Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1990/91:43
Tisdagen den 11 december
Kl. 9.00
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 5 december.
2 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositionen
1990/91:66 till konstitutionsutskottet
3 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU18
Finansutskottets betänkande 1990/91:FiU8
Skatteutskottets betänkanden 1990/91:SkU6 och
SkU7
Socialutskottets betänkande 1990/91:SoU5
Kulturutskottets betänkande 1990/91:KrU9
Utbildningsutskottets betänkande 1990/91:UbU4
Näringsutskottets betänkanden 1990/91:NU15 och
NU16
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91:AU15
4 § Sverige och den västeuropeiska
integrationen
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU8 Sverige och den västeuropeiska
integrationen.
Talmannen meddelade att statsrådet Anita Gradin
(s) i samband med behandlingen av detta ärende
skulle besvara interpellation 1990/91:67 av Gudrun
Schyman (v) om Sverige, EG och den sociala
tryggheten.
Anf. 1 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr talman! Äntligen börjar Sverige närma sig
den europeiska verkligheten. Regeringens
uttalande i sitt krispaket av den 26 oktober att det
ligger i Sveriges nationella intresse att ansöka om
medlemskap i den Europeiska gemenskapen har,
tillsammans med motioner väckta i januari, lett
fram till det betänkande från utrikesutskottet som
vi har att behandla här i dag. Där har de Europa-
positiva partierna, moderaterna och folkpartiet,
kunnat förena sig med de hitintills Europanegativa
partierna, socialdemokraterna och centern, i ett i
huvudsak gemensamt utlåtande. Detta ger
regeringen mandat, att efter samråd i
utrikesnämnden, lämna in en svensk
medlemskapsansökan till Bryssel.
Vi moderater har tillsammans med folkpartiet velat
ha ett klart ställningstagande av riksdagen till
förmån för en ansökan om medlemskap under
1991. Socialdemokraterna och centern nöjer sig
med en sannolikhetsbedömning. I denna fråga får
vi således fortsätta att driva på, vilket markeras i
reservation nr 5 i utrikesutskottets betänkande
UU8, till vilken jag nu yrkar bifall. Jag vill gärna
samtidigt konstatera att betänkandet på avgörande
punkter innebär ett glädjande genombrott för de
ståndpunkter som vi moderater sedan länge
företrätt i Europapolitiken. Det är också positivt
att vi har fått gehör för vårt krav på en
parlamentarisk arbetsgrupp för att börja förbereda
ett medlemskap.
Utrikesutskottet konstaterar de nya
förutsättningarna för svensk Europapolitik som
frigörelsen i Central- och Östeuropa och
avvecklingen av det kalla kriget har skapat.
Utskottet beskriver arbetet på att bygga en ny
europeisk säkerhetsordning inom ESKs ram och
inriktningen på förberedelserna inför EGs båda
regeringskonferenser nu i december. Utskottets
bedömning är att ett svenskt medlemskap i EG bör
kunna förenas med de krav som även
fortsättningsvis måste ställas på
neutralitetspolitikens utformning.
Av stor betydelse är också utskottets konstaterande
att EG och dess medlemsländer kommer att spela
en central roll i den fortsatta utvecklingen av
europeiskt samarbete. Det är just denna EGs
centrala roll för det europeiska freds- och
välfärdsbygget som vi moderater under så många år
sökt framhäva. Det är, som utskottet också säger,
endast som medlem som Sverige fullt ut kan få
deltaga i och få inflytande på den Europeiska
gemenskapens samarbete. Endast som medlemmar
får vi svenskar rösträtt i det nya Europa och får vara
med och påverka den europeiska utveckling som vi
kommer att vara intimt beroende av, antingen vi vill
det eller inte.
Sverige måste nu på allvar börja skaffa sig en
genomtänkt och framåtsyftande Europapolitik.
Sverige måste färdas till Bryssel med något mer än
tiggarränseln i bagaget. Svensk Europapolitik får
inte bara handla om hur vi skall komma i
åtnjutande av den gemensamma marknadens
fördelar och därmed bryta vår industriella
stagnation. Vi måste börja se Sverige som en
europeisk nation bland andra med styrkedrag och
svagheter. Vi måste börja känna att vi tillhör den
europeiska familjen med ett ansvar också för den
europeiska utvecklingen, både den politiska och
den ekonomiska.
Vi moderater vill arbeta för en Europapolitik med
bl.a. följande innehåll.
Sverige bör verka för ett öppet EG baserat på
frihandelns principer. Att det behövs visar de just
strandade GATT-förhandlingarna.
Vi bör verka för ett EG som kraftfullt stöder
Centraleuropas demokratiska och ekonomiska
utveckling. Allting tyder på att EG kommer att få
ett mycket stort ansvar för att hjälpa Centraleuropa
under kommande år.
Vi bör arbeta för att begrepp som ''medborgarnas''
och ''regionernas'' Europa fylls med reellt innehåll
och att principen om subsidiaritet -- eller kanske
bättre på svenska, närhet -- blir styrande.
Vi vill medverka till ett Europa där medborgarna
ges större rörelsefrihet och livsmöjligheter och där
den kulturella och nationella mångfalden bevaras
och vidareutvecklas.
Herr talman! Med tanke på den trettioåriga vacklan
som präglat svensk Europapolitik är höstens
politiska omsvängning i riktning mot ett svenskt
EG-medlemskap historiskt och för nationen
utomordentligt glädjande.
Det är senkommet. Socialdemokratins mångåriga
motstånd, senast manifesterat i utrikesministerns
inlägg i riksdagens Europadebatt den 10 oktober,
har redan åstadkommit stor skada. Storföretagens
investeringar har i accelerande takt sökt sig till
länder inom EG. Detta har varit ett rationellt
beteende ur företagens synvinkel, men det har
samtidigt inneburit en försvagning av nationen
Sveriges industriella växtkraft. Viktigt att komma
ihåg i detta sammanhang är att Sverige inte bara går
miste om de stora företagens expansion.
Sveriges mindre och medelstora företag är i
betydande utsträckning underleverantörer till de
stora företagen och riskerar således att mista en del
av sin marknad när de stora företagen flyttar ut.
Det är således på många sätt följdriktigt att
socialdemokratins omsvängning i EG-frågan
annonseras i ett ekonomiskt krispaket. Det är
Sveriges trängda ekonomiska läge som övertygar
socialdemokraterna om nödvändigheten av ett EG-
medlemskap, inte någon nygrundad
Europaentusiasm. Eller finns det kanske en sådan?
Riksdagens EG-beslut i dag eller i morgon kan bli
historiskt om det följs upp kraftfullt av sittande och
kommande regeringar. Ett stort arbete förestår nu
att förbereda medlemskapsansökan och
kommande förhandlingar. En grund är lagd i alla de
ämbetsmanna- och expertgrupper som sysslar med
de haltande EES-förhandlingarna --
förhandlingarna mellan EFTA och EG --, men
viktiga områden av svenskt närings- och samhällsliv
befinner sig helt utanför dessa förhandlingar eller
är endast perifert berörda, hit hör t.ex.
jordbrukspolitiken. Sverige måste skaffa sig en
genomtänkt förhandlingsposition som tillvaratar
svenska intressen samtidigt som den gör oss till ett
tillräckligt attraktivt kandidatland. En
parlamentarisk delegation bör få möjlighet att delta
i detta arbete.
Herr talman! Skall vi bli medlem av EG och få göra
vår röst hörd i de europeiska rådslagen måste vi
också vara beredda att dela övriga européers vision
om ett fredligt och välmående Europa baserat på
demokrati och marknadsekonomi. Ju öppnare vi
gör oss för det europeiska tänkandet, desto bättre
kommer vi att kunna utnyttja de europeiska
möjligheterna och desto mera kommer vi att ha att
bidra med.
Sverige behöver inte rädas EG. Vi är duktiga på
många områden, vi har något att bidra med. Vi
kommer att kunna göra vår röst hörd i den
europeiska gemenskapen bara vi vill.
I detta anförande instämde Gullan Lindblad (m).
Anf. 2 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Behovet av något att tro på, att vilja
kämpa för, var stort i det av kriget härjade och
sargade Europa.Visst hade demokratin segrat i väst
och fascismens värsta slödder sopats väck, men i öst
styrde Stalin, och i de länder som Röda armén
befriat var friheten snabbt förgången.
I de stora krigens Europa kom sällan en vädjan om
kamp för fosterlandet att klinga ohörd. Kanske var
varken soldater eller civila helt begeistrade över
kejsare och tsar, över fu hrer och generalissimus,
men sin nation ville de inte svika. Nu hade de erfarit
till vilka avgrunder nationell självförhävdelse
kunde föra och hur många, skyldiga som oskyldiga,
den störtat i fördärvet.
Det var uppenbart att det Europa nu behövde inte
var en nyuppväckt nationalism, utan mer av
internationalism.
I efterkrigstidens Europa fanns det många som i
den marxistiska internationalen såg en väg till ett
bättre samhälle. I Frankrike, Grekland och Italien
vann också kommunistiska partier stora
framgångar. Tyskland var krossat och delat, och
vad som skulle komma att spira ur dess ruiner var
alltjämt ovisst. I Spanien och Portugal härskade
Franco och Salazar. För demokrater med tilltro till
individen och den fria marknaden kunde bilden
varit bättre.
Det var i detta Europa som idén om ett enat Europa
växte fram. Att ena forna fiender kring fredlig
samverkan genom att ersätta nationellt
suveränitetstänkande med överstatligt
beslutsfattande blev Europatankens bärande
element.
Främst var det bland liberaler, kristdemokrater och
socialdemokrater i länder där krigen gått fram som
Europatanken slog rot. I stater som klarat sig något
så när oskadda genom krigen var det vanligare att
man dömde ut idén om ett enat Europa som alltför
fantastiskt och himlastormande.
Först när idén tog form i fördrag om kol och stål och
om en gemensam marknad kom hjulen i rörelse.
Sen, herr talman, har Europavagnen rullat, om
också i varierande fart och med en del omskakande
tvärbromsningar och rivstarter. Men framåt har det
gått, och efter hand har också allt fler hoppat på
vagnen.
Nu är det Sveriges tur! På förslag av
utrikesutskottet kan riksdagen i dag väntas ge
regeringen fullmakt att ansöka om svenskt
medlemskap i den Europeiska gemenskapen.
Självfallet är detta en glädjedag, inte minst för dem
som sedan länge, kanske redan från tidig ungdom,
varit varma anhängare av idén om ett integrerat,
demokratiskt Europa -- en Gemenskap som också
skall omfatta de nya demokraterierna i Central- och
Östeuropa, ett Europa för fred, för öppna
marknader, för miljö, utveckling och social rättvisa.
Alldeles särskilt glädjande är det att Europatanken
är så starkt förankrad hos svensk ungdom. Många
unga har tågluffat i Europa. De har upplevt
samhörigheten med andra europeiska ungdomar
och känt att de delat livssyn och kultur med dem.
Svenska ungdomar känner sig ha rätt till hemort i
Europa, att ha samma möjligheter att studera och
arbeta där som deras jämnåriga i Danmark,
Holland, Spanien och andra EG-länder. Därför är
det heller inte märkvärdigt att det -- för att ta
exempel från mitt eget parti, folkpartiet
liberalerna -- blev så att det var Folkpartiets
ungdomsförbund och Liberala studentförbundet
som aktualiserade kravet på svenskt medlemskap i
den Europeiska gemenskapen.
En självklar fråga att ställa är om dagens EG lever
upp till den idealbild jag nyss tecknat. Så är det
naturligtvis inte i alla avseenden.
För mig är det uppenbart att EG varit mycket
framgångsrikt när det gällt att brygga över den
mångsekelgamla fiendeskapen mellan Frankrike
och Tyskland. Den frihet för individen och det
välstånd EG varit med om att skapa i väst tände
också ett hopp och gav inspiration åt dem som i öst
fick murar och diktatorer att falla. Nu leder EG
insatserna för att hjälpa Europas nya demokratier
att räta upp sina plandrabbade ekonomier och
förödda miljöer.
Men EG står också för en protektionism på
jordbrukssidan som starkt bidragit till att det ännu
inte blivit något genombrott i förhandlingarna i
GATT och för en, i mina ögon, alltför restriktiv
invandrarsyn.
Däremot går det knappast att skylla de ekonomiska
och sociala skillnader som råder mellan olika
medlemsländer på EG. Dessa skillnader har
historisk bakgrund och hade utvecklats långt innan
Gemenskapen tillkom. Genom att bryta ner
hindren mot fri rörlighet för människor, varor,
tjänster och kapital och genom en aktiv
regionalpolitik bidrar EG, tvärtom, till att minska
dessa skillnader. Och även om vi ibland med rätta
uppfattar EGs minikrav för bättre miljö som alltför
minimala är det inget som talar för att
miljöförhållandena i Europa skulle ha varit bättre
om EG inte funnits.
Rolf Edbergs bok om européernas historia alltifrån
antikens gryningsljus har titeln -- -- -- och de seglade
ständigt. Viljan att utforska och förändra, att vara i
ständig rörelse mot något nytt och okänt är, enligt
Edberg, ett europeiskt drag.
Alla i denna kammare delar uppenbarligen inte
Edbergs synsätt. De tycks tro att en så utpräglad
europeisk produkt som EG skall bli färdig någon
gång, så att vi kan veta precis vad det är, och så att
vi då med säkerhet kan avgöra om vi i Sverige har
mest att vinna eller förlora på att bli medlemmar.
Detta är, ärade kammarledamöter, ett fullständigt
orealistiskt synsätt!
Den Europeiska gemenskapen har genomgått flera
olika stadier. Den kommer att fortsätta att
förändras. Så t.ex. inleder EG denna månad två
regeringskonferenser, en om den monetära och en
om den politiska unionen.
Det finns de i Sverige som tycks hoppas att ganska
litet skall komma ut ur dessa konferenser, dvs. att
inga steg skall tas som kunde göra det svårare för
oss att komma med i EG.
Vad resultatet av konferenserna blir vet vi inte.
Kanske blir det en tuppfjäder. Men det kan också
skrivas nya viktiga kapitel i Europas historia. Det
enda vi med säkerhet vet är att Sverige, som icke
medlem, inte får delta i konferenserna.
Söker vi medlemskap i EG -- det bör vi göra redan
inom ett år -- bör därför det främsta skälet vara, att
vi i Sverige vill kunna påverka en utveckling som --
vare sig vi kommer med i EG eller förblir utanför --
får genomgripande betydelse också för oss.
Herr talman! Det vore däremot fel av oss och orätt
mot de andra länderna om vi sökte medlemskap i
EG för att inom Gemenskapen bli en bromskloss
mot fortsatt utveckling mot ett enat Europa. Jag är
säker på att majoriteten här i kammaren inte heller
tänker sig att Sverige skall fungera på det sättet i
EG.
Visst vill vi bli medlemmar för att på så sätt få större
möjligheter att påverka utvecklingen i Europa och
bättre kunna ta till vara egna intressen, men långt
ifrån bara av det skälet. Vi vill vara med också bl.a.
för att våra insatser tillsammans med de andra
medlemsländernas skall komma till bättre nytta
inom hela Gemenskapen,
för att bidra till EGs strävanden att lösa konflikter
också i andra delar av världen,
för att genom EG initiera åtgärder för att rädda den
globala miljön, och
för att genom handel, industriell samverkan och
bistånd lyfta levnadsförhållandena såväl i
Östeuropa som i de ännu fattigare länderna.
Vi vill vara med i EG därför att vi vill både detta
och mycket därtill. Vår strävan som medlem bör
därför vara att aktivt bygga ut området för
samverkan och integration inom en Gemenskap
öppen för alla demokratiska länder i Europa.
För det är inom ett integrerat Europa med
gemensamma myndigheter och parlament och
gemensamt beslutfattande som Sverige och svenska
medborgare har störst förutsättningar till insatser
och påverkan på besluten. Inte minst har vi
anledning att utgå från att de nordiska länderna
inom EG tillsammans kunde komma att spela en
viktig och konstruktiv roll för utvecklingen inom
Gemenskapen och genom denna också i andra
delar av världen.
Herr talman! Det är rösträtt vi vill ha, rösträtt för
Sverige och svenskarna i gemenskapens och
medborgarnas Europa!
Herr talman! Jag yrkar bifall till svensk ansökan om
medlemskap i den Europeiska gemenskapen och,
till reservation nr 5 där folkpartiet liberalerna och
moderaterna begär att denna ansökan skall
inlämnas redan inom ett år, samt i övrigt till
utskottets hemställan.
Anf. 3 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Det år som ligger bakom oss har i
sanning varit ett dramatiskt år i Europas historia.
När vi förra året närmade oss vår julavslutning
befann sig de östeuropeiska länderna mitt uppe i sin
frigörelseprocess. De hemska nätterna i Bukarest
låg då fortfarande framför oss. Sedan dess har
tragiska händelser inträffat, men ännu mycket fler
glädjande. Vi kan se fram mot ett Europa präglat
av fred, samarbete och demokrati.
Integrationsprocessen i Västeuropa är en lika
betydelsefull utvecklingsprocess, som också den på
ett grundläggande sätt ändrar förutsättningarna för
Europas utveckling. Självfallet måste också den
dramatiska händelseutvecklingen och de stora
omvälvningar som vi ser i vår världsdel
nödvändiggöra ett nytänkande i svensk
Europapolitik. Det är givet att en av de stora
utmaningar som vi står inför är att finna den roll
Sverige skall spela i det nya Europa som växer fram
inför våra ögon. Detta är självfallet en viktig
bakgrund till den debatt som vi skall föra i dag.
Det sätt på vilket regeringen aktualiserade den
stora frågan om svenskt medlemskap i EG var
därför litet trist. Regeringen förde som en fotnot i
ett ekonomiskt krispaket fram förslaget att Sveriges
riksdag skulle göra ett positivt ställningstagande till
förmån för ett svenskt EG-medlemskap. Att göra
frågan om ett EG-medlemskap till ett sätt att
försöka hejda ett valutautflöde och till ett sätt att
försöka ta död på spekulationer om en svensk
devalvering är inte ett särskilt värdigt sätt att ta upp
en av de mest historiskt betydelsefulla frågor som
vi har att hantera under detta år och de kommande
åren.
Det hela blev naturligtvis inte bättre av att
regeringen uppenbarligen hade försummat att
koordinera sitt handlande med övriga EFTA-
länder och t.o.m. försummat att samordna med sig
de övriga nordiska länderna, vilket ju är en sedan
länge etablerad och viktig tradition i vårt område.
Detta är en beklaglig hantering, och Sverige har fått
kritik från andra länder för detta, en kritik som jag
tyvärr måste erkänna är berättigad. Det är inget
tvivel om att regeringens sätt att något brådstörtat
aktualisera denna fråga har ställt till med
svårigheter i EES-förhandlingarna, svårigheter
som vi i Sverige drabbas av men som också våra
kamrater i EFTA-kretsen drabbas av.
Men, herr talman, nu är tyvärr redan denna skada
skedd, och frågan har ställts till Sveriges riksdag om
vår inställning till en svensk medlemsansökan. Den
frågan kräver trots allt ett svar. Vi i centerpartiet
har givit det svaret att vi ser positivt på ett svenskt
EG-medlemskap, och vi är beredda att aktivt pröva
förutsättningarna för ett sådant medlemskap
genom att en medlemsansökan lämnas in. Att vi nu
kommit till detta ställningstagande har inte att göra
med graden av Europapositivism. När Margaretha
af Ugglas här i talarstolen för en stund sedan delade
in partierna i Europapositiva och hittills
Europanegativa visade detta på en begränsning i
Europasynen som jag anser är anmärkningsvärd.
Europa är naturligtvis inte bara EG, och EG-
medlemskap är naturligtvis inte det enda sättet att
främja ett Europasamarbete. Detta har i varje fall
Carl Bildt klargjort att han inser, och det vore bra
om även Margaretha af Ugglas kunde få den litet
vidare Europasyn som verkligen behövs. Det som
har påverkat vårt ställningstagande är naturligtvis
den föränderlighet som vi ser i Europas utveckling
och den betydelse som den har för Sveriges roll. Vi
vet ju alla att det är vår neutralitetspolitik som
tidigare har varit ett avgörande hinder för svenskt
medlemskap. Jag tror att det som har påverkat
olika partiers ställningstaganden i denna fråga
snarast är det allvar med vilket man har sett på
neutralitetpolitikens betydelse.
I en situation där Europa var delat, och där EG-
länderna i praktiken var identiska med den ena
halvan i detta delade Europa -- en part i Europas
konflikt -- var det naturligtvis omöjligt att tänka sig
att ingå i denna gemenskap och samtidigt göra
anspråk på en trovärdig neutralitet i den
konflikten. Denna situation har i praktiken rått
ända fram till i år.
Nu är Europas säkerhetspolitiska läge ett annat.
Det kalla kriget är avslutat, och Europas tudelning
är på väg att upphöra. Warszawapakten har i
praktiken brutit samman som militär allians. Man
bygger upp gemensamma europeiska
säkerhetslösningar, och alla samarbetar med alla.
Sovjetunionen och EG sluter överenskommelser
om utrikespolitiskt samarbete. Detta är en helt ny
situation.
Möjligheten att delta i EG-samarbetet som medlem
och ändå behålla den utrikes- och
säkerhetspolitiska obundenhet, som är en
förutsättning för en trovärdig neutralitetspolitik har
förbättrats på ett radikalt sätt. Detta konstateras i
utrikesutskottets betänkande och har varit
avgörande för att vi nu kan tänka oss ett svenskt
medlemskap i EG.
Vi medverkar nu till att regeringen får en fullmakt
att lämna in en medlemsansökan, men det sker
naturligtvis inte villkorslöst.
Vi slår för det första fast att ett medlemskap med
bibehållen neutralitetspolitik är eftersträvansvärt.
Det här innebär naturligtvis att förutsättningarna
ändras om EG-samarbetet skulle utvecklas i
riktning mot ett bindande, förpliktigande
utrikespolitiskt samarbete, om vi skulle tvingas in
i utrikespolitiska positioner och ställningstaganden
mot vår vilja, eller om EG-samarbetet skulle
utvecklas mot ett militärt samarbete.
För det andra har vi slagit fast -- och också fått
utrikesutskottets stöd för -- att vi måste avvakta
resultatet av förhandlingarna mellan EG- och
EFTA-staterna, EES-förhandlingarna, som ändå är
alternativet till ett medlemskap. Vi bör också väga
in resultaten av EGs båda regeringskonferenser om
en politisk resp. monetär union. Om man skall söka
medlemskap i en förening är det naturligt att ta
reda på hur föreningen ser ut och hur den verkar
innan man söker medlemskap. Vi kan notera att
den uppfattningen delas av utrikesutskottets
majoritet.
För det tredje har vi satt som villkor att regeringen
skall återkomma till riksdagen när det gäller
uppläggningen av de förhandlingar som skall föregå
ett medlemskap så att riksdagen där får ett
avgörande inflytande. Även på den punkten har vi
fått stöd från utrikesutskottet, vilket vi noterar med
tillfredsställelse.
När Sverige lämnar in en medlemsansökan, vilket
mycket väl kan ske under nästa år om utvecklingen
går åt rätt håll, är det början på en process som
naturligtvis kommer att ta lång tid. En del befarar
att riksdagens beslut i dag kommer att innebära att
svenska folket inte får möjligheter att påverka
utvecklingen, att riksdagens beslut så att säga kör
över svenska folket, men så är naturligtvis inte
fallet.
Det här är början på en process som kan leda till ett
svenskt medlemskap tidigast i slutet av 1994 eller i
början av 1995. Vi kommer att ha två allmänna val
innan vi kommer så långt.
Vi tycker att det är viktigt att vi utnyttjar tiden till
att noga analysera fördelar och nackdelar med ett
EG-medlemskap och till att föra ut en massiv
information till svenska folket. Alla måste få en
chans att sätta sig in i vad ett EG-medlemskap och
vad alternativen skulle innebära. Vi utesluter inte
heller en folkomröstning, om det visar sig finnas
många delade meningar i folkopinionen när det blir
dags för ett definitivt ställningstagande. Det var vad
som skedde i Danmark, där svaret blev ja, och i
Norge, där svaret blev nej. En folkomröstning skall
ske i ett skede då vi har ett färdigförhandlat förslag
att ta ställning till. När vi skall ta ett så stort steg
som ett EG-medlemskap skulle innebära är det
viktigt att det stöds av en upplyst och en medveten
folkopinion. Det måste finnas en grundlig
demokratiskt förankring i ett beslut med den här
stora räckvidden.
Herr talman! Det är vår förhoppning att debatten
om våra relationer till EG nu skall gå in i ett något
sakligare skede. Det får inte bara bli en primitiv ja-
eller nej-debatt, som hittills varit fallet. Vi måste
verkligen få en diskussion i Sverige som belyser alla
de fördelar och alla de problem som kan vara
förenade med ett EG-medlemskap. Jag noterar
med tillfredsställelse att processen redan har
börjat. Man kan redan nu se att vi får en mer
nyanserad debatt om EG-medlemskapets
innebörd. Det tycker jag är värdefullt. Vi i
centerpartiet är beredda att aktivt bidra till detta.
Det behövs som grund för ett sådant viktigt
avgörande.
I betänkandet behandlar vi också en rad frågor som
gäller EES-förhandlingarna. Centern har fogat
några reservationer till betänkandet. Jag skall inte
gå in på reservationerna i detalj. Deras innehåll
framgår av texten i betänkandet. Jag vill bara
konstatera att alla gäller krav på att vi skall hålla en
hög profil när det gäller frågor som rör miljö och
livskvalitet.
Jag vill yrka bifall till en av dessa reservationer, nr
14, som handlar om vikten av att vi inte exporterar
kärnteknologi efter det att ett EES-avtal slutits.
Ett av syftena med våra reservationer är att vårt
land måste bibehålla en hög ambitionsnivå på dessa
områden, också när det aktivt skall delta i en
Europaintegration. När det gäller framtida
medlemskapsförhandlingar måste utgångspunkten
vara att vår höga ambitionsnivå på det miljömässiga
och det sociala området skall bibehållas och
vidareutvecklas också i framtiden. Det tror jag är
möjligt.
Det är också viktigt att vi diskuterar vad vi vill med
Europas utveckling. Jag vill för vår del betona
vikten av att vi arbetar för en vidare europeisk
gemenskap, en alleuropeisk gemenskap, men
samtidigt ett Europa som är öppet mot omvärlden.
Ett Europa som för en politik präglad av solidaritet
med de fattiga länderna i tredje världen. Ett
Europa som sätter livskvalitetsvärden och sociala
värden högt och ett Europa som sätter miljön, de
ekologiska grundförutsättningarna, som
utgångspunkt för sin utveckling. Det är vad vi anser
vara eftersträvansvärt i arbetet för framtidens
Europa.
Med undantag för den reservation jag redan har
yrkat bifall till yrkar jag i övrigt bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 4 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag tycker att det vore bra om vi
kunde stöka undan uppdelningen i Europapositiva
och Europanegativa partier redan från början. I
flera av de debatter vi har haft här i riksdagen hade
vi kunnat undvika den typen av diskussion.
Jag upplever mig tillhöra ett parti som så länge jag
har varit i kontakt med det, sedan 50-talet, har haft
ett samarbete med olika organisationer ut mot
Europa. För min del började det med samarbetet
med den brittiska rörelsen mot kärnvapen på 50-
talet. Då hade vi en situation där det moderata
partiet verkade för ett svenskt kärnvapen. Dess
bättre har partiet lämnat den ståndpunkten.
Herr talman! Det känns för mig på sätt och vis
vemodigt att delta i denna debatt och de beslut som
senare skall fattas. Jag hade inte trott att man så
lättvindigt, ja t.o.m. nonchalant, skulle kunna
öppna dörren för ett övergivande av Sveriges
alliansfrihet. Det kan inte vara så att man genom att
gå in i en allians eller upprätta ett alliansliknande
samarbete samtidigt kan upprätthålla sin
alliansfrihet. Det var ju alliansfriheten som skulle
ge Sverige möjligheten att vara neutralt i krig.
Herr talman! Jag är alltså inte numera övertygad till
hundra procent att de partier, främst
socialdemokraterna och centern, som jag tidigare
trott anser neutraliteten i krig vara en hörnsten i
Sveriges säkerhetspolitik längre har denna syn. Att
moderaterna och folkpartiet har lätt för att ge upp
alliansfriheten är kanske inte så märkligt. Eller så
har de tidigare försvararna av alliansfriheten
kapitalt missuppfattat situationen i världen och
tror, liksom Chamberlain gjorde för 50 år sedan, att
det inte längre finns någon risk för krig. Eller så
upplever man sig så pressad av svenskt och
europeiskt storkapital att man måste dölja sin egen
övertygelse och t.o.m. i princip öppna dörren för
Sveriges framtida deltagande i krig.
Herr talman! Jag tror att vi kommer att få oerhört
svårt att backa ur det beslut som kommer att fattas
i dag eller i morgon. Pär Granstedt antydde en
förhoppning om att det skulle vara möjligt om EG
utvecklas i riktning mot en militär allians. Jag är
rädd för att riksdagen kommer att få svårt att slå till
bromsarna även om en majoritet av riksdagens
ledamöter skulle ha den övertygelsen. Det vi sätter
i gång är enligt min mening en irreversibel process,
som leder till att ett medlemskap blir mer eller
mindre oundvikligt. För vänsterpartiets del hade vi
gärna väntat med det beslutet till 1993, då i
realiteten en sådan medlemskapsansökan skulle
kunna behandlas.
Enligt min mening måste en trovärdig
neutralitetspolitik innebära inte bara en
förpliktelse till militär opartiskhet. Även handel
med strategiska varor som är viktiga för
krigsindustrin måste kunna regleras i det land som
vill vara neutralt vid militära konflikter. Det är
uppenbart att om Sverige ansluter sig till Kol- och
stålunionens stadga och till Euroatoms stadga,
kommer Sverige inte att kunna bibehålla sin
neutralitet i den meningen.
Utskottet för i sin torftiga och luddiga analys av
Sveriges neutralitet ett resonemang som tycks
innebära att Sveriges alliansfrihet haft betydelse
bara när det gäller öst--väst-konfliktens
konsekvenser för Europa. I den tid då
internationalisering av ekonomi och politik
verkligen rör hela världen väljer riksdagens
utrikesutskott att sticka huvudet i sanden och bara
diskutera de visserligen lovande och nya
möjligheterna till bestående fred i Europa. Detta är
bara en del av den skandalösa behandlingen som
frågan om anslutning till EG har fått i denna
parlamentariska församling.
En annan del av denna skandal är
hemlighetsmakeriet och oviljan att diskutera
konsekvenserna för landets alliansfrihet,
säkerhetspolitik och försvarspolitik i de folkliga
organisationerna. En tredje del är att vi som
arbetar i utskottet och som hade en annan mening
fick se majoritetens slutgiltiga förslag i de centrala
frågorna först en timme före slutjusteringen av
betänkandet.
T.o.m. på SAPs kongress helt nyligen passerade
frågan om EG-medlemskap utan diskussion. I den
malande propagandan för EG tycks inte längre
världen utanför Europa existera annat än i bisatser.
Idylliserandet når oanade höjder.
En fjärde del i skandalen är att detta beslut pressas
igenom riksdagen endast tre dagar före de två stora
EG-konferenser som skall behandla dels frågan om
en politisk union, dels frågan om en ekonomisk och
monetär union.
Herr talman! De genomgripande politiska
förändringarna i Östeuropa som vi välkomnar,
Warszawapaktens sammanbrott och ESK-
processens framgångar, leder givetvis till en
nödvändig prövning av Sveriges neutralitetspolitik.
Men vi menar att det inte leder till ett behov av dess
upplösning.
Utskottet skriver på s. 21 i betänkandet:
''Allteftersom en fungerande, alleuropeisk
säkerhets- och samarbetsstruktur växer fram blir
Sveriges möjligheter att utan förfång för
neutralitetspolitiken delta i ett närmare samarbete
av även utrikespolitisk och säkerhetspolitisk
karaktär självfallet större än under tidigare
perioder. Detta kan ske samtidigt som
neutralitetspolitikens centrala syfte ligger fast,
nämligen att genom ett konsekvent avstående från
militär samverkan med andra stater framgångsrikt
kunna hävda vår neutralitet i händelse av krig.''
Utrikesministern sade helt nyligen i riksdagen att
det handlar om att vara med och skapa ett system
för gemensam säkerhet som omfattar alla länder
och folk i vår världsdel. Om detta nya
alliansliknande samarbete vi skall gå in i i framtiden
kan komma i konflikt med eller hota andra länder i
andra världsdelar analyseras inte och är inte
föremål för någon som helst diskussion. Samtidigt
ägnades ESK-mötet i Paris nyligen åt diskussioner
om eventuella militära insatser mot Irak.
Utrikesutskottet har inte fått någon impuls med
anledning av denna anmärkningsvärda händelse.
Herr talman! I själva verket har de senaste 30 åren
de s.k. öst-västkonflikterna utspelats på andra
ställen än i Europa. Alla vet att de utspelats i tredje
världen. När nationella och sociala
befrielserörelser tagit upp kampen mot kolonialism
och neokolonialism, mot fascism och förtryck, har
de båda supermakterna ofta varit ivriga att
exploatera dessa konflikter för sina egna intressen.
Supermakten Sovjetunionen har ofta sett
upprorsrörelsernas framgångar som en försvagning
av den andra supermaktens världssystem, som ett
led i kapitalismens undergång och som en
förstärkning av det egna systemet. Därför har man
ofta också stött upprorsrörelser i den tredje
världen. Den andra supermakten USA, däremot,
har inte förstått upprorsrörelsernas kamp för
befrielse och social rättvisa utan ofta sett dem som
ombud för den andra supermaktens intriger.
Oförmågan att se de verkliga orsakerna och
mönstren i striderna i tredje världen har varit
utbredd hos båda supermakterna. Vid flera
tillfällen har dessa konflikter fört världen till
randen av kärnvapenkrig. Förhoppningsvis är
denna tid nu förbi.
Det har under dessa decennier varit alliansfria
stater som i FN och i andra internationella
sammanhang har kunnat agera för fredliga
lösningar av konflikter utan att vara bundna av
stormaktsblocken. Dessa länder har också
självständigt och kritiskt kunnat uttala sig om de
olika parternas agerande. Sverige har i olika
sammanhang kunnat fungera som ombud för
enskilda länder i tredje världen och påta sig en
medlande roll. Om Sverige skall samordna sin
utrikes- och säkerhetspolitik med EGs framtida
politik kommer Sverige givetvis att få svårt att
betraktas som alliansfritt, och vi får ett kraftigt
minskat utrymme för en självständig utrikespolitik.
Finns det då några risker för sådana konflikter i
tredje världen där Europa kan bli inblandat? Jag
vill påstå att det inte ens kan uteslutas att det kan
inträffa sådana i Europa. Många olösta etniska och
politiska konflikter som tryckts ned, särskilt i
Östeuropa, flyter nu upp till ytan. Mer eller mindre
berättigade krav på självbestämmanderätt,
gränsförändringar och folkomflyttningar reses.
Även antisemitiska och rasistiska strömningar blir
tydligare.
I världen i övrigt råder vad en del ekonomer kallar
för en kasinoekonomi. Det pågår varje dygn en
våldsam spekulation i valutor, värdepapper och
råvaror, en spekulation som omfattar alltmer
hisnande belopp. En del uppger att den summa
pengar som varje dygn flyttas mellan E--7-länderna
uppgår till 400 miljarder dollar, varav endast 12
miljarder är betalningar för varor och tjänster.
Denna våldsamma spekulationsekonomi kan lätt
leda till en instabilitet som skapar oro även i den
industrialiserade delen av världen.
Enligt min mening finns emellertid de verkliga
konfliktriskernai tredje världen, mellan i-länder
och u-länder. De konflikter som supermakterna i
sin envig exploaterat kvarstår i stor utsträckning
fortfarande. Krig pågår på många håll.
Vapenleveranserna från i-världen minskar inte.
Rustningarna pågår med full kraft i den fattiga
världen. Det kan för Sverige inte vara obekant att
det pågår rustningar i Indien. I samarbete med
USA genomförs i Japan en militär upprustning. En
lång rad länder är på väg att skaffa sig kärnvapen.
Många mer eller mindre folkligt förankrade
grupper anser sig ha rätt att ta till vapen för att
hävda sina intressen. Temperaturen i konflikten i
Kashmir ökar för varje dag. Dessa konflikter, och
särskilt konflikten mellan Irak och Kuwait, har
medfört att många vapensmedjor inte har behövt
slå av på takten, trots avvecklingen av öst--väst-
konflikten.
Av de 5,5 miljarder människor som finns på
jordklotet lever 1,2 miljarder i största fattigdom,
och antalet fattiga ökar, trots de förbättringar som
sker i flera u-länder. 95 % av den snabba
befolkningsökningen på 80 miljoner per år sker i u-
länderna. 800 miljoner människor kan räknas som
svältande, 100 miljoner är bostadslösa, 900
miljoner vuxna är analfabeter och 1,5 miljarder
människor är i avsaknad av hälsovård. Lägger vi
därtill miljöförstöringen i u-länderna i form av
avskogning, jorderosion och överkonsumtion av
sötvatten utvidgas problembilden. Såväl i Egypten
som i Israel finns det sakkunniga som är övertygade
om att tvister om vem som skall kontrollera vattnen
kommer att leda till nästa krig i denna region.
De 24 miljarder ton matjord som varje år, enligt
amerikanska sakkunniga, blåser bort, sköljs bort av
regnvatten eller blir till öken är ett stort hot mot
den framtida livsmedelsförsörjningen.
Miljöproblem i form av försurning, växthuseffekt
och nedbrytning av ozonlagret drabbar ju såväl i-
länder som u-länder. Därtill skall läggas den för
tredje världens länder ytterligt besvärliga
skuldkrisen.
Under 80-talet har skuldsituationen lett till att de
fattiga länderna betalar nästan fyra gånger mer i
räntor och amorteringar än de får i bistånd från de
rika länderna. Om man tar hänsyn till hur i-
ländernas protektionism har försvagat u-ländernas
inkomster, går i dag ett stort nettoflöde av resurser
från u-länder till i-länder, samtidigt som det
officiella biståndet räknat i procent av
bruttonationalinkomsten minskar. De havererade
GATT-förhandlingarna utgör naturligtvis också ett
stort problem och ett växande bekymmer för u-
länderna.
Det är därför inte underligt att tonen mellan u-
länder och i-länder -- eller som man ibland säger:
mellan nord och syd -- hårdnar. De ökande
klyftorna på många områden utgör givetvis en
grund för framtida konflikter, ja, t.o.m. för krig,
även om risken för det stora förintande
kärnvapenkriget mellan öst och väst
förhoppningsvis har försvunnit.
Hur avser då vår tilltänkta allianspartner EG att
förhålla sig till nord--syd-problemen? Det vet vi
ännu inte någonting säkert om. Men många
tendenser är tydliga, inte minst det ansvar för de
händelser som har inträffat de senaste dagarna i
GATT-förhandlingarna.
Tullsatserna och produkter från syd är en annan del
som inte ger en särskilt positiv bild av EG. Stora,
rika länder som Tyskland och Storbritannien har
under 80-talet faktiskt minskat sitt u-landsbistånd.
Tecknen som tyder på att EG utvecklas mot en
supermakt som bygger trösklar mot omvärlden är
många -- just uttrycket ''trösklar mot omvärlden''
användes för övrigt av utrikesministern Andriessen
i en debatt i somras. Det finns inga tecken som
tyder på att EG har en vilja att arbeta för en ny
ekonomisk världsordning.
Enligt Svenska Dagbladet den 18 september i år
förklarade EG-kommissionens ordförande Jacques
Delors att EG borde skaffa sig en militär
insatsstyrka för att förhindra att ''konflikter blossar
upp i tredje världen''. Man kan fråga sig vem som
skall styra denna världspolis.
I tidningen Liberation den 25 september
konstaterade samme Delors: ''Gulfkrisen utgör en
klar appell för ett försvars-Europa. Den visar att
det varit önskvärt att gemenskapen skaffar sig en
egen interventionsstyrka -- -- --. Tror ni det är
möjligt att diskutera politisk union och gemensamt
handlande i utrikespolitiska frågor utan att ta upp
säkerhets- och försvarsfrågorna?''
Den 17 september hade EGs ministerråd med
anledning av Gulfkrisen förklarat att ''den
europeiska gemenskapen och dess medlemsstater
har redan klart deklarerat att den betraktar alla
aggressionshandlingar mot ett eller flera av
medlemsländerna som handlingar riktade mot
samtliga''.
Här tar ministerrådet tydligt på sig militäralliansens
funktion. Bevisen som pekar mot att EG utvecklas
mot en samordning av säkerhets- och
försvarspolitik är många. Om EGs politiska
samarbete utvecklas kommer sannolikt så att ske.
De flesta av de tongivande staterna är f.d.
kolonialmakter, som har stor erfarenhet av hur
ingripanden runt om i världen går till. Och om EG
skall ge Europa en ''plats på toppen'' i världen,
kommer sannolikt ingripanden i framtiden att
behövas. Kampen om råvaror, marknader och
politiskt inflytande kommer att bli hård. Därför är
det en logisk utveckling att handelspolitik,
utrikespolitik och säkerhetspolitik samordnas.
Många parlamentariker inom EG konstaterar att
det i längden är orimligt att tänka sig ett
ekonomiskt och politiskt långtgående samarbete
samtidigt som man är neutral. I de icke neutrala
delarna av gemenskapen kommer man naturligtvis
i krissituationer att fråga sig vad det är för speciellt
med de neutrala ländernas unga män, som inte skall
behöva skydda sitt lands intressen utan begär att
andra länders män skall riskera sina liv. Den
situationen blir nog i längden politiskt ohållbar.
En annan fråga är t.ex. om EG beslutar sig för en
handelsbojkott eller för att avbryta en bojkott. Här
är Sydafrika ett aktuellt exempel. Hur skall då det
neutrala landet kunna undvika att ta ställning om
varuflödet i Gemenskapen är fritt, vilket är en
övergripande princip? För min del kan slutsatsen
bara bli denna: alliansfrihet och neutralitet är
oförenligt med medlemskap i EG.
Herr talman! Nu öppnas dörren för en helt ny
utrikespolitik, säkerhetspolitik och försvarspolitik,
där begreppen alliansfrihet och neutralitet förlorar
mycket av sin betydelse och blir till dekorationer i
högtidstal. Frågan är om inte Olof Palmes idéer om
Sveriges roll i världen nu står inför sin avrättning.
I den svenska debatten har under de senaste
veckorna framträtt en del debattörer som tycks
mena att det inte gör något om Sverige överger sin
neutralitetspolitik. Argumentet är väsentligen att vi
ändå inte varit neutrala på grund av det omfattande
och utvecklade samarbetet med Nato och USAs
säkerhetstjänst m.m. Min åsikt är att dessa
debattörer i stor utsträckning slår in öppna dörrar.
För åtminstone den som har genomgått
befälsutbildning i det norra militärområdet i
Sverige har det aldrig huttlats med påståenden om
varifrån fienden väntas komma och vilka våra
vänner har varit. Det har ju också på olika sätt
under årens lopp spritts information om vilka
samarbetsformer som har varit gällande, inte minst
på underrättelsetjänstens område. Äpplen har
bytts mot päron, har det hetat. Den militära
forskningen har också haft sina samarbetspartner.
Samtidigt får vi erkänna att det har funnits ett litet
hycklande önsketänkande om att neutraliteten
skulle vara någon slags politisk neutralitet mellan
öst och väst. Men jag tror att de flesta, även på
vänsterkanten, har insett att det egentligen bara har
handlat om alliansfrihet och om vikten av att
Sverige stod utanför de militära allianserna, i syfte
att i krig kunna förhålla sig neutralt. Denna
alliansfrihet har varit oerhört viktig för stabiliteten
i vår del av världen. Även andra länder i vår närhet,
inkl. Sovjetunionen, har ansett den värdefull, även
om de har vetat det mesta om det samarbete som
har pågått i vårt land.
Herr talman! Vi måste inse att EG blir långt mer
än en löslig ekonomisk samarbetsorganisation. EG
utvecklas i snabb takt mot en politiskt
målmedveten supermakt som tar upp kampen om
herravälde i världen. Den överstatliga
beslutsstrukturen inom EG är enligt vår mening
inte demokratisk. Mötena med EG-kommissionen
och ministerrådet är slutna och protokollen
hemligstämplade. Varken väljare eller ledamöter i
EG-parlament får veta hur deras ministrar röstar i
rådet, som är lagstiftande församling.
Genom omfattande lobbyverksamhet utövar de
stora europeiska bolagen ett avgörande inflytande
över EGs utveckling. Det folkliga inflytandet är
starkt kringskuret, valdeltagandet är lågt och den
politiska likgiltigheten utbredd. Det parlament som
väljarna får välja ledamöter i är enbart rådgivande.
Det är inte rimligt att överföra beslutanderätt från
folkvalda parlament och regeringar till sådana
överstatliga organ.
En medlemsansökan från Sverige kommer
sannolikt inte att behandlas före 1993. Därför är det
obegripligt att det inte går att vänta med denna
ansökan tills vi har sett hur EG utvecklas. Det är
också djupt otillfredsställande att riksdagen i och
med detta beslut överför frågan om medlemskap till
ett regeringsbeslut utan vidare hörande av hela
riksdagen oavsett hur konflikterna i världen
utvecklas.
I januari 1989 förklarade utrikeshandelsminister
Anita Gradin i riksdagen att regeringen ''inte skulle
acceptera någon social nedrustning, försämrad
miljö, minskat konsumentskydd, urholkad
arbetsrätt, eftergifter på jämställdhetsområdet
eller försämrade arbersvillkor''. Det var länge
sedan dessa löften upprepades. Vi får se hur det blir
i dag.
Vi menar att det är viktigt att samarbetet med EG
och det övriga Europa utvecklas. Ett
frihandelsavtal eller ett EES-avtal är nödvändigt.
Handelshinder och tullbyråkrati måste så långt som
möjligt undanröjas. Samarbete inom miljövård,
forskning och utbildning är angeläget.
Ett sådant avtal måste dock utformas så att vårt
lands suveränitet respekteras. Riksdagens
beslutsrätt över lagar och skatter och våra
domstolars självständighet att döma får inte
överlåtas till nuvarande beslutsorgan i EG. Ett
EES-avtal måste skrivas så att det är förenligt med
grundlagen.
Ett EES-avtal får inte heller innebära försämringar
av fackliga rättigheter, arbetsmiljölagar, hälso- och
miljölagstiftning, konsumentskydd, demokratiskt
inflytande och sociala rättigheter. Ett EES-avtal får
inte innebära åtaganden som omöjliggör
målsättningen full sysselsättning.
I betänkandet 1988/89:UU19 fastslogs att det fanns
anledning att slå vakt om Sveriges höga ambitioner
på dessa områden. Den anpassning till EGs regler
som nu håller på att förhandlas fram tyder på att
riksdagens tidigare fastlagda målsättningar inte
kommer att uppnås. Därför kan det bli nödvändigt
för riksdagen att avvisa ett förslag till EES-avtal och
ta upp nya förhandlingar om utveckling av nu
gällande frihandelsavtal.
Herr talman! I enlighet med denna syn har vi
beträffande en rad moment avgett reservationer till
utskottets betänkande. Vi står givetvis bakom
dessa reservationer. Jag yrkar bifall till
reservationerna nr 3, 6, 23, 29 och 32.
Anf. 5 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! På fredag, om allt klaffar, åker jag till
Litauen -- ett land som såvitt jag vet ligger i Europa.
Jag undrar vad jag skall berätta för litauerna om det
beslut om EG som riksdagen eventuellt kommer att
fatta.
Skall jag säga: Nu går Sverige in i EG och bygger
en gemensam yttergräns med EG -- men ni får inte
vara med! Ni är inte tillräckligt utvecklade. Ni får
fortsätta med visumansökningar för era
medborgare och tulldeklarationer för era varor om
ni vill komma in till oss?
Eller skall jag tvärtom säga: Följ med oss, kära
Litauen, in i EG. Men då måste ni förstås överge
era barnsliga idéer om att ordna en egen riksbank
och en egen valuta m.m. Alla viktiga beslut som ni
nu håller på att återta från Moskva måste ni
överlåta till Bryssel i stället!
Vad skall jag säga till litauerna? Skall jag säga att
Sverige lämnar dem åt sitt öde? Eller skall jag säga
att Sverige vill dra in dem i en samarbetsform som
tvingar dem att överge själva grundvalen för deras
strävan -- nämligen drömmen om
självbestämmande? Det är ingen lätt sak att ge
litauerna ett besked som inte stör någonting i deras
hjärterötter.
Herr talman! Äntligen börjar viss information att
spridas i massmedia om vad EG egentligen är.
Kunskapen om EGs verkliga karaktär har dess
värre varit sorgligt begränsad t.o.m. i riksdagens
utrikesutskott. Jag skall nu här, med talmannens
tillstånd och med hjälp av mina kolleger i salen,
försöka illustrera vad saken gäller.
(Mp-ledamöter reser sig och går fram med
trycksaksbuntar. Bokpelaren byggs -- byggandet
fortsätter tills det är färdigt.)
Regeringen har nämligen själv beräknat att ett
svenskt medlemskap i EG medför att 80 000 sidor
svensk lag- och regeltext skall bytas ut mot
motsvarande mängd regler och lagar från EG. Det
gäller, jag upprepar, 80 000 sidor med sådant som
vi har bestämt i Sverige. I ett svep skall det ersättas
med motsvarande regelmassa från EG.
Som ni ser är det fråga om en ganska försvarlig
mängd lagtryck och regelverk som vi i ett svep bara
skall sopa från bordet. EGs regler skall inträda i
stället.
Inom parentes kan jag säga att vi här i Stockholm
försökte att hitta just de 80 000 sidor EG-regler
som vi nu faktiskt skall underordna oss. Det har i
alla fall inte vi lyckats med under en vecka. Det
kräver säkert ett betydligt större detektivarbete än
vad ett litet parti klarar av att få klart vad Sveriges
riksdag nu möjligen tänker bestämma sig för att
underordna sig. Som ni ser har vi i stället
huvudsakligen illustrerat mängden med
riksdagstryck. Det kan väl vara en symbol så god
som någon för vad det är som skall sopas från
bordet om vi ansluter oss till EG.
Vad handlar detta om konkret? Regeringen har
gjort en sammanställning där man bl.a. talar om
offentlig upphandling, statsstöd, immaterialrätt,
produktansvar, säkerhetsregler för traktorer,
lyftdon, hissar, tryckkärl och maskiner, normer för
byggvaror, säkerhetsregler för leksaker, textilier,
hushållsapparater, kvalitetsnormer för livsmedel,
miljöregler för kemikalier, farliga varor,
gödselmedel, bekämpningsmedel,
växtskyddsmedel, tvättmedel, buller, bilavgaser,
läkemedel och kosmetika. Det handlar om
kapitalliberalisering, försäkringar, värdepapper,
landtransporter, luftfart, sjöfart,
telekommunikationer, informationstjänster och
radio och TV. Det handlar om arbetsmarknaden,
socialförsäkringen, etableringsrätt, bolagsrätt,
sysselsättning, arbetsmiljö, arbetsrätt,
jämställdhet, hälso- och socialpolitik, miljö,
konsumentskydd, små och medelstora företag,
utbildning, turism och räddningstjänst.
Det handlar om allt detta enligt en förteckning som
regeringen själv gjorde upp redan innan ett
medlemskap var aktuellt, när det var fråga om s.k.
harmonisering. Nu tillkommer naturligtvis allt
annat också -- jordbruk, ekonomisk politik,
beskattning, utrikes- och säkerhetspolitik m.m.
Det betyder alltså att nästan allt som Sverige har
fattat beslut om sedan EG inrättades i slutet av 50-
talet, dvs. nästan allt som vi i det här landet
tillsammans har skapat av regler och reformer och
som på något sätt skiljer sig från EGs regelverk,
skall kastas i papperskorgen och ersättas med EG-
regler.
Har Sverige verkligen varit så fruktansvärt
bottenlöst, undermåligt och dåligt under alla dessa
30 år. Vi har haft vissa partier som hela tiden har
försökt förändra samhället och som anser det. Det
är naturligt. Men att ett parti som har haft ett visst
ansvar för dessa 30 år är fullständigt överens med
dem som har varit i opposition under större delen
av dessa 30 år är faktiskt ändå den stora gåtan i EG-
debatten. Är socialdemokraterna inte stolta över
en enda sak som de har åstadkommit, inte ens över
att de har lyckats hålla arbetslösheten på en oerhört
låg nivå? T.o.m. det skall socialdemokraterna nu
förborgerliga, så att vi kommer upp i lämplig EG-
arbetslöshet på så där fyra fem gånger mer än vad
den för närvarande är. Och ändå kanske detta
konkreta innehåll i denna systemförändring inte är
det allra värsta.
Det som är om möjligt ännu värre är att EG faktiskt
inte är någon demokrati. EG-staterna är
demokratier, Hadar Cars. Det är bäst att göra det
klart nu så att vi inte får nya utbrott från Hadar
Cars sida i talarstolen som måste strykas ur
protokollet. EG-staterna är demokratier. EG är
dock inte någon demokrati. En mer adekvat
beteckning vore kanske snårskogsbyråkrati.
Jag skall försöka illustrera detta med några
diabilder. Bilderna är litet suddiga, men det gör
egentligen ingenting, eftersom det gör
illustrationen mycket mer adekvat. Det är
nämligen suddigt, det är en suddig snårskog. De
första två bilderna försöker visa att all initiativmakt
ligger hos de anställda tjänstemännen i EG-
kommissionen. Lagstiftningsmakten finns hos
ministerrådet. EG-parlamentet är bara rådgivande.
Och rådet, kommissionen, fattar sina beslut bakom
lykta dörrar. Och detta ger ju de 5 000 lobbyisterna
från storindustri och intresseorganisationer ganska
rika möjligheter att utöva påverkan.
Den tredje bilden illustrerar ett organ som är
märkligt okänt i den svenska debatten, nämligen
EG-domstolen. Här finns alltså en domstol som
fattar politiska beslut. Jag är inte säker på att alla
ens i denna välutbildade och välinformerade
kammare till alla delar har förstått EG-domstolens
innebörd. EG-domstolen bestämmer vilka lagar
som vi eventuellt kan fatta beslut om även i
framtiden, vilka av dem som över huvud taget får
vara giltiga. EG-domstolen kan underkänna våra
lagar. Det är EG-domstolen som har drivit fram
mycket av EGs utveckling, t.ex. bestämt att EG-
beslut skall ha direktverkan i alla EG-länder och att
EG-länderna har företräde framför nationell rätt,
vilket inom parentes sagt är precis motsatsen till
vad som numera gäller i Sovjetunionen, där ju
delstatslagarna har företräde framför de centrala
sovjetlagarna.
Den sista bilden försöker visa var Danmark finns,
vart Danmark har tagit vägen. Har inte Danmark
en väldig makt i EG? Det är ju det som en del
tänker sig att vi skall ha när vi går med i EG.
Danmark är ju medlem i EG sedan snart 20 år. Har
inte Danmarks fantastiska markedsudvalg en väldig
makt? Det är inte så lätt att urskilja var Danmark
ligger. Det är inte så lätt ens för dem som är med.
Jens Peter Bonde t.ex., en medlem i det danska
EG-parlamentet, har precis gett ut en bok som
heter Folkestyret og EF. Den ger en ganska dyster
bild. Jag har skrivit utförligare om detta i Dagens
Nyheter i dag, och jag skall inte upprepa mer än en
enda detalj här. Jens Peter Bonde berättar hur det
går till i det mäktiga markedsudvalg, som en del vill
att vi skall ha även i Sveriges riksdag. När en dansk
minister skall fatta beslut i EG kommer han
vanligen till markedsudvalg på fredagen, före den
måndag då han skall fatta beslut, och skaffar sig ett
beslutsmandat. Det låter ju ganska tjusigt när man
hör det. Han kommer alltså på fredagen och får
mandatet, och sedan fattas beslutet på måndagen
efter. Problemet är bara att det reella beslutet har
fattats tisdagen före denna fredag. Så fungerar det
i EG. De s.k. coreper, för er som är specialister på
EG-jargong, har redan fattat beslutet tisdagen
före. Sedan kommer den danska ministern på
fredagen och får sitt förhandlingsmandat, och
sedan kör man ett formalbeslut som registrerar det
hela på måndagen. Detta borde väcka viss
eftertanke.
Dessutom har Bonde presenterat ett antal förslag
om demokratisering av EG, om ökad makt åt EG-
parlamentet, om ökad insyn i EGs beslutsprocess
och om rätt för enskilda EG-länder att ställa högre
miljökrav. Hans 13 förslag möttes av ett massivt nej
i EG-parlamentet för ett par veckor sedan. Det är
också intressant att den svenska delegationen i
Bryssel -- vi har ju ett antal ambassader i Bryssel,
bl.a. en hos EG -- i somras skrev ett PM där den
berättade att man inom EG nu livligt diskuterar
risken för en tilltagande Brysselbaserad
centralisering av beslutsmakten och ett s.k.
demokratiskt deficit i Gemenskapen. Det var vår
Brysseldelegations formulering. EG-parlamentet
vill ju, som alla vet, ha mer makt. Delors,
kommissionspresidenten, tror inte så mycket på
det, men han har ändå lagt fram ett
kompromissförslag som innebär att EG-
parlamentet får litet mer makt. Men, säger vår
delegation i Bryssel, t.o.m. Delors blygsamma
ökning av parlamentsinflytandet har svårt att få
gehör i rådet. Och vår delegation i Bryssel, som
ändå bör veta vad den talar om, summerar: Det
nuvarande systemet i EG-länderna har ur
demokratisk synpunkt mycket övrigt att önska.
Bästa riksdagsledamöter, vad utskottsmajoriteten
här föreslår är att Sverige skall överlämna
beslutsrätt över hela samhället till en icke-
demokrati. Så är det faktiskt.
Då frågar sig nog vän av ordning, inte bara här i
kammaren utan även på många andra håll i landet.
Är det verkligen tillåtet för riksdagen att bete sig på
det sättet? Ingår det verkligen i riksdagens
beslutsbefogenheter att överlämna beslutsrätten till
en icke-demokrati? Finns det ingenting som kan
hindra det? Om man är lagtrogen blir svaret
entydigt att det finns något som kan hindra det. Det
är inte tillåtet. Sverige har nämligen en grundlag.
Redan våren 1988 påpekade vi från miljöpartiets
sida att såväl EG-anpassning som EG-medlemskap
strider mot gällande regeringsform. Våra
påpekanden avfärdades som gröna
konspirationsteorier. Regeringens chefsjurist Sten
Heckscher skapade den ena sagolikare
konstruktionen efter den andra. Ni minns väl t.ex.
tvåpelarmodellen med osmos. Det var fullt allvar
och inget lundaspex. För att undgå
grundlagsproblem fixade han till sådana
konstruktioner. Till slut var regeringen tvungen att
skriva en promemoria i vilken man skulle bevisa att
i varje fall ett EES-avtal, den mindre modellen av
EG-anslutning, inte skulle stöta på
grundlagsproblem. Nu har remissvaren kommit,
och regeringens förhoppningar avfärdas av alla
tunga juridiska instanser -- en ordentlig bakläxa för
Sten Heckscher och komopani. Nu har alltså
regeringen meddelat att man på en punkt tänker
föreslå oss att ändra på grundlagen, ett s.k.
tolkningsbesked från EES-domstol. Men
remissinstanserna pekar ju på mycket mer. De
säger också att själva EGs grundbultar,
direktverkan av EG-beslut och företräde för EG-
beslut, strider mot gällande regeringsform. Man
säger också att medlemskapet över huvud taget
strider mot regeringsformen 10:5 där det ju står att
Sverige endast i begränsad omfattning kan
överlämna beslutsrätten till överstatligt organ. Och
remissinstanserna säger, från högsta domstolen och
regeringsrätten till mängder av juridiska fakulteter,
att man verkligen inte kan betrakta överlämnandet
av den beslutsrätten som att det är att överlämna
beslutsrätt i begränsad omfattning. Det är alltså
uppenbart för var och en som kan läsa innantill och
vet vad EG är. Nu har juristerna bekräftat detta.
Det var inte gröna konspirationsteorier, utan det
var en viss -- om jag får uttrycka det så -- belästhet
när det gäller den lag som reglerar vår verksamhet
här i kammaren. Det var vi som hade rätt.
Nu är regeringen inte ensam om att nonchalera
grundlagen. Jag har till en av mina reservationer,
reservation 8, med stor tillfredsställelse kunnat
foga en analys som grundlagsexperten och tredje
vice talmannen Bertil Fiskesjö har gjort, där han
bl.a. summerar att ''de som av politiska skäl flåsat
mest i denna fråga, dvs. Bildt och Westerberg, har
uppenbarligen varit dåligt pålästa om grundlagens
bestämmelser''. Det är ord och inga visar, och det
kommer från en av landets främsta
grundlagsexperter, Bertil Fiskesjö. Dess värre
verkar det som om hans egen riksdagsgrupp har
vissa brister i påläsningen. Hur kan centern
egentligen förena sitt ja till EG med traditionella
hjärtefrågor med centern? Hur går det med
lokalsamhället, med regionalpolitiken och
jordbruket och mycket annat i EGs supermakt?
Men framför allt: Har centern begripit att
medlemskap i EG är detsamma som medlemskap i
Euratom? Vad drar ni i så fall för slutsats? Det står
i inledningen till Euratoms stadgar att
medlemsstaterna erkänner att ''kärnkraft utgör en
viktig resurs för utveckling och stimulans för
industrin och medger framsteg för freden'', och att
medlemsstaterna åtar sig att ''skapa de nödvändiga
förutsättningarna för utvecklingen av en kraftfull
kärnkraftsindustri''. Det står faktiskt så i
Euratomfördraget. Medlemskap i EG innebär
medlemskap i Euratom. Det märkliga är att när jag
tog upp detta i utrikesutskottet och begärde besked
av centern så vek man undan. Det finns inte ens en
argumentation i utskottsbetänkandet där man
försöker motbevisa det här med Euratom eller på
något sätt slinka undan. Det vore intressant att här
i dag få klarlagt hur centern tänker klara av att vilja
bli medlem i Euratom.
Både Bengt Westerberg och Vattenfalls chef har
varit klarsynta och sagt att Sverige som medlem i
EG inte kan avveckla kärnkraften. De drar
slutsatsen att vi inte skall avveckla kärnkraften.
Har centern också insett detta? Har kanske centern
rent av dragit samma slutsats? Det finns vissa saker
i pågående förhandlingar som gör att man i varje
fall börjar undra litet grand, men dimmorna kan
säkert skingras om en stund.
Herr talman! Utrikesutskottets majoritet fastslår
att Sveriges EG-medlemskap skall grundas på att
''neutralitetspolitikens centrala syfte ligger fast,
nämligen att genom ett konsekvent avstående från
militär samverkan med andra stater framgångsrikt
kunna hävda vår neutralitet i händelse av krig''.
Men det heter också att ''det mesta tyder på att de
tankar som funnits bland några medlemsländer
inom EG att utveckla det utrikespolitiska
samarbetet i riktning mot militära frågor inte vinner
gehör''. Det är en ganska märklig bedömning mot
bakgrund av att EGs ambassadör i Sverige nyligen
i Riksdag & Departement, vårt eget
informationsorgan, sagt: ''EG sätter upp en egen
armé.'' Detta är märkligt med tanke på att EG-
rådets ordförande i sin senaste rapport säger att
militärpakten Västeuropeiska unionen och EG bör
slås samman. Detta är märkligt med tanke på att så
pass betydelsefulla personer som Mitterrand och
Kohl nyligen gjort ett gemensamt utspel där EG
som militärpakt är ett viktigt inslag. Alla som är
insatta, senast en av DNs EG-experter, är överens
om att sanningen är den motsatta: Tanken på EG
som militärpakt vinner gehör. Det är förvisso inte
beslutat, det är riktigt, men att säga att tanken inte
vinner gehör är att fara fram med sanningen något
litet vårdslöst, bästa utskottsmajoriteten. Alla
fakta tyder på att den vinner gehör. Jag undrar hur
man kan basera ett så viktigt beslut som ni här
föreslår på ett så oerhört bräckligt sakunderlag.
Herr talman! Miljöpartiet anser för miljonte
gången att vi skall samarbeta i Europa. Vi är ett
Europavänligt parti. Men samarbete måste ske i
former som gör att alla Europas länder, regioner
och folk kan vara med från början, t.ex. Litauen.
Det finns en grundval -- det har vi pekat på många
gånger, och fler kommer här under debatten att
utveckla det -- i ESK, FNs Europaorganisationer
och Europarådet, inte minst för miljösamarbete.
Jag skall avrunda med högläsning ur
maktutredningen om vad internationalisering
egentligen innebär. Det sägs ibland att vi skulle
vara mot internationalisering. Det är helt fel. Vi är
ett djupt internationellt parti. Detta är en djupt
internationell rörelse. Men det finns olika sorters
internationalisering. Maktutredningen pekar på en
viss sorts internationaliserings konsekvenser för
medborgarna. Man skriver:
''Internationella beslutsprocesser kännetecknas av
elitisering, anonymisering och informalisering.
Mellanstatliga förhandlingar förutsätter
kompromisser, sekretess och återhållsamhet med
offentlig kritik. Informella kontakter äger ofta rum
utanför offentlighetens ljus. De privata aktörernas
makt ökar -- -- --. Byråkratins makt blir större.
Alla dessa faktorer pekar i samma riktning.
Sambandet mellan debatt och beslutsfattande
försvagas. Internationaliseringen innebär en
betydande risk för politisk tystnad och en mindre
öppen debatt.''
Det kunde ha varit hämtat ur en miljöpartistisk
programskrift. Så klokt och insiktsfullt var det.
Men det var inte hämtat ifrån miljöpartiets
program utan ur maktutredningen, som många
ledamöter i riksdagen inkl. partiledare i andra
sammanhang ofta åberopar. Allt fler börjar nu inse
att detta är vad som har skett: tystnad och mindre
öppen debatt. Svensk demokrati har urholkats,
beslutsprocessen kring EG är unikt hemlig, folket
har inte fått rimlig information. Kanske är det
allvarligaste i EG-harmoniseringen att svensk
offentlighet börjar anpassas till EGs demokratiska
underskott.
Jag upprepar: EG-medlemskap är icke tillåtet
enligt nu gällande grundlag. Jag tror inte att det är
någon här i debatten som kommer att ifrågasätta
det påståendet. EG-medlemskap är icke som sagt
tillåtet enligt nu gällande grundlag. Vore det då inte
rimligt, om man vill gå med i EG, att först ta en
debatt och fatta eventuellt ett beslut om att ändra
grundlagen så att EG-medlemskapet blir tillåtligt?
Om man kan lyckas med det kan man gå vidare med
EG-medlemskap. Nu gör majoriteten tvärtom.
Majoriteten vill först fatta ett principbeslut om att
Sverige skall bli medlem i EG och sedan tänker
den, förmodar och hoppas jag i alla fall, ändra
grundlagen så att det i varje fall i efterhand skall bli
grundlagsenligt. Jag anser att det inte är förenligt
med en rimlig tolkning av riksdagsordningen. Det
borde ha analyserats av konstitutionsutskottet.
Därför yrkar jag remiss av betänkandet till
konstitutionsutskottet.
Herr talman! Den maktens arrogans som den grå
majoriteten har visat under hela EG-frågans
handläggning bäddar för ett bakslag. I fredags
spridde vi i miljöpartiet 50 000 broschyrer med krav
på folkomröstning om EG. Folks mottagande var
överväldigande positivt. I går blev vår EG-jour
nerringd av oroliga människor från hela landet.
Vårt krav på folkomröstning om EG har ett starkt
folkligt stöd. Jag tror att de som underskattar det
gör ett grovt politiskt misstag. Danmark har redan
fattat beslut om en tredje folkomröstning om EG.
När får Sverige sin första folkomröstning om EG?
Härmed yrkar jag -- om remissyrkandet icke
bifalles -- bifall till samtliga miljöpartistödda
reservationer.
I detta anförande instämde Inger Schörling,
Ragnhild Pohanka, Carl Frick, Kent Lundgren,
Marianne Samuelsson, Elisabet Franzén, Claes
Roxbergh, Gösta Lyngå, Kaj Nilsson, Anita
Stenberg, Kjell Dahlström, Lars Norberg, Paul
Ciszuk och Krister Skånberg (alla mp).
Anf. 6 MARGARETHA AF UGGLAS (m)
replik:
Herr talman! Per Gahrton är i alla fall bra på att
stimulera adrenalinet. Återigen visar Per Gahrton
att han inte gör någon skillnad mellan det
påtvingade tyranniet från Moskva och den frivilliga
demokratiska sammanslutning som EG-samarbetet
innebär. Återigen frågar jag: När går detta upp för
Per Gahrton? Per Gahrton vill i alla sammanhang
ge sken av att han är den som begriper EG, är den
enda som vet vad EG innebär. Per Gahrton har inte
ens begripit själva grundvalen och
grundförutsättningarna för EG-samarbetet. Per
Gahrton säger att det inte är demokratiskt. Men
EG är ju fortfarande i stora delar en mellanstatlig
samverkan. Just därför är det i ministerrådet, där
representanter för medlemsländernas valda
regeringar sitter, som besluten tas. Det är just
därför, Per Gahrton.
Jag trodde faktiskt att Per Gahrtons miljöparti tagit
sig in i riksdagen för att förändra något. Nu vet jag
bättre. Ni är helt nöjda med allt det gamla
riksdagstrycket. Det vore intressant att se vad det
är i alla de där böckerna som ni har ställt er bakom.
Äntligen kanske man kan begripa något av
miljöpartiets politik. Ni visar att ni inte bara är ett
isolationistiskt parti utan dessutom ett djupt
reaktionärt parti.
Per Gahrton är dåligt påläst. Det finns faktiskt i
Sveriges grundlag en s.k. EG-paragraf, men frågan
är naturligtvis om den räcker. Det måste diskuteras
och undersökas. Det håller jag helt med om.
Anf. 7 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Såvitt jag kunnat finna, Per Gahrton,
har inget som jag sagt i denna kammare strukits ur
riksdagens protokoll. Visst skall vi välja våra ord
med omsorg, men kanske också våra argument.
Hur kan t.ex. miljöpartiet säga nej till medverkan i
en gemenskap som ger den enda realistiska
förutsättningen för länderna i Europa att komma
till rätta med de miljöproblem som inte stannar vid
gränser; de utsläpp som via luft och vatten söker sig
över till andra länder? Hur kan miljöpartiet säga
nej till medverkan i ett EG som är det största
hoppet för de svårt miljöskadade länderna i öst att
finna hjälp mot dessa skador?
Per Gahrton frågar vad han skall säga till dem han
möter i Litauen. Per Gahrton kan säga att han och
Sverige -- om Sverige kommer med i EG -- skall
hjälpa till så gott vi kan för att Litauen en gång skall
kunna vandra samma väg när det uppnått sin
självständighet. Det är precis det som flertalet
litauer, liksom flertalet människor i Östeuropa, vill
höra. För dem framstår, till skillnad från för Per
Gahrton -- hoppet om deltagande i den Europeiska
gemenskapen som ett hägrande mål.
Bokhögen som Per Gahrton har staplat upp här
framför oss påminner om någon eller några
årgångar av riksdagstrycket; så det kanske trots allt
inte är så omfattande. De beslut som finns i det som
vi nu skall ta över har fattats utan vår medverkan.
För mig känns det naturligt att tänka att de beslut
som fattas framdeles skall fattas med svensk
medverkan.
Per Gahrton beskrev EG-domstolen som något
slags konspiratoriskt politisk institution. I nästa
fråga sade han: Vart har Danmark tagit vägen? En
sak man kan notera är att det är en framträdande
dansk som leder denna domstol, så alldeles borta är
Danmark uppenbarligen inte.
Slutligen, herr talman: EG-länderna är
demokratiska, sade Per Gahrton. Är det då inte en
konspiratorisk tanke att dessa demokratiska länder
tillsammans skulle göra allt vad de kunde för att till
odemokratiska organ överlämna sin demokratiska
beslutanderätt? När skall Per Gahrtons ögon
öppnas för verkligheten?
Anf. 8 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi skall rikta ett samfällt
tack till Per Gahrton och hans kamrater i
miljöpartiet för att de har kånkat fram alla de här
böckerna. Jag såg när de kom; det var ganska
mödosamt. Detta är väl ändå en av de bästa
illustrationerna till att det behövs ett bättre
samarbete och en integration i Europa. Det här är
en försvarlig hög, men tänk er tolv sådana högar --
eller arton, eller ett trettiotal -- alla med ungefär
samma regler, men litet olika utformade, vilket
alltså gör att man inte kan samarbeta. Det vore väl
ganska underbart om vi kunde begränsa volymen
av böcker i Europa så att vi i alla praktiska frågor
skulle kunna ha gemensamma lösningar. Redan
den här bokhögen är kanske för mycket, men
bevare mig väl för att ha 20 eller 30 gånger så många
böcker som skall reglera praktiska förhållanden i
vår världsdel.
Per Gahrton tog upp grundlagsfrågan och
åberopade min partivän Bertil Fiskesjö. Jag har
också studerat hans PM, som som vanligt är mycket
kunnig och mycket kompetent. Men den är inte
något stöd för miljöpartiets uppfattning att det
skulle behövas en grundlagsändring för att börja
förhandla om medlemskap. Däremot tror också
viatt det kommer att behövas en grundlagsändring
innan Sverige kan bli medlem i EG. Det beslut som
vi skall fatta i dag innebär inte att Sverige blir
medlem i EG utan det innebär att vi kan lämna in
en medlemsansökan och sätta i gång en process som
kan leda till medlemskap; men medlemskap kan
med all säkerhet inte genomföras förrän
grundlagen är ändrad. Där finns det alltså inte
något problem som vi måste ta ställning till just nu.
Det kräver en mer omsorgsfull beredning än vad vi
kan göra i dag.
Per Gahrton tog också upp frågan om Euratom. Jag
tycker inte bättre om formuleringarna i Euratoms
stadga än vad Per Gahrton gör, men det intressanta
är den praktiska verkligheten. Om Sverige hade
lika många kärnkraftverk som Danmark skulle jag
vara fullt tillfredsställd. Det är ju faktiskt så att
Euratom inte har tvingat något land att ha
kärnkraft och naturligtvis inte heller kommer att
hindra något land att avveckla sin kärnkraft.
Jag tror att det över huvud taget är viktigt att se på
verkligheten när man diskuterar EG, inte bara på
uttalanden av olika slag. Det gäller också frågan om
det militära samarbetet inom EG. Det faktum att
det har gjorts en del uttalanden gör inte EG till en
militärallians. Det kräver ett enhälligt beslut av alla
EGs medlemsstater, och något sådant är inte
särskilt sannolikt.
Anf. 9 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Som medlem i Författarförbundet
skulle jag kunna säga mycket om centerpartiets syn
på vikten av att inte ha mer än ett begränsat antal
böcker. Men jag skall inte göra det. Jag har fått
partiorder på att inte bli indignerad. Det hela skall
vara sakligt och faktiskt. Det är inte så svårt när det
gäller EG, för det finns så många sakliga fakta att
påminna om. Vi har fått centerpartiets syn på detta
och tolkningen av beslutet. Det skulle egentligen
vara intressantare att höra de andra tre partiernas
uppfattning än miljöpartiets. Är ni överens med
centerpartiet att det beslut som vi eventuellt skall
fatta egentligen inte betyder så mycket, att det inte
spelar så stor roll, att det bara är ett litet, litet steg
på vägen, att det inte är något viktigt principbeslut
som i själva verket öppnar dörren för medlemskap
i EG? Det skulle vara ytterligt intressant att höra
moderaternas, folkpartiets och t.o.m.
socialdemokraternas syn på det. Jag tycker att
centern visar en verklighetsfrämmande inställning.
Om det är strutsen som gömmer huvudet i sanden,
eller om det är grisen Särimner som tror att den
lever trots att den har blivit uppäten är svårt att
yttra sig om, men centern visar brist på
verklighetsförankring.
Hadar Cars försöker skjuta sig in i våra hjärterötter
och målar ut EG som den fanatiska
miljöorganisationen. Faktum är att EG själv har
konstaterat -- det handlar alltså om experter -- att
EGs inre marknad leder till upp emot 50 % mer
lastbilstrafik, 14--15 % mer luftföroreningar,
massor med mer miljöfarligt avfall osv. Men än mer
intressant är kanske att det finns andra
organisationer. Ni döljer andra organisationer. Så
sent som i slutet av oktober hade Europarådet en
konferens, inkl. öststaterna, om öst--väst-miljön,
då man bl.a. beslöt att inrätta en alleuropeisk
miljökommitté som skall vara öppen för alla
europeiska stater. Uppgiften är att samordna och
övervaka ländernas miljöåtgärder, utarbeta en
ekologisk karta över hela Europa osv. Varför döljer
ni Europarådet, FNs miljöorganisationer och andra
organisationer som faktiskt existerar, då EGs
fantastiska miljöpolitik möjligen kan bli verklighet
om de gröna partierna i EG får betydligt större
makt? I dag är verkligheten att EG är ett hot mot
miljön i Europa och absolut ingenting att hålla i
hand.
Anser Margaretha af Ugglas att EG-medlemskap i
dag är förenligt med gällande grundlag? Det är i så
fall sensationellt. Samtliga jurister som yttrat sig i
den här frågan är rörande överens om att den s.k.
EG-paragrafen definitivt förbjuder medlemskap i
det EG som i dag existerar. Anser nu moderaterna
plötsligt att det inte finns något hinder? Skall vi inte
ens behöva ta en debatt om ändring av grundlagen,
för att ni skall kunna slinka in i EG? Jag skall sluta
med att återge ett uttalande av juridiska fakulteten
i Lund: EG-samarbetet bygger på en metodik för
mellanstatligt samarbete som inte är känt i den
svenska grundlagen.
Anf. 10 MARGARETHA AF UGGLAS (m)
replik:
Herr talman! Jag sade att det finns en s.k. EG-
paragraf i grundlagen. Det är alltså inte så, att våra
föregångare inte alls tänkte sig denna möjlighet och
såg den europeiska utvecklingen -- gudskelov för
det!
Per Gahrton återkommer till detta att han är för allt
i Europa utom just EG. Han ser inte det faktum att
EG är motorn i det europeiska samarbetet. Han ser
inte heller det faktum att Polen, Ungern,
Tjeckoslovakien, Turkiet, Malta, Cypern,
Österrike och förhoppningsvis också Sverige
knackar på EGs dörr. Förhoppningsvis gäller detta
också de andra nordiska länderna. Per Gahrton ser
inte sammanhanget i dag mellan just den
alleuropeiska visionen och styrkan i EG-
samarbetet.
För att hjälpa honom litet på vägen inför hans resa
till Litauen tänkte jag be om kammarens tillstånd
att få hålla upp den här affischen. De baltiska
folkfronterna har gjort en gemensam affisch, där
EGs och Europas symbol finns med och där det står
skrivet att den europeiska vägen är fortsättningen
på den baltiska vägen. Jag tycker att Per Gahrton
skall se på den här affischen. Sedan kommer han
kanske att vara en konstruktivare samtalspartner
för litauerna när han kommer till Litauen. Tack,
herr talman!
Anf. 11 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Till att börja med är det intressant att
konstatera att det åtminstone enligt Per Gahrtons
uppfattning är Författarförbundets ambition att
uppfylla världen med regelböcker. Jag tror att han
är rätt ensam om den drömmen. Det är en annan
sorts litteratur som vi behöver mer av --
skönlitteratur, facklitteratur men inte lagar och
paragrafer. Det kan inte vara ett ideal för någon att
få ett Europa som är så mycket som möjligt fyllt av
lagar och paragrafer.
