
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1990/91:17</div>
<div class="sidhuvud_datum">Måndagen den 5 november</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 12.00</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>1 § Meddelande om ändring i kammarens
sammanträdesplan</pre><pre>Anf. 1 TALMANNEN:</pre><pre>Kammarsammanträdet i morgon, tisdagen den 6
november, inleds kl. 13.00 med remissdebatt om
regeringens skrivelse om åtgärder för att stabilisera
ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga
utgifterna.</pre><pre>Frågestunden följer efter remissdebatten med
början tidigast kl. 14.30.</pre><pre>2 § Återkomster</pre><pre>Talmannen meddelade att Hans Dau (m) den 1
november och Gunnar Nilsson (s) denna dag
återtagit sina platser i riksdagen, varigenom
tjänstgöringen som ersättare upphört för Marianne
Löfstedt och Lilian Svensson.</pre><pre>3 § Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollen för den 22, 23, 24, 25 och 26
oktober.</pre><pre>4 § Avsägelse</pre><pre>Talmannen meddelade att Marianne Stålberg (s)
anhållit om att fr.o.m. den 1 januari 1991 bli
entledigad från uppdraget som ledamot av
riksdagen på grund av att hon utsetts till
generaldirektör för glesbygdsverket.</pre><pre>Denna framställning bifölls av kammaren.</pre><pre>5 § Ledighet</pre><pre>Talmannen meddelade att Catarina Rönnung (s)
ansökt om ledighet under tiden den 12 november --
den 12 december för FN-uppdrag.</pre><pre>Kammaren biföll denna ansökan.</pre><pre>Talmannen anmälde att Conny Fredriksson (s)
skulle tjänstgöra som ersättare för Catarina
Rönnung.</pre><pre>6 § Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades</pre><pre>Proposition</pre><pre>1990/91:42 till näringsutskottet</pre><pre>Redogörelserna</pre><pre>1990/91:4 till utrikesutskottet</pre><pre>1990/91:5 till konstitutionsutskottet</pre><pre>Förslag</pre><pre>1990/91:11 till konstitutionsutskottet</pre><pre>Motionerna</pre><pre>1990/91:K1--K4 till konstitutionsutskottet</pre><pre>1990/91:Ju6--Ju8 till justitieutskottet</pre><pre>1990/91:N1--N4 till näringsutskottet</pre><pre>1990/91:Ju9 och Ju10 till justitieutskottet</pre><pre>1990/91:Jo31 till jordbruksutskottet</pre><pre>1990/91:N5 och N6 till näringsutskottet</pre><pre>1990/91:Ju11 och Ju12 till justitieutskottet</pre><pre>1990/91:Jo26--Jo30 till jordbruksutskottet</pre><pre>1990/91:So1--So8 till socialutskottet</pre><pre>7 § Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter</pre><pre>Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU1
och KU3</pre><pre>Finansutskottets betänkande 1990/91:FiU1 och
FiU2</pre><pre>Kulturutskottets betänkande 1990/91:KrU2</pre><pre>Näringsutskottets betänkande 1990/91:NU19</pre><pre>8 § Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades</pre><pre>Skrivelse</pre><pre>1990/91:50 Åtgärder för att stabilisera ekonomin
och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna</pre><pre>Proposition</pre><pre>1990/91:51 Vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m.</pre><pre>Skrivelse</pre><pre>1990/91:15 Redogörelse för behandling av
riksdagens skrivelser till regeringen</pre><pre>Förslag</pre><pre>1990/91:10 Riksdagens förvaltningskontors förslag
om anslag på tilläggsbudget till statsbudgeten för
budgetåret 1990/91</pre><pre>Redogörelse</pre><pre>1990/91:1 Justitieombudsmännens
ämbetsberättelse</pre><pre>Motionerna</pre><pre>med anledning av prop. 1990/91:9 Höjning av
Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.</pre><pre>1990/91:Fi4 av Pär Granstedt m.fl. (c)</pre><pre>1990/91:Fi5 av Lars Werner m.fl. (v)</pre><pre>1990/91:Fi6 av Carl Frick (mp)</pre><pre>med anledning av prop. 1990/91:13 Godkännande
av 1989 års internationella avtal om jute och
juteprodukter</pre><pre>1990/91:N7 av Nic Grönvall (m)</pre><pre>med anledning av prop. 1990/91:14 Ansvaret för
service och vård till äldre och handikappade m.m.</pre><pre>1990/91:So9 av Carl Bildt m.fl. (m)</pre><pre>1990/91:So10 av Margit Gennser m.fl. (m, fp, c)</pre><pre>1990/91:So11 av Karin Israelsson m.fl. (c, m, fp)</pre><pre>1990/91:So12 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, c,)</pre><pre>1990/91:So13 av Marianne Jönsson och Agne
Hansson (båda c)</pre><pre>1990/91:So14 av Lena Boström m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:So15 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)</pre><pre>1990/91:So16 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (båda
s)</pre><pre>1990/91:So17 av Ylva Annerstedt (fp)</pre><pre>1990/91:So18 av Lars Werner m.fl. (v)</pre><pre>1990/91:So19 av Margitta Edgren m.fl. (fp)</pre><pre>1990/91:So20 av Olof Johansson m.fl. (c)</pre><pre>1990/91:So21 av Doris Håvik (s)</pre><pre>1990/91:So22 av Isa Halvarsson och Lola
Björkquist (båda fp)</pre><pre>1990/91:So23 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)</pre><pre>med anledning av prop. 1990/91:18 Ansvaret för
skolan</pre><pre>1990/91:Ub1 av Ulla Orring (fp)</pre><pre>1990/91:Ub2 av Marianne Stålberg och Stina
Eliasson (s, c)</pre><pre>1990/91:Ub3 av Stina Gustavsson (c)</pre><pre>1990/91:Ub4 av Marianne Jönsson och Stina
Gustavsson (båda c)</pre><pre>1990/91:Ub5 av Carl Bildt m.fl. (m)</pre><pre>1990/91:Ub6 av Larz Johansson m.fl. (c)</pre><pre>1990/91:Ub7 av Rune Rydén m.fl. (m, fp, c, mp)</pre><pre>1990/91:Ub8 av Rune Rydén m.fl. (m, fp, c, mp)</pre><pre>1990/91:Ub9 av Rune Rydén m.fl. (m, fp, c, mp)</pre><pre>1990/91:Ub10 av Birger Hagård (m)</pre><pre>1990/91:Ub11 av Rune Thorén och Eva Rydén (båda
c)</pre><pre>1990/91:Ub12 av Ulf Melin (m)</pre><pre>1990/91:Ub13 av Jan Hyttring och Marianne
Jönsson (båda c)</pre><pre>1990/91:Ub14 av Lars Werner m.fl. (v)</pre><pre>1990/91:Ub15 av Marianne Jönsson och Agne
