blev inte så mycket, i stort sett ingen-
ting.
I omläggningen av skattesystemet hade man möjligheten att använda skat-
tepolitiken som ett effektivt styrinstrument inom miljöpolitiken. Det för-
summades. Också ur fördelningssynpunkt är skattesystemet en katastrof.
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
20
Avvecklingen av kärnkraften ligger kvar i långbänken och kommer att
uppskjutas, trots att svensken använder tre gången så mycket el som EG-
medborgaren. Om Sverige sänkte sin elkonsumtion till normal EG-nivå i
dessa EG-anpassningens dagar skulle ju kärnkraften bli onödig.
Momsbeläggning av kollektivtrafiken och neddragning av järnvägstrafi-
ken på bl.a. inlandsbanan är ytterligare några av de miljöeffekter som har
drabbat oss under den senaste valperioden.
Vi befinner oss i en framgångsillusion. Lester Brown kallar det The Illu-
sion of Progress. Vi tror att vi strävar framåt, men egentligen går vi bakåt.
Det är lätt att konstatera.
Koldioxidhalten på jorden stiger oavbrutet.
Ozonskiktet uttunnas.
Försurningen ökar.
Skogarna förstörs, både åkerarealen och åkermarkens bördighet minskar.
Vattenkvaliteten på jordklotet försämras.
Det är klart att det går bakåt. Det anmärkningsvärda är att det i den eko-
nomiska politiken används mått som ändå visar på ökning och framsteg.
Varifrån kommer regeringens politik? Det är en intressant fråga. Jo, den
kommer från moderaterna. Här i kammaren hade moderaterna kongress
den 13 oktober 1984 om 90-talets skattesystem. Detta skattesystem genom-
fördes av socialdemokraterna och folkpartiet. Sjukförsäkringen blev precis
som moderaterna ville ha den efter överenskommelse med socialdemokra-
terna.
EG-anslutning har Carl Bildt och moderaterna agiterat för i många år. Nu
har de fått sin vilja igenom.
Tittar vi på vad som hänt i höst visar det sig att i två av tre huvudvoteringar
här i kammaren har socialdemokrater och moderater röstat likadant. Är det
inte dags att bilda regering snart?
Varför skäller Carl Bildt på socialdemokraterna? De genomför ju modera-
ternas politik.
Vår ökade användning av energi och råvaror är oförenlig med såväl bibe-
hållet välstånd som vår överlevnad. Vi måste därför utveckla våra produk-
tionssystem, energisystem och konsumtionsmönster så att de inte går stick i
stäv mot våra egna grundläggande intressen. Vi måste använda cykliska sys-
tem, med återvinning och återbruk, i stället för nuvarande lineära system.
Miljöpartiet de gröna anser att ett av de viktigaste instrumenten för att
uppnå detta är ett grönt, solidariskt skattesystem med en ordentlig beskatt-
ning av både råvaror och utsläpp. Det krävs dessutom stora satsningar på
konsumentupplysning för att vi skall kunna förändra konsumtionsvanorna.
En solidarisk fördelningspolitik innebär inte bara ett skydd för låginkomstta-
garna utan bör också kunna innebära en ökning av biståndet till de fattigaste
länderna. Att i ett sådant läge urholka biståndet genom att ta 700 milj.kr. till
flyktingmottagande anser vi vara fel. Dessa pengar skulle vi ha kunnat ta
någon annanstans.
Vi anser att det är bra att industrin får använda sina 20 miljarder kronor,
men det finns ingen garanti för att dessa går till miljöinvesteringar. Därför
föreslår vi att i stället för regeringens AMS-terapi 10 miljarder kronor per år
skall användas för miljöinvesteringar för att öka sysselsättningen och för att
reparera årtiondens miljöförstöring. Detta vill vi finansiera genom utförsälj-
ning av stora delar av Vattenfall. Pengarna skulle räcka för att under tio år
genomföra strukturinvesteringar inom miljöområdet. Vilka är egentligen re-
geringens politiska avsikter för det kommande valåret? Är det fråga om en
fortsatt betongpolitik?
Anf. 11 Finansminister ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Claes Roxbergh kunde inte se helheten i politiken. Då vill
jag rekommendera Claes Roxbergh ett noggrant studium av finansplanen.
Där finns det en väl genomarbetad redovisning av hur olika delar i budgeten
hänger ihop och hur aspekterna på ekonomisk tillväxt, välfärd, sysselsätt-
ning och miljö förenas. Jag tror att ett noggrant studium skulle ge också
Claes Roxbergh en viss klarsynthet.
Låt mig beträffande miljöfrågorna göra den personliga deklarationen att
jag är starkt engagerad i dessa frågor. Jag hade förmånen att vara med redan
för många år sedan, under Tage Erlanders tid, vid utarbetandet av ett av de
första miljöpolitiska programmen. Sedan dess har jag följt utvecklingen, och
jag är mycket angelägen om att det skall finnas ett samspel mellan ekono-
misk politik och miljöpolitik. I den här finansplanen har vi gjort en rejäl an-
sats för att åstadkomma detta. Men miljöpolitiken måste vara förenlig med
den ekonomiska tillväxten. I annat fall blir det en dålig miljöpolitik.
Om man ser på oppositionens recension av den framlagda budgeten kan
man säga att kritiken har varit blandad och i många avseenden positiv. Jag
tar gärna fasta på detta. Jag har emellertid inte kunnat finna någon gemen-
sam front i oppositionens kritik. Moderaterna går sin egen väg, och jag
tycker att de inlägg som har kommit ifrån Bengt Westerberg och Olof Jo-
hansson har innehållit mycket konstruktivt, som jag tror att det kan vara
fruktbart att ta fasta på i den fortsatta diskussionen. Jag vill också säga att
Claes Roxbergh och Lars Werner har synpunkter som jag gärna vill fortsätta
att diskutera. Men det allmänna intrycket är att det inte finns någon gemen-
sam front, ingen bärande tanke som kan utgöra ett alternativ till den ekono-
miska politik som regeringen har presenterat.
Låt mig sedan säga några ord om lönebildningen. Vi befinner oss i en
mycket allvarlig situation. Den är allvarlig internationellt, och det finns inte
utrymme i svensk ekonomi för några äventyrligheter på lönebildningens om-
råde. Utan ett stabiliseringsavtal kommer ett stort antal arbetstillfällen att
försvinna, framför allt inom industrin. Och det är industrins arbetare och
tjänstemän samt ungdomar som drabbas, om detta inte kan genomföras. Det
stabiliseringsavtal som Bertil Rehnberg och hans medarbetare har arbetat
fram har en viktig profil. Det har när det gäller kostnadsnivån exportindu-
strins förutsättningar som utgångspunkt, och när det gäller fördelningsprofi-
len ligger de lågavlönades intressen till grund. Det är en mycket skicklig
kombination, och det har också visat sig att huvuddelen av arbetsmarknaden
nu ställer upp på detta. Det är viktigt att vi får till stånd ett allomfattande
avtal, men någon allmän lönelag bör enligt min mening inte stiftas. Däremot
delar jag den uppfattning som bl.a. Bengt Westerberg och Olof Johansson
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
21
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
har givit uttryck för, nämligen att det är viktigt att det här kommer till stånd.
Vi vill ha politiska överläggningar för att pröva vilka metoder som behövs
för att det skall bli ett genomslag.
Sedan till Lars Werner. Han tog ju upp många saker, men jag kan inte
beröra alla på den korta tid som har tilldelats mig. Beträffande sysselsätt-
ningsfrågorna vill jag framhålla att jag är mycket angelägen om att dessa
skall lösas. Strävandena för att få ned inflationen är vår viktigaste insats för
att klara arbetena framöver. Vi skall föra en aktiv arbetsmarknadspolitik,
och vi har på det området en viss erfarenhet, som ligger till grund för den
politik som vi vill föra. Vi gör nu en kraftigare satsning än den som skatteut-
skottet presenterade i höstas. Jag hoppas att den prövning som kommer att
ske skall visa att det är en bra avvägning, att politiken både kan medverka i
den allmänna inflationsbekämpningen och i en aktiv arbetsmarknadspolitik,
som gör att problemen klaras både på kort och på lång sikt. Jag tror att Lars
Werner kommer att finna att detta är en bra politik med tanke på de enskilda
individerna.
Lars Werners synpunkter i övrigt innehåller så mycket. Det påminner om
vad som har yttrats av en av Lars Werners partivänner, Jörn Svensson.
Denne sade att vpk har blivit ett missnöjesparti. Det är så mycket som tas
upp, och man skulle vilja se hur det hela egentligen hänger ihop. Jörn Svens-
son hade svårt att se hur det kunde gå ihop, och jag upplever på många punk-
ter samma svårighet när jag lyssnar på Lars Werner.
Får jag slutligen säga några ord till Carl Bildt. Carl Bildt ägnade mycket
tid åt att beskriva problemen och eländet i Sverige. I Carl Bildts framställ-
ning blev det en mycket negativ bild av Sverige. Till skillnad från Carl Bildt
tror jag bergfast på Sverige. Jag vet vad vi kan åstadkomma i samverkan.
Det är ett bra land. Carl Bildt oroade sig för arbetslösheten och talade om
stålbad. Jag är utomordentligt angelägen om att människor skall ha arbete
och gör allt vad jag kan när det gäller den saken. Men Carl Bildt skall vara
glad över att vara oppositionspolitiker i det socialdemokratiskt styrda Sve-
rige, där arbetslösheten uppgår till 2 %. Hade Carl Bildt varit parlamentari-
ker i Västtyskland, Storbritannien eller Danmark, hade Carl Bildt varit
tvungen att stå upp i parlamentet och försvara en borgerlig politik, en höger-
politik, som hade lett till en arbetslöshet på 5, 7 eller 9%. Carl Bildt skall
vara glad att han har en socialdemokratisk regering som bedriver en politik
som gör att vi klarar arbetena. Jag skall göra allt för att Carl Bildt skall få
behålla den bekväma positionen.
När man lyssnar på Carl Bildt kan man få intrycket att allt vad svenska
folket gjorde under 80-talet var felaktigt. Var det verkligen felaktigt att för-
dubbla industrins investeringar och lyfta industrin ur det miserabla läget
1982?
Var det fel att skapa ordning och reda i statens finanser och göra oss av
med det väldiga underskott som ni lämnade efter er?
Var det fel att ytterligare 400 000 människor fick jobb under 80-talet?
Var det fel att bygga ut vården och omsorgen och se till att välfärden blev
bättre för de stora grupperna?
Nej, det var inte fel. Det är ett bra land där det finns så starka ambitioner.