Jag har aldrig hävdat att dagens beslut inte skulle
vara betydelsefullt. Det är klart att det är viktigt att
vi nu öppnar för en process som kan leda till ett
svenskt medlemskap i EG. Men det är angeläget att
slå fast att det här rent praktiskt innebär att vi ger
regeringen fullmakt att under vissa omständigheter
lämna in en ansökan om medlemskap, en ansökan
som skall leda till en förhandlingsprocess. Jag
tycker att det är viktigt att slå fast detta, eftersom
det är angeläget att vi under processens gång också
har tillfälle till en fördjupad debatt om EG-
medlemskapets praktiska innebörd för människor.
Det är som jag sade i mitt inledningsanförande
mycket viktigt att ett sådant här steg stöds av en
upplyst och medveten folkopinion. Vi menar också
att en folkomröstning bör kunna anordnas, om det
visar sig nödvändigt för att klargöra var svenska
folket verkligen står i den här frågan. Svenska
folket skall självfallet inte behöva känna sig
överkört i en fråga som ändå är av avgörande
betydelse för landets framtid.
Anf. 12 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Den roll som jag tillmäter den
europeiska gemenskapen också för Sverige och
Sveriges framtid tror jag att jag utvecklade ganska
klart i mitt första inlägg. Jag uppmanar Per
Gahrton att studera detta. Han kan lära sig mycket
av det.
Per Gahrton tog upp vad EG-experter säger. De
pekar på att den snabba ekonomiska utvecklingen i
Gemenskapen kan få negativa miljökonsekvenser.
Genom att peka på dessa konsekvenser vill man att
det skall vidtas åtgärder för att det som annars
skulle ske inte kommer att ske. Har inte Per
Gahrton märkt den starkt växande
miljömedvetenheten inom EG och alla EGs
medlemsländer?
Per Gahrton är förtjust i att framhålla alla andra
organ än just EG när det gäller att lösa problem.
Han nämnde t.ex. FNs Europakommission. Är det,
Per Gahrton, ett demokratiskt organ? Är det ett
organ med en parlamentarisk församling, är det ett
organ där besluten fattas i den ordning och på det
sätt som Per Gahrton finner riktigt? Eller är det
bara EG som är föremål för hans pilar?
Sedan sade Per Gahrton att vi skall slänga alla
författningar, alla svenska böcker av den här
karaktären, i papperskorgen. Men käre Per
Gahrton, låt oss i varje fall skicka dem till
återvinning!
Anf. 13 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vill man ägna sig åt
återvinning är EG en utmärkt källa att ösa ur. När
Danmark gick med i EG fanns det 10 000 sidor EG-
regler. Nu finns det alltså 80 000 sidor. En dansk
har att lyda ungefär 40 000 regler och lagar. Av dem
är det bara 7 000 som har tillverkats i Danmark. De
andra 33 000 har gjorts i EG. Inbillar man sig, Pär
Granstedt, att man slipper regleringar, lagar och
förordningar om man går in i en sammanslutning
som t.o.m. centalt bestämmer hur mycket socker
det skall vara i marmelad, har man inte fattat så
värst mycket av vad EG faktiskt är.
Hadar Cars ställer ständigt frågan varför vi
kritiserar EG och älskar alla de andra
organisationerna. Det finns mycket som är bra i
EG, men detta är inte ett skäl för att gå med i EG.
EG har t.ex. i dag anslagit ett antal miljoner till
sjukhusen i Palestina. Det tycker jag är ett utmärkt
beslut, som Sverige enligt min mening borde
anpassa sig till. Det sker bra saker i USA, liksom i
Japan, Sovjetunionen och i mängder av jordens 150
länder. Vi kräver inte att Sverige omedelbart skall
ansöka om inträde i dessa länder. Det är det som är
skillnaden.
Hadar Cars frågade om den här FN-organisationen
har parlament och om den är demokratisk. Det rör
sig om en mellanstatlig samarbetsorganisation som
icke har överstatliga befogenheter. Jag trodde att vi
var överens om att EG ändå är någonting speciellt.
Det är en stat i vardande, där man har
direktverkande beslut. Har man direktverkande
beslut är det också rimligt att besluten fattas på ett
demokratiskt sätt.
Sedan till Litauen och balterna. Jag känner också
östeuropéer och balter som gillar EG. De ser i EG
och Västeuropa frihet, demokrati, rikedom osv. Vi
gröna har då börjat berätta för dem om en del andra
sidor av EG, om sådant som faktiskt är fakta.
Inledningsvis sade jag att de får överge sina
drömmar om egen valuta, egen riksbank och annat
som från EGs synpunkt är barnsligheter. De kan
inte tro att de skall få lokal kontroll över allt det
som nu bestäms i Moskva. Det kommer att
bestämmas i Bryssel. När vi förklarar det, kan man
milt uttryckt säga att entusiasmen för EG falnar
något.
Jag undrar om Margaretha af Ugglas berättar för de
balter som nu har EG-flaggan på sina affischer att
just det nationella självbestämmandet, som de
älskar, blir vi förhånade för att vi i viss utsträckning
vill behålla för Sverige, att det betraktas som
reaktionärt. Just det som Margaretha af Ugglas
tycker att vi är reaktionära för är det som ligger
litauerna närmast om hjärtat. Har Margaretha af
Ugglas berättat det för dem? Det hade varit
intressant att få veta.
Talmannen anmälde att Pär Granstedt, Hadar Cars
och Margaretha af Ugglas anhållit att till
protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till
ytterligare repliker.
Anf. 14 STIG ALEMYR (s):
Herr talman! Den diskussion som vi för i riksdagen
i dag och det beslut vi antagligen kommer att fatta
tidigt i morgon röner stor uppmärksamhet i hela
Europa. När regeringen deklarerade sin avsikt att
be riksdagen om ett mandat att vidga förhandlandet
till att omfatta ansökan om medlemskap i EG,
mötte det mycket postitiv uppmärksamhet runt om
i Europa. Och jag är mycket glad över att så många
av de i Stockholm stationerade utländska
ambassadörerna just nu lyssnar på denna debatt
och följer diskussionen i Sverige omkring det
framtida samarbetet med Europa.
Det är naturligtvis, som någon har sagt tidigare, i
dag en historisk händelse i det svenska
parlamentet. Jag vill ändå erinra om att det vi
beslutar om nu inte är ett medlemskap i EG, utan
det är om att ge rätt till regeringen att ansöka om
medlemskap. Det finns något delade meningar
mellan två grupperingar i utrikesutskottet om när
denna ansökan kan lämnas in. Centern och
socialdemokraterna säger att vi utgår ifrån att det
möjligt att göra det under 1991, medan folkpartiet
och moderaterna säger att det skall ske under 1991.
Jag tycker personligen att det är en ganska liten
skillnad här, och jag vill inte nu ta upp någon
partipolitisk strid omkring detta. Det är min
bedömning att en ansökan kommer att inlämnas
under nästa år, när EES-avtalet har rotts iland, och
jag skulle personligen vara mycket tillfredsställd
om detta kunde ske.
Om förhandlingar kommer till stånd, är det EG
som bestämmer tidpunkten, och sedan får vi se hur
lång tid det tar. Det kommer inte att vara möjligt i
praktiken att nå medlemskap i EG förrän efter 1994
års val, men det vore en lämplig och tänkbar
tidpunkt att vid årsskiftet 1994-1995 Sverige träder
in som full medlem i gemenskapen.
Arbetet med det betänkande som vi nu presenterar
började inte med frågan om medlemskap i EG utan
med en lång rad i januari väckta motioner som
sysslar med EES-förhandlingarna eller EEA-
förhandlingarna. Det är naturligtvis angeläget att
Sverige i den förhandlingsprocess som nu pågår så
långt som möjligt kan få igenom de önskemål och
krav som ställdes i riksdagsuttalandet 1989 och som
delvis upprepas i det här betänkandet.
Det är förhandlingar som pågår, och vi vet inte vad
resultatet av dem blir, men det är vår förhoppning
att vi så långt som möjligt skall nå framgångar med
de önskemål som riksdagen har framfört. Det
innebär emellertid också att de som är motståndare
till varje form av samarbetet med Gemensamma
marknaden ställer ett antal frågor, och sedan säger
de: Hähä, ni kan inte besvara frågorna, och därför
står det hela på lösan sand! Många frågor kan inte
besvaras i dag, därför att de är föremål för
förhandlingar, och vi vet ännu inte vilket
förhandlingsresultatet blir. Vi kan uttala
förhoppningen att de önskemål så långt som möjligt
skall tillgodoses som vi i olika sammanhang har
framfört från svensk sida.
Skälen till att en ansökan om medlemskap nu kan
lämnas in har flera talare tidigare framfört. Jag kan
vara mycket kortfattad på den punkten, för det är
så självklart att de stora och snabba förändringarna
som har skett i Europa, omvälvningarna i enskilda
länder i Öst- och Centraleuropa, den oerhört
viktiga ESK-processen, resultatet av de bilaterala
förhandlingarna mellan USA och Sovjetunionen,
Warszawapaktens sammanbrott och Europarådets
utveckling är de grundläggande skälen till att vi nu
befinner oss i en situation då vi kan utvidga
önskemålen om samarbetet med Europa.
Jag kan erinra om vad utskottet har skrivit i tidigare
betänkanden. Från Europas jord dras under den
närmaste tiden tillbaka 39 500 stridsfordon, något
som dramatiskt påverkar hela världsdelens
situation. Men vi säger i vårt betänkande, och jag
vill upprepa det, att medlemskap i EG i inget
avseende får lov att minska eller göra betydelselöst
samarbetet med östra och centrala Europa. Vi tror
att vi genom medlemskap i EG får ändå bättre
möjligheter att utveckla länderna i östra Europa,
samarbeta kring en förändring i positiv riktning,
inte minst i de baltiska republikerna.
Det är också självklart att vårt Europasamarbete
inte får ha negativ påverkan på samarbetet med
tredje världen. Jag är utomordentligt övertygad om
att våra möjligheter att samarbeta med såväl östra
och centrala Europa som tredje världen förbättras,
om vi genom medlemskap i EG kan få ett
inflytande i den beslutsprocess som pågår där. Det
har flera av de Europafientliga personerna i landet
som deltar i debatten inte förstått. De förstår inte
att vi nu är utan inflytande över besluten.
Vi kan vara med och påverka EG i positiv riktning
när det gäller att lösa tredje världens väldiga
problem och när det gäller östra Europa. Det är
från medlemskapets plattform vi förbättrar våra
villkor för arbetet med att få till stånd fredligt
samarbete, förbättrad miljö, god levnadsstandard,
ett liv i mänsklig värdighet i hela världen.
Jag skall undvika att vara alltför polemisk. Det är
inte min avsikt att vara det. Jag vill bara säga att jag
blev litet ledsen när jag hörde Margaretha af Ugglas
inledningsanförande. Om vi i detta historiska
ögonblick har lyckats skriva ihop oss omkring
önskan om ett medlemskap i Gemensamma
marknaden, då är det väl inte alldeles nödvändigt
att göra inrikespolitisk strid av detta och tala om
Europanegativa partier, osv?
Jag har för egen del varit medlem i Europarådet i
26 år och har under alla dessa år gjort vad jag har
kunnat för att förbättra samarbetet inom Europa.
Utrikeshandelsministern har under många många
år varit en mycket aktiv medlem i Europarådet och
gjort påtagliga ansträngningar för att Sverige skall
komma så nära Europa som möjligt.
Socialdemokratin har inte varit negativ till
europeiskt samarbete, men vi har gjort de
bedömningarna med hänsyn till det politiska läget i
Europa att neutralitetspolitiken inte har tillåtit oss
att söka medlemskap i Gemensamma marknaden.
Nu har förutsättningarna förändrats, och det är
detta som utrikesutskottet analyserar och skriver
om i sitt betänkande. Det är okunnigt, när Bengt
Hurtig säger att detta har skett slarvigt och utan en
djupgående analys.
Vi har i ett par månader, med hjälp av den främsta
expertis Sverige förfogar över, analyserat
neutralitetspolitikens förutsättningar och kommit
fram till en mycket stor majoritet kring de
beskrivningarna. Bengt Hurtig säger att vi överger
alliansfriheten, att det är en torftig och luddig
analys, att det är en skandalös behandling. Allt
detta är helt oförskämt mot utrikesutskottet.
Sedan gör Bengt Hurtig en beskrivning av
situationen i världen som jag helt kan hålla med
om. Han beskriver situationen i u-länderna. Han
berättar om de olika krigshärdarna. Han talar om
miljöproblemen. Ingen av dem som har deltagit i
utrikesutskottets arbete har något att invända mot
denna verklighetsbeskrivning. Det ser ut så. Men
vad har det med EG-debatten att göra? Blir ett
svenskt medlemskap i EG av den naturen att
situationen i världen försämras?
Jag upprepar att det är som medlem av
Gemensamma marknaden Sverige kan vara med
och påverka utvecklingen positivt på dessa
områden, där vi är överens om att vi verkligen inte
lever i den bästa av världar. Miljöförstöringen,
skuldkrisen och allt detta andra som Bengt Hurtig
talade om är aktuella problem som tynger
människorna och som skapar gigantiska svårigheter
när det gäller att ge folken en rimlig
levnadsstandard.
Detta arbetar vi med i Förenta nationerna och i alla
olika sammanhang inte minst när det gäller
biståndspolitik. Ingenting säger att inte det arbetet
skulle kunna fortsätta och faktiskt gå ännu bättre
om vi blev medlemmar i den Gemensamma
marknaden.
Det allvarliga i situationen är att ni försöker
skrämma folk genom att säga att det blir än värre.
EG är så fult, Gemensamma marknadens länder
har så dåliga förhållanden, allting är på alla punkter
negativt. Det är inte sant. På många områden ligger
den Gemensamma marknaden längre fram än
Sverige. Vi erinrar i utskottets betänkande om att
den svenska regeringen meddelat att den i vår
kommer att lägga fram förslag om en ändring av
den svenska jämställdhetslagen så att den når upp i
nivå med EGs direktiv. På många punkter ligger vi
långt före EG, men på andra ligger vi efter. Det är
självklart att vi inom ramen för ett EG-
medlemskap skall fortsätta att utveckla våra
förhållanden på de olika samhällsområdena.
Pär Granstedt försöker få i gång en debatt om
socialdemokratins handläggning av detta. Jag
tycker det är onödigt. Om vi har skrivit ihop oss,
centern och socialdemokratin, kan vi avstå från att
diskutera om det eller det steget var historiskt
riktigt. Låt oss i stället säga: Nu går vi vidare under
de förutsättningar utrikesutskottet radar upp och
försöker skapa möjligheter för Sverige att bli
medlem i ett vidgat Europa.
Så några ord om grundlagsändringen. Jag är ganska
övertygad om att vi måste ändra regeringsformen
för att bli medlem av EG. Men diskussionerna har
här gällt att motståndarna först vill sätta i gång en
grundlagsändringsprocedur som skall ta en massa
år innan vi kan lämna fram en ansökan om
medlemskap. Det är ett rent sabotage av det arbete
vi håller på med.
Jag vill bara fastslå -- liksom vice ordföranden i
utrikesutskottet tidigare -- att det inte finns
någonting som säger att man måste ändra
grundlagen innan man ansöker om medlemskap
och påbörjar förhandlingar. Det är först när
medlemskapet skall träda i kraft som vi måste ändra
den svenska regeringsformen. Det pågår nu en
analys av ifall detta är nödvändigt eller inte.
Riksdagen får i vanlig ordning ta ställning till detta.
Ärendet kommer att behandlas i
konstitutionsutskottet och på det sätt som
grundlagsändringar fordrar.
Jag vet inte hur mycket de bryr sig om Per Gahrton
i Litauen. Jag kan inte tänka mig att de är särskilt
imponerade eller bryr sig särskilt mycket om
honom. Därför är det ointressant att ge ett råd från
den svenska riksdagens sida vad han skall säga när
han kommer dit.
Däremot är det viktigt att notera att vi nyligen hade
en litauisk delegation som riksdagens gäster, och att
vi framöver tar emot delegationer från Estland och
Lettland och från riksdagens sida är beredda till
djupgående och omfattande samarbete med de
baltiska folken. Det kan handla om hjälp
ekonomiskt. Vi har slagits för deras rätt att delta i
ESK-processen, fast vi misslyckades eftersom
Sovjetunionen inte godtog det. Vi har utfäst oss att
gå mycket långt i försöket att hjälpa dem på olika
områden.
Just nu hjälper riksdagen till med att försöka
utbilda tjänstemän och politiker i hur parlamentet
fungerar. Jag tror att det samarbetet, där riksdagen
öppnar sig för kontakter med de baltiska folken, är
av mycket större betydelse än att Per Gahrton reser
dit och försöker förklara olika saker för dem.
Fru talman! Vi är stolta över Sverige. Vi vill slå vakt
om det vi har uppnått. Vi vill i samverkan med
övriga Europa ytterligare utveckla vår välfärd och
medborgarnas trygghet.
Jag yrkar bifall till utrikesutskottets förslag på
samtliga punkter.
Anf. 15 PER GAHRTON (mp) replik:
Fru talman! Jag skall inte bjuda på pajkastning
med Stig Alemyr, detta är för allvarligt. Kanske
skriver jag i stället ett lundaspex om äventyren i
utrikesutskottet någon gång.
Men jag skall ställa några mycket seriösa frågor.
Först och främst: Varför har socialdemokraterna så
bråttom? Aftonbladet och andra
socialdemokratiska tidningar har ställt den frågan
om och om igen: Varför är det så bråttom om det
ändå inte går att bli medlem förrän i slutet av 1990-
talet? EGs regeringskonferenser börjar i slutet på
nästa vecka. Svaret på många grundläggande frågor
kommer rimligen under nästa år. Varför har ni då
så bråttom med detta principbeslut att ni måste
sätta upp det som en fotnot i ett krispaket? Varför
kunde ni inte ta det litet lugnare och invänta en
seriös debatt i offentligheten och ge folk en chans
att sätta sig in i frågan?
Vidare: Om det nu visar sig att ni gör en felaktig
bedömning och vi gör en riktig bedömning om EGs
utveckling till en militärpakt, vad gör ni då? Vad
gör ni om svaret kommer om några veckor eller
månader att man tar definitiva steg på vägen mot en
militärpakt? Får vi då klara besked från
socialdemokratin att ni avbryter förberedelserna
för svenskt EG-medlemskap? Kunde vi få detta
helt klarlagt redan här i dag skulle debatten skingra
dimmorna på i varje fall en väsentlig punkt när det
gäller förtroendet för Sveriges utrikespolitiska
hållning.
Den sista frågan handlar om en kommande
valrörelse. Vad skall ni egentligen slåss med
moderaterna om?
Jag hörde häromdagen att Ingvar Carlsson talade
om att högerkrafteran ville utnyttja den
ekonomiska krisen för ett systemskifte. Jag drog
slutsatsen att han själv anser sig tillhöra
högerkrafterna, för det är precis vad
socialdemokraterna gör.
Det stora systemskiftet kommer ju när vi går in i
EG. Socialdemokraterna har i betänkandet skrivit
ihop sig med moderaterna och folkpartiet om en
bedömning som inte bara handlar om EG, utan som
handlar om hela samhället. De har skrivit fast sig i
en bedöming där de tycker att EG överlag är lika
bra eller t.o.m. bättre än Sverige i de flesta
avseenden. Det är precis moderaternas
uppfattning. De tycker att EG-samhället är bättre.
Vad skall ni slåss med dem om? Vi kommer att på
punkt efter punkt påpeka att ni i allt väsentligt är
överens om EG, om energipolitik, om
skattepolitik, om sjukförsäkring, om socialpolitik,
om allting. Detta är den helt övergripande frågan.
Denna debatt visar i alla fall en sak: det finns en grå
majoritet och en grön opposition.
Anf. 16 MARGARETHA AF UGGLAS (m)
replik:
Fru talman! Jag har full respekt för Stig Alemyr
som en sedan länge övertygad europé. Jag tror
också att det finns många andra sådana i hans parti.
Men jag måste lyssna när utrikesministern så sent
som den 10 oktober här i kammaren anförde fem
skäl mot EG-medlemskap.
Jag kan också läsa innantill i socialdemokraternas
90-talsprogram, där det faktiskt står att
medlemskap i EG inte kan förenas med
neutralitetspolitiken. Man tar alltså avstånd från
medlemskap i EG.
Min slutsats måste bli att här har skett en
omsvängning, och jag är, Stig Alemyr, mycket glad
över denna förändrade politik.
Anf. 17 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Jag visade i mitt anförande att när man
går in i en allians, som nu EG utvecklas till, måste
det rimligen innebära att alliansfriheten överges.
Då hade det varit rimligt att utrikesutskottet
åtminstone gjort en analys av vad det innebär för
Sveriges vidkommande, för säkerhetspolitik,
utrikespolitik och försvarspolitik i global skala. Vad
man gjort är att man fört ett resonemang som
enbart gäller Europa. Vi har ju inte varit alliansfria
bara mot konstellationerna i Europa, utan vi har
också stått fritt i förhållande till de allianser som
finns i hela världen. Det är denna brist på analys
som jag tycker är djupt otillfredsställande.
Den andra bristen som jag underströk är brådskan
att komma före de två stora EG-konferenserna,
som skulle kunna ge mer information om vartåt EG
utvecklas. Det är den brådskan som gjort att
behandlingen i utskottet blev, som jag ser det,
mycket bristfällig. Brådskan har också tagit sig
uttryck i att vi i dag fått rättelseblad på våra bänkar.
Den tredje bristen som jag uttalade
otillfredsställelse över är att man inom
arbetarrörelsen inte velat gå in i en offentlig debatt
om hela den här problematiken, innan man nu
skrider till beslut.
Som vi uppfattar det går harmoniseringsprocessen i
EG inte att förena med målet full sysselsättning. Är
det så att ett medlemskap i EG kommer att vara
förenligt med den gamla målsättningen i svensk
arbetarrörelse att uppnå full sysselsättning?
Anf. 18 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Fru talman! Stig Alemyr tyckte att det var onödigt
av mig att, när vi nu ändå hade enat oss i utskottet,
ta upp det sätt på vilket regeringen hade
aktualiserat frågan om ett svenskt medlemskap. Jag
delar inte den uppfattningen. Det faktum att vi nu
har medverkat till ett positivt ställningstagande i
frågan om en medlemsansökan innebär inte att vi
godtar det sätt på vilket regeringen aktualiserat
frågan. Det vill jag understryka. Vi tycker inte att
det var ett särskilt värdigt sätt att ta upp den här
stora framtidsfrågan som en del i ett ekonomiskt
krispaket. Att över huvud taget presentera Sveriges
intresse för ett medlemskap som ett försök att lösa
en akut ekonomisk kris ger inte den bästa
utgångspunkten för den fortsatta hanteringen av
frågan, och det tycker jag att regeringen är värd
kritik för.
Än allvarligare är att man tog upp frågan utan att ha
samrått tillräckligt med de övriga EFTA-länderna,
däribland de nordiska länderna. Detta har skapat
svårigheter för vårt fortsatta samarbete i den
nordiska kretsen och i EFTA-kretsen. Jag tycker att
regeringen är värd kritik också för detta. Men
denna kritik riktas naturligtvis inte mot utskottets
värderade ordförande och hans partivänner i
utskottet, utan den riktas mot regeringen. Denna
fråga är klantigt skött av regeringen, när den nu har
aktualiserats. Men när vi stod inför att ta ställning
har vi medverkat till ett positivt ställningstagande,
som vi i det läget tycket var befogat.
Anf. 19 STIG ALEMYR (s) replik:
Fru talman! Av någon helt obegriplig anledning är
Per Gahrton intresserad av vad vi skall slåss med
moderaterna om. Det klarar vi själva. Det är stora
motsättningar i svensk politik mellan moderater
och socialdemokrater. Dessa kommer vi att slåss
om i valrörelsen, men det angår inte Per Gahrton.
Ni har era egna valrörelsefrågor, och dem lägger vi
oss inte i.
Frågan har uppstått: Varför blev det så bråttom?
Jag kan se detta som en berättigad fråga. Det gick
fort på slutet -- det är alldeles klart. För egen del
insåg jag att det var nödvändigt att såväl
fackföreningsrörelsen som industrin och även de
europeiska länderna skulle få en klarsignal om
Sveriges avsikt. Man kan sedan lägga in alla möjliga
faktorer i detta, men det är viktigt att vi når fram
till en situation där vi kan tala om för EGs
medlemsstater och för hela det svenska näringslivet
att vi är beredda att lägga in en ansökan om
medlemskap.
Bengt Hurtig frågar om vi kan förena vårt mål för
sysselsättningspolitiken med ett medlemskap.
Detta är en av förutsättningarna, och den finns
inskriven i utskottets betänkande. Vi säger där att
full sysselsättning nu och framgent kommer att vara
det övergripande målet för svensk
arbetsmarknadspolitik. Vi har ju förutsett och
diskuterat allt detta. Vad vi nu talar om är att ge ett
förhandlingsmandat. Om EG utvecklas i en
riktning som vi, enligt utskottets mening, inte kan
acceptera, då blir det ingenting. Då får vi se vad vi
kan förhandla oss fram till. Vi vill starta
förhandlingar, och vi får under resans lopp se vad
det kommer upp för svårigheter. Vi får då göra det
bästa vi kan för att försöka lösa dessa.
Bengt Hurtig säger vidare att utskottets behandling
varit otillfredsställande och att ett tecken på det är
att det kommit ut tilläggsblad. Men dessa
tilläggsblad gäller inte utskottets betänkande, utan
det är era reservationer, många totalt onödiga, som
ni så småningom fått rätta i tilläggsblad. I övrigt
finns det ingen kritik att rikta mot utskottets
formella handläggning av ärendet.
Anf. 20 PER GAHRTON (mp) replik:
Fru talman! Jag vet inte vilket humör den
värderade utskottsordföranden är på när han
tycker att hans politik inte angår oss och att våra
reservationer är onödiga. Men jag skall inte
fördjupa mig i den sortens debatt utan i stället ta
fasta på en annan sak i Stig Alemyrs inlägg. Han
säger att det var bråttom för att
fackföreningsrörelsen och industrin samt länderna
ute i Europa skulle få en klarsignal. Det är
intressant att man betraktar denna viljeyttring från
regeringens sida som en klarsignal om att Sverige
skall medlem i EG, i synnerhet om beslutet blir det
som utskottsmajoriteten vill. Då skulle det alltså
vara en klarsignal och då skall aktörerna, som det
heter i modernt språkbruk, i världen -- framför allt
i Europa och i synnerhet i Sverige fr.o.m. i
eftermiddag i kväll eller i morgon bitti utgå från att
Sverige blir medlem i EG. Men hur går det ihop
med centerns uppfattning att vi egentligen inte
bestämmer någonting alls i dag. Vi ger visserligen
regeringen ett förhandlingsmandat, men vad som
sedan händer beror på regeringskonferenser och
allt möjligt annat.
Vad är det egentligen det handlar om? Är det ett
principbeslut som ger klarsignal, som Stig Alemyr
säger? Eller är det bara en liten detalj på vägen som
innebär att regeringen får rätt att förhandla. Det får
regeringen ett klartecken av riksdagen om, men det
är fortfarande en massa förbehåll -- väldigt många,
om man skall tro på centerns debattörer i dag.
Det vore väldigt nyttigt för det svenska folket att få
reda vad det beslut som ni planerar egentligen
innebär. Är det ett diffust besked eller är det den
definitiva klarsignalen som ni kör igenom utan att
ha frågat folk?
Anf. 21 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Det är viktigt, Stig Alemyr, att
målsättningen om full sysselsättning finns inskriven
i betänkandet. Men jag har träffat många
företrädare för EGparlamentet som också har den
målsättningen och dessutom målsättningen att den
sociala stadgan i EG skulle komma till stånd. Men
efter alla dessa decennier klagar de bittert över att
ingenting händer, att arbetslösheten fortfarande
ligger på 10-procentsnivån och att den sociala
stadgan bara blivit en rekommendation. Det är
verkligheten bakom de starka krafter som i dag styr
EG.
Det är naturligtvis förhoppningen att vi skall kunna
påverka utvecklingen. Men den påverkan kan
arbetarrörelsen i Västeuropa utöva och utövar
redan nu utan att vi har ett medlemskap. Det kan
man göra genom att stödja och utveckla de
organisationer som kämpar nere i Europa.
Det är naturligtvis brådskan i utskottsbehandlingen
som påverkat våra möjligheter att få allt korrekt
och som varit orsaken till att det blivit tilläggsblad.
Min kritik riktar sig inte mot tjänstemännen i
utskottet, utan det är naturligtvis utskottsledningen
som dirigerar och bestämmer vad tjänstemännen
skall göra.
Vi är tacksamma för den service som vi har fått.
Man har gjort så gott som man har kunnat i den
brådska som har rått. Jag vidhåller dock kritiken
mot den oerhörda snabbhet som man har gått fram
med och bristen på debatt ute i samhället innan vi
kommit till skott liksom kritiken mot att man inte
har kunnat vänta på de beslut som eventuellt
kommer att fattas på EGs konferenser.
Anf. 22 STIG ALEMYR (s) replik:
Fru talman! Vad klarsignalen gäller kan man få
reda på om man bara bemödar sig om att läsa
utskottets betänkande, vilket Per Gahrton inte gör.
Jag hänvisar till formuleringen ''bör regeringen
kunna lämna in en svensk ansökan om
medlemskap''. Det är det som det handlar om. Det
är inte så att vi går in i ett avtal just nu. Det är en
lång process till dess att vi är framme vid det, och
det har jag försökt att klargöra, men naturligtvis
utan framgång när det gäller Per Gahrton.
Till Bengt Hurtig vill jag säga att det är klart att
utskottsledningen har ett inflytande på kansliets
arbete, men utskottet har fört diskussioner vid
sammanträde efter sammanträde, och ni har
försökt att sabotera arbetet. Alla utskottets
ledamöter har haft möjlighet att lägga fram
yrkanden som kunnat påverka kansliets arbete.
Det står en stor majoritet bakom de direktiv som
kansliet har fått. Jag vill också tillägga att kansliet
har efterkommit dessa på ett synnerligen skickligt
sätt. Det dokument som vi nu har framför oss är
kanske ett av de bästa som har producerats i det här
parlamentet.
Anf. 23 CARL BILDT (m):
Fru talman! Sveriges riksdag kommer i dag att fatta
ett i genuin mening historiskt beslut. Ser vi tillbaka
på den europeiska kontinentens utveckling kan vi
finna hur den europeiska samarbets- och
enhetstanken har vuxit sig allt starkare sedan det
sista världskrigets slut. Det har varit ett samarbete
som har drivits framåt därför att man har velat
säkra freden och bygga en bättre framtid för alla
och envar i detta gemensamma Europa. Det har
dessutom varit ett samarbete grundat i den allt
tydligare insikten att nationalstaten inte längre
räcker i en tid när idéer, handel, samarbete och
mänskliga kontakter bryter ner de gamla gränserna
mellan länder och folk.
Sverige har länge -- alltför länge enligt min
mening -- stått utanför huvudfåran i det europeiska
samarbetet. Svenska regeringar och Sveriges
riksdag har under decennier sett Europasamarbetet
som mest en kommersiell fråga och
Europapolitiken som en av
utrikeshandelspolitikens många delar. Så ställde sig
Sverige redan på 1950-talet utanför och avvisande
till det s.k. lilla Europas ansträngningar att med
kärnan i Kol- och stålunionen bygga upp ett allt
närmare samarbete på den europeiska
kontinenten. När detta s.k. lilla Europa på 1960-
och 1970-talen samt i början på 1980-talet växte och
växte, till att i dag omfatta nio av tio medborgare i
det demokratiska Västeuropa, valde Sverige att
fortfarande hålla sin distans.
I början av 1970-talet hade det varit möjligt för
Sverige att bli medlem i denna historiska
samverkan. Men socialdemokraterna, stödda av
centern, fattade den 18 mars 1971 avgörandet att
utesluta medlemskap. Det var enligt min mening
sannolikt ett av efterkrigstidens allvarligaste
misstag i svensk politik. Sverige stängdes därmed
utanför möjligheten till ett kvarts sekels deltagande
i det europeiska samarbetet.
Vi moderater har sedan mycket lång tid tillbaka
haft kravet på ett svenskt medlemskap i EG i vårt
partiprogram. Jag tror inte att någon på den
punkten någonsin har tvekat om vår färdriktning.
Vi såg redan för ett antal år sedan att det i början
av 1990-talet skulle öppna sig en ny möjlighet, efter
möjligheten i början av 1970-talet, för oss att
förverkliga denna vår europeiska dröm för Sverige.
Mycket av vårt politiska arbete under de år som har
gått sedan dess har inriktats på att bidraga till att en
dag också göra den drömmen till verklighet.
Det gäller riksdagsbeslutet 1988, som mot den
proposition som regeringen hade framlagt öppnade
dörren, för möjligheten till ett medlemskap efter
EES. Det gällde de aktiva insatser som vi alldeles
ensamma och -- som vanligt, höll jag på att säga --
alldeles isolerade gjorde i valrörelsen 1988 för att
föra ut Europafrågan och för att själva skaffa oss ett
mandat för de viktiga ställningstaganden som vi
visste skulle komma under de följande åren. Det
har också gällt de ständiga debatter som vi har fört
i denna kammare och i andra sammanhang med
socialdemokrater, som ibland verkar ha förstått så
litet av vad som höll på att hända och som därför
närmast snubblat från det ena ställningstagandet till
det andra i denna för vår nation så oerhört viktiga
fråga.
Det har också, som Margaretha af Ugglas erinrade
om, gällt under de senaste månaderna. Efter ett
mycket avgörande och mycket viktigt sammanträde
som vi hade i utrikesnämnden i slutet av juni sade
jag att Sverige måste ansöka om medlemskap 1991.
Jag presenterade en tidtabell som närmast identiskt
överensstämmer med den som utrikesutskottets
ordförande Stig Alemyr nyss anslöt sig till. För det
blev jag i vederbörlig ordning avhånad.
Statsministern förklarade att jag bråkade. Andra
sade att jag hade alldeles fel. Utrikesministern sade
att detta var alldeles omöjligt.
Det är inte utan en viss tillfredsställelse som jag i
dag noterar att det som för bara några månader
sedan för dessa herrar var så väldigt fel i dag har
blivit så väldigt rätt. Så sent som i riksdagens
speciella Europadebatt den 10 oktober stod
utrikesministern själv och radade upp inte mindre
än fem tunga skäl som regeringen hade för att
medlemskapsfrågan inte fick diskuteras nu.
Så kom då valuta- och räntekrisen -- ett elände i sig,
men ett elände som skulle föra något gott med sig.
I den politiska kris som då uppstod snubblade
socialdemokraterna ännu ett steg, förmodligen
utan att till fullo veta betydelsen av det som de
gjorde. De snubblade fram det avgörande steget.
Och nu är, fru talman, tärningen kastad. Nu finns
det ingen väg tillbaka. Nu leder vår politik in i det
europeiska samarbete som vi borde ha varit en del
av redan för ett kvarts sekel sedan.
Att ansöka om medlemskap är förvisso inte slutet
eller ens den avgöranden punkten i denna debatt,
men det verkar ibland som om en del skulle tro det.
Att ansöka om medlemskap är inte ens början på
slutet -- det är på sin höjd slutet på början -- av
debatten om Sverige och Europa. Jag är övertygad
om att hela 1990-talet för Sverige och för svensk
samhällsutveckling kommer att gå i den europeiska
integrationens och den europeiska samverkans
tecken. På område efter område av vårt samhällsliv
kommer Europasamverkan att ställa krav på
medverkan från Sverige och från oss svenskar.
När man lyssnar på EG-debatten finner man ju att
mycket av den handlar om gårdagens eller möjligen
om dagens EG.
Det må vara mig tillåtet att säga att den debatten
till stora delar är ganska ointressant. När vi söker
medlemskap i EG söker vi medlemskap i
världssamfundets mest dynamiska gemenskap, där
nya steg ständigt tas och där steg utöver dessa som
nu tas ständigt diskuteras.
Vi går in i en europeisk gemenskap där det enda
som är riktigt säkert är att vi formar vår egen och
Europas gemensamma framtid i ett fast samarbete
med andra nationer och folk. Ingenting annat är
absolut säkert om framtiden när vi tar detta steg.
På torsdag och fredag samlas EGs regeringschefer
och i någon utsträckning dess statschefer i det s.k.
Europeiska rådet i Rom. De skall då dra upp
riktlinjerna och lägga den politiska basen för de två
s.k. regeringskonferenser som inleds på lördag och
vars syfte är att dra upp riktlinjerna för den nya
europeiska samarbetsarkitekturen för 1990-talet.
Det handlar om ett nytt EG -- ett EG där målet om
ett Europas förenta stater nu börjar att skymta vid
framtidens horisont och där 90-talets stora uppgift
blir att bygga en politisk, ekonomisk och monetär
union.
Det är ett Europa som tar ett större steg framåt i
sitt samarbete än vad jag tror har gjorts någonsin
tidigare om vi tittar tillbaka på de gångna
decennierna. Man tar ett stort steg framåt i sitt EG-
samarbete i medvetande om det ansvar man har för
att hjälpa till med den väldiga omvandlingen i
Centraleuropa och i det Ryssland vars framtid
fortfarande är så oklar.
På 1960-talet byggde man upp det dåvarande EEC
med tullunionen på handelspolitikens område och
med den gemensamma jordbrukspolitiken -- en
uppgift som då framstod som väldig och löftesrik.
På 1970-talet gick man vidare genom att knyta till
sig Storbritannien, Danmark, Irland och framför
allt genom säkrandet och stabiliseringen av
demokratin i södra Europa: Portugals, Spaniens
och Greklands medlemskap.
På 1980-talet tog man de avgörande politiska
besluten om att gå vidare mot den gränslösa
europeiska marknaden och mot det medborgarnas
Europa som nu börjar växa fram. På 1990-talet
kommer man alls inte att stå still, tvärtom, historien
accelererar och nu går man vidare mot den
politiska, ekonomiska och monetära unionen med
allt vad detta kommer att innebära.
Det är detta delvis helt nya samarbete, inte det
gamla, som Sverige nu ansöker om medlemskap
till. Jag undrar om alla har klart för sig vad det
innebär. Det innebär att vi går in i ett starkt utbyggt
utrikespolitiskt samarbete, där nationer med
samma värderingsmässiga grund strävar efter att i
frågor där de anser detta vara lämpligt, forma en
gemensam utrikespolitisk linje och där det också
kommer att finnas inslag av det som de, men också
i vissa avseenden vi, kallar säkerhetspolitik.
Jag tycker att det vore bra för Sverige. Det vore bra
för Europa. Det ger oss en europeisk roll och
europeiska möjligheter som vi tidigare inte har
haft, även om det sannolikt medför att utrymmet
för snedsteg av den typ som vi har sett exempel på
under de senaste veckorna, försvinner ur den
svenska utrikespolitiken.
Det innebär att vi går med i ett demokratiskt system
där våra valda ledamöter i Europaparlamentet
gradvis kommer att få alltmer att säga till om och
där vi måste acceptera demokratins giltighet också
i Europa i dess helhet. Det är bara genom
samarbete och genom att skapa idéallianser och
åsiktsöverensstämmelser med andra nationer och
med andra nationers företrädare som vi kan föra
fram våra idéer. Jag är en av dem som tycker att
detta är mycket bra.
Det innebär att vi går in i en ekonomisk och
monitär union som tidigt kommer att etablera
inflationsbekämpningens järnhårda företräde i vår
ekonomiska politik och som förr eller senare
kommer att leda fram till en gemensam europeisk
valuta med allt vad detta innebär. Jag är en av dem
som är övertygad om att detta är bra för Europa och
för Sverige. Det innebär att vi går med på att riva
alla de gränser mellan våra europeiska nationer
som går att riva och därmed också delar av våra
möjligheter att vara alltför annorlunda och
avvikande. Det kommer att ge oss som medborgare
långt större möjligheter i olika hänseenden än vad
vi har i dag, men det kommer att ge oss politiker i
olika församlingar mindre makt att styra och ställa
med än vi har i dag. Jag tycker att även detta är bra
för Europa, Sverige och oss alla.
Allt detta och mycket därtill kommer att bli det
avgörande historiska steg för vår nation som vi nu
öppnar för och som på 90-talet kommer att
innebära nya möjligheter för medborgarna och nya
begränsningar för den nationella politiken.
Jag säger allt detta därför att det för mig är oerhört
viktigt att vi tar detta stora steg som övertygade och
engagerade européer. Låt mig säga alldeles öppet:
Vi får inte upprepa de misstag som bl.a.
Storbritannien och vår södra granne Danmark
gjorde när de gick in i det europeiska samarbetet.
De marknadsförde sitt medlemskap i EG som en
kommersiell angelägenhet. De vågade inte föra
fram i debatten den politiska dimensionen,
framtidsaspekten, för sina nationer.
Det har därmed kommit att delvis under en serie av
år fungera som det europeiska samarbetets
bromsklotsar. Den rollen får Sverige inte ikläda sig,
varken medvetet eller omedvetet. Därför måste vi
nu börja diskussionen om vad EG-medlemskapet
innebär och vad vi kan bidra med som engagerade
och övertygade européer i den nya historiska
situationen.
Det innebär, fru talman, att vi inte kan fortsätta
med att ständigt ''komma för sent'' när vi skall ta
ställning, ständigt snubbla i de stora frågorna och
ständigt göra felbedömningar om vad som faktiskt
håller på att inträffa. Kort sagt, Sverige måste nu
skaffa sig en Europapolitik. Det har vi hittills inte
haft, men vi behöver det nu och dessutom snabbt.
Det är den konkreta bakgrunden till att vi vill att
det snabbt påbörjas ett konkret arbete för att
förbereda en ansökan om medlemskap,
förberedelser för de samtal som därefter kommer
att föras mellan Sverige och EGs medlemsländer
och att förbereda de förhandlingar som därefter
kommer att föras över ett mycket brett spektrum av
frågor mellan Sverige och EG.
Det är ett stort arbete. Det är ett viktigt arbete för
oss alla. Det måste vi förbereda, och vi får inte
snubbla in i detta också.
Jag finner det märkligt att socialdemokraterna i dag
säger nej. Kanske skall detta ses som ett uttryck för
att osäkerhet om Europapolitiken fortfarande lever
kvar. Socialdemokraterna vet inte riktigt vad de
själva vill innerst inne, och därför vågar de inte
diskutera med andra.
Valet -- att välja Europa -- är inte enbart ett
tekniskt val. Det är valet av en samarbetsform för
Sverige och framtiden. Det är valet av en idé och av
samhörighet.
Låt mig därför avslutningsvis citera en av de glömda
européerna i svensk politisk efterkrigsutveckling,
Dag Hammarskjöld, som kom att bli något av en
symbol för Sveriges globala, humanitära och
kulturella engagemang. Han var, något som ofta
glöms bort, en engagerad och övertygad europé.
Han skrev 1951 en större artikel under rubriken
''Att välja Europa'', och han skrev så här: ''Vårt val
Europa blir Jerusalem, Aten och Rom samt en -- --
-- demokrati som är den livsform, i vilken dessa
ideal får sitt moderna uttryck. Men därjämte är det
Europa självt, sammansvetsat till större
organisatorisk enhet, såsom medium för vårt
nationella engagemang i en utveckling styrd av
ideologin, i riktning mot dess fortsatta
förverkligande i livsformerna och -- med
nödvändighet -- i samverkan mellan alla dem som
svetsats samman till en enhetlig kulturkrets kring
traditionen från de tre städerna.''
Detta var betydelsen av att välja Europa för en av
efterkrigstidens svenska politiska debatts ledande
humanister och kulturbärare. Det argumenterade
han för på 1950-talet. Nu skall vi på 1990-talet
försöka att förverkliga det vi kan av den europeiska
humanistiska tradition som bärs vidare i det
demokratiska samarbetet i dagens Europa.
Anf. 24 BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Vi har den Europeiska gemenskapen
att tacka för mycket av freden i Europa, för den
frihet och det välstånd som vi åtnjuter i vår del av
världen. Dess grundläggande syften har alltid varit
politiska. Målet har varit att skapa fred mellan
forna fiender och att bevara de demokratiska
friheterna i ett av kriget sargat Europa. Man har
utgått från övertygelsen om hållfastheten i liberala
värderingar om ett öppet samhälle, om mänskliga
rättigheter, valfrihet och marknadsekonomi. Man
har velat visa att man från sådana utgångspunkter
kan skapa bättre samhällen än vad
folkförtryckande enpartistater kan uppnå med
socialistisk planhushållning. I det avseendet har
man varit hundraprocentigt framgångsrik.
Det Europa som vi i dag anar konturerna av hade
aldrig blivit möjligt utan framgångarna för den
europiska integrationen, för viljan att samverka i
nya former där staterna också får vara beredda att
avstå nationell suveränitet till gemensamma organ
och att sätta helheten framför delarna.
Liberaler, både individer och partier, i Europa har
tillhört de mest pådrivande i denna utveckling.
Även inom den svenska liberala rörelsen har det
alltid funnits en positiv inställning till den
europeiska integrationen där EG har varit den
främsta drivkraften. Det har funnits en
förhoppning att förhållandena i Europa en dag
skulle bli sådana att Sverige skulle kunna ta steget
och begära medlemskap i EG. Mot den
bakgrunden är det utomordentligt glädjande att de
fyra största partierna i utrikesutskottet har kunnat
enas om ett positivt uttalande om svenskt
medlemskap i EG.
Jag utgår i från att en stor majoritet här i kammaren
i dag kommer att ställa sig bakom detta uttalande.
Det är, som redan har framhållits från talarstolen,
ett historiskt steg mot EG som tas.
Fru talman! Drömmen, visionen, om ett
medborgarnas Europa har även kittlat många
människor i Sverige under de senare åren. Vi skall
inte heller underskatta den enorma betydelse som
visionen om medborgarnas Europa har haft för
utvecklingen i Östeuropa. Den har i sin tur skapat
nya förutsättningar för Sveriges aktiva engagemang
i det västeuropeiska samarbetet. Det är svårt att tro
att den utveckling som vi under de senaste åren har
sett i Öst- och Centraleuropa över huvud taget hade
kommit till stånd om det inte hade varit för
tillkomsten av visionen om medborgarnas Europa,
om enhetsakten och om den inre marknaden.
Det var när utvecklingen i Europa satte fart i mitten
på 80-talet, samtidigt som stagnationen blev
ovanligt besvärlig i Öst- och Centraleuropa, som
klyftan började vidgas mellan de två Europa och
det framstod som alltmer nödvändigt med radikala
förändringar i Öst- och Centraleuropa. Det är alltså
denna vision om medborgarnas Europa som har
betytt så mycket både för oss i Sverige, för
människor i Öst- och Centraleuropa och självfallet
även för de människor som lever i den Europeiska
gemenskapen.
När jag i mitten av november förra året i ett
anförande om svensk Europapolitik uttalade att
målet måste vara ett fullvärdigt svenskt
medlemskap i EG, hördes en hel del kritiska
kommentarer från socialdemokrater och
centerpartister. Det fanns t.o.m. en och annan
företrädare för det svenska näringslivet som tyckte
att jag var för tidigt ute. Sedan dess har, som alla
vet, utvecklingen gått oerhört snabbt.
Regeringen och även representanter från
centerpartiet har fortsatt att kritisera folkpartiet
och moderaterna, men samtidigt har man under
detta år -- låt oss säga säga sedan Berlinmuren föll --
tagit små steg i rätt riktning.
Ett steg togs i våras i anslutning till den mycket
omdiskuterade debattartikel som Ingvar Carlsson
skrev, jag tror det var i slutet av maj, i Dagens
Nyheter. Själva artikeln var oklar, suddig och ledde
till tolkningar som gick åt olika håll. I anslutning till
artikeln blev det en debatt där statsministern,
utrikesministern och andra företrädare för
socialdemokraterna tvingades till klargöranden
som ganska entydigt gick i en och samma riktning,
nämligen en önskan att öppna en dörr på glänt till
EG-medlemskap. Samtidigt formulerades hårda
villkor för att ett medlemskap skulle kunna bli
aktuellt. Det var många som uppfattade dessa
villkor som närmast prohibitiva dvs. att de skulle
förhindra en svensk medlemskapsansökan i det
långa loppet. Samma villkor upprepades så sent
som i regeringsförklaringen i början av oktober.
Detta viktiga villkor var att vi först skulle få en ny
rad europeiska säkerhetsordning i Europa som
undanröjde alla risker för krig. Först när vi hade
den säkerhetsordningen i Europa kunde det bli
aktuellt för Sverige att ta steget och söka
medlemskap i EG. Denna mycket försiktiga
hållning från den svenska regeringens sida var
alltjämt dominerande när Europafrågorna
diskuterades här i kammaren den 10 oktober. Då
hade utrikesministern, som Carl Bildt erinrade om,
en rad skäl mot svenskt medlemskap, fem stycken
närmare bestämt. Det var alldeles tydligt att
regeringen inte hade några planer på att aktualisera
den här frågan då.
När Jan-Erik Wikström summerade debatten
konstaterade han att det fanns två partier i
kammaren -- moderaterna och folkpartiet -- som
sade ja, det fanns två partier -- miljöpartiet och
vänsterpartiet -- som sade nej och det fanns två
partier -- socialdemokraterna och centerpartiet --
som sade vänta och se. Det var nog många som
trodde att vi skulle få vänta ganska länge på att få
se vart socialdemokraterna och centerpartiet skulle
gå, men bara ett par veckor senare var bilden helt
förändrad. Det avgörande steget var, som många
talare erinrat om, det som regeringen tog i samband
med att det s.k. krispaketet presenterades på en
presskonferens den 26 oktober.
Jag vill gärna instämma med dem som har sagt att
det är litet märkligt att detta avgörande steg togs
som en direkt följd av att en räntechock hade
drabbat Sverige. Det hade varit trevligare om detta
steg hade tagits på ett mer offensivt sätt och med
större engagemang än vad som nu blev fallet. Men
det var, enligt vår mening, ett steg i rätt riktning.
Enligt denna krisskrivelse till riksdagen är en ny
fredsordning inte längre ett villkor. Självfallet
eftersträvar Sverige fortfarande en ny fredsordning
som kan innebära en bättre garanti än den gamla
för freden i Europa. Det finns dock inte längre
några krav på att denna fredsordning först skall
komma till stånd och att Sverige därefter skall
pröva medlemskap, utan nu talas det öppet om att
ambitionen är ett svenskt medlemskap i EG. Men
för att underbygga det skall vi fortsätta våra
ansträngningar att skapa en ny fredsordning. Det
kan synas vara en ganska hårfin skillnad, men alla
inser att den är av avgörande betydelse.
Om man jämför Ingvar Carlssons artikel i Dagens
Nyheter i slutet av maj med den artikel han i
fredags skrev i Aftonbladet, är det som om dessa
artiklar är skrivna av olika författare. Nu ser
plötsligt Ingvar Carlsson en viktig roll för Sverige i
det framtida EG, och det är bra. Efter att ha läst
den artikel som Ingvar Carlsson skrev i Aftonbladet
nu i fredags, måste man fråga sig varför det dröjde
så länge innan svensk socialdemokrati och den
svenska regeringen nådde fram till det
ställningstagande som i dag tycks så självklart.
Ingvar Carlsson skrev i Aftonbladet att han trodde
att de EG-positiva partierna hade mycket olika mål
för sitt engagemang i Europa. Han nämnde i ett
antal punkter socialdemokraternas mål, nämligen
att säkra freden, att främja utvecklingen i
Östeuropa, att bekämpa miljöförstöringen, att
sätta kampen mot arbetslösheten i centrum, att öka
löntagarnas inflytande, att öka trygghet och välfärd
och att bekämpa fattigdom i världen. Detta är
alldeles utmärkt. Det är i själva verket som ett eko
av vad jag och många andra liberaler har framfört i
mängder av tal som handlat om Europa under de
senaste åren och naturligtvis också långt tidigare.
Vi kan förvisso ha delade meningar om mycket,
kanske också om medlen när dessa mål skall
förverkligas, men bakom dessa mål, såsom Ingvar
Carlsson formulerade dem i sin artikel
häromdagen, finns det säkert en mycket stor
enighet i Sveriges riksdag.
Jag noterade med särskild tillfredsställelse att
Ingvar Carlsson i raden av dessa mål nämnde att
bekämpa fattigdomen i världen. Det är bra att
åtminstone visionerna finns kvar inom svensk
socialdemokrati när man nu är på väg att pruta det
svenska u-landsbiståndet. Men det kanske finns tid
under julen till eftertanke och t.o.m. omtanke inom
socialdemokratin på den punkten. Det skulle i så
fall ligga mer i linje med de visioner som Ingvar
Carlsson har för den svenska Europapolitiken.
Fru talman! Jag besökte av en tillfällighet Bryssel
strax efter tillkännagivandet av Sveriges ambition
att söka medlemskap i Europeiska gemenskapen.
Jag kunde konstatera att detta mottogs
utomordentligt positivt, åtminstone bland mina
liberala vänner i Bryssel. Jag mötte en och annan --
inga liberaler, utan personer med annan politisk
färg -- som ifrågasatte äktheten i vårt europeiska
engagemang, eftersom detta besked kom just som
en reaktion på en ekonomisk kris i Sverige. Jag vill
samtidigt betona att den reaktionen var ett
undantag bland de människor jag träffade, de flesta
var mycket positiva och välkomnade Sverige.
Bland de länder som i dag står utanför den
Europeiska gemenskapen tillhör Sverige säkert
dem som välkomnas allra mest av Gemenskapen.
Jag hade möjlighet att också diskutera med den
danske kommissionären Henning Christophersen
om tidsplanen för Sveriges medlemskap i EG. Han
gjorde ungefär samma bedömning som jag själv
hade gjort. En optimistisk men realistisk tidsplan
skulle kunna se ut ungefär på det sättet, att Sverige
lämnar in sin ansökan under 1991, att det förs
samtal under 1992 och formella förhandlingar
under 1993, att processen får verka i Sverige under
1994 och att ett svenskt medlemskap kan bekräftas
i valet år 1994. Då skulle Sverige kunna bli medlem
från år 1995.
Detta är förvisso en optimistisk tidsplan. Det finns
ännu ingen medlemsansökan till EG som har
behandlats så snabbt. Men vi kan konstatera att de
pågående EES-förhandlingarna har lagt grunden
för en snabbare process när Sverige söker
medlemskap än vad som tidigare har varit möjligt.
Men det bör också nämnas att det finns andra i
kretsen av kommissionärer som är mindre
optimistiska än vad Henning Christophersen är. Vi
skall naturligtvis vara beredda på att det kan ta
längre tid, men vi bör från svensk sida göra allt för
att denna optimistiska tidsplan skall kunna hållas.
Fru talman! Det viktigaste motivet för att Sverige
bör eftersträva ett fullvärdigt medlemskap i EG är
att detta är det enda sättet att ge Sverige ett
inflytande. Det är viktigt, eftersom EG är en
dynamisk process och inte en fix institution. Vi kan
aldrig fixera EG och ta ställning till någonting som
har byggts färdigt, utan det byggs ständigt vidare.
Endast som fullvärdiga medlemmar i EG kan vi
vara med och påverka detta byggande, den process,
som hela tiden fortgår.
Detta är naturligtvis viktigt för att vi skall kunna
påverka beslut som under alla förhållanden
kommer att beröra oss själva. Av rent och skärt
egenintresse kommer Sverige att anpassa sig till
rader av beslut som fattas inom EG. Men detta är
ändå inte det viktiga skälet. Det viktiga för oss som
liberaler, eller i varje fall som internationalister, är
att vi skall kunna engagera oss i Europas utveckling
och kunna påverka den.
Vi folkpartister anser att det är mycket som är bra
i EG, men vi anser också att det finns mycket som
inte är bra där. Vi vill gärna liera oss med
progressiva krafter inom EG, liberaler och andra
progressiva krafter, för att påverka utvecklingen i
Europa. Det kan Sverige bara göra som medlem i
EG.
Kritikerna av medlemskap blandar ofta ihop å ena
sidan konsekvenserna av ett medlemskap i EG, å
andra sidan dels effekterna av öppenhet och
internationalisering i största allmänhet, dels den
utveckling som sker inom enskilda EG-länder, men
som inte har särskilt mycket med EG att göra utan
som mer kan hänföras till kultur och traditioner i
dessa EG-länder. Vårt beroende av omvärlden är
redan stort. Vi säljer hälften av vår
industriproduktion utomlands. Detta är en
situation som vi i Sverige har valt, eftersom vi vet
att det med frihandel och stor export skapas
möjligheter till import och utveckling av det
svenska välståndet och den svenska välfärden.
Alternativet till detta hade varit isolering och
fattigdom, och det alternativet har vi alla skytt.
I dag pågår i tidningsspalterna en debatt om vad ett
medlemskap skulle kunna betyda för kvinnorna.
Det finns de som säger, att om Sverige blir medlem
i EG skulle vi tvingas sänka våra skatter mycket
kraftigt, och det skulle krympa vår offentliga sektor
och därmed undanröja arbetstillfällen för framför
allt kvinnor. Summan av detta skulle bli att
kvinnorna blev förlorare.
Detta är, enligt mitt sätt att se, en helt orimlig
analys. För det första har hela
välfärdsutvecklingen, den offentliga sektorns
utbyggnad i Sverige och kvinnornas frigörelse, gått
hand i hand med en internationalisering av den
svenska ekonomin. Denna internationalisering har
i själva verket varit en förutsättning för hela denna
process: utbyggnaden av välfärden, kvinnornas
frigörelse och mycket annat.
För det andra; även om utvecklingen i EG-länderna
släpar efter den i Sverige ökar ju jämställdheten
successivt också i EG-länderna. EG har faktisk,
som en del talare har noterat här i debatten i dag,
en mer långtgående jämställdhetslagstiftning på
gång än den som i dag finns i Sverige. Det kan alltså
bli vi i Sverige som på grund av ett EG-
medlemskap, eller tidigare, tvingas skärpa vår
lagstiftning för att anpassa den till vad som då gäller
inom EG.
För det tredje finns det naturligtvis skäl för Sverige
att sänka skattetrycket. Det är i själva verket
eftersträvansvärt att vi gör detta. Det måste vi göra
för att bättre klara konkurrens och sysselsättning i
Sverige. Detta är naturligtvis särskilt viktigt för
kvinnor, som tillhör de grupper på
arbetsmarknaden som ofta drabbas när
arbetslösheten stiger och konkurrenskraften
försämras.
Om Sverige stod utanför EG skulle i själva verket
kravet på skattesänkningar bli större, eftersom vi
då inte bara skulle klara konkurrenskraften på en
marknad där vi finns med på lika villkor, utan
dessutom de barriärer som i så fall skulle finnas
mellan Sverige och EG. Jag tror att den analys i
detta avseende som en del talare gör i sina inlägg i
grunden är felaktig.
För det fjärde, fru talman, finns det, som de flesta
säkert vet, inga krav på någon total anpassning av
socialpolitiken inom EG. Det finns i dag mycket
stora skillnader i länderna inom EG som beror på
olika utvecklingsnivå i medlemsländerna, och det
kommer att vara så under mycket lång tid framöver.
Det finns en självklar ambition inom EG, och vi i
folkpartiet vill gärna vara med och arbeta för att det
målet skall nås, nämligen att standarden och
välfärden för de fattigaste människorna inom EG
skall lyftas. Det är ett av de mål som Ingvar
Carlsson pekade ut i sin artikel i Aftonbladet och
som jag gärna vill instämma i.
Till sist bör man nämna att Sverige faktiskt inte är
världsbäst på allt. Det är en föreställning som är
mycket utbredd att allt är bättre i Sverige än i något
annat land. Sverige är förvisso ett bra land att leva
i, men det finns goda exempel både i enskilda EG-
länder och inom EG självt där vi skulle kunna
hämta inspiration för att reformera det svenska
samhället.
Italienarna är bättre än vi på att integrera
utvecklingsstörda i skolan. Engelsmännen har
sedan lång tid tillbaka byggt ut ett husläkarsystem.
Miljölagstiftningen i Tyskland går i vissa avseenden
längre än i Sverige. Valfriheten när det gäller den
sociala tjänstesektorn, välfärdssektorn, är större i
de flesta EG-länder än vad den är i Sverige. Jag har
redan nämnt den jämställdhetslagstiftning som är
på gång inom själva Gemenskapen.
Fru talman! En fråga som många med rätta ställer
sig är: Kan Sverige påverka? Självfallet kan Sverige
inte diktera några beslut, lika litet som enskilda
riksdagsmän eller partier kan diktera beslut i denna
kammare. Men Sverige kan bilda koalitioner.
Sverige kan samarbeta med andra länder och på det
sättet åstadkomma förändringar.
När jag har mött representanter för
miljöorganisationer i EG-länderna har de
understrukit att de skulle välkomna ett svenskt
medlemskap, då de tror att vi med vår
förhållandevis framsynta miljöpolitik på en del
områden skulle kunna påskynda utvecklingen --
naturligtvis i koalition med andra som tycker
ungefär som vi inom EG.
Det finns också i debatten de som ställer ett
engagemang för EG mot ett engagemang för hela
Europa. Det har gjorts sådana inlägg även i denna
debatt. Detta säger man som om vi hade ett val
mellan att engagera oss i EG eller i hela Europa.
Enligt mitt sätt att se finns det inga motsättningar
mellan dessa mål. Vi främjar utvecklingen i
Östeuropa och Centraleuropa bäst genom EG. Det
är i hög grad utvecklingen i EG som har inspirerat
utvecklingen i Östeuropa. Det är mot EG som
länderna sneglar, t.ex. Polen, Tjeckoslovakien,
Ungern, när man nu ser fram emot en bättre
utveckling. Dessa länder anpassar t.o.m. i sin egen
förändringsprocess en hel del regler till EG för att
slippa den anpassningen senare. Jag tycker att det
är angeläget att Sverige finns med i EG och
välkomnar dessa länder den dag de söker
medlemskap i stället för tvärtom. Vi säger alltså ja
till hela Europa genom att säga ja till EG.
Fru talman! Europapolitiken är central för Sverige.
Det är viktigt att vi går in i integrationsprocessen
med liv och lust i syfte att driva på utvecklingen. En
styrka är naturligtvis om detta kan ske i betydande
politisk enighet. Jag tycker att det är viktigt att vi
inte bara nöjer oss med en bedömning av när en
medlemsansökan kan ske, utan att vi uttrycker en
klar vilja. Den bör komma under 1991.
Det finns bara medlemmar och icke medlemmar.
Jag läste häromdagen en artikel av några av
kammarens ledamöter som framställde det som om
Sverige skulle kunna ge sig in i något slags
förhandling med EG där Sverige skulle ge och ta
och bli medlem med en rad förbehåll. Jag tror att
detta är helt omöjligt. För svensk del handlar det
om att ta ställning för eller emot EG, att bli medlem
eller att avstå från medlemskap. I detta val är det
självklara svaret från folkpartiet liberalerna att vi
skall säga ja till EG. Det är den bästa vägen att
kunna påverka det framtida Europa. Det är viktigt
att Sverige blir fullvärdig medlem i EG. Jag hoppas
att det steg som skall tas i dag skall ses som det
första stora steget mot detta fullvärdiga
medlemskap.
I detta anförande instämde Jan-Erik Wikström,
Hadar Cars, Håkan Holmberg, Karl-Göran
Biörsmark, Lola Björkquist, Ingrid Hasselström
Nyvall, Margitta Edgren, Leif Olsson, Kenth
Skårvik, Lars Sundin, Lars Ernestam, Isa
Halvarsson, Hans Lindblad och Gudrun Norberg
(alla fp).
Anf. 25 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Nu förnyas Europa. För bara fem år
sedan hade vi en omfattande stagnationsdebatt i
Europa. Vår världsdel genomgår nu en dynamisk
och snabb förändring, som saknar motstycke i
fredstid. Den här gången är det fredens, frihetens
och demokratins vindar som är drivkrafter i
utvecklingen. Förändringarna gäller i hög grad hela
vår världsdel. Takten i förändringarna spränger alla
förväntningar. Det är ingen tillfällighet att
förändringen -- perestrojkan -- just fått Nobels
fredspris.
Det är i det alleuropeiska perspektivet de stora
möjligheterna finns -- till avspänning, säkerhet och
fred, fria folks samverkan, ekonomisk utveckling
och att rädda Europas miljö. Det som en gång var
ett motiv för 50-talets och den omedelbara
efterkrigstidens EEC -- ''aldrig mera krig mellan
Tyskland och Frankrike'' -- är i dag ett motiv för
alleuropeisk samverkan.
Den sköra demokrati som växer fram i Öst- och
Centraleuropa behöver vårt stöd, demokratiskt och
ekonomiskt. Också de framväxande konflikter som
följer i frigörelsens spår behöver en europeisk
samverkan som ram, som stöd. Med mer ensartade
ekonomiska system ökar möjligheterna till
samarbete. Men alla vet att det är en ekonomisk
samverkan som sker från helt olika förutsättningar
och utvecklingsnivåer. Riskerna är betydande för
ekonomisk dominans och uppköp från väst i öst.
Det är inte bara ett problem i det nya Tyskland. Till
sist handlar det om nationell självkänsla, en vilja att
nu -- när man äntligen fått chansen -- kunna
bestämma över sin egen framtid. Detta vet var och
en som har besökt de nya, fria staterna i Öst- och
Centraleuropa.
I denna alleuropeiska samverkansvision har
Sverige en självklar roll. Den måste bli betydligt
mer aktiv och allsidig än hittills. Europa är inte
enbart EG, som vi tycks inbilla oss i den
förhärskande debatten i vårt land. Vi måste snabbt
upptäcka hela Europa. De som ser Europa ur ett
snävt marknadsperspektiv stannar gärna i
Västeuropa. Efter årtiondens indoktrinering ses
''öst'' bara som ett avskräckande exempel, en
omöjlig, underutvecklad del av vårt gemensamma
Europa. Det är en cynisk bild. För vi önskade oss
ju ett helt och fritt Europa. Hur skulle Europa
kunna vara bara ''väst''? 12 EG-stater och 6 EFTA-
stater -- i stället för nuvarande 33? Nej,
marknadernas Europa måste bli ett medborgarnas
Europa. Där är vi inte i dag, allra minst i dagens
svenska debatt. Fortfarande är det en del som
resonerar som om Europa vore tolv
trettiotredjedels Europa. I EGs hjärta, Strasbourg,
förs en annan debatt som inte har särskilt mycket
gemensamt med den debatt som hittills har förts i
Sverige. Det är viktigt att vi vidgar perspektiven
snabbt.
Visionen måste vara ett enat, fredligt, öppet, fritt
och demokratiskt Europa. Inte ett ''fort'' som sluter
sig samman kring sin egen förträfflighet, utan en
världsdel öppen mot omvärlden. Det var denna
vision av Europas framtid som centern lyfte fram i
början av den här valperioden, det var innan
Michail Gorbatjov besökte Europarådet och gav liv
åt denna eurosklerosa organisation, det var innan
Berlinmuren föll, det var innan Tyskland
återförenats. Trots allt som hänt är visionen
fortfarande en vision. Men den fick sin näring i
perestrojka och glasnost, i Lech Walesas fackliga
och politiska frigörelsekamp i Polen och mycket
mera.
Det var i Polen som det kommunistiska systemet
mötte sin egen undergång i form av paroller och
banér, som ledde till ett totalt avslöjande. Därför
finns det särskild anledning att i dag gratulera
Polens förste folkvalde president, också han en
fredspristagare från frigörelsens Europa. Det är en
händelse som ser ut som en tanke, att varken
Walesa eller Gorbatjov personligen kunde ta emot
fredspriset. Hemmafronten tillät det inte.
Så börjar efterkrigstiden närma sig sitt slut. Den
europeiska säkerhetskonferensens högnivåmöte i
Paris 19--21 november blev en klar manifestation
med just denna innebörd. Men det blev också en
klar påminnelse om vad som återstår. I
Sovjetunionens inrikespolitiska kramper hårdnar
attityden mot delrepubliker som söker sin egen väg
mot frihet och frigörelse.
De baltiska staternas representanter vid ESK-
konferensen blev förvisade inte bara från mötet,
utan också från intilliggande lokaler. Begreppet
''distinguished visitors'' degraderades till ''excluded
visitors''. Det finns därför särskild anledning att
välkomna de klara uttalanden som den svenske
statsministern gjorde vid ESK-mötet för de baltiska
republikernas frigörelse. I realiteten kan det andra
världskriget aldrig vara avslutat innan de åter fått
möjlighet att fritt välja sin egen framtid.
Europas framtid kommer i hög grad att påverkas av
hur ESK-arbetet kommer att lyckas.
Nedrustningen måste fortsätta. Resurser måste
omfördelas från vapen till välfärd. Europas
parlament måste få en roll i den säkerhetspolitiska
utvecklingen. Ingenting borde vara mer självklart,
men så har det inte varit hittills. Det är i den
riktningen vi kan se en framtida roll för
Europarådet som en parlamentarisk bas för ESK-
arbetet. Nedrustning, fred och gemensam säkerhet
i Europa kan aldrig vara en angelägenhet för enbart
experter och regeringar.
I en tid av minskande hot, i varje fall mindre akuta
hot, vill en del ''sälja ut'' den svenska
neutralitetspolitiken. Men svensk säkerhetspolitik
är ingen handelsvara, inte ens för bilfabrikanter.
Säkerhetspolitik handlar om stabilitet och
långsiktighet. Säkerhetspolitik har ingenting med
kortsiktiga konjunkturcykler att göra, varken i
ekonomin eller i politiken. Vi har naturligtvis alla
skäl att välkomna att militära allianser upplöses
eller förändras. Men det bekräftar ju bara värdet av
alliansfrihet, som mål och som tidlös position.
Neutralitet i en krigssituation har bl.a. som syfte att
hålla landet utanför krig. Den hållningen är rimlig i
alla väpnade miljöer. Så länge det finns tillräckligt
med vapen för krig är också denna hållning en
tidlös position.
Till sist handlar särkerhetspolitik om trovärdighet.
Det gäller i synnerhet i en konfliktsituation.
Antingen är trovärdigheten tillräcklig eller inte. Är
den det inte, spelar det mindre roll var
trovärdigheten brister -- om vi deltar i ett
förpliktigande utrikespolitiskt samarbete eller
t.o.m. i ett militärt samarbete. En viktig del av
trovärdigheten är en oberoende ställning i dessa
avseenden och naturligtvis ett eget försvar som vi
själva bestämmer över. Att återvinna trovärdighet
som gått förlorad tar tid. Att bygga upp ett försvar
som reducerats tar också tid. Det är en av de svåra
frågeställningarna för den kommande
försvarskommittén. Av dessa och andra skäl är
säkerhetspolitik långsiktig politik. Det synsättet
bör inte förändras ens i ett föränderligt Europa.
Det är genom friheten, genom demokratin, som
Europas folk får redskap att hantera en annan
livsavgörande fråga, nämligen miljön. Nu
signalerar Europas sjöar och hav med syrebrist,
med missbildade och döda fiskar samt med förlust
av växter som är viktiga för ekosystemen. Europas
skogar och mark visar katastrofala skador på grund
av försurning, tungmetallförgiftning och andra
obalanser i naturen.
När vattnens och markernas produktionsförmåga
minskar, borde alla inse att det nya Europa också
måste vara det gemensamma miljöansvarets
Europa. Miljöutsläpp och deras konsekvenser
känner ju inga nationsgränser. Katastroferna är
gemensamma. Så var det med Tjernobyl och med
Rhen-katastrofen. Miljön är gemensam.
Miljöskador måste förebyggas lokalt och samtidigt
hanteras gemensamt i vår världsdel -- och därtill
globalt.
I dag är det inte marknaden, utan människorna,
som först avläser och förstår miljöns gränser.
Därför är demokratin omistlig i miljöarbetet.
Nationella åtgärdsprogram måste formas, och det
alleuropeiska miljösamarbetet i FNs ekonomiska
kommission för Europa, ECE, måste stärkas. Det
tilläts aldrig ske i diktaturernas Öst- och
Centraleuropa. Även marknadsekonomierna
måste inse att bara den utveckling som är
ekologiskt hållbar ger ekonomisk utveckling som
varar på sikt.
Så talar demokratins utveckling, ett alltmer
ensartat ekonomiskt system, en politik för
gemensam säkerhet och vår gemensamma miljö för
ett alleuropeiskt samarbete. Därför blir EGs
vägval -- i organisationens roll som ekonomisk och
politisk motor för Europa -- alltmer betydelsefullt;
en breddning och öppenhet för nya medlemmar
eller en fördjupning med ökade barriärer mot
omvärlden? Det är frågan.
Utspelen och de politiska markeringarna angående
just detta vägval avlöser varandra. Häromdagen
kunde vi ta del av Kohls och Mitterands förslag --
ett klart ''fördjupningsalternativ''. Västeuropeiska
unionen föreslås bli en integrerad del i EGs
framtida försvarspolitik. Ministerrådet föreslås få
ökad makt. Bl.a. Italien och Belgien har tidigare
varit ute i liknande ärenden.
De som ser EG som frihandelns banerförare i vår
del av världen fick måhända en tankeställare i slutet
av förra veckan, när Uruguay-rundan inom GATT
kapsejsade. De som före den livsmedelspolitiska
överenskommelsen i våras ansåg att Sverige,
ensidigt och utan att vänta på någon annan, kunde
minska gränsskyddet för jordbruket fick kanske
också något att fundera över.
De närmaste månaderna -- och åren -- kommer
säkert att bli av stor betydelse för det europeiska
samarbetets riktning och utformning. Ett
avgörande krav är naturligtvis för varje nation som
ansöker om medlemskap i EG att man också får
klarhet om ''vilket EG'' det rör sig om. Så fungerar
de flesta som söker medlemskap i en förening. Det
bör gälla också vid behandlingen av
efterkrigstidens viktigaste politiska
ställningstagande för Sveriges del. Jag vill här
hänvisa till de inlägg som Pär Granstedt i en
tidigare utskottsrunda har gjort.
Genom det förestående beslutet med anledning av
utrikesutskottets betänkande, 1990/91:UU8, måste
det äntligen bli slut på den ensidiga -- och jag vill
säga otillständigt förenklade, snarare stupida --
debatten om ''ja'' eller ''nej'' till EG. Svenska folket
måste få en möjlighet -- och inte bara en -- att sätta
sig in i konsekvenserna för egen del i vardagslivet
av en eventuell EG-anslutning. Därför är det
viktigt att utrikesutskottets maning till regeringen
att ''inkomma med förslag'' beträffande ökade
informationsinsatser till allmänheten verkligen
också hörsammas med det snaraste.
Den svenska Europadebatten har börjat ändra
karaktär efter regeringens fotnot i krispaketet. Den
har blivit mer nyanserad, mer verklighetsanknuten.
Det är en självklarhet att svenska folket skall ha
inflytandet över Sveriges framtida roll i det nya
Europa. Den möjligheten kommer att finnas i
minst två allmänna val. Dessutom kan det inte
uteslutas att en folkomröstning anordnas för att
man skall kunna ta slutlig ställning till ett
avtalsförslag. Det är inte bara rimligt, det är
demokratiskt. Därför är det viktigt att denna
demokratiska möjlighet -- folkomröstningen -- står
öppen. Vi vet att folkomröstningar stimulerar en
fördjupad debatt, en debatt som är nödvändig att
bredda utanför lobbygrupper och ekonomiska
intressen.
Dagens beslut är viktigt, men det är inte det sista.
Det är ett beslut i en lång process. Det ger
bemyndigande för att ansöka om förhandlingar
angående medlemskap. Om förhandlingar skall
vara meningfulla, kan inte resultatet förutsättas
innan förhandlingarna ens har inletts. Därför är
medlemskapsansökan en sak. Resultatet av denna
ansökan är en annan sak. Beslut om ett sådant
resultat är ytterligare ett steg i en process, där vi nu
tar första steget.
I detta anförande instämde Sven-Olof Petersson
(c), Gunhild Bolander (c), Agne Hansson (c), Pär
Granstedt (c), Paul Ciszuk (mp), Elving Andersson
(c), Rune Thorén (c), Lennart Brunander (c),
Gunilla André (c), Marianne Andersson i Vårgårda
(c), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Birger
Andersson (c), Birgitta Hambraeus (c), Göran
Engström (c), Karin Starrin (c), Stina Eliasson (c),
Nils Häggström (c), Görel Thurdin (c) och Per-Ola
Eriksson (c).
Anf. 26 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Också jag skall inleda med en kort
resumé om vad som har hänt under den senaste
tiden. Jag tror dock att den kanske kommer att låta
något annorlunda än vad de andra beskrivningarna
har gjort.
Medan högkonjunkturen segade sig igenom den
industrialiserade västvärldens ekonomier under
nästan hela 80-talet, ökade fattigdomen hos alla de
medborgare som ingenting ägde. Västeuropas
länder gisslades med det stålbad som kallas
arbetslöshet. De stora multinationella företagen
kasserade samtidigt in vinster som fick de mest
luttrade penningräknarna att hissna. Skatter har
sänkts av de olika ländernas regeringar. Maskorna
har vidgats i de gamla välfärdsstaternas skyddsnät.
Antalet hemlösa i världens huvudstäder har ökat,
samtidigt som den rika klassen har blivit rikare
överallt.
Ironiskt nog har produktiviteten samtidigt minskat
i företagen. Fackföreningsrörelserna världen över
har tappat i kraft, framför allt där de har förlorat
medlemmar.
En blå revolution har fått världen att kantra och
gjort den ännu mer orättvis och ännu svårare att
leva i för alla dem som inget har. Samtidigt har
murar fallit.
Östeuropa har raserat sina centralstyrda och
förhatliga system. Människorna ropar efter frihet,
efter varor att konsumera och efter rätten att forma
sin framtid. Vägen till frihet går emellertid för
många av dem över arbetslöshetens stålbad. Även
där blir några ännu fattigare, några blir litet rikare
och ytterligare några blir mycket rika. I öst ekar
ropen på demokrati.
I väst faller däremot de demokratiska idealen i
rasande fart. Nationalstaternas folkvalda
representanter och regeringar har i Västeuropa
med frenesi frånhänt sig den ena möjligheten efter
den andra att själva forma sitt eget lands framtid.
Ett gemenskapernas Europa byggs just nu, inte
med den parlamentariska demokratins principer
utan med överstatlighet och en tung byråkrati som
främsta kännetecken.
I EG har den starkares rätt, dvs. kapitalets, blivit
lag. Den svages rätt, dvs. löntagarnas, har blivit en
rekommendation. Det internationella kapitalet
gnuggar händerna. Marknaderna ligger öppna.
Gränserna faller. Det är bara att ta för sig.
Politiken har mist sin kraft. Vi är alla i frihetens
namn utnämnda till konsumenter. Ekonomisk
tillväxt är fältropet. Ekonomisk tillväxt är
förhoppningen. Ekonomisk tillväxt är målet. Men
är det lösningen? Denna fråga borde vi ställa oss.
Är det verkligen lösningen på den tid som vi i dag
lever i? Är det lösningen på det avspänningens
Europa och det integrationens Europa som för
första gången kan existera utan hot av militärmakt?
För första gången kan kapital, kunskap och
resurser frigöras för att man skall kunna bygga ett
folkens Europa.
Vi menar att det främsta hindret i dag för att
förverkliga den historiska möjligheten att bygga
folkens Europa, är de transnationella bolagens
växande makt över Europa och världen.
Den ekonomiska makten formas i dag kring tre
geografiska maktcentra. Det gäller ett
dollarcentrum kring USA och Canada, ett
yencentrum kring Japan och mittländerna i
Ostasien och ytterligare ett centrum kring EGs
fastlagda planer på en ekonomisk och politisk
union och en gemensam valuta. Det är helt klart att
EGs union är ett politiskt projekt syftande till ett
Västeuropas förenta stater. På den punkten är jag
fullständigt enig med Carl Bildt.
Vi vill emellertid delta i arbetat för ett folkens
demokratiska Europa mot det transnationella
kapitalet. Därför motsätter vi oss planerna på ett
svenskt medlemskap. Vi säger ja till demokrati,
generell välfärd och politisk självständighet. Vi
säger ja till ett öppet och samarbetande Europa, till
hela Europa.
