Protokoll
1990/91:43
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Justerades protokollet för den 5 december.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:66 till konstitutionsutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU18
Finansutskottets betänkande 1990/91 :FiU8
Skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU6 och SkU7
Socialutskottets betänkande 1990/91 :SoU5
Kulturutskottets betänkande 1990/91 :KrU9
Utbildningsutskottets betänkande 1990/91 :UbU4
Näringsutskottets betänkanden 1990/91:NU15 och NU16
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1990/91:AU15
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1990/91 :UU8 Sverige och den västeuropeiska integrationen.
Talmannen meddelade att statsrådet Anita Gradin (s) i samband med be- 1
1 Riksdagens protokoll 1990/91:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
handlingen av detta ärende skulle besvara interpellation 1990/91:67 av
Gudrun Schyman (v) om Sverige, EG och den sociala tryggheten.
Anf. 1 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr talman! Äntligen börjar Sverige närma sig den europeiska verklighe-
ten. Regeringens uttalande i sitt krispaket av den 26 oktober att det ligger
i Sveriges nationella intresse att ansöka om medlemskap i den Europeiska
gemenskapen har, tillsammans med motioner väckta i januari, lett fram till
det betänkande från utrikesutskottet som vi har att behandla här i dag. Där
har de Europapositiva partierna, moderaterna och folkpartiet, kunnat för-
ena sig med de hitintills Europanegativa partierna, socialdemokraterna och
centern, i ett i huvudsak gemensamt utlåtande. Detta ger regeringen man-
dat, att efter samråd i utrikesnämnden, lämna in en svensk medlemskapsan-
sökan till Bryssel.
Vi moderater har tillsammans med folkpartiet velat ha ett klart ställnings-
tagande av riksdagen till förmån för en ansökan om medlemskap under 1991.
Socialdemokraterna och centern nöjer sig med en sannolikhetsbedömning.
I denna fråga får vi således fortsätta att driva på, vilket markeras i reserva-
tion nr 5 i utrikesutskottets betänkande UU8, till vilken jag nu yrkar bifall.
Jag vill gärna samtidigt konstatera att betänkandet på avgörande punkter
innebär ett glädjande genombrott för de ståndpunkter som vi moderater se-
dan länge företrätt i Europapolitiken. Det är också positivt att vi har fått
gehör för vårt krav på en parlamentarisk arbetsgrupp för att börjä förbereda
ett medlemskap.
Utrikesutskottet konstaterar de nya förutsättningarna för svensk Europa-
politik som frigörelsen i Central- och Östeuropa och avvecklingen av det
kalla kriget har skapat. Utskottet beskriver arbetet på att bygga en ny euro-
peisk säkerhetsordning inom ESKs ram och inriktningen på förberedelserna
inför EGs båda regeringskonferenser nu i december. Utskottets bedömning
är att ett svenskt medlemskap i EG bör kunna förenas med de krav som även
fortsättningsvis måste ställas på neutralitetspolitikens utformning.
Av stor betydelse är också utskottets konstaterande att EG och dess med-
lemsländer kommer att spela en central roll i den fortsatta utvecklingen av
europeiskt samarbete. Det är just denna EGs centrala roll för det europeiska
freds- och välfärdsbygget som vi moderater under så många år sökt fram-
häva. Det är, som utskottet också säger, endast som medlem som Sverige
fullt ut kan få deltaga i och få inflytande på den Europeiska gemenskapens
samarbete. Endast som medlemmar får vi svenskar rösträtt i det nya Europa
och får vara med och påverka den europeiska utveckling som vi kommer att
vara intimt beroende av, antingen vi vill det eller inte.
Sverige måste nu på allvar börja skaffa sig en genomtänkt och framåtsyf-
tande Europapolitik. Sverige måste färdas till Bryssel med något mer än tig-
garränseln i bagaget. Svensk Europapolitik får inte bara handla om hur vi
skall komma i åtnjutande av den gemensamma marknadens fördelar och
därmed bryta vår industriella stagnation. Vi måste börja se Sverige som en
europeisk nation bland andra med styrkedrag och svagheter. Vi måste börja
känna att vi tillhör den europeiska familjen med ett ansvar också för den
europeiska utvecklingen, både den politiska och den ekonomiska.
Vi moderater vill arbeta för en Europapolitik med bl.a. följande innehåll.
Sverige bör verka för ett öppet EG baserat på frihandelns principer. Att
det behövs visar de just strandade GATT-förhandlingarna.
Vi bör verka för ett EG som kraftfullt stöder Centraleuropas demokra-
tiska och ekonomiska utveckling. Allting tyder på att EG kommer att få ett
mycket stort ansvar för att hjälpa Centraleuropa under kommande år.
Vi bör arbeta för att begrepp som ”medborgarnas” och ”regionernas”
Europa fylls med reellt innehåll och att principen om subsidiaritet - eller
kanske bättre på svenska, närhet - blir styrande.
Vi vill medverka till ett Europa där medborgarna ges större rörelsefrihet
och livsmöjligheter och där den kulturella och nationella mångfalden beva-
ras och vidareutvecklas.
Herr talman! Med tanke på den trettioåriga vacklan som präglat svensk
Europapolitik är höstens politiska omsvängning i riktning mot ett svenskt
EG-medlemskap historiskt och för nationen utomordentligt glädjande.
Det är senkommet. Socialdemokratins mångåriga motstånd, senast mani-
festerat i utrikesministerns inlägg i riksdagens Europadebatt den 10 oktober,
har redan åstadkommit stor skada. Storföretagens investeringar har i accele-
rerande takt sökt sig till länder inom EG. Detta har varit ett rationellt be-
teende ur företagens synvinkel, men det har samtidigt inneburit en försvag-
ning av nationen Sveriges industriella växtkraft. Viktigt att komma ihåg i
detta sammanhang är att Sverige inte bara går miste om de stora företagens
expansion. Sveriges mindre och medelstora företag är i betydande utsträck-
ning underleverantörer till de stora företagen och riskerar således att mista
en del av sin marknad när de stora företagen flyttar ut.
Det är således på många sätt följdriktigt att socialdemokratins omsväng-
ning i EG-frågan annonseras i ett ekonomiskt krispaket. Det är Sveriges
trängda ekonomiska läge som övertygar socialdemokraterna om nödvändig-
heten av ett EG-medlemskap, inte någon nygrundad Europaentusiasm. El-
ler finns det kanske en sådan?
Riksdagens EG-beslut i dag eller i morgon kan bli historiskt om det följs
upp kraftfullt av sittande och kommande regeringar. Ett stort arbete förestår
nu att förbereda medlemskapsansökan och kommande förhandlingar. En
grund är lagd i alla de ämbetsmanna- och expertgrupper som sysslar med de
haltande EES-förhandlingarna - förhandlingarna mellan EFTA och EG -,
men viktiga områden av svenskt närings- och samhällsliv befinner sig helt
utanför dessa förhandlingar eller är endast perifert berörda, hit hör t.ex.
jordbrukspolitiken. Sverige måste skaffa sig en genomtänkt förhandlingspo-
sition som tillvaratar svenska intressen samtidigt som den gör oss till ett till-
räckligt attraktivt kandidatland. En parlamentarisk delegation bör få möjlig-
het att delta i detta arbete.
Herr talman! Skall vi bli medlem av EG och få göra vår röst hörd i de
europeiska rådslagen måste vi också vara beredda att dela övriga européers
vision om ett fredligt och välmående Europa baserat på demokrati och mark-
nadsekonomi. Ju öppnare vi gör oss för det europeiska tänkandet, desto
bättre kommer vi att kunna utnyttja de europeiska möjligheterna och desto
mera kommer vi att ha att bidra med.
Sverige behöver inte rädas EG. Vi är duktiga på många områden, vi har
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
något att bidra med. Vi kommer att kunna göra vår röst hörd i den euro-
peiska gemenskapen bara vi vill.
I detta anförande instämde Gullan Lindblad (m).
Anf. 2 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Behovet av något att tro på, att vilja kämpa för, var stort i
det av kriget härjade och sargade Europa. Visst hade demokratin segrat i väst
och fascismens värsta slödder sopats väck, men i öst styrde Stalin, och i de
länder som Röda armén befriat var friheten snabbt förgången.
I de stora krigens Europa kom sällan en vädjan om kamp för fosterlandet
att klinga ohörd. Kanske var varken soldater eller civila helt begeistrade
över kejsare och tsar, över fuhrer och generalissimus, men sin nation ville de
inte svika. Nu hade de erfarit till vilka avgrunder nationell självförhävdelse
kunde föra och hur många, skyldiga som oskyldiga, den störtat i fördärvet.
Det var uppenbart att det Europa nu behövde inte var en nyuppväckt na-
tionalism, utan mer av internationalism.
I efterkrigstidens Europa fanns det många som i den marxistiska interna-
tionalen såg en väg till ett bättre samhälle. I Frankrike, Grekland och Italien
vann också kommunistiska partier stora framgångar. Tyskland var krossat
och delat, och vad som skulle komma att spira ur dess ruiner var alltjämt
ovisst. I Spanien och Portugal härskade Franco och Salazar. För demokrater
med tilltro till individen och den fria marknaden kunde bilden varit bättre.
Det var i detta Europa som idén om ett enat Europa växte fram. Att ena
forna fiender kring fredlig samverkan genom att ersätta nationellt suveräni-
tetstänkande med överstatligt beslutsfattande blev Europatankens bärande
element.
Främst var det bland liberaler, kristdemokrater och socialdemokrater i
länder där krigen gått fram som Europatanken slog rot. I stater som klarat
sig något så när oskadda genom krigen var det vanligare att man dömde ut
idén om ett enat Europa som alltför fantastiskt och himlastormande.
Först när idén tog form i fördrag om kol och stål och om en gemensam
marknad kom hjulen i rörelse. Sen, herr talman, har Europavagnen rullat,
om också i varierande fart och med en del omskakande tvärbromsningar och
rivstarter. Men framåt har det gått, och efter hand har också allt fler hoppat
på vagnen.
Nu är det Sveriges tur! På förslag av utrikesutskottet kan riksdagen i dag
väntas ge regeringen fullmakt att ansöka om svenskt medlemskap i den
Europeiska gemenskapen. Självfallet är detta en glädjedag, inte minst för
dem som sedan länge, kanske redan från tidig ungdom, varit varma anhäng-
are av idén om ett integrerat, demokratiskt Europa - en Gemenskap som
också skall omfatta de nya demokraterierna i Central- och Östeuropa, ett
Europa för fred, för öppna marknader, för miljö, utveckling och social rätt-
visa.
Alldeles särskilt glädjande är det att Europatanken är så starkt förankrad
hos svensk ungdom. Många unga har tågluffat i Europa. De har upplevt sam-
hörigheten med andra europeiska ungdomar och känt att de delat livssyn och
kultur med dem. Svenska ungdomar känner sig ha rätt till hemort i Europa,
att ha samma möjligheter att studera och arbeta där som deras jämnåriga i
Danmark, Holland, Spanien och andra EG-länder. Därför är det heller inte
märkvärdigt att det - för att ta exempel från mitt eget parti, folkpartiet libe-
ralerna - blev så att det var Folkpartiets ungdomsförbund och Liberala stu-
dentförbundet som aktualiserade kravet på svenskt medlemskap i den Euro-
peiska gemenskapen.
En självklar fråga att ställa är om dagens EG lever upp till den idealbild
jag nyss tecknat. Så är det naturligtvis inte i alla avseenden.
För mig är det uppenbart att EG varit mycket framgångsrikt när det gällt
att brygga över den mångsekelgamla fiendeskapen mellan Frankrike och
Tyskland. Den frihet för individen och det välstånd EG varit med om att
skapa i väst tände också ett hopp och gav inspiration åt dem som i öst fick
murar och diktatorer att falla. Nu leder EG insatserna för att hjälpa Europas
nya demokratier att räta upp sina plandrabbade ekonomier och förödda mil-
jöer.
Men EG står också för en protektionism på jordbrukssidan som starkt bi-
dragit till att det ännu inte blivit något genombrott i förhandlingarna i GATT
och för en, i mina ögon, alltför restriktiv invandrarsyn.
Däremot går det knappast att skylla de ekonomiska och sociala skillnader
som råder mellan olika medlemsländer på EG. Dessa skillnader har historisk
bakgrund och hade utvecklats långt innan Gemenskapen tillkom. Genom att
bryta ner hindren mot fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital
och genom en aktiv regionalpolitik bidrar EG, tvärtom, till att minska dessa
skillnader. Och även om vi ibland med rätta uppfattar EGs minikrav för
bättre miljö som alltför minimala är det inget som talar för att miljöförhål-
landena i Europa skulle ha varit bättre om EG inte funnits.
Rolf Edbergs bok om européernas historia alltifrån antikens gryningsljus
har titeln---och de seglade ständigt. Viljan att utforska och förändra,
att vara i ständig rörelse mot något nytt och okänt är, enligt Edberg, ett euro-
peiskt drag.
Alla i denna kammare delar uppenbarligen inte Edbergs synsätt. De tycks
tro att en så utpräglad europeisk produkt som EG skall bli färdig någon
gång, så att vi kan veta precis vad det är, och så att vi då med säkerhet kan
avgöra om vi i Sverige har mest att vinna eller förlora på att bli medlemmar.
Detta är, ärade kammarledamöter, ett fullständigt orealistiskt synsätt!
Den Europeiska gemenskapen har genomgått flera olika stadier. Den
kommer att fortsätta att förändras. Så t.ex. inleder EG denna månad två
regeringskonferenser, en om den monetära och en om den politiska unionen.
Det finns de i Sverige som tycks hoppas att ganska litet skall komma ut ur
dessa konferenser, dvs. att inga steg skall tas som kunde göra det svårare för
oss att komma med i EG.
Vad resultatet av konferenserna blir vet vi inte. Kanske kommer man bara
ett tuppfjät. Men det kan också skrivas nya viktiga kapitel i Europas historia.
Det enda vi med säkerhet vet är att Sverige, som icke medlem, inte får delta
i konferenserna.
Söker vi medlemskap i EG — det bör vi göra redan inom ett år - bör där-
för det främsta skälet vara, att vi i Sverige vill kunna påverka en utveckling
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
|
Prot. 1990/91:43 11 december 1990 |
som - vare sig vi kommer med i EG eller förblir utanför - får genomgri- |
Herr talman! Det vore däremot fel av oss och orätt mot de andra länderna
|
Sverige och den |
om vi sökte medlemskap i EG för att inom Gemenskapen bli en bromskloss Visst vill vi bli medlemmar för att på så sätt få större möjligheter att på- för att våra insatser tillsammans med de andra medlemsländernas skall för att bidra till EGs strävanden att lösa konflikter också i andra delar av för att genom EG initiera åtgärder för att rädda den globala miljön, och Vi vill vara med i EG därför att vi vill både detta och mycket därtill. Vår För det är inom ett integrerat Europa med gemensamma myndigheter och Herr talman! Det är rösträtt vi vill ha, rösträtt för Sverige och svenskarna Herr talman! Jag yrkar bifall till svensk ansökan om medlemskap i den Anf.3 PÄR GRANSTEDT (c): Herr talman! Det år som ligger bakom oss har i sanning varit ett drama- Integrationsprocessen i Västeuropa är en lika betydelsefull utvecklings- |
|
6 |
utmaningar som vi står inför är att finna den roll Sverige skall spela i det |
nya Europa som växer fram inför våra ögon. Detta är självfallet en viktig
bakgrund till den debatt som vi skall föra i dag.
Det sätt på vilket regeringen aktualiserade den stora frågan om svenskt
medlemskap i EG var därför litet trist. Regeringen förde som en fotnot i ett
ekonomiskt krispaket fram förslaget att Sveriges riksdag skulle göra ett posi-
tivt ställningstagande till förmån för ett svenskt EG-medlemskap. Att göra
frågan om ett EG-medlemskap till ett sätt att försöka hejda ett valutautflöde
och till ett sätt att försöka ta död på spekulationer om en svensk devalvering
är inte ett särskilt värdigt sätt att ta upp en av de mest historiskt betydelse-
fulla frågor som vi har att hantera under detta år och de kommande åren.
Det hela blev naturligtvis inte bättre av att regeringen uppenbarligen hade
försummat att koordinera sitt handlande med övriga EFTA-länder och
t.o.m. försummat att samordna sig med de övriga nordiska länderna, vilket
ju är en sedan länge etablerad och viktig tradition i vårt område. Detta är en
beklaglig hantering, och Sverige har fått kritik från andra länder för detta,
en kritik som jag tyvärr måste erkänna är berättigad. Det är inget tvivel om
att regeringens sätt att något brådstörtat aktualisera denna fråga har ställt
till med svårigheter i EES-förhandlingarna, svårigheter som vi i Sverige
drabbas av men som också våra kamrater i EFTA-kretsen drabbas av.
Men, herr talman, nu är tyvärr redan denna skada skedd, och frågan har
ställts till Sveriges riksdag om vår inställning till en svensk medlemsansökan.
Den frågan kräver trots allt ett svar. Vi i centerpartiet har givit det svaret att
vi ser positivt på ett svenskt EG-medlemskap, och vi är beredda att aktivt
pröva förutsättningarna för ett sådant medlemskap genom att en medlems-
ansökan lämnas in. Att vi nu kommit till detta ställningstagande har inte att
göra med graden av Europapositivism. När Margaretha af Ugglas här i talar-
stolen för en stund sedan delade in partierna i Europapositiva och hittills
Europanegativa visade detta på en begränsning i Europasynen som jag anser
är anmärkningsvärd. Europa är naturligtvis inte bara EG, och EG-medlem-
skap är naturligtvis inte det enda sättet att främja ett Europasamarbete.
Detta har i varje fall Carl Bildt klargjort att han inser, och det vore bra om
även Margaretha af Ugglas kunde få den litet vidare Europasyn som verkli-
gen behövs.
Det som har påverkat vårt ställningstagande är naturligtvis den föränder-
lighet som vi ser i Europas utveckling och den betydelse som den har för
Sveriges roll. Vi vet ju alla att det är vår neutralitetspolitik som tidigare har
varit ett avgörande hinder för svenskt medlemskap. Jag tror att det som har
påverkat olika partiers ställningstaganden i denna fråga snarast är det allvar
med vilket man har sett på neutralitetpolitikens betydelse.
I en situation där Europa var delat, och där EG-länderna i praktiken var
identiska med den ena halvan i detta delade Europa - en part i Europas kon-
flikt - var det naturligtvis omöjligt att tänka sig att ingå i denna gemenskap
och samtidigt göra anspråk på en trovärdig neutralitet i den konflikten.
Denna situation har i praktiken rått ända fram till i år.
Nu är Europas säkerhetspolitiska läge ett annat. Det kalla kriget är avslu-
tat, och Europas tudelning är på väg att upphöra. Warszawapakten har i
praktiken brutit samman som militär allians. Man bygger upp gemensamma
europeiska säkerhetslösningar, och alla samarbetar med alla. Sovjetunionen
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
och EG sluter överenskommelser om utrikespolitiskt samarbete. Detta är en
helt ny situation.
Möjligheten att delta i EG-samarbetet som medlem och ändå behålla den
utrikes- och säkerhetspolitiska obundenhet, som är en förutsättning för en
trovärdig neutralitetspolitik har förbättrats på ett radikalt sätt. Detta konsta-
teras i utrikesutskottets betänkande och har varit avgörande för att vi nu kan
tänka oss ett svenskt medlemskap i EG.
Vi medverkar nu till att regeringen får en fullmakt att lämna in en med-
lemsansökan, men det sker naturligtvis inte villkorslöst.
Vi slår för det första fast att ett medlemskap med bibehållen neutralitets-
politik är eftersträvansvärt. Det här innebär naturligtvis att förutsättning-
arna ändras om EG-samarbetet skulle utvecklas i riktning mot ett bindande,
förpliktigande utrikespolitiskt samarbete, om vi skulle tvingas in i utrikespo-
litiska positioner och ställningstaganden mot vår vilja, eller om EG-samar-
betet skulle utvecklas mot ett militärt samarbete.
För det andra har vi slagit fast - och också fått utrikesutskottets stöd för -
att vi måste avvakta resultatet av förhandlingarna mellan EG- och EFTA-
staterna, EES-förhandlingarna, som ändå är alternativet till ett medlem-
skap. Vi bör också väga in resultaten av EGs båda regeringskonferenser om
en politisk resp, monetär union. Om man skall söka medlemskap i en för-
ening är det naturligt att ta reda på hur föreningen ser ut och hur den verkar
innan man söker medlemskap. Vi kan notera att den uppfattningen delas av
utrikesutskottets majoritet.
För det tredje har vi satt som villkor att regeringen skall återkomma till
riksdagen när det gäller uppläggningen av de förhandlingar som skall föregå
ett medlemskap så att riksdagen där får ett avgörande inflytande. Även på
den punkten har vi fått stöd från utrikesutskottet, vilket vi noterar med till-
fredsställelse.
När Sverige lämnar in en medlemsansökan, vilket mycket väl kan ske un-
der nästa år om utvecklingen går åt rätt håll, är det början på en process som
naturligtvis kommer att ta lång tid. En del befarar att riksdagens beslut i dag
kommer att innebära att svenska folket inte får möjligheter att påverka ut-
vecklingen, att riksdagens beslut så att säga kör över svenska folket, men så
är naturligtvis inte fallet.
Det här är början på en process som kan leda till ett svenskt medlemskap
tidigast i slutet av 1994 eller i början av 1995. Vi kommer att ha två allmänna
val innan vi kommer så långt.
Vi tycker att det är viktigt att vi utnyttjar tiden till att noga analysera för-
delar och nackdelar med ett EG-medlemskap och till att föra ut en massiv
information till svenska folket. Alla måste få en chans att sätta sig in i vad
ett EG-medlemskap och vad alternativen skulle innebära. Vi utesluter inte
heller en folkomröstning, om det visar sig finnas många delade meningar i
folkopinionen när det blir dags för ett definitivt ställningstagande. Det var
vad som skedde i Danmark, där svaret blev ja, och i Norge, där svaret blev
nej. En folkomröstning skall ske i ett skede då vi har ett färdigförhandlat
förslag att ta ställning till. När vi skall ta ett så stort steg som ett EG-medlem-
skap skulle innebära är det viktigt att det stöds av en upplyst och en medve-
ten folkopinion. Det måste finnas en grundlig demokratisk förankring i ett
beslut med den här stora räckvidden.
Herr talman! Det är vår förhoppning att debatten om våra relationer till
EG nu skall gå in i ett något sakligare skede. Det får inte bara bli en primitiv
ja- eller nej-debatt, som hittills varit fallet. Vi måste verkligen få en diskus-
sion i Sverige som belyser alla de fördelar och alla de problem som kan vara
förenade med ett EG-medlemskap. Jag noterar med tillfredsställelse att pro-
cessen redan har börjat. Man kan redan nu se att vi får en mer nyanserad
debatt om EG-medlemskapets innebörd. Det tycker jag är värdefullt. Vi i
centerpartiet är beredda att aktivt bidra till detta. Det behövs som grund för
ett sådant viktigt avgörande.
I betänkandet behandlar vi också en rad frågor som gäller EES-förhand-
lingarna. Centern har fogat några reservationer till betänkandet. Jag skall
inte gå in på reservationerna i detalj. Deras innehåll framgår av texten i be-
tänkandet. Jag vill bara konstatera att alla gäller krav på att vi skall hålla en
hög profil när det gäller frågor som rör miljö och livskvalitet.
Jag vill yrka bifall till en av dessa reservationer, nr 14, som handlar om
vikten av att vi inte exporterar kärnteknologi efter det att ett EES-avtal slu-
tits.
Ett av syftena med våra reservationer är att vårt land måste bibehålla en
hög ambitionsnivå på dessa områden, också när det aktivt skall delta i en
Europaintegration. När det gäller framtida medlemskapsförhandlingar
måste utgångspunkten vara att vår höga ambitionsnivå på det miljömässiga
och det sociala området skall bibehållas och vidareutvecklas också i framti-
den. Det tror jag är möjligt.
Det är också viktigt att vi diskuterar vad vi vill med Europas utveckling.
Jag vill för vår del betona vikten av att vi arbetar för en vidare europeisk
gemenskap, en alleuröpeisk gemenskap, men samtidigt ett Europa som är
öppet mot omvärlden. Ett Europa som för en politik präglad av solidaritet
med de fattiga länderna i tredje världen. Ett Europa som sätter livskvalitets-
värden och sociala värden högt och ett Europa som sätter miljön, de ekolo-
giska grundförutsättningarna, som utgångspunkt för sin utveckling. Det är
vad vi anser vara eftersträvansvärt i arbetet för framtidens Europa.
Med undantag för den reservation jag redan har yrkat bifall till yrkar jag
i övrigt bifall till utskottets hemställan.
Anf. 4 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag tycker att det vore bra om vi kunde stöka undan uppdel-
ningen i Europapositiva och Europanegativa partier redan från början. I
flera av de debatter vi har haft här i riksdagen hade vi kunnat undvika den
typen av diskussion.
Jag upplever mig tillhöra ett parti som så länge jag har varit i kontakt med
det, sedan 50-talet, har haft ett samarbete med olika organisationer ut mot
Europa. För min del började det med samarbetet med den brittiska rörelsen
mot kärnvapen på 50-talet. Då hade vi en situation där det moderata partiet
verkade för ett svenskt kärnvapen. Dess bättre har partiet lämnat den stånd-
punkten.
Herr talman! Det känns för mig på sätt och vis vemodigt att delta i denna
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
debatt och de beslut som senare skall fattas. Jag hade inte trott att man så
lättvindigt, ja t.o.m. nonchalant, skulle kunna öppna dörren för ett övergi-
vande av Sveriges alliansfrihet. Det kan inte vara så att man genom att gå in
i en allians eller upprätta ett alliansliknande samarbete samtidigt kan upp-
rätthålla sin alliansfrihet. Det var ju alliansfriheten som skulle ge Sverige
möjligheten att vara neutralt i krig.
Herr talman! Jag är alltså inte numera övertygad till hundra procent att de
partier, främst socialdemokraterna och centern, som jag tidigare trott anser
neutraliteten i krig vara en hörnsten i Sveriges säkerhetspolitik längre har
denna syn. Att moderaterna och folkpartiet har lätt för att ge upp alliansfri-
heten är kanske inte så märkligt. Eller så har de tidigare försvararna av al-
liansfriheten kapitalt missuppfattat situationen i världen och tror, liksom
Chamberlain gjorde för 50 år sedan, att det inte längre finns någon risk för
krig. Eller så upplever man sig så pressad av svenskt och europeiskt storkapi-
tal att man måste dölja sin egen övertygelse och t.o.m. i princip öppna dör-
ren för Sveriges framtida deltagande i krig.
Herr talman! Jag tror att vi kommer att få oerhört svårt att backa ur det
beslut som kommer att fattas i dag eller i morgon. Pär Granstedt antydde en
förhoppning om att det skulle vara möjligt om EG utvecklas i riktning mot
en militär allians. Jag är rädd för att riksdagen kommer att få svårt att slå
till bromsarna även om en majoritet av riksdagens ledamöter skulle ha den
övertygelsen. Det vi sätter i gång är enligt min mening en irreversibel pro-
cess, som leder till att ett medlemskap blir mer eller mindre oundvikligt. För
vänsterpartiets del hade vi gärna väntat med det beslutet till 1993, då i reali-
teten en sådan medlemskapsansökan skulle kunna behandlas.
Enligt min mening måste en trovärdig neutralitetspolitik innebära inte
bara en förpliktelse till militär opartiskhet. Även handel med strategiska va-
ror som är viktiga för krigsindustrin måste kunna regleras i det land som vill
vara neutralt vid militära konflikter. Det är uppenbart att om Sverige anslu-
ter sig till Kol- och stålunionens stadga och till Euroatoms stadga, kommer
Sverige inte att kunna bibehålla sin neutralitet i den meningen.
Utskottet för i sin torftiga och luddiga analys av Sveriges neutralitet ett
resonemang som tycks innebära att Sveriges alliansfrihet haft betydelse bara
när det gäller öst-väst-konfliktens konsekvenser för Europa. I den tid då in-
ternationalisering av ekonomi och politik verkligen rör hela världen väljer
riksdagens utrikesutskott att sticka huvudet i sanden och bara diskutera de
visserligen lovande och nya möjligheterna till bestående fred i Europa.
Detta är bara en del av den skandalösa behandlingen som frågan om anslut-
ning till EG har fått i denna parlamentariska församling.
En annan del av denna skandal är hemlighetsmakeriet och oviljan att dis-
kutera konsekvenserna för landets alliansfrihet, säkerhetspolitik och för-
svarspolitik i de folkliga organisationerna. En tredje del är att vi som arbetar
i utskottet och som hade en annan mening fick se majoritetens slutgiltiga
förslag i de centrala frågorna först en timme före slutjusteringen av betän-
kandet.
T.o.m. på SAPs kongress helt nyligen passerade frågan om EG-medlem-
skap utan diskussion. I den malande propagandan för EG tycks inte längre
10
världen utanför Europa existera annat än i bisatser. Idylliserandet når
oanade höjder.
En fjärde del i skandalen är att detta beslut pressas igenom riksdagen en-
dast tre dagar före de två stora EG-konferenser som skall behandla dels frå-
gan om en politisk union, dels frågan om en ekonomisk och monetär union.
Herr talman! De genomgripande politiska förändringarna i Östeuropa
som vi välkomnar, Warszawapaktens sammanbrott och ESK-processens
framgångar, leder givetvis till en nödvändig prövning av Sveriges neutrali-
tetspolitik. Men vi menar att det inte leder till ett behov av dess upplösning.
Utskottet skriver på s. 21 i betänkandet: ”Allteftersom en fungerande, al-
leuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur växer fram blir Sveriges möjlig-
heter att utan förfång för neutralitetspolitiken delta i ett närmare samarbete
av även utrikespolitisk och säkerhetspolitisk karaktär självfallet större än
under tidigare perioder. Detta kan ske samtidigt som neutralitetspolitikens
centrala syfte ligger fast, nämligen att genom ett konsekvent avstående från
militär samverkan med andra stater framgångsrikt kunna hävda vår neutrali-
tet i händelse av krig.”
Utrikesministern sade helt nyligen i riksdagen att det handlar om att vara
med och skapa ett system för gemensam säkerhet som omfattar alla länder
och folk i vår världsdel. Om detta nya alliansliknande samarbete vi skall gå
in i i framtiden kan komma i konflikt med eller hota andra länder i andra
världsdelar analyseras inte och är inte föremål för någon som helst diskus-
sion. Samtidigt ägnades ESK-mötet i Paris nyligen åt diskussioner om even-
tuella militära insatser mot Irak. Utrikesutskottet har inte fått någon impuls
med anledning av denna anmärkningsvärda händelse.
Herr talman! I själva verket har de senaste 30 åren de s.k. öst-väst-kon-
flikterna utspelats på andra ställen än i Europa. Alla vet att de utspelats i
tredje världen. När nationella och sociala befrielserörelser tagit upp kampen
mot kolonialism och neokolonialism, mot fascism och förtryck, har de båda
supermakterna ofta varit ivriga att exploatera dessa konflikter för sina egna
intressen. Supermakten Sovjetunionen har ofta sett upprorsrörelsernas
framgångar som en försvagning av den andra supermaktens världssystem,
som ett led i kapitalismens undergång och som en förstärkning av det egna
systemet. Därför har man ofta också stött upprorsrörelser i den tredje värl-
den. Den andra supermakten USA, däremot, har inte förstått upprorsrörel-
semas kamp för befrielse och social rättvisa utan ofta sett dem som ombud
för den andra supermaktens intriger. Oförmågan att se de verkliga orsakerna
och mönstren i striderna i tredje världen har varit utbredd hos båda super-
makterna. Vid flera tillfällen har dessa konflikter fört världen till randen av
kärnvapenkrig. Förhoppningsvis är denna tid nu förbi.
Det har under dessa decennier varit alliansfria stater som i FN och i andra
internationella sammanhang har kunnat agera för fredliga lösningar av kon-
flikter utan att vara bundna av stormaktsblocken. Dessa länder har också
självständigt och kritiskt kunnat uttala sig om de olika parternas agerande.
Sverige har i olika sammanhang kunnat fungera som ombud för enskilda län-
der i tredje världen och påta sig en medlande roll. Om Sverige skall sam-
ordna sin utrikes- och säkerhetspolitik med EGs framtida politik kommer
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
11
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
12
Sverige givetvis att få svårt att betraktas som alliansfritt, och vi får ett kraftigt
minskat utrymme för en självständig utrikespolitik.
Finns det då några risker för sådana konflikter i tredje världen där Europa
kan bli inblandat? Jag vill påstå att det inte ens kan uteslutas att det kan
inträffa sådana i Europa. Många olösta etniska och politiska konflikter som
tryckts ned, särskilt i Östeuropa, flyter nu upp till ytan. Mer eller mindre
berättigade krav på självbestämmanderätt, gränsförändringar och folkom-
flyttningar reses. Även antisemitiska och rasistiska strömningar blir tydli-
gare.
I världen i övrigt råder vad en del ekonomer kallar för en kasinoekonomi.
Det pågår varje dygn en våldsam spekulation i valutor, värdepapper och rå-
varor, en spekulation som omfattar alltmer hisnande belopp. En del uppger
att den summa pengar som varje dygn flyttas mellan E-7-länderna uppgår till
400 miljarder dollar, varav endast 12 miljarder är betalningar för varor och
tjänster. Denna våldsamma spekulationsekonomi kan lätt leda till en instabi-
litet som skapar oro även i den industrialiserade delen av världen.
Enligt min mening finns emellertid de verkliga konfliktriskerna i tredje
världen, mellan i-länder och u-länder. De konflikter som supermakterna i
sin envig exploaterat kvarstår i stor utsträckning fortfarande. Krig pågår på
många håll. Vapenleveranserna från i-världen minskar inte. Rustningarna
pågår med full kraft i den fattiga världen. Det kan för Sverige inte vara obe-
kant att det pågår rustningar i Indien. I samarbete med USA genomförs i
Japan en militär upprustning. En lång rad länder är på väg att skaffa sig kärn-
vapen.
Många mer eller mindre folkligt förankrade grupper anser sig ha rätt att
ta till vapen för att hävda sina intressen. Temperaturen i konflikten i Kash-
mir ökar för varje dag. Dessa konflikter, och särskilt konflikten mellan Irak
och Kuwait, har medfört att många vapensmedjor inte har behövt slå av på
takten, trots avvecklingen av öst-väst-konflikten.
Av de 5,5 miljarder människor som finns på jordklotet lever 1,2 miljarder
i största fattigdom, och antalet fattiga ökar, trots de förbättringar som sker i
flera u-länder. 95 % av den snabba befolkningsökningen på 80 miljoner per
år sker i u-länderna. 800 miljoner människor kan räknas som svältande, 100
miljoner är bostadslösa, 900 miljoner vuxna är analfabeter och 1,5 miljarder
människor är i avsaknad av hälsovård. Lägger vi därtill miljöförstöringen i
u-länderna i form av avskogning, jorderosion och överkonsumtion av sötvat-
ten utvidgas problembilden. Såväl i Egypten som i Israel finns det sakkun-
niga som är övertygade om att tvister om vem som skall kontrollera vattnen
kommer att leda till nästa krig i denna region.
De 24 miljarder ton matjord som varje år, enligt amerikanska sakkunniga,
blåser bort, sköljs bort av regnvatten eller blir till öken är ett stort hot mot
den framtida livsmedelsförsörjningen. Miljöproblem i form av försurning,
växthuseffekt och nedbrytning av ozonlagret drabbar ju såväl i-länder som u-
länder. Därtill skall läggas den för tredje världens länder ytterligt besvärliga
skuldkrisen.
Under 80-talet har skuldsituationen lett till att de fattiga länderna betalar
nästan fyra gånger mer i räntor och amorteringar än de får i bistånd från
de rika länderna. Om man tar hänsyn till hur i-ländemas protektionism har
försvagat u-ländernas inkomster, går i dag ett stort nettoflöde av resurser
från u-länder till i-länder, samtidigt som det officiella biståndet räknat i pro-
cent av bruttonationalinkomsten minskar. De havererade GATT-förhand-
lingarna utgör naturligtvis också ett stort problem och ett växande bekym-
mer för u-länderna.
Det är därför inte underligt att tonen mellan u-länder och i-länder - eller
som man ibland säger: mellan nord och syd - hårdnar. De ökande klyftorna
på många områden utgör givetvis en grund för framtida konflikter, ja, t.o.m.
för krig, även om risken för det stora förintande kärnvapenkriget mellan öst
och väst förhoppningsvis har försvunnit.
Hur avser då vår tilltänkta allianspartner EG att förhålla sig till nord-syd-
problemen? Det vet vi ännu inte någonting säkert om. Men många tendenser
är tydliga, inte minst det ansvar för de händelser som har inträffat de senaste
dagarna i GATT-förhandlingarna.
Tullsatserna och produkter från syd är en annan del som inte ger en särskilt
positiv bild av EG. Stora, rika länder som Tyskland och Storbritannien har
under 80-talet faktiskt minskat sitt u-landsbistånd. Tecknen som tyder på att
EG utvecklas mot en supermakt som bygger trösklar mot omvärlden är
många - just uttrycket ”trösklar mot omvärlden” användes för övrigt av utri-
kesministern Andriessen i en debatt i somras. Det finns inga tecken som ty-
der på att EG har en vilja att arbeta för en ny ekonomisk världsordning.
Enligt Svenska Dagbladet den 18 september i år förklarade EG-kommis-
sionens ordförande Jacques Delors att EG borde skaffa sig en militär insats-
styrka för att förhindra att ”konflikter blossar upp i tredje världen”. Man
kan fråga sig vem som skall styra denna världspolis.
I tidningen Liberation den 25 september konstaterade samme Delors:
”Gulfkrisen utgör en klar appell för ett försvars-Europa. Den visar att det
varit önskvärt att gemenskapen skaffar sig en egen interventionsstyrka
---. Tror ni det är möjligt att diskutera politisk union och gemensamt
handlande i utrikespolitiska frågor utan att ta upp säkerhets- och försvarsfrå-
gorna?”
Den 17 september hade EGs ministerråd med anledning av Gulfkrisen
förklarat att ”den europeiska gemenskapen och dess medlemsstater har re-
dan klart deklarerat att den betraktar alla aggressionshandlingar mot ett el-
ler flera av medlemsländerna som handlingar riktade mot samtliga”.
Här tar ministerrådet tydligt på sig militäralliansens funktion. Bevisen
som pekar mot att EG utvecklas mot en samordning av säkerhets- och för-
svarspolitik är många. Om EGs politiska samarbete utvecklas kommer san-
nolikt så att ske. De flesta av de tongivande staterna är f.d. kolonialmakter,
som har stor erfarenhet av hur ingripanden runt om i världen går till. Och
om EG skall ge Europa en ”plats på toppen” i världen, kommer sannolikt
ingripanden i framtiden att behövas. Kampen om råvaror, marknader och
politiskt inflytande kommer att bli hård. Därför är det en logisk utveckling
att handelspolitik, utrikespolitik och säkerhetspolitik samordnas.
Många parlamentariker inom EG konstaterar att det i längden är orimligt
att tänka sig ett ekonomiskt och politiskt långtgående samarbete samtidigt
som man är neutral. I de icke neutrala delarna av gemenskapen kommer
man naturligtvis i krissituationer att fråga sig vad det är för speciellt med de
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
13
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
14
neutrala ländernas unga män, som inte skall behöva skydda sitt lands intres-
sen utan begär att andra länders män skall riskera sina liv. Den situationen
blir nog i längden politiskt ohållbar.
En annan fråga är t.ex. om EG beslutar sig för en handelsbojkott eller för
att avbryta en bojkott. Här är Sydafrika ett aktuellt exempel. Hur skall då
det neutrala landet kunna undvika att ta ställning om varuflödet i Gemen-
skapen är fritt, vilket är en övergripande princip? För min del kan slutsatsen
bara bli denna: alliansfrihet och neutralitet är oförenligt med medlemskap i
EG.
Herr talman! Nu öppnas dörren för en helt ny utrikespolitik, säkerhetspo-
litik och försvarspolitik, där begreppen alliansfrihet och neutralitet förlorar
mycket av sin betydelse och blir till dekorationer i högtidstal. Frågan är om
inte Olof Palmes idéer om Sveriges roll i världen nu står inför sin avrättning.
I den svenska debatten har under de senaste veckorna framträtt en del
debattörer som tycks mena att det inte gör något om Sverige överger sin neu-
tralitetspolitik. Argumentet är väsentligen att vi ändå inte varit neutrala på
grund av det omfattande och utvecklade samarbetet med Nato och USAs
säkerhetstjänst m.m. Min åsikt är att dessa debattörer i stor utsträckning slår
in öppna dörrar.
För åtminstone den som har genomgått befälsutbildning i det norra mili-
tärområdet i Sverige har det aldrig huttlats med påståenden om varifrån fien-
den väntas komma och vilka våra vänner har varit. Det har ju också på olika
sätt under årens lopp spritts information om vilka samarbetsformer som har
varit gällande, inte minst på underrättelsetjänstens område. Äpplen har
bytts mot päron, har det hetat. Den militära forskningen har också haft sina
samarbetspartner. Samtidigt får vi erkänna att det har funnits ett litet hyck-
lande önsketänkande om att neutraliteten skulle vara något slags politisk
neutralitet mellan öst och väst. Men jag tror att de flesta, även på vänster-
kanten, har insett att det egentligen bara har handlat om alliansfrihet och om
vikten av att Sverige stod utanför de militära allianserna, i syfte att i krig
kunna förhålla sig neutralt. Denna alliansfrihet har varit oerhört viktig för
stabiliteten i vår del av världen. Även andra länder i vår närhet, inkl. Sovjet-
unionen, har ansett den värdefull, även om de har vetat det mesta om det
samarbete som har pågått i vårt land.
Herr talman! Vi måste inse att EG blir långt mer än en löslig ekonomisk
samarbetsorganisation. EG utvecklas i snabb takt mot en politiskt målmed-
veten supermakt som tar upp kampen om herravälde i världen. Den över-
statliga beslutsstrukturen inom EG är enligt vår mening inte demokratisk.
Mötena med EG-kommissionen och ministerrådet är slutna och protokollen
hemligstämplade. Varken väljare eller ledamöter i EG-parlament får veta
hur deras ministrar röstar i rådet, som är lagstiftande församling.
Genom omfattande lobbyverksamhet utövar de stora europeiska bolagen
ett avgörande inflytande över EGs utveckling. Det folkliga inflytandet är
starkt kringskuret, valdeltagandet är lågt och den politiska likgiltigheten ut-
bredd. Det parlament som väljarna får välja ledamöter i är enbart rådgi-
vande. Det är inte rimligt att överföra beslutanderätt från folkvalda parla-
ment och regeringar till sådana överstatliga organ.
En medlemsansökan från Sverige kommer sannolikt inte att behandlas
före 1993. Därför är det obegripligt att det inte går att vänta med denna ansö-
kan tills vi har sett hur EG utvecklas. Det är också djupt otillfredsställande
att riksdagen i och med detta beslut överför frågan om medlemskap till ett
regeringsbeslut utan vidare hörande av hela riksdagen oavsett hur konflik-
terna i världen utvecklas.
I januari 1989 förklarade utrikeshandelsminister Anita Gradin i riksdagen
att regeringen ”inte skulle acceptera någon social nedrustning, försämrad
miljö, minskat konsumentskydd, urholkad arbetsrätt, eftergifter på jäm-
ställdhetsområdet eller försämrade arbersvillkor”. Det var länge sedan dessa
löften upprepades. Vi får se hur det blir i dag.
Vi menar att det är viktigt att samarbetet med EG och det övriga Europa
utvecklas. Ett frihandelsavtal eller ett EES-avtal är nödvändigt. Handelshin-
der och tullbyråkrati måste så långt som möjligt undanröjas. Samarbete
inom miljövård, forskning och utbildning är angeläget.
Ett sådant avtal måste dock utformas så att vårt lands suveränitet respek-
teras. Riksdagens beslutsrätt över lagar och skatter och våra domstolars
självständighet att döma får inte överlåtas till nuvarande beslutsorgan i EG.
Ett EES-avtal måste skrivas så att det är förenligt med grundlagen.
Ett EES-avtal får inte heller innebära försämringar av fackliga rättigheter,
arbetsmiljölagar, hälso- och miljölagstiftning, konsumentskydd, demokra-
tiskt inflytande och sociala rättigheter. Ett EES-avtal får inte innebära åta-
ganden som omöjliggör målsättningen full sysselsättning.
I betänkandet 1988/89:UU19 fastslogs att det fanns anledning att slå vakt
om Sveriges höga ambitioner på dessa områden. Den anpassning till EGs
regler som nu håller på att förhandlas fram tyder på att riksdagens tidigare
fastlagda målsättningar inte kommer att uppnås. Därför kan det bli nödvän-
digt för riksdagen att avvisa ett förslag till EES-avtal och ta upp nya förhand-
lingar om utveckling av nu gällande frihandelsavtal.
Herr talman! I enlighet med denna syn har vi beträffande en rad moment
avgett reservationer till utskottets betänkande. Vi står givetvis bakom dessa
reservationer. Jag yrkar bifall till reservationerna nr 3, 6, 23, 29 och 32.
Anf. 5 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! På fredag, om allt klaffar, åker jag till Litauen - ett land som
såvitt jag vet ligger i Europa. Jag undrar vad jag skall berätta för litauerna
om det beslut om EG som riksdagen eventuellt kommer att fatta.
Skall jag säga: Nu går Sverige in i EG och bygger en gemensam yttergräns
med EG - men ni får inte vara med! Ni är inte tillräckligt utvecklade. Ni får
fortsätta med visumansökningar för era medborgare och tulldeklarationer
för era varor om ni vill komma in till oss?
Eller skall jag tvärtom säga: Följ med oss, kära Litauen, in i EG. Men då
måste ni förstås överge era barnsliga idéer om att ordna en egen riksbank
och en egen valuta m.m. Alla viktiga beslut som ni nu håller på att återta
från Moskva måste ni överlåta till Bryssel i stället!
Vad skall jag säga till litauerna? Skall jag säga att Sverige lämnar dem åt
sitt öde? Eller skall jag säga att Sverige vill dra in dem i en samarbetsform
som tvingar dem att överge själva grundvalen för deras strävan - nämligen
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
15
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
16
drömmen om självbestämmande? Det är ingen lätt sak att ge litauerna ett
besked som inte stör någonting i deras hjärterötter.
Herr talman! Äntligen börjar viss information att spridas i massmedia om
vad EG egentligen är. Kunskapen om EGs verkliga karaktär har dess värre
varit sorgligt begränsad t.o.m. i riksdagens utrikesutskott. Jag skall nu här,
med talmannens tillstånd och med hjälp av mina kolleger i salen, försöka
illustrera vad saken gäller.
(Mp-ledamöter reser sig och går fram med trycksaksbuntar. Bokpelaren
byggs - byggandet fortsätter tills det är färdigt.)
Regeringen har nämligen själv beräknat att ett svenskt medlemskap i EG
medför att 80 000 sidor svensk lag- och regeltext skall bytas ut mot motsva-
rande mängd regler och lagar från EG. Det gäller, jag upprepar, 80 000 sidor
med sådant som vi har bestämt i Sverige. I ett svep skall det ersättas med
motsvarande regelmassa från EG.
Som ni ser är det fråga om en ganska försvarlig mängd lagtryck och regel-
verk som vi i ett svep bara skall sopa från bordet. EGs regler skall inträda i
stället.
Inom parentes kan jag säga att vi här i Stockholm försökte att hitta just de
80 000 sidor EG-regler som vi nu faktiskt skall underordna oss. Det har i alla
fall inte vi lyckats med under en vecka. Det kräver säkert ett betydligt större
detektivarbete än vad ett litet parti klarar av att få klart vad Sveriges riksdag
nu möjligen tänker bestämma sig för att underordna sig. Som ni ser har vi i
stället huvudsakligen illustrerat mängden med riksdagstryck. Det kan väl
vara en symbol så god som någon för vad det är som skall sopas från bordet
om vi ansluter oss till EG.
Vad handlar detta om konkret? Regeringen har gjort en sammanställning
där man bl.a. talar om offentlig upphandling, statsstöd, immaterialrätt, pro-
duktansvar, säkerhetsregler för traktorer, lyftdon, hissar, tryckkärl och
maskiner, normer för byggvaror, säkerhetsregler för leksaker, textilier, hus-
hållsapparater, kvalitetsnormer för livsmedel, miljöregler för kemikalier,
farliga varor, gödselmedel, bekämpningsmedel, växtskyddsmedel, tvättme-
del, buller, bilavgaser, läkemedel och kosmetika. Det handlar om kapitalli-
beralisering, försäkringar, värdepapper, landtransporter, luftfart, sjöfart, te-
lekommunikationer, informationstjänster och radio och TV. Det handlar om
arbetsmarknaden, socialförsäkringen, etableringsrätt, bolagsrätt, sysselsätt-
ning, arbetsmiljö, arbetsrätt, jämställdhet, hälso- och socialpolitik, miljö,
konsumentskydd, små och medelstora företag, utbildning, turism och rädd-
ningstjänst.
Det handlar om allt detta enligt en förteckning som regeringen själv
gjorde upp redan innan ett medlemskap var aktuellt, när det var fråga om
s.k. harmonisering. Nu tillkommer naturligtvis allt annat också - jordbruk,
ekonomisk politik, beskattning, utrikes- och säkerhetspolitik m.m. Det be-
tyder alltså att nästan allt som Sverige har fattat beslut om sedan EG inrätta-
des i slutet av 50-talet, dvs. nästan allt som vi i det här landet tillsammans
har skapat av regler och reformer och som på något sätt skiljer sig från EGs
regelverk, skall kastas i papperskorgen och ersättas med EG-regler.
Har Sverige verkligen varit så fruktansvärt bottenlöst, undermåligt och
dåligt under alla dessa 30 år? Vi har haft vissa partier som hela tiden har
försökt förändra samhället och som anser det. Det är naturligt. Men att ett
parti som har haft ett visst ansvar för dessa 30 år är fullständigt överens med
dem som har varit i opposition under större delen av dessa 30 år är faktiskt
ändå den stora gåtan i EG-debatten. Är socialdemokraterna inte stolta över
en enda sak som de har åstadkommit, inte ens över att de har lyckats hålla
arbetslösheten på en oerhört låg nivå? T.o.m. det skall socialdemokraterna
nu förborgerliga, så att vi kommer upp i lämplig EG-arbetslöshet på så där
fyra fem gånger mer än vad den för närvarande är. Och ändå kanske detta
konkreta innehåll i denna systemförändring inte är det allra värsta.
Det som är om möjligt ännu värre är att EG faktiskt inte är någon demo-
krati. EG-staterna är demokratier, Hadar Cars. Det är bäst att göra det klart
nu så att vi inte får nya utbrott från Hadar Cars sida i talarstolen som måste
strykas ur protokollet. EG-staterna är demokratier. EG är dock inte någon
demokrati. En mer adekvat beteckning vore kanske snårskogsbyråkrati.
Jag skall försöka illustrera detta med några diabilder. Bilderna är litet sud-
diga, men det gör egentligen ingenting, eftersom det gör illustrationen
mycket mer adekvat. Det är nämligen suddigt, det är en suddig snårskog. De
första två bilderna försöker visa att all initiativmakt ligger hos de anställda
tjänstemännen i EG-kommissionen. Lagstiftningsmakten finns hos minister-
rådet. EG-parlamentet är bara rådgivande. Och rådet, kommissionen, fattar
sina beslut bakom lykta dörrar. Och detta ger ju de 5 000 lobbyisterna från
storindustri och intresseorganisationer ganska rika möjligheter att utöva på-
verkan.
Den tredje bilden illustrerar ett organ som är märkligt okänt i den svenska
debatten, nämligen EG-domstolen. Här finns alltså en domstol som fattar
politiska beslut. Jag är inte säker på att alla ens i denna välutbildade och
välinformerade kammare till alla delar har förstått EG-domstolens inne-
börd. EG-domstolen bestämmer vilka lagar som vi eventuellt kan fatta be-
slut om även i framtiden, vilka av dem som över huvud taget får vara giltiga.
EG-domstolen kan underkänna våra lagar. Det är EG-domstolen som har
drivit fram mycket av EGs utveckling, t.ex. bestämt att EG-beslut skall ha
direktverkan i alla EG-länder och att EG-länderna har företräde framför na-
tionell rätt, vilket inom parentes sagt är precis motsatsen till vad som numera
gäller i Sovjetunionen, där ju delstatslagarna har företräde framför de cen-
trala sovjetlagarna.
Den sista bilden försöker visa var Danmark finns, vart Danmark har tagit
vägen. Har inte Danmark en väldig makt i EG? Det är ju det som en del
tänker sig att vi skall ha när vi går med i EG. Danmark är ju medlem i EG
sedan snart 20 år. Har inte Danmarks fantastiska markedsudvalg en väldig
makt? Det är inte så lätt att urskilja var Danmark ligger. Det är inte så lätt
ens för dem som är med. Jens Peter Bonde t.ex., en medlem i det danska
EG-parlamentet, har precis gett ut en bok som heter Folkestyret og EF. Den
ger en ganska dyster bild. Jag har skrivit utförligare om detta i Dagens Nyhe-
ter i dag, och jag skall inte upprepa mer än en enda detalj här. Jens Peter
Bonde berättar hur det går till i det mäktiga markedsudvalg, som en del vill
att vi skall ha även i Sveriges riksdag. När en dansk minister skall fatta beslut
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
2 Riksdagens protokoll 1990/91:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
18
i EG kommer han vanligen till markedsudvalg på fredagen, före den måndag
då han skall fatta beslut, och skaffar sig ett beslutsmandat. Det låter ju
ganska tjusigt när man hör det. Han kommer alltså på fredagen och får man-
datet, och sedan fattas beslutet på måndagen efter. Problemet är bara att det
reella beslutet har fattats tisdagen före denna fredag. Så fungerar det i EG.
De s.k. coreper, för er som är specialister på EG-jargong, har redan fattat
beslutet tisdagen före. Sedan kommer den danska ministern på fredagen och
får sitt förhandlingsmandat, och sedan kör man ett formalbeslut som regi-
strerar det hela på måndagen. Detta borde väcka viss eftertanke.
Dessutom har Bonde presenterat ett antal förslag om demokratisering av
EG, om ökad makt åt EG-parlamentet, om ökad insyn i EGs beslutsprocess
och om rätt för enskilda EG-länder att ställa högre miljökrav. Hans 13 för-
slag möttes av ett massivt nej i EG-parlamentet för ett par veckor sedan. Det
är också intressant att den svenska delegationen i Bryssel - vi har ju ett antal
ambassader i Bryssel, bl.a. en hos EG - i somras skrev ett PM där den berät-
tade att man inom EG nu livligt diskuterar risken för en tilltagande Bryssel-
baserad centralisering av beslutsmakten och ett s.k. demokratiskt deficit i
Gemenskapen. Det var vår Brysseldelegations formulering. EG-parlamen-
tet vill ju, som alla vet, ha mer makt. Delors, kommissionspresidenten, tror
inte så mycket på det, men han har ändå lagt fram ett kompromissförslag
som innebär att EG-parlamentet får litet mer makt. Men, säger vår delega-
tion i Bryssel, t.o.m. Delors blygsamma ökning av parlamentsinflytandet har
svårt att få gehör i rådet. Och vår delegation i Bryssel, som ändå bör veta
vad den talar om, summerar: Det nuvarande systemet i EG-länderna ger ur
demokratisk synpunkt mycket övrigt att önska.
Bästa riksdagsledamöter! Vad utskottsmajoriteten här föreslår är att Sve-
rige skall överlämna beslutsrätt över hela samhället till en icke-demokrati.
Så är det faktiskt.
Då frågar sig nog vän av ordning, inte bara här i kammaren utan även på
många andra håll i landet: Är det verkligen tillåtet för riksdagen att bete sig
på det sättet? Ingår det verkligen i riksdagens beslutsbefogenheter att över-
lämna beslutsrätten till en icke-demokrati? Finns det ingenting som kan
hindra det? Om man är lagtrogen blir svaret entydigt att det finns något som
kan hindra det. Det är inte tillåtet. Sverige har nämligen en grundlag. Redan
våren 1988 påpekade vi från miljöpartiets sida att såväl EG-anpassning som
EG-medlemskap strider mot gällande regeringsform. Våra påpekanden av-
färdades som gröna konspirationsteorier. Regeringens chefsjurist Sten
Heckscher skapade den ena sagolikare konstruktionen efter den andra. Ni
minns väl t.ex. tvåpelarmodellen med osmos. Det var fullt allvar och inget
lundaspex. För att undgå grundlagsproblem fixade han till sådana konstruk-
tioner. Till slut var regeringen tvungen att skriva en promemoria i vilken man
skulle bevisa att i varje fall ett EES-avtal, den mindre modellen av EG-an-
slutning, inte skulle stöta på grundlagsproblem. Nu har remissvaren kommit,
och regeringens förhoppningar avfärdas av alla tunga juridiska instanser - en
ordentlig bakläxa för Sten Heckscher och kompani. Nu har alltså regeringen
meddelat att man på en punkt tänker föreslå oss att ändra på grundlagen, ett
s.k. tolkningsbesked från EES-domstol. Men remissinstanserna pekar ju på
mycket mer. De säger också att själva EGs grundbultar, direktverkan av EG-
beslut och företräde för EG-beslut, strider mot gällande regeringsform. Man
säger också att medlemskapet över huvud taget strider mot regeringsformen
10:5 där det ju står att Sverige endast i begränsad omfattning kan överlämna
beslutsrätten till överstatligt organ. Och remissinstanserna säger, från högsta
domstolen och regeringsrätten till mängder av juridiska fakulteter, att man
verkligen inte kan betrakta överlämnandet av den beslutsrätten som att det
är att överlämna beslutsrätt i begränsad omfattning. Det är alltså uppenbart
för var och en som kan läsa innantill och vet vad EG är. Nu har juristerna
bekräftat detta. Det var inte gröna konspirationsteorier, utan det var en
viss - om jag får uttrycka det så - belästhet när det gäller den lag som reglerar
vår verksamhet här i kammaren. Det var vi som hade rätt.
Nu är regeringen inte ensam om att nonchalera grundlagen. Jag har till en
av mina reservationer, reservation 8, med stor tillfredsställelse kunnat foga
en analys som grundlagsexperten och tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö
har gjort, där han bl.a. summerar att ”de som av politiska skäl flåsat mest i
denna fråga, dvs. Bildt och Westerberg, har uppenbarligen varit dåligt på-
lästa om grundlagens bestämmelser”. Det är ord och inga visar, och det kom-
mer från en av landets främsta grundlagsexperter, Bertil Fiskesjö. Dess värre
verkar det som om hans egen riksdagsgrupp har vissa brister i påläsningen.
Hur kan centern egentligen förena sitt ja till EG med traditionella hjärtefrå-
gor för centern? Hur går det med lokalsamhället, med regionalpolitiken och
jordbruket och mycket annat i EGs supermakt? Men framför allt: Har cen-
tern begripit att medlemskap i EG är detsamma som medlemskap i Eur-
atom? Vad drar ni i så fall för slutsats? Det står i inledningen till Euratoms
stadgar att medlemsstaterna erkänner att ”kärnkraft utgör en viktig resurs
för utveckling och stimulans för industrin och medger framsteg för freden”,
och att medlemsstaterna åtar sig att ”skapa de nödvändiga förutsättningarna
för utvecklingen av en kraftfull kärnkraftsindustri”. Det står faktiskt så i
Euratomfördraget. Medlemskap i EG innebär medlemskap i Euratom. Det
märkliga är att när jag tog upp detta i utrikesutskottet och begärde besked
av centern så vek man undan. Det finns inte ens en argumentation i utskotts-
betänkandet där man försöker motbevisa det här med Euratom eller på nå-
got sätt slinka undan. Det vore intressant att här i dag få klarlagt hur centern
tänker klara av att vilja bli medlem i Euratom.
Både Bengt Westerberg och Vattenfalls chef har varit klarsynta och sagt
att Sverige som medlem i EG inte kan avveckla kärnkraften. De drar slutsat-
sen att vi inte skall avveckla kärnkraften. Har centern också insett detta?
Har kanske centern rent av dragit samma slutsats? Det finns vissa saker i
pågående förhandlingar som gör att man i varje fall börjar undra litet grand,
men dimmorna kan säkert skingras om en stund.
Herr talman! Utrikesutskottets majoritet fastslår att Sveriges EG-med-
lemskap skall grundas på att ”neutralitetspolitikens centrala syfte ligger fast,
nämligen att genom ett konsekvent avstående från militär samverkan med
andra stater framgångsrikt kunna hävda vår neutralitet i händelse av krig”.
Men det heter också att ”det mesta tyder på att de tankar som funnits bland
några medlemsländer inom EG att utveckla det utrikespolitiska samarbetet
i riktning mot militära frågor inte vinner gehör”. Det är en ganska märklig
bedömning mot bakgrund av att EGs ambassadör i Sverige nyligen i Riksdag
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
19
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
20
& Departement, vårt eget informationsorgan, sagt: ”EG sätter upp en egen
armé.” Detta är märkligt med tanke på att EG-rådets ordförande i sin se-
naste rapport säger att militärpakten Västeuropeiska unionen och EG bör
slås samman. Detta är märkligt med tanke på att så pass betydelsefulla per-
soner som Mitterrand och Kohl nyligen gjort ett gemensamt utspel där EG
som militärpakt är ett viktigt inslag. Alla som är insatta, senast en av DNs
EG-experter, är överens om att sanningen är den motsatta: Tanken på EG
som militärpakt vinner gehör. Det är förvisso inte beslutat, det är riktigt,
men att säga att tanken inte vinner gehör är att fara fram med sanningen
något litet vårdslöst, bästa utskottsmajoriteten. Alla fakta tyder på att den
vinner gehör. Jag undrar hur man kan basera ett så viktigt beslut som ni här
föreslår på ett så oerhört bräckligt sakunderlag
Herr talman! Miljöpartiet anser för miljonte gången att vi skall samarbeta
i Europa. Vi är ett Europavänligt parti. Men samarbete måste ske i former
som gör att alla Europas länder, regioner och folk kan vara med från början,
t.ex. Litauen. Det finns en grundval - det har vi pekat på många gånger, och
fler kommer här under debatten att utveckla det - i ESK, FNs Europaorgani-
sationer och Europarådet, inte minst för miljösamarbete.
Jag skall avrunda med högläsning ur maktutredningen om vad internatio-
nalisering egentligen innebär. Det sägs ibland att vi skulle vara mot interna-
tionalisering. Det är helt fel. Vi är ett djupt internationellt parti. Detta är en
djupt internationell rörelse. Men det finns olika sorters internationalisering.
Maktutredningen pekar på en viss sorts internationaliserings konsekvenser
för medborgarna. Man skriver:
”Internationella beslutsprocesser kännetecknas av elitisering, anonymise-
ring och informalisering. Mellanstatliga förhandlingar förutsätter kompro-
misser, sekretess och återhållsamhet med offentlig kritik. Informella kontak-
ter äger ofta rum utanför offentlighetens ljus. De privata aktörernas makt
ökar---. Byråkratins makt blir större. Alla dessa faktorer pekar i samma
riktning. Sambandet mellan debatt och beslutsfattande försvagas. Interna-
tionaliseringen innebär en betydande risk för politisk tystnad och en mindre
öppen debatt.”
Det kunde ha varit hämtat ur en miljöpartistisk programskrift. Så klokt
och insiktsfullt var det. Men det var inte hämtat ifrån miljöpartiets program
utan ur maktutredningen, som många ledamöter i riksdagen inkl, partiledare
i andra sammanhang ofta åberopar. Allt fler börjar nu inse att detta är vad
som har skett: tystnad och mindre öppen debatt. Svensk demokrati har ur-
holkats, beslutsprocessen kring EG är unikt hemlig, folket har inte fått rim-
lig information. Kanske är det allvarligaste i EG-harmoniseringen att svensk
offentlighet börjar anpassas till EGs demokratiska underskott.
Jag upprepar: EG-medlemskap är icke tillåtet enligt nu gällande grundlag.
Jag tror inte att det är någon här i debatten som kommer att ifrågasätta det
påståendet. EG-medlemskap är icke som sagt tillåtet enligt nu gällande
grundlag. Vore det då inte rimligt, om man vill gå med i EG, att först ta
en debatt och fatta eventuellt ett beslut om att ändra grundlagen så att EG-
medlemskapet blir tillåtligt? Om man kan lyckas med det kan man gå vidare
med EG-medlemskap. Nu gör majoriteten tvärtom. Majoriteten vill först
fatta ett principbeslut om att Sverige skall bli medlem i EG och sedan tänker
den, förmodar och hoppas jag i alla fall, ändra grundlagen så att det i varje
fall i efterhand skall bli grundlagsenligt. Jag anser att det inte är förenligt
med en rimlig tolkning av riksdagsordningen. Det borde ha analyserats av
konstitutionsutskottet. Därför yrkar jag remiss av betänkandet till konstitu-
tionsutskottet.
Herr talman! Den maktens arrogans som den grå majoriteten har visat un-
der hela EG-frågans handläggning bäddar för ett bakslag. I fredags spridde
vi i miljöpartiet 50 000 broschyrer med krav på folkomröstning om EG.
Folks mottagande var överväldigande positivt. I går blev vår EG-jour ner-
ringd av oroliga människor från hela landet. Vårt krav på folkomröstning om
EG har ett starkt folkligt stöd. Jag tror att de som underskattar det gör ett
grovt politiskt misstag. Danmark har redan fattat beslut om en tredje folk-
omröstning om EG. När får Sverige sin första folkomröstning om EG?
Härmed yrkar jag - om remissyrkandet icke bifalles - bifall till samtliga
miljöpartistödda reservationer.
I detta anförande instämde Inger Schörling, Ragnhild Pohanka, Carl
Frick, Kent Lundgren, Marianne Samuelsson, Elisabet Franzén, Claes Rox-
bergh, Gösta Lyngå, Kaj Nilsson, Anita Stenberg, Kjell Dahlström, Lars
Norberg, Paul Ciszuk och Krister Skånberg (alla mp).
Anf. 6 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:
Herr talman! Per Gahrton är i alla fall bra på att stimulera adrenalinet.
Återigen visar Per Gahrton att han inte gör någon skillnad mellan det på-
tvingade tyranniet från Moskva och den frivilliga demokratiska sammanslut-
ning som EG-samarbetet innebär. Återigen frågar jag: När går detta upp för
Per Gahrton? Per Gahrton vill i alla sammanhang ge sken av att han är den
som begriper EG, är den enda som vet vad EG innebär. Per Gahrton har
inte ens begripit själva grundvalen och grundförutsättningarna för EG-sam-
arbetet. Per Gahrton säger att det inte är demokratiskt. Men EG är ju fortfa-
rande i stora delar en mellanstatlig samverkan. Just därför är det i minister-
rådet, där representanter för medlemsländernas valda regeringar sitter, som
besluten tas. Det är just därför, Per Gahrton.
Jag trodde faktiskt att Per Gahrtons miljöparti tagit sig in i riksdagen för
att förändra något. Nu vet jag bättre. Ni är helt nöjda med allt det gamla
riksdagstrycket. Det vore intressant att se vad det är i alla de där böckerna
som ni har ställt er bakom. Äntligen kanske man kan begripa något av miljö-
partiets politik. Ni visar att ni inte bara är ett isolationistiskt parti utan dess-
utom ett djupt reaktionärt parti.
Per Gahrton är dåligt påläst. Det finns faktiskt i Sveriges grundlag en s.k.
EG-paragraf, men frågan är naturligtvis om den räcker. Det måste diskute-
ras och undersökas. Det håller jag helt med om.
Anf. 7 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Såvitt jag kunnat finna, Per Gahrton, har inget som jag sagt
i denna kammare strukits ur riksdagens protokoll. Visst skall vi välja våra
ord med omsorg, men kanske också våra argument. Hur kan t.ex. miljöpar-
tiet säga nej till medverkan i en gemenskap som ger den enda realistiska för-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
21
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
22
utsättningen för länderna i Europa att komma till rätta med de miljöproblem
som inte stannar vid gränser; de utsläpp som via luft och vatten söker sig
över till andra länder? Hur kan miljöpartiet säga nej till medverkan i ett EG
som är det största hoppet för de svårt miljöskadade länderna i öst att finna
hjälp mot dessa skador?
Per Gahrton frågar vad han skall säga till dem han möter i Litauen. Per
Gahrton kan säga att han och Sverige - om Sverige kommer med i EG - skall
hjälpa till så gott vi kan för att Litauen en gång skall kunna vandra samma
väg när det uppnått sin självständighet. Det är precis det som flertalet li-
tauer, liksom flertalet människor i Östeuropa, vill höra. För dem framstår,
till skillnad från för Per Gahrton, hoppet om deltagande i Europeiska ge-
menskapen som ett hägrande mål.
Bokhögen som Per Gahrton har staplat upp här framför oss påminner om
någon eller några årgångar av riksdagstrycket; så det kanske trots allt inte är
så omfattande. De beslut som finns i det som vi nu skall ta över har fattats
utan vår medverkan. För mig känns det naturligt att tänka mig att de beslut
som fattas framdeles skall fattas med svensk medverkan.
Per Gahrton beskrev EG-domstolen som något slags konspiratoriskt poli-
tisk institution. I nästa fråga sade han: Vart har Danmark tagit vägen? En
sak man kan notera är att det är en framträdande dansk som leder denna
domstol, så alldeles borta är Danmark uppenbarligen inte.
Slutligen, herr talman: EG-länderna är demokratiska, sade Per Gahrton.
Är det då inte en konspiratorisk tanke att dessa demokratiska länder tillsam-
mans skulle göra allt vad de kunde för att till odemokratiska organ över-
lämna sin demokratiska beslutanderätt? När skall Per Gahrtons ögon öpp-
nas för verkligheten?
Anf. 8 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att vi skall rikta ett samfällt tack till Per Gahrton
och hans kamrater i miljöpartiet för att de har kånkat fram alla de här böck-
erna. Jag såg när de kom; det var ganska mödosamt. Detta är väl ändå en
av de bästa illustrationerna till att det behövs ett bättre samarbete och en
integration i Europa. Det här är en försvarlig hög, men tänk er tolv sådana
högar - eller arton, eller ett trettiotal - alla med ungefär samma regler, men
litet olika utformade, vilket alltså gör att man inte kan samarbeta. Det vore
väl ganska underbart om vi kunde begränsa volymen av böcker i Europa så
att vi i alla praktiska frågor skulle kunna ha gemensamma lösningar. Redan
den här bokhögen är kanske för mycket, men bevare mig väl för att ha 20
eller 30 gånger så många böcker som skall reglera praktiska förhållanden i
vår världsdel!
Per Gahrton tog upp grundlagsfrågan och åberopade min partivän Bertil
Fiskesjö. Jag har också studerat hans PM, som som vanligt är mycket kunnig
och mycket kompetent. Men den är inte något stöd för miljöpartiets uppfatt-
ning att det skulle behövas en grundlagsändring för att börja förhandla om
medlemskap. Däremot tror också vi att det kommer att behövas en grund-
lagsändring innan Sverige kan bli medlem i EG. Det beslut som vi skall fatta
i dag innebär inte att Sverige blir medlem i EG utan det innebär att vi kan
lämna in en medlemsansökan och sätta i gång en process som kan leda till
medlemskap; men medlemskap kan med all säkerhet inte genomföras förrän
grundlagen är ändrad. Där finns det alltså inte något problem som vi måste
ta ställning till just nu. Det kräver en mer omsorgsfull beredning än vad vi
kan göra i dag.
Per Gahrton tog också upp frågan om Euratom. Jag tycker inte bättre om
formuleringarna i Euratoms stadga än vad Per Gahrton gör, men det intres-
santa är den praktiska verkligheten. Om Sverige hade lika många kärnkraft-
verk som Danmark skulle jag vara fullt tillfredsställd. Det är ju faktiskt så
att Euratom inte har tvingat något land att ha kärnkraft och naturligtvis inte
heller kommer att hindra något land att avveckla sin kärnkraft.
Jag tror att det över huvud taget är viktigt att se på verkligheten när man
diskuterar EG, inte bara på uttalanden av olika slag. Det gäller också frågan
om det militära samarbetet inom EG. Det faktum att det har gjorts en del
uttalanden gör inte EG till en militärallians. Det kräver ett enhälligt beslut
av alla EGs medlemsstater, och något sådant är inte särskilt sannolikt.
Anf. 9 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Som medlem i Författarförbundet skulle jag kunna säga
mycket om centerpartiets syn på vikten av att inte ha mer än ett begränsat
antal böcker. Men jag skall inte göra det. Jag har fått partiorder på att inte
bli indignerad. Det hela skall vara sakligt och faktiskt. Det är inte så svårt
när det gäller EG, för det finns så många sakliga fakta att påminna om. Vi
har fått centerpartiets syn på detta och tolkningen av beslutet. Det skulle
egentligen vara intressantare att höra de andra tre partiernas uppfattning än
miljöpartiets. Är ni överens med centerpartiet att det beslut som vi even-
tuellt skall fatta egentligen inte betyder så mycket, att det inte spelar så stor
roll, att det bara är ett litet, litet steg på vägen, att det inte är något viktigt
principbeslut som i själva verket öppnar dörren för medlemskap i EG? Det
skulle vara ytterligt intressant att höra moderaternas, folkpartiets och t.o.m.
socialdemokraternas syn på det. Jag tycker att centern visar en verklighets-
främmande inställning. Om det är strutsen som gömmer huvudet i sanden,
eller om det är grisen Särimner som tror att den lever trots att den har blivit
uppäten är svårt att yttra sig om, men centern visar brist på verklighetsför-
ankring.
Hadar Cars försöker skjuta sig in i våra hjärterötter och målar ut EG som
den fantastiska miljöorganisationen. Faktum är att EG själv har konstate-
rat - det handlar alltså om experter - att EGs inre marknad leder till upp
emot 50 % mer lastbilstrafik, 14—15 % mer luftföroreningar, massor med
mer miljöfarligt avfall osv. Men än mer intressant är kanske att det finns
andra organisationer. Ni döljer andra organisationer. Så sent som i slutet av
oktober hade Europarådet en konferens, inkl, öststaterna, om öst-väst-mil-
jön, då man bl.a. beslöt att inrätta en alleuropeisk miljökommitté som skall
vara öppen för alla europeiska stater. Uppgiften är att samordna och över-
vaka ländernas miljöåtgärder, utarbeta en ekologisk karta över hela Europa
osv. Varför döljer ni Europarådet, FNs miljöorganisationer och andra orga-
nisationer som faktiskt existerar, då EGs fantastiska miljöpolitik möjligen
kan bli verklighet om de gröna partierna i EG får betydligt större makt? I
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
23
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
24
dag är verkligheten den att EG är ett hot mot miljön i Europa och absolut
ingenting att hålla i hand.
Anser Margaretha af Ugglas att EG-medlemskap i dag är förenligt med
gällande grundlag? Det är i så fall sensationellt. Samtliga jurister som yttrat
sig i den här frågan är rörande överens om att den s.k. EG-paragrafen defini-
tivt förbjuder medlemskap i det EG som i dag existerar. Anser nu modera-
terna plötsligt att det inte finns något hinder? Skall vi inte ens behöva ta en
debatt om ändring av grundlagen, för att ni skall kunna slinka in i EG? Jag
skall sluta med att återge ett uttalande av juridiska fakulteten i Lund: EG-
samarbetet bygger på en metodik för mellanstatligt samarbete som inte är
känt i den svenska grundlagen.
Anf. 10 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:
Herr talman! Jag sade att det finns en s.k. EG-paragraf i grundlagen. Det
är alltså inte så, att våra föregångare inte alls tänkte sig denna möjlighet och
såg den europeiska utvecklingen - gudskelov för det!
Per Gahrton återkommer till detta att han är för allt i Europa utom just
EG. Han ser inte det faktum att EG är motorn i det europeiska samarbetet.
Han ser inte heller det faktum att Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Turkiet,
Malta, Cypern, Österrike och förhoppningsvis också Sverige knackar på
EGs dörr. Förhoppningsvis gäller detta också de andra nordiska länderna.
Per Gahrton ser inte sammanhanget i dag mellan just den alleuropeiska vi-
sionen och styrkan i EG-samarbetet.
För att hjälpa honom litet på vägen inför hans resa till Litauen tänkte jag
be om kammarens tillstånd att få hålla upp en affisch. De baltiska folkfron-
terna har gjort en gemensam affisch, där EGs och Europas symbol finns med
och där det står skrivet att den europeiska vägen är fortsättningen på den
baltiska vägen. Jag tycker att Per Gahrton skall se på affischen. Sedan kom-
mer han kanske att vara en konstruktivare samtalspartner för litauerna när
han kommer till Litauen. Tack, herr talman!
Anf. 11 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Herr talman! Till att börja med är det intressant att konstatera att det åt-
minstone enligt Per Gahrtons uppfattning är Författarförbundets ambition
att uppfylla världen med regelböcker. Jag tror att han är rätt ensam om den
drömmen. Det är en annan sorts litteratur som vi behöver mer av - skönlitte-
ratur, facklitteratur men inte lagar och paragrafer. Det kan inte vara ett ideal
för någon att få ett Europa som är så mycket som möjligt fyllt av lagar och
paragrafer.
Jag har aldrig hävdat att dagens beslut inte skulle vara betydelsefullt. Det
är klart att det är viktigt att vi nu öppnar för en process som kan leda till ett
svenskt medlemskap i EG. Men det är angeläget att slå fast att det här rent
praktiskt innebär att vi ger regeringen fullmakt att under vissa omständighe-
ter lämna in en ansökan om medlemskap, en ansökan som skall leda till en
förhandlingsprocess. Jag tycker att det är viktigt att slå fast detta, eftersom
det är angeläget att vi under processens gång också har tillfälle till en fördju-
pad debatt om EG-medlemskapets praktiska innebörd för människor. Det
är som jag sade i mitt inledningsanförande mycket viktigt att ett sådant här
steg stöds av en upplyst och medveten folkopinion. Vi menar också att en
folkomröstning bör kunna anordnas, om det visar sig nödvändigt för att klar-
göra var svenska folket verkligen står i den här frågan. Svenska folket skall
självfallet inte behöva känna sig överkört i en fråga som ändå är av avgö-
rande betydelse för landets framtid.
Anf. 12 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Den roll som jag tillmäter den europeiska gemenskapen
också för Sverige och Sveriges framtid tror jag att jag utvecklade ganska
klart i mitt första inlägg. Jag uppmanar Per Gahrton att studera detta. Han
kan lära sig mycket av det.
