Protokoll
1990/91:12
1 § Justering av protokoll Svar på interpella-
tioner
Justerades protokollen för den 12, 15 och 16 oktober.
Andre vice talmannen meddelade att ansökan om ledighet för FN-upp-
drag inkommit från
dels Lars Ernestam (fp) för tiden den 10 november - den 9 december,
dels Bertil Måbrink (v) för tiden den 12 november - den 11 december.
Kammaren biföll dessa framställningar.
Andre vice talmannen anmälde att Lennart Eliasson (fp) och Seija Viita-
mäki-Carlsson (v) skulle tjänstgöra som ersättare för resp. Lars Ernestam
och Bertil Måbrink.
Anf. 1 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Bengt Westerberg har frågat mig:
- om regeringen har planer på att framlägga förslag som skapar förutsätt-
ningar för ett kraftigt ökat statligt ägande i det svenska näringslivet,
- om regeringen har för avsikt att föreslå riksdagen att de tre första AP-fon-
derna skall ges friare placeringsrätt,
- om regeringen har planer på att i ett senare skede föreslå riksdagen att
utvidga AP-fondernas kapital,
- om jag närmare kan redovisa innebörden av löftet att löntagarfonderna
var ”steget” och inte skall följas av något som liknar fonderna eller något
annat i samma syfte.
Även Lars Tobisson har frågat mig:
- om regeringen har planer på att öppna AP-fonden för aktieköp, 1
1 Riksdagens protokoll 1990/91:12
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
- om regeringen avser öka fondbildningen i ATP-systemet utöver det ur-
sprungliga buffertsyftet.
Bakgrunden till Bengt Westerbergs och Lars Tobissons frågor utgörs dels
av den socialdemokratiska partikongressens uttalanden för en friare place-
ringsrätt för de tre första AP-fonderna, dels av den rapport som LO nyligen
lagt fram om att bl.a över tiden omforma AP-fonderna till ett premiereserv-
liknande system.
Under ATP-debatten i slutet av 1950-talet drev de borgerliga partierna
kampanj om att ATP-systemet var ett ingrepp i den enskildes rätt. Jag tror
knappast någon av de hundratusentals och åter hundratusentals människor
ur de breda löntagarkollektiven som har gått sin framtid till mötes som pen-
sionär under de dryga 25 senaste åren har sett, eller ser, ATP-reformen som
ett negativt ingrepp mot den enskilde.
Tvärtom utgör ATP-systemet i dag en av grundstenarna för den sociala
trygghet och det skydd mot inkomstbortfall alla behöver vid sjukdom, handi-
kapp och ålderdom. Det svenska pensionssystemets styrka visar sig också
genom att ytterst få ålderspensionärer i Sverige är beroende av socialbidrag -
något som är vanligt i många andra länder.
Det är för oss socialdemokrater viktigt att både slå vakt om och utveckla
dessa grundläggande välfärdssystem samt att trygga finansieringen av det-
samma.
Bl.a. för att trygga framtidens pensioner kommer det under det närmaste
decenniet att krävas ett högt sparande. En viktig del av sparandet sker i den
allmänna pensionsfonden. De senaste åren har fondens avkastning varit på-
tagligt sämre än t.ex. de privata försäkringsbolagens, som har en friare pla-
ceringsrätt för sitt kapital.
Mot bakgrund av 1980-talets enastående börsuppgång är det knappast för-
vånande att frågan om AP-fondens aktieplaceringar har fått ny akutalitet. I
dag är första, andra, och tredje AP-fonderna utestängda från att placera i
riskkapital, till exempel i aktier. De är nästan helt hänvisade till obligationer
och andra räntebärande tillgångar. De fjärde och femte AP-fonderna har
inte bara rätt, utan är skyldiga, att placera i aktier. Fjärde AP-fonden, som
ensam förvaltar nästan hälften av AP-fondernas totala aktieinnehav, får nu-
mera betraktas som accepterad i alla politiska läger. Det var också en borger-
lig regering - närmare bestämt dåvarande ekonomiministern Gösta Boh-
man - som 1978 och 1981 undertecknade propositioner till riksdagen om ök-
ning av fjärde AP-fondens kapital.
Jag menar att AP-fondens pensionskapital måste förvaltas på bästa möj-
liga sätt till gagn för såväl dagens som morgondagens pensionärer. Jag anser
det också angeläget att dels minska behovet av framtida avgiftshöjningar,
dels ytterligare effektivisera fondförvaltningen och därmed kapitalmarkna-
den. Ambitionen om bästa möjliga avkastning för AP-fonden måste också
ses mot bakgrund av behovet att stärka det totala sparandet i ekonomin.
Mot denna bakgrund vill jag därför ange följande inriktning på tänkbara
åtgärder:
- AP-fonden bör befrias från de diskriminerande regler som i dag gör att de
förhindras att placera sitt pensionskapital lika fritt som t.ex. försäkringsbo-
lagen. Försäkringsbolagens placeringsregler ses för närvarande över av en
statlig kommitté. Utgångspunkten är att maximera AP-fondens avkast-
ning. Liksom i dag bör regler syftande till ägarbegränsningar finnas.
- Organisationen av AP-fonderna bör förändras till förmån för ett bety-
dande antal delfonder som skall stå självständiga mot varandra, regeringen
och riksdagen i sitt förvaltningsuppdrag.
Utgångspunkten för en förändrad organisation är att öka marknadsmedve-
tandet och därmed främja en ytterligare effektivisering av fondförvalt-
ningen. I linje med detta synsätt bör fonderna inte heller framdeles ha
några uppgifter inom näringspolitiken eller regionalpolitiken.
Jag utgår från att riksdagen även fortsättningsvis skall beredas samma
möjlighet som nu i vad gäller tillgång till information och insyn i fondernas
verksamhet.
- Regeringen har för avsikt att skyndsamt utreda förutsättningarna för en
friare placeringsrätt och ändrad organisation av AP-fonden.
Vad gäller LO-rapportens förslag om att omforma AP-fonden under ca en
20-årsperiod till ett premiereservsystem, utgör det ett bidrag till lösningen
av frågan om hur såväl den ojämna förmögenhetsfördelningen och bristen
på sparande bör åtgärdas som hur framtidens pensioner bör tryggas.
Jag noterar att även LO-rapporten föreslår friare placeringsregler och för-
ändrad fondorganisation. Själva förslaget om ett reformerat pensionssystem
redovisas mycket kortfattat på några få sidor.
Den parlamentariskt sammansatta pensionsberedningen har enligt direk-
tiven till uppgift att göra en översyn av det allmänna pensionssystemet. Kom-
mittén skall bl.a. behandla ATP-systemets framtida finansiering. Kommittén
väntas inom kort överlämna sitt slutbetänkande till regeringen.
I avvaktan på bl.a. pensionsberedningens slutbetänkande är jag inte nu
beredd att ta ställning till hur ett framtida och eventuellt pensionssystem och
dess finansiering bör se ut.
Som svar på Bengt Westerbergs fråga rörande löntagarfonderna vill jag än
en gång slå fast att dessa fonder inte kommer att tillföras nya medel.
Slutligen vill jag framhålla att det är av central betydelse att trygga finan-
sieringen för morgondagens pensionärer - inkl. Bengt Westerberg och Carl
Bildt.
Då Lars Tobisson, som framställt interpellation 34, anmält att han var för-
hindrad att närvara vid sammanträdet, medgav andre vice talmannen att
Carl Bildt fick delta i överläggningen i stället för interpellanten.
(forts. 6 §)
På grund av ett tekniskt fel på högtalaranläggningen beslöt kammaren
kl. 12.12 på förslag av andre vice talmannen att ajournera förhandlingarna
till kl. 12.20.
Prof. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Förhandlingarna återupptogs kl. 12.20.
Anf. 2 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern så mycket för svaret. Dess
värre nödgas jag konstatera att svaret är något av en krigsförklaring, och att
socialdemokraterna nu åter vill riva i gång en fondstrid.
Statsministern och andra ledande socialdemokrater har tidigare vid uppre-
pade tillfällen sagt att löntagarfonderna var steget, och att de inte skulle föl-
jas av någonting som liknade fonderna eller någonting som hade samma
syfte. När jag nu ber statsministern förklara innebörden av detta uttalande
får jag bara till svar att löntagarfonderna inte skall tillföras något ytterligare
kapital. Däremot vill statsministern uppenbarligen hålla öppet för andra åt-
gärder, dvs. fonder av liknande slag eller med samma syfte.
Det ges också ett klart besked i svaret när det gäller AP-fonderna. Dessa
skall enligt statsministern få en friare placeringsrätt. Det innebär att ytterli-
gare ungefär 350 miljarder i statligt kapital skall släppas loss på en aktie-
marknad som, om man räknar bort en del indirekt ägande, före den senaste
krisen uppgick till 550 miljarder. Även om man bara placerar en mindre del
av dessa 350 miljarder i aktier, är det alldeles klart att AP-fonderna kommer
att bli en av de helt dominerade ägarna i det svenska näringslivet redan med
detta begränsade förslag.
Statsministern är inte heller beredd att ta avstånd från LOs, förslag som
innebär en utvidgning av AP-fonderna, så att de blir tre gånger så stora som
de är i dag, dvs. från ungefär 400 miljarder kronor till 1 200 miljarder kronor.
Så stora fonder kommer att bli helt dominerande på den svenska kapital-
marknaden. Och det kommer också, även om de bara sätter av en mindre
del för aktier, att bli helt dominerande ägare i det svenska näringslivet. Det
är uppenbart att det yttersta syftet med dessa förslag är att få statlig ägar-
makt i näringslivet. Men socialdemokraterna vet av tidigare erfarenheter att
detta inte är någonting som är populärt hos människor, och att det är svårt
att få gehör för sådana tankar och därför försöker man påstå att det finna
andra skäl som egentligen skulle vara de verkliga för att vidta dessa åtgärder.
Man pekar på behovet av att trygga framtidens pensioner, på att klara det
framtida sparandet i samhället och på att få en jämnare förmögenhetsfördel-
ning. Men när argumenten för de här olika målen redovisas så blir de hal-
tande, ibland rent av osakliga och det beror naturligtvis på att detta inte är
någon lösning på de problem som socialdemokraterna räknar upp. Det gäl-
ler t.ex. detta med att fondernas placeringsrätt skulle påverka det totala spa-
randet. Det är klart att det totala sparandet i samhället inte påverkas det
minsta av om AP-fonderna placerar sitt kapital i aktier eller i obligationer.
Sparande är undanträngd konsumtion. Men konsumtionen förändras inte ett
dugg av placeringsreglerna för AP-fonderna. Man gör jämförelser mellan de
privata försäkringsbolagen och AP-fonderna och säger att man bör ha
samma behandling, men det är två helt olika institutioner.
De privata försäkringsbolagen är uppbyggda av frivilligt sparande. Männi-
skor som har placerat sina pengar där är för sina pensionsutbetalningar helt
beroende av vilken avkastning fonderna ger för. Man betalar skatt på fond-
avkastningen. AP-fonderna är uppbyggda av skatter, deras avkastning är
ingen pensionär beroende av. De är skattebefriade. Det är alltså två helt
olika typer av institutioner som vi talar om.
Det är också mycket osannolikt att de framtida pensionerna skall tryggas
av att vi får ett ökat statligt ägande. Det är ju detta Ingvar Carlsson säger i
sitt svar, att vi skall trygga pensionerna genom att låta statliga fonder köpa
mer aktier, och Ingvar Carlsson utesluter inte att man också kan tänka sig en
fonduppbyggnad av det slag som LO föreslår. Men erfarenheterna, både
från Sverige och inte minst från en rad andra länder, är att ett mycket omfat-
tande statligt ägande snarare hämmar den ekonomiska utvecklingen än sti-
mulerar den. Till sist är det den ekonomiska utvecklingen, den ekonomiska
tillväxten och bara den, som kan trygga framtidens pensioner.
Det besked som Ingvar Carlsson har givit i dag är ett nytt löftesbrott i ra-
den av många från socialdemokraterna. Statsministern gör inte ens något
försök att hävda att den TT-intervju som jag har åberopat, där statsministern
talar om att löntagarfonderna är steget och inte skall följas av något liknande
eller något annat med samma syfte, skulle vara felaktigt återgiven. Statsmi-
nistern svarar kort och gott att beskedet är att löntagarfonderna inte skall få
mer pengar men att det kan komma något liknande efter löntagarfonderna.
Jag tycker att det börjar likna litet moralisk bankrutt när socialdemokra-
terna på område efter område känner sig helt obundna av tidigare givna löf-
ten. Detta är bara ytterligare ett exempel på det. Sedan kan jag inte låta bli
att tillägga att tidpunkten för detta besked är ovanligt illa vald. Sverige befin-
ner sig nu i en ekonomisk krissituation. Det handlar om att återuppbygga
och återvinna ett förtroende i det svenska näringslivet för den svenska stats-
makten, för regeringen och riksdagen. I det läget går Ingvar Carlsson ut och
säger att socialdemokraterna inte har gett upp sina socialiseringsambitioner
utan i stället är inställda på att nu inleda en ny socialiseringsauktion av större
omfattning än någon hittills. Detta tycker jag är utomordentligt allvarligt,
och det kan inte ses som något annat än krigsförklaring från socialdemokra-
terna.
Anf.3 CARL BILDT (m):
Herr talman! Även jag ber att, å mina och Lars Tobissons vägnar, få tacka
statsministern för svaret. Svaret bekräftar att socialdemokraterna avser att,
nu med hjälp av de väldiga pensionskapitalet, gå vidare på den väg mot ett
alltmer socialiserat näringsliv som man slog in på i samband med att man i
denna kammare för nästan tio år sedan drev igenom löntagarfonderna. Där-
med bryts ännu en gång de löften som man gav i samband med att man här
införde löntagarfonderna. Löntagarfonderna var inte steget, utan löntagar-
fonderna var bara det första i en serie av steg som syftade till att socialisera
alltmer av ägande och sparande. Vi ser nu resultateten. Sedan löntagarfon-
derna infördes har det statliga ägandet, dess andel av börsen, ökat från ca 3
Prof. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
till ca 11 %. Det är en mycket snabb ökning av det statliga ägandet. Inget
land i världen har under det senaste decenniet byggt ut sitt statsägande av
näringslivet så mycket som Sverige har gjort under socialdemokraterna. Det
är en farlig utveckling för vår ekonomi. Det leder till en tilltagande makt och
ägarkoncentration. Det dämpar företagande och utveckling och det bromsar
därmed tillväxten. Erfarenheterna av socialiserat ägande är i alla länder en-
tydigt negativt, om jag uttrycker mig mycket försiktigt.
(forts. 9 §)
Då högtalaranläggningen återigen var ur funktion beslöt kammaren
kl. 12.29 på förslag av andre vice talmannen att ajournera förhandlingarna
till kl. 12.35.
Förhandlingarna återupptogs kl. 12.35.
Anf.4 CARL BILDT (m):
Herr talman! Det finns en åtminstone marginell risk för att strävandena
att vitalisera och spontanisera debatterna blir något lidande genom denna
typ av tekniska malfunktioner.
Erfarenheterna av ett socialiserat ägande är som jag sade tidigare entydigt
negativa i alla länder.
Det var i slutet av 1986 som LO i en skrivelse till regeringen krävde att
också AP-fondernas kapital nu skulle få användas för köp av aktier i närings-
livet. Ingvar Carlsson avvisade faktiskt i intervjuer detta med argumentet att
det skulle vara ett alldeles för stort belopp att tillföra börsen.
Sedan dess har saker och ting tydligen förändrats, och nu släpps detta för-
slag från LO fram samtidigt som statsministern markerar att han ännu inte
vill ta ställning till de ännu mer långtgående LO-förslag som bl.a. Bengt Wes-
terberg här refererar till. Det argument man använder för att nu släppa ige-
nom detta långtgående socialistiska förslag är att det handlar om att trygga
pensionerna. Men minns då mycket noga att man i löntagarfondsdebatten
använde sig av samma argument. Det sades att löntagarfonderna var nöd-
vändiga för att trygga framtidens pensioner. Och vi vet att pensionerna,
ATP-systemet, sannerligen inte har blivit tryggare sedan löntagarfonderna
infördes. Vi har i stället sedan dess fått en ekonomisk utveckling som när
det gäller den nedpressade tillväxten i själva verket har inneburit nya faror,
nya orosmoment, ny instabilitet och ny otrygghet för ATP-systemet.
ATP är ett fördelningssystem. Det innebär i sin kärna att pensionerna
tryggas av den ekonomiska tillväxten och inte av någonting annat. Fonderna
är till sin natur bara buffertfonder. När den ekonomiska tillväxten sviktar,
ja, då sviktar också förtroendet för pensionssystemet och pensionssystemets
möjligheter att leva upp till sina åtaganden.
Så är det också i dag. Vi har en dålig ekonomisk utveckling, som äventyrar
ATP-systemet. Om man förverkligar dessa förslag, innebär det att man yt-
terligare försämrar den ekonomiska utvecklingen dels genom att socialisera
ägandet i näringslivet, vilket är det omedelbara förslaget, dels genom att -
med LOs mera långtgående förslag - öka skattetrycket ytterligare och där-
med ytterligare bromsa tillväxten och ännu tydligare äventyra ATP-syste-
met.
Sverige har i dag uppenbara och allvarliga ekonomiska problem, bl.a. den
mycket låga tillväxten. Jag tror, herr statsminister, att det vore en farlig sig-
nal till svensk företagssamhet och till omvärlden att i dag säga, vilket statsmi-
nistern redan har gjort, att socialdemokratin vill gå vidare med ett stort ägar-
byte i socialistiskt riktning inom svenskt näringsliv. Det finns väl en och an-
nan som blir glad över att få bättre betalt för sina gamla aktier, men allt fler
inom och utom landet kommer att förlora förtroendet för svensk ekonomi.
Alla vet att ju mer av socialism och förstatligat ägande man har, desto sämre
blir de ekonomiska förutsättningarna.
Ett problem vi har i dag är att alltför många redan har förlorat förtroendet
för svensk ekonomi. Ytterligare steg i socialistisk riktning riskerar att under-
minera mycket av det som nu behöver göras för att vi skall klara vår eko-
nomi. Jag vill därför av långsiktiga skäl - för att ge oss den tillväxt vi behöver
för att klara pensionerna - men också av kortsiktiga skäl uppmanar rege-
ringen att lägga dessa socialistiska planer åt sidan. Fullföljs de, blir det, som
Bengt Westerberg sade, en djupgående inrikespolitisk strid. Det är en sak.
Men vad värre är: Fullföljs de, äventyras ännu mer förtroendet för svensk
ekonomi, vilken redan i dag är i ett alltför skakigt tillstånd.
Anf. 5 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Löntagarfonderna är steget, Bengt Westerberg. Regeringen
har inte några som helst avsikter att tillföra löntagarfonderna ytterligare me-
del. Vi har heller inte för avsikt att införa något liknande. Nu säger Bengt
Westerberg att AP-fonderna är någonting liknande. Det vill jag bestämt
hävda att de inte är.
Detta kan jag illustrera på ett mycket enkelt sätt. Gösta Bohman medver-
kade som ekonomiminister till att AP-fonderna tillfördes ytterligare resur-
ser. Jag är absolut säker på att Gösta Bohman inte skulle varit med om att
tillföra löntagarfonderna ytterligare medel.
Så till LOs s.k. förslag. Det är en utredningsrapport, där denna fråga be-
handlas på ett par sidor. Först nästa vår har LO kongress, och till dess finns
möjligen en uppfattning hos LO. Jag har inte ansett det rimligt att nu i dag,
här i riksdagen, bedöma en LO-ståndpunkt på ett utredningsförslag. Jag vill
avvakta till dess LO möjligen har ett konkret och redovisat förslag.
Nyligen uttalade aktiefrämjandet följande: Det kommer att fattas 20 mil-
jarder kronor per år på 1990-talets svenska aktiemarknad - pengar som be-
hövs om svenska företag skall kunna vara med och strukturera om Europas
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
näringsliv. AP-fonderna kan naturligtvis inte klara allt detta på egen hand.
Men det är inte uteslutet att AP-fonderna här kan spela en konstruktiv roll.
Om nu Carl Bildt och Bengt Westerberg inte vill lyssna på mig, kan jag
citera vad Per-Martin Meyerson, sakkunnig i ekonomisk-politiska frågor på
Industriförbundet, skrev i Svenska Dagbladet den 26 september i år. Han
skrev att pensionssparandet i Sverige är ”av vital betydelse för utbudet av
långfristigt riskkapitial till näringslivet. Det är därför hög tid att avpolitisera
och avdramatisera AP-fonderna så att också detta pensionssparande kan bi-
dra till riskkapitalförsörjningen i svensk ekonomi. Det är på detta sätt AP-
fonderna kan bidra till att trygga pensionerna. Starka skäl talar alltså för en
aktivering av fonderna.---De utgör en potentiell källa för långsiktigt risk-
kapital som vi knappast har råd att undvara”.
När nu en expert på industriförbundet uttalar detta, är det naturligtvis inte
ett uttryck för en vilja att åstadkomma något sådant som Carl Bildt och
Bengt Westerberg här målade upp. Han ser ett viktigt problem och vill vara
med att diskutera lösningar på det. På den här punkten har jag samma in-
ställning.
Det regeringen har sagt är att vi anser att detta är värt att utreda så att vi
först och främst kan klara pensionerna, ålderstryggheten, för de gamla. Men
skulle det vara på det sätt som Industriförbundets expert säger, nämligen att
detta dessutom skulle kunna hjälpa till att lösa näringslivets problem under
90-talet, är detta något som jag upplever som positivt.
För att få en relation till vad detta kommer att innebära vill jag konstatera
att AP-fonderna i dag förvaltar totalt 400 miljarder kronor. Därav är 40 mil-
jarder, eller 10%, placerade i aktier. Aktieplaceringen motsvarar 6% av
börsvärdet. Livförsäkringsbolagen förvaltar i dag totalt 440 miljarder kro-
nor. Därav är 90 miljarder, eller 20 %, placerade i aktier. Aktieplaceringen
motsvarar 14 % av börsvärdet.
Om man tänker sig att systemet med AP-fonder skulle ges en liknande
ställning på kapitalmarkanden som livförsäkringsbolagen har i dag, skulle
inte detta innebära någon ny form av maktutövning. Jag anser därför att vi
kan diskutera de här frågorna litet lugnare och sakligare. Det är därför som
jag har velat redovisa att det finns ekonomer och experter som har en ganska
balanserad syn på den fråga som vi diskuterar i dag.
Anf. 6 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det är alldeles uppenbart att AP-fondernas kapital med det
förslag som Ingvar Carlsson här har redovisat kommer att användas i ett lik-
nande eller t.o.m. samma syfte som löntagarfondernas kapital. Löntagarfon-
derna är för övrigt en del av AP-fondsystemet.
Ett av syftena med löntagarfonderna var just att förändra ägarstruktu-
rerna och ge staten en ökad ägarmakt. Det Ingvar Carlsson redovisat för oss
i dag i sitt svar är att regeringen kommer att föreslå att staten skall köpa in
sig till större del i det svenska näringslivet. Ingvar Carlsson är heller inte be-
redd ätt sätta någon bortre gräns för detta utan talar om en fri placeringsrätt
för AP-fonderna, vilket innebär att en mycket stor andel av de 350 miljarder
som i dag är placerade i obligationer kan överföras till aktier. Men vad värre
är: Ingvar Carlsson kan inte ens ta avstånd från den orimliga tanken att man
skulle kunna tredubbla AP-fondernas storlek och ge dessa jättelika fonder
fri placeringsrätt.
Var och en inser att om bara en mindre del av det jättelika kapital som LO
vill bygga upp i dessa fonder används för att socialisera det svenska näringsli-
vet, får fonderna en helt dominerande ställning i det svenska näringslivet.
Detta vore mycket olyckligt.
Jag vill gärna instämma i det Carl Bildt sade, nämligen att det inte finns
något exempel i världen på att ett så omfattande statligt ägande har garante-
rat en ekonomiskt utveckling eller ekonomisk tillväxt. Kan Ingvar Carlsson
klart utsäga att detta LO-förslag är orimligt? Jag vet att statsministern annars
inte drar sig för att säga att förslag som kastas fram i debatten är orimliga om
de är orimliga. Men det oroande är att Ingvar Carlsson inte ens har någon
uppfattning om detta förslag från LO, trots att det är så orimligt som det är.
