Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1990/91:16

Fredagen den 26 oktober

Kl. 9.00

---

1 § Ledighet

Talmannen meddelade att Börje Hörnlund (c)
ansökt om ledighet under tiden den 12 november--
den 11 december för FN-uppdrag.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Nils Häggström (c) skulle
tjänstgöra som ersättare för Börje Hörnlund.

2 § Svar på interpellation 1990/91:41 om
Chile

Anf. 1 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):

Herr talman! Viola Claesson har i sin interpellation
frågat hur regeringen ser på utvecklingen i Chile
mot bakgrund av militärdomstolarnas fortsatta
förföljelser av massmedia och dess journalister
samt om regeringen tänker agera internationellt för
att stödja de chilenska journalisternas kamp för
yttrande och pressfrihet.

Situationen i Chile är i många stycken glädjande
och utsikterna mot framtiden till övervägande
delen hoppingivande. För drygt ett halvår sedan
inleddes en ny fas i Chiles historia. Inom landet och
över hela världen välkomnades den nye folkvalde
presidenten Patricio Aylwins tillträde vid makten.
Efter 16 års militärdiktatur hade folkstyre
återställts i Chile, och en demokratiskt tillsatt
regering kunde installeras.

Den nye presidenten har tillsammans med sin breda
koalitionsregering inriktat sig på att genomföra det
politiska program som presenterades i valrörelsen.
Det gäller bl.a. att möta starka och berättigade krav
på sociala förbättringar från de mest eftersatta
grupperna i samhället. Andra angelägna reformer
avser en grundläggande förändring av
arbetslagstiftningen samt en demokratisering av
den lokala förvaltningen, som skulle möjliggöra val
av borgmästare och kommunalfullmäktige under
1991.

Den nya administrationen i Chile måste även
hantera de svåra frågorna om de politiska fångarna
från Pinochet-tiden samt de brott mot de mänskliga
rättigheterna som begicks under militärdiktaturen.
Arbetet pågår med att genomföra den breda
överenskommelse om de politiska fångarnas
framtid som förhandlades fram 1989 i de nuvarande
regeringspartiernas regi. Chiles regering är också
starkt medveten om att rättvisa på något vis måste
åstadkommas vad gäller de MR-brott som begicks
under diktaturtiden. Med detta syfte har president
Aylwin tillsatt en särskild kommission för att
klarlägga och dokumentera händelserna på det här
området mellan 1973 och 1990.

Det parlamentariska läget i Chile gör att regeringen
i nästan varje enskild fråga måste förhandla med
oppositionspartierna till höger om mitten för att
kunna få majoritet för sina förslag i kongressen.
Militären -- och då framför allt armén -- motsätter
sig samtidigt att på något sätt ställas till svars för
MR-brott begångna under diktaturåren.
Hanteringen av denna, och andra politiskt laddade
frågor, har därför nära samband med krigsmaktens
framtida roll och dess förhållande till den nya
administrationen. Medan tre av vapenslagen --
flyget, flottan och karabinjärerna -- visar tecken på
att vilja samarbeta med regeringen är förhållandet
till armén spänt. En viktig anledning härtill är
Pinochets beslut att utnyttja sin författningsenliga
rätt att sitta kvar som arméchef i ytterligare åtta år.
De spänningar detta skapar i förening med de lagar
och andra åtgärder som genomfördes före
maktskiftet i mars begränsar regeringen Aylwins
handlingsutrymme. Det ansträngda förhållandet
till armén gör det också svårare för administrationen
att uppnå stöd från partierna på högerkanten.

Det är i detta sammanhang man får se de aktuella
fallen med gripanden av journalister.

Under Pinochet-tiden urgröptes det chilenska
rättssystemets oväld. Det blev i hög grad ett
redskap för militärregimen. Militärdomstolarnas
ställning stärktes. I den nya folkvalda regeringens
arbete för att helt återställa och konsolidera
demokratin ingår reformer av rättssystemet. De
planerade förändringarna inbegriper bl.a.
begränsningar av militärdomstolarnas jurisdiktion.
Av allt att döma finns en parlamentarisk majoritet
för en sådan sanering av rättsväsendet, som bedöms
kunna genomföras inom de närmaste månaderna.
Jurisdiktionen i bl.a. yttrandefrihetsmål kommer
då att överföras till den civila rättsskipningen.
Händelser av det slag som beskrivits av Viola
Claesson, och som djupt beklagas av den sittande
chilenska regeringen, skulle därmed inte kunna
inträffa.

De pågående ansträngningarna för att värna om
och utveckla demokratin i Chile är hoppingivande.
Sammantaget finns det anledning att se med viss
optimism på de kommande årens utveckling i
landet. Vad vi upplever är en politisk
övergångsperiod ''a la chilena'' med även för
européer överraskande prov på moderation och
realism.

Det finns flera faktorer som pekar mot en tämligen
ordnad och hanterbar process mot ett fullt
återställande av den chilenska demokratin och
omistliga rättigheter som press- och
yttrandefriheten. Häribland kan nämnas: den
politiska tyngdpunkten i mittfältet, det
jämförelsevis gynnsamma ekonomiska läget och
den nya politiska ledningens höga anseende.

Från svensk sida följer vi med intresse och
noggrannhet utvecklingen i Chile. Sveriges
inställning till yttrande- och pressfrihet är välkänd,
likaså vårt agerande internationellt för att värna om
dessa rättigheter. Det kan i sammanhanget nämnas
att Sverige under diktaturtiden lämnade totalt 250
milj.kr. i humanitärt bistånd för att stödja det
chilenska folkets tålmodiga kamp för folkstyre och
respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna.
Sådant bistånd fortsätter i olika och delvis nya
former. De numera frekventa bilaterala
kontakterna mellan våra länders regeringar ger
tillfälle till samtal bl.a. om utvecklingen av
demokratin och värnandet av de mänskliga
rättigheterna i Chile. Den nya chilenska regeringen
arbetar hårt och målmedvetet för att stärka och
främja dessa värden.

Mot bakgrund av vad som nyss sagts finner jag det
för närvarande inte påkallat att ta initiativ till några
särskilda åtgärder med anledning av de i
interpellationen aktualiserade händelserna.

Anf. 2 VIOLA CLAESSON (v):

Herr talman! Tack, Sten Andersson, för det
mycket utförliga svaret!

Sten Andersson beskriver bl.a. konsekvenserna av
Pinochets position som arméchef, relationerna
mellan regeringen och armén samt
militärdomstolarnas fortsatt starka ställning. Det är
just detta som är anledningen till min
interpellation. De demokratiska fri- och
rättigheterna har ännu inte fått genomslag i Chile.
Journalister har fängslats eller på annat sätt utsatts
för militärens trakasserier även efter maktskiftet.

Ett exempel är Juan Pablo Cárdenas, som i slutet av
september greps för sjunde gången. Han är chef för
tidskriften Análisis i Santiago de Chile. När jag
skrev min interpellation, satt Cárdenas fortfarande
inspärrad i Capuchinofängelset i Chile.

Varför nonchalerar svenska nyhetsmedia det som
fortfarande måste fördömas i Chile? De visar inte
ens intresse för brotten mot sina chilenska kolleger.
Den information som jag har fått om militärens och
domstolarnas övergrepp mot massmedia och de
anställda journalisterna går genom helt andra
kanaler. Enskilda människor och grupper i Sverige
och andra länder fortsätter att visa solidaritet med
kämpande människor i Chile. Därför är det för mig
möjligt att vidarebefordra viss information även till
riksdagen.

Nu har jag fått en färsk och glädjande rapport om
händelseutvecklingen som rör de chilenska
journalisternas kamp. Militärdomstolens majoritet
har tvingats frikänna Juan Pablo Cárdenas på
Análisis. Han frisläpptes efter att ha varit inspärrad
i elva dagar. Advokaten anser att domstolens utslag
nu borde garantera journalisternas rätt att kritiskt
granska myndighetsutövning, oavsett om det är en
militär eller civil sådan.

En annan uppgift hoppas jag att Sten Andersson
kan bekräfta. Deputeradekammarens rätts- och
författningskommission har, enligt den information
jag har fått, enhälligt antagit ett förslag som innebär
att processerna om ''skymfandet av de väpnade
styrkorna'' skall föras över till civil domstol. Om ett
sådant steg fullföljs, måste detta spela en positiv
roll för det trettiotal journalister som har
anklagelser riktade mot sig från militären. En av
dem som i så fall kan få en chans att också bli
frisläppt är El Siglos chefredaktör Andres Lagos.

Men trots maktskiftet och nya steg för att utveckla
demokratin i Chile är livsvillkoren fortfarande
mycket svåra. Undersökningar visar att 600 000
unga människor lever i det som kallas ''dödens
punkt''. Det är ungdomar som varken arbetar eller
studerar. Värst är det i Storsantiagos
''poblaciones'', där de unga frustrerade och
desperata hamnar i alkoholism, drogmissbruk,
prostitution och brottslighet. Det handlar om
ungdomar som märkts av diktaturen och som slutat
tro på de vuxnas förmåga att skapa bättre
levnadsförhållanden.

Sten Andersson! Det återstår så mycket att göra för
Chiles folk. Och är det inte så att varje framsteg,
litet som stort, kan påskyndas genom solidaritet
och tydliga ställningstaganden också från
regeringar och parlamentsledamöter i olika länder?
Det var därför att jag tror på den vägen och den
möjligheten som jag frågade om den svenska
regeringen ämnade agera internationellt för att
stödja de chilenska journalisternas kamp för
yttrande- och pressfrihet. Utan de
solidaritetsyttringar och krav från olika länder och
journalistförbund som sänts till Chile, hade Juan
Pablo Cárdenas fortfarande suttit fängslad. Utan
fortsatt stöd kommer de positiva förslag som sett
dagens ljus i processernas Chile inte att fullföljas så
snabbt som vi alla vill, eller hur?

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1990/91:36 och fråga
1990/91:30 om Cambodja

Anf. 3 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):

Herr talman! Hans Göran Franck har frågat mig
på vilket sätt Sverige kan medverka till en fredlig
lösning av Cambodjakonflikten, på vilket sätt
regeringen vill agera i fråga om Cambodjas
representation i FN, på vilket sätt Sverige är berett
att för egen del och internationellt verka för att
biståndet till Cambodja ökar och om regeringen är
beredd att ge Cambodja särskilt stöd för att
oskadliggöra minor som utplacerats i olika delar av
landet.

Bertil Måbrink har frågat vad Sveriges regering
avser göra för att bidra till skapandet av en verklig
och stabil fred i Cambodja.

Jag avser besvara interpellationen och frågan i ett
sammanhang.

Jag hade i både oktober och december förra året
här i kammaren tillfälle att närmare utveckla
regeringens syn på Cambodjafrågan. Denna
grundsyn kvarstår i dag, men nu liksom då är
situationen inte helt lättöverskådlig.

Cambodjafrågan har under de senaste veckorna
åter tilldragit sig uppmärksamhet. Utvecklingen
har gått i rätt riktning, och flera länder har bidragit
till att aktivera fredsprocessen.

Även om framsteg har gjorts är dock många viktiga
frågor ännu obesvarade, eftersom de
cambodjanska parterna inte har enats på alla
punkter. Något datum för hållande av fria val har
t.ex. ännu inte diskuterats. Man kan alltså ännu
inte vara helt säker på vart utvecklingen slutligen
kommer att leda. Fredsprocssen befinner sig nu
emellertid i ett skede där man har all anledning att
hysa en, om dock försiktig, förhoppning om att en
lösning verkligen är på väg. De fem ständiga
medlemmarna i FNs säkerhetsråd hör till dem som
söker påverka de cambodjanska parterna i positiv
riktning.

Den svenska regeringen stöder de internationella
ansträngningar som syftar till fred i Cambodja. Vi
stöder det cambodjanska folkets rätt till fria och
rättvisa val. Regeringen har också framhållit att vi
är beredda att stödja FNs möjligheter att spela en
roll när det gäller att säkra freden i Cambodja.

Vad gäller de röda khrererna är vår inställning
fortfarande att de inte kan tillåtas återta makten
med våld eller genom yttre påtryckningar.

Vad gäller frågan om Cambodjas representation i
FN har jag följande att säga. De fyra cambodjanska
parterna kom i Jakarta överens om att bilda ett
Högsta nationellt råd, som under en
övergångsperiod skall fungera som Cambodjas
legitima regering. Rådets medlemmar sitter där i
personlig kapacitet. Rådet skall bl.a. representera
landet i utrikespolitiska sammanhang och således
besätta Cambodjas FN-plats. Sedermera har
överenskommelsen i Jakarta fått FNs stöd genom
enhälligt antagna resolutioner, såväl i
säkerhetsrådet som i generalförsamlingen.

Frågan om FN-platsen torde därmed inte
uppkomma under pågående församling. Vid
tidigare tillfällen har den svenska regeringen sagt
sig vilja verka för att Cambodjas FN-plats
vakantsätts i avvaktan på att den kan besättas av
representativa företrädare för det cambodjanska
folket. Hittills under församlingen har Cambodjas
FN-plats varit obesatt.

Det är nu de fyra cambodjanska parternas sak att
komma överens om hur det Högsta nationella rådet
skall låta sig representeras i FN.

När det gäller FNs tänkta engagemang i Cambodja
håller jag med Bertil Måbrink om att flera svåra
frågor återstår att lösa. Det gäller t.ex. FN-
kontingentens storlek, sammansättning,
arbetsuppgifter och befogenheter. I avvaktan på ett
mandat planerar man för närvarande i FN-
sekretariatet med olika tänkbara alternativ.

Frågan om Sverige är berett att ge särskilt stöd för
att oskadliggöra minor som har utplacerats i olika
delar av Cambodja vill jag bespara jakande. Vi har
redan gjort en insats genom att SIDA har
finansierat en studie som utförts av en brittisk
enskild organisation. Syftet med studien var att
utröna om en minröjningsinsats kunde göras redan
nu. Vår bedömning är att minröjningsinsatser, för
att bli effektiva, bör ske under FNs överinseende.

Herr talman! Jag har av ett samtal med
interpellanten Hans Göran Franck förstått att han
med sitt förslag egentligen avser en svensk insats
bestående av att svenska experter på minröjning
åker till Cambodja och också har med sig det
materiel som behövs för att klara en minröjning och
lär ut sina kunskaper till cambodjanska militärer.
Jag menar att vi borde ta ett sådant förslag under
allvarligt övervägande. Jag har själv fått uppleva
hur människor som kommit från Cambodja till
Thailand har kommit på bår sedan de har sprängts
av minor på vägen dit.

Beträffande frågan om vår beredskap att för egen
del men också internationellt verka för att biståndet
till Cambodja ökar, vill jag när det gäller våra egna
insatser hänvisa till det beslut om humanitärt
bistånd till Cambodja som regeringen fattade den
18 oktober. Det sammanlagda bidraget för
innevarande budgetår uppgår till 36,7 milj. kr.,
vilket innebär en ökning med nära 10 milj.kr. Våra
biståndsinsatser i Cambodja kommer att öka
ytterligare när en fredlig uppgörelse nåtts i
Cambodja. Formen för detta framtida svenska
bistånd är för närvarande föremål för övervägande
och beredning. Klart är att en stor del av våra
insatser också i framtiden liksom hittills kommer att
gå via FN och enskilda organisationer.

Beträffande vår beredskap att internationellt verka
för att biståndet till Cambodja ökar, vill jag nämna
de givarmöten om Cambodja som anordnas i FNs
regi. Senast ett sådant möte ägde rum var i New
York i september. Sverige deltar regelmässigt i
dessa möten. Det ger oss möjlighet att presentera
det bidrag som vi ger och som vi avser att ge till
Cambodja.

Anf. 4 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesminister
Sten Andersson för svaret, och jag vill särskilt säga
att jag uppskattar det kompletterande svar som jag
fick om minröjningen. Det betyder att
utrikesministern och jag är ense i den frågan. Jag
anser för min del att det självfallet är bäst om denna
minröjning kan ske genom FN. Men läget är ju
sådant, att det är oklart om och när FN kan komma
in på arenan. Därför är det viktigt att
utrikesministern har gjort det här tillägget om att
Sverige, kanske tillsammans med andra länder, kan
göra en insats för att bidra med teknologi, hjälp och
utbildning så att cambodjanerna själva kan komma
mycket längre på den här punkten.

Det kommer ständiga rapporter om hur människor
lemlästas och också dör, även om lemlästningen är
huvudsyftet med minröjningen. Detta är mycket
oroande särskilt med hänsyn till att man kan befara
att det nu kommer en period med ökad
stridsaktivitet. En rad sabotageaktioner har redan
företagits.

Sten Andersson säger mycket riktigt att det
fortfarande finns problem som inte är lösta och
frågor som inte är besvarade. En fråga jag vill säga
några ord om är att det fortfarande levereras vapen
till motståndsstyrkorna. Det gäller leveranser som
går till den s.k. koalitionen, men rent faktiskt är det
de röda khmererna som tillgodogör sig dessa
vapenleveranser. Dessa leveranser kommer främst
från Kina men också från Singapore, USA och
kanske ytterligare något annat land.

Det är mycket angeläget att vi förstärker opinionen
mot dessa vapenleveranser. Det räcker inte med att
stormakterna nu har antagit en plan för hur man
skall lösa dessa frågor. Det gäller verkligen att ord
och handling svarar mot varandra. Min
förhoppning är att Sverige och den svenska
regeringen skall agera kraftfullt mot dessa
vapenleveranser. Om man kan få stopp på dem,
vilket jag har förhoppningar om att Thailand för
närvarande är intresserat av, skulle fredsprocessen
kunna förstärkas och problemen kanske kunna
lösas inom en inte alltför lång tid.

Problemet är att den s.k. fredsplanen innehåller
svagheter. En svaghet består i att de röda
khmererna i praktiken har en vetorätt och kan
stoppa själva processen. Det är därför som
vapenexporten är så viktig, och det är viktigt att
påtryckningar görs framför allt på de länder som
även om de anslutit sig till fredsplanen stöder de
röda khmererna.

Vad sedan gäller Cambodjas representation i FN,
vilket jag tagit upp i min interpellation, är jag nöjd
med svaret. Men om det inte går att få en lösning
på konflikten, är första steget att Sverige har
beredskap för att agera så att platsen skall vara
vakant, vilket är det andra steget. Om konflikten
drar ut på tiden på grund av att de röda khmererna
obstruerar, måste det finnas en gräns där vi
bestämmer oss för att upprätta förbindelser med
den sittande regimen i Phnom Penh. Jag vill inte
säga att vi kommit dit ännu.

Slutligen till frågan om det humanitära biståndet.
Jag vill uttrycka min uppskattning över att det har
ökat och att ytterligare ökningar är på väg. Men jag
vill ändå framhålla att de röda khmererna har fått
dubbelt så mycket västbistånd som befolkningen
inne i landet. Det förhåller sig rent faktiskt så. På
grund av den onormala situationen kan inte Sverige
ge utvecklingshjälp, men det ger oss anledning till
att ge ett mycket kraftigt stöd genom kanaler för
humanitärt bistånd.

Anf. 5 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret
på min fråga. Om nu inte utrikesministern går upp
i replik uppfattar jag inte det som ointresse utan
snarare som att utrikesministern måste i väg och
fatta andra viktiga beslut. Men det skulle vara bra
om vi trots allt kunde få ett replikskifte.

Jag är i stort sett nöjd med svaret -- som vanligt när
utrikesministern lämnar ett svar, höll jag på att
säga. Utrikesministern säger: ''Fredsprocessen
befinner sig nu emellertid i ett skede där man har
all anledning att hysa en, om dock försiktig,
förhoppning om att en lösning verkligen är på väg''.
Jag kan ställa mig bakom den försiktigheten. Jag är
också en aning pessimistisk.

Jag anser, precis som Hans Göran Franck har sagt,
att röda khmererna har fått en alldeles för stor roll i
fredsprocessen, vilket är beklagligt. De har faktiskt
tilldelats en vetorätt. Vi får inte glömma bort att i
ledningen för de röda khmererna står fortfarande
de personer som åsamkade det cambodjanska
folket så mycket lidande, dvs. Pol Pot och de andra
herrarna. Det är samma personer som tog livet av
flera miljoner cambodjaner.

En annan sak som gör mig en aning pessimistisk och
bekymrad är, som Hans Göran Franck också sade,
att Kina fortfarande förser röda khmererna med
moderna vapen och att USA förser Sinhansuk och
Song San. De har en gemensam motståndsfront där
också röda khmererna ingår, och indirekt förser
därför USA också röda khmererna med vapen. Det
är detta som är bekymmersamt. Samtidigt har
Sovjet, såvitt jag förstår, mer eller mindre upphört
med vapenhjälpen till regimen i Cambodja. Det är
ett bra initiativ från Sovjet, men det är oacceptabelt
att Kina och också USA fortsätter att leverera
vapen. Jag utgår från att Sverige agerar aktivt för
att försöka att förmå de länder som fortsätter med
vapenleveranserma att upphöra med detta. Det är
mycket viktigt.

En annan fråga som bekymrar mig är att den FN-
plan som ligger till grund för en lösning i Cambodja
nästan inte säger någonting om Pol Pot-regimens
terrorvälde, hur man nu skall tolka detta. Är det en
taktik för att få FN-planen att fungera i praktiken
så småningom? Jag vet inte, men också detta oroar
mig en aning.

Jag vill ställa några frågor som utrikesministern
antingen kan svara på nu, eller så får vi ta dem en
annan gång. De flyktingläger som finns i Thailand
kan sägas vara en blandning av militära baser och
flyktingläger. Vi vet att Thailands regering har
föreslagit en demilitärisering av dessa läger. Jag
utgår ifrån att Sveriges regering aktivt stödjer
Thailands regering på den här punkten. Man skall
också komma ihåg att bl.a. röda khmererna från
dessa flyktingläger med tvång rekryterar barn. Vi
har ju tidigare för inte så länge sedan diskuterat
barns situation i världen och det har varit ett
toppmöte i FN om barn och hur man skall skydda
dem. Det är angeläget att se till att dessa läger
upphör att existera.