Per Gahrton tog upp vad EG-experter säger. De pekar på att den snabba
ekonomiska utvecklingen i Gemenskapen kan få negativa miljökonsekven-
ser. Genom att peka på dessa konsekvenser vill man att det skall vidtas åtgär-
der för att det som annars skulle ske inte kommer att ske. Har inte Per Gahr-
ton märkt den starkt växande miljömedvetenheten inom EG och alla EGs
medlemsländer?
Per Gahrton är förtjust i att framhålla alla andra organ än just EG när det
gäller att lösa problem. Han nämnde t.ex. FNs Europakommission. Är det,
Per Gahrton, ett demokratiskt organ? Är det ett organ med en parlamenta-
risk församling, är det ett organ där besluten fattas i den ordning och på det
sätt som Per Gahrton finner riktigt? Eller är det bara EG som är föremål för
hans pilar?
Sedan sade Per Gahrton att vi skall slänga alla författningar, alla svenska
böcker av den här karaktären, i papperskorgen. Men käre Per Gahrton, låt
oss i varje fall skicka dem till återvinning!
Anf. 13 PER GAHRTON (mp) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vill man ägna sig åt återvinning är EG en
utmärkt källa att ösa ur. När Danmark gick med i EG fanns det 10 000 sidor
EG-regler. Nu finns det alltså 80 000 sidor. En dansk har att lyda ungefär
40 000 regler och lagar. Av dem är det bara 7 000 som har tillverkats i Dan-
mark. De andra 33 000 har gjorts i EG. Inbillar man sig, Pär Granstedt, att
man slipper regleringar, lagar och förordningar om man går in i en samman-
slutning som t.o.m. centalt bestämmer hur mycket socker det skall vara i
marmelad, har man inte fattat så värst mycket av vad EG faktiskt är.
Hadar Cars ställer ständigt frågan varför vi kritiserar EG och älskar alla
de andra organisationerna. Det finns mycket som är bra i EG, men detta är
inte ett skäl för att gå med i EG. EG har t.ex. i dag anslagit ett antal miljoner
till sjukhusen i Palestina. Det tycker jag är ett utmärkt beslut, som Sverige
enligt min mening borde anpassa sig till. Det sker bra saker i USA, liksom i
Japan, Sovjetunionen och i mängder av jordens 150 länder. Vi kräver inte
att Sverige omedelbart skall ansöka om inträde i dessa länder. Det är det
som är skillnaden.
Hadar Cars frågade om den här FN-organisationen har parlament och om
den är demokratisk. Det ror sig om en mellanstatlig samarbetsorganisation
som icke har överstatliga befogenheter. Jag trodde att vi var överens om att
EG ändå är någonting speciellt. Det är en stat i vardande, där man har di-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
25
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
rektverkande beslut. Har man direktverkande beslut är det också rimligt att
besluten fattas på ett demokratiskt sätt.
Sedan till Litauen och balterna. Jag känner också östeuropéer och balter
som gillar EG. De ser i EG och Västeuropa frihet, demokrati, rikedom osv.
Vi gröna har då börjat berätta för dem om en del andra sidor av EG, om
sådant som faktiskt är fakta. Inledningsvis sade jag att de får överge sina
drömmar om egen valuta, egen riksbank och annat som från EGs synpunkt
är barnsligheter. De kan inte tro att de skall få lokal kontroll över allt det
som nu bestäms i Moskva. Det kommer att bestämmas i Bryssel. När vi för-
klarar det, kan man milt uttryckt säga att entusiasmen för EG falnar något.
Jag undrar om Margaretha af Ugglas berättar för de balter som nu har EG-
flaggan på sina affischer att just det nationella självbestämmandet, som de
älskar, blir vi förhånade för att vi i viss utsträckning vill behålla för Sverige,
att det betraktas som reaktionärt. Just det som Margaretha af Ugglas tycker
att vi är reaktionära för är det som ligger litauerna närmast om hjärtat. Har
Margaretha af Ugglas berättat det för dem? Det hade varit intressant att få
veta.
Talmannen anmälde att Pär Granstedt, Hadar Cars och Margaretha af
Ugglas anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterli-
gare repliker.
Anf. 14 STIG ALEMYR (s):
Herr talman! Den diskussion som vi för i riksdagen i dag och det beslut vi
antagligen kommer att fatta tidigt i morgon röner stor uppmärksamhet i hela
Europa. När regeringen deklarerade sin avsikt att be riksdagen om ett man-
dat att vidga förhandlandet till att omfatta ansökan om medlemskap i EG,
mötte det mycket positiv uppmärksamhet runt om i Europa. Och jag är
mycket glad över att så många av de i Stockholm stationerade utländska am-
bassadörerna just nu lyssnar på denna debatt och följer diskussionen i Sve-
rige omkring det framtida samarbetet med Europa.
Det är naturligtvis, som någon har sagt tidigare, i dag en historisk händelse
i det svenska parlamentet. Jag vill ändå erinra om att det vi beslutar om nu
inte är ett medlemskap i EG, utan det är om att ge rätt till regeringen att
ansöka om medlemskap. Det finns något delade meningar mellan två grup-
peringar i utrikesutskottet om när denna ansökan kan lämnas in. Centern
och socialdemokraterna säger att vi utgår ifrån att det möjligt att göra det
under 1991, medan folkpartiet och moderaterna säger att det skall ske under
1991.
Jag tycker personligen att det är en ganska liten skillnad här, och jag vill
inte nu ta upp någon partipolitisk strid omkring detta. Det är min bedömning
att en ansökan kommer att inlämnas under nästa år, när EES-avtalet har
rotts i land, och jag skulle personligen vara mycket tillfredsställd om detta
kunde ske.
Om förhandlingar kommer till stånd, är det EG som bestämmer tidpunk-
ten, och sedan får vi se hur lång tid det tar. Det kommer inte att vara möjligt
i praktiken att nå medlemskap i EG förrän efter 1994 års val, men det vore
26
en lämplig och tänkbar tidpunkt att vid årsskiftet 1994-1995 Sverige träder
in som fullvärdig medlem i gemenskapen.
Arbetet med det betänkande som vi nu presenterar började inte med frå-
gan om medlemskap i EG utan med en lång rad i januari väckta motioner
som sysslar med EES-förhandlingarna eller EEA-förhandlingarna. Det är
naturligtvis angeläget att Sverige i den förhandlingsprocess som nu pågår så
långt som möjligt kan få igenom de önskemål och krav som ställdes i riks-
dagsuttalandet 1989 och som delvis upprepas i det här betänkandet.
Det är förhandlingar som pågår, och vi vet inte vad resultatet av dem blir,
men det är vår förhoppning att vi så långt som möjligt skall nå framgångar
med de önskemål som riksdagen har framfört. Det innebär emellertid också
att de som är motståndare till varje form av samarbetet med Gemensamma
marknaden ställer ett antal frågor, och sedan säger de: Hähä, ni kan inte
besvara frågorna, och därför står det hela på lösan sand! Många frågor kan
inte besvaras i dag, därför att de är föremål för förhandlingar, och vi vet ännu
inte vilket förhandlingsresultatet blir. Vi kan uttala förhoppningen att de
önskemål så långt som möjligt skall tillgodoses som vi i olika sammanhang
har framfört från svensk sida.
Skälen till att en ansökan om medlemskap nu kan lämnas in har flera ta-
lare tidigare framfört. Jag kan vara mycket kortfattad på den punkten, för
det är så självklart att de stora och snabba förändringarna som har skett i
Europa, omvälvningarna i enskilda länder i Öst- och Centraleuropa, den
oerhört viktiga ESK-processen, resultatet av de bilaterala förhandlingarna
mellan USA och Sovjetunionen, Warszawapaktens sammanbrott och Euro-
parådets utveckling är de grundläggande skälen till att vi nu befinner oss i en
situation då vi kan utvidga önskemålen om samarbetet med Europa.
Jag kan erinra om vad utskottet har skrivit i tidigare betänkanden. Från
Europas jord dras under den närmaste tiden tillbaka 39 500 stridsfordon, nå-
got som dramatiskt påverkar hela världsdelens situation. Men vi säger i vårt
betänkande, och jag vill upprepa det, att medlemskap i EG i inget avseende
får lov att minska eller göra betydelselöst samarbetet med östra och centrala
Europa. Vi tror att vi genom medlemskap i EG får ännu bättre möjligheter
att utveckla länderna i östra Europa, samarbeta kring en förändring i positiv
riktning, inte minst i de baltiska republikerna.
Det är också självklart att vårt Europasamarbete inte får ha negativ påver-
kan på samarbetet med tredje världen. Jag är utomordentligt övertygad om
att våra möjligheter att samarbeta med såväl östra och centrala Europa som
tredje världen förbättras, om vi genom medlemskap i EG kan få ett infly-
tande i den beslutsprocess som pågår där. Det har flera av de Europafientliga
personerna i landet som deltar i debatten inte förstått. De förstår inte att vi
nu är utan inflytande över besluten.
Vi kan vara med och påverka EG i positiv riktning när det gäller att lösa
tredje världens väldiga problem och när det gäller östra Europa. Det är från
medlemskapets plattform vi förbättrar våra villkor för arbetet med att få till
stånd fredligt samarbete, förbättrad miljö, god levnadsstandard, ett liv i
mänsklig värdighet i hela världen.
Jag skall undvika att vara alltför polemisk. Det är inte min avsikt att vara
det. Jag vill bara säga att jag blev litet ledsen när jag hörde Margaretha af
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
27
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
28
Ugglas inledningsanförande. Om vi i detta historiska ögonblick har lyckats
skriva ihop oss omkring önskan om ett medlemskap i Gemensamma mark-
naden, då är det väl inte alldeles nödvändigt att göra inrikespolitisk strid av
detta och tala om Europanegativa partier, osv?
Jag har för egen del varit medlem i Europarådet i 26 år och har under alla
dessa år gjort vad jag har kunnat för att förbättra samarbetet inom Europa.
Utrikeshandelsministern har under många år varit en mycket aktiv medlem
i Europarådet och gjort påtagliga ansträngningar för att Sverige skall komma
så nära Europa som möjligt.
Socialdemokratin har inte varit negativ till europeiskt samarbete, men vi
har gjort de bedömningarna med hänsyn till det politiska läget i Europa att
neutralitetspolitiken inte har tillåtit oss att söka medlemskap i Gemensamma
marknaden. Nu har förutsättningarna förändrats, och det är detta som utri-
kesutskottet analyserar och skriver om i sitt betänkande. Det är okunnigt,
när Bengt Hurtig säger att detta har skett slarvigt och utan en djupgående
analys.
Vi har i ett par månader, med hjälp av den främsta expertis Sverige förfo-
gar över, analyserat neutralitetspolitikens förutsättningar och kommit fram
till en mycket stor majoritet kring de beskrivningarna. Bengt Hurtig säger
att vi överger alliansfriheten, att det är en torftig och luddig analys, att det är
en skandalös behandling. Allt detta är helt oförskämt mot utrikesutskottet.
Sedan gör Bengt Hurtig en beskrivning av situationen i världen som jag
helt kan hålla med om. Han beskriver situationen i u-länderna. Han berättar
om de olika krigshärdarna. Han talar om miljöproblemen. Ingen av dem
som har deltagit i utrikesutskottets arbete har något att invända mot denna
verklighetsbeskrivning. Det ser ut så. Men vad har det med EG-debatten att
göra? Blir ett svenskt medlemskap i EG av den naturen att situationen i värl-
den försämras?
Jag upprepar att det är som medlem av Gemensamma marknaden Sverige
kan vara med och påverka utvecklingen positivt på dessa områden, där vi är
överens om att vi verkligen inte lever i den bästa av världar. Miljöförstör-
ingen, skuldkrisen och allt detta andra som Bengt Hurtig talade om är ak-
tuella problem som tynger människorna och som skapar gigantiska svårighe-
ter när det gäller att ge folken en rimlig levnadsstandard.
Detta arbetar vi med i Förenta nationerna och i alla olika sammanhang
inte minst när det gäller biståndspolitik. Ingenting säger att inte det arbetet
skulle kunna fortsätta och faktiskt gå ännu bättre om vi blev medlemmar i
den Gemensamma marknaden.
Det allvarliga i situationen är att ni försöker skrämma folk genom att säga
att det blir än värre. EG är så fult, Gemensamma marknadens länder har så
dåliga förhållanden, allting är på alla punkter negativt. Det är inte sant. På
många områden ligger Gemensamma marknaden längre fram än Sverige. Vi
erinrar i utskottets betänkande om att den svenska regeringen meddelat att
den i vår kommer att lägga fram förslag om en ändring av den svenska jäm-
ställdhetslagen så att den når upp i nivå med EGs direktiv. På många punkter
ligger vi långt före EG, men på andra ligger vi efter. Det är självklart att vi
inom ramen för ett EG-medlemskap skall fortsätta att utveckla våra förhål-
landen på de olika samhällsområdena.
Pär Granstedt försöker få i gång en debatt om socialdemokratins hand-
läggning av detta. Jag tycker det är onödigt. Om vi har skrivit ihop oss, cen-
tern och socialdemokratin, kan vi avstå från att diskutera om det eller det
steget var historiskt riktigt. Låt oss i stället säga: Nu går vi vidare under de
förutsättningar utrikesutskottet radar upp och försöker skapa möjligheter
för Sverige att bli medlem i ett vidgat Europa.
Så några ord om grundlagsändringen. Jag är ganska övertygad om att vi
måste ändra regeringsformen för att bli medlem av EG. Men diskussionerna
har här gällt att motståndarna först vill sätta i gång en grundlagsändringspro-
cedur som skall ta en massa år innan vi kan lämna fram en ansökan om med-
lemskap. Det är ett rent sabotage av det arbete vi håller på med.
Jag vill bara fastslå - liksom vice ordföranden i utrikesutskottet tidigare -
att det inte finns någonting som säger att man måste ändra grundlagen innan
man ansöker om medlemskap och påbörjar förhandlingar. Det är först när
medlemskapet skall träda i kraft som vi måste ändra den svenska regerings-
formen. Det pågår nu en analys av ifall detta är nödvändigt eller inte. Riks-
dagen får i vanlig ordning ta ställning till detta. Ärendet kommer att behand-
las i konstitutionsutskottet och på det sätt som grundlagsändringar fordrar.
Jag vet inte hur mycket de bryr sig om Per Gahrton i Litauen. Jag kan
inte tänka mig att de är särskilt imponerade eller bryr sig särskilt mycket om
honom. Därför är det ointressant att ge ett råd från den svenska riksdagens
sida vad han skall säga när han kommer dit.
Däremot är det viktigt att notera att vi nyligen hade en litauisk delegation
som riksdagens gäster, och att vi framöver tar emot delegationer från Est-
land och Lettland och från riksdagens sida är beredda till djupgående och
omfattande samarbete med de baltiska folken. Det kan handla om hjälp eko-
nomiskt. Vi har slagits för deras rätt att delta i ESK-processen, fast vi miss-
lyckades eftersom Sovjetunionen inte godtog det. Vi har utfäst oss att gå
mycket långt i försöket att hjälpa dem på olika områden.
Just nu hjälper riksdagen till med att försöka utbilda tjänstemän och politi-
ker i hur parlamentet fungerar. Jag tror att det samarbetet, där riksdagen
öppnar sig för kontakter med de baltiska folken, är av mycket större bety-
delse än att Per Gahrton reser dit och försöker förklara olika saker för dem.
Fru talman! Vi är stolta över Sverige. Vi vill slå vakt om det vi har uppnått.
Vi vill i samverkan med övriga Europa ytterligare utveckla vår välfärd och
medborgarnas trygghet.
Jag yrkar bifall till utrikesutskottets förslag på samtliga punkter.
Anf. 15 PER GAHRTON (mp) replik:
Fru talman! Jag skall inte bjuda på pajkastning med Stig Alemyr, detta är
för allvarligt. Kanske skriver jag i stället ett lundaspex om äventyren i utri-
kesutskottet någon gång.
Men jag skall ställa några mycket seriösa frågor.
Först och främst: Varför har socialdemokraterna så bråttom? Aftonbladet
och andra socialdemokratiska tidningar har ställt den frågan om och om
igen: Varför är det så bråttom om det ändå inte går att bli medlem förrän i
slutet av 1990-talet? EGs regeringskonferenser börjar i slutet på nästa vecka.
Svaret på många grundläggande frågor kommer rimligen under nästa år.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
29
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
30
Varför har ni då så bråttom med detta principbeslut att ni måste sätta upp
det som en fotnot i ett krispaket? Varför kunde ni inte ta det litet lugnare
och invänta en seriös debatt i offentligheten och ge folk en chans att sätta sig
in i frågan?
Vidare: Om det nu visar sig att ni gör en felaktig bedömning och vi gör en
riktig bedömning om EGs utveckling till en militärpakt, vad gör ni då? Vad
gör ni om svaret kommer om några veckor eller månader att man tar defini-
tiva steg på vägen mot en militärpakt? Får vi då klara besked från socialde-
mokratin att ni avbryter förberedelserna för svenskt EG-medlemskap?
Kunde vi få detta helt klarlagt redan här i dag skulle debatten skingra dim-
morna på i varje fall en väsentlig punkt när det gäller förtroendet för Sveri-
ges utrikespolitiska hållning.
Den sista frågan handlar om en kommande valrörelse. Vad skall ni egentli-
gen slåss med moderaterna om?
Jag hörde häromdagen att Ingvar Carlsson talade om att högerkrafterna
ville utnyttja den ekonomiska krisen för ett systemskifte. Jag drog slutsatsen
att han själv anser sig tillhöra högerkrafterna, för det är precis vad socialde-
mokraterna gör.
Det stora systemskiftet kommer ju när vi går in i EG. Socialdemokraterna
har i betänkandet skrivit ihop sig med moderaterna och folkpartiet om en
bedömning som inte bara handlar om EG, utan som handlar om hela samhäl-
let. De har skrivit fast sig i en bedöming där de tycker att EG överlag är
lika bra eller t.o.m. bättre än Sverige i de flesta avseenden. Det är precis
moderaternas uppfattning. De tycker att EG-samhället är bättre.
Vad skall ni slåss med dem om? Vi kommer att på punkt efter punkt på-
peka att ni i allt väsentligt är överens om EG, om energipolitik, om skattepo-
litik, om sjukförsäkring, om socialpolitik, om allting. Detta är den helt över-
gripande frågan.
Denna debatt visar i alla fall en sak: det finns en grå majoritet och en grön
opposition.
Anf. 16 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:
Fru talman! Jag har full respekt för Stig Alemyr som en sedan länge över-
tygad europé. Jag tror också att det finns många andra sådana i hans parti.
Men jag måste lyssna när utrikesministern så sent som den 10 oktober här i
kammaren anförde fem skäl mot EG-medlemskap.
Jag kan också läsa innantill i socialdemokraternas 90-talsprogram, där det
faktiskt står att medlemskap i EG inte kan förenas med neutralitetspoliti-
ken. Man tar alltså avstånd från medlemskap i EG.
Min slutsats måste bli att här har skett en omsvängning, och jag är, Stig
Alemyr, mycket glad över denna förändrade politik.
Anf. 17 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Jag visade i mitt anförande att när man går in i en allians, som
nu EG utvecklas till, måste det rimligen innebära att alliansfriheten överges.
Då hade det varit rimligt att utrikesutskottet åtminstone gjort en analys av
vad det innebär för Sveriges vidkommande, för säkerhetspolitik, utrikespoli-
tik och försvarspolitik i global skala. Vad man gjort är att man fört ett reso-
nemang som enbart gäller Europa. Vi har ju inte varit alliansfria bara mot
konstellationerna i Europa, utan vi har också stått fritt i förhållande till de
allianser som finns i hela världen. Det är denna brist på analys som jag tycker
är djupt otillfredsställande.
Den andra bristen som jag underströk är brådskan att komma före de två
stora EG-konferenserna, som skulle kunna ge mer information om vartåt
EG utvecklas. Det är den brådskan som gjort att behandlingen i utskottet
blev, som jag ser det, mycket bristfällig. Brådskan har också tagit sig uttryck
i att vi i dag fått rättelseblad på våra bänkar.
Den tredje bristen som jag uttalade otillfredsställelse över är att man inom
arbetarrörelsen inte velat gå in i en offentlig debatt om hela den här proble-
matiken, innan man nu skrider till beslut.
Som vi uppfattar det går harmoniseringsprocessen i EG inte att förena
med målet full sysselsättning. Är det så att ett medlemskap i EG kommer att
vara förenligt med den gamla målsättningen i svensk arbetarrörelse att
uppnå full sysselsättning?
Anf. 18 PÄR GRANSTEDT (c) replik:
Fru talman! Stig Alemyr tyckte att det var onödigt av mig att, när vi nu
ändå hade enat oss i utskottet, ta upp det sätt på vilket regeringen hade ak-
tualiserat frågan om ett svenskt medlemskap. Jag delar inte den uppfatt-
ningen. Det faktum att vi nu har medverkat till ett positivt ställningstagande
i frågan om en medlemsansökan innebär inte att vi godtar det sätt på vilket
regeringen aktualiserat frågan. Det vill jag understryka. Vi tycker inte att
det var ett särskilt värdigt sätt att ta upp den här stora framtidsfrågan som
en del i ett ekonomiskt krispaket. Att över huvud taget presentera Sveriges
intresse för ett medlemskap som ett försök att lösa en akut ekonomisk kris
ger inte den bästa utgångspunkten för den fortsatta hanteringen av frågan,
och det tycker jag att regeringen är värd kritik för.
Än allvarligare är att man tog upp frågan utan att ha samrått tillräckligt
med de övriga EFTA-länderna, däribland de nordiska länderna. Detta har
skapat svårigheter för vårt fortsatta samarbete i den nordiska kretsen och i
EFTA-kretsen. Jag tycker att regeringen är värd kritik också för detta. Men
denna kritik riktas naturligtvis inte mot utskottets värderade ordförande och
hans partivänner i utskottet, utan den riktas mot regeringen. Denna fråga är
klantigt skött av regeringen, när den nu har aktualiserats. Men när vi stod
inför att ta ställning har vi medverkat till ett positivt ställningstagande, som
vi i det läget tyckte var befogat.
Anf. 19 STIG ALEMYR (s) replik:
Fru talman! Av någon helt obegriplig anledning är Per Gahrton intresse-
rad av vad vi skall slåss med moderaterna om. Det klarar vi själva. Det är
stora motsättningar i svensk politik mellan moderater och socialdemokrater.
Dessa kommer vi att slåss om i valrörelsen, men det angår inte Per Gahrton.
Ni har era egna valrörelsefrågor, och dem lägger vi oss inte i.
Frågan har uppstått: Varför blev det så bråttom? Jag kan se detta som en
berättigad fråga. Det gick fort på slutet - det är alldeles klart. För egen del
insåg jag att det var nödvändigt att såväl fackföreningsrörelsen som industrin
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
31
|
Prot. 1990/91:43 11 december 1990 |
och även de europeiska länderna skulle få en klarsignal om Sveriges avsikt. |
når fram till en situation där vi kan tala om för EGs medlemsstater och för
|
Sverige och den |
hela det svenska näringslivet att vi är beredda att lägga in en ansökan om Bengt Hurtig frågar om vi kan förena vårt mål för sysselsättningspolitiken Bengt Hurtig säger vidare att utskottets behandling varit otillfredsstäl- Anf. 20 PER GAHRTON (mp) replik: Fru talman! Jag vet inte vilket humör den värderade utskottsordföranden Vad är det egentligen det handlar om? Är det ett principbeslut som ger Det vore väldigt nyttigt för det svenska folket att få reda vad det beslut |
32
Anf. 21 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Det är viktigt, Stig Alemyr, att målsättningen om full syssel-
sättning finns inskriven i betänkandet. Men jag har träffat många företrä-
dare för EG-parlamentet som också har den målsättningen och dessutom
målsättningen att den sociala stadgan i EG skulle komma till stånd. Men ef-
ter alla dessa decennier klagar de bittert över att ingenting händer, att ar-
betslösheten fortfarande ligger på 10-procentsnivån och att den sociala stad-
gan bara blivit en rekommendation. Det är verkligheten bakom de starka
krafter som i dag styr EG.
Det är naturligtvis förhoppningen att vi skall kunna påverka utvecklingen.
Men den påverkan kan arbetarrörelsen i Västeuropa utöva och utövar redan
nu utan att vi har ett medlemskap. Det kan man göra genom att stödja och
utveckla de organisationer som kämpar nere i Europa.
Det är naturligtvis brådskan i utskottsbehandlingen som påverkat våra
möjligheter att få allt korrekt och som varit orsaken till att det blivit tilläggs-
blad. Min kritik riktar sig inte mot tjänstemännen i utskottet, utan det är
naturligtvis utskottsledningen som dirigerar och bestämmer vad tjänstemän-
nen skall göra.
Vi är tacksamma för den service som vi har fått. Man har gjort så gott som
man har kunnat i den brådska som har rått. Jag vidhåller dock kritiken mot
den oerhörda snabbhet som man har gått fram med och bristen på debatt ute
i samhället innan vi kommit till skott liksom kritiken mot att man inte har
kunnat vänta på de beslut som eventuellt kommer att fattas på EGs konfe-
renser.
Anf. 22 STIG ALEMYR (s) replik:
Fru talman! Vad klarsignalen gäller kan man få reda på om man bara be-
mödar sig om att läsa utskottets betänkande, vilket Per Gahrton inte gör.
Jag hänvisar till formuleringen ”bör regeringen kunna lämna in en svensk
ansökan om medlemskap”. Det är det som det handlar om. Det är inte så att
vi går in i ett avtal just nu. Det är en lång process till dess att vi är framme
vid det, och det har jag försökt att klargöra, men naturligtvis utan framgång
när det gäller Per Gahrton.
Till Bengt Hurtig vill jag säga att det är klart att utskottsledningen har ett
inflytande på kansliets arbete, men utskottet har fört diskussioner vid sam-
manträde efter sammanträde, och ni har försökt att sabotera arbetet. Alla
utskottets ledamöter har haft möjlighet att lägga fram yrkanden som kunnat
påverka kansliets arbete. Det står en stor majoritet bakom de direktiv som
kansliet har fått. Jag vill också tillägga att kansliet har efterkommit dessa på
ett synnerligen skickligt sätt. Det dokument som vi nu har framför oss är
kanske ett av de bästa som har producerats i det här parlamentet.
Anf. 23 CARL BILDT (m):
Fru talman! Sveriges riksdag kommer i dag att fatta ett i genuin mening
historiskt beslut. Ser vi tillbaka på den europeiska kontinentens utveckling
kan vi finna hur den europeiska samarbets- och enhetstanken har vuxit sig
allt starkare sedan det sista världskrigets slut. Det har varit ett samarbete
som har drivits framåt därför att man har velat säkra freden och bygga en
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
3 Riksdagens protokoll 1990/91:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
34
bättre framtid för alla och envar i detta gemensamma Europa. Det har dess-
utom varit ett samarbete grundat i den allt tydligare insikten att nationalsta-
ten inte längre räcker i en tid när idéer, handel, samarbete och mänskliga
kontakter bryter ner de gamla gränserna mellan länder och folk.
Sverige har länge - alltför länge enligt min mening - stått utanför huvudfå-
ran i det europeiska samarbetet. Svenska regeringar och Sveriges riksdag har
under decennier sett Europasamarbetet som mest en kommersiell fråga och
Europapolitiken som en av utrikeshandelspolitikens många delar. Så ställde
sig Sverige redan på 1950-talet utanför och avvisande till det s.k. lilla Euro-
pas ansträngningar att med kärnan i Kol- och stålunionen bygga upp ett allt
närmare samarbete på den europeiska kontinenten. När detta s.k. lilla
Europa på 1960- och 1970-talen samt i början på 1980-talet växte och växte,
till att i dag omfatta nio av tio medborgare i det demokratiska Västeuropa,
valde Sverige att fortfarande hålla sin distans.
I början av 1970-talet hade det varit möjligt för Sverige att bli medlem i
denna historiska samverkan. Men socialdemokraterna, stödda av centern,
fattade den 18 mars 1971 avgörandet att utesluta medlemskap. Det var enligt
min mening sannolikt ett av efterkrigstidens allvarligaste misstag i svensk po-
litik. Sverige stängdes därmed utanför möjligheten till ett kvarts sekels delta-
gande i det europeiska samarbetet.
Vi moderater har sedan mycket lång tid tillbaka haft kravet på ett svenskt
medlemskap i EG i vårt partiprogram. Jag tror inte att någon på den punkten
någonsin har tvekat om vår färdriktning. Vi såg redan för ett antal år sedan
att det i början av 1990-talet skulle öppna sig en ny möjlighet, efter möjlighe-
ten i början av 1970-talet, för oss att förverkliga denna vår europeiska dröm
för Sverige. Mycket av vårt politiska arbete under de år som har gått sedan
dess har inriktats på att bidraga till att en dag också göra den drömmen till
verklighet.
Det gäller riksdagsbeslutet 1988, som mot den proposition som regeringen
hade framlagt öppnade dörren för möjligheten till ett medlemskap efter
EES. Det gällde de aktiva insatser som vi alldeles ensamma och - som van-
ligt, höll jag på att säga - alldeles isolerade gjorde i valrörelsen 1988 för att
föra ut Europafrågan och för att själva skaffa oss ett mandat för de viktiga
ställningstaganden som vi visste skulle komma under de följande åren. Det
har också gällt de ständiga debatter som vi har fört i denna kammare och i
andra sammanhang med socialdemokrater, som ibland verkar ha förstått så
litet av vad som höll på att hända och som därför närmast snubblat från det
ena ställningstagandet till det andra i denna för vår nation så oerhört viktiga
fråga.
Det har också, som Margaretha af Ugglas erinrade om, gällt under de se-
naste månaderna. Efter ett mycket avgörande och mycket viktigt samman-
träde som vi hade i utrikesnämnden i slutet av juni sade jag att Sverige måste
ansöka om medlemskap 1991. Jag presenterade en tidtabell som närmast
identiskt överensstämmer med den som utrikesutskottets ordförande Stig
Alemyr nyss anslöt sig till. För det blev jag i vederbörlig ordning avhånad.
Statsministern förklarade att jag bråkade. Andra sade att jag hade alldeles
fel. Utrikesministern sade att detta var alldeles omöjligt.
Det är inte utan en viss tillfredsställelse som jag i dag noterar att det som
för bara några månader sedan för dessa herrar var så väldigt fel i dag har
blivit så väldigt rätt. Så sent som i riksdagens speciella Europadebatt den 10
oktober stod utrikesministern själv och radade upp inte mindre än fem tunga
skäl som regeringen hade för att medlemskapsfrågan inte fick diskuteras nu.
Så kom då valuta- och räntekrisen - ett elände i sig, men ett elände som
skulle föra något gott med sig. I den politiska kris som då uppstod snubblade
socialdemokraterna ännu ett steg, förmodligen utan att till fullo veta bety-
delsen av det som de gjorde. De snubblade fram det avgörande steget. Och
nu är, fru talman, tärningen kastad. Nu finns det ingen väg tillbaka. Nu leder
vår politik in i det europeiska samarbete som vi borde ha varit en del av re-
dan för ett kvarts sekel sedan.
Att ansöka om medlemskap är förvisso inte slutet eller ens den avgöran-
den punkten i denna debatt, men det verkar ibland som om en del skulle tro
det. Att ansöka om medlemskap är inte ens början på slutet - det är på sin
höjd slutet på början - av debatten om Sverige och Europa. Jag är övertygad
om att hela 1990-talet för Sverige och för svensk samhällsutveckling kommer
att gå i den europeiska integrationens och den europeiska samverkans
tecken. På område efter område av vårt samhällsliv kommer Europasamver-
kan att ställa krav på medverkan från Sverige och från oss svenskar.
När man lyssnar på EG-debatten finner man ju att mycket av den handlar
om gårdagens eller möjligen om dagens EG.
Det må vara mig tillåtet att säga att den debatten till stora delar är ganska
ointressant. När vi söker medlemskap i EG söker vi medlemskap i världs-
samfundets mest dynamiska gemenskap, där nya steg ständigt tas och där
steg utöver dessa som nu tas ständigt diskuteras.
Vi går in i en europeisk gemenskap där det enda som är riktigt säkert är
att vi formar vår egen och Europas gemensamma framtid i ett fast samarbete
med andra nationer och folk. Ingenting annat är absolut säkert om framtiden
när vi tar detta steg.
På torsdag och fredag samlas EGs regeringschefer och i någon utsträck-
ning dess statschefer i det s.k. Europeiska rådet i Rom. De skall då dra upp
riktlinjerna och lägga den politiska basen för de två s.k. regeringskonferen-
ser som inleds på lördag och vars syfte är att dra upp riktlinjerna för den nya
europeiska samarbetsarkitekturen för 1990-talet.
Det handlar om ett nytt EG - ett EG där målet om ett Europas förenta
stater nu börjar att skymta vid framtidens horisont och där 90-talets stora
uppgift blir att bygga en politisk, ekonomisk och monetär union.
Det är ett Europa som tar ett större steg framåt i sitt samarbete än vad jag
tror har gjorts någonsin tidigare om vi tittar tillbaka på de gångna decen-
nierna. Man tar ett stort steg framåt i sitt EG-samarbete i medvetande om
det ansvar man har för att hjälpa till med den väldiga omvandlingen i Cen-
traleuropa och i det Ryssland vars framtid fortfarande är så oklar.
På 1960-talet byggde man upp det dåvarande EEC med tullunionen på
handelspolitikens område och med den gemensamma jordbrukspolitiken -
en uppgift som då framstod som väldig och löftesrik. På 1970-talet gick man
vidare genom att knyta till sig Storbritannien, Danmark, Irland och framför
allt genom säkrandet och stabiliseringen av demokratin i södra Europa: Por-
tugals, Spaniens och Greklands medlemskap.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
35
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
36
På 1980-talet tog man de avgörande politiska besluten om att gå vidare
mot den gränslösa europeiska marknaden och mot det medborgarnas
Europa som nu börjar växa fram. På 1990-talet kommer man alls inte att stå
still, tvärtom, historien accelererar och nu går man vidare mot den politiska,
ekonomiska och monetära unionen med allt vad detta kommer att innebära.
Det är detta delvis helt nya samarbete, inte det gamla, som Sverige nu
ansöker om medlemskap till. Jag undrar om alla har klart för sig vad det
innebär. Det innebär att vi går in i ett starkt utbyggt utrikespolitiskt samar-
bete, där nationer med samma värderingsmässiga grund strävar efter att i
frågor där de anser detta vara lämpligt, forma en gemensam utrikespolitisk
linje och där det också kommer att finnas inslag av det som de, men också i
vissa avseenden vi, kallar säkerhetspolitik.
Jag tycker att det vore bra för Sverige. Det vore bra för Europa. Det ger
oss en europeisk roll och europeiska möjligheter som vi tidigare inte har
haft, även om det sannolikt medför att utrymmet för snedsteg av den typ som
vi har sett exempel på under de senaste veckorna, försvinner ur den svenska
utrikespolitiken.
Det innebär att vi går med i ett demokratiskt system där våra valda leda-
möter i Europaparlamentet gradvis kommer att få alltmer att säga till om
och där vi måste acceptera demokratins giltighet också i Europa i dess hel-
het. Det är bara genom samarbete och genom att skapa idéallianser och
åsiktsöverensstämmelser med andra nationer och med andra nationers före-
trädare som vi kan föra fram våra idéer. Jag är en av dem som tycker att detta
är mycket bra.
Det innebär att vi går in i en ekonomisk och monetär union som tidigt
kommer att etablera inflationsbekämpningens järnhårda företräde i vår eko-
nomiska politik och som förr eller senare kommer att leda fram till en ge-
mensam europeisk valuta med allt vad detta innebär. Jag är en av dem som
är övertygad om att detta är bra för Europa och för Sverige. Det innebär att
vi går med på att riva alla de gränser mellan våra europeiska nationer som
går att riva och därmed också delar av våra möjligheter att vara alltför annor-
lunda och avvikande. Det kommer att ge oss som medborgare långt större
möjligheter i olika hänseenden än vad vi har i dag, men det kommer att ge
oss politiker i olika församlingar mindre makt att styra och ställa med än vi
har i dag. Jag tycker att även detta är bra för Europa, Sverige och oss alla.
Allt detta och mycket därtill kommer att bli det avgörande historiska steg
för vår nation som vi nu öppnar för och som på 90-talet kommer att innebära
nya möjligheter för medborgarna och nya begränsningar för den nationella
politiken.
Jag säger allt detta därför att det för mig är oerhört viktigt att vi tar detta
stora steg som övertygade och engagerade européer. Låt mig säga alldeles
öppet: Vi får inte upprepa de misstag som bl.a. Storbritannien och vår södra
granne Danmark gjorde när de gick in i det europeiska samarbetet. De
marknadsförde sitt medlemskap i EG som en kommersiell angelägenhet. De
vågade inte föra fram i debatten den politiska dimensionen, framtidsaspek-
ten, för sina nationer.
De har därmed kommit att delvis under en serie av år fungera som det
europeiska samarbetets bromsklotsar. Den rollen får Sverige inte ikläda sig,
varken medvetet eller omedvetet. Därför måste vi nu börja diskussionen om
vad EG-medlemskapet innebär och vad vi kan bidra med som engagerade
och övertygade européer i den nya historiska situationen.
Det innebär, fru talman, att vi inte kan fortsätta med att ständigt ”komma
för sent” när vi skall ta ställning, ständigt snubbla i de stora frågorna och
ständigt göra felbedömningar om vad som faktiskt håller på att inträffa. Kort
sagt, Sverige måste nu skaffa sig en Europapolitik. Det har vi hittills inte
haft, men vi behöver det nu och dessutom snabbt. Det är den konkreta bak-
grunden till att vi vill att det snabbt påbörjas ett konkret arbete för att förbe-
reda en ansökan om medlemskap, förberedelser för de samtal som därefter
kommer att föras mellan Sverige och EGs medlemsländer och att förbereda
de förhandlingar som därefter kommer att föras över ett mycket brett spekt-
rum av frågor mellan Sverige och EG.
Det är ett stort arbete. Det är ett viktigt arbete för oss alla. Det måste vi
förbereda, och vi får inte snubbla in i detta också.
Jag finner det märkligt att socialdemokraterna i dag säger nej. Kanske
skall detta ses som ett uttryck för att osäkerhet om Europapolitiken fortfa-
rande lever kvar. Socialdemokraterna vet inte riktigt vad de själva vill in-
nerst inne, och därför vågar de inte diskutera med andra.
Valet - att välja Europa - är inte enbart ett tekniskt val. Det är valet av
en samarbetsform för Sverige och framtiden. Det är valet av en idé och av
samhörighet.
Låt mig därför avslutningsvis citera en av de glömda européerna i svensk
politisk efterkrigsutveckling, Dag Hammarskjöld, som kom att bli något av
en symbol för Sveriges globala, humanitära och kulturella engagemang. Han
var, något som ofta glöms bort, en engagerad och övertygad europé. Han
skrev 1951 en större artikel under rubriken ”Att välja Europa”, och han
skrev så här: ”Vårt val Europa blir Jerusalem, Aten och Rom samt en---
demokrati som är den livsform, i vilken dessa ideal får sitt moderna uttryck.
Men därjämte är det Europa självt, sammansvetsat till större organisatorisk
enhet, såsom medium för vårt nationella engagemang i en utveckling styrd
av ideologin, i riktning mot dess fortsatta förverkligande i livsformerna och -
med nödvändighet - i samverkan mellan alla dem som svetsats samman till
en enhetlig kulturkrets kring traditionen från de tre städerna.”
Detta var betydelsen av att välja Europa för en av efterkrigstidens svenska
politiska debatts ledande humanister och kulturbärare. Det argumenterade
han för på 1950-talet. Nu skall vi på 1990-talet försöka att förverkliga det vi
kan av den europeiska humanistiska tradition som bärs vidare i det demokra-
tiska samarbetet i dagens Europa.
Anf. 24 BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Vi har den Europeiska gemenskapen att tacka för mycket av
freden i Europa, för den frihet och det välstånd som vi åtnjuter i vår del av
världen. Dess grundläggande syften har alltid varit politiska. Målet har varit
att skapa fred mellan forna fiender och att bevara de demokratiska frihet-
erna i ett av kriget sargat Europa. Man har utgått från övertygelsen om håll-
fastheten i liberala värderingar om ett öppet samhälle, om mänskliga rättig-
heter, valfrihet och marknadsekonomi. Man har velat visa att man från så-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
37
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
38
dana utgångspunkter kan skapa bättre samhällen än vad folkförtryckande
enpartistater kan uppnå med socialistisk planhushållning. I det avseendet
har man varit hundraprocentigt framgångsrik.
Det Europa som vi i dag anar konturerna av hade aldrig blivit möjligt utan
framgångarna för den europiska integrationen, för viljan att samverka i nya
former där staterna också får vara beredda att avstå nationell suveränitet till
gemensamma organ och att sätta helheten framför delarna.
Liberaler, både individer och partier, i Europa har tillhört de mest pådri-
vande i denna utveckling. Även inom den svenska liberala rörelsen har det
alltid funnits en positiv inställning till den europeiska integrationen där EG
har varit den främsta drivkraften. Det har funnits en förhoppning att förhål-
landena i Europa en dag skulle bli sådana att Sverige skulle kunna ta steget
och begära medlemskap i EG. Mot den bakgrunden är det utomordentligt
glädjande att de fyra största partierna i utrikesutskottet har kunnat enas om
ett positivt uttalande om svenskt medlemskap i EG.
Jag utgår ifrån att en stor majoritet här i kammaren i dag kommer att ställa
sig bakom detta uttalande. Det är, som redan har framhållits från talarsto-
len, ett historiskt steg mot EG som tas.
Fru talman! Drömmen, visionen, om ett medborgarnas Europa har även
kittlat många människor i Sverige under de senare åren. Vi skall inte heller
underskatta den enorma betydelse som visionen om medborgarnas Europa
har haft för utvecklingen i Östeuropa. Den har i sin tur skapat nya förutsätt-
ningar för Sveriges aktiva engagemang i det västeuropeiska samarbetet. Det
är svårt att tro att den utveckling som vi under de senaste åren har sett i Öst-
och Centraleuropa över huvud taget hade kommit till stånd om det inte hade
varit för tillkomsten av visionen om medborgarnas Europa, om enhetsakten
och om den inre marknaden.
Det var när utvecklingen i Europa satte fart i mitten på 80-talet, samtidigt
som stagnationen blev ovanligt besvärlig i Öst- och Centraleuropa, som klyf-
tan började vidgas mellan de två Europa och det framstod som alltmer nöd-
vändigt med radikala förändringar i Öst- och Centraleuropa. Det är alltså
denna vision om medborgarnas Europa som har betytt så mycket både för
oss i Sverige, för människor i Öst- och Centraleuropa och självfallet även för
de människor som lever i den Europeiska gemenskapen.
När jag i mitten av november förra året i ett anförande om svensk Europa-
politik uttalade att målet måste vara ett fullvärdigt svenskt medlemskap i
EG, hördes en hel del kritiska kommentarer från socialdemokrater och cen-
terpartister. Det fanns t.o.m. en och annan företrädare för det svenska nä-
ringslivet som tyckte att jag var för tidigt ute. Sedan dess har, som alla vet,
utvecklingen gått oerhört snabbt.
Regeringen och även representanter från centerpartiet har fortsatt att kri-
tisera folkpartiet och moderaterna, men samtidigt har man under detta år -
låt oss säga sedan Berlinmuren föll - tagit små steg i rätt riktning.
Ett steg togs i våras i anslutning till den mycket omdiskuterade debattarti-
kel som Ingvar Carlsson skrev, jag tror det var i slutet av maj, i Dagens Nyhe-
ter. Själva artikeln var oklar, suddig och ledde till tolkningar som gick åt
olika håll. I anslutning till artikeln blev det en debatt där statsministern, utri-
kesministern och andra företrädare för socialdemokraterna tvingades till
klargöranden som ganska entydigt gick i en och samma riktning, nämligen
en önskan att öppna en dörr på glänt till EG-medlemskap. Samtidigt formu-
lerades hårda villkor för att ett medlemskap skulle kunna bli aktuellt. Det
var många som uppfattade dessa villkor som närmast prohibitiva dvs. att de
skulle förhindra en svensk medlemskapsansökan i det långa loppet. Samma
villkor upprepades så sent som i regeringsförklaringen i början av oktober.
Dess viktiga villkor var att vi först skulle få en ny europeisk säkerhetsord-
ning i Europa som undanröjde alla risker för krig. Först när vi hade den sä-
kerhetsordningen i Europa kunde det bli aktuellt för Sverige att ta steget och
söka medlemskap i EG. Denna mycket försiktiga hållning från den svenska
regeringens sida var alltjämt dominerande när Europafrågorna diskuterades
här i kammaren den 10 oktober. Då hade utrikesministern, som Carl Bildt
erinrade om, en rad skäl mot svenskt medlemskap, fem stycken närmare be-
stämt. Det var alldeles tydligt att regeringen inte hade några planer på att
aktualisera den här frågan då.
När Jan-Erik Wikström summerade debatten konstaterade han att det
fanns två partier i kammaren - moderaterna och folkpartiet - som sade ja,
det fanns två partier - miljöpartiet och vänsterpartiet - som sade nej och det
fanns två partier - socialdemokraterna och centerpartiet - som sade vänta
och se. Det var nog många som trodde att vi skulle få vänta ganska länge på
att få se vart socialdemokraterna och centerpartiet skulle gå, men bara ett
par veckor senare var bilden helt förändrad. Det avgörande steget var, som
många talare erinrat om, det som regeringen tog i samband med att det s.k.
krispaketet presenterades på en presskonferens den 26 oktober.
Jag vill gärna instämma med dem som har sagt att det är litet märkligt att
detta avgörande steg togs som en direkt följd av att en räntechock hade drab-
bat Sverige. Det hade varit trevligare om detta steg hade tagits på ett mer
offensivt sätt och med större engagemang än vad som nu blev fallet. Men det
var, enligt vår mening, ett steg i rätt riktning.
Enligt denna krisskrivelse till riksdagen är inte en ny fredsordning längre
ett villkor. Självfallet eftersträvar Sverige fortfarande en ny fredsordning
som kan innebära en bättre garanti än den gamla för freden i Europa. Det
finns dock inte längre några krav på att denna fredsordning först skall
komma till stånd och att Sverige därefter skall pröva medlemskap, utan nu
talas det öppet om att ambitionen är ett svenskt medlemskap i EG. Men för
att underbygga det skall vi fortsätta våra ansträngningar att skapa en ny
fredsordning. Det kan synas vara en ganska hårfin skillnad, men alla inser
att den är av avgörande betydelse.
Om man jämför Ingvar Carlssons artikel i Dagens Nyheter i slutet av maj
med den artikel han i fredags skrev i Aftonbladet, är det som om dessa artik-
lar är skrivna av olika författare. Nu ser plötsligt Ingvar Carlsson en viktig
roll för Sverige i det framtida EG, och det är bra. Efter att ha läst den artikel
som Ingvar Carlsson skrev i Aftonbladet nu i fredags, måste man fråga sig
varför det dröjde så länge innan svensk socialdemokrati och den svenska re-
geringen nådde fram till det ställningstagande som i dag tycks så självklart.
Ingvar Carlsson skrev i Aftonbladet att han trodde att de EG-positiva par-
tierna hade mycket olika mål för sitt engagemang i Europa. Han nämnde i
ett antal punkter socialdemokraternas mål, nämligen att säkra freden, att
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
39
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
40
främja utvecklingen i Östeuropa, att bekämpa miljöförstöringen, att sätta
kampen mot arbetslösheten i centrum, att öka löntagarnas inflytande, att
öka trygghet och välfärd och att bekämpa fattigdom i världen. Detta är allde-
les utmärkt. Det är i själva verket som ett eko av vad jag och många andra
liberaler har framfört i mängder av tal som handlat om Europa under de se-
naste åren och naturligtvis också långt tidigare. Vi kan förvisso ha delade
meningar om mycket, kanske också om medlen när dessa mål skall förverkli-
gas, men bakom dessa mål, såsom Ingvar Carlsson formulerade dem i sin
artikel häromdagen, finns det säkert en mycket stor enighet i Sveriges riks-
dag.
Jag noterade med särskild tillfredsställelse att Ingvar Carlsson i raden av
dessa mål nämnde att bekämpa fattigdomen i världen. Det är bra att åtmin-
stone visionerna finns kvar inom svensk socialdemokrati när man nu är på
väg att pruta det svenska u-landsbiståndet. Men det kanske finns tid under
julen till eftertanke och t.o.m. omtanke inom socialdemokratin på den
punkten. Det skulle i så fall ligga mer i linje med de visioner som Ingvar
Carlsson har för den svenska Europapolitiken.
Fru talman! Jag besökte av en tillfällighet Bryssel strax efter tillkännagiv-
andet av Sveriges ambition att söka medlemskap i Europeiska gemenska-
pen. Jag kunde konstatera att detta mottogs utomordentligt positivt, åtmin-
stone bland mina liberala vänner i Bryssel. Jag mötte en och annan - inga
liberaler, utan personer med annan politisk färg - som ifrågasatte äktheten i
vårt europeiska engagemang, eftersom detta besked kom just som en reak-
tion på en ekonomisk kris i Sverige. Jag vill samtidigt betona att den reaktio-
nen var ett undantag bland de människor jag träffade, de flesta var mycket
positiva och välkomnade Sverige. Bland de länder som i dag står utanför den
Europeiska gemenskapen tillhör Sverige säkert dem som välkomnas allra
mest av Gemenskapen.
Jag hade möjlighet att också diskutera med den danske kommissionären
Henning Christophersen om tidsplanen för Sveriges medlemskap i EG. Han
gjorde ungefär samma bedömning som jag själv hade gjort. En optimistisk
men realistisk tidsplan skulle kunna se ut ungefär på det sättet, att Sverige
lämnar in sin ansökan under 1991, att det förs samtal under 1992 och for-
mella förhandlingar under 1993, att processen får verka i Sverige under 1994
och att ett svenskt medlemskap kan bekräftas i valet år 1994. Då skulle Sve-
rige kunna bli medlem från år 1995.
Detta är förvisso en optimistisk tidsplan. Det finns ännu ingen medlems-
ansökan till EG som har behandlats så snabbt. Men vi kan konstatera att de
pågående EES-förhandlingarna har lagt grunden för en snabbare process när
Sverige söker medlemskap än vad som tidigare har varit möjligt. Men det
bör också nämnas att det finns andra i kretsen av kommissionärer som är
mindre optimistiska än vad Henning Christophersen är. Vi skall naturligtvis
vara beredda på att det kan ta längre tid, men vi bör från svensk sida göra
allt för att denna optimistiska tidsplan skall kunna hållas.
Fru talman! Det viktigaste motivet för att Sverige bör eftersträva ett full-
värdigt medlemskap i EG är att detta är det enda sättet att ge Sverige ett
inflytande. Det är viktigt, eftersom EG är en dynamisk process och inte en
fix institution. Vi kan aldrig fixera EG och ta ställning till någonting som
har byggts färdigt, utan det byggs ständigt vidare. Endast som fullvärdiga
medlemmar i EG kan vi vara med och påverka detta byggande, den process,
som hela tiden fortgår.
Detta är naturligtvis viktigt för att vi skall kunna påverka beslut som under
alla förhållanden kommer att beröra oss själva. Av rent och skärt egenin-
tresse kommer Sverige att anpassa sig till rader av beslut som fattas inom
EG. Men detta är ändå inte det viktiga skälet. Det viktiga för oss som libera-
ler, eller i varje fall som internationalister, är att vi skall kunna engagera oss
i Europas utveckling och kunna påverka den.
Vi folkpartister anser att det är mycket som är bra i EG, men vi anser
också att det finns mycket som inte är bra där. Vi vill gärna liera oss med
progressiva krafter inom EG, liberaler och andra progressiva krafter, för att
påverka utvecklingen i Europa. Det kan Sverige bara göra som medlem i
EG.
Kritikerna av medlemskap blandar ofta ihop å ena sidan konsekvenserna
av ett medlemskap i EG, å andra sidan dels effekterna av öppenhet och in-
ternationalisering i största allmänhet, dels den utveckling som sker inom en-
skilda EG-länder, men som inte har särskilt mycket med EG att göra utan
som mer kan hänföras till kultur och traditioner i dessa EG-länder. Vårt be-
roende av omvärlden är redan stort. Vi säljer hälften av vår industriproduk-
tion utomlands. Detta är en situation som vi i Sverige har valt, eftersom vi
vet att det med frihandel och stor export skapas möjligheter till import och
utveckling av det svenska välståndet och den svenska välfärden. Alternativet
till detta hade varit isolering och fattigdom, och det alternativet har vi alla
skytt.
I dag pågår i tidningsspalterna en debatt om vad ett medlemskap skulle
kunna betyda för kvinnorna. Det finns de som säger, att om Sverige blir med-
lem i EG skulle vi tvingas sänka våra skatter mycket kraftigt, och det skulle
krympa vår offentliga sektor och därmed undanröja arbetstillfällen för fram-
för allt kvinnor. Summan av detta skulle bli att kvinnorna blev förlorare.
Detta är, enligt mitt sätt att se, en helt orimlig analys. För det första har
hela välfärdsutvecklingen, den offentliga sektorns utbyggnad i Sverige och
kvinnornas frigörelse, gått hand i hand med en internationalisering av den
svenska ekonomin. Denna internationalisering har i själva verket varit en
förutsättning för hela denna process: utbyggnaden av välfärden, kvinnornas
frigörelse och mycket annat.
För det andra; även om utvecklingen i EG-länderna släpar efter den i Sve-
rige ökar ju jämställdheten successivt också i EG-länderna. EG har faktiskt,
som en del talare har noterat här i debatten i dag, en mer långtgående jäm-
ställdhetslagstiftning på gång än den som i dag finns i Sverige. Det kan alltså
bli vi i Sverige som på grund av ett EG-medlemskap, eller tidigare, tvingas
skärpa vår lagstiftning för att anpassa den till vad som då gäller inom EG.
För det tredje finns det naturligtvis skäl för Sverige att sänka skatte-
trycket. Det är i själva verket eftersträvansvärt att vi gör detta. Det måste vi
göra för att bättre klara konkurrens och sysselsättning i Sverige. Detta är
naturligtvis särskilt viktigt för kvinnor, som tillhör de grupper på arbets-
marknaden som ofta drabbas när arbetslösheten stiger och konkurrenskraft-
en försämras.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
41
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
42
Om Sverige stod utanför EG skulle i själva verket kravet på skattesänk-
ningar bli större, eftersom vi då inte bara skulle klara konkurrenskraften på
en marknad där vi finns med på lika villkor, utan dessutom de barriärer som
i så fall skulle finnas mellan Sverige och EG. Jag tror att den analys i detta
avseende som en del talare gör i sina inlägg i grunden är felaktig.
För det fjärde, fru talman, finns det, som de flesta säkert vet, inga krav på
någon total anpassning av socialpolitiken inom EG. Det finns i dag mycket
stora skillnader i länderna inom EG som beror på olika utvecklingsnivå i
medlemsländerna, och det kommer att vara så under mycket lång tid fram-
över. Det finns en självklar ambition inom EG, och vi i folkpartiet vill gärna
vara med och arbeta för att det målet skall nås, nämligen att standarden och
välfärden för de fattigaste människorna inom EG skall lyftas. Det är ett av
de mål som Ingvar Carlsson pekade ut i sin artikel i Aftonbladet och som jag
gärna vill instämma i.
Till sist bör man nämna att Sverige faktiskt inte är världsbäst på allt. Det
är en föreställning som är mycket utbredd att allt är bättre i Sverige än i något
annat land. Sverige är förvisso ett bra land att leva i, men det finns goda
exempel både i enskilda EG-länder och inom EG självt där vi skulle kunna
hämta inspiration för att reformera det svenska samhället.
Italienarna är bättre än vi på att integrera utvecklingsstörda i skolan. Eng-
elsmännen har sedan lång tid tillbaka byggt ut ett husläkarsystem. Miljölag-
stiftningen i Tyskland går i vissa avseenden längre än i Sverige. Valfriheten
när det gäller den sociala tjänstesektorn, välfärdssektorn, är större i de flesta
EG-länder än vad den är i Sverige. Jag har redan nämnt den jämställdhets-
lagstiftning som är på gång inom själva Gemenskapen.
Fru talman! En fråga som många med rätta ställer sig är: Kan Sverige på-
verka? Självfallet kan Sverige inte diktera några beslut, lika litet som en-
skilda riksdagsmän eller partier kan diktera beslut i denna kammare. Men
Sverige kan bilda koalitioner. Sverige kan samarbeta med andra länder och
på det sättet åstadkomma förändringar.
När jag har mött representanter för miljöorganisationer i EG-länderna
har de understrukit att de skulle välkomna ett svenskt medlemskap, då de
tror att vi med vår förhållandevis framsynta miljöpolitik på en del områden
skulle kunna påskynda utvecklingen - naturligtvis i koalition med andra som
tycker ungefär som vi inom EG.
Det finns också i debatten de som ställer ett engagemang för EG mot ett
engagemang för hela Europa. Det har gjorts sådana inlägg även i denna de-
batt. Detta säger man som om vi hade ett val mellan att engagera oss i EG
eller i hela Europa. Enligt mitt sätt att se finns det inga motsättningar mellan
dessa mål. Vi främjar utvecklingen i Östeuropa och Centraleuropa bäst ge-
nom EG. Det är i hög grad utvecklingen i EG som har inspirerat utveck-
lingen i Östeuropa. Det är mot EG som länderna sneglar, t.ex. Polen,
Tjeckoslovakien, Ungern, när man nu ser fram emot en bättre utveckling.
Dessa länder anpassar t.o.m. i sin egen förändringsprocess en hel del regler
till EG för att slippa den anpassningen senare. Jag tycker att det är angeläget
att Sverige finns med i EG och välkomnar dessa länder den dag de söker
medlemskap i stället för tvärtom. Vi säger alltså ja till hela Europa genom
att säga ja till EG.
Fru talman! Europapolitiken är central för Sverige. Det är viktigt att vi
går in i integrationsprocessen med liv och lust i syfte att driva på utveck-
lingen. En styrka är naturligtvis om detta kan ske i betydande politisk enig-
het. Jag tycker att det är viktigt att vi inte bara nöjer oss med en bedömning
av när en medlemsansökan kan ske, utan att vi uttrycker en klar vilja. Den
bör komma under 1991.
Det finns bara medlemmar och icke medlemmar. Jag läste häromdagen en
artikel av några av kammarens ledamöter som framställde det som om Sve-
rige skulle kunna ge sig in i något slags förhandling med EG där Sverige
skulle ge och ta och bli medlem med en rad förbehåll. Jag tror att detta är
helt omöjligt. För svensk del handlar det om att ta ställning för eller emot
EG, att bli medlem eller att avstå från medlemskap. I detta val är det själv-
klara svaret från folkpartiet liberalerna att vi skall säga ja till EG. Det är den
bästa vägen att kunna påverka det framtida Europa. Det är viktigt att Sve-
rige blir fullvärdig medlem i EG. Jag hoppas att det steg som skall tas i dag
skall ses som det första stora steget mot detta fullvärdiga medlemskap.
I detta anförande instämde Jan-Erik Wikström, Hadar Cars, Håkan
Holmberg, Karl-Göran Biörsmark, Lola Björkquist, Ingrid Hasselström Ny-
vall, Margitta Edgren, Leif Olsson, Kenth Skårvik, Lars Sundin, Lars Erne-
stam, Isa Halvarsson, Hans Lindblad och Gudrun Norberg (alla fp).
Anf. 25 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Nu förnyas Europa. För bara fem år sedan hade vi en omfat-
tande stagnationsdebatt i Europa. Vår världsdel genomgår nu en dynamisk
och snabb förändring, som saknar motstycke i fredstid. Den här gången är
det fredens, frihetens och demokratins vindar som är drivkrafter i utveck-
lingen. Förändringarna gäller i hög grad hela vår världsdel. Takten i föränd-
ringarna spränger alla förväntningar. Det är ingen tillfällighet att föränd-
ringen - perestrojkan - just fått Nobels fredspris.
Det är i det alleuropeiska perspektivet de stora möjligheterna finns - till
avspänning, säkerhet och fred, fria folks samverkan, ekonomisk utveckling
och att rädda Europas miljö. Det som en gång var ett motiv för 50-talets och
den omedelbara efterkrigstidens EEC - ”aldrig mera krig mellan Tyskland
och Frankrike” - är i dag ett motiv för alleuropeisk samverkan.
Den sköra demokrati som växer fram i Öst- och Centraleuropa behöver
vårt stöd, demokratiskt och ekonomiskt. Också de framväxande konflikter
som följer i frigörelsens spår behöver en europeisk samverkan som ram, som
stöd. Med mer ensartade ekonomiska system ökar möjligheterna till samar-
bete. Men alla vet att det är en ekonomisk samverkan som sker från helt
olika förutsättningar och utvecklingsnivåer. Riskerna är betydande för eko-
nomisk dominans och uppköp från väst i öst. Det är inte bara ett problem i
det nya Tyskland. Till sist handlar det om nationell självkänsla, en vilja att
nu - när man äntligen fått chansen - kunna bestämma över sin egen framtid.
Detta vet var och en som har besökt de nya, fria staterna i Öst- och Central-
europa.
I denna alleuropeiska samverkansvision har Sverige en självklar roll. Den
måste bli betydligt mer aktiv och allsidig än hittills. Europa är inte enbart
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
44
EG, som vi tycks inbilla oss i den förhärskande debatten i vårt land. Vi måste
snabbt upptäcka hela Europa. De som ser Europa ur ett snävt marknadsper-
spektiv stannar gärna i Västeuropa. Efter årtiondens indoktrinering ses ”öst”
bara som ett avskräckande exempel, en omöjlig, underutvecklad del av vårt
gemensamma Europa. Det är en cynisk bild. För vi önskade oss ju ett helt
och fritt Europa. Hur skulle Europa kunna vara bara ”väst”? 12 EG-stater
och 6 EFTA-stater - i stället för nuvarande 33? Nej, marknadernas Europa
måste bli ett medborgarnas Europa. Där är vi inte i dag, allra minst i dagens
svenska debatt. Fortfarande är det en del som resonerar som om Europa
vore tolv trettiotredjedels Europa. I EGs hjärta, Strasbourg, förs en annan
debatt som inte har särskilt mycket gemensamt med den debatt som hittills
har förts i Sverige. Det är viktigt att vi vidgar perspektiven snabbt.
Visionen måste vara ett enat, fredligt, öppet, fritt och demokratiskt
Europa. Inte ett ”fort” som sluter sig samman kring sin egen förträfflighet,
utan en världsdel öppen mot omvärlden. Det var denna vision av Europas
framtid som centern lyfte fram i början av den här valperioden, det var innan
Michail Gorbatjov besökte Europarådet och gav liv åt denna eurosklerosa
organisation, det var innan Berlinmuren föll, det var innan Tyskland åter-
förenats. Trots allt som hänt är visionen fortfarande en vision. Men den fick
sin näring i perestrojka och glasnost, i Lech Walesas fackliga och politiska
frigörelsekamp i Polen och mycket mera.
Det var i Polen som det kommunistiska systemet mötte sin egen under-
gång i form av paroller och banér, som ledde till ett totalt avslöjande. Därför
finns det särskild anledning att i dag gratulera Polens förste folkvalde presi-
dent, också han en fredspristagare från frigörelsens Europa. Det är en hän-
delse som ser ut som en tanke, att varken Walesa eller Gorbatjov personli-
gen kunde ta emot fredspriset. Hemmafronten tillät det inte.
Så börjar efterkrigstiden närma sig sitt slut. Den europeiska säkerhetskon-
ferensens högnivåmöte i Paris 19-21 november blev en klar manifestation
med just denna innebörd. Men det blev också en klar påminnelse om vad
som återstår. I Sovjetunionens inrikespolitiska kramper hårdnar attityden
mot delrepubliker som söker sin egen väg mot frihet och frigörelse.
De baltiska staternas representanter vid ESK-konferensen blev förvisade
inte bara från mötet, utan också från intilliggande lokaler. Begreppet ”dis-
tinguished visitors” degraderades till ”excluded visitors”. Det finns därför
särskild anledning att välkomna de klara uttalanden som den svenske stats-
ministern gjorde vid ESK-mötet för de baltiska republikernas frigörelse. I
realiteten kan det andra världskriget aldrig vara avslutat innan de åter fått
möjlighet att fritt välja sin egen framtid.
Europas framtid kommer i hög grad att påverkas av hur ESK-arbetet kom-
mer att lyckas. Nedrustningen måste fortsätta. Resurser måste omfördelas
från vapen till välfärd. Europas parlament måste få en roll i den säkerhetspo-
litiska utvecklingen. Ingenting borde vara mer självklart, men så har det inte
varit hittills. Det är i den riktningen vi kan se en framtida roll för Europaråd-
et som en parlamentarisk bas för ESK-arbetet. Nedrustning, fred och ge-
mensam säkerhet i Europa kan aldrig vara en angelägenhet för enbart exper-
ter och regeringar.
I en tid av minskande hot, i varje fall mindre akuta hot, vill en del ”sälja
ut” den svenska neutralitetspolitiken. Men svensk säkerhetspolitik är ingen
handelsvara, inte ens för bilfabrikanter. Säkerhetspolitik handlar om stabili-
tet och långsiktighet. Säkerhetspolitik har ingenting med kortsiktiga kon-
junkturcykler att göra, varken i ekonomin eller i politiken. Vi har naturligt-
vis alla skäl att välkomna att militära allianser upplöses eller förändras. Men
det bekräftar ju bara värdet av alliansfrihet, som mål och som tidlös position.
Neutralitet i en krigssituation har bl.a. som syfte att hålla landet utanför krig.
Den hållningen är rimlig i alla väpnade miljöer. Så länge det finns tillräckligt
med vapen för krig är också denna hållning en tidlös position.
Till sist handlar särkerhetspolitik om trovärdighet. Det gäller i synnerhet
i en konfliktsituation. Antingen är trovärdigheten tillräcklig eller inte. Är
den det inte, spelar det mindre roll var trovärdigheten brister - om vi deltar
i ett förpliktigande utrikespolitiskt samarbete eller t.o.m. i ett militärt sam-
arbete. En viktig del av trovärdigheten är en oberoende ställning i dessa av-
seenden och naturligtvis ett eget försvar som vi själva bestämmer över. Att
återvinna trovärdighet som gått förlorad tar tid. Att bygga upp ett försvar
som reducerats tar också tid. Det är en av de svåra frågeställningarna för den
kommande försvarskommittén. Av dessa och andra skäl är säkerhetspolitik
långsiktig politik. Det synsättet bör inte förändras ens i ett föränderligt
Europa.
Det är genom friheten, genom demokratin, som Europas folk får redskap
att hantera en annan livsavgörande fråga, nämligen miljön. Nu signalerar
Europas sjöar och hav med syrebrist, med missbildade och döda fiskar samt
med förlust av växter som är viktiga för ekosystemen. Europas skogar och
mark visar katastrofala skador på grund av försurning, tungmetallförgiftning
och andra obalanser i naturen.
När vattnens och markernas produktionsförmåga minskar, borde alla inse
att det nya Europa också måste vara det gemensamma miljöansvarets
Europa. Miljöutsläpp och deras konsekvenser känner ju inga nations-
gränser. Katastroferna är gemensamma. Så var det med Tjernobyl och med
Rhen-katastrofen. Miljön är gemensam. Miljöskador måste förebyggas lo-
kalt och samtidigt hanteras gemensamt i vår världsdel - och därtill globalt.
I dag är det inte marknaden, utan människorna, som först avläser och för-
står miljöns gränser. Därför är demokratin omistlig i miljöarbetet. Natio-
nella åtgärdsprogram måste formas, och det alleuropeiska miljösamarbetet
i FNs ekonomiska kommission för Europa, ECE, måste stärkas. Det tilläts
aldrig ske i diktaturernas Öst- och Centraleuropa. Även marknadsekono-
mierna måste inse att bara den utveckling som är ekologiskt hållbar ger eko-
nomisk utveckling som varar på sikt.
Så talar demokratins utveckling, ett alltmer ensartat ekonomiskt system,
en politik för gemensam säkerhet och vår gemensamma miljö för ett alleuro-
peiskt samarbete. Därför blir EGs vägval - i organisationens roll som ekono-
misk och politisk motor för Europa - alltmer betydelsefullt; en breddning
och öppenhet för nya medlemmar eller en fördjupning med ökade barriärer
mot omvärlden? Det är frågan.
Utspelen och de politiska markeringarna angående just detta vägval avlö-
ser varandra. Häromdagen kunde vi ta del av Kohls och Mitterands förslag -
ett klart ”fördjupningsalternativ”. Västeuropeiska unionen föreslås bli en in-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
45
|
Prot. 1990/91:43 11 december 1990 |
tegrerad del i EGs framtida försvarspolitik. Ministerrådet föreslås få ökad |
De som ser EG som frihandelns banerförare i vår del av världen fick må-
|
Sverige och den |
hända en tankeställare i slutet av förra veckan, när Uruguay-rundan inom De närmaste månaderna - och åren - kommer säkert att bli av stor bety- Genom det förestående beslutet med anledning av utrikesutskottets be- Den svenska Europadebatten har börjat ändra karaktär efter regeringens Dagens beslut är viktigt, men det är inte det sista. Det är ett beslut i en I detta anförande instämde Sven-Olof Petersson (c), Gunhild Bolander |
46
Stina Eliasson (c), Nils Häggström (c), Görel Thurdin (c) och Per-Ola Eriks-
son (c).
Anf. 26 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Också jag skall inleda med en kort resumé om vad som har
hänt under den senaste tiden. Jag tror dock att den kanske kommer att låta
något annorlunda än vad de andra beskrivningarna har gjort.
Medan högkonjunkturen segade sig igenom den industrialiserade väst-
världens ekonomier under nästan hela 80-talet, ökade fattigdomen hos alla
de medborgare som ingenting ägde. Västeuropas länder gisslades med det
stålbad som kallas arbetslöshet. De stora multinationella företagen kasse-
rade samtidigt in vinster som fick de mest luttrade penningräknarna att
hissna. Skatter har sänkts av de olika ländernas regeringar. Maskorna har
vidgats i de gamla välfärdsstaternas skyddsnät. Antalet hemlösa i världens
huvudstäder har ökat, samtidigt som den rika klassen har blivit rikare över-
allt.
Ironiskt nog har produktiviteten samtidigt minskat i företagen. Fackföre-
ningsrörelserna världen över har tappat i kraft, framför allt där de har förlo-
rat medlemmar.
En blå revolution har fått världen att kantra och gjort den ännu mer orätt-
vis och ännu svårare att leva i för alla dem som inget har. Samtidigt har murar
fallit.
Östeuropa har raserat sina centralstyrda och förhatliga system. Männi-
skorna ropar efter frihet, efter varor att konsumera och efter rätten att forma
sin framtid. Vägen till frihet går emellertid för många av dem över arbetslös-
hetens stålbad. Även där blir några ännu fattigare, några blir litet rikare och
ytterligare några blir mycket rika. I öst ekar ropen på demokrati.
I väst faller däremot de demokratiska idealen i rasande fart. Nationalstat-
ernas folkvalda representanter och regeringar har i Västeuropa med frenesi
frånhänt sig den ena möjligheten efter den andra att själva forma sitt eget
lands framtid. Ett gemenskapernas Europa byggs just nu, inte med den par-
lamentariska demokratins principer utan med överstatlighet och en tung by-
råkrati som främsta kännetecken.
I EG har den starkares rätt, dvs. kapitalets, blivit lag. Den svages rätt,
dvs. löntagarnas, har blivit en rekommendation. Det internationella kapita-
let gnuggar händerna. Marknaderna ligger öppna. Gränserna faller. Det är
bara att ta för sig.
Politiken har mist sin kraft. Vi är alla i frihetens namn utnämnda till kon-
sumenter. Ekonomisk tillväxt är fältropet. Ekonomisk tillväxt är förhopp-
ningen. Ekonomisk tillväxt är målet. Men är det lösningen? Denna fråga
borde vi ställa oss. Är det verkligen lösningen på den tid som vi i dag lever
i? Är det lösningen på det avspänningens Europa och det integrationens
Europa som för första gången kan existera utan hot av militärmakt? För
första gången kan kapital, kunskap och resurser frigöras för att man skall
kunna bygga ett folkens Europa.
Vi menar att det främsta hindret i dag för att förverkliga den historiska
möjligheten att bygga folkens Europa, är de transnationella bolagens väx-
ande makt över Europa och världen.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
47
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Den ekonomiska makten formas i dag kring tre geografiska maktcentra.
Det gäller ett dollarcentrum kring USA och Canada, ett yencentrum kring
Japan och mittländerna i Ostasien och ytterligare ett centrum kring EGs fast-
lagda planer på en ekonomisk och politisk union och en gemensam valuta.
Det är helt klart att EGs union är ett politiskt projekt syftande till ett Väst-
europas förenta stater. På den punkten är jag fullständigt enig med Carl
Bildt.
Vi vill emellertid delta i arbetat för ett folkens demokratiska Europa mot
det transnationella kapitalet. Därför motsätter vi oss planerna på ett svenskt
medlemskap. Vi säger ja till demokrati, generell välfärd och politisk själv-
ständighet. Vi säger ja till ett öppet och samarbetande Europa, till hela
Europa.
Vi vill att Berlinmurens fall skall utgöra inledningen till en tid då ett ge-
mensamt Europa byggs. Det skall bli ett gemensamt Europa som är demo-
kratiskt och som bryr sig om sina medborgare och inte bara sitt kapital, sina
varor och sina tjänster. Det gäller ett Europa som bryr sig om sina medbor-
gare och som värnar sin natur och miljö.
Den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen, ESK, hölls i Paris
i november 1990.1 ESK ingår alla europeiska stater samt USA och Canada.
Albanien har en observatörsplats.
Konferensen i Paris satte punkt för det kalla kriget och utgör avstampet
för en ny tid i Europa. ESK lägger grunden för ny tryggare europeisk säker-
hetsstruktur.
Europa behöver inte bara en gemensam säkerhet, utan också gemen-
samma och bindande miniminormer för miljön. Miniminormerna måste ge
varje land rätten att gå vidare och skärpa sin miljölagstiftning.
Det behövs ett alleuropeiskt parlament som fungerar öppet och demokra-
tiskt. Det kan organiseras genom att Europarådet utvecklas och utvidgar sin
medlemskrets till Europas alla länder.
Det alleuropeiska parlamentet kan vara direktvalt och anta bindande mi-
nimiregler i form av konventioner som rör problem som endast kan lösas
över nationsgränserna. Det gäller t.ex. gränsöverskridande miljöproblem,
som jag talade om. Det behövs emellertid också gemensamma minimiregler
mot det transnationella kapitalets grova utnyttjande av arbetskraft i olika
europeiska länder.
För att man skall kunna fördjupa den alleuropeiska tanken krävs natur-
ligtvis också ett fördjupat mellanfolkligt samarbete. Folkliga rörelser och or-
ganisationer i alla Europas stater måste ges ökade möjligheter och resurser
att utvidga sitt samarbete.
EG, som utgörs av tolv västeuropeiska stater, har inte uttalat avsikten att
inom överskådlig tid samla alla Euorpas stater. Det beror på att EG-unionen
inte vill ha med hela det fattiga Östeuropa, ännu. Man har nog med sina egna
eftersatta regioner.
EG-unionen innebär i stället att en ny mur skapas mellan väst och öst - en
välfärdsmur. Innanför den muren vaktar väst sina rikedomar, och utanför
står Östeuropa med billig arbetskraft.
Vi vill inte ha nya murar i Europa. Därför vänder vi oss också mot EGs
48
Östeuropapolitik. Vi menar att Östeuropas problem är akuta och måste lö-
sas i ett alleuropeiskt sammanhang.
Vi säger också ja till en ny internationell ekonomisk ordning. Två världs-
krig har börjat i Europa och oräkneliga kolonialkrig. Europas vapenfabri-
kanter har tjänat grova pengar på alla krig. Nu menar vi att vapenexporten
måste stoppas. Nedrustningen i Europa får inte leda till upprustning i tredje
världen. De bortrustade vapnen skall skrotas, inte säljas till Mellanöstern
eller andra konfliktområden utanför Europa. Avspänningen öst-väst får inte
följas av en skärpt konflikt nord-syd, som mobiliseringen i Gulfkrisen före-
bådar. Vänsterpartiet är ett internationalistiskt parti. Vi vill skapa en rättvis
världsordning där alla människor har samma värde och samma chanser i livet
oavsett i vilket land och i vilken världsdel de är födda. 40 000 barn dör varje
dag av fattigdom. De dör trots att alla vet att svält och sjukdomar, analfabe-
tism och okunnighet kan utrotas. Det finns resurser, men de måste användas
rätt. I dag går de förlorade i militär upprustning och i tredje världens gigan-
tiska räntebetalningar som är en del av den internationella skuldkrisen.
Skuldkrisen som riktas mot u-länderna måste stoppas. Sverige skall inte göra
gemensam sak med de gamla kolonialmakterna i EG-unionen. Vi skall ut-
veckla Europa, men inte på de fattiga ländernas bekostnad. Att lösa nord-
syd-konflikten och skapa rättvisa relationer i världen är vår tids största poli-
tiska uppgift. För EG-unionen finns den uppgiften varken med som tanke
eller målsättning. EG-unionen tänker samordna sin utrikes- och säkerhets-
politik och tala med en röst i utrikespolitiska frågor. Man vill ha en gemen-
sam försvarspolitik och gemensamma militära insatsstyrkor som skall kunna
användas i tredje världen, t.ex. i Gulfkrisen.
Vi menar att Sverige faktiskt har en unik roll att spela i världen. Sedan
några decennier har vårt land utrikespolitiskt i vissa avseenden kunnat fung-
era som en nordlig ombudsman för tredje världens länder, för syd. Den rol-
len kommer i den närmaste framtiden, med växande nord-syd-motsätt-
ningar, att vara än viktigare. Därför vill vi att vårt land självständigt och ak-
tivt skall kunna arbeta för en ny internationell ekonomisk ordning och för
militär nedrustning i hela världen. Därför vänder vi oss mot EG-medlem-
skapet.
Vi menar dessutom att Sverige har en större valfrihet utan medlemskap.
Visst är Sverige beroende av sin omvärld. Men alternativet till medlemskap
i EG-unionen är faktiskt inte isolering. Sverige har sedan 1973 ett frihandels-
avtal med EG. Det ger svensk industri tullfrihet gentemot EGs länder. Men
avtalet innebär också möjligheter till en friare handel med länder utanför
EG.
Ett medlemskap i EG förutsätter underordning av EGs tullunion. EG har
högre tullsatser och mer av importrestriktioner gentemot tredje land än Sve-
rige.