Nu försöker Ingvar Carlsson söka stöd hos en del personer, bl.a. Per-Mar-
tin Meyerson på Industriförbundet. Men man måste då notera att Industri-
förbundets ordförande Karl-Erik Sahlberg, som talar för det svenska nä-
ringslivet, mycket snabbt var ute och sade att Meyerson endast talade för sig
själv och inte för det svenska näringslivet. För mig är det inte avgörande om
Per-Martin Meyerson, Karl-Erik Sahlberg eller någon annan har en uppfatt-
ning. Min och folkpartiets utgångspunkt är att det inte är bra med ett förstat-
ligat näringsliv och att staten skall kontrollera näringslivet, men inte äga
stora delar av näringslivet. Innebörden av dessa förslag är ju att staten kom-
mer att ta över en mycket stor del av ägandet i det svenska näringslivet.
Kan då detta bidra till att klara pensionerna? Nej, Ingvar Carlsson vet att
den fria placeringsrätten inte räddar några pensioner utan att det bara är
ekonomisk tillväxt som kan göra det. Den avgörande frågan som vi måste
ställa oss är: Kommer ökat statligt ägande att leda till högre tillväxt eller ej?
Mitt svar är nej.
Anf. 7 CARL BILDT (m):
Herr talman! När socialismen skall införas med pensionsargument är det
verkligen ulven som uppträder i fårakläder i den politiska debatten. Pen-
sionsargumentet var humbug när det användes för att införa löntagarfon-
derna och det förblir humbug när det nu skall användas för att motivera att
AP-fondernas miljarder skall användas för att socialisera ägandet.
Statsministern kan säga vad han vill, han vet att gör man på det sätt som nu
har utannonserats från regeringens sida, så medför detta att tiotals, kanske
hundratals, miljarder kronor används för att socialisera ägandet. Statsminis-
tern vet eller borde veta det alla andra vet, nämligen att socialiserat ägande
bromsar utvecklingskraft, det bromsar företagande och det bromsar tillväxt,
det skadar ekonomin. Och en ekonomi som skadas av socialism kan aldrig
bära upp bra pensioner i framtiden.
När man ser på vad socialdemokraterna nu håller på med är det typiskt att
de det ena steget efter det andra bygger ut sina instrument för att socialisera
ägandet. Socialdemokraterna införde de fem löntagarfonderna och den
fjärde AP-fonden som sedermera gav upphov till den femte AP-fonden -
även detta var ett stort löftesbrott! Nu skall också första till tredje AP-fon-
den användas för att socialisera ägandet. Regeringen har här i riksdagen i år
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
10
drivit igenom det s.k. SIB-invest som för ett antal miljarder, fem till att börja
med, skall användas till att förstatliga ägandet. Samtidigt har regeringen dri-
vit igenom ett antal s.k. riskkapitalbolag som också de skall medverka till att
förstatliga ägandet.
På punkt efter punkt tar man steg efter steg för att socialisera ägandet.
Detta leder med naturnödvändighet till att förtroendet för svensk ekono-
misk politik och svensk ekonomisk utveckling rubbas. Det var synd att stats-
ministern överhuvud taget inte berörde detta, men det finns i dag en allvarlig
förtroendekris inom och utom landet när det gäller Sverige som investerings-
land, som tillväxtland och som framtidsland i fråga om ekonomisk utveck-
ling. Detta är sämsta tänkbara tidpunkt att komma med signaler om att nu
skall socialismen stärkas i Sverige. Pensionerna, om de skall tryggas, kräver
mindre av socialism i Sverige. Med mer av socialism blir det faktiskt mindre
av pensioner.
Anf. 8 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! Det paradoxala är att under de borgerliga regeringsåren fick
vi mer av statligt ägande inom industrin, medan det statliga ägandet har
minskat under den socialdemokratiska regeringstiden. Så är det faktiska för-
hållandet.
I dag diskuterar vi en helt annan sak, nämligen om AP-fonderna kan spela
en roll, liksom livförsäkringsbolagen gör, för att bidra till det riskkapital som
behövs och på detta sätt trygga pensionerna för framtidens ATP-pensionä-
rer.
Jo, Bengt Westerberg, jag anser att det skall finnas en gräns för place-
ringen. Jag angav en tänkbar gräns och det är den som bilförsäkringsbolagen
har i dag. Jag anser absolut att en sådan gräns skall slås fast. Men det är
rimligt att vi tar ställning till det efter det att vi har fått frågan ordentligt
belyst.
Jag tycker inte att Bengt Westerbergs åberopande av Industriförbundets
ordförande på något sätt förtar effekten av mitt argument att experten och
ekonomen Meyerson anser att AP-fonderna skulle kunna spela en konstruk-
tiv roll för svenskt näringsliv. Jag kan inte tänka mig att Meyerson skulle
stödja ett förslag som skulle få sådana konsekvenser som Bengt Westerberg
och Carl Bildt utmålar. Det är helt klart att Bengt Westerberg och Carl Bildt
av någon anledning överargumenterar på den här punkten.
ATP är inte någon humbug vare sig systemet är uppbyggt med hjälp av
placeringar till en del i näringslivet eller är uppbyggt av placeringar på annat
sätt. Syftet är att åstadkomma trygghet för hundratusentals människor. Vi
socialdemokrater diskuterar hur vi med något ändrade placeringsmöjlighe-
ter skall kunna öka denna trygghet. Det är vad det handlar om, och jag
tycker nog att man på den punkten kan bli trodd på sitt ord.
Jag tycker inte att jag har någon anledning att ta ställning till ett förslag
som - i det skick som jag har sett det - omfattar ett par sidor om ett jättepro-
blem, när LO-kongressen nästa vår skall lägga fram sitt förslag. Jag har den
respekten för arbetsmarknadens parter - vare sig det är fråga om arbetsgi-
varsidan eller löntagarsidan - att de skall få utveckla sina tankar och idéer
innan man sågar av dem genom att säga: Det är inte någon idé att ni över
huvud taget sysslar med den här frågan. Detta handlar ju om deras medlem-
mars trygghet på ålderdomen. Då är det väl rimligt att de får möjlighet att
utveckla sina förslag.
Sedan skall jag ge besked om vad jag anser om det konkreta förslag som
LO kommer att lägga fram, möjligen om ett halvår.
Anf.9 BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Ingvar Carlsson vidhåller att syftet med detta förslag är att
trygga pensionerna. Men om man skulle låta AP-fonderna placera t.ex. 20 %
i stället för som i dag 10 % i aktier, skulle detta om vi antar en betydligt högre
avkastning på aktier än obligationer - låt oss säga långsiktigt 5 %, vilket troli-
gen är väldigt optimistiskt - tillföra 2 miljarder kronor per år, och 2 miljarder
kronor per år tryggar inte pensionerna för några tusentals människor. Det
enda som kan trygga pensionerna för alla ATP-pensionärer i dag och i fram-
tiden, framför allt i framtiden, är en ekonomisk tillväxt. Då måste vi ställa
oss frågan: Hur skall näringslivet i Sverige bäst förvaltas för att vi skall få en
ekonomisk tillväxt i framtiden? Min övertygelse är att ett enskilt förvaltat
näringsliv kommer att ge oss en högre tillväxt än ett näringsliv där staten är
dominerande ägare.
Observera att om de stora LO-fonderna införs, tre gånger så stora som
dagens fonder, då spelar det ingen roll med en ägarbegränsning som innebär
att t.ex. 20—25 % får placeras i aktier. Fonderna kommer ändå att bli domi-
nerande i det svenska näringslivet.
I sitt interpellationssvar sade Ingvar Carlsson att ett av skälen till att rege-
ringen vill ha den fria placeringsrätten är att den skulle medverka till att öka
sparandet i Sverige. Som jag sade i mitt inledningsanförande kommer inte
sparandet att påverkas ett enda dugg av om AP-fonderna får placera i aktier
i stället för i obligationer. Detta är inte någon lösning på problemet med bris-
ten på sparande som regeringen på det här sättet har velat göra gällande.
Ingvar Carlsson återkommer till parallellerna mellan de privata försäk-
ringsbolagen och AP-fonderna. Men det rör sig ju om två helt olika saker.
Försäkringsbolagen bygger på frivilligt sparande, och pensionsutbetalning-
arna är helt beroende av vilken avkastning det blir på det kapital som försäk-
ringsbolagen förvaltar. Försäkringsbolagen betalar skatt på avkastningen på
bolagen och även på försäkringssparandet. AP-fonderna däremot är upp-
byggda av skattemedel. Det är statliga fonder. Ingen pensionär är beroende
av vilken avkastning AP-fonderna ger. De betalar ingen som helst skatt. Vi
talar om två vitt skilda saker. Det går inte att dra några paralleller mellan
dem och säga att placeringsreglerna för den ena institutionen skall vara de-
samma som för den andra.
Sedan säger Ingvar Carlsson igen att han inte vill ta avstånd från LO-för-
slaget. Men Ingvar Carlsson säger att han är beredd att avstå från många
andra orimliga förslag som cirkulerar i debatten. Men detta är naturligtvis
känsligt. Samtidigt minns vi alla väl att det ofta är LO som bryter väg och
som talar om hur det skall bli, och sedan följer partiet efter. Och om igen,
herr talman, tycks det bli på det sättet, vilket jag djupt beklagar.
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
11
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
12
Anf. 10 CARL BILDT (m):
Herr talman! Statsministern återvänder till vad som i och för sig är en väl-
etablerad myt, nämligen att man under socialdemokratiska regeringar under
1980-talet har avsocialiserat näringlivet. Men det är en myt, och den är felak-
tig. Statsägandets andel av börsvärdet har ökat från ca 3 till ca 11 %, genom
löntagarfonder och genom de andra utnyttjandena av olika fonder som har
gjorts. Sverige har socialiserat ägande under socialdemokratisk ledning. So-
cialdemokraterna har inte talat så mycket om det, vilket jag på goda grunder
kan förstå, men det är ett faktum att det är detta som socialdemokraterna
har gjort.
Bengt Westerberg berörde delar av argumenten mot varför parallellen
med de privata försäkringsbolagen är så felaktig. Låt mig också erinra stats-
ministern om att försäkringsbolagen icke har rätt att placera det egentliga
försäkringskapitalet, dvs. det som motsvarar vad man kallar den försäkrings-
tekniska skulden, i aktier. Försäkringsbolagen är i lag förhindrade att göra
detta. Men AP-fonderna skulle få rätt att fullt ut placera kapital i aktier, en
rätt som försäkringsbolagen de facto inte har när det gäller det egentliga för-
säkringskapitalet. Det som i så fall krävs är att man först ändrar lagen för
försäkringsbolagen och därefter ändrar lagen för AP-fonderna. Men då blir
väl det socialistiska syftet väl uppenbart.
Sedan vill jag bara notera att statsministern alls inte har någon neutral atti-
tyd till LO-förslaget om att AP-fonderna, efter det att socialdemokraterna
har fått rätt att använda dem för att socialisera ägandet, skall tredubblas och
byggas ut till rena superfonder. Formuleringarna i interpellationssvaret är
entydigt positiva till LO-modellen. Statsministern säger att det bidrar till lös-
ningen av många problem. Han tar ännu inte formellt ställning för det, men
han ger det sitt moraliska stöd. Och det är en politisk signal så god som nå-
gon.
Investeringar är vad Sverige behöver för att vi skall få den tillväxt som
krävs för att vi skall kunna klara framtidens pensionsbetalningar. Om det är
något som jag tror skrämmer bort investeringar ur Sverige så är det nya sig-
naler om socialisering av ägandet, om utbyggd statskontroll och utbyggt
statsägande. Dessa signaler är farliga för svensk ekonomi.
Och jag upprepar: Pensionsargumentet för att motivera socialism är hum-
bug. Det handlar verkligen om ulven i fårakläder.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 11 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Carl Frick har frågat mig varför regeringen inte har beslutat
om en proposition om bilavgifter och hur regeringen vill prioritera arbetet
för att klara de nationella miljömålen i Stockholmsregionen.
Ett förslag till bilavgifter i form av områdesavgifter för motorfordon har
lämnats av Storstadstrafikkommittén (STORK) i dess betänkande (SOU
1989:43) Storstadstrafik 3. Detta förslag har formen av en ramlag som inne-
bär att regeringen under vissa förutsättningar skulle kunna ge en kommun
rätt att ta ut bilavgifter för att minska biltrafiken inom kommunen och där-
igenom också de utsläpp, buller och andra miljöstörningar som orsakas av
denna trafik. Övervakningen av det av STORK förordade avgiftssystemet
skulle skötas av särskilda bilavgiftsövervakare. Under remissbehandlingen
har STORKs förslag till bilavgifter mött kritik främst då det gäller rättssäker-
heten. Bl.a. av detta skäl avser regeringen att inte lägga fram förslaget om
bilavgifter för riksdagen.
Enligt regeringsförklaringen avser regeringen att presentera förslag för
riksdagen om ökade insatser för miljövänliga trafiksystem i de tre storstads-
områdena.
Jag vill i detta sammanhang erinra om det uppdrag som regeringen gett till
de tre s.k. storstadsförhandlarna. Enligt direktiven skall var och en av dessa
förhandlare med berörda parter inom en särskild storstadsregion utarbeta
överenskommelser som syftar till att genom åtgärder i det samlade trafiksys-
temet förbättra regionens miljösituation, öka tillgängligheten samt skapa
bättre förutsättningar för regionens utveckling. Storstadsförhandlarna skall
redovisa resultatet av sina överväganden senast den 15 januari 1991.
Vidare vill jag redovisa att regeringen avser att i den miljöpolitiska propo-
sition som kommer att föreläggas riksdagen i början av nästa år behandla
frågor om trafikens miljöeffekter. I denna proposition kommer särskilda åt-
gärder att föreslås som syftar till att minska trafik-, miljö- och hälsoproble-
men i storstadsområdena. Regeringen kommer också i internationella sam-
manhang liksom hittills med kraft att verka för att de skadliga verkningarna
av motorfordonstrafiken reduceras.
Anf. 12 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Jag får tacka så mycket för svaret. Men det känns litet avsla-
get. Vi vet ju alla vad bilismen ställer till med i form av miljöförstöring,
olyckor, buller, ohälsa och förstörda kulturskatter. Vi har riksdagsbeslut för
målen i miljöpolitiken om minskning av utsläpp. Dessa mål måste föras ned
på regional och lokal nivå och utlösa handlingsplaner, så att de kan förverkli-
gas. Med den utveckling som nu råder på trafiksidan finns det små eller inga
möjligheter att uppnå dessa mål. Nog var väl målen allvarligt menade när
beslut fattades och när konventioner skrevs under?
Storstadstrafiken ökar kraftigt och snabbt. Situationen är redan olidlig för
dem som lever och verkar i t.ex. Stockholmsområdet. Regeringen har sagt
nej till förslaget om biltullar. Regeringen verkar handlingsförlamad när det
gäller att kläcka nya idéer för att klara problemen och de uppsatta målen och
hänvisar till utredningar när problemen bara ökar.
För att komma till rätta med problemen måste framför allt spårburen kol-
lektivtrafik byggas ut och göras prismässigt konkurrenskraftig t.ex. genom
sänkning av priserna. För det fordras pengar som måste tas ut av den trafik-
gren och av dem som bidrar till att öka trafiken.
Vi är just nu inne i en ekonomisk kris som bl.a. beror på överstor materiell
konsumtion. Ett sätt att börja komma till rätta med problemen är att man
hjälper till att sänka drivsmedelsförbrukningen. Vi minskar då importen, vi
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
13
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
14
förbättrar bytesbalansen, och bäst av allt, vi kan förbättra miljön och minska
utsläppen och alla dess skadeverkningar.
Hur skulle det vara om regeringen funderade över:
- att ge möjligheter till en rimlig regional beskattning av drivmedel,
- att införa en kollektivtrafikavgift för verksamheten räknat på antalet an-
ställda, eftersom arbetsplatser driver upp resandet och trafikvolymen
kraftigt och därmed investeringsbehoven,
- att införa en gatuutrymmesavgift för dem som har registrerade bilar. Om
avgiften blir tillräckligt hög kan den berättiga till fri parkering där parke-
ring är tillåten och till ett månadskort för resor med kollektivtrafiken.
- att avskaffa de privata förmånerna med företagsbilar, dvs att avskaffa av-
dragsrätten för företagen för körning som inte är direkt hänförlig till verk-
samheten,
- att avstå från att ta ut moms på kollektivtrafiken till lands och till sjöss, så
att fler människor åker på ett miljövänligt sätt,
- att medverka till att nya trafikleder inte byggs, då de drar till sig mer väg-
trafik,
- att medverka till att sänka fordonshastigheterna för att minska trafik-
olyckor, minska buller, utsläpp osv.,
- att skattemässigt verkligen premiera små fordon som drar litet bränsle,
- att aktivt medverka till att fordon i stadstrafik körs på biobränslen eller el,
förutsatt att såväl biobränslena som elen tas fram på ett ekologiskt rimligt
sätt?
Anf. 13 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Carl Frick hade en rad förslag. Det var i stort sett en upprep-
ning och en uppräkning av förslagen i storstadstrafikkommitténs betän-
kande. Det betänkandet har remissbehandlats och utgör ju ett av underlagen
i det arbete som pågår med en miljöpolitisk proposition. När vi är färdiga
med det arbetet får vi återkomma och redovisa vilka förslag som vi bedömer
vara rimliga och möjliga att genomföra.
Carl Frick anförde kända argument, som att förstärka och bygga ut kollek-
tivtrafiken. Han sade att det behövs mycket pengar för det ändamålet, och
det är ju väl känt. Det är också väl känt att det saknas pengar i den statliga
budgeten för nya ändamål. Det vore intressant att höra om Carl Frick ville
medverka till att stärka inkomstsidan för att klara de ökade utgifterna. Att
minska skatteintäkterna genom att ta bort moms rent generellt på kollektiv-
trafiken medverkar inte till att öka medelstillgången för att bygga ut kollek-
tivtrafiken.
Sedan talade Carl Frick om att införa en regional beskattning av drivmedel
för bilismen. Det har varit en ganska intensiv diskussion om beskattningen
av bensin under den senaste tiden. Jag hörde inte att miljöpartiet i den dis-
kussionen krävde höjningar av bensinskatten. Däremot var det många i de-
batten som krävde sänkningar av bensinskatten. Även om man kan ha för-
ståelse för det kravet, är det otvetydigt så att det skulle minska våra möjlig-
heter att agera till förmån för kollektivtrafiken.
Jag tror inte heller på den praktiska möjligheten att införa en regional be-
skattning av drivmedel. I synnerhet tror jag att det vore en utomordentligt
olämplig metod i storstadsregioner, med de avgränsningsproblem som skulle
uppkomma där Därmed har jag besvarat en av de frågor som berörs i stor-
stadstrafikkommittén.
Låt mig konstatera att utvecklingen när det gäller bensinpriser verkligen
har inneburit att man nu kan se en dämpning av biltrafiken - på gott och ont.
För naturligtvis är minskad trafik av godo ur miljösynpunkt, men trafiken i
allmänhet fyller ju också en viktig funktion i samhället för människors rörel-
sefrihet, valfriheten att resa och att ta sig till jobbet och för produkter som
skall transporteras.
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att förslag om områdesav-
gifter inte kommer att läggas fram men att vi arbetar vidare för att hitta insat-
ser för att förbättra trafikmiljön. I det arbetet är det, som jag sade i mitt
första anförande, väldigt viktigt vad vi gör internationellt. Jag skulle be-
trakta det som en av de allra viktigaste uppgifterna. Jag kan försäkra Carl
Frick att vi på det området arbetar med stor kraft.
Anf. 14 CARL FRICK (mp):
Herr tamlan! I trafikdebatterna får man kanske finna sig i att upprepa en
del kända argument beträffande de skador och bekymmer som storstadstra-
fiken och massbilismen faktiskt innebär för människor, natur och våra konst-
föremål. Då måste en av de viktigaste åtgärderna vara att försöka hitta vägar
att minska massbilismen och hjälpa människor till alternativ, nämligen spår-
bunden kollektivtrafik. Vi har i våra budgetalternativ, som vi presenterat två
gånger i riksdagen, klart och tydligt visat vår vilja att finansiera investeringar
på spårbunden kollektivtrafik. Det finns att läsa i våra motioner, så jag behö-
ver inte upprepa det.
Vi har inte argumenterat för att vi skall sänka bensinskatten. Däremot har
vi sagt att det för glesbygdsbor kan finnas anledning att se över avdragsbe-
stämmelserna för att underlätta för människor i glesbygden att åka till och
från sitt arbete. Men att införa regionala drivmedelskatter kan vara ett sätt
att faktiskt försöka att bidraga till att lösa de akuta problem som finns i stor-
stadsområdena. De är väl kända i Stockholmsområdet och i Göteborgsområ-
det. Det finns en mängd utredningar som visar att bilismen långt ifrån bär de
kostnader som den skapar i samhället.
Det är inget tvivel om att trafik är viktig, människor har ju behov att
komma till och från sitt arbete. Men det är viktigare att försöka hjälpa män-
niskor att ta sig till och från arbetet, att sköta distributionen, osv., på ett sätt
som tillfogar samhället, människorna och naturen så få skador som möjligt.
Detta måste vara en bärande målsättning. Det är ett arbete som vi verkligen
ställer upp för, och det är en av huvudpunkterna i många av våra program
att medverka till sådant. Därför är det viktigt att man från regeringshåll
verkligen driver dessa frågor med kraft. Jag får inte den känslan när jag läser
kommunikationsministerns svar. Det verkar mycket svalt, men det är allvar-
liga frågor.
Det är med stort intresse som jag ser fram mot den miljöpolitiska proposi-
tionen. Jag får dock säga: Än så länge har jag inte stora förhoppningar. Jag
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
15
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
16
hoppas i så fall att mina förhoppningar skall komma på skam - det kan ju
vara trevligt någon gång.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 15 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag får meddela att interpellation 37 av Gunnar Björk om
en bro mellan Sundet och Hasselön ej kan besvaras inom den föreskrivna
tiden på grund av interpellantens hinder att ta emot svaret. Jag har kommit
överens med Gunnar Björk om att besvara interpellationen den 23 novem-
ber 1990.
Anf. 16 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om jag är medveten
om brister i socialtjänstlagen och om förslag kommer att läggas fram av-
seende förändringar i densamma.
Sten Anderssons fråga är föranledd av den massmediala uppmärksamhe-
ten kring en intern granskning som gjorts i Malmö av vissa socialbidragsären-
den.
Kommunen själv gör nu en grundlig genomgång av samtliga uppmärksam-
made ärenden. Kommunen har dessutom själv begärt länsstyrelsens inspek-
tion. Jag har därför inte för avsikt att kommentera detta.
Sten Andersson vill ge sken av att ekonomiskt bistånd betalas ut till perso-
ner som kan, men inte vill, arbeta.
Sten Andersson vet lika väl som jag att den som kan arbeta måste stå till
arbetsmarknadens förfogande för att kunna få socialbidrag. På den punkten
råder det ingen tvekan.
Socialtjänstlagen är ett uttryck för samhällets solidaritet med människor
som av olika skäl inte klarar sin ekonomiska försörjning eller är i behov av
annat bistånd. Jag är helt övertygad om att den helt överväldigande delen
av människor som får bistånd lever i en sådan situation att biståndet är fullt
berättigat. Undantagsvis förekommer att människor lämnar bedrägliga upp-
gifter och på så sätt kan lura sig till bistånd. Ett sådant beteende är olagligt
och skall självfallet beivras i vanlig ordning. Men jag upprepar att detta är
undantag. Jag vill med skärpa ta avstånd från Sten Anderssons svepande på-
stående att socialtjänstlagen används av personer som inte besitter moral
och sanningsenlighet.
Från helt andra utgångspunkter än Sten Anderssons har framförts att det
finns behov av preciseringar i socialtjänstlagen. Handikapputredningen har
lagt fram ett delbetänkande om överklagningsrätt och ekonomisk behovs-
prövning inom socialtjänsten. Betänkandet har i vanlig ordning remissbe-
handlats, och remisstiden har gått ut i dagarna.
Jag vill avvakta en sammanställning av remissvaren på detta betänkande,
men jag kan mycket väl tänka mig att det finns behov av en ytterligare över-
syn av lagen med uppgiften att undersöka behovet av preciseringar.
Anf. 17 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det är rätt, som statsrådet
säger, att min fråga baserar sig på olika undersökningar i Malmö, där man
har kommit fram till att det förekommer slapphet och slöhet när det gäller
socialbidragsutbetalningarna. Det irriterar många malmöbor. Om det inte
irriterar statsrådet är för mig ointressant, men det irriterar många malmöbor,
fullständigt berättigat, att man har kunnat handha deras skattepengar på det
vis som har skett. Jag kan förstå det ensamstående sjukvårdsbiträdet och
butikskassörskan som tidigt på morgonen måste åka och lämna sina barn på
dagis och arbeta åtta timmar för en lön i stort sett motsvarande den summa
som hon i dag erhåller i socialbidrag, trots att hon inte gör någonting.