22
Men vi gick fram litet snabbare än vad produktionsresurserna räckte till, och
det skapade överhettning och kostnadsproblem.
Den politik som jag nu har redovisat är en kärv och ansvarsfull politik. Vi
har varit tvungna att dra åt ett par hål i svångremmen om statens verksam-
het, men vi gör det för att skapa svängrum för produktion och investeringar.
Vi befinner oss nu i ett allvarligt skede internationellt, och vi kan om vi själva
gör vårt bästa få till stånd en vändpunkt i den svenska ekonomin.
Carl Bildt såg mycket tillbaka, och det är kanske Carl Bildts natur. Jag
ser framåt, det är min natur, och jag ser möjligheterna att åstadkomma en
vändpunkt. Jag vill få till stånd den samverkan som behövs för att vi skall
uppnå detta. Det gäller inflationen, det gäller konkurrenskraften, det gäller
industriproduktionen, det gäller investeringarna och det gäller hushållens
sparande. På många områden kan vi se vändpunkten framför oss, men för
att nå den behöver vi hålla ihop.
Carl Bildt sprider pessimism över Sverige. Jag vill för min del göra gemen-
sam sak med alla som vill se Sveriges möjligheter. Carl Bildt blåser till strid
och vill splittra krafterna men kan inte ens åstadkomma en gemensam bor-
gerlig front. Jag vill få till stånd gemensamma tag för bättre tider, över block-
gränserna.
Därför vill jag understryka det som står i slutorden i finansplanen, att vi
nu kan lägga grunden till en ny period av framsteg. Kring denna för medbor-
garna och nationen viktiga uppgift inbjuder jag till bred samverkan.
Herr talman! Jag tror på Sverige.
Anf. 12 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte på socialdemokratin. Det jag gör och det jag
tycker att det är riktigt att vi gör är att tala sanning om hur det faktiskt förhål-
ler sig.
När finansministern står i denna talarstol t.ex. och säger att investering-
arna kommer att bli lika höga i år som de varit under de två tidigare åren,
stämmer det inte ens med siffrorna i den egna nationalbudget som han har
lagt fram.
Faktum är - och det är ett faktum som alla känner - att arbetslösheten
ökar. Antalet varsel slår rekord. De har inte ökat så snabbt under åtskilliga
decennier. Det är litet förvånande att socialdemokrater behandlar detta med
det lättsinne som jag tycker att de gör.
Faktum är att priserna ökar rekordsnabbt i Sverige. Det känner vi alla när
vi är ute och handlar. Vi känner det i livsmedelsbutikerna och när vi handlar
kläder. Inte minst ser vi det i statistiken.
Faktum är att räntorna är skyhöga, att de har ökat kraftigt och att det med
nuvarande ekonomiska utveckling inte finns några egentliga förutsättningar
att få ner dem.
Faktum är att detta leder till boendekostnadsökningar och annat som alla
känner av.
Faktum är att underskotten i Sveriges affärer med utlandet aldrig har varit
så stora i modern tid. Vi har bytesbalansunderskott som praktiskt taget ga-
lopperar i väg och som finansministern inte ens nämner i sin presentation.
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
23
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
24
Faktum är att de svenska investeringarna flyr Sverige, medan de utländska
investeringarna skyr Sverige.
Faktum är - det är sanningen, finansministern - att vi går mot sämre tider
1991 och 1992 och att det krävs en kraftfull omläggning av den ekonomiska
politiken för att det skall vara möjligt att vända denna utveckling.
Då står finansministern här och tvingas konstatera att man misslyckades
med att vända lönekostnadsutvecklingen under 1990, för det gjorde man.
För ett år sedan stod hans företrädare här och sade: Nu är den kritiska punk-
ten. Klarar vi det inte nu, så kommer arbetslösheten.
Han misslyckades då med att få sin regering med sig på en kraftfull politik.
Det enda han hade att komma med till riksdagen var inbjudan till vad som
blev de berömda kafferepen på Haga, som ledde till ingenting och som slu-
tade i tumult och det misslyckande med att klara problemen som vi såg under
förra året.
Nu säger finansministern att situationen är allvarlig. Ja, det är inte svårt
att hålla med om det. På den punkten tror även jag på finansministern. Men
i denna allvarliga situation förefaller man inte ha så hemskt mycket att
komma med. Man kunde hoppas på Rehnberg, men efter de svar som har
inkommit är det uppenbart att något avtal som omedelbart undertecknas av
samtliga parter icke är aktuellt.
Det är också uppenbart att regeringen själv avvisar tanken att låta Rehn-
berg fortsätta. Det är också uppenbart att regeringen själv avvisar möjlighe-
ten till en allmän lönelag, som man formulerar det hela. Och det är uppen-
bart att man nu som ett litet da capo till förra året vill ha överläggningar i
den ena eller andra formen, dvs. tillbaka till statlig inkomstpolitik av ett eller
annat slag.
Då infinner sig frågan: Vad skall denna statliga inkomstpolitik handla om?
Är det nya hot gentemot fackliga organisationer och gentemot arbetsgivarna
av den ena eller andra typen? Det har man försökt förr. Det försökte man
förra året, och det misslyckades då. Eller är det nya löften av det ena eller
andra slaget om förmåner eller vad det nu kan vara för någonting som är
aktuellt i denna inkomstpolitik? Det har försökts förr, av regeringar av alla
kulörer i alla konjunkturlägen, och det har i samtliga fall misslyckats. Erfa-
renheterna av denna typ av inkomstpolitik är entydigt negativa. Erfarenhe-
ten är att det är sådant som tas till av en regering som inte har någoting annat
att ta till.
Herr talman! Det är en bekymmersam tid. Regeringen har misslyckats
med den ekonomiska politiken under 1980-talet. Det blev ett förlorat decen-
nium. Det var, herr finansminister, fel att lita bara på devalveringen. Det
var fel att lita på den tredje vägens ekonomiska politik. Det var fel att höja
skattetrycket på det sätt man gjorde.
Därför misslyckades man med att få kostnadsutvecklingen under kontroll.
Därför sitter vi här med underskotten, med räntorna, med priserna, med
varslen och med den ökade arbetslösheten. Sådan är sanningen. Jag tror inte
att den socialdemokrati som har misslyckats så med den ekonomiska politi-
ken längre har kraften. Sverige går mot sämre tider. Låt oss hoppas att vi
kan vända den utvecklingen. Det kan vi, men det kräver en annan politik,
och en annan politik kräver en annan regering.
Anf. 13 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Allan Larsson sade att det inte fanns någon gemensam front
i kritiken. Nej, det var kanske en viss arbetsfördelning, när budgetproposi-
tionen skulle kritiseras. Men nog kan man väl se ganska tydliga konturer till
en front ändå.
Carl Bildt och jag tillsammans och moderaterna och folkpartiet libera-
lerna tillsammans här i riksdagen har visat riktlinjerna för en alternativ poli-
tik. Centerpartiet har i dagarna publicerat en rapport som i hög grad innebär
att man ansluter sig till denna politik. Detta tycker jag innebär att den ge-
mensamma fronten avtecknar sig tydligare än på mycket länge, vilket är
glädjande.
Då är det betydligt värre med regeringens stödpartier i riksdagen. Hör på
Lars Werner, den gamle kommunisten, som inte har skakat av sig någon av
de fördomar han har levt med i alla år. Han säger att vi skall lösa problemen
med mer regleringar, ökad offentlig sektor och ökade skatter. Det är som ett
eko från Stalintiden, när Lars Werner står här och talar. Och det är det par-
tiet som regeringen skall stödja sig på! Eller Claes Roxbergh som - vilket jag
har stor respekt för - känner stor oro för att miljöinvesteringarna minskar.
Men varför gör de det? Jo, därför att tillväxten minskar, och den vill ju Claes
Roxbergh minska ännu mer. Det är bara en illustration av att det som Claes
Roxbergh tycker är viktigt, nämligen miljöinvesteringar, kräver ekonomisk
tillväxt. Därför är miljöpartiets politik på det här området kontraproduktiv.
Den är ett hot mot miljön, inte ett skydd för miljön. Och det är de här parti-
erna som Allan Larsson skall stödja sig mot. Men det är alldeles tydligt att
den fronten inte är särskilt stark.
Allan Larsson riktade sig formellt till Carl Bildt och frågade om det var
fel att fördubbla investeringarna, att ge jobb åt 400 000 till och att ta bort
budgetunderskottet under 80-talet. Jag kanske ändå kan tillåtas kommen-
tera den saken. Nej, det är klart att det inte var fel att göra det. Det är allde-
les självklart att det är bra att allt detta skedde. Men då kan det heller inte
vara fel om vi kritiserar regeringen när regeringens ekonomiska politik leder
till att investeringarna minskar, till att budgetunderskottet ökar och till att
arbetslösheten stiger. Det finns ju tydliga tecken i dag på att vi är tillbaka i
de problem som vi hade i början av 80-talet. Men då hade vi problem efter
den längsta och djupaste internationella lågkonjunkturen efter kriget. I dag
avtecknar sig problemen mot bakgrund av den längsta högkonjunkturen ef-
ter kriget. Det är alltså en oerhört stor skillnad i fråga om bakgrunden till
och förutsättningarna för vad vi nu ser. Det som socialdemokraterna har
misslyckats med är just detta med att rida på en internationell framgångsvåg.
Allan Larsson pekar på den avmattade internationella konjunkturen och
får det att låta som om problemen här i Sverige beror på den. Men det är
inte sant. Det är riktigt att tillväxten dämpas något i Europa och i industri-
länderna över huvud taget i år. Men det är fortfarande fråga om en positiv
ekonomisk tillväxt om 2 % eller mera. Vidare räknar man med att tillväxten
kommer att bli större nästa år. Det är i detta internationella klimat som Sve-
rige skiljer ut sig. Sverige är det enda industriland som har en negativ ekono-
misk tillväxt.
Regeringen har således verkligen ingenting att skylla på. Det finns inga
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
25
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
internationella omständigheter som på något sätt skulle kunna försvara eller
förklara regeringens misslyckande på den här punkten.
Allan Larsson säger att han skall inbjuda till politiska överläggningar för
att få en diskussion om Rehnbergkommissionen och dess förslag. Jag förstår,
uppriktigt sagt, inte vad syftet är. Antingen sluter ju parterna till sist upp
bakom Rehnbergs förslag - det vore bra och det skulle vi applådera, för vi
har stött den tanken - eller också gör de inte det. Då ankommer det natur-
ligtvis på regeringen att utforma en ekonomisk politik mot den bakgrunden.
