Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1990/91:80

om rättskipningen i socialförsäkringsmål

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 januari 1991.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Lada Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny instansordning och organisation för rättskipningen i socialförsäkringsmål.

Förslaget innebär att en försäkringskassas eller riksförsäkringsverkets beslut i socialförsäkringsärenden skall överklagas till länsrätten. Länsrättens avgöranden överklagas till kammarrätten. Försäk­ringsöverdomstolen behåller sin nuvarande ställning som högsta domstolsinstans för socialförsäkringsmålen. De nuvarande tre försäkringsrätterna skall finnas kvar övergångsvis för att arbeta av befintliga målbalanser men under övergångstiden vara administrativt samordnade med kammarrättema i Stockholm, Simdsvall och Jönköping.

Även andra frågor som hänger samman med omorganisationen tas upp i propositionen.

Avsikten är att den nya ordningen skall träda i kraft den 1 juli 1991.

1 Riksdagen 1990/91. Saml. l.NrSO


 


1 Förslag till Lag om  ändring domstolar


i  lagen  (1971:289)  om  allmänna  förvaltnings-


Prop. 1990/91:80


Härigenom föreskrivs att 2, 14 och 20 §§ lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar' skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§'


Regeringsrätten prövar

1.  besvär över kammarrätts
beslut enligt förvalmingsprocess­
lagen (1971:291).

2. besvär över annat beslut i
förvaltningsärende som enligt lag
eller av riksdagen beslutad
förfatming eller enligt instruktion
för kammarrättema anföres hos
domstolen.


Regeringsrätten prövar

1.  besvär över kammarrätts
beslut enligt förvalmingsprocess­
lagen (1971:291) som inte skall
prövas av försäkringsöver­
domstolen,

2. besvär över annat beslut i
förvaltningsärende som enligt lag
eller av riksdagen beslutad
förfatming eller enligt instruktion
för kammarrätterna anförs hos
domstolen.


Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 11 kap. 11 § regeringsformen. 1 7 kap. 7 § tredje stycket utlänningslagen (1989:529) finns vidare bestämmelser om att regeringsrätten i vissa fall prövar om beslut om förvar skall bestå.

' Lagen omtryckt 1981:1323. ' Senaste lydelse 1989:539.


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse             Prop. 1990/91:80

14 §' Länsrätt prövar

1.  mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och
bilregisterförfattningama samt lagen (1989:479) om ersättning för
kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa författningar,

2.  mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om vård av missbru­kare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, körkortslagcn (1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflytming av bam, allt i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3.  mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4.  mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.

5. mål som överklagas från all­män försäkringskassa i den ut­sträckning som är särskilt före­skrivet.

Mål som överklagas från riksför­säkringsverket med tillämpning av20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring prövas av länsrätten i Stockholms län.

Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.

Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-eller uppbördsförfattningaraa som har nära samband med varandra, får

Senaste lydelse 1990:63.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.

20 §*

Valbar till nämndeman i kammarrätt och länsrätt är svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.


Tjänsteman vid domstol, läns­styrelse, länsskattemyndighet eller under länsstyrelse eller länsskattemyndighet lydande myndighet, lagfaren domare, åklagare, polisman eller advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.


Tjänsteman vid domstol, läns­styrelse, länsskattemyndighci eller under länsstyrelse eller läns­skattemyndighet lydande myn­dighet, allmän försäkringskassa eller riksförsäkringsverket får inte vara nämndeman. Detsamma gäller lagfaren domare, åklaga­re, polisman och advokat eller annan som har till yrke att föra andras talan inför rätta, ledamot av socialförsäkringsnämnd och icke lagfaren ledamot av försäk­ringsöverdomstolen.


Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter tre år.

Rätten prövar självmant den v;ildes behörighet.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Den som vid ikraftträdandet har förordnande som försäkringsrätts-
assessor utan att vara lagfaren får, utan hinder av bestämmelsema i 10
och 12 §§, tjänstgöra som ledamot i mål som prövas av kammarrätt med
tillämpning av 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

' Senaste lydelse 1990:451.


 


2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:28) om försäkringsdomslo-lar'

dels att 5-10 §§ skall upphöra att gälla,

dels att mbrikema närmast före 2, 5 och 11 §§ skall utgå,

dels att lagens mbrik skall ha följande lydelse,

dels att 1 och 11-15 §§ skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse

Lag om försäkringsdomstolar


Föreslagen lydelse

Lag om försäkringsöverdom­stolen


1 §'


Försäkringsöverdomstolen är högsta försäkringsdomstol i mål som fullföljes dit från försäk­ringsrätt eller från arbetsmark­nadsstyrelsen eller som arbets­marknadsstyrelsen underställer domstolens prövning.

Försäkringsrätt är försäkrings­domstol närmast under försäk­ringsöverdomstolen i mål som fullföljes du frän allmän försäk­ringskassa eller riksförsäkrings­verket.


Försäkringsöverdomstolen är högsta domstol i mål som full­följs dit från kammarrätt eller från arbetsmarknadsstyrelsen eller som arbetsmarknadsstyrel­sen underställer domstolens prövning.


Senaste lydelse av 5 § 1986:147

7   § 1986:147

8   § 1988:618

9   § 1990:453

10§ 1988:618.

' Senaste lydelse 1982:121.


 


Nuvai-ande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


Försäkringsrätter skall finnas till ett antal av tre.

11 §


I fråga om omröstning i försäk­ringsdomstol gäller bestämmel­sema i 16 och 29 kap. rätte­gångsbalken om omrösming i hovrätt i tillämpliga delar. Dom­stolen bestämmer dock själv i vilken ordning ledamöterna vid omrösmingen skall yttra sig.


I fråga om omröstning i försäk­ringsöverdomstolen gäller bestämmelsema i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omrösming i hovrätt i tillämpliga delar. Domstolen bestämmer dock själv i vilken ordning ledamöterna vid omröstningen skall yttra sig.


12 §


Försäkringsdomstol samman­träder på den ort där den har sitt säte. Domstolen får sammanträda på annan ort, om det finns särskilda skäl för detta.


Försäkringsöverdomstolen sam­manträder på den ort där den har sitt säte. Domstolen får samman­träda på annan ort, om det finns särskilda skäl för detta.


13 §'


Ledamot i försäkringsöverdom­stolen, försäkringsrättsråd och försäkringsrättsassessor skall vara svensk medborgare. Den som är underårig eller i konkurs-


Ledamot i försäkringsöverdom­stolen skall vara svensk medbor­gare. Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare  enligt   11 kap.  7 §


 Senaste lydelse 1988:1292.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


 


tillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte tjänstgöra som sådan ledamot eller som föredragande. Ifråga om nämndeman gäller vad som är föreskrivet i 9 §.


föräldrabalken får inte tjänstgöra som sådan ledamot eller som föredragande.


 


Ledamot och föredragande i försäkringsdomstol skall ha avlagt domared.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamö­ ter i försäkringsdomstol.


Ledamot och föredragande i försäkringsöverdomstolen skall ha avlagt domared.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamö­ter i försäkringsöverdomstolen.


14 §


Regeringen får på begäran av försäkringsdomstol förordna särskilda sakkunniga för viss tid med uppgift att tillhandagå dom­stolen med utlåtanden.


Regeringen får på begäran av försäkringsöverdomstolen förord­na särskilda sakkunniga för viss tid med uppgift att tillhandagå domstolen med utlåtanden.


15 §


Vid   försäkringsdomstol finnas kansli.


skall          Vid   försäkringsöverdomstolen

skall finnas kansli.


1.   Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   För mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts i försäkringsdomstol gäller äldre bestämmelser med följande undantag:

 

a)   Den som enligt 5 § andra stycket är chef för försäkringsrätt leder arbetet vid domstolen under presidenten i den kammarrätt som rege­ringen bestämmer.

b)  Med ledamot som avses i 7 § första stycket första meningen jämställs lagfaren ledamot av kammarrätt eller länsrätt.


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse              Prop. 1990/91:80

3.   Regeringen får bestämma att mål som anges i 2 skall överlämnas från försäkringsrätt till kammarrätt för prövning.

4.   Den som vid ikraftträdandet är nämndeman i en försäkringsrätt är för återstoden av tjänstgöringstiden också nämndeman i en kammarrätt eller en länsrätt i enlighet med vad som närmare beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.


 


3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28)

om försäkringsdomstolar, m.m. .

Härigenom föreskrivs att 13-15 §§ lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m. skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


13 §'


I fråga om beslut av riksförsäk­ringsverket, som enligt hittills gällande bestämmelser efter fullföljd eller eljest prövas av försäkringsrådet, skall efter utgången av år 1978 bestämmel­sema i 20 kap. 10 a - 13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot riksförsäkrings­verkets och försäkringsrätts beslut ha motsvarande tillämp­ning. Vad som föreskrives om allmän försäkringskassa i 20 kap. 10 a § nämnda lag skall därvid gälla riksförsäkringsverket.


I fråga om beslut av riksförsäk­ringsverket, som enligt hittills gällande bestämmelser efter fullföljd eller eljest prövas av försäkringsrådet, skall efter utgången av år 1978 bestämmel­sema i 20 kap. 10 a - 13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring öm ändring av beslut samt talan mot riksförsäkrings­verkets och domstols beslut ha motsvarande tillämpning. Vad som föreskrivs om allmän försäk­ringskassa i 20 kap. 10 a § nämnda lag skall därvid gälla riksförsäkringsverket.


14 §

Ansökan om utbyte av livränta mot engångsbelopp, som enligt hittills gällande bestämmelser skall göras hos försäkringsrådet, skall efter utgången av år 1978 göras hos riksförsäkringsverket.

' Senaste lydelse 1982:124. ' Senaste lydelse 1982:124.


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


 


Bestämmelserna i 20 kap. 10 a-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot riksförsäk­ringsverkets och/ö/-säÄ:/-mjräHJ beslut har motsvarande tillämp­ning i ärende som avses i första stycket. Vad somföreskrives om allmän försäkringskassa i 20 kap. 10 a § nämnda lag skall därvid gälla riksförsäkringsverket.


Bestämmelserna i 20 kap. 10 a-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot riksförsäk­ringsverkets och domstols beslut har motsvarande tillämpning i ärende som avses i första stycket. Vad som föreskrivs om allmän försäkringskassa i 20 kap. 10 a § nämnda lag skall därvid gälla riksförsäkringsverket.


15 §


I fråga om beslut i ärende som omfattas av förordnande enligt lagen (1973:60) om handläggning av vissa ärenden angående ersätt­ning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m.m. skall efter utgången av år 1978 bestämmelsema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot allmän försäkringskassas, riksförsäk­ringsverkets och försäkringsrätts beslut ha motsvarande tillämp­ning.


I fråga om beslut i ärende som omfattas av förordnande enligt lagen (1973:60) om handläggning av vissa ärenden angående ersätt­ning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m.m. skall efter utgången av år 1978 bestämmelsema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot allmän försäkringskassas, riksförsäk­ringsverkets och domstols beslut ha motsvarande tillämpning.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser om överklagande gäller dock fortfarande i mål som har anhängiggjorts i försäkringsrätt före ikraftträdandet.


10


 


4 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 1, 9, 33 och 37 a §§ förvalmingsprocesslagen (1971:291) skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


1 §'


Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt och länsrätt samt i försäkringsöver­domstolen  och försäkringsrätt.


Derma lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt och länsrätt samt i försäkringsöver­domstolen.


Förfarandet är skriftligt.

I handläggningen får ingå mimtlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.


I kamm3xrätt,försäkringsrätt och länsrätt skall mundig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhand­lingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.


I kammarrätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller sär­skilda skäl talar mot det.


33 §'


Mot länsrätts beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kammar­rätts   beslut   föres talan hos


Mot länsrätts beslut förs talan hos kammarrätt. Mot kammar­rätts    beslut   förs   talan  hos


 


' Senaste lydelse 1986:1322. ' Senaste lydelse 1986:1322. ' Senaste lydelse 1986:1322.


11


 


Nuvarande lydelse

regeringsrätten. Mot försäkrings­rätts beslut föres talan hos försäk­ringsöverdomstolen. Talan föres genom besvär.


Föreslagen lydelse

regeringsrätten, om inte annat följer av särskilda bestämmelser. Talanförs genom besvär.


Prop. 1990/91:80


Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.

37a§'


Vad som sägs i 35 § första och andra styckena, 36 § och 37 § tredje stycket om besvär hos regeringsrätten över kammartät-tens beslut skall även tillämpas på besvär hös försäkringsöver­ domstolen över/ö>5ä"Å:rj>ig5räffen5 beslut. Försäkringsöverdomstolen skall dock alltid meddela pröv­ningstillstånd, om det fiims an­ledning att ändra det slut som försäkringsrätten har kommit till.


Vad som sägs i 35 § första och andra styckena, 36 § och 37 § tredje stycket om besvär hos regeringsrätten över kammarrät­tens beslut skall även tillämpas på besvär hos försäkringsöver­domstolen över kammarrättens beslut. Försäkringsöverdomstolen skall dock alltid meddela pröv­ningstillstånd, om det finns anledning att ändra det slut som kammarrätten har kommit till.


Besvär som har anförts av riksförsäkringsverket prövas av försäkrings­överdomstolen utan prövningstillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre be­stämmelser gäller dock fortfarande i mål som handläggs av försäk­ringsdomstol efter ikraftträdandet.


Senaste lydelse 1982:125.


12


 


5 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 5 b § rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


5b§


Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt­ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen,/örjäit-ringsrätt och arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd och hyresnämnd.


Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt­ningsdomstol, bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen och arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd och hyresnämnd.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i mål som handläggs av försäkringsrätt efter ikraftträdandet.


' Lagen omtryckt 1983:487. 'Senaste lydelse 1988:213.


13


 


6 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)


Prop. 1990/91:80


Härigenom föreskrivs att 7 kap. 7 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7 kap. 7§


Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa, riksförsäkrings­verket och försäkringsdomstol i ärende enligt lagstifmingen om allmän försäkring eller arbetsska­deförsäkring eller om annan jämförbar ekonomisk förmån för enskild, för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra person­liga förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller hos annan myndighet på vilken det ankommer att handlägga ärende enligt lagstiftning som nu har nämnts. I fråga om myndighet som anges i 8 § gäller dock bestämmelsema där.


Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa, riksförsäkrings­verket och domstol i ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring eller arbetsskadeför­säkring eller om annan jämförbar ekonomisk förmån för enskild, för uppgift om någons hälsotill­stånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller hos annan myn­dighet på vilken det ankommer att handlägga ärende enligt lagstiftning som nu har nämnts. I fråga om myndighet som anges i 8 § gäller dock bestämmelsema där.


 


L.agen omtryckt 1989:713.


14


 


Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse             Prop. 1990/91:80

Sekretessen enligt första stycket gäller också i förhållande till en vård-eller behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotill­stånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.

Sekretess gäller hos myndighet som avses i första stycket för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller nägon honom närståen­de utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftningen om allmän försäkring.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år eller, i fall som avses i tredje stycket, i högst femtio år.

10 §

Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Motsvarande sekretess gäller i ärende om arbetsvärd, antagning till arbetsmarknadsutbildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende som avses i detta stycke.

I ärende hos allmän försäkrings-  I ärende hos allmän försäkrings­
kassa, riksförsäkringsverket eller
kassa, riksförsäkringsverket eller
försäkringsdomstol gäller 7 § i
     domstol gäller 7 § i ställer för
stället för första stycket.
          första stycket.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

15


 


7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.


Prop. 1990/91:80


Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunema, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


17 §


Regeringen får föreskriva

1.  att uppgifter som ankommer på en viss tingsrätt, hovrätt, länsrätt, kammarrätt eller försäk­ringsrätt skall övertas av en annan domstol av samma slag,

2.  att uppgifter som ankommer på en domstol, som inte är allmän domstol, allmän förvalt­ningsdomstol eller försäkrings­rätt, inte skall fullgöras eller skall fullgöras av en annan dom­stol,

3.  att en tingsrätt är domför med en lagfaren domare i sådana fall då det enligt rättegångsbalken eller annan lag krävs tre lagfarna domare,

4. att en fastighetsdomstol är
domför med en i stället för två
lagfarna ledamöter,

5.   alt domstol skall ha sin verk­samhet helt eller delvis förlagd till annan ort än den där verk­samheten armars utövas,

6.   att den domstol inte behöver vara delad i avdelningar.


Regeringen får föreskriva

1.       att uppgifter som ankommer
på en viss tingsrätt, hovrätt,
länsrätt eller kammarrätt skall
övertas av en annan domstol av
samma slag,

2.  att uppgifter som ankommer på en domstol, som inte är allmän domstol eller allmän förvalmingsdomstol, inte skall fullgöras eller skall fullgöras av en annan domstol,

3.  att en tingsrätt är domför med en lagfaren domare i sådana fall då det enligt rättegångsbalken eller annan lag krävs tre lagfarna domare,

 

4.    att en fastighetsdomstol är domför med en i stället för två lagfarna ledamöter,

5.    att en domstol skall ha sin verksamhet helt eller delvis förlagd till annan ort än den där verksamheten annars utövas,

6.    att en domstol inte behöver vara delad i avdelningar.