Jag understryker det jag har sagt i min interpellation att den som vill men
inte får arbeta, på grund av sjukdom, brist på arbete, skall ha en relativt
hygglig standard. Men då det gäller den som kan arbeta men inte vill göra
det borde lagstiftningen skärpas. Det är väsentligt.
År 1986 strejkade socialsekreterarna i Malmö. Då fick politikerna gå in,
kontrollera och betala ut socialbidragen. Då fann man att det hade betalats
ut mycket mer pengar än enligt gällande normer, de normer som man kanske
kritiserar i dag men som i princip skall täcka hur mycket som helst. I många
fall hade man alltså betalat ut mer pengar än enligt normerna. Då begärde
tre moderater - Lena Janbring, Margit Gennser och Carl-Axel Roslund -
olika former av kontroll. Det visade skrämmande resultat. I en distrikts-
nämnd begärde man en kontroll av vart 30:e fall. 33 fall kontrollerades, och
samtliga 33 hade fått större ersättning än enligt normerna.
Efter det här skrek socialarbetare och även socialdemokrater i kör att de
aktuella rapporterna var felaktiga. Ofta gjorde man det innan man ens hade
sett rapporterna, egendomligt nog.
Statsrådet säger att kommunen har satt i gång en internrevision och att
man har begärt att länsstyrelsen skall kontrollera uppgifterna i fråga. Men vi
moderater har begärt att statsrevisionen skall göra en kontroll. Där kan man
mycket mera om förhållandena i Malmö. Men socialdemokraterna har sagt
nej. Jag misstänker, herr talman, att det här blir på precis samma sätt som i
en annan fråga som vi har kunnat följa i Sverige under årens lopp. I fråga
om Bofors skulle man ju tvätta byken enligt min namne, utrikesminister Sten
Andersson. Jag tror alltså att det blir samma tvätt här. Det kommer att bli
en meningslös kontroll som slutar i noll och ingenting.
Jag har frågat om statsrådet är villig att medverka till en ändring av lag-
stiftningen, så att det inte går att driva med de människor som jobbar varje
dag och som betalar skatt. Dels finns det ju en slapphet bland dem som beta-
lar ut pengarna, dels förekommer det fusk bland många av dem som får bi-
drag. Detta vet alla utom, tydligen, statsrådet Lindqvist.
Jag skall inte trötta statsrådet med att ta upp olika fall som det har stått
om i tidningarna och som är många till antalet och synnerligen svårförklar-
liga. Men det har t.ex. hänt att man har skickat bidrag varje vecka till perso-
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
2 Riksdagens protokoll 1990191:12
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
ner som har befunnit sig i Indien eller Rumänien. Hur kan det förklaras? En
dansk kom över till Malmö, för att ta ett annat exempel, och stannade ett
halvår. Han fick bidrag. Men jag tycker att han i stället skulle ha fått en retur-
biljett till Danmark. Han hade inga ambitioner att arbeta. Gå ut på en bygg-
arbetsplats i Malmö och förklara hur det ligger till, statsrådet! Det lär bli en
mycket svår uppgift.
När det sedan gäller socialtjänstlagstiftningen så har det ju hänt att nämn-
den har sagt att det, med hänvisning till ett grovt felaktigt handlande, inte
går att betala ut några pengar. I ett fall var det en klient som hade tappat en
summa om 4 000 kr. och som därför behövde mera pengar. Då sade alltså
nämnden nej. Personen i fråga överklagade då till länsrätten, som gav klien-
ten rätt med följande motivering. Eftersom den här personen har tappat
pengar tidigare, måste det vara rätt även den här gången, så han skall ha sina
pengar.
Men vilken truckförare t.ex. på en arbetsplats i Malmö kan komma till sin
arbetsgivare och säga att han dagen innan tappat halva lönen och att han
därför vill ha hälften av lönen av sin arbetsgivare? Det fordras någon rim och
reson om det skall gå att ha förståelse för ett sådant här system. Jag förstår
att många människor är irriterade.
Men, herr talman, morgonen gryr och den ser solig och varm ut. Enligt
uppgifter som jag har inhämtat kommer nämligen även ledande socialdemo-
krater inom Kommunförbundet att begära en skärpning av gällande lagstift-
ning. I den här frågan, liksom i många andra frågor, kommer vi under den
närmaste tiden att få se att socialdemokraterna tvingas acceptera moderater-
nas politik och förslag.
Anf. 18 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Jag kommer även fortsättningsvis i debatten med Sten An-
dersson i Malmö att avhålla mig från att kommentera de aktuella fallen i
Malmö. Jag utgår från att Sten Andersson menar att länsstyrelsens inspek-
tion är en inspektion som sker från neutrala utgångspunkter. Statliga länssty-
relsen har ju samma ställning i det fallet som riksrevisonsverket. Jag antar
att det var det som Sten Andersson avsåg när han talade om att moderaterna
hade begärt en inspektion. Det är naturligtvis resultaten av den inspektionen
som blir vägledande för hur man skall bedöma det som har hänt i Malmö.
Innan de resultaten föreligger kan jag för min del inte diskutera dessa saker.
Återigen vänder jag mig dock mot den svartmålning och det misstänklig-
görande som ligger bakom allt det som Sten Andersson säger när han skild-
rar socialtjänstlagen och socialarbetarnas arbete med att ge människor den
yttersta hjälpen, som ju socialbidraget är till för.
Jag vidhåller att det arbetet, den hjälpen, i de allra flesta fall sker helt i
linje med de avsikter som regeringen och riksdagen haft beträffande social-
tjänstlagen. Där tror jag inte att Sten Andersson kommer att finna stöd nå-
gon annanstans med tanke på den mycket extrema ståndpunkt som han nu
intar. Jag skulle bli mycket förvånad om riksdagen, som en följd av det som
hänt i Malmö, skulle vara beredd att skärpa socialtjänstlagen i den riktning
som Sten Andersson vill, nämligen mot en generell försämring av möjlighe-
18
terna att få socialhjälp. Det framgår ju alldeles tydligt av det sätt på vilket
Sten Andersson skildrar problematiken.
Anf. 19 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Statsrådet vidhåller att det är korrekt att länsstyrelsen grans-
kar de här uppgifterna. Men samtliga borgerliga partier i Malmö ville att
statsrevisionen i Malmö skulle göra den här granskningen. Man ansåg att
denna var bättre lämpad att göra det än de människor som finns på länssty-
relsen. Från socialdemokratisk sida har man dock sagt nej. Då finns det alla
skäl i världen att misstänka att det partiet, som ju överallt är i gungning, inte
vill att dess ”fögderi” skall granskas.
Låt mig ta ett annat exempel som anknyter till Malmö. Under den borger-
liga tiden fanns det inom varje socialdistriktsnämnd en kontrollgrupp med
politiker som kunde gå in och granska ärenden. Men efter det att socialde-
mokraterna vann valet 1988 togs den möjligheten bort. Vad man i dag disku-
terar i nämnderna är kanske förlusten av en kaffekassa om 300 kr. samtidigt
som nämnderna dräneras på hundratusentals kronor om dagen. Totalt beta-
lar man nämligen ut 15 miljoner varje dag i socialhjälp i Malmö. Och kon-
trollmöjligheterna i det avseendet har alltså socialdemokraterna stoppat.
Men det är politikerna som har ansvaret för verksamheten. De får stå till
svars för vad som hänt en gång vart tredje år. I statsrådets parti i Malmö - vi
vet dock att det inte dröjer så länge tills det blir en ändring - får de som har
ansvaret inte ha någon insyn. Att ha den insynen är väl det minsta man kan
begära, men beträffande den möjligheten säger man nej i Malmö.
Statsrådet vidhåller att han har rätt. Jag har inte särskilt mycket pengar.
Men jag skulle kunna slå vad med statsrådet om att vi, när de här rappor-
terna väl föreligger, kommer att få se skrämmande interiörer. Det gäller t.ex.
socialsekreterare, som visat slapphet i arbetet. Men man har i dessa dagar
t.o.m. erkänt att det blivit fel då och då. När de här rapporterna började
diskuteras menade man dock att allting var korrekt handlat. Men nu när
marken börjar bränna under fotterna kan man tänka sig att tala om att något
fel vid något tillfälle begåtts.
Jag kan som exempel nämna att en familj, som hade bott på hotell i
Malmö, plötsligt fick bo på stadens dyraste hotell, Sheraton, för tusentals
kronor per dygn, trots att det fanns billigare alternativ. Jag gratulerar statsrå-
det om han lyckas försvara och förklara ett sådant handlande för malmö-
borna. Det blir en mycket svår uppgift.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 20 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig
1. om jag är beredd att medverka till att vård och omsorger undantas från
skattestoppet, och
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
19
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
20
2. om inte, vad jag tänker vidta för åtgärder för att kommuner och lands-
ting skall kunna bedriva sin verksamhet på ett humant och effektivt sätt.
Låt mig först erinra om att syftet med skattereformen är att långsiktigt
stärka landets ekonomi, vilket är av betydelse också för landets kommuner.
Det kommer att bli lönsammare för enskilda att arbeta och spara och dyrare
att låna. För att värna den sociala tryggheten är reformen finansierad. I re-
formen ingår höjningar av barnbidrag, bostadsbidrag och pensionstillskott.
Ett led i reformen är det kommunala skattestoppet.
Jag vill som svar på Gudrun Schymans första fråga säga att det inte är möj-
ligt att göra några undantag från detta skattestopp.
Kommunerna måste i detta läge prioritera sin verksamhet och pröva hur
resurserna bäst skall användas. Hur den enskilda kommunen väljer att prio-
ritera är givetvis kommunens sak att avgöra utifrån lokala förhållanden och
den ekonomiska situationen.
Jag anser att det är viktigt att företrädarna för kommuner och landsting
tar ansvar för de avvägningar som måste göras.
Jag vill som svar på Gudrun Schymans andra fråga erinra om att det såväl
inom barnomsorgen som inom äldreomsorgen sker en betydande utbyggnad
i kommunerna. Enligt preliminära beräkningar kommer ca 30 000 nya plat-
ser inom barnomsorgen att komma till stånd under 1990. När det gäller äld-
re- och handikappomsorgen har regeringen nyligen lagt fram förslag om en
omfattande reform beträffande ansvaret för service och vård till äldre och
handikappade. Förslaget innebär att primärkommunerna ges ett samlat an-
svar för äldre- och handikappomsorgen. Det ger ökade möjligheter att
bättre än i dag hushålla med resurserna och att ge de äldre och handikappade
en bättre vård och service. Reformen innebär att staten under fem år tillskju-
ter 5,5 nya miljarder till äldreomsorgen. Pengarna skall bl.a. användas till
utbildning av personal, utbyggnad av boendealternativ samt stöd till byg-
gande av gruppbostäder för åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda.
Inom individ- och familjeomsorgen pågår ett förändringsarbete bl.a. när
det gäller utsatta barn och ungdomar, narkotikafrågorna och socialbyråernas
arbetssätt.
Anf. 21 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Bengt Lindqvist för svaret på
min interpellation. Men på knappast någon punkt är vi överens.
Som en liten kuriositet vill jag påpeka följande. När det gäller interpella-
tionssvaret står det i rubriken att jag har frågat om kommunernas ekonomi
och om den sociala omvårdnaden. Men i min interpellation har jag ställt frå-
gor om kommunernas ekonomi och om den sociala nedrustningen. Möjligen
är det fråga om en freudiansk felskrivning från den persons sida som har skri-
vit svaret.
Jag hävdar alldeles bestämt att det pågår en social nedrustning. Men det
är möjligt att Bengt Lindqvist menar att det pågår en social omvårdnad. Vi
får väl återkomma till den saken.
I övrigt tycker jag att interpellationssvaret säger just ingenting. Det ges en
mycket allmän beskrivning av syftet med skattereformen. Det handlar då om
att långsiktigt stärka landets ekonomi. Vidare handlar det om att det skall
bli mer lönsamt för enskilda att arbeta och att spara. Men det nämns ingen-
ting om för vilka enskilda som det kommer att bli mera lönsamt att arbeta
och att spara.
Vi har sett att effekterna av skattereformen, och alla de höjningar av taxor
och avgifter samt momsbreddning som den kommer att föra med sig för en
rad människor, inte innebär att det blir lönsammare att arbeta, framför allt
inte för lågavlönade och mellanlönegrupper, framför allt inte för småbarns-
föräldrar i de lågavlönade grupperna. De kan faktiskt inte arbeta mer, för de
arbetar redan heltid. Någon kanske är en ensamstående mamma, som arbe-
tar 75 % och varken hinner eller orkar arbeta mer. Detta är verkligen en
sanning med modifikation, tycker jag. Bengt Lindqvist säger att det ingår
höjningar av barnbidrag, bostadsbidrag och pensionstillskott. Men jag me-
nar att det led i reformen som det kommunala skattestoppet utgör också re-
sulterar i höjda avgifter. Visserligen täcks en del med höjda bidrag, men
långtifrån allt.
Det är inte möjligt att göra undantag från skattestoppet, säger Bengt Lind-
qvist. Men han talar inte om varför. Det skulle jag vilja veta. Varför är det
inte möjligt att göra undantag? Om inte det är möjligt, vilka andra vägar
finns det att gå?
Jag har läst i Kommunförbundets dokumentation över kommunernas eko-
nomi under 90-talet. Man har visat på att det finns ett underskott på 30 mil-
jarder. Det gäller kommunernas åtaganden, som skall förverkligas inför 90-
talet. Om man skulle spara 30 miljarder kronor i form av minskad verksam-
het, som är ett exempel på hur man kan göra och som används mycket ute
i kommunerna i dag, skulle det motsvara 16 % av den totala kommunala
konsumtionen år 2000. Det skulle kunna motsvaras av två tredjedelar av
bruttokostnaden för barnomsorgen eller bruttokostnaden för alla daghems-
platser och alla platser i familjedaghem för barn under sex år. Det skulle
också kunna motsvaras av bruttokostnaden för hela den nuvarande äldreom-
sorgsverksamheten i kommunerna eller av bruttokostnaden för hela kultur-
och fritidsverksamheten. Är det dessa verksamheter man skall dra ner på?
Man brukar också säga att det skall bli ökad effektivitet och ökad produk-
tivitet. Om man skall ersätta de här 30 miljarderna på detta sätt, motsvarar
det t.ex. att barngrupperna på daghemmen ökas med tre barn, utan att mer
personal anställs, utan att mer mat köps in eller att större lokalytor per grupp
används. Det motsvarar att skolklasserna ökar med fem barn per klass, utan
någon ökning av antalet skolböcker, av mat, lärare eller lokaler. Det motsva-
rar att alla som i dag har hemhjälp får två timmar mindre per vecka.
Avgiftsfinansiering skulle vara ett annat sätt för kommunerna att lösa
detta problem, vilket också försöks på sina håll. Om man skulle ersätta hela
underskottet med avgiftsfinansiering, innebär det att daghemsavgifterna
ökar tre gånger i fasta priser, att avgifterna inom äldreomsorgen fyrfaldigas
i fasta priser, att all kultur- och fritidsverksamhet avgiftsfinansieras. Detta
har Kommunförbundet räknat ut med anledning av diskussionerna om vilka
alternativ kommunerna har i dag, när de inte får höja skatten.
Detta blir ett dilemma för kommunerna, anser jag. Å ena sidan säger sta-
ten: Ni skall göra mer. Å andra sidan är det kommunerna som genom priori-
tering skall tala om vad de skall göra mindre. Detta kommer att gå på kolli-
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
21
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
22
sionskurs inom den sociala sektorn, framför allt inom de områden som be-
gränsas av socialtjänstlagen.
Vi har haft en debatt tidigare Bengt Lindqvist och jag om vad som händer
på socialbyråerna i dag. Det är detta jag har tagit upp i min interpellation
såsom mycket alarmerande. Vi ser de svårigheter man har i dag att kunna
arbeta förebyggande, uppsökande och att kunna hantera den typ av svåra
ärenden som t.ex. barnmisshandel och incestärenden utgör. Den här typen
av problem ökar. Vi har under sommaren sett drastiska exempel på konse-
kvenserna av att man inte har pengar till detta.
Detta berör Bengt Lindqvist med tre rader. Han säger att det pågår ett
utvecklingsarbete. Jag vill påstå att det pågår ett nedrustningsarbete. På den
konferens som både Bengt Lindqvist och jag var på i fredags, A-lagstribuna-
len, fick vi höra en del av människor som har om inte arbetat så ändå varit
delaktiga i de kommunala nedskärningarna de senaste 20 åren. Jag har job-
bat som socialsekreterare i 20 år. De har varit uteliggare och A-lagsgubbar i
20 år. Vi var mycket överens om, Bengt Lindqvist, att det inte är social om-
vårdnad som pågår i dag. Det är social nedrustning för de sämst ställda grup-
perna.
Om vi inte kan undanta dessa verksamheter från det kommunala skatte-
stoppet, vill jag höra vad regeringen tänker göra för att ansvara för att den
lagstadgade välfärdspolitiken faktiskt är möjlig att utföra ute i kommunerna.
Anf. 22 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Politikens viktigaste uppgift i alla lägen är att prioritera, att
se till helheten och att göra de avvägningar som man finner riktiga och lämp-
liga utifrån varje situation, med utgångspunkt i de värderingar vi har som
politiker och politiska partier. Ingen av oss kommer ifrån de avvägningar
som måste göras i varje situation.
När jag lyssnar till Gudrun Schyman uppfattar jag det som om Sveriges
nuvarande ekonomiska situation över huvud taget inte existerar för henne,
som om vi hade en sjö att ösa ur och bara kunde skyffla in pengarna i kom-
munerna. Så är inte fallet. Det är precis tvärtom. Sverige har inte varit i en
sådan utsatt situation på mycket länge som den vi är i precis nu. Den avgö-
rande frågan är hur vi skall kunna få tillbaka den tillväxt som vi måste ha om
vi inte skall tvingas att driva politik enbart med omprioriteringar, vilket är
fallet i det läge vi befinner oss i just nu.
Jag vill också erinra om att när skattestoppet utformades var det utifrån
utgångspunkten att kommuner och landsting skulle kunna växa med 1 vo-
lymprocent. Det var de förutsättningar som då skapades. Sedan dess har till-
växten avtagit väsentligt mer än de prognoser som gjordes upp i det samman-
hanget. Därför är jag övertygad om att situationen är betydligt allvarligare
för kommuner och landsting, precis som för staten, av det skälet att det inte
tillkommer några pengar. Tillväxten har praktiskt taget stannat upp helt och
hållet. Därför är inte huvudfrågan varifrån vi skall ta pengarna för att kunna
fortsätta att bygga ut kommuner och landsting i dessa viktiga avseenden,
utan den är hur vi skall rädda det vi har och hur vi skall få tillbaka en ekono-
misk tillväxt, som ger oss det handlingsutrymme som vi allesammans vill ha
för att lösa svåra sociala problem framöver. Jag ser fram emot diskussionen
kring de åtgärder som vi måste ta till för att vända ekonomin på rätt köl igen
och vänsterpartiets deltagande i den diskussionen. Ingen av oss kan trolla
fram dessa resurser. Vi måste ta in dagens realiteter i sammanhanget.
Får jag, herr talman, erinra om att mitt uppe i denna svåra situation fort-
sätter utbyggnaden av barnomsorgen, och resurserna inom hemtjänsten
fortsätter att växa. Det är inte tillräckligt. Det finns fortfarande stora behov
som inte är tillgodosedda, men det är alldeles fel att påstå att utvecklingen
går baklänges. Resurserna växer, Gudrun Schyman. Mot den bakgrund som
ekonomin ger kommunerna tycker jag att de faktiskt gör ett bra jobb. 30 000
platser inom barnomsorgen är det mesta som kommunerna någonsin har
byggt ut. Visar sig den siffran riktig i de definitiva beräkningarna, tycker jag
att kommunsektorn har gjort en verklig prestation.
Jag menar också att det finns svåra problem inom denna sektor, t. ex. de
otillfredsställa behov vi har inom äldreområdet. Där har jag pekat på de
möjligheter som den reform ger, som regeringen har lagt på riksdagens bord.
Men också inom individ- och familjeområdet, för utsatta barn och ungdo-
mar, måste vi göra mer. Det innebär att vi måste använda de resurser vi har
inom området bättre, men vi måste också genom omprioriteringar tillföra
resurser för att ge utsatta barn och ungdomar ett bättre skydd än de har i
dag.
Anf. 23 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag är mycket medveten om att vi är inne i en väldigt svår
prioriteringsdiskussion. Det håller jag med Bengt Lindqvist om. Men jag
ställde frågan: Vem skall göra prioriteringarna? Var skall debatten föras? Jag
menar att den politik som regeringen konsekvent har bedrivit under hela 80-
talet, genom att dra in statsbidrag, genom att på olika sätt begränsa kommu-
nernas möjligheter att finansiera sina verksamheter, har gett oss den situa-
tion som vi står i i dag, att kommunernas ekonomi är ganska dålig. De har
kunnat klara detta genom att hålla nere lönerna inom den offentliga sektorn
under 80-talet. De har kunnat klara det genom att sälja ut fastigheter och
verksamheter. De har tagit av de reserver de har haft. I dag är det ganska
barskrapat ute i kommunerna.
Samtidigt bedriver regeringen en politik som innebär att man lägger mer
och mer ansvar på kommunerna, vilket innebär att de måste ha pengar till
denna verksamhet. Men samtidigt som man lägger på kommunerna mera
ansvar begränsas kommunernas möjligheter att finansiera verksamheten.
Det innebär att staten bestämmer att kommunerna skall göra mer och att
kommunerna själva får avgöra på vilka områden de skall göra mindre. Jag
är inte säker på att de grupper som Bengt Lindqvist och jag värnar om - de
svaga i samhället, de som är mest beroende av vår välfärdspolitik och av sta-
tens stöd i form av socialförsäkringar och en aktiv familjepolitik - är de som
får del av pengarna när kommunerna gör sina prioriteringar. Det blir en
mycket märklig situation.
Jag tror att Bengt Lindqvist är medveten om att man på socialbyråerna
använder mycket av tiden åt att räkna pengar och göra upp budgetar. Man
tar fram budgetunderlag, fattar budgetbeslut och gör budgetuppföljningar.
Snart sagt varenda tjänsteman håller på med siffror i stället för att bedriva
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
23
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
24
en verksamhet. Detta sker av tvång och nödvändighet, eftersom de lokala
politikerna har ålagt dem dessa uppgifter.
De grupper som jag här talar för får mindre bidrag, och de blir tvungna
att överklaga i högre instans för att få de bidrag som de har rätt till och det
stöd som de är lagligen berättigade till. Vi kommer in i en process där bara
de starkaste kan göra sig hörda och få sina behov tillgodosedda.
Jag tror att Bengt Lindqvist är mycket medveten om den här utvecklingen.
Vi såg ett konkret bevis på den utvecklingen på det seminarium som vi båda
deltog i. Bengt Lindqvist utlovade där att vi skulle göra någonting för att
uteliggarna skall få någonstans att sova om nätterna. På vilket sätt skall det
ske? undrar jag. På vilket sätt skall man tillföra dessa svaga grupper pengar?
På vilket sätt skall de kompenseras för de ökade avgifterna och för de mins-
kade löner som det i praktiken är fråga om. Detta måste vara en uppgift för
regeringen, som har ansvaret för skattepolitiken. Dessa uppgifter kan kom-
munerna inte ta sig an, för då hamnar vi snett.
Anf. 24 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Gudrun Schyman och jag är överens om en sak, nämligen
att man i dag inte kan lägga på kommunerna fler uppgifter utan att kommu-
nerna samtidigt får de ekonomiska förutsättningarna härför. Genom rege-
ringens förslag på äldreområdet överför vi till kommunerna de resurser som
det nya åtagandet kräver. Dessutom tillskjuter vi pengar för att förändringen
skall kunna ske så smidigt som möjligt och för att det nya arbetssättet skall
få en bra start.
Det nya arbetssättet innebär att en huvudman förfogar över resurserna på
ett mer samlat sätt. Jag är övertygad om att detta blir ett exempel på hur
man kan använda resurserna så att man får ut mer av dem. Det är detta som
är det spännande med den reformen.
På samma sätt arbetar vi för att skapa förutsättningar för förändringar i
den kommunala verksamheten som ger mer reformer för pengarna - om ut-
trycket tillåts.