Hansson (båda c)</pre><pre>1990/91:Ub16 av Marianne Jönsson (c)</pre><pre>1990/91:Ub17 av Sven-Olof Petersson (c)</pre><pre>1990/91:Ub18 av Martin Olsson m.fl. (c, s, fp, mp)</pre><pre>1990/91:Ub19 av Ingvar Björk och Bo Nisson (båda
s)</pre><pre>1990/91:Ub20 av Hans Gustafsson m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub21 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub22 av Lahja Exner m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub23 av Jan Andersson m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub24 av Anneli Hultén m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub25 av Arne Mellqvist m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub26 av Monica Öhman m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub27 av Iris Mårtensson m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub28 av Elver Jonsson (fp)</pre><pre>1990/91:Ub29 av Anders G Högmark m.fl. (m)</pre><pre>1990/91:Ub30 av Grethe Lundblad m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub31 av Birger Andersson (c)</pre><pre>1990/91:Ub32 av Bengt-Ola Ryttar (s)</pre><pre>1990/91:Ub33 av Bengt-Ola Ryttar (s)</pre><pre>1990/91:Ub34 av Hans Nyhage m.fl. (m, s, fp, c)</pre><pre>1990/91:Ub35 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)</pre><pre>1990/91:Ub36 av Ingrid Hasselström Nyvall och
Charlotte Branting (båda fp)</pre><pre>1990/91:Ub37 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)</pre><pre>1990/91:Ub38 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Ub39 av Inga-Britt Johansson (s)</pre><pre>med anledning av skr. 1990/91:20 1990 års
redogörelse för de statliga företagen</pre><pre>1990/91:N8 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)</pre><pre>1990/91:N9 av Lars Norberg och Kjell Dahlström
(båda mp)</pre><pre>1990/91:N10 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c)</pre><pre>med anledning av prop. 1990/91:33 Ändring i lagen
(1984:351) om totalisatorskatt</pre><pre>1990/91:Sk13 av Jan Hyttring (c)</pre><pre>med anledning av prop. 1990/91:34 Ny
bostadsfinansiering, m.m.</pre><pre>1990/91:Bo1 av Hans Gustafsson m.fl. (s)</pre><pre>1990/91:Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m)</pre><pre>1990/91:Bo3 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)</pre><pre>1990/91:Bo4 av Bo Finnkvist (s)</pre><pre>1990/91:Bo5 av Olof Johanssom m.fl. (c)</pre><pre>1990/91:Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c)</pre><pre>1990/91:Bo7 av Bengt-Ola Ryttar och Johnny
Ahlqvist (båda s)</pre><pre>1990/91:Bo8 av Bengt-Ola Ryttar och Björn
Ericson (båda s)</pre><pre>1990/91:Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)</pre><pre>1990/91:Bo10 av Lars Werner m.fl. (v)</pre><pre>med anledning av prop. 1990/91:37
Vägtrafikskatten för utländska fordon, m.m.</pre><pre>1990/91:Sk14 av Roy Ottosson m.fl. (mp)</pre><pre>med anledning av prop. 1990/91:44 Ytterligare
försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga
sektorn</pre><pre>1990/91:K5 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)</pre><pre>1990/91:K6 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson
(båda mp)</pre><pre>1990/91:K7 av Margó Ingvardsson m.fl. (v)</pre><pre>1990/91:K8 av Bengt Kindbom (c)</pre><pre>1990/91:K9 av Anders Björck m.fl. (m)</pre><pre>1990/91:K10 av Göran Engström</pre><pre>med anledning av skr. 1990/91:49 Återkallelse av
förslag om treårsplan för Vattenfallkoncernen,
m.m.</pre><pre>1990/91:N11 av Karl Erik Olsson (c)</pre><pre>Justitieutskottets betänkanden</pre><pre>1990/91:JuU2 Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen</pre><pre>1990/91:JuU3 Vissa straffrättsliga frågor m.m.</pre><pre>1990/91:JuU4 Utvidgad rätt till målsägandebiträde,
m.m.</pre><pre>Försvarsutskottets betänkanden</pre><pre>1990/91:FöU1 Transporter av farligt gods</pre><pre>1990/91:FöU2 Sotning</pre><pre>1990/91:FöU3 Vissa markfrågor</pre><pre>1990/91:FöU4 Vapenfri tjänst</pre><pre>Trafikutskottets betänkande</pre><pre>1990/91:TU4 Lag om tillfälliga bilförbud</pre><pre>Näringsutskottets betänkanden</pre><pre>1990/91:NU3 Bilindustrin</pre><pre>1990/91:NU5 Kärntekniklagens förbud mot vissa
förberedande åtgärder</pre><pre>Bostadsutskottets betänkande</pre><pre>1990/91:BoU3 Fastighetsbildning för landsbygdens
behov m.m.</pre><pre>9 § Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts</pre><pre>den 26 oktober</pre><pre>1990/91:69 av Sten Andersson i Malmö (m) till
statsrådet Maj-Lis Lööw om Sveriges beredskap
inför en invandring från Sovjetunionen:</pre><pre>Enligt uppgifter i massmedia kan det förväntas en
massflykt mästa år från Sovjetunionen främst på
grund av den enorma misär många människor där
lever i. T.ex. är bristen på livsmedel och medicin
akut i stora delar av landet. Många
sovjetmedborgare lever nu, på grund av kaos i
ekonomin, under villkor vi svårligen kan föreställa
oss.</pre><pre>Att upprätta en fungerande marknadsekonomi i
Sovjetunionen kommer att ta långt tid och kräva
mycken möda. Därför kan man ha förståelse för att
många vill lämna landet. Men ett sådant agerande
är långsiktigt förödande för Sovjetunionens
möjligheter att bygga upp en ekonomi till gagn för
hela landets befolkning.</pre><pre>Sovjetunionen är i grunden ett rikt land, men tyvärr
misskött under många år av en diktatorisk
kommunistisk planekonomi. Det absolut värsta
som kan hända är att de med god utbildning och
förmåga att aktivt deltaga i återuppbyggnaden
lämnar landet.</pre><pre>Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta och
vad har gjorts med tanke på en förväntad massflykt
från Sovjetunionen?</pre><pre>den 29 oktober</pre><pre>1990/91:70 av Eva Goe s (mp) till utrikesministern
om svenskt stöd åt albaner i Kosovoprovinsen i
Jugoslavien:</pre><pre>Sverige har i dag flyktingar från Kosovoprovinsen i
albanska Kosovo i Jugoslavien. Dessa jugoslav-
albaner måste betraktas som politiska flyktingar.