Det är min bestämda uppfattning att det i det läget inte finns mycket annat
att göra än att acceptera en ökad arbetslöshet - precis som centern skriver i
sin senaste rapport. Det här skall ses som ett svar till Olof Johansson. Jag
delar alltså i hög grad den uppfattning som centern ger uttryck för i den ak-
tuella rapporten vad gäller arbetslösheten.
I ett så obalanserat ekonomiskt läge som Sverige nu befinner sig i går det
inte att göra massiva insatser som gör det möjligt att hålla arbetslösheten
nere - under 2 %, eller vilken ambitionsnivå det nu kan vara fråga om. Det
går inte, och det vet Allan Larsson. Allan Larsson säger mycket riktigt i fi-
nansplanen att det förhåller sig på det sättet. Om Rehnberg misslyckas kom-
mer arbetslösheten att stiga till 4 %, och kanske t.o.m. mera. Om Rehnberg
misslyckas kan vi politiker, tyvärr, inte göra någonting åt den saken. Det
skall vara vårt besked till arbetsmarknadens parter - inte att vi har några
jokrar i rockärmen som vi kan plocka fram för att underlätta det hela. Ar-
betsmarknadens parter får ta ställning till Rehnbergs förslag såsom detta lig-
ger - ja eller nej. Och blir det nej, då väljer man arbetslöshet.
Jag tycker att det i hög grad aktualiserar det förslag som vi i folkpartiet
liberalerna har drivit i många år. Man bör alltså använda arbetslöshetsför-
säkringen också som ett instrument för att påverka arbetsmarknadens par-
ter. Det vore rimligt att de som driver fram höga avtal för sig själva och där-
med är en viktig orsak till ökad arbetslöshet får vara med och betala för
denna genom att egenavgifterna, de försäkringspremier som enskilda beta-
lar, blir högre.
Jag vill gärna fråga Allan Larsson om han är beredd att pröva en sådan
reformering av arbetslöshetsförsäkringen.
Tyvärr räcker tiden inte till för vad jag hade tänkt säga om konkurrensfrå-
gorna. Men jag vill understryka att det som Allan Larsson säger om konkur-
rensfrågorna i finansplanen är bra. De tankarna och slutsatserna borde dock
också gälla den offentliga sektorn. Då kunde vi få ett väsentligt bidrag till en
bättre ekonomisk balans i Sverige.
Anf. 14 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har fått vänliga klappar på axeln riktade till partiet med
anledning av en rapport om den ekonomiska politiken som har gjorts av en
arbetsgrupp inom centerpartiet och som nyligen har presenterats, och det
tackar vi särskilt för. Men vi har ytterligare 20 arbetsgrupper, så det kan bli
många sådana här tillfällen framöver.
Vi i centern arbetar på det sättet att vi presenterar intressanta debattin-
lägg. Därefter har vi en demokratisk process inom partiet, och den tänker vi
26
hålla fast vid. Vi hämtar inte våra ideal i de odemokratiska organisationernas
värld.
Det är riktigt att vår rapport innehåller en värdefull analys av nödvändiga
och önskvärda förändringar i den ekonomiska politiken. På en punkt vill jag
emellertid slå fast att rapporten givits en tolkning som avviker från den poli-
tik som centern står för. Den saken tog jag upp i mitt inledningsanförande.
Vi värnar alltså den fulla sysselsättningen och en rättvis regional utveckling
i hela landet. Sedan får enskilda själva stå för sina uttalanden. Arbetsgrup-
pens rapport utgör ett värdefullt underlag för arbetet med vår samlade eko-
nomisk-politiska motion som vi lägger fram i riksdagen denna månad. Själv-
fallet skall vi använda marknadsekonomiska medel. Men medlen får inte så
att säga ta över målet. Det är därför som vi i centern är anhängare av en
socialt och miljömässigt styrd marknadsekonomi.
Låt mig återkomma till detta med arbetslösheten. Carl Bildt svarade inte
på min fråga. Jag vill dock gärna utveckla detta tema något. Det är klart att
man kan göra det här till ett nationalekonomiskt seminarieproblem. Men det
är inte så i slutänden. Och det är där som vi politiker kommer in i bilden. Vi
måste göra avvägningar mellan olika saker i politiken.
För oss i centern är arbetslöshet inte enbart en stapel i ett ekonomiskt dia-
gram. I vad mån det går att förena arbetslöshet med andra ekonomisk-poli-
tiska mål är således inte något nationalekonomiskt tvisteämne. Tillgång till
arbete eller utbildning skapar en grund för social trygghet, gemenskap och
självständig försörjning. Men arbetslöshet är resursslöseri. Arbete åt alla i
hela landet är ett mål för den ekonomiska politiken som vi inte viker från.
Nu är dock lågkonjunkturen här. Bilden är den som har beskrivits vältaligt
från olika håll här. Detta måste mötas såväl med strukturella åtgärder som
med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Ett passivt utbetalande av understöd
måste undvikas. Det är en sistahandsåtgärd. Utbildning och investeringar
för framtiden är de rätta lösningarna. Det är ju därför som vi kräver bl.a. en
storsatsning på infrastrukturen - vägar, järnvägar, vatten och avlopp, miljö-
vänlig teknik, förnybar energi etc.
Det är, som sagt, viktigt att den passiva förmögenhetsförvaltande filosofin
så att säga i statens hand ersätts med ett aktivt byggande och med aktiva
investeringar.
Självfallet är det sedan också fråga om en konkurrenskraft gentemot om-
världen som klarar den här situationen. Det är det läget som vi befinner oss
i beträffande problemen. Naturligtvis lyssnar jag oerhört noga på vad olika
personer säger om vilka insatser som de är beredda att göra för att klara
denna situation. Men jag måste erkänna att jag, om jag vore i Allan Larssons
kläder, inte skulle ha hört särskilt mycket - det har ju inte sagts så mycket -
om just stabiliseringsavtals- och lönebildningsproblematiken.
Jag kan konstatera att vi i alla fall är öppna för politiska överläggningar.
Jag kan ställa upp på sådana som ett tack för att Allan Larsson ibland kallar
centern och också folkpartiet för konstruktiva partier i samtalen.
Främst är det viktigt att konstatera att det är arbetsmarknadens parter
som har det första ansvaret. Det får aldrig råda något tvivel på den punkten.
Men till sist handlar det också om ett politiskt ansvar. Det måste parterna ha
reda på i den här skärningspunkten, när de bestämmer sig för om de vill säga
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
27
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
28
nej eller inte. Där kommer ingen undan, inte heller Carl Bildt. Carl Bildt
kan stå här och beskriva verkligheten hur mycket som helst. Det har ingen
betydelse, om man inte i just den här frågan är beredd att dra en slutsats som
påverkar människors möjligheter att ha arbete och sysselsättning i vårt land
i fortsättningen.
Arbete handlar om försörjning. Arbete handlar om att få utlopp för sin
inneboende förmåga. Att arbeta är att behövas. Arbete handlar om männi-
skan mer än om ekonometriska modeller. Det är därför vi också politiskt har
ett ansvar för att hantera de problem som finns.
Detta lättar minsann inte bördan för arbetsmarknadens parter. Arbets-
marknadens organisationer gör ett misstag när de inte är beredda att skriva
under ett stabiliseringsavtal.
Anf. 15 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Bengt Westerberg orerade rätt mycket om Stalintiden. Dess
bättre slapp Bengt Westerberg att vara med om den förfärliga tiden, både i
Sovjetunionen och här hemma. Men historiskt sett förordade under samma
tid en av Bengt Westerbergs företrädare öppet en arbetslöshet på 5 %. Det
har sitt intresse i dag, mot bakgrund av det vi diskuterar och det Bengt Wes-
terberg sade alldeles nyss.
En annan person försöker höja debattnivån genom att komma med andra
utsagor än dem jag har gjort. Jag säger så mycket, påstår Allan Larsson. Då
tar han stöd av regeringens egen lantbruksdirektör i Jämtland. Ja, Allan
Larsson, den direktören har sagt mycket i sina dagar. Vi kan naturligtvis föra
debatten på den nivån. Ni har ju en del udda figurer i ert parti. Jag skulle
kunna använda mig av Bo Södersten för att recensera regeringens budgetpo-
litik. Nu behöver jag dess bättre inte det, för det gör nyliberalerna på den
kanten mycket bättre.
Jag ställde ett par frågor. De handlade om de 600 miljonerna. Allan Lars-
son säger att man nu går mycket längre än i den uppgörelse vi träffade med
er för några månader sedan. Vi tycker att det är bra att ni satsar på arbets-
marknadspolitiken. Men min fråga gällde att vi skulle få ett besked om de
600 miljonerna, för de skulle användas under innevarande budgetår. Därför
kvarstår min fråga: När kommer de konkreta förslagen om hur pengarna
skall användas?
Jag sade en del om rättvisepolitiken. Jag hävdade att den här budgeten
gav uttryck för en orättvis fördelningspolitik. Jag skall ta ett exempel till. Nu
kallar regeringen det för rättvisa när inte heller förtidspensionärer får ett fritt
år på sjukhus. Alla pensionärer har det nu så bra, säger regeringen, att de
kan betala sjukhusvård från första dagen. Då måste jag fråga: Vilka revolu-
tionerande förbättringar har pensionärerna fått under de senaste åren? Höj-
ningen av KBT och pensionstillskottet är i första hand en kompensation för
ökade kostnader för skatteomläggningen, och höjningen täcker inte ens de
faktiska kostnaderna.
När det gäller de handikappade tycker jag att regeringen har ändrat upp-
fattning om en solidarisk handikappolitik. 1982 var alla partier i riksdagen
överens om att reformer inom handikappområdet inte skulle vara avhängiga
konjunktursvängningarna. Det skrev vi under på i det handikappolitiska
programmet. I dag ursäktar regeringen avsaknaden av reformer på handi-
kappområdet med det finansiella läget. Är det verkligen regeringens upp-
fattning att vi bara skall visa solidaritet med handikappade när ekonomin
tillåter?
Beträffande budgeten vill jag säga att vi och regeringen i vissa delar har
samma syn på problemen i ekonomin. Vi är överens om att inflationen är för
hög. Produktivitetstillväxten är för låg. Bytesbalansunderskotten är för höga
osv. Men det finns viktiga avsnitt där vi skiljer oss åt. Min taletid är begrän-
sad och jag skall nöja mig med att ta upp två punkter.
