Protokoll
1990/91:16
Talmannen meddelade att Börje Hörnlund (c) ansökt om ledighet under
tiden den 12 november-den 11 december för FN-uppdrag.
Kammaren biföll denna ansökan.
Talmannen anmälde att Nils Häggström (c) skulle tjänstgöra som ersättare
för Börje Hörnlund.
Anf. 1 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Viola Claesson har i sin interpellation frågat hur regeringen
ser på utvecklingen i Chile mot bakgrund av militärdomstolarnas fortsatta
förföljelser av massmedia och dess journalister samt om regeringen tänker
agera internationellt för att stödja de chilenska journalisternas kamp för ytt-
rande- och pressfrihet.
Situationen i Chile är i många stycken glädjande och utsikterna mot fram-
tiden till övervägande delen hoppingivande. För drygt ett halvår sedan inled-
des en ny fas i Chiles historia. Inom landet och över hela världen välkomna-
des den nye folkvalde presidenten Patricio Aylwins tillträde vid makten. Ef-
ter 16 års militärdiktatur hade folkstyre återställts i Chile, och en demokra-
tiskt tillsatt regering kunde installeras.
Den nye presidenten har tillsammans med sin breda koalitionsregering in-
riktat sig på att genomföra det politiska program som presenterades i valrö-
relsen. Det gäller bl.a. att möta starka och berättigade krav på sociala för-
bättringar från de mest eftersatta grupperna i samhället. Andra angelägna
reformer avser en grundläggande förändring av arbetslagstiftningen samt en
demokratisering av den lokala förvaltningen, som skulle möjliggöra val av
borgmästare och kommunalfullmäktige under 1991.
Den nya administrationen i Chile måste även hantera de svåra frågorna
om de politiska fångarna från Pinochet-tiden samt de brott mot de mänskliga
rättigheterna som begicks under militärdiktaturen. Arbetet pågår med att
genomföra den breda överenskommelse om de politiska fångarnas framtid
1 Riksdagens protokoll 1990/91:16
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
som förhandlades fram 1989 i de nuvarande regeringspartiernas regi. Chiles
regering är också starkt medveten om att rättvisa på något vis måste åstad-
kommas vad gäller de MR-brott som begicks under diktaturtiden. Med detta
syfte har president Aylwin tillsatt en särskild kommission för att klarlägga
och dokumentera händelserna på det här området mellan 1973 och 1990.
Det parlamentariska läget i Chile gör att regeringen i nästan varje enskild
fråga måste förhandla med oppositionspartierna till höger om mitten för att
kunna få majoritet för sina förslag i kongressen. Militären - och då framför
allt armén - motsätter sig samtidigt att på något sätt ställas till svars för MR-
brott begångna under diktaturåren. Hanteringen av denna, och andra poli-
tiskt laddade frågor, har därför nära samband med krigsmaktens framtida
roll och dess förhållande till den nya administrationen. Medan tre av vapen-
slagen - flyget, flottan och karabinjärerna - visar tecken på att vilja samar-
beta med regeringen är förhållandet till armén spänt. En viktig anledning
härtill är Pinochets beslut att utnyttja sin författningsenliga rätt att sitta kvar
som arméchef i ytterligare åtta år. De spänningar detta skapar i förening med
de lagar och andra åtgärder som genomfördes före maktskiftet i mars be-
gränsar regeringen Aylwins handlingsutrymme. Det ansträngda förhållandet
till armén gör det också svårare för administrationen att uppnå stöd från par-
tierna på högerkanten.
Det är i detta sammanhang man får se de aktuella fallen med gripanden
av journalister.
Under Pinochet-tiden urgröptes det chilenska rättssystemets oväld. Det
< blev i hög grad ett redskap för militärregimen. Militärdomstolarnas ställning
stärktes. I den nya folkvalda regeringens arbete för att helt återställa och
konsolidera demokratin ingår reformer av rättssystemet. De planerade för-
ändringarna inbegriper bl.a. begränsningar av militärdomstolarnas jurisdik-
tion. Av allt att döma finns en parlamentarisk majoritet för en sådan sane-
ring av rättsväsendet, som bedöms kunna genomföras inom de närmaste må-
naderna. Jurisdiktionen i bl.a. yttrandefrihetsmål kommer då att överföras
till den civila rättsskipningen. Händelser av det slag som beskrivits av Viola
Claesson, och som djupt beklagas av den sittande chilenska regeringen,
skulle därmed inte kunna inträffa.
De pågående ansträngningarna för att värna om och utveckla demokratin
i Chile är hoppingivande. Sammantaget finns det anledning att se med viss
optimism på de kommande årens utveckling i landet. Vad vi upplever är en
politisk övergångsperiod ”a la chilena” med även för européer överraskande
prov på modera tion och realism.
Det finns flera faktorer som pekar mot en tämligen ordnad och hanterbar
process mot ett fullt återställande av den chilenska demokratin och omistliga
rättigheter som press- och yttrandefriheten. Häribiand kan nämnas: den po-
litiska tyngdpunkten i mittfältet, det jämförelsevis gynnsamma ekonomiska
läget och den nya politiska ledningens höga anseende.
Från svensk sida följer vi med intresse och noggrannhet utvecklingen i
Chile. Sveriges inställning till yttrande- och pressfrihet är välkänd, likaså
vårt agerande internationellt för att värna om dessa rättigheter. Det kan i
sammanhanget nämnas att Sverige under diktaturtiden lämnade totalt 250
milj.kr. i humanitärt bistånd för att stödja det chilenska folkets tålmodiga
kamp för folkstyre och respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna.
Sådant bistånd fortsätter i olika och delvis nya former. De numera frekventa
bilaterala kontakterna mellan våra länders regeringar ger tillfälle till samtal
bl.a. om utvecklingen av demokratin och värnandet av de mänskliga rättig-
heterna i Chile. Den nya chilenska regeringen arbetar hårt och målmedvetet
för att stärka och främja dessa värden.
Mot bakgrund av vad som nyss sagts finner jag det för närvarande inte
påkallat att ta initiativ till några särskilda åtgärder med anledning av de i
interpellationen aktualiserade händelserna.
Anf. 2 VIOLA CLAESSON (v):
Herr talman! Tack, Sten Andersson, för det mycket utförliga svaret!
Sten Andersson beskriver bl.a. konsekvenserna av Pinochets position som
arméchef, relationerna mellan regeringen och armén samt militärdomstolar-
nas fortsatt starka ställning. Det är just detta som är anledningen till min
interpellation. De demokratiska fri- och rättigheterna har ännu inte fått ge-
nomslag i Chile. Journalister har fängslats eller på annat sätt utsatts för mili-
tärens trakasserier även efter maktskiftet.
Ett exempel är Juan Pablo Cärdenas, som i slutet av september greps för
sjunde gången. Han är chef för tidskriften Anälisis i Santiago de Chile. När
jag skrev min interpellation, satt Cärdenas fortfarande inspärrad i Capuchi-
nofängelset i Chile.
Varför nonchalerar svenska nyhetsmedia det som fortfarande måste för-
dömas i Chile? De visar inte ens intresse för brotten mot sina chilenska kolle-
ger. Den information som jag har fått om militärens och domstolarnas över-
grepp mot massmedia och de anställda journalisterna går genom helt andra
kanaler. Enskilda människor och grupper i Sverige och andra länder fortsät-
ter att visa solidaritet med kämpande människor i Chile. Därför är det för
mig möjligt att vidarebefordra viss information även till riksdagen.
Nu har jag fått en färsk och glädjande rapport om händelseutvecklingen
som rör de chilenska journalisternas kamp. Militärdomstolens majoritet har
tvingats frikänna Juan Pablo Cärdenas på Anälisis. Han frisläpptes efter att
ha varit inspärrad i elva dagar. Advokaten anser att domstolens utslag nu
borde garantera journalisternas rätt att kritiskt granska myndighetsutöv-
ning, oavsett om det är en militär eller civil sådan.
En annan uppgift hoppas jag att Sten Andersson kan bekräfta. Deputera-
dekammarens rätts- och författningskommission har, enligt den information
jag har fått, enhälligt antagit ett förslag som innebär att processerna om
”skymfandet av de väpnade styrkorna” skall föras över till civil domstol. Om
ett sådant steg fullföljs, måste detta spela en positiv roll för det trettiotal
journalister som har anklagelser riktade mot sig från militären. En av dem
som i så fall kan få en chans att också bli frisläppt är El Siglos chefredaktör
Andres Lagos.
Men trots maktskiftet och nya steg för att utveckla demokratin i Chile är
livsvillkoren fortfarande mycket svåra. Undersökningar visar att 600000
unga människor lever i det som kallas ”dödens punkt”. Det är ungdomar
som varken arbetar eller studerar. Värst är det i Storsantiagos ”poblacio-
nes”, där de unga frustrerade och desperata hamnar i alkoholism, drogmiss-
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
bruk, prostitution och brottslighet. Det handlar om ungdomar som märkts
av diktaturen och som slutat tro på de vuxnas förmåga att skapa bättre lev-
nadsförhållanden.
Sten Andersson! Det återstår så mycket att göra för Chiles folk. Och är
det inte så att varje framsteg, litet som stort, kan påskyndas genom solidari-
tet och tydliga ställningstaganden också från regeringar och parlamentsleda-
möter i olika länder? Det var därför att jag tror på den vägen och den möjlig-
heten som jag frågade om den svenska regeringen ämnade agera internatio-
nellt för att stödja de chilenska journalisternas kamp för yttrande- och press-
frihet. Utan de solidaritetsyttringar och krav från olika länder och journalist-
förbund som sänts till Chile, hade Juan Pablo Cärdenas fortfarande suttit
fängslad. Utan fortsatt stöd kommer de positiva förslag som sett dagens ljus
i processernas Chile inte att fullföljas så snabbt som vi alla vill, eller hur?
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 3 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Hans Göran Franck har frågat mig på vilket sätt Sverige kan
medverka till en fredlig lösning av Cambodjakonflikten, på vilket sätt rege-
ringen vill agera i fråga om Cambodjas representation i FN, på vilket sätt
Sverige är berett att för egen del och internationellt verka för att biståndet
till Cambodja ökar och om regeringen är beredd att ge Cambodja särskilt
stöd för att oskadliggöra minor som utplacerats i olika delar av landet.
Bertil Måbrink har frågat vad Sveriges regering avser göra för att bidra till
skapandet av en verklig och stabil fred i Cambodja.
Jag avser besvara interpellationen och frågan i ett sammanhang.
Jag hade i både oktober och december förra året här i kammaren tillfälle
att närmare utveckla regeringens syn på Cambodjafrågan. Denna grundsyn
kvarstår i dag, men nu liksom då är situationen inte helt lättöverskådlig.
Cambodjafrågan har under de senaste veckorna åter tilldragit sig upp-
märksamhet. Utvecklingen har gått i rätt riktning, och flera länder har bidra-
git till att aktivera fredsprocessen.
Även om framsteg har gjorts är dock många viktiga frågor ännu obesva-
rade, eftersom de cambodjanska parterna inte har enats på alla punkter. Nå-
got datum för hållande av fria val har t.ex. ännu inte diskuterats. Man kan
alltså ännu inte vara helt säker på vart utvecklingen slutligen kommer att
leda. Fredsprocssen befinner sig nu emellertid i ett skede där man har all
anledning att hysa en, om dock försiktig, förhoppning om att en lösning
verkligen är på väg. De fem ständiga medlemmarna i FNs säkerhetsråd hör
till dem som söker påverka de cambodjanska parterna i positiv riktning.
Den svenska regeringen stöder de internationella ansträngningar som syf-
tar till fred i Cambodja. Vi stöder det cambodjanska folkets rätt till fria och
rättvisa val. Regeringen har också framhållit att vi är beredda att stödja FNs
möjligheter att spela en roll när det gäller att säkra freden i Cambodja.
Vad gäller de röda khrerema är vår inställning fortfarande att de inte kan
tillåtas återta makten med våld eller genom yttre påtryckningar.
Vad gäller frågan om Cambodjas representation i FN har jag följande att
säga. De fyra cambodjanska parterna kom i Jakarta överens om att bilda
ett Högsta nationellt råd, som under en övergångsperiod skall fungera som
Cambodjas legitima regering. Rådets medlemmar sitter där i personlig kapa-
citet. Rådet skall bl.a. representera landet i utrikespolitiska sammanhang
och således besätta Cambodjas FN-plats. Sedermera har överenskommelsen
i Jakarta fått FNs stöd genom enhälligt antagna resolutioner, såväl i säker-
hetsrådet som i generalförsamlingen.
Frågan om FN-platsen torde därmed inte uppkomma under pågående för-
samling. Vid tidigare tillfällen har den svenska regeringen sagt sig vilja verka
för att Cambodjas FN-plats vakantsätts i avvaktan på att den kan besättas av
representativa företrädare för det cambodjanska folket. Hittills under för-
samlingen har Cambodjas FN-plats varit obesatt.
Det är nu de fyra cambodjanska parternas sak att komma överens om hur
det Högsta nationella rådet skall låta sig representeras i FN.
När det gäller FNs tänkta engagemang i Cambodja håller jag med Bertil
Måbrink om att flera svåra frågor återstår att lösa. Det gäller t.ex. FN-kon-
tingentens storlek, sammansättning, arbetsuppgifter och befogenheter. I av-
vaktan på ett mandat planerar man för närvarande i FN-sekretariatet med
olika tänkbara alternativ.
Frågan om Sverige är berett att ge särskilt stöd för att oskadliggöra minor
som har utplacerats i olika delar av Cambodja vill jag bespara jakande. Vi
har redan gjort en insats genom att SIDA har finansierat en studie som ut-
förts av en brittisk enskild organisation. Syftet med studien var att utröna
om en minröjningsinsats kunde göras redan nu. Vår bedömning är att min-
röjningsinsatser, för att bli effektiva, bör ske under FNs överinseende.
Herr talman! Jag har av ett samtal med interpellanten Hans Göran Franck
förstått att han med sitt förslag egentligen avser en svensk insats bestående
av att svenska experter på minröjning åker till Cambodja och också har med
sig det materiel som behövs för att klara en minröjning och lär ut sina kun-
skaper till cambodjanska militärer. Jag menar att vi borde ta ett sådant för-
slag under allvarligt övervägande. Jag har själv fått uppleva hur människor
som kommit från Cambodja till Thailand har kommit på bår sedan de har
sprängts av minor på vägen dit.
Beträffande frågan om vår beredskap att för egen del men också interna-
tionellt verka för att biståndet till Cambodja ökar, vill jag när det gäller våra
egna insatser hänvisa till det beslut om humanitärt bistånd till Cambodja som
regeringen fattade den 18 oktober. Det sammanlagda bidraget för inneva-
rande budgetår uppgår till 36,7 milj. kr., vilket innebär en ökning med nära
10 milj.kr. Våra biståndsinsatser i Cambodja kommer att öka ytterligare när
en fredlig uppgörelse nåtts i Cambodja. Formen för detta framtida svenska
bistånd är för närvarande föremål för övervägande och beredning. Klart är
att en stor del av våra insatser också i framtiden liksom hittills kommer att
gå via FN och enskilda organisationer.
Beträffande vår beredskap att internationellt verka för att biståndet till
Cambodja ökar, vill jag nämna de givarmöten om Cambodja som anordnas
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
i FNs regi. Senast ett sådant möte ägde rum var i New York i september.
Sverige deltar regelmässigt i dessa möten. Det ger oss möjlighet att presen-
tera de bidrag som vi ger och som vi avser att ge till Cambodja.
Anf. 4 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesminister Sten Andersson för sva-
ret, och jag vill särskilt säga att jag uppskattar det kompletterande svar som
jag fick om minröjningen. Det betyder att utrikesministern och jag är ense i
den frågan. Jag anser för min del att det självfallet är bäst om denna minröj-
ning kan ske genom FN. Men läget är ju sådant, att det är oklart om och när
FN kan komma in på arenan. Därför är det viktigt att utrikesministern har
gjort det här tillägget om att Sverige, kanske tillsammans med andra länder,
kan göra en insats för att bidra med teknologi, hjälp och utbildning så att
cambodjanerna själva kan komma mycket längre på den här punkten.
Det kommer ständiga rapporter om hur människor lemlästas och också
dör, även om lemlästningen är huvudsyftet med minröjningen. Detta är
mycket oroande särskilt med hänsyn till att man kan befara att det nu kom-
mer en period med ökad stridsaktivitet. En rad sabotageaktioner har redan
företagits.
Sten Andersson säger mycket riktigt att det fortfarande finns problem som
inte är lösta och frågor som inte är besvarade. En fråga jag vill säga några
ord om är att det fortfarande levereras vapen till motståndsstyrkorna. Det
gäller leveranser som går till den s.k. koalitionen, men rent faktiskt är det
de röda khmererna som tillgodogör sig dessa vapenleveranser. Dessa leve-
ranser kommer främst från Kina men också från Singapore, USA och kanske
ytterligare något annat land.
Det är mycket angeläget att vi förstärker opinionen mot dessa vapenleve-
ranser. Det räcker inte med att stormakterna nu har antagit en plan för hur
man skall lösa dessa frågor. Det gäller verkligen att ord och handling svarar
mot varandra. Min förhoppning är att Sverige och den svenska regeringen
skall agera kraftfullt mot dessa vapenleveranser. Om man kan få stopp på
dem, vilket jag har förhoppningar om att Thailand för närvarande är intres-
serat av, skulle fredsprocessen kunna förstärkas och problemen kanske
kunna lösas inom en inte alltför lång tid.
Problemet är att den s.k. fredsplanen innehåller svagheter. En svaghet be-
står i att de röda khmererna i praktiken har en vetorätt och kan stoppa själva
processen. Det är därför som vapenexporten är så viktig, och det är viktigt
att påtryckningar görs framför allt på de länder som även om de anslutit sig
till fredsplanen stöder de röda khmererna.
Vad sedan gäller Cambodjas representation i FN, vilket jag tagit upp i min
interpellation, är jag nöjd med svaret. Men om det inte går att få en lösning
på konflikten, är första steget att Sverige har beredskap för att agera så att
platsen skall vara vakant, vilket är det andra steget. Om konflikten drar ut
på tiden på grund av att de röda khmererna obstruerar, måste det finnas en
gräns där vi bestämmer oss för att upprätta förbindelser med den sittande
regimen i Phnom Penh. Jag vill inte säga att vi kommit dit ännu.
Slutligen till frågan om det humanitära biståndet. Jag vill uttrycka min
uppskattning över att det har ökat och att ytterligare ökningar är på väg.
Men jag vill ändå framhålla att de röda khmererna har fått dubbelt så mycket
västbistånd som befolkningen inne i landet. Det förhåller sig rent faktiskt så.
På grund av den onormala situationen kan inte Sverige ge utvecklingshjälp,
men det ger oss anledning till att ge ett mycket kraftigt stöd genom kanaler
för humanitärt bistånd.
Anf. 5 BERTIL MÅBRINK (v):
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret på min fråga. Om nu
inte utrikesministern går upp i replik uppfattar jag inte det som ointresse
utan snarare som att utrikesministern måste i väg och fatta andra viktiga be-
slut. Men det skulle vara bra om vi trots allt kunde få ett replikskifte.
Jag är i stort sett nöjd med svaret - som vanligt när utrikesministern läm-
nar ett svar, höll jag på att säga. Utrikesministern säger: ”Fredsprocessen
befinner sig nu emellertid i ett skede där man har all anledning att hysa en,
om dock försiktig, förhoppning om att en lösning verkligen är på väg”. Jag
kan ställa mig bakom den försiktigheten. Jag är också en aning pessimistisk.
Jag anser, precis som Hans Göran Franck har sagt, att röda khmererna
har fått en alldeles för stor roll i fredsprocessen, vilket är beklagligt. De har
faktiskt tilldelats en vetorätt. Vi får inte glömma bort att i ledningen för de
röda khmererna står fortfarande de personer som åsamkade det cambod-
janska folket så mycket lidande, dvs. Pol Pot och de andra herrarna. Det är
samma personer som tog livet av flera miljoner cambodjaner.
En annan sak som gör mig en aning pessimistisk och bekymrad är, som
Hans Göran Franck också sade, att Kina fortfarande förser röda khmererna
med moderna vapen och att USA förser Sihanouk och Song San. De har
en gemensam motståndsfront där också röda khmererna ingår, och indirekt
förser därför USA också röda khmererna med vapen. Det är detta som är
bekymmersamt. Samtidigt har Sovjet, såvitt jag förstår, mer eller mindre
upphört med vapenhjälpen till regimen i Cambodja. Det är ett bra initiativ
från Sovjet, men det är oacceptabelt att Kina och också USA fortsätter att
leverera vapen. Jag utgår från att Sverige agerar aktivt för att försöka att
förmå de länder som fortsätter med vapenleveranserma att upphöra med
detta. Det är mycket viktigt.
En annan fråga som bekymrar mig är att den FN-plan som ligger till grund
för en lösning i Cambodja nästan inte säger någonting om Pol Pot-regimens
terrorvälde, hur man nu skall tolka detta. Är det en taktik för att få FN-
planen att fungera i praktiken så småningom? Jag vet inte, men också detta
oroar mig en aning.
Jag vill ställa några frågor som utrikesministern antingen kan svara på nu,
eller så får vi ta dem en annan gång. De flyktingläger som finns i Thailand
kan sägas vara en blandning av militära baser och flyktingläger. Vi vet att
Thailands regering har föreslagit en demilitarisering av dessa läger. Jag utgår
ifrån att Sveriges regering aktivt stöder Thailands regering på den här punk-
ten. Man skall också komma ihåg att bl.a. röda khmererna från dessa flyk-
tingläger med tvång rekryterar barn. Vi har ju tidigare för inte så länge sedan
diskuterat barns situation i världen, och det har varit ett toppmöte i FN om
barn och hur man skall skydda dem. Det är angeläget att se till att dessa läger
upphör att existera.
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Vi är överens om att det måste ske en lösning såsom FN-planen anger.
Men såväl utrikesministern som jag har påtalat att det finns problem där.