Regeringen får meddela de bestämmelser som behövs till följd av att regeringen har beslutat föreskrifter enligt första stycket 2.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


16


 


8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 9, 9 a och 10 a-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Lydelse enligt prop. 1990191:68


Föreslagen lydelse


20 kap. 9§


Statliga och kommunala myn­digheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstol, riksförsäk­ringsverket, allmän försäkrings­kassa eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande för­hållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.


Statliga och kommtinala myn­digheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar skall på begäran lämna domstol, riks­försäkringsverket, allmän försäk­ringskassa eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande för­hållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.


Arbetsgivare, som underiåter att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt första stycket, döms till penningböter.


' Lagen omtryckt 1982:120.

2 Riksdagen 1990191. Saml. 1. Nr80


17


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


9a§


En allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket och en försäkringsdomstol får utan hinder av sekretess lämna ut uppgifter om sådana ersättningar åt enskilda, som utbetalas enligt lagstiftningen om allmän försäk­ring eller arbetsskadeförsäkring eller enligt lagstiftning om an­nan jämförbar ekonomisk för­mån för enskilda, under förut­sättning att en försäkringsinrätt­ning, ett försäkringsbolag, en erkänd arbetslöshetskassa eller en arbetsgivare behöver uppgif­ten för samordning med ersätt­ning därifrån. Till ett utländskt socialförsäkringsorgan får utan hinder av sekretess lämnas sådana uppgifter om enskilda, som behövs vid tillämpningen av en interaationell överenskom­melse som Sverige har anslutit sig till. Dessa bestämmelser gäller även för utlämnande av uppgift från varje annan myn­dighet, på vilken det ankommer att handlägga ärenden enligt den lagstiftning som avses i första, meningen.


En allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket och en domstol får utan hinder av sekretess lämna ut uppgifter om sådana ersätmingar åt enskilda, som utbetalas enligt lagstift­ningen om allmän försäkring eller arbetsskadeförsäkring eller enligt lagstiftning om annan jämförbar ekonomisk förmån för enskilda, under förutsättning att en försäkringsinrättning, ett försäkringsbolag, en erkänd arbetslöshetskassa eller en arbetsgivare behöver uppgiften för samordning med ersättning därifrån. Till ett utländskt social­försäkringsorgan får utan hinder av sekretess lämnas sådana uppgifter om enskilda, som behövs vid tillämpningen av cn internationell överenskommelse som Sverige har anslutit sig till. Dessa bestämmelser gäller även för utlämnande av uppgift från varje annan myndighet, på vilken det ankommer att handlägga ärenden enligt den lagstiftning som avses i första meningen.


10 a §


Försäkringskassan skall ändra ett beslut i ett ärende om försäkring enligt denna lag, som har fattats av kassan och inte har prövats av försäkringsrätten, 1. om beslutet på grund av skriv­fel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,


Försäkringskassan skall ändra ett beslut i ett ärende om försäkring enligt denna lag, som har fattats av kassan och inte har prövats av domstol,

1. om beslutet på griuid av skriv­fel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet,


 


Senaste lydelse 1986:140.


18


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


 


2.   om beslutet har blivit oriktigt på grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofull­ständigt underlag,

3.   om beslutet har blivit oriktigt på gmnd av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.


2.  om beslutet har blivit oriktigt på grund av att det har fattats på uppenbart felaktigt eller ofull­ständigt underlag,

3.  om beslutet har blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller annan liknande orsak.


Ändring skall göras även om begäran om omprövning inte har fram­ställts enligt 10 §. Ändring behöver inte göras om oriktigheten är av ringa betydelse.

Ett beslut får ej ändras till den försäkrades nackdel såvitt gäller förmån som har förfallit till betalning och ej heller i annat fall om det finns synnerliga skäl mot det.

En fråga om ändring enligt denna paragraf får ej tagas upp sedan mer än två år förflutit från den dag då beslutet meddelades. Ändring får dock ske även efter utgången av denna tid, om det först därefter har kommit fram att beslutet har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om det fitms andra synnerliga skäl.

11 r


Beslut av en allmän försäkrings­kassa eller riksförsäkringsverket i ärenden om försäkring enligt denna lag får överklagas hos försäkringsrätten genom besvär. Ett beslut som har fattats av en tjänsteman hos försäkringskassan får dock inte överklagas av en enskild innan beslutet har omprö­vats enligt 10 §. Besvär som anförs av en enskild över ett sådan beslut innan beslutet har omprövats skall anses som en begäran om omprövning enligt nämnda paragraf.


Beslut av en allmän försäkrings­kassa eller riksförsäkringsverket i ärenden om försäkring enligt denna lag får överklagas hos länsrätten genom besvär. Ett beslut som har fattats av en tjänsteman hos försäkringskassan får dock inte överklagas av en enskild iiman beslutet har omprö­vats enligt 10 §. Besvär som anförs av en enskild över ett sådant beslut innan beslutet har omprövats skall anses som en begäran om omprövning enligt nämnda paragraf.


 


Senaste lydelse 1986:140.


19


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


 


Att försäkringsrättens beslut överklagas genom besvär hos försäkringsöverdomstolen/rc/M-gär av förvaltningsprocesslagen (1971:291).


Vid prövning av besvär över länsrättens beslut i mål som avses iförsta stycket skall nämndemän ingå i kanunarrätten, om nämnde­män deltagit i länsrätten.


Kammarrättens beslut i mål som avses i denna paragraf överkla­gas genom besvär hos försäk­ringsöverdomstolen.

12 §


Riksförsäkringsverket har att verka för att bestämmelsema om den allmänna försäkringen tilläm­pas likformigt och rättvist. Verket får, även till förmån för enskild part, överklaga försäk­ringsrätts och allmän försäkrings­kassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §.

I mål, där en enskild part hos försäkringsrätten överklagar en allmän försäkringskassas beslut, bestämmer riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet. Även om riksförsäkringsverket beslutat att ej vara part, får försäkringsrätten förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl.


Riksförsäkringsverket har att verka för att bestämmelsema om den allmänna försäkringen tilläm­pas likformigt och rättvist. Verket får, även till förmån för enskild part, överklaga domstols och allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10a§.

I mål, där en enskild part hos länsrätten överklagar en allmän försäkringskassas beslut, bestäm­mer riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet. Detsamma gäller i mål i kammar­rätten, där en enskild part över­klagat länsrättens beslut. Även om riksförsäkringsverket beslutat att inte vara part, får domstolen förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl.


 


Den omständigheten alt riksför­säkringsverket icke varit pait i försäkringsrätten hindrar ej verket att överklaga/ö>5äÅ:ri>i5-rättens beslut. Om en enskild part öwerklagai försäkringsrättens beslut, är verket alllid motpart.


Den omständigheten all riksför­säkringsverket inte varit part i domstolen hindrar inte verket att överklaga domstolens beslut. Om en enskild part överklagar kam­marrättens beslut, är verket alltid motpart.


20


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


13 r


Har en besvärshandling före besvärstidens utgäng kommit in till en försäkringsdomstol, riks­försäkringsverket eller en allmän försäkringskassa, som inte har meddelat det överklagade beslutet, skall besvärshandlingen översändas till den myndighet som meddelat beslutet och anses inkommen i rätt tid.


Har en besvärshandling före besvärstidens utgång kommit in till en länsrätt, kammarrätt, försäkringsöverdomstolen, riksför­säkringsverket eller en allmän försäkringskassa, som inte har meddelat det överklagade be­slutet, skall besvärshandlingen översändas till den myndighet som meddelat beslutet och anses inkommen i rätt tid.


Vid besvär över beslut i mål eller ärenden om försäkring enligt denna lag skall besvärshandlingen vara inkommen inom tvä månader från den dag då klaganden fick del av beslutet eller, om besvären anförts av riksförsäkringsverket, inom två månader från den dag då beslutet meddelades.

Vad som sägs i denna paragraf om besvär skall i tillämpliga delar gälla en begäran om omprövning enligt 10 §.


Allmän försäkringskassas, riks­försäkringsverkets och försäk­ringsrätts beslut skall omedelbart gälla, om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestäms av den domstol som har att pröva beslutet.


Allmän försäkringskassas, riks­försäkringsverkets och domstols beslut skall omedelbart gälla, om inte annat föreskrivits i beslutet eller bestäms av den domstol som har att pröva beslutet.


1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.   Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande i mål som anhängiggjorts i försäkringsrätt före ikraftträdandet.

3.   Om ett mål som avses i 2 efter regeringens beslut överlämnats till kammarrätt för prövning, skall nämndemän ingå i kammarrätten. 1 sådana mål gäller 11 § tredje stycket och 12 - 13 §§ i lagrummens nya lydelse.


' Senaste lydelse 1986:1151.


21


 


9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag


Prop. 1990/91:80


Härigenom föreskrivs att 15 och 18 §§ lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag' skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


15 f


Bestämmelserna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot allmän försäkringskassas och försäk­ringsrätts beslut har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag. Omprövning av beslut i fråga om äterbetalningsskyldighet enligt 12 § skall göras av social­försäkringsnämnd.


Bestämmelserna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av allmän försäk­ringskassas beslut samt om över­klagande av allmän försäkrings­kassas och domstols beslut har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag. Omprövning av beslut i fråga om återbetalnings­skyldighet enligt 12 § skall göras av socialförsäkringsnämnd.


18 §'


Allmän försäkringskassas och försäkringsrätts beslut lända tid omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.


Ett beslut i ett ärende enligt derma lag skad gälla omedelbart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av den domstol som har att pröva beslutet.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


' Lagen omtryckt 1973:449. ' Senaste lydelse 1986:146. ' Senaste lydelse 1978:34.


22


 


10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1962:392)' om hustrutillägg och kommimalt bostadstillägg till folkpension skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


12 r


Bankaktiebolag, sparbanker och andra penningförvaltande inrätt­ningar äro pliktiga att på begäran länma försäkringsdomstol, riks­försäkringsverket eller allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande för­hållande som är av betydelse för tillämpning av denna lag.


Bankaktiebolag, sparbanker och andra penningförvaltande inrätt­ningar skall pä begäran lämna domstol, riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för tillämpning av denna lag.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


' Lagen omtryckt 1976:1014. ' Senaste lydelse 1978:31.


23


 


11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1964:143) om bidragsförskott' skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


22 §


Ärende enligt 18 § skall i allmän försäkringskassa avgöras av socialförsäkringsnämnd. Bestäm­melserna i 17 kap. 1 § första stycket och 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om sammanträffande av förmåner, ändring av beslut samt talan mot försäkringskassas och försäkringsrätts beslut har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag.


Ärende enligt 18 § skall i allmän försäkringskassa avgöras av socialförsäkringsnämnd. Bestäm­melsema i 17 kap. 1 § första stycket och 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om sammanträffande av förmåner, omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt överklagande av försäkringskassas och domstols beslut har motsvarande tillämp­ning i ärende enligt denna lag.


Omprövning av beslut i fråga om återbetalningsskyldighet enligt 13 § skall göras av socialförsäkringsnämnd.


Beslut av allmän försäkringskassa eller försäkringsrätt länder tid omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.


Ett beslut i ett ärende enligt denruj lag skall gälla omedelbart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av den domstol som har att pröva beslutet.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


Lagen omtryckt 1976:277. Senaste lydelse 1986:143.


24


 


12 Förslag till                                                               Prop. 1990/91:80

Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd'

dels att 31 och 33 §§ skall ha följande lydelse,

dels att mbriken närmast före 30 a § skall lyda "Överklagande av länsarbetsnämnds, allmän försäkringskassas, arbetsmarknadsstyrelsens och domstols beslut m.m."


Nuvararuie lydelse


Föreslagen lydelse


31 §'

Beslut av länsarbetsnämnd enligt denna lag får överklagas hos arbetsmarknadsstyrelsen genom besvär. Nämndens beslut får dock inte överklagas innan nämnden har omprövat sitt beslut enligt 30 a §. Överklagas ett beslut innan det har omprövats skall överklagandet anses som en begäran om omprövning enligt den paragrafen.


I fräga om ärende som i första instans handlägges av allmän försäkringskassa har bestämmel­sema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot alhnän försäkringskassas och försäkringsrätts beslut motsva­rande tillämpning.


I fråga om ärende som i första instans haruiläggs av allmän försäkringskassa har bestämmel­sema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut saml överklagande av försäkringskas­sas och domstols beslut motsva­rande tillämpning.


33 §'

Besvär skall inges till den myndighet eller det organ som har meddelat beslutet. Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet som har att pröva besvären utgör dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgäng.


' Lagen omtiyckt 1982:433. ' Senaste lydelse 1984:514. ' Senaste lydelse 1984:514.


25


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


Vad som sägs i detma paragraf om besvär skall i tillämpliga delar gälla en begäran om omprövning enligt 30 a §. Begäran om omprövning av ett beslut skall ske inom samma tid som besvär skall anföras mot beslutet.


Länsarbetsnämnds, allmän för­säkringskassas, arbetsmarknads­styrelsens, riksförsäkringsverkets och försäkringsrätts beslut länder till omedelbar efterrättel­se, om ej annat angivits i beslutet eller bestäms av myndighet som har att pröva beslutet.


Länsarbetsnämnds, allmän för­säkringskassas, arbetsmarknads­styrelsens, riksförsäkringsverkets och domstols beslut skad gälla omedelbart, om inte annat anges i beslutet eller bestäms av myn­dighet som har att pröva beslutet.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


26


 


13 Förslag till

Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)


Prop. 1990/91:80


Härigenom föreskrivs att 8 kap. 24 § studiestödslagen (1973:349)' skall ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

8 kap.

 

24 §

Annan myndighet och försäk-

Annan myndighet och försäk-

ringsinrättning är skyldiga att på

ringsinrätming är skyldiga att på

begäran lämna försäkringsdom-

begäran lämna domstol, riksför-

stol, riksförsäkringsverket, alhnän

säkringsverket, allmän försäk-

försäkringskassa  och  cenuala

ringskassa och centrala studie-

studiestödsnämnden     sådana

stödsnämnden sådana uppgifter

uppgifter i fråga om viss person

i fråga om viss person som är av

som är av betydelse för tillämp-

betydelse för tillämpningen av

ningen av detta kapitel.

detta kapitel.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


' Lagen omtiyckt 1987:303. ' Senaste lydelse 1988:877.


27


 


14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 7, 8 och 12 §§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring' skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


8 kap. 7 §=


Myndighet, arbetsgivare och uppdragsgivare är skyldiga att pä begäran lämna försäkrings­domstol, riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokal myndighet som avses i 1 kap. 2 § uppgift om namn­given person rörande förhållande som är av betydelse för tillämp­ningen av denna lag. Arbets­givare och uppdragsgivare är även skyldiga att lämna sådan uppgift om arbetet och arbetsför­hållandena som behövs för att bestämma ersätmingsbelopp.


Myndighet, arbetsgivare och uppdragsgivare är skyldiga att på begäran lämna domstol, riksför­säkringsverket, allmän försäk­ringskassa eller lokal myndighet som avses i 1 kap. 2 § uppgift om namngiven person rörande förhållande som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Arbetsgivare och uppdragsgivare är även skyldiga att lämna sådan uppgift om arbetet och arbets­förhållandena som behövs för all bestämma ersätmingsbelopp.


8 §'


Försäkringsdomstol och alhnän försäkringskassa har, i den mån det behövs för att bestämma ersätming enligt denna lag, rätt att hos myndighet som har att utöva ullsyn över arbetsgivares verksamhet begära undersök­ning av arbetsförhållanden eller att, om särskilda skäl föreligger eller det gäller annan försäkrad än arbetstagare, själva företaga sådan undersökning.


Domstol och allmän försäkrings­kassa har, i den män det behövs för att bestämma ersätming enligt denna lag, rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbetsgivares verksamhet begära undersökning av arbetsförhållan­den eller att, om särskilda skäl föreligger eller det gäller annan försäkrad än arbetstagare, själva företa sådan undersökning.


 


' Lagen omtryckt 1977:264. ' Senaste lydelse 1978:33. ' Senaste lydelse 1978:33.


28


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1990/91:80


12 r


Bestämmelserna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om ändring av beslut samt talan mot allmän försäkringskassas och försäk­ringsrätts beslut har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag.


Bestämmelserna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om alhnän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt överklagande av försäkringskassas och domstols beslut har motsvarande tillämp­ning i ärende enligt denna lag.


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


* Senaste lydelse 1978:33.


29


 


15 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsrörsäkring


Prop. 1990/91:80


Härigenom förskrivs att 20 § lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring skall ha följande lydelse.


Nuvararuie lydelse


Föreslagen lydelse


20


Bestämmelsema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkrmg om ändring av beslut samt talan mot allmän försäkringskassas och försäk­ringsrätts beslut tillämpas även i ärende enligt denna lag. Om­prövning av beslut i fråga om återbetalningsskyldighet enligt 19 § skall göras av socialförsäk­ringsnämnd.