Vi är överens om att det måste ske en lösning såsom
FN-planen anger. Men såväl utrikesministern som
jag har påtalat att det finns problem där. Vad kan
Sverige göra för att lösa dessa problem? På vilket
sätt kan Sverige medverka? Såvitt jag förstår finns
det lösningar.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1990/91:47 om
Tibet

Anf. 6 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):

Herr talman! Det är bara tio dagar sedan jag i
denna kammare senast besvarade två frågor om
tvångsaborter och tvångssteriliseringar i Tibet.
Ragnhild Pohankas interpellation ger mig tillfälle
att närmare utveckla regeringens allmänna syn på
läget i Tibet. Jag vill då först framhålla att det är
utomordentligt svårt att få tillförlitlig information
om hur situationen egentligen är.

Ingen tjänsteman från vår ambassad i Peking har de
senaste två åren kunnat besöka Tibet.
Organisationer som bevakar mänskliga rättigheter,
såsom Amnesty International och den amerikanska
organisationen Asia Watch, har mig veterligt inte
heller fått tillstånd att skicka några delegationer dit.
Individuell turism och journalistbesök tillåts inte
heller. Gruppresor får förekomma, men
möjligheterna till kontakt med befolkningen är
naturligtvis begränsade om man inte talar
tibetanska.

Allt detta gör att det är utomordentligt svårt att få
en rättvisande bild av läget i Tibet. Vad som är
uppenbart är att de kinesiska myndigheterna
upprätthåller en hård kontroll över området.
Redan restriktionerna för utlänningar och
organisationer för mänskliga rättigheter att resa i
Tibet stärker misstankarna om att brott mot de
mänskliga rättigheterna förekommer och ökar
trovärdigheten i de rapporter som kommer från
tibetanska flyktingar. Jag tror att den
bakgrundsbeskrivning som Ragnhild Pohanka ger
av situationen för Tibets inhemska befolkning och
för politiskt oppositionella i Tibet i huvudsak är
riktig.

Men bilden är inte okomplicerad. Utomstående
bedömare, som under de senaste åren kunnat
besöka Tibet, anser att det trots allt görs insatser
både av den kinesiska centralregeringen och av
lokalregeringen för att förbättra de materiella
levnadsförhållandena för tibetanerna. Man måste
hålla i minnet att det gamla Tibet var mycket fattigt
och efterblivet. Det påminde i många stycken om
Europa under medeltiden. En hierarki av adel och
munkar dominerade samhället. Tillgångarna låg i
stor utsträckning i händerna på klostren, och
befolkningen levde under mycket svåra
förhållanden. Medellivslängden lär ha varit knappt
30 år. Men det finns också uppgifter om att de
medel som på senare år anslagits för Tibets
utveckling främst kommer de inflyttade kineserna
till godo och att tibetanerna alltmer marginaliseras
i sitt eget samhälle.

Jag anser för min del att det internationella
samfundet och enskilda stater måste fortsätta att
konstant och ingående uppmärksamma situationen
i Tibet.

Ragnhild Pohanka frågar om det nu inte är dags att
Sverige omprövar sitt ställningstagande till Kinas
överhöghet i Tibet. Vad beträffar Tibet, har vi från
svensk sida -- i likhet med det övriga
världssamfundet -- aldrig ifrågasatt Kinas faktiska
överhöghet. Men vi har, som jag i andra
sammanhang sagt, noterat att Tibet formellt har
ställning som s.k. autonom region och därmed skall
åtnjuta viss självstyrelse. Vi förutsätter att denna
självstyrelse ges reellt innehåll. Vi har noterat att
en opinion verkar finnas bland tibetanerna för ökad
autonomi i förhållande till den kinesiska
centralregeringen. Vi har vidare noterat att
kontakter periodvis förekommit mellan Dalai
Lama, som uppenbarligen fortfarande har en stark
förankring bland tibetanerna, och den kinesiska
regeringen. Vi skulle från svensk sida välkomna en
fortsättning av den dialogen. Jag är för min del
övertygad om att en sådan dialog, med inriktning
på framtiden snarare än på det förgångna, är det
enda möjliga sättet att nå en varaktig lösning av
Tibetfrågan.

Ragnhild Pohanka frågar vidare om regeringen
avser att stillatigande se på när ett litet folk
förtrycks och utsätts för vad hon betecknar som
folkmord. Svaret på detta är givetvis nej. Hon
frågar också vilka aktiva åtgärder jag är beredd att
vidta när det gäller Tibetfrågan. På det vill jag svara
att vi redan i olika sammanhang har tagit upp denna
fråga, både i internationella sammanhang och i
samtal med kinesiska diplomatiska företrädare. Vi
har då uttryckt vår oro över läget beträffande
mänskliga rättigheter i Tibet. Senast för några
dagar sedan, efter det att Tibetfrågan diskuterats i
denna kammare, fördes ett sådant samtal. Vi
kommer att fortsätta att markera vår oro över
situationen i Tibet.

Anf. 7 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Jag får tacka för svaret.

Tibet skiljer sig geografiskt, språkligt, religiöst,
rasmässigt och kulturellt från Kina och kineserna.
Dalai Lama jämför situationen med
Kuwaitockupationen. Kineserna eftersträvar en
slutlig lösning för tibetanerna.

I Tibets dagblad uttrycktes nyligen i kraftiga
ordalag kritik mot Dalai Lama och exiltibetanerna
och mot folk, som utnyttjar relionen för att skada
enigheten i Tibet. Med denna formulering syftade
kineserna på de tibetanska munkarna och lamorna.

Jag vill särskilt betona en del av svaret som jag har
viss opposition emot. Det är svårt att få information
om Tibet som nu är ett ockuperat land -- ockuperat
av miljardlandet Kin. Men det finns information.

Själv deltog jag i en gruppresa med 30 deltagare till
Tibet i juli i somras. Vi hade goda tillfällen till
studiebesök och kunde också göra egna
promenadero ch utflykter och intervjua både
kineser och tibetaner. Vi hade också tillgång till
tolkar.

Jag har också haft tillfällen att intervjua
ögonvittnen från upploppet 1989, då enligt en
avhoppad kinesisk journalist 400 människor
dödades.

Jag har vid ett stort antal tillfällen träffat,
intervjuat och haft samtal med exiltibetaner i
Sverige, Tyskland, England och Indien. Jag har
dessutom flera gånger träffat Dalai Lama och även
samtalat med honom i mindre grupp.

Tibets exilregering i Dharmsala har stor kunskap
om vad som händer i Tibets olika delar, liksom även
Londonkontoret. Information finns.

Jag har haft tillfälle att läsa en ingående rapport
från hösten 1989 lämnad av Röda korsets utsända.

För inte så länge sedan besöktes Stockholm av två
män som nyligen flytt från Tibet till Indien, Dhukar
Tsering, 28 år gammal och journalist och Sangal
Rabgui, domare i det som ungefär motsvarar
hovrätten. De hade ganska färsk information att
lämna om Tibet. De berättade om samma
häpnadsväckande övergrepp mot det tibetanska
folket som vi såg i en dokumentärfilm förra året av
den engelska journalisten Vanya Kewley.

Under de senaste 30 åren har 1,3 miljoner tibetaner
dött av svält, i fängelse och under strider. Många
har i sin förtvivlan tagit sina liv.

Eftersom tvångssteriliseringarna diskuterades
under en frågedebatt förra veckan, tänker jag inte
beröra den frågan, men jag har tagit del av de
uppgifter som då lämnades.

Kineserna är i minoritet i sitt eget land, och det är
tre olika grupper av kineser som flyttar till Tibet.
De är främst soldater, ca 300 000, många
tjänstemän och en grupp kineser som t.ex. har fått
ett barn för mycket. Om dessa kineser flyttar till
Tibet kan detta barn registreras samtidigt som
deras levnadsförhållanden blir bättre.

Redan före kulturrevolutionen var 80 % av
klostren skadade och demolerade. Av de ca 6 400
kloster som fanns före ockupationen finns i dag
endast ett tjugotaltal kvar som inte utsatts för
någon åverkan. I kloster där det har funnits 5 000--
10 000 munkar finns i dag endast 30 och högst 300
kvar. Klostren betydde allt -- religion, utbildning,
skola, högskola, fest och träffpunkt för
människorna.

I Tibet har det tibetanska folket den högsta
barnadödligheten, de sämsta skolorna, den sämsta
sjukvården, de lägsta lönerna, de tyngsta arbetena
och lägsta tänkbara bostadsstandard, åtminstone i
städerna. De måste ha ett pass för att resa i sitt eget
land från stad till stad. De var förhållandevis fattiga
förr, men de är ännu fattigare nu.

Sten Andersson säger att man skall
uppmärksamma Tibets situation. Det räcker inte
längre. Ett demokratiskt land som säger sig stå för
internationell solidaritet borde för länge sedan ha
agerat mera kraftfullt. Är utrikesministern beredd
att förändra Sveriges passiva roll som observatör
och internationellt och genom FN arbeta för att
motverka det folkmord som pågår i Tibet? Hur stor
del av ett folk skall utsättas för tortyr, fängelse och
dödande innan det internationella samfundet
agerar? Sverige kan börja.

Anf. 8 KAJ NILSSON (mp):

Herr talman! Utrikesministerns svar på
interpellantens första fråga, om regeringen är
beredd att ompröva sin inställning till Kinas
överhöghet till Tibet, innebär att Sten Andersson
kringgår huvudproblemet för Tibets folk. Sverige
har aldrig ifrågasatt Kinas faktiska överhöghet.

Huvudproblemet är om Tibet skall lyckas
återerövra sin självbestämmanderätt. Den
kinesiska regeringens våldförande på de
medborgarliga och demokratiska fri- och
rättigheterna är bara symptom på att Kinas
kolonialstyrelse i Tibet kvarstår intakt, precis som
apartheid är symptom på de svartas brist på
självständighet i Sydafrika. En överväldigande
tibetansk majoritet vill ha fullständigt oberoende
för Tibet.

Herr talman! Det är fyrtio år sedan kineserna
invanrade Tibet och det är tydligen inte tillräckligt
känt bland den stora oponionen. Det är mer än
trettio år sedan Dalai Lama tvingades i landsflykt
till Indien tillsammans med ca 100 000 andra
tibetaner.

Kinas långvariga kolonialstyrelse har varit
mänskligt arrogant, brutalt, undertryckande samt
ekologiskt exploaterande och destruktivt, även om
vissa reformer och modernisering också kan
urskiljas. I fyrtio år har Tibet fått lida under
kinesisk ockupation, kolonialism och apartheid.

På en rådgivande konferens om Tibet i London i
somras -- understödd av Parlamentsgruppen för
mänskliga rättigheter och parlamentariska gruppen
för Tibet, båda i brittiska parlamentet -- hade jag
privilegiet att delta tillsammans med 125 andra
parlamentariker, ministrar, före detta ministrar,
framträdande akademiker, jurister, religiösa ledare
etc. från 36 olika nationer tillsammans med
representanter för tibetanerna själva. Man kunde
där slå fast att den kinesiska regeringen måste
hjälpas till att växa in i världssamhället som en
fullvuxen medlem med motsvarande ansvar och
inte längre behandlas som en baby i det
internationella umgänget.

Eftergifternas tid måste få ett slut om Tibet skall
hinna räddas undan en fortsatt massiv kinesisk
befolkningsinflyttning till Tibet, där tibetanerna
själva är i klar minoritet. Historien visar att
eftergifter inte leder någonstans. Nu tiger
västmakterna igen. Det är ironiskt att det är de nya
demokratierna i öst, Tjeckoslavkien, Polen och
Ungern, som välkomnar Dalai Lama och hans
fredsplan.

Detta var den tredje internationella konferensen
om Tibet på ett år. Tillsammans utgör de en
enastående fond av parlamentarisk, diplomatisk
och juridisk erfarenhet med relevans för den
kritiska och tragiska situationen i Tibet. Den
samlade rättsliga expertisen, bl.a. bestående av
fjorton jurister, kunde vid det här tillfället meddela
att det helt enkelt inte finns någon laglig giltighet
för Kinas krav på Tibet. Detta kunde den
internationella juristkommissionen konstatera
redan år 1961, då man sade att Tibet åtminstone de
facto var en oberoende stat när den ockuperades.

Sten Andersson kan väl inte längre efter detta säga
''att det är utomordentligt svårt att få en rättvisande
bild av läget i Tibet''.

Herr talman! Insiktsfulla bedömare, t.ex.
skogsplanterare i området, ger emellertid landet
Tibet endast 5--10 år innan vattenbalansen i flera
regioner har blivit så ojämn bl.a. på grund av
kraftig skogsavverkning -- skog exporteras till
Kina -- att en ekologisk kollaps står för dörren
innan Tibet försvinner definitivt som ett enskilt folk
och en enskild kultur.

Sten Andersson säger att det internationella
samfundet och enskilda stater måste fortsätta att
konstant och ingående uppmärksamma situationen
i Tibet. Vad kan man göra? Med en stark känsla av
brådska och ansvar uttalade sig
Londonkonferensen i en deklaration, som vi skall
överräcka till utrikesministern. Man har en särskilt
brådskande anmaning till Storbritannien, Förenade
kungadömet, Förenta staterna, Indien och Japan
m.fl. nationer.

För det första skall frågan om Tibets rättigheter
fullföljas genom Förenta nationerna och andra
lämpliga fora. För det andra skall man i
beräkningen ta med landets tragiska fortlöpande
situation i alla bilaterala och multilaterala
relationer med folkrepubliken Kina. För det tredje
skall Tibets rättvisa krav på självbestämmande
främjas, self determination. Den tibetanska
kampens icke-våldsnatur skall erkännas. För det
fjärde skall man göra ett vederbörligt erkännande
av den tibetanske exilregeringen och Dalai Lama,
nobels fredspristagare och representant för det
tibetanska folket till dess regelrätta val kan hållas
under överinseende av Förenta nationerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Meddelande om svar på interpellation
1990/91:1

Anf. 9 Utrikesminister STEN ANDERSSON
(s):

Herr talman! Med hänvisning till
riksdagsordningens 6 kap 1 § får jag meddela att jag
på grund av att Carl Frick inte har möjlighet att
infinna sig i kammaren i dag, inte inom den
föreskrivna tiden fyra veckor kommer att besvara
hans interpellation om utländska besök med
kärnvapenbestyckade fartyg. Jag har för avsikt att
besvara interpellationen fredagen den 16
november.

6 § Svar på interpellation 1990/91:12 om
kollektiva hemförsäkringar

Anf. 10 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat
mig om jag är beredd att medverka till förändringar
i lagstiftningen så att den som erbjuds en kollektiv
försäkring endast skall ingå i en sådan efter det att
ett aktivt godkännande givits.

Frågor och interpellationer om kollektiva
hemförsäkringar, bl.a. från Sten Andersson, har
vid flera tillfällen tidigare behandlats här i
kammaren.

Regeringen uttalade i ett beslut den 10 april 1986
bl.a. att obligatorisk gruppsakförsäkring kunde stå
i strid mot de krav på sundhet som gäller för
försäkringsväsendet och att regeringen hade
anledning utgå från att försäkringsinspektionen
skulle ingripa mot gruppförsäkringsavtal med
obligatorisk anslutning.

Försäkringsinspektionen har i en promemoria i
januari 1989 förklarat att försäkringsbolagen inte
bör förbjudas att medverka vid
försäkringslösningar på
konsumentförsäkringsområdet där en
gruppföreträdare, t.ex. ett fackförbund, är
avtalspart och svarar för försäkringspremien och
använder sig av den s.k. reservationsrättsmetoden
som anslutningsform. Försäkringsinspektionen har,
i anslutning till regeringsbeslutet från 1986, ställt
som krav att fullödig information skall ges till
gruppmedlemmarna angående
reservationsmöjligheten -- annars sker ett brott mot
sundhetsprincipen. Likaså krävs att den som
reserverar sig inte på annat sätt behöver vara med
och betala premien.

Det finns flera skäl att godta
reservationsrättsmetoden. För det första rör det sig
om att en organisation fattar beslut om att teckna
ett avtal med en utomstående part. Enligt min
uppfattning måste det finnas mycket starka skäl för
att ingripa i den rätt en organisation har att sköta
sina angelägenheter. För det andra får merparten
av organisationens medlemmar fördelar genom den
kollektiva försäkringen; viktigast är naturligtvis att
försäkringskostnaderna i nästan samtliga fall blir
lägre.

Mot reservationsrättsmetoden kan å andra sidan
anföras att det finns risk för att någon enskild
medlem blir dubbelförsäkrad, med åtföljande
onödiga premiekostnader. Det är just på grund av
den risken försäkringsinspektionen ställer höga
krav på den information som skall lämnas till
gruppmedlemmarna. Jag tycker att det är viktigt att
medlemmarna får tydlig och klargörande
information om försäkringsvillkoren, om
kostnaderna för försäkringen och om möjligheten
att avstå från att ansluta sig till försäkringen. Det
är därför bra att försäkringsinspektionen har intagit
den hållning jag nyss redogjort för. Jag har förstått
att inspektionen noga följer dessa frågor och att
inspektionen inte funnit att nackdelarna med
reservationsmetoden överväger fördelarna. Jag vill
för min del också tillägga att en kollektiv
hemförsäkring ibland kan vara ett välkommet
skydd för den som inte har tecknat något
individuellt försäkringsavtal.

Sammanfattningsvis: Med tanke på att
försäkringsinspektionen fortlöpande prövar de
kollektiva hemförsäkringarna mot bakgrund av
sundhetsprincipen anser jag inte att det för
närvarande finns anledning att vidta några
lagstiftningsåtgärder.

Jag vill tillägga följande: Den försäkring Sten
Andersson genom sitt medlemskap i
Byggnadsarbetareförbundet har fått möjlighet att
teckna innebär att en medlem blir försäkrad bara
om han själv betalar in avgiften för de första två
månaderna. Om medlemmen gör den betalningen,
är det enligt min mening just ett sådant aktivt
godkännande som Sten Andersson efterfrågar.

Anf. 11 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på
min interpellation. Låt mig först säga att jag inte
har någonting emot kollektiva hemförsäkringar.
Jag tycker att vi alla aktivt skall medverka till att de
tyvärr alltför snabbt stigande försäkringspremierna
begränsas. Kollektiva försäkringar är ett sätt att
minska höjningen av försäkringspremierna. Men
jag anser att man baserat på rent sunt förnuft borde
ställa vissa krav. Först och främst vill jag säga att
om man inom ett fackförbund kommer överens om
att man skall teckna en försäkring för sina
medlemmar, bör två saker vara självklara, och jag
tror att jag får medhåll av många människor. För
det första skall man gå ut med en offert till samtliga
inom branschen verkande försäkringsbolag. Jag
tycker att det är en minimal men mycket rimlig
begäran. För det andra skall man göra tvärtemot
vad som sker i dag. Den medlem i t.ex. ett
fackförbund som vill teckna den här försäkringen
som förbundet har initierat skall själv genom en
aktiv handling teckna försäkringen, t.ex. genom att
skicka in ett brev eller en blankett där medlemmen
anger att han eller hon vill teckna sig för denna
försäkring. I dag är det tvärtom.

Det är i och för sig rätt som statsrådet säger, att jag
för min personliga del, när det gäller mitt
medlemskap i Byggnadsarbetareförbundet, för de
två första månaderna, när försäkringen har trätt i
kraft, skall betala in premien personligen. Det är en
aktiv handling som jag kan acceptera. Men det är
ändå en liten omväg. Det hade varit mycket bättre
om man hade sagt att de som vill teckna denna
försäkring får skicka in ett besked eller på annat
sätt tillkännage att de är intresserade av att teckna
denna försäkring.

Jag blev häromdagen uppringd av en medlem i ett
LO-förbund. Han berättade för mig att det i hans
fackföreningsavgift ingår en premie för
hemförsäkring. Han kontaktade sitt förbund och
sade att han inte var intresserad av att ha denna
försäkring. Då sade man från fackförbundet, herr
statsråd -- och jag tycker att statsrådet skall lyssna
på det, eftersom det strider mot vad statsrådet
tidigare har sagt -- att det var fullt möjligt för
honom att omedelbart gå ur denna försäkring. Han
behövde bara skicka in ett skriftligt meddelande till
förbundet om detta. Men han fick inte pengarna
tillbaka. Han får alltså fortfarande genom sin
fackföreningsavgift betala för en försäkring som
han inte är tecknad för. Och det strider mot det som
statsrådet har sagt här i dag.

Herr statsråd, vad innebär egentligen fullödig
information? Är försäkringsinspektionen nöjd med
att man från förbundets eller organisationens sida
har skickat ett brev till samtliga medlemmar?
Kallas det fullödig information? Det förutsätts
också att detta brev har lästs av samtliga
medlemmar och att de som inte har reagerat skall
bli kollektivt automatiskt försäkrade och betala
premien för hemförsäkringen. Nu skall man inte
måla den lede på väggen, men det här kan ju
faktiskt få ganska enorma konsekvenser, om man
nu skall använda sig av litet överdrifter. Det kan
t.ex. innebära följande. En s.k. fullödig
information har skickats ut till medlemmarna om
att organisationen har beslutat att varje medlem
skall ha en Volvo. De medlemmar som inte skickar
in ett besked om att de inte vill ha en Volvo får
automatiskt en Volvo följande vecka.

Herr statsråd, det är väl mycket enklare att göra
tvärtom, så att man slipper hålla på att trixa att
människor i efterhand kommer och säger att de inte
vill vara med. Därför tycker jag att man skall skicka
ut ett besked till medlemmarna om att de som är
intresserade, och enbart de medlemmar som aktivt
svarar ja, kommer att tecknas för denna försäkring.
Varför skall man gå dessa omvägar? Jag har ibland
en liten misstanke om att detta görs för att man
framför allt från LO-sidan vill stödja enbart
försäkringsbolaget Folksam. Det är nämligen
Folksam som i dag har dessa stora
kollektivförsäkringar. Jag tror inte att folksam är
bättre än andra bolag, men Folksam får av någon
konstig anledning alltid dessa offerter.

Till sist vill jag säga följande, herr talman. Många
vallöften har brutits i dessa dagar. Men jag tror att
jag som en enkel representant för moderata
samlingspartiet kan säga att om vi får makten
kommer vi att ta bort denna möjlighet. I stället
kommer de som vill tecka en försäkring själva att få
ta ett initiativ.