I finansplanen går regeringen förbi problematiken kring den dåliga pro-
duktivitetsutvecklingen inom industrin. Ett av de mest centrala problemen i
den svenska ekonomin är just detta. Det borde vara bekant för alla, inte
minst för regeringen, att produktiviteten sjönk inom industrin mellan 1987
och 1988, trots högkonjunktur. Hur kunde detta ske? Är det egentligen inte
det som är förklaringen till den sammantaget alltför svaga tillväxten i den
svenska ekonomin under de senaste åren?
Jag tycker ändå att det allvarligaste i regeringens resonemang är bollandet
med de båda målen arbete åt alla och låg inflation. Hur kan man säga att
arbete åt alla är ett mål för den ekonomiska politiken, när regeringens egna
prognoser pekar på kraftigt ökad arbetslöshet, trots lägre inflation än i åt-
skilliga andra länder? Regeringen säger att den viktigaste förutsättningen för
att kunna hävda sysselsättningen är att varaktigt nedbringa inflationen i nivå
med omvärlden. Att bekämpa inflation betyder uppenbarligen för rege-
ringen att hålla tillbaka löneutvecklingen även för de lågavlönade. Men
snälla Allan Larsson, jag kan räkna upp en rad länder i omvärlden där man
lyckats med konststycket att kombinera låg inflation med hög arbetslöshet.
Ser ni verkligen inga risker för att den temporära höjning av arbetslösheten
som ni tycks acceptera också kan bli permanent? Hur går det då med målet
arbete till alla?
Till sist vill jag bara upprepa frågan: Vilka konkreta åtgärder avser rege-
ringen och Allan Larsson att komma med när det gäller att hindra prisut-
vecklingen? Det räcker inte med 3 miljoner till konsumentverket, utan det
måste till andra åtgärder.
Anf. 16 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Fru talman! Det var bra att vi fick reda på att Bengt Westerberg inte har
begripit någonting. Bengt Westerberg tror att vi blir rikare ju snabbare vi
tömmer våra gruvor. Ju snabbare vi hugger ned regnskogen, ju mer vi ökar
vårt energislöseri, ju snabbare förlopp från naturresurs till sophög, desto
bättre blir det.
Den sortens ekonomisk tillväxt hjälper inte miljön på något sätt. Vi kan
inte lösa miljöproblemen med tillväxt. Snarare skapar de flesta typerna av
tillväxt problem för oss på miljösidan. Det rör sig om ett systemfel i produk-
tions- och konsumtionssamhället. Köp, slit, släng! Den linjära processen
måste bytas ut mot: Köp, slit, återbruka och återvinn! Det är en cyklisk pro-
cess. Med sådana processer skulle vi kunna få en alldeles utmärkt utveckling
i ekonomin, utan att ständigt prioritera tillväxten. Vi skulle radikalt kunna
minska miljöförstöringen.
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
Allan Larsson sade att miljöpolitiken måste vara förenlig med en ekono-
misk tillväxt. Om vi vänder på det blir det genast bättre. Den ekonomiska
tillväxten måste vara förenlig med miljöpolitiken. Då har vi kommit ytterli-
gare en bit på vägen.
Det är en märklig upplevelse att lyssna på den här debatten. Jag tycker att
Sveriges kris är skenbar på sitt sätt. Det är den globala krisen som är verklig.
Samtidigt som regering, massmedia och opposition pratar om kris, slår jul-
handeln alla tidigare rekord. Ordet kris har urholkats så till den milda grad
att när det inträffar en översvämning eller liknande, vad skall vi då använda
för ord? Det kan inte vara ordet kris, för det ordet har vi redan förstört.
De globala miljöhoten, krigsrisken vid Persiska viken, där kärnvapen kan
komma att bli inblandade, är den verkliga krisen. Krig är ju det största miljö-
hot som vi kan utsättas för. Det tycker jag är viktigt att påpeka.
För att återvända till budgeten kan man fråga sig: Vad borde budgeten ha
innehållit för att det skulle likna någonting? Det borde ha alltså funnits med
åtgärder för att få i gång cykliska processer, som jag redan var inne på, och
uppmuntra sådana på olika sätt. Vi borde gå in för att minska vår energiför-
brukning med 2% per år. Vi borde påbörja kärnkraftsavvecklingen. Vi
borde få ett prissystem för elkraft som innebär att all nytillkommen elför-
brukning betalas efter de verkliga produktionskostnaderna och ingenting an-
nat. Vi borde få drivmedelsskatt på flyget som är i nivå med vägskatten. Och
vi borde få bort momsen på kollektivtrafiken och få skärpta miljöavgifter.
Då skulle det kunna börja likna någonting.
Vi i miljöpartiet försöker ta ställning på sakpolitisk grund. Bengt Wester-
berg förde ett resonemang om stödpartier. Då vill jag säga att det minsta
stödpartiet i denna riksdag är miljöpartiet. Vi har röstat med regeringen
minst av alla partier som sitter här. De som har röstat mest med regeringen
är faktiskt Bengt Westerberg och Carl Bildt själva. Era partier är ju stödpar-
tier för regeringen. Bengt Westerberg såg ju till att skattereformen gick ige-
nom. Man har fört en politik som i stor utsträckning stämmer med socialde-
mokraternas politik. Det är där problematiken ligger. Vi i miljöpartiet är
inget stödparti. Vi kommer inte heller att bli det, om inte politiken föränd-
ras. Vi har däremot sedan länge lanserat ett huvudalternativ i svensk politik,
ett grönt bälte som skulle kunna samla de partier och dem som är intresse-
rade av att föra en annan politik - ingen nämnd och ingen glömd - och som
tar itu med grundläggande miljö-, överlevnads- och framtidsfrågor. Men
skulle den aviserade miljöpropositionen utgöra ett grönt genombrott och
skulle försvarspropositionen bli ett starkt slag för freden, skulle övriga rege-
ringsförslag under våren få en grön inriktning, då skulle det naturligtvis på-
verka oss om vi efter valet hamnar i vågmästarställning. Jag ser med intresse
på vad Allan Larsson sade här, att han vill ta hänsyn till våra synpunkter. Då
är det bara för regeringen att gå upp till bevis: För en politik som leder åt
rätt håll! För oss i miljöpartiet är politik inte att spela ett maktspel, utan det
är att rädda mänskligheten undan de oundvikliga miljökatastrofer som kom-
mer att drabba våra barn och barnbarn, om inte vår generation, vi, tar vårt
fulla ansvar nu.
30
Anf. 17 Finansminister ALLAN LARSSON (s) replik:
Fru talman! Claes Roxbergh säger att miljöpartiet inte är något stödparti.
Man kan också se det så att partiet inte förmår att bidra, vara med och ta
ansvar. Jag tror att väljarna i det läge som vi befinner oss i nu internationellt
och nationellt vill att vi politiker skall ta ansvar för dagens problem och att
vi skall ha långsiktiga lösningar. Jag tror inte att den flykt undan ansvar som
Claes Roxbergh gav uttryck för är någonting som gör intryck på väljarna.
Jag är beredd att ta ansvar, jag är beredd att samverka med dem som förmår
att samverka.
Till Lars Werner: Jag talade inte om någon lantbruksdirektör, utan jag ta-
lade om den som var ordförande i ert arbetsutskott och som utifrån det arbe-
tet beskrev hur svårt det var att få er politik att hänga ihop. Men när nu ord-
föranden i ert arbetsutskott har fått andra uppgifter kanske ni kan samla er
till någonting som är konstruktivt och håller ihop. Men då måste ni lägga om
stilen en hel del.
När det gäller arbetsmarknadsåtgärder är svaret till Lars Werner att det
här är inget som skall vänta till nästa budgetår. De åtgärder som jag har talat
om i min presentation gäller fr.o.m. nu, redan första halvåret i år skall vi
satsa kraftfullt på arbetsmarknadsutbildning och sådana åtgärder som både
hjälper till att klara flaskhalsarna i produktionen, inflationsproblemet och
gör det möjligt för människorna att långsiktigt få arbete. När det gäller det
avgiftsfria året för förtidspensionärerna är avsikten att vi skall ha samma vill-
kor för alla pensionärsgrupper. Det viktiga i budgeten är att vi satsar de
pengar som vi kan på aktiva åtgärder för att åstadkomma rehabilitering, det
goda arbete som gör att färre slås ut från arbetslivet. Det är huvudlinjen.
Lars Werner frågade också om prisutvecklingen. Ja, vi skall ha en aktiv
prispolitik, men inga regleringar. Jag tror inte på regleringar och prisstopp,
utan vi skall vidta andra åtgärder som gör att vi kan pressa inflationen. Det
gäller konkurrenslagstiftningen, den nya livsmedelspolitiken och gränsskyd-
det. Det är de allra viktigaste insatserna som långsiktigt kan pressa ner infla-
tionen. Vi kan nu se en vändpunkt när det gäller prisutvecklingen.
Jag vill så kommentera ett par saker i Bengt Westerbergs anförande.
Bengt Westerberg påstod att de offentliga utgifternas andel inte gått ner. Det
har varit en mycket kraftig förbättring i det avseendet. Jag vill påminna om
att de offentliga utgifternas andel år 1982 var 67 %. Vi har pressat ned den
till 61 %, och vi skall fortsätta att pressa ner den ytterligare och därmed
skapa svängrum för produktion och investeringar. Jag är inställd på att full-
följa detta arbete. Men det har varit nödvändigt att i det här läget dra åt ett
par hål i svångremmen för staten för att hålla tillbaka utgiftsexpansionen och
bara satsa på de mest angelägna områdena.
Bengt Westerberg talade föraktfullt om budgetunderskott och sade att det
är balans i budgeten men att vi har ett underliggande budgetunderskott. Det
är riktigt. Jag skulle vara ganska bekymrad om det hade varit fråga om ett
strukturellt underskott. Nu är det så att vi just 1992 har ovanligt stora utbe-
talningar till kommunerna som hänger samman med att kommunerna får
skatter som baseras på 1990 års inkomster. Det betyder att vi året därpå får
en väsentlig förbättring. En stor del av det som nu ser ut som ett underlig-
gande underskott reduceras. Den förändring av bostadsfinansieringen som
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
31
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Överlämnande av
budgetpropositionen
genomförs kommer att ytterligare avlasta statsbudgeten. Vidare har vi effek-
terna av att ohälsotalet kommer att sjunka som en följd av de reformer som
vi har genomfört. Av det skälet sover jag gott om nätterna när det gäller även
det underliggande budgetunderskottet och det budgetsaldo som redovisas.
Budgetsaldot visar att budgeten är i balans. Det är ordning och reda i statens
finanser, och det skall så förbli.