Sverige skall naturligtvis ha fortsatt handel med EG, men också bredda
handeln till andra delar av världen. Små väl integrerade marknader har visat
sig mer ändamålsenliga för sysselsättning, tillväxt och kontroll över ekono-
min än den planerade stormarknad som EG tänker införa till 1993. EFTA-
länderna har haft lägre arbetslöshet, kommit längre i miljöpolitiken och har
högre BNP per capita än EGs länder.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
4 Riksdagens protokoll 1990191:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
50
Sverige har mycket gemensamt med de övriga nordiska länderna. Det gäl-
ler de generella välfärdssystemen, fackföreningarnas ställning i samhället,
kvinnornas ekonomiska oberoende och synen på miljöfrågorna. Ett utvidgat
politiskt och ekonomiskt samarbete och integration mellan de nordiska län-
derna utgör ett viktigt alternativ till EG. Men det finns fler alternativ.
EFIA-samarbetet kan utvecklas och medlemskretsen utvidgas med öst-
europeiska stater, vilket inte står i motsättning till samarbetet med EG.
ESK sysslar även med handel, miljö, vetenskap och teknologi. ESK, som
samlar alla Europas stater samt USA och Canada, kan naturligtvis intensi-
fiera sin verksamhet på fler områden än det säkerhetspolitiska.
Östersjösamarbetet kan breddas och måste leda till militär nedrustning,
så att pengarna kan användas till samarbete kring ekonomi, handel och mil-
jöskyddande åtgärder.
FNs ekonomiska kommission för Europa, ECE, kan spela en större eko-
nomisk och en miljömässig roll. Denna organisation samlar också alla Euro-
pas stater.
Europarådet, som i dag samlar 24 stater, kan inom några få år, till skillnad
från EG-unionen, utvidga medlemskretsen till alla Europas stater. Europa-
rådet kan ta sig an frågor som kräver gemensamma europeiska lösningar.
Det saknas alltså inte alternativ. EG är i dag en realitet, men trots allt bara
en del av Europa. Europas verkliga styrka är just dess mångfald.
Vi menar att det, för att bemöta kapitalets internationella och transnatio-
nella samarbete, krävs ett fastare samarbete mellan arbetarrörelsen och
vänstern.
Arbetarrörelsen och vänstern i Europa måste samordna och ena sina
krafter mot det transnationella kapitalet. Det gäller såväl inom som utom
EG-unionen.
Fackföreningsrörelsen i Europa, i väst och i öst, måste enas och förstärkas.
För vänsterpartiet är kontakterna med vänstern och den gröna rörelsen i
Norden en näraliggande uppgift. Det gäller att utveckla konkreta alternativ
till EGs unionsplaner samt att vara med och bygga folkliga rörelser för de-
mokrati, nationellt självbestämmande, ekologisk hållbar utveckling, fack-
liga rättigheter och kvinnofrigörelse.
Samarbetet i Europa och i världen mot det transnationella kapitalet måste
ges fastare former än hittills och leda till gemensam handling och konkreta
solidaritetsaktioner. Det måste vara en av huvuduppgifterna i det kom-
mande politiska arbetet för en arbetarrörelse och en vänster.
Mot EGs fyra friheter - kapitalets, varornas, tjänsternas, arbetskraftens
frihet - vill vi ställa fyra folkliga rättigheter i Europa.
Många talar ju om visionen av ett enat, fredligt och fritt Europa. Den vi-
sionen har naturligtvis vi också. Men EG-unionen är inte i vägen för att få
den visionen förverkligad.
Grunden för hela EGs verksamhet är Rom-fördraget. Det är EGs grund-
lag som är överordnad varje medlemsstats egen grundlag.
Syftet med Rom-fördraget är att på alla sätt gynna handel och kommers i
Europa. För att nå detta har man fyra grundläggande friheter - friheten för
varor, tjänster, kapital och arbetskraft.
Ett problem med EGs syn på dessa friheter är att människan faktiskt inte
finns med, att sociala, miljömässiga, demokratiska och solidariska hänsyns-
taganden kan framställas som hinder för den fria rörlighet som är huvudsyf-
tet med EG. Därmed kan de också förbjudas av den mäktiga EG-domstolen.
Ett annat problem är att den framtida EG-unionens centralbank skall fatta
sina beslut just utifrån denna syn på de fyra friheterna, där huvudmålet är
prisstabilitet. Det leder till ekonomiska beslut som inte tar hänsyn till exem-
pelvis det traditionella svenska målet om full sysselsättning.
Vi anser att människor - och inte bara arbetskraft, utan alla människor -
varor och tjänster skall ha fri rörlighet inom hela Europa. Däremot är det i
demokratins intresse att kapitalets rörlighet över gränserna står under kon-
troll av folkvalda. Men den fria rörligheten för människor, varor och tjänster
får inte stå i motsättning till de fyra folkliga rättigheter som skall ligga till
grund för det alleuropeiska samarbetet:
Rättigheten att leva i demokrati, dvs. att leva i ett Europa som garanterar
politisk demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter.
Rättigheten att leva i en ren hälsosam miljö, dvs. ett Europa som garante-
rar att miljö och hälsa och säkerhet går före vinstintressen.
Rättigheten att leva i trygghet, dvs. ett Europa som garanterar alla dess
invånare rätt till social trygghet.
Rätten till lika människovärde, dvs. ett Europa som garanterar alla lika
rättigheter och skyldigheter oavsett ålder, kön, religion och nationalitet - ett
Europa som verkar för alla folks frihet och hela världens fred. Det är den
europeiska visionen som vi vill se förverkligad.
Det här steget kallades av någon av de tidigare talarna för bara ett steg på
vägen som kommer att följas av fler. Någon annan talare kallade det för det
historiska steget som aldrig kan bli ett steg tillbaka. Detta steg menar vi är
inte den rätta vägen för att lösa de stora problem och öppna de stora möjlig-
heter som vi står inför i Europa och världen i dag. Dessutom har det kommit
till på ett skandalöst sätt genom en fotnot i ett krispaket. Det visar med all
önskvärd tydlighet, tycker vi, att det är ekonomins lagar som är det styrande.
Det är storfinansens och det transnationella kapitalets signalsystem som riks-
dagsbeslutet med all uppenbar tydlighet kommer att bli en del av. Vi motsät-
ter oss detta.
I detta anförande instämnde Paul Ciszuk (mp).
Anf. 27 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Fru talman! Gudrun Schyman gjorde just det jag tog upp i mitt anförande,
nämligen ställde ett alleuropeiskt samarbete mot samarbetet med och inom
Europeiska gemenskapen. Jag tycker att det är att slå ett stort slag i luften i
själva verket. Det verkar som om alla andra organisationer än just EG är bra
organisationer för Gudrun Schyman. Hon kan tänka sig ett samarbete inom
ramen för ESK, Europarådet och inom ramen för EFTA t.o.m. Men just EG
är någonting ont för Gudrun Schyman. EG vill hon absolut inte ha för
mycket med att göra, helst ingenting.
Vi vänsterpartister är internationalister, säger Gudrun Schyman. Det är ni
säkert, men ert stora problem är att ni har lierat er med fel krafter ute i värl-
den. Vad beror det på att yen, dollar och ecu är de starka valutor kring vilka
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
51
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
52
det nu byggs upp en omfattande världshandel? Varför har inte rubeln nått
motsvarande ställning? Självfallet därför att de politiska krafter som ni har
lierat er med inte har haft kraften att konkurrera, att mäta sig med de krafter
som är byggda på marknadsekonomi och demokrati.
Det byggs välfärdsmurar mellan EG och Östeuropa, säger Gudrun Schy-
man. Ja, men vilka har byggt de välfärdsmurarna? Utgångsläget var ungefär
detsamma efter andra världskriget. Välfärdsmurarna är inte någonting som
ligger framför oss, de finns där redan. Det är kommunistdiktaturer i Öst-
europa som bygger välfärdsmurar, inte EG. Däremot har EG i hög grad bi-
dragit till den demokratisering som nu pågår och som vi hoppas skall leda till
att man småningom kan bygga välfärdstater också i Östeuropa.
Östeuropa skall konkurrera med billig arbetskraft, säger Gudrun Schy-
man, och omnämner det som någonting närmast negativt. Ja, men vad skall
det annars konkurrera med? Efter 40—45 års kommunistisk diktatur har öst-
européer ingenting annat att ställa upp med än just den billiga arbetskraften.
Då är det viktiga bidrag som vi kan ge att ge dem chansen att sälja saker
på våra marknader, där de just kan få uttnyttja deras fördel, nämligen billig
arbetskraft. Jag hade önskat en helt annan situation i Östeuropa, med väl-
färd, demokrati och marknadsekonomi under hela efterkrigstiden. Men det
är Gudrun Schymans gamla partivänner i Moskva och östeuropeiska stater
som har förhindrat en sådan utveckling. Nu kommer EG som räddningen
både för vänsterpartiet i Sverige och för alla deras syster- och broderpartier
i de östeuropeiska staterna, Sovjetunionen och på andra håll.
Vi skall naturligtvis försöka skapa ett alleuropeiskt Europa, säger Gudrun
Schyman. Jag delar Gudruns Schymans uppfattning på den punkten. Men vi
kommer dit genom EG, inte genom att motarbeta EG. Det bästa Sverige
kan göra är att bli medlem i EG och där arbeta för ett alleuropeisk Europa.
Anf. 28 CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Jag begärde ordet närmast därför att jag ibland är en nyfiken
person. När jag lyssnade först till Bengt Hurtig och sedan till Gudrun Schy-
man blev jag litet nyfiken på vad vänsterpartiet egentligen vill med Europa.
Jag har förstått av tidningsartiklarna att ni har en del problem internt nu för
tiden, men något klarläggande kanske vore på sin plats. Jag förstår av Bengt
Hurtigs anförande att vänsterpartiet numera accepterar ett EES-avtal. Det
är en nyhet, det är intressant och det innebär en positionsframflyttning. Vad
innebär ett EES-avtal? Jo, det innebär fri rörlighet för personer, varor, kapi-
tal och tjänster i hela det europeiska området. Det accepterar numera väns-
terpartiet. Jag understryker ordet kapital, eftersom Gudrun Schyman säger
att någon måste kontrollera kapitalet. Hon accepterar alltså den fria euro-
peiska kapitalrörligheten. Då infinner sig frågan: Vem skall då kontrollera
detta fria kapital, som vänsterpartiet just har accepterat? Har inte vänster-
partiet insett att den logiska slutsatsen, när man har accepterat EES, är med-
lemskap? Det är ju med medlemskap som man får inflytande. Med EES kan
man bara bli en randstat, som blir alltmer beroende av beslut som fattas i
andra länder men som berör också oss. Det är med medlemskap som man
får inflytande.
EG bygger demokratiska och politiska institutioner bl.a. därför att man
genom en europeisk lagstiftning t.ex. skall kontrollera kapitalrörelserna, för
att nu använda Gudrun Schymans ord. Ni har accepterat EES. Ni accepterar
den fria kapitalrörligheten, men ni vägrar att acceptera att detta måste kon-
trolleras. Kommunismens kris har vi sett i Östeuropa. Nu ser vi kommunis-
mens intellektuella sammanbrott också i svensk Europapolitik.
Anf. 29 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Jag skall be att få döpa om dessa två herrar till herr Wildt och
herr Besterberg. Carl Bildt blir verkligen vild när han uttalar sig om vänster-
partiets intellektuella sammanbrott. Herr Westerberg är en Besterberg och
vet precis hur man skall tolka saker och ting.
Först till Bengt Westerberg. Samarbetet med EG utesluter samarbete med
Östeuropa, säger han. Det utesluter inte det. Jag menar att ett medlemskap
i EG - nu talar vi om medlemskap och inte om EES - som begränsar våra
möjligheter att agera som en självständig nation i utrikespolitiskt, handels-
politiskt och säkerhetspolitiskt hänseende gör det naturligtvis svårare för
Sverige att självt vara aktivt inom ramen för EFTA, Nordiska rådet eller nå-
gon annan alternativ organisation, eftersom vi binds upp av medlemskap i
EG. Däremot är det inte så att ett icke-medlemskap i EG utesluter andra
samarbetsformer, också vad gäller EG. Det är nämligen en finess i det,
tycker jag.
Sedan höll Bengt Westerberg en utläggning om att vi har lierat oss med fel
krafter och om att rubeln inte har blivit någon stark ekonomisk valuta. Jag
tror inte att vi har lierat oss med kapitalkrafterna över huvud taget, i varje
fall inte så länge jag har varit med i vänsterpartiet. Jag tror inte heller att det
kommer att bli vår linje. Sedan kan man försöka hitta en spricka i partiet,
som Carl Bildt gjorde, men jag tror faktiskt inte att någon sådan finns. Jag
tror att vi står ganska säkert och stadigt. De intressen som vi arbetar för i
Sverige, i Norden, i Europa och i världen är inte i första hand kapitalets in-
tressen. Jag har full förståelse för dem som vill göra det. Det är väl därför
som vi har olika politiska partier. Ibland vore det på sin plats att klargöra
detta. Vi arbetar helt enkelt för olika intressen. Allting är inte bara ett stort
luddigt ”vi” i det här sammanhanget. De intressen som jag företräder får inte
företräde i EG-parlamentet, som alltså är någonting annat än vilken annan
internationell organisation som helst, just därför att den är överstatlig.
EES-avtalet har vi aldrig varit förtjusta i, Carl Bildt. Vi har sett det på det
här sättet: Det är bara ett steg till medlemskap. Tala rent ut! När vi säger att
vi kan acceptera ett EES-avtal är det under förutsättning att den svenska
grundlagen fortsätter att gälla, dvs. att vi själva skall stifta våra lagar och
fatta våra beslut, att vi inte behöver acceptera någon försämring på miljö-,
hälso- och säkerhetsområdet. Nu vet vi att det inte kommer att bli verklig-
het. Jag tror att vi är ganska klara över, åtminstone Carl Bildt och jag, att
EES-avtalet kommer att ha så stora begränsningar att den enda möjligheten
att acceptera avtalet över huvud taget är att man sätter på sig skygglapparna
eller liknande och låtsas som att det är någonting bra, fastän det kommer att
gälla i kanske bara två år och då inte spelar så stor roll. Jag tycker att vi skall
hålla oss till medlemskapsdiskussionen, för det är faktiskt den som står på
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
53
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
54
dagordningen. Medlemskap accepterar vi inte. Vi accepterar inte att det är
kapitalet som styr.
Anf. 30 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Fru talman! Vi har inte lierat oss med kapitalkrafterna, säger Gudrun
Schyman. Det är säkert alldeles riktigt. Gudrun Schyman talar också för hela
den internationella kommunismen. Är det inte i själva verket det som är pro-
blemet för det gamla vpk, för kommunisterna i Sverige och den internatio-
nella kommunismen, att man trodde att det gick att bygga ett samhälle på en
helt annan grund än demokratins och marknadsekonomins?
Är det inte tragiskt när man blickar ut över Centraleuropa och Östeuropa
och ser att de människor som hade ungefär samma utgångsläge som hela
Västeuropa efter kriget, i dag lever i en enorm fattigdom, ett enormt armod?
Skulden till detta är ju den ideologi som Gudrun Schyman företräder. Om
man hade intresserat sig litet mer för kapital, som Gudrun Schyman säger -
varför inte använda ordet marknadsekonomi - hade de människorna kunnat
leva med samma välfärd och på samma sätt som vi gör. Se tillbaka på efter-
krigstiden; då låg länder som Tjeckoslovakien i topp bland världens industri-
länder. Det är kommunismen som har förstört de här länderna, Gudrun
Schyman.
Det är genom en utveckling inom ramen för EG och Västeuropa, på de-
mokratins och marknadsekonomins grund, som vi kan skapa förutsättningar
för att det inte bara skall bli demokratier utan också välfärdsekonomier i
Östeuropa. Dessa förutsättningar skapas genom att man öppnar möjligheter
för dessa länder att handla med väst, genom direkta biståndsinsatser, som
gärna kan kanaliseras genom EG, eftersom EG-länderna inte bygger några
murar mot öst utan tvärtom vill öppna sig för att ge ökade stödinsatser i öst.
De enda murar som finns eller har funnits i Europa, Gudrun Schyman, har
kommunisterna byggt; både bokstavligt och bildligt. Berlinmuren har nu ra-
sat, och det som återstår är den välfärdsmur som kommunismen har byggt
mot Västeuropa. Den skall också raseras, precis så som Berlinmuren har ra-
serats.
Jag vill upprepa de frågor jag nyss ställde till Gudrun Schyman: Vad skall
Östeuropa konkurrera med om inte med den billiga arbetskraften? Det är
ingenting annat man lyckats skapa under kommunismens regim i Östeuropa
än just billig arbetskraft. Är det inte just det vi skall göra i väst: öppna våra
länder för en import från länderna i Östeuropa där de får konkurrera med
just det som de kan konkurrera med, nämligen billig arbetskraft? Kan Gud-
run Schyman nämna något annat positivt som kommunismen har åstadkom-
mit i Östeuropa och som är konkurrenskraftigt när man i dag vill skapa väl-
färd i de östeuropeiska staterna? Det vore roligt att få åtminstone ett exem-
pel.
Anf. 31 CARL BILDT (m) replik:
Fru talman! Tyvärr fick jag inte min nyfikenhet stillad av Gudrun Schyman
när det gäller vad vänsterpartiet egentligen tycker. Hon hade att meddela att
vänsterpartiet inte är förtjust i EES. Det är vi medvetna om. Sedan hyll-
ningstalen till Stalin förklingade har väl vänsterpartiet egentligen inte varit
förtjust över någonting i Europa, och inte heller i EES-avtalet. Men man
accepterar nu EES-avtalet. Accepterar man EES-avtalet accepterar man
också den fria rörligheten för kapitalet. Jag noterar att Gudrun Schyman i
sina undantag, eller vad det var, inte hade med just detta; ty den fria euro-
peiska rörligheten för kapitalet är accepterad av vänsterpartiet. Välkommen
i den fållan!
Då infinner sig den politiskt inte ointressanta frågan: Vem skall kontrol-
lera detta? Även jag, Gudrun Schyman, anser att det skall finnas en demo-
kratiskt fastlagd lagstiftning, t.ex. aktiebolagslagen, för att kontrollera det
ni i vänsterpartiet kallar kapitalets olika förehavanden. Ni försätter er i den
situationen att ni inte vill vara med och utöva någon sådan kontroll. Ni ac-
cepterar beroendet av detta kapital - så långt har sönderfallet inom kommu-
nismen i alla fall kommit, och man får ju vara tacksam för det lilla - men ni
vägrar att vara med och skaffa er inflytande på den europeiska utvecklingen
på detta område genom att bygga nya institutioner. Det är vänsterpartiets
senaste Europapolitiska linje - säkerligen inte den sista. Man accepterar be-
roendet men man vägrar inflytandet. Välkommen att marknadsföra den lin-
jen! Tacka vet jag Per Gahrton; han begriper i alla fall att säga nej.
Anf. 32 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Fru talman! Utan att föra fram några likheter i övrigt mellan Per Gahrton
och mig tror jag att vi i det här sammanhanget har ganska likartad inställning
till politiken.
Vad gäller EES-avtalet har vi sagt att vi naturligtvis inte är emot en varu-
handel med EG. Vi har ju en sådan redan i dag. Vi har den med det frihan-
delsavtal som gäller. Vi kan gärna tänka oss att bygga ut det i ett EES-avtal,
under förutsättning att - och så talade jag om vad det var: att Sverige fortsät-
ter att här bestämma hur vi skall ha det, att vi inte behöver göra förändringar
och försämringar på en rad för oss väsentliga områden.
Vad jag kan se i dag gör detta det omöjligt för oss att acceptera det EES-
avtal som - såvitt jag har förstått av de rapporter jag fått - man nu kommer
att presentera. Vi har alltså inte alls någon ändrad linje i det fallet. Om det
är den sista linjen i Europapolitiken över huvud taget skulle jag inte ens om
jag vore Carl Bildt våga säga någonting om; att den linje man lägger fast i
dag är den som alltid kommer att gälla, med tanke på de stora och snabba
förändringar som faktiskt pågår både i Europa och världen i övrigt.
Vad gäller kapitalets flöde över gränserna har jag en mycket realistisk
uppfattning om vad vi har möjlighet att begränsa politiskt. Jag skulle gärna
se att vi hade större möjligheter. Vi motsatte oss från vänsterpartiet att valu-
taregleringen avskaffades. Det var det absolut dummaste man kunde göra,
anser vi, eftersom man då påbörjade processen att frånhända sig möjlighe-
ten att driva en nationell ekonomisk politik, en arbetsmarknadspolitik med
full sysselsättning, en välfärdspolitik osv. Det var mycket olyckligt att en po-
litisk majoritet här i landet tyckte att det var bra.
Att bygga upp ett samhälle grundat på demokrati och medinflytande
tycker vi är något oerhört centralt, Bengt Westerberg. Dessutom finns det en
marknad och en ekonomi. En marknad kan vara destruktiv eller konstruktiv
beroende på vilken typ av ekonomi man utövar. Det kan vi väl vara överens
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
55
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
56
om. Jag menar att den typ av ekonomi som utövades i de väst- och centraleu-
ropeiska länderna under hägn av Sovjets ekonomiska dominans inte var
lyckad. Det kan vi också vara överens om. Den hade stora nackdelar. Dem
kan vi se i dag. Den ekonomi som utövas i dag på den marknad som finns
inom Västeuropa framför allt, men även inom stora delar av den övriga värl-
den, är inte heller särskilt lyckad, Bengt Westerberg. Den för bl.a. med sig
att 40 000 människor dör av svält varje dag. Den för med sig ett flöde av
pengar från fattiga u-länder till världens rika industriländer. Den för med sig
ökade klyftor och elände i världen, och i sin förlängning för den med sig en
ekologisk katastrof. Det är inte något särskilt bra resultat, Bengt Wester-
berg. Jag skulle gärna vilja se en bättre, mer konstruktiv ekonomisk politik
byggd på jämlikhet och solidaritet.
Anf. 33 INGER SCHÖRLING (mp):
Fru talman! Det var en intressant debatt vi fick med vänster- och höger-
krafter. Jag skulle vilja föra tillbaka den till utrikesutskottets betänkande.
Det är en liten blå bok, ganska oansenlig. Det finns ingenting utanpå som
röjer det snabbt uppkomna sprängstoff som finns inuti. Ändå berör den oss
alla; bonden i Skåne, gruvarbetaren i Gällivare, dagisfröken i Hökarängen,
pensionärer, skolelever, de nyfödda barnen och de ofödda barnen. Det
handlar om vår framtid, om Sverige och den västeuropeiska integrationen.
Precis som Carl Bildt sade är det ett historiskt beslut som skall fattas i dag i
riksdagen.
I det här blå betänkandet står det att regeringen bör kunna lämna in en
medlemsansökan till Europeiska gemenskapen. Utskottet bedömer det,
fortsätter man, sannolikt att så kan ske under 1991. Sannolikt är sannolikhe-
ten att så kommer att ske inte särskilt stor om de fyra partierna s, m, fp och
c tänker följa de spelregler som demokratin kräver. Demokratin kräver att
en grundlagsändring aldrig får hastas fram. Demokratin kräver att väljarna
skall ha gett mandat. Demokratin kräver att man vid stora, övergripande och
viktiga frågor för landet anordnar en folkomröstning.
Det är osannolikt att partier som talar om att decentralisera besluten och
makten, om brukarinflytande och delaktighet så kapitalt kör över folket och
demokratin beträffande vårt decenniums viktigaste beslut. Men av den käre
och mycket saknade Tage Danielsson lärde vi oss redan under kärnkraftsom-
röstningens dagar att det sannolika kan bli hur osannolikt som helst och att
det osannolika kan bli hur sannolikt som helst.
Sannolikt är det också så, att det är visionen om EG som de fyra partierna
vill ansluta oss till, inte det verkliga EG, utan visionen om EG. Visionen om
fred och frihet, rättvisa och demokrati finns hos alla människor, inte bara
hos européer utan också hos afrikaner och amerikaner, japaner och sovjet-
medborgare. Tyvärr leder inte alltid människors handlande och politiska
ställningstaganden till att visionerna kan förverkligas. Naturligtvis skulle jag
önska att EG var en fridens och frihetens, rättvisans och demokratins byg-
gare och att ett medlemskap skulle föra oss närmare detta visionära samhälle
av fred och frihet. Men jag har funnit att EG är odemokratiskt till sin kon-
struktion och byggt för att uppfylla helt andra drömmar, stormaktsdrömmar!
Utskottsmajoritetens argument för en EG-anslutning är oftast svepande
och rent av fatalistiska. Vi måste gå med i EG, vi kan inte stå utanför, vi är
redan så involverade i europeisk ekonomi, men låt oss gärna får några kon-
kreta och bra argument i dag!
Bengt Westerberg sade att det är bra att Sverige är med och påverkar ut-
vecklingen i EG liksom EGs hela konstruktion. Vilken genomslagskraft tror
Bengt Westerberg att våra krav och önskemål skulle få? Sverige har 2,6%
av EGs befolkning och Norden 5,6 %. Det är bara att räkna.
När det gäller socialdemokraterna frågar man sig om det är en sönderfal-
lande ekonomi eller en sönderfallande ideologi som är orsaken till att vi nu
står här i dag och skall besluta.
För de borgerliga partierna är det visionen om det moderat-liberala sam-
hället där det fria kapitalet, den fria konkurrensen och de fritt flödande va-
rorna på den stora marknaden skall ge oss ökad tillväxt och ökad välfärd.
Det är egentligen det samhälle som högerkrafterna så länge har velat genom-
föra men som de först nu har fått ordentlig ”vittring” på. Jag kan bara gratu-
lera Carl Bildt och Bengt Westerberg till deras seger- och triumftal. Carl
Bildt erkänner också klarsynt att EES-avtalet för Sverige innebär i stort sett
samma åtaganden som medlemskap.
Möjligen har centern kommit litet fel. Jag vet inte, men jag tyckte inte
att Olof Johanssons tal på något sätt var ett tal för EG. Enligt min mening
berättigade det inte på något sätt inställningen ”att det sannolikt skall
komma en medlemsansökan under 1991”. Det var faktiskt mycket konstigt.
Olof Johansson får väl förklara sig.
Antingen är det visionen om den starka socialdemokratin som skall byggas
som en motvikt till kapitalet och fungera som en kontrollant av det multina-
tionella kapitalet och dämpa marknadskrafternas alltför ystra härjande som
så snabbt har fått socialdemokraterna att ändra sig. Eller är det, och det är
troligare, en uppgivenhet över att man har tappat sin ideologi, övergivit de
gamla idealen och egentligen inte har någon annan politik än den borgerliga
att komma med? Hur kommer det att kännas för socialdemokratin att admi-
nistrera en moderat-liberal politik?
På Aftonbladets ledarsida den 25 november står det att läsa följande: ”So-
cialdemokratins brådska att kasta sig på EG-tåget ter sig mer som ett svar på
inrikespolitiska problem än som ett uttryck för en gedigen, bred demokra-
tisk folkopinion. Att socialdemokraterna i praktiken fattat beslut i efter-
krigstidens viktigaste fråga i samband med ett akut krisprogram, som skedde
den 26 oktober i år, är stötande. Det försvårar också en seriös diskussion om
de fördelar, möjligheter, problem och hinder som finns. För svenskarna är
ju frågorna om vad EG betyder för sysselsättningen, den generella välfär-
den, den offentliga sektorn, för kvinnorna och för facket många fler än sva-
ren.”
Om inte svenska folket tidigare har känt till att vi har kris i Sverige - man
undrar ju nu när julhandeln slår alla rekord - fick människorna en tankestäl-
lare när arbetsmarknadsminister Mona Sahlin på bästa kvälls-TV-tid lörda-
gen den 1 december sade sig känna oro över hur momsbortfallet i statskassan
på 40—60 miljarder kronor skall finansieras vid inträde i den inre markna-
den. Hon sade dessutom att hon inte hade tänkt så mycket på det. Jag tror
inte att det hjälper om man försöker trösta den oroliga ministern eller
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
57
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
58
svenska folket med talet om s.k. dynamiska effekter, eller som Bengt Wes-
terberg sade ”dynamiska processer”. Kanske blir det allt fler som, liksom
författaren Per Olof Enquist på Aftonbladets kultursida den 5 december an-
gående priset för den inre marknaden, kräver: ”Sluta ropa på vikten av att
förena sig med kulturens stora Europaanda. Tala i stället om hur ni tänker
totalfinansiera inträdet i inre marknaden. Allt annat är politiskt bedrägeri.”
Jag kan inte se någon lämpligare dag för redovisning av finansieringen än
nu här i kammaren - kanske av regeringens företrädare!
Hur ser då den gröna ideologin ut? Vilket är målet för Europasamarbetet?
Som ni vet anser vi att EGs främsta mål är att skapa en europeisk stormakt
som kan vinna handelskriget med Japan och USA. Vi anser att det saknas
förutsättningar för att det skall kunna bli en alleuropeisk samarbetsorganisa-
tion som bidrar till att stärka freden och friheten i hela Europa och att bygga
det ekologiskt stabila samhälle som ju är nödvändigt för en långsiktig, håll-
bar ekonomisk politik.
Alla har vi med glädje och hoppfullhet inför framtiden hälsat utvecklingen
i Östeuropa, men i samma ögonblick som Berlinmuren föll och demokrati-
processen just satte i gång var också EGs samarbetsmodell föråldrad.
Miljöpartiet de gröna har tillsammans med Europas andra gröna partier
angivet sex grundprinciper för hur de vill ha Europasamarbetet:
1. Europasamarbetet skall vara öppet på lika villkor för alla Europas na-
tioner och regioner. Gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på jäm-
likt sätt för hela världsdelen.
2. Europasamarbetet skall vara öppet mot resten av världen och inte ta
formen av en ”fästning Europa”. Inga utomeuropéer skall få svårare att
komma till Samarbets-Europa än de har att komma till dagens splittrade
Europa.
3. Europasamarbetet skall stärka freden och minska risken för nya mili-
tära konfrontationsmönster. Samarbets-Europa skall inte bli en ny militär
supermakt.
4. Europasamarbetet skall stärka demokratin och gynna regionalt och lo-
kalt självbestämmande. Endast beträffande viktiga gränsöverskridande pro-
blem, t.ex. beträffande miljöskador och grundläggande mänskliga rättighe-
ter, bör bindande beslut fattas på alleuropeisk nivå. I övrigt bör grundregeln
vara att makten flyttas ner till regional och lokal nivå.
5. Europasamarbetet skall ske i former som minskar miljöskador och so-
ciala klyftor. Gränshinder för varor, kapital och tjänster skall undanröjas,
förutsatt att detta inte leder till risk för miljöskador och sociala orättvisor.
6. Europasamarbetet skall gynna mångfald och motverka politisk likrikt-
ning; i stället skall enskilda länder och regioner känna stimulans att fungera
som förebilder, t.ex. genom mer avancerat miljöskydd eller mer solidarisk
socialpolitik.
Grunden till ett sådant samarbete finns redan, och Sverige är medlem i ett
trettiotal mellanstatliga europeiska samarbetsorganisationer - det är ingen-
ting som vi har hittat på för att ha en annorlunda modell -1.ex. Europarådet,
ESK, Europeiska säkerhetskonferensen, ECE, FNs ekonomiska kommis-
sion för Europa. ECE är också en alleuropeisk miljöorganisation med 33
medlemsländer, som bl.a. stod bakom miljökonferensen i Bergen. Dess-
utom finns 500 icke-statliga europeiska samarbetsorganisationer. Risken att
Sverige skulle isoleras om vi inte går med i EG är ren skrämselpropaganda.
Sedan kan man också undra över demokratin i Sverige och partiernas
mandat att kasta sig på det snabba EG-tåget.
För två år sedan, i valrörelsen 1988, var det inte tal om medlemskap i EG.
Nej, då var det harmonisering till Inre marknaden och en rad förbehåll för
att ett avtal skulle komma till stånd som gällde, förbehåll om att regeringen
”inte skulle acceptera någon social nedrustning, försämrad miljö, minskat
konsumentskydd, urholkad arbetsrätt, eftergifter på jämställdhetsområdet
eller försämrade arbetsvillkor” som pris för EG-anpassningen. Både Anita
Gradin och statsminister Ingvar Carlsson upprepade dessa förbehåll i januari
och mars 1989.
Sedan har de inte upprepats. Vad säger regeringens företrädare om dessa
löften och förbehåll? När slutade de att gälla? Jag kan inte se någon lämpli-
gare dag än i dag att svara på det, här i kammaren.
På socialdemokraternas kongress i september fördes ingen ingående de-
batt om EG-politiken. EG-diskussionen var ungefär i nivå med den diskus-
sion som fördes om söndagsöppet i butikerna. Nu har socialdemokraterna
tillsammans med de borgerliga partierna ändrat sig och tänker i rasande fart
driva igenom en medlemsansökan till EG utan att ens ha viskat om detta i
valrörelsen 1988. Hur skall väljarna kunna lita på politiker och partier om
de driver en politik som de inte har fått mandat för i allmänna val, speciellt
som den politiken handlar om ett rent systemskifte?
Folkomröstning har miljöpartiet krävt länge. Det är helt orimligt av en
regering i ett demokratiskt land att lämna in en medlemsansökan till EG el-
ler underteckna ett långtgående samarbetsavtal som EES utan att först ge-
nomföra en folkomröstning.
Den ändring av grundlagen som ett EG-medlemskap och också ett EES-
avtal innebär måste föregås av en folkomröstning. En delvis avveckling av
nationalstaten, som EG-anslutningen innebär, måste i en demokrati avgöras
av hela folket. Bristen på medvetande om vilken politik och vilken samhälls-
utveckling en EG-anslutning innebär motiverar verkligen en genomgripande
debatt, som måste föregå en folkomröstning.
Av de uttalanden som partierna tidigare gjort har vi förstått att det bara
är socialdemokraterna som ställt sig helt avvisande till en folkomröstning om
EG-medlemskap. Ingvar Carlsson har under hösten kategoriskt avvisat tan-
ken på en folkomröstning.
Miljöpartiet skrev därför till samtliga oppositionspartier och föreslog
överläggningar om formerna för en folkomröstning och för att klarlägga om
det finns en gemensam grundsyn på behovet av en folkomröstning och om
detaljerna för hur och när en folkomröstning skall ordnas.
Vänsterpartiet har svarat att det är positivt till överläggningar. Fp avböjde
inbjudan - och lämnade ett något kryptiskt svar om behovet av en folkom-
röstning. Centerns företrädare har svarat att de snart tänker svara. Det är
nu tre veckor eller en månad sedan vi skrev vårt brev. Moderaterna har inte
hört av sig.
I dag är ett bra tillfälle för partiledarna att lämna besked i frågan - inte
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
59
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
60
bara till miljöpartiet utan till hela svenska folket. Är ni beredda att efter en
klargörande och övergripande debatt fråga svenska folket - i en folkomröst-
ning - om vi skall söka medlemskap i EG eller ansluta oss till den inre mark-
naden?
Anf. 34 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att be Inger Schörling om ursäkt för att
jag inte har svarat på brevet. Jag skall självfallet göra det. Låg mig ärligt säga
att anledningen till att jag inte har svarat är att jag inte riktigt visste vem jag
skulle svara. Det är sällan jag får brev som är undertecknade av så många
olika språkrör, talesmän och företrädare men där det inte uppges vem det
egentligen är som skall ha svaret. Om Inger Schörling accepterar att få sva-
ret, skall jag sända det till henne. Det blir avböjande till de överläggningar
som miljöpartiet haft vänligheten att inbjuda till.
Det är intressant att lyssna på Inger Schörling. Vad är det i Sverige som ni
vill värna mot att vara med i den europeiska samverkan? När Per Gahrton
var uppe i talarstolen, var det som skulle värnas den svenska regleringsappa-
raten med alla dess böcker, meter, hekatomber av regleringar och författ-
ningar. Vad vi nu får reda på av Inger Schörling är att det är den höga svenska
momsnivån som miljöpartiet vill slå vakt om. Har jag förstått debatten rätt,
är den höga svenska momsen den s.k. kvinnofrågan när det gäller EG. Jag
begriper inte riktigt det där.
Men det jag för att ånyo stilla min nyfikenhet skulle vilja ha besked om är
det här med demokratin och det odemokratiska som miljöpartiet anser att
EG är.
Min första fråga är: Finns det någon annan europeisk samarbetsorganisa-
tion som är mer demokratisk än EG, som har ett direktvalt parlament, som
har öppet inflytande, där man diskuterar och beslutar? FNs ekonomiska
kommission för Europa är bland det mest byråkratiska jag någonsin har upp-
levt.
För det andra: EG bygger nu ut sin direkta demokrati genom att ha mer
av majoritetsbeslut - det är demokrati det! -- och genom att ge större möjlig-
heter för parlamentet att fatta beslut - det är demokrati det! Innebär detta
att miljöpartiet är berett att omvärdera EG när den direkta demokratin inom
EG stärks?
Och för det tredje: Skulle miljöpartiet vara berett att acceptera den totala
demokratiseringen av EGs beslutsmekanismer? De inskränkningar som i
dag finns i t.ex. Europaparlamentets möjlighet att fatta majoritetsbeslut i
vissa ärenden och som ni kritiserar, om jag har förstått det hela rätt, är ju
inskränkningar för att värna nationella parlaments möjligheter till infly-
tande.
Ju mer vi stärker Europa-parlamentet, desto mer tar vi bort från de natio-
nella parlamenten.
Jag tillhör dem som tror att det är nödvändigt och bra och att vi skall stödja
en sådan utveckling. Men miljöpartiet kan inte klaga på denna utveckling
och samtidigt säga att ni är för ett demokratiskt Europa. Ni får antingen mot-
arbeta demokratiseringen av det europeiska samarbetet eller vara för det.
Det krävs konsistens i politiken.
Anf. 35 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! Inger Schörling sade att de som är för medlemskap i EG talar
om visioner, och det är alldeles riktigt. EG har från början - EEC som det
hette på den tiden - varit styrt av en vision, nämligen visionen om fred och
frihet för Europas folk.
På den punkten har faktiskt visionen förverkligats. Vi har inte någonsin
upplevt en så lång period av fred i Europa, tror jag, som efter andra världs-
kriget. Det är naturligtvis till stor del beroende på den ekonomiska och poli-
tiska integration som har skett inom ramen för EG och som har gjort att
gamla arvfiender inte längre har slagits mot varandra, att det är otänkbart
för människor i vår generation att t.ex. Frankrike och Tyskland skulle börja
kriga med varandra, någonting som generationer före oss har tyckt vara näs-
tan helt naturligt.
Nu bygger EG vidare med en ny vision, visionen om medborgarnas
Europa, om möjligheten för människor att få röra sig fritt i Europa, att få
känna sig som européer och inte bara som svenskar eller fransmän eller bel-
gare eller någonting annat. Jag hoppas åtminstone att också svenskarna skall
få vara med och i denna mening känna sig som européer.
Jag hoppas också att den dynamiska process som EG är - jag nämnde det
i motsats till någonting som är statiskt - skall leda till att inte bara Sverige,
Österrike, Finland och andra länder som nu står och knackar på EGs dörr
blir medlemmar utan att också Ungern, Tjeckoslovakien och Polen så små-
ningom kan bli medlemmar i EG. Vi vet ju att de staterna siktar mot detta.
De talar öppet om att medlemskap är målet. De anpassar sig redan delvis i
sin interna politiska process till EG, just i förhoppningen om att medlemska-
pet skall bli verklighet.
Hur skall vi finansiera inträdet? frågar Inger Schörling. Om man nu vill se
detta i ekonomiska termer, tycker jag att den relevanta frågan är: Hur skall
vi finansiera att stå utanför? Det är självklart att bygger vi barriärer mot EG,
så kommer det att kosta Sverige någonting att stå utanför.
Att vara med i EG, att vara med och påverka processen, att engagera sig
i de människor som lever under mycket fattiga och dåliga förhållanden i EG,
att inte nöja sig med att angripa problem bara i Sverige, tycker jag är en
spännande vision att arbeta politiskt för.
Inger Schörling säger att EG var föråldrat den dag Berlinmuren föll.
Tvärtom, det blev ju ytterligare en drivkraft i den utveckling som pågår inom
EG. I dag är Östtyskland redan en del av EG. Snart kommer också andra
östeuropeiska och centraleuropeiska stater att vara en del av EG. Detta
hade naturligtvis inte varit möjligt utan Berlinmurens fall. För övrigt, som
jag sade i mitt huvudanförande, ser jag utvecklingen inom EG - målet, visio-
nen om den inre marknaden och medborgarnas Europa - som en mycket
central och viktig förklaring till att Berlinmuren föll. Så där har ännu en vi-
sion förverkligats. Låt oss nu vara med och se till att ytterligare visioner för-
verkligas i framtiden.
Anf. 36 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Inger Schörling tyckte att jag skulle förklara mig. Jag gjorde
faktiskt det i mitt huvudanförande genom att hänvisa till vad Pär Granstedt
hade sagt. Det är inte min uppgift att repetera utskottsrundan.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
62
Men låt mig då för säkerhets skull göra det tydligt. Jag bara konstaterar
att vi är positiva till ett EG-medlemskap, under vissa bestämda förutsätt-
ningar, och vi är beredda att genom bemyndigande till regeringen aktivt
pröva dessa förutsättningar. I övrigt hänvisar jag till mitt huvudanförande.
Varför skulle man inte i den här situationen lyfta fram det som är proble-
met? Det är ju det som har varit inriktningen av hela mitt anförande. Jag
tycker att det finns för litet av den sortens debatt i Sverige.
Jag anser att de som bara talar om medlemskapet utan något problem och
menar att det inte innebär några svårigheter de bäddar för en debatt som
kommer efteråt. Den debatten tycker jag vi skall ha före.
Om jag skulle vara i närheten av vad EG-parlamentariker och andra parla-
mentariker i Europa säger av kritik mot EG skulle jag förmodligen bli lands-
förvist. Jag går inte så långt, men det finns en utomordentligt hård kritik mot
hur EG fungerar ur demokratisk synpunkt, ur miljösynpunkt, när det gäller
regionalpolitik och område efter område bland dem som är parlamentariker
inom EG-länder. Den debatten måste vi lära oss att föra här i Sverige och
att göra det utan att sätta stämplar på folk om att de är Europanegativa.
Detta har sagts i den här debatten. Låt bli det, så lovar jag att inte sätta Euro-
papositiv stämpel på någon.
Detta är bakgrunden till mitt sätt att argumentera.
Låt mig till sist säga att det är viktigt att vi inte övertolkar dagens beslut.
Jag förstår inte riktigt miljöpartiets representanter som har en tendens att
göra det. Det är riktigt att här krävs en demokratisk förankring. Det krävs
två allmänna val, och vi utesluter för vår del inte heller en folkomröstning.
Men då skall det finnas ett framförhandlat alternativ att ta ställning till. Vi
har fått nog av manipulativa folkomröstningar i vårt land. Det skall vi inte
ha i EG-frågan och i Europafrågan. Den här gången skall det handla om att
svenska folket skall få en ordentlig information och grundläggande möjlighe-
ter at ta ställning. I det läget kan ingen, enligt vår uppfattning, utesluta en
folkomröstning och ett ställningstagande av svenska folket.
Anf. 37 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Carl Bildt frågar vad det är som jag och miljöpartiet vill för-
svara. Jo, det är precis det som regeringen inte kunde acceptera tidigare i
år nämligen social nedrustning, försämrad miljö, minskat konsumentskydd,
urholkad arbetsrätt, eftergifter på jämställdhetsområdet eller försämrade ar-
betsvillkor. Det vill vi försvara, och det var priset för EG-anpassningen.
Både statsministern och Anita Gradin har upprepat att det skall vara förbe-
håll. För oss är detta fortfarande hinder för en EG-anslutning.
Även om EG försöker bli mer demokratiskt, så är det nog inte så mycket
bevänt med det. Det kommer inte att utökas speciellt mycket, ganska blyg-
samt. Dessutom är ju parlamentet inte beslutsfattande, utan bara rådgi-
vande.
Carl Bildt frågar: Om EG blev så demokratiskt som vi önskar, skulle vi
då kunna godta det? Nej, faktiskt inte. Det är fortfarande alldeles för stort,
alldeles för mycket makt koncentrerad på ett ställe. Vi har precis samma re-
sonemang som vi för när det gäller de multinationella företagen. För mycket
makt koncentrerad på ett ställe leder inte till någon demokrati.
Bengt Westerberg talar om folkpartiets visioner; men det är inte våra vi-
sioner. Det är inte vårt idealsamhälle. Vårt idealsamhälle är ett ekologiskt
och närdemokratiskt samhälle. Det är vad vi arbetar för här i riksdagen. Har
inte Bengt Westerbergs parti talat ganska mycket om närdemokrati? Har
man inte ändå litet svårt att acceptera den konstruktion som EG-anslut-
ningen innebär? Jag tycker att det som Olof Johansson sade nu var ganska
bra och klargörande men jag har fortfarande litet svårt att förstå hur center-
partiet kunde gå med på denna utskottsskrivning. Om det stämmer som Olof
Johansson säger med de problem han redovisar, de farhågor han har om EG-
medlemskap, så tycker jag att det var litet lättsinnigt att skriva under att man
sannolikt kan lämna in medlemsansökan 1991.
Jag tror inte vi övertolkar utrikesutskottets betänkande. Jag har precis
samma uppfattning som Carl Bildt: Det är ett historiskt beslut som vi fattar
i dag.
Anf. 38 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Om att detta är ett historiskt beslut är Inger Schörling och
jag eniga. Jag har svårt att se att man kan anse något annat.
Men jag vill upprepa de två frågeställningar jag framförde till Inger Schör-
ling och miljöpartiet.
Den första gällde momsnivån, eftersom hon i sitt anförande framställde
möjligheten till sänkt moms som en av de onda saker som medlemskapet
skulle kunna medföra. Vad är det för fel på att sänka momsen? Hur kan man
framställa sänkt moms som ett hot och utmåla EG som något ont därför att
en anslutning kommer att tvinga fram en sänkning av den svenska momsen?
Jag tror Inger Schörling har alldeles rätt: EG-integrationen kommer att
göra det nödvändigt för Sverige att sänka olika skatter, inte minst den absurt
höga svenska momsen. Men detta är bra, det är ett argument för att vi skall
gå med i EG.
Skall miljöpartiet använda värnet av momsen som ett argument mot EG
kan jag bara säga: Lycka till! Jag tror inte det blir någon succé.
Den andra frågan handlade om demokrati. Eftersom ni talar så mycket
om att EG är odemokratiskt ställde jag den raka frågan: Kan ni acceptera
EG om det blir mera demokratiskt? Den frågan ställde jag för att avgöra om
detta var ett genuint argument eller bara ett svepskäl.
Inger Schörling säger att hur demokratiskt EG än blir är miljöpartiet i alla
fall emot en svensk anslutning.
Tack för det! Det var i alla fall ärligt besked. Demokratin är ett svepskäl.
Oavsett Hur demokratiskt det europeiska samarbetet blir är miljöpartiet
mot det. Man är inte för demokrati, man är mot Europa. Men sluta då att
hyckla om detta med demokrati! Ni är emot EG oavsett hur demokratiskt
eller odemokratisk det är. Tala om vad det verkligen handlar om. Ni vill sitta
i ert nationella reserveringsreservat här med era författningssamlingar in-
takta och era momssatser och er nedåtgående ekonomi. Det blir inte ens bra
miljö av detta, men isolationism blir det i alla fall. Sluta hyckla om demokra-
tin, men tack för det klara beskedet.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
63
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
64
Anf. 39 BENGT WESTERBERG (fp) replik:
Herr talman! De visioner jag nämnde tidigare är inte våra, utan de visio-
ner man hade när man skapade handlar om fred och frihet för Europa, ett
medborgarnas Europa där människor kan röra sig fritt.
Det är inte våra visioner, säger Inger Schörling. Nej, jag har anat länge att
det inte är era visioner, men det är fortfarande visioner som vi har lätt att
instämma i som liberaler.
Det verkar som om Inger Schörlings internationalism är att kunna samar-
beta med ett trettiotal organisationer i Europa, men inte med EG. Varför
undvika den organisation som visat sig mest kraftfull, som har gjort mest för
att bidra till freden i Europa, till utvecklingen Europa, till demokratise-
ringen i Östeuropa? EG är den organisation som har åstadkommit mest.
Men Inger Schörling menar att varje annan organisation är bättre än den.
Jag kan inte förstå det. Det är självklart att det för svensk del är allra vikti-
gast att samarbeta med EG, helst som fullvärdig medlem.
Inger Schörling beskriver ett elände i EG. Sverige är oerhört mycket
bättre än EG. Risken är att allting blir sämre om vi samarbetar med EG.
Men inte är det så dåligt i EG! Inger Schörling har säkert rest i olika väst-
europeiska stater, åtminstone varit i Danmark, och kunnat konstatera att det
inte är fråga om detta elände som hon beskriver. Varför flyr inte danskar
över sundet? Det är fri invandring för danskar till Sverige. Om det var ett
sådant elände och så oerhört mycket bättre i Sverige än i Danmark skulle de
naturligtvis komma i hundratusental från Danmark och hit. Men de gör inte
det, eftersom de inte har samma verklighetsbild som Inger Schörling. Det är
inte så oerhört mycket sämre att leva i Danmark än i Sverige. Detsamma kan
sägas om många andra EG-stater.
Det finns förvisso kritiker när det gäller situationen i EG. Vi tycker inte
heller att allting är bra. Självklart inte. Det krävs mycket mer på miljöområ-
det, det krävs mer för att ge löntagarna inflytande i företagen. Det krävs mer
för att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män och mycket annat.
Men när vi nu ser allt detta och att det inte är som vi skulle önska i dessa
länder - vad gör vi då? Skall vi sluta oss i oss själva, koncentrera oss på vårt
eget, bygga murar runt Sverige för att skydda oss? Eller skall vi som goda
internationalister kasta oss ut i världen, förena oss med goda krafter i
Europa och försöka förändra det vi ogillar?
För mig som internationalist är det sista reaktionsmönstret det självklara.
Vi skall gå ihop med liberaler och andra progressiva krafter i europeiska län-
der och försöka skapa ett bättre Europa för våra barn och barnbarn. Det är
det aktiva handlandet för att förverkliga det medborgarnas Europa som så
småningom omfattar alla demokratiska europeiska stater som vi i folkpartiet
liberalerna vill medverka till.
Anf. 40 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Inger Schörling sade att hon hade svårt att förstå hur vi
kunde skriva på detta betänkande. Hon ansåg det t.o.m. lättsinnigt.
Vi har stämmobeslut inom centerrörelsen på en öppen attityd till Europa,
bl.a. till EG. Det inkluderar möjligheten till ett medlemskap. Den här möj-
ligheten att påverka hur Sveriges relationer till Europa i dess helhet och till
EG kommer att bli kom genom det förslag regeringen har framlagt och ge-
nom det ställningstagande som gjordes i utrikesutskottet.
Att låta det tåget gå utan påverkan skulle vara att agera lättsinnigt. Vi har
påverkat, och vi har sedan gammalt den traditionella uppfattningen att när
det gäller Sveriges relationer med omvärlden handlar det om att skapa så
breda parlamentariska majoriteter som möjligt och att ta sin del av ansvaret.
Det gör vi, och det är därför vårt handlande är motsatsen till lättsinne. Vi
deltar i den beslutsprocess som nu startar.
Men jag vill återigen uttrycka en viss förvåning över att miljöpartiet så
starkt vill betona att detta är ett historiskt beslut. Det är en farlig attityd. Det
är lätt att förväxla den med tanken att medlemskap blir det i vilket fall som
helst oavsett förutsättningarna. Det kan lätt förväxlas med knäfallspolitik.
Jag hoppas att ni inte har den attityden också.
Anf. 41 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Nej, Carl Bildt, sänkt skatt eller sänkt moms är inte något
hot i sig självt. Carl Bildt förstår säkert mycket väl att det inte är den saken
jag talar om. Jag talar om att vi värnar om vår beskattningsrätt.
Hur skall vi kunna finansiera allt det vi vill här i Sverige om vi inte har rätt
att beskatta oss själva?
Carl Bildt vet mycket väl att mellan 40 och 60 miljarder försvinner ur stats-
kassan om vi sänker momsen till EGs nivåer. Det är väl ingen hemlighet. Hur
skall vi då kunna slå fast att vi inte skall acceptera någon social nedrustning,
försämring av miljön eller urholkning av arbetsrätten? Svara på det, Carl
Bildt, för det är du, ditt parti och dina borgerliga bröder som inte har svarat
på hur ni tänker totalfinansiera EG-anslutningen! Jag är inte den enda som
har krävt besked om det.
Carl Bildt - vi är emot anslutning till Sovjet, även om Sovjet skulle ha varit
en demokrati. Vi är emot anslutning till USA, för vi är emot anslutning till
stormakter över huvud taget. Carl Bildt förstår kanske inte skillnaden mel-
lan distansdemokrati och närdemokrati.
Bengt Westerberg gör sig litet onödigt lustig, tycker jag, när han pratar
om reservat osv. De visioner som folkpartiet har är marknadskrafternas och
storföretagens visioner om Europa. Det är inte medborgarnas visioner. De
visioner som medborgarna har om rättvisa och frihet delar vi också, vilket
Bengt Westerberg vet mycket väl.
Vem är det som har stått för hela EG-konstruktionen om inte storföreta-
gen och industriledarna? Vem är det som har stått för de utredningar som
har visat att EG skall leda till det oerhörda välstånd som påstås i rappor-
terna? Jo, det är storföretagen och industriledarna som för fram sina önske-
mål.
Vad är det, Bengt Westerberg, som gör att ni enbart är för EG och emot
alla andra organisationer? Är det för att EG är speciell på något sätt - något
slags ny stat?
Centern får naturligtvis klara ut sin politik själv. Men jag undrar om inte
Olof Johansson tycker att det känns litet konstigt att stå här i dag och lyssna
på Carl Bildt och Bengt Westerberg och deras jublande segertal.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
5 Riksdagens protokoll 1990/91:43
|
Prot. 1990/91:43 11 december 1990 |
Andre vice talmannnen anmälde att Carl Bildt och Bengt Westerberg an- |
ker.
|
Sverige och den |
Anf. 42 Statsrådet ANITA GRADIN (s): Herr talman! För tredje året i rad debatterar riksdagen ett omfattande be- Frågan om vårt deltagande i Europaintegrationen är ett av våra viktigaste Självklart är den breda enigheten också en styrka för regeringen, när vi Det nya i det betänkande vi nu diskuterar är naturligtvis att riksdagen utta- Regeringen klargjorde sin inställning i den skrivelse som överlämnades till Det som möjliggjort denna breda enighet i medlemskapsfrågan är natur- Det är alltså, herr talman, stora och avgörande förändringar som har in- Det finns en myt som går ut på att socialdemokratin i oktober i år gjorde Vi har under lång tid förespråkat svenskt deltagande i den västeuropeiska Socialdemokratin har sett nya möjligheter i ljuset av det senaste årets ut- Också i det Europauttalande som antogs av den socialdemokratiska kon- |
|
66 |
ringen ett mandat. |
I årets regeringsförklaring skrev vi att - jag citerar: ”Sverige eftersträvar
ett så omfattande och djupgående samarbete med EG som är förenligt med
vår neutralitetspolitik.” Ett par rader längre fram i regeringsförklaringen he-
ter det - jag citerar igen: ”1 ett Europa med en ny fredsordning och där
blockgränserna försvunnit, skulle det därmed gå att förena ett svenskt med-
lemskap i EG med en fortsatt neutralitetspolitik.”
Slutsatsen är klar: Vid riksmötets öppnande i början av hösten sade vi att
svenskt medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik är vad rege-
ringen eftersträvar. Därför hälsar vi naturligtvis dagens riksdagsuttalande
med stor tillfredsställelse.
Beträffande tidpunkten för när en svensk medlemskapsansökan bör läm-
nas in råder fortfarande en viss skillnad mellan de fyra stora riksdagsparti-
erna. Man är överens om att regeringen bör kunna lämna in en ansökan efter
en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna, men
efter samråd i utrikesnämnden.
Moderater och folkpartister är redan nu säkra både på när den samlade
bedömningen kan ske och hur den skall utfalla. Deras slutsats blir att en
svensk medlemskapsansökan bör lämnas in under 1991, dvs. nästa år. Social-
demokraterna och centern bedömer det sannolikt att så kan ske, men uteslu-
ter inte att utvecklingen kan gå långsammare.
Detta avspeglar en grundläggande skillnad. Det finns de som vill att Sve-
rige skall gå med i EG till varje pris. Exempelvis ser man ibland debattartik-
lar där det hävdas att vi nu borde kasta neutraliteten över bord för att kunna
bli medlemmar i EG.
Socialdemokratin liksom säkert en stor majoritet av svenska folket står
i stället bakom utrikesutskottets formulering om svenskt medlemskap med
bibehållen neutralitetspolitik.
Jag hoppas att vi i fortsättningen skall slippa debatten om vilket år eller
vilken månad en svensk medlemskapsansökan bör lämnas in. Det är en föga
inspirerande debatt, och den är inte till mycket hjälp för alla dem som vill
sätta sig in i vad ett medlemskap innebär.
Ibland har jag haft känslan att de som bedrivit den här datumexercisen,
och som besvarat de flesta frågor med ett slagordsmässigt ”Ja till Europa”,
har glömt att göra klart för sig vad det hela handlar om i sak.
Det kan vara förklarligt. Har man redan bestämt sig för ett ja behöver
man kanske inte besvära sig med fakta och analys. Likadant med dem som
bestämt sig för att EG är ett ondskans imperium. De söker inte fakta, utan
de söker argument för att få sin uppfattning bekräftad.
De som eventuellt tror att allt blir bra och alla problem skall lösa sig bara
vi går med i EG kommer att bli besvikna. SAF-tidningen har t.ex. varnat
de företag som funderar på att flytta till EG för att komma undan svenska
miljökrav. De kommer att bli besvikna - för miljöpolitiken inom EG går
snabbt framåt. Och de som hoppas på att Europaintegrationen skall rulla
tillbaka den sociala tryggheten eller rasera det socialdemokratiska samhälls-
bygget - ja, de kommer också att bli gruvligt besvikna.
Vår utgångspunkt är den rakt motsatta. När vi söker uppnå ett breddat
och fördjupat samarbete med EG gör vi det från en övertygelse om att ett
sådant samarbete är av största vikt för att vi skall kunna bibehålla och ut-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
67
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
68
veckla vår välfärd. Det verkliga hotet mot välfärdspolitiken är en dålig sam-
hällsekonomi. Ett isolerat Sverige skulle inte klara av den starka ekonomi
som är själva basen för vår välfärd.
Sverige är ett litet land. Vi är därför starkt beroende av vår utrikeshandel.
Av geografiska och historiska skäl är våra kontakter med Västeuropa särskilt
omfattande. Det svenska näringslivet är redan i dag i hög grad inflätat i det
övriga Västeuropa.
Den här internationaliseringen har varit en förutsättning för den lycko-
samma ekonomiska utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden. Det är ge-
nom den vi kunnat upprätthålla en hög sysselsättning och finansiera den so-
ciala tryggheten.
Samtidigt innebär internationaliseringen att åtminstone de större företa-
gen ganska obehindrat kan flytta sitt kapital över nationsgränserna. Det är
en myt som ibland förekommer i debatten att den situationen inträdde ge-
nom att vi avskaffade valutaregleringen den 1 juli 1989. I längden kan inga
lagar eller regler tvinga företagen att stanna i Sverige eller att investera här.
Integrationen bland västeuropeiska företag är sedan länge ett faktum. I
takt med att företagen internationaliseras blir det allt svårare för nationella
myndigheter eller fackliga organisationer att kontrollera deras verksamhet.
Det ställer krav på ett ökat samarbete staterna emellan.
Därför handlar integrationsarbetet i Västeuropa inte minst om att ställa
upp regler som begränsar och styr näringslivet och marknadskrafterna. Det
ligger i Sveriges intresse att delta i ett sådant arbete och att skapa ett medbor-
garnas Europa.
Genom att aktivt delta i det europeiska samarbetet kan vi stärka och ut-
veckla den sociala dimensionen. Det gäller t.ex. arbetsmarknadspolitiska
frågor, arbetsmiljö, social trygghet, jämställdhet och familjepolitik. Vi vet
att man inom EG - såväl i kommissionen som i enskilda EG-länder - är in-
tresserad av våra erfarenheter på dessa områden.
Vi kan vara stolta över vårt sociala trygghetssystem, och vi skall självfallet
slå vakt om den svenska välfärdsmodellen. Detta innebär dock inte att våra
lösningar och åtgärder i alla avseenden skulle vara unika eller de mest långt-
gående. Givetvis kan och vill vi också dra lärdom och nytta av det arbete
som bedrivs i andra europeiska länder och i EG-kommissionens regi.
Man skall vara på det klara med att EG inte har och inte eftersträvar nå-
gon harmoniserad socialpolitik. Utformningen av socialpolitiska, liksom ar-
betsmarknadspolitiska, åtgärder är till helt övervägande del en fråga för de
nationella regeringarna. Någon harmonisering av socialavgifterna, som till
stor del finansierar välfärdspolitiken, är inte heller aktuell. Vad man där-
emot eftersträvar är att fastställa gemensamma miniminivåer på olika områ-
den. Det framgår exempelvis av en rad åtgärdsförslag i handlingsprogram-
met för genomförandet av EGs sociala stadga.
I det avsnitt i långtidsutredningen (LU 1990) som diskuterar fördelnings-
politiska frågeställningar inför 90-talet görs följande analys: ”Det som avgör
om det går att bibehålla fördelningsambitionerna i socialpolitiken är i stället
finansieringsmöjligheterna, dvs. att ha ett skattesystem och ett skattetryck
som avviker från det i andra länder.
Det är ett problem som finns redan i dag - och i själva verket har det fun-
nits sedan länge. Det här är inte faktorer som är kopplade till en eventuell
EG-integration. Utrymmet för en egen skattepolitik är redan i dag begränsat
som en följd av det utvecklade utbytet av varor och tjänster. Det minskar
med den pågående internationaliseringen - men det är inte obefintligt utan
avgörs till syvende och sidst av om svenska löntagare är villiga att i motsva-
rande mån avstå från reallöneökningar.”
I detta sammanhang vill jag nämna att frågan om harmonisering av skatter
inte omfattas av de pågående EES-förhandlingarna.
De förslag på skatteområdet som EG internt diskuterar rör dels de indi-
rekta skatterna - mervärdeskatten och punktskatterna dels kapitalbe-
skattningen. Harmonisering på skatteområdet är dock något som visat sig
tillhöra de allra svåraste frågorna att uppnå enighet kring inom EG. För när-
varande är inriktningen att uppnå en överenskommelse om minimiskattesat-
ser. En sådan eventuell överenskommelse skulle inte hindra ett land från att
använda högre skattesatser. När slutliga beslut kan tas är för närvarande
oklart. Detta förklaras bl.a. av att det rör sig om kontroversiella frågor, som
dessutom kräver enhälliga beslut i rådet.
Metallindustriarbetareförbundet har i skriften Sverige, EG och den so-
ciala tryggheten belyst vad ett närmande till EG skulle kunna innebära. Sam-
tidigt som man framhåller att vi inte får blunda för att den pågående utveck-
lingen kan leda till problem, gör man följande, enligt min uppfattning
mycket bra, sammanfattande analys:
Ӏnnu felaktigare vore det emellertid att se EG:s utveckling som styrande
för de svenska socialförsäkringarna. Dessas framtid kommer i långt högre
grad att bestämmas av den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige.
Med en bra ekonomisk utveckling och en stark ställning för arbetarrörelsen
finns goda förutsättningar för ett avancerat, finmaskigt socialt trygghetssys-
tem. Formerna för vårt samarbete med EG måste ses ur detta perspektiv.
Avgörande måste vara att samarbetsformerna ska bidra till att ge ekono-
miska förutsättningar för ett solidariskt socialförsäkringssystem.”
Jag delar helt uppfattningen att EG-frågan är oerhört viktig för oss kvin-
nor. Den är viktig för alla medborgare. Däremot kan jag inte hålla med om
att det inte finns ett kvinnoperspektiv i dagens EG-debatt. Det förs faktiskt
en debatt om just dessa frågor, både i massmedia och inom partier och orga-
nisationer. Det tycker jag är positivt.
Jämställdhetsperspektivet måste finnas med i alla de delfrågor integra-
tionsarbetet omfattar. Därför har jag, tillsammans med jämställdhetsminis-
tern Margot Wallström, uppdragit åt samtliga de 25 arbetsgrupperna inom
regeringskansliet att göra en redovisning ur det perspektivet. Detta skall
vara klart till årsskiftet.
Både jämställdhetsministern och jag har, såväl i debattartiklar som i olika
anföranden, slagit fast att vi anser att det är av största vikt att de sociala frå-
gorna och jämställdhetsfrågoma drivs framåt och att kvinnor deltar i debat-
ten om vårt framtida samarbete med EG.
Därför anordnade också Margot Wallström och jag i september ett semi-
narium om just kvinnorna och EG. Till seminariet hade vi inbjudit personer
både från EG-parlamentet, från Europafacket och från Danmark, för att be-
lysa kvinnoperspektivet från olika utgångspunkter.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
69
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
70
En övergripande slutsats av alla de anföranden och inlägg som gjordes vid
seminariet är att det är av största vikt med ett brett samarbete i dessa frågor.
Om vi delar med oss av våra erfarenheter och samarbetar över gränserna,
har vi större möjligheter att påverka utvecklingen i hela Europa i en för kvin-
norna positiv riktning.
Det idé- och informationsutbyte som förekom vid seminariet, och den do-
kumentation som presenterades, bl.a. en faktaskrift om EG och jämställd-
heten som UD och civildepartementet nyligen tagit fram, kan förhoppnings-
vis tjäna som ett underlag för den fortsatta debatten i dessa frågor.
Det gäller inte bara debatten här i kammaren, utan också bland forskare,
på arbetsplatserna, i hemmen, inom partier och organisationer. Det gäller
naturligtvis inte bara jämställdhetsfrågorna, utan det krävs ett rejält och sak-
ligt informationsutbyte över huvud taget.
Med det sagda har jag nu besvarat den interpellation (1990/91:67) av Gud-
run Schyman som står på dagens föredragningslista.
Herr talman! Trots att det nu tycks finnas en bred enighet om att Sveriges
ambition bör vara ett fullvärdigt medlemskap i EG är det EES-förhandling-
arna som nu måste vara vår första prioritet.
Detta har regeringen understrukit vid ett flertal tillfällen, bl.a. i vår skri-
velse (1990/91:50) av den 26 oktober. Vi skall med kraft fullfölja förhand-
lingarna med sikte på ett EES-avtal som skall träda i kraft den 1 januari 1993.
Detta är den möjlighet som står oss till buds om vi vill delta från början i den
inre marknaden och de s.k. angränsande samarbetsområdena.
Att detta fortsatt är Sveriges mål bekräftas i det betänkande vi nu diskute-
rar. Utskottet understryker den stora betydelsen av att EES-förhandlingama
snarast kan slutföras med gott resultat. Man ställer sig bakom förhandlings-
målen, såsom de vid flera tillfällen formulerats av EFTA-ministrarna gemen-
samt.
Det är mycket tillfredsställande att den uppfattningen kunnat samla
samma breda riksdagsmajoritet som hittills. Det innebär att riksdagen sluter
upp bakom regeringens konstateranden att det inte föreligger någon mot-
sättning mellan ett kraftfullt fullföljande av EES-förhandlingama och dis-
kussionen om ett framtida medlemskap i EG.
Det är också glädjande att vänsterpartiet, om man får döma av texten i
deras reservation, nu ställer sig bakom att förhandlingarna om samarbete
mellan EG och EFTA skall slutföras så att vi skall få ett EES-avtal.
Sedan EES-förhandlingarna formellt inleddes i juni i år har framsteg
gjorts, på en rad viktiga punkter. Det finns en långtgående samsyn om inne-
hållet i ett framtida avtal. Det skall i princip innefatta de fyra friheterna -
den gemensamma jordbrukspolitiken undantagen - liksom ett brett samar-
bete på en rad viktiga samhällsområden som forskning, utbildning, miljöfrå-
gor, konsumentskydd och den sociala dimensionen. Vidare är EFTA-län-
derna och EG i princip överens om att samarbetet skall bygga på gemen-
samma konkurrensregler, och man är överens om hur de skall övervakas.
Lösningar avtecknar sig också på det rättsliga området, som innefattar
bl.a. övervakning och tvistlösning.
I oktober, i den allmänpolitiska debatten, sade jag att EG-sidan i förhand-
lingarna gjort klart att man inte kommer att kräva att EFTA-länderna sänker
sina normer när det gäller hälsa, miljö och säkerhet. Diskussionen handlar
nu om hur detta skall förenas med målet om ett avskaffande av de tekniska
handelshindren - något som ju ligger också i vårt intresse. Alla problem är
alltså inte lösta, men ändå måste EG-sidans markering ses som något av ett
genombrott på den här punkten.
Detta var också ett viktigt skäl till att EFTA-ministrarna vid sitt möte i
slutet av oktober kunde ta ett nytt steg. Vi sade att vi är beredda att på vissa
villkor avstå från permanenta undantag. Ett villkor är att EG går med på
ordentliga övergångsarrangemang, och dessutom på skyddsklausuler som
skall kunna användas om det skulle uppstå allvarliga problem på någon
punkt. Ett annat villkor är att EG erbjuder oss en tillfredsställande lösning
på det institutionella området - alltså när det gäller vårt medinflytande på
de framtida besluten i EES-samarbetet.
Nu pågår ett intensivt förhandlingsarbete i alla de frågor som återstår att
lösa. Båda sidor är inställda på att försöka nå principiell enighet i de vikti-
gaste frågorna före årsskiftet. Italien har, som ordförandeland i EG, tagit
initiativ till ett gemensamt ministermöte mellan EFTA och EG den 19 de-
cember. Ambitionen är att då nå konkreta resultat, även om vi inte kan
räkna med att lösa alla de frågor vi har kvar.
Vi har alltså goda utsikter att nå de förhandlingsmål riksdagen uttalat sig
för, och det i tid för att avtalet skall kunna träda i kraft den 1 januari 1993.
Vi eftersträvar ett bra och hållfast EES-avtal. Det är ett viktigt steg för
Sveriges deltagande i Europaintegrationen.
Europa, eller åtminstone Västeuropa, har genom århundraden präglats av
öppenhet och mångfald. Utbyte av varor, men inte minst av idéer och kun-
skap, har legat bakom framstegen på olika områden. Det Europa som nu
växer fram återskapar och stärker en sådan öppenhet. Vi kommer att fort-
sätta att leva på mångfaldens kontinent - och vi kommer alla att både kunna
bidra till och dra nytta av denna mångfald.
Anf. 43 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Låt mig först börja med att klargöra vänsterpartiets syn på
EES-avtalet, eftersom det tycks finnas några frågetecken, och jag tror också
att Carl Bildt tidigare hade några frågor.
Vi i vänsterpartiet säger följande i ett uttalande som vi senast nu i helgen
har behandlat:
”Vänsterpartiet är för ett EES-avtal som respekterar vårt lands suveräni-
tet, i den bemärkelsen att riksdagens beslutsrätt över lagar och skatter och
våra domstolars självständighet inte överlåts till överstatliga, odemokratiska
institutioner.
Ett EES-avtal får inte leda till försämringar av svenska lagar som skyddar
vår hälsa, miljö och säkerhet. Sverige ska inte tvingas överta EGs redan be-
slutade regelverk.
Om ett EES-avtal inte kan nå dessa mål föredrar vänsterpartiet ett omför-
handlat utvidgat frihandelsavtal med EG.”
Detta är vår inställning, och jag tror inte att den har genomgått några för-
ändringsfaser. Möjligen har vi nu gjort en litet utförligare skrivning.
Jag skall i övrigt försöka begränsa mitt inlägg till svaret på min interpella-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
71
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
72
tion. Denna diskussion har Anita Gradin och jag fört i många sammanhang,
så vi kan kanske vara litet summariska. Kärnfrågan är alltså: Vid en integre-
ring med ett EES-avtal, eller ännu mer vid ett medlemskap, kommer den
ekonomiska politiken också med nödvändighet att integreras. Vi har tidigare
här i dag i fullt samförstånd talat om den ekonomiska och monitära unionen.
Det innebär att möjligheterna för varje nation att föra en egen ekonomisk
politik blir mycket begränsade. Det säger också ekonomer.
Den integration av skattepolitiken som nu pågår inom EG - och som i dag
gäller punktskatter, och vi har här tagit momsen som exempel - kommer att
få som resultat att det blir omöjligt för länder att ha avvikande skattenivåer,
oavsett om man fattar politiska beslut om detta eller inte.
Jag menar att marknadskrafterna i sig kommer att se till att skatten kom-
mer att regleras till en gemensam nivå, eftersom den öppna marknaden utan
gränser förutsätter att man kan köpa och sälja varor var som helst. Då kan
ju jag åka till Frankrike och köpa min diskmaskin om jag kan få den mycket
billigare där än i Sverige, och jag behöver inte ta steget via Danmark. Natio-
nalekonomen, eller vad han nu är, Carl B Hamilton, skriver i DN i dag att
man kan ha varierande skattesatser, att Danmark kan ha 3 % högre än Tysk-
land, och sedan kan Sverige ha 3 % högre än Danmark, och på detta sätt blir
inte inkomstbortfallet så stort. Men detta håller inte, eftersom jag kan hoppa
över ett par länder på vägen och köpa mina kapitalvaror någon annanstans.
Marknadskrafterna i sig innebär en harmonisering av skatterna. Att man i
dag diskuterar miniminivåer inom EG beror på att det finns krafter som inte
vill sänka skatterna så lågt. För Sveriges del, vad jag har förstått, kommer
detta att innebära 60-80 miljarder kronor i minskade skatteintäkter. För
Danmarks del kommer det att innebära 40 miljarder i minskning.
Hur skall man finansiera detta inkomstbortfall? Någonstans skall peng-
arna komma ifrån om vi skall fortsätta att finansiera en offentlig sektor med
generell välfärdspolitik lika för alla, öppen för alla, med en offentlig sektor
som tillfredsställer behoven av barnomsorg, äldreomsorg, skolmat osv. Jag
menar att detta är oerhört väsentliga frågor för oss kvinnor. Hur skall detta
finansieras i fortsättningen när dessa skatteintäkter saknas? Är vi tillräckligt
starka och har vi en tillräcklig vilja kan vi klara detta. Ungefär så svarar
Anita Gradin. Men om vi inte kan skattefinansiera detta och ta pengarna
från kapitalet, vilket jag menar att vi har frånhänt oss möjligheten att göra i
och med slopandet av valutaregleringen, vem skall betala? Då blir det lönta-
garna, Anita Gradin, som får betala den offentliga sektorn. Skall detta ske
genom reallönesänkningar?
Den svenska generella välfärdspolitiken har ändå byggt på en viss fördel-
ning och en politisk kontroll över kapital. Den har byggt på en fördelning
mellan kapital, stat och arbete. Om kapitalet tillåts fritt att etablera sig i
andra länder kommer vi att ha svårt att behålla kontrollen. Då måste finan-
sieringen ske på något annat sätt. På vilket sätt? Med tanke på den politiska
majoritet som finns i detta land i dag, där Carl Bildt och Bengt Westerberg
har skrivit ihop sig om det som står på dagordningen, är det en rasering av
den offentliga välfärden. Hur skall den goda cigarren kunna skapas med en
integrerad politik och ekonomi som inte skall få några som helst negativa
verkningar för den svenska sociala välfärdsmodellen, som vi bl.a. med ut-
gångspunkt i Metallindustriarbetarförbundets skrift mycket väl vet ligger
långt utöver den generella i Europa?
Den här nöten måste knäckas. Jag tycker inte att jag har fått något svar
på denna fråga i vare sig interpellationssvaret eller i debatter som Anita Gra-
din och jag har haft i A-pressen. Frågan utgör ett stort problem, och den
berör oss kvinnor på ett mycket speciellt sätt. Vi kvinnor är dubbelt bero-
ende av den generella välfärdspolitiken. Vi arbetar inom den, vi är bereonde
av den för att behålla de arbeten vi har, vi är beroende av den för att kunna
leva som de självständiga personer vi är och vill vara. Detta skiljer oss från
den kultur som finns inom EG-länderna. Det här måste klaras ut, Anita Gra-
din.
Anf. 44 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Anita Gradin. Jag har ställt frågan tidi-
gare, men jag har inte fått något svar. Den gäller de 52 problempunkter som
framgår av reservation 4 i betänkandet.
Dessa 52 punkter har genomgått en probleminventering. Av dessa punk-
ter ansågs 35 olösbara, och 17 var möjliga att lösa. Bland de förmodat lös-
bara frågorna fanns 4 där problemet utgjordes av att EG hade mera avance-
rade regler än Sverige. Det återstår alltså 48 fall där det handlar om befarade
försämringar i svensk lagstiftning när det gäller samarbetet Sverige, EFTA
och EG. Dessa 48 problem utgör en återstående innersta kärna efter det att
man har bantat ganska ordentligt i de hundratals fall där statliga verk har
avstyrkt en EG-anpassning.
Bland dessa 52 problempunkter finns bl.a. kemikalier, bekämpningsme-
del, skattekontroll, kollektiva försäkringar, tunga lastbilar, socialförsäk-
ringar osv., och listan har krympt oroväckande. Vad har hänt? Jag skulle
vilja ha ett svar på detta. Jag har inte fått något godtagbart svar. Jag vill att
Anita Gradin kommer med en skrivelse till riksdagen där hon redogör för
hur dessa 48 problem har fallit bort.
Vidare har vi kvinnoperspektivet och EG. Det var alldeles utmärkt av
Anita Gradin och Margot Wallström att ordna detta kvinnoseminarium i
september. Jag var också där. Det vi fick redovisat där var till en del positivt
men inte alltid så. Speciellt kommer jag ihåg vad representanten för EG-
parlamentet sade. Hon sade att även om man arbetar väldigt hårt med jäm-
ställdheten inom EG och kommissionen lägger fram en rad bra direktivför-
slag, förkastas de av ministerrådet. Man har alltså ännu inte antagit något
jämställdshetsprogram, inte under 1980-talet och inte heller det som skall
ligga till grund för åren 1990-1995. Precis som jag har skrivit i Svenska Dag-
bladet i dag verkar det som om luften har gått ur jämställdheten i EG. Där-
med inte sagt att vi inte skall fortsätta att arbeta för jämställdhet i Sverige.
Vi kan försöka bli en förebild.
Jag skulle vilja att Anita Gradin svarar på min fråga om folkomröstning.