De har lämnat sitt land av politiska skäl, men i
Sverige bedöms de inte, utom i enskilda fall, som
politiska flyktingar. Situationen för befolkningen
med albanskt ursprung i Kosovo är svår. Den
serbiskt dominerade centralmakten vidtar
systematiskt åtgärder för att förtrycka folket och
undergräva den albanska kulturen.</pre><pre>Det enda albanerna i Kosovo vill är att provinsen
skall få samma status som landets övriga
delrepubliker, eftersom de annars fruktar att den
albanska kulturen i Jugoslavien kommer att
försvinna.</pre><pre>Sociala orättvisor, indragna barnbidrag, inskränkt
hälsovård och inskränkta övriga sociala rättigheter
har förts in i en lag som endast gäller albaner. Lagen
för lindriga politiska brott har skärpts under 1989.
Om någon offentligt uttalar att Kosovo skall bli
republik, kan denne förvänta sig ett fängelsestraff
från 60 dagar upp till ett år mot tidigare 30 till 60
dagar. Albaner drabbas av hårdare straff än den
övriga befolkningen. Under åren 1981--1988 togs
enligt officiell statistik, 500 000 albaner in för förhör
av politiska skäl. Intellektuella, potentiella ledare,
sätts i specialisolering. Många har sviter av den
tortyr som förekommer där.</pre><pre>Läget har ytterligare skärpts under 1989 och 1990.
Serbien upplöste Kosovos parlament den 5 juli
1990. Det råder direktstyre över hela provinsen av
Serbiens polismyndighet. Människor som
demonstrerat mot de systematiska
inskränkningarna i automin, har polisen/milisen
öppnat eld mot och många har dödats. Tusentals
albanska barn och ungdomar har tagits om hand på
sjukhus för oförklarliga förgiftningar. Tiotusentals
journalister med albanskt ursprung förvägras
arbete på tidningar och radio/TV. Inga nyheter
förmedlas på albanska, med andra ord råder ingen
som helst yttrandefrihet eller nyhetsförmedling för
dessa grupper.</pre><pre>I dag råder terror i Kosovo och risken för
inbördeskrig är överhängande. Folket har hittills
tagit till fredliga medel, men deras tålamod tryter.</pre><pre>Man försöker skrämma kosovo-albanerna till
tystnad genom att omringa byar, skjuta på
oskyldiga människor, döda, såra, misshandla samt
arrestera kvinnor och barn. Många försöker fly
utomlands, bl.a. till Sverige. Dessa, flyende undan
terrorn, kräver att bli betraktade som politiska
flyktingar. De vädjar till regeringen och
invandrarverket att informera sig mer om vad som
händer i Kosovo genom att skicka en delegation dit,
helst inofficiellt.</pre><pre>Ett videoband som illustrerar polismisshandel på
öppen gata, skottskadade ungdomar, förgiftning av
skolungdomar och barn, albanska ungdomar
ihjälskjutna under militärtjänstgöring finns
tillgänglig och har visats för UD.</pre><pre>1.  Hur reagerar eller kommer utrikesministern att
agera för kosovo-albanerna -- nationellt och
internationellt?</pre><pre>2.  Är utrikesministern och regeringen beredd att
sända en delegation till Kosovo?</pre><pre>3.  Betraktar utrikesministern och regeringen
kosovo-albaner som politiska flyktingar?</pre><pre>4.  Är utrikesministern och regeringen beredd och
villig att se videoupptagningen från Kosovo?</pre><pre>1990/91:71 av Bengt-Ola Ryttar (s) till
utrikesministern om det politiska våldet i
Colombia:</pre><pre>I februari 1989 svarade utrikesministern på min
fråga om det politiska våldet i Colombia, att
regeringen självfallet även fortsättningsvis noga
skulle följa utvecklingen i Colombia och påvisade
att Sverige på olika sätt är aktivt i frågan.</pre><pre>I Colombia har en ny president installerats. Han
har upprepat sitt löfte att bekämpa
narkotikamaffian. Detta är gott och väl, men
narkotikavåldet har i alltför hög grad fått prägla
rapporteringen om tillståndet i landet. Att en viss
mobilisering mot narkotikan genomförs får inte
dölja det faktum att huvudproblemet i Colombia är
att vänstersympatisörer, fackliga företrädare,
lärare, bönder och kämpar för mänskliga
rättigheter dödas eller försvinner i förfärande
utsträckning. Föreställningen att
narkotikakartellerna och gerillan samarbetar i
någon högre utsträckning är osannolik, eftersom
deras intressen inte sammanfaller till någon del.</pre><pre>Våldet i Colombia är av gammalt datum.
Narkotikakartellerna blev inte en maktfaktor
förrän under 70-talet, och först då blev de också en
källa till våld.</pre><pre>Narkotikavåldet är inte renodlat kriminellt utan går
ofta hand i hand med det politiska våldet, utövat av
militär, polis, jordägare, gerilla och paramilitärer.
De senare är ofta finansierade av narkotikapengar.
Tills helt nyligen kunde också militären helt lagligt
förse paramilitärerna med vapen.</pre><pre>Colombia uppfyller i stort de formella kraven på en
demokrati, man har flerpartisystem och ''hemliga''
val. Man har rättsvårdande myndigheter av typ JK,
med betydligt större personella resurser än här i
Sverige. Men i praktiken har man ingen frihet att
arbeta fackligt och politiskt. Vid ett besök i Bogota
kunde jag konstatera att M 19-gerillan, som blev ett
politiskt parti efter en uppgörelse med den förre
presidenten, har sitt kontor vid en gata som är
avspärrad av poliser, i ett hus som är omringat av
polis, med ett helt gäng automatvapenbeväpnade
egna vakter i förrummet. Att Union Patrioticos
företrädare bär skottsäkra västar när jag träffar
dem, att de parkerar bilar utanför sitt högkvarter
på ett sådant sätt att ingen skall kunna komma nära
med en bilbomb, att ingen taxi törs stanna utanför,
att 1 000--1 500 av partiets företrädare dödats, är ett
faktum. Sedan 1987 har fyra ur ledningen och
massvis av medlemmar i småbondeorganisationen
ANUC dödats.</pre><pre>I förra veckan, vecka 43, dödades ytterligare en
företrädare för ANUC, två fackliga förtroendemän
för oljepalmsarbetarna och nio civila i Cordoba,
varav fem barn som halshöggs. Ett attentat begicks
också mot en företrädare för livsmedelsarbetarna.</pre><pre>Det är med livet som insats man kan delta i
samhällsarbete i Colombia.</pre><pre>Kokainkriget löser i bästa fall ett problem, men
skapar flera nya. Det är ett omvittnat faktum i
Colombia att de vapen som USA bistår den
colombianska regeringen med är mer användbara
för gerillabekämpning än för narkotikakrig.