Anf. 12 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har i sin
interpellation sagt att det kan vara acceptabelt med
kollektiva hemförsäkringar, men att två villkor då
bör vara uppfyllda.

Det ena villkoret är att möjlighet ges till ett
anbudsförfarande där alla intresserade
försäkringsbolag får vara med och konkurrera. Jag
har ingenting emot att sådant anbudsförfarande
äger rum. Tvärtom välkomnar jag det. Jag har
däremot svårare att se att vi lagstiftningsvägen
skulle föreskriva att något sådant skall äga rum. Jag
utgår ifrån att försäkringsbolag som kan erbjuda
förmånliga villkor på detta område gör sig hörda.
Och jag tror att det i det långa loppet kommer att
vara de försäkringar som är billigast och bäst som
också kommer att vinna en bred anslutning. Jag
tror att konkurrensen kommer att fungera på detta
område.

Det andra villkoret som Sten Andersson vill sätta
upp är att det skulle krävas någon form av aktiv
handling för att den individuelle medlemmen skulle
omfattas av den kollektiva hemförsäkringen.

Jag har redan konstaterat i mitt svar, vilket också
Sten Andersson berörde i sitt anförande, att det
villkoret onekligen uppfylls på ett rimligt sätt i den
situation som Sten Andersson själv befinner sig i,
dvs. att man som medlem i
Byggnadsarbetareförbundet måste utföra en aktiv
handling genom att själv betala in avgiften för de
första två månaderna. Det tycker jag i allra högsta
grad uppfyller det kriterium som Sten Andersson
vill kräva i detta sammanhang.

Om vi nu diskuterar den kollektiva
hemförsäkringen kan vi konstatera att det här som
på de allra flesta områden i tillvaron finns både för-
och nackdelar. Det finns också vissa problem som
vi i hög grad är medvetna om. En nackdel är att det
finns risk för dubbelförsäkring. Det finns säkert ett
antal människor som är dubbelförsäkrade, även om
det i vissa fall rör sig om tillfälliga
dubbelförsäkringar, dvs. under en övergångstid är
man dubbelförsäkrad då man går från en
individuell till en kollektiv hemförsäkring. Här
måste naturligtvis ansträngningar göras, och har
redan gjorts, för att genom reservationsrätten och
genom aktiv information minimera antalet
dubbelförsäkringar.

Det andra tänkbara problemet är att den kollektiva
hemförsäkringen inte i tillräckligt hög grad
avspeglar den individuella situationen för
försäkringstagaren. Premierna tenderar att bli
mera genomsnittliga och schablonartade. Här har
man, såvitt jag känner till, försökt möta problemet
genom en ökad differentiering inom ramen för den
kollektiva hemförsäkringen. Vi skall ha klart för
oss att det i alla försäkringars natur ligger att
försäkringen innehåller ett visst mått av
schablonisering och riskutjämning. Det är inte
någonting unikt för den kollektiva
hemförsäkringen. Jag kan inte se att de problem
som vi har upptäckt i det avseendet är oöverstigliga.

Mot detta skall ställas betydande fördelar. En
fördel är att den här formen för de allra flesta
försäkringstagare är en billigare försäkring än en
motsvarande individuell försäkring. Stora
besparingar har uppnåtts och uppnås för ett mycket
stort antal människor som omfattas av den
kollektiva hemförsäkringen. Det är naturligtvis det
viktigaste skälet till att vi har anledning att sätta
värde på denna försäkringsform.

Det är också så, det kan vi vara ganska säkra på, att
betydande grupper utan en kollektiv hemförsäkring
skulle stå antingen helt utan försäkringsskydd
eller -- det vet vi också förekommer -- vara
underförsäkrade. Den typen av problem kan vi
eliminera eller i varje fall minska kraftigt med hjälp
av de kollektiva försäkringarna.

Herr talman! Sammantaget menar jag att
fördelarna överväger nackdelarna och att det finns
anledning att vi både tillåter och bejakar kollektiva
hemförsäkringar i framtiden.

Ingripanden mot föreningsrätten av det slag som
ibland krävs i detta sammanhang och andra
sammanhang finns det anledning att på principiella
grunder vara mycket avvisande mot. Det krävs
utomordentligt starka skäl för att vi skall överväga
sådana ingripanden.

Jag vill vidare påpeka att den ordning som vi
etablerat på det här området är godkänd av
försäkringsinspektionen, som aktivt medverkat till
detta. Den bedriver, och skall bedriva, fortlöpande
övervakning på området. Då den upptäcker något
som är otillfredsställande kommer
försäkringsinspektionen att höra av sig, och vi får
bedöma situationen i det läget.

Till sist vill jag -- det kan delvis ses som ett
instämmande i vad Sten Andersson sade -- säga att
det är bra om vi får ökad konkurrens också på det
här området. Det utgör en del av den privata
tjänstesektorn, som till stor del har varit skyddad
från konkurrens. Kan vi få till stånd en ökad
konkurrens och lägre priser är det ett bidrag till
förbättrad standard och bidrag till en
inflationsbekämpning, någonting som vi behöver i
den situation i den svenska ekonomin som vi
befinner oss i.

Anf. 13 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag skall informera statsrådet
Åsbrink om att jag faktiskt själv har varit med när
man från en facklig organisation har begärt
information från bara Folksam. Därefter har
enskilda medlemmar inhämtat offerter från
konkurrerande försäkringsbolag, som i flera fall
har varit billigare och bättre, men Folksam har fått
offerten därför att Folksam tillhör rörelsen.
Därmed förstår jag att statsrådet och jag är överens
om att så skall man inte agera.

Då det gäller min egen privata situation som
medlem i Byggnads tycker jag att det är okej, att
jag kan köpa för men det är onödigt. Det är bättre
att jag själv om jag vill vara med skall skicka in ett
meddelande om att jag accepterar försäkringen.
Jag förstår inte omvägen.

Jag tog som exempel en medlem i en LO
organisation. Förbundets chef har sagt till
medlemmen att han kan slippa försäkringen, men
han får inte tillbaka premien utan får betala, även
om han inte är med i försäkringen. Det kan väl,
herr statsråd, i alla fall inte vara tillfredsställande.

Till sist måste jag säga att jag delar statsrådets
uppfattning om vikten av konkurrens inom
försäkringsområdet. Premierna har ju stigit
fantastiskt mycket under de senaste åren. De är i
dag en tung börda för många medborgare. Men det
måste finnas någonting som säger att man
godkänner den här metoden? Sunt förnuft säger ju
att om jag skall köpa någonting skall jag ta eget
initiativ. Jag skall inte behöva skicka in en blankett
där jag säger att jag inte vill ha det. Om jag inte tar
eget initiativ, skall jag inte behöva bli påprackad
någonting. Detta gäller ju överallt i samhället, så
varför skall det inte gälla här?

Allra sist, herr talman, måste jag säga att jag tror
att det här har litet att göra med kopplingen mellan
Folksam, socialdemokraterna och LO. Man ger
alltså Folksam vissa förmåner. Det innebär till vissa
delar besvär för medlemmar som tycker att
metoden är oacceptabel. Jag tror att det i dag inte
är svårt att gå ut på Stockholms gator och torg och
finna stöd för att man skall säga ja om man vill ha
någonting, och att man om man inte vill ha en sak
inte skall bli påtvingad den.

Anf. 14 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Herr talman! Jag vill anknyta till vad jag sade i mitt
svar, att försäkringsinspektionen i anslutning till det
regeringsbeslut som fattades 1986 har ställt som
krav att fullödig information skall ges till
gruppmedlemmarna angående
reservationsmöjligheten och vidare att den som
reserverar sig inte på annat sätt behöver vara med
och betala premier. Detta är de villkor som har
ställts. Jag utgår från att de efterlevs och att
försäkringsinspektionen ingriper om detta inte
sker.

Sedan vill jag bara tillägga att även om man kan
upptäcka vissa problem med det kollektiva
försäkringssystemet, finns det mycket betydande
fördelar som jag tycker att Sten Andersson förbigår
med tystnad. Det här har inneburit för de
människor som i dag omfattas av den kollektiva
hemförsäkringen årliga besparingar i
storleksordningen 200 milj. kr. Det innebär att ett
stort antal människor som annars inte skulle ha haft
något försäkringsskydd eller i vissa fall har varit
underförsäkrade nu får ett fullgott skydd. Det
tycker jag är stora värden som för mig är det
avgörande när jag skall göra en slutlig bedömning
av den här försäkringsformen. Sten Andersson
hotade i sitt anförande att om moderaterna får
regeringsansvaret skall de gå in med förbud,
restriktioner och förhindra stora delar av den här
försäkringsformen. Det ser jag som mycket
illavarslande, därför att det innebär försämringar
för många människor och ingrepp i föreningsrätten
som jag menar att vi skall vara väldigt försiktiga
med att ens överväga.

Anf. 15 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Nu tycker jag att statsrådet tolkar
mitt inlägg som en viss potentat tolkar bibeln. Det
gäller då det här med hotet.

Jag har sagt att vi moderater inte kommer att säga
nej till kollektiva försäkringar. Men vi menar att
den som vill vara med skall själv säga ja. Jag tror
inte att det skulle innebära något större ingrepp
eller någon katastrof för någon.

Sedan, herr statsråd, något om detta med fullödig
information. Vad är fullödig information
egentligen? Är det att ett fackförbund har skickat
ut ett brunt kuvert till varje medlem? Har man i och
med ett sådant förfarande åstadkommit fullödig
information?

Sedan noterar jag att statsrådet tydligen tror att
människor inte begriper någonting, att människor
inte inser värdet av hemförsäkringar. De fackliga
organisationerna måste teckna hemförsäkringar,
för annars gör människor inte det, tycks han tro.
Om nu statsrådet har så låga tankar om
människorna, varför då inte lägga fram en
proposition om att försäkringar skall tecknas för
samtliga invånare i Sverige? Det måste bli nästa
steg, för alla är ju inte medlemmar i fackliga
organisationer. Statsrådet säger ju själv att det är
oerhört viktigt med sådana här försäkringar.

Vidare har statsrådet nogsamt undvikit att bemöta
mitt konkreta exempel. Det gäller alltså vad jag
berättade om den medlem i ett LO-förbund som
hade fått information om att en premie för kollektiv
hemförsäkring ingick i den avgift som den här
personen betalade till sitt fackförbund.
Vederbörande ringde då upp sitt förbund och sade
att han inte ville vara med. Från förbundet sade
man mycket generöst: Okej, du slipper. Vi tvingar
ingen. Då frågade den här personen: Kommer ni att
reducera min avgift i motsvarande mån? Men nix,
det gick inte! Ett sådant förfarande kan väl inte
vara tillfredsställande. Den här personen måste
alltså betala för en försäkring som han uttryckligen
har sagt att han inte vill ha. Om statsrådet inte är
beredd att ändra på detta förhållande, måste jag
säga att min förvåning inte bara är mycket stor utan
också kommer att förbli mycket stor.

Anf. 16 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Herr talman! Jag har inte uttryckt någon misstro
mot enskilda människors insikter och förmåga att
fatta kloka beslut vare sig på försäkringsområdet
eller på andra områden. Men det är en realitet att
en hel del människor och hushåll i det här landet
inte har en hemförsäkring. Vidare är det en realitet
att ett antal människor, när olyckor inträffar --
bränder eller någonting annat -- inte har något
försäkringsskydd. I vissa fall har man ett
försäkringsskydd, men då är detta inte tillräckligt
omfattande för att täcka de kostnader som faktiskt
uppstår vid olyckor.

Om Sten Andersson i Malmö inte tror mig, kan han
ju vända sig till företrädare för olika
försäkringsbolag. Jag kan försäkra att de har stor
erfarenhet från det här området.

Däremot, menar jag, är det ett uttryck för misstro
mot de fackliga organisationerna och deras
medlemmar att tro att dessa nu och år efter år skulle
medverka till tecknandet av alltför dyra och
oförmånliga försäkringar, att man skulle acceptera
ett nej till andra, bättre och billigare,
försäkringslösningar. Jag tror inte att det fungerar
på det sättet. När det gäller det här området tror jag
att konkurrensen fungerar. Vidare tror jag att hela
försäkringsbranschen som sådan kommer att
utsättas för ett allt hårdare konkurrenstryck. Och
det är bra, för ytterst är det till gagn både för de
fackliga organisationerna och deras medlemmar
och för alla försäkringstagare över huvud taget.
Här har jag alltså full tilltro till människors förmåga
att fatta kloka beslut, inte minst av omsorg om den
egna ekonomin och om det egna
försäkringsskyddet.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1990/91:19 om den
s.k. Catalinaaffären

Anf. 17 Försvarsminister ROINE CARLSSON
(s):

Herr talman! Bo Hammar har ställt frågor till mig
angående den s.k. Catalinaaffären, dvs. de
händelser i juni 1952 då ett flygplan av typen DC 3
från det svenska flygvapnet försvann över
Östersjön under en spaningsflygning, och ett
flygplan av typen Catalina under sökande efter den
försvunna DC 3-an några dagar senare blev
nedskjutet av sovjetiskt jaktflyg.

Bo Hammar har frågat om regeringen gjort allt som
är möjligt för att skapa klarhet kring DC 3-
besättningens öde och om regeringen är beredd att
tillsätta en parlamentarisk
undersökningskommission om Catalinaaffären.

Omedelbart efter det att DC 3-an rapporterats
saknad sattes ett omfattande arbete i gång för att
utröna vad som inträffat. Inledningsvis sökte man
efter flygplanet och påträffade då en av dess
gummilivflottar skadad och icke uppblåst. Därefter
gjordes en grundlig utredning av en
haverikommission som kom till slutsatsen att DC 3-
an havererat sedan den beskjutits från luften av
flygplan. Haverikommissionen fann också att
haveriplatsen troligen var belägen ca 50 kilometer
öster om Gotska Sandön samt att beskjutningen
skett då DC 3-an befunnit sig på eller i närheten av
sin planerade färdväg.

År 1957 förekom i utländsk press uppgifter om att
det i ett sovjetiskt arbetsläger fanns några svenska
flygmilitärer. Uppgifterna föranledde
utrikesdepartementet att göra en utredning. Under
utredningen hördes ett hundratal f.d. lägerfångar.
Utredningen ledde inte till något som kunde
bekräfta pressuppgifterna. Utrikesdepartementet
gjorde emellertid ändå en framställning i ärendet
till det sovjetiska utrikesministeriet. Sovjetunionen
svarade att man inte hade några som helst uppgifter
i frågan och framhöll att DC 3-ans besättning inte
befann sig eller hade befunnit sig i det aktuella
arbetslägret eller på någon annan plats i
Sovjetunionen.

År 1983 fick dåvarande rättschefen i
försvarsdepartementet Olof Forssberg i uppdrag att
granska handlingarna om DC 3-an i syfte att ge
regeringen underlag för beslut om huruvida en
ytterligare utredning var påkallad. Granskningen
utmynnade i att en fortsatt utredning inte skulle
vara meningsfull. Regeringen fann inte anledning
att göra någon fortsatt utredning men hävde
sekretessen för haverikommissionens rapporter
och, med några undantag, för de handlingar i
ärendet som förvaras hos försvarets radioanstalt.

Det är, mot bakgrund av vad jag nu redogjort för,
min uppfattning att regeringen gjort vad som är
möjligt för att skapa klarhet om besättningens öde.
Det finns därför inte anledning att ytterligare
utreda Catalinaaffären, och jag är följaktligen inte
beredd att ta initiativ till en parlamentarisk
undersökningskommission.

Bo Hammar har vidare frågat vilken kontroll
regeringen i dag har över den militära
underrättelse- och spaningsverksamheten.

Det åligger överbefälhavaren att leda den militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets
radioanstalt, som är en myndighet som lyder direkt
under regeringen, svarar för den signalspaning
försvarsmakten behöver i underrättelsesyfte.

Underrättelsetjänstens verksamhet måste, liksom
all annan statlig verksamhet, ligga i linje med
statsledningens intentioner i utrikespolitiska och
andra frågor.

Som ett led i statsmakternas kontroll av den
militära underrättelsetjänsten inrättades år 1976
försvarets underrättelsenämnd efter beslut av
riksdagen på förslag av regeringen i proposition
1975/76:189 (FöU40, rskr. 376) om insyn i och
kontroll av den militära underrättelsetjänsten m.m.

Enligt sin instruktion skall försvarets
underrättelsenämnd följa underrättelsetjänsten
inom försvarsmakten på central och högre regional
nivå och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de
enheter som inhämtar underrättelser med särskilda
metoder. Nämnden fullgör sina uppgifter genom
inspektioner samt föredragningar och orienteringar
från berörda underrättelseenheter med åtföljande
utfrågningar.

Underrättelsenämnden består av sex ledamöter
varav en är ordförande. Strävan är att fem
ledamöter skall ha parlamentarisk bakgrund och
den sjätte skall ha särskild juridisk sakkunskap.

Regeringen analyserar och tar ställning till
resultatredovisningar, programplaner och särskilda
anslagsframställningar som gäller den militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten. Vissa
anvisningar från regeringen om den övergripande
inriktningen av underrättelsetjänsten finns främst i
särskilda regleringsbrev. Överbefälhavaren håller
mig vidare fortlöpande informerad om
underrättelse- och säkerhetstjänstens inriktning
och arbetets bedrivande i stort.

Mot bakgrund av vad jag nu har redovisat är jag av
den uppfattningen att statsmakterna har en
tillfredsställande kontroll över den militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten.

Anf. 18 BO HAMMAR (v):

Herr talman! Jag vill gärna tacka försvarsministern
för att svaret utformats så utförligt, trots de bråda
tider som nu råder i regeringskansliet. Men jag
tycker samtidigt att det är litet märkligt att Roine
Carlsson, mot bakgrund av den senaste tidens
ganska sensationella avslöjanden i denna affär, inte
alls går in på de politiska och militära
omständigheterna kring denna tragiska händelse,
då en grupp svenska militärer fick offra livet i det
kalla kriget.

Roine Carlsson säger att det inte går att skapa
mer klarhet i fråga om den svenska besättningens
öde. Den ståndpunkten, hör och häpna, kommer
regeringen fram till 1983. Nog har väl Roine
Carlsson hört talas om att det har hänt ett och annat
i Sovjetunionen under den senaste femårsperioden.
Försvarsministern har nyligen själv besökt vår stora
granne. Jag var själv i Sovjetunionen för någon
månad sedan. Jag hade äran att ingå i en delegation
med talmannen och kammarsekreteraren i spetsen.

Vi hade många diskussioner kring Raoul
Wallenbergs öde. Vi fick ett intryck av --
åtminstone fick jag det, jag skall inte tala för någon
annan -- att undersökningarna kring det som hänt
Raoul Wallenberg skjutit ny fart. De bedrivs nu
med aktivt stöd av sovjetiska myndigheter och även
av en stark folkopinion. En helt ny och öppen
attityd uppvisas. Det finns ett starkt och genuint
intresse av att verkligen söka bringa klarhet i den
här affären. Är det då inte sannolikt att man från
sovjetiskt håll skulle visa motsvarande öppenhet i
fråga om omständigheterna kring DC 3-ans
försvinnande och besättningens öde? Är Roine
Carlsson inte nyfiken på vad som kan tänkas finnas
i de sovjetiska arkiven och vore det inte värt
besväret att be att de skall öppnas? Det är många
sovjetiska arkiv som öppnas nu. Jag tycker att
regeringen skall göra en hemställan om detta.

Herr talman! Begär vi öppenhet från sovjetisk sida,
skall vi samtidigt själva visa öppenhet. Snart 40 år
efteråt borde vi själva kunna lägga papperen på
bordet, även om det skulle visa på en del
pinsamheter. För framtiden är det bra om klarhet
skapas kring den s.k. Catalinaaffären. Däri
inkluderar jag DC 3-ans öde. Det är också något
som jag tycker att vi är skyldiga de anhöriga till
offren för den här katastrofen.

Herr talman! Roine Carlsson är knappast okunnig
om alla de uppgifter som framkommit från
oberoende forskare, liksom från människor som
var direkt inblandade i den svenska
spaningsverksamheten kring Östersjön under
början av 1950-talet. Dessa uppgifter kan tyda på,
om jag uttrycker mig nyanserat, att Sverige vid den
här tiden aktivt samarbetade med USA och dess
underrättelsetjänst. Det hävdas att de svenska
planen var försedda med avancerad elektronisk
spaningsutrustning från USA och att informationen
om spaningarna överlämnades direkt till USA.
Dåvarande försvarsministern, Torsten Nilsson, har
förklarat att han hade starka misstankar i den
riktningen, men aldrig kunde få klart belägg. Det
är ett i och för sig mycket alarmerande uttalande.
Kan sådan verksamhet verkligen pågå utan att de
politiskt ansvariga är informerade, eller pågick ett
dubbelspel över huvudet på svenska folket? Jag är
glad över att Roine Carlsson försäkrar att man nu
har en bra kontroll över den militära
underrättelsetjänsten.

Men jag tror att det skulle väcka undran på många
håll, både inom landet och utom landet, om
försvarsministern i den här debatten inte med ett
ord kommenterade alla dessa ymniga uppgifter,
som inte är lösa rykten, utan som kommer från
människor med stort anseende, forskare och direkt
inblandade, som jag tidigare sade. Det skulle i så
fall rent av kunna tolkas som en bekräftelse av
dessa uppgifters riktighet. Därför vill jag gärna
efterlysa en kommentar från Roine Carlsson på den
här punkten. Min avsikt med att man skulle tillsätta
en parlamentarisk kommission var att vi skulle
skapa klarhet kring detta, inte bara kring
besättningens öde.

En sista fråga, som jag redan har varit inne på: Ger
inte de revolutionära förändringarna av
Sovjetsamhället och den nya öppenheten där borta
anledning till ett nytt initiativ från svensk sida för
att söka skapa klarhet kring våra flygares öde?
Varför skulle vi ge upp i den här frågan, när vi inte
har gett upp i fråga om Raoul Wallenberg?

Anf. 19 Försvarsminister ROINE CARLSSON
(s):

Herr talman! Bo Hammar ställde några ytterligare
frågor till mig som jag skall försöka besvara.