Avvisar socialdemokraterna kategoriskt kravet på folkomröstning? I så fall
vill jag veta varför.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
73
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
74
Anf. 45 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Som vi har konstaterat tidigare fattar vi i dag ett historiskt
beslut. Detta är den dag då Sveriges riksdag ger Sveriges regering mandat
att ta det historiska steget att ansöka om medlemskap i EG.
Jag har mycket stor respekt för Anita Gradin och de insatser hon har gjort
under de senaste åren när hon har lett, och fortfarande leder, det svåra, be-
svärliga och viktiga arbetet med den mellanstation som EES-avtalet utgör.
Men jag kan inte undgå att tycka att det är litet märkligt att både stats- och
utrikesministern håller sig borta från riksdagen en dag så historisk som
denna.
Vi upplevde för någon månad sedan att finansministern meddelade att vi
skulle gå med i EG. Sverige är i dag förmodligen det enda land som någonsin
i Europa har fattat ett så viktigt beslut utan att de ledande företrädarna för
detta lands regering ens har bevärdigat parlamentet med sin närvaro.
Den historieskrivning som Anita Gradin gav vad gäller socialdemokratin
och EG var av ett lätt stalinistiskt snitt. Minns hur 90-talsprogrammet sade
bestämt nej till EG. Minns hur Ingvar Carlsson skrev artiklar i somras och
sade att medlemskapsfrågan inte skulle tas upp nu. Minns hur Sten Anders-
son stod här i oktober och rabblade upp det ena argumentet efter det andra
mot att frågan var för tidigt väckt. Så kom helomvändningen. Det var bra.
Nu är tärningen kastad, och nu skall vi gå vidare. Men det förvånar mig
att man fortfarande inte kan acceptera förslaget att vi tillsätter en parlamen-
tarisk grupp för att förbereda medlemskapet, dvs. gå igenom konsekven-
serna, titta på ansökan, förbereda förhandlingarna. Alla de frågor som har
väckts från olika håll måste förberedas. Vi har inte råd att snubbla mer på
det sätt som socialdemokratin har gjort under de senaste åren. Varför, Anita
Gradin, är ni emot detta?
Så till den alltmer märkliga debatten om momsen som Gudrun Schyman
och Anita Gradin för. Går vi med i EG måste vi sänka momsen. Det är själv-
klart. Det kommer inte att vara möjligt för Sverige att bibehålla detta absurt
höga skattetryck med ett Europa som samverkar alltmer. Det kommer att
synas allra tydligast och allra snabbast på momsen och kapitalskatten. Det
är bra. Hur kan man hamna i en debattmässigt så eländig situation att man
framställer krav på så hög moms som möjligt som en kvinnofråga? Det är
möjligt att kommunistiska kvinnor ser hög moms som något riktigt. Men jag
är övertygad om att den stora majoriteten av det svenska folket, och den
stora majoriteten av Sveriges kvinnor, tycker att vi skall sänka momsen. Om
ett medlemskap medför att det kravet förverkligas snabbare, tycker kvin-
norna att det är bra.
Anf. 46 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Låt mig försöka att ge en positiv förklaring till att statsminis-
tern och utrikesministern inte är närvarande här i kammaren, detta utan nå-
gon sidovördnad mot utrikeshandelsministern. Statsministern och utrikes-
ministern kanske inte uppfattar dagens beslut som historiskt på det sätt som
det här har framställts från en del håll.
Jag vill återkomma till regeringsförklaringens formuleringar som utrikes-
handelsministern använde sig av: ”1 det nya Europa kan EGs utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbete komma att få en sådan inriktning och utform-
ning att det utesluter ett förpliktigande utrikespolitiskt arbete och en gemen-
sam försvarspolitik.” Därefter dras slutsatsen att det skulle gå att förena ett
svenskt medlemskap i EG med en fortsatt neutralitetspolitik. Omvänt gäller
väl att om inte vidareutvecklingen inom EG utesluter ett förpliktigande utri-
kespolitiskt samarbete och en gemensam försvarspolitik, är det inte förenligt
med ett svenskt medlemskap i EG och en fortsatt neutralitetspolitik. Det
finns anledning att just nu erinra om den sortens formuleringar.
När det gäller det uttalande som utrikeshandelsministern gjorde om att en
bred riksdagsmajoritet ställer sig bakom och understryker att det inte finns
någon motsättning mellan ett kraftfullt fullföljande av EES-förhandlingama
och diskussionen om ett framtida medlemskap i EG, uppfattar jag detta utta-
lande som en tolkning från Anita Gradins sida. Det finns i varje fall inget
uttalande av den här innebörden i betänkandet. På den punkten har jag un-
der tidens gång givit uttryck för en viss irritation. Jag tycker fortfarande att
regeringen inte har skött kontakterna med t.ex. de nordiska länderna på ett
tillfredsställande sätt.
Vidare anser jag att den debatt som tidigt sattes i gång om förändrade mål-
sättningar när det gäller de svenska förhandlingarna skapade en mer splitt-
rad bild av EFTA-fronten än vad som var nödvändigt. Därför vidhåller jag
uppfattningen att saker och ting bör tas i rätt ordning. Det hade varit bättre
att så hade skett. Det märks inte minst av reaktionerna ifrån våra nordiska
grannländer.
Till sist vill jag bara fråga Anita Gradin om hon delar vår uppfattning om
svenska folkets behov av en omfattande informationskampanj. Avser rege-
ringen att återkomma i denna fråga?
Anf. 47 Statsrådet ANITA GRADIN (s):
Herr talman! Jag vänder mig först till Gudrun Schyman. Min erfarenhet
som regeringsledamot när det gäller möjligheten för ett litet land att föra en
alldeles egen självständig ekonomisk politik är följande.
Som vi i denna kammare så många gånger har konstaterat är Sverige
mycket beroende av hur lyckosamma vi är internationellt. Sverige är mycket
utrikeshandelsberoende. Varje gång jag har varit med och arbetat fram en
finansplan är det de internationella förhållandena som har varit utgångs-
punkten. Hur ser den internationella konjunkturen ut? Hur står det till med
dollarn, med yenen osv.? Det är sådana frågor som har varit vägledande för
den ekonomiska politik och de ekonomiska ställningstaganden som rege-
ringen har presenterat för riksdagen. Det nationella utrymmet har då varit
litet. Så förhåller det sig också i dag, oavsett om vi är med i EG eller inte,
och så kommer det att se ut i fortsättningen. När man skall bedriva ekono-
misk politik, skall man nog vara på det klara med att verkligheten är sådan
beträffande det egna nationella utrymmet, dvs. när det gäller att slå vakt om
social trygghet, sysselsättning och liknande. Resultaten i olika länder visar
att dessa möjligheter trots allt finns. Det är viktigt för både Gudrun Schyman
och mig att komma ihåg att det senare blir fråga om de prioriteringar som
görs inom det egna ekonomiska utrymmet.
Inger Schörling tog upp frågan om problemområdena. Jag svarade ju på
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
75
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
den frågan redan i mitt tidigare inlägg. Vi har också många gånger försökt
att för EFTA-delegationen förklara att vi har gått igenom alla de regler som
finns på EG-området. Inger Schörling tillhör väl de få som har läst dessa
tjocka gröna böcker, där man går igenom alla regler och områden, och där
man kan utläsa att det kan finnas problem i relationerna mellan Sverige och
EG. Men man kan inte stanna på vägen. Vad som sedan har hänt med de
gröna böckerna är att vi tillsammans med våra EFTA-kolleger har gått ige-
nom område efter område, och under resans gång har många frågor på olika
sätt kunnat lösas.
Jag sade också att alla problem ännu inte är lösta, eftersom förhandling-
arna mellan EFTA och EG inte är avslutade. De lösningar och slutsatser som
man hittills har kommit fram till inger inte mig någon större oro. Sedan får
vi se på helhetsresultatet.
Jag vill vidare till Inger Schörling säga att EG faktiskt har antagit två jäm-
ställdhetsprogram och man arbetar med det tredje. Det är emellertid med
jämställdhet inom EG som det är med jämställdheten i Sverige, att det kan-
ske är enkelt att nå fram till beslut - som bekant har det i Sveriges riksdag
fattats beslut som är bra, vilket även har gjorts inom EG. Men verkligheten
är litet annorlunda när det gäller att omsätta programmen. Då blir man
ibland besviken, därför att allt det som har beslutats inte har omsatts i prak-
tisk verklighet. Det upplevde jag många gånger på den tid jag var jämställd-
hetsminister. Det antogs program här i riksdagen bakom vilka jämställdhets-
rådet ställde sig, men alla var kanske inte så entusiastiska att programmen
genomfördes i praktisk politik. Kanske inte ens miljöpartiet orkar med att
omsätta jämställdheten i praktisk politik.
Visst skall vi ha en arbetsgrupp, Carl Bildt, för att förbereda och diskutera
medlemskapets olika frågeställningar. Det finns också skrivet i betänkandet.
Av många skäl är det viktigt att det blir ett parlamentariskt samarbete, efter-
som det är många frågor som behöver diskuteras.
Herr talman! När det slutligen gäller information är det oerhört viktigt att
vi alla hjälps åt. Man kan inte säga att regeringen ensam skall bedriva en
informationskampanj för att svenska folket skall lära sig mer om EG och
Europaintegration. Det kommer inte regeringen ensam att klara av. Under
dessa år har vi bidragit till att det finns ett stort antal informationsskrifter,
där man har tagit upp sådana sakområden såsom bl.a. utbildning, forskning,
ungdomsfrågor och jämställdhet. Det finns således övergripande skrifter och
liknande. Det finns också ett informationsblad som löpande kommer ut. I
övrigt har man i alla partier ett ansvar att föra ut kunskaperna och diskussio-
nen utifrån de politiska ställningstaganden som man själv gör för att på så
sätt kunna få den breda debatt som behövs på olika områden.
Jag har också sett att fackliga organisationer, industriorganisationer, stu-
dieförbund m.fl. också har gått ut för att vara med i diskussionen och på det
sättet hjälpa till för att alla skall få de kunskaper som är oerhört viktiga. På
det sättet kan vi inför valrörelsen nästa år ha en bred diskussion om allt vad
Europafrågorna innebär. Det tror jag att vi måste hjälpas åt med. Rege-
ringen är beredd att komma med sitt bidrag, men jag tror inte att vi kan klara
hela lasset.
76
Anf. 48 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! En självständig ekonomisk politik, Anita Gradin, är svår.
Ett litet land har ett litet nationellt utrymme. Vi lever i en alltmer intematio-
naliserad ekonomi. Vi är överens om detta, Anita Gradin. Vad gör man i det
läget när man upptäcker att utrymmet börjar krympa? Vi i vänsterpartiet
menar att det då gäller att föra en ekonomisk politik som skapar större ut-
rymme och som försöker motsätta sig den krympning av utrymmet som den
starka internationaliseringen av ekonomin innebär.
Steget in i ett EG-medlemskap med gemensam valuta och en ekonomisk
och monetär union frånhänder oss totalt möjligheterna att bedriva en själv-
ständig nationell ekonomisk politik. Därav den stora oron över vad som hän-
der med den generella välfärdspolitiken.
Det handlar i det läget om prioriteringar. Vi kan nu tala om de kvinnliga
prioriteringarna, eftersom kvinnorna är mest beroende av den generella väl-
färdspolitiken och kommer att få det svårt om den inte fungerar. De kvinn-
liga prioriteringarna brukar inte stå högst på dagordningen. Den erfarenhe-
ten har man av EG-arbetet och i varje separat land inom EG. Det är svårt
med kvinnofrågorna, och det är svårt att driva en ekonomisk politik som ger
kvinnor självständighet.
Man lever där i en annan kultur än vad vi gör. Vi har en, som vi litet slar-
vigt brukar säga, husmoriserad välfärd med sambeskattning och annat som
innebär att man bygger på familjen som institution och inte på två vuxna
separata människor som lever tillsammans. Det tar tid att förändra detta.
Jag är övertygad om att vi strävar åt samma håll och att en mängd kvinnor,
också i EGs länder och inom EG-parlamentet, strävar åt det hållet. Men det
kommer att ta tid. Under tiden skall vi fortsätta att utveckla den välfärd vi
har genom att föra en ekonomisk politik som inte sätter oss i ett så stort inter-
nationellt beroende.
Frågan om demokrati, rösträtt och inflytande har många talat om i dag.
Jag undrar hur regeringen egentligen ser på det faktum att frågan om när en
ansökan till EG skickas in tydligen skall avgöras i utrikesnämnden. I utrikes-
nämnden, Anita Gradin, saknas två politiska partier av någon outgrundlig
anledning, åtminstone för mig. Är det demokratiskt riktigt? Går det hand i
hand med diskussionen om demokrati och bred förankring att man i utrikes-
nämnden skall sitta och skriva ihop sig om någonting som det dessutom näs-
tan alltid visar sig att man inte är överens om när man har kommit ut? Sedan
får man höra en massa diskussioner om det. Det här måste dock vara beslut
som vi skall fatta här och inte i utrikesnämnden.
Anf. 49 OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill återigen ta upp informationsfrågan, eftersom den är
oerhört viktig. Politiska partier och andra organisationer har självfallet ett
betydande ansvar i dessa frågor. Studiekampanjer kostar dock pengar. Kom-
mersiellt baserade organisationer, för att uttrycka det rakt på sak, har totalt
dominerat den information som hittills har fått någon spridning. Det räcker
med att gå till en vanlig svensk gymnasieklass i dag. Där hittar man viss infor-
mation, men det är ingen bredd på den informationen. Det är framför allt
ingen information som i första hand tar sikte på ett medborgarnas Europa.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
77
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Jag vill hänvisa till det arbete som vi hade under energidebattens högkon-
junktur i vårt land. Oavsett hur det kommer att bli med eventuella folkom-
röstningar och om man har delade meningar i den frågan är det en uppgift
för oss här i riksdagen och för regeringen att se till att svenska folket har
möjlighet att sätta sig in i dessa frågor, så att debatten inte kommer efteråt.
Det får ingen av oss någon vinning av.
Till sist vill jag bara konstatera att Anita Gradin inte kommenterade mitt
uttalande när det gäller frågan om hänsynen till de nordiska länderna och de
övriga EFTA-länderna. Det har varit si och så med den saken under den tid
som EES-diskussionema har pågått. Det visar irritationen på. Jag hoppas att
man i detta sammanhang kommer att tillmäta det större betydelse. Det finns
särskilt dokumenterat i stycke 2 på s. 23 i utskottets betänkande.
Anf. 50 INGER SCHÖRLING (mp) replik:
Herr talman! Anita Gradin svarade på hur man har löst problemet med
de 48 punkterna, varav en del är olösliga. Även om det har varit en del pro-
blem, som hon säger, har de flesta lösts. Hon känner sig inte orolig för de
problem som finns kvar.
Jag känner faktiskt en viss oro. Många av punkterna är mycket viktiga för
mig och mitt parti. Jag undrar därför om det skulle vara möjligt att få ta del
av någon skrivelse eller redovisning av hur man har löst dessa problem. Det
skulle jag värdesätta.
I miljöpartiet har vi det mycket bra ställt med jämställdheten. Därför
tycker jag att det är så viktigt att fortsätta att jobba med jämställdhet. Jag
ser att det går att lösa. Däremot är jag inte säker på, Anita Gradin, att just
EG är det ställe där vi kan lösa jämställdhetsproblemen. Man har visserligen
fattat en del beslut inom EG, t.ex. när det gäller löneskillnaderna. Kvinnor
skall ha lika lön för lika arbete. Kvinnorna har ändå i genomsnitt 30 % lägre
löner än männen. I lönestudierna har man dessutom inte räknat med dem
som arbetar deltid eller inom småföretag. Dess värre har också löneskillna-
derna ökat i några av medlemsländerna under 80-talet.
Inget annat av de fyra partier som tidigare var positiva till folkomröstning
har sagt att de inte är det i dag. Jag har inte fått något annat besked, även
om Olof Johansson hela tiden talar om informationskampanjer men inte om
folkomröstning. Är socialdemokraterna, Anita Gradin, fortfarande nega-
tiva och ställer sig kategoriskt avvisande till en folkomröstning? Tycker ni så
fall att det är förenligt med ett demokratiskt samhälle?
Anf. 51 CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Även om jag är medveten om att detta är slutet på replikskif-
tet vill jag ändå säga att jag ännu inte har fått någon nöjaktig förklaring från
vare sig Gudrun Schyman eller Inger Schörling om varför billigare mat, bil-
ligare kylskåp. . .
Anf. 52 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag erinrar om att repliken gäller statsrådet Anita Gradins inlägg.
Anf. 53 CARL BILDT (m): replik:
Herr talman! Jag kan då i stället rikta frågan till Anita Gradin, eftersom
hon inte heller har förklarat varför sänkt skattetryck och sänkt moms skulle
vara ett hot mot kvinnorna. Kan hon förklara det på fru Schymans och fru
Schörlings vägnar vore det bra, även om jag inte tror att hon går i land med
den uppgiften. Det som för dessa damer är ett hot är nog för många faktiskt
ett löfte.
Anita Gradin försökte svara på min fråga om varför man nu inte är beredd
att sätta i gång och arbeta för att analysera medlemskapet på bred parlamen-
tarisk bas. Hon sade att man är det. Det är ni faktiskt inte i utrikesutskottet.
Ni vill vänta med den uppgiften ett antal månader. Det kan bli ett ganska
stort antal månader. Med tanke på hur ni har snubblat fram genom denna
materia - utrikeshandelsministern sade att det diskuterades tidtabeller fram
och tillbaka för medlemskapsansökan; och det var väl närmast en polemik
mot utrikesministern - är det då inte bra att nu sätta sig ner och börja förbe-
reda och gå igenom vad den politiska unionen, den ekonomiska unionen och
den monetära unionen innebär när det gäller allt från säkerhetspolitik till
momsnivåer? Man kan icke bara snubbla in i Europa. Man kan inte gömma
sig för de frågor som vi förr eller senare måste bli medvetna om. Och detta
är inte en fråga om, med en mild adress till Olof Johansson, även om jag inte
vill polemisera mot honom, att få bidrag, utan det är fråga om att ha idéerna.
Våra idéer bär nog ganska hyggligt utan bidrag.
Inger Schörling och även andra har varit uppe i talarstolen och sagt att jag
jublar över det beslut som nu fattas. Jag är gärna med på det. Jag ser detta
beslut som historiskt och viktigt. Under ett kvarts sekel har vi nämligen stått
utanför Europaintegrationen, och medlemskap har varit anatema och för-
bud i den svenska debatten. Nu fattar Sveriges riksdag denna dag beslutet
att ge regeringen i uppdrag att söka medlemskap i EG. Det är historia som
skrivs i dag. Jag går gärna med på att jag jublar. Jag tycker att det är litet
synd och litet smolk i bägaren att stats- och utrikesministrarna sitter någon
annanstans och surar en dag som denna.
Anf. 54 Statsrådet ANITA GRADIN (s):
Herr talman! Jag kan försäkra Carl Bildt att stats- och utrikesministrarna
inte sitter och surar utan att de är lika glada som vi andra över det samför-
stånd som har kommit till uttryck i utrikesutskottets betänkande.
Jag vill säga till Carl Bildt att det inte snubblas fram vare sig i EES-för-
handlingarna eller i de kommande diskussionerna. Eftersom det handlar om
en kort tid för att klara ut det myckna arbete som återstår när det gäller EES
som både vi i regeringskansliet och riksdagen - EFTA-delegationen och
andra - har, tycker jag nog att man kan avvakta och lägga ner all kraft på att
studera fortsättningen, nämligen hur man skall se på frågan om medlem-
skap.
Till Olof Johansson vill jag säga att samarbetet med EFTA-kollegerna går
utmärkt, och jag har inget större problem med dem. Vi träffas ofta både bila-
teralt och i andra sammanhang. De har också fått information om hur de
svenska diskussionerna förs. Två dagar innan skrivelsen gick till riksdagen
fick våra ambassader, och mina kollegor, via fax reda på vad som skulle
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
komma att stå i skrivelsen om Europa, just för att de skulle kunna bemöta
påståenden från journalister och andra om att det stod något annat i skrivel-
sen. Jag vinnläde mig om att denna information skulle gå ut inför den här
skrivelsen, så att dessa personer visste vad Sverige sade i detta sammanhang.
EFTA-länderna försöker att hålla varandra informerade om de diskussioner
som förs i våra parlament, i våra partier, m.m., för att vi skall vara underrät-
tade om vad som sker i olika sammanhang.
Herr talman! Jag tycker inte att vi skall ha en folkomröstning. Vi står inför
en valrörelse. I denna valrörelse finns det skäl för oss alla att tala om var vi
står i Europafrågan. Då sätts denna fråga in i sitt allmänpolitiska samman-
hang. På det sättet får våra väljare möjlighet att rösta på oss eller avstå från
att rösta på oss, även med anledning av hur de tycker att vi står när det gäller
Europafrågorna. Det anser jag vara ett bra sätt att för väljarkåren presen-
tera en sådan allvarlig och bred fråga som denna.
(forts. 49 §)
På förslag av andre vice talmannen beslöt kammaren kl. 14.46 att avbryta
ärendebehandlingen för dagens frågestund.
Anf. 55 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall
fortsätta efter kl. 19.00.
Anf. 56 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Lena Öhrsvik har frågat mig vilka åtgärder regeringen äm-
nar vidta för att invandrarbarn i förskolan skall få bättre möjligheter till trä-
ning i svenska språket.
Syftet med hemspråksstödet i förskolan, för vilket ett särskilt statsbidrag
utgår, är att ge invandrarbarnen en god grund för aktiv tvåspråkighet. För
detta behöver invandrarbarnen ett starkt stöd för modersmålet och ur-
sprungskulturen. Inte minst i barngrupper där det finns få svenska barn har
den svenska personalen också en viktig uppgift att i nära samarbete med två-
språkig personal introducera det svenska språket och förmedla den svenska
kulturen.
Jag har för avsikt, bl.a. mot bakgrund av den frågeställning Lena Öhrsvik
tar upp, att föreslå regeringen att i den kommande budgetpropositionen fö-
reslå förändringar som medger en friare resursanvändning av det nuvarande
statsbidraget till hemspråksträning i förskolan.
Anf. 57 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Ett stort tack för svaret, som är mycket positivt och som visar
på en förståelse för att språket är en viktig förutsättning för delaktighet och
gemenskap. Jag har tidigare ställt den här frågan till Kommunförbundet,
men då inte alls fått samma gensvar som nu.
Språket är ju nyckeln till kommunikation och, som jag sade, en förutsätt-
ning för delaktighet och gemenskap. Barn som inte kan svenska så bra kom-
mer lätt på efterkälken. De känner sig utanför, tappar självförtroendet och
mår dåligt. Då måste de kompensera sig på något annat sätt, och det leder
ofta till både psykiska problem och social oro. Det här gäller naturligtvis alla
barn som inte behärskar språket, men jag har just i dag speciellt valt att ta
upp invandrarbarnens möjligheter. Det har nämligen enligt socialstyrelsen
visat sig att det finns behov av att man i förskolan utvecklar metoder för den
svenska personalens arbete när det gäller att stödja andraspråksinlärningen.
Det gäller då att försöka utveckla ett mer medvetet arbetssätt och att få en
bra organisation för personalen.
Min följdfråga är om man kan utgå från att de här resurserna kan använ-
das just i syfte att utveckla ett mer medvetet arbetssätt och att få en bra orga-
nisation. Målet är ju att alla skall ha ett bra språk, vilket är viktigt för att
man inte skall hamna utanför gemenskapen.
Anf. 58 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Antalet barn med annat ursprung än svenskt ökar kraftigt i
förskolan. Det är viktigt att vi ger även dessa barn möjlighet att utveckla sin
personlighet och sin identitet. Självklart spelar föräldrarnas modersmål och
ursprungskultur en mycket viktig roll i barnets vardag. Men vi har också lärt
oss att vi måste handskas med uppgiften att göra det här barnet tvåspråkigt.
Det är en fråga om att både lära sig det ursprungliga språket och tillägna sig
svenskan.
Här finns säkert utrymme för variationer beroende på både hur föräld-
rarna ser på uppgiften och betydelsen av tvåspråkigheten, men också med
hänsyn till barnets erfarenheter och barnets kulturella bakgrund. Det är skä-
let till att vi nu vill öppna för en friare resursanvändning för hemspråksstö-
det. Hemspråksträningen är också i fortsättningen utomordentligt viktig,
men den kan bedrivas tillsammans med träning i svenska språket och annat
stöd som kan stärka barnets känsla för hemvist och identitet. Det är genom
att göra förändringar i denna riktning som vi kan utnyttja resurserna bättre.
Anf. 59 LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Jag är mycket nöjd med det kompletterande svar som jag
här har fått. Det har hittills varit så att man har trott att invandrarbarn lär
sig svenska bara genom att tala svenska med andra barn, med personalen på
förskola och genom att umgås med svenska barn. Men nu har man insett att
det krävs stimulans och träning, att det behövs ett medvetet och metodiskt
arbetssätt för att verkligen nå de rätta resultaten. Ju tidigare man behärskar
språket, desto större möjlighet till delaktighet och gemenskap.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
6 Riksdagens protokoll 1990/91:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Jag tackar än en gång för svaret.
Svar på frågor
82
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 60 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig om jag tänker vidta några
åtgärder för att förhindra att rättskemiska laboratoriets filial vid rättsläkar-
stationen i Solna flyttas till Linköping.
Statens rättskemiska laboratorium (SRL) i Linköping har till uppgift att
utföra undersökningar av rättskemisk och blodgruppsserologisk art. En av
huvuduppgifterna är att utföra toxikologiska undersökningar åt landets sex
rättsläkarstationer.
Under ett flertal år har försöksverksamhet bedrivits med en rättskemisk
filial vid rättsläkarstationen i Solna, vid vilken en betydande del av statio-
nens analyser görs. Övriga stationer anlitar rättskemiska laboratoriet i Lin-
köping fullt ut för sina analyser. Något ställningstagande till filialverksamhe-
tens flyttning föreligger ej.
Rättskemiska laboratoriet är, liksom rättsläkarstationerna, en underför-
valtning till socialstyrelsen. På mitt uppdrag arbetar nu en grupp inom social-
departementet med uppgift att föreslå åtgärder för att chefsmyndighetsfunk-
tionen för rättsläkarstationerna och SRLs båda avdelningar fr.o.m. den 1 juli
1991 ej längre skall åvila socialstyrelsen. Jag avser att föreslå regeringen att
till vårriksdagen lämna en särskild proposition om den rättsmedicinska och
rättskemiska verksamheten.
I nämnda arbetsgrupp ingår företrädare för socialstyrelsen. Gruppen har
också fortlöpande kontakter med berörda föreståndare. Jag har inhämtat att
frågan om en flyttning av filialverksamheten redan tidigare har aktualiserats
i anslutning till gruppens arbete. Hur den rättskemiska servicen bäst skall
organiseras för landets samtliga rättsläkarstationer är emellertid en fråga
som socialstyrelsen har att ta ställning till. Det har inte framkommit något
som ger regeringen anledning att för närvarande företa någon åtgärd i frå-
gan.
Anf. 61 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall be att få tacka socialministern för svaret. Att jag
reagerade beror på att de som arbetar vid rättsläkarstationen reagerade, när-
mare bestämt professor Jovan Rajs, som också är föreståndare där. Jag tog
hans reaktion på mycket stort allvar, bl.a. av det skälet att vi från socialut-
skottet tidigare haft kontakter med rättsläkarstationen i Solna. Där tycker
man att - jag håller med - man blivit mycket styvmoderligt behandlad vid
ett flertal tillfällen. Det har varit svårigheter att få fram information om det
betydelsefulla arbete som där utförs, om vikten av att arbetet utförs där och
att det måste finnas personal som gör det arbetet. Nu kommer det här som
ett ytterligare exempel på att man inte ser vikten och värdet av att ha rättslä-
karstationen med den kompetens och de resurser som stationen faktiskt be-
höver på ort och ställe här i Stockholm, som ju har en speciell bild av vilken
typ av ärenden som utförs i ett sådant här laboratorium.
Nu vet jag inte riktigt hur jag skall tolka svaret, måste jag säga. Eftersom
det kommer en proposition under vårriksdagen om den rättsmedicinska och
rättskemiska verksamheten över huvud taget, hoppas jag i så fall att det in-
nebär att det inte kommer att bli tal om förflyttning av laboratoriet, med
mindre än att vi får ta ställning till det här i riksdagen.
Anf. 62 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Det är två olika frågor. Den ena är att principiellt ta ställning
till vilka funktioner det skall finnas på rättsmedicinska laboratorier och rätts-
läkarstationer. Det är också att övergripande ta ställning till vilka resurser
dessa funktioner skall få för att man skall kunna utföra sitt arbete.
Den andra handlar om var och hur mera i detalj dessa funktioner skall
utföras.
Enligt min uppfattning är det senare en fråga för myndighetens ansvar.
För närvarande är det en fråga för socialstyrelsens ansvar. Precis som jag
sade i mitt svar har det inte framkommit någonting som gör att regeringen
har anledning att gå in och korrigera myndighetens ansvar på denna punkt.
Anf. 63 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Det finner jag mycket besynnerligt, när man från rättsläkar-
stationens sida pekar på en mängd försvårande omständigheter som en för-
flyttning av laboratoriet skulle innebära. Man har dessutom, såvitt jag för-
står, från fackets sida hållit med. Man har från åklagar- och polismyndighe-
ten hållit med om de synpunkter som har framförts av rättsläkarstationen.
Då är det mycket märkligt att socialstyrelsen finner att det inte finns någon
anledning att göra något.
Kommunikationen mellan rättsläkarstationen och socialstyrelsen är tydli-
gen ett stort problem, som gjorde att vi från riksdagens sida var tvungna att
gripa in en gång när det gällde pengar. Jag vet inte om vi måste göra det igen.
Eller kan det vara så att frågan inte kommer att avgöras förrän det blir klart
med frågan om funktion och resurser?
Anf. 64 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! I den arbetsgrupp som nu ser på myndighetsfrågorna ingår
också en företrädare för socialstyrelsen. Jag kan inte nu bedöma om det
finns något konkret underlag för att t.ex. flytta laboratorieverksamhet från
Solna till Linköping. Vi skall ha klart för oss att det redan nu går dagliga
transporter mellan Stockholm och Linköping när det gäller andra typer av
laboratoriefrågor. Så arbetsgruppen skall få arbeta färdigt och komma med
förslag. Jag förutsätter att man i arbetsgruppen också tar hänsyn till den här
typen av försörjning av laboratorieprover och laboratorieverksamhet för
Stockholms område och det som hör samman med verksamheten där. Vi
skall också veta att de övriga stationerna försörjs fullt ut genom Linköpings
verksamhet.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
83
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
Anf. 65 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag vet om det. Men från rättsläkarstationens sida har man
pekat på en hel del exempel, som jag inte alls har tid och möjlighet att ta upp
nu. Det finns uppenbara fördelar med att ha verksamhet på två ställen, för
då får man dubbelkontroll och helt enkelt vinner tid. Man kan göra bedöm-
ningar, man kan själv göra dubbelkontroll. Man har pekat på en rad skräck-
exempel helt enkelt där konsekvenserna skulle ha blivit tragiska om det inte
hade varit möjligt att ha laboratoriet här och göra kontroll.
Jag blir inte så mycket klokare av svaret, och det kanske inte är meningen
heller. Jag skulle ändå vilja veta var i tiden en sådan här eventuell förändring
ligger, om den kommer att föregå propositionen eller om den kommer se-
nare.
Anf. 66 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Den arbetsgrupp som arbetar med myndighetsfrågorna skall
vara klar under våren. Avsikten är att riksdagen skall kunna ta ställning un-
der vårriksdagen, så att man kan ha en myndighetsfunktion i kraft den 1 juli
nästa år.
Sedan till detaljfrågorna, som Gudrun Schyman tog upp. Vi måste hålla
klart i minnet att denna verksamhet går under ett anslag i socialstyrelsen.
Det är socialstyrelsen som är myndighet, och det är socialstyrelsen som för
närvarande har ansvaret för hur verksamheten bedrivs. Ända fram till dess
att det finns anledning att gå in och ingripa måste också socialstyrelsen, dvs.
myndigheten, ha möjligheter att ta sitt fulla ansvar. Regeringen skall faktiskt
inte gå in vid sidan av myndigheten på det vis som Gudrun Schyman visserli-
gen inte säger, men ändå antyder.
Anf. 67 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag gör detta utifrån den erfarenheten att det faktiskt varit
nödvändigt just vad gäller rättsläkarstationen i Solna. Det är bara att be-
klaga att det var nödvändigt, tycker jag. Men i socialutskottet var vi eniga
om att det var det. Därför gjorde vi det. Ibland kan sådana situationer upp-
stå, och då är det ju bra både för oss som möjligen kan påverka att veta att
vi kan det och för personalen där. Det tycks nämligen vara ett ständigt pro-
blem för personalen att inte veta vad som kommer att hända, varför och när.
Det är ju en otillfredsställande situation över huvud taget att det är på det
sättet hos en statlig myndighet. Det gäller att det råder klarhet i de här frå-
gorna. Men vad jag förstår finns det väl i alla fall någon tid att verka på.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 68 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Marianne Andersson i Vårgårda har frågat mig varför man
dröjt så länge med att fullt ut göra en undersökning i hela landet av biverk-
ningar av tandlagningsmaterial.
Frågan om en rapportering och registrering av tillbud, olycksfall och bi-
verkningar av s.k. medicintekniska produkter, vilka även inkluderar dentala
material, kommer att behandlas i EGs planerade direktiv om kontroll av
medicintekniska produkter.
Riksdagen har angett vissa riktlinjer för hur Sverige skall medverka i ett
brett västeuropeiskt samarbete. Detta innebär bl.a. att Sverige skall delta i
EFTAs och EGs arbete på att avskaffa fysiska, tekniska och fiskala hinder i
syfte att så långt möjligt skapa en fri rörlighet för varor, tjänster, människor
och kapital i Västeuropa. Det är ett viktigt led i strävandena mot ett ökat
samarbete med EG att Sverige i görligaste mån försöker avskaffa tekniska
handelshinder genom en harmonisering av lagar och andra författningar.
Ambitionen är således att ett svenskt regelverk inom det medicintekniska
området skall harmoniera med EGs motsvarande regelverk. Avsikten är att
en proposition om kontroll av vissa produkter för hälso- och sjukvårdsända-
mål om möjligt skall föreläggas riksdagen under år 1991. Förutsättningen är
bl.a. att EGs motsvarande kontrollordning då kommer att vara tillräckligt
klarlagd och preciserad.
En proposition i ämnet kan väntas behandla frågorna om en rapportering
och registrering av tillbud, olycksfall och biverkningar av medicintekniska
produkter inkl, dentala material samt om myndighetsansvaret på detta om-
råde.
Socialstyrelsen har tillsammans med läkemedelsverket förberett en för-
söksverksamhet med rapportering och registrering av biverkningar från den-
tala material. Regeringen har i avvaktan på en svensk lagstiftning inom det
aktuella området uppdragit åt socialstyrelsen att genomföra en försöksverk-
samhet inom begränsade geografiska områden. Syftet med försöksverksam-
heten är att vinna erfarenhet av hur en sådan rapportering och registrering
av biverkningar senare skall kunna införas för hela landet. Samråd skall även
ske med Nordiska institutet för odontologisk materialprovning (NIOM).
Anf. 69 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Det här är en angelägen fråga, sär-
skilt för dem som är kvicksilverförgiftade. Hur skall man kunna visa på amal-
gamets och andra tandlagningsmaterials eventuella biverkningar när det inte
finns någon statistik? Det är omöjligt. Påstående står mot påstående. Det är
ganska obegripligt att det har tagit så här lång tid innan något som helst ini-
tiativ har tagits i den här frågan från regeringens sida.
Dessutom är det en svaghet att man nu endast vänder sig till vissa lands-
ting. Redan 1986 föreslog socialstyrelsen att tandläkare och läkare skulle få
skyldighet att rapportera biverkningar av dentala material samt att ett regis-
ter över biverkningar skulle inrättas. Trots riksdagsbeslut och andra påtryck-
ningar hände ingenting förrän nu i höst; det hände inte särskilt mycket då
heller.
Under senare tid har man skyllt denna förhalning på EG. I regeringens
uppdrag till socialstyrelsen finns en del motsägelsefulla skrivningar just när
det gäller EG. Dels säger man att i det utkast till direktiv för medicin-tek-
niska produkter - som inkluderar även dentala produkter - vilket nu utarbe-
tas skall det finnas en regel om att medlemsländerna skall informera kom-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
85
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
86
missionen ocli andra medlemsländer om brister i en produkt som kan leda
till att en patient får sin hälsa försämrad. Dels säger man, så som statsrådet
nu också säger, att man skall avvakta den tidpunkt när EGs kontrollordning
är klarlagd och preciserad. Det här kan väl inte vara skäl för att vi i Sverige
skall förhala frågan. I stället borde vi ha ett så bra underlag som möjligt att
lämna över till EG den dag vi blir medlemmar där, eller helst redan innan
naturligtvis. Vi har ju en EG-debatt här i dag, vilken ingen kunnat undgå att
märka.
Inget land har haft en så omfattande tandhälsovård som Sverige och inget
land har heller en så omfattande amalgamdebatt som Sverige. Just därför är
det desto viktigare att vi bidrar med de kunskaper vi har om tandlagningsma-
terial.
Jag har några följdfrågor att ställa till statsrådet: När kommer försöks-
verksamheten att följas upp av följdskaderapportering? Hur avser rege-
ringen att förmedla vunna kunskaper till EG? Vilka hinder finns för att en
proposition om kontroll av dentala material skall föreläggas riksdagen?
Anf. 70 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! I anslutning till försöksverksamheten kommer vi också att se
till att försöksverksamheten utvärderas och följs upp. Det finns naturligtvis
ett antal förklaringar till varför vi går ut med försöksverksamhet i några
landsting. En av de viktigare förklaringarna är att just metoder för utvärde-
ring och uppföljning av effekter inte är alldeles lätta att ta fram. Vi tror att
vi med den försöksverksamhet som nu skall genomföras kommer att finna
sådana metoder, både när det gäller sättet att arbeta och när det gäller sättet
att katalogisera och följa upp. Vi menar att erfarenheterna av sådan försöks-
verksamhet kommer att vara en styrka när det sedan gäller att följa upp detta
över hela landet. På det sättet får vi också bra metoder och utvärderingssys-
tem att överlämna till andra länder när vi väl har vunnit sådana erfarenheter.
Anf. 71 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Jag kan väl instämma i att det inte är så lätt att ta fram meto-
der. Men varför har man dröjt så länge innan man satt i gång med en verk-
samhet som riksdagen har beslutat, som har varit utlovad flera gånger av
tidigare statsråd osv.? Varför har man väntat så här länge?
En fråga till: Kommer de kvicksilverförgiftade att följas särskilt i den före-
slagna biverkningsrapporteringen? Vi vet att de ofta är särskilt mottagliga
och känsliga även för andra ämnen. Hur kommer det att se ut? Jag vill åter-
igen upprepa frågan: Vilka hinder finns för att en proposition om kontroll av
dentala material skall föreläggas riksdagen? Kommer en sådan proposition
under nästa år?
Anf. 72 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Jag vill erinra om att en av förklaringarna, som inte är ovä-
sentlig, är att under de år som gått har inte minst den stora myndigheten,
socialstyrelsen, genomgått en utomordentligt stor förändring, vilket också
har påverkat dess förutsättningar att arbeta med den här typen av försöks-
verksamhet och ta initiativ. En annan viktig förklaring är att det nya läkeme-
delsverket bildades. Det finns en lång rad andra förklaringar, som jag inte
skall gå in på här. Detta säger jag inte som någon ursäkt för att man inte har
drivit frågan. Jag menar att med de förutsättningar som funnits har man ändå
kunnat driva frågan utomordentligt väl.
När det gäller förutsättningar för en proposition har jag redovisat delar av
dem i mitt inledande svar.
Anf. 73 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Statsrådet säger att det inte är någon ursäkt att socialstyrel-
sen genomgått förändringar. Jag kan ha förståelse för att man där haft vissa
problem, men det är ju faktiskt socialstyrelsen som har initierat detta. Det
är allvarligt när så många människor verkligen lider av kvicksilverförgift-
ning. Vi står bara och stampar, ord står mot ord och ingenting händer. Det
händer i alla fall alldeles för litet på det här området, och det är olyckligt.
Jag har ännu en fråga till statsrådet: Hur avser regeringen att till EG för-
medla de kunskaper vi får av den verksamhet som skall startas - även om vi
tycker att den är för liten? Det är ju en oerhört viktig fråga i dag.
Anf. 74 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Först och främst kommer det naturligtvis att innebära att
den försöksverksamhet som bedrivs skall utvärderas och analyseras och att
den information och kunskap man får skall användas som utgångspunkt för
nationell verksamhet. I anslutning till de diskussioner vi har med de övriga
nordiska länderna, inom det nordiska samarbetet, kommer kunskaperna att
förmedlas också via den kontaktverksamheten. Därutöver kommer de på
motsvarande sätt att föras in i de överläggningar som vi fortlöpande kommer
att ha i diskussionen med både EFTA-länder och EG när det gäller hälso-
och sjukvård samt tandvård.
Anf. 75 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Kan jag ta det som ett löfte att vi inte bara kommer att an-
passa oss till de regler som eventuellt finns inom EG, utan att vi också kom-
mer att påverka regelutformningen på det här området?
Anf. 76 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! När det gäller denna fråga råder det inget tvivel om att Sve-
rige inte bara på det här området utan också på alla övriga områden an-
stränger sig till det yttersta för att använda även ett litet lands styrka i vad
avser kunskap och erfarenhet inom såväl hälso- och sjukvård som tandvård.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 77 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Margit Gennser har frågat mig mot bakgrund av det s.k.
FAS 90-projektet på socialförsäkringsområdet vilket mål jag avser att priori-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
87
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
tera - administrativ effektivitet eller den enskildes skydd mot integritets-
kränkningar.
Inom ramen för FAS 90-projektet bedriver riksförsäkringsverket och för-
säkringskassorna ett utvecklingsarbete med inriktning bl.a. mot att register-
hanteringen inom sjukförsäkringen förläggs lokalt. Avsikten är inte främst
att åstadkomma administrativ effektivitet utan att skapa underlag för att ge
bättre service till de försäkrade, aktivera rehabiliteringen i syfte att återföra
långtidssjukskrivna i arbete samt att förebygga uppkomsten av skador som
är en följd av brister i arbetsmiljön.
Det är dock i detta sammanhang viktigt att framhålla att personregistre-
ring på ADB-medium inte får medföra otillbörlig kränkning av den enskil-
des integritet. Detta är en grundläggande förutsättning som skall gälla även
då ökad datorisering föreslås i syfte att få effektivare verksamhet på olika
områden.
Med hänsyn till vikten av att integritetsfrågoma beaktas i samband med
ADB-utvecklingen har den 4 oktober i år en särskild utredare förordnats att
utreda och lägga fram förslag om författningsreglering av personregister på
socialförsäkringsområdet. Utredaren bör enligt direktiven främst lämna för-
slag rörande lagreglering av frågor som direkt hänger samman med den per-
sonliga integriteten. Vidare bör utredaren i en första etapp redovisa förslag
till reglering av lokala sjukförsäkringsregister. Jag avser att senare föreslå
regeringen att i proposition till riksdagen lägga fram förslag om en särskild
registerlag. Riksdagen kommer således att få ta ställning i fråga om regle-
ringen av aktuella ADB-baserade personregister.
Anf. 78 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.
Det rör sig om ett utvecklingsarbete som egentligen har påbörjats för 13
år sedan, varför det nästan är som att kasta jästen efter brödet. Den 4 okto-
ber 1990 tillsätts en utredningsman för att klara av integritetsfrågoma. Har
man väl lagt upp systemet och gjort en mängd specifikationer, analyser, ut-
vecklingsarbeten osv., är det inte så lätt att tillgodose någonting som kom-
mer in i efterhand. Detta är allvarligt. Integritetsaspekten är det väsentli-
gaste. Läkarförbundet har i en tidning skrivit att centrala register med indi-
vidrelaterad patientinformation inte är acceptabla. Anser statsrådet att så-
dant är acceptabelt? Läkarförbundet framhåller också att man måste vara
mycket försiktig när det gäller att återföra information från försäkringssyste-
met till sjukvården. I botten ligger naturligtvis tankegångar som i västvärl-
den är mycket gamla. Läkaren är patientens förtroendeman, inte statens.
Här finns en väldigt stor risk för att läkarna får en målkonflikt. Jag tycker
att detta är en mycket allvarlig sak.
Sedan skall vi komma tillbaka till pengarna, eftersom även det är en allvar-
lig sak. Jag har en kortfattad argumentsamling för FAS 90. Den första punk-
ten gäller effektivare handläggning och utbetalning av sjukersättning. Den
administrativa effektiviteten ansågs alltså vara något mycket väsentligt. I
svaret står det emellertid: ”Avsikten är inte främst att åstadkomma administ-
rativ effektivitet---.”Jag förstår att man säger så, eftersom det inte lär fin-
88
nas några investeringskalkyler. Är statsrådet nöjd med de investeringskalky-
ler som riksförsäkringsverket har lämnat?
Anf. 79 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Två saker.
För det första har socialdepartementet begärt och kommer också att få
investeringskalkylen när det gäller investeringar.
För det andra är ju inte administrativ effektivitet i sig intressant. Det gäller
syftet. Enligt min mycket grundläggande uppfattning är ADB-stödet i sig
ganska ointressant. Syftet är det viktiga. I det sammanhanget är det alltid
viktigt att tänka igenom om man behöver ADB-stödet och i så fall till vad.
Om man inte behöver ADB-stöd, skall man inte använda det. Då går det
alldeles utmärkt med papper och penna. Finner man att man behöver ADB-
stöd, måste man ta hänsyn till vad stödet skall användas till, hur det skall
byggas upp och hur uppgifter skall kunna skyddas, framför allt när det gäller
enskilda individer. Här är det min uppfattning att den sittande utredningen
om den personliga integriteten får avgörande betydelse för hela utvecklingen
framöver. Jag sätter stor tilltro till utredningens resultat och kommer att ta
full hänsyn till de redovisningar och de förslag som utredningen kommer att
lägga fram när den är färdig.
Anf. 80 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Det är alltid bra att vara optimist. FAS 90 lär ha kostat en
halv miljard kronor att utveckla. Att tro att man kan ändra ett sådant färdig-
utvecklat system!
Beträffande kalkyl vill jag fråga varför inte riksförsäkringsverket har gjort
den av regeringen efterlysta investeringskalkylen rörande FAS 90, där effek-
terna av sjukfrånvaron, arbetsskador och rehabilitering vägts in? Det har en-
ligt uppgift inte diskuterats inom verket, men en sådan kalkyl behövs inte
heller enligt vederbörande. Svaret får man genom att studera helheten i an-
slagsframställningen. Att göra en uppställning med litet siffror fram och till-
baka går ju bra, men det blir inte bättre för det. Jag måste fråga en sak. De-
partementet har efterlyst en investeringskalkyl, men såvitt jag förstår finns
det inte med någon sådan i den fördjupade framställningen. Är detta till-
fredsställande i ett system som har kostat oerhört mycket i utveckling och där
man inte har beaktat integritetsfrågoma utan har måst tillsätta en särskild
utredningsman?
Anf. 81 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! I en frågestundsdebatt som den här är det inte möjligt att
fördjupa sig i alla detaljer, eftersom det skulle leda för långt. Jag måste emel-
lertid säga att Margit Gennser - och nu är jag kanske inte så trevlig - är på
gränsen till oförskämd i sina hårdragningar. Margit Gennser står i denna ta-
larstol och påstår att man beträffande FAS 90 inte har haft med integritets-
och datasäkerhetsfrågor i det förberedande arbetet eller att man på riksför-
säkringsverket i sitt förarbete på FAS 90 inte har tagit hänsyn till vad FAS
90 skall användas till när det gäller administrativa förenklingar. På departe-
mentet har vi tillsammans med riksförsäkringsverket efter en framställning
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
89
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
från verket konstaterat att man behöver en särskild registerlag för att kunna
fortsätta arbetet med FAS 90. Nu kan FAS 90, som är ett administrativt sys-
tem, mycket väl utformas på ett sådant sätt, och skall utformas på ett sådant
sätt, att hänsyn tas till den personliga integriteten. Det är den uppfattning
som riksdagsmajoriteten har och den uppfattning som också jag har. Och då
blir det så som riksdagsmajoriteten har uttalat.
Anf. 82 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag visste inte att det var oförskämt att referera en tidsskrift,
men det är det tydligen.
Det här är ett stort problem, och, såvitt jag förstår, har man inte beaktat
det tillräckligt. Det går mycket bra att önska att man skall kunna tillgodose
kraven i efterhand, men så utvecklar man inte dataprogram och datasystem.
Man måste ha med de grundläggande förutsättningarna i början av arbetet.
Annars blir mycket ogjort.
Sedan skulle jag vilja säga att det finns en annan sak som naturligtvis gör
det väldigt svårt. Det gamla systemet kan ju klappa ihop när som helst, så
jag förstår att det är bråttom. Man det är många många år av försumlighet,
och det är allvarligt. Det är väl för att regeringen och departementet tyvärr
inte har varit bra samtalspartners mot byråkratin.
Anf. 83 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! När jag var litet hård mot Margit Gennser, var det inte för
citatet ur tidskriften, utan för den historieskrivning som Margit Gennser
gjorde innan hon kom in på citatet.
Det går väl an att lägga ut ett nytt stickspår vid den här frågestunden, när
man har kört i väggen på det första. Men det här med gammal försumlighet
drabbar kanske inte bara den nuvarande regeringen.
Anf. 84 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag började med att läsa ur Kortfattad argumentsamling för
FAS 90, utgiven av Försäkringskasseförbundet. Första rubriken är ”Effekti-
vare handläggning”. I svaret stod att ökad administrativ effektivitet var
egentligen inte det man främst ville åstadkomma.
Är det inte så enkelt att man har bråttom dels för att det nuvarande syste-
met är gammalt, dels för att man är noga med att ha hemskt mycket statistik
som man egentligen inte behöver för rehabiliteringsarbetet men för att man
lovade i en valrörelse att kartlägga de 400 000 farligaste jobben? Rehabilite-
ringsarbetet måste ju utföras med hjälp av läkare, sjukgymnaster, psykolo-
ger, arbetsförmedlare m.fl. ute i verkligheten. Det är egentligen inte gamla
siffror man behöver, utan man får nog ta upp nya journalanteckningar.
Jag tror, och där började faktiskt socialministern, att man ibland inte be-
höver så stora dataregister.
Överläggningen var härmed avslutad.
90
Anf. 85 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Margitta Edgren har frågat mig om jag ämnar ta initiativ till
att verka för att s.k. donationskort vinner allmän spridning.
Transplantationsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1989:98) Trans-
plantation - etiska, medicinska och juridiska aspekter bl.a. föreslagit att do-
nationskort införs och görs tillgängliga för allmänheten.
Transplantationsutredningens betänkande har remissbehandlats tidigare i
år och utredningens förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Jag finner därför ingen anledning att nu närmare gå in på dessa frågor.
Anf. 86 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Tack för svaret! Det var just med anledning av att transplan-
tationsutredningen så entydigt tog ställning för donationskort som Huddinge
sjukhus började skicka ut sådana och arbeta med sådana. Det är utifrån det
som jag ville att vi möjligtvis skulle få reda på om socialministern tycker att
det är en bra verksamhet och om socialministern kan säga när beredningen
av remissvaren är så färdig att vi kan bli helt säkra på att verksamheten kan
fortgå, via Huddinge eller på något annat sätt.
Vi har hört, senast på läkarstämmans seminarier, att njurar är det fortfa-
rande brist på. I pressade situationer, när det är press både på transplantatör-
er och anhöriga, kan anhöriga uppleva det nästan som utpressning i vissa
fall, när personal måste fråga om den avlidnes organ för donation.
Därför är ett donationskort väsentligt, såväl för den som behöver organ
och för den som skall transplantera organ som för anhöriga. Det är viktigt
att avdramatisera hela frågan genom att vi, medan vi lever, kan tänka ige-
nom och bestämma hur vi vill ha det.
På sikt tror jag att det här kommer att öka tillgången på njurar och organ
för transplantation över huvud taget. Så min fråga är: Instämmer socialmi-
nistern i att det är rätt så bråttom? Det är dryga ett och ett halvt år sedan
transplantationsutredningen var färdig. Tycker Ingela Thalén att Huddinge
sjukhus har tagit ett bra initiativ och att det är någonting åt det hållet som vi
skall fortsätta med?
Anf. 87 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Jag delar i grunden Margitta Edgrens uppfattning helt och
hållet. När jag svarar som jag gör, beror det på att remissammanställningen
pågår, och innan den är klar kan jag inte lämna något formellt besked.
Jag tycker att det är ett bra initiativ som Huddinge har tagit. Jag vill också
påminna om att utredningen sade att det är viktigt att sjukvårdshuvudmän-
nen tar initiativ i denna fråga och organiserar en sådan verksamhet. Men
utredningen ansåg också att staten skall ansvara för den samlande och sam-
lade översikten av just donationskort.
Anf. 88a MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Har socialministern någon uppfattning om när det kan pre-
senteras ett förslag för riksdagen att ta ställning till?
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Anf. 88b Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Nej, tyvärr inte i dag.
Svar på frågor
92
Anf. 88c MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag är ledsen för det.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 89 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Olle Östrand har frågat mig när regeringen ämnar förelägga
riksdagen en proposition som berör ansvaret för luftburna sjuktransporter
enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Regeringen avser att i februari 1991 lägga fram en särskild proposition om
totalförsvaret. Jag avser att i detta sammanhang föreslå regeringen att ta upp
frågan om huvudmannaskapet för akuta luftburna sjuktransporter.
Anf. 90 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret. Jag utgår ifrån
att Ingela Thalén verkligen kommer att klara ut den här frågan under första
halvåret nästa år.
För att liksom öka på trycket kan jag tala om att jag har ältat den här frå-
gan under hela 80-talet. Jag har diskuterat den med tre försvarsministrar och
tre socialministrar, jag har väckt fyra motioner, och jag har ställt fem enkla
frågor och en interpellation. Dessutom har en enig riksdag 1986 och 1989
sagt att nu måste frågan om luftburna sjuktransporter bringas till en tillfreds-
ställande lösning.
Kan jag då utgå ifrån, när propositionen kommer, att det blir sjukvårdshu-
vudmännen som får det fulla ansvaret för sjuktransporter med helikopter?
Kan jag också utgå ifrån att de nya reglerna kommer att gälla fr.o.m. 1991?
Jag tycker att det är litet märkligt att den här frågan inte har blivit löst
i Sverige. I vårt grannland Norge fungerar de luftburna sjuktransporterna
mycket tillfredsställande. Inom en timme, oavsett var en olycka eller något
annat akut fall inträffar i Norge, finns det en helikopter där. Samma är för-
hållandet i Schweiz och Västtyskland.
Så det är inte omöjligt att lösa frågan. Därför utgår jag ifrån att frågan får
en tillfredsställande lösning under första halvåret nästa år.
Anf. 91 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Två saker är viktiga för möjligheterna att lösa frågorna kring
akuta luftburna sjuktransporter. Den ena är att vi i ett avtal angående sjukre-
sor m.m. i anslutning till Dagmarförhandlingarna har kommit överens med
sjukvårdshuvudmännen om att deras ansvar skall gälla fr.o.m. 1992. Vi har
också kommit överens med sjukvårdshuvudmännen om ett rambelopp som
ersättning just för akuta ambulansflygningar med helikopter eller flygplan.
En annan väsentlig sak är att helikopterdelegationen har infordrat anbud
på anskaffning av helikoptrar för sjuktransporter till vissa orter. Svar skall
lämnas senast den 11 januari 1991. Enligt vår uppfattning bör huvudmanna-
skapsfrågan naturligtvis lösas oberoende av hur helikopterdelegationens ar-
bete fortsätter. Men vi räknar med att det skall gå att åstadkomma en lösning
enligt de överenskommelser vi har gjort i anslutning till Dagmarförhandling-
arna.
Anf. 92 OLLE ÖSTRAND (s):
Herr talman! Då innebär det att i stället för den 1 juli 1991 kommer frågan
att få sin lösning vid årsskiftet 1991/92.
Att frågan löses är ofantligt viktigt, för det handlar om människoliv. Jag
skulle kunna för Ingela Thalén ta inånga exempel på värdet av att snabbt
komma under kvalificerad sjukvård när det inträffar en olycka.
Jag har ett exempel från min hemkommun. En man i 25-årsåldern fick sin
hand avklippt. Han kunde snabbt komma under vård på Akademiska sjuk-
huset i Uppsala beroende på att det fanns en vertolhelikopter till hands på
flygflotiljen i Söderhamn. Man kunde sy fast handen så att den fungerar i
dag. Skulle han ha tagit sig till sjukhuset i Uppsala med ambulans hade det
inte funnits en chans att sy ihop handen igen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 93 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Sven-Olof Petersson har frågat mig om regeringens uppfatt-
ning om rätt att få patent på liv. Bakgrunden till frågan är ett beslut meddelat
av en besvärskammare i det europeiska patentverket rörande den s.k. onko-
musen.
Jag har tidigare här i kammaren besvarat frågor av liknande innebörd. Jag
har då förklarat att jag är emot tanken på patent på levande varelser. Min
uppfattning har inte ändrats på grund av besvärskammarens uttalanden i on-
ko-musärendet. Jag vill betona att det europeiska patentverket ännu inte har
slutligt avgjort ärendet. Besvärskammaren har återförvisat ärendet till pröv-
ningsavdelningen för ytterligare prövning.
Som Sven-Olof Petersson vet tillsatte regeringen i våras en parlamenta-
riskt sammansatt beredning som har att bereda frågor med anknytning till
användning av genteknik. Det gäller bl.a. patentfrågor. Jag räknar med att
de komplicerade spörsmål av såväl etisk som rättslig natur som gör sig gäl-
lande i samband med patent på biotekniska uppfinningar härigenom får en
genomträngande belysning.
Anf. 94 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret på min fråga.
Bakgrunden är, precis som justitieministern säger, att EPOs tekniska be-
svärsnämnd anser att det inte föreligger något generellt förbud mot patent
på djur, då det i texten i patentlagstiftningen stadgas om djurarter. Med det
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
93
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
som hänvisning tycker man att det kan finnas skäl att titta ytterligare på
detta. Dessutom anses att denna cancermus är framtagen genom ett mikro-
biologiskt förfarande, varför det skulle vara möjligt att meddela patent på
detta. Det som då skulle stå mellan ja eller nej till patent på djur skulle vara
det man kallar för goda seder eller allmän ordning, som i så fall skulle vägas
emot detta.
Det skulle vara intressant att få justitieministerns syn på frågan om det
bara skall vara goda seder och allmän ordning som skall vara avgörande i ett
sådant fall. En sådan prövning kan man betrakta som en prövning ur mora-
lisk synvinkel. EPO har tidigare hävdat att detta ligger utanför dess kompe-
tensområde.
Jag skulle därför vilja veta på vilket sätt regeringen avser att agera så att
djur ej kan bli patenterbara, liksom om man ämnar agera gentemot EPO så
att dess tidigare beslut om att avvisa patent på djur skall stå fast.
Anf. 95 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Denna fråga har behandlats i flera frågestunder här i riksda-
gen. Jag har varje gång svarat att min inställning till möjligheten att paten-
tera levande varelser är mycket negativ och att detta är den ståndpunkt Sve-
rige intar i internationella sammanhang där denna fråga övervägs, bl.a. när
patentlagstiftning diskuteras.
Sverige har agerat aktivt i flera internationella sammanhang där den här
frågan är aktuell med utgångspunkt i den uppfattningen. Det kommer vi att
fortsätta göra.
Anf. 96 SVEN-OLOF PETERSSON (c):
Herr talman! Jag noterar att justitieministern är negativ till patent på djur.
Jag delar statsrådets uppfattning i denna fråga.
En sak som dykt upp i dessa sammanhang när det gäller patentering av
levande organismer, djur och växter är USAs hållning i GATT-förhandling-
arna. USA har hårt drivit frågan att avsaknaden av patent på exempelvis
djur skulle betraktas som ett handelshinder.
Man blir en aning fundersam om detta kanske är ett sätt att bakvägen möj-
liggöra patent på djur för att undvika en strid i denna fråga inom förhand-
lingarnas ram.
Jag undrar om statsrådet har någon uppfattning i den frågan.
Anf. 97 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! I de förhoppningsvis tillfälligt havererade GATT-förhand-
lingarna har Sverige, liksom övriga västeuropeiska länder, vidhållit sin upp-
fattning att vi skall ha den s.k. EPC-lösningen, dvs. förbud mot patent på
växtsorter och djurarter och väsentliga biologiska förfaranden för framställ-
ning av växter och djur.
Överläggningen var härmed avslutad.
94
Anf. 98 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om jag är beredd att
medverka till åtgärder så att inte någon mot sin vilja tvingas ekonomiskt
stödja ett politiskt parti man inte sympatiserar med.
Frågan har ställts mot bakgrund av att en fackförening beslutat om ett eko-
nomiskt bidrag till en arbetarkommun.
Jag har själv tidigare här i kammaren förklarat att den föreningsfrihet vi
har här i Sverige innebär att medlemmarna i fackliga och politiska organisa-
tioner - likaväl som medlemmar i andra typer av ideella föreningar - själva
bör få bestämma vilka andra organisationer föreningen skall samverka med
och hur föreningens medel skall användas. Regeringen avser inte att med-
verka till någon begränsning av den friheten.
Anf. 99 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Egentligen skulle jag ha skri-
vit till statsministern, för jag kan förstå att det kan vara svårt att lagstifta om
vad man inte skall få anslå pengar till.
Men detta handlar om moral och anständighet. I riksdagen har vi haft en
debatt som utmynnat i att man från majoritetspartiets sida sagt att man inte
längre skall acceptera kollektivt anslutna medlemmar. Då borde man inte
heller acceptera kollektiva pengar. Men det gör man nu när de kommer från
vissa fackförbund.
I dag är man inte längre tvingad att vara medlem i socialdemokratiska par-
tiet, men man tvingas att betala. Jag tycker socialdemokraterna borde göra
ett uttalande om att de inte skall ta emot sådana pengar.
Som det nu är har man accepterat att man fr.o.m. 1991 förlorar en massa
medlemmar, men man behåller i stort sett det stora ekonomiska stödet man
haft i alla år. I dag kan man på goda grunder säga att många av LOs medlem-
mar inte sympatiserar med socialdemokraterna, men de tvingas ändå att be-
tala.
Jag tycker att man i anständighetens namn skulle säga att pengar som är
kollektivt uttaxerade inte tas emot av partiet. Om partiet får 800 000 kr. som
frivilligt skänks av Kommunals medlemmar i Malmö kan man bara gratu-
lera. Men i dag tvingar man dem att betala. Enda sättet att slippa betala är
att gå ur fackföreningen, och det är tyvärr än så länge ett dåligt alternativ.
Var finns moralen i detta sammanhang?
Anf. 100 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Om jag har förstått saken rätt är inte Sten Andersson i
Malmö längre ute efter lagstiftning. Det gör saken något annorlunda.
Får jag ställa en fråga till Sten Andersson: Skall Medborgarskolan vägra
att ta emot de kollektiva bidrag som moderata samlingspartiet ger den?
Anf. 101 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag förutsätter att de som läser eller studerar i Medborgars-
kolan accepterar att denna skola är en del av moderata samlingspartiet. Men
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
95
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar pä frågor
när det gäller Kommunals medlemmar i Malmö är det annorlunda. Där finns
i dag protestlistor med tusentals namn. Den enda chans man har att protes-
tera är att skriva på en sådan lista. Men man tvingas betala om man inte
väljer att ställa sig utanför fackföreningen, och det är tyvärr ett alltför dras-
tiskt steg att ta.
Jag tycker att ni socialdemokrater borde ha så mycket moral i kroppen att
ni nu, när ni sagt nej till kollektivanslutningen, inte heller accepterar kollek-
tivt uttaxerade pengar, där medlemmarna inte har en möjlighet att välja.
Anf. 102 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Jag noterar att Sten Andersson i Malmö anser att det är
omoraliskt att frivilliga ideella organisationer på demokratisk väg beslutar
om på vilket sätt de skall använda sina medel.
Anf. 103 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Det enda jag begär är enkelt och logiskt och något jag tror
att de flesta ställer sig bakom. Vem som helst skall få lov att skicka pengar
till och göra insatser för ett politiskt parti. Men låt det ske utifrån den egna
övertygelsen.
I dag tvingas man av Kommunal i Malmö att betala till socialdemokraterna
även om man sympatiserar med centerpartiet, moderaterna eller kommunis-
terna. Alternativet är att lämna fackföreningen.
När socialdemokraterna nu kände sig tvingade att säga nej till kollektivan-
slutningen, skulle ni då inte i samma veva kunna ha lika mycket moral i krop-
pen så att ni sade nej till de pengar ni inte har fått frivilligt? Vi moderater
tjänar rent politiskt på socialdemokraternas ställningstagande, men mora-
liskt tycker jag att ni borde ändra er.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 104 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Eva Goes har frågat mig vad jag avser att göra för att hindra
att vi i Sverige bidrar till att uran börjar brytas i Australiens nationalparker.
Huvuddelen av det uran som används i Sverige köps från Canada och Au-
stralien enligt långsiktiga kontrakt. Vissa kvantiteter köps från andra länder
för leverans inom kort tid, s.k. spotköp.
År 1990 kom de svenska uranköpen från följande länder:
Canada
Australien
USA
Sovjet
Niger
680 ton uran
470 ton uran
320 ton uran
150 ton uran
125 ton uran
96
Uranet som enligt långtidskontrakt levereras från Australien kommer från
Rangergruvan i Nordterritoriet och Olympic Dam-gruvan i Sydaustralien.
Det är de enda urangruvor som är i drift i Australien.
En mindre gruva, Nabarlek, som är belägen i Nord territoriet, har upphört
med sin produktion och avslutat exporten av sina tillgängliga reserver.
Ingen av urangruvorna är belägna inom nationalparksområden.
För brytning av uran i Australien gäller strikta miljöskyddsregler. Gruv-
företagen är underkastade omfattande miljökrav enligt såväl nationell lag-
stiftning som av internationella organ rekommenderade hälso- och säker-
hetsregler.
Tillstånd till uranbrytning ges av den federala regeringen. I samband med
ansökan om tillstånd för uranbrytning måste gruvföretaget, i enlighet med
de regler som gäller enligt den federala miljöskyddslagstiftningen, bl.a. re-
dovisa en miljökonsekvensbeskrivning. Denna utgör sedan ett av underla-
gen för den prövning som sker i samband med hörande av allmänheten (s.k.
”public comment”) samt för de överväganden som den federala regeringen
gör i anslutning till tillståndsprövningen.
Om tillstånd ges är gruvföretagen, enligt de villkor för tillstånden som
samtidigt meddelas, skyldiga att svara för miljöskyddsåtgärder inom områ-
den över vilka de har kontroll. Myndigheterna kontrollerar noggrant att till-
stånds villkoren efterlevs av gruvföretagen.
Mot bakgrund av den intensiva politiska debatt om uranbrytning som förts
i Australien har labourpartiet, som är i regeringsställning, fattat ett princip-
beslut som innebär att brytning av uranmalm enbart tillåts i de tre gruvor
som då beslutet fattades var i drift (three mine decision).
Labourpartiet har också tillsatt en utredning med uppdrag att belysa alla
aspekter av uranbrytning. Denna utredning beräknas bli färdig så att den
kan diskuteras på partiets kongress i mitten av nästa år.
Som jag nämnt krävs den federala regeringens tillstånd innan uranbryt-
ning får ske. Den federala labourregeringens policy är att brytning av uran
får fortsätta i de två gruvor som nu är i drift men att inga nya tillstånd till
uranbrytning kommer att ges.
Anf. 105 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Tack för svaret, miljöministern.
Jag grundar min fråga på en artikel i Dagens Nyheter den 30 november
där Erika Bjerström meddelar att landets gruvindustri har fått klartecken att
börja bryta i tre av Australiens nationalparker. Det skedde i samband med
en internationell konferens med världens största naturvårdsförening. Där
säger man att aboriginerna, Australiens urinvånare, var med och proteste-
rade mot att man skulle börja bryta uran i Rudall River där de berörs i allra
högsta grad. Nu säger Birgitta Dahl att det inte skall bli något starttillstånd.
Det går stick i stäv mot vad jag har hört. Jag undrar därför om Birgitta
Dahl har kontrollerat detta efter det att artikeln skrevs.
Om man nu säger att detta är miljövänligt enligt miljökonsekvensbeskriv-
ning osv., förstår jag inte varför vi inte har börjat bryta uran i Sverige. I
Ranstad gick uranbrytningen ut på att vi skulle tjäna 2 miljoner per svensk
genom att bryta uran i vårt eget kulturlandskap under uranbrytningens eko-
nomiska storhetstid.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
7 Riksdagens protokoll 1990/91:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
Av någon underlig anledning stoppade man det, och det måste bero på att
det icke är miljövänligt att bryta uran. Det enda vettiga är naturligtvis att
stoppa kärnkraften och inte behöva importera uran. Importen av uran drab-
bar både urinvånarna i Australien och indianerna i Canada varifrån vi impor-
terar mest uran, vilket deklarerats här.
Dessutom importerar vi uran från Sovjet och enligt denna skrift också från
Kina. Då frågar man sig om Kina exploaterar Tibet.
Jag upplever det så, att det mest är små folkgrupper som blir utsatta och
får sin mark exploaterad. Jag undrar om Birgitta Dahl har något svar på
dessa frågor.
Anf. 106 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Ett av skälen till att vi skall avveckla kärnkraften är ju att
den är och förblir miljöfarlig från början till slut. För den verksamhet som
fortfarande finns kvar gäller det att vi måste bete oss så försiktigt som möj-
ligt. Av det skälet sker huvudmängden av våra inköp från länder som har
likartad syn som Sverige på miljöskyddsfrågor och som är pålitliga ur icke-
spridningssynpunkt. Detta är väldigt viktigt. Det är också därför som inkö-
pen huvudsakligen sker från Canada och Australien.
Det är riktigt att delstatsregeringen i västra Australien har gjort detta ställ-
ningstagande, men det är den federala regeringen som avgör. Jag har mycket
noggrant kontrollerat dessa uppgifter som kommer direkt från myndighe-
terna i Australien och den australiska ambassaden i Sverige, och den redo-
visning jag lämnade bygger på uppgifter jag har fått därifrån. Givetvis har vi
också tidigare försäkrat oss om att brytning inte sker t.ex. i nationalparker
eller på annat sätt som skulle kunna strida mot de krav som vi självfallet
måste ställa.
Anf. 107 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! IIUCN, den internationella naturvårdsunionen, har vi med
representanter från SIDA och naturvårdsverket. Om denna fråga går vidare
från delstatsnivå till statlig nivå, har vi då någon chans att genom dessa repre-
sentanter påverka från regeringshåll och ingripa för att stoppa uranbryt-
ningen?
Det är ju ändå vi som indirekt skall importera uran från Australien. Jag
kan inte tänka mig att miljöministern vill bidra till att vi skulle medverka till
att dessa marker exploateras. En nationalpark måste fredas. Det var vad min
första fråga gällde.
Även om man följer reglerna för uranbrytning vet vi ju att när man bryter
uran häller man på svavelsyra och det bildas slaggprodukter. Om man i ge-
nomsnitt bryter 1 ton malm kanske man får ut 600 gram uran.
Det får enorma konsekvenser för miljön. Vi vet att indianernas marker i
Canada är förstörda för tusentals år framåt.
Anf. 108 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Detta är en mycket viktig internationell miljöskyddsfråga.
Vi har därför anledning att följa verksamheten, inte bara med tanke på att
98
vi själva under begränsad tid, för kärnkraften skall ju avvecklas i Sverige,
kommer att importera uran.
Det är också en mycket viktig fråga att kontrollera ur kärnvapensprid-
ningssynpunkt. Vi kommer att följa vad som händer på området utomor-
dentligt noga, såväl nu som när kärnkraften är avvecklad i Sverige.
Anf. 109 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Jag tar det som en intäkt för att miljöministern kommer att
aktivt delta i de överläggningar som sker på internationell nivå för att stoppa
uranbrytning och för att kärnkraften också kommer att avvecklas väldigt
snabbt i Sverige, eftersom den inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 110 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Eva Goes har med anledning av två händelser i Studsvik och
Västerås frågat industriministern om hur incidenter och säkerheten vid kärn-
teknisk hantering följs upp. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det
är jag som skall svara på frågan.
Jag kan först konstatera att all kärnteknisk verksamhet i landet kräver till-
stånd enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet och, när det gäller
hantering av radioaktiva ämnen, strålskyddslagen (1988:220).
Statens kärnkraftsinspektion resp, statens strålskyddsinstitut är de myn-
digheter som utövar tillsyn enligt dessa lagar och som uppställer de villkor
som krävs från säkerhets- och strålskyddssynpunkt. Regeringen följer regel-
bundet myndigheternas arbete.
När det gäller incidenter i kärnteknisk verksamhet har dessa myndigheter
utarbetat ett detaljerat system för hur sådana skall rapporteras och redovisas
av tillståndsinnehavarna samt metoder för analys och bedömning av händel-
ser bl.a. med avseende på behov av eventuella åtgärder som kan erfordras.
Den händelse i Studsvik som Eva Goés refererar till inträffade vid före-
skrivna rutinmässiga prov av styrstavssystemen vid R2-reaktorn. Två av sam-
manlagt sex styrstavar felfungerade vid ett fallprov för att verifiera reaktorns
snabbstoppsfunktion. Dessa prov genomförs då reaktorn är avställd.
Kärnkraftsinspektionen har utrett händelsen och har genomfört två in-
spektioner vid anläggningen med anledning av det inträffade. Åtgärder för
att förhindra att denna typ av felfunktion upprepas har vidtagits, och skärpta
rutiner för kontroll och rengöring av reaktorsystemen har införts. Kärn-
kraftsinspektionen har godkänt att reaktorn återstartas.
När det gäller händelsen i Västerås, där tre behållare med uranhexafluorid
föll av ett lastbilsflak under transport mellan Västerås hamn och ABB
Atoms bränslefabrik, pågår fortfarande myndigheternas utredning av det in-
träffade.
Jag kan dock rent allmänt konstatera att de behållare som används för
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
99
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
transport av uranhexafluorid är utformade och anpassade för att kunna mot-
stå olyckstillbud liknande det som inträffade i Västerås. De är också utfor-
made för att kunna motstå större påfrestningar vid en olycka, inkl, en brand.
Avslutningsvis vill jag understryka att regeringen självfallet följer såväl
pågående säkerhetsarbete som inträffade olyckstillbud och oförutsedda hän-
delser inom det kärntekniska området.
Anf. 111 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Jag tackar även för svaret på denna fråga. Jag ställer mig litet
tveksam till om man verkligen följer upp dessa händelser. Varje gång det
händer sådana här incidenter - det har ju hänt förut i Oskarshamn den 24
juli 1987 när snabbstoppet kopplades ur - säger man att personalen behöver
mer utbildning osv. När nu incidenten i Studsvik inträffade sade man att det
var det allvarligaste felet någonsin men att man skulle se över det.
Sedan hände detta med behållarna som ramlade av i transporten, och då
säger Sigvard Ljungkrantz, produktionschef på ABB Atoms kärnbränslefa-
brik, att de ställer högre krav hädanefter. Antingen skall man avvakta och
titta, eller också skall man vänta med att utbilda människor. Detta är inte så
lätt. Jag tror att det handlar om den mänskliga faktorn hela tiden. Den kan
man inte operera bort. Det går inte att göra säkerheten säkrare, eftersom det
alltid finns en människa bakom knappen, bakom datorn eller bakom ratten.
När det gäller dessa behållare har jag också hört att de kan ramla ner från
nio meters höjd, de skulle hålla för detta. Men tänk om det hade blivit en
krock och en bil hade kört in i den. Då hade det räckt med en brand där
temperaturen hade stigit upp till 57 grader för att de skulle explodera.
På kärnbränslefabriken har det hänt fem allvarliga incidenter. Det kunde
man läsa i kvartalsrapporten för första kvartalet 1989. Det enda som hjälper
är att avveckla kärnbränslefabriken, de tolv kärnreaktorerna och även
denna trettonde reaktor, Studsvik, innan några nya olyckor inträffar.
Jag undrar vad miljöministern och departementet gör för att följa upp
detta. Och hur skall man komma till rätta med problemet med den mänskliga
faktorn?
Anf. 112 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! För några veckor sedan deklarerade jag i en debatt här i
kammaren att just det förhållandet att man inte heller i Sverige kan utesluta
risken för olyckor och att man tvingas till så extraordinära säkerhetsåtgärder
är ett av de viktigaste skälen till att kärnkraften skall avvecklas. Jag vänder
mig emot misstanken att vi inte skulle ta allvarligt på säkerheten i dag. Jag
vill tala om för Eva Goés och kammaren att varje gång någonting sådant här
inträffar rycker säkerhetsmyndigheterna ut och gör utomordentligt nog-
granna studier. Jag ser även till att jag personligen får en utomordentligt nog-
grann och ingående redovisning av vad som har hänt och hur man har följt
upp detta.
När det gäller händelsen i Västerås pågår för närvarande utredning både
av polismyndigheten och av kärnkraftsinspektionen. Jag vill inte avge något
slutligt omdöme om detta förrän jag har fått en redovisning för vad man har
100
kommit fram till där. Men jag kan försäkra att vi inte lämnar någonting åt
slumpen när det gäller dessa utomordentligt allvarliga händelser.
Anf. 113 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Jag skall göra den här debatten kort. Jag vet att SKI skulle
komma med en rapport cirka två veckor efter olyckstillfället. Olyckan inträf-
fade den 27 november, så det har väl gått ganska exakt två veckor. Men man
är litet försenad kanske.
Men jag vet också att det hände en olycka i Studsvik redan den 4 oktober.
Jag undrar om den kanske var upphovet till vad som hände med styrsta-
varna. En isotopkapsel med fosfor 32 hade gått sönder, och frågan är om
rester fanns kvar och om detta kunde ge upphov till att dessa två styrstavar
inte fungerade.
Anf. 114 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Jag tänker inte stå och spekulera, utan jag håller mig till att
ta reda på sanningen. Jag tycker inte att det gör så mycket om utredningen
tar längre tid, om det är ett uttryck för att myndigheterna går igenom vad
som har hänt med yttersta allvar för att därefter lägga fast villkoren för fort-
sättningen.
Anf. 115 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Jag skall nöja mig med dessa svar och avvakta utredningens
resultat. Jag kommer att återkomma för att se vad som händer i den här frå-
gan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 116 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Åsa Domeij har frågat mig vad regeringen tänker göra för
att avveckla användningen av kadmium.