Vad kan Sverige göra för att lösa dessa problem? På vilket sätt kan Sverige
medverka? Såvitt jag förstår finns det lösningar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 6 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Det är bara tio dagar sedan jag i denna kammare senast be-
svarade två frågor om tvångsaborter och tvångssteriliseringar i Tibet. Ragn-
hild Pohankas interpellation ger mig tillfälle att närmare utveckla regering-
ens allmänna syn på läget i Tibet. Jag vill då först framhålla att det är utomor-
dentligt svårt att få tillförlitlig information om hur situationen egentligen är.
Ingen tjänsteman från vår ambassad i Peking har de senaste två åren kun-
nat besöka Tibet. Organisationer som bevakar mänskliga rättigheter, såsom
Amnesty International och den amerikanska organisationen Asia Watch,
har mig veterligt inte heller fått tillstånd att skicka några delegationer dit.
Individuell turism och journalistbesök tillåts inte heller. Gruppresor får före-
komma, men möjligheterna till kontakt med befolkningen är naturligtvis be-
gränsade om man inte talar tibetanska.
Allt detta gör att det är utomordentligt svårt att få en rättvisande bild av
läget i Tibet. Vad som är uppenbart är att de kinesiska myndigheterna upp-
rätthåller en hård kontroll över området. Redan restriktionerna för utlän-
ningar och organisationer för mänskliga rättigheter att resa i Tibet stärker
misstankarna om att brott mot de mänskliga rättigheterna förekommer och
ökar trovärdigheten i de rapporter som kommer från tibetanska flyktingar.
Jag tror att den bakgrundsbeskrivning som Ragnhild Pohanka ger av situa-
tionen för Tibets inhemska befolkning och för politiskt oppositionella i Tibet
i huvudsak är riktig.
Men bilden är inte okomplicerad. Utomstående bedömare, som under de
senaste åren kunnat besöka Tibet, anser att det trots allt görs insatser både
av den kinesiska centralregeringen och av lokalregeringen för att förbättra
de materiella levnadsförhållandena för tibetanerna. Man måste hålla i min-
net att det gamla Tibet var mycket fattigt och efterblivet. Det påminde i
många stycken om Europa under medeltiden. En hierarki av adel och mun-
kar dominerade samhället. Tillgångarna låg i stor utsträckning i händerna på
klostren, och befolkningen levde under mycket svåra förhållanden. Medel-
livslängden lär ha varit knappt 30 år. Men det finns också uppgifter om att
de medel som på senare år anslagits för Tibets utveckling främst kommer de
inflyttade kineserna till godo och att tibetanerna alltmer marginaliseras i sitt
eget samhälle.
Jag anser för min del att det internationella samfundet och enskilda stater
måste fortsätta att konstant och ingående uppmärksamma situationen i Ti-
bet.
Ragnhild Pohanka frågar om det nu inte är dags att Sverige omprövar sitt
ställningstagande till Kinas överhöghet i Tibet. Vad beträffar Tibet, har vi
från svensk sida - i likhet med det övriga världssamfundet - aldrig ifrågasatt
Kinas faktiska överhöghet. Men vi har, som jag i andra sammanhang sagt,
noterat att Tibet formellt har ställning som s.k. autonom region och därmed
skall åtnjuta viss självstyrelse. Vi förutsätter att denna självstyrelse ges reellt
innehåll. Vi har noterat att en opinion verkar finnas bland tibetanerna för
ökad autonomi i förhållande till den kinesiska centralregeringen. Vi har vi-
dare noterat att kontakter periodvis förekommit mellan Dalai Lama, som
uppenbarligen fortfarande har en stark förankring bland tibetanerna, och
den kinesiska regeringen. Vi skulle från svensk sida välkomna en fortsätt-
ning av den dialogen. Jag är för min del övertygad om att en sådan dialog,
med inriktning på framtiden snarare än på det förgångna, är det enda möj-
liga sättet att nå en varaktig lösning av Tibetfrågan.
Ragnhild Pohanka frågar vidare om regeringen avser att stillatigande se
på när ett litet folk förtrycks och utsätts för vad hon betecknar som folk-
mord. Svaret på detta är givetvis nej. Hon frågar också vilka aktiva åtgärder
jag är beredd att vidta när det gäller Tibetfrågan. På det vill jag svara att vi
redan i olika sammanhang har tagit upp denna fråga, både i internationella
sammanhang och i samtal med kinesiska diplomatiska företrädare. Vi har då
uttryckt vår oro över läget beträffande mänskliga rättigheter i Tibet. Senast
för några dagar sedan, efter det att Tibetfrågan diskuterats i denna kam-
mare, fördes ett sådant samtal. Vi kommer att fortsätta att markera vår oro
över situationen i Tibet.
Anf.7 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag får tacka för svaret.
Tibet skiljer sig geografiskt, språkligt, religiöst, rasmässigt och kulturellt
från Kina och kineserna. Dalai Lama jämför situationen med Kuwaitocku-
pationen. Kineserna eftersträvar en slutlig lösning för tibetanerna.
I Tibets dagblad uttrycktes nyligen i kraftiga ordalag kritik mot Dalai
Lama och exiltibetanerna och mot folk, som utnyttjar religionen för att
skada enigheten i Tibet. Med denna formulering syftade kineserna på de ti-
betanska munkarna och lamorna.
Jag vill särskilt betona en del av svaret som jag har viss opposition emot.
Det är svårt att få information om Tibet som nu är ett ockuperat land - ocku-
perat av miljardlandet Kina. Men det finns information.
Själv deltog jag i en gruppresa med 30 deltagare till Tibet i juli i somras.
Vi hade goda tillfällen till studiebesök och kunde också göra egna promena-
der och utflykter och intervjua både kineser och tibetaner. Vi hade också
tillgång till tolkar.
Jag har också haft tillfällen att intervjua ögonvittnen från upploppet 1989,
då enligt en avhoppad kinesisk journalist 400 människor dödades.
Jag har vid ett stort antal tillfällen träffat, intervjuat och haft samtal med
exiltibetaner i Sverige, Tyskland, England och Indien. Jag har dessutom
flera gånger träffat Dalai Lama och även samtalat med honom i mindre
grupp.
Tibets exilregering i Dharmsala har stor kunskap om vad som händer i
Tibets olika delar, liksom även Londonkontoret. Information finns.
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
10
Jag har haft tillfälle att läsa en ingående rapport från hösten 1989 lämnad
av Röda korsets utsända.
För inte så länge sedan besöktes Stockholm av två män som nyligen flytt
från Tibet till Indien, Dhukar Tsering, 28 år gammal och journalist och
Sangal Rabgui, domare i det som ungefär motsvarar hovrätten. De hade
ganska färsk information att lämna om Tibet. De berättade om samma häp-
nadsväckande övergrepp mot det tibetanska folket som vi såg i en dokumen-
tärfilm förra året av den engelska journalisten Vanya Kewley.
Under de senaste 30 åren har 1,3 miljoner tibetaner dött av svält, i fäng-
else och under strider. Många har i sin förtvivlan tagit sina liv.
Eftersom tvångssteriliseringarna diskuterades under en frågedebatt förra
veckan, tänker jag inte beröra den frågan, men jag har tagit del av de uppgif-
ter som då lämnades.
Tibetanerna är i minoritet i sitt eget land, och det är tre olika grupper av
kineser som flyttar till Tibet. De är främst soldater, ca 300 000, många tjäns-
temän och en grupp kineser som t.ex. har fått ett barn för mycket. Om dessa
kineser flyttar till Tibet kan detta barn registreras samtidigt som deras lev-
nadsförhållanden blir bättre.
Redan före kulturrevolutionen var 80 % av klostren skadade och demole-
rade. Av de ca 6 400 kloster som fanns före ockupationen finns i dag endast
ett tjugotal kvar som inte utsatts för någon åverkan. I kloster där det har
funnits 5 000-10 000 munkar finns i dag endast 30 och högst 300 kvar. Klost-
ren betydde allt - religion, utbildning, skola, högskola, fest och träffpunkt
för människorna.
I Tibet har det tibetanska folket den högsta barnadödligheten, de sämsta
skolorna, den sämsta sjukvården, de lägsta lönerna, de tyngsta arbetena och
lägsta tänkbara bostadsstandard, åtminstone i städerna. De måste ha ett pass
för att resa i sitt eget land från stad till stad. De var förhållandevis fattiga
förr, men de är ännu fattigare nu.
Sten Andersson säger att man skall uppmärksamma Tibets situation. Det
räcker inte längre. Ett demokratiskt land som säger sig stå för internationell
solidaritet borde för länge sedan ha agerat mera kraftfullt. Är utrikesminis-
tern beredd att förändra Sveriges passiva roll som observatör och internatio-
nellt och genom FN arbeta för att motverka det folkmord som pågår i Tibet?
Hur stor del av ett folk skall utsättas för tortyr, fängelse och dödande innan
det internationella samfundet agerar? Sverige kan börja.
Anf. 8 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Utrikesministerns svar på interpellantens första fråga, om
regeringen är beredd att ompröva sin inställning till Kinas överhöghet till
Tibet, innebär att Sten Andersson kringgår huvudproblemet för Tibets folk.
Sverige har aldrig ifrågasatt Kinas faktiska överhöghet.
Huvudproblemet är om Tibet skall lyckas återerövra sin självbestämman-
derätt. Den kinesiska regeringens våldförande på de medborgerliga och de-
mokratiska fri- och rättigheterna är bara symtom på att Kinas kolonialsty-
relse i Tibet kvarstår intakt, precis som apartheid är symptom på de svartas
brist på självständighet i Sydafrika. En överväldigande tibetansk majoritet
vill ha fullständigt oberoende för Tibet.
Herr talman! Det är fyrtio år sedan kineserna invandrade Tibet, och det
är tydligen inte tillräckligt känt bland den stora oponionen. Det är mer än
trettio år sedan Dalai Lama tvingades i landsflykt till Indien tillsammans med
ca 100 000 andra tibetaner.
Kinas långvariga kolonialstyrelse har varit mänskligt arrogant, brutalt, un-
dertryckande samt ekologiskt exploaterande och destruktivt, även om vissa
reformer och modernisering också kan urskiljas. I fyrtio år har Tibet fått lida
under kinesisk ockupation, kolonialism och apartheid.
På en rådgivande konferens om Tibet i London i somras - understödd av
Parlamentsgruppen för mänskliga rättigheter och Parlamentariska gruppen
för Tibet, båda i brittiska parlamentet - hade jag privilegiet att delta tillsam-
mans med 125 andra parlamentariker, ministrar, före detta ministrar, fram-
trädande akademiker, jurister, religiösa ledare etc. från 36 olika nationer till-
sammans med representanter för tibetanerna själva. Man kunde där slå fast
att den kinesiska regeringen måste hjälpas till att växa in i världssamhället
som en fullvuxen medlem med motsvarande ansvar och inte längre behand-
las som en baby i det internationella umgänget.
Eftergifternas tid måste få ett slut om Tibet skall hinna räddas undan en
fortsatt massiv kinesisk befolkningsinflyttning till Tibet, där tibetanerna
själva är i klar minoritet. Historien visar att eftergifter inte leder någonstans.
Nu tiger västmakterna igen. Det är ironiskt att det är de nya demokratierna
i öst, Tjeckoslavkien, Polen och Ungern, som välkomnar Dalai Lama och
hans fredsplan.
Detta var den tredje internationella konferensen om Tibet på ett år. Till-
sammans utgör de en enastående fond av parlamentarisk, diplomatisk och
juridisk erfarenhet med relevans för den kritiska och tragiska situationen i
Tibet. Den samlade rättsliga expertisen, bl.a. bestående av fjorton jurister,
kunde vid det här tillfället meddela att det helt enkelt inte finns någon laglig
giltighet för Kinas krav på Tibet. Detta kunde den internationella juristkom-
missionen konstatera redan år 1961, då man sade att Tibet åtminstone de
facto var en oberoende stat när den ockuperades.
Sten Andersson kan väl inte längre efter detta säga ”att det är utomordent-
ligt svårt att få en rättvisande bild av läget i Tibet”.
Herr talman! Insiktsfulla bedömare, t.ex. skogsplanterare i området, ger
emellertid landet Tibet endast 5—10 år innan vattenbalansen i flera regioner
har blivit så ojämn bl.a. på grund av kraftig skogsavverkning - skog exporte-
ras till Kina - att en ekologisk kollaps står för dörren innan Tibet försvinner
definitivt som ett enskilt folk och en enskild kultur.
Sten Andersson säger att det internationella samfundet och enskilda stater
måste fortsätta att konstant och ingående uppmärksamma situationen i Ti-
bet. Vad kan man göra? Med en stark känsla av brådska och ansvar uttalade
sig Londonkonferensen i en deklaration, som vi skall överräcka till utrikes-
ministern. Man har en särskilt brådskande anmaning till Storbritannien,
Förenta Staterna, Indien och Japan m.fl. nationer.
För det första skall frågan om Tibets rättigheter fullföljas genom Förenta
nationerna och andra lämpliga fora. För det andra skall man i beräkningen ta
med landets tragiska fortlöpande situation i alla bilaterala och multilaterala
relationer med folkrepubliken Kina. För det tredje skall Tibets rättvisa krav
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
11
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
12
på självbestämmande främjas, self determination. Den tibetanska kampens
icke-våldsnatur skall erkännas. För det fjärde skall man göra ett vederbörligt
erkännande av den tibetanske exilregeringen och Dalai Lama, nobelfreds-
pristagare och representant för det tibetanska folket till dess regelrätta val
kan hållas under överinseende av Förenta nationerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 9 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):
Herr talman! Med hänvisning till riksdagsordningens 6 kap. 1 § får jag
meddela att jag, på grund av att Carl Frick inte har möjlighet att infinna sig
i kammaren i dag, inte inom den föreskrivna tiden fyra veckor kommer att
besvara hans interpellation om utländska besök med kärnvapenbestyckade
fartyg. Jag har för avsikt att besvara interpellationen fredagen den 16 no-
vember.
Anf. 10 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om jag är beredd att
medverka till förändringar i lagstiftningen så att den som erbjuds en kollek-
tiv försäkring endast skall ingå i en sådan efter det att ett aktivt godkännande
givits.
Frågor och interpellationer om kollektiva hemförsäkringar, bl.a. från Sten
Andersson, har vid flera tillfällen tidigare behandlats här i kammaren.
Regeringen uttalade i ett beslut den 10 april 1986 bl.a. att obligatorisk
gruppsakförsäkring kunde stå i strid mot de krav på sundhet som gäller för
försäkringsväsendet och att regeringen hade anledning utgå från att försäk-
ringsinspektionen skulle ingripa mot gruppförsäkringsavtal med obligatorisk
anslutning.
Försäkringsinspektionen har i en promemoria i januari 1989 förklarat att
försäkringsbolagen inte bör förbjudas att medverka vid försäkringslösningar
på konsumentförsäkringsområdet där en gruppföreträdare, t.ex. ett fackför-
bund, är avtalspart och svarar för försäkringspremien och använder sig av
den s.k. reservationsrättsmetoden som anslutningsform. Försäkringsinspek-
tionen har, i anslutning till regeringsbeslutet från 1986, ställt som krav att
fullödig information skall ges till gruppmedlemmarna angående reserva-
tionsmöjligheten - annars sker ett brott mot sundhetsprincipen. Likaså krävs
att den som reserverar sig inte på annat sätt behöver vara med och betala
premien.
Det finns flera skäl att godta reservationsrättsmetoden. För det första rör
det sig om att en organisation fattar beslut om att teckna ett avtal med en
utomstående part. Enligt min uppfattning måste det finnas mycket starka
skäl för att ingripa i den rätt en organisation har att sköta sina angelägenhe-
ter. För det andra får merparten av organisationens medlemmar fördelar ge-
nom den kollektiva försäkringen; viktigast är naturligtvis att försäkrings-
kostnaderna i nästan samtliga fall blir lägre.
Mot reservationsrättsmetoden kan å andra sidan anföras att det finns risk
för att någon enskild medlem blir dubbelförsäkrad, med åtföljande onödiga
premiekostnader. Det är just på grund av den risken försäkringsinspektio-
nen ställer höga krav på den information som skall lämnas till gruppmedlem-
marna. Jag tycker att det är viktigt att medlemmarna får tydlig och klargö-
rande information om försäkringsvillkoren, om kostnaderna för försäk-
ringen och om möjligheten att avstå från att ansluta sig till försäkringen. Det
är därför bra att försäkringsinspektionen har intagit den hållning jag nyss
redogjort för. Jag har förstått att inspektionen noga följer dessa frågor och
att inspektionen inte funnit att nackdelarna med reservationsmetoden över-
väger fördelarna. Jag vill för min del också tillägga att en kollektiv hemför-
säkring ibland kan vara ett välkommet skydd för den som inte har tecknat
något individuellt försäkringsavtal.
Sammanfattningsvis: Med tanke på att försäkringsinspektionen fortlö-
pande prövar de kollektiva hemförsäkringarna mot bakgrund av sundhets-
principen anser jag inte att det för närvarande finns anledning att vidta några
lagstiftningsåtgärder.
Jag vill tillägga följande: Den försäkring Sten Andersson genom sitt med-
lemskap i Byggnadsarbetareförbundet har fått möjlighet att teckna innebär
att en medlem blir försäkrad bara om han själv betalar in avgiften för de
första två månaderna. Om medlemmen gör den betalningen, är det enligt
min mening just ett sådant aktivt godkännande som Sten Andersson efter-
frågar.
Anf. 11 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Låt
mig först säga att jag inte har någonting emot kollektiva hemförsäkringar.
Jag tycker att vi alla aktivt skall medverka till att de tyvärr alltför snabbt
stigande försäkringspremierna begränsas. Kollektiva försäkringar är ett sätt
att minska höjningen av försäkringspremierna. Men jag anser att man base-
rat på rent sunt förnuft borde ställa vissa krav. Först och främst vill jag säga
att om man inom ett fackförbund kommer överens om att man skall teckna
en försäkring för sina medlemmar, bör två saker vara självklara, och jag tror
att jag får medhåll av många människor. För det första skall man gå ut med
en offert till samtliga inom branschen verkande försäkringsbolag. Jag tycker
att det är en minimal men mycket rimlig begäran. För det andra skall man
göra tvärtemot vad som sker i dag. Den medlem i t.ex. ett fackförbund som
vill teckna den här försäkringen som förbundet har initierat skall själv genom
en aktiv handling teckna försäkringen, t.ex. genom att skicka in ett brev eller
en blankett där medlemmen anger att han eller hon vill teckna sig för denna
försäkring. I dag är det tvärtom.
Det är i och för sig rätt som statsrådet säger, att jag för min personliga
del, när det gäller mitt medlemskap i Byggnadsarbetareförbundet, för de två
första månaderna, när försäkringen har trätt i kraft, skall betala in premien
personligen. Det är en aktiv handling som jag kan acceptera. Men det är
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
13
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
14
ändå en liten omväg. Det hade varit mycket bättre om man hade sagt att de
som vill teckna denna försäkring får skicka in ett besked eller på annat sätt
tillkännage att de är intresserade av att teckna denna försäkring.
Jag blev häromdagen uppringd av en medlem i ett LO-förbund. Han be-
rättade för mig att det i hans fackföreningsavgift ingår en premie för hemför-
säkring. Han kontaktade sitt förbund och sade att han inte var intresserad
av att ha denna försäkring. Då sade man från fackförbundet, herr statsråd -
och jag tycker att statsrådet skall lyssna på det, eftersom det strider mot vad
statsrådet tidigare har sagt - att det var fullt möjligt för honom att omedel-
bart gå ur denna försäkring. Han behövde bara skicka in ett skriftligt medde-
lande till förbundet om detta. Men han fick inte pengarna tillbaka. Han får
alltså fortfarande genom sin fackföreningsavgift betala för en försäkring som
han inte är tecknad för. Och det strider mot det som statsrådet har sagt här
i dag.
Herr statsråd, vad innebär egentligen fullödig information? Är försäk-
ringsinspektionen nöjd med att man från förbundets eller organisationens
sida har skickat ett brev till samtliga medlemmar? Kallas det fullödig infor-
mation? Det förutsätts också att detta brev har lästs av samtliga medlemmar
och att de som inte har reagerat skall bli kollektivt automatiskt försäkrade
och betala premien för hemförsäkringen. Nu skall man inte måla den lede
på väggen, men det här kan ju faktiskt få ganska enorma konsekvenser, om
man nu skall använda sig av litet överdrifter. Det kan t.ex. innebära föl-
jande. En s.k. fullödig information har skickats ut till medlemmarna om att
organisationen har beslutat att varje medlem skall ha en Volvo. De medlem-
mar som inte skickar in ett besked om att de inte vill ha en Volvo får automa-
tiskt en Volvo följande vecka.
Herr statsråd, det är väl mycket enklare att göra tvärtom, så att man slip-
per hålla på att trixa på grund av att människor i efterhand kommer och säger
att de inte vill vara med. Därför tycker jag att man skall skicka ut ett besked
till medlemmarna om att de som är intresserade, och enbart de medlemmar
som aktivt svarar ja, kommer att tecknas för denna försäkring. Varför skall
man gå dessa omvägar? Jag har ibland en liten misstanke om att detta görs
för att man framför allt från LO-sidan vill stödja enbart försäkringsbolaget
Folksam. Det är nämligen Folksam som i dag har dessa stora kollektivförsäk-
ringar. Jag tror inte att Folksam är bättre än andra bolag, men Folksam får
av någon konstig anledning alltid dessa offerter.
Till sist vill jag säga följande, herr talman. Många vallöften har brutits i
dessa dagar. Men jag tror att jag som en enkel representant för moderata
samlingspartiet kan säga att om vi får makten kommer vi att ta bort denna
möjlighet. I stället kommer de som vill tecka en försäkring själva att få ta ett
initiativ.
Anf. 12 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har i sin interpellation sagt att det
kan vara acceptabelt med kollektiva hemförsäkringar, men att två villkor då
bör vara uppfyllda.