Vi vill att Berlinmurens fall skall utgöra
inledningen till en tid då ett gemensamt Europa
byggs. Det skall bli ett gemensamt Europa som är
demokratisk och som bryr sig om sina medborgare
och inte bara sitt kapital, sina varor och sina
tjänster. Det gäller ett Europa som bryr sig om sina
medborgare och som värnar sin natur och miljö.
Den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensen, ESK, hölls i Paris i
november 1990. I ESK ingår alla europeiska stater
samt USA och Canada. Albanien har en
observatörsplats.
Konferensen i Paris satte punkt för det kalla kriget
och utgör avstampet för en ny tid i Europa. ESK
lägger grunden för ny tryggare europeisk
säkerhetsstruktur.
Europa behöver inte bara en gemensam säkerhet,
utan också gemensamma och bindande
miniminormer för miljön. Miniminormerna måste
ge varje land rätten att gå vidare och skärpa sin
miljölagstiftning.
Det behövs ett alleuropeiskt parlament som
fungerar öppet och demokratiskt. Det kan
organiseras genom att Europarådet utvecklas och
utvidgar sin medlemskrets till Europas alla länder.
Det alleuropeiska parlamentet kan vara direktvalt
och anta bindande minimiregler i form av
konventioner som rör problem som endast kan
lösas över nationsgränserna. Det gäller t.ex.
gränsöverskridande miljöproblem, som jag talade
om. Det behövs emellertid också gemensamma
minimiregler mot det transnationella kapitalets
grova utnyttjande av arbetskraft i olika europeiska
länder.
För att man skall kunna fördjupa den alleuropeiska
tanken krävs naturligtvis också ett fördjupat
mellanfolkligt samarbete. Folkliga rörelser och
organisationer i alla Europas stater måste ges
ökade möjligheter och resurser att utvidga sitt
samarbete.
EG, som utgörs av tolv västeuropeiska stater, har
inte uttalat avsikten att inom överskådlig tid samla
alla Euorpas stater. Det beror på att EG-unionen
inte vill ha med hela det fattiga Östeuropa, ännu.
Man har nog med sina egna eftersatta regioner.
EG unionen innebär i stället att en ny mur skapas
mellan väst och öst -- en välfärdsmur. Innanför den
muren vaktar väst sina rikedomar, och utanför står
Östeuropa med billig arbetskraft.
Vi vill inte ha nya murar i Europa. Därför vänder
vi oss också mot EGs Östeuropapolitik. Vi menar
att Östeuropas problem är akuta och måste lösas i
ett alleuropeiskt sammanhang.
Vi säger också ja till en ny internationell ekonomisk
ordning. Två världskrig har börjat i Europa och
oräkneliga kolonialkrig. Europas vapenfabrikanter
har tjänat grova pengar på alla krig. Nu menar vi
att vapenexporten måste stoppas. Nedrustningen i
Europa får inte leda till upprustning i tredje
världen. De bortrustade vapnen skall skrotas, inte
säljas till Mellanöstern eller andra konfliktområden
utanför Europa. Avspänningen öst-- väst får inte
följas av en skärpt konflikt nord--syd, som
mobiliseringen i Gulfkrisen förebådar.
Vänsterpartiet är ett internationalistiskt parti. Vi
vill skapa en rättvis världsordning där alla
människor har samma värde och samma chanser i
livet oavsett i vilket land och i vilken världsdel de är
födda. 40 000 barn dör varje dag av fattigdom. De
dör trots att alla vet att svält och sjukdomar,
analfabetism och okunnighet kan utrotas. Det finns
resurser, men de måste användas rätt. I dag går de
förlorade i militär upprustning och i tredje världens
gigantiska räntebetalningar som är en del av den
internationella skuldkrisen. Skuldkrisen som riktas
mot u-länderna måste stoppas. Sverige skall inte
göra gemensam sak med de gamla
kolonialmakterna i EG-unionen. Vi skall utveckla
Europa, men inte på de fattiga ländernas
bekostnad. Att lösa nord--syd-konflikten och skapa
rättvisa relationer i världen är vår tids största
politiska uppgift. För EG-unionen finns den
uppgiften varken med som tanke eller målsättning.
EG-unionen tänker samordna sin utrikes- och
säkerhetspolitik och tala med en röst i
utrikespolitiska frågor. Man vill ha en gemensam
försvarspolitik och gemensamma militära
insatsstyrkor som skall kunna användas i tredje
världen, t.ex. i Gulfkrisen.
Vi menar att Sverige faktiskt har en unik roll att
spela i världen. Sedan några decennier har vårt land
utrikespolitiskt i vissa avseenden kunnat fungera
som en nordlig ombudsman för tredje världens
länder, för syd. Den rollen kommer i den närmaste
framtiden, med växande nord--syd-motsättningar,
att vara än viktigare. Därför vill vi att vårt land
självständigt och aktivt skall kunna arbeta för en ny
internationell ekonomisk ordning och för militär
nedrustning i hela världen. Därför vänder vi oss
mot EG-medlemskapet.
Vi menar dessutom att Sverige har en större
valfrihet utan medlemskap. Visst är Sverige
beroende av sin omvärld. Men alternativet till
medlemskap i EG-unionen är faktiskt inte
isolering. Sverige har sedan 1973 ett frihandelsavtal
med EG. Det ger svensk industri tullfrihet
gentemot EGs länder. Men avtalet innebär också
möjligheter till en friare handel med länder utanför
EG.
Ett medlemskap i EG förutsätter underordning av
EGs tullunion. EG har högre tullsatser och mer av
importrestriktioner gentemot tredje land än
Sverige.
Sverige skall naturligtvis ha fortsatt handel med
EG, men också bredda handeln till andra delar av
världen. Små väl integrerade marknader har visat
sig mer ändamålsenliga för sysselsättning, tillväxt
och kontroll över ekonomin än den planerade
stormarknad som EG tänker införa till 1993.
EFTA-länderna har haft lägre arbetslöshet,
kommit längre i miljöpolitiken och har högre BNP
per capita än EGs länder.
Sverige har mycket gemensamt med de övriga
nordiska länderna. Det gäller de generella
välfärdssystemen, fackföreningarnas ställning i
samhället, kvinnornas ekonomiska oberoende och
synen på miljöfrågorna. Ett utvidgat politiskt och
ekonomiskt samarbete och integration mellan de
nordiska länderna utgör ett viktigt alternativ till
EG. Men det finns fler alternativ.
EFTA-samarbetet kan utvecklas och
medlemskretsen utvidgas med östeuropeiska
stater, vilket inte står i motsättning till samarbetet
med EG.
ESK sysslar även med handel, miljö, vetenskap och
teknologi. ESK, som samlar alla Europas stater
samt USA och Canada, kan naturligtvis intensifiera
sin verksamhet på fler områden än det
säkerhetspolitiska.
Östersjösamarbetet kan breddas och måste leda till
militär nedrustning, så att pengarna kan användas
till samarbete kring ekonomi, handel och
miljöskyddande åtgärder.
FNs ekonomiska kommission för Europa, ECE,
kan spela en större ekonomisk och en miljömässig
roll. Denna organisation samlar också alla Europas
stater.
Europarådet, som i dag samlar 24 stater, kan inom
några få år, till skillnad från EG-unionen, utvidga
medlemskretsen till alla Europas stater.
Europarådet kan ta sig an frågor som kräver
gemensamma europeiska lösningar.
Det saknas alltså inte alternativ. EG är i dag en
realitet, men trots allt bara en del av Europa.
Europas verkliga styrka är just dess mångfald.
Vi menar att det, för att bemöta kapitalets
internationella och transnationella samarbete,
krävs ett fastare samarbete mellan arbetarrörelsen
och vänstern.
Arbetarrörelsen och vänstern i Europa måste
samordna och ena sina krafter mot det
transnationella kapitalet. Det gäller såväl inom som
utom EG-unionen.
Fackföreningsrörelsen i Europa, i väst och i öst,
måste enas och förstärkas. För vänsterpartiet är
kontakterna med vänstern och den gröna rörelsen i
Norden en näraliggande uppgift. Det gäller att
utveckla konkreta alternativ till EGs unionsplaner
samt att vara med och bygga folkliga rörelser för
demokrati, nationellt självbestämmande,
ekologisk hållbar utveckling, fackliga rättigheter
och kvinnofrigörelse.
Samarbetet i Europa och i världen mot det
transnationella kapitalet måste ges fastare former
än hittills och leda till gemensam handling och
konkreta solidaritetsaktioner. Det måste vara en av
huvuduppgifterna i det kommande politiska arbetet
för en arbetarrörelse och en vänster.
Mot EGs fyra friheter -- kapitalets, varornas,
tjänsternas, arbetskraftens frihet -- vill vi ställa fyra
folkliga rättigheter i Europa.
Många talar ju om visionen av ett enat, fredligt och
fritt Europa. Den visionen har naturligtvis vi också.
Men EG-unionen är inte i vägen för att få den
visionen förverkligad.
Grunden för hela EGs verksamhet är Rom-
fördraget. Det är EGs grundlag som är överordnad
varje medlemsstats egen grundlag.
Syftet med Rom-fördraget är att på alla sätt gynna
handel och kommers i Europa. För att nå detta har
man fyra grundläggande friheter -- friheten för
varor, tjänster, kapital och arbetskraft.
Ett problem med EGs syn på dessa friheter är att
människan faktiskt inte finns med, att sociala,
miljömässiga, demokratiska och solidariska
hänsynstaganden kan framställas som hinder för
den fria rörlighet som är huvudsyftet med EG.
Därmed kan det också förbjudas av den mäktiga
EG-domstolen.
Ett annat problem är att den framtida EG-unionens
centralbank skall fatta sina beslut just utifrån denna
syn på de fyra friheterna, där huvudmålet är
prisstabilitet. Det leder till ekonomiska beslut som
inte tar hänsyn till exempelvis det traditionella
svenska målet om full sysselsättning.
Vi anser att människor -- och inte bara arbetskraft,
utan alla människor -- varor och tjänster skall ha fri
rörlighet inom hela Europa. Däremot är det i
demokratins intresse att kapitalets rörlighet över
gränserna står under kontroll av folkvalda. Men
den fria rörligheten för människor, varor och
tjänster får inte stå i motsättning till de fyra folkliga
rättigheter som skall ligga till grund för det
alleuropeiska samarbetet:
Rättigheten att leva i demokrati, dvs. att leva i ett
Europa som garanterar politisk demokrati och
medborgerliga fri- och rättigheter.
Rättigheten att leva i en ren hälsosam miljö, dvs.
ett Europa som garanterar att miljö och hälsa och
säkerhet går före vinstintressen.
Rättigheten att leva i trygghet, dvs. ett Europa som
garanterar alla dess invånare rätt till social
trygghet.
Rätten till lika människovärde, dvs. ett Europa som
garanterar alla lika rättigheter och skyldigheter
oavsett ålder, kön, religion och nationalitet -- ett
Europa som verkar för alla folks frihet och hela
världens fred. Det är den europeiska visionen som
vi vill se förverkligad.
Det här steget kallades av någon av de tidigare
talarna för bara ett steg på vägen som kommer att
följas av fler. Någon annan talare kallade det för det
historiska steget som aldrig kan bli ett steg tillbaka.
Detta steg menar vi är inte den rätta vägen för att
lösa de stora problem och öppna de stora
möjligheter som vi står inför i Europa och världen i
dag. Dessutom har det kommit till på ett skandalöst
sätt genom en fotnot i ett krispaket. Det visar med
all önskvärd tydlighet, tycker vi, att det är
ekonomins lagar som är det styrande. Det är
storfinansens och det transnationella kapitalets
signalsystem som riksdagsbeslutet med all
uppenbar tydlighet kommer att bli en del av. Vi
motsätter oss detta.
I detta anförande instämnde Paul Ciszuk (mp).
Anf. 27 BENGT WESTERBERG (fp)
replik:
Fru talman! Gudrun Schyman gjorde just det jag
tog upp i mitt anförande, nämligen ställde ett
alleuropeiskt samarbete mot samarbetet med och
inom Europeiska gemenskapen. Jag tycker att det
är att slå ett stort slag i luften i själva verket. Det
verkar som om alla andra organisationer är just EG
är bra organisationer för Gudrun Schyman. Hon
kan tänka sig ett samarbete inom ramen för ESK,
Europarådet och inom ramen för EFTA t.o.m.
Men just EG är någonting ont för Gudrun
Schyman. EG vill hon absolut inte ha för mycket
med att göra, helst ingenting.
Vi vänsterpartister är internationalister, säger
Gudrun Schyman. Det är ni säkert, men ert stora
problem är att ni har lierat er med fel krafter ute i
världen. Vad beror det på att yen, dollar och ecu är
de starka valutor kring vilka det nu byggs upp en
omfattande världshandel? Varför har inte rubeln
nått motsvarande ställning? Självfallet därför att de
politiska krafter som ni har lierat er med inte har
haft kraften att konkurrera, att mäta sig med de
krafter som är byggda på marknadsekonomi och
demokrati.
Det byggs välfärdsmurar mellan EG och
Östeuropa, säger Gudrun Schyman. Ja, men vilka
har byggt de välfärdsmurarna? Utgångsläget var
ungefär detsamma efter andra världskriget.
Välfärdsmurarna är inte någonting som ligger
framför oss, de finns där redan. Det är
kommunistdiktaturer i Östeuropa som bygger
välfärdsmurar, inte EG. Däremot har EG i hög
grad bidragit till den demokratisering som nu pågår
och som vi hoppas skall leda till att man småningom
kan bygga välfärdstater också i Östeuropa.
Östeuropa skall konkurrera med billig arbetskraft,
säger Gudrun Schyman, och omnämner det som
någonting närmast negativt. Ja, men vad skall det
annars konkurrera med? Efter 40--45 års
kommunistisk diktatur har östeuropéer ingenting
annat att ställa upp med än just den billiga
arbetskraften. Då är det viktiga bidrag som vi kan
ge att ge dem chansen att sälja saker på våra
marknader, där de just kan få uttnyttja deras
fördel, nämligen billig arbetskraft. Jag hade önskat
en helt annan situation i Östeuropa, med välfärd,
demokrati och marknadsekonomi under hela
efterkrigstiden. Men det är Gudrun Schymans
gamla partivänner i Moskva och östeuropeiska
stater som har förhindrat en sådan utveckling. Nu
kommer EG som räddningen både för
vänsterpartiet i Sverige och för alla deras syster-
och broderpartier i de östeuropeiska staterna,
Sovjetunionen och på andra håll.
Vi skall naturligtvis försöka skapa ett alleuropeiskt
Europa, säger Gudrun Schyman. Jag delar
Gudruns Schymans uppfattning på den punkten.
Men vi kommer dit genom EG, inte genom att
motarbeta EG. Det bästa Sverige kan göra är att bli
medlem i EG och där arbeta för ett alleuropeisk
Europa.
Anf. 28 CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Jag begärde ordet närmast därför att
jag ibland är en nyfiken person. När jag lyssnade
först till Bengt Hurtig och sedan till Gudrun
Schyman blev jag litet nyfiken på vad vänsterpartiet
egentligen vill med Europa. Jag har förstått av
tidningsartiklarna att ni har en del problem internt
nu för tiden, men något klarläggande kanske vore
på sin plats. Jag förstår av Bengt Hurtigs anförande
att vänsterpartiet numera accepterar ett EES-avtal.
Det är en nyhet, det är intressant och det innebär en
positionsframflyttning. Vad innebär ett EES-avtal?
Jo, det innebär fri rörlighet för personer, varor,
kapital och tjänster i hela det europeiska området.
Det accepterar numera vänsterpartiet. Jag
understryker ordet kapital, eftersom Gudrun
Schyman säger att någon måste kontrollera
kapitalet. Hon accepterar alltså den fria europeiska
kapitalrörligheten. Då infinner sig frågan: Vem
skall då kontrollera detta fria kapital, som
vänsterpartiet just har accepterat? Har inte
vänsterpartiet insett att den logiska slutsatsen, när
man har accepterat EES, är medlemskap? Det är ju
med medlemskap som man får inflytande. Med
EES kan man bara bli en randstat, som blir alltmer
beroende av beslut som fattas i andra länder men
som berör också oss. Det är med medlemskap som
man får inflytande.
EG bygger demokratiska och politiska institutioner
bl.a. därför att man genom en europeisk
lagstiftning t.ex. skall kontrollera
kapitalrörelserna, för att nu använda Gudrun
Schymans ord. Ni har accepterat EES. Ni
accepterar den fria kapitalrörligheten, men ni
vägrar att acceptera att detta måste kontrolleras.
Kommunismens kris har vi sett i Östeuropa. Nu ser
vi kommunismens intellektuella sammanbrott
också i svensk Europapolitik.
Anf. 29 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag skall be att få döpa om dessa två
herrar till herr Wildt och herr Besterberg. Carl
Bildt blir verkligen vild när han uttalar sig om
vänsterpartiets intellektuella sammanbrott. Herr
Westerberg är en Besterberg och vet precis hur man
skall tolka saker och ting.
Först till Bengt Westerberg. Samarbetet med EG
utesluter samarbete med Östeuropa, säger han.
Det utesluter inte det. Jag menar att ett
medlemskap i EG -- nu talar vi om medlemskap och
inte om EES -- som begränsar våra möjligheter att
agera som en självständig nation i utrikespolitiskt,
handelspolitiskt och säkerhetspolitiskt hänseende
gör det naturligtvis svårare för Sverige att självt
vara aktivt inom ramen för EFTA, Nordiska rådet
eller någon annan alternativ organisation, eftersom
vi binds upp av medlemskap i EG. Däremot är det
inte så att ett icke-medlemskap i EG utesluter
andra samarbetsformer, också vad gäller EG. Det
är nämligen en finess i det, tycker jag.
Sedan höll Bengt Westerberg en utläggning om att
vi har lierat oss med fel krafter och om att rubeln
inte har blivit någon stark ekonomisk valuta. Jag
tror inte att vi har lierat oss med kapitalkrafterna
över huvud taget, i varje fall inte så länge jag har
varit med i vänsterpartiet. Jag tror inte heller att det
kommer att bli vår linje. Sedan kan man försöka
hitta en spricka i partiet, som Carl Bildt gjorde,
men jag tror faktiskt inte att någon sådan finns. Jag
tror att vi står ganska säkert och stadigt. De
intressen som vi arbetar för i Sverige, i Norden, i
Europa och i världen är inte i första hand kapitalets
intressen. Jag har full förståelse för dem som vill
göra det. Det är väl därför som vi har olika politiska
partier. Ibland vore det på sin plats att klargöra
detta. Vi arbetar helt enkelt för olika intressen.
Allting är inte bara ett stort luddigt ''vi'' i det här
sammanhanget. De intressen som jag företräder får
inte företräde i EG-parlamentet, som alltså är
någonting annat än vilken annan internationell
organisation som helst, just därför att den är
överstatlig. EES-avtalet har vi aldrig varit förtjusta
i, Carl Bildt. Vi har sett det på det här sättet: Det
är bara ett steg till medlemskap. Tala rent ut! När
vi säger att vi kan acceptera ett EES-avtal är det
under förutsättning att den svenska grundlagen
fortsätter att gälla, dvs. att vi själva skall stifta våra
lagar och fatta våra beslut, att vi inte behöver
acceptera någon försämring på miljö-, hälso- och
säkerhetsområdet. Nu vet vi att det inte kommer att
bli verklighet. Jag tror att vi är ganska klara över,
åtminstone Carl Bildt och jag, att EES-avtalet
kommer att ha så stora begränsningar att den enda
möjligheten att acceptera avtalet över huvud taget
är att man sätter på sig skygglapparna eller liknande
och låtsas som att det är någonting bra, fastän det
kommer att gälla i kanske bara två år och då inte
spelar så stor roll. Jag tycker att vi skall hålla oss till
medlemskapsdiskussionen, för det är faktiskt den
som står på dagordningen. Medlemskap accepterar
vi inte. Vi accepterar inte att det är kapitalet som
styr.
Anf. 30 BENGT WESTERBERG (fp)
replik:
Fru talman! Vi har inte lierat oss med
kapitalkrafterna, säger Gudrun Schyman. Det är
säkert alldeles riktigt. Gudrun Schyman talar också
för hela den internationella kommunismen. Är det
inte i själva verket det som är problemet för det
gamla vpk, för kommunisterna i Sverige och den
internationella kommunismen, att man trodde att
det gick att bygga ett samhälle på en helt annan
grund än demokratins och marknadsekonomins?
Är det inte tragiskt när man blickar ut över
Centraleuropa och Östeuropa och ser att de
människor som hade ungefär samma utgångsläge
som hela Västeuropa efter kriget, i dag lever i en
enorm fattigdom, ett enormt armod? Skulden till
detta är ju den ideologi som Gudrun Schyman
företräder. Om man hade intresserat sig litet mer
för kapital, som Gudrun Schyman säger -- varför
inte använda ordet marknadsekonomi -- hade de
människorna kunnat leva med samma välfärd och
på samma sätt som vi gör. Se tillbaka på
efterkrigstiden; då låg länder som Tjeckoslovakien
i topp bland världens industriländer. Det är
kommunismen som har förstört de här länderna,
Gudrun Schyman.
Det är genom en utveckling inom ramen för EG
och Västeuropa, på demokratins och
marknadsekonomins grund, som vi kan skapa
förutsättningar för att det inte bara skall bli
demokratier utan också välfärdsekonomier i
Östeuropa. Dessa förutsättningar skapas genom att
man öppnar möjligheter för dessa länder att handla
med väst, genom direkta biståndsinsatser, som
gärna kan kanaliseras genom EG, eftersom EG-
länderna inte bygger några murar mot öst utan
tvärtom vill öppna sig för att ge ökade stödinsatser
i öst. De enda murar som finns eller har funnits i
Europa, Gudrun Schyman, har kommunisterna
byggt; både bokstavligt och bildligt. Berlinmuren
har nu rasat, och det som återstår är den
välfärdsmur som kommunismen har byggt mot
Västeuropa. Den skall också raseras, precis så som
Berlinmuren har raserats.
Jag vill upprepa de frågor jag nyss ställde till
Gudrun Schyman: Vad skall Östeuropa konkurrera
med om inte med den billiga arbetskraften? Det är
ingenting annat man lyckats skapa under
kommunismens regim i Östeuropa än just billig
arbetskraft. Är det inte just det vi skall göra i väst:
öppna våra länder för en import från länderna i
Östeuropa där de får konkurrera med just det som
de kan konkurrera med, nämligen billig
arbetskraft? Kan Gudrun Schyman nämna något
annat positivt som kommunismen har åstadkommit
i Östeuropa och som är konkurrenskraftigt när man
i dag vill skapa välfärd i de östeuropeiska staterna?
Det vore roligt att få åtminstone ett exempel.
Anf. 31 CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Tyvärr fick jag inte min nyfikenhet
stillad av Gudrun Schyman när det gäller vad
vänsterpartiet egentligen tycker. Hon hade att
meddela att vänsterpartiet inte är förtjust i EES.
Det är vi medvetna om. Sedan hyllningstalen till
Stalin förklingade har väl vänsterpartiet egentligen
inte varit förtjust över någonting i Europa, och inte
heller i EES-avtalet. Men man accepterar nu EES-
avtalet. Accepterar man EES-avtalet accepterar
man också den fria rörligheten för kapitalet. Jag
noterar att Gudrun Schyman i sina undantag, eller
vad det var, inte hade med just detta; ty den fria
europeiska rörligheten för kapitalet är accepterad
av vänsterpartiet. Välkommen i den fållan!
Då infinner sig den politiskt inte ointressanta
frågan: Vem skall kontrollera detta? Även jag,
Gudrun Schyman, anser att det skall finnas en
demokratiskt fastlagd lagstiftning, t.ex.
aktiebolagslagen, för att kontrollera det ni i
vänsterpartiet kallar kapitalets olika förehavanden.
Ni försätter er i den situationen att ni inte vill vara
med och utöva någon sådan kontroll. Ni accepterar
beroendet av detta kapital -- så långt har
sönderfallet inom kommunismen i alla fall kommit,
och man får ju vara tacksam för det lilla -- men ni
vägrar att vara med och skaffa er inflytande på den
europeiska utvecklingen på detta område genom
att bygga nya institutioner. Det är vänsterpartiets
senaste Europapolitiska linje -- säkerligen inte den
sista. Man accepterar beroendet men man vägrar
inflytandet. Välkommen att marknadsföra den
linjen! Tacka vet jag Per Gahrton; han begriper i
alla fall att säga nej.
Anf. 32 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Utan att föra fram några likheter i
övrigt mellan Per Gahrton och mig tror jag att vi i
det här sammanhanget har ganska likartad
inställning till politiken.
Vad gäller EES-avtalet har vi sagt att vi naturligtvis
inte är emot en varuhandel med EG. Vi har ju en
sådan redan i dag. Vi har den med det
frihandelsavtal som gäller. Vi kan gärna tänka oss
att bygga ut det i ett EES-avtal, under förutsättning
att -- och så talade jag om vad det var: att Sverige
fortsätter att här bestämma hur vi skall ha det, att
vi inte behöver göra förändringar och försämringar
på en rad för oss väsentliga områden.
Vad jag kan se i dag gör det det omöjligt för oss att
acceptera det EES-avtal som -- såvitt jag har
förstått av de rapporter jag fått -- man nu kommer
att presentera. Vi har alltså inte alls någon ändrad
linje i det fallet. Om det är den sista linjen i
Europapolitiken över huvud taget skulle jag inte
ens om jag vore Carl Bildt våga säga någonting om;
att den linje man lägger fast i dag är den som alltid
kommer att gälla, med tanke på de stora och
snabba förändringar som faktiskt pågår både i
Europa och världen i övrigt.
Vad gäller kapitalets flöde över gränserna har jag
en mycket realistisk uppfattning om vad vi har
möjlighet att begränsa politiskt. Jag skulle gärna se
att vi hade större möjligheter. Vi motsatte oss från
vänsterpartiet att valutaregleringen avskaffades.
Det var det absolut dummaste man kunde göra,
anser vi, eftersom man då påbörjade processen att
frånhända sig möjligheten att driva en nationell
ekonomisk politik, en arbetsmarknadspolitik med
full sysselsättning, en välfärdspolitik osv. Det var
mycket olyckligt att en politisk majoritet här i
landet tyckte att det var bra.
Att bygga upp ett samhälle grundat på demokrati
och medinflytande tycker vi är något oerhört
centralt, Bengt Westerberg. Dessutom finns det en
marknad och en ekonomi. En marknad kan vara
destruktiv eller konstruktiv beroende på vilken typ
av ekonomi man utövar. Det kan vi väl vara överens
om. Jag menar att den typ av ekonomi som
utövades i de väst- och centraleuropeiska länderna
under hägn av Sovjets ekonomiska dominans inte
var lyckad. Det kan vi också vara överens om. Den
hade stora nackdelar. Dem kan vi se i dag. Den
ekonomi som utövas i dag på den marknad som
finns inom Västeuropa framför allt, men även inom
stora delar av den övriga världen, är inte heller
särskilt lyckad, Bengt Westerberg. Den för bl.a.
med sig att 40 000 människor dör av svält varje dag.
Den för med sig ökade klyftor. Den för med sig ett
flöde av pengar från fattiga u-länder till världens
rika industriländer. Den för med sig ökade klyftor
och elände i världen och, i sin förlängning, för den
med sig en ekologisk katastrof. Det är inte något
särskilt bra resultat, Bengt Westerberg. Jag skulle
gärna vilja se en bättre, mer konstruktiv ekonomisk
politik byggd på jämlikhet och solidaritet.
Anf. 33 INGER SCHÖRLING (mp):
Fru talman! Det var en intressant debatt vi fick
med vänster- och högerkrafter. Jag skulle vilja föra
tillbaka den till utrikesutskottets betänkande. Det
är en liten blå bok, ganska oansenlig. Det finns
ingenting utanpå som röjer det snabbt uppkomna
sprängstoff som finns inuti. Ändå berör den oss
alla; bonden i Skåne, gruvarbetaren i Gällivare,
dagisfröken i Hökarängen, pensionärer, skolelever,
de nyfödda barnen och de ofödda barnen. Det
handlar om vår framtid, om Sverige och den
västeuropeiska integrationen. Precis som Carl Bildt
sade är det ett historiskt beslut som skall fattas i dag
i riksdagen.
I det här blå betänkandet står det att regeringen bör
kunna lämna in en medlemsansökan till Europeiska
gemenskapen. Utskottet bedömer det, fortsätter
man, sannolikt att så kan ske under 1991. Sannolikt
är sannolikheten att så kommer att ske inte särskilt
stor om de fyra partierna s, m, fp och c tänker följa
de spelregler som demokratin kräver. Demokratin
kräver att en grundlagsändring aldrig får hastas
fram. Demokratin kräver att väljarna skall ha gett
mandat. Demokratin kräver att man vid stora,
övergripande och viktiga frågor för landet anordnar
en folkomröstning.
Det är osannolikt att partier som talar om att
decentralisera besluten och makten, om
brukarinflytande och delaktighet så kapitalt kör
över folket och demokratin beträffande vårt
decenniums viktigaste beslut. Men av den käre och
mycket saknade Tage Danielsson lärde vi oss redan
under kärnkraftsomröstningens dagar att det
sannolika kan bli hur osannolikt som helst och att
det osannolika kan bli hur sannolikt som helst.
Sannolikt är det också, så att det är visionen om EG
som de fyra partierna vill ansluta oss till, inte det
verkliga EG, utan visionen om EG. Visionen om
fred och frihet, rättvisa och demokrati finns hos alla
människor, inte bara hos européer utan också hos
afrikaner och amerikaner, japaner och
sovjetmedborgare. Tyvärr leder inte alltid
människors handlande och politiska
ställningstaganden till att visionerna kan
förverkligas. Naturligtvis skulle jag önska att EG
var en fridens och frihetens, rättvisans och
demokratins byggare och att ett medlemskap skulle
föra oss närmare detta visionära samhälle av fred
och frihet. Men jag har funnit att EG är
odemokratiskt till sin konstruktion och byggt för att
uppfylla helt andra drömmar, stormaktsdrömmar!
Utskottsmajoritetens argument för en EG-
anslutning är oftast svepande och rent av
fatalistiska. Vi måste gå med i EG, vi kan inte stå
utanför, vi är redan så involverade i europeisk
ekonomi, men låt oss gärna får några konkreta och
bra argument i dag!
Bengt Westerberg sade att det är bra att Sverige är
med och påverkar utvecklingen i EG liksom EGs
hela konstruktion. Vilken genomslagskraft tror
Bengt Westerberg att våra krav och önskemål
skulle få? Sverige har 2,6 % av EGs befolkning och
Norden 5,6 %. Det är bara att räkna.
När det gäller socialdemokraterna frågar man sig
om det är en sönderfallande ekonomi eller en
sönderfallande ideologi som är orsaken till att vi nu
står här i dag och skall besluta.
För de borgerliga partierna är det visionen om det
moderat-liberala samhället där det fria kapitalet,
den fria konkurrensen och de fritt flödande varorna
på den stora marknaden skall ge oss ökad tillväxt
och ökad välfärd. Det är egentligen det samhälle
som högerkrafterna så länge har velat genomföra
men som de först nu har fått ordentlig ''vittring'' på.
Jag kan bara gratulera Carl Bildt och Bengt
Westerberg till deras seger- och triumftal. Carl
Bildt erkänner också klarsynt att EES-avtalet för
Sverige innebär i stort sett samma åtaganden som
medlemskap.
Möjligen har centern kommit litet fel. Jag vet inte,
men jag tyckte inte att Olof Johanssons tal på något
sätt var ett tal för EG. Enligt min mening
berättigade det inte på något sätt inställningen ''att
det sannolikt skall komma en medlemsansökan
under 1991''. Det var faktiskt mycket konstigt. Olof
Johansson får väl förklara sig.
Antingen är det visionen om den starka
socialdemokratin som skall byggas som en motvikt
till kapitalet och fungera som en kontrollant av det
multinationella kapitalet och dämpa
marknadskrafternas alltför ystra härjande som så
snabbt har fått socialdemokraterna att ändra sig.
Eller är det, och det är troligare, en uppgivenhet
över att man har tappat sin ideologi, övergivit de
gamla idealen och egentligen inte har någon annan
politik än den borgerliga att komma med? Hur det
kommer det att kännas för socialdemokratin att
administrera en moderat-liberal politik?
På Aftonbladets ledarsida den 25 november står det
att läsa följande: ''Socialdemokratins brådska att
kasta sig på EG-tåget ter sig mer som ett svar på
inrikespolitiska problem än som ett uttryck för en
gedigen, bred demokratisk folkopinion. Att
socialdemokraterna i praktiken fattat beslut i
efterkrigstidens viktigaste fråga i samband med ett
akut krisprogram, som skedde den 26 oktober i år,
är stötande. Det försvårar också en seriös
diskussion om de fördelar, möjligheter, problem
och hinder som finns. För svenskarna är ju frågorna
om vad EG betyder för sysselsättningen, den
generella välfärden, den offentliga sektorn, för
kvinnorna och för facket många fler än svaren.''
Om inte svenska folket tidigare har känt till att vi
har kris i Sverige -- man undrar ju nu när julhandeln
slår alla rekord -- fick människorna en tankeställare
när arbetsmarknadsminister Mona Sahlin på bästa
kvälls-TV-tid lördagen den 1 december sade sig
känna oro över hur momsbortfallet i statskassan på
40--60 miljarder kronor skall finansieras vid inträde
i den inre marknaden. Hon sade dessutom att hon
inte hade tänkt så mycket på det. Jag tror inte att
det hjälper om man försöker trösta den oroliga
ministern eller svenska folket med talet om s.k.
dynamiska effekter, eller som Bengt Westerberg
sade ''dynamiska processer''. Kanske blir det allt
fler som, liksom författaren Per Olof Enquist på
Aftonbladets kultursida den 5 december angående
priset för den inre marknaden, kräver: ''Sluta ropa
på vikten av att förena sig med kulturens stora
Europaanda. Tala i stället om hur ni tänker
totalfinansiera inträdet i inre marknaden. Allt
annat är politiskt bedrägeri.''
Jag kan inte se någon lämpligare dag för
redovisning av finansieringen än nu här i
kammaren -- kanske av regeringens företrädare!
Hur ser då den gröna ideologin ut? Vilket är målet
för Europasamarbetet? Som ni vet anser vi att EGs
främsta mål är att skapa en europeisk stormakt som
kan vinna handelskriget med Japan och USA. Vi
anser att det saknas förutsättningar för att det skall
kunna bli en alleuropeisk samarbetsorganisation
som bidrar till att stärka freden och friheten i hela
Europa och att bygga det ekologiskt stabila
samhälle som ju är nödvändigt för en långsiktig,
hållbar ekonomisk politik.
Alla har vi med glädje och hoppfullhet inför
framtiden hälsat utvecklingen i Östeuropa, men i
samma ögonblick som Berlinmuren föll och
demokratiprocessen just satte i gång var också EGs
samarbetsmodell föråldrad.
Miljöpartiet de gröna har tillsammans med
Europas andra gröna partier angivet sex
grundprinciper för hur de vill ha
Europasamarbetet:
1. Europasamarbetet skall vara öppet på lika
villkor för alla Europas nationer och regioner.
Gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på
jämlikt sätt för hela världsdelen.
2. Europasamarbetet skall vara öppet mot resten
av världen och inte ta formen av en ''fästning
Europa''. Inga utomeuropéer skall få svårare att
komma till Samarbets-Europa än de har att komma
till dagens splittrade Europa.
3. Europasamarbetet skall stärka freden och
minska risken för nya militära
konfrontationsmönster. Samarbets-Europa skall
inte bli en ny militär supermakt.
4. Europasamarbetet skall stärka demokratin och
gynna regionalt och lokalt självbestämmande.
Endast beträffande viktiga gränsöverskridande
problem, t.ex. beträffande miljöskador och
grundläggande mänskliga rättigheter, bör bindande
beslut fattas på alleuropeisk nivå. I övrigt bör
grundregeln vara att makten flyttas ner till regional
och lokal nivå.
5. Europasamarbetet skall ske i former som
minskar miljöskador och sociala klyftor.
Gränshinder för varor, kapital och tjänster skall
undanröjas, förutsatt att detta inte leder till risk för
miljöskador och sociala orättvisor.
6. Europasamarbetet skall gynna mångfald och
motverka politisk likriktning; i stället skall enskilda
länder och regioner känna stimulans att fungera
som förebilder, t.ex. genom mer avancerat
miljöskydd eller mer solidarisk socialpolitik.
Grunden till ett sådant samarbete finns redan, och
Sverige är medlem i ett trettiotal mellanstatliga
europeiska samarbetsorganisationer -- det är
ingenting som vi har hittat på för att ha en
annorlunda modell -- t.ex. Europarådet, ESK,
Europeiska säkerhetskonferensen, ECE, FNs
ekonomiska kommission för Europa. ECE är också
en alleuropeisk miljöorganisation med 33
medlemsländer, som bl.a. stod bakom
miljökonferensen i Bergen. Dessutom finns 500
icke-statliga europeiska samarbetsorganisationer.
Risken att Sverige skulle isoleras om vi inte går med
i EG är ren skrämselpropaganda.
Sedan kan man också undra över demokratin i
Sverige och partiernas mandat att kasta sig på det
snabba EG-tåget.
För två år sedan, i valrörelsen 1988, var det inte tal
om medlemskap i EG. Nej, då var det
harmonisering till Inre marknaden och en rad
förbehåll för att ett avtal skulle komma till stånd
som gällde, förbehåll om att regeringen ''inte skulle
acceptera någon social nedrustning, försämrad
miljö, minskat konsumentskydd, urholkad
arbetsrätt, eftergifter på jämställdhetsområdet
eller försämrade arbetsvillkor'' som pris för EG-
anpassningen. Både Anita Gradin och
statsministern Ingvar Carlsson upprepade dessa
förbehåll i januari och mars 1989.
Sedan har de inte upprepats. Vad säger regeringens
företrädare om dessa löften och förbehåll? När
slutade de att gälla? Jag kan inte se någon
lämpligare dag än i dag att svara på det, här i
kammaren.
På socialdemokraternas kongress i september
fördes ingen ingående debatt om EG-politiken.
EG-diskussionen var ungefär i nivå med den
diskussion som fördes om söndagsöppet i
butikerna. Nu har socialdemokraterna tillsammans
med de borgerliga partierna ändrat sig och tänker i
rasande fart driva igenom en medlemsansökan till
EG utan att ens ha viskat om detta i valrörelsen
1988. Hur skall väljarna kunna lita på politiker och
partier om de driver en politik som de inte har fått
mandat för i allmänna val, speciellt som den
politiken handlar om ett rent systemskifte?
Folkomröstning har miljöpartiet krävt länge. Det
är helt orimligt av en regering i ett demokratiskt
land att lämna in en medlemsansökan till EG eller
underteckna ett långtgående samarbetsavtal som
EES utan att först genomföra en folkomröstning.
Den ändring av grundlagen som ett EG-
medlemskap och också ett EES-avtal innebär
måste föregås av en folkomröstning. En delvis
avveckling av nationalstaten, som EG-anslutningen
innebär, måste i en demokrati avgöras av hela
folket. Bristen på medvetande om vilken politik
och vilken samhällsutveckling en EG-anslutning
innebär motiverar verkligen en genomgripande
debatt, som måste föregå en folkomröstning.
Av de uttalanden som partierna tidigare gjort har vi
förstått att det bara är socialdemokraterna som
ställt sig helt avvisande till en folkomröstning om
EG-medlemskap. Ingvar Carlsson har under
hösten kategoriskt avvisat tanken på en
folkomröstning.
Miljöpartiet skrev därför till samtliga
oppositionspartier och föreslog överläggningar om
formerna för en folkomröstning och för att
klarlägga om det finns en gemensam grundsyn på
behovet av en folkomröstning och om detaljerna
för hur och när en folkomröstning skall ordnas.
Vänsterpartiet har svarat att de är positiva till
överläggningar. Fp avböjde inbjudan -- och
lämnade ett något kryptiskt svar om behovet av en
folkomröstning. Centern har svarat att de snart
tänker svara. Det är nu tre veckor eller en månad
sedan vi skrev vårt brev. Moderaterna har inte hört
av sig.
I dag är ett bra tillfälle för partiledarna att lämna
besked i frågan -- inte bara till miljöpartiet utan till
hela svenska folket. Är ni beredda att efter en
klargörande och övergripande debatt fråga svenska
folket -- i en folkomröstning -- om vi skall söka
medlemskap i EG eller ansluta oss till den inre
marknaden?
Anf. 34 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att be Inger
Schörling om ursäkt för att jag inte har svarat på
brevet. Jag skall självfallet göra det. Låg mig ärligt
säga att anledningen till att jag inte har svarat är att
jag inte riktigt visste vem jag skulle svara. Det är
sällan jag får brev som är undertecknade av så
många olika språkrör, talesmän och företrädare
men där det inte uppges vem det egentligen är som
skall ha svaret. Om Inger Schörling accepterar att
få svaret, skall jag sända det till henne. Det blir
avböjande till de överläggningar som miljöpartiet
haft vänligheten att inbjuda till.
Det är intressant att lyssna på Inger Schörling. Vad
är det i Sverige som ni vill värna mot att vara med
i den europeiska samverkan? När Per Gahrton var
uppe i talarstolen, var det som skulle värnas den
svenska regleringsapparaten med alla dess böcker,
meter, hekatomber av regleringar och
författningar. Vad vi nu får reda på av Inger
Schörling är att det är den höga svenska momsnivån
som miljöpartiet vill slå vakt om. Har jag förstått
debatten rätt, är den höga svenska momsen den s.k.
kvinnofrågan när det gäller EG. Jag begriper inte
riktigt det där.
Men det jag för att ånyo stilla min nyfikenhet skulle
vilja ha besked om är det här med demokratin och
det odemokratiska som miljöpartiet anser att EG
är.
Min första fråga är: Finns det någon annan
europeisk samarbetsorganisation som är mer
demokratisk än EG, som har ett direktvalt
parlament, som har öppet inflytande, där man
diskuterar och beslutar? FNs ekonomiska
kommission för Europa är bland det mest
byråkratiska jag någonsin har upplevt.
För det andra: EG bygger nu ut sin direkta
demokrati genom att ha mer av majoritetsbeslut --
det är demokrati det! -- och genom att ge större
möjligheter för parlamentet att fatta beslut -- det är
demokrati det! Innebär detta att miljöpartiet är
berett att omvärdera EG när den direkta
demokratin inom EG stärks?
Och för det tredje: Skulle miljöpartiet vara berett
att acceptera den totala demokratiseringen av EGs
beslutsmekanismer? De inskränkningar som i dag
finns i t.ex. Europaparlamentets möjlighet att fatta
majoritetsbeslut i vissa ärenden och som ni
kritiserar, om jag har förstått det hela rätt, är ju
inskränkningar för att värna nationella parlaments
möjligheter till inflytande.
Ju mer vi stärker Europa-parlamentet, ju mer tar vi
bort från de nationella parlamenten.
Jag tillhör dem som tror att det är nödvändigt och
bra och att vi skall stödja en sådan utveckling. Men
miljöpartiet kan inte klaga på denna utveckling och
samtidigt säga att ni är för ett demokratiskt Europa.
Ni får antingen motarbeta demokratiseringen av
det europeiska samarbetet eller vara för det. Det
krävs konsistens i politiken.
Anf. 35 BENGT WESTERBERG (fp)
replik:
Herr talman! Inger Schörling sade att de som är för
medlemskap i EG talar om visioner, och det är
alldeles riktigt. EG har från början -- EEC som det
hette på den tiden -- varit styrt av en vision,
nämligen visionen om fred och frihet för Europas
folk.
På den punkten har faktiskt visionen förverkligats.
Vi har inte någonsin upplevt en så lång period av
fred i Europa, tror jag, som efter andra
världskriget. Det är naturligtvis till stor del
beroende på den ekonomiska och politiska
integration som har skett inom ramen för EG och
som har gjort att gamla arvfiender inte längre har
slagits mot varandra, att det är otänkbart för
människor i vår generation att t.ex. Frankrike och
Tyskland skulle börja kriga med varandra,
någonting som generationer före oss har tyckt vara
nästan helt naturligt.
Nu bygger EG vidare med en ny vision, visionen
om medborgarnas Europa, om möjligheten för
människor att få röra sig fritt i Europa, att få känna
sig som européer och inte bara som svenskar eller
fransmän eller belgare eller någonting annat. Jag
hoppas åtminstone att också svenskarna skall få
vara med och i denna mening känna sig som
européer.
Jag hoppas också att den dynamiska process som
EG är -- jag nämnde det i motsats till någonting som
är statiskt -- skall leda till att inte bara Sverige,
Österrike, Finland och andra länder som nu står
och knackar på EGs dörr blir medlemmar utan att
också Ungern, Tjeckoslovakien och Polen så
småningom kan bli medlemmar i EG. Vi vet ju att
de staterna siktar mot detta. De talar öppet om att
medlemskap är målet. De anpassar sig redan delvis
i sin interna politiska process till EG, just i
förhoppningen om att medlemskapet skall bli
verklighet.
Hur skall vi finansiera inträdet? frågar Inger
Schörling. Om man nu vill se detta i ekonomiska
termer, tycker jag att den relevanta frågan är: Hur
skall vi finansiera att stå utanför? Det är självklart
att bygger vi barriärer mot EG, så kommer det att
kosta Sverige någonting att stå utanför.
Att vara med i EG, att vara med och påverka
processen, att engagera sig i de människor som
lever under mycket fattiga och dåliga förhållanden
i EG, att inte nöja sig med att angripa problem bara
i Sverige, tycker jag är en spännande vision att
arbeta politiskt för.
Inger Schörling säger att EG var föråldrat den dag
Berlinmuren föll. Tvärtom, det blev ju ytterligare
en drivkraft i den utveckling som pågår inom EG. I
dag är Östtyskland redan en del av EG. Snart
kommer också andra östeuropeiska och
centraleuropeiska stater att vara en del av EG.
Detta hade naturligtvis inte varit möjligt utan
Berlinmurens fall. För övrigt, som jag sade i mitt
huvudanförande, ser jag utvecklingen inom EG --
målet, visionen om den inre marknaden och
medborgarnas Europa -- som en mycket central och
viktig förklaring till att Berlinmuren föll. Så där har
ännu en vision förverkligats. Låt oss nu vara med
och se till att ytterligare visioner förverkligas i
framtiden.
Anf. 36 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Inger Schörling tyckte att jag skulle
förklara mig. Jag gjorde faktiskt det i mitt
huvudanförande genom att hänvisa till vad Pär
Granstedt hade sagt. Det är inte min uppgift att
repetera utskottsrundan.
Men låt mig då för säkerhets skull göra det tydligt.
Jag bara konstaterar att vi är positiva till ett EG-
medlemskap, under vissa bestämda
förutsättningar, och vi är beredda att genom
bemyndigande till regeringen aktivt pröva dessa
förutsättningar. I övrigt hänvisar jag till mitt
huvudanförande.
Varför skulle man inte i den här situationen lyfta
fram det som är problemet? Det är ju det som har
varit inriktningen av hela mitt anförande. Jag
tycker att det finns för litet av den sortens debatt i
Sverige.
Jag anser att de som bara talar om medlemskapet
utan något problem och menar att det inte innebär
några svårigheter de bäddar för en debatt som
kommer efteråt. Den debatten tycker jag vi skall ha
före.
Om jag skulle vara i närheten av vad EG-
parlamentariker och andra parlamentariker i
Europa säger av kritik mot EG skulle jag
förmodligen bli landsförvist. Jag går inte så långt,
men det finns en utomordentligt hård kritik mot hur
EG fungerar ur demokratisk synpunkt, ur
miljösynpunkt, när det gäller regionalpolitik och
område efter område bland dem som är
parlamentariker inom EG-länder. Den debatten
måste vi lära oss att föra här i Sverige och att göra
det utan att sätta stämplar på folk om att de är
Europanegativa. Detta har sagts i den här
debatten. Låt bli det, så lovar jag att inte sätta
Europapositiv stämpel på någon.
Detta är bakgrunden till mitt sätt att argumentera.
Låt mig till sist säga att det är viktigt att vi inte
övertolkar dagens beslut. Jag förstår inte riktigt
miljöpartiets representanter som har en tendens att
göra det. Det är riktigt att här krävs en demokratisk
förankring. Det krävs två allmänna val, och vi
utesluter för vår del inte heller en folkomröstning.
Men då skall det finnas ett framförhandlat
alternativ att ta ställning till. Vi har fått nog av
manipulativa folkomröstningar i vårt land. Det
skall vi inte ha i EG-frågan och i Europafrågan.
Den här gången skall det handla om att svenska
folket skall få en ordentlig information och
grundläggande möjligheter at ta ställning. I det
läget kan ingen, enligt vår uppfattning, utesluta en
folkomröstning och ett ställningstagande av
svenska folket.
Anf. 37 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Carl Bildt frågar vad det är som jag
och miljöpartiet vill försvara. Jo, det är precis det
som regeringen inte kunde acceptera tidigare i år
nämligen social nedrustning, försämrad miljö,
minskat konsumentskydd, urholkad arbetsrätt,
eftergifter på jämställdhetsområdet eller
försämrade arbetsvillkor. Det vill vi försvara, och
det var priset för EG-anpassningen. Både
statsministern och Anita Gradin har upprepat att
det skall vara förbehåll. För oss är detta fortfarande
förhinder för en EG-anslutning.
Även om EG försöker bli mer demokratiskt, så är
det nog inte så mycket bevänt med det. Det
kommer inte att utökas speciellt mycket, ganska
blygsamt. Dessutom är ju parlamentet inte
beslutsfattande, utan bara rådgivande.
Carl Bildt frågar: Om EG blev så demokratiskt som
vi önskar, skulle vi då kunna godta det? Nej,
faktiskt inte. Det är fortfarande alldeles för stort,
alldeles för mycket makt koncentrerad på ett ställe.
Vi har precis samma resonemang som vi för när det
gäller de multinationella företagen. För mycket
makt koncentrerad på ett ställe leder inte till någon
demokrati.
Bengt Westerberg talar om folkpartiets visioner;
men det är inte våra visioner. Det är inte vårt
idealsamhälle. Vårt idealsamhälle är ett ekologiskt
och närdemokratiskt samhälle. Det är vad vi
arbetar för här i riksdagen. Har inte Bengt
Westerbergs parti talat ganska mycket om
närdemokrati? Har man inte ändå litet svårt att
acceptera den konstruktion som EG-anslutningen
innebär? Jag tycker att det som Olof Johansson
sade nu var ganska bra och klargörande men jag har
fortfarande litet svårt att förstå hur centerpartiet
kunde gå med på denna utskottsskrivning. Om det
stämmer som Olof Johansson säger med de
problem han redovisar, de farhågor han har om
EG-medlemskap, så tycker jag att det var litet
lättsinnigt att skriva under att man sannolikt kan
lämna in medlemsansökan 1991.
Jag tror inte vi övertolkar utrikesutskottets
betänkande. Jag har precis samma uppfattning som
Carl Bildt: Det är ett historiskt beslut som vi fattar
i dag.
Anf. 38 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Om att detta är ett historiskt beslut
är Inger Schörling och jag eniga. Jag har svårt att se
att man kan anse något annat.
Men jag vill upprepa de två frågeställningar jag
framförde till Inger Schörling och miljöpartiet.
Den första gällde momsnivån, eftersom hon i sitt
anförande framställde möjligheten till sänkt moms
som en av de onda saker som medlemskapet skulle
kunna medföra. Vad är det för fel på att sänka
momsen? Hur kan man framställa sänkt moms som
ett hot och utmåla EG som något ont därför att en
anslutning kommer att tvinga fram en sänkning av
den svenska momsen?
Jag tror Inger Schörling har alldeles rätt: EG-
integrationen kommer att göra det nödvändigt för
Sverige att sänka olika skatter, inte minst den
absurt höga svenska momsen. Men detta är bra, det
är ett argument för att vi skall gå med i EG.
Skall miljöpartiet använda värnet av momsen som
ett argument mot EG kan jag bara säga: Lycka till!
Jag tror inte det blir någon succé.
Den andra frågan handlade om demokrati.
Eftersom ni talar så mycket om att EG är
odemokratiskt ställde jag den raka frågan: Kan ni
acceptera EG om det blir mera demokratiskt? Den
frågan ställde jag för att avgöra om detta var ett
genuint argument eller bara ett svepskäl.
Inger Schörling säger att hur demokratiskt EG än
blir är miljöpartiet i alla fall emot en svensk
anslutning.
Tack för det! Det var i alla fall ärligt besked.
Demokratin är ett svepskäl. Oavsett Hur
demokratiskt det europeiska samarbetet blir är
miljöpartiet mot det. Man är inte för demokrati,
man är mot Europa. Men sluta då att hyckla om
detta med demokrati! Ni är emot EG oavsett hur
demokratiskt eller odemokratisk det är. Tala om
vad det verkligen handlar om. Ni vill sitta i ert
nationella reserveringsreservat här med era
författningssamlingar intakta och era momssatser
och er nedåtgående ekonomi. Det blir inte ens bra
miljö av detta, men isolationism blir det i alla fall.
Sluta hyckla om demokratin, men tack för det klara
beskedet.
Anf. 39 BENGT WESTERBERG (fp)
replik:
Herr talman! De visioner jag nämnde tidigare är
inte våra, utan de visioner man hade när man
skapade handlar om fred och frihet för Europa, ett
medborgarnas Europa där människor kan röra sig
fritt.
Det är inte våra visioner, säger Inger Schörling.
Nej, jag har anat länge att det inte är era visioner,
men det är fortfarande visioner som vi har lätt att
instämma i som liberaler.
Det verkar som om Inger Schörlings
internationalism är att kunna samarbeta med ett
trettiotal organisationer i Europa, men inte med
EG. Varför undvika den organisation som visat sig
mest kraftfull, som har gjort mest för att bidra till
freden i Europa, till utvecklingen Europa, till
demokratiseringen i Östeuropa? EG är den
organisation som har åstadkommit mest. Men
Inger Schörling menar att varje annan organisation
är bättre än den. Jag kan inte förstå det. Det är
självklart att det för svensk del är allra viktigast att
samarbeta med EG, helst som fullvärdig medlem.
Inger Schörling beskriver ett elände i EG. Sverige
är oerhört mycket bättre än EG. Risken är att
allting blir sämre om vi samarbetar med EG.
Men inte är det så dåligt i EG! Inger Schörling har
säkert rest i olika västeuropeiska stater, åtminstone
varit i Danmark, och kunnat konstatera att det inte
är fråga om detta elände som hon beskriver. Varför
flyr inte danskar över sundet? Det är fri invandring
för danskar till Sverige. Om det var ett sådant
elände och så oerhört mycket bättre i Sverige än i
Danmark skulle de naturligtvis komma i
hundratusental från Danmark och hit. Men de gör
inte det, eftersom de inte har samma
verklighetsbild som Inger Schörling. Det är inte så
oerhört mycket sämre att leva i Danmark än i
Sverige. Detsamma kan sägas om många andra
EG-stater.
Det finns förvisso kritiker när det gäller situationen
i EG. Vi tycker inte heller att allting är bra.
Självklart inte. Det krävs mycket mer på
miljöområdet, det krävs mer för att ge löntagarna
inflytande i företagen. Det krävs mer för att
åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män
och mycket annat. Men när vi nu ser allt detta och
att det inte är som vi skulle önska i dessa länder --
vad gör vi då? Skall vi sluta oss i oss själva,
koncentrera oss på vårt eget, bygga murar runt
Sverige för att skydda oss? Eller skall vi som goda
internationalister kasta oss ut i världen, förena oss
med goda krafter i Europa och försöka förändra det
vi ogillar?
För mig som internationalist är det sista
reaktionsmönstret det självklara. Vi skall gå ihop
med liberaler och andra progressiva krafter i
europeiska länder och försöka skapa ett bättre
Europa för våra barn och barnbarn. Det är det
aktiva handlandet för att förverkliga det
medborgarnas Europa som så småningom omfattar
alla demokratiska europeiska stater som vi i
folkpartiet liberalerna vill medverka till.
Anf. 40 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Inger Schörling sade att hon hade
svårt att förstå hur vi kunde skriva på detta
betänkande. Hon ansåg det t.o.m. lättsinnigt.
Vi har stämmobeslut inom centerrörelsen på en
öppen attityd till Europa, bl.a. till EG. Det
inkluderar möjligheten till ett medlemskap. Den
här möjligheten att påverka hur Sveriges relationer
till Europa i dess helhet och till EG kommer att bli
kom genom det förslag regeringen har framlagt och
genom det ställningstagande som gjordes i
utrikesutskottet.
Att låta det tåget gå utan påverkan skulle vara att
agera lättsinnigt. Vi har påverkat, och vi har sedan
gammalt den traditionella uppfattningen att när det
gäller Sveriges relationer med omvärlden handlar
det om att skapa så breda parlamentariska
majoriteter som möjligt och att ta sin del av
ansvaret. Det gör vi, och det är därför vårt
handlande är motsatsen till lättsinne. Vi deltar i den
beslutsprocess som nu startar.
Men jag vill återigen uttrycka en viss förvåning över
att miljöpartiet så starkt vill betona att detta är ett
historiskt beslut. Det är en farlig attityd. Det är lätt
att förväxla den med tanken att medlemskap blir
det i vilket fall som helst oavsett förutsättningarna.
Det kan lätt förväxlas med knäfallspolitik. Jag
hoppas att ni inte har den attityden också.
Anf. 41 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Nej, Carl Bildt, sänkt skatt eller
sänkt moms är inte något hot i sig självt. Carl Bildt
förstår säkert mycket väl att det inte är den saken
jag talar om. Jag talar om att vi värnar om vår
beskattningsrätt.
Hur skall vi kunna finansiera allt det vi vill här i
Sverige om vi inte har rätt att beskatta oss själva?
Carl Bildt vet mycket väl att mellan 40 och 60
miljarder försvinner ur statskassan om vi sänker
momsen till EGs nivåer. Det är väl ingen
hemlighet. Hur skall vi då kunna slå fast att vi inte
skall acceptera någon social nedrustning,
försämring av miljön eller urholkning av
arbetsrätten? Svara på det, Carl Bildt, för det är du,
ditt parti och dina borgerliga bröder som inte har
svarat på hur ni tänker totalfinansiera EG-
anslutningen! Jag är inte den enda som har krävt
besked om det.
Carl Bildt -- vi är emot anslutning till Sovjet, även
om Sovjet skulle ha varit en demokrati. Vi är emot
anslutning till USA, för vi är emot anslutning till
stormakter över huvud taget. Carl Bildt förstår
kanske inte skillnaden mellan distansdemokrati och
närdemokrati.
Bengt Westerberg gör sig litet onödigt lustig, tycker
jag, när han pratar om reservat osv. De visioner
som folkpartiet har är marknadskrafternas och
storföretagens visioner om Europa. Det är inte
medborgarnas visioner. De visioner som
medborgarna har om rättvisa och frihet delar vi
också, vilket Bengt Westerberg vet mycket väl.
Vem är det som har stått för hela EG-
konstruktionen om inte storföretagen och
industriledarna? Vem är det som har stått för de
utredningar som har visat att EG skall leda till det
oerhörda välstånd som påstås i rapporterna? Jo, det
är storföretagen och industriledarna som för fram
sina önskemål.
Vad är det, Bengt Westerberg, som gör att ni enbart
är för EG och emot alla andra organisationer? Är
det för att EG är speciell på något sätt -- något slags
ny stat?
Centern får naturligtvis klara ut sin politik själv.
Men jag undrar om inte Olof Johansson tycker att
det känns litet konstigt att stå här i dag och lyssna
på Carl Bildt och Bengt Westerberg och deras
jublande segertal.
Andre vice talmannnen meddelade att Carl Bildt
och Bengt Westererg anhållit att till protokollet få
antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Anf. 42 Statsrådet ANITA GRADIN (s):
Herr talman! För tredje året i rad debatterar
riksdagen ett omfattande betänkande om Sverige
och den västeuropeiska integrationen. Liksom
tidigare kan vi i år konstatera att det råder en
mycket bred enighet här i riksdagen om målen och
riktlinjerna för Sveriges agerande. Det är
glädjande av flera skäl.
Frågan om vårt deltagande i europaintegrationen
är ett av våra viktigaste politiska avgöranden under
efterkrigstiden. I sådana frågor har det alltid varit
socialdemokratins strävan att finna en linje som
kan vinna brett stöd i riksdagen och i landet som
helhet.
Självklart är den breda enigheten också en styrka
för regeringen, när vi skall företräda Sveriges
intressen i diskussioner och förhandlingar med
andra länder. Våra förhandlingspartner vet att vi
kan stå för vad vi säger.
Det nya i det betänkande vi nu diskuterar är
naturligtvis att riksdagen uttalar sig om det mer
långsiktiga perspektivet för vårt deltager i
Europaintegrationen.
Regeringen klargjorde sin inställning i den
skrivelse som överlämnades till riksdagen i slutet av
oktober. Vi skrev: ''Ett svenskt medlemskap i EG
med bibehållen svensk neutralitetspolitik ligger i
vårt nationella intresse.'' De fyra stora partierna i
utrikesutskottet intar samma ståndpunkt.
Det som möjliggjort denna breda enighet i
medlemskapsfrågan är naturligtvis den positiva
utvecklingen av den säkerhetspolitiska situationen i
vår omvärld. Demokratiseringsprocessen i Central-
och Östeuropa har kommit långt på väg. Vid ESKs
toppmöte i Paris nyligen lades grunden till en ny
fredsordning i Europa.
Det är alltså, herr talman, stora och avgörande
förändringar som har inträffat sedan i juni 1989, när
riksdagen förra gången tog ställning till ett
betänkande om Sveriges deltagande i den
västeuropeiska integrationen.
Det finns en myt som går ut på att socialdemokratin
i oktober i år gjorde helt om i sin syn på
Europasamarbetet. Motvilligt, under trycket av
den ekonomiska krisen, svängde vi från ''nej'' till
''ja'', brukar det heta. Inget av detta är korrekt.
Vi har under lång tid förespråkat svenskt
deltagande i den västeuropeiska integrationen så
långt detta varit förenligt med vår
neutralitetspolitik. Men inte på bekostnad av den.
Socialdemokratin har sett nya möjligheter i ljuset
av det senaste årets utveckling i Central- och
Östeuropa. I sina artiklar i Dagens Nyheter i våras
skrev Ingvar Carlsson om dessa nya möjligheter.
Det var inte alla som förstod -- eller ville förstå --
att avsikten var att peka på de öppningar som
kunde finnas för ett framtida svenskt medlemskap i
EG.
Också i det Europauttalande som antogs av den
socialdemokratiska kongressen pekade vi på de nya
möjligheter som kunde skönjas genom den
säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld, och
därmed fick också regeringen ett mandat.
I årets regeringsförklaring skrev vi att -- jag citerar:
''Sverige eftersträvar ett så omfattande och
djupgående samarbete med EG som är förenligt
med vår neutralitetspolitik.'' Ett par rader längre
fram i regeringsförklaringen heter det -- jag citerar
igen: ''I ett Europa med en ny fredsordning och där
blockgränserna försvunnit, skulle det därmed gå att
förena ett svenskt medlemskap i EG med en
fortsatt neutralitetspolitik.''
Slutsatsen är klar: Vid riksmötets öppnande i
början av hösten sade vi att svenskt medlemskap i
EG med bibehållen neutralitetspolitik är vad
regeringen eftersträvar. Därför hälsar vi
naturligtvis dagens riksdagsuttalande med stor
tillfredsställelse.
Beträffande tidpunkten för när en svensk
medlemskapsansökan bör lämnas in råder
fortfarande en viss skillnad mellan de fyra stora
riksdagspartierna. Man är överens om att
regeringen bör kunna lämna in en ansökan efter en
samlad bedömning av de utrikes- och
säkerhetspolitiska faktorerna, men efter samråd i
utrikesnämnden.
Moderater och folkpartister är redan nu säkra både
på när den samlade bedömningen kan ske och hur
den skall utfalla. Deras slutsats blir att en svensk
medlemskapsansökan bör lämnas in under 1991,
dvs. nästa år. Socialdemokraterna och centern
bedömer det sannolikt att så kan ske, men utesluter
inte att utvecklingen kan gå långsammare.
Detta avspeglar en grundläggande skillnad. Det
finns de som vill att Sverige skall gå med i EG till
varje pris. Exempelvis ser man ibland
debattartiklar där det hävdas att vi nu borde kasta
neutraliteten över bord för att kunna bli
medlemmar i EG.
Socialdemokratin liksom säkert en stor majoritet
av svenska folket står i stället bakom
utrikesutskottets formulering om svenskt
medlemskap med bibehållen neutralitetspolitik.
Jag hoppas att vi i fortsättningen skall slippa
debatten om vilket år eller vilken månad en svensk
medlemskapsansökan bör lämnas in. Det är en föga
inspirerande debatt, och den är inte till mycket
hjälp för alla dem som vill sätta sig in i vad ett
medlemskap innebär.
Ibland har jag haft känslan att de som bedrivit den
här datumexercisen, och som besvarat de flesta
frågor med ett slagordsmässigt ''Ja till Europa'', har
glömt att göra klart för sig vad det hela handlar om
i sak.
Det kan vara förklarligt. Har man redan bestämt sig
för ett ja behöver man kanske inte besvära sig med
fakta och analys. Likadant med dem som bestämt
sig för att EG är ett ondskans imperium. De söker
inte fakta, utan de söker argument för att få sin
uppfattning bekräftad.
De som eventuellt tror att allt blir bra och alla
problem skall lösa sig bara vi går med i EG kommer
att bli besvikna. SAF-tidningen har t.ex. varnat de
företag som funderar på att flytta till EG för att
komma undan svenska miljökrav. De kommer att
bli besvikna -- för miljöpolitiken inom EG går
snabbt framåt. Och de som hoppas på att
Europaintegrationen skall rulla tillbaka den sociala
tryggheten eller rasera det socialdemokratiska
samhällsbygget -- ja, de kommer också att bli
gruvligt besvikna.
Vår utgångspunkt är den rakt motsatta. När vi
söker uppnå ett breddat och fördjupat samarbete
med EG gör vi det från en övertygelse om att ett
sådant samarbete är av största vikt för att vi skall
kunna bibehålla och utveckla vår välfärd. Det
verkliga hotet mot välfärdspolitiken är en dålig
samhällsekonomi. Ett isolerat Sverige skulle inte
klara av den starka ekonomi som är själva basen för
vår välfärd.
Sverige är ett litet land. Vi är därför starkt
beroende av vår utrikeshandel. Av geografiska och
historiska skäl är våra kontakter med Västeuropa
särskilt omfattande. Det svenska näringslivet är
redan i dag i hög grad inflätat i det övriga
Västeuropa.
Den här internationaliseringen har varit en
förutsättning för den lyckosamma ekonomiska
utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden. Det är
genom den vi kunnat upprätthålla en hög
sysselsättning och finansiera den sociala
tryggheten.
Samtidigt innebär internationaliseringen att
åtminstone de större företagen ganska obehindrat
kan flytta sitt kapital över nationsgränserna. Det är
en myt som ibland förekommer i debatten att den
situationen inträdde genom att vi avskaffade
valutaregleringen från den 1 juli 1989. I längden
kan inga lagar eller regler tvinga företagen att
stanna i Sverige eller att investera här.
Integrationen bland västeuropeiska företag är
sedan länge ett faktum. I takt med att företagen
internationaliseras blir det allt svårare för
nationella myndigheter eller fackliga
organisationer att kontrollera deras verksamhet.
Det ställer krav på ett ökat samarbete staterna
emellan.
Därför handlar integrationsarbetet i Västeuropa
inte minst om att ställa upp regler som begränsar
och styr näringslivet och marknadskrafterna. Det
ligger i Sveriges intresse att delta i ett sådant arbete
och att skapa ett medborgarnas Europa.
Genom att aktivt delta i det europeiska samarbetet
kan vi stärka och utveckla den sociala dimensionen.
Det gäller t.ex. arbetsmarknadspolitiska frågor,
arbetsmiljö, social trygghet, jämställdhet och
familjepolitik. Vi vet att man inom EG -- såväl i
kommissionen som i enskilda EG-länder -- är
intresserade av våra erfarenheter på dessa
områden.
Vi kan vara stolta över vårt sociala
trygghetssystem, och vi skall självfallet slå vakt om
den svenska välfärdsmodellen. Detta innebär dock
inte att våra lösningar och åtgärder i alla avseenden
skulle vara unika eller de mest långtgående.
Givetvis kan och vill vi också dra lärdom och nytta
av det arbete som bedrivs i andra europeiska länder
och i EG-kommissionens regi.
Man skall vara klar över att EG inte har och inte
eftersträvar någon harmoniserad socialpolitik.
Utformningen av socialpolitiska, liksom
arbetsmarknadspolitiska, åtgärder är till helt
övervägande del en fråga för de nationella
regeringarna. Någon harmonisering av
socialavgifterna, som till stor del finansierar
välfärdspolitiken, är inte heller aktuell. Vad man
däremot eftersträvar är att fastställa gemensamma
miniminivåer på olika områden. Det framgår
exempelvis av en rad åtgärdsförslag i
handlingsprogrammet för genomförandet av EGs
sociala stadga.
I det avsnitt i långtidsutredningen (LU 1990) som
diskuterar fördelningspolitiska frågeställningar
inför 90-talet görs följande analys: ''Det som avgör
om det går att bibehålla fördelningsambitionerna i
socialpolitiken är i stället
finansieringsmöjligheterna, dvs. att ha ett
skattesystem och ett skattetryck som avviker från
det i andra länder.
Det är ett problem som finns redan i dag -- och i
själva verket har det funnits sedan länge. Det här är
inte faktorer som är kopplade till en eventuell EG-
integration. Utrymmet för en egen skattepolitik är
redan i dag begränsat som en följd av det
utvecklade utbytet av varor och tjänster. Det
minskar med den pågående
internationaliseringen -- men det är inte obefintligt
utan avgörs till syvende och sidst av om svenska
löntagare är villiga att i motsvarande mån avstå från
reallöneökningar.''
I detta sammanhang vill jag nämna att frågan om
harmonisering av skatter inte omfattas av de
pågående EES-förhandlingarna.
De förslag på skatteområdet som EG internt
diskuterar rör dels de indirekta skatterna --
mervärdeskatten och punktskatterna --, dels
kapitalbeskattningen. Harmonisering på
skatteområdet är dock något som visat sig tillhöra
de allra svåraste frågorna att uppnå enighet kring
inom EG. För närvarande är inriktningen att uppnå
en överenskommelse om minimiskattesatser. En
sådan eventuell överenskommelse skulle inte
hindra ett land från att använda högre skattesatser.
När slutliga beslut kan tas är för närvarande oklart.
Detta förklaras bl.a. av att det rör sig om
kontroversiella frågor, som dessutom kräver
enhälliga beslut i rådet.
Metallindustriarbetareförbundet har i skriften
Sverige, EG och den sociala tryggheten belyst vad
ett närmande till EG skulle kunna innebära.
Samtidigt som man framhåller att vi inte får blunda
för att den pågående utvecklingen kan leda till
problem, gör man följande, enligt min uppfattning
mycket bra, sammanfattande analys:
''Ännu felaktigare vore det emellertid att se EG:s
utveckling som styrande för de svenska
socialförsäkringarna. Dessas framtid kommer i
långt högre grad att bestämmas av den ekonomiska
och politiska utvecklingen i Sverige. Med en bra
ekonomisk utveckling och en stark ställning för
arbetarrörelsen finns goda förutsättningar för ett
avancerat, finmaskigt socialt trygghetssystem.
Formerna för vårt samarbete med EG måste ses ur
detta perspektiv. Avgörande måste vara att
samarbetsformerna ska bidra till att ge ekonomiska
förutsättningar för ett solidariskt
socialförsäkringssystem.''
Jag delar helt uppfattningen att EG-frågan är
oerhört viktig för oss kvinnor. Den är viktig för alla
medborgare. Däremot kan jag inte hålla med om
att det inte finns ett kvinnoperspektiv i dagens EG-
debatt. Det förs faktiskt en debatt om just dessa
frågor, både i massmedia och inom partier och
organisationer. Det tycker jag är positivt.
Jämställdhetsperspektivet måste finnas med i alla
de delfrågor integrationsarbetet omfattar. Därför
har jag, tillsammans med jämställdhetsministern
Margot Wallström, uppdragit åt samtliga de 25
arbetsgrupperna inom regeringskansliet att göra en
redovisning ur det perspektivet. Detta skall vara
klart till årsskiftet.
Både jämställdhetsministern och jag har, såväl i
debattartiklar som i olika anföranden, slagit fast att
vi anser att det är av största vikt att de sociala
frågorna och jämställdhetsfrågorna drivs framåt
och att kvinnor deltar i debatten om vårt framtida
samarbete med EG.
Därför anordnade också Margot Wallström och jag
i september ett seminarium om just kvinnorna och
EG. Till seminariet hade vi inbjudit personer både
från EG-parlamentet, från Europafacket och från
Danmark, för att belysa kvinnoperspektivet från
olika utgångspunkter.
En övergripande slutsats av alla de anföranden och
inlägg som gjordes vid seminariet är att det är av
största vikt med ett brett samarbete i dessa frågor.
Om vi delar med oss av våra erfarenheter och
samarbetar över gränserna, har vi större
möjligheter att påverka utvecklingen i hela Europa
i en för kvinnorna positiv riktning.
Det idé- och informationsutbyte som förekom vid
seminariet, och den dokumentation som
presenterades, bl.a. en faktaskrift om EG och
jämställdheten som UD och civildepartementet
nyligen tagit fram, kan förhoppningsvis tjäna som
ett underlag för den fortsatta debatten i dessa
frågor.
Det gäller inte bara debatten här i kammaren, utan
också bland forskare, på arbetsplatserna, i
hemmen, inom partier och organisationer. Det
gäller naturligtvis inte bara jämställdhetsfrågorna,
utan det krävs ett rejält och sakligt
informationsutbyte över huvud taget.
Med det sagda har jag nu besvarat den
interpellation (1990/91:67) av Gudrun Schyman
som står på dagens föredragningslista.
Herr talman! Trots att det nu tycks finnas en bred
enighet om att Sveriges ambition bör vara ett
fullvärdigt medlemskap i EG är det EES-
förhandlingarna som nu måste vara vår första
prioritet.
Detta har regeringen understrukit vid ett flertal
tillfällen, bl.a. i vår skrivelse (1990/91:50) av den 26
oktober. Vi skall med kraft fullfölja
förhandlingarna med sikte på ett EES-avtal som
skall träda i kraft den 1 januari 1993. Detta är den
möjlighet som står oss till buds om vi vill delta från
början i den inre marknaden och de s.k.
angränsande samarbetsområdena.
Att detta fortsatt är Sveriges mål bekräftas i det
betänkande vi nu diskuterar. Utskottet
understryker den stora betydelsen av att EES-
förhandlingarna snarast kan slutföras med gott
resultat. Man ställer sig bakom förhandlingsmålen,
såsom de vid flera tillfällen formulerats av EFTA-
ministrarna gemensamt.
Det är mycket tillfredsställande att den
uppfattningen kunnat samla samma breda
riksdagsmajoritet som hittills. Det innebär att
riksdagen sluter upp bakom regeringens
konstateranden att det inte föreligger någon
motsättning mellan ett kraftfullt fullföljande av
EES-förhandlingarna och diskussionen om ett
framtida medlemskap i EG.
Det är också glädjande att vänsterpartiet, om man
får döma av texten i deras reservation, nu ställer sig
bakom att förhandlingarna om samarbete mellan
EG och EFTA skall slutföras så att vi skall få ett
EES-avtal.
Sedan EES-förhandlingarna formellt inleddes i juni
i år har framsteg gjorts, på en rad viktiga punkter.
Det finns en långtgående samsyn om innehållet i ett
framtida avtal. Det skall i princip innefatta de fyra
friheterna -- den gemensamma jordbrukspolitiken
undantagen -- liksom ett brett samarbete på en rad
viktiga samhällsområden som forskning,
utbildning, miljöfrågor, konsumentskydd och den
sociala dimensionen. Vidare är EFTA-länderna
och EG i princip överens om att samarbetet skall
bygga på gemensamma konkurrensregler, och man
är överens om hur de skall övervakas.
Lösningar avtecknar sig också på det rättsliga
området, som innefattar bl.a. övervakning och
tvistlösning.
I oktober, i den allmänpolitiska debatten, sade jag
att EG-sidan i förhandlingarna gjort klart att man
inte kommer att kräva att EFTA-länderna sänker
sina normer när det gäller hälsa, miljö och
säkerhet. Diskussionen handlar nu om hur detta
skall förenas med målet om ett avskaffande av de
tekniska handelshindren -- något som ju ligger
också i vårt intresse. Alla problem är alltså inte
lösta, men ändå måste EG-sidans markering ses
som något av ett genombrott på den här punkten.
Detta var också ett viktigt skäl till att EFTA-
ministrarna vid sitt möte i slutet av oktober kunde
ta ett nytt steg. Vi sade att vi är beredda att på vissa
villkor avstå från permanenta undantag. Ett villkor
är att EG går med på ordentliga
övergångsarrangemang, och dessutom på
skyddsklausuler som skall kunna användas om det
skulle uppstå allvarliga problem på någon punkt.
Ett annat villkor är att EG erbjuder oss en
tillfredsställande lösning på det institutionella
området -- alltså när det gäller vårt medinflytande
på de framtida besluten i EES-samarbetet.
Nu pågår ett intensivt förhandlingsarbete i alla de
frågor som återstår att lösa. Båda sidor är inställda
på att försöka nå principiell enighet i de viktigaste
frågorna före årsskiftet. Italien har, som
ordförandeland i EG, tagit initiativ till ett
gemensamt ministermöte mellan EFTA och EG
den 19 december. Ambitionen är att då nå konkreta
resultat, även om vi inte kan räkna med att lösa alla
de frågor vi har kvar.
Vi har alltså goda utsikter att nå de förhandlingsmål
riksdagen uttalat sig för, och det i tid för att avtalet
skall kunna träda i kraft den 1 januari 1993.
Vi eftersträvar ett bra och hållfast EES-avtal. Det
är ett viktigt steg för Sveriges deltagande i
Europaintegrationen.
Europa, eller åtminstone Västeuropa, har genom
århundraden präglats av öppenhet och mångfald.
Utbyte av varor, men inte minst av idéer och
kunskap, har legat bakom framstegen på olika
områden. Det Europa som nu växer fram
återskapar och stärker en sådan öppenhet. Vi
kommer att fortsätta att leva på mångfaldens
kontinent -- och vi kommer alla att både kunna
bidra till och dra nytta av denna mångfald.
Anf. 43 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Låt mig först börja med att klargöra
vänsterpartiets syn på EES-avtalet, eftersom det
tycks finnas några frågetecken, och jag tror också
att Carl Bildt tidigare hade några frågor.
Vi i vänsterpartiet säger följande i ett uttalande som
vi senast nu i helgen har behandlat:
''Vänsterpartiet är för ett EES-avtal som
respekterar vårt lands suveränitet, i den
bemärkelsen att riksdagens beslutsrätt över lagar
och skatter och våra domstolars självständighet inte
överlåts till överstatliga, odemokratiska
institutioner.
Ett EES-avtal får inte leda till försämringar av
svenska lagar som skyddar vår hälsa, miljö och
säkerhet. Sverige ska inte tvingas överta EGs redan
beslutade regelverk.
Om ett EES-avtal inte kan nå dessa mål föredrar
vänsterpartiet ett omförhandlat utvidgat
frihandelsavtal med EG.''
Detta är vår inställning, och jag tror inte att den har
genomgått några förändringsfaser. Möjligen har vi
nu gjort en litet utförligare skrivning.