Först vill jag erinra om att vissa av de avsteg från kadmiumförbudet år
1982 som naturvårdsverket har lämnat kommer att upphöra vid utgången av
år 1992. Detta leder givetvis till en minskad användning.
Regeringen avser att behandla frågan om åtgärder mot spridning av kad-
mium i miljön i den miljöpolitiska propositionen våren 1991.
Anf. 117 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Bakgrunden till min fråga är att det har gjorts så litet på kad-
miumområdet trots att kadmium är en av de allra giftigaste metallerna som vi
förorenar naturen med. Begränsningsuppdraget som kemikalieinspektionen
har lämnat under det här året innehåller inte någonting om kadmium. Det
hänvisar bara till MIA. Jag undrar därför vad regeringen har gjort eller avser
att göra. Kommer kemikalieinspektionen att få något nytt utredningsupp-
drag? Kommer det verkligen några förslag i miljöpropositionen? Det var
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
101
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
102
glest med det i förra propositionen 1988, trots att många kunskaper fanns
redan då.
År 1979 förbjöds ungefär 75 % av den kadmiumanvändning som då fanns.
Förbudet sköts upp några år till 1982. Sedan dess har det gjorts väldigt
många olika avsteg, som Birgitta Dahl också nämnde här. Jag undrar vad
som kommer att hända med alla dessa avsteg, dvs. de som inte upphör 1992.
Bör inte kemikalieinspektionen få i uppdrag att utarbeta en avvecklingsplan
för kadmium, precis som för vissa andra kemikalier?
Vad kommer att hända när det gäller nickel-kadmium-batterier? Där har
det inte kommit några nya förslag från regeringen -1.ex. ett förbud mot fast-
montering av batterier och höga miljöavgifter - trots att användningen ökat
starkt.
Vi har fortfarande en mycket besvärlig situation när det gäller handels-
gödsel trots att koncentrationerna av kadmium har gått ner rejält i fosfor-
gödseln.
Anf. 118 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Detta är ett av de genuint besvärliga områdena, och jag tror
att Åsa Domeij och jag är överens om det. Först och främst är det inte sant
att det inte har skett någon minskning av kadmiumanvändningen i förhål-
lande till den vi hade för tio år sedan. Det har skett en mycket kraftig minsk-
ning från 125 ton per år till ungefär 20 ton i de varor som då var aktuella och
som omfattas av den förordning vi diskuterar. På detta område kommer det
att ske nästan en ytterligare halvering när de nuvarande undantagen upphör
att gälla.
Problemet är framför allt nickel-kadmium-batterierna. Där är läget
mycket besvärligt. Här arbetar regeringen med avsikten att i den miljöpoli-
tiska propositionen lägga fram konkreta förslag med olika alternativ för hur
man skall kunna komma till rätta med detta problem, eftersom det är mycket
besvärligt.
Utvecklingen på detta område har, precis som Åsa Domeij säger, explode-
rat och om inte ätit upp så i alla fall gröpt ur effekterna av andra insatser som
gjorts för att minska användningen och spridningen av kadmium. Rege-
ringen arbetar med olika alternativ var för sig eller i kombination med var-
andra, och jag tänker inte på detta stadium redovisa slutresultatet. Frågan
är så genuint svår att det inte är självklart vilken väg som är den mest effek-
tiva att gå.
Anf. 119 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Visst är frågan mycket svår. Jag tror att miljöministern miss-
uppfattade mig litet grand när hon menade att jag sagt att ingen minskning
har skett. Det jag menade var att man år 1979 beslutade om förbud mot 75 %
av kadmiumanvändningen. Men sedan dess har vi fått helt nya användnings-
områden, och framför allt nickel-kadmium-batterierna. Det har fortfarande
inte vidtagits några åtgärder, trots att vi i dag vet att det finns en del som
man faktiskt kan göra, t.ex. att lagstifta mot fastmonterade batterier och att
införa höga miljöavgifter.
Samma sak gäller på handelsgödselsidan. Vi vet vad vi kan göra, och vi
skulle kunna sänka koncentrationen av kadmium betydligt mycket mer i fos-
forgödseln, t.ex. genom mycket låga gränsvärden. Gödseln blir då litet dy-
rare, men inte så fruktansvärt mycket.
Kommer regeringen när miljöpropositionen läggs fram med förslag på alla
dessa områden, dvs. när det gäller handelsgödsel, de områden där använd-
ning av kadmium förbjöds år 1982 och batterier?
Anf. 120 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Åsa Domeij vet nog att spelreglerna är sådana att jag inte två
månader i förväg kan stå och tala om vad som skall komma i propositionen.
Regeringen arbetar - vilket jag sade i mitt förra inlägg, och som jag nu upp-
repar - mycket aktivt med att hitta effektiva åtgärder för att minska sprid-
ningen av kadmium. Vi är mycket bekymrade över den explosionsartade ök-
ning av användningen av kadmium i nickel-kadmium-batterierna och också
över situationen på gödningsmedelsområdet. Men hur de konkreta åtgär-
derna kommer att se ut, får Åsa Domeij vänta till i februari för att få reda
på.
Anf. 121 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Min fråga gällde inte exakt vilka förslag som kommer, utan
om det kommer några förslag på dessa tre områden. Just det faktum att frå-
gan är svår kan kanske göra det ännu viktigare att regeringen ger kemikalie-
inspektionen ett nytt uppdrag att lägga fram en avvecklingsplan när det gäl-
ler användning av kadmium.
Anf. 122 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Rekommenderar Åsa Domeij att jag skall ge uppdrag om
nya utredningar i stället för att vidta konkreta åtgärder?
Anf. 123 ÅSA DOMEIJ (mp):
Herr talman! Jag skulle naturligtvis allra helst se t.ex. ett totalstopp för all
kadmiumanvändning år 1992. Det jag är litet rädd för är att det blir nya av-
steg 1992, t.ex. att de bestämmelser om vissa undantag som går ut år 1992
förlängs, eftersom det kan visa sig vara ganska knepigt att avskaffa dem, och
att det inte vidtas några åtgärder mot den övriga användning för vilken det
just nu finns tillsvidaretillstånd. Eftersom det inte finns några förslag på kad-
miumområdet från kemikalieinspektionen, kan man gissa att regeringen an-
ser att frågan är litet för svår, och att man helt enkelt väntar med åtgärder.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 124 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Hans Leghammar har frågat mig hur länsstyrelserna och
andra myndigheter skall uppnå riksdagens beslut om en 30-procentig ut-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
103
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
104
släppsminskning av bl.a. kväveoxider, om man inte inför försök eller perma-
nent lagstiftning med kvalitetsnormer.
Beslut har redan tidigare fattats av regering och riksdag om en rad åtgär-
der som begränsar utsläppen av kväveoxider.
Jag vill nämna att kväveoxidutsläppen redan år 1988 var lägre än 1980 års
utsläpp.
Inom regeringskansliet förbereds för närvarande en proposition om miljö-
politiken som kommer att läggas fram till vårriksdagen. I denna proposition
kommer regeringen att redovisa förslag till åtgärder för att minska utsläppen
av bl.a. kväveoxider.
Vad gäller frågan om att införa kvalitetsnormer i lagstiftningen, har rege-
ringen tillsatt en parlamentarisk kommitté som bl.a. har till uppgift att se
över denna fråga. Miljöskyddskommittén skall lägga fram ett principbetän-
kande redan den 1 februari 1991.
Anf. 125 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag tackar miljöministern för svaret, även om jag blev litet
förundrad över det.
Ministern nämner att beslut har fattats om åtgärder som begränsar utsläp-
pen av kväveoxider. Men på den miljödag i Falkenberg som jag refererar till
i min fråga, stod det helt klart att inom ett av de områden som är absolut
mest belastade, nämligen Hallands län, har inte dessa åtgärder hjälpt. Man
ser att man inte klarar de krav som regering och riksdag har fastställt, och
man är därför litet undrande inför hur man skall klara av att uppnå riksda-
gens mål.
Vi har från miljöpartiets sida gång på gång påpekat att man måste införa
ett kvalitetsnormsystem som gör det möjligt att komma ner i de riktvärden
som regering och riksdag fastställt. Om nu ministern inte är beredd att gå oss
till mötes när det gäller dessa krav, vill jag gärna ha en diskussion om hur det
skall gå till om man inte inför kvalitetsnormer.
Anf. 126 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Jag tror egentligen att vi talar förbi varandra i onödan. Jag
tror att miljöpartiet och Hans Leghammar vet att det inte finns några genvä-
gar, utan att det kommer att krävas mycket kraftfulla och hårdhänta ingrepp
utöver de beslut som redan har fattats för att man framför allt skall nå fram
till nivåer som motsvarar vad människors hälsa och naturen tål. De beslut
som vi hittills har fattat är etapper på vägen mot sådana mål. Vi inbillar oss
inte att en 30-procentig minskning räcker, särskilt inte i södra och västra Sve-
rige. Men även detta mål kommer vi att ha svårt att klara.
Jag anser att man måste ta verkligheten med i beräkningen. Regeringen
kommer om ett par månader att återkomma till riksdagen med förslag på
detta område för att till det yttersta anstränga oss att uppnå de redan upp-
satta målen och sedan kunna gå vidare. Jag vill erinra om att i det miljöpoli-
tiska program som socialdemokratiska partiets kongress fastslog, var ut-
gångspunkten just att målen i fortsättningen inte skall vara utsläppsrelate-
rade, utan miljörelaterade. De skall utgå från vad hälsan och miljön tål.
På en del områden kan det ta sin tid att nå dit, eftersom naturens lagar är
sådana att förändringar både till det sämre och till det bättre tar tid. Men
detta är naturligtvis de långsiktiga mål som gäller för regeringens arbete.
Anf. 127 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Lantbruksnämnden i Hallands län har gjort den bedöm-
ningen att man för att vända trenden när det gäller kvävebelastningen i Hal-
lands län kommer att få vänta ända till 2000-talet, om man inte får mer verk-
ningsfulla styrinstrument än dagens.
Det är den debatten som jag vill lyfta fram. Lantbruksnämnden gav ett
varningens tecken under den miljödag man hade i Falkenberg. Med dagens
styrinstrument ser man inte ens en möjlighet att vända trenden fram till år
2000, ännu mindre att uppnå en minskning till 30 % till år 1995, som regering
och riksdag har bestämt.
Anf. 128 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Det finns alla skäl att varna för risker i denna situation, men
det är inte sant att utvecklingen inte har vänts. Det har den. Nu betyder det
allt mindre vad vi själva gör i Sverige, och särskilt i sydvästra Sverige, och
alltmer vad som kommer in från omvärlden. En av de saker man har konsta-
terat är att ungefär 60 % av övergödningen i havet sannolikt förorsakas av
luftburna föroreningar. I just Västerhavet utanför Hallandskusten kommer
de flesta av dessa föroreningar från resten av Europa.
Detta är ett problem som vi endast kan göra någonting åt genom ett inter-
nationellt samarbete som måste bedrivas med yttersta intensitet, samtidigt
som vi skärper våra egna åtaganden.
Anf. 129 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag håller med miljöministern om att det internationella
sammanhanget är viktigt i dessa frågor. Det får inte innebära att vi smiter
från vårt egna nationella ansvar. Det finns många satsningar på västkusten
som går motsatt väg, dvs. genererar mer trafik och mer utsläpp. Därför vill
jag föra in frågan om generella föreskrifter i miljöskyddsområdet, som vi
t.ex. har i Laholmsbuktens avrinningsområden. Som jag ser det är det en
konflikt med tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen och koncessions-
nämndsprövningar. Vi har i flera fall haft problem med att de har gått emot
varandra. Jag kan inte se någon annan väg att gå än att införa kvalitetsnor-
mer för att komma ifrån detta. Nu fick vi ett halvt löfte om kvalitetsnormer
som tilläggsdirektiv i partiledardebatten i höstas. Jag skulle bli mycket nöjd
om jag kunde få verifierat att det är på gång med kvalitetsnormer som till-
läggsdirektiv i miljöskyddslagkommittén.
Anf. 130 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Jag har redan sagt att kommittén liksom regeringen arbetar
med den uppgiften. Frågan om hur dessa direktiv i detalj skall utformas skall
vi återkomma till. Utredningen har fått i uppdrag att redovisa ett principbe-
tänkande senast den 1 februari 1991. I samband med miljöpolitiska proposi-
tionen skall vi kunna ta principiell ställning till det fortsatta arbetet. Vi driver
denna linje nationellt och internationellt mot det som Hans Leghammar kal-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
105
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
106
lar för miljökvalitetsmål. Jag kallar det att vi skall utgå från vad hälsan och
miljön kräver. Det är det arbete som vi bedriver både nationellt och interna-
tionellt.
Anf. 131 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag tackar för det förtydligandet. Det har varit svårt att få
klara direktiv om att det sker en vändning. Det har varit ett motstånd mot
att införa det vi kallar för kvalitetsnormer, där man ställer kvalitetskrav på
vad naturen egentligen tål i ett visst område och föreskriver att all lagstift-
ning måste följa detta. Jag tog upp den motsättning som finns mellan de ge-
nerella föreskrifterna för miljöskyddsområdet och t.ex. tillåtlighetsreglerna
i miljöskyddslagen. Det problemet försvinner om vi får kvalitetsnormer. Jag
tackar för svaret och hoppas att vi verkligen får en skrivning med kvalitets-
normer i tilläggsdirektiv och i miljöpropositionen.
Anf. 132 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Det var precis det som låg till grund för den s.k. Ronneby-
deklarationen om Östersjön. Om Hans Leghammar studerar den finner han
att regeringsscheferna utgår där från vad som krävs för att Östersjöns miljö
skall återställs, så att människor, djur och växter kan leva ett normalt liv utan
att på något sätt utsättas för risker.
Anf. 133 HANS LEGHAMMAR (mp):
Herr talman! Jag har hört alla dessa vackra ord många gånger. Men jag
har också sett att det inte har skapats några verkningsfulla regler. Vi ser
också vad som håller på att hända i mitt hemområde. Där har man satt upp
vackra mål som inte går att uppfylla med den trubbiga lagstiftning som finns
i dag. Det är glädjande att se att trenden åtminstone till ord, jag hoppas
också i skrift, har börjat vända.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 134 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Lars Norberg har frågat mig om jag avser vidta några åtgär-
der för att ändra inriktningen på energiverkets arbete.
Statens energiverk ingår bland de myndigheter som på försök tillämpar
treårsbudget. Nuvarande budgetram för verket omfattar perioden 1990/91—
1992/93. Den allmänna inriktningen för innevarande treårsperiod fastlades
av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:100 bil. 16, NU25, rskr.247).
Enligt riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition om
forskning (prop. 1989/90:90, NU40, rskr.337) ställer de energipolitiska rikt-
linjerna stora krav på samhällets totala satsningar på energiteknisk forskning
och utveckling i framtiden. Energiforskningsprogrammet syftar främst till
att stödja kompetensuppbyggnad på områden som är av betydelse vid om-
ställningen av energisystemet. Det är i första hand ett ansvar för staten att
bygga upp och vidmakthålla kompetensen inom universitet och högskolor.
Kraftföretagen och andra industriella aktörer bör liksom hittills aktivt svara
för att utveckla och kommersialisera ny energiteknik. De statliga myndighe-
terna med ansvar inom energiforskningsprogrammet bör dock ha ett övergri-
pande ansvar för att i samverkan med kraftföretagen m.fl. följa och främja
teknikutvecklingen inom sina resp, områden.
Enligt riksdagens beslut har statens energiverk också givits ett övergri-
pande ansvar för att samordna genomförandet av olika program och stödfor-
mer inom de ramar som anges i statsmakternas beslut. Programansvaret in-
nefattar i princip hela utvecklingsprocessen från forskning till kommersiali-
sering av ny energiteknik.
En annan av energiverkets huvuduppgifter är planerings- och utrednings-
verksamhet inom energiområdet. Vidare pågår arbetet med programmet för
effektivare användning och ersättning av el enligt de riktlinjer som riksdagen
godkände i juni 1988.
Vad beträffar organisationen av statens energiverk vill jag erinra om det
beredningsarbete som pågår inom regeringskansliet inför en proposition
med förslag till åtgärder inom det näringspolitiska området som avses före-
läggas riksdagen under våren 1991. Arbetet avser att utreda om det går att
öka samordningen av den verksamhet som bedrivs vid styrelsen för teknisk
utveckling, statens industriverk och statens energiverk. Detta i syfte att öka
effektiviteten.
Tredje vice talmannen konstaterade att frågeställaren inte var närvarande
i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.
Anf. 135 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig om regeringen avser att införa
likvärdig beskattning av fossila bränslen oavsett till vilket ändamål bränslet
förbränns.
Bakgrunden till frågan är de nuvarande skattebestämmelserna som bl.a.
innebär att den som producerar beskattningsbar elström får dra av even-
tuella skatter beträffande det bränsle som åtgått för elproduktionen. Denna
regel syftar till att undvika dubbelbeskattning.
Effekten av de skatteregler som tillämpas vid elproduktion har kritiserats.
En rad förslag till åtgärder, olika bidragssystem m.m., har framförts, bl.a.
från miljöavgiftsutredningen där Roy Ottosson själv deltog. Han är därför
väl informerad om svårigheterna att skapa ett styrsystem som undviker alla
negativa effekter.
För närvarande arbetas med förslag inom bl.a. det område som Roy Ot-
tosson tagit upp. Jag är därför inte nu beredd att närmare kommentera vilka
åtgärder som kan vara lämpliga.
Anf. 136 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Jag tackar för svaret.
Elskatten har samordnats med energiskatten för undvikande av dubbelbe-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
107
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
skattning. Men detsamma gäller inte för koldioxidskatten, som är en till-
kommande miljöskatt. Det var det som man i miljöavgiftsutredningen be-
kymrade sig över. Det fanns en stark minoritet som ansåg att man skulle be-
skatta koldioxid direkt, även när det gäller bränsle som används för elpro-
duktion. Majoriteten antog inte det förslaget, utan föreslog ett bidragssy-
stem i stället. Skälet till besvären är att biobränslen annars missgynnas. Det
blir mindre beskattning på olja för uppvärmning än som används för elpro-
duktion. Det är märkligt, eftersom det är mindre effektivt att använda olja
till att framställa el. Den har då bara 40 % verkningsgrad.
Jag hörde på radionyheterna i morse att man även inom EG diskuterar
dessa frågor och överväger att lägga koldioxidskatt på fossila bränslen och
även på sådana bränslen som används för elproduktion. En följdfråga är då:
Om EG lägger koldioxidskatt även på olja för elproduktion, skulle Rune
Molin kunna tänka sig att göra det även i Sverige?
Anf. 137 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Skälet till att man inte lade skatter på elproduktion med
hjälp av kondenskraftverk berodde på att man skulle driva upp elpriset, vil-
ket skulle skapa problem för konkurrenskraften med industrin i andra län-
der. Får vi en beskattning av det slaget på elproduktionen i våra konkurrent-
länder ändras naturligtvis förutsättningarna för att beskatta också den elpro-
duktionen. Det är konkurrenssituationen som är avgörande. Det är det som
har gjort det så svårt att hitta ett bra system.
Vi håller på att studera den beskattningssituation som för närvarande
finns i Europa och försöker hitta en lösning. Det är naturligtvis angeläget att
vi kan klara kraftvärmen och konkurrenskraften gentemot kondensproduk-
tionen i Europa.
Anf. 138 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Kraftvärmen är en annan aspekt som är intressant. Jag pra-
tade nyss med mina partivänner i Västerås. Där har man just fastställt
taxorna på kraftvärmen från kraftvärmeverket där som är koleldat. Där har
man fått en prisdifferens gentemot elvärmen på endast 8 öre per kilowatt.
Man beräknar att det behövs en differens på ca 20 öre per kilowatt för att
vara säker på att de enskilda konsumenterna skall välja värmen från kraft-
värmeverket och inte eluppvärmningen. Det kan leda till att de går över till
eluppvärmning i Västerås, vilket vore mycket olyckligt med tanke på den
kommande kärnkraftsavvecklingen och energihushållningen.
Detta är ett konkret exempel på hur koldioxidskatten slår snett och gynnar
eluppvärmning framför bränsleuppvärmning. Här måste snabba åtgärder till
om detta skall förhindras. Man är redan sent ute.
Min följdfråga till industriministern är om regeringen på kort sikt avser att
göra någonting åt just detta problem.
108
Anf. 139 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Den här frågan ingår i de förhandlingar som för närvarande
pågår. Hur dessa förhandlingar slutar kan jag inte uttala mig om i dag. Men
frågan finns alltså med, så den är i högsta grad aktuell.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 140 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Ann-Cathrine Haglund har frågat mig om vilka åtgärder jag
avser vidta för att alla elever skall få den undervisning de har rätt till enligt
gällande läroplan. Frågan är ställd med utgångspunkt i rapporter inom det
internationella utvärderingsprogrammet.
Ett av syftena med det internationella programmet för utvärdering är att
rapportera om tillståndet i den svenska skolan till riksdag och regering. Jag
anser det väsentligt att inte ta upp detaljer från den nationella utvärderingen
och behandla dem lösryckta från sitt sammanhang. Man måste, enligt min
mening, i stället försöka få en så total bild som möjligt av skolans verksam-
het, eller den del av skolans verksamhet det gäller.
De forskare som utarbetat rapporten varnar för alltför långtgående slut-
satser om innehållet i den samhällsorienterade undervisningen utifrån det
material som rapporten bygger på. Man planerar därför ytterligare studier
för att få en heltäckande bild av hur mellanstadiet arbetar med de samhälls-
orienterande ämnena.
Att det finns brister i lärarnas utbildning vad gäller att bedriva den form
av undervisning det här är fråga om har redan tidigare uppmärksammats.
Avsikten med den nu inledda kompletteringsfortbildningen med inriktning
mot orienteringsämnen är ett försök att råda bot på dessa brister, liksom de
reformer för grundutbildning av lärare som också beslutats. Effekten av
dessa kompetenshöjande åtgärder har givetvis ännu inte kunnat få genom-
slag i skolorna.
En annan åtgärd som kommer att få direkt betydelse för undervisningen
är självfallet det förestående läroplans- och kursplanearbetet. Det kommer
att inriktas mot en tydligare beskrivning av målen och en mer konkret upp-
följning och utvärdering av måluppfyllelsen. En ökad tydlighet därvidlag
kommer att ge bättre garantier för att elever får den undervisning de har rätt
till enligt läroplan och kursplaner.
Anf. 141 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Jag vill tacka för svaret.
När jag i våras frågade skolministern om vilka åtgärder han tänkte vidta
för att alla elever skall få den undervisning de har rätt till enligt läroplanen
svarade skolministern att han inte tänkte agera på grundval av en enstaka
rapport, trots att detta ingick i den nationella utvärderingen. Denna rapport
hade avgetts av seriösa forskare, och den visade att uppemot 30 % av ele-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
109
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
110
verna i årskurs 4 och 5 inte får någon undervisning i samhällskunskap och
religionskunskap.
Nu har det kommit en sammanfattning av flera rapporter, där resultatet
från i våras bekräftas. I praktiken råder det ett skolmonopol, och möjlighe-
ten för föräldrar att välja en annan skola är näst intill obefintlig. Man kan
konstatera att läroplanen inte följs och att många elever blir utan undervis-
ning i samhällskunskap och religionskunskap.
Fram t.o.m. april månad saknades i var femte klass i årskurs 5 antingen
religionskunskap, samhällskunskap eller båda ämnena. Detta är i allra
högsta grad oroande. I NO-ämnena ingår mjukare områden som biologi och
zoologi, medan ämnen som fysik, kemi och teknik är ovanliga. Det är
oroande att skolministern inte anger vilka åtgärder han nu tänker vidta.
Vad säger då lärarna? Jo, de talar om bristen på resurser, klagar på under-
visningstiden och på elevgruppernas storlek. Vidare klagar de på bristfällig
utbildning och önskar mer fortbildning. De ämnen som åsidosätts är sådana
ämnen som lärarna tycker är svåra att undervisa i.
Samtidigt understryker rapporten faran med blockläsning, som består i att
vissa ämnen och moment betonas på bekostnad av andra ämnen. Jag vill
fråga skolministern: Avser skolministern att vidta åtgärder för undvikande
av att vid blockläsning vissa ämnen betonas medan andra skjuts åt sidan?
Vad tänker skolministern göra för att stärka ämnesstudierna i den grundskol-
lärarutbildning som nu är under uppbyggnad, så att varje lärare får gedigna
kunskaper i de ämnen som de skall undervisa i?
Anf. 142 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Jag tror att de flesta som under de senaste året har följt skol-
debatten har märkt att det just nu genomförs en lång rad förändringar, som
alla syftar till att stärka lärarnas ställning i professionellt avseende. För att
det skall fungera och passas in i ett nationellt likvärdigt skolsystem krävs i
sin tur att läroplanerna är väldigt tydliga och att det sker en utvärdering.
Detta har tidigare saknats.
Den utvärdering som nu görs av skolöverstyrelsen kan snarast liknas vid
ett stort forskningsprogram, och den visar på en del brister. Innan man drar
definitiva slutsatser av denna utvärdering tycker jag att man skall lyssna till
forskarna, som nu, liksom i våras, varnar för att dra alltför långtgående slut-
satser av det material som Ann-Cathrine Haglund baserar sina frågor på.
Detta kan emellertid lämnas åt sidan.
Det viktiga är frågan i det långsiktiga perspektivet om vart vi är på väg.
Här bedriver regeringen ett arbete som alldeles uppenbart är inriktat på att
göra målen för skolan tydligare och på att etablera ett utvärderingssystem -
något som tidigare har saknats.
I morgon kommer riksdagen att ställa sig bakom den typen av synsätt. I
vår kommer sedan direktiv till nya läroplaner för såväl grundskola som gym-
nasieskola. Kombinerat med detta finns förslag om en omfattande komplet-
teringsutbildning. I detta avseende saknas verkligen inte åtgärder från rege-
ringens sida.
Som jag tidigare sade, herr talman, vore det litet oklokt att mitt inne i en
så omfattande reformperiod rycka loss enstaka rapporter från ett nationellt
forskningsprogram och lägga dem till grund för en ändring av skolpolitikens
inriktning. Vi vet vart vi är på väg. Då finns det inte någon anledning att
ändra kursen. Det utvärderingsarbete som nu pågår inom skolöverstyrelsen
kan komma att bli mycket värdefullt som underlag för läroplansöversynerna.
Herr talman! På den här punkten vill jag bara säga att de riktlinjer som
regeringen har dragit upp håller som bäst på att fullföljas.
Anf. 143 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Skolministern sade att regeringen vet vart den är på väg.
Problemet är ju att vi inte vet det. Visst har det genomförts en lång rad för-
ändringar. I bl.a. två stora propositioner har skolministern föreslagit att sko-
lan skall kommunaliseras. Men dessa stora organisationsförändringar före-
slås ju utan att vi vet ett enda dugg om mål och läroplaner.
Det som är allvarligt är att dessa forskningsrapporter har visat att innehål-
let och kvaliteten i det som barnen lär sig, de kunskaper och färdigheter som
de får, inte är tillfredsställande. Detta bekräftar precis det som många debat-
ter här i riksdagen har handlat om och som vi moderater har varnat för. Re-
geringen genomför en massa förändringar, men man säger ingenting om må-
len och om läroplanerna. Dessa förutsättningar skulle ha förelegat innan
man tog ställning till kommunalisering av skolan och förändring av statsbi-
dragssystemet. Det är precis detta som vi har efterfrågat.
Anf. 144 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Jag tror inte att fru Haglund ordentligt har läst de propositio-
ner vilkas förslag riksdagen i morgon skall behandla. Om fru Haglund hade
gjort det, hade hon ju fått klart för sig att det som hon kräver faktiskt är det
som riksdagen i morgon skall ta ställning till.
I den skolpolitiska strategi som regeringen har tillämpat har det ingått ett
stegvis förflyttande av ansvaret för verksamheten ut till klassrummen, till
medvetna professionella. Detta skall i sin tur garanteras i ett nationellt lik-
värdigt system utifrån mycket tydliga läroplaner. Det är första gången detta
sker, och utmärkande för situationen är att nu utvärderas ett styrsystem och
ansvarssystem som inte har lyckats på den punkten. Detta styrsystems och
ansvarssystems främsta tillskyndare och försvarare har ju varit fru Haglund
och hennes partikamrater.
Retoriken, Ann-Cathrine Haglund, är på intet sätt i överensstämmelse
med handlingarna, och det är väl inte särskilt ovanligt när det gäller mode-
rata samlingspartiet.
Anf. 145 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Jag skulle kunna kvittera och säga att skolministerns retorik
är mycket tjusig, men när det gäller innehållet och formuleringen av målen
i läroplanerna vet vi inte ett enda dugg.
Skolministern är väldigt bra på att flytta klossar och på att flytta beslutsrät-
ten och inflytandet från en grupp politiker till en annan. Men när det gäller
innehållet, kvaliteten, kunskaperna och färdigheterna vet vi ingenting. Där-
emot vet vi att rapporter från den nationella utvärderingen har visat på bety-
dande brister. En slutsats som man definitivt kan dra är att det behövs mera
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
111
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
av en lärarutbildning som bygger på ämnesstudier. Det behövs en fortbild-
ning som är ämnesinriktad.
Tydliga mål skall vi ha. Det är särskilt viktigt när man förlägger ansvaret
långt ut. Problemet är i dag att skolministern förlägger ansvaret hos de kom-
munala skolpolitikerna, inte ute i skolorna, och att vi inte har fått tydliga mål
och läroplaner.
Anf. 146 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Fru Haglund får bestämma sig. Antingen är det jag säger
tjusigt, eller också är det så katastrofalt som hon beskriver det. Jag föredrar
att hon tycker att det på något sätt är katastrofalt, eftersom det inte vore bra
om jag var helt överens med Ann-Cathrine Haglund. Jag delar nämligen inte
hennes uppfattning och synsätt när det gäller skolans verksamhet, långt där-
ifrån.
Att fru Haglund säger att jag bara skulle flytta klossar och göra den typen
av låtsasförändringar innebär att hon inte alls har förstått den oerhörda för-
ändring som nu sker i den delen av den gemensamma sektorn som skolan
utgör. Väldigt många lärare och skolledare är mycket djupt engagerade i
denna förändring, som kommer att leda fram till en dynamik, en utveckling
av skolan utifrån ett professionellt perspektiv. Det skall dock inpassas i ett
nationellt system som läroplanerna skall garantera.
Detta finns beskrivet i två propositioner som har levererats till riksdagen.
Det är en skolpolitisk strategi, fru Haglund. Denna skolpolitiska strategi är
naturligtvis litet svår att hantera för ett oppositionsparti. Det kräver att man
har ett alternativ, och det alternativet har inte redovisats. Då passar det bra
att rycka ut enskilda rapporter ifrån en nationell utvärdering som skolöver-
styrelsen har gjort.
Anf. 147 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):
Herr talman! Det är klart att det är en strategi. Men det är en strategi
som saknar målformuleringar. Det är en strategi som saknar formuleringar i
läroplaner. Det är en strategi som inte talar särskilt mycket om vilka kunska-
per och färdigheter som eleverna skall ha. Det är en strategi som flyttar infly-
tandet från riksdagens politiker till de kommunala politikerna. Det är en
strategi som inte ger föräldrarna särskilt mycket bestämmanderätt och möj-
lighet att välja skola. Det är en strategi som absolut inte tar upp kunskaper
och färdigheter, vilket vi moderater anser vara det viktigaste i skolan. Sko-
lans huvuduppgift, att förmedla kunskaper och färdigheter, är överordnad
andra uppgifter. Den uppgiften måste tydliggöras och klart läggas fast i må-
len för skolan och i läroplanerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
112
Anf. 148 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Karl-Göran Biörsmark har frågat mig - utifrån tidningsupp-
gifter - om jag ämnar föreslå att statens skola för vuxna i Norrköping skall
upphöra 1992 och i så fall hur de elever som i dag utbildas där i framtiden
skall få utbildning.
Den framtida vuxenutbildningen kommer att behandlas i en särskild pro-
position som för närvarande bereds inom regeringskansliet. I denna kommer
såväl statens skolor för vuxna som andra vuxenutbildningsformer att tas upp.
Regeringen beräknar att förelägga riksdagen propositionen omkring den 20
februari.
Anf. 149 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Det finns inte så mycket substans i svaret. Allt jag egentligen
får veta är att statsrådet kommer att ge litet mera besked den 20 februari.
Det är väl ändå inte enbart en tidningsanka att dessa uppgifter har läckt
ut. Jag förstår att statsrådet ändå har informerat rektorn för statens skola
för vuxna i Norrköping och kommunalrådet, och att det finns tankar på en
nedläggning. Detta är bakgrunden till min fråga.
Om det finns sådana tankar i kanslihuset, vilket det tydligen gör, vill jag
fråga vilket besked statsrådet ämnar ge till de grupper som i dag har stor
glädje av statens skola för vuxna både i Norrköping och Härnösand och som
svårligen kan få sin utbildning på annat sätt, om det blir så som vi befarar,
att statens skola för vuxna skall upphöra?
Anf. 150 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Svaret på frågan är således att jag kommer att utveckla dessa
frågeställningar i en proposition i februari. Det är det svar som jag kan och
skall lämna på den direkta frågan.
Däremot kan vi föra ett principiellt resonemang om hur vuxenutbild-
ningen har och kommer att utveckla sig och hur statens insatser skall ses i
det sammanhanget. Det är inget tvivel om att vi i framtiden kommer att ha
behov av någon typ av statlig insats som gör det möjligt för människor, fram-
för allt i mycket avlägsna delar av landet, att få tillgång till en kvalificerad
vuxenutbildning. Modern teknik borde kunna användas i ett sådant perspek-
tiv. Det perspektivet tar jag in när jag för resonemanget om framtiden för
statens skola för vuxna och annan vuxenutbildning. Dessa frågor skall ses
utifrån den enskildes perspektiv och utifrån behovet av kompetenshöjning
såväl i regioner som i näringslivet.
Det resonemanget kommer att föras i propositionen. De enskilda, sakligt
inriktade detaljfrågorna kan jag inte gå in och svara på nu. Det tror jag också
att Karl-Göran Biörsmark förstår.
Anf. 151 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Av det resonemang som statsrådet nu för förstår jag att det
finns en insikt om att det finns grupper i vårt samhälle som är beroende av
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar pä frågor
114
denna typ av skolform. Det gäller personer i glesbygd, jag har nämnt dem.
Det finns dock andra grupper, t.ex. interner på våra kriminalvårdsanstalter,
funktionshandikappade och en rad människor som jag knappast tror klarar
utbildningen i den traditionella komvuxorganisationen. Om man har en in-
sikt och ett medvetande om att statens skola för vuxna fyller en uppgift, tol-
kar jag det som om den kommer att leva vidare i någon form.
Att statsrådet inte kan ge mig mer besked i dag är beklagligt. Det oroar
dem som i dag studerar vid statens skola för vuxna. Kan statsrådet i dag inte
skicka med något mera som svar till lärarna och framför allt till de elever
som i dag studerar vid statens skola för vuxna i Norrköping och Härnösand?
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 152 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Ulf Melin har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser att
vidta för att underlätta för utländska studenter i Sverige inom ramen för hög-
skoleutbytet i det s.k. Erasmus-programmet.
Naturligtvis kan det tänkas finnas någon svensk myndighet som ännu inte
har börjat fundera på vad närmandet till EG kan komma att få för praktisk
innebörd för dess eget vidkommande. Men på det hela taget tror jag att Ulf
Melin oroar sig i onödan.
De myndigheter det här gäller är redan i full färd med att utarbeta erfor-
derliga rutiner. Utgångspunkten för förberedelserna är den enda rimliga i
sammanhanget. Tillresande forskare och studenter, som vill arbeta eller stu-
dera vid någon svensk högskola under ett begränsat antal månader, måste
kunna få ett snabbt besked.
Jag har fullt förtroende för dem som arbetar med detta. De kommer säkert
att kunna skapa en ordning, som uppfyller högt ställda krav på enkelhet och
smidighet. I praktiken kommer svenska forskare och studenter förmodligen
att möta större problem vid sina motsvarande studievistelser på andra håll i
Europa.
Detsamma gäller i tillämpliga delar också bostadsfrågan. Såvitt är mig be-
kant är högskolorna, studentkårerna, studentbostadsstiftelserna och de be-
rörda kommunerna väl införstådda med vad ett växande utbyte med andra
länder kommer att fordra.
Det positiva intresset för EG på alla håll i vårt samhälle borgar för att till-
börlig generositet och solidaritet kommer att vara för handen. Försörjningen
med bostäder för forskare och studenter är i dag ingen fråga för staten. Inte
heller i framtiden behöver den bli det, bedömer jag.
Anf. 153 ULF MELIN (m):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på mina frågor. Det är bra
att EGs ministerråd släpper in Sverige och EFTA-länderna så att man kan
börja förhandla om Erasmus. Det är viktigt för Sverige och för våra studen-
ter. Men det är också viktigt för utvecklingen i Europa.
Jag måste säga att jag är något förvånad över svaret. Jag har alltid uppfat-
tat de svar som Bengt Göransson lämnar som seriösa, och jag har också upp-
fattat att han vill föra en allvarligt menad debatt. Jag erinrar mig att Bengt
Göransson i en interpellationsdebatt om lärarutbildningen använde idrot-
tens språkbruk och talade om att man höjt ribban. I det här fallet tycker jag
att han tar frågan med en klackspark. Det är inte nog med det. Han är också
off-side.
Meningen är att svenska studenter skall kunna komma ut i Europa. Det
rör sig om ungefär 2 000 studenter. Samtidigt skall vi ta emot lika många i
Sverige. Vi får hoppas att svensk högskola och universitet har en sådan stan-
dard att utländska studenter också vill komma till Sverige. Men vi vet samti-
digt att statens invandrarverk skall ge uppehållstillstånd. Universitets-
kanslerämbetet skall pröva behörigheten. Dessutom skall universiteten
blanda sig i detta, eftersom de är kursansvariga. Vi vet om att det finns en
ganska stor byråkrati på det här området, och det har förekommit tidnings-
uppgifter och annat om detta. Man kan väl som statsråd inte vara bara ett
åsynavittne till denna tingens ordning, utan man måste väl som statsråd även
ta initiativ till att sådant här fungerar.
Jag är naturligtvis medveten om att det är kommunerna och universiteten
som har ansvaret för bostadsfrågan. Men jag vet också att svenska institutets
ordförande Anders Claesson har skrivit till regeringen och ställt frågor om
hur man skall lösa bostadsfrågan.
Anf. 154 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag vet inte om jag med mitt uttalande om att höja ribban
förra gången som vi diskuterade lockade in diskussionen på klacksparkar
och off-side. Men jag skall inte föra debatten längre in på fotbollens område.
Det som jag har tillåtit mig att konstatera i mitt svar på en fråga - i vilken
det antyds att vårt land har en stor byråkrati som gör att det, om jag har
uppfattat frågan riktigt, skulle bli näst intill omöjligt för utländska studenter
att studera i Sverige - är att de svenska myndigheterna är i full färd med att
förbereda för utländska studenter att kunna studera i Sverige. Sedan anade
jag, men det är möjligt att jag på den punkten feltolkar frågeställaren, en
antydan om att byråkratin i vårt land skulle vara värre än i de länder till vilka
våra studenter skall åka. Då noterar jag att EG-kommissionen, såvitt jag
vet, inte är den mest byråkratifria institutionen i världen. I fjol kunde jag få
ansökningshandlingarna för det s.k. COMETT-programmet med ett tjockt
häfte med ansökningsblanketter vars ifyllande man inte klarar om man inte
har bilagan Guide for applicants med ytterligare ett femtiotal sidor där det
framgår hur man skall fylla i de blanketter som omfattar ett sjuttiotal sidor,
om jag har räknat rätt, av ansökningshandlingar. Det är alltså en ganska stor
byråkrati som man har att möta i det stycket. Då tycker jag att vi med en viss
tillförsikt kan förutsätta att våra myndigheter skall kunna klara att förenkla,
eftersom de som ideal i sitt förenklingsarbete kan ha den ganska stora byrå-
krati som vi möter i Bryssel.
Anf. 155 ULF MELIN (m):
Herr talman! När det gäller COMETT får man väl hoppas att den svenska
byråkratin inte kommer att innebära att de utländska forskare och studenter
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
115
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
som kommer till Sverige på stipendium skall behöva få en sådan diger lunta.
Såvitt jag kan förstå skall universitetskanslerämbetet, invandrarverket och
arbetsmarknadsstyrelsen träffas för att gå igenom hur man skall förfara när
man skall ta emot utbytesforskare. Jag hoppas att man föregår med gott ex-
empel i det fallet.
Statsrådet säger att det pågår ett arbete mellan universitetskanslerämbetet
och statens invandrarverk när det gäller rutinerna för Erasmus. Jag undrar
hur långt detta arbete har kommit?
Anf. 156 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! Jag kan försäkra Ulf Melin att rutinerna för godtagande av
studenter kommer att vara utomordentligt praktiska och hanterliga, så att
ingen tid går förlorad.
Anf. 157 ULF MELIN (m):
Herr talman! Universiteten kommer ju att teckna avtal med de olika euro-
peiska universiteten. Vore det då inte möjligt att ha en myndighet eller en
handläggare? Måste man i detta fall blanda in dels det universitet som skall
ta emot studenterna, dels universitetskanslerämbetet, dels statens invand-
rarverk? Har statsrådet inte några tankar om hur man skall kunna lösa den
frågan? Jag tror att detta kommer att bli ett problem. Statsrådet kan väl inte
vara nöjd med handläggningstiderna på statens invandrarverk. Jag är inte
nöjd med dem. De är mycket långa. Jag vet att man har haft problem med
stipendiater som har fått vänta mycket länge innan de har fått besked. Det
kan vi inte vara nöjda med.
Jag undrar även om statsrådet tänker vidta några åtgärder när det gäller
vilket språk som undervisningen skall ske på. På våra universitet undervisas
det i mycket liten utsträckning på andra språk. Det borde väl ske mer under-
visning på t.ex. engelska?
Anf. 158 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Herr talman! När det gäller rutinerna vill jag understryka att jag inte ser
det som vare sig det ansvariga statsrådets eller regeringens uppgift att vara
blankettkonstruktör. Jag tror att det vore olyckligt. Då skulle regeringen bli
ansvarig för varje eventuellt misslyckad blankett. Det politiska ansvaret och
den politiska uppgiften är tvärtom att av de myndigheter som har denna upp-
gift kräva att handläggningen sker snabbt och hanterligt. Det kravet kommer
jag att ställa på de berörda myndigheterna.
Det finns alldeles uppenbart behov av att ge undervisning även på andra
språk än svenska, även om jag tror att man måste inse att åtskillig undervis-
ning vid våra universitet av praktiska skäl även fortsättningsvis måste ske på
det språk som är vårt modersmål. Det finns ibland en litet drömsk föreställ-
ning i internationaliseringens värld om att allting i framtiden kommer att av-
handlas på det engelska språket.
Överläggningen var härmed avslutad.
116
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Anf. 159 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Eva Goés har frågat mig om jag avser agera för Östra Timors
sak, t.ex. inför Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättighe-
terna i februari.
Regeringen följer sedan många år kontinuerligt utvecklingen i Östra Ti-
mor. Uppgifterna är motstridiga och meningarna delade om vad som där
sker. Detta gäller även frågan om hur de mänskliga rättigheterna respekte-
ras. Olika MR-organisationer och andra frivilliga organisationer har olika
uppfattningar om detta, liksom journalister, politiker och diplomatiska iakt-
tagare. Min bedömning är att situationen vid vissa tidpunkter inger hopp,
vid andra oro. Under hösten inträffade en försämring av MR-läget i huvud-
staden Dili, av allt att döma i hög grad beroende på att enskilda myndighets-
företrädare har olika uppfattningar om vilken politik som bör föras gent-
emot befolkningen i området.
Regeringen i Jakarta synes emellertid numera inse att bästa sättet att
lyckas med sin integrationspolitik och få den accepterad av hela befolk-
ningen i Östra Timor är att åstadkomma ekonomiska framsteg samt få till
stånd ett mått av avmilitarisering och en allmän normalisering av förhållan-
dena. En viss minskning av den militära närvaron kan observeras. Eva Goés
uppgift att nya trupper förts in i området under den gångna våren med 50 000
man styrks inte av våra källor. Det är ju inte stridshandlingarna i Östra Ti-
mor som utgör problemet i dag - de har så gott som upphört - utan det allt-
mer öppna missnöjet bland timoreserna och myndigheternas reaktion på
detta. Missnöjet finns främst bland studenter och arbetslösa ungdomar i hu-
vudstaden Dili. Det tar sig bl.a. uttryck i demonstrationer. Det öppna miss-
nöjet slås ibland ned med hårda medel.
Läget i Dili var under några månader spänt men förefaller åter lugnare.
Situationen varierar dock inom Östra Timor. De västra distrikten är lugna
och har så varit sedan 1980-talets början. Läget i de traditionellt hårt drab-
bade fem östra distrikten har lättat, och stämningen där är bättre. Den mili-
tära närvaron har minskat. Inte minst gäller detta de särskilda insatsstyr-
korna.
I detta sammanhang vill jag, mot bakgrund av en passus i Eva Goés fråga,
inskjuta att det inte finns något belägg för att den krigsmateriel som Sverige
har exporterat till Indonesien har kommit till användning mot gerillan i
Östra Timor.
FN-behandlingen av frågan om Östra Timor är för närvarande vilande i
avvaktan på utfallet av de förhandlingar som förs mellan Indonesien och den
forna kolonialmakten i Östra Timor, dvs. Portugal. Möjligen kan dessa sam-
tal bl.a. leda till att en portugisisk parlamentarikerdelegation besöker områ-
det för att bilda sig en egen uppfattning om situationen där.
Mot denna bakgrund ser jag för närvarande således ingen anledning till
ett svenskt initiativ i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. Men
frågan kan ändå tänkas komma upp i kommissionen. Då får vi självfallet
granska ärendet efter de förutsättningar som kan visa sig föreligga.
Svar på frågor
117
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
118
Anf. 160 EVA GOÉS (mp):
Herr talman! Det är juletid. Jag tycker att det låter som om ”midnatt rå-
der, tyst det är i husen”. Utrikesministern säger att vi bara skall följa situatio-
nen. Det har inte kommit in 50 000 man i Östra Timor. Jag har med mig
ett nyhetsbrev från Östtimor-kommittén. Där talas det om 40 000 män i en
operation plus 60 000 östtimoresiska värnpliktiga i mars 1990. Kommittén
har fått sin rapport från en australiensisk källa. Långa kolonner med trupper
marscherade in i staden i slutna led, två krigsskepp dök plötsligt upp och
landsatte ytterligare ett hundratal soldater. Folk var verkligen uppskrämda
av vad som hände, de var skräckslagna. Det här är berättelser av en journa-
list som besökte Östtimor den 4 februari i år. Så säger utrikesministern att
här har det rått fred och lugn sedan 1980-talets början. De brev som jag får
allteftersom talar inte om lugn och ro.
Från den observatör som vi har i IGGI har vi inte hört någonting, däremot
från ordföranden i IGGI, Pronk. Han har efter sitt besök i Östtimor dragit
in en del av biståndet till Östtimor på grund av de oroligheter som där finns
och på grund av att mänskliga rättigheter kränks. Amnesty International har
gång efter annan rapporterat om förföljelser. Bara sedan i påsk har hundra-
tals personer slaktats, däribland kvinnor och barn.
Jag förstår inte varför Sverige är så tyst. Varför skall vi ha en observatör i
IGGI om vi inte någonsin säger något? Varför är det så tyst? Varför uttalar
sig inte observatören?
Utrikesministern säger att man kan ha olika källor. Men skicka dit en dele-
gation från Sverige, inte från Portugal, och titta hur det verkligen är. Är det
avmilitarisering? Har inte vi bidragit med våra vapen, eller använder man
andra vapen just för att bekämpa Fretilin?
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 161 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Mot bakgrund av en artikel införd nyligen i tidskriften Från
Riksdag & Departement har Per Gahrton frågat mig vilka slutsatser beträf-
fande Sveriges möjligheter att bli medlem i EG jag drar av uttalandet från
EG-kommissionens representant i Sverige att EG kommer att få en gemen-
sam militär organisation.
Det pågår en livlig debatt inom EG om Gemenskapens framtida utveck-
ling. I den finns alla åsiktsinriktningar företrädda: från dem som, liksom EG-
kommissionens Sverige-representant Ivo Dubois, vill se Gemenskapen ut-
vecklas till en fullfjädrad federation till dem som vill låta sig nöjas med en
försiktig och pragmatisk utbyggnad av formerna för det samarbete som äger
rum redan i dag. Skall man försöka utläsa några trender, några indikationer
för den överskådliga framtiden, måste man väga samman alla dessa inlägg,
och sätta in dem i ett politiskt och institutionellt sammanhang. Först då får
vi en helhetsbild, eller ett mönster, som kan tjäna som beslutsunderlag för
vårt eget agerande.
Jag har haft många samtal med ledande företrädare för ett antal EG-län-
der under den senaste tiden. Jag får självfallet också en riklig information
om debatten inom EG genom UDs och utlandsmyndigheternas kanaler.
Det alldeles klara, sammantagna intryck jag fått är att regeringskonferen-
sen om politisk union, som skall inledas om någon dag, inte kommer att
öppna dörren för ett militärt samarbete eller bindande beslut i centrala sä-
kerhetspolitiska frågor. I sådana för EGs medlemsländer vitala nationella
frågor krävs en enhällighet, konsensus, som helt enkelt inte föreligger.
De tankar på ett försvarssamarbete inom EGs ram, som Per Gahrton tidi-
gare åberopat, avvisades relativt omgående i förberedelsearbetet inför rege-
ringskonferenserna. Det uppmärksammades också av svenska media samma
dag som jag fick Per Gahrtons fråga.
Därför har regeringen dragit slutsatsen, efter en sammanvägd bedömning,
som givetvis inkluderar den alleuropeiska säkerhetspolitiska utvecklingen,
att Sverige sannolikt kommer att kunna ta steget till medlemskap med bibe-
hållen neutralitetspolitik. Samma slutsats har ju för övrigt riksdagens utri-
kesutskott kommit till.
För att summera och för att direkt svara på Per Gahrtons fråga: Jag drar
inga slutsatser alls av intervjun med EG-kommissionens representant Ivo
Dubois. Såvitt jag kan förstå återspeglar hans svar hans personliga åsikter,
och dem respekterar jag naturligtvis. Samtidigt konstaterar jag att EG som
sådant varken beslutat om eller uttalat sig för en framtida militär organisa-
tion inom EGs ram. Det är medlemsstaterna som avgör hur Gemenskapens
framtida utrikes- och säkerhetspolitik skall gestalta sig.
Till skillnad från Per Gahrton grundar jag mycket sällan bedömningar, och
än mindre beslut, på enstaka dokument eller andra pusselbitar som jag råkat
få i handen, eller på enskilda uttalanden. Tittar vi på helheten, på alla de-
battinläggen och på hur besluten i slutändan skall fattas, så blir bilden en
annan. Det är den bilden som ligger till grund för regeringens agerande.
Anf. 162 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Det är klart att enstaka pusselbitar inte räcker för att ge en
helhetsbild. För det första håller jag det för ytterligt osannolikt att EGs am-
bassadör i Sverige skulle sprida sina personliga åsikter i så pass grundläg-
gande frågor. Det är väl något som regeringen i så fall får göra upp med EGs
representation i Sverige. Det kan inte vara vanligt att en ambassadör sprider
sina personliga åsikter. Han representerar EG-kommissionen.
För det andra finns det många pusselbitar. Kohls och Mitterrands memo-
randum nyligen innehöll inslag om ett militärt samarbete. Fredsforskaren
Björn Hettne säger enligt ett TT-telegram i dag att det är alldeles uppenbart,
som han ser det, att man är på väg mot en militär union. The Economist har
gjort en analys som visar att en majoritet av staterna i EG nu är för en militär
union. När det gäller majoritetsbeslut om utrikespolitiken skulle läget enligt
The Economist den 1 december vara åtta för majoritetsbeslut, bara två emot
och två fortfarande osäkra. Trenden är ju ganska klar, eller hur, utrikesmi-
nistern?
Ett av de länder som Sverige tycks hänga upp sitt hopp på är Danmark.
Utrikesministern var i Danmark och fick besked om danskt nej till EG-för-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
119
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar pä frågor
svar. Det var dock inte statsministern, utan Svend Auken som sade det. Om
man läser andra danska tidningar, t.ex. Informasjon, av den 7 december, får
man klart för sig att det inte finns något danskt förbehåll mot gemensam mili-
tär politik i EG.
Det är klart, herr talman, att det handlar om en bedömning av många
olika uppgifter. Regeringen gör en bedömning. Jag gör en annan bedöm-
ning. Många gör samma bedömning som jag. Men facit kommer ju förr eller
senare, och det kan inte dröja så länge. Varför har man då inte kunnat in-
vänta regeringskonferenserna? Varför kan vi inte vänta tills EG är färdigt
med sin beslutsprocess i detta skede? Varför är det så förtvivlat bråttom, när
man inte har klara besked i en så viktig fråga?
Anf. 163 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag har full respekt för Per Gahrtons bedömningar, även om
jag inte i alla stycken delar dem. Jag menar också att man skall avvakta rege-
ringskonferensen, som inleds nu. Där kommer man väldigt snart att få fram
besked om i vilken riktning besluten kommer att gå.
Det är alldeles riktigt, som Per Gahrton påpekar, att det finns olika upp-
fattningar inom kommissionen. Jag har talat med många kommissionsleda-
möter av hög rang som har en annan uppfattning än Dubois. Men det är inte
kommissionen som fattar besluten, utan det är rådet, och där krävs enhällig-
het.
Det brev från Kohl och Mitterrand som Per Gahrton åberopade får tolkas
så att Kohl och Mitterrand utgår från att det framtida säkerhetspolitiska sam-
arbetet inte skall rucka på medlemsstaternas nuvarande försvarsarrange-
mang, dvs. NATO för flertalet och neutralitet för en del medlemsstater. Det
är själva beslutsförfarandet som är det viktiga. För att man skulle kunna
träffa ett beslut krävs konsensus, dvs. att alla är med. Är en emot, blir det
ingenting.
Den engelska utrikesministern har sagt alldeles klart att England inte
kommer att gå med på ett militärt samarbete. Den danske utrikesministern
har så sent som i går sagt nej, likaså Irlands utrikesminister. Det är alldeles
på goda grunder som vi dragit slutsatsen att det inte kommer något beslut,
vare sig om ett militärt samarbete eller om ett utrikespolitiskt samarbete av
det slag som vi tidigare befarat skulle kunna komma.
Anf. 164 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Det talas, mycket om EGs dynamik. Den har vi lagt märke
till under ett antal år. Jag är faktiskt inte den ende som gör den bedömningen
att mycket talar för att det blir också ett militärt samarbete; att det ligger i
EGs dynamik. Då är ju frågan varför regeringen inte kan invänta mer klara
besked innan man lanserar principbeslutet att gå med i EG. Det är ett väldigt
högt spel man spelar. Tänk om det visar sig att det faktiskt är jag som gör
den riktiga bedömningen. Om det visar sig inom bara några veckor eller må-
nader att miljöpartiet gjorde den riktiga bedömningen och regeringen en fel-
aktig bedömning, vad gör ni då?
120
(Sten Andersson: Då blir det ingen ansökan.)
Då blir det ingen ansökan. Men då är ju också frågan om en regering som
har gjort en så fundamentalt felaktig bedömning i en så oerhört central fråga
över huvud taget kan sitta kvar. Frågan är ju om vi inte då måste byta utrikes-
minister om det visar sig att utrikesministern har haft fel i denna fråga.
Anf. 165 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Det skulle ju i och för sig vara ett svårt slag för Sverige, så
vi skall väl hoppas att det inte går så.
Vi har olika bedömningar, men Per Gahrton gör sig skyldig till ett sakfel.
Det är ju inte så att regeringen redan har beslutat om en ansökan om svenskt
medlemskap. Vi har sagt att vi har ambitionen men att vi självfallet måste
avvakta resultatet av den regeringskonferens som nu startar. Jag är dock
ganska säker på att man ganska tidigt under den konferensen kommer un-
derfund med åt vilket håll det lutar, eftersom några länder alldeles klart från
början kommer att tala om var de står. Det är klart att man kan dra slutsatsen
att det inte blir några sådana beslut som vi befarar. Skulle vi ha fel kan vi inte
bli medlemmar. Det strider mot svensk neutralitetspolitik. Än har rege-
ringen alltså inte gjort sig skyldig till något fel som kan få så fruktansvärda
konsekvenser.
Anf. 166 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Jag märker att utrikesministern inte har varit närvarande un-
der dagens debatt, eftersom han kan säga att det beslut som i och för sig inte
är fattat ännu men som väl dess värre kommer, icke är ett beslut om ansökan
om svenskt medlemskap. Det finns de här som har sagt att det inte är ett
definitivt beslut om att vi kommer att gå med. Men alla som har yttrat sig på
partiledarnivå från de andra partierna - särskilt Carl Bildt och Bengt Wes-
terberg - har varit överens om att detta blir ett beslut om att ansökan skall
lämnas in. Det är helt klart att beslutet tolkas på det sättet. Men det är ju
mycket intressant att utrikesministern inte tolkar det på det sättet.
Jag är inte ute efter utrikesministerns skalp rent allmänt. Jag kan t.o.m.
säga att med tanke på vad som eventuellt skulle kunna komma i stället är jag
defintivt inte ute efter utrikesministerns skalp. Därför tycker jag att det vore
ganska tragiskt - även om jag naturligtvis gärna vill ha rätt - om detta höga
spel skulle resultera i att jag får rätt och utrikesministern visar sig ha fel och
därmed har spelat bort sitt förtroende. Jag tycker det vore alltför pinsamt
för att det skulle kunna få inträffa. Jag tycker att ni kunde ha skött detta litet
skickligare.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 167 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig vilka initiativ regeringen avser
ta i syfte att skapa starkaste möjliga påtryckningar mot den kinesiska stats-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
121
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
ledningen för att förmå den att inställa rättegångarna och frige de politiska
fångarna från händelserna vid Himmelska fridens torg sommaren 1989.
Enligt internationella uppgifter, som bl.a. stöder sig på utalanden av hust-
run till en av de berörda, avser den kinesiska ledningen ställa ett antal dissi-
denter från 1989 inför rätta för kontrarevolutionär verksamhet. Enligt vissa
uppgifter kommer ett femtiotal gripna att åtalas.
Såvitt bekant förekommer i sammanhanget två brottsrubriceringar, nämli-
gen dels stämpling mot regeringen och kontrarevolutionär uppvigling, dels
kontrarevolutionär agitation och propaganda. Särskilt den förra brottsrubri-
ceringen är mycket allvarlig. Efter mer än ett år i häkte riskerar således dessa
personer långvarigt straff eller t.o.m. dödsstraff.
Enligt högst trovärdiga kinesiska källor ingår utgivaren av och redaktören
för den numera förbjudna tidskriften Economic Studies Weekly, Wang Jun-
tao och Chen Ziming, i gruppen. Nyheten har inte officiellt bekräftats av de
kinesiska myndigheterna, men jag kan tyvärr inte betvivla dess sanningshalt.
Sverige, liksom flera andra stater, har tidigare under hösten hyst vissa för-
hoppningar om att de 355 personer som enligt officiella kinesiska uppgifter
alltjämt hölls fängslade skulle frisläppas eller i varje fall ges en mild behand-
ling. Den aktuella informationen tyder tyvärr på motsatsen.
Svenska företrädare har kontinuerligt och så nyligen som de sista dagarna i
november för de kinesiska myndigheterna uttryckligen klargjort det svenska
avståndstagandet från den typ av politiska rättegångar det här är fråga om.
Vi har därvid krävt ovillkorlig frigivning av de gripna i allmänhet och i något
fall särskilt lyft fram en enskild person. Även i internationella sammanhang-
senast i vårt anförande om mänskliga rättigheter i FN den 23 november - har
vi framfört vår stora oro beträffande det kinesiska agerandet mot oliktän-
kande. Vi har då liksom nu kritiserat de konkreta fall av övergrepp mot
mänskliga rättigheter som förekommit.
Genom de löpande kontakter vi naturligtvis har med andra länder om vad
som händer i Kina vet vi att det internationella samfundet reagerar kraftigt
på den senaste tidens händelser.
Anf. 168 PÄR GRANDSTEDT (c):
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret på min fråga. Jag
tycker dock kanske att den ger en litet glättad bild av den situation som råder
när det gäller frågan om världssamfundets förhållande till vad som nu händer
i Kina.
Efter massakern på den Himmelska fridens torg blev ju omvärldens reak-
tion mycket kraftig, och Kina utsattes för en internationell isolering. Men
sedan dess har tiden gått; det har blivit en kris i Mellanöstern och en ockupa-
tion av Kuwait. Detta har lett till att Kina tycks ha tagits till nåder igen. Kina
har ju ett avgörande inflytande i FNs säkerhetsråd, eftersom det är en av de
permanenta medlemmarna. Det gör att det inte är lika intressant att kritisera
Kina. Nu tänker jag inte framför allt på svensk politik utan mer på stormak-
ternas politik i det här sammanhanget. Vad man nu tycker sig se är att Kina
utnyttjar den situation som det befinner sig i tack vare krisen i Mellanöstern
till att genomföra dessa rättegångar och de avrättningar som dess värre kan
122
bli följden. Man undslipper den reaktion som normalt borde ha blivit fallet.
Det här är någonting som jag tycker är väldigt allvarligt.
Jag tycker att Sverige borde känna ett ansvar att se till att kravet på re-
spekt för mänskliga rättigheter inte är någonting som varierar med de världs-
politiska konjunkturerna och de världspolitiska kriserna. Därför tror jag att
det skulle behövas en mer högljudd markering av den svenska ståndpunkten
än vad som just nu har redovisats av utrikesministern.
Anf. 169 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag har som svensk utrikesminister att svara för Sveriges ut-
rikespolitik också i förhållande till Kina. Vi har inte ändrat vår kritik vad
gäller sättet att handha de mänskliga rättigheterna. Jag har också i mitt svar
redovisat vad vi har gjort. Vi kan naturligtvis bli mer högljudda. Men som
skäl till att framför allt en del västmakter - men inte bara de - har lättat på
trycket mot Kina har ju anförts att många av dem i Kina som fortfarande
kämpar för frihet och demokrati och de kineser som finns utanför Kina och
inte får komma tillbaka, men som också vill ha frihet och demokrati har sagt
att det i det långa loppet är olyckligt att isolera Kina alltför hårt. Det har jag
aldrig tytt som någon uppmaning att inte hävda de mänskliga rättigheterna.
Vi kan alltid diskutera hur Sverige skall fortsätta att göra det, men att vi
kommer att göra det är självklart.
Anf. 170 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Det låter bra! Men utrikespolitik är ju, som utrikesministern
naturligtvis mycket väl vet, inte bara att isolerat framföra svenska stånd-
punkter utan att försöka bilda en internationell opinion för samma stånd-
punkter. Det måste väl vara ett problem även för utrikesministern att fram-
för allt västmakternas hållning nu är så utomordentligt försiktig när det gäl-
ler Kina. Jag tror inte att det mest beror på vädjanden från kinesiska intel-
lektuella, utan det beror nog mest på behov av Kinas stöd för resolutioner i
FNs säkerhetsråd när det gäller Mellanösternkrisen.
Det är mot den bakgrunden som det skulle behövas extra ansträngningar
för att ändå väcka den internationella opinionen på den här punkten. Jag
tror att utrikesministern delar min uppfattning att det ändå har varit förhål-
landevis tyst omkring frågan om politiska rättegångar i Kina. Viljan från
världssamfundet att reagera - då handlar det inte bara om isoleringsåtgärder,
utan om att markera ett ordentligt avståndstagande - har inte varit särskilt
stark.
Anf. 171 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag kan gärna hålla med om det omdömet. Vi har ju försökt
att väcka den internationella opinionen och hålla den vid liv genom att ta
upp frågan i FN i samband med anföranden om mänskliga rättigheter. Men
det var svårt att få gehör, sannolikt delvis av de skäl som Pär Granstedt har
nämnt, och det är beklagligt.
Anf. 172 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Mot den bakgrunden hoppas jag att det kommer ytterligare
markeringar från den svenska regeringens sida och kanske också marke-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
123
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
124
ringar som kommer att höras och märkas tydligare. Vi får väl erkänna att
inte heller de svenska uttalandena hittills har satt så väldigt tydliga spår i
t.ex. massmedia. Den svenska inställningen har inte märkts särskilt väl. Men
med tanke på den attityd som utrikesministern visar här kan man kanske se
fram emot ytterligare och kanske tydligare och märkbarare markeringar
också från den svenska regeringens sida.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 173 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Per Gahrton har frågat mig vilka möjligheter som finns att
lösa fallet med Maria Svenssons barn som är kvar i Irak, trots att Maria och
barnen skulle vilja återvända till Sverige.
Som Per Gahrton själv säger i sin fråga är frågan om utresa ur Irak för
Maria Svenssons nyfödda dotter komplicerad på grund av barnets dubbla
medborgarskap.
Jag kan vid det här tillfället försäkra Per Gahrton att utrikesdepartemen-
tet och vår ambassad i Bagdad gör allt för att detta fall skall få en lycklig
lösning.
Anf. 174 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! I miljöpartiet är vi överlag nöjda med regeringens aktivitet
när det gäller att underlätta för svenska medborgare som haft svårigheter att
komma ur Irak att få resa hem i de fall då de så har önskat. Med anledning
av den för landet pinsamma debatt som har pågått på visst håll vill jag göra
den deklarationen.
Här rör det sig om ett mycket speciellt fall som inte är exakt jämförbart
med många av de andra fallen. Det är ett mycket besvärligt fall. Jag har ställt
frågan, därför att det finns en rad komplicerande omständigheter. För att
uttrycka det milt vill jag säga att anhöriga i Sverige inte är fullt nöjda. Jag
tackar för svaret, men jag tycker nog att det är litet torftigare än vad som är
nödvändigt, trots sakens komplicerade och känsliga natur. Jag vill ändå fråga
utrikesministern om det finns någon möjlighet att hänga upp ett hopp på för
de anhöriga i Sverige.
Anf. 175 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vet att det här är en utomordentligt känslig fråga för i
första hand de berörda. Frågan är också mycket känslig på ort och ställe.
Därför vill jag i första hand se på möjligheterna att få loss dem ur Irak. Då
tror jag inte att en alltför öppen debatt tjänar det syftet. Jag vill inte heller
skapa förväntningar eller förhoppningar, då jag från början inte vet om de
kan infrias. Jag har inte mer att säga än att vi är beredda att även fortsätt-
ningsvis göra allt vad vi kan från UDs och ambassadens sida för att klara det
här fallet.
Anf. 176 PER GAHRTON (mp):
Herr talman! Jag skall inte försöka pressa fram besked som skulle kunna
försvåra fallet, eftersom det är oerhört komplicerat. Det handlar kanske
också bl.a. om olika syn på barns medborgarskap i samband med födseln.
Jag konstaterar bara att det är mycket olyckligt att det, när vi har lyckats få
en rimlig lösning på det s.k. gisslanfallet, fortfarande finns kvar fall som ändå
i viss mån förgiftar stämningen mellan Sverige och kulturen där nere. Jag
utgår ifrån att utrikesministern verkligen med kraft gör vad som över huvud
taget kan göras.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 177 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som
skall svara på Lars Werners fråga om samarbete med Förenta Staterna och
om vissa tester överensstämmer med svensk neutralitetspolitik.
I sin fråga har Lars Werner framhållit att Aftonbladet har avslöjat ett hem-
ligt dokument från 1960 om samarbete mellan svensk och amerikansk mili-
tär. Dokumentet anger också att Sveriges regering givit tillstånd till samarbe-
tet. I dokumentet, daterat den 5 mars 1960, meddelar USAs Stockholmsam-
bassad till USAs utrikesminister att Sveriges regering muntligen givit till-
stånd för en grupp från den amerikanska kustbevakningen att utföra militära
tester, eskorterade av svensk militärpersonal.
Lars Werner anger vidare att Aftonbladet skriver att detta tillstånd från
Sveriges regering bidrog till att utveckla det amerikanska Polarissystemet
och att det förstärkte USAs möjligheter att förbereda krig och framgångsrikt
utkämpa krig med atomvapen.
Herr talman! Jag anser att samarbetet 1960 stod i full överensstämmelse
med svensk neutralitetspolitik. Eftersom jag, herr talman, vet att Lars Wer-
ner har ett starkt intresse för navigering i trånga vatten har jag bett tillgäng-
liga experter att på ett lättbegripligt sätt tala om vad den här tekniken går ut
på. Och nu kommer det.
Loran, av engelska Long Range Navigation System, är ett radionavige-
ringssystem, liksom det lika kända konkurrerande Deccasystemet. Det arbe-
tar med radioutsända pulssignaler. Det bygger på principen att man mäter
tidsskillnader mellan signaler, som sänds ut exakt samtidigt från olika radio-
stationer på land, men som når farkosten vid olika tidpunkter, som motsva-
rar farkostens avstånd till de olika stationerna. Tidsskillnaderna motsvaras
av positionslinjer som återfinns på speciella sjökort. Med hjälp av signalerna
från två sändarpar kan man bestämma sin position som skärningspunkten
mellan två sådana positionslinjer. Det är ganska lättbegripligt.
Loran C handhas och övervakas av US Coast Guard. Den första Loran C-
kedjan togs i bruk 1957.1 dag täcker systemet bl.a. Karibiska havet, Nordat-
lanten, Norska havet, farvattnen runt Grönland, Norra Ishavet, Polarhavet
och Nordsjön.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
125
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar pä frågor
126
När det gäller Östersjön anses systemet däremot mindre tillförlitligt. I bal-
tiska farvatten är noggrannheten inte större än en kvarts sjömil. I takt med
att man på sovjetisk sida bygger ut ett likartat system, kallat Tjajka, över-
vägs i navigationskretsar därför möjligheten att konstruera en mottagare
som kan använda både Loran C och Tjajka-signaler.
Tidpunkten för utsändning av Loran C-pulser bestäms av klockor med
atomfrekvensstandard som ger möjlighet till noggrann tidssynkronisering
och tidmätning. Atmosfäriska förhållanden kan medföra variationer i upp-
mätta tidsskillnader. Dessa tidsdifferenser bestäms genom justeringsmät-
ningar, s.k. kalibrering.
Då kalibrering genomförs försöker man fördela de platser på vilka kon-
troll utförs likvärdigt över systemets täckningsområde. Kalibrering genom-
förs vid nyetablering av Loran C-kedjor samt periodiskt därefter.
Loran C används både i civil och, det här är viktigt, i militär sjö- och luft-
fart. Loran C är obligatorisk för fartyg som rör sig nära den amerikanska
kusten. Därför är flera svenska handelsfartyg försedda med Loran C-utrust-
ning.
Den 1 februari 1960 hemställde den amerikanska ambassaden i Stockholm
att US Coast Guard skulle få utföra Loran C-kalibrering i Sverige. Utrust-
ningen var monterad i ett flygplan som, parkerat på marken, skulle mäta
från fasta, inmätta punkter på Bromma resp. Torslanda flygplats. I den ame-
rikanska framställningen sades bl.a. att de fem eller sex besättningsmännen
skulle bära civila kläder.
Utrikesdepartementet hörde sig för med kommunikationsdepartementet
och försvarsstaben. Den 8 mars underrättades den amerikanska ambassaden
om att man på svensk sida accepterade att kalibrering fick genomföras.
I sitt remissvar angav chefen för försvarsstaben att det enligt amerikanska
pressuppgifter framgick att Loran C bl.a. kunde användas för navigering av
utbåtar utrustade med vapensystemet Polaris. Det sades dock att kalibre-
ringsflygningar knappast kunde sättas i samband med vapensystemet Pola-
ris, eftersom det var osannolikt att Polaris-ubåtarna skulle operera i Öster-
sjön.
Handläggningen av detta ärende i februari-mars 1960 finns dokumenterad
i numera offentliga handlingar i utrikesdepartementets arkiv.
Trots att systemet utvecklats sedan början av 60-talet, har precisionen i
Östersjön och öster därom enligt tillgängliga uppgifter inte blivit säkrare än
400 m. Detta skall jämföras med den nya tidens navigationssystem Global
Positioning System, GPS, som bygger på satelliter där den s.k. upplös-
ningen, precisionen, är 10 m i den civila versionen.
Chefen för försvarsstaben hade, i den historiska backspegel vi i dag kan
blicka tillbaka i, rätt när han år 1960 ansåg att Loran C-systemet inte skulle
kommatill användning i sarhband med Polarissystemet, eftersom det var
osannolikt att Polarisubåtarna skulle komma att operera i Östersjön.
Mot denna bakgrund anser jag att accepten av kalibreringsmätningar 1960
rimmade väl med nationella svenska intressen, eftersom det fanns ett
svenskt intresse att utveckla navigationssäkerheten i skandinaviska farvat-
ten.
Jag har inte kunnat finna någon uppgift om att det på svensk sida den
gången fanns några tankar om att man gjorde avsteg från neutralitetspoliti-
ken i syfte att tillmötesgå amerikanska intressen.
Eftersom Loran C-systemet var avsett att fungera som ett navigationsme-
del för både civila och militära luftfartyg bör man självfallet fråga sig om det,
år 1960, fanns anledning att avstå från att medverka till dess utbyggnad, dvs.
att acceptera att kalibrering skedde på vårt territorium. Regeringen var inte
av den uppfattningen, lika litet som det i dag finns anledning att avstå från
att utnyttja vår tids toppteknologi, satellitnavigationssystem, med hänvis-
ning till att de också utnyttjas för militär navigation.
Anf. 178 LARS WERNER (v):
Fru talman! I de farvatten där Sten Andersson och jag navigerar behöver
vi inget Loran C-system. Men min fråga är litet allvarligare än så.
Svenska tidningsuppgifter har gjort gällande att svensk militär, eventuellt
med regeringsgodkännande, hemligen har hjälpt militär personal från USA
och därmed utvecklat navigationsteknik för kärnvapenkrig från svensk
mark. Det är den allvarliga biten av frågan. Om de uppgifterna skulle
stämma, blir bilden av den svenska neutralitetspolitiken en annan än den
traditionella. Sverige har hjälpt den ena pakten med krigsförberedelser i ett
visst skede under historien.
Ett sådant samarbete skadar, menar jag, tilltron till neutraliteten, och Sve-
rige riskerar att dras in i NATOs planer för krig. Risken var kanske större
när det hände än den är i dag.
Neutraliteten är inte bara en fråga om nationell säkerhet vid krig, utan
den svenska alliansfria politiken, syftande till neutralitet i krig, har skapat
möjligheter för Sverige att agera internationellt i säkerhetspolitiken. Svensk
neutralitet och alliansfrihet har varit ett medvetet led i att främja avspän-
ningssträvandena.
Även tidigare svenska regeringsföreträdare har talat om en svensk utrikes-
politik som bidragande till att överbrygga stormaktsmotsättningar, ett bro-
bygge, en förnuftets stämma i en bister tid, som Olof Palme en gång ut-
tryckte det.
Om det här samarbetet mellan amerikansk och svensk militär har ägt rum,
är min fråga, Sten Andersson: Kände regeringen till det? Eller har någon i
regeringen känt till det samarbetet? Eller har klartecken kommit från andra
nivåer, exempelvis från militärledningen?
För en och en halv månad sedan uttalade försvarsministern mycket kate-
goriskt att något samarbete med en annan makts underrättelsetjänst inte
hade förekommit. Det gällde då Catalinaaffären. Och det är det här som är
anledning till min fråga: Är regeringen beredd att diskutera och klargöra de
frågor som förekom under det kalla kriget?
Anf. 179 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att det är en självklar uppgift för den regering som
sitter att klara ut vad som har förekommit tidigare. Det var därför som jag
gick in så noggrant i detalj på den konkreta fråga som ställdes.
Det är klart att det vore intressant om det vore sant, som en journalist
sade. När jag har gått tillbaka till de numera offentliggjorda handlingarna
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
127
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar pä frågor
128
och de resonemang som har förts, har jag inte funnit något som tyder på att
det här skulle ha varit ett led i någonting som Lars Werner misstänker har
förekommit och som man då och då gör gällande i tidningspressen, ofta lika
uselt underbyggt som den här frågan.
Lars Werner, det är just i de farvatten som då och då hyser oss som det är
väldigt viktigt att man kan bestämma mera exakt än 400 meter. Det är många
skär och grynnor som man hinner fara över, om man har så dåligt naviga-
tionssystem. Det var ett svenskt intresse att undersöka om Loran C-systemet
fungerade i Östersjön och att i så fall ha ett sådant system. Det var därför
man gick med på att medverka, inte några andra skäl.
Anf. 180 LARS WERNER (v):
Fru talman! I svaret säger Sten Andersson att han anser att samarbetet
med USA i början av 60-talet stod i full överensstämmelse med svensk neu-
tralitetspolitik. Jag är tveksam till detta. Faktum är ju, Sten Andersson, att
navigationssystemet Loran C utvecklades för att betjäna de amerikanska Po-
larisubåtarna.
När man inte kunde ha markbaserade kärnvapenstationer, t.ex. i Nord-
norge, satsade man på Polarisubåtarna. Det var därför USA 1957-1958 ville
bygga en Loran C-station i Bö i Nordnorge. I den norska debatten användes
argumentet att stationen gynnade civil sjöfart, och det står också här.
Sten Anderssons talskrivare - jag tror inte att Sten Andersson själv har
skrivit svaret - hänvisar också till att det gällde att förbättra den civila navi-
gationssäkerheten. Men varför måste amerikanerna då klä om sig till civila
kläder, när de kom till Bromma, om det bara gällde civil sjöfart?
Anf. 181 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Det är US Coast Guard, den amerikanska kustbevakningen,
som sköter det här navigationssystemet, både det civila och det militära. Jag
vet inte varför personalen skulle vara civilklädd. Det var kanske för att Lars
Werner inte skulle bli misstänksam och tro att den var ute i andra än de upp-
givna avsikterna.
Det är ett faktum - Lars Werner är välkommen att studera avtal och an-
nat - att det fanns ett svenskt intresse och att ytterst litet talade för, vilket
också har visat sig riktigt, att Polarisubåtarna skulle operera i Östersjön.
Då det gäller den här frågan finns det ingen anledning att tro annat än att
det var de uppgivna motiven som vägledde regeringen, och då är handlandet
högst förenligt med svensk neutralitetspolitik.