Jo, Bo Hammar, jag har själv minnen av den här
händelsen. Den upprörde alla sinnen vid det
pappersbruk som jag jobbade på vid den här tiden.
Jag kan försäkra att många människor i vårt land i
och med denna händelse har följt de olika uppgifter
som har framkommit. Det är inte bara på senare tid
som det har funnits olika uppgifter i pressen, utan
de har funnits hela tiden. Uppgifterna har
granskats, de har studerats och gåtts igenom. Men
ingenting har kunnat beläggas. Jag vill bara för att
ta ett exempel säga till Bo Hammar att en sovjetisk
journalist nu har intresserat sig för händelserna och
i sovjetisk press efterlyst vittnen. Den svenska
ambassaden i Moskva bevakar frågan
uppmärksamt och håller regeringen informerad.

Sedan återkommer naturligtvis Bo Hammar till de
tidningsuppgifter i vilka görs gällande att Sverige
har haft ett underrättelsesamarbete med annan
nation. Detta är inte riktigt. Den
signalspaningsutrustning som fanns i DC 3:an var
av amerikanskt ursprung och hade inköpts som
överskottsmateriel på öppna marknaden. Det fanns
en enkel förklaring till det. För att kunna bedriva
framgångsrik signalspaning måste man få tag i
sådan utrustning, och den köptes alltså på den
öppna marknaden.

Anf. 20 BO HAMMAR (v):

Herr talman! I likhet med Roine Carlsson har jag
starka personliga minnen från den händelsen. Jag
var elva år och begrep inte så mycket av vad som
hände i världen. Men av tidningsrubriker och
radiorapporter fick man ett allmänt intryck av att
landet höll på att komma i krig och att
Catalinaaffären var en fruktansvärd händelse. Det
var mitt ytliga intryck på den tiden.

Affären har, som Roine Carlsson sade, diskuterats
i många år, och det har varit många lösaktiga rykten
och uppgifter. Men vad som skiljer den senaste
tidens debatt från de uppgifter som tidigare
cirkulerade är att uppgifter kommer från
människor som verkligen seriöst har forskat i
frågan. Det görs uttalanden av ledande politiker
vilka jag har stor respekt för. En av dem är Torsten
Nilsson som var med på den tiden. Även andra
uppgifter gör att jag tycker att vi bör ytterligare
granska Catalinaaffären.

Roine Carlsson går enligt min mening inte in på
själva huvudfrågan. Vi har studerat och granskat
den här affären, men den lades ad acta 1983. Då
kunde man också ha lagt Wallenbergaffären och
många andra affärer ad acta. Det var helt hopplöst
att få fram uppgifter från Sovjetunionen under
Bresjnev-epoken. Men som bekant skedde en
fullständigt avgörande förändring i Sovjetsamhället
år 1985. Den har beträffande Wallenbergaffären
skapat en helt ny situation. Man öppnar arkiv,
visserligen under motstånd från KGB och vissa
andra kretsar. Sovjetiska myndigheter visar en helt
annan öppenhet än tidigare och säger att man skall
ta reda på sanningen och få fram fakta. Jag tror att
de anhöriga till offren från DC 3:an frågar sig varför
vi inte av de sovjetiska myndigheterna begär att
man gör samma sak med Catalinaaffären. Vi kan
säga till berörda instanser i Sojvetunionen att vi inte
anklagar dem men att vi gemensamt skall tillsätta
exempelvis en kommission med parlamentariker
från båda länderna för att försöka vinna klarhet i
frågan. Det tror jag de anhöriga skulle
uppmärksamma oerhört mycket. Trots de
laddningar och problem som kanske finns i denna
fråga kan vi släppa på prestigen och göra någonting
sådant.

Jag vet sedan inte om jag skall tolka Roine
Carlssons uttalande om den nämnda amerikanska
utrustningen som att han kategoriskt dementerar
att vi bedrev ett samarbete med USA i fråga om den
här spaningsverksamheten. Jag hoppas att jag kan
göra den tolkningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1990/91:9 om
invandrarverkets handläggningstider

Anf. 21 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Jan-Olof Ragnarsson har frågat mig
vilka åtgärder regeringen avser vidta för att snabbt
få ner de allt längre handläggningstiderna hos
invandrarverket.

Mitt svar är att regeringen inom några dagar
kommer att lämna förslag till riksdagen om en
kraftig förstärkning av invandrarverkets resurser
för handläggning av asylärenden i syfte att
nedbringa handläggningstiderna och minska
kostnaderna för inkvartering av asylsökande på
förläggning.

Jag skall strax säga något om innehållet i detta
förslag. Först vill jag emellertid ta upp och
kommentera ett sakfel i Jan-Olof Ragnarssons
interpellation.

Jan-Olof Ragnarsson påstår i interpellationen att
invandrarverket i våras fick nej av regeringen på sin
begäran om fler tjänster. Så är det alltså inte.

Faktum är att invandrarverkets ledning redan före
sommaren informerades om att avsikten var att
föreslå en resursförstärkning till verket men att
regeringen vid detta tillfälle inte kunde fatta beslut
om storleken på en sådan resursförstärkning.
Anledningen till detta var att invandrarverkets
framställning omfattade en mycket stor -- ca 30-
procentig -- ökning av invandrarverkets
förvaltningsanslag i förhållande till vad som
riksdagen anvisat för budgetåret 1990/91 och att
frågan därför borde underställas riksdagen.

Invandrarverkets ledning har således varit
införstådd med att verkets framställning krävde
beredning inom regeringskansliet och
riksdagsbehandling, men har ändå kunnat känna
viss planeringstrygghet. De extrastyrkor som
verket haft under föregående budgetår har kunnat
behållas och viss nyrekrytering av handläggare har
också påbörjats.

Ett förslag till kraftig förstärkning av
invandrarverkets resurser för handläggning av
asylärenden kommer alltså inom kort att lämnas till
riksdagen. Förslaget innebär att invandrarverket
för förvaltningskostnader bör tillåtas disponera 62
milj.kr. från anslaget för förläggningskostnader.

Jag bedömer att verket med detta resurstillskott
under innevarande budgetår skall kunna klara av
55 000--60 000 asylärenden, inkl. omprövningar
efter överklagande och sådana nya ansökningar om
uppehållstillstånd som inlämnas efter det att ett
avlägsnandebeslut vunnit laga kraft. Det skall
jämföras med de ca 37 000 asylärenden som
invandrarverket avgjorde under budgetåret
1989/90 och de ca 29 000 asylärenden som verket
avgjorde budgetåret dessförinnan. Med nuvarande
antal asylsökande innebär ett resurstillskott av den
storlek som kommer att föreslås att verket under
nästa år bör kunna komma ner i närheten av de
handläggningstider som lagts fast som mål i beslutet
om invandrarverkets nya organisation.

Jag räknar med att invandrarverket genom den
angivna resursförstärkningen också skall kunna
påbörja en avarbetning av balanserna i
tillståndsärenden och medborgarskapsärenden
under budgetåret 1990/91 för att nå målen vad
gäller handläggningstider under nästa budgetår.

Genom förstärkningen av invandrarvekets resurser
för handläggning av asylärenden kommer
förläggningstiderna att minska i stället för att öka,
vilket senare Jan-Olof Ragnarsson påstår i sin
interpellation. Förläggningskostnaderna kommer
också att begränsas. Jag räknar med att
förläggningskostnaderna kommer att bli ca 400
milj.kr. lägre under innevarande budgetår än vad
de annars skulle ha blivit.

Denna bedömning gäller under förutsättning att
utplaceringen i kommunerna av dem som får stanna
motsvarar de avtal med invandrarverket om ca
23 000 platser per år som gäller för treårsperioden
1990--92.

Under förutsättning att tillförlitliga metoder att
mäta resultatet av invandrarverkets insatser kan tas
fram bör verket, enligt min mening, i framtiden
kunna få en större frihet att disponera medel från
förläggningsanslaget för förvaltningsinsatser, så
länge detta visar sig medföra större
kostnadsminskningar på förläggningsanslaget.
Detta bör kunna ske utan att frågan skall behöva
underställas riksdagen.

Jag vill avslutningsvis stryka under att det inte bara
är förkortade handläggningstider hos
invandrarverket som är väsentliga för att underlätta
situationen för de asylsökande och för att minska
kostnaderna för förläggningsboende. Även andra
delar av handläggningsprocessen måste fungera.

Hos polisen uppstod stora balanser förra hösten
och vintern som en följd av att antalet asylsökande
då ökade kraftigt. I februari 1990 uppdrog därför
regeringen åt länsstyrelserna i de län där
invandrarverket har sina utredningsslussar att
planera och samordna arbetet mellan berörda
polismyndigheter så att målsättningen beträffande
polisens utredningar -- normalt två veckor -- kunde
uppfyllas. Enligt vad rikspolisstyrelsen rapporterat
till regeringen är detta mål nu i huvudsak uppfyllt.
Genom beslut den 11 okotober 1990 har regeringen
uppdragit åt de nämnda länsstyrelserna att vidta
sådana åtgärder att denna situation kan
vidmakthållas och att balanserna av
verkställighetsärenden så långt möjligt är
avarbetade senast den 30 juni 1991.

När det slutligen gäller den enhet inom
regeringskansliet (arbetsmarknadsdepartementet)
som bereder ulänningsärenden för beslut i
regeringen, vill jag informera om att dess kapacitet
successivt byggs upp, i syfte att kunna möta den
ökning av antalet ärenden som blir resultatet av
avarbetningen i de led som ligger före i
handläggningsprocessen. Jag bedömer att det
ökade resursbehovet som krävs härvidlag inte är
större än att det kan tillgodoses utan att riksdagen
behöver underställas frågan.

Anf. 22 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):

Herr talman! Jag ber att få tacka
invandrarministern för svaren på mina frågor
angående invandrarverkets handläggningstider för
asylsökande.

Jag välkomnar att ett förslag skall komma om en
kraftig förstärkning av invandrarverkets resurser
för handläggningar av asylärenden. Man kan säga:
bättre sent än aldrig. Men jag anser att dessa
åtgärder borde ha vidtagits mycket tidigare.
Balansen har under de senaste budgetåret ökat från
5 000 till 14 000, och den av invandrarverket
beräknade förläggningstiden för asylsökande för
budgetåret 1991/92 kommer att vara 16,5 månader
mot dagens 9 månader.

Samtliga huvudskyddsombud vid invandrarverket
har i en skrivelse till regeringen, daterad den 31 maj
1990, påtalat en rad missförhållanden vid
invandrarverket. Här är några exempel: Man har
en verksamhet som ständigt kräver övertid för att
över huvud taget hållas flytande. Stora
övertidsuttag förekommer där man klart passerar
den uppsatta gränsen på 48 timmar per månad. Det
föreligger en klar underbemanning av personal
inom delar av verksamheten. Verksamhet startar
utan tillräckliga pesonalresurser.

I huvudskyddsombudens skrivelse slutar man med
att fråga: Kan det vara rimligt att arbeta under
dessa förhållanden? Kan det vara rimligt att den
verksamhet som regeringen satt oss att sköta inte
får de resurser som krävs?

Enligt en tidningsartikel i Dagens Nyheter den 23
augusti 1990 kommer invandrarverket att bygga sju
nya förläggningar i södra Sverige. Den främsta
orsaken är, enligt Dagens Nyheter, att
invandrarverket inte hinner utreda alla
asylärenden. Att bygga nya förläggningar kostar
betydligt mer än de extra tjänster som skulle
behövas på invandrarverkets tillståndsavdelning,
säger verkets chef för södra regionen, Anders
Westerberg, enligt denna artikel.

Invandrarverket skriver i sin anslagsframställan för
1991/92 att den 1 juli 1990 tillhörde bara 37 % av de
anställda i invandrarverket den fasta
organisationen. Man talar också om verkets
möjlighet att rekrytera och behålla kompetent
personal. De påverkas högst väsentligt av att
invandrarverket endast kan erbjuda korta och
ovissa anställningstider. Man säger vidare att inom
de delar av organisationen där
personalomsättningen snabbt blir stor uppnås inte
den stabilitet som krävs för en långsiktigt god
arbetsmiljö samt att personalomsättning och
rekrytering är kostnadskrävande. Enbart
kostnaderna för annonsering och
anställningsförfarande kan genomsnittligt vara
25 000--30 000 kr. Under vakanstider tillkommer
extra kostnader för övertid, timanställda eller köp
av tjänster.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga om
invandrarministern kan garantera att regeringen
fortlöpande följer balansutvecklingen angående
asylsökande och ser till att tillgängliga resurser tas
fram så att vi slipper det katastrofläge som
invandrarverket och samtliga huvudskyddsombud
på invandrarverket påtalat.

Anf. 23 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Det här är en angelägen
interpellation, som jag ser det. Den har varit
aktuell under flera år. Varje gång någon har frågat
om de långa handläggningstiderna, eller tagit upp
frågan i motioner, har vi fått till svar: Det är på
gång. Det händer snart någonting. Men det har
visat sig att resurserna fortfarande inte räckt till för
att minska handläggningstiderna utan de har
t. o. m. ökat. Jag skall inte upprepa de siffror som
Jan-Olof Ragnarsson nämnde.

Det är naturligtvis stora svårigheter med hela
invandrarmottagandet eftersom det måste vara så
flexibelt. Det är beroende av hur många
asylflyktingar som söker sig till Sverige. Det måste
vi ha stor förståelse för, men därför måste också en
flexibel mottagning byggas upp.

Tidigare var kommunerna proppen, kan man
säga, eftersom de asylsökande fick bo kvar på
förläggningarna sedan de fått asyl. Vi hade så
många som 8 000 under det år som gått. Den
gruppen är numera avarbetad, och det är inte så
många som är kvar. Det visar sig t. o. m. att en del
kommuner inte får de flyktingar som de har träffat
avtal med invandrarverket om. Man har alltså en
uppbyggd organisation med bostäder, tolkar, lärare
osv. som inte kan utnyttjas. Nu är det
invandrarverket som inte klarar av de stora
flyktingströmmar som kommer. Det ligger väl kvar
sedan förra året med det ökade asylsökandet
speciellt från Bulgarien. Man kan alltså inte få ut
flyktingarna i kommunerna i den takt som man har
kommit överens om.

Vi har motionerat om flera fasta förläggningar av
den orsak som Jan-Olof Ragnarsson tog upp,
nämligen att få en bättre arbetsmiljö för dem som
arbetar inom förläggningarna och för att få en
bättre situation även för flyktingarna. Det är ju ofta
mycket besvärliga situationer som uppstår, och det
behövs kunskap om just den situation som
flyktingarna har och om deras hemländer. Privata
flyktingförläggningar har visat sig bli oerhört dyra.
Det kan få oss att hämta andan så att vi inte tillåter
att daghem och sjukvård privatiseras av
vinstintressen. På de privata
flyktingförläggningarna kan en sängplats kosta upp
till 390 kr. Jag kan inte tänka mig att det inte skulle
kunna bli billigare om kommunera eller länen hade
hand om flyktingförläggningarna. Det skulle räcka
att jag hade två flyktingar boende hemma hos mig
för att jag skulle ha en lön motsvarande den jag har
i dag -- bara för att upplåta två bäddar. Det visar ju
hur dyrt det är.

Arbete under den tid man väntar på asyl är också
ett sätt att få ned kostnaderna och ge flyktingarna
självtillit. Vi talar om att när svenskar får vänta
längre än tre månader efter en arbetsskada eller en
långtidssjukskrivning minskar motivationen och
möjligheten att få in dem i arbete igen. Detta måste
naturligtvis även gälla flyktingar, och kanske ännu
mer dem, eftersom de har långa tider av svårigheter
bakom sig.

Vi klagar över att flyktingarna är beroende av
socialbidrag. Då måste man tänka sig att ge dem en
sysselsättning, inte fritidssysselsättning utan ett
arbete, under väntetiden. Hur det organiseras, som
beredskapsarbete eller på annat sätt är egentligen
ganska egalt. Om man inte kan ta in dem på den
reguljära arbetsemarknaden, får man göra någon
annan konstruktion.

Det finns inga tecken på att väntetiderna minskar.
Under de år jag har följt svensk flyktingpolitik --
och det är inte enbart under mina två riksdagsår --
har detta problem funnits och varit större eller
mindre. Låt oss försöka komma till rätta med
problemet på ett vettigt sätt.

Det talas mycket om de höga
adminstrationskostnaderna. Man skall inte alltid
klaga på administrationen. Om vi satsar några
miljoner på att öka antalet handläggare, spar vi
miljarder på att väntetiderna förkortas.

Jag har vid ett tidigare tillfälle liknat
flyktingförläggningarna vid en form av slavskepp.
Asylsökande får vänta ända upp till ett år. 55
procent av dem sänds sedan tillbaka. Under tiden
har människor tjänat grova pengar på den
hanteringen. Jag kan inte finna att någonting är
viktigare än att få ned dessa väntetider. Det skall
inte ske på bekostnad av rättssäkerheten. Jag vet
att det beror på rättssäkerhetskraven att
väntetiderna i en del fall blir långa, och då har jag
ingenting att invända. Men vi bör satsa större
personella resurser på detta arbete.

Anf. 24 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Jag har många gånger understrukit
att de som arbetar på invandrarverket -- både de
som handlägger asylärenden och de som arbetar
med att skaffa fram förläggningsplatser -- har haft
en utomordentligt pressad arbetssituation. Läget
har varit mycket ansträngt. Det är lätt att säga, som
Ragnhild Pohanka gör, att eftersom vi inte vet hur
många som kommer, måste vi vara flexibla. Men
inget flexibelt system i världen klarar den
fördubbling av inströmningen på kort tid som vi fick
förra hösten. Invandrarverkets folk gick på knäna,
framför allt de som skulle skaffa fram
förläggningsplatser till 1 500 människor i veckan.

Inför omorganisationen den 1 juli förra året
förstärkte och upprustade vi kraftigt
invandrarverkets organisation, även personellt.
Det finns anledning att påpeka att detta skedde i en
tid då praktiskt taget alla andra statliga verk fick
suga på ramarna.

Så fick vi fördubblingen av inströmningen. Det blev
då mycket arbetsamt i första hand för dem som
hade att klara förläggningen. Därefter kom den
stora påfrestningen på polisens utredningsarbete.
Polisen fick en förstärkning och organiserade sitt
arbete så, att man klarade av sina balanser.

I maj inkom invandrarverket till regeringen med en
framställning om förstärkning. Enligt den
arbetsfördelning vi har mellan verk och
departement ankommer det på verken att hos
regeringen hemställa om förstärkningar. I svaret
framhåller jag att invandrarverkets chef redan före
sommaren fick ett underhandsbesked om att verket
i viss utsträckning kunde utöka den extra styrka
som vi hade medgivit för budgetåret 1989/90. Vi
lämnade också besked om att verket kunde påbörja
en nyrekrytering. Regeringen framhöll emellertid
att verkets framställning var av den storleken att
riksdagen måste ta ställning till den. Det är vad vi
nu tänker låta riksdagen göra.

Under förutsättning att vi för framtiden kan sätta
upp ett mål för verksamheten kan vi också låta
invandrarverket friare bestämma om resurserna
skall användas i första hand till utredningar av
asylärenden eller till förläggningsverksamheten.
Detta kommer jag att ta upp i
budgetpropositionen. Som invandrarverket
framhållit minskar kostnaderna för
förläggningsverksamheten om man kan minska
handläggningstiderna.

Jag vet inte på vad Ragnhild Pohanka bygger sitt
påstående att handläggningstiderna inte minskar.
Visst har vi fortfarande ett antal ärenden där det
hade varit önskvärt med en betydligt kortare
handläggningstid.

Jag ser emellertid av de överklagningsärenden som
kommer till regeringen att handläggningstiderna
har minskat sedan början av förra året. Vi börjar
nu alltså pressa ned väntetiderna. Det finns
fortfarande mycket kvar att göra i det avseendet.
Jag är mycket optimistisk, och -- jag lägger in den
brasklappen -- om vi inte återigen får en dramatisk
ökning av inströmningen av asylsökande, kommer
vi en bit in på nästa år att kunna konstatera att
väntetiderna har blivit något så när acceptabla.

Anf. 25 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):

Herr talman! Invandrarministern frågade på vad
Ragnhild Pohanka stöder sitt påstående att
väntetiderna inte minskar. Även jag tog upp frågan
om handläggningstiderna. Jag har hämtat mina
uppgifter ur invandrarverkets anslagsframställning
för budgetåret 1991/92. Invandrarverket beräknar
där att handläggningstiderna kommer att öka från
9 till 16,5 månader. Jag skriver också i
interpellationen att jag hämtat mina uppgifter ur
verkets anslagsframställning.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 19 oktober
i år skriver Kommunförbundets handläggare av
flyktingfrågor Tommy Holm:

''Den paradoxala situationen -- i ljuset av de senaste
årens debatt -- har nu uppstått att kommunerna i år
inte kan få hela det antal flyktingar man avtalat om!
Det fåtal med klara tillstånd på förläggningarna
kommer enligt SIV förmodligen att bli ännu färre
de närmaste veckorna, eftersom SIV nu inte har
resurser att besluta i tillståndsärendena i samma
takt som kommunerna tar emot flyktingar.

I ett brev till kommunerna har chefen för SIV:s
västra region nyligen informerat att SIV 'inte
kommer att kunna utnyttja alla avtalade platser
under 1990'. Enligt SIV:s centrala administration i
Norrköping är förhållandet likartat i landets övriga
tre regioner.

Av de 22 808 avtalade kommunplatserna (som är
en effekt av SIV:s bedömning tidigare i år) räknar
SIV nu med att minst 6 800 platser inte kommer att
kunna utnyttjas i år.''

Detta beror på att man alltså inte klarar
handläggningen av tillståndsärendena. Det är också
därför jag framställt denna interpellation, som jag
skrev i september.

Som jag sade i början av denna debatt är det
glädjande att invandrarverket kommer att få
ytterligare resurser. Men visst är det ett problem
när både invandrarverket, huvudskyddsombuden
och nu Kommunförbundets ansvarige för
invandrar- och flyktingfrågor tar upp saken på detta
sätt. Jag tror att vi drar åt samma håll, men jag har
alltså ställt denna interpellation därför att jag anser
att vi här har ett stort problem, något som denna
debattartikel av Kommunförbundets ansvarige
Tommy Holm understryker.