Det ena villkoret är att möjlighet ges till ett anbudsförfarande där alla in-
tresserade försäkringsbolag får vara med och konkurrera. Jag har ingenting
emot att sådant anbudsförfarande äger rum. Tvärtom välkomnar jag det. Jag
har däremot svårare att se att vi lagstiftningsvägen skulle föreskriva att något
sådant skall äga rum. Jag utgår ifrån att försäkringsbolag som kan erbjuda
förmånliga villkor på detta område gör sig hörda. Och jag tror att det i det
långa loppet kommer att vara de försäkringar som är billigast och bäst som
också kommer att vinna en bred anslutning. Jag tror att konkurrensen kom-
mer att fungera på detta område.
Det andra villkoret som Sten Andersson vill sätta upp är att det skulle krä-
vas någon form av aktiv handling för att den individuelle medlemmen skulle
omfattas av den kollektiva hemförsäkringen.
Jag har redan konstaterat i mitt svar, vilket också Sten Andersson berörde
i sitt anförande, att det villkoret onekligen uppfylls på ett rimligt sätt i den
situation som Sten Andersson själv befinner sig i, dvs. att man som medlem
i Byggnadsarbetareförbundet måste utföra en aktiv handling genom att själv
betala in avgiften för de första två månaderna. Det tycker jag i allra högsta
grad uppfyller det kriterium som Sten Andersson vill kräva i detta samman-
hang.
Om vi nu diskuterar den kollektiva hemförsäkringen kan vi konstatera att
det här som på de allra flesta områden i tillvaron finns både för- och nackde-
lar. Det finns också vissa problem som vi i hög grad är medvetna om. En
nackdel är att det finns risk för dubbelförsäkring. Det finns säkert ett antal
människor som är dubbelförsäkrade, även om det i vissa fall rör sig om tillfäl-
liga dubbelförsäkringar, dvs. under en övergångstid är man dubbelförsäkrad
då man går från en individuell till en kollektiv hemförsäkring. Här måste
naturligtvis ansträngningar göras, och har redan gjorts, för att genom reser-
vationsrätten och genom aktiv information minimera antalet dubbelförsäk-
ringar.
Det andra tänkbara problemet är att den kollektiva hemförsäkringen inte
i tillräckligt hög grad avspeglar den individuella situationen för försäkrings-
tagaren. Premierna tenderar att bli mera genomsnittliga och schablonartade.
Här har man, såvitt jag känner till, försökt möta problemet genom en ökad
differentiering inom ramen för den kollektiva hemförsäkringen. Vi skall ha
klart för oss att det i alla försäkringars natur ligger att försäkringen innehål-
ler ett visst mått av schablonisering och riskutjämning. Det är inte någonting
unikt för den kollektiva hemförsäkringen. Jag kan inte se att de problem som
vi har upptäckt i det avseendet är oöverstigliga.
Mot detta skall ställas betydande fördelar. En fördel är att den här formen
för de allra flesta försäkringstagare är en billigare försäkring än en motsva-
rande individuell försäkring. Stora besparingar har uppnåtts och uppnås för
ett mycket stort antal människor som omfattas av den kollektiva hemförsäk-
ringen. Det är naturligtvis det viktigaste skälet till att vi har anledning att
sätta värde på denna försäkringsform.
Det är också så, det kan vi vara ganska säkra på, att betydande grupper
utan en kollektiv hemförsäkring skulle stå antingen helt utan försäkrings-
skydd eller - det vet vi också förekommer - vara underförsäkrade. Den ty-
pen av problem kan vi eliminera eller i varje fall minska kraftigt med hjälp
av de kollektiva försäkringarna.
Herr talman! Sammantaget menar jag att fördelarna överväger nackde-
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
15
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
16
larna och att det finns anledning att vi både tillåter och bejakar kollektiva
hemförsäkringar i framtiden.
Ingripanden mot föreningsrätten av det slag som ibland krävs i detta sam-
manhang och andra sammanhang finns det anledning att på principiella
grunder vara mycket avvisande mot. Det krävs utomordentligt starka skäl
för att vi skall överväga sådana ingripanden.
Jag vill vidare påpeka att den ordning som vi etablerat på det här området
är godkänd av försäkringsinspektionen, som aktivt medverkat till detta. Den
bedriver, och skall bedriva, fortlöpande övervakning på området. Då den
upptäcker något som är otillfredsställande kommer försäkringsinspektionen
att höra av sig, och vi får bedöma situationen i det läget.
Till sist vill jag - det kan delvis ses som ett instämmande i vad Sten Anders-
son sade - säga att det är bra om vi får ökad konkurrens också på det här
området. Det utgör en del av den privata tjänstesektorn, som till stor del har
varit skyddad från konkurrens. Kan vi få till stånd en ökad konkurrens och
lägre priser är det ett bidrag till förbättrad standard och bidrag till en infla-
tionsbekämpning, någonting som vi behöver i den situation i den svenska
ekonomin som vi befinner oss i.
Anf. 13 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag skall informera statsrådet Åsbrink om att jag faktiskt
själv har varit med när man från en facklig organisation har begärt informa-
tion från bara Folksam. Därefter har enskilda medlemmar inhämtat offerter
från konkurrerande försäkringsbolag, som i flera fall har varit billigare och
bättre, men Folksam har fått offerten därför att Folksam tillhör rörelsen.
Därmed förstår jag att statsrådet och jag är överens om att så skall man inte
agera.
Då det gäller min egen privata situation som medlem i Byggnads tycker
jag att det är okej, att jag kan köpa men det är onödigt. Det är bättre att jag
själv om jag vill vara med skall skicka in ett meddelande om att jag accepte-
rar försäkringen. Jag förstår inte omvägen.
Jag tog som exempel en medlem i en LO organisation. Förbundets chef
har sagt till medlemmen att han kan slippa försäkringen, men han får inte
tillbaka premien utan får betala, även om han inte är med i försäkringen.
Det kan väl, herr statsråd, i alla fall inte vara tillfredsställande.
Till sist måste jag säga att jag delar statsrådets uppfattning om vikten av
konkurrens inom försäkringsområdet. Premierna har ju stigit fantastiskt
mycket under de senaste åren. De är i dag en tung börda för många medbor-
gare. Men det måste finnas någonting som säger att man godkänner den här
metoden? Sunt förnuft säger ju att om jag skall köpa någonting skall jag ta
eget initiativ. Jag skall inte behöva skicka in en blankett där jag säger att jag
inte vill ha det. Om jag inte tar eget initiativ, skall jag inte behöva bli på-
prackad någonting. Detta gäller ju överallt i samhället, så varför skall det
inte gälla här?
Allra sist, herr talman, måste jag säga att jag tror att det här har litet att
göra med kopplingen mellan Folksam, socialdemokraterna och LO. Man ger
alltså Folksam vissa förmåner. Det innebär till vissa delar besvär för medlem-
mar som tycker att metoden är oacceptabel. Jag tror att det i dag inte är svårt
att gå ut på Stockholms gator och torg och finna stöd för att man skall säga
ja om man vill ha någonting, och att man om man inte vill ha en sak inte skall
bli påtvingad den.
Anf. 14 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag vill anknyta till vad jag sade i mitt svar, att försäkringsin-
spektionen i anslutning till det regeringsbeslut som fattades 1986 har ställt
som krav att fullödig information skall ges till gruppmedlemmarna angående
reservationsmöjligheten och vidare att den som reserverar sig inte på annat
sätt behöver vara med och betala premier. Detta är de villkor som har ställts.
Jag utgår från att de efterlevs och att försäkringsinspektionen ingriper om
detta inte sker.
Sedan vill jag bara tillägga att även om man kan upptäcka vissa problem
med det kollektiva försäkringssystemet, finns det mycket betydande fördelar
som jag tycker att Sten Andersson förbigår med tystnad. Det här har innebu-
rit för de människor som i dag omfattas av den kollektiva hemförsäkringen
årliga besparingar i storleksordningen 200 milj. kr. Det innebär att ett stort
antal människor som annars inte skulle ha haft något försäkringsskydd eller
i vissa fall har varit underförsäkrade nu får ett fullgott skydd. Det tycker jag
är stora värden som för mig är det avgörande när jag skall göra en slutlig
bedömning av den här försäkringsformen. Sten Andersson hotade i sitt an-
förande att om moderaterna får regeringsansvaret skall de gå in med förbud,
restriktioner och förhindra stora delar av den här försäkringsformen. Det ser
jag som mycket illavarslande, därför att det innebär försämringar för många
människor och ingrepp i föreningsrätten som jag menar att vi skall vara väl-
digt försiktiga med att ens överväga.
Anf. 15 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Nu tycker jag att statsrådet tolkar mitt inlägg som en viss
potentat tolkar bibeln. Det gäller då det här med hotet.
Jag har sagt att vi moderater inte kommer att säga nej till kollektiva för-
säkringar. Men vi menar att den som vill vara med skall själv säga ja. Jag
tror inte att det skulle innebära något större ingrepp eller någon katastrof
för någon.
Sedan, herr statsråd, något om detta med fullödig information. Vad är
fullödig information egentligen? Är det att ett fackförbund har skickat ut ett
brunt kuvert till varje medlem? Har man i och med ett sådant förfarande
åstadkommit fullödig information?
Sedan noterar jag att statsrådet tydligen tror att människor inte begriper
någonting, att människor inte inser värdet av hemförsäkringar. De fackliga
organisationerna måste teckna hemförsäkringar, för annars gör människor
inte det, tycks han tro. Om nu statsrådet har så låga tankar om människorna,
varför då inte lägga fram en proposition om att försäkringar skall tecknas
för samtliga invånare i Sverige? Det måste bli nästa steg, för alla är ju inte
medlemmar i fackliga organisationer. Statsrådet säger ju själv att det är oer-
hört viktigt med sådana här försäkringar.
Vidare har statsrådet nogsamt undvikit att bemöta mitt konkreta exempel.
Det gäller alltså vad jag berättade om den medlem i ett LO-förbund som
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
2 Riksdagens protokoll 1990/91:16
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
18
hade fått information om att en premie för kollektiv hemförsäkring ingick i
den avgift som den här personen betalade till sitt fackförbund. Vederbö-
rande ringde då upp sitt förbund och sade att han inte ville vara med. Från
förbundet sade man mycket generöst: Okej, du slipper. Vi tvingar ingen. Då
frågade den här personen: Kommer ni att reducera min avgift i motsvarande
mån? Men nix, det gick inte! Ett sådant förfarande kan väl inte vara tillfreds-
ställande. Den här personen måste alltså betala för en försäkring som han
uttryckligen har sagt att han inte vill ha. Om statsrådet inte är beredd att
ändra på detta förhållande, måste jag säga att min förvåning inte bara är
mycket stor utan också kommer att förbli mycket stor.
Anf. 16 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag har inte uttryckt någon misstro mot enskilda människors
insikter och förmåga att fatta kloka beslut vare sig på försäkringsområdet
eller på andra områden. Men det är en realitet att en hel del människor och
hushåll i det här landet inte har en hemförsäkring. Vidare är det en realitet
att ett antal människor, när olyckor inträffar - bränder eller någonting an-
nat - inte har något försäkringsskydd. I vissa fall har man ett försäkrings-
skydd, men då är detta inte tillräckligt omfattande för att täcka de kostnader
som faktiskt uppstår vid olyckor.
Om Sten Andersson i Malmö inte tror mig, kan han ju vända sig till före-
trädare för olika försäkringsbolag. Jag kan försäkra att de har stor erfarenhet
från det här området.
Däremot, menar jag, är det ett uttryck för misstro mot de fackliga organi-
sationerna och deras medlemmar att tro att dessa nu och år efter år skulle
medverka till tecknandet av alltför dyra och oförmånliga försäkringar, att
man skulle acceptera ett nej till andra, bättre och billigare, försäkringslös-
ningar. Jag tror inte att det fungerar på det sättet. När det gäller det här om-
rådet tror jag att konkurrensen fungerar. Vidare tror jag att hela försäkrings-
branschen som sådan kommer att utsättas för ett allt hårdare konkurrens-
tryck. Och det är bra, för ytterst är det till gagn både för de fackliga organisa-
tionerna och deras medlemmar och för alla försäkringstagare över huvud ta-
get. Här har jag alltså full tilltro till människors förmåga att fatta kloka be-
slut, inte minst av omsorg om den egna ekonomin och om det egna försäk-
ringsskyddet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 17 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):
Herr talman! Bo Hammar har ställt frågor till mig angående den s.k. Cata-
linaaffären, dvs. de händelser i juni 1952 då ett flygplan av typen DC 3 från
det svenska flygvapnet försvann över Östersjön under en spaningsflygning,
och ett flygplan av typen Catalina under sökande efter den försvunna DC 3-
an några dagar senare blev nedskjutet av sovjetiskt jaktflyg.
Bo Hammar har frågat om regeringen gjort allt som är möjligt för att
skapa klarhet kring DC 3-besättningens öde och om regeringen är beredd
att tillsätta en parlamentarisk undersökningskommission om Catalinaaffä-
ren.
Omedelbart efter det att DC 3-an rapporterats saknad sattes ett omfat-
tande arbete i gång för att utröna vad som inträffat. Inledningsvis sökte man
efter flygplanet och påträffade då en av dess gummilivflottar skadad och icke
uppblåst. Därefter gjordes en grundlig utredning av en haverikommission
som kom till slutsatsen att DC 3-an havererat sedan den beskjutits från luf-
ten av flygplan. Haverikommissionen fann också att haveriplatsen troligen
var belägen ca 50 kilometer öster om Gotska Sandön samt att beskjutningen
skett då DC 3-an befunnit sig på eller i närheten av sin planerade färdväg.
Är 1957 förekom i utländsk press uppgifter om att det i ett sovjetiskt ar-
betsläger fanns några svenska flygmilitärer. Uppgifterna föranledde utrikes-
departementet att göra en utredning. Under utredningen hördes ett hundra-
tal f.d. lägerfångar. Utredningen ledde inte till något som kunde bekräfta
pressuppgifterna. Utrikesdepartementet gjorde emellertid ändå en fram-
ställning i ärendet till det sovjetiska utrikesministeriet. Sovjetunionen sva-
rade att man inte hade några som helst uppgifter i frågan och framhöll att
DC 3-ans besättning inte befann sig eller hade befunnit sig i det aktuella ar-
betslägret eller på någon annan plats i Sovjetunionen.
År 1983 fick dåvarande rättschefen i försvarsdepartementet Olof Forss-
berg i uppdrag att granska handlingarna om DC 3-an i syfte att ge regeringen
underlag för beslut om huruvida en ytterligare utredning var påkallad.
Granskningen utmynnade i att en fortsatt utredning inte skulle vara me-
ningsfull. Regeringen fann inte anledning att göra någon fortsatt utredning
men hävde sekretessen för haverikommissionens rapporter och, med några
undantag, för de handlingar i ärendet som förvaras hos försvarets radioan-
stalt.
Det är, mot bakgrund av vad jag nu redogjort för, min uppfattning att re-
geringen gjort vad som är möjligt för att skapa klarhet om besättningens öde.
Det finns därför inte anledning att ytterligare utreda Catalinaaffären, och
jag är följaktligen inte beredd att ta initiativ till en parlamentarisk undersök-
ningskommission.
Bo Hammar har vidare frågat vilken kontroll regeringen i dag har över
den militära underrättelse- och spaningsverksamheten.
Det åligger överbefälhavaren att leda den militära underrättelse- och sä-
kerhetstjänsten. Försvarets radioanstalt, som är en myndighet som lyder di-
rekt under regeringen, svarar för den signalspaning försvarsmakten behöver
i underrättelsesyfte.
Underrättelsetjänstens verksamhet måste, liksom all annan statlig verk-
samhet, ligga i linje med statsledningens intentioner i utrikespolitiska och
andra frågor.
Som ett led i statsmakternas kontroll av den militära underrättelsetjänsten
inrättades år 1976 försvarets underrättelsenämnd efter beslut av riksdagen
på förslag av regeringen i proposition 1975/76:189 (FöU40, rskr. 376) om
insyn i och kontroll av den militära underrättelsetjänsten m.m.
Enligt sin instruktion skall försvarets underrättelsenämnd följa underrät-
telsetjänsten inom försvarsmakten på central och högre regional nivå och
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
19
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
20
därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de enheter som inhämtar underrät-
telser med särskilda metoder. Nämnden fullgör sina uppgifter genom inspek-
tioner samt föredragningar och orienteringar från berörda underrättelseen-
heter med åtföljande utfrågningar.
Underrättelsenämnden består av sex ledamöter varav en är ordförande.
Strävan är att fem ledamöter skall ha parlamentarisk bakgrund och den
sjätte skall ha särskild juridisk sakkunskap.
Regeringen analyserar och tar ställning till resultatredovisningar, pro-
gramplaner och särskilda anslagsframställningar som gäller den militära un-
derrättelse- och säkerhetstjänsten. Vissa anvisningar från regeringen om den
övergripande inriktningen av underrättelsetjänsten finns främst i särskilda
regleringsbrev. Överbefälhavaren håller mig vidare fortlöpande informerad
om underrättelse- och säkerhetstjänstens inriktning och arbetets bedrivande
i stort.
Mot bakgrund av vad jag nu har redovisat är jag av den uppfattningen att
statsmakterna har en tillfredsställande kontroll över den militära underrät-
telse- och säkerhetstjänsten.
Anf. 18 BO HAMMAR (v):
Herr talman! Jag vill gärna tacka försvarsministern för att svaret utformats
så utförligt, trots de bråda tider som nu råder i regeringskansliet. Men jag
tycker samtidigt att det är litet märkligt att Roine Carlsson, mot bakgrund
av den senaste tidens ganska sensationella avslöjanden i denna affär, inte alls
går in på de politiska och militära omständigheterna kring denna tragiska
händelse, då en grupp svenska militärer fick offra livet i det kalla kriget.
Roine Carlsson säger att det inte går att skapa mer klarhet i fråga om den
svenska besättningens öde. Den ståndpunkten, hör och häpna, kommer re-
geringen fram till 1983. Nog har väl Roine Carlsson hört talas om att det
har hänt ett och annat i Sovjetunionen under den senaste femårsperioden.
Försvarsministern har nyligen själv besökt vår stora granne. Jag var själv i
Sovjetunionen för någon månad sedan. Jag hade äran att ingå i en delegation
med talmannen och kammarsekreteraren i spetsen.
Vi hade många diskussioner kring Raoul Wallenbergs öde. Vi fick ett in-
tryck av - åtminstone fick jag det, jag skall inte tala för någon annan - att
undersökningarna kring det som hänt Raoul Wallenberg skjutit ny fart. De
bedrivs nu med aktivt stöd av sovjetiska myndigheter och även av en stark
folkopinion. En helt ny och öppen attityd uppvisas. Det finns ett starkt och
genuint intresse av att verkligen söka bringa klarhet i den här affären. Är det
då inte sannolikt att man från sovjetiskt håll skulle visa motsvarande öppen-
het i fråga om omständigheterna kring DC 3-ans försvinnande och besätt-
ningens öde? Är Roine Carlsson inte nyfiken på vad som kan tänkas finnas
i de sovjetiska arkiven och vore det inte värt besväret att be att de skall öpp-
nas? Det är många sovjetiska arkiv som öppnas nu. Jag tycker att regeringen
skall göra en hemställan om detta.
Herr talman! Begär vi öppenhet från sovjetisk sida, skall vi samtidigt
själva visa öppenhet. Snart 40 år efteråt borde vi själva kunna lägga pappe-
ren på bordet, även om det skulle visa på en del pinsamheter. För framtiden
är det bra om klarhet skapas kring den s.k. Catalinaaffären. Däri inkluderar
jag DC 3-ans öde. Det är också något som jag tycker att vi är skyldiga de
anhöriga till offren för den här katastrofen.
Herr talman! Roine Carlsson är knappast okunnig om alla de uppgifter
som framkommit från oberoende forskare, liksom från människor som var
direkt inblandade i den svenska spaningsverksamheten kring Östersjön un-
der början av 1950-talet. Dessa uppgifter kan tyda på, om jag uttrycker mig
nyanserat, att Sverige vid den här tiden aktivt samarbetade med USA och
dess underrättelsetjänst. Det hävdas att de svenska planen var försedda med
avancerad elektronisk spaningsutrustning från USA och att informationen
om spaningarna överlämnades direkt till USA. Dåvarande försvarsminis-
tern, Torsten Nilsson, har förklarat att han hade starka misstankar i den rikt-
ningen, men aldrig kunde få klart belägg. Det är ett i och för sig mycket alar-
merande uttalande. Kan sådan verksamhet verkligen pågå utan att de poli-
tiskt ansvariga är informerade, eller pågick ett dubbelspel över huvudet på
svenska folket? Jag är glad över att Roine Carlsson försäkrar att man nu har
en bra kontroll över den militära underrättelsetjänsten.
Men jag tror att det skulle väcka undran på många håll, både inom landet
och utom landet, om försvarsministern i den här debatten inte med ett ord
kommenterade alla dessa ymniga uppgifter, som inte är lösa rykten, utan
som kommer från människor med stort anseende, forskare och direkt in-
blandade, som jag tidigare sade. Det skulle i så fall rent av kunna tolkas som
en bekräftelse av dessa uppgifters riktighet. Därför vill jag gärna efterlysa
en kommentar från Roine Carlsson på den här punkten. Min avsikt med att
man skulle tillsätta en parlamentarisk kommission var att vi skulle skapa
klarhet kring detta, inte bara kring besättningens öde.
En sista fråga, som jag redan har varit inne på: Ger inte de revolutionära
förändringarna av Sovjetsamhället och den nya öppenheten där borta anled-
ning till ett nytt initiativ från svensk sida för att söka skapa klarhet kring våra
flygares öde? Varför skulle vi ge upp i den här frågan, när vi inte har gett upp
i fråga om Raoul Wallenberg?
Anf. 19 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):
Herr talman! Bo Hammar ställde några ytterligare frågor till mig som jag
skall försöka besvara.
Jo, Bo Hammar, jag har själv minnen av den här händelsen. Den upprörde
alla sinnen vid det pappersbruk som jag jobbade på vid den här tiden. Jag
kan försäkra att många människor i vårt land i och med denna händelse har
följt de olika uppgifter som har framkommit. Det är inte bara på senare tid
som det har funnits olika uppgifter i pressen, utan de har funnits hela tiden.
