Regeringens proposition
1990/91:8

om vårdnad och umgänge

Prop.

1990/91:8

Regeringen föreslår riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 6 september 1990 för de åtgärder och det
ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Odd Engström

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i framför allt reglerna i
föräldrabalken om vårdnad och umgänge. Förslagen syftar särskilt till att
bana väg för en utveckling mot att föräldrarna själva i så stor utsträckning
som möjligt skall kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor.

Det föreslås att s.k. samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla kom-
muner. Vidare föreslås det att domstolen i ett mål om vårdnad eller
umgänge skall ges möjlighet att ta initiativ till att samarbetssamtal
kommer till stånd.

Gemensam vårdnad föreslås kunna komma i fråga inte bara om
föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter denna
vårdnadsform.

Ogifta föräldrar föreslås kunna få gemensam vårdnad genom en
anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. I
anslutning därtill föreslås att termen faderskapserkännande byts ut mot
termen faderskapsbekräftelse.

För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan endera
föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen liksom hittills avgöra
frågan om vem som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet.
Det föreslås en uttrycklig bestämmelse om att domstolen vid bedömning-

en av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets
behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

I anslutning till reglerna om umgänge föreslås att vårdnadshavaren skall
lämna sådana upplysningarom barnet som kan främja umgänget. Vidare
föreslås att en erinran tas in i socialtjänstlagen om att socialnämnden
också efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall
tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan föreligga.

När det gäller förfarandet i vårdnadsmål föreslås att interimistiska beslut
i stället för att avse vårdnaden skall kunna ta sikte på vem barnet skall
bo tillsammans med. Det föreslås vidare att domstolen skall uppdra åt
socialnämnden att föranstalta om utredning men att utredningen skall
överlämnas till domstolen utan något ställningstagande från nämndens
sida.

De föreslagna lagändringarna avses träda i kraft den 1 mars 1991.

Prop. 1990/91:8

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Prop. 1990/91:8

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken1,

dels att 1 kap. 2 - 4 §§, 2 kap. 5 §, 3 kap. 1 och 3 §§ samt 6 kap. 4 -
6, 10, 15 och 18 - 20 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Rätten skall förklara att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet,
om

1. det är utrett att modern har haft samlag med annan än mannen
under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga
omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre,

2. det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet
kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader, eller

3. barnet har avlats före äktenskapet eller under det att makarna levde
åtskilda och det ej är sannolikt att makarna har haft samlag med varandra
under tid då barnet kan vara avlat.

Godkänner mannen i äktenskapet
skriftligen annan mans erkännande
av faderskapet och har i fråga om
erkännandet iakttagits bestämmel-
serna i 4 §, skall därigenom anses
fastställt att mannen i äktenskapet
ej är barnets fader. Erkännandet
skall dock i detta fall alltid vara
skriftligen godkänt av modern.

Godkänner mannen i äktenskapet
skriftligen annan mans bekräftelse av
faderskapet och har i fråga om
bekräftelsen iakttagits bestämmelser-
na i 4 §, skall därigenom anses
fastställt att mannen i äktenskapet
ej är barnets fader. Bekräftelsen skall
dock i detta fall alltid vara skriftli-
gen godkänd av modern.

Föreligger ej fall som avses i 1 §
eller har rätten meddelat förklaring

Föreligger ej fall som avse£ i 1 §
eller har rätten meddelat förklaring

1Balken omtryckt 1983:485.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

enligt 2 § första stycket, fastställes
faderskapet genom erkännande eller
dom.

enligt 2 § första stycket, fastställs
faderskapet genom bekräftelse eller
dom.

Erkännande av faderskap sker
skriftligen och skall bevittnas av två
personer. Erkännandet skall skrift-
ligen godkännas av socialnämnden
och av modern eller särskilt förord-
nad förmyndare för barnet. Har
barnet uppnått myndig ålder, skall
erkännandet i stället godkännas av
barnet självt. Socialnämnden får
lämna sitt godkännande endast om
det kan antagas att mannen är fader
till barnet.

Erkännande kan ske även före
barnets födelse.

Visas senare att den som har läm-
nat erkännande ej är fader till bar-
net, skall rätten förklara att erkän-
nandet saknar verkan mot honom.

Bekräftelse av faderskap sker skrift-
ligen och skall bevittnas av två per-
soner. Bekräftelsen skall skriftligen
godkännas av socialnämnden och av
modern eller särskilt förordnad
förmyndare för barnet. Har barnet
uppnått myndig ålder, skall bekräf-
telsen i stället godkännas av barnet
självt. Socialnämnden får lämna sitt
godkännande endast om det kan
antas att mannen är fader till bar-
net.

Bekräftelse kan ske även före bar-
nets födelse.

Visas senare att den som har läm-
nat bekräftelse ej är fader till barnet,
skall rätten förklara att bekräftelsen
saknar verkan mot honom.

2 kap.

Om faderskapsfrågan kan be-
dömas med tillräcklig säkerhet på
grund av socialnämndens utredning,
bör nämnden bereda den som
antages vara fader till barnet tillfälle
att erkänna faderskapet.

Om faderskapsfrågan kan be-
dömas med tillräcklig säkerhet på
grund av socialnämndens utredning,
bör nämnden bereda den som antas
vara fader till barnet tillfälle att
bekräfta faderskapet.

3 kap.

1 §2

Vill man som enligt 1 kap.

§ skall anses som barns fader vinna

2Senaste lydelse 1987:790.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

förklaring enligt 1 kap. 2 § första stycket att han icke är fader till barnet,
skall han väcka talan härom mot barnet eller, om barnet har avlidit, dess
arvingar.

Är mannen död och har han inte
varaktigt sammanbott med barnet
och inte heller efter barnets födelse
erkänt barnet som sitt, har den avlid-
nes maka och var och en som jämte
eller näst efter barnet är berättigad
till arv efter mannen rätt att väcka
talan om att mannen ej är fader till
barnet. Efterlämnar den avlidne
förutom maka sådana arvingar som
avses i 3 kap. 2 § ärvdabalken, har
var och en av dem rätt att väcka
talan under här angivna förutsätt-
ningar.

Rätt att väcka talan föreligger ej,

har förflutit från det att talan, som grundats på att mannen är fader till
barnet, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år
har förflutit sedan anspråk på samma grund framställts mot mannens
dödsbo.

3 §3

Är mannen död och har han inte
varaktigt sammanbott med barnet
och inte heller efter barnets födelse
bekräftat att barnet är hans, har den
avlidnes maka och var och en som
jämte eller näst efter barnet är
berättigad till arv efter mannen rätt
att väcka talan om att mannen ej är
fader till barnet. Efterlämnar den
avlidne förutom maka sådana ar-
vingar som avses i 3 kap. 2 § ärvda-
balken, har var och en av dem rätt
att väcka talan under här angivna
förutsättningar.

om vid mannens död mer än ett år

Talan som avses i 1 eller 2 § får väckas vid rätten i den ort där barnet
har sitt hemvist eller, om det har avlidit, vid den rätt som har att ta upp

tvist om arv efter barnet. Finns det
skall målet tas upp av Stockholms
Detsamma gäller talan enligt 1
kap. 4 § tredje stycket om att ett
faderskapserkännandesaknar verkan
mot den som har lämnat det.

inte någon annan behörig domstol,
tingsrätt.

Detsamma gäller talan enligt 1
kap 4 § tredje stycket om att en
fadersskapsbekräftelse saknar verkan
mot den som har lämnat den.

6 kap.

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill
föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av dem

3Senaste lydelse 1985:368.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

båda förordna i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad
är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Har förordnande om vårdnaden inte
meddelats tidigare, kan föräldrarna, i
stället för att göra en ansökan till
rätten, efter anmälan av dem båda till
pastorsämbetet få gemensam vårdnad
genom registrering under förutsättning
att föräldrarna och barnet är svenska
medborgare.

Föräldrarna kan få gemensam vård-
nad också genom registrering hos pas-
torsämbetet efter anmälan av dem

bada

1. till socialnämnden i samband med
att nämnden skall godkänna en fader-
skapsbekräftelse, eller

2. till pastorsämbetet under förut-
sättning att förordnande om vårdna-
den inte har meddelats tidigare och att
föräldrarna och barnet är svenska
medborgare.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon av
dem att vårdnaden inte längre skall
vara gemensam, skall rätten på talan
av en av dem eller båda anförtro
vårdnaden om barnet åt en av föräld-
rarna efter vad som är bäst för barnet.
Rätten kan också i mål om äkten-
skapsskillnad utan yrkande förordna
om vårdnaden enligt vad som nu har
sagts, om gemensam vårdnad är upp-
enbart oförenlig med barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon av
dem att vårdnaden inte längre skall
vara gemensam, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet anförtro vård-
naden åt en av föräldrarna eller, om
den förälder som har begärt upplösning
av den gemensamma vårdnaden inte
motsätter sig fortsatt gemensam vård-
nad, låta den gemensamma vårdnaden
bestå.

Frågor om ändring i vårdnaden
enligt första stycket prövas på talan
av en av föräldrarna eller båda. I mål
om äktenskapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om barnet
åt en av föräldrarna, om gemensam
vårdnad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av en-
dast en av föräldrarna och vill den
andre att vårdnaden skall flyttas över
till honom eller henne, skall rätten på
talan av denne eller båda föräldrarna
anförtro vårdnaden åt den andra för-
äldern, om detta är bäst för barnet.

Står barnet under vårdnad av en-
dast en av föräldrarna och vill någon
av dem få ändring i vårdnaden, skall
rätten efter vad som är bäst för barnet
anförtro vårdnaden åt den andra föräl-
dern, om denne vill att vårdnaden
skall flyttas över till honom eller hen-
ne, eller, om en av föräldrarna begär
gemensam vårdnad och den andra inte

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

10

Står barnet under vårdnad av en
eller två särskilt förordnade förmyn-
dare och vill någon av barnets
föräldrar eller båda få vårdnaden
överflyttad till sig, skall rätten be-
sluta efter vad som är bäst för
barnet. Rätten får flytta över vård-
naden till föräldrarna gemensamt
endast om föräldrarna är ense om
det.

Frågor om överflyttning av
vårdnaden enligt första stycket
prövas på talan av båda föräldrarna
eller en av dem eller på talan av
socialnämnden.

15

Barnets vårdnadshavare har ett
ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte
är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära
så långt som möjligt tillgodoses.

motsätter sig det, förordna att föräld-
rarna i fortsättningen skall utöva
vårdnaden gemensamt.

Frågor om ändring i vårdnaden
enligt första stycket prövas på talan
av en av föräldrarna eller båda.

§

Vid bedömningen av vad som är bäst
för barnet skall rätten fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrar-
na.

§

Står barnet under vårdnad av en
eller två särskilt förordnade förmyn-
dare och vill någon av barnets
föräldrar eller båda få vårdnaden
överflyttad till sig, skall rätten be-
sluta efter vad som är bäst för
barnet. Rätten får dock inte flytta
över vårdnaden till föräldrarna
gemensamt, om någon av dem mot-
sätter sig gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av
vårdnaden enligt första styckt prövas
på talan av båda föräldrarna eller
en av dem eller på talan av social-
nämnden.

§

Barnets vårdnadshavare har ett
ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte
är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära
så långt som möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte sär-
skilda skäl talar mot det, lämna så-
dana upplysningar rörande barnet som
kan främja umgänget.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en
förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna
förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon
annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan
om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

19 §

Om samtal i syfte att nå enighet i
fråga om vårdnad eller umgänge har
inletts mellan parterna genom social-
nämndens eller något annat organs
försorg kan rätten, om någon av
parterna begär det och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta, förklara att
målet skall vila under en viss tid. Om
det finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga denna tid.

18 §

I mål om vårdnad eller umgänge
får rätten uppdra åt socialnämnden
eller något annat organ att i barnets
intresse anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna (samarbets-
samtal).

Om rätten lämnar uppdrag enligt
första stycket, kan den förklara att
målet skall vila under en viss tid.
Detsamma gäller om samarbetssamtal
redan har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten förlänga den
utsatta tiden.

18 §

19 §

Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt

utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden höras eller, om
det är tillräckligt, beredas tillfälle att
yttra sig.

Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges tillfälle att
lämna upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar som kan vara
av betydelse för frågans bedömning är
nämnden skyldig att lämna rätten
sådana upplysningar. Om det behövs
ytterligare utredning får rätten uppdra
åt socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verkställa
sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en viss tid
inom vilken utredningen skall vara
slutförd. Om det behövs, får rätten
förlänga denna tid.

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

20 §4

I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge får rätten, för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som
har vunnit laga kraft, besluta om
vårdnad eller umgänge efter vad
rätten finner skäligt.

I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge får rätten, för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som
har vunnit laga kraft, besluta om
vårdnad eller umgänge. Står barnet
under vårdnad av båda föräldrarna,
får rätten i stället besluta vem barnet
skall bo tillsammans med. Rätten skall
besluta efter vad som är bäst för
barnet.

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av

rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

4Senaste lydelse 1987:790.

2 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Prop. 1990/91:8

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:62g)1
dels att 10, 12 och 48 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service
underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan

därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det.

Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det. För barn som inte har fyllt 15 år
får kontaktperson utses endast om
barnets vårdnadshavare begär eller
samtycker till det. Har barnet fyllt 15
år får kontaktperson utses endast om
barnet självt begär eller samtycker till
det.

12 §

Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsut-
veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ung-
dom,

rLagen omtryckt 1988:871.

12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynn-
sam utveckling och

i nära samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fost-
ran utanför det egna hemmet.

med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynn-
sam utveckling,

i nära samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fost-
ran utanför det egna hemmet, samt

i sin omsorg om barn och ungdom
tillgodose det särskilda behov av stöd
och hjälp som kan föreligga sedan en
tvist om vårdnad eller umgänge har
avgjorts av en domstoL

12 a §

Kommunen skall sörja för att föräl-
drar kan erbjudas samtal under sak-
kunnig ledning i syfte att nå enighet i
frågor rörande vårdnad och umgänge
(samarbetssamtal).

48 §2

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller för-
äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken,

2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt

9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

6 kap. 19 § föräldrabalken beträf-
fande beslut att utse utredare i mål
och ärenden om vårdnad eller um-
gänge,

7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 7 §
att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp.

11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken,

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta

2Senaste lydelse 1990:53.

13

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller
att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen (1964:143) om bidragsför-
skott.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

14

3 Förslag till

Prop. 1990/91:8

Lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella fader-
skapsfrågor

Härigenom föreskrivs att 3, 6, 8 och 12 §§ lagen (1985:367) om
internationella faderskapfrågor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Ett faderskap kan fastställas ge-
nom erkännande av faderskapet
under medverkan av en svensk
socialnämnd, om nämden är skyldig
att utreda faderskapet enligt 2 kap.
1 eller 9 § föräldrabalken.

Ett faderskap kan fastställas ge-
nom bekräftelse av faderskapet under
medverkan av en svensk social-
nämnd, om nämnden är skyldig att
utreda faderskapet enligt 2 kap. 1
eller 9 § föräldrabalken.

I fråga om fastställelse av faderskap enligt första stycket tillämpas

svensk lag.

Har erkännandet lämnats utom-
lands, skall det även om detta inte
följer av andra stycket anses giltigt
till formen, om det uppfyller form-
föreskrifterna i den främmande

Har bekräftelsen lämnats utom-
lands, skall den även om detta inte
följer av andra stycket anses giltigt
till formen, om den uppfyller form-
föreskrifterna i den främmande

statens lag.

statens lag.

Har ett faderskap fastställts ge-
nom erkännande, skali en talan vid
svensk domstol om ogiltigförklaring
av erkännandet prövas enligt den
eller de lagar som bestämmer fast-
ställelsens giltighet här i landet. En
ogiltigförklaring får dock alltid
meddelas med stöd av svensk lag,
om talan grundas på att den som
har lämnat erkännandet inte är far
till barnet.

Har ett faderskap fastställts ge-
nom bekräftelse, skall en talan vid
svensk domstol om ogiltigförklaring
av bekräftelsen prövas enligt den
eller de lagar som bestämmer fast-
ställelsens giltighet här i landet. En
ogiltigförklaring får dock alltid
meddelas med stöd av svensk lag,
om talan grundas på att den som
har lämnat bekräftelsen inte är far
barnet.

En utländsk fastställelse av fader- En utländsk fastställelse av fader-
skap genom erkännande gäller i Sve-   skap genom bekräftelse gäller i Sve

15

Nuvarande lydelse

rige, om den är giltig enligt lagen
i en stat där barnet eller den som
har lämnat erkännandet hade hem-
vist eller i en stat där någon av
dem var medborgare.

Erkännandet skall även om det inte
följer av första stycket anses giltigt
till formen, om det uppfyller form-
föreskrifterna i lagen i den stat där
erkännandet lämnades.

Den utländska fastställelsen gäller
dock inte i Sverige

1. om den strider mot ett här i
landet giltigt avgörande i en rätte-
gång som började innan fastställel-
sen skedde,

2. om den strider mot en tidigare,
här i landet giltig fastställelse av
faderskap i annan form än genom
domstolsavgörande,

3. om det i Sverige pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde,

4. om det utomlands pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde
och som kan antas leda till ett här
i landet giltigt avgörande, eller

5. om erkännandet är uppenbart
oriktigt.

Föreslagen lydelse

rige, om den är giltig enligt lagen
i den stat där barnet eller den som
har lämnat bekräftelsen hade hem-
vist eller i en stat där någon av
dem var medborgare.

Bekräftelsen skall även om det inte
följer av första stycket anses giltig
till formen, om den uppfyller form-
föreskrifterna i lagen i den stat där
bekräftelsen lämnades.

Den utländska fastställelsen gäller
dock inte i Sverige

1. om den strider mot ett här i
landet giltigt avgörande i en rätte-
gång som började innan fastställel-
sen skedde,

2. om den strider mot en tidigare,
här i landet giltig fastställelse av
faderskap i annan form än genom
domstolsavgörande,

3. om det i Sverige pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde,

4. om det utomlands pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde
och som kan antas leda till ett här
i landet giltigt avgörande, eller

5. om bekräftelsen är uppenbart
oriktigt.

Prop. 1990/91:8

12 §

En bestämmelse i en utländsk lag
får inte tillämpas och ett avgörande
av en utländsk domstol eller en ut-
ländsk fastställelse av faderskap
genom erkännande gäller inte i
Sverige, om det skulle vara uppen-
bart oförenligt med grunderna för
den svenska rättsordningen att till-

En bestämmelse i en utländsk lag
får inte tillämpas och ett avgörande
av en utländsk domstol eller en ut-
ländsk fastställelse av faderskap
genom bekräftelse gäller inte i Sveri-
ge, om det skulle vara uppenbart
oförenligt med grunderna för den
svenska rättsordningen att tillämpa

16

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

lämpa bestämmelsen eller att er- bestämmelsen eller att erkänna
känna avgörandet eller fastställel- avgörandet eller fastställelsen.

sen.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

17

2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

4 Förslag till

Prop. 1990/91:8

Lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1979:1001) om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse

Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn
men pågår redan en rättegång angående faderskapet i Danmark, Finland,
Island eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på
lagakraftvunnen dom i den utländska rättegången.

Pågår en rättegång om faderskap
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, får en svensk barnavårds-
nämnd inte godkänna ett erkännande
av faderskapet.

Pågår en rättegång om faderskap
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, får en svensk socialnämnd
inte godkänna en bekräftelse av
faderskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

18

5 Förslag till

Prop. 1990/91:8

Lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap                          (

Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (1958:642) om blodundersökning1
m.m. vid utredning av faderskap skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Sedan ett faderskap har fastställts
genom erkännande eller genom dom
som har vunnit laga kraft, kan
rätten förordna om en sådan under-
sökning som avses i 1 §, om det
först efter erkännandet eller domen
har framkommit omständigheter
som ger anledning till antagande att
någon annan man än den som har
fastställts vara far har haft samlag
med modern under tid då barnet
kan vara avlat. Förordnandet kan
avse den som har fastställts vara
far, modern, barnet eller den andre
mannen.

Har faderskapet fastställts genom
erkännande, kan förordnande enligt
första stycket meddelas i mål om att
erkännandet saknar verkan mot den
som har lämnat det. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon
av parterna i målet. Har någon
talan inte väckts om att erkännandet
saknar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
såsom ett ärende enligt lagen (1946:
807) om handläggning av domstols-
ärenden. Ett sådant förordnande
kan begäras av den som kan vara
part i ett mål om att erkännandet
saknar verkan.

Sedan ett faderskap har fastställts
genom bekräftelse eller genom dom
som har vunnit laga kraft, kan
rätten förordna om en sådan under-
sökning som avses i 1 §, om det
först efter bekräftelsen eller domen
har framkommit omständigheter
som ger anledning till antagande att
någon annan man än den som har
fastställts vara far har haft samlag
med modern under tid då barnet
kan vara avlat. Förordnandet kan
avse den som har fastställts vara
far, modern, barnet eller den andre
mannen.

Har faderskapet fastställts genom
bekräftelse kan förordnande enligt
första stycket meddelas i mål om att
bekräftelsen saknar verkan mot den
som har lämnat det. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon
av parterna i målet. Har någon
talan inte väckts om att bekräftelsen
saknar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
såsom ett ärende enligt lagen (1946:
807) om handläggning av domstols-
ärenden. Ett sådant förordnande
kan begäras av den som kan vara
part i ett mål om att bekräftelsen
saknar verkan.

rLagen omtryckt 1982:1060.

19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

Har faderskapet fastställts genom dom som har vunnit laga kraft, prövas
frågan om förordnande enligt första stycket såsom ett ärende enligt lagen
om handläggning av domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan begäras
av någon av parterna i det tidigare målet.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som
förordnandet skulle avse beredas tillfälle att yttra sig.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

20

6 Förslag till

Prop. 1990/91:8

Lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall
för utgivna underhållsbidrag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall
för utgivna underhållsbidrag1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Har en man enligt 1 kap. 1 § för-
äldrabalken ansetts som far till ett
barn eller har en mans faderskap till
ett barn fastställts genom erkän-
nande eller dom, men frias mannen
från faderskapet, har han rätt till
ersättning av allmänna medel för
underhållsbidrag som han enligt 7
kap. 2 § föräldrabalken utgett till
barnet.

Har en man enligt 1 kap. 1 § för-
äldrabalken ansetts som far till ett
barn eller har en mans faderskap till
ett barn fastställts genom bekräftelse
eller dom, men frias mannen från
faderskapet, har han rätt till ersätt-
ning av allmänna medel för under-
hållsbidrag som han enligt 7 kap. 2
§ föräldrabalken utgett till barnet.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

1Lagen omtryckt 1979:338.

21

Justitiedepartementet

Prop. 1990/91:8

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 september 1990

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G.Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om vårdnad och umgänge

1 Inledning

Regler om vilka som är vårdnadshavare och om det ansvar som dessa
har gentemot barnet finns i 6 kap. föräldrabalken. Dessa regler har fått
sin nuvarande utformning genom lagändringar år 1976 och år 1983.

I en inom justitiedepartementet upprättad departementspromemoria, Ds
1989:52, Vårdnad och umgänge, föreslås vissa ändringar i den gällande
lagstiftningen om vårdnad och umgänge. Promemorian har remissbehand-
lats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
promemorian som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i promemori-
an som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en
remissammanställning som bilaga 3.

Under lagstiftningsärendets gång har överläggningar hållits med företrä-
dare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 23 maj 1990 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i föräldrabalken m.m. Förslagen hade
upprättats inom justitiedepartementet.

Lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 4.

Lagrådet, vars yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5, har i allt
väsentligt godtagit förslagen. Endast i två avseenden har lagrådet framfört
synpunkter. Det ena gäller förslaget att byta ut termen "faderskapser-
kännande". Till detta återkommer jag under avsnitt 2.7. Det andra rör
formuleringen av bestämmelserna i 6 kap. 5,6 och 10 §§ föräldrabalken.
De förslag till ändringar som lagrådet därvid har fört fram har jag
godtagit. Härutöver har jag gjort några redaktionella jämkningar i de

remitterade förslagen.

Jag har i ärendet samrått med statsrådet Lindqvist.

Prop. 1990/91:8

2 Allmän motivering

2.1 Nuvarande ordning

2.1.1 Vårdnad

Att ha vårdnad om ett barn innebär att ha det juridiska ansvaret för
barnets person. Normalt svarar det juridiska ansvaret också mot den
faktiska vården om barnet. Om föräldrarna har gemensam vårdnad om
barnet men bor isär, kommer dock i allmänhet den dagliga vården om
barnet att ligga på huvudsakligen den ena föräldern. Den faktiska vården
om barnet kan också ha lämnats över till någon annan.

Vårdnaden avser till en början barnets behov av omsorg i fysiskt och
psykiskt avseende. I den fysiska omsorgen ligger att barnet får bostad
och uppehälle. I den fysiska omsorgen ligger också att barnet får möjlighet
att utbilda sig efter sina önskemål, behov och förutsättningar. Med psykisk
omsorg avses bl.a. att barnet får omtanke, trygghet och förståelse samt
att gränser sätts för barnets beteende. Den psykiska omsorgen innefattar
även att barnet får fostran.

I vårdnaden ingår vidare att ha uppsikt över barnet till dess att det har
nått en sådan ålder och utvecklingsgrad att sådan uppsikt inte längre
behövs. I första hand är det här fråga om en skyldighet att se till att
barnet inte skadar sig självt.

Vårdnaden innebär även en principiell rätt att bestämma över barnets
angelägenheter, att ha barnet hos sig eller att bestämma var barnet skall
bo samt att inom vissa gränser besluta i frågor som rör barnet.

Vårdnaden består till dess barnet har fyllt 18 år. De flesta av de
befogenheter och skyldigheter som tillkommer vårdnadshavaren är dock
till sin natur sådana att de upphör att gälla innan barnet har fyllt 18 år.
Exempelvis är det naturligt att barnet med stigande ålder får ett större
eget inflytande över sina angelägenheter.

Regler om vilka som är vårdnadshavare finns i 6 kap. föräldrabalken.
Enligt den lydelse som kapitlet fick år 1976 (se prop. 1975/76:170, LU 33,
rskr 397, SFS 1976:612) överlämnades i stort sett till föräldrarna att själva
bestämma om vårdnaden skall tillkomma en av dem eller båda. Bakom
reglerna låg en strävan att inte göra någon skillnad mellan barn vars
föräldrar är gifta med varandra och andra barn.

Den gamla regeln att gifta föräldrar har gemensam vårdnad om sina
barn behölls som huvudregel. Den gemensamma vårdnaden behövde enligt
de nya reglerna inte nödvändigtvis upplösas vid äktenskapsskillnad. Var
föräldrarna ense om fortsatt gemensam vårdnad, skulle domstolen
förordna i överensstämmelse därmed, om det inte var uppenbart stridande
mot barnets bästa.

23

Även föräldrar som inte var gifta med varandra kunde av domstol
tillerkännas gemensam vårdnad om barnet under förutsättning att de var
ense om det och gemensam vårdnad inte var uppenbart stridande mot
barnets bästa. Det spelade därvid ingen roll om föräldrarna bodde
tillsammans eller inte.

Genom ny lagstiftning år 1983 (prop. 1981/82:168, LU 1982/83:17, rskr
1982/83:131, SFS 1983:47) skedde en ytterligare utvidgning av institutet
gemensam vårdnad. Bl.a. infördes regeln att barn även efter äktenskaps-
skillnad står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, om inte vårdnaden
upplöses. Det infördes också en möjlighet för ogifta föräldrar att få
gemensam vårdnad genom en anmälan till pastorsämbetet.

Det huvudsakliga syftet med 1983 års lagstiftning var att stärka barnets
rättsliga ställning genom att barnets behov och den hänsyn som bör tas
till barnet markeras i högre grad än tidigare. I korthet innebär de
nuvarande reglerna följande.

a. Barn vars föräldrar är gifta med varandra

Vårdnaden tillkommer i regel båda föräldrarna (3 §). Gör sig den ena
föräldern skyldig till missbruk eller försummelse eller brister föräldern i
övrigt i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för
barnet, skall domstolen anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam
eller, om denne också brister i omsorgen om barnet, åt en särskilt
förordnad förmyndare (7 §). Om barnet står under vårdnad av båda
föräldrarna och en av föräldrarna dör, tillkommer vårdnaden den andre.
Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denne dör,
skall den andre i regel förordnas till vårdnadshavare (9 §).

b. Barn vars föräldrar har varit gifta med varandra.

Döms det till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna, står barnet även
därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma
vårdnaden upplöses (3 §). Den gemensamma vårdnaden kan upplösas, om
endera av föräldrarna begär detta (5 §). I så fall skall domstolen förordna
om vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Vårdnaden kan också
upplösas i missbrukssituationer (7 §) samt i fosterbarnsförhållanden (8 §).
Om en av föräldrarna dör, gäller samma regler som för barn vars föräldrar
är gifta med varandra (9 §).

c. Barn vars föräldrar inte är eller har varit gifta med varandra

Utgångspunkten är att vårdnaden tillkommer modern (3 §). Om modern
brister i omsorgen om barnet eller om hon dör, skall domstolen flytta över
vårdnaden på fadern eller på en särskilt förordnad förmyndare (7 och 9
§§). Om i annat fall fadern, eller båda föräldrarna, begär att vårdnaden
skall anförtros åt honom, skall domstolen besluta efter vad som är bäst

Prop. 1990/91:8

24

för barnet (6 §). Om föräldrarna är ense om gemensam vårdnad, kan de Prop. 1990/91: 8
i regel uppnå detta genom en enkel anmälan till pastorsämbetet (4 §).

2.1.2 Umgänge

I de fall föräldrarna inte har gemensam vårdnad om barnet aktualiseras
frågan om umgänge mellan barnet och den förälder som inte är
vårdnadshavare (eller med någon annan som står barnet särskilt nära).
Medan umgängesreglerna tidigare gick ut på att en förälder som var skild
från vårdnaden hade rätt till umgänge med barnet, om inte särskilda skäl
talade emot detta, bygger de gällande reglerna (15 §) på barnets behov
av umgänge med den förälder som inte är vårdnadshavare. De innebär att
vårdnadshavaren ansvarar för att barnets behov av umgänge med den
andre föräldern blir tillgodosett. Om vårdnadshavaren motsätter sig det
umgänge som begärs av en förälder eller någon annan, behövs det ett
beslut av domstolen. Domstolen skall då, i likhet med vad som gäller i
fråga om vårdnaden, besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för
barnet.

I

2.2 Allmänna utgångspunkter

2.2.1 Inriktningen av en reform

Det råder i dag stor enighet inom beteendevetenskapen om att det för
ett barns utveckling är viktigt att barnet har nära och goda relationer till
båda föräldrarna även om dessa är i konflikt med varandra. Under de
olika faserna i barnets utveckling kan föräldrarna stå barnet olika nära och
fylla olika behov. Särskilt när barnet kommer upp i skolåldern har det ofta
ett påtagligt behov av goda kontakter med föräldern av samma kön. En
bristfällig kontakt med en av föräldrarna kan försämra barnets utveckling
i olika avseenden.

Det kan gälla barnets inre utveckling. Undersökningar som har gjorts
beträffande barn som har ingen eller ringa kontakt med den ena föräldern
tyder på att risken är stor att barnets bild av den föräldern blir bristfällig
eller negativ. Detta försvårar identifikationen med föräldern och riskerar
att underminera barnets självkänsla.

En bristfällig kontakt med den ena föräldern kan också ha betydelse för
den sociala anpassningen. Som redovisas i promemorian ger undersökning-
ar av skolpojkar med sociala problem vid handen att endast en liten andel
av de pojkar som upplevt en separation mellan föräldrarna hade ett
fungerande umgänge med den frånvarande föräldern, vanligtvis fadern.

Av avgörande betydelse för att barn får växa upp under trygga och goda
förhållanden är givetvis att föräldrar och andra fostrare handlar i en anda
av omtanke om barnen. De reformer av föräldrabalken som genomfördes
under 1970-talet och början av 1980-talet har satt barnets intresse i
förgrunden och syftat till att stärka barnets rättsliga ställning genom att

25

barnets behov och den hänsyn som bör tas till barnet har markerats i Prop. 1990/91: 8
högre grad än tidigare.

Det torde inte råda någon tvekan om att de nämnda reformerna har
verkat i önskad riktning. Att båda föräldrarna skall vara delaktiga i barnets
uppfostran och utveckling till en självständig individ framstår för allt fler
föräldrar som en självklarhet, oavsett hur relationerna mellan föräldrarna
i övrigt utvecklas. Från domstolshåll framhålls också ofta att allt fler vård-
nadsmål slutar i någon form av överenskommelse mellan föräldrarna. De
mål som förblir i egentlig mening tvistiga blir allt färre. Dessa torde å
andra sidan tendera att bli allt mer komplicerade.

I departementspromemorian läggs fram ett antal förslag som ytterligare
betonar att föräldrarna har ett gemensamt ansvar för sitt barn och att
detta ansvar ligger kvar även efter en separation. Remissinstanserna har
allmänt slutit upp kring denna inriktning, vilken ligger i linje med den av
Förenta nationonernas generalförsamling den 20 november 1989 antagna
konventionen om barnets rättigheter (se bl.a. art. 3 och 18 i konventionen:
konventionstexten finns intagen i prop. 1989/90:107). För egen del vill jag
också kraftigt stryka under betydelsen av föräldrarnas gemensamma ansvar
och vikten av att barnets intresse sätts i centrum.

En väsentlig utgångspunkt för en reformering av lagstiftningen om
vårdnad och umgänge bör vara att regelsystemet skall ha ett sådant
innehåll att det så långt som möjligt främjar ett gemensamt föräldraansvar.
En grundläggande tanke bakom förslagen i departementspromemorian är
att främja en utveckling mot att föräldrarna i så stor utsträckning som
möjligt själva skall kunna komma överens om hur vårdnads- och
umgängesfrågorna skall ordnas. Det ligger i sakens natur att barnets
möjligheter att ha en nära och god kontakt med båda föräldrarna
underlättas, om dessa kan samarbeta i frågor som rör barnet. Det torde
också vara givet att förutsättningarna för ett sådant samarbete är större,
om föräldrarna själva kan enas om vårdnad och umgänge än om
avgörandet måste överlämnas till en domstol. Jag ser det därför som
angeläget att regelsystemet utformas så att det banar väg för samför-
ståndslösningar i så stor utsträckning som möjligt. I likhet med remiss-
instanserna kan jag därför ansluta mig till den grundtanke som ligger
bakom förslagen i departementspromemorian.

En annan utgångspunkt för en reform bör enligt min mening vara att
regelsystemet skall ge utrymme för och anledning till att beakta olika
individuella förhållanden. Bedömningen av vad som i ett enskilt fall är bäst
för ett barn kan inte göras schablonmässigt utan måste bli beroende av
omständigheterna i just det fallet. Regelsystemet måste då också ge de
rättstillämpande myndigheterna tillräckligt spelrum för att beakta olika
individuella förhållanden och därigenom uppnå en lösning som svarar mot
behovet i det enskilda fallet.

Även förfarandet i vårdnadsprocessen kan behöva förenklas och
renodlas. Det är viktigt att de processuella reglerna inte leder till att
eventuella motsättningar mellan föräldrarna förstärks. Det är också viktigt

26

att vårdnadsprocesser kan bedrivas snabbt och effektivt. Liksom huvud- Prop. 1990/91: 8
delen av remissinstanserna anser jag att de i departementspromemorian
framlagda förslagen kan få en positiv effekt i dessa avseenden.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att de i departements-
promemorian framlagda förslagen i allt väsentligt bör kunna ligga till
grund för en reform av reglerna om vårdnad och umgänge.

2.2.2 Dispositionen av den följande framställningen

I det följande kommer jag att närmare behandla frågor om

samarbetssamtal i avsnitt 2.3,
gemensam vårdnad i avsnitt 2.4,
umgängesfrågor i avsnitt 2.5,
förfarandet i avsnitt 2.6,
faderskapserkännanden i avsnitt 2.7,
stöd enligt socialtjänstlagen i avsnitt 2.8,
kontaktperson i avsnitt 2.9,
ikraftträdande i avsnitt 2.10 och
kostnader och resursbehov i avsnitt 2.11.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i special-
motiveringen (avsnitt 4).

2.3 Samarbetssamtal

2.3.1 Samarbetssamtal i alla kommuner

Mitt förslag: Kommunerna skall vara skyldiga att bereda föräldrar
möjlighet till samarbetssamtal.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
42-44).

Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan
erinran av samtliga remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: Under senare år har många kommuner inlett en
verksamhet för att vid skilsmässokonflikter och i liknande situationer
hjälpa föräldrarna att bearbeta sin konflikt och i samförstånd söka
lösningar för framtiden. Man brukar tala om samarbetssamtal. Därmed
menas samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker resonera
sig fram till en gemensam syn på vårdnads- och umgängesfrågorna. Målet
för samtalen är att få föräldrarna att nå samförståndslösningar. Men även
om detta syfte inte kan uppnås, kan föräldrarna genom samtalen få större
förståelse för varandras synpunkter och lära sig att hantera sina konflikter
på ett sätt som så litet som möjligt går ut över barnen.

Samarbetssamtalen är i första hand att uppfatta som ett instrument för

27

föräldrarna att gemensamt och i samråd själva besluta om vårdnad om Prop. 1990/91: 8
och umgänge med barnet. Det behov som barnet kan ha av att tala med
någon utomstående om sin situation får därför primärt tillgodoses på
annat sätt än genom samarbetssamtal. Men barnet måste naturligtvis i
något stadium komma med i samtalen om hur vårdnaden och umgänget
skall anordnas i framtiden. Som regel sker detta när föräldrarna har
börjat samarbeta och kan föra konkreta diskussioner i tvistefrågan.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort en undersökning i syfte
att utvärdera verksamheten med samarbetssamtal. Undersökningsresulta-
ten har redovisats i ett antal rapporter. Av undersökningarna framgår
bl.a. följande.

I en enkät till landets kommuner som socialstyrelsens byrå för barn- och
familjefrågor genomförde under våren 1987 redovisade 217 av landets 284
kommuner att samarbetssamtal förekom. I allmänhet fördes samtalen i
primärkommunal regi men delvis också inom den landstingskommunala
familjerådgivningen. Dé kommuner där samarbetssamtal inte förekommer
torde i regel vara små (se Samarbetssamtal vid vårdnads- och umgänges-
tvister, Socialstyrelsen redovisar 1988:17).

Socialstyrelsens nyssnämnda rapport innehåller också en redovisning av
resultatet av samarbetssamtalen. I de fall då samarbetssamtal påbörjades
innan ett domstolsförfarande inletts kunde i närmare 80 % av ärendena
föräldrarna enas och en rättslig tvist undvikas. I de fall då samarbetssam-
talen genomfördes efter det att en vårdnads- eller umgängesprocess
initierats kunde ca 56 % av föräldrarna enas.

Betydelsen och värdet av samarbetssamtal torde i dag inte ifrågasättas
av någon. Goda skäl talar för att samarbetssamtalen lyfts fram ytterligare
såsom en modell för lösande av vårdnads- och umgängestvister.

En utbyggd satsning på samarbetssamtal ställer krav på medverkan från
kommunerna. I samband med den senaste större ändringen av föräldra-
balken diskuterades, mot bakgrund av den försöksverksamhet som då
hade inletts, om kommunerna borde åläggas en skyldighet att hålla en
verksamhet med samarbetssamtal (se prop. 1981/82:168 s. 48). Det ansågs
vid den tiden att så inte borde ske med hänvisning bl.a. till att det skulle
innebära en icke önskvärd styrning av kommunernas resursanvändning.

I promemorian diskuteras ingående huruvida förhållandena numera ger
anledning till en annan bedömning. Slutsatsen blir att starka skäl ur såväl
den enskildes som det allmännas synvinkel talar för att alla föräldrar bör
ges möjlighet till samarbetssamtal. Detta förutsätter att verksamheten
med samarbetssamtal finns i alla kommuner. Det föreslås därför att en
skyldighet införs för kommunerna att bereda möjlighet till samarbets-
samtal. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser. Jag delar också uppfattningen att kommunerna bör sörja
för att föräldrar som vill ha samarbetssamtal kan erbjudas detta. Social-
tjänstlagen (1980:620) bör kompletteras med en bestämmelse härom.

Det bör överlämnas till varje kommun att, inom ramen för befintliga
resurser, avgöra hur skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal skall

28

fullgöras. Det kan ske inom den egna verksamheten eller genom att två Prop. 1990/91: 8
eller flera kommuner samarbetar i frågan eller genom att kommunen på
annat sätt förmedlar kontakt med samtalsledare.

Socialstyrelsen får en viktig uppgift när det gäller metodutveckling,
utbildning av personal m.m. Styrelsen torde kunna vara en bas för
spridning av nya ideér mellan kommunerna och också bistå kommuner
eller grupper av kommuner.

2.3.2 Domstols möjlighet att initiera samarbetssamtal

Mitt förslag: I mål om vårdnad och umgänge får en domstol uppdra
åt socialnämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal
mellan föräldrarna.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
44-47).

Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anser dock att
domstol inte bör kunna förordna om samarbetssamtal utan föräldrarnas
samtycke.

Skälen för mitt förslag: För närvarande gäller enligt 6 kap. 19 §
föräldrabalken att en domstol kan vilandeförklara ett vårdnads- eller
umgängesmål, om det har inletts samarbetssamtal genom socialnämndens
eller något annat organs försorg. Förutsättningarna är att någon av
föräldrarna begär vilandeförklaring och att domstolen finner att fortsatta
samtal kan antas vara till nytta.

Att ett domstolsförfarande har inletts bör naturligtvis inte tas till intäkt
för att möjligheterna till en frivillig uppgörelse har tömts ut. Som jag har
nämnt i föregående avsnitt blir i mer än hälften av de fall där samar-
betssamtal tas upp först efter det att en process har påbörjats föräldrarna
ense i vårdnads- och umgängesfrågorna. Det är också relativt vanligt att
överenskommelser träffas under förberedelsen, då föräldrarna ställs inför
den nya situation som en domstolsförhandling innebär. Över huvud taget
framstår det som önskvärt att alla möjligheter att åstadkomma en
samförståndslösning tas till vara.

I promemorian har föreslagits att domstolen bör ges en rätt att initiera
samarbetssamtal. I princip har inte någon remissinstans motsatt sig att
domstolen ges en sådan möjlighet. Det i föregående avsnitt framlagda
förslaget om skyldighet för kommunerna att erbjuda samarbetssamtal
bäddar också för en initiativrätt från domstolens sida. Jag förordar därför
att en ordning av det slaget genomförs.

Fråga uppkommer då vilka förutsättningar som bör gälla för att
domstolen skall få ta ett sådant initiativ. Sveriges advokatsamfund har
därvid anfört att samarbetssamtal inte bör kunna initieras utan föräldrar-
nas samtycke. För egen del kan jag inte biträda denna uppfattning. Något
tvång för föräldrarna att delta i samtalen kan visserligen inte gärna

29

komma i fråga. Ett tvång skulle kräva sanktioner i form av regler om t.ex.
vitesföreläggande eller hämtning. Under sådana omständigheter kan man
inte räkna med att samtalen skulle göra någon nytta. Det förhållandet att
det inte kan bli aktuellt med tvång för föräldrar att infinna sig till samar-
betssamtal gör det emellertid inte nödvändigt att begränsa en domstols
initiativrätt till fall där båda föräldrarna samtycker till samtalen.

Det torde nämligen få antas att de flesta, föräldrar kommer att ställa
upp i samarbetssamtal, om en domstol beslutar om sådana. Det torde
också få antas att, om föräldrarna väl kommer i kontakt med personer
som är erfarna i relationsbehandling av vuxna och som har särskilda
kunskaper om barn och barns behov, det finns goda utsikter för att
samtalen skall kunna fylla en viktig funktion. Detta gäller även i de fall
där samtalen inte leder till att föräldrarna blir ense i den fråga som
tvisten gäller. Som jag redan har berört kan nämligen mycket vara vunnet
redan genom att föräldrarna genom samtalen blir uppmärksamma på
farorna att tvisten skall äventyra barnets välbefinnande.

En domstols möjlighet att ta initiativ till samarbetssamtal bör därför inte
förutsätta samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten bör i stället
vara att ett förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det
kan antas tjäna något syfte.

Vad jag nu har sagt innebär naturligtvis inte att domstolen alltid skall
förordna om samarbetssamtal. Om det står mer eller mindre klart att en
av föräldrarna, eller båda, inte kommer att infinna sig till samtalen, torde
det inte vara någon mening med ett sådant förordnande. Detta torde
också vara fallet när möjligheterna att uppnå en samförståndslösning får
anses uttömda, t.ex. därför att tidigare genomförda samarbetssamtal
misslyckats och nya bedömts vara utsiktslösa. Ett annat fall är att
vårdnaden om barnet bör anförtros åt en särskilt förordnad förmyndare.
Då finns det i regel inte skäl för domstolen att föranstalta om samarbets-
samtal. Ytterst måste det bli beroende av omständigheterna i det enskilda
fallet huruvida domstolen skall ta initiativ till samarbetssamtal.

Med en regel av nu avsett slag, syftande till att bana vägen för en
lösning i samförstånd av frågor om vårdnad och umgänge, inställer sig
naturligen spörsmålet om en förälders ovilja att delta i samtalen kan tala
emot den förälderns lämplighet som vårdnadshavare. Flera remissinstanser
har uttalat sig om detta och därvid genomgående anfört att det inte går
att ha någon generell uppfattning.

För egen del har jag ingen annan ståndpunkt. Varje fall måste bedömas
för sig. Det kan uppenbarligen finnas godtagbara skäl till att en förälder
inte vill delta i samarbetssamtal. Det kan bero på exempelvis erfarenheter
från tidigare familjerådgivning eller misshandel eller annat oacceptabelt
beteende från den andra makens sida. Men det kan också vara ett tecken
på att den föräldern sätter det egna intresset före barnets. I så fall kan
det naturligtvis vara en faktor som, jämte andra, kan tala emot den
förälderns lämplighet som vårdnadshavare. Det är bl.a. mot denna
bakgrund mycket viktigt att de som leder samtalen är lyhörda för såväl

Prop. 1990/91:8

30

kvinnans som mannens individuella erfarenheter och synpunkter. Vid Prop. 1990/91:8
behov kan det vara lämpligt att även samtala enskilt med respektive
förälder.

Lät mig i detta sammanhang till sist ta upp en fråga av närmast
lagteknisk art som dock får en viss betydelse därutöver. För närvarande
är de regler i föräldrabalken som tar sikté på samarbetssamtal placerade
efter reglerna om vårdnadsutredning (6 kap. 19 resp. 18 §§). I de fall en
domstol på sätt här föreslås tar initiativ till samarbetssamtal bör detta ske
innan domstolen beslutar om vårdnadsutredning. De nämnda reglerna bör
därför placeras i omvänd ordning. Detta skulle också bidra till en
markering av samarbetssamtalens naturliga plats såsom en insats i
socialtjänstens regi vid sidan av utredning.

2.4 Gemensam vårdnad

2.4.1 Gemensam vårdnad trots att en eller båda föräldrarna helst vill ha
ensam vårdnad

Mitt förslag: Domstolen skall kunna bestämma att vårdnaden skall
vara gemensam även i sådana fall då en förälder eller båda har yrkat
att den gemensamma vårdnaden skall upplösas och vårdnaden
anförtros en förälder. En förutsättning är dock att den förälder som
har yrkat att ensam få vårdnaden inte motsätter sig fortsatt gemen-
sam vårdnad, om hans eller hennes yrkande om att ensam få vårdna-
den inte bifalls av domstolen.

Domstolen skall vidare kunna bestämma att vårdnaden skall vara
gemensam i sådana fall då en förälder har yrkat det och den andre
föräldern inte motsätter sig gemensam vårdnad.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med mitt (se prome-
morian s. 50-52).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller
lämnar utan erinran promemorians förslag om en vidgad möjlighet till
gemensam vårdnad. Från något håll anförs att gemensam vårdnad bör
göras i princip obligatorisk medan ett par instanser anser att gemensam
vårdnad inte bör komma i fråga i vidare mån än som följer av nuvarande
regler.

Skälen för mitt forslag: Ett viktigt inslag i den utveckling som har skett
mot att mera betona barnets intresse har varit institutet gemensam
vårdnad. Syftet med reglerna om gemensam vårdnad är framför allt att
främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Ett
gemensamt rättsligt ansvar kan många gånger bidra till detta. Inte minst
för lite äldre barn kan det också framstå som en trygghetsfaktor att inte
behöva uppleva den ena föräldern som en mer eller mindre utomstående
person.                                                                               3

Vid mänga separationer vållar vårdnadsfrågan allvarliga motsättningar Prop. 1990/91:8
mellan föräldrarna. För många, kanske de flesta, föräldrar är det svårt att
acceptera att förlora vårdnaden om ett barn. Däremot torde förhållan-
dena ibland vara sådana att den ena föräldern tämligen lätt kan acceptera
att den andra får ta hand om den dagliga vården om barnet, om han eller
hon bara får stå kvar som rättslig vårdnadhavare jämte den andra
föräldern.

Gemensamt för de flesta särboende föräldrar som har valt gemensam
vårdnad är intresset och ambitionen att upprätthålla en nära och god
kontakt med barnet trots särboendet samt en önskan att ta ansvar för
barnet. Det torde också vara klarlagt att kontakterna mellan barn och
föräldrar som inte sammanbor är markant tätare när föräldrarna har
gemensam vårdnad än när de inte har det.

Erfarenheten torde även visa att en klar majoritet av de särboende
föräldrar som har gemensam vårdnad är nöjda med denna vårdnadsform.
De vill också i allmänhet rekommendera gemensam vårdnad även för
andra föräldrar. Bland de positiva upplevelser som brukar framhållas från
särboende föräldrar som har gemensam vårdnad, inte minst från
pappornas sida, är känslan av att få vara med och ta ansvar för och del
i det som händer barnet samt en tätare och mer otvungen kontakt med
barnet. Den förälder som har barnet boende hos sig brukar ofta ange
som positivt att slippa att ensam behöva ta ansvaret för barnet och att ha
någon att tala med om barnets uppfostran.

Även kritiska röster har dock höjts. Det finns föräldrar som upplever de
praktiska arrangemangen som en gemensam vårdnad kan föra med sig
som svåra och krävande. Det finns också de som hävdar att det finns en
risk för att särboende föräldrar väljer att ha gemensam vårdnad i syfte att
åstadkomma rättvisa mellan föräldrarna. Det har även sagts att en negativ
effekt kan inträda när föräldrar som inte har löst sina inbördes konflikter
ger sig in i en vårdnadsform som kräver samförståndslösningar.

På det hela taget torde det dock råda en betydande enighet om att
gemensam vårdnad i det helt övervägande antalet fall är att föredra
framför ensam vårdnad. I likhet med det stora flertalet remissinstanser
anser jag därför att det finns anledning att gå vidare på den inslagna
vägen och öka möjligheterna att få till stånd gemensam vårdnad.

Någon remissinstans har menat att gemensam vårdnad borde bli i
princip obligatorisk. Denna ståndpunkt är jag för egen del inte beredd att
biträda. Även bortsett från de fall då en förälder är uppenbart olämplig
som vårdnadshavare kan det finnas situationer där en gemensam vårdnad
inte kan anses förenlig med barnets bästa. Så kan vara fallet om
konflikterna mellan föräldrarna är så svåra och djupa att dessa över
huvud taget inte förmår att samarbeta ens i frågor som rör barnet,
exempelvis vid fall av hustrumisshandel.

Om föräldrarna under sådana omständigheter skulle påtvingas gemen-
sam vårdnad, skulle det bli nödvändigt att modifiera den utgångspunkt
som institutet gemensam vårdnad bygger på i dag, nämligen att föräldrar-

32

na i princip kan enas i alla frågor som rör barnet. Det skulle bli Prop. 1990/91:8
nödvändigt att införa en möjlighet till tvistlösning i frågor som inryms i
vårdnaden. Det kan till en början röra grundläggande frågor som var
barnet skall bo och hur kontakten med den förälder som barnet inte bor
hos skall ordnas. Men det kan också röra andra frågor såsom förändring
av skolgång och liknande.

En sådan ordning är naturligtvis inte otänkbar. I viss mening finns den
exempelvis i Finland. Där kan en domstol förordna om gemensam
vårdnad mot båda föräldrarnas vilja och också besluta i frågor som nyss
nämnts, låt vara att det mera sällan torde förekomma i praktiken.
Utgångspunkten för såväl promemorian som en överväldigande majoritet
av remissinstanserna är emellertid att lagreglerna skall anvisa föräldrarna
vägar som i möjligaste utsträckning kan bana vägen för samförståndslös-
ningar, inte tvinga föräldrarna in i en vårdnadsform som de själva inte är
beredda att medverka i eller kapabla att klara av.

För egen del anser jag inte heller att tiden är mogen att överväga
gemensam vårdnad i fall då en av föräldrarna inte kan tänka sig detta.
Däremot kan det finnas anledning att överväga andra utvägar.

Som regelsystemet i dag är uppbyggt kommer den gemensamma
vårdnaden alltid att upplösas om en förälder begär ensam vårdnad. Detta
betyder i realiteten att en förälder som begär ensam vårdnad måste räkna
med möjligheten att i stället den andra föräldern får ensam vårdnad. Det
är emellertid inte alls självklart att en upplösning av den gemensamma
vårdnaden är bäst för barnet bara därför att en förälder begär att få
ensam vårdnad. En förälder som inte får bifall till sitt yrkande om ensam
vårdnad kan säkert i många fall vara beredd att acceptera att vårdnaden
fortsätter att vara gemensam. Nuvarande regler ger emellertid inte den
möjligheten utan framtvingar en upplösning av den gemensamma
vårdnaden i dessa fall.

Man kan också tänka sig fall då det skulle vara bäst för barnet om den
ena föräldern fick ensam vårdnad men den föräldern inte vågar framställa
det yrkandet av rädsla för att domstolen skall tillerkänna den andre
föräldern vårdnaden.

Det kan vidare finnas situationer då det vore bäst för barnet om
gemensam vårdnad kunde komma till stånd även om en förälder inte vill
medverka till en gemensam ansökan, förutsatt att den föräldern åtmin-
stone kan tänka sig gemensam vårdnad. Detta är inte möjligt i dag.