Dessutom används de för ''gerillakrig'' där ingen
gerilla finns. I stora områden har
bondebefolkningen tvingats fly, och människor
vistas nu i flyktingläger med ännu mindre
möjligheter att klara sin försörjning än tidigare.
USAs inblandning bäddar också för andra framtida
problem på den politiska och fackliga arenan.
Kriget mot narkotikan går knappast att vinna annat
än lokalt, men ger utomordentligt goda möjligheter
att mörda och förfölja alla som arbetar för de
grundläggande mänskliga rättigheterna i
Colombia.</pre><pre>President Gaviria blir inte trovärdig för de krafter
inom rättsväsendet som stått emot korruption och
hotet att bli mördade förrän han driver igenom
lagar som gör det möjligt att komma åt
mördarpacken. Några exempel på åtgärder som
måste genomföras är:</pre><pre>--  Militärer skall dömas av civila domstolar, inte av
sina egna.</pre><pre>--  Ansvariga måste ställas till svars oavsett var i
den militära hierarkin de befinner sig.</pre><pre>--  Att vara ansvarig för personers försvinnande
måste kriminaliseras.</pre><pre>--  Mordhotade måste ges skydd av staten -- det
tycks inte saknas resurser för att bevaka och
beskydda överklasskvarteren.</pre><pre>--  Röda Korset och andra organisationer för
mänskliga rättigheter måste få fritt tillträde till
fängelser och andra platser där aktivister av olika
slag kan hållas fångna.</pre><pre>--  Reglerna för frihetsberövande måste få en sådan
utformning att godtycke och övergrepp upphör.
Detta torde knappast vara möjligt om man inte
lyckas få till stånd ett institutionellt ansvar när våld
utövas av företrädare för staten.</pre><pre>--  Och, inte minst, den lagstiftning som redan finns
måste följas och respekteras.</pre><pre>Vid rättsvårdande myndigheter sprider sig nu
insikten om att Colombias problem har sitt
ursprung i den socioekonomiska situationen.</pre><pre>Av de colombianska arbetarna arbetar 56 % i den
svarta eller gråa sektorn. Av dem som återstår är
hälften inte tillsvidareanställda (vilket är en
förutsättning för att få organisera sig) -- det återstår
alltså 22 % som över huvud taget kan anslutas till
en fackförening. Förutsättningarna för fackligt
arbete är utomordentligt dåliga. Arbetsministeriet
avgör om en fackförening får bildas och kan även
upplösa den och konfiskera dess tillgångar.
Arbetsministeriet skall också godkänna den
fackliga styrelsen. Protokoll och medlemslistor
skall också sändas dit. Korruptionen gör att
företagen har goda möjligheter att motverka all
meningsfull facklig verksamhet. Som om dessa
förhållanden inte vore nog, förbereds nu en ny
arbetslagstiftning som tar sikte på att ytterligare
försämra förutsättningarna för fackligt arbete i
Colombia.</pre><pre>--  Den klart antifackliga lagstiftningen måste
reformeras till det bättre, och inte -- som nu föreslås
av regeringen -- försämras.</pre><pre>--  Arbetsrätten måste i grunden förändras.</pre><pre>--  Den mycket svåra process som ligger bakom
bildandet av landsorganisationen CUT måste
premieras med ett massivt stöd från bl.a. Sverige.</pre><pre>Den 9 december skall en konstituerande församling
väljas i allmänna val. Detta har under lång tid varit
ett starkt krav från de progressiva krafterna i
landet. Man ser detta som den enda möjligheten att
komma ur våldsspiralen. Striden har stått het om
församlingens sammansättning och uppgift.
Regeringens linje har varit en smal bas bestående
främst av parlamentariker. De progressiva
krafterna har slagits för en församling med bredast
möjliga bas. Högsta domstolen har förklarat
regeringens linje olaglig och därigenom möjliggjort
en bredare sammansättning och vidgade
befogenheter för den konstituerande församlingen.
Tyvärr får nog ändå församlingen för smal bas och
kommer att i alltför hög utsträckning präglas av
etablerade krafter för att kunna åstadkomma de
förändringar som situationen kräver.</pre><pre>Ännu återstår en lång mödosam väg för att skapa
människovärdiga förhållanden för Colombias
fattiga och förtryckta. Den uppgiften klarar inte det
nuvarande politiska etablissemanget.
Öststatsdiktaturerna har misslyckats med att ge
sina medborgare ett anständigt liv, därför har de
störtat samman. I det fallet är makten starkt
koncentrerad och lätt att identifiera. När det gäller
en formell demokrati som Colombias, där så många
grupper och krafter skapar en fullständigt absurd
situation för befolkningen, är måltavlan mycket
suddigare. Det liberal-konservativa
etablissemanget som sitter i knäet på de
ekonomiska intressena är betydligt segare till sin
struktur, och är svårare att mobilisera motstånd
mot.</pre><pre>Nyligen publicerade organisationen för mänskliga
rättigheter, Americas Watch, en rapport av vilken
det framgår att 23 000 mord begås i Colombia varje
år, och att situationen förvärras av att USA ökar sitt
stöd till polis och militär.</pre><pre>Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att
motverka det politiska våldet i Colombia?</pre><pre>1990/91:72 av Lars Norberg (mp) till
industriministern om den långsiktiga
energiplaneringen:</pre><pre>Vi befinner oss sedan något år i den besynnerliga
situationen att såväl miljörörelsen,
antikärnkraftrörelsen och miljöpartiet de gröna
som moderata samlingspartiet och storindustrins
företrädare anklagar regeringen för brist på klara
besked om den långsiktiga energiförsörjningen i
Sverige. Givetvis har dessa två grupperingar vitt
skilda uppfattningar om vad som är en önskvärd
framtid för Sverige, men de är eniga om en sak. Det
behövs en klar och långsiktig energipolitik.</pre><pre>Jag skall inte i denna interpellation ta upp
kärnkraftsfrågan trots att den är en huvudorsak till
avsaknad av energipolitik, eftersom den är föremål
för förhandlingar i skrivande stund. I stället vill jag
ta upp den långsiktiga målsättningen för svensk
energipolitik, helt oberoende av
kärnkraftavvecklingen. En sådan målsättning kan
fastställas oberoende av kärnkraftsavvecklingen, i
all synnerhet om det långsiktiga målet ligger efter
år 2010.</pre><pre>FNs kommission för miljö och utveckling, den s.k.