Uppgifterna har granskats, de har studerats och gåtts igenom. Men ingenting
har kunnat beläggas. Jag vill bara för att ta ett exempel säga till Bo Hammar
att en sovjetisk journalist nu har intresserat sig för händelserna och i sovje-
tisk press efterlyst vittnen. Den svenska ambassaden i Moskva bevakar frå-
gan uppmärksamt och håller regeringen informerad.
Sedan återkommer naturligtvis Bo Hammar till de tidningsuppgifter i
vilka görs gällande att Sverige har haft ett underrättelsesamarbete med an-
nan nation. Detta är inte riktigt. Den signalspaningsutrustning som fanns i
DC 3: an var av amerikanskt ursprung och hade inköpts som överskottsmate-
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
21
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
riel på öppna marknaden. Det fanns en enkel förklaring till det. För att
kunna bedriva framgångsrik signalspaning måste man få tag i sådan utrust-
ning, och den köptes alltså på den öppna marknaden.
Anf. 20 BO HAMMAR (v):
Herr talman! I likhet med Roine Carlsson har jag starka personliga min-
nen från den händelsen. Jag var elva år och begrep inte så mycket av vad
som hände i världen. Men av tidningsrubriker och radiorapporter fick man
ett allmänt intryck av att landet höll på att komma i krig och att Catalinaaffä-
ren var en fruktansvärd händelse. Det var mitt ytliga intryck på den tiden.
Affären har, som Roine Carlsson sade, diskuterats i många år, och det har
varit många lösaktiga rykten och uppgifter. Men vad som skiljer den senaste
tidens debatt från de uppgifter som tidigare cirkulerade är att uppgifter kom-
mer från människor som verkligen seriöst har forskat i frågan. Det görs utta-
landen av ledande politiker vilka jag har stor respekt för. En av dem är Tors-
ten Nilsson som var med på den tiden. Även andra uppgifter gör att jag
tycker att vi bör ytterligare granska Catalinaaffären.
Roine Carlsson går enligt min mening inte in på själva huvudfrågan. Vi
har studerat och granskat den här affären, men den lades ad acta 1983. Då
kunde man också ha lagt Wallenbergaffären och många andra affärer ad
acta. Det var helt hopplöst att få fram uppgifter från Sovjetunionen under
Bresjnev-epoken. Men som bekant skedde en fullständigt avgörande för-
ändring i Sovjetsamhället år 1985. Den har beträffande Wallenbergaffären
skapat en helt ny situation. Man öppnar arkiv, visserligen under motstånd
från KGB och vissa andra kretsar. Sovjetiska myndigheter visar en helt an-
nan öppenhet än tidigare och säger att man skall ta reda på sanningen och få
fram fakta. Jag tror att de anhöriga till offren från DC 3:an frågar sig varför
vi inte av de sovjetiska myndigheterna begär att man gör samma sak med
Catalinaaffären. Vi kan säga till berörda instanser i Sojvetunionen att vi inte
anklagar dem men att vi gemensamt skall tillsätta exempelvis en kommission
med parlamentariker från båda länderna för att försöka vinna klarhet i frå-
gan. Det tror jag de anhöriga skulle uppmärksamma oerhört mycket. Trots
de laddningar och problem som kanske finns i denna fråga kan vi släppa på
prestigen och göra någonting sådant.
Jag vet sedan inte om jag skall tolka Roine Carlssons uttalande om den
nämnda amerikanska utrustningen som att han kategoriskt dementerar att
vi bedrev ett samarbete med USA i fråga om den här spaningsverksamheten.
Jag hoppas att jag kan göra den tolkningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 21 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jan-Olof Ragnarsson har frågat mig vilka åtgärder rege-
ringen avser vidta för att snabbt få ner de allt längre handläggningstidema
hos invandrarverket.
Mitt svar är att regeringen inom några dagar kommer att lämna förslag till
riksdagen om en kraftig förstärkning av invandrarverkets resurser för hand-
läggning av asylärenden i syfte att nedbringa handläggningstidema och
minska kostnaderna för inkvartering av asylsökande på förläggning.
Jag skall strax säga något om innehållet i detta förslag. Först vill jag emel-
lertid ta upp och kommentera ett sakfel i Jan-Olof Ragnarssons interpella-
tion.
Jan-Olof Ragnarsson påstår i interpellationen att invandrarverket i våras
fick nej av regeringen på sin begäran om fler tjänster. Så är det alltså inte.
Faktum är att invandrarverkets ledning redan före sommaren informera-
des om att avsikten var att föreslå en resursförstärkning till verket men att
regeringen vid detta tillfälle inte kunde fatta beslut om storleken på en sådan
resursförstärkning. Anledningen till detta var att invandrarverkets framställ-
ning omfattade en mycket stor - ca 30-procentig - ökning av invandrarver-
kets förvaltningsanslag i förhållande till vad som riksdagen anvisat för bud-
getåret 1990/91 och att frågan därför borde underställas riksdagen.
Invandrarverkets ledning har således varit införstådd med att verkets
framställning krävde beredning inom regeringskansliet och riksdagsbehand-
ling, men har ändå kunnat känna viss planeringstrygghet. De extrastyrkor
som verket haft under föregående budgetår har kunnat behållas och viss ny-
rekrytering av handläggare har också påbörjats.
Ett förslag till kraftig förstärkning av invandrarverkets resurser för hand-
läggning av asylärenden kommer alltså inom kort att lämnas till riksdagen.
Förslaget innebär att invandrarverket för förvaltningskostnader bör tillåtas
disponera 62 milj.kr. från anslaget för förläggningskostnader.
Jag bedömer att verket med detta resurstillskott under innevarande bud-
getår skall kunna klara av 55 000—60 000 asylärenden, inkl, omprövningar
efter överklagande och sådana nya ansökningar om uppehållstillstånd som
inlämnas efter det att ett avlägsnandebeslut vunnit laga kraft. Det skall jäm-
föras med de ca 37 000 asylärenden som invandrarverket avgjorde under
budgetåret 1989/90 och de ca 29 000 asylärenden som verket avgjorde bud-
getåret dessförinnan. Med nuvarande antal asylsökande innebär ett resurs-
tillskott av den storlek som kommer att föreslås att verket under nästa år bör
kunna komma ner i närheten av de handläggningstider som lagts fast som
mål i beslutet om invandrarverkets nya organisation.
Jag räknar med att invandrarverket genom den angivna resursförstärk-
ningen också skall kunna påbörja en avarbetning av balanserna i tillstånds-
ärenden och medborgarskapsärenden under budgetåret 1990/91 för att nå
målen vad gäller handläggningstider under nästa budgetår.
Genom förstärkningen av invandrarvekets resurser för handläggning av
asylärenden kommer förläggningstiderna att minska i stället för att öka, vil-
ket senare Jan-Olof Ragnarsson påstår i sin interpellation. Förläggnings-
kostnaderna kommer också att begränsas. Jag räknar med att förläggnings-
kostnaderna kommer att bli ca 400 milj.kr. lägre under innevarande bud-
getår än vad de annars skulle ha blivit.
Denna bedömning gäller under förutsättning att utplaceringen i kommu-
nerna av dem som får stanna motsvarar de avtal med invandrarverket om ca
23 000 platser per år som gäller för treårsperioden 1990—92.
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
23
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Under förutsättning att tillförlitliga metoder att mäta resultatet av invand-
rarverkets insatser kan tas fram bör verket, enligt min mening, i framtiden
kunna få en större frihet att disponera medel från förläggningsanslaget för
förvaltningsinsatser, så länge detta visar sig medföra större kostnadsminsk-
ningar på förläggningsanslaget. Detta bör kunna ske utan att frågan skall be-
höva underställas riksdagen.
Jag vill avslutningsvis stryka under att det inte bara är förkortade hand-
läggningstider hos invandrarverket som är väsentliga för att underlätta situa-
tionen för de asylsökande och för att minska kostnaderna för förläggnings-
boende. Även andra delar av handläggningsprocessen måste fungera.
Hos polisen uppstod stora balanser förra hösten och vintern som en följd
av att antalet asylsökande då ökade kraftigt. I februari 1990 uppdrog därför
regeringen åt länsstyrelserna i de län där invandrarverket har sina utred-
ningsslussar att planera och samordna arbetet mellan berörda polis-
myndigheter så att målsättningen beträffande polisens utredningar-normalt
två veckor - kunde uppfyllas. Enligt vad rikspolisstyrelsen rapporterat till
regeringen är detta mål nu i huvudsak uppfyllt. Genom beslut den 11 okto-
ber 1990 har regeringen uppdragit åt de nämnda länsstyrelserna att vidta så-
dana åtgärder att denna situation kan vidmakthållas och att balanserna av
verkställighetsärenden så långt möjligt är avarbetade senast den 30 juni
1991.
När det slutligen gäller den enhet inom regeringskansliet (arbetsmark-
nadsdepartementet) som bereder utlänningsärenden för beslut i regeringen,
vill jag informera om att dess kapacitet successivt byggs upp, i syfte att kunna
möta den ökning av antalet ärenden som blir resultatet av avarbetningen i
de led som ligger före i handläggningsprocessen. Jag bedömer att det ökade
resursbehovet som krävs härvidlag inte är större än att det kan tillgodoses
utan att riksdagen behöver underställas frågan.
Anf. 22 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Jag ber att få tacka invandrarministern för svaren på mina
frågor angående invandrarverkets handläggningstider för asylsökande.
Jag välkomnar att ett förslag skall komma om en kraftig förstärkning av
invandrarverkets resurser för handläggningar av asylärenden. Man kan säga:
bättre sent än aldrig. Men jag anser att dessa åtgärder borde ha vidtagits
mycket tidigare. Balansen har under de senaste budgetåret ökat från 5 000
till 14 000, och den av invandrarverket beräknade förläggningstiden för asyl-
sökande för budgetåret 1991/92 kommer att vara 16,5 månader mot dagens
9 månader.
Samtliga huvudskyddsombud vid invandrarverket har i en skrivelse till re-
geringen, daterad den 31 maj 1990, påtalat en rad missförhållanden vid in-
vandrarverket. Här är några exempel: Man har en verksamhet som ständigt
kräver övertid för att över huvud taget hållas flytande. Stora övertidsuttag
förekommer där man klart passerar den uppsatta gränsen på 48 timmar per
månad. Det föreligger en klar underbemanning av personal inom delar av
verksamheten. Verksamhet startar utan tillräckliga personalresurser.
I huvudskyddsombudens skrivelse slutar man med att fråga: Kan det vara
24
rimligt att arbeta under dessa förhållanden? Kan det vara rimligt att den
verksamhet som regeringen satt oss att sköta inte får de resurser som krävs?
Enligt en tidningsartikel i Dagens Nyheter den 23 augusti 1990 kommer
invandrarverket att bygga sju nya förläggningar i södra Sverige. Den främsta
orsaken är, enligt Dagens Nyheter, att invandrarverket inte hinner utreda
alla asylärenden. Att bygga nya förläggningar kostar betydligt mer än de
extra tjänster som skulle behövas på invandrarverkets tillståndsavdelning,
säger verkets chef för södra regionen, Anders Westerberg, enligt denna arti-
kel.
Invandrarverket skriver i sin anslagsframställan för 1991/92 att den 1 juli
1990 tillhörde bara 37 % av de anställda i invandrarverket den fasta organisa-
tionen. Man talar också om verkets möjlighet att rekrytera och behålla kom-
petent personal. De påverkas högst väsentligt av att invandrarverket endast
kan erbjuda korta och ovissa anställningstider. Man säger vidare att inom de
delar av organisationen där personalomsättningen snabbt blir stor uppnås
inte den stabilitet som krävs för en långsiktigt god arbetsmiljö samt att perso-
nalomsättning och rekrytering är kostnadskrävande. Enbart kostnaderna för
annonsering och anställningsförfarande kan genomsnittligt vara
25 000-30 000 kr. Under vakanstider tillkommer extra kostnader för över-
tid, timanställda eller köp av tjänster.
Herr talman! Jag skulle vilja fråga om invandrarministem kan garantera
att regeringen fortlöpande följer balansutvecklingen angående asylsökande
och ser till att tillgängliga resurser tas fram så att vi slipper det katastrofläge
som invandrarverket och samtliga huvudskyddsombud på invandrarverket
påtalat.
Anf. 23 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Det här är en angelägen interpellation, som jag ser det. Den
har varit aktuell under flera år. Varje gång någon har frågat om de långa
handläggningstiderna, eller tagit upp frågan i motioner, har vi fått till svar:
Det är på gång. Det händer snart någonting. Men det har visat sig att resur-
serna fortfarande inte räckt till för att minska handläggningstiderna utan de
har t. o. m. ökat. Jag skall inte upprepa de siffror som Jan-Olof Ragnarsson
nämnde.
Det är naturligtvis stora svårigheter med hela invandrarmottagandet efter-
som det måste vara så flexibelt. Det är beroende av hur många asylflyktingar
som söker sig till Sverige. Det måste vi ha stor förståelse för, men därför
måste också en flexibel mottagning byggas upp.
Tidigare var kommunerna proppen, kan man säga, eftersom de asylsö-
kande fick bo kvar på förläggningarna sedan de fått asyl. Vi hade så många
som 8 000 under det år som gått. Den gruppen är numera avarbetad, och det
är inte så många som är kvar. Det visar sig t. o. m. att en del kommuner inte
får de flyktingar som de har träffat avtal med invandrarverket om. Man har
alltså en uppbyggd organisation med bostäder, tolkar, lärare osv. som inte
kan utnyttjas. Nu är det invandrarverket som inte klarar av de stora flykting-
strömmar som kommer. Det ligger väl kvar sedan förra året med det ökade
asylsökandet speciellt från Bulgarien. Man kan alltså inte få ut flyktingarna
i kommunerna i den takt som man har kommit överens om.
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
25
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
26
Vi har motionerat om flera fasta förläggningar av den orsak som Jan-Olof
Ragnarsson tog upp, nämligen att få en bättre arbetsmiljö för dem som arbe-
tar inom förläggningarna och för att få en bättre situation även för flykting-
arna. Det är ju ofta mycket besvärliga situationer som uppstår, och det be-
hövs kunskap om just den situation som flyktingarna har och om deras hem-
länder. Privata flyktingförläggningar har visat sig bli oerhört dyra. Det kan
få oss att hämta andan så att vi inte tillåter att daghem och sjukvård privatise-
ras av vinstintressen. På de privata flyktingförläggningarna kan en sängplats
kosta upp till 390 kr. Jag kan inte tänka mig att det inte skulle kunna bli billig-
are om kommunera eller länen hade hand om flyktingförläggningarna. Det
skulle räcka att jag hade två flyktingar boende hemma hos mig för att jag
skulle ha en lön motsvarande den jag har i dag - bara för att upplåta två
bäddar. Det visar ju hur dyrt det är.
Arbete under den tid man väntar på asyl är också ett sätt att få ned kostna-
derna och ge flyktingarna självtillit. Vi talar om att när svenskar får vänta
längre än tre månader efter en arbetsskada eller en långtidssjukskrivning
minskar motivationen och möjligheten att få in dem i arbete igen. Detta
måste naturligtvis även gälla flyktingar, och kanske ännu mer dem, eftersom
de har långa tider av svårigheter bakom sig.
Vi klagar över att flyktingarna är beroende av socialbidrag. Då måste man
tänka sig att ge dem en sysselsättning, inte fritidssysselsättning utan ett ar-
bete, under väntetiden. Hur det organiseras, som beredskapsarbete eller på
annat sätt är egentligen ganska egalt. Om man inte kan ta in dem på den
reguljära arbetsmarknaden, får man göra någon annan konstruktion.
Det finns inga tecken på att väntetiderna minskar. Under de år jag har följt
svensk flyktingpolitik - och det är inte enbart under mina två riksdagsår - har
detta problem funnits och varit större eller mindre. Låt oss försöka komma
till rätta med problemet på ett vettigt sätt.
Det talas mycket om de höga adminstrationskostnadema. Man skall inte
alltid klaga på administrationen. Om vi satsar några miljoner på att öka anta-
let handläggare, spar vi miljarder på att väntetiderna förkortas.
Jag har vid ett tidigare tillfälle liknat flyktingförläggningarna vid en form
av slavskepp. Asylsökande får vänta ända upp till ett år. 55 procent av dem
sänds sedan tillbaka. Under tiden har människor tjänat grova pengar på den
hanteringen. Jag kan inte finna att någonting är viktigare än att få ned dessa
väntetider. Det skall inte ske på bekostnad av rättssäkerheten. Jag vet att
det beror på rättssäkerhetskraven att väntetiderna i en del fall blir långa, och
då har jag ingenting att invända. Men vi bör satsa större personella resurser
på detta arbete.
Anf. 24 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag har många gånger understrukit att de som arbetar på
invandrarverket - både de som handlägger asylärenden och de som arbetar
med att skaffa fram förläggningsplatser - har haft en utomordentligt pressad
arbetssituation. Läget har varit mycket ansträngt. Det är lätt att säga, som
Ragnhild Pohanka gör, att eftersom vi inte vet hur många som kommer,
måste vi vara flexibla. Men inget flexibelt system i världen klarar den för-
dubbling av inströmningen på kort tid som vi fick förra hösten. Invandrar-
verkets folk gick på knäna, framför allt de som skulle skaffa fram förlägg-
ningsplatser till 1 500 människor i veckan.
Inför omorganisationen den 1 juli förra året förstärkte och upprustade vi
kraftigt invandrarverkets organisation, även personellt. Det finns anledning
att påpeka att detta skedde i en tid då praktiskt taget alla andra statliga verk
fick suga på ramarna.
Så fick vi fördubblingen av inströmningen. Det blev då mycket arbetsamt
i första hand för dem som hade att klara förläggningen. Därefter kom den
stora påfrestningen på polisens utredningsarbete. Polisen fick en förstärk-
ning och organiserade sitt arbete så, att man klarade av sina balanser.
I maj inkom invandrarverket till regeringen med en framställning om för-
stärkning. Enligt den arbetsfördelning vi har mellan verk och departement
ankommer det på verken att hos regeringen hemställa om förstärkningar. I
svaret framhåller jag att invandrarverkets chef redan före sommaren fick ett
underhandsbesked om att verket i viss utsträckning kunde utöka den extra
styrka som vi hade medgivit för budgetåret 1989/90. Vi lämnade också be-
sked om att verket kunde påbörja en nyrekrytering. Regeringen framhöll
emellertid att verkets framställning var av den storleken att riksdagen måste
ta ställning till den. Det är vad vi nu tänker låta riksdagen göra.
Under förutsättning att vi för framtiden kan sätta upp ett mål för verksam-
heten kan vi också låta invandrarverket friare bestämma om resurserna skall
användas i första hand till utredningar av asylärenden eller till förläggnings-
verksamheten. Detta kommer jag att ta upp i budgetpropositionen. Som in-
vandrarverket framhållit minskar kostnaderna för förläggningsverksamhe-
ten om man kan minska handläggningstiderna.
Jag vet inte på vad Ragnhild Pohanka bygger sitt påstående att handlägg-
ningstiderna inte minskar. Visst har vi fortfarande ett antal ärenden där det
hade varit önskvärt med en betydligt kortare handläggningstid.
Jag ser emellertid av de överklagningsärenden som kommer till regeringen
att handläggningstiderna har minskat sedan början av förra året. Vi börjar
nu alltså pressa ned väntetiderna. Det finns fortfarande mycket kvar att göra
i det avseendet. Jag är mycket optimistisk, och - jag lägger in den brasklap-
pen - om vi inte återigen får en dramatisk ökning av inströmningen av asylsö-
kande, kommer vi en bit in på nästa år att kunna konstatera att väntetiderna
har blivit något så när acceptabla.
Anf. 25 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):
Herr talman! Invandrarministern frågade på vad Ragnhild Pohanka stöder
sitt påstående att väntetiderna inte minskar. Även jag tog upp frågan om
handläggningstiderna. Jag har hämtat mina uppgifter ur invandrarverkets
anslagsframställning för budgetåret 1991/92. Invandrarverket beräknar där
att handläggningstiderna kommer att öka från 9 till 16,5 månader. Jag skri-
ver också i interpellationen att jag hämtat mina uppgifter ur verkets anslags-
framställning.
I en debattartikel i Dagens Nyheter den 19 oktober i år skriver Kommun-
förbundets handläggare av flyktingfrågor Tommy Holm:
”Den paradoxala situationen - i ljuset av de senaste årens debatt - har nu
uppstått att kommunerna i år inte kan få hela det antal flyktingar man avtalat
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
27
|
Prot. 1990/91:16 26 oktober 1990 |
om! Det fåtal med klara tillstånd på förläggningarna kommer enligt SIV för- |
resurser att besluta i tillståndsärendena i samma takt som kommunerna tar
|
Svar på interpella- |
emot flyktingar. I ett brev till kommunerna har chefen för SIV:s västra region nyligen infor- Av de 22 808 avtalade kommunplatserna (som är en effekt av SIV:s be- Detta beror på att man alltså inte klarar handläggningen av tillståndsären- Som jag sade i början av denna debatt är det glädjande att invandrarverket |
|
invandrarverket, huvudskyddsombuden och nu Kommunförbundets ansva- Anf. 26 RAGNHILD POHANKA (mp): Herr talman! Jag underströk just att det behövs flera fasta förläggningar - De beslut som har fattats efter utlänningslagens införande, t.ex. 14 decem- De här visumansökningarna gör ju dessutom att människor som behöver Anf. 27 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s): Fru talman! Med all respekt för Ragnhild Pohankas goda vilja måste jag Låt mig också anknyta till det i den här andra debatten som Jan-Olof Rag- | |
|
28 |
narsson tar upp kring utplaceringen i kommunerna. Det är kanske delvis |
samma fråga. Nu har vi ändå här fått ett antal platser, och då är man upprörd
över att detta system inte är så flexibelt att de platserna genast fylls. Jag be-
höver bara gå tillbaka till förra hösten för att erinra mig rakt motsatt situa-
tion. Vi bönade och bad kommunerna att de skulle åta sig litet mer därför
att det behövdes fler platser, men de kunde inte öka sina ansträngningar det
året.