Anf. 26 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Jag underströk just att det behövs
flera fasta förläggningar -- något som vi faktiskt har
motionerat om -- och sade inte på något sätt
överlägset att flexibilitet skulle vara en enkel sak.
Situationen är bara sådan att flexibiliteten måste
finnas. Man måste sätta sig ner och diskutera hur
man skall reda ut detta, för det är ingenting som
man kan planera. Man kan planera ungefär hur
många barn som skall börja skolan de närmaste sex
åren -- och det tillkommer kanske flyktingbarn där
också. Men det här är som sagt omöjligt att helt och
hållet planera.

De beslut som har fattats efter utlänningslagens
införande, t.ex. 14 december-beslutet förra året,
har ju gjort att inte så många kommer in. Att visum
krävs från många länder där det förut var visumfritt
gör också att det troligen inte blir så många som
kommer till våra gränser som tidigare. Man har
alltså här satt upp en hel del spärrar. Vad jag har
för åsikt om det är en sak, men det borde göra att
behovet av flexibilitet minskar. Det är alltså lättare
att beräkna hur många som kommer in.

De här visumansökningarna gör ju dessutom att
människor som behöver skydd inte har möjlighet
att söka detta skydd. Det är en annan historia.

Anf. 27 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Med all respekt för Ragnhild
Pohankas goda vilja måste jag säga att man inte
först kan tala om ökad flexibilitet och sedan säga att
vi skall ha fler fasta förläggningar. Fasta
förläggningar ger ju knappast någon form av
flexibilitet.

Låt mig också anknyta till det i den här andra
debatten som Jan-Olof Ragnarsson tar upp kring
utplaceringen i kommunerna. Det är kanske delvis
samma fråga. Nu har vi ändå här fått ett antal
platser, och då är man upprörd över att detta system
inte är så flexibelt att de platserna genast fylls. Jag
behöver bara gå tillbaka till förra hösten för att
erinra mig rakt motsatt situation. Vi bönade och
bad kommunerna att de skulle åta sig litet mer
därför att det behövdes fler platser, men de kunde
inte öka sina ansträngningar det året.

I den bästa av världar skulle det naturligtvis gå
jämnt upp när det gäller de här platserna vartenda
år. Men vi lever inte i den bästa av världar, och
framför allt är det inte den bästa av världar som
producerar flyktingströmmen eller
asylsökandeströmmen till Sverige.

Jag tycker dessutom, om jag får göra den
värderingen, att det är litet märkligt att
Kommunförbundet säger detta, för vad vi hörde
förra hösten var: ''Ni bara säger att vi skall
anstränga oss och anstränga oss ytterligare. Får vi
aldrig något andrum.?'' Nu finns uppenbarligen det
andrummet ett tag. Tommy Holm -- om jag minns
namnet rätt -- säger ju själv i sin debattartikel att
det visserligen är skönt att få andrum, men se
bara -- nu är det 6 000 platser som vi inte kan fylla.
Att det blir 6 000 platser över kan ju också delvis
bero på att inte heller kommunerna uppenbarligen
har haft någonting emot att den större delen av
mottagandet skulle förläggas till slutet av det här
året. Under våren erbjöd kommunerna bara 1 000
platser per månad.

Hela den här problematiken hänger ju samman
med den puckel av människor som så att säga går
genom utredningssystemet från den stora
inströmningen i höstas. Jag har goda förhoppningar
om att vi ändå skall klara av detta med de
gemensamma ansträngningar som polisen,
invandrarverket och regeringskansliet gör. Och när
vi så småningom också kommer till nästa fas,
nämligen utplaceringen i kommunerna, kan kanske
kommunerna vara så tillmötesgående att de säger:
Okej, vi kan spara de här platserna åt
invandrarverket en bit in på nästa år. Jag tror säkert
att det inte finns större motsättningar än att vi skall
kunna lösa dem i samförstånd.

Anf. 28 RAGNHILD POHANKA (mp):

Fru talman! Jag har en något annan åsikt än Jan-
Olof Ragnarsson när det gäller kommunplatserna.
Jag ser det som positivt att kommunerna har en
framförhållning och kan ta emot vid behov. Det har
jag alltså inte upplevt som något stort problem.

Jag ser ingen motsättning mellan flexibilitet och
fasta förläggningar. Man måste ju ha en grund av
fasta förläggningar, och den grunden har
uppenbarligen varit för liten. Därutöver måste man
också ha flexibla lösningar. Det var ungefär så jag
menade; kanske uttrycktes det otydligt. Det finns
alltså ingen motsättning mellan flexibilitet och att
ha en fast grund att stå på. Man kan med fasta
förläggningar ta emot den lägsta tänkbara
flyktingström som kan komma, och när det gäller
dem som kommer utöver det förväntade antalet får
man arbeta flexibelt.

Både för flyktingarna och för dem som arbetar där
är det ju en helt annan stabilitet när det finns ett fast
arbete på en flyktingförläggning. Man får kanske
också människor som är mer lämpade för uppgiften
och som utbildar sig vidare och anstränger sig mer,
när de vet att detta är ett arbete som de kan
fortsätta med.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1990/91:17 och fråga
1990/91:9 om invandring och visum

Anf. 29 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Gullan Lindblad har frågat mig om
regeringen är beredd att ompröva, som Gullan
Lindblad formulerar frågan, Sveriges generellt
mycket negativa inställning till invandring, samt om
regeringen är beredd att företa åtgärder för att se
över reglerna för beviljande av visum.

Jan-Erik Wikström har frågat mig vilka åtgärder
som regeringen avser att vidta för att underlätta
besök i Sverige av utländska medborgare som
inbjudits hit av enskilda personer eller av svenska
organisationer och kyrkor.

Jag besvarar interpellationen och frågan i ett
sammanhang.

I sin interpellation hänvisar Gullan Lindblad till en
tysk familj som fått förvärvstillstånd till en
fastighet. Invandrarverket, som -- enligt
interpellationen -- bedömt att familjeinkomsten är
för låg, har inte beviljat familjen permanent
uppehållstillstånd. Gullan Lindblad finner det
egendomligt att en myndighet ger förvärvstillstånd
medan en annan myndighet säger nej till begäran
att bosätta sig permanent i landet.

Jag är inte insatt i det enskilda fall som Gullan
Lindblad hänvisar till, men de regler som gäller är
följande.

För utländska medborgare krävs tillstånd till
förvärv av fast egendom i Sverige enligt lagen om
utländska förvärv av fast egendom m.m.
Länsstyrelsen är prövningsmyndighet. Om en
ansökning avser en fastighet taxerad som
jordbruksfastighet, skall länsstyrelsen vid prövning
klarlägga att förvärvet står i överensstämmelse med
reglerna i jordförvärvslagen. Det sker genom att
länsstyrelsen hör lantbruksnämnden.

Bakgrunden till att det krävs tillstånd för förvärv av
jordbruksfastigheter är att det allmänna vill ha ett
inflytande över vilka som förvärvar sådana
fastigheter i syfte att främja ett ändamålsenligt och
aktivt brukande av jordbruks- och skogsmarken.

Sedan ungefär tre år tillbaka har reglerna ändrats
så att det allmänna inte längre ställer sig avvisande
till att mindre jordbruk förvärvas i syfte att driva
jordbruk i begränsad skala på deltid eller vid sidan
av annan sysselsättning. Detta innebär att det är
lättare i dag att förvärva fast egendom som är
taxerad som jordbruksfastighet. Och det krävs inte
heller att fastigheten skall kunna försörja sin
brukare.

Ett stort antal tillstånd till förvärv av fast egendom
meddelas varje år utländska medborgare. En
betydande andel avser utländska medborgare
bosatta utomlands vilka skaffar fast egenom för
fritidsbruk i Sverige. Sådana tillstånd innebär ingen
rätt att bosätta sig i Sverige.

För en utlänning som förvärvar ett deltidsjordbruk
gäller samma regler i fråga om rätt till
uppehållstillstånd som tillämpas för den utländske
medborgare som vill bli egen företagare i Sverige.

Frågan om uppehållstillstånd prövas av
invandrarverket, och i slutet av år 1989 fastställdes
för verket interna riktlinjer för beviljande av
uppehållstillstånd för utländska medborgare som
vill bli egna företagare i Sverige.

Utöver att sökanden måste styrka tillgången till det
kapital som erfordras för köpet av ett företag,
måste han också kunna styrka sin försörjning
genom egna medel under minst ett år framåt.

Om försörjningen kan anses tryggad för ett år och
företagsplanerna förefaller realistiska ges
upphållstillstånd första gången för en tid av sex
månader. Om verksamheten kräver
näringstillstånd skall sökanden underrättas om
kravet och i så fall uppmanas att söka sådant
tillstånd hos länsstyrelsen i det län där
verksamheten huvudsakligen skall bedrivas.

Vid en förlängningsansökan kontrolleras dels att
sökanden kunnat försörja sig, dels om sökanden
fått eller sökt näringstillstånd om sådant krävs.

Både Gullan Lindblad och Jan-Erik Wikström har
ställt frågor om praxis för besöksviseringar och vill
att vi i Sverige skall underlätta för utländska
medborgare att få besöka Sverige.

Frågan om visering prövas av invandrarverket.
Verket har också bemyndigat ett antal
utlandsmyndigheter att bevilja visering.

För att visering skall beviljas krävs i praxis att
utlänningen har medel till sin försörjning och att
han inte kan antas komma att begå brott eller bryta
mot utlänningslagens bestämmelser. Visering
medges inte om en utlänning, redan när
visumansökan görs, kan antas ha för avsikt att
bosätta sig här.

Det förekommer tyvärr situationer där turist- och
besöksviseringar missbrukas, t.ex. då man under en
kortare vistelsetid här ägnar sig åt olaga sprit- och
varuförsäljning, ett problem som blivit mycket
uppmärksammat bl.a. i södra Sverige.

Dessa problem får naturligtvis inte medföra att
bona fide besökande vägras inresa i Sverige.

Viseringsärendena hos utlandsmyndigheterna har
ökat kraftigt i antal under de senaste åren. De var
år 1987 drygt 145 000 och 1988 omkring 180 000.
Under år 1989 uppgick de till närmare 236 000.
Utlandsmyndigheterna meddelade under år 1989
cirka 200 000 positiva beslut. Endast omkring
35 000 viseringsärenden ansågs kunna leda till
avslag och överlämnades till invandrarverkets
prövning. Verket biföll drygt hälften. Det är mot
denna bakgrund svårt att hävda att Sverige är
restriktivt.

Jag är medveten om de problem som är
förknippade med viseringsfrågor, inte minst de
bekymmer som ibland förorsakas enskilda bl.a. på
grund av långa handläggningstider.

Det bör dock observeras att visum i normalfallet
beviljas direkt av utlandsmyndigheten inom ett par
dagar efter det att ansökan gjorts, ofta samma dag.
Men i ett alltför stort antal fall har tiderna varit för
långa. Förändringar är därför påkallade.

Inom arbetsmarknadsdepartementet pågår ett
arbete för att ytterligare förenkla systemet för hur
man ger viseringar.

Anf. 30 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Som politiker försöker jag ibland att
vara gäst hos verkligheten. Att verkligen vara ute
på ort och ställe och träffa människor ger oss som
sysslar med de flykting- och invandrarpolitiska
frågorna en god insikt i hur vår
utlänningslagstiftning fungerar eller inte fungerar.
Det är delvis med dessa erfarenheter som grund
som jag i dag har ställt mina två interpellationer.

När det gäller s.k. arbetskraftsinvandring anser jag
att vår politik i dag är ganska restriktiv, för att inte
säga negativ. Det hör till undantagen att
utlänningar får uppehålls- och arbetstillstånd i vårt
land. Det gäller några prominenta forskare, några
framstående tekniker och kanske enstaka
kulturpersonligheter.

Genom mitt deltagande i flyktingpolitiska rådet är
jag medveten om att regeringen i viss mån är
beredd till ett omtänkande i den här frågan. Detta
framgår av departementets skiss om en
sammanhållen flykting- och immigrationspolitik,
som jag här håller i min hand. Rapporten andas
enligt min mening nya tankegångar och en ökad
öppenhet, vilket jag tycker är bra.

Moderaterna anser att Sverige bör ompröva sin
stora restriktivitet när det gäller just
arbetskraftsinvandringen. Så sent som häromdagen
sade vi i en reservation att Sverige bör visa en större
öppenhet än i dag i fråga om att bevilja
arbetstillstånd för utländsk arbetskraft. Vi säger att
denna mer generösa inställning bör tillämpas i
sådana sammanhang då den har betydelse för att
avhjälpa dagens brist på arbetskraft, särskilt
utbildad sådan, men den bör också kunna tillämpas
när brist på arbetskraft inte uttryckligen kan
påvisas.

Jag vet att regeringen också har gjort
ansträngningar för att förbättra möjligheterna när
det gäller säsongsarbete, feriearbete och liknande.
Detta är steg i rätt riktning.

När man är ute och diskuterar dessa frågor har folk
faktiskt svårt att förstå att vi åtminstone till synes
har en mycket generös flyktingpolitik när
arbetskraftsinvandringspolitiken i varje fall
uppfattas som mycket rigorös och negativ.

Vad jag är kritisk mot i fråga om det konkreta fall
jag har tagit upp, är att invandrarverket i sitt
senaste beslut inte har angett något som helst skäl
till varför ansökan har avslagits. Det skäl som
angavs var daterat 1989, och på den nya ansökan är
det bara förkryssat att uppehållstillstånd icke har
beviljats.

Jag begär naturligtvis inte att
arbetsmarknadsministern här skall gå in i ett enskilt
fall. Men för mig som boende i ett glesbygdslän är
det mycket svårförståeligt att en ung familj med en
god ekonomi som vill bosätta sig i en typisk
glesbygd, där de skulle ge liv åt en bygd som består
av personer på mellan 50 och 80 år, nu tvingas resa
fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland som
en jojo.

Det här är som jag ser det en ovänlig politik. Det är
ett byråkratiskt och stelbent system, och jag undrar
naturligtvis vilken expertis invandrarverket har på
detta område, eftersom man så kategoriskt
bedömer att en familj inte har möjlighet att försörja
sig. Jag skulle gärna vilja veta det. Jag tänker i detta
ärende fortsätta att ta kontakter med
invandrarverket, eftersom jag har den inställningen
att familjen absolut borde få stanna.

Vad jag vill med min interpellation är att göra
invandrarministern uppmärksam på att ärenden
inte får behandlas alltför schablonmässigt, utan att
man måste ta hänsyn till speciella omständigheter i
det enskilda fallet.

Vi är i fråga om besöksviseringar två interpellanter,
och det visar väl att folk uppfattar det så att
inställningen är restriktiv när det gäller
besöksviseringar.

Jag har naturligtvis förståelse för alla de problem
som har radats upp och som föreligger i fråga om
dessa ärenden. Men i det fall jag har tagit upp
handlar det om en ren besöksvisering. Det rör sig
om en familj i Sverige som har fått goda vänner i
Rumänien och som nu får blankt nej på sin
ansökan. I detta fall rör det sig verkligen inte om
vare sig missbruk, terrorism eller liknande. Jag
tycker att det finns alltför mycket misstro i
behandlingen av de här ärendena. Vi måste också
kunna lita på människor.

Nu har jag i alla fall fått ett svar som visar att det
pågår en viss översyn av själva förfarandet när det
gäller visumansökningar. Kan vi också hoppas på
att invandrarverket visar en vilja att underlätta
besök av enskilda och organisationer t.ex. från
Östeuropa? Det skulle ha stor betydelse, inte minst
för människor därifrån, som ett led i vår strävan till
ökade kontakter med människor som länge har levt
isolerade i ofrihet.

Anf. 31 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Fru talman! Jag tackar invandrarministern för
svaret på min fråga. Låt mig nämna tre konkreta
fall.

En svensk medborgare är sedan många år gift med
en indiska. Hennes syster är sedan många år gift
med en amerikansk medborgare. Till ett bröllop i
den svenska familjen inbjuds det amerikanska
paret. Kvinnan får nej med hänvisning till risken för
avhopp.

Det andra fallet handlar om en gammal kinesisk
kvinna som är kristen som ett resultat av Svenska
missionsförbundets mission i Kina före 1949.
Kvinnan inbjuds till Missionsförbundets
generalkonferens i Stockholm. Hon får nej med
hänvisning till risken för avhopp. Efter kontakter
på högre ort får kvinnan så småningom tillstånd att
resa in och kommer i lagom tid för att vara med om
avslutningen av generalkonferensen.

Det tredje fallet rör en tjeckisk reformert präst som
inbjuds att tala vid Missionsförbundets
generalkonferens och får avslag på sin ansökan.
Efter diverse påtryckningar ändras beslutet, och
han kommer kraftigt försenad till
generalkonferensen.

Statsrådet säger i sitt svar att praxis inte är särskilt
restriktiv och att knappa 10 % av
besöksvisumsansökningarna avslås. Men
problemet är att avslagen alltför ofta är fullständigt
obegripliga. Om jag tar de skäl som statsrådet anför
kan jag inte se att någon av utlänningarna i dessa
fall skulle sakna medel för sin försörjning, antas
komma att begå brott, bryta mot utlänningslagens
bestämmelser, ha för avsikt att bosätta sig i Sverige
eller ägna sig åt olaga sprit- eller varuförsäljning.

Alla människor som får reda på dessa fall frågar sig:
Vad i all sin dar har hänt? Om man har de rätta
kontakterna kan man tala med någon högre chef
som rättar till det hela. Då uppstår frågan om det
hos de enskilda handläggarna finns en känsla av att
man skall vara allmänt restriktiv. I sådana fall som
jag nämnt anser jag att handläggningen skall vara
sådan att man lyfter en stämpel och slår stämpeln
på ansökan och säger ja omedelbart.

Regeringen kan kanske inte göra så mycket åt
detta -- och på den punkten tycker jag att statsrådet
ger ett ganska tillfredsställande svar -- annat än
markera att det måste ske en snabb handläggning
och en generös bedömning av dessa fall. När det
bakom ansökan finns en inbjudan från en facklig
organisation, en kyrka eller en ideell organisation i
Sverige menar jag att det inte behövs många
sekunder innan man sätter en ja-stämpel på detta
beslut. Ett klart besked skulle underlätta för de
enskilda handläggarna att använda sitt sunda
förnuft och sitt goda omdöme.

Anf. 32 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Jag vill först till Gullan Lindblad säga
att det mycket riktigt är omöjligt att diskutera ett
enskilt ärende. Jag har inte ens haft någon
anledning att ta reda på omständigheterna,
eftersom de inte går att diskutera. Men jag utgår
från att ansökan har prövats enligt de regler som
finns. Vad jag kan göra är att beskriva de reglerna.
Sannolikt finns svaret på Gullan Lindblads fråga i
den beskrivning jag gjort av reglerna. Men det är
en alldeles utmärkt idé av Gullan Lindblad att gå till
invandrarverket med den här frågan. Denna fråga
passar nog mycket bättre där än här i kammaren.

Vi får ofta höra att dessa avslagsbeslut sker på så
oklara grunder och att besluten inte är motiverade
i detalj osv. Det är ganska självklart att man inte
hinner med att motivera i detalj, då skulle det
säkert bli ännu längre väntetider -- detta är ett svar
också till Jan Erik Wikström. Men man försöker
ändå ha den policyn att handläggarna på en
förfrågan kan informera om varför det blivit avslag.

Nu vet jag att det hittills, men jag hoppas att det är
en förbättring på väg också där, har varit svårt att
komma fram på invandrarverkets växel. Eftersom
Gullan Lindblad reser så mycket i landet kan hon
säkert själv åka till invandrarverket och ställa
frågor om detta enskilda ärende.

Jag håller med Jan-Erik Wikström när han säger att
det kanske inte är så mycket en minister kan göra
åt detta. Jag har självfallet ingen möjlighet att ha en
uppfattning i dessa enskilda ärenden. Jag vill bara
understryka påståendet att vi i Sverige är så
fruktansvärt restriktiva är fel. När man läser
enstaka artiklar i tidningarna låter det där som om
vi inte släppte in en enda människa. Det är en myt.
Om man ser till kvantiteten har antalet ärenden
ökat kraftigt, och de allra flesta ärenden avgörs
ganska fort av utlandsmyndigheten. Sedan blir det
kvar ett antal ärenden där man är tveksam.

Denna aviseringspraxis redovisas av regeringen
för riksdagen varje år efter det att information
inhämtas från invandrarverket. Riksdagen har inte
haft någon erinran mot detta och inte heller mot att
delegering av ärendenas handläggning skett till
invandrarverket. Det har förekommit många
diskussioner vid frågestunder,
interpellationsdebatter och andra riksdagsdebatter
om dessa frågor. Regeringen har konstaterat, och
riksdagen har accepterat detta, och en av de saker
som invandrarverket har att ta hänsyn till är
avhoppsfrekvensen, och kanske framför allt från
vissa länder, eftersom det är mer vanligt med
avhopp vid besök från vissa länder.

Men det finns ingenting som säger att vi inte skulle
kunna bli bättre på det här området och ytterligare
skulle kunna förenkla förfarandet. Vare sig vi blir
det eller ej, anser jag att det är bra att
invandrarverket har en styrelse som mer noga kan
följa dessa frågor. Alla anser vi väl att det är kloka
representanter för de olika partierna som sitter i
invandrarverkets styrelse. Det är framför allt dessa
som har att diskutera vilken praxis handläggarna
har att följa när det gäller viseringar från olika
länder. Det är en bra ordning att denna uppgift i
första hand är invandrarverkets och dess styrelses
ansvar.

Anf. 33 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Jag är medveten om att jag åtminstone
delvis fått de besked som invandrarministern kan
ge i det enskilda ärendet jag först tog upp. Det sägs
att det prövats enligt de regler som gäller. Nu anser
jag att beslut skall vara klart motiverade, och det
finns ingen klar motivering i avslagsbeslutet utan
bara ett kryss i rutan där det står att ansökan avslås.

Det är viktigt att invandrarministern, som ändå är
ansvarigt statsråd på detta område, vet om hur
ärenden hanteras. Jag har en känsla av att man
ibland kan gå alltför rutinmässigt tillväga, kanske
litet schablonartat, och att man från början har
inställningen att säga nej. Det vore bättre om man
från början hade inställningen att säga ja, och
samlar argument för detta. Då blir varje ärende
mer individuellt och mänskligt behandlat. Det är
min åsikt.