Jag skall i övrigt försöka begränsa mitt inlägg till
svaret på min interpellation. Denna diskussion har
Anita Gradin och jag fört i många sammanhang, så
vi kan kanske vara litet summariska. Kärnfrågan är
alltså: Vid en integrering med ett EES-avtal, eller
ännu mer vid ett medlemskap, kommer den
ekonomiska politiken också med nödvändighet att
integreras. Vi har tidigare här i dag i fullt
samförstånd talat om den ekonomiska och
monitära unionen. Det innebär att möjligheterna
för varje nation att föra en egen ekonomisk politik
blir mycket begränsade. Det säger också
ekonomer.
Den integration av skattepolitiken som nu pågår
inom EG -- och som i dag gäller punktskatter, och
vi har här tagit momsen som exempel -- kommer att
få som resultat att det blir omöjligt för länder att ha
avvikande skattenivåer, oavsett om man fattar
politiska beslut om detta eller inte.
Jag menar att marknadskrafterna i sig kommer att
se till att skatten kommer att regleras till en
gemensam nivå, eftersom den öppna marknaden
utan gränser förutsätter att man kan köpa och sälja
varor var som helst. Då kan ju jag åka till Frankrike
och köpa min diskmaskin om jag kan få den mycket
billigare där än i Sverige, och jag behöver inte ta
steget via Danmark. Nationalekonomen, eller vad
han nu är, Carl B Hamilton, skriver i DN i dag att
man kan ha varierande skattesatser, att Danmark
kan ha 3 % högre än Tyskland, och sedan kan
Sverige ha 3 % högre än Danmark, och på detta sätt
blir inte inkomstbortfallet så stort. Men detta håller
inte, eftersom jag kan hoppa över ett par länder på
vägen och köpa mina kapitalvaror någon
annanstans. Marknadskrafterna i sig innebär en
harmonisering av skatterna. Att man i dag
diskuterar miniminivåer inom EG beror på att det
finns krafter som inte vill sänka skatterna så lågt.
För Sveriges del, vad jag har förstått, kommer detta
att innebära 60--80 miljarder kronor i minskade
skatteintäkter. För Danmarks del kommer det att
innebära 40 miljarder i minskning.
Hur skall man finansiera detta inkomstbortfall?
Någonstans skall pengarna komma ifrån om vi skall
fortsätta att finansiera en offentlig sektor med
generell välfärdspolitik lika för alla, öppen för alla,
med en offentlig sektor som tillfredsställer behoven
av barnomsorg, äldreomsorg, skolmat osv. Jag
menar att detta är oerhört väsentliga frågor för oss
kvinnor. Hur skall detta finansieras i fortsättningen
när dessa skatteintäkter saknas? Är vi tillräckligt
starka och har vi en tillräcklig vilja kan vi klara
detta. Ungefär så svarar Anita Gradin. Men om vi
inte kan skattefinansiera detta och ta pengarna från
kapitalet, vilket jag menar att vi har frånhänt oss
möjligheten att göra i och med slopandet av
valutaregleringen, vem skall betala? Då blir det
löntagarna, Anita Gradin, som får betala den
offentliga sektorn. Skall detta ske genom
reallönesänkningar?
Den svenska generella välfärdspolitiken har ändå
byggt på en viss fördelning och en politisk kontroll
över kapital. Den har byggt på en fördelning mellan
kapital, stat och arbete. Om kapitalet tillåts fritt att
etablera sig i andra länder kommer vi att ha svårt
att behålla kontrollen. Då måste finansieringen ske
på något annat sätt. På vilket sätt? Med tanke på
den politiska majoritet som finns i detta land i dag,
där Carl Bildt och Bengt Westerberg har skrivit
ihop sig om det som står på dagordningen, är det en
rasering av den offentliga välfärden. Hur skall den
goda cigarren kunna skapas med en integrerad
politik och ekonomi som inte skall få några som
helst negativa verkningar för den svenska sociala
välfärdsmodellen, som vi bl.a. med utgångspunkt i
Metallindustriarbetarförbundets skrift mycket väl
vet ligger långt utöver den generella i Europa?
Den här nöten måste knäckas. Jag tycker inte att
jag har fått något svar på denna fråga i vare sig
interpellationssvaret eller i debatter som Anita
Gradin och jag har haft i A-pressen. Frågan utgör
ett stort problem, och den berör oss kvinnor på ett
mycket speciellt sätt. Vi kvinnor är dubbelt
beroende av den generella välfärdspolitiken. Vi
arbetar inom den, vi är bereonde av den för att
behålla de arbeten vi har, vi är beroende av den för
att kunna leva som de självständiga personer vi är
och vill vara. Detta skiljer oss från den kultur som
finns inom EG-länderna. Det här måste klaras ut,
Anita Gradin.
Anf. 44 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Anita Gradin. Jag
har ställt frågan tidigare, men jag har inte fått något
svar. Den gäller de 52 problempunkter som framgår
av reservation 4 i betänkandet.
Dessa 52 punkter har genomgått en
probleminventering. Av dessa punkter ansågs 35
olösbara, och 17 var möjliga att lösa. Bland de
förmodat lösbara frågorna fanns 4 där problemet
utgjordes av att EG hade mera avancerade regler
än Sverige. Det återstår alltså 48 fall där det
handlar om befarade försämringar i svensk
lagstiftning när det gäller samarbetet Sverige,
EFTA och EG. Dessa 48 problem utgör en
återstående innersta kärna efter det att man har
bantat ganska ordentligt i de hundratals fall där
statliga verk har avstyrkt en EG-anpassning.
Bland dessa 52 problempunkter finns bl.a.
kemikalier, bekämpningsmedel, skattekontroll,
kollektiva försäkringar, tunga lastbilar,
socialförsäkringar osv., och listan har krympt
oroväckande. Vad har hänt? Jag skulle vilja ha ett
svar på detta. Jag har inte fått något godtagbart
svar. Jag vill att Anita Gradin kommer med en
skrivelse till riksdagen där hon redogör för hur
dessa 48 problem har fallit bort.
Vidare har vi kvinnoperspektivet och EG. Det var
alldeles utmärkt av Anita Gradin och Margot
Wallström att ordna detta kvinnoseminarium i
september. Jag var också där. Det vi fick redovisat
där var till en del positivt men inte alltid så.
Speciellt kommer jag ihåg vad representanten för
EG-parlamentet sade. Hon sade att även om man
arbetar väldigt hårt med jämställdheten inom EG
och kommissionen lägger fram en rad bra
direktivförslag, förkastas de av ministerrådet. Man
har alltså ännu inte antagit något
jämställdshetsprogram, inte under 1980-talet och
inte heller det som skall ligga till grund för åren
1990--1995. Precis som jag har skrivit i Svenska
Dagbladet i dag verkar det som om luften har gått
ur jämställdheten i EG. Därmed inte sagt att vi inte
skall fortsätta att arbeta för jämställdhet i Sverige.
Vi kan försöka bli en förebild.
Jag skulle vilja att Anita Gradin svarar på min fråga
om folkomröstning. Avvisar socialdemokraterna
kategoriskt kravet på folkomröstning? I så fall vill
jag veta varför.
Anf. 45 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Som vi har konstaterat tidigare fattar
vi i dag ett historiskt beslut. Detta är den dag då
Sveriges riksdag ger Sveriges regering mandat att ta
det historiska steget att ansöka om medlemskap i
EG.
Jag har mycket stor respekt för Anita Gradin och
de insatser hon har gjort under de senaste åren när
hon har lett, och fortfarande leder, det svåra,
besvärliga och viktiga arbetet med den
mellanstation som EES-avtalet utgör. Men jag kan
inte undgå att tycka att det är litet märkligt att både
stats- och utrikesministern håller sig borta från
riksdagen en dag så historisk som denna.
Vi upplevde för någon månad sedan att
finansministern meddelade att vi skulle gå med i
EG. Sverige är i dag förmodligen det enda land som
någonsin i Europa har fattat ett så viktigt beslut
utan att de ledande företrädarna för detta lands
regering ens har bevärdigat parlamentet med sin
närvaro.
Den historieskrivning som Anita Gradin gav vad
gäller socialdemokratin och EG var av ett lätt
stalinistiskt snitt. Minns hur 90-talsprogrammet
sade bestämt nej till EG. Minns hur Ingvar
Carlsson skrev artiklar i somras och sade att
medlemskapsfrågan inte skulle tas upp nu. Minns
hur Sten Andersson stod här i oktober och rabblade
upp det ena argumentet efter det andra mot att
frågan var för tidigt väckt. Så kom
helomvändningen. Det var bra.
Nu är tärningen kastad, och nu skall vi gå vidare.
Men det förvånar mig att man fortfarande inte kan
acceptera förslaget att vi tillsätter en
parlamentarisk grupp för att förbereda
medlemskapet, dvs. gå igenom konsekvenserna,
titta på ansökan, förbereda förhandlingarna. Alla
de frågor som har väckts från olika håll måste
förberedas. Vi har inte råd att snubbla mer på det
sätt som socialdemokratin har gjort under de
senaste åren. Varför, Anita Gradin, är ni emot
detta?
Så till den alltmer märkliga debatten om momsen
som Gudrun Schyman och Anita Gradin för. Går vi
med i EG måste vi sänka momsen. Det är
självklart. Det kommer inte att vara möjligt för
Sverige att bibehålla detta absurt höga skattetryck
med ett Europa som samverkar alltmer. Det
kommer att synas allra tydligast och allra snabbast
på momsen och kapitalskatten. Det är bra. Hur kan
man hamna i en debattmässigt så eländig situation
att man framställer krav på så hög moms som
möjligt som en kvinnofråga? Det är möjligt att
kommunistiska kvinnor ser hög moms som något
riktigt. Men jag är övertygad om att den stora
majoriteten av det svenska folket, och den stora
majoriteten av Sveriges kvinnor, tycker att vi skall
sänka momsen. Om ett medlemskap medför att det
kravet förverkligas snabbare, tycker kvinnorna att
det är bra.
Anf. 46 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Låt mig försöka att ge en positiv
förklaring till att statsministern och
utrikesministern inte är närvarande här i
kammaren -- detta utan någon sidovördnad mot
utrikeshandelsministern. Statsministern och
utrikesministern kanske inte uppfattar dagens
beslut som historiskt på det sätt som det här har
framställts från en del håll.
Jag vill återkomma till regeringsförklaringens
formuleringar som utrikeshandelsministern
använde sig av: ''I det nya Europa kan EGs utrikes-
och säkerhetspolitiska samarbete komma att få en
sådan inriktning och utformning att det utesluter ett
förpliktigande utrikespolitiskt arbete och en
gemensam försvarspolitik''. Därefter dras
slutsatsen att det skulle gå att förena ett svenskt
medlemskap i EG med en fortsatt
neutralitetspolitik. Omvänt gäller väl att om inte
vidareutvecklingen inom EG utesluter ett
förpliktigande utrikespolitiskt samarbete och en
gemensam försvarspolitik, är det inte förenligt med
ett svenskt medlemskap i EG och en fortsatt
neutralitetspolitik. Det finns anledning att just nu
erinra om den sortens formuleringar.
När det gäller det uttalande som
utrikeshandelsministern gjorde om att en bred
riksdagsmajoritet ställer sig bakom och
understryker att det inte finns någon motsättning
mellan ett kraftfullt fullföljande av EES-
förhandlingarna och diskussionen om ett framtida
medlemskap i EG, uppfattar jag detta uttalande
som en tolkning från Anita Gradins sida. Det finns
i varje fall inget uttalande av den här innebörden i
betänkandet. På den punkten har jag under tidens
gång givit uttryck för en viss irritation. Jag tycker
fortfarande att regeringen inte har skött
kontakterna med t.ex. de nordiska länderna på ett
tillfredsställande sätt.
Vidare anser jag att den debatt som tidigt sattes i
gång om förändrade målsättningar när det gäller de
svenska förhandlingarna skapade en mer splittrad
bild av EFTA-fronten än vad som var nödvändigt.
Därför vidhåller jag uppfattningen att saker och
ting bör tas i rätt ordning. Det hade varit bättre att
så hade skett. Det märks inte minst av reaktionerna
ifrån våra nordiska grannländer.
Till sist vill jag bara fråga Anita Gradin om hon
delar vår uppfattning om svenska folkets behov av
en omfattande informationskampanj. Avser
regeringen att återkomma i denna fråga?
Anf. 47 Statsrådet ANITA GRADIN (s):
Herr talman! Jag vänder mig först till Gudrun
Schyman. Min erfarenhet som regeringsledamot
när det gäller möjligheten för ett litet land att föra
en alldeles egen självständig ekonomisk politik är
följande.
Som vi i denna kammare så många gånger har
konstaterat är Sverige mycket beroende av hur
lyckosamma vi är internationellt. Sverige är mycket
utrikeshandelsberoende. Varje gång jag har varit
med och arbetat fram en finansplan är det de
internationella förhållandena som har varit
utgångspunkten. Hur ser den internationella
konjunkturen ut? Hur står det till med dollarn, med
yenen osv.? Det är sådana frågor som har varit
vägledande för den ekonomiska politik och de
ekonomiska ställningstaganden som regeringen har
presenterat för riksdagen. Det nationella utrymmet
har då varit litet. Så förhåller det sig också i dag,
oavsett om vi är med i EG eller inte, och så kommer
det att se ut i fortsättningen. När man skall bedriva
ekonomisk politik, skall man nog vara klar över att
verkligheten är sådan beträffande det egna
nationella utrymmet, dvs. när det gäller att slå vakt
om social trygghet, sysselsättning och liknande.
Resultaten i olika länder visar att dessa möjligheter
trots allt finns. Det är viktigt för både Gudrun
Schyman och mig att komma ihåg att det senare blir
fråga om de prioriteringar som görs inom det egna
ekonomiska utrymmet.
Inger Schörling tog upp frågan om
problemområdena. Jag svarade ju på den frågan
redan i mitt tidigare inlägg. Vi har också många
gånger försökt att för EFTA-delegationen förklara
att vi har gått igenom alla de regler som finns på
EG-området. Inger Schörling tillhör väl de få som
har läst dessa tjocka gröna böcker, där man går
igenom alla regler och områden, och där man kan
utläsa att det kan finnas problem i relationerna
mellan Sverige och EG. Men man kan inte stanna
upp på vägen. Vad som sedan har hänt med de
gröna böckerna är att vi tillsammans med våra
EFTA-kolleger har gått igenom område efter
område, och under resans gång har många frågor
på olika sätt kunnat lösas.
Jag sade också att alla problem ännu inte är lösta,
eftersom förhandlingarna mellan EFTA och EG
inte är avslutade. De lösningar och slutsatser som
man hittills har kommit fram till inger inte mig
någon större oro. Sedan får vi se på
helhetsresultatet.
Jag vill vidare till Inger Schörling säga att EG
faktiskt har antagit två jämställdhetsprogram och
man arbetar med det tredje. Det är emellertid med
jämställdhet inom EG som det är med
jämställdheten i Sverige, att det kanske är enkelt
att nå fram till beslut -- som bekant har det i
Sveriges riksdag fattats beslut som är bra, vilket
även har gjorts inom EG. Men verkligheten är litet
annorlunda när det gäller att omsätta programmen.
Då blir man ibland besviken, därför att allt det som
har beslutats inte har omsatts i praktisk verklighet.
Det upplevde jag många gånger på den tid jag var
jämställdhetsminister. Det antogs program här i
riksdagen bakom vilka jämställdhetsrådet ställde
sig, men alla var kanske inte så entusiastiska att
programmen genomfördes i praktisk politik.
Kanske inte ens miljöpartiet orkar med att omsätta
jämställdheten i praktisk politik.
Visst skall vi ha en arbetsgrupp, Carl Bildt, för
att förbereda och diskutera medlemskapets olika
frågeställningar. Det finns också skrivet i
betänkandet. Av många skäl är det viktigt att det
blir ett parlamentariskt samarbete, eftersom det är
många frågor som behöver diskuteras.
Herr talman! När det slutligen gäller information
är det oerhört viktigt att vi alla hjälps åt. Man kan
inte säga att regeringen ensam skall bedriva en
informationskampanj för att svenska folket skall
lära sig mer om EG och Europaintegration. Det
kommer inte regeringen ensam att klara av. Under
dessa år har vi bidragit till att det finns ett stort antal
informationsskrifter, där man har tagit upp sådana
sakområden såsom bl.a. utbildning, forskning,
ungdomsfrågor och jämställdhet. Det finns således
övergripande skrifter och liknande. Det finns också
ett informationsblad som löpande kommer ut. I
övrigt har man i alla partier ett ansvar att föra ut
kunskaperna och diskussionen utifrån de politiska
ställningstaganden som man själv gör för att på så
sätt kunna få den breda debatt som behövs på olika
områden.
Jag har också sett att fackliga organisationer,
industriorganisationer, studieförbund m.fl. också
har gått ut för att vara med i diskussionen och på
det sättet hjälpa till för att alla skall få de kunskaper
som är oerhört viktiga. På det sättet kan vi inför
valrörelsen nästa år ha en bred diskussion om allt
vad Europafrågorna innebär. Det tror jag att vi
måste hjälpas åt med. Regeringen är beredd att
komma med sitt bidrag, men jag tror inte att vi kan
klara hela lasset.
Anf. 48 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! En självständig ekonomisk politik,
Anita Gradin, är svår. Ett litet land har ett litet
nationellt utrymme. Vi lever i en alltmer
internationaliserad ekonomi. Vi är överens om
detta, Anita Gradin. Vad gör man i det läget när
man upptäcker att utrymmet börjar krympa? Vi i
vänsterpartiet menar att det då gäller att föra en
ekonomisk politik som skapar större utrymme och
som försöker motsätta sig den krymning av
utrymmet som den starka internationaliseringen av
ekonomin innebär.
Steget in i ett EG-medlemskap med gemensam
valuta och en, ekonomisk och monetär union
frånhänder oss totalt möjligheterna att bedriva en
självständig nationell ekonomisk politik. Därav
den stora oron om vad som händer med den
generella välfärdspolitiken.
Det handlar i det läget om prioriteringar. Vi kan nu
tala om de kvinnliga prioriteringarna, eftersom
kvinnorna är mest beroende av den generella
välfärdspolitiken och kommer att få det svårt om
den inte fungerar. De kvinnliga prioriteringarna
brukar inte stå högst på dagordningen. Den
erfarenheten har man av EG-arbetet och i varje
separat land inom EG. Det är svårt med
kvinnofrågorna, och det är svårt att driva en
ekonomisk politik som ger kvinnor självständighet.
Man lever där i en annan kultur än vad vi gör. Vi
har en, som vi litet slarvigt brukar säga,
husmoriserad välfärd med sambeskattning och
annat som innebär att man bygger på familjen som
institution och inte på två vuxna separata
människor som lever tillsammans. Det tar tid att
förändra detta. Jag är övertygad om att vi strävar åt
samma håll och att en mängd kvinnor, också i EGs
länder och inom EG-parlamentet, strävar åt det
hållet. Men det kommer att ta tid. Under tiden skall
vi fortsätta att utveckla den välfärd vi har genom att
föra en ekonomisk politik som inte sätter oss i ett så
stort internationellt beroende.
Frågan om demokrati, rösträtt och inflytande har
många talat om i dag. Jag undrar hur regeringen
egentligen ser på det faktum att frågan om när en
ansökan till EG skickas in tydligen skall avgöras i
utrikesnämnden. I utrikesnämnden, Anita Gradin,
saknas två politiska partier av någon outgrundlig
anledning, åtminstone för mig. Är det
demokratiskt riktigt? Går det hand i hand med
diskussionen om demokrati och bred förankring att
man i utrikesnämnden skall sitta och skriva ihop sig
om någonting som det dessutom nästan alltid visar
sig att man inte är överens om när man har kommit
ut. Sedan får man höra en massa diskussioner om
det. Det här måste dock vara beslut som vi skall
fatta här och inte i utrikesnämnden.
Anf. 49 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill återigen ta upp
informationsfrågan, eftersom den är oerhört viktig.
Politiska partier och andra organisationer har
självfallet ett betydande ansvar i dessa frågor.
Studiekampanjer kostar dock pengar.
Kommersiellt baserade organisationer, för att
uttrycka det rakt på sak, har totalt dominerat den
information som hittills har fått någon spridning.
Det räcker med att gå till en vanlig svensk
gymnasieklass i dag. Där hittar man viss
information, men det är ingen bredd på den
informationen. Det är framför allt ingen
information som i första hand tar sikte på ett
medborgarnas Europa.
Jag vill hänvisa till det arbete som vi hade under
energidebattens högkonjunktur i vårt land. Oavsett
hur det kommer att bli med eventuella
folkomröstningar och om man har delade meningar
i den frågan är det en uppgift för oss här i riksdagen
och för regeringen att se till att svenska folket har
möjlighet att sätta sig in i dessa frågor, så att
debatten inte kommer efteråt. Det får ingen av oss
någon vinning av.
Till sist vill jag bara konstatera att Anita Gradin
inte kommenterade mitt uttalande när det gäller
frågan om hänsynen till de nordiska länderna och
de övriga EFTA-länderna. Det har varit si och så
med den saken under den tid som EES-
diskussionerna har pågått. Det visar irritationen
på. Jag hoppas att man i detta sammanhang
kommer att tillmäta det större betydelse. Det finns
särskilt dokumenterat i stycke 2 på s. 23 i utskottets
betänkande.
Anf. 50 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Anita Gradin svarade på hur man har
löst problemet med de 48 punkterna, varav en del
är olösliga. Även om det har varit en del problem,
som hon säger, har de flesta lösts. Hon känner sig
inte orolig för de problem som finns kvar.
Jag känner faktiskt en viss oro. Många av
punkterna är mycket viktiga för mig och mitt parti.
Jag undrar därför om det skulle vara möjligt att få
ta del av någon skrivelse eller redovisning av hur
man har löst dessa problem. Det skulle jag
värdesätta.
I miljöpartiet har vi det mycket bra ställt med
jämställdheten. Därför tycker jag att det är så
viktigt att fortsätta att jobba med jämställdhet. Jag
ser att det går att lösa. Däremot är jag inte säker
på, Anita Gradin, att just EG är det ställe där vi
kan lösa jämställdhetsproblemen. Man har
visserligen fattat en del beslut inom EG, t.ex. när
det gäller löneskillnaderna. Kvinnor skall ha lika
lön för lika arbete. Kvinnorna har ändå i
genomsnitt 30 % lägre löner än männen. I
lönestudierna har man dessutom inte räknat med
dem som arbetar deltid eller inom småföretag.
Dessvärre har också löneskillnaderna ökat i några
av medlemsländerna under 80-talet.
Inget annat av de fyra partier som tidigare var
positiva till folkomröstning har sagt att de inte är
det i dag. Jag har inte fått något annat besked, även
om Olof Johansson hela tiden talar om
informationskampanjer men inte om
folkomröstning. Är socialdemokraterna, Anita
Gradin, fortfarande negativa och ställer sig
kategoriskt avvisande till en folkomröstning?
Tycker ni så fall att det är förenligt med ett
demokratiskt samhälle?
Anf. 51 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Även om jag är medveten om att
detta är slutet på replikskiftet vill jag ändå säga att
jag ännu inte har fått någon nöjaktig förklaring från
vare sig Gudrun Schyman eller Inger Schörling om
varför billigare mat, billigare kylskåp. . .
Anf. 52 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag erinar om att repliken gäller statsrådet Anita
Gradins inlägg.
Anf. 53 CARL BILDT (m):
replik: Herr talman! Jag kan då i stället rikta frågan
till Anita Gradin, eftersom hon inte heller har
förklarat varför sänkt skattetryck och sänkt moms
skulle vara ett hot mot kvinnorna. Kan hon förklara
det på fru Schymans och fru Schörlings vägnar vore
det bra, även om jag inte tror att hon går i land med
den uppgiften. Det som för dessa damer är ett hot
är nog för många faktiskt ett löfte.
Anita Gradin försökte svara på min fråga om varför
man nu inte är beredd att sätta i gång och arbeta för
att analysera medlemskapet på bred
parlamentarisk bas. Hon sade att man är det. Det
är ni faktiskt inte i utrikesutskottet. Ni vill vänta
med den uppgiften ett antal månader. Det kan bli
ett ganska stort antal månader. Med tanke på hur ni
har snubblat fram genom denna materia --
utrikeshandelsministern sade att det diskuterades
tidtabeller fram och tillbaka för
medlemskapsansökan; och det var väl närmast en
polemik mot utrikesministern -- är det då inte bra
att nu sätta sig ner och börja förbereda och gå
igenom vad den politiska unionen, den ekonomiska
unionen och den monetära unionen innebär när det
gäller allt från säkerhetspolitik till momsnivåer?
Man kan icke bara snubbla in i Europa. Man kan
inte gömma sig för de frågor som vi förr eller senare
måste bli medvetna om. Och detta är inte en fråga
om, med en mild adress till Olof Johansson, även
om jag inte vill polemisera mot honom, att få
bidrag, utan det är fråga om att ha idéerna. Våra
idéer bär nog ganska hyggligt utan bidrag.
Inger Schörling och även andra har varit uppe i
talarstolen och sagt att jag jublar över det beslut
som nu fattas. Jag är gärna med på det. Jag ser detta
beslut som historiskt och viktigt. Under ett kvarts
sekel har vi nämligen stått utanför
Europaintegrationen, och medlemskap har varit
anatema och förbud i den svenska debatten. Nu
fattar Sveriges riksdag denna dag beslutet att ge
regeringen i uppdrag att söka medlemskap i EG.
Det är historia som skrivs i dag. Jag går gärna med
på att jag jublar. Jag tycker att det är litet synd och
litet smolk i bägaren att stats- och
utrikesministrarna sitter någon annanstans och
surar en dag som denna.
Anf. 54 Statsrådet ANITA GRADIN (s):
Herr talman! Jag kan försäkra Carl Bildt att stats-
och utrikesministrarna inte sitter och surar utan att
de är lika glada som vi andra över det samförstånd
som har kommit till uttryck i utrikesutskottets
betänkande.
Jag vill säga till Carl Bildt att det inte snubblas fram
vare sig i EES-förhandlingarna eller i de
kommande diskussionerna. Eftersom det handlar
om en kort tid för att klara ut det myckna arbete
som återstår när det gäller EES som både vi i
regeringskansliet och riksdagen -- EFTA-
delegationen och andra -- tycker jag nog att man
kan avvakta och lägga ner all kraft på att studera
fortsättningen, nämligen hur man skall se på frågan
om medlemskap.
Till Olof Johansson vill jag säga att samarbetet med
EFTA-kollegerna går utmärkt, och jag har inget
större problem med dem. Vi träffas ofta både
bilateralt och i andra sammanhang. De har också
fått information om hur de svenska diskussionerna
förs. Två dagar innan skrivelsen gick till riksdagen
fick våra ambassader, och mina kollegor, via fax
reda på vad som skulle komma att stå i skrivelsen
om Europa, just för att de skulle kunna bemöta
påståenden från journalister och andra om att det
stod något annat i skrivelsen. Jag vinnlade mig om
att denna information skulle gå ut inför den här
skrivelsen, så att dessa personer visste vad Sverige
sade i detta sammanhang. EFTA-länderna försöker
att hålla varandra informerade om de diskussioner
som förs i våra parlament, i våra partier, m.m., för
att vi skall vara underrättade om vad som sker i
olika sammanhang.
Herr talman! Jag tycker inte att vi skall ha en
folkomröstning. Vi står inför en valrörelse. I denna
valrörelse finns det skäl för oss alla att tala om var
vi står i Europafrågan. Då sätts denna fråga in i sitt
allmänpolitiska sammanhang. På det sättet får våra
väljare möjlighet att rösta på oss eller avstå från att
rösta på oss, även med anledning av hur de tycker
att vi står när det gäller Europafrågorna. Det anser
jag vara ett bra sätt att för väljarkåren presentera
en sådan allvarlig och bred fråga som denna.
5 § Övergång till frågestund
På förslag av andre vice talmannen beslöt
kammaren kl. 14.46 att avbryta
ärendebehandlingen för dagens frågestund.
Anf. 55 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu har
satts upp.
6 § Svar på fråga 1990/91:287 om
invandrarbarns svenskpråksträning i förskolan
Anf. 56 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Lena Öhrsvik har frågat mig vilka
åtgärder regeringen ämnar vidta för att
invandrarbarn i förskolan skall få bättre
möjligheter till träning i svenska språket.
Syftet med hemspråksstödet i förskolan, för vilket
ett särskilt statsbidrag utgår, är att ge
invandrarbarnen en god grund för aktiv
tvåspråkighet. För detta behöver invandrarbarnen
ett starkt stöd för modersmålet och
ursprungskulturen. Inte minst i barngrupper där
det finns få svenska barn har den svenska
personalen också en viktig uppgift att i nära
samarbete med tvåspråkig personal introducera det
svenska språket och förmedla den svenska
kulturen.
Jag har för avsikt, bl.a. mot bakgrund av den
frågeställning Lena Öhrsvik tar upp, att föreslå
regeringen att i den kommande
budgetpropositionen föreslå förändringar som
medger en friare resursanvändning av det
nuvarande statsbidraget till hemspråksträning i
förskolan.
Anf. 57 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Ett stort tack för svaret, som är
mycket positivt och som visar på en förståelse för
att språket är en viktig förutsättning för delaktighet
och gemenskap. Jag har tidigare ställt den här
frågan till Kommunförbundet, men då inte alls fått
samma gensvar som nu.
Språket är ju nyckeln till kommunikation och, som
jag sade, en förutsättning för delaktighet och
gemenskap. Barn som inte kan svenska så bra
kommer lätt på efterkälken. De känner sig utanför,
tappar självförtroendet och mår dåligt. Då måste
de kompensera sig på något annat sätt, och det
leder ofta till både psykiska problem och social cal
oro. Det här gäller naturligtvis alla barn som inte
behärskar språket, men jag har just i dag speciellt
valt att ta upp invandrarbarnens möjligheter. Det
har nämligen enligt socialstyrelsen visat sig att det
finns behov av att man i förskolan utvecklar
metoder för den svenska personalens arbete när det
gäller att stödja andraspråksinlärningen. Det gäller
då att försöka utveckla ett mer medvetet arbetssätt
och att få en bra organisation för personalen.
Min följdfråga är om man kan utgå från att de här
resurserna kan användas just i syfte att utveckla ett
mer medvetet arbetssätt och att få en bra
organisation. Målet är ju att alla skall ha ett bra
språk, vilket är viktigt för att man inte skall hamna
utanför gemenskapen.
Anf. 58 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Antalet barn med annat ursprung än
svenskt ökar kraftigt i förskolan. Det är viktigt att
vi ger även dessa barn möjlighet att utveckla sin
personlighet och sin identitet. Självklart spelar
föräldrarnas modersmål och ursprungskultur en
mycket viktig roll i barnets vardag. Men vi har
också lärt oss att vi måste handskas med uppgiften
att göra det här barnet tvåspråkigt. Det är en fråga
om att både lära sig det ursprungliga språket och
tillägna sig svenskan.
Här finns säkert utrymme för variationer beroende
på både hur föräldrarna ser på uppgiften och
betydelsen av tvåspråkigheten, men också med
hänsyn till barnets erfarenheter och barnets
kulturella bakgrund. Det är skälet till att vi nu vill
öppna för en friare resursanvändning för
hemspråksstödet. Hemspråksträningen är också i
fortsättningen utomordentligt viktig, men den kan
bedrivas tillsammans med träning i svenska språket
och annat stöd som kan stärka barnets känsla för
hemvist och identitet. Det är genom att göra
förändringar i denna riktning som vi kan utnyttja
resurserna bättre.
Anf. 59 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Jag är mycket nöjd med det
kompletterande svar som jag här har fått. Det har
hittills varit så att man har trott att invandrarbarn
lär sig svenska bara genom att tala svenska med
andra barn, med personalen på förskola och genom
att umgås med svenska barn. Men nu har man insett
att det krävs stimulans och träning, att det behövs
ett medvetet och metodiskt arbetssätt för att
verkligen nå de rätta resultaten. Ju tidigare man
behärskar språket, desto större möjlighet till
delaktighet och gemenskap.
Jag tackar än en gång för svaret.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på fråga 1990/91:255 om rättskemiska
laboratoriet i Solna
Anf. 60 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig om
jag tänker vidta några åtgärder för att förhindra att
rättskemiska laboratoriets filial vid
rättsläkarstationen i Solna flyttas till Linköping.
Statens rättskemiska laboratorium (SRL) i
Linköping har till uppgift att utföra undersökningar
av rättskemisk och blodgruppsserologisk art. En av
huvuduppgifterna är att utföra toxikologiska
undersökningar åt landets sex rättsläkarstationer.
Under ett flertal år har försöksverksamhet bedrivits
med en rättskemisk filial vid rättsläkarstationen i
Solna, vid vilken en betydande del av stationens
analyser görs. Övriga stationer anlitar rättskemiska
laboratoriet i Linköping fullt ut för sina analyser.
Något ställningstagande till filialverksamhetens
flyttning föreligger ej.
Rättskemiska laboratoriet är, liksom
rättsläkarstationerna, en underförvaltning till
socialstyrelsen. På mitt uppdrag arbetar nu en
grupp inom socialdepartementet med uppgift att
föreslå åtgärder för att chefsmyndighetsfunktionen
för rättsläkarstationerna och SRLs båda
avdelningar fr.o.m. den 1 juli 1991 ej längre skall
åvila socialstyrelsen. Jag avser att föreslå
regeringen att till vårriksdagen lämna en särskild
proposition om den rättsmedicinska och
rättskemiska verksamheten.
I nämnda arbetsgrupp ingår företrädare för
socialstyrelsen. Gruppen har också fortlöpande
kontakter med berörda föreståndare. Jag har
inhämtat att frågan om en flyttning av
filialverksamheten redan tidigare har aktualiserats
i anslutning till gruppens arbete. Hur den
rättskemiska servicen bäst skall organiseras för
landets samtliga rättsläkarstationer är emellertid en
fråga som socialstyrelsen har att ta ställning till. Det
har inte framkommit något som ger regeringen
anledning att för närvarande företa någon åtgärd i
frågan.
Anf. 61 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall be att få tacka
socialministern för svaret. Att jag reagerade beror
på att de som arbetar vid rättsläkarstationen
reagerade, närmare bestämt professor Jovan Rajs,
som också är föreståndare där. Jag tog hans
reaktion på mycket stort allvar, bl.a. av det skälet
att vi från socialutskottet tidigare haft kontakter
med rättsläkarstationen i Solna. Där tycker man
att -- jag håller med -- man blivit mycket
styvmoderligt behandlad vid ett flertal tillfällen.
Det har varit svårigheter att få fram information om
det betydelsefulla arbete som där utförs, om vikten
av att arbetet utförs där och att det måste finnas
personal som gör det arbetet. Nu kommer det här
som ett ytterligare exempel på att man inte ser
vikten och värdet av att ha rättsläkarstationen med
den kompetens och de resurser som stationen
faktiskt behöver på ort och ställe här i Stockholm,
som ju har en speciell bild av vilken typ av ärenden
som utförs i ett sådant här laboratorium.
Nu vet jag inte riktigt hur jag skall tolka svaret,
måste jag säga. Eftersom det kommer en
proposition under vårriksdagen om den
rättsmedicinska och rättskemiska verksamheten
över huvud taget, hoppas jag i så fall att det innebär
att det här med en förflyttning av laboratoriet inte
kommer att bli tal om, med mindre än att vi får ta
ställning till det här i riksdagen?
Anf. 62 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Det är två olika frågor. Den ena är
att principiellt ta ställning till vilka funktioner det
skall finnas på rättsmedicinska laboratorier och
rättsläkarstationer. Det är också att övergripande
ta ställning till vilka resurser dessa funktioner skall
få för att man skall kunna utföra sitt arbete.
Den andra handlar om var och hur mera i detalj
dessa funktioner skall utföras.
Enligt min uppfattning är det senare en fråga för
myndighetens ansvar. För närvarande är det en
fråga för socialstyrelsens ansvar. Precis som jag
sade i mitt svar har det inte framkommit någonting
som gör att regeringen har anledning att gå in och
korrigera myndighetens ansvar på denna punkt.
Anf. 63 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Det finner jag mycket besynnerligt
om man från rättsläkarstationens sida pekar på en
mängd försvårande omständigheter som en
förflyttning av laboratoriet skulle innebära. Man
har dessutom, såvitt jag förstår, från fackets sida
hållit med. Man har från åklagar- och
polismyndigheten hållit med om de synpunkter som
har framförts av rättsläkarstationen. Då är det
mycket märkligt att socialstyrelsen finner att det
inte finns någon anledning att göra något.
Kommunikationen mellan rättsläkarstationen och
socialstyrelsen är tydligen ett stort problem, som
gjorde att vi från riksdagens sida var tvungna att
gripa in en gång när det gäller pengar. Jag vet inte
om vi måste göra det igen, eller kan det vara så att
frågan inte kommer att avgöras förrän det blir klart
med frågan om funktion och resurser.
Anf. 64 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! I den arbetsgrupp som nu ser på
myndighetsfrågorna ingår också en företrädare för
socialstyrelsen. Jag kan inte nu bedöma om det
finns något konkret underlag för att t.ex. flytta
laboratorieverksamhet från Solna till Linköping. Vi
skall ha klart för oss att det redan i dag går dagliga
transporter mellan Stockholm och Linköping när
det gäller andra typer av laboratoriefrågor. Så
arbetsgruppen skall få arbeta färdigt och komma
med förslag. Jag förutsätter att man i
arbetsgruppen också tar hänsyn till den här typen
av försörjning av laboratorieprover och
laboratorieverksamhet för Stockholms område och
det som hör samman med verksamheten där. Vi
skall också veta att de övriga stationerna försörjs
fullt ut genom Linköpings verksamhet.
Anf. 65 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag vet om det. Men från
rättsläkarstationens sida har man pekat på en hel
del exempel, som jag inte alls har tid och möjlighet
att ta upp nu. Det finns uppenbara fördelar med att
ha verksamhet på två ställen, för då får man
dubbelkontroll och helt enkelt vinner tid. Man kan
göra bedömningar, man kan själv göra
dubbelkontroll. Man har pekat på en rad
skräckexempel helt enkelt där konsekvenserna
skulle ha blivit tragiska om det inte hade varit
möjligt att ha laboratoriet här och göra kontroll.
Jag blir inte så mycket klokare av svaret, och det
kanske inte är meningen heller. Jag skulle ändå
vilja veta var i tiden en sådan här eventuell
förändring ligger, om den kommer att föregå
propositionen eller om den kommer senare.
Anf. 66 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Den arbetsgrupp som arbetar med
myndighetsfrågorna skall vara klar under våren.
Avsikten är att riksdagen skall kunna ta ställning
under vårriksdagen, så att man kan ha en
myndighetsfunktion i kraft den 1 juli nästa år.
Sedan till detaljfrågorna, som Gudrun Schyman tog
upp. Vi måste hålla klart i minnet att denna
verksamhet går under ett anslag i socialstyrelsen.
Det är socialstyrelsen som är myndighet, och det är
socialstyrelsen som för närvarande har ansvaret för
hur verksamheten bedrivs. Ända fram till dess att
det finns anledning att gå in och ingripa måste också
socialstyrelsen, dvs. myndigheten, ha möjligheter
att ta sitt fulla ansvar. Regeringen skall faktiskt inte
gå in vid sidan av myndigheten på det vis som
Gudrun Schyman, visserligen inte säger, men ändå
antyder.
Anf. 67 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag gör detta utifrån den
erfarenheten att det faktiskt varit nödvändigt just
vad gäller rättsläkarstationen i Solna. Det är bara
att beklaga att det var nödvändigt, tycker jag. Men
i socialutskottet var vi eniga om att det var det.
Därför gjorde vi det. Ibland kan sådana situationer
uppstå och då är det ju bra både för oss som
möjligen kan påverka att veta att vi kan det och för
personalen där. Det tycks nämligen vara ett
ständigt problem för personalen att inte veta vad
som kommer att hända, varför och när. Det är ju en
otillfredsställande situation över huvud taget att det
är på det sättet hos en statlig myndighet. Det gäller
att det råder klarhet i de här frågorna. Men vad jag
förstår finns det väl i alla fall någon tid att verka på.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på fråga 1990/91:256 om registrering av
tandlagningsmaterials biverkningar
Anf. 68 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Marianne Andersson i Vårgårda har
frågat mig varför man dröjt så länge med att fullt ut
göra en undersökning i hela landet av biverkningar
av tandlagningsmaterial.
Frågan om en rapportering och registrering av
tillbud, olycksfall och biverkningar av s.k.
medicintekniska produkter, vilka även inkluderar
dentala material, kommer att behandlas i EGs
planerade direktiv om kontroll av medicintekniska
produkter.
Riksdagen har angett vissa riktlinjer för hur Sverige
skall medverka i ett brett västeuropeiskt
samarbete. Detta innebär bl.a. att Sverige skall
delta i EFTAs och EGs arbete på att avskaffa
fysiska, tekniska och fiskala hinder i syfte att så
långt möjligt skapa en fri rörlighet för varor,
tjänster, människor och kapital i Västeuropa. Det
är ett viktigt led i strävandena mot ett ökat
samarbete med EG att Sverige i görligaste mån
försöker avskaffa tekniska handelshinder genom en
harmonisering av lagar och andra författningar.
Ambitionen är således att ett svenskt regelverk
inom det medicintekniska området skall
harmoniera med EGs motsvarande regelverk.
Avsikten är att en proposition om kontroll av vissa
produkter för hälso- och sjukvårdsändamål om
möjligt skall föreläggas riksdagen under år 1991.
Förutsättningen är bl.a. att EGs motsvarande
kontrollordning då kommer att vara tillräckligt
klarlagd och preciserad.
En proposition i ämnet kan väntas behandla
frågorna om en rapportering och registrering av
tillbud, olycksfall och biverkningar av
medicintekniska produkter inkl. dentala material
samt om myndighetsansvaret på detta område.
Socialstyrelsen har tillsammans med
läkemedelsverket förberett en försöksverksamhet
med rapportering och registrering av biverkningar
från dentala material. Regeringen har i avvaktan på
en svensk lagstiftning inom det aktuella området
uppdragit åt socialstyrelsen att genomföra en
försöksverksamhet inom begränsade geografiska
områden. Syftet med försöksverksamheten är att
vinna erfarenhet av hur en sådan rapportering och
registrering av biverkningar senare skall kunna
införas för hela landet. Samråd skall även ske med
Nordiska institutet för odontologisk
materialprovning (NIOM).
Anf. 69 MARIANNE ANDERSSON i
Vårgårda (c):
Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Det här är
en angelägen fråga, särskilt för dem som är
kvicksilverförgiftade. Hur skall man kunna visa på
amalgamets och andra tandlagningsmaterials
eventuella biverkningar när det inte finns någon
statistik? Det är omöjligt. Påstående står mot
påstående. Det är ganska obegripligt att det har
tagit så här lång tid innan något som helst initiativ
har tagits i den här frågan från regeringens sida.
Dessutom är det en svaghet att man nu endast
vänder sig till vissa landsting. Redan 1986 föreslog
socialstyrelsen att tandläkare och läkare skulle få
skyldighet att rapportera biverkningar av dentala
material samt att ett register över biverkningar
skulle inrättas. Trots riksdagsbeslut och andra
påtryckningar hände ingenting förrän nu i höst; det
hände inte särskilt mycket då heller.
Under senare tid har man skyllt denna förhalning
på EG. I regeringens uppdrag till socialstyrelsen
finns en del motsägelsefulla skrivningar just när det
gäller EG. Dels säger man att i det utkast till
direktiv för medicin-tekniska produkter, vilka
inkluderar även dentala produkter och som nu
utarbetas, skall det finnas en regel om att
medlemsländerna skall informera kommissionen
och andra medlemsländer om brister i en produkt
som kan leda till att en patient får sin hälsa
försämrad. Dels säger man, så som statsrådet nu
också säger, att man skall avvakta den tidpunkt när
EGs kontrollordning är klarlagd och preciserad.
Det här kan väl inte vara skäl för att vi i Sverige
skall förhala frågan. I stället borde vi ha ett så bra
underlag som möjligt att lämna över till EG den dag
vi blir medlemmar där, eller helst redan innan
naturligtvis. Vi har ju en EG-debatt här i dag,
vilken ingen kunnat undgå att märka.
Inget land har haft en så omfattande tandhälsovård
som Sverige och inget land har heller en så
omfattande amalgamdebatt som Sverige. Just
därför är det desto viktigare att vi tillför de
kunskaper vi har om tandlagningsmaterial.
Jag har några följdfrågor att ställa till statsrådet:
När kommer försöksverksamheten att följas upp av
följdskaderapportering? Hur avser regeringen att
förmedla vunna kunskaper till EG? Vilka hinder
finns för att en proposition om kontroll av dentala
material skall föreläggas riksdagen?
Anf. 70 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! I anslutning till försöksverksamheten
kommer vi också att se till att försöksverksamheten
utvärderas och följs upp. Det finns naturligtvis ett
antal förklaringar till varför vi går ut med
försöksverksamhet i några landsting. En av de
viktigare förklaringarna är att just metoder för
utvärdering och uppföljning av effekter inte är
alldeles lätta att ta fram. Vi tror att vi med den
försöksverksamhet som nu skall genomföras
kommer att finna sådana metoder, både när det
gäller sättet att arbeta och när det gäller sättet att
katalogisera och följa upp. Vi menar att
erfarenheterna av sådan försöksverksamhet
kommer att vara en styrka när det sedan gäller att
följa upp detta över hela landet. På det sättet får vi
också bra metoder och utvärderingssystem att
överlämna till andra länder när vi väl har vunnit
sådana erfarenheter.
Anf. 71 MARIANNE ANDERSSON i
Vårgårda (c):
Herr talman! Jag kan väl instämma i att det inte är
så lätt att ta fram metoder. Men varför har man
dröjt så länge innan man satt i gång med en
verksamhet som riksdagen har beslutat, som har
varit utlovad flera gånger av tidigare statsråd osv.?
Varför har man väntat så här länge?
En fråga till: Kommer de kvicksilverförgiftade att
följas särskilt i den föreslagna
biverkningsrapporteringen? Vi vet att de ofta är
särskilt mottagliga och känsliga även för andra
ämnen. Hur kommer det att se ut? Jag vill återigen
upprepa frågan: Vilka hinder finns för att en
proposition om kontroll av dentala material skall
föreläggas riksdagen? Kommer en sådan
proposition under nästa år?
Anf. 72 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Jag vill erinra om att en av
förklaringarna, som inte är oväsentlig, är att under
de år som gått har inte minst den stora
myndigheten, socialstyrelsen, genomgått en
utomordentligt stor förändring, vilket också har
påverkat dess förutsättningar att arbeta med den
här typen av försöksverksamhet och ta initiativ. En
annan viktig förklaring är att det nya
läkemedelsverket bildades. Det finns en lång rad
andra förklaringar som jag inte skall gå in på här.
Detta säger jag inte som någon ursäkt till att man
inte har drivit frågan. Jag menar att med de
förutsättningar som funnits har man ändå kunnat
driva frågan utomordentligt väl.
När det gäller förutsättningar för en proposition har
jag redovisat delar av dem i mitt inledande svar.
Anf. 73 MARIANNE ANDERSSON i
Vårgårda (c):
Herr talman! Statsrådet säger att det inte är någon
ursäkt att socialstyrelsen genomgått förändringar.
Jag kan ha förståelse för att man där haft vissa
problem, men det är ju faktiskt socialstyrelsen som
har initierat detta. Det är allvarligt när så många
människor verkligen lider av kvicksilverförgiftning.
Vi står bara och stampar, ord står mot ord och
ingenting händer. Det händer i alla fall alldeles för
litet på det här området. Och det är olyckligt.
Jag har ännu en fråga till statsrådet: Hur avser
regeringen att till EG förmedla de kunskaper vi får
av den verksamhet som skall startas -- även om vi
tycker att den är för liten? Det är ju en oerhört
viktig fråga i dag.
Anf. 74 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Först och främst kommer det
naturligtvis att innebära att den försöksverksamhet
som bedrivs skall utvärderas och analyseras och att
den information och kunskap man får skall
användas som utgångspunkt för nationell
verksamhet. I anslutning till de diskussioner vi har
med de övriga nordiska länderna, inom det
nordiska samarbetet, kommer kunskaperna att
förmedlas också via den kontaktverksamheten.
Därutöver kommer de på motsvarande sätt att
föras in i de överläggningar som vi fortlöpande
kommer att ha i diskussionen med både EFTA-
länder och EG när det gäller hälso- och sjukvård
samt tandvård.
Anf. 75 MARIANNE ANDERSSON i
Vårgårda (c):
Herr talman! Kan jag ta det som ett löfte att vi inte
bara kommer att anpassa oss till de regler som
eventuellt finns inom EG, utan att vi också kommer
att påverka regelutformningen på det här området?
Anf. 76 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! När det gäller denna fråga råder det
inget tvivel om att Sverige inte bara på det här
området utan också på alla övriga områden
anstränger sig till det yttersta för att använda även
ett litet lands styrka i vad avser kunskap och
erfarenhet inom såväl hälso- och sjukvård som
tandvård.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på fråga 1990/91:273 om FAS 90-
projektet
Anf. 77 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Margit Gennser har frågat mig mot
bakgrund av det s.k. FAS 90-projektet på
socialförsäkringsområdet vilket mål jag avser att
prioritera -- administrativ effektivitet eller den
enskildes skydd mot integritetskränkningar.
Inom ramen för FAS 90-projektet bedriver
riksförsäkringsverket och försäkringskassorna ett
utvecklingsarbete med inriktning bl.a. mot att
registerhanteringen inom sjukförsäkringen förläggs
lokalt. Avsikten är inte främst att åstadkomma
administrativ effektivitet utan att skapa underlag
för att ge bättre service till de försäkrade, aktivera
rehabiliteringen i syfte att återföra
långtidssjukskrivna i arbete samt att förebygga
uppkomsten av skador som är en följd av brister i
arbetsmiljön.
Det är dock i detta sammanhang viktigt att
framhålla att personregistrering på ADB-medium
inte får medföra otillbörlig kränkning av den
enskildes integritet. Detta är en grundläggande
förutsättning som skall gälla även då ökad
datorisering föreslås i syfte att få effektivare
verksamhet på olika områden.
Med hänsyn till vikten av att integritetsfrågorna
beaktas i samband med ADB-utvecklingen har den
4 oktober i år en särskild utredare förordnats att
utreda och lägga fram förslag om
författningsreglering av personregister på
socialförsäkringsområdet. Utredaren bör enligt
direktiven främst lämna förslag rörande
lagreglering av frågor som direkt hänger samman
med den personliga integriteten. Vidare bör
utredaren i en första etapp redovisa förslag till
reglering av lokala sjukförsäkringsregister. Jag
avser att senare föreslå regeringen att i proposition
till riksdagen lägga fram förslag om en särskild
registerlag. Riksdagen kommer således att få ta
ställning i fråga om regleringen av aktuella ADB-
baserade personregister.
Anf. 78 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret.
Det rör sig om ett utvecklingsarbete som egentligen
har påbörjats för 13 år sedan, varför det nästan är
som att kasta jästen efter brödet. Den 4 oktober
1990 tillsätts en utredningsman för att klara av
integritetsfrågorna. Har man väl lagt upp systemet
och gjort en mängd specifikationer, analyser,
utvecklingsarbeten osv., är det inte så lätt att
tillgodose någonting som kommer in i efterhand.
Detta är allvarligt. Integritetsaspekten är det
väsentligaste. Läkarförbundet har i en tidning
skrivit att centrala register med individrelaterad
patientinformation inte är acceptabla. Anser
statsrådet att sådant är acceptabelt?
Läkarförbundet framhåller också att man måste
vara mycket försiktig när det gäller att återföra
information från försäkringssystemet till
sjukvården. I botten ligger naturligtvis tankegångar
som i västvärlden är mycket gamla. Läkaren är
patientens förtroendeman, inte statens. Här finns
en väldigt stor risk för att läkarna får en
målkonflikt. Jag tycker att detta är en mycket
allvarlig sak.
Sedan skall vi komma tillbaka till pengarna,
eftersom även det är en allvarlig sak. Jag har en
kortfattad argumentsamling för FAS 90. Den första
punkten gäller effektivare handläggning och
utbetalning av sjukersättning. Den administrativa
effektiviteten ansågs alltså vara något mycket
väsentligt. I svaret står det emellertid: ''Avsikten är
inte främst att åstadkomma administrativ
effektivitet -- -- --.'' Jag förstår att man säger så,
eftersom det inte lär finnas några
investeringskalkyler. Är statsrådet nöjd med de
investeringskalkyler som riksförsäkringsverket har
lämnat?
Anf. 79 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Två saker.
För det första har socialdepartementet begärt och
kommer också att få investeringskalkylen när det
gäller investeringar.
För det andra är ju inte administrativ effektivitet i
sig intressant. Det gäller syftet. Enligt min mycket
grundläggande uppfattning är ADB-stödet i sig
ganska ointressant. Syftet är det viktiga. I det
sammanhanget är det alltid viktigt att tänka igenom
om man behöver ADB-stödet och i så fall till vad.
Om man inte behöver ADB-stöd, skall man inte
använda det. Då går det alldeles utmärkt med
papper och penna. Finner man att man behöver
ADB-stöd, måste man ta hänsyn till vad stödet skall
användas till, hur det skall byggas upp och hur
uppgifter skall kunna skyddas, framför allt när det
gäller enskilda individer. Här är det min
uppfattning att den sittande utredningen om den
personliga integriteten får avgörande betydelse för
hela utvecklingen framöver. Jag sätter stor tilltro
till utredningens resultat och kommer att ta full
hänsyn till de redovisningar och de förslag som
utredningen kommer att lägga fram när den är
färdig.
Anf. 80 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Det är alltid bra att vara optimist.
FAS-90 lär ha kostat en halv miljard kronor att
utveckla. Att tro att man kan ändra ett sådant
färdigutvecklat system!
Beträffande kalkyl vill jag fråga varför inte
riksförsäkringsverket har gjort den av regeringen
efterlysta investeringskalkylen rörande FAS 90, där
effekterna av sjukfrånvaron, arbetsskador och
rehabilitering vägts in? Det har enligt uppgift inte
diskuterats inom verket, men en sådan kalkyl
behövs inte heller enligt vederbörande. Svaret får
man genom att studera helheten i
anslagsframställningen. Att göra en uppställning
med litet siffror fram och tillbaka går ju bra, men
det blir inte bättre för det. Jag måste fråga en sak.
Departementet har efterlyst en investeringskalkyl,
men såvitt jag förstår finns det inte med någon
sådan i den fördjupade framställningen. Är detta
tillfredsställande i ett system som har kostat oerhört
mycket i utveckling och där man inte har beaktat
integritetsfrågorna utan har måst tillsätta en
särskild utredningsman?
Anf. 81 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! I en frågestundsdebatt som den här
är det inte möjligt att fördjupa sig i alla detaljer,
eftersom det skulle leda för långt. Jag måste
emellertid säga att Margit Gennser -- och nu är jag
kanske inte så trevlig -- är på gränsen till oförskämd
i sina hårdragningar. Margit Gennser står i denna
talarstol och påstår att man beträffande FAS 90 inte
har haft med integritets- och datasäkerhetsfrågor i
det förberedande arbetet eller att man på
riksförsäkringsverket i sitt förarbete på FAS 90 inte
har tagit hänsyn till vad FAS 90 skall användas till
när det gäller administrativa förenklingar. På
departementet har vi tillsammans med
riksförsäkringsverket efter en framställning från
verket konstaterat att man behöver en särskild
registerlag för att kunna fortsätta arbetet med FAS
90. Nu kan FAS 90, som är ett administrativt
system, mycket väl kan utformas på ett sådant sätt,
och skall utformas på ett sådant sätt, att hänsyn tas
till den personliga integriteten. Det är den
uppfattning som riksdagsmajoriteten har och den
uppfattning som också jag har. Och då blir det så
som riksdagsmajoriteten har uttalat.
Anf. 82 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag visste inte att det var oförskämt
att referera en tidsskrift, men det är det tydligen.
Det här är ett stort problem, och, såvitt jag förstår,
har man inte beaktat det tillräckligt. Det går
mycket bra att önska att man skall kunna tillgodose
kraven i efterhand, men så utvecklar man inte
dataprogram och datasystem. Man måste ha med
de grundläggande förutsättningarna i början av
arbetet. Annars blir mycket ogjort.
Sedan skulle jag vilja säga att det finns en annan sak
som naturligtvis gör det väldigt svårt. Det gamla
systemet kan ju klappa ihop när som helst, så jag
förstår att det är bråttom. Man det är många många
år av försumlighet, och det är allvarligt. Det är väl
för att regeringen och departementet tyvärr inte har
varit bra samtalspartners mot byråkratin.
Anf. 83 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! När jag var litet hård mot Margit
Gennser, var det inte för citatet ur tidskriften, utan
för den historieskrivning som Margit Gennser
gjorde innan hon kom in på citatet.
Det går väl an att lägga ut ett nytt stickspår vid den
här frågestunden, när man har kört i väggen på det
första. Men det här med gammal försumlighet
drabbar kanske inte bara den nuvarande
regeringen.
Anf. 84 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag började med att läsa ur
Kortfattad argumentsamling för FAS 90, utgiven av
Försäkringskasseförbundet. Första rubriken är
''Effektivare handläggning''. I svaret stod att ökad
administrativ effektivitet var egentligen inte det
man främst ville åstadkomma.
Är det inte så enkelt att man har bråttom dels för
att det nuvarande systemet är gammalt, dels för att
man är noga med att ha hemskt mycket statistik
som man egentligen inte behöver för
rehabiliteringsarbetet men för att man lovade i en
valrörelse att kartlägga de 400 000 farligaste
jobben? Rehabiliteringsarbetet måste ju utföras
med hjälp av läkare, sjukgymnaster, psykologer,
arbetsförmedlare m.fl. ute i verkligheten. Det är
egentligen inte gamla siffror man behöver, utan
man får nog ta upp nya journalanteckningar.
Jag tror, och där började faktiskt socialministern,
att man ibland inte behöver så stora dataregister.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på fråga 1990/91:281 om donation av
organ för transplantation
Anf. 85 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Margitta Edgren har frågat mig om
jag ämnar ta initiativ till att verka för att s.k.
donationskort vinner allmän spridning.
Transplantationsutredningen har i sitt betänkande
(SOU 1989:98) Transplantation -- etiska,
medicinska och juridiska aspekter bl.a. föreslagit
att donationskort införs och görs tillgängliga för
allmänheten.
Transplantationsutredningens betänkande har
remissbehandlats tidigare i år och utredningens
förslag bereds för närvarande inom
regeringskansliet. Jag finner därför ingen anledning
att nu närmare gå in på dessa frågor.
Anf. 86 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Tack för svaret! Det var just med
anledning av att transplantationsutredningen så
entydigt tog ställning för donationskort som
Huddinge sjukhus började skicka ut sådana och
arbeta med sådana. Det är utifrån det som jag ville
att vi möjligtvis skulle få reda på om socialministern
tycker att det är en bra verksamhet och om
socialministern kan säga när beredningen av
remissvaren är så färdig att vi kan bli helt säkra på
att verksamheten kan fortgå, via Huddinge eller på
något annat sätt.
Vi har hört, senast på läkarstämmans seminarier,
att njurar är det fortfarande brist på. I pressade
situationer, när det är press både på
transplantatörer och anhöriga, kan anhöriga
uppleva det nästan som utpressning i vissa fall, när
personal måste fråga om den avlidnes organ för
donation.
Därför är ett donationskort väsentligt, såväl för den
som behöver organ och för den som skall
transplantera organ som för anhöriga. Det är
viktigt att avdramatisera hela frågan genom att vi,
medan vi lever, kan tänka igenom och bestämma
hur vi vill ha det.
På sikt tror jag att det här kommer att öka
tillgången på njurar och organ för transplantation
över huvud taget. Så min fråga är: Instämmer
socialministern i att det är rätt så bråttom? Det är
dryga ett och ett halvt år sedan
transplantationsutredningen var färdig. Tycker
Ingela Thalén att Huddinge sjukhus har tagit ett bra
initiativ och att det är någonting åt det hållet som vi
skall fortsätta med?
Anf. 87 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Jag delar i grunden Margitta Edgrens
uppfattning helt och hållet. När jag svarar som jag
gör, beror det på att remissammanställningen
pågår, och innan den är klar kan jag inte lämna
något formellt besked.
Jag tycker att det är ett bra initiativ som Huddinge
har tagit. Jag vill också påminna om att utredningen
sade att det är viktigt att sjukvårdshuvudmännen
tar initiativ i denna fråga och organiserar en sådan
verksamhet. Men utredningen ansåg också att
staten skall ansvara för den samlande och samlade
översikten av just donationskort.
Anf. 88a MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Har socialministern någon
uppfattning om när det kan presenteras ett förslag
för riksdagen att ta ställning till?
Anf. 88b Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Nej, tyvärr inte i dag.
Anf. 88c MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag är ledsen för det.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på fråga 1990/91:286 om
sjuktransporter med helikopter
Anf. 89 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Olle Östrand har frågat mig när
regeringen ämnar förelägga riksdagen en
proposition som berör ansvaret för luftburna
sjuktransporter enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Regeringen avser att i februari 1991 lägga fram en
särskild proposition om totalförsvaret. Jag avser att
i detta sammanhang föreslå regeringen att ta upp
frågan om huvudmannaskapet för akuta luftburna
sjuktransporter.
Anf. 90 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Jag utgår ifrån att Ingela Thalén
verkligen kommer att klara ut den här frågan under
första halvåret nästa år.
För att liksom öka på trycket kan jag tala om att jag
har ältat den här frågan under hela 80-talet. Jag har
diskuterat den med tre försvarsministrar och tre
socialministrar, jag har väckt fyra motioner, och jag
har ställt fem enkla frågor och en interpellation.
Dessutom har en enig riksdag 1986 och 1989 sagt att
nu måste frågan om luftburna sjuktransporter
bringas till en tillfredsställande lösning.
Kan jag då utgå ifrån att när propositionen kommer
det blir sjukvårdshuvudmännen som får det fulla
ansvaret för sjuktransporter med helikopter? Kan
jag också utgå ifrån att de nya reglerna kommer att
gälla fr.o.m. 1991?
Jag tycker att det är litet märkligt att den här frågan
inte har blivit löst i Sverige. I vårt grannland Norge
fungerar de luftburna sjuktransporterna mycket
mycket tillfredsställande. Inom en timme, oavsett
var en olycka eller något annat akut fall inträffar i
Norge, finns det en helikopter där. Samma är
förhållandet i Schweiz och Västtyskland.
Så det är inte omöjligt att lösa frågan. Därför utgår
jag ifrån att frågan får en tillfredsställande lösning
under första halvåret nästa år.
Anf. 91 Socialminister INGELA THALÉN
(s):
Herr talman! Två saker är viktiga för möjligheterna
att lösa upp frågorna kring akuta luftburna
sjuktransporter. Den ena är att vi i ett avtal
angående sjukresor m.m. i anslutning till
Dagmarförhandlingarna har kommit överens med
sjukvårdshuvudmännen om att deras ansvar skall
gälla fr.o.m. 1992. Vi har också kommit överens
med sjukvårdshuvudmännen om ett rambelopp
som ersättning just för akuta ambulansflygningar
med helikopter eller flygplan.
En annan väsentlig sak är att
helikopterdelegationen har infordrat anbud på
anskaffning av helikoptrar för sjuktransporter till
vissa orter. Svar skall lämnas senast den 11 januari
1991. Enligt vår uppfattning bör
huvudmannaskapsfrågan naturligtvis lösas
oberoende av hur helikopterdelegationens arbete
fortsätter. Men vi räknar med att det skall gå att
åstadkomma en lösning enligt de
överenskommelser vi har gjort i anslutning till
Dagmarförhandlingarna.
Anf. 92 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! Då innebär det att i stället för den 1
juli 1991 kommer frågan att få sin lösning vid
årsskiftet 1991/92.
Att frågan löses är ofantligt viktigt, för det handlar
om människoliv. Jag skulle kunna för Ingela Thalén
ta många exempel på värdet av att snabbt komma
under kvalificerad sjukvård när det inträffar en
olycka.
Jag har ett exempel från min hemkommun. En man
i 25-årsåldern fick sin hand avklippt. Han kunde
snabbt komma under vård på Akademiska
sjukhuset i Uppsala beroende på att det fanns en
vertolhelikopter till hands på flygflotiljen i
Söderhamn. Man kunde sy fast handen så att den
fungerar i dag. Skulle han ha tagit sig till sjukhuset
i Uppsala med ambulans hade det inte funnits en
chans att sy ihop handen igen.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på fråga 1990/91:272 om patent på
liv
Anf. 93 Justitieminister LAILA FREIVALDS
(s):
Herr talman! Sven-Olof Petersson har frågat mig
om regeringens uppfattning om rätt att få patent på
liv. Bakgrunden till frågan är ett beslut meddelat av
en besvärskammare i det europeiska patentverket
rörande den s.k. onko-musen.
Jag har tidigare här i kammaren besvarat frågor av
liknande innebörd. Jag har då förklarat att jag är
emot tanken på patent på levande varelser. Min
uppfattning har inte ändrats på grund av
besvärskammarens uttalanden i onko-musärendet.
Jag vill betona att det europeiska patentverket
ännu inte har slutligt avgjort ärendet.
Besvärskammaren har återförvisat ärendet till
prövningsavdelningen för ytterligare prövning.
Som Sven-Olof Petersson vet tillsatte regeringen i
våras en parlamentariskt sammansatt beredning
som har att bereda frågor med anknytning till
användning av genteknik. Det gäller bl.a.
patentfrågor. Jag räknar med att de komplicerade
spörsmål av såväl etisk som rättslig natur som gör
sig gällande i samband med patent på biotekniska
uppfinningar härigenom får en genomträngande
belysning.
Anf. 94 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.
Bakgrunden är, precis som justitieministern säger,
att EPOs tekniska besvärsnämnd anser att det inte
föreligger något generellt förbud mot patent på
djur, då det i texten i patentlagstiftningen stadgas
om djurarter. Med det som hänvisning tycker man
att det kan finnas skäl att titta ytterligare på detta.
Dessutom anses att denna cancermus är framtagen
genom ett mikrobiologiskt förfarande, varför det
skulle vara möjligt att meddela patent på detta. Det
som då skulle stå mellan ja eller nej till patent på
djur skulle vara det man kallar för goda seder eller
allmän ordning, som i så fall skulle vägas emot
detta.
Det skulle vara intressant att få justitieministerns
syn på frågan om det bara skall vara goda seder och
allmän ordning som skall vara avgörande i ett
sådant fall. En sådan prövning kan man betrakta
som en prövning ur moralisk synvinkel. EPO har
tidigare hävdat att detta ligger utanför dess
kompetensområde.
Jag skulle därför vilja veta på vilket sätt regeringen
avser att agera så att djur ej kan bli patenterbara,
liksom om man ämnar agera gentemot EPO så att
dess tidigare beslut om att avvisa patent på djur
skall stå fast.
Anf. 95 Justitieminister LAILA FREIVALDS
(s):
Herr talman! Denna fråga har behandlats i flera
frågestunder här i riksdagen. Jag har varje gång
svarat att min inställning till möjligheten att
patentera levande varelser är mycket negativ och
att detta är den ståndpunkt Sverige intar i
internationella sammanhang där denna fråga
övervägs, bl.a. när patentlagstiftning diskuteras.
Sverige har agerat aktivt i flera internationella
sammanhang där den här frågan är aktuell med
utgångspunkt i den uppfattningen. Det kommer vi
att fortsätta göra.
Anf. 96 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Jag noterar att justitieministern är
negativ till patent på djur. Jag delar statsrådets
uppfattning i denna fråga.
En sak som dykt upp i dessa sammanhang när det
gäller patentering av levande organismer, djur och
växter är USAs hållning i GATT-förhandlingarna.
USA har hårt drivit frågan att avsaknaden av patent
på exempelvis djur skulle betraktas som ett
handelshinder.
Man blir en aning fundersam om detta kanske är ett
sätt att bakvägen möjliggöra patent på djur för att
undvika en strid i denna fråga inom
förhandlingarnas ram.
Jag undrar om statsrådet har någon uppfattning i
den frågan.
Anf. 97 Justitieminister LAILA FREIVALDS
(s):
Herr talman! I de förhoppningsvis tillfälligt
havererade GATT-förhandlingarna har Sverige,
liksom övriga västeuropeiska länder, vidhållit sin
uppfattning att vi skall ha den s.k. EPC-lösningen,
dvs. förbud mot patent på växtsorter och djurarter
och väsentliga biologiska förfaranden för
framställning av växter och djur.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på fråga 1990/91:280 om ekonomiskt
stöd till politiskt parti
Anf. 98 Justitieminister LAILA FREIVALDS
(s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat
mig om jag är beredd att medverka till åtgärder så
att inte någon mot sin vilja tvingas ekonomiskt
stödja ett politiskt parti man inte sympatiserar med.
Frågan har ställts mot bakgrund av att en
fackförening beslutat om ett ekonomiskt bidrag till
en arbetarkommun.
Jag har själv tidigare här i kammaren förklarat att
den föreningsfrihet vi har här i Sverige innebär att
medlemmarna i fackliga och politiska
organisationer -- likaväl som medlemmar i andra
typer av ideella föreningar -- själva bör få
bestämma vilka andra organisationer föreningen
skall samverka med och hur föreningens medel
skall användas. Regeringen avser inte att medverka
till någon begränsning av den friheten.
Anf. 99 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.
Egentligen skulle jag ha skrivit till statsministern,
för jag kan förstå att det kan vara svårt att lagstifta
om vad man inte skall få anslå pengar till.
Men detta handlar om moral och anständighet. I
riksdagen har vi haft en debatt som utmynnat i att
man från majoritetspartiets sida sagt att man inte
längre skall acceptera kollektivt anslutna
medlemmar. Då borde man inte heller acceptera
kollektiva pengar. Men det gör man nu när de
kommer från vissa fackförbund.
I dag är man inte längre tvingad att vara medlem i
socialdemokratiska partiet, men man tvingas att
betala. Jag tycker socialdemokraterna borde göra
ett uttalande om att de inte skall ta emot sådana
pengar.
Som det nu är har man accepterat att man fr.o.m.
1991 förlorar en massa medlemmar, men man
behåller i stort sett det stora ekonomiska stödet
man haft i alla år. I dag kan man på goda grunder
säga att många av LOs medlemmar inte
sympatiserar med socialdemokraterna, men de
tvingas ändå att betala.
Jag tycker att man i anständighetens namn skulle
säga att pengar som är kollektivt uttaxerade inte tas
emot av partiet. Om partiet får 800 000 kr. som
frivilligt skänks av Kommunals medlemmar i
Malmö kan man bara gratulera. Men i dag tvingar
man dem att betala. Enda sättet att slippa betala är
att gå ur fackföreningen, och det är tyvärr än så
länge ett dåligt alternativ.
Var finns moralen i detta sammanhang?
Anf. 100 Justitieminister LAILA FREIVALDS
(s):
Herr talman! Om jag har förstått saken rätt är inte
Sten Andersson i Malmö längre ute efter
lagstiftning. Det gör saken något annorlunda.
Får jag ställa en fråga till Sten Andersson: Skall
Medborgarskolan vägra att ta emot de kollektiva
bidrag som moderata samlingspartiet ger den?
Anf. 101 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag förutsätter att de som läser eller
studerar i Medborgarskolan accepterar att denna
skola är en del av moderata samlingspartiet. Men
när det gäller Kommunals medlemmar i Malmö är
det annorlunda. Där finns i dag protestlistor med
tusentals namn. Den enda chans man har att
protestera är att skriva på en sådan lista. Men man
tvingas betala om man inte väljer att ställa sig
utanför fackföreningen, och det är tyvärr ett alltför
drastiskt steg att ta.
Jag tycker att ni socialdemokrater borde ha så
mycket moral i kroppen att ni nu, när ni sagt nej till
kollektivanslutningen, inte heller accepterar
kollektivt uttaxerade pengar, där medlemmarna
inte har en möjlighet att välja.
Anf. 102 Justitieminister LAILA FREIVALDS
(s):
Herr talman! Jag noterar att Sten Andersson i
Malmö anser att det är omoraliskt att frivilliga
ideella organisationer på demokratisk väg beslutar
om på vilket sätt de skall använda sina medel.
Anf. 103 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Det enda jag begär är enkelt och
logiskt och något jag tror att de flesta ställer sig
bakom. Vem som helst skall få lov att skicka pengar
till och göra insatser för ett politiskt parti. Men låt
det ske utifrån den egna övertygelsen.
I dag tvingas man av Kommunal i Malmö att betala
till socialdemokraterna även om man sympatiserar
med centerpartiet, moderaterna eller
kommunisterna. Alternativet är att lämna
fackföreningen.
När socialdemokraterna nu kände sig tvingade att
säga nej till kollektivanslutningen, skulle ni då inte
i samma veva kunna ha lika mycket moral i koppen
så att ni sade nej till de pengar ni inte har fått
frivilligt? Vi moderater tjänar rent politiskt på
socialdemokraternas ställningstagande, men
moraliskt tycker jag att ni borde ändra er.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på fråga 1990/91:275 om uranbrytning
i nationalparker
Anf. 104 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Eva Goe s har frågat mig vad jag avser
att göra för att hindra att vi i Sverige bidrar till att
uran börjar brytas i Australiens nationalparker.
Huvuddelen av det uran som används i Sverige
köps från Canada och Australien enligt långsiktiga
kontrakt. Vissa kvantiteter köps från andra länder
för leverans inom kort tid, s.k. spotköp.
År 1990 kom de svenska uranköpen från följande
länder:
t10,5 >
tCanadat680 ton urant
tAustralient470 ton urant
tUSAt320 ton urant
tSovjett150 ton urant
tNigert125 ton urant
Uranet som enligt långtidskontrakt levereras från
Australien kommer från Rangergruvan i
Nordterritoriet och Olympic Dam-gruvan i
Sydaustralien. Det är de enda urangruvor som är i
drift i Australien.
En mindre gruva, Nabarlek, som är belägen i
Nordterritoriet, har upphört med sin produktion
och avslutat exporten av sina tillgängliga reserver.
Ingen av urangruvorna är belägen inom
nationalparksområden.
För brytning av uran i Australien gäller strikta
miljöskyddsregler. Gruvföretagen är underkastade
omfattande miljökrav enligt såväl nationell
lagstiftning som av internationella organ
rekommenderade hälso- och säkerhetsregler.
Tillstånd till uranbrytning ges av den federala
regeringen. I samband med ansökan om tillstånd
för uranbrytning måste gruvföretaget, i enlighet
med de regler som gäller enligt den federala
miljöskyddslagstiftningen, bl.a. redovisa en
miljökonsekvensbeskrivning. Denna utgör sedan
ett av underlagen för den prövning som sker i
samband med hörande av allmänheten (s.k. ''public
comment'') samt för de överväganden som den
federala regeringen gör i anslutning till
tillståndsprövningen.
Om tillstånd ges är gruvföretagen, enligt de villkor
för tillstånden som samtidigt meddelas, skyldiga att
svara för miljöskyddsåtgärder inom områden över
vilka de har kontroll. Myndigheterna kontrollerar
noggrant att tillståndsvillkoren efterlevs av
gruvföretagen.
Mot bakgrund av den intensiva politiska debatt om
uranbrytning som förts i Australien har
labourpartiet, som är i regeringsställning, fattat ett
principbeslut som innebär att brytning av
uranmalm enbart tillåts i de tre gruvor som då
beslutet fattades var i drift (three mine decision).
Labourpartiet har också tillsatt en utredning med
uppdrag att belysa alla aspekter av uranbrytning.
Denna utredning beräknas bli färdig så att den kan
diskuteras på partiets kongress i mitten av nästa år.
Som jag nämnt krävs den federala regeringens
tillstånd innan uranbrytning får ske. Den federala
labourregeringens policy är att brytning av uran får
fortsätta i de två gruvor som nu är i drift men att
inga nya tillstånd till uranbrytning kommer att ges.
Anf. 105 EVA GOE S (mp):
Herr talman! Tack för svaret, miljöministern.
Jag grundar min fråga på en artikel i Dagens
Nyheter den 30 november där Erika Bjärström
meddelar att landets gruvindustri har fått
klartecken att börja bryta i tre av Australiens
nationalparker. Det skedde i samband med en
internationell konferens världens största
naturvårdsförening. Där säger man att
aboriginerna, Australiens urinnevånare, var med
och protesterade mot att man skulle börja bryta
uran i Rudall River där de berörs i allra högsta
grad. Nu säger Birgitta Dahl att det inte skall bli
något starttillstånd.
Det går stick i stäv mot vad jag har hört. Jag undrar
därför om Birgitta Dahl har kontrollerat detta efter
det att artikeln skrevs.
Om man nu säger att detta är miljövänligt enligt
miljökonsekvensbeskrivning osv., förstår jag inte
varför vi inte har börjat bryta uran i Sverige. I
Ransta gick uranbrytningen ut på att vi skulle tjäna
2 miljoner per svensk genom att bryta uran i vårt
eget kulturlandskap under uranbrytningens
ekonomiska storhetstid.
Av någon underlig anledning stoppade man det,
och det måste bero på att det icke är miljövänligt
att bryta uran. Det enda vettiga är naturligtvis att
stoppa kärnkraften och inte behöva importera
uran. Importen av uran drabbar både urinvånarna
i Australien och indianerna i Canada varifrån vi
importerar mest uran, vilket deklarerats här.
Dessutom importerar vi uran från Sovjet och enligt
denna skrift också från Kina. Då frågar man sig om
Kina exploaterar Tibet.
Jag upplever det så, att det mest är små folkgrupper
som blir utsatta och får sin mark exploaterad. Jag
undrar om Birgitta Dahl har något svar på dessa
frågor.
Anf. 106 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Ett av skälen till att vi skall avveckla
kärnkraften är ju att den är och förblir miljöfarlig
från början till slut. För den verksamhet som
fortfarande finns kvar gäller det att vi måste bete
oss så försiktigt som möjligt. Av det skälet sker
huvudmängden av våra inköp från länder som har
likartad syn som Sverige på miljöskyddsfrågor och
som är pålitliga ur icke-spridningssynpunkt. Detta
är väldigt viktigt. Det är också därför som inköpen
huvudsakligen sker från Canada och Australien.
Det är riktigt att delstatsregeringen i västra
Australien har gjort detta ställningstagande, men
det är den federala regeringen som avgör. Jag har
mycket noggrant kontrollerat dessa uppgifter som
kommer direkt från myndigheterna i Australien
och den australiska ambassaden i Sverige, och den
redovisning jag lämnade bygger på uppgifter jag
har fått därifrån. Givetvis har vi också tidigare
försäkrat oss om att brytning inte sker t.ex. i
nationalparker eller på annat sätt som skulle kunna
strida mot de krav som vi självfallet måste ställa.
Anf. 107 EVA GOE S (mp):
Herr talman! I IUCN, den internationella
naturvårdsunionen, har vi med representanter från
SIDA och naturvårdsverket. Om denna fråga går
vidare från delstatsnivå till statlig nivå, har vi då
någon chans att genom dessa representanter
påverka från regeringshåll och ingripa för att
stoppa uranbrytningen?
Det är ju ändå vi som indirekt skall importera uran
från Australien. Jag kan inte tänka mig att
miljöministern vill bidra till att vi skulle medverka
till att dessa marker exploateras. En nationalpark
måste fredas. Det var vad min första fråga gällde.
Även om man följer reglerna för uranbrytning vet
vi ju att när, bryter uran häller man på svavelsyra
och det bildas slaggprodukter. Om man i
genomsnitt bryter 1 ton malun kanske man får ut
600 gram uran.
Det får enorma konsekvenser för miljön. Vi vet att
indianernas marker i Canada är förstörda för
tusentals år framåt.
Anf. 108 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Detta är en mycket viktig
internationell miljöskyddsfråga. Vi har därför
anledning att följa verksamheten, inte bara med
tanke på att vi själva under begränsad tid, för
kärnkraften skall ju avvecklas i Sverige, kommer
att importera uran.