I den bästa av världar skulle det naturligtvis gå jämnt upp när det gäller
de här platserna vartenda år. Men vi lever inte i den bästa av världar, och
framför allt är det inte den bästa av världar som producerar flyktingström-
men eller asylsökandeströmmen till Sverige.
Jag tycker dessutom, om jag får göra den värderingen, att det är litet
märkligt att Kommunförbundet säger detta, för vad vi hörde förra hösten
var: ”Ni bara säger att vi skall anstränga oss och anstränga oss ytterligare.
Får vi aldrig något andrum.?” Nu finns uppenbarligen det andrummet ett
tag. Tommy Holm - om jag minns namnet rätt - säger ju själv i sin debattarti-
kel att det visserligen är skönt att få andrum, men se bara - nu är det 6 000
platser som vi inte kan fylla. Att det blir 6 000 platser över kan ju också del-
vis bero på att inte heller kommunerna uppenbarligen har haft någonting
emot att den större delen av mottagandet skulle förläggas till slutet av det
här året. Under våren erbjöd kommunerna bara 1 000 platser per månad.
Hela den här problematiken hänger ju samman med den puckel av männi-
skor som så att säga går genom utredningssystemet från den stora inström-
ningen i höstas. Jag har goda förhoppningar om att vi ändå skall klara av
detta med de gemensamma ansträngningar som polisen, invandrarverket
och regeringskansliet gör. Och när vi så småningom också kommer till nästa
fas, nämligen utplaceringen i kommunerna, kan kanske kommunerna vara
så tillmötesgående att de säger: Okej, vi kan spara de här platserna åt in-
vandrarverket en bit in på nästa år. Jag tror säkert att det inte finns större
motsättningar än att vi skall kunna lösa dem i samförstånd.
Anf. 28 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag har en något annan åsikt än Jan-Olof Ragnarsson när det
gäller kommunplatserna. Jag ser det som positivt att kommunerna har en
framförhållning och kan ta emot vid behov. Det har jag alltså inte upplevt
som något stort problem.
Jag ser ingen motsättning mellan flexibilitet och fasta förläggningar. Man
måste ju ha en grund av fasta förläggningar, och den grunden har uppenbarli-
gen varit för liten. Därutöver måste man också ha flexibla lösningar. Det var
ungefär så jag menade; kanske uttrycktes det otydligt. Det finns alltså ingen
motsättning mellan flexibilitet och att ha en fast grund att stå på. Man kan
med fasta förläggningar ta emot den lägsta tänkbara flyktingström som kan
komma, och när det gäller dem som kommer utöver det förväntade antalet
får man arbeta flexibelt.
Både för flyktingarna och för dem som arbetar där är det ju en helt annan
stabilitet när det finns ett fast arbete på en flyktingförläggning. Man får kan-
ske också människor som är mer lämpade för uppgiften och som utbildar sig
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
29
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
vidare och anstränger sig mer, när de vet att detta är ett arbete som de kan
fortsätta med.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 29 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Gullan Lindblad har frågat mig om regeringen är beredd att
ompröva, som Gullan Lindblad formulerar frågan, Sveriges generellt
mycket negativa inställning till invandring, samt om regeringen är beredd att
företa åtgärder för att se över reglerna för beviljande av visum.
Jan-Erik Wikström har frågat mig vilka åtgärder som regeringen avser att
vidta för att underlätta besök i Sverige av utländska medborgare som inbju-
dits hit av enskilda personer eller av svenska organisationer och kyrkor.
Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.
I sin interpellation hänvisar Gullan Lindblad till en tysk familj som fått
förvärvstillstånd till en fastighet. Invandrarverket, som - enligt interpella-
tionen - bedömt att familjeinkomsten är för låg, har inte beviljat familjen
permanent uppehållstillstånd. Gullan Lindblad finner det egendomligt att en
myndighet ger förvärvstillstånd medan en annan myndighet säger nej till be-
gäran att bosätta sig permanent i landet.
Jag är inte insatt i det enskilda fall som Gullan Lindblad hänvisar till, men
de regler som gäller är följande.
För utländska medborgare krävs tillstånd till förvärv av fast egendom i
Sverige enligt lagen om utländska förvärv av fast egendom m.m. Länsstyrel-
sen är prövningsmyndighet. Om en ansökning avser en fastighet taxerad som
jordbruksfastighet, skall länsstyrelsen vid prövning klarlägga att förvärvet
står i överensstämmelse med reglerna i jordförvärvslagen. Det sker genom
att länsstyrelsen hör lantbruksnämnden.
Bakgrunden till att det krävs tillstånd för förvärv av jordbruksfastigheter
är att det allmänna vill ha ett inflytande över vilka som förvärvar sådana fas-
tigheter i syfte att främja ett ändamålsenligt och aktivt brukande av jord-
bruks- och skogsmarken.
Sedan ungefär tre år tillbaka har reglerna ändrats så att det allmänna inte
längre ställer sig avvisande till att mindre jordbruk förvärvas i syfte att driva
jordbruk i begränsad skala på deltid eller vid sidan av annan sysselsättning.
Detta innebär att det är lättare i dag att förvärva fast egendom som är taxe-
rad som jordbruksfastighet. Och det krävs inte heller att fastigheten skall
kunna försörja sin brukare.
Ett stort antal tillstånd till förvärv av fast egendom meddelas varje år ut-
ländska medborgare. En betydande andel avser utländska medborgare bo-
satta utomlands vilka skaffar fast egendom för fritidsbruk i Sverige. Sådana
tillstånd innebär ingen rätt att bosätta sig i Sverige.
För en utlänning som förvärvar ett deltidsjordbruk gäller samma regler i
30
fråga om rätt till uppehållstillstånd som tillämpas för den utländske medbor-
gare som vill bli egen företagare i Sverige.
Frågan om uppehållstillstånd prövas av invandrarverket, och i slutet av år
1989 fastställdes för verket interna riktlinjer för beviljande av uppehållstill-
stånd för utländska medborgare som vill bli egna företagare i Sverige.
Utöver att sökanden måste styrka tillgången till det kapital som erfordras
för köpet av ett företag, måste han också kunna styrka sin försörjning genom
egna medel under minst ett år framåt.
Om försörjningen kan anses tryggad för ett år och företagsplanerna före-
faller realistiska ges upphållstillstånd första gången för en tid av sex måna-
der. Om verksamheten kräver näringstillstånd skall sökanden underrättas
om kravet och i så fall uppmanas att söka sådant tillstånd hos länsstyrelsen i
det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas.
Vid en förlängningsansökan kontrolleras dels att sökanden kunnat för-
sörja sig, dels om sökanden fått eller sökt näringstillstånd om sådant krävs.
Både Gullan Lindblad och Jan-Erik Wikström har ställt frågor om praxis
för besöksviseringar och vill att vi i Sverige skall underlätta för utländska
medborgare att få besöka Sverige.
Frågan om visering prövas av invandrarverket. Verket har också bemyndi-
gat ett antal utlandsmyndigheter att bevilja visering.
För att visering skall beviljas krävs i praxis att utlänningen har medel till
sin försörjning och att han inte kan antas komma att begå brott eller bryta
mot utlänningslagens bestämmelser. Visering medges inte om en utlänning,
redan när visumansökan görs, kan antas ha för avsikt att bosätta sig här.
Det förekommer tyvärr situationer där turist- och besöksviseringar miss-
brukas, t.ex. då man under en kortare vistelsetid här ägnar sig åt olaga sprit-
och varuförsäljning, ett problem som blivit mycket uppmärksammat bl.a. i
södra Sverige.
Dessa problem får naturligtvis inte medföra att bona fide besökande väg-
ras inresa i Sverige.
Viseringsärendena hos utlandsmyndigheterna har ökat kraftigt i antal un-
der de senaste åren. De var år 1987 drygt 145 000 och 1988 omkring 180 000.
Under år 1989 uppgick de till närmare 236 000. Utlandsmyndigheterna med-
delade under år 1989 ca 200 000 positiva beslut. Endast omkring 35 000 vise-
ringsärenden ansågs kunna leda till avslag och överlämnades till invandrar-
verkets prövning. Verket biföll drygt hälften. Det är mot denna bakgrund
svårt att hävda att Sverige är restriktivt.
Jag är medveten om de problem som är förknippade med viseringsfrågor,
inte minst de bekymmer som ibland förorsakas enskilda bl.a. på grund av
långa handläggningstider.
Det bör dock observeras att visum i normalfallet beviljas direkt av utlands-
myndigheten inom ett par dagar efter det att ansökan gjorts, ofta samma
dag. Men i ett alltför stort antal fall har tiderna varit för långa. Förändringar
är därför påkallade.
Inom arbetsmarknadsdepartementet pågår ett arbete för att ytterligare
förenkla systemet för hur man ger viseringar.
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
31
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
32
Anf. 30 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Som politiker försöker jag ibland att vara gäst hos verklighe-
ten. Att verkligen vara ute på ort och ställe och träffa människor ger oss som
sysslar med de flykting- och invandrarpolitiska frågorna en god insikt i hur
vår utlänningslagstiftning fungerar eller inte fungerar. Det är delvis med
dessa erfarenheter som grund som jag i dag har ställt mina två interpellatio-
ner.
När det gäller s.k. arbetskraftsinvandring anser jag att vår politik i dag är
ganska restriktiv, för att inte säga negativ. Det hör till undantagen att utlän-
ningar får uppehålls- och arbetstillstånd i vårt land. Det gäller några promi-
nenta forskare, några framstående tekniker och kanske enstaka kulturper-
sonligheter.
Genom mitt deltagande i flyktingpolitiska rådet är jag medveten om att
regeringen i viss mån är beredd till ett omtänkande i den här frågan. Detta
framgår av departementets skiss om en sammanhållen flykting- och immigra-
tionspolitik, som jag här håller i min hand. Rapporten andas enligt min me-
ning nya tankegångar och en ökad öppenhet, vilket jag tycker är bra.
Moderaterna anser att Sverige bör ompröva sin stora restriktivitet när det
gäller just arbetskraftsinvandringen. Så sent som häromdagen sade vi i en
reservation att Sverige bör visa en större öppenhet än i dag i fråga om att
bevilja arbetstillstånd för utländsk arbetskraft. Vi säger att denna mer gene-
rösa inställning bör tillämpas i sådana sammanhang då den har betydelse för
att avhjälpa dagens brist på arbetskraft, särskilt utbildad sådan, men den bör
också kunna tillämpas när brist på arbetskraft inte uttryckligen kan påvisas.
Jag vet att regeringen också har gjort ansträngningar för att förbättra möj-
ligheterna när det gäller säsongsarbete, feriearbete och liknande. Detta är
steg i rätt riktning.
När man är ute och diskuterar dessa frågor har folk faktiskt svårt att förstå
att vi åtminstone till synes har en mycket generös flyktingpolitik när arbets-
kraftsinvandringspolitiken i varje fall uppfattas som mycket rigorös och ne-
gativ.
Vad jag är kritisk mot i fråga om det konkreta fall jag har tagit upp, är att
invandrarverket i sitt senaste beslut inte har angett något som helst skäl till
varför ansökan har avslagits. Det skäl som angavs var daterat 1989, och på
den nya ansökan är det bara förkryssat att uppehållstillstånd icke har bevil-
jats.
Jag begär naturligtvis inte att arbetsmarknadsministern här skall gå in i
ett enskilt fall. Men för mig som boende i ett glesbygdslän är det mycket
svårförståeligt att en ung familj med en god ekonomi som vill bosätta sig i en
typisk glesbygd, där de skulle ge liv åt en bygd som består av personer på
mellan 50 och 80 år, nu tvingas resa fram och tillbaka mellan Sverige Och
Tyskland som en jojo.
Det här är som jag ser det en ovänlig politik. Det är ett byråkratiskt och
stelbent system, och jag undrar naturligtvis vilken expertis invandrarverket
har på detta område, eftersom man så kategoriskt bedömer att en familj inte
har möjlighet att försörja sig. Jag skulle gärna vilja veta det. Jag tänker i
detta ärende fortsätta att ta kontakter med invandrarverket, eftersom jag
har den inställningen att familjen absolut borde få stanna.
Vad jag vill med min interpellation är att göra invandrarministern upp-
märksam på att ärenden inte får behandlas alltför schablonmässigt, utan att
man måste ta hänsyn till speciella omständigheter i det enskilda fallet.
Vi är i fråga om besöksviseringar två interpellanter, och det visar väl att
folk uppfattar det så att inställningen är restriktiv när det gäller besöksvise-
ringar.
Jag har naturligtvis förståelse för alla de problem som har radats upp och
som föreligger i fråga om dessa ärenden. Men i det fall jag har tagit upp
handlar det om en ren besöksvisering. Det rör sig om en familj i Sverige som
har fått goda vänner i Rumänien och som nu får blankt nej på sin ansökan.
I detta fall rör det sig verkligen inte om vare sig missbruk, terrorism eller
liknande. Jag tycker att det finns alltför mycket misstro i behandlingen av de
här ärendena. Vi måste också kunna lita på människor.
Nu har jag i alla fall fått ett svar som visar att det pågår en viss översyn av
själva förfarandet när det gäller visumansökningar. Kan vi också hoppas på
att invandrarverket visar en vilja att underlätta besök av enskilda och organi-
sationer t.ex. från Östeuropa? Det skulle ha stor betydelse, inte minst för
människor därifrån, som ett led i vår strävan till ökade kontakter med män-
niskor som länge har levt isolerade i ofrihet.
Anf. 31 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Fru talman! Jag tackar invandrarministern för svaret på min fråga. Låt mig
nämna tre konkreta fall.
En svensk medborgare är sedan många år gift med en indiska. Hennes
syster är sedan många år gift med en amerikansk medborgare. Till ett bröllop
i den svenska familjen inbjuds det amerikanska paret. Kvinnan får nej med
hänvisning till risken för avhopp.
Det andra fallet handlar om en gammal kinesisk kvinna som är kristen som
ett resultat av Svenska missionsförbundets mission i Kina före 1949. Kvinnan
inbjuds till Missionsförbundets generalkonferens i Stockholm. Hon får nej
med hänvisning till risken för avhopp. Efter kontakter på högre ort får kvin-
nan så småningom tillstånd att resa in och kommer i lagom tid för att vara
med om avslutningen av generalkonferensen.
Det tredje fallet rör en tjeckisk reformert präst som inbjuds att tala vid
Missionsförbundets generalkonferens och får avslag på sin ansökan. Efter
diverse påtryckningar ändras beslutet, och han kommer kraftigt försenad till
generalkonferensen.
Statsrådet säger i sitt svar att praxis inte är särskilt restriktiv och att
knappa 10 % av besöksvisumsansökningama avslås. Men problemet är att
avslagen alltför ofta är fullständigt obegripliga. Om jag tar de skäl som stats-
rådet anför kan jag inte se att någon av utlänningarna i dessa fall skulle sakna
medel för sin försörjning, antas komma att begå brott, bryta mot utlännings-
lagens bestämmelser, ha för avsikt att bosätta sig i Sverige eller ägna sig åt
olaga sprit- eller varuförsäljning.
Alla människor som får reda på dessa fall frågar sig: Vad i all sin dar har
hänt? Om man har de rätta kontakterna kan man tala med någon högre chef
som rättar till det hela. Då uppstår frågan om det hos de enskilda handläg-
garna finns en känsla av att man skall vara allmänt restriktiv. I sådana fall
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
3 Riksdagens protokoll 1990191:16
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
34
som jag nämnt anser jag att handläggningen skall vara sådan att man lyfter
en stämpel och slår stämpeln på ansökan och säger ja omedelbart.
Regeringen kan kanske inte göra så mycket åt detta - och på den punkten
tycker jag att statsrådet ger ett ganska tillfredsställande svar - annat än mar-
kera att det måste ske en snabb handläggning och en generös bedömning av
dessa fall. När det bakom ansökan finns en inbjudan från en facklig organisa-
tion, en kyrka eller en ideell organisation i Sverige menar jag att det inte
behövs många sekunder innan man sätter en ja-stämpel på detta beslut. Ett
klart besked skulle underlätta för de enskilda handläggarna att använda sitt
sunda förnuft och sitt goda omdöme.
Anf. 32 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag vill först till Gullan Lindblad säga att det mycket riktigt är
omöjligt att diskutera ett enskilt ärende. Jag har inte ens haft någon anled-
ning att ta reda på omständigheterna, eftersom de inte går att diskutera. Men
jag utgår från att ansökan har prövats enligt de regler som finns. Vad jag kan
göra är att beskriva de reglerna. Sannolikt finns svaret på Gullan Lindblads
fråga i den beskrivning jag gjort av reglerna. Men det är en alldeles utmärkt
idé av Gullan Lindblad att gå till invandrarverket med den här frågan.
Denna fråga passar nog mycket bättre där än här i kammaren.
Vi får ofta höra att dessa avslagsbeslut sker på så oklara grunder och att
besluten inte är motiverade i detalj osv. Det är ganska självklart att man inte
hinner med att motivera i detalj, då skulle det säkert bli ännu längre vänteti-
der - detta är ett svar också till Jan-Erik Wikström. Men man försöker ändå
ha den policyn att handläggarna på en förfrågan kan informera om varför
det blivit avslag.
Nu vet jag att det hittills, men jag hoppas att det är en förbättring på väg
också där, har varit svårt att komma fram på invandrarverkets växel. Efter-
som Gullan Lindblad reser så mycket i landet kan hon säkert själv åka till
invandrarverket och ställa frågor om detta enskilda ärende.
Jag håller med Jan-Erik Wikström när han säger att det kanske inte är så
mycket en minister kan göra åt detta. Jag har självfallet ingen möjlighet att
ha en uppfattning i dessa enskilda ärenden. Jag vill bara understryka att på-
ståendet att vi i Sverige är så fruktansvärt restriktiva är fel. När man läser
enstaka artiklar i tidningarna låter det där som om vi inte släppte in en enda
människa. Det är en myt. Om man ser till kvantiteten har antalet ärenden
ökat kraftigt, och de allra flesta ärenden avgörs ganska fort av utlandsmyn-
digheten. Sedan blir det kvar ett antal ärenden där man är tveksam.
Denna aviseringspraxis redovisas av regeringen för riksdagen varje år ef-
ter det att information inhämtas från invandrarverket. Riksdagen har inte
haft någon erinran mot detta och inte heller mot att delegering av ärendenas
handläggning skett till invandrarverket. Det har förekommit många diskus-
sioner vid frågestunder, interpellationsdebatter och andra riksdagsdebatter
om dessa frågor. Regeringen har konstaterat, och riksdagen har accepterat
detta, att en av de saker som invandrarverket har att ta hänsyn till är av-
hoppsfrekvensen, och kanske framför allt från vissa länder, eftersom det är
mer vanligt med avhopp vid besök från vissa länder.
Men det finns ingenting som säger att vi inte skulle kunna bli bättre på det
här området och ytterligare skulle kunna förenkla förfarandet. Vare sig vi
blir det eller ej, anser jag att det är bra att invandrarverket har en styrelse
som mer noga kan följa dessa frågor. Alla anser vi väl att det är kloka repre-
sentanter för de olika partierna som sitter i invandrarverkets styrelse. Det är
framför allt dessa som har att diskutera vilken praxis handläggarna har att
följa när det gäller viseringar från olika länder. Det är en bra ordning att
denna uppgift i första hand är invandrarverkets och dess styrelses ansvar.
Anf. 33 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag är medveten om att jag åtminstone delvis fått de besked
som invandrarministern kan ge i det enskilda ärendet jag först tog upp. Det
sägs att det prövats enligt de regler som gäller. Nu anser jag att beslut skall
vara klart motiverade, och det finns ingen klar motivering i avslagsbeslutet
utan bara ett kryss i rutan där det står att ansökan avslås.
Det är viktigt att invandrarministern, som ändå är ansvarigt statsråd på
detta område, vet om hur ärenden hanteras. Jag har en känsla av att man
ibland kan gå alltför rutinmässigt till väga, kanske litet schablonartat, och att
man från början har inställningen att säga nej. Det vore bättre om man från
början hade inställningen att säga ja, och samlar argument för detta. Då blir
varje ärende mer individuellt och mänskligt behandlat. Det är min åsikt.
Jag frågade vilken expertis invandrarverket har att avgöra människors för-
sörjningsmöjlighet. Även om det inte finns något svar i dag anser jag att in-
vandrarministern skall titta på denna fråga. Är det möjligen så att just den
bedömningsmöjligheten behöver förstärkas hos invandrarverket? Vi disku-
terade häromdagen huruvida det fanns tillräcklig medicinsk expertis. Jag frå-
gar i dag: Finns det tillräcklig ekonomisk expertis för att göra dessa bedöm-
ningar?
När det sedan gäller viseringarna vet invandrarministern mycket väl att
jag inte är en människa som ser lättfärdigt på den här frågan. Jag anser att
vi skall ställa krav och vara medvetna om att det förekommer fusk och annat.
Men vår inställning måste ändå vara human och medmänsklig, och vi skall
inte schablonartat säga nej.
Jag anser att en del av de ärenden som tagits upp, inte minst de som Jan-
Erik Wikström pekade på, tyder på att det finns en negativ inställning. Man
säger nej. När t.ex. kyrkliga organisationer vill ta emot besök borde det
självfallet vara lätt att sätta en ja-stämpel på pappret i de ärendena. Det vore
en positiv anda.
Jag ställde indirekt en fråga om den sammanhållna flykting- och invand-
rarpolitiken. Det tycks ha skett ett omtänkande åtminstone i departementet
när det gäller synen på arbetskraftsinvandring. Delar invandrarministern
uppfattningen att vi är för njugga? Det sägs att den nuvarande tillämpningen
av de gällande reglerna om arbetskraftsinvandring av ca 200-300 personer
per år uppenbarligen är alltför rigid för att tillfredsställa de behov som i varje
fall i framtiden kan uppstå. Vi kan väl vara överens om att vi bör sträva efter
att något fler skall ha möjlighet att komma på kvoten för arbetskraftsinvand-
ring i en framtid.
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
35
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
36
Anf. 34 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Fru talman! Jag tycker att det är utomordentligt glädjande att det är allt
fler som söker sig till Sverige för att besöka organisationer eller enskilda fa-
miljer. Det vore trist om utvecklingen skulle vara sådan att man måste åka
utomlands och mötas på tredje ort om man vill träffa folk från andra länder.