I promemorian föreslås vissa modifieringar av regelsystemet i syfte att
öka möjligheterna till gemensam vårdnad. Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna skall gemensam vårdnad kunna komma i fråga även om
en förälder vill ha ensam vårdnad, ifall föräldern alternativt kan tänka sig
att den gemensamma vårdnaden får bestå. Står barnet under vårdnad av
endast en av föräldrarna skall domstolen kunna förordna om gemensam
vårdnad, ifall en förälder begär det och den andra föräldern inte sätter sig
mot gemensam vårdnad.

Nästan samtliga remissinstanser har anslutit sig till de tankegångar som                   33

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

promemorian ger uttryck för, låt vara att de haft en del synpunkter på Prop. 1990/91:8
den närmare utformningen av förslaget. Ett par instanser har dock ställt
sig negativa och menat att föräldrarna med den föreslagna ordningen kan
känna sig tvingade att godta gemensam vårdnad. Jag har för min del svårt
att förstå detta synsätt. Som jag har uttalat i det föregående bör
gemensam vårdnad inte komma i fråga, om någon av föräldrarna inte kan
tänka sig detta. Vad förslaget handlar om är i stället att öppna dörren för
gemensam vårdnad i de fall då båda föräldrarna ser gemensam vårdnad
som ett tänkbart alternativ, låt vara att en eller båda helst vill ha ensam
vårdnad. Ur föräldrarnas synvinkel innebär alltså den föreslagna regeln en
utökad möjlighet att uppnå en ordning som är godtagbar för dem båda.
Den markerar också den betydelse som från allmän synpunkt bör tillmätas
ett gemensamt föräldraansvar. Förslaget ligger helt i linje med vad jag
inledningsvis uttalade om behovet av flexibilitet i regelsystemet. Jag
förordar därför att det skall bli möjligt med gemensam vårdnad också i
de fall som jag nu har berört. Reglerna bör dock utformas på ett något
annat sätt än som har föreslagits i promemorian. Till detta återkommer
jag i specialmotiveringen (avsnitt 4).

På motsvarande sätt som i fråga om ovilja att delta i samarbetssamtal
uppkommer fråga om vilken betydelse som bör tilläggas det förhållandet
att en förälder motsätter sig gemensam vårdnad. Med utgångspunkt i att
gemensam vårdnad typiskt sett kan gagna ett barns intresse ligger det
typiskt sett också ofta närmast till hands för en förälder som vill sätta
barnets bästa i centrum att sträva efter gemensam vårdnad. En förälders
motstånd mot gemensam vårdnad kan därför vara ett tecken på att
intresset och ambitionen hos den föräldern att söka upprätthålla en nära
och god kontakt mellan barnet och den andra föräldern är mindre. Men
motståndet kan naturligtvis också bottna i andra orsaker. Det kan bero
på en strävan hos föräldern att skydda barnet mot att fara illa. Det kan
ha sin grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller ständiga
trakasserier från en makes sida, förhållanden som kan göra det svårt eller
omöjligt med en vårdnadsform som förutsätter enighet i frågor som rör
barnet. I det enskilda fallet måste bedömningen därför vara mycket lyhörd
och noggrant inriktas på de omständigheter och behov som föreligger i
just det fallet.

2.4.2 Gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta med varandra

Mitt förslag: Ogifta föräldrar skall kunna få gemensam vårdnad om
sitt barn, utöver på de sätt som nu finns, genom en anmälan till
socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs.

Promemorians forslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
52-55).

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget i promemorian eller lämnar det utan erinran. Ett par instanser

34

motsätter sig förslaget, bl.a. unde(r hänvisning till att det finns en risk för Prop. 1990/91: 8
att den presumtive fadern ställer gemensam vårdnad som villkor för
bekräftelse av faderskapet.

Skälen för mitt förslag: I flera sammanhang har frågan rests om inte
tiden nu är mogen för att göra den gemensamma vårdnaden till huvud-
princip även när det gäller ogifta föräldrar. För närvarande är ju utgångs-
punkten att modern är ensam vårdnadshavare.

Målsättningen bör vara att institutet gemensam vårdnad kommer till
användning i så många fall som möjligt. När det gäller ogifta samboende
föräldrar kan man anta att gemensam vårdnad passar lika bra som för
gifta samboende föräldrar. Även för ogifta föräldrar som inte bor
tillsammans skulle en regel om gemensam vårdnad som huvudprincip
kunna ha ett värde i strävandena att inskärpa tanken på det grundläggan-
de gemensamma anvaret som föräldrar har för sina barn. Man kan
emellertid inte bortse från att förhållandena när det gäller ogifta icke
samboende föräldrar är mycket olika. I många fall står dessa föräldrar
inte i en sådan relation till varandra att de har möjlighet att samarbeta
på det sätt som är nödvändigt för att gemensam vårdnad skall kunna
fungera. Enligt min mening är tiden ännu inte mogen att överväga en
lagregel om gemensam vårdnad som generell huvudprincip för ogifta
föräldrar.

När det gäller ogifta samboende föräldrar torde visserligen, som nämnts,
gemensam vårdnad oftast vara den naturliga lösningen och i dessa fall
skulle en regel om gemensam vårdnad som huvudprincip inte väcka några
principiella invändningar. Däremot stöter en sådan regel på praktiska
problem.

Detta hänger samman med att det inte, såsom vid äktenskap, finns
någon helt entydig och för alla fall synlig markering av att ett sambo-
förhållande föreligger. Kyrkobokföringsadressen är t.ex. inte tillräcklig i
detta avseende. Det finns sålunda föräldrar som lever tillsammans i vad
som otvivelaktigt är att beteckna som ett samboförhållande fastän de - av
en eller annan anledning - är kyrkobokförda på skilda adresser. Omvänt
finns det föräldrar som är kyrkobokförda på samma adress men som ändå
inte är sambor. Det kan i detta sammanhang också finnas skäl att
framhålla att kyrkobokföringsreglerna ibland medger att en person blir
kyrkobokförd på annan plats än där han eller hon rent faktiskt bor.

Vid tillämpning av exempelvis lagen (1987:232) om sambors gemensam-
ma hem får frågan om ett samboförhållande föreligger eller har förelegat
ytterst prövas av domstol. När det gäller frågan om vem som är
vårdnadshavare för ett barn kan det dock inte gärna komma i fråga med
ett regelsystem som innebär att det inte med säkerhet går att vid varje
givet tillfälle ange vem som är vårdnadshavare. Utan ett kriterium härpå
anser jag i likhet med vad som uttalats i promemorian att det inte heller
för ogifta samboende föräldrar är möjligt att införa en regel om
gemensam vårdnad som huvudprincip. Däremot kan det finnas andra sätt
som kan ge i det närmaste samma resultat.

35

För ett ogift föräldrapar som vill ha gemensam vårdnad om sitt barn Prop. 1990/91:8
finns det i dag, beroende på omständigheterna, två alternativ. Antingen
kan föräldrarna göra en ansökan till en domstol. Eller också kan de göra
en anmälan till pastorsämbetet. I bägge fallen görs en anteckning i
barnets personakt.

En grundläggande förutsättning för att ogifta föräldrar skall kunna få
gemensam vårdnad om sitt barn är att faderskapet är fastställt. Det sker
antingen genom en dom eller genom ett erkännande av faderskapet (i
avsnitt 2.7 föreslår jag att termen faderskapserkännande byts ut mot
faderskapsbekräftelse). Ett faderskapserkännande är en skriftlig handling
som skall undertecknas av fadern och godkännas av modern och
socialnämnden. Handlingen sänds sedan till pastorsämbetet för anteckning
i barnets personakt (se 1 kap. och 2 kap. föräldrabalken). I praktiken går
det till så att socialnämnden, som har till uppgift att försöka få faderskap-
et till barn fastställt, i samband med faderskapsutredningen tillhandahåller
en blankett som kan användas för faderskapserkännandet.

I promemorian har föreslagits ett enkelt sätt att underlätta för ogifta
föräldrar - såväl samboende som icke samboende - att få gemensam
vårdnad, nämligen att arbeta in valet av vårdnadsform i de handlingar
som används i samband med faderskapserkännandet. Tanken är att
föräldrarna samtidigt som de lämnar de uppgifter som behövs i fråga om
faderskapserkännandet skall få svara på frågan om de vill ha gemensam
vårdnad. Förslaget torde innebära att man i praktiken kommer så nära en
automatiskt verkande regel som för närvarande är möjligt. I den procedur
rörande faderskapsfrågan som föräldrarna ändå skall genomgå under
medverkan av socialnämnden kan föräldrarna göras direkt uppmärksamma
på vårdnadsfrågan och på ett smidigt och enkelt sätt uppnå gemensam
vårdnad.

Som jag har nämnt i det föregående har en stor majoritet av remiss-
instanserna ställt sig bakom förslaget. Redan i dag torde för övrigt en
anmälan om gemensam vårdnad som sker i samband med en faderskaps-
utredning vidarebefordras av socialnämnden till pastorsämbetet i samband
med att nämnden fullgör sin skyldighet att till ämbetet anmäla faderskaps-
erkännandet (jfr prop. 1981/82:168 s. 31). Ett par remissinstanser har
emellertid uttalat tveksamhet och anfört att det finns en risk för att den
presumtive fadern ställer upp gemensam vårdnad som ett villkor för att
bekräfta faderskapet. För egen del tror jag dock inte att de fäder som
är inställda på ett gemensamt föräldraansvar skulle låta bli att bekräfta
barnet som sitt bara därför att gemensam vårdnad inte kan komma till
stånd i samband med själva faderskapsutredningen. Den omständigheten
att möjligheten därav inte kan uteslutas, i vilket fall socialnämnden får
fortsätta faderskapsutredningen, kan inte gärna tas till intäkt för att
stänga dörren för ett förfarande som för samboende föräldrar praktiskt
taget alltid och för icke samboende föräldrar i många fall ger en
okomplicerad och avdramatiserad möjlighet att uppnå vad föräldrarna
själva torde anse vara den naturliga lösningen på vårdnadsfrågan.

36

I likhet med det stora flertalet remissinstanser förordar jag därför att Prop. 1990/91: 8
en regel av nu diskuterat slag införs.

2.5 Umgängesfrågor

2.S.1 Umgängessabotage

Mitt förslag: I föräldrabalken förs in en särskild regel som slår fast
att frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall
ges en särskilt framträdande plats vid valet av vårdnadshavare.

Promemorians forslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
58-61).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av en
klar majoritet av remissinstanserna. Ett par instanser motsätter sig
förslaget, i huvudsak under hänvisning till att något behov av lagreglering
i förevarande avseende inte finns.

Skälen for mitt forslag: Det råder i dag stor enighet inom bete-
endevetenskapen om att det för ett barns utveckling är viktigt att barnet
har nära och goda relationer till båda föräldrarna, även om dessa bor isär.
Detta gäller inte minst lite äldre barn som bor hos den förälder som är
av motsatt kön.

Om vårdnadshavaren motsätter sig det umgänge som begärs av en
förälder (eller någon annan som står barnet särskilt nära) återstår för den
som vill ha umgänge med barnet att föra talan vid domstol. Domstolen
skall då, i likhet med vad som gäller i fråga om vårdnaden, besluta i
umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet.

Socialstyrelsen har i en rapport (Socialstyrelsen redovisar 1988:11)
redovisat resultatet av en undersökning av avgöranden från bl.a.
tingsrätter och hovrätter i umgängesfrågor från åren 1984 och 1985. Vad
först gäller tingsrätterna framgår av undersökningen att den klart
vanligaste umgängesformen är s.k. "varannan-umgänge". Därmed avses
umgänge vartannat/vart tredje veckoslut, varannan storhelg, vartannat
sportlov och tre till fyra veckor på sommaren. Denna umgängesform
förekom i runt hälften av alla fall. Den näst vanligaste modellen innefattar
ett mer begränsat umgänge, typ vartannat/vart tredje veckoslut, endast
någon storhelg och ett par veckor på sommaren. Cirka en tredjedel av
tingsrättsdomarna innehöll ett umgänge av denna omfattning. Endast i
cirka 15 procent av domarna var umgänget av större omfattning än i
"varannan-modellen". I cirka en procent av fallen medgavs inget umgänge
alls.

Redovisningen av hovrättsdomar om umgänge visar på en liknande bild.
Det anförda torde visa att utgången i umgängesmål i praktiken tenderar
att följa vissa modeller. I och för sig är det inget onaturligt att förhållan-

37

dena i mål om umgänge ofta är sådana att omfattningen av umgänget blir Prop. 1990/91: 8
i huvudsak densamma. Det är dock inte säkert att ett umgänge som avser
veckoslut, större helger och en del av sommaren alltid är det bästa.
Många gånger kan det vara av värde om umgänge utövas inte bara under
semestrar och helger utan också under vardagen. Ett sådant umgänge kan
ibland vara svårt att få till stånd på grund av t.ex. föräldrarnas bo-
stadsförhållanden och förvärvsarbete samt barnets skolgång.

Men om förutsättningarna för ett vardagsumgänge är goda, kan det
finnas skäl att eftersträva ett sådant (jfr NJA 1988 s. 559). I andra fall,
exempelvis där den förälder som inte har vårdnaden vistas på en annan
ort under långa tider, kan kanske ett umgänge som koncentreras till några
få men längre perioder vara lämpligast. Över huvud taget torde det finnas
anledning att stryka under vikten och betydelsen av att umgänget blir
individuellt anpassat och flexibelt och att domstolars beslut om umgänge
också i övrigt utformas så att de beaktar de skilda aspekter som kan
förekomma i sammanhanget och svarar mot barnets behov.

En schabloniserad bedömning av umgängesfrågor kan leda inte bara till
stereotypa umgängesmodeller utan också till att en förälders talan om
umgänge bifalls trots att det vore bäst för barnet om något umgänge inte
alls förekom. Det kan i ett enskilt fall förhålla sig på det sättet att det ur
barnets synvinkel är bäst om något umgänge inte alls äger rum eller om
umgänge kommer till stånd först när barnet har nått en mogen ålder. Så
kan vara fallet exempelvis om föräldern har gjort sig skyldig till ett
allvarligt övergrepp mot barnet. Därmed är dock inte sagt att umgänge
bör uteslutas i alla sådana fall. Det måste som alltid bli beroende av en
individuell prövning.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att stryka under
betydelsen av att den förälder som barnet skall umgås med också
medverkar till att umgänge kommer till stånd. Många gånger kan ett barn
knyta stora förväntningar till planerade umgängestillfällen, förväntningar
som kan förbytas i besvikelser om den förälder som barnet skall umgås
med inte medverkar till umgänget. Det ligger i sakens natur att ett sådant
förfarande inte heller bidrar till den atmosfär av samverkan mellan
föräldrarna som bäst gagnar barnet. Det är därför viktigt att umgänges-
föräldern medverkar till att umgänge kommer till stånd i den utsträckning
som är planerat. Om en förälder regelmässigt inte medverkar till att
planerade umgängestillfällen blir av, kan detta vara en faktor som, med
hänsyn till barnets bästa, kan tala för att antalet planerade umgängestill-
fällen bör bli färre.

Det har under lång tid förts en debatt om umgängesfrågor i vid
bemärkelse. En hel del kritiska röster har höjts. Kritiken riktar sig nu inte
så mycket mot umgängesreglerna som sådana. Från flera håll, bl.a. från
riksdagens sida (LU 1987/88:33 s. 31), har uttalats att reglerna i sig torde
få anses ha en i väsentliga avseenden lämplig utformning. Det som har
väckt debatt är i stället den praktiska tillämpningen där en större
flexibilitet och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet önskas.

38

Det förhållandet att den praktiska tillämpningen inte uppfattas som
tillfredsställande ger naturligtvis anledning att överväga om inte vikten av
en individuell prövning tydligare borde strykas under i lagtexten. Mot
bakgrund av att högsta domstolen i det förut nämnda rättsfallet (NJA
1988 s. 559) tagit avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider
och framhållit betydelsen av att prövningen företas under beaktande av
omständigheterna i det särskilda fallet, torde det dock finnas skäl att låta
frågan om en mera allmän ändring i umgängesreglerna anstå till dess att
en förnyad utvärdering av praxis i umgängesfrågor har gjorts.

I ett avseende ter sig emellertid omedelbara åtgärder påkallade. Jag
tänker på s.k. umgängessabotage, en fråga som under senare tid kommit
allt mer i blickpunkten. Det har förekommit en del uppmärksammade fall
där vårdnadshavaren har försökt att på olika sätt hindra en kontakt
mellan barnet och den andra föräldern. Från praktikerhåll omvittnas också
att det inte är ovanligt att vårdnadshavaren genom olika åtgärder
försvårar eller omöjliggör för barnet att få träffa den andra föräldern.
Med hänsyn till den vikt som ett fungerande umgänge med båda
föräldrarna typiskt sett har för barnets psykiska hälsa finns det uppenbar-
ligen anledning att se allvarligt på fall där vårdnadshavaren försöker
sabotera barnets möjligheter att träffa den andra föräldern.

De nuvarande reglerna bygger på att vårdnadshavaren har ett ansvar för
att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshava-
re skall tillgodoses. I ett färskt avgörande har högsta domstolen också i
ett vårdnadsmål (NJA 1989 s. 335) fäst vikt vid att den ena föräldern
motarbetat barnets möjlighet till umgänge med den andra föräldern. I
skilda sammanhang har det emellertid rests krav på att vårdnadshavarens
ansvar skall betonas ytterligare. Från några håll har också framförts krav
att, om en vårdnadshavare motsätter sig att barnet får träffa den andra
föräldern, vårdnaden mer eller mindre automatiskt skall flyttas över till
den andra föräldern.

En regel av sist angivet slag kan dock knappast komma i fråga. Till en
början är det tydligt att enbart det förhållandet att en förälder är ovillig
att låta barnet träffa den andre föräldern inte gärna kan motivera
bedömningen vare sig att det skulle röra sig om umgängessabotage eller
att vårdnadshavaren skall bedömas som olämplig. Förälderns handlande
kan ha sin grund i en strävan att söka skydda barnet från att utsättas för
övergrepp eller annars råka illa ut. Det kan naturligtvis också finnas andra
skäl som kan motivera att vårdnaden inte bör flyttas över till den andra
föräldern. Varje fall måste bedömas utifrån de omständigheter som
föreligger i just det fallet.

I promemorian har föreslagits en annan lösning. Tanken är att i en
lagregel slå fast att vid bedömningen av vad som är bäst för barnet frågan
om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt
framträdande plats. Detta är inte någon ny princip. I förarbetena till de
nuvarande reglerna (se prop. 1981/82:168 s. 66 och LU 1982/83:17 s. 25;

Prop. 1990/91:8

39

jfr prop. 1982/83:165 s. 129 och LU 1982/83:41) har sålunda uttalats att,
om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, domstolen bör
till vårdnadshavare förordna den av föräldrarna som kan antas bäst främja
ett nära och gott samarbete mellan barnet och den andra föräldern.

Ingen remissinstans motsätter sig heller den nyss återgivna principen,
men ett par instanser ifrågasätter behovet av att låta den komma till
direkt uttryck i lagtexten. För egen del anser jag dock att frågan om
barns möjlighet att umgås med båda föräldrarna är så grundläggande att
den förtjänar en uttrycklig lagreglering. I likhet med det stora flertalet
remissinstanser förordar jag därför att en särskild regel tas in i föräldra-
balken av innebörd att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan
skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt
med båda föräldrarna.

En regel av det slaget träffar vårdnadsfrågor i allmänhet men torde
kunna bli av särskild betydelse i omprövningsfall. Det finns då normalt
utredning tillgänglig om hur umgänget mellan barnet och föräldrarna har
fungerat under förfluten tid. Om det i ett sådant fall visas att en förälder
utan godtagbara skäl för sitt handlande har motarbetat ett umgänge
mellan barnet och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken på att
vårdnadssituationen kart behöva ändras. Som jag tidigare har framhållit
måste dock lyhördhet visas för orsakerna till varför den ena föräldern mot-
arbetat ett umgänge.

Eftersom regeln i praktiken får betydelse framför allt vid tillämpning av
6 kap. 5 och 6 §§ bör den placeras i anslutning till dessa paragrafer.

2.5.2 Upplysningar om barnet

Mitt förslag: I föräldrabalken förs in en särskild regel om vårdnads-
havarens skyldighet att lämna bl.a. umgängesföräldern sådana
upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
61-64).

Remissinstanserna: En överväldigande majoritet av remissinstanserna
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett par instanser menar
att den föreslagna regeln är oklar och att den därför i sig kan leda till
tvistigheter mellan föräldrarna. Från något håll anförs att det är olämpligt
att använda lagstiftning i pedagogiskt syfte. Bland advokater är meningar-
na delade. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget medan Föreningen
jurister vid de allmänna advokatbyråerna tillstyrker det.

Skälen för mitt förslag: Ur barnets synvinkel är det viktigt att den
förälder som inte är vårdnadshavare ändå finns med i barnets vardag på
ett naturligt sätt. Detta underlättas om föräldern i fråga kan ta en mer
aktiv del i barnets liv. En tanke som har förts fram i det sammanhanget
är att ge umgängesföräldern någon slags medbestämmanderätt. En sådan

Prop. 1990/91:8

40

lösning utgör emellertid inte annat än en maskerad form av gemensam Prop. 1990/91: 8
vårdnad. Samma problem skulle uppstå som vid obligatorisk gemensam
vårdnad (se avsnitt 2.4.1). En ordning med medbestämmanderätt är därför
knappast realistisk.

Vad som däremot kan finnas anledning att överväga är om inte
skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar om barnet bör
markeras tydligare. En viss sådan skyldighet får anses ligga i de gällande
reglerna, men i andra rättssystem finns mera uttryckliga regler av det
slaget. Så är fallet exempelvis i § 5G i den norska barneloven, låt vara att
den regeln är utformad som en rätt för den förälder som inte är vårdnads-
havare att få upplysningar (på motsvarande sätt som den norska regeln
om umgänge är utformad som en rätt för föräldern till umgänge).

För de flesta föräldrar torde det framstå som självklart att vårdnads-
havaren fortlöpande ger umgängesföräldern information om barnets
utveckling och om åtminstone viktigare händelser som inträffar i barnets
liv. Det kan röra barnets hälsa eller skolgång eller uppehållsort. Det kan
gälla barnets feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Det kan över
huvud taget avse förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelse-
fullt sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida förhållanden.

Ur barnets synvinkel är detta en önskvärd ordning. Umgängesföräldern
är en viktig person i barnets liv och för att barnets umgänge med den
föräldern skall flyta så bra som möjligt bör umgängesföräldern vara så
informerad om barnets förhållanden att föräldern på ett naturligt sätt
kan leva med i barnets vardag. I promemorian har därför föreslagits att
betydelsen av det nu anförda stryks under genom en föreskrift om
information från vårdnadshavarens sida.

Föreskriften är utformad så att den avser upplysningar som kan främja
umgänget. Den avser alltså frågor av mera ingripande eller betydelsefull
beskaffenhet, inte varje trivial händelse som inträffar i barnets liv. Har
vårdnadshavaren och den förälder som inte är vårdnadshavare delade
meningar i frågan om vilka upplysningar som bör lämnas, ankommer det
på vårdnadshavaren att göra den slutliga bedömningen.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har ställt sig bakom
förslaget. Från några håll har emellertid kritiska synpunkter förts fram.
Ett par remissinstanser menar att föreskriften är oprecis. Med hänsyn till
de mångskiftande förhållanden som kan förekomma torde det emellertid
knappast vara lämpligt eller ens möjligt att sätta mera bestämda gränser
för en föreskrift av här avsett slag. Vad det handlar om är inte så mycket
en reglering av en precis informationsskyldighet utan mera om ett
pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett fungerande umgänge.
Häremot har visserligen anförts att det är mindre lämpligt att använda
lagstiftning i pedagogiskt syfte. Jag har i och för sig förståelse för det
synsättet. Enligt min mening har det dock olika bärkraft på olika områden.
Vad gäller ett område som så intimt kan förknippas med pedagogik som
det nu aktuella har jag inte några egentliga betänkligheter.

För egen del ser jag den nu föreslagna regeln just som ett sätt att Prop. 1990/91:8
påverka normbildning och attityder. Den ingår i ett paket som består av
flera komponenter och där de olika komponenterna, var och en på sitt
sätt, är avsedda att stryka under den vikt som samhället tillmäter goda
relationer mellan barnet och den förälder som inte är vårdnadshavare. Det
må vara att det för de flesta föräldrar framstår som självklart att
vårdnadshavaren lämnar behövliga upplysningar till den andra föräldern.
Men för de föräldrar för vilka det inte är självklart kan det vara av värde
att vårdnadshavaren genom en uttrycklig bestämmelse görs uppmärksam
på betydelsen av att den andra föräldern hålls underrättad om barnets
förhållanden.

Ett par remissinstanser har invänt att regeln kan tänkas ge upphov till
tvistigheter mellan föräldrarna i fråga om vilka upplysningar som skall
lämnas. En sådan risk kan naturligtvis inte uteslutas. Den får dock vägas
mot de andra aspekter som gör sig gällande i sammanhanget. I likhet med
det stora flertalet remissinstanser ser jag för min del övervägande fördelar
med en lagbestämmelse om information. Jag förordar därför att i
föräldrabalken förs in en regel om vårdnadshavarens skyldighet att lämna
sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget.

Vad jag hittills har anfört har framför allt avsett umgänget mellan barnet
och den förälder som inte är vårdnadshavare. En regel om upplysningar
bör dock inte ange någon bestämd mottagare av informationen. Regeln
i 6 kap. 15 § föräldrabalken om umgänge utgår från att barnet kan ha ett
behov av umgänge även med andra personer som står barnet särskilt nära,
t.ex. tidigare familjehemsföräldrar. Det kan finnas ett behov av upplysning-
ar från vårdnadshavarens sida rörande barnet också för att främja ett
sådant umgänge. Detsamma gäller för övrigt i fråga om personer som skall
medverka i praktiska arrangemang för att umgänget skall kunna utföras.
Någon på förhand begränsad krets av mottagare av upplysningar bör
därför inte finnas.

En regel om upplysningar bör dock innehålla ett uttryckligt undantag för
vissa situationer. Det kan finnas fall då intresset av att upplysningar
lämnas konkurrerar med ett annat intresse. Det kan röra sig om att ett -
framför allt äldre - barn har lämnat vårdnadshavaren uppgifter i
förtroende vilka i sig är av betydelse för umgänget men som barnet inte
vill att den andra föräldern skall få kännedom om. Ett annat fall är att
en kvinna som är vårdnadshavare har flyttat med barnet till en för mannen
okänd ort för att komma undan dennes trakasserier och därför inte vill
uppge barnets, och därmed sin egen, adress. För bl.a. fall som dessa
framstår det som lämpligt att upplysningsregeln inte ger intryck av att vara
obegränsad utan att den ger vårdnadshavaren en uttrycklig undan-
tagsbestämmelse att stödja sig på när det är påkallat. Att regeln har ett
sådant undantag kan vara av betydelse t.ex. om fråga uppkommer om
omprövning av vårdnaden och det görs gällande att vårdnadshavaren
genom att underlåta att lämna upplysningar har motarbetat umgänget.

42

2.6 Förfarandet

2.6.1 Vårdnadsutredningen

Mitt förslag: Den socialtjänsteman som av socialnämnden utses att
utföra vårdnadsutredningen skall själv svara för utredningen och utan
att gå vägen via socialnämnden lämna sin utredning till domstolen.
Utredaren får i varje enskilt fall avgöra om det insamlade faktamate-
rialet skall kompletteras med en slutsats från hans eller hennes sida.
Domstolen skall vid behov kunna ge vissa riktlinjer för utredningen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom så till vida att
promemorieförslaget avvisar möjligheten för vårdnadsutredaren att
redovisa sina slutsatser (se promemorian s. 64-69).

Remissinstanserna: Förslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran av en
majoritet av remissinstanserna. Några remissinstanser menar att det
juridiska inslaget i processen kommer att öka på bekostnad av det sociala
inslaget. Flera remissinstanser vill ge utredaren en möjlighet att redovisa
sina slutsatser av det framtagna materialet.

Skälen för mitt förslag: Enligt 6 kap. 18 § föräldrabalken skall dom-
stolen, innan den avgör ett mål eller ett ärende om vårdnad eller
umgänge, höra socialnämnden eller, om det är tillräckligt, bereda
socialnämnden tillfälle att yttra sig. I ett sådant mål kan domstolen
förordna om vårdnad eller umgänge för tiden intill dess laga kraft ägande
dom föreligger i målet, ett s.k. interimistiskt beslut (se 6 kap. 20 §
föräldrabalken). Även inför ett förestående interimistiskt beslut kan
domstolen inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan.

Socialnämndens yttrande föregås av en ingående vårdnadsutredning
under vilken föräldrarna och barnet hörs, referenser inhämtas och
eventuell utredning från barn- och ungdomspsykiatrisk eller psykologisk
expertis utförs.

I många kommuner sker, innan en vårdnadsutredning påbörjas, ett eller
flera samarbetssamtal i syfte att nå en frivillig överenskommelse mellan
föräldrarna. Under den tid sådana samtal pågår kan domstolen förklara
målet vilande. Leder samtalen fram till en samförståndslösning, görs inte
någon vårdnadsutredning. Om däremot enighet inte uppnås, måste en
sådan utföras.

Vårdnadsutredningen görs av socialförvaltningens tjänstemän. När den
är slutförd överlämnas den med förslag till yttrande till ett arbetsutskott,
om ett sådant finns, och därefter till socialnämnden. Parter och ombud
företräder inte sällan inför nämnden där de anlägger synpunkter på
utredningen. I många fall blir den rättsliga argumenteringen inför
nämnden tämligen omfattande.

Sedan nämnden har tagit ställning till vårdnadsutredningen översänds
denna med nämndens yttrande till domstolen.

Socialförvaltningens handläggning av vårdnadsärenden kan bli en ganska

Prop. 1990/91:8

43

tidskrävande procedur. För vissa domstolar är det inte ovanligt med Prop. 1990/91:8
väntetider innemot eller till och med överstigande ett år innan en begärd
utredning om vårdnad tillställs domstolen. Problemet har berörts bl.a. av
justitieombudsmannen (JO). JO har därvid uttalat att handläggningen inte
bör ta längre tid än tre till fyra månader eller, om det förekommer
samarbetssamtal mellan föräldrarna, sju till åtta månader (se bl.a. JO:s
ämbetsberättelse 1982-83 s. 189 ff).

JO har pekat på flera faktorer som inte sällan fördröjer utredningen. En
är inhämtande av barnpsykiatriskt utlåtande. JO har strukit under
betydelsen av att de som utför en barnpsykiatrisk undersökning inte låter
denna dra ut på tiden längre än vad som är erforderligt.

En annan faktor i sammanhanget är verksamheten med samarbetssamtal.
JO har uttalat sitt fulla stöd för denna verksamhet men också betonat
vikten av att samtalen är planerade, målinriktade och koncentrerade.
Finner samtalsledaren att konfliktbearbetningen är gagnlös, bör man,
menar JO, snarast övergå till att göra en vårdnadsutredning.

En tredje tidsfördröjande faktor som JO har pekat på är att vårdnadsut-
redningen inte alltid påbörjas omedelbart efter det att en remiss har
kommit från domstolen. JO har också framhållit att man genom att
begränsa utredningen kan vinna mycket tid vilket är till fördel för samtliga
inblandade parter.

Det torde finnas möjligheter att på olika sätt effektivisera och påskynda
utredningsförfarandet i tvister om vårdnad och umgänge och därigenom
samtidigt förbättra skyddet för barnets intressen i konflikten.

En strävan måste naturligen vara att så långt det är möjligt försöka
undvika onödiga processer, inte minst därför att dessa tenderar att
förstärka konflikten mellan föräldrarna till nackdel för barnet. Kan man
förhindra att -själva utredningen i målet blir föremål för ett rättegångslik-
nande förfarande redan innan den har tillställts domstolen, torde mycket
vara vunnet. Härtill kommer att en inte ringa del av den kritiserade tids-
utdräkten i fråga om vårdnadsutredningar kan härledas till prövningen i
socialnämnden.

Mot bakgrund av det nu anförda har i promemorian lagts fram ett
förslag som innebär att socialnämnden skall frikopplas från arbetet med
vårdnads- och umgängesrättsutredningar. I stället för att domstolen begär
ett yttrande av socialnämnden skall den uppdra åt nämnden att föranstalta
om en utredning i målet. Denna skall inte utmynna i ett förslag till
domstolen utan endast innefatta en redovisning av insamlade och
sammanställda fakta och upplysningar om barnet och dess föräldrar.

En klar majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget att
socialnämnden inte längre skall yttra sig över vårdnadsutredningar. För
min del ser jag också stora fördelar med det förslaget. Eftersom det inte
blir fråga om något yttrande från socialnämndens sida blir det inte aktuellt
med någon "process" inför nämnden. Denna får i princip inte annan
befattning med saken än såsom arbetsgivare för den tjänsteman som
nämnden utser att utföra utredningen. Sedan kan tjänstemannen

44

rapportera direkt till domstolen. Detta innebär naturligtvis ingen Prop. 1990/91:8
inskränkning i socialnämndens rätt att bestämma vilka uppgifter som skall
läggas på dess tjänstemän eller nämndens möjligheter att kontrollera att
arbetet bedrivs på ett tillfredsställande sätt. Att tjänstemän inom
socialtjänsten rapporterar direkt till en domstol förekommer redan i andra
sammanhang, se t.ex. 21 kap. 2 § föräldrabalken.

Förslaget i promemorian innebär att man kan spara tid i redan utdragna
och för parterna plågsamma processer. Dessutom kan man minska den
risk för fördjupade motsättningar som inte sällan blir följden av den rätte-
gångsliknande karaktären i socialnämndens behandling av vårdnads-
ärenden.

Från något håll har framförts att det juridiska inslaget kommer att öka
och det sociala inslaget minska om förslaget genomförs. För egen del är
jag snarare benägen att hävda motsatsen. Om socialnämnden inte avger
något yttrande, riskerar man inte att de sociala myndigheternas förtroende-
kapital går förlorat hos den part som yttrandet går emot. Möjligheterna
att tillvarata den sociala kunskap och erfarenhet som finns hos de sociala
myndigheterna kan därmed komma att öka, något som är av betydelse för
fortsatta sociala insatser efter vårdnadsprocessens avslutande. I ett senare
avsnitt (avsnitt 2.8) kommer jag att lägga fram förslag som just betonar
de sociala myndigheternas ansvar för att föräldrar kan få hjälp och stöd
efter det att en en tvist om vårdnad och umgänge har avgjorts.

Över huvud taget innebär de förslag som jag i förevarande sammanhang
lägger fram en betoning av de sociala aspekterna och en strävan efter
samförståndslösningar. Men om det till slut ändå kvarstår en tvist, är det
domstolens uppgift att lösa tvisten. Vad det handlar om är en renodling
av funktionsuppdelningen mellan sociala instanser och domstolar.

Också förslaget att vårdnadsutredaren inte längre skall lämna ett förslag
till lösning av vårdnadsfrågan har biträtts av en majoritet av remiss-
instanserna. En hel del instanser är dock av uppfattningen att utredaren
även fortsättningsvis bör ta ställning i tvisten.

Som jag ser det finns det för- och nackdelar med båda alternativen. I
många fall, exempelvis då båda föräldrarna är lika lämpliga som vårdnads-
havare, tjänar ett ställningstagande från utredarens sida inte något
egentligt syfte. Tvärtom kan en preferens för den ena föräldern uppfattas
som en nedvärdering av den andra föräldern, något som knappast bidrar
till att dämpa de motsättningar som kan finnas. Och skulle situationen
vara den att föräldrarna i första hand är inriktade på ensam vårdnad men
i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad, kan det vara direkt
olämpligt om vårdnadsutredaren uttalar att en av föräldrarna bör anförtros
vårdnaden.

Å andra sidan är det ofrånkomligt att det finns fall då det kan vara av
stort värde om utredaren, som är väl insatt i ärendet, redovisar sina egna
ståndpunkter. I praktiken går det knappast heller att hindra att en
utredare, som anser det vara befogat, på ett eller annat sätt ger uttryck
för sin uppfattning.

45

Som jag ser det bör frågan huruvida utredaren skall lämna något förslag Prop. 1990/91: 8
till lösning av vårdnadstvisten bli beroende av omständigheterna i det
enskilda fallet. Det bör inte läggas någön skyldighet på utredaren att
redovisa sina slutsatser men inte heller resas några hinder mot att så
sker. Utredaren får alltså själv bedöma om han eller hon vill komplettera
det insamlade faktamaterialet med en egen slutsats. Vid den bedömning-
en kan bl.a. aspekter av det slag som jag har pekat på ovan vara av
betydelse. Det är självfallet av yttersta vikt att utredarens arbete bygger
på stor lyhördhet och noggrannhet i det enskilda fallet.

I promemorian har även föreslagits att domstolen vid behov skall kunna
ge vissa riktlinjer för utredningen. Det är inte fråga om att formalisera
förfarandet med vårdnadsutredningar på det sättet att det läggs en plikt
på domstolen att besluta om utredningens omfattning och inriktning. Vad
det handlar om är att domstolen, om det framstår som motiverat i ett
enskilt fall, skall kunna slå fast vissa ramar för utredningen.

Eftersom det är domstolen som beslutar om utredningen ter det sig
enligt min mening naturligt att domstolen också, i de fall där detta
framstår som önskvärt, kan dra upp riktlinjer för utredningen. Det är
självfallet viktigt att domstolen därvid agerar så att inte domstolens
opartiskhet kan ifrågasättas. Men står det exempelvis klart för alla
inblandade att endast vissa frågor behöver utredas, kan det leda till en
tidsvinst, om domstolen anger riktlinjerna för utredningen.

I likhet med flertalet remissinstanser förordar jag därför att domstolen
ges en möjlighet att vid behov ge vissa riktlinjer för utredningen. Jag vill
dock stryka under att det också i dessa fall får ankomma på utredaren att,
beroende på de uppgifter som fortlöpande kan erhållas, ta ställning till hur
utredningen närmare skall läggas upp.

Oavsett om domstolen drar upp riktlinjer för utredningen eller inte bör
domstolen alltid kunna sätta ut en viss tid inom vilken utredningen bör
vara slutförd. Vid behov får domstolen sedan förlänga den tiden.

2.6.2 Interimistiska beslut

Mitt förslag: Ett interimistiskt beslut i vårdnadsmål skall i stället för
att gälla vårdnaden kunna avse vem barnet skall bo tillsammans med.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
69-73).

Remissinstanserna: Förslaget stöds av en helt övervägande majoritet av
remissinstanserna. Ett par instanser har invänt att ett beslut om vem
barnet skall bo tillsammans med får samma styrande inverkan på det
slutliga avgörandet i vårdnadsfrågan som det nuvarande interimistiska
beslutet.

Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt i det föregående kan en
domstol i ett vårdnadsmål förordna om vårdnad och umgänge för tiden

46

intill dess laga kraft ägande dom föreligger i målet (se 6 kap. 20 § Prop. 1990/91:8
föräldrabalken). Ett sådant förordnande görs i allmänhet i anslutning till
att parterna första gången inställer sig vid domstolen. Underlaget för
domstolens bedömning är huvudsakligen parternas egna uppgifter vid
förhandlingen samt ett s.k. snabbyttrande från socialnämnden. Ett sådant
yttrande baseras i regel på enbart parternas egna uppgifter samt vad som
är känt för socialnämnden genom egna registreringsuppgifter. Yttrandet
vilar således normalt på ett ganska magert underlag.

Under många år har kritik riktats mot systemet med interimistiska beslut
som gäller vårdnaden. Man har menat att det interimistiska beslutet, trots
att det är baserat på ett magert material, får en starkt styrande inverkan
på det slutliga avgörandet. Man har uttryckt det så att den som det
interimistiska beslutet går emot knappast har någon praktisk möjlighet att
få den slutliga vårdnaden om barnet.

Mot denna bakgrund har i promemorian föreslagits att ett interimistiskt
beslut i vårdnadsmål skall i stället för att gälla vårdnaden kunna avse vem
barnet skall bo tillsammans med. För min del ser jag många fördelar med
en sådan ordning. Det torde vara obestridligt att föräldrar som skilts från
vårdnaden genom ett interimistiskt beslut ofta anser sig ha ett sämre
utgångsläge inför det slutliga avgörandet av vårdnadsfrågan än den som
interimistiskt har anförtrotts vårdnaden. De känner sig också många
gånger utpekade som olämpliga som vårdnadshavare. Det har naturligtvis
också ett värde i sig att det gemensamma föräldraansvaret får bestå
åtminstone till dess att vårdnadsfrågan slutligt har avgjorts.

Det stora flertalet remissinstanser har också biträtt promemorieförslaget
i denna del. De få remissinstanser som har ställt sig negativa har anfört
att skillnaden i praktiken inte blir så stor i förhållande till nuvarande
system. Man framhåller att det knappast är den rättsliga regleringen under
utredningstiden som har störst betydelse för det slutliga avgörandet utan
utvecklingen av de faktiska förhållandena. Om barnet under utred-
ningstiden har bott hos den ena föräldern och anpassat sig där, är detta
en omständighet av stor betydelse när vårdnadsfrågan skall avgöras slutligt.

Detta är naturligtvis i och för sig riktigt men en reform av det antydda
slaget kan ändå ha positiva sidor. Till en början kan det ha ett påtagligt
värde som ett led i samhällets markering av den gemensamma vårdnaden
som huvudregel att interimistiska beslut bara tar sikte på barnets bostad
(jfr LU 1987/88:17 s. 32). I linje med detta ligger att det framstår som
mera riktigt att en domstol inte på grundval av ett knapphändigt material
skall behöva skilja den ena föräldern från hela det rättsliga ansvaret för
barnet.

Man måste också beakta att inte alla vårdnadstvister drar ut på tiden.

I fall där ett slutligt avgörande inte dröjer så länge, kan det vara av
betydelse att det inte finns något "prejudicerande" beslut i botten. I det
sammanhanget kan det vara värt att peka på att det förslag som jag har
lagt fram i föregående avsnitt kan medföra att handläggningstiden för
vårdnadstvister förkortas.                                                                47

Omen domstol, som jag tidigare har föreslagit, skall kunna underlåta Prop. 1990/91: 8
att upplösa den gemensamma vårdnaden i fall där föräldrarna visserligen
primärt vill ha ensam vårdnad men där de alternativt kan tänka sig
gemensam vårdnad, är det naturligtvis inte lämpligt att den gemensamma
vårdnaden upplöses interimistiskt. Även för dessa fall skulle det därför
vara lämpligt om ett interimistiskt beslut beträffande vårdnaden kunde
undvikas.

Till förmån för en ordning som den nu diskuterade talar också - och inte
minst - den psykologiska effekt som kan bli följden av att det interimistis-
ka förordnandet blir mindre ingripande. Erfarenheter från bl.a. Finland,
där interimistiska beslut normalt bara avser bostadsfrågan, tyder på att det
har ett stort psykologiskt värde att ingen förälder blir avskuren från
ansvaret för barnet i avvaktan på det slutliga avgörandet.

Ett fortsatt gemensamt vårdnadsansvar kan ha en allmänt gynnsam
inverkan på vårdnadsutredningen. Det kan ibland lindra de tendenser till
misströstan och hopplöshet som kan följa på ett interimistiskt beslut som
har gått en förälder emot. Detta kan i sin tur förhindra att känslan av
ansvar och intresse för barnet avtar, något som är till gagn för barnet. Det
förhållandet att den gemensamma vårdnaden tills vidare består kan
naturligtvis också leda till att föräldrarna får klart för sig att det faktiskt
är möjligt för dem att ha kvar ett gemensamt rättsligt ansvar för barnet
trots att samlevnaden mellan dem själva har upphört.

Det finns därför goda skäl att låta den gemensamma vårdnaden bestå
intill dess domstolen slutligt har avgjort tvisten om vårdnaden. En regel
som den nu antydda innebär att det interimistiska förordnandet inte
kommer att ha någon motsvarighet i huvudsaken. Något principiellt hinder
mot en sådan reglering kan inte anses föreligga.

Ett beslut om vem barnet skall bo tillsammans med torde kunna
verkställas enligt 21 kap. 8 § föräldrabalken. Som anförts av Sveriges
domareförbund ligger det emellertid något motsägelsefullt i att tvångsvis
genomföra ett beslut om vem barnet skall bo tillsammans med under det
att den gemensamma vårdnaden består. Om föräldrarna inte rättar sig
efter domstolens beslut, torde en prövning av vårdnadsfrågan i regel vara
behövlig. Begärd verkställighet kan då vägras enligt 21 kap. 7 § andra
stycket föräldrabalken.

Justitieombudsmannen har i sitt remissvar uttalat att det tydligare än
som för närvarande är fallet bör komma till uttryck i 6 kap. 20 §
föräldrabalken att det interimistiska beslutet skall ha sin utgångspunkt i
vad som är bäst för barnet. Jag delar denna uppfattning. Till den närmare
utformningen av paragrafen återkommer jag i specialmotiveringen (avsnitt
4)-

2.6.3 Rätten till omprövning

Min bedömning: Några ändringar av reglerna om omprövning av vård-
nadsavgöranden bör inte göras.

48

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemorian Prop. 1990/91:8
s. 73-77).

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan godtar
bedömningen i promemorian.

Skälen för min bedömning: Mål om vårdnad och umgänge handläggs i
första instans av en tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att
överklaga avgörandet till en hovrätt och därefter, under vissa förutsätt-
ningar, till högsta domstolen. Även om ett mål har vandrat genom
samtliga instanser, behöver emellertid en förälder som har förlorat tvisten
inte nöja sig med detta. Sedan ett avgörande har vunnit laga kraft kan en
förälder på nytt väcka talan om vårdnad och umgänge enligt reglerna i 6
kap. 6 eller 7 §§ föräldrabalken om överflyttning av vårdnaden.

Enligt 6 § gäller att om barnet står under vårdnad av endast en av
föräldrarna och den andra vill att vårdnaden skall flyttas över till honom
eller henne, domstolen kan anförtro vårdnaden åt den andra föräldern.

Enligt 7 § kan överflyttning av vårdnaden ske om en förälder vid
utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk m.m.

Syftet med de nu redovisade bestämmelserna är bl.a. att skapa garantier
för att vårdnadsfrågan - oavsett tidigare vårdnadsavgöranden - är löst med
hänsyn till vad som är bäst för barnet, bedömt utifrån de aktuella
förhållandena. Har situationen ändrats under den tid som har förflutit
sedan vårdnadsfrågan avgjordes, t.ex. genom att barnets relationer till
föräldrarna har blivit annorlunda eller om de yttre förhållandena inte
längre är desamma, skall det finnas möjligheter att ompröva en tidigare
dom.

Det förhållandet att en part omedelbart efter det att en talan om
vårdnad eller umgänge har avgjorts kan väcka en ny talan i samma sak
kan emellertid ge ett utrymme för missbruk. En part kan tänkas vilja
ständigt hålla processandet igång. Några regler i syfte att förhindra detta
finns inte i föräldrabalken. Däremot erbjuder de allmänna reglerna i
rättegångsbalken vissa möjligheter att komma åt ogrundade framställning-
ar. Enligt 42 kap 5 § rättegångsbalken får en tingsrätt meddela dom utan
att stämning utfärdas, om kärandens framställning inte innefattar laga skäl
för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat.
Liknande regler finns för hovrättens handläggning av mål där vadetalan
är uppenbart ogrundad.

I förarbetena till de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken har
uttalats att utrymmet för att tillämpa dem i indispositiva tvistemål, såsom
vårdnads- och umgängesmål, är begränsat (se t.ex. prop. 1983/84:78 s. 47).

I den allmänna debatten har frågan rests om man inte borde föra in en
bestämmelse i föräldrabalken som direkt tar sikte på den situationen att
den ena föräldern väcker talan om att få vårdnaden överflyttad till sig
trots att vårdnadsfrågan nyligen har prövats av domstol. Regeln skulle
utmynna i att domstolen omedelbart skulle kunna avvisa eller ogilla en

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

talan som väcks inom en viss tid, kanske två år, efter det att en tidigare
talan prövats.

Knappast någon torde bestrida att det vore önskvärt om okynnesfram-
ställningar kunde förhindras. En ny talan, om än sakligt obefogad och
därför utan möjlighet att Vinna framgång, kan leda till att den trygghet och
stabilitet som ett barn bör ha fått i och med att det stadigvarande har
placerats hos en vårdnadshavare kan bytas ut mot osäkerhet och ovisshet
om vad som skall gälla för framtiden. Att tillskapa regler som hindrar ett
sådant förfarande är emellertid inte alldeles enkelt.

En regel av sådant slag förutsätter till en början att domstolen har
kännedom om det tidigare avgörandet. Många gånger kan emellertid
domstolen, åtminstone i praktiken, vinna kännedom om det tidigare
avgörandet först om någon av parterna upplyser domstolen om det.

Vidare krävs att domstolen på grundval av innehållet i stämningsansökan
skall kunna avgöra om den nya talan är obefogad eller inte. Om en ny
talan har fog för sig, kan det inte gärna komma i fråga att underlåta en
ny prövning. I annat fall skulle man få ge avkall på den grundläggande
principen att vårdnads- eller umgängesfrågan vid varje tidpunkt skall
kunna lösas efter vad som är bäst för barnet. Och då skulle den eventuella
fördel som man kan vinna i vissa fall bli en nackdel ■ andra. Domstolen
måste alltså ta ställning till om den nya talan framstår som obefogad eller
inte. Att göra detta på grundval av innehållet i stämningsansökan är
emellertid inte alltid så lätt.

Om man först tar den situationen att den som väcker talan inte
åberopar några nya fakta, torde de nyssnämnda reglerna i rättegångsbalken
få anses ge domstolen tillräckligt spelrum. Det torde dock vara realistiskt
att räkna med att en part som nödvändigtvis vill hålla processandet igång
kommer att åberopa nya fakta, korrekta eller inte.

Om parten åberopar nya fakta, t.ex. misskötsamhet från den andra
förälderns sida, har det sagts att talan skulle kunna anses obefogad om
påståendet inte är underbyggt. Domstolen har emellertid knappast någon
möjlighet att bedöma huruvida ett påstående om exempelvis misshandel
eller övergrepp är riktigt eller inte förrän saken har utretts.

Det nu anförda ger anledning till tvekan inför möjligheten att införa
regler om begränsningar i rätten att väcka talan i vårdnads- och um-
gängesmål. Det förhållandet att utrymmet för att tillämpa regler som går
ut på att en talan omedelbart kan avslås regelmässigt har ansetts böra
vara mindre i mål om exempelvis vårdnad och umgänge än i mål om
betalningskrav eller liknande hänger också samman just med att domstolen
i den förra typen av mål har ett ansvar för målets utredning, ett ansvar
som inte helt kan tas ifall målet över huvud taget inte upptas till prövning.

I promemorian har, på skäl som de nu anförda, gjorts den bedömning-
en att någon ändring av reglerna om omprövning av vårdnadsavgöranden
inte bör göras. Bedömningen har genomgående godtagits av remiss-
instanserna. Jag har för min del ingen annan uppfattning.

Prop. 1990/91:8

50

2.7 Faderskapserkännande

Mitt forslag: Begreppet erkännande av faderskap får ändrad benäm-
ning. Den nya benämningen blir faderskapsbekräftelse.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
82-83).

Remissinstanserna: En överväldigande majoritet av remissinstanserna
tillstyrker promemorieförslaget.

Skälen för mitt förslag: Om vid ett barns födelse modern är gift,
presumeras mannen i äktenskapet vara barnets far (se 1 kap. 1 §
föräldrabalken). Om modern vid barnets födelse är ogift, skall socialnämn-
den söka utreda vem som är far till barnet och se till att faderskapet
fastställs (se 2 kap. 1 §). Faderskapet fastställs genom erkännande eller
dom (se 1 kap. 3 §).

Ärenden om faderskapserkännande aktualiseras vanligen genom en
födelseavi från länsstyrelsen till socialnämnden. Som regel skriver
socialnämnden då till modern och ber henne att kontakta den socialsek-
reterare som handlägger ärendet. Visar det sig att modern är sambo med
en man, kan ärendet handläggas på ett enkelt sätt. Utredningen kan då
i regel inskränka sig till att samborna uppger att den manliga sambon är
barnets fader och att de levt tillsammans under konceptionstiden. Oftast
används ett särskilt förenklat protokoll. I detta skall mannen erkänna
faderskapet. Erkännandet skall bevittnas av två personer samt godkännas
av modern och socialnämnden.

I skilda sammanhang har kritik riktats mot att en far skall "erkänna"
faderskapet. Det har anförts att detta ter sig svårförståeligt för många
fäder och att det kan upplevas som kränkande. Riksdagen har förutsatt
att regeringen i lämpligt sammanhang närmare undersöker om inte någon
annan benämning kan införas för faderns medverkan vid fastställande av
faderskapet (se t.ex. LU 1985/86:28 s. 11 f).

I departementspromemorian har det ansetts att det framstår som
lämpligt att ta upp det ovan berörda spörsmålet i förevarande samman-
hang. Det föreslås där att termen "erkännande” av faderskap av anförda
skäl bör bytas ut mot en term som är mera anpassad till dagens verklighet
och som inte upplevs som så känsloladdad av föräldrarna. Jag delar den
uppfattningen.

I promemorian har föreslagits termen "bekräftelse" av faderskap. I de
remitterade förslagen har jag också som ny benämning föreslagit
bekräftelse av faderskap.

Enligt lagrådets mening är den föreslagna benämningen inte godtagbar
som ersättning för termen erkännande av faderskap. Ett erkännande av
faderskap kan enligt lagrådet sägas innefatta ett slags förklaring att den
som avger denna tar på sig faderskapets konsekvenser, bl.a. i rättsligt
hänseende, medan termen bekräftelse inte kan anses innefatta någon

Prop. 1990/91:8

51

sådan förklaring och inte ens behöver avse den som avgett bekräftelsen. Prop. 1990/91: 8
En betydligt bättre benämning är enligt lagrådets mening ordet medgi-
vande - eller om man vill särskilja det från ett processuellt medgivande -

faderskapsmedgivande.

För egen del har jag inte blivit övertygad av lagrådets kritik mot
uttrycket faderskapsbekräftelse. Vad det handlar om är att mannen skall
bekräfta faderskapet, dvs. att barnet är hans. Jag har svårt att se att en
sådan bekräftelse inte lika väl som ett erkännande skulle kunna innefatta
att mannen tar på sig faderskapets rättsliga konsekvenser. Vidare anser
jag att de invändningar som kan riktas mot termen "erkännande" i allt
väsentligt kan riktas också mot termen "medgivande".