Anf. 182 LARS WERNER (v):
Fru talman! Jag är inte övertygad av det resonemanget. Sten Andersson
och jag har en del gemensamma vänner i Norge som förde den här debatten
för några år sedan, och det var ungefär samma resonemang, att systemet
egentligen var avsett för havsgående civila farkoster. Men det är inte detta
det handlar om.
Nu vill Sten Andersson diskutera teknikaliteter i navigationssystemet, och
det är intressant, för det är vi lika bra på han och jag. Men det är litet svårt
att fortsätta debatten, om vi bara skall diskutera det. Jag har aldrig hävdat
att Polarisubåtarna skulle verka i Östersjön. Systemet var uppbyggt för att
verka från norska havet och är det fortfarande.
Man kan undra vem som har skrivit det egenartade svaret åt Sten Anders-
son. Det knyter faktiskt an till en djupt allvarlig politisk diskussion som har
förts under hela hösten. Jag undrar, kanske som en sista fråga till utrikesmi-
nistern: Är ni beredda, nu när hela den här frågan är anmäld till konstitu-
tionsutskottet, att i tider av avspänning skapa klarhet i vad regeringen syss-
lade med under det kalla kriget? Den klarheten är nog nödvändig för den
allmänna debatten.
Anf. 183 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag måste tyvärr påpeka att replikerna får omfatta högst en minut.
Anf. 184 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag skall svara kort.
Det finns all anledning för regeringen - det har jag sagt redan - att under-
söka varje fråga, också de mera fantasifulla påståenden som kommer, för
att utröna om det finns någon grund för misstankar. Det är exakt vad vi har
gjort.
Jag tycker att det är ett utomordentligt svar, framför allt i de tekniska de-
larna, för det visar att det är ett system som inte kan användas i Östersjön,
eftersom det inte är tillräckligt exakt. I Östersjön behöver man ett exakt sys-
tem, i varje fall mera exakt än en upplösning på 400 meter. Där det kan an-
vändas, används det också av civil både luft- och sjöfart.
Jag tycker att det svar som har givits i den konkreta frågan ger besked om
att det beslut som fattades 1960 var förenligt med svensk neutralitetspolitik.
Anf. 185 LARS WERNER (v):
Fru talman! Nu skall jag inte överskrida tiden.
Det sista var ju bra. Jag tolkar det som att utrikesministern är beredd att
börja diskutera de här frågorna i en tid av avspänning. Det är möjligt att en
del av dem ligger för nära i tiden, men jag tror att det vore angeläget för den
fortsatta debatten om vi i avspänd ton kunde diskutera en del dåligheter som
har förevarit under det kalla krigets år.
Anf. 186 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Ja, ta bara upp fråga efter fråga, så skall vi diskutera dem
avspänt. Eftersom vi är tämligen ensamma här, kan vi föra ett alldeles öppet
resonemang.
Jag tycker det är oerhört viktigt att frågorna ställs, om man är misstänk-
sam, men det är lika viktigt att man då accepterar svaren utan att glida alltför
mycket i formuleringarna, vilket kan ge en föreställning om att svaren inte
skulle vara trovärdiga.
Anf. 187 LARS WERNER (v):
Fru talman! Jag har inte ifrågasatt svaret i och för sig. Jag frågade bara
vem som har skrivit detta långa, tekniska svar åt Sten Andersson, och det
Prot. 1990/91:43 •
11 december 1990
Svar på frågor
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
130
må jag ha rätt att göra - för det är väl ingen som tror att Sten Andersson
själv har skrivit det?
Sten Andersson har en företrädare som i olika sammanhang var litet osä-
ker på om den svenska regeringen verkligen fick reda på allt vad militären
sysslade med. Han heter Torsten Nilsson. Jag har stor respekt för honom -
också.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 188 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Ylva Annerstedt har frågat mig vilka åtgärder regeringen av-
ser vidta med anledning av rapporterna om övergrepp mot de mänskliga rät-
tigheterna i Sudan.
Ylva Annerstedt har tyvärr helt rätt i att de övergrepp mot de mänskliga
rättigheterna som begås i Sudan är mycket allvarliga. Det är också riktigt,
som hon säger, att ”det är mycket tyst om förhållandena i Sudan”. I Sverige
är intresset hos allmänhet och massmedia begränsat, när det gäller avlägsna
länder med vilka vi har få kontaktytor.
Från regeringens sida har vi dock inte varit tysta, då det gäller missförhål-
landena i Sudan. Den 23 november hölls en debatt om de mänskliga rättighe-
terna i FNs generalförsamlings sociala utskott. Sveriges representant under-
strök då att allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter sedan
mycket lång tid tillbaka förekommer i länderna på Afrikas horn, dvs. Soma-
lia, Sudan och Etiopien.
Vi påpekade också att läget beträffande de mänskliga rättigheterna i dessa
länder förvärras av inbördeskrig, torka och svält. Dessa försvårande omstän-
digheter hänger sinsemellan samman, varför den centrala uppgiften är att
försöka åstadkomma fred i området. Endast därigenom kan en varaktig för-
bättring av situationen beträffande mänskliga rättigheter uppnås.
I Khartoum har diskussioner sedan en tid tillbaka förts om en reformering
av det politiska systemet, i syfte bl.a. att underlätta en förhandlingslösning
av den interna konflikten i landet. Även den sydsudanesiska motståndsrörel-
sen har, trots pågående stridigheter, varit inbegripen i dessa samtal. Några
substantiella framsteg har emellertid ännu inte kunnat observeras.
I stället förvärras situationen för den utsatta sudanesiska befolkningen yt-
terligare genom den omfattande svältkatastrof som är under uppsegling i
landet. Mellan åtta och nio miljoner kan komma att lida av hungersnöd, om
en massiv hjälpaktion inte snart kommer till stånd. Sverige har länge varit
en av bidragsgivarna i detta sammanhang. I oktober fattades det senaste be-
slutet om ett bidrag med 15 milj.kr. via UNICEF till den s.k. ”Operation
Lifeline Sudan”. Det finns all anledning att räkna med att vårt stöd kommer
att fortsätta.
Detta faller sig desto mer naturligt eftersom Sverige under en följd av år
har lämnat ett betydande humanitärt stöd till Sudan, förutom via internatio-
nella kanaler också genom svenska enskilda organisationer. Bland dessa
märks Lutherhjälpen, Pingstmissionen, Rädda barnen och Röda korset,
vilka tillsammans med sina inhemska samarbetspartner bildar ett slags hu-
manitärt nätverk i landet. Detta samarbete på det lokala planet, liksom när-
varon av svenska hjälparbetare, bidrar samtidigt till att uppmärksamheten
riktas mot brott mot de mänskliga rättigheterna.
Regeringen följer således utvecklingen i Sudan noga och kommer även
fortsättningsvis att ha läget beträffande de mänskliga rättigheterna under
särskild uppsikt.
Anf. 189 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Jag får tacka utrikesministern för det medkännande och posi-
tiva svar som han har givit när det gäller synen på övergreppen mot de
mänskliga rättigheterna i Sudan.
Utrikesutskottet skrev i våras i sitt betänkande om de mänskliga rättighe-
terna att man önskade en uppsikt över förhållandena, och jag förmodar att
de inlägg som Sverige gjorde i FN den 23 november var ett led i de signaler
som utrikesutskottet avsåg. Jag skulle dock vilja veta om utrikesministern
har några indikationer på att uttalandena faktiskt har givit någon effekt, i
form av initiativ eller uttalanden från t.ex. MR-kommissionen, eller några
andra konsekvenser.
Utrikesministern talar i svaret också om hjälpaktioner som är på väg. För
ett par veckor sedan fick jag ett brev från en god vän som arbetar på ett Röda
kors-sjukhus i norra Kenya, alldeles invid gränsen till Sudan. Hennes be-
skrivningar av de skador som civilbefolkningen i södra Sudan utsätts för är
fullständigt ohyggliga. Regeringen bombar byar bara för att skrämma be-
folkningen till tystnad och underkastelse. Nu har regeringstrupperna också
förhindrat alla transporter över huvud taget, även av sårade och sjuka, vilket
betyder att många dör på vägen eller aldrig ens kommer i väg till någon sjuk-
vård.
Har utrikesministern några indikationer på att de hjälpsändningar som nu
planeras kommer fram och att man får lov att transportera dem?
Anf. 190 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! På den första frågan, om vi har märkt några resultat av våra
påpekanden, är svaret dess värre nej. Det är ofta mycket svårt att få framför
allt den grupp av länder som finns i den världsdel där landet i fråga ligger att
sluta upp med sådant.
Detta hindrar inte att vi kommer att fortsätta att driva den här linjen. Jag
skulle kunna komma med ännu hemskare skildringar, för det finns ingen
hejd på de grymheter som förekommer och de brott mot mänskliga rättighe-
ter som begås.
Vad så gäller möjligheterna att få fram hjälpsändningarna, har vi relativt
optimistiska rapporter från de olika frivilligorganisationer som är inblan-
dade i området, och så länge de ger sådana rapporter kommer vi att fortsätta
med vårt stöd till deras verksamhet.
Anf. 191 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! I Amnestys senaste rapport talas särskilt om de övergrepp
som riktas mot läkare och sjukvårdspersonal över huvud taget - dvs. de män-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
131
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
132
niskor som i någon mån skulle kunna lindra den svält, den terror och de sjuk-
domar som de här människorna utsätts för!
I betänkandet från utrikesutskottet i våras nämndes en Amnesty-rapport
som talade om 100 politiska fångar. I den senaste rapporten talas det om 250
fångar som utsätts för tortyr och annat lidande i olika former.
Sudan har ju inte undertecknat tortyrkonventionen. Kan Sverige med-
verka till att på något sätt förmå Sudan att anta tortyrkonventionen?
Anf. 192 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Ja, vi skall göra vad vi kan för att åstadkomma det också. Men
kan vi inte förmå dem att upphöra med själva tortyren, som ju är det viktiga,
så spelar det ingen roll om de antar en konvention som de inte är beredda
att följa.
Det är naturligtvis högst angeläget att alla länder antar den konventionen.
På det sättet är vi beredda att verka i positiv riktning.
Anf. 193 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Kan Sverige på något sätt medverka till att de diskussioner
som enligt svaret pågår i Khartoum för att försöka förändra det politiska sys-
temet - där också Sydsudan deltar - blir framgångsrika? Kan dessa samtal få
effekt på situationen i landet?
Anf. 194 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Fru talman! Det är väldigt svårt att säga.
Om Sverige skall kunna agera i sådana sammanhang och göra en positiv
insats, så krävs det ett intresse från parternas sida.
I olika internationella sammanhang eller i direkta samtal med de berörda
är vi naturligtvis beredda att på alla sätt uppmuntra att samtalen fortsätter
och leder till ett positivt resultat.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 195 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):
Fru talman! Margit Gennser har frågat mig om jag avser att medverka till
att genom lagstiftning förbättra revisorernas möjligheter till insyn i kommu-
nala bolag eller koncernbildningar.
Mitt svar på frågan är ja.
Enligt aktiebolagslagen skall varje bolagsordning ange föremålet för bola-
gets verksamhet. Är det ett kommunalt bolag måste ändamålet vara kom-
munalrättsligt godtagbart. Redan i dag är det en uppgift för bolagets reviso-
rer att pröva om bolaget har drivits i enlighet med det ändamål som angivits
i bolagsordningen.
Det förslag till en ny kommunallag som för närvarande bereds i civildepar-
tementet innehåller en ny regel om att kommuner och landsting i årsredovis-
ningen skall ta in uppgifter om den verksamhet som bedrivs i kommunala
företag, alltså en form av koncernredovisning.
Remissutfallet är positivt, och även jag anser att mycket talar för en sådan
regel. Jag är dessutom beredd att pröva om revisionens roll kan stärkas. Ett
sätt kan vara att de förtroendevalda revisorerna får möjlighet att granska i
vad mån ett bolags verksamhet drivs i enlighet med de beslut som kommii-
nen har fattat om verksamheten.
Anf. 196 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag är väldigt nöjd. Det är
mycket sällan jag är det här i talarstolen, och vi strävar ju åt samma håll.
Jag skall väl också bekänna att när jag satt i kommunallagutredningen var
jag kluven inför tanken på kommunala bolag. Myndighetsutövning och kom-
munal verksamhet bör drivas i förvaltningsform. Tyvärr har utvecklingen
länge varit att man använder aktiebolagslagen också för detta ändamål. Det
var svårt.
Efter historien med koncernbildning i Stockholm blev jag ännu mer tvek-
sam. Jag sitter nu i stadsrevisionen i Malmö, och där tog tjänstemannareviso-
rerna också upp detta och påpekade att man i remisskrivelserna hade tagit
upp frågan och preciserat hur man skulle kunna föra in koncernbegreppet i
kommunallagen.
Det hade vi inte preciserat ordentligt, och det var därför jag ställde frågan.
Jag vet ju att när man sitter uppe på toppen är det väldigt mycket informa-
tion som man inte nås av. Revisionskontoret förordade ett tillägg till 13 §
tredje stycket, som då ansluter till aktiebolagslagens koncernbegrepp.
På en punkt ställer jag mig naturligtvis litet tveksam till svaret. Här sägs
att man har för avsikt att föra in en form av koncernredovisning. Om jag får
ge ett råd till statsrådet tycker jag att han skall ta fram de remissyttranden
som bl.a. kommer från landstingen och titta på själva paragrafen.
I slutet av svaret står det att man skall pröva om revisionsrollen kan stär-
kas. Det är helt uppenbart att revisionens roll skall stärkas. Även på det
finns synpunkter. Jag hoppas att statsrådet vill ta upp saken.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 197 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Lennart Brunander har frågat mig om regeringen är beredd
att medverka till att jordbrukare skall få använda sina investeringsreserver
för vissa andra investeringar än de som omfattas av lagstiftningens ändamåls-
bestämmelser. Bakgrunden är de ändrade investeringsbehov som jordbru-
kare kan komma att få som en följd av omläggningen av jordbrukspolitiken.
Lagen (1979:610) om allmän investeringsreserv har upphävts som ett led i
skattereformen (SFS 1990:685). Systemet håller alltså på att avvecklas. Re-
dan gjorda avsättningar får tas i anspråk enligt gamla regler. För investe-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
133
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
134
ringar som inte omfattas av lagstiftningen kan en investeringsreserv inte ut-
nyttjas.
Det kan mot bakgrund av den ändrade jordbrukspolitiken finnas skäl att
överväga villkoren för att använda investeringsreserverna. Jag är emellertid
inte beredd att redan nu inta någon ståndpunkt i frågan.
Anf. 198 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Jag tackar för svaret även om det inte var särskilt framåtsträ-
vande.
Anledningen till frågan är att det finns pengar i den allmänna investerings-
reserven hos jordbrukarna, och den måste de använda på något sätt. Det är
viktigt att de använder den till rätt ändamål.
I svaret står att redan gjorda avsättningar får tas i anspråk enligt de gamla
reglerna. Det är anledningen till min fråga. Sedan står det i svaret att investe-
ringar som inte omfattas av lagstiftning inte kan utnyttjas i investeringsre-
serv. Det är det som är tokigt! Det är det vi vill ha en förändring av.
Statsrådet konstaterar sedan att med den jordbrukspolitik vi har och med
den ändring som har skett borde det finnas motiv för att göra en förändring.
Det är det jag vill - att man skall kunna använda dessa pengar till andra ända-
mål. Man skall kunna använda den t.ex. om man vill investera i att anlägga
en energiskog eller skapa andra anläggningar som alternativ till den ordina-
rie jordbruks- och livsmedelsproduktionen, eller t.ex. till att köpa stamdjur
till köttproduktion. Man skulle kunna använda pengarna till att utbilda sig
till något annat eller till att bygga upp och förbättra sitt pensionsförsäkrings-
skydd, som är bristfälligt för många jordbrukare.
Det borde komma ett beslut eller någon form av besked, och det borde
komma ganska snart. Statsrådet säger att han verkligen inte är beredd att
redan nu inta någon ståndpunkt i frågan. Varför inte det? Varför kan han
inte uttrycka en åsikt så att jordbrukarna kan få ett besked?
Frågan är inte ny, utan den har tagits upp många gånger i flera år. Egentli-
gen borde regeringen ha kunnat tänka över saken. När kommer statsrådet
att kunna ge ett besked?
Anf. 199 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag har tagit del av den skrivelse som LRF har kommit in med.
Vi studerar den för närvarande. Vi tar som alltid med stort intresse del av de
synpunkter som LRF framför.
Riksdagen har beslutat att investeringsfondssystemet skall avvecklas på
några års sikt som ett led i skattereformen. Nu har vi att ta ställning till hur
systemet skall användas på bästa möjliga sätt under de år som återstår. Jag
vill säga att regeringen inom kort kommer att ge besked om hur vi har tänkt
oss att utnyttja investeringsfondssystemet, och dit hör ju också investerings-
reservssystemet. För dagen har jag alltså inget ytterligare besked att ge.
Anf. 200 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Jag får hoppas att ett besked kommer ganska snart, för det är
angeläget att så sker.
Statsrådet sade att han skall överväga hur ”vi” skall använda pengarna.
Jag vet inte vad statsrådet menar med ”vi”. Det är jordbrukarna som skall
nyttja detta i sin verksamhet på det sätt som förutsättningarna medger. Det
är angeläget att man kan använda det på det sätt som jag har beskrivit i kort-
het, alltså även till andra ändamål än att investera i jordbruksproduktion,
vilket man hittills har gjort.
Det är en omställningsprocess på gång, och det är viktigt att man inte gör
fel investeringar. Det här kan ju leda till att man gör det om man inte får
andra möjligheter. Det är därför det är viktigt att få ett besked.
Anf. 201 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Vi är helt överens om att det är jordbrukarnas pengar likaväl
som det är företagarnas pengar i övrigt. Vi bereder just den frågan och kom-
mer inom kort att ge besked om hur vi har tänkt oss att systemet skall kunna
användas så att det görs största möjliga nytta för de företagare, både jord-
brukare och andra, som berörs av systemet.
Anf. 202 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Jag tackar för beskedet. Statsrådet säger att pengarna skall
kunna användas på bästa möjliga sätt för jordbrukarna, och då förutsätter
jag att beskedet kommer att bli att man skall få en bredare användning av
pengarna. Då blir det bra!
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 203 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Med hänvisning till att justitieombudsmannen kritiserat läns-
skattemyndighetens i Stockholm handläggning av ett ärende rörande identi-
tetsuppgifter för den s.k. obducenten i ett uppmärksammat brottsmål, har
Margitta Edgren frågat mig vilka slutsatser jag drar av JOs kritik för framtida
beslut av samma karaktär.
Låt mig genast konstatera att länsskattemyndigheten i det aktuella ären-
det inte har beviljat obducenten identitetsbyte utan endast efter ansökan be-
slutat att lägga in en s.k. spärrmarkering i folkbokföringsregistret. Spärrmar-
keringen motsvarar den hemligstämpel som vid behov sätts på sådana hand-
lingar som kan omfattas av sekretess. En sådan markering är endast en var-
ningssignal som är avsedd att säkerställa att sekretessprövning sker innan
uppgifter lämnas ut. Riksskatteverket har utfärdat allmänna råd för hur
handläggningen hos länsskattemyndigheten av en begäran om sekretessmar-
kering skall ske. JO kritiserar i det aktuella fallet länsskattemyndigheten för
att inte ha följt de rutiner som bör ligga till grund för en prövning av om en
ansökan om spärrmarkering skall beviljas.
Den enda slutsats jag kan dra för framtida beslut om beviljande av spärr-
markering är att jag förutsätter att skattemyndigheterna fortsättningsvis
noga följer de av riksskatteverket utfärdade allmänna råden för prövningen
av sådana ärenden. Att förföljda kvinnor skulle möta särskilda svårigheter
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar pä frågor
135
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
136
att få ansökningar om spärrmarkering beviljade stämmer inte med vad jag
erfarit från riksskatteverket.
När det gäller möjligheterna för förföljda personer att byta personnum-
mer och därmed identitet är det riktigt att riksskatteverket och regeringen
för närvarande tillämpar en restriktiv praxis. Jag vill för min del framhålla
att jag anser att det är viktigt att samhället kan erbjuda bl.a. förföljda kvin-
nor ett bra skydd på olika sätt. 1983 års folkbokföringskommitté lämnade i
somras ett betänkande som innehåller förslag till åtgärder inom folkbokfö-
ringen till förbättrat skydd för förföljda personer. Dessa förslag bereds för
närvarande i regeringskansliet, och jag avser att återkomma med förslag till
sådana åtgärder.
Anf. 204 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Tack för svaret. Jag vill börja med att fråga om statsrådet drar
den slutsatsen att den gjorda spärrmarkeringen i detta fall som jag drar upp
måste omprövas. Är det i så fall gjort?
Det är mycket bra att det finns allmänna råd för hur handläggningen hos
länsskattemyndigheterna skall ske. Men detta fungerar tydligen inte. Detta
är ett bevis på att den gedigna genomgång som skall göras ändå inte görs.
Det är mycket svårt för kvinnor och barn att skydda sig genom ett byte av
identitet. Vi är överens om att den restriktivitet som finns där skall ändras.
När man inte har kunnat byta identitet har man försökt skydda sig genom att
begära sekretessprövning, s.k. hemlig identitet. Och det är minsann inte så
lätt att få det heller, enligt de uppgifter jag har från kvinnor och barn bl.a.
nere i Skåne. Det fordras mycket skrivande och motiverande fram och till-
baka. Här har vi två helt olika uppfattningar. Enligt JO har beslut mycket
lätt kunnat fattas på lösa grunder. I andra delar av Sverige har man inte fått
ansökan beviljad, även om det varit motiverat.
Om det nu finns regler som tolkas och används olika kan man kanske inte
nöja sig med att säga att reglerna finns, utan man måste kanske göra ytterli-
gare en insats för att underlätta tolkningen på olika håll i landet.
Jag återkommer till det jag började med. Kommer spärrmarkeringen att
omprövas utifrån JOs ställningstagande för den person som min fråga
gällde?
Anf. 205 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag kan inte och vill inte gå in på enskilda fall och överpröva
de ställningstaganden som myndigheterna gjort.
Jag har återgivit de synpunkter som justitieombudsmannen har givit i det
här fallet. Jag tar för givet att skattemyndigheterna, i de här sammanhangen,
noga följer de anvisningar som gäller för hur dessa ärenden skall hanteras.
Jag har inte grund för att, utifrån JOs bedömning av ett enskilt ärende, dra
slutsatsen att detta system i sin helhet skulle fungera mindre tillfredsstäl-
lande. Det stämmer inte med den information jag har i övrigt.
Den viktigaste frågan på det här området är att reglerna för identitetsbyte
i dag fungerar alltför restriktivt. Det är därför som vi också har en ambition
att på basis av det betänkande som lagts fram av folkbokföringskommittén
lägga fram en proposition som skall innebära utökade möjligheter att ge det
skydd för i första hand kvinnor som är hotade. Där kan ett identitetsbyte
vara en utväg ur en besvärlig situation. En sådan proposition kommer alltså
att föreläggas riksdagen under våren.
Anf. 206 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Jag välkomnar en sådan proposition av hela mitt hjärta. Vi är
överens om att denna restriktiva praxis har varit mycket svår att förstå för
dem som har varit utsatta för den.
Jag tycker ändå att detta med sekretessprövningen är ett bevis för att man
utifrån riksskatteverkets nivå har utfärdat riktlinjer och anvisningar som tol-
kas olika ute i Sverige. Även om vi bara har detta konkreta exempel, borde
det föranleda en översyn av hur man använder anvisningarna. Vi har natur-
ligtvis olika uppfattningar och olika källor. Jag har fått uppgifter om att det
inte är lätt för förföljda kvinnor att ens få en spärrmarkering i registren.
Anf. 207 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag vill bara upprepa att det är svårt eller omöjligt att utifrån
ett enstaka fall dra generella slutsatser om hur en viss ordning fungerar i
praktiken. Jag har inte någon information i övrigt som tyder på att detta
skulle fungera dåligt. Vi följer självfallet praxis också på detta område. Om
det skulle visa sig i framtiden att denna ordning fungerar mindre tillfredsstäl-
lande är vi naturligtvis beredda att se över om man kan förbättra hante-
ringen. Men i dag finns det ingen grund för sådana påståenden.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 208 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Göthe Knutson har frågat mig när jag kommer att ge klar-
tecken till gränstullstationsbygget i Hån.
Den ambition som regeringen redovisat i sin skrivelse 1990/91:50 den 26
oktober 1990 till riksdagen i fråga om Sveriges förhållande till den västeuro-
peiska integrationen kan leda till omfattande förändringar vad gäller förut-
sättningarna bl.a. för tullverksamhetens lokalisering på sikt. Regeringen
har, mot denna bakgrund, på regeringssammanträdet den 6 december 1990
beslutat återkalla uppdraget till byggnadsstyrelsen att bygga en ny tullstation
i Hån.
Regeringen har samtidigt beslutat att uppdra åt byggnadsstyrelsen att i
samråd med generaltullstyrelsen snarast vidta de åtgärder som behövs för att
på ett tillfredsställande sätt förbättra lokalerna vid tullstationen i Hån, som
jag har erfarit är trånga och orationella.
Anf. 209 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är en chock. Statsrådet drar ned
rullgardinen för 26 anställda inom tullverket i Hån. Statsrådet drar ned rull-
gardinen för en hel kommun. Årjängs kommun är värd ett bättre bemötande
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
137
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
138
än det som regeringen ger i detta beslut. Det är faktiskt ett slag i ansiktet på
kommunen.
Jag ber att statsrådet och regeringen nu omprövar det här beslutet att
återta det tidigare beslutet, som kom så sent som i oktober. Då beslöt rege-
ringen att en ny tullstation skulle byggas vid riksgränsen till Norge i Hån i
Värmland. En kostnadsram på 38 milj.kr. fastställdes. Nu har offerterna
kommit in. Det visar sig att den kan byggas till en betydligt lägre summa,
strax över 30 milj.kr.
Personalorganisationerna har i åratal krävt nya lokaler. Dessa lokaler är,
det medger ju statsrådet, i eländigt skick.
Jag ber statsrådet att komma till Värmland, att ta vara på den inbjudan
som Årjängs kommun i dag har givit statsrådet och se det här eländet. Samti-
digt får statsrådet se den del av E 18 som löper i en väldig uppförsbacke fram
till gränsen. Där står så här års långtradarna härs och tvärs i den oländiga
terräng som denna väg utgör. Det skulle samtidigt med tullstationsbygget bli
en halv kilometer ny väg, och den nya tullstationen skulle byggas vid den nya
vägen. Hur blir det nu?
Vill statsrådet Åsbrink tacka ja till denna inbjudan från Årjäng? Jag skall
ställa upp med skjuts från Karlstad - bussförbindelserna är nämligen dåliga.
På den sista sträckan kan vi gå över till terrängfordon.
Anf. 210 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Göthe Knutson tillhör ett parti som utmärker sig för att vara
dels mycket pådrivande när det gäller att utveckla Sveriges relationer med
EG, dels i olika sammanhang hävda, att vi skall göra allt vi kan för att be-
gränsa de offentliga utgifterna och effektivisera den statliga administratio-
nen. Det beslut som regeringen nu har fattat kan ses mot bakgrund av de
höjda ambitioner som nu gäller i fråga om Sveriges relationer till EG. Det
perspektiv som vi ser framför oss om vi blickar några år framåt, är ett om
inte gränslöst Europa så i varje fall ett Europa där de gamla gränserna och
de gamla gränskontrollerna mister mycket av sin innebörd.
När det skall fattas beslut om investeringar med långsiktig inverkan till
betydande belopp måste man självfallet också blicka framåt och göra be-
dömningar av hur framtiden kan gestalta sig. Regeringen har också ambitio-
nen att begränsa den statliga administrationen med 10 % under en treårspe-
riod. Det betyder naturligtvis inte att varje enskild myndighet skall utsättas
för exakt en 10-procentig besparing. Men det betyder att vi måste vara
mycket restriktiva när det gäller att ta på oss nya utgifter, och vi måste be-
gränsa en del gamla utgifter.
Utifrån dessa övergripande ambitioner är detta ett naturligt beslut. Men
jag vill också understryka att regeringen har gett byggnadsstyrelsen i upp-
drag att skyndsamt genomföra den upprustning som krävs av de befintliga
lokalerna så att verksamheten vid tullstationen i Hån kan fungera tillfreds-
ställande under de kommande åren.
Anf. 211 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Oavsett min partitillhörighet är det den socialdemokratiska
regeringen som nu tar tillbaka det beslut om en ny tullstation som den fat-
tade så sent som i oktober.
Man har från kommunens sida i många år krävt en ny tullstation, och det
har också personalorganisationerna gjort, som jag tidigare nämnde. Yrkes-
inspektionen har dömt ut de lokaler som finns. Det går faktiskt inte att bättra
på dem, utan det måste byggas någonting nytt.
Det måste väl då vara mycket förnuftigt, särskilt för en regering som nu
vill ha så moderata ambitioner som att också spara och vara effektiv, att
bygga tullstationen vid den nya blivande vägsträckningen. Någon gång skall
det väl ändå byggas en ny väg den sista biten av E 18 på den svenska sidan.
Trafiken är mycket omfattande. 120 000 långtradarekipage per år går på
denna väg. Det vore bäst att bygga den precis där som regeringen nyss beslu-
tade.
Anf. 212 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Om Göthe Knutson vill ställa frågor om vägbyggen på olika
platser i landet, går det bra att ställa de frågorna till kommunikationsminis-
tern. Jag är övertygad om att han kommer att svara på dem, men detta var
inte ämnet för denna fråga.
Jag kan inte komma ifrån att man bör ha någon uppfattning om vad tullsta-
tioner skall användas till inte bara under det närmaste året, utan på längre
sikt, om man skall investera långsiktigt i dem. Jag vet inte om det helt har
förbigått Göthe Knutson vad ett svenskt medlemskap i EG kan komma att
betyda, särskilt med de ambitioner som EG har att internt avveckla gräns-
hinder och tillåta fri rörlighet av personer, varor osv. mellan olika länder.
Om situationen förändrats måste vi vara beredda att också ändra på tidigare
beslut.
Jag har haft glädjen att besöka Värmland flera gånger. Jag utgår ifrån att
jag kommer att göra det fler gånger, kanske inte minst som ett led i den in-
stundande valrörelsen. Jag hoppas att jag kan göra en insats även i dessa
delar av landet.
Anf. 213 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Med anledning av det senast sagda från statsrådet skulle jag
vilja rekommendera statsrådet att ta ett annat beslut med sig till Värmland.
Att i valrörelsen komma med ett återtaget byggnadsbeslut är nog inte sär-
skilt klokt.
Vi vet inte när Norge blir EG-land. Vi vet inte om Norge blir EG-land på
den här sidan av år 2000, även om vi nu utgår från att Sverige blir det tämli-
gen snart. Det finns ju ambitioner i Norge. Det var en regering som föll på
EG-frågan. Norska LO har invändningar mot EG. Det tar sin tid, och vi får
hoppas att Sverige nu snabbt kan komma in i EG.
Även om Norge blir ett EG-land på sikt behövs det förmodligen en kon-
troll med anledning av den narkotikasmuggling över gränsen som pågår. Vi
lär även fortsättningsvis få dras med det obehaget. En illegal invandring på-
går, och regeringen har givit anslag till speciella passkontrollanter, som nu
sitter i en husvagn på grund av bristen på lokaler.
Anf. 214 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag konstaterar bara, som så många gånger tidigare, att det
är lätt att föra en allmän retorik om behovet av sparsamhet med statens och
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
139
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
140
skattebetalarnas medel, men när det kommer till konkreta ställningstagan-
den är det ofta mycket svårare. Det anser jag också att Göthe Knutsons in-
lägg här ger ett bra exempel på.
Detta beslut ligger fast. Det är väl motiverat med hänsyn till den snabba,
jag medger detta, förändringsprocess som nu pågår. Vi skall inte investera
oss fast i projekt som inte kan få en långsiktig användning. Det är därför
som detta är ett riktigt beslut. Nu gäller det att göra det bästa möjliga av
situationen, och häri ingår att vi får till stånd en snabb upprustning av den
befintliga tullstationen.
Anf. 215 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Det är här fråga om att åstadkomma ett bygge som åtminstone
under de närmaste åren skall rymma 25 befattningshavare, oavsett om man
nu skulle besluta om omorganisationen TOR 2. Om det blir fallet skall det
finnas kvar en omfattande personal, och den skall rymmas i denna lokal. Det
går inte att bygga om dessa baracker!
Jag hoppas verkligen att statsrådet kommer till Värmland och denna plats
före jul, så att man kan ändra på detta beslut. Det måste bli nya lokaler,
och dem bygger man inte för de 1 å 2 milj. kr. som generaltulldirektören Ulf
Larsson bejakade i går i en radiointervju i Radio Värmland. Det går inte att
göra detta inom den ramen, och då blir tullstationen byggd på fel plats.
Vi kommer säkert att ställa frågor till kommunikationsministern beträf-
fande vägen. Men man kommer här att kasta bort pengar på fel ställe, om
jag får uttrycka det på detta sätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 216 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Gudrun Norberg har frågat mig om jag avser att tillåta en ut-
vidgning och permanentning av den inhumana jaktformen pilbågsjakt.
Svenska bågjägareförbundet har hos naturvårdsverket ansökt om tillstånd
att få bedriva jakt med pilbåge.
Enligt jaktlagen gäller att viltet vid jakt inte får utsättas för onödigt li-
dande. Bestämmelsen ger uttryck för den stora betydelse som djurskyddet
har vid all jakt och vikten av att djurskyddsintresset tas till vara under jak-
tens alla moment. Principen om att viltet skall skyddas mot onödigt lidande
gäller självfallet också när det bestäms vilka jaktredskap som skall få använ-
das. Därför är det ytterst angeläget att man i Sverige inte inför någon jakt-
metod som innebär ett onödigt lidande för de vilda djuren.
Enligt jaktlagstiftningen är det statens naturvårdsverk som beslutar om
olika jaktmedel. Naturvårdsverket har ännu inte fattat beslut i ärendet.
Anf. 217 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! Först vill jag tacka statsrådet för svaret, och jag kan tillägga
att jag kan förstå om det känns litet underligt att snabbt ändra forum och
ämne från de internationella GATT-förhandlingarna till riksdagens fråge-
stund och ämnet pilbågsjakt. Här hemma får vi också leva med de nära
tingen. I varje fall är det för viltet inte någon bagatell.
Jag tyckte mig kunna läsa av statsrådets svar, mellan raderna, att statsrå-
det inte heller är så förtjust i denna jaktform.
Jag har levt bland jägare i hela mitt liv. Själv har jag deltagit något i skytte.
Jag tror mig veta vad skadskjutningar vill säga i fysiskt lidande för djuren
och i psykiskt illamående för skytten. En snabb och så skonsam avlivning av
villebrådet som möjligt är vad varje rättrogen jägare önskar. I varje fall
borde det vara så.
Rekreationsvärdet i jakt består i vistelsen i naturen, kroppslig motion,
sportens gemenskap jägare emellan och spänningen på passet. Däremot tror
jag inte att någon anser att just dödsakten är någon höjdpunkt. En utdragen
dödsakt är inte någon berikande faktor i jaktutövandet. Jag hyser stor oro
för att just utdragna dödsakter blir följden om vi inför jakt med pil och båge.
Den skjutskicklighet som krävs besitter ett fåtal personer. Det absoluta
kravet på mycket kort skjutavstånd till djuret tror jag att det stora flertalet
av skyttarna kommer att bryta emot. Det är inte sagt som något underbetyg
till jägarna. Det är en mycket naturlig situation. Det är ytterst svårt att
komma ett vildsvin eller en hjort så nära som det behövs för att få ett säkert
och snabbt dödande skott med pilbåge. I det läget tycker jag att det är full-
ständigt bortkastat med en försöksverksamhet om inte syftet är att pilbågs-
jakt allmänt skall införas i vårt land.
Anf. 218 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tycker att det inlägg som Gudrun Norberg höll var intres-
sant. Det innehöll många värdefulla synpunkter kring hur jakt kan gå till och
riskerna med de olika jaktformerna.
Gudrun Norberg har ställt en fråga avseende en myndighet, naturvårds-
verket, som beslutar om jaktmedlen. Verket har ännu inte fattat beslut i äm-
net. Jag tror att Gudrun Norberg är på det klara med att regeringen inte kan
uttala sig i detta speciella fall när myndigheten bereder ärendet och skall
fatta beslut där inom kort.
Jag kan här redovisa min allmänna principiella inställning. Jag anser att
det är ytterst angeläget att man inte inför en jaktmetod i Sverige som innebär
ett onödigt lidande för de vilda djuren. Men nu skall detta prövas i det en-
skilda fallet av naturvårdsverket.
Anf. 219 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! Men det är fråga om en statlig myndighet. Det är klart att
regeringen har ett inflytande över vad som kommer att beslutas.
Jag vet att frågan har beretts i styrelsen och att en enig styrelse har till-
styrkt men att beslutet inte är fattat av den tjänsteman som skall fatta beslu-
tet.
I en PM från statens naturvårdsverk talas det om en utvärdering som skall
göras efter dessa tre försöksår. Det finns en stor risk för att utvärderingen
blir alldeles för positiv. Det handlar om att välja ut en handfull väl utbildade
bågskyttar, som har en stor vana på området och som skall jaga inom ett
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
141
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
142
hägn. Det skall ske under en tid av tre år. De har de största möjligheterna
att lyckas bäst. Jag tror inte att resultatet skulle bli så om det skulle göras en
generell jakt.
Anf. 220 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har stor respekt för de synpunkter som förs fram i diskus-
sionen. Jag kan som sagt inte uttala mig i detta enskilda fall, eftersom det är
föremål för en beredning inom den myndighet som skall fatta beslutet. När
beslutet i ett senare skede kommer till regeringen är det min sak att pröva
frågan.
Anf. 221 GUDRUN NORBERG (fp):
Fru talman! I denna PM talas det också om att det bedrivs sådan jakt i
andra länder. Bl.a. har man tittat på detta i USA. Där har det visat sig vara
en mycket stor andel skadeskjutningar och att man inte hittar villebråden.
Man tror där att det beror på att man inte får jaga med hund. I Sverige får
vi naturligtvis ha hund. Jag tycker att det argumentet talar emot pilbågsjakt.
Kan ett villebråd springa så långt från skottplatsen att man inte ens kan finna
djuret, måste det bli en mycket långsam och plågsam dödsprocess. Den
dödsakten tror jag inte att svenska folket ställer upp på.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 222 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Ulla Orring har frågat mig om jag kommer att verka för att
en stiftelsebildning tillkommer i Röbäcksdalen.
Sveriges lantbruksuniversitet, statens lantbrukskemiska laboratorium och
statens maskinprovningar begärde förra året att regeringen skulle godkänna
bildandet av en forskningsstiftelse i Röbäcksdalen enligt ett förslag som man
hade utarbetat. Regeringen avslog framställningen i juli i år.
Bakgrunden till regeringens beslut är bl.a. följande, som framgår av årets
forskningsproposition som har antagits av riksdagen. Regeringen framhåller
att stiftelsen som samarbetsform bör användas endast om någon annan asso-
ciationsform inte finns att tillgå. För lantbruksuniversitetets del är samarbete
kring forskningsfrågor inte ovanligt. Normalt formaliseras det genom ett av-
tal. Exempel på detta finns inom livsmedelsområdet, i fråga om biomedicin
och när det gäller hotade arter.
Det finns alltså goda möjligheter till samarbete i annan form som jag anser
bör prövas i första hand.
Anf. 223 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret.
Jag tycker dock att statsrådet gör det litet för enkelt för sig. Verkligheten
är helt annorlunda. Det synes inte bara för mig utan även för dem som är
berörda av frågan egendomligt att jordbruksministern vill förhindra ett öns-
kemål om mer rationell verksamhet på Röbäcksdalen. All erfarenhet som
berörda enheter har med nuvarande organisationsform, där enheterna är
splittrade på olika huvudmän, visar att en stiftelseform skulle öka möjlighe-
terna och på allt sätt förbättra samarbetet med regionala myndigheter, nä-
ringsliv och universitet. Det skulle totalt stärka Röbäcksdalen. Vilken myn-
dighet eller organisation orkar att vända sig till 13 olika avdelningar när man
sätter i gång ett samarbetsprojekt? Det finns ingen samlad huvudman att ar-
beta med.
Jag tycker att det inte kan kallas en framsynt resultat- och forskningspoli-
tik. Intentionen med stiftelsebildning är inte att bryta sönder nuvarande or-
ganisation utan att skapa en tilläggsplattform för samarbete. Vilken samar-
betsform anser statsrådet att stiftelsen skall ta till, och vilka principiella åsik-
ter ligger bakom beslutet? De är besvikna på Röbäcksdalen, allra helst som
man där har uppvaktat om detta i somras. De fick, som de förstod det hela,
ett starkt gehör för sina önskemål.
Anf. 224 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Tanken att motarbeta ett rationellt utnyttjande av resurserna
i Röbäcksdalen och att inte respektera stiftelseformen är en förvisso mycket
omstridd fråga. Riksrevisionsverket har på Röbäcksdalens initiativ gått ige-
nom situationen och de problem man anser sig ha där. RRVs bedömning är
att man genom avtal, som jag sade i mitt första inlägg, gott och väl kan reg-
lera det önskade samarbetet.
Inom lantbruksuniversitetet finns också olika områden som kan väl sam-
manföras av SLUs styrelse till en enhet, om man så önskar. SLU är det uni-
versitet i Sverige som har den största friheten att själv organisera arbetet.
Jag tycker att det är bättre att SLU tar det ansvaret och också på ett bra
sätt ser till att det blir organisationsformer inom lantbruksuniversitetet som
främjar samarbete, snarare än att riksdagen skall ta upp den typen av frågor.
Det skulle vara en annan situation om SLU var kringskuret. Men det är
man inte alls, tvärtom. Det är en principiell fråga som har tagits upp allmänt
i forskningspropositionen. När det gäller just den typen av stiftelser som Ulla
Orring önskar framgår det i propositionen att man skall vara restriktiv och
att dessa skall användas när ingen annan associationsform finns att tillgå.
Det har riksdag och regering också mer konkret med hjälp av den analys som
RRV har gjort om frågan om stiftelser i högskolor och universitet kommit
fram till. Ett av skälen är att det är viktigt att styrelsens ansvar inte kring-
skärs utan att det finns en klar ansvarsfördelning, även när det gäller forsk-
ning och utbildning.
Det finns goda skäl att pröva de andra former som jag nämnde i mitt fråge-
svar för att få bättre samarbete.
Anf. 225 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Människorna i Röbäcksdalen delar inte dessa åsikter, som
jordbruksministern nu redovisade. I Röbäcksdalen menar man tvärtom att
genom att man förhindras att bilda stiftelse går man miste om ett praktiskt
samarbete med ett otal organ. Detta gäller olika projekt, där man har haft
kontakter med mejerier och andra företag i ortens näringsliv. Men dessa or-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
143
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar pä frågor
144
gan kan inte ställa upp då de inte vet vilken huvudman de har att vända sig
till.
Ett utökat engagemang från lantbrukskooperationens sida skulle utan
statligt produktionsstöd underlätta introduktion av nya industrigrödor. En
stiftelseform underlättar också verksamhet där finansiering från många
skilda källor erfordras. Detta har man nu fått erfara. Jag beklagar att jord-
bruksministern har denna rigida inställning.
Anf. 226 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Låt mig i så fall säga, Ulla Orring, att denna rigida inställning
så sent som i juni har bekräftats av rikdagen. Det är en princip som bör om-
fatta hela fältet. I fallet Röbäcksdalen har RRV funnit att de mål som Ulla
Orring och också jag önskar se uppfyllda går bra att tillgodose på annat sätt.
Anf. 227 ULLA ORRING (fp):
Fru talman! Jag tror ändå att en stiftelseform skulle kunna erbjuda en in-
syn i verksamheten. Jag kommer inte ifrån att man genom att inte erbjuda
en stiftelsebildning lägger en hämsko på verksamheten i Röbäcksdalen, vil-
ket jag djupt beklagar. Det är väldigt viktigt att Röbäcksdalen kan utvecklas,
så att man kan upprätthålla kontakten med andra organisationer. Jag tror att
denna fråga måste omprövas.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 228 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig vilka åtgärder regeringen äm-
nar vidta för att Sverige skall kunna hysa en lodjursstam som motsvarar lan-
dets möjligheter.
Allmän jakt efter lodjur får för närvarande bedrivas på renbetesfjällen
och ovanför odlingsgränsen en kortare tid under våren. Denna jakt är enbart
betingad av samernas intresse av att kunna bedriva renskötsel.
Lodjuret tillhör en av de arter som kräver särskilt skydd för att bevaras.
Därför har man varit restriktiv när det gäller tillstånd till jakt. Lodjursstam-
men har dock, precis som Annika Åhnberg anger, minskat kraftigt. Detta
torde bero på att djuren drabbats av rävskabb. Det går tyvärr inte att vidta
några åtgärder mot rävskabben. Skyddet för lodjursstammen måste därför
stärkas. Mot denna bakgrund har jag för avsikt att föreslå regeringen att be-
stämmelserna som medger allmän jakt på lodjur upphävs.
Ett upphörande med allmän jakt på lodjur kan komma att medföra nega-
tiva konsekvenser för rennäringen. Statlig ersättning betalas dock för bl.a.
rovdjursrivna renar.
Anf. 229 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret på min fråga. Det var ett svar
som verkligen gläder mig, eftersom jordbruksministern ämnar föreslå rege-
ringen att denna jakt förbjuds. Det har kanske något samband med att man
också i Europarådet diskuterar lodjurets utbredning i Europa. Också där har
man för avsikt att föreslå ett åtminstone tioårigt förbud mot jakt. Detta är
således mycket glädjande.
Jag delar också jordbruksministerns farhåga att detta kan komma att få
negativa konsekvenser för rennäringen. Jordbruksministern nämnde att det
finns ersättning att få för lodjursrivna renar. I det sammanhanget vill jag
fråga om det pågår några diskussioner om förändringar av ersättningssyste-
met. Jag har fått den uppfattningen att man inom naturvårdsverket diskute-
rar ett nytt system, där ersättningen baseras på förekomsten av lodjur. Er-
sättningen blir alltså högre om förekomsten av lodjur i området är stor. Av-
sikten är att ge ett incitament till utövarna av rennäringen att se mera positivt
på förekomsten av lodjur.
Jag vill också fråga om man planerar att genomföra inventeringar när det
gäller förekomsten av lodjur. De inventeringar som hittills har gjorts har i
huvudsak skett ovanför odlingsgränsen. Dessa inventeringar tyder på en
kraftig tillbakagång, kanske en halvering av antalet lodjur i detta område. I
resten av landet är förekomsten av lodjur mycket dåligt inventerad. Det
finns ett stort intresse från naturvårdsinriktade föreningar att delta i ett så-
dant arbete för att vi skall få en bättre uppfattning om den faktiska före-
komsten av lodjur.
Anf. 230 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Fru talman! Först till frågan om den tidsmässiga aspekten på förbudet.
Det är riktigt att vi i Sverige först i år har gjort en inventering av lodjursbe-
ståndet och att den har visat på den ganska alarmerande situationen - vilket
ju också Annika Åhnberg påpekat i sin fråga - där stammens reproducering
hotas. Jakten börjar i februari, så det finns gott om tid att vidta dessa arran-
gemang.
Det pågår också inom naturvårdsverket diskussioner om ersättning när
det gäller en rad olika djurarter, men det är ingenting som i varje fall nu är
föremål för regeringens prövning.
Självfallet är det viktigt att finna former för att utöka inventeringarna. Det
är då närmast naturvårdsverket som undersöker den saken.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 231 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig vilka åtgärder regeringen av-
ser vidta för att stärka konsumenternas möjligheter att hävda sina intressen.
Den svenska modellen för konsumentinflytande har i stort varit fram-
gångsrik.
Ett viktigt inslag i den konsumentpolitik som riksdagen enades om år 1986
är att frivilliga organisationer skall engageras mera i konsumentpolitiken.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
145
10 Riksdagens protokoll 1990/91:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
146
Det är en uppgift för de offentliga konsumentorganen att stödja och stimu-
lera de organisationer som arbetar för konsumentintresset. Medel har till-
förts konsumentverket för detta arbete. De frivilliga organisationerna gör
viktiga insatser. Det finns bl.a. många intressanta lokala projekt, i vilka den
kommunala konsumentverksamheten och folkrörelserna samverkar. På en
hel del arbetsplatser har vidare de lokala fackklubbarna konsumentombud.
Jag delar inte Annika Åhnbergs uppfattning att Sverige vid en internatio-
nell jämförelse framstår som efterblivet när det gäller konsumentpolitiken.
Vi har ett mycket bra konsumentskydd, och vi har hela tiden flyttat fram
konsumenternas positioner.
Jag delar däremot synen att de förändringar i samhället som är aktuella
påkallar att konsumentintresset kommer fram i debatt och opinionsbildning.
Riksdagsbeslutet i våras om medel för att stärka konsumenternas möjlighe-
ter att agera när det gäller livsmedelspolitiken och hushållsekonomiska frå-
gor är viktigt i detta perspektiv. Regeringen återkommer till detta stöd i bud-
getpropositionen.
Frivilliga organisationer har blivit alltmer intresserade av konsumentpoli-
tik. Det är en utveckling som regeringen vill stödja dels genom insatser från
konsumentorganen, dels med direkta bidrag.
Jag finner det naturligt och värdefullt att konsumentorganisationerna
samarbetar, men det får inte innebära att staten skall finansiera deras verk-
samhet. Det är oberoende konsumentorganisationer vi behöver.
Anf. 232 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret på min fråga. Statsrådet och jag
blir nog inte överens om huruvida det svenska konsumentskyddet är bra eller
inte. Det skall vi kanske inte heller ägna den här korta frågedebatten åt. Hu-
vudsaken är ju att vi är överens om att de frivilliga konsumentorganisatio-
nerna har en betydande roll att spela i den situation vi nu befinner oss i med
förändrad livsmedelspolitik, med förändringarna i skattesystemet och med
den ökade internationella anpassningen. Detta är naturligtvis en fråga som
har många olika aspekter. I en interpellationsdebatt nyligen diskuterades de
risker som finns med att kommunala konsumentvägledare försvinner och att
kommunerna inte anser sig ha råd att satsa på den här så oerhört viktiga
verksamheten.
Min fråga rörde alltså de frivilliga konsumentorganisationerna. Vi i väns-
terpartiet tycker naturligtvis att det är mycket bra att riksdagen i våras anslog
2 milj. kr. - ett krav som vi framfört i en motion. Men i dagens läge är dessa
pengar helt klart otillräckliga. Det behövs mycket större belopp än så.
Eftersom vi i Sverige har att möta den internationella anpassningen kom-
mer mycket av det konsumentpolitiska arbetet att behöva bedrivas interna-
tionellt, vilket betyder att de små frivilliga organisationerna har ett behov av
att kunna resa, kunna delta i konferenser och att kunna ha ett erfarenhetsut-
byte med företrädare för organisationer i andra länder.
Det oroar mig att statsrådet inte anser det vara samhällets uppgift att bidra
till att finansiera denna verksamhet. Självfallet behöver vi oberoende konsu-
mentorganisationer som skall bedriva sin verksamhet utifrån ett starkt med-
lemsstöd som tillförsäkrar organisationerna medel. Men vi måste inse att om
dessa organisationer skall ha en chans att arbeta i ett internationellt perspek-
tiv behöver de kraftigt ökade resurser. En del av det ansvaret måste nog sam-
hället ta. I debatten har det förts fram ett förslag som jag gärna skulle vilja
höra statsrådets uppfattning om, nämligen förslaget att man skulle kunna
lägga en avgift på reklam och därmed bidra till finansieringen av konsument-
organisationerna.
Anf. 233 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Vi är nog överens om behovet av frivilligorganisationernas
insatser när det gäller att bevaka konsumentintresset. Jag tror också att det
är en riktig bedömning att de får arbeta mycket mera internationellt. Det
kommer självfallet att kräva mera pengar. Vi befinner oss nu i det läget att
vi först måste se till vilka behov organisationerna har och hur man skall ut-
nyttja det stöd som vi redan har anslagit. Jag tror att kraven och anspråken
säkert kommer i ett nästa skede vid utvecklingen av frivilligorganisationer-
nas arbete. Vi önskar väl alla att vi skulle få mer och mer pengar till verksam-
heten. Det statsfinansiella läget är dock sådant att vi inte bara kan öka med-
len.
Jag tror också att varje tid kräver sitt speciella sätt att arbeta. Det kanske
också leder till att vi hittar nya samarbetsformer och finanseringsvägar.
I den interpellationsdebatt som vi hade förra veckan kommenterade jag
förslaget om att använda reklamskattepengar till detta. Jag sade då att det
inte är förenligt med våra principer att vi skulle öronmärka användningen av
vissa pengar på det sättet. Det är inte aktuellt.
Anf. 234 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag vet inte riktigt vilka principer statsrådet syftar på. Numera
är det t.ex. allmänt accepterat att när man diskuterar miljöavgifter, betyder
det att man lägger, en avgift på någon verksamhet som man inte tycker är
önskvärd ur miljösynpunkt. Man använder sedan medlen för att befrämja
något som man tycker är bra.
Jag kan inte inse att det i grunden skulle vara någon skillnad om man lade
en avgift på reklamen och därmed kunde ge ökade resurser till konsument-
verksamhet. Det är naturligtvis skillnad på olika sorters reklam. Ca 25 mil-
jarder används dock till, vad jag skulle vilja kalla, osaklig varuupplysning
och för att vilseleda konsumenterna. Det vore inte orimligt att lägga även en
liten avgift på detta för att finansiera konsumenternas egna möjligheter att
åstadkomma saklig varuupplysning och skaffa sig bättre information och be-
redskap för att möta sina motparter.
Anf. 235 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Fru talman! En ny skattereform träder i kraft efter årsskiftet. Det är inte
aktuellt att göra ytterligare förändringar nu. Vi bör först och främst ta itu
med den skattereform som skall genomföras vid årsskiftet. Jag hoppas att vi
senare får återkomma till frågan om hur vi skall hitta vägar och pengar för
att stödja de frivilliga konsumentorganisationerna.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
147
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
148
Anf. 236 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Det har naturligtvis inte undgått mig att vi har en s.k. skatte-
reform att ta hänsyn till. I vårt parti har vi tyckt att den medför många nega-
tiva konsekvenser för de grupper som vi anser oss företräda. Om den dess-
utom skulle innebära att man inte kan finna möjligheter att i ökad grad fi-
nansiera konsumentpolitisk verksamhet för de ideella konsumentorganisa-
tionerna, tycker jag att det vore ytterst beklagligt.
Jag hoppas ändå att statsrådet och jag skall vara överens om att vi måste
försöka hitta något sätt att få en utökad finansiering mot bakgrund av de
enormt stora uppgifter som konsumentrörelsen står inför de närmaste åren.
Anf. 237 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Låt mig få säga att jag redan nu har prickat in i min almanacka
att jag skall träffa en del av de nya konsumentorganisationer som har byggts
upp. Många av dem är ännu så länge oerhört bräckliga och små. De behöver
hitta vägar för att organisera sig och naturligtvis för att finansiera sin verk-
samhet.
Jag tror att de 2 milj. kr. som är anslagna i det första skedet faktiskt kom-
mer att räcka en bit. Jag tror inte att det är pengarna som är det stora bekym-
ret för dessa organisationer i inledningsfasen. Pengarna kan dock bli ett pro-
blem så småningom.
Låt oss se hur vi kan fördela pengarna för att få fram det bästa resultatet
och ge ett stöd till frivilliginsatserna. Låt oss också diskutera hur man kan
samarbeta bättre mellan de etablerade konsumentrörelserna och konsu-
mentintressena. Då tror jag att vi kommer en bra bit på väg.
Anf. 238 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Det är sant att många av konsumentorganisationerna är nya
och att många är bräckliga. Det finns emellertid också konsumentorganisa-
tioner som har funnits länge och som bl.a. av ekonomiska skäl har haft svårt
att bygga ut sin verksamhet. Jag tror inte att samhället skall bygga fast sig i
någon sorts stöd till dessa organisationers löpande verksamhet. Jag tror att
det är helt riktigt att en förening måste bevisa behovet av sin existens genom
att människor ansluter sig till den och visar att de tycker att den behövs.
Just under denna period när vi står inför så stora förändringar tror jag att
det skulle vara mycket värdefullt för de nya konsumentorganisationerna att
genom ett utökat stöd från samhället få uppleva att de respekteras och att
man från samhällets sida inser att de har en stor betydelse. 2 milj.kr. är inte
ens en droppe i havet i förhållande till de 25 miljarder kronor som gäller
reklam och de pengar som dess värre kommer att gälla TV-reklamen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 239 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om jag är beredd att
föreslå åtgärder i syfte att eliminera vissa förhållanden när det gäller kontrol-
len av utlänningar som söker svenskt körkort. Enligt Sten Andersson gör
svenska körkortsmyndigheter beträffande exempelvis en till Sverige inflyt-
tad dansk medborgare ingen kontroll av om vederbörande i Danmark gjort
sig skyldig till trafikbrott och fått sitt danska körkort återkallat.
Enligt körkortsförordningen skall länsstyrelsen förordna om personutred-
ning av den som söker körkortstillstånd. Härvid kontrolleras om den sö-
kande finns i rikspolisstyrelsens polisregister. Därutöver får länsstyrelsen
föranstalta om ytterligare utredning. Inget hindrar därför att en länsstyrelse
inhämtar och beaktar uppgifter från t.ex. danska myndigheter.
Någon skyldighet att göra detta finns emellertid inte. Det kan alltså in-
träffa att någon - svensk eller utlänning - får svenskt körkort utan att utom-
lands begångna trafikbrott har beaktats vid lämplighetsprövningen. Motsva-
rande situation kan tänkas uppstå om svenskar söker körkort i andra länder.
Problemet består till stor del i att ett heltäckande system för informations-
utbyte mellan olika länder är komplicerat och resurskrävande. Frågan har
disktuerats inom det Nordiska trafiksäkerhetsrådet, men man har funnit att
det administrativa arbetet knappast står i proportion till trafiksäkerhetsvins-
terna.
Även om jag bedömer att problemet inte är av någon stor omfattning
tycker jag dock att det är motiverat att frågan tas upp på nytt i det nordiska
trafiksäkerhetsarbetet.
Anf. 240 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret och framför allt för den sista delen av
det. Jag förstår att det kan vara svårt att kontrollera vad en person som kom-
mer från ett utomeuropeiskt land har sysslat med när det gäller bilkörning.
Inom Norden tycker jag dock att man borde kunna göra kontroller.
Det finns i dag ett antal danska medborgare som efter att ha blivit kyrko-
bokförda i Sverige har tagit svenskt körkort, trots att de kanske för flera år
framåt är stoppade när det gäller att köra bil i Danmark. Man skall inte måla
den lede på väggen. Man kan dock lätt tänka sig tidningsrubrikerna, utan att
deklassera danskarna, om en dansk rattfyllerist kör ihjäl en svensk efter att
ha fått ett svenskt körkort, som han inte skulle få lov att ha i Danmark. Än
värre är att inte ens om en dansk - om vi nu skall hålla oss till danskarna -
har blivit fälld i Sverige för ett rattfylleribrott så gör den svenska polisen en
kontroll av vad han har sysslat med tidigare i Danmark. Det tycker jag att
man skall ta upp när detta skall diskuteras i det nordiska trafiksäkerhetsarbe-
tet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 241 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Stina Eliasson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta
för att ansvariga myndigheter bättre kontrollerar att givna regler för flygning
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
149
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
150
i obevakat luftrum följs. Enligt Stina Eliasson blir allmänheten ideligen störd
av flygning i obevakat luftrum utan att erforderlig information ges.
Som frågeställaren har påpekat återfinns regler om bl.a. minimiflyghöjder
i flygtrafikreglerna (BCL-T), som utgivits av luftfartsverket och fastställts av
regeringen. Utöver detta finns rekommendationer om högre flyghöjder över
vissa storstadsområden, bl.a. Stockholm. Avsteg från dessa regler kan med-
ges av luftfartsverket. Sådana medgivanden om lågflygning över tätbebyg-
gelse lämnas dock endast då samhällsnyttan är stor, t.ex. vid helikopterlyft
etc., och aldrig för skol- eller privatflygning.
Enligt vad jag har fått veta från luftfartsinspektionen, som är övervakande
myndighet i dessa frågor, är efterlevnaden av reglerna i stort sett god. Det
är emellertid riktigt som frågeställaren påpekar att ballongflygning upp-
märksammats på grund av klagomål, särskilt i Stockholmsområdet. Inspek-
tionen har utrett klagomålen, som där så varit påkallat har lett till påföljder
för ballongföraren och i ett fall t.o.m. överlämnats till åklagarmyndighet.
Som en följd av händelserna har vidare ballongflygarna i Stockholmstrakten
inrättat s.k. olämpliga zoner med restriktioner för bl.a. lägsta överflygnings-
höjder m.m.
Mot denna bakgrund har jag för närvarande ingen anledning att vidta nå-
gon åtgärd med anledning av frågan.
Anf. 242 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Jag tackar för svaret på frågan. Den består egentligen av två
delar, och jag tycker att den ena delen har blivit mycket korrekt och riktigt
besvarad. Det gäller bl.a. ballongflygningen. Jag tycker att det är mycket
positivt att man har kommit fram till att man skall göra något åt ballongflyg-
ningen, speciellt över Skansen, som det har framförts klagomål om.
Det är möjligt att frågan är litet otydligt skriven när det gäller informatio-
nen. Jag frågade nämligen om erforderlig information som skall ges till den
allmänhet som ideligen störs av flygning i obevakat luftrum. Av svaret att
döma är det som om denna information enbart skulle gälla att flygning skall
äga rum. Men jag undrar hur allmänheten skall få reda på hur man skall bära
sig åt när man ideligen blir störd och det inte är fråga om helikopteruppstig-
ningar och det inte kan ha med samhällsnyttan att göra. Det är speciellt i
vissa områden i Stockholm som man har upplevt det här. Jag har i min fråga
pekat på ett exempel, nämligen Skånsta i Österåker. Jag undrar till vem
dessa människor skall vända sig, och hur de skall komma till rätta med detta.
Jag menar alltså inte bara att de som blir störda skall kunna få reda på om
de som flyger helt enkelt leker. Hur skall dessa människor bära sig åt för att
få reda på om det är fråga om någon som har tillstånd, och om det inte är så,
var skall de anmäla detta?
Anf. 243 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Som jag antydde i mitt frågesvar är det luftfartsinspektionen
som är övervakande myndighet i dessa frågor. Det är naturligt att natur-
vårdsenheten vid länsstyrelserna har en viktig roll att spela i sammanhanget.
Jag har förstått av information som jag har inhämtat med anledning av den
här frågan att länsstyrelsen i Stockholm har uppfattningen att situationen
successivt har förbättrats. Som också har nämnts har det förekommit stör-
ningar av djuren på Skansen. Men dessa störningar har under senare år inte
upprepats.
Däremot är Skånsta, som nämnts i frågan, inte känt som något stört och
känsligt område. Det framgår också av den lista över olämpliga zoner, som
jag nämnde i mitt svar, som ballongförarna har upprättat. Den listan uppda-
teras i och för sig successivt. Om det visar sig att det finns behov kan detta
område tas in på listan över olämpliga zoner.
Anf. 244 STINA ELIASSON (c):
Fru talman! Då har man tydligen en annan uppfattning på länsstyrelsen i
Stockholm än folk som har hört av sig till mig. De människor som blir störda
är inte ovilliga på något sätt eller anser att människor inte skall få övnings-
flyga. Men de som är t.ex. tävlingsflygare skall inte öva precis över tättbe-
byggt område. Från flera håll, och särskilt från Skånsta i Österåker, sägs det
att detta tyvärr är vanligt förekommande. Men skall jag ge de människor
som blir störda rådet att vända sig till länsstyrelsen? Eller är det kanske enk-
last att de vänder sig till polisen? Och hur skall de veta vem det är som flyger?
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 245 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Maud Björnemalm har frågat mig om jag är beredd att av re-
gionalpolitiska skäl medverka till att transportrådet får de 35 milj.kr. som
behövs för att säkerställa tågtrafiken på sträckan Gävle-Avesta/Krylbo-
Örebro. Berit Oscarsson har frågat mig om jag är beredd att medverka - och
i så fall på vilket sätt - till okonventionella lösningar för att bibehålla de för
människorna nödvändiga kommunikationerna i Bergslagen.
Då frågorna berör samma anslag, dvs. statens köp av interregional person-
trafik på järnväg, väljer jag att besvara dem i ett sammanhang.
Sträckan Gävle-Avesta/Krylbo-Örebro rymdes inte inom den prelimi-
nära trafikram för köp av interregional tågtrafik budgetåret 1991/92 som
transportrådet redovisade för regeringen den 22 oktober i år. Därefter har
regeringen föreslagit, som en del i åtstramningspaketet, att anslaget till tåg-
upphandlingen skall minskas. Beloppsminskningen har nu fastställts till 60
milj.kr. Transportrådet har därför fått i uppdrag att upphandla interregional
tågtrafik för budgetåret 1991/92 inom ramen av 558 milj.kr. Regeringens
ställningstagande med anledning av denna upphandling kommer att redovi-
sas i budgetpropositionen.
Jag är av nämnda skäl inte nu beredd att vidta någon åtgärd med anledning
av frågorna om sträckan Gävle-Avesta/Krylbo-Örebro och okonventionella
lösningar för bibehållande av kommunikationerna i Bergslagen.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
151
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
152
Anf. 246 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, ett svar som oroar mig och
som jag inte är nöjd med.
Försvinner tågtrafiken mellan Gävle och Örebro innebär det att orter som
Avesta, Krylbo, Fagersta och Skinnskatteberg blir helt utan persontågtrafik.
Det är orter som har drabbats av strukturrationaliseringar och där man nu
arbetar för att utveckla ett differentierat näringsliv, för att utveckla de före-
tag som finns och för att få nya företag att etablera sig. Men vilka företag vill
i dag etablera sig på orter där det inte finns någon tågtrafik, och vilka männi-
skor vill flytta till en bygd dit tågen har slutat att gå? Transportrådet har
också betonat att den här trafiken har regionalpolitisk betydelse och att en
trafikneddragning får negativa konsekvenser för Bergslagen.
I den regionalpolitiska propositionen skrev industriministern att proble-
men i de här områdena är av sådan karaktär att de fordrar långsiktiga regio-
nalpolitiska åtgärder. Jag anser att regionalpolitiska åtgärder bl.a. är att be-
hålla och förbättra kommunikationerna. Då kan man inte dra in den tågtra-
fik som finns i dag.
Jag hoppas alltså att statsrådet tar stor hänsyn till de regionalpolitiska skä-
len när regeringen i budgetpropositionen tar ställning till resultatet av tran-
sportrådets förhandling med SJ.
Anf. 247 BERIT OSCARSSON (s):
Herr talman! Jag vill också tacka för svaret och samtidigt instämma i de
synpunkter som framfördes av Maud Björnemalm. Det här är alltså ett om-
råde som har drabbats hårt, och de regionalpolitiska satsningarna har varit
omfattande, och ytterligare stöd kommer också att bli nödvändigt.
Låt mig nämna ett exempel från Skinnskattebergs kommun som ligger i
Västmanlands län. Där har över 700 arbetstillfällen försvunnit under 80-ta-
let, och ett femtiotal människor hotas i dag av arbetslöshet. Det här motsva-
rar hela 31 % av den yrkesverksamma befolkningen inom kommunen.
Vi vet alla att kommunikationer har avgörande betydelse för att få arbets-
tillfällen inom området och de betyder också väldigt mycket för att man skall
kunna delta i olika utbildningar. Jag skulle vilja säga att det faktiskt är en
förutsättning för att man skall kunna bo kvar.
Om nedläggningshotet skulle bli allvar, skulle Skinnskatteberg förlora all
spårbunden passagerartrafik på dagtid, precis som Maud Björnemalm påpe-
kade. Inom hela regionen skulle man förlora möjligheterna att någorlunda
snabbt ta sig till Örebro, Göteborg och övriga Västsverige med tåg. I stället
skulle man erbjudas att åka omvägen via Västerås-Ludvika. För t.ex. dag-
pendlaren till högskolan i Örebro skulle det innebära att studieresorna skulle
bli dubbelt så långa, och då är det ju i praktiken omöjligt att åka.
Det här är alltså en mycket viktig fråga, och det är viktigt att få en helhets-
lösning på kommunikationerna inom området. Vi skall också ta vara på de
gemensamma resurser som vi har på ett så bra och riktigt sätt som det absolut
är möjligt. Det är viktigt för Bergslagen att man får kommunikationer med
fasta helhetslösningar vad gäller sträckan Gävle-Örebro. Därför behövs en
frist för att göra kommunikationsnätet lönsamt. Får jag då fråga om kommu-
nikationsministern kan vara med och medverka till det?
Anf. 248 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Det skulle vara väldigt glädjande om jag kunde tillgodose
alla de behov som anmäler sig på kommunikationsområdet. Men de är
mycket omfattande, inte bara på järnvägstrafikens område utan även i öv-
rigt, inom flyg och vägtrafik också. Men nu diskuterar vi järnvägen. Där sker
en upphandling, som jag nämnde, inom ramen för ett anslag i år på 618 mil-
joner. Vi har av besparingsskäl ansett det nödvändigt att minska subventio-
nerna och bidragen för att få utrymme för satsningarna på infrastrukturen.
Då har också det här anslaget drabbats. Av ett pressmeddelande som för
några timmar sedan har gått ut från transportrådet om en reviderad förhand-
ling med SJ framgår att man inte längre kan upphandla persontrafik på in-
landsbanan, inte heller på den nu aktuella banan Gävle-Avesta/Krylbo-
Örebro, och inte heller mellan Kristianstad och Hässleholm. Man får göra
vissa indragningar av tåg, alltså en uttunning av trafiken på ett antal andra
sträckor, för att rymmas inom den här begränsade ramen. Det är den fak-
tiska ekonomiska situation som vi står i. Men trafik omfattar inte bara järn-
vägstrafik, utan också landsvägstrafik. Man får se, som Berit Oscarsson be-
tonade, till helhetssituationen.
I Bergslagsområdet köps ju även trafik på sträckan Gävle-Borlänge. Den
omfattar ett antal tåg per dag och bekostas inom ramen för de 26 miljoner
som köpen uppgår till. Såvitt jag förstår ingår den här trafiken i den nya upp-
handling som transportrådet gör för nästa år.
Anf. 249 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Herr talman! Det är riktigt att man köper upp trafik på sträckan Örebro-
Borlänge-Gävle. Men jag ser också en risk med det. Försvinner trafiken på
sträckan Örebro-Avesta-Gävle finns risken att sträckan Örebro-Hallsberg-
Mjölby försvinner därför att man drar undan underlaget för denna viktiga
förbindelselänk. Det är faktiskt Bergslagens förbindelselänk till Göteborg,
Malmö och söderut. Risken är då att även sträckan Örebro-Borlänge för-
svinner. Det är också en förbindelse söderut. Då står Bergslagen helt utan
tågförbindelser. Vi får alltså ett stort område i Mellansverige som på sikt inte
kommer att ha några tågförbindelser alls.
Anf. 250 BERIT OSCARSSON (s):
Herr talman! Också jag skulle vilja understryka betydelsen av att man ser
hela trafiken i ett sammanhang när man skall lösa Bergslagens trafikpro-
blem. Här finns flera intressenter. Dels har man järnvägsnätet med trafik
både via Borlänge och via Avesta/Krylbo, dels har vi de regionala trafikan-
ordnarna, som bör komma med i diskussionen, så att man får en så effektiv
vägförbindelse och tågförbindelse som det över huvud taget är möjligt. Där-
för är det viktigt att man sammanstrålar för att se Bergslagen och hela trafi-
ken i ett helhetsperspektiv.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
153
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
154
Anf. 251 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig om regeringen avser verka för
att bärighetshöjande åtgärder skall vidtas för järnvägarnas del.
Bakgrunden till frågan är de bärighetshöjande åtgärder som för närva-
rande genomförs på särskilda avsnitt av vårt vägnät. Dessa avsnitt är av sär-
skild betydelse för den tunga trafiken. Åtgärderna bekostas av dem som an-
vänder vägarna genom en markant höjning av fordonsskatten för de tyngsta
fordonen. Jag har svårt att se att vägtrafiken får en konkurrensfördel genom
åtgärder som bekostas via fordonsskatten.
Då det gäller järnvägsnätet pågår ett fortlöpande arbete med att förstärka
och förbättra de linjer där godstrafiken är av sådan omfattning att det är be-
fogat. Dessa insatser finansieras helt och hållet med medel över statsbudge-
ten.
Med hänvisning till det arbete som pågår inom ramen för banverkets ordi-
narie verksamhet finner jag inte skäl att vidta några särskilda åtgärder med
anledning av frågan.
Anf. 252 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Upprinnelsen till frågan var en tidigare debatt med statsrå-
det, där det framgick att bärighetspaketet var tänkt att stärka den svenska
exportindustrin genom att ge den konkurrensfördelar gentemot konkurren-
terna i andra länder. Problemet är att det finns konkurrerande transportme-
del i många fall. Vi ser att man får svårigheter att konkurrera på järnvägen
när vikten går upp på lastbilarna, om man inte kan höja vikten även på järn-
vägen. Det är ofta så att transporterna begränsas av gamla broar och banval-
lar som har brister, många gånger punktvis. Därför skulle det behövas ett
bärighetspaket för att bibehålla konkurrensneutralitet. Det är naturligtvis så
att när fordonskatten höjs ger det inte några konkurrensfördelar för vägtrafi-
ken, självfallet inte. Då vill jag påminna om att kostnadsansvaret för den
tunga vägtrafiken inte är till 100 % uppfyllt, vilket det däremot anses vara
för järnvägens del enligt de beräkningar som vi hittills har sett. Det är nog
litet fel att betrakta det som ett slags avgift som skulle gå till vägarna för att
höja bärigheten, utan det är väl att betrakta som vilken skatt som helst. I
båda fallen, järnvägen och vägarna, kommer ju självfallet medlen från stats-
budgeten.
Jag vill ändå fråga statsrådet om det inte vore en god idé att faktiskt ha ett
särskilt bärighetshöjande program för järnvägen för att få upp vikten och få
effektivare transporter. Det skulle också gynna exportindustrin, inte sant?
Anf. 253 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag skall ärligt erkänna att bärighetsprogrammet bekostas
av branschen. Det är inte vilken skatt som helst i övrigt, utan det är genom
ett avtal med branschen som bärighetsprogrammet har utarbetats. Någon
motsvarande möjlighet finns inte för järnvägen. Vi har inte kunnat hitta nå-
gon möjlighet att få en branschstödd särskild insats på järnvägsområdet. Det
skulle naturligtvis vara väldigt roligt om man kunde utveckla en sådan mo-
dell. Där måste skattemedel tillskjutas, och så sker nu i kraftigt ökad takt.
Vi investerar väldigt mycket mer i järnvägar än vad vi har gjort på mycket
länge. Största delen av stombanenätet har i dag en tillåten axellast på 22,5
ton. De nya broarna byggs för 25 ton.
När banverket nu arbetar inom de vidgade ramar som det har fått för inve-
steringar gör det samhällsekonomiska bedömningar och investerar där beho-
ven är störst, i hög grad med hänsyn till godstrafiken.
Anf. 254 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Visst var det så att när man accepterade en höjning av for-
donsskatten gjorde man det för att få en satsning på bärighetshöjande åtgär-
der på vägnätet. Det är alldeles klart. Men bärighetsprogrammet bekostas
av skattemedel över budgeten. Det är ett faktum som man inte kan förneka.
Man bör ändå hålla i minnet att den tunga trafiken sliter så kraftigt på
vägarna och i så stor utsträckning bidrar till miljö- och andra problem att den
samhällsekonomiskt inte täcker sina kostnader fullt ut. Det gör ju att man
inte skall se det här som en avgift i alla fall. Bärighetspaketet innebär ju
ändå, det måste väl statsrådet erkänna, att konkurrenskraften för järnvä-
gen - när det gäller att transportera - har försämrats och att det därför be-
hövs ett motsvarande program där.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 255 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om jag är beredd att
medverka till att ”limousinebilar”, som enbart sysslar med t.ex. körning av
passagerare från och till flygplatser till ett i förväg bestämt pris och således
inte har behov av taxameter, skall slippa att installera en taxameter till dyr
kostnad.
När behovsprövningen för taxitrafiken slopades, var en viktig förutsätt-
ning att det skapades möjligheter till konkurrens på lika villkor inom bran-
schen. Ett av medlen att uppnå detta var att ställa krav på kvittoskrivande
och registrerande taxametrar, något som skulle underlätta redovisningen för
taxiägarna och skapa bättre möjligheter till skattekontroll.
Enligt de riktlinjer som drogs upp i propositionen skulle dispens från kra-
vet på taxametrar kunna ges om det fanns särskilda skäl. Sålunda bör dispens
kunna ges för fordon som endast utför vissa transporter såsom kontrakte-
rade skolskjutsar. Vidare bör dispens kunna ges för s.k. hyrverk, då anled-
ning finns att behålla denna särskilda form av beställningstrafik för vissa
kundkategorier som av olika anledningar önskar få transporten utförd utan
att det finns en taxameter i fordonet, t.ex. i samband med statsbesök eller
liknande händelser eller för de fall företag vill använda hyrbilar för att er-
sätta eller komplettera s.k. direktionsbilar. Dispens från kravet på taxameter
skall i de senare fallen kompletteras med förbud att ta emot beställning annat
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
155
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
156
än från eget beställningskontor och att utrusta fordon som används i trafiken
med t.ex. skylt som utvisar att fordonet är ledigt.
I avvaktan på en kommande utvärdering av taxireformen anser jag att de
principer som drogs upp i samband med att beslut fattades om avreglering
av taxitrafiken skall ligga fast.
Dispens i enskilt fall från skyldigheten att ha taxameter får medges av den
länsstyrelse som har meddelat taxitillståndet. Transportrådet får meddela
föreskrifter om undantag från skyldighet att ha taxameter i taxitrafik för
vissa slags transporter eller fordon. Trafiksäkerhetsverket får meddela un-
dantag från bl.a. skyldigheten att ha taxameter av viss typ.
Anf. 256 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Det var ett mycket långt svar, men det var knappt svar på
den fråga jag ställde. Här pratar man om statsrådsbesök och skolskjutsar.
