Prop.
1990/91:98
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 7 februari 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
I propositionen behandlas vissa frågor om s. k. intresseledamöters medver-
kan i specialdomstolar och nämnder. Bakgrunden är bl. a. att europadom-
stolen i Strasbourg i en dom kommit fram till att bostadsdomstolen vid
prövningen av en hyrestvist av visst slag inte hade utgjort en opartisk och
oavhängig domstol i den mening som avses i artikel 6 i europakonventio-
nen.
I propositionen föreslås att reglerna för bostadsdomstolens och hyres-
nämndernas sammansättning ändras, bl. a. för den typ av tvist som var
aktuell i det nämnda målet. De föreslagna ändringarna innebär att intres-
seledamöter från fastighetsägaresidan resp, hyresgästsidan, som represen-
terar sådana organisationer som kan antas ha gemensamma intressen som
står i strid med den ena partens intresse i tvisten, inte får delta i dessa mål.
Föreligger en sådan situation, skall i stället målet handläggas av enbart
juristdomare. En hyresnämnd skall avgöra ett sådant mål med två lagfarna
ledamöter och bostadsdomstolen med tre lagfarna ledamöter.
Vidare behandlas frågan om europadomstolens dom får betydelse även
för andra specialdomstolar och nämnder där intresseledamöter medver-
kar, t. ex. arbetsdomstolen, marknadsdomstolen och arrendenämnderna.
Den slutsats som dras i propositionen är att några ändrade regler inte
behövs för dessa domstolar och nämnder.
Propositionen innehåller också ett par andra förslag som rör intressele-
damöter. Det ena förslaget innebär att icke lagfarna ledamöter i arbets-
domstolen, bostadsdomstolen och hyresnämnderna inte får uppträda som
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 98
partsombud i den domstol eller nämnd där de är förordnade att tjänstgöra Prop. 1990/91:98
som ledamöter. Enligt det andra förslaget avskaffas den nuvarande ål-
dersgränsen vid 70 år för intresseledamöter i hyresnämnder och arrende-
nämnder.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91:98
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1082) om bostadsdomstol
dels att 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 14 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Bestämmelserna i 4 kap. rätte-
gångsbalken om jäv mot domare
äger motsvarande tillämpning på le-
damot i bostadsdomstolen.
Bestämmelserna i 4 kap. rätte-
gångsbalken om jäv mot domare
skall tillämpas på ledamöterna i
bostadsdomstolen.
I fråga om de icke lagfarna leda-
möterna i bostadsdomstolen tilläm-
pas 12 kap. 3 § andra stycket rätte-
gångsbalken.
14 a §
Bestämmelserna i 12—I4§§
tillämpas inte i mål som gäller
1. fråga om en förhandlingsklau-
sul skall föras in eller bibehållas i ett
hyresavtal enligt 2§ hyresförhand-
lingslagen (1978:304),
2. ersättning enligt 20 § hyresför-
handlingslagen till en hyresgästor-
ganisation för dess förhandlingsar-
bete,
3. prövning av hyresvillkor med
tillämpning av 21 § hyresförhand-
lingslagen.
Bestämmelserna i 12—14 §§ skall
inte heller tillämpas i andra mål,
om de intresseledamöter som enligt
dessa bestämmelser skulle ha delta-
git har anknytning till organisatio-
ner som kan antas ha ett gemen-
samt intresse som står i strid med
den ena partens intresse i tvisten.
I mål som avses i första och andra
styckena skall bostadsdomstolen be-
stå av tre lagfarna ledamöter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Äldre bestämmelser gäller
alltjämt om ett mål i vilket intresseledamöter har deltagit har påbörjats
före ikraftträdandet.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder1
dels att 2, 5 och 28 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§2
Arrendenämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter,
om ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamöterna skall den
ene såsom ägare av jordbruksfastighet eller på liknande sätt ha förvärvat
erfarenhet av arrendeförhållanden och den andre vara jordbruksarrenda-
tor eller, när ärende rör bostadsarrende, bostadsarrendator.
Vid företagande av förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om
avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende samt vid handläggning
av överklagande kan arrendenämnden bestå av ordföranden ensam. Vad
som sagts nu gäller även vid medling när sådan lämpligen kan ske utan
övriga ledamöters närvaro samt, om parterna samtycker till det eller saken
är uppenbar, vid prövning av fråga som inte avgörs genom skiljedom.
Ledamot skall vara svensk med-
borgare och får inte vara underårig
eller ha fyllt sjuttio år och inte heller
ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken.
Ledamot skall vara svensk med-
borgare och får inte vara underårig
och inte heller ha förvaltare enligt
11 kap. 7 § föräldrabalken.
För ledamot i arrendenämnd skall finnas en eller flera ersättare. Bestäm-
melserna om ledamot gäller även ersättare.
5 §3
Hyresnämnd består av lagfaren
ordförande och två andra ledamö-
ter, om ej annat följer av tredje
stycket. Av de senare ledamöterna
skall den ene vara väl förtrogen
med förvaltning av hyresfastighet
och den andre vara väl förtrogen
med bostadshyresgästers förhållan-
den eller, när ärendet rör annan lä-
genhet än bostadslägenhet, med nä-
ringsidkande hyresgästers förhål-
landen. I ärenden enligt 52 § eller
60 § första stycket 1 bostadsrätts-
lagen (1971:479) skall vad som
sagts nu om hyresfastighet och hy-
resgästers förhållanden i stället
Hyresnämnd består av lagfaren
ordförande och två andra ledamö-
ter, om ej annat följer av tredje
stycket eller 5 a §. Av de senare le-
damöterna skall den ene vara väl
förtrogen med förvaltning av hyres-
fastighet och den andre vara väl
förtrogen med bostadshyresgästers
förhållanden eller, när ärendet rör
annan lägenhet än bostadslägenhet,
med näringsidkande hyresgästers
förhållanden. I ärenden enligt 52 §
eller 60 § första stycket 1 bostads-
rättslagen (1971:479) skall vad som
sagts nu om hyresfastighet och hy-
resgästers förhållanden i stället
Lagen omtryckt 1985:660.
Senaste lydelse 1988:1296.
Senaste lydelse 1989:663.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:98
avse bostadsrättsfastighet och bo- avse bostadsrättsfastighet och bo-
stadsrättshavares förhållanden. stadsrättshavares förhållanden.
Hyresnämnd får anlita expert att biträda nämnden, om ärendets beskaf-
fenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.
Bestämmelserna i 2 § andra —fjärde styckena äger motsvarande tillämp-
ning i fråga om hyresnämnd.
Regeringen kan förordna att i hyresnämnd skall finnas flera avdelningar.
Bestämmelserna om hyresnämnd gäller i tillämpliga delar även avdel-
ning.
5a§
Bestämmelserna i 5 § första styc-
ket tillämpas inte i ärende som gäl-
ler
1. fråga om en förhandlingsklau-
sul skall föras in eller bibehållas i ett
hyresavtal enligt 2§ hyresförhand-
lingslagen (1978:304),
2. ersättning enligt 20 k hyresför-
handlingslagen till en hyresgästor-
ganisation för dess förhandlingsar-
bete,
3. prövning av hyresvillkor med
tillämpning av 21 § hyresförhand-
lingslagen.
Bestämmelserna i 5 § första styc-
ket skall inte heller tillämpas i and-
ra ärenden, om de intresseledamö-
ter som enligt dessa bestämmelser
skulle ha deltagit har anknytning
till organisationer som kan antas ha
ett gemensamt intresse som står i
strid med den ena partens intresse i
tvisten.
I ärende som avses i första och
andra styckena skall hyresnämnden
bestå av två lagfarna ledamöter.
28 §
Bestämmelserna i 4 kap. rätte-
gångsbalken om jäv mot domare
äger motsvarande tillämpning på le-
damot i nämnd.
Bestämmelserna i 4 kap. rätte-
gångsbalken om jäv mot domare
skall tillämpas på ledamöterna i
nämnderna.
I fråga om de icke lagfarna leda-
möterna i nämnderna tillämpas 12
kap. 3§ andra stycket rättegångs-
balken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Äldre bestämmelser gäller
alltjämt om ett ärende i vilket intresseledamöter har deltagit har påbörjats
före ikraftträdandet.
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:98
5 kap.
3§2
1 allt varom i denna lag ej är sär-
skilt föreskrivet gäller i tillämpliga
delar vad som i rättegångsbalken
eller annan författning är föreskri-
vet om rättegången i tvistemål, vari
förlikning om saken är tillåten.
Därvid skall beträffande rättegång-
en i arbetsdomstolen som första
domstol tillämpas vad som är före-
skrivet om rättegången i tingsrätt. I
fråga om rättegången i arbetsdom-
stolen som fullföljdsinstans tilläm-
pas vad som är föreskrivet om rät-
tegången i hovrätt.
I allt varom i denna lag ej är sär-
skilt föreskrivet gäller i tillämpliga
delar vad som i rättegångsbalken
eller annan författning är föreskri-
vet om rättegången i tvistemål, vari
förlikning om saken är tillåten.
Därvid skall beträffande rättegång-
en i arbetsdomstolen som första
domstol tillämpas vad som är före-
skrivet om rättegången i tingsrätt. I
fråga om rättegången i arbetsdom-
stolen som fullföljdsinstans tilläm-
pas vad som är föreskrivet om rät-
tegången i hovrätt. I fråga om de
icke lagfarna ledamöterna i arbets-
domstolen tillämpas 12 kap. 3§
andra stycket rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1977:530.
Senaste lydelse 1987:683.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carls-
son, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén,
Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1990/91:98
Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (europadomsto-
len), som har sitt säte i Strasbourg i Frankrike, meddelade den 22 juni
1989 dom i målet Rolf Langborger mot Sverige. Målet gällde bl. a. tillämp-
ningen av artikel 6 punkten 1 i Europarådets konvention angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europa-
konventionen). I den artikeln föreskrivs bl. a. att envar, när det gäller
prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter, skall vara berätti-
gad till en opartisk och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk
domstol.
Europadomstolen fann att Sverige hade kränkt konventionens bestäm-
melser i angivet hänseende. Kränkningen hade skett i samband med att
Rolf Langborger hade fört en hyrestvist till bostadsdomstolen för att få
prövat om en s. k. förhandlingsklausul som fanns intagen i hans hyresavtal
skulle tas bort ur avtalet. Enligt förhandlingsklausulen bestämdes hyran
för Rolf Langborgers lägenhet vid förhandlingar mellan två lokala hy-
resvärds- och hyresgästorganisationer. Dessa organisationer tillhörde de
två etablerade riksorganisationerna på hyresmarknaden, Sveriges Fastig-
hetsägareförbund och Hyresgästernas Riksförbund. När målet avgjordes i
bostadsdomstolen deltog två ledamöter i domstolen som var utsedda efter
förslag av de båda riksorganisationerna, s. k. intresseledamöter. Enligt
europadomstolen innebar detta att Rolf Langborger vid prövningen i
bostadsdomstolen inte fått sin sak bedömd av en oavhängig och opartisk
domstol.
Mot bakgrund bl. a. av europadomstolens dom utarbetades under våren
1990 inom justitiedepartementet promemorian (Ds 1990:33) Bostads-
domstolens och hyresnämndernas sammansättning i vissa fall, m. m. Den
utmynnade i förslag till vissa lagändringar. Promemorian har remissbe-
handlats. Jag avser nu att ta upp de frågor som behandlas i promemorian.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
promemorian som bilaga 1, dels promemorians lagförslag som bilaga 2
och dels en förteckning av remissinstanserna som bilaga 3. En samman- Prop. 1990/91:98
ställning av remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90 —
1537).
Regeringen beslutade den 24 januari 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade
lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Lagrådets granskning har
lett till vissa redaktionella ändringar av lagförslagen.
2.1.1 Europakonventionen
Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grund-
läggande friheterna tillkom år 1950. Sverige anslöt sig till konventionen år
1952. Sedan den ursprungliga konventionen antogs har nya rättigheter
tillagts i s. k. tilläggsprotokoll.
Europakonventionen är ett internationellt fördrag, dvs. en överenskom-
melse enligt vilken stater åtar sig vissa förpliktelser. Konventionen ger
emellertid även enskilda personer en möjlighet att hos de internationella
organ som har skapats av konventionen få prövat om en stat har brutit mot
sina förpliktelser enligt konventionen. Inte enbart statens egna medborga-
re utan alla som bor eller vistas i staten eller som berörs av ett beslut som
har fattats av en myndighet i staten är skyddade genom konventionen och
kan utnyttja dess möjligheter att få rättigheterna prövade.
De anslutna staterna är skyldiga att se till att de mänskliga rättigheterna
skyddas. Staterna måste därför bringa den interna lagstiftningen i över-
ensstämmelse med de krav som konventionen ställer. För svenskt vidkom-
mande ersätter konventionen inte inhemsk lagstiftning. Sverige är dock
folkrättsligt förpliktat att uppfylla sina åtaganden enligt konventionen.
Tre organ inom Europarådet vakar över att staterna uppfyller sina
åtaganden enligt konventionen: den europeiska kommissionen för de
mänskliga rättigheterna, den europeiska domstolen för de mänskliga rät-
tigheterna och Europarådets ministerkommitté. Kommissionen prövar
klagomål från enskilda och i mer begränsad omfattning mellanstatliga
klagomål. Domstolen prövar tvister som hänskjutits till den av kommis-
sionen eller av en stat. Ministerkommittén prövar sådana klagomål som
inte går till domstolen samt övervakar att domstolens domar verkställs. En
stat som har anslutit sig till konventionen är folkrättsligt förpliktad att
följa domstolens och ministerkommitténs avgöranden.
De rättigheter som är skyddade av europakonventionen och dess till-
läggsprotokoll är de s. k. medborgerliga och politiska rättigheterna. Hit hör
bl. a. den enskilde medborgarens rättigheter på rättsväsendets område. Prop. 1990/91:98
Flera av konventionens bestämmelser tar sikte på att ge den enskilde ett
skydd i samband med domstolsförfaranden och domstolsavgöranden.
Rätten till en opartisk och rättvis domstolsprövning regleras i artikel 6
punkten 1 i konventionen. Den bestämmelsen har, såvitt här är av intres-
se, följande lydelse i svensk översättning.
”Envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldighe-
ter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och
offentlig rättegång inom skälig tid och inför oavhängig och opartisk dom-
stol, som upprättats enligt lag.----.”
I förarbetena till konventionen görs inte några överväganden som är
ägnade att närmare belysa innebörden av stadgandet i artikel 6 (jfr Ds Ju
1986:3 s. 28 ff.). Den kommitté inom Europarådet som utarbetade det
första förslaget till konventionstext hade som utgångspunkt för sitt arbete
FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna som hade antagits i de-
cember 1948. Kommittén hänvisade till artikel 10 i FN-deklarationen som
innehåller en motsvarande bestämmelse.
När Sverige anslöt sig till konventionen redovisades inte någon närmare
analys av hur svensk rätt i olika avseenden uppfyllde konventionens krav
(se Danelius i SvJT 1989 s. 653 ff.). I den proposition som överlämnades
till riksdagen uttalade dåvarande chefen för utrikesdepartementet att en
granskning av de i konventionen upptagna rättigheterna gav vid handen
att det inte mötte något hinder för Sverige att ansluta sig till konventionen.
När det gällde bestämmelserna i artikel 6 om rättegångsgarantierna uttala-
de departementschefen att dessa i full utsträckning var täckta av rätte-
gångsbalken (se prop. 1951:165 s. 12).
2.1.2 Målet Langborger mot Sverige
Rolf Langborger hyrde genom ett hyreskontrakt upprättat i oktober 1982
en sexrumslägenhet i Solna. I kontraktet fanns intagen en förhandlings-
klausul av innebörd att hyran för lägenheten skulle bestämmas vid för-
handling mellan Stockholms Fastighetsägareförening och Hyresgästför-
eningen i Stor-Stockholm. Dessa två organisationer hade också träffat en
överenskommelse som reglerade hyran för bl. a Rolf Langborgers lägenhet.
Rolf Langborger var missnöjd med hyran och det förhållandet att han i
fråga om hyressättningen företräddes av hyresgästföreningen. Han medde-
lade skriftligen sin hyresvärd att han i enlighet med bestämmelserna i 12
kap. 54 § jordabalken (JB) ville att hyresvillkoren skulle ändras. Rolf
Langborger begärde att ett nytt kontrakt skulle upprättas med fast hyra och
att någon förhandlingsklausul inte skulle ingå i det nya kontraktet. Denna
begäran avvisades av hyresvärden. Rolf Langborger förde då tvisten till
hyresnämnden i Stockholm, varvid han vidhöll sina tidigare framförda
önskemål.
Handläggningen i hyresnämnden Prop. 1990/91: 98
Vid prövningen av tvisten i hyresnämnden bestod nämnden av en lagfaren
ordförande och två intresseledamöter. Av intresseledamöterna var den ene
utsedd efter förslag av Sveriges Fastighetsägareförbund och den andre
efter förslag av Hyresgästernas Riksförbund.
Rolf Langborger gjorde invändning om jäv beträffande hyresnämndens
sammansättning. Han framhöll att de intresseledamöter som skulle avgöra
ärendet hade anknytning till de hyresvärds- och hyresgästorganisationer
som hade träffat avtal om förhandlingsklausulen. Enligt Rolf Langborger
fick ledamöterna anses representera dessa organisationer. Rolf Langborger
ansåg att intresseledamöterna inte kunde antas pröva tvisten objektivt och
opartiskt eftersom tvistefrågan berörde organisationernas egen verksam-
het. Organisationerna finansierade nämligen en del av sin verksamhet
genom medel från hyresförhandlingarna, s. k. förhandlingsersättning.
Denna uppgick till 0,3 procent av hyran.
Vid en förhandling i hyresnämnden den 17 november 1983 ogillade
nämnden Rolf Langborgers invändning om jäv. Till grund för beslutet
anförde nämnden följande.
”Enligt 5 § lagen om arrendenämnder och hyresnämnder skall i ärende av
förevarande art i nämnden ingå dels ledamot som är väl förtrogen med
förvaltning av hyresfastighet, dels ledamot som är väl förtrogen med
bostadshyresgästers förhållanden. Dessa ledamöter har i förevarande fall
förordnats av domstolsverket efter förslag av Sveriges Fastighetsägareför-
bund respektive Hyresgästernas Riksförbund. Denna omständighet kan i
och för sig inte grunda jäv.
På grund härav och då det inte föreligger någon omständighet som utgör
jäv mot Hedin och Gröndahl ogillas den av sökanden gjorda jävsinvänd-
ningen.---”
Hyresnämndens beslut i själva sakfrågan, dvs. om hyresförhandlingsklau-
sulen skulle utgå ur avtalet, meddelades den 1 december 1983. Nämnden
avslog genom beslutet Rolf Langborgers yrkande om ändring av hyresvill-
koren.