Vi har så frågan om de allra mest utsatta - uteliggarna, som Gudrun Schy-
man och jag träffade vid en mycket spännande konferens. Jag är den första
att erkänna att jag är bekymrad över den utveckling som 80-talet har medfört
på det området. Vi kan se hur trycket inom sådan kommunal verksamhet
som har ett starkt stöd från en bred allmänhet - barnomsorgen och kanske
framför allt äldreomsorgen - har tvingat kommunerna att använda huvudde-
len av sina resurser på dessa områden. De allra svagaste grupperna - de är
inte stora men de är illa ute - kommer därför i dag i kläm. Det är viktigt att
vi får en öppen och ärlig debatt om dessa gruppers situation. Jag tror för min
del inte att det här handlar om några stora resurser utan mer om vilka insat-
ser vi gör för att nå fram till dessa grupper och kunna ge dem den rehabilite-
ring och det skydd som de har rätt att ställa anspråk på.
Det socialbyråprojekt som socialstyrelsen nu har rapporterat till socialde-
partementet innehåller många intressanta och spännande uppslag till ett an-
nat arbetssätt. Det handlar framför allt om frågan huruvida våra socialbyråer
arbetar med de mest väsentliga sakerna och på det mest effektiva sättet. Jag
tror att socialarbetarna själva gärna vill delta i ett utvecklingsarbete som rik-
tar uppmärksamheten på de väsentliga problemen. Till dessa hör naturligtvis
det som vi just nu diskuterar.
Anf. 25 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Att man som man gör i dag lägger fler uppgifter på kommu-
nerna ställer vi oss väldigt kritiska till i dagens läge med finansiella kriser
inom både kommuner och landsting. Vi återkommer med synpunkter på den
frågan i våra motioner med anledning av propositionen om äldreomsorgen.
Vi är inte överens med regeringen om att det bästa sättet att i dag utnyttja
pengarna på är att genomföra en stor omorganisation. Vi anser att pengarna
i stället bör läggas på verksamheten. Problemen inom vård- och omsorgssek-
torn är inte organisatoriska. Det handlar inte om huvudmannaskapet utan
om pengar och inte minst om personalpolitiken. Det handlar om hur vi ge-
nom ordentliga löner kan se till att vi får personal till dessa verksamheter.
Det är ett jättelikt problem, eftersom lönerna släpar efter. När personalen
nu begär rimliga löner, får man till svar att verksamheterna i så fall får läggas
ned. Detta är en mycket stor konflikt.
Jag tycker också att det vore bra om Bengt Lindqvist började tala om den
offentliga sektorn, t.ex. om barnomsorgen och äldreomsorgen, som produk-
tiva verksamheter och inte som improduktiva. Det handlar inte om impro-
duktiva investeringar utan om investeringar som gör att satsningar inom in-
dustrin och näringslivet i övrigt blir möjliga. Har vi ingen barnomsorg, har
vi heller inga kvinnor som kan arbeta. Har vi ingen äldreomsorg, har vi inte
heller kvinnor som kan arbeta. Det är kvinnorna som blir hemma i dessa
lägen.
Vi behöver arbetskraft om vi skall kunna investera och få alla hjulen i
gång, något som man ju är så intresserad av. Detta hänger ihop, och man
kan inte tala om det ena som improduktiv verksamhet och om det andra som
en produktiv. Jag vänder mig mot ett sådant synsätt.
Jag tycker att det är bra att Bengt Lindqvist vill ha en öppen och ärlig de-
batt om dessa frågor, så att de svagaste och mest utsatta grupperna inte hal-
kar efter. Jag kan hålla med om att det kanske inte är fråga om så många
människor, men behandlingen av dessa grupper är representativ för hur vi
behandlar de svagaste i samhället. Detta är ett uttryck för de värderingar
som styr i samhället i dag. Att man under så lång tid har negligerat de mest
utsatta grupperna tyder på en värdeförskjutning i samhället. Man börjar dis-
kutera i termerna att folk faktiskt får skylla sig själva och att vi även inom
vård och omsorg måste investera i de personer som det är lönande att inve-
stera i. Därmed anser jag att man tagit över ett marknadsekonomiskt lön-
samhetstänkande på områden där detta faktiskt inte alls hör hemma. På
dessa områden skall det humanitära, jämlikheten och solidariteten vara väg-
ledande.
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
25
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
26
Till socialstyrelsens projekt får jag återkomma, eftersom min taletid nu är
slut.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 26 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Margo Ingvardsson har frågat mig vilka initiativ regeringen
kommer att ta för att stödja de föräldrar som inte får daghemsplats och om
vad regeringen kommer att göra åt kommunernas 18-månadersregel.
Beslutet om barnomsorgens utbyggnad fattades av riksdagen redan år
1985. Beslutet innebar att alla barn över ett och ett halvt år som så önskade
skulle beredas plats i daghem eller familjedaghem eller i annan form av för-
skoleverksamhet beroende på behov eller önskemål. I propositionen under-
ströks att denna åldersgräns inte innebar att kommunerna befriades från sitt
ansvar för omsorger för barn under 18 månaders ålder. Bakom detta beslut
stod även Margö Ingvardssons eget parti.
Regeringens avsikt är att bygga ut föräldraförsäkringen till 18 månader.
Senast kom detta till uttryck i den nyligen avgivna regeringsförklaringen, där
statsministern framhöll: ”Det är angeläget att fortsätta utbyggnaden av för-
äldraförsäkringen. När reformutrymme föreligger har denna reform högsta
prioritet.” Det är således inte riktigt att avdragen för fackföreningsavgiften
prioriteras framför föräldraförsäkringen.
Barnomsorgens utbyggnad fortsätter. Enligt en enkät som den av rege-
ringen tillsatta aktionsgruppen för barnomsorg genomfört under sommaren
förklarar tre fjärdedelar av Sveriges kommuner att de klarar eller är mycket
nära att klara utbyggnaden till full behovstäckning år 1991. En sammanställ-
ning som socialstyrelsen gjort av kommunernas preliminära statsbidragsan-
sökningar visar också att det mellan år 1989 och år 1990 har beretts plats
för ytterligare ca 30 000 barn inom heldagsomsorgen. Om dessa uppgifter
bekräftas också vid den slutliga sammanställningen är det ett nytt rekord för
utbyggnaden som visar att kommunerna gör allt för att uppnå det av riksda-
gen fastlagda utbyggnadsmålet. Vissa uppgifter från kommunerna tyder
också på att det under senare tid blivit lättare att rekrytera personal till den
kommunala barnomsorgen. Om denna tendens fortsätter skulle åtskilliga
platser tillkomma i redan existerande men stängda eller inte fullt utnyttjade
daghem.
Även om de olika alternativa daghemsformerna totalt sett svarar för en
begränsad del av barnomsorgen, har utbyggnaden av alternativa daghem va-
rit stor under senare år. Regeringen har nyligen föreslagit ytterligare ökade
möjligheter till utbyggnad av den alternativa barnomsorgen i propositionen
(1990/91:38) om statsbidrag till s.k. personalkooperativa daghem och fritids-
hem. En förhoppning är att detta förslag skall kunna medverka till att ut-
bildad personal stannar kvar i eller t.o.m. återkommer till barnomsorgen.
Möjligheter till en bra och utvecklande fortbildning är viktig för att perso-
nalen skall vara kvar i sitt yrke. Som bekant finns särskilda medel för perso-
nålens fortbildning avsatta inom statsbidragsramen. Svenska kommunför-
bundet har på socialdepartementets uppdrag genomfört en undersökning
om fortbildningsmedlens användning i kommunerna. På grundval av denna
kommer departementetet och förbundet att under vintern inleda en dialog
med samtliga kommuner om fortbildningens framtida inriktning och om dess
värde för en kvalitativt bra barnomsorg. Aktionsgruppen för barnomsorg
tillsattes i våras för att i nära samarbete med kommunerna inventera möjliga
åtgärder för att snabbt bygga ut och förbättra situationen i barnomsorgen.
Jag gör den bedömningen att aktionsgruppens existens i sig varit av bety-
delse för utbyggnaden av barnomsorgen. I sitt betänkande (SOU 1990:80)
Förskola för alla barn 1991 - hur blir det? lägger gruppen fram olika förslag
till åtgärder. Dessa förslag är nu föremål för prövning inom socialdeparte-
mentet.
Anf. 27 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation och pre-
cis som statsrådet skall jag också titta tillbaka på riksdagsbeslut.
Först har vi 1985 års beslut om en utbyggnad av barnomsorgen till 1991 att
omfatta alla barn över ett och ett halvt år. Det är klart att mitt parti och jag
stödde det beslutet, eftersom vi såg det som ett minimibeslut. Men vi utta-
lade också en oro för att detta beslut skulle kunna användas så att barnom-
sorgen blev stängd för barn under ett och ett halvt år. Eftersom det tydligt i
propositionen uttalades att beslutet inte fick användas på det sättet lät vi oss
dock nöja med det beslutet.
Det andra beslutet som gäller barnomsorgen är det beslut riksdagen fat-
tade 1989, ett principbeslut om en utbyggnad av föräldraförsäkringen i tre
etapper. Mitt parti inte bara stödde beslutet om en utbyggnad av föräldraför-
säkringen. Jag vill påstå att vi verkligen jagade på regeringen för att få till
stånd ett sådant beslut.
Den andra etappen i utbyggnaden skulle ha skett fr.o.m. den 1 juli i år och
den tredje etappen nästa år.
Så kom krisen i våras, den första krisen i den svenska ekonomin. Det var
då ett stort underskott i bytesbalansen och problem med överhettning på ar-
betsmarknaden, dvs. brist på arbetskraft. Man fruktade att detta skulle leda
till krav på höga löneökningar och en ökande inflation. Som ett motdrag sva-
rade regeringen med att dra tillbaka förslaget om en utbyggnad av föräldra-
försäkringen. Jag vet att Bengt Lindqvist motsatte sig detta. Jag skall inte
anklaga honom personligen, men jag anklagar regeringen för att den gjorde
en större eftergift åt folkpartiet än den var villig att göra åt föräldrarna.
Min interpellation är alltså en fråga: Vad gör vi nu i den situationen som
råder i dag? Kommunerna klarar inte utbyggnaden av barnomsorgen till
1991, och regeringen har misslyckats med att bygga ut föräldraförsäkringen.
Situationen i en del kommuner är alltså den att man inte bara har misslyck-
ats med att bygga ut barnomsorgen utan har fattat beslut som innebär att
barn under ett och ett halvt år över huvud taget inte kan komma i fråga för
en plats på dagis. Vad gör föräldrarna då i det här glappet mellan föräldraför-
säkringen och barnomsorgen? Jag får inget svar på den fråga som jag ställde
i min interpellation.
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
27
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
28
Bengt Lindqvist hänvisar till att regeringen har för avsikt att bygga ut för-
äldraförsäkringen, och det är givetvis väldigt bra. Men den intressanta frå-
gan är när den här utbyggnaden kommer att ske.
Han hänvisar vidare till att man skall ge statsbidrag till kooperativa dag-
hem, och det kan kanske vara bra. Jag måste säga att det här inte är alldeles
odiskutabelt. Det är svårt för de föräldrar som inte är starka nog att ställa
upp på den kooperativa daghemsformen.
Det enda konkreta kommer på slutet där Bengt Lindqvist hänvisar till att
det finns en aktiongrupp för en utbyggnad av barnomsorgen och att bara
dess existens skulle vara bra för barnomsorgens utbyggnad. Jag testade det
här svaret på en mig själv närstående nybliven mamma och sade: Duger det
här som svar till alla som är utan daghemsplats? Då sade den unga kvinnan
mycket rappt: Ja, tala om var aktionsgruppen finns och fråga från vilken dag
de kan ta hand om lilla Magdalena. Jag tror att många föräldrar skulle svara
på det sättet. Det finns fortfarande ingen lösning på vad man gör i detta
glapp.
Jag skulle vilja veta: Hur många kommuner är det som har tagit den här
18 månadersgränsen? Jag vet åtminstone två, den ena är Tyresö och den
andra är min egen kommun Sundbyberg, men enligt aktionsgruppens rap-
porter så finns det kommuner som har satt en högre åldersgräns än 18 måna-
der, och detta lär enligt uppgift inte vara ovanligt.
Min fråga kvarstår: Vad skall föräldrarna göra? Är det socialbidrag som
gäller?
Anf. 28 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Även jag skulle vilja pressa statsrådet Bengt Lindqvist litet
mera på hur man tänker om problemet barnomsorg för barn under 18 måna-
der. Det är alldeles riktigt, som statsrådet säger i sitt interpellationssvar, att
riksdagen 1985 i sitt beslut om utbyggnad av barnomsorgen sade att kommu-
nerna inte fråntogs sitt ansvar för barnomsorg för barn under 18 månader.
Men av det som vi har hört från socialdemokraterna därefter om barnom-
sorg, tycker jag att det framgår att regeringen inte har ambitioner att det
skall finnas tillgång till barnomsorg för barn under 18 månader.
När Maria Arnholm, i aktionsgruppen som Bengt Lindqvist talar om, för-
sökte få gehör för tanken att man måste arbeta för att det skall finnas barn-
omsorg för barn under 18 månader fick hon ingen respons alls från de social-
demokratiska ledamöterna. Det finns i hennes reservation en markering att
hon ensam slog vakt om möjligheten till barnomsorg för barn under 18 må-
nader.
Det finns inom socialdemokratin en lång tradition, från utopisocialismen
över Alva Myrdal, socialdemokratiska kvinnoförbundet och fram till dagens
socialdemokrater, att man har en föreställning om hur barndomen exakt
skall se ut. Jag tycker att den bild vi får från socialdemokraterna är att den
goda barndomen sönderfaller i två skarpskurna faser, först en fas upp till 18
månader då barnet skall vara hemma hos endera av sina föräldrar och sedan
en fas efter 18 månader då det skall gälla barnomsorg för alla barn. Jag har
mycket svårt för den här idéen att det skall finnas en så klart tudelad barn-
dom som skall passa alla barn.
För dagen tycker jag det är intressant att diskutera den första delen av den
tudelade goda barndomen.
Är det verkligen så, Bengt Lindqvist, att alla föräldrar skall vara hemma
till det barnet är 18 månader? Jag tror att en hel del mammor och pappor
vill ha barnomsorg långt innan barnet har passerat 18 månadersgränsen. Jag
menar att den möjligheten måste finnas. Därför är jag så besviken över att
socialdemokraterna tycks ha gett upp tanken att det skall finnas barnomsorg
för barn under 18 månader. Jag skulle vilja ha ett förtydligande på den här
punkten. Vilka ambitioner finns det? När ni diskuterar hur målet skall kunna
nås så verkar det hela tiden som om ni ser 18 månader som den lägre gränsen
för barnomsorg. Men riksdagens beslut innebar något helt annat, som vi har
hört.
Sedan vill jag gärna ge Bengt Lindqvist tillfälle att kommentera en fråga
som har varit uppe i debatten de senaste dagarna, och det är frågan om vart
barnomsorgens förlorade miljarder har tagit vägen.
Förra veckan hade vi en diskussion här i kammaren där jag bad Maj-Inger
Klingvall att förklara vart de 5 miljarder kronor har tagit vägen som rege-
ringen har tagit in under de senaste tre åren i barnomsorgsavgifter men inte
har betalat ut i statsbidrag till barnomsorg. Dessa 5 miljarder hade räckt till
tre års statsbidrag till barnomsorg för hela den nuvarande kön på 50 000
barn. Det vore intressant att få höra vad regeringen har gjort av dessa 5 mil-
jarder.
Anf. 29 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Jag välkomnar den här debatten om hur vi skall lösa frågorna
för barn under 18 månader när det gäller rätten till barnomsorg. Systemet
var ju tänkt så att föräldraförsäkringen skulle ge en trygghet under de första
18 månaderna, och från den artonde månaden och uppåt så skulle det finnas
en rätt för barnet till barnomsorg.
Samtidigt har vi gång på gång framhållit att det måste finnas flexibilitet i
det här systemet och så är ju också föräldraförsäkringen uppbyggd. Föräld-
rarna skall kunna använda den rörligt och efter den egna situationen. Det
måste betyda att i ett fullt utbyggt system skall man både kunna börja arbeta
tidigare och täcka en nedsatt arbetstid med föräldraförsäkringen och kunna
använda föräldraförsäkringen på heltid fram till den artonde månaden. Vi
har ännu inte nått fram till det avgörande ögonblicket då de här båda syste-
men är fullt utbyggda.
Jag skall ge ett erkännande till både Gudrun Schyman och Daniel Tarschys
och säga att det finns en oklarhet. I det ögonblick då vi lagstiftar, om vi nu
väljer den vägen att befästa föräldrars rätt till en plats i barnomsorgen, så
måste vi ta ställning till en tidpunkt och då kommer naturligtvis hela diskus-
sionen om hur rätten skall se ut, hur möjligheterna skall se ut och vilka för-
hållanden som skall finnas för att man skall få barnomsorg dessförinnan. Då
vill jag påminna om, vad jag tror att vi är överens om alla tre, att vi självfallet
har den sociala förturen som ger rätt till barnomsorg redan tidigare. Men
jag tror också att vi är överens om att detta inte räcker, utan att vi i denna
uppläggning måste ha möjligheter för de föräldrar som vill utnyttja föräldra-
försäkringens flexibilitet att också göra det. Samtidigt skall man veta vilka
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
30
anspråk man har rätt att ställa på samhället och när den egna rätten till barn-
omsorg faktiskt inträder.
Det finns alltså oklarheter, och min avsikt är att vi skall nå den fulla ut-
byggnaden när vi som jag hoppas snart får ekonomiskt utrymme. Dessa båda
resurser i barnfamiljernas situation är ännu inte fullt utbyggda, och det är
naturligtvis det största problemet i deras situation.
Men det finns oklarheter och vi måste återkomma, det vill jag gärna ha
sagt.
Anf. 30 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Ja, nog är det oklart alltid. Det kan vi nog vara överens om
och jag tycker t.o.m. att det finns en motsättning i det Bengt Lindqvist säger.
Han säger att det var tänkt att föräldraförsäkringen skulle räcka till 18 måna-
der och sedan skulle daghemmen ta vid från 18 månader. Men Bengt Lind-
qvist har ju nyligen sagt att det var aldrig tänkt så, utan man skulle kunna få
komma till daghem före 18-månadersgränsen.
Jag uppfattade att när vi tog beslutet om föräldrarförsäkringens utbygg-
nad, det här principbeslutet 1989, så kom det litet hastigt just därför att man
precis hade insett att kommunerna inte skulle klara daghemsutbyggnaden
till 1991. Därför var man tvungen att ha en lösning så att vi inte skulle gå från
en nödsituation till en direkt kris. Bengt Lindqvist lyckades inte förhindra
att den här krisen uppstod eftersom regeringen drog tillbaka förslaget om att
bygga ut föräldraförsäkringen.
Jag vill, även om jag vill vara försiktig med ord, påstå att det för många
småbarnsföräldrar nu är en ren katastrofsituation. Föräldrapenningen är slut
vid 15 månader. Ja, egentligen är den slut vid 12 månader, eftersom man
under de sista tre månaderna egentligen bara har garantibeloppet på 60 kr.,
och det kan man inte överleva på. Man får i denna situation i vissa kommu-
ner heller ingen daghemsplats, eftersom de har en 18-månadersgräns. Vad
gör man i denna situation som förälder? Det enda som finns att tillgå är so-
cialhjälp, och det är faktiskt många som har väldigt svårt för att tänka sig
den utvägen.
Jag måste därför upprepa min fråga. Det är regeringen som har försatt
föräldrarna i den här situationen, och nu måste regeringen tala om vad för-
äldrarna skall göra. Skall de ta socialhjälp? Eller skall vi här i riksdagen tala
om för kommunerna att det strider mot riksdagens beslut att införa en 18-
månadersgräns? Jag kan tänka mig den varianten, men jag vet samtidigt att
kommunerna skulle säga: Vad gör det om kommunerna bryter mot riksdags-
beslut när ni i riksdagen själva inte bryr er om era beslut? Ni har ju uppen-
barligen brutit mot principbeslutet att bygga ut föräldraförsäkringen så att
kommunerna på det sättet skulle klara av barnomsorgen.
Det är där vi står, Bengt Lindqvist. Tala nu om vad vi skall ge föräldrarna
för svar på deras frågor!
Anf. 31 DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Det är bra att Bengt Lindqvist vidgår att det finns en oklar-
het, men det hade varit bättre om han här hade skingrat denna oklarhet.
För vårt partis del finns det ingen som helst oklarhet. Vi menar att föräld-
rar själva skall kunna välja vid vilken ålder de vill övergå från att vårda bar-
nen i hemmet till att ge dem en plats i barnomsorgen. Den möjligheten måste
vara deras egen, de måste själva kunna bestämma om det skall ske vid 6, 9,
12 eller 18 månaders ålder eller vid någon senare tidpunkt. Detta är någon-
ting som inte kan regleras enhetligt för hela nationen på en gång.
Det system som vi nu håller på att bygga upp förutsätter däremot att alla
barn har en förälder hemma fram till 18 månaders ålder och att det sedan
finns plats i barnomsorgen. Detta är en styrning av föräldrarna och en be-
gränsning kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete som jag anser vara all-
varlig. Jag hoppas att vi på den punkten i framtiden kan få klargöranden och
inte bara erkännanden av att läget är oklart.
Slutligen, herr talman, vill jag ge Bengt Lindqvist ännu en chans att
komma tillbaka till frågan om de 5 miljarderna.
Anf. 32 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Det låter på Margö Ingvardsson som om regeringen med
kraft har vänt sig mot föräldrarna och försämrat deras situation när det gäller
tillgången på föräldraförsäkring och barnomsorg. Men det som har skett un-
der 8O-talet är en gigantisk utbyggnad av barnomsorgen och en utbyggnad
av föräldraförsäkringen med ytterligare tre månader.
Det är inte tillräckligt, det är vi de första att erkänna. Vi måste vidare, och
vi går också vidare. I år sätter kommunerna enligt de preliminära uppgif-
terna ett nytt rekord i fråga om utbygnaden av barnomsorgsplatser trots den
ekonomiska situation de befinner sig i. Mellan 1989 och 1990 får 30000 fler
barn än tidigare barnomsorgsplats. Vi har också sagt att, vi så snart vi har
det ekonomiska utrymmet, skall gå vidare med utbyggnaden av föräldraför-
säkringen.
Det är naturligtvis inte så att föräldrar har fått det sämre under den här
tiden, utan vi går framåt. Det är närmast fråga om ett framgångsproblem. Ju
närmare vi kommer målet, desto mer brännande blir naturligtvis den orätt-
visa som finns mellan dem som har tillgång till barnomsorg och dem som inte
har det. Det är därför som det är viktigt att bygga ut till full behovstäckning.
Herr talman! Daniel Tarschys skapar inte, med de systemförslag som folk-
partiet har lagt fram på senare tid, det idealtillstånd av fullständig valfrihet
för föräldrarna som han vill ge sken av. I själva verket skulle jag snarare vilja
beskriva det som ett kaos om man, efter det att föräldraförsäkringen har
upphört, upplöser stöden till den barnomsorg som finns och som är på väg
att bli en rättighet för alla barn och i stället börjar lösa upp de ekonomiska
resurserna för att stoppa pengarna i händerna på föräldrarna så att de själva
får lösa sitt barnomsorgsproblem. Jag tror aldrig att detta kan ge föräldrarna
det som vi alla är överens om att de skall ha, nämligen tillgång till barnom-
sorg.
Jag är, herr talman, litet förvånad över Daniel Tarschys fråga angående
den del av barnomsorgsavgiften som vi inte har använt inom barnomsorgen.
Det är ju på det sättet att alla avgifter för olika sociala nyttigheter bildar en
enhet. Skulle vi räkna plus och minus kan vi naturligtvis konstatera att dessa
avgifter står på ett mycket kraftigt minus. Det överskott som har funnits i
fråga om barnomsorgsavgiften motsvaras mer än väl av kraftiga underskott
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
31
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
32
på annat håll inom dessa försäkringsavgifter. Detta är skälet till att dessa
pengar inte har gått in i barnomsorgen.
Jag vill ändå påminna om att vi 1990 höjde statsbidraget med 900 milj.kr.
Detta skedde inte till följd av volymökningen, utan just i syfte att ge kommu-
nerna en bättre och kraftfullare ersättning.
Anf. 33 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Vi är inom vänsterpartiet villiga att hylla varenda under 80-
talet nytillkommen barndaghemsplats, eftersom utbyggnaden av barnom-
sorgen, som vi ser det, är den absolut viktigaste familjepolitiska åtgärden.
Vi tycker att det är oerhört bra om det nu har skapats 30 000 extra platser.
Vi kan emellertid inte bortse från det faktum att det fortfarande, beroende
på hur man räknar, står mellan 50 000 och 75 000 barn i kö. Om man använ-
der LOs beräkningssätt skulle det röra sig om en kö på ca 70 000 barn. I den
kön finns det många föräldrar som trodde på socialdemokratins enda stora
vallöfte, att bygga ut föräldraförsäkringen. De satte sådan tilltro till detta
löfte att de planerade sina liv efter den utbyggnaden.