Men jag frågade om det trots allt stora antal bilar som går i fast trafik mellan
Arlanda och Stockholm och mellan Sturup och Malmö, där man beställer
limousinen när man köper biljetten till flyget. De flesta av de här bilarna går
alltså aldrig som taxi. Min fråga är: Måste dessa bilar, som aldrig används
som taxi, tvingas investera 35 000-40 000 kr. i en taxameter som aldrig kom-
mer att användas? Jag förstår, herr talman, att taxi naturligtvis jublar över
detta i den heliga konkurrensneutralitetens land. Men om man skall vara li-
tet konsekvent för att taxi skall få likvärdig konkurrens måste det innebära
att företag som exempelvis Avis, som också hyr ut bilar, måste sätta in taxa-
metrar å 35 000 kr.
Än en gång frågar jag statsrådet: Anser statsrådet att gällande lagstiftning,
gällande bestämmelser, innebär att man skall slippa investera i taxametrar å
35 000 kr. för de bilar som går som limousinbilar från de olika flygplatserna
i Sverige och som aldrig, aldrig kör taxi?
Anf. 257 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag har valt att redovisa den lagstiftning som riksdagen har
ställt sig bakom, och även redovisa vem som har att bedöma i det enskilda
fallet om det finns skäl - mot bakgrund av denna lagstiftning - att medge
dispens. Då kan jag inte stå här och utvidga lagstiftningen när det gäller tolk-
ningar om vilka dispenser som de myndigheter som har till uppgift att fatta
beslut, skall besluta om i enskilda fall. Jag vill bara göra den markeringen att
det som riksdagen har ställt sig bakom innebär en stor restriktivitet när det
gäller undantag för skyldigheten att ha taxameter.
Jag har nyligen mött företrädare för Taxinäringen som är mycket ange-
lägna om att man just för att upprätthålla konkurrensneutraliteten - det
tycker jag är ganska viktigt - bibehåller den restriktivitet som riksdagen har
uttalat sig för.
Anf. 258 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! En ägare till en limousin som kör i fast trafik från Arlanda
eller Sturup till en adress i Stockholm eller Malmö och som aldrig, aldrig
kommer att köra i taxitrafik, skall alltså tvingas investera i en taxameter som
bara sitter och rostar och som aldrig används. Jag tror inte att jag är ensam
om att tycka att det är förvånansvärt. Är det på det här viset man måste
uppnå s.k. konkurrensneutralitet? Då måste det ju i fortsättningen även bli
så att man på hyrbilsföretagen tvingas investera i taxametrar som aldrig an-
vänds för de vanliga hyrbilar som privatpersoner hyr; det är ju också i viss
mån en konkurrens till Taxi.
Statsrådet säger att han har svarat och att det är lagen som gäller. Jag frå-
gar då igen: Skall de limousiner som jag har aktualiserat, enligt nuvarande
lagstiftning förses med en taxameter som aldrig kommer att användas?
Anf. 259 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö försöker göra tolkningar av lagstift-
ningen och tillämpa den på enskilda fall. Jag går inte i fällan att göra tolk-
ningar och bindande uttalanden omkring enskilda fall. Det måste den myn-
dighet som har ansvaret att bedöma ta ställning till. Det får Sten Andersson
finna sig i. De besvärsmöjligheter som finns i förekommande fall får ju ut-
nyttjas om man anser att den beslutande myndigheten har handlat vid sidan
av gällande lagstiftning.
Anf. 260 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Ja, jag finner mig väl i det; det intresserar mig inte alls. Men
jag har svårt att förstå att ett antal limousinägare skall finna sig i att investera
i en produkt - i det här fallet en taxameter - som de aldrig kommer att an-
vända och som kostar 35 000 kr. Påstå inte att de finner sig i detta.
Det är ju trots allt så, att statsrådet har en ganska hög position när det
gäller ansvaret för den svenska trafikpolitiken och även för taxipolitiken. Jag
ställde en rak fråga. Det finns alltså ett stort antal limousinägare som i dag
kör utan taxameter. Jag begär att få svar på frågan: Skall de i framtiden
tvingas ha en taxameter som de aldrig kommer att använda? Statsrådet bara
slingrar sig. Jag tycker faktiskt att det är litet ynkligt.
Anf. 261 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Det är i och för sig onödigt att fortsätta den här diskussio-
nen, men jag vill ändå för protokollet markera att den som anser att han
inte behöver ha taxameter alltså kan söka dispens. Det är angivet genom
riksdagen vilka grunder som gäller för detta och vilka myndigheter som skall
fatta besluten. Vi skall väl inte, Sten Andersson i Malmö, stå här och tala
om vilka enskilda fall detta gäller? Jag tycker faktiskt att Sten Andersson
måste respektera den lagstiftning han själv varit med om att stifta.
Anf. 262 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Detta gäller ju inte herr Svensson i Brunkeberg eller Lars
Nilsson i Landskrona, utan det gäller faktiskt en hel verksamhet som i dag
drivs i stor omfattning på de stora svenska flygplatserna. Riksdagen har vis-
serligen fattat beslut, men statsrådet skulle väl ändå, utan att bli beskylld för
att syssla med ministerstyre, kunna ge en viss vägledning till de människor
som i dag lever på limousinverksamhet; så klar borde väl lagstiftningen vara.
Jag frågar då i stället så här: Tror statsrådet att de limousinägare som söker
dispens och undantag från kravet att ha taxameter kommer att få någon
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
157
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
158
framgång med detta? Finns det en chans att de kommer att slippa göra den
här för vanligt folk helt idiotiska investeringen?
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 263 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Karin Wegestål har frågat mig vilka möjligheter samhället
har att kräva besked av handelsfartyg när de fraktar farligt gods genom Öre-
sund.
På vilket sätt farligt gods skall transporteras regleras genom IMOs IMDG-
kod (International Maritime Dangerous Goods Code). Samtliga fartyg som
transporterar farligt gods måste uppfylla kodens krav om hur lasten skall för-
packas, märkas och lastas.
Att dessa regler efterlevs kontrolleras genom stickprovskontroller av sjö-
fartsverkets fartygsinspektörer och sedan några månader tillbaka även av
kustbevakningen.
Vidare stadgas i Helsingforskonventionen att fartyg som skall angöra
hamnar i Östersjön till den aktuella hamnen senast 24 timmar före ankomst
måste anmäla om de har farligt gods i lasten. Hamnen i sin tur har skyldighet
att informera det lokala brandförsvaret.
Jag har tidigare i år besvarat frågan om regeringen är beredd att införa
anmälningsplikt för fartyg i Östersjön. Jag kunde då redogöra för det system
med frivillig anmälningsplikt som tidigare prövats i Östersjön. Den nödvän-
diga uppslutningen bakom systemet kunde dock aldrig erhållas varför försö-
ket avslutades.
Dessa erfarenheter och det faktum att sjöfarten är internationell till sin
natur gör det befogat att understryka vikten av att de krav och regler som vi
vill skall gälla för den internationella sjöfarten måste grundas på ett interna-
tionellt regelverk.
De möjligheter vi har att tillförsäkra oss att transporter med farligt gods
sker på ett betryggande sätt är således att arbeta med dessa frågor inom IMO
(International Maritime Organisation), samt att se till att de regler som finns
i bl.a. IMDG-koden och Helsingforskonventionen följs.
Det har hittills inte varit aktuellt att kräva en utvidgad anmälningsplikt.
Anf. 264 KARIN WEGESTÅL (s):
Herr talman! Jag vill först tacka kommunikationsministern för svaret på
frågan. Jag är inte riktigt nöjd med det som läggs fram här.
Det finns ingen anmälningsplikt, och det beror på gamla bestämmelser
som gör att man inte får kräva det. Bestämmelser från 1857 säger att fartyg
som passerar genom sundet får inte på något sätt hindras.
Öresund är en speciell farled. Den är mycket tätt trafikerad. Det bor
mycket människor runt omkring. Det finns stora risker för att det skulle
kunna inträffa olyckor. Om det inträffar en olycka t.ex. med en tankbåt med
kemikalier som reagerar med luft eller vid eld, skulle det kunna spridas gift-
moln som på några få minuter kunde ställa till livsfarliga situationer för män-
niskor som bor vid sundet. Det skulle också kunna förgifta vattnet och livet
i vattnet.
Det finns folkrättsliga regler som säger att sjöfarten i sund mellan fria hav
är fri. Som jag sade förut, finns det ingen skyldighet att förhandsanmäla, mer
än om fartyget skall angöra svensk hamn, och det är det som Helsingforskon-
ventionen omfattar. I Öresund passerar den mesta trafiken rakt igenom och
angör alltså ingen svensk hamn.
Jag vet att det har funnits en frivillig överenskommelse mellan Östersjö-
stater om förhandsanmälan. Jag vet också att den föll 1987, därför att Sovjet-
unionen inte ställde upp på överenskommelsen. På grund av att det har hänt
så mycket positiva saker i Östeuropa, tänkte jag mig möjligheten att man
kanske skulle kunna försöka igen och få ett bättre resultat av en sådan över-
enskommelse.
Anf. 265 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Det är ju speciella förhållanden i Öresund, som vi ständigt
återkommer till, både Karin Wegestål och jag. Sjöfarten i Öresund regleras
genom internationella överenskommelser, och det begränsar naturligtvis
möjligheten att vidta ensidiga åtgärder. Det är naturligt att uppmärksamma
de frågorna i de internationella sammanhang där vi har säte och stämma.
Jag vill ändå säga, eftersom vi specifikt talar om Öresund, att det finns ett
mycket väl utvecklat samarbete mellan Sverige och Danmark när det gäller
skyddsåtgärder, brandförsvar och på annat sätt och att gemensamma öv-
ningar regelbundet genomförs i Öresund för att hålla en hög beredskap.
En arbetsgrupp, ledd av sjöfartsverkets generaldirektör Janérus och rädd-
ningsverkets chef Myhlback, har inrättats för att optimera brand- och rädd-
ningsresurserna i Öresund. Sjöfartsverket och kustbevakningen har ingått
ett avtal, där kustbevakningen ges rätt att på egen hand göra bemannings-
kontroller och kontroller av farligt gods. Genom att kustbevakningen har ett
stort antal personer runt om de svenska kusterna ges då möjlighet att kon-
trollera transporterna av farligt gods.
Jag vill nämna de här insatserna för att markera den vikt vi lägger från
svensk sida vid att hålla en hög beredskap mot den typ av olyckor som Karin
Wegestål tar upp i sin fråga.
Anf. 266 KARIN WEGESTÅL (s):
Herr talman! I lördagstidningen läste jag om arbetsgruppen som har till-
satts inom sjöfartsverket, och jag är mycket positiv till det initiativet. Man
tar där upp just de mål som jag har med min fråga, nämligen förbättrad sä-
kerhet, bättre samarbete och möjlighet att göra snabba insatser.
Men jag menar ändå att eftersom den europeiska säkerhetssituationen har
ändrats så betydligt, borde Sverige nu kunna ta upp frågan om de föråldrade
bestämmelserna. 1857 hade fartygen med sig blodiglar, kamfer och fnöske,
helt andra saker än som transporteras i dag. Jag tycker faktiskt att det är
dags att titta över det här.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
159
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
160
Anf. 267 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Maggi Mikaelsson har frågat mig om när regeringen tänker
återkomma med förslaget om en infrastrukturfond.
I regeringens proposition (1989/90:88, bil. 2) om vissa näringspolitiska frå-
gor föreslogs att en infrastrukturfond inrättas genom ett engångsanslag på 5
miljarder kronor. Syftet med fonden angavs vara att åstadkomma en snab-
bare utbyggnad av angelägna infrastrukturinvesteringar inom järnvägs- och
kollektivtrafikområdena än vad som är möjligt inom ramen för anslagen till
vägverket och banverket.
Riksdagen delade regeringens uppfattning att 5 miljarder kronor bör anvi-
sas för infrastrukturinvesteringar på trafikområdet i form av ett engångsan-
slag. I sitt betänkande (1989/90:TU27) ansåg trafikutskottet att medlen bör
användas för att möjliggöra en tidigareläggning av infrastrukturinvesteringar
i stomjärnvägar, länsjämvägar och kollektivtrafikanläggningar. Härutöver
ansåg utskottet att anslaget även bör disponeras för investeringar i vägar som
syftar till att förbättra kollektivtrafiken.
Som framgått av regeringens skrivelse (1990/91:50) har regeringen för av-
sikt att i början av år 1991 redovisa en samlad strategi för hur infrastrukturen
skall finansieras.
Anf. 268 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret, men det är inte riktigt svar på
den fråga som jag har ställt. Frågan om en samlad strategi för hur infrastruk-
turen skall finansieras är i och för sig viktig och intressant, och den diskuterar
jag gärna med kommunikationsministern. Men min fråga gällde infrastruk-
turfonden, engångsanslaget på 5 miljarder som regeringen har fått riksda-
gens uppdrag att återkomma om.
Bakgrunden är förstås de eftersatta behoven, framför allt när det gäller
länsjärnvägarna. Jag tror att man i de flesta län nu har fattat beslut om de
s.k. LPA-planerna, dvs. investeringar i vägar, länsjämvägar och länstrafik-
anläggningar. Jag tror att jag talar för fler län än Västerbotten, när jag säger
att man för att något så när klara de investeringsbehov som finns sätter sin
förhoppning till just det här engångsanslaget och infrastrukturfonden som
regeringen har utlovat.
I Västerbotten gäller det den s.k. tvärbanan mellan Storuman och Hällnäs
som klassas som länsjärnväg. I länsstyrelsens plan, som man nu har fattat
beslut om, har man skjutit upp investeringen i upprustning av tvärbanan till
1998, trots att man vet att det innebär ett stort hot mot de timmertransporter
som i dag går på banan. SJ har nämligen sagt att några godstransporter inte
kommer att erbjudas efter 1993, om det inte kommer besked om en snabb
upprustning.
Att investeringen har skjutits upp i länsstyrelsens plan beror bl.a. på att
man har satt sitt hopp till att kunna söka medel ur infrastrukturfonden för
en tidigareläggning av investeringarna.
Samtidigt har det kommit informationer i massmedia om att regeringen
har gjort en satsning på storstädernas kollektivtrafik med 5,5 miljarder kro-
nor. Detta skapar förstås en väldig oro bland många som bor utanför stor-
stadsområdena, som är rädda för att den infrastrukturfond som regeringen
tidigare har talat om nu plötsligt har blivit en storstadstrafikfond.
Jag vill fråga Georg Andersson om han kan lova att infrastrukturfonden,
som det tidigare var sagt skulle gälla för hela landet, inte har försvunnit i
hanteringen.
Anf. 269 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag vill inte gå in på formerna - det viktiga är ju innehållet.
Jag kan försäkra att vi kommer att redovisa en plan för hur vi skall kunna
göra väsentliga förstärkningar av infrastrukturen i landet, och detta begrän-
sar sig inte till storstäderna.
Men jag kan i dag inte ytterligare redovisa formerna för detta, utan jag
måste be om Maggi Mikaelssons tålamod till fram på nyår, när detta kan re-
dovisas i anslutning till de aviserade propositionerna.
Anf. 270 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Georg Andersson ber att jag skall visa tålamod. Men det är
inte mitt tålamod som är problemet utan den osäkerhet som uppgifterna i
massmedia om att regeringen tänker lägga 5,5 miljarder kronor på kollektiv-
trafiksatsningar i storstadsområdena har skapat. Det är faktiskt mer än de 5
miljarder som man tidigare sagt skulle räcka till investeringar i hela Sverige!
Jag har här med mig ett tidningsurklipp från Jämtlands län. Detta visar
hur upprörd man är där. Man gör den kopplingen, att skatterna i storstads-
områdena ändå ligger långt under de kommunalskatter som inlandet och
glesbygden har. Därför borde man nog i första hand tänka sig att en fond för
investeringar i kollektivtrafik skulle gå i minst lika hög grad till glesbygdslä-
nen, i stället för att de, som man nu är rädd för, hamnar i storstadsområdena.
Anf. 271 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Låt mig vädja till Maggi Mikaelsson att inte uppamma mot-
sättningar i den här frågan.
Det var av speciella skäl nödvändigt att offentliggöra ramarna för de stor-
stadssatsningar som regeringen planerar, med hänsyn till att här arbetar tre
särskilt utsedda storstadsförhandlare, men i den samlade strategi som rege-
ringen kommer att redovisa fram på nyåret blir övriga delar av landet inte
lottlösa - jag försäkrar.
Anf. 272 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag tar Georg Anderssons ord till intäkt för att även glesbyg-
den och resten av landet kommer att få sin beskärda del - och en rejäl del!
De behöver nog sina egna 5 miljarder till investeringar på detta område.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
161
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
162
Anf. 273 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Berith Eriksson har frågat mig vilka åtgärder regeringen av-
ser vidta för att förhindra att 20 kurdiska flyktingar avvisas till sitt hemland
Irak under nuvarande förhållanden. Flyktingarna skulle enligt Berith Eriks-
son på eget initiativ ha rest till Sverige från flyktingläger i Turkiet.
Efter kontakt med invandrarverket kan jag konstatera att inte någon per-
son med den bakgrund som beskrivs i frågan har avvisats till Irak.
Anf. 274 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag tackar invandrarministern för svaret.
Invandrarministern talar som om det här är människor som inte finns, men
jag har alla deras ärendenummer, så jag vet att det finns akter upplagda på
dem hos invandrarverket.
Bakgrunden är denna. I augusti 1989 kom en familj bestående av 20 perso-
ner på eget initiativ, med hjälp av släktingar i Sverige, till Trelleborg. Famil-
jen kom direkt från flyktingläger i Turkiet via Tyskland till Sverige. Av grup-
pen avvisades 18 personer omedelbart vid svenska gränsen tillbaka till Tysk-
land, däribland ett minderårigt barn till de två som fick stanna här i Sverige
för att få sin sak prövad. Invandrarverket avslog deras asylansökan. På en
fråga från advokaten den 18 augusti till vilket land man ämnade sända det
gamla paret svarade man på invandrarverket muntligen: ”Till Irak”.
Jag har själv försökt få dessa uppgifter bekräftade. Jag ringde till slussen
i Malmö. Efter att ha sökt efter ärendena meddelade man mig att de hade
överlämnats till Norrköping. Jag fick namn och telefonnummer vart jag
skulle ringa. Jag ringde dit och fick veta att ärendena hade lämnats vidare
till regeringen. I förra veckan ringde advokaten och sade att tydligen ingen-
ting av de uppgifter jag har fått stämmer, utan att paret fortfarande finns
kvar i utredningsslussen i Malmö.
Jag vill först fråga: Är det möjligt, mot bakgrund av att vi själva har arbe-
tat för att få ut svenska medborgare ur landet, att tänka sig att vi skulle sända
tillbaka människor till Irak?
Anf. 275 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag hoppas att det nu en gång för alla framgår hur omöjligt
det är att diskutera enskilda ärenden i den här talarstolen.
Jag har inhämtat de uppgifter som jag ger i mitt svar från invandrarverket.
Det är inte så, kan jag påstå, att några irakiska medborgare som är kurder i
dag skickas tillbaka till Irak.
Anf. 276 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Min fråga ställdes inte utifrån det här enskilda ärendet, utan
jag frågade om det är möjligt att människor skickas tillbaka till Irak.
Hur länge skall de flyktingar som finns här i Sverige egentligen vänta på
att förhållandena kanske blir annorlunda i Irak? Det sägs ju att man utgår
från varje enskilt fall och gör noggranna undersökningar, men när det gäller
de här människorna, som kommer från flyktingläger dit de flytt undan Sad-
dam Husseins gasbombningar, vore det också från den synpunkten helt
otänkbart att sända dem tillbaka.
Sedan har vi de 18 som sitter i Tyskland och som inte har sökt politisk asyl
där eftersom de har släkt och föräldrar i Sverige. Där handlar det väl om att
vi har brutit mot punkt 4 i utlänningslagen, som stadgar vad som gäller för
transitland? Dessa människor har kunnat visat med sina biljetter att de inte
har uppehållit sig i Tyskland utan att Tyskland har varit transitland.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 277 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Maria Leissner har frågat mig hur jag avser att garantera
skydd för de asylsökande som hotas av förföljelse inkl, fängelsestraff och tor-
tyr i hemlandet på grund av sin homosexuella läggning.
I sin fråga hänvisar Maria Leissner till att homosexuella tidigare garante-
rats visst skydd i Sverige genom paragrafen om humanitära skäl i utlännings-
lagen samt att denna bestämmelse tagits ur bruk genom regeringens beslut
den 13 december 1989.
Detta är fel.
Reglerna om vem som är flykting finns i 3 kap. utlänningslagen. Genom
beslutet den 13 december 1989 beslöts att endast konventionsflyktingar skall
beviljas asyl här samt att krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar skall un-
dantas från rätten till asyl här såvida de inte har ett särskilt starkt skyddsbe-
hov. En sådan företrädesrätt till fristad i Sverige kan gälla även en utlänning
som får stanna på humanitära grunder (prop. 1983/84:144 s. 36) enligt nu
gällande bestämmelse i 2 kap. 4§ utlänningslagen, en regel som inte tagits
ur bruk genom regeringens beslut i december 1989.
En homosexuell person som riskerar allvarligt fängelsestraff och tortyr i
sitt hemland på grund av sin sexuella läggning får således fortfarande uppe-
hållstillstånd i Sverige.
Andre vice talmannen konstaterade att frågeställaren inte var närvarande
i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.
Anf. 278 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Under senare tid har stor uppmärksamhet riktats mot de
asylsökande bulgarien-turkarna.
Anna Horn af Rantzien har frågat mig vilken garanti det finns för att de
vid återvändandet inte utsätts för repressalier av olika slag. Maria Leissner
har frågat om jag avser att skaffa försäkringar hos bulgariska myndigheter
om att de inte kommer att diskrimineras vid hemkomsten.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
163
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
164
Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.
Den s.k. bulgariseringskampanjen under den förra bulgariska regimen var
brutal och föranledde också att en del bulgarer med turkiskt ursprung fick
asyl i Sverige. Sedan regimen fallit, har utvecklingen i Bulgarien gått mot en
demokratisering. Regeringen har erkänt existensen av de etniska motsätt-
ningarna och har tagit avstånd från den tidigare assimileringspolitiken.
I december 1989 återinfördes de konstitutionella rättigheterna för den tur-
kiskspråkiga gruppen i landet. Den händelseutveckling som senare ägt rum
har fortsatt i samma riktning. I våras hölls allmänna val, och företrädare för
den turkiska minoriteten valdes in i parlamentet.
De etniska turkarnas företrädare, MRF (Movement for Rights and Free-
doms) utgör med sina 23 mandat det tredje största blocket i parlamentet.
MRF hade nu i november en stor framgång genom att en överväldigande
majoritet i parlamentet antog förändringar i den bulgariska namnlagen. För-
ändringarna innebär att de etniska turkarna nu genom ett enkelt förfarande
kan få tillbaka sina turkiska namn.
Självklart kan inte århundradens motsättningar mellan etniska grupper lö-
sas i ett slag. Därför kan jag naturligtvis inte lämna några garantier för att
inte någon form av diskriminering kan förekomma. Detta kan dock knap-
past utgöra skäl för asyl i Sverige.
Anf. 279 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Herr talman! Vi var några stycken nere på Centralen och lyssnade till de
bulgarien-turkar som hade gått lång väg till fots för att försöka göra sina rös-
ter hörda.
Vad som mest upprör i det här sammanhanget tycker jag är retroaktivite-
ten när det gäller tolkningen av lagen - att se hur människor som har börjat
rota sig i Sverige rycks upp när de tror sig vara trygga och sedan skickas till-
baka.
Påståendena om att förhållandena har förbättrats i Bulgarien är tydligen
inte helt säkra. Det påstås i en tidningsartikel att förhållandena inte är sär-
skilt mycket bättre. Den bulgariska säkerhetspolisen förföljer fortfarande
bulgarien-turkarna. Det råder ekonomisk kris och matbrist.
Den barnpraxis som tidigare fanns har tydligen försvunnit. Varför så har
skett kanske jag kan få besked om av statsrådet Lööw.
Tidigare har bulgarien-turkarna automatiskt fått asyl i Sverige. Man har
då hänvisat till trakasserier, förbud mot att använda det turkiska språket osv.
Statsrådet säger att detta har upphört, men det är tydligen inte helt säkert.
I dagens tidning finns en artikel där det talas om att man i Väröbacka har
anmält svenska staten för Europadomstolen. Det är ett pilotfall som gäller
en man med hustru och två barn. Man undrar om utvisningsbeslutet inte
kunde vänta åtminstone tills utslaget från Europadomstolen har kommit.
Anf. 280 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! I ett år har jag debatterat frågan om förhållandena i Bulga-
rien och förhållandena för den turkiska minoriteten i landet.
Det finns inte och har aldrig funnits någon automatisk regelmässig asylrätt
för någon flyktinggrupp. Vi har åtagit oss att enligt internationella regler
pröva varje ärende individuellt. Det har vi gjort också i de 5 000 bulgarien-
turkarnas fall under förra hösten.
Jag kunde på ett mycket tidigt stadium ge ett besked som kanske var mer
generellt än till någon annan grupp. Redan i början av året talade vi om att
man inte kunde påräkna asyl i Sverige, om man inte hade någon annan form
av förföljelse eller diskriminering att anföra än den som var förknippad med
den assimileringskampanj som nu har upphört. Den nya bulgariska regimen
hade i själva verket sagt att man inte kunde acceptera en sådan behandling
av en minoritet om man skall kunna tala om att man är på väg mot demo-
krati. Jag tror inte att någon av dessa familjer har kunnat rota sig eller få
några förväntningar om beviljad asyl på de grunderna.
Sedan är det en annan sak att man har utnyttjat den möjlighet som alla
har till individuell prövning, att överklaga och dra ärendena igenom hela
processen. Det har självfallet tagit tid, men vi börjar nu komma ifatt med
dessa beslut.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 281 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jan-Olof Ragnarsson har frågat mig om regeringen är be-
redd att vidta åtgärder för att undvika en, som han uttrycker det, fortsatt
ryckighet och oförutsägbarhet i tillämpningen av utlänningslagstiftningen.
Bakgrunden till frågan är regeringens beslut om förändring av bampraxis,
dvs. förändringar av den förenklade prövning som sedan maj 1989 skett för
de asylsökande barnfamiljer som fått vänta på slutligt beslut i över ett år.
Sedan september i år gäller denna schablonregel endast i första instans,
dvs. hos invandrarverket. Eftersom regeringens bedömningar normalt inte
avviker från invandrarverkets då det gäller åberopade asylskäl, får en asylsö-
kande ett mycket klart besked i och med invandrarverkets beslut.
• Jan-Olof Ragnarsson antar i sin fråga att ändringen i barnpraxis är orsakad
av att nu så många ännu ej avgjorda ärenden som gäller asylsökande bulga-
rien-turkar närmar sig ettårsgränsen.
Visst är det många asylsökande barnfamiljer som är bulgarien-turkar och
som ännu inte fått besked från invandrarverket, men vi har faktiskt även
asylsökande barnfamiljer från andra delar av världen. Och ändringen i barn-
praxis gäller alla asylsökande barnfamiljer.
Jag anmälde redan i våras vid en frågestund här i kammaren att en föränd-
ring av barnpraxis skulle bli nödvändig under hösten.
Anledningen till detta är att vi redan då såg att regeln skulle komma att
bli orättvis beroende på den stora mängd av ärenden som under hösten
skulle närma sig en handläggningstid om ett år. Regeln har kommit att resul-
tera i att barnfamiljer som kommit samtidigt och med så gott som identiska
skäl fick helt olika beslut enbart beroende på att utredningstiden varierat.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar pä frågor
165
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
Vår flyktingpolitik måste syfta till att ge fristad åt de människor som är
flyktingar och behöver skydd eller har ett särskilt starkt skyddsbehov.
Anf. 282 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Jag delar invandrarministerns bedömning som redovisas i
sista stycket, att vår flyktingpolitik måste syfta till att ge en fristad åt de män-
niskor som är flyktingar och behöver skydd. På den punkten är invandrarmi-
nistern och jag helt överens.
Ett stötande inslag i regeringens s.k. 13-decemberbeslut från 1989 var den
retroaktiva tillämpningen. Trots den hårda kritiken har regeringen i höst fat-
tat ett nytt beslut som skall få retroaktiv tillämpning. Den s.k. barnpraxisen
innebär att barnfamiljer som har väntat på slutgiltigt beslut i minst ett år i
normala fall har fått uppehållstillstånd. Nu har tillämpningen ändrats så att
ettårsgränsen gäller fram till invandrarverkets beslut.
Anledningen är densamma som jag har tagit upp i frågan - de många ären-
den gällande turkbulgariska barnfamiljer som ligger hos regeringen och som
är äldre än ett år. I dessa ärenden skulle man alltså ha fattat positiva beslut
om den tidigare praxisen hade tillämpats. Nu kommer i stället de flesta turk-
bulgarerna att avvisas.
Jag vill understryka att det ur rättssäkerhetssynpunkt såväl som humanitär
synpunkt är oacceptabelt med detta godtycke och denna oförutsägbarhet i
lagtillämpningen. Jag tycker också att åtgärderna rimmar dåligt med de åta-
ganden vi har gjort i enlighet med FNs barnkonvention om att man alltid
skall låta barnets bästa sättas i främsta rummet.
Anf. 283 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Barnens bästa måste väl i detta fall, såsom i alla andra asyl-
ärenden, vara att förkorta väntetiderna så mycket som möjligt. Det är väl
inte eftersträvansvärt i sig att vi får väntetider på över ett år, så att barnpraxis
måste inträda. I själva verket är det som Jan-Olof Ragnarsson kallar för
ryckighet och oförutsägbarhet i sin fråga ett resultat av att verkligheten är
litet ryckig och oförutsägbar när det gäller den här verksamheten. Det inträf-
far t.ex. sådana saker som att det kommer ett fördubblat antal asylsökande
under en höst.
Men jag vill understryka att det är också tack vare att vi möter detta med
anpassning och flexibilitet - trots de stora påfrestningarna som vi hade i asyl-
mottagandet förra hösten - som det ändå har varit möjligt att klara av mot-
tagningen, även om det många gånger har fått ske med provisoriska lös-
ningar. Dessutom har ju regeringen nu förstärkt resurserna för polisen, in-
vandrarverket och departementet för att pressa ned väntetiderna. Detta kan
man ju kalla ryckighet. Men det är kanske bra att vi har en regering som tar
ett ryck ibland när det gäller de här frågorna. Det absolut viktigaste måste
ju vara att pressa ned väntetiderna, så att ett års väntetid kommer att höra
till undantagen för en barnfamilj.
Jag har åtskilliga gånger i frågestunder och i interpellationsdebatter rett ut
både retroaktiviteten och varför den barnpraxis som vi hade blev så orimlig.
Den blev så orättvis att vi fick lov att flytta den till första instans. Jag får
166
kanske be Jan-Olof Ragnarsson att gå tillbaka till protokollen. Jag tycker
inte att det finns någon anledning att upprepa det en gång till här.
Anf. 284 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Invandrarministern och jag hade en interpellationsdebatt
om handläggningstider, och jag lovar att vi i vänsterpartiet skall göra allt för
att vara konstruktiva i debatten när det gäller att få ned väntetiderna för asyl-
sökande.
Jag hoppas och tror att vi drar åt samma håll när det gäller dessa saker.
Det är positivt att man har gjort omfördelningar så att man har fått 62 milj,
kr. extra för att korta ned handläggningstiden. På den punkten är invandrar-
ministern och jag överens.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 285 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Gunnar Hökmark har frågat mig om regeringen avser att
vidta åtgärder för att underlätta för balter att få visum till Sverige.
Svaret på frågan är ja.
Det pågår ständigt ett arbete mellan regeringskansliet, våra beskickningar
utomlands och invandrarverket för att rationalisera viseringsärendena och
förkorta handläggningstiderna. Vi försöker på olika sätt genomföra detta,
t.ex. genom datorisering och personalförstärkning.
Vid en interpellationsdebatt här i kammaren den 26 oktober redogjorde
jag för hur kraftigt viseringsärendena ökat hos våra utlandsmyndigheter de
senaste åren - från drygt 145 000 år 1987 till närmare 236000 förra året. Till
denna ökning bidrar inte minst ansökningar från de baltiska staterna.
I december 1989 öppnades ett avdelningskontor i Tallinn, och under första
verksamhetsåret där har hittills utfärdats omkring 15 000 viseringar till Sve-
rige. I maj 1990 öppnades ett avdelningskontor i Riga, och man uppskattar
att omkring 10000 viseringar kommer att utfärdas under första året. Efter-
som diskussionerna med litauerna inte är avslutade, är litauiska medborgare
tills vidare hänvisade till avdelningskontoret i Riga.
Balternas intresse av att resa till Sverige är mycket glädjande, och jag de-
lar Gunnar Hökmarks mening att kontakter, kunskaper och överföring av
know-how över gränserna utvecklar samhörighetskänslan mellan Öst- och
Västeuropa. På sikt vill vi naturligtvis avskaffa visumkravet.
Anf. 286 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Jag skall be att få tacka Maj-Lis Lööw för svaret på min
fråga. Jag tycker att det är bra att statsrådet så klart säger ifrån att man avser
att vidta åtgärder för att underlätta för balter att få visum till Sverige. Jag vill
bara påpeka att frågan om visering för balter inte bara är en fråga om en
administrativ åtgärdskalender, utan det är också en utrikespolitisk fråga.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
167
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Svar på frågor
Den har att göra med vår vilja att underlätta för de baltiska medborgarna att
på olika sätt knyta kontakter i Sverige. I den bemärkelsen är det alldeles
utmärkt att vi nu har fått till stånd fungerande avdelningskontor i Tallinn och
Riga. Det betyder väldigt mycket.
Men det är inte bara en fråga om den administrativa behandlingen, utan
även om de olika krav som man ställer för visering. Det flyter relativt lätt i
dag när det gäller yrkesmässiga kontakter, men när det gäller de balter som
av personliga skäl vill kunna besöka Sverige och som inte har klara knyt-
ningar, t.ex. familjeband, är det betydligt svårare. Jag skulle vilja uppmana
statsrådet att se över vad man kan göra för att underlätta denna typ av mer
informellt utbyte, möjligheterna att komma och resa i Sverige. Det är möj-
ligt att man kan använda sig av ett samarbete med de baltiska organisatio-
nerna i Sverige. Det är möjligt att man skulle kunna använda sig av en vise-
ring vid gränsen.
Jag tycker att det är alldeles utomordentligt att Maj-Lis Lööw påpekar att
man på sikt bör försöka avskaffa visumkravet. Jag avser att försöka följa
denna fråga för att se att statsrådet gör vad hon kan. Detta är en viktig ange-
lägenhet för oss i Sverige.
Anf. 287 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Vi tycks vara så överens att det skulle vara överflödigt att ta
en replik på detta. Jag vill bara, för säkerhets skull, påpeka att jag inte tror
att alla förenklingar och förbättringar ännu är genomförda. Vi fortsätter
med en översyn och försöker hitta ytterligare förenklingar. Dessutom kan
jag rekommendera Gunnar Hökmark att ta kontakt med sin representant
i invandrarverkets styrelse. Invandrarverkets styrelse och invandrarverket
självt har i många stycken delegerat besluten om viseringskravens utform-
ning till sig.
Anf. 288 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Det är jag inte alls främmande för. Det händer faktiskt att
vi talar med varandra över huvud taget i den moderata riksdagsgruppen.
Den här frågan ställer jag däremot till statsrådet, och jag förväntar mig
därför åtgärder från statsrådet. Detta har ju utlovats här, och det blir därför
lätt att följa upp. Tack!
Överläggningen var härmed avslutad.
Kammaren beslöt kl. 19.47 att ajournera förhandlingarna till kl. 20.30 för
middagsuppehåll.
168
Förhandlingarna återupptogs kl. 20.30.
49 § Sverige och den västeuropeiska integrationen
(utrikesutskottets betänkande UU8, forts, från 4 §)
Anf. 289 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Det är ett historiskt steg mot integrering i EG och Europa
som vi tar i dag. Det skapar helt nya möjligheter på många områden där vi
förut såg svårigheter. De övergripande aspekterna har analyserats noga re-
dan under den tidigare debatten före frågestunden. Jag vill belysa en aspekt
av EG-samarbetet som ännu inte har berörts.
EGs Europa är ett regionernas Europa snarare än nationalstaternas.
Östersjön är visserligen formellt ett internationellt hav. Men med Sverige
inne i EG och med ett förenat Tyskland inne i samma EG, blir detta hav av
stort intresse i framtiden. Om de baltiska länderna får sin frihet, kommer
trenden alltmer markant att gå mot ett hav med ett rikligt varierat handels-
och turistutbyte. En sådan utveckling är angelägen, och den kan göra regio-
nen runt södra Östersjön till en viktig tillväxtzon.
EG-medlemmen Tyskland har nu kraftfulla universitet i Hamburg, Kiel,
Rostock, Stralsund och Greifswald. Hamburg kommer att återfå sitt upp-
land och åter bli utförselhamn för hela Elbeområdet. Tillväxtpotentialen i
det nya norra Tyskland är omfattande.
Danmark är ju också EG-medlem. Det torde vara alldeles tydligt att dans-
karna kommer att söka ett samarbete med Nordtyskland, och att ett s.k.
Hansasamarbete kommer att skapa en mycket stark tillväxtzon i de norra
delarna av det nuvarande EG.
Det är därför angeläget att Sydsverige kan hänga med i den utvecklingen
och bli en del av den tillväxtzon som kommer att uppstå med eller utan vår
medverkan. I själva verket skulle Skåne-Själland med en riktig infrastruktur
kunna vara den femte K-regionen i Europa med sina 4,5 miljoner invånare,
tre universitet och storflygplatsen Kastrup.
Men för att man skall få ett sådant fungerande samarbete för Sydsveriges
del, fordras ett ömsesidigt och gediget förtroende. Det har varit bekymmer-
samt för oss i södra Sverige att stå utanför EG och bara säga att vi vill för-
handla oss till alla fördelar och inga nackdelar, och vi vill inte låsa upp oss.
Våra partner inom EG är européer. De tror på Europa och vill något med
Europa, och de ogillar vår skeptiska ö-folksinställning. De är sina vänners
vänner, och dit kommer vi i allt större utsträckning att räknas efter det beslut
som riksdagen kommer att fatta i dag eller i morgon, och detta är viktigt för
framtiden.
Detta beslut är viktigt för hela landet, men det är alldeles speciellt viktigt
för Sydsverige. Blir Hansaregionen och Stockholmsregionen stark, är det ett
stöd för hela Östersjöregionen - även för östsidan, och det behövs.
Låt mig också understryka att ett EG-medlemskap i någon mån påverkar
vår suveränitet, även om den är begränsad för ett litet exportberoende land
som Sverige. Men det kommer att öka vår identitet som svenskar, det visar
alla erfarenheter som man fått under åren i de länder som är medlemmar i
EG.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
169
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
170
Anf. 290 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Debatten om Sverige och EG börjar nu äntligen ta fart.
Länge har vi bedövats av missledande analogier som t.ex. Sverige i form av
en flaggprydd pojke som stannar i växten, när det inte har varit fråga om
vargar som ylat övergivet på tundran. Intresset för EG har varit ljumt hos
allmänheten. En vag, känslomässig baserad, positiv inställning har uppam-
mats. Det handlar om längtan efter att få vara med i gemenskapen och inte
bli utestängd, och allting skall ju bli billigare.
Det påstås på minst sagt lösa grunder att det skall bli billigare att bo i ett
land med världens högsta bostadsstandard. Restauranger har döpt om sina
Happy hours och weekendrabatter till EG-priser. Är det någon som tror att
maten blir billigare när miljöförstöringen rent fysiskt leder till en brist på mat
i världen eller om vi är tvingade att importera vår mat, eftersom vårt jord-
bruk lagts ned?
Herr talman! Jag vill först säga något om regeringens information. Den
officiella EG-informationen har tassat försiktigt. Inga svårigheter har rap-
porterats hörbart. Hemligstämpeln har vilat tungt över varje dokument som
skulle kunna väcka intresse. Ännu en falsk analogi är: Förhandlingar pågår,
och då tiger man. En rad tysta, förtroendeingivande löneförhandlare träder
fram för vår inre syn. Anita Gradin säger rätt ut i Kommunaktuellt att EG-
EFTA-förhandlingarna är som en vanlig löneförhandling. Men hur skulle
det kunna vara så?
Här gäller det att bygga upp ett förtroendefullt samarbete med andra län-
der, inte att slåss om ett begränsat ekonomiskt utrymme. Det är fråga om
ömsesidig nytta, och då finns det ingen anledning att tiga med viktiga förbe-
håll i förhandlingarna.
Riksdagen har tydligt markerat de villkor som skall gälla för EG-förhand-
lingarna, t.ex. för miljön, hälsan och självbestämmandet. Med vilken rätt
hemligstämplar regeringen information om hur EG-reglerna gör riksdagens
förbehåll omöjliga? Det är svårt att värja sig för misstanken att hemlighets-
makeriet är till för att inte ”oroa folk” och att förhindra att människor får
klart för sig vad som är på gång. Jag anser att vi är tack skyldiga Per Gahrton
för hans arbete att ta fram information om EG.
Nu ger riksdagen regeringen klarsignal att under vissa förutsättningar in-
lämna Sveriges ansökan om medlemskap i EG. Rimligtvis måste intresset nu
vakna för denna den största frågan sedan Gustav Vasa gjorde Sverige till en
nation. Massmedia börjar nu ställa frågor.
Om vi blir medlemmar upphör Sverige att existera som suverän stat. Det
är inte bara fråga om några smärre inskränkningar i vår självbestämmande-
rätt. Vi skulle antagligen få mindre självständighet än en delstat i USA. La-
garna skulle inte längre stiftas i Sverige, utan på kontinenten av personer
som svenska folket inte kan avsätta i allmänna val. Det sägs också att lagtra-
ditionerna på kontintenten skiljer sig avsevärt från våra.
Genomförs den monetära unionen med en EG-valuta och en centralbank
i Europa, har vi inga möjligheter att föra en egen ekonomisk politik som
t.ex. prioriterar miljö, arbete åt alla och regional utveckling framför infla-
tionsbekämpning.
Men det är oerhört viktigt att påpeka att en medlemskapsansökan inte är
detsamma som medlemskap. I så fall var det lika historiskt när vi på 60-talet
lämnade in en öppen ansökan till EG för att få frågan om medlemskap be-
lyst. Det var då vi fick det utmärkt fungerande frihandelsavtalet i stället, där
tvister avgörs utan överstatlighet.
Vi har tid att sätta oss in i vad ett EG-medlemskap betyder och vilka alter-
nativ som finns, t.ex. ett utökat ekonomiskt samarbete i Norden, i samarbete
med resten av Europa och världen. Det kan vara ett samarbete mellan själv-
ständiga länder.
Tidigast efter valet 1994 är det rimligen möjligt för Sverige att bli medlem
i EG. Riksdagen skall i så fall dessförinnan ha godkänt ett avtal om medlem-
skap. Inför valet 1994 vet vi alltså klart var vi står. Eftersom det är fråga om
grundlagsändring kan en tredjedel av riksdagens ledamöter bestämma att
det slutgiltiga beslutet skall överlämnas till folket i en beslutande folkom-
röstning. Det vore rimligt att en riksdag som tänker avskaffa sig själv lät sina
uppdragsgivare, folket, avgöra om det är detta man önskar!
Herr talman! På s. 64 i betänkande nr 8 förutsätter utrikesutskottet att re-
geringen kommer att ordna ytterligare informationsinsatser i syfte att främja
en allsidig belysning av och diskussion om Sveriges Europasamarbete. Detta
är synnerligen angeläget. Vi behöver en allsidig genomlysningskampanj.
Det är givetvis inte utskottets mening att det är regeringen som skall utöka
sin informationsverksamhet. Den sköter regeringen förhållandevis utmärkt.
Meningen är att man skall få pengar till olika frivilligorganisationer. Det
finns en modell att följa. Efter riksdagsbeslutet 1973 att ompröva kärnkrafts-
utbyggnaden, bekostade samhället en allsidig upplysningsverksamhet. Stu-
dieförbunden och alternativrörelserna fick särskilda statliga medel för ener-
giinformation. Rådslag om energin hölls av många partier och andra folkrö-
relser.
Vi utgår ifrån att statsstödet till informationsverksamheten inför ett even-
tuellt EG-medlemskap läggs upp på liknande sätt. Vi har fått vissa försäk-
ringar från statsrådet tidigare i dag att hon planerar att komma med ett för-
slag. Detta är ett självklart krav i en demokrati. En centralt framställd infor-
mation kan inte anses vara allsidig.
Herr talman! Vilka är nu de väsentliga uppgifterna? Nu är det dags att vi
i Sverige bestämmer oss för vart vi vill komma och inträngande studerar hur
vi bäst tar oss dit. Som jag ser det står människosläktet nu inför två helt avgö-
rande uppgifter. Det handlar om vårt förhållande till skapelsen och till var-
andra, dvs. ekohumanismen.
Låt mig först nämna ekologin. Eftersom människan håller på att förstöra
grunden för livet på jorden borde det vara självklart att vi skall ändra vårt
sätt att producera och leva. Det är dåraktigt att skada naturens produktions-
förmåga och att slarvigt förskingra livsbetingelserna som naturen byggt upp
under årmiljoner. Vi måste finna metoder att registrera resurstillväxt i egent-
lig mening. BNP-måttet är vilseledande.
All mänsklig verksamhet måste inordnas i ekologiska sammanhang och i
naturens eget kretslopp. Denna grundsyn har funnits med i centerns parti-
program sedan 1970. Allt avfall är ett tecken på felaktiga system. Det linjära
tänkandet måste ersättas av ett cirkulärt. Är EG inställt på detta? Struktur-
omvandlingen till det ekologiskt genomtänkta samhället skapar inspirerande
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
171
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
172
arbetsuppgifter över hela landet, eftersom naturresurserna bör tas till vara
överallt. Sverige har goda förutsättningar att bli världsledande i denna ut-
veckling, om makthavarna inom industri, finans och myndigheter ändrar in-
ställning och om regering och riksdag låter sig influeras av kunniga männi-
skor med en ansvarsfull helhetssyn snarare än av närsynta ekonomer och
fastlåsta partsintressenter.
Herr talman! Det gäller också global solidaritet. Överallt på jorden för-
trycks kvinnorna. De arbetar mer än männen för familjens uppehälle, men
deras arbete räknas inte ens i den styrande statistiken, och de får inte vara
med och bestämma på egna villkor.
Det är livsfarligt att inte göra något åt orättvisorna i världen! En växande
majoritet sugs ut och förtrycks av ekonomiska makthavare med en för-
krympt verklighetsbild som inte märker hur deras verksamhet tvingar kvin-
nor att slita ihjäl sig för att försörja sin familj och som inte ser att det är deras
ekonomiska tänkande som gör att barn och natur dör.
Aldrig i världshistorien har den dominerande kulturen varit så fast i ett så
snävt ekonomiskt tänkande som nu, så beslutsamt dyrkande Mammon.
Detta är ingen naturlag. Det är ett moraliskt ställningstagande.
Vi borde minnas vår historia. De fattigas förnedring och orättvisorna mot
de många hårt arbetande människorna gjorde arbetar- och bonderörelsernas
krav på ett nytt samhälle moraliskt berättigat. Det gav en väldig kraft.
Nu gäller det världens miljarder fattiga. De kommer att sluta sig samman
för sin rättvisa del av jordens resurser. På vems sida står vi?
Sverige har namn om sig i u-länderna att solidarisera sig med de förtryckta
och de fattiga. Gäller det fortfarande, eller accepterar vi numera de ekono-
miska krafternas överhöghet? Var står EG?
Ekohumanismen är centerpartiets ideologi. Hur arbetar vi effektivast för
att förverkliga de viktigaste målen? Jag kommer att se frågan om EG-med-
lemskap för Sverige i det ljuset.
Anf. 291 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Det var ett förvånande anförande med tanke på att Birgitta
Hambraeus inte representerar reservanterna mot att det lämnas in en ansö-
kan till EG.
Visst kan man säga att Sveriges bostadsstandard är hög om man räknar i
sådana termer som längden på hatthyllorna, som är reglerade, anordning-
arna för upptagetmarkeringarna på toalettdörrarna, som är reglerade, föns-
terytan i förhållande till golvytan osv. Men bostadsytan i våra lägenheter är
jämfört med EG ganska liten. Där kan vi sannerligen inte skryta.
Den svenska välfärden är visserligen väl utvecklad, men välfärden är
också väl utvecklad i Europa. I Frankrike består en skolmåltid av tre rätter,
dvs. förrätt, varmrätt och dessert. När hade vi det senast i svenska skolor? I
Tyskland är läkarbesöken och glasögonen gratis.
Vill Birgitta Hambraeus vara med om att lämna in en ansökan bara för
nöjet att få säga nej när det verkligen kommer till kritan? Vad vill egentligen
centern? Jag försökte få ett grepp om det när partiledaren talade här. Men
det var alldeles omöjligt, och det blir inte klarare nu.
Birgitta Hambraeus frågade vidare om riksdagen skall avskaffa sig själv.
Då är sannerligen Birgitta Hambraeus dåligt informerad. Visst kommer su-
veräniteten att i någon mån att begränsas. Det är den redan i dag eftersom
Sverige är ett exportland. Tror Birgitta Hambraeus själv på att ett EG-med-
lemskap innebär att Sveriges riksdag stängs?
Anf. 292 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Kanske är det symptomatiskt att moderaternas representant
endast tar upp de materiella aspekterna. Vi kanske kan få det ännu bättre i
EG.
Jag anser att det viktigaste nu är att vi ställer om vårt sätt att leva så att vi
kan rätta in oss efter naturens lagar och efter en global solidaritet. Det var
det jag försökte säga i mitt anförande. Jag kommer att studera om ett med-
lemskap i EG underlättar för oss att arbeta för det som jag anser vara det
centrala målet för vår överlevnad.
Jag tycker att det är mycket bra att en ansökan lämnas in nu. Det är det
enda sättet för oss att få klart för oss vad det innebär att vara medlem. Jag
utesluter inte att vi kan finna att vi bäst arbetar för ekohumanismen inom
EG. I så fall är jag med på att rösta ja för ett medlemskap så småningom när
ett sådant är framförhandlat. Men kriteriet för mig är inte att vi skall kunna
öka rikedomen i den rika delen av världen på ett kortsiktigt sätt som gör att
det blir katastrof för hela jorden och genom att suga ut u-länderna. Vi skall
bygga upp en hållbar framtid.
Det är vidare uppenbart att EG kan utvecklas på det sätt som, enligt
många i kammaren och många av de länder som redan är medlemmar, är
önskvärt och möjligt till ett Västeuropas förenta stater. De lokala regering-
arna kommer då förmodligen att finnas kvar, vilket inte skulle förvåna mig.
Men makten att stifta lagar för invånarna kommer i stort sett att avskaffas.
Sverige kommer att bli som ett län i Europa. Jag utesluter inte att det må-
hända är riktigt att nationalstatens tid är förbi. För mig är det viktigaste kri-
teriet hur vi bygger en hållbar rättvis värld.
Anf. 293 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att det inte var mycket till svar som jag fick.
Jag tror att man skall vara försiktig med orden, men det var i alla fall intres-
sant att vi inte ens kunde få en kommentar till påståendet att Sveriges riksdag
skulle stängas om vi går in i EG.
Anf. 294 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Det är oerhört väsentligt att vi talar klartext, att vi ser till
den verklighet som finns och inte missleder människor. Anser Bertil Persson
att Sverige får behålla sin självbestämmanderätt, att riksdagen behåller sin
rätt att stifta lagar om EG blir union och Sverige blir en del av denna union?
Får vi då självständighet och rätt att bestämma över vårt eget land, t.ex. över
våra skatter, vår arbetsmarknadspolitik, vår ekonomi osv.?
Andre vice talmannen anmälde att Bertil Persson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
173
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Anf. 295 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Det var ett intressant replikskifte mellan centern och mode-
raterna, som vi fick lyssna till. Jag vill hedra Birgitta Hambraeus för hennes
syn på den här frågan. Men som Bertil Persson är jag litet förvånad över
att centerpartiet ställer sig bakom ansökan om medlemskap. Min syn på det
förhållandet att man förbereder en medlemsansökan är att detta är ungefär
detsamma som när en kommun ger ut projektpengar. När man väl har fattat
beslutet, vet man i allmänhet att beslutet kommer att genomföras, oavsett
vilken åsikt man har i sakfrågan. Man ger ganska tydliga signaler som ofta
resulterar i ett beslut som går i samma riktning som signalerna. Jag antar att
så kommer att ske också i det här fallet.
Det är intressant att Bertil Persson tydligen tror att han fortfarande kom-
mer att ha mycket att säga till om i Sveriges riksdag. I Danmark anser man
att 20 % av besluten fattas i det danska parlamentet, medan 80 % av besluten
fattas i EG. Ett EG-medlemskap kommer helt klart att minska vår arbets-
börda här i riksdagen, den arbetsbörda som många ibland klagar över att
den är för stor. Det är kanske inte oviktigt i det här sammanhanget, men
däremot är det odemokratiskt. Jag vidhåller att det överstatliga organet EG
är odemokratiskt.
När vi har diskuterat biståndsmedel har moderaterna ofta betonat just att
vi inte skall ge pengar till odemokratiska stater och att demokrati är lika med
ett flerpartisystem där de folkvalda beslutar. Här är moderaterna nu villiga
att ge upp en hel del av detta för att få vara med i någonting som man tror
är ett guldägg.
Herr talman! I helgens tidningar kunde man läsa om att EG kräver att
Sverige skall ställa upp med stora summor till den regionalpolitiska fonden -
en fond som skall användas till satsningar för att utjämna de regionalpoli-
tiska skillnaderna som finns inom EG. Detta låter ju faktiskt bra. Äntligen
skall vi få vara med och bedriva en förhoppningsvis god och rättvis regional-
politik - något som norrlänningarna länge har efterlyst.
Nästa steg blir kanske att de forna kolonialmakterna satsar på en rättvis
fördelningspolitik med en fördelning av resurserna till de allra fattigaste län-
derna. En rättvis global fördelningspolitik där sydländerna ges utvecklings-
möjligheter kräver att vi i i-länderna avstår från att förbruka 80 % av jordens
resurser och att resurserna fördelas helt annorlunda än i dag.
Men är det EGs önskan att fördela resurserna mer rättvist, värna om miljö
och se till att det finns utrymme kvar för våra barn och barnbarn att leva i?
Nej, EG vill bli en ekonomiskt stark union som konkurrerar med USA och
Japan om att få råd att utnyttja så mycket som möjligt av jordens resurser.
Effektiviteten i utnyttjandet leder till en allt hårdare miljöbelastning, vilket
också klart framgår i de av EG framtagna rapporterna om kommande trafik-
ökningar när det gäller lastbilssidan. En beräknad ökning med 50 % innebär
en ökning av luftutsläppen med 15 %, med alla konsekvenser detta får på
luft och havsmiljö.
Herr talman! Har EG en bra glesbygdspolitik? Nej, det är väl tveksamt,
även om det finns regionala fonder. De satsningar som har gjorts har inte lett
till ökad självtillit ute i glesbygderna. Snarare har det visat sig att man har
174
effektiviserat, slagit ut och ökat arbetslösheten, vilket resulterat i ökad flykt
till storstäderna.
Självtillit och närdemokrati är två viktiga beståndsdelar som är nödvän-
diga för en fungerande levande landsbygd. Kommer vi att få en levande
landsbygd genom att gå med i EG? Det kan man fundera över. Med nuva-
rande anpassade jordbrukspolitik ser vi redan hur utslagningarna kommer
att bli i vårt land. I Danmark beräknar man att 15 000 lantbruk kommer att
slås ut.
Sedan kan man undra var pengarna till den regionalpolitiska fonden skall
tas ifrån. Skatteuppgörelsen har ju gett upphov till att det nu kommer en
lång rad förslag om nedskärningar i de sociala förmånerna. Resurserna mins-
kas nu inom sjukförsäkringssystemet, tandvårdsförsäkringarna och inom
skolan. Dessutom har vi fått se från vilka man skall ta dessa pengar för att
klara den ökade flyktingadministrationen. Jo, det är de allra svagaste som
berörs. Pengarna skall nämligen tas i anspråk från biståndsbudgeten.
Herr talman! En annan viktig satsning för att stimulera den regionala före-
tagsamheten är den kommunala upphandlingen. EG vill ändra på detta. I
framtiden skall en potatisodlare i Spanien kunna överklaga om kommunen
beslutar att köpa potatis från en lokal odlare. Detta kommer naturligtvis att
få effekter på regionalpolitiken i Sverige.
Utskottet tycks tro att detta kommer att vara bra för Norrland. I praktiken
kommer ett medlemskap i EG att innebära att den kommunala demokratin
slås ut. De vackra orden om regionernas Europa med regionalt samarbete
och möjlighet att påverka kommer att bli ett minne blott. Glöm den tid när
det gick att knalla upp till kommunalrådet och diskutera kommunala sats-
ningar. Nu skall all upphandling ske i konkurrens med Europas företag. Det
regionalpolitiska stöd som kommunerna kunnat ge via kontraktsodlingar
kan alltså överklagas. Detta är naturligtvis negativt för kommunerna. Dan-
mark har fått se prov på detta bl.a. vid byggandet av Stora Bält-bron. Dan-
mark bötfälldes för att man hade valt att anlita ett danskt företag för detta
uppdrag.
Till att börja med kommer denna större marknad kanske att innebära ett
ökat utbud av tjänster och produkter. Men efter ett tag kommer vi att få se
allt fler företagssammanslagningar. Man lägger beslag på marknader och slår
ut de mindre företagen.
I dag talas det ofta positivt om de lägre livsmedelspriser som vi får inom
EG. Europeiska livsmedelskedjor har redan börjat köpa upp varandra. Men
med minskad konkurrens följer ofta lägre priser. Och vad händer med kvali-
teten? Jag tänker då på detta med bestrålad mat, på att det blir mer av be-
kämpningsrester, på att det blir en sämre djurhållning genom användning av
antibiotika osv. Är detta vad vi vill ha?
Den regionalpolitiske forskaren professor Ronny Svensson skriver i en de-
battartikel att regionalpolitiken och den regionala rättvisan riskerar att så
gott som försvinna om Sverige blir medlem i EG på EGs och storföretagens
villkor. Om detta tycks debatten inte handla, trots att över hälften av landets
län berörs, som i dag erhåller regionalpolitiskt stöd och som inte lär få del av
de miljonbelopp som kommer att fördelas till de svaga regionerna. Eller är
det i dag endast intresset för Stockholms väl och ve som gäller?
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
175
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Jag har varit på en konferens om EG och regionalpolitiken. Det var
ganska kort tid efter det att vi hade haft den stora kampanjen Låt landsbyg-
den leva. Jag blev mycket förvånad när man då ritade upp Sverige som en
region kring Stockholm. Norrland fanns inte med på kartan. Sedan drogs
snabbt en linje ned till EG-området. Och det blir kanske så, att allt fler flyt-
tar till storstadsregionerna för att kunna överleva, för att klara sig.
Herr talman! Det nya öppna Europa borde få Sveriges folkvalda att tänka
efter och att fortsätta att arbeta för den linje som gäller de mänskliga rättig-
heterna och global solidaritet. Att riksdagsmajoriteten nu, endast ett år efter
det att järnridån har fallit, hjälper delar av Europa att bygga upp nya skydds-
murar är för mig en gåta. Det här är lika gåtfullt som detta med att det skall
vara så bråttom. Vi borde satsa på ett regionalt samarbete i sakfrågorna. Det
gäller då de närregioner med vilka det behövs ett samarbete i just sakfrå-
gorna.
Det nordiska samarbetet har ju pågått i många år. Och det är klart att vi
många gånger har tyckt att det har varit ineffektivt och att det inte har hänt
särskilt mycket. Men trots allt har det hänt en hel del i fråga om det nordiska
samarbetet. Vi har mycket av det som man inom EG-området strävar efter
att uppnå: passfrihet, en rörlig arbetsmarknad, gemensamma sociala system
osv. Detta arbete har kanske i viss mån tagit tid. Men det har dock resulterat
i ett fungerande system med ett bra samarbete. Vi har inte sålt ut vår demo-
krati.
Anf. 296 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:
Herr talman! Jag vill bara upprepa vad jag sade i mitt anförande: Sverige
inlämnade faktiskt en ansökan till EG också på 60-talet som innefattade en
ansökan om medlemskap. Men vi är ändå inte medlemmar nu.
Det ökade integrationsarbete som har pågått i ett antal år här med hundra-
tals människor sysselsatta inom byråkratin har inte väckt något intresse, utan
det har snarare framkallat förvirring. Människor har inte varit intresserade
av att studera EG-frågan.
Vi i centern hoppas emellertid, i och med att en ansökan lämnas in, att det
intresse skall uppstå som en sådan här oerhört väsentlig förändring i vårt
land förtjänar - om Sverige blir medlem i EG, är ju det en mycket stor för-
ändring i vårt land. Vi kommer att tydligt förstå att det är allvar. Vi kommer
att få ett helt annat intresse för diskussioner om dessa saker.
När en ansökan har inlämnats och ett avtal skrivits av regeringen och detta
kommer upp till behandling i riksdagen, vet vi exakt vad som gäller. Då är
det dags för en upplyst, informerad, allmänhet att ta ställning. Det är så det
skall gå till i en demokrati, tycker jag. Det kan hända att vi då har kommit
fram till att vi bäst kan uppnå de mål som vi anser vara de viktigaste genom
att bli medlem. Men det kan också vara så, att en majoritet av svenska folket
tycker att det finns andra vägar som är bättre, att det finns alternativ. Men
då har vi alla möjligheter att säga nej. Jag tror att inlämnandet av en ansökan
på de villkor som utskottet här har föreslagit kan vara bästa sättet för oss att
ta ställning till en fråga där vi måste inta en ståndpunkt. Det gäller ju vårt
samarbete med Europa.
176
Anf. 297 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Marianne Samuelssons anförande här var mycket intres-
sant - i synnerhet som det gäller en företrädare för ett parti som envist har
kämpat för nolltillväxt. Nu har vi i det här landet faktiskt genom kraftfulla
insatser från regeringens sida uppnått nolltillväxt. Men då klagar Marianne
Samuelsson över att vi inte klarar skolan och miljön. Jag kan i det samman-
hanget lägga till pensionerna, sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen
och u-landsbiståndet. Inser inte Marianne Samuelsson att det faktiskt be-
hövs resurser för att det skall vara möjligt att klara just de här uppgifterna
och att tillväxten faktiskt är väsentlig när det gäller att klara allt detta? Just
därför finns det anledning att gå med i EG - jämför EG med öststaternas
planekonomi!
Anf. 298 MARIANNE SAMUELSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tror, Birgitta Hambraeus, att det är en viss skillnad mel-
lan det EG som nu har skisserats och det EG som skisserades på 60-talet.
Om det är så, att vi får exakt information om vad som gäller först efter det
att Sverige har ansökt om medlemskap, tycker jag att det är dåligt ställt med
demokratin. Det har vi kanske också fått bevis för. Inte har ju vi riksdagsle-
damöter, trots att vi har försökt, lyckats få fram den information som trots
allt har funnits. Jag har, tyvärr, en känsla av att en medlemsansökan inte är
någon garanti för att vi skall få fram information på detta område.
Till Bertil Persson vill jag säga följande: Ja, visst behövs det pengar för att
vi skall kunna behålla den sociala välfärden i Sverige. Men för den skull är
en ohämmad tillväxt inte försvarbar. Det finns ju andra sätt att utöka den
sociala omsorgen. Jag är fullt medveten om att en omställning till ett annor-
lunda och grönt samhälle kostar pengar. Dessutom är jag medveten om att
det definitivt inte kan bli bättre i det avseendet inom EG.
Vad jag tidigare angrep var delvis den skatteanpassning som man nu är ute
efter och som EG vill ha. I stället måste vi ju debattera vad som skall skäras
bort i det sociala välfärdssystemet. För att vi skall kunna anpassa oss behövs
den debatten också. Det är alltså viktigt att vi kommer i gång med den.
Anf. 299 GUNILLA ANDRÉ (c):
Fru talman! Den bild som har målats upp för oss visar ett dignande läckert
smörgåsbord som vi bara kan ta för oss av när vi blir medlemmar i EG. Vi
skall få ökat välstånd, och vi skall kunna resa till EG-länderna och ta för oss
av alla välbetalda jobb. Här hemma skall vi få billigare mat, vin och sprit.
Om vi däremot inte går med i EG blir vi isolerade, utestängda från all han-
del. Sverige blir en obetydlig randstat med sjunkande standard.
Men så enkel är givetvis inte sanningen. Det finns för- och nackdelar, all-
ting har ett pris, och det finns olika alternativ.
Ett eventuellt svenskt medlemskap i EG är en av de viktigaste frågorna
under detta århundrade. Vårt samhälle och människornas levnadsförhållan-
den kommer att i grunden förändras.
I dagsläget råder stor oklarhet om hur EG kommer att utvecklas. Innan vi
vet vad vi skall ta ställning till är det svårt att ta ställning för eller emot ett
medlemskap.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
177
12 Riksdagens protokoll 1990191:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Vi behöver skaffa oss mer kunskap, tid till debatt och möjlighet att nog-
grant analysera alternativen. Det är en god svensk tradition i allt annat be-
slutsfattande. En kritisk granskning är i det här fallet nödvändig.
Centerkvinnorna har sedan flera år tillbaka drivit kravet att en av alla ar-
betsgrupper som regeringen tillsatt i EG-frågan skulle analysera vad EG
skulle komma att innebära för kvinnorna i Sverige. Vi tror nämligen att kvin-
norna kommer att tillhöra förlorarna. Jag beklagar att vi inte fått gehör för
vårt krav och konstaterar att kvinnornas villkor inte är något prioriterat om-
råde. Centerledamöterna i utrikesutskottet har däremot reserverat sig till
förmån för våra krav. Jag vill här, fru talman, yrka bifall till centerreservatio-
nen nr 25.
Regeringens handlingssätt att på några futtiga rader i en skrivelse om den
ekonomiska politiken, benämd krispaket, ta ställning till en medlemsansök-
an måste starkt kritiseras. Har vi på grund av regeringens vanskötsel av
svensk ekonomi hamnat i ett tvångsläge? Vilka krafter är det som dikterar
villkoren? Är det regeringsmaktens totala sönderfall som vi bevittnar?
Jag tillhör dem som arbetat för att vi inte nu skulle ta ställning till en med-
lemsansökan. En lämpligare tidpunkt hade varit efter valet nästa höst. Jag
håller helt med den kvinna som på Expressens insändarsida i lördags fram-
höll att EG-frågan inte var uppe till debatt i senaste valet. Ingen frågade mig
om EG, konstaterar hon.
Jag och centerkvinnornas förbundsstyrelse tolkar utrikesutskottets skriv-
ning så, att den medlemsansökan det här är fråga om inte innebär något ställ-
ningstagande för ett medlemskap i EG. Regeringen bör, som det heter i ut-
skottsbetänkandet, återkomma till riksdagen i fråga om förhandlingarnas
uppläggning och konstitutionella aspekter på medlemskapet.
Jag vill här nämna några frågor som vi centerkvinnor nu vill ha särskilt
belysta.
Det är bl.a. hur ett EG-medlemskap kommer att påverka
1. demokrati och självbestämmanderätt
2. solidaritet med världens fattiga länder och folk
3. rätten för kvinnor och män till förvärsarbete, egen försörjning samt social
trygghet
4. alternativet med stärkt nordiskt samarbete och samarbete mellan själv-
ständiga länder i Europa.
Det är nödvändigt att svenska folket i sin helhet får möjlighet att bilda sig
en uppfattning om och ta ställning till Sveriges roll i det europeiska samarbe-
tet. Särskilda pengar måste därför, som har sagts här tidigare, ställas till för-
fogande för studieförbund, politiska partier och andra folkrörelser för en
omfattande studie- och rådslagskampanj. Något beslut om medlemskap i
EG får inte fattas ovanför människornas huvuden. Därför kräver vi center-
kvinnor en beslutande folkomröstning när det finns klara alternativ. Vi kan
inte godta att det demokratiunderskott - för att använda EGs eget språk-
bruk - som finns inom EG skall överföras till vårt land. När alla öststater nu
kämpar för att införa demokrati skall inte vi överge vår.
178
Anf. 300 ANITA STENBERG (mp):
Fru talman! EG och socialpolitiken är en fråga som inte har debatterats
särskilt mycket i massmedia; den har kommit upp de senaste dagarna.
Inför en resa till Bryssel, anordnad av Sällskapet Politik och näringsliv,
som skulle informera riksdagsledamöterna om fördelen med att gå med i
EG, frågade jag efter information om just EG och socialpolitiken. Närva-
rande departementsfolk sade sig inte kunna informera om de frågorna då -
det var knappt ett år sedan - men man skulle ta reda på mer så att jag skulle
kunna få svar under resans gång. Det blev dåligt med de svaren, och det är
det fortfarande
Jag tycker att vi kastar oss in i ett EG-äventyr utan att veta resans mål. Vi
vet inte i dag hur EG kommer att påverka den svenska välfärden.
Sveriges arbetsmarknad, med 1-2 % arbetslösa, kommer att harmoniseras
med EG-marknadens 8-10% arbetslösa. Visserligen har arbetslösheten i
EG sjunkit från 18 miljoner 1986 till 15 miljoner 1990, men de flesta arbets-
lösa är kvinnor och ungdomar, och det är förödande siffror jämfört med de
svenska. I Spanien är ungdomsarbetslösheten upp emot 40%, och av de
unga kvinnorna är 70 % arbetslösa. Naturligtvis är det demoraliserande för
de unga att inte behövas på arbetsmarknaden.
Vad jag inte förstår är varför vissa människor skall arbeta sig till magsår
och hjärtinfarkt medan andra går arbetslösa. Kan vi inte göra någonting åt
det? Kan inte minskade arbetstider lösa det problemet? Kan vi inte vara fler
om att dela på jobben?
I Sverige förvärvsarbetar 85 % av kvinnorna, två tredjedelar av dem inom
den offentliga sektorn. I går talade man i nyheterna om att landsting och
kommuner kommer att gå 22 miljarder back i år. Det är verkligen inga ly-
sande utsikter för kvinnornas huvudarbetsgivare.
Självfallet måste barnen ha rätt till barnomsorg när varken mormor, far-
mor eller någon av föräldrarna kan ställa upp, eftersom de alla lönearbetar;
farfar och morfar är väl inte till att räkna med! Därför har vi högre skatter
för att klara av att betala den som utför det arbete som i dag EG-kvinnorna
utför oavlönat i sina hem. Det finns följaktligen mycket litet av barnomsorg i
EG-länderna. På samma sätt tar kvinnorna hand om sina och sin mans gamla
släktingar, när barnen börjar flyga ur boet.
Med andra ord: Det är inte under så många av sina yrkesverksamma år
som EG-kvinnorna har möjlighet att arbeta utanför hemmet. Samhället är
inte konstruerat för att ta emot kvinnorna på en öppen arbetsmarknad.
Vad gör facket åt detta? I Sverige vänder man sig till facket i sådana här
frågor, men i EG-länderna har facket en mycket svagare ställning. I Sverige
är nästan 90 % av de anställda organiserade i facket; därför utgör det svenska
facket en obestridlig maktfaktor på arbetsmarknaden. I Frankrike är bara ca
10 % fackanslutna. Naturligtvis har de anställda därför en svagare ställning
gentemot arbetsgivaren.
Det talas i dag om social dumpning. Kan vi undvika det häri Sverige? Nej,
vi har redan blivit utkonkurrerade av människor som är hungrigare än vi och
som för en lägre lön är villiga att arbeta inom t.ex. teko-industrin. Det gäller
t.ex. kvinnor från Korea och Filippinerna.
Det börjar bli allt fler fattiga ute i Europa. I Frankrike finns över 2 miljo-
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
179
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
180
ner fattiga, som inte ens har en fast bostad och därför hamnar utanför sam-
hället. Deras barn får inte gå i skola, och familjen kan inte utnyttja läkar-
vård, inte ens vid barnafödande. Det beror på att de inte har någon fast bo-
stad. Många av dem bor i husvagn. Har inte barnet någon fast bostad får
det inte gå i skolan. Man får inte heller något identitetskort. Har man inget
identitetskort får man inget jobb.
Många av de människor som befinner sig i denna situation har jobbat i
många år men varit arbetslösa de senaste åren. De får inga nya jobb. Är
det detta EG som vi vill harmonisera oss med? Soppköken för de fattiga har
kommit tillbaka i Paris. Uteliggarna har ökat i antal. Man ser allt fler tiggare,
framför allt vid kyrkorna.
Den danske EG-parlamentarikern Jens Peder Bonde säger att två tredje-
delar av befolkningen varken tjänar eller förlorar på att deras land har gått
med i EG, men en tredjedel får det mycket sämre. Det är just den tredjedel
som redan har det dåligt ställt. Med andra ord ökar klyftorna mellan rika
och fattiga inom EG. Berör detta Sverige om vi går med i EG?
”En anslutning till EG:s system kommer att nödvändiggöra förändringar
i kvalifikationsvillkoren för svensk folkpension.” Detta står i ett PM från
pensionsberedningen, ett offentligt regeringsmaterial. På ett halvt till ett år
skall 30 år av välfärdsarbete i Sverige förändras enligt EGs normer.
Det oroar bl.a. handikapporganisationerna. Norden har en samarbets-
grupp inom handikapprörelsen som har varit i Bryssel för att diskutera han-
dikappfrågor. Då kommenterade EG-kommittén att Norden måste samar-
beta med handikapprörelsen inom EG för att få något gehör i dessa frågor.
Flera länder ute i Europa har dock bättre sjukförsäkringar och pensioner
än Sverige. Det är sett ur individens synvinkel. Allt är dock kopplat till an-
ställningen- utan anställning inget skyddsnät. En hemmavarande kvinna får
pension genom att hennes man har ett arbete. En ensam kvinna med barn
utan arbete ligger riktigt risigt till.
Handikapporganisationernas starka beroende av välgörenhet ute i Europa
medför att man gynnar en handikappelit, dvs. de ”duktiga” handikappade,
som kan visas upp och ge ett gott resultat av rehabiliteringssträvandena vid
kommande insamling av välgörenhetspengar. Är det så vi skall ha det?
Så fungerar det i f.d. Västtyskland, USA och Japan. Det är svårt att hitta
”den sociala dimensionen” i EG-politiken, även om det talas mycket om den
i den svenska EG-debatten. Det är en missuppfattning från svenskt håll. Det
handlar inte alls om socialpolitik och välfärd av svensk modell. Det handlar
om de anställdas rättigheter, men bara om de anställdas rättigheter. De han-
dikappade med de lättare handikappen får de skyddade jobben. Ibland be-
står handikappet bara i att de inte förstår språket. Det är ganska lätt att reha-
bilitera. Är det så vi skall ha det?
Den fria etableringsrätten innebär privat arbetsmedling för den som har
ett ”marknadsvärde” och en offentlig förmedling för handikappade och
andra. Det kommer att bli svårt med rehabilitering i fortsättningen.
Europa har ingen arbetsmarknadspolitik för handikappade, har en arbets-
marknadsexpert sagt.
EG strävar efter en europeisk handikapporganiation för varje sorts handi-
kapp. Det skulle innebära en splittring av den svenska väl fungerande och
starka handikapprörelsen. Det skulle innebära att man kunde spela ut en
handikappgrupp mot en annan. Det skulle också innebära en försvagning av
de handikappades ställning i samhället. Det är väl inte så vi vill ha det?
Visserligen finns det uttalanden från EG om att inget medlemsland skall
behöva försämra sin politik eller lämna något uppnått mål, men ekonomin
pekar åt andra hållet, åt ett nedrustat samhälle socialt sett. I Storbritannien
motsätter man sig t.ex. de, som man anser, alltför radikala förslag som har
kommit fram. Man tycker att det skulle bli för dyrt. Det finns med andra ord
risk för att en minsta gemensam nämnare blir den gemensamma handikap-
politiken i EG. Vid ett seminarium kom handikapporganisationerna fram till
att de ser fler nackdelar än fördelar med Sveriges harmonisering med EG.
Det kan jag gott förstå.
När jag tillsammans med andra ledamöter från socialutskottet för någon
vecka sedan besökte EG-kommissionens kontor här i Stockholm, eftersom
socialutskottet hade fått en inbjudan, ställde jag frågan: ”Ingår det i EGs
långsiktiga planer att alla Europas stater skall ingå i EG?” Först blev det
alldeles tyst runt bordet, och sedan utbröt ett gapskratt. Jag tycker att ni kan
fundera över varför det gapskrattet utbröt. Så småningom fick jag ett tvek-
samt svar, som innebar att om de ansökande länderna hade samma sätt att
se på ekonomin som EG och om de hade samma syn på demokratin så var
de välkomna med sin ansökan.
Är alltså EGs långsiktiga mål att ta med alla europeiska länder i sin ge-
menskap?
Så vill i alla fall miljöpartiet de gröna att EG skall utveckla sig. Annars
är vi inte intresserade av EG. Dessutom skall det finnas en väl utvecklad
solidaritet med u-länderna.
Vi måste få en mycket bättre belysning av hur EG ämnar utveckla sig och
en mycket bättre beskrivning av den sociala dimensionen.
Vi kräver en folkomröstning om huruvida Sverige skall gå med i EG. Den
skall föregås av klargörande information om för- och nackdelarna med att
gå med i EG.
Miljöpartiet de gröna säger ja till hela Europa och till ett samarbete med
tredje världen.
Anf. 301 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Svenska kvinnor skulle enligt en del debattörer - nu senast
har vi här i kväll hört Gunilla André och Anita Stenberg - bli de stora förlo-
rarna om Sverige blir medlem i EG. Vi skulle bli tvungna att vända tillbaka
till spisen. I framtiden skulle vi få acceptera att bli försörjda av våra män, i
den mån vi har någon man. I annat fall blir det fråga om socialvård eller ett
eventuellt boende i en husvagn, så som man gör i några av Paris förorter. En
enorm ”hemmafruisering” står för dörren.
Det är mycket naturligt att den här debatten har skapat stor oro, särskilt
hos kvinnor. Det är viktigt att ta oron på allvar. Den kan inte stillas utan
seriös och underbyggd diskussion.
Frågan om EG är komplicerad. Det räcker med att titta på språket: EES,
EMS, ESK, EFS, ECU, ECE för att inte tala om acquis communautaire.
Det verkar vara mera menat för ett samtal inom ett hemligt brödraskap än
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
181
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
för en diskussion mellan vanligt folk med sunt bondförstånd. Det här leder
lätt till att det kommer att florera en massa myter om vad som händer om
Sverige närmar sig Europa.