Med hänvisning till det nu anförda vidhåller jag förslaget i remissproto-
kollet.

2.8 Stöd enligt socialtjänstlagen

Mitt Förslag: I socialtjänstlagen (1980:620) förs in en erinran om att
socialnämnden i sin omsorg om barn och ungdom bör beakta särskilt
det behov av stöd och hjälp som kan finnas efter det att en tvist om
vårdnad eller umgänge har avgjorts.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
77-79).

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla remissinstanser som har yttrat sig
över förslaget har tillstyrkt det. Endast en remissinstans ställer sig tveksam
till att ta in en regel av här avsett slag i socialtjänstlagen.

Skälen för mitt förslag: En förälders motstånd mot att låta ett barn få
utöva umgänge med den andra föräldern kan ofta ha sin förklaring i de
konflikter som har uppstått i samband med att sammanlevnaden mellan
föräldrarna har upphört och som föräldrarna inte har förmått att lösa.
Också de upprepade vårdnads- och umgängesprocesser som förekommer
torde bottna i föräldrarnas konflikter sinsemellan. Det rör sig alltså om
sociala problem av ett sådant slag som knappast kan lösas genom
ändringar i den familjerättsliga lagstiftningen. I stället krävs det att
föräldrarna får hjälp och stöd med att bearbeta sina konflikter så att de
i framtiden kan samarbeta i frågor som rör barnet.

I promemorian har föreslagits att det i socialtjänstlagen förs in en
erinran om att socialnämnden bör beakta särskilt det behov av stöd och
hjälp som kan finnas efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har
avgjorts (jfr SOU 1987:7 s. 193 f). Förslaget har tillstyrkts av praktiskt
taget alla remissinstanser som har uttalat sig om det.

Som tidigare har framhållits spelar socialtjänsten en viktig roll då det
gäller att lösa vårdnadstvister och därmed sammanhängande frågor. Det
är inom ramen för socialtjänsten som samarbetssamtal normalt förutses
ske. Ansvaret för vårdnadsutredningar är ett annat exempel.

52

Socialnämndernas ansvar är emellertid inte begränsat till just sådana Prop. 1990/91: 8
frågor. Nämnden har ett övergripande ansvar för råd, stöd och annat
bistånd till familjer och enskilda som behöver det (se 5 § socialtjänstla-
gen).

Socialnämnderna har alltså redan ett ansvar för att tillgodose det behov
av stöd och hjälp som kan finnas efter det att en tvist om vårdnad eller
umgänge har avgjorts. Tanken med det föreslagna tillägget i socialtjänst-
lagen är att stryka under betydelsen av att nämnden inte tar sin hand från
ett vårdnads- eller umgängesärende bara därför att frågan om vårdnad
respektive umgänge har avgjorts. Redan det förhållandet att två föräldrar
separerar under sådana förhållanden att en vårdnadstvist uppkommer kan
vara ett tecken på att parterna är i behov av stöd och hjälp för att kunna
fungera efter äktenskapsskillnaden. Den kontakt som socialnämnden får
med föräldrarna och barnet under vårdnads- eller umgängesfrågans
behandling bör vara en god grund för fortsatta kontakter efter det att
domstolen har avgjort saken. Inte minst när det gäller möjligheten att få
til! stånd ett i praktiken fungerande umgänge kan tidigt insatta stödåt-
gärder hindra att de svårigheter som kan finnas växer föräldrarna över
huvudet.

Det tillägg i socialtjänstlagen som har föreslagits i promemorian kan
kanske tyckas ha föga praktisk betydelse. Det torde dock kunna fylla en
funktion bl.a. som en markering av den vikt som samhället fäster vid dessa
frågor och ingår som ett av flera led i en allmän strävan att framhålla
betydelsen av goda relationer mellan barnet och föräldrarna. Möjligheterna
för de sociala myndigheterna att med föräldrarnas förtroende hjälpa dem
även efter en avslutad vårdnadsprocess torde också komma att öka med
det tidigare redovisade förslaget om att socialnämnden inte längre skall
yttra sig över vårdnadsutredningar.

Endast en remissinstans har ställt sig tveksam till att ta in en be-
stämmelse av här avsett slag i socialtjänstlagen. Den instansen vill i stället
lösa frågan genom att socialstyrelsen utfärdar allmänna råd. Enligt min
mening är det emellertid sannolikt att den lösning som här föreslås bättre
leder till den önskade effekten. Något hinder i sig mot den precisering i
socialtjänstlagen som föreslås i promemorian kan jag inte se. Jag förordar
därför att förslaget genomförs.

2.9 Kontaktperson för barnet

Mitt förslag: Kontaktperson enligt socialtjänstlagen (1980:620) får
utses för barn som fyllt femton år, om barnet begär det ellet
samtycker till det. Något samtycke från vårdnadshavaren behövs inte.
För barn som inte fyllt femton år krävs att vårdnadshavaren begär
eller samtycker till att kontaktperson utses.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
79-82).

53

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva Prop. 1990/91: 8
till förslaget.

Skälen for mitt förslag: Socialtjänstlagen innebär att varje kommun har
det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och
den hjälp som de behöver (se 3 §). För att fullgöra kommunens uppgifter
inom socialtjänsten finns i varje kommun en socialnämnd.

Till socialnämndens uppgifter hör bl.a. att genom uppsökande verksam-
het och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållan-
den och att svara för omsorg, service, upplysningar, råd, stöd och vård
samt ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som
behöver det (se 5 §). På socialnämnderna ligger ett särskilt ansvar för att
barn och ungdom växer upp under goda och trygga förhållanden (se 12
§)•

En viktig del i socialtjänsten är att socialnämndernas insatser för den
enskilde skali utformas och genomföras tillsammans med denne och vid
behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och
andra föreningar (se 9 §). Om det behövs, kan socialnämnden också utse
en särskild person eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och
dennes närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär det
eller samtycker till det (se 10 §).

Det kan finnas skilda situationer under barnets uppväxt i vilka barnet
kan vara i behov av stöd och hjälp från en person som står utanför en
föreliggande konflikt. Det kan exempelvis röra sig om att föräldrarna är
oense om vårdnad och umgänge. I olika sammanhang har tidigare frågan
ställts huruvida i sådana fall en kontaktperson bör kunna förordnas för
barn över 15 år utan samtycke från vårdnadshavaren.

I t.ex. den proposition som låg till grund för de senaste större ändringar-
na i reglerna om vårdnad och umgänge, prop. 1981/82:168, hade
föreslagits att en kontaktperson skulle kunna utses för den som har fyllt
15 år även om vårdnadshavaren motsatte sig det (se prop. s. 168). Under
riksdagsbehandlingen av den nämnda propositionen kom emellertid frågan
om samspelet mellan reglerna i föräldrabalken om vårdnadshavarens
bestämmanderätt och socialtjänstlagens regler när det gäller socialt bistånd
till ungdomar att uppmärksammas. Enligt föräldrabalken har vårdnadsha-
varen en vittgående bestämmanderätt rörande barnets personliga
angelägenheter. Principen är uttryckt i 6 kap. 11 § där det sägs att
vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör
barnets personliga angelägenheter. Enligt 56 § socialtjänstlagen har den
som fyllt 15 år rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt
socialtjänstlagen. Med hänvisning till att frågan huruvida det är möjligt för
en socialnämnd att mot vårdnadshavarens samtycke ge ett barn över 15
år socialt bistånd var föremål för regeringsrättens prövning, ansågs
förslaget i propositionen om en kontaktperson inte då böra genomföras
(se LU 1982/83:17).

I två sedermera meddelade domar (RÅ 83 2:14 och 83 2:18) besvarade
regeringsrätten den nyss ställda frågan nekande.

54

Utgången ger anledning att på nytt föra fram förslaget om att öppna
dörren för en möjlighet att utse en kontaktperson för ett barn över 15 år,
om barnet själv begär detta. Då frågan tidigare har behandlats har få
bestritt det sakligt berättigade i att stöd och hjälp får utgå i sådan form
till unga människor även om vårdnadshavaren motsätter sig det. Ingen
remissinstans har heller ställt sig negativ till promemorians förslag om en
kontaktperson.

Med hänvisning till det nu anförda föroriiar jag att socialnämnden bör
ges en möjlighet att utse en kontaktperson för ett barn över 15 år mot
vårdnadshavarens vilja, om barnet själv begär eller samtycker till det.
Vårdnadshavarens inställning kan dock givetvis vara en omständighet som
gör att socialnämnden anser det olämpligt att förordna någon kontaktper-
son och i stället söker på annat sätt förbättra barnets situation. Social-
nämnden har möjlighet att på olika sätt bistå barn och ungdomar som
vänder sig till nämnden för att få hjälp i konfliktsituationer. Skulle -
omvänt - vårdnadshavaren men inte barnet begära att en kontaktperson
utses åt barnet, bör en sådan inte kunna utses, om barnet när det är över
15 år motsätter sig detta.

När det gäller barn under 15 år bör frågan om utseende av kontaktper-
son däremot bli beroende av vårdnadshavarens vilja. Även beträffande
dessa barn bör socialnämnden ta stor hänsyn till barnets egen inställning.
Har barnet nått en sådan ålder att det är naturligt att det får vara med
och bestämma i angelägenheter som rör dess personliga förhållanden,
torde det i allmänhet inte vara lämpligt att utse en kontaktperson i strid
mot barnets egen vilja (jfr 56 § andra stycket socialtjänstlagen).

2.10 Ikraftträdande m.m.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. De
kräver dock en del förberedelsearbete. Med hänsyn härtill och med
beaktande av den tid som kommer att förflyta innan riksdagen kan fatta
beslut i lagstiftningsärendet torde en lämplig tidpunkt vara den 1 mars
1991.

Enligt min mening är det inte påkallat med några övergångsbestäm-
melser till de föreslagna lagändringarna. Också i mål som har inletts vid
ikraftträdandet bör domstolen kunna tillämpa de nya reglerna. Om
domstolen exempelvis anser att samarbetssamtal kan vara till nytta, bör
domstolen kunna förordna om sådana med stöd av den föreslagna nya
lydelsen av 6 kap. 18 § föräldrabalken. Likaså framstår det som lämpligt
att vid beslut om vårdnadsutredning som fattas efter ikraftträdandet de
nya reglerna i 6 kap. 19 § föräldrabalken får gälla. Även de nya reglerna
om interimistiska beslut bör bli tillämpliga på mål som har inletts före
ikraftträdandet. Det betyder bl.a. att en part kan begära omprövning av
ett före ikraftträdandet meddelat interimistiskt beslut rörande vårdnad i
syfte att åstadkomma en begränsning av det interimistiska beslutets
räckvidd. Eftersom prövningen alltid skall utgå från vad som är bäst för

Prop. 1990/91:8

55

barnet ser jag inga nackdelar med en sådan ordning. Många gånger torde Prop. 1990/91: 8
det förmodligen inte finnas anledning att göra ändring i ett redan fattat
beslut. Men om exempelvis båda föräldrarna är ense om att ett före
ikraftträdandet meddelat interimistiskt beslut varigenom vårdnaden om
barnet har anförtrotts en av föräldrarna bör ändras till att avse vem
barnet skall bo tillsammans med, är det svårt att se något bärande skäl
till varför detta inte skulle vara möjligt. Jag anser därför att de föreslagna
lagändringarna inte bör förses med några övergångsbestämmelser.

2.11 Kostnader och resursbehov

De föreslagna förändringarna syftar till att samförståndslösningar skall
åstadkommas i större utsträckning än för närvarande. Detta kan antas
bidra till att antalet tvistefrågor som måste avgöras efter långvariga
domstolsprocesser minskas. Sådana mål är emellertid ganska ovanliga
redan i dag. Några nämnvärda besparingar torde därför knappast uppstå
inom domstolsväsendet till följd av de nu föreslagna lagändringarna. Inte
heller torde de medföra några ökade kostnader inom domstolsväsendet.

För enskilda parter kan de nya reglerna medföra lägre processkostnader.

I den mån processandet bedrivs med stöd åv allmän rättshjälp kan även
statens kostnader komma att minska. Förändringarna torde dock bara bli
marginella.

För kommunerna får framför allt förslaget om samarbetssamtal
betydelse. Verksamheten med samarbetssamtal är dock redan i dag
organiserad i nästan alla kommuner. Socialstyrelsen har i en rapport,
Lönar sig samarbetssamtal, SoS-rapport 1989:11, redovisat en samhällseko-
nomisk utvärdering av samarbetssamtal. Analysen visar att samarbetssam-
talen är statsfinansiellt mycket lönsamma. Kommunalekonomiskt och
landstingsekonomiskt går de kortsiktigt ungefär jämnt ut, medan de på
lång sikt troligtvis är lönsamma både för kommuner och landsting
(rapporten s. 7). Förslaget om samarbetssamtal torde därför sammantaget
med övriga ändringsförslag inte medföra några kostnadsökningar för
kommunernas del.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet, efter
samråd med statsrådet Lindqvist, upprättats förslag till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

3. lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor,

4. lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska
faderskapsavgöranden,

5. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.rn. vid
utredning av faderskap,

6. lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna

underhållsbidrag.

Lagrådet har granskat lagförslagen.

Prop. 1990/91:8

57

4 Specialmotivering

I

4.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 - 3 kap.

De ändringar som har gjorts är föranledda av det terminologiska utbytet
av "faderskapserkännande" mot "faderskapsbekräftelse".

6 kap. Om vårdnad och umgänge

4 §

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräldrar-
na gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av dem båda
förordna i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad är
uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Föräldrarna kan få gemensam vårdnad också genom registrering hos pas-
torsämbetet efter anmälan av dem båda

1. till socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en
faderskapsbekräftelse, eller

2. till pastorsämbetet under förutsättning att förordnande om vårdnaden inte
har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska medborgare.
(Jfr 4 § i promemorians förslag)

Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt
2.4.2, innehåller bestämmelser om möjligheten för föräldrar att få
gemensam vårdnad om sina barn i sådana fall då endast en av dem har
vårdnaden. Andra stycket har omformulerats men motsvarar nuvarande
andra stycket utom såvitt avser punkt 1.

Punkt 1 innehåller den nyheten att föräldrarna i vissa fall kan anmäla
till socialnämnden att de vill ha gemensam vårdnad om sitt barn. Detta
är fallet om faderskapet till ett barn skall fastställas genom en faderskaps-
bekräftelse. Föräldrarna kan då göra en anmälan till socialnämnden under
faderskapsutredningen.Sedannämndengodkäntfaderskapsbekräftelsen
sänds denna jämte anmälan om gemensam vårdnad till pastorsämbetet för
anteckning i barnets personakt. Vill föräldrarna först därefter få
gemensam vårdnad får de göra en ansökan till domstolen eller, under de
förutsättningar som anges i punkt 2, göra en anmälan till pastorsämbetet.

För en anmälan enligt punkt 1 gäller inte det krav på svenskt medbor-
garskap som föreskriften i punkt 2 ställer upp. Även utländska medbor-
gare kan alltså i samband med en svenskt faderskapsbekräftelse få
gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden.

5 §

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem
att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten efter vad som
är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna eller, om den
förälder som har begärt upplösning av den gemensamma vårdnaden inte

Prop. 1990/91:8

58

motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, låta den gemensamma vårdnaden Prop. 1990/91:8
bestå.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av en av
föräldrarna eller bada. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkande
anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam vårdnad är
uppenbart oförenlig med barnets bästa.

(Jfr 5 § i promemorians förslag)

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens prövning när
föräldrarna eller en av dem begär upplösning av gemensam vårdnad.
Paragrafen har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1). En
nyhet är att domstolen inte är skyldig att upplösa den gemensamma
vårdnaden enbart därför att någon förälder vill detta.

Om en förälder begär att få ensam vårdnad om barnet, får domstolen
utreda om föräldern ändå kan tänka sig att den gemensamma vårdnaden
får bestå. Om föräldern inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad står
domstolen fri att, efter vad som är bäst för barnet, upplösa den gemen-
samma vårdnaden och anförtro vårdnaden om barnet åt en förälder eller
ogilla det framställda yrkandet i följd varav den gemensamma vårdnaden
består. Motsvarande gäller om båda föräldrarna var för sig begär att få
ensam vårdnad om barnet. Om däremot den förälder som begär ensam
vårdnad motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, är domstolen skyldig
att upplösa den gemensamma vårdnaden och anförtro vårdnaden om
barnet åt en av föräldrarna.

Är föräldrarna överens om hur vårdnadsfrågan skall lösas, torde den
lösning som de har valt i allmänhet kunna antas vara bäst för barnet.

Frågan om bedömningen av vad som är bäst för barnet behandlas
närmare i specialmotiveringen till 6 a §.

6 §

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill någon
av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet
anförtro vårdnaden åt den andra föräldern, om denne vill att vårdnaden skall
flyttas över till honom eller henne, eller, om en av föräldrarna begär gemensam
vårdnad och den andra inte motsätter sig det, förordna att föräldrarna i
fortsättningen skall utöva vårdnaden gemensamt.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av en av
föräldrarna eller bada.

(Jfr 6 § i promemorians förslag)

Paragrafen avser det fallet att vårdnaden om barnet tillkommer en av
föräldrarna ensam men frågan om en ändring i vårdnaden aktualiseras.
Paragrafen har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.4.1).

En nyhet är att domstolen på den ena förälderns begäran kan förordna
om gemensam vårdnad, om den andra föräldern inte motsätter sig det.
Det är domstolens uppgift att utifrån de förhållanden som föreligger i
det enskilda fallet pröva framställda yrkanden efter vad som är bäst för

barnet. Om den förälder som inte är vårdnadshavare framställer enbart
ett yrkande om ensam vårdnad för egen del, får det sålunda prövas om
det är mest förenligt med barnets intressen att vårdnaden överflyttas till
den föräldern eller om det är bäst för barnet att vårdnadssituationen inte
ändras. Om föräldrarna är ense om att den förälder som inte är
vårdnadshavare fortsättningsvis skall utöva vårdnaden ensam, torde det i
allmänhet få antas vara bäst för barnet att den lösning väljs som
föräldrarna själva har kommit överens om.

Om den förälder som inte är vårdnadshavare begär gemensam vårdnad -
primärt eller alternativt till ett yrkande om ensam vårdnad - har domstolen
möjlighet att förordna om gemensam vårdnad, såvida inte den andra
föräldern motsätter sig gemensam vårdnad.

Bestämmelsen ger i och för sig också möjlighet för en förälder som är
ensam vårdnadshavare att på eget initiativ få till stånd gemensam vårdnad.
Detta kan någon gång tänkas få betydelse ifall vårdnadshavaren önskar
gemensam vårdnad och den andra föräldern inte har något emot detta
men av olika skäl inte vill medverka till en gemensam ansökan.

Frågan om bedömningen av vad som är bäst för barnet behandlas
närmare i specialmotiveringen till 6 a §.

6a §

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall rätten fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en nära ocn god kontakt med båda föräldrarna.
(Jfr 6a § i promemorians förslag)

Paragrafen är ny. Frågan har behandlats i avsnitt 2.5.1 i den allmänna
motiveringen. I bestämmelsen slås fast att frågan om barnets behov av
kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt framträdande plats vid
prövningen av vad som är bäst för barnet. Detta gäller i såväl de fall då
gemensam vårdnad kan vara aktuell som de fall då vårdnaden om ett barn
skall anförtros en av föräldrarna.

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) torde
förutsättningarna för en nära och god kontakt mellan barnet och båda
föräldrarna typiskt sett vara större om föräldrarna gemensamt utövar
vårdnaden om barnet än om en förälder är ensam vårdnadshavare. I de
fall då domstolen har möjlighet att förordna om gemensam vårdnad - eller
låta denna vårdnadsform bestå - torde detta alternativ därför många
gånger framstå som det bästa för barnet. Hur det förhåller sig i ett enskilt
fall blir naturligtvis beroende på omständigheterna i just det fallet. Om
en förälder, eller båda, är primärt inriktade på ensam vårdnad får
domstolen pröva bl.a. om det finns en sådan vilja från föräldrarna att
försöka enas i frågor som rör barnet att det kan antas att gemensam
vårdnad kommer att fungera. Gemensam vårdnad förutsätter ju att
föräldrarna i princip kari enas i alla frågor som rör barnet. Är föräldrarna
inte ense om vem som skall ha den faktiska vården om barnet, torde det
vara uteslutet med gemensam vårdnad. Detsamma torde vara fallet om

Prop. 1990/91:8

60

det inte framstår som sannolikt att föräldrarna kan komma överens om Prop. 1990/91:8
hur kontakten mellan barnet och den förälder som inte har barnet boende
hos sig skall upprätthållas. Underhållsbidragets storlek kan däremot
underkastas domstolens prövning om barnet, vilket som regel är fallet,
skall vistas huvudsakligen hos den ena föräldern och besöka den andra
föräldern under mera begränsade perioder (7 kap. 2 § första stycket 2
föräldrabalken).

I de fall då vårdnaden om ett barn skall anförtros en av föräldrarna,
skall utgångspunkten vara att den av föräldrarna skall förordnas till
vårdnadshavare som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge
mellan barnet och den andra föräldern. Också de gällande reglerna präglas
av denna princip (jfr prop. 1981/82:168 s. 66). Frågan om barnets
möjligheter att hålla kontakt med båda föräldrarna skall alltså allmänt sett
tillmätas större betydelse än exempelvis materiella förhållanden.

Det kan i sammanhanget finnas anledning att peka på att en kontakt
mellan barnet och den förälder som inte är vårdnadshavare inte alltid
främjas enbart av en allmänt positiv inställning från vårdnadshavarens sida
till umgänge mellan barnet och den andra föräldern. Beroende på
omständigheterna kan det också krävas en viss aktiv insats från vårdnads-
havarens sida. Det kan exempelvis vara fråga om att genom olika praktiska
arrangemang underlätta för barnet att hålla kontakt med den andre
föräldern. Också benägenheten att bidra i sådana avseenden bör beaktas.

Om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, bör domstolen
inte anförtro vårdnaden om barnet till en förälder som är emot att barnet
får umgås med den andra föräldern. En omständighet som kan tala för
en annan lösning kan naturligtvis vara att den andra föräldern har gjort
sig skyldig till misshandel eller övergrepp eller att det annars framstår som
olämpligt att han eller hon umgås med barnet. Man måste alltså beakta
vilka motiv föräldern har för att motsätta sig umgänget. En annan
omständighet kan vara att barnet under en längre tid har vistats hos den
förälder som är minst ägnad att främja barnets behov av kontakter med
den andra föräldern. I sådana fall får domstolen väga barnets behov av
en god relation med båda föräldrarna mot barnets behov av kontinuitet
och stabilitet i sin tillvaro. Vid den bedömningen är det viktigt att inte
kontinuitetsaspekten slentrianmässigt ges företräde. Det kan mycket väl
förhålla sig på det sättet att de omställningsproblem m.m. som en
överflyttning för med sig kan vara ett pris som är värt att betala för att
få till stånd en fungerande relation med båda föräldrarna. Detta gäller inte
minst i ett längre perspektiv. Det måste prövas i varje enskilt fall vilken
lösning som är bäst för barnet.

I den allmänna motiveringen (se avsnitten 2.3.2 och 2.4.1) har något
berörts frågan om betydelsen av att en förälder ställer sig negativ till
gemensam vårdnad resp, samtal som syftar till att föräldrarna skall kunna
enas i frågor som rör barnet (samarbetssamtal).

Är föräldrarna överens om hur vårdnaden skall anordnas, torde den
lösning som de har valt i allmänhet också kunna antas vara bäst för

barnet.                                                                Prop. 1990/91: 8

Skulle båda föräldrarna var för sig motsätta sig att barnet får umgås
med den andra föräldern, ger den förevarande regeln inte någon
vägledning vid bedömningen av vad som är bäst för barnet.

10 §

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade förmyndare
och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till
sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får dock
inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om någon av dem
motsätter sig gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämnden.

(Jfr 10 § i promemorians förslag)

Paragrafen, som har formulerats i enlighet med lagrådets förslag,
innehåller bestämmelser om överflyttning av vårdnaden till barnets
föräldrar eller en av dem från särskilt förordnade förmyndare. Frågan
huruvida vårdnaden skall flyttas över till en av föräldrarna eller båda
måste prövas mot bakgrund av de skäl som en gång har förelegat för att
utse en särskilt förordnad förmyndare för barnet.

För det fall det skulle bli aktuellt att överflytta vårdnaden till föräldrarna
eller en av dem innehåller paragrafen den nyheten att vårdnaden kan
överflyttas till föräldrarna gemensamt om ingen av dem motsätter sig
gemensam vårdnad (jfr 5 och 6 §§).

Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet. För den
bedömningen kan hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till
6 a §. Vid en prövning av om gemensam vårdnad är att föredra framför
ensam vårdnad i fall som här är aktuella, får domstolen beakta bl.a.
huruvida sådana omständigheter som låg till grund för beslutet att flytta
över vårdnaden till särskilt förordnad förmyndare fortfarande är aktuella
för en av föräldrarna och det därför inte kan antas vara bäst för barnet
att den föräldern får bli vårdnadshavare.

15 §

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge
med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som
står barnet särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren
skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande
barnet som kan främja umgänget.

Motsätter sig barnets vardnadshavare det umgänge som begärs av en
förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna
förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon
annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan
om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

(Jfr 15 § i promemorians förslag)

62

Paragrafen innehåller bestämmelser om umgänge mellan barn och
förälder samt andra som står barnet särskilt nära. Bestämmelsen i sista
meningen i första stycket är ny (se avsnitt 2.5.2 i den allmänna motivering-
en). Den lägger en skyldighet på vårdnadshavaren att, om inte särskilda
skäl föreligger, lämna sådana upplysningar som kan antas främja
umgänget.

Bestämmelsen anger inte någon bestämd mottagare av informationen.
I första hand tar den sikte på personer med vilka barnet enligt första
meningen bör få umgås, dvs. den förälder som inte är vårdnadshavare
samt andra personer som står barnet särskilt nära, t.ex tidigare familje-
hemsföräldrar. Men bestämmelsen är inte inskränkt till dessa. Också andra
personer kan behöva upplysningar rörande barnet för att umgänget skall
fungera väl. Det kan t.ex. röra sig om socialtjänstemän som biträder med
praktiska arrangemang för att umgänget skall kunna utövas.

Enligt bestämmelsen skall vårdnadshavaren lämna sådana upplysningar
rörande barnet som kan främja umgänget. Det kan till en början gälla
frågor som kan få en mera påtaglig effekt för umgänget, såsom att barnet
skall flytta till en annan ort eller under en tid vistas utomlands för studier.
I sådana fall är det tänkbart att en umgängesförälder kan och vill vidta
arrangemang för att praktiskt underlätta det framtida umgänget. Om
vårdnadshavaren och barnet flyttar till en annan ort, kan umgängesföräl-
dern tänkas vilja flytta efter. I så fall kan en tidig information möjliggöra
att det blir så få omställningsproblem som möjligt.

Upplysningar kan också böra lämnas rörande barnets hälso- och
sjukdomstillstånd. Om den person som barnet skall umgås med inte får
tillräcklig information om de eventuella medicinska problem som barnet
kan ha, kan barnet vållas obehag under umgängesperioderna och av det
skälet vilja dra sig från umgänget.

Även i frågor som inte är så ingripande kan det vara av betydelse för
ett fungerande umgänge att upplysningar lämnas rörande barnet. Vad
särskilt gäller den förälder som inte är vårdnadshavare är det viktigt att
umgängesföräldern inte framstår som en utomstående person i barnets liv
utan kan leva med i dess vardag och vara så insatt i barnets aktuella
situation att barnet på ett naturligt sätt kan vända sig också till den
föräldern. Umgängesföräldern kan därför behöva upplysningar om barnets
skolgång, exempelvis om byte av skolform, kamratrelationer, mobb-
ningsproblem, fritidsintressen m.m.

Bestämmelsen avser sådana upplysningar som kan främja umgänget.
Häri ligger att det skall vara fråga om uppgifter av en viss beskaffenhet.
En umgängesförälder kan inte med stöd av bestämmelsen kräva ständig
information om varje händelse som inträffar i barnets liv eller upplysningar
om vad barnet vid varje givet tillfälle har för sig. Bestämmelsen avser
mera viktiga och betydelsefulla händelser.

Det har inte ansetts lämpligt eller ens möjligt att närmare bestämma
gränserna för vilka upplysningar som omfattas av bestämmelsen. I de allra
flesta fall torde detta ge sig självt. I händelse av oenighet mellan

Prop. 1990/91:8

63

vårdnadshavaren och någon annan person om vilka upplysningar som bör Prop. 1990/91: 8
lämnas, är det vårdnadshavaren som ytterst får bestämma. Bestämmelsen
lämnar i och för sig ett betydande utrymme för skönsmässiga bedömningar
och någon möjlighet att få vårdnadshavarens beslut överprövat finns inte.
Inte heller är upplysningsskyldigheten direkt sanktionerad. Som har nämnts
i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) kan emellertid en ovilja att
lämna sådana upplysningar som kan främja umgänget utgöra ett inslag i
en mera allmän obenägenhet att främja kontakten mellan barnet och den
andra föräldern, något som i sin tur kan vara ett tecken på att vårdnads-
situationen bör omprövas. Att det inte alltid behöver förhålla sig på detta
sätt har också berörts där.

I ett enskilt fall kan det naturligtvis finnas anledning att inte lämna
upplysningar om ett förhållande som i sig är av sådan beskaffenhet som
har sagts ovan. I bestämmelsen har tagits in ett uttryckligt undantag för
dessa fall. Några exempel på situationer där undantaget kan bli aktuellt
har lämnats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2).

18 §

I mål om vårdnad eller umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller
något annat organ att i barnets intresse anordna samtal i syfte att nå enighet
mellan föräldrarna (samarbetssamtal).

Om rätten lämnar uppdrag enligt första stycket, kan den förklara att målet
skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har
inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl,
kan rätten förlänga den utsatta tiden.

(Jfr 18 § i promemorians förslag)

Paragrafens andra stycke motsvaras delvis av den tidigare 19 § medan
reglerna i den tidigare 18 § med vissa ändringar har förts över till 19 §.

I paragrafens första stycke finns en ny bestämmelse. Enligt denna får
domstolen en möjlighet att uppdra åt lämpligt organ, i första hand
socialnämnden, att anordna samarbetssamtal. Det krävs inte att föräldrar-
na begär eller samtycker till sådana samtal. Domstolen kan själv ta initiativ
till samarbetssamtal. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen
(se avsnitt 2.3.2).

Som har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) är
samarbetssamtalen många gånger värdefulla också om de tas upp först
sedan ett domstolsförfarande har inletts. Det torde därför i allmänhet få
antas att ett förordnande av här avsett slag kan fylla en viktig funktion.
Huruvida det i ett enskilt fall är motiverat att föranstalta om sam-
arbetssamtal blir naturligtvis beroende på omständigheterna i just det
fallet.

Någon skyldighet för föräldrarna att delta i samtalen finns inte och ett
skäl att underlåta att ta initiativ till samarbetssamtal kan vara just att det
står mer eller mindre klart att en av föräldrarna, eller båda, inte kommer
att infinna sig till samtalen. Ett annat skäl kan vara att samarbetssamtal
redan har förekommit men misslyckats och det på grund av omständig-

64

heterna måste antas att nya samtal skulle vara gagnlösa. I sådana fall Prop.
skulle ett förordnande om samarbetssamtal endast medföra en onödig
tidsutdräkt. Enbart det förhållandet att någon förälder är kallsinnig till
samarbetssamtal bör däremot inte utesluta ett förordnande av nu avsett
slag.

Frågan om betydelsen av en förälders ovilja att delta i samtalen har
något berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.3.2).

Andra stycket innehåller regler om vilandeförklaring i fall då domstolen
förordnar om samarbetssamtal eller fall då sådana samtal annars har
inletts mellan parterna. För att samarbetssamtalen, och därmed målets
fortsatta handläggning, inte skall dra ut på tiden alltför länge, skall
domstolen vid vilandeförklaring av ett mål bestämma en tid då målet skall
tas upp på nytt. Vilken tid som skall bestämmas kan inte anges generellt
utan får bli beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Det torde
dock i allmänhet inte finnas anledning att förklara målet vilande för längre
tid än tre till fyra månader. Om samtalen inte är slutförda när den utsatta
tiden har gått ut, kan domstolen förlänga tiden. Så bör naturligtvis bara
ske ifall fortsatta samtal kan antas vara till nytta.

19 §

Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt
utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är nämnden
skyldig att lämna rätten sådana upplysningar. Om det behövs ytterligare
utredning får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse
någon att verkställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och
bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det
behövs, får rätten förlänga denna tid.

Barnet får höras infor rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

(Jfr 19 § i promemorians förslag)

Till 19 § har - efter ändringarna i andra stycket - överförts de regler som
tidigare återfanns i 18 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens skyldighet att se till
att målet blir tillbörligt utrett. Frågan har behandlats i avsnitt 2.6.1 i den
allmänna motiveringen.

Bestämmelserna i andra stycket, som delvis är nya, är tillämpliga såväl
när föräldrarna tvistar om vårdnad eller umgänge som när de är ense i
dessa frågor. Det ankommer på domstolen att avgöra om det är tillräckligt
att socialnämnden bereds tillfälle att lämna upplysningar eller om
ytterligare utredning bör införskaffas.

I fall då föräldrarna är ense torde det vanligtvis ligga närmast till hands
att domstolen bereder nämnden tillfälle att inom en viss kortare tid lämna
upplysningar. Detsamma kan vara fallet om föräldrarna visserligen tvistar
om exempelvis umgänget men domstolen redan har tillgång till erforderlig

1990/91:8

65

5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

utredning i denna fråga. Har nämnden upplysningar som kan vara av Prop. 1990/91:8
betydelse för domstolens bedömning är nämnden skyldig att lämna sådana
upplysningar. Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas till domstolen, 14
kap 1 § sekretesslagen (1980:100), jfr 7 kap 4 § samma lag.

Om ytterligare utredning befinns erforderlig, skall domstolen uppdra åt
lämpligt organ att föranstalta om sådan. Normalt bör utredningen
verkställas av någon som utses av socialnämnden. Endast i undantagsfall
bör det bli aktuellt för domstolen att vända sig till ett annat organ för att
få någon utsedd. Så kan bli fallet om domstolen redan har ett aktuellt
utredningsmaterial som endast behöver kompletteras med t.ex. ett
barnpsykiatriskt utlåtande. I stället för att vända sig till socialnämnden kan
domstolen då begära ett sådant utlåtande direkt hos en barn- och
ungdomspsykiatrisk klinik. Om det däremot under en vårdnadsutredning
i socialnämndens regi uppkommer behov av att höra barnpsykiatrisk
expertis, bör detta i regel kunna lösas genom att vederbörande tjänsteman
vid socialförvaltningen - efter samråd med domstolen - själv tar kontakt
med berörd klinik.

Vårdnads- och umgängesutredningar skall alltså normalt verkställas av
någon som utses av socialnämnden. Nämnden har ett huvudmannaskap
för utredningens verkställande. Den ansvarar för att uppgiften tilldelas en
tjänsteman och för att utredningen kommer till stånd i enlighet med
domstolens begäran. Däremot skall nämnden inte pröva innehållet i
vårdnadsutredningen eller avge något yttrande till domstolen.

Eftersom nämnden inte skall avge något yttrande i målet blir det
utredaren som själv redovisar utredningsmaterialet till domstolen. Be-
stämmelsen lägger inte någon plikt på utredaren att dessutom avge ett
förslag till hur tvisten bör avgöras men reser å andra sidan inte heller
några hinder däremot. Det har lämnats till utredaren själv att avgöra
huruvida han eller hon skall redovisa sina egna slutsatser. I avsnitt 2.6.1
i den allmänna motiveringen har något berörts hur man bör se på den
avvägningen.

Bestämmelsen ger domstolen en möjlighet att bestämma riktlinjer för
utredningen. Huruvida det finns anledning att från domstolens sida lägga
fast vissa ramar för utredningen får bedömas från fall till fall. Det kan
exempelvis redan från början stå klart att utredningen kan göras mera
begränsad än vanligt och inriktas på vissa förhållanden eller, omvänt, att
det är nödvändigt att utvidga utredningen genom inhämtande av
upplysningar från viss expertis. Även när domstolen bestämmer om
riktlinjer för utredningen så ankommer det på utredaren att avgöra hur
utredningen närmare skall bedrivas. Tanken med bestämmelsen är inte att
domstolen mera regelmässigt skall fastställa riktlinjer för utredningen utan
att domstolen skall ha möjlighet därtill i de fall där det ter sig påkallat.

Domstolen kan också utsätta en tidsfrist inom vilken utredningen skall
redovisas. Behovet av sådana tidsfrister får bedömas från fall till fall.
Också tidsfristens längd får bestämmas med utgångspunkt från omständig-
heterna i det enskilda fallet. En handläggningstid på tre till fyra månader

66

torde ofta kunna vara ett riktmärke på vad som kan anses rimligt. Prop. 1990/91:8

Den tidsfrist som domstolen bestämmer kan vid behov utsträckas. Så kan
vara fallet om det visar sig att utredningen behöver kompletteras med t.ex.
ett barnpsykiatriskt utlåtande. Ett annat fall kan vara det att förutsättning-
ar för samarbetssamtal uppkommer först sedan vårdnadsutredningen har
påbörjats.

20 §

I mål eller ärende om vårdnad eller umgänge får rätten, för tiden till
dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit
laga kraft, besluta om vårdnad eller umgänge. Står barnet under vårdnad
av båda föräldrarna, får rätten i stället besluta vem barnet skall bo tillsammans
med. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

(Jfr 20 § i promemorians förslag)

Paragrafen innehåller regler om interimistiska beslut. Bestämmelserna
i första stycket är delvis nya. Frågan har behandlats i avsnitt 2.6.2 i den
allmänna motiveringen.

Nyheten i första stycket, förutom en uttrycklig markering att rättens
beslut skall ha sin utgångspunkt i vad som är bäst för barnet, är att
domstolen i mål eller ärenden om vårdnad och umgänge - i fall då barnet
står under vårdnad av båda föräldrarna - kan begränsa det interimistiska
beslutet till att avse vem barnet skall bo tillsammans med. Det ankommer
på domstolen att efter vad som är bäst för barnet avgöra huruvida det
interimistiska beslutet skall ta sikte på vårdnaden eller endast avse vem
barnet skall bo tillsammans med. Det har därvid i och för sig ingen
betydelse vad som i ett äktenskapsskillnadsmål kan beslutas om rätt att
sitta kvar i den gemensamma bostaden.

Eftersom det interimistiska beslutet tar sikte på en relativt begränsad
tidsperiod och när som helst kan ändras, torde det många gånger vara
motiverat att inte lösa upp den gemensamma vårdnaden interimistiskt,
åtminstone inte omedelbart. Detta gäller naturligtvis särskilt om ingen av
föräldrarna utesluter gemensam vårdnad som ett tänkbart alternativ. Men
även om en förälder, eller båda, skulle vara inriktad enbart på ensam
vårdnad, kan ett begränsat förordnande som tar sikte på vem barnet skall
bo tillsammans med vara att föredra. Det kan ge möjlighet för föräldrarna
att pröva på gemensam vårdnad också i en situation då de är i konflikt
med varandra och inte längre bor tillsammans. Har domstolen förordnat
om samarbetssamtal (jfr 18 §) torde ett begränsat förordnande i allmänhet
framstå som det för barnet bästa alternativet.

Givetvis finns det också fall där det inte kan antas att parterna ens

67

under den interimistiska perioden kan komma överens i frågor som rör Prop. 1990/91: 8
barnet och då särskilt hur kontakten mellan barnet och den förälder som
barnet inte bor tillsammans med skall ordnas. I så fall kan det från
barnets synvinkel vara bäst med ett traditionellt interimistiskt beslut om
vårdnad och umgänge. Ytterst måste prövningen, som alltid, bli beroende
av omständigheterna i det enskilda fallet.

Att den förälder som barnet inte bor tillsammans med kan förpliktas att
betala underhållsbidrag följer av 7 kap. 2 § 2 föräldrabalken.

I regel begär naturligtvis föräldrarna att få det interimistiska beslut som
de själva anser lämpligast. Det krävs dock inte att yrkande framställs om
beslut som avses i paragrafen. Även om parterna är ense om att
vårdnaden interimistiskt skall tillkomma en av dem, kan domstolen
inskränka beslutet till att avse enbart barnets bostad, låt vara att det i
regel inte torde finnas anledning att gå ifrån en mellan föräldrarna träffad
överenskommelse. Domstolen kan också på eget initiativ meddela ett
interimistiskt beslut om vårdnaden även om parterna själva anser att det
skall ges en mera inskränkt innebörd. Utgångspunkt för avgörandet skall
vara barnets bästa.

Om det i ett mål om överflyttning av vårdnaden från den ena föräldern
till den andra framställs ett yrkande om interimistiskt beslut skall det
interimistiska beslutet självfallet avse vårdnadsfrågan. Detta framgår av
första meningen i första stycket.

4.2 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

10 §

Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service
underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgiv-
ningsbyråer, socialcentraler och liknande, socialjour eller annan därmed
jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj
med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga
angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. För barn
som inte har fyllt 15 år får kontaktperson utses endast om barnets vårdnadsha-
vare begär eller samtycker till det. Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses
endast om barnet självt begär eller samtycker till det.

(Jfr 10 § i promemorians förslag)

Tredje stycket har kompletterats med bestämmelser om kontaktperson
för barn. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2.9 i den allmänna
motiveringen.

När barnet är under 15 år är vårdnadshavaren alltid behörig att begära
en kontaktperson för barnet. Om barnet självt vill ha en kontaktperson
men vårdnadshavaren motsätter sig det, kan någon kontaktperson inte
utses. Om å andra sidan vårdnadshavaren vill ha en kontaktperson för
barnet medan barnet motsätter sig detta, finns det inte något formellt
hinder mot att socialnämnden utser en kontaktperson. Om barnet har nått

en sådan mognad att dess vilja bör respekteras, kan det dock vara ett skäl Prop. 1990/91: 8
mot att en kontaktperson utses på vårdnadshavarens begäran.

När barnet är över 15 år kan en kontaktperson aldrig utses mot barnets
vilja. Om barnet begär att få en kontaktperson, har vårdnadshavarens
inställning inte i och för sig någon avgörande betydelse. Ett skäl mot att
utse kontaktperson för ett barn som har fyllt 15 år kan dock vara att
vårdnadshavaren motsätter sig det. En sådan inställning från vårdnadsha-
varens sida kan innebära att kontaktpersonens möjigheter att hjälpa barnet
och hans familj allvarligt försvåras.

Om en kontaktperson eller andra stödåtgärder för ett barn inte kan eller
anses böra komma i fråga, får det inte innebära att socialnämnden avstår
från att hålla sig underrättad om hur barnets eller den unges förhållanden
utvecklas. Nämnden har ett särskilt ansvar för att utvecklingen noga följs
i sådana ärenden där erforderliga samtycken till åtgärder, som i och för
sig är önskvärda, inte har stått att få. Nämnden måste vidare vara beredd
att vid behov tillhandahålla andra behandlingsåtgärder eller ingripa på
annat sätt.

12 §

Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveck-
ling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt

i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och
hjälp som kan föreligga sedan en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts
av en domstoL

(Jfr 12 § i promemorians förslag)

Paragrafen innehåller vissa målinriktade bestämmelser om kommunernas
omsorger om barn och ungdom. En nyhet är sista ledet. Detta har
behandlats närmare i avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen. Som där
har anförts är tanken med tillägget att stryka under betydelsen av att
socialnämnden inte tar sin hand från ett vårdnads- eller umgängesärende
bara därför att frågan därom har avgjorts.

Att en vårdnads- eller umgängestvist uppkommer kan vara ett tecken
på att föräldrarna behöver hjälp och stöd för att kunna fungera. Under
den utredning som normalt verkställs i socialnämndens regi kan nämnden
få en god grund för fortsatta kontakter efter det att det rättsliga
avgörandet har fallit.

69

12a §

Kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig
ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge (samarbets-
samtal).

(Jfr 12a § i promemorians förslag)

Paragrafen är ny. Frågan har behandlats i avsnitt 2.3.1 i den allmänna
motiveringen. Paragrafen innehåller en allmän regel om kommunens
skyldighet att erbjuda föräldrar samarbetssamtal. I 6 kap. 18 § föräldrabal-
ken finns regler om domstols rätt att uppdra åt socialnämnd att anordna
samarbetssamtal. Om föräldrarna själva begär att få genomgå samarbets-
samtal, något som ofta sker innan en rättslig process har inletts, är
kommunen enligt förevarande bestämmelse skyldig att sörja för att sådana
samtal kommer till stånd. Det får ankomma på respektive kommun att i
varje enskilt fall avgöra omfattningen och inriktningen av samtalen.

Bestämmelsen ställer inte upp något krav på att kommunen skall hålla
en verksamhet med samarbetssamtal inom sin egen organisation utan den
skyldighet som läggs på kommunen är att, inom eller utom sin organisa-
tion, sörja för att föräldrar som vill ha samarbetssamtal kan erbjudas
sådana.

Om bara en av föräldrarna vänder sig till kommunen med en begäran
om samarbetssamtal, kan det ofta vara naturligt att kommunen verkar för
att samarbetssamtal kommer till stånd. Något tvång för den enskilde att
medverka i samarbetssamtal finns inte utan samtalen bygger på frivillighet
från föräldrarnas sida.

48 §

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken,

2 kap. 1, 4 — 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt
9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål och
ärenden om vårdnad eller umgänge,

7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 7 §
att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp,

11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken,

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller
att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen (1964:143) om bidragsför-
skott.

(finns ingen motsvarighet i promemorian)

Paragrafens första stycke reglerar i vilka fall socialnämnden får delegera
uppgifter som anges i föräldrabalken. I en ny punkt anges att socialnämn-
den får delegera också beslut att utse utredare i mål eller ärenden om

Prop. 1990/91:8

70

vårdnad och umgänge. Bakgrunden till bestämmelsen är att socialnämn- Prop. 1990/91: 8
den, enligt vad som föreslås i 6 kap. 19 § föräldrabalken, inte skall avge
något eget yttrande i dessa mål. För att förfarandet skall bli så smidigt
som möjligt är det därför lämpligt att uppgiften att utse utredare läggs
över på någon vid nämnden som leder och fördelar arbetsuppgifter av
sådant slag, t.ex. socialchefen eller chefen för familjerättsbyrån.

4.3 Övriga ändringsförslag

De ändringar som har gjorts är föranledda av det terminologiska utbytet
av "faderskapserkännande" mot "faderskapsbekräftelse".

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i föräldrabalken,

2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

3. lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor,

4. lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska
faderskapsavgöranden,

5. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap,

6. lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna
underhållsbidrag.

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

7. rätten till omprövning (avsnitt 2.6.3)

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

71

Bilaga 1

Sammanfattning av departemenspromemorian Vårdnad och
umgänge, Ds 1989:52

I promemorian behandlas vissa frågor om vårdnad och umgänge.
Promemorian tar som utgångspunkt att det typiskt sett är bäst för barnet
om föräldrarna kan enas i sådana frågor. De förslag som läggs fram syftar
särskilt till att bana vägen för samförståndslösningar i så stor utsträckning
som möjligt.

I detta syfte föreslås att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla
kommuner. Vidare föreslås det att domstol i ett mål om vårdnad eller
umgänge skall ges möjlighet att ta initiativ till att samarbetssamtal
kommer till stånd.

Gemensam vårdnad föreslås kunna komma i fråga inte bara om
föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem motsätter sig
denna vårdnadsform.

Ogifta föräldrar föreslås kunna få gemensam vårdnad genom en
anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. I
anslutning därtill föreslås att termen faderskapserkännande byts ut mot
termen faderskapsbekräftelse.

För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan endera
föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen liksom hittills avgöra
frågan om vem som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet.
Det föreslås en uttrycklig bestämmelse om att domstolen därvid skall fästa
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt 'med båda
föräldrarna.

I anslutning till reglerna om umgänge föreslås att vårdnadshavaren skall
lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget. Vidare
föreslås att en erinran tas in i socialtjänstlagen om att socialnämnden
också efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall
tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan föreligga.

När det gäller förfarandet i vårdnadsmål föreslås att interimistiska beslut
i regel inte skall avse vårdnaden utan bara ta sikte på var barnet skall bo.
Det föreslås vidare att socialnämnden inte skall yttra sig över en
vårdnadsutredning. Domstolen skall uppdra åt socialnämnden att
föranstalta om utredning men utredningen skall överlämnas till domstolen
utan något ställningstagande från nämndens eller utredarens sida.

De föreslagna lagändringarna avses träda i kraft den 1 oktober 1990.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 1

72

Departementspromemorians lagförslag      Bilaga 2

1 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken1

Härigenom föreskrivs i fråga föräldrabalken,

dels att 1 kap. 2 - 4 §§, 2 kap. 5 §, 3 kap. 1 och 3 §§ samt 6 kap. 4 -

6, 10, 15 och 18 - 20 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i 6 kap. skall införas in en ny paragraf, 6 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Rätten skall förklara att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet,
om

1. det är utrett att modern har haft samlag med annan än mannen
under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga
omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre,

2. det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet
kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader, eller

3. barnet har avlats före äktenskapet eller under det att makarna levde
åtskilda och det ej är sannolikt att makarna ha haft samlag med varandra

under tid dä barnet kan vara avlat.

Godkänner mannen i äktenskapet
skriftligen annan mans erkännande
av faderskapet och har i fråga om
erkännandet iakttagits bestämmel-
serna i 4 §, skall därigenom anses
fastställt att mannen i äktenskapet
ej är barnets fader. Erkännandet
skall dock i detta fall alltid vara
skriftligen godkänt av modern.

Godkänner mannen i äktenskapet
skriftligen annan mans bekräftelse
av faderskapet och har i fråga om
bekräftelsen iakttagits bestämmelse-
rna i 4 §, skall därigenom anses
fastställt att mannen i äktenskapet
ej är barnets fader. Bekräftelsen skall
dock i detta fall alltid vara skriftlig-
en godkänd av modern.

Föreligger ej fall som avses i 1 §
eller har rätten meddelat förklaring
enligt 2 § första stycket, fastställes

Föreligger ej fall som avses i 1 §
eller har rätten meddelat förklaring
enligt 2 § första stycket, fastställs

73

1Balken omtryckt 1983:485

Nuvarande lydelse

faderskapet genom erkännande eller
dom.

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

faderskapet genom bekräftelse eller
dom.

Erkännande av faderskap sker
skriftligen och skall bevittnas av två
personer. Erkännandet skall skrift-
ligen godkännas av socialnämnden
och av modern eller särskilt förord-
nad förmyndare för barnet. Har
barnet uppnått myndig ålder, skall
erkännandet i stället godkännas av
barnet självt. Socialnämnden får
lämna sitt godkännande endast om
det kan antagas att mannen är fader
till barnet.

Erkännande kan ske även före bar-
nets födelse.

Visas senare att den som har läm-
nat erkännande ej är fader till bar-
net, skall rätten förklara att erkän-
nandet saknar verkan mot honom.

Bekräftelse av faderskap sker skrift-
ligen och skall bevittnas av två per-
soner. Bekräftelsen skall skriftligen
godkännas av socialnämnden och av
modern eller särskilt förordnad
förmyndare för barnet. Har barnet
uppnått myndig ålder, skall bekräf-
telsen i stället godkännas av barnet
självt. Socialnämnden får lämna sitt
godkännande endast om det kan
antas att mannen är fader till bar-
net.

Bekräftelse kan ske även före bar-
nets födelse.

Visas senare att den som har läm-
nat bekräftelse ej är fader till bar-
net, skall rätten förklara att bekräf-
telsen saknar verkan mot honom.

2 kap.

Om faderskapsfrågan kan be-
dömas med tillräcklig säkerhet på
grund av socialnämndens utredning,
bör nämnden bereda den som
antages vara fader till barnet tillfälle
att erkänna faderskapet.

Om faderskapsfrågan kan be-
dömas med tillräcklig säkerhet på
grund av socialnämndens utredning,
bör nämnden bereda den som antas
vara fader till barnet tillfälle att
bekräfta faderskapet.

3 kap.

1 §2

Vill man som enligt 1 kap.

§ skall anses som barns fader vinna

2Senaste lydelse 1987:790

74

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

förklaring enligt 1 kap. 2 § första stycket att han icke är fader till barnet,
skall han väcka talan härom mot barnet eller, om barnet har avlidit, dess
arvingar.

Är mannen död och har han inte Är mannen död och har han inte

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

varaktigt sammanbott med barnet
och inte heller efter barnets födelse
erkänt barnet som sitt, har den avlid-
nes maka och var och en som jämte
eller näst efter barnet är berättigad
till arv efter mannen rätt att väcka
talan om att mannen ej är fader till
barnet. Efterlämnar den avlidne

förutom maka sådana arvingar som
avses i 3 kap. 2 § ärvdabalken, har
var och en av dem rätt att väcka

talan under här angivna förutsätt-
ningar.

varaktigt sammanbott med barnet
och inte heller efter barnets födelse
bekräftat att barnet är hans, har den
avlidnes maka och var och en som
jämte eller näst efter barnet är
berättigad till arv efter mannen rätt
att väcka talan om att mannen ej är
fader till barnet. Efterlämnar den

avlidne förutom maka sådana ar-
vingar som avses i 3 kap. 2 § ärvda-
balken, har var och en av dem rätt

att väcka talan under här angivna
förutsättningar.

Rätt att väcka talan föreligger ej, om vid mannens död mer än ett år
har förflutit från det att talan, som grundats på att mannen är fader till
barnet, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år

har förflutit sedan anspråk på samma grund framställts mot mannens
dödsbo.

3 §3

Talan som avses i 1 eller 2 § får väckas vid rätten i den ort där barnet
har sitt hemvist eller, om det har avlidit, vid den rätt som har att ta upp

tvist om arv efter barnet. Finns det
skall målet tas upp av Stockholms
Detsamma gäller talan enligt 1
kap. 4 § tredje stycket om att ett
faderskapserkännande saknarverkan
mot den som har lämnat det.

inte någon annan behörig domstol,
tingsrätt.

Detsamma gäller talan enligt 1
kap 4 § tredje stycket om att en
fadersskapsbekräftelse saknar verkan
mot den som har lämnat den.

6 kap.