Men sedan ansåg socialdemokraterna plötsligt att det var viktigare att för
framtiden garantera ett samarbete med folkpartiet. Man gick därför folkpar-
tiet till mötes och drog tillbaka förslaget om utbyggnaden av föräldraförsäk-
ringen. Och av den anledningen befinner sig nu föräldrarna i den situationen
att barnomsorgen inte är tillräckligt utbyggd och att de har gått miste om den
utlovade utbyggnaden av föräldraförsäkringen.
Mina frågor kvarstår därför: Vad skall vi säga till föräldrarna? Vad har
Bengt Lindqvist för råd att ge föräldrarna? Vad gör man i denna situation?
Vad skall vi säga till kommunerna? Skall vi tala om att de strider mot riks-
dagsbeslut om de inför åldersgränser på dagis? Och slutligen, Bengt Lind-
qvist: Borde inte regeringen tänka om? Föräldraförsäkringens utbyggnad
har ju faktiskt inte någonting att göra med den kris som råder inom den
svenska ekonomin i dag. Bygg ut föräldraförsäkringen enligt löftet, och in-
för, som vi också har sagt, en lagstiftning om full behovstäckning inom barn-
omsorgen! Detta är, som vi ser det, den enda möjligheten att lösa föräldrar-
nas problem.
Anf. 34 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Jag kan inte annat än att uttrycka min utomordentliga förvå-
ning över påståendet att utbyggnaden av föräldraförsäkringen inte har nå-
gonting att göra med krisen inom den svenska ekonomin. Varje ny månad i
föräldraförsäkringen kostar så där en halv miljard kronor. Det är väl ändå
ett ganska betydande belopp att skaka fram i den situation som nu råder, där
vi nästan inte har någon tillväxt alls.
Det första vi nu måste åstadkomma är självfallet en vändning i ekonomin
som gör att vi får tillväxten tillbaka. Vi har i detta sammanhang gett ett allde-
les kristallklart besked. För vår del står föräldraförsäkringen högst på dag-
ordningen. Vi vill genomföra utbyggnaden på det sätt vi har lovat. Men före
det går naturligtvis landets ekonomi, eftersom den är en förutsättning för
att all social trygghet och välfärd i det här landet.
När det gäller barn under 18 månader har vi socialdemokrater aldrig me-
nat, och inte heller satt i system, att man inte skulle få tillgång till barnom-
sorg för dessa. Tvärtom har partikongresserna både år 1987 och i år sagt att
det är nödvändigt att det finns en öppning också för barn under 18 månaders
ålder just därför att det måste finnas den flexibilitet för familjerna som vi
alla är överens om är nödvändig.
Den viktigaste uppgiften är att bygga bort köerna inom barnomsorgen.
Jag anser att kommunerna, när nu tre fjärdedelar förklarat att de klarar av
uppgiften och sätter nytt rekord i utbyggnadstakten, gör en ganska bra in-
sats. Det finns en del kommuner som inte satsar fullt ut. De borde vi öppet
diskutera med, och kritisera om det är nödvändigt. Barnomsorgen är en oer-
hört viktig insats för föräldrarna, för familjerna och för barnen. På den punk-
ten är vi helt överens. Men den viktigaste uppgiften är att bygga bort kön,
så att det finns tillgång till barnomsorg för alla barn vilkas föräldrar önskar
detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 35 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Ulla Tilländer har frågat mig om regeringen är beredd att
medge statsbidrag till barnomsorg i svenska kyrkans regi.
Jag besvarade en fråga av Gullan Lindblad i samma ämne så sent som den
9 oktober i år. Jag framhöll då att frågan nyligen behandlats av aktionsgrup-
pen för barnomsorg. Aktionsgruppen konstaterar i sitt betänkande (SOU
1990:80) Förskola för alla barn 1991 - hur blir det? bl.a. att, även om det
inte föreligger några formella hinder för att ge statsbidrag till en kyrklig kom-
mun, är det en principiell fråga huruvida statsbidrag bör lämnas till verksam-
het som motsvarar primärkommunernas verksamhet men som inte faller
inom ramen för socialtjänstlagens bestämmelser.
Aktionsgruppen pekar också på andra hinder och förordar därför ytterli-
gare utredning. Jag framhöll också i mitt svar att ett sådant ytterligare utred-
ningsarbete pågår inom regeringskansliet.
Jag har inget ytterligare att tillägga för dagen i detta ärende.
Anf. 36 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! Jag tackar Bengt Lindqvist för svaret på min interpellation.
Jag vet att denna fråga diskuterades nyligen här i kammaren. Att jag trots
detta ställer en interpellation beror på att jag inte fick vara med i debatten
eftersom det var en fråga och inte en interpellation. Dessutom anser jag att
svaret inte var tillfredsställande.
Den här frågan har diskuterats åtskilliga gånger när både Bengt Lindqvist
och jag har varit med i debatten, och det är lätt att konstatera att vi fortfa-
rande inte är helt ense. Man kan också göra den iakttagelsen att Bengt Lind-
qvist efter hand har närmat sig den uppfattning som jag och många med mig
länge har arbetat för, nämligen att flera alternativ inom barnomsorgen är ett
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
3 Riksdagens protokoll 1990/91:12
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
34
måste - för föräldrarna och barnen, vilka kan antas ha olika uppfattningar
om hur barnomsorgen skall vara utformad, för kommunerna som hittills har
haft svårt att svara upp mot kravet på fler platser inom barnomsorgen och
för statsmakten, här representerad av statsrådet. Dess bättre tycks insikten
om detta förhållande ha ökat efter hand. Men man kan känna otålighet när
man ser hur långsamt detta sker.
Det är mycket vatten som runnit under broarna till Helgeandsholmen,
medan motståndet mot alternativen långsamt har mjukats upp.Mycket dyr-
bar tid har också gått till spillo. Bilden av supertankern som är svår att styra
och svår att ändra kurs med inställer sig osökt. Men ibland krävs det snabba
tag för att det inte skall bli grundkänning. Är det inte just den sortens på-
tvingade och brådstörtade ingripanden som vi just nu i dagarna bevittnar?
Bakgrunden till den hastigt påtvingade beslutsamheten är långa perioder
av slow motion, för att inte säga stillestånd. Anpassningen till den verklighet
som ständigt ändrar sig är inte tillräcklig, och det finns hela tiden en efter-
släpning.
Socialdemokraterna har därför på senare tid tvingats till korrigeringar,
och de har till slut sagt ja till sådant som de tidigare hårdnackat har bekäm-
pat. Det framstår mer och mer som oförklarligt att regeringen inte utnyttjar
alla resurser i en situation där man tvingas ändra vallöften till målsättningar,
när det föds allt fler barn i vårt land och behovet av barnomsorg kommer att
öka i takt med att köerna växer. Det är i en sådan situation som en stor och
landsomfattande organisation som svenska kyrkan erbjuder sina tjänster.
Det har nyss bildats en Sveriges kyrkliga barnomsorgsförening. Den arbe-
tar för att informera om de möjligheter som redan finns att bilda föreningar
och kooperativ. Den vill sprida information bland föräldrar inom församling-
arna och i kommunerna om en verksamhet som egentligen alltid har legat i
linje med kyrkans centrala arbete. Jag är för min del övertygad om, att när
denna information når ut, och det kommer den snart att göra om inte alla
tecken slår fel, kommer också intresset från föräldrahåll att stiga kraftigt.
När jag är ute i dessa sammanhang försöker jag framhålla att den ansva-
rige ministern i grunden är positiv till en utveckling där svenska kyrkan får
göra den samhällsinsats som man på många håll vill. Jag stöder mig då på och
citerar vad Bengt Lindqvist har sagt här i riksdagen under tidigare debatter.
Den positiva inställningen från Bengt Lindqvists sida är dokumenterad.
Man kan säga att detta är A. Att underlätta för ett brett engagemang från
den svenska kyrkan är B. Har man sagt A borde man också säga B. Är Bengt
Lindqvist beredd att se till att den arbetsgrupp som Bengt Lindqvist hänvisar
till arbetar snabbt och att uppföljningen av det som aktionsgruppen kommit
fram till sker snart så att frågan får en lösning? Är det statsrådets bedömning
att man kommer att nå fram till en lösning i denna viktiga fråga?
Anf. 37 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! I den här frågan har jag hela tiden varit helt öppen. Jag har
menat att det är viktigt att svenska kyrkan med sina värderingar får det lika
lätt att anordna alternativ barnomsorg som exempelvis de andra religiösa
samfund som i dag har denna möjlighet. Hindret är helt och hållet att den
svenska kyrkan har en juridisk ställning som är helt unik både i förhållande
till andra samfund och till den borgerliga primärkommunen. Det är detta
som har skapat de svårigheter som vi har.
Jag är en smula besviken över att aktionsgruppen, som nu avslutat sitt ar-
bete, inte löste den här frågan. Aktionsgruppen hade frågan på dagord-
ningen och påpekar att det behövs ytterligare utredningsarbete.
Jag vill passa på tillfället att ställa en fråga tillbaka till Ulla Tilländer. Om
det är en parallell till övriga alternativa barnomsorgsformer som eftersträ-
vas, behövs inte bara statsbidraget utan också ekonomiskt stöd från primär-
kommunen till den kyrkliga kommunen för att bedriva daghem och fritids-
hem. Är det denna lösning som man från kyrkans sida eftersträvar, eller vill
man få ett statsbidrag som motsvarar vad andra får och sedan med egna me-
del klara finansiering av driften i övrigt? Är det fråga om det senare, är det
naturligvis formellt sett betydligt lättare att ordna än i det förra fallet.
Anf. 38 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! Det gäller naturligtvis i första hand statsbidraget. Beträf-
fande barnomsorg med annan huvudman brukar problemet med kommuner-
nas stöd komma som ett brev på posten. Jag skall ta upp ett exempel.
I Malmö startades ett kyrkligt daghem med 15 platser och med Kyrkans
ungdom som huvudman. Både i den borgerliga kommunen och inom kyrkan
undrade man naturligtvis om det fanns ett verkligt behov av detta daghem.
Hos de kommunala myndigheterna fanns det ingen notering om någon efter-
frågan på kyrklig verksamhet, vilket inte var särskilt underligt, eftersom
ingen inom kommunen hade fört frågan på tal. Därför kunde inte några för-
äldrar känna till någonting om detta daghem. Jag vill bara för Bengt Lind-
qvist understryka att daghemmets 15 platser fylldes mycket snabbt. Nu, nå-
got år efter starten, finns det en kö på 100 barn. Då anser vi centerpartister
att det är litet onödigt att man måste gå omvägen med att ha en annan huvud-
man, i det här fallet Kyrkans ungdom. Det borde vara självklart att Svenska
kyrkan kunde stå som egen huvudman.
Vi vet också att det inom svenska kyrkan finns många goda förutsättningar
för en insats och resurser som väntar på att bli tagna i anspråk. Det finns
t.ex. mycket gott om lokaler, vilket automatiskt skulle sänka kostnaden. Det
behöver alltså inte byggas några nya lokaler. Dessutom finns det kompetenta
människor och andra som är villiga att underkasta sig en fortbildning för att
bli kompetenta. Dessutom har man det som i det här sammanhanget kanske
är det viktigaste: ett djupt grundat budskap som skulle fylla ett stort behov i
dagens situation, något som allt fler anser.
Det finns en efterfrågan, och om det - som statsrådet säger - finns en god
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
35
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
36
vilja till att lösa denna fråga utgör den svårighet som statsrådet talade om
inget större problem.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 39 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Bertil Fiskesjö har frågat mig om jag, bl.a. med anledning
av nya forskningsrapporter, avser att ta något initiativ, som kan leda till att
amalgam inte längre får användas som tandlagningsmaterial.
Användningen av amalgam i Sverige minskar kraftigt av flera skäl. En or-
sak är att tandhälsan förbättrats. Vidare har allt fler alternativ till amalgam
blivit tillgängliga.
Socialstyrelsens expertgrupp lade år 1987 fram sin omfattande genomgång
av det vetenskapliga underlaget för att bedöma eventuella hälsoeffekter av
kvicksilver från amalgam. Expertgruppen visade på behovet av ytterligare
forskning.
Socialstyrelsen har till regeringen överlämnat ett tvärsektoriellt forsk-
ningsprogram om kvicksilver från amalgam och dess påverkan på hälsan.
Regeringen har överlämnat forskningsprogrammet samt socialutskottets be-
tänkande (SoU 1988/89:7) om skadeverkningar av amalgam till medicinska
forskningsrådet. Forskningsrådet har meddelat att 1 milj.kr. inledningsvis
avsatts för ändamålet. Vidare har riksdagen beslutat (SoU 1988/89:28,
rskr. 331) att till forskning om amalgam och andra dentalmaterial anvisa
sammanlagt 3 milj.kr. Detta innebär att sammanlagt 4 milj.kr. årligen finns
tillgängliga för forskning om amalgamets inverkan på hälsan.
Vissa forskningsresultat börjar nu komma fram. Dessa är dock ännu av så
preliminär natur att de enligt socialstyrelsens bedömning troligen inte kan
utgöra underlag för något nytt ställningstagande i denna fråga.
Socialstyrelsen har tillsatt en ny expertgrupp för att granska och värdera
de forskningsresultat som tillkommit sedan rapporten år 1987. Detta arbete
beräknas vara avslutat tidigast vid årsskiftet.
För att generellt öka kunskaperna om biverkningar av dentala material
har regeringen givit socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med läkeme-
delsverket genomföra en försöksverksamhet med registrering av sådana bi-
verkningar. Försöksverksamheten bör enligt uppdraget ske inom vissa geo-
grafiska områden för att man skall få erfarenheter av hur en sådan rapporte-
ring och registrering av biverkningar senare skall kunna införas för hela
landet.
Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har i en gemensam rapport,
”Begränsningsuppdraget”, till regeringen redovisat förslag till åtgärder för
att begränsa användningen av sådana ämnen som kan ha särskilt skadlig in-
verkan på miljön. Till dessa ämnen hör bl.a. kvicksilver.
I rapporten konstateras att man för allmäntoxiska ämnen ofta räknar med
att det finns ett tröskelvärde för hälsoeffekter. Dessa beräkningar tar dock
inte hänsyn till samtidig exposition för många ämnen. De inbegriper inte hel-
ler effekter där känsligheten i befolkningen är extremt varierande, t.ex. im-
munologiska effekter.
Kemikalieinspektionen har i OECDs kemikaliearbete drivit frågan om att
etablera en samsyn på kemikalier som bör avvecklas, s.k. sunset Chemicals.
Som resultat av detta har OECD initierat ett projekt kallat Risk Reduction.
Som ett första steg kommer man att arbeta fram riskbegränsningsscenarion
för ett antal ämnen, bl.a. kvicksilver. De nordiska länderna har tillsammans
åtagit sig att vara ledande länder när det gäller kvicksilver. Målsättningen är
att redan under hösten 1990 ha gjort en sammanställning av de riskbe-
gränsande åtgärder som planeras eller är vidtagna i länderna. Förhopp-
ningen är att få ett starkt politiskt stöd för det fortsatta arbetet med riskbe-
gränsning inom OECD och beslut om riskbegränsning för bl.a. kvicksilver.
Målet för kvicksilver är enligt begränsningsrapporten att användningen av
kvicksilver på sikt skall upphöra. I rapporten föreslås att socialstyrelsen ges
i uppdrag att utreda förutsättningarna för att avveckla amalgam som fyll-
nadsmaterial. Rapporten har remissbehandlats och är för närvarande före-
mål för beredning inom regeringskansliet.
Anf. 40 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Tack, socialministern, för svaret på min interpellation. Jag
tvingas dock notera att svaret inte ger något egentligt besked om vad rege-
ringen tänker företa sig i vad gäller den fortsatta användningen av amalgam.
Rent allmänt är den här frågan inte så litet generande för många tvärsäkra,
såväl forskare som myndigheter. Vi kommer alla ihåg att det tog tid innan
man insåg att kvicksilver över huvud taget är ett farligt gift. Det krävdes att
fasanerna dog, att rovfåglarna höll på att utrotas och att det blev nödvändigt
att svartlista sjöar.
Nu vet alla att kvicksilver är ett av de värsta gifter som finns, och använd-
ningen är i de allra flesta fall rigoröst reglerad. Men detta gäller inte det
kvicksilver som huvudparten av befolkningen har i munnen i form av amal-
gamfyllningar. Det har länge funnits ett märkligt motstånd mot att över hu-
vud taget diskutera den frågan. Det är ju inte så länge sedan ett par tandlä-
karprofessorer förnekade att amalgam över huvud taget läckte kvicksilver.
Socialstyrelsen och dess chef skakade medlidsamt på huvudet åt alla påstå-
enden om eventuella risker, trots att bevisen började hopa sig.
Nu vet alla att denna officiella inställning var fel. Amalgamet läcker konti-
nuerligt kvicksilver. Det finns kvicksilver i blodkropparna och det förs vidare
till alla möjliga vitala organ, t.ex. till hjärnan.
Nästa försvarslinje blev då att det var en så liten mängd kvicksilver som
läckte att det inte gjorde någon skada. De som klagade fick veta att de var
enbart inbillningssjuka. Nu vet vi att det inte finns någon säker nedre gräns.
Forskningen visar att t.ex. immunförsvaret påverkas även av små doser och
att särskilt det kontinuerliga läckaget är mycket betänkligt. Det har också
visat sig att kvicksilver förs vidare till foster, vilka naturligtvis är särskilt
känsliga.
Den slutliga försvarslinjen har varit, herr talman, att det inte finns accep-
tabla ersättningsmaterial. Det har länge varit en ren lögn, och den motsägs
effektivt av alla de människor som inte har ett uns amalgam i munnen och
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
37
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
trots detta har väl reparerade tänder, reparerade med material som har visat
sig hålla t.o.m. bättre än amalgam. Fler och fler tandläkare har också på eget
initiativ gått över till att erbjuda patienterna andra tandlagningsmaterial än
amalgam. Fler och fler tandläkare som gjort systematiska studier har också
kunnat finna att patienter som har haft alla möjliga besvär har blivit bra eller
klart bättre när de fått amalgamet utbytt. Användningen av amalgam har
också minskat drastiskt, vilket socialministern påpekar i svaret. Men fortfa-
rande är troligen svenskarna, jämfört med andra, det folk som bär omkring
på mest läckande kvicksilver.
Jag kan konstatera att amalgamförsvararna på punkt efter punkt har fått
slå till reträtt. De har helt enkelt haft fel. De har varit ovetenskapliga och
okunniga. Men amalgamanvändningen är fortfarande tillåten, och nya pati-
enter riskerar bestående skador. Den nonchalans för vad vi har i munnen
som har visats illustreras av att det än i dag inte ens finns ett produktregister
för tandvårdsmaterial. Alla andra mediciner kontrolleras noga innan de får
användas, och användningen övervakas. Men så är det inte med tandfyll-
ningar som ständigt finns i kroppen och som ständigt läcker. I fråga om tand-
fyllningar är det fortfarande fritt fram.
Nu är tydligen ett produktregister på gång. Jag har svårt att förstå att det
skall behövas en lång försöksverksamhet för att ett sådant skall komma till
stånd, och jag vill därför ställa några följdfrågor till socialministern.
Varför har vi inte redan nu ett produktregister? Denna fråga har ju varit
aktuell i åratal, och det har funnits förslag om detta. Vem har bromsat upp-
rättandet av ett sådant register?
Min viktigaste fråga gäller följande. Socialministern refererade till den
s.k. begränsningsrapporten i vilken det sägs att användningen av kvicksilver
på sikt skall upphöra. Delar socialministern den uppfattningen, och gäller
det i så fall även användningen av kvicksilverläckande amalgam? När skall
enligt socialministern användningen av amalgam upphöra? Uttrycket på sikt
är ju synnerligen diffust. Jag kan försäkra socialministern - det visar min
stora brevskörd - att det är många som väntar på svar på dessa frågor.
Anf. 41 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Jag delar den uppfattning som Bertil Fiskesjö för fram när
det gäller de människor som har skador och de som är oroliga för eventuella
skador på grund av amalgam. Men det kanske ändå är på sin plats att säga
att tandhälsan i ett hundraårsperspektiv i Sverige generellt sett har haft nytta
av att tänder har kunnat lagas med amalgam. Det är alldeles riktigt att det
hos ett antal människor, och hos kanske ett större antal än vi tror i dag, finns
effekter av kvicksilver från amalgam. Det kan jag som lekman inte göra
några bedömningar av. Jag kan, precis som Bertil Fiskesjö, notera de rap-
porter som kommer och naturligtvis ta dem till mig. Därför tar jag och den
övriga regeringen dessa frågor på mycket stort allvar. Men jag vill även säga
att amalgamfyllningar har bidragit en hel del till tandhälsan hos svenska fol-
ket.
Möjligheten för att man skall klara en avveckling av amalgam på ett adve-
kat sätt är naturligtvis att det finns ersättningsmaterial som är goda, testade,
38
vetenskapligt analyserade och som finns att tillgå i sådan omfattning att de
kan användas i stor skala.
Vad gäller frågan om ett produktregister vill jag säga att det föreslagna
regelverket som vi nu går in med byggs upp på ett sådant sätt att det skall
överensstämma även med det regelverk som finns inom Europagemenska-
pen. Nu förbereder vi en sådan försöksverksamhet för att med hjälp av
denna bygga upp ett mer precist regelverk inom EG.
Beträffande frågan om det är vår avsikt att på sikt avveckla amalgamet vill
jag säga att det naturligtvis är vår avsikt att använda sådant ersättningsmate-
rial som vi bedömer inte är skadligt för människor. Men denna avveckling
måste ske i takt med att fullgoda ersättningsmaterial kan erbjudas.
Anf. 42 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Jag uppskattar den försiktiga ton som socialministern har
hållit i den här frågan. Det är tydligen inte längre någon som vill stå upp och
slå sig för sitt bröst och säga att amalgam är oskadligt och att man utan risk
kan fortsätta med det. Det skulle också vara ett fullständigt ovetenskapligt
ställningstagande i den här frågan. Jag vet visserligen att det fortfarande
finns en och annan vetenskapsman som håller fast vid tidigare ståndpunkter,
men det bedömer jag vara enbart ett resultat av den vanliga psykologiska
mekanismen att det är så förfärligt besvärligt att erkänna att man har haft
fel.
Nu verkar det dock som om socialministern inte är beredd till några mera
långtgående åtgärder. Hon står så att säga på den sista försvarslinjen av dem
som jag angav, nämligen att det inte skulle finnas ersättningsmaterial. Men
jag har några rapporter lagrade på mitt bord av vilka det framgår att tandlä-
kare helt klart förklarar att det helt enkelt är fel. Ersättningsmaterial an-
vänds i dag i stor omfattning. Och man har inte kunnat konstatera några ska-
dor alls när det gäller dessa ersättningsmaterial. Då kan man fråga sig vad
denna tveksamhet beror på och varför det skall bli sådana dröjsmål.
Även om man naturligtvis skall läsa in sig på vetenskapliga rapporter, så
kan man i denna fråga återfalla på vanligt sunt förnuft, dvs. att det inte kan
vara nyttigt att gå omkring med läckande kvicksilver i kroppen. Detta kan-
ske man har gjort sedan man som barn fick den första tandlagningen och
genom hela livet. Det har ju också visat sig att många människor numera,
men det har gått mycket trögt, fått erkänt av försäkringskassor och andra att
de besvär som de har upplevt har orsakats av amalgam. Jag träffade för inte
så länge sedan en tandläkare, och det finns fler, som har gjort omfattande
studier på detta område och som nästan bönföll mig att vidarebefordra detta
budskap så att folk begriper att många patienter - han nämnde 85 % av de
patienter som han hade behandlat - hade blivit bättre eller helt bra från alla
möjliga besvär inkl, i en del fall, reumatism, vilket han själv var förvånad
över men som han ansåg vara klart belagt. Det är alltså ur folkhälsosynpunkt
mycket angeläget att amalgamet tas ur tandlagningsverksamheten så snart
som möjligt.
Anf. 43 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Till frågan om avveckling och ersättning med annat material
vill jag bara hänvisa till socialutskottets betänkande 1989/90:7 där det med
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
all önskvärd tydlighet framgår att man är medveten om riskerna men att man
konstaterar att ersättningsmaterialet måste vara säkerställt och att socialsty-
relsens allmänna råd bör styra materialvalet.