Brundtlandkommissionen, rekommenderade 1987
de industrialiserade länderna att halvera sin
energiförbrukning. Målet borde uppnås inom en
tidsperiod på 40 á 50 år.</pre><pre>I detta har miljöministern och tidigare
energiministern Birgitta Dahl flera gånger instämt.
Jag citerar:</pre><pre>''Vi vet att världen inte överlever om alla använder
lika mycket energi som Sverige. Vi kan och måste
klara oss på hälften så mycket som i dag.''
Uttalande på Världsmiljödagen den 5 juni 1989.)</pre><pre>''Om en global klimatkonvention skall bli effektiv
måste rika industriländer som Sverige minska sin
energianvändning med minst 50 % under de
närmaste decennierna. Vi måste höja
energihushållningsmålen.'' (Enligt Dagens Nyheter
den 22 augusti 1989.)</pre><pre>FNs miljöexperter har uttalat att utsläppen av
växthusgaser måste minska med 80 á 85 % om
mänskligheten skall kunna förhindra stora och
svårbedömbara men sannolikt katastrofala
klimatförändringar. Torontokonferensen om The
changing Atmosphere krävde 1988 att CO2-
utsläppen globalt skall minska med minst 20 % till
år 2005.</pre><pre>Den danska regeringen har tagit dessa välgrundade
rekommendationer på allvar och fastställt en
energiplan som har som första mål att fram till år
2005 reducera den totala energianvändningen med
15 % och utsläppen av CO2 med 20 %. Detta avser
man åstadkomma genom ett
energihushållningsprogram med: 1 % av den totala
energianvändningen per år, en fördubbling av
biobränsleanvändningen, satsning på vindkraft,
byte i stor utsträckning från kol och olja till
naturgas. Denna inriktning avser den danska
regeringen att söka få genomförd på nordisk nivå.</pre><pre>Miljöpartiet de gröna har alltsedan sitt
riksdagsinträde i motioner krävt en långsiktig
energiplan baserad på:</pre><pre>1. En årlig reduktion av energiförbrukningen om
2 % per år genom effektivisering samt
strukturförändringar av trafiken, vilket ger
reduktion med 40 % på 25 år och en halvering på 35
år.</pre><pre>2. En reduktion av fossilbränsleanvändningen med
85 % på 25 år.</pre><pre>3. En fördubbling av biobränsleänvändningen på
25 år.</pre><pre>4. En satsning på vindkraft som ger 17 TWh på 25
år.</pre><pre>Vi har också anvisat ekonomiska styrmedel och
lagförslag för att förverkliga dessa målsättningar.</pre><pre>Ovannämnda fakta föranleder mig att ställa
följande frågor till industriministern.</pre><pre>1. Kan industriministern bekräfta att statsrådet
Birgitta Dahls uttalanden enligt ovan representerar
regeringens långsiktiga målsättning?</pre><pre>2. Avser regeringen att lägga fram konkreta planer
för reduktion av total energianvändning och
minskade koldioxidutsläpp?</pre><pre>3. Eftersom jag utgår ifrån att svaret bli ja,
fullföljer jag frågan: När kommer dessa planer, och
hur kommer den övergripande målsättningen att se
ut i kvantitativa termer?</pre><pre>1990/91:73 av Hans Leghammar (mp) till
utbildningsministern om skolutbildningen i EG-
frågor:</pre><pre>Får elever i dagens skolor kunskaper för att sätta sig
in i dagsaktuella frågor?</pre><pre>En levande demokrati, liksom demokratier över
huvud taget, kräver bl.a. kunskaper,
informationsfrihet och fri opinionsbildning. Det är
de flesta av oss som arbetar politiskt överens om.
Men hur är det i verkligheten?</pre><pre>Under en vecka i september var jag ute och besökte
en verklighet, nämligen gymnasieskolorna i
Halland. Jag höll lektioner och gav politisk
information under rubriken: ''Är det meningsfullt
att engagera sig i politiken?''</pre><pre>Det blev många spännande möten med pigga och
intresserade elever, men dess värre också mycket
frustrerande, eftersom eleverna ansåg att de inte
får tillräcklig information för att kunna engagera sig
i dagsaktuella frågor.</pre><pre>Ett exempel var elevernas kunskapsbrist i EG-
frågan. När jag frågade dem om deras kunskaper
om t.ex. EGs beslutsprocess, var det bara en kille
av flera hundra elever som jag träffade under
veckan som kunde redogöra någorlunda för
beslutsprocessen i EG. Ännu värre var att bara ett
fåtal av lärarna i samhällskunskap på gymnasienivå
hade kunskap om hur EGs beslut fattas, och ingen
kunde redogöra för hur beslutsprocessen verkligen
ser ut. Samtidigt erkände de att den enda litteratur
som fanns i ämnet kom från SAF.</pre><pre>Jag har nu i efterhand fått reda på att SÖ har gett
ut en bok som ger en litet bredare bild än den som
SAF presenterar i sina publikationer, men den finns
tydligen inte ute på skolorna och gör därför ingen
nytta.</pre><pre>Min fråga till utbildningsministern blir därför:</pre><pre>Anser utbildningsministern att ministern har tagit
sitt ansvar för att lärare och elever får den
utbildning de bör få i EG-frågor och andra
dagsaktuella frågor?</pre><pre>1990/91:74 avGudrun Schyman (v) till
utrikesministern om svenskt EG-medlemskap och
neutralitetspolitiken:</pre><pre>Vid en presskonferens den 26 oktober 1990
meddelade statsminister Ingvar Carlsson:
''Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om
Europapolitiken som tydligare och i mer positiva
ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem
av Europeiska gemenskapen.''</pre><pre>I Dagens Nyheter den 29 oktober kunde man läsa
följande:</pre><pre>''Den europeiska gemenskapen EG tog på
söndagen det första konkreta steget mot en politisk
union. I slutkommunikéen från toppmötet i Rom
slås fast att inget område inom utrikespolitiken ska
undantas.'' Beslutet går betydligt längre än vad
många hade väntat sig. Den politiska unionen skall
innehålla både säkerhetspolitiskt och
utrikespolitiskt samarbete.</pre><pre>Grundidén är att flytta stora delar av ländernas