Bengt Westerberg frågade om jag är villig att reformera arbetslöshetsför-
säkringen. Svaret är ja. Vi har tillsatt en utredning, och vi väntar nu på dess
förslag för att kunna ta ställning. Men så säger Bengt Westerberg att om or-
ganisationerna säger nej till ett stabiliseringsavtal, då får vi leva med arbets-
löshet. Det var det utomordentligt bistra, kyliga och nästan cyniska besked
som Bengt Westerberg gav. Om privattjänstemännen i Stockholm säger nej
drabbar det inte dem, men det drabbar metallarbetare på verkstäder och
bruk, det drabbar ungdomar i Norrbotten, i Västerbotten, i Värmland och
på många andra håll i Sverige. De kan inte göra någonting för att förhindra
den arbetslöshet som följer av att en liten grupp på arbetsmarknaden för-
hindrar ett stabiliseringsavtal.
Då är frågan: Skall Bengt Westerberg då sitta passiv och åse detta, eller
skall Bengt Westerberg vara med och försöka ta ett ansvar för de ungdomar
som annars skulle bli arbetslösa och för de industriarbetare som riskerar att
slås ut från arbetsmarknaden?
Jag sätter stort värde på Olof Johanssons deklaration, och jag hoppas att
vi skall kunna få till stånd konstruktiva diskussioner.
Låt mig, fru talman, få avsluta med en kommentar till Carl Bildt. Carl
Bildt har beskrivit hur misslyckat allt är och att det är dåliga tider. Låt mig
då bara få redogöra för vad som under de senaste veckorna har stått i affärs-
tidningarna. I en står det: I år skall ekonomin vända. I en annan står det: Vi
är på väg mot goda tider. I en tredje står det: Nu satsar man i utlandet på
svenska företag.
Carl Bildt! Jag hoppas att den informationen når fram. Jag vill vara den
som skall medverka till bättre tider. Carl Bildt är den som står upp för dåliga
tider.
Förste vice talmannen anmälde att Carl Bildt, Bengt Westerberg, Claes
Roxbergh och Lars Werner anhållit att till protokollet få antecknat att de
inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Överläggningen var härmed avslutad.
Budgetpropositionen bordlädes.
Justerades protokollen för den 10, 11, 12, 13 och 14 december 1990.
32
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:68 till justitieutskottet
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1990/91:63 Handelsagentur
1990/91:69 Arbetslivsforskningens organisation m.m.
1990/91:71 Lag om vissa dryckesförpackningar
1990/91:72 Återbetalning av mervärdeskatt till utländska företagare
Skrivelse
1990/91:73 Redogörelse för tillämpningen av lagen (1989:530) om åtgärder
för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlag)
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård, m.m.
1990/91 :So30 av Gullan Lindblad (m)
1990/91 :So31 av Sten Svensson m.fl. (m)
1990/91 :So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1990/91 :So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
1990/91 :So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
1990/91 :So35 av Stig Gustafsson och Margareta Persson (s)
1990/91 :So36 av Arne Andersson i Gamleby och Lena Öhrsvik (s)
1990/91 :So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
1990/91 :So38 av Göran Ericsson (m)
1990/91 :So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson (s)
1990/91 :So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman Ingegerd Troedsson
(m)
1990/91 :So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
1990/91 :So42 av Rosa Östh m.fl. (c)
1990/91 :Jul3 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1990/91:Jul4 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
1990/91 :Jul5 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
1990/91 :Jul6 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
1990/91:Jul7 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
1990/91 :Jul8 av Rosa Östh m.fl. (c)
Anmäldes att följande interpellationer framställts
33
3 Riksdagens protokoll 1990/91:47
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
34
den 17 december
1990/91:118 av Rosa Östh (c) till socialministern om barnen i Rumänien:
Den svåra situation som råder för ett mycket stort antal barn i Rumänien
har under det senaste halvåret kommit att uppmärksammas. Uppgifterna
har, med rätta, väckt stor upprördhet hos många människor i vårt land. Vil-
jan att hjälpa har varit stor och en mångfald gåvor har strömmat från vårt
land till barnhemmen i Rumänien.
Flera grupper har också besökt Rumänien och på ort och ställe kunnat
konstatera nöden, vanskötseln och övergivenheten.
Från rumänienbesökarna har rapporterats hur de svenska gåvorna kom-
mit till nytta och glädje, men också att det behövs andra former av hjälpverk-
samhet för att situationen för barnen mer påtagligt och långsiktigt skall för-
bättras.
För att barnen skall bli omhändertagna och vårdade på ett försvarbart sätt,
behövs välutbildad personal, vilket det råder mycket stor brist på i landet.
Det är särskilt viktigt eftersom många av barnen har synnerligen svåra upple-
velser bakom sig och ofta saknat möjlighet till normala relationer till vuxna.
Det kan knappast råda någon tvekan om att det för många barn, i dagslä-
get, skulle vara bäst om de fick byta miljö. Vård i enskilda hem eller i bra
barnhem skulle av allt att döma vara bättre alternativ även om det måste
innebära uppbrott från hemlandet.
Det torde vara ett väl känt faktum att många barnlösa par i Sverige önskar
adoptera barn och att deras väntetid ofta handlar om flera år. Utredningarna
är långdragna och påfrestande och adoptionskostnaderna höga. I en del fall
innebär de långa utredningstiderna att de tilltänkta adoptivföräldrarna hin-
ner falla för det uppsatta åldersstrecket. I andra fall blir de höga kostnaderna
hindret.
Under hösten besöktes de rumänska barnhemmen också av en delegation,
där den svenska regeringen var representerad. Få uppgifter har framkommit
om vad detta besök ledde till.
Jag vill därför ställa följande frågor till statsrådet:
Vilka slutsatser har regeringen dragit av besöket beträffande det fortsatta
hjälpbehovet?
Finns det planer på att erbjuda utbildning till rumänska personer som ar-
betar eller önskar arbeta på barnhemmen?
Är regeringen beredd att medverka till åtgärder som kan underlätta adop-
tioner eller fosterhemsplaceringar i Sverige?
1990/91:119 av Karin Starrin (c) till industriministern om ökad sysselsättning
i Gävleborgs län:
Basindustrierna i Gävleborgs län har under 1980-talet genomgått omfat-
tande strukturomvandlingar och rationaliseringar. Inom sjukvården har en
omorganisation av psykvården genomförts. Dessa förändringar har innebu-
rit en kraftig minskning av arbetstillfällena. Vi kan konstatera att Gävle-
borgs län har den svagaste utvecklingen i landet.
Den ökade oro inför en försämrad konjunktur som företagen känner i
Gävleborgs län avspeglas klart och tydligt i det ökande antalet anmälda var-
sel. Under de senaste månaderna har antalet varsel om permitteringar, upp-
sägningar eller införande av korttidsveckor ökat mycket markant.
Under november hade siffror för antalet arbetslösa ökat till drygt 4 000
eller 2,4 %. Dessutom är ca 3 000 deltidsarbetslösa eller 1,6 %. Av dessa
består ca 85 % av kvinnor.
Situationen kan bli besvärlig för t.ex. Ovanåkers kommun med FMG i
Alfta som en av kommunens dominerande arbetsplatser. I Hofors kommun
är Ovako Steel den ledande arbetsplatsen som nu har klara problem med
vikande efterfrågan. Inom den offentliga sektorn har omläggningen av psyk-
vården medfört stora kraftansträngningar framför allt för Bollnäs kommun
vad gäller arbetstillfällena för kvinnor. Även SJ har ändrat sin inriktning vil-
ket har fått förödande konsekvenser för AVG verkstad i Bollnäs.
Samtidigt kan vi konstatera att Gävleborgs län har den lägsta utbildnings-
nivån i landet. Hittills har näringsliv och offentlig sektor klarat behovet men
det finns nu klara signaler på att länet kan skadas extra vid en lågkonjunktur
på grund av kompetensbrist.
För att skapa framtidstro för Gävleborgs län måste staten visa att man är
beredd att stimulera fram sysselsättning på olika nivåer. För att ge tillverk-
ningsindustrin och tjänstesektorn signaler om att ”här är det rätt att inve-
stera, här finns kompetent arbetskraft etc.” så behövs snabba åtgärder. För-
stärkningar inom kommunikationsområdet måste till för att förbättra trans-
porterna.
Med anledning av vad som ovan har framförts vill jag ställa följande frågor
till industriministern:
1. Är regeringen beredd att medverka till att sätta in speciella förstärknings-
insatser för att skapa nya arbetstillfällen?
2. Är regeringen beredd att förstärka utbildningsinsatserna i länet?
3. Är regeringen beredd att förbättra möjligheterna för kvinnor att arbeta i
de mer otraditionella yrkena?
4. Vilka åtgärder vill regeringen sätta in för att möjliggöra nystartande, av-
knoppningar eller legoinriktade företag?
den 19 december
1990/91:120 av Börje Hörnlund (c) till industriministern om regionalt inrik-
tade infrastrukturella insatser:
Tillgång till arbete eller utbildning har en central roll för varje individ ge-
nom den sociala betydelse arbetet har för gemenskap, personlig utveckling,
identitet och självtillit. Det är också grunden för en självständig försörjning.
Förvärvsarbetet är lika viktigt för kvinnor som för män.
Samhället måste därför ha en god beredskap för att möta konjunkturned-
gångar och de krav som strukturförändringar inom näringslivet ställer. Mål-
sättningen att alla i yrkesverksam ålder skall kunna försörja sig med eget
arbete måste ligga fast. Det är med denna utgångspunkt viktigt att bredda
och differentiera lokala arbetsmarknader i olika delar av Sverige så att män-
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
35
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
36
niskor har valmöjligheter. Tillgången på arbete eller utbildning är en väsent-
lig förutsättning för andra levnadsvillkor. De är grundstenar till en positiv
samhällsutveckling.
Tillväxten i den svenska ekonomin under 1980-talets högkonjunktur har
varit starkt koncentrerad. Den inriktningen har skapat överhettning med
stark löneglidning och inflation som följd. Koncentrationspolitiken - och
den därav följande löneglidningen - är en av huvudorsakerna till vårt lands
ekonomiska problem.
Stora områden av vårt land har haft långsammare tillväxt, stagnation eller
t.o.m. recession. I många kommuner och regioner är arbetslösheten betyd-
ligt högre än de genomsnittliga arbetslöshetssiffror som redovisats.