Jag frågade vilken expertis invandrarverket har att
avgöra människors försörjningsmöjlighet. Även
om det inte finns något svar i dag anser jag att
invandrarministern skall titta på denna fråga. Är
det möjligen så att just den
bedömningsmöjligheten behöver förstärkas hos
invandrarverket? Vi diskuterade häromdagen
huruvida det fanns tillräcklig medicinsk expertis.
Jag frågar i dag: Finns det tillräcklig ekonomisk
expertis för att göra dessa bedömningar?

När det sedan gäller viseringarna vet
invandrarministern mycket väl att jag inte är en
människa som ser lättfärdigt på den här frågan. Jag
anser att vi skall ställa krav och vara medvetna om
att det förekommer fusk och annat. Men vår
inställning måste ändå vara human och
medmänsklig, och vi skall inte schablonartat säga
nej.

Jag anser att en del av de ärenden som tagits upp,
inte minst de som Jan-Erik Wikström pekade på,
tyder på att det finns en negativ inställning. Man
säger nej. När t.ex. kyrkliga organisationer vill ta
emot besök borde det självfallet vara lätt att sätta
en ja-stämpel på pappret i de ärendena. Det vore
en positiv anda.

Jag ställde indirekt en fråga om den sammanhållna
flykting- och invandrarpolitiken. Det tycks ha skett
ett omtänkande åtminstone i departementet när det
gäller synen på arbetskraftsinvandring. Delar
invandrarministern uppfattningen att vi är för
njugga? Det sägs att den nuvarande tillämpningen
av de gällande reglerna om arbetskraftsinvandring
av ca 200--300 personer per år uppenbarligen är
alltför rigida för att tillfredsställa de behov som i
varje fall i framtiden kan uppstå. Vi kan väl vara
överens om att vi bör sträva efter att något fler skall
ha möjlighet att komma på kvoten för
arbetskraftsinvandring i en framtid.

Anf. 34 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Fru talman! Jag tycker att det är utomordentligt
glädjande att det är allt fler som söker sig till
Sverige för att besöka organisationer eller enskilda
familjer. Det vore trist om utvecklingen skulle vara
sådan att man måste åka utomlands och mötas på
tredje ort om man vill träffa folk från andra länder.

Jag tycker att avhoppsrisken överdrivs oerhört. Det
är nog på den punkten som människor reagerar.
När man nämner om omständigheterna i enskilda
fall tar många sig för pannan och säger att det inte
kan finnas någon rimlig grund för att avslå en sådan
ansökan, annat än en allmänt restriktiv hållning.
Därför är det bra om vi kan ge besked om att man
inte skall ha en sådan allmänt restriktiv hållning.

Invandrarministern hänvisar till invandrarverkets
styrelse. Det är ju allom bekant att det där råder
delade meningar just om restriktiviteten. Både
folkpartiets och centerns representanter har i
invandrarverkets styrelse vid upprepade tillfällen
reserverat sig just på denna punkt.

Anf. 35 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Jag har inte en riktigt lika lättfärdig
inställning till avhoppsrisken som Jan-Erik
Wikström, vilket kanske beror på att jag ser många
ärenden och sedan får ta emot en utomordentligt
stark kritik i enskilda ärenden för att jag inte låter
personer stanna.

Också jag kan hålla med om att det naturligtvis är
glädjande att människor kommer till Sverige och
vill besöka oss. Det skall vi underlätta i största
möjliga utsträckning.

Till Gullan Lindblad om arbetskraftsinvandringen i
största allmänhet: Tack vare en framgångsrik
ekonomisk politik har det under de senaste åren
varit full sysselsättning i landet och behovet av
arbetskraft har varit stort. Det råder inga tvivel om
att om inte asylsökandeströmmen och
flyktinginvandringen hade varit så stor, hade vi
kunna tillåta en större arbetskraftsinvandring. I
första hand måste vi ju låta flyktingarna få arbete.

Självfallet måste i det långa loppet
arbetskraftsinvandringen diskuteras. Detta är
mycket riktigt som Gullan Lindblad säger en av
utgångspunkterna i förstudierna till den utredning
som nu pågår. I ett mer globalt perspektiv vill jag
bara påminna om de diskussioner som förs om
Europapolitiken. Ett av de hinder mellan Europas
länder som det är mest angeläget att riva är
begränsningarna av möjligheten att arbeta och
verka i andra länder. Vi har inte anledning att anta
annat än att denna möjlighet kommer att öka i
framtiden. Huruvida detta kommer att avspeglas
på jordbruksområdet så att bönder förflytta sig
över gränserna, vet jag däremot inte. Så insatt är
jag inte i frågan, men det är ju ett sådant fall som
Gullan Lindblad baserar sin fråga på.

Anf. 36 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Jag tycker att det senaste som
invandrarministern tog upp om den något öppnare
synen på arbetskraftsinvandringen lät bra.
Huruvida det under några år relativt goda
arbetsläget beror på en framgångsrik ekonomisk
politik, skulle vi kunna ha en särskild debatt om
efter de krispaket som nu presenteras i dagarna.
Men det är en annan historia.

Arbetskraftsinvandringen har varit synnerligen
rigoröst reglerad, trots den relativt goda
arbetsmarknaden. Människor som skulle ha kunnat
komma hit som invandrande arbetskraft har i stället
tvingats att ställa sig i de asylsökandes kö. Dessa
människor har kanske haft större möjligheter att få
komma hit som arbetskraft, om de hade mötts av
en större förståelse. Jag tog upp ett konkret fall om
en jordbrukarfamilj. För mig illustrerar detta synen
på möjligheten att få uppehållstillstånd och att
kunna invandra till Sverige. Jag ville belysa detta ur
ett vidgat perspektiv, vilket också framgår av min
fråga.

Jag fick emellertid ingen kommentar till det här
med den ekonomiska expertisen hos
invandrarverket. Jag ber invandrarministern att i
alla fall ta med sig detta på vägen liksom Jan-Erik
Wikströms och min gemensamma vädjan när det
gäller besöksviseringar att inte så mycket misstro
människor som vill göra rena vänskapsbesök till
enskilda eller organisationer och att vi visar en ökad
öppenhet gentemot de människor som vill komma
hit för kulturellt utbyte. De borde få känna att de
verkligen har vänner här i Sverige.

Anf. 37 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Fru talman! Jag sade att jag tycker att man
överdriver riskerna för avhopp.
Invandrarministern karakteriserade då min
inställning som lättfärdig. Det är viktigt att på den
här punkten inte blanda samman lättfärdighet med
rättfärdighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1990/91:16 om
flyktingpolitiken

Anf. 38 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Gullan Lindblad har -- mot bakgrund
av sina besök vid olika flyktingförläggningar
nyligen -- frågat mig vilka åtgärder regeringen
ämnar vidta för att förkorta väntetiderna för de
asylsökande.

Gullan Lindblad har vidare frågat mig om
regeringen är beredd att föreslå temporära
arbetstillstånd för asylsökande ''väntare'' samt vilka
åtgärder regeringen ämnar vidta för att förbättra
situationen vad gäller undervisningen i svenska
(SFI) för asylsökande.

I vad gäller åtgärder för att förkorta väntetiderna
för asylsökande vill jag hänvisa till vad jag nyss sagt
i mitt svar på en interpellation av Jan-Olof
Ragnarsson. Regeringen kommer inom kort att
föreslå riksdagen en kraftig förstärkning av
invandrarverkets resurser för handläggning av
asylärenden. Syftet är att nedbringa
handläggningstiderna och minska kostnaderna för
att ta hand om asylsökande på förläggning. Vad
som kommer att föreslås är att invandrarverket för
förvaltningskostnader skall få disponera 62 milj.kr.
från anslaget för förläggningskostnader under
innevarande budgetår. Härigenom bör det -- om
inte förutsättningarna för resursberäkningarna
förändras kraftigt -- vara möjligt att under nästa
budgetår nå målen när det gäller
handläggningstiderna och att redan under detta
budgetår närma sig dessa mål.

I vad gäller polisens utredningstider har målet --
normalt två veckor -- i stort sett uppnåtts som en
följd av de åtgärder regeringen vidtagit tidigare
under året.

Handläggningstiderna hos regeringen har hittills i
år legat nära målet. Kapaciteten för
utlänningsärenden inom regeringskansliet håller nu
på att successivt byggas upp i syfte att kunna möta
den ökning av antalet ärenden som blir resultatet av
avarbetningen vid polisen och invandrarverket.

Frågan om tillfälliga arbetstillstånd för asylsökande
aktualiseras med jämna mellanrum såväl här i
kammaren som i massmedia.

Den självklara lösningen på problemet är att
förhindra att detta över huvud taget uppstår,
genom att korta väntetiderna så mycket att behovet
av samhällsåtgärder blir minimalt. Att förkorta
handläggningstiderna är alltså den högst
prioriterade uppgiften.

Nu gällande lagstiftning tillåter inte utomnordiska
medborgare utan uppehålls- och arbetstillstånd att
förvärvsarbeta i Sverige. Det finns många skäl för
detta.

Ett system med arbetstillstånd för asylsökande
skulle säkert leda till att många arbetssökande
skulle ta sig hit under förevändning att söka asyl.

Att ge asylsökande arbetstillstånd är alltså en
åtgärd som skulle kunna leda till fler sökande i
asylkön, längre väntetider i avvaktan på svar från
myndigheterna, överbeläggning vid
flyktingförläggningarna -- allt till förfång för
konventionsflyktingar och andra med starka
skyddsbehov.

Asylrätten har tillkommit för att ge förföljda
människor en fristad. Det vore i grunden fel att
bidra till att den kommer att utnyttjas av
arbetssökande.

Att öka möjligheterna till sysselsättning för de
asylsökande under förläggningsvistelsen är en helt
annan -- och angelägen -- fråga. Det gäller att lokalt
finna bra former för detta i samråd mellan i första
hand förläggningen, kommunen och
arbetsmarknadsparterna på orten. Flera
kommuner och förläggningar har också visat
exempel på arbetsuppgifter som kan utföras.

Ett grundläggande skäl för den ordning vi nu har är
att vi vill att de människor som redan är fast bosatta
i Sverige -- svenskar såväl som invandrare -- först
bör få ett arbete.

Arbetslösheten i Sverige är visserligen låg,
internationellt sett. Samtidigt kommer signaler om
att det mycket goda arbetsmarknadsläge som vi
haft under de senaste åren nu kommer att
försämras. Den senaste
arbetskraftsundersökningen från statistiska
centralbyrån (SCB) visar att drygt 80 000 personer
var arbetslösa i september i år. Av dessa är knappt
9 000 utländska medborgare. Därutöver finns
ungefär 2 000 personer, merparten i arbetsför ålder,
med arbetstillstånd vid flyktingförläggningarna,
som ännu inte hunnit in i statistiken.

Med detta för ögonen är det enligt min mening
både logiskt och rimligt att vi satsar våra resurser på
att så snabbt som möjligt ge besked till dem som
sökt asyl och på dem som bor i Sverige och är
arbetslösa eller riskerar att slås ut från arbetslivet, i
stället för på människor som kanske inte kommer
att få stanna i Sverige.

Den tredje frågan gäller vilka åtgärder regeringen
är villig att vidta för att förbättra situationen i fråga
om SFI-undervisningen vid förläggningarna.
Gullan Lindblad nämner särskilt att hon träffat
asylsökande som inte fått någon
svenskundervisning förrän efter cirka åtta
månaders vistelse i Sverige. Låt mig först säga att
svenskundervisning ges på samtliga
flyktingförläggningar. Invandrarverket upphandlar
sådan undervisning lokalt från lämplig
studieanordnare, i huvudsak studieförbund.

Resurser för detta har beräknats med 20
studietimmar per vecka. Barntillsyn ordnas för
ensamstående föräldrar. Förläggningen skall, enligt
de föreskrifter som invandrarverket har utfärdat,
motivera asylsökande och flyktingar att delta i
undervisningen och personligen ta kontakt med
dem som uteblir.

Att de nu ändå tar för lång tid innan en enskild
asylsökande kan börja svenskstudier hänger
samman med överbelastningen, sedan snart ett år
tillbaka, av hela asylprövningssystemet.

Vi har i dag många olika slag av förläggningar, och
de lokala förutsättningarna för olika verksamheter
varierar. Dessutom finns fyra permanenta
utredningsslussar, en i Malmö, en i Göteborg och
två i den östra regionen, nämligen slussarna i
Carlslund och Flen samt flera tillfälliga annex till
dessa slussar. Regeln är att ingen
svenskundervisning bedrivs vid slussarna. Vistelsen
där är avsedd att bli mycket kort, men tyvärr är det
inte så i dag.

Enligt uppgifter som jag har fått från
invandrarverket har det i vissa fall uppstått
väntetider också till den svenskundervisning som
förläggningarna står för. Kurserna är helt enkelt
fulltecknade, och nykomlingen får lov att ställa sig
i kö. På alla orter har det inte varit möjligt att utöka
SFI-undervisningen så snabbt och effektivt som det
hade behövts.

En sådan situation är naturligtvis inte alls
tillfredsställande. Detta understryker betydelsen av
att sätta in resurser för att förstärka de
samhällsorgan som hanterar asylärendena och har
till uppgift att sörja för de sökande under
väntetiden. Som jag nyss har redovisat lägger
regeringen alltså fram förslag om detta inom kort.

Anf. 39 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka invandrarministern
för ett långt och innehållsrikt svar. Jag har också
med intresse lyssnat till den föregående debatten
som delvis rörde samma frågeställningar. Att den
här frågan har tagits upp av flera, visar ju att det
finns en stor oro hos oss alla som sysslar med dessa
frågor över att handläggningstiderna fortfarande är
så långa.

I min interpellation avgav jag att jag önskade få
fram litet färska uppgifter rörande den aktuella
tillströmningen av asylsökande och hur
kommunplaceringarna sker. Den frågan har i någon
mån diskuterats tidigare här. Det är uppenbarligen
stopp när det gäller beviljande av ansökningar.
Kommunerna har ett antal platser som inte kan
utnyttjas. Det är anmärkningsvärt när det behövs
så många platser.

Hur många väntar totalt i dag? Jag har sett siffror
på ca 20 000. Det finns ca 6 000 platser i
kommunerna som inte kan utnyttjas. Det visar
något av problematiken på detta område.

Vi har många gånger tidigare diskuterat de långa
väntetiderna. Dess värre kanske vi kommer att få
göra det även i fortsättningen. Många åtgärder har
vidtagits, men uppenbarligen inte tillräckligt
många. Väntetiderna är fortfarande alltför långa.
Det är vi överens om.

Nu har man i alla fall hunnit i kapp från polisens
sida. Det är bra. Nu släpar invandrarverket efter.
Trots de begärda, eller i varje fall ökade, resurser
som regeringen kommer att bevilja, kommer det
ändå att dröja minst ett år, innan vi når det mål vi
ställde upp när det gäller invandrarverkets nya
organisation.

Det är mot denna bakgrund jag fortfarande envisas
med att fråga om det inte vore möjligt att ge
temporära arbetstillstånd under väntetiden. Jag har
träffat många personer som lider fruktansvärt av
sysslolösheten och den eviga väntan och
ovissheten. Personalen vid förläggningarna gör
naturligtvis ett fantastiskt arbete. Men det är
mycket pressande för dem att se hur de asylsökande
psykiskt bryts ned fullständigt under väntetiden.

Hur görs prioriteringarna för närvarande när det
gäller att bedöma ansökningar? Om jag har förstått
det rätt, har de nya ärendena förtur så att inte de
också skall bli för gamla, medan de som har väntat
får vänta ytterligare. Gäller fortfarande regeln att
de som har väntat ett år skall få stanna om inte
särskilda skäl talar där emot, eller har regeringen
för avsikt att ge någon form av amnesti till dem som
har väntat länge?

Personalen på förläggningarna vittnar samfällt om
bekymren och svårigheterna att hantera problemen
och om hur människorna lider i en passiv väntan.
Om tillströmningen nu är något mindre till Sverige,
vilket är viktigt att få veta, vore det kanske
realistiskt att genom något slags amnestiförfarande
verkligen göra rent bord och snabbare komma i
kapp. Vi måste komma dithän. Vi är alla besjälade
av den önskan.

Invandrarministern radar upp en rad skäl mot
arbetstillstånd under väntetiden. Jag har bl.a. läst
en artikel i Aftonbladet, där hon tillsammans med
arbetsmarknadsministern säger: Jobba, nej, men
städa, ja. Visst är det bra om man kan få städa och
utföra arbete på förläggningarna. Jag vet att det
förekommer på en del förläggningar, och det är bra.
Men det ena goda förskjuter faktiskt inte det andra.
Finns det ändå inte skäl att tänka om nu?

Jag är helt överens om med invandrarministern om
att det viktigaste är att förkorta väntetiderna. Allt
fler har nu kommit till insikt om att man också
borde kunna följa det förslag som vi moderater har
lagt fram i åratal, nämligen att man skall kunna ge
temporära arbetstillstånd under väntetiden. Senast
har arbetsmarknadsstyrelsen valt den vägen, även
om jag kanske inte till fullo delar styrelsens
bedömning. Frågan har tagits upp i artiklar i all
press, även i de socialdemokratiska tidningarna,
där man faktiskt har uppmanat invandrarministern
till litet mindre envishet i den här frågan.

Av svaret framgår att jag har rätt i min kritik när
det gäller svenskundervisningen. Många flyktingar
får vänta alltför länge på att få undervisning. På
detta område är det kö, liksom på många andra håll
i samhället. Kan vi nu förvänta oss att den
föreslagna resursförstärkningen verkligen
åstadkommer en förbättring på alla de områden
som jag nu har tagit upp? Det gäller både
väntetider och svenskundervisning.

Till sist vill jag fråga om invandrarministern har för
avsikt att göra undervisningen i svenska
obligatorisk. Det förekommer många önskemål om
detta från personalen vid våra förläggningar. Då
skulle verkligen alla få del av den undervisning som
de så väl behöver för att kunna fungera i det
svenska samhället.

Anf. 40 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Som Gullan Lindblad mycket riktigt
påpekar har mycket av det som hon tog upp i
interpellationen hunnit avhandlas under den här
långa interpellationsstunden. Jag skall inte bli så
mångordig.

Låt mig bara säga att det t.o.m. är så att Gullan
Lindblad i den förra debatten vi hade själv pekade
på att det kanske finns människor som kommer hit
och vill ha ett tillfälligt arbete och då ser sig
nödsakade -- som jag tror att hon uttryckte det -- att
gå via asylsystemet. Jag tror att hur många goda
skäl det än kan finnas för folk att komma i gång
snabbt med arbete -- och jag betvivlar inte ett
ögonblick att de allra flesta också skulle tycka att
det skulle kännas meningsfullt och att de skulle vilja
göra rätt för sig -- så ser vi som följer detta noga och
som känner till mekanismerna bakom emigrations-
och flyktingströmmarna i världen alldeles tydligt att
om vi öppnar asylsystemet för något annat än det
som det är avsett för riskerar vi verkligen att göra
de människor som är i starkt behov av ett skydd i
det här landet en otjänst. Det är därför som jag tar
till egenskapen envishet med stor frenesi i den här
debatten. Det är inte grundat på att jag skulle ha en
avog inställning till människor som säger att de vill
ha något att göra under väntetiden.

I själva verket tror jag att det finns mycket som vi
skulle kunna göra bättre i detta avseende när det
gäller det som vi har haft under den något allmänna
rubriken meningsfull sysselsättning under
väntetiden. Där ingår naturligtvis svenska för
invandrare. Det är klart att man kan diskutera ett
obligatorium. Men jag vet inte hur man skall kunna
tvinga vuxna människor och även barn att lära sig
något om de själva inte känner sig motiverade för
det. Det handlar även om att de asylsökande skall
lära sig mer om Sverige och det svenska samhället.
Vi skall också försöka hitta flyktingförläggningar
där de asylsökande i största möjliga utsträckning
kan sköta sitt eget liv och kanske delta i
barnverksamhet och fritidsverksamhet och t.o.m.
leda verksamehten och där de kan sköta sitt eget
hushåll, m.m. Då torde det inte bli så mycket tid
över för ett arbete vid sidan om. Men det finns
säkert möjligheter att ytterligare fylla denna tid
med sådant som ligger vid sidan av den ordinarie
arbetsmarknaden. Människorna på
flyktingförläggningarna skulle tillsammans kunna
göra insatser i den kommun där de befinner sig.
Ersättningen för detta arbete skulle då inte vara i
form av en avtalsmässig lön utan i form av t.ex.
förbättringar på flyktingförläggningen. Jag tror
dessutom att det skulle upplevas som mer rättvist
av alla människor som finns på förläggningen. Det
är dessutom sådant som skulle kunna tillämpas
även på orter där arbetsmarknaden inte är så god.
Om vi skulle erbjuda tillfälliga arbetstillstånd skulle
det ju bli mycket orättvist mellan olika
flyktingförläggningar beroende på var det finns
tillfälliga arbeten.

Som jag sade i mitt första inlägg kan det anföras
många exempel. Jag tror att vi kan komma längre
fram på det här området. Det finns kommuner som
har idéer och som kanske kan dela med sig till andra
kommuner. Från departementets sida skall vi gärna
medverka.

Anf. 41 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! I den här frågan är vi inte riktigt
överens invandrarministern och jag. Jag är helt
överens med henne om att det görs många bra
försök att erbjuda de asylsökande arbete.

I Hällefors, som jag har besökt, fick de asylsökande
kratta gräs och löv och hålla rent och fint på
förläggningarna. Det är viktigt och bra. Men, som
jag sade, det ena goda förskjuter inte det andra.
Med vår syn skulle de asylsökande också mycket
snabbt kunna komma ut i arbete. De skulle genast
kunna komma i gång med inläsning av så att säga
praktisk svenska. All erfarenhet visar att det är på
detta sätt människor lär sig språket mycket snabbt.
Jag tror också att en ökad press på invandrarna,
kanske i form av ett obligatorium, skulle göra att
inte lika många som i dag hoppade av från denna
undervisning. Vi anser nämligen att
svenskundervisningen skall påbörjas redan vid
slussarna. Även om de asylsökande inte får stanna
i Sverige, är det inte någon belastning att kunna
några ord svenska. Jag tycker att regeringen i detta
sammanhang skulle kunna åstadkomma mer.