Bestämmelserna i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring aförsäkringskassas beslut samt överklagande av försäkringskassas och domstols beslut tillämpas även i ärende enligt denna lag. Omprövning av beslut i fråga om återbetalnings­skyldighet enligt 19 § skall göras av socialförsäkringsnämnd.


 


Beslut i ärende enligt denna lag länder omedelbart tid efterrättel­se, om ej aimat anges i beslutet eller bestäms av domstol som har att pröva beslutet.


Beslut i ärende enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte annat anges i beslutet eller bestäms av domstol som har att pröva beslutet.


Deima lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


' Senaste lydelse 1986:144.


30


 


16 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse



I fråga om förlängt barnbidrag
tillämpas även följande bestäm­
melser i lagen (1947:529) om
allmänna barabidrag

4   § om rätt att uppbära barn­bidraget, m.m.,

5   § om utbetalning av barnbidrag till annan på framställning av socialnämnd,

7 § om rätt för kommunalt organ att uppbära allmänt barnbidrag,

II  § om tid och sätt för utbetal­
ning av barnbidrag m.m.,

12   § om återbetalningsskyldighet m.m.,

13   § om överlåtelse och utmät­ning av rätt till allmänt barn­bidrag,

14   § om tillsyn, verkställighets-föreskrifter och uppgiftsskyl­dighet,

15   § om ändring av beslut samt om överklagande,

 

18   § om verkställighet av för­säkringskassas och försäkrings­rätts beslut, och

19   § om överenskommelser med främmande makt.


I fråga om förlängt barnbidrag
tillämpas även följande bestäm­
melser i lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag

4 § om rätt att uppbära barn­
bidraget, m.m.,

5 § om utbetalning av barnbidrag
till annan på framställning av
socialnämnd,

7 § om rätt för kommimalt organ att uppbära allmänt barabidrag,

II  § om tid och sätt för utbetal­
ning av barnbidrag m.m.,

12   § om äterbetalningsskyldighet m.m.,

13   § om överlåtelse och utmät­ning av rätt till allmänt barn­bidrag,

14   § om ullsyn, verkställighets-föreskrifter och uppgifts-skyldighet,

15   § om ändring av beslut samt om överklagande,

 

18   § om verkställighet av försäk­ringskassas och domstols beslut, och

19   § om överenskommelser med främmande makt.


 


Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


31


 


17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om

bilstöd till handikappade

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse



Föreskriftema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om alhnän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt överklagande av försäkringskassas och försäk­ringsrätts beslut skall tillämpas i ärenden om bidrag som avses il§.


Föreskriftema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt överklagande av försäkringskassas och domstols beslut skall tillämpas i ärenden om bidrag som avses i 1 §.


 


Omprövning av ett sådant beslut av en försäkringskassa som har fattats av en tjänsteman i ärende om skyldighet att återbetala bidrag skall göras av socialförsäkringsnämnd.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


32


 


18 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för

närståendevård


Prop. 1990/91:80


Härigenom föreskrivs alt 18 § lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård skall ha följande lydelse.


Nuvararuie lydelse


Föreslagen lydelse


18 §


Föreskriftema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt om överklagande av försäkringskassas och försäk­ringsrätts beslut tillämpas även i ärende om ersättning enligt denna lag. Omprövningen skall i försäkringskassan göras av socialförsäkringsnämnd om beslutet gäller en fråga som avses i 17 §.


Föreskriftema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt om överklagande av försäkringskassas och domstols beslut tillämpas även i ärende om ersätming enligt denna lag. Omprövningen skall i försäk­ringskassan göras av socialför­säkringsnämnd om beslutet gäller en fräga som avses i 17 §.


 


Ett beslut i ett ärende om ersätming enligt denna lag skall gälla omedel­bart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av en domstol som har att pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

3 Riksdagen 1990/91. Saml. 1. Nr80


33


 


19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:80


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


14


Föreskriftema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt om överklagande av försäkringskassas och försäk­ringsrätts beslut tillämpas även i ärende om ersättning enligt detma lag. Omprövningen skiill i försäkringskassan göras av en socialförsäkringsnämnd, om beslutet gäller en fråga som avses i 8 eller 13 § eller i 3 kap. 17 § eller 20 kap. 3 § lagen om allmän försäkring.


Föreskriftema i 20 kap. 10-13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut saml om överklagande av försäkringskassas och domstols beslut tillämpas även i ärende om ersätming enligt denna lag. Omprövningen skall i försäk­ringskassan göras av en social­försäkringsnämnd, om beslutet gäller en fräga som avses i 8 eller 13 § eller i 3 kap. 17 § eller 20 kap. 3 § lagen om all­män försäkring.


 


Ett beslut i ett ärende om ersättning enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inle något annai anges i beslutet eller bestäms av en domstol som har att pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.


34


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1990/91:80

Utdrag ur regeringsprotokoll vid regeringssammanträde den 24 januari 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Engström, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om rättskipningen i socialförsäkringsmål

1 Inledning

I samband med att justitiedepartementet log över ansvaret för försäk-ringsdomstolama från socialdepartementet anförde dåvarande justitie­ministern i sin anmälan ull 1988 års budgetproposition att det fanns anledning att överväga frågor om försäkringsdomstolamas arbetsformer och organisation, m.m. (prop. 1987/88:100 bil. 4, s. 79). Bakgrunden var att försäkringsdomstolama i en särskild rapport till regeringen inför anslagsframställningen för budgetåren 1988/89-1990/91 hade framhållit att det i organisationen fanns betydande svårigheter, främst när det gällde att rekrytera och behålla domare och föredragande.

Domstolsverket fick därför i uppdrag att analysera fömtsättningama för att på sikt samordna försäkringsrälierna med de allmänna förvaltnings­domstolarna och därvid belysa de konsekvenser av skilda slag som följer med olika lösningar. Vid riksdagsbehandlingen av 1988 års budgetproposi­tion uttalade jusiilieutskollet med anledning av en motion i ämnet aii domstolsverket inom ramen för sitt uppdrag också borde överväga försäk-ringsöverdomsiolens ställning (JuU 1987/88:29 s. 14).

Domstolsverket redovisade sitt uppdrag i rapporten (DV Rapport 1988:5) Försäkringsdomstolar och allmänna förvaltningsdomstolar. I rapporten förordade domstolsverket en samordning av försäkringsrätterna med de

35


 


allmänna förvaltningsdomstolaraa genom en integrering av försäkrings-    Prop. 1990/91:80 rätterna med fem av länsrätterna.

Försäkringsdomstolamas ställning berördes också i justitiedepartementets promemoria (Ds 1989:2) Domstolarna i framtiden - en idéskiss. I prome­morian föreslogs bl.a. att länsrätteraa skulle avskaffas. I fråga om socialförsäkringsmålen föreslogs att dessa skulle föras över till kammar­rätterna. Idéskissen och remissbehandlingen av denna ledde fram till att domstolsutredningen (Ju 1989:06) tillsattes. Av utredningens direktiv (dir. 1989:56) framgår au tanken på att avskaffa länsrätterna inte har förts vidare; tvärtom skall utredningen överväga om mål som nu överklagas till kammarrätt som första domstolsinstans i stället bör överklagas till länsrätt.

Frågan om att samordna försäkringsrätterna med de allmänna för-valmingsdomstolaraa togs därefter upp i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 4, s. 55 ff). 1 propositionen förordade regeringen vissa riktlinjer för en reform. Enligt dessa skulle i eu första skede de tre försäk­ringsrätterna integreras med kammarrätterna i Stockholm, Sundsvall och Jönköping. Försäkringsöverdomstolen skulle behållas som högsta instans inom socialförsäkringsområdet. Reformen skulle genomföras den 1 juli 1991. I riktlinjerna angavs också att det pä längre sikt var lämpligt att närmare studera resultatet av integreringen. Från vunna erfarenheter skulle man överväga frågor om bl.a. kammarrätternas antal, lokalisering och domkretsar. Andra frågor som dä borde övervägas var försäkringsöver-domstolens ställning och systemet med ändringsdispens och lekmanna-medverkan där. Avslutningsvis angavs att det inte var uteslutet att sedan erfarenhet av socialförsäkringsdömandet spritt sig i förvalmingsdomarkå-ren ta upp frägan om en länsrättsprövning i socialförsäkringsmålen.

Riksdagen godkände riktlinjerna (1989/90:JuU24, rskr. 192).

Regeringen uppdrog den 19 april 1990 åt domstolsverket att i nära sam­verkan med de berörda domstolarna utreda främst de organisatoriska frågor som den föreslagna integreringen av försäkringsrätterna med kammar­rätterna föranledde.

Domstolsverket redovisade i slutet av juni 1990 en första del av sitt uppdrag i rapporten (DV Rapport 1990:2) Redovisning av regerings­uppdrag inför samordningen av försäkringsrätterna med kammarrättema; delrapport. Domstolsverkets förslag har styrts av riktlinjema i principbeslutet och har alltså sin utgångspunkt i att försäkringsrätterna skall integreras med kammarrättema. Rapporten, som har remissbehandlats, innehåller överväganden om. bl.a. domkretsindelning, målfördelning, personal, nämndemän och utbildning.

Flertalet remissinstanser som har ytuat sig över domstolsverkets rapport har utgått från aU principbeslutet skall genomföras på det sätt som angetts i 1990 års budgetproposition och avstått från att på nyu yura sig i integreringsfrägan. Men det finns också de som uttryckligen förklarat au statsmakterna bör ompröva beslutet om en integrering med kammarrätter­na. Dessa remissinstanser har genomgående förordat au försäkrings-

36


 


rätterna i stället integreras pä länsrättsnivå. Kammarrätten i Stockholm,    Prop. 1990/91:80 länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Göteborgs och Bohus län. Nämndemännens Riksförbund och Sveriges domareförbund hör till denna gmpp. Även kammarrätterna i Sundsvall och Jönköping har understrukit att de egentligen förordar ett länsräusaltemativ.

Enigheten är stor bland remissinstanserna om att domkretsindelningen för kammarrättemas prövnmg av socialförsäkringsmål bör vara densamma som för övriga kammarrättsmål.

Flera remissinstanser, däribland kammarrättema, länsrätlema, Central­organisationen SACO och Sveriges domareförbimd, har utuyckt oro för förslagets effekter på den framtida domamtbildningen.

Efter remissbehandlingen av domstolsverkets rapport har under hösten 1990 inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds 1990:80) Rättskipningen i socialförsäkringsmål. Instansordning och organisation. På grund av de delvis ändrade förhållandena sedan saken senast behandlades i riksdagen tas i promemorian frägan om instansordningen m.m. i socialförsäkringsmål upp på nytt. I promemorian föreslås att länsrätt blir första och kammarrätt andra domstolsinstans för socialförsäkrings­målen samt att försäkringsöverdomstolen behåller sin ställning som högsta instans. Den nya ordningen skulle tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1991. Under en övergångstid - sannolikt till den 1 juli 1992 - skulle försäkringsrätterna behällas som särskilda domstolar, administrativt samordnade med kammarrättema. Försäkringsrätteraas uppgift imder övergångsperioden skulle bli att arbeta av befinUiga balanser, dvs. att avgöra de mål som överklagats dit enligt den nuvarande ordningen.

Promemorian har remissbehandlats. Som ett led i remissbehandlingen har remissinstanserna fått tillfälle att muntligen framföra sina synpunkter vid ett sammanträde i justitiedepartementet. En förteckning över de remiss­instanser som deltog i sammanträdet eller som har yttrat sig skriftligt bör fogas till protokollet i detta lagstiftningsärende som bilaga 1. Yttrandena och en redogörelse för vad som förekom vid sammanträdet finns till­gängliga i ärendet (dnr 90-1624).

Regeringen beslutade den 13 december 1990 au inhämta lagrådets yttrande över lagförslag avseende ändrad instansordning och organisation för rättskipningen i socialförsäkringsmål. Förslagen byggde i huvudsak på innehållet i promemorian. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Jag får nu anmäla frägan om en proposition om rättskipningen i socialförsäkringsmäl. Som jag framhöll när jag anmälde frågan om lagrådsremiss har mitt förslag till instansordning en delvis annan inrikming än den jag redovisade i 1990 års budgetproposition och som låg till grund för riksdagens principbeslut.

De lagförslag jag kommer att lägga fram är med ett undantag likalyd­ande med de till lagrådet remitterade lagförslagen. Undantaget avser punkten 3 i övergångsbestämmelsema till förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Efter lagrådsgranskningen har

37


 


jag nämligen funnit skäl att justera denna pimki, så att det klart framgår vilka nya processuella regler som skall tillämpas i mål som överlämnats från försäkringsrätt till kammarrätt för prövning.

Jag kommer utöver lagförslagen au uppehålla mig tämligen ingående också vid en del frågor som inte kräver riksdagens ställningstagande. Jag har valt att till ledning för riksdagen redovisa min bedömning i dessa frågor för att riksdagen skall fä en så fullständig bild som möjligt av hur reformen är tänkt att genomföras i praktiken.

Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till de förord­ningsändringar som den nya ordningen medför.


Prop. 1990/91:80


 


2 Allmän motivering

2.1 Principer för instansordningen

2.1.1 Allmänna utgångspunkter

Min bedömning: Det av riksdagen fattade principbeslutet rörande rättskipningen i socialförsäkringsmäl bör ändras på så sätt au länsrätt redan från början förs in som första domstolsinstans före kammarrätten och försäkringsöverdomstolen. Under en övergångstid bör den befimliga försäkringsrättsorganisationen umyttjas för au nedbringa mälbalansema.

Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.

Remissinstanserna: En sioi majoritet av remissinstanserna har ställt sig bakom de allmänna resonemangen i promemorian. Kritiska synpunkter har främst framförts av försäkringsrätterna. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Cenualorganisation (TCO) och Försäkringskasse-fÖrbimdet. Försäkringsrätten för Södra Sverige, LO, TCO och Försäkrings­kasseförbundet har utuyckligen avstyrkt förslaget och i stället förordat att kammarrätt blir första domstolsinstans i socialförsäkringsmål. Några andra remissinstanser har ställt sig tveksamma till lämpligheten av au behålla försäkringsrättema imder en övergångsperiod.

Skälen för min bedömning:; Utgångspunkten för mina överväganden i 1990 års budgetproposition var att en kraftigt ökad mältillsU"ömning ledde till allt längre handläggningstider i försäkringsrättema samtidigt som dessa domstolar hade svårigheter att möta det ökande målantalet genom nyan­ställningar av jurister.


38


 


Försäkringsrättemas situation är minst lika besvärlig i dag. Klyftan Prop. 1990/91:80 mellan antalet mål som kommer in och antalet mål som försäkringsrättema förmår avgöra växer. Balansen av oavgjorda mål har under är 1990 ökat frän ca 10 800 till 13 200 mål. Mot denna bakgrund är det än mer angeläget med en reform som redan på kort sikt minskar balansema och som erbjuder ett också pä längre sikt hållbart system för rättskipningen i socialförsäkringsmål.

Efter det att budgetpropositionen lades fram och riksdagen fattade sitt principbeslut har det tillkommit ytterligare en del omständigheter som enligt min mening gör det befogat att på nytt pröva hur dessa syften bäst uppnås.

Om försäkringsrättema slås samman med kammarrättema enligt domstolsverkets förslag, skulle det föranleda kosmader i storleksordningen 20 milj. kr. Visserligen är en del av dessa kosmader av engångskaraktär, och det fmns remissinstanser som har satt beloppet i fråga. Men det är enligt min mening uppenbart att en integrering på kammarrättsnivå drar med sig betydande kosmader. Härtill kommer att domstolsverkets förslag att återinföra de regler om omprövning av socialförsäkringsnämndemas beslut som slopades för några år sedan skulle medföra ökade kosmader och arbete för försäkringskassorna i en stort antal ärenden, samtidigt som endast ett mindre antal mål skulle falla bort genom omprövningen.

Dessa kostnadsaspekter skall ses mot bakgmnd av att utgångspunkten för principbeslutet var att reformen skulle vara kostnadsneuiral. Jag ser det i rådande statsfinansiella läge inte som försvarligt att genomföra en reform som medför kosmadsökningar i den storleksordning som det här rör sig om. Jag väger i den bedömningen in att en integrering på kammar­rättsnivå med hänsyn till det nuvarande balansläget inte skulle medföra någon egentlig lösning av det som är det stora problemet för försäkringsrätterna, nämligen att hinna avgöra alla de inkommande målen inom rimlig tid. Och det har också sin betydelse att det enligt riksdagens principbeslut ändå efter en tid skulle kunna bli aktuellt att föra över domstolsprövningen i första instans pä socialförsäkringsområdet till läns­rätterna.