Handläggningen i bostadsdomstolen
Rolf Langborger överklagade hyresnämndens beslut till bostadsdomstolen
som i själva sakfrågan gjorde samma bedömning som hyresnämnden.
Bostadsdomstolen ogillade således Rolf Langborgers talan om ändring av
hyresvillkoren.
Även i bostadsdomstolen gjorde Rolf Langborger invändning om att de
intresseledamöter i bostadsdomstolen som hade utsetts efter förslag av
berörda hyresvärds- och hyresgästorganisationer inte kunde anses oparti-
ska vid prövningen av målet och därför inte borde få delta.
I bostadsdomstolen avgjordes målet av fyra ledamöter. Av dessa var två
lagfarna ledamöter och två intresseledamöter. Intresseledamöterna hade,
liksom när det gällde hyresnämnden, utsetts efter förslag av Sveriges
Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas Riksförbund. Den intressele-
10
damot som hade föreslagits av fastighetsägareförbundet var pensionerad Prop. 1990/91:98
vid tiden för avgörandet i domstolen. Han hade fram till pensioneringen
varit verksam som verkställande direktör i Stockholms Fastighetsägareför-
ening. Den andre intresseledamoten, som hade föreslagits av Hyresgäster-
nas Riksförbund, var vid tiden för avgörandet anställd som utbildnings-
ansvarig inom förbundet.
I ett beslut den 2 april 1984 avslog bostadsdomstolen Rolf Langborgers
invändning om jäv. Domstolen anförde följande.
”Enligt lagen om bostadsdomstol skall i mål av förevarande slag ingå dels
intresseledamot som är väl förtrogen med bostadshyresgästers förhållan-
den, dels intresseledamot som är väl förtrogen med förvaltning av hyres-
fastighet. Samtliga sådana ledamöter har förordnats av regeringen efter
förslag av Hyresgästernas Riksförbund respektive Sveriges Fastighetsäga-
reförbund. Den omständigheten att Tullberg och Kåremo är knutna till
dessa organisationer kan därför i och för sig inte grunda jäv.
På grund härav och då bostadsdomstolen inte finner någon annan om-
ständighet föreligga som utgör jäv mot Tullberg och Kåremo, ogillar bo-
stadsdomstolen den av Langborger gjorda jävsinvändningen.”
Europakommissionens rapport
Rolf Langborger anförde i september 1984 klagomål hos europakommis-
sionen och gjorde gällande att Sverige hade kränkt hans fri- och rättigheter
enligt konventionen. Enligt Rolf Langborger hade bostadsdomstolens sam-
mansättning vid prövningen av den tvist han hade fört till domstolen varit
sådan att han inte kunde anses ha fått tvisten prövad inför en oavhängig
och opartisk domstol. Kommissionen tog upp klagomålen till prövning.
I sin rapport den 8 oktober 1987 framhåller kommissionen att intressele-
damöterna i bostadsdomstolen var eller hade varit anställda hos de två
organisationer som var direkt berörda och inblandade som en följd av
förhandlingsklausulen i Rolf Langborgers hyreskontrakt. Deras opartisk-
het kunde därför enligt kommissionen vara föremål för tvekan. Systemet
med intresseledamöter, fortsatte kommissionen, bygger på att det finns en
balans mellan de intressen som är representerade genom intresseledamö-
terna. I det aktuella fallet kunde båda organisationerna dock förväntas ha
ett gemensamt intresse av att bibehålla förhandlingsklausulen. Den nämn-
da balansen var därför rubbad. Detta kunde inte uppvägas av att de två
lagfarna ledamöterna, varav en med utslagsröst, var opartiska. Kommis-
sionen fann därmed att bostadsdomstolen inte var opartisk i den mening
som avses i artikel 6 punkten 1 i konventionen.
Europadomstolens dom
Europakommissionen och Sverige förde målet till europadomstolen i de-
cember 1987. Domstolen meddelade sin dom i juni 1989. I den del av
målet som avsåg den påstådda kränkningen av artikel 6 i konventionen
uttalade domstolen bl. a. följande.
11
”32. För att ta ställning till huruvida en institution kan anses vara oav- Prop. 1990/91:98
hängig måste beaktas bl. a. hur dess ledamöter utses och for hur lång tid de
forordnas. Vidare måste beaktas huruvida det finns några garantier mot
påverkan utifrån och huruvida institutionen framstår som oavhängig (se
bl. a. domen i Campbell och Fellmålet den 28 juni 1984, serie A nr 80 s.
39_40, § 78).
Då det gäller frågan om opartiskhet måste åtskillnad göras mellan den
subjektiva prövning, genom vilken man söker fastställa en given domares
personliga övertygelse i ett visst mål, och den objektiva prövning som
åsyftar att fastställa huruvida det finns sådana garantier i detta avseende
beträffande en domare att varje rimligt tvivel beträffande hans opartiskhet
kan uteslutas (se bland andra avgöranden domen i De Cubbermålet den 26
oktober 1984, serie A nr 86 s. 13 — 14, § 24).
I detta fall förefaller det svårt att skilja frågan om opartiskhet från frågan
om oavhängighet.
33. Det förfarande som inleddes inför bostadsdomstolen avsåg framför
allt frågan huruvida förhandlingsklausulen skulle bibehållas (se punkterna
10 och 12 ovan) och inte hur den skulle tillämpas (fastställande av den
hyra herr Langborger skulle betala).
34. På grund av sin särskilda erfarenhet förefaller de lekmannaledamö-
ter som sitter i bostadsdomstolen tillsammans med yrkesdomarna i prin-
cip vara utomordentligt väl kvalificerade att delta i bedömande av tvister
mellan hyresvärdar och hyresgäster och av de särskilda frågor som kan
uppstå i sådana tvister. Detta utesluter emellertid inte möjligheten att
deras oavhängighet och opartiskhet kan bli föremål för tvivel i något
särskilt fall.
35. I detta fall finns ingen anledning att hysa tvivel om lekmannaleda-
möternas personliga opartiskhet då inget bevis om motsatsen föreligger.
Då det gäller deras objektiva opartiskhet och frågan huruvida de föreföll
oavhängiga beaktar emellertid domstolen att de föreslagits av och hade
nära förbindelse med två sammanslutningar som båda hade intresse av att
förhandlingsklausulen skulle bestå. Eftersom klaganden yrkat att denna
klausul skulle utgå ur hans hyresavtal kunde han rimligen befara att
lekmannaledamöterna hade ett gemensamt intresse som stod i motsats till
hans eget och att således den intressebalans, som ligger i bostadsdomsto-
lens sammansättning i andra fall, riskerade att rubbas då domstolen skulle
besluta angående hans eget yrkande.
Det faktum att bostadsdomstolen också bestod av två yrkesdomare
vilkas oberoende och opartiskhet inte har ifrågasatts medför ingen ändring
i detta avseende.
36. Således har kränkning av artikel 6, punkt 1, förekommit.”
2.1.3 Specialdomstolar och nämnder med s. k. intresserepresentation
Europadomstolens dom i Langborger-målet kan främst sägas gälla intres-
seledamöternas medverkan i bostadsdomstolen. Dessa ledamöter utses
efter förslag av organisationer som företräder speciella intressegrupper på
bostadsmarknaden. På flera andra samhällsområden förekommer special-
domstolar eller nämnder med ledamöter som på motsvarande sätt har
anknytning till olika intresseorganisationer. 1 det följande lämnar jag en
redogörelse för sådana domstolar och nämnder.
12
2.1.3.1 Bostads- och arrendeområdet
Hyresnämnderna
De grundläggande bestämmelserna om hyresnämnder finns i JB. Enligt
dessa skall det i varje län finnas en hyresnämnd. Regeringen får dock
bestämma att annat område än län skall utgöra verksamhetsområde for en
hyresnämnd (12 kap. 68 §).
Närmare bestämmelser om hyresnämnder finns i lagen (1973:188) om
hyresnämnder och arrendenämnder (nämndlagen).
En hyresnämnd har till uppgift att medla i hyres- och bostadsrättstvister
och att vara skiljenämnd i sådana tvister (4 § nämndlagen). Hyresnämn-
den prövar vidare hyrestvister enligt bestämmelserna om hyra i 12 kap.
JB, tvister enligt hyresförhandlingslagen (1978:304) och enligt bostads-
rättslagen (1971:479) och frågor enligt vissa andra lagar. Tvister som en
hyresnämnd kan pröva enligt 12 kap. JB avser bl. a. överlåtelse av hyres-
rätt, upplåtelse av lägenhet i andra hand, förlängning av hyresavtal och
hyresvillkor.
Hyresnämnden består normalt av en lagfaren ordförande och två intres-
seledamöter. Av intresseledamöterna skall den ene vara väl förtrogen med
förvaltning av hyresfastighet eller, när ärendet rör bostadsrättsfastighet,
med förvaltning av sådan fastighet och den andre vara väl förtrogen med
bostadshyresgästers resp, bostadsrättsinnehavares förhållanden eller, när
ärendet rör annan lägenhet än bostadslägenhet, med näringsidkande hyres-
gästers förhållanden. En ledamot skall vara myndig svensk medborgare
och får inte ha fyllt 70 år. Hyresnämnden får anlita expert att biträda
nämnden, om ärendets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det
(5 § nämndlagen).
Ordförande i hyresnämnden liksom intresseledamöterna förordnas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (domstolsver-
ket). Intresseledamötema förordnas efter förslag av de på hyres- och bo-
stadsmarknaden verksamma riksorganisationerna av fastighetsägare, hy-
resgäster, bostadsrättshavare och näringsidkare. De riksorganisationer
som kommer i fråga är sådana som med hänsyn till medlemsantal, verk-
samhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda den intresse-
grupp det är fråga om (6 § nämndlagen).
Intresseledamöterna och ersättarna för dessa förordnas for en tid av tre
år. För åren 1990—1992 har de förordnats efter förslag av Sveriges Fastig-
hetsägareförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Hyres-
gästernas Riksförbund, Sveriges Köpmannaförbund och Småföretagens
Riksorganisation.
Förfarandet i hyrestvister är som huvudregel muntligt. Nämnden skall
klarlägga tvistefrågorna och försöka förlika parterna. Den skall verka för
att utredningen i ärendet får den inriktning och omfattning som är lämplig
med hänsyn till ärendets beskaffenhet och se till att inte onödig utredning
dras in i processen. Nämnden kan besiktiga den fastighet som ärendet rör.
Den får hålla förhör med vittne eller sakkunnig under ed och förhör med
part under sanningsforsäkran. För sådant förhör gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken (RB) i tillämpliga delar. Om förlikning inte träffas, skall
Prop. 1990/91:98
13
nämnden i vissa fall avgöra tvisten. I övriga fall avskriver nämnden Prop. 1990/91:98
ärendet. Nämndens beslut skall motiveras, om det behövs.
RBs regler om omröstning, offentlighet och ordning vid domstol liksom
reglerna om jäv mot domare är uttryckligen tillämpliga på förfarandet i
nämnden (20, 27 och 28 §§ nämndlagen). Nämnden tillämpar analogt även
vissa andra av RBs förfaranderegler.
Arrendenämnderna
Liksom när det gäller hyresnämnd skall det finnas en arrendenämnd i
varje län. Regeringen kan bestämma att annat område än län skall utgöra
verksamhetsområde för arrendenämnd (8 kap. 29 § JB). I övrigt regleras
arrendenämndernas verksamhet av bestämmelserna i nämndlagen.
En arrendenämnd har till uppgift att medla i arrendetvister. Nämnden
skall vidare pröva olika tvister med anknytning till arrende, bl. a. frågor
om förlängning av arrendeavtal vid jordbruks-, bostads- eller fiskearrende
eller om villkor för en sådan förlängning. Vidare prövar arrendenämnden
frågor om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor angående
exempelvis avstående från besittningsskydd vid jordbruksarrende, överlå-
telse av arrenderätten vid bostadsarrende och återtagande av arrendestäl-
let i förtid vid anläggningsarrende. Nämnden kan också vara skiljenämnd i
arrendetvister (1 § nämndlagen).
Arrendenämnden består normalt av en lagfaren ordförande och två
intresseledamöter. Av de senare ledamöterna skall den ene såsom ägare av
jordbruksfastighet eller på liknande sätt ha förvärvat erfarenhet av arren-
deförhållanden och den andre vara jordbruksarrendator eller, när ett ären-
de gäller bostadsarrende, bostadsarrendator. En ledamot skall vara myn-
dig svensk medborgare och får inte ha fyllt 70 år (2 § nämndlagen).
Ledamöterna i arrendenämnderna förordnas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer (domstolsverket). Intresseledamö-
terna förordnas efter förslag av sådana riksorganisationer av jordägare
eller arrendatorer som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och
övriga omständigheter kan anses väl företräda den intressegrupp som det
är fråga om (3 § nämndlagen).
Intresseledamöterna och ersättarna för dessa förordnas för en tid av tre
år. För åren 1990—1992 har de förordnats efter förslag av Sveriges Jord-
ägareförbund, Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska Kyrkans nämnd
för församlings- och pastoratsförvaltning.
Förfarandet i arrendetvister överensstämmer i allt väsentligt med vad
som gäller beträffande förfarandet i hyrestvister. RBs regler om omröst-
ning, offentlighet, jäv m. m. gäller uttryckligen också för arrendenämnd.
Överprövning av arrendenämndernas avgöranden sker inom ramen för
det ordinära tvistemålsförfarandet vid allmän domstol (fastighetsdomstol,
hovrätt och högsta domstolen).
14
Bostadsdomstolen
Prop. 1990/91:98
Regler om bostadsdomstolen finns i lagen (1974:1082) om bostadsdom-
stol. Bostadsdomstolen är överinstans till hyresnämnderna. Flertalet av
hyresnämndernas beslut kan överklagas till bostadsdomstolen, dock inte
vissa tillståndsfrågor m.m. (12 kap. 70 § JB). Mot bostadsdomstolens
beslut får talan inte föras.
Bostadsdomstolen består av minst tre ledamöter som är lagkunniga och
erfarna i domarvärv (lagfarna ledamöter), en ledamot med teknisk utbild-
ning och erfarenhet av värderings- och byggnadsteknik (teknisk ledamot)
samt högst tolv ledamöter med särskild sakkunskap om förhållandena på
bostadsmarknaden (intresseledamöter). Samtliga ledamöter förordnas av
regeringen.
Lagfaren ledamot och teknisk ledamot får inte förordnas bland personer
som kan anses företräda fastighetsägares, hyresgästers eller bostadsrättsin-
nehavares intressen (5 — 6 §§). Intresseledamöterna förordnas, i likhet med
vad som gäller för hyresnämnderna, efter förslag av hyres- och bostads-
marknadens riksorganisationer (7 §). För ledamot gäller bl. a. att han eller
hon skall vara svensk medborgare och ha avlagt domared (8 §).
Intresseledamöterna i bostadsdomstolen förordnas för en tid av tre år.
För perioden den 1 juli 1990—den 30 juni 1993 har följande riksorganisa-
tioner föreslagit de intresseledamöter som av regeringen har förordnats till
uppdraget.
Fastighetsägarsidan
— Sveriges Fastighetsägareförbund — två ordinarie intresseledamöter
och fyra ersättare för dessa som skall vara förtrogna med förvaltning av
hyresfastighet som tillhör enskild
— Sveriges Allmänna Bostadsföretag — en ordinarie intresseledamot
och tre ersättare för denne som skall vara förtrogna med förvaltning av
hyresfastighet som tillhör annan än enskild (t. ex. allmännyttigt bostadsfö-
retag)
— HSBs Riksförbund och Riksbyggen — två ordinarie intresseledamö-
ter och två ersättare för dessa som skall vara förtrogna med förvaltning av
bostadsrättsfastighet
— Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation (SBC) — en er-
sättare för nyssnämnda två intresseledamöter förtrogna med förvaltning
av bostadsrättsfastighet
Hyresgäst- och bostadsrättshavarsidan
— Hyresgästernas Riksförbund — två ordinarie intresseledamöter och
fem ersättare för dessa som skall vara förtrogna med bostadshyresgästers
förhållanden, och vidare två ordinarie intresseledamöter och en ersättare
för dessa, som skall vara förtrogna med bostadsrättshavares förhållanden
— Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Köpmannaförbund och Små-
företagens Riksorganisation — två ordinarie intresseledamöter och två
ersättare för dessa som skall vara förtrogna med näringsidkande hyresgäs-
ters förhållanden
15
Bostadsdomstolen är domför med sju ledamöter. Den är även domfor
med fyra ledamöter, om inte någon av dem påkallar att målet skall prövas
av sju ledamöter (12 § bostadsdomstolslagen).
Om domstolen sammanträder med sju ledamöter, skall tre av dem vara
lagfarna och fyra vara intresseledamöter. Av intresseledamöterna skall två
vara väl förtrogna med förvaltning av hyresfastighet eller, när målet rör
bostadsrättsfastighet, med förvaltning av sådan fastighet. De båda andra
skall vara väl förtrogna med bostadshyresgästers resp, bostadsrättshavares
förhållanden eller, när målet gäller lägenhet som hyrs för förvärvsverksam-
het, med näringsidkande hyresgästers förhållanden. Rör målet hyresfastig-
het som tillhör enskild, skall de två förstnämnda ledamöterna vara väl
förtrogna företrädesvis med förvaltning av sådan fastighet. Rör målet
annan hyresfastighet, skall dessa ledamöter vara väl förtrogna företrädes-
vis med förvaltning av hyresfastighet som tillhör annan än enskild (13 §).
Sammanträder domstolen med fyra ledamöter, skall två vara lagfarna
och två vara intresseledamöter. Av intresseledamöterna skall den ene
företräda fastighetsägarintressen och den andre hyresgästers eller bostads-
rättshavares intressen, varvid de regler som nyss nämndes beträffande
sammansättning med sju ledamöter gäller (14 §). I stället för en lagfaren
ledamot kan en teknisk ledamot delta, om målets beskaffenhet eller annat
särskilt skäl föranleder det.
De allmänna bestämmelserna i RB om domstol gäller för bostadsdom-
stolen i den mån annat inte följer av lagen om bostadsdomstol eller annan
författning. Förfarandet i bostadsdomstolen är i stort sett utformat efter
vad som gäller enligt RB i fråga om förfarandet i besvärsmål i hovrätt
(17 §). Förfarandet är skriftligt. Muntlig förhandling får dock hållas bl. a.
beträffande viss fråga eller målet i dess helhet, om det kan antas vara till
fördel för utredningen (20 §).
Bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare gäller för ledamot i
bostadsdomstolen (10 §).
2.1.3.2 Arbetsmarknadsområdei
Arbetsdomstolen
Bestämmelser om arbetsdomstolen finns i lagen (1974:371) om rättegång-
en i arbetstvister (arbetstvistlagen).
Arbetsdomstolen dömer främst i arbetstvister (1 kap. 1 §). Under detta
begrepp faller de flesta rättsliga tvister som avser förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare
utan anknytning till anställningsförhållandet faller utanför begreppet lik-
som tvister mellan en arbetstagare eller arbetsgivare och dennes fackliga
organisation. Vissa speciella typer av tvister med anknytning till anställ-
ningsförhållanden är uttryckligen undantagna från lagens tillämpningsom-
råde (1 kap. 2 §).
I flertalet arbetstvister dömer arbetsdomstolen som första och enda
instans (2 kap. 1 §). 1 vissa situationer skall dock arbetstvister tas upp av
tingsrätt i första instans (2 kap. 2 §). Gränsdragningen mellan de mål som
Prop. 1990/91:98
16
skall tas upp av arbetsdomstolen och de mål som skall tas upp av tingsrätt Prop. 1990/91:98
är ganska komplicerad. Avgörande for arbetsdomstolens behörighet som
första domstol är dels partsställningen i målet, dvs. vem som väcker talan,
dels vilket slag av tvist det är fråga om. Grundtanken är att arbetsdomsto-
len som första domstol skall pröva tvist där talan har väckts av en organi-
sation eller en arbetsgivare som själv har slutit kollektivavtal, om tvisten
gäller kollektivavtalet eller kollektivavtalsreglerade förhållanden.
De arbetstvister som i första instans tas upp av tingsrätt är framför allt
mål där en oorganiserad arbetstagare för talan mot sin arbetsgivare eller
där en organiserad arbetstagare driver en tvist mot sin arbetsgivare utan
stöd av sin fackliga organisation. I dessa fall är arbetsdomstolen överrätt
och tingsrättens avgörande kan således överklagas till arbetsdomstolen för
slutlig prövning (2 kap. 3 §).
Arbetsdomstolen har tre kategorier av ledamöter; ämbetsmannaledamö-
ter, arbetsgivarledamöter och arbetstagarledamöter. Det totala antalet le-
damöter är för närvarande 23, vilka fördelar sig på tre ordförande, fyra
vice ordförande, tre andra ämbetsmannaledamöter och 13 ledamöter från
arbetsmarknadens organisationer (3 kap. 1 §). Ledamöterna och ersättarna
för dessa förordnas av regeringen för en tid av tre år.
Ordförandena, vice ordförandena och de övriga ämbetsmannaledamö-
terna utses bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller
arbetstagarintressen. Ordförandena och vice ordförandena skall vara lag-
kunniga med domarerfarenhet. De övriga ämbetsmannaledamöterna skall
ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden (3 kap. 2 §).
Huvudregeln är att arbetsdomstolen sammanträder med en ordförande
och sex andra ledamöter i den s. k. större sammansättningen (3 kap. 6 §). I
den större sammansättningen kan emellertid antalet ledamöter variera
mellan fem och sju även om det i praktiken nästan alltid är sju ledamöter
som deltar. Av ledamöterna måste alltid en vara ordförande och minst en
representera arbetsgivar- resp, arbetstagarsidan. Inte fler än tre får vara
ämbetsmannaledamöter och inte fler än fyra får vara ledamöter på arbets-
givar- och arbetstagarsidan. Beträffande sistnämnda ledamöter gäller ock-
så kravet att lika många måste närvara för vardera sidan.
1 den mindre sammansättningen är arbetsdomstolen domför med en
ordförande och en ledamot för vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan
(3 kap. 6 §). Den mindre sammansättningen används framför allt i mål
som saknar betydelse för ledning av rättstillämpningen och som även i
övrigt är av enklare beskaffenhet.
Den närmare sammansättningen av arbetsgivar- och arbetstagarledamö-
ter i ett enskilt mål är beroende av vilken typ av tvist det är som skall
prövas (se 5 och 6 §§ förordningen [1988:1137] med instruktion för arbets-
domstolen). I mål av mera allmän och principiell betydelse, t. ex. i fråga
om tillämpning av allmän arbetsrättslig lagstiftning, dömer arbetsdomsto-
len i s. k. allmän sammansättning. I denna ingår en SAF-ledamot, en
offentlig arbetsgivarledamot, en LO-ledamot och en TCO-ledamot. I mål
som huvudsakligen har betydelse endast för visst förhandlingsområde
används s. k. särskild sammansättning med två arbetsgivarledamöter och
två arbetstagarledamöter från förhandlingsområdet i fråga. Sammanträder 17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 98
domstolen med bara en ledamot på vardera arbetsgivar- och arbetstagarsi- Prop. 1990/91:98
dan, skall dessa ledamöter alltid hämtas från det aktuella förhandlingsom-
rådet.
Rättegången i arbetsdomstolen regleras av bestämmelser i arbetstvist-
lagen. Denna reglering är emellertid inte uttömmande utan kompletteras
av de regler som gäller enligt RB eller annan författning om rättegången i
dispositiva tvistemål, i den mån dessa regler inte strider mot de särskilda
bestämmelserna i arbetstvistlagen (5 kap. 3 §). I mål där arbetsdomstolen
är första och enda domstol tillämpas RBs bestämmelser om rättegången i
tingsrätt beträffande själva förfarandet. När det gäller rättegångsförfaran-
det i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans tillämpas i allt väsentligt de
bestämmelser i RB som gäller rättegången i hovrätt i dispositiva tvistemål.
2.1.3.3 Socialförsäkringsområdet
Försäkringsöverdomstolen
Grundläggande bestämmelser om försäkringsöverdomstolen finns i lagen
(1978:28) om försäkringsdomstolar. Försäkringsöverdomstolen är högsta
instans för hela landet i mål som fullföljs dit från försäkringsrätt eller från
arbetsmarknadsstyrelsen (1 §).
Försäkringsöverdomstolen avgör mål rörande socialförsäkring. Målen
gäller främst sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen, den allmänna pensio-
neringen, arbetsskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
I försäkringsöverdomstolen finns en president och minst åtta andra
försäkringsdomare samt minst åtta andra ledamöter. Presidenten och för-
säkringsdomarna, som skall vara lagfarna, utnämns av regeringen (2 §).
De icke lagfarna ledamöterna och ersättarna för dessa förordnas av
regeringen för tre år i sänder. Sådana ledamöter och ersättare skall ha
särskild erfarenhet av arbetsförhållanden eller eljest ha kunskaper av sär-
skilt värde för domstolen (2 §). Till skillnad mot vad som gäller t. ex. för
arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen finns enligt lagen om försäkrings-
domstolar inte någon uttrycklig rätt för någon organisation att lämna
förslag i fråga om vilka ledamöter som skall förordnas. 1 praktiken har det
emellertid utbildats en ordning som överensstämmer med vad som tilläm-
pas när intresseledamöter förordnas vid andra specialdomstolar. Regering-
en inhämtar regelmässigt förslag av organisationerna på arbetsmarknaden
när ledamöterna i försäkringsöverdomstolen skall förordnas. De icke lag-
farna ledamöter och ersättare som har förordnats för perioden 1990 — 1992
har föreslagits bl. a. av LO, TCO, SAF och arbetsgivarorganisationerna på
den offentliga sektorn.
Försäkringsöverdomstolen är normalt domför med fem ledamöter. Av
dessa skall tre vara lagfarna (3 §).
Försäkringsöverdomstolen är till skillnad från bostadsdomstolen och
arbetsdomstolen en förvaltningsdomstol. Förfarandet i domstolen regleras
av förvaltningsprocesslagen (1971:291). I de mål som handläggs vid dom-
stolen och som inte avser arbetslöshetsersättning är riksförsäkringsverket
alltid part som företrädare för det allmänna. Förfarandet i domstolen är i
18
allmänhet skriftligt. Undantagsvis förekommer muntliga förhandlingar. Prop. 1990/91:98
Domstolen skall självmant se till att målen blir så utredda som dess
beskaffenhet kräver. I fråga om jäv för ledamot av rätten i mål som
handläggs enligt förvaltningsprocesslagen hänvisas i den lagen uttryckligen
till bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare vid allmän domstol
(41 §)■
2.1.3.4 Konsumentområdet
Allmänna reklamationsnämnden
Allmänna reklamationsnämnden har enligt förordningen (1980:872) med
instruktion för nämnden bl. a. till uppgift att pröva tvister mellan konsu-
menter och näringsidkare rörande varor, tjänster eller andra nyttigheter
som näringsidkare har tillhandahållit i sin yrkesmässiga verksamhet och
som är avsedda huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk (konsu-
menttvister). Åtskilliga sådana tvister har dock undantagits från nämn-
dens prövning.
Nämnden skiljer sig från de tidigare behandlade domstolarna och nämn-
derna bl. a. därigenom att dess beslut inte är verkställbara utan endast har
formen av en rekommendation till parterna om hur tvisten bör lösas. Flera
viktiga näringslivsorganisationer har emellertid gjort direkta åtaganden att
deras medlemmar skall följa nämndens rekommendationer.
Nämnden, som är uppdelad på avdelningar för olika sakområden, består
av en ordförande, en vice ordförande samt avdelningsordförande och
övriga ledamöter till det antal som regeringen bestämmer. För de sist-
nämnda ledamöterna skall det finnas en eller flera ersättare. Nämndens
ledamöter förordnas av regeringen eller av nämnden. Ordföranden, vice
ordföranden och avdelningsordförandena skall vara lagkunniga och ha
domarerfarenhet. De övriga ledamöterna skall vara företrädare för företa-
garintressen och konsumentintressen. Bland de organisationer som är
företrädda i nämnden finns bl. a. Sveriges Industriförbund, Svenska Köp-
mannaförbundet, LO och TCO.
En avdelning inom nämnden är normalt beslutför med en ordförande
och fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som företräder företagarintres-
sen och konsumentintressen skall lika många delta för vardera sidan.
Marknadsdomstolen
Marknadsdomstolens verksamhet regleras i lagen (1970:417) om mark-
nadsdomstol m. m. Domstolen är första och enda instans i ärenden enligt
konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare (1 §).
Marknadsdomstolen består av tolv ordinarie ledamöter, nämligen en
ordförande, en vice ordförande samt tio andra ledamöter (3 §). Fyra av
dessa är s. k. särskilda ledamöter med insikt bl. a. i näringslivets förhållan-
den och konsumentfrågor, tre för ärenden om konkurrensbegränsning och
19
ärenden om avtalsvillkor mellan näringsidkare och en för ärenden om Prop. 1990/91:98
marknadsföring och ärenden om avtalsvillkor i konsumentförhållanden
(4 §). De övriga sex ledamöterna är intresseledamöter. Tre av dessa utses
bland företrädare för företagarintressen och tre utses bland företrädare för
konsument- och löntagarintressen (5 §). Ordföranden, vice ordföranden
och de särskilda ledamöterna får däremot inte utses bland personer som
kan anses företräda någon intressekategori. Ledamöterna och ersättarna
utses för viss tid (6 §).
Av de sex ordinarie intresseledamöterna föreslår Sveriges Industriför-
bund, Grossistförbundet Svensk Handel och Sveriges Köpmannaförbund
var sin representant. De tre representanter som företräder konsument- och
löntagarintressen utses efter förslag av LO, TCO och Kooperativa Förbun-
det. När det gäller ersättarna för de ordinarie intresseledamöterna lämnas
förslag även av andra organisationer, såsom Lantbrukarnas Riksförbund
och SACO/SR.
Marknadsdomstolen är beslutsför när ordföranden och fyra andra leda-
möter är närvarande (9 §). I ett beslut skall lika antal ledamöter som
företräder företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen del-
ta.
Regler om talerätt, dvs. vem som har rätt att föra talan inför marknads-
domstolen, finns upptagna i de materiella marknadsrättsliga lagarna (se
t. ex. 10 § marknadsföringslagen). I första hand är det näringsfrihetsom-
budsmannen (NO) och konsumentombudsmannen (KO) som enligt dessa
bestämmelser har rätt att ansöka om ingripande vid domstolen. Om NO
resp. KO beslutar att inte göra någon ansökan, kan en sådan i stället göras
av en sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.
I vissa fall kan en enskild näringsidkare subsidiärt i förhållande till NO
eller KO ha rätt att väcka talan vid domstolen, bl. a. vad gäller ärenden om
konkurrensbegränsning. Talerätten i avtalsvillkorslagen mellan näringsid-
kare har dock inte några begränsningar i förhållande till den enskilde; en
enskild näringsidkare har enligt den lagen samma rätt som en sammanslut-
ning av näringsidkare att föra talan. Som framhålls i motiven till lagstift-
ningen (se prop. 1983/84:92 s. 22 f.) utövas den enskildes talerätt i prakti-
ken främst när den organisation som näringsidkaren tillhör har vägrat att
föra talan eller när näringsidkaren är oorganiserad. Enskilda konsumenter
har inte någon talerätt i marknadsdomstolen.
2.1.4 Garantierna för opartisk domstolshandläggning i svensk lag och
praxis
Sverige är i enlighet med vad jag har redogjort för i det föregående
förpliktat enligt europakonventionen att se till att de svenska domstolarna
uppfyller konventionens krav på oavhängighet och opartiskhet. Någon
närmare analys av hur svensk rätt uppfyllde konventionens krav i detta
hänseende gjordes inte när Sverige anslöt sig till konventionen (se avsnitt
2.1.1). De grundläggande regler i svensk rätt som är ägnade att tillgodose
20
detta krav är vissa bestämmelser i regeringsformen (RF) och i RB. Dessa Prop. 1990/91:98
regler kompletteras av bestämmelser i olika specialförfattningar som gäller
for de särskilda domstolarna och nämnderna.
Grundläggande föreskrifter i RF som syftar till att garantera objektivitet
och självständighet i rättstillämpande organs och enskilda befattningsha-
vares verksamhet är t. ex. regeln om att ingen myndighet, ej heller riksda-
gen, får bestämma hur en domstol skall döma eller tillämpa en rättsregel i
ett enskilt fall (11 kap. 2 §). Hit hör också bl. a. föreskrifterna om att vissa
funktioner skall utövas av ordinarie domare (11 kap. 1 §), att domstolar-
nas uppgifter, organisation och förfarande i väsentliga delar skall regleras i
lag (11 kap. 4 §) och att domare skall åtnjuta skydd mot godtyckligt
skiljande från tjänsten m. m. (11 kap. 5 §). Domstolar, förvaltningsmyn-
digheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen
skall vidare i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen och iaktta
saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 §).
1 RB kompletteras dessa regler med bestämmelser som är avsedda att
närmare ge garantier för domstolarnas oberoende och opartiskhet (se 4 - 5
kap.). Av särskilt intresse är reglerna om jäv i 4 kap. 13 §. I den paragrafen
anges i nio punkter olika situationer där en domare skall anses jävig att
handlägga mål. Några av punkterna avser sådana situationer där domaren
kan antas vara intresserad av utgången i målet på grund av sitt förhållande
till själva saken eller till den ena parten. Ett viktigt fall är när det föreligger
ett motpartsförhållande mellan domaren och den ena parten i en annan
rättegång eller i ett ärende vid t. ex. en förvaltningsmyndighet. Domaren är
i en sådan situation förhindrad att handlägga målet på grund av jäv.
Uppräkningen av olika jävssituationer avslutas med en generalklausul i
den nionde punkten. Enligt den är en domare jävig att handlägga mål om
det, utöver vad som angetts tidigare i paragrafen, föreligger någon särskild
omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till domarens opartisk-
het i målet.
De regler i RF och RB som jag nu angett gäller i princip även för
specialdomstolarna och de särskilda nämnderna. Som framgår av avsnitt
2.1.3 hänvisas ofta genom särskilda bestämmelser i specialförfattningarna
till RBs regler om offentlighet och jäv liksom till förfarandereglerna i RB.
Från bestämmelserna i 11 kap. 1 § tredje stycket RF om att det vid
domstol skall finnas ordinarie domare har dock gjorts undantag såvitt
gäller bostadsdomstolen, arbetsdomstolen och marknadsdomstolen. Ord-
förandena i dessa domstolar förordnas för viss tid; ordförandena i bostads-
domstolen och arbetsdomstolen för tre år och ordföranden i marknads-
domstolen för sex år.
På bostadsområdet förekommer intresseledamöter i bostadsdomstolen
och i hyres- och arrendenämnderna. I likhet med vad som gäller på andra
områden skall dessa ledamöter inte uppfattas som intresseledamöter i
ordets egentliga betydelse, dvs. som företrädare för endera partens intres-
sen. De är i stället att betrakta som meddomare, som har att företa en
objektiv bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kun-
skaper och erfarenheter (se t. ex. prop. 1974:151 s. 89).
Vid bedömningen av frågor om jäv har särskild hänsyn ansetts böra tas
21
till intresseledamöternas ställning och det sätt på vilket de utses. Den Prop. 1990/91:98
omständigheten t. ex. att en ledamot i en hyresnämnd är styrelseledamot
eller tjänsteman i en organisation av fastighetsägare eller hyresgäster har
inte i och för sig ansetts innebära att jäv föreligger för ledamoten; det ligger
så att säga i sakens natur att intresseledamöterna ofta har en sådan bak-
grund med hänsyn till de uppgifter de har inom organisationerna och de
urvalskriterier som tillämpas. En annan sak är att ett jävsförhållande kan
föreligga i det enskilda fallet. Den som t. ex. har varit juridisk rådgivare åt
en part i ett visst hyresärende — antingen som funktionär i någon intresse-
organisation eller på annat sätt — anses normalt jävig att tjänstgöra i
hyresnämnden då ärendet handläggs där (se Gad —Stark, Hyresreglering-
en, 4 uppl. 1969 s. 162).
Det har vidare ansetts att en intresseledamot som har medverkat på riks-
eller lokalplanet i en förhandlingsöverenskommelse om schabloner för
ändring av bashyra inte är av jäv förhindrad att delta i beslut som gäller
bostadslägenhet som berörs av förhandlingsöverenskommelsen. Har där-
emot ledamoten som företrädare för fastighetsägare eller hyresgästför-
ening förhandlat om hyressättningen eller annat hyresvillkor för just det
hus eller den lägenhet som målet rör, anses i allmänhet en jävssituation
föreligga. Detta gäller också i fråga om intresseledamöter som deltar i
andra liknande förhandlingsöverenskommelser (se prop. 1974:151 s. 115).