Jag tror säkert att det är så som Bertil Fiskesjö redovisar, att det vid de
tillfällen - icke så få - där man har bytt ut amalgamet mot annat material har
varit framgångsrikt. Men det finns också en oro för att kanske inte alla i dag
och under de närmaste åren framöver har kompetensen att göra de ganska
komplicerade iläggningar som krävs för att man skall kunna använda nya
dentala material.
Anf. 44 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):
Herr talman! Jag har naturligtvis, socialministern, tagit del av socialut-
skottets betänkande. Men jag delar inte de uppfattningar som förs till torgs
där. De är eftersläpande, och man är inte påläst när det gäller de erfarenhe-
ter som verkligen finns. Här i kammaren förklarade utskottets talesman helt
frankt - jag lyssnade på debatten - att det inte fanns några ersättningsmate-
rial. Ett förbluffande påstående, som jag hade anledning att reagera mot
bl.a. av personliga erfarenheter.
Socialministern och jag tycks vara överens om - jag tolkar socialministerns
senaste inlägg på det viset - att amalgamet skall bort. Eftersom vi tydligen
båda anser att det kan ge skador, måste vi också vara överens om att amalga-
met skall bort så snart som möjligt. Jag har därför svårt att förstå att det
fortsatta fördröjande försvaret för amalgamet skall behöva påverka utveck-
lingen, även om tidigare ivriga förespråkare har fått fel. Jag skulle t.o.m.
vilja ifrågasätta om det är meningsfullt att satsa ytterligare miljoner på att
bevisa att kvicksilver i munnen är skadligt. Det vet vi ju redan. Vore det inte
bättre att satsa dessa pengar på att se till att de ersättningsmaterial som finns
blir allt bättre och kan användas i allt större utsträckning?
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 45 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Margö Ingvardsson har frågat dels om regeringen kommer
att föreslå några åtgärder för att landstingen skall kunna finansiera sin verk-
samhet när möjligheten att höja landstingsskatten inte längre finns, dels om
regeringen anser att det finns några nedskärningar, taxehöjningar eller inför-
ande av nya taxor som får så allvarliga konsekvenser att de därför bör avvi-
sas.
En effektiv sjukvård är en sjukvård som uppnår målen för sin verksamhet,
dvs. en god hälsa och vård på lika villkor åt hela befolkningen, och som an-
vänder sina resurser på ett ändamålsenligt sätt. En förutsättning för en effek-
tiv sjukvård är att verksamheten utgår från personalens behov av anställ-
ningstrygghet, god arbetsmiljö samt möjligheter till inflytande och personlig
utveckling.
Skillnader när det gäller t.ex. primärvårdens uppbyggnad, operations-
verksamhet i öppen vård och medelvårdtider i den slutna vården visar också
att det finns betydande utrymme för rationaliseringar av verksamheten.
I förra årets förhandlingar om ersättning från staten till huvudmännen från
den allmänna sjukförsäkringen - de s.k. Dagmarförhandlingama - avsattes
50 milj. kr. för att underlätta för kliniker och sjukvårdshuvudmän att för-
ändra och effektivisera verksamheten. Avsikten är att stödja sådan utveck-
lings- och försöksverksamhet som syftar till att reducera köer, minska antalet
klinikfärdiga patienter och höja produktiviteten. Under år 1990 har ytterli-
gare 29 milj. kr. avsatts för detta ändamål. Hittills har ca 400 ansökningar
om bidrag kommit in, vilket tyder på att det finns en betydande beredskap
att utveckla verksamheten.
Att det finns möjligheter till besparingar inom sjukvården framgår bl.a.
av uppgifter från SBU, som t.ex. hävdar att det på sikt är möjligt att spara
200 miljoner per år genom att sluta utföra onödiga undersökningar och an-
vända sig av gammalmodiga metoder när det gäller preoperativa rutiner. Att
detta inte bara är tomma ord har visat sig genom att man hittills sedan SBUs
rapport gavs ut i maj förra året har sparat 60 milj. kr. SBU har också räknat
ut att om man rensar bort gamla och verkningslösa behandlingsmetoder för
människor som har ont i ryggen, så skulle man spara mellan 1,5 och 3 miljar-
der kronor per år.
Den proposition om ansvaret för service och vård till äldre och handikap-
pade som regeringen nyligen lagt fram innebär en förändrad ansvarsfördel-
ning mellan huvudmännen, som på sikt kommer att innebära en minskad
belastning på den slutna sjukvården.
Flertalet landsting har under senare år inlett ett utvecklingsarbete för att
förändra de ekonomiadministrativa styrsystemen.
Det är viktigt att förändringsarbetet sker utifrån lokala förhållanden. Men
gemensamt är att det också finns en strävan att öka patienternas valfrihet
och personalens engagemang, allt inom ramen för HSLs krav på en vård på
lika villkor.
Av regeringens proposition från den 18 oktober framgår att totalt 15 mil-
jarder kronor av socialförsäkringen används till hälso- och sjukvård. Visser-
ligen har parterna i årets Dagmarförhandlingar inte kunnat enas om storle-
ken på den generella höjningen av ersättningen. Men däremot har man kom-
mit överens om bl.a. att 400 milj. kr. skall avsättas inom socialförsäkringen
för att stödja sjukvårdshuvudmännen i uppbyggnaden av rehabiliteringsre-
surser, t.ex. sjukgymnastik och arbetsterapi, eller för att reducera flaskhal-
sar i form av exempelvis viss operationsverksamhet.
Vidare har parterna enats om att sjukvårdshuvudmännen själva bör få
fastställa patientavgifterna i den öppna vården. De bör själva få bestämma
exempelvis om de vill ha olika avgifter i akutsjukvården på sjukhus och på
vårdcentraler och hur höga dessa avgifter bör vara. Som ett särskilt skydd
för den enskilde föreslås ett tak för patientavgiften för besök i den öppna
vården, nämligen högst 1500 kr. per person och 12-månadersperiod.
Det kommer alltså att finnas ett betydande utrymme för att i den lokala
politiska diskussionen utforma en taxesättning, där hänsyn tas till lokala för-
hållanden och behov. Jag utgår ifrån att hälso- och sjukvårdslagens mål om
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
41
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
42
vård på lika villkor blir utgångspunkten för diskussionen. Likaså är det min
övertygelse att en lokalt demokratiskt förankrad taxesättning inte kommer
att innebära att någon utestängs från vård av ekonomiska skäl.
Sammantaget kan sägas att hälso- och sjukvården befinner sig i inled-
ningen till omfattande förändringar. Mycket sker. Och mycket bör och kan
också ske inom en sektor som omfattar nära 100 miljarder kronor och som
sysselsätter nära en halv miljon människor.
Anf. 46 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Jag no-
terar det som en liten framgång att socialministern inte började med att för-
neka att det är en ekonomisk kris i landstingen. Så brukar förhållandet vara
i andra debatter här i riksdagen.
Inför höstens budgetarbete saknas ca 8 miljarder i landstingen. Det är en
obegripligt stor summa. Förklaringen till det är den politik som har förts
gentemot kommuner och landsting under 80-talet. Enligt Landstingsförbun-
dets beräkningar har landstingen under 80-talet förlorat 15,5 miljarder i bl.a.
uteblivna statsbidrag. Landstingen har inte kunnat kompensera sig för dessa
inkomstförluster. Under 80-talet har landstingen i genomsnitt höjt skatten
med bara ca 1 kr.
Landstingen har tre vägar att finansiera sina verksamheter: statsbidrag,
skatt och genom olika taxor. Nu har regeringen förklarat att de två första
vägarna är stängda. Det skall inte bli mera statsbidrag, har man sagt, och
tillsammans med folkpartiet har regeringen beslutat om ett skattestopp i två
månader. Kvar återstår bara att höja taxor och avgifter. Vi vet att skattehöj-
ningar alltid slår mot låginkomsttagare. Vi vet också att taxehöjningar får
ännu hårdare effekter, för taxehöjningar slår bara precis mot dem som är
sjuka och behöver vården. Nu har alltså i årets Dagmaruppgörelse gjorts
klart att det i stort sett är fritt fram att höja taxorna så mycket som lands-
tinget beslutar.
Statsrådet är inte särskilt orolig för utvecklingen, utan hon anför i svaret
att bara det finns en lokal majoritet för sådana här taxehöjningar är nog allt-
ing i sin ordning. Ingen kommer att drabbas.
Ta t.ex. en folkpensionär som saknar ATP. Nästa år kommer den folkpen-
sionären att få 5 420 kr. i månaden, med KBT. Det är alltså den disponibla
inkomsten. I dagsinkomst blir det ca 180 kr. Men de pengarna skall räcka till
allt - till hyra, mat, kläder, telefon, försäkringar och även läkarbesök. Av
budgetarbetet och av Dagmaröverenskommelsen framgår att 100 kr. inte
kommer att vara någon ovanlig avgift för läkarbesök nästa år. 100 kr. betalar
man till doktorn. Vanligen får man vid besöket ett recept. Det kostar 75 kr.
att hämta ut medicin på det receptet. Således kostar ett vanligt enkelt läkar-
besök och medicin 175 kr. Den här folkpensionären har alltså en dagsin-
komst om 180 kr. Detta går helt enkelt inte ihop. Det finns inte något ut-
rymme i pensionärens budget för ett besök hos läkaren.
Tänk bara om vi skulle få betala en hel dagsinkomst för ett läkarbesök och
medicin! Den jämförelsen måste man göra, och då ser man att det inte går
ihop. Tyvärr kan man läsa mellan raderna i Dagmaröverenskommelsen att
det är precis det som är meningen. Pensionärer och andra skall göra en eko-
nomisk beräkning för att se om de har råd att gå till doktorn eller inte. De
måste överväga om det är ett läkarbesök eller någonting annat som skall
prioriteras.
Ett konkret exempel: En pensionär i Edsele uppe i Norrland har ringt upp
mig för att tala om dessa saker. Närmaste doktor för den som bor i Edsele
finns i Sollefteå. Då åker man buss till doktorn. Bussresan kostar 84 kr. tur
och retur. Nästa år kommer ett läkarbesök att kosta 100 kr. Kanske måste
man också hämta ut medicin, och den kostar 75 kr. Det blir 259 kr. För den
som bor i Edsele och som måste åka till Sollefteå för att besöka en läkare
blir det ofta fråga om en resa som sträcker sig över hela dagen. Då måste
pensionären ha någonting att äta. Det räcker inte med några smörgåsar i
handväskan. Om maten kostar 40 kr. blir det 300 kr. för ett vårdbesök. Och
det är en orimlig summa.
Resan ingår ju inte heller i högkostnadsskyddet. Det hjälper inte de här
pensionärerna att man avser att höja högkostnadsskyddet från nuvarande ca
900 kr. till 1 500 kr. på ett år. Bara höjningen av högkostnadsskyddet innebär
ju en fördyring per år med 600 kr., dvs. med 70%, och det är ingen dålig
höjning. Man måste också göra jämförelser med vad pensionärerna kommer
att få i kompensation nästa år för skattehöjningen - 25 kr. i månaden, som
skall betala hela kalaset. Men det är inte bara det att pensionärerna inte
kommer att ha råd att gå till doktorn. Sjukvårdens avgiftshöjningar måste
väl med regeringens sätt att räkna vara precis lika inflationshöjande som
andra prishöjningar. Vi anser att det behövs en samlad översyn av sjukvår-
dens möjligheter att finansiera sin verksamhet.
Är socialministern beredd att tillse att vi får en sådan utredning?
Anf. 47 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Först vill jag säga att det finns en utredning som tittar på det
samlade stödet till kommuner och landsting med anledning av skatteomlägg-
ningen. När det gäller finansieringen av kommunernas och landstingens
verksamhet finns det således redan en utredning.
Margö Ingvardsson säger att det saknas 8 miljarder vid ingången till bud-
getbehandlingen avseende nästa års budget. Det är en oerhört stor summa -
på många sätt är den nästan ofattbart stor.
Men att säga att förklaringen till detta skulle vara den politik som rege-
ringen bedriver gentemot landsting och kommuner tycker jag faktiskt är att
något förenkla det hela. Förklaringen är ju den onormalt stora kostnadsök-
ningen inom landsting och kommuner samt inom produktion, service och
tillverkning över huvud taget i landet. Framför allt är vår tillväxt så låg att
det inte går att ha denna stora kostnadsökning. Att, som sagt, bara säga att
förklaringen här är regeringens politik gentemot kommuner och landsting
tycker jag är ett förenklat resonemang.
Sedan måste jag säga att det är en förskräcklig bild som Margö Ingvards-
son här ger av pensionärer som inte kan ta sig till doktorn. I detta land har
faktiskt ännu aldrig någon gammal människa nekats sjukvård av ekonomiska
skäl vare sig hos distriktssköterska, hos läkare eller på sjukhus. I stället finns
det andra bekymmer som hänger samman med köer och med brister i organi-
sation och effektivitet. Men vi nekar alltså inte någon sjukvård av ekono-
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
43
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
miska skäl. I en så svår debatt som den om hälso- och sjukvårdens utveckling
tycker jag inte att man skall anföra den typen av argumentation.
Vidare finns det, Margö Ingvardsson, utvecklingsmöjligheter inom lands-
tingen. Tack och lov, skulle jag vilja säga, inser också landstingen detta. Inte
minst gäller det Landstingsförbundet, som i sin vägvalsutredning tar mycket
stora krafttag när det gäller att ta reda på hur landstingens verksamhet skall
organiseras och struktureras inför framtiden. Jag ser med stort intresse fram
emot bl.a. den debatten.
Anf. 48 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! Socialministern förnekar att det är regeringens politik som
har försatt landstingen i nuvarande situation. Innebär det att socialministern
också förnekar att landstingen har blivit av med 15,5 miljarder under 80-ta-
let? Menar socialministern att Landstingsförbundet far med osanning vid
presentationen av siffror? Landstingsförbundet visar också på att man inte
har kunnat kompensera sig för förlorade inkomster, eftersom man av olika
skäl har kunnat höja skatten med bara 1 kr. under den här perioden. De
förlorade statsbidragen motsvarar alltså en skatteökning om 4—5 kr. Det är
detta som har försatt landstingen i nuvarande situation.
Sedan säger socialministern: Hittills har vi aldrig nekat någon pensionär
av ekonomiska skäl att få komma till sjukvården. Nej, det är måhända rik-
tigt. Vi har en socialtjänst som kan träda in. Men jag kan inte inse att en
pensionär skall behöva vara hänvisad till socialtjänsten för att ha råd med
sjukvård. Det finns faktiskt en gräns för hur stora utgifter pensionärerna or-
kar med. Frågan är om man inte har nått gränsen vid 100 kr. för ett läkarbe-
sök.
Var anser socialministern att taket går här för att man skall börja göra eko-
nomiska överväganden för att se om man har råd eller inte? Om det inte är
vid 100 kr., är det då vid 130 eller 150 kr.?
Dessutom svarade socialministern inte på min fråga om inte prishöjning-
arna inom sjukvården får några effekter beträffande inflationen. Det måste
de väl få. Om man säger att det är viktigt att hålla tillbaka prisökningarna på
andra områden, måste väl prisökningarna inom sjukvården ha precis samma
effekt. I så fall måste det vara av intresse för regeringen att hålla tillbaka
prisökningarna även inom sjukvården.
Till slut: Socialministern hänvisade till pågående utredning beträffande
kommunernas och landstingens ekonomi. Men det var inte en sådan utred-
ning som jag tänkte på. Vad jag avsåg var en parlamentarisk utredning, som
för resonemang för att se om det går att komma fram till förslag, som skulle
44
ge en möjlighet för landstingen att skaffa sig nya inkomster nu då både stats-
bidragsvägen och skattevägen är stängda.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 49 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Martin Olsson har frågat mig om regeringen avser att lägga
fram förslag om legitimation av Doctors of Naprapathy.
Alternativmedicinkommittén, som lade fram ett förslag om legitimation
för vissa kiropraktorer i ett delbetänkande (SOU 1987:12) år 1987 och i öv-
rigt lade fram förslag om alternativmedicin i ett huvudbetänkande (SOU
1989:60) år 1989, har utförligt diskuterat frågan om legitimation av naprapa-
ter.
I delbetänkandet om kiropraktiken framhöll kommittén, att behörighets-
frågorna måste ses i belysningen av hälso- och sjukvårdslagens (1982:763)
krav, att hälso- och sjukvården skall vara av god kvalitet och tillgodose pa-
tienternas behov av trygghet i vården och behandlingen. I det perspektivet
blir utövarnas allmänna medicinska kompetens, kunskaper i diagnostik och
insikter om terapins begränsningar minst lika viktiga som själva behandlings-
metodiken.
Kommittén framhöll att legitimationsfrågan måste avgöras på sakliga
grunder och inte efter någon sorts rättviseresonemang. Kommittén påpe-
kade också att naprapaterna utgör en betydligt yngre grupp än Doctors of
Chiropractic, som funnits i Sverige sedan början av 1900-talet. Internatio-
nellt sett är naprapaterna en nästan okänd grupp och har följaktligen inte
heller kommit i fråga för legitimation i något annat land.
Mot denna bakgrund ansåg alternativmedicinkommittén att det för närva-
rande inte förelåg förutsättningar för legitimation av naprapater.
Då emellertid naprapaterna har en lång utbildning och deras kunskaper
och kompetens är allmänt vitsordade förordade kommittén att regeringen
prövar frågan om deras legitimation när naprapaterna kan uppvisa studier
som konfirmerar effekten av sina metoder.
Alternativmedicinkommitténs betänkande har remissbehandlats och dess
förslag bereds i regeringskansliet. Någon ny vetenskaplig dokumentation om
effekten av naprapatbehandling har inte framkommit. Det är i första hand
socialstyrelsen som skall bevaka denna fråga.
Jag är beredd att ta upp frågan om en eventuell legitimation för gruppen
Doctors of Naprapathy om ett tillräckligt underlag presenteras av socialsty-
relsen, vilket visar att det finns skäl att föreslå en sådan legitimation.
Martin Olsson anser att riksdagens beslut i våras om ett breddat underlag
för mervärdeskatt (SkU31) innebär en orättvisa mellan olika behandlings-
former och fördyrar alternativ sjukvård.
Av regeringens proposition 1989/90:111 om reformerad mervärdeskatt
m.m. framgår att utgångspunkten vid utformningen av undantaget från mer-
värdeskatteplikt för sjukvård var att undantaget skall omfatta sådan vård-
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
45
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
46
verksamhet som ligger inom de allmänpolitiska ramarna för vilka typer av
vård som bör ha stöd från samhället.
Undantaget från skatteplikt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt
omfattar i huvudsak sådan vård som kan berättiga till sjukvårdsersättning
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och vård som tillhandahålles
av någon med särskild legitimation att utöva yrke inom sjukvården.
Genom denna utformning av bestämmelserna sker en kontinuerlig an-
passning av det skattefria området till de nya behandlingsformer som sam-
hället kan komma att stödja. I den mån ett landsting väljer att sluta vårdavtal
med naprapater innefattas dessa också av skattefriheten.
Anf. 50 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag vill tacka socialministern för svaret på min interpella-
tion, även om det inte var något egentligt svar på min fråga om huruvida
regeringen avser att lägga fram förslag om legitimation av Doctors of Napra-
pathy. I stället för att ange en viljeinriktning är svaret närmast en redovis-
ning av alternativmedicinkommitténs närmast negativa syn på frågan om le-
gitimation av naprapater.
I tider av stora ekonomiska problem i allmänhet, och för sjukvården i syn-
nerhet, borde det vara viktigt att på olika sätt ta till vara de resurser som
finns inom sjuk- och hälsovården. Samtidigt är det självklart viktigt att olika
typer av sjukvård blir möjliga att få, alltefter människors efterfrågan och be-
hov. Det är bl.a. mot denna bakgrund som jag och många andra här i riksda-
gen har arbetat för att även naprapaterna skall kunna få legitimation.
I vårt land är för närvarande ca 350 naprapater verksamma. Antalet växer.
Årligen ger de ca 200 000 patienter ungefär 1 miljon behandlingar. Antalet
patienter, liksom antalet behandlingar, visar att tilltron till och intresset för
behandling av naprapat är mycket stort i vårt land. Men tyvärr kan naprapa-
terna ännu inte bli legitimerade.
Socialministern redovisar i sitt svar vad alternativmedicinkommittén har
anfört om legitimation, nämligen att hälso- och sjukvårdslagen kräver att
sjukvården skall vara av god kvalitet och tillgodose patienternas behov av
trygghet i vården och behandlingen. Det framhölls vidare i interpellations-
svaret: ”1 det perspektivet blir utövarnas allmänna medicinska kompetens,
kunskaper i diagnostik och insikter om terapins begränsningar minst lika vik-
tiga som själva behandlingsmetodiken.”
Mot bakgrund av detta vill jag erinra om att naprapatutbildningen i vårt
land ligger på en mycket hög nivå. Inträdeskravet är goda gymnasiebetyg,
eftersom det är många sökande. Doktorsexamen kan avläggas efter fyra års
heltidsstudier. Lärare vid naprapaternas skola är läkare, varav flera är
medicine doktorer och några även docenter.
Anledningen till att alternativmedicinkommittén inte arbetade fram ett
underlag som kan möjliggöra beslut om legitimation och inte själv föreslog
legitimation var enligt interpellationssvaret främst att gruppen naprapater
utgör en betydligt yngre grupp än kiropraktorerna, vilka fått legitimation,
och att naprapaterna internationellt sett är ”en nästan okänd grupp.”
I anledning av regeringens proposition om legitimation av kiropraktorer,
och dessutom under den allmänna motionstiden 1989, var vi många som
väckte motioner med krav på att riksdagen skulle uttala sig för att även nap-
rapater skulle kunna få legitimation. På socialutskottets förslag beslöt riks-
dagen enhälligt våren 1989 att uttala sitt instämmande i motionärernas be-
dömningar att det inom naprapatin bedrivs ett seriöst arbete, och, sade so-
cialutskottet och därmed riksdagen: ”Så snart tillräckligt underlag för ställ-
ningstagande föreligger beträffande naprapaterna bör regeringen pröva frå-
gan om deras legitimation.”
Eftersom inga initiativ tycktes ha tagits av regeringen i anledning av detta
riksdagsuttalande, väckte jag och flera andra på nytt motioner i frågan under
årets allmänna motionstid. Dessa motioner avstyrktes i våras av riksdagens
socialistiska majoritet, som hänvisade till fjolårets riksdagsuttalande och till
att alternativmedicinkommittén framlagt sitt slutbetänkande.
I våras inträffade något som har speciell betydelse för naprapaterna. Då
beslöt nämligen den riksdagsmajoritet som står bakom skattereformen att
sjukvårdstjänster av icke legitimerad yrkesgrupp skall momsbeläggas fr.o.m.
årsskiftet. Bl.a. vi i centern reserverade oss mot momsbeläggningen av alter-
nativmedicinens utövare i den mån de är kompetenta. Utöver att den trygg-
het saknas som en legitimation ger både patienter och utövare, kommer nu
dessutom alla de som vill utnyttja naprapaterna att få en kraftig extra fördy-
ring fr.o.m. årsskiftet på grund av momsbeläggningen. Socialministern tar
inte detta förhållande med särskilt stort allvar, utan hänvisar till att landsting
kan välja att sluta vårdavtal med naprapater och därigenom ge dem moms-
befrielse.
Att momsbeläggningen är ett nytt argument för att snabbt få fram förslag
om legitimation av naprapater är klart. Sedan jag den 1 oktober skrev denna
interpellation har Svenska Naprapatförbundet i skrivelse till socialdeparte-
mentet, den 8 oktober, framhållit vikten av att beslut om moms på napra-
pattjänster rivs upp och att tillräckligt underlag för beslut om legitimation
för naprapater tas fram omgående.
Jag har ställt min interpellation för att vi alla som anser att naprapater bör
få legitimation skall få veta om regeringen avser att arbeta för det. Som jag
har nämnt saknas det i svaret en viljeinriktning. I svaret säger statsrådet att
hon är beredd att ta upp frågan, om tillräckligt underlag presenteras av so-
cialstyrelsen.
Mot den bakgrunden vill jag fråga socialministern:
1. Strävar regeringen efter att få fram ett underlag som kan möjliggöra ett
beslut om legitimation av naprapater?
2. Kommer regeringen att uppdra åt socialministern att arbeta fram ett
sådant beslutsunderlag?