Jag tycker att avhoppsrisken överdrivs oerhört. Det är nog på den punkten
som människor reagerar. När man nämner om omständigheterna i enskilda
fall tar många sig för pannan och säger att det inte kan finnas någon rimlig
grund för att avslå en sådan ansökan, annat än en allmänt restriktiv hållning.
Därför är det bra om vi kan ge besked om att man inte skall ha en sådan
allmänt restriktiv hållning.
Invandrarministern hänvisar till invandrarverkets styrelse. Det är ju allom
bekant att det där råder delade meningar just om restrikti vite ten. Både folk-
partiets och centerns representanter har i invandrarverkets styrelse vid upp-
repade tillfällen reserverat sig just på denna punkt.
Anf. 35 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag har inte en riktigt lika lättfärdig inställning till avhoppsris-
ken som Jan-Erik Wikström, vilket kanske beror på att jag ser många ären-
den och sedan får ta emot en utomordentligt stark kritik i enskilda ärenden
för att jag inte låter personer stanna.
Också jag kan hålla med om att det naturligtvis är glädjande att människor
kommer till Sverige och vill besöka oss. Det skall vi underlätta i största möj-
liga utsträckning.
Till Gullan Lindblad om arbetskraftsinvandringen i största allmänhet:
Tack vare en framgångsrik ekonomisk politik har det under de senaste åren
varit full sysselsättning i landet och behovet av arbetskraft har varit stort.
Det råder inga tvivel om att om inte asylsökandeströmmen och flyktingin-
vandringen hade varit så stor, hade vi kunna tillåta en större arbetskraftsin-
vandring. I första hand måste vi ju låta flyktingarna få arbete.
Självfallet måste i det långa loppet arbetskraftsinvandringen diskuteras.
Detta är mycket riktigt som Gullan Lindblad säger en av utgångspunkterna
i förstudierna till den utredning som nu pågår. I ett mer globalt perspektiv
vill jag bara påminna om de diskussioner som förs om Europapolitiken. Ett
av de hinder mellan Europas länder som det är mest angeläget att riva är
begränsningarna av möjligheten att arbeta och verka i andra länder. Vi har
inte anledning att anta annat än att denna möjlighet kommer att öka i framti-
den. Huruvida detta kommer att avspeglas på jordbruksområdet så att bön-
der förflyttar sig över gränserna, vet jag däremot inte. Så insatt är jag inte i
frågan, men det är ju ett sådant fall som Gullan Lindblad baserar sin fråga
på.
Anf. 36 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag tycker att det senaste som invandrarministern tog upp om
den något öppnare synen på arbetskraftsinvandringen lät bra. Huruvida det
under några år relativt goda arbetsläget beror på en framgångsrik ekonomisk
politik, skulle vi kunna ha en särskild debatt om efter de krispaket som nu
presenteras i dagarna. Men det är en annan historia.
Arbetskraftsinvandringen har varit synnerligen rigoröst reglerad, trots
den relativt goda arbetsmarknaden. Människor som skulle ha kunnat
komma hit som invandrande arbetskraft har i stället tvingats att ställa sig i
de asylsökandes kö. Dessa människor har kanske haft större möjligheter att
få komma hit som arbetskraft, om de hade mötts av en större förståelse. Jag
tog upp ett konkret fall om en jordbrukarfamilj. För mig illustrerar detta
synen på möjligheten att få uppehållstillstånd och att kunna invandra till
Sverige. Jag ville belysa detta ur ett vidgat perspektiv, vilket också framgår
av min fråga.
Jag fick emellertid ingen kommentar till det här med den ekonomiska ex-
pertisen hos invandrarverket. Jag ber invandrarministern att i alla fall ta med
sig detta på vägen liksom Jan-Erik Wikströms och min gemensamma vädjan
när det gäller besöksviseringar att inte så mycket misstro människor som vill
göra rena vänskapsbesök till enskilda eller organisationer och att vi visar
en ökad öppenhet gentemot de människor som vill komma hit för kulturellt
utbyte. De borde få känna att de verkligen har vänner här i Sverige.
Anf. 37 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Fru talman! Jag sade att jag tycker att man överdriver riskerna för avhopp.
Invandrarministern karakteriserade då min inställning som lättfärdig. Det är
viktigt att på den här punkten inte blanda samman lättfärdighet med rättfär-
dighet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 38 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Gullan Lindblad har - mot bakgrund av sina besök vid olika
flyktingförläggningar nyligen - frågat mig vilka åtgärder regeringen ämnar
vidta för att förkorta väntetiderna för de asylsökande.
Gullan Lindblad har vidare frågat mig om regeringen är beredd att föreslå
temporära arbetstillstånd för asylsökande ”väntare” samt vilka åtgärder re-
geringen ämnar vidta för att förbättra situationen vad gäller undervisningen
i svenska (SFI) för asylsökande.
I vad gäller åtgärder för att förkorta väntetiderna för asylsökande vill jag
hänvisa till vad jag nyss sagt i mitt svar på en interpellation av Jan-Olof
Ragnarsson. Regeringen kommer inom kort att föreslå riksdagen en kraftig
förstärkning av invandrarverkets resurser för handläggning av asylärenden.
Syftet är att nedbringa handläggningstiderna och minska kostnaderna för att
ta hand om asylsökande på förläggning. Vad som kommer att föreslås är att
invandrarverket för förvaltningskostnader skall få disponera 62 milj.kr. från
anslaget för förläggningskostnader under innevarande budgetår. Härigenom
bör det - om inte förutsättningarna för resursberäkningarna förändras kraf-
tigt - vara möjligt att under nästa budgetår nå målen när det gäller handlägg-
ningstiderna och att redan under detta budgetår närma sig dessa mål.
I vad gäller polisens utredningstider har målet - normalt två veckor - i
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
4 Riksdagens protokoll 1990191:16
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
38
stort sett uppnåtts som en följd av de åtgärder regeringen vidtagit tidigare
under året.
Handläggningstiderna hos regeringen har hittills i år legat nära målet. Ka-
paciteten för utlänningsärenden inom regeringskansliet håller nu på att suc-
cessivt byggas upp i syfte att kunna möta den ökning av antalet ärenden som
blir resultatet av avarbetningen vid polisen och invandrarverket.
Frågan om tillfälliga arbetstillstånd för asylsökande aktualiseras med
jämna mellanrum såväl här i kammaren som i massmedia.
Den självklara lösningen på problemet är att förhindra att detta över hu-
vud taget uppstår, genom att korta väntetiderna så mycket att behovet av
samhällsåtgärder blir minimalt. Att förkorta handläggningstiderna är alltså
den högst prioriterade uppgiften.
Nu gällande lagstiftning tillåter inte utomnordiska medborgare utan uppe-
hålls- och arbetstillstånd att förvärvsarbeta i Sverige. Det finns många skäl
för detta.
Ett system med arbetstillstånd för asylsökande skulle säkert leda till att
många arbetssökande skulle ta sig hit under förevändning att söka asyl.
Att ge asylsökande arbetstillstånd är alltså en åtgärd som skulle kunna
leda till fler sökande i asylkön, längre väntetider i avvaktan på svar från myn-
digheterna, överbeläggning vid flyktingförläggningarna - allt till förfång för
konventionsflyktingar och andra med starka skyddsbehov.
Asylrätten har tillkommit för att ge förföljda människor en fristad. Det
vore i grunden fel att bidra till att den kommer att utnyttjas av arbetssö-
kande.
Att öka möjligheterna till sysselsättning för de asylsökande under förlägg-
ningsvistelsen är en helt annan - och angelägen - fråga. Det gäller att lokalt
finna bra former för detta i samråd mellan i första hand förläggningen, kom-
munen och arbetsmarknadsparterna på orten. Flera kommuner och förlägg-
ningar har också visat exempel på arbetsuppgifter som kan utföras.
Ett grundläggande skäl för den ordning vi nu har är att vi vill att de männi-
skor som redan är fast bosatta i Sverige - svenskar såväl som invandrare -
först bör få ett arbete.
Arbetslösheten i Sverige är visserligen låg, internationellt sett. Samtidigt
kommer signaler om att det mycket goda arbetsmarknadsläge som vi haft
under de senaste åren nu kommer att försämras. Den senaste arbetskrafts-
undersökningen från statistiska centralbyrån (SCB) visar att drygt 80000
personer var arbetslösa i september i år. Av dessa är knappt 9 000 utländska
medborgare. Därutöver finns ungefär 2000 personer, merparten i arbetsför
ålder, med arbetstillstånd vid flyktingförläggningarna, som ännu inte hunnit
in i statistiken.
Med detta för ögonen är det enligt min mening både logiskt och rimligt att
vi satsar våra resurser på att så snabbt som möjligt ge besked till dem som
sökt asyl och på dem som bor i Sverige och är arbetslösa eller riskerar att slås
ut från arbetslivet, i stället för på människor som kanske inte kommer att få
stanna i Sverige.
Den tredje frågan gäller vilka åtgärder regeringen är villig att vidta för
att förbättra situationen i fråga om SFI-undervisningen vid förläggningarna.
Gullan Lindblad nämner särskilt att hon träffat asylsökande som inte fått
någon svenskundervisning förrän efter cirka åtta månaders vistelse i Sverige.
Låt mig först säga att svenskundervisning ges på samtliga flyktingförlägg-
ningar. Invandrarverket upphandlar sådan undervisning lokalt från lämplig
studieanordnare, i huvudsak studieförbund.
Resurser för detta har beräknats med 20 studietimmar per vecka. Barntill-
syn ordnas för ensamstående föräldrar. Förläggningen skall, enligt de före-
skrifter som invandrarverket har utfärdat, motivera asylsökande och flyk-
tingar att delta i undervisningen och personligen ta kontakt med dem som
uteblir.
Att det nu ändå tar för lång tid innan en enskild asylsökande kan börja
svenskstudier hänger samman med överbelastningen, sedan snart ett år till-
baka, av hela asylprövningssystemet.
Vi har i dag många olika slag av förläggningar, och de lokala förutsättning-
arna för olika verksamheter varierar. Dessutom finns fyra permanenta ut-
redningsslussar, en i Malmö, en i Göteborg och två i den östra regionen,
nämligen slussarna i Carlslund och Flen samt flera tillfälliga annex till dessa
slussar. Regeln är att ingen svenskundervisning bedrivs vid slussarna. Vistel-
sen där är avsedd att bli mycket kort, men tyvärr är det inte så i dag.
Enligt uppgifter som jag har fått från invandrarverket har det i vissa fall
uppstått väntetider också till den svenskundervisning som förläggningarna
står för. Kurserna är helt enkelt fulltecknade, och nykomlingen får lov att
ställa sig i kö. På alla orter har det inte varit möjligt att utöka SFI-undervis-
ningen så snabbt och effektivt som det hade behövts.
En sådan situation är naturligtvis inte alls tillfredsställande. Detta under-
stryker betydelsen av att sätta in resurser för att förstärka de samhällsorgan
som hanterar asylärendena och har till uppgift att sörja för de sökande under
väntetiden. Som jag nyss har redovisat lägger regeringen alltså fram förslag
om detta inom kort.
Anf. 39 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka invandrarministern för ett långt och inne-
hållsrikt svar. Jag har också med intresse lyssnat till den föregående debatten
som delvis rörde samma frågeställningar. Att den här frågan har tagits upp
av flera, visar ju att det finns en stor oro hos oss alla som sysslar med dessa
frågor över att handläggningstiderna fortfarande är så långa.
I min interpellation angav jag att jag önskade få fram litet färska uppgifter
rörande den aktuella tillströmningen av asylsökande och hur kommunplace-
ringarna sker. Den frågan har i någon mån diskuterats tidigare här. Det är
uppenbarligen stopp när det gäller beviljande av ansökningar. Kommunerna
har ett antal platser som inte kan utnyttjas. Det är anmärkningsvärt när det
behövs så många platser.
Hur många väntar totalt i dag? Jag har sett siffror på ca 20 000. Det finns
ca 6 000 platser i kommunerna som inte kan utnyttjas. Det visar något av
problematiken på detta område.
Vi har många gånger tidigare diskuterat de långa väntetiderna. Dess värre
kanske vi kommer att få göra det även i fortsättningen. Många åtgärder har
vidtagits, men uppenbarligen inte tillräckligt många. Väntetiderna är fortfa-
rande alltför långa. Det är vi överens om.
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
39
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Nu har man i alla fall hunnit i kapp från polisens sida. Det är bra. Nu släpar
invandrarverket efter. Trots de begärda, eller i varje fall ökade, resurser som
regeringen kommer att bevilja, kommer det ändå att dröja minst ett år, in-
nan vi når det mål vi ställde upp när det gäller invandrarverkets nya organisa-
tion.
Det är mot denna bakgrund jag fortfarande envisas med att fråga om det
inte vore möjligt att ge temporära arbetstillstånd under väntetiden. Jag har
träffat många personer som lider fruktansvärt av sysslolösheten och den
eviga väntan och ovissheten. Personalen vid förläggningarna gör naturligtvis
ett fantastiskt arbete. Men det är mycket pressande för dem att se hur de
asylsökande psykiskt bryts ned fullständigt under väntetiden.
Hur görs prioriteringarna för närvarande när det gäller att bedöma ansök-
ningar? Om jag har förstått det rätt, har de nya ärendena förtur så att inte
de också skall bli för gamla, medan de som har väntat får vänta ytterligare.
Gäller fortfarande regeln att de som har väntat ett år skall få stanna om inte
särskilda skäl talar där emot, eller har regeringen för avsikt att ge någon
form av amnesti till dem som har väntat länge?
Personalen på förläggningarna vittnar samfällt om bekymren och svårig-
heterna att hantera problemen och om hur människorna lider i en passiv vän-
tan. Om tillströmningen nu är något mindre till Sverige, vilket är viktigt att
få veta, vore det kanske realistiskt att genom något slags amnestiförfarande
verkligen göra rent bord och snabbare komma i kapp. Vi måste komma dit-
hän. Vi är alla besjälade av den önskan.
Invandrarministern radar upp en rad skäl mot arbetstillstånd under vänte-
tiden. Jag har bl.a. läst en artikel i Aftonbladet, där hon tillsammans med
arbetsmarknadsministern säger: Jobba, nej, men städa, ja. Visst är det bra
om man kan få städa och utföra arbete på förläggningarna. Jag vet att det
förekommer på en del förläggningar, och det är bra. Men det ena goda för-
skjuter faktiskt inte det andra. Finns det ändå inte skäl att tänka om nu?
Jag är helt överens om med invandrarministern om att det viktigaste är att
förkorta väntetiderna. Allt fler har nu kommit till insikt om att man också
borde kunna följa det förslag som vi moderater har lagt fram i åratal, nämli-
gen att man skall kunna ge temporära arbetstillstånd under väntetiden. Se-
nast har arbetsmarknadsstyrelsen valt den vägen, även om jag kanske inte
till fullo delar styrelsens bedömning. Frågan har tagits upp i artiklar i all
press, även i de socialdemokratiska tidningarna, där man faktiskt har upp-
manat invandrarministern till litet mindre envishet i den här frågan.
Av svaret framgår att jag har rätt i min kritik när det gäller svenskunder-
visningen. Många flyktingar får vänta alltför länge på att få undervisning. På
detta område är det kö, liksom på många andra håll i samhället. Kan vi nu
förvänta oss att den föreslagna resursförstärkningen verkligen åstadkommer
en förbättring på alla de områden som jag nu har tagit upp? Det gäller både
väntetider och svenskundervisning.
Till sist vill jag fråga om invandrarministern har för avsikt att göra under-
visningen i svenska obligatorisk. Det förekommer många önskemål om detta
från personalen vid våra förläggningar. Då skulle verkligen alla få del av den
undervisning som de så väl behöver för att kunna fungera i det svenska sam-
hället.
Anf. 40 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Som Gullan Lindblad mycket riktigt påpekar har mycket av
det som hon tog upp i interpellationen hunnit avhandlas under den här långa
interpellationsstunden. Jag skall inte bli så mångordig.
Låt mig bara säga att det t.o.m. är så att Gullan Lindblad i den förra debat-
ten vi hade själv pekade på att det kanske finns människor som kommer hit
och vill ha ett tillfälligt arbete och då ser sig nödsakade - som jag tror att hon
uttryckte det - att gå via asylsystemet. Jag tror att hur många goda skäl det
än kan finnas för folk att komma i gång snabbt med arbete - och jag betvivlar
inte ett ögonblick att de allra flesta också skulle tycka att det skulle kännas
meningsfullt och att de skulle vilja göra rätt för sig - så ser vi som följer detta
noga och som känner till mekanismerna bakom emigrations- och flykting-
strömmarna i världen alldeles tydligt att om vi öppnar asylsystemet för något
annat än det som det är avsett för riskerar vi verkligen att göra de människor
som är i starkt behov av ett skydd i det här landet en otjänst. Det är därför
som jag tar till egenskapen envishet med stor frenesi i den här debatten. Det
är inte grundat på att jag skulle ha en avog inställning till människor som
säger att de vill ha något att göra under väntetiden.
I själva verket tror jag att det finns mycket som vi skulle kunna göra bättre
i detta avseende när det gäller det som vi har haft under den något allmänna
rubriken meningsfull sysselsättning under väntetiden. Där ingår naturligtvis
svenska för invandrare. Det är klart att man kan diskutera ett obligatorium.
Men jag vet inte hur man skall kunna tvinga vuxna människor och även barn
att lära sig något om de själva inte känner sig motiverade för det. Det hand-
lar även om att de asylsökande skall lära sig mer om Sverige och det svenska
samhället. Vi skall också försöka hitta flyktingförläggningar där de asylsö-
kande i största möjliga utsträckning kan sköta sitt eget liv och kanske delta
i barnverksamhet och fritidsverksamhet och t.o.m. leda verksamehten och
där de kan sköta sitt eget hushåll, m.m. Då torde det inte bli så mycket tid
över för ett arbete vid sidan om. Men det finns säkert möjligheter att ytterli-
gare fylla denna tid med sådant som ligger vid sidan av den ordinarie arbets-
marknaden. Människorna på flyktingförläggningarna skulle tillsammans
kunna göra insatser i den kommun där de befinner sig. Ersättningen för detta
arbete skulle då inte vara i form av en avtalsmässig lön utan i form av t.ex.
förbättringar på flyktingförläggningen. Jag tror dessutom att det skulle upp-
levas som mer rättvist av alla människor som finns på förläggningen. Det är
dessutom sådant som skulle kunna tillämpas även på orter där arbetsmark-
naden inte är så god. Om vi skulle erbjuda tillfälliga arbetstillstånd skulle det
ju bli mycket orättvist mellan olika flyktingförläggningar beroende på var
det finns tillfälliga arbeten.
Som jag sade i mitt första inlägg kan det anföras många exempel. Jag tror
att vi kan komma längre på det här området. Det finns kommuner som har
idéer och som kanske kan dela med sig till andra kommuner. Från departe-
mentets sida skall vi gärna medverka.
Anf. 41 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! I den här frågan är vi inte riktigt överens invandrarministern
och jag. Jag är helt överens med henne om att det görs många bra försök att
erbjuda de asylsökande arbete.
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
42
I Hällefors, som jag har besökt, fick de asylsökande kratta gräs och löv
och hålla rent och fint på förläggningarna. Det är viktigt och bra. Men, som
jag sade, det ena goda förskjuter inte det andra. Med vår syn skulle de asyl-
sökande också mycket snabbt kunna komma ut i arbete. De skulle genast
kunna komma i gång med inlärning av så att säga praktisk svenska. All erfa-
renhet visar att det är på detta sätt människor lär sig språket mycket snabbt.
Jag tror också att en ökad press på invandrarna, kanske i form av ett obliga-
torium, skulle göra att inte lika många som i dag hoppade av från denna un-
dervisning. Vi anser nämligen att svenskundervisningen skall påbörjas redan
vid slussarna. Även om de asylsökande inte får stanna i Sverige, är det inte
någon belastning att kunna några ord svenska. Jag tycker att regeringen i
detta sammanhang skulle kunna åstadkomma mer.
Jag frågade om prioriteringar, men jag fick inget svar på det. Prioriteras
de nya ärendena så att de gamla får vänta? Det är kanske en praktisk fråga,
men det är samtidigt beklagligt att de som väntar får vänta ytterligare. Jag
frågade också om ettårsregeln kvarstår.
Invandrarministern säger i svaret:
”Ett system med arbetstillstånd för asylsökande skulle ganska säkert leda
till att många arbetssökande skulle ta sig hit under förevändning av att söka
asyl.”
Jag sade tidigare att människor nu tvingas söka asyl, eftersom arbets-
kraftsinvandringen nu är nästan obefintlig. Jag tror att det råder ett visst
samförstånd mellan oss när det gäller att vi måste tänka om litet grand.
Nu vet jag att signaler som vi ger från Sverige uppfattas mycket snabbt i
utlandet av presumtiva asylsökande. Vi måste alltså förkorta väntetiderna.
Och om vi lyckas med det skulle detta vara en fråga av kortsiktig natur.
Jag vill citera ur Olle Wästbergs artikel i Aftonbladet den 4 oktober i år.
”Är det verkligen sannolikt att människor skulle söka sig till Sverige för
att varva polisförhör med arbete och språkundervisning? Är det inte i så fall
mer troligt att lycksökare söker sig hit ändå, bor gratis med fickpengar på
läger och tar lite svarta påhugg. Om det är ekonomisk invandring
Sahlin/Lööw är rädda för, är risken lika stor i dag.”
Jag delar denna uppfattning. Vi måste vara litet mer flexibla i detta sam-
manhang.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 42. Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Fru talman! Lars Ernestam har frågat mig vilka åtgärder som jag tänker
vidta för att arbetet med att skydda kulturminnen som hotas av försurning
skall kunna intensifieras.