4 §

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill
föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av dem
båda förordna i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad
är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

3Senaste lydelse 1985:368

75

Nuvarande lydelse

Har förordnande om vårdnaden inte
meddelats tidigare, kan föräldrarna, i
stället för att göra en ansökan till
rätten, efter anmälan av dem båda till
pastorsämbetet få gemensam vårdnad
genom registrering under förutsättning
att föräldrarna och barnet är svenska
medborgare.

Föreslagen lydelse

I stället för att göra en ansökan till
rätten kan föräldrarna fä gemensam
vårdnad genom registrering hos pas-
torsämbetet efter anmälan av dem
båda

1. till socialnämnden i samband
med att nämnden godkänner en be-
kräftelse av faderskap, eller

2. till pastorsämbetet under förut-
sättning att förordnande om vårdna-
den inte har meddelats tidigare och
att föräldrarna och barnet är nordis-
ka medborgare.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon av
dem att vårdnaden inte längre skall
vara gemensam, skall rätten på
talan av en av dem eller båda anför-
tro vårdnaden om barnet åt en av
föräldrarna efter vad som är bäst
för barnet. Rätten kan också i mål
om äktenskapsskillnad utan yrkande
förordna om vårdnaden enligt vad
som nu har sagts, om gemensam
vårdnad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon av
dem att vårdnaden under inga för-
hållanden längre skall vara gemen-
sam, skall rätten på talan av en av
dem eller båda anförtro vårdnaden
om barnet åt en av föräldrarna
efter vad som är bäst för barnet.
Rätten kan också i mål om äkten-
skapsskillnad utan yrkande förordna
om vårdnaden enligt vad som nu
har sagts, om gemensam vårdnad är
uppenbart oförenlig med barnets
bästa.

Står barnet under vårdnad av en-
dast en av föräldrarna och vill den
andre att vårdnaden skall flyttas
över till honom eller henne, skall
rätten på talan av denne eller båda
föräldrarna anförtro vårdnaden åt den
andra föräldern, om detta är bäst för
barnet.

Står barnet under vårdnad av en-
dast en av föräldrarna och vill den
andre att vårdnaden skall flyttas
över till honom eller henne, skall
rätten på talan av denne eller båda
föräldrarna anförtro vårdnaden åt
den andra föräldern, om detta är
bäst för barnet. Vill en av föräldrarna
att de skall gemensamt utöva vårdna-
den och motsätter sig inte den andre
föräldern helt att vårdnaden skall vara
gemensam, skall rätten förordna i
enlighet med denna begäran om detta

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
är bäst för barnet.

6 a §

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Vid bedömningen av vad som är bäst
för barnet skall rätten fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrar-
na.

10 §

Står barnet under vårdnad av en
eller två särskilt förordnade förmyn-
dare och vill någon av barnets
föräldrar eller båda få vårdnaden
överflyttad till sig, skall rätten be-
sluta efter vad som är bäst för
barnet. Rätten får flytta över vård-
naden till föräldrarna gemensamt
endast om föräldrarna är ense om
det.

Står barnet under vårdnad av en
eller två särskilt förordnade förmyn-
dare och vill någon av barnets
föräldrar eller båda få vårdnaden
överflyttad till sig, skall rätten be-
sluta efter vad som är bäst för
barnet. Rätten får flytta över vård-
naden till föräldrarna gemensamt
om en av dem begär det och den
andre inte helt motsätter sig det

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämnden.

15 §

Barnets vårdnadshavare har ett
ansvar för att barnets behov av

umgänge med en förälder som inte
är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära

Barnets vårdnadshavare har ett
ansvar för att barnets behov av

umgänge med en förälder som inte
är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära

så långt som möjligt tillgodoses. så långt som möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte sär-
skilda skäl talar mot det, lämna såda-
upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en
förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna
förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon
annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan
om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

77

Nuvarande lydelse

19 §

Om samtal i syfte att nä enighet i
fråga om vårdnad eller umgänge har
inletts mellan parterna genom social-
nämndens eller något annat organs
försorg kan rätten, om någon av
parterna begär det och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta, förklara att
målet skall vila under en viss tid. Om
det finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga denna tid.

Föreslagen lydelse

18 §

I mål om vårdnad eller umgänge
får rätten uppdra åt socialnämnden
eller något annat organ att i barnets
intresse anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna (samarbets-
samtal).

Om rätten lämnar uppdrag enligt
första stycket, kan den förklara att
målet skall vila under en viss tid.
Detsamma gäller om samarbetssamtal
redan har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten förlänga den
utsatta tiden.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

18 §

19 §

Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt
utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden höras eller, om
det är tillräckligt, beredas tillfälle att
yttra sig.

Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges tillfälle att
lämna upplysningar. Om det behövs
ytterligare utredning får rätten uppdra
åt socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verkställa
sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en viss tid
inom vilken utredningen skall vara
slutförd. Om det behövs, får rätten
förlänga denna tid.

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 §4

I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge får rätten, för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som
har vunnit laga kraft, besluta om
vårdnad eller umgänge efter vad

I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge får rätten, för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som
har vunnit laga kraft, besluta om
vårdnad eller umgänge eller, om

4Senaste lydelse 1987:790

78

Nuvarande lydelse
rätten finner skäligt.

Föreslagen lydelse

rätten finner skäligt. Står barnet
under vårdnad av båda föräldrarna,
får rätten i stället besluta vem barnet
skall bo tillsammans med.

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1990. Har före ikraftträdandet
talan väckts i ett mål om vårdnad eller umgänge, gäller 6 kap. 20 § i dess
äldre lydelse samt 6 kap. 18 § i dess äldre lydelse i stället fär 6 kap. 19
§ i dess nya lydelse.

79

2 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)1

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:620)
dels att 10 och 12 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 12 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service
underlätta för den enskilde att bo hemma och att ha kontakter med
andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan
därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det.

Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det. För barn som inte har fyllt 15 år
får kontaktperson utses endast om
barnets vårdnadshavare begär eller
samtycker till det. Har barnet fyllt 15
år får kontaktperson utses endast om
barnet självt begär eller samtycker till
det.

12 §

Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom
växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig personlighetsut-

Socialnämndcn skall

verka för att barn och ungdom
växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig personlighetsut-

1Lagen omtryckt 1988:871

80

Nuvarande lydelse

veckling och en gynnsam fysisk och
social utveckling hos barn och ung-
dom,

med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynn-
sam utveckling och

i nära samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fost-
ran utanför det egna hemmet.

12

Föreslagen lydelse

veckling och en gynnsam fysisk och
social utveckling hos barn och ung-
dom,

med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynn-
sam utveckling,

i nära samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fost-
ran utanför det egna hemmet, samt
tillgodose det beliov av stöd och
hjälp som kan föreligga sedan en tvist
om vårdnad eller umgänge har avgjorts
av en domstol.

a §

Kommunen skall sörja för att föräl-
drar och barn kan erbjudas samtal i
syfte att nå enighet i frågor rörande
vårdnad och umgänge (sam-
arbetssamtal).

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1990.

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

3 Förslag till

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella fader-
skapsfrågor

Härigenom föreskrivs att 3, 6, 8 och 12 §§ lagen (1985:367) om
internationella faderskapfrågor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ett faderskap kan fastställas ge-
nom erkännande av faderskapet
under medverkan av en svensk
socialnämnd, om nämden är skyldig
att utreda faderskapet enligt 2 kap.
1 eller 9 § föräldrabalken.

Ett faderskap kan fastställas ge-
nom bekräftelse av faderskapet under
medverkan av en svensk social-
nämnd, om nämnden är skyldig att
utreda faderskapet enligt 2 kap. 1
eller 9 § föräldrabalken.

I fraga om fastställelse av faderskap enligt första stycket tillämpas

svensk lag.

Har erkännandet lämnats utom-
lands, skall det även om detta inte
följer av andra stycket anses giltigt
till formen, om det uppfyller form-
föreskrifterna i den främmande

Har bekräftelsen lämnats utom-
lands, skall den även om detta inte
följer av andra stycket anses giltig
till formen, om den uppfyller form-
föreskrifterna i den främmande

statens lag.

statens lag.

Har ett faderskap fastställts ge-
nom erkännande, skall en talan vid
svensk domstol om ogiltigförklaring
av erkännandet prövas enligt den
eller de lagar som bestämmer fast-
ställelsens giltighet här i landet. En
ogiltigförklaring får dock alltid
meddelas med stöd av svensk lag,
om talan grundas på att den som
har lämnat erkännandet inte är far
till barnet.

8 §

En utländsk fastställelse av fader-
skap genom erkännande gäller i

Har ett faderskap fastställts ge-
nom bekräftelse, skall en talan vid
svensk domstol om ogiltigförklaring
av bekräftelsen prövas enligt den
eller de lagar som bestämmer fast-
ställelsens giltighet här i landet. En
ogiltigförklaring får dock alltid
meddelas med stöd av svensk lag,
om talan grundas på att den som
har lämnat bekräftelsen inte är far
barnet.

En utländsk fastställelse av fader-
skap genom bekräftelse gäller i Sve

82

Nuvarande lydelse

Sverige, om den är giZög enligt lagen
i en stat där barnet eller den som
har lämnat erkännandet hade hem-
vist eller i en stat där någon av
dem var medborgare.

Erkännandet skall även om det inte
följer av första stycket anses giltigt
till formen, om det uppfyller form-
föreskrifterna i lagen i den stat där
erkännandet lämnades.

Den utländska fastställelsen gäller
dock inte i Sverige

1. om den strider mot ett här i
landet giltigt avgörande i en rätte-
gång som började innan fastställel-
sen skedde,

2. om den strider mot en tidigare,
här i landet giltig fastställelse av
faderskap i annan form än genom
domstolsavgörande,

3. om det i Sverige pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde,

4. om det utomlands pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde
och som kan antas leda till ett här
i landet giltigt avgörande, eller

5. om erkännandet är uppenbart
oriktigt.

Föreslagen lydelse

rige, om den är giltig enligt lagen
i den stat där barnet eller den som
har lämnat bekräftelsen hade hem
vist eller i en stat där någon av dem
var medborgare.

Bekräftelsen skall även om det inte
följer av första stycket anses giltig
till formen, om den uppfyller form-
föreskrifterna i lagen i den stat där
bekräftelsen lämnades.

Den utländska fastställelsen gäller
dock inte i Sverige

1. om den strider mot ett här i
landet giltigt avgörande i en rätte-
gång som började innan fastställel-
sen skedde,

2. om den strider mot en tidigare,
här i landet giltig fastställelse av
faderskap i annan form än genom
domstolsavgörande,

3. om det i Sverige pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde,

4. om det utomlands pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde
och som kan antas leda till ett här
i landet giltigt avgörande, eller

5. om bekräftelsen är uppenbart
oriktig.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

12 §

En bestämmelse i en utländsk lag
får inte tillämpas och ett avgörande
av en utländsk domstol eller en ut-
ländsk fastställelse av faderskap
genom erkännande gäller inte i
Sverige, om det skulle vara uppen-
bart oförenligt med grunderna för
den svenska rättsordningen att till-

En bestämmelse i en utländsk lag
får inte tillämpas och ett avgörande
av en utländsk domstol eller en ut-
ländsk fastställelse av faderskap
genom bekräftelse gäller inte i Sveri-
ge, om det skulle vara uppenbart
oförenligt med grunderna för den
svenska rättsordningen att tillämpa

83

Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse

lämpa bestämmelsen eller att er- bestämmelsen eller att erkänna
känna avgörandet eller fastställel- avgörandet eller fastställelsen.
sen.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1990.

84

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1979:1001) om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

Bilaga 2

Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn
men pågår redan en rättegång angående faderskapet i Danmark, Finland,
Island eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på
lagakraftvunnen dom i den utländska rättegången.

Pågår en rättegång om faderskap
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, får en svensk barnavårds-
nämnd inte godkänna ett erkännande
av faderskapet.

Pågår en rättegång om faderskap
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, får en svensk socialnämnd
inte godkänna en bekräftelse av
faderskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1990.

85

Bilaga 3

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över departementsprome-
morian Vårdnad och umgänge, Ds 1989:52

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Göta hovrätt,
kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, länsrätten i Göteborg,
rikssaktteverket, socialstyrelsen, domstolsverket, Uppsala universitets
juridiska fakultetsnämnd, riksdagens ombudsmän (JO), landstingsförbun-
det, Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Malmö kommun,
Piteå kommun, Gotlands kommun, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
kommunal- och landstingsanställda familjerådgivare, Föreningen Barnens
rätt i samhället (BRIS), Föreningen jurister vid de allmänna advokat-
byråerna, Rädda Barnens riksförbund, Umgängesföräldrarnas Riksförening
(UFR), Riksförbundet Hem och Skola, Centerns kvinnoförbund,
Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata kvinnoförbundet, Sveriges
Socialdemokratiska Kvinnoföbund, Svenska Kvinnors Vänsterförbund,
Fredrika-Bremer-Förbundet, Husmodersförbundet Hem och Samhälle,
Föreningen Familj och rätt (FoR) samt Idégruppen om mansrollsfrågor.

Yttranden har också inkommit från avdelningschef Elsa Nyberg, Nacka,
Riksförbundet mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ), Bodens
kommun, förste socialsekreterare Ingrid Adamsson, Uddevalla, Qvinno-
jouren, Östersund, Jan Jonsson och Rolf Viklund, Luleå, Samverkans-
gruppen i familjerättsliga frågor i Borås kommun, Karin Strömberg,
Stockholm, Ilse Wetter, Järfälla, Uppsala kommuns socialnämnd samt
Kvinnojouren Blåklockan, Gävle.

Diskrimineringsombudsmannenochjämställdhetsombudsmannen har
beretts tillfälle att avge yttranden men har avstått från att yttra sig.

I det följande återges yttrandena i väsentligen oavkortat skick under
olika avsnitt.

86

1 Allmänna synpunkter

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Göta hovrätt

Hovrätten avstyrker förslaget att i föräldrabalken föra in en särskild
föreskrift om att vårdnadshavare skall lämna upplysningar om barnet i
syfte att främja umgänget. Hovrätten avstyrker förslaget även i den del
det avser umgängessabotage. I övrigt kan hovrätten i huvudsak tillstyrka
förslagen.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten ansluter sig till den grundtanke som redovisas i promemo-
rian att det för ett barns utveckling är viktigt att barnet har en nära och
god relation till båda föräldrarna, även om föräldrarna är i konflikt med
varandra. Vidare är det viktigt att, såsom föreslås i promemorian,
regelsystemet utformas så att det i största möjliga utsträckning främja
samförståndslösningar.

Kammarrätten ställer sig positiv till promemorians förslag att samarbets-
samtal skall erbjudas föräldrar i samtliga kommuner och att domstol skall
kunna ges möjlighet att ta initiativ till att sådana samtal kommer till
stånd. Kammarrätten ifrågasätter dock om de flesta kommuner har
tillgång till den kvalificerade och på området särskilt utbildade personal
som krävs för uppgiften.

Det är önskvärt att domstolarnas möjlighet att förordna om gemensam
vårdnad utökas till att även omfatta fall där båda föräldrarna i vart fall
alternativt kan tänka sig gemensam vårdnad. Kammarrätten anser dock
att lagtexten härom inte har utformats på ett lämpligt sätt.

Kammarrätten tillstyrker att barnets behov av en nära och god kontakt
med båda föräldrarna kommer till uttryck i lagtext. Den föreslagna
lydelsen av 6 kap 6 a § FB är dock enligt kammarrättens mening för
snävt formulerad.

Förslaget om införandet av en bestämmelse om att vårdnadshavare skall
lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget avstyrks.

Kammarrätten ansluter sig till förslaget att domstol interimistiskt i vissa
fall skall kunna bestämma endast var barnet skall bo, men vill fästa
uppmärksamheten på de umgänges- och verkställighetsfrågor som
sammanhänger härmed.

Kammarrätten tillstyrker att föreslagen föreskrift införs i 12 § social-
tjänstlagen men anser att bestämmelsen bör gälla även den tid under
vilken tvist pågår.

Kammarrätten avstyrker förslaget om införandet av benämningen
"bekräftelse" av faderskap i stället för "erkännande" av faderskap.

I övriga frågor tillstyrker kammarrätten promemorians förslag med de
erinringar som lämnas nedan.

87

Länsrätten i Göteborg

Länsrätten tillstyrker de förslag som läggs fram i promemorian. Länsrätt-
en anser att termen samarbetssamtal bör preciseras och att förslagen i
promemorian bör samordnas med Socialstyrelsens rapport Familjerådgiv-
ning Samarbetssamtal (SoS-rapport 1989:10).

I promemorian har angetts att förslagen skall träda i kraft den 1
oktober 1990. Socialstyrelsens rapport har inte någon tidpunkt för när
förslaget skall träda i kraft. Då samarbetssamtal och familjerådgivning är
närliggande områden, anser länsrätten att departementspromemorian skall
samordnas med rapporten och att båda förslagen skall träda i kraft vid
samma tillfälle.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen biträder promemorians förslag om ändringar i föräldrabalk-
en i de flesta avseenden.

Socialstyrelsen föreslår att en ny lagregel införs att gälla i fall där en
förälder dör och barnet bott med denne och en styvförälder utan att ha
haft någon närmare kontakt med den andre biologiska föräldern trots
gemensam vårdnad. Vårdnaden skulle i sådana fall kunna överflyttas på
styvföräldern om den kvarvarande föräldern och styvföräldern är överens
om att det är bäst för barnet. Detta är för närvarande inte möjligt.

Beträffande gemensam vårdnad för färäldrar som inte varit gifta med
varandra föreslår socialstyrelsen av skäl som anges nedan en delvis annan
utformning av lagtexten. Styrelsen ger även ett förslag beträffande
formulär i sammanhanget.

Då det gäller faderskapsbekräftelse föreslår styrelsen ett förenklat
förfarande för fastställande av faderskap när föräldrar bor tillsammans.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang göra ett påpekande i en fråga
som inte sällan aktualiseras i landet.

Både frånskilda och ogifta föräldrar har i allt högre grad gemensam
vårdnad om sina barn. I vissa fall där föräldrar med gemensam vårdnad
bor skilda åt händer det att en styvförälder tar ett stort ansvar för barnet
medan den förälder som barnet inte bor hos nästan tappar kontakten med
barnet trots ett gemensamt vårdnadsansvar. Om den förälder barnet bor
hos i en sådan situation avlider och den kvarvarande föräldern och
styvföräldern är överens om att det bästa för barnet vore att överflytta
vårdnaden pä styvföräldern, är detta ändå inte möjligt såvida inte
föräldern är försumlig som vårdnadshavare eller dylikt. En möjlighet att
kunna överflytta vårdnaden i denna situation vore önskvärd.

Socialstyrelsen biträder de allmänna utgångspunkter som i promemorian
anförs för en reform. Att så långt det är möjligt främja samförståndslös-
ningar mellan föräldrar är enligt socialstyrelsens uppfattning mycket
värdefullt.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

88

Domstolsverket

Domstolsverket (DV) tillstyrker förslagen i promemorian vad avser
samarbetssamtal, gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta
med varandra umgängessabotage, kontaktperson för barnet och införandet
av den nya benämningen faderskapsbekräftelse. DV tillstyrker även - med
vissa reservationer - förslagen rörande vårdnadsutredningen.

DV avstyrker förslaget om att i föräldrabalken föra in en särskild
föreskift om att vårdnadshavaren skall lämna upplysningar om barnet i
syfte att främja umgänget. DV avstyrker även förslaget om att i social-
tjänstlagen föra in en särskild erinran om socialnämndernas ansvar på det
här aktuella området.

DV ifrågasätter det praktiska värdet av att domstolarna ges möjlighet
att förordna om gemensam vårdnad trots att en eller båda föräldrarna
helst vill ha ensam vårdnad. DV motsätter sig dock inte att en sådan be-
stämmelse införs. DV motsätter sig inte heller förslaget om att det
interimistiska beslutet i vårdnadsmål skall kunna begränsas till att avse
vem barnet skall bo tillsammans med.

DVs inställning i de olika frågorna redovisas närmare nedan.

DV har inga invändingar mot de allmänna utgångspunkter som anges.
Det är tvärtom mycket positivt om regelsystemet kan utformas så att det
främjar samförståndslösningar i största möjliga utsträckning. DV
ifrågasätter dock om inriktningen på samförståndslösningar verkligen
innebär att frågan om talerätt för barn får mindre aktualitet. Enbart
inriktningen på samförståndslösningar innebär ju inte att betydelsen av
barnens inställning minskar. Barnens inställning måste alltjämt tillmätas
stor betydelse, såväl i de fall där samförståndslösningar är möjliga som i
de tvistiga fallen. DV anser att barnens inställning bör beaktas i
vårdnadsutredningen. (Jfr DVs yttrande över utredningens om barnens
rätt delbetänkande Barnets rätt, SOU 1987:7.)

JO

Det är för barnets trygghet av största betydelse att föräldrar efter
sammanlevnadens hävande i samförstånd kan ta del i omsorgerna om
barnet. De förändringar i lagstiftningen som nu föreslås kan i väsentlig
mån bidra till en ökad förståelse hos föräldrarna för att barnet även
sedan sammanlevnaden mellan föräldrarna har hävts behöver båda sina
föräldrar. Jag biträder därför i princip förslagen.

Jag kommenterar förslagen i anslutning till de olika rubriker som har
redovisats i promemorian. Jag biträder förslagen i övrigt.

Landstingsförbundet

Utifrån de intressen förbundet i första hand haratt företräda finns ingen
invändning mot att förslagen genomförs. I den utsträckning de berör
kommunal verksamhet är det främst primärkommunala förhållanden det

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

89

är fråga om.

Stockholms kommun

Promemorian innehåller förslag till ändring i föräldrabalken och social-
tjänstlagen. Förslagen syftar till att i största möjliga utsträckning främja
samförståndslösningar. Den självklara utgångspunkten är att barn behöver
nära och goda relationer till båda föräldrarna även om dessa är i konflikt
med varandra.

I likhet med socialförvaltningen ansluter kommunen sig till dessa
grundvärderingar liksom huvudsakligen även i övrigt de förslag som
lämnas i promemorian.

I det följande kommer kommunen att ta upp vissa av de förslag som
inte tillstyrker eller som kommenteras särskilt.

Piteå kommun

Piteå kommun instämmer i huvudsak i utredarnas bedömningar och
tillstyrker förslaget till lag om ändring i föräldrabalken och förslag till lag
om ändring i socialtjänstlagen.

Kommunen anser dock att domstolen i alla mål rörande vårdnad och
ungänge, nästan undantagslöst, bör uppdra åt socialnämnden att ordna
samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan fräldrarna. Små kommuner
kommer dock inte att ekonomiskt själva klara av att driva en verksamhet
med samarbetssamtal.

Dessutom anser kommunen att domstolen inte skall fastställa riktlinjer
för vårdnads- och ungängesutredningar, som verkställs av en av social-
nämnden utsedd tjänsteman.

Slutligen kommer socialnämndens arbetsuppgifter att utökas, och
behovet av resurser att öka i och med utredningsförslaget om att
socialnämnden skall följa upp vårdnads- eller umgängesärende som
avgjorts.

Gotlands kommun

Förslagets betoning av barnens rätt till sina båda föräldrar och det
gemensamma föräldraansvaret har en positiv psykologisk betydelse. Utbyte
av ordet faderskapserkännande mot faderskapsbekräftelse, samt möjlighet-
en till anmälan om gemensam vårdnad direkt till socialnämnden, måste
bedömas på samma sätt. Förslagets genomförande kommer dock
förmodligen inte i praktiken att medföra någon större förändring, i vart
fall inte i de kommuner som redan idag erbjuder föräldrar samarbetssam-
tal. Det kommer även fortsättningsvis vara svårt att få alla föräldrar att
samarbeta och undvika umgängessabotage eller att få förälder vilja träffa
sitt barn. Någon önskvärd skyldighet för föräldern att träffa sina barn
innefattar inte förslaget.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

90

LO

LO

- tillstyrker i allt väsentligt förslagen i promemorian

- anser att man bör överväga att göra gemensam vårdnad till
huvudregel även för ogifta föräldrar

- förordar ett kraftigt samhällsstöd för att stärka barnets rätt till
umgänge med en förälder som barnet inte bor ihop med.

TCO

TCO anser att utredningens förslag är helt i linje med den utveckling
som skett de senaste åren inom familjerättens område. Det är enligt TCO
viktigt att fastslå att man. skiljer sig från den andra föräldern men inte
från sina barn. Föräldraskapet är livsvarigt och kan inte ersättas.
Samhället har här en viktig uppgift att hjälpa och stödja föräldrar i kris.
Inom familjerättens område har väl fungerande arbetsmetoder med bl a
samarbetssamtal som metod vuxit fram och visat sig fungera bra. Många
vårdnadsprocesser har kunnat förebyggas och det har påvisats att det är
lönsamt med samarbetssamtal.

Departementspromemorians förslag är enligt TCOs uppfattning bra för
den fortsatta utvecklingen av det gemensamma föräldraansvaret men
någonstans måste också redovisas att det kostar pengar på den kom-
munala sidan men blir samhällsekonomiskt och inte minst mänskligt
lönsamt i det vidare perspektivet.

SACO/SR

SACO/SR ser mycket positivt på att utgångspunkten att främja barns
behov av umgänge med båda föräldrarna skall vara vägledande i arbetet
med vårdnadstvister. Barns behov kan alltid bäst tillfredsställas genom ett
positivt samarbete mellan föräldrar. I de konkreta förslag som presenteras
i promemorian finns dock inget som talar för att barnens behov och rätt
kommer att sättas främst. Tvärtom föreslås en avveckling av den instans
som hittills har arbetat med barns behov som enda mål utan att någon
ersättning tillskapas. Förslaget i sin helhet torde därför inte komma att
leda till att barns behov blir tillgodosedda i processer inför domstol.

Slutligen anser SACO/SR att om förslagen kommer att genomföras
kommer detta att ställa stora krav på den personal som skall utföra
arbetet med samarbetssamtal och vårdnadsutredningar. Detta förutsätter
att ett omfattande vidareutbildningsprogram planeras och genomförs i de
flesta kommuner. Detta gäller särskilt i de regioner där dessa verksam-
heter är eftersatta idag.

Sveriges domareförbund

Förbundet tillstyrker huvudlinjerna i förslaget men har på ett flertal

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

91

punkter kritiska synpunkter på den lagtekniska lösning som har valts. Prop. 1990/91:8

I promemorian finns en allmän inriktning mot att skapa ökade Bilaga 3
möjligheter till samförståndslösningar i vårdnads- och ungängesfrågor. Det
är en inriktning som förbundet tillstyrker och som ligger väl i linje med
den strävan domstolarna redan i dag har att inom ramen för gällande
lagstiftning bilägga vårdnadstvister.

Förbundet har ingen erinran mot de förslag som förbundet inte närmare
kommenterar under följande avsnitt.

Sveriges advokatsamfund

Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget i väsentliga delar.

Föreningen kommunal- och landstingsanställda familjerådgivare

KLFR har i princip inget att erinra mot förslaget i ovannämnda prome-
moria. Det är viktigt att människor kan erbjudas samarbetssamtal i
samband med separationer och att barns behov av och rätt till båda
föräldrarna beaktas.

Vi finner det dock anmärkningsvärt att familjerådgivningen inte finns
nämnd i promemorian annat än i samband med frågor om sekretess.
Familjerådgivningens uppgift att erbjuda samtal på ett tidigt stadium - dvs
innan konflikterna blivit låsta och innan frågan om vårdnad och umgänge
har förts till domstol - är av stor betydelse. Ofta kan förhastade
skilsmässor undvikas, vilket är av vikt både för samhället och den
enskilde. Ca 10.000 par och familjer vänder sig varje år till familjerådgiv-
ningsbyråer (kommunal- och landstingsbedrivna) i landet. I de fall där
man vill ha hjälp i samband med separationer blir arbetet med vårdnads-
och umgängesfrågor en naturlig del.

Beträffande sekretessen anser KLFR att det är en fördel om gränsen
är tydlig mellan den verksamhet som gör vårdnadsutredningar och den
verksamhet som arbetar med samarbetssamtal. Olika förhållanden
kommer att kunna råda i olika kommuner beroende på resurser och
synsätt. Det blir därför viktigt att informationen om vad som gäller blir
tydlig i varje enskilt fall.

BRIS

BRIS välkomnar samhällets strävan att förändra och förbättra barns
villkor i samband med skilsmässa, vårdnad och umgänge.

BRIS ser också positivt på att promemorian betonar samförståndslös-
ningar och båda föräldrarnas gemensamma ansvar för barnet efter
separationen.

BRIS menar dock att de förslag som presenteras inte innebär sådana
djupgående reformer som är nödvändiga när det gäller regelsystemet
rörande relationen barn - föräldrar - samhälle vid separationer. Vi saknar                   g

också helt förslag till ökade möjligheter för barnet att självt komma till

tals i utredningar, domstolar eller på annat sätt få uttrycka sin mening
kring vårdnadsfrågan. Vi anser därför att barnets ställning och intresssen
inte alls lyfts fram i förslaget och markeras tillräckligt.

BRIS motsätter sig helt promemorians resonemang och förslag kring
umgänge och umgängessabotage som vi menar kan få till följd att barn
inte skyddas mot destruktivt umgänge. Vi anser också att socialnämndens
yttrande endast kan undvaras om liknande kompetens tillförs domstolen
på annat sätt.

När det gäller följande punkter stöder BRIS de föreslagna ändringarna;
FB 1 kap 2 §, 3 §, 4 §, 5 §. FB 3 kap 1 §, 3 §. FB 6 kap 4 §, 5 §, 6 §,
10 §, 15 §, 18 §, 20 § p. 4. Socialtjänstlagen 10 §, 12 §, 12 a §, samt de
föreslagna ändringarna i lagen om internationella faderskapsavgöranden
och lagen om nordiska faderskapsavgöranden.

BRIS presenterar också några synpunkter och idéer kring barns talerätt,
u tredningsmetoder, socialnämndens stöd vid skilsmässor, föräldrasamtal
samt familjedomstol.

BRIS har sedan tjugo år arbetat med direkta kontakter med barn och
vuxna bl.a. i skilsmässokonflikter. Det har givit oss en djup kunskap om
barns utsatthet i föräldrarnas inbördes konflikter, samhällets handläggning
och lagstiftningen kring umgänge och vårdnad. Ett föråldrat synsätt när
det gäller barnets rättsliga ställning och föräldrars "rätt till sina barn" samt
en processuell ordning som knappast lämpar sig för vårdnads- och
umgängesmål har länge dominerat svensk lagstiftning. Ändringar i FB
1976 och 1983 har visserligen bidragit till förbättringar och attitydföränd-
ringar men några genomgripande lagändringar har inte gjorts. Det är med
besvikelse man kan konstatera att det inte heller denna gång presenterats
förslag som på ett mer långtgående sätt förbättrar villkoren för barn då
föräldrarna separerar.

I många stycken delar dock BRIS de uppfattningar som kommer till
uttryck i promemorian och stödjer helt förslagen när det gäller;

- att kommunerna åläggs att hålla en verksamhet med samarbetssamtal.

- att domstolen i mål om vårdnad eller umgänge får uppdra åt
socialnämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal
mellan föräldrarna.

- att ogifta föräldrar skall kunna få gemensam vårdnad om sitt barn,
utöver de sätt som nu finns genom en anmälan till socialnämnden i
samband med att faderskapet fastställs.

- att ett interimistiskt beslut i vårdnadsmål i stället för att gälla
vårdnaden, skall kunna avse vem barnet skall bo tillsammans med.

- att ändringar av reglerna om omprövning av vårdnadsavgöranden inte
bör göras.

- att kontaktperson enligt socialtjänstlagen får utses för barn som fyllt
femton år, om barnet begär eller samtycker till det. För barn som inte
fyllt femton år krävs att vårdnadshavaren begär eller samtycker till att
kontaktperson utses.

- att begreppet erkännande av faderskap får ändrad benämning. Den

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

93

nya benämningen blir bekräftelse av faderskap.                      Prop. 1990/91:8

- att det i föräldrabalken förs in en särskild regel om vårdnadshavarens Bilaga 3
skyldighet att lämna bl.a. den andra föräldern sådana upplysningar som

kan främja umgänget.

- att domstolen vid behov skall kunna ge vissa riktlinjer för utredningen.

- att socialnämnden skall tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan

finnas sedan en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts av domstol,        /

Rädda Barnens riksförbund

Rädda barnen delar i allt väsentligt de synpunkter och förslag som
framförs i promemorian.

Riksförbundet Ilem och Skola

Riksförbundet Hem och Skola (RHS) noterar med tillfredsställelse, att
promemorian tar sin utgångspunkt i vad som är bäst för barnet och att
föräldrar kan enas i vårdnads- och umgängesfrågor.

Föreliggande förslag vill bana väg för samförståndslösningar och
förebygga uppslitande och långvariga tvister, där barnen får sitta emellan.

Skyldigheten för kommunen att erbjuda samarbetssamtal och rättens
möjlighet att i vissa fall ålägga föräldrarna sådana samtal ser vi som
viktiga inslag. Det förutsätter emellertid att dessa samtal kan genomföras
med tillgång till kompetent samtalsledare.

RHS ställer sig positiv till att domstol och socialnämnd ges en mer aktiv
roll i dessa frågor och förutsättes ta initiativ till stödåtgärder.

RHS tillstyrker de förslag till lagändringar som framläggs i promemo-
rian.

Centerns kvinnoförbund

Centerkvinnorma tillstyrker behovet av revidering av "vissa frågor om
vårdnad om umgänge gentemot barn". Vi instämmer i huvudsak i
utredarnas bedömningar. Vi poängterar och ger synpunkter på gemensam
vårdnad oavsett föräldrarnas civilstånd, svårigheter vad gäller umgängesbe-
dömningar och informationsskyldigheten. Vidare är vi av annan åsikt då
det gäller förfarandet vid utredning där vi framhåller betydelsen av att
socialnämnden ska höras. Detta med hänsyn till vikten av samarbetssam-
tal. Syftet med förslagen, att bana väg för samförståndslösningar, i så stor
utsträckning som möjligt, ser vi mycket positivt på.

Promemorian framhåller att "en bristfällig kontakt med en förälder kan
försämra barnets utveckling i olika avseenden.” Till detta bör vikt läggas
vid barnets behov av att hålla kontakt med närstående släktingar. Om
umgänget med en förälder av olika skäl inte fungerar är det av stor
betydelse att umgänge upprätthålls med närstående t ex mor- eller
farföräldrar, som kan utgöra den förmedlande länk med föräldern. I det                  g

föränderliga samhälle vi lever i idag, har barn ett mycket stort behov av

att känna sitt ursprung för att känna trygghet. Dessutom är det alltid
viktigt för barn att umgås med vuxna, av båda könen och i olika åldrar.
Dessa aspekter bör beaktas i det nya lagförslaget. Inom parentes vill vi
nämna att det är av stor vikt att fortsätta arbetet för en jämnare
könsfördelning inom barnomsorg och skola, då inte minst många pojkar
växer upp utan goda manliga förebilder.

Folkpartiets kvinnoförbund

Folkpartiets kvinnoförbund ser det som mycket positivt att promemorian
varit föremål för noggrann utredning. Det nya betänkandet är väl
genomarbetat och utgör i stort sett ett utmärkt underlag för de föreslagna
lagändringarna. FPK vill i sitt remissvar särskilt belysa följande. Allt fler
barn upplever att deras föräldrar bestämmer sig för att separera. Ett fåtal
av dessa föräldrar kan av olika skäl inte besluta sig för hur vårdnanden
för barnen skall lösas, vilket kan ge upphov till långa och segdragna
vårdnadsprocesser. Detta innebär ett långt lidande för alla inblandade inte
minst för barnen. Alla åtgärder måste därför vidtagas för att minimera
den tid som en vårdnadsprocess får ta i anspråk.

Moderata kvinnoförbundet

Justitiedepartementets utredning behandlar vissa frågeställningar om
faderskapsfastställelse, vårdnad och umgänge. Förslagen vill nå fram till
samförståndslösningar för berörda parter vilket MKF anser vara positivt.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

Utredningens allmänna utgångspunkter angående betydelsen av att barn
har nära och goda relationer till båda föräldrarna delas av SSKF. En
lagstiftning som siktar till samförståndslösningar i stället för tvistelösningar
kommer att, på ett bättre sätt än tidigare, ta tillvara barnets rätt.

Svenska kvinnors vänsterförbund

Svenska Kvinnors Västerförbund tillstyrker lagförslagen i promemorian
men anser att lagtexten behöver kommenteras ytterligare.

I dag är blivande fäder allt oftare engagerade i sina barn och deltar i
stor utsträckning i föräldrautbildning på mödravårdscentraler. Det är
snarare regel än undantag att fäderna medverkar vid förlossningen. På ett
naturligt sätt kan föräldrarna dela på ansvaret för barnet från början. Om
föräldrarna väljer att bo på skilda håll eller separerar innan barnet är
vuxet så behöver barnet bra kontakt med båda. Det är bra att barnets
rättsliga ställning stärks och att barnets behov av nära och god kontakt
med båda föräldrarna markeras i lagstiftningen.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

95

Husmodersförbundet Hem och Samhälle

Förbundet ser det som viktigt och betydelsefullt att man i promemorian -
i alla avsnitt - sätter barnet i centrum och att föräldrar i första hand ska
se till barnets psykiska och fysiska välbefinnande och att barnet har rätt
till båda sina föräldrar.

De förslag som Justitiedepartementet framför syftar till att nå samför-
ståndslösningar för de inblandade.

Vid en konfliktsituation, som många föräldrar hamnar i vid en
separation, är det nödvändigt att föräldrarna får hjälp att lösa sina
aggressioner för att inte barnet ska komma i kläm. Omvälvningen, att den
ene föräldern flyttar från det gemensamma hemmet, är tillräckligt stor för
barnet. Barnets trygghet får inte äventyras än mer.

FoR

FoR tillstyrker i stort samtliga lagförslag och anser det angeläget att
förslagen genomförs snarast. På några ställen har FoR förslag till
ändringar i lagtext och/eller specialmotivering.

Skulle - mot förmodan - remissvaren tyda på att tiden ännu inte är
mogen för ytterligare justeringar av familjerättslagstiftningen syns det
FoR av vikt att åtminstone den föreslagna 6 a § i 6 kap. FB införs
snarast.

Om övriga ändringar måste anstå, förutskickar FoR, att Justitiedeparte-
mentet fortsätter arbeta med frågorna på sätt som hittills skett. En
arbets-/reformmetod som f ö framfördes av FoR redan i sammanfattning-
en av remissvaret över SOU 79:63.

"Justitiedepartementet utarbetar på grundval av betänkandet och
remissvaren ett antal departementspromemorier, som efter ny remissbe-
handling kan ligga till grund för etappvisa delreformer."

RMSÖ

RMSÖ anser, att ändringen från faderskapserkännande till dito bekräftel-
se befrämjar en positiv utveckling av förhållandet mellan barn och far.

RMSÖ anser, att det behövs en särskilt förodnad "barnsocialsekreterare"
hos socialtjänsten, som oberoende av föräldrarnas behov kan utreda
barnets situation i vårdnads- och umgängesärenden.

RMSÖ anser, att allmän domstols förordnande enligt FB 6 kap. i
vårdnads- och umgängesmål inte skall väga tyngre än tolkning enligt
socialtjänslagen 1980:620. Då sådan tolkning varit föremål för tveksamhet,
hemställer förbundet att frågan klargörs.

RMSÖ kräver, att barn, som utsatts för någon form av våld från en
förälders sida, skyddas från tvånget att konfronteras med nämnda
förälder. Frågan om umgänge i sådant fall skall endast kunna väckas på
barnets egen begäran och då ansvarig på goda grunder kan anta, att
umgänget kan tillföra barnet något positivt.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

96

RMSÖ instämmer i den allmänna uppfattningen, att föreliggande
lagförslag inte tillräckligt stärker barnets rätt i tvister om vårdnad och
umgänge. Förbundet ser, att förslaget i större mån än hittills åsidosätter
barnets bästa till förmån för föräldrar.

RMSÖ tror inte, att ett förändringsarbete med utgångspunkt i
nuvarande FB kan lyckas skapa lagregler, som i sin tolkning bemöter
barnets suveränitet med sådan respekt, att dess rättssäkerhet kan anses
tillfullo värnad. Förbundet föreslår därför, att den nu gällande FB helt
skall utgå.

I stället bör man skapa en BARNBALK med utgångspunkt helt från
barnet och dess rätt i första hand. Denna BARNBALK bör även
inbegripa regler för ställningstaganden från socialnämnd. Lagstifta här
också om kunskapskrav för handläggare hos domstolar och myndigheter.
Att det rättsliga förfarandet samtidigt kan behöva reformeras får inte
utgöra något hinder.

Först vill vi påpeka, att promemorian sammansatts av en grupp männi-
skor, av vilka minst en har en mycket positiv grundsyn på barn och barns
behov, samt minst en, vars inställning färgats av identifikation med
"stackars umgängesförälder", vilket skymmer sikten till barnets nackdel.
Detta har fört med sig, att argumentationen ibland blivit motsägelsefull.

Att identifiera sig med en förälder innebär inte nödvändigtvis att barnets
rätt skyms, men vi skall ha klart för oss, att lagförslaget syftar till att
stärka barns rätt i utsatta lägen, bland annat vid skilsmässa mellan dess
föräldrar, där konflikter kan förekomma.

För normalfallet behövs knappast någon mer ingående lagstiftning,
eftersom det vanligaste är, att föräldrarna ganska snart, och i godo,
kommer överens om vårdnad och umgänge på ett för barnet efter
omständigheterna acceptabelt sätt.

Betydligt nödvändigare är noggrannare regler för att tillgodose barnets
bästa, när en konflikt mellan föräldrar djupnat, ofta genom förekommet
så kallat familjevåld, och tvisten dras genom den ena rättsliga instansen
efter den andra. RMSÖ ser ofta exempel på, hur domstolar inte förmått
värna barnet genom att i tid sätta stopp. Barn med skador av flerårigt
familjevåld får dessa skador fördjupade och för lång tid bestående av
segdragna tvister, där domstolen prövar, och prövar på nytt, föräldrars
krav enligt FB. Våldsamma föräldrars "rätt” tvinga barn till underkastelse
blir så viktig, att barnets grundläggande och akuta behov av trygghet i sitt
hem och sin vardag helt åsidosätts. Domstolar, och andra myndigheter,
låter sig därigenom tyvärr i åratal göras till förövares förlängda arm.
Uppenbara missförhållanden skyms av undermåliga utredningar och
bristfälliga kunskaper hos ansvariga om utsatta barns faktiska verklighet.

RMSÖ ser, att den nuvarande ordningen för det rättsliga förfarandet i
vårdnads- och umgängestvister inte tillfredsställande förmår tillvarata
barnets bästa. Vi kan dock för närvarande inte komma med förslag till
förändring.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

97

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

Ma nsrollsgru ppen

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

I promemorian (Ds 1989:52) läggs flera förslag fram till lagändringar
som förväntas underlätta kontakten mellan barnen och båda föräldrarna.
Utgångspunkten är att det är bäst för barnen om föräldrarna kan enas i
frågor som rör vårdnad och umgänge. Idégruppen för mansrollsfrågor har
vid flera sammanträden diskuterat de lagda lagändringsförslagen och
ställer sig mycket positiv till dessa.

I samtliga fall gör vi den bedömningen att de skulle förbättra många
mäns möjligheter till umgänge med sina barn utan att därmed försämra
barnens eller kvinnornas situation.

Bodens kommun

Intentionerna med lagförslaget är mycket goda. Det bör medföra
förstärkta positiva attityder till gemensam vårdnad i samhället, exempelvis
i skola och barnomsorg. Samarbetssamtalens betydelse markeras genom
kommunernas skyldighet att erbjuda dem samt domstolens möjligheter att
ta egna initiativ till samtal.

Att erkänna faderskapet har enligt vår erfarenhet upplevts som
kränkande för många. Faderskapsbekräftelse är mer neutralt.

Utredningen konstaterar att tvistiga mål blir allt färre och allt mer
komplicerade. Det är också vår erfarenhet. De flesta par vi arbetar med
kan lösa sina konflikter genom samarbetssamtal. En lagändring kommer
inte att lösa de ärenden, där man nu inte kan enas. 60-70 % av sam-
arbetssamtalen hos oss gäller konflikter vid gemensam vårdnad. Konflikter
om vårdnad/umgänge kan inte enbart ses som juridiskt problem. Det rör
mänskliga relationer. Domstolen har inte tillräcklig kompetens att bedöma
detta. Lagförslaget medför att tidigare bedömningar med utgångspunkt
från barnets bästa nu kommer att flyttas över till domstolen. Inom
socialtjänsten finns kompetens för dessa bedömningar.

Fördelen med att som utredare inte behöva ta ställning mot någon
förälder medför ökade möjligheter till positiv kontakt efter utredningen.
Vår erfarenhet är att flertalet skilsmässor rör barn i förskoleåldern, som
inte själva kan uttrycka sig. De tidigare möjligheterna för socialtjänsten
att föra barnens talan blir begränsade och till nackdel för barnen.

Ingrid Adamsson

Samtliga fem handläggare av vårdnads- och umgängesärenden på
familjerättsavdelningen är delaktiga och ense i denna skrivelse. Erfaren-
heten och kunskapen om handläggning och problematik i dessa ärenden
är grundad på många års arbete. Vi är väl förtrogna med hur verkligheten
ser ut vid arbete med dessa ärenden, varför vi uppfattar delar i promemo-
rian mycket negativ.

Först en reflektion över ett generellt uttalande under rubriken vårdnad
"med stigande ålder får barnet bestämma allt mer, utan att barnets

98

vårdnadshavare lägger sig i saken". Deta är en allmän reflektion utifrån
att vårdnad består till dess att barn är 18 år.

Vi vet att barn och ungdomar vill ha gränser och att det är föräldrarna
som är de viktigaste gränssättarna. Mycket i våldsdebatten handlar om att
föräldrar måste lägga sig i och engagera sig mer. Som socialarbetare vet
vi också att föräldrar ibland måste lägga sig i till och med efter barnet
fyllt 18 år, för barnets bästa. En 16-åring har visserligen rätt att själv
avtala om anställning. Skall han också ha rätt att själv avgöra vad han gör
av sin lön utan att föräldrarna lägger sig i.

Att i underlaget till ett lagförslag använda ord som inte lägga sig i, kan
försvåra istället för underlätta dialogen föräldrar-barn. Lägga sig i används
som något negativt i en tid då lägga sig i istället borde ses som en positiv
handling.

Qvinnojouren, Östersund

Qvinnojouren instämmer i utredarnas bedömningar och förslag, så länge
dessa inskränker sig till relationer mellan föräldrar och barn där det inte
förekommer kvinno- och barnmisshandel och incest. Qvinnojouren anser,
att lagförslaget bör kompletteras vad gällersocialtjänstens ansvar för att
tillgodose det behov av stöd och hjälp som finns i familjer där kvinnor
och barn utsätts för misshandel, incest och andra övergrepp. Ett behov
som ofta uppmärksammas först då tvist om vårdnad eller umgänge
uppstår.

Frågor om kvinnomisshandel och incest har varit uppmärksammade i
den allmänna debatten i Sverige i drygt 10 år. Det är klarlagt att dessa
former av maktmissbruk inom familjen förekommer i alla Sveriges
kommuner. Det är vidare känt, att barnen i dessa familjer är de barn som
far mest illa och att mödrarna är i mycket stort behov av stöd och hjälp
för att bryta mönstet och skydda sig själva och sina barn. Det är vidare
klarlagt, att familjemönster riskerar att upprepas i kommande generation-
er. Mot den bakgrunden är det mycket anmärkningsvärt, att förslaget inte
diskuterar åtgärder för lösande av vårdnads- och umgängesfrågor i
misshandels- och incestfamiljer. Alternativ till samarbetsavtal måste
erbjudas dessa föräldrar i form av egen terapi eller stödkontakt. Former
för umgänget måste sökas, exempelvis lösningar med en av socialtjänsten
utsedd och avlönad person som hämtar och lämnar barnen (och eventuellt
närvarar vid umgänget) vid varje umgängestillfälle. Detta för att ge
barnen möjlighet att träffa sin far utan att han samtidigt kan utnyttja
situationen för att trakassera modern. Qvinnojouren efterlyser en
fördjupning av utredningen i dessa delar och alternativa lösningar för
dessa föräldrar och barn.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Samverkansgruppen

Remissvaret lämnas av en samverkansgrupp som sedan några år finns

99

etablerad i Borås kommun där Familjerättsektionen arbetat tillsammans
med företrädare för barnhälsovården, barnpsykiatri och vuxenpsykiatri.
Denna samverkansmodell har fungerat utmärkt i familjerättsfrågor och
remissvaret bör ses utifrån de erfarenheter som gruppen har hunnit skaffa
sig under dessa år.

I promemorian behandlas vissa frågor om vårdnad och umgänge och
promemorian tar som utgångspunkt att det "typiskt sett" är bäst för
barnet om föräldrarna kan enas i sådana frågor.

Vi ansluter oss till dessa synpunkter. Vi tror att utgångspunkten
gemensam vårdnad i de flesta fall är viktigt att trycka på. Promemorians
syfte är uppenbarligen att ge båda föräldrarna ett ansvar för barnets
vårdnad och utveckling såväl vad avser gemensam vårdnad och strävan
efter ett normalt umgänge med båda föräldrarna. Vi finner dock att det
är viktigt att det inte stannar vid fraser och talade ord utan att rätten
bedömer intentionen i ett positivt uttalande om gemensam vårdnad och
umgänge så att även ord blir handling.

Kvinnojouren Blåklockan, Gävle

Med den erfarenhet som vi har av kvinnors och barns rättsliga trygghet,
så måste detta lagförslag stoppas. Det är framförallt förslaget att ge en
särskilt framträdande plats, vid valet av vårdnadshavare, till "den av
föräldrarna som kan antas bäst främja ett nära och gott samarbete mellan
barnet och den andre föräldern", som måste ifrågasättas. Metoderna att
kunna bedöma underlaget för orsaker bakom så kallade "umgänges-
sabotage", anser vi outvecklade. Misstankar om incest och kvinnomisshan-
del kan med dagens metoder lätt komma bort i en umgänges- eller
vårdnadstvist.

Socialnämnden i Uppsala

Socialnämnden hävdar att den principiella och överordnade utgångspunk-
ten för lagförslaget skall vara det som är bäst för barnet skall vara det
primära. Socialnämnden delar därför inte uppfattningen att det typiska
kan tas som utgångspunkt för en lagstiftning som i huvudsak kommer att
behandla fall som inte är typiska. Risk finns att barnets rätt i de mest
utsatta familjer kommer till korta.

En väsentlig del i sakkunnigutredarens arbete är att analysera materialet
och utifrån detta, genom sin exklusiva kompetens, se orsakssamband
mellan till synes objektiva fakta. Socialnämnden anser det principiellt fel
att dessa slutsatser delges rätten utan föregående beslut i socialnämnd.

Socialnämnden anser således att lagförslaget behöver omarbetas i två
väsentliga avsnitt, nämligen

dels att utgångspunkten skall vara att barnets bästa är det primära och
målsättningen att ena föräldrarna det sekundära i samtliga vårdnads-
domar,

dels socialnämndens roll i vårdnads- och umgängesutredningar.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

100

2 Samarbetssamtal

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Göta hovrätt

Eftersom erfarenheterna av samarbetssamtalen är klart positiva och en
stor majoritet av samtliga kommuner redan erbjuder samarbetssamtal är
det angeläget att möjligheten till sädana samtal införs i samtliga kom-
muner. Hovrätten tillstyrker därför att kommunerna åläggs att hålla
verksamhet med samarbetssamtal och att domstolarna ges möjlighet att
ta initiativ till sådana samtal.

På s. 46-47 i promemorian sägs att en förälders vägran att delta i
samarbetssamtal kan uppfattas som ett tecken på att den föräldern sätter
det egna intresset före barnets och att detta kan vara en faktor som,
jämte andra, kan tala emot den förälderns lämplighet som vårdnads-
havare. Hovrätten vill framhålla att det kan vara många faktorer som gör
att en förälder i den uppslitande situation som en skilsmässa ofta innebär
inte kan förmå sig till att delta i samarbetssamtal. Stor försiktighet är
därför påkallad när det gäller att dra några slutsatser av en förälders
ovilja att delta i samarbetssamtal.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten anser det synnerligen önskvärt att samarbetssamtal skall
kunna erbjudas i samtliga kommuner samt att familjerådgivningssekretess
skall gälla för verksamheten. För att sådana samtal skall bli meningsfulla
krävs att samtalsledaren har personlig läggning och särskild utbildning för
uppgiften.

Av socialstyrelsens redovisning av en enkät avseende förhållandena 1986,
"Samarbetssamtal vid vårdnads- och umgängestvister" (Socialstyrelsen
redovisar 1988:17), framgår bl.a. följande. Cirka 80 procent av sam-
arbetssamtalen i kommunerna bedrevs med socialtjänstsekretess.
Samtalsledarna och utredarna var samma personer i övervägande antal
ärenden. I flertalet fall var samtalsledarna socionomer, men i endast 45
procent av kommunerna hade de också påbyggnadsutbildning i form av
familjeterapikurser, utbildning i socialt behandlingsarbete, psykoterapi-
utbildning etc. De svårigheter som angavs var framförallt brist på
personella resurser, bristande rutin, ingen utbildningoch ingen handled-
ning.

Enligt kammarrättens uppfattning bör det inte få förekomma att en
person beträffande samma familj fungerar som såväl samtalsledare som
utredare. Det är av flera skäl angeläget att skilja funktionerna åt.
Härigenom kan sekretess enigt 7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen
tillämpas. Mot bakgrund härav och av vad som redovisas i socialstyrelsens
rapport (Socialstyrelsen redovisar 1988:17) ifrågasätter kammarrätten om
det i kommunerna i dag finns sådana resurser som krävs för att

10

tillhandahålla samarbetssamtal enligt modellen med s.k. familjerådgivnings-
sekretess. Det är angeläget att sådana resurser skapas. Ett sätt är att
näraliggande mindre kommuner går samman och skapar någon form av
gemensam poolverksamhet med kvalificerade samtalsledare.

Kammarrätten tillstyrker att domstol ges möjlighet att uppdra åt
socialnämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal.