Anf. 51 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Jag har träffat företrädare för naprapaterna. Med min lek-
mannamässiga utgångspunkt har jag blivit mycket imponerad över utbild-
ningens kvalitet och omfattning. Men jag vidhåller att en av de väsentliga
grunderna för att utfärda legitimation är att också denna grupp skall veten-
skapligt dokumentera sitt arbete. Det är socialstyrelsens uppgift att se till att
sådan vetenskaplig dokumentation tas fram. När den finns är jag beredd att
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
47
|
Prot. 1990/91:12 22 oktober 1990 |
pröva frågan om legitimation. Mitt svar på den punkten är alltså utan tvekan |
|
Svar pä interpella- |
Anf. 52 MARTIN OLSSON (c): Herr talman! Jag tackar för de uppgifterna. Men inte heller i det sista an- I denna liksom i så många andra frågor är det viktigt att vi politiker visar Jag vädjar till socialministern att vara aktivare i denna fråga för att tillgo- Tilltron till naprapaterna i vårt land är mycket stor. Det visar det stora Som jag sade i mitt första inlägg har naprapaterna en god utbildning. Den Den orättvisa som på grund av momsbeläggningen drabbar de människor Jag vädjar till socialministern att ta ett initiativ även i det fallet. Överläggningen var härmed avslutad. 19 § Svar på interpellation 1990/91:14 om biståndspolitiken och Anf. 53 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s): Herr talman! Jan-Erik Wikström har i en interpellation ställt tre frågor till För det första om regeringen anser att demokratimålet för svensk bi- För det andra om regeringen avser vidta några åtgärder inom ramen för |
48
ande kraven på politisk pluralism och flerpartisystem i en rad afrikanska sta-
ter.
För det tredje om regeringen har några planer på biståndssamarbete med
nya länder där utvecklingen mot politisk demokrati bedöms löftesrik.
Demokratimålet för svenskt bistånd är ett åtagande som innebär att Sve-
rige tagit ställning för människors kamp mot alla former av politiskt förtryck.
Det är ett åtagande för det mödosamma arbetet att bygga upp samhällen
som ger den enskilde möjligheter att delta aktivt i både den politiska och
ekonomiska utvecklingen. I dessa åtaganden gäller det att arbeta på flera
plan. För det första skall vi vid kontakter med mottagarländer fortsätta att
framföra hur vi ser på demokrati och mänskliga rättigheter. Genom ett kon-
sekvent agerande på alla nivåer har företrädare för svenskt bistånd stora
möjligheter att påverka i demokratisk riktning.
För det andra är biståndets långsiktiga och vardagliga arbete för att bygga
upp kunskap, ansvarstagande och självtillit en mycket värdefull demokra-
tiinvestering för framtiden. Detta handlar om utvecklingssamarbetet i dess
helhet och de arbetsmetoder vi valt att prioritera. När människor får utbild-
ning och vana att organisera sig i demokratiska former får de också verkty-
gen att påverka sin framtid och göra sina röster hörda.
För det tredje har biståndet till speciella demokratiinsatser i u-länderna
ökat kraftigt under senare år. Regeringen avser att ytterligare öka det di-
rekta demokratibiståndet i kommande budget.
Arbetet med att främja demokrati i u-länder måste sättas in i sitt samman-
hang med en u-landsverklighet som präglas av fattigdom samt ekonomiska
och politiska orättvisor. Endast få u-länder har ett demokratiskt statsskick.
Detta har ofta historiska skäl. Många av de industriländer som nu pekar på
Östeuropa och utvecklingen där som ett exempel för u-länderna, ägnade sig,
historiskt sett, ganska nyligen åt förtryck och diktatur i sina kolonier. Om-
sorgen om deras demokratiska utveckling har uttryckts i ord snarare än
handling. I stället har u-länderna ofta fått spela rollen av brickor i dessa län-
ders säkerhetspolitik. De forna kolonialmakterna har i u-landssammanhang
inte erbjudit några goda förebilder.
Efter planekonomiernas sammanbrott i Östeuropa, som så tydligt visat
hur centralstyrning och brist på demokrati lett bl.a. till ekonomisk ineffekti-
vitet, betonar i dag allt fler både givare och mottagare av bistånd demokratin
som en drivkraft för utveckling, ekonomisk effektivitet och fördelning. Ex-
empel på en ökad insikt om demokratins drivkraft för utveckling är kommu-
nikén från det senaste högnivåmötet med OECD:s utvecklingskommitté,
kommunikén från de aftikanska staternas senaste möte med OAU i Addis
Abeba samt den gemensamma nordiska kommunikén vid biståndsminister-
mötet i Molde.
I många av Sveriges samarbetsländer pågår en allt intensivare debatt, där
demokratin, med yttrandefrihet, medbestämmande, insyn, pluralism och
fria val diskuteras alltmer öppet. I Afrika sprider sig i frågasättandet av en-
partisystem från land till land. I Latinamerika har den ena militärdiktaturen
efter den andra ersatts med civila, demokratiskt valda regeringar. Även på
många håll i Asien har reformprocesser inletts, med sikte på en utveckling
mot demokrati och mångfald.
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
4 Riksdagens protokoll 1990/91:12
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar pä interpella-
tioner
50
Den svenska regeringen hälsar denna utveckling med största tillfredsstäl-
lelse och är beredd att ytterligare stärka arbetet för att stimulera demokrati-
processen. I biståndsverksamheten märks dynamiken bl.a. genom en snabbt
växande efterfrågan på speciella demokratiinsatser, där svenska erfarenhe-
ter är av särskilt värde.
Svaret på Jan-Erik Wikströms första fråga är alltså ja.
Utvecklandet av flerpartisystem är för många länder en komplicerad pro-
cess. Vi måste ha förståelse för u-ländernas historia, där nationell enhet och
samling var nödvändig för frigörelsen från kolonialmakterna. I många länder
är krig, svält och stormaktstryck fortfarande den verklighet i vilken man har
att verka. Det riktade stödet till demokratiinsatser är en biståndsform för
stöd till de processer som leder till demokrati. När en sådan process kommit
i gång utvecklas ofta kraven på flerpartisystem. I dessa fall anser jag att vi
bör lämna särskilt stöd. Reformer på lagstiftningsområdet och arrangeran-
det av allmänna val hör till de insatser vi redan har erfarenhet av. Båda kan
bidra till att ett flerpartisystem växer fram. Stöd till enskilda politiska partier
är ett område där partier och enskilda organisationer i Sverige kan göra vik-
tiga insatser.
Bland de åtgärder regeringen ämnar vidta med anledning av den ökande
betoningen av pluralism och flerpartisystem vill jag nämna följande. Under
de senaste fem åren har bidragen till demokratiinsatser ökat kraftigt. Ett
högt utnyttjande av dessa medel avspeglar ett allt större intresse från u-län-
derna att ta del av svenska kunskaper och erfarenheter. Hittills har det rört
sig om stöd till reformarbete vad gäller lagstiftning i länder som Guinea-Bis-
sau, Uganda, Vietnam, Nicaragua och Namibia. I de två senare länderna
kombinerades arbetet med nya grundlagar också med stöd till de allmänna
valen. Den typen av stöd lämnades också till de demokratiska krafterna i
Chile när folkomröstningen och sedan de allmänna valen genomfördes som
en slutpunkt för diktaturen.
För drygt en månad sedan fattades ett beslut om att stödja de demokra-
tiska valen på Kap Verde. Kap Verde har hunnit förhållandevis långt i sitt
politiska reformarbete. För presidentämbetet planeras redan i november i
år direkta, universella och hemliga val. Parlamentsval, med deltagande av
flera partier, äger rum i mars 1991. Det svenska stödet uppgår till 2 milj.kr.
och inbegriper bl.a. studiebesök av valförrättare i Sverige och konsultstöd i
Kap Verde.
Mozambique har, just i dagarna, tagit initiativ till en diskussion om hur
Sverige på bästa sätt kan stödja demokratiseringsprocessen där. Bakgrunden
är att konstitutionen kommer att revideras redan i höst, vilket bl.a. innebär
att flerpartisystem införs. De allmänna valen planeras för år 1991. Mozambi-
que saknar demokratisk tradition och erfarenheter. Såväl tekniskt som mate-
riellt stöd kommer att behövas när dessa planer skall förverkligas. Sverige
har redan relevanta erfarenheter från andra länder som skulle kunna utnytt-
jas i Mozambique.
Kraven på flerpartisystem hörs också starkt från andra afrikanska länder.
I Zambia har det lett till att president Kaunda för två veckor sedan tillkänna-
gav att konstitutionen skall revideras och flerpartisystem införas. Vidare
skall fria val, där flera partier tillåts delta, hållas senast i oktober 1991.1 Ke-
nya har debatten om enpartisystem eller flerpartisystem varit livlig. Presi-
denten har där tillsatt en kommission som utreder de politiska reformbeho-
ven i landet.
Det ekonomiska reformprogram som inletts i Zimbabwe innebär ökad
ekonomisk liberalisering och marknadsorientering. Kraven på en efterföljd
i form av politiska reformer mot ökad pluralism blir allt starkare. Kanske är
president Mugabes uttalande i september om att inte lagfästa enpartistaten
ett första steg på vägen mot ett öppnare samhälle.
Då dessa länder tar steget från ord till handling är vi självfallet beredda att
lämna politiskt och ekonomiskt stöd.
Sammanfattningsvis är regeringen beredd att göra mycket omfattande in-
satser för att stödja en demokratisk utveckling. Biståndet skall även i fort-
sättningen vara en kombination av långsiktiga utvecklingsinsatser och riktat
stöd som har nyckeleffekt för den politiska utvecklingen. Det finns redan
erfarenheter att bygga på, från de mer praktiska insatserna som bidrag till att
genomföra allmänna val till mer övergripande utbyte av erfarenheter kring
demokrati och samhällsplanering. Jag vill nämna ett par exempel på den se-
nare typen av insatser.
I övergångsskedet mellan diktatur och demokrati i Chile genomfördes ett
brett upplagt seminarium där svenska erfarenheter av demokratisk samhälls-
uppbyggnad på en rad områden diskuterades med den samlade chilenska de-
mokratiska oppositionen.
Denna vecka genomförs en unik demokratiinsats i Sydafrika, där repre-
sentanter för svenskt samhälle och näringsliv diskuterar demokrati, sam-
hällsplanering och välfärd med representanter för de krafter som kan
komma att styra samhället när det blir majoritetsstyre.
Till detta kommer planer på att stödja erfarenhetsutbyte mellan de afri-
kanska stater som nu befinner sig i början av processer mot ökad demokrati.
Därmed har Jan-Erik Wikströms andra fråga besvarats.
Den tredje frågan rör eventuella nya samarbetsländer. Mitt svar får åter-
spegla den utveckling mot demokrati som inletts i en rad länder.
Till de nya samarbetsländerna hör nämligen bl.a. Chile, Costa Rica och
Bolivia, länder där det nu är meningsfullt att stödja ekonomisk och social
utveckling liksom befästandet av demokratin. Namibia och Uganda tillhör
de nya samarbetsländerna i Afrika. Jag planerar också att lämna stöd till
Kambodja, när den politiska situationen där ger möjligheter till insatser för
återuppbyggnad av ett samhälle som är både politiskt och ekonomiskt sön-
derslaget.
Jag vill avsluta med att betona att Sverige länge legat i frontlinjen vad gäl-
ler stöd till människor som drabbats av, och kämpat mot, förtryck och dikta-
tur.
Jag och Jan-Erik Wikström är uppenbarligen överens om att vi skall fort-
sätta med detta och nu ytterligare förstärka vårt stöd till de fattiga folkens
strävan efter utveckling och demokrati.
Anf. 54 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! En eftermiddag som denna bjuder på många intressanta de-
batter, alltifrån amalgam till naprapater. Jag vill gärna säga att det ämne som
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
51
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
jag har tagit upp och som biståndsministern svarat på är viktigare än det
mesta.
Jag vill tacka biståndsministern för ett mycket utförligt och väl genomar-
betat svar på min interpellation. Jag är särskilt tillfredsställd med att svaret
innehåller ett tydligt uttalande till förmån för flerpartisystem.
I min interpellation påpekar jag att otydligheten på denna punkt ofta har
varit påfallande i svensk debatt. Det är tyvärr betecknande att resonemang
om flerpartisystem helt saknades i den skrift om demokrati och mänskliga
rättigheter som UD gav ut i serien Aktuellt i biståndspolitiken. Också i Lena
Hjelm-Walléns artiklar i Aftonbladet saknades detta. Jag har nyligen haft en
debatt i tidningen Arbetet med tre socialdemokratiska riksdagsmän där de
faktiskt ursäktade enpartisystemen. Så mycket bättre att vi nu är överens om
hur viktigt det är att verkligen ta ställning till förmån för flerpartisystem.
Den syn som nu återfinns i interpellationssvaret måste på ett entydigt sätt
komma till uttryck i kontakterna med de länder som mottar svenskt bistånd.
Här räcker det inte med allmänna uttalanden om värdet av demokrati. Det
måste klart framgå att Sverige fäster avgörande vikt vid att individuella fri-
och rättigheter garanteras och att det politiska systemet bygger på pluralism
och flerpartisystem. På denna avgörande punkt måste tonläget skärpas. De-
lar biståndsministern min uppfattning att dialogen med mottagarländerna
skall föras på det sättet?
Frågan blir då hur vi skall hantera länder där utvecklingen inte går i rätt
riktning utan kanske rent av går i motsatt riktning. Skall vi inte kunna föra
över biståndsanslag från vissa länder till andra där utvecklingen ser ljusare
ut? Skall t.ex. Cuba även i framtiden tillhöra den grupp länder som BITS har
reguljärt samarbete med?
I sitt svar nämner Lena Hjelm-Wallén en rad värdefulla medel och meto-
der för att aktualisera demokratitanken. Det är angeläget med dialog och
kunskapsöverföring - bl.a. genom seminarier - om marknadsekonomi, de-
mokrati och offentlig förvaltning. Biståndssamarbete av det slaget bör kunna
få stor omfattning och borde kunna gälla en bred krets av länder, inte bara
de som vi för närvarande samarbetar med. Förvaltningsbiståndet har ofta
strategisk betydelse, både med tanke på att bygga upp de institutionella för-
utsättningarna för en fungerande marknadsekonomi och i syfte att ge stadga
åt spirande demokratiska system och funktioner.
Det är också viktigt att vi genom de enskilda organisationerna ger starkare
eftertryck åt demokratimålet. Med sina olika kontakter kan partierna, fack-
liga och kooperativa organisationer samt kyrkorna bidra till att sprida kun-
skap om folkrörelsernas roll för att skapa och bevara vitalitet i demokratin.
Jag ställde också frågan om hur regeringen ser på biståndssamarbete med
nya länder där utvecklingen mot politisk demokrati bedöms som löftesrik.
Jag ställde frågan mot bakgrund av att regeringen förhöll sig tämligen passiv
inför Filippinerna när landet övergick till att bli demokrati.
Nu går utvecklingen på många håll snabbt samtidigt som framstegen ofta
är sköra. Sverige måste då vara berett att göra snabba och flexibla insatser i
de känsliga övergångsskeendena. I våras gjorde riksdagen ett tillkännagi-
vande till regeringen om behovet av kunskapsuppbyggnad om det franskta-
52
lande Afrika. Nu tycks det hända åtskilligt i dessa länder. Min fråga blir då:
Har regeringen beredskap för insatser även där?
Anf. 55 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! Jag uppskattar mycket detta tillfälle att med Jan-Erik Wik-
ström få diskutera demokratifrågorna i biståndet, särskilt som vi kan an-
vända det här konstruktiva tonläget. Dess värre har det ju ofta varit så att
man i debatten nyttjat demokratimålet i svenskt bistånd som ett tillhygge för
att attackera länder vilkas regering man ogillar. Jag tror inte att man kommer
särskilt långt i en sådan debatt. Jag tror att vi når målet bäst i den här typen
av konstruktiv debatt.
Jag kan konstatera att vi under de år som jag har varit biståndsminister
successivt och kontinuerligt har arbetat alltmer med demokratifrågorna i bi-
ståndet. Det är inte jag själv som har haft så stor betydelse i det arbetet.
Visst är jag intresserad, men det har också varit möjligt därför att det funnits
en förståelse för dessa frågor ute i de länder som vi samarbetar med. Jag tror
också att vi själva i vår debatt har vässat argumenten och nu är de med i alla
sammanhang, i instruktioner, vid förhandlingar och liknande. I alla samman-
hang tar vi upp frågor om demokrati och mänskliga rättigheter.
Det är självklart att pluralism och flerpartisystem alltid finns med i demo-
kratiprocessen. Ibland kan vi konstatera att utvecklingen står stilla - det är
tack och lov bara ibland, därför att i flertalet länder sker det ju en mycket
positiv utveckling. Men ibland är situationen den att det står mycket stilla
och då får man se över biståndet, både dess volym och innehåll. Sådant sker
ju också kontinuerligt. Det gäller ju både att gå nedåt i biståndsengagemang
där det står stilla, men också att, som jag har beskrivit, öka i andra länder.
När det gäller exempelvis Filippinerna, som Jan-Erik Wikström frågade
om, har vi numera efter Corazon Aquinos valseger ett svenskt-filippinskt bi-
ståndssamarbete. Vi har hittills utbetalt 28 milj.kr. till Filippinerna. Det är
ingen stor summa pengar, men man skall komma ihåg att Filippinerna är ett
land som i förhållande till många andra länder redan mottar ett internatio-
nellt mycket stort bistånd från andra länder än Sverige.
Herr talman! Jag tror att jag därmed har besvarat Jan-Erik Wikströms yt-
terligare frågor.
Anf. 56 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag är överens med biståndsministern om att vi har ungefär
samma grundsyn, och fattas bara annat. Detta är ju den punkt där Sverige
har särskilda förutsättningar att ge bidrag, både därför att vi själva har en
förpliktande tradition och därför att vi inte har något kolonialt förflutet, som
biståndsministern påpekade i svaret.
Jag är glad om vi i större utsträckning än tidigare för de här frågorna på
tal i dialogen med våra mottagarländer. Mitt intryck är nog att det tidigare
har varit litet dåligt på den punkten. Nu finns det all anledning att låta den
här frågan bli mycket tydlig. Utvecklingen över hela världen har ju aktualise-
rat detta, och det är utomordentligt glädjande.
Jag är också tacksam för att biståndsministern delar min uppfattning att
när utvecklingen i ett land står alldeles stilla på den här punkten måste det
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
5 Riksdagens protokoll 1990/91:12
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Svar på interpella-
tioner
finnas anledning att se över det svenska biståndet. Det måste ju ligga i den
här dialogen att man på den mottagande sidan upplever att vi menar allvar
med våra synpunkter.
Slutligen tror jag att det är mycket viktigt att Sverige snabbt kan ge stöd
när ett land är i övergångsskedet från enpartistat till flerpartistat eller från
diktatur till demokrati. Jag tycker att vi kom i gång litet väl sent när det
gällde Filippinerna. Därför är det så mycket viktigare att vi snabbt kan sätta
in insatser i de många länder där man börjar söka sig mot större inslag av
demokrati.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 57 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! På begäran av interpellanten kommer interpellation nr
1990/91:4 inte att besvaras inom föreskriven tid. Interpellationen skall efter
överenskommelse mellan statsrådet Anita Gradin och interpellanten besva-
ras den 15 november.
Föredrogs och hänvisades
Proposition
1990/91:41 till finansutskottet
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 1990/91 :KU2, KU5 och KU6
Skatteutskottets betänkande 1990/91:SkUl
Lagutskottets betänkande 1990/91 :LU5
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1990/91:AU9 och AU10
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:48 Tillämpning i fråga om Irak och Kuwait av lagen (1971:176) om
vissa internationella sanktioner
Redogörelse
1990/91:2 Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för budgetåret
1989/90
Motionerna
med anledning av prop. 1990/91:1 Säkerheten vid järnväg, tunnelbana och
spårväg, m.m.
1990/91:T3 av Kenth Skårvik m.fl. (fp)
1990/91:T4 av Rune Thorén m.fl. (c)
1990/91 :T5 av Tom Heyman (m)
med anledning av prop. 1990/91:3 Skogsbruket i fjällnära skogar
1990/91:Jol av Marianne Löfstedt (m)
1990/91 :Jo2 av Ulla Orring och Britta Bjelle (båda fp)
1990/91:Jo3 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91:Jo4 av Sören Norrby m.fl. (fp)
1990/91:Jo5 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)
1990/91 :Jo6 av Karin Israelsson (c)
1990/91:Jo7 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91:Jo8 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)
1990/91 :Jo9 av Leo Persson (s)
1990/91 :Jol0 av Leif Marklund m.fl. (s)
med anledning av prop. 1990/91:4 Ändring i rennäringslagen (1971:437),
m.m.
1990/91:Joll av Ulla Orring (fp)
1990/91:Jol2 av Sigrid Bolkéus och Axel Andersson (båda s)
1990/91:Jol3 av Lars Werner m.fl. (v)
1990/91 :Jol4 av Karin Israelsson (c)
1990/91 :Jol5 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91:Jol6 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)
1990/91 :Jol7 av Martin Olsson (c)
1990/91 :Jol8 av Anders Castberger m.fl. (fp)
1990/91:Jol9 av Karl Erik Olsson m.fl. (c)
1990/91 :Jo20 av Mats Lindberg och Leif Marklund (båda s)
1990/91:Jo21 av Leif Marklund m.fl. (s)
1990/91:Jo22 av Bruno Poromaa m.fl. (s)
med anledning av prop. 1990/91:5 En modernisering av företagens självde-
klarationer och förfarandefrågor i anslutning till skattereformen, m.m.
1990/91 :Sk4 av Carl Frick och Claes Roxbergh (båda mp)
1990/91 :Sk5 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1990/91 :Sk6 av Rolf Kenneryd m.fl. (c)
med anledning av skr. 1990/91:6 Redogörelse för uppföljning av förslag från
delegationen för Miljöprojekt Göteborg
1990/91 :Jo23 av Rune Thorén m.fl. (c)
1990/91:Jo24 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
1990/91 :Jo25 av Annika Åhnberg m.fl. (v)
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
med anledning av prop. 1990/91:8 Vårdnad och umgänge
1990/91 :L3 av Allan Ekström (m)
55
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v)
1990/91 :L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m)
1990/91:L6 av Kaj Larsson m.fl. (s)
1990/91 :L7 av Eva Johansson m.fl. (s)
1990/91 :L8 av Ulla Pettersson (s)
1990/91 :L9 av Martin Olsson m.fl. (c)
1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp)
1990/91 :L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte Branting (båda fp)
1990/91:L12 av Elisabet Franzén m.fl. (mp)
1990/91 :L13 av Lena Öhrsvik (s)
Utrikesutskottets betänkanden
1990/91 :UU1 Krigsmaterielexport
1990/91 :UU2 Internationella miljöfrågor
Kulturutskottets betänkanden
1990/9l:KrUl Museifrågor
1990/91:KrU3 Tornedalsfrågor
Jordbruksutskottets betänkanden
1990/91 :JoU4 Trädgårdsnäringen
1990/91 :JoU5 Livsmedelskontroll
1990/91 :JoU6 Vatten- och luftvård
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1990/91: AU1 Jämställdhet
Bostadsutskottets betänkande
1990/91 :BoU6 Vissa ändringar i bostadsbidragslagen
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 18 oktober
1990/91:54 av Gunilla André (c) till statsrådet Erik Åsbrink om kompensa-
tion till ensamstående med barn på grund av skattereformen:
Skattereformsbeslutet innebär att skattereduktionen för ensamstående
med barn slopas.
Centern anförde i partimotion 1989/90:Sk96, i samband med beslutet, att
denna skattereduktion har betydelse för många kvinnor, och även för män,
som är låginkomsttagare. Centern begärde därför hos regeringen förslag till
kompensation för att klara den berörda gruppens ekonomiska situation. Re-
geringen hänvisade för sin del i proposition 1989/90:110 till den s.k. under-
hållsbidragskommittén.
Det är emellertid ännu oklart huruvida regeringen avser att kompensera
den berörda samhällsgruppen för borttagandet av skattereduktionen. Pro-
position om detta fanns inte med på den propositionsförteckning som nyli-
gen förelädes riksdagen. Om reduktionen slopas utan samtidig kompensa-
tion riskerar en redan hårt ekonomiskt ansatt grupp att få en än kärvare si-
tuation. Socialbidrag riskerar att bli det sista återstående alternativet för allt
fler i denna grupp.
Jag vill mot denna bakgrund fråga statsrådet:
1. Tänker regeringen fullfölja det man antydde i propositionen och ge full
kompensation till ensamstående med barn för borttagandet av skattere-
duktionen?
2. Om svaret på fråga 1 är jakande, hur kommer denna kompensation att
utformas?
1990/91:55 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsrådet Maj-Lis Lööw om
asyl:
Det är ytterst viktigt att de som beviljats asyl i Sverige känner trygghet och
slipper fysisk och psykisk ängslan. Om detta får det inte råda någon som
helst tvekan.