Jag frågade om prioriteringar, men jag fick inget
svar på det. Prioriteras de nya ärendena så att de
gamla får vänta? Det är kanske en praktisk fråga,
men det är samtidigt beklagligt att de som väntar
får vänta ytterligare. Jag frågade också om
ettårsregeln kvarstår.

Invandrarministern säger i svaret:

''Ett system med arbetstillstånd för asylsökande
skulle ganska säkert leda till att många
arbetssökande skulle ta sig hit under förevändning
av att söka asyl.''

Jag sade tidigare att människor nu tvingas söka
asyl, eftersom arbetskraftsinvandringen nu är
nästan obefintlig. Jag tror att det råder ett visst
samförstånd mellan oss när det gäller att vi måste
tänka om litet grand.

Nu vet jag att signaler som vi ger i från Sverige
uppfattas mycket snabbt i utlandet av presumtiva
asylsökande. Vi måste alltså förkorta väntetiderna.
Och om vi lyckas med det skulle detta vara en fråga
av kortsiktig natur.

Jag vill citera ur Olle Wästbergs artikel i
Aftonbladet den 4 oktober i år.

''Är det verkligen sannolikt att människor skulle
söka sig till Sverige för att varva polisförhör med
arbete och språkundervisning? Är det inte i så fall
mer troligt att lycksökare söker sig hit ändå, bor
gratis med fickpengar på läger och tar lite svarta
påhugg. Om det är ekonomisk invandring
Sahlin/Lööw är rädda för, är risken lika stor i dag.''

Jag delar denna uppfattning. Vi måste vara litet
mer flexibla i detta sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1990/91:23 om
försurningnsskador om kulturmiljön

Anf. 42. Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):

Fru talman! Lars Ernestam har frågat mig vilka
åtgärder som jag tänker vidta för att arbetet med att
skydda kulturminnen som hotas av försurning skall
kunna intensifieras.

Som framgår redan av Lars Ernestams fråga har
riksantikvarieämbetet presenterat ett förslag till
nytt handlingsprogram för insatser mot de skador
som luftföroreningar och försurning medför på
kulturminnen och kulturföremål. Det
programförslaget avses ta vid efter det
treårsprogram som riksdagen beslutat om för
budgetåren 1988/89--1990/91 (prop. 1987/88:104,
KrU21, rskr. 390 samt prop. 1987/88:85, JoU23,
rskr. 373). Därför prövas nu riksantikvarieämbetets
förslag inom ramen för beredningen av
budgetförslaget för kommande budgetår.

Regeringens förslag till insatser inom det aktuella
området kommer sålunda att redovisas för
riksdagen när den beredningen är färdig. Mot den
bakgrunden kan jag inte nu lämna ett mer
detaljerat svar på Lars Ernestams direkta fråga.

Jag tolkar dock Lars Ernestams interpellation som
att han mer allmänt ifrågasätter om inte
åtgärdsprogrammen -- såväl det som nu löper som
riksantikvarieämbetets nya förslag -- utgår från en
alltför låg ambitionsnivå. Betydligt mer omfattande
insatser skulle sålunda behövas än de som
föreslagits av riksantikvarieämbetet.

Jag vill därför i korthet sätta in programarbetet i ett
litet vidare perspektiv. Det är sålunda viktigt att ha
i minnet att alla kostnader för att nedbringa de
utsläpp som orsakar skadorna ligger utanför
programmens budgetberäkningar. Utan sådana
insatser skulle enskilda konserveringsarbeten på
sikt vara verkningslösa. Det är t.ex. svårt att se hur
ett hot mot de arkeologiska föremålen i marken
skulle kunna mötas på annat sätt än genom att
föroreningarna minskas.

Arbetet med att begränsa utsläppen drivs både
nationellt och internationellt. Beredningen av
storstädernas trafikfrågor är ett exempel på
regeringens initiativ på det nationella planet.
Internationellt pågår t.ex. ett intensivt arbete som
syftar till att reducera de gränsöverskridande
föroreningarna, t.ex. svavelutsläppen.

Det går vidare inte att tänka sig att programmen
med stöd av statsanslag skulle kunna täcka
kostnaderna för annat än en liten del av de direkta
konserveringsarbeten som man i och för sig kan
konstatera behovet av. Ansvaret för vården av
kulturhistoriskt värdefulla byggnader ligger i
Sverige i första hand på byggnadernas ägare och
förvaltare. Detta gäller även när byggnaderna
skadats av luftföroreningar. Bl.a. genom
riksantikvarieämbetets möjligheter att lämna
bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse kan dock staten samverka med ägarna
och stimulera till ansvarstagande för vårdinsatser.
Inte heller de olika statliga systemen för stöd till
byggnadsvården är budgeterade inom
programmen.

Enligt min mening bör det särskilda
handlingsprogrammet för insatser mot
luftföroreningar syfta till att via bl.a. forskning och
metodutveckling, inventeringar, informations- och
utbildningsinsatser bygga upp ett handlingsmönster
för hur hoten från luftföroreningarna skall kunna
mötas. I detta arbete befinner vi oss ännu bara i ett
uppbyggnadsskede. Det är en situation som vi delar
med andra länder. De närmare
orsakssammanhangen bakom
nedbrytningsmekanismerna är sålunda fortfarande
ofullständigt kända och konserveringsmetoderna är
under utveckling.

Jag vill därför gärna erinra om 1990 års
forskningspolitiska proposition (prop. 1989/90:90
KrU 23, rskr. 334) enligt vilken
riksantikvarieämbetets forskningsanslag förstärkts
kraftigt med luftföroreningsproblemen som ett
huvudmotiv. Bl.a. vikten av att kunna falla tillbaka
på metodutveckling och erfarenheter från andra
länder gör vidare att regeringen fäster stor vikt vid
kulturmiljövårdens internationella samarbete. Det
är vägledande för förberedelserna för Sveriges
deltagande i t.ex. den konferens om den europeiska
kulturmiljövården som kommer att hållas i
Kraków våren 1991 inom ramen för den
europeiska säkerhetskonferensen.

De särskilda konserveringsinsatser på byggnader
och kulturföremål som utförs direkt inom
handlingsprogrammets ram kompletterar alltså
andra väsentliga åtgärder. Inom det treårsprogram
som nu fullföljs utförs sådana arbeten med
utgångspunkt från behovet av metodutveckling och
för att ta till vara kulturminnen som har allra högsta
prioritet ur ett nationellt bevarandeperspektiv.

Även när det gäller våra möjligheter att få dessa
projekt till stånd har vi att bemästra olika
svårigheter. Enligt de uppgifter som jag fått
sysselsätts nu t.ex.alla stenkonservatorer som i dag
finns i landet i arbeten inom programmets ram.
Motsvarande gäller även hantverkare med
specialkunskaper inom detta område. Denna
omständighet avspeglas givetvis i
riksantikvarieämbetets förslag till ny
dimensionering av programmet.

Varefter fler utexamineras från den
konservatorsutbildning vi numera har i landet,
liksom genom en successiv marknadsanpassning,
torde man kunna räkna med att den nuvarande
bristen på kompetent personal så småningom
kommer att försvinna.

Som jag ser det skulle man kunna sammanfatta de
omständigheter som jag här har redovisat med att
de särskilda handlingsprogrammen har en väsentlig
betydelse för hur insatser mot luftföroreningarnas
effekter organiseras och utformas. Utfallet av
insatserna kan emellertid bara bedömas mot
bakgrund av ett helhetsperspektiv på landets
kulturmiljövård.

Anf. 43 LARS ERNESTAM (fp):

Fru talman! Jag tackar kulturministern för att han
i krisarbetet haft möjlighet att ge mig ett utförligt
svar på min interpellation.

Det är kris i landet, eller snarare en politisk kris,
där omvärldens förtroende för vårt land har sviktat.
I det sammanhanget tycker jag att det är mycket
lämpligt att också diskutera kulturfrågor. En
mycket stor del av våra kulturminnen hotas av
smygande utradering i samband med
försurningsprocessen.

Fru talman! Vi har ungefär 1 500 runstenar i vårt
land. 300 av dem är i akut behov av restaurering.
Det finns ett hundratal områden med hällristningar,
som också gradvis påverkas och närmar sig
utplåning.

Till våra kulturskatter hör ett femtiotal medeltida
glasmålningar, huvudsakligen i kyrkorna i landet.
Här är restaureringsarbetet i gång, men mycket
återstår att göra. Då har vi ungefär 1 000
bronsskulpturer. En stor del av dem är hotade
genom frätningar och förändringar i metallen. Så
kommer vi till husbyggnaderna: en del av dem är i
enskild ägo, men det bedöms att det inte finns
mindre än 500 objekt av nationellt intresse som
behöver åtgärdas.

Riksantikvarieämbetet är i gång med
inventeringar -- det har statsrådet nämnt. De anslag
som finns räcker till inventeringen och en del
pilotprojekt. Ett nytt förslag som innebär att man
skall kunna klara en mindre del av de mest utsatta
projekten har inlämnats. Insatserna är otillräckliga.
Det finns många svårigheter, inte minst när det
gäller kunskap om vilka åtgärder som behöver
vidtas, som statsrådet har sagt. Det råder också
brist på kunnig personal. Jag delar statsrådets
uppfattning att det inte i dag är rätta tillfället att
diskutera kommande budget, men jag tycker att de
här frågorna är så principiellt viktiga, att vi kan och
bör hålla en diskussion om statens ansvar för våra
kulturminnen.

Vi skall spara nu. Det kommer att svida för många,
säger regeringen. Vi får vara beredda att göra
uppoffringar i vår allmänna standard. Vi kan ha
förhoppningar att det kan komma bättre tider. Så
kan det vara också på kulturområdet. Det kan bli --
jag hoppas verkligen att det inte blir så -- att stora
aktuella projekt och stora personella satsningar
senareläggs.

Försurningen däremot, statsrådet, gör ingen paus.
Frätningen fortgår, runstenarna och
hällristningarna blir otydligare oavsett vilka kriser
och svårigheter vi har i landet. Ett utplånat eller
obotligt skadat kulturminne kan inte ersättas. Det
är definitivt borta, möjligen är det dokumenterat i
något arkiv.

Jag finner att statsrådet är ovanligt defensiv i sin
beskrivning av det här frågorna. Staten kan bara
klara en liten del av kostnaderna, säger han, trots
att den övervägande delen av objekten ligger under
statligt eller annat allmänt ansvar. Bedömningen
får göras i samband med ett helhetsperspektiv på
kulturvården. Åtgärder vid källan är det viktigaste,
och det är vi naturligtvis helt överens om. Men
huvuddelen av skadekällorna kommer från andra
länder, inte minst från den miljörovdrift som de
socialistiska länderna har gjort sig skyldiga till. Det
tar tid att åtgärda allt detta, och under tiden
utraderas kulturminnen.

Jag vill fråga kulturministern: Har vi inför
kommande generationer råd att offra huvuddelen
av de kultur- och fornminnen som är hotade? Hur
stor del av de kulturminnen av nationellt intresse
som vi har anser statsrådet redan i dag kan bedömas
vara förlorade?

Anf 44 KJELL DAHLSTRÖM (mp):

Fru talman! Lars Ernestam var mot slutet av sitt
anförande inne på de socialistiska ländernas
miljörovdrift. Det är sant att det är rovdrift.
Problemet är att miljörovdrift inte känner några
traditionella politiska gränser, det är minst lika illa
i de västliga länderna. I det här sammanhanget vill
jag ta fram ett exempel för att vidga
problemområdet något.

Under mina studier var jag i Grekland i Aten på 70-
talet och hade den sorgliga upplevelsen att se hur
karyatiderna i tempelt Erechtheion fick ''ta sitt pick
pack och promenera'' in på ett museum. Där står de
nu ersatta med plastattrapper. Med FNs
ekonomiska hjälp har det gått att rädda
karyatiderna på det viset. Dessa karyatider uppbar
Erechtheion-templet på Akropolis i Aten mer än
2 500 år, men den aggressiva luften i Aten efter
andra världskriget har på mindre än 25 år förstört
mer än vad de hade förstörts under 2 500 år. T. o.m.
svenskar var där och bombade templen på
Akropolis i Aten, men det gick att rädda dem och
bygga Erechtheion på nytt!

Vad jag vill säga att förstörelsen av våra
kulturminnesmärken, dessa fantastiska byggnader
som påminner så mycket om historia, är framför allt
en viktig signal till oss om att vi håller på att bygga
upp ett samhälle som förstör alldeles för mycket.
Signalen är att vi måste ändra vårt beteende
radikalt. Det är, tyvärr, den viktigaste lärdomen av
detta. Hur mycket vi än skulle vilja det, kan vi inte
tillskjuta så mycket medel att man kan rädda de 500
byggnadsmärken som Lars Ernestam talade om.
Här vill jag poängtera att förstörelsen av dessa
byggnadsminnesmärken är en oerhört viktig signal
om att vi måste bete oss på ett helt annat sätt.

Det är inte bara dessa 500 byggnader som är
hotade, utan även andra byggnader är hotade,
naturen är hotad och ytterst är människan hotad.

Anf. 45 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):

Fru talman! Jag tycker nog att Lars Ernestam i
någon mån hemfaller åt, skulle jag vilja säga, den
politiska riksdagsritualen. Man förutsättes alltid
säga att statsrådet är så defensiv, att det finns för
litet av det och det samt att det behövs friska tag
och mera pengar -- får man bara mera resurser löses
alla problem. Men jag tycker ändå att jag mycket
klart har redovisat i mitt svar, som är utförligt, de
insatser som gjorts, de planer som finns och -- här
har jag varit mycket uppriktig -- de problem som
faktiskt finns. Vi saknar kunskap på ett antal
områden och behöver alltså forska mera. Men det
finns alltid en mycket stor beredskap när det gäller
panikåtgärder. Man öser på med slantar och vidtar
mycket hastiga -- och ibland sker det hela
improviserat -- åtgärder.

Jag erinrar om vad som hände då vi drabbades av
energikrisen på allvar och då kärnkraften och de
förhållandena på allvar började diskuteras för
femton år sedan. Plötsligt satte man i gång med
isolering av fastigheter. Man gjorde det på ett
sådant sätt att vi nu kan konstatera mögel i en
mängd hus. Vi skapade alltså reella hälso- och
miljöproblem, därför att vi litet för hastigt och
panikartat vidtog ett batteri av åtgärder på
områden där vi inte hade tillräckligt med
kunskaper.

Vi har alltså skäl att se till att goda konservatorer
utbildas. Vidare finns det skäl att säga att staten
inte ensam måste ta ett ansvar här, utan det
ansvaret måste varje medborgare och varje
fastighetsägare ta. En fastighetsägare har ansvaret
för att hans hus vårdas. Om huset skulle utsättas för
påverkan utifrån -- även om det sker utan
fastighetsägarens förskyllan -- har han ett ansvar
härvidlag. Det förhållandet att någon utomstående
förstör egendom som är min och som jag har att
vårda befriar mig inte från ansvaret att vårda den.
Jag har väldigt svårt att se att man i ett samhälle
skulle föreställa sig att det ansvar som jag har
automatiskt överläts på någon annan därför att en
skada utan min förskyllan har skett. Detta är
faktiskt avgörande, som jag ser saken, för
utvecklingen i framtiden.

I det här sammanhanget vill jag knyta an till det
som Kjell Dahlström sade. Om vi frånhänder oss
det personliga ansvaret för vår närmiljö, kommer vi
aldrig att kunna klara någonting. Jag anar en
debattmässig spänning mellan Kjell Dahlström och
Lars Ernestam i det stycket. Det personliga
ansvaret kan vi alltså inte frånhända oss. Det gäller
alltså även fastighetsägare och fastighetsbolag, för
även dessa måste alltså faktiskt ta sitt ansvar. Vi kan
inte bara åtaga oss att vara städgumma. Det går inte
att göra på det sättet. Det här är alltså en
principfråga.

Vi har således anledning att mycket allvarligt
diskutera dessa frågor. Jag är angelägen om att
driva dem på bred front. Eftersom Lars Ernestam
talar om de diskussioner som regeringen har fört nu
i veckan om den ekonomiska krisen vill jag bara
tillfoga att en förutsättning för att vi med våra
gemensamma resurser skall kunna göra insatser är
att det verkligen finns resurser.

I det stycket kan man konstatera att drömmen om
en nolltillväxt som grunden för den mänskliga
utvecklingen inte är särskilt fruktbar. Det är
nödvändigt att se till att vi i det vi skapar i vårt
samhälle får så mycket av mervärde att vi också har
möjlighet att vårda, att ha omsorg om, det som vi
skapade i går. I hög grad kan nolltillväxten -- jag
medger att det kan vara ett något förenklat
resonemang -- beskrivaa så, att det är fråga om en
situation där vi inte skaffar oss mera av resurser än
som behövs för att klara av att uppehålla livet i dag.
När det gäller tillväxten är det således meningen att
vi också skall kunna ta hand om det som skapades i
går.

Anf. 46 LARS ERNESTAM (fp):

Fru talman! Självfallet är jag, Kjell Dahlström,
medveten om de stora problemen i Grekland i de
här sammanhanget. Jag har också varit i Grekland,
så jag vet hur det förhåller sig. Men jag har också
varit i Barcelona och Rom, så jag har sett vad
trafiken påverkar. Vi diskuterar med kraft olika
åtgärder i vårt land. Vi skall ta vårt ansvar, och vi
skall göra allt som står i vår makt för att
åstadkomma en minskning av utsläppen i vårt land.
Men våra problem är små jämfört med
förhållandena i andra länder.

Vad jag har velat framhålla är att väldigt mycket av
föroreningar här kommer utifrån. Man kan inte
lättvindigt bara hänvisa till att sådana här saker
måste åtgärdas vid källan. Jag är nämligen inte
säker på att de länder som det gäller klarar det här.

Det finns problem i både väst- och öst. Jag har valt
att göra en jämförelse mellan två länder, mellan det
forna Öst- resp. Västtyskland. I Västtyskland finns
mycket av det personliga ansvar som
utbildningsministern säger att jag inte har. I
Östtyskland har det funnits ett kollektivt ansvar.
Jag tycker att man i Västtyskland på ett bra sätt har
arbetat med bevarandet av kulturminnen. Kjell
Dahlström säger att det finns problem där också.
Ja, där är det mycket trafik, avgaser osv. Men man
har jämförelsevis klarat sig bättre i Västtyskland.

Så några ord till utbildningsministern. Självfallet
menar jag att vi skall ta ett personligt ansvar. En del
av de objekt som jag har tagit upp ägs av staten, och
i de fallen har staten ett ansvar. Men jag skulle
gärna se att vi fick mer av marknadsekonomi och av
enskilda sponsorer också på det här området. Jag
skulle önska att företagen fann det här intressant
och sade: Nu räddar vi tio runstenar. Man
engagerar sig ju förtjänstfullt i idrottssammanhang.
Vi måste alltså få ett nytt synsätt här. Jag är
medveten om att staten inte kan klara allt. Det
måste därför till nya initiativ och engagemang från
annat håll för att klara det här landet. Därom är jag
helt övertygad.

Men vad händer nu? Jag fick inte något svar på
mina frågor. Vad kommer alltså att hända med
dessa nationellt betydelsefulla kulturminnen?
Visserligen är Sverige mycket mera lyckligt lottade
än andra.

Kommer vi alltså att bli tvungna att vara beredda
att offra en stor del av våra kulturminnen? Eller
skall målsättningen vara att vi med gemensamma
ansträngningar, med ett personligt ansvar, genom
utnyttjande av enskilda insatser osv. aktivt arbetar
för ett bevarande av våra kulturminnen?

Med tanke på den målsättning som finns och de
planer som hittills har gällt tycker jag att vi inte har
kommit tillräckligt långt.

Anf. 47 KJELL DAHLSTRÖM (mp):

Fru talman! Debatten har kanske större spännvidd
än utbildningsministern anar vad gäller Lars
Erenstam å ena sidan och mig själv å andra. Det är
alltså riktigt att det finns en motsättning mellan oss
i det här avseendet.

Bengt Göransson talade om att det behövs en
tillväxt för att vi skall klara de enorma
räddningsinsatser som erfordras. Men om vi skall
tala om den saken, kommer vi in på en mera
omfattande diskussion om vad ekonomisk tillväxt
är. Jag vill dock avsluta den här diskussionen med
att säga att jag och mitt parti står för ett stopp när
det gäller en ytterligare konsumtionsökning. En
sådan leder nämligen till ökade utsläpp av olika
slag. Men en ekonomisk tillväxt som inriktas på
miljövänlig produktion t.ex. är inte någonting
negativt.

Av Bengt Göranssons svar, som i och för sig är fint,
framgår det att en konferens om europeisk
kulturmiljövård kommer att äga rum i Kraków på
våren 1991. Det tycker jag är väldigt passande med
tanke på den frigörelse som har skett i Östeuropa,
där det finns fantastiskt fina kulturbyggnader och
kulturskatter. Problemet är bara att kulturmiljön är
erbarmligt dålig i hela Östeuropa. Jag tänker då på
t.ex. alla förorenande utsläpp som förekommer
där. Härtill kommer allt de som den västeuropeiska
bilismen och det Västeuropeiska
konsumtionsbeteendet för med sig. Det kommer
alltså att bli ytterligare en belastning i stora delar av
Europa på luftföroreningssidan. Därmed kan även
byggnadsbiståndet i Sverige påverkas.

Mot den bakgrunden tycker jag att det vore mycket
vällovligt om de svenska insatserna i just Kraków
hade en sådan inriktning att det klart framgår att
det finns en risk för att det blir så att säga både en
västlig och en östlig miljöförstörelse och
kulturminnesförstörelse vad gäller Östeuropa.