Stockholms tingsrätt

Tingsrätten har i tidigare yttrande ställt sig positiv till samarbetssamtal
som ett instrument för föräldrarna att gemensamt själva besluta i
vårdnadsfrågan och tillstyrker att kommunerna åläggs att erbjuda
samarbetssamtal. Enligt tingsrättens uppfattning bör denna verksamhet
organiseras inom familjerådgivningens ram, främst med hänsyn till den
sekretess som där råder. Detta förutsätter att den landstingskommunala
familjerådgivningen förs över till de primärkommuner som idag inte har
egen familjerådgivning. Tingsrätten tillstyrker också att domstolen får
möjlighet att ta initiativ till samarbetssamtal. Dock är tingsrätten tveksam
till betänkandets synpunkter på att ovilja från en förälder att delta i
sådana samtal kan anses vara en av de faktorer som kan tala emot den
förälderns lämplighet som vårdnadshavare. Ett sådant synsätt kan lätt
uppfattas som utpressning. Tingsrätten ställer sig också positiv till att
domstolen skall utsätta den tid inom vilken samarbetssamtalen skall
slutföras samt till att denna tid kan förlängas. Tingsrätten efterlyser
emellertid konkreta exempel på de särskilda skäl som kan motivera en
sådan förlängning.

Länsrätten i Göteborg

I nämnda rapport från socialstyrelsen har föreslagits en ny 18 a § i
socialtjänstlagen, vari angetts att socialnämnden skall bedriva verksamhet
i form av familjerådgivning och att denna rådgivning skall utgöra en
självständig verksamhetsgren inom socialnämnden. Länsrätten har avgett
yttranden över rapporten och därvid bl.a. anfört: Vad som faller in under
begreppet familjerådgivning har inte definierats i den föreslagna lagtexten.
I rapporten har inte heller gjorts någon klar åtskillnad mellan familje-
rådgivning och samarbetssamtal. Det anges att det är skilda saker, som
bör vara åtskilt, och att man kan anta att kostnaderna för ytterligare
familjerådgivare till stor del kan tas från de medel, som nu används för
samarbetssamtal. Länsrätten kan i och för sig inte finna något olämpligt
i att en familjerådgivare har samarbetssamtal. Rent faktiskt måste det
ofta vara svårt att avgränsa det ena från det andra. Som framhålls i
rapporten gäller skilda regler i fråga om sekretess för familjerådgivning
och samarbetssamtal. Av praktiska skäl måste man därför precisera vad
begreppet familjerådgivning innebär.

Vad länsrätten angett i yttrande över socialstyrelsens rapport är lika

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

102

tillämpligt på begreppet samarbetssamtal i promemorian. Begreppet bör
sålunda preciseras och förslaget i promemorian om ändring i socialtjänst-
lagen bör samordnas med socialstyrelsens förslag om familjerådgivning.

Socialstyrelsen

I remissvar på betänkandet SOU 1987:7 framförde socialstyrelsen
uppfattningen att samarbetssamtal är att föredra framför gällande ordning
i alla skeden av handläggningen av vårdnads- och umgängestvister och att
samhället bör sträva efter att alltid ge föräldrar möjlighet till sam-
arbetssamtal.

Flertalet kommuner i landet erbjuder redan tvistande föräldrar sam-
arbetssamtal, vilket kan utläsas av den enkät i frågan som socialstyrelsen
genomfört, vilken också nämns i promemorian. Av enkäten framgår att
vid samarbetssamtal före domstolsremiss enas ca 80 % av parterna. Vid
samtal efter remiss från domstol enas något mer än 50 % av föräldrarna.
De kommuner som på grund av bl.a. bristande personella resurser hittills
inte kunnat erbjuda samarbetssamtal bör genom samarbete över
kommungränser kunna lösa detta. Detsamma gäller beträffande handled-
ning.

Socialstyrelsen tillstyrker promemorians förslag att kommuner åläggs att
hålla en verksamhet med samarbetssamtal.

Socialstyrelsen biträder promemorians förslag att domstolen ges
möjlighet att ta initiativ till samarbetssamtal.

Att domstolen initierar samarbetssamtal innan beslut om vårdnads-
och/eller umgängesutredning tas är en bra markering att försök till dialog
bör föregå utredningsförfarande.

Föräldrar kan genom domstolens initiativ känna tvång att medverka i
samtalen. I flertalet fall torde viss press vara befogad för att en dialog
mellan föräldrar med barnets intresse i fokus skall komma till stånd.

Domstolsverket

DV tillstyrker att kommunerna åläggs att hålla verksamhet med sam-
arbetssamtal och att domstolarna ges möjlighet att ta initiativ till sådana
samtal. Eftersom erfarenheterna av verksamheten är klart positiva och då
en klar majoritet av samtliga kommuner redan erbjuder samarbetssamtal
vore det olyckligt om inte möjligheten fanns i samtliga kommuner.

På s. 47 i promemorian sägs att ovilja hos en förälder att delta i
samarbetssamtal kan uppfattas som ett tecken på att den föräldern sätter
det egna intresset före barnets och att detta kan vara en faktor, som
jämte andra, kan tala emot den förälderns lämplighet som vårdnads-
havare. Enligt DVs uppfattning bör en viss försiktighet iakttas med
uttalanden av det här slaget. En vårdnadstvist uppkommer inte om inte
förhållandet mellan föräldrarna är mycket spänt. I sådana inflammerade
situationer kan det vara ett stort antal faktorer som gör att den ena

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

103

parten har svårt att förmå sig att delta i samarbetssamtal. Att på sätt här
görs uppmana till att tolka förälderns agerande som ett tecken på att
denne sätter det egna intresset före barnets är mycket tveksamt.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet

Juridiska fakultetsstyrelsen, som anmodats yttra sig över promemorian,
instämmer i och för sig i att rätten i vårdnadsmål bör ges utökade
möjligheter att förordna om samarbetssamtal och att det i socialtjänst-
lagen bör intas en regel om skyldighet för alla kommuner att sörja för att
samarbetssamtal kan komma till stånd. På skäl som här skall utvecklas
föreslår fakultetsstyrelsen emellertid att de i departementspromemorian
framlagda förslagen inte genomförs nu. I stället bör man sträva efter att
i ett steg åstadkomma en samordnad familjerättslig reglering av familje-
rådgivning, särskilt vid äktenskapsskillnad, och samarbetssamtal. En
utredning med sådant syfte borde inte behöva ta särskilt lång tid.

Samarbetssamtal har till syfte att föräldrar om möjligt skall kunna nå
samförstånd om hur vårdnaden om barnet bör ordnas. Familjerådgivning
före eller i samband med äktenskapsskillnad har ett vidare syfte än vad
samarbetssamtalet har och kan leda till att en del par finner sig vilja
fortsätta äktenskapet.

Reglerna om äktenskapsskillnad i sin nuvarande utformning inrymmer
en försiktig önskan om att understödja familjestabiliteten, särskilt när det
finns barn men också för det fall att bara en make vill skiljas. Även om
flertalet skilsmässor och separationer antagligen är bättre för de
inblandade parterna inkl, barnen än fortsatt samlevnad i en problemfylld
familjerelation, upplevs dock de flesta familjeupplösningar som ett
misslyckande. Det är ett välkänt och trivialt påpekande, att de flesta barn
skulle föredra att få fortsätta leva tillsammans med båda föräldrarna,
liksom att barn till ensamma föräldrar lättare än andra barn kan få
personliga eller sociala problem.

Extrapolerar man skilsmässosannolikheten i ett enskilt äktenskap, som
ingåtts under de senaste åren, med ledning av skilsmässornas utveckling
för olika "vigselårgångar" under de .senaste tjecennierna, hamnar man i en
skilsmässofrekvens av uppemot 50 %. Enligt en undersökning av
Statistiska centralbyrån är det dessutom fyra gånger vanligare att sambor
separerar än att gifta gör det! (Se SCBs Välfärdsbulletinen nr 3/1989 s.
3.) Det totala antalet separationer mellan vuxna berör enligt samma
undersökning 45.000 barn per år.

I det betänkande som ledde till de nu gällande reglerna om äktenskaps-
skillnad förordade familjelagssakkunniga ett system enligt vilket familje-
rådgivningen genom uppsökande verksamhet borde erbjuda sina tjänster
till alla makar som ingett en ansökan om äktenskapsskillnad. Med hänsyn
till att familjerådgivningen inte var fullt utbyggd nöjde sig de sakkunniga
dock med att framlägga det förslag som ledde till den särskilda lagen
(1973:650) om medling mellan samlevande. Därefter har frågan om

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

104

familjerådgivningens organisation stötts och blötts i snart 20 år. (Se bl.a.
DsS 1983:8. Familjerådgivning - verksamhet och organisation.) Först
genom Socialstyrelsens rapprot 1989:10, Familjerådgivning och samarbets-
samtal, har det framlagts ett förslag till enhetligt huvudmannaskap för
verksamheten. Enligt rapporten bör det göras ett tillägg till socialtjänst-
lagen varigenom kommunernas socialnämnder ges skyldighet att som en
självständig verksamhetsgren bedriva familjerådgivning.

I detta läge är det högst lämpligt att familjelagssakkunnigas förslag om
möjlighet till familjerådgivning i samband med äktenskapsskillnad tas upp
till allvarlig diskussion och att det sker en familjerättslig samordning av
regler om familjerådgivning och om samarbetssamtal. Det måste i så fall
ske med utgångspunkten att familjerådgivningens liksom samarbets-
samtalens främsta uppgift skall vara att parterna själva skall få en väl
genomtänkt uppfattning om sin situation. Detta betyder naturligtvis inte
att fortsatt samlevnad kommer att bli något ofta förekommande
alternativ, om väl familjerådgivning kommer til! stånd i samband med
ansökan om äktenskapsskilland. Å andra sidan bör man inte från början
utesluta att familjerådgivning i en del fall kan leda till att ett äktenskap
eller en samlevnad kan tänkas fortsätta, även om ansökan ingetts om
äktenskapsskillnad.

För närvarande är regelsystemet inkonsekvent genom att man å ena
sidan räknar med att reglerna om betänketid kan ha en familjestabili-
serande funktion i vissa fall, samtidigt som organisationen av samarbets-
samtal enbart gäller vådnadsfrågan och bygger på som en given sak att ett
bestående äktenskap står inför sin upplösning, om ansökan om äkten-
skapsskillnad ingetts. I själva verket kan samarbetssamtal, som med dessa
utgångspunker igångsätts efter en ansökan om äktenskapsskillnad, tänkas
till och med motverka den fortsättning av äktenskapet, som betänketiden
i princip tänkes kunna leda till i en del fall. Avgörande härvidlag är
naturligtvis dock hur samarbetssamtalen läggs upp.

Enligt fakultetsstyrelsens mening bör man i enlighet med familjelags-
sakkunnigas förslag sträva efter ett system inom vars ram alla makar i en
skilsmässosituation erbjuds familjerådgivning med syfte att klarlägga både
förutsättningarna för äktenskapets eventuella fortsättning och, om så blir
nödvändigt, hur vårdnaden över barnen lämpligen bör ordnas efter en
eventuell äktenskapsskillnad. En sak för sig är att man genom möjlighet
till familjerådgivning vid äktenskapsskilland inte når den stora gruppen
samboende utan äktenskap. Man kan dock tänka sig att man även för
personer inom denna grupp söker åstadkomma ett liknande rådgivnings-
system som för makar, i varje fall när det finns barn. Problemen är
desamma som för makar men de formella utgångspunkterna är annor-
lunda.

JO

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Samarbetssamtalen har kommit att utgöra en viktig resurs för att

105

överbrygga motsättningarna mellan föräldrarna och för att nå samför-
ståndslösningar som gagnar barnet. På sätt föreslås i promemorian bör
samarbetssamtal kunna erbjudas alla dem som efterfrågar en sådan
resurs.

Jag har i tidigare avgivet remissyttrande till socialdepartementet över
socialstyrelsens rapport Familjerådgivning Samarbetssamtal tagit upp
frågan om kommunens ansvar för att hålla en verksamhet med samarbet-
samtal. Jag hänvisar till vad jag anförde i det yttrandet (bil.).

Samtal kan erbjudas alla dem inom kommunen som efterfrågar sådana
resurser. Den särskilda sekretess som gäller för familjerådgivning bör
bestå och även innefatta samarbetssamtal.

Svenska kommunförbundet

Samarbetssamtalen har tillkommit för att föräldrar under sakkunnig
ledning ska ges möjlighet att resonera sig fram till en gemensam syn på
vårdnads- och umgängesfrågorna vid en skilsmässa. Målet är att nå
samförståndslösningar mellan parterna. Majoriteten av landets kommuner
erbjuder numera samarbetssamtal som konfliktlösande instrument vid
vårdnads- och umgängestvister. Erfarenheten hittills av verksamheten är
god. Förbundsstyrelsen ansluter sig till den positiva syn på socialnämnder-
nas arbete som utredningen ger uttryck för.

Någon djupare analys av vad som karakteriserar ett samarbetssamtal gör
emellertid inte utredningen. I en bilaga, författad av överläkaren Carl
Göran Svedin, sägs att samarbetssamtalen i större utsträckning "bör ta
tillvara barn- och utvecklingspsykologisk kunskap och utöver konflikt-
bearbetning låta denna kunskap vara det nav kring vid samtalen spinner".
Flera kommuner har införlivat detta synsätt i sitt arbete, enligt vad
förbundsstyrelsen erfar. Relationsbearbetning av mer terapeutisk karaktär
remitteras till andra organ. I fokus för samarbetssamtalen står barnet och
dess behov. Förbundsstyrelsen ansluter sig till Svedins syn på samtalens
innehåll.

I utredningen förs ett resonemang om samarbetssamtal under social-
tjänst- respektive familjerådgivningssekretess. Den senare medför att
samtalsledaren inte kan lämna ut uppgifter som framkommit under
arbetet till annan verksamhetsgren. Vad denne får veta kan alltså inte
användas i en kommande vårdnadsutredning. Utredningen konstaterar att
modellen med s.k. familjerådgivningssekretess torde vara den lämpligaste.
Indirekt är man således kritisk mot det förhållandet som gäller i de flesta
kommuner, d.v.s. att samtalsledaren också har till uppgift att göra en
vårdnadsutredning om samarbetsamtalen inte leder fram till en lösning.

Förbundsstyrelsen håller inte med utredningen i synen på sekretess-
frågan. Vid en kursverksamhet som förbundskansliet anordnar kring
vårdnadsutredningar är erfarenheten överlag att samarbetssamtal under
socialtjänstsekretess inte uppfattas som en nackdel vare sig för klienter
eller personal. Den fullständiga sekretessen har i praktiken visat sig vara

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

106

en chimär; den andra parten har alltid möjlighet "bryta" sekretessen.
Erfarenheten visar också att klienterna i själva verket ofta efterfrågar
samma person vid vårdnadsutredningen.

I ett tillägg till § 12 socialtjänstlagen (SoL) föreslår utredningen följande
ordalydelse: "Kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal
i syfte att nå enighet i frågor om vårdnad och umgänge (samarbets-
samtal)."

Förbundsstyrelsen har inget att erinra mot förslaget under förutsättning
att det tolkas så att kommunen inte har skyldighet att i sin egen
organisation ha samtalsledare. I kommunens skyldighet bör ligga att
förmedla kontakt med kompetent personal, inom eller utom den egna
organisationen. Utredningen är emellertid både glidande och oklar i
formuleringarna. I texten sägs att kommunerna åläggs att hålla en
verksamhet med samarbetssamtal, i ett annat sammanhang åläggs en
skyldighet att erbjuda samtal. I föräldrabalken (6 kap. § 18) föreslås
ändringen "I mål om vårdnad eller umgänge får rätten uppdra åt
socialnämnen eller något annat organ att i barnets intresse anordna
samtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna (samarbetssamtal)". Under
förutsättning att kommunen får en förmedlande roll och har rätt att
erbjuda samtalsledare utanför den egna organisationen har styrelsen inget
emot en lagändring. Det 60-tal kommuner som i dag saknar möjlighet att
erbjuda samarbetssamtal ställs då inte heller inför omöjliga krav.

Stockholms kommun

Kommunen delar uppfattningen att alla kommuner skali erbjuda
samarbetssamtal. Möjligheten att erbjuda kvalificerad samtalsledare bör
dock inte begränsas till situationer när föräldrar har vänt sig till domstol.
Det är, enligt kommunens mening, lika väsentligt att socialtjänsten eller
annan organisation kan hjälpa människor att utforma sitt gemensamma
föräldraskap på ett bra sätt efter en separation. Kommunen vill i det
sammanhanget påminna om den resurs som familjerådgivningen kan
utgöra.

Ökade insatser från socialtjänsten i form av samarbetssamtal kommer
naturligtvis att innebära ytterligare en ansträngning för kommunernas
ekonomi. En förutsättning för att man ska kunna acceptera en skyldighet
för kommunerna att erbjuda samarbetsavtal är att skyldigheten åtföljs av
ett särskilt statsbidrag för dessa uppgifter.

Malmö kommun

Familjerättsbyrån i Malmö var först i Sverige med organiserade sam-
arbetssamtal, som bedrivits sedan 1974. Under senare år har det varit ett
mindre antal föräldrapar som önskat samarbetssamtal. Familjerättsbyrån
erbjuder därför två former av samtal i samband med vårdnads- och
umgängestvister, dels samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

107

och dels familjesamtal under soicaljtänstsekretess. Om samarbetssamtalen
ej leder till överenskommelse kan samtalsledaren ej gå vidare till en
vårdnadsutredning. Merparten av föräldraparen väljer dock familjesamtal
med socialtjänstsekretess, där samtalen börjar med respektive part enskilt
innan parterna har förmåga att tillsammans med samtalsledaren föra
gemensamma samtal. Denna mer öppna form av samtal gör också att
barnens nusituation kan underlättas genom att samtalsledaren medverkat
till att avlasta barnet dess upplevda skuldbörda. I totalt 60 % av ärendena
sker förlikning. I ärenden med socialtjänstsekretess, där förlikning ej
kunnat uppnås, tillfrågas föräldrarna om samtalsledaren kan göra den
formella utredningen. Merparten vill detta och ger sitt skriftliga med-
givande. I övriga fall överflyttas utredningen till ny utredare. Hand-
läggningen följer Soicalstyrelsens Allmänna råd 1985:12. Under senare år
har yttrandeärenden blivit alltmer komplicerade. Invandrarna är klart
överrepresenterade, varför tolk måste användas, vilket är komplicerat i
dessa känslomässigt engagerade ärenden. Antalet ärenden med incestinslag
har ökat tydligt, liksom de där någon part är psykiskt avvikande eller
missbrukare.

Socialförvaltningen har initierat en uppföljning av verksamheten för att
se om den motsvarar lagstiftningens intentioner och överensstämmer med
gällande etiska normer.

Domstolen bör ges möjlighet att initiera samarbetssamtal eftersom det
är viktigt att ge tyngd åt denna metod att lösa tvister. I Malmö pågår en
försöksverksamhet med samtal direkt i anslutning till den inledande
förhandlingen i Tingsrättens lokaler. Tjänstgörande rådman bedömer om
ärendet lämpar sig för samarbetssamtal, varefter kontakt genast tas med
Familjerättsbyårn. Samtalen bedrivs under familjerådgivningssekretess av
två samtalsledare från familjerättsbyrån. Erfarenheterna i Malmö är att
detta tillvägagångssätt är mycket positivt. Det är viktigt att domstolen gör
samarbetssamtalen respekterde både av parter och av advokater.

Piteå kommun

I alla mål rörande vårdnad och umgänge bör domstol, nästan undan-
tagslöst, uppdra år socialnämnden att i barnets intresse anordna
samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.

Domstolen torde ha svårt att bedöma huruvida samarbetssamtal inte
skulle vara till någon nytta. Domstolen bör därför nästan aldrig underlåta
att initiera sådana.

Även om det står mer eller mindre klart att föräldrarna, eller en av
dem, inte kommer att infinna sig till samtalen, så bör domstolen initiera
till samarbetssamtal.

Låt socialnämdens tjäntemän med sin kunskap och kompetens, även
med ovan nämnda föräldrar, göra försök att anordna samarbetssamtal.

Utredarnas förslag om samarbetssamtal gör att kommunerna åläggs att
hålla en verksamhet med dessa samtal. Här är det viktigt att veta att

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

108

många småkommuner i Norrland (speciellt inlandskommunerna) Prop. 1990/91:8
ekonomiskt själva inte klarar av att bedriva en sådan verksamhet. Bilaga 3
Exempelvis kan småkommuner gå tillsammans och driva en verksamhet
med samarbetssamtal.

Gotlands kommun

Gotland tillhör de kommuner som sedan flera år erbjuder föräldrar
samarbetssamtal. Dessa är nu och kommer enligt förslaget även i
framtiden att baseras på frivillighet. En psykologisk betydelse ligger dock
i förslaget då domstolen i vårdnads- och umgängesmålet får ta initiativ till
samarbetssamtal. Någon form av sanktion från domstolen för att få
föräldrarna att delta i samtalen införs inte.

För att understryka vikten av enighet mellan föräldrarna och deras
gemensamma ansvar för barnet borde samtalen göras obligatoriska. Man
kan även tänka sig en utvecklad obligatorisk form av samtal för alla som
ämnar separera och som har barn under sexton år. Dessa samtal skulle
kunna läggas hos familjerätten, familjerådgivningen eller någon annan
instans med erfarenhet och kunskap både om parrelationer och om barns
behov. För gifta föräldrar skulle det ske under betänketiden och för ogifta
föräldrar skulle man kunna ha samtalen i samband med att under-
hållsbidrag fastställs av familjerätten. Samtalen skulle betona barnets
behov av både sina föräldrar och barnets upplevelser vid en separation.

TCO

Om kommunerna ska kunna ge alla föräldrar vid upphörande av
samlevnaden, möjlighet att delta i samarbetssamtal, krävs en rejäl
utbyggnad av denna verksamhet. TCO erfar att i de flesta kommuner har
man i dag inte möjlighet med informationssatsningar om denna verk-
samhet utan man klarar inte mer fall än de som remitteras via domstol
eller advokat eller som på annat sätt själva fått reda på möjligheten. Om
samarbetssamtalen ska fungera krävs utbildad, erfaren personal och
handledning. Förslaget innebär alltså ökade kostnader för kommunerna
och det sker i en tid då även andra områden inom socialtjänsten kräver
stora resurstillskott (t.ex. utbyggnaden av barnomsorgen, det ändrade
huvudmannaskapet för äldreomsorgen). Därför måste förslag om utökade
resurser till den föreslagna verksamheten läggas.

SACO/SR

Det övergripande syftet med samarbetssamtal är och skall vara att ta
tillvara barnens rätt och intresssen i vårdnadsfrågor. Promemorian
uppehåller sig dock huvudsakligen vid skäl som relaterar till att undanröja
behov av en juridisk process. Generellt sett är det naturligtvis bättre för
barnet med fruktbara samarbetssamtal än med en uppslitande process i                 |q

domstol. Även om det är vanligt att överenskommelse om gemensam

vårdnad träffas under förberedelsen vid domstol är det ett misstag att tro
att detta innebär att parterna därmed har klarat av separationen och alla
de konflikter som är förbundna med denna. Det är enligt vår erfarenhet
relativt vanligt att de juridiska ombuden förmår parterna till överens-
kommelser de inte helt är klara för.

Det egentliga målet för samarbetssamtal bör vara att hjälpa föräldrar
att se situationen som ett - för de två föräldrarna - gemensamt problem
och mindre som en strid om vårdnad eller umgänge. Samarbetsavtal får
inte användas för att dölja konflikter mellan tvistande parter utan måste
syfta till att hjälpa dessa att se sina roller som föräldrar i första hand för
att kunna samarbeta för barnets bästa. Det får inte vara så att målsätt-
ningen begränsas till att uppnå gemensam vårdnad.

SACO/SR delar departementets uppfattning att samarbetssamtal bör ges
stark sekretess eller "familjerådgivningssekretess" som det benämns i
promemorian. Det innebär att samma person eller samarbetsgrupp inte
bör genomföra både samarbetssamtal och utredning om vårdnad eller
umgänge. Detta bör vara en allmän regel oavsett var i förvaltningen
verksamheten bedrivs. Föräldrarna bör kunna vara säkra på att de kan
tala fritt utan hämmande hänsyn till en eventuell framtida utredning i
vårdnadsfrågan.

Det är dock en brist i promemorian att kompetensen hos dem som skall
leda samarbetssamtalen överhuvudtaget inte vidrörs. Utredaren inventerar
visserligen de komplicerade uppgifter som samtalsledaren har, men synes
omedveten om hur svårt det är att lösa dem. För att samarbetssamtalen
skall vara meningsfulla och ge resultat krävs, att den befattningshavare
som leder samtalen har kvalificerad utbildning såväl i samarbetsmetodik,
konfliktbearbetning och kristeori som i barn- och utvecklingspyskologi.

SACO/SR stödjer förslaget i Carl Göran Svedins promemoria att
barnpsykologiska konsultationssam tal och samarbetssamtal bör erbjudas
samtliga föräldrar i samband med ansökan om äktenskapsskillnad och
anser även att viss kraft bör läggas ned på att motivera föräldrarna till att
delta i dessa samtal. För att detta skall kunna förverkligas bör som
utredningen föreslår, kommunerna åläggas att bygga upp en verksamhet
med barnspykologer för samarbetssamtal och barnpsykologiska konsul-
tationssamtal. Domstolarna bör ges möjlighet att initiera sådana samtal
i enlighet med förslaget.

SACO/SR hälsar vidare med tillfredsställelse förslaget att samtliga
kommuner skall åläggas att hålla verksamhet med samarbetssamtal och
att detta således skall göras till norm för alla föräldrar i vårdnadstvist. Det
är ett rättvisekrav att denna möjlighet ges till alla som behöver den
oavsett i vilken kommun man är bosatt. De erfarenheter som under åren
har samlats om samarbetssamtal som metod för att lösa vårdnadstvister
visar entydigt att barns behov och barns rätt bäst tillgodoses genom
samförståndslösningar uppnådda på detta sätt.

Promemorian klargör inte vad kravet på kommunerna att hålla denna
verksamhet konkret innebär. Detta gäller särskilt vilka konsekvenser detta

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

110

får för redan existerande verksamheter inom landstingskommunala
familjerådgivningsbyråer. Skall dessa upphöra med sin verksamhet med
samarbetssamtal. Vidare är det oklart hur kommunerna skall "hålla
verksamhet". Är kravet tillgodosett om det finns sådan verksamhet inom
kommunen? Kan kommunen kontraktera landstingskommunala eller
privatpraktiserande professionella samarbetssamtalare?

SACO/SR vill här framhålla att skyldigheten att hålla verksamhet med
samarbetssamtal skall vara en primärkommunal skyldighet och i regel
bedrivas inom ramen för kommunens verksamhet. Detta hindrar inte att
det sker i samarbete med annan huvudman som har personal med
kompetens härför anställd.

Ett krav på stark sekretess för samarbetssamtal ställer stora krav på
många kommuner att göra personalförstärkningar så att detta är möjligt
att genomföra.

Socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen skyldighet att arbeta även
förebyggande. Barns behov tillgodoses naturligtvis bäst om en slitsam
vårdnadstivst inte uppkommer. Ett sätt att förebygga vårdnadstvister är
att erbjuda familjerådgivning i tillräcklig omfattning i alla kommuner.
SACO/SR anser bl.a. av detta skäl att det är en felaktig bedömning att
tro att reformen inte kommer att ställa ökade ekonomiska krav på kom-
munerna.

Sveriges domareförbund

Förbundet tillstyrker förslaget, som även innebär att samarbetssamtalen
bör komma till stånd innan domstolen beslutar om vårdnadsutredning.
Däremot sägs inget om hur ett beslut om samarbetssamtal skall inverka
på ett interimistiskt beslut. Enligt förbundets mening borde ett beslut om
samarbetssamtal regelmässigt leda till att den gemensamma vårdnaden får
bestå under dessa samtal och alltså inte lösas upp genom ett interimistiskt
beslut. Däremot kan det bli nödvändigt att interimistiskt besluta om vem
barnet skall bo hos.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet har inte någon erinran mot förslaget om samarbetssamtal i alla
kommuner.

Samfundet vill understryka vikten av att det är olika personer som
ansvarar för samarbetssamtal och vårdnadsutredning samt att samarbets-
samtalen omfattas av familjerådgivningssekretess.

Samfundet avstyrker förslaget om att domstolarna ska kunna förordna
om samarbetssamtal utan föräldrarnas samtycke.

Det är i och för sig angeläget att samarbetssamtal kommer till stånd,
jämför SOU 1987:7 s. 160-162. Samarbetssamtal bör emellertid vara
frivilliga. I de flesta fall där samarbetssamtal kan vara till gagn har de
dessutom redan förekommit när vårdnadsärendet anhängiggörs i domstol.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

11

Påtvingade samarbetssamtal har ringa förutsättningar att lyckas. Den Prop. 1990/91:8
föreslagna bestämmelsen i 6:18 skulle därför troligen endast innebära att Bilaga 3
ett beslut i vårdnadsfrågan försenades. Detta är till nackdel för barnet.

Föreningen Jurister vid Sveriges Allmänna advokatbyråer

Vikten av att söka uppnå samförståndlösningar kan inte nog understrykas.
Föreningen hälsar därför med tillfredsställelse förslaget att kommunerna
ålägges att hålla en verksamhet med samarbetssamtal. Sådana samtal bör
inledas i ett så tidigt skede som möjligt. Situationen kan emellertid ibland
vara sådan att samarbetssamtal inte kunnat komma till stånd före talans
väckande. Skälen härtill kan vara t.ex. motsättningar mellan parterna eller
behov av att snabbt erhålla ett rättens interimistiska beslut till följd varav
tid inte funnits för förprocessuella samtal. Föreningen delar upfattningen
att domstolarna bör ges en möjlighet att väcka frågan om samarbets-
samtal - oavsett om dessa förekommit utomprocessuellt eller ej. Emeller-
tid bör denna domstolarnas möjlighet inte resultera i beslut om sam-
arbetssamtal om föräldrarna eller någon av dem helt motsätter sig detta.
Det är i detta sammanhang synnerligen angeläget att understryka att det
icke någon gång får förekomma att av part påkallade interimistiska beslut
fördröjes på den grund att domstolen önskar att samarbetssamtal sker.
Det är inte sällan av utomordentlig vikt att interimistiska beslut kan
meddelas omgående såvitt avser såväl kvarsittande som vårdnads- och
umgängesrättsfrågor.

Om en förälder visar ovilja att delta i samarbetssamtal kan detta som
anförts i promemorian givetvis vara en beaktansvärd omständighet bland
andra som bör vägas in vid bedömande av förälderns lämplighet som
vårdnadshavare.

Beträffande frågan om vilken sekretess som skall gälla för samarbets-
samtal bör tveklöst familjerådgivningssekretessen vara att föredraga.
Samarbetssamtalen skall av kommunerna anförtros andra handläggare än
de som skall handha utredningar rörande vårdnad och umgänge. För att
samarbetssamtalen skall få åsyftad effekt skall alltså dessa hållas helt
fristående från all annan utredningsverksamhet och inte på något sätt ingå
i en eventuell blivande utredning av vårdnad och umgänge.

Rädda Barnens riksförbund

Rädda Barnen välkomnar förslaget om att samarbetssamtal ska erbjudas
föräldrar i alla kommuner samt förslaget om att domstolarna i mål om
vårdnad och umgänge ska ges möjlighet att ta initiativ till att sam-
arbetssamtal kommer till stånd.

UFR

Till följd av nuvarande och föreslagna lagändringar förlorar merparten av
skilsmässobarnen kontakten med den icke-vårdnadshavande föräldern.

112

Promemorian bör ställa mycket större krav på kompensation hos dem
som leder dessa samtal, då en betydande del av dagens familjesplitt-
ringsproblematik är att hänföra till svag kompetens och bristande
lämplighet hos personer som i sin tjänst arbetar med familjeärenden och
mål.

UFR tillstyrker delvis promemorians förslag om samarbetssamtal.

Däremot är vi av den uppfattningen att samarbetssamtalen kommer att
minska då de är frivilliga. Den part som vet att han eller hon är den mest
lämpade, därför den andra är förhindrad exempelvis genom arbete, och
arbetstider, att ta det faktiska vårdnadsansvaret kommer att utebli då
denna inför domstol alltid kan ange en trovärdig och ej bevisbar
anledning. Den verkliga anledningen att man ensam vill ha vårdnaden för
att omintetgöra den andra föräldern anger man givetvis inte.

UFR delar promemoirans förslag på sid 18 om det utökas med: Rätten
skall vid mycket märkbart vite förordna om samarbetssamtal om det råder
oenighet i vårdnad och umgänge.

Centerns kvinnoförbund

Förslaget om att alla skall erbjudas samarbetssamtal i sina kommuner för
att finna bra vård och umgängesformer tillstyrker vi. Dessutom vill vi
understryka promemorians förslag att ålägga kommunerna att hålla denna
verksamhet. Det bör vara obligatoriskt att kalla till ett samtal så snart
någon separerar och begär att vård och umgänge ska prövas rättsligen.
Om bara en av parterna infinner sig ska detta inte vara något hinder. All
information om förälderns förhållande till barnen är av vikt. Dessutom vill
vi framhålla betydelsen av att parterna kan välja samtalsledare. Det kan
t.ex. finnas avtal mellan kommunen och landstinget att utbyta tjänster i
detta avseende. Vi anser att det är betydelsefullt att socialnämnden får
besluta i umgängesärenden. Om kommunerna åläggs denna skyldighet
måste socialnämnden ges förutsättningar resursmässigt, både ekonomiskt
och personellt. Vad gäller samarbetssamtal ska samma regler gälla oavsett
föräldrarnas civilstånd. Överilade beslut kan förhindras med sam-
arbetssamtal. Separationen kan bli mer genomtänkt.

Med hänvisning till ovanstående faller förslaget att domstolarna ges
möjlighet att initiera samarbetssamtal. Givetvis kan domstol föranstalta
om fortsatta samtal men uppgiften att initiera samtal åvilar i stället
socialnämnden som obligatorium.

Folkpartiets kvinnoförbund

Det bör åligga varje kommun att tillse att möjligheter till samarbetssamtal
med där för väl utbildad personal. Samarbetssamtal skall inte kunna
utgöra underlag för en vårdnadsutredning. Leder inte samarbetssamtalen
till en lösning av vårdnadsfrågan, skall vårdnadsutredare utses, som inte
har tidigare anknytning till föräldrarna eller barnet. Vårdnadsutredning

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

113

8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

skall också förordas om det under samarbetssamtalen framkommer
misstanke om misshandelsbrott eller sedlighetsbrott begåtts mot någon
under 18 år.

Domstol skall kunna förorda om samarbetssamtal även om båda
föräldrarna inte har samtykt till detta. Beslutet skall fattas innan
domstolen beslutat om vårdnadsutredning. Vägrar en förälder att delta i
samarbetssamtal skall skälen för detta undersökas.

Moderata kvinnoförbundet

Kommunerna åläggs att hålla en verksamhet med samarbetssamtal och
domstolen kan uppdraga åt socialnämnden att anordna sådana samtal.
Majoriteten av landets kommuner erbjuder numera samarbetssamtal för
att lättare lösa vårdnads- och umgängestvister. Erfarenheter hittills av
verksamheten är god och helt i linje med vad MKF anser. Samarbets-
samtal har visat sig vara en framgångsrik metod och bör därför finnas
tillgänglig i alla kommuner. Dock bör det påpekas att kommunernas
skyldighet att tillhandahålla samtalsledare bör tolkas så att kommunen kan
anlita personal både inom och utom egna organisationen. Kyrkan,
föreningar och enskilda erbjuder i många fall en mycket hög kvalitet på
samarbetssamtal.

MKF håller inte med utredningen i synen på sekretessfrågan. Erfaren-
heten visar att samarbetssamtal under socialtjänstsekretess inte uppfattas
som en nackdel för några inblandade parter. Tvärtom fungerar det
alldeles utmärkt när samtalsledaren både leder samarbetssamtalen och gör
utredningen. Ofta är det så att parterna efterfrågar samma person och för
MKF skall föräldrarnas val och önskemål vara avgörande.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

SSKF tillstyrker förslaget innebärande kommunernas skyldighet att ha en
verksamhet med samarbetssamtal och att domstolen skall kunna uppdra
till kommunerna att anordna samarbetssamtal i mål om vårdnad eller
umgänge. Även sedan en rättslig process är avslutad skall kommunerna
stödja föräldrarna med att erbjuda denna service.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle

Utredningen talar för värdet av samarbetssamtal. En strävan måste alltid
vara att undvika onödiga vårdnadsprocesser, vilka kan vara till skada för
barnet och förstärka konflikt mellan föräldrarna. Det har visat sig att
föräldrar ofta kan enas i vårdfrågan efter genomförda samarbetssamtal.
Förbundet stöder förslaget att kommunerna ska sörja för att föräldrarna
erbjuds möjlighet till samarbetssamtal. Den rättsliga processen bör ordnas
så enkel och skonsam som möjligt.

Förbundet vill dock peka på:

att föräldrar, som inte vill vända sig till kommunen vid en tvist, ska ha en

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

114

valfrihet och alternativ till kommunens samtalsledare, t.ex. till en präst
att alternativa samtalsledare ska innefattas i departementets slutliga
beslutsförslag att gälla även innan ärendet nått domstol då, enligt förslag,
domstolen kan uppdra till social nämnd eller annat organ att anordna
samarbetssamtal.

/

FoR

I förarbetena bör infogas vikten av att samtalsledarna är två, helst av
olika kön. I promemorian skrivs ibland "samtalsledaren" (t.ex. s. 41) och
ibland "samtalsledarna" (t.ex. s. 39). Redan i FoR:s yttrande 800331 över
SOU 79:63 skrev vi (s. A 5:3):

"Co-terapeuterna, obs av skilda kön, skall vara en levande modell för
föräldrarna. De skall komplettera varandra och samtidigt vara jämnspelta,
samtränade och inte konkurrerande. De skall vara lika kunniga, lika
starka, men ha olika sätt att uttrycka sin skicklighet, kunskap och styrka.
(Se t.ex. Bente och Gunnar Öberg: Skilsmässa, sorg och förluster, s. 155-
156.)"

I förarbetena måste också klart framgå att samtalsledarna inte i ett
senare skede får bli vårdnadsutredare, vilket tyvärr ofta är fallet i dag.
Samtalsledarna skall - förhoppningsvis - av föräldrarna uppfattas som
konfliktsbehandlare. Vårdnadsutredarna bör däremot endast ses som
insamlare av ett beslutsunderlag för domstolen. Dessa två roller går inte
att förena i ett och samma ärende.

FoR tillstyrker reservationslöst att domstol ges möjlighet att initiera
samarbetssamtal.

Elsa Nyberg

Vi välkomnar förslaget att domstolen får hänvisa föräldrar i tvist om
vårdnad och umgänge till samarbetssamtal. Vi vill att detta skall bli regel
och att det skall ske i alla ärenden där en tvist är under uppsegling, helst
före första förberedande förhandling. Några av oss har god erfarenhet av
samarbete med advokater som hänvisar föräldrar till familjerättssektionen
redan innan stämningsansökan inges. Om ett sådant samarbete kan
inledas görs de största vinsterna, eftersom vi tyvärr ibland sett hur ombud
gått in och skärpt konflikten i det vällovliga syftet att vinna målet för sin
huvudman - ofta på bekostnad av barnets rätt att få sina behov tillgodo-
sedda.

Vi vill särskilt betona den speciella kompetens i dessa ärenden som
utvecklats i de kommuner som valt att inrätta familjerättssektioner. Vi
tror inte att det någon annanstans finns sådan samlad kunskap om sociala,
psykologiska och juridiska sammanhang i kombination med kunskaper om
barns behov och förmåga att balansera det pedagogiska och psykologiska
innehållet i behandlingsarbetet. Vi vet att samarbetssamtal kan bli
framgångsrika med initialt lågmotiverade eller till och med helt omotive-
rade föräldrar, därför är en regel om samarbetssamtal viktig i samtliga

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

tvister. Vi befarar nämligen att det i domstolen är svårt att göra
bedömning av vilka ärenden som kan komma i fråga.

Vi ser med tillfredsställelse att det blir obligatoriskt för kommunerna att
erbjuda föräldrar möjlighet till samarbetssamtal (socialtjänstlagen § 12 a).
Vi vill också hänvisa till Socialstyrelsens utredning (jmf Socialstyrelsen
redovisar 1989:11 "Lönar sig samarbetssamtal") att verksamheten utöver
mänskliga vinster också ger vinst i ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Samtidigt ser vi att en ökad efterfrågan på samarbetssamtal, jämfört med
nuläget, kommer att kräva utökade resurser på kommunal nivå. I många
av våra kommuner finns i dag långa väntetider vilket omöjliggör den
tydliga inriktning mot förebyggande arbete som justitiedepartementet
föreslår och även vi anser önskvärd.

Budens kommun

Enligt utredningen kommer den obligatoriska skyldigheten att erbjuda
samarbetssamtal inte att innebära några organisatoriska konsekvenser för
kommunerna. Utredningen anser också att det för att ge familjerådgiv-
ningssekretess är tillräckligt med byte av handläggare vid övergång från
samarbetssamtal till utredning. Vi anser att man inte kan se så förenklat
på sekretessfrågorna. Det går inte att erbjuda familjerådgivningssekretess
inom nuvarande familjerätt/socialförvaltning, eftersom bl.a. vittnesplikten
är olika för familjerådgivare/socialsekreterare.

Ingrid Adamsson

Förslaget att kommunerna åläggs att hålla en verksamhet med sam-
arbetssamtal är positivt. Förslagsställarna gör en bedömning att eftersom
80 % av landets kommuner redan erbjuder samarbetssamtal så kommer
en lagstiftad skyldighet inte att påverka kommunens resursanvändning.
Denna slutsats är felaktig. I dag då kommunen ej har en skyldighet, är
just samarbetssamtal en arbetsuppgift som kan bortprioriteras vid för hög
arbetsbelastning. Således när alla har rätt till och då domstolen kan
besluta om samarbetssamtal blir en resursökning troligen nödvändig på
de allra flesta håll.

Förslagsställarna för en diskussion om uppläggningen av samarbets-
samtalen, vilken sekretess som skall gälla etc. Vikten av att samtalsledarna
inte skall göra en eventuell vårdnadsutredning bör inte överbetonas. Efter
20-årig erfarenhet vågar jag påstå att en handläggare som arbetar
professionellt är så tydlig och klargörande beträffande vad som gäller
redan när samtalen inleds, att ett eventuellt byte av samtalsledare inte blir
avgörande för om samtalen blir framgångsrika eller ej.

I promemorian framkommer att det är relativt vanligt att överenskom-
melser träffas under förberedelsen vid domstolen, då föräldrarna ställs
inför den nya situationen som en domstolsförhandling innebär. - Så sker
säkert men kvalitéen i dessa överenskommelser är inte utredda. Vi har

Prop. 1990/91: 8

Bilaga 3

116

erfarenheter av att alltför många känner sig osäkra och rädda i denna för
dem helt ovana miljö, varför ombuden blir huvudaktörer. Parterna får en
känsla av att deras talan förs över huvudet på dem och att de måste gå
med, på överenskommelser för att inte ge intryck av att vara motsträvig/-
icke samarbetsvillig. Många överenskommelser blir därför bara pappers-
överenskommelser som inte fungerar utan ärendet hamnar, efter kortare
eller längre tid, hos familjerätt, BUP eller i länsrätten.

Över huvud andas hela förslaget en syn att alla människor vid en
separation har bearbetat denna, att de är klara med sin kris, med allt vad
den innebär av bl.a. sorg, besvikelse, hämnd, så att de är beredda och
kapabla till samarbete. Verkligheten är ju precis tvärtom. I de flesta fall
är separationen så obearbetad att lagstiftarnas mening med gemensam
vårdnad inte är för handen och hjälpen att klara ut krisen behövs för
många under längre tid.

Domstolen skall avgöra om en samförståndslösning via samarbetssamtal
går att uppnå. Att samarbetssamtal tidigare misslyckats skall kunna vara
ett skäl för domstolen att ej besluta härom. - Ett tidigare misslyckande
kan resultera i något positivt vid ett andra försök. Dels har det hänt
något hos parterna och dels kan det vara andra samtalsledare.

I' lagförslaget poängteras att ovilja från en förälder att delta i sam-
arbetssamtal, liksom att en negativ inställning till gemensam vårdnad, kan
tala emot föräldrarnas lämplighet alt. att den som inte motsätter sig bör
bli vårdnadshavare.

Detta kommer att bli ett tungt vapen i händerna på ombuden.

I en intervju i lokalpressen har både en advokat och en domare uttalat
allvarliga farhågor att smutskastningen och krigföringen kommer att bli
allvarligare med den nya lagen, då det än starkare skall bevisas varför
man inte vill ha gemensam vårdnad.

Att villighet till gemensam vårdnad och samarbetssamtal relateras till
lämplighet som förälder kan också bidraga till oäkta överenskommelser.

Att en person motsätter sig samarbetssamtal alt. gemensam, vårdnad
beror ofta på allvarliga skeenden, vilket tydligen skall bagatelliseras i
framtiden.

Qvinnojouren, Östersund

Kommunerna bör åläggas att erbjuda alternativ till samarbetssamtal till
de kvinnor som, av rädsla för mannen, inte kan delta i sådana samtal.

Utredarnas syn på en persons vilja att delta i samarbetssamtal är
onyanserad. Det är inte acceptabelt att det kan läggas en kvinna till last
att hon inte önskar medverka i samarbetssamtal. Orsaken till oviljan kan
vara att hon utsatts för fysisk eller psykisk misshandel av mannen. Risken
är uppenbar att de verkliga förhållandena aldrig uppenbaras. Det ligger
i misshandelsförhållandets natur att detta inte avslöjas, då kvinnan ofta
skyddar sin förtryckare så långt det är möjligt. Utredarnas synsätt, sid 47,
är mot denna bakgrund katastrofal för en misshandlad kvinna i en

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

117

vårdnads- eller umgängestvist.

Jonsson/Viklund

Det är bra att kommunerna ska sörja för att föräldrarna erbjuds
samarbetssamtal. Viktigt med sekretesskrav.

Strömberg/Wetter

6 kap. 18 §: Redan i SOU 1979:63 anfördes, att det faktum att man inte
önskade delta i samarbetssamtal skulle inverka på bedömningen av
lämpligheten som vårdnadshavare.

Om en förälder vägrar delta i s.k. samarbetssamtal kan detta ha många
orsaker t.ex. mycket långvariga konflikter i äktenskapet, tidigare familje-
rådgivning, ett icke acceptabelt beteende från andra makens sida. Det är
inte rimligt att tro att en förälder i ett sådant läge som sammanhänger
med skilsmässa eller separation skall kunna helt bortse från vad som
förevarit tidigare och medge samarbetssamtal. Med den skrivning som
föreslås i specialmotiveringen kommer den förälder som är i underläge att
oavsett omständigheterna i övrigt känna sig tvingad att delta i s.k.
samarbetssamtal, som då blir helt fiktiva.

Man kan inte helt bortse från vad som anförts i promemorian, sid 48
sista stycket.

Det faktum att en förälder är inriktad på gemensam vårdnad innebär
inte alltid att denne har en allmänt inriktad strävan mot goda förhållan-
den till den andra parten. Det kan också vara så att den gemensamma
vårdnaden kan vara ett utgångsläge för trakasserier mot vårdnadshavaren
och barnet. Det fordras stor noggrannhet och omsorg i domstolen för att
inte gemensam vårdnad skall beslutas slentrianmässigt och för att förenkla
domstolsprocessen.

3 Gemensam vårdnad

Göta hovrätt

Hovrätten tillstyrker att domstolarna ges möjlighet att besluta om
gemensam vårdnad trots att en eller båda föräldarna helst vill ha ensam
vårdnad. De föreslagna formuleringarna i FB 6:5, 6:6 och 6:10 synes dock
hovrätten mindre lämpliga. När det i en lag eller förordning anges att
någon yrkar, bestrider eller motsätter sig något avses bestämda ställnings-
taganden. Att förstärka sådana termer med uttryck som "under inga
förhålladen" eller "inte helt" såsom föreslås här synes ej vara förenligt
med normalt svenskt lagspråk. Eftersom det dessutom förefaller att vara
så att de fall man i promemorian vill beskriva närmast är de där en

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

118

förälder - för den händelse hans eller hennes yrkande om ensam vårdnad
inte bifalls - inte motsätter sig gemensam vårdnad, förordnar hovrätten
att detta uttryckligen anges i lagtexten.

Hovrätten kan inte ställa sig bakom uttalanden av det slag som
förekommer på s. 51 och i specialmotiveringen s. 89 (jfr även s. 63). Där
sägs att en förälders motstånd mot gemensam vårdnad kan tyda på att
intresset och ambitionen hos den föräldern att söka upprätthålla en nära
och god kontakt mellan barnet och den andre föräldern är mindre samt
att det därför i många fall torde få antas att det är bäst för barnet om
den andre föräldern får bli vårdnadshavare. Uttalandet framstår som
alltför onyanserat. Anledningen till att en förälder helt motsätter sig
gemensam vårdnad torde ofta vara att han eller hon anser att barnet far
illa hos den andre föräldern eller är säker på att föräldarna inte i sådan
grad skulle kunna enas om barnets skötsel att gemensam vårdnad är
möjlig. Uttalandet i promemorian kan leda till att föräldrar av rädsla för
att annars helt mista vårdnaden går med på gemensam vårdnad trots att
konflikten mellan föräldrarna är så allvarlig att gemensam vårdnad i
praktiken är ett klart olämpligt alternativ.

Hovrätten tillstyrker förslaget om gemensam vårdnad för föräldrar som
inte varit gifta med varandra.

Kammarrätten i Jönköping

Gällande regler är utformade på ett sådant sätt att domstolen inte kan
döma till gemensam vårdnad när ett yrkande om ensam vårdnad
föreligger. Så är fallet även om parterna i andra hand skulle yrka
gemensam vårdnad. Genom den föreslagna ändringen öppnas möjlighet
för domstolen att döma till gemensam vårdnad även i fall där föräldrarna
i vart fall alternativt kan tänka sig gemensam vårdnad. Kammarrätten
tillstyrker att sådan möjlighet införs. Den föreslagna lagtexten har dock
fått en olämplig formulering, som kan medföra många tillämpningspro-
blem. När motsätter sig en förälder helt och när motsätter sig en förälder
delvis? Hur skall man bestämma styrkan av en förälders motvilja mot
gemensam vårdnad? Numera torde lagstiftarens utgångspunkt vara att
gemensam vårdnad skall vara huvudregel. Vad domstol därför måste
utreda, när en förälder yrkar ensam vårdnad, är om föräldrarna över
huvud taget kan tänka sig gemensam vårdnad, och om det är bäst för
barnet. En lämpligare formulering av 6 kap. 6 § FB vore därför "Vill en
förälder att båda föräldrarna skall gemensamt utöva vårdnaden och anser
den andre föräldern inte att gemensam vårdnad är utesluten, skall rätten
förordna i enlighet med denna begäran, om det är bäst för barnet". I 6
kap. 10 § första stycket sista meningen FB bör motsvarande ändringar av
lagtexten göras, och även 6 kap. 5 § bör justeras i motsvarande mån. Med
hänsyn till vårdnadsmålens indispositiva karaktär bör även lokutionen
"om det är bäst för barnet" tilläggas till 6 kap. 10 § första stycket sista
meningen FB.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

119

Stockholms tingsrätt

Möjligheten för domstolen att inte upplösa den gemensamma vårdnaden
om ingen av föräldrarna helt motsätter sig detta tillstyrks där omständig-
heterna är sådana att gemensam vårdnad är till fördel för barnet.
Ändringen i lagtexten bör dock begränsas till att orden "skall" i nuvarande
lagtext (6 kap. 5 §) byts ut mot ordet "kan". Härigenom uppnås på ett
enklagre sätt den åsyftade ändringen. Av samma skäl föreslår tingsrätten
att ändringen i 6 kap. 6 § utformas på följande sätt: "Vill en av föräld-
rarna ha gemensam vårdnad kan rätten förordna i enlighet med denna
begäran om detta är bäst för barnet."

I 6 kap. 6 § a föreslås att rätten skall fästa avseende särskilt vid barnets
behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna vid bedömningen
av vad som är bäst för barnet. Detta behov förtjänar att understrykas,
och ett införande i lagtext kan ha psykologisk betydelse. Tingsrätten
motsätter sig därför inte att detta tas in i lagtexten men anser att det
finns andra minst lika viktiga omständigheter som '. ätten skall beakta vid
bedömningen. Tingsrätten vill dessutom framhålla att det inte endast är
barnets behov av kontakt med föräldrarna som skall beaktas, utan också
barnets rätt därtill. Av dessa skäl föreslår tingsrätten att paragrafen får
följande lydelse: "Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall
också barnets behov av och rätt till en god kontakt med båda föräldarna
beaktas."

Även i 10 § finner tingsrätten anledning att föreslå en ändring.
Tingsrätten föreslår att sista meningen får lyda: Rätten får flytta över
vårdnaden till föräldrarna gemensamt eller en av dem beroende på vad
som är bäst för barnet.

Tingsrätten tillstyrker att föräldrarna i samband med faderskapsbekräf-
telsen kan få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden.

Riksskatteverket

Folkbokföringsområdet berörs av den föreslagna ändringen i 6 kap 4 §
föräldrabalken, som innebär utökade möjligheter för föräldrar att få
gemensam vårdnad om sitt barn genom registrering hos pastorsämbetet.
Om förslaget, såsom avses, träder i kraft den 1 oktober 1990 kommer den
nya ordningen för pastorsämbetena att tillämpas under en mycket kort
tid. Dén 1 juli 1991 överförs ju folkbokföringsverksamheten från
pastorsämbetena till de lokala skattemyndigheterna. Från och med den 1
juli 1991 kommer därmed även registrering av gemensam vårdnad efter
anmälan att ske hos de lokala skattemyndigheterna. Den utökade
möjlighet till registrering som föreslås bedöms emellertid inte medföra
någon större belastning på folkbokföringsmyndigheterna. Det bör inte
möta några hinder att genomföra den föreslagna ordningen redan den 1
oktober 1990. RSV tillstyrker följaktligen promemorians förslag.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

120

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen är av uppfattningen att gemensam vårdnad oftast är bäst
för barn. Båda föräldrarna har kvar sitt ansvar. Då en förälder begär
ensam vårdnad är det, som också påpekas i promemorian, inte självklart
att det också är bäst för barnet att den gemensamma vårdnaden upplöses.