Som framgår redan av Lars Ernestams fråga har riksantikvarieämbetet
presenterat ett förslag till nytt handlingsprogram för insatser mot de skador
som luftföroreningar och försurning medför på kulturminnen och kultur-
föremål. Det programförslaget avses ta vid efter det treårsprogram som riks-
dagen beslutat om för budgetåren 1988/89-1990/91 (prop. 1987/88:104,
KrU21, rskr. 390 samt prop. 1987/88:85, JoU23, rskr. 373). Därför prövas
nu riksantikvarieämbetets förslag inom ramen för beredningen av budget-
förslaget för kommande budgetår.
Regeringens förslag till insatser inom det aktuella området kommer så-
lunda att redovisas för riksdagen när den beredningen är färdig. Mot den
bakgrunden kan jag inte nu lämna ett mer detaljerat svar på Lars Ernestams
direkta fråga.
Jag tolkar dock Lars Ernestams interpellation som att han mer allmänt
ifrågasätter om inte åtgärdsprogrammen - såväl det som nu löper som riks-
antikvarieämbetets nya förslag - utgår från en alltför låg ambitionsnivå. Be-
tydligt mer omfattande insatser skulle sålunda behövas än de som föreslagits
av riksantikvarieämbetet.
Jag vill därför i korthet sätta in programarbetet i ett litet vidare perspektiv.
Det är sålunda viktigt att ha i minnet att alla kostnader för att nedbringa de
utsläpp som orsakar skadorna ligger utanför programmens budgetberäk-
ningar. Utan sådana insatser skulle enskilda konserveringsarbeten på sikt
vara verkningslösa. Det är t.ex. svårt att se hur ett hot mot de arkeologiska
föremålen i marken skulle kunna mötas på annat sätt än genom att förore-
ningarna minskas.
Arbetet med att begränsa utsläppen drivs både nationellt och internatio-
nellt. Beredningen av storstädernas trafikfrågor är ett exempel på regering-
ens initiativ på det nationella planet. Internationellt pågår t.ex. ett intensivt
arbete som syftar till att reducera de gränsöverskridande föroreningarna,
t.ex. svavelutsläppen.
Det går vidare inte att tänka sig att programmen med stöd av statsanslag
skulle kunna täcka kostnaderna för annat än en liten del av de direkta kon-
serveringsarbeten som man i och för sig kan konstatera behovet av. Ansvaret
för vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader ligger i Sverige i första
hand på byggnadernas ägare och förvaltare. Detta gäller även när byggna-
derna skadats av luftföroreningar. Bl.a. genom riksantikvarieämbetets möj-
ligheter att lämna bidrag till vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
kan dock staten samverka med ägarna och stimulera till ansvarstagande för
vårdinsatser. Inte heller de olika statliga systemen för stöd till byggnadsvår-
den är budgeterade inom programmen.
Enligt min mening bör det särskilda handlingsprogrammet för insatser
mot luftföroreningar syfta till att via bl.a. forskning och metodutveckling,
inventeringar, informations- och utbildningsinsatser bygga upp ett hand-
lingsmönster för hur hoten från luftföroreningarna skall kunna mötas. I
detta arbete befinner vi oss ännu bara i ett uppbyggnadsskede. Det är en
situation som vi delar med andra länder. De närmare orsakssammanhangen
bakom nedbrytningsmekanismerna är sålunda fortfarande ofullständigt
kända och konserveringsmetoderna är under utveckling.
Jag vill därför gärna erinra om 1990 års forskningspolitiska proposition
(prop. 1989/90:90 KrU23, rskr. 334) enligt vilken riksantikvarieämbetets
forskningsanslag förstärkts kraftigt med luftföroreningsproblemen som ett
huvudmotiv. Bl.a. vikten av att kiiiltiä falla tillbaka på metodutveckling och
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
43
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
44
erfarenheter från andra länder gör vidare att regeringen fäster stor vikt vid
kulturmiljövårdens internationella samarbete. Det är vägledande för förbe-
redelserna för Sveriges deltagande i t.ex. den konferens om den europeiska
kulturmiljövården som kommer att hållas i Kraköw våren 1991 inom ramen
för den europeiska säkerhetskonferensen.
De särskilda konserveringsinsatser på byggnader och kulturföremål som
utförs direkt inom handlingsprogrammets ram kompletterar alltså andra vä-
sentliga åtgärder. Inom det treårsprogram som nu fullföljs utförs sådana ar-
beten med utgångspunkt från behovet av metodutveckling och för att ta till
vara kulturminnen som har allra högsta prioritet ur ett nationellt bevarande-
perspektiv.
Även när det gäller våra möjligheter att få dessa projekt till stånd har vi
att bemästra olika svårigheter. Enligt de uppgifter som jag fått sysselsätts nu
t.ex.alla stenkonservatorer som i dag finns i landet i arbeten inom program-
mets ram. Motsvarande gäller även hantverkare med specialkunskaper inom
detta område. Denna omständighet avspeglas givetvis i riksantikvarieämbe-
tets förslag till ny dimensionering av programmet.
Varefter fler utexamineras från den konservatorsutbildning vi numera har
i landet, liksom genom en successiv marknadsanpassning, torde man kunna
räkna med att den nuvarande bristen på kompetent personal så småningom
kommer att försvinna.
Som jag ser det skulle man kunna sammanfatta de omständigheter som
jag här har redovisat med att de särskilda handlingsprogrammen har en vä-
sentlig betydelse för hur insatser mot luftföroreningarnas effekter organise-
ras och utformas. Utfallet av insatserna kan emellertid bara bedömas mot
bakgrund av ett helhetsperspektiv på landets kulturmiljövård.
Anf. 43 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! Jag tackar kulturministern för att han i krisarbetet haft möjlig-
het att ge mig ett utförligt svar på min interpellation.
Det är kris i landet, eller snarare en politisk kris, där omvärldens förtro-
ende för vårt land har sviktat. I det sammanhanget tycker jag att det är
mycket lämpligt att också diskutera kulturfrågor. En mycket stor del av våra
kulturminnen hotas av smygande utradering i samband med försurningspro-
cessen.
Fru talman! Vi har ungefär 1 500 runstenar i vårt land. 300 av dem är i
akut behov av restaurering. Det finns ett hundratal områden med hällrist-
ningar, som också gradvis påverkas och närmar sig utplåning.
Till våra kulturskatter hör ett femtiotal medeltida glasmålningar, huvud-
sakligen i kyrkorna i landet. Här är restaureringsarbetet i gång, men mycket
återstår att göra. Då har vi ungefär 1 000 bronsskulpturer. En stor del av
dem är hotade genom frätningar och förändringar i metallen. Så kommer vi
till husbyggnaderna: en del av dem är i enskild ägo, men det bedöms att det
inte finns mindre än 500 objekt av nationellt intresse som behöver åtgärdas.
Riksantikvarieämbetet är i gång med inventeringar - det har statsrådet
nämnt. De anslag som finns räcker till inventeringen och en del pilotprojekt.
Ett nytt förslag som innebär att man skall kunna klara en mindre del av de
mest utsatta projekten har inlämnats. Insatserna är otillräckliga. Det finns
många svårigheter, inte minst när det gäller kunskap om vilka åtgärder som
behöver vidtas, som statsrådet har sagt. Det råder också brist på kunnig per-
sonal. Jag delar statsrådets uppfattning att det inte i dag är rätta tillfället att
diskutera kommande budget, men jag tycker att de här frågorna är så princi-
piellt viktiga, att vi kan och bör hålla en diskussion om statens ansvar för
våra kulturminnen.
Vi skall spara nu. Det kommer att svida för många, säger regeringen. Vi
får vara beredda att göra uppoffringar i vår allmänna standard. Vi kan ha
förhoppningar att det kan komma bättre tider. Så kan det vara också på kul-
turområdet. Det kan bli - jag hoppas verkligen att det inte blir så - att stora
aktuella projekt och stora personella satsningar senareläggs.
Försurningen däremot, statsrådet, gör ingen paus. Frätningen fortgår,
runstenarna och hällristningarna blir otydligare oavsett vilka kriser och svå-
righeter vi har i landet. Ett utplånat eller obotligt skadat kulturminne kan
inte ersättas. Det är definitivt borta, möjligen är det dokumenterat i något
arkiv.
Jag finner att statsrådet är ovanligt defensiv i sin beskrivning av det här
frågorna. Staten kan bara klara en liten del av kostnaderna, säger han, trots
att den övervägande delen av objekten ligger under statligt eller annat all-
mänt ansvar. Bedömningen får göras i samband med ett helhetsperspektiv
på kulturvården. Åtgärder vid källan är det viktigaste, och det är vi naturligt-
vis helt överens om. Men huvuddelen av skadekällorna kommer från andra
länder, inte minst från den miljörovdrift som de socialistiska länderna har
gjort sig skyldiga till. Det tar tid att åtgärda allt detta, och under tiden utra-
deras kulturminnen.
Jag vill fråga kulturministern: Har vi inför kommande generationer råd att
offra huvuddelen av de kultur- och fornminnen som är hotade? Hur stor del
av de kulturminnen av nationellt intresse som vi har anser statsrådet redan i
dag kan bedömas vara förlorade?
Anf. 44 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! Lars Ernestam var mot slutet av sitt anförande inne på de so-
cialistiska ländernas miljörovdrift. Det är sant att det är rovdrift. Problemet
är att miljörovdrift inte känner några traditionella politiska gränser, det är
minst lika illa i de västliga länderna. I det här sammanhanget vill jag ta fram
ett exempel för att vidga problemområdet något.
Under mina studier var jag i Grekland i Aten på 70-talet och hade den
sorgliga upplevelsen att se hur karyatiderna i templet Erechtheion fick ”ta
sitt pick pack och promenera” in på ett museum. Där står de nu ersatta med
plastattrapper. Med FNs ekonomiska hjälp har det gått att rädda karyati-
derna på det viset. Dessa karyatider uppbar Erechtheion-templet på Akro-
polis i Aten mer än 2 500 år, men den aggressiva luften i Aten efter andra
världskriget har på mindre än 25 år förstört mer än vad de hade förstörts
under 2 500 år. T. o.m. svenskar var där och bombade templen på Akropolis
i Aten, men det gick att rädda dem och bygga Erechtheion på nytt!
Vad jag vill säga att förstörelsen av våra kulturminnesmärken, dessa fan-
tastiska byggnader som påminner så mycket om historia, är framför allt en
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
5 Riksdagens protokoll 1990/91:16
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
46
viktig signal till oss om att vi håller på att bygga upp ett samhälle som förstör
alldeles för mycket. Signalen är att vi måste ändra vårt beteende radikalt.
Det är, tyvärr, den viktigaste lärdomen av detta. Hur mycket vi än skulle
vilja det, kan vi inte tillskjuta så mycket medel att man kan rädda de 500
byggnadsmärken som Lars Ernestam talade om. Här vill jag poängtera att
förstörelsen av dessa byggnadsminnesmärken är en oerhört viktig signal om
att vi måste bete oss på ett helt annat sätt.
Det är inte bara dessa 500 byggnader som är hotade, utan även andra
byggnader är hotade, naturen är hotad och ytterst är människan hotad.
Anf. 45 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Fru talman! Jag tycker nog att Lars Ernestam i någon mån hemfaller åt,
skulle jag vilja säga, den politiska riksdagsritualen. Man förutsättes alltid
säga att statsrådet är så defensiv, att det finns för litet av det och det samt att
det behövs friska tag och mera pengar - får man bara mera resurser löses alla
problem. Men jag tycker ändå att jag mycket klart har redovisat i mitt svar,
som är utförligt, de insatser som gjorts, de planer som finns och - här har jag
varit mycket uppriktig - de problem som faktiskt finns. Vi saknar kunskap
på ett antal områden och behöver alltså forska mera. Men det finns alltid en
mycket stor beredskap när det gäller panikåtgärder. Man öser på med slantar
och vidtar mycket hastiga - och ibland sker det hela improviserat - åtgärder.
Jag erinrar om vad som hände då vi drabbades av energikrisen på allvar
och då kärnkraften och de förhållandena på allvar började diskuteras för 15
år sedan. Plötsligt satte man i gång med isolering av fastigheter. Man gjorde
det på ett sådant sätt att vi nu kan konstatera mögel i en mängd hus. Vi ska-
pade alltså reella hälso- och miljöproblem, därför att vi litet för hastigt och
panikartat vidtog ett batteri av åtgärder på områden där vi inte hade tillräck-
ligt med kunskaper.
Vi har alltså skäl att se till att goda konservatorer utbildas. Vidare finns
det skäl att säga att staten inte ensam måste ta ett ansvar här, utan det ansva-
ret måste varje medborgare och varje fastighetsägare ta. En fastighetsägare
har ansvaret för att hans hus vårdas. Om huset skulle utsättas för påverkan
utifrån - även om det sker utan fastighetsägarens förskyllan - har han ett
ansvar härvidlag. Det förhållandet att någon utomstående förstör egendom
som är min och som jag har att vårda befriar mig inte från ansvaret att vårda
den. Jag har väldigt svårt att se att man i ett samhälle skulle föreställa sig att
det ansvar som jag har automatiskt överläts på någon annan därför att en
skada utan min förskyllan har skett. Detta är faktiskt avgörande, som jag ser
saken, för utvecklingen i framtiden.
I det här sammanhanget vill jag knyta an till det som Kjell Dahlström
sade. Om vi frånhänder oss det personliga ansvaret för vår närmiljö, kom-
mer vi aldrig att kunna klara någonting. Jag anar en debattmässig spänning
mellan Kjell Dahlström och Lars Ernestam i det stycket. Det personliga an-
svaret kan vi alltså inte frånhända oss. Det gäller alltså även fastighetsägare
och fastighetsbolag, för även dessa måste alltså faktiskt ta sitt ansvar. Vi kan
inte bara åtaga oss att vara städgumma. Det går inte att göra på det sättet.
Det här är alltså en principfråga.
Vi har således anledning att mycket allvarligt diskutera dessa frågor. Jag
är angelägen om att driva dem på bred front. Eftersom Lars Ernestam talar
om de diskussioner som regeringen har fört nu i veckan om den ekonomiska
krisen vill jag bara tillfoga att en förutsättning för att vi med våra gemen-
samma resurser skall kunna göra insatser är att det verkligen finns resurser.
I det stycket kan man konstatera att drömmen om en nolltillväxt som grun-
den för den mänskliga utvecklingen inte är särskilt fruktbar. Det är nödvän-
digt att se till att vi i det vi skapar i vårt samhälle får så mycket av mervärde
att vi också har möjlighet att vårda, att ha omsorg om, det som vi skapade i
går. I hög grad kan nolltillväxten - jag medger att det kan vara ett något
förenklat resonemang - beskrivaa så, att det är fråga om en situation där vi
inte skaffar oss mera av resurser än som behövs för att klara av att uppehålla
livet i dag. När det gäller tillväxten är det således meningen att vi också skall
kunna ta hand om det som skapades i går.
Anf. 46 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! Självfallet är jag, Kjell Dahlström, medveten om de stora pro-
blemen i Grekland i de här sammanhanget. Jag har också varit i Grekland,
så jag vet hur det förhåller sig. Men jag har också varit i Barcelona och Rom,
så jag har sett vad trafiken påverkar. Vi diskuterar med kraft olika åtgärder
i vårt land. Vi skall ta vårt ansvar, och vi skall göra allt som står i vår makt
för att åstadkomma en minskning av utsläppen i vårt land. Men våra problem
är små jämfört med förhållandena i andra länder.
Vad jag har velat framhålla är att väldigt mycket av föroreningar här kom-
mer utifrån. Man kan inte lättvindigt bara hänvisa till att sådana här saker
måste åtgärdas vid källan. Jag är nämligen inte säker på att de länder som
det gäller klarar det här.
Det finns problem i både väst och öst. Jag har valt att göra en jämförelse
mellan två länder, mellan det forna Öst- resp. Västtyskland. I Västtyskland
finns mycket av det personliga ansvar som utbildningsministern säger att jag
inte har. I Östtyskland har det funnits ett kollektivt ansvar. Jag tycker att
man i Västtyskland på ett bra sätt har arbetat med bevarandet av kulturmin-
nen. Kjell Dahlström säger att det finns problem där också. Ja, där är det
mycket trafik, avgaser osv. Men man har jämförelsevis klarat sig bättre i
Västtyskland.
Så några ord till utbildningsministern. Självfallet menar jag att vi skall ta
ett personligt ansvar. En del av de objekt som jag har tagit upp ägs av staten,
och i de fallen har staten ett ansvar. Men jag skulle gärna se att vi fick mer
av marknadsekonomi och av enskilda sponsorer också på det här området.
Jag skulle önska att företagen fann det här intressant och sade: Nu räddar vi
tio runstenar. Man engagerar sig ju förtjänstfullt i idrottssammanhang. Vi
måste alltså få ett nytt synsätt här. Jag är medveten om att staten inte kan
klara allt. Det måste därför till nya initiativ och engagemang från annat håll
för att klara det här landet. Därom är jag helt övertygad.
Men vad händer nu? Jag fick inte något svar på mina frågor. Vad kommer
alltså att hända med dessa nationellt betydelsefulla kulturminnen? Visserli-
gen är Sverige mycket mera lyckligt lottat än andra.
Kommer vi alltså att bli tvungna att vara beredda att offra en stor del av
v åra kulturminnen? Eller skall målsättningen vara att vi med gemensamma
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
47
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
48
ansträngningar, med ett personligt ansvar, genom utnyttjande av enskilda in-
satser osv. aktivt arbetar för ett bevarande av våra kulturminnen?
Med tanke på den målsättning som finns och de planer som hittills har gällt
tycker jag att vi inte har kommit tillräckligt långt.
Anf. 47 KJELL DAHLSTRÖM (mp):
Fru talman! Debatten har kanske större spännvidd än utbildningsminis-
tern anar vad gäller Lars Ernestam å ena sidan och mig själv å andra. Det är
alltså riktigt att det finns en motsättning mellan oss i det här avseendet.
Bengt Göransson talade om att det behövs en tillväxt för att vi skall klara
de enorma räddningsinsatser som erfordras. Men om vi skall tala om den
saken, kommer vi in på en mera omfattande diskussion om vad ekonomisk
tillväxt är. Jag vill dock avsluta den här diskussionen med att säga att jag och
mitt parti står för ett stopp när det gäller en ytterligare konsumtionsökning.
En sådan leder nämligen till ökade utsläpp av olika slag. Men en ekonomisk
tillväxt som inriktas på miljövänlig produktion t.ex. är inte någonting nega-
tivt.
Av Bengt Göranssons svar, som i och för sig är fint, framgår det att en
konferens om europeisk kulturmiljövård kommer att äga rum i Kraköw på
våren 1991. Det tycker jag är väldigt passande med tanke på den frigörelse
som har skett i Östeuropa, där det finns fantastiskt fina kulturbyggnader och
kulturskatter. Problemet är bara att kulturmiljön är erbarmligt dålig i hela
Östeuropa. Jag tänker då på t.ex. alla förorenande utsläpp som förekommer
där. Härtill kommer allt det som den västeuropeiska bilismen och det Väst-
europeiska konsumtionsbeteendet för med sig. Det kommer alltså att bli yt-
terligare en belastning i stora delar av Europa på luftföroreningssidan. Där-
med kan även byggnadsbeståndet i Sverige påverkas.
Mot den bakgrunden tycker jag att det vore mycket vällovligt om de
svenska insatserna i just Kraköw hade en sådan inriktning att det klart fram-
går att det finns en risk för att det blir så att säga både en västlig och en östlig
miljöförstörelse och kulturminnesförstörelse vad gäller Östeuropa.
Anf. 48 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Fru talman! Lars Ernestam utropar entusiastiskt att han gärna skulle se
mer av marknadsekonomi och mer av sponsring när det gäller vården av
runstenar och hällristningar. Jag är rädd att det får bli ett entusiastiskt utrop,
för jag tror inte att det finns några förutsättningar för det. Sanningen är att
de som arbetar inom de marknadsekonomiska systemen, i varje fall hitin-
tills, har haft begränsat intresse av att underhålla sina egna egendomar. Det
är därför vi har en diskussion om att staten, samhället, gemenskapen måste
tillföra medel för att återställa också sådant för vilket enskilda fastighets-
ägare rimligen måste ha ansvar.
Jag är litet överraskad av frågan om vad som är vår målsättning. Jag tyckte
att jag gav ett ganska utförligt svar, som visade både avsikter och allvar, inte
bara från regeringens sida, utan även från riksdagen och de svenska medbor-
garna. Det finns i vårt land en mycket stor medvetenhet, ett mycket starkt
engagemang, som jag tycker är mycket positivt. Jag tycker att vi har anled-
ning att ta till vara det intresset och den medvetenheten. Det finns ändå litet
hopp om förbättring. Som motpol vill jag ta mitt favoritcitat från tidningen
Hallandsposten år 1978: ”Över 500 centerpartister applåderade entusiastiskt
sedan de på torsdagskvällen fått höra att katastrof väntade världens befolk-
ning på praktiskt taget alla områden.”
Det finns en risk att man ser katastrofmålningen som det enda lustfyllda
som man kan glädja sig åt. För mig är det viktigare att kunna konstatera
att vi nu faktiskt har program, att det finns utbildning, att det finns en stark
medvetenhet och att det därför sannolikt också finns goda möjligheter att
kunna lösa åtskilliga av dessa problem. I det stycket tillät jag mig att peka
på att förutsättningen är att vi har en sådan ekonomisk situation i vårt land
att vi kan lägga pengar inte bara på falukorv och potatis för att vi fysiskt skall
kunna överleva till i morgon, utan att vi har slantar så att vi kan både utbilda
konservatorer och betala konservatorer som utför arbetet.
Anf. 49 LARS ERNESTAM (fp):
Fru talman! Jag konstaterar att utbildningsministern och jag har ungefär
samma uppfattning när det gäller tillväxt och att det endast är genom tillväxt
och förändring som vi kan klara en rad problem. Med tillväxt menar vi natur-
ligtvis inte rovdrift, och det förutsätter jag att inte heller utbildningsminis-
tern gör. Med tillväxt menar man utveckling. Det skulle vi kunna ha en lång
debatt om.
I den skatteuppgörelse som har gjorts, Kjell Dahlström, har vi tagit tag i
problemet med att minska trafiken genom att arbeta för att få höjda bensin-
priser. Vi har motarbetats av tidigare språkrör i miljöpartiet som inte vill ha
så höga bensinpriser. Jag bara nämner detta.