Det är också en mycket viktig fråga att kontrollera
ur kärnvapenspridningssynpunkt. Vi kommer att
följa vad som händer på området utomordentligt
noga, såväl nu som när kärnkraften är avvecklad i
Sverige.
Anf. 109 EVA GOE S (mp):
Herr talman! Jag tar det som en intäkt för att
miljöministern kommer att aktivt delta i de
överläggningar som sker på internationell nivå för
att stoppa uranbrytning och för att kärnkraften
också kommer att avvecklas väldigt snabbt i
Sverige, eftersom den inte hör hemma i ett
civiliserat samhälle.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på fråga 1990/91:290 om säkerheten
vid kärnteknisk hantering
Anf. 110 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Eva Goe s har med anledning av två
händelser i Studsvik och Västerås frågat
industriministern om hur incidenter och säkerheten
vid kärnteknisk hantering följs upp. Arbetet inom
regeringen är så fördelat att det är jag som skall
svara på frågan.
Jag kan först konstatera att all kärnteknisk
verksamhet i landet kräver tillstånd enligt lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet och, när det
gäller hantering av radioaktiva ämnen,
strålskyddslagen (1988:220).
Statens kärnkraftsinspektion resp. statens
strålskyddsinstitut är de myndigheter som utövar
tillsyn enligt dessa lagar och som uppställer de
villkor som krävs från säkerhets- och
strålskyddssynpunkt. Regeringen följer
regelbundet myndigheternas arbete.
När det gäller incidenter i kärnteknisk verksamhet
har dessa myndigheter utarbetat ett detaljerat
system för hur sådana skall rapporteras och
redovisas av tillståndsinnehavarna samt metoder
för analys och bedömning av händelser bl.a. med
avseende på behov av eventuella åtgärder som kan
erfordras.
Den händelse i Studsvik som Eva Goe s refererar till
inträffade vid föreskrivna rutinmässiga prov av
styrstavssystemen vid R2-reaktorn. Två av
sammanlagt sex styrstavar felfungerade vid ett
fallprov för att verifiera reaktorns
snabbstoppsfunktion. Dessa prov genomförs då
reaktorn är avställd.
Kärnkraftsinspektionen har utrett händelsen och
har genomfört två inspektioner vid anläggningen
med anledning av det inträffade. Åtgärder för att
förhindra att denna typ av felfunktion upprepas har
vidtagits, och skärpta rutiner för kontroll och
rengöring av reaktorsystemen har införts.
Kärnkraftsinspektionen har godkänt att reaktorn
återstartas.
När det gäller händelsen i Västerås, där tre
behållare med uranhexafluorid föll av ett
lastbilsflak under transport mellan Västerås hamn
och ABB Atoms bränslefabrik, pågår fortfarande
myndigheternas utredning av det inträffade.
Jag kan dock rent allmänt konstatera att de
behållare som används för transport av
uranhexafluorid är utformade och anpassade för att
kunna motstå olyckstillbud liknande det som
inträffade i Västerås. De är också utformade för att
kunna motstå större påfrestningar vid en olycka,
inkl. en brand.
Avslutningsvis vill jag understryka att regeringen
självfallet följer såväl pågående säkerhetsarbete
som inträffade olyckstillbud och oförutsedda
händelser inom det kärntekniska området.
Anf. 111 EVA GOE S (mp):
Herr talman! Jag tackar även för svaret på denna
fråga. Jag ställer mig litet tveksam till om man
verkligen följer upp dessa händelser. Varje gång det
händer sådana här incidenter -- det har ju hänt förut
i Oskarshamn den 24 juli 1987 när snabbstoppet
kopplades ur -- säger man att personalen behöver
mer utbildning osv. När nu incidenten i Studsvik
inträffade sade man att det var det allvarligaste felet
någonsin men att man skulle se över det.
Sedan hände detta med behållarna som ramlade av
i transporten, och då säger Sigvard Ljungkrantz,
produktionschef på ABB Atoms
kärnbränslefabrik, att de ställer högre krav
hädanefter. Antingen skall man avvakta och titta,
eller också skall man vänta med att utbilda
människor. Detta är inte så lätt. Jag tror att det
handlar om den mänskliga faktorn hela tiden. Den
kan man inte operera bort. Det går inte att göra
säkerheten säkrare, eftersom det alltid finns en
människa bakom knappen, bakom datorn eller
bakom ratten.
När det gäller dessa behållare har jag också hört att
de kan ramla ner från nio meters höjd, de skulle
hålla för detta. Men tänk om det hade blivit en
krock och en bil hade kört in i den. Då hade det
räckt med en brand där temperaturen hade stigit
upp till 57 grader för att de skulle explodera.
På kärnbränslefabriken har det hänt fem allvarliga
incidenter. Det kunde man läsa i kvartalsrapporten
för första kvartalet 1989. Det enda som hjälper är
att avveckla kärnbränslefabriken, de tolv
kärnreaktorerna och även denna trettonde reaktor,
Studsvik, innan några nya olyckor inträffar.
Jag undrar vad miljöministern och departementet
gör för att följa upp detta. Och hur skall man
komma till rätta med problemet med den mänskliga
faktorn?
Anf. 112 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! För några veckor sedan deklarerade
jag i en debatt här i kammaren att just det
förhållandet att man inte heller i Sverige kan
utesluta risken för olyckor och att man tvingas till
så extraordinära säkerhetsåtgärder är ett av de
viktigaste skälen till att kärnkraften skall avvecklas.
Jag vänder mig emot misstanken att vi inte skulle ta
allvarligt på säkerheten i dag. Jag vill tala om för
Eva Goe s och kammaren att varje gång någonting
sådant här inträffar rycker säkerhetsmyndigheterna
ut och gör utomordentligt noggranna studier. Jag
ser även till att jag personligen får en
utomordentligt noggrann och ingående redovisning
av vad som har hänt och hur man har följt upp
detta.
När det gäller händelsen i Västerås pågår för
närvarande utredning både av polismyndigheten
och av kärnkraftsinspektionen. Jag vill inte avge
något slutligt omdöme om detta förrän jag har fått
en redovisning för vad man har kommit fram till
där. Men jag kan försäkra att vi inte lämnar
någonting åt slumpen när det gäller dessa
utomordentligt allvarliga händelser.
Anf. 113 EVA GOE S (mp):
Herr talman! Jag skall göra den här debatten kort.
Jag vet att SKI skulle komma med en rapport cirka
två veckor efter olyckstillfället. Olyckan inträffade
den 27 november, så det har väl gått ganska exakt
två veckor. Man är litet försenad kanske.
Men jag vet också att det hände en olycka i Studsvik
redan den 4 oktober. Jag undrar om den kanske var
upphovet till vad som hände med styrstavarna. En
isotopkapsel med fosfor 32 hade gått sönder, och
frågan är om rester fanns kvar och om detta kunde
ge upphov till att dessa två styrstavar inte
fungerade.
Anf. 114 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Jag tänker inte stå och spekulera,
utan jag håller mig till att ta reda på sanningen. Jag
tycker inte att det gör så mycket om utredningen tar
längre tid, om det är ett uttryck för att
myndigheterna går igenom vad som har hänt med
yttersta allvar för att därefter lägga fast villkoren
för fortsättningen.
Anf. 115 EVA GOE S (mp):
Herr talman! Jag skall nöja mig med dessa svar och
avvakta utredningens resultat. Jag kommer att
återkomma för att se vad som händer i den här
frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Svar på fråga 1990/91:298 om kadmium
Anf. 116 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Åsa Domeij har frågat mig vad
regeringen tänker göra för att avveckla
användningen av kadmium.
Först vill jag erinra om att vissa av de avsteg från
kadmiumförbudet år 1982 som naturvårdsverket
har lämnat kommer att upphöra vid utgången av år
1992. Detta leder givetvis till en minskad
användning.
Regeringen avser att behandla frågan om åtgärder
mot spridning av kadmium i miljön i den
miljöpolitiska propositionen våren 1991.
Anf. 117 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Bakgrunden till min fråga är att det
har gjorts så litet på kadmiumområdet trots att
kadmium är en av de allra giftigaste metallerna som
vi förorenar naturen med. Begränsningsuppdraget
som kemikalieinspektionen har lämnat under det
här året innehåller inte någonting om kadmium.
Det hänvisar bara till MIA. Jag undrar därför vad
regeringen har gjort eller avser att göra. Kommer
kemikalieinspektionen att få något nytt
utredningsuppdrag? Kommer det verkligen några
förslag i miljöpropositionen? Det var glest med det
i förra propositionen 1988, trots att många
kunskaper fanns redan då.
År 1979 förbjöds ungefär 75 % av den
kadmiumanvändning som då fanns. Förbudet sköts
upp några år till 1982. Sedan dess har det gjorts
väldigt många olika avsteg, som Birgitta Dahl också
nämnde här. Jag undrar vad som kommer att hända
med alla dessa avsteg, dvs. de som inte upphör
1992. Bör inte kemikalieinspektionen få i uppdrag
att utarbeta en avvecklingsplan för kadmium,
precis som för vissa andra kemikalier?
Vad kommer att hända när det gäller nickel-
kadmiumbatterier? Där har det inte kommit några
nya förslag från regeringen -- t.ex. ett förbud mot
fastmontering av batterier och höga miljöavgifter --
trots att användningen ökat starkt.
Vi har fortfarande en mycket besvärlig situation när
det gäller handelsgödsel trots att koncentrationerna
av kadmium har gått ner rejält i fosforgödseln.
Anf. 118 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Detta är ett av de genuint besvärliga
områdena, och jag tror att Åsa Domeij och jag är
överens om det. Först och främst är det inte sant att
det inte har skett någon minskning av
kadmiumanvändningen i förhållande till den vi
hade för tio år sedan. Det har skett en mycket
kraftig minskning från 125 ton per år till ungefär 20
ton i de varor som då var aktuella och som omfattas
av den förordning vi diskuterar. På detta område
kommer det att ske nästan en ytterligare halvering
när de nuvarande undantagen upphör att gälla.
Problemet är framför allt nickel-kadmium-
batterierna. Där är läget mycket besvärligt. Här
arbetar regeringen med avsikten att i den
miljöpolitiska propositionen lägga fram konkreta
förslag med olika alternativ för hur man skall kunna
komma till rätta med detta problem, eftersom det
är mycket besvärligt.
Utvecklingen på detta område har, precis som Åsa
Domeij säger, exploderat och om inte ätit upp så i
alla fall gröpt ur effekterna av andra insatser som
gjorts för att minska användningen och spridningen
av kadmium. Regeringen arbetar med olika
alternativ var för sig eller i kombination med
varandra, och jag tänker inte på detta stadium
redovisa slutresultatet. Frågan är så genuint svår att
det inte är självklart vilken väg som är den mest
effektiva att gå.
Anf. 119 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Visst är frågan mycket svår. Jag tror
att miljöministern missuppfattade mig litet grand
när hon menade att jag sagt att ingen minskning har
skett. Det jag menade var att man år 1979 beslutade
om förbud mot 75 % av den kadmiumanvändning
då. Men sedan dess har vi fått helt nya
användningsområden, och framför allt nickel-
kadmium-batterierna. Det har fortfarande inte
vidtagits några åtgärder, trots att vi i dag vet att det
finns en del som man faktiskt kan göra, t.ex. att
lagstifta mot fastmonterade batterier och att införa
höga miljöavgifter.
Samma sak gäller på handelsgödselsidan. Vi vet
vad vi kan göra, och vi skulle kunna sänka
koncentrationen av kadmium betydligt mycket mer
i fosforgödseln, t.ex. genom mycket låga
gränsvärden. Gödseln blir då litet dyrare, men inte
så fruktansvärt mycket.
Kommer regeringen när miljöpropositionen läggs
fram med förslag på alla dessa områden, dvs. när
det gäller handelsgödsel, de områden där
användning av kadmium förbjöds år 1982 och
batterier?
Anf. 120 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Åsa Domeij vet nog att spelreglerna
är sådana att jag inte två månader i förväg kan stå
och tala om vad som skall komma i propositionen.
Regeringen arbetar -- vilket jag sade i mitt förra
inlägg, och som jag nu upprepar -- mycket aktivt
med att hitta effektiva åtgärder för att minska
spridningen av kadmium. Vi är mycket bekymrade
över den explosionsartade ökning av användningen
av kadmium i nickel-kadmium-batterierna och
också över situationen på gödningsmedelsområdet.
Men hur de konkreta åtgärderna kommer att se ut,
får Åsa Domeij vänta till i februari för att få reda
på.
Anf. 121 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Min fråga gällde inte exakt vilka
förslag som kommer, utan om det kommer några
förslag på dessa tre områden. Just det faktum att
frågan är svår kan kanske göra det ännu viktigare
att regeringen ger kemikalieinspektionen ett nytt
uppdrag att lägga fram en avvecklingsplan när det
gäller användning av kadmium.
Anf. 122 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Rekommenderar Åsa Domeij att jag
skall ge uppdrag om nya utredningar i stället för att
vidta konkreta åtgärder?
Anf. 123 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Jag skulle naturligtvis allra helst se
t.ex. ett totalstopp för all kadmiumanvändning år
1992. Det jag är litet rädd för är att det blir nya
avsteg 1992, t.ex. att de bestämmelser om vissa
undantag som går ut år 1992 förlängs, eftersom det
kan visa sig vara ganska knepigt att avskaffa dem,
och att det inte vidtas några åtgärder mot den
övriga användning för vilken det just nu finns
tillsvidaretillstånd. Eftersom det inte finns några
förslag på kadmiumområdet från
kemikalieinspektionen, kan man gissa att
regeringen anser att frågan är litet för svår, och att
man helt enkelt väntar med åtgärder.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på fråga 1990/91:300 om
kvalitetsnormer för vatten och luft
Anf. 124 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Hans Leghammar har frågat mig hur
länsstyrelserna och andra myndigheter skall uppnå
riksdagens beslut om en 30-procentig
utsläppsminskning av bl.a. kväveoxider, om man
inte inför försök eller permanent lagstiftning med
kvalitetsnormer.
Beslut har redan tidigare fattats av regering och
riksdag om en rad åtgärder som begränsar
utsläppen av kväveoxider.
Jag vill nämna att kväveoxidutsläppen redan år
1988 var lägre än 1980 års utsläpp.
Inom regeringskansliet förbereds för närvarande en
proposition om miljöpolitiken som kommer att
läggas fram till vårriksdagen. I denna proposition
kommer regeringen att redovisa förslag till åtgärder
för att minska utsläppen av bl.a. kväveoxider.
Vad gäller frågan om att införa kvalitetsnormer i
lagstiftningen, har regeringen tillsatt en
parlamentarisk kommitté som bl.a. har till uppgift
att se över denna fråga. Miljöskyddskommittén
skall lägga fram ett principbetänkande redan den 1
februari 1991.
Anf. 125 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag tackar miljöministern för svaret,
även om jag blev litet förundrad över det.
Ministern nämner att beslut har fattats om åtgärder
som begränsar utsläppen av kväveoxider. Men på
den miljödag i Falkenberg som jag refererar till i
min fråga, stod det helt klart att inom ett av de
områden som är absolut mest belastade, nämligen
Hallands län, har inte dessa åtgärder hjälpt. Man
ser att man inte klarar de krav som regering och
riksdag har fastställt, och man är därför litet
undrande inför hur man skall klara av att uppnå
riksdagens mål.
Vi har från miljöpartiets sida gång på gång
påjakat att man måste införa ett
kvalitetsnormsystem som gör det möjligt att
komma ner i de riktvärden som regering och
riksdag fastställt. Om nu ministern inte är beredd
att gå oss till mötes när det gäller dessa krav, vill jag
gärna ha en diskussion om hur det skall gå till om
man inte inför kvalitetsnormer.
Anf. 126 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Jag tror egentligen att vi talar förbi
varandra i onödan. Jag tror att miljöpartiet och
Hans Leghammar vet att det inte finns några
genvägar, utan att det kommer att krävas mycket
kraftfulla och hårdhänta ingrepp utöver de beslut
som redan har fattats för att man framför allt skall
nå fram till nivåer som motsvarar vad människors
hälsa och naturen tål. De beslut som vi hittills har
fattat är etapper på vägen mot sådana mål. Vi
inbillar oss inte att en 30-procentig minskning
räcker, särskilt inte i södra och västra Sverige. Men
även detta mål kommer vi att ha svårt att klara.
Jag anser att man måste ta verkligheten med i
beräkningen. Regeringen kommer om ett par
månader att återkomma till riksdagen med förslag
på detta område för att till det yttersta anstränga
oss att uppnå de redan uppsatta målen och sedan
kunna gå vidare. Jag vill erinra om att i det
miljöpolitiska program som socialdemokratiska
partiets kongress fastslog, var utgångspunkten just
att målen i fortsättningen inte skall vara
utsläppsrelaterade, utan miljörelaterade. De skall
utgå från vad hälsan och miljön tål.
På en del områden kan det ta sin tid att nå dit,
eftersom naturens lagar är sådana att förändringar
både till det sämre och till det bättre tar tid. Men
detta är naturligtvis de långsiktiga mål som gäller
för regeringens arbete.
Anf. 127 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Lantbruksnämnden i Hallands län
har gjort den bedömningen att man för att vända
trenden när det gäller kvävebelastningen i Hallands
län kommer att få vänta ända till 2000-talet, om
man inte får mer verkningsfulla styrinstrument än
dagens.
Det är den debatten som jag vill lyfta fram.
Lantbruksnämnden gav ett varningens tecken
under den miljödag man hade i Falkenberg. Med
dagens styrinstrument ser man inte ens en
möjlighet att vända trenden fram till år 2000, ännu
mindre att uppnå en minskning till 30 % till år
1995, som regering och riksdag har bestämt.
Anf. 128 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Det finns alla skäl att varna för risker
i denna situation, men det är inte sant att
utvecklingen inte har vänts. Det har den. Nu
betyder det allt mindre vad vi själva gör i Sverige,
och särskilt i sydvästra Sverige, och alltmer vad som
kommer in från omvärlden. En av de saker man har
konstaterat är att ungefär 60 % av övergödningen i
havet sannolikt förorsakas av luftburna
föroreningar. I just Västerhavet utanför
Hallandskusten kommer de flesta av dessa
föroreningar från resten av Europa.
Detta är ett problem som vi endast kan göra
någonting åt genom ett internationellt samarbete
som måste bedrivas med yttersta intensitet,
samtidigt som vi skärper våra egna åtaganden.
Anf. 129 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag håller med miljöministern om att
det internationella sammanhanget är viktigt i dessa
frågor. Det får inte innebära att vi smiter från vårt
egna nationella ansvar. Det finns många satsningar
på västkusten som går motsatt väg, dvs. genererar
mer trafik och mer utsläpp. Därför vill jag föra in
frågan om generella föreskrifter i
miljöskyddsområdet, som vi t.ex. har i
Laholmsbuktens avriningsområden. Som jag ser
det är det konflikt med tillåtlighetsreglerna i
miljöskyddslagen och
koncessionsnämndsprövningar. Vi har i flera fall
haft problem med att de har gått emot varandra.
Jag kan inte se någon annan väg att gå än att införa
kvalitetsnormer för att komma ifrån detta. Nu fick
vi ett halvt löfte om kvalitetsnormer som
tilläggsdirektiv i partiledardebatten i höstas. Jag
skulle bli mycket nöjd om jag kunde få verifierat att
det är på gång med kvalitetsnormer som
tilläggsdirektiv i miljöskyddslagkommitteen.
Anf. 130 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Jag har redan sagt att kommittén
liksom regeringen arbetar med den uppgiften.
Frågan om hur dessa direktiv i detalj skall utformas
skall vi återkomma till. Utredningen har fått i
uppdrag att redovisa ett principbetänkande senast
den 1 februari 1991. I samband med miljöpolitiska
propositionen skall vi kunna ta principiell ställning
till det fortsatta arbetet. Vi driver denna linje
nationellt och internationellt mot det som Hans
Leghammar kallar för miljökvalitetsmål. Jag kallar
det att vi skall utgå från vad hälsan och miljön
kräver. Det är det arbete som vi bedriver både
nationellt och internationellt.
Anf. 131 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag tackar för det förtydligandet. Det
har varit svårt att få klara direktiv om att det sker
en vändning. Det har varit ett motstånd mot att
införa det vi kallar för kvalitéetsnormer, där man
ställer kvalitetskrav på vad naturen egentligen tål i
ett visst område och föreskriver att all lagstiftning
måste följa detta. Jag tog upp den motsättning som
finns mellan de generella föreskrifterna för
miljöskyddsområdet och t.ex. tillåtlighetsreglerna i
miljöskyddslagen. Det problemet försvinner om vi
får kvalitetsnormer. Jag tackar för svaret och
hoppas att vi verkligen får en skrivning med
kvalitetsnormer i tilläggsdirektiv och i
miljöpropositionen.
Anf. 132 Miljöminister BIRGITTA DAHL
(s):
Herr talman! Det var precis det som låg till grund
för den s.k. Ronnebydeklarationen om Östersjön.
Om Hans Leghammar studerar den finner han att
regeringsscheferna utgår där från vad som krävs för
att Östersjöns miljö skall återställs, så att
människor, djur och växter kan leva ett normalt liv
utan att på något sätt utsättas för risker.
Anf. 133 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag har hört alla dessa vackra ord
många gånger. Men jag har också sett att det inte
har skapats några verkningsfulla regler. Vi ser
också vad som håller på att hända i mitt
hemområde. Där har man satt upp vackra mål som
inte går att uppfylla med den trubbiga lagstiftning
som finns i dag. Det är glädjande att se att trenden
åtminstone till ord, jag hoppas också i skrift, har
börjat vända.
Överläggningen var härmed avslutad.
18 § Svar på fråga 1990/91:274 om Statens
energiverk
Anf. 134 Industriminister RUNE MOLIN
(s):
Herr talman! Lars Norberg har frågat mig om jag
avser vidta några åtgärder för att ändra
inriktningen på energiverkets arbete.
Statens energiverk ingår bland de myndigheter som
på försök tillämpar treårsbudget. Nuvarande
budgetram för verket omfattar perioden 1990/91--
1992/93. Den allmänna inriktningen för
innevarande treårsperiod fastlades av riksdagen
våren 1990 (prop. 1989/90:100 bil. 16, NU25,
rskr.247).
Enligt riksdagens beslut med anledning av
regeringens proposition om forskning (prop.
1989/90:90, NU40, rskr.337) ställer de
energipolitiska riktlinjerna stora krav på samhällets
totala satsningar på energiteknisk forskning och
utveckling i framtiden.
Energiforskningsprogrammet syftar främst till att
stödja kompetensuppbyggnad på områden som är
av betydelse vid omställningen av energisystemet.
Det är i första hand ett ansvar för staten att bygga
upp och vidmakthålla kompetensen inom
universitet och högskolor. Kraftföretagen och
andra industriella aktörer bör liksom hittills aktivt
svara för att utveckla och kommersialisera ny
energiteknik. De statliga myndigheterna med
ansvar inom energiforskningsprogrammet bör dock
ha ett övergripande ansvar för att i samverkan med
kraftföretagen m.fl. följa och främja
teknikutvecklingen inom sina resp. områden.
Enligt riksdagens beslut har statens energiverk
också givits ett övergripande ansvar för att
samordna genomförandet av olika program och
stödformer inom de ramar som anges i
statsmakternas beslut. Programansvaret innefattar
i princip hela utvecklingsprocessen från forskning
till kommersialisering av ny energiteknik.
En annan av energiverkets huvuduppgifter är
planerings- och utredningsverksamhet inom
energiområdet. Vidare pågår arbetet med
programmet för effektivare användning och
ersättning av el enligt de riktlinjer som riksdagen
godkände i juni 1988.
Vad beträffar organisationen av statens energiverk
vill jag erinra om det beredningsarbete som pågår
inom regeringskansliet inför en proposition med
förslag till åtgärder inom det näringspolitiska
området som avses föreläggas riksdagen under
våren 1991. Arbetet avser att utreda om det går att
öka samordningen av den verksamhet som bedrivs
vid styrelsen för teknisk utveckling, statens
industriverk och statens energiverk. Detta i syfte
att öka effektiviteten.
Tredje vice talmannen konstaterade att
frågeställaren ej var närvarande och förklarade
Överläggningen avslutad.
19 § Svar på fråga 1990/91:299 om
beskattningen av fossila bränslen
Anf. 135 Industriminister RUNE MOLIN
(s):
Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig om
regeringen avser att införa likvärdig beskattning av
fossila bränslen oavsett till vilket ändamål bränslet
förbränns.
Bakgrunden till frågan är de nuvarande
skattebestämmelserna som bl.a. innebär att den
som producerar beskattningsbar elström får dra av
eventuella skatter beträffande det bränsle som
åtgått för elproduktionen. Denna regel syftar till att
undvika dubbelbeskattning.
Effekten av de skatteregler som tillämpas vid
elproduktion har kritiserats. En rad förslag till
åtgärder, olika bidragssystem m.m., har framförts,
bl.a. från miljöavgiftsutredningen där Roy
Ottosson själv deltog. Han är därför väl informerad
om svårigheterna att skapa ett styrsystem som
undviker alla negativa effekter.
För närvarande arbetas med förslag inom bl.a. det
område som Roy Ottosson tagit upp. Jag är därför
inte nu beredd att närmare kommentera vilka
åtgärder som kan vara lämpliga.
Anf. 136 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Jag tackar för svaret.
Elskatten har samordnats med energiskatten för
undvikande av dubbelbeskattning. Men detsamma
gäller för inte koldioxidskatten, som är en
tillkommande miljöskatt. Det var det som man i
miljöavgiftsutredningen bekymrade sig över. Det
fanns en stark minoritet som ansåg att man skulle
beskatta koldioxid direkt, även när det gäller
bränsle som används för elproduktion. Majoriteten
antog inte det förslaget, utan föreslog ett
bidragssystem i stället. Skälet till besvären är att
biobränslen annars missgynnas. Det blir mindre
beskattning på olja för uppvärmning än som
används för elproduktion. Det är märkligt,
eftersom det är mindre effektivt att använda olja till
att framställa el. Den har då bara 40 %
verkningsgrad.
Jag hörde på radionyheterna i morse att man även
inom EG diskuterar dessa frågor och överväger att
lägga koldioxidskatt på fossila bränslen och även på
sådana bränslen som används för elproduktion. En
följdfråga är då: Om EG lägger koldioxidskatt även
på olja för elproduktion, skulle Rune Molin kunna
tänka sig att göra det även i Sverige?
Anf. 137 Industriminister RUNE MOLIN
(s):
Herr talman! Skälet till att man inte lade skatter på
elproduktion med hjälp av kondenskraftverk
berodde på att man skulle driva upp elpriset, vilket
skulle skapa problem för konkurrenskraften med
industrin i andra länder. Får vi en beskattning av
det slaget på elproduktionen i våra
konkurrentländer ändras naturligtvis
förutsättningarna för att beskatta också den
elproduktionen. Det är konkurrenssituationen som
är avgörande. Det är det som har gjort det så svårt
att hitta ett bra system.
Vi håller på att studera den beskattningssituation
som för närvarande finns i Europa och försöker
hitta en lösning. Det är naturligtvis angeläget att vi
kan klara kraftvärmen och konkurrenskraften
gentemot kondensproduktionen i Europa.
Anf. 138 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Kraftvärmen är en annan aspekt som
är intressant. Jag pratade nyss med mina
partivänner i Västerås. Där har man just fastställt
taxorna på kraftvärmen från kraftvärmeverket där
som är koleldat. Där har man fått en prisdifferens
gentemot elvärmen på endast 8 öre per kilowatt.
Man beräknar att det behövs en differens på ca 20
öre per kilowatt för att vara säker på att de enskilda
konsumenterna skall välja värmen från
kraftvärmeverket och inte eluppvärmningen. Det
kan leda till att de går över till eluppvärmning i
Västerås, vilket vore mycket olyckligt med tanke på
den kommande kärnkraftsavvecklingen och
energihushållningen.
Detta är ett konkret exempel på hur
koldioxidskatten slår snett och gynnar
eluppvärmning framför bränsleuppvärmning. Här
måste snabba åtgärder till om detta skall
förhindras. Man är redan sent ute.
Min följdfråga till industriministern är om
regeringen på kort sikt avser att göra någonting åt
just detta problem.
Anf. 139 Industriminister RUNE MOLIN
(s):
Herr talman! Den här frågan ingår i de
förhandlingar som för närvarande pågår. Hur dessa
förhandlingar slutar kan jag inte uttala mig om i
dag. Men frågan finns alltså med, så den är i högsta
grad aktuell.
Överläggningen var härmed avslutad.
20 § Svar på fråga 1990/91:278 om
grundskoleundervisningen
Anf. 140 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Ann-Cathrine Haglund har frågat
mig om vilka åtgärder jag avser vidta för att alla
elever skall få den undervisning de har rätt till enligt
gällande läroplan. Frågan är ställd med
utgångspunkt i rapporter inom det internationella
utvärderingsprogrammet.
Ett av syftena med det internationella programmet
för utvärdering är att rapportera om tillståndet i
den svenska skolan till riksdag och regering. Jag
anser det väsentligt att inte ta upp detaljer från den
nationella utvärderingen och behandla dem
lösryckta från sitt sammanhang. Man måste, enligt
min mening, i stället försöka få en så total bild som
möjligt av skolans verksamhet, eller den del av
skolans verksamhet det gäller.
De forskare som utarbetat rapporten varnar för
alltför långtgående slutsatser om innehållet i den
samhällsorienterade undervisningen utifrån det
material som rapporten bygger på. Man planerar
därför ytterligare studier för att få en heltäckande
bild av hur mellanstadiet arbetar med de
samhällsorienterande ämnena.
Att det finns brister i lärarnas utbildning vad gäller
att bedriva den form av undervisning det här är
fråga om har redan tidigare uppmärksammats.
Avsikten med den nu inledda
kompletteringsfortbildningen med inriktning mot
orienteringsämnen är ett försök att råda bot på
dessa brister, liksom de reformer för
grundutbildning av lärare som också beslutats.
Effekten av dessa kompetenshöjande åtgärder har
givetvis ännu inte kunnat få genomslag i skolorna.
En annan åtgärd som kommer att få direkt
betydelse för undervisningen är självfallet det
förestående läroplans- och kursplanearbetet. Det
kommer att inriktas mot en tydligare beskrivning av
målen och en mer konkret uppföljning och
utvärdering av måluppfyllelsen. En ökad tydlighet
därvidlag kommer att ge bättre garantier för att
elever får den undervisning de har rätt till enligt
läroplan och kursplaner.
Anf. 141 ANN-CATHRINE HAGLUND
(m):
Herr talman! Jag vill tacka för svaret.
När jag i våras frågade skolministern om vilka
åtgärder han tänkte vidta för att alla elever skall få
den undervisning de har rätt till enligt läroplanen
svarade skolministern att han inte tänkte agera på
grundval av en enstaka rapport, trots att detta
ingick i den nationella utvärderingen. Denna
rapport hade avgetts av seriösa forskare, och den
visade att uppemot 30 % av eleverna i årskurs 4 och
5 inte får någon undervisning i samhällskunskap
och religionskunskap.
Nu har det kommit en sammanfattning av flera
rapporter, där resultatet från i våras bekräftas. I
praktiken råder det ett skolmonopol, och
möjligheten för föräldrar att välja en annan skola
är näst intill obefintlig. Man kan konstatera att
läroplanen inte följs och att många elever blir utan
undervisning i samhällskunskap och
religionskunskap.
Fram t.o.m. april månad saknades i var femte klass
i årskurs 5 antingen religionskunskap,
samhällskunskap eller båda ämnena. Detta är i
allra högsta grad oroande. I NO-ämnena ingår
mjukare områden som biologi och zoologi, medan
ämnen som fysik, kemi och teknik är ovanliga. Det
är oroande att skolministern inte anger vilka
åtgärder han nu tänker vidta.
Vad säger då lärarna? Jo, de talar om bristen på
resurser, klagar på undervisningstiden och på
elevgruppernas storlek. Vidare klagar de på
bristfällig utbildning och önskar mer fortbildning.
De ämnen som åsidosätts är sådana ämnen som
lärarna tycker är svåra att undervisa i.
Samtidigt understryker rapporten faran med
blockläsning, som består i att vissa ämnen och
moment betonas på bekostnad av andra ämnen. Jag
vill fråga skolministern: Avser skolministern att
vidta åtgärder för undvikande av att vid
blockläsning vissa ämnen betonas medan andra
skjuts åt sidan? Vad tänker skolministern göra för
att stärka ämnesstudierna i den
grundskollärarutbildning som nu är under
uppbyggnad, så att varje lärare får gedigna
kunskaper i de ämnen som de skall undervisa i?
Anf. 142 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Jag tror att de flesta som under de
senaste året har följt skoldebatten har märkt att det
just nu genomförs en lång rad förändringar, som
alla syftar till att stärka lärarnas ställning i
professionellt avseende. För att det skall fungera
och passas in i ett nationellt likvärdigt skolsystem
krävs i sin tur att läroplanerna är väldigt tydliga och
att det sker en utvärdering. Detta har tidigare
saknats.
Den utvärdering som nu görs av skolöverstyrelsen
kan snarast liknas vid ett stort forskningsprogram,
och den visar på en del brister. Innan man drar
definitiva slutsatser av denna utvärdering tycker jag
att man skall lyssna till forskarna, som nu, liksom i
våras, varnar för att dra alltför långtgående
slutsatser av det material som Ann-Cathrine
Haglund baserar sina frågor på. Detta kan
emellertid lämnas åt sidan.
Det viktiga är frågan i det långsiktiga perspektivet
om vart vi är på väg. Här bedriver regeringen ett
arbete som alldeles uppenbart är inriktat på att göra
målen för skolan tydligare och på att etablera ett
utvärderingssystem -- något som tidigare har
saknats.
I morgon kommer riksdagen att ställa sig bakom
den typen av synsätt. I vår kommer sedan direktiv
till nya läroplaner för såväl grundskola som
gymnasieskola. Kombinerat med detta finns förslag
om en omfattande kompletteringsutbildning. I
detta avseende saknas verkligen inte åtgärder från
regeringens sida.
Som jag tidigare sade, herr talman, vore det litet
oklokt att mitt inne i en så omfattande
reformperiod rycka loss enstaka rapporter från ett
nationellt forskningsprogram och lägga dem till
grund för en ändring av skolpolitikens inriktning.
Vi vet vart vi är på väg. Då finns det inte någon
anledning att ändra kursen. Det utvärderingsarbete
som nu pågår inom skolöverstyrelsen kan komma
att bli mycket värdefullt som underlag för
läroplansöversynerna.
Herr talman! På den här punkten vill jag bara säga
att de riktlinjer som regeringen har dragit upp
håller som bäst på att fullföljas.
Anf. 143 ANN-CATHRINE HAGLUND
(m):
Herr talman! Skolministern sade att regeringen vet
vart den är på väg. Problemet är ju att vi inte vet
det. Visst har det genomförts en lång rad
förändringar. I bl.a. två stora propositioner har
skolministern föreslagit att skolan skall
kommunaliseras. Men dessa stora
organisationsförändringar föreslås ju utan att vi vet
ett enda dugg om mål och läroplaner.
Det som är allvarligt är att dessa
forskningsrapporter har visat att innehållet och
kvaliteten i det som barnen lär sig, de kunskaper
och färdigheter som de får, inte är
tillfredsställande. Detta bekräftar precis det som
många debatter här i riksdagen har handlat om och
som vi moderater har varnat för. Regeringen
genomför en massa förändringar, men man säger
ingenting om målen och om läroplanerna. Dessa
förutsättningar skulle ha förelegat innan man tog
ställning till kommunalisering av skolan och
förändring av statsbidragssystemet. Det är precis
detta som vi har efterfrågat.
Anf. 144 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Jag tror inte att fru Haglund
ordentligt har läst de propositioner vilkas förslag
riksdagen i morgon skall behandla. Om fru
Haglund hade gjort det, hade hon ju fått klart för
sig att det som hon kräver faktiskt är det som
riksdagen i morgon skall ta ställning till.
I den skolpolitiska strategi som regeringen har
tillämpat har det ingått ett stegvis förflyttande av
ansvaret för verksamheten ut till klassrummen, till
medvetna professionella. Detta skall i sin tur
garanteras i ett nationellt likvärdigt system utifrån
mycket tydliga läroplaner. Det är första gången
detta sker, och utmärkande för situationen är att nu
utvärderas ett styrsystem och ansvarssystem som
inte har lyckats på den punkten. Detta styrsystems
och ansvarssystems främsta tillskyndare och
försvarare har ju varit fru Haglund och hennes
partikamrater.
Retoriken, Ann-Cathrine Haglund, är på intet sätt
i överensstämmelse med handlingarna, och det är
väl inte särskilt ovanligt när det gäller moderata
samlingspartiet.
Anf. 145 ANN-CATHRINE HAGLUND
(m):
Herr talman! Jag skulle kunna kvittera och säga att
skolministerns retorik är mycket tjusig, men när det
gäller innehållet och formuleringen av målen i
läroplanerna vet vi inte ett enda dugg.
Skolministern är väldigt bra på att flytta klossar och
på att flytta beslutsrätten och inflytandet från en
grupp politiker till en annan. Men när det gäller
innehållet, kvaliteten, kunskaperna och
färdigheterna vet vi ingenting. Däremot vet vi att
rapporter från den nationella utvärderingen har
visat på betydande brister. En slutsats som man
definitivt kan dra är att det behövs mera av en
lärarutbildning som bygger på ämnesstudier. Det
behövs en fortbildning som är ämnesinriktad.
Tydliga mål skall vi ha. Det är särskilt viktigt när
man förlägger ansvaret långt ut. Problemet är i dag
att skolministern förlägger ansvaret hos de
kommunala skolpolitikerna, inte ute i skolorna,
och att vi inte har fått tydliga mål och läroplaner.
Anf. 146 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Fru Haglund får bestämma sig.
Antingen är det jag säger tjusigt, eller också är det
så katastrofalt som hon beskriver det. Jag föredrar
att hon tycker att det på något sätt är katastrofalt,
eftersom det inte vore bra om jag var helt överens
med Ann-Cathrine Haglund. Jag delar nämligen
inte hennes uppfattning och synsätt när det gäller
skolans verksamhet, långt därifrån.
Att fru Haglund säger att jag bara skulle flytta
klotsar och göra den typen av låtsasförändringar
innebär att hon inte alls har förstått den oerhörda
förändring som nu sker i den delen av den
gemensamma sektorn som skolan utgör. Väldigt
många lärare och skolledare är mycket djupt
engagerade i denna förändring, som kommer att
leda fram till en dynamik, en utveckling av skolan
utifrån ett professionellt perspektiv. Det skall dock
inpassas i ett nationellt system som läroplanerna
skall garantera.
Detta finns beskrivet i två propositioner som har
levererats till riksdagen. Det är en skolpolitisk
strategi, fru Haglund. Denna skolpolitiska strategi
är naturligtvis litet svår att hantera för ett
oppositionsparti. Det kräver att man har ett
alternativ, och det alternativet har inte redovisats.
Då passar det bra att rycka ut enskilda rapporter
ifrån en nationell utvärdering som
skolöverstyrelsen har gjort.
Anf. 147 ANN-CATHRINE HAGLUND
(m):
Herr talman! Det är klart att det är en strategi.
Men det är en strategi som saknar
målformuleringar. Det är en strategi som saknar
formuleringar i läroplaner. Det är en strategi som
inte talar särskilt mycket om vilka kunskaper och
färdigheter som eleverna skall ha. Det är en strategi
som flyttar inflytandet från riksdagens politiker till
de kommunala politikerna. Det är en strategi som
inte ger föräldrarna särskilt mycket
bestämmanderätt och möjlighet att välja skola. Det
är en strategi som absolut inte tar upp kunskaper
och färdigheter, vilket vi moderater anser vara det
viktigaste i skolan. Skolans huvuduppgift, att
förmedla kunskaper och färdigheter, är överordnad
andra uppgifter. Den uppgiften måste tydliggöras
och klart läggas fast i målen för skolan och i
läroplanerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
21 § Svar på fråga 1990/91:302 om statens skola
för vuxna i Norrköping
Anf. 148 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Karl-Göran Biörsmark har frågat
mig -- utifrån tidningsuppgifter -- om jag ämnar
föreslå att statens skola för vuxna i Norrköping
skall upphöra 1992 och i så fall hur de elever som i
dag utbildas där i framtiden skall få utbildning.
Den framtida vuxenutbildningen kommer att
behandlas i en särskild proposition som för
närvarande bereds inom regeringskansliet. I denna
kommer såväl statens skolor för vuxna som andra
vuxenutbildningsformer att tas upp. Regeringen
beräknar att förelägga riksdagen propositionen
omkring den 20 februari.
Anf. 149 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):
Herr talman! Det finns inte så mycket substans i
svaret. Allt jag egentligen får veta är att statsrådet
kommer att ge litet mera besked den 20 februari.
Det är väl ändå inte enbart en tidningsanka att
dessa uppgifter har läckt ut. Jag förstår att
statsrådet ändå har informerat rektorn för statens
skola för vuxna i Norrköping och kommunalrådet,
och att det finns tankar på en nedläggning. Detta är
bakgrunden till min fråga.
Om det finns sådana tankar i kanslihuset, vilket det
tydligen gör, vill jag fråga vilket besked statsrådet
ämnar ge till de grupper som i dag har stor glädje
av statens skola för vuxna både i Norrköping och
Härnösand och som svårligen kan få sin utbildning
på annat sätt, om det blir så som vi befarar, att
statens skola för vuxna skall upphöra?
Anf. 150 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Svaret på frågan är således att jag
kommer att utveckla dessa frågeställningar i en
proposition i februari. Det är det svar som jag kan
och skall lämna på den direkta frågan.
Däremot kan vi föra ett principiellt resonemang om
hur vuxenutbildningen har och kommer att
utveckla sig och hur statens insatser skall ses i det
sammanhanget. Det är inget tvivel om att vi i
framtiden kommer att ha behov av någon typ av
statlig insats som gör det möjligt för människor,
framför allt i mycket avlägsna delar av landet, att få
tillgång till en kvalificerad vuxenutbildning.
Modern teknik borde kunna användas i ett sådant
perspektiv. Det perspektivet tar jag in när jag för
resonemanget om framtiden för statens skola för
vuxna och annan vuxenutbildning. Dessa frågor
skall ses utifrån den enskildes perspektiv och
utifrån behovet av kompetenshöjning såväl i
regioner som i näringslivet.
Det resonemanget kommer att föras i
propositionen. De enskilda, sakligt inriktade
detaljfrågorna kan jag inte gå in och svara på nu.
Det tror jag också att Karl-Göran Biörsmark
förstår.
Anf. 151 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK
(fp):
Herr talman! Av det resonemang som statsrådet nu
för förstår jag att det finns en insikt om att det finns
grupper i vårt samhälle som är beroende av denna
typ av skolform. Det gäller personer i glesbygd, jag
har nämnt dem. Det finns dock andra grupper, t.ex.
interner i våra kriminalvårdsanstalter,
funktionshandikappade och en rad människor som
jag knappast tror klarar utbildningen i den
traditionella komvuxorganisationen. Om man har
en insikt och ett medvetande om att statens skola
för vuxna fyller en uppgift, tolkar jag det som om
den kommer att leva vidare i någon form.
Att statsrådet inte kan ge mig mer besked i dag är
beklagligt. Det oroar dem som i dag studerar vid
statens skola för vuxna. Kan statsrådet i dag inte
skicka med något mera som svar till lärarna och
framför allt till de elever som i dag studerar vid
statens skola för vuxna i Norrköping och
Härnösand?
Överläggningen var härmed avslutad.
22 § Svar på fråga 1990/91:289 om Erasmus
stipendiater
Anf. 152 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):
Herr talman! Ulf Melin har frågat mig vilka
åtgärder regeringen avser att vidta för att
underlätta för utländska studenter i Sverige inom
ramen för högskoleutbytet i det s.k. Erasmus-
programmet.
Naturligtvis kan det tänkas finnas någon svensk
myndighet som ännu inte har börjat fundera på vad
närmandet till EG kan komma att få för praktisk
innebörd för dess eget vidkommande. Men på det
hela taget tror jag att Ulf Melin oroar sig i onödan.
De myndigheter det här gäller är redan i full färd
med att utarbeta erforderliga rutiner.
Utgångspunkten för förberedelserna är den enda
rimliga i sammanhanget. Tillresande forskare och
studenter, som vill arbeta eller studera vid någon
svensk högskola under ett begränsat antal månader,
måste kunna få ett snabbt besked.
Jag har fullt förtroende för dem som arbetar med
detta. De kommer säkert att kunna skapa en
ordning, som uppfyller högt ställda krav på
enkelhet och smidighet. I praktiken kommer
svenska forskare och studenter förmodligen att
möta större problem vid sina motsvarande
studievistelser på andra håll i Europa.
Detsamma gäller i tillämpliga delar också
bostadsfrågan. Såvitt är mig bekant är
högskolorna, studentkårerna,
studentbostadsstiftelserna och de berörda
kommunerna väl införstådda med vad ett växande
utbyte med andra länder kommer att fordra.
Det positiva intresset för EG på alla håll i vårt
samhälle borgar för att tillbörlig generositet och
solidaritet kommer att vara för handen.
Försörjningen med bostäder för forskare och
studenter är i dag ingen fråga för staten. Inte heller
i framtiden behöver den bli det, bedömer jag.
Anf. 153 ULF MELIN (m):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på
mina frågor. Det är bra att EGs ministerråd släpper
in Sverige och EFTA-länderna så att man kan börja
förhandla om Erasmus. Det är viktigt för Sverige
och för våra studenter. Men det är också viktigt för
utvecklingen i Europa.
Jag måste säga att jag är något förvånad över
svaret. Jag har alltid uppfattat de svar som Bengt
Göransson lämnar som seriösa, och jag har också
uppfattat att han vill föra en allvarligt menad
debatt. Jag erinrar mig att Bengt Göransson i en
interpellationsdebatt om lärarutbildningen
använde idrottens språkbruk och talade om att man
höjt ribban. I det här fallet tycker jag att han tar
frågan med en klackspark. Det är inte nog med det.
Han är också off-side.
Meningen är att svenska studenter skall kunna
komma ut i Europa. Det rör sig om ungefär 2 000
studenter. Samtidigt skall vi ta emot lika många i
Sverige. Vi får hoppas att svensk högskola och
universitet har en sådan standard att utländska
studenter också vill komma till Sverige. Men vi vet
samtidigt att statens invandrarverk skall ge
uppehållstillstånd. Universitetskanslerämbetet
skall pröva behörigheten. Dessutom skall
universiteten blanda sig i detta, eftersom de är
kursansvariga. Vi vet om att det finns en ganska
stor byråkrati på det här området, och det har
förekommit tidningsuppgifter och annat om detta.
Man kan väl som statsråd inte vara bara ett
åsynavittne till denna tingens ordning, utan man
måste väl som statsråd även ta initiativ till att sådant
här fungerar.
Jag är naturligtvis medveten om att det är
kommunerna och universiteten som har ansvaret
för bostadsfrågan. Men jag vet också att svenska
institutets ordförande Anders Claesson har skrivit
till regeringen och ställt frågor om hur man skall
lösa bostadsfrågan.
Anf. 154 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag vet inte om jag med mitt
uttalande om att höja ribban förra gången som vi
diskuterade lockade in diskussionen på
klacksparkar och off-side. Men jag skall inte föra
debatten längre in på fotbollens område.
Det som jag har tillåtit mig att konstatera i mitt svar
på en fråga -- i vilken det antyds att vårt land har en
stor byråkrati som gör att det, om jag har uppfattat
frågan riktigt, skulle bli näst intill omöjligt för
utländska studenter att studera i Sverige -- är att de
svenska myndigheterna är i full färd med att
förbereda för utländska studenter att kunna
studera i Sverige. Sedan anade jag, men det är
möjligt att jag på den punkten feltolkar
frågeställaren, en antydan om att byråkratin i vårt
land skulle vara värre än i de länder till vilka våra
studenter skall åka. Då noterar jag att EG-
kommissionen, såvitt jag vet, inte är den mest
byråkratifria institutionen i världen. I fjol kunde
jag få ansökningshandlingarna för det s.k.
COMETT-programmet med ett tjockt häfte med
ansökningsblanketter vars ifyllande man inte klarar
om man inte har bilagan Guide for applicants med
ytterligare ett femtiotal sidor där det framgår hur
man skall fylla i de blanketter som omfattar ett
sjuttiotal sidor, om jag har räknat rätt, av
ansökningshandlingar. Det är alltså en ganska stor
byråkrati som man har att möta i det stycket. Då
tycker jag att vi med en viss tillförsikt kan förutsätta
att våra myndigheter skall kunna klara att förenkla,
eftersom de som ideal i sitt förenklingsarbete kan
ha den ganska stora byråkrati som vi möter i
Bryssel.
Anf. 155 ULF MELIN (m):
Herr talman! När det gäller COMETT får man väl
hoppas att den svenska byråkratin inte kommer att
innebära att de utländska forskare och studenter
som kommer till Sverige på stipendium skall
behöva få en sådan diger lunta. Såvitt jag kan förstå
skall universitetskanslerämbetet, invandrarverket
och arbetsmarknadsstyrelsen träffas för att gå
igenom hur man skall förfara när man skall ta emot
utbytesforskare. Jag hoppas att man föregår med
gott exempel i det fallet.
Statsrådet säger att det pågår ett arbete mellan
universitetskanslerämbetet och statens
invandrarverk när det gäller rutinerna för Erasmus.
Jag undrar hur långt detta arbete har kommit?
Anf. 156 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag kan försäkra Ulf Melin att
rutinerna för godtagande av studenter kommer att
vara utomordentligt praktiska och hanterliga, så att
ingen tid går förlorad.
Anf. 157 ULF MELIN (m):
Herr talman! Universiteten kommer ju att teckna
avtal med de olika europeiska universiteten. Vore
det då inte möjligt att ha en myndighet eller en
handläggare? Måste man i detta fall blanda in dels
det universitet som skall ta emot studenterna, dels
universitetskanslerämbetet, dels statens
invandrarverk? Har statsrådet inte några tankar om
hur man skall kunna lösa den frågan? Jag tror att
detta kommer att bli ett problem. Statsrådet kan väl
inte vara nöjd med handläggningstiderna på statens
invandrarverk. Jag är inte nöjd med dem. De är
mycket långa. Jag vet att man har haft problem med
stipendiater som har fått vänta mycket länge innan
de har fått besked. Det kan vi inte vara nöjda med.
Jag undrar även om statsrådet tänker vidta några
åtgärder när det gäller vilket språk som
undervisningen skall ske på. På våra universitet
undervisas det i mycket liten utsträckning på andra
språk. Det borde väl ske mer undervisning på t.ex.
engelska?
Anf. 158 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):
Herr talman! När det gäller rutinerna vill jag
understryka att jag inte ser det som vare sig det
ansvariga statsrådets eller regeringens uppgift att
vara blankettkonstruktör. Jag tror att det vore
olyckligt. Då skulle regeringen bli ansvarig för
varje eventuellt misslyckad blankett. Det politiska
ansvaret och den politiska uppgiften är tvärtom att
av de myndigheter som har denna uppgift kräva att
handläggningen sker snabbt och hanterligt. Det
kravet kommer jag att ställa på de berörda
myndigheterna.
Det finns alldeles uppenbart behov av att ge
undervisning även på andra språk än svenska, även
om jag tror att man måste inse att åtskillig
undervisning vid våra universitet av praktiska skäl
även fortsättningsvis måste ske på det språk som är
vårt modersmål. Det finns ibland en litet drömsk
föreställning i internationaliseringens värld om att
allting i framtiden kommer att avhandlas på det
engelska språket.
Överläggningen var härmed avslutad.
23 § Svar på fråga 1990/91:244 om Östtimor
Anf. 159 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Eva Goe s har frågat mig om jag avser
agera för Östra Timors sak, t.ex. inför Förenta
nationernas kommission för de mänskliga
rättigheterna i februari.
Regeringen följer sedan många år kontinuerligt
utvecklingen i Östra Timor. Uppgifterna är
motstridiga och meningarna delade om vad som där
sker. Detta gäller även frågan om hur de mänskliga
rättigheterna respekteras. Olika MR-
organisationer och andra frivilliga organisationer
har olika uppfattningar om detta, liksom
journalister, politiker och diplomatiska iakttagare.
Min bedömning är att situationen vid vissa
tidpunkter inger hopp, vid andra oro. Under hösten
inträffade en försämring av MR-läget i
huvudstaden Dili, av allt att döma i hög grad
beroende på att enskilda myndighetsföreträdare
har olika uppfattningar om vilken politik som bör
föras gentemot befolkningen i området.
Regeringen i Jakarta synes emellertid numera inse
att bästa sättet att lyckas med sin integrationspolitik
och få den accepterad av hela befolkningen i Östra
Timor är att åstadkomma ekonomiska framsteg
samt få till stånd ett mått av avmilitarisering och en
allmän normalisering av förhållandena. En viss
minskning av den militära närvaron kan
observeras. Eva Goe s uppgift att nya trupper förts
in i området under den gångna våren med 50 000
man styrks inte av våra källor. Det är ju inte
stridshandlingarna i Östra Timor som utgör
problemet i dag -- de har så gott som upphört -- utan
det alltmer öppna missnöjet bland timoreserna och
myndigheternas reaktion på detta. Missnöjet finns
främst bland studenter och arbetslösa ungdomar i
huvudstaden Dili. Det tar sig bl.a. uttryck i
demonstrationer. Det öppna missnöjet slås ibland
ned med hårda medel.
Läget i Dili var under några månader spänt men
förefaller åter lugnare. Situationen varierar dock
inom Östra Timor. De västra distrikten är lugna och
har så varit sedan 1980-talets början. Läget i de
traditionellt hårt drabbade fem östra distrikten har
lättat, och stämningen där är bättre. Den militära
närvaron har minskat. Inte minst gäller detta de
särskilda insatsstyrkorna.
I detta sammanhang vill jag, mot bakgrund av en
passus i Eva Goe s fråga, inskjuta att det inte finns
något belägg för att den krigsmateriel som Sverige
har exporterat till Indonesien har kommit till
användning mot gerillan i Östra Timor.
FN-behandlingen av frågan om Östra Timor är för
närvarande vilande i avvaktan på utfallet av de
förhandlingar som förs mellan Indonesien och den
forna kolonialmakten i Östra Timor, dvs. Portugal.
Möjligen kan dessa samtal bl.a. leda till att en
protugisisk parlamentarikerdelegation besöker
området för att bilda sig en egen uppfattning om
situationen där.
Mot denna bakgrund ser jag för närvarande således
ingen anledning till ett svenskt initiativ i FNs
kommission för de mänskliga rättigheterna. Men
frågan kan ändå tänkas komma upp i
kommissionen. Då får vi självfallet granska ärendet
efter de förutsättningar som kan visa sig föreligga.
Anf. 160 EVA GOE S (mp):
Herr talman! Det är juletid. Jag tycker att det låter
som om ''midnatt råder, tyst det är i husen''.
Utrikesministern säger att vi bara skall följa
situationen. Det har inte kommit in 50 000 man i
Östra Timor. Jag har med mig ett nyhetsbrev från
Östtimor-kommittén. Där talas det om 40 000 män
i en operation plus 60 000 östtimoresiska
värnpliktiga i mars 1990. Kommittén har fått sin
rapport från en australiensisk källa. Långa
kolonner med trupper marscherade in i staden i
slutna led, två krigsskepp dök plötsligt upp och
landsatte ytterligare ett hundratal soldater. Folk var
verkligen uppskrämda av vad som hände, de var
skräckslagna. Det här är berättelser av en journalist
som besökte Östtimor den 4 februari i år. Så säger
utrikesministern att här har det rått fred och lugn
sedan 1990-talets början. De brev som jag får
allteftersom talar inte om lugn och ro.
Från den observatör som vi har i IGGI har vi inte
hört någonting, däremot från ordföranden i IGGI,
Pronk. Han har efter sitt besök i Östtimor dragit in
en del av biståndet till Östtimor på grund av de
oroligheter som där finns och på grund av att
mänskliga rättigheter kränks. Amnesty
International har gång efter annan rapporterat om
förföljelser. Bara sedan i påsk har hundratals
personer slaktats, däribland kvinnor och barn.
Jag förstår inte varför Sverige är så tyst. Varför skall
vi ha en observatör i IGGI om vi inte någonsin
säger något? Varför är det så tyst? Varför uttalar sig
inte observatören?
Utrikesministern säger att man kan ha olika källor.
Men skicka dit en delegation från Sverige, inte från
Portugal, och titta hur det verkligen är. Är det
avmilitarisering? Har inte vi bidragit med våra
vapen, eller använder man andra vapen just för att
bekämpa Fretilin?
Överläggningen var härmed avslutad.
24 § Svar på fråga 1990/91:248 om en militär
EG-organisation
Anf. 161 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Mot bakgrund av en artikel införd
nyligen i tidskriften Från Riksdag & Departement
har Per Gahrton frågat mig vilka slutsatser
beträffande Sveriges möjligheter att bli medlem i
EG jag drar av uttalandet från EG-kommissionens
representant i Sverige att EG kommer att få en
gemensam militär organisation.
Det pågår en livlig debatt inom EG om
Gemenskapens framtida utveckling. I den finns alla
åsiktsinriktningar företrädda: från dem som,
liksom EG-kommissionens Sverige-representant
Ivo Dubois, vill se Gemenskapen utvecklas till en
fullfjädrad federation till dem som vill låta sig nöjas
med en försiktig och pragmatisk utbyggnad av
formerna för det samarbete som äger rum redan i
dag. Skall man försöka utläsa några trender, några
indikationer för den överskådliga framtiden, måste
man väga samman alla dessa inlägg, och sätta in
dem i ett politiskt och institutionellt sammanhang.
Först då får vi en helhetsbild, eller ett mönster, som
kan tjäna som beslutsunderlag för vårt eget
agerande.
Jag har haft många samtal med ledande företrädare
för ett antal EG-länder under den senaste tiden. Jag
får självfallet också en riklig information om
debatten inom EG genom UDs och
utlandsmyndigheternas kanaler.
Det alldeles klara, sammantagna intryck jag fått är
att regeringskonferensen om politisk union, som
skall inledas om någon dag, inte kommer att öppna
dörren för ett militärt samarbete eller bindande
beslut i centrala säkerhetspolitiska frågor. I sådana
för EGs medlemsländer vitala nationella frågor
krävs en enhällighet, konsensus, som helt enkelt
inte föreligger.
De tankar på ett försvarssamarbete inom EGs ram,
som Per Gahrton tidigare åberopat, avvisades
relativt omgående i förberedelsearbetet inför
regeringskonferenserna. Det uppmärksammades
också av svenska media samma dag som jag fick Per
Gahrtons fråga.
Därför har regeringen dragit slutsatsen, efter en
sammanvägd bedömning, som givetvis inkluderar
den alleuropeiska säkerhetspolitiska utvecklingen,
att Sverige sannolikt kommer att kunna ta steget till
medlemskap med bibehållen neutralitetspolitik.
Samma slutsats har ju för övrigt riksdagens
utrikesutskott kommit till.
För att summera och för att direkt svara på Per
Gahrtons fråga: Jag drar inga slutsatser alls av
intervjun med EG-kommissionens representant
Ivo Dubois. Såvitt jag kan förstå återspeglar hans
svar hans personliga åsikter, och dem respekterar
jag naturligtvis. Samtidigt konstaterar jag att EG
som sådant varken beslutat om eller uttalat sig för
en framtida militär organisation inom EGs ram.
Det är medlemsstaterna som avgör hur
Gemenskapens framtida utrikes- och
säkerhetspolitik skall gestalta sig.
Till skillnad från Per Gahrton grundar jag mycket
sällan bedömningar, och än mindre beslut, på
enstaka dokument eller andra pusselbitar som jag
råkat få i handen, eller på enskilda uttalanden.
Tittar vi på helheten, på alla debattinläggen och på
hur besluten i slutändan skall fattas, så blir bilden
en annan. Det är den bilden som ligger till grund för
regeringens agerande.
Anf. 162 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Det är klart att enstaka pusselbitar
inte räcker för att ge en helhetsbild. För det första
håller jag det för ytterligt osannolikt att EGs
ambassadör i Sverige skulle sprida sina personliga
åsikter i så pass grundläggande frågor. Det är väl
något som regeringen i så fall får göra upp med EGs
representation i Sverige. Det kan inte vara vanligt
att en ambassadör sprider sina personliga åsikter.
Han representerar EG-kommissionen.
För det andra finns det många pusselbitar. Kohls
och Mitterrands memorandum nyligen innehöll
inslag om ett militärt samarbete. Fredsforskaren
Björn Hettne säger enligt ett TT-telegram i dag att
det är alldeles uppenbart, som han ser det, att man
är på väg mot en militär union. The Economist har
gjort en analys som visar att en majoritet av
staterna i EG nu är för en militär union. När det
gäller majoritetsbeslut om utrikespolitiken skulle
läget enligt The Economist den 1 december vara
åtta för majoritetsbeslut, bara två emot och två
fortfarande osäkra. Trenden är ju ganska klar, eller
hur, utrikesministern?
Ett av de länder som Sverige tycks hänga upp sitt
hopp på är Danmark. Utrikesministern var i
Danmark och fick besked om danskt nej till EG-
försvar. Det var dock inte statsministern, utan
Svend Auken som sade det. Om man läser andra
danska tidningar, t.ex. Informasjon, av den 7
december, får man klart för sig att det inte finns
något danskt förbehåll mot gemensam militär
politik i EG.
Det är klart, herr talman, att det handlar om en
bedömning av många olika uppgifter. Regeringen
gör en bedömning. Jag gör en annan bedömning.
Många gör samma bedömning som jag. Men facit
kommer ju förr eller senare, och det kan inte dröja
så länge. Varför har man då inte kunnat invänta
regeringskonferenserna? Varför kan vi inte vänta
tills EG är färdigt med sin beslutsprocess i detta
skede? Varför är det så förtvivlat bråttom, när man
inte har klara besked i en så viktig fråga?
Anf. 163 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag har full respekt för Per Gahrtons
bedömningar, även om jag inte i alla stycken delar
dem. Jag menar också att man skall avvakta
regeringskonferensen, som inleds nu. Där kommer
man väldigt snart att få fram besked om i vilken
riktning besluten kommer att gå.
Det är alldeles riktigt, som Per Gahrton påpekar,
att det finns olika uppfattningar inom
kommissionen. Jag har talat med många
kommissionsledamöter av hög rang som har en
annan uppfattning än Dubois. Men det är inte
kommissionen som fattar besluten, utan det är
rådet, och där krävs enhällighet.
Det brev från Kohl och Mitterrand som Per
Gahrton åberopade får tolkas så att Kohl och
Mitterrand utgår från att det framtida
säkerhetspolitiska samarbetet inte skall rucka på
medlemsstaternas nuvarande
försvarsarrangemang, dvs. NATO för flertalet och
neutralitet för en del medlemsstater. Det är själva
beslutsförfarandet som är det viktiga. För att man
skulle kunna träffa ett beslut krävs konsensus, dvs.
att alla är med. Är en emot, blir det ingenting.
Den engelska utrikesministern har sagt alldeles
klart att England inte kommer att gå med på ett
militärt samarbete. Den danske utrikesministern
har så sent som i går sagt nej, likaså Irlands
utrikesminister. Det är alldeles på goda grunder
som vi dragit slutsatsen att det inte kommer något
beslut, vare sig om ett militärt samarbete eller om
ett utrikespolitiskt samarbete av det slag som vi
tidigare befarat skulle kunna komma.
Anf. 164 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Det talas, mycket om EGs dynamik.
Den har vi lagt märke till under ett antal år. Jag är
faktiskt inte den ende som gör den bedömningen att
mycket talar för att det blir också ett militärt
samarbete; att det ligger i EGs dynamik. Då är ju
frågan varför regeringen inte kan invänta mer klara
besked innan man lanserar principbeslutet att gå
med i EG. Det är ett väldigt högt spel man spelar.
Tänk om det visar sig att det faktiskt är jag som gör
den riktiga bedömningen. Om det visar sig inom
bara några veckor eller månader att miljöpartiet
gjorde den riktiga bedömningen och regeringen en
felaktig bedömning, vad gör ni då?
(Sten Andersson: Då blir det ingen ansökan.)
Då blir det ingen ansökan. Men då är ju också
frågan om en regering som har gjort en så
fundamentalt felaktig bedömning i en så oerhört
central fråga över huvud taget kan sitta kvar.
Frågan är ju om vi inte då måste byta
utrikesminister om det visar sig att utrikesministern
har haft fel i denna fråga.
Anf. 165 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Det skulle ju i och för sig vara ett
svårt slag för Sverige, så vi skall väl hoppas att det
inte går så.
Vi har olika bedömningar, men Per Gahrton gör sig
skyldig till ett sakfel. Det är ju inte så att regeringen
redan har beslutat om en ansökan om svenskt
medlemskap. Vi har sagt att vi har ambitionen men
att vi självfallet måste avvakta resultatet av den
regeringskonferens som nu startar. Jag är dock
ganska säker på att man ganska tidigt under den
konferensen kommer underfund med åt vilket håll
det lutar, eftersom några länder alldeles klart från
början kommer att tala om var de står. Det är klart
att man kan dra slutsatsen att det inte blir några
sådana beslut som vi befarar. Skulle vi ha fel kan vi
inte bli medlemmar. Det strider mot svensk
neutralitetspolitik. Än har regeringen alltså inte
gjort sig skyldig till något fel som kan få så
fruktansvärda konsekvenser.
Anf. 166 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Jag märker att utrikesministern inte
har varit närvarande under dagens debatt, eftersom
han kan säga att det beslut som i och för sig inte är
fattat ännu men som väl dess värre kommer, icke är
ett beslut om ansökan om svenskt medlemskap.
Det finns de här som har sagt att det inte är ett
definitivt beslut om att vi kommer att gå med. Men
alla som har yttrat sig på partiledarnivå från de
andra partierna -- särskilt Carl Bildt och Bengt
Westerberg -- har varit överens om att detta blir ett
beslut om att ansökan skall lämnas in. Det är helt
klart att beslutet tolkas på det sättet. Men det är ju
mycket intressant att utrikesministern inte tolkar
det på det sättet.
Jag är inte ute efter utrikesministerns skalp rent
allmänt. Jag kan t.o.m. säga att med tanke på vad
som eventuellt skulle kunna komma i stället är jag
defintivt inte ute efter utrikesministerns skalp.
Därför tycker jag att det vore ganska tragiskt --
även om jag naturligtvis gärna vill ha rätt -- om
detta höga spel skulle resultera i att jag får rätt och
utrikesministern visar sig ha fel och därmed har
spelat bort sitt förtroende. Jag tycker det vore
alltför pinsamt för att det skulle kunna få inträffa.
Jag tycker att ni kunde ha skött detta litet
skickligare.
Överläggningen var härmed avslutad.
25 § Svar på fråga 1990/91:252 om politiska
rättegångar i Kina
Anf. 167 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig vilka
initiativ regeringen avser ta i syfte att skapa
starkaste möjliga påtryckningar mot den kinesiska
statsledningen för att förmå den att inställa
rättegångarna och frige de politiska fångarna från
händelserna vid Himmelska fridens torg sommaren
1989.
Enligt internationella uppgifter, som bl.a. stöder sig
på utalanden av hustrun till en av de berörda, avser
den kinesiska ledningen ställa ett antal dissidenter
från 1989 inför rätta för kontrarevolutionär
verksamhet. Enligt vissa uppgifter kommer ett
femtiotal gripna att åtalas.
Såvitt bekant förekommer i sammanhanget två
brottsrubriceringar, nämligen dels stämpling mot
regeringen och kontrarevolutionär uppvigling, dels
kontrarevolutionär agitation och propaganda.
Särskilt den förra brottsrubriceringen är mycket
allvarlig. Efter mer än ett år i häkte riskerar således
dessa personer långvarigt straff eller t.o.m.
dödsstraff.
Enligt högst trovärdiga kinesiska källor ingår
utgivaren av och redaktören för den numera
förbjudna tidskriften Economic Studies Weekly,
Wang Juntao och Chen Ziming, i gruppen. Nyheten
har inte officiellt bekräftats av de kinesiska
myndigheterna, men jag kan tyvärr inte betvivla
dess sanningshalt.
Sverige, liksom flera andra stater, har tidigare
under hösten hyst vissa förhoppningar om att de
355 personer som enligt officiella kinesiska
uppgifter alltjämt hölls fängslade skulle frisläppas
eller i varje fall ges en mild behandling. Den
aktuella informationen tyder tyvärr på motsatsen.
Svenska företrädare har kontinuerligt och så
nyligen som de sista dagarna i november för de
kinesiska myndigheterna uttryckligen klargjort det
svenska avståndstagandet från den typ av politiska
rättegångar det här är fråga om. Vi har därvid krävt
ovillkorlig frigivning av de gripna i allmänhet och i
något fall särskilt lyft fram en enskild person. Även
i internationella sammanhang -- senast i vårt
anförande om mänskliga rättigheter i FN den 23
november -- har vi framfört vår stora oro
beträffande det kinesiska agerandet mot
oliktänkande. Vi har då liksom nu kritiserat de
konkreta fall av övergrepp mot mänskliga
rättigheter som förekommit.
Genom de löpande kontakter vi naturligtvis har
med andra länder om vad som händer i Kina vet vi
att det internationella samfundet reagerar kraftigt
på den senaste tidens händelser.
Anf. 168 PÄR GRANDSTEDT (c):
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret
på min fråga. Jag tycker dock kanske att den ger en
litet glättad bild av den situation som råder när det
gäller frågan om världssamfundets förhållande till
vad som nu händer i Kina.
Efter massakern på den Himmelska fridens Torg
blev ju omvärldens reaktion mycket kraftig och
Kina utsattes för en internationell isolering. Men
sedan dess har tiden gått det har blivit en kris i
Mellanöstern och en ockupation av Kuwait. Detta
har lett till att Kina tycks ha tagits till nåder igen.
Kina har ju ett avgörande inflytande i FNs
säkerhetsråd, eftersom det är en av de permanenta
medlemmarna. Det gör att det inte är lika
intressant att kritisera Kina. Nu tänker jag inte
framför allt på svensk politik utan mer på
stormakternas politik i det här sammanhanget. Vad
man nu tycker sig se är att Kina utnyttjar den
situation som det befinner sig i tack vare krisen i
Mellanöstern till att genomföra dessa rättegångar
och de avrättningar som dess värre kan bli följden.
Man undslipper den reaktion som normalt borde
har blivit fallet. Det här är någonting som jag tycker
är väldigt allvarligt.
Jag tycker att Sverige borde känna ett ansvar att se
till att kravet på respekt för mänskliga rättigheter
inte är någonting som varierar med de
världspolitiska konjunkturerna och de
världspolitiska kriserna. Därför tror jag att det
skulle behövas en mer högljudd markering av den
svenska ståndpunkten än vad som just nu har
redovisats av utrikesministern.
Anf. 169 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag har som svensk utrikesminister
att svara för Sveriges utrikespolitik också i
förhållande till Kina. Vi har inte ändrat vår kritik
vad gäller sättet att handha de mänskliga
rättigheterna. Jag har också i mitt svar redovisat
vad vi har gjort. Vi kan naturligtvis bli mer
högljudda. Men som skäl till att en framför allt en
del västmakter -- men inte bara de -- har lättat på
trycket mot Kina har ju anförts att många av dem i
Kina som fortfarande kämpar för frihet och
demokrati och de kineser som finns utanför Kina
och inte får komma tillbaka, men som också vill ha
frihet och demokrati har sagt att det i det långa
loppet är olyckligt att isolera Kina alltför hårt. Det
har jag aldrig tytt som någon uppmaning att inte
hävda de mänskliga rättigheterna. Vi kan alltid
diskutera hur Sverige skall fortsätta att göra det,
men att vi kommer att göra det är självklart.
Anf. 170 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Det låter bra! Men utrikespolitik är
ju, som utrikesministern naturligtvis mycket väl
vet, inte bara att isolerat framförda svenska
ståndpunkter utan att försöka bilda en
internationell opinion för samma ståndpunkter.
Det måste väl vara ett problem även för
utrikesministern att framför allt västmakternas
hållning nu är så utomordentligt försiktig när det
gäller Kina. Jag tror inte att det mest beror på
vädjanden från kinesiska intellektuella, utan det
beror nog mest på behov av Kinas stöd för
resolutioner i FNs säkerhetsråd när det gäller
Mellanösternkrisen.
Det är mot den bakgrunden som det skulle behövas
extra ansträngningar för att ändå väcka den
internationella opinionen på den här punkten. Jag
tror att utrikesministern delar min uppfattning att
det ändå har varit förhållandevis tyst omkring
frågan om politiska rättegångar i Kina. Viljan från
världssamfundet att reagera -- då handlar det inte
bara om isoleringsåtgärder, utan om att markera ett
ordentlig avståndstagande -- har inte varit särskilt
stark.
Anf. 171 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag kan gärna hålla med om det
omdömet. Vi har ju försökt att väcka den
internationella opinionen och hålla den vid liv
genom att ta upp frågan i FN i samband med
anföranden om mänskliga rättigheter. Men det var
svårt att få gehör, sannolikt delvis av de skäl som
Pär Granstedt har nämnt, och det är beklagligt.
Anf. 172 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Mot den bakgrunden hoppas jag att
det kommer ytterligare markeringar från den
svenska regeringens sida och kanske också
markeringar som kommer att höras och märkas
tydligare. Vi får väl erkänna att inte heller de
svenska uttalandena hittills har satt så väldigt
tydliga spår i t.ex. massmedia. Den svenska
inställningen har inte märkts särskilt väl. Men med
tanke på den attityd som utrikesministern visar här
kan man kanske se fram emot ytterligare och
kanske tydligare och märkbarare markeringar
också från den svenska regeringens sida.
Överläggningen var härmed avslutad.
26 § Svar på fråga 1990/91:271 om åtgärder för
att få tillåtelse för barn med dubbelt
medborgarskap att lämna Irak
Anf. 173 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Per Gahrton har frågat mig vilka
möjligheter som finns att lösa fallet med Maria
Svenssons barn som är kvar i Irak, trots att Maria
och barnen skulle vilja återvända till Sverige.
Som Per Gahrton själv säger i sin fråga är frågan om
utresa ur Irak för Maria Svenssons nyfödda dotter
komplicerad på grund av barnets dubbla
medborgarskap.
Jag kan vid det här tillfället försäkra Per Gahrton
att utrikesdepartementet och vår ambassad i
Bagdad gör allt för att detta fall skall få en lycklig
lösning.
Anf. 174 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! I miljöpartiet är vi överlag nöjda med
regeringens aktivitet när det gäller att underlätta
för svenska medborgare som haft svårigheter att
komma ur Irak att få resa hem i de fall då de så har
önskat. Med anledning av den för landet pinsamma
debatt som har pågått på visst håll vill jag göra den
deklarationen.
Här rör det sig om ett mycket speciellt fall som inte
är exakt jämförbart med många av de andra fallen.
Det är ett mycket besvärligt fall. Jag har ställt
frågan, därför att det finns en rad komplicerande
omständigheter. För att uttrycka det milt vill jag
säga att anhöriga i Sverige inte är fullt nöjda. Jag
tackar för svaret, men jag tycker nog att det är litet
torftigare än vad som är nödvändigt, trots sakens
komplicerade och känsliga natur. Jag vill ändå fråga
utrikesministern om det finns någon möjlighet att
hänga upp ett hopp på för de anhöriga i Sverige.
Anf. 175 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Jag vet att det här är en
utomordentligt känslig fråga för i första hand de
berörda. Frågan är också mycket känslig på ort och
ställe. Därför vill jag i första hand se på
möjligheterna att få loss dem ur Irak. Då tror jag
inte att en alltför öppen debatt tjänar det syftet. Jag
vill inte heller skapa förväntningar eller
förhoppningar, då jag från början inte vet om de
kan infrias. Jag har inte mer att säga än att vi är
beredda att även fortsättningsvis göra allt vad vi
kan från UDs och ambassadens sida för att klara
det här fallet.
Anf. 176 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Jag skall inte försöka pressa fram
besked som skulle kunna försvåra fallet, eftersom
det är oerhört komplicerat. Det handlar kanske
också bl.a. om olika syn på barns medborgarskap i
samband med födseln. Jag konstaterar bara att det
är mycket olyckligt att det, när vi har lyckats få en
rimlig lösning på det s.k. gisslanfallet, fortfarande
finns kvar fall som ändå i viss mån förgiftar
stämningen mellan Sverige och kulturen där nere.
Jag utgår ifrån att utrikesministern verkligen med
kraft gör vad som över huvud taget kan göras.
Överläggningen var härmed avslutad.
27 § Svar på fråga 1990/91:276 om svensk
neutralitetspolitik
Anf. 177 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Herr talman! Arbetet inom regeringen är så
fördelat att det är jag som skall svara på Lars
Werners fråga om samarbete med Förenta Staterna
om vissa tester överensstämmer med svensk
neutralitetspolitik.
I sin fråga har Lars Werner framhållit att
Aftonbladet har avslöjat ett hemligt dokument från
1960 om samarbete mellan svensk och amerikansk
militär. Dokumentet anger också att Sveriges
regering givit tillstånd till samarbetet. I
dokumentet, daterat den 5 mars 1960, meddelar
USAs Stockholmsambassad till USAs
utrikesminister att Sveriges regering muntligen
givit tillstånd för en grupp från den amerikanska
kustbevakningen att utföra militära tester,
eskorterade av svensk militärpersonal.
Lars Werner anger vidare att Aftonbladet skriver
att detta tillstånd från Sveriges regering bidrog till
att utveckla det amerikanska Polarissystemet och
att det förstärkte USAs möjligheter att förbereda
krig och framgångsrikt utkämpa krig med
atomvapen.
Herr talman! Jag anser att samarbetet 1960 stod i
full överensstämmelse med svensk
neutralitetspolitik. Eftersom jag, herr talman, vet
att Lars Werner har ett starkt intresse för
navigering i trånga vatten har jag bett tillgängliga
experter att på ett lättbegripligt sätt tala om vad den
här tekniken går ut på. Och nu kommer det.
Loran, av engelska Long Range Navigation
System, är ett radionavigeringssystem, liksom det
lika kända konkurrerande Deccasystemet. Det
arbetar med radioutsända pulssignaler. Det bygger
på principen att man mäter tidsskillnader mellan
signaler, som sänds ut exakt samtidigt från olika
radiostationer på land, men som når farkosten vid
olika tidpunkter, som motsvarar farkostens avstånd
till de olika stationerna. Tidsskillnaderna
motsvaras av positionslinjer som återfinns på
speciella sjökort. Med hjälp av signalerna från två
sändarpar kan man bestämma sin position som
skärningspunkten mellan två sådana
positionslinjer. Det är ganska lättbegripligt.
Loran C handhas och övervakas av US Coast
Guard. Den första Loran C-kedjan togs i bruk
1957. I dag täcker systemet bl.a. Karibiska havet,
Nordatlanten, Norska havet, farvattnen runt
Grönland, Norra Ishavet, Polarhavet och
Nordsjön.
När det gäller Östersjön anses systemet däremot
mindre tillförlitligt. I baltiska farvatten är
noggrannheten inte större än en kvarts sjömil. I
takt med att man på sovjetisk sida bygger ut ett
likartat system, kallat Tjajka, övervägs i
navigationskretsar därför möjligheten att
konstruera en mottagare som kan använda både
Loran C och Tjajka-signaler.
Tidpunkten för utsändning av Loran C-pulser
bestäms av klockor med atomfrekvensstandard
som ger möjlighet till noggrann tidssynkronisering
och tidmätning. Atmosfäriska förhållanden kan
medföra variationer i uppmätta tidsskillnader.
Dessa tidsdifferenser bestäms genom
justeringsmätningar, s.k. kalibrering.