Enligt promemorians förlag skall domstolen ta upp en diskussion med
föräldrarna om hur de ser på vårdnadsfrågan och pröva deras argument
för olika alternativ. Om en sådan diskussion blir lyhörd och nyanserad kan
det bli något av "klargörande samtal".

En positiv effekt av att skälen till att en förälder önskar ensam vårdnad
diskuteras i domstolen är att det blir en markering från samhället att
samarbete mellan föräldrar - gemensamt ansvar - mestadels är det för
barnet bästa.

De uppenbara fall då gemensam vårdnad varken är önskvärd eller
möjligt torde lätt vaskas fram - ensam vårdnad blir då det bästa för
barnet. - Men den grupp föräldrar som låter egna negativa känslor till
motparten styra en för barnet så allvarlig fråga som vårdnad kan
förhoppningsvis fås att stanna upp och tänka en extra gång.

Socialstyrelsen biträder promemorians förslag i frågan.

Förslaget om ett förenklat förfarande för att få gemensam vårdnad
genom en anmälan till socialnämnden i samband med faderskapets
fastställande tillstyrks. I de flesta fall görs faderskapsutredningen och
föräldrarnas undertecknande i ett sammanhang på socialnämnden. I en
hel del fall kommer detta förfarande att ske redan innan barnet är fött.
Socialnämndens godkännande sker däremot ibland efter föräldrarnas
besök på socialförvaltningen och görs aldrig förrän efter barnets födelse.
Lagtexten i den föreslagna 6 kap. 4 § bör därför få en delvis annan
utformning, så att det blir klart att en sådan anmälan till socialnämden
kan göras i samband med att mannen och modern undertecknar
faderskapsbekräftelsen i stället för som nu föreslås i samband med att
nämnden godkänner bekräftelsen.

Eftersom socialnämnden ibland godkänner bekräftelsen vid ett senare
tillfälle än föräldrarna undertecknar handlingen är det lämpligast att
faderskapsbekräftelsen och anmälan om gemensam vårdnad upprättas på
två skilda formulär. Skulle i något fall föräldrarna vilja återkalla sin
anmälan om gemensam vårdnad innan socialnämnden godkänt faderskapet
och aviserat pastorsämbetet, uppstår annars problem för socialnämnden
hur de skall förfara med handlingen.

Domstolsverket

DV motsätter sig inte att domstolarna ges möjlighet att besluta om
gemensam vårdnad trots att en eller båda föräldrarna helst vill ha ensam
vårdnad.

Det kan dock ifrågasättas om det praktiska värdet av regeln är så stort.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

121

Tvisten mellan föräldrarna gäller regelmässigt den faktiska vårdnaden.
Utgångspunkten för gemensam vårdnad måste alltjämt vara att föräld-
rarna i princip kan enas i alla frågor som rör barnet. Kan föräldrarna inte
komma överens om vem som skall ha den faktiska vårdnaden torde
gemensam vårdnad vara utesluten även i framtiden. För att bestämmelsen
skall kunna tillämpas krävs att domstolen kan utröna dels att båda
föräldrarna i vart fall i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad, dels
att föräldrarna är ense om den faktiska vårdnaden. Vidare måste det vara
sannolikt att föräldrarna kan komma överens i umgängesfrågorna. Det
måste höra till undantagen att föräldrarna fortsätter att tvista om den
juridiska vårdnaden trots att de är överens i alla praktiska frågor. För
undantagsfallen torde den föreslagna regeln ha ett visst värde.

Enligt DVs uppfattning ligger emellertid det främsta värdet i den
ytterligare markeringen av gemensam vårdnad som huvudregel även sedan
föräldarna beslutat sig för att gå skilda vägar. På så sätt kan föräldrarna
förmås att åtminstone överväga om inte fortsatt gemensam vårdnad är ett
tänkbart alternativ.

DV vill dock varna för att ett ökat antal vårdnadstvister i ett senare
skede kan bli följden om domstolarna tillämpar den föreslagna be-
stämmelsen alltför frikostigt.

För att domstolen skall kunna förordna om gemensam vårdnad krävs
således en uppriktig vilja från båda föräldrarna att försöka enas i alla
frågor. Det är därför olämpligt med uttalanden av det slag som förekom-
mer på s. 51 och i specialmotiveringen s. 89 i promemorian (jfr även s.
90). Där sägs att en förälders motstånd mot gemensam vårdnad kan tyda
på att intresset och ambitionen hos den föräldern att söka upprätthålla en
nära och god kontakt mellan barnet och den andre föräldern är mindre
samt att det därför i många fall torde få antas att det är bäst för barnet
om den andre föräldern får bli vårdnadshavare. Även om uttalandet
modifieras något i nästa mening anser DV dels att slutsatsen i sig är
felaktig, dels att uttalandet är olämpligt. Slutsatsen är felaktig eftersom
det förhållandet att en förälder inte anser sig kunna samarbeta med den
andre när det gäller vårdnaden inte behöver innebära att han kommer att
motsätta sig umgänge mellan den andre föräldern och barnen. Uttalandet
är olämpligt eftersom det kan leda till att föräldrar av rädsla för att ställa
sig i dålig dager och kanske helt mista vårdnaden, går med på gemensam
vårdnad trots att konflikten mellan föräldrarna är så djupgående att
gemensam vårdnad i realiteten är ett omöjligt alternativ.

DV tillstyrker förslaget om gemensam vårdnad för föräldrar som inte
varit gifta med varandra.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

På skäl som anges i betänkandet och som finner stöd av den särskilda
promemorian av överläkaren Carl Göran Svedin tillstyrker fakultetsstyrel-
sen att reglerna i föräldrabalken ändras för att ge något ökat utrymme för
användningen av gemensam vårdnad. Den föreslagna lagtexten är
emellertid inte tillräckligt genomarbetad för att i nuvarande skick läggas

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

122

till grund för lagstiftning.

I förslaget till 6 kap. 5, 6 och 10 §§ i betänkandet talas om att en
förälder "under inga förhållanden" vill ha gemensam vårdnad eller att
han eller hon "helt" motsätter sig gemensam vårdnad. Dessa uttryckssätt
är för oklara. I motiven anges (s. 50) en mera preciserad innebörd av de
angivna uttrycken, nämligen att en förälder i första hand vill ha vårdnaden
ensam men att han eller hon alternativt föredrar gemensam vårdnad
framför att den andre föräldern får vårdnaden ensam.

Lagtexten och motiven innebär att gemensam vårdnad skall komma
ifråga endast om båda föräldrarna är beredda att acceptera gemensam
vårdnad som alternativ till att den andre föräldern får vårdnaden ensam.
Emellertid borde det i sak vara möjligt att gå något längre till förmån för
gemensam vårdnad än som skett i betänkandet. Fakultetsstyrelsen menar
att barnets bästa kan tänkas motivera gemensam vårdnad även om enbart
en av föräldrarna förklarar sig kunna acceptera ett sådant arrangemang.
Ett inte opraktiskt exempel kan vara att modern, hos vilket barnet bott
och skall bo, vill ha vårdnaden ensam, samtidigt som fadern önskar
gemensam vårdnad utan att ha intresse av att för sin del begära att få
vårdnaden ensam. Det kan tänkas att det är i barnets intresse i ett sådant
fall att gemensam vårdnad kommer till stånd mot moderns önskemål. Ett
sådant svar kan emellertid inte ges generellt utan blir beroende av
omständigheterna i det enskilda fallet. Även om modern i detta exempel
aldrig vill medge inför rätten, att hon kan tänka sig gemensam vårdnad,
kanske hon skulle lojalt rätta sig efter ett förordnande därom. Det kan
då vara i barnets intresse att gemensam vårdnad kommer till stånd.
Omständigheterna kan emellertid också tänkas innebära att föräldrarna
har så djupgående samarbetsproblem, att gemensam vårdnad inte kan
förväntas fungera på ett tillfredsställande sätt mot ena förälderns önskan.
Gemensam vårdnad bör då inte komma ifråga.

Frågan om lämpligheten av gemensam vårdnad, när blott en förälder
öppet deklarerar sitt intresse därför, får sålunda avgöras med ledning av
även den andre förälderns inställning och de slutsatser som rätten kan dra
i fråga om hur gemensam vårdnad kan väntas komma att fungera.
Beslutet bör kunna underlättas genom ett ökat utnyttjande av sam-
arbetssamtal. Om emellertid blott en av föräldrarna önskar gemensam
vårdnad, bör man emellertid knappast rekommendera denna vårdnads-
form mot den andra förälderns önskan om inte omständigheterna i ett
mål ger särskilt stöd för tanken att gemensam vårdnad ändå skall kunna
fungera väl. Som framhållits i departementspromemorian finns det ju
nämligen i svensk rätt inte någon möjlighet att lösa konflikter, om
vårdnadshavarna är oeniga.

Ställer man sig positiv till tanken på ett ökat utrymme för gemensam
vårdnad, faller det vidare i ögonen att det för närvarande inte heller är
möjligt för en förälder att ensam väcka talan om införande av gemensam
vårdnad, om vårdnaden tidigare tillerkänts en av föräldrarna ensam. En
sådan möjlighet bör tillskapas.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

123

Fakultetsstyrelsen framlägger nedan ett förslag till lagtext till 6 kap. 3-
6 och 8-10 §§ föräldrabalken. Vid utarbetandet av förslaget har beaktats
de synpunkter som hittills angetts. Vidare har emellertid eftersträvats
ytterligare lagtekniska förenklingar. I nuvarande utformning liksom enligt
promemorian handlar både 5 och 6 §§ om att en förälder vill ha
vårdnaden ensam, men paragraferna skiljer sig åt genom att vårdnaden
varit gemensam enligt 5 § men tillkommit den andre föräldern ensam
enligt 6 §. I det nedan framlagda förslaget har dessa två fall, som bör
avgöras efter likartade principer, kunnat slås ihop till en ny 5 §.

Den nyss angivna uppläggningen har också gjrot det naturligt att flytta
regeln om rättens möjlighet i mål om äktenskapsskillnad att utan yrkande
upplösa gemensam vårdnad från 5 § till 3 §, som i sitt andra stycke redan
upptar en föreskrift om förfarandet vid äktenskapsskillnad.

Sammanslagningen av 5 och 6 §§ till ett lagrum har vidare gjort det
möjligt att ge den i departementspromemorian föreslagna 6 a §:n
paragrafnummer 6. Fakultetsstyrelsen tillstyrker införandet av en sådan
regel, som betonar att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna
skall ges särskild betydelse vid valet av vårdnadshavare; härigenom antas
s.k. umgängessabotage av vårdnadshavaren kunna bli motarbetat. Enligt
sin lydelse anger den föreslagna regeln att barnets behov av nära och god
kontakt med båda föräldrarna skall ges särskild betydelse vid bedömning-
en av vad som är bäst för barnet. Avfattningen kan i och för sig peka på
att gemensam vårdnad är att föredra framför att en förälder har
vårdnaden ensam. Som nyss angetts är emellertid syftet med regeln enbart
att ge ledning för vem av föräldrarna som ensam skall tillerkännas
vårdnaden. Att detta måste vara den föreslagna regelns syfte framgår i
stort sett också av lagens systematiska uppbyggnad, eftersom gemensam
vårdnad för närvarande förutsätter full enighet därom mellan föräldrarna.
Emellertid kan lagens systematiska utformning i åtminstone ett fall
föranleda tvekan hos den som enbart läser lagtexten. Eftersom rätten vid
äktenskapsskillnad har en möjlighet att utan yrkande häva en tidigare
gemensam vårdnad om denna är uppenbarligen oförenlig med barnets
bästa, kan en läsare av lagen i och för sig ställa sig frågan om inte den
nu föreslagna regeln om betydelsen av barnets kontakt med båda
föräldrarna samtidigt skall vara tillämplig och påverka bedömningen.
Lagtekniskt är emellertid detta alltså inte avsett.

Lagtexten skulle emellertid bli klarare om det i den föreslagna, nya
regeln om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna uttryckligen
anges att den enbart gäller det fall att vårdnaden skall tilläggas en av
föräldrarna. Samtidigt skulle i lagrummet kunna föras in ytterligare en
regel, som i görlig mån utstakar gränserna för beslut om gemensam
vårdnad, när enbart en förälder begär sådan vårdnad men den andre
föräldern säger sig vara emot en sådan lösning. I det nedan upptagna
förslaget har 6 § utformats i enlighet med vad som nu sagts.

Vad särskilt angår möjligheten av gemensam vårdnad vill fakultets-
styrelsen slutligen peka på att den föreslagna regleringen, som innebär

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

124

någon utveckling och en precisering av departementsförslaget, framgår
av förslaget till FB 6:3 st. 3, 6:4 st. 1 p. 2, 6:5 p. 2 och 6:10 p. 2, de
senare tre lagrummen jämförda med 6:6.

Förslag till lagtext:

3 §

Barnet står förordnade förmyndare.

Om det döms till äktenskapsskillnad alltjämt är gemensam.

I mål om äktenskapsskillnad kan rätten utan yrkande förordna att en
av föräldrarna skall ha vårdnaden ensam, om gemensam vårdnad är
uppenbart oförenlig med barnets bästa.

4 §

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräld-
rarna gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av en av dem
eller båda förordna att vårdnaden skall vara gemensam, om inte detta
är uppenbart oförenligt med barnets bästa. Vill endast en av föräldrarna
att vårdnaden skall utövas gemensamt, skall rätten bifalla talan härom,
om gemensam vårdnad är bäst för barnet.

Även utan förordnande av rätten kan föräldrarna få gemensam vårdnad
genom registrering (forts enligt betänkandet) barnet är svensk
medborgare.

5 §

Väcker en av föräldrarna talan om att få vårdnaden över barnet när detta
står under vårdnad av den andre föräldern eller av båda föräldrarna
gemensamt, skall rätten besluta om vårdnaden med hänsyn till vad som
är bäst för barnet. En dom eller ett beslut som innebär att vårdnaden
skall vara gemensam får dock meddelas endast om åtminstone en av
föräldrarna föredrar sådan vårdnad framför att den andre föräldern får
vårdnaden ensam.

6 §

Om en av föräldrarna begär eller föredrar gemensam vårdnad men den
andre föräldern motsätter sig att vårdnaden anförtros föräldrarna
gemensamt, får rätten besluta om gemensam vårdnad enligt 4 § 1 st., 5
§ 1 st. eller 10 § endast om det med hänsyn till omständigheterna finns
särskilda skäl att anta att sådan vårdnad skall vara bäst för barnet.

Även om vårdnaden skall tilläggas en av föräldrarna ensam skall rätten
vid bedömningen av vad som är bäst för barnet fästa avseende särskilt vid
barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

10 §

125

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade förmyndare
och vill någon av barnets föräldrar bäst för barnet. Om någon av
föräldrarna föredrar gemensam vårdnad framför att den andre föräldern
får vårdnaden ensam, skall rätten, om detta är bäst för barnet, förordna
att barnet skall stå under föräldrarnas gemensamma vårdnad.

JO

Genom en gemensam vårdnad ges båda föräldrarna ett rättsligt ansvar för
barnet. Genom att föräldrarna på så sätt efter en separation på lika
villkor får ta del i vårdnaden om barnet skapas bättre förutsättningar för
samförståndslösningar. Det är större ansvarstagande för båda föräldrarna,
som en gemensam vårdnad innebär, ger också bättre grund för fortsatta
nära och goda kontakter med barnet.

Den gemensamma vårdnaden ställer emellertid långtgående krav på
föräldrarna. Föräldrarna måste kunna enas i sina omsorger om barnet.
Praktiska frågor som t.ex. var barnet skall vistas och hur dess skolgång
skall anordnas nödvändiggör en insikt hos föräldrarna om att de, med
bortseende från de motsättningar som annars kan föreligga mellan dem,
måste samverka i omsorgerna om barnet. Är stridigheterna mellan
föräldrarna så djupgående att de inte kan överbryggas kan den gemen-
samma vårdnaden vara till skada för barnet i stället för ett stöd och en
trygghet för det. Som exempel på en nackdel med gemensam vårdnad vill
jag peka på risken för att föräldrarna löser konflikten dem emellan genom
att dela på den faktiska vårdnaden millimeterrättvist; barnet får t.ex. bo
en vecka hos den ena, nästa vecka hos den andre etc. Det ligger i sakens
natur att ett sådant arrangemang inte är ägnat att ge barnet stabilitet och
trygghet i tillvaron.

Mot den bakgrunden kan gemensam vårdnad i den utformning den har
i dag inte göras ovillkorlig. Det skulle, på sätt framhålls i promemorian,
innebära att föräldrarna tvingades in i en vårdnadsform som de inte kan
bemästra.

På gränsen till en sådan ovillkorlighet ligger förslaget i promemorian att
domstolen skall kunna bestämma att vårdnaden skall vara gemensam även
i sådana fal! då en eller båda föräldrarna yrkat ensam vårdnad, men ingen
av föräldrarna "helt motsätter" sig gemensam vårdnad.

Jag biträder inte förslaget i den delen. Som jag redan framhållit måste
den gemensamma vårdnaden bygga på båda föräldrarnas vilja till
samverkan. Lämnas på sätt föreslås nu i promemorian utrymme för
gemensam vårdnad på annan grund än föräldrarnas uttalade och
bestämda vilja till samverkan uppkommer en betydande risk för att det
samförstånd i omsorgerna om barnet, som utgör förutsättningen för att
barnets behov skall kunna tillgodoses, inte kan nås.

Vad jag har sagt nu innebär att de förslag till ändringar i föräldrabalken
som anges i 6 kap. 5 - 6 och 10 §§ inte bör genomföras.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

126

Malmö kommun

Det föreslås att anmälan om gemensam vårdnad skall kunna göras till
socialnämnden i samband med faderskapsbekräftelsen, eller till pastors-
ämbetet under förutsättning att förordnande om vårdnad inte har
meddelats tidigare och att föräldrar och barn är svefiska medborgare. 1
dag inges ansökan till pastorsämbetet.

Gemensam vårdnad och faderskapsbekräftelse är två olika juridiska
begrepp och handläggningen bör därför ej förenklas så långi att de
sammanföres på samma blankett. I samband med faderskapsbekräftelsen
är det viktigt att föräldrarna får en saklig informatio# om vilka juridiska
och praktiska konsekvenser gemensam vårdnad får för dem. De bör
kunna få en enkel broschyr och anmälningsblankett i samband» med
faderskapsbekräftelsen för att sedan hemma ta ställning till anmälan, som
sedan lämnas till pastorsämbetet.

I Malmö är ca 75 % av de ogifta föräldrarna sa°mboefide vid barnets
födelse, men närmare hälften separerar inom en treårsperiod. Förhasta-
de beslut om gemensam vårdnad kommer att medföra ett ökat antal
tvister om upplösande av den gemensamma vårdnaden. Dessa tvister är
påfrestande för alla parter.

Vidare föreslås att domstolen skall kunna bestämma att vårdnaden skall
vara gemensam även om någon av föräldrarna helst vill ha ensam
vårdnad. Förslaget markerar att det bedöms bäst för barnet att båda
föräldrarna har samma juridiska ansvar. Så länge föräldrarna klarar att
samarbeta med varandra på ett konstruktivt sätt fungerar förslagets
intentioner. Emellertid visar erfarenheten sedan flera år att många
föräldrar har svårt att klara samarbetet kring barnet då de har konflikt
på vuxenplanet. Vårdnad- och umgängesfrågorna blir då mycket centrala
för parterna och advokater engageras på respektive sida.

Det finns många exempel på destruktiva handlingar från parternas sida
då de ej klarar att samarbeta kring barnet. Att försöka tvinga fram
samarbete genom domstolsutslag om gemensam vårdnad kan ge så
negativa konsekvenser för barnet att det positiva syftet med lagen går
förlorat. Socialnämnden vill utifrån sin erfarenhet förorda stor försiktig-
het med att använda möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot
den ena förälderns vilja.

Gotlands kommun

Förslagets utgångspunkt är att gemensam vårdnad är mest förenlig med
barnets intressen. Domstolen skall kunna döma till gemensam vårdnad om
inte en av föräldrarna helt motsätter sig detta. Enligt förslaget får det
anses att en förälder med motstånd mot gemensam vårdnad har ett
mindre intresse och ambition att söka upprätthålla en nära och god
kontakt mellan barnet och den andra föräldern. En sådan inställning hos
föräldern får, enligt förslaget, sedan tas till intäkt för att det bästa för

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

127

barnet är att den andra föräldern, som inte motsätter sig gemensam
vårdnad, får bli vårdnadshavare. Författningstexterna i dessa stycken är
något oklara eftersom avfattningen kan förstås så att ett totalt motsät-
tande från en förälders sida skall vara helt bestämmande för rättens
bedömning. Att rätten vid detta ställningstagande från förälder skall
förordna i enlighet med vad som är bäst för barnet och därvid enligt
motiven lägga en sådan inställning hos föräldern denne till last borde
klarare framgå av författningstexten.

LO

I promemorian föreslås vissa ändringar i reglerna om vårdnad och
umgänge. Förslagen syftar främst till att förstärka båda föräldrarnas
ansvar för sitt barn även när föräldrarna inte lever ihop samt att
motverka umgängessabotage.

LO anser det angeläget att reglerna utformas så att ett gemensamt
föräldraansvar markeras. LO tillstyrker förslaget att gemensam vårdnad
skall kunna komma ifråga så snart inte någon av föräldrarna helt
motsätter sig den vårdnadsformen.

LO tillstyrker också förslaget att ogifta föräldrar ska kunna få gemen-
sam vårdnad på enklare sätt än idag, nämligen genom en amälan i
samband med att faderskapet bekräftas. Enligt LOs uppfattning bör man
dock överväga att gå ett steg längre och göra gemensam vårdnad till
huvudregel även för ogifta föräldrar, oberoende av om de bor ihop eller
ej-

Enskild vårdnad skulle då i stället kräva att någon av föräldrarna eller
båda aktivt begär detta. Lagstiftningens utformning har i dessa samman-
hang utan tvekan en normbildande funktion och en huvudregel om
gemensamt föräldraansvar även när föräldrarna inte är gifta med varandra
skulle därvid ha betydelse.

Förslaget i promemorian är dock ett steg i den riktningen. Det är viktigt
att informationen om tillämpningen utformas så att det blir naturligt att
utgå från att båda föräldrarna har del i ansvaret för barnen.

SACO/SR

Som ovan nämnts instämmer SACO/SR i grundtanken att det är viktigt
för barns utveckling med nära och god kontakt med båda sina föräldrar.
Vi delar emellertid inte utredarnas uppfattning, att den som motsätter sig
gemensam vårdnad i regel är den minst lämpade vårdnadshavaren. I dessa
ärenden måste en ytterst noggrann utredning göras om orsakerna bakom
förälderns inställning i vårdnadsfrågan. Motivet för föräldern kan vara att
försöka skydda barnet från misshandel, sexuellt övergrepp eller vanvård
p.g.a psykisk instabilitet hos den andre föräldern och är då snarare ett
uttryck för ansvarstagande än för bristande samarbetsvilja.

Trots att det allmänt sett oftast är till fördel för alla parter med

Prop. 1990/91: 8

Bilaga 3

128

samförståndslösningar finns det vissa typer av fall där detta är mycket Prop. 1990/91: 8
svårt eller omöjligt att överhuvudtaget genomföra. Detta gäller t.ex. Bilaga 3
separationer som orsakas helt eller delvis av svår hustrumisshandel eller
sexuella övergrepp mot barn. Promemorian har inte behandlat dessa
speciella fall och de konsekvenser de har för den normala ordningen
vårdnadsprocesser. Vilka konsekvenser för vårdnadsfrågan får um-
geängessabotage som motiveras av rädsla för incest eller misshandel,
vilken dock inte kan bevisas?

Sveriges domareförbund

Förbundet tillstyrker förslaget att en domstol skall kunna förordna om
gemensam vårdnad trots att en av föräldrarna inte har den lösningen
som sitt förstahandsalternativ. Innebörden avförslaget kan också uttryckas
så att domstolen får förordna om gemensam vårdnad även mot parts
bestridande.

Den lagtekniska lösning som föreslås för att uppnå detta är följande.

6 kap. 5 § föräldrabalken föreslås få den lydelsen att den gemensamma
vårdnaden skall lösas upp om en av föräldrarna vill att vårdnaden "under
inga förhållanden" längre skall vara gemensam. Då skall en av föräldrarna
utses till vårdnadshavare efter vad som är bäst för barnet.

6 kap. 6 § föräldrabalken föreslås få en andra mening, som innebär att,
om en förälder vill ha gemensam vårdnad och den andre inte motsätter
sig detta "helt", rätten skall förordna om gemensam vårdnad om detta är
bäst för barnet.

Förbundet anser att den föreslagna lagtekniska lösningen är mindre
lämplig av flera skäl. Till en början framstår det som olämpligt att i en
författningstext knyta rättsverkningar till sådana oprecisa uttryck som
"under inga förhållanden" och "motsätter sig inte......helt". Åtminstone en

författningstext bör utgå från att en part antingen motsättersig eller inte
motsätter sig en viss lösning av vårdnadsfrågan.

Vidare blir det med promemorians förslag något oklart hur ett
vårdnadsyrkande skall formuleras. Den förälder som enbart önskar
ensamvårdnad skall enligt förslaget yrka detta och samtidigt ange att
han/hon under inga förhållanden kan tänka sig en gemensam vårdnad.

Om däremot föräldern inte helt utesluter en gemensam vårdnad tycks
promemorian utgå från att föräldern i första hand skall yrka ensam-
vårdnad, i andra hand gemensam vårdnad. Att ha både ett yrkande om
ensamvårdnad och ett om gemensam vårdnad, låt vara som ett andra-
handsyrkande, framstår dock som inkonsekvent och motsägelsefullt. Ett
yrkande om ensamvårdnad förutsätter ju enligt förslaget att man under
inga förhållanden kan tänka sig en gemensam vårdnad, något som är
svårt att hävda om man har ett andrahandsyrkande om gemensam
vårdnad.

Förslaget måste även leda till att makar/föräldrar som vill skiljas och

som är överens i samtliga frågor - bl.a. att den ene av dem skall bli                  129

9 Riksdagen 1990/91. I saml. Nr 8

ensam vårdnadshavare - i sin gemensamma ansökan till rätten måste säga
att de "under inga förhållanden" kan tänka sig en gemensam vårdnad.
Detta kan framstå som motbjudande eftersom de kanske har funnit att
den gemensamma vårdnaden har varit ett mycket näraliggande alternativ
för dem, men som de av praktiska skäl har valt bort för stunden.

En mera rätlinjig lösning vore att även i fortsättningen utgå ifrån -
åtmintone lagtekniskt - att ett yrkande om ensamvårdnad är ett uttryck
för en bestämd vilja att bli ensam vårdnadshavare för barnet. Däremot
kan rätten ges en möjlighet att mot en parts bestridande förordna om
gemensam vårdnad, om detta kan antas vara bäst för barnet. Lagtekniskt
kan detta lösas förslagsvis så att efter första meningen i 4 kap. 5 §
föräldrabalken införs en mening av följande innehåll: "Rätten får även låta
den gemensamma vårdnaden bestå, om detta är bäst för barnet." I 6 §
kan motsvarande ändring göras genom att andra meningen får följande
lydelse: "Rätten får även förordna om gemensam vårdnad om detta är
bäst för barnet." När det gäller bestämmelsen i 6 kap. 10 § föräldrabalk-
en, dvs. när det är fråga om att flytta vårdnaden från en särskilt
förordnad förmyndare till en av föräldrarna eller till båda, skulle det räcka
med att låta kravet på enighet för gemensam vårdnad utgå i den
nuvarande lydelsen.

Konsekvensen av de nu föreslagna ändringarna blir dock begränsade.
Redan i dag försöker domstolarna i tvistiga vårdnadsmål - inom ramen
för sin utredningsskyldighet - att utröna om parterna kan tänka sig en
gemensam vårdnad med hänsyn till barnets bästa. I praktiken torde detta
leda till att den gemensamma vårdnaden löses upp nästan enbart i de fall
där föräldrarna helt motsätter sig denna lösning.

En annan fråga som inte har berörts aktualiseras när föräldrarna i första
hand yrkar vårdnaden om och underhållsbidrag för barnet, i andra hand
förklarar att de inte direkt motsätter sig en gemensam vårdnad. I det
läget skall rätten enligt förslaget besluta om gemensam vårdnad. Men
måste inte rätten då också ta ställning till hos vem barnet varaktigt skall
bo med hänsyn till underhållsbidraget? Denna fråga måste enligt
förbundets mening ges en uttrycklig lösning. En möjlighet, som ligger i
linje med vad som föreslås beträffande interimistiskt beslut, är att rätten
uttryckligen förklarar hos vem barnet skall bo.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet avstyrker förslaget om gemensam vårdnad trots att en eller
båda föräldrarna helst vill ha ensam vårdnad.

Gemensam vårdnad bör ha sin grund i en frivillig överenskommelse
mellan föräldrarna. Enligt förslaget skulle föräldrarna kunna känna sig
tvingade att medverka till gemensam vårdnad.

I promemorian sägs (s 51 n och 52 ö) att "i många fall torde det därför
få antas att det är bäst för barnet om den förälder som inte motsätter sig
gemensam vårdnad får bli vårdnadshavare". Detta synsätt skulle få till

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

130

följd att de flesta föräldrar hävdade att de inte hade något emot
gemensam vårdnad i och för sig. Domstolen skulle därför i dessa fall
komma att döma till gemensam vårdnad vilket vore olämpligt. Gemensam
vårdnad förutsätter till sin natur att föräldrarna kan samarbete om barnet.
Om inte detta är möjligt bör man inte ha gemensam vårdnad. Gemensam
vårdnad utan grund i gott samarbete mellan föräldrarna medför i
praktiken att den förälder som har barnet boende hos sig kan utesluta
den andre från allt föräldraansvar och umgänge med barnet. En förälder
som har gemensam vårdnad kan ej få beslut om umgänge av domstol och
kan följaktligen inte heller erhålla verkställighet. Barnet kan på detta sätt
helt fråntas möjlighet till umgänge med den andre föräldern.

Samfundet avstyrker förslaget om gemensam vårdnad för föräldrar som
inte varit gifta med varandra.

Om föräldrar kan få gemensam vårdnad efter anmälan till socialnämnd
i samband med faderskapsbekräftelse finns risk för att gemensam vårdnad
blir ett krav för bekräftelse av faderskapet.

BRIS

BRIS välkomnar förslaget till att domstolen skall kunna döma till
gemensam vårdnad även i sådana fall där en förälder eller båda har yrkat
gemensam vårdnad, om gemensam vårdnad är bäst för barnet och så
länge ingen av föräldrarna helt motsätter sig gemensam vårdnad.

Vi menar att tiden är mogen till en sådan förstärkning av det gemen-
samma föräldraansvaret. BRIS härvid tidigare tillfällen framfört tankar
kring obligatorisk gemensam vårdnad (t.ex. med sådan ordning som finns
i Finland). Vi tror dock att Sverige ännu har ett par år kvar av normför-
ändringar innan en obligatorisk vårdnad kan bli aktuell.

Föreningen jurister vid de Allmänna advokatbyråerna

Föreningen delar utredningens uppfattning att gemensam vårdnad inte
skall göras obligatorisk. Beträffande utredningens övervägande avseende
andra utvägar har föreningen följande synpunkter.

I det fall att båda föräldrarna som ett alterativ till ensam vårdnad kan
tänka sig gemensam vårdnad bör domstol kunna avstå från att upplösa
den gemensamma vårdnaden. Om yrkande från part om ensam vårdnad
emellertid inte återkallas i anledning av de initiativ från domstolen eller
andra parten som under handläggningens gång väckts om gemensam
vårdnad bör rätten inte kunna förordna om gemensam vårdnad. I denna
typ av mål bör emellertid lämpligen inledningsvis - om parterna samtycker
härtill - målet vila under någon tid för att parterna skall kunna beredas
tillfälle till att pröva om gemensam vårdnad kan fungera i enlighet med
domstolens och måhända någondera partens intentioner. Skulle emellertid
sålunda slutligen endera eller båda parterna vidhålla yrkandet om
ensamvårdnad bör det inte förekomma att domstolen avstår från

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

13

förordnande härom. Eljest föreligger överhängande risk för att dels den
gemensamma vårdnaden inte fungerar dels att part snart nog återkommer
till domstolen med ny talan om att ensam förordnas som vårdnadshavare.
Om så finnes lämpligt bör givetvis under målets handläggning i tingsrätten
samarbetssamtal initieras för att övertyga parterna om det lämpliga i
gemensam vårdnad.

Föreningens uppfattning är att under hand har i samhället institutet
gemensam vårdnad allt mer kommit att godtagas. Acceptansen i detta
avseende bidrager till att nedbringa antalet tvistiga vårdnadsärenden. De
fall där tvist förekommer är å andra sidan ofta komplicerade och
konfliktfyllda samt påkallar ofta omedelbara interimistiska beslut.

I promemorian uttalas att en förälders motstånd mot gemensam
vårdnad kan tyda på att intresset och ambitionen hos den föräldern att
söka upprätthålla goda kontakter mellan barnet och den andre föräldern
är mindre. Givetvis kan ibland så vara fallet. Det är emellertid inte sällan
så att konfliktsituationen vid separationen omöjliggör för längre eller
kortare tid ett etablerande av gemensam vårdnad utan att för den skulle
den förälder som motsätter sig den gemensamma vårdnaden skulle anses
till någon del brista i sitt föräldraskap. Det är viktigt att understryka att
parterna skall inte behöva känna sig påtvingade ett gemensamt vårdnads-
skap. Den som på goda skäl motsätter sig gemensam vårdnad bör inte på
denna grund anses mindre lämpad som vårdnadshavare.

I promemorian föreslås att ogifta föräldrar genom anmälan till
socialnämnden i samband med faderskapets fastställande skall kunna
erhålla gemensam vårdnad. Förslaget har givetvis vissa praktiska fördelar
men föreningen vill understryka de negativa konsekvenser som ett sådant
anvisat förfarande ibland kan medföra. Det kan nämligen antagas att
mannen ibland som villkor för att underteckna ett faderskapserkännande
ställer att vårdnaden om barnet blir gemensam. Detta kan förorsaka en
onödig konflikt vid faderskapets fastställande. Det är inte heller alltid
självklart att vårdnaden för ogifta föräldrar skall vara gemensam.

Som hittills bör fordras viss föräldrarnas aktivitet för att erhålla
gemensam vårdnad. Redan nu till bud stående sätt att åstadkomma
gemensam vårdnad bör vara tillräckliga.

På anförda skäl avstyrker sålunda föreningen förslaget att gemensam
vårdnad skall kunna skapas genom anmälan till socialnämnden.

Rädda Barnens riksförbund

Organisationen ser mycket positivt på förslaget om att ogifta föräldrar
ska kunna få gemensam vårdnad genom en amälan till socialnämnden i
samband med att faderskapet faställs.

Rädda Barnen instämmer i att domstolen även i framtiden skall avgöra
vårdnadsfrågan när gemensam vårdnad inte är aktuell. Att en uttrycklig
bestämmelse införs om att domstolen därvid skall fästa avseende särskilt
vid barnets behov av båda sina föräldrar ser vi som utomordentligt

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

132

positivt.

UFR

Promemorians förslag om att den trilskande föräldern kan mista
vårdnadsrätten strider mot konventionen om de mänskliga rättigheterna,
artikel 9. Likaså om den ena föräldern själv utan saklig eller dokumen-
terat grund vill ha ensam vårdnad fråntas den andra föräldern sin
självklara rätt att deltaga och påverka barnets sociala uppväxt och framtid.
Den förälder som inte vill samarbeta kring barnet skall mista den faktiska
vårdnaden, inte den juridiska.

UFR anser att det är av största vikt att barnet får rätt att yttra sig om
och ta ställning till sina egna förhållanden samt att detta kodifieras i
familjelagstiftningen. Denna barnens rätt skall klart komma till uttryck
vid föräldrarnas obligatoriska samarbets- och planeringssamtal, inte via
den ena föräldern i domstolen.

All smutskastning föräldrarna emellan har enbart till syfte att starta
utredningar och förhala dessa för att hålla barnet avskild från den ena
förälder under tiden utredningen pågår.

Föräldrarnas leverne bör vara en fråga som skall klaras av i sam-
arbetssamtal med desociala myndigheter innan en domstolsförhandling.

Detta innebär att lagstiftningen måste ändras, så båda föräldrarna
erhåller det juridiska ansvaret om barnet från födslen, likaså efter en
skilsmässa för att tillförsäkra barnet en vardaglig kontakt med båda
föräldrarna.

De föreslagna lagändringarna är till stora delar bra. Men för att
säkerställa barnet rätten till båda föräldrarna i praktiken är dessa
otillräckliga. Då den gemensamma vårdnaden inte är obligatorisk kan
denna utan saklig grund upphävas av vårdnadshavaren i strid mot barnets
umgänges-förälderns och vilja.

UFR anser att gemensam vårdnad skall vara obligatorisk i och med
faderskapserkännandet. Om en föräldrer vill avsäga sig vårdnaden skall
detta antecknas i faderskapserkännandet eller ansöka om detta vid
domstol.

UFR delar inte proemorians förslag i 6 §.

I paragraf 6a delar vid utredningens uppfattning att det är av största
vikt att barnet tillförsäkras en god kontakt med båda föräldrarna.

Paragraf 6 har en central betydelse för att barnet inte i praktiken
avskiljs från den ena föräldern. Därför skall latexten ändras så att den
gemensamma vårdnaden, inte utan dokumenterad saklig grund skall
upphöra för den föräldrar som vill ta fortsatt juridisk ansvar, på grund
av den andre motsätter sig.

UFR delar inte promemorians förslag om att vårdnaden inteskall vara
gemensam om den ena föräldern helt motsätter sig detta utan dokumen-
terad saklig grund som klart bevis för att det är till skada för barnet.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

133

Centerns kvinnoförbund

Vår utgångspunkt är barnens bästa. Vi anser därför att gemensam
vårdnad bör gälla från barnets födsel, oavsett föräldrarnas civilstånd.
Därefter får vårdnadsfrågan prövas vid behov. Helt i linje med pro-
memorian är vi tveksamma till att förorda gemensam vårdnad i de fall
där det är emot en av föräldrarnas vilja.

Vi vill också påängtera vikten av att man så långt möjligt bör gardera
sig mot de problem som kan uppstå när t.ex. mannen är av en annan
nationalitet och kommer från ett land där kvinnans ställning inom ett
äktenskap är en annan. Vi vill även rikta uppmärksamheten på de fall
där kvinnor söker skydd hos kvinnojourerna och har barn med mannen
de flytt från. Det får inte gå så långt att polisen kan göra husrannsakan
på jourerna, då skulle hela deras verksamhet vara förfelad.

Folkpartiets kvinnoförbund

Gemensam vårdnad får aldrig göras obligatorisk. Denna fråga är så viktig
att den noggrannt måste bedömas i varje enskilt fall.

Slutsatsen att den förälder, som inte motsätter sig gemensam vårdnad,
är en lämpligare vårdnadshavare är alltför genreil och i många fall
fullständigt felaktigt, vilket kan få förödande konsekvenser för utgången
av vårdnadstvisten.

Kvinnoförbundet stöder förslaget att arbeta invalet av vårdnadsform
för ogifta sammanboende föräldrar i de handlingar som används i
samband med faderskapserkännande.

Moderata kvinnoförbundet

Förslaget innebär att gemensam vårdnad kan komma ifråga även om
förädrarna inte är ense om det. Ogifta föräldrar skall kunna göra anmälan
hos socialnämnden i samband med att faderskapet faställes. MKF vill
förorda stor försiktighet i dessa båda frågor. Gemensam vårdnad och
faderskapsbekräftelse är två olika juridiska begrepp och bör inte
sammanföras. Föräldrarna bör få en saklig information om de juridiska
och praktiska konsekvenserna i samband med faderskapsbekräftelsen och
sedan återkomma när de tagit ställning till en eventuell gemensam
vårdnad. Förhastade beslut kan medföra ett ökat antal uppslitande tvister
om upplösande av den gemensamma vårdnaden. (Som underlag har jag
tagit Malmö där ca 75 % av de ogifta föräldrarna är sammanboende vid
barnets födelse men inom en treårsperiod har närmare hälften separerat).
Förslaget om att domstolen skall kunna bestämma om gemensam vårdnad
även om någon av föräldrarna helst vill ha ensam vårdnad är avsett för
barnets bästa. Förslaget markerar att båda föräldrarna skall ha samma
juridiska ansvar.

Detta är ett bra förslag så länge föräldrarna kan samarbeta med
varandra. Men - hamnar föräldrarna i en konflikt visar tyvärr erfarenhet

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

134

att vårdnads- och umgängesfrågorna då får en alltför framträdande; roll.
Föräldrarna får svårt att skilja på sina olika roller och det positiva syftet
med lagen går förlorat. Att försöka tvinga fram samarbete genom
domstolsutslag om gemensam vårdnad kan tvärtom få negativa konse-
kvenser för barnet.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

Utredningen föreslår att möjligheterna till gemensam vårdnad skall utökas
i förhållande till vad den nuvarande lagstiftningen ger utrymme till. Ogifta
föräldrar skall kunna få geménsam vårdnad om sitt barn, utöver på det
sätt som finns nu, genom en anmälan till socialnämnden i samband med
att faderskapet fastställs. SSKF tillstyrker förslaget.

SSKF motsätter sig inte direkt förslaget att ge domstolen möjlighet att
döma till gemensam vårdnad trots att en eller båda föräldrarna helst vill
ha ensam vårdnad. En förutsättning skall enligt förslaget vara att "ingen
av föräldrarna helt motsätter sig gemensam vårdnad". Dock finns
anledning att lyfta fram vissa svårigheter som kräver en lösning.

Förslaget ger stort utrymme för felaktiga tolkningar från domstolens
sida. Föräldrar kan i efterhand hävda att de egentligen motsatte sig den
gemensamma vårdnaden men att rätten inte förstod detta. Vidare
kommer sannolikt många föräldrar att i domstolen försöka villkora den
gemensamma vårdnaden. De går med på gemensam vårdnad under
förutsättning att vissa praktiska och ekonomiska villkor är uppfyllda.

Risken för att föräldrar mot sin egen vilja tvingas till gemensam vårdnad
är stor, eftersom utredningen slår fast att "i många fall torde det därför
få antas att det är bäst för barnet om den förälder som inte motsätter sig
gemensam vårdnad får bli vårdnadshavare".

Lagstiftning om gemensam vårdnad får inte utformas så, att den
förälder som motsätter sig en sådan, nästan automatiskt anses vara
mindre lämplig som vårdnadshavare. Många kvinnor begär idag vårdna-
den om barnet eller barnen därför att den tidigare gemensamma
vårdnaden gett utrymme för ständiga trakasserier. De har tvingats ta
emot oändliga telefonsamtal, oanmälda besök osv där den gemensamma
vårdnaden använts som täckmantel för ren förföljelse.

Våld och misshandel är ingen ovanlig skilsmässoanledning. Det vore
orimligt, om en starkt styrande lagstiftning i sådana fall skulle tvinga
kvinnor till gemensam vårdnad. SSKF vill påminna om de svårigheter
kvinnor har att bevisa misshandel och om alla de kvinnor som befinner
sig på ständig flykt undan förföljande f d äkta män.

Svenska kvinnors vänsterförbund

Gemensam vårdnad borde göra det lättare att dela ansvaret för barnet.
I dag råder oklarhet om ansvarsfördelning, om rättigheter och skyldigheter
när en förälder är ensam vårdnadshavare och när föräldrarna har

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

135

gemensam vårdnad. Det behövs bättre information om skillnaderna. Prop. 1990/91:8
Bilaga 3

Husmodersfbrbundet Ilem och Samhälle

Sammanbrottet av ett äktenskap liksom vid en annan varaktig förbindelse
medför alltid en svår situation för inblandade parter, inte minst för
barnen. Det gemensamma hemmet med dess trygghet upplöses. För ett
barns utveckling är det viktigt att barnet har nära och goda relationer och
samhörighet med båda sina föräldrar.

Utredningar visar att gemensam vårdnad kan bidra till att främja goda
förhållanden mellan barnet och föräldrarna. Föräldrarnas gemensamma,
juridiska ansvar ger större trygghet för barnet. Gemensam vårdnad skall
alltid syfta till barnets bästa. Förslaget att ogifta föräldrar skall kunna få
gemensam vårdnad om sitt barn, likaväl som de som varit gifta, är bra.
Vårdfrågan måste naturligtvis bestämmas från fall till fall, men strävan
skall alltid vara det som är bäst för barnet.

FoR

FoR tillstyrker förslaget om gemensam vårdnad trots att en eller båda
föräldrarna helst vill ha ensam vårdnad endast under förutsättning att i
specialmotiveringen till 5 § införs ett tillägg (här understruket) i andra
stycket.

"Under förutsättning att ingen av föräldrarna helt motsätter sig
gemensam vårdnad kan domstolen", om det är första gången vårdnaden
prövas i domstol, "underlåta att bifalla en begäran om ensam vårdnad,

Motsvarande tillägg bör också införas i specialmotiveringen till 6 § 6
kap. FB.

FoR:s motivering är följande. Både i den allmänna och special-
motiveringen framhålls med skärpa och med rätta att "En förälders
motstånd mot gemensam vårdnad kan däremot tyda på att intresset och
ambitionen hos den föräldern att söka upprätthålla en nära och god
kontakt mellan barnet och den andre föräldern är mindre". Samtidigt
framhålls att en dylik förälder kan vara mindre lämplig som vårdnadshava-       <

re.

Enligt FoR gäller detta i normalfallet, dvs. i vårdnadsmål där andra
skäl inte direkt talar mot en av föräldrarna, endast innan de prövat
gemensam vårdnad.

Men sedan föräldrarna prövat gemensam vårdnad och en eller båda
funnit att det inte fungerar bra, får definitivt inte en begäran från en av
dem om ensam vårdnad uppfattas som om denne enbart på denna grund
skulle vara mindre lämpad som vårdnadshavare.

Skrivningen i promemorian kan dessvärre olyckligtvis uppfattas på detta
sätt.

FoR tillstyrker reservationslöst förslaget om gemensam vårdnad för                 136

föräldrar som inte varit gifta med varandra.

Mansrollsgruppen

En i förslagen konsekvent redovisad tanke är att gemensam vårdnad ska
kunna förordnas i de fall någon av föräldrarna inte helt motsätter sig
detta. Dock saknas en i motiveringarna lämnad beskrivning om hur detta
totala avståndstagande skall formuleras. För den av föräldrarna som inte
har dylika invändningar är det av vikt att motpartens talan är underbyggd.
Vilka kriterier ställs således för att avståndstagandet ska vara helt?
Räcker ett ogrundat påstående från ena föräldern? Kan varje omotiverat
avståndstagande föranleda ett förordnande om enskild vårdnad? På dessa
frågeställningar lämnas inget svar eller grund för bedömningen.

Idégruppen, som i övrigt ställer sig bakom de föreslagna ändringarna i
detta avsnitt, hade välkomnat en regel- eller motiveringsskrivning med
innebörd att de avståndstaganden som förälder gör mot gemensam
vårdnad även måste motiveras så att bedömningsgrunder finns för målets
fortsatta behandling.

Konkret föreslås ett tillägg till 6 kap. 6 § sista meningen enligt följande
(tillägget har försetts med fet stil):

"Vill en av föräldrarna att de skall gemensamt utöva vårdnaden och
motsätter sig inte den andre föräldern med motiverade invändningar helt
att vårdnaden skall vara gemensam, skall rätten förordna i enlighet med
denna begäran om detta är bäst för barnet".

Konkret föreslås samtidigt ett tillägg till 6 kap. 10 § sista meningen
enligt följande (tillägget har försetts med fet stil):

"Rätten får flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt om en av
dem begär det och den andre, på motiverade grunder, inte helt motsätter
sig det."

Elsa Nyberg

Vi anser att. ansökan om gemensam vårdnad för ogifta föräldrar är en
rättshandling som kräver mer eftertanke än t.ex. ett kryss på en blankett
i samband med bekräftelsen av faderskapet. Vår erfarenhet är att paren
i denna ovana situation ofta är nervösa, eventuellt har ett nyfött skrikande
barn med sig eller helt enkelt har alltför bråttom för att hinna sätta sig
in i den fulla innebörden av gemensam vårdnad. Detta gäller speciellt i
samband med det första barnets födelse och om den ena eller båda
föräldrarna är utländska medborgare med språksvårigheter. Vi anser att
den nuvarande ordningen är fullt tillfredsställande dvs. en amälan till
pastorsämbetet t.ex. i samband med anmälan om barnets namn. I likhet
med reglerna då det gäller barns efternamn kan vi också tänka oss att en
amälan till pastorsämbetet beträffande det första barnet kan innebära att
gemensam vårdnad automatiskt tillerkänns efterföljande gemensamma
barn.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

137

Bodens kommun

Enligt utredningen kan inte gemensam vårdnad anses förenligt med
barnets bästa vid vissa situationer. Exempelvis då konflikter mellan
föräldrarna är så djupa och svåra att de överhuvudtaget inte förmår att
samarbeta ens i frågor som rör barnet.

Vi ser i vår verksamhet många sådana, i övrigt lämpliga föräldrar. Dessa
kommer sannolikt att känna sig påtvingade fortsatt gemensam vårdnad,
trots att en/båda vill ha enskild vårdnad.

Av taktiska skäl väljs då gemensam vårdnad eftersom den förälder som
är inriktad på det kan räkna med att bedömas som mer lämplig. Det
innebär fortsatta konflikter om var barnet ska bo, om umgänget etc. och
att föräldrarna "låser" varandra ytterligare. Det är svårt att se någon
skillnad mellan konsekvenser av interimitiskt beslut om boende eller
enskild vårdnad när det gäller den fördel föräldern får, som har barnet
hos sig. Då beslutet begränsas till var barnet skall bo under utred-
ningstiden kan den fortsatta gemensamma vårndaden ge upphov till
konflikter enligt föregående stycke. Vår erfarenhet är att beslut om
enskild vårdnad, även interimistiskt, kan komma som en befrielse för de
par som saknar samarbetsförmåga. Det förbättrar ofta situationen för
barnen, inte minst när det gäller umgänget.

Qvinnojouren, Östersund

Gemensam vårdnad är utmärkt för föräldrar som är överens. I alla andra
fall är den olämplig. Det gäller särskilt i förhållanden där kvinnan p.g.a.
misshandel eller av annan anledning känner sig pressad och underlägsen.
Barn i dessa familjer tar ett stort ansvar för att utjämna obalansen i
maktförhållandet i familjen. Det är uppenbart att barn far illa i dessa
situationer. Det är därför direkt olämpligt att öka möjligheterna till
gemensam vårdnad. Den bästa lösningen för barnen är tvärtom, att en av
föräldrarna ensam utses till vårdnadshavare och att barnen därigenom
slipper ansvaret för den frågan.

De skäl utredarna anför, sid 50-51, motiverar inte en ändring av
reglerna. En förälders önskan att avbryta gemensam vårdnad måste
respekteras av lagstiftaren. Qvinnojouren utgår från att en förälder yrkar
ensam vårdnad först sedan den gemensamma vårdnaden misslyckats. En
anledning till misslyckandet är ofta att umgängesrätten inte fungerar. En
förutsättning för gemensam vårdnad är nämligen att bl.a. frågor om
umgänge kan lösas mellan föräldrarna. Därför är en fortsatt gemensam
vårdnad inte någon lösning för barnen. En ensam vårdnadshavare och ett
reglerat umgänge framstår som den bästa garantin för att barnet ska få
träffa båda föräldrarna. Utredarnas påstående att den förälder som
motsätter sig gemensam vårdnad inte skulle tillgodose barnets bästa
saknar helt grund. Det är i stället så, att den förälder som vill åtgärda en
icke fungerande gemensam vårdnad tillgodoser barnets bästa.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

138

Jonsson/Viklund

Gemensamt vårdnadsansvar är obligatoriskt. Vid tvist gäller delad vårdnad
(barnet bor lika lång tid hos båda föräldrarna) om inte geografiska eller
andra särskilda skäl finnes. Delad vårdnad har konstaterats vara bra för
barnet även om föräldrarna är i tvist. Barnet har då efter en skilsmässa
fortfarande goda vardagskontakter med båda föräldrarna och upplever
inte någon skilsmässa från någon av sina föräldrar. Detta anser vi vara ett
barns rättighet och en bra utgångspunkt för att föräldrarna skall få ett
gemensamt vårdnadsansvar.

Begreppen gemensam vårdnad och gemensamt vårdnadsansvar anser vi
vara grundläggande. Därför anser vi inte att ogifta föräldra skall undaptas.
I promemorian står (på sid 52) att föräldrar som inte varit gifta kan stå
i en sådan relation till varandra att de inte kan samarbeta så att
gemensam vårdnad kan fungera. Därför kan man inte ha automatisk
gemensam vårdnad. Om detta kan sägas att samarbetssvårigheter kan
även gifta föräldrar ha. Man behöver inte utgå ifrån att sådana svårig-
heter finns bara för att föräldrarna inte är gifta. Ur barnets synvinkel
borde det råda lika regler oavsett i vilken form av förhållande deras
föräldrar lever. Kontakten med barnet främjas med gemensam vårdnad
och då är det kanske speciellt viktigt i sådana fall med samarbetssvårig-
heter. Förälder med ett vårdnadsansvar är man oavsett om varit gift,
sambo eller aldrig bott i ihop. Något kryss i en ruta ska inte behövas. Om
inte automatisk gemensam vårdnad gäller även ogifta så finns möjligheten
för modern ensam att välja om hon ska ha enskild vårdnad. Detta gör
inte föräldrarna jämställda, och föräldrarskapet likvärdigt.

Automatisk gemensam vårdnad skulle lösa en rad problem i dagens
samhälle.

- Barnets kontakt med båda föräldrarna främjas.

- Att en förälder hindras från sjukhusbesök och information om barnets
sjukdom blir inte längre möjligt.

- Ingen förälder kan hindras från att besöka daghem och föräldramöten.

- Båda föräldrarna får lika rättigheter och ansvar när det gäller val av
skola; man får kallelser till föräldramöten, "kvartar" och man finns med
på klassens adresslista.

- Ingen kan förhindras att söka pass för sitt barn och förlägga sin och sitt
barns ledighet utomlands.