Mot en ordning med kammarrätterna som första domstolsinstans för socialförsäkringsmål talar vidare starka domstolsstrukturella skäl. En redan - i förhållande till länsrätterna - stor kammarrättsorganisation skulle bli ännu större. Detta framstår som betänkligt inte bara mot bakgrund av det förändrings- och utvecklingsarbete som pågår när det gäller bl.a. det materiella innehållet i socialförsäkringsregleraa. Att slå samman försäk­ringsrättema med kammarrättema på det sätt som angavs i principbeslutet skulle enligt promemorian innebära att ännu fler mål än för närvarande skulle prövas av kammarrättema som första domstolsinstans och att antalet domare (föredragandepersonal oräknad) i kammarrättema skulle bli ungefär dubbelt så stort som i länsrätterna. Mot denna slutsats har ingen invändning gjorts imder promemorians remissbehandling. En sådan koncentration av dömande verksamhet och resurser till kammarrättema -

39


 


som skall vara en överprövningsinstans - rimmar enligt min mening illa   Prop. 1990/91:80 med den övergripande målsättningen att tyngdpunkten i dömandet bör ligga så långt ned i en domstolshierarki som möjligt. Denna målsättning har också kommit till direkt uttryck i domstolsuuedningens direktiv.

Jag kan också i likhet med de allra flesta remissinstanseraa instämma i promemorians bedömning alt möjligheterna tdl en snabb handläggning ökar om länsrätterna och inte kanraiarrätterna är första domstolsinstans, åtminstone om socialförsäkringsmålen prövas i den sammansätming som gäller för andra mål i länsrätterna. I kammarrättema skulle socialförsäk­ringsmålen i större utsuäckning riskera att få stå tillbaka för olika för­tursmål. Också de praktiska fömtsätmingama för muntlig handläggning torde vara större i de 24 geografiskt väl spridda länsrätterna än i de fyra kammarrätterna. Med en handläggning av socialförsäkringsmälen i läns­rätterna som första instans förs dömandet och domstolarna närmare dem som berörs av verksamheten, något som av riksdagen har ansetts vara av särskild betydelse inte bara nilr det gäller domstolarna i allmänhet utan ocksä när det gäller socialförsäkringsadministrationen (se t.ex. 1989/90:SfU13 s. 6).

Om försäkringsrälierna slås samman med enbart kammarräilema, skulle det ocksä försvära genomförandet inom de allmänna förvalmingsdom-stolama av den nya, snabbare och sammanhållna domarutbildningen. En sådan sammanslagning medför att det uppkommer en obalans mellan antalet fiskaler i kammarrättema och antalet platser för underrättstjänstgö­ring i länsrätterna. Detta vore enligt min mening ytterst olyckligt, eftersom det dä i praktiken skulle bli omöjligt att leva upp till den reformerade domarbanans riktlinjer i fråga om tidsperioder för domamtbildningens olika moment.

Jag nämnde nyss att det för valet av lösning är viktigt att ocksä väga in det utvecklings- och förändringsarbete som pågår beuäffande de materiella reglerna pä socialförsäkringsområdet. Jag skall här lämna en kort redogörelse för detta.

Riksdagens revisorer lade i början av är 1990 fram ett förslag angående arbetsskadeförsäkringen (förs. 1989/90:8). Sammanfattningsvis fann revisorema - enhälligt - att arbetsskadeförsäkringen inte fungerar väl. Beträffande tilllämpningen ifrågasatte revisorema om det över huvud taget är möjligt att tillämpa lagen om arbetsskadeförsäkring på ett från rättvisesynpunkt acceptabelt sätt. Vidare utuyckte revisorema allvarliga farhågor för att försäkringen är eu betydande rehabiliteringshinder. Enligt revisorema syntes försäkringens, betydelse för det förebyggande arbetarskyddet vara begränsad. Slutligen konstaterade revisorema att arbetsskadeförsäkringen till sU)r del finansieras över statsbudgeten, vilket aldrig har varit avsikten.

Mot denna bakgrund ansåg revisorema att statsmaktema nu på allvar mäste börja diskutera humvida det är möjligt att upprätthälla en lagfäst princip om att skador orsakade av faktorer i arbetslivet skall kompenseras högre än skador och sjukdomar som har uppstått i annat sammanhang.

40


 


Revisorerna föreslog att de överväganden och förslag som revisorema   Prop. 1990/91:80 hade redovisat skulle samordnas med andra, närliggande förslag - bl.a. från rehabiliteringsberedningen och arbetsmiljökommissionen - och hand­läggas skyndsamt inom regeringskansliet.

Revisoremas förslag bereddes i riksdagen av socialförsäkringsutskottet. I siu av riksdagen godkända betänkande (1989/90:SfU15, rskr. 203) uttalade utskottet bl.a. (s. 11) att utskottet ansäg att principen borde bibehållas att en skada som beror på arbetet, i vart fall efter det akuta sjukdomsstadiet, genom försäkringsskydd skall ersättas med högre belopp än annan skada. Vidare anförde utskottet att regeringen inom den närmaste tiden i skilda sammanhang skulle få ta ställning till frågor som har samband med arbetsskadeförsäkringen, och att det material som riksdagens revisorer tagit fram och de idéer och uppslag som förts fram i revi­soremas förslag därvid borde vara av intresse. Utskottet föreslog därför att revisoremas förslag skulle överlämnas till regeringen.

Våren 1990 behandlade riksdagen ocksä ett anruit förslag på socialförsäk­ringsområdet som är av inuesse i detta sammanhang (prop. 1989/90:62, SfU12). Det grundade sig på rehabiliteringsberedningens arbete och innehöll bl.a. förslag om insatser för en aktivare rehabilitering i syfte all förkorta de försäkrades sjukskrivningstider och underlätta återgång i arbete m.m. Förslaget innebär ett första steg mot en effektivare rehabilitering. Avsikten är att regeringen vid ett senare tillfälle skall återkomma med mera omfattande och genomgripande förslag. Förslag om en förbättrad rehabilitering kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991 (prop. 1990/91:100bil. 7, s. 26).

I regeringens förslag om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. (prop. 1989/90:114) som riksdagen behandlade i slutet av förra riksmötet angavs att regeringen ser över systemet för sjukförsäkring, arbetsskadeförsäk­ring och förtidspensionering. Syftet med arbetet är att genom en bättre utformning av och samordning mellan dessa system och andra delar av välfärdssystemet åstadkomma en störte flexibilitet och en aktivare rehabilitering. Härigenom kan långa sjukskrivningar och förtids­pensioneringar kortas ned och undvikas. Riksdagen har nyligen beslutat vissa ändringar i sjukförsäkringssystemet som innebär bl.a. att kompensationsgraden för förlorad inkomst sänks (prop. 1990/91:59, SfU 9, rskr. 104). Enligt riksdagsbeslutet bör regeringen återkomma till riksdagen med ett förslag om införande av en arbetsgivarperiod pä 14 dagar. Ett sådant förslag bereds för närvarande i regeringskansliet.

Här kan vidare nämnas det betänkande som avgavs förra året om en översyn av 1986 års företagshälsovårdsreform (Ds 1990:42) och det arbete som för närvarande pågår inom arbetarskyddsstyrelsen med en översyn av tillsynsorganisationen. Arbetarskyddsstyrelsens arbete syftar till au koncenuera yrkesinspektionens arbete till de arbetsställen som har många arbetsskador eller av andra skäl bedöms ha en dålig arbetsmiljö. Också arbetsmiljökommissionen har i sitt betänkande (SOU 1990:49) Arbete och hälsa  berört  arbetsskadeförsäkringens  effekter  i  olika  hänseenden.

41


 


Regeringen avser att inom kort förelägga riksdagen ett förslag med   Prop. 1990/91:80 utgångspunkt   i   bl.a.   arbetsmiljökommissionens   betänkande   (prop. 1990/91:100 bil. 12, s. 34).

Avslutningsvis vill jag i den här delen också erirua om regeringens skrivelse hösten 1990 om ätgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tdlväxten av de offentliga utgifterna (skr. 1990/91:50). I skrivel­sen nämns åtgärder som kan komma att ha direkt betydelse för socialför­säkringsrättskipningen. Bl.a. avser regeringen att lägga fram förslag om en mera fullständig samordning mellan sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring och sjukpenning frän arbetsskadeförsäkringen. Förslag med den inrikmingen kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991 (prop. 1990/91:100 bil. 7, s. 28).

Av vad som nu har redovisats framgår att det materiella regelsystemet på socialförsäkringsområdet och vissa angränsande områden har varit och är föremål för överväganden som kan få betydande återverkningar ocksä för den dömande verksamheten i socialförsäkringsmål. Alldeles oavsett om detta leder till ökad eller minskad belasming för domstolarna, talar erfarenheten för att sådana förändringar är lättare att bemäsua om verksamheten inte är koncenuerad till några enstaka verksamhetsställen.

Också när det gäller socialförsäkringens adnurustration har en del föränd­ringar föreslagits under senare tid. Sålunda pågår för närvarande inom de allmänna försäkringskassomtt ett utvecklingsarbete där målet är att i princip all individinriktad handläggning av försäkringsärenden vid de 26 centralkontoren skall föras ned till de ca 420 lokalkontoren. Denna decentralisering skall i huvudsak vara genomförd under budgetåret 1991/92.

Jag anser mot bakgrund av det anförda att det finns anledning au överväga om den ordning för att samordna försäkringsrättema med de allmänna förvalmingsdomstolama som lagts fast i principbeslutet är den frän alla synpunkter lämpligaste. Att integrera försäkringsrättema med kammarrättema pä det sätt som där anges kan innebära att man bygger upp och binder sig för en organisation för socialförsäkringsdömandet som inte är anpassad till de förändringar i socialförsäkringssystemet som kan bli följden av de överväganden :>om för närvarande görs. En integrering av socialförsäkringsdömandet med länsrätteraa som första och kammar­rätterna som andra domstolsinstans skulle iimebära en större flexibilitet i organisationen och ge möjligheter att anpassa denna ull de förändringar som kan komma att ske.

Jag kan därför instämma i promemorians slutsats att betydande fördelar kan uppnås, om beslut i socialförsäkringsärenden överprövas i länsrätt i stället för i kammarrätt som första domstol. En sådan ordning bör emellertid enbart komma i fråga beuäffande de mål som vid ikraft-Uädandet av den nya instansordningen äimu inte är inne i försäkrings­rätterna. Det bör alltså inte komma i fråga att mål som redan är anhäng­iga i försäkringsrätteraa förs över till prövning av länsrätt.

42


 


Vad bör då ske med de stora balansema av oavgjorda mål som finns i försäkringsrätterna vid ikraftträdandet? Altemativen är att de oavgjorda målen förs över till kammarrätterna eller att de avgörs av försäkrings­rätterna själva. I promemorian föreslås alt man under en övergångstid umyttjar den befintliga försäkringsrättsorganisationen för att nedbringa mälbalansema samtidigt som försäkringsrätterna i administrativt hänse­ende samordnas med kammarrättema. Därigenom skulle nämligen med så gott som omedelbar verkan kunna uppnäs de fördelar frän personalför­sörjningssynpunkt som en samordning av de båda domstolsorganisationer­na borde innebära.

Under remissbehandlingen har de allra flesta anslutit sig till promemorians förslag till övergångslösning. Ocksä jag förordar den lösningen. Enligt min mening borgar den bäst för ett säkert genomförande av den nya ordningen, där avarbemingen av balanser och en successiv uppbyggnad av länsrätterna och kammarrätterna organisatoriskt och kompe­tensmässigt gär hand i hand. Denna lösning ger även möjligheter för personalen inom de bägge domstolsorganisationema att genom uibyies-tjänstgöring och utbildning bredda kimskapema om olika måltyper som kommer att handläggas av de allmänna förvalmingsdomstolama.

Med den lösning somjag förordar saknas, somjag återkommer till längre fram (avsnitt 2.2.3), skäl att nu pä nytt ändra de regler som sedan några år gäller för omprövning av försäkringskassomas beslut. Jag vill erinra om att en översyn av reglema om omprövning i förvalmingslagen och andra författningar omfattas av domstolsuuedningens direktiv och att domstolsuuedningens uppdrag skall vara slutfört redan vid utgången av år 1991.


Prop. 1990/91:80


 


2.7.2 Närmare om den organisatoriska och lagtekniska lösningen

Mitt förslag: SociaLförsäkringsmål som överklagas frän allmän försäkringskassa skall handläggas av länsrätt. Samtiiga länsrätter blir behöriga att döma i sådana mål. Länsrätten i Stockholms län skall hämtöver pröva yrkesskademål m.m. som överklagas från riksförsäk­ringsverket. Kammarrättemas domkretsar för socialförsäkringsmål blir desamma som de som gäller för andra mål. Kammarrättens i Göteborg och kammarrättens i Jönköping domkretsar justeras. Inga ändringar görs i länsrättemas domkretsar och lokalisering eller beuäffande försäkrings-överdomstolens ställning.

Förslaget i promemorian: överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har invänt att instanskedjan enligt den föreslagna ordningen blir för lång. De har därför förordat alt försäkringsöverdomstolen görs till en renodlad prejudikatinstans. Från några remissinstanser ifrågasätts ocksä länsrättemas kompetens att i sin


43


 


nuvarande normal sammansättning pröva socialförsäkringsmälen. Riks- Prop. 1990/91:80 revisionsverket har uttalat farhågor för att en ökad splituing av praxis kan bli följden av att samtliga länsrätter får döma i socialförsäkringsmål. Försäkringsrätten för Mellansverige har föreslagit att länsrätten i Stockholms län delas upp så att en domstol kan förläggas till Haninge. Länsrätten har bestämt avrått från en uppdelning.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare sagt att man uppnår betydande fördelar, om länsrätt blir första domsiolsinstans för socialförsäkringsrätt­skipningen. Som jag i det följande kommer att utveckla närmare (avsnitt 2.2.1) bör länsrätten döma i socialförsäkringsmäl i sin normala sammansättning. Det fmns då inga bärande skäl att koncenuera länsrätts­prövningen i dessa mäl till vissa domstolar, särskilt om kvaliteten i rätt­skipningen redan från början kan hållas på en hög nivå genom lämpliga övergångsarrangemang. Genom att sprida målen åstadkommer man i stället en flexibel organisation med större närhet till den rättssökande allmänheten. Sprids målen till samtiiga länsrätter, blir dessutom förutsätt­ningarna bätue för korta handläggningstider.

överprövning av beslut som fattats av riksförsäkringsverket, framför allt enligt den numera upphävda lagen (1954:243) om yrkesskadeför­säkring, ankommer för närvarande enbart pä försäkringsrätten för Mellansverige. Det framstår därför som naturligt att även i fortsättningen koncenuera dessa mäl till en domstol. Dä ligger, som anförs i promemorian, länsrätten i Stockholms län närmast till hands.

Enligt riksdagens principbeslut skulle försäkringsrättema i ett första skede integreras med den för varje försäkringsrätt närmast belägna kammarrätten. Detta skulle ha inneburit att socialförsäkringsmål inte tillförts kammarrätten i Göteborg. Med den nu föreslagna lösningen är det enligt promemorian och en på denna punkt enstämmig remissopinion naturligt att kammarrätternas domkretsar för socialförsäkringsmälen blir identiska med dem för andra mål. Jag instämmer i detta.

Enligt promemorian motiverar emellertid personalsociala hänsyn en generell justering av domkretsindelningen på en punkt, nämligen beuäffande Skaraborgs län. I promemorian föresläs att deiuia del av domkretsen för kammarrätten i Göteborg förs över till kammarrätten i Jönköping. Jag delar uppfattningen att en sådan förstärkning av mål­underlaget för kammarrätten i Jönköping bör ske i samband med att försäk­ringsrättema avvecklas. Regleringen kan ske i förordningsform.

Jag vill även nämna att det zi lämpligt att delar av kammarrättens i Sundsvall verksamhet förläggs till Umeå. En lämplig uppdelning torde vara att alla mål från Västerbottens och Norrbottens län handläggs i Umeå och att målen från kammarrättens övriga län handläggs i Sundsvall. Inte heller detta är en fråga som behöver regleras i lag (jfr 27 § lagen om allmänna förvalmingsdomstolar). Jag återkommer till denna fråga längre fram (avsnitt 2.3.4).

Det finns som bekant en länsrätt för varje län. I samband med att länsdomstolama år 1979 frigjordes från länsstyrelserna övervägdes frågan

44


 


om länsrättemas domkretsar och lokalisering (prop. 1977/78:170 s.l8 ff).   Prop. 1990/91:80

Några överväganden om att dela upp ett län på flera länsrätter gjordes

inte. Däremot diskuterades om de minsta länen gav ett tillräckligt stort

målunderlag för att länsrätterna skulle kunna bli bärkraftiga enheter.

Avgörande för domkrets- och lokaliseringsfrågan ansågs emellertid vara

domstolens anknytoing till länet och residensstaden samt önskemålet om

en för hela landet likformig organisation.

Försäkringsrätten för Mellansverige har vid remissbehandlingen anfört bl.a. att arbetsunderlaget för länsrätten i Stockholms län efter reformen blir sä stort att länsrätten bör delas upp i två domstolar. Den ena skulle ligga kvar i länsrättens lokaler på Södermalm i Stockholm, medan den andra skulle förläggas till försäkringsrättens lokaler i Haninge.