Vissa situationer ter sig särskilt känsliga. Vad som tilldragit sig den
största uppmärksamheten är de situationer som kan uppkomma i ärenden
enligt hyresförhandlingslagen. I den lagen anges i vilka former och under
vilka förutsättningar kollektiva förhandlingar om hyresförhållanden i frå-
ga om bostadslägenheter får bedrivas. Lagen innehåller också regler om
förhandlingsöverenskommelsers rättsverkan och den enskilde hyresgäs-
tens ställning inom det kollektiva förhandlingssystemet. I några fall har
frågor om jäv prövats av högsta domstolen (HD).
I rättsfallet NJA 1978 s. 464 gällde tvistefrågan om en förhandlingsklau-
sul som fanns intagen i vissa hyreskontrakt otillbörligt inskränkte hyres-
gästernas valfrihet i fråga om vilken hyresgästförening som skulle förhand-
la för deras räkning. Enligt klausulen skulle Malmökretsens hyresgästför-
ening förhandla för hyresgästernas räkning med fastighetsägaren. Inom det
område där hyresgästerna bodde verkade emellertid en annan förening,
Östra Torns hyresbetalarförening, som vissa hyresgäster ansåg bättre kun-
de tillvarata deras intressen. När målet avgjordes i fastighetsdomstolen —
som vid den tiden var sista instans i tvister av det aktuella slaget — deltog
en nämndeman som var ledamot av Malmökretsens hyresgästförenings
fullmäktigeförsamling. Hyresgästerna gjorde invändning om jäv beträffan-
de nämndemannen. HD framhöll att Malmökretsens hyresgästförening
var ansluten till Hyresgästernas Riksförbund, som hade till ändamål att
samla landets hyresgäster i ett allomfattande förbund för att stärka hyres-
gästernas ställning. Riksförbundet kunde därför antas ha ett starkt intresse
av att hyresgästernas ståndpunkt i målet inte skulle godtas av fastighets-
domstolen. Nämndemannen hade intagit en förtroendeställning i den hy-
resgästförening med vilken fastighetsägaren hade träffat avtal om förhand-
ling i frågor om hyresförhållanden. I belysning av det förut anförda måste
22
denna omständighet enligt HD ha varit ägnad att rubba fortroendet för
nämndemannens opartiskhet i målet. HD ansåg därför att jäv hade förele-
gat enligt 4 kap. 13 § 9 RB.
I rättsfallet NJA 1982 s. 564 gällde frågan om en intresseledamot i
bostadsdomstolen var jävig. Bakgrunden var följande. Hyresgästförening-
en Kroken nr 5 var en förening för hyresgästerna i fastigheten Kroken nr 5
i Stockholm. Föreningen ansökte hos hyresnämnden i Stockholm om att
för fastigheten få fastställd en förhandlingsordning enligt hyresförhand-
lingslagen mellan föreningen och fastighetsägaren, AB Familjebostäder.
Hyresnämnden avslog föreningens framställning med hänvisning till 4 §
hyresförhandlingslagen, eftersom förhandlingsordning redan gällde för
fastigheten mellan fastighetsägaren och Hyresgästföreningen i Stor-Stock-
holm. Föreningen överklagade beslutet hos bostadsdomstolen och anförde
samtidigt jäv mot samtliga ”intresserepresentanter för hyresgäster” i dom-
stolen. När målet prövades i bostadsdomstolen deltog ordföranden i Hy-
resgästernas Riksförbund som intresseledamot utsedd efter förslag av för-
bundet. Sedan bostadsdomstolen ogillat såväl jävsinvändningen som för-
eningens talan i själva saken, kom jävsfrågan under prövning i HD som en
fråga om domvilla hade förekommit vid bostadsdomstolen. I sina domskäl
uttalade HD bl. a. följande.
”Föreningen synes inta den ståndpunkten att varje ledamot som har en
närmare anknytning till hyresgäströrelsen redan på grund härav är jävig att
handlägga en sådan talan.
Med anledning härav bör till en början framhållas att intresseledamöter-
na i bostadsdomstolen inte har till uppgift att representera sina organisa-
tioner. De skall företräda hela den ifrågavarande intressegruppen utan
avseende på organisationstillhörighet. Lagstiftningen bygger uppenbarli-
gen på den förutsättningen att intresseledamöterna skall vara i stånd att
opartiskt handlägga även tvister där direkta organisationsintressen står på
spel, och det är inte förenligt med lagens reglering att generellt betrakta
organisationsanknutna ledamöter som jäviga i sådana tvister. Det torde
med andra ord inte ha varit avsett att en sådan syn på jävsfrågan som när
det gäller nämndeman i fastighetsdomstol har kommit till uttryck i rätts-
fallet NJA 1978 s 464 skall tillämpas på intresseledamot i bostadsdomsto-
len. En annan sak är att jäv givetvis kan föreligga om ledamoten har
engagerat sig i den speciella tvistefråga som är föremål för domstolens
prövning.
Ett godtagande av föreningens ståndpunkt i jävsfrågan skulle medföra
vissa problem. Sålunda skulle det krävas att bostadsdomstolen — liksom
hyresnämnderna — för tjänstgöring i mål av det slag det här är fråga om
fick tillgång till ledamöter eller ersättare som stod utanför riksorganisatio-
nerna på marknaden. Det skulle sannolikt visa sig ganska svårt att finna
sådana personer som i övrigt kunde anses uppfylla lagens kvalifikations-
krav. Vidare skulle dessa ledamöter endast komma att tjänstgöra i domsto-
len i mycket begränsad omfattning och därmed inte förvärva önskvärd
erfarenhet av den dömande verksamheten. Ett system med särskilda leda-
möter för tvister av en viss typ skulle vidare kunna ge intryck av att
intresseledamöterna har att verka för en viss parts intressen i målet, vilket
strider mot vad som är syftet med intresserepresentationen i domstolen.”
Mot bakgrund av det anförda fann HD att den omständigheten att intres-
Prop. 1990/91:98
23
seledamoten intog en ledande ställning i Hyresgästernas Riksförbund inte i Prop. 1990/91:98
och för sig kan anses ha inneburit att han var jävig att delta i bostadsdom-
stolens prövning av föreningens besvärstalan. HD lämnade besvären utan
bifall.
På arbetsmarknadsområdet och socialförsäkringsområdet förekommer
intresserepresentation i arbetsdomstolen och i försäkringsöverdomstolen.
Några närmare föreskrifter om jäv finns inte i arbetstvistlagen utan i stället
gäller de allmänna reglerna om jäv i 4 kap. RB. I förvaltningsprocesslagen,
som reglerar förfarandet i försäkringsöverdomstolen, hänvisas i en särskild
bestämmelse till jävsreglerna i RB (41 §).
Tillämpade på arbetsdomstolen innebär jävsreglerna t. ex. att den som
är med i styrelsen för ett arbetsgivar- eller arbetstagarförbund inte får delta
i mål där förbundet är part eller intervenient. Reglerna om att den som kan
vänta synnerlig nytta eller skada av tvistens utgång eller föreskriften om
annan särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till en
ledamots opartiskhet i målet synes ha tillämpats restriktivt i arbetsdomsto-
len, vilket får antas hänga samman med domstolens uppbyggnad och
sammansättning (se lagkommentaren Rättegången i arbetstvister, 1979, s.
147). Det torde visserligen inte förekomma att en forbundsfunktionär
medverkar som domare i ett mål där det förbund han tillhör är part.
Däremot finns det exempel på att ledamöter från huvudorganisationerna
eller förbunden deltar i mål om tolkning av centrala avtal som har tillkom-
mit efter förhandlingar där de själva har ingått i de centrala förhandlings-
delegationerna på ömse sidor. Detsamma gäller tvister där ledamoten
visserligen tillhör ett annat förbund men vid t. ex. kollektivavtalsförhand-
lingar brukar delta i samma förhandlingskartell som det förbund som är
part i målet. Även andra exempel kan nämnas där jäv inte har ansetts
föreligga trots ganska nära relationer mellan en ledamot och någon av de
deltagande parterna eller ombuden (se andra lagutskottets utlåtande
1928:36 s. 26 f. och prop. 1947:224 s. 29).
På konsumentområdet är det främst marknadsdomstolens verksamhet
som är av intresse. Enligt lagen om marknadsdomstol skall bestämmelser-
na i 4 kap. RB om jäv tillämpas på ledamot och ersättare i marknadsdom-
stolen (8 §).
Även i marknadsdomstolen synes jävsreglerna ha tillämpats restriktivt
med hänsyn till domstolens sammansättning. Enligt uppgift anses t. ex. en
ledamot inte jävig enbart därför att ett företag som är part i domstolen är
medlem i den organisation som ledamoten företräder. Om ett företag t. ex.
är medlem i Industriförbundet, diskvalificeras alltså inte enbart av denna
anledning den ledamot som har utsetts efter förslag av förbundet från att
delta i rättegången (se Johansson, Rättegången i marknadsdomstolen, s.
37). Däremot anses givetvis, i likhet med vad som gäller for arbetsdomsto-
len, en ledamot jävig om han eller hon tillhör styrelsen for ett bolag eller en
organisation som är part i målet.
24
2.2.1 Utgångspunkter
Frågor om intresseledamöters medverkan i den dömande verksamheten
har sedan lång tid tillbaka varit föremål för omfattande och stundtals
intensiva diskussioner i Sverige. Diskussionerna och den kritik som har
förekommit har regelmässigt kretsat kring frågor om intresseledamöternas
ställning i domstolarna resp, nämnderna och i vilken utsträckning regler
om jäv är tillämpliga på intresseledamöter (se t. ex. LU 1982/83:19 och
JuU 1985/86:28). De flesta har nog ansett att systemet med intresseleda-
möter har obestridliga fördelar, så till vida att intresseledamöterna är väl
insatta i de frågor som skall prövas och på ett auktoritativt sätt kan ge
uttryck åt de värderingar som råder bland intressegrupper som berörs av
lagstiftningen. Det har å andra sidan framhållits att det är ofrånkomligt att
till intresseledamöter utses sådana personer som på ett eller annat sätt är
knutna till de förslagsställande organisationerna, och att sådana personer
kan förväntas solidarisera sig med syftet hos de organisationer de tillhör
och vara inställda på att verka för detta syfte. Detta kan i vissa fall, har det
sagts, föranleda tvivel om intresseledamötema kan bedöma tvistefrågorna
opartiskt (se SOU 1987:13 s. 166).
Europadomstolens dom i Langborger-målet knyter an till den inhemska
debatten så till vida att domstolen slår fast att det enligt europakonventio-
nen följer vissa begränsningar vad gäller intresseledamöters möjligheter att
delta i den dömande verksamheten. När det gäller frågan om reformbehov
på detta område anser jag det därför vara naturligt att som utgångspunkt ta
konventionens bestämmelser. Europadomstolens uttalanden angående
tolkningen av artikel 6 i konventionen bör bilda den yttre ramen för vilka
ändringar som kan behöva göras. Som kommer att framgå av det följande
(avsnitten 2.4 och 2.5) kommer jag emellertid med utgångspunkt från
promemorians förslag att föreslå även ett par ändringar som ligger vid
sidan av de krav som europakonventionen ställer.
Det skall till en början slås fast att europakonventionen inte förbjuder
domstolar med ledamöter som är experter på ett visst område och som
indirekt representerar partsintressen. Det sätt på vilket sådana ledamöter
utses — efter förslag av de mest betydelsefulla organisationerna på områ-
det — medför inte heller i sig att dessa domstolar kan anses brista i
oberoende eller opartiskhet. Europadomstolen framhåller särskilt såvitt
gäller intresseledamöterna i bostadsdomstolen att de på grund av sin
särskilda erfarenhet i princip är utomordentligt väl kvalificerade att delta i
bedömande av tvister mellan hyresvärdar och hyresgäster och av de sär-
skilda frågor som kan uppstå i sådana tvister. En viktig utgångspunkt vid
bedömningen av vilka ändringar som kan behöva göras i den svenska
lagstiftningen är således att europakonventionen i princip godtar systemet
med intresseledamöter i specialdomstolar och nämnder, utsedda efter
förslag av de ledande organisationerna på resp, områden. Om denna
utgångspunkt har det också rått en bred enighet vid remissbehandlingen av
promemorian.
En följd av det nu sagda är — som anförs i promemorian — att intresse-
Prop. 1990/91:98
25
ledamöter i princip kan delta även i mål där en konkurrerande organisa- Prop. 1990/91:98
tion uppträder som part och där t. ex. renodlade organisationsintressen
står på spel eller där en enskild person väcker en talan som i praktiken
riktar sig mot en organisation som någon av intresseledamöterna har
anknytning till. Europakonventionen ger således inte stöd for att generellt
betrakta en domstol som partisk enbart därför att de organisationer som
har föreslagit ledamöterna har intressen som kan stå i strid med ett i målet
uttryckt partsintresse; se även europakommissionens beslut den 7 septem-
ber 1990 i ärendena 12259/86, 12733/87 och 12962/87.
Av europadomstolens dom i Langborger-målet framgår emellertid att
situationen i vissa fall kan vara sådan att domstolens oavhängighet och
opartiskhet kan bli föremål for objektivt berättigat tvivel. Domstolen
framhåller att intresseledamöterna i det målet hade föreslagits av och hade
nära förbindelse med två sammanslutningar som båda hade intresse av att
förhandlingsklausulen i hyresavtalen skulle bestå. Eftersom Rolf Langbor-
ger hade yrkat att denna klausul skulle utgå ur hans hyresavtal, kunde han
rimligen befara att intresseledamöterna hade ett gemensamt intresse som
stod i motsats till hans eget och att den intressebalans som ligger i bostads-
domstolens sammansättning i andra fall riskerade att rubbas då domstolen
skulle besluta angående hans eget yrkande.
Den slutsats som kan dras av domen är således att medverkan av
intresseledamöter normalt inte medför att en domstols opartiskhet och
oavhängighet behöver sättas i fråga men att det i vissa speciella situationer
kan uppstå problem. Det mönster som skall föreligga för att en sådan
situation skall uppstå kan enkelt uttryckt beskrivas på följande sätt. Intres-
seledamöterna i domstolen eller nämnden skall ha anknytning till organi-
sationer som bedriver verksamhet och har intressen att bevaka på det
aktuella tvisteområdet. En av parterna i tvisten skall fora en talan som
direkt eller indirekt kan sägas rikta sig mot ett sådant intresse. De aktuella
organisationerna — och därmed även intresseledamöterna — skall kunna
befaras ha ett gemensamt intresse av att parten inte vinner framgång med
sin talan. En avgörande omständighet synes vara att den balans av motstå-
ende intressen som normalt råder mellan intresseledamöterna löper risk
att bli satt ur spel i de angivna situationerna.
I linje med vad som uttalas i promemorian anser jag att reformbehovet i
första hand avser dessa situationer.
Problemen kring intresseledamöter och jäv ställer sig något olika på de
skilda områden där specialdomstolar och nämnder med intresserepresen-
tation förekommer. Detta hänger samman med bl. a. organisationernas
struktur och förekomst på de olika områdena liksom i vilken utsträckning
enskilda intressen kan komma att stå i motsättning till kollektiva organisa-
tionsintressen. Till bilden hör också hur t. ex. sammansättningsregler och
talerättsregler har utformats for dessa domstolar och nämnder. Jag tar i det
följande upp reformbehovet utifrån de förutsättningar som gäller for de
olika områdena och med beaktande av de synpunkter som har kommit
fram under remissbehandlingen av promemorian (se också Victorin m. fl. i
Svensk juridisk tidskrift 1989 — 90 s. 386 ff.).
26
2.2.2 Bostads-och arrendeområdet
Enligt promemorian föreligger ett reformbehov på bostadsområdet. Den
uppfattningen har fått stöd av samtliga remissinstanser. Flertalet remissin-
stanser har också i fråga om omfattningen av reformbehovet godtagit det
synsätt i stort som promemorian ger uttryck för. I den utsträckning det har
framförts skilda uppfattningar har det främst gällt vilka typer av mål eller
ärenden som bör omfattas av en ny reglering. Jag återkommer strax till det.
När bostadsdomstolen prövade Rolf Langborgers talan avgjordes målet
av fyra ledamöter. Av dessa var två lagfarna ledamöter och två intressele-
damöter. Eftersom Rolf Langborger var bostadshyresgäst och hans talan
tog sikte på förhållandena i en privatägd hyresfastighet, deltog intressele-
damöter som hade utsetts efter förslag av Sveriges Fastighetsägareförbund
och Hyresgästernas Riksförbund (se avsnitt 2.1.3.1). Denna sammansätt-
ning av domstolen stod i överensstämmelse med bestämmelserna i 13 §
lagen om bostadsdomstol. Någon möjlighet för domstolen att avgöra målet
i någon annan sammansättning fanns inte (se numera paragrafens lydelse
enligt SFS 1989:664). Europadomstolen har slagit fast att bostadsdomsto-
len vid prövningen av målet inte utgjorde en opartisk domstol. Det är
därför tydligt att ändringar behöver göras i den lagstiftning som reglerar
bostadsdomstolens verksamhet.
När det gäller hyresnämndernas verksamhet har någon enstaka remiss-
instans ifrågasatt den i promemorian framförda uppfattningen att man
med nu diskuterade ändringar för bostadsdomstolens del också bör ändra
reglerna för hyresnämnderna. Tanken har då varit att en part som inte är
nöjd med en hyresnämnds beslut alltid kan få saken prövad i bostads-
domstolen, vilket skulle vara tillräckligt för att anpassa regelsystemet till
europakonventionen.
Oavsett hur man tolkar europakonventionen på den här punkten in-
stämmer jag emellertid i promemorians slutsats att de ändringar som görs
beträffande bostadsdomstolen i motsvarande mån också bör göras beträf-
fande hyresnämnderna. Nämndernas sammansättningsregler är i denna
del desamma som bostadsdomstolens. Godtar man synsättet att bostads-
domstolen vid prövningen av den typ av tvist som var aktuell i Langbor-
ger-målet inte hade en opartisk sammansättning i europakonventionens
mening, kan man inte gärna låta motsvarande reglering för hyresnämnder-
na förbli oförändrad. En grundtanke i det svenska processrättsliga syste-
met är ju att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans och
att parterna redan där skall erbjudas en fullständig och rättssäker behand-
ling av sin sak; rättssäkerheten skall komma alla parter till del, inte bara
den som överklagar. Som framhålls i promemorian torde för övrigt en
hyresnämnd vara att betrakta som en domstol i europakonventionens
mening (se 2 kap. 9 § andra stycket andra meningen RF och prop.
1987/88:69 s. 22). Europadomstolens uttalanden i Langborger-målet får
därför direkt betydelse även för hyresnämnderna.