säkerhetspolitiska och utrikespolitiska beslut från
nationell nivå till EG-nivå. Det kan t.ex. gälla
sanktioner mot ett land eller åtgärder vid
internationella kriser, som nu senast i Persiska
viken. Ett problem blir att avgöra vilka frågor som
skall flyttas upp på EG-nivå, men enligt ett förslag
i kommissionen skall alla frågor som inte berör
medlemsländernas före detta kolonier betraktas
som gemensamma EG-frågor.</pre><pre>När det gäller säkerhetspolitik diskuteras att
utvidga samarbetet, som i dag begränsat till
politiska och ekonomiska aspekter. Här finns flera
förslag: samordning av militära initiativ vid
internationella kriser, industriellt och teknologiskt
samarbete på det militära området, exportkontroll
av militär utrustning m.m. Det finns också förslag
om att samordna försvarspolitiken genom att
inlemma Västeuropeiska unionen (WEU) med
EG.</pre><pre>Regeringens deklaration om ett nytt och mer
''positivt'' riksdagsbeslut vad gäller EG-
medlemskap har hälsats med stor entusiasm av de
flesta EG-företrädarna. Samtidigt har bl.a. EG-
kommissionens vice president Martin Bangemann
klart uttalat att han anser ett framtida svenskt
medlemskap oförenligt med den nuvarande
svenska netrualitetspolitiken. Men han har också
noterat att bl.a. Sverige håller på att ''omdefiniera
sin neutralitet inom de nya ramarna''.</pre><pre>Mot bakgrund av de stora internationella
förändringarna som ägt rum under de senaste åren
är det logiskt att föra en diskussion om vad den
svenska neutralitetspolitiken innebär -- och kanske
ännu viktigare -- vad den borde innebära.</pre><pre>Sveriges neutrala status är inte bara en fråga om hur
vi som land skall förhålla oss till internationella
pakter och militära allianser. Det är också fråga om
hur vi kan använda vår neutrala status i det
internationella arbetet för fred och nedrustning.
När kriget är mindre sannolikt blir freds- och
neutralitetspolitiken allt viktigare.</pre><pre>En aktivt neutralitetspolitik förutsätter att man inte
bara ser den legala sidan av neutraliteten utan
också, och framför allt lyfter fram den politiska
sidan av neutralitetsbegreppet, d.v.s. att man ser
neutraliteten som ett verktyg i det internationella
arbetet för fred och nedrustning.</pre><pre>Neutralitetspolitiken får inte vara statisk och
oförmögen till anpassning i en föränderlig
verklighet. I dag krävs därför en nydefiniering av
begreppet neutralitet och ett stärkt samarbete
mellan de neutrala länderna inom
nedrustningsområdet.</pre><pre>Regeringens ''nya'' inställning till ett EG-
medlemskap är därför oroande. Den svenska
neutralitetspolitiken förklaras om ''onödig'' bara
därför att den traditionella öst-väst-konflikten
klingar av. Vad vi samtidigt bevittnar är ju en
upptrappning av nord-syd-konflikten där -- om det
säkerhetspolitiska samarbetet förverkligas -- EG
redan om något år blir att betrakta en avgörande
kraft i ''Nord''.</pre><pre>Att Sverige -- som fortfarande har ett gott anseende
i tredje världen -- i detta läge av växande nord-syd-
konflikt skulle ansluta sig till de gamla
kolonialmakternas samordnade utrikespolitik vore
ett allvarligt misstag.</pre><pre>Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa
följande frågor till utrikesministern:</pre><pre>1.  Hur definierar utrikesministern den svenska
neutralitetspolitikens uppgift i dag?</pre><pre>2.  Anser utrikesministern att den svenska
neutralitetspolitiken står i överensstämmelse med
EGs beslut om att samordna sin utrikespolitik?</pre><pre>3.  Anser utrikesministern att Sverige, om vi
ansluter oss till ett EG med samordnad
utrikespolitik, fortfarande skulle kunna spela en
aktiv roll i nedrustningsprocessen?</pre><pre>4.  Anser utrikesministern det vara riktigt att
Sverige i en tid av växande nord-syd-konflikt skall
ansluta sig till ett EG som kommer att ha en
samordnad utrikespolitik?</pre><pre>den 2 november</pre><pre>1990/91:75 av Ragnhild Pohanka (mp) till
jordbruksministern om rotdeformationer på
barrträd m.m.:</pre><pre>Om ''rotsnurr''.</pre><pre>När krav formuleras på barrträdsplantor talas det i
första hand om att rötterna skall försörja plantorna
med näring och vatten. Man glömmer lätt bort att
rötterna också skall förankra dem i marken så, att
deras framtida stabilitet inte äventyras.</pre><pre>Under början av 70-talet användes en planttyp som
kallades paperpot. Inuti ''poten'' började s.k.
rotsnurr utvecklas, speciellt om plantorna var litet
äldre. Ibland märktes detta relativt snabbt,
speciellt i känsliga klimatlägen eller vid
vattenstress. Men även 14-15-åriga planteringar, till
synes friska, har vid stormtillfällen legat som
plockepinn i skogen, då deras stabilitet genom
rotsnurr varit oerhört dålig.</pre><pre>Sedan dess har en del nya planttyper fått liknande
effekt, t.ex. Pottebrett eller modifierad
Kopparforsmetod.</pre><pre>Vid fältundersökningar har jag fått se både
nyplanteringar, 3-åriga, 5-6- och 15-åriga
planteringar där hälften, kanske ännu fler plantor,
varit behäftade med rotsnurr, främst
tallplanteringar.</pre><pre>En utredning bör tillsättas, som undersöker
omfattningen av rotskador vid plantering på
framför allt tall ända sedan början av 70-talet.</pre><pre>Skador förekommer på domänverkets,
skogsbolagens och privat skogsägares marker.</pre><pre>Ännu planteras på sina håll med plantor, som
orsakar rotdeformationer och instabilitet.</pre><pre>Vilken omfattning problemet har vet ingen, och det
är därför jag vill veta vilka åtgärder
jordbruksministern är beredd att vidta. Varje år en
sådan här plantering växer är en ekonomisk förlust.