Då kalibrering genomförs försöker man fördela de
platser på vilka kontroll utförs likvärdigt över
systemets täckningsområde. Kalibrering
genomförs vid nyetablering av Loran C-kedjor
samt periodiskt därefter.
Loran C används i både civil och, det här är viktigt,
i militär sjö- och luftfart. Loran C är obligatorisk
för fartyg som rör sig nära den amerikanska kusten.
Därför är flera svenska handelsfartyg försedda med
Loran C-utrustning.
Den 1 februari 1960 hemställde den amerikanska
ambassaden i Stockholm att US Coast Guard skulle
få utföra Loran C-kalibrering i Sverige.
Utrustningen var monterad i ett flygplan som,
parkerat på marken, skulle mäta från fasta, inmätta
punkter på Bromma resp. Torslanda flygplats. I den
amerikanska framställningen sades bl.a. att de fem
eller sex besättningsmännen skulle bära civila
kläder.
Utrikesdepartementet hörde sig för med
kommunikationsdepartementet och
försvarsstaben. Den 8 mars underrättades den
amerikanska ambassaden om att man på svensk
sida accepterade att kalibrering fick genomföras.
I sitt remissvar angav chefen för försvarsstaben att
det enligt amerikanska pressuppgifter framgick att
Loran C bl.a. kunde användas för navigering av
utbåtar utrustade med vapensystemet Polaris. Det
sades dock att kalibreringsflygningar knappast
kunde sättas i samband med vapensystemet Polaris,
eftersom det var osannolikt att Polaris-ubåtarna
skulle operera i Östersjön.
Handläggningen av detta ärende i februari--mars
1960 finns dokumenterad i numera offentliga
handlingar i utrikesdepartementets arkiv.
Trots att systemet utvecklats sedan början av 60-
talet, har precisionen i Östersjön och öster därom
enligt tillgängliga uppgifter inte blivit säkrare än
400 m. Detta skall jämföras med den nya tidens
navigationssystem Global Positioning System,
GPS, som bygger på satelliter där den s.k.
upplösningen, precisionen, är 10 m i den civila
versionen.
Chefen för försvarsstaben hade, i den historiska
backspegel vi i dag kan blicka tillbaka i, rätt när han
år 1960 ansåg att Loran C-systemet inte skulle
komma till användning i samband med
Polarissystemet, eftersom det var osannolikt att
Polarisubåtarna skulle komma att operera i
Östersjön.
Mot denna bakgrund anser jag att accepten av
kalibreringsmätningar 1960 rimmade väl med
nationella svenska intressen, eftersom det fanns ett
svenskt intresse att utveckla navigationssäkerheten
i skandinaviska farvatten.
Jag har inte kunnat finna någon uppgift om att det
på svensk sida den gången fanns några tankar om
att man gjorde avsteg från neutralitetspolitiken i
syfte att tillmötesgå amerikanska intressen.
Eftersom Loran C-systemet var avsett att fungera
som ett navigationsmedel för både civila och
militära luftfartyg bör man självfallet fråga sig om
det, år 1960, fanns anledning att avstå från att
medverka till dess utbyggnad, dvs. att acceptera att
kalibrering skedde på vårt territorium. Regeringen
var inte av den uppfattningen, lika litet som det i
dag finns anledning att avstå från att utnyttja vår
tids toppteknologi, satellitnavigationssystem, med
hänvisning till att de också utnyttjas för militär
navigation.
Anf. 178 LARS WERNER (v):
Fru talman! I de farvatten där Sten Andersson och
jag navigerar behöver vi inget Loran C-system.
Men min fråga är litet allvarligare än så.
Svenska tidningsuppgifter har gjort gällande att
svensk militär, eventuellt med
regeringsgodkännande, hemligen har hjälpt militär
personal från USA och därmed utvecklat
navigationsteknik för kärnvapenkrig från svensk
mark. Det är den allvarliga biten av frågan. Om de
uppgifterna skulle stämma, blir bilden av den
svenska neutralitetspolitiken en annan än den
traditionella. Sverige har hjälpt den ena pakten
med krigsförberedelser i ett visst skede under
historien.
Ett sådant samarbete skadar, menar jag, tilltron till
neutraliteten, och Sverige riskerar att dras in i
NATOs planer för krig. Risken var kanske större
när det hände än den är i dag.
Neutraliteten är inte bara en fråga om nationell
säkerhet vid krig, utan den svenska alliansfria
politiken, syftande till neutralitet i krig, har skapat
möjligheter för Sverige att agera internationellt i
säkerhetspolitiken. Svensk neutralitet och
alliansfrihet har varit ett medvetet led i att främja
avspänningssträvandena.
Även tidigare svenska regeringsföreträdare har
talat om en svensk utrikespolitik som bidragande
till att överbrygga stormaktsmotsättningar, ett
brobygge, en förnuftets stämma i en bister tid, som
Olof Palme en gång uttryckte det.
Om det här samarbetet mellan amerikansk och
svensk militär har ägt rum, är min fråga, Sten
Andersson: Kände regeringen till det? Eller har
någon i regeringen känt till det samarbetet? Eller
har klartecken kommit från andra nivåer,
exempelvis från militärledningen?
För en och en halv månad sedan uttalade
försvarsministern mycket kategoriskt att något
samarbete med en annan makts underrättelsetjänst
inte hade förekommit. Det gällde då
Catalinaaffären. Och det är det här som är
anledning till min fråga: Är regeringen beredd att
diskutera och klargöra de frågor som förekom
under det kalla kriget?
Anf. 179 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Fru talman! Jag tycker att det är en självklar
uppgift för den regering som sitter att klara ut vad
som har förekommit tidigare. Det var därför som
jag gick in så noggrant i detalj på den konkreta
fråga som ställdes.
Det är klart att det vore intressant om det vore sant,
som en journalist sade. När jag har gått tillbaka till
de numera offentliggjorda handlingarna och de
resonemang som har förts, har jag inte funnit något
som tyder på att det här skulle ha varit ett led i
någonting som Lars Werner misstänker har
förekommit och som man då och då gör gällande i
tidningspressen, ofta lika uselt underbyggt som den
här frågan.
Lars Werner, det är just i de farvatten som då och
då hyser oss som det är väldigt viktigt att man kan
bestämma mera exakt än 400 meter. Det är många
skär och grynnor som man hinner fara över, om
man har så dåligt navigationssystem. Det var ett
svenskt intresse att undersöka om Loran C-
systemet fungerade i Östersjön och att i så fall ha
ett sådant system. Det var därför man gick med på
att medverka, inte några andra skäl.
Anf. 180 LARS WERNER (v):
Fru talman! I svaret säger Sten Andersson att han
anser att samarbetet med USA i början av 60-talet
stod i full överensstämmelse med svensk
neutralitetspolitik. Jag är tveksam till detta.
Faktum är ju, Sten Andersson, att
navigationssystemet Loran C utvecklades för att
betjäna de amerikanska Polarisubåtarna.
När man inte kunde ha markbaserade
kärnvapenstationer, t.ex. i Nordnorge, satsade man
på Polarisubåtarna. Det var därför USA 1957-1958
ville bygga en Loran C-station i Bö i Nordnorge. I
den norska debatten användes argumentet att
stationen gynnade civil sjöfart, och det står också
här.
Sten Anderssons talskrivare -- jag tror inte att Sten
Andersson själv har skrivit svaret -- hänvisar också
till att det gällde att förbättra den civila
navigationssäkerheten. Men varför måste
amerikanerna då klä om sig till civila kläder, när de
kom till Bromma, om det bara gällde civil sjöfart?
Anf. 181 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Fru talman! Det är US Coast Guard, den
amerikanska kustbevakningen, som sköter det här
navigationssystemet, både det civila och det
militära. Jag vet inte varför personalen skulle vara
civilklädd. Det var kanske för att Lars Werner inte
skulle bli misstänksam och tro att den var ute i
andra än de uppgivna avsikterna.
Det är ett faktum -- Lars Werner är välkommen att
studera avtal och annat -- att det fanns ett svenskt
intresse och att ytterst litet talade för, vilket också
har visat sig riktigt, att Polarisubåtarna skulle
operera i Östersjön.
Då det gäller den här frågan finns det ingen
anledning att tro annat än att det var de uppgivna
motiven som vägledde regeringen, och då är
handlandet högst förenligt med svensk
neutralitetspolitik.
Anf. 182 LARS WERNER (v):
Fru talman! Jag är inte övertygad av det
resonemanget. Sten Andersson och jag har en del
gemensamma vänner i Norge som förde den här
debatten för några år sedan, och det var ungefär
samma resonemang, att systemet egentligen var
avsett för havsgående civila farkoster. Men det är
inte detta det handlar om.
Nu vill Sten Andersson diskutera teknikaliteter i
navigationssystemet, och det är intressant, för det
är vi lika bra på han och jag. Men det är litet svårt
att fortsätta debatten, om vi bara skall diskutera
det. Jag har aldrig hävdat att Polarisubåtarna skulle
verka i Östersjön. Systemet var uppbyggt för att
verka från norska havet och är det fortfarande.
Man kan undra vem som har skrivit det egenartade
svaret åt Sten Andersson. Det knyter faktiskt an till
en djupt allvarlig politisk diskussion som har förts
under hela hösten. Jag undrar, kanske som en sista
fråga till utrikesministern: Är ni beredda, nu när
hela den här frågan är anmäld till
konstitutionsutskottet, att i tider av avspänning
skapa klarhet i vad regeringen sysslade med under
det kalla kriget? Den klarheten är nog nödvändig
för den allmänna debatten.
Anf. 183 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag måste tyvärr påpeka att replikerna får omfatta
högst en minut.
Anf. 184 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Fru talman! Jag skall svara kort.
Det finns all anledning för regeringen -- det har jag
sagt redan -- att undersöka varje fråga, också de
mera fantasifulla påståenden som kommer, för att
utröna om det finns någon grund för misstankar.
Det är exakt vad vi har gjort.
Jag tycker att det är ett utomordentligt svar,
framför allt i de tekniska delarna, för det visar att
det är ett system som inte kan användas i Östersjön,
eftersom det inte är tillräckligt exakt. I Östersjön
behöver man ett exakt system, i varje fall mera
exakt än en upplösning på 400 meter. Där det kan
användas, används det också av civil både luft- och
sjöfart.
Jag tycker att det svar som har givits i den konkreta
frågan ger besked om att det beslut som fattades
1960 var förenligt med svensk neutralitetspolitik.
Anf. 185 LARS WERNER (v):
Fru talman! Nu skall jag inte överskrida tiden.
Det sista var ju bra. Jag tolkar det som att
utrikesministern är beredd att börja diskutera de
här frågorna i en tid av avspänning. Det är möjligt
att en del av dem ligger för nära i tiden, men jag tror
att det vore angeläget för den fortsatta debatten om
vi i avspänd ton kunde diskutera en del dåligheter
som har förevarit under det kalla krigets år.
Anf. 186 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Fru talman! Ja, ta bara upp fråga efter fråga, så
skall vi diskutera dem avspänt. Eftersom vi är
tämligen ensamma här, kan vi föra ett alldeles
öppet resonemang.
Jag tycker det är oerhört viktigt att frågorna ställs,
om man är misstänksam, men det är lika viktigt att
man då accepterar svaren utan att glida alltför
mycket i formuleringarna, vilket kan ge en
föreställning om att svaren inte skulle vara
trovärdiga.
Anf. 187 LARS WERNER (v):
Fru talman! Jag har inte ifrågasatt svaret i och för
sig. Jag frågade bara vem som har skrivit detta
långa, tekniska svar åt Sten Andersson, och det må
jag ha rätt att göra -- för det är väl ingen som tror
att Sten Andersson själv har skrivit det?
Sten Andersson har en företrädare som i olika
sammanhang var litet osäker på om den svenska
regeringen verkligen fick reda på allt vad militären
sysslade med. Han heter Torsten Nilsson. Jag har
stor respekt för honom -- också.
Överläggningen var härmed avslutad.
28 § Svar på fråga 1990/91:277 om Sudan
Anf. 188 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Fru talman! Ylva Annerstedt har frågat mig vilka
åtgärder regeringen avser vidta med anledning av
rapporterna om övergrepp mot de mänskliga
rättigheterna i Sudan.
Ylva Annerstedt har tyvärr helt rätt i att de
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som
begås i Sudan är mycket allvarliga. Det är också
riktigt, som hon säger, att ''det är mycket tyst om
förhållandena i Sudan''. I Sverige är intresset hos
allmänhet och massmedia begränsat, när det gäller
avlägsna länder med vilka vi har få kontaktytor.
Från regeringens sida har vi dock inte varit tysta, då
det gäller missförhållandena i Sudan. Den 23
november hölls en debatt om de mänskliga
rättigheterna i FNs generalförsamlings sociala
utskott. Sveriges representant underströk då att
allvarliga brott mot grundläggande mänskliga
rättigheter sedan mycket lång tid tillbaka
förekommer i länderna på Afrikas horn, dvs.
Somalia, Sudan och Etiopien.
Vi påpekade också att läget beträffande de
mänskliga rättigheterna i dessa länder förvärras av
inbördeskrig, torka och svält. Dessa försvårande
omständigheter hänger sinsemellan samman,
varför den centrala uppgiften är att försöka
åstadkomma fred i området. Endast därigenom kan
en varaktig förbättring av situationen beträffande
mänskliga rättigheter uppnås.
I Khartoum har diskussioner sedan en tid tillbaka
förts om en reformering av det politiska systemet, i
syfte bl.a. att underlätta en förhandlingslösning av
den interna konflikten i landet. Även den
sydsudanesiska motståndsrörelsen har, trots
pågående stridigheter, varit inbegripen i dessa
samtal. Några substantiella framsteg har emellertid
ännu inte kunnat observeras.
I stället förvärras situationen för den utsatta
sudanesiska befolkningen ytterligare genom den
omfattande svältkatastrof som är under uppsegling
i landet. Mellan åtta och nio miljoner kan komma
att lida av hungersnöd, om en massiv hjälpaktion
inte snart kommer till stånd. Sverige har länge varit
en av bidragsgivarna i detta sammanhang. I
oktober fattades det senaste beslutet om ett bidrag
med 15 milj.kr. via UNICEF till den s.k.
''Operation Lifeline Sudan''. Det finns all
anledning att räkna med att vårt stöd kommer att
fortsätta.
Detta faller sig desto mer naturligt som Sverige
under en följd av år har lämnat ett betydande
humanitärt stöd till Sudan, förutom via
internationella kanaler också genom svenska
enskilda organisationer. Bland dessa märks
Lutherhjälpen, Pingstmissionen, Rädda barnen
och Röda korset, vilka tillsammans med sina
inhemska samarbetspartner bildar ett slags
humanitärt nätverk i landet. Detta samarbete på
det lokala planet, liksom närvaron av svenska
hjälparbetare, bidrar samtidigt till att
uppmärksamheten riktas mot brott mot de
mänskliga rättigheterna.
Regeringen följer således utvecklingen i Sudan
noga och kommer även fortsättningsvis att ha läget
beträffande de mänskliga rättigheterna under
särskild uppsikt.
Anf. 189 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Jag får tacka utrikesministern för det
medkännande och positiva svar som han har givit
när det gäller synen på övergreppen mot de
mänskliga rättigheterna i Sudan.
Utrikesutskottet skrev i våras i sitt betänkande om
de mänskliga rättigheterna att man önskade en
uppsikt över förhållandena, och jag förmodar att de
inlägg som Sverige gjorde i FN den 23 november
var ett led i de signaler som utrikesutskottet avsåg.
Jag skulle dock vilja veta om utrikesministern har
några indikationer på att uttalandena faktiskt har
givit någon effekt, i form av initiativ eller
uttalanden från t.ex. MR-kommissionen, eller
några andra konsekvenser.
Utrikesministern talar i svaret också om
hjälpaktioner som är på väg. För ett par veckor
sedan fick jag ett brev från en god vän som arbetar
på ett Röda kors-sjukhus i norra Kenya, alldeles
invid gränsen till Sudan. Hennes beskrivningar av
de skador som civilbefolkningen i södra Sudan
utsätts för är fullständigt ohyggliga. Regeringen
bombar byar bara för att skrämma befolkningen till
tystnad och underkastelse. Nu har
regeringstrupperna också förhindrat alla
transporter över huvud taget, även av sårade och
sjuka, vilket betyder att många dör på vägen eller
aldrig ens kommer i väg till någon sjukvård.
Har utrikesministern några indikationer på att de
hjälpsändningar som nu planeras kommer fram och
att man får lov att transportera dem?
Anf. 190 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Fru talman! På den första frågan, om vi har märkt
några resultat av våra påpekanden, är svaret dess
värre nej. Det är ofta mycket svårt att få framför
allt den grupp av länder som finns i den världsdel
där landet i fråga ligger att sluta upp med sådant.
Detta hindrar inte att vi kommer att fortsätta att
driva den här linjen. Jag skulle kunna komma med
ännu hemskare skildringar, för det finns ingen hejd
på de grymheter som förekommer och de brott mot
mänskliga rättigheter som begås.
Vad så gäller möjligheterna att få fram
hjälpsändningarna, har vi relativt optimistiska
rapporter från de olika frivilligorganisationer som
är inblandade i området, och så länge de ger sådana
rapporter kommer vi att fortsätta med vårt stöd till
deras verksamhet.
Anf. 191 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! I Amnestys senaste rapport talas
särskilt om de övergrepp som riktas mot läkare och
sjukvårdspersonal över huvud taget -- dvs. de
människor som i någon mån skulle kunna lindra
den svält, den terror och de sjukdomar som de här
människorna utsätts för!
I betänkandet från utrikesutskottet i våras nämndes
en Amnesty-rapport som talade om 100 politiska
fångar. I den senaste rapporten talas det om 250
fångar som utsätts för tortyr och annat lidande i
olika former.
Sudan har ju inte undertecknat
tortyrkonventionen. Kan Sverige medverka till att
på något sätt förmå Sudan att anta
tortyrkonventionen?
Anf. 192 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Fru talman! Ja, vi skall göra vad vi kan för att
åstadkomma det också. Men kan vi inte förmå dem
att upphöra med själva tortyren, som ju är det
viktiga, så spelar det ingen roll om de antar en
konvention som de inte är beredda att följa.
Det är naturligtvis högst angeläget att alla länder
antar den konventionen. På det sättet är vi beredda
att verka i positiv riktning.
Anf. 193 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Kan Sverige på något sätt medverka
till att de diskussioner som enligt svaret pågår i
Khartoum för att försöka förändra det politiska
systemet -- där också Sydsudan deltar -- blir
framgångsrika? Kan dessa samtal få effekt på
situationen i landet?
Anf. 194 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):
Fru talman! Det är väldigt svårt att säga.
Om Sverige skall kunna agera i sådana
sammanhang och göra en positiv insats, så krävs det
ett intresse från parternas sida.
I olika internationella sammanhang eller i direkta
samtal med de berörda är vi naturligtvis beredda att
på allt sätt uppmuntra att samtalen fortsätter och
leder till ett positivt resultat.
Överläggningen var härmed avslutad.
29 § Svar på fråga 1990/91:288 om insynen i
kommunala bolag
Anf. 195 Civilminister BENGT K Å
JOHANSSON (s):
Fru talman! Margit Gennser har frågat mig om jag
avser att medverka till att genom lagstiftning
förbättra revisorernas möjligheter till insyn i
kommunala bolag eller koncernbildningar.
Mitt svar på frågan är ja.
Enligt aktiebolagslagen skall varje bolagsordning
ange föremålet för bolagets verksamhet. Är det ett
kommunalt bolag måste ändamålet vara
kommunalrättsligt godtagbart. Redan i dag är det
en uppgift för bolagets revisorer att pröva om
bolaget har drivits i enlighet med det ändamål som
angivits i bolagsordningen.
Det förslag till en ny kommunallag som för
närvarande bereds i civildepartementet innehåller
en ny regel om att kommuner och landsting i
årsredovisningen skall ta in uppgifter om den
verksamhet som bedrivs i kommunala företag,
alltså en form av koncernredovisning.
Remissutfallet är positivt, och även jag anser att
mycket talar för en sådan regel. Jag är dessutom
beredd att pröva om revisionens roll kan stärkas.
Ett sätt kan vara att de förtroendevalda revisorerna
får möjlighet att granska i vad mån ett bolags
verksamhet drivs i enlighet med de beslut som
kommunen har fattat om verksamheten.
Anf. 196 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag är
väldigt nöjd. Det är mycket sällan jag är det här i
talarstolen, och vi strävar ju åt samma håll.
Jag skall väl också bekänna att när jag satt i
kommunallagutredningen var jag kluven inför
tanken på kommunala bolag. Myndighetsutövning
och kommunal verksamhet bör drivas i
förvaltningsform. Tyvärr har utvecklingen länge
varit att man använder aktiebolagslagen också för
detta ändamål. Det var svårt.
Efter historien med koncernbildning i Stockholm
blev jag ännu mer tveksam. Jag sitter nu i
stadsrevisionen i Malmö, och där tog
tjänstemannarevisorerna också upp detta och
påpekade att man i remisskrivelserna hade tagit
upp frågan och preciserat hur man skulle kunna
föra in koncernbegreppet i kommunallagen.
Det hade vi inte preciserar ordentligt, och det det
var därför jag ställde frågan. Jag vet ju att när man
sitter uppe på toppen är det väldigt mycket
information som man inte nås av.
Revisionskontoret förordade ett tillägg till 13 §
tredje stycket, som då ansluter till
aktiebolagslagens koncernbegrepp.
På en punkt ställer jag mig naturligtvis litet tveksam
till svaret. Här sägs att man har för avsikt att föra in
en form av koncernredovisning. Om jag får ge ett
råd till statsrådet tycker jag att han skall ta fram de
remissyttrandet som bl.a. kommer från landstingen
och titta på själva paragrafen.
I slutet av svaret står det att man skall pröva om
revisionsrollen kan stärkas. Det är helt uppenbart
att revisionens roll skall stärkas. Även på det finns
synpunkter. Jag hoppas att statsrådet vill ta upp
saken.
Överläggningen var härmed avslutad.
30 § Svar på fråga 1990/91:270 om ändring av
lagen om allmän investeringsreserv
Anf. 197 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Lennart Brunander har frågat mig om
regeringen är beredd att medverka till att
jordbrukare skall få använda sina
investeringsreserver för vissa andra investeringar
än de som omfattas av lagstiftningens
ändamålsbestämmelser. Bakgrunden är de ändrade
investeringsbehov som jordbrukare kan komma att
få som en följd av omläggningen av
jordbrukspolitiken.
Lagen (1979:610) om allmän investeringsreserv har
upphävts som ett led i skattereformen (SFS
1990:685). Systemet håller alltså på att avvecklas.
Redan gjorda avsättningar får tas i anspråk enligt
gamla regler. För investeringar som inte omfattas
av lagstiftningen kan en investeringsreserv inte
utnyttjas.
Det kan mot bakgrund av den ändrade
jordbrukspolitiken finnas skäl att överväga
villkoren för att använda investerinsreserverna. Jag
är emellertid inte beredd att redan nu inta någon
ståndpunkt i frågan.
Anf. 198 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Jag tackar för svaret även om det inte
var särskilt framåtsträvande.
Anledningen till frågan är att det finns pengar i den
allmänna investeringsreserven hos jordbrukarna,
och den måste de använda på något sätt. Det är
viktigt att de använder den till rätt ändamål.
I svaret står att redan gjorda avsättningar får tas i
anspråk enligt de gamla reglerna. Det är
anledningen till min fråga. Sedan står det i svaret
att investeringar som inte omfattas av lagstiftning
inte kan utnyttjas i investeringsreserv. Det är det
som är tokigt! Det är de vi vill ha en förändring av.
Statsrådet konstaterar sedan att med den
jordbrukspolitik vi har och med den ändring som
har skett borde det finnas motiv för att göra en
förändring. Det är det jag vill -- att man skall kunna
använda dessa pengar till andra ändamål. Man skall
kunna använda den t.ex. om man vill investera i att
anlägga en energiskog eller skapa andra
anläggningar som alternativ till den ordinarie
jordbruks- och livsmedelsproduktionen, eller t.ex.
till att köpa stamdjur till köttproduktion. Man
skulle kunna använda pengarna till att utbilda sig
till något annat eller till att bygga upp och förbättra
sitt pensionsförsäkringsskydd, som är bristfälligt
för många jordbrukare.
Det borde komma ett beslut eller någon form av
besked, och det borde komma ganska snart.
Statsrådet säger att han verkligen inte är beredd att
redan nu inta någon ståndpunkt i frågan. Varför
inte det? Varför kan han inte uttrycka en åsikt så att
jordbrukarna kan få ett besked?
Frågan är inte ny, utan den har tagits upp många
gånger i flera år. Egentligen borde regeringen ha
kunnat tänka över saken. När kommer statsrådet
att kunna ge ett besked?
Anf. 199 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag har tagit del av den skrivelse som
LRF har kommit in med. Vi studerar den för
närvarande. Vi tar som alltid med stort intresse del
av de synpunkter som LRF framför.
Riksdagen har beslutat att
investeringsfondssystemet skall avvecklas på några
års sikt som ett led i skattereformen. Nu har vi att
ta ställning till hur systemet skall användas på bästa
möjliga sätt under de år som återstår. Jag vill säga
att regeringen inom kort kommer att ge besked om
hur vi har tänkt oss att utnyttja
investeringsfondssystemet, och dit hör ju också
investeringsreservssystemet. För dagen har jag
alltså inget ytterligare besked att ge.
Anf. 200 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Jag får hoppas att ett besked kommer
ganska snart, för det är angeläget att så sker.
Statsrådet sade att han skall överväga hur ''vi'' skall
använda pengarna. Jag vet inte vad statsrådet
menar det ''vi''. Det är jordbrukarna som skall
nyttja detta i sin verksamhet på det sätt som
förutsättningarna medger. Det är angeläget att man
kan använda det på det sätt som jag har beskrivit i
korthet, alltså även till andra ändamål än att
investera jordbruksproduktion, vilket man hittills
har gjort.
Det är en omställningsprocess på gång, och det är
viktigt att man inte gör fel investeringar. Det här
kan ju leda till att man gör det om man inte får
andra möjligheter. Det är därför det är viktigt att få
ett besked.
Anf. 201 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Vi är helt överens om att det är
jordbrukarnas pengar likaväl som det är
företagarnas pengar i övrigt. Vi bereder just den
frågan och kommer inom kort att ge besked om hur
vi har tänkt oss att systemet skall kunna användas
så att det görs största möjliga nytta för de
företagare, både jordbrukare och andra, som
berörs av systemet.
Anf. 202 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Jag tackar för beskedet. Statsrådet
säger att pengarna skall kunna användas på bästa
möjliga sätt för jordbrukarna, och då förutsätter
jag att beskedet kommer att bli att man skall få en
bredare användning av pengarna. Då blir det bra!
Överläggningen var härmed avslutad.
31 § Svar på fråga 1990/91:282 om
identitetsbyte
Anf. 203 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Med hänvisning till att
justitieombundsmannen kritiserat
länsskattemyndighetens i Stockholm handläggning
av ett ärende rörande identitetsuppgifter för den
s.k. obducenten i ett uppmärksammat brottsmål,
har Margitta Edgren frågat mig vilka slutsatser jag
drar av JOs kritik för framtida beslut av samma
karaktär.
Låt mig genast konstatera att
länsskattemyndigheten i det aktuella ärendet inte
har beviljat obducenten identitetsbyte utan endast
efter ansökan beslutat att lägga in en s.k.
spärrmarkering i folkbokföringsregistret.
Spärrmarkeringen motsvarar den hemligstämpel
som vid behov sätts på sådana handlingar som kan
omfattas av sekretess. En sådan markering är
endast en varningssignal som är avsedd att
säkerställa att sekretessprövning sker innan
uppgifter lämnas ut. Riksskatteverket har utfärdat
allmänna råd för hur handläggningen hos
länsskattemyndigheten av en begäran om
sekretsssmarkering skall ske. JO kritiserar i det
aktuella fallet länsskattemyndigheten för att inte ha
följt de rutiner som bör ligga till grund för en
prövning av om en ansökan om spärrmarkering
skall beviljas.
Den enda slutsats jag kan dra för framtida beslut
om beviljande av spärrmarkering är att jag
förutsätter att skattemyndigheterna
fortsättningsvis noga följer de av riksskatteverket
utfärdade allmänna råden för prövningen av sådana
ärenden. Att förföljda kvinnor skulle möta
särskilda svårigheter att få ansökningar om
spärrmarkering beviljade stämmer inte med vad jag
erfarit från riksskatteverket.
När det gäller möjligheterna för förföljda personer
att byta personnummer och därmed identitet är det
riktigt att riksskatteverket och regeringen för
närvarande tillämpar en restriktiv praxis. Jag vill
för min del framhålla att jag anser att det är viktigt
att samhället kan erbjuda bl.a. förföljda kvinnor ett
bra skydd på olika sätt. 1983 års
folkbokföringskommitté lämnade i somras ett
betänkande som innehåller förslag till åtgärder
inom folkbokföringen till förbättrat skydd för
förföljda personer. Dessa förslag bereds för
närvarande i regeringskansliet, och jag avser att
återkomma med förslag till sådana åtgärder.
Anf. 204 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Tack för svaret. Jag vill börja med att
fråga om statsrådet drar den slutsatsen att den
gjorda spärrmarkeringen i detta fall som jag drar
upp måste omprövas. Är det i så fall gjort?
Det är mycket bra att det finns allmänna råd för
hur handläggningen hos länsskattemyndigheterna
skall ske. Men detta fungerar tydligen inte. Detta
är ett bevis på att den gedigna genomgång som skall
göras ändå inte görs. Det är mycket svårt för
kvinnor och barn att skydda sig genom ett byte av
identitet. Vi är överens om att den restiktivitet som
finns där skall ändras. När man inte har kunnat byta
identitet har man försökt skydda sig genom att
begära sekretessprövning, s.k. hemlig identitet.
Och det är minsann inte så lätt att få det heller,
enligt de uppgifter jag har från kvinnor och barn
bl.a. nere i Skåne. Det fordras mycket skrivande
och motiverande fram och tillbaka. Här har vi två
helt olika uppfattningar. Enligt JO har beslut
mycket lätt kunnat fattas på lösa grunder. I andra
delar av Sverige har man inte fått ansökan beviljad,
även om det varit motiverat.
Om det nu finns regler som tolkas och används
olika kan man kanske inte nöja sig med att säga att
reglerna finns, utan man måste kanske göra
ytterligare en insats för att underlätta tolkningen på
olika håll i landet.
Jag återkommer till det jag började med.
Kommer spärrmarkeringen att omprövas utifrån
JOs ställningstagande för den person som min fråga
gällde?
Anf. 205 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag kan inte och vill inte gå in på
enskilda fall och överpröva de ställningstaganden
som myndigheterna gjort.
Jag har återgivit de synpunkter som
justitieombudsmannen har givit i det här fallet. Jag
tar för givet att skattemyndigheterna, i de här
sammanhangen, noga följer de anvisningar som
gäller för hur dessa ärenden skall hanteras. Jag har
inte grund för att, utifrån JOs bedömning av ett
enskilt ärende, dra slutsatsen att detta system i sin
helhet skulle fungera mindre tillfredsställande. Det
stämmer inte med den information jag har i övrigt.
Den viktigaste frågan på det här området är att
reglerna för identitetsbyte i dag fungerar alltför
restriktivt. Det är därför som vi också har en
ambition att på basis av det betänkande som lagts
fram av folkbokföringskommittén lägga fram en
proposition som skall innebära utökade
möjligheter att ge det skydd för i första hand
kvinnor som är hotade. Där kan ett identitetsbyte
vara en utväg ur en besvärlig situation. En sådan
proposition kommer alltså att föreläggas riksdagen
under våren.
Anf. 206 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Jag välkomnar en sådan proposition av
hela mitt hjärta. Vi är överens om att denna
restriktiva praxis har varit mycket svår att förstå för
dem som har varit utsatta för den.
Jag tycker ändå att detta med sekretessprövningen
är ett bevis för att man utifrån riksskatteverkets
nivå har utfärdat riktlinjer och anvisningar som
tolkas olika ute i Sverige. Även om vi bara har detta
konkreta exempel, borde det föranleda en översyn
av hur man använder anvisningarna. Vi har
naturligtvis olika uppfattningar och olika källor. Jag
har fått uppgifter om att det inte är lätt för förföljda
kvinnor att ens få en spärrmarkering i registren.
Anf. 207 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag vill bara upprepa att det är svårt
eller omöjligt att utifrån ett enstaka fall dra
generella slutsatser om hur en viss ordning fungerar
i praktiken. Jag har inte någon information i övrigt
som tyder på att detta skulle fungera dåligt. Vi
följer självfallet praxis också på detta område. Om
det skulle visa sig i framtiden att denna ordning
fungerar mindre tillfredsställande är vi naturligtvis
beredda att se över om man kan förbättra
hanteringen. Men i dag finns det ingen grund för
sådana påståenden.
Överläggningen var härmed avslutad.
32 § Svar på fråga 1990/91:301 om
gränstullstationen i Hån
Anf. 208 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Göthe Knutson har frågat mig när jag
kommer att ge klartecken till
gränstullstationsbygget i Hån.
Den ambition som regeringen redovisat i sin
skrivelse 1990/91:50 den 26 oktober 1990 till
riksdagen i fråga om Sveriges förhållande till den
västeuropeiska integrationen kan leda till
omfattande förändringar vad gäller
förutsättningarna bl.a. för tullverksamhetens
lokalisering på sikt. Regeringen har, mot denna
bakgrund, på regeringssammanträdet den 6
december 1990 beslutat återkalla uppdraget till
byggnadsstyrelsen att bygga en ny tullstation i Hån.
Regeringen har samtidigt beslutat att uppdra åt
byggnadsstyrelsen att i samråd med
generaltullstyrelsen snarast vidta de åtgärder som
behövs för att på ett tillfredsställande sätt förbättra
lokalerna vid tullstationen i Hån, som jag har
erfarit är trånga och orationella.
Anf. 209 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är en chock.
Statsrådet drar ned rullgardinen för 26 anställda
inom tullverket i Hån. Statsrådet drar ned
rullgardinen för en hel kommun. Årjängs kommun
är värd ett bättre bemötande än det som regeringen
ger i detta beslut. Det är faktiskt ett slag i ansiktet
på kommunen.
Jag ber att statsrådet och regeringen nu omprövar
det här beslutet att återta det tidigare beslutet, som
kom så sent som i oktober. Då beslöt regeringen att
en ny tullstation skulle byggas vid riksgränsen till
Norge i Hån i Värmland. En kostnadsram på 38
milj.kr. fastställdes. Nu har offerterna kommit in.
Det visar sig att den kan byggas till en betydligt
lägre summa, strax över 30 milj.kr.
Personalorganisationerna har i åratal krävt nya
lokaler. Dessa lokaler är, det medger ju statsrådet,
i eländigt skick.
Jag ber statsrådet att komma till Värmland, att ta
vara på den inbjudan som Årjängs kommun i dag
har givit statsrådet och se det här eländet. Samtidigt
får statsrådet se den del av E 18 som löper i en
väldig uppförsbacke fram till gränsen. Där står så
här års långtradarna härs och tvärs i den oländiga
terräng som denna väg utgör. Det skulle samtidigt
med tullstationsbygget bli en halv kilometer ny väg,
och den nya tullstationen skulle byggas vid den nya
vägen. Hur blir det nu?
Vill statsrådet Åsbrink tacka ja till denna inbjudan
från Årjäng? Jag skall ställa upp med skjuts från
Karlstad bussförbindelserna är nämligen dåliga. På
den sista sträckan kan vi gå över till terrängfordon.
Anf. 210 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Göthe Knutson tillhör ett parti som
utmärker sig för att vara dels mycket pådrivande
när det gäller att utveckla Sveriges relationer med
EG, dels i olika sammanhang hävdar, att vi skall
göra allt vi kan för att begränsa de offentliga
utgifterna och effektivisera den statliga
administrationen. Det beslut som regeringen nu
har fattat kan ses mot bakgrund av de höjda
ambitioner som nu gäller i fråga om Sveriges
relationer till EG. Det perspektiv som vi ser
framför oss om vi blickar några år framåt, är ett om
inte gränslöst Europa så i varje fall ett Europa där
de gamla gränserna och de gamla gränskontrollerna
mister mycket av sin innebörd.
När det skall fattas beslut om investeringar med
långsiktig inverkan till betydande belopp måste
man självfallet också blicka framåt och göra
bedömningar av hur framtiden kan gestalta sig.
Regeringen har också ambitionen att begränsa den
statliga administrationen med 10 % under en
treårsperiod. Det betyder naturligtvis inte att varje
enskild myndighet skall utsättas för exakt en 10-
procentig besparing. Men det betyder att vi måste
vara mycket restriktiva när det gäller att ta på oss
nya utgifter, och vi måste begränsa en del gamla
utgifter.
Utifrån dessa övergripande ambitioner är detta ett
naturligt beslut. Men jag vill också understryka att
regeringen har gett byggnadsstyrelsen i uppdrag att
skyndsamt genomföra den upprustning som krävs
av den befintliga lokalerna så att verksamheten vid
tullstationen i Hån kan fungera tillfredsställande
under de kommande åren.
Anf. 211 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Oavsett min partitillhörighet är det
den socialdemokratiska regeringen som nu tar
tillbaka det beslut om en ny tullstation som den
fattade så sent som i oktober.
Man har från kommunens sida i många år krävt en
ny tullstation, och det har också
personalorganisationerna gjort, som jag tidigare
nämnde. Yrkesinspektionen har dömt ut de lokaler
som finns. Det går faktiskt inte att bättra på dem,
utan det måste byggas någonting nytt.
Det måste väl då vara mycket förnuftigt, särskilt för
en regering som nu vill ha så moderata ambitioner
som att också spara och vara effektiv, att bygga
tullstationen vid den nya blivande vägsträckningen.
Någon gång skall det väl ändå byggas en ny väg den
sista biten av E 18 på den svenska sidan. Trafiken
är mycket omfattande. 120 000 långtradarekipage
per år går på denna väg. Det vore bäst att bygga den
precis där som regeringen nyss beslutade.
Anf. 212 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Om Göthe Knutson vill ställa frågor
om vägbyggen på olika platser i landet, går det bra
att ställa de frågorna till kommunikationsministern.
Jag är övertygad om att han kommer att svara på
dem, men detta var inte ämnet för denna fråga.
Jag kan inte komma ifrån att man bör ha någon
uppfattning om vad tullstationer skall användas till
inte bara under det närmaste året, utan på längre
sikt, om man skall investera långsiktigt i dem. Jag
vet inte om det helt har förbigått Göthe Knutson
vad ett svenskt medlemskap i EG kan komma att
betyda, särskilt med de ambitioner som EG har att
internt avveckla gränshinder och tillåta fri rörlighet
av personer, varor osv. mellan olika länder. Om
situationen förändrats måste vi vara beredda att
också ändra på tidigare beslut.
Jag har haft glädjen att besöka Värmland flera
gånger. Jag utgår ifrån att jag kommer att göra det
fler gånger, kanske inte minst som ett led i den
instundande valrörelsen. Jag hoppas att jag kan
göra en insats även i dessa delar av landet.
Anf. 213 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Med anledning av det senast sagda
från statsrådet skulle jag vilja rekommendera
statsrådet att ta ett annat beslut med sig till
Värmland. Att i valrörelsen komma med ett
återtaget byggnadsbeslut är nog inte särskilt klokt.
Vi vet inte när Norge blir EG-land. Vi vet inte om
Norge blir EG-land på den här sidan av år 2000,
även om vi nu utgår från att Sverige blir det
tämligen snart. Det finns ju ambitioner i Norge.
Det var en regering som föll på EG-frågan. Norska
LO har invändningar mot EG. Det tar sin tid, och
vi får hoppas att Sverige nu snabbt kan komma in i
EG.
Även om Norge blir ett EG-land på sikt behövs det
förmodligen en kontroll med anledning av den
narkotikasmuggling över gränsen som pågår. Vi lär
även fortsättningsvis få dras med det obehaget. En
illegal invandring pågår, och regeringen har givit
anslag till speciella passkontrollanter, som nu sitter
i en husvagn på grund av bristen på lokaler.
Anf. 214 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag konstaterar bara, som så många
gånger tidigare, att det är lätt att föra en allmän
retorik om behovet av sparsamhet med statens och
skattebetalarnas medel, men när det kommer till
konkreta ställningstaganden är det ofta mycket
svårare. Det anser jag också att Göthe Knutsons
inlägg här ger ett bra exempel på.
Detta beslut ligger fast. Det är väl motiverat med
hänsyn till den snabba, jag medger detta,
förändringsprocess som nu pågår. Vi skall inte
investera oss fast i projekt som inte kan få en
långsiktig användning. Det är därför som detta är
ett riktigt beslut. Nu gäller det att göra det bästa
möjliga av situationen, och häri ingår att vi får till
stånd en snabb upprustning av den befintliga
tullstationen.
Anf. 215 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Det är här fråga om att åstadkomma
ett bygge som åtminstone under de närmaste åren
skall rymma 25 befattningshavare, oavsett om man
nu skulle besluta om omorganisationen TOR 2. Om
det blir fallet skall det finnas kvar en omfattande
personal, och den skall rymmas i denna lokal. Det
går inte att bygga om dessa baracker!
Jag hoppas verkligen att statsrådet kommer till
Värmland och denna plats före jul, så att man kan
ändra på detta beslut. Det måste bli nya lokaler,
och de bygger man inte för de 1 à 2 milj. kr. som
generaltulldirektören Ulf Larsson bejakade i går i
en radiointervju i Radio Värmland. Det går inte att
göra detta inom den ramen, och då blir
tullstationen byggd på fel plats.
Vi kommer säkert att ställa frågor till
kommunikationsministern beträffande vägen. Men
man kommer här att kasta bort pengar på fel ställe,
om jag får uttrycka det på detta sätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
33 § Svar på fråga 1990/91:265 om
pilbågsjakt
Anf. 216 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM:
Fru talman! Gudrun Norberg har frågat mig om jag
avser att tillåta en utvidgning och permanentning av
den inhumana jaktformen pilbågsjakt.
Svenska bågjägareförbundet har hos
naturvårdsverket ansökt om tillstånd att få bedriva
jakt med pilbåge.
Enligt jaktlagen gäller att viltet vid jakt inte får
utsättas för onödigt lidande. Bestämmelsen ger
uttryck för den stora betydelse som djurskyddet har
vid all jakt och vikten av att djurskyddsintresset tas
till vara under jaktens alla moment. Principen om
att viltet skall skyddas mot onödigt lidande gäller
självfallet också när det bestäms vilka jaktredskap
som skall få användas. Därför är det ytterst
angeläget att man i Sverige inte inför någon
jaktmetod som innebär ett onödigt lidande för de
vilda djuren.
Enligt jaktlagstiftningen är det statens
naturvårdsverk som beslutar om olika jaktmedel.
Naturvårdsverket har ännu inte fattat beslut i
ärendet.
Anf. 217 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! Först vill jag tacka statsrådet för
svaret, och jag kan tillägga att jag kan förstå om det
känns litet underligt att snabbt ändra forum och
ämne från de internationella GATT-
förhandlingarna till riksdagens frågestund och
ämnet pilbågsjakt. Här hemma får vi också leva
med de nära tingen. I varje fall är det för viltet inte
någon bagatell.
Jag tyckte mig kunna läsa av statsrådets svar,
mellan raderna, att statsrådet inte heller är så
förtjust i denna jaktform.
Jag har levt bland jägare i hela mitt liv. Själv har jag
deltagit något i skytte. Jag tror mig veta vad
skadskjutningar vill säga i fysiskt lidande för djuren
och i psykiskt illamående för skytten. En snabb och
så skonsam avlivning av villebrådet som möjligt är
vad varje rättrogen jägare önskar. I varje fall borde
det vara så.
Rekreationsvärdet i jakt består i vistelsen i naturen,
kroppslig motion, sportens gemenskap jägare
emellan och spänningen på passet. Däremot tror
jag inte att någon anser att just dödsakten är någon
höjdpunkt. En utdragen dödsakt är inte någon
berikande faktor i jaktutövandet. Jag hyser stor oro
för att just utdragna dödsakter blir följden om vi
inför jakt med pil och båge.
Den skjutskicklighet som krävs besiter ett fåtal
personer. Det absoluta kravet på mycket kort
skjutavstånd till djuret tror jag att det stora flertalet
av skyttarna kommer att bryta emot. Det är inte
sagt som något underbetyg till jägarna. Det är en
mycket naturlig situation. Det är ytterst svårt att
komma ett vildsvin eller en hjort så nära som det
behövs för att få ett säkert och snabbt dödande
skott med pilbåge. I det läget tycker jag att det är
fullständigt bortkastat med en försöksverksamhet
om inte syftet är att pilbågsjakt allmänt skall införas
i vårt land.
Anf. 218 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tycker att det inlägg som Gudrun
Norberg höll var intressant. Det innehöll många
värdefulla synpunkter kring hur jakt kan gå till och
riskerna med de olika jaktformerna.
Gudrun Norberg har ställt en fråga avseende en
myndighet, naturvårdsverket, som beslutar om
jaktmedlen. Verket har ännu inte fattat beslut i
ämnet. Jag tror att Gudrun Norberg är på det klara
med att regeringen inte kan uttala sig i detta
speciella fall när myndigheten bereder ärendet och
skall fatta beslut där inom kort.
Jag kan här redovisa min allmänna principiella
inställning. Jag anser att det är ytterst angeläget att
man inte inför en jaktmetod i Sverige som innebär
ett onödigt lidande för de vilda djuren. Men nu
skall detta prövas i det enskilda fallet av
naturvårdsverket.
Anf. 219 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! Men det är fråga om en statlig
myndighet. Det är klart att regeringen har ett
inflytande över vad som kommer att beslutas.
Jag vet att frågan har beretts i styrelsen och att en
enig styrelse har tillstyrkt men att beslutet inte är
fattat av den tjänsteman som skall fatta beslutet.
I en PM från statens naturvårdsverk talas det om en
utvärdering som skall göras efter dessa tre
försöksår. Det finns en stor risk för att
utvärderingen blir alldeles för positiv. Det handlar
om att välja ut en handfull väl utbildade bågskyttar,
som har en stor vana på området och som skall jaga
inom ett hägn. Det skall ske under en tid av tre år.
De har de största möjligheterna att lyckas bäst. Jag
tror inte att resultatet skulle bli så om det skulle
göras en generell jakt.
Anf. 220 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har stor respekt för de synpunkter
som förs fram i diskussionen. Jag kan som sagt inte
uttala mig i detta enskilda fall, eftersom det är
föremål för en beredning inom den myndighet som
skall fatta beslutet. När beslutet i ett senare skede
kommer till regeringen är det min sak att pröva
frågan.
Anf. 221 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! I denna PM talas det också om att det
bedrivs sådan jakt i andra länder. Bl.a. har man
tittat på detta i USA. Där har det visat sig vara en
mycket stor andel skadeskjutningar och att man
inte hittar villebråden. Man tror där att det beror
på att man inte får jaga med hund. I Sverige får vi
naturligtvis ha hund. Jag tycker att det argumentet
talar emot pilbågsjakt. Kan ett villebråd springa så
långt från skottplatsen att man inte ens kan finna
djuret, måste det bli en mycket långsam och
plågsam dödsprocess. Den dödsakten tror jag inte
att svenska folket ställer upp på.
Överläggningen var härmed avslutad.
34 § Svar på fråga 1990/91:284 om
försöksanstalten Röbäcksdalen
Anf. 222 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Ulla Orring har frågat mig om jag
kommer att verka för att en stiftelsebildning
tillkommer i Röbäcksdalen.
Sveriges lantbruksuniversitet, statens
lantbrukskemiska laboratorium och statens
maskinprovningar begärde förra året att regeringen
skulle godkänna bildandet av en forskningsstiftelse
i Röbäcksdalen enligt ett förslag som man hade
utarbetat. Regeringen avslog framställningen i juli
i år.
Bakgrunden till regeringens beslut är bl.a.
följande, som framgår av årets
forskningsproposition som har antagits av
riksdagen. Regeringen framhåller att stiftelsen som
samarbetsform bör användas endast om någon
annan associationsform inte finns att tillgå. För
lantbruksuniversitetets del är samarbete kring
forskningsfrågor inte ovanligt. Normalt
formaliseras det genom ett avtal. Exempel på detta
finns inom livsmedelsområdet, i fråga om
biomedicin och när det gäller hotade arter.
Det finns alltså goda möjligheter till samarbete i
annan form som jag anser bör prövas i första hand.
Anf. 223 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret.
Jag tycker dock att statsrådet gör det litet för enkelt
för sig. Verkligheten är helt annorlunda. Det synes
inte bara för mig utan även för dem som är berörda
av frågan egendomligt att jordbruksministern vill
förhindra ett önskemål om mer rationell
verksamhet på Röbäcksdalen. All erfarenhet som
berörda enheter har med nuvarande
organisationsform, där enheterna är splittrade på
olika huvudmän, visar att en stiftelseform skulle
öka möjligheterna och på allt sätt förbättra
samarbetet med regionala myndigheter, näringsliv
och universitet. Det skulle totalt stärka
Röbäcksdalen. Vilken myndighet eller
organisation orkar att vända sig till 13 olika
avdelningar när man sätter i gång ett
samarbetsprojekt? Det finns ingen samlad
huvudman att arbeta med.
Jag tycker att det inte kan kallas ett framsynt
resultat- och forskningspolitik. Intentionen med
stiftelsebildning är inte att bryta sönder nuvarande
organisation utan att skapa en tilläggsplattform för
samarbete. Vilken samarbetsform anser statsrådet
att stiftelsen skall ta till, och vilka principiella
åsikter ligger bakom beslutet? De är besvikna på
Röbäcksdalen, allra helst som man där har
uppvaktat om detta i somras. De fick, som de
förstod det hela, ett starkt gehör för sina önskemål.
Anf. 224 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Tanken att motarbeta ett rationellt
utnyttjande av resurserna i Röbäcksdalen och att
inte respektera stiftelseformen är en förvisso
mycket omstridd fråga. Riksrevisionsverket har på
Röbäcksdalens initiativ gått igenom situationen och
de problem man anser sig ha där. RRVs bedömning
är att man genom avtal, som jag sade i mitt första
inlägg, gott och väl kan reglera det önskade
samarbetet.
Inom lantbruksuniversitetet finns också olika
områden som kan väl sammanföras av SLUs
styrelse till en enhet, om man så önskar. SLU är det
universitet i Sverige som har den största friheten att
själv organisera arbetet. Jag tycker att det är bättre
att SLU tar det ansvaret och också på ett bra sätt
ser till att det blir organisationsformer inom
lantbruksuniversitetet som främjar samarbete,
snarare än att riksdagen skall ta upp den typen av
frågor.
Det skulle vara en annan situation om SLU var
kringskuret. Men det är man inte alls, tvärtom. Det
är en principiell fråga som har tagits upp allmänt i
forskningspropositionen. När det gäller just den
typen av stiftelser som Ulla Orring önskar framgår
det i propositionen att man skall vara restriktiv och
att dessa skall användas när ingen annan
associationsform finns att tillgå. Det har riksdag
och regering också mer konkret med hjälp av den
analys som RRV har gjort om frågan om stiftelser i
högskolor och universitet kommit fram till. Ett av
skälen är att det är viktigt att styrelsens ansvar inte
kringskärs utan att det finns en klar
ansvarsfördelning, även när det gäller forskning
och utbildning.
Det finns goda skäl att pröva de andra former som
jag nämnde i mitt frågesvar för att få bättre
samarbete.
Anf. 225 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Människorna i Röbäcksdalen delar
inte dessa åsikter, som jordbruksministern nu
redovisade. I Röbäcksdalen menar man tvärtom att
genom att man förhindras att bilda stiftelse går man
miste om ett praktiskt samarbete med ett otal
organ. Detta gäller olika projekt, där man har haft
kontakter med mejerier och andra företag i ortens
näringsliv. Men dessa organ kan inte ställa upp då
de inte vet vilken huvudman de har att vända sig
till.
Ett utökat engagemang från
lantbrukskooperationens sida skulle utan statligt
produktionsstöd underlätta introduktion av nya
industrigrödor. En stiftelseform underlättar också
verksamhet där finansiering från många skilda
källor erfordras. Detta har man nu fått erfara. Jag
beklagar att jordbruksministern har denna rigida
inställning.
Anf. 226 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Låt mig i så fall säga, Ulla Orring, att
denna rigida inställning så sent som i juni har
bekräftats av rikdagen. Det är en princip som
omfatta hela fältet. I fallet Röbäcksdalen har RRV
funnit att de mål som Ulla Orring och också jag
önskar se uppfyllda går bra att tillgodose på annat
sätt.
Anf. 227 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Jag tror ändå att en stiftelseform skulle
kunna erbjuda en insyn i verksamheten. Jag
kommer inte ifrån att man genom att inte erbjuda
en stiftelsebildning lägger en hämsko på
verksamheten i Röbäcksdalen, vilket jag djupt
beklagar. Det är väldigt viktigt att Röbäcksdalen
kan utvecklas, så att man kan upprätthålla
kontakten med andra organisationer. Jag tror att
denna fråga måste omprövas.
Överläggningen var härmed avslutad.
35 § Svar på fråga 1990/91:293 om den svenska
lodjursstammen
Anf. 228 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig vilka
åtgärder regeringen ämnar vidta för att Sverige
skall kunna hysa en lodjursstam som motsvarar
landets möjligheter.
Allmän jakt efter lodjur får för närvarande
bedrivas på renbetesfjällen och ovanför
odlingsgränsen en kortare tid under våren. Denna
jakt är enbart betingad av samernas intresse av att
kunna bedriva renskötsel.
Lodjuret tillhör en av de arter som kräver särskilt
skydd för att bevaras. Därför har man varit
restriktiv när det gäller tillstånd till jakt.
Lodjursstammen har dock, precis som Annika
Åhnberg anger, minskat kraftigt. Detta torde bero
på att djuren drabbats av rävskabb. Det går tyvärr
inte att vidta några åtgärder mot rävskabben.
Skyddet för lodjursstammen måste därför stärkas.
Mot denna bakgrund har jag för avsikt att föreslå
regeringen att bestämmelserna som medger allmän
jakt på lodjur upphävs.
Ett upphörande med allmän jakt på lodjur kan
komma att medföra negativa konsekvenser för
rennäringen. Statlig ersättning betalas dock för
bl.a. rovdjursrivna renar.
Anf. 229 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret på min
fråga. Det var ett svar som verkligen gläder mig,
eftersom jordbruksministern ämnar föreslå
regeringen att denna jakt förbjuds. Det har kanske
något samband med att man också i Europarådet
diskuterar lodjurets utbredning i Europa. Också
där har man för avsikt att föreslå ett åtminstone
tioårigt förbud mot jakt. Detta är således mycket
glädjande.
Jag delar också jordbruksministerns farhåga att
detta kan komma att få negativa konsekvenser för
rennäringen. Jordbruksministern nämnde att det
finns ersättning att få för lodjursrivna renar. I det
sammanhanget vill jag fråga om det pågår några
diskussioner om förändringar av
ersättningssystemet. Jag har fått den uppfattningen
att man inom naturvårdsverket diskuterar ett nytt
system, där ersättningen baseras på förekomsten av
lodjur. Ersättningen blir alltså högre om
förekomsten av lodjur i området är stor. Avsikten
är att ge ett incitament till utövarna av rennäringen
att se mera positivt på förekomsten av lodjur.
Jag vill också fråga om man planerar att genomföra
inventeringar när det gäller förekomsten av lodjur.
De inventeringar som hittills har gjorts har i
huvudsak skett ovanför odlingsgränsen. Dessa
inventeringar tyder på en kraftig tillbakagång,
kanske en halvering av antalet lodjur i detta
område. I resten av landet är förekomsten av lodjur
mycket dåligt inventerad. Det finns ett stort
intresse från naturvårdsinriktade föreningar att
delta i ett sådant arbete för att vi skall få en bättre
uppfattning om den faktiska förekomsten av lodjur.
Anf. 230 Jordbruksminister MATS
HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Först till frågan om den tidsmässiga
aspekten på förbudet. Det är riktigt att vi i Sverige
först i år har gjort en inventering av
lodjursbeståndet och att den har visat på den
ganska alarmerande situationen -- vilket ju också
Annika Åhnberg påpekat i sin fråga -- där
stammens reproducering hotas. Jakten börjar i
februari, så det finns gott om tid att vidta dessa
arrangemang.
Det pågår också inom naturvårdsverket
diskussioner om ersättning när det gäller en rad
olika djurarter, men det är ingenting som i varje fall
nu är föremål för regeringens prövning.
Självfallet är det viktigt att finna former för att
utöka inventeringarna. Det är då närmast
naturvårdsverket som undersöker den saken.
Överläggningen var härmed avslutad.
36 § Svar på fråga 1990/91:295 om åtgärder för
att stärka konsumenternas intressen
Anf. 231 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM
(s):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig vilka
åtgärder regeringen avser vidta för att stärka
konsumenternas möjligheter att hävda sina
intressen.
Den svenska modellen för konsumentinflytande
har i stort varit framgångsrik.
Ett viktigt inslag i den konsumentpolitik som
riksdagen enades om år 1986 är att frivilliga
organisationer skall engageras mera i
konsumentpolitiken. Det är en uppgift för de
offentliga konsumentorganen att stödja och
stimulera de organisationer som arbetar för
konsumentintresset. Medel har tillförts
konsumentverket för detta arbete. De frivilliga
organisationerna gör viktiga insatser. Det finns
bl.a. många intressanta lokala projekt, i vilka den
kommunala konsumentverksamheten och
folkrörelserna samverkar. På en hel del
arbetsplatser har vidare de lokala fackklubbarna
konsumentombud.
Jag delar inte Annika Åhnbergs uppfattning att
Sverige vid en internationell jämförelse framstår
som efterblivet när det gäller konsumentpolitiken.
Vi har ett mycket bra konsumentskydd, och vi har
hela tiden flyttat fram konsumenternas positioner.
Jag delar däremot synen att förändringar i
samhället som är aktuella påkallar att
konsumentintresset kommer fram i debatt och
opinionsbildning. Riksdagsbeslutet i våras om
medel för att stärka konsumenternas möjligheter
att agera när det gäller livsmedelspolitiken och
hushållsekonomiska frågor är viktigt i detta
perspektiv. Regeringen återkommer till detta stöd i
budgetpropositionen.
Frivilliga organisationer har blivit alltmer
intresserade av konsumentpolitik. Det är en
utveckling som regeringen vill stödja dels genom
insatser från konsumentorganen, dels med direkta
bidrag.
Jag finner det naturligt och värdefullt att
konsumentorganisationerna samarbetar, men det
får inte innebära att staten skall finansiera deras
verksamhet. Det är oberoende
konsumentorganisationer vi behöver.
Anf. 232 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret på min
fråga. Statsrådet och jag blir nog inte överens om
huruvida det svenska konsumentskyddet är bra
eller inte. Det skall vi kanske inte heller ägna den
här korta frågedebatten åt. Huvudsaken är ju att vi
är överens om att de frivilliga
konsumentorganisationerna har en betydande roll
att spela i den situation vi nu befinner oss i med
förändrad livsmedelspolitik, med förändringarna i
skattesystemet och med den ökade internationella
anpassningen. Detta är naturligtvis en fråga som
har många olika aspekter. I en interpellationsdebatt
nyligen diskuterades de risker som finns med att
kommunala konsumentvägledare försvinner och
att kommunerna inte anser sig ha råd att satsa på
den här så oerhört viktiga verksamheten.
Min fråga rörde alltså de frivilliga
konsumentorganisationerna. Vi i vänsterpartiet
tycker naturligtvis att det är mycket bra att
riksdagen i våras anslog 2 milj. kr. -- ett krav som
vi framfört i en motion. Men i dagens läge är dessa
pengar helt klart otillräckliga. Det behövs mycket
större belopp än så.
Eftersom vi i Sverige har att möta den
internationella anpassningen kommer mycket av
det konsumentpolitiska arbetet att behöva bedrivas
internationellt, vilket betyder att de små frivilliga
organisationerna har ett behov av att kunna resa,
kunna delta i konferenser och att kunna ha ett
erfarenhetsutbyte med företrädare för
organisationer i andra länder.
Det oroar mig att statsrådet inte anser det vara
samhällets uppgift att bidra till att finansiera denna
verksamhet. Självfallet behöver vi oberoende
konsumentorganisationer som skall bedriva sin
verksamhet utifrån ett starkt medlemsstöd som
tillförsäkrar organisationerna medel. Men vi måste
inse att om dessa organisationer skall ha en chans
att arbeta i ett internationellt perspektiv behöver de
kraftigt ökade resurser. En del av det ansvaret
måste nog samhället ta. I debatten har det förts
fram ett förslag som jag gärna skulle vilja höra
statsrådets uppfattning om, nämligen förslaget att
man skulle kunna lägga en avgift på reklam och
därmed bidra till finansieringen av
konsumentorganisationerna.
Anf. 233 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM
(s):
Fru talman! Vi är nog överens om behovet av
frivilligorganisationernas insatser när det gäller att
bevaka konsumentintresset. Jag tror också att det
är en riktig bedömning att de får arbeta mycket
mera internationellt. Det kommer självfallet att
kräva mera pengar. Vi befinner oss nu i det läget att
vi först måste se till vilka behov organisationerna
har och hur man skall utnyttja det stöd som vi redan
har anslagit. Jag tror att kraven och anspråken
säkert kommer i ett nästa skede vid utvecklingen av
frivilligorganisationernas arbete. Vi önskar väl alla
att vi skulle få mer och mer pengar till
verksamheten. Det statsfinansiella läget är dock
sådant att vi inte bara kan öka medlen.
Jag tror också att varje tid kräver sitt speciella sätt
att arbeta. Det kanske också leder till att vi hittar
nya samarbetsformer och finanseringsvägar.
I den interpellationsdebatt som vi hade förra
veckan kommenterade jag förslaget om att
använda reklamskattepengar till detta. Jag sade då
att det inte är förenligt med våra principer att vi
skulle öronmärka användningen av vissa pengar på
det sättet. Det är inte aktuellt.
Anf. 234 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag vet inte riktigt vilka principer
statsrådet syftar på. Numera är det t.ex. allmänt
accepterat att när man diskuterar miljöavgifter,
betyder det att man lägger en avgift på någon
verksamhet som man inte tycker är önskvärd ur
miljösynpunkt. Man använder sedan medlen för att
befrämja något som man tycker är bra.
Jag kan inte inse att det i grunden skulle vara någon
skillnad om man lade en avgift på reklamen och
därmed kunde ge ökade resurser till
konsumentverksamhet. Det är naturligtvis skillnad
på olika sorters reklam. Ca 25 miljarder används
dock till, vad jag skulle vilja kalla, osaklig
varuupplysning och för att vilseleda
konsumenterna. Det vore inte orimligt att lägga
även en liten avgift på detta för att finansiera
konsumenternas egna möjligheter att åstadkomma
saklig varuupplysning och skaffa sig bättre
information och beredskap för att möta sina
motparter.
Anf. 235 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM
(s):
Fru talman! En ny skattereform träder i kraft efter
årsskiftet. Det är inte aktuellt att göra ytterligare
förändringar nu. Vi bör först och främst ta itu med
den skattereform som skall genomföras vid
årsskiftet. Jag hoppas att vi senare får återkomma
till frågan om hur vi skall hitta vägar och pengar för
att stödja de frivilliga konsumentorganisationerna.
Anf. 236 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Det har naturligtvis inte undgått mig
att vi har en s.k. skattereform att ta hänsyn till. I
vårt parti har vi tyckt att den medför många
negativa konsekvenser för de grupper som vi anser
oss företräda. Om den dessutom skulle innebära att
man inte kan finna möjligheter att i ökad grad
finansiera konsumentpolitisk verksamhet för de
ideella konsumentorganisationerna, tycker jag att
det vore ytterst beklagligt.
Jag hoppas ändå att statsrådet och jag skall vara
överens om att vi måste försöka hitta något sätt att
få en utökad finansiering mot bakgrund av de
enormt stora uppgifter som konsumentrörelsen står
inför de närmaste åren.
Anf. 237 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM
(s):
Fru talman! Låt mig få säga att jag redan nu har
prickat in i min almanacka att jag skall träffa en del
av de nya konsumentorganisationer som har byggts
upp. Många av dem är ännu så länge oerhört
bräckliga och små. De behöver hitta vägar för att
organisera sig och naturligtvis för att finansiera sin
verksamhet.
Jag tror att de 2 milj. kr. som är anslagna i det första
skedet faktiskt kommer att räcka en bit. Jag tror
inte att det är pengarna som är det stora bekymret
för dessa organisationer i inledningsfasen.
Pengarna kan dock bli ett problem så småningom.
Låt oss se hur vi kan fördela pengarna för att få
fram det bästa resultatet och ge ett stöd till
frivilliginsatserna. Låt oss också diskutera hur man
kan samarbeta bättre mellan de etablerade
konsumentrörelserna och konsumentintressena.
Då tror jag att vi kommer en bra bit på väg.
Anf. 238 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Det är sant att många av
konsumentorganisationerna är nya och att många
är bräckliga. Det finns emellertid också
konsumentorganisationer som har funnits länge
och som bl.a. av ekonomiska skäl har haft svårt att
bygga ut sin verksamhet. Jag tror inte att samhället
skall bygga fast sig i någon sorts stöd till dessa
organisationers löpande verksamhet. Jag tror att
det är helt riktigt att en förening måste bevisa
behovet av sin existens genom att människor
ansluter sig till den och visar att de tycker att den
behövs.
Just under denna period när vi står inför så stora
förändringar tror jag att det skulle vara mycket
värdefullt för de nya konsumentorganisationerna
att genom ett utökat stöd från samhället få uppleva
att de respekteras och att man från samhällets sida
inser att de har en stor betydelse. 2 milj.kr. är inte
ens en droppe i havet i förhållande till de 25
miljarder kronor som gäller reklam och de pengar
som dess värre kommer att gälla TV-reklamen.
Överläggningen var härmed avslutad.
37 § Svar på fråga 1990/91:245 om kontrollen
för körkortstillstånd
Anf. 239 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Fru talman! Sten Andersson i Malmö har frågat
mig om jag är beredd att föreslå åtgärder i syfte att
eliminera vissa förhållanden när det gäller
kontrollen av utlänningar som söker svenskt
körkort. Enligt Sten Andersson gör svenska
körkortsmyndigheter beträffande exempelvis en till
Sverige inflyttad dansk medborgare ingen kontroll
av om vederbörande i Danmark gjort sig skyldig till
trafikbrott och fått sitt danska körkort återkallat.
Enligt körkortsförordningen skall länsstyrelsen
förordna om personutredning av den som söker
körkortstillstånd. Härvid kontrolleras om den
sökande finns i rikspolisstyrelsens polisregister.
Därutöver får länsstyrelsen föranstalta om
ytterligare utredning. Inget hindrar därför att en
länsstyrelse inhämtar och beaktar uppgifter från
t.ex. danska myndigheter.
Någon skyldighet att göra detta finns emellertid
inte. Det kan alltså inträffa att någon -- svensk eller
utlänning -- får svenskt körkort utan att utomlands
begångna trafikbrott har beaktats vid
lämplighetsprövningen. Motsvarande situation kan
tänkas uppstå om svenskar söker körkort i andra
länder.
Problemet består till stor del i att ett heltäckande
system för informationsutbyte mellan olika länder
är komplicerat och resurskrävande. Frågan har
disktuerats inom det Nordiska
trafiksäkerhetsrådet, men man har funnit att det
administrativa arbetet knappast står i proportion
till trafiksäkerhetsvinsterna.
Även om jag bedömer att problemet inte är av
någon stor omfattning tycker jag dock att det är
motiverat att frågan tas upp på nytt i det nordiska
trafiksäkerhetsarbetet.
Anf. 240 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret och framför allt
för den sista delen av det. Jag förstår att det kan
vara svårt att kontrollera vad en person som
kommer från ett utomeuropeiskt land har sysslat
med när det gäller bilkörning. Inom Norden tycker
jag dock att man borde kunna göra kontroller.
Det finns i dag ett antal danska medborgare som
efter att ha blivit kyrkobokförda i Sverige har tagit
svenskt körkort, trots att de kanske för flera år
framåt är stoppade när det gäller att köra bil i
Danmark. Man skall inte måla den lede på väggen.
Man kan dock lätt tänka sig tidningsrubrikerna,
utan att deklassera danskarna, om en dansk
rattfyllerist kör ihjäl en svensk efter att ha fått ett
svenskt körkort, som han inte skulle få lov att ha i
Danmark. Än värre är att inte ens om en dansk --
om vi nu skall hålla oss till danskarna -- har blivit
fälld i Sverige för ett rattfylleribrott så gör den
svenska polisen en kontroll av vad han har sysslat
med tidigare i Danmark. Det tycker jag att man
skall ta upp när detta skall diskuteras i det nordiska
trafiksäkerhetsarbetet.
Överläggningen var härmed avslutad.
38 § Svar på fråga 1990/91:246 om flygning i
obevakat luftrum
Anf. 241 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Fru talman! Stina Eliasson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att ansvariga
myndigheter bättre kontrollerar att givna regler för
flygning i obevakat luftrum följs. Enligt Stina
Eliasson blir allmänheten ideligen störd av flygning
i obevakat luftrum utan att erforderlig information
ges.
Som frågeställaren har påpekat återfinns regler om
bl.a. minimiflyghöjder i flygtrafikreglerna (BCL-
T), som utgivits av luftfartsverket och fastställts av
regeringen. Utöver detta finns rekommendationer
om högre flyghöjder över vissa storstadsområden,
bl.a. Stockholm. Avsteg från dessa regler kan
medges av luftfartsverket. Sådana medgivanden
om lågflygning över tätbebyggelse lämnas dock
endast då samhällsnyttan är stor, t.ex. vid
helikopterlyft etc., och aldrig för skol- eller
privatflygning.
Enligt vad jag har fått veta från
luftfartsinspektionen, som är övervakande
myndighet i dessa frågor, är efterlevnaden av
reglerna i stort sett god. Det är emellertid riktigt
som frågeställaren påpekar att ballongflygning
uppmärksammats på grund av klagomål, särskilt i
Stockholmsområdet. Inspektionen har utrett
klagomålen, som där så varit påkallat har lett till
påföljder för ballongföraren och i ett fall t.o.m.
överlämnats till åklagarmyndighet. Som en följd av
händelserna har vidare ballongflygarna i
Stockholmstrakten inrättat s.k. olämpliga zoner
med restriktioner för bl.a. lägsta
överflygningshöjder m.m.
Mot denna bakgrund har jag för närvarande ingen
anledning att vidta någon åtgärd med anledning av
frågan.
Anf. 242 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Jag tackar för svaret på frågan. Den
består egentligen av två delar, och jag tycker att den
ena delen har blivit mycket korrekt och riktigt
besvarad. Det gäller bl.a. ballongflygningen. Jag
tycker att det är mycket positivt att man har
kommit fram till att man skall göra något åt
ballongflygningen, speciellt över Skansen, som det
har framförts klagomål om.
Det är möjligt att frågan är litet otydligt skriven när
det gäller informationen. Jag frågade nämligen om
erforderlig information som skall ges till den
allmänhet som ideligen störs av flygning i obevakat
luftrum. Av svaret att döma är det som om denna
information enbart skulle gälla att flygning skall äga
rum. Men jag undrar hur allmänheten skall få reda
på hur man skall bära sig åt när man ideligen blir
störd och det inte är fråga om
helikopteruppstigningar och det inte kan ha med
samhällsnyttan att göra. Det är speciellt i vissa
områden i Stockholm som man har upplevt det här.
Jag har i min fråga pekat på ett exempel, nämligen
Skånsta i Österåker. Jag undrar till vem dessa
människor skall vända sig, och hur de skall komma
till rätta med detta. Jag menar alltså inte bara att de
som blir störda skall kunna få reda på om de som
flyger helt enkelt leker. Hur skall dessa människor
bära sig åt för att få reda på om det är fråga om
någon som har tillstånd, och om det inte är så, var
skall de anmäla detta?
Anf. 243 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Fru talman! Som jag antydde i mitt frågesvar är det
luftfartsinspektionen som är övervakande
myndighet i dessa frågor. Det är naturligt att
naturvårdsenheten vid länsstyrelserna har en viktig
roll att spela i sammanhanget. Jag har förstått av
information som jag har inhämtat med anledning av
den här frågan att länsstyrelsen i Stockholm har
uppfattningen att situationen successivt har
förbättrats. Som också har nämnts har det
förekommit störningar av djuren på Skansen. Men
dessa störningar har under senare år inte
upprepats.
Däremot är Skånsta, som nämnts i frågan, inte känt
som något stört och känsligt område. Det framgår
också av den lista över olämpliga zoner, som jag
nämnde i mitt svar, som ballongförarna har
upprättat. Den listan uppdateras i och för sig
successivt. Om det visar sig att det finns behov kan
detta område tas in på listan över olämpliga zoner.
Anf. 244 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Då har man tydligen en annan
uppfattning på länsstyrelsen i Stockholm än folk
som har hört av sig till mig. De människor som blir
störda är inte ovilliga på något sätt eller anser att
människor inte skall få övningsflyga. Men de som
är t.ex. tävlingsflygare skall inte öva precis över
tättbebyggt område. Från flera håll, och särskilt
från Skånsta i Österåker, sägs det att detta tyvärr är
vanligt förekommande. Men skall jag ge de
människor som blir störda rådet att vända sig till
länsstyrelsen. Eller är det kanske enklast att de
vänder sig till polisen? Och hur skall de veta vem
det är som flyger?
Överläggningen var härmed avslutad.
39 § Svar på frågorna 1990/91:257 och 291 om
kommunikationerna i Bergslagen
Anf. 245 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Fru talman! Maud Björnemalm har frågat mig om
jag är beredd att av regionalpolitiska skäl medverka
till att transportrådet får de 35 milj.kr. som behövs
för att säkerställa tågtrafiken på sträckan Gävle--
Avesta/Krylbo--Örebro. Berit Oscarsson har frågat
mig om jag är beredd att medverka -- och i så fall
på vilket sätt -- till okonventionella lösningar för att
bibehålla de för människorna nödvändiga
kommunikationerna i Bergslagen.
Då frågorna berör samma anslag, dvs. statens köp
av interregional persontrafik på järnväg, väljer jag
att besvara dem i ett sammanhang.
Sträckan Gävle--Avesta/Krylbo--Örebro rymdes
inte inom den preliminära trafikram för köp av
interregional tågtrafik budgetåret 1991/92 som
transportrådet redovisade för regeringen den 22
oktober i år. Därefter har regeringen föreslagit,
som en del i åtstramningspaketet, att anslaget till
tågupphandlingen skall minskas.
Beloppsminskningen har nu fastställts till 60
milj.kr. Transportrådet har därför fått i uppdrag att
upphandla interregional tågtrafik för budgetåret
1991/92 inom ramen av 558 milj.kr. Regeringens
ställningstagande med anledning av denna
upphandling kommer att redovisas i
budgetpropositionen.
Jag är av nämnda skäl inte nu beredd att vidta
någon åtgärd med anledning av frågorna om
sträckan Gävle--Avesta/Krylbo--Örebro och
okonventionella lösningar för bibehållande av
kommunikationerna i Bergslagen.
Anf. 246 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, ett
svar som oroar mig och som jag inte är nöjd med.
Försvinner tågtrafiken mellan Gävle och Örebro
innebär det att orter som Avesta, Krylbo, Fagersta
och Skinnskatteberg blir helt utan persontågtrafik.
Det är orter som har drabbats av
strukturrationaliseringar och där man nu arbetar
för att utveckla ett differentierat näringsliv, för att
utveckla de företag som finns och för att få nya
företag att etablera sig. Men vilka företag vill i dag
etablera sig på orter där det inte finns någon
tågtrafik, och vilka människor vill flytta till en bygd
dit tågen har slutat att gå? Transportrådet har också
betonat att den här trafiken har regionalpolitisk
betydelse och att en trafikneddragning får negativa
konsekvenser för Bergslagen.
I den regionalpolitiska propositionen skrev
industriministern att problemen i de här områdena
är av sådan karaktär att de fordrar långsiktiga
regionalpolitiska åtgärder. Jag anser att
regionalpolitiska åtgärder bl.a. är att behålla och
förbättra kommunikationerna. Då kan man inte
dra in den tågtrafik som finns i dag.
Jag hoppas alltså att statsrådet tar stor hänsyn till
de regionalpolitiska skälen när regeringen i
budgetpropositionen tar ställning till resultatet av
transportrådets förhandling med SJ.
Anf. 247 BERIT OSCARSSON (s):
Herr talman! Jag vill också tacka för svaret och
samtidigt instämma i de synpunkter som framförts
av Maud Björnemalm. Det här är alltså ett område
som har drabbats hårt, och de regionalpolitiska
satsningarna har varit omfattande, och ytterligare
stöd kommer också att bli nödvändigt.
Låt mig nämna ett exempel från Skinnskattebergs
kommun som ligger i Västmanlands län. Där har
över 700 arbetstillfällen försvunnit under 80-talet,
och ett femtiotal människor hotas i dag av
arbetslöshet. Det här motsvarar hela 31 % av den
yrkesverksamma befolkningen inom kommunen.
Vi vet alla att kommunikationer har avgörande
betydelse för att få arbetstillfällen inom området
och de betyder också väldigt mycket för att man
skall kunna delta i olika utbildningar. Jag skulle
vilja säga att det faktiskt är en förutsättning för att
man skall kunna bo kvar.
Om nedläggningshotet skulle bli allvar, skulle
Skinnskatteberg förlora all spårbunden
passagerartrafik på dagtid, precis som Maud
Björnemalm påpekade. Inom hela regionen skulle
man förlora möjligheterna att någorlunda snabbt ta
sig till Örebro, Göteborg och övriga Västsverige
med tåg. I stället skulle man erbjudas att åka
omvägen via Västerås--Ludvika. För t.ex.
dagpendlaren till högskolan i Örebro skulle det
innebära att studieresorna skulle bli dubbelt så
långa, och då är det ju i praktiken omöjligt att åka.
Det här är alltså en mycket viktig fråga, och det är
viktigt att få en helhetslösning på
kommunikationerna inom området. Vi skall också
ta vara på de gemensamma resurser som vi har på
ett så bra och riktigt sätt som det absolut är möjligt.
Det är viktigt för Bergslagen att man får
kommunikationer med fasta helhetslösningar vad
gäller sträckan Gävle--Örebro. Därför behövs en
frist för att göra kommunikationsnätet lönsamt. Får
jag då fråga om kommunikationsministern kan vara
med och medverka till det?
Anf. 248 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Det skulle vara väldigt glädjande om
jag kunde tillgodose alla de behov som anmäler sig
på kommunikationsområdet. Men de är mycket
omfattande, inte bara på järnvägstrafikens område
utan även i övrigt, inom flyg och vägtrafik också.
Men nu diskuterar vi järnvägen. Där sker en
upphandling, som jag nämnde, inom ramen för ett
anslag i år på 618 miljoner. Vi har av besparingsskäl
ansett det nödvändigt att minska subventionerna
och bidragen för att få utrymme för satsningarna på
infrastrukturen. Då har också det här anslaget
drabbats. Av ett pressmeddelande som för några
timmar sedan har gått ut från transportrådet om en
reviderad förhandling med SJ framgår att man inte
längre kan upphandla persontrafik på
inlandsbanan, inte heller på den nu aktuella banan
Gävle--Avesta/Krylbo--Örebro, och inte heller
mellan Kristianstad och Hässleholm. Man får göra
vissa indragningar av tåg, alltså en uttunning av
trafiken på ett antal andra sträckor, för att rymmas
inom den här begränsade ramen. Det är den
faktiska ekonomiska situation som vi står i. Men
trafik omfattar inte bara järnvägstrafik, utan också
landsvägstrafik. Man får se, som Berit Oscarsson
betonade, till helhetssituationen.