För vilka typer av mål eller ärenden bör man då ändra reglerna? Jag
anser i likhet med vad som anges i promemorian — och som har godtagits
vid remissbehandlingen — att en särreglering främst bör ta sikte på vissa
Prop. 1990/91:98
27
situationer som kan uppkomma i mål eller ärenden enligt 12 kap. JB och Prop. 1990/91: 98
hyresförhandlingslagen.
En situation som självfallet bör uppmärksammas är den som förelåg i
Langborger-målet, dvs. när en enskild hyresgäst begär att en hyresförhand-
lingsklausul i hans hyresavtal skall utgå. Såväl hyresvärdarna som hyres-
gästorganisationerna kan sägas ha intresse av att sådana förhandlingsklau-
suler finns.
För hyresvärdarna innebär klausulerna en fördel, eftersom förhandling-
ar om hyra och andra hyresvillkor behöver föras med endast en förhand-
lingsmotpart. Hyreshöjningar kan tas ut hos hyresgästerna omedelbart
efter hyresförhandlingarnas avslutande. Saknas förhandlingsklausul, mås-
te hyresvärden iaktta ett mera omständligt förfarande med ansökan hos
hyresnämnden om villkorsändring, om inte hyresgästerna godtar kraven
på hyreshöjning.
För hyresgästorganisationens del innebär förhandlingsklausulerna att
medlemmarna omedelbart blir bundna av de förhandlingsöverenskom-
melser om hyra och andra villkor som organisationen träffar med hy-
resvärdarna. Systemet med förhandlingsklausuler ger alltså medlemmarna
i organisationerna möjlighet att gemensamt hävda sina intressen och sam-
fällt komma överens med hyresvärdarna om hyra och andra villkor.
Förhandlingsklausuler medför också att de hyresgäster som inte är med-
lemmar i en hyresgästorganisation får samma hyresvillkor som andra
hyresgäster. En hyresgäst som står utanför organisationen kan emellertid,
liksom Rolf Langborger, ha ett intresse som står i strid med såväl hyresvär-
dens som hyresgästorganisationens gemensamma intresse av att förhand-
lingsklausulen består. Förutom att hyresgästen blir bunden av träffade
överenskommelser om hyra och andra villkor utgör också förhandlings-
klausulen grund för hyresgästorganisationens rätt att ta ut förhandlingser-
sättning enligt reglerna i 20 § hyresförhandlingslagen. Finns en förhand-
lingsöverenskommelse kan också andra avgifter tas ut, bl. a. i form av s. k.
boinflytandemedel och fritidsmedel.
Intresseledamöter i domstolen eller nämnden som har anknytning till
organisationer med ett gemensamt intresse som står i strid med den talan
hyresgästen driver bör enligt min mening inte delta när domstolen eller
nämnden skall pröva saken. Jag delar också den i promemorian framförda
uppfattningen att den situationen att enskilda hyresgäster med en organi-
sation bakom sig ansöker om att få bort en förhandlingsklausul bör bedö-
mas på motsvarande sätt.
Även när målet gäller frågan om att infora en förhandlingsklausul i ett
hyresavtal föreligger enligt min mening i regel ett sådant gemensamt
intresse hos organisationerna gentemot hyresgästen att en särreglering är
nödvändig.
Jag instämmer vidare i den i promemorian framförda uppfattningen att
en särreglering kan vara motiverad i det fallet att en hyresgäst begär
prövning enligt 20 § hyresförhandlingslagen av förhandlingsersättning
som utgår till en hyresgästorganisation för dess förhandlingsarbete (se
Rättsfall från bostadsdomstolen, RBD 17:85) eller att hyresgästen begär
ändring av hyran under påstående att han har blivit utsatt för hyresdiskri-
28
minering (22 § samma lag). Även i dessa fall är situationen många gånger Prop. 1990/91:98
den att berörda organisationer på hyresvärd- och hyresgästsidan kan antas
ha gemensamma intressen som är motsatta hyresgästens intressen. Jag vill
med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen av promemo-
rian framhålla att de fall som en särreglering bör ta sikte på när det gäller
22 § hyresförhandlingslagen är sådana där hyresgästen misstänker att hy-
ran satts högre än vad som borde vara fallet på grund av att han inte är
medlem i hyresgästföreningen. Jag återkommer till detta i specialmotive-
ringen.
Det är heller inte ovanligt att två hyresgästorganisationer konkurrerar
om rätten att förhandla för en viss grupp hyresgäster (se t. ex. RBD 9:80
och 31:80). I dessa tvister är läget ofta att den berörda gruppen hyresgäster
påstår att riksorganisationerna av fastighetsägare och hyresgäster har ett
gemensamt intresse av att hyresgästorganisationer som står utanför den
etablerade hyresgäströrelsen inte får förhandlingsrätt. Jag vill inte utesluta
att det även för dessa och andra liknande tvister ibland kan finnas ett
behov av en särskild sammansättning.
Samtidigt finns det skäl att understryka vad som sägs i promemorian att
flertalet av de ärendetyper som handläggs vid hyresnämnderna och i
bostadsdomstolen inte berör organisationerna på ett sådant sätt att nämn-
dernas eller domstolens opartiskhet kan sättas i fråga utifrån de synpunk-
ter som nu diskuteras. Enbart den omständigheten att en intresseledamot
har utsetts efter förslag av exempelvis Hyresgästernas Riksförbund inne-
bär givetvis inte att han är jävig att delta i handläggningen av t. ex. ärenden
angående förlängning av hyresavtal (12 kap. 49 § JB) eller ändring av
hyresvillkor (12 kap. 54 § JB). Inte heller är detta förhållande ägnat att
rubba förtroendet för hans opartiskhet i ärenden angående godkännande
av överenskommelse om avstående av besittningsskydd beträffande bo-
stad eller lokal (12 kap. 45 § JB resp. 12 kap. 56 § JB). Ärenden angående
medling eller skiljedom utgör enligt min mening inte heller något problem
i detta hänseende.
Som framhålls i promemorian berörs i vissa typer av ärenden organisa-
tionsintressena mera påtagligt. Det gäller sådana ärenden enligt bostads-
förvaltningslagen (1977:792) och bostadssaneringslagen (1973:531) där en
hyresgästorganisation är sökande, och ärenden enligt lagen (1975:1132)
om förvärv av hyresfastighet m. m. där en hyresgästorganisation som
berörs av en ansökan om tillstånd enligt lagen skall anses som sökandens
motpart. Även i de nu angivna fallen bör det dock — som framhålls i
promemorian och som godtagits under remissbehandlingen — i princip
vara möjligt för intresseledamöter med anknytning till den berörda hyres-
gästorganisationen att delta i prövningen av ärendet. Här har hyresvärds-
organisationen och hyresgästorganisationen inget gemensamt intresse, och
intressebalansen mellan intresseledamöterna i nämnden eller domstolen
kan därför inte anses rubbad. En annan sak är att en intresseledamot med
anknytning till en hyresgästorganisation ändå kan anses jävig i dessa
ärenden på grund av de allmänna jävsreglerna i 4 kap. 13 § RB, t. ex. i
sådana fall där intresseledamoten innehar styrelseuppdrag i den organisa-
tion som är part i målet.
29
För arrendenämnderna är i enlighet med vad som anförs i promemorian
läget ett annat. Tvisterna på arrendeområdet berör inte organisationsin-
tressen på ett sådant sätt att intresseledamöterna från de synpunkter som
här är aktuella skulle kunna betraktas som partiska vid handläggningen av
sådana mål. Organisationerna på arrendemarknaden har inte heller ställ-
ning av part i arrendeärenden. Jag anser därför i likhet med de remissin-
stanser som har uttalat sig i frågan att det inte föreligger något behov av
ändrade regler för arrendenämndernas del.
2.2.3 Arbetsmarknads- och socialförsäkringsområdet
I arbetsdomstolen, som är landets äldsta nu fungerande specialdomstol,
har frågorna om domarnas självständighet och opartiskhet haft en fortlö-
pande aktualitet alltsedan domstolens tillkomst. Riksdagen har återkom-
mande behandlat motioner i vilka olika betänkligheter har framförts mot
domstolens sammansättning. Motionerna har avslagits av riksdagen (se
t.ex. AU 1987/88:8 s. 25).
Som har framhållits i promemorian är det väsentligen i två typer av
situationer som problem liknande dem som förekommer i Langborger-
målet kan komma upp i arbetsdomstolen. Det ena typfallet är att en
enskild arbetstagare, som är oorganiserad eller som inte stöds av sin
fackliga organisation, driver en tvist mot sin arbetsgivare t. ex. i ett anställ-
ningsskyddsärende. Arbetstagaren kan i sådana fall — med eller utan fog
— uppfatta situationen på det sättet att både den fackliga organisationen
och arbetsgivaren är hans motståndare. Det andra typfallet är att en facklig
minoritetsorganisation, som konkurrerar med någon etablerad facklig or-
ganisation på ett visst område, tvistar med en arbetsgivare om t. ex. rätten
att teckna kollektivavtal och i samband med det gör gällande att arbetsgi-
varen har kränkt organisationens fackliga rättigheter i något avseende. För
minoritetsorganisationen kan såväl den etablerade fackföreningen som
arbetsgivaren och dennes arbetsgivarorganisation framstå som motparter
med gemensamma intressen gentemot minoritetsorganisationen.
Ser man till den förra typen av fall kan det t. ex. gälla den situationen att
en arbetstagare som har blivit uppsagd från sin anställning på grund av
samarbetssvårigheter inte stöds i tvisten med arbetsgivaren av den fackliga
organisation han tillhör. Anledningarna till att det förhåller sig på det
sättet kan variera. Ett skäl kan vara att organisationen anser att medlem-
mens talan är utsiktslös. Ett annat skäl kan vara att organisationen inte vill
ta ställning i en konflikt mellan flera medlemmar och därför väljer att
förhålla sig passiv. En annan situation hänförlig till denna kategori tvister
är att en oorganiserad arbetstagare gör gällande att han är berättigad till
lön motsvarande den som utgår till medlemmar som tillhör den avtalsslu-
tande organisationen på arbetsplatsen (se AD 1983 nr 184).
Med ledning av europadomstolens uttalanden i Langborger-målet anser
jag att de intressemotsättningar som kan föreligga i denna typ av tvister
inte är sådana som ger upphov till en situation motsvarande den i Lang-
borger-målet. Ett utmärkande drag för den typ av tvist som enligt europa-
domstolen skapar problem är att organisationerna på båda sidor skall ha
Prop. 1990/91:98
30
ett gemensamt intresse som är motsatt partens intresse. I de exempel jag Prop. 1990/91:98
nämnt från arbetsdomstolen kan det knappast göras gällande att den
fackliga organisationen har ett organisationsintresse att motarbeta den
enskilde arbetstagaren. Som kommer att framgå av det följande är också
arbetsdomstolens sammansättningsregler sådana att de organisationsin-
tressen som kan förekomma i olika tvister inte får samma genomslag i
arbetsdomstolen som i t. ex. bostadsdomstolen.
När det gäller de andra typfallen av tvister, alltså de som rör fackliga
minoritetsorganisationer, finner man flera på föreningsrättens område.
Särskild uppmärksamhet har några avgöranden rörande föreningsrätts-
kränkning rönt från mitten av 1940-talet, de s. k. syndikalistmålen (se AD
1945 nr 35, 36, 77 och AD 1946 nr 41, 59, 64).
1 dessa mål gällde frågan om en arbetsgivare kunde kräva att en arbetsta-
gare för att behålla sin anställning i företaget skulle vara organiserad, inte
bara i den fackförening han redan tillhörde (syndikalisterna) utan också i
det fackförbund med vilket arbetsgivaren hade träffat kollektivavtal (LO-
förbund). Arbetsgivaren hade genom en s. k. organisationsklausul i kollek-
tivavtalet åtagit sig att anställa endast arbetstagare anslutna till LO-för-
bundet. Förbundet hävdade att arbetsgivaren inte gjorde sig skyldig till
föreningsrättskränkning om han enbart ställde som villkor för fortsatt
anställning att arbetstagarna anslöt sig till den kollektivavtalsbärande or-
ganisationen. Kränkning av föreningsrätten förelåg enligt förbundet först
om arbetsgivaren fordrade utträde ur den konkurrerande syndikalistiska
organisationen. Stadgemässigt var arbetstagarna fria att tillhöra båda orga-
nisationerna.
I arbetsdomstolen förenade sig arbetsgivar- och arbetstagarledamöterna
om åsikten att kravet på dubbel fackföreningstillhörighet inte innebar en
kränkning av föreningsrätten. De tre ämbetsmannaledamöterna, som stan-
nade i minoritet, ansåg att dubbelt medlemskap i längden inte var hållbart.
De framhöll att de konkurrerande fackföreningarna var och en krävde
solidaritet med den egna organisationen och den som hade dubbelt med-
lemskap därför lätt kunde bli utsatt för misstro och trakasserier från båda
sidor.
I en anmälan till justitieombudsmannen (JO) påtalade syndikalisterna
arbetsdomstolens rättstillämpning. JO, som ansåg att avgörandet inte stod
i överenstämmelse med grunderna för gällande bestämmelser om för-
eningsrätt, vände sig till regeringen med begäran om lagändring. Innan
någon sådan aktualiserades kom emellertid samma fråga upp till bedöm-
ning i målet AD 1948 nr 21, varvid domstolen ändrade ståndpunkt. En
enhällig domstol följde ämbetsmannaledamöternas linje och bedömde
kravet på dubbel fackföreningstillhörighet som en kränkning av förenings-
rätten.
Efter tillkomsten av anställningsskyddslagen år 1974 har organisations-
klausulernas betydelse minskat avsevärt. De förekommer numera spar-
samt i kollektivavtalen och några tvister motsvarande syndikalistmålen
förekommer inte längre i praktiken.
En liknande situation som den i syndikalistmålen kan uppkomma i mål
som rör gransknings- och mätningsarvoden (se t. ex. AD 1977 nr 222 och
31
1978 nr 94). I vissa kollektivavtal, främst på byggnadsområdet, finns Prop. 1990/91:98
bestämmelser om att den kollektivavtalsbärande fackliga organisationen
har rätt att fortlöpande granska löneförhållandena vid ackords- och tidlö-
nearbete. Som ersättning för organisationens granskningsarbete skall av-
drag göras med viss procent på arbetarnas löner, även beträffande sådana
arbetare som tillhör t. ex. en konkurrerande syndikalistisk organisation. I
de föreningsrättstvister som kan uppkomma med anledning av detta mel-
lan på ena sidan den syndikalistiska fackföreningen och dess medlemmar
och på andra sidan arbetsgivaren finns det anledning att räkna med att den
kollektivavtalsbärande fackliga organisationen, ofta något LO-förbund på
byggnadsområdet, har intressen som är motsatta syndikalisternas intres-
sen.
Situationen i de nu angivna fallen är dock enligt min mening knappast
densamma som den situation som förelåg i Langborger-målet. Jag anser att
man i dessa fall inte med fog kan påstå att de organisationer som har
företrädare i domstolen har ett i tvisten gemensamt intresse på det sätt
som var fallet i Langborger-målet (se de i avsnitt 2.2.1 angivna besluten av
europakommissionen i ärendena 12259/86 och 12733/87).
Oavsett hur det förhåller sig med detta menar jag emellertid — i likhet
med vad som anförs i promemorian — att det föreligger en väsentlig
skillnad som har att göra med hur arbetsdomstolen är sammansatt. Regler-
na för arbetsdomstolens sammansättning medger en större flexibilitet än
reglerna för bostadsdomstolens sammansättning, vilket främst hänger
samman med att organisationsbildningen är mer utvecklad på arbetsmark-
naden och inte lika homogen som på bostadsområdet. Arbetsdomstolen
sammanträder i de nu angivna målen i s. k. allmän sammansättning. Detta
innebär att intresseledamöterna består av företrädare för LO, TCO, SAF
och den offentliga sektorns arbetsgivare, dvs. Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet och staten. Den allmänna sammansättningen har
således partsföreträdare från hela arbetsmarknaden och med den organisa-
tionsstruktur som finns på arbetsmarknaden innebär det att intresseleda-
möterna har anknytning till olika organisationer. Arbetsdomstolens sam-
mansättning i dessa mål lämnar därför enligt min mening inte utrymme
för ett sådant speciellt partsinflytande som kan föreligga i bostadsdomsto-
len där intresseledamöterna har anknytning till ett fåtal tongivande organi-
sationer.
Jag vill erinra om att bostadsdomstolen i Langborger-målet bestod av
fyra ledamöter. Av dessa var två lagfarna ledamöter och två intresseleda-
möter. Intresseledamöterna hade utsetts efter förslag av Svenska Fastig-
hetsägareförbundet och Hyresgästernas Riksförbund (se avsnitt 2.1.2).
Sammanfattningsvis anser jag alltså att det i arbetsdomstolen inte skall
behöva uppstå en situation liknande den i Langborger-målet, nämligen att
intresseledamöterna kommer från organisationer som har ett gemensamt
intresse som är motsatt den ena partens intresse i tvisten och att den
intressebalans som skall finnas i domstolen kan antas vara rubbad. Detta
synes också vara uppfattningen hos det stora flertalet remissinstanser som
har uttalat sig i frågan. Min slutsats är därför att europadomstolens dom i
32
Langborger-målet inte ger anledning att vidta några ändringar för arbets- Prop. 1990/91:98
domstolens del.
Försäkringsöverdomstolen är en förvaltningsdomstol. Där förekommer
— till skillnad från vad som är fallet i arbetsdomstolen och bostadsdom-
stolen — inga civilrättsliga tvister. De mål som förekommer innebär
tillämpning av olika lagar på socialförsäkringens område, t. ex. lagen
(1962:381) om allmän försäkring och lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring. Några sådana motstående intressen mellan enskilda personer och
organisationer som förekom i Langborger-målet finns enligt min mening
inte på detta område. Inte heller för försäkringsöverdomstolens del finns
därför något behov av att ändra reglerna.
2.2.4 Konsumentområdet
Den organisationsbildning som förekommer på bostadsmarknaden och
arbetsmarknaden har ingen direkt motsvarighet på konsumentområdet.
Konsumentkollektivets intressen i rättsliga frågor kanaliseras i stor ut-
sträckning genom KO och NO, som med stöd av konsumentlagstiftningen
m.m. skall ta tillvara bl. a. konsumenternas intressen. Det övervägande
antalet ärenden hos marknadsdomstolen har följaktligen inte karaktären
av tvistemål mellan enskilda parter eller organisationer utan grundas på
ansökningar av KO resp. NO om att ett visst slags förbud eller åliggande
skall meddelas en näringsidkare. Flera av de förutsättningar som i enlighet
med vad jag tidigare har utvecklat är nödvändiga för att en bristande
intressebalans liknande den som förelåg i Langborger-målet skall uppkom-
ma föreligger således typiskt sett inte i målen i marknadsdomstolen.