Jag skall ägna resten av mitt inlägg åt att diskutera med utbildningsminis-
tern, som jag tycker i det senaste inlägget inte var så defensiv som i det
första. Jag erkänner att jag fick ett utförligt och bra svar. Det sade jag i mitt
första inlägg. Men jag tyckte att det fanns någonting av uppgivenhet i det.
Vi skall göra vad vi kan. Det finns inte teknik, det finns ingen som arbetar
med detta. Vi kommer inte att klara mera än en del av det som föreligger.
Vi skall sammanväga detta med mycket annat. Det var ett, som jag upplever
det, vanligt svar som man får i en interpellationsdebatt. Men nu säger utbild-
ningsministern att vi skall vara optimistiska och göra vad vi kan, vi skall tro
att vi klarar en stor del av dessa objekt. Det var då jag drog fram sponso-
rerna.
En sak tror jag att vi får fundera litet grand på. Det är det som utbildnings-
ministern sade om privata fastighetsägares intresse för bevarandefrågor. Jag
har arbetat i den här sektorn under en stor del av mitt liv och jag finner att
det mycket ofta är stat och kommun som är de stora syndarna i detta sam-
manhang. Det är de som har eftersatt vården av kulturbyarna. Kyrkan har
haft intresse och har skött sig. De svenska kyrkorna har en helt annan stan-
dard än i många andra länder. Men i övrigt måste utbildningsministern er-
känna att stat och kommun har många försyndelser på sitt samvete när det
gäller bevarandet av byggnader.
Jag tycker att det är tråkigt att många privatpersoner som gör stora insat-
ser nedklassas så här generellt. Jag tycker att slottsägarna och herrgårds-
ägarna gör stora insatser. De har verkligen i många fall gjort stora uppoff-
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
49
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
ringar för att hålla sina kulturhistoriskt intessanta byggnader i skick. De bör
ha ett erkännande någon gång.
Det jag allra sist skulle vilja säga är att vi skall arbeta för att en stor del av
kulturminnena bevaras.
Anf. 50 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Fru talman! Det vore mig fjärran att söka klassa ned det arbete som Utförs
av enskilda fastighetsägare. Jag känner mycket stor respekt för det arbete
som bedrivs av ägare till en del av de gamla slotten och herresätena, vilka
ingalunda har någon lätt uppgift då det gäller att underhålla sina hus. Jag
kan också instämma i att det när det gäller viss statlig och kommunal egen-
dom har slarvats oerhört mycket.
Det jag egentligen syftade på när jag sade att jag tyckte att de privata fas-
tighetsägarna möjligen kan klandras var framför allt våra industriminnen.
Jag har sett hur enskilda företag har kunnat ställa till miljöer och hur de har
hanterat sina industrifastigheter, som hade bort vara i ett bättre skick än de
är. Man kan åka ut och titta på en del nedlagda industrier. Där har man en
direkt koppling till omedelbara avkastningskrav. Kravet på kortsiktig av-
kastning på kapital är tydligen icke ett tillräckligt incitament för att under-
lätta ett varaktigt skydd och en bestående vård. Detta gäller i hög grad. Det
är ingen tillfällighet att det, när vi talar om våra kulturminnen, framför allt
är industriminnena som är förslummade i detta land. Det var egentligen det
jag syftade på. I övrigt tror jag att vi i det stycket kan vara överens.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 51 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):
Fru talman! Med hänvisning till riksdagsordningen, kap. 6:1 får jag med-
dela att då Larz Johansson på grund av stor arbetsbelastning inte kan ta emot
svaret på interpellationen om högskoleutbildningen inom föreskriven tid av-
ser jag att besvara interpellationen fredagen den 16 november.
Föredrogs och hänvisades
proposition
1990/91:46 till skatteutskottet
Motionerna
1990/91 :Ju5 till justitieutskottet
1990/91 :L14 till lagutskottet
1990/91 :Fil—Fi3 till finansutskottet
50
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:42 Insiderhandel
Redogörelserna
1990/91:4 Nordiska rådets svenska delegations berättelse angående sin verk-
samhet sedan rådets trettiosjunde session t.o.m. trettioåttonde sessionen
1990/91:5 Riksdagens förvaltningskontors redogörelse för verksamhetsåret
1989/90
Förslag
1990/91:11 Riksdagens förvaltningskontors förslag till Lag om avvikelser
från vissa bestämmelser i lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksda-
gens ledamöter
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:10 Förslag till begravningslag
199O/91:K1 av Sten-Äke Nygårds m.fl. (s)
1990/91:K2 av Karin Israelsson (c)
1990/91 :K3 av Anders Björck m.fl. (m)
1990/91 :K4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
med anledning av prop. 1990/91:11 Några delgivningsfrågor
1990/91 :Ju6 av Berith Eriksson (v)
1990/91:Ju7 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
1990/91:Ju8 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
med anledning av prop. 1990/91:17 Tillfällig försäljning
199O/91:N1 av Per Westerberg m.fl. (m)
1990/91 :N2 av Rune Backlund (c)
1990/91 :N3 av Gudrun Norberg m.fl. (fp)
1990/91:N4 av Kurt Ove Johansson m.fl. (s)
med anledning av prop. 1990/91:23 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsme-
delslag
1990/91:Ju9 av Berith Eriksson (v)
1990/91 :Jul0 av Inger Schörling m.fl. (mp)
med anledning av prop. 1990/91:28 Förlängd tid för registrering av licensom-
råden för älgjakt
1990/91 :Jo31 av Bo Lundgren och Wiggo Komstedt (båda m)
med anledning av prop. 1990/91:30 Vissa befogenheter för ett nytt statligt
förvaltningsbolag
1990/91 :N5 av Per Westerberg m.fl. (m, fp, c)
1990/91 :N6 av Lars Norberg (mp)
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
51
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
med anledning av prop. 1990/91:32 Fastighetsdomstolar, m.m.
1990/91 Jul 1 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö och Rune Backlund
(båda c)
1990/91 :Jul2 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
med anledning av prop. 1990/91:36 Åtgärder mot miljöfarliga blybatterier
1990/91 :Jo26 av Annika Åhnberg (v)
1990/91 :Jo27 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)
1990/91 :Jo28 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)
1990/91 :Jo29 av Sören Norrby m.fl. (fp)
1990/91:Jo30 av Åsa Domeij m.fl. (mp)
med anledning av prop. 1990/91:38 Statsbidrag till personalkooperativ barn-
omsorg
1990/91:Sol av Maja Bäckström och Leo Persson (båda s)
1990/91 :So2 av Ulf Melin och Anders G Högmark (båda m)
1990/91 :So3 av Göran Engström m.fl. (c)
1990/91:So4 av Sten Svensson m.fl. (m)
1990/91 :So5 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
1990/91 :So6 av Rosa Östh m.fl. (c)
1990/91 :So7 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
1990/91:So8 av Bengt Harding Olson och Isa Halvarsson (båda fp)
Konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91:KUl Vissa grundlagsfrågor
1990/91 :KU3 Kommunala frågor m.m.
Finansutskottets betänkanden
1990/91 :FiUl Offentlig upphandling
1990/91 :FiU2 Offentlig sektor
Kulturutskottets betänkande
1990/91 :KrU2 Vissa turistfrågor
Näringsutskottets betänkande
1990/91:NU19 Försäljning av mark från domänverket
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 25 oktober
1990/91:67 av Gudrun Schyman (v) till socialministern om Sverige, EG och
den sociala tryggheten:
52
Det finns mycket sagt och skrivet om den Europeiska gemenskapen, men
det finns mycket litet sagt och skrivet om hur de socialpolitiska frågorna han-
teras inom EG. Därför undrar man hur det ser ut med den sociala tryggheten
i EG-länderna? Vad har man för ambitioner inför framtiden? Vilka konse-
kvenser kommer Sveriges harmonisering till EG - och eventuella medlem-
skap - att få för vårt eget lands välfärdspolitik? Vad blir konsekvenserna för
socialförsäkringssystemet, för barnomsorgen, för äldreomsorgen, för famil-
jepolitiken och för den sociala tryggheten i stort? Varför finns det ingen ar-
betsgrupp som har till uppgift att studera dessa frågeställningar i den i övrigt
så väl uppbyggda EG-byråkratin?
Det är helt uppenbart att en social nedrustning i första hand skulle drabba
kvinnorna, men något kvinnoperspektiv finns inte i dagens EG-debatt.
Anita Gradin och Ingela Thalén är de ministrar som ytterst ansvarar för Sve-
riges EG-politik och för vår socialpolitik. Det är till dessa som frågorna är
riktade.
EG-frågan är enligt min mening oerhört viktig för oss kvinnor. En harmo-
nisering och/eller ett medlemskap kommer att få stora och genomgripande
effekter på den offentliga sektorn, speciellt för den del av den offentliga sek-
tor som vi kvinnor är så beroende av; vård, omsorg och social trygghet. Vi
är beroende av en fungerande offentlig sektor av flera skäl. Den är vår hu-
vudsakliga arbetsgivare. Vi behöver utnyttja den om vi arbetar inom andra
områden. Den avlastar oss så att vi kan leva det ”hela” liv som de flesta av
oss vill, dvs. en kombination av yrkeskvinna, förälder och aktiv samhälls-
medborgare. Våra barn och gamla skall ha det bra när vi gör andra saker. Vi
måste veta att barnen får en ordentlig skollunch och har ett bra fritidshem
efter skolans slut. Kort sagt: Vi behöver ha en familje- och socialpolitik som
ger oss stöd för ett jämlikt och socialt rikt liv.
Svenska Metallindustriarbetareförbundet har nyligen gett ut en skrift (Nr
2/1990) med titeln ”Sverige EG och den sociala tryggheten”. I den gör man
en genomgång av de flesta sociala förmånerna och jämför länderna i EG med
Sverige. När det gäller sjuk- och föräldrapenning och pensionsförsäkring så
ligger Sverige på första plats. Vi är näst bäst i Europa på arbetslöshets- och
arbetsskadeförsäkring och god fyra när det gäller barnbidragets storlek.
Det intressanta med Metalls genomgång är att man också har vägt in det
faktum att förmånerna i Sverige är tillgängliga för alla vilket en stor del av
förmånerna i EG-länderna inte är. Dessa är för det mesta kopplade till en
anställning och dessutom till en heltidsanställning. Arbetar man deltid eller
är arbetslös så har man inte någon del i den sociala tryggheten. Står man
utanför arbetsmarknaden, dvs. arbetar deltid eller är arbetslös så har man
ingen del i den sociala tryggheten som för oss är en självklarhet.
För oss kvinnor betyder detta mycket eftersom vi, åtminstone periodvis,
står utanför arbetsmarknaden. Det är också vi som till övervägande del arbe-
tar deltid. EG är på den punkten inget undantag. Bland dess 18 miljoner
arbetslösa är majoriteten kvinnor och ungdomar.
Det generella sociala trygghetssystem som finns i Sverige skiljer sig inte
bara från EGs i utformningen utan också i finansieringen. I Sverige finansie-
ras socialpolitiken med skattemedel - både inkomstskatter och punktskatter.
Skattetrycket är lägre i EG-länderna, och detta faktum framställs i Sverige
ofta som något mycket lockande. Men för vem frågar man sig stilla? För
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
53
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
54
kvinnor betyder det snarare ett hot mot den offentliga servicen eftersom
barnomsorg, skolor och vårdinstitutioner byggs upp av skattepengar.
Det pågår i dag en diskussion inom EG om en harmonisering av framför
allt punktskatter. Några beslut är inte tagna ännu, men man vet att om man
inte avtalar om några skattesatser så kommer den s.k. fria marknaden auto-
matiskt att leda till en harmonisering på lägsta nivå. Det finns ju ingen anled-
ning att tillverka eller köpa varor i ett land om det är billigare i ett annat och
gränserna är öppna.
Även om det inte blir den absolut lägsta nivån som blir rådande, så kom-
mer punktskatterna i vilket fall som helst att bli avsevärt lägre än vad de är
i Sverige i dag. Och Sverige kommer att vara tvunget att följa efter både vid
ett EES-avtal och vid ett medlemskap. Mellan 30-40 miljarder per år beräk-
nas det bli i minskade skatteintäkter. Vilka konsekvenser kommer det att få
för vår välfärdspolitik? Vad kommer det att betyda för den vård och omsorg
som redan i dag är i ekonomisk kris?
Det här är frågor som borde besvaras innan vi beslutar om EES-avtal och
innan vi beslutar om medlemskap, dvs. innan det är för sent'.
Jag vill därför ställa följande frågor till socialministern:
1. Vilken strategi har regeringen, och då särskilt de ansvariga ministrarna,
för att ge ett kvinnoperspektiv åt EG-debatten?
2. Hur tänker regeringen värna om utbildningens, vårdens och omsorgens
kvalitet och kvantitet?
3. Hur tänker regeringen skydda sociala försäkringssystem vid harmonise-
ring eller vid medlemskap i EG?
4. Hur ser, i detta perspektiv, grundprinciperna ut för regeringens nationella
skatte- och finanspolitik?
1990/91:68 av Gudrun Schyman (v) till miljöministern om export av miljö-
farligt avfall:
f september i år fick vi reda på att Sverige - bland andra länder - exporte-
rat miljöfarligt avfall till en anläggning i Spanien som i praktiken inte finns.
Avfallet ligger oskyddat på hög och förorenar omgivningen. En stark opi-
nion i Spanien kräver att avfallet skall skickas tillbaka till resp. land. Birgitta
Dahl utlovade i en frågestund den 9 oktober 1990 att Sveriges agerande
skulle utredas.
I en artikel i Svenska Dagbladet (1990-10-01) redogjordes för att SAKAB
förra året skickat 1 000 ton uttjänta kondensatorer och transformatorer med
det ökända miljögiftet PCB till en omdebatterad förbränningsanläggning i
Pontypool i Wales. Folkopinionen i Pontypool menar att förbränningen har
orsakat bl.a. förhöjd frekvens av cancer och missbildade barn, men det finns
i dag inga ”säkra” bevis för det. Det brittiska underhuset har dock beslutat
undersöka frågan och skall bl.a. låta fristående organisationer mäta utsläp-
pen.
Greenpeace presenterade den 11 oktober en rapport över Västeuropas ex-
port av miljöfarligt avfall till Polen (Poland: the waste invasion). Sedan grän-
sen öppnades mot väst har exporten av miljöfarligt avfall till Polen varit
stor - trots att man inte haft kapacitet att ta hand om avfallet på ett tillfreds-
ställande sätt. Sverige finns med på listan över de länder som exporterat be-
tydande mängder.
Naturvårdsverket som i Sverige är den myndighet som beviljar tillstånd
för export av miljöfarligt avfall anser sig ha garantier för att 80 % av det ex-
porterade avfallet återanvänds. De ovan beskrivna exemplen visar att utlo-
vade garantier inte alltid stämmer överens med verkligheten. En del av de
miljöfarliga exportvarorna kan inte återvinnas. Vad som händer med de allra
farligaste ämnena är oklart.
Baselkonventionen från 1989 reglerar exporten av miljöfarligt avfall. Den
tillkom för att reglera industriländernas obehagliga vana att dumpa miljöfar-
ligt avfall i u-ländema. Konventionen stadgar att det skall finnas garantier
för att mottagarlandet kan ta hand om avfallet på ett tillfredsställande sätt,
men mycket få länder har ratificerat konventionen som därför ännu inte trätt
i kraft. Den har också uppenbara svagheter då det inte finns någon övervak-
ning och några sanktionsmöjligheter.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till miljöminis-
tern:
1. Vad har utredningen angående Sveriges export av miljöfarligt avfall till
Spanien visat?
2. När skall Sverige ratificera Baselkonventionen?
3. Tänker Sverige verka för att konventionen förstärks med regler för över-
vakning och sanktioner?
4. Hur tänker regeringen arbeta för att principen att alla tar hand om sitt
eget avfall följs bättre?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 25 oktober
1990/91:139 av Gudrun Schyman (v) till försvarsministern om försvarskam-
panjen:
Arméstaben har betalat en reklamkampanj som utformats av Sveriges
centrala värnpliktsråd. I annonsens rubrik stod det: ”1 går var det ryssen som
hotade svensk demokrati. I dag är det vi svenskar.” Längre ner kunde man
läsa: ”Vi vaggas in i en trygg värld där sofflocksmentaliteten frodas. Den
yttre fienden bryts mot den inre.” Hela kampanjen kostade 1 120 500 kr.
Arméstabens informationsavdelning har offentligt uttryckt att det här är
väl använda pengar.
Min fråga är:
Tänker försvarsministern vidta några åtgärder för att förhindra att skatte-
betalarnas pengar används till oseriös försvarspropaganda?
1990/91:140 av Torgny Larsson (s) till statsrådet Anita Gradin om proposi-
tion om krigsmaterielexporten:
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
Under fjolåret gjordes två utredningar om den svenska vapenexporten,
dels utredningen om krigsmaterielbegreppet, dels en stor parlamentarisk ut-
redning om hela den svenska vapenexportpolitiken vars betänkande kallats
Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet. Med utgångspunkt i dessa
båda utredningar arbetar regeringen nu med att skriva en proposition för en
ny vapenexportpolitik.
Efter beslutet på den socialdemokratiska partikongressen om att riktlin-
jerna för vapenexport skall lagfästas har naturligtvis arbetet med att färdig-
ställa propositionen påverkats. Men de nya direktiv som nu tillkommit får
inte leda till att hela processen skjuts upp. Frågan om att lagfästa riktlinjerna
är redan belyst av två utredningar, förutom av de redan nämnda också av
medborgarkommissionen, så något ytterligare utredningsarbete behövs inte.
Det gäller att nu komplettera propositionen i enlighet med det beslut som
den socialdemokratiska partikongressen fattat och lägga fram ett förslag till
riksdagen under våren 1991.
Jag skulle vilja fråga utrikeshandelsminister Anita Gradin när en proposi-
tion i krigsmaterielexportfrågan kommer att föreläggas riksdagen.
1990/91:141 av Ingbritt Irhammar (c) till utrikesministern om svenskarna i
Irak m.m.:
Situationen för de svenskar som sitter som gisslan i Irak blir för var dag
alltmer oviss. Förväntningarna har satts mycket högt i samband med UDs
utsände Peter Osvalds besök. Dessa förväntningar ser dock i dagsläget inte
ut att innebära frihet för mer än ett litet fåtal.
Den psykiska pressen på svenskarna som sitter i gisslan är stor. Men även
deras anhöriga i Sverige plågas av ovissheten. Från svensk sida bör det, i
avvaktan på hela den svenska gruppens frigivande, göras insatser för att ge
hjälp och stöd till alla inblandade parter. Ett psykologteam bör därför sändas
till svenskarna i Irak, och sådan hjälp bör även kostnadsfritt erbjudas famil-
jerna i Sverige.
Är utrikesministern beredd att aktivt medverka till att psykologhjälp ges
kostnadsfritt till såväl gisslan i Irak som dess anhöriga i Sverige?
den 26 oktober
1990/91:142 av Marianne Samuelsson (mp) till utrikesministern om kärnva-
penproven vid Novaja Semlja:
Sovjetunionen har återigen utfört kärnvapensprängningar på Novaja
Semlja.
Från Norge höjs nu kraftiga protester mot dessa sprängningar. Norrmän-
nen är oroliga bl.a. för att fisket i Barents hav skall förstöras.
Med anledning av sprängningarna vill jag fråga utrikesministern:
Vad tänker regeringen vidta för åtgärder?
56
17 § Kammaren åtskildes kl. 12.28.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 8§ anf. 26 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
GUNNAR GRENFORS
/Gunborg Apelgren
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
57
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990 Innehållsförteckning
I § Ledighet........................................... 1
2§ Svar på interpellation 1990/91:41 om Chile................. 1
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Viola Claesson (v)
3§ Svar på interpellation 1990/91:36 och fråga 1990/91:30 om Cam-
bodja ........................................... 4
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Hans Göran Franck (s)
Bertil Måbrink (v)
4§ Svar på interpellation 1990/91:47 om Tibet................. 8
Utrikesminister Sten Andersson (s)
Ragnhild Pohanka (mp)
Kaj Nilsson (mp)
5 § Meddelande om svar på interpellation 1990/91:1............. 12
Utrikesminister Sten Andersson (s)
6 § Svar på interpellation 1990/91:12 om kollektiva hemförsäkringar 12
Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Sten Andersson i Malmö (m)
7§ Svar på interpellation 1990/91:19 om den s.k. Catalinaaffären . . 18
Försvarsminister Roine Carlsson (s)
Bo Hammar (v)
8§ Svar på interpellation 1990/91:9 om invandrarverkets handlägg-
ningstider ........................................ 22
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
9§ Svar på interpellation 1990/91:17 och fråga 1990/91:9 om invand-
ring och visum.................................... 30
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Gullan Lindblad (m)
Jan-Erik Wikström (fp)
10 § Svar på interpellation 1990/91:16 om flyktingpolitiken....... 37
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Gullan Lindblad (m)
II § Svar på interpellation 1990/91:23 om försurningsskador på kul-
turmiljön ........................................ 42
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Lars Ernestam (fp)
Kjell Dahlström (mp)
58
12 § Meddelande om svar på interpellation 1990/91:18........... 50
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
13 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 50
14 § Bordläggning...................................... 51
15 § Anmälan om interpellationer
1990/91:67 av Gudrun Schyman (v) om Sverige, EG och den
sociala tryggheten............................... 52
1990/91:68 av Gudrun Schyman (v) om export av miljöfarligt
avfall......................................... 54
16 § Anmälan om frågor
1990/91:139 av Gudrun Schyman (v) om försvarskampanjen . 55
1990/91:140 av Torgny Larsson (s) om proposition om krigsma-
terielexporten.................................. 55
1990/91:141 av Ingbritt Irhammar (c) om svenskarna i Irak
m.m.......................................... 56
1990/91:142 av Marianne Samuelsson (mp) om kärnvapenpro-
ven vid Novaja Semlja............................ 56
Prot. 1990/91:16
26 oktober 1990
59
gotab 97231, Stockholm 1990