I Bergslagsområdet köps ju även trafik på sträckan
Gävle--Borlänge. Den omfattar ett antal tåg per
dag och bekostas inom ramen för de 26 miljoner
som köpen uppgår till. Såvitt jag förstår ingår den
här trafiken i den nya upphandling som
transportrådet gör för nästa år.
Anf. 249 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Det är riktigt att man köper upp
trafik på sträckan Örebro--Borlänge--Gävle. Men
jag ser också en risk med det. Försvinner trafiken
på sträckan Örebro--Avesta--Gävle finns risken att
sträckan Örebro--Hallberg--Mjölby försvinner
därför att man drar undan underlaget för denna
viktiga förbindelselänk. Det är faktiskt Bergslagens
förbindelselänk till Göteborg, Malmö och söderut.
Risken är då att även sträckan Örebro--Borlänge
försvinner. Det är också en förbindelse söderut. Då
står Bergslagen helt utan tågförbindelser. Vi får
alltså ett stort område i Mellansverige som på sikt
inte kommer att ha några tågförbindelser alls.
Anf. 250 BERIT OSCARSSON (s):
Herr talman! Också jag skulle vilja understryka
betydelsen av att man ser hela trafiken i ett
sammanhang när man skall lösa Bergslagens
trafikproblem. Här finns flera intressenter. Dels
har man järnvägsnätet med trafik både via
Borlänge och via Avesta/Krylbo. Dels har vi de
regionala trafikanordnarna, som bör komma med i
diskussionen, så att man får en så effektiv
vägförbindelse och tågförbindelse som det över
huvud taget är möjligt. Därför är det viktigt att man
sammanstrålar för att se Bergslagen och hela
trafiken i ett helhetsperspektiv.
Överläggningen var härmed avslutad.
40 § Svar på fråga 1990/91:263 om
bärighetshöjande åtgärder för järnväg
Anf. 251 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig om
regeringen avser verka för att bärighetshöjande
åtgärder skall vidtas för järnvägarnas del.
Bakgrunden till frågan är de bärighetshöjande
åtgärder som för närvarande genomförs på
särskilda avsnitt av vårt vägnät. Dessa avsnitt är av
särskild betydelse för den tunga trafiken.
Åtgärderna bekostas av dem som använder
vägarna genom en markant höjning av
fordonsskatten för de tyngsta fordonen. Jag har
svårt att se att vägtrafiken får en konkurrensfördel
genom åtgärder som bekostas via fordonsskatten.
Då det gäller järnvägsnätet pågår ett fortlöpande
arbete med att förstärka och förbättra de linjer där
godstrafiken är av sådan omfattning att det är
befogat. Dessa insatser finansieras helt och hållet
med medel över statsbudgeten.
Med hänvisning till det arbete som pågår inom
ramen för banverkets ordinarie verksamhet finner
jag inte skäl att vidta några särskilda åtgärder med
anledning av frågan.
Anf. 252 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Upprinnelsen till frågan var en
tidigare debatt med statsrådet, där det framgick att
bärighetspaketet var tänkt att stärka den svenska
exportindustrin genom att ge den
konkurrensfördelar gentemot konkurrenterna i
andra länder. Problemet är att det finns
konkurrerande transportmedel i många fall. Vi ser
att man får svårigheter att konkurrera på järnvägen
när vikten går upp på lastbilarna, om man inte kan
höja vikten även på järnvägen. Det är ofta så att
transporterna begränsas av gamla broar och
banvallar som har brister, många gånger punktvis.
Därför skulle det behövas ett bärighetspaket för att
bibehålla konkurrensneutralitet. Det är naturligtvis
så att när fordonskatten höjs ger det inte några
konkurrensfördelar för vägtrafiken, självfallet inte.
Då vill jag påminna om att kostnadsansvaret för
den tunga vägtrafiken inte är till 100 % uppfyllt,
vilket det däremot anses vara för järnvägens del
enligt de beräkningar som vi hittills har sett. Det är
nog litet fel att betrakta det som ett slags avgift som
skulle gå till vägarna för att höja bärigheten, utan
det är väl att betrakta som vilken skatt som helst. I
båda fallen, järnvägen och vägarna, kommer ju
självfallet medlen från statsbudgeten.
Jag vill ändå fråga statsrådet om det inte vore en
god idé att faktiskt ha ett särskilt bärighetshöjande
program för järnvägen för att få upp vikten och få
effektivare transporter. Det skulle också gynna
exportindustrin, inte sant?
Anf. 253 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag skall ärligt erkänna att
bärighetsprogrammet bekostas av branschen. Det
är inte vilken skatt som helst i övrigt, utan det är
genom ett avtal med branschen som
bärighetsprogrammet har utarbetats. Någon
motsvarande möjlighet finns inte för järnvägen. Vi
har inte kunnat hitta någon möjlighet att få en
branschstödd särskild insats på järnvägsområdet.
Det skulle naturligtvis vara väldigt roligt om man
kunde utveckla en sådan modell. Där måste
skattemedel tillskjutas, och så sker nu i kraftigt
ökad takt. Vi investerar väldigt mycket mer i
järnvägar än vad vi har gjort på mycket länge.
Största delen av stombanenätet har i dag en tillåten
axellast på 22,5 ton. De nya broarna byggs för 25
ton.
När banverket nu arbetar inom de vidgade ramar
som det har fått för investeringar gör det
samhällsekonomiska bedömningar och investerar
där behoven är störst, i hög grad med hänsyn till
godstrafiken.
Anf. 254 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Visst var det så att när man
accepterade en höjning av fordonsskatten gjorde
man det för att få en satsning på bärighetshöjande
åtgärder på vägnätet. Det är alldeles klart. Men
bärighetsprogrammet bekostas av skattemedel
över budgeten. Det är ett faktum som man inte kan
förneka.
Man bör ändå hålla i minnet att den tunga trafiken
sliter så kraftigt på vägarna och i så stor
utsträckning bidrar till miljö- och andra problem att
den samhällsekonomiskt inte täcker sina kostnader
fullt ut. Det gör ju att man inte skall se det här som
en avgift i alla fall. Bärighetspaketet innebär ju
ändå, det måste väl statsrådet erkänna, att
konkurrenskraften för järnvägen -- när det gäller
att transportera -- har försämrats och att det därför
behövs ett motsvarande program där.
Överläggningen var härmed avslutad.
41 § Svar på fråga 1990/91:279 om dispens från
kravet på taxameter
Anf. 255 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat
mig om jag är beredd att medverka till att
''limousinebilar'', som enbart sysslar med t.ex.
körning av passagerare från och till flygplatser till
ett i förväg bestämt pris och således inte har behov
av taxameter, skall slippa att installera en
taxameter till dyr kostnad.
När behovsprövningen för taxitrafiken slopades,
var en viktig förutsättning att det skapades
möjligheter till konkurrens på lika villkor inom
branschen. Ett av medlen att uppnå detta var att
ställa krav på kvittoskrivande och registrerande
taxametrar, något som skulle underlätta
redovisningen för taxiägarna och skapa bättre
möjligheter till skattekontroll.
Enligt de riktlinjer som drogs upp i propositionen
skulle dispens från kravet på taxametrar kunna ges
om det fanns särskilda skäl. Sålunda bör dispens
kunna ges för fordon som endast utför vissa
transporter såsom kontrakterade skolskjutsar.
Vidare bör dispens kunna ges för s.k. hyrverk, då
anledning finns att behålla denna särskilda form av
beställningstrafik för vissa kundkategorier som av
olika anledningar önskar få transporten utförd utan
att det finns en taxameter i fordonet, t.ex. i
samband med statsbesök eller liknande händelser
eller för de fall företag vill använda hyrbilar för att
ersätta eller komplettera s.k. direktionsbilar.
Dispens från kravet på taxameter skall i de senare
fallen kompletteras med förbud att ta emot
beställning annat än från eget beställningskontor
och att utrusta fordon som används i trafiken med
t.ex. skylt som utvisar att fordonet är ledigt.
I avvaktan på en kommande utvärdering av
taxireformen anser jag att de principer som drogs
upp i samband med att beslut fattades om
avreglering av taxitrafiken skall ligga fast.
Dispens i enskilt fall från skyldigheten att ha
taxameter får medges av den länsstyrelse som har
meddelat taxitillståndet. Transportrådet får
meddela föreskrifter om undantag från skyldighet
att ha taxameter i taxitrafik för vissa slags
transporter eller fordon. Trafiksäkerhetsverket får
meddela undantag från bl.a. skyldigheten att ha
taxameter av viss typ.
Anf. 256 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Det var ett mycket långt svar, men
det var knappt svar på den fråga jag ställde. Här
pratar man om statsrådsbesök och skolskjutsar.
Men jag frågade om det trots allt stora antal bilar
som går i fast trafik mellan Arlanda och Stockholm
och mellan Sturup och Malmö, där man beställer
limousinen när man köper biljetten till flyget. De
flesta av de här bilarna går alltså aldrig som taxi.
Min fråga är: Måste dessa bilar, som aldrig används
som taxi, tvingas investera 35 000--40 000 kr. i en
taxameter som aldrig kommer att användas? Jag
förstår, herr talman, att taxi naturligtvis jublar över
detta i den heliga konkurrensneutralitetens land.
Men om man skall vara litet konsekvent för att taxi
skall få likvärdig konkurrens måste det innebära att
företag som exempelvis Avis, som också hyr ut
bilar, måste sätta in taxametrar á 35 000 kr.
Än en gång frågar jag statsrådet: Anser statsrådet
att gällande lagstiftning, gällande bestämmelser,
innebär att man skall slippa investera i taxametrar
á 35 000 kr. för de bilar som går som limousinbilar
från de olika flygplatserna i Sverige och som aldrig,
aldrig kör taxi?
Anf. 257 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag har valt att redovisa den
lagstiftning som riksdagen har ställt sig bakom, och
även redovisa vem som har att bedöma i det
enskilda fallet om det finns skäl -- mot bakgrund av
denna lagstiftning -- att medge dispens. Då kan jag
inte stå här och utvidga lagstiftningen när det gäller
tolkningar om vilka dispenser som de myndigheter
som har till uppgift att fatta beslut, skall besluta om
i enskilda fall. Jag vill bara göra den markeringen
att det som riksdagen har ställt sig bakom innebär
en stor restriktivitet när det gäller undantag för
skyldigheten att ha taxameter.
Jag har nyligen mött företrädare för Taxinäringen
som är mycket angelägna om att man just för att
upprätthålla konkurrensneutraliteten -- det tycker
jag är ganska viktigt -- bibehåller den restriktivitet
som riksdagen har uttalat sig för.
Anf. 258 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! En ägare till en limousin som kör i
fast trafik från Arlanda eller Sturup till en adress i
Stockholm eller Malmö och som aldrig, aldrig
kommer att köra i taxitrafik, skall alltså tvingas
investera i en taxameter som bara sitter och rostar
och som aldrig används. Jag tror inte att jag är
ensam om att tycka att det är förvånansvärt. Är det
på det här viset man måste uppnå s.k.
konkurrensneutralitet? Då måste det ju i
fortsättningen även bli så att man på
hyrbilsföretagen tvingas investera i taxametrar som
aldrig används för de vanliga hyrbilar som
privatpersoner hyr; det är ju också i viss mån en
konkurrens till Taxi.
Statsrådet säger att han har svarat och att det är
lagen som gäller. Jag frågar då igen: Skall de
limousiner som jag har aktualiserat, enligt
nuvarande lagstiftning förses med en taxameter
som aldrig kommer att användas?
Anf. 259 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö försöker
göra tolkningar av lagstiftningen och tillämpa den
på enskilda fall. Jag går inte i fällan att göra
tolkningar och bindande uttalanden omkring
enskilda fall. Det måste den myndighet som har
ansvaret att bedöma ta ställning till. Det får Sten
Andersson finna sig i. De besvärsmöjligheter som
finns i förekommande fall får ju utnyttjas om man
anser att den beslutande myndigheten har handlat
vid sidan av gällande lagstiftning.
Anf. 260 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Ja, jag finner mig väl i det; det
intresserar mig inte alls. Men jag har svårt att förstå
att ett antal limousinägare skall finna sig i att
investera i en produkt -- i det här fallet en
taxameter -- som de aldrig kommer att använda och
som kostar 35 000 kr. Påstå inte att de finner sig i
detta.
Det är ju trots allt så att statsrådet har en ganska
hög position när det gäller ansvaret för den svenska
trafikpolitiken och även för taxipolitiken. Jag
ställde en rak fråga. Det finns alltså ett stort antal
limousinägare som i dag kör utan taxameter. Jag
begär att få svar på frågan: Skall de i framtiden
tvingas ha en taxameter som de aldrig kommer att
använda? Statsrådet bara slingrar sig. Jag tycker
faktiskt att det är litet ynkligt.
Anf. 261 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Det är i och för sig onödigt att
fortsätta den här diskussionen, men jag vill ändå för
protokollet markera att den som anser att han inte
behöver ha taxameter alltså kan söka dispens. Det
är angivet genom riksdagen vilka grunder som
gäller för detta och vilka myndigheter som skall
fatta besluten. Vi skall väl inte, Sten Andersson i
Malmö, stå här och tala om vilka enskilda fall detta
gäller. Jag tycker faktiskt att Sten Andersson måste
respektera den lagstiftning han själv varit med om
att stifta.
Anf. 262 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Detta gäller ju inte herr Svensson i
Brunkeberg eller Lars Nilsson i Landskrona, utan
det gäller faktiskt en hel verksamhet som i dag drivs
i stor omfattning på de stora svenska flygplatserna.
Riksdagen har visserligen fattat beslut, men
statsrådet skulle väl ändå, utan att bli beskylld för
att syssla med ministerstyre, kunna ge en viss
vägledning till de människor som i dag lever på
limousinverksamhet; så klar borde väl
lagstiftningen vara.
Jag frågar då i stället så här: Tror statsrådet att de
limousinägare som söker dispens och undantag från
kravet att ha taxameter kommer att få någon
framgång med detta? Finns det en chans att de
kommer att slippa göra den här för vanligt folk helt
idiotiska investeringen?
Överläggningen var härmed avslutad.
42 § Svar på fråga 1990/91:285 om
förebyggande av olyckor i Öresund
Anf. 263 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Karin Wegestål har frågat mig vilka
möjligheter samhället har att kräva besked av
handelsfartyg när de fraktar farligt gods genom
Öresund.
På vilket sätt farligt gods skall transporteras
regleras genom IMO:s IMDG-kod (International
Maritime Dangerous Goods Code). Samtliga fartyg
som transporterar farligt gods måste uppfylla
kodens krav om hur lasten skall förpackas, märkas
och lastas.
Att dessa regler efterlevs kontrolleras genom
stickprovskontroller av sjöfartsverkets
fartygsinspektörer och sedan några månader
tillbaka även av kustbevakningen.
Vidare stadgas i Helsingforskonventionen att fartyg
som skall angöra hamnar i Östersjön till den
aktuella hamnen senast 24 timmar före ankomst
måste anmäla om de har farligt gods i lasten.
Hamnen i sin tur har skyldighet att informera det
lokala brandförsvaret.
Jag har tidigare i år besvarat frågan om regeringen
är beredd att införa anmälningsplikt på fartyg i
Östersjön. Jag kunde då redogöra för det system
med frivillig anmälningsplikt som tidigare prövats i
Östersjön. Den nödvändiga uppslutningen bakom
systemet kunde dock aldrig erhållas varför försöket
avslutades.
Dessa erfarenheter och det faktum att sjöfarten är
internationell till sin natur gör det befogat att
understryka vikten av att de krav och regler som vi
vill skall gälla för den internationella sjöfarten
måste grundas på ett internationellt regelverk.
De möjligheter vi har att tillförsäkra oss att
transporter med farligt gods sker på ett
betryggande sätt är således att arbeta med dessa
frågor inom IMO (International Maritime
Organisation), samt att se till att de regler som finns
i bl.a. IMDG-koden och Helsingforskonventionen
följs.
Det har hittills inte varit aktuellt att kräva en
utvidgad anmälningsplikt.
Anf. 264 KARIN WEGESTÅL (s):
Herr talman! Jag vill först tacka
kommunikationsministern för svaret på frågan. Jag
är inte riktigt nöjd med det som läggs fram här.
Det finns ingen anmälningsplikt, och det beror på
gamla bestämmelser som gör att man inte får kräva
det. Bestämmelser från 1857 säger att fartyg som
passerar genom sundet får inte på något sätt
hindras.
Öresund är en speciell farled. Den är mycket tätt
trafikerad. Det bor mycket människor runt
omkring. Det finns stora risker för att det skulle
kunna inträffa olyckor. Om det inträffar en olycka
t.ex. med en tankbåt med kemikalier som reagerar
med luft eller vid eld, skulle det kunna spridas
giftmoln som på några få minuter kunde ställa till
livsfarliga situationer för människor som bor vid
sundet. Det skulle också kunna förgifta vattnet och
livet i vattnet.
Det finns folkrättsliga regler som säger att sjöfarten
i sund mellan fria hav är fri. Som jag sade förut,
finns det ingen skyldighet att förhandsanmäla, mer
än om fartyget skall angöra svensk hamn, och det
är det som Helsingforskonventionen omfattar. I
Öresund passerar den mesta trafiken rakt igenom
och angör alltså ingen svensk hamn.
Jag vet att det har funnits en frivillig
överenskommelse mellan Östersjöstater om
förhandsanmälan. Jag vet också att den föll 1987,
därför att Sovjetunionen inte ställde upp på
överenskommelsen. På grund av att det har hänt så
mycket positiva saker i Östeuropa, tänkte jag mig
möjligheten att man kanske skulle kunna försöka
igen och få ett bättre resultat av en sådan
överenskommelse.
Anf. 265 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Det är ju speciella förhållanden i
Öresund, som vi ständigt återkommer till, både
Karin Wegestål och jag. Sjöfarten i Öresund
regleras genom internationella överenskommelser,
och det begränsar naturligtvis möjligheten att vidta
ensidiga åtgärder. Det är naturligt att
uppmärksamma de frågorna i de internationella
sammanhang där vi har säte och stämma.
Jag vill ändå säga, eftersom vi specifikt talar om
Öresund, att det finns ett mycket väl utvecklat
samarbete mellan Sverige och Danmark när det
gäller skyddsåtgärder, brandförsvar och på annat
sätt och att gemensamma övningar regelbundet
genomförs i Öresund för att hålla en hög
beredskap.
En arbetsgrupp, ledd av sjöfartsverkets
generaldirektör Janérus och räddningsverkets chef
Myhlback, har inrättats för att optimera brand- och
räddningsresurserna i Öresund. Sjöfartsverket och
kustbevakningen har ingått ett avtal, där
kustbevakningen ges rätt att på egen hand göra
bemanningskontroller och kontroller av farligt
gods. Genom att kustbevakningen har ett stort
antal personer runt om de svenska kusterna ges då
möjlighet att kontrollera transporterna av farligt
gods.
Jag vill nämna de här insatserna för att markera den
vikt vi lägger från svensk sida vid att hålla en hög
beredskap mot den typ av olyckor som Karin
Wegestål tar upp i sin fråga.
Anf. 266 KARIN WEGESTÅL (s):
Herr talman! I lördagstidningen läste jag om
arbetsgruppen som har tillsats inom sjöfartsverket,
och jag är mycket positiv till det initiativet. Man tar
där upp just de mål som jag har med min fråga,
nämligen förbättrad säkerhet, bättre samarbete och
möjlighet att göra snabba insatser.
Men jag menar ändå att eftersom den europeiska
säkerhetssituationen har ändrats så betydligt,
borde Sverige nu kunna ta upp frågan om de
föråldrade bestämmelserna. 1857 hade fartygen
med sig blodiglar, kamfer och fnöske, helt andra
saker än som transporteras i dag. Jag tycker faktiskt
att det är dags att titta över det här.
Överläggningen var härmed avslutad.
43 § Svar på fråga 1990/91:294 om
investeringarna i infrastruktur
Anf. 267 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Maggi Mikaelsson har frågat mig om
när regeringen tänker återkomma med förslaget
om en infrastrukturfond.
I regeringens proposition (1989/90:88, bil. 2) om
vissa näringspolitiska frågor föreslogs att en
infrastrukturfond inrättas genom ett engångsanslag
på 5 miljarder kronor. Syftet med fonden angavs
vara att åstadkomma en snabbare utbyggnad av
angelägna infrastrukturinvesteringar inom
järnvägs- och kollektivtrafikområdena än vad som
är möjligt inom ramen för anslagen till vägverket
och banverket.
Riksdagen delade regeringens uppfattning att 5
miljarder kronor bör anvisas för
infrastrukturinvesteringar på trafikområdet i form
av ett engångsanslag. I sitt betänkande
(1989/90:TU27) ansåg trafikutskottet att medlen
bör användas för att möjliggöra en tidigareläggning
av infrastrukturinvesteringar i stomjärnvägar,
länsjärnvägar och kollektivtrafikanläggningar.
Härutöver ansåg utskottet att anslaget även bör
disponeras för investeringar i vägar som syftar till
att förbättra kollektivtrafiken.
Som framgått av regeringens skrivelse (1990/91:50)
har regeringen för avsikt att i början av år 1991
redovisa en samlad strategi för hur infrastrukturen
skall finansieras.
Anf. 268 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret, men
det är inte riktigt svar på den fråga som jag har
ställt. Frågan om en samlad strategi för hur
infrastrukturen skall finansieras är i och för sig
viktig och intressant, och den diskuterar jag gärna
med kommunikationsministern. Men min fråga
gällde infrastrukturfonden, engångsanslaget på 5
miljarder som regeringen har fått riksdagens
uppdrag att återkomma om.
Bakgrunden är förstås de eftersatta behoven,
framför allt när det gäller länsjärnvägarna. Jag tror
att man i de flesta län nu har fattat beslut om de s.k.
LPA-planerna, dvs. investeringar i vägar,
länsjärnvägar och länstrafikanläggningar. Jag tror
att jag pratar för fler län än Västerbotten, när jag
säger att för att något så när klara de
investeringsbehov som finns sätter man sin
förhoppning till just det här engångsanslaget och
infrastrukturfonden som regeringen har utlovat.
I Västerbotten gäller det den s.k. tvärbanan mellan
Storuman och Hällnäs som klassas som
länsjärnväg. I länsstyrelsens plan, som man nu har
fattat beslut om, har man skjutit upp investeringen
i upprustning av tvärbanan till 1998, trots att man
vet att det innebär ett stort hot mot de
timmertransporter som i dag går på banan. SJ har
nämligen sagt att några godstransporter inte
kommer att erbjudas efter 1993, om det inte
kommer besked om en snabb upprustning.
Att investeringen har skjutits upp i länsstyrelsens
plan beror bl.a. på att man har satt sitt hopp till att
kunna söka medel ur infrastrukturfonden för en
tidigareläggning av investeringarna.
Samtidigt har det kommit informationer i
massmedia om att regeringen har gjort en satsning
på storstädernas kollektivtrafik med 5,5 miljarder
kronor. Detta skapar förstås en väldig oro bland
många som bor utanför storstadsområdena, som är
rädda för att den infrastrukturfond som regeringen
tidigare har pratat om nu plötsligt har blivit en
storstadstrafikfond.
Jag vill fråga Georg Andersson om han kan lova att
infrastrukturfonden, som det tidigare var sagt
skulle gälla för hela landet, inte har försvunnit i
hanteringen.
Anf. 269 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill inte gå in på formerna -- det
viktiga är ju innehållet.
Jag kan försäkra att vi kommer att redovisa en plan
för hur vi skall kunna göra väsentliga förstärkningar
av infrastrukturen i landet, och detta begränsar sig
inte till storstäderna.
Men jag kan i dag inte ytterligare redovisa
formerna för detta, utan jag måste be om Maggi
Mikaelssons tålamod till fram på nyår, när detta
kan redovisas i anslutning till de aviserade
propositionerna.
Anf. 270 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Georg Andersson ber att jag skall
visa tålamod. Men det är inte mitt tålamod som är
problemet utan den osäkerhet som uppgifterna i
massmedia har skapat om att regeringen tänker
lägga 5,5 miljarder kronor på
kollektivtrafiksatsningar i storstadsområdena. Det
är faktiskt mer än de 5 miljarder som man tidigare
sagt skulle räcka till investeringar i hela Sverige!
Jag har här med mig ett tidningsurklipp från
Jämtlands län. Detta visar hur upprörd man är där.
Man gör den kopplingen, att storstadsområdena
ändå ligger långt under de kommunalskatter som
inlandet och glesbygden har. Därför borde man nog
i första hand tänka sig att en fond för investeringar
i kollektivtrafik skulle gå i minst lika hög grad till
glesbygdslänen, i stället för att de, som man nu är
rädd för, hamnar i storstadsområdena.
Anf. 271 Kommunikationsminister GEORG
ANDERSSON (s):
Herr talman! Låt mig vädja till Maggi Mikaelsson
att inte uppamma motsättningar i den här frågan.
Det var av speciella skäl nödvändigt att
offentliggöra ramarna för de storstadssatsningar
som regeringen planerar, med hänsyn till att här
arbetar tre särskilt utsedda storstadsförhandlare,
men i den samlade strategi som regeringen kommer
att redovisa fram på nyåret blir övriga delar av
landet inte lottlösa -- jag försäkrar.
Anf. 272 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag tar Georg Anderssons ord till
intäkt för att även glesbygden och resten av landet
kommer att få sin beskärda del -- och en rejäl del!
De behöver nog sina egna 5 miljarder till
investeringar på detta område.
Överläggningen var härmed avslutad.
44 § Svar på fråga 1990/91:219 om kurdiska
flyktingar
Anf. 273 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Berith Eriksson har frågat mig vilka
åtgärder regeringen avser vidta för att förhindra att
20 kurdiska flyktingar avvisas till sitt hemland Irak
under nuvarande förhållanden. Flyktingarna skulle
enligt Berith Eriksson på eget initiativ ha rest till
Sverige från flyktingläger i Turkiet.
Efter kontakt med invandrarverket kan jag
konstatera att inte någon person med den bakgrund
som beskrivs i frågan har avvisats till Irak.
Anf. 274 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag tackar invandrarministern för
svaret.
Invandrarministern talar som om det här är
människor som inte finns, men jag har alla deras
ärendenummer, så jag vet att det finns akter
upplagda på dem hos invandrarverket.
Bakgrunden är denna. I augusti 1989 kom en familj
bestående av 20 personer på eget initiativ, med
hjälp av släktingar i Sverige, till Trelleborg.
Familjen kom direkt från flyktingläger i Turkiet via
Tyskland till Sverige. Av gruppen avvisades 18
personer omedelbart vid svenska gränsen tillbaka
till Tyskland, däribland ett minderårigt barn till de
två som fick stanna här i Sverige för att få sin sak
prövad. Invandrarverket avslog deras asylansökan.
På en fråga från advokaten den 18 augusti till vilket
land man ämnade sända det gamla paret svarade
man på invandrarverket muntligen: ''Till Irak''.
Jag har själv försökt få dessa uppgifter bekräftade.
Jag ringde till slussen i Malmö. Efter att ha sökt
efter ärendena meddelade man mig att de hade
överlämnats till Norrköping. Jag fick namn och
telefonnummer vart jag skulle ringa. Jag ringde dit
och fick veta att ärendena hade lämnats vidare till
regeringen. I förra veckan ringde advokaten och
sade att tydligen ingenting av de uppgifter jag har
fått stämmer, utan att paret fortfarande finns kvar i
utredningsslussen i Malmö.
Jag vill först fråga: Är det möjligt, mot bakgrund av
att vi själva har arbetat för att få ut svenska
medborgare ur landet, att tänka sig att vi skulle
sända tillbaka människor till Irak?
Anf. 275 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag hoppas att det nu en gång för alla
framgår hur omöjligt det är att diskutera enskilda
ärenden i den här talarstolen.
Jag har inhämtat de uppgifter som jag ger i mitt svar
från invandrarverket. Det är inte så, kan jag påstå,
att några irakiska medborgare som är kurder i dag
skickas tillbaka till Irak.
Anf. 276 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Min fråga ställdes inte utifrån det här
enskilda ärendet, utan jag frågade om det är möjligt
att människor skickas tillbaka till Irak.
Hur länge skall de flyktingar som finns här i Sverige
egentligen vänta på att förhållandena kanske blir
annorlunda i Irak? Det sägs ju att man utgår från
varje enskilt fall och gör noggranna
undersökningar, men när det gäller de här
människorna, som kommer från flyktingläger dit de
flytt undan Saddam Husseins gasbombningar, vore
det också från den synpunkten helt otänkbart att
sända dem tillbaka.
Sedan har vi de 18 som sitter i Tyskland och som
inte har sökt politisk asyl där eftersom de har släkt
och föräldrar i Sverige. Där handlar det väl om att
vi har brutit mot punkt 4 i utlänningslagen, som
stadgar vad som gäller för transitland? Dessa
människor har kunnat visat med sina biljetter att de
inte har uppehållit sig i Tyskland utan att Tyskland
har varit transitland.
Överläggningen var härmed avslutad.
45 § Svar på fråga 1990/91:224 om
homosexuella flyktingar
Anf. 277 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Maria Leissner har frågat mig hur jag
avser att garantera skydd för de asylsökande som
hotas av förföljelse inkl. fängelsestraff och tortyr i
hemlandet på grund av sin homosexuella läggning.
I sin fråga hänvisar Maria Leissner till att
homosexuella tidigare garanterats visst skydd i
Sverige genom paragrafen om humanitära skäl i
utlänningslagen samt att denna bestämmelse tagits
ur bruk genom regeringens beslut den 13 december
1989.
Detta är fel.
Reglerna om vem som är flykting finns i 3 kap.
utlänningslagen. Genom beslutet den 13 december
1989 beslöts att endast konventionsflyktingar skall
beviljas asyl här samt att krigsvägrare och s.k. de
facto-flyktingar skall undantas från rätten till asyl
här såvida de inte har ett särskilt starkt
skyddsbehov. En sådan företrädesrätt till fristad i
Sverige kan gälla även en utlänning som får stanna
på humanitära grunder (prop. 1983/84:144 s. 36)
enligt nu gällande bestämmelse i 2 kap. 4 §
utlänningslagen, en regel som inte tagits ur bruk
genom regeringens beslut i december 1989.
En homosexuell person som riskerar allvarligt
fängelsestraff och tortyr i sitt hemland på grund av
sin sexuella läggning får således fortfarande
uppehållstillstånd i Sverige.
Andre vice talmannen konstaterade att
frågeställaren ej var närvarande i kammaren och
förklarade överläggningen avslutad.
46 § Svar på frågorna 1990/91:235 och 236 om
de asylsökande bulgarien-turkarna
Anf. 278 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Under senare tid har stor
uppmärksamhet riktats mot de asylsökande
bulgarien-turkarna.
Anna Horn af Rantzien har frågat mig vilken
garanti det finns för att de vid återvändandet inte
utsätts för repressalier av olika slag. Maria Leissner
har frågat om jag avser att skaffa försäkringar hos
bulgariska myndigheter om att de inte kommer att
diskrimineras vid hemkomsten.
Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.
Den s.k. bulgariseringskampanjen under den förra
bulgariska regimen var brutal och föranledde också
att en del bulgarer med turkiskt ursprung fick asyl
i Sverige. Sedan regimen fallit, har utvecklingen i
Bulgarien gått mot en demokratisering.
Regeringen har erkänt existensen av de etniska
motsättningarna och har tagit avstånd från den
tidigare assimileringspolitiken.
I december 1989 återinfördes de konstitutionella
rättigheterna för den turkiskspråkiga gruppen i
landet. Den händelseutveckling som senare ägt
rum har fortsatt i samma riktning. I våras hölls
allmänna val, och företrädare för den turkiska
minoriteten valdes in i parlamentet.
De etniska turkarnas företrädare, MRF
(Movement for Rights and Freedoms) utgör med
sina 23 mandat det tredje största blocket i
parlamentet. MRF hade nu i november en stor
framgång genom att en överväldigande majoritet i
parlamentet antog förändringar i den bulgariska
namnlagen. Förändringarna innebär att de etniska
turkarna nu genom ett enkelt förfarande kan få
tillbaka sina turkiska namn.
Självklart kan inte århundradens motsättningar
mellan etniska grupper lösas i ett slag. Därför kan
jag naturligtvis inte lämna några garantier för att
inte någon form av diskriminering kan förekomma.
Detta kan dock knappast utgöra skäl för asyl i
Sverige.
Anf. 279 ANNA HORN AF RANTZIEN
(mp):
Herr talman! Vi var några stycken nere på
Centralen och lyssnade till de bulgarien-turkar som
hade gått lång väg till fots för att försöka göra sina
röster hörda.
Vad som mest upprör i det här sammanhanget
tycker jag är retroaktiviteten när det gäller
tolkningen av lagen -- att se hur människor som har
börjat rota sig i Sverige rycks upp när de tror sig
vara trygga och sedan skickas tillbaka.
Påståendena om att förhållandena har förbättrats i
Bulgarien är tydligen inte helt säkra. Det påstås i
en tidningsartikel att förhållandena inte är särskilt
mycket bättre. Den bulgariska säkerhetspolisen
förföljer fortfarande bulgarien-turkarna. Det råder
ekonomisk kris och matbrist.
Den barnpraxis som tidigare fanns har tydligen
försvunnit. Varför så har skett kanske jag kan få
besked om av statsrådet Lööw.
Tidigare har bulgarien-turkarna automatiskt fått
asyl i Sverige. Man har då hänvisat till trakasserier,
förbud mot att använda det turkiska språket osv.
Statsrådet säger att detta har upphört, men det är
tydligen inte helt säkert.
I dagens tidning finns en artikel där det talas om att
man i Väröbacka har anmält svenska staten för
Europadomstolen. I den finns ett pilotfall som
gäller en man med hustru och två barn. Man undrar
om utvisningsbeslutet inte kunde vänta åtminstone
tills utslaget från Europadomstolen har kommit.
Anf. 280 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! I ett år har jag debatterat frågan om
förhållandena i Bulgarien och för den turkiska
minoriteten i landet.
Det finns inte och har aldrig funnits någon
automatisk regelmässig asylrätt för någon
flyktinggrupp. Vi har åtagit oss att enligt
internationella regler pröva varje ärende
individuellt. Det har vi gjort också i de 5 000
bulgarien-turkarnas fall under förra hösten.
Jag kunde på ett mycket tidigt stadium ge ett
besked som kanske var mer generellt än till någon
annan grupp. Redan i början av året talade vi om
att man inte kunde påräkna asyl i Sverige, om man
inte hade någon annan form av förföljelse eller
diskriminering att anföra än den som var
förknippad med den assimileringskampanj som nu
har upphört. Den nya bulgariska regimen hade i
själva verket sagt att man inte kunde acceptera en
sådan behandling av en minoritet om man skall
kunna tala om att man är på väg mot demokrati. Jag
tror inte att någon av dessa familjer har kunnat rota
sig eller få några förväntningar om beviljad asyl på
de grunderna.
Sedan är det en annan sak att man har utnyttjat den
möjlighet som alla har till individuell prövning, att
överklaga och dra ärendena igenom hela
processen. Det har självfallet tagit tid, men vi
börjar nu komma ifatt med dessa beslut.
Överläggningen var härmed avslutad.
47 § Svar på fråga 1990/91:239 om
tillämpningen av utlänningslagstiftningen
Anf. 281 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jan-Olof Ragnarsson har frågat mig
om regeringen är beredd att vidta åtgärder för att
undvika en, som han uttrycker det, fortsatt
ryckighet och oförutsägbarhet i tillämpningen av
utlänningslagstiftningen.
Bakgrunden till frågan är regeringens beslut om
förändring av barnpraxis, dvs. förändringar av den
förenklade prövning som sedan maj 1989 skett för
de asylsökande barnfamiljer som fått vänta på
slutligt beslut i över ett år.
Sedan september i år gäller denna schablonregel
endast i första instans, dvs. hos invandrarverket.
Eftersom regeringens bedömningar normalt inte
avviker från invandrarverkets då det gäller
åberopade asylskäl, får en asylsökande ett mycket
klart besked i och med invandrarverkets beslut.
Jan-Olof Ragnarsson antar i sin fråga att ändringen
i barnpraxis är orsakad av att nu så många ännu ej
avgjorda ärenden som gäller asylsökande
bulgarien-turkar närmar sig ettårsgränsen.
Visst är det många asylsökande barnfamiljer som är
bulgarien-turkar och som ännu inte fått besked från
invandrarverket, men vi har faktiskt även
asylsökande barnfamiljer från andra delar av
världen. Och ändringen i barnpraxis gäller alla
asylsökande barnfamiljer.
Jag anmälde redan i våras vid en frågestund här i
kammaren att en förändring av barnpraxis skulle bli
nödvändig under hösten.
Anledningen till detta är att vi redan då såg att
regeln skulle komma att bli orättvis beroende på
den stora mängd av ärenden som under hösten
skulle närma sig en handläggningstid om ett år.
Regeln har kommit att resultera i att barnfamiljer
som kommit samtidigt och med så gott som
identiska skäl fick helt olika beslut enbart beroende
på att utredningstiden varierat.
Vår flyktingpolitik måste syfta till att ge fristad åt
de människor som är flyktingar och behöver skydd
eller har ett särskilt starkt skyddsbehov.
Anf. 282 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Jag delar invandrarministerns
bedömning som redovisa i sista stycket, att vår
flyktingpolitik måste syfta till att ge en fristad åt de
människor som är flyktingar och behöver skydd. På
den punkten är invandrarministern och jag helt
överens.
Ett stötande inslag i regeringens s.k. 13-
decemberbeslut från 1989 var den retroaktiva
tillämpningen. Trots den hårda kritiken har
regeringen i höst fattat ett nytt beslut som skall få
retroaktiv tillämpning. Den s.k. barnpraxisen
innebär att barnfamiljer som har väntat på
slutgiltigt beslut i minst ett år i normala fall har fått
uppehållstillstånd. Nu har tillämpningen ändrats så
att ettårsgränsen gäller fram till invandrarverkets
beslut.
Anledningen är densamma som jag har tagit upp i
frågan -- de många ärenden gällande turkbulgariska
barnfamiljer som ligger hos regeringen och som är
äldre än ett år. I dessa ärenden skulle man alltså ha
fattat positiva beslut om den tidigare praxisen hade
tillämpats. Nu kommer i stället de flest turk-
bulgarerna att avvisas.
Jag vill understryka att det ur
rättssäkerhetssynpunkt såväl som humanitär
synpunkt är oacceptabelt med detta godtycke och
denna oförutsägbarhet i lagtillämpningen. Jag
tycker också att åtgärderna rimmar dåligt med de
åtaganden vi har gjort i enlighet med FNs
barnkonvention om att man alltid skall låta barnets
bästa sättas i främsta rummet.
Anf. 283 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Barnens bästa måste väl i detta fall,
såsom i alla andra asylärenden, vara att förkorta
väntetiderna så mycket som möjligt. Det är väl inte
eftersträvansvärt i sig att vi får väntetider på över
ett år, så att barnpraxis måste inträda. I själva
verket är det som Jan-Olof Ragnarsson kallar för
ryckighet och oförutsägbarhet i sin fråga ett resultat
av att verkligheten är litet ryckig och oförutsägbar
när det gäller den här verksamheten. Det inträffar
t.ex. sådana saker som att det kommer ett
fördubblat antal asylsökande under en höst.
Men jag vill understryka att det är också tack vare
att vi möter detta med anpassning och flexibilitet --
trots de stora påfrestningarna som vi hade i
asylmottagandet förra hösten -- som det ändå har
varit möjligt att klara av mottagningen, även om
det många gånger har fått ske med provisoriska
lösningar. Dessutom har ju regeringen nu förstärkt
resurserna för polisen, invandrarverket och
departementet för att pressa ned väntetiderna.
Detta kan man ju kalla ryckighet. Men det är
kanske bra att vi har en regering som tar ett ryck
ibland när det gäller de här frågorna. Det absolut
viktigaste måste ju vara att pressa ned
väntetiderna, så att ett års väntetid kommer att
höra till undantagen för en barnfamilj.
Jag har åtskilliga gånger i frågestunder och i
interpellationsdebatter rett ut både retroaktiviteten
och varför den barnpraxis som vi hade blev så
orimlig. Den blev så orättvis att vi fick lov att flytta
den till första instans. Jag får kanske be Jan-Olof
Ragnarsson att gå tillbaka till protokollen. Jag
tycker inte att det finns någon anledning att
upprepa det en gång till här.
Anf. 284 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Invandrarministern och jag hade en
interpellationsdebatt om handläggningstider, och
jag lovar att vi i vänsterpartiet skall göra allt för att
vara konstruktiva i debatten när det gäller att få ned
väntetiderna för asylsökande.
Jag hoppas och tror att vi drar åt samma håll när det
gäller dessa saker. Det är positivt att man har gjort
omfördelningar så att man har fått 62 milj. kr. extra
för att korta ned handläggningstiden. På den
punkten är invandrarministern och jag överens.
Överläggningen var härmed avslutad.
48 § Svar på fråga 1990/91:283 om balters
möjligheter att få visum till Sverige
Anf. 285 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Gunnar Hökmark har frågat mig om
regeringen avser att vidta åtgärder för att
underlätta för balter att få visum till Sverige.
Svaret på frågan är ja.
Det pågår ständigt ett arbete mellan
regeringskansliet, våra beskickningar utomlands
och invandrarverket för att rationalisera
viseringsärendena och förkorta
handläggningstiderna. Vi försöker på olika sätt
genomföra detta, t.ex. genom datorisering och
personalförstärkning.
Vid en interpellationsdebatt här i kammren den 26
oktober redogjorde jag för hur kraftigt
viseringsärendena ökat hos våra
utlandsmyndigheter de senaste åren -- från drygt
145 000 år 1987 till närmare 236 000 förra året. Till
denna ökning bidrar inte minst ansökningar från de
baltiska staterna.
I december 1989 öppnades ett avdelningskontor i
Tallinn, och under första verksamhetsåret där har
hittills utfärdats omkring 15 000 viseringar till
Sverige. I maj 1990 öppnades ett avdelningskontor
i Riga, och man uppskattar att omkring 10 000
viseringar kommer att utfärdas under första året.
Eftersom diskussionerna med litauerna inte är
avslutade, är litauiska medborgare tills vidare
hänvisade till avdelningskontoret i Riga.
Balternas intresse av att resa till Sverige är mycket
glädjande, och jag delar Gunnar Hökmarks mening
att kontakter, kunskaper och överföring av know-
how över gränserna utvecklar samhörighetskänslan
mellan Öst- och Västeuropa. På sikt vill vi
naturligtvis avskaffa visumkravet.
Anf. 286 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Jag skall be att få tacka Maj-Lis Lööw
för svaret på min fråga. Jag tycker att det är bra att
statsrådet så klart säger ifrån att man avser att vidta
åtgärder för att underlätta för balter att få visum till
Sverige. Jag vill bara påpeka att frågan om visering
för balter inte bara är en fråga om en administrativ
åtgärdskalender, utan det är också en
utrikespolitisk fråga. Den har att göra med vår vilja
att underlätta för de baltiska medborgarna att på
olika sätt knyta kontakter i Sverige. I den
bemärkelsen är det alldeles utmärkt att vi nu har
fått till stånd fungerande avdelningskontor i Tallinn
och Riga. Det betyder väldigt mycket.
Men det är inte bara en fråga om den administrativa
behandlingen, utan även om de olika krav som man
ställer för visering. Det flyter relativt lätt i dag när
det gäller yrkesmässiga kontakter, men när det
gäller de balter som av personliga skäl vill kunna
besöka Sverige och som inte har klara knytningar,
t.ex. familjeband, är det betydligt svårare. Jag
skulle vilja uppmana statsrådet att se över vad man
kan göra för att underlätta denna typ av mer
informellt utbyte, möjligheterna att komma och
resa i Sverige. Det är möjligt att man kan använda
sig av ett samarbete med de baltiska
organisationerna i Sverige. Det är möjligt att man
skulle kunna använda sig av en visering vid gränsen.
Jag tycker att det är alldeles utomordentligt att
Maj-Lis Lööw påpekar att man på sikt bör försöka
avskaffa visumkravet. Jag avser att försöka följa
denna fråga för att se att statsrådet gör vad hon kan.
Detta är en viktig angelägenhet för oss i Sverige.
Anf. 287 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Vi tycks vara så överens att det skulle
vara överflödigt att ta en replik på detta. Jag vill
bara, för säkerhets skull, påpeka att jag inte tror att
alla förenklingar och förbättringar ännu är
genomförda. Vi fortsätter med en översyn och
försöker hitta ytterligare förenklingar. Dessutom
kan jag rekommendera Gunnar Hökmark att ta
kontakt med sin representant i invandrarverkets
styrelse. Invandrarverkets styrelse och
invandrarverket självt har i många stycken
delegerat besluten om viseringskravens utformning
till sig.
Anf. 288 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Det är jag inte alls främmande för.
Det händer faktiskt att vi talar med varandra över
huvud taget i den moderata riksdagsgruppen.
Den här frågan ställer jag däremot till statsrådet,
och jag förväntar mig därför åtgärder från
statsrådet. Detta har ju utlovats här, och det blir
därför lätt att följa upp. Tack!
Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 19.47 att ajournera
förhandlingarna till kl. 20.30 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 20.30.
49 § Sverige och den västeuropeiska
integrationen (Utrikesutskottets betänkande UU8,
forts. från 4 §)
Anf. 289 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Det är ett historiskt steg mot
integrering i EG och Europa som vi tar i dag. Det
skapar helt nya möjligheter på många områden där
vi förut såg svårigheter. De övergripande
aspekterna har analyserats noga redan under den
tidigare debatten före frågestunden. Jag vill belysa
en aspekt av EG-samarbetet som ännu inte har
berörts.
EGs Europa är ett regionernas Europa snarare än
nationalstaternas. Östersjön är visserligen formellt
ett internationellt hav. Men med Sverige inne i EG
och med ett förenat Tyskland inne i samma EG, blir
detta hav av stort intresse i framtiden. Om de
baltiska länderna får sin frihet, kommer trenden
alltmer markant att gå mot ett hav med ett rikligt
varierat handels- och turistutbyte. En sådan
utveckling är angelägen, och den kan göra regionen
runt södra Östersjön till en viktig tillväxtzon.
EG-medlemmen Tyskland har nu kraftfulla
universitet i Hamburg, Kiel, Rostock, Stralsund
och Greifswald. Hamburg kommer att återfå sitt
uppland och åter bli utförselhamn för hela
Elbeområdet. Tillväxtpotentialen i det nya norra
Tyskland är omfattande.
Danmark är ju ockå EG-medlem. Det torde vara
alldeles tydligt att danskarna kommer att söka ett
samarbete med Nordtyskland, och att ett s.k.
Hansasamarbete kommer att skapa en mycket
stark tillväxtzon i de norra delarna av det
nuvarande EG.
Det är därför angeläget att Sydsverige kan hänga
med i den utvecklingen och bli en del av den
tillväxtzon som kommer att uppstå med eller utan
vår medverkan. I själva verket skulle Skåne-
Själland med en riktig infrastruktur kunna vara den
femte K-regionen i Europa med sina 4,5 miljoner
invånare, tre universitet och storflygplatsen
Kastrup.
Men för att man skall få ett sådant fungerande
samarbete för Sydsveriges del, fordras ett
ömsesidigt och gediget förtroende. Det har varit
bekymmersamt för oss i södra Sverige att stå
utanför EG och bara säga att vi vill förhandla oss
till alla fördelar och inga nackdelar, och vi vill inte
låsa upp oss.
Våra partner inom EG är européer. De tror på
Europa och vill något med Europa, och de ogillar
vår skeptiska ö-folksinställning. De är sina vänners
vänner, och dit kommer vi i allt större utsträckning
att räknas efter det beslut som riksdagen kommer
att fatta i dag eller i morgon, och detta är viktigt för
framtiden.
Detta beslut är viktigt för hela landet, men det är
alldeles speciellt viktigt för Sydsverige. Blir
Hansaregionen och Stockholmsregionen stark, är
det ett stöd för hela Östersjöregionen -- även för
östsidan, och det behövs.
Låt mig också understryka att ett EG-medlemskap
i någon mån påverkar vår suveränitet, även om den
är begränsad för ett litet exportberoende land som
Sverige. Men det kommer att öka vår identitet som
svenskar, det visar alla erfarenheter som man fått
under åren i de länder som är medlemmar i EG.
Anf. 290 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Debatten om Sverige och EG börjar
nu äntligen ta fart. Länge har vi bedövats av
missledande analogier som t.ex. Sverige i form av
en flaggprydd pojke som stannar i växten, när det
inte har varit fråga om vargar som ylat övergivet på
tundran. Intresset för EG har varit ljumt hos
allmänheten. En vag, känslomässig baserad, positiv
inställning har uppammats. Det handlar om längtan
efter att få vara med i gemenskapen och inte bli
utestängd, och allting skall ju bli billigare.
Det påstås på minst sagt lösa grunder att det skall
bli billigare att bo i ett land med världens högsta
bostadsstandard. Restauranger har döpt om sina
Happy hours och weekendrabatter till EG-priser.
Är det någon som tror att maten blir billigare när
miljöförstöringen rent fysiskt leder till en brist på
mat i världen eller om vi är tvingade att importera
vår mat, eftersom vårt jordbruk lagts ned?
Herr talman! Jag vill först säga något om
regeringens information. Den officiella EG-
informationen har tassat försiktigt. Inga svårigheter
har rapporterats hörbart. Hemligstämpeln har vilat
tungt över varje dokument som skulle kunna väcka
intresse. Ännu en falsk analogi är: Förhandlingar
pågår, och då tiger man. En rad tysta,
förtroendeingivande löneförhandlare träder fram
för vår inre syn. Anita Gradin säger rätt ut i
Kommunaktuellt att EG-EFTA-förhandlngarna är
som en vanlig löneförhandling. Men hur skulle det
kunna vara så?
Här gäller det att bygga upp ett förtroendefullt
samarbete med andra länder, inte att slåss om ett
begränsat ekonomiskt utrymme. Det är fråga om
ömsesidig nytta, och då finns det ingen anledning
att tiga med viktiga förbehåll i förhandlingarna.
Riksdagen har tydligt markerat de villkor som skall
gälla för EG-förhandlingarna, t.ex. för miljön,
hälsan och självbestämmandet. Med vilken rätt
hemligstämplar regeringen information om hur
EG-reglerna gör riksdagens förbehåll omöjliga?
Det är svårt att värja sig för misstanken att
hemlighetsmakeriet är till för att inte ''oroa folk''
och att förhindra att människor får klart för sig vad
som är på gång. Jag anser att vi är tack skyldiga Per
Gahrton för hans arbete att ta fram information om
EG.
Nu ger riksdagen regeringen klarsignal att under
vissa förutsättningar inlämna Sveriges ansökan om
medlemskap i EG. Rimligtvis måste intresset nu
vakna för denna den största frågan sedan Gustav
Vasa gjorde Sverige till en nation. Massmedia
börjar nu ställa frågor.
Om vi blir medlemmar upphör Sverige att existera
som suverän stat. Det är inte bara fråga om några
smärre inskränkningar i vår självbestämmanderätt.
Vi skulle antagligen få mindre självständighet än en
delstat i USA. Lagarna skulle inte längre stiftas i
Sverige, utan på kontinenten av personer som
svenska folket inte kan avsätta i allmänna val. Det
sägs också att lagtraditionerna på kontintenten
skiljer sig avsevärt från våra.
Genomförs den monetära unionen med en EG-
valuta och en centralbank i Europa, har vi inga
möjligheter att föra en egen ekonomisk politik som
t.ex. prioriterar miljö, arbete åt alla och regional
utveckling framför inflationsbekämpning.
Men det är oerhört viktigt att påpeka att en
medlemskapsansökan inte är detsamma som
medlemskap. I så fall var det lika historiskt när vi
på 60-talet lämnade in en öppen ansökan till EG för
att få frågan om medlemskap belyst. Det var då vi
fick det utmärkt fungerande frihandelsavtalet i
stället, där tvister avgörs utan överstatlighet.
Vi har tid att sätta oss in i vad ett EG-medlemskap
betyder och vilka alternativ som finns, t.ex. ett
utökat ekonomiskt samarbete i Norden, i
samarbete med resten av Europa och världen. Det
kan vara ett samarbete mellan självständiga länder.
Tidigast efter valet 1994 är det rimligen möjligt för
Sverige att bli medlem i EG. Riksdagen skall i så
fall dessförinnan ha godkänt ett avtal om
medlemskap. Inför valet 1994 vet vi alltså klart var
vi står. Eftersom det är fråga om grundlagsändring
kan en tredjedel av riksdagens ledamöter
bestämma att det slutgiltiga beslutet skall
överlämnas till folket i en beslutande
folkomröstning. Det vore rimligt att en riksdag som
tänker avskaffa sig själv lät sina uppdragsgivare,
folket, avgöra om det är detta man önskar!
Herr talman! På s. 64 i betänkande nr 8 förutsätter
utrikesutskottet att regeringen kommer att ordna
ytterligare informationsinsatser i syfte att främja en
allsidig belysning av och diskussion om Sveriges
Europasamarbete. Detta är synnerligen angeläget.
Vi behöver en allsidig genomlysningskampanj. Det
är givetvis inte utskottets mening att det är
regeringen som skall utöka sin
informationsverksamhet. Den sköter regeringen
förhållandevis alldeles utmärkt. Meningen är att
man skall få pengar till olika frivilligorganisationer.
Det finns en modell att följa. Efter riksdagsbeslutet
1973 att ompröva kärnkraftsutbyggnaden,
bekostade samhället en allsidig
upplysningsverksamhet. Studieförbunden och
alternativrörelserna fick särskilda statliga medel för
energiinformation. Rådslag om energin hölls av
många partier och andra folkrörelser.
Vi utgår ifrån att statsstödet till
informationsverksamheten inför ett eventuellt EG-
medlemskap läggs upp på liknande sätt. Vi har fått
vissa försäkringar från statsrådet tidigare i dag att
hon planerar att komma med ett förslag. Detta är
ett självklart krav i en demokrati. En centralt
framställd information kan inte anses vara allsidig.
Herr talman! Vilka är nu de väsentliga uppgifterna?
Nu är det dags att Sverige bestämmer sig för vart vi
vill komma och inträngande studerar hur vi bäst tar
oss dit. Som jag ser det står människosläktet nu
inför två helt avgörande uppgifter. Det handlar om
vårt förhållande till skapelsen och till varandra,
dvs. ekohumanismen.
Låt mig först nämna ekologin. Eftersom människan
håller på att förstöra grunden för livet på jorden
borde det vara självklart att vi skall ändra vårt sätt
att producera och leva. Det är dåraktigt att skada
naturens produktionsförmåga och att slarvigt
förskingra livsbetingelserna som naturen byggt upp
under årmiljoner. Vi måste finna metoder att
registrera resurstillväxt i egentlig mening. BNP-
måttet är vilseledande.
All mänsklig verksamhet måste inordnas i
ekologiska sammanhang och i naturens eget
kretslopp. Denna grundsyn har funnits med i
centerns partiprogram sedan 1970. Allt avfall är ett
tecken på felaktiga system. Det linjära tänkandet
måste ersättas av ett cirkulärt. Är EG inställt på
detta? Strukturomvandlingen till det ekologiskt
genomtänkta samhället skapar inspirerande
arbetsuppgifter över hela landet, eftersom
naturresurserna bör tas till vara överallt. Sverige
har goda förutsättningar att bli världsledande i
denna utveckling, om makthavarna inom industri,
finans och myndigheter ändrar inställning och om
regering och riksdag låter sig influeras av kunniga
människor med en ansvarsfull helhetssyn snarare
än av närsynta ekonomer och fastlåsta
partsintressenter.
Herr talman! Det gäller också global solidaritet.
Överallt på jorden förtrycks kvinnorna. De arbetar
mer än männen för familjens uppehälle, men deras
arbete räknas inte ens i den styrande statistiken,
och de får inte vara med och bestämma på egna
villkor.
Det är livsfarligt att inte göra något åt orättvisorna
i världen! En växande majoritet sugs ut och
förtrycks av ekonomiska makthavare, med en
förkrympt verklighetsbild som inte märker hur
deras verksamhet tvingar kvinnor att slita ihjäl sig
för att försörja sin familj och som inte ser att det är
deras ekonomiska tänkande som gör att barn och
natur dör.
Aldrig i världshistorien har den dominerande
kulturen varit så fast i ett snävt ekonomistiskt
tänkande som vår, så beslutsamt dyrkande
Mammon. Det är ingen naturlag. Det är ett
moraliskt ställningstagande.
Vi borde minnas vår historia. De fattigas
förnedring och orättvisorna mot de många hårt
arbetande människorna gjorde arbetar- och
bonderörelsernas krav på ett nytt samhälle
moraliskt berättigat. Det gav en väldig kraft.
Nu gäller det världens miljarder fattiga. De
kommer att sluta sig samman för sin rättvisa del av
jordens resurser. På vems sida står vi?
Sverige har namn om sig i u-länderna att
solidarisera sig med de förtryckta och de fattiga.
Gäller det fortfarande, eller accepterar vi numera
de ekonomiska krafternas överhöghet? Var står
EG?
Ekohumanismen är centerpartiets ideologi. Hur
arbetar vi effektivast för att förverkliga de
viktigaste målen? Jag kommer att se frågan om EG-
medlemskap för Sverige i det ljuset.
Anf. 291 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Det var ett förvånande anförande
med tanke på att Birgitta Hambraeus inte
representerar reservanterna mot att det lämnas in
en ansökan till EG.
Visst kan man säga att Sveriges bostadsstandard är
hög om man räknar i sådana termer som längden på
hatthyllorna, som är reglerade, anordningarna för
upptagetmarkeringarna på toalettdörrarna, som är
reglerade, fönsterytan i förhållande till golvytan
osv. Men bostadsytan i våra lägenheter är jämfört
med EG ganska liten. Där kan vi sannerligen inte
skryta.
Den svenska välfärden är visserligen väl utvecklad,
men den är också väl utvecklad i Europa. I
Frankrike består en skolmåltid av tre rätter, dvs.
förrätt, varmrätt och dessert. När hade vi det senast
i svenska skolor? I Tyskland är läkarbesöken och
glasögonen gratis.
Vill Birgitta Hambraeus vara med om att lämna in
en ansökan bara för nöjet att få säga nej när det
verkligen kommer till kritan? Vad vill egentligen
centern? Jag försökte få ett grepp om det när
partiledaren talade här. Men det var alldeles
omöjligt, och det blir inte klarare nu.
Birgitta Hambraeus frågade vidare om riksdagen
skall avskaffa sig själv. Då är sannerligen Birgitta
Hambraeus dåligt informerad. Visst kommer
suveräniteten att i någon mån att begränsas. Det är
den redan i dag eftersom Sverige är ett exportland.
Tror Birgitta Hambraeus själv på att ett EG-
medlemskap innebär att Sveriges riksdag stängs?
Anf. 292 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:
Herr talman! Kanske är det symptomatiskt att
moderaternas representant endast tar upp de
materiella aspekterna. Vi kanske kan få det ännu
bättre i EG.
Jag anser att det viktigaste nu är att vi ställer om
vårt sätt att leva så att vi kan rätta in oss efter
naturens lagar och efter en global solidaritet. Det
var det jag försökte säga i mitt anförande. Jag
kommer att studera om ett medlemskap i EG
underlättar för oss att arbeta för det som jag anser
vara det absoluta centrala målet för vår överlevnad.
Jag tycker att det är mycket bra att en ansökan
lämnas in nu. Det är det enda sättet för oss att få
klart för oss vad det innebär att vara medlem. Jag
utesluter inte att vi kan finna att vi bäst arbetar för
ekohumanismen inom EG. I så fall är jag med på
att rösta ja för ett medlemskap så småningom när
ett sådant är framförhandlat. Men kriteriet för mig
är inte att vi skall kunna öka rikedomen i den rika
delen av världen på ett kortsiktigt sätt som gör att
det blir katastrof för hela jorden och genom att suga
ut u-länderna. Vi skall bygga upp en hållbar
framtid.
Det är vidare uppenbart att EG kan utvecklas på
det sätt som, enligt många i kammaren och många
av de länder som redan är medlemmar, är önskvärt
och möjligt till ett Västeuropas förenta stater. De
lokala regeringarna kommer då förmodligen att
finnas kvar, vilket inte skulle förvåna mig. Men
makten att stifta lagar för invånarna kommer i stort
sett att avskaffas. Sverige kommer att bli som ett
län i Europa. Jag utesluter inte att det kan hända är
riktigt att nationalstatens tid är förbi. För mig är det
viktigaste kriteriet hur vi bygger en hållbar rättvis
värld.
Anf. 293 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att det inte var
mycket till svar som jag fick. Jag tror att man skall
vara försiktig med orden, men det var i alla fall
intressant att vi inte ens kunde få en kommentar till
påståendet att Sveriges riksdag skulle stängas om vi
går in i EG.
Anf. 294 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:
Herr talman! Det är oerhört väsentligt att vi talar
klartext, att vi ser till den verklighet som finns och
inte missleder människor. Anser Bertil Persson att
Sverige får behålla sin självbestämmanderätt, att
riksdagen behåller sin rätt att stifta lagar om EG
blir union och Sverige blir en del av denna union?
Får vi då självständighet och rätt att bestämma över
vårt eget land, t.ex. över våra skatter, vår
arbetsmarknadspolitik, vår ekonomi osv.?
Andre vice talmannen anmälde att Bertil Persson
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 295 MARIANNE SAMUELSSON
(mp):
Herr talman! Det var ett intressant replikskifte
mellan centern och moderaterna, som vi fick lyssna
till. Jag vill hedra Birgitta Hambraeus för hennes
syn på den här frågan. Men som Bertil Persson är
jag litet förvånad över att centerpartiet ställer sig
bakom ansökan om medlemskap. Min syn på det
förhållandet att man förbereder en
medlemsansökan är att detta är ungefär detsamma
som när en kommun ger ut projektpengar. När man
väl har fattat beslutet, vet man i allmänhet att
beslutet kommer att genomföras, oavsett vilken
åsikt man har i sakfrågan. Man ger ganska tydliga
signaler som ofta resulterar i ett beslut som går i
samma riktning som signalerna. Jag antar att så
kommer att ske också i det här fallet.
Det är intressant att Bertil Persson tydligen tror att
han fortfarande kommer att ha mycket att säga till
om i Sveriges riksdag. I Danmark anser man att
20 % av besluten fattas i det danska parlamentet,
medan 80 % av besluten fattas i EG. Ett EG-
medlemskap kommer helt klart att minska vår
arbetsbörda här i riksdagen, den arbetsbörda som
många ibland klagar över att den är för stor. Det är
kanske inte oviktigt i det här sammanhanget, men
däremot är det odemokratiskt. Jag vidhåller att det
överstatliga organet EG är odemokratiskt.
När vi har diskuterat biståndsmedel har
moderaterna ofta betonat just att vi inte skall ge
pengar till odemokratiska stater och att demokrati
är lika med ett flerpartisystem där de folkvalda
beslutar. Här är moderaterna nu villiga att ge upp
en hel del av detta för att få vara med i någonting
som man tror är ett guldägg.
Herr talman! I helgens tidningar kunde man läsa
om att EG kräver att Sverige skall ställa upp med
stora summor till den regionalpolitiska fonden -- en
fond som skall användas till satsningar för att
utjämna de regionalpolitiska skillnaderna som finns
inom EG. Detta låter ju faktiskt bra. Äntligen skall
vi få vara med och bedriva en förhoppningsvis god
och rättvis regionalpolitik -- något som
norrlänningarna länge har efterlyst.
Nästa steg blir kanske att de forna
kolonialmakterna satsar på en rättvis
fördelningspolitik med en fördelning av resurserna
till de allra fattigaste länderna. En rättvis global
fördelningspolitik där sydländerna ges
utvecklingsmöjligheter kräver att vi i i-länderna
avstår från att förbruka 80 % av jordens resurser
och att resurserna fördelas helt annorlunda än i
dag.
Men är det EGs önskan att fördela resurserna mer
rättvist, värna om miljö och se till att det finns
utrymme kvar för våra barn och barnbarn att leva
i? Nej, EG vill bli en ekonomiskt stark union som
konkurrerar med USA och Japan om att få råd att
utnyttja så mycket som möjligt av jordens resurser.
Effektiviteten i utnyttjandet leder till en allt
hårdare miljöbelastning, vilket också klart framgår
i de av EG framtagna rapporterna om kommande
trafikökningar när det gäller lastbilssidan. En
beräknad ökning med 50 % innebär en ökning av
luftutsläppen med 15 %, med alla konsekvenser
detta får på luft och havsmiljö.
Herr talman! Har EG en bra glesbygdspolitik? Nej,
det är väl tveksamt, även om det finns regionala
fonder. De satsningar som har gjorts har inte lett till
ökad självtillit ute i glesbygderna. Snarare har det
visat sig att man har effektiviserat, slagit ut och ökat
arbetslösheten, vilket resulterat i ökad flykt till
storstäderna.
Självtillit och närdemokrati är två viktiga
beståndsdelar som är nödvändiga för en
fungerande levande landsbygd. Kommer vi att få en
levande landsbygd genom att gå med i EG? Det kan
man fundera över. Med nuvarande anpassade
jordbrukspolitik ser vi redan hur utslagningarna
kommer att bli i vårt land. I Danmark beräknar
man att 15 000 lantbruk kommer att slås ut.
Sedan kan man undra var pengarna till den
regionalpolitiska fonden skall tas ifrån.
Skatteuppgörelsen har ju gett upphov till att det nu
kommer en lång rad förslag om nedskärningar i de
sociala förmånerna. Resurserna minskas nu inom
sjukförsäkringssystemet, tandvårdsförsäkringarna
och inom skolan. Dessutom har vi fått se från vilka
man skall ta dessa pengar för att klara den ökade
flyktingadministrationen. Jo, det är de allra
svagaste som berörs. Pengarna skall nämligen tas i
anspråk från biståndsbudgeten.
Herr talman! En annan viktig satsning för att
stimulera den regionala företagsamheten är den
kommunala upphandlingen. EG vill ändra på
detta. I framtiden skall en potatisodlare i Spanien
kunna överklaga om kommunen beslutar att köpa
potatis från en lokal odlare. Detta kommer
naturligtvis att få effekter på regionalpolitiken i
Sverige.
Utskottet tycks tro att detta kommer att vara bra
för Norrland. I praktiken kommer ett medlemskap
i EG att innebära att den kommunala demokratin
slås ut. De vackra orden om regionernas Europa
med regionalt samarbete och möjlighet att påverka
kommer att bli ett minne blott. Glöm den tid när
det gick att knalla upp till kommunalrådet och
diskutera kommunala satsningar. Nu skall all
upphandling ske i konkurrens med Europas
företag. Det regionalpolitiska stöd som
kommunerna kunnat ge via kontraktsodlingar kan
alltså överklagas. Detta är naturligtvis negativt för
kommunerna. Danmark har fått se prov på detta
bl.a. vid byggandet av Stora Bältbron. Danmark
bötfälldes för att man hade valt att anlita ett danskt
företag för detta uppdrag.
Till att börja med kommer denna större marknad
kanske att innebära ett ökat utbud av tjänster och
produkter. Men efter ett tag kommer vi att få se allt
fler företagssammanslagningar. Man lägger beslag
på marknader och slår ut de mindre företagen.
I dag talas det ofta positivt om de lägre
livsmedelspriser som vi får inom EG. Europeiska
livsmedelskedjor har redan börjat köpa upp
varandra. Men med minskad konkurrens följer ofta
lägre priser. Och vad händer med kvaliteten? Jag
tänker då på detta med bestrålad mat, på att det blir
mer av bekämpningsrester, på att det blir en sämre
djurhållning genom användning av antibiotika osv.
Är detta vad vi vill ha?
Den regionalpolitiske forskaren professor Ronny
Svensson skriver i en debattartikel att
regionalpolitiken och den regionala rättvisan
riskerar att så gott som försvinna om Sverige blir
medlem i EG på EGs och storföretagens villkor.
Om detta tycks debatten inte handla, trots att över
hälften av landets län berörs, som i dag erhåller
regionalpolitiskt stöd och som inte lär få del av de
miljonbelopp som kommer att fördelas till de svaga
regionerna. Eller är det i dag endast intresset för
Stockholms väl och ve som gäller?
Jag har varit på en konferens om EG och
regionalpolitiken. Det var ganska kort tid efter det
att vi hade haft den stora kampanjen Låt
landsbygden leva. Jag blev mycket förvånad när
man då ritade upp Sverige som en region kring
Stockholm. Norrland fanns inte med på kartan.
Sedan drogs snabbt en linje ned till EG-området.
Och det blir kanske så, att allt fler flyttar till
storstadsregionerna för att kunna överleva, för att
klara sig.
Herr talman! Det nya öppna Europa borde få
Sveriges folkvalda att tänka efter och att fortsätta
att arbeta för den linje som gäller de mänskliga
rättigheterna och global solidaritet. Att
riskdagsmajoriteten nu, endast ett år efter det att
järnridån har fallit, hjälper delar av Europa att
bygga upp nya skyddsmurar är för mig en gåta. Det
här är lika gåtfullt som detta med att det skall vara
så bråttom. Vi borde satsa på ett regionalt
samarbete i sakfrågorna. Det gäller då de
närregioner med vilka det behövs ett samarbete i
just sakfrågorna.
Det nordiska samarbetet har ju pågått i många år.
Och det är klart att vi många gånger har tyckt att
det har varit ineffektivt och att det inte har hänt
särskilt mycket. Men trots allt har det hänt en hel
del i fråga om det nordiska samarbetet. Vi har
mycket av det som man inom EG-området strävar
efter att uppnå: passfrihet, en rörlig
arbetsmarknad, gemensamma sociala system osv.
Detta arbete har kanske i viss mån tagit tid. Men
det har dock resulterat i ett fungerande system med
ett bra samarbete. Vi har inte sålt ut vår demokrati.
Anf. 296 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:
Herr talman! Jag vill bara upprepa vad jag sade i
mitt anförande: Sverige inlämnade faktiskt en
ansökan till EG också på 60-talet som innefattade
en ansökan om medlemskap. Men vi är ändå inte
medlemmar nu.
Det ökade integrationsarbete som har pågått i ett
antal år här med hundratals människor sysselsatta
inom byråkratin har inte väckt något intresse, utan
det har snarare framkallat förvirring. Människor
har inte varit intresserade av att studera EG-frågan.
Vi i centern hoppas emellertid, i och med att en
ansökan lämnas in, att det intresse skall uppstå som
en sådan här oerhört väsentlig förändring i vårt land
förtjänar -- om Sverige blir medlem i EG, är ju det
en mycket stor förändring i vårt land. Vi kommer
att tydligt förstå att det är allvar. Vi kommer att få
ett helt annat intresse för diskussioner om dessa
saker.
När en ansökan har inlämnats och ett avtal skrivits
av regeringen och detta kommer upp till behandling
i riksdagen, vet vi exakt vad som gäller. Då är det
dags för en upplyst, informerad, allmänhet att ta
ställning. Det är så det skall gå till i en demokrati,
tycker jag. Det kan hända att vi då har kommit fram
till att vi bäst kan uppnå de mål som vi anser vara
de viktigaste genom att bli medlem. Men det kan
också vara så, att en majoritet av svenska folket
tycker att det finns andra vägar som är bättre, att
det finns alternativ. Men då har vi alla möjligheter
att säga nej. Jag tror att inlämnandet av en ansökan
på de villkor som utskottet här har föreslagit kan
vara bästa sättet för oss att ta ställning till en fråga
där vi måste inta en ståndpunkt. Det gäller ju vårt
samarbete med Europa.
Anf. 297 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Marianne Samuelssons anförande
här var mycket intressant -- i synnerhet som det
gäller en företrädare för ett parti som envist har
kämpat för nolltillväxt. Nu har vi i det här landet
faktiskt genom kraftfulla insatser från regeringens
sida uppnått nolltillväxt. Men då klagar Marianne
Samuelsson över att vi inte klarar skolan och
miljön. Jag kan i det sammanhanget lägga till
pensionerna, sjukförsäkringen,
arbetsskadeförsäkringen och u-landsbiståndet.
Inser inte Marianne Samuelsson att det faktiskt
behövs resurser för att det skall vara möjligt att
klara just de här uppgifterna och att tillväxten
faktiskt är väsentlig när det gäller att klara allt
detta? Just därför finns det anledning att gå med i
EG -- jämför EG med öststaternas planekonomi!
Anf. 298 MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag tror, Birgitta Hambraeus, att det
är en viss skillnad mellan det EG som nu har
skisserats och det EG som skisserades på 60-talet.
Om det är så, att vi får exakt information om vad
som gäller först efter det att Sverige har ansökt om
medlemskap, tycker jag att det är dåligt ställt med
demokratin. Det har vi kanske också fått bevis för.
Inte har ju vi riksdagsledamöter, trots att vi har
försökt, lyckats få fram den information som trots
allt har funnits. Jag har, tyvärr, en känsla av att en
medlemsansökan inte är någon garanti för att vi
skall få fram information på detta område.
Till Bertil Persson vill jag säga följande: Ja, visst
behövs det pengar för att vi skall kunna behålla den
sociala välfärden i Sverige. Men för den skull är en
ohämmad tillväxt inte försvarbar. Det finns ju
andra sätt att utöka den sociala omsorgen. Jag är
fullt medveten om att en omställning till ett
annorlunda och grönt samhälle kostar pengar.
Dessutom är jag medveten om att det definitivt inte
kan bli bättre i det avseendet inom EG.
Vad jag tidigare angrep var delvis den
skatteanpassning som man nu är ute efter och som
EG vill ha. I stället måste vi ju debattera vad som
skall skäras bort i det sociala välfärdssystemet. För
att vi skall kunna anpassa oss behövs den debatten
också. Det är alltså viktigt att vi kommer i gång med
den.
Anf. 299 GUNILLA ANDRÉ (c):
Fru talman! Den bild som har målats upp för oss
visar ett dignande läckert smörgåsbord som vi bara
kan ta för oss av när vi blir medlemmar i EG. Vi
skall få ökat välstånd, och vi skall kunna resa till
EG-länderna och ta för oss av alla välbetalda jobb.
Här hemma skall vi få billigare mat, vin och sprit.
Om vi däremot inte går med i EG blir vi isolerade,
utestängda från all handel. Sverige blir en obetydlig
randstat med sjunkande standard.
Men så enkel är givetvis inte sanningen. Det finns
för- och nackdelar, allting har ett pris, och det finns
olika alternativ.
Ett eventuellt svenskt medlemskap i EG är en av de
viktigaste frågorna under detta århundrade. Vårt
samhälle och människornas levnadsförhållanden
kommer att i grunden förändras.
I dagsläget råder stor oklarhet om hur EG kommer
att utvecklas. Innan vi vet vad vi skall ta ställning
till är det svårt att ta ställning för eller emot ett
medlemskap.
Vi behöver skaffa oss mer kunskap, tid till debatt
och möjlighet att noggrant analysera alternativen.
Det är en god svensk tradition i allt annat
beslutsfattande. En kritisk granskning är i det här
fallet nödvändig.
Centerkvinnorna har sedan flera år tillbaka drivit
kravet att en av alla arbetsgrupper som regeringen
tillsatt i EG-frågan skulle analysera vad EG skulle
komma att innebära för kvinnorna i Sverige. Vi tror
nämligen att kvinnorna kommer att tillhöra
förlorarna. Jag beklagar att vi inte fått gehör för
vårt krav och konstaterar att kvinnornas villkor inte
är något prioriterat område. Centerledamöterna i
utrikesutskottet har däremot reserverat sig till
förmån för våra krav. Jag vill här, fru talman, yrka
bifall till centerreservationen nr 25.
Regeringens handlingssätt att på några futtiga
rader i en skrivelse om den ekonomiska politiken,
benämd krispaket, ta ställning till en
medlemsansökan måste starkt kritiseras. Har vi på
grund av regeringens vanskötsel av svensk ekonomi
hamnat i ett tvångsläge? Vilka krafter är det som
dikterar villkoren? Är det regeringsmaktens totala
sönderfall som vi bevittnar?
Jag tillhör dem som arbetat för att vi inte nu skulle
ta ställning till en medlemsansökan. En lämpligare
tidpunkt hade varit efter valet nästa höst. Jag håller
helt med den kvinna som på Expressens
insändarsida i lördags framhöll att EG-frågan inte
var uppe till debatt i senaste valet. Ingen frågade
mig om EG, konstaterar hon.
Jag och centerkvinnornas förbundsstyrelse tolkar
utrikesutskottets skrivning så, att den
medlemsansökan det här är fråga om inte innebär
något ställningstagande för ett medlemskap i EG.
Regeringen bör, som det heter i
utskottsbetänkandet, återkomma till riksdagen i
fråga om förhandlingarnas uppläggning och
konstitutionella aspekter på medlemskapet.
Jag vill här nämna några frågor som vi
centerkvinnor nu vill ha särskilt belysta.
Det är bl.a. hur ett EG-medlemskap kommer att
påverka
1. demokrati och självbestämmanderätt
2. solidaritet med världens fattiga länder och folk
3. rätten för kvinnor och män till förvärsarbete,
egen försörjning samt social trygghet
4. alternativet med stärkt nordiskt samarbete och
samarbete mellan självständiga länder i Europa.
Det är nödvändigt att svenska folket i sin helhet får
möjlighet att bilda sig en uppfattning om och ta
ställning till Sveriges roll i det europeiska
samarbetet. Särskilda pengar måste därför, som har
sagts här tidigare, ställas till förfogande för
studieförbund, politiska partier och andra
folkrörelser för en omfattande studie- och
rådslagskampanj. Något beslut om medlemskap i
EG får inte fattas ovanför människornas huvuden.
Därför kräver vi centerkvinnor en beslutande
folkomröstning när det finns klara alternativ. Vi
kan inte godta att det demokratiunderskott -- för att
använda EGs eget språkbruk -- som finns inom EG
skall överföras till vårt land. När alla öststater nu
kämpar för att införa demokrati skall inte vi överge
vår.
Anf. 300 ANITA STENBERG (mp):
Fru talman! EG och socialpolitiken är en fråga som
inte har debatterats särskilt mycket i massmedia;
den har kommit upp de senaste dagarna.
Inför en resa till Bryssel, anordnad av Sällskapet
Politik och näringsliv, som skulle informera
riksdagsledamöterna om fördelen med att gå med i
EG, frågade jag efter information om just EG och
socialpolitiken. Närvarande departementsfolk sade
sig inte kunna informera om de frågorna då -- det
var knappt ett år sedan -- men man skulle ta reda
på mer så att jag skulle kunna få svar under resans
gång. Det blev dåligt med de svaren, och det är det
fortfarande.
Jag tycker att vi kastar oss in i ett EG-äventyr utan
att veta resans mål. Vi vet inte i dag hur EG
kommer att påverka den svenska välfärden.
Sveriges arbetsmarknad, med 1--2 % arbetslösa,
kommer att harmoniseras med EG-marknadens 8--
10 % arbetslösa. Visserligen har arbetslösheten i
EG sjunkit från 18 miljoner 1986 till 15 miljoner
1990, men de flesta arbetslösa är kvinnor och
ungdomar, och det är förödande siffror jämfört
med de svenska. I Spanien är
ungdomsarbetslösheten uppemot 40 %, och av de
unga kvinnorna är 70 % arbetslösa. Naturligtvis är
det demoraliserande för de unga att inte behövas på
arbetsmarknaden.
Vad jag inte förstår är varför vissa människor skall
arbeta sig till magsår och hjärtinfarkt medan andra
går arbetslösa. Kan vi inte göra någonting åt det?
Kan inte minskade arbetstider lösa det problemet?
Kan vi inte vara fler om att dela på jobben?
I Sverige förvärvsarbetar 85 % av kvinnorna, två
tredjedelar av dem inom den offentliga sektorn. I
går talade man i nyheterna om att landsting och
kommuner kommer att gå 22 miljarder back i år.