Omfattande fältundersökningar skulle kunna
minska den förlusten.</pre><pre>Med anledning av ovanstående vill jag ställa
följande frågor:</pre><pre>1.  Är jordbruksministern beredd att tillsätta en
utredning, som undersöker omfattningen av
rotdeformationer som orsakar instabilitet, s.k.
rotsnurr?</pre><pre>2.  Är jordbruksministern beredd att, gärna med
hjälp av skogsbolag och privata skogsägare, låta
göra tillräckligt med fältundersökningar för att få
en överblick av omfattningen av dessa skador?</pre><pre>1990/91:76 av Siw Persson (fp) till civilministern om
samarbetet mellan tull och polis:</pre><pre>I en artikel i DN den 4 september 1990 uppges
tullen och rikskriminalen, trots upprepade försök,
inte kunna lösa en kompetenskonflikt.
Generaltulldirektören sägs ha skrivit ett brev till
rikspolischefen, där han bl.a. nämner att den
uppkomna situationen knappast överensstämmer
med de principdeklarationer som polisen lagt fast.</pre><pre>Anledningen till kompetenstvisten synes vara att
rikskriminalen vill ställa tullen utanför samarbetet
inom området, under hänvisning till att spaning
mot narkotikasmugglare är ett typiskt polisarbete
och att man inte kan blanda kompetenser.</pre><pre>Detta tycks vara ett stort problem på central nivå
till skillnad från regionalt/lokalt tull- och
polissamarbete, som fungerar bra.</pre><pre>I det för samhället oerhört viktiga arbetet med att
bekämpa narkotikabrottsligheten är det ett
grundläggande krav att myndigheterna som verkar
på området samarbetar i stället för att bekämpa
varandra. Med de begränsade resurser som står till
buds har man knappast råd att ägna tid åt ''bråk''
om revir. De enda som tjänar på detta är
narkotikabrottslingarna.</pre><pre>Med anledning av detta vill jag ställa följande
frågor till civilministern:</pre><pre>1.  Har man löst konflikten?</pre><pre>2.  Föreskriver inte 3 § polislagen att polisen skall
samarbeta med bl.a. tullen?</pre><pre>3.  Hur fungerar samarbetet mellan tull och polis i
narkotikabekämpningen?</pre><pre>4.  Om kompetenskonflikten ej lösts, vad avser
man inom regeringen vidta för åtgärder för att lösa
frågan?</pre><pre></pre><pre>10 § Anmälan om frågor</pre><pre>Anmäldes att följande frågor framställts</pre><pre>den 29 oktober</pre><pre>1990/91:143 av Barbro Westerholm (fp) till
socialministern om ökad framställning av
antihemofilifaktorer ur fårmjölk:</pre><pre>I Sverige finns 617 personer med blödarsjuka som
kräver behandling. Av dessa uppges hälften vara
mycket behandlingskrävande. De behöver bl.a.
blod och antihemofilifaktorer, som i dag framställs
ur blod.</pre><pre>Blod är en bristvara i svensk hälso- och sjukvård.
Med genteknikens hjälp kan man i Sverige
framställa antihemofilifaktorer ur fårmjölk i stället
för ur blod, men den diskussion med ifrågasättande
av genteknikens utnyttjande som förts under
senare år har avhållit forskare och indstri från att
utnyttja dessa möjligheter.</pre><pre>Med anledning av ovanstående vill jag ställa
följande fråga:</pre><pre>Vad avser socialministern att göra för att stimulera
framställningen av antihemofilifaktorer via
fårmjölk och därmed bidra till ett mer rationellt
utnyttjande av det blod vi har tillgång till?</pre><pre>1990/91:144 av Karl-Gösta Svenson (m) till
finansministern om lagstiftningen om brutet
räkenskapsår:</pre><pre>En riksdagsmajoritet har nyligen beslutat att
enskilda näringsidkare i fortsättningen endast får
tillämpa kalenderår som räkenskapsår. Fortfarande
kan aktiebolag utnyttja s.k. brutna räkenskapsår.</pre><pre>I de fall enskild näringsidkare äger mer än hälften
av aktierna i ett aktiebolag föreligger koncern.
Samtliga i koncernen ingående företag måste
tillämpa samma räkenskapsår om inte dispens kan
medges. Dispens kan endast medges om synnerliga
skäl föreligger. Man kan fråga sig vad som i detta
fall menas med koncern och om exempelvis det kan
anses vara en koncern då en enskild jordbrukare
även äger mer än hälften av aktierna i ett
byggnadsföretag.</pre><pre>För att ett aktiebolag skall kunna byta
räkenskapsår krävs registrering hos patent- och
registreringsverket, varvid det är givet att det
räkenskapsår som löper vid registreringstillfället
först måste avslutas per sitt ordinarie
bokslutsdatum enligt tidigare gällande
bolagsordning, innan det nya räkenskapsåret
påbörjas. Det är uppenbart att med en bokstavlig
tolkning av begreppet koncern är det omöjligt att
undvika att bryta mot minst en av de i
sammanhanget relevanta lagarna.</pre><pre>Vilka åtgärder tänker finansministern vidta för att
åstadkomma en fullgod lagstiftning avseende
brutna räkenskapsår?</pre><pre>den 30 oktober</pre><pre>1990/91:145 av Hans Göran Franck (s) till
utrikesministern om rustningsbegränsningar i
Nordeuropa:</pre><pre>En lång rad länder i både öst och väst har, vid sidan
av ingångna internationella avtal om
rustningsbegräsningar, tagit ensidiga beslut om
nedrustning, i många fall mellan 10 och 20 % av
försvarskostnaderna. Men regeringarna i Norden
har ännu inte tagit något regionalt
nedrustningsinitiativ. Överläggningarna om en
nordisk kärnvapenfri zon har ännu inte lett till
resultat. Med dagens nedrustningstrend i förening
med den östeuropeiska demokratiseringsprocessen
är den traditionella hotbilden inte aktuell. Det bör
rimligtvis finnas goda förutsättningar för
nedrustningsinitiativ även i vår region.</pre><pre>Frågan ställdes redan i våras till försvarsministern
men besvarades inte utan ansågs ligga inom
utrikesministerns ansvarsområde.</pre><pre>I anledning av det anförda får jag fråga
utrikesministern:</pre><pre>Är regeringen beredd att ta något
nedrustningsinitiativ i vår egen region i
Nordeuropa?</pre><pre>den 1 november</pre><pre>1990/91:146 av Jan Sandberg (m) till
finansministern om slopande av investeringsskatten
på vissa byggnadsarbeten:</pre><pre>Byggare av kontorslokaler i bl.a.
Stockholmsregionen tvingas i dag betala en
investeringsskatt på 30 %. Argumentet för den nya
skatten har sagts vara att minska ''överhettningen''
på byggmarknaden.</pre><pre>Skatten har ifrågasatts av många på goda grunder.