Frågan om domkretsindelning och lokalisering av domstolar bör prövas med utgångspunkt i vad som är rationellt för verksamheten och den allmänhet som domstolaraa skall betjäna. Länsrätten i Stockholms län har i dag ca 190 anställda. Genom denna reform och den i prop. 1990/91:58 föreslagna psykiauimålsreformen ökar antalet med ungefär 30 personer. Inte heller efter dessa reformer kommer länsrättens storlek i sig att utgöra ett skäl för att dela domstolen. En myndighet av en sådan storlek har tvärtom, rätt organiserad och ledd, vissa fördelar genom minskad sårbar­het, ökad flexibilitet och möjligheter till specialisering. Länsrätten i Stockholms län är en effektiv och välorganiserad domstol med ändamålsen­liga och ur allmänhetens synvinkel välbelägna lokaler. Lokalerna kommer att rymma även den personal som tillkommer med anledning av reformerna. En delning av domstolen skulle medföra ökade lokalkostnader och adminisUativa kosmader för domstolsväsendet, och för partema skulle en delning medföra ökade kostnader och tidsutdräkt. Även kostnadsskäl talar således mot att splittra domstolen. I samma rikming talar den osäkerhet som råder beuäffande länsrättemas framtida arbetsunderlag. Härtill kommer att en delning skulle medföra stora påfresmingar i en tid då all kraft behövs till att säkerställa reformernas genomförande. En uppdelning av länsrätten i Stockholms län bör alltså enligt min mening inte konuna i fräga. I och för sig beaktansvärda regionalpolitiska hänsyn måste tillgodoses på annat sätt.

I principbeslutet angavs beuäffande försäkringsöverdomstolen att det först efter en utvärdering av integreringen fanns skäl att överväga frågoma om domstolens ställning. Den reform jag nu förordar kan antas komma att på sikt högst väsentligt påverka måltillflödet till domstolen. Det finns emellertid inte heller med den lösningen anledning att frångå vad som angavs i principbeslutet, dvs. att en utvärdering bör ske innan man överväger vilken ställning försäkringsöverdomstolen skall ha i framtiden.

Sammanfatmingsvis innebär således mitt förslag att länsrätt blir första, kammarrätt andra och försäkringsöverdomstolen sista domsiolsinstans i sådana mål som överklagas enligt 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring eller något lagmm som hänvisar till den paragrafen.

Försäkringsdomstolamas organisation och verksamhet regleras i lagen

45


 


(1978:28) om försäkringsdomstolar. Motsvarande bestämmelser finns för de allmänna förvalmingsdomstolama i lagen (1971:289) om allmänna, förvaltningsdomstolar. Reformen medför ändringar i dessa lagar. Först och främst måste bestämmelsema om försäkringsrätt i lagen om försäkringsdomstolar upphävas och erforderliga övergångsregler utfärdas. Lagen om försäkringsdomstolar kommer då, efter vissa justeringar av de i dag gällande gemensamma bestämmelseraa, att handla enbart om för­säkringsöverdomstolen och bör ges ett annat namn. I lagen om allmänna förvaltningsdomstolar erfordras vissa tillägg för att klargöra instans­ordningen mellan domstolarna samt kompetensfördelningen mellan rege­ringsrätten och försäkringsöverdomstolen. Liknande följdändringar måste göras också i förvalmingsprocesslagen (1971:291).

Med hänsyn till målutvecklingen i försäkringsrättema och till domstolar­nas personal är det av stor vikt att den nya instansordningen genomförs vid den i principbeslutet fastställda tidpunkten, nämligen den 1 juli 1991.

Som jag tidigare nämnt bör mål som vid ikraftuädandet redan finns i försäkringsrätt handläggas enligt de äldre bestämmelserna. En sådan ordning kan under en övergångsperiod medföra att en klagande inte med säkerhet vet om ärendet kommer att överprövas av försäkringsrätt eller länsrätt. Ett lämpligt förfarande kan därför övergångsvis vara att den domstol som har mottagit målet underrättar klaganden om var målet handläggs. Detta kan regleras i förordningsform.


Prop. 1990/91:80


 


2.1.3 Övergångslösningen

Mitt förslag: De ue försäkringsrätterna samordnas adminisuativt med kammarrättema i Stockholm, Sundsvall och Jönköping under en över­gångstid på sannolikt ett år.

Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Försäkringsrätten för Mellansverige, försäkrings­rätten för Södra Sverige och Sveriges domareförbund menar au försäkringsrättema bör upphöra redan i samband med att den nya instansordningen träder i kraft. Kammarrätten i Stockholm ansluter sig till denna ståndpunkt, om försäkringsrätteraas balanser anses kunna föras över till länsrätt, övriga remissinstanser har ställt sig positiva till förslaget till övergångslösning eller lämnat det utan erinran. Försäkringsrätten för Norra Sverige har särskilt påpekat vikten av utbytestjänstgöring mellan domstolarna.

Skälen för mitt förslag: Somjag tidigare framhållit borde eu av syftena med reformen - en bättre rekrytering - kunna uppnås redan under den över­gångsperiod som behövs för att nedbringa försäkringsrätternas balanser. Detta kan ske genom en administrativ samordning mellan försäkringsrät-


46


 


tema och kammarrättema. En sådan övergångsvis gällande samordning    Prop. 1990/91:80 bör begränsas till den för varje försäkringsrätt närmast belägna kammar­rätten.

Det av vissa remissinstanser framförda förslaget att fördela försäk­ringsrättemas inneliggande mål på länsrätteraa eller kammarrättema kan vid första påseende verka tilltalande. Som jag ser det väger emellertid fördelarna med en sådan ordning inte upp de betydande nackdelar som den är förenad med. Promemorians förslag till övergångslösning, som vunnit ansluming från de flesta remissinstanseraa, är enligt min mening bätue ägnat att främja ett smidigt och säkert genomförande av reformen. Förslaget möjliggör en successiv uppbyggnad av länsrätternas och kammarrättemas organisation och kompetens för de nya målen, samtidigt som försäkringsrätternas återstående resurser kan inriktas på att nedbringa antalet oavgjorda, äldre mål. Jag förordar alltså promemorians övergångs­lösning.

På en ptmkt finns del emellertid anledning att modifiera den i prome­morian förordade lösningen. Det gäller frägan om vid vilken tidpunkt den nya inslansordningen skall börja tillämpas. För au balansökningen vid försäkringsrätteraa skall brytas sä snart som möjligt bör enligt min mening den nya ordningen börja tillämpas omedelbart vid ikraftuädandet och också på mäl där försäkringskassans beslut fattats dessföriiuian men där målei inte kommit in till försäkringsrätten före ikraftträdandet. Genom att måltillflödet till försäkringsrättema härigenom suyps redan den 1 juli 1991 minskar i ganska väsentlig mån antalet mål som försäkringsrättema har att handlägga under övergångstiden jämfört med promemorieförslaget.

Att bara Ue av kammarrätterna direkt berörs av övergängslösningen bör självfallet inte hindra kammarrätten i Göteborg från att aktivt medverka till utbytestjänstgöring och annat samarbete som bidrar till en successiv och ömsesidig kompetensuppbyggnad. Över huvud taget är det angeläget att det snabbt - redan före den 1 juli 1991 - inleds en utbytestjänstgöring på så många håll som möjligt.

Den organisatoriska lösning som under övergångstiden skall gälla för samordningen mellan försäkringsrätterna och kammarrättema kan sägas ha en förebild i förhållandet mellan tingsrätt och fastighetsdomstol på den allmänna domstolssidan. Det innebär alt kammarrättema i Stockholm, Sundsvall och Jönköping får ett adminisuativt ansvar för försäkrings­rätterna som kvarstår som särskilda domstolar, var och en med sin domkrets och med de regler för domförhet m.m. som framgår av lagen om försäkringsdomstolar. Lagtekniskt sker delta genom att vissa över­gångsbestämmelser fär ansluta till den lagen.

Mitt förslag fömtsätter alltså att de samordnade domstolaraa administra­tivt kommer alt utgöra en enhet. De domare, fiskaler, föredragande och aspiranter som finns i domstolaraa då reformen genomförs behåller dock tills vidare sin hemvist inom resp. organisation. Under övergångstiden förblir försäkringsrättsrädet domare i försäkringsrätten, kammarrätlsrådei förblir domare i kammarrätten etc. Jag vill emellertid understryka att det

47


 


samtidigt blir en utomordendigt angelägen uppgift för den administrativa Prop. 1990/91:80 ledningen - i första hand kammarrällspresidenten och chefen för försäk­ringsrätten - att verka för att de samlade personalresurserna umyttjas på bästa sätt i hela organisationen. Det är sålunda enligt min mening av stor vikt att de äldre socialförsäkringsmälen som ligger kvar i försäkrings­rätterna prioriteras under övergångstiden. Det är också en betydelsefull uppgift att verka för att främst juristpersonalen pä ömse håll frivilligt skaffar sig erfarenhet av de olika mältypema.

Det är nattu-ligt att kammarrättspresidenten - bl.a. med hänsyn till sitt ansvar för domarförsörjningen i länsrätteraa - är den som blir chef för hela verksamheten. Men självfallet mäste han verka i nära samarbete med försäkringsrättens chef.

Systemet med en tillfällig administrativ samordning kan enbart behållas en kortare tid. Såvitt jag nu kan bedöma bör övergångstiden, liksom försäkringsrättema, upphöra den 1 juli 1992. Regeringen bör emellertid inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om tidpunkten.

2.2 Processuella frågor

2.2.7 Domförhet

Mitt förslag: Länsrätt skall i socialförsäkringsmäl vara domför med en yrkesdomare och Ue nämndemän. Kammarrätt skall i dessa mål ha sammansättningen txe yrkesdomare och två nämndemän.

Förslaget i promemorian: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Försäkringskasseförbundet har framfört kritik mot en domförhetsregel för länsrätt med endast en yrkesdomare och nämndemän. Enligt kammarrätten i Sundsvall saknas det skäl för att nämndemän skall ingå i kanmiairätl. Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller inte kommenterat det särskilt.

Skälen för mitt förslag: Försäkringsrätt är domför med ue ledamöter som är försäkringsrättsråd eller försäkringsrältsassessorer. Härutöver skall två nämndemän ingå i rätten vid prövning av besvär över beslut som i allmän försäkringskassa har avgjorts av socialförsäkringsnämnd och beslut enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statiigt personskadeskydd eller motsvarande äldre bestämmelser.

Domförhetsreglema i försäkringsrättema har bestämts utifrån bl.a. fömtsättningen alt dessa domstolar utgör den enda domslolsinstansen före försäkringsöverdomstolen. Med den av mig förordade instansordningen är det naturligt att låta de domförhetsregler som för närvarande gäller för

48


 


länsrätt och som innebär att länsrätten normalt dömer med en lagfaren domare och ue nämndemän bli utgångspunkten för övervägandena i domförhetsfrågan. Med den sammansätmingen kan målavverkningen per juristdomare öka, samtidigt som lekmannainflytandet förstärks.

Mot en domförhet med endast en yrkesdomare jämte nämndemän har under remissbehandlingen anförts att socialförsäkringsmälen i många fall innehåller svåra bedömnings- och skälighetsfrågor. Länsrätteraa hand­lägger emellertid redan nu mäl, även exempelvis de mest komplicerade skattemål och mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om värd av unga, med en yrkesdomare och nämndemän. I tingsrätt handläggs de allra flesta målen av en yrkesdomare ensam eller med nämndemän. En sammansätming med en yrkesdomare och ue nämndemän är därför enligt min uppfatming fullt godtagbar frän rättssäkerhetssynpunkt, särskilt då ytterligare en domstolsinstans, kammarrätten, tillkommer före försäk­ringsöverdomstolen.

Nämndemannamedverkan är värdefull i socialförsäkringsmålen. Särskilt med tanke på att icke lagfama ledamöter skall delta såväl i länsrätt som i försäkringsöverdomstolen saknas det enligt min mening skäl att för kammarrätten nu överväga annan sammansättning vid avgörande av socialförsäkringsmål än den som normalt används för försäkringsrätt enligt nuvarande ordning, dvs. ue yrkesdomare och två nämndemän. Jag är medveten om att detta innebär en viss utvidgning av lekmanna-medverkan på denna nivå.

För närvarande får en försäkringsrättsdomare ensam pröva vissa mål där värdet av en förmån understiger 2 500 kr. Uuymmei för ensamdomar-handläggning är dock i praktiken begränsat; det avgörs bara ca 200 sådana mål om året. Jag finner i vart fall i ett inledningsskede inte skäl att överföra ensamdomarregeln till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar såvitt avser länsrättsprövningen. Att det kommer att finnas ett visst, begränsat uUymme för handläggning med ensamdomare i länsrätt följer av 18 § lagen om allmänna förvalmingsdomstolar.


Prop. 1990/91:80


 


2.2.2 Nämndemän

Mitt förslag: Sådana uppdrag att vara nämndeman i försäkringsrätt som inte löpt ut när reformen uäder i kraft skall gälla som uppdrag att vara nämndeman antingen i länsrätt eller kammarrätt; Samtidigt skall uppdraget i försäkringsrätt kvarstå.

Förslaget i promemorian: överensstämmer med min. Remissinstanserna: Förslaget har lämnats ulan erinran. Skälen för mitt förslag: Nämndemän medverkar i rättskipningen i såväl försäkringsrätt som länsrätt och kammarrätt. Antalet nämndemän i försäk-

4 Riksdagen 1990/91. Saml. 1. Nr80


49


 


ringsrällema är 142.1 länsrätterna finns 978 nämndemän och i kammar­rätterna 150. Den genomsnittliga tjänsigöringsfrekvensen för nämndemän i försäkringsrätt och länsrätt är nio dagar och i kammarrätt fem dagar om året.

Sättet alt välja nämndemän är lika för försäkringsrätt, länsrätt och kammarrätt. Jag ser ingen anledning att ändra de bestämmelser som reglerar detta. Samtidigt är det emellertid angeläget att vid en integration bevara den erfarenhet och kompetens som nämndemännen i försäkrings­rätterna har. Detta bör underlättas genom en smidig övergångsordning av innebörd att ett uppdrag att vara nämndeman i försäkringsrätt som inte har löpt ut när reformen uäder i kraft den 1 juli 1991 gäller som uppdrag au vara nämndeman i antingen länsrätt eller kammarrätt. Samtidigt bör uppdraget i försäkringsrätt kvarstå under återstoden av mandatperioden. En bestämmelse härom kan intas i en övergångsbestämmelse till de ändringar som föresläs i lagen om försäkringsdomstolar.

Den föreslagna ordningen innebär på sikt att nämndemännen från försäkringsrättema tjänstgör inom länsrättens resp. kammarrättens hela målområde. Det kan emellertid vara lämpligt att i ett inledningsskede före-Uädesvis utnyttja nämndemännen med försäkringsrätlsbakgrund i social­försäkringsmålen i länsrätt och kammarrätt.

De i lagen om försäkringsdomstolar angivna begränsningarna i behörighe­ten alt vara nämndeman i försäkringsrätt bör föras över till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

Det bör ankomma på resp. kammarrätt att för återstående mandatperiod fördela försäkringsrätlsnämndemännen inom sin domkrets mellan läns­rätterna och kammartätten.


Prop. 1990/91:80


 


2.2.3 Omprövning

Min bedömning: Inga ändringar görs nu i fråga om regleraa för omprövning i socialförsäkringsmål.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Olika åsikter har framförts beuäffande ompröv­ning av beslut i försäkringskassa. LO och TCO har pekat på au omprövning förlänger handläggningsiiden för mål där beslutet inle ändras. Försäkringskasseförbvindet har instämt i den bedömning som gjorts i promemorian. Riksförsäkringsverket har föreslagit att också andra omprövningsregler på socialförsäkringsområdet avskaffas. Försäkringsöver­domstolen, kammarrätten i Sundsvall samt flera länsrätter har däremot förordat att omprövningsförfarandel utvidgas.

Skälen för min bedömning: Domstolsverket och riksförsäkringsverket fick i oktober 1989 ett regeringsuppdrag att utvärdera de från och med


50


 


är 1988 gällande regleraa för omprövning och överklagande av de allmänna försäkringskassomas beslut. Uppdraget har redovisats i rapporten Kortare handläggningstider vid bl.a. omprövning och överklagande inom socialförsäkringen (DV Rapport 1990:1;RFV anser 1990:1). I rapporten har domstolsverket bl.a. föreslagit alt beslut av socialförsäkringsnämnd, som överklagas av den försäkrade, skall omprövas av nämnden innan saken gär vidare till försäkringsrätt. Riksförsäkringsverket har inte anslutit sig till domstolsverkets förslag.

Domstolsverkets förslag om att återinföra omprövning av socialförsäk­ringsnämnds beslut har lämnats mot bakgrund av den mälökning som uppstod i försäkringsrättema då omprövningen slopades. Förslaget har vidare sin utgångspunkt i den nuvarande instansordningen. Den av mig förordade reformen kommer att innebära att en försäkringskassas beslut kan komma att överprövas av tre domstolsinstanser. Jag anser att det mot denna bakgrund saknas skäl att nu ändra omprövningsreglerna. Jag vill emellertid erinra om att domstolsulredningen vid sin översyn av för­valmingsprocesslagen också kommer att uppmärksamma omprövnings-reglerna i bl.a. förvaltningslagen.