Även när det gäller reglerna för marknadsdomstolens sammansättning
föreligger skillnader i jämförelse t. ex. med reglerna för bostadsdomstolen
eller arbetsdomstolen. Intresseledamöterna i marknadsdomstolen är inte
föreslagna av organisationer verksamma inom en viss sektor av näringsli-
vet, t. ex. arbetsmarknaden, utan de nominerande organisationerna har
sammantaget en större bredd. Tre ledamöter utses efter förslag av närings-
livsorganisationer och tre av konsument- och arbetstagarorganisationer.
De sex ordinarie intresseledamöterna i domstolen har sin resp, anknytning
till Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, LO, TCO och Kooperativa Förbundet. Några andra
näringslivsorganisationer samt SACO/SR har nominerat suppleanter.
Med hänsyn till det nu anförda instämmer jag i promemorians slutsats
att det inte på grund av artikel 6 i europakonventionen finns något behov
av att ändra reglerna för marknadsdomstolen.
De omständigheter som jag nu har nämnt beträffande marknadsdomsto-
len gäller väsentligen också för allmänna reklamationsnämnden. Härtill
kommer att ett beslut av nämnden inte är verkställbart som t. ex. en
domstols dom utan endast har karaktären av rekommendation till parter-
na om hur tvisten bör lösas. Med hänsyn till det sagda ansluter jag mig till
vad som anförs i promemorian om att det inte heller för allmänna rekla-
mationsnämnden finns något behov av ändrade regler.
Mina nu redovisade ställningstaganden vad gäller reformbehovet på 33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 98
konsumentområdet överensstämmer med de bedömningar som har gjorts Prop. 1990/91:98
av det stora flertalet remissinstanser som har uttalat sig i dessa frågor.
Mitt förslag: Reglerna for bostadsdomstolens och hyresnämndernas
sammansättning ändras i sådana mål där det med nuvarande sam-
mansättningsregler kan antas att en parts talan i målet kan stå i strid
med ett gemensamt intresse hos de organisationer som intresseleda-
möterna i domstolen eller nämnden har anknytning till. Dessa mål
skall i stället handläggas av enbart juristdomare. Hyresnämnderna
skall avgöra målen med två lagfarna ledamöter och bostadsdomstolen
med tre lagfarna ledamöter.
Promemorians förslag: Hyresnämndernas och bostadsdomstolens sam-
mansättning skall även i de ifrågavarande målen bestå av lagfarna ledamö-
ter och intresseledamöter. Intresseledamöterna får dock inte ha anknyt-
ning till organisationer som berörs av tvisten.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt promemori-
ans förslag eller lämnat det utan erinran. Några remissinstanser har föror-
dat att bostadsdomstolen och hyresnämnderna i de angivna fallen består
av enbart juristdomare. Ett par remissinstanser har lämnat lagtekniska
synpunkter på förslaget.
Skälen för mitt förslag: När man skall bedöma hur ändringarna i den
svenska lagstiftningen skall utformas för att tillgodose europakonventio-
nens krav på opartiska och oavhängiga domstolar finns det skäl att först
överväga vilket förhållande som råder mellan reglerna om domstolars och
nämnders sammansättning och de allmänna reglerna om jäv. Dessa båda
regelkomplex har jag i det föregående behandlat i avsnitten 2.1.3 och 2.1.4.
Jävsreglerna i 4 kap. 13 § RB bygger på tanken att en enskild domare har
en viss relation till tvisteföremålet eller till någon av parterna, vilket gör
honom olämplig att avgöra tvisten. Jävet verkar mot domaren personligen
och det är fullt möjligt att byta ut honom mot en annan domare som inte
har denna relation.
I fråga om intresseledamöter och kravet på opartiskhet och oavhängig-
het enligt europakonventionen är det signifikativa inte någon personlig
relation mellan ledamoten och tvisteföremålet eller parterna som gör
ledamoten olämplig som domare i det aktuella målet. Det är inte heller
möjligt att byta ut intresseledamoten mot någon annan intresseledamot,
föreslagen av samma organisation. I stället är det ledamoten som represen-
tant för det intresse han företräder som är problemet. Saken kan uttryckas
så att det är det organisationsintresse som ledamoten företräder som inte
skall ha plats i domstolen i den aktuella typen av mål.
Det nu anförda innebär — som anförs i promemorian — att en sådan
jävssituation som förelåg i Langborger-målet inte skall lösas genom att
34
man ändrar jävsreglerna i rättegångsbalken. Det är i stället sammansätt- Prop. 1990/91:98
ningsreglerna for domstolarna och nämnderna som behöver ändras. Detta
synes också vara remissinstansernas uppfattning.
1 tidigare avsnitt har jag konstaterat att det med anledning av artikel 6 i
europakonventionen föreligger ett behov av att ändra lagstiftningen såvitt
gäller bostadsdomstolen. Även beträffande hyresnämnderna föreligger ett
sådant behov. Däremot behövs enligt min mening inga lagändringar för
övriga specialdomstolar och nämnder med intresserepresentation. I vilken
sammansättning skall då de nu aktuella tvisterna i bostadsdomstolen och
hyresnämnderna prövas?
Ett alternativ som förs fram i promemorian är att låta nämndemän från
de allmänna domstolarna delta i handläggningen av de mål som här avses i
stället för intresseledamöter. Lekmannainslaget i bostadsdomstolen eller
hyresnämnderna skulle därigenom kunna bevaras samtidigt som företrä-
dare för de organisationer som har intressen i tvisten inte skulle behöva
delta. Knappast någon remissinstans har emellertid velat förorda den
lösningen. Även jag anser att vägande invändningar kan riktas mot ett
sådant förslag. Den viktigaste invändningen är kanske att nämndemännen
saknar den särskilda erfarenhet och kunskap på bostadsområdet som in-
tresseledamöterna besitter. En sådan ordning skulle därmed strida mot en
bärande tanke bakom de nuvarande sammansättningsreglerna, nämligen
att det vid prövningen av hyres- och bostadsrättstvister skall delta ledamö-
ter med särskild erfarenhet och kunskap på området.
Den lösning som förordas i promemorian är i stället att intresseledamö-
ter som inte har anknytning till någon organisation som berörs av tvisten
skall delta i de ifrågavarande målen. Därigenom skulle man enligt prome-
morian lösa jävsproblemet inom ramen för bostadsdomstolens och hyres-
nämndernas befintliga system med intresseledamöter. Flertalet remissin-
stanser har tillstyrkt det förslaget eller lämnat det utan erinran.
Som har framgått av den tidigare redogörelsen finns det flera organisa-
tioner som föreslår intresseledamöter till bostadsdomstolen resp, hyres-
nämnderna. Den nuvarande ordningen är emellertid så till vida låst som
den i princip inte tillåter att andra ledamöter än sådana från de förslags-
ställande organisationerna på ett visst område deltar i prövningen av
tvister från just detta område (se prop. 1988/89:95 s. 71 f.). Om bostads-
domstolen, som t. ex. i Langborger-målet, har att pröva en hyrestvist
mellan en hyresgäst och en privat fastighetsägare, tillåter inte de nuvaran-
de sammansättningsreglerna annat än undantagsvis att andra intresseleda-
möter deltar än sådana som har utsetts efter förslag av Sveriges Fastighets-
ägareförbund och Hyresgästernas Riksförbund. Skulle tvisten i stället gälla
en hyresgäst som hyr sin lägenhet av ett allmännyttigt bostadsföretag,
innebär de nuvarande sammansättningsreglerna att intresseledamöter
med anknytning till Sveriges Allmänna Bostadsföretag (SABO) och Hyres-
gästernas Riksförbund företrädesvis skall delta i handläggningen.
I promemorian föreslås alltså att intresseledamöter med anknytning till
organisationer utanför det ifrågavarande tvisteområdet skall delta i de nu
aktuella fallen. I en tvist motsvarande den som förelåg i Langborger-målet
skulle t. ex. intresseledamöter kunna delta som på fastighetsägaresidan har
35
anknytning till HSBs Riksförbund eller Riksbyggen och på hyresgästsidan Prop. 1990/91: 98
till Sveriges Köpmannaförbund. Den senare organisationen föreslår intres-
seledamöter till domstolen som skall delta vid prövningen av tvister som
rör lokal hyresgäster (j fr avsnitt 2.1.3.1).
Några remissinstanser har ställt sig kritiska till promemorians förslag i
detta hänseende. De menar att intresseledamöter utan anknytning till de
organisationer som berörs av tvisten inte kan anses ha erforderlig erfaren-
het och kunskap på det aktuella området. Det framhålls också av remissin-
stanserna att antalet mål som på detta sätt kan bli aktuella för sådana
ledamöter är begränsat och att de föreslagna ledamöterna därför inte heller
genom sitt deltagande kan förväntas erhålla tillräcklig erfarenhet och kun-
skap. Dessa remissinstanser har därför i allmänhet förordat att samman-
sättningen i dessa mål består av enbart juristdomare.
Även jag ser problem med den lösning som förordas i promemorian. Det
kan inte bortses från att en intresseledamot med erfarenhet och kunskap
från lokalhyresgästområdet saknar de särskilda insikter om bostadsförhål-
landen som enligt nuvarande regler utgör själva grundvalen för intressele-
damöternas medverkan i dessa typer av tvister. Även om en sådan intres-
seledamot har en allmän erfarenhet och kunskap om hyres- och bostads-
rättsmarknaden, är det tydligt att han kan ha klart sämre förutsättningar
än övriga ledamöter i den sammansättning som skulle vara aktuell i denna
typ av mål att sätta sig in i och bedöma tvistefrågorna. En sådan ordning
skulle alltså kunna leda till en obalans i domstolens eller nämndens sam-
mansättning som typiskt sett är ägnad att vara till nackdel framför allt för
hyresgästsidan i målet. Den brist som på detta sätt är förenad med prome-
morians förslag bedömer jag som så väsentlig att jag inte är beredd att
föreslå en sådan ordning.
Som jag ser det är i stället alternativet med enbart juristdomare att
föredra. Flera av remissinstanserna har också, som jag nyss nämnde,
förordat detta alternativ. Det finns då enligt min mening två vägar att
välja mellan; antingen låter man den nuvarande sammansättningen i bo-
stadsdomstolen och hyresnämnderna vara oförändrad i dessa mål och
ärenden med undantag för att intresseledamöter inte skall delta, eller
också tillför man domstolen eller nämnden ytterligare juristdomare för att
kompensera bortfallet av intresseledamöter. Om man väljer det senare
alternativet, uppkommer frågan hur många juristdomare som bör delta
vid prövningen av dessa mål och ärenden.
Det första alternativet skulle innebära att de aktuella ärendena i hyres-
nämnderna skulle avgöras av en lagfaren ledamot. Enligt min mening
skulle en sådan ordning i många fall kunna vara tillfredsställande. De
ärenden som i dag får avgöras av ensamdomare i hyresnämnderna är
emellertid sådana tvister i vilka saken är uppenbar eller där parterna
samtycker till det (se 2 § andra stycket och 5 § tredje stycket nämndlagen).
De nu aktuella ärendena är inte typiskt sett av enklare beskaffenhet. De
kan innehålla nog så komplicerade rättsfrågor och även i övrigt kräva
ingående och noggranna överväganden i principiellt viktiga frågor. Jag är
därför tveksam till, åtminstone innan ytterligare erfarenheter vunnits, om
målen är av sådant slag att de över lag bör handläggas av ensamdomare.
36
Jag förordar i stället att hyresnämnderna i dessa ärenden — i stället för
intresseledamöter — tillförs ytterligare juristdomare. Det finns därvid
enligt min mening inte anledning att gå så långt som till en sammansätt-
ning med tre lagfarna ledamöter. Redan genom att tillföra nämnden ytter-
ligare en lagfaren ledamot uppnås många av de fördelar som är förknippa-
de med en juristkollegial sammansättning (se SOU 1987:46 s. 228, jämför
även s. 185 och prop. 1988/89:95 s. 62). En sammansättning med två
lagfarna ledamöter är också väsentligt enklare att hantera rent praktiskt i
en organisation som i så stor utsträckning som hyresnämndsorganisa-
tionen består av mycket små enheter. Jag förordar därför att hyresnämn-
derna i de ärenden som nu är aktuella skall bestå av två lagfarna ledamö-
ter.
Med denna lösning för hyresnämndernas del är det naturligt att även
bostadsdomstolen i mål som överklagas dit tillförs ytterligare en lagfaren
ledamot, och att domstolen således i dessa mål skall bestå av tre lagfarna
ledamöter.
En annan fråga som har aktualiserats under remissbehandlingen av
promemorian gäller den lagtekniska utformningen av förslagen. I prome-
morians lagförslag anges i förhållandevis allmänna ordalag i vilka målty-
per som de nya sammansättningsreglerna skall tillämpas. Flera remissin-
stanser har vänt sig mot detta och menat att man i klarhetens intresse
uttryckligen i lagtexten bör ange vilka måltyper som avses. Jag har förståel-
se för det. Det är angeläget att de nya reglerna kan tillämpas på ett enkelt
och likformigt sätt av bostadsdomstolen och hyresnämnderna, och att
reglerna även i övrigt framstår som tydliga för de parter som vänder sig till
dessa instanser för att få sina tvister lösta.
Samtidigt står det klart, att även om det finns vissa måltyper där den
särskilda sammansättningen alltid skall användas och som därför kan
särskilt anges i lagtexten, det också kan finnas fall där det beror av
omständigheterna i det enskilda målet om reglerna bör bli tillämpliga. Det
kan också finnas situationer som för närvarande inte kan förutses där det
föreligger ett behov av särskild sammansättning. Jag anser med hänsyn
härtill att det i lagtexten, vid sidan av en uppräkning av vissa måltyper för
vilka reglerna skall tillämpas undantagslöst, behövs en kompletterade regel
efter mönster av vad som föreslås i promemorian. Jag återkommer i
specialmotiveringen till den närmare utformningen av dessa regler.
Mitt förslag: Intresseledamöter i hyresnämnderna, bostadsdomsto-
len och arbetsdomstolen får inte uppträda som partsombud i den
nämnd eller domstol där de är förordnade att tjänstgöra. Motsva-
rande skall gälla för andra icke lagfarna ledamöter i bostadsdomsto-
len och arbetsdomstolen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt med undantag för att
Prop. 1990/91:98
37
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 98
någon sådan begränsning inte föreslås gälla for icke lagfarna ledamöter i Prop. 1990/91:98
bostadsdomstolen.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt promemori-
ans förslag eller lämnat det utan erinran. Några remissinstanser har fram-
hållit att en motsvarande reglering bör gälla också för icke lagfarna leda-
möter i bostadsdomstolen.
Skälen för mitt förslag: Även om intresseledamöterna i domstolarna och
nämnderna i enlighet med lagstiftarens intention uppfattar sig själva som
domare och inte som företrädare för olika partsintressen leder deras ar-
betsuppgifter utanför domstolen eller nämnden någon gång till en mindre
lämplig sammanblandning av de olika uppdragen. Det förekommer t. ex.
att en person som har utsetts till ledamot eller ersättare för ledamot i en
nämnd eller domstol samtidigt tillhör dem inom organisationen som upp-
träder som ombud i olika tvister eller som undertecknar organisationens
handlingar, t. ex. olika ansökningar och yttranden.
På bostadsområdet finns det t. ex. intresseledamöter med anknytning till
olika fastighetsbolag. Dessa personer, som ofta intar en framskjuten posi-
tion inom företaget, kan samtidigt vara de som företräder bolagen i tvister
och även i övrigt har ett bestämmande inflytande över hur bolagen handlar
i olika avseenden. Enligt uppgifter från hyresnämnderna är det t. ex. inte
ovanligt att en person som är intresseledamot eller ersättare för sådan vid
en viss nämnd också uppträder som ombud för ett fastighetsbolag i andra
tvister vid nämnden.
Det säger sig självt att en intresseledamot vid en viss domstol eller
nämnd inte bör uppträda som ombud vid samma domstol eller nämnd. En
sådan ordning är för motparten i tvisten, inte minst i de fall då denne
förlorar målet eller ärendet, ägnad att leda till föreställningar om att
otillbörlig hänsyn kan ha förekommit och därmed grunda misstro mot
rättskipningen. 1 de allmänna domstolarna gäller sedan gammalt ett för-
bud för nämndeman att fora annans talan vid den domstol som han tillhör
(12 kap. 3 § andra stycket RB). Jag anser — i enlighet med vad som anförts
i promemorian — att en motsvarande regel bör införas beträffande intres-
seledamöter. Som har framhållits av ett par remissinstanser bör regeln ta
sikte på intresseledamöter inte bara i hyresnämnderna utan också i bo-
stadsdomstolen. Även för arbetsdomstolens del finns det skäl att infora en
sådan regel. I bostadsdomstolen och arbetsdomstolen finns det också icke
lagfarna ledamöter som inte har anknytning till någon intresseorganisa-
tion, t. ex. teknisk ledamot i bostadsdomstolen. Reglerna bör enligt min
mening gälla även for dem.
Mitt förslag: Den nuvarande åldersgränsen vid 70 år for intressele-
damöter i hyresnämnder och arrendenämnder avskaffas.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.
38
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har ställt sig bak- Prop. 1990/91: 98
om promemorians förslag.
Skälen för mitt förslag: För att få delta som intresseledamot i en arren-
denämnd eller hyresnämnd gäller som villkor att man inte har fyllt 70 år
(se 2 § tredje stycket och 5 § tredje stycket lagen om arrendenämnder och
hyresnämnder). Den som under pågående mandatperiod uppnår 70 års
ålder är alltså i princip skyldig att avgå från uppdraget som intresseleda-
mot.
Motsvarande bestämmelser fanns tidigare för nämndemän bl. a. i de
allmänna domstolarna men avskaffades i samband med att reglerna för
valbarhet till uppdrag som nämndeman ändrades den 1 januari 1989 (se
prop. 1987/88:138, JuU 38, SFS 1988:616). Föredragande statsrådet utta-
lade i propositionen att hon delade den i olika sammanhang hävdade
uppfattningen att det från principiell synpunkt är väsentligt att inga övre
åldersgränser gäller för offentliga uppdrag (se bl. a. KU 1980/81:8). En
övergång till denna princip skulle enligt föredraganden innebära en smidi-
gare anpassning till den faktiska situationen än vad dåvarande regler
medgav. Nämndemannauppdraget kom därmed att i detta hänseende
jämställas med andra förtroendeuppdrag som erhålls genom val i de kom-
munala valförsamlingarna.
Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att de skäl som
talade för att sjuttioårsgränsen avskaffades för nämndemän i allt väsentligt
också gäller för intresseledamöter. Det bör få ankomma på de organisatio-
ner som föreslår intresseledamötema att utan att behöva iaktta lagfasta
begränsningar vad gäller åldern välja de personer som anses mest lämpade
för uppdragen. Som framhålls i promemorian innebär detta givetvis ett
ökat ansvar för organisationerna vid nomineringarna. Det är därför bety-
delsefullt att organisationerna gör en noggrann prövning av varje föresla-
gen ledamots förutsättningar för uppdraget. Som har framhållits under
remissbehandlingen av promemorian bör bl. a. beaktas att möjligheterna
efter hand minskar för en person som har lämnat det yrkesverksamma
livet att upprätthålla de erfarenhets- och kunskapskrav som ställs på en
intresseledamot. Även åldersfördelningen bland de övriga intresseledamö-
terna vid nämnden måste beaktas. Avskaffandet av sjuttioårsgränsen får
inte leda till en snedvridning av åldersstrukturen bland intresseledamöter-
na i riktning mot ökad genomsnittsålder.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.1 övergångshänseende
bör föreskrivas att äldre bestämmelser rörande bostadsdomstolens och
hyresnämndernas sammansättning alltjämt skall gälla i mål eller ärenden
där handläggning i vilken intresseledamöter har deltagit har påbörjats före
ikraftträdandet.
Den nya ordningen kommer inte att medföra några kostnader eller i
övrigt något utökat resursbehov för staten.
39
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol,
2. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder,
3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvis-
ter.
Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för arbetsmark-
nadsdepartementet.
io §
Paragrafen i sin hittillsvarande lydelse innehåller en bestämmelse om att
reglerna i 4 kap. RB om jäv mot domare skall gälla också för ledamöterna i
bostadsdomstolen.
I 12 kap. 3 § andra stycket RB finns bestämmelser om att en nämnde-
man i en allmän domstol inte får föra annans talan i den domstol som han
själv tillhör. Som har föreslagits i avsnitt 2.4 skall denna bestämmelse gälla
också för icke lagfarna ledamöter i bostadsdomstolen, dvs. främst intresse-
ledamöter. Ett nytt andra stycke i den förevarande paragrafen har utfor-
mats i enlighet härmed. Bestämmelsen innebär alltså ett förbud för intres-
seledamöter och tekniska ledamöter som tillhör bostadsdomstolen att
uppträda som partsombud i domstolen. Även ersättare för sådan ledamot
omfattas av bestämmelsen (6 § andra stycket).
1 övrigt har en viss språklig modernisering av paragrafen vidtagits.
Paragrafen har utformats som ett undantag från 12 — 14 §§, som innehåller
regler om bostadsdomstolens domförhet i olika typer av mål. I dessa regler
anges bl. a. att domstolen skall bestå av lagfarna ledamöter och intressele-
damöter när en tvist avgörs. Den närmare innebörden av bestämmelserna
har redovisats i avsnitt 2.1.3.1.
1 första stycket av den nu föreslagna 14 a § föreskrivs att sammansätt-
ningsreglerna i 12— 14 §§ inte skall tillämpas i vissa angivna mål. Dessa
mål anges under tre punkter. Hur bostadsdomstolen skall vara samman-
satt i sådana mål framgår av paragrafens tredje stycke.
Bestämmelserna i punkt 1 avser bl. a. tvister av den typ som Langborger-
målet gällde, dvs. när fråga är om en förhandlingsklausul skall bibehållas i
ett hyresavtal enligt 2 § hyresförhandlingslagen. Som har framhållits i den
allmänna motiveringen är situationen i dessa mål normalt den att en
Prop. 1990/91:98
40
enskild hyresgäst, som inte är medlem i en hyresgästorganisation eller som Prop. 1990/91:98
tillhör en annan hyresgästorganisation än den som har träffat avtal med
hyresvärden, är missnöjd med att hyran for hans lägenhet bestäms efter
förhandlingar mellan organisationer som han inte tillhör och kanske inte
heller har förtroende för. Hyresgästens intresse av att få bort förhandlings-
klausulen kan i en sådan situation stå i strid med det intresse som de
avtalsslutande organisationerna normalt har av att bibehålla klausulen.
Med hänsyn till att intresseledamötema i domstolen med anknytning till
de avtalsslutande organisationerna i ett sådant mål generellt sett kan antas
ha ett gemensamt intresse som står i strid med hyresgästens intresse, bör
de inte delta vid prövning av tvisten.
En motsvarande situation kan uppstå för det fall att fråga är om att
infora en förhandlingsklausul i ett hyresavtal. En hyresvärd som enligt 12
kap. 51 § första stycket JB vill ändra hyresvillkoren i ett hyresförhållande
kan t. ex. begära att en förhandlingsklausul skall tas in i avtalet. Även i ett
sådant fall kan hyresgästen ha anledning befara att en intressegemenskap
kan finnas hos de avtalsslutande organisationerna i frågan. Bestämmelsen
täcker även den situationen.
Undantaget enligt den ifrågavarande punkten från de sammansättnings-
regler som följer av 12 — 14 §§ gäller alla mål enligt 2 § hyresförhandlings-
lagen där fråga är om att införa eller bibehålla en förhandlingsklausul i ett
hyresavtal. Det är möjligt att det i något av dessa mål visar sig att hyresgäs-
ten inte kan sägas ha något intresse som står i strid med de avtalsslutande
organisationernas intressen. Hyresgästen kanske tillhör och är verksam
inom den berörda hyresgästföreningen och har andra grunder för sin talan
än att han är missnöjd med föreningens sätt att sköta hyresförhandlingar-
na. För tillämpningen av den nu aktuella bestämmelsen saknar emellertid
sådana omständigheter betydelse. Domstolen skall inte vid tillämpning av
bestämmelserna göra någon bedömning i det enskilda fallet av om det
föreligger motstridiga intressen i den mening som nyss angavs. Bestäm-
melsen är i stället utformad så att samtliga mål av den ifrågavarande typen
skall undantas från de sammansättningsregler som följer av 12 — 14 §§.
Reglerna i punkt 2 tar sikte på mål där fråga är om ersättning enligt 20 §
hyresförhandlingslagen till en hyresgästorganisation för dess förhandlings-
arbete. Enligt nämnda paragraf får avtalsslutande parter på bostadsmark-
naden i en förhandlingsöverenskommelse bestämma att förhandlingser-
sättning till hyresgästföreningen skall ingå i hyran för de lägenheter som
omfattas av överenskommelsen. För den enskilde hyresgästen utgör alltså
förhandlingsersättningen en del av hyran. Beloppet får enligt bestämmel-
sen inte överstiga vad som kan anses vara skäligt med hänsyn till hyran i
övrigt, förhandlingskostnademas storlek och övriga omständigheter.
De mål i bostadsdomstolen i vilka en tillämpning av 20 § hyresförhand-
lingslagen aktualiseras innebär som regel att den hyresgäst som begär att få
ersättningen prövad har intressen som står i strid med hyresgästförening-
ens och hyresvärdens gemensamma intressen. Dessa mål skall därför enligt
den förevarande punkten alltid prövas av bostadsdomstolen i en annan
sammansättning än vad som följer av 12 — 14 §§.
De mål som här avses gäller kanske främst den situationen att en
41
hyresgäst begär att få skäligheten av en överenskommelse om förhand- Prop. 1990/91:98
lingsersättning prövad. Men det kan också gälla mål där hyresgästen t. ex.
påstår att förhandlingsersättningen har lett till diskriminering i hyressätt-
ningen mellan hyresgäster som är medlemmar i föreningen och hyresgäster
som inte är medlemmar. Hyresgästen gör kanske gällande att hyran för
icke-medlemmar på grund av den överenskomna förhandlingsersättningen
är högre än hyran för medlemmar eller att icke-medlemmar får betala för
verksamhet som de inte får del av. I dessa mål skall alltså bostadsdomsto-
lens sammansättning bestämmas med utgångspunkt från bestämmelserna i
tredje stycket.
Vad nu sagts gäller i princip även för det fall att den fråga som rör 20 §
hyresförhandlingslagen utgör endast en del av målet och den återstående
delen — om den prövades fristående — skulle avgöras i den sammansätt-
ning som föreskrivs i 12 — 14 §§ (se RBD 17:85). Är det fråga om flera mål
som handläggs i samma rättegång (kumulation), kan dock den särskilda
sammansättningen — om det i övrigt inte anses olämpligt — vara en grund
för att särskilja målen och pröva dem i skilda sammansättningar (14 kap.
6 § RB). Rör det sig i stället om ett mål där frågan om förhandlingsersätt-
ningens storlek utgör endast en av flera alternativa grunder till ett yrkande
i målet, får målet prövas i den särskilda sammansättning som anges i
paragrafens tredje stycke, även såvitt avser de grunder som inte annars
skulle omfattas av den förevarande paragrafen.
Undantaget i punkt 3 avser mål som gäller prövning av hyresvillkor
enligt 22 § hyresförhandlingslagen i fall då tillämpning av 21 § samma lag
aktualiseras. Även i dessa fall föreligger normalt sett ett gemensamt intres-
se mellan hyresvärds- och hyresgästorganisationerna som står i strid med
intresset hos den hyresgäst som är part i målet. Enligt 22 § hyresförhand-
lingslagen har en hyresgäst rätt att ansöka om ändring av en förhandlings-
överenskommelse som har träffats om hyran eller annat hyresvillkor i den
del som avser honom. Begär hyresgästen en sådan ändring och gör gällande
att överenskommelsen strider mot bestämmelserna i 21 § samma lag, skall
alltså den saken prövas av bostadsdomstolen i den sammansättning som
anges i paragrafens tredje stycke. Enligt 21 § hyresförhandlingslagen skall
lika stora lägenheter i ett hus åsättas samma hyra, om det inte föreligger
skillnad mellan dem i fråga om bruksvärdet. De särskilda sammansätt-
ningsreglerna kan t. ex. bli tillämpliga i mål där en hyresgäst med stöd av
likabehandlingsprincipen i 21 § hyresförhandlingslagen påstår att en för-
handlingsöverenskommelse som har träffats innebär hyresdiskriminering
och att diskrimineringen beror på att han är oorganiserad eller att han är
medlem i en hyresgästorganisation som inte är part i förhandlingsöverens-
kommelsen.
Reglerna blir däremot inte tillämpliga i sådana fall där en prövning
enligt 22 § hyresförhandlingslagen av en förhandlingsöverenskommelse
inte innebär tillämpning av 21 §. Ett exempel på den situationen är att
hyran enligt förhandlingsöverenskommelsen skall prövas med hänsyn till
reglerna om en bostadslägenhets bruksvärde enligt 12 kap. 55 § JB.
Vad som sagts under punkten 2 i fråga om kumulerade mål och om mål
42
som innehåller alternativa grunder for ett yrkande, gäller även de mål som Prop. 1990/91:98
avses under punkten 3.
I andra stycket anges att undantag från de vanliga sammansättningsreg-
lerna också gäller i andra mål, där de intresseledamöter som enligt dessa
regler skulle ha deltagit vid prövningen av målet har anknytning till organi-
sationer som kan antas ha ett gemensamt intresse som står i strid med den
ena partens intresse i tvisten. Uttrycket ”gemensamt intresse som står i
strid med den ena partens intresse” knyter an till europadomstolens utta-
landen i Langborger-målet. I den allmänna motiveringen (avsnitten 2.2.1
och 2.2.2) har närmare belysts vilka omständigheter som i ett enskilt fall
bör föreligga för att man skall kunna anta att ett sådant gemensamt
intresse finns hos organisationerna.
Bestämmelsen i andra stycket skall ses som ett komplement till de i
första stycket angivna måltyperna under punkterna 1 — 3. Till skillnad från
reglerna i första stycket i vilka det uttryckligen anges vilka mål som avses,
innehåller andra stycket en allmän regel som fångar upp andra målkatego-
rier där problemet kan förekomma. Det är inte möjligt att närmare ange i
vilka mål som bestämmelsen i andra stycket kan komma att tillämpas. I
vilken utsträckning det föreligger en situation som här avses får avgöras
från fall till fall. Möjligen kan det i andra mål enligt hyresförhandlings-
lagen t. ex. om rätt till förhandlingsordning (9 §) och förlängning av för-
handlingsordning (13 §) uppkomma situationer där ett partsintresse kan
antas stå i strid med ett hos intresseledamöterna gemensamt motstående
intresse. Det får bli en uppgift för rättstillämpningen att med ledning av de
syften som bär upp regeln i andra stycket avgöra dess närmare tillämp-
ningsområde.
Det skall tilläggas att det i departementspromemorians lagförslag upp-
togs ytterligare ett rekvisit för tillämpning av den särskilda sammansätt-
ningsregeln, nämligen att den bristande intressebalansen skulle vara ägnad
att rubba förtroendet for ledamöternas opartiskhet. Som har påpekats
under remissbehandlingen är emellertid en sådan uttrycklig förutsättning
överflödig; det får anses ligga i sakens natur att en potentiell förtroende-
rubbning föreligger så snart en intressekonflikt av det slag som anges i
andra stycket föreligger.
Föreligger en sådan situation som avses i första eller andra stycket skall
alltså sammansättningsreglerna i 12—14§§ inte tillämpas. I stället skall
enligt den föreslagna paragrafens tredje stycke bostadsdomstolen bestå av
tre lagfarna ledamöter. Några intresseledamöter skall alltså inte delta vid
handläggningen av dessa mål. Det kan tilläggas att bostadsdomstolen vid
prövning av frågan om den särskilda sammansättningen skall användas
eller inte i ett visst mål enligt bestämmelsen i 12 § andra stycket är domfor
med tre lagfarna ledamöter.
43
2§
Paragrafen består i sin hittillsvarande lydelse av fyra stycken. I tredje
stycket anges vissa villkor som måste vara uppfyllda för att en intresseleda-
mot skall kunna bli förordnad som ledamot i arrendenämnd. Bl. a. gäller
för närvarande som villkor att ledamoten inte har fyllt 70 år. I enlighet
med vad som föreslås i avsnitt 2.5 skall någon sådan övre åldersgräns inte
längre gälla för intresseledamöter. Tredje stycket i den föreslagna lydelsen
har utformats i enlighet med det. De nya reglerna kommer också att gälla
för intresseledamöter i hyresnämnd, se 5 § tredje stycket som hänvisar till
bestämmelserna i 2 § andra —fjärde styckena. I övrigt är bestämmelserna i
2 § oförändrade.
5#
Paragrafens första stycke innehåller regler om hyresnämndernas samman-
sättning i olika typer av ärenden. Som huvudregel anges att en nämnd
består av en lagfaren ordförande och två intresseledamöter, om inte annat
följer av tredje stycket. Av tredje stycket framgår att en nämnd vid pröv-
ning av fråga som inte avgörs genom skiljedom kan bestå av endast en
lagfaren ordförande, om parterna samtycker till det eller saken är uppen-
bar. I den föreslagna lydelsen görs den rent redaktionella förändringen att
undantaget från huvudregeln om en nämnds sammansättning vidgas till
att gälla också de situationer som anges i 5 a §.
Paragrafens andra —femte stycke är oförändrade.
5a#
Paragrafen har utformats som ett undantag från bestämmelserna i 5 §
första stycket, som innehåller regler om hur en hyresnämnd skall vara
sammansatt i olika typer av ärenden. En nämnd består normalt av en
lagfaren ordförande och två intresseledamöter.
I den nu föreslagna 5 a § föreskrivs att reglerna i 5 § första stycket inte
skall tillämpas i vissa typer av ärenden. Det gäller dels vissa särskilt
angivna ärenden som finns upptagna under tre punkter i första stycket,
dels enligt andra stycket andra ärenden där de ledamöter som enligt
bestämmelserna i 5 § första stycket skulle ha deltagit har anknytning till
organisationer som kan antas ha ett gemensamt intresse som står i strid
med den ena partens intresse i tvisten. Utformningen av paragrafen över-
ensstämmer i detta hänseende med de föreslagna nya reglerna för bostads-
domstolens sammansättning i motsvarande situation, jämför 14 a § lagen
om bostadsdomstol.
I de ärenden som här avses skall enligt tredje stycket hyresnämnden
bestå av två lagfarna ledamöter. Vid de större hyresnämnderna i Stock-
holm, Göteborg och Malmö tjänstgör flera hyresråd vid varje hyresnämnd,
och det är då naturligt att något av de andra hyresråden deltar tillsammans
Prop. 1990/91:98
44
med ordföranden i de fall där särskild sammansättning är påkallad. Vid de Prop. 1990/91:98
mindre hyresnämnderna är läget ett annat. Vid dessa hyresnämnder tjänst-
gör endast ett hyresråd, som i regel också är ordförande i de ärenden som
förekommer vid nämnden. Det finns emellertid också vid dessa nämnder
en eller flera särskilt utsedda ersättare för ordförande i hyresnämnd. Det
naturliga blir här att kalla in en sådan ersättare för att tillsammans med
ordföranden handlägga ärendet. Ersättarna är lagfarna och har ofta sin
ordinarie tjänstgöring förlagd till en tingsrätt inom nämndens verksam-
hetsområde.
Vid en eventuell omröstning i en sammansättning med två lagfarna
ledamöter gäller de vanliga reglerna i 20 § nämndlagen.
28 §
Paragrafen i sin hittillsvarande lydelse innehåller en bestämmelse om att
RBs regler om jäv mot domare skall gälla också för ledamot i arrende-
nämnd och hyresnämnd.
I 12 kap. 3 § andra stycket RB finns bestämmelser om att en nämnde-
man i en allmän domstol inte får föra annans talan i den domstol som han
själv tillhör. Som har föreslagits i avsnitt 2.4 skall denna bestämmelse gälla
också för icke lagfarna ledamöter i hyresnämnd och arrendenämnd, dvs.
intresseledamöter. Ett nytt andra stycke i den förevarande paragrafen har
utformats i enlighet härmed. Bestämmelsen innebär alltså ett förbud för en
intresseledamot att uppträda som partsombud i den hyresnämnd eller
arrendenämnd som han tillhör. Även den som är ersättare för en intresse-
ledamot omfattas av bestämmelsen (2 § fjärde stycket och 5 § tredje styc-
ket).
I övrigt har en viss språklig modernisering av paragrafen vidtagits.