Såväl i skrivelsen från den s.k. Rehnbergkommissionen som regeringens
proposition om den ekonomiska politiken på medellång sikt, understryks att
avmattningen i industrin blir allt tydligare. Det konstateras även att arbets-
marknaden blir alltmer ”dämpad”. Senare arbetsmarknadsrapporter bekräf-
tar klart denna negativa utveckling. Av Rehnbergkommissionens skrivelse
framgår att antalet arbetssökande är starkt ökande. Bedömningar tyder på
att arbetslösheten stiger kraftigt. Rehnbergkommissionen konstaterar själv-
klarheten att en sådan ökning i första hand kommer att drabba grupper med
svag ställning på arbetsmarknaden, dvs. handikappade, ungdomar och
andra nytillträdande, invandrare samt de som bor utanför de expansiva om-
rådena.
En bidragande orsak till den allt snabbare försämringen på arbetsmarkna-
den är formerna för skatteomläggningens finansiering. Bl.a. medför skatte-
reformens finansiering kraftiga kostnadsfördyringar för de som är beroende
av bil, vilket kan innebära att man tvingas till att sluta pendla och därmed
sluta arbeta. Ett annat alternativ är att flytta från landsbygden eller mindre
ort till t.ex. en storstad. Prisstegringarna på bensin leder till stora samhälls-
ekonomiska förluster genom att arbetsmarknaden fungerar sämre genom
minskade incitament till arbete och ökande marginalkostnader för att delta
i arbetslivet. Allt fler tvingas till ofrivillig arbetslöshet och då särskilt i ytvida
områden med stora avstånd. Där är möjligheterna små eller obefintliga för
flertalet att utnyttja kollektivtrafiken.
Det är enligt min mening ännu mer nödvändigt än tidigare i ett sådant läge
driva en närings- och regionalpolitik som ger tillräckligt många arbetstillfäl-
len i alla delar av landet. Det krävs att tillgängliga ekonomiska resurser inrik-
tas mot infrastrukturella insatser på skilda områden som skapar förutsätt-
ningar för regional balans och en fungerande arbetsmarknad i alla delar av
landet. Ökad koncentration leder till ökad arbetslöshet.
Enligt min mening måste samhällets insatser utgå från en helhetssyn och
vara samordnande och förutsättningsskapande. Det krävs åtgärder för att
bygga upp en infrastruktur med varaktiga möjligheter till arbete, boende,
utbildning, service, kommunikationer, god miljö m.m. över hela landet.
Självfallet behövs vid sidan av de generella åtgärderna, mera direkta insatser
för att stimulera såväl nyföretagande som befintlig företagsamhet i de delar
av landet som först - och värst - drabbas av den ekonomiska krisen med en
ökande arbetslöshet som följd.
Det krävs ett åtgärdsprogram med betydande ekonomiska satsningar för
att åstadkomma en sådan utveckling. Ett sådant ”infrastrukturpaket” bör
bl.a. innehålla:
* Särskilda medel för att främja landsbygdens utveckling.
* Låt utvecklingsfonderna behålla sitt kapital, till bl.a. kraftfulla satsningar
på kvinnors företagande.
* Ta fram ett tioårigt program för förstärkning och beläggning av länsvägnä-
tets grusvägar. En miljard avsätts till grusvägnätet omedelbart.
* 1 öre/kWh av vinsterna från vattenkraften återförs till de regioner där vat-
tenkraftselen produceras. Medlen får användas till lokala närings-, infra-
struktur- och kulturella insatser.
* Den kommunala skatteutjämningen skall kraftigt förbättras så att kom-
munalskatten enbart speglar det kommunala serviceutbudet och effektivi-
teten.
* Särskilda stimulansbidrag till kommunerna för byggande av smålägenhe-
ter i mindre orter.
* Medel för upprustning av VA-nätet anvisas.
* Uttag av skatter och avgifter minskas för småföretagare.
* En utomordentligt kraftfull satsning på bioenergi för värme, el, etanolpro-
duktion m.m.
Det är enligt min mening nödvändigt med insatser från samhällets sida,
vilka är offensiva och framtidsinriktade med syfte att förbättra infrastruktur,
utveckla arbetsmarknad och investeringsvilja från företagen. Det är hög tid
att nu lägga ett kraftfullt regionalpolitiskt inriktat infrastrukturpaket. En så-
dan inriktning motverkar att arbetslösheten snabbt stiger. Eller med andra
ord - Använd statens medel till långsiktiga, utvecklande åtgärder i stället för
till kontant arbetslöshetsunderstöd och ej produktiva beredskapsåtgärder.
Speciell uppmärksamhet måste härutöver riktas på kvinnornas arbets-
marknad i utsatta områden. De rationaliseringar som nu sker inom privata
tjänstesektorn och i kommuner och landsting friställer i hög utsträckning
kvinnlig arbetskraft.
Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag fråga industriministern:
Vilka infrastrukturella insatser är regeringen beredd att vidta för att mot-
verka en ökande arbetslöshet och en sämre fungerande arbetsmarknad i
framför allt områden utanför de stora tätorterna?
den 9 januari
1990/91:121 av Rosa Östh (c) till socialministern om kostnadsskyddet vid
sjukresor:
Effekterna av skatteomläggningen börjar allt mer göra sig gällande. Det
torde ha varit väl känt att övervältringen från inkomstskatt till indirekt be-
skattning innebär risker för att ”fel” grupper drabbas. Det gäller skatter på
boende, resor, mat m.m. Regeringen har sagt att utvecklingen skall följas.
Det finns emellertid vissa effekter, där orimligheten är så uppenbar, att en
ändring av reglerna krävs omgående. Jag avser här sjukresorna, där det visat
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
37
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
38
sig vilka helt oacceptabla följder som uppstår för den enskilde genom att
denne blir ersättningsskyldig för hela momsbeloppet. De som hårdast drab-
bas blir givetvis de som är tvingade till många sjukresor för rehabilitering,
dialysbehandling osv.
I det fall från Enköping som redovisats i pressen och som rör en 13-årig
pojke som skall rehabiliteras efter en hjärnsjukdom, handlar det för familjen
om en merkostnad på 200 kr. per dag och 4400 kr. per månad jämfört med
vad som gällde före årsskiftet. Ändå är det i detta fall inte fråga om ett ”gles-
bygdsproblem” i egentlig mening. I många områden i Sverige torde effek-
terna av moms på sjukresor bli det mångdubbla.
Min fråga till statsrådet är:
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att den enskildes kostnads-
skydd vid sjukresor snabbt skall kunna återställas till acceptabel nivå?
den 10 januari
1990/91:122 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Anita Gradin om framtida
svensk vapenexport:
Debatten om den svenska vapenexporten har varit livlig. Det är bra, och
visar att många anser att denna problematiska fråga är viktig. Under senare
år har två större offentliga utredningar gjorts om den svenska vapenexpor-
ten. Det är dels medborgarkommissionens utredning (SOU 1988:15) och
dels den parlamentariska utredningen Utlandssamverkan på krigsmaterial-
området (SOU 1989:102).
Efter att dessa utredningar avslutats har debatten om den svenska vapen-
exporten fortsatt. Nya ”affärer” har uppdagats och Bofors har fällts för va-
pensmuggling. Inte minst inom regeringspartiet har debatten i denna viktiga
fråga varit intensiv. Det visade sig tydligt på SAPs kongress i september
1990.
På SAP-kongressen beslutades att partiet skulle verka för ytterligare
skärpningar av vapenexportlagstiftningen och dess tillämpning.
Kongressen beslutade att de fyra riktlinjerna för vapenexporten skall lag-
fästas. Det vill säga att vapenexport inte ”ska” (förut hette det ”bör”) bevil-
jas till stat som är indragen i väpnad konflikt med annan stat, som har inre
väpnade oroligheter, som riskerar att dras in i väpnad konflikt eller som kan
tänkas använda materielen för att undertrycka de mänskliga rättigheterna.
Dessutom beslöt kongressen att tillfoga ytterligare en riktlinje, att krigsma-
terial ”inte skall kunna säljas till stat med militära styrkor som är engagerade
i stridshandling utanför det egna territoriet, eller som hålls kvar där, efter
det att striderna upphört”.
Detta viktiga beslut har av utrikeshandelsministern vid en frågestund i
riksdagen den 13 november i år beskrivits som ett ”uttalande som gjordes på
den socialdemokratiska partikongressen”.
Nu arbetar man inom utrikesdepartementets handelsavdelning (UD-H)
på att ta fram en proposition om den framtida svenska vapenexportpoliti-
ken. Tidsplanen för regeringens propositionsskrivande var fram till SAP-
kongressen att propositionen skulle kunna lämnas till lagrådet i januari 1991
och till riksdagen i mars 1991. Tanken var då att de nya bestämmelserna
skulle vinna laga kraft från den 1 juli 1991.
Men nu säger KMI att beslutet från SAP-kongressen kan kullkasta hela
tidsplanen. KMI uppger att det kanske inte kan bli något beslut alls under
vårriksdagen 1991. Det är inte bra. Jag menar att det är viktigt att propositio-
nen läggs fram på riksdagens bord för beslut under vårriksdagen 1991.
Den huvudsakliga förändringen i direktiven till propositionen är de beslut
som fattades på den socialdemokratiska kongressen.
Frågan om att lagfästa riktlinjerna har redan utretts av både medborgar-
kommissionen och den parlamentariska utredningen. Därför kan man utgå
från de förslag till proposition som redan föreligger hos KMI. I det förslaget
kan sedan inarbetas beslutet från SAP-kongressen om att riktlinjerna skall
lagfästas.
Övriga förändringar som måste till, är främst att ”samarbetsavtal” skall
jämställas med övrig export av krigsmaterial, samt att det i fortsättningen
skall stå ”ska” i stället för ”bör” vad gäller tillämpningen av riktlinjerna.
Det behövs inget vidare utredande, vilket också framhålls av KMI som
själva säger att det redan finns tillräckligt utredningsunderlag.
Regeringen måste skynda på propositionsskrivandet så att den ursprung-
liga tidsplanen kan följas. Möjligen med en viss förskjutning av tidpunkten
när ett färdigt förslag kan läggas på riksdagens bord. Det viktiga är att en
proposition föreläggs riksdagen under vårriksdagen.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikeshandelsministern:
1. Menar utrikeshandelsministern att beslutet som fattades av den socialde-
mokratiska partikongressen i vapenexportfrågan var ett ”beslut” eller
bara ett ”uttalande”?
2. Kommer regeringen att följa beslutet som fattades på den socialdemokra-
tiska partikongressen, och i propositionen föreslå att:
- vapen producerade under samarbetsavtal med utländsk industri likställs
med övrig export,
- riktlinjerna utvidgas att också gälla stater med trupper utomlands som
är eller har varit indragna i strid,
- ”bör” ersätts med ”ska” i skrivningen om hur riktlinjerna skall hanteras
av regeringen,
- riktlinjerna skall lagfästas?