Prop. 1990/91:80


 


2.2.4 Riksförsäkringsverkets roll

Min bedömning: Inga nya regler föreslås i fråga om partsslällningen i socialförsäkringsmäl.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Riksrevisionsverket, försäkringsrätten för Mellan­sverige, försäkringsrätten för Södra Sverige och flera länsrätter har pekat pä fördelama med tvåpartsprocess. Försäkringskasseförbundet anser att försäkringskassorna bör få ställning av part, om promemorieförslaget genomförs. Flera remissinstanser har betonat vikten av att riksförsäk­ringsverket efter reformen noga följer domstolarnas praxis. Riksförsäk­ringsverket menar däremot att reformen inte medför någon större förändring för verkets möjligheter att följa praxis. Verket avvisar tanken på att försäkringskassoma görs till part.

Skälen för min bedömning: Enligt 20 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring har riksförsäkringsverket att verka för au bestämmelsema om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist. Verket får, även till förmån för enskild part, bl.a. överklaga försäkringsrätts och allmän försäkringskassas beslut. I mål där en enskild part hos försäkringsrätten överklagar en allmän försäkringskassas beslut bestämmer riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet. Även om riksförsäkringsverket beslutat att inte vara part, får försäkringsrätten förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl. Om en


51


 


enskild part överklagar försälcringsrällens beslut, är verket alltid motpart.   Prop. 1990/91:80

Ett viktigt inslag i domstolsuuedningens översyn av förvalmingsprocess­lagen rör frågan om systemet med tvåpartsprocess bör utvidgas. Som jag tidigare nämnt kommer utredningen att redovisa sitt uppdrag före utgången av är 1991. Någon särlösning för socialförsäkringsmälen bör enligt min mening inte tas fram nu.

Till skillnad från riksförsäkringsverket uor jag att den föreslagna reformen, särskilt inledningsvis, kan försvära för riksförsäkringsverket att aktivt bevaka domstolarnas praxis. Ett altemativ som framförs i promemorian och som enligt min mening kan vara värt att överväga är att försäkringskassoma i större utsträckning än nu biuäder riksförsäk­ringsverket på denna punkt. Det finns dämtöver skäl att med uppmärksamhet följa reformens inverkan på hur riksförsäkringsverket genom sin ombudsavdelning förmår fullgöra sin betydelsefulla uppgift att medverka till en likformig och rättvis rättstillämpning inom socialförsäkringsområdet.

2.3 Dimensionering

2.5.7 Avverkningstakt

Min bedömning: Antalet årligen avgjorda socialförsäkringsmäl kan antas öka i den nya organisationen.

Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Några remissinstanser anser att promemorians beräkning av målavverkningen är alltför optimistisk. Andra har lämnat beräkningen utan erinran.

Skälen för min bedömning: Vid resurstilldelning tillämpar domstols­verket vissa dimensioneringsnormer för länsrätteraa. En utgångspunkt är att en rådman med två handläggare årligen bör kunna avverka ca 1 000 mål. Under år 1989 var den genomsnittliga målavverkningen 1 031 mål per rådmansrotel i de icke avdelningsindelade länsrätteraa och 1 086 mål i de ue avdelningsindelade länsrätterna.

När det gäller socialförsäkringsmälen blir en första fräga efter vilka principer det tillkommande personalbehovet pä länsrätteraa bör beräknas. Socialförsäkringsmålens komplexitet talar enligt min mening för att förhållandet mellan domarresurser och handläggarresurser bör förskjutas i rikming mot fler domare och färre handläggare. I samma riktning talar också att antalet domare som kan rekryteras frän försäkringsrättema är avsevärt större än antalet handläggare. Som anges i promemorian bör man

52


 


därför vid dimensioneringen, i stället för den i länsrätt vanliga indelningen    Prop. 1990/91:80 med en domare och två handläggare pä en rådmansrotel, för socialförsäk­ringsmålen kunna räkna med en domare, en handläggare och 0,25 notarie. Detta utesluter naturligtvis inte att sammansättningen i praktiken kan bli en annan, om t.ex. lokala förhållanden talar för det.

I den tidigare nämnda rapporten (DV Rapport 1988:5) räknade domstols­verket med att en rotel med en rådman och en handläggare skulle kunna avverka 200 socialförsäkringsmål om året. Vid den omorganisation som nu är i fräga bör kapaciteten kunna bli större. Länsrätteraa kommer nämligen inte att överta försäkringsrättemas balanser med de extra resurskrav som fordras för att på ett och samma ställe hantera en stor mängd äldre, ofta komplicerade, socialförsäkringsmål. Länsrätlema kommer i stället att kunna ta i tu med och avgöra målen snabbt. Med den domförhetsregel jag förordat kommer en domare i länsrätt inte heller all behöva sätta av tid för att medverka i mål pä andra domares rotlar. Den pä senare tid minskade ändringsfrekvensen tyder pä att rättspraxis stabiliserats, något som bör underlätta dömandet. Till skillnad från vissa remissinstanser anser jag därför promemorians antagande att en domare, en handläggare och 0,25 notarie bör kunna avgöra minst 300 mål om året vara rimligt. Till detta kommer 0,5 biuäde.

Beräkningama för kammarrättemas del bör som utgångspunkt ha nuvarande avverkningstakt i försäkringsrätt. Ar 1989 avgjorde en försäk­ringsrättsavdelning i genomsnitt (7 924 mäl : 12 avd.) 660 mäl. För år 1990 sjönk avverkningen till (8 035 mål : 13 avd.) 618 mål, främst på gnmd av bristen på föredragande.

De socialförsäkringsmål som överklagas till kammarrättema från länsrätterna kommer att vara i ett bätUe skick än de mål som försäkringsrättema nu fär från försäkringskassoma och riksförsäkrings­verket. Länsrätten kommer att ha strukturerat och utrett målen. Rekryteringssituationen bör bli bätue i kammarrättema än i försäkringsrät­terna och alla tjänster bör kunna bli besatta. Det finns därför enligt min mening anledning att räkna med att avverkningskapaciteten i kammar­rätterna blir avsevärt större än i försäkringsrätterna. Det är fullt rimligt att tänka sig att en kammarrättsavdelning, som inte har några balanser av mål och som är specialiserad på socialförsäkringsmål, efter vissa initialsvårigheter kan avgöra omkring 900 sådana mål om året.

Det är självfallet inte möjligt att pä detta stadium med någon fullständig visshet uttala sig om avverkningstakten i länsrätt och kammarrätt. Jag har velat göra dessa uttalanden närmast för att kunna bedöma vilka totala personalresurser som vid reformen bör tillföras den nya organisationen. Utan tvekan får man räkna med lokala variationer både då det gäller av­verkningstakten och arbetets uppläggning. Det bör ankomma på domstols­verket att tillsammans med domstolarna följa upp resultatet.

53


 


2.3.2 Överklagandefrekvens


Prop. 1990/91:80


 


Min bedömning: Den nuvarande överklagandefrekvensen till försäk­ringsdomstolama bör läggas till grund för dimensioneringen av länsrätterna och kammarrättema. Antalet mål till försäkringsöver­domstolen kommer att minska.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Försäkringsöverdomstolen menar att överklagande­frekvensen är för högt uppskattad. Övriga remissinstanser har lämnat bedömningen i promemorian utan erinran.

Skälen för min bedömning: Andelen mål som överklagas från försäkringsrättema till försäkringsöverdomstolen var i början av 1980-talet 17 %, steg till 25 % vid mitten av 1980-talet och var år 1990 uppe i 33 %. Vad denna höga överklagandefrekvens beror på är inte helt lätt att reda ut. Sä mycket står dock klart att en del av ökningen beror pä att en ny målgmpp - bilstöd till handikappade - tillkommit och på att andelen försäkringsrätisavgöranden som gåii den enskilde emot har ökat.

Det finns emellertid enligt min mening inte anledning att tro alt benägenheten att överklaga på sikt kommer att ligga pä 1990 års höga nivå. Försiktigheten bjuder likväl att man inför tillkomsten av en ny instansordning tar det säkra före det osäkra. Vid dimensioneringen av den nya organisationen utgår jag därför frän att överklagandefrekvensen i ledet länsrätt - kammarrätt kommer alt ligga på denna nivå. Det får ankomma på domstolsverket alt följa den faktiska utvecklingen.

Överklagandefrekvensen i ledet kammarrätt - försäkringsöverdomstolen är än mer svårbedömd. Det står dock klart att antalet mäl till överdomstolen vid i övrigt oförändrade förhållanden kommer att minska om målen dessförinnan har prövats i tvä domslolsinstanser. Dessa effekter är emellertid långsiktiga och påverkar inte försäkringsöverdomslolens arbetsbörda omedelbart vid reformen.

2.3.3 Länsrätterna

Min bedömning: Länsrätlema bör byggas ut successivt under perioden juli 1991 - juni 1992 för att ta hand om socialförsäkringsmålen. Utbyggnaden bör samordnas med den utbyggnad som motiveras av de nya målen om psykiauisk tvångsvård.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.


54


 


Remissinstanserna: Bedömningen har - med undantag av normen för   Prop. 1990/91:80 dimensionering   -   i   sina   huvuddrag   lämnats   utan   erinran.   Flera remissinstanser har dock påpekat vikten av att domstolaraa tillförs personal i god tid.

Skälen för min bedömning: Rotiar för socialförsäkringsmål kan med den övergångslösning som jag föreslagit byggas upp successivt i länsrätterna. Den första tiden efter reformgenomförandet kommer i de flesta länsrätter antalet mäl som är klara att avgöras inte att motivera inrättandet av en hel rotel.

Redan från början kan dock socialförsäkringsmål komma in som kräver omedelbara åtgärder, t.ex. förtursmål och interimistiska frågor. Genom samarbete länsrätteraa emellan eller med kammarrätt/försäkringsrätt bör domarpersonal med erforderligt kunnande på socialförsäkringsområdet kunna ställas till länsrättens förfogande för detta ändamål.

För länsrätteraa i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län blir måltillströmningen så stor att socialförsäkringskompetens bör finnas redan från början eller i vart fall tidigt under hösten 1991.1 övrigt bör inriktningen vara att de nya länsrältsrotlama byggs upp successivt under tiden oktober 1991 -juni 1992. Tillsättningsbeslut beträffande de nya tjänsteraa i länsrätt bör dock av hänsyn till personalen meddelas på ett tidigare stadium (se avsnitt 2.7).

För några enstaka länsrätter kommer socialförsäkringsmålen att bli så få att de inte ens på längre sikt motiverar några nya tjänster. Det är särskilt angeläget att domare från sådana länsrätter kan tjänstgöra en tid i försäk­ringsrätt innan instansordningen ändras för att pä sä sätt få erfarenhet av socialförsäkringsmål. På längre sikt, när kammarrätts- och länsrättsdomar­na överlag förvärvat erfarenhet av dessa mål, bortfaller problemet.

Under samma period som reformen genomförs kommer länsrätterna att behöva resurstillskott även för mål om psykiatrisk tvångsvärd. Dimensione­ringen av länsrätterna i anledning av socialförsäkringsreformen bör samordnas med och innefatta även psykiauimålen. På lite längre sikt kan länsrätterna som ett resultat av domstolsuuedningens arbete komma att få ett tillskott av mål som nu överklagas direkt till kammarrätt. Skattemålen kan däremot förväntas minska i antal. Den slutliga effekten för länsrätterna av de i olika riktning verkande reformerna låter sig för dagen inte bestämmas.

I promemorian redovisas vissa preliminära beräkningar som domstolsverket gjort av det samlade resursbehovet på gmnd av socialförsäkringsmålen och psykiauimålen. Verkets bedömning mynnar ut i att det för de mål som tillkommer på gnmd av de båda reformerna åtgår ca 60 domarrotlar. Jag har ingen anledning att ifrågasätta dessa beräkningar.

Detta betyder att länsrätterna behöver byggas ut väsentligt under perioden juli 1991 - juni 1992. En sådan utbyggnad kommer att ställa stora krav på organisation, utbildning m.m. Samtidigt ger utbyggnaden av läns-

55


 


rätterna och kammarrättema (avsnitt 2.3.4) goda föratsätmingar för att   Prop. 1990/91:80 ordna fortsatt arbete för försäkringsrättspersonalen.

När jag i det föregående har talat om rotlar för socialförsäkringsmål är det i första hand fråga om au finna en grund för dimensioneringen av läns­rätterna. Goda skäl talar för att socialförsäkringsmälen i ett övergångs­skede handläggs som specialmål och lottas på särskilda rotlar. På längre sikt är det självfallet önskvärt att alla eller flertalet av länsrättsdomaraa kan döma också i dessa mål liksom att de domare som kommer från försäkringsrätt kan döma i andra mål. Hur övergångsfrågorna löses måste avgöras med hänsyn till förhållandena i den enskilda domstolen.

2.3.4 Kammarrätterna

Min bedömning: Delar av kammarrättens i Sundsvall verksamhet bör förläggas till Umeå. Domkretsindehiingen bör justeras så att Skaraborgs län tillförs domkretsen för kammarrätten i Jöiiköping. Kammarrättema bör tills vidare byggas ut med totalt sju avdelningar pä grund av social­försäkringsmälen och psykiauimålen.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Bedömningen har - med imdantag av normen för dimensionering - i sina huvuddrag lämnats utan erinran.

Skälen för min bedömning: Enligt promemorian motiverar socialförsäkringsmålen följande förstärkningar i kammarrättema med nuvarande domkretsar.


Kammarrätt


Antal socialförsäkringsmål   Antal avdelningar


 


Stockholm                -t- 1 200

Göteborg                  -i- 1 150

Sundsvall (Umeå)       -i-    750

Jönköping                 -t-    550


-*- 1.3 + 1.3 -0.8 -1-0.6


 


+ 3 650


+ 4,0


 


Vid dimensioneringen av kammarrättema bör enligt promemorian även beaktas de mål om psykiauisk tvångsvård som tillförs de allmänna förvaltningsdomstolaraa fr.o.m. den 1 januari 1992. Dessa mål har i det lagstiftningsärendet beräknats till 7 000 - 8 000 om året och överklagan­defrekvensen till kammarrätterna till 10 %. För att avgöra ca 700 sådana mål i kammarrättema kan beräl:nas en resursåtgång på 1-2 avdelningar.


56


 


De fortsatta beräkningarna görs med utgångspunkt i ett behov av 1,5    Prop. 1990/91:80 avdelningar för hela landet.

Det är av många skäl svårt att driva kammarrättsverksamhet pä en ort med ett måltmderlag för endast 0,8 avdelningar, vilket skulle bli fallet om man i Umeå endast skulle handlägga socialförsäkringsmål. Samtidigt talar starka skäl för fortsatt verksamhet där. Jag delar därför bedömningen i promemorian att både personal sociala skäl och de geografiska avstånden i övre Norrland talar för att målunderlaget i Umeå förstärks. Detta bör. som föreslagits, ske genom att man i Umeå får handlägga alla kammar­rättsmål från Västerbottens och Norrbottens län. Härigenom fördubblas mälunderlaget för Umeås del. Åtminstone tills vidare bör verksamheten organiseras som en filial till kammarrätten i Sundsvall.

I enlighet med vad som sägs i promemorian bör vid omorganisationen särskild hänsyn tas till personalen vid försäkringsrätten i Huskvama eftersom resursbehovet för kammarrätten i Jönköping endast motsvarar en mindre del av försäkringsrättens nuvarande organisation. I domstols­verkets rapport 1990:2 väcktes tanken på att justera domkretsindelningen så att Skaraborgs län, som nu hör under kammarrätten i Göteborg, tillförs domkretsen för kammarrätten i Jönköping. En sådan åtgärd skulle inte bara ha personalsociala fördelar. Den gör det också lättare att lösa lokalfrågan för kammarrätten i Göteborg. Men det finns inte anledning att genomföra domkretsändringen under övergångsperioden.

Resultatet av förändringama skulle leda till justeringar av kammarrättemas resursbehov - mätt i avdelningar - enligt följande uppställning.

 

Verksam-

Socialfö

rs.- Psykiatri-

Övriga

Resursbehov

hetsort

mål

mål

mål

 

Stockholm

+ 1.3

+ 0,5

 

+ 1.8

Göteborg

+ 1.1

+ 0,4

-0,5

+ 1.0

Sundsvall

+ 0.5

+ 0.2

-1.3

-0.6

Umeå

+ 0.4

+ 0.1

+ 1,3

+ 1.8

Jönköping

+ 0,7

+ 0,3

+ 0,5

+ 1.5


+ 4,0


+ 1.5


+ 5,5


 


Det kommer, som jag tidigare påpekat, med all sarmolikhet att finnas socialförsäkringsmål som måste föras över från försäkringsrättema till kammarrättema efter övergångsperioden. Det är inte minst för de försäkrades skull utomordentligt angeläget att dessa mål kan avgöras utan dröjsmål.


57


 


Mot deima bakgrund räknar jag med att kammarrättema för att möta tillsuömningen av socialförsäkringsmäl och psykiauimål behöver byggas ut åtminstone temporärt med sju avdelningar.

Envar av kammarrättema i Stockholm, Simdsvall (Umeåfilialen) och Jönköping bör enligt min mening tillföras två avdelningar samt kammarrätten i Göteborg en avdelning. Med hänsyn till den osäkerhet som råder beuäffande måltillsuömningen på sikt kan det finnas skäl att organisera några avdelningar som extraavdelningar som inrättas för begränsad tid.