5 kap. 3 §
I paragrafen har beträffande icke lagfarna ledamöter i arbetsdomstolen
gjorts en hänvisning till 12 kap. 3§ andra stycket RB. Innebörden av
denna hänvisning är att dessa ledamöter inte får uppträda som partsom-
bud i arbetsdomstolen (jämför avsnitt 2.4). Ändringen motsvarar de före-
slagna nya reglerna för icke lagfarna ledamöter i bostadsdomstolen och i
hyres- och arrendenämnderna, se 10 § andra stycket lagen om bostads-
domstol och 28 § andra stycket lagen om arrendenämnder och hyresnämn-
der. Den föreslagna ändringen innebär att även ersättare och tillfälliga
ersättare för icke lagfarna ledamöter omfattas av bestämmelsen (3 kap. 1 §
tredje stycket arbetstvistlagen).
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 98
Prop. 1990/91:98
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostadsdomstol,
2. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder,
3. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvis-
ter.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
46
I promemorian behandlas vissa frågor om s. k. intresseledamöters medver-
kan i specialdomstolar och nämnder. Bakgrunden är bl. a. ett mål i europa-
domstolen i Strasbourg, det s. k. Langborger-målet, i vilket europadomsto-
len fann att bostadsdomstolen vid prövningen av en hyrestvist inte hade
utgjort en opartisk och oavhängig domstol i den mening som avses i artikel
6 i europakonventionen.
I promemorian föreslås att reglerna för bostadsdomstolens och hyres-
nämndernas sammansättning ändras, bl. a. för den typ av tvist som var
aktuell i Langborger-målet. De föreslagna ändringarna innebär att intres-
seledamöter från fastighetsägaresidan resp, hyresgästsidan, som represen-
terar sådana organisationer som kan antas ha gemensamma intressen som
står i strid med den ena partens talan i tvisten inte får delta i dessa mål.
Föreligger en sådan situation skall i stället andra intresseledamöter delta,
som inte har anknytning till de organisationer som berörs av tvisten.
Vidare undersöks om europadomstolens dom i Langborger-målet får
betydelse även för andra specialdomstolar och nämnder där intresseleda-
möter medverkar, t. ex. arbetsdomstolen, marknadsdomstolen och arren-
denämnderna. Den slutsats som dras i promemorian är att några ändrade
regler inte behövs för dessa domstolar och nämnder.
Promemorian innehåller också ett par andra förslag som rör intressele-
damöter. Det ena förslaget innebär att intresseledamöter i bl. a. arbets-
domstolen och hyresnämnderna inte får uppträda som partsombud i den
domstol eller nämnd där de är förordnade att tjänstgöra som ledamöter.
Enligt det andra förslaget avskaffas den nuvarande åldersgränsen vid 70 år
för intresseledamöter i hyresnämnder och arrendenämnder.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
Prop. 1990/91:98
Bilaga 1
47
Prop. 1990/91:98
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1082) om bostadsdomstol
dels att 14 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13a§
Bestämmelserna i 13 § andra och
tredje styckena tillämpas inte, om
1. de ledamöter som enligt dessa
bestämmelser skulle ha deltagit har
anknytning till organisationer som
kan antas ha ett gemensamt intresse
som står i strid med den ena partens
intresse i tvisten, och
2. detta förhållande är ägnat att
rubba förtroendet för ledamöternas
opartiskhet.
I fall som avses i första stycket
skall ordföranden i stället utse fyra
andra intresseledamöter att delta.
Av dessa skall två företräda fastig-
hetsägareintressen och två bostads-
rättshavares eller hyresgästers in-
tressen.
14§‘
Sammanträder bostadsdomstolen med fyra ledamöter, är två av dem
lagfarna ledamöter och två av dem intresseledamöter. En av de lagfarna
ledamöterna är därvid ordförande.
Av intresseledamöterna skall en
företräda fastighetsägareintressen
och en bostadsrättshavares eller hy-
resgästers intressen. I övrigt äger
13 § andra och tredje styckena mot-
svarande tillämpning.
Av intresseledamöterna skall en
företräda fastighetsägareintressen
och en bostadsrättshavares eller hy-
resgästers intressen. I övrigt äger
13 § andra och tredje styckena samt
13 a § motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Senaste lydelse 1989:664.
48
Prop. 1990/91:98
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder1
dels att 2, 6 och 28 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §2
Arrendenämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter,
om ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamöterna skall den
ene såsom ägare av jordbruksfastighet eller på liknande sätt ha förvärvat
erfarenhet av arrendeförhållanden och den andre vara jordbruksarrenda-
tor eller, när ärende rör bostadsarrende, bostadsarrendator.
Vid företagande av förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om
avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende samt vid handläggning
av överklagande kan arrendenämnden bestå av ordföranden ensam. Vad
som sagts nu gäller även vid medling när sådan lämpligen kan ske utan
övriga ledamöters närvaro samt, om parterna samtycker till det eller saken
är uppenbar, vid prövning av fråga som inte avgörs genom skiljedom.
Ledamot skall vara svensk med-
borgare och får inte vara underårig
eller ha fyllt sjuttio år och inte heller
ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken.
Ledamot skall vara svensk med-
borgare och får inte vara underårig
och inte heller ha förvaltare enligt
11 kap. 7 § föräldrabalken.
För ledamot i arrendenämnd skall finnas en eller flera ersättare. Bestäm-
melserna om ledamot gäller även ersättare.
5a§
Bestämmelserna i 5 § första styc-
ket andra och tredje meningen
tillämpas inte, om
1. de ledamöter som enligt dessa
bestämmelser skulle ha deltagit har
anknytning till organisationer som
kan antas ha ett gemensamt intresse
som står i strid med den ena partens
intresse i tvisten, och
2. detta förhållande är ägnat att
rubba förtroendet för ledamöternas
opartiskhet.
I fall som avses i första stycket
skall ordföranden i stället utse två
andra intresseledamöter att delta.
Av dessa skall en företräda fastig-
hetsägareintressen och en bostads-
rättshavares eller hyresgästers in-
tressen.
Lagen omtryckt 1985:660.
Senaste lydelse 1988:1296.
49
Nu varande' lydelse
Föreslagen lydelse
6§3
För varje hyresnämnd forordnar regeringen eller myndighet, som rege-
ringen bestämmer, ordförande och lämpligt antal andra ledamöter.
Innan annan ledamot än ordförande förordnas, skall sådan riksorganisa-
tion av fastighetsägare, hyresgäster, bostadsrättshavare eller näringsidkare
som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständighe-
ter kan anses väl företräda den intressegrupp som det är fråga om beredas
tillfälle att avge förslag.
Prop. 1990/91:98
Bilaga 2
Till tjänstgöring i nämnden
kallar ordföranden med iakttagan-
de av vad som föreskrivits i 5 §
första stycket de ledamöter som
han med hänsyn till ärendets be-
skaffenhet och övriga förhållanden
finner lämpligast.
Till tjänstgöring i nämnden
kallar ordföranden med iakttagan-
de av vad som föreskrivits i 5 §
första stycket och 5 a§ de ledamö-
ter som han med hänsyn till ären-
dets beskaffenhet och övriga förhål-
landen finner lämpligast.
28 §
Bestämmelserna i 4 kap. rätte-
gångsbalken om jäv mot domare
äger motsvarande tillämpning på le-
damot i nämnd.
Bestämmelserna i 4 kap. rätte-
gångsbalken om jäv mot domare
skall tillämpas på ledamöterna i
nämnderna. I fråga om icke lagfar-
na ledamöter gäller vidare bestäm-
melserna i 12 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
3 Senaste lydelse 1974:824.
50
Prop. 1990/91:98
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
3§2
1 allt varom i denna lag ej är sär-
skilt föreskrivet gäller i tillämpliga
delar vad som i rättegångsbalken
eller annan författning är föreskri-
vet om rättegången i tvistemål, vari
förlikning om saken är tillåten.
Därvid skall beträffande rättegång-
en i arbetsdomstolen som första
domstol tillämpas vad som är före-
skrivet om rättegången i tingsrätt. I
fråga om rättegången i arbetsdom-
stolen som fullföljdsinstans tilläm-
pas vad som är föreskrivet om rät-
tegången i hovrätt.
I allt varom i denna lag ej är sär-
skilt föreskrivet gäller i tillämpliga
delar vad som i rättegångsbalken
eller annan författning är föreskri-
vet om rättegången i tvistemål, vari
förlikning om saken är tillåten.
Därvid skall beträffande rättegång-
en i arbetsdomstolen som första
domstol tillämpas vad som är före-
skrivet om rättegången i tingsrätt. I
fråga om rättegången i arbetsdom-
stolen som fullföljdsinstans tilläm-
pas vad som är föreskrivet om rät-
tegången i hovrätt. I fråga om icke
lagfarna ledamöter i arbetsdomsto-
len gäller bestämmelserna i 12 kap.
3 § andra stycket rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
' Lagen omtryckt 1977:530.
2 Senaste lydelse 1987:683.
51
Yttranden över departementspromemorian (Ds 1990:33) Bostadsdomsto-
lens och hyresnämndernas sammansättning i vissa fall, m. m. har avgetts
av justitiekanslern, bostadsdomstolen, domstolsverket, arbetsdomstolen,
Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, hyresnämnden och arrendenämnden i
Stockholm, hyresnämnden och arrendenämnden i Malmö, hyresnämnden
och arrendenämnden i Göteborg, hyresnämnden och arrendenämnden i
Umeå, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, allmänna
reklamationsnämnden, marknadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen,
riksdagens ombudsmän, HSB:s riksförbund, Riksbyggen, Sveriges Allmän-
nyttiga Bostadsföretag, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Bo-
stadsrättsföreningars Centralorganisation Ek. för., Hyresgästernas Riks-
förbund, Småföretagens Riksorganisation, Sveriges Köpmannaförbund,
Landsorganisationen i Sverige, Centralorganisationen SACO/SR och
Medborgarrättsrörelsen.
Prop. 1990/91:98
Bilaga 3
52
Prop. 1990/91:98
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1082) om bostadsdomstol
dels att 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 14 a§, av följande
lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
10 §
Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger
motsvarande tillämpning på ledamot i bostadsdomstolen.
Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall
tillämpas på ledamöterna i bostadsdomstolen. I fråga om icke lagfarna
ledamöter gäller också bestämmelserna i 12 kap. 3 § andra stycket rätte-
|
gångsbalken. |
14a§ Bestämmelserna i 12—14§§ 1. fråga om en förhandlingsklau- 2. ersättning enligt 20 § hyresför- 3. prövning av hyresvillkor med Bestämmelserna i 12—14 §§ skall I mål som avses i första och andra |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Äldre bestämmelser gäller
alltjämt om ett mål i vilket intresseledamöter har deltagit har påbörjats
före ikraftträdandet.
53
Prop. 1990/91:98
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder1
dels att 2, 5 och 28 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§2
Arrendenämnd består av lagfaren ordförande och två andra ledamöter,
om ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamöterna skall den
ene såsom ägare av jordbruksfastighet eller på liknande sätt ha förvärvat
erfarenhet av arrendeförhållanden och den andre vara jordbruksarrenda-
tor eller, när ärende rör bostadsarrende, bostadsarrendator.
Vid företagande av förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om
avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende samt vid handläggning
av överklagande kan arrendenämnden bestå av ordföranden ensam. Vad
som sagts nu gäller även vid medling när sådan lämpligen kan ske utan
övriga ledamöters närvaro samt, om parterna samtycker till det eller saken
är uppenbar, vid prövning av fråga som inte avgörs genom skiljedom.
Ledamot skall vara svensk med-
borgare och får inte vara underårig
eller ha fyllt sjuttio år och inte heller
ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § för-
äldrabalken.
Ledamot skall vara svensk med-
borgare och får inte vara underårig
och inte heller ha förvaltare enligt
11 kap. 7 § föräldrabalken.
För ledamot i arrendenämnd skall finnas en eller flera ersättare. Bestäm-
melserna om ledamot gäller även ersättare.
Hyresnämnd består av lagfaren
ordförande och två andra ledamö-
ter, om ej annat följer av tredje
stycket. Av de senare ledamöterna
skall den ene vara väl förtrogen
med förvaltning av hyresfastighet
och den andre vara väl förtrogen
med bostadshyresgästers förhållan-
den eller, när ärendet rör annan lä-
genhet än bostadslägenhet, med nä-
ringsidkande hyresgästers förhål-
landen. 1 ärenden enligt 52 § eller
60 § första stycket 1 bostadsrätts-
lagen (1971:479) skall vad som
sagts nu om hyresfastighet och hy-
resgästers förhållanden i stället
Hyresnämnd består av lagfaren
ordförande och två andra ledamö-
ter, om ej annat följer av tredje
stycket eller 5 a §. Av de senare le-
damöterna skall den ene vara väl
förtrogen med förvaltning av hyres-
fastighet och den andre vara väl
förtrogen med bostadshyresgästers
förhållanden eller, när ärendet rör
annan lägenhet än bostadslägenhet,
med näringsidkande hyresgästers
förhållanden. 1 ärenden enligt 52 §
eller 60 § första stycket 1 bostads-
rättslagen (1971:479) skall vad som
sagts nu om hyresfastighet och hy-
resgästers förhållanden i stället
1 Lagen omtryckt 1985:660.
2 Senaste lydelse 1988:1296.
3 Senaste lydelse 1989:663.
54
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
avse bostadsrättsfastighet och bo- avse bostadsrättsfastighet och bo-
stadsrättshavares förhållanden. stadsrättshavares förhållanden.
Hyresnämnd får anlita expert att biträda nämnden, om ärendets beskaf-
fenhet eller annat särskilt skäl föranleder det.
Bestämmelserna i 2 § andra—fjärde styckena äger motsvarande tillämp-
ning i fråga om hyresnämnd.
Regeringen kan förordna att i hyresnämnd skall finnas flera avdelningar.
Bestämmelserna om hyresnämnd gäller i tillämpliga delar även avdel-
ning.
Prop. 1990/91:98
Bilaga 4
5a§
Bestämmelserna i 5 § första styc-
ket tillämpas inte i ärende som gäl-
ler
1. fråga om en förhandlingsklau-
sul skall föras in eller bibehållas i ett
hyresavtal enligt 2§ hyresförhand-
lingslagen (1978:304),
2. ersättning enligt 20 § hyresför-
handlingslagen till en hyresgästor-
ganisation för dess förhandlingsar-
bete,
3. prövning av hyresvillkor med
tillämpning av 21 § hyresförhand-
lingslagen.
Bestämmelserna i 5 § första styc-
ket skall inte heller tillämpas i and-
ra ärenden, om de intresseledamö-
ter som enligt dessa bestämmelser
skulle ha deltagit har anknytning
till organisationer som kan antas ha
ett gemensamt intresse som står i
strid med den ena partens intresse i
tvisten.
I ärende som avses i första och
andra styckena skall hyresnämnden
bestå av två lagfarna ledamöter.
28 §
Bestämmelserna i 4 kap. rätte-
gångsbalken om jäv mot domare
äger motsvarande tillämpning på le-
damot i nämnd.
Bestämmelserna i 4 kap. rätte-
gångsbalken om jäv mot domare
skall tillämpas på ledamöterna i
nämnderna. I fråga om icke lagfar-
na ledamöter gäller också bestäm-
melserna i 12 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Äldre bestämmelser gäller
alltjämt om ett ärende i vilket intresseledamöter har deltagit har påbörjats
före ikraftträdandet.
55
Prop. 1990/91:98
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
3§2
I allt varom i denna lag ej är sär-
skilt föreskrivet gäller i tillämpliga
delar vad som i rättegångsbalken
eller annan författning är föreskri-
vet om rättegången i tvistemål, vari
förlikning om saken är tillåten.
Därvid skall beträffande rättegång-
en i arbetsdomstolen som första
domstol tillämpas vad som är före-
skrivet om rättegången i tingsrätt. I
fråga om rättegången i arbetsdom-
stolen som fullföljdsinstans tilläm-
pas vad som är föreskrivet om rät-
tegången i hovrätt.
I allt varom i denna lag ej är sär-
skilt föreskrivet gäller i tillämpliga
delar vad som i rättegångsbalken
eller annan författning är föreskri-
vet om rättegången i tvistemål, vari
förlikning om saken är tillåten.
Därvid skall beträffande rättegång-
en i arbetsdomstolen som första
domstol tillämpas vad som är före-
skrivet om rättegången i tingsrätt. I
fråga om rättegången i arbetsdom-
stolen som fullföljdsinstans tilläm-
pas vad som är föreskrivet om rät-
tegången i hovrätt. I fråga om icke
lagfarna ledamöter i arbetsdomsto-
len gäller bestämmelserna i 12 kap.
3 § andra stycket rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1977:530.
Senaste lydelse 1987:683.
56
|
Lagrådet Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-01-30. |
Prop. 1990/91:98 Bilaga 5 |
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 januari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostads-
domstol, m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan
Lavén.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
57
Prop. 1990/91:98
Proposition.................................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 februari 1991 . 7
1 Inledning.................................................. 7
2 Allmän motivering ......................................... 8
2.1 Bakgrund.............................................. 8
2.1.1 Europakonventionen .............................. 8
2.1.2 Målet Langborger mot Sverige ...................... 9
2.1.3 Specialdomstolar och nämnder med s. k. intresserepre-
sentation ......................................... 12
2.1.3.1 Bostads-och arrendeområdet................ 13
2.1.3.2 Arbetsmarknadsområdet.................... 16
2.1.3.3 Socialförsäkringsområdet ................... 18
2.1.3.4 Konsumentområdet ........................ 19
2.1.4 Garantierna för opartisk domstolshandläggning i svensk
lag och praxis..................................... 20
2.2 Reformbehovet ........................................ 25
2.2.1 Utgångspunkter................................... 25
2.2.2 Bostads- och arrendeområdet....................... 27
2.2.3 Arbetsmarknads-och socialförsäkringsområdet ....... 30
2.2.4 Konsumentområdet............................... 33
2.3 Reglerna för bostadsdomstolens och hyresnämndernas sam-
mansättning ........................................... 34
2.4 Intresseledamöter m. fl. som partsombud .................. 37
2.5 Den övre åldersgränsen för intresseledamöter .............. 38
2.6 Ikraftträdande m. m..................................... 39
3 Upprättade lagförslag....................................... 40
4 Specialmotivering.......................................... 40
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1082) om bostads-
domstol ............................................... 40
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:188) om
arrendenämnder och hyresnämnder....................... 44
4.3 Förslaget till lagom ändring i lagen (1974:371) om rättegången
i arbetstvister .......................................... 45
5 Hemställan................................................ 46
6 Beslut .................................................... 46
Bilagor
1. Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1990:33)
Bostadsdomstolens och hyresnämndernas sammansättning i vissa
fall, m. m.................................................. 47
2. Departementspromemorians lagförslag ....................... 48
3. Förteckning över remissinstanserna .......................... 52
4. Lagrådsremissens lagförslag................................. 53
5. Lagrådets yttrande......................................... 57
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
58