3. När kommer en proposition i krigsmaterialexportfrågan att föreläggas
riksdagen?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 18 december
1990/91:306 av Hugo Andersson (c) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om
hjälp med livsmedel till de baltiska staterna:
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
40
Ingen i Sverige har kunnat undgå att nås av information om att det råder
stor brist på livsmedel i Sovjetunionen och därmed hos våra grannar i Balti-
kum. Jag anser att vi från svensk sida snarast bör organisera katastrofbistånd
med i första hand livsmedel för att hjälpa till med att minska den akuta krisen
som livsmedelssituationen där innebär.
Vi gläds alla åt den demokratiseringsprocess som pågår i bl.a. Baltikum.
Ett allvarligt hot mot denna är en ytterligare förvärring av livsmedelsbristen,
med kanske ”hungerkravaller" som följd.
Vi i Sverige har ett särskilt stort ansvar för att hjälpa och stödja våra gran-
nar som bor på andra sidan Östersjön, 40 mil härifrån. Regeringen måste
omgående starta detta arbete, gärna tillsammans med lantbrukets organisa-
tioner som har upparbetade kanaler till Baltikum.
Ar biståndsministern beredd att ta initiativ som resulterar i att svenska
livsmedel snarast kommer till våra grannar i Baltikum?
1990/91:307 av Roland Larsson (c) till statsrådet Göran Persson om från-
varouppgifter i skolbetyg:
Enligt förordningen om ändring i gymnasieförordningen (1987:743), ut-
färdad den 30 augusti 1990, skall i gymnasieelevers avgångsbetyg införas
uppgift om elevens sammanlagda frånvaro under sista terminen.
Syftet med detta lär enligt vad som angivits vara att begränsa och före-
bygga ogiltig frånvaro.
En icke önskvärd konsekvens av detta kan bli att en elev som för övrigt
haft låg frånvaro och gjort ett gott resultat under hela gymnasietiden, men
drabbats av en längre tids sjukdom under slutterminen, ”bestraffas” med att
under hela sitt liv vid ansökan om arbete etc. i slutbetyget bära med sig en
missvisande och negativ ”information”.
Jag vill därför till skolministern ställa följande fråga:
Avser statsrådet för att förebygga ogiltig frånvaro i stället införa frånvaro-
redovisning i de tidigare terminsbetygen?
den 20 december
1990/91:308 av Elisabeth Fleetwood (m) till justitieministern om staten och
den enskildes rätt:
Snart har tio år förflutit sedan bilhandlare Halvar Alvgards i Vimmerby
tillvaro förändrades över en natt. Han anklagades för stora skattebedräge-
rier men blev efter flera års rättegångar helt frikänd. Hans ekonomiska för-
lust genom myndigheternas ingripande uppgår i dag till 2,6 milj.kr.
Alvgard nekades därefter ersättning för den förlust han lidit och blev till
råga på allt dömd att betala statens rättegångskostnader på 120 000 kr. Detta
är formellt möjligt enligt svensk lag men det hindrar inte att det både juri-
diskt - och moraliskt - kan resas en rad invändningar. Det är nu hög tid att
regeringen använder sig av sin möjlighet att avskriva kravet.
Med anledning av ovanstående ber jag att få fråga:
Vilka åtgärder avser justitieministern vidta så att statens skadeståndskrav
på Halvar Alvgard avskrives och liknande händelser inte upprepas i framti-
den?
1990/91:309 av Lennart Brunander (c) till socialministern om kostnaderna
för sjukresor:
Från den 1 januari 1991 blir resor dyrare i och med att 25 % moms läggs
på priset. Bl.a. kommer sjukresor att bli väsentligt dyrare. Det är de ofta
sjuka med låg inkomst och som bor långt ifrån sjukhus som drabbas särskilt
av denna höjning. För en resa som i dag kostar 400 kr. betalar den sjuke 30
kr. Efter 1 januari kommer samma resa att kosta ca 480 kr. och den sjuke får
då betala 110 kr. För en patient som behöver dialysbehandling, 3 ggr/vecka,
ökar kostnaderna för varje resa med drygt 600 kr.
Enligt min mening bör denna grupp människor kompenseras för den för-
dyring som momsen medför av sjukresorna. Det bör åligga försäkringskas-
san att utbetala denna kompensation.
Min fråga till socialministern är följande:
Vilka åtgärder ämnar socialministern föreslå för att komma till rätta med
skatteomläggningens negativa effekter för den som ofta är sjuk och har lång
väg till sjukhus?
1990/91:310 av Bertil Måbrink (v) till utrikesministern om Baltikum:
Den process som påbörjats mellan de baltiska republikerna och rege-
ringen i Moskva för att lösa de baltiska folkens krav på självständighet har
haft stor betydelse. Det är viktigt att dessa förhandlingar/samtal kan fort-
sätta under fredliga former.
De senaste dagarnas händelser där sovjetisk militär övertagit vissa funk-
tioner inger en viss oro. Det är viktigt att inte minst Sverige i denna situation
agerar så att den inledda processen Baltikum—Moskva kan fortsätta utan att
administrativa åtgärder vidtas.
Jag vill fråga utrikesministern:
Vilken bedömning gör regeringen av de senaste händelserna i Baltikum
och vilka initiativ har regeringen tagit?
den 3 januari
1990/91:311 av Sten Andersson i Malmö (m) till finansministern om visst
kommunalt beslut om förlängd föräldraförsäkring:
Vid Malmö kommunfullmäktiges decembersammanträde 1990 beslutades
på socialdemokratiskt initiativ att nu gällande av riksdagen antagen föräldra-
försäkring skall förlängas med tre månader för berörda vilka bott minst ett
år i kommunen.
Malmö kommun har ett budgetunderskott på 400 milj.kr. och nyligen er-
hölls på förmånliga villkor ett statligt lån på 600 milj.kr. i syfte att sanera
stadens ekonomi. Att i ett sådant läge besluta om en ny dyrbar reform som
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
41
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
regeringen inte anser sig ha råd att genomföra vittnar om ekonomiskt lätt-
sinne.
Dessutom är beslutet uppenbarligen i strid mot kommunal lagstiftning,
vilket innebär att regeringen måste ge sitt godkännande innan beslutet om
förlängd föräldraförsäkring kan genomföras i praktiken.
Vilka åtgärder är finansministern beredd att vidta med anledning av
Malmö kommunfullmäktiges beslut att förlänga föräldraförsäkringen med
tre månader?
den 4 januari
1990/91:312 av Karin Israelsson (c) till socialministern om moms på sjuk-
transporter med taxi:
I och med att moms genomförs på persontransporter från årsskiftet kom-
mer det att innebära höga kostnadsökningar för de som har långa resor till
en sjukvårdsinrättning. Hälso- och sjukvårdslagen slår ju fast att sjukvård
skall ges till alla på lika villkor oavsett var man bor i landet. Så blir inte fallet
om landsbygds- och glesbygdsbor skall betala moms på sina sjuktransporter
som sker med taxi.
Är socialministern beredd att förändra dessa regler så att sjuktransporter
med taxi inte momsbeläggs?
1990/91:313 av Sören Norrby (fp) till miljöministern om åtgärder mot buller:
Riksdagen beslöt nyligen med anledning bl.a. av en motion från folkpar-
tiet liberalerna att begära skyndsamt förslag till en samlad aktionsplan mot
buller. Jag utgår från att en sådan kommer att redovisas i regeringens avise-
rade miljöproposition i februari 1991 - inte minst med tanke på att buller är
ett allvarligt miljöproblem som länge varit försummat.
I en motion som gav upphov till riksdagens beställning tog vi från folkpar-
tiet liberalerna upp en rad olika typer av bullerfrågor som bl.a. berör trafik,
bostäder och arbetsmiljöer. Det är utomordentligt angeläget att en aktions-
plan har motsvarande bredd.
Mot denna bakgrund vill jag fråga miljöministern:
Kommer en aktionsplan mot buller i regeringens miljöproposition att ha
den bredd som anges i riksdagsbeslutet?
den 7 januari
1990/91:314 av Kristina Svensson (s) till socialministern om statsbidraget till
sjukresor med taxi:
Sjuka människor i glesbygd drabbas mycket hårt av prisökningar till följd
av momsbeläggning av sjukresor med taxi. En person i norra Värmland beta-
42 lade före årsskiftet 60 kr. i egenavgift för sjukresa Torsby-Karlstad tur och
retur. Resten av kostnaden, ca 1 000 kr., täcktes genom statsbidrag. Statsbi-
draget är inte justerat utan ligger 1991 på samma nivå som tidigare. Moms-
påslaget som tillkommit från den 1 januari 1991 ryms inte inom ersättnings-
nivån, eftersom taxiföretagen redan tidigare lagt sina priser så att de närmast
varit identiska med den statliga ersättningsnivån. Patienten betalar alltså
från januari 1991 själv 560 kr. för en sjukresa som under 1990 kostade 60 kr.
Vilka åtgärder ämnar socialministern vidta för att kompensera sjuka män-
niskor i glesbygd för den nya momsen och sjukresor med taxi?
1990/91:315 av Pär Granstedt (c) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om ökat
stöd till de baltiska republikerna:
Situationen i Baltikum är mycket oroande. Det är viktigt att Sverige med
all kraft visar sitt stöd till frihetssträvandena. Enbart diplomatiska marke-
ringar räcker inte. Vi måste också utöka det konkreta stödet till de baltiska
republikernas ekonomiska och politiska utveckling. Just nu finns det t.ex.
anledning att pröva hur vi kan stödja strävandena i Lettland att bygga upp
ny tryckeri- och redaktionskapacitet i stället för det som gick förlorat med
ockupationen av Pressens Hus i Riga.
Vilka nya initiativ är biståndsministern beredd att ta för att utöka det
svenska stödet till de baltiska republikerna, bl.a. för att bygga upp ny kapaci-
tet för produktion av trycksaker.
den 8 januari
1990/91:316 av Ragnhild Pohanka (mp) till utrikesministern om Myanmar:
Amnesty har uppmärksammat de brott mot mänskliga rättigheter, som på-
går i Myanmar, som tidigare hette Burma. I Myanmar är det en militärregim,
som styr landet och all opposition som över huvud taget förekommer kvävs
med förtryckets alla till buds stående medel. Oppositionens ledare fängslas
och torteras och även de människor som misstänks sympatisera med opposi-
tionen utsätts för samma repressalier.