I Sverige kan både mödrar och döttrar förvärvsarbeta, eftersom vi har en
offentligt finansierad barnomsorg och äldreomsorg. Dessutom har vi en ena-
. stående föräldraförsäkring som gör att vi kan vara hemma med våra små
barn med ersättning och därefter komma tillbaka till jobbet, som vi hade
innan vi fick barn. Detta gör att vi har relativt höga skatter i vårt land. Ibland
kallas detta den svenska eller nordiska välfärdsmodellen, men egentligen är
det inte en svensk eller nordisk modell utan en socialdemokratisk modell,
framdriven - vill jag påstå - av de socialdemokratiska kvinnorna, inte minst
det socialdemokratiska kvinnoförbundet.
De borgerliga partierna, och jag undrar ibland hur det är med miljöpar-
tiet, har velat och vill fortfarande ha en helt annan familj e- och arbetsmark-
nadspolitik med vårdnadsbidrag och privat äldreomsorg.
Kommer det då att bli möjligt att ha kvar vår välfärdspolitik om Sverige
blir medlem i EG, eller kommer vi att vara tvungna att sänka våra skatter
och försämra barnomsorgen och äldreomsorgen?
Det är omöjligt att veta var EG befinner sig om 10-15 år, vilket utrymme
det då finns för rättvisa, solidaritet och sociala och kvinnliga dimensioner.
Allt beror på vilka värderingar som kommer att forma EG-samhället.
Vad man däremot säkert vet är att ingen utveckling sker av sig själv. Det
finns alltid starka krafter som verkar för att driva utvecklingen i en speciell
riktning. Om vi avstår från vår möjlighet att påverka lämnar vi alltså ut-
rymme för andra, kanske högerkrafter. Det vill åtminstone inte jag med-
verka till. Därför är det viktigt att Sverige, med lång och lyckosam erfaren-
het av välfärdspolitik av socialdemokratiskt märke, är med och aktivt arbe-
tar för att påverka EG-länderna i en särskilt för kvinnorna positiv utveck-
ling.
Av tradition är det män som format närings- och finanspolitik, medan
kvinnor fått nöja sig med att ta hand om de sociala frågorna. Så har det varit
också i Europapolitiken. Men kvinnor kan inte förlita sig på männen när de
skall förbättra sina villkor. Det gäller i både arbetslivet och samhällslivet lika
väl i Sverige som i Europa. Alltså måste kvinnor mobilisera själva.
Vi har internationellt sett varit framgångsrika i vår kamp för kvinnors rätt
till egen försörjning, och det är ganska anständigt för kvinnor i Sverige. Vi
är inte beredda att sälja ut det som vi har uppnått, men den kampen måste
vi kvinnor föra oavsett om vi är med i eller står utanför EG.
Men kommer vi på lång sikt att ha mera råd med en utvecklad offentlig
sektor om vi står utanför EG? Jag tror inte det.
En generell välfärdspolitik och en offensiv arbetsmarknadspolitik, som är
så viktiga för kvinnor, är beroende av en stark samhällsekonomi med hyfsad
tillväxt.
Hittills har man i EG inte gjort några försök att likforma socialpolitiken
eller arbetsmarknadspolitiken mellan medlemsländerna. Vad man i stället
försöker komma fram till är minimiregler. Det senaste exemplet gäller för-
äldraledigheten. När det gäller skatterna har det visat sig ännu svårare att
182
komma fram till en gemensam syn mellan medlemsländerna. Det har disku-
terats tidigare här i dag.
Att förbättra de sociala villkoren, att förbättra arbetssituationen t.ex. för
kvinnorna i Portugals textilindustri, är inte viktigt bara för kvinnorna i Portu-
gal , det är på sikt lika viktigt för industrins kvinnor i Sverige. Att få företagen
att låta bli social dumpning är nödvändigt, men inget som kommer att in-
träffa utan både facklig och politisk kamp.
Många av de vanliga kvinnojobben i Europa kallas på EG-språk atypiska
jobb. Det är jobb med sämre löner och anställningsvillkor än traditionellt
manliga jobb, t.ex. jobb i servicesektorn, där kvinnor används för att jämna
ut toppar eller hjälpa till vid stor belastning. Men det var inte så länge sedan
som det här var mycket vanligt förekommande också i Sverige, inte minst
inom mitt eget yrkesområde, där reservpostexpeditörerna fick sitta stand by
på morgonen vid telefonen om postmästaren skulle ringa och beordra till
tjänstgöring. Genom idogt fackligt arbete har vi kommit ifrån den personal-
politiken, och så måste vi arbeta också på det europeiska planet.
Vi måste utvidga och intensifiera vårt samarbete med dem som står för
jämställdhet, kvinnokamp och solidaritet. Det finns starka progressiva kvin-
nogrupper i många länder i Europa. Dem skall vi arbeta tillsammans med
och förbättra kvinnors villkor både inom och utanför EG. Gör vi detta är jag
övertygad om att kvinnorna inte behöver bli förlorare i det nya Europa. Men
gör vi inte det kommer Europas dagordning att skrivas av helt andra krafter,
av högerkrafter, både ekonomiska och politiska. Och det är inte min vision
av framtidens Europa.
Min vision är ett Europa där jämlikhet och rättvisa, jämställdet mellan
kvinnor och män, och inte minst fred och frihet råder. Att detta skall bli
verklighet beror inte minst på oss som tror på att det går att påverka världen
med politik.
I detta anförande instämde Lahja Exner och Ulla Johansson (båda s).
Anf. 302 ANITA STENBERG (mp) replik:
Fru talman! Det talas så mycket här om att vi inte behöver vara oroliga för
den svenska kvinnan. Jo, det behöver vi vara. Även vi här i Sverige har bör-
jat bli oroliga. Anledningen är den harmonisering som man nu gör genom en
försämring av förmånerna inom den sociala välfärden för att så småningom
kunna sänka skatterna, och så att Sverige så småningom skall kunna bli som
andra länder i Europa. Det har ju redan börjat.
Anf. 303 GUNILLA ANDRÉ (c) replik:
Fru talman! Ines Uusmann och jag har inte haft tillfälle att debattera tidi-
gare. Jag måste säga att när Ines Uusmann började sitt anförande fick jag
titta efter vilken partibeteckning hon har, eftersom jag inte riktigt kunde
känna igen hennes argument. Jag förstod sedan att Ines Uusmann represen-
terar det socialdemokratiska kvinnoförbundet, vilket gör mig ännu mer be-
tänksam.
Ines Uusmann tyckte att vi som försöker föra en mer balanserad debatt
skulle försöka sträva efter att få den mer seriös och underbyggd. Och det är
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
183
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
184
precis vad jag har försökt göra under två år, nämligen att försöka få rege-
ringen att låta en av sina arbetsgrupper studera vilka effekter det får för kvin-
norna i Sverige om Sverige blir medlem i EG. Men hitintills har jag misslyck-
ats härvidlag, och det beklagar jag mycket.
Det är klart att vi blir oroade när vi ser utvecklingen och hur det ser ut
inom EG. Vi kan befara, som jag har sagt, högre arbetslöshet för kvinnorna.
Det kan väl inte vara obekant för Ines Uusmann vilka arbetslöshetssiffror
man har inom EG. Vi kan befara att det blir lägre löner, något som kvin-
norna i Danmark redan har drabbats av. Vi kan befara att det också blir en
sämre social trygghet för kvinnorna. Som vi har hört flera gånger i dag är det
mestadels männen och de heltidsarbetande som har social trygghet, men inte
kvinnorna. Om vi ser på kvinnorepresentationen, eftersom det trots allt
måste finnas kvinnor som skall vara med i de beslutande församlingarna om
kvinnoperspektivet skall finnas med, kan vi konstatera att kvinnorna i
Frankrike och England utgör 6 %, medan vi i Sverige närmar oss 40 %.
Kvinnorna skall mobilisera själva, säger Ines Uusmann. Jag tycker att det
låter jättefint. Men då ställer jag frågan: Varför i all världen var ni så tysta
på den socialdemokratiska partikongressen? Jag såg i alla fall ingenting om
att kvinnorna hade agerat i EG-frågan där.
Jag har försökt att utmana Margareta Winberg. Men det är samma sak
där. Jag får inget svar. Var står ni socialdemokratiska kvinnor egentligen?
Jag kan inte tänka mig, Ines Uusmann, att kvinnorna i Europa skall få det
så mycket bättre om vi kvinnor här i Sverige får det mycket sämre.
Anf. 304 INES UUSMANN (s) replik:
Fru talman! Mycket kort till Gunilla André. Anita Gradin har faktiskt be-
rättat att hon och Margot Wallström har begärt en genomlysning av kvinno-
frågorna i de 25 arbetsgrupperna. Därför tycker jag att Gunilla André har
fått gehör för sitt krav.
Sedan sades det att det blir bekymmer. Vi är alla medvetna om att det här
kan påverka både positivt och negativt. Men den ekonomiska integrationen
är i gång, och då måste vi påverka politiskt också. Det har vi i det socialde-
mokratiska kvinnoförbundet lyckats med i Sverige. Vi är övertygade om att
vi skall kunna påverka också, tillsammans med andra progressiva kvinnor, i
Europa.
Anf. 305 GUNILLA ANDRÉ (c) replik:
Fru talman! Ines Uusmann talade om att de kvinnliga statsråden har ord-
nat med en genomlysning. Det är faktiskt på grundval av att vi centerkvinnor
har drivit det kravet så hårt att vi skulle få möjlighet att få information i
denna fråga som man äntligen - jag säger äntligen - har kommit på att till-
skriva de 25 olika arbetsgrupperna. Ännu har vi inte sett något resultat. Jag
förväntar mig verkligen att det skall bli en ordentlig genomlysning, så att vi
får det klart vad det kommer att innebära för Sveriges kvinnor.
Anf. 306 INES UUSMANN (s) replik:
Fru talman! Jag tror att Gunilla André kan vara ganska övertygad om att
det kommer att bli en sådan genomlysning.
Anf. 307 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Det tycks mig som om EG-debatten väldigt ofta handlar om
hur det skulle kunna komma att bli utifall att och väldigt sällan om hur EG
faktiskt beter sig i verkligheten. Jag skulle därför önska att vi i vår EG-debatt
i högre grad tog hänsyn till hur EG faktiskt förhåller sig till omvärlden.
Vi är 5,3 miljarder människor i denna värld. Världsbefolkningen ökar
snart med 90 miljoner per år. Den fråga som överskuggar nästan alla andra
men som ändå för det mesta lyser med sin frånvaro, i debatten här i riksda-
gen och i debatterna över huvud taget, är hur vi skall kunna försörja denna
ökande befolkning med mat. Under ett antal decennier höll ökningen av livs-
medelsproduktionen jämna steg med befolkningstillväxten. Så är det inte
längre. Det finns en lång rad olika orsaker till det. Det är brister på ekolo-
giskt perspektiv i jordbruksproduktionen världen över. På många håll inför-
des t.ex. konstbevattningssystem under 50-, 60-, 70- och talen, men det kom-
binerades inte med effektiva dräningssystem, vilket ledde till att grundvat-
tennivån höjdes, vilket i sin tur ledde till att vatten avdunstade och försalt-
ningen av många jordar ökade. Det finns en lång rad andra problem.
Den massiva användningen av bekämpningsmedel och konstgödsel inom
jordbruket på många håll i världen ledde till en början till en kraftig ökning
av livsmedelsproduktionen, men vändes så småningom i sin motsats. Man
förlorade jordbruksmark. Den kunde inte längre användas för livsmedels-
produktion. Jorderosion, översvämningar, konsekvenser av andra miljöpro-
blem, luftföroreningar och t.ex. ökningen av ozon i det marknära skiktet och
förtunningen av ozonskiktet i stratosfären har lett till en långsiktigt mins-
kande livsmedelsproduktion.
Framtidsperspektivet skrämmer. Hur skall framtiden bli för en värld där
redan så många aldrig får äta sig mätta? Hur kan vi någonsin diskutera inter-
nationell politik och framtiden utan att göra det mot bakgrund av den här
ödesfrågan för mänskligheten? Det är här vi närmar oss EG-perspektivet.
Bortfallet av livsmedelsproduktion beror inte bara på den ekologiska miss-
anpassningen. I de utvecklade industrialiserade länderna bedrivs jordbruket
dels ofta på det kortsiktiga sätt som jag nu beskrev, dels också med omfat-
tande subventioner från resp. stat. De framsubventionerade överskott som
man producerar säljs ut på världsmarknader till kraftigt dumpade priser. De
rika länderna håller sig inte bara med omfattande exportsubventioner för det
egna jordbruket utan också med höga skyddsmurar för import av livsmedel,
framför allt från länder i tredje världen. Det innebär för dessa länder i tredje
världen dels att de inte kan bygga upp en långsiktigt hållbar livsmedelspro-
duktion med en viss exportandel, för de kommer inte över våra murar, dels
att det inhemska jordbruket i många länder i tredje världen slås ut av de
industrialiserade ländernas dumpade export. Hur skulle ett fattigt afrikanskt
land kunna hålla lika låga subventionerade priser på sin export av majs som
t.ex. USA? Det kan det inte!
De fattiga små jordbrukarna i dessa länder kan inte överleva på sitt jord-
bruk. De tvingas in till storstädernas slum. Jordbrukspolitiken upptar unge-
fär två tredjedelar av EGs gemensamma budget. För 1990 innebär det mot-
svarande 200 miljarder svenska kronor. Det kan genomföras med EGs miljö-
politik som kostar ungefär 0,1 % av EGs budget.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
185
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
186
Inom ramen för GATT, General Agreement of Tarifs and Trade, den all-
männa handelsöverenskommelsen, har under de senaste fyra åren ett mödo-
samt arbete bedrivits i syfte att minska industriländernas jordbruksstöd till
den egna jordbruksproduktionen. Det skulle gagna tredje världens länder.
Det skulle ge dem en chans att bygga upp sin produktion för inhemskt bruk
och för export.
I förra veckan föll GATT-förhandlingarna samman. Vems var felet? Jag
vågar påstå att en mycket stor del av skulden måste läggas på EG, det EG
som här i dag har målats upp som ett under av internationalism och frihet.
Det som herrarna Bildt och Westerberg m.fl. närmast ser som en synonym
till ordet frihandel i själva verket är ett hinder för frihandel. Det är protek-
tionismens högborg.
Jag har med intresse lyssnat på debatten här i dag för att höra EG-vänner-
nas kommentarer till GATT-förhandlingarnas sammanbrott. Men de har ti-
git. I deras nyansfria EG-idyll finns inte plats för några skönhetsfläckar.
Obekväma fakta låtsas man inte om. Detta är bara ett i den långa raden av
exempel på hur oseriös EG-debatten i vårt land får vara. Jag har inga illusio-
ner om de andra aktörerna i GATT-förhandlingarna. USAs, som är en av de
stora parterna, syfte är naturligtvis inte någon sorts ideell ambition att
främja tredje världens livsmedelsproduktion, utan att främja sin egen. För-
handlingarna är i mångt och mycket en strid om vilket block som skall kunna
lägga beslag på viktiga exportmarknader. Det är naturligtvis inte heller så att
ökad frihandel och minskade subventioner till jordbruket i de rika länderna
skulle lösa tredje världens länders problem.
En ny ekonomisk världsordning måste innefatta mycket mer än handel
med jordbruksprodukter. Det ekonomiska skuldkriget mot tredje världens
länder måste upphöra. Deras tillgång till forskning och teknisk utveckling
måste öka. Ansvaret och kostnaderna för världens miljöproblem måste i
mycket högre grad bäras av de industrialiserade länderna, som också har or-
sakat dessa. Här har USA spelat en mycket tillbakahållande roll, för att vara
mild i kommentaren.
Men även med den nyanseringen måste det ändå slås fast att den interna-
tionella handeln med jordbruksprodukter är mycket viktig för tredje värl-
dens länders möjligheter till utveckling och att ansvaret för de havererade
GATT-förhandlingarna vilar tungt på EG. Konsekvenserna kan vi ännu inte
överblicka. Det kan mycket väl handla om ett omfattande handelskrig.
I det isolerade svenska perspektivet tror jag i och för sig att de förhopp-
ningar som regeringen har ställt till möjligheten att sänka våra matpriser som
en effekt av GATT-förhandlingarna har varit överdrivna. Misslyckandet bi-
drar utan tvivel till att hålla våra matpriser uppe, men för tredje världens
länder är konsekvenserna så mycket allvarligare.
I de nu avbrutna förhandlingarna har såvitt jag kan förstå Sverige försökt
bidra till att hitta öppningar i de låsta positionerna. Jag kan inte bedöma kva-
liteten på de svenska insatserna, och tidningsreferaten har - som vanligt,
skulle jag nästan vilja säga - varit mycket ytliga och okunniga. Men utan
tvivel har det funnits en ambition från svensk sida att medverka till interna-
tionellt sänkta subventioner till jordbruksproduktionen, och de sänkning-
arna skulle ha gynnat tredje världens länder.
Om utrikeshandelsministern hade varit kvar här nu och om jordbruksmi-
nistern hade varit här, skulle jag gärna ha velat ställa en fråga till dem, och
även Bildt och Westerberg skulle kunna ta sig en funderare på det: Hade det
varit möjligt för Sverige att över huvud taget försöka spela den rollen, om vi
hade haft en mycket närmare bindning till EG, om Sverige hade varit med-
lem i EG? Såvitt jag kan begripa är svaret nej, för då hade vi varit tvungna
att helt och fullt ut underordna oss EGs bakåtsträvande jordbrukspolitik. Vi
hade inte haft rätten att föra ut våra egna linjer i GATT-arbetet.
Det finns ett demokratiskt underskott i EG, brukar man säga, och det är
sant. Det finns ett bristande inflytande för de valda församlingarna. I världen
finns det ett bristande underskott på rättvisa och solidaritet, och det finns
ett bristande underskott på livets grundläggande nödtorft för många många
människor i vår värld. Därför behövs det industriländer som är beredda att
också i handling stödja strävanden till ökad rättvisa och solidaritet. Därför
behövs det ett Sverige utanför EG.
Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till de reservationer som det yr-
kats bifall till tidigare här av representanter för vänsterpartiet.
Anf. 308 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag vill meddela att ytterligare åtta talare är anmälda enbart på detta be-
tänkande. Det är utomordentligt angeläget att vi hinner åtminstone detta
ärende färdigt före klockan 23. Jag vädjar därför att alla försöker hjälpa till
att klara detta.
Anf. 309 LARS NORBERG (mp):
Fru talman! En anslutning till EG är förmodligen den största förändring
som har inträffat i Sverige sedan Gustav Vasas tid. Då behärskades Sverige
av en utländsk makt, Danmark. Sedan dess har vi varit en nation som rått
oss själva. Nu står vi inför en utveckling som pekar mot att vi skall inordnas
i en västeuropeisk union. Jag tycker, fru talman, att debatten vid ett sådant
tillfälle, när man har ett 400-årigt perspektiv, borde få ta den tid den behöver
ta.
I dag bör det vara en glädjedag för svensk storindustri. Våra svenska trans-
nationella företag kan se fram emot en fullständig integrering av sin verk-
samhet i Västeuropa. Visserligen är det inte mycket som utestänger våra
storföretag från EG-marknaden i dag. Tullmurarna är ju redan borta, pro-
dukterna är redan anpassade till EG-standard, kapital kan fritt föras till och
från Sverige, vilket vi erfor under valutakrisen i okober på ett handgripligt
sätt.
Man har anledning att fråga sig varför storföretagen är så angelägna om
att Sverige skall bli en fullvärdig medlem av EG. För det är ju i själva verket
så att den medlemsansökan som i dag debatteras är i stor utsträckning storin-
dustrins verk. Man har bedrivit en långvarig, stundom tyst, stundom hög-
ljudd kampanj för svenskt medlemskap som har penetrerat det svenska eta-
blissemanget på alla fronter och områden. Storföretagen har varit ledande,
och man har framgångsrikt lyckats övertyga både småföretagarna och de grå
partierna moderater, folkpartiet och socialdemokrater om det välsignelse-
rika i att Sverige blir fullvärdig medlem av den västeuropeiska unionen.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
187
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
188
De officiella motiven har varit att Sverige får ett friare marknadstillträde,
vilket knappast är sant. Vi har redan fritt marknadstillträde, och sannolikhe-
ten för att vi skulle stängas ute i framtiden är liten.
Det finns emellertid ett antal fördelar som inträffar först vid full EG-an-
slutning och som starkt tilltalar storföretagen. En fri arbetsmarknad leder till
arbetskraftsinvandring. Vi vet att EG har en hög arbetslöshet, och invand-
ring av billig arbetskraft leder sannolikt till högre arbetslöshet även i Sverige,
lägre löner, svagare fackföreningar, allt mycket behagliga framtidsperspek-
tiv för storföretagen. Arbetsgivaravgifterna kommer rimligen att sjunka om
de generella välfärdssystemen privatiseras. På sikt måste rimligen momsen
harmoniseras, vilket visserligen betyder föga för industrin, men som kom-
mer att tvinga fram avveckling av de generella välfärdssystemen, vilket gör
arbetskraften fogligare och arbetsammare. Att EGs miljölagar är mindre
stränga än de svenska torde få företagsledare beklaga. De är nämligen
grundligt trötta på miljörörelsens ständiga klagomål både på deras produk-
ter och deras tillverkningsprocesser. Och litet mindre stränga arbetsmiljöla-
gar skadar väl inte heller.
Sedan finns det naturligtvis mera känslomässiga skäl för att hylla EG-an-
slutningen: företagen är redan starkt internationaliserade och företagsle-
darna har levt sig in i rollen som internationella affärsmän. Sverige kan vara
en bra bas att starta från, och en bra semesterort, renare och mindre överbe-
folkad än Västeuropa, men Sverige är ändå ganska ointressant när huvudde-
len av verksamheten och marknaden ligger utanför landet.
Att Sverige kommer att uppge den nationella självständighet som vi haft
sedan Gustav Vasa bekymrar säkerligen inte storföretagen, lika litet som det
tycks bekymra de grå partierna i denna kammare. Företagsledare har i all-
mänhet ringa intresse för historia. Hur är det månne med riksdagsledamö-
ter?
Att demokratin i stora stycken sätts ur spel när alla tunga beslut flyttas
från Stockholm till Bryssel bekymrar naturligtvis inte heller storföretagse-
tablissemanget. Företagsledare har ingen personlig erfarenhet av demokrati,
de är ju vana att leva i ett hierarkiskt system där den starke bestämmer. Stor-
företagens ledare har inte något behov av demokrati, de kan hävda sig under
olika regimer. Det är de svaga i samhället, de med små eller inga resurser
som behöver demokratin. Företagsledarna har ringa intresse för demokrati;
hur är det med riksdagsledamöterna? Efter dagens debatt har jag starka tvi-
vel.
Storindustrin är däremot framstående när det gäller förhandlingssystem.
Den praxis som utvecklat sig inom EG med tusentals lobbyister i Bryssel pas-
sar den förträffligt. Man skall nämligen inte tro att fri konkurrens på en fri
marknad är något ideal för storföretagen annat än i högtidstalen.
Fru talman! Jag bör kanske tillägga att miljöpartiet ser industrins ansvar
på ett helt annat sätt. Vi menar att folkens öden skall styras demokratiskt,
att nationella beslut av det slag som fattas på sin höjd ett per århundrade,
såsom att uppge den nationella självständigheten, skall fattas av hela folket
efter en omfattande debatt och genom en beslutande folkomröstning. Vi me-
nar också att den övergripande miljöpolitiken och den ekonomiska politiken
bör fastställas på demokratisk väg. Och vi menar att de besluten skall präglas
av långsiktig solidaritet med de svaga: med naturen, med kommande genera-
tioner, med u-länderna och med de svaga grupperna i vårt eget land.
Fru talman! Vi kräver folkomröstning om EG. Det är ett demokratiskt
minimikrav.
Anf. 310 GÖSTA LYNGÅ (mp):
Fru talman! Det känns bra att ha kommit in i den här debatten vid en tid-
punkt när talarna har börjat diskutera väsentligheter.
Låt också mig för kammaren påpeka att tillståndet i världen inte är gott.
Nuvarande utveckling kommer om den fortsätter tio år till att leda till att en
tredjedel av nu odlad mark kommer att vara förstörd, en miljon djurarter
att vara utdöda, jordens klimat irreversibelt förändrat och till att jordens be-
folkning ökats med 1 miljard människor, dvs. 20%. Det är antalet männi-
skor som lever nära eller under svältgränsen som kommer att öka mest.
Tillståndet i världen är alltså inte gott. Det tenderar inte heller att bli
bättre med nuvarande ekonomiska politik. En fundamental anledning är att
ekonomi, som egentligen betyder läran om hushållning, kommit att alltmer
bli läran om hur man på effektivaste sätt kan utnyttja resurser och arbets-
kraft för att ge snabba och tydliga förändringar, förändringar som ger intryck
av att vara förbättringar. Utmärkande för processen är kortsiktighet, dvs.
motsatt kännemärke än det som utmärker hushållning.
I historisk tid har världsekonomin dominerats av enstaka länder; under de
senaste seklerna har det varit Storbritannien och därefter USA som varit så
dominerande att deras finanspolitik, deras handelspolitik, ja, t.o.m. deras
valuta accepterats på den globala scenen. Detta har inneburit en ekonomisk
maktposition för och ett flöde av resurser till det dominerade landet.
Delvis har nu scenen ändrats. Ett antal länder eller block av länder har
intagit starka positioner.
Delvis har scenen inte ändrats. Fortfarande är det ett flöde av resurser från
fattiga länder till rika länder, ett flöde som tycks öka snarare än minska. Den
omfördelningen är inte moraliskt acceptabel, och den innebär också en risk
för den globala stabiliteten.
Fru talman! Det är lätt att se problemen i dagens värld, men viktigare än
kritik är att analysera hur vi vill att världens ekonomi skall utvecklas under
de närmaste decennierna. Jag vill här framlägga några grundprinciper för en
utveckling som kan leda till en bättre värld, och sedan vill jag fråga i vad mån
Sverige inom resp, utanför EGs ram kan bidra till att främja dessa principer.
Principerna är:
1. Dominansen av multinationella företag måste brytas
2. Handelssamarbete mellan världens länder måste främjas
3. Framtida generationers intressen får inte försummas
4. Miljön måste uppskattas till sitt fulla värde
1. Dominansen av multinationella företag måste brytas.
När det gäller EGs fyra friheter kan man lägga märke till att den frihet som
först genomförs, och som praktiskt taget redan har genomförts, är kapitalets
frihet. Den fria rörelsen av varor, tjänster och arbetskraft är underordnad
kapitalets frihet, som genom valutaavregleringen redan påbörjats och som
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
189
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
190
kommer att fullbordas i och med den planerade gemensamma valutan. Föga
kan i det skedet göras för att stoppa de multinationella företagens utnytt-
jande av olika länder för att få billig arbetskraft, gynnsamma skatteregler
och inbringande marknader. Lokala ekonomiska villkor slås sönder i en så-
dan konkurrens.
2. Handelssamarbete mellan alla världens länder måste främjas.
EGs vilja att samarbeta med världens olika länder i fråga om handel illu-
streras med önskvärd tydlighet av de avbrutna GATT-förhandlingarna, där
EGs tullskydd och jordbrukssubventioner utgjorde ett avgörande hinder för
överenskommelser - svenska medlingsansträngningar till trots.
3. Framtida generationers intressen får inte försummas.
Det ansvar som vi i Sverige börjat visa för att bevara vårt land så att kom-
mande generationer kan ha lika hög livskvalitet som vi motsvaras troligen
av liknande ambitioner och ansvar i de flesta andra länder, inom eller utom
ekonomiska maktblock. Det motsvaras troligen inte alls av något intresse
från resp, maktblocks sida gentemot medlemsländer. Man får förutsätta att
EG-blockets lojalitet även i framtiden ligger där den verkar ligga i dag: hos
de ekonomiska krafter vars resultat kan mätas i ecu eller andra myntenhe-
ter.
4. Miljön måste uppskattas till sitt fulla värde.
I Sverige pågår just nu ett mycket intressant arbete med att söka inkludera
naturvärden i mått liknande bruttonationalprodukten. Liknande arbeten
försiggår vid UNDP (Förenta nationernas utvecklingsprogram). Det är vik-
tigt att sådana data ligger till grund för ekonomisk politik i såväl global som
regional skala. Av den anledningen som av så många andra är det viktigt för
Sverige att kunna utöva sin roll i det internationella sammanhanget. Insatser
inom EGs ram skulle visserligen också vara av värde, men en friare interna-
tionell ställning skulle ge Sverige bättre förutsättning inom detta fundamen-
tala område.
Slutligen vill jag ställa frågan om Sverige bättre kan bidra till en förbätt-
ring av världens ekonomi utanför än innanför EG.
Först och främst har vi med traditionella mått mätt en ganska sund eko-
nomi. 1986, senaste jämförbara statistik, hade vi en bruttonationalprodukt
per capita över 13 000 US dollar, jämfört med 9 000 US dollar per capita
inom EG-länderna. Vi är alltså 30 % rikare. Detta kommer givetvis att ändra
sig. Det är osannolikt att bruttonationalprodukten kommer att plötsligt falla
med 30 % - sådant tar tid - men om EG alls har en utjämnande effekt kom-
mer vi att se ett antal år med sjunkande välfärd. Troligen kommer vi då att
ha fullt upp att göra med att söka upprätthålla den välfärd vi vant oss vid och
att bekämpa den arbetslöshet som kan väntas. Den positiva inställningen till
hjälpverksamhet, såväl bilateral som genom internationella organ, kommer
att ta en andra plats. Sverige kommer troligen liksom det nuvarande EG-
blocket att söka upprätthålla en osolidarisk mur av handelshinder mot län-
der utanför blocket.
En intressant belysning av hur inriktningen av svensk ekonomi kan
komma att styras utifrån ges av det krav som uppkommit i EES-förhandling-
arna att Sverige skall bidra till regionalpolitiska åtgärder inom det gemen-
samma området med upp till 1 miljard kronor. Detta kan mycket väl vara en
riktig investering, men det otäcka är att det inte är vi själva som bestämmer
den; det är inte vi som kan avväga den mot egna regionalpolitiska behov,
mot internationella satsningar i tredje världen, mot satsningar i Östeuropa.
Fru talman! Jag har alltså fört fram fakta som visar hur Sverige ekono-
miskt sett kommer att få en förändrad ställning vid en EG-anslutning och
hur vi kommer att vara i en sämre position att ta vårt globala ansvar. Det är
min övertygelse att dessa fakta inte är tillräckligt kända bland Sveriges folk-
annars hade den nuvarande ganska positiva EG-vinden inte blåst. Min första
prioritet är att en folkomröstning i frågan företas, en folkomröstning som
skulle föregås av en objektiv informationskampanj.
Anf. 311 PAUL CISZUK (mp):
Fru talman! ”Varje land har sin armé - sin egen eller någon annans.” Nog
minns vi de orden från en annonskampanj häromåret.
Nu skall det tydligen bli ”någon annans”. Förvarningen kom tidigare i höst
när moderatledaren talade om ett försvarssamarbete med Tyskland. Med ut-
rikesutskottets betänkande nr 8 kommer ett entydigt besked från de fyra
största partierna. Sverige är berett att överge sin alliansfria politik. Vi skall
ansöka om medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik.
1988 års försvarskommitté lämnade i januari ett betänkande: ”Svensk sä-
kerhetspolitik i en föränderlig värld”.
Jag citerar därur: ”Neutralitetspolitiken är den främsta garanten för vår
fred och vårt oberoende. Sverige kommer därför, som fastslogs senast i sam-
band med 1987 års försvarsbeslut, att orubbligt fullfölja en alliansfri politik
syftande till neutralitet i krig.”
När jag lämnade kommittén som protest mot bristen på nytänkande
kunde jag väl aldrig ana att utrikesutskottet skulle ändra grundbulten i
svensk säkerhetspolitik efter elva månader utan att ens höra försvarsutskot-
tet - kommittén har ju gett upp.
Riksdagen föreslås nu uppmana regeringen att söka medlemskap i allian-
sen EG. Detta är för galet! EG har en klar målsättning att utvecklas till en
fullständig ekonomisk och politisk union eller federation.
Jag känner från historien inte till någon sådan där delarna kunnat driva
egen utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. I dagens läge när ekonomisk
krigföring ökar i betydelse är det helt orimligt att en sådan federation skulle
kunna nyskapas. Många EG-ansvariga säger, som vi hört tidigare i dag,
också det klart. EG samordnar i dag sin försvarspolitik via sidoorganisatio-
nerna Västeuropeiska unionen och NATO.
EG-medlemskap syftande till neutralitet i krig - låter detta trovärdigt?
Nej, grunden för vår försvarspolitik blir helt förändrad. Detta måste på-
verka vår försvarsplanering.
Jag förstår att vår storindustri ser fördelar i EG och stor hemmamarknad.
Men vårt största industriprojekt är JAS 39 Gripen. Passar JAS i EG? Mellan
raderna i FMVs senaste rapport läser jag att projektet hotas av tekniskt och
ekonomiskt fiasko - SAAB vill att staten skall börja ta större risker. Kan
JAS konkurrera inom EG? Det är svårt att tro, men kanske kan det avveck-
las med äran i behåll om vi får ett samarbete med Rafale- och EFA-projekten
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
191
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
192
inom EG. Kanske kunde också EG innebära en chans för vår hotade för-
svarsindustri i allmänhet.
Kanske kan vi komma lindrigare undan ekonomiskt om vi har en annans
armé i landet - kanske kan tyskarna betala eller kanske räcker det med ett
franskt kärnvapenparaply.
Men nog är det bra synd att när hela Europa nu öppnar sig så skall vi låsa
oss för en västeuropeisk union.
Man kan undra över mycket när man byter säkerhetspolitisk dogm för
första gången detta sekel. Flera utskott har yttrat sig med anledning av detta
betänkande men inte försvarsutskottet.
Fru talman! Det är hög tid att riksdagens försvarsutskott får grundligt be-
tänka den nya doktrinen: ”EG-medlemskap syftande till neutralitet i krig”
innan vi går till beslut i detta ärende.
Jag yrkar liksom Per Gahrton återremiss.
Anf. 312 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! President Gorbatjov i den östliga europeiska unionen, skulle
man kunna säga, har myntat det mysiga begreppet ”det europeiska huset”.
Nu talar man allt oftare om Europas politiska arkitektur. Tillåt därför en ar-
kitekt och ledamot av bostadsutskottet att också ha synpunkter på detta med
en svensk EG-anslutning.
Vi lever med i en rasande förändring av Europa. Den s.k. politiska arki-
tekturen ändras nästan dag för dag, och vi kanske lever för nära händelserna
för att riktigt förstå vad som sker. Framför allt är jag övertygad om att de
partier som nu vill hasta fram en anslutning till EG inte har hunnit analysera
rätt vad man är i färd att göra med gamla Sverige. Lyssna därför på den lilla
men goda parlamentariska opposition vi utgör.
Jag uppfattar att man medvetet eller omedvetet håller på med en gigantisk
nedmontering av det civila folkstyrets fundament. Det ekonomiska syste-
mets företrädare håller definitivt på att ta över. Då passar inte längre de
historiska länderna, gränserna, språkgrupperna och de mångfaldiga kultur-
yttringarna.
Vi gröna bejakar en gränslös värld där människors möjlighet att fritt röra
sig, arbeta och utbilda sig är väsentliga rättigheter. Det får dock inte inne-
bära att vars och ens del i det politiska livet rycks undan, vilket nu uppenbar-
ligen sker på alla plan.
Den politiska arkitekturen, liksom den riktiga arkitekturen, består av
struktur och gestalt. Men de politiska strukturerna och gestalterna är alltmer
formlösa och svåra att begripa sig på. Övertunga byråkratier, i Bryssel såväl
som i Stockholm, svarar för att besluten tas så långt från människorna som
möjligt och i så mystifierade former att det i praktiken är omöjligt för den
enskilde att hänga med.
Den politiska arkitekturen rivs således på alla plan och inget nytt gott
byggs upp.
I förra veckan tog riksdagen beslut om att ytterligare förstärka länsstyrel-
sernas roll. Man klär förändringen i fagert tal om ökat förtroendemannain-
flytande; länsstyrelsen kan nämligen utse en rad nämnder med lokalt för-
troendevalda från de två, tre största partierna.
Men egentligen förstärker statsmakten sin styrning över historiskt ganska
självständiga landskap. Alltmedan människor drömmer om större självstän-
dighet för regionen eller landskapet, på Nordkalotten, som vi kunde läsa om
häromdagen, i Skåne, som jag representerar en del av såväl som i Estland,
Kosovo, Georgien eller på Korsika.
Alldeles i slutet av denna vecka skall vi fatta beslut om folkbokföringen
skall dras in från de lokala pastorsexpeditioner där den alltid har skötts, lo-
kalt men med internationell ära och berömmelse. Förändringen är en central
databyråkratisk klåfingrighet som väl bara kunnat genomföras genom att
hänvisa till den i och för sig olyckliga kopplingen till religion och statskyrka.
Ett tusental arbetstillfällen, nästan alla deltidsjobb för kvinnor i gles- och
landsbygd, dras in till skattekontoren i centralorterna, alltmedan 400 cen-
tralbyråkrater planerar denna EG-anslutning här i krokarna. Skall man ha
kvar jobbet hemma på pastorsexpeditionen på orten, kan man tvingas
pendla upp till 20 mil i vardera riktningen eller naturligtvis flytta och glesbyg-
den blir glesare.
Förändringen hotar den grundläggande indelningen av landet i socknar.
De lokala gränserna suddas ut ur folks medvetande och historielösheten ho-
tar att sprida sig än mer. Landets minsta byggbitar och därmed arkitektur
mister sin betydelse.
I dag och i morgon skall vi hux flux ta ställning till regeringens plötsliga
idé om att ansöka om medlemskap i EG. Låt mig sammanfatta. Inom loppet
av två veckor skall vi således bestämma oss för att fortsätta stärka central-
maktens grepp över länen och landskapen, centralisera folkbokföringen som
den sista borgerliga uppgiften från församlingarna till centralorterna och
dessutom inleda en process för att uppge stora delar av vår suveränitet till en
för folkflertalet absolut anonym centralmakt på kontinenten någonstans.
Vad vägleder regeringen och majoriteten i all denna dumdristighet? Ja,
det kan knappast vara någon omsorg om folkstyret och den enskilda männi-
skan, det som klassiskt sett har varit demokratins grundbultar.
Nej, ni kålsupare, ni är i händerna på det internationella kapital som inte
längre kan formera sig inom snäva nationsgränser och som nu med penga-
makt kräver en avpolitisering av samhället. Så enkelt är det nog.
För moderaterna har avpolitisering länge varit ett uttalat huvudämne och
honnörsord. Hur socialdemokraterna däremot viljelöst drivs med i detta spel
är för mig en gåta.
Den politiska arkitekturen, fru talman, med folkstyre och överblick för
den enskilde medborgaren är på väg att bryta samman tack vare en tanklös
politisk medlöparkader. Ett minimalt anständighetskrav i denna situation är
att ändå låta folk få säga sitt i en folkomröstning. Blir resultatet att vi skall
gå med i EG och därmed öka konflikten mellan ett välmående Västeuropa
och ett miserabelt Östeuropa, då får vi gröna göra så gott vi kan i den situa-
tionen. Men jag hoppas att den situationen inte uppstår, och att vi i stället
säger ja till hela Europa.
Fru talman! Folkomröstning.
Anf. 313 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp):
Fru talman! Jag skall i den här sena timmen tala litet grand om arbetsmil-
jön och EG.
13 Riksdagens protokoll 1990191:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
193
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
194
Arbetsmiljön är svår nog att överblicka inom vårt eget lilla land. Det finns
så många olika arbetsmiljöer, och varje arbetsmiljö påverkas av den yttre
miljön. Den påverkas av chefer och kamrater, av hjälpsamhet och mobb-
ning, av snatterier och pausgympa, av barnskrik på nättema och ergono-
miskt riktiga stolar, av ensamhet och buller osv. Alla delar påverkar var-
andra.
Därför vill jag här först se på hur de svenska kraven på en god arbetsmiljö
troligen kommer att påverkas av EG-kraven, men därefter också lägga till
några tankar om samspelet mellan den egentliga arbetsmiljön och den inre
och yttre miljön.
Till att börja med vill jag betona vikten av att arbetsmiljön alltid måste
komma före ambitionerna om full frihandel. Denna fria handel är ju en för-
utsättning som kommer Sverige till godo oavsett våra krav.
Oenigheten om den sociala delen är stor inom EG. Man har knappast
kommit fram till några gemensamma överenskommelser. Visserligen har
Sverige fått löfte om att behålla sina regler vad gäller miljö, hälsa och säker-
het, men till detta kommer regler om kontraktsanställningar, deltid m.m. År
1991 kommer troligen förslag om barnarbete, strålning, temperatur, buller
m.m. Vilka friheter för våra regler blir då intakta? Det vet ingen i dag.
Lagstiftningens harmonisering som bl.a. går ut på att avskaffa alla gränser
för varor får direkta konsekvenser för arbetsmarknad och arbetsmiljö. Våra
skyddsföreskrifter ersätts av EGs. Väsentliga säkerhetskrav bestäms i EG-
direktiven. Tekniska specifikationer om hur säkerheten skall konstrueras ut-
arbetas i europeisk standard. Giftiga och cancerframkallande produkter
måste klassificeras och märkas enhetligt i alla länder. Vi kommer bara att ha
rätt att lägga oss över EGs minimikrav i vissa fall.
EGs påverkan på arbetsmiljön förstärks genom den ekonomiska integra-
tionen. Alltför avvikande bestämmelser om arbetsmiljön får ej förekomma
om kostnaderna för arbetsmiljön blir högre än i konkurrentländerna. Man
riskerar då att slås ut. Detta har tydligen inte svenska myndigheter tagit ställ-
ning till, inte ens arbetarskyddsstyrelsen.
Troligen ökar arbetslösheten här hemma fyra gånger om. Detta påverkar
naturligtvis arbetsmiljön. Pressen av att ha hotet om uppsägning över sig och
lägre spritpriser bäddar för missbruk, mänskliga katastrofer, arbetsproblem
och ökade sociala kostnader.
Här är exempel på några mer preciserade problem som borde diskuteras
innan beslutet om ett närmande till EG tas. Den största EG-frågan är den
om vår okunnighet om följderna, ovilligheten att ställa dem under diskus-
sion och den fullkomliga bristen på allsidig information. Det märktes inte
minst under miljöpartiets gatuaktiviteter. Den vanligaste reaktionen då var:
Så bra med information, det behövs verkligen.
Att många lösningsmedel som är förbjudna i Sverige åter kommer att
kunna användas är ganska väl känt. Därtill kommer rapporten från EG,
Task Force, som talar om en försämring av luftkvaliteten med 15 %. Det blir
förödande för astmatiker och andra med känsliga luftvägar. Där har vi ett
påtagligt exempel på att yttre och inre miljö inte känner av några gränser.
Jag går inte in på de sociala problemen - Anita Stenberg har redan talat
om dem - men naturligtvis påverkar de också arbetsmiljön. Lars Norberg
har nämnt en billigare arbetskraft via invandring och fackets troligen försva-
gade ställning.
Europeisk standard tillåter asbestbetong. Enligt Cassis de Dijon-princi-
pen måste en vara som är tillåten i ett land också vara tillåten i alla andra
EG-länder.
Sverige har beslutat att avveckla CFC, dvs. freon, i snabbare takt än EG.
Vi måste alltså förbjuda import av CFC-haltiga produkter. Går det? Det är
ju handelshinder.
På transportområdet får vi ett större problem med trafikmängden på våra
vägar och tillhörande utsläpp. I dag kör ungefär 70 miljoner bilar här. Man
räknar med att antalet skall ha ökat till 200 miljoner om 20 år. En regel säger
att lastbilarna skall kunna ta upp last i vilket land som helst, eftersom många
lastbilar annars skulle tvingas köra tomma - och det är dyrt. Men avregle-
ringen har nackdelar. Synen på förarnas kör- och vilotider i EG är olika mot
dem i Sverige. I EG talar man enbart om den kortare körtiden medan man i
Sverige självklart räknar med hela arbetstiden, alltså även lastning, lossning,
service m.m. Om detta säger Transportarbetareförbundet: Skulle enbart
körtidsbegreppet accepteras även i Sverige kommer förarnas arbetsmiljö att
till stora delar raseras. Det kommer även att medföra att trafiksäkerheten
på ett avgörande sätt påverkas negativt. Det kan bli en ny omgång av utflagg-
ning, som tidigare skett inom sjöfarten.
Inom EFTA blir det svårt att få stöd för fortsatta krav på en god arbets-
miljö. EFTA är ju en renodlad handelsorganisation där arbetsmiljö och
andra sociala frågor kommer i andra hand. Nordiskt samarbete kan bära
bättre frukt. Inom Norden har vi i stort sett samma syn på vad god arbets-
miljö innebär. Att stödja den idé som Danmark är mamma till - om ett euro-
peiskt arbetsmiljöinstitut i Köpenhamn - vore ett steg framåt mot ett gemen-
samt och därmed ett starkare förhållningssätt i kampen för en god arbets-
miljö.
Aktiva insatser från Sverige vore också att exportera miljövänliga lös-
ningar och produkter samtidigt som vi måste stärka det lokala arbetsmark-
nadssamarbetet. Det kan vi göra utan att vara medlemmar i EG. Vi måste
våga vara självständiga på lokal nivå. Självtillit är ett honnörsord som förs
fram allt oftare i tredje-världen-sammanhang. Den grundstenen kommer
alla vår gräsrötter på arbetsmiljöområdet också att behöva, antingen vi kom-
mer med i EG eller ej.
Fru talman! Ju mer man arbetar med EG-frågorna desto mer övertygad
blir man om att det vore olyckligt att blint gå med - efter det första skedets
långa hemlighetsfulla tystnad och det andra skedets korta och oförklariga
brådska - utan att några alternativ diskuterats t.ex. ett Europas FN. Många
människor utanför det här huset är upprörda över ärendets behandling. De
beklagar att de inte fått tillräckligt mångsidigt underlag för att kunna ta ställ-
ning. Ge oss det och låt oss folkomrösta, före grundlagsändringen, om ett
ja, antingen till EG eller till hela Europa.
Anf. 314 KRISTER SKÄNBERG (mp):
Fru talman! Jag skall tala om de framtidsmöjligheter som Sverige och
svenska företag kan få i ett regionernas Europa med fri handel inom och mel-
lan dessa regioner och med resten av världen och inom naturens ramar.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
195
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
Det är viktigt att Sverige har en långsiktig planering för sin fortsatta ut-
veckling i en verklighet och en framtid där det är livsviktigt att lösa miljöpro-
blemen och resursproblemen. Svenska diplomater, kulturarbetare, forskare,
tekniker och affärsmän har byggt upp förtroendefulla kontakter och relatio-
ner i länder över hela världen och särskilt med våra grannländer, med Väst-
europa och Nordamerika. Sverige har under lång tid varit känt för en öppen
och ganska generös hållning mot andra länder och folk.
Miljöpartiet vill att Sverige skall fortsätta att sträva efter ett ännu öppnare
samarbete på lika villkor med alla andra folk och länder som respekterar
mänskliga rättigheter. Vi anser att det behövs ett nära samarbete i hela
Europa och med resten av världen för att lösa miljö- och resursproblemen.
Alla länder måste bygga upp en gemensam miljölagstiftning och en alleuro-
peisk miljödomstol som hjälper lagstiftare, företag och medborgare att hålla
sig inom de nödvändiga ramarna - naturens ramar.
Fru talman! Jag är rådgivare till stora och små företag när det gäller affärs-
utveckling och har rätt stor erfarenhet av småföretagssamhet och entrepre-
nörskap och av hur underleverantörskap fungerar och vilka problem man
har hos svenska underleverantörer. För de företag som kan och vill expor-
tera är det bra att Sverige har ett frihandelsavtal för industrivaror med EG
och EFTA-länderna. De kommer att få det lättare om och när EGs inre
marknad börjar fungera, med enhetliga normer för varor och enhetliga han-
delsregler. Det behöver vi inte bli medlemmnar i EG för att få. Sverige bör
fortsätta att förhandla fram normer och regler för alla Europas länder.
Svenska småföretag skulle ha större nytta av fortsatt småskalig handel,
som oftast och framför allt inriktas på den närmaste omvärlden. De regioner
där man bör bygga upp ett starkt samarbete inom regionen och mellan regio-
nen och omvärlden, är geografiska områden där människor och företag har
gemensamma intressen: ekologiska, ekonomiska, kulturella, sociala och
tekniska intressen.
Sådana regioner kan vara stora och små, kan omfatta flera länder och de-
lar av länder. Sverige är en del av Norden, en region som hittills har kommit
längre i sitt samarbete än EG - utan att något land har tvingats av de andra.
Norden är en marknad med ca 16 miljoner människor.
Sverige är också en naturlig del av en större region - Östersjöregionen -
med kanske 80-100 miljoner människor eller mer, beroende på hur stora de-
lar av dessa kustländer som man räknar in. Kustländerna har ett stort och
livsviktigt gemensamt intresse av att rädda Östersjön från total ekologisk
katastrof - och då måste man också rena tillflödena. Sverige och vissa
svenska landskap är också en del av Nordsjöregionen och Nordkalottregio-
nen.
Bertil Persson påpekade tidigare i debatten här i kväll att Östersjöregio-
nen kommer att bli ett tillväxtområde. Vi är eniga om det, även om vi kan
ha olika uppfattningar om vad den tillväxten bör omfatta. Befolkningen runt
Östersjön har gemensamt intresse av att utveckla kulturellt samarbete, ett
fritt varuutbyte med miljövänliga sjötransporter och ett flöde av tjänster.
Tjänster som till en början måste inriktas på att underlätta de gamla öststa-
ternas väg till en bättre miljö och arbetsmiljö, till effektivare utnyttjande och
196
minskad förbrukning av energi och råvaror och till marknadsekonomi, inte
till en stark företagsstyrd planekonomi.
Östersjöregionen gränsar i sin tur till, och bör ha ett gott samarbete med,
en östeuropeisk region, med mellaneuropeiska regioner och till Nordsjöre-
gionen och Nordkalottregionen.
Varje region kan utveckla sitt samarbete på egna villkor mellan de lands-
delar som ingår i regionen. Det underlättas av en decentralisering av de
gamla och nya nationalstaternas makt, inte av en storskalig centralisering till
EGs Bryssel. Man kan genom handel med andra regioner i och utanför
Europa komplettera varu- och tjänsteutbytet med de ökande transportkost-
nader som kommer att bli den naturliga följden av att transporterna i fort-
sättningen måste bära alla sina miljö- och energikostnader.
Små och medelstora svenska företag kommer att få det svårt på EGs jätte-
stora inre marknad. För de allra flesta svenska företag kommer möjlighe-
terna att konkurrera utanför Sverige att vara mycket små, samtidigt som
många av dem kommer att konkurreras ut på den svenska hemmamarkna-
den av stora utländska företag.
Särskilt svårt kommer underleverantörerna att få det och de som nu leve-
rerar till kommuner och landsting när de nya upphandlingsreglema införs
om vi går med i EG. Jag är övertygad om att det blir lättare för de allra flesta
små och medelstora företag att bygga upp affärsförbindelser på närmarkna-
der och komma överens om villkor som passar alla inblandade, men som inte
nödvändigtvis passar in i Brysselbyråkratins alltmer jättelika regelverk.
I ett fritt regionalt samarbete kommer svenska företag också att bli mycket
friare att utveckla och sälja miljövänliga och energieffektiva produkter och
utrustningar och tekniskt kunnande till alla de länder som får allt större be-
hov av dem. Här har Sverige och Norden en viktig uppgift och en fördel av
att ha en relativt miljö- och resursmedveten hemmamarknad och en småska-
lighet som ökar möjligheterna att anpassa dessa produkter, utrustningar och
detta kunnande till andra små länders behov, samtidigt som man har goda
kontakter med den storskaliga EG-marknaden, den nordamerikanska mark-
naden och den japanska.
Sverige kommer alltså, fru talman, att klara sig ungefär som hittills om vi
fortsätter nuvarande nära handelssamarbete med EG och EFTA-ländema
och gärna fördjupar det, samtidigt som vi genom att stanna utanför EG und-
viker en rad nackdelar och risker för sämre miljö, hälsa och säkerhet och
för ökad arbetslöshet. Vi undviker också sämre möjligheter att fortsätta den
svenska välfärds-, arbetsmarknads- och regionalpolitiken, för att nu nämna
några av de farhågor och nackdelar som jag talat om här i dag.
Mina partikolleger har i olika anföranden i dag nämnt olika organisationer
som vi bedömer vara viktiga och lämpliga verktyg för att få ett öppet alleuro-
peiskt samarbete. Flera andra talare har frågat om vi i miljöpartiet inte anser
att EG också är en viktig sådan organisation. Svaret är: Jo, EG är en av flera
mycket viktiga samarbetsorganisationer i Europa, även om vi i miljöpartiet
tycker att EG valt odemokratiska samarbetsformer och att EGs utvecklings-
modell och maktambitioner är farliga för miljön och framtida livsbetingelser
och för andra folks och länders möjlighet att själva besluta om sin försörjning
och trygghet.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
197
14 Riksdagens protokoll 1990/91:43
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
198
Det är naturligtvis mycket viktigt för oss i Sverige att ha mycket goda för-
bindelser med EG på alla områden. Därför bör vi göra vad vi kan för att
förbättra dessa förbindelser. Det är nödvändigt att utveckla samarbetet med
EG och andra länder på miljöområdet för att få den gemensamma miljölag-
stiftning och den alleuropeiska miljödomstol som jag nämnde tidigare. Sve-
rige kommer sannolikt att få bättre möjligheter att påverka EGs handlande
och utveckling genom att vara fria från EGs tvingande beslut, bl.a. genom
att vi då snabbare kan utveckla och sälja produkter och teknik som är miljö-
vänliga och resurssnåla.
Fru talman! Jag respekterar självfallet att olika människor och intresse-
grupper har olika uppfattningar om vilken väg Sverige skall välja i Europa
och världen, innanför eller utanför EGs murar. Jag hoppas att vi kan enas
om minst två saker, att Sverige inte skall isolera sig och att folket i Sverige
självt får välja väg i en folkomröstning.
Fru talman! Jag vill ta upp en sak till. Om vi undviker att gå med i EG
undviker vi också att bli medlem av Euratom med förpliktelsen att medverka
till att skapa de nödvändiga förutsättningarna för utvecklingen av en kraft-
full kärnkraftsindustri, som det så vackert heter. Jag anser att det är viktigt
att undvika detta.
Anf. 315 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Våren 1988 fattade riksdagen beslut om Sverige och den väst-
europeiska integrationen. Det konstaterades då att svenskt medlemskap inte
var mål för de diskussioner med EG som då förestod. Visst har förhållan-
dena ändrats i Europa sedan dess. Men det finns fortfarande både tid och
skäl till allvarlig eftertanke och noggranna överväganden. De avgörande
ställningstagandena återstår att göra vid ett senare tillfälle.
Det finns inom EG en rad grundläggande problem som är olösta. Det rör
sig inte om frågor som hör till en normal vidareutveckling av en organisation
av EGs typ. Det gäller bl.a. så centrala frågor som medlemsländernas utri-
kes- och försvarspolitik. Frågan om EG skall bedriva ett försvarspolitiskt
samarbete eller inte är en av de frågorna.
I tidskriften Från Riksdag & Departement nr 37 i år finns en intressant
intervju med EGs Stockholmsambassadör Ivo Dubois. I den intervjun säger
han att EG kommer att få en militär organisation som komplement till sin
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, men det kommer att ta tid. Han
säger också att EG kommer att få en militär organisation och att det sociala
och ekonomiska kommer att påverkas. Det som förhindrar gemenskapens
utveckling måste bort, säger Dubois.
Dubois är, som sagt, EGs ambassadör i Sverige och torde inte kunna ge
uttryck för uppfattningar i riksdagens tidskrift om de inte skulle vara förank-
rade hos uppdragsgivaren. I varje fall borde dessa intervjuuttalanden
komma något olägligt för dem som ivrigast talar för snabbast möjliga ansö-
kan till EG.
I en annan fråga som ligger mig varmt och hjärtat, nämligen flykting- och
invandrarpolitiken, råder en stor osäkerhet om vitala svenska intressen kan
tillgodoses. I utskottets utlåtande sägs på s. 36: ”1 det mellanstatliga arbete
som pågår inom EG-området berörs som nämnts också frågorna om invand-
ringspolitik, asylpolitik och viseringspolitik. Även om dessa frågor sannolikt
inte omfattas av ett EES-avtal, så kommer inte Sverige att undgå att påver-
kas av en eventuell samordning av asyl- och flyktingpolitiken inom EG-om-
rådet.”
Utskottet vill framhålla vikten av att upprätthålla en generös och solida-
risk flyktingpolitik både vad gäller prövningen av enskilda asylsökandes
ärenden och beträffande överföring till Sverige av flyktingar inom ramen för
vår flyktingkvot.
Det är mycket angeläget att hålla fast vid detta, oavsett om Sverige blir
medlem eller inte. Men det gäller också att ge uttrycket generös och solida-
risk flyktingpolitik, särskilt vid enskilda asylsökandes ärenden, en innebörd
som svarar mot den generösa svenska rättsliga traditionen och inte baserar
sig på de temporära regler som infördes den 13 december förra året. Risken
är stor att Sverige vid EG-medlemskap får ge avkall på sin lagstiftning och
rättstillämpning. Även en tidigare talare har gett uttryck för dessa farhågor
om alltför stor restriktivitet via EG, där är ett stort antal länder för just en
sådan mycket restriktiv politik.
Det är viktigt att Sverige intensifierar sina ansträngningar att inom ramen
för Europeiska säkerhetskonferensen medverka till en ny säkerhetsordning
för hela Europa. Det är först när en sådan säkerhetsordning kommer till
stånd som de verkliga förutsättningarna för EG som alleuropeiskt organ och
för Sverige att söka medlemskap föreligger. Det är också då som förutsätt-
ningarna föreligger för att svensk neutralitets- och säkerhetspolitik kan bibe-
hållas.
EGs kvarnar mal långsamt. Det faktum att Sverige, enligt vad som fram-
förts i debatten i dag, inte kan vinna medlemskap förrän om cirka fem år i
bästa fall är ett uttryck för detta. Om Sverige, vilket uppgetts tidigare, skulle
höra till de länder som EG helst vill ha som medlemmar, hur lång tid skall
det då ta för andra länder, särskilt i Öst- och Centraleuropa, om de någonsin
kan bli medlemmar?
Det kanske är symptomatiskt att de mest ivriga anhängarna av ett svenskt
medlemskap i EG inte talar om att alla europeiska stater kan bli medlemmar
i EG utan att man i dag i stället eftersträvar samarbete med och utveckling
för länderna i Öst- och Centraleuropa.
Problemet är således att EG av allt att döma för lång tid kommer att bli
ett exklusivt organ för västeuropeiska stater. Möjligheterna att påverka till
förmån för en annan och mera önskvärd utveckling torde vara begränsade.
Det behövs en realism i inställningen. Det gäller därför, enligt min mening,
att inta en mer eftertänksam och övervägd och avvaktande hållning än den
som kommit till uttryck i ett flertal anföranden här i dag.
Anf. 316 STURE ERICSON (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga till Hans Göran Franck att utrikes-
utskottet har diskuterat EG-ambassadörens uttalande som här citerades. Ut-
skottet har haft andra och, som utskottet bedömer det, mer tillförlitliga käl-
lor för de bedömningar som görs i betänkandet. De finns alltså med i bak-
grunden till betänkandet.
Det har sagts att beslutet att ge grönt ljus för en svensk medlemsansökan
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
199
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
200
nu fattas alltför snabbt. För dem som minns den intensiva EEC-debatten i
början av 70-talet och för dem som följt de senaste årens allt starkare fokuse-
ring på formerna för vårt EG-samarbete, kan dagens beslut inte komma som
någon överraskning.
Det som gjort det möjligt för neutrala stater i EFTA att nu ansöka om
fullt medlemskap i EG är det senaste årets drastiska förändringar i europeisk
politik. Den internationella miljö där vi under 90-talet skall forma svensk
utrikespolitik är en helt annan än den vi levt med sedan andra världskriget.
När man så här mot slutet av 1990 skall försöka peka på de säkerhetspoli-
tiska förändringar som förefaller att bli bestående, är de för oss viktigaste
följande:
Warszawapakten har i praktiken upplösts. Sovjet drar sig tillbaka inom
sina egna gränser och gör drastiska nedskärningar i sina konventionella styr-
kor. Det kommer att ta mycket lång tid att lösa den djupa ekonomiska krisen
i öst. Det mångnationella Sovjetsamväldet hotas av upplösning.
NATO däremot kommer under överskådlig tid att fortsätta att spela en
viktig roll, även om USAs direkta engagemang i Europa reduceras.
ESKs toppmöte i Paris har skapat en politisk och institutionell grund för
en framtida alleuropeisk fredsordning.
Det enade Tyskland blir Europas ekonomiskt och politiskt starkaste makt.
EGs tyngd och attraktionskraft på övriga europeiska stater ökar på de hit-
tillsvarande supermakternas bekostnad.
Det är detta radikalt förändrade säkerhetspolitiska läge i Europa som gör
det möjligt för Sverige och andra neutrala EFTA-länder att nu överväga
medlemskap i EG.
När man i framtiden skall beskriva det politiska förlopp som ledde fram
till det beslut riksdagen nu skall fatta, tror jag att många kommer att finna
att det verkligt avgörande steget togs av den socialdemokratiska partikon-
gressen den 18 september i år.
I kongressens uttalande i Europafrågan sades bl.a. följande:
”En central uppgift nu är att befästa den gemensamma säkerheten. Arbe-
tet inom den europeiska säkerhetskonferensen ESK bör syfta till att få till
stånd en alleuropeisk fredsordning. Målet är en ordning, där alla Europas
länder är så sammanflätade att ett krig i vår världsdel blir otänkbart. Målet
är så väl fungerande institutioner för konfliktlösning, att motsättningar kan
lösas, innan de utvecklas till militär konfrontation.
Förändringarna i Europa innebär, att de gamla säkerhetssystemen har bli-
vit föråldrade. Om dessa kan ersättas av ett system för gemensam säkerhet,
påverkas också förutsättningarna för den svenska säkerhetspolitiken, sådan
den traditionellt har varit utformad. Det utrikes- och säkerhetspolitiska sam-
arbetet inom EG kan också få en sådan inriktning, att det inte behöver om-
fatta en gemensam försvarspolitik. De traditionella hindren för att förena ett
svenskt medlemskap i EG och den svenska säkerhetspolitiken kan då falla.”
Med detta uttalande var rälsen lagd för den process som leder fram till
ansökan om ett svenskt medlemskap i EG.
Det är ingen som tror att den regeringskonferens EG inleder i slutet på
den här veckan, och som väntas pågå under våren 1991, kommer att resul-
tera i en gemensam försvarspolitik eller till majoritetsbeslut i centrala säker-
hetspolitiska frågor. Och det är detta som är avgörande. Det är detta som är
den hårda kärnan i vår neutralitetspolitik.
Finns det då inte andra neutralitetsproblem i samband med ett EG-med-
lemskap?
Eftersom vår speciella svenska form av neutralitetspolitik ger oss frihet att
i fredstid föra den utrikespolitik och handelspolitik vi finner lämplig binds vi
inte av några folkrättsliga hinder.
Artikel 224 i Romfördraget medger extraordinära åtgärder under krig och
krigsfara. En neutral stat kan därför i sådana situationer undgå såväl beslut
om rent säkerhetspolitiskt motiverade handelsåtgärder som beslut om sank-
tioner. Likaså kan en stat vidta åtgärder för att uppfylla sina förpliktelser
enligt FN-stadgan eller annat folkrättsligt arrangemang för fred och säker-
het - i vårt fall neutralitet i krig.
När man skall försöka bedöma Sveriges möjligheter att hävda sin neutrali-
tet som medlem i EG bör man ta med i bilden att då även andra neutrala
stater som Österrike, Schweiz, Irland - och med stor sannolikhet också Fin-
land - är medlemmar. Även eventuellt tillkommande centraleuropeiska
medlemmar ur den tidigare Warszawapaktskretsen torde föredra någon
form av neutralitet. Det är i det perspektivet naturligt att det västliga för-
svarssamarbetet sker vid sidan av EG via NATO, Västeuropeiska unionen
eller något annat organ.
Det är naturligtvis också i det här sammanhanget omöjligt att med någon
säkerhet uttala sig om framtiden. Men vi måste självfallet ändå använda vårt
omdöme, så långt det nu räcker. Den helt osannolika utveckling vi bevittnat
i Europa under det senaste året borde naturligtvis göra oss extra försiktiga.
Men vi måste samtidigt försöka utnyttja alla de möjligheter för en kon-
struktiv svensk politik som nu öppnar sig. Om vi verkligen vill vara med och
påverka utvecklingen i framtidens Europa, då gör vi det bäst som medlem i
EG. Där kan vi tillsammans med våra nordiska grannar, tillsammans med
andra neutrala länder eller tillsammans med andra likasinnande skapa oss
ett inflytande över vår egen och Europas framtid.
Vi får inte heller glömma, att alltsedan den invandrade generalen Berna-
dotte på 1830-talet för första gången på klingande franska formulerade Sve-
riges väpnade neutralitetspolitik har syftet varit att hålla vårt land utanför
krig och bidra till fred i vår omvärld. Det är mycket troligt att vi i framtiden
bättre fullföljer den politiken inom EG än utanför. Neutraliteten har ju alltid
varit ett medel för vår säkerhetspolitik, inte ett mål.
Fru talman! Jag har försökt koncentrera det här inlägget på vad jag upple-
ver som kärnfrågan i samband med en svensk medlemsansökan till EG. Man
kan naturligtvis också, vilket har skett här under dagen, värdera medlemska-
pet ur många andra aspekter - om vi vinner eller förlorar ekonomiskt, hur
fördelningspolitiken eller miljöpolitiken påverkas, vad som händer med det
unikt svenska i ett stort EG med mer än 350 miljoner européer, osv.
Många och långa samtal med socialdemokrater från många europeiska
länder, bl.a. i det i framtiden alltmer betydelsefulla Europaparlamentet, har
övertygat mig om att den politiska vänstern i Europa har mycket att vinna
på ett ökat samarbete inom EGs ram. Jag skall bara peka på några argument
som talar för det.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
201
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Sverige och den
västeuropeiska
integrationen
- EG är nödvändigt för att europeisk industri och annat näringsliv skall
kunna hävda sig i konkurrensen med USA och Japan och därmed kunna
utveckla välståndet bland de europeiska löntagarna. Utan tillväxt blir för-
delningspolitiken kraftlös.
- Internationaliseringen av företagen är en process som fortgår med eller
utan EG. Den gör det närmast omöjligt för ett enskilt europeiskt land att i
framtiden på egen hand bedriva exempelvis en expansiv ekonomisk politik
isolerad från omvärlden.
- EG ger oss en möjlighet att få kontroll över de multinationella koncer-
nerna. Vänstern organiserar sig nu på västeuropeisk nivå och samordnar
ståndpunkter och krav.
- Den västeuropeiska integrationen bjuder en möjlighet att i samarbete föra
en progressiv ekonomisk politik. Vänstern kan balansera och kontrollera
marknadskrafterna genom att skapa en ”social dimension” i EGs politik.
- Svensk arbetarrörelse är inte ensam i Europa om att prioritera full syssel-
sättning, jämställdhet, goda arbetsförhållanden, bättre yttre miljö och ar-
betsmiljö och ett effektivt skydd för konsumenterna. På de här och många
andra områden får vi i långa loppet mer att säga till om när vi samarbetar
med våra meningsfränder runt om i Europa.
Anf. 317 KRISTER SKÅNBERG (mp):
Fru talman! Jag träffade häromdagen Ivo Dubois, EGs ambassadör. Han
påpekade då för näringsutskottets ledamöter att det är nödvändigt med en
monetär och ekonomisk union för att få EGs inre marknad att fungera. Och
en lika nödvändig förutsättning är en viljestark och kraftfull politisk styr-
ning, vilket alltså skulle kräva en politisk union. Det skulle också innefatta
en gemensam utrikespolitik. Och som ambassadör Dubois sade, har man
sagt A får man säga B. Han ansåg att det var naturligt att det därav även
skulle följa ett militärt samarbete.
Det vore spännande att höra vilka källor som den svenska regeringen och
det socialdemokratiska partiets ledning bedömer vara mer att lita på än EGs
ambassadör Dubois. Och vad skulle han ha för intresse av att föra en annan
politik än sina uppdragsgivares? Det kommer han i så fall knappast att få
tillfälle att göra länge. Så vi får väl se hur det är med detta.
Fru talman! Vi har många gånger hört att regeringen har gjort andra be-
dömningar av EGs avsikter än vad man har kunnat läsa om i tidningarna och
se i TVs rapportering. EG har hela tiden talat om vilka regler som kommer
att gälla vid ett EES-avtal. Den svenska regeringen har försökt låtsas som
om så inte var fallet, som om EGs påpekanden inte var riktiga. Och gång
efter annan har vi fått se att EG naturligtvis har haft rätt, och den svenska
regeringen har fått erkänna att den har haft fel. Nu är vi där igen. Ivo Du-
bois, EGs ambassadör, har sagt sitt. Nu får vi här i kväll höra att det inte är
det som gäller. Det skall bli mycket spännande att se vem som har rätt den
här gången.
Jag vill göra en annan reflexion. Vi har här under debatten hört några
kvinnor som har haft en annan uppfattning om hur Sverige skall välja väg
och vilka konsekvenser det får. Jag tänker på Gunilla André, Birgitta Ham-
202
braeus, Gudrun Schyman, Annika Åhnberg och naturligtvis en rad av våra
miljöpartikvinnor.
Det görs tydligen en spännande skillnad av framtidsbedömningar mellan
kvinnor och män. Vi har nyss hört även Hans Göran Franck uttala vissa tvi-
vel. Men det tycks vara som om kvinnorna ser mer till framtiden än vad män-
nen gör.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beträffande beslutet, se nedan!)
På förslag av förste vice talmannen medgav kammaren att utrikesutskot-
tets betänkande UU8 fick företas till avgörande i början av arbetsplenum
onsdagen den 12 december.
Kammaren beslöt att ärendebehandlingen skulle fortsättas vid arbetsple-
num onsdagen den 12 december.
Anmäldes och bordlädes
Konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91 :KU15 Riksdagens förvaltningskontors verksamhet
1990/91:KU19 Riksdagens förvaltningskontors förslag om anslag på tilläggs-
budget till statsbudgeten för budgetåret 1990/91
1990/91 :KU20 Vissa normgivningsfrågor rörande riksbanken m.m.
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1990/91:SfU6 Studiestödsfrågor
1990/91 :SfU7 Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
1990/91 :SfU8 Mottagning av flyktingar
Socialutskottets betänkande
1990/91 :SoU9 Ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m.
Utbildningsutskottets betänkande
1990/91 :UbU3 Tilläggsbudget I
Bostadsutskottets betänkanden
1990/91 :BoU4 Ny bostadsfinansiering m.m.
1990/91 :BoU7 Teckning av aktier i Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag,
SBAB m.m.
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
203
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
51 § Kammaren åtskildes kl. 22.58.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 14 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 4§ anf. 33 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 66,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 27 § anf. 177 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 39 § anf. 245 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 49 § anf. 298 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Barbro Karlsson
204
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Tisdagen den 11 december
1 § Justering av protokollet............................... 1
2§ Hänvisning av ärende till utskott......................... 1
3 § Förnyad bordläggning................................. 1
4 § Sverige och den västeuropeiska integrationen............... 1
Utrikesutskottets betänkande UU8
Svar på interpellation 1990/91:67 om Sverige, EG och den so-
ciala tryggheten
Debatt
Margaretha af Ugglas (m)
Hadar Cars (fp)
Pär Granstedt (c)
Bengt Hurtig (v)
Per Gahrton (mp)
Stig Alemyr (s)
Carl Bildt (m)
Bengt Westerberg (fp)
Olof Johansson (c)
Gudrun Schyman (v)
Inger Schörling (mp)
Statsrådet Anita Gradin (s)
Andre vice talmannen (om debattreglerna)
(forts. 49 §)
5 § Övergång till frågestund............................... 80
Andre vice talmannen (om sammanträdets fortsättning under kväl-
len) ............................................ 80
6 § Svar på fråga 1990/91:287 om invandrarbarns svenskspråksträning
i förskolan....................................... 80
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Lena Öhrsvik (s)
7 § Svar på fråga 1990/91:255 om rättskemiska laboratoriet i Solna. . 82
Socialminister Ingela Thalén (s)
Gudrun Schyman (v)
8§ Svar på fråga 1990/91:256 om registrering av tandlagningsmate-
rials biverkningar.................................. 84
Socialminister Ingela Thalén (s)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
9§ Svar på fråga 1990/91:273 om datasystemet FAS 90........... 87
Socialminister Ingela Thalén (s)
Margit Gennser (m)
205
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
10 § Svar på fråga 1990/91:281 om donation av organ för transplanta-
tion ............................................ 91
Socialminister Ingela Thalén (s)
Margitta Edgren (fp)
11 § Svar på fråga 1990/91:286 om sjuktransporter med helikopter. . 92
Socialminister Ingela Thalén (s)
Olle Östrand (s)
12 § Svar på fråga 1990/91:272 om patent på liv................ 93
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Sven-Olof Petersson (c)
13 § Svar på fråga 1990/91:280 om ekonomiskt stöd till politiskt parti 95
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Sten Andersson i Malmö (m)
14 § Svar på fråga 1990/91:275 om uranbrytning i nationalparker ... 96
Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Eva Goés (mp)
15 § Svar på fråga 1990/91:290 om säkerheten vid kärnteknisk hante-
ring ............................................ 99
Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Eva Goés (mp)
16§ Svar på fråga 1990/91:298 om kadmium.................. 101
Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Åsa Domeij (mp)
17 § Svar på fråga 1990/91:300 om kvalitetsnormer för vatten och luft 103
Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Hans Leghammar (mp)
18 § Svar på fråga 1990/91:274 om statens energiverk............ 106
Industriminister Rune Molin (s)
19 § Svar på fråga 1990/91:299 om beskattningen av fossila bränslen 107
Industriminister Rune Molin (s)
Roy Ottosson (mp)
20 § Svar på fråga 1990/91:278 om grundskoleundervisningen...... 109
Statsrådet Göran Persson (s)
Ann-Cathrine Haglund (m)
21 § Svar på fråga 1990/91:302 om statens skola för vuxna i Norrkö-
ping ............................................ 113
Statsrådet Göran Persson (s)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
22 § Svar på fråga 1990/91:289 om Erasmus-stipendiater......... 114
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Ulf Melin (m)
23 § Svar på fråga 1990/91:244 om Östtimor................... 117
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Eva Goés (mp)
24 § Svar på fråga 1990/91:248 om en militär EG-organisation..... 118
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Per Gahrton (mp)
206
Svar på fråga 1990/91:252 om politiska rättegångar i Kina..... 121
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Pär Granstedt (c)
Svar på fråga 1990/91:271 om åtgärder för att få tillåtelse för barn
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
med dubbelt medborgarskap att lämna Irak............ . 124
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Per Gahrton (mp)
Svar på fråga 1990/91:276 om svensk neutralitetspolitik...... 125
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Lars Werner (v)
Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Svar på fråga 1990/91:277 om Sudan..................... 130
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Ylva Annerstedt (fp)
Svar på fråga 1990/91:288 om insynen i kommunala bolag..... 132
Civilminister Bengt K Å Johansson (s)
Margit Gennser (m)
Svar på fråga 1990/91:270 om lagen om allmän investeringsreserv 133
Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Lennart Brundander (c)
Svar på fråga 1990/91:282 om identitetsbyte............... 135
Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Margitta Edgren (fp)
Svar på fråga 1990/91:301 om gränstullstationen i Hån....... 137
Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Göthe Knutson (m)
Svar på fråga 1990/91:265 om pilbågsjakt................. 140
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
Gudrun Norberg (fp)
Svar på fråga 1990/91:284 om försöksanstalten Röbäcksdalen . . 142
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
Ulla Orring (fp)
Svar på fråga 1990/91:293 om den svenska lodjursstammen. . .. 144
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
Annika Åhnberg (v)
Svar på fråga 1990/91:295 om åtgärder för att stärka konsumen-
ternas intressen.................................... 145
Statsrådet Margot Wallström (s)
Annika Åhnberg (v)
Svar på fråga 1990/91:245 om kontrollen för körkortstillstånd. . 148
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Sten Andersson i Malmö (m)
Svar på fråga 1990/91:246 om flygning i obevakat luftrum..... 149
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Stina Eliasson (c)
Svar på frågorna 1990/91:257 och 291 om kommunikationerna i
Bergslagen....................................... 151
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
207
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
Maud Björnemalm (s)
Berit Oscarsson (s)
40 § Svar på fråga 1990/91:263 om bärighetshöjande åtgärder för
järnväg..........................................
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Roy Ottosson (mp)
41 § Svar på fråga 1990/91:279 om dispens från kravet på taxameter
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Sten Andersson i Malmö (m)
42 § Svar på fråga 1990/91:285 om förebyggande av olyckor i Öresund
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Karin Wegestål (s)
43 § Svar på fråga 1990/91:294 om investeringarna i infrastruktur. . .
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Maggi Mikaelsson (v)
44 § Svar på fråga 1990/91:219 om kurdiska flyktingar...........
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Berith Eriksson (v)
45 § Svar på fråga 1990/91:224 om homosexuella flyktingar.......
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
46 § Svar på frågorna 1990/91:235 och 236 om de asylsökande bulga-
rien-turkama.....................................
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Anna Horn af Rantzien (mp)
47 § Svar på fråga 1990/91:239 om tillämpningen av utlänningslag-
stiftningen .......................................
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
48 § Svar på fråga 1990/91:283 om balters möjlighet att få visum till
Sverige..........................................
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Gunnar Hökmark (m)
Ajournering...........................................
Återupptagna förhandlingar.............4.................
49 § Sverige och den västeuropeiska integrationen (UU8)........
(forts, från 4§)
Bertil Persson (m)
Birgitta Hambraeus (c)
Marianne Samuelsson (mp)
Gunilla André (c)
Anita Stenberg (mp)
Ines Uusmann (s)
Annika Åhnberg (v)
Förste vice talmannen
Lars Norberg (mp)
Gösta Lyngå (mp)
Paul Ciszuk (mp)
208
154
155
158
160
162
163
163
165
167
168
168
169
Kjell Dahlström (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)
Krister Skånberg (mp)
Hans Göran Franck (s)
Sture Ericson (s)
Beslut om uppskjuten votering............................. 203
Beslut om fortsatt ärendebehandling den 12 december........... 203
50 § Bordläggning...................................... 203
Prot. 1990/91:43
11 december 1990
209
gotab 97456, Stockholm 1991