Anf. 48 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):

Fru talman! Lars Ernestam utropar entusiastiskt
att han gärna skulle se mer av marknadsekonomi
och mer av sponsring när det gäller vården av
runstenar och hällristningar. Jag är rädd att det får
bli ett entusiastiskt utrop, för jag tror inte att det
finns några förutsättningar för det. Sanningen är att
de som arbetar inom de marknadsekonomiska
systemen, i varje fall hitintills, har haft begränsat
intresse av att underhålla sina egna egendomar. Det
är därför vi har en diskussion om att staten,
samhället, gemenskapen måste tillföra medel för
att återställa också sådant för vilket enskilda
fastighetsägare rimligen måste ha ansvar.

Jag är litet överraskad av frågan om vad som är vår
målsättning. Jag tyckte att jag gav ett ganska
utförligt svar, som visade både avsikter och allvar,
inte bara från regeringens sida, utan även från
riksdagen och de svenska medborgarna. Det finns i
vårt land en mycket stor medvetenhet, ett mycket
starkt engagemang, som jag tycker är mycket
positivt. Jag tycker att vi har anledning att ta till
vara det intresset och den medvetenheten. Det
finns ändå litet hopp om förbättring. Som motpol
vill jag ta mitt favoritcitat från tidningen
Hallandsposten år 1978: ''Över 500 centerpartister
applåderade entusiastiskt sedan de på
torsdagskvällen fått höra att katastrof väntade
världens befolkning på praktiskt taget alla
områden.''

Det finns en risk att man ser katastrofmålningen
som det enda lustfyllda som man kan glädja sig åt.
För mig är det viktigare att kunna konstatera att vi
nu faktiskt har program, att det finns utbildning, att
det finns en stark medvetenhet och att det därför
sannolikt också finns goda möjligheter att kunna
lösa åtskilliga av dessa problem. I det stycket tillät
jag mig att peka på att förutsättningen är att vi har
en sådan ekonomisk situation i vårt land att vi kan
lägga pengar inte bara på falukorv och potatis för
att vi fysiskt skall kunna överleva till i morgon, utan
att vi har slantar så att vi kan både utbilda
konservatorer och betala konservatorer som utför
arbetet.

Anf. 49 LARS ERNESTAM (fp):

Fru talman! Jag konstaterar att
utbildningsministern och jag har ungefär samma
uppfattning när det gäller tillväxt och att det endast
är genom tillväxt och förändring som vi kan klara
en rad problem. Med tillväxt menar vi naturligtvis
inte rovdrift, och det förutsätter jag att inte heller
utbildningsministern gör. Med tillväxt menar man
utveckling. Det skulle vi kunna ha en lång debatt
om.

I den skatteuppgörelse som har gjorts, Kjell
Dahlström, har vi tagit tag i problemet med att
minska trafiken genom att arbeta för att få höjda
bensinpriser. Vi har motarbetats av tidigare
språkrör i miljöpartiet som inte vill ha så höga
bensinpriser. Jag bara nämner detta.

Jag skall ägna resten av mitt inlägg åt att diskutera
med utbildningsministern, som jag tycker i det
senaste inlägget inte var så defensiv som i det
första. Jag erkänner att jag fick ett utförligt och bra
svar. Det sade jag i mitt första inlägg. Men jag
tyckte att det fanns någonting av uppgivenhet i det.
Vi skall göra vad vi kan. Det finns inte teknik, det
finns ingen som arbetar med detta. Vi kommer inte
att klara mera än en del av det som föreligger. Vi
skall sammanväga detta med mycket annat. Det var
ett, som jag upplever det, vanligt svar som man får
i en interpellationsdebatt. Men nu säger
utbildningsministern att vi skall vara optimistiska
och göra vad vi kan, vi skall tro att vi klarar en stor
del av dessa objekt. Det var då jag drog fram
sponsorerna.

En sak tror jag att vi får fundera litet grand på. Det
är det som utbildningsministern sade om privata
fastighetsägares intresse för bevarandefrågor. Jag
har arbetat i den här sektorn under en stor del av
mitt liv och jag finner att det mycket ofta är stat och
kommun som är de stora syndarna i detta
sammanhang. Det är de som har eftersatt vården av
kulturbyarna. Kyrkan har haft intresse och har
skött sig. De svenska kyrkorna har en helt annan
standard än i många andra länder. Men i övrigt
måste utbildningsministern erkänna att stat och
kommun har många försyndelser på sitt samvete
när det gäller bevarandet av byggnader.

Jag tycker att det är tråkigt att många
privatpersoner som gör stora insatser nedklassas så
här generellt. Jag tycker att slottsägarna och
herrgårdsägarna gör stora insatser. De har
verkligen i många fall gjort stora uppoffringar för
att hålla sina kulturhistoriskt intessanta byggnader
i skick. De bör ha ett erkännande någon gång.

Det jag allra sist skulle vilja säga är att vi skall
arbeta för att en stor del av kulturminnena bevaras.

Anf. 50 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):

Fru talman! Det vore mig fjärran att söka klassa
ned det arbete som utförs av enskilda
fastighetsägare. Jag känner mycket stor respekt för
det arbete som bedrivs av ägare till en del av de
gamla slotten och herresätena, vilka ingalunda har
någon lätt uppgift då det gäller att underhålla sina
hus. Jag kan också instämma i att det när det gäller
viss statlig och kommunal egendom har slarvats
oerhört mycket.

Det jag egentligen syftade på när jag sade att jag
tyckte att de privata fastighetsägarna möjligen kan
klandras var framför allt våra industriminnen. Jag
har sett hur enskilda företag har kunnat ställa till
miljöer och hur de har hanterat sina
industrifastigheter, som hade bort vara i ett bättre
skick än de är. Man kan åka ut och titta på en del
nedlagda industrier. Där har man en direkt
koppling till omedelbara avkastningskrav. Kravet
på kortsiktig avkastning på kapital är tydligen icke
ett tillräckligt incitament för att underlätta ett
varaktigt skydd och en bestående vård. Detta gäller
i hög grad. Det är ingen tillfällighet att det, när vi
talar om våra kulturminnen, framför allt är
industriminnena som är förslummade i detta land.
Det var egentligen det jag syftade på. I övrigt tror
jag att vi i det stycket kan vara överens.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Meddelande om svar på interpellation
1990/91:18

Anf. 51 Utbildningsminister BENGT
GÖRANSSON (s):

Fru talman! Med hänvisning till
riksdagsordningen, kap. 6:1 får jag meddela att då
Lars Johansson på grund av stor arbetsbelastning
inte kan ta emot svaret på interpellationen om
högskoleutbildningen inom föreskriven tid avser
jag att besvara interpellationen fredagen den 16
november i år.

13 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:46 till skatteutskottet

Motionerna

1990/91:Ju5 till justitieutskottet

1990/91:L14 till lagutskottet

1990/91:Fi1--Fi3 till finansutskottet

14 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Proposition

1990/91:42 Insiderhandel

Redogörelserna

1990/91:4 Nordiska rådets svenska delegations
berättelse angående sin verksamhet sedan rådets
trettiosjunde session t.o.m. trettioåttonde
sessionen

1990/91:5 Riksdagens förvaltningskontors
redogörelse för verksamhetsåret 1989/90

Förslag

1990/91:11 Riksdagens förvaltningskontors förslag
till Lag om avvikelser från vissa bestämmelser i
lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter

Motionerna

med anledning av prop. 1990/91:10 Förslag till
begravningslag

1990/91:K1 av Sten-Åke Nygårds m.fl. (s)

1990/91:K2 av Karin Israelsson (c)

1990/91:K3 av Anders Björck m.fl. (m)

1990/91:K4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1990/91:11 Några
delgivningsfrågor

1990/91:Ju6 av Berith Eriksson (v)

1990/91:Ju7 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

1990/91:Ju8 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1990/91:17 Tillfällig
försäljning

1990/91:N1 av Per Westerberg m.fl. (m)

1990/91:N2 av Rune Backlund (c)

1990/91:N3 av Gudrun Norberg m.fl. (fp)

1990/91:N4 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s)

med anledning av prop. 1990/91:23 Fortsatt
giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

1990/91:Ju9 av Berith Eriksson (v)

1990/91:Ju10 av Inger Schörling m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1990/91:28 Förlängd tid för
registrering av licensområden för älgjakt

1990/91:Jo31 av Bo Lundgren och Wiggo Komstedt
(båda m)

med anledning av prop. 1990/91:30 Vissa
befogenheter för ett nytt statligt förvaltningnsbolag

1990/91:N5 av Per Westerberg m.fl. (m,fp,c)

1990/91:N6 av Lars Norberg (mp)

med anledning av prop. 1990/91:32
Fastighetsdomstolar, m.m.

1990/91:Ju11 av Tredje vice talman Bertil Fiskesjö
och Rune Backlund (båda c)

1990/91:Ju12 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1990/91:36 Åtgärder mot
miljöfarliga blybatterier

1990/91:Jo26 av Annika Åhnberg (v)

1990/91:Jo27 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)

1990/91:Jo28 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)

1990/91:Jo29 av Sören Norrby m.fl. (fp)

1990/91:Jo30 av Åsa Domeij m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1990/91:38 Statsbidrag till
personalkooperativ barnomsorg

1990/91:So1 av Maja Bäckström och Leo Persson
(båda s)

1990/91:So2 av Ulf Melin och Anders G Högmark
(båda m)

1990/91:So3 av Göran Engström m.fl. (c)

1990/91:So4 av Sten Svensson m.fl. (m)

1990/91:So5 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

1990/91:So6 av Rosa Östh m.fl. (c)

1990/91:So7 av Anita Stenberg m.fl. (mp)

1990/91:So8 av Bengt Harding Olson och Isa
Halvarsson (båda fp)

Konstititutionsutskottets betänkanden

1990/91:KU1 Vissa grundlagsfrågor

1990/91:KU3 Kommunala frågor m.m.

Finansutskottets betänkanden

1990/91:FiU1 Offentlig upphandling

1990/91:FiU2 Offentlig sektor

Kulturutskottets betänkande

1990/91:KrU2 Vissa turistfrågor

Näringsutskottets betänkande

1990/91:NU19 Försäljning av mark från
domänverket

15 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 25 oktober

1990/91:67 av Gudrun Schyman (v) till
socialministern om Sverige, EG och den sociala
tryggheten:

Det finns mycket sagt och skrivet om den
Europeiska gemenskapen, men det finns mycket
litet sagt och skrivet om hur de socialpolitiska
frågorna hanteras inom EG. Därför undrar man
hur det ser ut med den sociala tryggheten i EG-
länderna? Vad har man för ambitioner inför
framtiden? Vilka konsekvenser kommer Sveriges
harmonisering till EG -- och eventuella
medlemskap -- att få för vårt eget lands
välfärdspolitik? Vad blir konsekvenserna för
socialförsäkringssystemet, för barnomsorgen, för
äldreomsorgen, för familjepolitiken och för den
sociala tryggheten i stort? Varför finns det ingen
arbetsgrupp som har till uppgift att studera dessa
frågeställningar i den i övrigt så väl uppbyggda EG-
byråkratin?

Det är helt uppenbart att en social nedrustning i
första hand skulle drabba kvinnorna, men något
kvinnoperspektiv finns inte i dagens EG-debatt.
Anita Gradin och Ingela Thalén är de ministrar som
ytterst ansvarar för Sveriges EG-politik och för vår
socialpolitik. Det är till dessa som frågorna är
riktade.

EG-frågan är enligt min mening oerhört viktig för
oss kvinnor. En harmonisering och/eller ett
medlemskap kommer att få stora och
genomgripande effekter på den offentliga sektorn,
speciellt för den del av den offentliga sektor som vi
kvinnor är så beroende av; vård, omsorg och social
trygghet. Vi är beroende av en fungerande offentlig
sektor av flera skäl. Den är vår huvudsakliga
arbetsgivare. Vi behöver utnyttja den om vi arbetar
inom andra områden. Den avlastar oss så att vi kan
leva det ''hela'' liv som de flesta av oss vill, dvs. en
kombination av yrkeskvinna, förälder och aktiv
samhällsmedborgare. Våra barn och gamla skall ha
det bra när vi gör andra saker. Vi måste veta att
barnen får en ordentlig skollunch och har ett bra
fritidshem efter skolans slut. Kort sagt: Vi behöver
ha en familje- och socialpolitik som ger oss stöd för
ett jämlikt och socialt rikt liv.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet har
nyligen gett ut en skrift (Nr 2/1990) med titeln
''Sverige EG och den sociala tryggheten''. I den gör
man en genomgång av de flesta sociala förmånerna
och jämför länderna i EG med Sverige. När det
gäller sjuk- och föräldrapenning och
pensionsförsäkring så ligger Sverige på första plats.
Vi är näst bäst i Europa på arbetslöshets- och
arbetsskadeförsäkring och god fyra när det gäller
barnbidragets storlek.

Det intressanta med Metalls genomgång är att man
också har vägt in det faktum att förmånerna i
Sverige är tillgängliga för alla vilket en stor del av
förmånerna i EG-länderna inte är. Dessa är för det
mesta kopplade till en anställning och dessutom till
en heltidsanställning. Arbetar man deltid eller är
arbetslös så har man inte någon del i den sociala
tryggheten. Står man utanför arbetsmarknaden,
dvs. arbetar deltid eller är arbetslös så har man
ingen del i den sociala tryggheten som för oss är en
självklarhet.

För oss kvinnor betyder detta mycket eftersom vi,
åtminstone periodvis, står utanför
arbetsmarknaden. Det är också vi som till
övervägande del arbetar deltid. EG är på den
punkten inget undantag. Bland dess 18 miljoner
arbetslösa är majoriteten kvinnor och ungdomar.

Det generella sociala trygghetssystem som finns i
Sverige skiljer sig inte bara från EGs i
utformningen utan också i finansieringen. I Sverige
finansieras socialpolitiken med skattemedel -- både
inkomstskatter och punktskatter. Skattetrycket är
lägre i EG-länderna, och detta faktum framställs i
Sverige ofta som något mycket lockande. Men för
vem frågar man sig stilla? För kvinnor betyder det
snarare ett hot mot den offentliga servicen eftersom
barnomsorg, skolor och vårdinstitutioner byggs
upp av skattepengar.

Det pågår i dag en diskussion inom EG om en
harmonisering av framför allt punktskatter. Några
beslut är inte tagna ännu, men man vet att om man
inte avtalar om några skattesatser så kommer den
s.k. fria marknaden automatiskt att leda till en
harmonisering på lägsta nivå. Det finns ju ingen
anledning att tillverka eller köpa varor i ett land om
det är billigare i ett annat och gränserna är öppna.

Även om det inte blir den absolut lägsta nivån som
blir rådande, så kommer punktskatterna i vilket fall
som helst att bli avsevärt lägre än vad de är i Sverige
i dag. Och Sverige kommer att vara tvunget att följa
efter både vid ett EES-avtal och vid ett
medlemskap. Mellan 30--40 miljarder per år
beräknas det bli i minskade skatteintäkter. Vilka
konsekvenser kommer det att få för vår
välfärdspolitik? Vad kommer det att betyda för den
vård och omsorg som redan i dag är i ekonomisk
kris?

Det här är frågor som borde besvaras innan vi
beslutar om EES-avtal och innan vi beslutar om
medlemskap, dvs. innan det är för sent!

Jag vill därför ställa följande frågor till
socialministern:

1. Vilken strategi har regeringen, och då särskilt de
ansvariga ministrarna, för att ge ett
kvinnoperspektiv åt EG-debatten?

2. Hur tänker regeringen värna om utbildningens,
vårdens och omsorgens kvalitet och kvantitet?

3. Hur tänker regeringen skydda sociala
försäkringssystem vid harmonisering eller vid
medlemskap i EG?

4. Hur ser, i detta perspektiv, grundprinciperna ut
för regeringens nationella skatte- och finanspolitik?

1990/91:68 av Gudrun Schyman (v) till
miljöministern om export av miljöfarligt avfall:

I september i år fick vi reda på att Sverige -- bland
andra länder -- exporterat miljöfarligt avfall till en
anläggning i Spanien som i praktiken inte finns.
Avfallet ligger oskyddat på hög och förorenar
omgivningen. En stark opinion i Spanien kräver att
avfallet skall skickas tillbaka till resp. land. Birgitta
Dahl utlovade i en frågestund den 9 oktober 1990
att Sveriges agerande skulle utredas.

I en artikel i Svenska Dagbladet (1990-10-01)
redogjordes för att SAKAB förra året skickat 1 000
ton uttjänta kondensatorer och transformatorer
med det ökända miljögiftet PCB till en
omdebatterad förbränningsanläggning i Pontypool
i Wales. Folkopinionen i Pontypool menar att
förbränningen har orsakat bl.a. förhöjd frekvens av
cancer och missbildade barn, men det finns i dag
inga ''säkra'' bevis för det. Det brittiska underhuset
har dock beslutat undersöka frågan och skall bl.a.
låta fristående organisationer mäta utsläppen.

Greenpeace presenterade den 11 oktober en
rapport över Västeuropas export av miljöfarligt
avfall till Polen (Poland: the waste invasion). Sedan
gränsen öppnades mot väst har exporten av
miljöfarligt avfall till Polen varit stor -- trots att man
inte haft kapacitet att ta hand om avfallet på ett
tillfredsställande sätt. Sverige finns med på listan
över de länder som exporterat betydande mängder.

Naturvårdsverket som i Sverige är den myndighet
som beviljar tillstånd för export av miljöfarligt
avfall anser sig ha garantier för att 80 % av det
exporterade avfallet återanvänds. De ovan
beskrivna exemplen visar att utlovade garantier
inte alltid stämmer överens med verkligheten. En
del av de miljöfarliga exportvarorna kan inte
återvinnas. Vad som händer med de allra farligaste
ämnena är oklart.

Baselkonventionen från 1989 reglerar exporten av
miljöfarligt avfall. Den tillkom för att reglera
industriländernas obehagliga vana att dumpa
miljöfarligt avfall i u-länderna. Konventionen
stadgar att det skall finnas garantier för att
mottagarlandet kan ta hand om avfallet på ett
tillfredsställande sätt, men mycket få länder har
ratificerat konventionen som därför ännu inte trätt
i kraft. Den har också uppenbara svagheter då det
inte finns någon övervakning och några
sanktionsmöjligheter.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa
följande frågor till miljöministern:

1. Vad har utredningen angående Sveriges export
av miljöfarligt avfall till Spanien visat?

2. När skall Sverige ratificera Baselkonventionen?

3. Tänker Sverige verka för att konventionen
förstärks med regler för övervakning och
sanktioner?

4. Hur tänker regeringen arbeta för att principen
att alla tar hand om sitt eget avfall följs bättre?

16§ Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 25 oktober

1990/91:139 av Gudrun Schyman (v) till
försvarsministern om försvarskampanjen:

Arméstaben har betalat en reklamkampanj som
utformats av Sveriges centrala värnpliktsråd. I
annonsens rubrik stod det: ''I går var det ryssen som
hotade svensk demokrati. I dag är det vi svenskar.''
Längre ner kunde man läsa: ''Vi vaggas in i en trygg
värld där sofflocksmentaliteten frodas. Den yttre
fienden bryts mot den inre.'' Hela kampanjen
kostade 1 120 500 kr.

Arméstabens informationsavdelning har offentligt
uttryckt att det här är väl använda pengar.

Min fråga är:

Tänker försvarsministern vidta några åtgärder för
att förhindra att skattebetalarnas pengar används
till oseriös försvarspropaganda?

1990/91:140 av Torgny Larsson (s) till statsrådet
Anita Gradin om proposition om
krigsmaterielexporten:

Under fjolåret gjordes två utredningar om den
svenska vapenexporten, dels utredningen om
krigsmaterielbegreppet, dels en stor
parlamentarisk utredning om hela den svenska
vapenexportpolitiken vars betänkande kallats
Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet. Med
utgångspunkt i dessa båda utredningar arbetar
regeringen nu med att skriva en proposition för en
ny vapenexportpolitik.

Efter beslutet på den socialdemokratiska
partikongressen om att riktlinjerna för vapenexport
skall lagfästas har naturligtvis arbetet med att
färdigställa propositionen påverkats. Men de nya
direktiv som nu tillkommit får inte leda till att hela
processen skjuts upp. Frågan om att lagfästa
riktlinjerna är redan belyst av två utredningar,
förutom av de redan nämnda också av
medborgarkommissionen, så något ytterligare
utredningsarbete behövs inte. Det gäller att nu
komplettera propositionen i enlighet med det
beslut som den socialdemokratiska partikongressen
fattat och lägga fram ett förslag till riksdagen under
våren 1991.

Jag skulle vilja fråga utrikeshandelsminister Anita
Gradin när en proposition i
krigsmaterielexportfrågan kommer att föreläggas
riksdagen.

1990/91:141 av Ingbritt Irhammar (c) till
utrikesministern om svenskarna i Irak m.m.:

Situationen för de svenskar som sitter som gisslan i
Irak blir för var dag alltmer oviss. Förväntningarna
har satts mycket högt i samband med UDs utsände
Peter Osvalds besök. Dessa förväntningar ser dock
i dagsläget inte ut att innebära frihet för mer än ett
litet fåtal.

Den psykiska pressen på svenskarna som sitter i
gisslan är stor. Men även deras anhöriga i Sverige
plågas av ovissheten. Från svensk sida bör det, i
avvaktan på hela den svenska gruppens frigivande,
göras insatser för att ge hjälp och stöd till alla
inblandade parter. Ett psykologteam bör därför
sändas till svenskarna i Irak, och sådan hjälp bör
även kostnadsfritt erbjudas familjerna i Sverige.

Är utrikesministern beredd att aktivt medverka till
att psykologhjälp ges kostnadsfritt till såväl gisslan
i Irak som dess anhöriga i Sverige?

den 26 oktober

1990/91:142 av Marianne Samuelsson (mp) till
utrikesministern om kärnvapenproven vid Novaja
Semlja:

Sovjetunionen har återigen utfört
kärnvapensprängningar på Novaja Semlja.

Från Norge höjs nu kraftiga protester mot dessa
sprängningar. Norrmännen är oroliga bl.a. för att
fisket i Barents hav skall förstöras.

Med anledning av sprängningarna vill jag fråga
utrikesministern:

Vad tänker regeringen vidta för åtgärder?

17 § Kammaren åtskildes kl. 12.28.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8 §
anf. 26 (delvis) och av förste vice talmannen
därefter till sammanträdets slut.