Det är verkligen inga lysande utsikter för
kvinnornas huvudarbetsgivare.
Självfallet måste barnen ha rätt till barnomsorg när
varken mormor, farmor eller någon av föräldrarna
kan ställa upp, eftersom de alla lönearbetar; farfar
och morfar är väl inte till att räkna med! Därför har
vi högre skatter för att klara av att betala den som
utför det arbete som i dag EG-kvinnorna utför
oavlönat i sina hem. Det finns följaktligen mycket
litet av barnomsorg i EG-länderna. På samma sätt
tar kvinnorna hand om sina och sin mans gamla
släktingar, när barnen börjar flyga ur boet.
Med andra ord: Det är inte under så många av sina
yrkesverksamma år som EG-kvinnorna har
möjlighet att arbeta utanför hemmet. Samhället är
inte konstruerat för att ta emot kvinnorna på en
öppen arbetsmarknad.
Vad gör facket åt detta? I Sverige vänder man sig
till facket i sådana här frågor, men i EG-länderna
har facket en mycket svagare ställning. I Sverige är
nästan 90 % av de anställda organiserade i facket;
därför utgör det svenska facket en obestridlig
maktfaktor på arbetsmarknaden. I Frankrike är
bara ca 10 % fackanslutna. Naturligtvis har de
anställda därför en svagare ställning gentemot
arbetsgivaren.
Det talas i dag om social dumpning. Kan vi undvika
det här i Sverige? Nej, vi har redan blivit
utkonkurrerade av människor som är hungrigare än
vi och som för en lägre lön är villiga att arbeta inom
t.ex. teko-industrin. Det gäller t.ex. kvinnor från
Korea och Filippinerna.
Det börjar bli allt fler fattiga ute i Europa. I
Frankrike finns över 2 miljoner fattiga, som inte ens
har en fast bostad och därför hamnar utanför
samhället. Deras barn får inte gå i skola, och
familjen kan inte utnyttja läkarvård, inte ens vid
barnafödande. Det beror på att de inte har någon
fast bostad. Många av dessa bor i husvagn. Har inte
barnet någon fast bostad får det inte gå i skolan.
Man får inte heller något identitetskort. Har man
inget identitetskort får man inget jobb.
Många av de människor som befinner sig i denna
situation har jobbat i många år men varit arbetslösa
de senaste åren. De får inga nya jobb. Är det detta
EG som vi vill harmonisera oss med? Soppköken
för de fattiga har kommit tillbaka i Paris.
Uteliggarna har ökat i antal. Man ser allt fler
tiggare, framför allt vid kyrkorna.
Den danske EG-parlamentarikern Jens Peder
Bonde säger att två tredjedelar av befolkningen
varken tjänar eller förlorar på att deras land har
gått med i EG, men en tredjedel får det mycket
sämre. Det är just den tredjedel som redan har det
dåligt ställt. Med andra ord ökar klyftorna mellan
rika och fattiga inom EG. Berör detta Sverige om
vi går med i EG?
''En anslutning till EG:s system kommer att
nödvändiggöra förändringar i
kvalifikationsvillkoren för svensk folkpension.''
Detta står i ett PM från pensionsberedningen, ett
offentligt regeringsmaterial. På ett halvt till ett år
skall 30 år välfärdsarbete i Sverige förändras enligt
EGs normer.
Det oroar bl.a. handikapporganisationerna.
Norden har en samarbetsgrupp inom
handikapprörelsen som har varit i Bryssel för att
diskutera handikappfrågor. Då kommenterade
EG-kommittén att Norden måste samarbeta med
handikapprörelsen inom EG för att få något gehör
i dessa frågor.
Flera länder ute i Europa har dock bättre
sjukförsäkringar och pensioner än Sverige. Det är
sett ur individens synvinkel. Allt är dock kopplat till
anställningen -- utan anställning inget skyddsnät.
En hemmavarande kvinna får pension genom att
hennes man har ett arbete. En ensam kvinna med
barn utan arbete ligger riktigt risigt till.
Handikapporganisationernas starka beroende av
välgörenhet ute i Europa medför att man gynnar en
handikappelit, dvs. de ''duktiga'' handikappade,
som kan visas upp och ge ett gott resultat av
rehabiliteringssträvandena vid kommande
insamling av välgörenhetspengar. Är det så vi skall
ha det?
Så fungerar det i f.d. Västtyskland, USA och
Japan. Det är svårt att hitta ''den sociala
dimensionen'' i EG-politiken, även om det talas
mycket om den i den svenska EG-debatten. Det är
en missuppfattning från svenskt håll. Det handlar
inte alls om socialpolitik och välfärd av svensk
modell. Det handlar om de anställdas rättigheter,
men bara om de anställdas rättigheter. De
handikappade med de lättare handikappen får de
skyddade jobben. Ibland består handikappet bara
i att de inte förstår språket. Det är ganska lätt att
rehabilitera. Är det så vi skall ha det?
Den fria etableringsrätten innebär privat
arbetsmedling för den som har ett
''marknadsvärde'' och en offentlig förmedling för
handikappade och andra. Det kommer att bli svårt
med rehabilitering i fortsättningen.
Europa har ingen arbetsmarknadspolitik för
handikappade, har en arbetsmarknadsexpert sagt.
EG strävar efter en europeisk
handikapporganiation för varje sorts handikapp.
Det skulle innebära en splittring av den svenska väl
fungerande och starka handikapprörelsen. Det
skulle innebära att man kunde spela ut en
handikappgrupp mot en annan. Det skulle också
innebära en försvagning av de handikappades
ställning i samhället. Det är väl inte så vi vill ha det?
Visserligen finns det uttalanden från EG om att
inget medlemsland skall behöva försämra sin
politik eller lämna något uppnått mål, men
ekonomin pekar åt andra hållet, åt ett nedrustat
samhälle socialt sett. I Storbritannien motsätter
man sig t.ex. de, som man anser, alltför radikala
förslag som har kommit fram. Man tycker att det
skulle bli för dyrt. Det finns med andra ord risk för
att en minsta gemensam nämnare blir den
gemensamma handikappolitiken i EG. Vid ett
seminarium kom handikapporganisationerna fram
till att de ser fler nackdelar än fördelar med
Sveriges harmonisering med EG. Det kan jag gott
förstå.
När jag tillsammans med andra ledamöter från
socialutskottet för någon vecka sedan besökte EG-
kommissionens kontor här i Stockholm, eftersom
socialutskottet hade fått en inbjudan, ställde jag
frågan: ''Ingår det i EGs långsiktiga planer att alla
Europas stater skall ingå i EG?'' Först blev det
alldeles tyst runt bordet, och sedan utbröt ett
gapskratt. Jag tycker att ni kan fundera över varför
det gapskrattet utbröt. Så småningom fick jag ett
tveksamt svar, som innebar att om de ansökande
länderna hade samma sätt att se på ekonomin som
EG och om de hade samma syn på demokratin så
var de välkomna med sin ansökan.
Är alltså EGs långsiktiga mål att ta med alla
europeiska länder i sin gemenskap?
Så vill i alla fall miljöpartiet de gröna att EG skall
utveckla sig. Annars är vi inte intresserade av EG.
Dessutom skall det finnas en väl utvecklad
solidaritet med u-länderna.
Vi måste få en mycket bättre belysning av hur EG
ämnar utveckla sig och en mycket bättre
beskrivning av den sociala dimensionen.
Vi kräver en folkomröstning om huruvida Sverige
skall gå med i EG. Den skall föregås av klargörande
information om för- och nackdelarna med att gå
med i EG.
Miljöpartiet de gröna säger ja till hela Europa och
till ett samarbete med tredje världen.
Anf. 301 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Svenska kvinnor skulle enligt en del
debattörer -- nu senast har vi här i kväll hört Gunilla
André och Anita Stenberg -- bli de stora förlorarna
om Sverige blir medlem i EG. Vi skulle bli tvungna
att vända tillbaka till spisen. I framtiden skulle vi få
acceptera att bli försörjda av våra män, i den mån
vi har någon man. I annat fall blir det fråga om
socialvård eller ett eventuellt boende i en husvagn,
så som man gör i några av Paris förorter. En enorm
''hemmafruisering'' står för dörren.
Det är mycket naturligt att den här debatten har
skapat stor oro, särskilt hos kvinnor. Det är viktigt
att ta oron på allvar. Den kan inte stillas utan seriös
och underbyggd diskussion.
Frågan om EG är komplicerad. Det räcker med att
titta på språket: EES, EMS, ESK, EFS, ECU,
ECE för att inte tala om acquis communautaire.
Det verkar vara mera menat för ett samtal inom ett
hemligt brödraskap än för en diskussion mellan
vanligt folk med sunt bondförstånd. Det här leder
lätt till att det kommer att florera en massa myter
om vad som händer om Sverige närmar sig Europa.
I Sverige kan både mödrar och döttrar
förvärvsarbeta, eftersom vi har en offentligt
finansierad barnomsorg och äldreomsorg.
Dessutom har vi en enastående föräldraförsäkring
som gör att vi kan vara hemma med våra små barn
med ersättning och därefter komma tillbaka till
jobbet, som vi hade innan vi fick barn. Detta gör att
vi har relativt höga skatter i vårt land. Ibland kallas
detta den svenska eller nordiska välfärdsmodellen,
men egentligen är det inte en svensk eller nordisk
modell utan en socialdemokratisk modell,
framdriven -- vill jag påstå -- av de
socialdemokratiska kvinnorna, inte minst det
socialdemokratiska kvinnoförbundet.
De borgerliga partierna, och jag undrar ibland hur
det är med miljöpartiet, har velat och vill
fortfarande ha en helt annan familje- och
arbetsmarknadspolitik med vårdnadsbidrag och
privat äldreomsorg.
Kommer det då att bli omöjligt att ha kvar vår
välfärdspolitik om Sverige blir medlem i EG, eller
kommer vi att vara tvungna att sänka våra skatter
och försämra barnomsorgen och äldreomsorgen?
Det är omöjligt att veta var EG befinner sig om 10--
15 år, vilket utrymme det då finns för rättvisa,
solidaritet och sociala och kvinnliga dimensioner.
Allt beror på vilka värderingar som kommer att
forma EG-samhället.
Vad man däremot säkert vet är att ingen utveckling
sker av sig själv. Det finns alltid starka krafter som
verkar för att driva utvecklingen i en speciell
riktning. Om vi avstår från vår möjlighet att
påverka lämnar vi alltså utrymme för andra, kanske
högerkrafter. Det vill åtminstone inte jag medverka
till. Därför är det viktigt att Sverige, med lång och
lyckosam erfarenhet av välfärdspolitik av
socialdemokratiskt märke, är med och aktivt
arbetar för att påverka EG-länderna i en särskilt för
kvinnorna positiv utveckling.
Av tradition är det män som format närings- och
finanspolitik, medan kvinnor fått nöja sig med att
ta hand om de sociala frågorna. Så har det varit
också i Europapolitiken. Men kvinnor kan inte
förlita sig på männen när de skall förbättra sina
villkor. Det gäller i både arbetslivet och
samhällslivet lika väl i Sverige som i Europa. Alltså
måste kvinnor mobilisera själva.
Vi har internationellt sett varit framgångsrika i vår
kamp för kvinnors rätt till egen försörjning, och det
är ganska anständigt för kvinnor i Sverige som vi.
Vi är inte beredda att sälja ut det har uppnått, men
den kampen måste vi kvinnor föra oavsett om vi är
med i eller står utanför EG.
Men kommer vi på lång sikt att ha mera råd med en
utvecklad offentlig sektor om vi står utanför EG?
Jag tror inte det.
En generell välfärdspolitik och en offensiv
arbetsmarknadspolitik, som är så viktiga för
kvinnor, är beroende av en stark samhällsekonomi
med hyfsad tillväxt.
Hittills har man i EG inte gjort några försök att
likforma socialpolitiken eller
arbetsmarknadspolitiken mellan
medlemsländerna. Vad man i stället försöker
komma fram till är minimiregler. Det senaste
exemplet gäller föräldraledigheten. När det gäller
skatterna har det visat sig ännu svårare att komma
fram till en gemensam syn mellan
medlemsländerna. Det har diskuterats tidigare här
i dag.
Att förbättra de sociala villkoren, att förbättra
arbetssituationen t.ex. för kvinnorna i Portugals
textilindustri, är inte viktigt bara för kvinnorna i
Portugal, det är på sikt lika viktigt för industrins
kvinnor i Sverige. Att få företagen att låta bli social
dumpning är nödvändigt, men inget som kommer
att inträffa utan både facklig och politisk kamp.
Många av de vanliga kvinnojobben i Europa kallas
på EG-språk atypiska jobb. Det är jobb med sämre
löner och anställningsvillkor än traditionellt
manliga jobb, t.ex. jobb i servicesektorn, där
kvinnor används för att jämna ut toppar eller hjälpa
till vid stor belastning. Men det var inte så länge
sedan som det här var mycket vanligt
förekommande också i Sverige, inte minst inom
mitt eget yrkesområde, där
reservpostexpeditörerna fick sitta stand by på
morgonen vid telefonen om postmästaren skulle
ringa och beordra till tjänstgöring. Genom idogt
fackligt arbete har vi kommit ifrån den
personalpolitiken, och så måste vi arbeta också på
det europeiska planet.
Vi måste utvidga och intensifiera vårt samarbete
med dem som står för jämställdhet, kvinnokamp
och solidaritet. Det finns starka progressiva
kvinnogrupper i många länder i Europa. Dem skall
vi arbeta tillsammans med och förbättra kvinnors
villkor både inom och utanför EG. Gör vi detta är
jag övertygad om att kvinnorna inte behöver bli
förlorare i det nya Europa. Men gör vi inte det
kommer Europas dagordning att skrivas av helt
andra krafter, av högerkrafter, både ekonomiska
och politiska. Och det är inte min vision av
framtidens Europa.
Min vision är ett Europa där jämlikhet och rättvisa,
jämställdet mellan kvinnor och män, och inte minst
fred och frihet råder. Att detta skall bli verklighet
beror inte minst på oss som tror på att det går att
påverka världen med politik.
I detta anförande instämde Lahja Exner och Ulla
Johansson (båda s).
Anf. 302 ANITA STENBERG (mp) replik:
Fru talman! Det talas så mycket här om att vi inte
behöver vara oroliga för den svenska kvinnan. Jo,
det behöver vi vara. Även vi här i Sverige har börjat
bli oroliga. Anledningen är den harmonisering som
man nu gör genom en försämring av förmånerna
inom den sociala välfärden för att så småningom
kunna sänka skatterna, och så att Sverige så
småningom skall kunna bli som andra länder i
Europa. Det har ju redan börjat.
Anf. 303 GUNILLA ANDRÉ (c) replik:
Fru talman! Ines Uusmann och jag har inte haft
tillfälle att debattera tidigare. Jag måste säga att när
Ines Uusmann började sitt anförande fick jag titta
efter vilken partibeteckning hon har, eftersom jag
inte riktigt kunde känna igen hennes argument. Jag
förstod sedan att Ines Uusmann representerar det
socialdemokratiska kvinnoförbundet, vilket gör
mig ännu mer betänksam.
Ines Uusmann tyckte att vi som försöker föra en
mer balanserad debatt skulle försöka sträva efter
att få den mer seriös och underbyggd. Och det är
precis vad jag har försökt göra under två år,
nämligen att försöka få regeringen att låta en av
sina arbetsgrupper studera vilka effekter det får för
kvinnorna i Sverige om Sverige blir medlem i EG.
Men hitintills har jag misslyckats härvidlag, och det
beklagar jag mycket.
Det är klart att vi blir oroade när vi ser utvecklingen
och hur det ser ut inom EG. Vi kan befara, som jag
har sagt, högre arbetslöshet för kvinnorna. Det kan
väl inte vara obekant för Ines Uusmann vilka
arbetslöshetssiffror man har inom EG. Vi kan
befara att det blir lägre löner, något som kvinnorna
i Danmark redan har drabbats av. Vi kan befara att
det också blir en sämre social trygghet för
kvinnorna. Som vi har hört flera gånger i dag är det
mestadels männen och de heltidsarbetande som har
social trygghet, men inte kvinnorna. Om vi ser på
kvinnorepresentationen, eftersom det trots allt
måste finnas kvinnor som skall vara med i de
beslutande församlingarna om kvinnoperspektivet
skall finnas med, kan vi konstatera att kvinnorna i
Frankrike och England utgör 6 %, medan vi i
Sverige närmar oss 40 %.
Kvinnorna skall mobilisera själva, säger Ines
Uusmann. Jag tycker att det låter jättefint. Men då
ställer jag frågan: Varför i all världen var ni så tysta
på den socialdemokratiska partikongressen? Jag
såg i alla fall ingenting om att kvinnorna hade
agerat i EG-frågan där.
Jag har försökt att utmana Margareta Winberg.
Men det är samma sak där. Jag får inget svar. Var
står ni socialdemokratiska kvinnor egentligen? Jag
kan inte tänka mig, Ines Uusmann, att kvinnorna i
Europa skall få det så mycket bättre om vi kvinnor
här i Sverige får det mycket sämre.
Anf. 304 INES UUSMANN (s) replik:
Fru talman! Mycket kort till Gunilla André. Anita
Gradin har faktiskt berättat att hon och Margot
Wallström har begärt en genomlysning av
kvinnofrågorna i de 25 arbetsgrupperna. Därför
tycker jag att Gunilla André har fått gehör för sitt
krav.
Sedan sades det att det blir bekymmer. Vi är alla
medvetna om att det här kan påverka både positivt
och negativt. Men den ekonomiska integrationen
är i gång, och då måste vi påverka politiskt också.
Det har vi i det socialdemokratiska
kvinnoförbundet lyckats med i Sverige. Vi är
övertygade om att vi skall kunna påverka också,
tillsammans med andra progressiva kvinnor, i
Europa.
Anf. 305 GUNILLA ANDRÉ (c) replik:
Fru talman! Ines Uusmann talade om att de
kvinnliga statsråden har ordnat med en
genomlysning. Det är faktiskt på grundval av att vi
centerkvinnor har drivit det kravet så hårt att vi
skulle få möjlighet att få information i denna fråga
som man äntligen -- jag säger äntligen -- har
kommit på att tillskriva de 25 olika
arbetsgrupperna. Ännu har vi inte sett något
resultat. Jag förväntar mig verkligen att det skall bli
en ordentlig genomlysning, så att vi får det klart vad
det kommer att innebära för Sveriges kvinnor.
Anf. 306 INES UUSMANN (s) replik:
Fru talman! Jag tror att Gunilla André kan vara
ganska övertygad om att det kommer att bli en
sådan genomlysning.
Anf. 307 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Det tycks mig som om EG-debatten
väldigt ofta handlar om hur det skulle kunna
komma att bli utifall att och väldigt sällan om hur
EG faktiskt beter sig i verkligheten. Jag skulle
därför önska att vi i vår EG-debatt i högre grad tog
hänsyn till hur EG faktiskt förhåller sig till
omvärlden.
Vi är 5,3 miljarder människor i denna värld.
Världsbefolkningen ökar snart med 90 miljoner per
år. Den fråga som överskuggar nästan alla andra
men som ändå för det mesta lyser med sin frånvaro,
i debatten här i riksdagen och i debatterna över
huvud taget, är hur vi skall kunna försörja denna
ökande befolkning med mat. Under ett antal
decennier höll ökningen av
livsmedelsproduktionen jämna steg med
befolkningstillväxten. Så är det inte längre. Det
finns en lång rad olika orsaker till det. Det är brister
på ekologiskt perspektiv i jordbruksproduktionen
världen över. På många håll infördes t.ex.
konstbevattningssystem under 50-, 60-, 70- och
talen, men det kombineras inte med effektiva
dräningssystem, vilket ledde till att
grundvattennivån höjdes, vilket i sin tur ledde till
att vatten avdunstade och försaltningen av många
jordar ökade. Det finns en lång rad andra problem.
Den massiva användningen av bekämpningsmedel
och konstgödsel inom jordbruket på många håll i
världen ledde till en början av en kraftig ökning av
livsmedelsproduktionen, men vändes så
småningom i sin motsats. Man förlorade
jordbruksmark. Den kunde inte längre användas
för livsmedelsproduktion. Jorderosion,
översvämningar, konsekvenser av andra
miljöproblem, luftföroreningar och t.ex. ökningen
av ozon i det marknära skiktet och förtunningen av
ozonskiktet i stratosfären har lett till en långsiktigt
minskande livsmedelsproduktion.
Framtidsperspektivet skrämmer. Hur skall
framtiden bli för en värld där redan så många aldrig
får äta sig mätta? Hur kan vi någonsin diskutera
internationell politik och framtiden utan att göra
det mot bakgrund av den här ödesfrågan för
mänskligheten? Det är här vi närmar oss EG-
perspektivet. Bortfallet av livsmedelsproduktion
beror inte bara på den ekologiska
missanpassningen. I de utvecklade
industrialiserade länderna bedrivs jordbruket dels
ofta på det kortsiktiga sätt som jag nu beskrev, dels
också med omfattande subventioner från resp. stat.
De framsubventionerade överskott som man
producerar säljs ut på världsmarknader till kraftigt
dumpade priser. De rika länderna håller sig inte
bara med omfattande exportsubventioner för det
egna jordbruket utan också med höga skyddsmurar
för import av livsmedel, framför allt från länder i
tredje världen. Det innebär för dessa länder i tredje
världen dels att de inte kan bygga upp en långsiktigt
hållbar livsmedelsproduktion med en viss
exportandel, för de kommer inte över våra murar,
dels att det inhemska jordbruket i många länder i
tredje världen slås ut av de industrialiserade
ländernas dumpade export. Hur skulle ett fattigt
afrikanskt land kunna hålla lika låga
subventionerade priser på sin export av majs som
t.ex. USA? Det kan det inte!
De fattiga små jordbrukarna i dessa länder kan inte
överleva på sitt jordbruk. De tvingas in till
storstädernas slum. Jordbrukspolitiken upptar
ungefär två tredjedelar av EGs gemensamma
budget. För 1990 innebär det motsvarande 200
miljarder svenska kronor. Det kan genomföras med
EGs miljöpolitik som kostar ungefär 0,1 % av EGs
budget.
Inom ramen för GATT, General Agreement of
Tarifs and Trade, den allmänna
handelsöverenskommelsen, har under de senaste
fyra åren ett mödosamt arbete bedrivits i syfte att
minska industriländernas jordbruksstöd till den
egna jordbruksproduktionen. Det skulle gagna
tredje världens länder. Det skulle ge dem en chans
att bygga upp sin produktion för inhemskt bruk och
för export.
I förra veckan föll GATT-förhandlingarna
samman. Vems var felet? Jag vågar påstå att en
mycket stor del av skulden måste läggas på EG, det
EG som här i dag har målats upp som ett under av
internationalism och frihet. Det som herrarna Bildt
och Westerberg m.fl. närmast ser som en synonym
till ordet frihandel i själva verket är ett hinder för
frihandel. Det är protektionismens högborg.
Jag har med intresse lyssnat på debatten här i dag
för att höra EG-vännernas kommentarer till
GATT-förhandlingarnas sammanbrott. Men de har
tigit. I deras nyansfria EG-idyll finns inte plats för
några skönhetsfläckar. Obekväma fakta låtsas man
inte om. Detta bara ett i den långa raden av
exempel på hur oseriös EG-debatten i vårt land får
vara. Jag har inga illusioner om de andra aktörerna
i GATT-förhandlingarna. USAs, som är en av de
stora parterna, syfte är naturligtvis inte någon sorts
ideell ambition att främja tredje världens
livsmedelsproduktion, utan främja sin egen.
Förhandlingarna är i mångt och mycket en strid om
vilket block som skall kunna lägga beslag på viktiga
exportmarknader. Det är naturligtvis inte heller så
att ökad frihandel och minskade subventioner till
jordbruket i de rika länderna skulle lösa tredje
världens länders problem.
En ny ekonomisk världsordning måste innefatta
mycket mer än handel med jordbruksprodukter.
Det ekonomiska skuldkriget mot tredje världens
länder måste upphöra. Deras tillgång till forskning
och teknisk utveckling måste öka. Ansvaret och
kostnaderna för världens miljöproblem måste i
mycket högre grad bäras av de industrialiserade
länderna, som också har orsakat dessa. Här har
USA spelat en mycket tillbakahållande roll, för att
vara mild i kommentaren.
Men även med den nyanseringen måste det ändå
slås fast att den internationella handeln med
jordbruksprodukter är mycket viktig för tredje
världens länders möjligheter till utveckling och att
ansvaret för de havererade GATT-förhandlingarna
vilar tungt på EG. Konsekvenserna kan vi ännu inte
överblicka. Det kan mycket väl handla om ett
omfattande handelskrig.
I det isolerade svenska perspektivet tror jag i och
för sig att de förhoppningar som regeringen har
ställt till möjligheten att sänka våra matpriser som
en effekt av GATT-förhandlingarna har varit
överdrivna. Misslyckandet bidrar utan tvivel till att
hålla våra matpriser uppe, men för tredje världens
länder är konsekvenserna så mycket allvarligare.
I de nu avbrutna förhandlingarna har såvitt jag kan
förstå Sverige försökt bidra till att hitta öppningar i
de låsta positionerna. Jag kan inte bedöma
kvaliteten på de svenska insatserna, och
tidningsreferaten har -- som vanligt, skulle jag
nästan vilja säga -- varit mycket ytliga och
okunniga. Men utan tvivel har det funnits en
ambition från svensk sida att medverka till
internationellt sänkta subventioner till
jordbruksproduktionen, och de sänkningarna
skulle ha gynnat tredje världens länder.
Om utrikeshandelsministern hade varit kvar här nu
och om jordbruksministern hade varit här, skulle
jag gärna ha velat ställa en fråga till dem, och även
Bildt och Westerberg skulle kunna ta sig en
funderare på det: Hade det varit möjligt för Sverige
att över huvud taget försöka spela den rollen, om vi
hade haft en mycket närmare bindning till EG, om
Sverige hade varit medlem i EG? Såvitt jag kan
begripa är svaret nej, för då hade vi varit tvungna
att helt och fullt ut underordna oss EGs
bakåtsträvande jordbrukspolitik. Vi hade inte haft
rätten att föra ut våra egna linjer i GATT-arbetet.
Det finns ett demokratiskt underskott i EG, brukar
man säga, och det är sant. Det finns ett bristande
inflytande för de valda församlingarna. I världen
finns det ett bristande underskott på rättvisa och
solidaritet, och det finns ett bristande underskott på
livets grundläggande nödtorft för många många
människor i vår värld. Därför behövs det
industriländer som är beredda att också i handling
stödja strävanden till ökad rättvisa och solidaritet.
Därför behövs det ett Sverige utanför EG.
Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till de
reservationer som det yrkats bifall till tidigare här
av representanter för vänsterpartiet.
Anf. 308 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag vill meddela att ytterligare åtta talare är
anmälda enbart på detta betänkande. Det är
utomordentligt angeläget att vi hinner åtminstone
detta ärende färdigt före klockan 23. Jag vädjar
därför att alla försöker hjälpa till att klara detta.
Anf. 309 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! En anslutning till EG är förmodligen
den största förändring som har inträffat i Sverige
sedan Gustav Vasas tid. Då behärskades Sverige av
en utländsk makt, det var Danmark. Sedan dess har
vi varit en nation som rått oss själva. Nu står vi inför
en utveckling som pekar mot att vi skall inordnas i
en västeuropeisk union. Jag tycker, fru talman, att
debatten vid ett sådant tillfälle, när man har ett 400-
årigt perspektiv, borde få ta den tid den behöver ta.
I dag bör det vara en glädjedag för svensk
storindustri. Våra svenska transnationella företag
kan se fram emot en fullständig integrering av sin
verksamhet i Västeuropa. Visserligen är det inte
mycket som utestänger våra storföretag från EG-
marknaden i dag. Tullmurarna är ju redan borta,
produkterna är redan anpassade till EG-standard,
kapital kan fritt föras till och från Sverige, vilket vi
erfor under valutakrisen i okober på ett
handgripligt sätt.
Man har anledning att fråga sig varför storföretagen
är så angelägna om att Sverige skall bli en fullvärdig
medlem av EG. För det är ju i själva verket så att
den medlemsansökan som i dag debatteras är i stor
utsträckning storindustrins verk. Man har bedrivit
en långvarig, stundom tyst, stundom högljudd
kampanj för svenskt medlemskap som har
penetrerat det svenska etablissemanget på alla
fronter och områden. Storföretagen har varit
ledande, och man har framgångsrikt lyckats
övertyga både småföretagarna och de grå partierna
moderater, folkpartiet och socialdemokrater om
det välsignelserika i att Sverige blir fullvärdig
medlem av den västeuropeiska unionen.
De officiella motiven har varit att Sverige får ett
friare marknadstillträde, vilket knappast är sant. Vi
har redan fritt marknadstillträde, och
sannolikheten för att vi skulle stängas ute i
framtiden är liten.
Det finns emellertid ett antal fördelar som inträffar
först vid full EG-anslutning och som starkt tilltalar
storföretagen. En fri arbetsmarknad leder till
arbetskraftsinvandring. Vi vet att EG har en hög
arbetslöshet, och invandring av billig arbetskraft
leder sannolikt till högre arbetslöshet även i
Sverige., lägre löner, svagare fackföreningar, allt
mycket behagliga framtidsperspektiv för
storföretagen. Arbetsgivaravgifterna kommer
rimligen att sjunka om de generella
välfärdssystemen privatiseras. På sikt måste
rimligen momsen harmoniseras, vilket visserligen
betyder föga för industrin, men som kommer att
tvinga fram avveckling av de generella
välfärdssystemen, vilket gör arbetskraften fogligare
och arbetsammare. Att EGs miljölagar är mindre
stränga än de svenska torde få företagsledare
beklaga. De är nämligen grundligt trötta på
miljörörelsens ständiga klagomål både på deras
produkter och deras tillverkningsprocesser. Och
litet mindre stränga arbetsmiljölagar skadar väl inte
heller.
Sedan finns det naturligtvis mera känslomässiga
skäl för att hylla EG-anslutningen: företagen är
redan starkt internationaliserade och
företagsledarna har levt sig in i rollen som
internationella affärsmän. Sverige kan vara en bra
bas att starta från, och en bra semesterort, renare
och mindre överbefolkad än Västeuropa, men
Sverige är ändå ganska ointressant när huvuddelen
av verksamheten och marknaden ligger utanför
landet.
Att Sverige kommer att uppge den nationella
självständighet som vi haft sedan Gustav Vasa
bekymrar säkerligen inte storföretagen, lika litet
som det tycks bekymra de grå partierna i denna
kammare. Företagsledare har i allmänhet ringa
intresse för historia. Hur är det månne med
riksdagsledamöter?
Att demokratin i stora stycken sätts ur spel när alla
tunga beslut flyttas från Stockholm till Bryssel
bekymrar naturligtvis inte heller
storföretagsetablissemanget. Företagsledare har
ingen personlig erfarenhet av demokrati, de är ju
vana att leva i ett hierarkiskt system där den starke
bestämmer. Storföretagens ledare har inte något
behov av demokrati, de kan hävda sig under olika
regimer. Det är de svaga i samhället, de med små
eller inga resurser som behöver demokratin.
Företagsledarna har ringa intresse för demokrati;
hur är det med riksdagsledamöterna? Efter dagens
debatt har jag starka tvivel.
Storindustrin är däremot framstående när det gäller
förhandlingssystem. Den praxis som utvecklat sig
inom EG med tusentals lobbyister i Bryssel passar
den förträffligt. Man skall nämligen inte tro att fri
konkurrens på en fri marknad är något ideal för
storföretagen annat än i högtidstalen.
Fru talman! Jag bör kanske tillägga att miljöpartiet
ser industrins ansvar på ett helt annat sätt. Vi
menar att folkens öden skall styras demokratiskt,
att nationella beslut av det slag som fattas på sin
höjd ett per århundrade, såsom att uppge den
nationella självständigheten, skall fattas av hela
folket efter en omfattande debatt och genom en
beslutande folkomröstning. Vi menar också att den
övergripande miljöpolitiken och den ekonomiska
politiken bör fastställas på demokratisk väg. Och vi
menar att de besluten skall präglas av långsiktig
solidaritet med de svaga: med naturen, med
kommande generationer, med u-länderna och med
de svaga grupperna i vårt eget land.
Fru talman! Vi kräver folkomröstning om EG. Det
är ett demokratiskt minimikrav.
Anf. 310 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Fru talman! Det känns bra att ha kommit in i den
här debatten vid en tidpunkt när talarna har börjat
diskutera väsentligheter.
Låt också mig för kammaren påpeka att tillståndet i
världen inte är gott. Nuvarande utveckling kommer
om den fortsätter tio år till att leda till att en
tredjedel av nu odlad mark kommer att vara
förstörd, en miljon djurarter att vara utdöda,
jordens klimat irreversibelt förändrat och till att
jordens befolkning ökats med 1 miljard människor,
dvs. 20 %. Det är antalet människor som lever nära
eller under svältgränsen som kommer att ökas
mest.
Tillståndet i världen är alltså inte gott. Det tenderar
inte heller att bli bättre med nuvarande
ekonomiska politik. En fundamental anledning är
att ekonomi, som egentligen betyder läran om
hushållning, kommit att alltmer bli läran om hur
man på effektivaste sätt kan utnyttja resurser och
arbetskraft för att ge snabba och tydliga
förändringar, förändringar som ger intryck av att
vara förbättringar. Utmärkande för processen är
kortsiktighet, dvs. motsatt kännemärke än det som
utmärker hushållning.
I historisk tid har världsekonomin dominerats av
enstaka länder; under de senaste seklerna har det
varit Storbritannien och därefter USA som varit så
dominerande att deras finanspolitik, deras
handelspolitik, ja, t.o.m. deras valuta accepterats
på den globala scenen. Detta har inneburit en
ekonomisk maktposition för och ett flöde av
resurser till det dominerade landet.
Delvis har nu scenen ändrats. Ett antal länder eller
block av länder har intagit starka positioner.
Delvis har scenen inte ändrats: Fortfarande är det
ett flöde av resurser från fattiga länder till rika
länder, ett flöde som tycks öka snarare än minska.
Den omfördelningen är inte moraliskt acceptabel,
och den innebär också en risk för den globala
stabiliteten.
Fru talman! Det är lätt att se problemen i dagens
värld, men viktigare än kritik är att analysera hur vi
vill att världens ekonomi skall utvecklas under de
närmaste decennierna. Jag vill här framlägga några
grundprinciper för en utveckling som kan leda till
en bättre värld, och sedan vill jag fråga i vad mån
Sverige inom resp. utanför EGs ram kan bidra till
att främja dessa principer.
Principerna är:
1. Dominansen av multinationella företag måste
brytas
2. Handelssamarbete mellan världens länder
måste främjas
3. Framtida generationers intressen får inte
försummas
4. Miljön måste uppskattas till sitt fulla värde
1. Dominansen av multinationella företag måste
brytas.
När det gäller EGs fyra friheter kan man lägga
märke till att den frihet som först genomförs, och
som praktisk taget redan har genomförts, är
kapitalets frihet. Den fria rörelsen av varor,
tjänster och arbetskraft är underordnad kapitalets
frihet, som genom valutaavregleringen redan
påbörjats och som kommer att fullbordas i och med
den planerade gemensamma valutan. Föga kan i
det skedet göras för att stoppa de multinationella
företagens utnyttjande av olika länder för att få
billig arbetskraft, gynnsamma skatteregler och
inbringande marknader. Lokala ekonomiska
villkor slås sönder i en sådan konkurrens.
2. Handelssamarbete mellan alla världens länder
måste främjas.
EGs vilja att samarbeta med världens olika länder i
fråga om handel illustreras med önskvärd tydlighet
av de avbrutna GATT-förhandlingarna, där EGs
tullskydd och jordbrukssubventioner utgjorde ett
avgörande hinder för överenskommelser -- svenska
medlingsansträngningar till trots.
3. Framtida generationers intressen får inte
försummas.
Det ansvar som vi i Sverige börjat visa för att
bevara vårt land så att kommande generationer kan
ha lika hög livskvalitet som vi motsvaras troligen av
liknande ambitioner och ansvar i de flesta andra
länder, inom eller utom ekonomiska maktblock.
Det motsvaras troligen inte alls av något intresse
från resp. maktblocks sida gentemot
medlemsländer. Man får förutsätta att EG-blockets
lojalitet även i framtiden ligger där den verkar ligga
i dag: hos de ekonomiska krafter vars resultat kan
mätas i ecu eller andra myntenheter.
4. Miljön måste uppskattas till sitt fulla värde.
I Sverige pågår just nu ett mycket intressant arbete
med att söka inkludera naturvärden i mått liknande
bruttonationalprodukten. Liknande arbeten
försiggår vid UNDP (Förenta nationernas
utvecklingsprogram). Det är viktigt att sådana data
ligger till grund för ekonomisk politik i såväl global
som regional skala. Av den anledningen som av så
många andra är det viktigt för Sverige att kunna
utöva sin roll i det internationella sammanhanget.
Insatser inom EGs ram skulle visserligen också vara
av värde, men en friare internationell ställning
skulle ge Sverige bättre förutsättning inom detta
fundamentala område.
Slutligen vill jag ställa frågan om Sverige bättre kan
bidra till en förbättring av världens ekonomi
utanför än innanför EG.
Förts och främst har vi med traditionella mått
mätt en ganska sund ekonomi. 1986 (senaste
jämförbara statistik) hade vi en
bruttonationalprodukt per capita över 13 000 US
dollar, jämfört med 9 000 US dollar per capita inom
EG-länderna. Vi är alltså 30 % rikare. Detta
kommer givetvis att ändra sig. Det är osannolikt att
bruttonationalprodukten kommer att plötsligt falla
med 30 % -- sådant tar tid -- men om EG alls har en
utjämnande effekt kommer vi att se ett antal år med
sjunkande välfärd. Troligen kommer vi då att ha
fullt upp att göra med att söka upprätthålla den
välfärd vi vant oss vid och att bekämpa den
arbetslöshet som kan väntas. Den positiva
inställningen till hjälpverksamhet, såväl bilateral
som genom internationella organ, kommer att ta en
andra plats. Sverige kommer troligen liksom det
nuvarande EG-blocket att söka upprätthålla en
osolidarisk mur av handelshinder mot länder
utanför blocket.
En intressant belysning av hur inriktningen av
svensk ekonomi kan komma att styras utifrån ges
av det krav som uppkommit i EES-förhandlingarna
att Sverige skall bidra till regionalpolitiska åtgärder
inom det gemensamma området med upptill 1
miljard kronor. Detta kan mycket väl vara en riktig
investering, men det otäcka är att det inte är vi
själva som bestämmer den; det är inte vi som kan
avväga den mot egna regionalpolitiska behov, mot
internationella satsningar i tredje världen, mot
satsningar i Östeuropa.
Fru talman! Jag har alltså fört fram fakta som visar
hur Sverige ekonomiskt sett kommer att få en
förändrad ställning vid en EG anslutning och hur vi
kommer att vara i en sämre position att ta vårt
globala ansvar. Det är min övertygelse att dessa
fakta inte är tillräckligt kända bland Sveriges folk --
annars hade den nuvarande ganska positiva EG-
vinden inte blåst. Min första prioritet är att en
folkomröstning i frågan företas, en folkomröstning
som skulle föregås av en objektiv
informationskampanj.
Anf. 311 PAUL CISZUK (mp):
Fru talman! ''Varje land har sin armé -- sin egen
eller någon annans.'' Nog minns vi de orden från en
annonskampanj häromåret.
Nu skall det tydligen bli ''någon annans''.
Förvarningen kom tidigare i höst när
moderatledaren talade om ett försvarssamarbete
med Tyskland. Med utrikesutskottets betänkande
nr 8 kommer ett entydigt besked från de fyra största
partierna. Sverige är berett att överge sin alliansfria
politik. Vi skall ansöka om medlemskap i EG med
bibehållen neutralitetspolitik.
1988 års försvarskommitté lämnade i januari ett
betänkande: ''Svensk säkerhetspolitik i en
föränderlig värld''.
Jag citerar därur: ''Neutralitetspolitiken är den
främsta garanten för vår fred och vårt oberoende.
Sverige kommer därför, som fastslogs senast i
samband med 1987 års försvarsbeslut, att orubbligt
fullfölja en alliansfri politik syftande till neutralitet
i krig.''
När jag lämnade kommittén som protest mot bristen
på nytänkande kunde jag väl aldrig ana att
utrikesutskottet skulle ändra grundbulten i svensk
säkerhetspolitik efter elva månader utan att ens
höra försvarsutskottet -- kommittén har ju gett upp.
Riksdagen föreslås nu uppmana regeringen att söka
medlemskap i alliansen EG. Detta är för galet! EG
har en klar målsättning att utvecklas till en
fullständig ekonomisk och politisk union eller
federation.
Jag känner från historien inte till någon sådan där
delarna kunnat driva egen utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitik. I dagens läge när ekonomisk
krigföring ökar i betydelse är det helt orimligt att
en sådan federation skulle kunna nyskapas. Många
EG-ansvariga säger, som vi hört tidigare i dag,
också det klart. EG samordnar i dag sin
försvarspolitik via sidoorganisationerna
Västeuropeiska unionen och NATO.
EG-medlemskap syftande till neutralitet i krig --
låter detta trovärdigt?
Nej, grunden för vår försvarspolitik blir helt
förändrad. Detta måste påverka vår
försvarsplanering.
Jag förstår att vår storindustri ser fördelar i EG och
stor hemmamarknad. Men vårt största
industriprojekt är JAS 39 Gripen. Passar JAS i
EG? Mellan raderna i FMVs senaste rapport läser
jag att projektet hotas av tekniskt och ekonomiskt
fiasko -- SAAB vill att staten skall börja ta större
risker. Kan JAS konkurrera inom EG? Det är svårt
att tro, men kanske kan det avvecklas med äran i
behåll om vi får ett samarbete med Rafale- och
EFA-projekten inom EG. Kanske kunde också EG
innebära en chans för vår hotade försvarsindustri i
allmänhet?
Kanske kan vi komma lindrigare undan
ekonomiskt om vi har en annans armé i landet --
kanske kan tyskarna betala eller kanske räcker det
med ett franskt kärnvapenparaply?
Men nog är det bra synd att när hela Europa nu
öppnar sig så skall vi låsa oss för en västeuropeisk
union.
Man kan undra över mycket när man byter
säkerhetspolitisk dogm för första gången detta
sekel. Flera utskott har yttrat sig med anledning av
detta betänkande men inte försvarsutskottet.
Fru talman! Det är hög tid att riksdagens
försvarsutskott får grundligt betänka den nya
doktrinen: ''EG-medlemskap syftande till
neutralitet i krig'' innan vi går till beslut i detta
ärende.
Jag yrkar liksom Per Gahrton återremiss.
Anf. 312 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! President Gorbatjov i den östliga
europeiska unionen,skulle man kunna säga, har
myntat det mysiga begreppet ''det europeiska
huset''. Nu talar man allt oftare om Europas
politiska arkitektur. Tillåt därför en arkitekt och
ledamot av bostadsutskottet att också ha
synpunkter på detta med en svensk EG-anslutning.
Vi lever med i en rasande förändring av Europa.
Den s.k. politiska arkitekturen ändras nästan dag
för dag, och vi kanske lever för nära händelserna
för att riktigt förstå vad som sker. Framför allt är
jag övertygad om att de partier som nu vill hasta
fram en anslutning till EG inte har hunnit analysera
rätt vad man är i färd att göra med gamla Sverige.
Lyssna därför på den lilla men goda
parlamentariska opposition vi utgör.
Jag uppfattar att man medvetet eller omedvetet
håller på med en gigantisk nedmontering av det
civila folkstyrets fundament. Det ekonomiska
systemets företrädare håller definitivt på att ta
över. Då passar inte längre de historiska länderna,
gränserna, språkgrupperna och de mångfaldiga
kulturyttringarna.
Vi gröna bejakar en gränslös värld där människors
möjlighet att fritt röra sig, arbeta och utbilda sig är
väsentliga rättigheter. Det får dock inte innebära
att vars och ens del i det politiska livet rycks undan,
vilket nu uppenbarligen sker på alla plan.
Den politiska arkitekturen, liksom den riktiga
arkitekturen, består av struktur och gestalt. Men de
politiska strukturerna och gestalterna är alltmer
formlösa och svåra att begripa sig på. Övertunga
byråkratier, i Bryssel såväl som i Stockholm, svarar
för att besluten tas så långt från människorna som
möjligt och i så mystifierade former att det i
praktiken är omöjligt för den enskilde att hänga
med.
Den politiska arkitekturen rivs på alla plan således
på alla plan och inget nytt gott byggs upp.
I förra veckan tog riksdagen beslut om att ytterliga
förstärka länsstyrelsernas roll. Man klär
förändringen i fagert tal om ökat
förtroendemannainflytande; länsstyrelsen kan
nämligen utse en rad nämnder med lokalt
förtroendevalda från de två, tre största partierna.
Men egentligen förstärker statsmakten sin styrning
över historiskt ganska självständiga landskap.
Alltmedan människor drömmer om större
självständighet för regionen eller landskapet, på
Nordkalotten, som vi kunde läsa om häromdagen,
i Skåne, som jag representerar en del av såväl som
i Estland, Kosova, Georgien eller på Korsika.
Alldeles i slutet av denna vecka skall vi fatta beslut
om folkbokföringen skall dras in från de lokala
pastorsexpeditioner där den alltid har skötts, lokalt
men med internationell ära och berömmelse.
Förändringen är en central databyråkratisk
klåfingrighet som väl bara kunnat genomföras
genom att hänvisa till den i och för sig olyckliga
kopplingen till religion och statskyrka.
Ett tusentals arbetstillfällen, nästan alla deltidsjobb
för kvinnor i gles- och landsbygd, dras in till
skattekontoren i centralorterna, alltmedan 400
centralbyråkrater planerar denna EG-anslutning
här i krokarna. Skall man ha kvar jobbet hemma på
pastorsexpeditionen på orten, kan man tvingas
pendla upp till 20 mil i vardera riktningen eller
naturligtvis flytta och glesbygden blir glesare.
Förändringen hotar den grundläggande
indelningen av landet i socknar. De lokala
gränserna suddas ut ur folks medvetande och
historielösheten hotar att sprida sig än mer.
Landets minsta byggbitar och därmed arkitektur
mister sin betydelse.
I dag och i morgon skall vi hux flux ta ställning till
regeringens plötsliga idé om att ansöka om
medlemskap i EG. Låt mig sammanfatta. Inom
loppet av två veckor skall vi således bestämma oss
för att fortsätta stärka centralmaktens grepp över
länen och landskapen, centralisera folkbokföringen
som den sista borgerliga uppgiften från
församlingarna till centralorterna och dessutom
inleda en process för att uppge stora delar av vår
suveränitet till en för folkflertalet absolut anonym
centralmakt på kontinenten någonstans.
Vad vägleder regeringen och majoriteten i all
denna dumdristighet? Ja, det kan knappast vara
någon omsorg om folkstyret och den enskilda
människan, det som klassiskt sätt har varit
demokratins grundbultar.
Nej, ni kålsupare, ni är i händerna på det
internationella kapital som inte längre kan förmera
sig inom snäva nationsgränser och som nu med
pengamakt kräver en avpolitisering av samhället.
Så enkelt är det nog.
För moderaterna har avpolitisering länge varit ett
uttalat huvudämne och honnörsord. Hur
socialdemokraterna däremot viljelöst drivs med i
detta spel är för mig en gåta.
Den politiska arkitekturen, fru talman, med
folkstyre och överblick för den enskilde
medborgaren är på väg att bryta samman tack vare
en tanklös politisk medlöparkader. Ett minimalt
anständighetskrav i denna situation är att ändå låta
folk få säga sitt i en folkomröstning. Blir resultatet
att vi skall gå med i EG och därmed öka konflikten
mellan ett välmående Västeuropa och ett
miserabelt Östeuropa, då får vi gröna göra så gott
vi kan i den situationen. Men jag hoppas att den
situationen inte uppstår, och att vi i stället säger ja
till hela Europa.
Fru talman! Folkomröstning.
Anf. 313 ANNA HORN AF RANTZIEN
(mp):
Fru talman! Jag skall i den här sena timmen tala
litet grand om arbetsmiljön och EG.
Arbetsmiljön är svår nog att överblicka inom vårt
eget lilla land. Det finns så många olika
arbetsmiljöer, och varje arbetsmiljö påverkas av
den yttre miljön. Den påverkas av chefer och
kamrater, av hjälpsamhet och mobbning, av
snatterier och pausgympa, av barnskrik på nätterna
och ergonomiskt riktiga stolar, av ensamhet och
buller osv. Alla delar påverkar varandra.
Därför vill jag här först se på hur de svenska kraven
på en god arbetsmiljö troligen kommer att påverkas
av EG-kraven, men därefter också lägga till några
tankar om samspelet mellan den egentliga
arbetsmiljön och den inre och yttre miljön.
Till att börja med vill jag betona vikten av att
arbetsmiljön alltid måste komma före ambitionerna
om full frihandel. Denna fria handel är ju en
förutsättning som kommer Sverige till godo oavsett
våra krav.
Oenigheten om den sociala delen är stor inom EG.
Man har knappast kommit fram till några
gemensamma överenskommelser. Visserligen har
Sverige fått löfte om att behålla sina regler vad
gäller miljö, hälsa och säkerhet, men till detta
kommer regler om kontraktsanställningar, deltid
m.m. År 1991 kommer troligen förslag om
barnarbete, strålning, temperatur, buller m.m.
Vilka friheter för våra regler blir då intakta? Det
vet ingen i dag.
Lagstiftningens harmonisering som bl.a. går ut på
att avskaffa alla gränser för varor får direkta
konsekvenser för arbetsmarknad och arbetsmiljö.
Våra skyddsföreskrifter ersätts av EGs. Väsentliga
säkerhetskrav bestäms i EG-direktiven. Tekniska
specifikationer om hur säkerheten skall
konstrueras utarbetas i europeisk standard. Giftiga
och cancerframkallande produkter måste
klassificeras och märkas enhetligt i alla länder. Vi
kommer bara att ha rätt att lägga oss över EGs
minimikrav i vissa fall.
EGs påverkan på arbetsmiljön förstärks genom den
ekonomiska integrationen. Alltför avvikande
bestämmelser om arbetsmiljön får ej förekomma
om kostnaderna för arbetsmiljön blir högre än i
konkurrentländerna. Man riskerar då att slås ut.
Detta har tydligen inte svenska myndigheter tagit
ställning till, inte ens arbetarskyddsstyrelsen.
Troligen ökar arbetslösheten här hemma fyra
gånger om. Detta påverkar naturligtvis
arbetsmiljön. Pressen av att ha hotet om
uppsägning över sig och lägre spritpriser bäddar för
missbruk, mänskliga katastrofer, arbetsproblem
och ökade sociala kostnader.
Här är exempel på några mer preciserade problem
som borde diskuteras innan beslutet om ett
närmande till EG tas. Den största EG-frågan är den
om vår okunnighet om följderna, ovilligheten att
ställa dem under diskussion och den fullkomliga
bristen på allsidig information. Det märktes inte
minst under miljöpartiets gatuaktiviteter. Den
vanligaste reaktionen då var: Så bra med
information, det behövs verkligen.
Att många lösningsmedel som är förbjudna i
Sverige åter kommer att kunna användas är ganska
väl känt. Därtill kommer rapporten från EG, Task
Force, som talar om en försämring av luftkvaliteten
med 15 %. Det blir förödande för astmatiker och
andra med känsliga luftvägar. Där har vi ett
påtagligt exempel på att yttre och inre miljö inte
känner av några gränser.
Jag går inte in på de sociala problemen -- Anita
Stenberg har redan talat om dem -- men naturligtvis
påverkar de också arbetsmiljön. Lars Norberg har
nämnt en billigare arbetskraft via invandring och
fackets troligen försvagade ställning.
Europeisk standard tillåter asbestbetong enligt
Cassis de Dijon-principen måste en vara som är
tillåten i ett land också vara tillåten i alla andra EG-
länder.
Sverige har beslutat att avveckla CFC dvs. freon i
snabbare takt än EG. Vi måste alltså förbjuda
import av CFC-haltiga produkter. Går det? Det är
ju handelshinder.
På transportområdet får vi ett större problem med
trafikmängden på våra vägar och tillhörande
utsläpp. I dag kör ungefär 70 miljoner bilar här.
Man räknar med att antalet skall ha ökat till 200
miljoner om 20 år. En regel säger att lastbilarna
skall kunna ta upp last i vilket land som helst,
eftersom många lastbilar annars skulle tvingas köra
tomma -- och det är dyrt. Men avregleringen har
nackdelar. Synen på förarnas kör- och vilotider i
EG är olika mot dem i Sverige. I EG talar man
enbart om den kortare körtiden medan man i
Sverige självklart räknar med hela arbetstiden,
alltså även lastning, lossning, service m.m. Om
detta säger transportarbetarförbundet: Skulle
enbart körtidsbegreppet accepteras även i Sverige
kommer förarnas arbetsmiljö att till stora delar
raseras. Det kommer även att medföra att
trafiksäkerheten på ett avgörande sätt påverkas
negativt. Det kan bli en ny omgång av utflaggning,
som tidigare skett inom sjöfarten.
Inom EFTA blir det svårt att få stöd för fortsatta
krav på en god arbetsmiljö. EFTA är ju en renodlad
handelsorganisation där arbetsmiljö och andra
sociala frågor kommer i andra hand. Nordiskt
samarbete kan bära bättre frukt. Inom Norden har
vi i stort sett samma syn på vad god arbetsmiljö
innebär. Att stödja den idé som Danmark är
mamma till -- om ett europeiskt arbetsmiljöinstitut
i Köpenhamn -- vore ett steg framåt mot ett
gemensamt och därmed ett starkare
förhållningssätt i kampen för en god arbetsmiljö.
Aktiva insatser från Sverige vore också att
exportera miljövänliga lösningar och produkter
samtidigt som vi måste stärka det lokala
arbetsmarknadssamarbetet. Det kan vi göra utan
att vara medlemmar i EG. Vi måste våga vara
självständiga på lokal nivå. Självtillit är ett
honnörsord som förs fram allt oftare i tredje-
världen-sammanhang. Den grundstenen kommer
alla vår gräsrötter på arbetsmiljöområdet också att
behöva, antingen vi kommer med i EG eller ej.
Fru talman! Ju mer man arbetar med EG-frågorna
desto mer övertygad blir man om att det vore
olyckligt att blint gå med -- efter det första skedets
långa hemlighetsfulla tystnad och det andra skedets
korta och oförklariga brådska -- utan att några
alternativ diskuterats t.ex. ett Europas FN. Många
människor utanför det här huset är upprörda över
ärendets behandling. De beklagar att de inte fått
tillräckligt mångsidigt underlag för att kunna ta
ställning. Ge oss det och låt oss folkomrösta, före
grundlagsändringen, om ett ja, antingen till EG
eller till hela Europa.
Anf. 314 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Jag skall tala om de
framtidsmöjligheter som Sverige och svenska
företag kan få i ett regionernas Europa med fri
handel inom och mellan dessa regioner och med
resten av världen och inom naturens ramar.
Det är viktigt att Sverige har en långsiktig planering
för sin fortsatta utveckling i en verklighet och en
framtid där det är livsviktigt att lösa
miljöproblemen och resursproblemen. Svenska
diplomater, kulturarbetare, forskare, tekniker och
affärsmän har byggt upp förtroendefulla kontakter
och relationer i länder över hela världen och särskilt
med våra grannländer, med Västeuropa och
Nordamerika. Sverige har under lång tid varit känt
för en öppen och ganska generös hållning mot
andra länder och folk.
Miljöpartiet vill att Sverige skall fortsätta att sträva
efter ett ännu öppnare samarbete på lika villkor
med alla andra folk och länder som respekterar
mänskliga rättigheter. Vi anser att det behövs ett
nära samarbete i hela Europa och med resten av
världen för att lösa miljö- och resursproblemen.
Alla länder måste bygga upp en gemensam
miljölagstiftning och en alleuropeisk miljödomstol
som hjälper lagstiftare, företag och medborgare att
hålla sig inom de nödvändiga ramarna -- naturens
ramar.
Fru talman! Jag är rådgivare till stora och små
företag när det gäller affärsutveckling och har rätt
stor erfarenhet av småföretagssamhet och
entreprenörskap och av hur underleverantörskap
fungerar och vilka problem man har hos svenska
underleverantörer. För de företag som kan och vill
exportera är det bra att Sverige har ett
frihandelsavtal för industrivaror med EG och
EFTA-länderna. De kommer att få det lättare om
och när EGs inre marknad börjar fungera, med
enhetliga normer för varor och enhetliga
handelsregler. Det behöver vi inte bli medlemmnar
i EG för att få. Sverige bör fortsätta att förhandla
fram normer och regler för alla Europas länder.
Svenska småföretag skulle ha större nytta av
fortsatt småskalig handel, som oftast och framför
allt inriktas på den närmaste omvärlden. De
regioner där man bör bygga upp ett starkt
samarbete inom regionen och mellan regionen och
omvärlden, är geografiska områden där människor
och företag har gemensamma intressen:
ekologiska, ekonomiska, kulturella, sociala och
tekniska intressen.
Sådana regioner kan vara stora och små, kan
omfatta flera länder och delar av länder. Sverige är
en del av Norden, en region som hittills har kommit
längre i sitt samarbete än EG -- utan att något land
har tvingats av de andra. Norden är en marknad
med ca 16 miljoner människor.
Sverige är också en naturlig del av en större
region -- Östersjöregionen -- med kanske 80--100
miljoner människor eller mer, beroende på hur
stora delar av dessa kustländer som man räknar in.
Kustländerna har ett stort och livsviktigt
gemensamt intresse av att rädda Östersjön från
total ekologisk katastrof -- och då måste man också
rena tillflödena. Sverige och vissa svenska landskap
är också en del av Nordsjöregionen och
Nordkalottregionen.
Bertil Persson påpekade tidigare i debatten här i
kväll att Östersjöregionen kommer att bli ett
tillväxtområde. Vi är eniga om det, även om vi kan
ha olika uppfattningar om vad den tillväxten bör
omfatta. Befolkningen runt Östersjön har
gemensamt intresse av att utveckla kulturellt
samarbete, ett fritt varuutbyte med miljövänliga
sjötransporter och ett flöde av tjänster. Tjänster
som till en början måste inriktas på att underlätta
de gamla öststaternas väg till en bättre miljö och
arbetsmiljö, till effektivare utnyttjande och
minskad förbrukning av energi och råvaror och till
marknadsekonomi, inte till en stark företagsstyrd
planekonomi.
Östersjöregionen gränsar i sin tur till, och bör ha ett
gott samarbete med, en östeuropeisk region, med
mellaneuropeiska regioner och till
Nordsjöregionen och Nordkalottregionen.
Varje region kan utveckla sitt samarbete på egna
villkor mellan de landsdelar som ingår i regionen.
Det underlättas av en decentralisering av de gamla
och nya nationalstaternas makt, inte av en
storskalig centralisering till EGs Bryssel. Man kan
genom handel med andra regioner i och utanför
Europa komplettera varu- och tjänsteutbytet med
de ökande transportkostnader som kommer att bli
den naturliga följden av att transporterna i
fortsättningen måste bära alla sina miljö- och
energikostnader.
Små och medelstora svenska företag kommer att få
det svårt på EGs jättestora inre marknad. För de
allra flesta svenska företag kommer möjligheterna
att konkurrera utanför Sverige att vara mycket
små, samtidigt som många av dem kommer att
konkurreras ut på den svenska hemmamarknaden
av stora utländska företag.
Särskilt svårt kommer underleverantörerna att få
det och de som nu levererar till kommuner och
landsting när de nya upphandlingsreglerna införs
om vi går med i EG. Jag är övertygad om att det blir
lättare för de allra flesta små och medelstora
företag att bygga upp affärsförbindelser på
närmarknader och komma överens om villkor som
passar alla inblandade, men som inte nödvändigvis
passar in i Brysselbyråkratins alltmer jättelika
regelverk.
I ett fritt regionalt samarbete kommer svenska
företag också att bli mycket friare att utveckla och
sälja miljövänliga och energieffektiva produkter
och utrustningar och tekniskt kunnande till alla de
länder som får allt större behov av dem. Här har
Sverige och Norden en viktig uppgift och en fördel
av att ha en relativt miljö- och resursmedveten
hemmamarknad och en småskalighet som ökar
möjligheterna att anpassa dessa produkter,
utrustningar och detta kunnande till andra små
länders behov, samtidigt som man har goda
kontakter med den storskaliga EG-marknaden,
den nordamerikanska marknaden och den
japanska.
Sverige kommer alltså, fru talman, att klara sig
ungefär som hittills om vi fortsätter nuvarande nära
handelssamarbete med EG och EFTA-länderna
och gärna fördjupar det, samtidigt som vi genom att
stanna utanför EG undviker en rad nackdelar och
risker för sämre miljö, hälsa och säkerhet och för
ökad arbetslöshet. Vi undviker också sämre
möjligheter att fortsätta den svenska välfärds-,
arbetsmarknads- och regionalpolitiken, för att nu
nämna några av de farhågor och nackdelar som jag
talat om här i dag.
Mina partikolleger har i olika anföranden i dag
nämnt olika organisationer som vi bedömer vara
viktiga och lämpliga verktyg för att få ett öppet
alleuropeiskt samarbete. Flera andra talare har
frågat om vi i miljöpartiet inte anser att EG också
är en viktig sådan organisation. Svaret är: Jo, EG
är en av flera mycket viktiga
samarbetsorganisationer i Europa, även om vi i
miljöpartiet tycker att EG valt odemokratiska
samarbetsformer och att EGs utvecklingsmodell
och maktambitioner är farliga för miljön och
framtida livsbetingelser och för andra folks och
länders möjlighet att själva besluta om sin
försörjning och trygghet.
Det är naturligtvis mycket viktigt för oss i Sverige
att ha mycket goda förbindelser med EG på alla
områden. Därför bör vi göra vad vi kan för att
förbättra dessa förbindelser. Det är nödvändigt att
utveckla samarbetet med EG och andra länder på
miljöområdet för att få den gemensamma
miljölagstiftning och den alleuropeiska
miljödomstol som jag nämnde tidigare. Sverige
kommer sannolikt att få bättre möjligheter att
påverka EGs handlande och utveckling genom att
vara fria från EGs tvingade beslut, bl.a. genom att
vi då snabbare kan utveckla och sälja produkter och
teknik som är miljövänliga och resurssnåla.
Fru talman! Jag respekterar självfallet att olika
människor och intressegrupper har olika
uppfattningar om vilken väg Sverige skall välja i
Europa och världen, innanför eller utanför EGs
murar. Jag hoppas att vi kan enas om minst två
saker, att Sverige inte skall isolera sig och att folket
i Sverige självt får välja väg i en folkomröstning.
Fru talman! Jag vill ta upp en sak till. Om vi
undviker att gå med i EG undviker vi också att bli
medlem av Euratom med förpliktelsen att
medverka till att skapa de nödvändiga
förutsättningarna för utvecklingen av en kraftfull
kärnkraftsindustri, som det så vackert heter. Jag
anser att det är viktigt att undvika detta.
Anf. 315 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Våren 1988 fattade riksdagen beslut
om Sverige och den västeuropeiska integrationen.
Det konstaterades då att svenskt medlemskap inte
var mål för de diskussioner med EG som då
förestod. Visst har förhållandena ändrats i Europa
sedan dess. Men det finns fortfarande både tid och
skäl till allvarlig eftertanke och noggranna
överväganden. De avgörande ställningstagandena
återstår att göra vid ett senare tillfälle.
Det finns inom EG en rad grundläggande problem
som är olösta. Det rör sig inte om frågor som hör
till en normal vidareutveckling av en organisation
av EGs typ. Det gäller bl.a. så centrala frågor som
medlemsländernas utrikes- och försvarspolitik.
Frågan om EG skall bedriva ett försvarspolitiskt
samarbete eller inte är en av de frågorna.
I tidskriften Från Riksdag & Departement nr 37 i år
finns en intressant intervju med EGs
Stockholmsambassadör Ivo Dubois. I den intervjun
säger han att EG kommer att få en militär
organisation som komplement till sin gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik, men det kommer att
ta tid. Han säger också att EG kommer att få en
militär organisation och att det sociala och
ekonomiska kommer att påverkas. Det som
förhindrar gemenskapens utveckling måste bort,
säger Dubois.
Dubois är, som sagts EGs ambassadör i Sverige och
torde inte kunna ge uttryck för uppfattningar i
riksdagens tidskrift om de inte skulle vara
förankrade hos uppdragsgivaren. I varje fall borde
dessa intervjuuttalanden komma något olägligt för
dem som ivrigast talar för snabbast möjliga ansökan
till EG.
I en annan fråga som ligger mig varmt och hjärtat,
nämligen flykting- och invandrarpolitiken, råder en
stor osäkerhet om vitala svenska intressen kan
tillgodoses. I utskottets utlåtande sägs på s. 36: ''I
det mellanstatliga arbete som pågår inom EG-
området berörs som nämnts också frågorna om
invandringspolitik, asylpolitik och viseringspolitik.
Även om dessa frågor sannolikt inte omfattas av ett
EES-avtal, så kommer inte Sverige att undgå att
påverkas av en eventuell samordning av asyl- och
flyktingpolitiken inom EG-området.''
Utskottet vill framhålla vikten av att upprätthålla
en generös och solidarisk flyktingpolitik både vad
gäller prövningen av enskilda asylsökandes
ärenden och beträffande överföring till Sverige av
flyktingar inom ramen för vår flyktingkvot.
Det är mycket angeläget att hålla fast vid detta,
oavsett om Sverige blir medlem eller inte. Men det
gäller också att ge uttrycket generös och solidarisk
flyktingpolitik, särskilt vid enskilda asylsökandes
ärenden, en innebörd som svarar mot den generösa
svenska rättsliga traditionen och inte baserar sig på
de temporära regler som infördes den 13 december
förra året. Risken är stor att Sverige vid EG-
medlemskap får ge avkall på sin lagstiftning och
rättstillämpning. Även en tidigare talare har gett
uttryck för dessa farhågor om alltför stor
restriktivitet via EG, där är ett stort antal länder för
just en sådan mycket restriktiv politik.
Det är viktigt att Sverige intensifierar sina
ansträngningar att inom ramen för Europeiska
säkerhetskonferensen medverka till en ny
säkerhetsordning för hela Europa. Det är först när
en sådan säkerhetsordning kommer till stånd som
de verkliga förutsättningarna för EG som
alleuropeiskt organ och för Sverige att söka
medlemskap föreligger. Det är också då som
förutsättningarna föreligger för att svensk
neutralitets- och säkerhetspolitik kan bibehållas.
EGs kvarnar mal långsamt. Det faktum att Sverige,
enligt vad som framförts i debatten i dag, inte kan
vinna medlemskap förrän om cirka fem år i bästa
fall är ett uttryck för detta. Om Sverige, vilket
uppgetts tidigare, skulle höra till de länder som EG
helst vill ha som medlemmar, hur lång tid skall det
då ta för andra länder, särskilt i Öst- och
Centraleuropa, om de någonsin kan bli
medlemmar?
Det kanske är symptomatiskt att de mest ivriga
anhängarna av ett svenskt medlemskap i EG inte
talar om att alla europeiska stater kan bli
medlemmar i EG utan att man i dag i stället
eftersträvar samarbete med och utveckling för
länderna i Öst- och Centraleuropa.
Problemet är således att EG av allt att döma för
lång tid kommer att bli ett exklusivt organ för
västeuropeiska stater. Några möjligheter att
påverka till förmån för en annan och mera önskvärd
utveckling torde vara begränsade. Det behövs en
realism i inställningen. Det gäller därför, enligt min
mening, att inta en mer eftertänksam och övervägd
och avvaktande hållning än den som kommit till
uttryck i ett flertal anföranden här i dag.
Anf. 316 STURE ERICSON (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga till Hans
Göran Franck att utrikesutskottet har diskuterat
EG-ambassadörens uttalande som här citerades.
Utskottet har haft andra och, som utskottet
bedömer det, mer tillförlitliga källor för de
bedömningar som görs i betänkandet. De finns
alltså med i bakgrunden till betänkandet.
Det har sagts att beslutet att ge grönt ljus för en
svensk medlemsansökan nu fattas alltför snabbt.
För dem som minns den intensiva EEC-debatten i
början av 70-talet och för dem som följt de senaste
årens allt starkare fokusering på formerna för vårt
EG-samarbete, kan dagens beslut inte komma som
någon överraskning.
Det som gjort det möjligt för neutrala stater i EFTA
att nu ansöka om fullt medlemskap i EG är det
senaste årets drastiska förändringar i europeisk
politik. Den internationella miljö där vi under 90-
talet skall forma svensk utrikespolitik är en helt
annan än den vi levt med sedan andra världskriget.
När man så här mot slutet av 1990 skall försöka
peka på de säkerhetspolitiska förändringar som
förefaller att bli bestående, är de för oss viktigaste
följande: Warszawapakten har i praktiken
upplösts. Sovjet drar sig tillbaka inom sina egna
gränser och gör drastiska nedskärningar i sina
konventionella styrkor. Det kommer att ta mycket
lång tid att lösa den djupa ekonomiska krisen i öst.
Det mångnationella Sovjetsamväldet hotas av
upplösning.
NATO däremot kommer under överskådlig tid att
fortsätta att spela en viktig roll, även om USAs
direkta engagemang i Europa reduceras.
ESKs toppmöte i Paris har skapat en politisk och
institutionell grund för en framtida alleuropeisk
fredsordning.
Det enade Tyskland blir Europas ekonomiskt och
politiskt starkaste makt.
EGs tyngd och attraktionskraft på övriga
europeiska stater ökar på de hittillsvarande
supermakternas bekostnad.
Det är detta radikalt förändrade säkerhetspolitiska
läge i Europa som gör det möjligt för Sverige och
andra neutrala EFTA-länder att nu överväga
medlemskap i EG.
När man i framtiden skall beskriva det politiska
förlopp som ledde fram till det beslut riksdagen nu
skall fatta, tror jag att många kommer att finna att
det verkligt avgörande steget togs av den
socialdemokratiska partikongressen den 18
september i år.
I kongressens uttalande i Europafrågan sades bl.a.
följande:
''En central uppgift nu är att befästa den
gemensamma säkerheten. Arbetet inom den
europeiska säkerhetskonferensen ESK bör syfta till
att få till stånd en alleuropeisk fredsordning. Målet
är en ordning, där alla Europas länder är så
sammanflätade att ett krig i vår världsdel blir
otänkbart. Målet är så väl fungerande institutioner
för konfliktlösning, att motsättningar kan lösas,
innan de utvecklas till militär konfrontation.
Förändringarna i Europa innebär, att de gamla
säkerhetssystemen har blivit föråldrade. Om dessa
kan ersättas av ett system för gemensam säkerhet,
påverkas också förutsättningarna för den svenska
säkerhetspolitiken, sådan den traditionellt har varit
utformad. Det utrikes- och säkerhetspolitiska
samarbetet inom EG kan också få en sådan
inriktning, att det inte behöver omfatta en
gemensam försvarspolitik. De traditionella hindren
för att förena ett svenskt medlemskap i EG och den
svenska säkerhetspolitiken kan då falla.''
Med detta uttalande var rälsen lagd för den process
som leder fram till ansökan om ett svenskt
medlemskap i EG.
Det är ingen som tror att den regeringskonferens
EG inleder i slutet på den här veckan, och som
väntas pågå under våren 1991, kommer att
resultera i en gemensam försvarspolitik eller till
majoritetsbeslut i centrala säkerhetspolitiska
frågor. Och det är detta som är avgörande. Det är
detta som är den hårda kärnan i vår
neutralitetspolitik.
Finns det då inte andra neutralitetsproblem i
samband med ett EG-medlemskap?
Eftersom vår speciella svenska form av
neutralitetspolitik ger oss frihet att i fredstid föra
den utrikespolitik och handelspolitik vi finner
lämplig binds vi inte av några folkrättsliga hinder.
Artikel 224 i Romfördraget medger extraordinära
åtgärder under krig och krigsfara. En neutral stat
kan därför i sådana situationer undgå såväl beslut
om rent säkerhetspolitiskt motiverade
handelsåtgärder som beslut om sanktioner. Likaså
kan en stat vidta åtgärder för att uppfylla sina
förpliktelser enligt FN-stadgan eller annat
folkrättsligt arrangemang för fred och säkerhet -- i
vårt fall neutralitet i krig.
När man skall försöka bedöma Sveriges
möjligheter att hävda sin neutralitet som medlem i
EG bör man ta med i bilden att då även andra
neutrala stater som Österrike, Schweiz, Irland --
och med stor sannolikhet också Finland -- är
medlemmar. Även eventuellt tillkommande
centraleuropeiska medlemmar ur den tidigare
Warszawapaktskretsen torde föredra någon form
av neutralitet. Det är i det perspektivet naturligt att
det västliga försvarssamarbetet sker vid sidan av
EG via NATO, Västeuropeiska unionen eller något
annat organ.
Det är naturligtvis också i det här sammanhanget
omöjligt att med någon säkerhet uttala sig om
framtiden. Men vi måste självfallet ändå använda
vårt omdöme, så långt det nu räcker. Den helt
osannolika utveckling vi bevittnat i Europa under
det senaste året borde naturligtvis göra oss extra
försiktiga.
Men vi måste samtidigt försöka utnyttja alla de
möjligheter för en konstruktiv svensk politik som
nu öppnar sig. Om vi verkligen vill vara med och
påverka utvecklingen i framtidens Europa, då gör
vi det bäst som medlem i EG. Där kan vi
tillsammans med våra nordiska grannar,
tillsammans med andra neutrala länder eller
tillsammans med andra likasinnande skapa oss ett
inflytande över vår egen och Europas framtid.
Vi får inte heller glömma, att alltsedan den
invandrade generalen Bernadotte på 1830-talet för
första gången på klingande franska formulerade
Sveriges väpnade neutralitetspolitik har syftet varit
att hålla vårt land utanför krig och bidra till fred i
vår omvärld. Det är mycket troligt att vi i framtiden
bättre fullföljer den politiken inom EG än utanför.
Neutraliteten har ju alltid varit ett medel för vår
säkerhetspolitik, inte ett mål.
Fru talman! Jag har försökt koncentrera det här
inlägget på vad jag upplever som kärnfrågan i
samband med en svensk medlemsansökan till EG.
Man kan naturligtvis också, vilket har skett här
under dagen, värdera medlemskapet ur många
andra aspekter -- om vi vinner eller förlorar
ekonomiskt, hur fördelningspolitiken eller
miljöpolitiken påverkas, vad som händer med det
unikt svenska i ett stort EG med mer än 350
miljoner européer, osv.
Många och långa samtal med socialdemokrater
från många europeiska länder, bl.a. i det i
framtiden alltmer betydelsefulla
Europaparlamentet, har övertygat mig om att den
politiska vänstern i Europa har mycket att vinna på
ett ökat samarbete inom EGs ram. Jag skall bara
peka på några argument som talar för det.
-- EG är nödvändigt för att europeisk industri och
annat näringsliv skall kunna hävda sig i
konkurrensen med USA och Japan och därmed
kunna utveckla välståndet bland de europeiska
löntagarna. Utan tillväxt blir fördelningspolitiken
kraftlös.
-- Internationaliseringen av företagen är en
process som fortgår med eller utan EG. Den gör det
närmast omöjligt för ett enskilt europeiskt land att
i framtiden på egen hand bedriva exempelvis en
expansiv ekonomisk politik isolerad från
omvärlden.
-- EG ger oss en möjlighet att få kontroll över de
multinationella koncernerna. Vänstern organiserar
sig nu på västeuropeisk nivå och samordnar
ståndpunkter och krav.
-- Den västeuropeiska integrationen bjuder en
möjlighet att i samarbete föra en progressiv
ekonomisk politik. Vänstern kan balansera och
kontrollera marknadskrafterna genom att skapa en
''social dimension'' i EGs politik.
-- Svensk arbetarrörelse är inte ensam i Europa
om att prioritera full sysselsättning, jämställdhet,
goda arbetsförhållanden, bättre yttre miljö och
arbetsmiljö och ett effektivt skydd för
konsumenterna. På de här och många andra
områden får vi i långa loppet mer att säga till om
när vi samarbetar med våra meningsfränder runt
om i Europa.
Anf. 317 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Jag träffade häromdagen Ivo Dubois,
EGs ambassadör. Han påpekade då för
näringsutskottets ledamöter att det är nödvändigt
med en monetär och ekonomisk union för att få
EGs inre marknad att fungera. Och en lika
nödvändig förutsättning är en viljestark och
kraftfull politisk styrning, vilket alltså skulle kräva
en politisk union. Det skulle också innefatta en
gemensam utrikespolitik. Och som ambassadör
Dubois sade, har man sagt A får man säga B. Han
ansåg att det var naturligt att det därav även skulle
följa ett militärt samarbete.
Det vore spännande att höra vilka källor som den
svenska regeringen och det socialdemokratiska
partiets ledning bedömer vara mer att lita på än
EGs ambassadör Dubois. Och vad skulle han ha för
intresse av att föra en annan politik än sina
uppdragsgivares? Det kommer han i så fall
knappast att få tillfälle att göra länge. Så vi får väl
se hur det är med detta.
Fru talman! Vi har många gånger hört att
regeringen har gjort andra bedömningar av EGs
avsikter än vad man har kunnat läsa om i
tidningarna och se i TVs rapportering. EG har hela
tiden talat om vilka regler som kommer att gälla vid
ett EEFS-avtal. Den svenska regeringen har
försökt låtsas som om så inte var fallet, som om
EGs påpekanden inte var riktiga. Och gång efter
annan har vi fått se att EG naturligtvis har haft rätt,
och den svenska regeringen har fått erkänna att den
har haft fel. Nu är vi där igen. Ivo Dubois, EGs
ambassadör, har sagt sitt. Nu får vi här i kväll höra
att det inte är det som gäller. Det skall bli mycket
spännande att se vem som har rätt den här gången.
Jag vill göra en annan reflexion. Vi har här under
debatten hört några kvinnor som har haft en annan
uppfattning om hur Sverige skall välja väg och vilka
konsekvenser det får. Jag tänker på Gunilla André,
Birgitta Hambraeus, Gudrun Schyman, Annika
Åhnberg och naturligtvis en rad av våra
miljöpartikvinnor.
Det görs tydligen en spännande skillnad av
framtidsbedömningar mellan kvinnor och män. Vi
har nyss hört även Hans Göran Franck uttala vissa
tvivel. Men det tycks vara som om kvinnorna ser
mer till framtiden än vad männen gör.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 12 december.)
Beslut om skjuten votering
På förslag av förste vice talmannen medgav
kammaren att utrikesutskottets betänkande UU8
fick företas till avgörande i början av arbetsplenum
onsdagen den 12 december.
Beslut om fortsatt ärendebehandling den 12
december
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle
fortsättas vid arbetsplenum onsdagen den 12
december.
50 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU15 Riksdagens förvaltningskontors
verksamhet
1990/91:KU19 Riksdagens förvaltningskontors
förslag om anslag på tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1990/91
1990/91:KU20 Vissa normgivningsfrågor rörande
riksbanken m.m.
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1990/91:SfU6 Studiestödsfrågor
1990/91:SfU7 Ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen
1990/91:SfU8 Mottagning av flyktingar
Socialutskottets betänkande
1990/91:SoU9 Ändrad ansvarsfördelning inom
äldreomsorgen m.m.
Utbildningsutskottets betänkande
1990/91:UbU3 Tilläggsbudget I
Bostadsutskottets betänkanden
1990/91:BoU4 Ny bostadsfinansiering m.m.
1990/91:BoU7 Teckning av aktier i Statens
Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB m.m.
51 § Kammaren åtskildes kl. 22.58.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 14 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 33
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 66,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 27 §
anf. 177 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 39 §
anf. 245 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 49 §
anf. 298 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.