- Man slipper destruktiva processer om vårdnaden och umgänge. Särskilt
om delad vårdnad blir förordat.

- Vid självdeklarationen kan båda föräldrarna ha "hemmavarande barn"
och få samma grundavdrag.

- Barn under 18 år kan vara folkbokförda hos båda vårdnadshavarna.

- Båda föräldrarna bedöms lika vid ansökan om bostadsbidrag.

- Underhållsbidrag uträknas med hänsyn till om den betalande arbetar
deltid (för att vara med sitt barn). I dag tas ingen sådan hänsyn.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

139

- Ingen av föräldrarna behöver känna sig underkänd eller diskvalificerad
som förälder.

- Vi slipper problemet med de "pappalösa" ungdomarna.

Endast om någon av föräldrarna är uppenbart olämplig som vårdnads-
havare skall enskild vårdnad eller annan vårdnadsform dömas av domstol.
Att någon av föräldrarna inte vill att den andre skall vara vårdnadshavare
skall inte vara tillräckligt skäl för att upphäva det gemensamma vårdnads-
ansvaret.

Således: Regel = gemensam vårdnad

Undantag vid olämplig(a) förälder(rar) = enskild vårdnad

Till slut vill vi, liksom HD (DT 21 Til/juni 89), ta avstånd från Carl
Göran Svedins generella omdömen om att barn i olika åldrar har mest
behov av förälder av samma kön. Vi vill understryka att det enda
generella man kan säga är att barn har behov och rätt till båda sina
föräldrar!

Samverkansgruppen

Man skriver vidare att gemensam vårdnad föreslås kunna komma ifråga
inte bara om föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem
helt motsätter sig denna vårdnadsform och man kan väl i detta samband
fråga sig vad uttrycket "helt motsätter sig" innebär.

Strömberg/VVetter

6 kap. 5, 6 och 10 §§ föräldrabalken innehåller formuleringar, som i den
föreslagna lydelsen ger utrymme för godtyckliga bedömningar och
subjektiva tolkningar. Vi syftar då på 5 § "under inga förhållanden" och
6 § "motsätter sig inte den andra föräldern HELT att" vad gäller
gemensam vårdnad.

En framtvingad gemensam vårdnad medför en fiktiv enighet. De
konflikter som inte klarats ut kommer att gå ut över barnet, som känner
att alla gräl och tvistligheter handlar om det. Barn i vissa åldrar får då
känslan av att konflikterna enbart handlar om barnet och beror på dess
existens.

6 kap. 6 a §: Formuleringarna i specialmotiveringen (s 92 i promemori-
an) tar inte hänsyn till att komplikationerna för barnet kan bli mycket
allvarliga om man inte tar hänsyn till kontinuiteten. Man måste i dessa
lägen ta hänsyn till barnets ålder och det faktum att det är barnet som
får betala priset. Vi instämmer i att man i varje enskilt fall skall bedöma
vad som är bäst för barnet. Detta kräver oftast stora specialkunskaper om
barn och förutsätter i varje enskilt fall att barnpsykiatrisk expertis skall
höras. Den bedömningen skall ha avgörande betydelse i fallet. I synnerhet
måste hänsyn tas till den bedömning av riskerna för barnet som den
barnpsykiatriska utredningen ger underlag för.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

140

4 Umgänge

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Göta hovrätt

Hovrätten avstyrker förslaget om umgängessabotage.

Hovrätten delar uppfattningen att domstolarna vid valet av vårdnadsha-
vare skall fästa stor vikt vid frågan om barnets kontakt med båda
föräldrarna. Vårdnadsfrågan skall emellertid avgöras efter en bedömning
av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Att i lag särskilt framhålla
en omständighet som särskilt viktig är därför inte lämpligt.

Hovrätten avstyrker förslaget om upplysningar om barnet.

Som framhålls i promemorian torde det för de flesta föräldrar framstå
som självklart att vårdnadshavaren lämnar behövliga upplysningar till dem
som utövar umgänge med barnet. Om umgänget inte fungerar saknar en
föreskrift om upplysningsplikt all betydelse.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten instämmer i att det är önskvärt att umgänge mellan barn
och förälder inte bestäms på ett schabloniserat sätt som hittills i stor
omfattning har förekommit. Det är dock inte endast domstolen som kan
verka för att så inte blir fallet, utan även parternas ombud och deras
agerande spelar härvid en stor roll. I första hand är det de som kan
påverka vad föräldrarnas yrkanden och medgivanden kommer att omfatta.
Det är ju föga meningsfullt att förordna om umgänge under annan tid än
den föräldern själv önskar, eftersom risken då är stor att inget umgänge
alls kommer till stånd. De torde därför vara svårt att komma ifrån
problemet enbart genom lagändring. Bestämmelserna skulle i så fall bli
alltför detaljerade.

Nuvarande bestämmelser ger domstolarna möjlighet att i vårdnadsmål
beakta föräldrarnas vilja och förmåga att ge ett barn nära och god
kontakt med båda föräldrarna. Kammarrätten vill i sammanhanget påpeka
att de i promemorian redovisade slutsatserna av högsta domstolens dom
den 19 juni 1989 DT 21 är alltför långtgående. I domen konstaterade HD
först att båda föräldrarna var lämpliga som vårdnadshavare, att barnet var
tryggt samt att inget tydde på att barnet hade större behov av kontakt
med den ena föräldern än med den andra. Därefter fäste domstolen
avgörande vikt vid att den ena föräldern vägrat den andra föräldern
umgänge med barnet. Det finns, enligt kammarrättens mening, inte någon
anledning att införa bestämmelser som innebär att umgängessabotage
skall tillmätas större betydelse i vårdnadsmål än vad HD gjort i nämnda
dom. Såsom anförts i promeorian är emellertid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrarna så viktig att den bör komma till
uttryck i lagtext. Den föreslagna lydelsen av 6 kap. 6 a § FB ger

14

emellertid intryck av att umgängesbehovet ensamt skali tillmätas
avgörande betydelse i vårdnadsmål. Detta verkar dock inte ha varit
avsikten. I motiven framhålles tvärtom att fler omständigheter än behovet
av en god och nära kontakt med båda föräldrarna skall vägas in vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet. Kammarrätten föreslår mot
denna bakgrund att det nya lagrummet får följande lydelse "Vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet skall såväl vardera förälderns
allmänna lämplighet som barnets behov beaktas. Härvid skall fästas
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna".

Lagen förutsätter i dag att föräldrar som har gemensam vårdnad kan
komma överens i alla frågor som rör barnet, bl.a. i fråga om umgänge
med barnet. Kan föräldrarna inte enas om hur umgänget skall utövas,
måste den förälder som vill ha umgängesfrågan reglerad av domstol
begära att den gemensamma vårdnaden upplöses. Så är fallet även om
vårdnadshavarna är ense i alla frågor rörande barnet utom umgängets
utövande. Med hänsyn till den ändring som föreslås av 6 kap. 5-6 §§ FB
kan befaras att vissa motsättningar mellan föräldrar kan finnas även om
de alternativt kan tänka sig gemensam vårdnad. En ändring av 6 kap. 15
§ andra stycket FB i detta hänseende bör därför enligt kammarrättens
uppfattning allvarligt övervägas. I övriga frågor rörande barnet, med
undantag av vad som föreslås gälla vid interimistiska beslut, bör dock
tvistelösning vid domstol ej erbjudas när föräldrarna har gemensam
vårdnad.

Den föreslagna regeln om upplysningsskyldighet är oprecis. Eftersom
den inte är förenad med någon sanktionsmöjlighet, finns ingen anledning
att i lagtext införa en sådan regel enbart i pedagogiskt syfte. Det kan
dessutom ifrågasättas om inte redan den nuvarande bestämmelsen i 6
kap. 15 § första stycket FB innefattar viss upplysningsskyldighet.

Stockholms tingsrätt

Det är tingsrättens erfarenhet att föräldrars svårighet att tala med
varandra kan vålla problem vid umgänge mellan barnet och den förälder
som inte har vårdnaden. Det kan därför vara av psykologiskt värde att
lagstiftaren betonar vårdnadshavarens skyldigheter att lämna upplysningar
om barnet, även om skyldigheten inte är förenad med någon sanktion.
Tingsrätten tilllstyrker sålunda denna ändring.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Socialstyrelsen

Forskning och erfarenhet talar för att barn i allmänhet mår bäst av att ha
kontakt med båda sina biologiska föräldrar även om dessa inte bor ihop.
Umgängesproblem vid separationer och skilsmässor ökar. På socialförvalt-
ningar runt om i landet arbetar man dagligdags med att lösa umgänges-

142

tvister - före och efter domstolsförfarande. Samarbetssamtal kan lära
föräldrar att förhandla exempelvis om umgänget. Den förälder som är
öppen för samarbete är oftast bäst vårdnadshavare.

Socialstyrelsen biträder promemorians förslag att en särskild lagregel slår
fast att en positiv attityd till umgänge skall ges en framträdande plats vid
valet av vårdnadshavare. Självfallet bör dock orsakerna till en negativ
attityd till umgänget noggrant utredas. Oviljan behöver inte alltid vara
sabotage, utan kan vara baserad på en väl grundad rädsla.

En lagregel med föreskrift att vårdnadshavaren har skyldighet att lämna
andra föräldern, men även andra umgängesberättigade, upplysningar om
barnet som kan främja umgänge är ett pekfinger, som tyvärr behövs i
många fall. - Vårdnadshavaren behöver också få information om vad som
passerat vid barnets besök utanför hemmet. För barnets bästa krävs en
ömsesidig dialog mellan vårdnadshavaren och umgängesföräldern/annan
umgängesberättigad. När omständigheterna är så extrema att exempelvis
vårdnadshavaren lever med barnet under hemlig adress för att undkomma
andra förälderns trakasserier gäller naturligtvis inte regeln. Upplysningar
skall lämnas om inte särskilda skäl med hänsyn till barnets bästa talar
emot detta.

Det vore i de flesta fall önskvärt att vårdnadshavaren också hade
skyldighet ge samtycke till att umgängesföräldern, om han/hon så vill, får
ta kontakt med exempelvis lärare och daghem för att få veta lite om
barnet i den världen. Sådan kunskap närmar barnet och umgängesföräl-
dern och ger större möjlighet för barnet att föra en meningesfull dialog
om den delen av sin tillvaro. - Som det nu är kan vårdnadshavaren ibland
på mycket vaga grunder hindra att andra föräldern får upplysningar av
nämnt slag.

Den föreslagna lagregeln kan på sikt ha en attitydförändrande effekt, då
det genom den återigen markeras att samhället sätter barnets bästa i
fokus.

Socialstyrelsen tillstyrker promemorians förslag.

Domstolsverket

DV Tillstyrker förslaget om umgängessabotage.

DV avstyrker den föreslagna regeln om upplysningar om barnet. Om
umgänget fungerar är det självklart att vårdnadshavaren lämnar behövliga
upplysningar till dem som utövar umgänge med barnet. Om umgänget
inte fungerar saknar en föreskrift av det här slaget all betydelse. Med
hänsyn till att det är oklart vilka upplysningar som egentligen omfattas är
det även orimligt att i "en ovilja från vårdnadshavarens sida att lämna
sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget" tolka in en
mera allmän obenägenhet att tillgodose barnets behov av umgänge, på
sätt görs på s. 63.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

JO

143

För en förälder som inte har del i vårdnaden om barnet är det av stor
vikt att han i kontakter med vårdnadshavaren kan ges möjlighet att följa
barnets utveckling. Härigenom stärks bandet mellan föräldern och barnet
och förälderns umgänge med barnet underlättas.

Råder fullt samförstånd mellan föräldrarna rörande umgängesrätten
kan föräldrarna också som regel utan begränsningar bistå varandra i
frågor som rör barnet. För dessa situationer torde den i promemorian
föreslagna bestämmelsen om upplysningsplikt för vårdnadshavaren sakna
betydelse.

Även i de situationer där umgängesrätten har fastställts av domstol
efter tvist mellan föräldrarna borde det framstå som en självklarhet för
vårdnadshavaren att det som regel är till gagn för barnet att den andre
föräldern får insyn i barnets förhållanden. Det kan lika fullt i dessa fall
vara av värde att vårdnadshavaren genom en bestämmelse i föräldrabalk-
en görs uppmärksam på betydelsen av att den andre föräldern kan hållas
underrättad om barnets förhållanden.

Det kan enligt min mening ifrågasättas om inte den föreslagna
bestämmelsen bör kompletteras med ändringar i sekretesslagen. För
närvarande kan bestämmelserna i 7 kap. 1 och 4 §§ sekretesslagen utgöra
hinder mot att en förälder, som inte är vårdnadshavare, får ta del av
uppgifter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten som rör barnet.
För den umgängesberättigade föräldern framstår det som orättfärdigt att
han är förhindrad att få vetskap t.ex. om hur det går för barnet i
förskolan.

Förslaget i promemorian omfattar även en skyldighet för vårdnadshava-
ren att lämna även andra än förälder upplysningar om barnet. Förslaget
avser bl.a. tidigare familjehemsföräldrar. Som tidigare sagts får en
bestämmelse om upplysningsplikt mindre betydelse i fall då umgänget sker
i samförstånd med vårdnadshavaren. Det är först i fall då umgängesrätten
har fastställts av domstol som bestämmelsen kan få någon betydelse.

Föräldrar saknar i vissa fall möjlighet att utan beaktande av de omstän-
digheter som föranlett separationen se till vad som är bäst för barnet. De
kan inte enas vare sig i fråga om vårdnaden om barnet eller om det sätt
på vilket umgänget med barnet skall utövas. Detta kan leda till att
vårdnadshavare, även sedan umgängesrätten fastlagts genom dom,
förhindrar eller försvårar för den andre föräldern att ha umgänge med
barnet. Den umgängesberättigde föräldern är i sådana situationer hänvisad
till det förfarande som anges i 21 kap. föräldrabalken. Men även efter
länsrätts vitesföreläggande enligt det kapitlet kan vårdnadshavaren vägra
den andre föräldern umgänge med barnet. Det enda alternativ som
därefter återstår är förordnande om hämtning av barnet genom polismyn-
dighetens försorg. En hämtning av barnet under sådana ofta mycket
uppslitande former kan få svåra negativa följdverkningar för barnet.

Det är därför positivt att på sätt nu föreslås genom en bestämmelse i
föräldrabalken umgängesrättsfrågan lyfts fram vid bedömningen av vad

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

144

som är bäst för barnet. Det framstår emellertid samtidigt som angeläget Prop. 1990/91:8
att verkställighetsfrågorna tas upp till bedömning. Som jag tidigare antytt Bilaga 3
kan det starkt ifrågasättas om de nuvarande bestämmelserna är ändamåls-
enliga då det gäller att tillförsäkra föräldern den umgängesrätt med
barnet som har tillagts föräldern. Det finns anledning att redan nu
överväga om inte verkställighetsfrågorna bör föras över till allmän
domstol. Först härigenom nås en ordning som medger samtidig prövning
av förälderns rätt till fortsatt vårdnad om barnet sett mot bakgrund av
hans vägran att medverka till verkställighet av fastställd umgängesrätt för
den andre föräldern.

Landstingsförbundet

Enligt ett föreslaget tillägg till 6 kap. 15 § föräldrabalken skall ett barns
vårdnadshavare åläggas en skyldighet att, om inte särskilda skäl talar mot
det, lämna sådana upplysningar till bl.a. den förälder som inte är
vårdnadshavare, som kan främja umgänget med barnet. Som exempel på
sådana upplysningar nämns i motivtexten uppgifter om barnets hälso- och
sjukdomstillstånd. Det är i den delen tämligen oklart vad denna skyldighet
egentligen har för reellt innehåll liksom vad som sker om skyldigheten
egentligen inte uppfylls. Samtidigt är det enligt förbundets mening
angeläget att man i den fortsatta beredningen av denna fråga samordnar
det slutliga förslaget med förnyade överväganden kring det närliggande
spörsmål som togs upp i riksdagsmotionen 1987/88:K429. Om också
riksdagen enligt förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 1988/89:-
KU14 avslog motionen - och denna därmed inte inkluderades i den ännu
inte avslutade utredning av vissa sekretessfrågor som i övrigt blev
resultatet av betänkandet - ingick inte det nu remitterade förslaget i
underlaget för motionsavslaget. Frågan om tillgängligheten för icke
vårdnadshavande förälder till de uppgifter det här i första hand är fråga
om bör därför granskas i sin helhet för att bringa full klarhet i vad som
skall anses gälla på området.

Malmö kommun

Socialnämnden anser att det är viktigt att tydligt markera vårdnadshava-
rens ansvar för att barnet har en positiv kontakt också med den andra
föräldern. I vissa fall hindrar en förälder barnet att hålla kontakten utan
sakliga skäl. Konflikten mellan de vuxna är så stark att de inte klarar att
tillgodose barnets behov av umgänge. Ofta ges då barnet en negativ bild
av den förälder barnet inte får träffa. Vid omprövning av vårdnadsfrågan
bör barnets situation särskilt uppmärksammas. Barnet kan vara så
känslomässigt hårt knutet till den ena föräldern att en överflyttning.

LO

14
LO tillstyrker även förslaget att domstolen vid en vårdnadstvist ska lägga

10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

särskild vikt vid om en av föräldrarna motverkar barnets rätt till umgänge Prop. 1990/91:
med den andra föräldern. Förslaget får dock begränsad räckvidd. Det är Bilaga 3
känt att ca en femtedel av alla barn vars föräldrar' bor isär helt saknar
kontakt med den andra föräldern. Ungefär 28 % har kontakt mer sällan
än varannan helg. Det är enligt LOs uppfattning nödvändigt att kraftigt
förstärka samhällets stöd för barnets rätt till kontakt med den andra
föräldern. Det kan handla om rese- och andra umgängeskostnader, bostad
i samma område och mycket annat. Det bör i detta sammanhang
uppmärksammasatt det är vanligare i arbetar- än i tjänstemannafamiljer
att barnen lever skilda från en av föräldrarna (25 % resp. 17 %) och att
det är mycket vanligare bland arbetarbarnen att barnet helt saknar
kontakt med den andra föräldern.

TCO

En annan ekonomisk aspekt är föräldrarnas ekonomiska möjligheter att
kunna upprätthålla en nära och god relation till sina barn efter en
skilsmässa. Problemet med kostnader för dyra umgängesresor är känt
sedan flera år tillbaka och förslag till ekonomiskt bidrag har diskuterats
men fått stå tillbaka på grund av det statsfinansiella läget. Därtill kommer
att underhållsbidrag tenderar att bli alltmer betungande för de under-
hållsskyldiga och därmed försvåras allvarligt möjligheterna vid umgänget
med barnen. Reglerna för bostadsbidrag verkar i samma riktning.

Enligt TCO är det inte tillräckligt att bara lagstifta om värdet av ett
fungerande och innehållsrikt umgänge mellan barn och den förälder
barnet inte bor tillsammans med. Ekonomiska förutsättningar måste också
ges såväl ute i kommunerna som till den enskilde föräldern.

SACO/SR

Beslut om grad av umgängesrätt bör utformas flexibelt utifrån vad som
bedöms bäst för barnet och inte schablonmässigt som tidigare. Istället för
att helt frånta en förälder umgängesrätt vore det önskvärt att utöka
möjligheten till umgänge med kontaktperson el dyl närvarande.

Sveriges domareförbund

Förbundet delar den bedömning som görs i promemorian att vid val av
vårdnadshavare särskild vikt skall fästas vid om den ena föräldern
motarbetar barnets umgänge med den andre föräldern.

Något behov av lagstiftning som särskilt uttrycker detta finns dock inte
enligt förbundets mening, särskilt mot bakrund av de uttalanden som
högsta domstolen nyligen har gjort. Dessutom menar förbundet att 6 kap
15 § föräldrabalken klart anger vad som krävs av vårdnadshavaren på
denna punkt.

Enligt promemorian (sid. 63) bör förslaget om en upplysningsregel ses
som ett pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett fungerande

146

umgänge.

Förbundet anser att det är mindre lämpligt att använda lagstiftning
enbart i pedagogiskt syfte och avstyrker därför det föreslagna tillägget till
6 kap 15 § föräldrabalken. Redan den nu gällande lydelsen av denna
paragraf innebär nämligen enligt förbundets mening att vårdnadshavaren
skall lämna sådana upplysningar som avses i promemorian.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet har inte någon erinran mot förslaget om umgängessabotage.

Domstolarna har hittills (med undantag för HD:s dom den 19 juni 1989,
DT 21) inte i tillräcklig omfattning tagit hänsyn till de uttalanden som
finns i förarbetena till gällande lagstiftning. En särskild lagregel i enlighet
med förslaget kan därför vara motiverad.

Samfundet avstyrker förslaget om upplysningsskyldighet.

Bestämmelserna är vaga och ger stort utrymme för skönsmässiga
tolkningar. Den är inte heller på något sätt sanktionerad och skulle
snarast kunna ge upphov till stridigheter mellan föräldrarna.

BRIS

BRIS ser det positivt att promemorian betonar barnets behov av båda
föräldrarna. Vi menar dock att utformningen av förslaget kring umgänget
inte är formulerade ur barnets perspektiv utan verkar präglad av den
debatt som förekommer kring umgängessabotage, sett ur de vuxnas
intressen. Förslaget speglar uppfattningen att barn skall ha umgänge med
föräldrar i konflikt till varje pris. BRIS menar att man har inte tillräckligt
beaktat de risker som barnet kan utsättas för vid umgänget.

Normalt sett har barn behov av båda sina föräldrar efter en separation
och vill också för det mesta ha ett fungerande umgänge. Det finns dock
klara undantagdär konsekvenserna kan bli traumatiska. Naturligtvis har
även BRIS erfarenhet av s.k. umgängessabotage på grund av djupa
personliga konflikter mellan föräldrarna där barnet och umgänget blir ett
medel att såra eller skada den andre föräldern. Vi ställer oss dock ytterst
tveksamma till att barnets situation skulle förbättras genom promemorians
förslag, att särskilt reglera domstolens val av vårdnadshavare i förhållande
till umgänget.

BRIS vill peka på de stora risker vi ser med ett sådant förslag och
vänder oss särskilt mot resonemanget på sid. 60 i promemorian. Vi citerar
"Om det i ett omprövningsfall visas att en förälder utan giltig anledning
motarbetar umgänget mellan barnet och den andre föräldern, är det en
omständighet som kan tala för att föräldern inte längre bör utöva
vårdnaden".

BRIS ifrågasätter starkt domstolens möjlighet att bedöma vad som är
"utan giltig anledning". Anledningen är ju alltid giltig för den förälder som
vägrar umgänge och BRIS tror inte att en överflyttning av vårdnaden

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

147

annat än i sällsynta fall gagnar barnets intressen. Konflikten kvarstår och
kan snarare fördjupas med barnet kvar som slagträ mellan föräldrarna.
Hur skall umgänget nu fungera med den förälder som förlorat vårdna-
den? BRIS finner det absurt att domstolen på detta sätt kan använda den
känslomässiga anknytning som umgänget skulle utgöra som ett hot och
straff. Umgänget blir på så sätt en börda för barnet istället för den
positiva känslomässiga upplevelse den är tänkt att vara.

I fall där en förälder tar sitt fulla ansvar som vårdnadshavare och genon
att neka umgänge faktiskt försöker skydda sina barn från olika typer av
övergrepp blir resultatet än mer tragiskt. Att övergreppen inte i lagens
mening alltid kan bevisas eller att förövaren inte kan fällas för brott
innebär ju inte att övergreppen inte existerat och att barnet kan skadas
av umgänget. Ligger det verkligen i barnets intresse att vårdnadshavaren
skulle förlora vårdnaden, i vissa fall till förövaren? Vilket ansvar tar inte
samhället på sig att bedöma vad som är bäst för barnet. I synnerhet som
domstolen sällan besitter tillfredsställande kunskaper kring barn och
övergrepp och samhället fortfarande saknar bra metoder att utreda
sådana.

Det har flera gånger framförts i debatten kring umgängessabotage att
t.ex. falska anklagelser om sexuella övergrepp skulle användas flitigt. Det
har BRIS genom sina kontakter med barnen ingen erfarenhet av och kan
inte bedöma trovärdigheten i men vi har istället lång erfarenhet av fall
där barn tvingas till destruktiva umgängen och ibland där vårdnaden
överflyttats till en förövare som samhället underlåtit eller icke haft
möjlighet att döma. Övergreppen kan på så sätt fortsätta och det med
samhällets tysta medverkan.

BRIS ser det också som en stor risk att en praxis i domstolarna kan
komma att utvecklas kring detta. Det har tidigare skett när det gäller t.ex.
umgängets utformning. Det vore ytterst olyckligt om umgängesfrågan
skulle få en i praktiken avgörande roll när vårdnadsfrågan skall avgöras
utan att man på ett mycket ingående och kompetent sätt bedömer vad
som ligger bakom en förälders vägran till umgänge.

Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna

Föreningen anser det betydelsefullt att i praxis utvecklats en mera
nyanserad domstolsbedömning beträffande umgängesrättens utformning
i tid. Det är angeläget att umgängesrätten fastställes på sådant sätt som
är lämpligast i det enskilda fallet, därvid sålunda tidigare schablonartade
umgängesrättsprinciper bör frånträdas till förmån för mera nyanserade
bedömningar. Med hänsyn till praxis’ utveckling under senare tid anser
föreningen i likhet med vad som uttalats i promemorian det inte påkallat
att nu göra någon ändring i umgängesreglerna.

Föreningen anser det synnerligen angeläget att framhålla vikten av att
regler införes innefattande möjlighet för domstol att förordna om
umgängesrätt även vid gemensam vårdnad. Det skulle många gånger vara

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

148

lättare att få part att acceptera gemensam vårdnad, om umgängesrättsför- Prop. 1990/91: 8
ordnande skulle kunna erhållas. Föreningens erfarenhet är även den att Bilaga 3
många gånger upplösning av gemensam vårdnad skulle kunna förhindras
om umgängesrättsförordnande i sådana fall skulle kunna erhållas. Även
om givetvis gemensam vårdnad förutsätter enighet i alla frågor är ändock
en möjlighet till umgängesrättsförordnande så viktig att en bestämmelse
därom bör införas.

Föreningen delar uppfattningen att en särskild lagregel bör tas in i
föräldrabalken innefattande att vid bedömning av vårdnadsfrågan särskild
hänsyn skall tas till barnets behov av kontakt med båda föräldrarna.

Föreningen delar det synsätt betr, upplysningar om barnet som
promeorian innefattar.

UFR

Samtliga verkställighetsförfaranden avser i huvudsak verkställighet av
umgänge där den icke-vårdnadshavande föräldern tvingas att begära
verkställighet på grund av att vårdnadshavaren motarbetar umgänget.
Brister i efterlevandet av domslut får till följd att många barn förlorar
kontakten med den ena föräldern. I detta låsta läge återstår inget annat
än att överflytta vårdnaden till den förälder som är mest lämpad att
garantera att barnet tillförsäkras ett fungerande umgänge med båda
föräldrarna.

Har en verkställighetsdom om umgänge vunnit laga kraft skall barnet
inte av vårdnadshavaren nekas umgänge därför domen inte godtas eller
underkänns av vårdnadshavaren, eller överklagas i instans efter instans.
Då har rättssäkerheten blivit ett medel för att omintetgöra barnets
rättigheter till båda föräldrarna.

UFR delar promemorians förslag utom i sista stycket på sid. 17 där
endast socialnämnden kan väcka talan i rätten för umgängesrätt åt
personer som är barnet närstående.

Näst sista raden bör ändras till: Mor- eller farförälder, eller annan släkt
eller person som står barnet särskilt nära, skall i enlighet med FB
paragrafer ha samma rätt att väcka talan i domstol på samma grunder
som barnets förälder.

Mor- eller farföräldrarnas anknytning och känslomässiga betydelse för
barnets utveckling måste avsevärt förstärkas i lagstiftningen. Alla mor-
eller farföräldrar som i dagens rättsläge som försöker väcka talan om
umgängesrätt finner att de är rättslösa inför en handlingsförlamad
politiskt sammansatt socialnämnd.

Lagen om mor- eller farföräldrarnas umgängesrätt tillkom 1984. Men
ännu i dag har inte en enda socialnämnd gjort en utredning eller domstol
provat ett enda ärende som har krävts i enlighet med lagtexten, om
exempelvis barnets umgängesförälder har vistats i utlandet under flera år,
eller har avlidit.

FB 6 kap 13 § bör ändras till: Står barnet under vårdnad av två                 149

vårdnadshavare, eller av vårdnadshavare och förälder med umgängesrätt,
skall vad som i § 11 och § 12 gälla dem tillsammans.

På sidan 17 som behandlar FB 6 kap. 15 § utökas lagen visserligen
med att vårdnadshavaren har en viss upplysningsplikt om barnet till
umgängesföräldern. UFR ställer sig mycket tveksam till att det är
tillräckligt. Gällande sekretess försvagar allvarligt barnets sociala nätverk
och hindrar dessutom helt umgängesföräldern att få ta del av exempelvis
barnets sjukhusvistelse, skolarbete m.m. Allt vad som rör barnet upplyses
enbart till vårdnadshavaren. Informationen från denna till umgängesför-
äldern kan med fog misstänkas att inte överensstämma med sanningen.

Förutom denna upplysningsplikt bör FB 6 kap. 13 § även gälla
umgängesföräldern. Om inte denna lagändring åstadkommes i samband
med övriga föreslagna ändringar kommer tingsrätterna att bli överhopade
av mål, var umgängesföräldrar på grund av denna orättfärdiga sekretess
ansöker om gemensam vårdnad.

Sekretesskydd i gällande lag får genom kopplingen till vårdnadsinnehav
till följd att den från vårdnaden skilda föräldern drabbas av orättfärdiga
rättsförhållanden. I sekretessammanhang skall båda föräldrarna vara
jämställda. Även icke-vårdnadshavande föräldrar måste ha möjlighet att
engagera sig i sina barns liv på alla områden. Denna möjlighet är i dag
mycket starkt begränsad och delvis omöjliggjord. De negativa effekter som
ett sådant sekretesskydd medför innebär en allvarlig försvagning av
barnets sociala nätverk.

Centerns kvinnoförbund

Vi vill dock framhålla det kända faktum att de barn som bor varannan
vecka hos respektive förälder ofta känner sig rotlösa och att det många
gånger är svårt att hamna i en "ny" familj där andra regler och normer
gäller.

Av den undersökning som socialstyrelsen redovisar av domar är det
skrämmande vad få individuella lösningar som medgives. Skälen till det
bör utredas grundligt. Säkerligen är det både ekonomiska, praktiska,
känslomässiga etc. anledningar. Troligen skulle, om domstolarna suveränt
beslutade i ärenden, utan att höra socialnämnden, de schabloniserade
besluten bli fler. Detta motsätter vi oss. Skäl för det se nedan.

Om förälder gjort sig skyldig till övergrepp mot barnet ska umgänge
uteslutas. I detta sammanhang avses sexuella övergrepp eller annan grov
misshandel. Umgängesrätten får sedan prövas i vederbörlig ordning om
andra förhållanden framkommer senare. Det gäller uteslutande att skydda
barnet och att förhindra men. Förälderns behov av att träffa sina barn får
komma i andra hand. Här finns skäl, som tidigare framhållits, att ha
umgänge med annan än föräldern t.ex. farföräldrar.

Det är helt riktigt som framgår av promemorians förslag till förändring
i föräldrabalken att vårnadshavaren som gynnar kontakt och umgänge ska
ha en framträdande plats. Informationsskyldighet ska åvila vårdnadshava-
ren. För att markera båda föräldrarnas synnerliga skyldighet att hålla
kontakt med barnet, och barnets behov av det, bör informationssky-

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

150

ldigheten spela ut sin roll om den andra föräldern visar långvarigt  Prop. 1990/91:8

kompakt ointresse. I stället kan denna skyldighet upprätthållas med annan   Bilaga 3

anhörig, som vi tidigare framhållit.

Folkpartiets kvinnoförbund

Vid skilsmässor är det tyvärr alltför vanligt att barn tappar kontakten
med den förälder, som inte har vårdnaden eller som barnet inte bor hos.
På denna punkt är det av vikt att komma fram till en lagstiftning som
bättre tillvaratar barnets rätt till umgänge med den förälder som inte har
vårdnaden eller som barnet inte bor hos.

Om upprepat umgängessabotage föreligger bör prövning av vårdnads-
frågan tas upp på nytt.

Moderata kvinnoförbundet

I föräldrabalken förs in en särskild regel som slår fast att frågan om
barnets kontakt med båda föräldrarna skall ges en framträdande plats
vid valet av vårdnadshavare. MKF anser det vara viktigt att klart markera
vårdnadshavarens ansvar för att barnet har en positiv kontakt också med
den andra föräldern. Alltför många barn har i dag ingen eller dålig
relation till sin ena förälder ofta på grund av olösta vuxenkonflikter
mellan parterna.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

SSKF ifrågasätter en förändring i föräldrabalken som ger frågan om
barnets kontakt med båda föräldrarna en alltför framträdande plats vid
val av vårdnadshavare.

SSKF anser i stället att det stora problemet med de "försvunna
fäderna", d.v.s. de pappor som efter en separation överger barnen borde
uppmärksammas både i föräldrabalken och i socialtjänstlagen. Utred-
ningens ambition att motverka umgängessabotage är vällovlig och stöds
av SSKF. Dock finns andra metoder, t.ex. en ändrad processuell ordning
för mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad och umgänge, som
bör prövas.

SSKF tillstyrker förslaget om "pedagogiska regeln" i föräldrabalken som
slår fast föräldrarnas skyldighet att lämna bl.a. den andra föräldern sådana
upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.

Svensk;» kvinnors vänsterförbund

I lagförslaget ägnas en hel del utrymme för diskussion om umgänges-
sabotage. Det är bra att barnets behov av båda föräldrarna markeras och
att umgängessabotage motverkas. En ensam vårdnadshavare som önskar
mer engagemang av den andra föräldern diskuteras inte. Möjligen kan
den ensamma vårdnadshavaren begära gemensam vårdnad. Kan rätten då

15

begära att föräldern medverkar i samarbetssamtal om umgängesfrågor?
En utförligare diskussion om de frågorna hade varit befogad med tanke
på barnets behov av båda föräldrarna.

Alla som arbetar med avgöranden när det gäller barn måste lära sig
lyssna på barn, ta barn på allvar och aldrig tvinga barn som utsatts för
övergrepp eller annan kränkande behandling till träffar ensam med den
eller de som utsatt barnet för sådan behandling.

Husmodersforbundet Hem och Samhälle

Då vårdnaden inte är gemensam men det finns avtalad umgängesrätt
måste den nogsamt respekteras. Ingen förälder skall tillåtas att sabotera
den andre förälderns umgängesrätt med sitt eget barn. Den vårdnads-
havande föräldern bör göras uppmärksam om ansvaret att medverka till
ett väl fungerande umgänge. Barnets möjlighet till umgänge med annan
närstående bör också beaktas. Förslaget till en särskild regel i föräldra-
balken om vikten av barns kontakt med båda föräldrarna är bra och skall
ha betydelse vid valet av vårdnadshavare.

Förslaget att införa regel i föräldrabalken om skyldighet hos den
vårdnadshavande föräldern att lämna upplysningar om barnet är bra.
Regeln bör utformas att avse upplysningar som främjar umgänget och
är av vikt för barnet och föräldern. Regeln får ses som ett pedagogiskt
stöd till ett välfungerande umgänge. Även andra närstående bör få
upplysningar om barnets viktigaste händelser.

Förslaget att i föräldrabalken föra in en särskild regel, som slår fast att
barnets kontakt med båda föräldrarna ska tillgodoses är viktig.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle anser att 6 a § komma till
uttryck i lagtexten i föräldrabalken.

Umgängessabotage är psykiskt skadligt för barnet.

Trots att umgängesrätt är överenskommen med s k "varannanhelgs-
pappa" försöker många kvinnor sabotera detta och på olika sätt och med
olika medel avskärma barnet från dess biologiska far och släkt.

Som alla vet är det oftast fadern, som mer eller mindre blir utestängd
från sin rätt till umgänge och information om barnet. Många av dessa
pappor törs inte ställa krav på sina rättigheter av rädsla för att förhål-
landet till barnets mor ytterligare ska försämras och att han då helt ska
bli avskuren från att träffa sitt barn. Under sådana omständigheter är
det inte förvånande att många fäder ger upp umgänget med sitt barn. Det
vill stor styrka till att fortsätta en umgängesrätt under sådana förutsätt-
ningar. Många biologiska pappor är försvunna 5 år efter skilsmässan och
en bidragande orsak kan vara just umgängessabotage. Umgängessabotaget
måste observeras. Det är av oerhört stor betydelse för barnet att ha
tillgång till båda sina biologiska föräldrar och deras anhöriga. Många
pappor och deras barn mår idag psykiskt dåligt på grund av umgänges-
sabotage.

Många föräldrar vet inte vilka rättigheter och skyldigheter de har.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

152

Föräldrarna måste få information om de juridiska och praktiska konse-
kvenserna på ett mer handfast sätt. Även om samtalsledaren informerar
om detta, är man inte alltid mottaglig för information just då och den
glöms lätt.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle anser att stora insatser för
information om vårdnad och umgänge bör göras i massmedia, t.ex. i TV
som har stor genomslagskraft. Det är inte bara berörda föräldrar, som
kan ha nytta av informationen. Hur många vanliga människor överhuvud-
taget känner till lagar och förordningar på det här området!?

Lagen bör ge båda föräldrarna samma rättigheter vid en vårdnadstvist.

Lagen skall alltid syfta till det som är bäst för barnet.

Kommuner ska sörja för att föräldrar erbjuds samarbetssamtal med
opartisk, kompetent samtalsledare.

Att umgängesrätten bevakas enligt vad som förordas i förslaget till 6 a
§ + 15 §. Att hänsyn tas till barnets behov av umgänge med övriga
närstående.

Införandet av en direkt lagbestämmelse som klargör att umgänges-
sabotage är diskriminerande för en vårdnadshavare är tyvärr en nödvän-
dighet, trots att i förarbetena till nuvarande lagstiftning på många ställen
utöver vad som påpekas i promemorian har framhållits, se bilaga, att
umgängessabotage kan utgöra grund för ändrad vårdnad.

Endast i ett par fall har dessa synpunkter kommit att beaktas i
rättstillämpningen. Det har då gällt extremt umgängessabotage.

Med tanke på hittillsvarande rättspraxis - sedd mot bakgrund av t.ex.
stasrådet Lidboms uttalande i prop. 1973:32, s. 131, och LU i 1973:20,
s. 114, om att synpunkterna skulle beaktas i rättstillämpningen och att
regeringen skulle vidtaga åtgärder, om detta ej skedde - ifrågasätter FoR
starkt om inte skrivningen av den föreslagna 6 a § behöver skärpas.

FoR föreslog för övrigt redan i yttrande över SOU 79:63 (s. A 4:1)
nedanstående lydelse på en ny paragraf:

"Om vårdnadshavare med åsidosättande av barnets behov konsekvent
vidtager åtgärder i syfte att försvåra eller omintetgöra umgänge mellan
umgängesberättigade skall rätten förordna att vårdnaden överförs till den
andra föräldern eller till annan person, om detta inte uppenbart strider
mot andra av barnets grundläggande behov.

Fråga om att överföra vårdnaden enligt första stycket prövas på talan
av förälder, barnet eller socialnämnd."

FoR tillstyrker förslaget om upplysningen om barnet men måste - liksom
för övrigt sker i promemorian - påpeka att bestämmelsen dessvärre ger
"ett betydande utrymme för skönsmässiga bedömningar" från vårdnads-
havarens sida. Det påpekas att en ovilja lämna upplysningar "kan vara ett
tecken på att vårdnadssituationen bör omprövas".

Även en förälder, som av rent praktiska skäl ej kan tänka sig vara
vårdnadshavare eller som inte kan bli det på grund av mindre lämplighet,
borde ha möjlighet till upplysningar om sitt barn; i vart fall om skolgång,
allvarligare sjukdomar etc. oavsett vårdnadshavarens uppfattning.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

153

Detta borde kunna genomföras genom smärre ändringar/tillägg i
gällande sekretesslag och socialtjänstlag. Den föreslagna reformen bör
dock inte fördröjas genom dylika ändringar/tillägg.

Det är FoR:s förhoppning, att justitiedepartementet arbetar vidare på
frågan och ganska snart lägger fram förslag i den skisserade riktningen.
Självfallet måste det finnas begränsningar i upplysningsskyldigheten, men
dessa får inte ha den godtyckeskaraktär som anförs främst i den allmänna
motiveringen.

Mansrollsgruppen

Upplysningsskyldigheten, sådan den föreslås bli i en tilläggsregel som förs
in i 6 kap. 15 § föräldrabalken, bör förses med en föreskrift om att den
måste fullgöras i god tid. Det är, enligt Idégruppens uppfattning, minst
lika avgörande för umgänget att den förälder som inte har vårdnaden, i
god tid informeras som att information överhuvudtaget lämnas. Även om
det kan sägas ligga i sakens natur att information alltid bör lämnas i
sådan god tid att den ska kunna beaktas, bör det i sammanhanget vägas
in att det vid tvister mellan föräldrarna inte sällan är tidsaspekten som är
lika avgörande som informationen i sig.

I promemorian har upplysningsskyldigheten koncentrerats till att gälla
barnet självt. Enligt Idégruppens mening har vissa kringförhållanden ofta
avgörande betydelse för umgängets utövande. Härmed avses främst
barnets framtida bosättning. För att understryka vikten av att sådana
framtida ändrade förhållanden avses vore det av betydelse om lagtexten
även kompletterades till denna del.

Konkret föreslås tillägget till 15 § få följande utseende (tillägget har
försetts med fet stil):

Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar mot det, i god tid
lämna sådana upplysningar rörande barnet och övriga förhållanden som
kan främja umgänget.

I promemorian fästs särskild vikt vid s.k. umgängessabotage vilket
framledes föreslås bli särskilt uppmärksammat vid valet av vårdnads-
havare. Idégruppen finner förslaget vara väl utformat men noterar
samtidigt att en viktig fråga i detta sammanhang - frågan om möjlighet
för fäder som bor långt ifrån sina barn och av denna orsak inte kan/har
råd att utöva umgängesrätten - än en gång lämnas utan beaktande.

I samband med att umgängesfrågorna tidigare varit föremål för prövning
har frågorna kring resor i samband med umgänge sagts skola bli föremål
för särskild utredning. Någon sådan har inte kommit till stånd och synes
ej heller ligga inom ramen för den utredning som den s.k. Under-
hållsbidragskommittén f.n. arbetar med. Det hade därför varit än mer
välkommet om frågan nu behandlats.

Enligt Idégruppens erfarenhet omöjliggörs umgänge med barn inte
sällan i praktiken av att den förälder som har den faktiska vårdnaden
flyttar till annan ort, ibland utomlands. I syfte att tillförsäkra barnen

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

154

kontakt med båda föräldrarna är det därför angeläget att det ånyo prövas Prop. 1990/91: 8
huruvida kostnaderna för umgängsresor ettdera ska beaktas vid faststäl- Bilaga 3
landet av underhållsbidrag eller ska få tillgodoräknas förälder som
skatteavdrag. Gruppen ser det som en brist att denna så viktiga fråga
beträffande rätten till umgänge inte berörts.

Elsa Nyberg

Familjerättssekreterare har under åtskilliga år utvecklat metoder för att
tillsammans med föräldrar hitta former för umgänge med hänsynstagande
till barnets behov: kön, ålder skolgång, fritidsaktiviteter osv. Vår
erfarenhet är att det under ärendens fortsatta hantering ibland varit svårt
att vinna gehör för flexibla lösningar utifrån barnets behov. Det har varit
lättare för ombud och domstol att se till enskilda föräldrars behov av
fastställd periodicitet.

Vi välkomnar således en inriktning som styrs av barnets behov och
ställer krav på båda föräldrarnas aktiva samarbete. Att diskutera i termer
av "umgängessabotage" anser vi är ett för kraftigt uttryckssätt eftersom
det oftast handlar om komplicerade bakomliggande psykologiska faktorer
i dessa ärenden.

Man kan inte heller prata om "umgängessabotage" bara av den förälder
barnet bor hos. I vår verksamhet förekommer minst lika ofta att
vårdnadshavare vädjar om hjälp att få den bortavarande föräldern att
förstå sitt barns behov av honom/henne och aktivt börja umgås med sitt
barn. Detta gäller särskilt mammor som ser sin son växa upp utan manlig
förebild.

Vi ställer oss tveksamma till regler som innebär överflyttande av
vårdnad om samarbete kring umgänge av olika skäl är försvårat,
detsamma gäller en generell regel som innebär att den som inte motsätter
sig gemensam vårdnad skall tillerkännas den enskilt. För oss är det viktigt
att, med hänsynstagande till samtliga omständigheter, fokusera barnets
behov och båda föräldrarnas ansvar.

RMSÖ

Det lär finnas vårdnadshavare, som av illvilja och hämdlystnad (!)
försvårar eller omintetgör umgänge mellan barnet och umgängesföräldern,
men RMSÖ har aldrig påträffat något sådant fall i sin verksamhet. Det
finns emellertid gott om fall, där "den andra föräldern" påstått detta. Det
tillkommer då domstol att utreda skälen därbakom. I de fall man - efter
alltför lång tid dock - gjort detta, har det visat sig föreligga tungt vägande
skäl draga in umgänget.

Att domstolarna hittills varit dåliga på sådana utredningar kan ha sin
grund i att det föreligger en tvist mellan två vuxna parter och barnets
bästa blir sekundärt. Barnet bli ett föremål, föräldrarnas egendom, om
vars nyttjanderätt parterna tvistar.                                                      15

Tyvärr har det sedan ofta gått flera år, under vilka man pressat, och
"jagat", den interimistiska vårdnadshavaren (i praktiken även barnet), som
ju har att tala i barnets sak, och barnet har dåmera blivit näst intill
föräldralöst.

Den frånskilda föräldern förmår inte vara förälder och vårdnadshavarens
kapacitet som förälder, att vara ett stöd för sitt barn, har starkt beskurits
av den långvariga rättsprocessen.

Vi talar nu om så kallat familjevåld.

RMSÖ har funnit, att hustrumisshandel och sexuella övergrepp på barn
påfallande ofta förekommer inom samma familjer.

Först har barnet upplevt åratal av våld och skräck. Sedan skall man i
åratal pröva "äganderätten" över barnet för gärningsmannen, den förälder,
som förgripit sig. Ur barnets synvinkel sett kan detta endast syfta til! att
kuva det, så att barnet internaliserar våldet. En samhällets markering, att
våld inte bara är acceptabelt utan man medverkar till och med i vissa fall
till att det blir bestående. (Om dessa barn inte blir "värstingar" är rena
turen.)

Det är farligt att sätta likhetstecken mellan frånvaro av en biologisk far
och "värsting"-utveckling (massmediadebatten om ungdomsvåldet). Då
vore ju döda fäders barn restlöst förlorade, Det är snarare så, att
närvaron av en våldsam förälder befrämjar en sådan utveckling, vilket
inte har uppmärksammats. Att förvägra umgänge i ett sådant fall är inte
umgängessabotage. Det är i stället vårdnadshavarens skyldighet enligt sitt
föräldraansvar. (FB 6 kap.) Dessutom är det socialjtänstens ansvar enligt
SoL, om det kommit till dess kännedom, att ett barn inom dess ansvars-
område far illa eller riskerar fara illa.

Familjevåld har förekommit i alla tider, men vårt upplysta välfärdssam-
hälle blundar oftast, när barn utsätts för våld inom sin egen familj.

Umgängessabotage är det i stället, då en förälder saboterar umgänget
med sitt barn, genom att utebli och inte upprätthålla kontakt. Lagföring
är kanske inte lösningen, men ett instrument för dessa,fall behövs.

Promemorians rubricerade "umgängessabotage" visar upp okunnighet
om mycket utsatta barns faktiska verklighet.

Lagstiftningen måste starkt förtydliga utredningsansvaret. Processer
angående vårdnad och umgänge borde börja med en noggrann analys av
det ifrågakommande barnets behov. Hur ser vårdnadsbehovet ut för just
detta barn? Om ej gemensam vårdnad, hur ser umgängesbehovet ut?
(Barnets behov, inte förälderns).

RMSÖ efterlyser regler för utredning av barnets behov. I lagen fastslås
att barnet har behov av umgänge. Man glömmer, att barns behov kan
vara mycket olika från fall till fall.

Därför är det farligt att bestämma att vårdnaden automatiskt skali
omprövas vid umgängesvägran, utan att först föranstalta om mycket
ingående utredning.

RMSÖ anser, att man också närmare bör reglera vissa huvudpunkter
för, vad en god kontakt bör innehålla.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

156

Omprövning av vårdnaden vid det, som promemorian kallar umgänges-
sabotage sker också med stöd av nu gällande lag.

I fall, där barnet utsatts för våld ifrån en av föräldrarna, och risken för
upprepning är uppenbar, tvingas vi råda den andra föräldern att ändock
aktivt medverka till att umgänget (och skadan) verkställs, eftersom risken
är överhängande, att domstolen annars varaktigt placerar barnet hos
förövaren.

Bodens kommun

Inga bedömningar eller förslag till utformning av umgänge ska lämnas
från socialtjänsten till domstolen. Det försvårar möjligheten att döma till
ett umgänge, individuellt anpassat efter barnets behov och ålder.

Samma informationsskyldighet som åläggs vårdnadshavaren, bör åläggas
den umgängesberättigade föräldern, för att umgänget ska bli så positivt
som möjligt för barnet.

Ingrid Adamsson

Visst förekommer umgängessabotage men i många ärenden är det mycket
allvarliga saker som ligger bakom en negativ inställning.

Umgängessabotage skall vi göra allt för att förhindra men det får inte
utvecklas till att domstolen ej beaktar att barnet kan fara illa. Eftersom
utgångspunkten är att barnet har behov av en bra kontakt med båda sina
föräldrar är det olyckligt att lagstiftarna inte någonstans tar upp proble-
matiken med de föräldrar som överger sina barn.

Strömberg/Wetter

6 kap. 15 §: Informationsskyldigheten till den förälder som inte är
vårdnadshavare skall inte ensiden allmänna motiveringen utformas som
ett hot. Det är svårt att avgöra för en förälder vad som är information av
här avsett slag. Information om barnets vardag, och att de t.ex. föredrar
umgänge med kamrater frmför föräldrarna kan också bli provocerande
och ge anledning till ytterligare konflikter.

Vad beträffar umgängesfrågor (3.4.1) ser vi med tillfredsställelse
rekommendationen om mer flexibla former för umgänge. I avsnittet 3.4.2
om umgängessabotage finns angivet att vårdnadshavaren "utan giltig
anledning" kan sabotera umgänget. Detta är en svepande och preciserad
formulering som kan ge utrymme för subjektiva värderingar och
godtyckliga bedömningar.

5 Vårdnadsutredning

Göta hovrätt

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

157

Hovrätten tillstyrker förslaget men ifrågasätter om det inte vore lämpligt
att utredningsmannen, som är väl insatt i ärendet, redovisar sina egna
ståndpunkter när så är möjligt.

Kammarrätten i Jönköping

Eftersom det är önskvärt att vårdnadsutredningar inte drar ut på tiden
och att processandet endast sker i domstol, anser kammarrätten att
betydande fördelar är att vinna med förslaget och tillstyrker därför detta.
Kammarrätten vill dock fästa uppmärksamheten på att det enligt förslaget
till 6 kap. 19 § andra stycket första meningen FB endast är socialnämnden
som kan ge upplysningar till rätten när tillfälle därtill ges. Även i sådana
fall borde upplysningar kunna lämnas direkt från en av socialnämnden
utsedd tjänsteman. Samma delegationsrätt bör införas vid lämnande av
upplysningar enligt 6 kap 20 § andra stycket FB. Den föreslagna
delegationsrätten bör tydligt komma till uttryck i 48 § socialtjänstlagen.
En konsekvens av det nuvarande systemet är att en förälder redan på ett
tidigt stadium upplever socialnämnden och dess handläggare som partiska
och som motståndare. Inte sällan visar detta sig i mål om verkställighet
av allmän domstols vårdnads- eller umgängesdom. Även om förutsättning-
ar för medlingsförsök enligt 21 kap. 2 § FB kan anses föreligga, uppstår
ofta praktiska svårigheter att få tag på en medlare, eftersom föräldrarna
många gånger saknar förtroende för socialnämnden och dess tjänstemän.
Den föreslagna regeln om att socialnämnden inte längre skall höras i
vårdnads- eller umgängesmål kan således även underlätta handläggningen
i mål enligt 21 kap. FB.

Frågan om processordning för föräldrabalksmål är föremål för över-
väganden av en nyligen tillsatt kommitté. Kammarrätten finner därför
inte nu anledning att yttra sig i denna fråga.

Stockholms tingsrätt

Vårdnadsutredningar tar i Stockholm uppemot två år för närvarande,
och minst sex månader går innan någon vårdnadsutredare har utsetts.
Tingsrätten har i olika sammanhang påtalat den oacceptabelt långa tiden
och tingsrätten tillstyrker förslaget att domstolen får bestämma den tid
inom vilken utredningen skall vara slutförd. Viktigast i detta sammanhang
är dock att socialnämnderna påbörjar vårdnadsutredningarna utan
tidsutdräkt. - I promemorian anges att domstolen skall kunna slå fast
vissa ramar för vårdnadsutredningen. Tingsrätten utgår från att detta
exempelvis innebär att domstol skall kunna bestämma att barnpsykiatrisk
utredning skall ske som ett led i socialnämnds vårdnadsutredning.
Tingsrätten efterlyser vidare konkreta exemepel på vilka riktlinjer som
avses med förslaget.

Tingsrätten instämmer i den strävan som kommer till uttryck i förslaget
att undvika dubbla processer genom att socialnämnden inte längre skall

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

158

yttra sig om vem av föräldrarna som skall anförtros vårdnaden. I
promemorian anges att utredaren inte skall ta ställning till vem av
föräldrarna som bör anförtros vårdnaden. Hos socialnämnden finns
särskilda kunskaper om barns behov, kunskaper som inte förvärvas i
juristutbildningen. Tingsrätten förutsätter att utredaren kan åberopas i
målet som s.k. sakkunnigt vittne och då tillfrågas om sin mening. Det är
dock inte säkert att utredaren i detta läge vill ta ställning. Ett utbildnings-
behov för domare och advokater om barns behov torde därför föreligga.
Det kan förutses att fler mål kommer att företas till huvudförhandling när
förslag inte avgivits av socialnämnd eller utredare.