En utredning av länsstyrelsen i Stockholms län har
också visat på att regleringen av kontorsbyggande
har fungerat lika dåligt som andra liknande
regleringar.</pre><pre>I dag har vi fått reda på att det svenska
internationella företaget Ericsson beviljats dispens
från investeringsskatten, i detta fall på ca 600 milj.
kr. Om det visar sig att regeringen inte har för
avsikt att avveckla investeringsskatten för alla, är
detta emellertid uppseendeväckande.</pre><pre>Jag vill därför fråga chefen för
finansdepartementet:</pre><pre>Avser regeringen att nu lägga fram förslag om att
investeringsskatten omedelbart skall avskaffas?
Om så inte är fallet: Vad är det som motiverar att
Ericsson skall särbehandlas jämfört med andra
svenska företag?</pre><pre>1990/91:147 av Elver Jonsson (fp) till
arbetsmarknadsministern om tidpunkten för
förslag om förändrad egenavgift i
arbetslöshetsförsäkringen:</pre><pre>Under förra våren aviserade regeringen att
egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen skulle
höjas och statsbidraget reduceras. Såvitt jag förstår
planerade regeringen att tillsätta en arbetsgrupp
med uppgift att närmare överväga formerna för
detta. Denna arbetsgrupp har till synes ännu inte
påbörjat sitt arbete. Inte heller i övrigt synes
regeringen ha tagit något initiativ för att fullfölja
sina intentioner i denna fråga.</pre><pre>Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:</pre><pre>När avser regeringen att lägga fram förslag om en
förändrad egenavgift i arbetslöshetsförsäkringen?</pre><pre>1990/91:148 av Birger Andersson (c) till
justitieministern om åtgärder mot ökat antal
bilstölder m.m.:</pre><pre>Antalet bilbrott, dvs. stölder av och stölder från
bilar har ökat kraftigt under 1980-talet. Antalet
stulna bilar per år har fördubblats under den
senaste tioårsperioden. Stölder ur motorfordon har
ökat med mer än 50 % under samma tidsperiod.
Sammanlagt beräknas bilbrotten kosta över 1
miljard kronor för år 1989.</pre><pre>Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga:</pre><pre>Hur ser justitieministern på denna utveckling, och
vilka åtgärder är justitieministern beredd att
vidtaga?</pre><pre>1990/91:149 av Jan Jennehag (v) till
försvarsministern om förtroendet för den svenska
alliansfriheten:</pre><pre>För snart tio år sedan gjorde den dåvarande
försvarsministern Torsten Gustafsson ett uttalande
med den ungefärliga innebörden: Visserligen är vi
alliansfria, men vi vet ju var vi hör hemma.</pre><pre>Uttalandet väckte, milt uttryckt, ett visst
uppseende. Det ansågs t.o.m. att det hade skadat
vår trovärdighet gällande en av svensk
utrikespolitiks hörnstenar -- alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig.</pre><pre>Begreppen alliansfrihet och neutralitet kan tolkas
på olika sätt, och tolkningarna skiftar över tiden.
Under andra världskriget var det möjligt att låta
tysk trupp transporteras genom svenskt
territorium, medan det däremot nu under en lång
följd av år ansetts att ett svenskt medlemsskap i EG
skulle vara oförenligt med vår neutralitet.</pre><pre>I pressen har Sveriges folk under de senaste
dagarna kunnat läsa att försvaret sedan 1952 hade
haft ett hemligt samarbetsavtal med NATO. ÖB
undertecknade 1982 ett avtal med USA om
ömsesidigt samarbete. Det är knappast förvånande
att en försvarsminister med sådana dokument i
handen tyckte sig förstå ''var vi hör hemma''.</pre><pre>Vad tänker försvarsministern göra för att återställa
förtroendet för alliansfriheten?</pre><pre>1990/91:150 av Margó Ingvardsson (v) till
bostadsministern om investeringsskatten på vissa
byggnadsarbeten:</pre><pre>Ericsson-koncernen har bestämt sig för att bl.a.
bygga ett nytt huvudkontor åt Ericsson Radio
System i Kista om sammanlagt ca 70 000
kvadratmeter till en kostnad av ca 2 miljarder.</pre><pre>Investeringsskatten på dessa kontorsbyggnader är
mer än 600 milj. kr.</pre><pre>Länsskattemyndigheten har dock -- trots att
länsarbetsnämnden betecknar byggnadsarbetena
som kontorsbyggen -- av någon okänd anledning
funnit att dessa byggnadsarbeten ej skall omfattas
av investeringsskatten.</pre><pre>Anser bostadsministern att detta är i linje med
regeringens avsikt med investeringsskatten?</pre><pre>1990/91:151 av Per Gahrton (mp) till
utrikesministern om åtgärder för att få hem de
kvarhållna svenskarna i Bagdad:</pre><pre>Erfarenheterna av den resa jag tillsammans med
fem andra riksdagsledamöter gjort till Bagdad visar
att det är möjligt att få loss svenskar som hålles kvar
i Bagdad mot sin vilja utan att bryta mot FN-beslut.
Uppgifterna om att såväl Willy Brandt som flera
andra framträdande europeiska politiker nu avser
att göra fredsresor till Bagdad, bl.a. för att försöka
förmå de irakiska myndigheterna att ge alla
utlänningar rätt att lämna landet, visar också att
den humanitära medkänslan med de kvarhållna
personerna nu håller på att bli starkare än den
diplomatiska försiktigheten i de flesta europeiska
länder. Mot denna bakgrund vill jag fråga:</pre><pre>Vad avser utrikesministern att vidta för vidare
åtgärder för att underlätta för de kvarhållna
svenskarna i Bagdad att få resa hem till Sverige om
de så önskar?</pre><pre>1990/91:152 av Siw Persson (fp) till miljöministern
om åtgärder för att stärka skyddet av älvarna enligt
naturresurslagen:</pre><pre>Vissa partier i riksdagen anser att det nuvarande
skyddet av älvarna i naturresurslagen (NRL) är
otillräckligt. Miljöministern har i riksdagsdebatter
ansett att NRL och dess status bör stärkas.</pre><pre>Om de som anser att nuvarande skydd är
otillräckligt har rätt, kan den prövningen som pågår
i regeringskansliet av de tills vidare stoppade
schaktningsarbetena vid Brattströmmen i
Österdalälven lämna viktiga besked.</pre><pre>Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa
följande fråga till miljöministern:</pre><pre>Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att
stärka älvarnas skydd i NRL?</pre><pre>11 § Kammaren åtskildes kl. 12.04</pre><pre>Förhandlingarna leddes av talmannen.</pre>