Prop. 1990/91:80


 


2.4 Personal

2.4.1 Ordinarie domare

Min bedömning: De ordinarie domarna i försäkringsrättema får förtur till de ordinarie domartjänster som inrättas i anledning av reformen.

Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Remissinstanseraa har i allmänhet anslutit sig till promemorians uppfatming i förtursfrågan. Flera har dock kommenterat de synpunkter som utvecklats i promemorian rörande tillämpningen av bestämmelsen i 11 kap. 5 § regeringsformen om ordinarie domares förflyit-nmgsskyldighet. Bl.a. har försäkringsrätten för Mellansverige gjort gällande att en ordförande i försäkrmgsrätt bör vara berättigad till en tjänst som lagman och en vice ordförande i försäkringsrätt berättigad till en tjänst som vice ordförande i kammarrätt eller som chefsrädman i länsrätt.

Skälen för min bedömning: I försäkringsrätteraa finns 34 ordinarie domare, varav 14 i försäkringsrätten för Mellansverige, 14 i försäk­ringsrätten för Södra Sverige och 6 i försäkringsrätten för Norra Sverige.

Försäkringsrätlsråden är ordinarie domare. De omfattas därför av bestämmelsen i 11 kap. 5 § regeringsformen enligt vilken ordinarie domare får förflyttas till annan jämställd tjänst, om det påkallas av organisatoriska skäl. Enligt lagrummets förarbeten är det ett villkor att domamppgiftema är väsentligen likartade i de båda tjänsterna. Förflytming från allmän domstol till förvalmingsdomstol och omvänt är enligt förarbetena inte tillåten mot vederbörandes vilja. Däremot anses hinder inte möta mot en förflytming från överrätt till imderrätt.

Försäkringsrättema är förvalmingsdomstolar. Arten av domamppgifter är väsentligen likartade i försäkringsrättema och de allmänna förvalmings-domstolaraa. De innebär i de flesta fall en överprövning av förvaltnings-


58


 


myndighets beslut. Som sägs i promemorian torde det därför inte råda   Prop. 1990/91:80 någon tvekan om att det i princip finns en förflytmingsskyldighet för de ordinarie domaraa från försäkringsrättema till de allmäima förvaltnings­domstolarna, om en omorganisation så kräver.

Det andra villkoret som enligt förarbetena skall uppfyllas är att det skall vara fråga om en förflyttning till en domartjänst med samma eller i huvudsak samma löneställning.

Regeln i 11 kap. 5 § regeringsformen innebär således att regeringen vid en reform som den förestående får förflytta en ordinarie domare i försäk­ringsrätt till en tjänst som vad gäller lön och domamppgifter är väsent­ligen likartad med den innehavda tjänsten. Försäkringsrättsråden bör därför få förtur till de domartjänster som inrättas i länsrätterna och kammar­rätterna med anledning av reformen.

Om det visar sig nödvändigt för att tillgodose de krav på den nya domartjänsten som regeringsformen ställer, kan saken lösas genom att personliga tjänster inrättas på erforderlig nivå.

Frän några remissinstanser har framförts att ett försäkringsrättsråd som utnämns till kammarrättsråd eller rådman i länsrätt inte bör få behörighet att döma inom kammarrättemas och länsrättemas hela målområde. Det kan emellertid knappast komma i fråga att genom särskilda bestämmelser begränsa en ordinarie domares behörighet. Däremot är det självfallet angeläget att försäkringsrättsråden vid behov sätter sig in i de nya mältypema. Motsvarande gäller givetvis för kammarrättsråd och rådmän i fråga om socialförsäkringsmålen. För detta, som i princip är en arbetsled­ningsfråga, ansvarar domstolschefen.

2.4.2 Övriga jurister

Min bedömning: Försäkringsrätisassessorema bör i allmänhet förordnas till kammarrättsassessorer när reformen genomförs. De bör som regel tjänstgöra i kammarrätt innan de i länsrätt får handlägga mål inom länsrättemas nuvarande målområde. En föredragande i försäkringsrätt som bedömts lämplig för fortsatt domamtbildning blir kammarrättsfiskal. Övriga föredragande bör förordnas till kammarrättsfisk£ilsaspiranier.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer i huvudsak med min.

Remissinstanserna: Kammarrättema i Stockholm. Simdsvall och Jönköping anser att försäkringsrätisassessorema bör adjimgera i kammarrätt iiman de får bli kammarrättsassessorer. Enligt försäkringsöverdomstolen bör en försäkringsrättsassessor inte med automatik bli behörig att döma i socialförsäkringsmål i länsrälL Försäkringsrätten för Mellansverige anser däremot att det inte är nödvändigt med adjunktion för försäkrings-

59


 


rättsassessorema. Försäkringsrätten har vidare förordat att ocksä för-   Prop. 1990/91:80 säkringsrättsassessorerna får förtur till de ordinarie domartjänster som inrättas med anledning av refomien.

Skälen för min bedömning: I försäkringsrättema finns för närvarande (45 + 23 + 6) 74 försäkringsrättsassessorer.

Enligt promemorian bör försäkringsrättsassessorema redan den 1 juli 1991 få nya tjänster som kammarrättsassessorer. Detta bör också enligt min mening vara huvudregeln. Jag vill dock modifiera den pä det sättet att den som blivit försäkringsrättsassessor på kortare tid än det normalt tar att bli kammarrättsassessor inte automatiskt bör förordnas till kammarrättsassessor. Vid reformgenomförandet blir det också en viktig uppgift att fördela assessorstjänstema mellan kammarrättema i den slutliga organisationen, så att det blir ett lämpligt förhållande mellan antalet ordinarie och icke ordinarie domare inom respektive kammarrätts dom­krets.

En försäkringsrättsassessor kan redan enligt gällande bestämmelser adjungeras i alla typer av mäl i kammarrätt. En försäkringsrättsassessor bör därför i och med förordnandet som kammarrättsassessor bli behörig att tjänstgöra som ledamot i kammarrätten i alla typer mål.

Försäkringsrättsassessorn har erfarenhet av kollegialt dömande men har i allmänhet ringa eller ingen erfarenhet av att döma som ensam yrkes­domare. Detta bör inte påverka assessoms behörighet att döma ensam eller med nämndemän i länsrätt inom hela socialförsäkringsområdet. Men självfallet bör tilldelning av mål ske med beaktande av domarens erfaren­het och kompetens.

Länsrättens målområde i övrigt har försäkringsrättsassessorema däremot ofta ingen erfarenhet av. Jag instämmer därför i promemorians slutsats att sädana assessorer i allmänhet bör tjänstgöra en tid i kammarrätt innan de börjar döma i länsrätt i de för dem nya mältypema.

Till skillnad från försäkringsrätten för Mellansverige anser jag att någon förtur till ordinarie domartjänster inte kan ges till försäkrings­rättsassessorer för sädana tjänster som inrättas på grund av reformen. Detta utesluter mte att försäkringsrättsassessorer med tillämpning av sedvanliga tjänstetillsätmingsprinciper kan umämnas på tjänster som inte har blivit besatta med ordinarie domare från försäkringsrättema. För självfallet måste i denna situation väl vitsordad tjänstgöring i försäk­ringsrätt räknas som en särskild merit i tillsätmingsärendena.

I försäkringsrättema finns för närvarande (16 + 13 + 2) 31 föredragande.

Den som tjänstgjort som föredragande i försäkringsrätt i ett år har av försäkringsrätten normalt prövats för fortsatt domamtbildning. Har försäkringsrätten bedömt föredraganden som lämplig för fortsatt domamt­bildning. bör föredraganden redan den 1 juli 1991 kimna förordnas till kammarrättsfiskal. Sedan fiskalen under viss tid vunnit erfarenhet av kammarrättens målområde bör fiskalen av kammarrätten kunna förordnas att fullgöra imderrättstjänstgöring som fiskal i länsrätt och därefter gå vidare i domarutbildningen.

60


 


Föredragande som tjänstgjort kortare tid än ett år i försäkringsrätt bör   Prop. 1990/91:80 vid ikraftträdandet förordnas till kammarrättsfiskalsaspirant.

2.4.3 Icke lagfarna yrkesdomare

Mitt forslag: De icke lagfama försäkringsrättsassessorema blir behöriga att tjänstgöra som ledamöter i kammarrätt i socialförsäkringsmål.

Förslaget I promemorian: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Yrkesdomare i såväl försäkringsrätt som kammarrätt skall numera alltid vara lagfama. Är 1987 upphävdes en dittills för försäkringsrätt gällande regel att den som hade god kännedom om socialförsäkringslagstifmingen kunde utses till försäkringsrättsråd eller försäkringsrättsassessor, trots att han inte var lagfaren, om särskilda skäl förelåg. Samtidigt infördes en övergångsregel, enligt vilken äldre be­stämmelser fortfarande skall tillämpas för den som har umämnts före ikraftuädandet.

I försäkringsrätteraa finns i dag ue domare som omfattas av över­gångsbestämmelsen. De är assessorer. Reformen bör enligt min mening inte påverka deras ställning. En motsvarande övergångsbestämmelse bör därför tillföras lagen om allmänna förvaltningsdomstolar av innebörd au dessa assessorer får tjänstgöra som ledamot i kammarrätt i socialförsäk­ringsmäl.

2.4.4 Kanslipersonal och administrativ personal

Min bedömning: Kanslipersonal och adminisuativ personal bör i all möjlig utsträckning beredas plats inom den nya organisationen eller domstolsväsendet i övrigt.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Försäkringsrätten för Södra Sverige förutsätter att den administrativa personal som inte kan beredas plats i kammarrätt eller länsrätt erbjuds sysselsätming i andra domstolar eller myndigheter på orten.

Skälen för min bedömning: Antalet tillsvidareanställda utan juridisk utbildning i försäkringsrättema uppgår för närvarande till (39 + 20 + 10) 69 personer. I antalet anställda i försäkringsrätten för Mellansverige ingår personal för lokalvård  som är gemensam med andra myndigheter.

61


 


Personalen bör i största möjliga utsuäckning beredas plats inom den nya   Prop. 1990/91:80 organisationen eller på andra domstolar.

Regeringen har i november 1990 utfärdat en förordning (DVFS 1990:19, A 70) med bestämmelser om vissa rekryteringsbegränsningar vid domstolar och myndigheter inom domstolsverkets ansvarsområde i de län där försäkringsrättema ligger. Förordningen syftar till att imderlätta för den icke lagfama personalen vid försäkringsrätterna att få arbete på eller i närheten av hemorten.

2.5 Lokaler

2.5.7 Länsrätterna

Min bedömning: Lokalbehovet ökar vid vissa länsrätter.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.

Skälen för min bedömning: Flertalet länsrätter har minskat sin personalstyrka under 1980-talet. I görligaste mån har man också gjort sig av med de uUymmen som härmed frigjorts. I de länsrätter där alteraativ användning saknats finns dock fortfarande en del reservutrymme. Det är därför möjligt att anordna ytterligare ett par arbetsplatser i flertalet länsrätter utan att lokaleraa behöver utökas. Vid andra länsrätter torde personaltillskotten kräva utökade lokaler.

Det är domstolsverkets uppgift att tillsammans med byggnadsstyrelsen anpassa länsrättemas lokaler till det lokalbehov som följer av bl.a. den här aktuella reformen.

2.5.2 Kammarrätterna

Min bedömning: Kammarrättens i Sundsvall filial i Umeå kan överta försäkringsrättens för Norra Sverige lokaler. Utökningen av övriga kammarrätter sker inom eller i ansluming till befmtliga lokaler.

Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min. Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran. Skälen för min bedömning: För kammarrätten i Stockholm bör inrikt­ningen   vara  att  de   båda  nya  avdelningarna   skall   lokaliseras   till

62


 


Riddarholmen i nära ansluming till kammarrättens nuvarande lokaler. Fömtsättningaraa för en sådan lösning är goda.

Vad gäller kammarrätten i Göteborg torde den nya avdelningen kunna inrymmas i nuvarande lokaler efter viss ombyggnad och omdisposition eller i direkt ansluming till de nuvarande lokaleraa.

Kammarrättens i Sundsvall filial i Umeå bör självfallet överta försäkringsrättens för Norra Sverige lokaler.

De två nya avdelningama för kammarrätten i Jönköping får plats i den nybyggnation som pågår.


Prop. 1990/91:80


 


2.6 Kostnader

2.6.7 Personal

Min bedömning: Reformen är lönemässigt kostnadsneuual imder en period av högst ue är. Därefter kan besparingar göras.

Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har påpekat att stora mälbalanser kommer att finnas kvar i försäkringsrättema efter övergångstidens slut. Domstolsverket har på den grimden ifrågasatt bedömningen att besparingar kan realiseras redan efter ue år.

Skälen för min bedömning: Personalkosmadema sedan reformen genomförts fullt ut har i promemorian beräknats till 30 milj. kr. om året för länsrätterna, 18 milj. kr. för kammarrättema och 8 milj. kr. för försäkringsöverdomstolen eller totalt 56 milj. kr. Denna nivå beräknas nås Ue år efter reformstarten och skall jämföras med de nuvarande personalkosmadema. Dessa uppgår för försäkringsrättema till 51 milj. kr. och för försäkringsöverdomstolen till 14 milj. kr. eller sammanlagt drygt 65 milj. kr. Den nya organisationen medför alltså en årlig besparing på (65 - 56 =) 9 milj. kr.

Den angivna besparingen kan emellertid realiseras först efter några år. Som framgår av vad jag sagt tidigare beträffande dimensioneringen är det befogat att redan imder budgetåret 1991/92 utvidga kammarrättsorgani­sationen med sammanlagt sju avdelningar, varav 1.5 avdelning motiveras av målen om psykiatrisk tvångsvård. Jag har redan tidigare antytt att detta är väl tilltaget i förhållande till den utveckling som förväntas på sikt. Balansläget är emellertid och kommer en tid framöver att förbli besvärligt. På längre sikt bör medelsbehovet för kammarrättema minska, antingen genom att antalet avdelningar dras ner eller genom att bemanningen tunnas ut på avdelningarna.


63


 


I försäkringsöverdomstolen bör resursema vara oförändrade imder en övergångsperiod och inte minskas förrän måltillsuömningen har avtagit som följd av reformen.

Genom den övergångslösning jag förordat kommer tillflödet av mål till försäkringsrättema att strypas omedelbart dä reformen träder i kraft. Härigenom ökar förutsättningaraa för att balanserna i försäkringsrätteraa skall ha gått ner väsentligt. Jag delar därför bedömingen i promemorian att reformen då det gäller personalkosmaderaa är kosmadsneutral under en period på högst ue är, varefter den besparing som ligger i den slutliga organisationen successivt kan realiseras.


Prop. 1990/91:80


 


2.6.2 Nämndemän

Min bedömning: Reformen minskar kostnadema för nämndemanna­medverkan.

Bedömningen i promemorian: överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.

Skälen för min bedömning: Kostnaderna för arvoden, resor m.m. till nämndemän var i försäkringsrätteraa 1.6 milj. kr. för budgetåret 1989/90 och bör bli ungefär desamma budgetåret 1990/91.

Kostnaden för nämndemannamedverkan i socialförsäkringsmål i länsrätt och kammarrätt har i promemorian beräknats till ca 1.3 milj. kr. om året. Au kosmaden blir lägre uots alt fler nämndemän deltar i länsrätt förklaras bl.a. av att kosmadema för resor och övematmingar minskar när målen handläggs i länsrätt som första domstolsinstans.

2.6.3 Lokaler

Min bedömning: Reformen minskar lokalkosmadema.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.

Skälen för min bedömning: Domstolsverket har beräknat de åriiga lokalkosmader som belöper på den slutiiga organisationen för socialförsäk­ringsmål till 3 milj. kr. för länsrätterna och 2,4 milj. kr. för kammar­rätterna. När försäkringsrättema avvecklas bortfaller lokalkostnader med 5,3 milj. kr. om året. Pä sikt kan ocksä lokalkosmadema för försäkrings­överdomstolen minska med 0,7 milj. kr. Den sammantagna effekten blir en besparing med 0,6 milj. kr. om året.


64


 


Engångskostnaden för inredning och utrusming beräknas av domstols­verket till 4,8 milj. kr.


Prop. 1990/91:80


 


2.7 Genomförandet

2.7.7 Personalfrågor

Min bedömning: Ett särskilt beredningsorgan bör inrättas för tillsätt­ningen av de ordinarie domartjänstema. Omplacering av den icke lagfama personalen handhas av domstolsverket.

Bedömningen i promemorian: överensstämmer i sina huvuddrag med min.

Remissinstanserna: Domstolsverket, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Jönköping, försäkringsrätten för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra Sverige och Sveriges domareförbund anser att ett särskilt beredningsorgan bör inrättas för att bereda tillsättnings­ärendena i fråga om de ordinarie domartjänstema. JUSEK har förordat att beredningen görs av tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet. Lö. TCO och ST-Domstol har föreslagit att en särskild arbetsgrupp bildas för att lösa alla personalfrågor som hänger samman med omorganisationen.