Lika viktigt är det, i avsikt att skapa förståelse bland medborgarna för
flyktingpolitiken, att de som beviljats asyl under sin tillfälliga eller stadigva-
rande vistelse i Sverige uppträder på ett icke utmanande sätt. Har man erhål-
lit skydd och fristad i ett land får man acceptera de regler och normer som
gäller för landet.
Att t.ex. under asylskyddets täckmantel bedriva olaglig verksamhet och
medvetet driva med såväl myndigheter som medborgare får inte accepteras.
Jag är väl medveten om att statsrådet är förhindrad att debattera enskilda
fall, men jag vill ändå ta upp ett sådant i syfte att förklara vad jag menar med
missbruk av asylrätten.
En familj erhöll år 1987, enligt pressuppgifter, asyl på grund av att zige-
nare som grupp förföljdes i hemlandet - Tjeckoslovakien. Därefter har fa-
miljen vid flera tillfällen (!) besökt hemlandet och kommit tillbaka med nya
barn (nu elva), vilka de säger är deras, något som polisen inte tror på. Bar-
nen har sedan 1988 begått 194 bevisbara brott. Nu har fem av barnen omhän-
dertagits av myndigheterna, därför att föräldrarna tvingat barnen att begå
brott.
Är statsrådet beredd att medverka till att de som beviljats asyl kan sändas
tillbaka till sitt hemland om de agerar grovt kriminellt eller på annat sätt tyd-
ligt klargör att de inte är i behov av asyl?
den 19 oktober
1990/91:56 av Sylvia Pettersson (s) till arbetsmarknadsministern om flexibla
lönebidrag:
I sin anslagsframställan inför innevarande års budgetproposition föror-
dade AMS en övergång till en modell med flexibla lönebidrag från juli 1990.
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Riksdagen beslöt i maj i år att avvakta till juli 1991 med genomförandet
av ett nytt bidragssystem, bl.a. mot bakgrund av de effekter detta kunde få
för myndigheter, institutioner och ideella organisationer. Det är enligt riks-
dagens beslut önskvärt att dessa arbetsgivare får rådrum och möjlighet att
anpassa sin planering till ändrade förutsättningar.
Eftersom man inte kan bortse från att en omläggning av lönebidragssyste-
met kommer att vålla svårigheter för arbetsgivarna inom de mest berörda
verksamheterna, där merparten av de lönebidragsanställda sysselsätts, fram-
höll riksdagen nödvändigheten av att AMS inför sin nästa anslagsframställan
skulle belysa konsekvenserna av bidragsomläggningen.
Ett flertal statliga museer och nästan alla länsmuseer har en stor del av
sin personal som lönebidragsanställda med 90 resp. 100 % statsbidrag. Som
exempel kan nämnas att Nordiska museet har 104 lönebidragsanställda,
varav 17 vid Julita där de utgör huvuddelen av personalstyrkan. Samma för-
hållande råder vid Kulturarvet i Falun. Det finns länsmuseer i landet som
har bidrag till 50-60 % av sin personalstyrka.
I stort sett alla slag av ideella organisationer, idrottsrörelsen, bildningsför-
bund m.fl. har ett stort antal lönebidragsanställda. Kännetecknande för
dessa slag av arbetsgivare, hos vilka de flesta lönebidragsanställda arbetar,
är att det är små organisationer, föreningar, lokalavdelningar och liknande.
Dessa har ofta en liten kassaomsättning och får vid en förändring svårt att
bära en ökad lönekostnad.
Dessutom handlar det här ofta om personer som av en eller annan anled-
ning kan vara svårplacerade på den öppna arbetsmarknaden.
Den typ av arbete som vissa statliga kulturinstitutioner och folkrörelserna
kunnat erbjuda har visat sig vara mycket lämpligt för lönebidrag. En föränd-
ring som leder sannolikt till att ett stort antal anställningar upphör, vilket
innebär en uppenbar risk att många människor får svårigheter att komma in
på den öppna arbetsmarknaden.
Det finns därför anledning förmoda att det kommer att krävas en resurs-
förstärkning av såväl institutioner som ideella organisationer om de inte skall
tvingas göra sig av med personal som utför viktiga arbetsuppgifter.
Med anledning av ovan anförda vill jag fråga arbetsmarknadsministern:
Kan arbetsmarknadsministern i dag redogöra för resultatet av AMS över-
syn?
Vilka konsekvenser bedömer AMS att en bidragsomläggning skulle med-
föra?
Anser arbetsmarknadsministern att det är till fyllest med rådrum och möj-
lighet att anpassa sig för länsmuseer, ideella organisationer m.fl.?
Om så inte är fallet, är arbetsmarknadsministern beredd att verka för en
resursförstärkning i någon form?
1990/91:57 av Per-Ola Eriksson (c) till industriministern om utvecklingsfon-
derna:
De regionala utvecklingsfonderna har under de tolv år de verkat sedan
inrättandet 1978 aktivt bidragit till att främja småföretagen. Landets många
småföretag, regionala organ och näringslivets organisationer betonar i olika
sammanhang utvecklingsfondernas betydelse.
Kombinationen av krediter från bankerna och utvecklingsfonderna har
varit, och är, till stor nytta för en positiv småföretagsutveckling, inte minst i
de s.k. skogslänen och områden med ensidigt näringsliv.
Det är kombinationen av utvecklingsfondernas generella åtgärder för
småföretagen, de direkta insatserna i enskilda företag -1.ex. krediter -, råd-
givning, exporthjälp och produktutveckling samt åtgärder för ett ökat ny-
företagande som bidragit till att fonderna är ett viktigt instrument i närings-
livsutvecklingen.
I fråga om innehåll i fondernas verksamhet och uppläggning har det skett
en betydande utveckling och anpassning till småföretagens behov under
1980-talet.
I våras beslutade riksdagen, på regeringens förslag i den näringspolitiska
propositionen, (1989/90:88), att utvidga utvecklingsfondernas målgrupp till
att omfatta små och medelstora företag inom samtliga näringsgrenar. Det
var ett bra beslut. Det skapar möjlighet att i ökad utsträckning stödja företag
inom tjänstesektorn och servicenäringarna. Det är emellertid viktigt att fon-
derna även fortsättningsvis lägger stor vikt vid att främja tillverkningsföreta-
gen som tidigare utgjort fondernas målgrupp.
Det finns emellertid nu en betydande oro bland utvecklingsfondernas led-
ning, styrelse och personal för att fondernas slagkraft skall försämras. Denna
oro grundas på dels beslutet om indragning av kapital från fonderna, dels
den ambition till centralstyrning och detaljreglering som man upplever att
statens industriverk (SIND) medverkar till. I slutändan drabbar detta små-
företagen.
På regeringens förslag beslutade riksdagen om indragning av totalt 1,6
miljarder kronor av utvecklingsfondernas totala kapital. En miljard kronor
skall dras in till staten och ytterligare 600 milj. kr. skall dras in för uppbyg-
gande av storregionala riskkapitalbolag.
I propositionen anförde industriministern att han ”är medveten om att
fondernas begränsade resurser gör det svårt att hjälpa samtliga företag som
kan komma att efterfråga fondernas tjänster”. I den regionalpolitiska propo-
sitionen 1989/90:76 som avlämnades samtidigt med den näringspolitiska pro-
positionen framhöll industriministern att utvecklingsfondernas uppgift att
förse företag med riskfinansiering blir än mer betydelsefull när lokaliserings-
lånen slopas. Trots denna insikt om utvecklingsfondernas resurser beslutade
riksdagen på regeringens förslag om en minskning av fondernas kapital med
nästan två tredjedelar. Detta har skapat oro hos både fonderna och dess mål-
grupp småföretagen.
Flera av utvecklingsfonderna har i dag en besvärlig ekonomisk situation
och kan inte tillgodose det behov av krediter som efterfrågas av företagen.
Detta hämmar nu en positiv småföretagsutveckling.
Vårt land är på väg in i en ny lågkonjunktur med därtill hörande problem
på arbetsmarknaden. Mot denna bakgrund är det mycket anmärkningsvärt
att inleda förhandlingar med utvecklingsfonderna om indragning av medel
från fonderna. Fondernas kapital kommer att behövas för att skapa investe-
ringar och sysselsättning i småföretagen, som vanligtvis har bättre möjlighe-
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
59
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
60
ter att klara påfrestningar under lågkonjunkturer. Riksdagens beslut bör
därför omprövas.
Utvecklingsfondernas organisation - med delat huvudmannaskap mellan
staten och landstingen - har gett fonderna en unik position. Med den regio-
nala förankringen följer att fonderna har en bred kontaktyta i länen. Avstån-
det mellan småföretagen och utvecklingsfonderna är kort. Detta är en stor
tillgång och upplevs positivt av småföretagen.
Staten har tidigare inte ansett sig behöva utöva inflytande och detaljstyr-
ning av fonderna utan betonat vikten av regional förankring. Utvecklings-
fonderna måste ha en självständig ställning gentemot staten och få möjlighet
att arbeta med flexibla lösningar beroende på länens olika näringsstruktur.
Mellan utvecklingsfonderna och SIND, som är tillsynsmyndighet för ut-
vecklingsfonderna, är det nu på väg att skapas ett mindre bra samarbetskli-
mat. Fonderna upplever att staten via SIND försöker centralstyra och detalj-
dirigera. I flera andra sammanhang och inom andra sektorer eftersträvas
minskad centralstyrning. I stället eftersträvas målstyrning för att nå gemen-
samma mål. Det kan därför inte vara riktigt att ett centralt verk skall detalj-
styra ett regionalt organ som utvecklingsfonderna.
Varje utvecklingsfond måste få utvecklas utifrån de behov och förutsätt-
ningar som finns i resp. län. Den centrala nivån skall endast engageras i de
fall fonderna själva önskar. Det kan gälla särskilda större projekt, export-
stöd, osv. Då skall fonderna kunna få hjälp och stöd från SIND. En centralis-
tisk lösning där SIND står som köpare av tjänster från de regionala utveck-
lingsfonderna är däremot helt oacceptabel. Inte heller bör SIND genom de-
taljregleringar eller särskilda villkor styra fondernas verksamhet.
För att åstadkomma en offensiv näringspolitik behövs en ökad satsning på
de mindre företagen. Småföretagen har en strategisk betydelse för möjlighe-
terna att skapa arbete, utveckla affärsidéer och bygga upp nya industrier och
serviceföretag i olika delar av landet. Utvecklingsfonderna och deras insat-
ser spelar i detta sammanhang en viktig roll. Därför är det viktigt att fonder-
nas arbetsmöjligheter inte försämras.
Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande frågor till industri-
ministern:
Är industriministern beredd att medverka till att indragningen av kapital
från utvecklingsfonderna omprövas?
Vad avser industriministern vidta för åtgärder för att utvecklingsfonderna
inte skall utsättas för centraldirigering och detaljstyrning?
den 22 oktober
1990/91:58 av Maria Leissner (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om förhållan-
dena i Rumänien:
Sedan Ceausescus fall i vintras har det stått mer och mer klart att den s.k.
revolutionen inte innebar någon egentlig politisk kursändring för Rumänien.
De oppositionella krafterna i landet, inte minst studenter och intellek-
tuella, har vid ett flertal tillfällen under året utsatts för våldsamma attacker
vid sammanstötningar.
Det har på oppositionella rumäner förekommit godtyckliga arresteringar,
misshandel, tortyr och mord på öppen gata. Allt pekar på att dessa attacker
iscensatts för att tysta oppositionen och att ansvaret ligger hos landets poli-
tiska ledning. Allt fler uppgifter gör nu gällande att Securitate finns kvar med
i princip samma uppgifter som tidigare under Ceausescuregimen.
Massmedia, särskilt televisionen, står under hård statlig politisk kontroll.
Under året har allt fler rumäner sökt sin tillflykt till Sverige för att söka asyl,
inte minst de människor som utsatts för attacker, hot och misshandel i sam-
band med de våldsamma sammanstötningarna mellan å ena sidan polis och
”gruvarbetare” och å andra sidan studenter och andra oppositionella.
Trots detta finns tecken som tyder på att bl.a. den svenska regeringen inte
ser särskilt allvarligt på situationen. Bl.a. ger bedömningar av enskilda ru-
mäners asylansökningar upphov till misstanken att regeringen i stort sett
hoppas att Rumänien är ”på rätt väg”, och att det råder demokrati och en
allmän respekt för mänskliga rättigheter.
Jag vill mot denna bakgrund be invandrarministern om klarläggande på
följande punkter:
1. Hur bedömer regeringen situationen i Rumänien med avseende på re-
spekten för mänskliga rättigheter?
2. Anser invandrarministern att det finns fog för uppfattningen att utveck-
lingen i Rumänien är på rätt väg?
3. Anser invandrarministern att det i stort sett kan uteslutas att rumäner har
fog att frukta förföljelse om de återvänder till Rumänien, dvs. en liknande
bedömning som för Polen och Ungern?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 17 oktober
1990/91:114 av Birgitta Hambraeus (c) till utrikesministern om Antarktis:
Sverige arbetar för ett så starkt miljöskydd som möjligt för Antarktis. När
riksdagen behandlade frågan hösten 1989 trodde vi att den mineralkonven-
tion som vi undertecknat skulle vara bästa sättet att nå målet.
Situationen är nu annorlunda. Flera länder stiftar lagar som går längre än
mineralkonventionen i miljöskydd och förbjuder landets medborgare att
över huvud taget exploatera Antarktis. Mineralkonventionen framstår nu
snarare som ett hinder för att skydda Antarktis än en hjälp. Sverige bör sluta
arbeta för en ratificering.
Inför mötet i Chile mellan Antarktisfördragets parter som börjar den 19
november bör Sverige ansluta sig till det förslag om totalt förbud mot exploa-
tering som vinner allt större genklang.
Ämnar utrikesministern se till att Sverige representeras vid Antarktisför-
dragsmötet i Chile av miljökunniga tjänstemän, med instruktion att söka ett
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
61
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
62
alternativ till mineralkonventionen i form av ett totalförbud mot exploate-
ring av Antarktis?
1990/91:115 av Sven-Olof Petersson (c) till industriministern om industriella
satsningar i Blekinge:
Under våren fattade riksdagen beslut om särskilda regionalpolitiska insat-
ser för Blekinge län. Beslutet innefattade bl.a. att Saab skulle placera en fa-
brik i Karlskrona och att denna satsning skulle ge 500 nya arbeten - detta i
utbyte mot statligt stöd för Saabs flygplanstillverkning. Nu har såväl Saab
Automobile som Saab-Scania sagt att de ej kan fullfölja detta avtal. Arbets-
marknadsläget i Blekinge är akut, och detta gäller också i den redan befint-
liga bilindustrin.
Vilka konkreta åtgärder ämnar statsrådet vidta, så att den av riksdagen
beslutade satsningen i Blekinge ger 500 nya arbeten?
den 18 oktober
1990/91:116 av Gudrun Schyman (v) till miljöministern om grundvattnet:
Det tidigare så självklara kravet att grundvattnet skall gå att dricka har
förvandlats till en miljöpolitisk målsättning. Om 30 år skall grundvattnet
vara tjänligt igen, utan att några reningsinsatser krävs.
Det mest akuta hotet mot detta krav svarar sommarstuguägarna i kustom-
råden samt jordbruket för, allt enligt naturvårdsverkets aktionsplan ”Sötvat-
ten 90”.
Skall sötvattnet i grundvattendepåerna vara drickbart för all överskådlig
framtid kommer det att bli fråga om inskränkningar och förbud vad gäller
vattenanvändningen, menar naturvårdsverket, som vill ha ett riksdagsbeslut
om att grundvattnet skall skyddas, till stöd för planerade förslag på begräns-
ningar.
Min fråga är:
Är miljöministern beredd att medverka till ett snabbt riksdagsbeslut i en-
lighet med naturvårdsverkets önskan?
1990/91:117 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsministern om statsrå-
dens löner:
Enligt uppgift har den socialdemokratiska riksdagsgruppen tagit ställning
för att riksdagsledamöternas arvoden skall ”frysas” 1990 av främst psykolo-
giska och stabiliserande orsaker inför 1991 års avtalsrörelse.
Detta skall ske trots att regeringsledamöter, kommunal- och landstings-
råd, anställda i politiska partier, fackliga företrädare, journalister och alla
andra erhållit lönehöjningar för år 1990!
Är statsministern beredd att medverka till att, av solidaritet med riksda-
gens ledamöter, justera statsrådens arvoden avseende de delar som utgör
1990 års arvodeshöjning?
1990/91:118 av Jens Eriksson (m) till utrikesministern om dumpade kemiska
stridsmedel:
Under de senaste dagarna har pressen uppmärksammat den sänkning av
fartyg fyllda med kemiska stridsmedel, som de allierade genomförde väster
om Måseskär i Skagerrak, efter krigsslutet 1946.
Har utrikesministern för avsikt att agera internationellt för att undanröja
de stora risker det innebär för fiskare och andra när fartygen rostar sönder
och gifterna sprids?
den 19 oktober
1990/91:119 av Björn Samuelson (v) till socialministern om dricksvattnet:
I en nyligen framlagd vetenskaplig rapport visas sambandet mellan dricks-
vattenkvalitet och förekomsten av hjärt- och kärlsjukdomar. Där dricksvatt-
net är mjukt, som t.ex. i västra Värmland, är förekomsten av ovannämnda
sjukdomar mycket vanligare än i andra delar av landet, där vattnet är hår-
dare.
Vatten är vårt viktigaste livsmedel och måste därför ha en mycket hög kva-
litet.
Jag vill därför fråga socialministern:
Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att garantera en god vattenkva-
litet över hela landet?
1990/91:120 av Karin Israelsson (c) till bostadsministern om plan- och bygg-
lagen:
Regeringen beviljade föregående vecka Umeå kommun att frångå en
översiktsplan som antagits i stor kommunal enighet. I planen framhålls det
riksintresse som centrala Umeå utgör med sin unika byggnadsstil. Det fanns
då ingen som kunde ana att detta beslut kunde rivas upp i och med att en
intressent med god ekonomi erbjuder sig att bebygga en tomt med ett hög-
hushotell som helt avviker från den omgivande miljön. Boverket och andra
myndigheter som yttrat sig i ärendet har avstyrkt denna byggnads placering
i detta centrala läge. Regeringen ger dock kommunen möjlighet att frångå
sin egen plan och anför att det är kommunens mening. Ingen hänsyn tas till
de starka protester som lokalbefolkningen uttryckt.
Många anser att bostadsministern och regeringen med detta beslut har sla-
git undan benen på plan- och bygglagens intentioner om medborgar-
inflytande, där riksintressen skall väga tyngre än intresset från lokala projek-
torer.
Jag vill med anledning av detta fråga om bostadsministern med detta anser
att plan- och bygglagen har spelat ut sin roll.
1990/91:121 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) till statsrådet Bengt Lindqvist
om direktiven till 1989 års handikapputredning:
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Riksdagen har nyligen avslagit en motion om att riksdagen hos regeringen
skulle begära en översyn av situationen för stödet till föräldrar med funk-
tionshinder. Motionen avslogs med motiveringen att utskottet utgick ifrån
att handikapputredningen kommer att behandla frågan om de funktions-
hindrade föräldrarnas behov.
Jag har nu efteråt läst direktiven (Dir. 1988:53) och kan inte finna att ut-
redningen speciellt skulle studera de handikappade föräldrarnas behov av
stöd.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:
Har statsrådet för avsikt att ge 1989 års handikapputredning tilläggsdirek-
tiv om en översyn av situationen för stödet till föräldrar med funktionshin-
der?
den 22 oktober
1990/91:122 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Anita Gradin om EGs
giftnormer:
Enligt uppgifter i Ny Teknik (1990:42) viker sig Sverige redan i dag för
EGs giftnormer. Det gäller ämnet formaldehyd. Som första myndighet i värl-
den slog kemikalieinspektionen 1987 fast att formaldehyd kan framkalla can-
cer. Ett år senare meddelades kemikalieinspektionens klassning för omvärl-
den. Sedan blev det stopp.
EG-kommissionen protesterade och ville ha en svensk anpassning till EGs
svagare klassificering. På miljödepartementet hoppas man på ett snart beslut
enligt kemikalieinspektionens förslag, men på UDs handelsavdelning är to-
nen mer försiktig. Man säger att den hänger samman med det större integra-
tionsarbetet mellan EG och EFTA.
För inte länge sedan kunde vi läsa i andra massmedia att EFTA vunnit en
miljöseger i EG-förhandlingarna, eftersom Sverige och övriga EFTA-stater
skulle få behålla sina egna regler och gränsvärden.
Min fråga är:
Tänker Anita Gradin vidta några åtgärder för att få fram ett beslut i enlig-
het med kemikalieinspektionens förslag?
64
26 § Kammaren åtskildes kl. 15.56.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 14 § anf. 26 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Gunborg Apelgren
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
65
Prot. 1990/91:12
1 § Justering av protokoll................................ 1
2§ Ledigheter........................................ 1
3 § Svar på interpellationerna 1990/91:24 och 34 om AP-fonderna . 1
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
(forts. 6 §)
4§ Ajournering....................................... 3
5 § Återupptagna förhandlingar........................... 4
6§ Svar på interpellationerna 1990/91:24 och 34 om AP-fonderna
(forts)........................................... 4
Bengt Westerberg (fp)
Carl Bildt (m)
(forts. 9 §)
7 § Ajournering....................................... 6
8 § Återupptagna förhandlingar........................... 6
9§ Svar på interpellationerna 1990/91:24 och 34 om AP-fonderna
(forts.).......................................... 6
Carl Bildt (m)
Statsminister Ingvar Carlsson (s)
Bengt Westerberg (fp)
10 § Svar på interpellation 1990/91:3 om bilavgifter............. 12
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
Carl Frick (mp)
11 § Meddelande om svar på interpellation 1990/91:37 ........... 16
Kommunikationsminister Georg Andersson (s)
12 § Svar på interpellation 1990/91:6 om socialbidrag............ 16
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Sten Andersson i Malmö (m)
13 § Svar på interpellation 1990/91:8 om kommunens ekonomi och
den sociala omvårdnaden............................ 19
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Gudrun Schyman (v)
14 § Svar på interpellation 1990/91:10 om föräldraförsäkringen .... 26
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Margö Ingvardsson (v)
Daniel Tarschys (fp)
15 § Svar på interpellation 1990/91:40 om statsbidrag till barnomsorg
i svenska kyrkans regi............................... 33
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Ulla Tilländer (c)
16 § Svar på interpellation 1990/91:30 om förbud mot amalgam .... 36
Socialminister Ingela Thalén (s)
66 Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)
17 § Svar på interpellation 1990/91:13 om sjukvården och landsting-
ens ekonomi...................................... 40
Socialminister Ingela Thalén (s)
Margö Ingvardsson (v)
18 § Svar på interpellation 1990/91:22 om legitimation av naprapater 45
Prot. 1990/91:12
22 oktober 1990
Socialminister Ingela Thalén (s)
Martin Olsson (c)
19 § Svar på interpellation 1990/91:14 om biståndspolitiken och de-
mokratimålet ..................................... 48
Statsrådet Lena Hjelm-Wallén (s)
Jan-Erik Wikström (fp)
20 § Meddelande om svar på interpellation 1990/91:4............ 54
Statsrådet Lena Hjelm-Wallén (s)
21 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 54
22 § Förnyad bordläggning................................ 54
23 § Bordläggning...................................... 54
24 § Anmälan om interpellationer
1990/91:54 av Gunilla André (c) om kompensation till ensam-
stående med barn på grund av skattereformen.......... 56
1990/91:55 av Sten Andersson i Malmö (m) om asyl........ 57
1990/91:56 av Sylvia Pettersson (s) om flexibla lönebidrag ... 57
1990/91:57 av Per-Ola Eriksson (c) om utvecklingsfonderna . . 58
1990/91:58 av Maria Leissner (fp) om förhållandena i Rumä-
nien .......................................... 60
25 § Anmälan om frågor
1990/91:114 av Birgitta Hambraeus (c) om Antarktis....... 61
1990/91:115 av Sven-Olof Petersson (c) om industriella sats-
ningar i Blekinge................................ 62
1990/91:116 av Gudrun Schyman (v) om grundvattnet...... 62
1990/91:117 av Sten Andersson i Malmö (m) om statsrådens
löner......................................... 62
1990/91:118 av Jens Eriksson (m) om dumpade kemiska strids-
medel ........................................ 63
1990/91:119 av Björn Samuelson (v) om dricksvattnet...... 63
1990/91:120 av Karin Israelsson (c) om plan- och bygglagen . . 63
1990/91:121 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) om direktiven till
1989 års handikapputredning....................... 63
1990/91:122 av Gudrun Schyman (v) om EGs giftnormer .... 64
67
gotab 97167, Stockholm 1990