Amnesty känner till 300 samvetsfångar, men de tros kunna räknas i tusen-
tal. Vid demonstrationer har tusentals medborgare fått sätta livet till. Detta
land med sin starka isolering mot omvärlden behöver internationell upp-
märksamhet fokuserad på hur myndigheter och militär underlåter att upp-
rätthålla mänskliga rättigheter.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesministern:
Vilken strategi har svensk utrikespolitik när det gäller Myanmar?
1990/91:317 av Inger Koch (m) till utrikesministern om Sverige och Eritrea-
konflikten:
Eritreafrågan har varit föremål för diskussion i riksdagen vid flera tillfäl-
len under de senaste åren. I utrikesutskottets betänkande 1990/9LUU3 utta-
lade ett enhälligt utskott sitt stöd för en internationellt övervakad folkom-
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
44
röstning om Eritreas framtida status. Riksdagen biföll detta vid sin behand-
ling av Eritreabetänkandet den 14 november 1990.
I ett memorandum från utrikesdepartementet framför regeringen åsikter
som på vissa punkter helt avviker från riksdagens beslut.
Min fråga till utrikesministern är därför:
Vilken är Sveriges officiella hållning i Eritreakonflikten?
1990/91:318 av Eva Goes (mp) till kommunikationsministern om ett dotter-
bolag till vägverket:
Ett dotterbolag till vägverket håller på att bildas. Detta bolag skall tillföras
medel från bensin- och kilometerskatten med 1:40 kr./l resp., 1:20 kr./mil,
vilket beräknas ge en intäkt i storleksordningen 8 miljarder kr/år.
Från staten tillskjutes dessutom enligt förslag ett grundkapital på 5 miljar-
der kr.
Vid ett soliditetskrav på 20 % möjliggörs upplåning på kapitalmarknaden
på upp till 20 miljarder kr.
Detta bedöms räcka till underhåll av det befintliga vägkapitalet och nöd-
vändiga nyinvesteringar i det statliga vägnätet.
Det förutsätter då att staten avstår från avkastningskravet på sitt kapital
under de första 4-5 åren.
Jag frågar Georg Andersson:
Hur avser kommunikationsministern att den demokratiska kontrollen
skall ske av de skattemedel som föreslås överföras till bolaget?
den 9 januari
1990/91:319 av Maria Leissner (fp) till utrikesministern om Sverige och
Eritrea:
Riksdagen biföll den 14 november förra året ett enhälligt betänkande om
Eritrea, där riksdagen stödjer såväl principen om självbestämmande för
Eritrea som förslaget om en internationellt övervakad folkomröstning om
landets framtid. I ett memorandum daterat den 17 december 1990, dvs. en
månad efter riksdagsbeslutet, avviker dock regeringens åsikter om Eritrea-
konflikten markant från riksdagens beslut.
Jag vill därför fråga utrikesministern huruvida det är riksdagsbetänkandet
eller det nämnda memorandumet från UD som utgör Sveriges officiella in-
ställning till Eritreakonflikten.
1990/91:320 av Gudrun Schyman (v) till socialministern om missbruket av
anabola steroider m.m:
Missbruk av anabola steroider och andra hormonpreparat är ett växande
problem som sprider sig långt utanför idrottens värld. Det finns en omfat-
tande svart marknad, med stora penningsummor i omlopp, och det finns ett
omfattande missbruk som skapar lidande och skördar dödsoffer.
Som ett led för att komma till rätta med problemen efterlyser man nu klara
politiska ställningstaganden, där det framgår att hanteringen av dessa prepa-
rat, i de fall där det inte finns en medicinsk anledning, är otillåten verksam-
het.
Min fråga är:
Tänker socialministern vidta några åtgärder för att förhindra missbruk av
anabola steroider och liknande preparat?
1990/91:321 av Barbro Westerholm (fp) till socialministern om tillgången till
infusionslösningar:
I fred har Sverige ett behov av ca 12 000-13 000 liter infusionslösningar per
dygn. I krig räknar man med ett behov om minst 75000-100000 liter per
dygn. Vid en avspärrning kan man vid fyra sjukhusapotek och vid anlägg-
ningar i Stockholm och Matfors ställa om sin fredstida produktion till till-
verkning av infusionslösningar så att en del av det extra behovet tillgodoses.
Enligt uppgift skall nu tillverkningen av Matforsfabrikens sortiment av fö-
retagsekonomiska skäl flyttas utomlands. Därmed försvinner fabriken i Mat-
fors som är en betydande resurs för tillverkning av infusionslösningar under
tillstånd av avspärrning och/eller krig.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialministern:
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att garantera fullgod tillgång
till infusionslösningar inom Sverige?
1990/91:322 av Elving Andersson (c) till socialministern om sjukresor med
taxi:
Genom den utvidgade momsen från årsskiftet har bl.a. sjukresor med taxi
blivit kraftigt fördyrade, vilket på ett orimligt sätt drabbar många berörda.
Vissa patientgrupper drabbas av kostnadsökningar med 1000-tals kronor, ja
i vissa fall med 10 000-tals kronor. Det gäller t.ex. patienter som måste ge-
nomgå dialysbehandling flera gånger per vecka och som är hänvisade till taxi
för sina sjukresor. Många är dessutom låginkomsttagare eller pensionärer
och tjänar därför inget, eller mycket litet, på skatteomläggningen i form av
sänkta marginalskatter.
Både riksförsäkringsverket och socialdepartementet har hittills avvisat
krav på kompensation för dessa kraftigt höjda resekostnader.
Att sjuka människor skall tvingas betala tusentals kronor mer i resekost-
nader för livsuppehållande vård är upprörande.
Med anledning av detta vill jag fråga socialministern:
Är socialministern beredd att omedelbart vidta åtgärder så att inte sjukre-
sor med taxi drabbas av kostnadsökningar till följd av skatteomläggningen?
den 10 januari
1990/91:323 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet Maj-Lis Lööwom baltiska
vapenvägrare som befinner sig i Sverige:
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Av en artikel i Svenska Dagbladet den 9 januari framgår att det i Sverige
för närvarande finns ett antal baltiska värnpliktsvägrare av vilka minst ett
tiotal hotas av avvisning.
Esterna i Sverige har i brev till statsministern vädjat om att utvecklingen i
Baltikum åtminstone bör avvaktas innan de unga männen avvisas.
Min fråga är:
Avser invandrarministern att verka för att de baltiska värnpliktsvägrarna
får stanna i Sverige eller åtminstone avvakta utvecklingen i Baltikum?
1990/91:324 av Elisabeth Fleetwood (m) till socialministern om ökad infor-
mation om hälsoriskerna av tobaksrökning:
Den senaste statistiken från socialstyrelsens cancerregister visar att antalet
lungcancerfall bland unga kvinnor ökat med 10 % åren 1986-87.
Denna ökningstakt väntas hålla i sig under 1990-talet.
Det är alarmerande att speciellt unga kvinnor i större utsträckning börjar
röka och röker medan rökningsfrekvensen minskar bland män.
60 % av kvinnor mellan 18 och 29 år uppges vara rökare.
Under hänvisning till vad som ovan anförts ber jag att till socialministern
få ställa följande fråga:
Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att på effektivast möjliga
sätt informera unga kvinnor om de allvarliga hälsorisker som rökning inne-
bär?
10 § Kammaren åtskildes kl. 12.12.
Förhandlingarnas leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. anf. 15 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
46
Prot. 1990/91:47
10 januari 1990
Välkomstord.......................................... 1
Talmannen
1 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen............... 1
2§ Avsägelser......................................... 1
3§ Överlämnande av kommittéberättelsen.................... 2
Justitieminister Laila Freivalds (s)
4§ Överlämnande av budgetpropositionen.................... 2
Finansminister Allan Larsson (s)
Debatt
Talmannen
Finansminister Allan Larsson (s)
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)
Lars Werner (v)
Claes Roxbergh (mp)
5 § Justering av protokoll................................. 32
6§ Hänvisning av ärende till utskott......................... 33
7 § Bordläggning....................................... 33
8 § Anmälan om interpellationer
1990/91:118 av Rosa Östh (c) om barnen i Rumänien....... 34
1990/91:119 av Karin Starrin (c) om ökad sysselsättning i Gäv-
leborgs län..................................... 34
1990/91:120 av Börje Hörnlund (c) om regionalt inriktade in-
frastrukturella insatser............................ 35
1990/91:121 av Rosa Östh (c) om kostnadsskyddet vid sjuk-
resor ......................................... 37
1990/91:122 av Gudrun Schyman (v) om framtida svensk
vapenexport................................... 38
9 § Anmälan om frågor
1990/91:306 av Hugo Andersson (c) om hjälp med livsmedel till
de baltiska staterna.............................. 39
1990/91:307 av Roland Larsson (c) om frånvarouppgifter i skol-
betyg ......................................... 40
1990/91:308 av Elisabeth Fleetwood (m) om staten och den en-
skildes rätt..................................... 40
1990/91:309 av Lennart Brunander (c) om kostnaderna för
sjukresor...................................... 41
1990/91:310 av Bertil Måbrink (v) om Baltikum........... 41
1990/91:311 av Sten Andersson i Malmö (m) om visst kommu-
nalt beslut om förlängd föräldraförsäkring............. 41
47
Prot. 1990/91:47 1990/91:312 av Karin Israelsson (c) om moms på sjuktranspor-
10 januari 1990 ter med taxi.................................... 42
1990/91:313 av Sören Norrby (fp) om åtgärder mot buller. ... 42
1990/91:314 av Kristina Svensson (s) om statsbidraget till sjuk-
resor med taxi.................................. 42
1990/91:315 av Pär Granstedt (c) om ökat stöd till de baltiska
republikerna................................... 43
1990/91:316 av Ragnhild Pohanka (mp) om Myanmar....... 43
1990/91:317 av Inger Koch (m) om Sverige och Eritreakonflik-
ten ........................................... 43
1990/91:318 av Eva Goés (mp) om ett dotterbolag till vägverket 44
1990/91:319 av Maria Leissner (fp) om Sverige och Eritrea. . . 44
1990/91:320 av Gudrun Schyman (v) om missbruket av anabola
steroider m.m................................... 44
1990/91:321 av Barbro Westerholm (fp) om tillgången till infu-
sionslösningar .................................. 45
1990/91:322 av Elving Andersson (c) om sjukresor med taxi. . 45
1990/91:323 av Gullan Lindblad (m) om baltiska vapenvägrare
som befinner sig i Sverige......................... 45
1990/91:324 av Elisabeth Fleetwood (m) om ökad information
om hälsoriskerna av tobaksrökning.................. 46
48
gotab 97629, Stockholm 1991