Skälen för min bedömning: Som framhållits både i promemorian och imder remissbehandlingen är det angeläget att personalen i försäkrings­rättema så snart som möjligt får besked om vad reformen innebär för deras del. Alla nyinrättade tjänster i länsrätt och kammarrätt bör därför ledigförklaras i ett sammanhang men med för varje tjänst angiven tillträdesdag enligt det system för ett successivt reform genomförande under budgetåret 1991/92 som jag tidigare skisserat.

Domstolsverket har redan nu gått ut med en personlig förfrågan till alla anställda i försäkringsrättema om deras önskemål beträffande framlida tjänstgöring. Så snart svaren bearbetats och man har skaffat sig en uppfatming om den slutliga dimensioneringen bör tjänstema ledigförklaras. Av tidsskäl måste ledigförklarandet ske med förbehåll för att riksdagen godtar reformen och tjänstema inrättas.

För de ordinarie domartjänstema framstår det i och för sig som naturligt att tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet pä vanligt sätt fungerar som regeringens beredningsorgan. För nämnden blir detta emellertid mycket resurskrävande. Det rör sig - psykiatrimålen inräknade - om ett sjuttiotal tjänster där förslag skall avges i ett sammanhang. Jag anser därför att det finns skäl att efter mönster av vad som förekom vid 1979 års  länsrättsreform  inrätta ett  särskilt tillsatt beredningsorgan  med

5 Riksdagen 1990/91. Saml. 1. Nr80


65


 


företrädare för bl.a. de berörda domstolarna och de fackliga organisa­tionerna.

Eftersom det ligger inom domstolsverkets normala verksamhetsområde alt handha personalfrågor för de anställda som inte är jurister finns det inte skäl för regeringen all för den kategorin inrätta något särskilt berednings- och tillsättningsorgan. Det får ankomma på domstolsverket att finna lämpliga former för delta arbete, som bör underlättas av den tidigare nämnda förordningen om rekryteringsbegränsningar inom domstolsväsendet (DVFS 1990:19, A 70).


Prop. 1990/91:80


 


2.7.2 Övriga genomförandefrågor

Min bedömning: Domstolsverkets uppdrag får en ny inrikming.

Bedömningen i promemorian: Överensstämmer i huvudsak med min.

Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats ulan erinran. Flera remiss­instanser har dock understrukit vikten av all utbildning kommer till stånd genom domstolsverkets försorg.

Skälen för min bedömning: Reformen ställer krav på utbildning och ömsesidig introduktion inom nya målområden. Balanser skall avarbetas samtidigt som en ny instansordning införs. Olika personalkategorier skall byta arbetsuppgifter vid olika tidpunkter. Det är med hänsyn till de påfrest­ningar som omorganisationen medför av stor vikt att genomförandet planeras noggrant av domstolsverket och de berörda domstolarna.

Domstolsverket har regeringens uppdrag att närmare utreda de organisa­toriska frågor som den i 1990 års principbeslut föreslagna integreringen av försäkringsrättema med kammarrättema skulle föranleda. Den reform jag nu föreslär medför att domstolsverkets uppdrag får en annan inriktning.

Domstolsverket bör således efter samråd med domstolarna överväga den närmare uppbyggnaden av länsrätter och kammarrätter samt deras lokalbehov. Verket bör också överväga hur domstolaraa skall förses med erforderlig litteratur, handböcker, rättspraxis och blanketter. En utomordendigt viktig fräga är hur erforderlig kompetens för samtliga målgmpper skall byggas upp. En utbildningsplan bör upprättas för all personal i domstolaraa. Verket bör också föreslå erforderliga förord­ningsändringar. Redovisningen av det sålunda reviderade utrednings­uppdraget bör ske snarast.


66


 


3 Ikraftträdande                                    Prop. 1990/91:80

Som jag tidigare betonat är det av stor vikt att den nya inslansordningen genomförs snarast möjligt. De föreslagna lagändringaraa bör därför träda i kraft vid den i principbeslutet angivna tidpunkten, nämligen den 1 juli 1991. Den omorganisation som förestår är emellertid omfattande och kräver betydande insatser när det gäller tjänstetillsättning, lokalförsörjning och utbildning. Med hänsyn härtill föreslår jag att regeringen får bestämma tidpunkten för ikraftträdandet.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.      lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalmingsdomstolar,

2.      lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar.

3.      lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m.,

4.      lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

5.      lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6.      lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

7.      lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunema, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,

8.      lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

9.      lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

10.   lag om ändring i lagen (1962:392) om husimtillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

11.   lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

12.   lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

67


 


13.   lag om ändring i studiestödslagen (1973:349).                 Prop. 1990/91:80

14.   lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

15.   lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

16.   lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barabidrag,

17.   lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade,

18.   lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersätming och ledighet för närståendevård,

19.   lag om ändring i lagen (1989:225) om ersätming till smittbärare.

Förslagen under 8, 10, 14, 15 och 19 har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet och förslagen under 9, 11 och 16 - 18 i samråd med statsrådet Lindqvist. Förslaget under 12 har upprättats i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet. Förslaget under 13 har upprättats i samråd med chefen för utbildningsdepartementet.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Ändringen föranleds av att kammarrätteraa blir domstolar närmast under försäkringsöverdomstolen i mål som överklagas med stöd av 20 kap. 11 § lagen om allmän försäkring eller någon bestämmelse som hänvisar till det lagrimimet.

14 §

Paragrafen reglerar länsrättemas målområde. Tillägget i ptmkten 5 innebär att varje länsrätt, i enlighet med vad som följer av 20 kap. 11 § lagen om allmän försäkring eller någon annan bestämmelse som hänvisar till detta lagmm, skall pröva socialförsäkringsmål som överklagas från allmän försäkringskassa. Enligt ett nytt andra stycke skall hämtöver länsrätten

68


 


i  Stockholms  län pröva yrkesskademål  m.m.  som överklagas  från   Prop. 1990/91:80 riksförsäkringsverket.

20 §

Av 17 § följer att länsrätten vid avgörande av socialförsäkringsmål som regel skall bestå av en lagfaren domare och ue nämndemän. Enligt den föreslagna lydelsen av 20 kap. 11 § lagen om allmän försäkring skall i sädana mål nämndemän delta även i kammarrätt. De begränsningar som nu gäller för vissa yrkeskategorier att vara nämndemän i försäkrings­rätterna föreslås genom en ändring i förevarande paragraf överförda till länsrätter och kammarrätter.

Det får ankomma på domstolaraa att uppmärksamma om det finns nämndemän som vid reformens genomförande förlorar sin behörighet.

Övergångsbestämmelsen

Som angivits i den allmänna motiveringen blir försäkringsrättsassessor som inte är lagfaren, uots kravet på att ledamot i kammarrätt skall vara lagfaren, behörig att tjänstgöra som ledamot i kammarrätten vid prövning av mål med tillämpning av 20 kap. 11 § lagen om allmän försäkring. Behörigheten omfattar självfallet också socialförsäkringsmål enligt andra lagar, i vilka det hänvisas till det nämnda lagrummet.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar

Allmänt

Lagen reglerar försäkringsdomstolamas organisation och verksamhet. Förslaget innebär att bestämmelsema om försäkringsrätt upphävs och att de särregler som behövs för rättskipningen i socialförsäkringsmäl i länsrätt och kammarrätt förs in i lagen om allmänna förvalmingsdomstolar. Lagen om försäkringsdomstolar kommer dä, efter justeringar av de i dag gällande gemensamma bestämmelserna, att enbart innehålla regler om försäkrings­överdomstolen. Lagen föreslås till följd härav få en ny mbrik.

Övergångsbestämmelserna

Som framgår av den allmänna motiveringen är det tänkt att den nya instansordningen skall gälla endast för nya mål. Mål som före ikraft­uädandet anhängiggjorts i försäkringsrätt skall imder en övergångstid handläggas av försäkringsrätt enligt nu gällande bestämmelser. Försäk­ringsrätteraa kvarstår övergångsvis som särskilda domstolar men samord­nas administrativt med tre av kammarrättema. Administrativ chef för

69


 


verksamheten blir kammarrättspresidenten, som därigenom ytterst ansvarar    Prop. 1990/91:80 för all personalförsörjning. Detta framgår av punkt 2 a i de föreslagna övergångsbestämmelsema.

För att underlätta för ledamöter i kammarrätt och länsrätt att tjänstgöra i försäkringsrätt öppnas en möjlighet för dem att tjänstgöra där utan särskilt förordnande som försäkringsrältsdomare (pimkt 2 b). Denna övergångsbestämmelse påverkar självfallet inte den behörighet för icke lagfama försäkringsrättsassessorer att tjänstgöra i försäkringsrätt som följer av äldre övergångsbestämmelser.

Som framgått av den allmänna motiveringen bör man utgå från att verksamheten vid försäkringsrättema fortgår till den 1 juli 1992, varefter återstående balanser överlämnas till kammarrättema och försäkringsrätter­na upphör. Ett bemyndigande för regeringen att bestämma den närmare tidpunkten har tagits in i punkt 3.

Av punkt 4 framgår att de som vid lagstiftningens ikraftuädande är nämndemän i försäkringsrätt bibehåller sina uppdrag i försäkringsrätterna under återstoden av mandatperioden och att uppdragen samtidigt efter särskilt beslut blir gällande i antingen länsrätt eller kammarrätt (se vidare avsnitt 2.2.2).

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m.

Lagen tillkom när försäkringsrättema inrättades. 113-15 §§ regleras i dag handläggnings- och besvärsordningen för huvudsakligen yrkesskademål. Förslaget innebär endast en anpassning av bestämmelsema till den nya instansordningen.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Allmänt

I 20 kap. 11 § föreslås ändringar med anledning av den nya besvärs­ordningen för ärenden om försäkring enligt lagen. Genom de hänvisningar som finns i övrig socialförsäkringslagstifming till denna bestämmelse kommer den att fä tillämpning på alla slags socialförsäkringsmål.

Andringaraa i paragrafens andra stycke innebär bl.a. att nämndemän skall ingå i kammarrätt vid överprövning av socialförsäkringsmål, om nämnde­män deltagit i länsrätten.

Övriga förslag innebär enbart redaktionella ändringar i bestämmelseraa med anledning av den nya instansordningen samt vissa språkliga juste­ringar.

70


 


Det bör anmärkas att 20 kap. 9 § föreslås ändrad per den 1 januari 1992    Prop. 1990/91:80 i prop. 1990/91:68 om ändring i brottsbalken m.m. (böter).

Övergångsbestämmelserna

Förslaget i punkt 2 innebär att mål från allmän försäkringskassa eller riksförsäkringsverket som anhängiggjorts i försäkringsrätt före ikraft­trädandet skall handläggas enligt den nuvarande ordningen. Genom de generella hänvisningar till 20 kap. lagen om allmän försäkring som finns i övrig socialförsäkringslagstiftning blir denna övergångsbestämmelse tillämplig även för mål enligt dessa lagar.

Bestämmelsen innebär att försäkringskassan och riksförsäkringsverket - beroende på tidpunkten - skall skicka inkomna överklaganden till antingen försäkringsrätt eller länsrätt. Om ett mål efter ikraftträdandet skulle komma in till försäkringsrätt från en försäkringskassa eller riksför­säkringsverket, ankommer det pä försäkringsrätten att överlämna målet till behörig länsrätt.

I övergångsbestämmelseraa till lagen om försäkringsdomstolar har rege­ringen bemyndigats att bestämma att mål som efter ikraftträdandet hand­läggs i försäkringsrätt skall överlämnas till kammarrätt för prövning. Punkten 3 i förevarande övergångsbestämmelser innebär att vid kammarrät­tens avgörande av överlämnade mål nämndemän skall delta och att i sådana mål de nya reglema om överklagande, riksförsäkringsverkets ställning m.m. är tillämpliga. Denna övergångsbestämmelse gäller även för mål enligt annan socialförsäkringslagstiftning genom hänvisningar från denna lagstiftning till förevarande lag.

5.5 Övriga förslag till lagändringar

Ändringarna innebär en redaktionell anpassning av bestämmelsema till den nya instansordningen. Förslagen innefattar vidare vissa språkliga ändringar.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.      lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom­stolar,

2.      lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar.

71


 


3.      lag om ändring i lagen (1978:40) om införande av lagen (1978:28)    Prop. 1990/91:80 om försäkringsdomstolar, m.m.,

4.      lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

5.      lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

6.      lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

7.      lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunema, förvalmingsmyndigheteraa och domstolaraa imder krig eller krigsfara m.m.,

8.      lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

9.      lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

10.   lag om ändring i lagen (1962:392) om husimtillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

11.   lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,

12.   lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd,

13.   lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),

14.   lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

15.   lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

16.   lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barabidrag,

17.   lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilsiöd till handikappade,

18.   lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersätming och ledighet för närståendevård.

19.   lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare.

72


 


7 Beslut                                                                       Prop. 1990/91:80

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

73


 


Förteckning över remissinstanser                    Prop. 1990/91:80

Bilaga 1 I det av justitiedepartementet anordnade sammanuädet den 30 november 1990 deltog regeringsrätten, justitiekanslera. domstolsverket, riksförsäk­ringsverket, försäkringsöverdomstolen, kammarrätten i Stockholm, kammar­rätten i Göteborg, kammarrätten i Sundsvall, kammarrätten i Jönköping, försäkringsrätten för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra Sverige, försäkringsrätten för Norra Sverige, länsrätten i Stockholms län, läns­rätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Jönköpings län. Förbun­det för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK), Landsor­ganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Cenualorganisation (TCO), ST-Domstol, Sveriges domareförbimd och Nämndemännens Riksförbund.

Dessutom har skriftliga yttranden lämnats av riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslera, domstolsverket, riksförsäkringsverket, riksrevisionsverkei, försäkringsöverdomstolen, kammarrätten i Jönköping, försäkringsrätten för Mellansverige, försäkringsrätten för Södra Sverige, försäkringsrätten för Norta Sverige, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Malmöhus län, länsrätten i Västerbottens län, länsrätten i Jönköpings län, JUSEK, LO, TCO, Statsanställdas förbund. Försäkringskasseförbundet och Sveriges domareförbund samt av JUSEK :s lokalförening vid försäkringsrätten för Södra Sverige, Föreningen för yngre jurister vid kammarrätten i Jön­köping och Föreningen Yngre Jurister vid Försäkringsrätten för Södra Sverige.

74


 


LAGRÅDET                                                                   Prop. 1990/91:80

Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid sammanuäde 1990-12-14

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanuäde den 13 december 1990 har regeringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrå­dets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalmingsdomstolar, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulla Pålsson.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

75


 


Innehållsförteckning                                      Prop. 1990/91:80

Proposition     ....................................................    1

Propositionens huvudsakliga innehåll      .................      1

Lagförslag      ....................................................    2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 24 januari 1991    ......................................... 35

1   Inledning    ..................................................... 35

2   Allmän motivering     ......................................... 38

2.1                                                                  Principer för instansordningen    38

2.1.1    Allmänna utgångspunkter      .................... 38

2.1.2    Närmare om den organisatoriska och

lagtekniska lösningen    ............................ 43

2.1.3........................................................... Övergängslösningen        46

2.2                                                                  Processuella frågor         48

2.2.1    Domförhet     ......................................... 48

2.2.2    Nämndemän    ........................................ 49

2.2.3    Omprövning    ........................................ 50

2.2.4    Riksförsäkringsverkets roll    ..................... 51

2.3                                                                  Dimensionering              52

2.3.1    Avverkningstakt     ................................. 52

2.3.2    Överklagandefrekvens     ......................... 54

2.3.3    Länsrätterna    ....................................... 54

2.3.4    Kammarrätterna     ................................. 56

2.4                                                                   Personal            58

2.4.1    Ordinarie domare     ................................ 58

2.4.2    övriga jurister     .................................... 59

2.4.3    Icke lagfama yrkesdomare    ..................... 61

2.4.4    Kanslipersonal och adminisuativ personal        61

2.5                                                                   Lokaler    62

2.5.1    Länsrätterna    ....................................... 62

2.5.2    Kammarrätteraa     ................................. 62

2.6                                                                   Kostnader          63

2.6.1    Personal    ............................................. 63

2.6.2    Nämndemän    ........................................ 64

2.6.3    Lokaler     .............................................. 64

2.7                                                                  Genomförandet             65

2.7.1    Personalfrågor     .................................... 65

2.7.2    Övriga genomförandefrågor     .................. 66

76


 


3   Ikraftträdande      ............................................ 67       Prop. 1990/91:80

4   Upprättade lagförslag     ................................... 67

5   Specialmotivering    ......................................... 68

 

5.1   Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om alllmänna förvaltningsdomstolar     68

5.2   Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar            69

5.3   Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:48) om införan­de av lagen (1978:28) om försäkringsdomstolar, m.m.    . .   70

5.4   Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om

allmän försäkring    ....................................... 70

5.5                                                                  Övriga förslag till lagändringar              71

6   Hemställan      ................................................. 71

7   Beslut     ........................................................ 73

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser     ........... 74

Bilaga 2 Utdrag ur lagrådets protokoll 1990-12-14     .....    75

77