Socialstyrelsen

I socialstyrelsens remissvar på betänkandet SOU 1987:7 delade styrelsen
utredningens syn på det negativa i det dubbla processandet i vårdnads-
och umgängesmål - först inför socialnämnd och sedan inför domstol.

Socialstyrelsen tillstyrkte utredningens förslag att frikoppla den politiskt
valda socialnämnden från arbetet med vårdnads- och umgängesutredning-
ar. Det dubbla processandet utgör en svår påfrestning för alla berörda,
både emotionellt och tidsmässigt.

Under tiden 1 oktober 1988 -31 mars 1989 genomförde socialstyrelsen
en enkät i landets samtliga kommuner om kostnaderna vid vårdnads- och
umgängesmål remitterade från domstol. Av sammanställningen framgår
att kommunens kostnader för de politiskt valda ledamöterna i socialnämn-
den utgör en inte ringa del av kostnaderna för vårdnads- och umgänges-
målen. Politiskt vald nämnd finns med vid huvudförhandlingen i tingsrätt-
en.

Socialstyrelsen betonade i tidigare remissvar att domstolens större
inflytande inte fick leda till en utökad byråkratisering utan till en dialog
så att handlingsförslag anpassas till varje enkskilt fall. Detta böråterigen
understrykas och man skulle önska att domare fick någon form av
utbildning inriktad på även ett social-psykologiskt synsätt, som så påtagligt
behövs i sammanhang som dessa. Vid samarbete mellan socialtjänst och
domstol kan socialarbetare genom sin nära kontakt med berörda barn och
föräldrar och sina specialkunskaper på området ge domaren sociala
aspekter på målet.

I flera kommuner i landet förekommer redan ett samarbete mellan
domare och socialarbetare av det slag som här föreslås och erfarenheterna
tycks vara goda.

Även om en vårdnads- och/eller umgängesutredning med den föreslagna
ordningen inte skall utmynna i något förslag till beslut torde utredaren
utifrån det material som redovisas och med sin kännedom om de berörda
i sin utredning kunna diskutera konsekvenserna av olika vårdnads-
och/eller umgängeslösningar.

Med lagfäst skyldighet för kommunerna att erbjuda samarbetssamtal
kommer förhoppningsvis än färre vårdnads- och umgängesmål än nu att

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

159

fullföljas med huvudförhandling i domstol.

Socialstyrelsen biträder departementets förslag att inte längre höra
socialnämnden i vårdnads- och umgängesmål.

Domstolsverket

I denna del ger departementspromemorian intryck av att föreslå
detsamma som utredningen om barnens rätt såvitt avser frågan om att
frikoppla socialnämnden från arbetet med utredningar om vårdnad och
umgänge. I departementspromemorian sägs dock uttryckligen att
utredaren inte skall ta ställning till vem av föräldrarna som bör anförtros
vårdnaden, medan man föreslår en något annorlunda lösning i SOU
1987:7, vilket alltså är det förslag som enligt promemorian vunnit
remissinstansernas gillande och som riksdagen i allmänna ordalag har
uttalat sig positivt om. I SOU 1987:7 diskuterar man fyra olika lösningar
och stannar slutligen för den fjärde. Där sägs på s. 177:

"Som vi har sagt i det föregående är våra syften med ett förändrat
utredningsförfarande i tvister om vårdnad och umgänge att få bort de
dubbla proceserna och skapa utrymme för domstolen att styra
utredningsarbetet. Vilken modell som man bör välja för en reform hänger
delvis samman med frågan om utredningen bara skall innehålla fakta och
upplysnignar om parterna eller om utredaren dessutom skall dra egna
slutsatser av materialet och avge ett förslag till hur tvisten bör avgöras.
Vi har stannat för det sistnämnda och den modell för ett förändrat
utredningsförfarande som vi förordar är således alternativet med en
bestämmelse i FB som direkt anger att i första han en tjänteman som
soicalnämnden utser skall verkställa den av domstolen begärda utred-
ningen. Det bör dock framhållas att vi inte vill föreslå en absolut
skyldighet för utredaren att ta ställning i konflikten eftersom det någon
gång t.ex. kan konstateras att båda föräldrarna är lika lämpliga som
vårdnadshavare. Att i en sådan situation tvinga utredaren att ta parti för
en förälder, och mot den andra, är inte att rekommendera med tanke på
den risk det skulle innebära för ett mer utdraget utredningsförfarande och
för större påfrestningar för de inblandade parterna.

Tanken var alltså inte att socialtjäntemannen aldrig skall ta ställning
till hur tvisten skall avgöras utan endast att han skall ha möjlighet att
avstå från detta i vissa fall. Enligt DVs uppfattning kan det emellertid
vara av stort värde för domstolen om utredaren, som av naturliga skäl
är väl insatt i ärendet, redovisar sina slutsater av det framtagna materialet
när så är möjligt.

DV tillstyrker således förslaget i den utformning det fått i SOU 1987:7.
DV tillstyrker även att domstolarna ges möjlighet att vid behov ge vissa
riktlinjer för utredningen.

jo

En stor del av de klagomål som kommer in till JO avser handläggningen

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

160

vid socialnämnd av ärenden angående vårdnadsutredningar. Klagomålen
avser företrädesvis de långa handläggningstiderna i dessa ärenden. Det är
inte ovanligt med handläggningstider som sträcker sig över 1—2 år. Det
är givetvis högst otillfredsställande att föräldrarna på så vis under lång tid
hålls i okunnighet om hur vårdnadsfrågan enligt nämndens mening skall
lösas.

Klagomålen visar att föräldrarna ofta uppfattar socialnämndens yttrande
som bestämmande för utgången av målet. Föräldrarna begär därför ofta
företräde inför nämnden för att där genom sina ombud lägga fram sin
sak. Handläggningen i socialnämnden ges en alltmer domstolsliknande
karaktär.

I klagomål till JO ifrågasätter ofta den förälder, som enligt nämndens
förslag inte bör tilläggas vårdnaden, om tjänstemännen vid förvaltningen
och socialnämnden handlagt ärendet med nödvändig opartiskhet. Hand-
läggningen vid nämnden leder till bitterhet och besvikelse och medför inte
sällan att motsättningarna mellan föräldrarna förstärks.

Det är min uppfattning att parterna i vårdnads- och umgängesrättsmål
skulle känna en större rättstrygghet om nämndens skyldighet att yttra sig
över den där verkställda utredningen föll bort.

Jag biträder därför förslaget om att domstolen tilläggs uppgiften att i
vårdnads- och umgängesrättsmål ta ställning till om nämnden skall inkom-
ma med upplysningar i målet eller om uppdrag skall lämnas nämnden
eller annat organ att verkställa utredning. Därmed ges domstolen ett mer
direkt ansvar för utredningens omfattning och den tid inom vilken utred-
ningen skall vara genomförd. Det finns starka skäl anta att tiden för ut-
redningen härigenom kan förkortas avsevärt samtidigt som större möjligh-
et ges att nå samförståndslösningar mellan föräldrarna innan förhandling-
arna i domstolen tar sin början. Inte minst betydelsefullt för möjligheterna
till samförståndslösningar blir den föreslagna rätten för domstolen att
förordna om samarbetssamtal.

Svenska kommunförbundet

Utredningen lägger ett förslag om att socialnämnden inte längre ska höras
av domstolen i vårdnads- och umgängesmål. Den socialtjänteman som av
socialnämnden utses att utföra vårdnadsutredningen skall själv svara för
utredningen och ge in den till domstolen utan att gå vägen via social-
nämnden. Domstolen ska vid behov kunna ge vissa riktlinjer för utred-
ningen.

Det föreslagna innebär att utredningen enbart ska innehålla en
redovisning av insamlade uppgifter och fakta om barnet och dess familj.
Det svåra och kvalificerade arbetet att värdera det insamlade materialet -
och där socialtjänstens kompetens måste betraktas som stor - undandras
från nämnden. Förslaget kan på sätt och vis också sägas medföra att den
kommunalt anställda personalen ställs till domstolens förfogande, en
ordning som saknar motsvarighet inom annat område och är främmande

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

161

11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

i det kommunala systemet. Domstolens rätt att ge riktlinjer för utred-
ningen kan medföra en risk för tunna beslutsunderlag vilket knappast kan
sägas gagna barnen. Förbundsstyrelsen avstyrker med bestämdhet - mot
bakgrund av samtliga ovanstående skäl - denna del i utredningen i vilken
förtroendemännen också förlorar möjligheten att planera och prioritera
arbetet.

Stockholms kommun

I promemorian föreslås att socialnämnden inte längre skall höras av
domstol i vårdnads- eller umgängesmål. Socialnämnden skall i stället utse
tjänsteman som för domstolens räkning skall utreda barnets förhållanden.
Utredningen skall sedan lämnas till domstolen utan ställningstagande från
utredarens eller socialnämndens sida. Enligt förslaget skall domstolen
också kunna ge direktiv för utredningen.

Det finns både för- och nackdelar med de här förslagen. Kommunen
anser dock att de skäl som talar mot förslagen är betydligt starkare och
avstyrker därför promemorians förslag i det här avseendet.

Malmö kommun

Det kommer att bli svårare att nå förlikningsresultat före domstolsför-
handlingen. Utredarens möjlighet att hjäpa parterna att komma fram till
samförståndslösningar, utan inblandning av advokater, minskar. I stället
kommer fler processer att drivas med hjälp av respektive parts juridiska
ombud inför domstolen, med färre positiva överenskommelser som följd.

Enligt socialnämndens mening underskattar lagförslaget värdet av den
bedömning av parterna som en erfaren utredare kan erbjuda. Även inom
ramen för en traditionell vårdnadsutredning ges ofta tillfälle till samför-
ståndslösningar.

Samhället bör på allt sätt förebygga att vårdnadstvister m.m. i större
omfattning än nu avgörs efter traditionell rättegång med parterna och
deras ombud som utredare. Parternas motsatsförhållande är ofta
problematiska redan då domstolsförfarandet inleds. Själva processen med
dess betonande av partsförhållanden förstärker detta. I ombudens
partsinlagor spetsas gamla konflikter till, genom beskyllningar och
motbeskyllningar sårar parterna varandra, kanske för livet.

Vårdnads- och umgängesrättsfrågor har mycket av familjesocialt och
psykologiskt innehåll. Sådant måste beaktas om tvister skall lösas
långsiktigt och återkommande kriser undvikas. Det skulle enligt nämndens
mening vara fel att avstå från att söka lösningar med hjälp av social-
personal - även om parterna avstått från reguljära samarbetssamtal.

Socialnämnden är klart positiv till förslaget att inte längre behöva avge
särskilda yttranden i vårdnads- och umgängesrättsfrågor. Både för att i
framtiden vinna en snabbare handläggning och för att undvika att
processen föregrips genom dueller mellan parterna i socialnämnden.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

162

Piteå kommun

Om domstolen fastställer riktlinjer för utredningen så kommer detta att
upplevas som en styrning, fingervisning, om hur socialnämndens tjänste-
män skall arbeta.

Endast i yttersta undantagsfall bör domstolen kunna styra en utredning.

I dag finns hos socialnämnderna en så hög utredningskompetens att
det får anses onödigt att domstolen behöver fastställa riktlinjer för
vårdnads-och umgängesu t redningar.

Gotlands kommun

Frågan om vård och umgänge kommer enligt förslaget att bli en ganska
strikt juridisk fråga i stället för en social sådan. I och med att utredningen
inte skall innehålla ett förslag kommer det att ställa ett större krav på
domstolarna. Den samlade kompetens och erfarenhet som berörd personal
på socialförvaltningen besitter kommer inte domstolen till del vid
avgörandet. Tar man detta i beaktande, och därtill att rättens ledamöter
i dag inte läser hela vårdnadsutredningen utan endast får valda delar
föredragna för sig, måste en förändring ske i domstolens arbetssätt och
av ledamöternas kompetens på det sociala området. Möjligen kan den
utredande tjänstemannen göras till föredragande av utredningen inför
rätten.

Finner man att förslaget skall genomföras bör det övervägas om inte
måltypen skall flyttas till de allmänna förvaltningsdomstolarna som har
lång erfarenhet av att avgöra andra mål med sociala överväganden och
härigenom utvecklat en stor social kompetens.

LO

Vårdnadstvister drar ofta mycket långt ut på tiden. Utredningen tar inte
sällan mer än ett år, vilket kan vara mycket påfrestande både för barn
och föräldrar. LO anser det angeläget att förkorta proceduren. Det finns
ibland ett krav på och en önskan att skapa millimeterrättvisa mellan två
föräldrar som kanske båda är lämpliga som vårdnadshavare som leder till
onödigt utdragna utredningar. Hänsynen till barnets bästa handlar i
sådana fall inte om vilken av föräldrarna som är marginellt "lämpligast"
utan främst om att barnet så snart som möjligt kommer in i en lugn och
trygg situation.

SACO/SR

SACO/SR ställer sig positiv till promemorians förslag att socialnämnden
inte fortsättningsvis skall ta aktiv del i vårdnadsprocessen. Detta är
positivt dels, som framhålls i promemorian, för att spara tid i redan
utdragna och för parterna och barnen plågsamma processer. Återremisser
och bordläggningar i socialnämnden är inte ovanliga. Det är vidare

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

163

positivt att befria socialnämnden från denna uppgift, då socialnämndens Prop. 1990/91: 8
behandling av vårdnadsärenden emellanåt får en rättegångsliknande Bilaga 3
karaktär, vilket kan skapa fördjupade motsättningar.

SACO/SR motsätter sig dock mycket starkt den del av detta förslag som
gäller själva utredarens roll och uppgift. Vårdnadsutredarens roll
reduceras i förslaget till insamling av fakta och upplysningar, vilket sedan
skall överlämnas utan kommentar till domstolen för bedömning och
avgörande.

Promemorian tar sin utgångspunkt i skyddet av barns rätt och barns
behov. För att kunna avgöra vilka barns behov och rätt är och vad som
bäst tillgodoser dessa krävs psykosocial kompetens. I en vårdnadsprocess
inför domstol agerar två parter, respektive förälder, med sina juridiska
ombud. I själva processen finns inget ombud som för barnets talan och
värnar om barnets rätt. Hur skall domstolen utan psykosocial kompetens
och med enbart juridisk kompetens kunna tillvarata barnens rätt och
behov. SACO/SR vill därför understryka vikten av att barnpsykologisk
sakkunskap kan tillföras domstolen, i synnerhet vid särskilt komplicerade
mål rörande vårdnad och umgänge. I förslaget finns nämligen inget skrivet
om hur domstolen skall värdera inhämtat utredningsmaterial eller få hjälp
till sådan värdering i de fall samförståndslösningar inte är möjliga.

Dock är det enligt vår mening avgörande för att tillvarata barnens rätt
och behov att vårdnadsutredarens kompetens ges stor tyngd i den
smärtsamma process som tvisten innebär i synnerhet för barnet.

Sveriges domareförbund

Förbundet tillstyrker att socialnämnden inte längre skall ta ställning i
vårdnadsfrågan. Förbundet anser däremot att den socialtjänstcman som
gör utredningen inte enbart skall begränsa sig till att presentera fakta
utan även lämna ett motiverat förslag till lösning av vårdnadsfrågan. Den
kunskap som utredaren skaffar sig under en vårdnadsutredning bör enligt
förbundets mening också utnyttjas så att utredaren får lämna ett förslag.
Utredningsarbetet torde därmed bli mera stimulerande och också
uppfattas som mera kvalificerat. En annan sak är att rätten naturligtvis
skall pröva förslaget, liksom annan utredning i målet.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet avstyrker förslaget om att socialnämnden ej skall avge yttrande

i vårdnadsfrågan.

Förslaget skulle innebära att fler vårdnadstvister i fortsättningen
avgjordes efter stor huvudförhandling i domstol. Ett sådant förfarande
skärper alltid motsättningarna mellan föräldrarna och detta blir ytterst
till nackdel för barnet. Det är lättare att motivera föräldrarna till en
överenskommelse utan huvudförhandling med nuvarande system som
innebär att vårdnadsutredarna avger förslag i vårdnadsfrågan. Förfarandet                  I

inför socialnämnden är en garanti för att båda föräldrarna får framföra

sina synpunkter pä utredningen.                                    Prop. 1990/91:8

Om vårdnadsutredarna ej avger förslag kommer parterna att begära Bilaga 3

att vårdnadsutredarna hörs inför domstol. Man får då först i samband
med huvudförhandling ett utlåtande i vårdnadsfrågan som sedan får
avgörande betydelse för domstolens ställningstagande. Detta är olämpligt.

En jämförelse kan göras med nuvarande upplysningar enligt FB 6:20
som för det mesta endast innehåller ett återgivande av föräldrarnas egna
uppgifter och därför saknar värde för domstolens ställningstagande.

Däremot kan det ur många synpunkter vara lämpligt att domstolen
drar upp riktlinjer för utredningen eller i vart fall särskilt pekar på vissa
frågor som bör belysas. Detta är särskilt viktigt när det gäller att begränsa
utredningen i tiden.

BRIS

BRIS delar promemorians mening att utredningsförfarandet behöver
effektiviseras och att socialnämndens handläggning innebär en tidsdröjan-
de faktor. Vi hävdar dock bestämt att den psyko-sociala kompetens som
socialnämndens yttrande trots allt står för måste ersättas med en
motsvarande kompetens i tingsrätten. Vare sig domare eller nämndemän
har de kunskaper om barns behov som behövs för att rätt kunna tolka
den information om barnet och familjen som inte åtföljs av ett yttrande
från den myndighet som gjort utredningen.

Bris föreslår därför att en barnpsykologisk eller barnpsykiatrisk expert
skall adjungeras till rätten i alla vårdnads- och umgängesmål.

Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna

Förslaget att den socialtjänsteman som utsetts att utföra vårdnadsutred-
ningen själv skall svara för utredningen och inge denna till domstolen är
som angetts i promemoiran lämpligt såväl med hänsyn till att rättegångs-
liknande förfarande inför socialnämnden i fortsättningen kommer att
undvikas som av effektivitetsskäl. Föreningen biträdde även vad i
promemoiran anförts om domstols möjlighet att ange riktlinjer för
utredningen.

Föreningen anser det angeläget att understryka vikten av att domstolen
i samband med varje förordnande om utredning anger det datum
utredningen skall vara tingsrätten tillhanda. Denna tid skall inte kunna
förlängas, såvida ej synnerliga skäl föreligger.

Rädda Barnens riksförbund

Rädda Barnen tillstyrker förslaget om att socialnämnden inte längre skall
yttra sig i vårdnadsmål utan att vårdnadsutredningen, som sker på
domstolens initiativ, endast föreläggs domstolen och att utredningen ska
lämnas till domstolen utan något ställningstagande från nämndens eller
utredarens sida. Detta förfaringssätt förkortar processen och parterna
slipper att företräda i socialnämnden.

Rädda Barnen vill dock i detta sammanhang poängtera vikten av att

domare och nämnd ges tillfälle till utbildning i frågor som rör barn och
barns behov. I och med promemorians förslag kopplas socialnämnden
bort från vårdnadsutredningen och då utredaren ej längre ska ge förslag
i vårdnadsfrågan kommer värdefull sakkunskap att försvinna. Därför är
det av yttersta vikt att domstolens kompetens i barnfrågor fördjupas.

UFR

UFR tillstyrker delvis att socialförvaltningens roll tonas ner i utredning-
en.

Men detta får inte ske före vi har fått en mer kompetent instans, typ
familje- eller skiljenämnd. Det gäller att på olika sätt stödja den yrkes-
gruppsom arbetar med familjekonflikter genom fortbildning och metod-
utvecklingsprojekt, så att de får en större tyngd i sitt arbete att förmå
separerande föräldrar träffa uppgörelser om vårdnad och umgänge och
förmå dem till ett "vardagssamarbete" om barnen även efter en separa-
tion, för att inte ge ytterligare spelrum för de juridiska ombudens smuts-
kastning av den förälder som är motpart i målet.

UFR delar delvis promemorians förslag om lagtexten tidsbegränsas till
90 dagar i exempelvis ärenden var barnet på grund av odokumenterat
skäl eller påståenden hålls avskild från umgängesföräldern.

Sista stycket om att barn får höras i domstol motsätter vi oss helt. Bar-
nets talesrätt skall komma till uttryck i föräldrarnas samarbetssamtal innan
domstolsförhandlingen.

Centerns kvinnoförbund

Av ovanstående har framhållits behovet och betydelsen av att ha sam-
arbetssamtal. Av förslaget i promemorian framgår att socialnämnden inte
längre ska höras av domstol i vårdnads- och umgängesfrågor. Där är vi
av en annan uppfattning. Tas socialnämndens befogenheter bort förringar
man skyldigheten att upprätthålla service med samarbetssamtal. Om so-
cialnämnden endast fungerar som arbetsgivare till samtalsledare och ut-
redare läggs inte samma vikt vid denna verksamhet i konkurrens med de
stora uppgifterna inom barn- och äldreomsorg. Socialnämnden borgar
också för att ärendet belyses ur lekmannasynpunkt och att demokratiska
aspekter inte åsidosätts.

Ärenden av denna art ska handläggas snabbt. Det bör inte bli någon
konflikt i detta avseende även om behandlingen i socialnämnden behålles.
I promemorian framgår inte betydelsen av att på alla plan jämställa för-
äldrarna. Från Centerkvinnorna kan vi inte nog framhålla betydelsen av
att det snarast införes en jämnare fördelning av uttag av föräldraledighet.
Skapar båda föräldrarna tidiga relationer till barnet, kommer båda att
vara angelägna om att jämställas i vårdnads- och umgängesfrågor.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

166

Folkpartiets Kvinnoförbund

Domstolen är det organ som skall lösa tvisten.

De flesta vårdnadsutredningar löses i samförstånd. I de fall där så inte
sker finns skäl att misstänka psykiska störningar hos en eller båda föräld-
rarna. Det är därför i dessa fall nödvändigt att göra grundliga bedöm-
ningar över föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare. Varje vårdnads-
utredning är psykiskt krävande för alla inblandade. Inte minst ur den
aspekten är det angeläget att lagstifta om den tid en utredning får ta i
anspråk och vilka krav som skall ställas på utredande organ. Vid behov
kan den tidsperiod förlängas genom beslut av domstol.

Moderata kvinnoförbundet

Utredningen lägger förslag om att socialnämnden inte längre skall höras
av domstolen i vårdnads- och umgängesmål. På begäran av domstol skall
tjänsteman endast redovisa insamlade uppgifter och fakta om barnet och
dess familj. Förslaget innebär att kommunen ställer anställd personal till
domstolens förfogande, en ordning som saknar motsvarighet inom annat
område och är främmande i det kommunala systemet. Mot detta reagerar
MKF med bestämdhet.

Tvärtom anser MKF att det är av största vikt att socialnämndernas
kompetens och erfarenhet tages tillvara. Utredningen framhåller tidsvinst-
en som ett argument att inte höra socialnämnden men undanhåller det
värdefulla i att klienterna får tillfälle att införa en sekretessbelagd för-
troendemannanämnd framföra sina synpunkter och åsikter. Det är inte
meningsfullt att fler processer med inblandning av advokater kommer att
drivas. Utredningens förslag i detta avseende innebär en förlust för sam-
hället.

MKF anser att för barnens bästa borde samhället tillvarataga det enga-
gemang och den förmåga till samförståndslösningar som socialtjänsten och
dess förtroendevalda kan erbjuda.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

Angående socialnämndens roll i vårdnads- och umgängesmål så föreslår
utredningen att socialnämnden inte längre skall höras. Vårdnadsutred-
ningar skall utföras av socialtjänsteman som utan eget förslag skall ge in
dem till domstolen. Vidare ska domstolen ge riktlinjer för utredningen.
SSKF inser problemet med de dubbla processerna men anser ändå en
social bedömning och ett ställningstagande från de förtroendevaldas sida
vara värdefull. Den utredning som genomförs av socialtjänsteman är av
utomordenligt stor vikt för domstolens senare bedömning. En vårdnads-
utredning måste vara allsidig och relativt heltäckande. Riktlinjer från
domstolen kan betyda att viktiga förhållanden inte blir belysta. Utred-
ningen blir i förväg styrd av den dömande instansen. Socialnämndens
uppgift är just att granska utredningar utifrån den aspekten och begära

Prop. 1990/91: 8

Bilaga 3

167

upplysningar kring förhållanden som nämndens utredare inte berört. Ej
alltför sällan anser föräldrar att socialtjänstemännen vari t part iska under
utredningsarbetet och ser nämndens ledamöter som garanter för att ut-
redningen blir saklig och allsidig.

SSKF avstyrker således detta förslag.

FoR

FoR tillstyrker förslaget om vårdnadsutredningen men vill tillföra några
synpunkter. Redan i avsnitt 3.2.2 har FoR framhållit att samtalsledare i
en vårdnadstvist i ett senare skede inte får bli vårdnadsutredare.

I såväl lagtext som motiveringarna skrivs uttryckligen "någon", dvs. sin-
gularis, när det gäller verkställare av utredningen. Under senare år har
det blivit allt vanligare att två utredare är inkopplade på samma ärende.
Så är alltid fallet i t.ex. Södertälje kommun och i allmänhet också i Stock-
holm. Vid barnpsykiatrisk utredning är praxis ett team på 2-3 personer.

Även om i utredningen inte längre skall framföras ett direkt förslag
torde starka skäl tala för att utredningsuppdraget läggs på minst två per-
soner.

Den av FoR föreslagna ändringen är lätt att genomföra. I stället för
att skriva "uppdraga åt socialnämnden eller något annat organ att utse
någon att verkställa sådan" (dvs. utredning) kan lagtexten kortas till "upp-
draga åt socialnämnden eller något annat organ att låta verkställa sådan".

Om inte annat skulle FoR-förslaget göra det lättare för vårdnadsut-
redare som redan arbetar två och två att även fortsättningsvis göra det.
Står det i den framtida lagtexten singularformen "någon" kommer med
säkerhet kommuner där man i dag arbetar med två utredare av ekonomis-
ka skäl återgå till det äldre systemet med endast en.

Skall domstolarnas handläggningstider bli kortare erfordras även andra
åtgärder. Nuvarande långa tider beror inte enbart på fördröjning i social-
nämnderna. Inte sällan är någon av parterna eller något av ombuden som
avsiktligt förhalar målet. Även i domstolarna förekommer emellanåt för-
dröjningar. FoR har exempel på att det kan ta nära ett år efter stämning
och första förberedelse innan domstolen begär yttrande från socialnämnd.
När yttrandet väl kommit in kan det sedan dröja ett halvår till nästa för-
beredelse i målet och ytterligare 3—4 månader till huvudförhandlingen.

Elsa Nyberg

Vi delar utredningens uppfattning att socialnämndens prövning innan
yttrande inlämnas till domstolen av olika skäl är onödig. Vi anser även
att möjligheterna till fortsatt kontakt med och stöd till föräldrarna ökar
om familjerättshandläggarna utan förslag kan redovisa ärendet till domsto-
len.

Beträffande handläggningstider delar vi den uppfattning som framförs
i Socialstyrelsens redovisning 1988:17 "Samarbetssamtal och familjerådgiv-

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

168

ning" nämligen att det viktigaste inte är om en utredning slutförs inom 4 Prop. 1990/91: 8
eiler 8 månader utan att en samförståndslösning faktiskt kan nås. Bilaga 3

Det största problemet i kommunerna när det gäller handläggningstider,
är där det förekommer långa väntetider beroende på att den familjerätts-
liga sektorn varit lågprioriterad och tilldelats för knappa personella resur-
ser.

Vi känner en viss oro inför det faktum att domstolarnas betydelse i
vårdnads- och umgängesärenden med det föreliggande förslaget ökar.
Enligt vår mening är det viktigt att domstolarna ökar sin kompetens be-
träffande barns behov och om möjligt organiserar familjemålen som en
specialitet.

Bodens kommun

Lagförslaget och motivering i promemorian överensstämmer inte när det
gäller domstolens styrning av utredning och till vem domstolen ska uppdra
utföra utredning. Enligt lagtexten får domstolen större utrymme att
styra/begränsa utredning än vad promemorians text beskriver. Enligt lag-
text kan domstol uppdra till socialtjänsten eller annat organ att verkställa
utredning, medan promemorian i övrigt beskriver att det är socialtjänsten
som genomför utredning.

Att domstol ska styra utredningen kan uppfattas som att rätten tidigt
tagit ställning för endera parten och domstolens opartiskhet kan ifråga-
sättas. Det kan även förekomma fall då socialtjänsten har mer/betydligt
mer kunskap om ärendet än vad domstolen efterfrågar.

Det kommer att bli stora svårigheter att hantera denna kunskap, då det
kan vara av stort värde för barnet att den redovisas i utredningen. Då
socialsekreterare kallas som vittne vid vårdnads/umgängesrättegång, blir
det svårigheter om socialsekreterare har mer uppgifter än vad som be-
gärts av rätten i utredningen.

Om uppgifterna då måste redovisas muntligt vid rättegången innebär

det en sämre rättssäkerhet för föräldrar/barn.

Domstolarnas roll betonas och socialtjänstens roll försvagas. Eftersom
socialtjänsten tidigare fört barnens talan finns det risk för att barnens
rätt också försvagas på bekostnad av föräldrarnas, som stärks.

Ingrid Adamsson

Socialnämnden föreslår att inte yttra sig i vårdnads- och umgängesären-
den, bl.a. för att förhindra en dubbelprocess. - Dubbelprocesser är inte
bra men borde genom tydliga regler, kunna förhindras. Ur tjänstemanna-
synpunkt och i förlängning allmänhetens är det negativt att dessa ärenden
inte förs upp till socialnämnden. Nämnden får därigenom inte längre
någon kunskap om kvalitet och kvantitet i det arbete som görs, vilket i sin
tur kan försvåra vid budget- och personalförhandlingar.

Promemorians förslag att socialtjänstens handläggare inte längre skall                 159

göra en bedömning och lämna ett förslag i vårdnads- och umgängesutred-

ningar utan endast ta fram begärda fakta är mycket olyckligt. Det måste
ifrågasättas om förslagsställarna är medvetna om vilken kompetens som
behövs i dessa ärenden och vem det i dag är som har denna kompetens.
Hitintills är det endast socialtjänstens handläggare som haft kunskapen
och modet att sätta barnets bästa i fokus. BUP har kunskap men vågar
i regel ej ta ansvar. Domstolen saknar kunskap.

Fastän lagen poängterar att det är barnets rätt som skall tillgodoses
och inte förälderns som i tidigare lag blir det i domstolen den vuxnes
rätt SQtn prioriteras i barnets rätts namn. Detta eftersom varken juridiska
ombud eller domare har den specialkunskap och den kompetens som
krävs för att kunna sätta barnet i fokus. Hur kan det annars förklaras att
föräldrar som dömts för incest får umgängesrätt. Att ett åtta månaders
barn skall träffa sin far vartannat veckoslut fredag till söndag, att ett 1,5
års barn, som ej sett sin far på fem månader skall träffa sin far på samma
villkor föregånget av ett besök av fadern i barnets hem, dit han vägrar att
gå. Inte i någon dom skrivs ut att beslutet om umgänget är baserat ut-
ifrån barnets bästa utan alltjämt uttalas att fadern/modern skall ha um-
gängesrätt. Det är anmärkningsvärt att i alla processer där jurister är in-
blandade är det alltd bäst för barn att träffa den andre föräldern vart-
annat veckoslut, varannan storhelg, två till fyra veckor på sommaren. Det
är ju uppenbart hur slentrianmässigt och med vilken okunskap sådana
beslut kommer till stånd och det är lika uppenbart att alltför många juris-
ter inte uppfyller lagens intentioner att sätta barnets behov i centrum. I
stället blir att endast i undantagsfall, om någon är grav missbrukare, som
denne inte skall ha umgängesrätt. Det är företrädare med ovan synsätt
och med ovan kunskap som nu ensamma skall se till barnens bästa.

Socialtjänstens handläggare har sin roll helt klar att utreda barnets be-
hov, att sätta dessa i fokus och att ta ansvar för vad som kommit fram.
Att dessa tjänstemän inte längre skall göra bedömningar och lämna för-
slag i vårdnads- och umgängesutredningar, kommer att medföra att barn-
ens behov ej blir sedda. Vi vågar påstå detta, då det redan i dag är svårt
att få domstolen att förstå utvecklingspsykologi, missbruks-, incest-och
lojalitetseffekter, psykologiska skeenden, aggressivitet etc. Därför måste
socialarbetarna även i framtiden göra en bedömning och lämna ett förslag
i stället för att bli faktainsamlare.

Jonsson/Viklund

Vi tycker att det är bra att socialnämnden inte ska ta något beslut i vård-
nadsfrågorna. Det blir mindre antal "processer" och strider.

Samverkansgruppen

Det föreslås också att socialnämnden inte skall yttra sig över en vårdnads-
utredning utan domstolen skall uppdraga till socialnämnden att föranstalta
om utredning men utredningen skall överlämnas till domstolen utan något

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

170

ställningstagande från nämnden eller utredarens sida.

Vi är medvetna om att det i landet kan se ganska olika ut vad avser
möjlighet till kompetens inom barnpsykiatri, relationsproblem och övriga
familjerättsfrågor för vårdnadsutredare men samtidigt finner vi det viktigt
att där sädan kompetens finns domstolarna utnyttjar denna kompetens i
tillämpliga fall. I och med att man påskyndar vårdnadsutredning, vilket är
ett av syftena för den nya promemorian, finns en risk att domstolen på
ett mera summariskt sätt kan avgöra vårdnadsfrågorna där också parter-
nas ombud mera fritt kan agera vilket skulle kunna vara en risk för bar-
nets rättssäkerhet. Vi vill poängtera detta eftersom vi i vårt praktiska
arbete har funnit att vi i yttranden om vårdnad och umgänge kunna ge
domstolarna nyttiga bakgrundsfaktorer av betydelse för barnets fortsatta
vårdnad, umgänge och relationer med föräldrarna. Vi vill också påpeka
vikten av att man inom socialtjänsten i de olika kommunerna tillskapar
om så inte finns en god kompetens inom olika familjerättsfrågor.

Sammanfattningsvis finner vi att intentionerna i promemorian är bra
framför allt betoningen av båda föräldrarnas gemensamma ansvar i vård-
naden av barnet, men att det inte får räcka med detta utan domstolen
också utreder intentionen av viljan att göra det så bra som möjligt för
barnet i vårdnad och umgängesfrågor.

När det gäller vårdnadsutredning finner vi att kompetensen inom famil-
jerättsfrågor är mycket olika i olika delar av landet, men där sådan kom-
petens finns är det viktigt att domstolarna utnyttjar sig av densamma så
att barnets rättssäkerhet i möjligaste mån tillförsäkras och att inte föräld-
rarnas eventuella konflikter och ombudens utnyttjande av desamma kom-
mer att överväga.

6 Interimistiska beslut

Göta Hovrätt

Hovrätten tillstyrker förslaget.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten anser att det finns flera fördelar med att domstol genom
ett interimistiskt beslut, vid vilken tid utredningen av naturliga skäl ofta
är bristfällig, skall kunna förordna endast om vem barnet skall bo tillsam-
mans med. Eftersom promemorians förslag innebär att domstol skall
kunna förordna på detta sätt även om parterna inte vill ha gemensam
vårdnad, bör i sammanhanget diskuteras möjligheten att reglera umgänge
med barnet och om verkställighetsreglerna i 21 kap. FB kan tillämpas på
ett sådant beslut. I promemorian berörs inte dessa frågor trots att utred-
ningen om Barnets rätt (SOU 1987:7 s. 165) pekat på problemet. De

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

17

nuvarande reglerna utgår ifrån att föräldrarna kan komma överens om Prop. 1990/91
umgänge när de har gemensam vårdnad. Med tanke på att de faktiska Bilaga 3
förhållandena under utredningstiden påverkar det slutlig avgörandet, bör
möjlighet finnas att förordna interimistiskta umgänge även om föräldrarna
har gemensam vårdnad. Om 6 kap. 15 § FB ändras på sätt som kammar-
rätten föreslagit under avsnitt 3.4.2, ges sådan möjlighet även vid interi-
mistiska beslut av ifrågavarande slag. Om en sådan ändring ej görs bör
det övervägas om det i vart fall vid interimistiskt beslut om vem barnet
skall bo tillsammans med skall införas en sådan möjlighet. Den andra
frågan som sammanhänger med förslaget och som inte kommenterats i
promemorian är om det interimistiska beslutet om vem barnet skall bo
tillsammans med kan verkställas enligt 21 kap. FB. Utredningen Barnens
rätt synes inte ha ansett att sådana möjligheter finns. Kammarrätten anser
dock att bestämmelserna i 21 kap. 8 § FB ger en möjlighet till verkställig-
het, när föräldrarna har gemensam vårdnad, men frågan bör belysas ytter-
ligare. Vidare bör övervägas om det inte skall tilläggas till 6 kap. 11 § FB
att en vårdnadshavare inte utan den andre vårdnadshavarens samtycke får
bestämma var barnet faktiskt skall bo, om tingsrätt har förordnat interi-
mistiskt härom.

Stockholms tingsrätt

Den föreslagna möjligheten att i stället för ett interimistiskt beslut om
vårdnad besluta om var barnet skall bo kan ha en psykologisk och känslo-
mässig betydelse och tillstyrks därför.

Socialstyrelsen

Interimistiska beslut i vårdnadsmål har ofta en styrande effekt på vård-
nadsutredningen och på det slutliga avgörandet. Det har ofta också en
psykologiskt negativ effekt på den förälder som trots att ärendet ännu
inte utretts, tillsvidare förlorat vårdnaden.

Socialstyrelsen biträdde i yttrande över SOU 1987:7 utredningens förslag
beträffande interimistiska beslut i vårdnadsmål, vilket överensstämmer
med promemorians förslag. Promemorian föreslår att interimistiska beslut
i vårdnadsmål där vårdnaden varit gemensam i stället för att gälla vårdna-
den skall kunna avse vem barnet skall bo hos. Förslaget betonar som flera
av de nya lagreglerna att samhället anser att gemensam vårdnad skall vara
det normala. Den skall inte upphävas förrän en grundlig utredning ge-
nomförts, om inte omständigheterna är så extrema, att barnets bästa
påkallar annat förfarande.

Socialstyrelsen tillstyrker promemorians förslag.

Domstolsverket

DV tillhörde de remissinstanser som i yttrande över SOU 1987:7 avstyrkte
förslaget om att det interimistiska beslutet i vårdnadsmål i stället för atti
gälla vårdnaden, skulle kunna avse vem barnet skall bo tillsammans med.

172

Verket är alljämt av uppfattningen att det knappast är den rättsliga regle-
ringen under utredningstiden som har störst betydelse för det slutliga
avgörandet utan utvecklingen av de faktiska förhållandena.

Med hänsyn till de nya skäl som nu anförs och främst det förhållandet
att domstolen i det slutliga avgörandet föreslås kunna välja att avstå från
att upplösa den gemensamma vårdnaden trots att föräldrarna eller endera
av dem primärt vill ha ensam vårdnad, motsätter sig DV inte nu förslaget.
Eftersom beslutet inte går att verkställa med stöd av 21 kap. FB och då
det inte finns någon möjlighet att besluta i umgängesfrågan (föräldrarna
har ju gemensam vårdnad) krävs det att föräldrarna kan antas rätta sig
efter domstolens beslut för att den nya bestämmelsen skall få någon prak-
tisk funktion. Även i det här fallet kan det ifrågasättas hur stort värde
regeln egentligen kommer att få. Regeln torde dock kunna tillämpas fli-
tigare än möjligheten att besluta om gemensam vårdnad trots att båda
eller ena föräldern primärt vill ha ensam vårdnad, eftersom ett interimis-
tiskt beslut går lättare att ändra. Det förhållandet att föräldrarna får
möjlighet att "prova på" gemensam vårdnad kan bidra till att båda eller
endera av dem ändrar sin tidigare negativa inställning. En sådan prövotid
kan även medföra att det klargörs om det över huvud taget är möjligt
med gemensam vårdnad.

JO

Enligt promemorieförslaget skall ett interimistiskt beslut i ett vårdnadsmål
i stället för att gälla vårdnaden kunna avse vem barnet skall bo hos.

Jag delar de synpunkter som har lagts till grund för förslaget. Särskild
vikt måste tilläggas det förhållandet att den föreslagna lösningen bidrar
till att barnets kontakter med båda föräldrarna bibehålies.

Det går emellertid inte att bortse från att det finns situationer där för-
äldrarna till följd av den djupgående tvist som föreligger mellan dem
saknar möjlighet att enas i frågor som rör barnet. Den gemensamma
vårdnaden kan i sådana fall leda till att förälder till skada för barnet in-
griper i barnets förhållanden.

Valet av formen för det interimistiska beslutet måste således alltid ha
sin utgångspunkt i vad som är bäst för barnet. Detta bör på ett tydligare
sätt än vad nu föreslagits komma till uttryck i 6 kap. 20 § föräldrabalken.

SACO/SR

SACO/SR tillstyrker förslaget om att under utredningen inte bestämma
om interimistisk vårdnad utan endast om var barnet under utrednings-
tiden skall bo.

Sveriges domareförbund

Förslaget att ett interimistiskt beslut i vårdnadsmål skall, i stället för att
gälla vårdnaden, kunna avse vem barnet skall bo tillsammans med synes

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

173

utgå från att rätten enbart har två alternativ att välja emellan om någon
av föräldrarna framställer ett interimistiskt vårdnadsyrkande, nämligen att
antingen upplösa den gemensamma vårdnaden och utse en av föräldrarna
till vårdnadshavare (här bortses från särskilt förordnad vårdnadshavare)
?ller behålla den gemensamma vårdnaden och enbart besluta om vem
barnet skall bo tillsammans med.

Mot bakgrund av att promemorian utgår från att gemensam vårdnad
är den lösning som skall tillgripas så snart ingen förälder helt motsätter
sig detta, måste domstolen även ges möjlighet att avstå'från att meddela
ett interimistiskt beslut. Detta bör exempelvis bli fallet om vardera för-
äldern yrkar vårdnaden - även interimistiskt - men båda förklarar att de
i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad.

I specialmotiveringen till 6 kap. 20 § föräldrabalken framförs (s. 101)
att enbart det förhållandet att föräldrarna är ense om att en av dem skall
utses till ensam vårdnadshavare inte är ett nödvändigt skäl att upplösa
den gemensamma vårdnaden. Rätten kan exempelvis inskränka sitt beslut
till att enbart avse vem barnet skall bo hos.

Enligt förbundets mening är det inte möjligt eller ens önskvärt att dom-
stolarna i praktiken gör en sådan ingående prövning som nyssnämnda
uttalanden i promemorian kan ge intryck av. Om föräldrarna är ense om
en viss lösning av vårdnadsfrågan och socialnämnden - efter att ha getts
tillfälle att lämna upplysningar enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken - inte har
någon erinran, bör domstolen självfallet besluta i enlighet med föräldrar-
nas gemensamma önskan.

En fråga i detta sammanhang som inte har belysts är hur ett interimis-
tiskt förordnande, som enbart tar sikte på hos vem barnet skall bo, skall
kunna verkställas. Enligt förbundets mening bör ett sådant beslut kunna
verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken. Samtidigt ligger det något mot-
sägelsefullt i att tvångsvis genomföra ett sådant beslut under det att den
gemensamma vårdnaden består. I praktiken torde förutsättningarna för
den gemensamma vårdnaden då inte längre föreligga.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet avstyrker förslaget. Ett beslut om vem barnet skall bo
tillsammans med skulle få samma styrande inverkan på det slutliga
avgörandet i vårdnadsfrågan som det nuvarande interimistiska beslutet. En
nackdel med förslaget är att rätten inte kan besluta om umgänge.

Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna

I promemorian uttalas att det förhållandet att någon av föräldrarna eller
båda vill ha en upplösning av den gemensamma vårdnaden inte bör vara
ett nödvändigt skäl att meddela interimistiskt beslut om vårdnaden utan
endast i de fall, då förhållandet mellan föräldrarna är så infekterat att det
måste antas att de under utredningstiden inte alls kan samarbeta. Före-

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

174

ningen anser att förslaget i denna del kan ge olyckliga konsekvenser. Om
i ett inledande skede av rättegången part inför interimistiskt beslut påkal-
lar den gemensamma vårdnadens upplösande bör alltid ett interimistiskt
beslut rörande vårdnaden fattas. Med promemorians utgångspunkt måste
emellertid part för att erhålla ett sådant interimistiskt beslut använda sig
av tyngre och grövre argument som eljest måhända hade varit nödvändigt.
Det kan finnas skäl att erinra om att parter i tvistiga vårdnadsmål inför
interimistiskt beslut ibland kan finna skäl att - för att inte onödigtvis
polarisera situationen - inte använda allt det material som står till buds
för att driva vårdnadsfrågan. Ibland nöjer sig sålunda parterna med att
lämna domstolen vissa begränsade uppgifter på grund av vilket domstolen
fattar sitt interimistiska beslut - allt givetvis i förhoppningen att en sam-
förståndslösning under målets handläggning skall kunna uppnås. Om målet
kan handläggas på lägsta möjliga konfliktnivå ökas givetvis även förutsätt-
ningarna för en uppgörelse.

Möjlighet att förordna om barns boende finner föreningen vara en kon-
struktion som inte ger de vinster promemorian räknat med. Gemensam
vårdnad förutsätter enighet även beträffande barnets boende. Tvärtom
kan förhållandet vara det att just förordnandet om barnets boende kan
ytterligare accentuera ett annat problem i samband med interimistiska
beslut, nämligen kvarsittandefrågan. Med dagens bostadsbristsituation
finns risk för att part ibland mera ser till sin egen kvarsittandesituation
än till barnets behov.

Ändring bör sålunda inte ske i nuvarande regelsystem såvitt nu är i
fråga.

UFR

I nuvarande rättsläge har vi i dag 100 000-tals rättslösa föräldrar och
barn. Promemorians förslag om att ett interimistiskt beslut endast skall
avse barnets bostad har gjort att båda föräldrarna juridiskt jämställda i
några månader vilket är av mycket stort värde. Att få vara riktig förälder
i ytterligare en tid är bra. Men vi4 kräver att få vara föräldrar för alltid.

Folkpartiets kvinnoförbund

Såvida inte barn kan utsättas för fara eller psykiskt lidande i umgänge
med den ena föräldern bör domstol, när det gäller interimistiska beslut
i vårdnadsmål, döma till gemensam vårdnad och därutöver om vem barnet
skall bo hos.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

Beträffande förslaget att ett interimistiskt beslut i vårdnadsmål endast
skall avse vem barnet skall bo hos, ej vem som skall ha vårdnden, så
tillstyrks detta av SSKF.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

175

FoR

FoR tillstyrker reservationslöst.

Jonsson/Viklund

Bra att interimistiska beslutet i tingsrätten endast gäller var barnet skall
bo och ej vårdnaden.

Strömberg/Wetter

6 kap. 20 §: Förslaget att rätten skall avgöra med vem barnet skall bo
under betänketiden kommer att medföra, att bostadsfrågan kommer att
bli särskilt framträdande i stället för att rätten bedömer vilken förälder
det är lämpligt att barnet skall bo med. Den vinst man gör är att det
inte finns något interimistiskt beslut om vårdnad, vilket senare styr det
slutliga beslutet. I praktiken kommer ändå kontinuiteten att spela en
avgörande roll i vårdnadsfrågan, varför också beslutet om med vem bar-
net skall bo spelar in vid den slutliga hanteringen.

Skrivningen i specialmotiveringen i övrigt ger vid handen att domstolen
oavsett föräldrarnas önskemål om ett beslut i vårdnadsfrågan (interimis-
tiskt) skall kunna ersättas med ett beslut om hos vem barnet skall bo.
Vårdnaden om ett barn innebär väsentligt mer än att man beslutar om
bostadsfrågan, och det är enligt vår bedömning viktigt att föräldrarna i
största möjliga utsträckning får avgöra om de vill ha gemensam vårdnad.

7 Stöd enligt socialtjänstlagen

Göta hovrätt

Hovrätten lämnar förslaget utan erinran.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten tillstyrker att den föreslagna föreskriften införs i social-
tjänstlagen men anser att den även bör omfatta den tid under vilken en
tvist om vårdnad eller umgänge pågår. Behovet av stöd och hjälp är väl
så stort under denna tid, när konflikten mellan föräldrarna oftast är som
stört och ovisshet råder om vad som slutligt kommer att gälla i fråga om
vårdnad eller umgänge.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillstyrker promemorians förslag att det i socialtjänstlagen
förs in en erinran om det behov av efterkontakt med socialtjänsten som

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

176

kan finnas hos föräldrar och barn efter det en tvist om vårdnad eller
umgänge avgjorts.

De socialarbetare som arbetar med familjer i vårdnads- och umgänges-
ärenden får en mycket nära kontakt med alla. En strävan hos utredaren
är att även den som "förlorar" - inte förordas som vårdnadshavare, inte
får yrkat umgänge - skall förstå utredarens skäl till ställningstagandet.
Dialogen mellan klient och utredare bör vara rak och tydlig. Det skapar
förtroende, därför söker ofta klienter gång på gång upp utredaren när det
blir problem efter det vårdnads- eller umgängesfrågan avgjorts i nämnd
eller domstol. Inte minst är det viktigt att hjälpa till med umgänget.

Det förekommer att förälder blivit hänvisad att söka hjälp på annat håll
när socialtjänsten avslutat ärendet och målet avgjorts i domstolen. Det
kan därför vara av betydelse att en erinran som den föreslagna förs in i
socialtjänstlagen. Socialstyrelsen tillstyrkte också i yttrandet över SOU
1987:7 utredningens förslag att genom socialtjänstlagen markera social-
nämndens ansvar sedan ett vårdnads- eller umgängesmål avgjorts.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Domstolsverket

DV avstyrker förslaget. Socialtjänstlagen är uppbyggd som en målinriktad
ramlag. Detta innebär att den dels i stor utsträckning anger målen för
verksamheten i stället för att i detalj reglera verksamhetens utformning,
dels att den innehåller få preciserade regler. Socialtjänstlagen lämnar
således de tillämpande myndigheterna stor frihet att ordna verksamheten
efter sina egna förutsättningar och behov.

Såsom påpekas i SOU 1987:7 s 194 och i promemorian är reglerna i
socialtjänstlagen redan i dag utformade på ett sådant sätt att ingen tvekan
torde behöva uppstå om socialnämndens ansvar. Att på sätt här föreslås
skriva in utfyllande bestämmelser i lagen skulle strida mot den uppbygg-
nad socialtjänstlagen har. Det skulle för övrigt kunna tolkas som om upp-
gifter på övriga områden där motsvarande bestämmelser saknas skulle ha
mindre vikt än dessa frågor och det vore olyckligt. Frågan kan i stället
lösas genom att socialstyrelsen utfärdar allmänna råd (jfr 67 § SoL).

JO

Socialnämndens ansvar för att följa barnets utvecking i sådana fall är
klart fastslaget i lagen. Det räcker emellertid inte för att ge barnet den
personliga hjälp som barnet behöver, eftersom socialnämnden inte kan
vidta någon åtgärd mot vårdnadshavarens vilja. Det finns alltså en zon
där barnet behöver hjälp, men där LVU inte är tillämplig. I t.ex. sådana
fall kan en kontaktperson för barnet vara till stor nytta.

Stöd enligt socialtjänstlagen och kontaktperson för barnet

Jag biträder förslagen i dessa delar. Samtidigt vill jag tillägga följande.
Det förekommer inte sällan att domstol vid fastställandet av förälderns

12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

umgänge med barnet uppställer som villkor att umgängesrätten skall ut- Prop. 1990/91: 8
övas i närvaro av någon av socialnämnden utsedd person. Det har i prak- Bilaga 3
tiken visat sig att socialnämnden inte uppfattat domstolens förordnande
som bindande. Nämnden har under hänvisning till svårigheten att finna
en lämplig person eller till personalbrist inte efterkommit domstolens
förordnande, vilket har fått till följd att föräldern inte kunnat umgås med
barnet på sätt domstolen har bestämt. Till undanröjande av den tvekan
som nu kan råda hos socialnämnderna bör av 10 § socialtjänstlagen också
framgå att det åligger socialnämnden att utse en särskild person (kontakt-
person) när det behövs vid umgängesrättens utövande.

Piteå kommun

Detta tillägg till socialtjänstlagens 12 § är, framför allt ur barnens syn-
vinkel, mycket nödvändigt och bra.

Det kommer dock att innebära att ytterligare arbetsuppgifter läggs på
socialnämnderna, vilket innebär behov av ökande resurser och ökande
kostnader.

LO

LO tillstyrker förslaget att socialnämnden inte längre ska yttra sig i en
vårdnadstvist. Även andra åtgärder bör dock vidtas för att förkorta de
långa utredningstiderna.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet har inte någon erinran mot förslaget.

FoR

FoR tillstyrker reservationslöst.

RMSÖ

RMSÖ anser, att man bör forordna en särskild "barnsocialsekreterare”,
med särskild kunskap om barn i svårigheter, för bland annat vårdnads-
och umgängesutredningar.

När barnavårdsnämnden försvann föll ansvaret på socialsekreteraren.

Barnets behov kan lätt komma i skymundan, då tjänstemannen även skall
se till föräldrarnas intressen.

I vissa fall ålägger allmän domstol, trots att socialtjänsten verkställt
utredning, som ger vid handen att ett umgänge vore menligt för barnet,
socialnämnden att medverka vid umgänget.

Såvitt vi kan förstå, kan ett sådant förordnande komma från förvalt-

ningsdomstol, som är överställd socialtjänsten, men allmän domstols så-                 ( ?

dant förordnande kan inte för socialnämndens vidkommande anses tving-

ande, eftersom nämnden inte är part i den form av mål, umgängestvist
efter äktenskapsskillnad, det här är fråga om.

Tveksamheten i detta visas också av, att umgängesföräldern själv måste
ansöka om bistånd hos socialnämnden, som sedan har att ta beslut i ären-
det.

Socialnämnden har sedan inte ansett sig längre kunna skydda barnet.
(SoL 12 och 3 §§ har satts ur spel.)

Vårdnadshavaren är också fråntagen möjligheten till det. (Men inte skyl-
digheten enligt FB 6 kap.)

RMSÖ hemställer att denna ordnings fortsatta giltighet prövas.

Vi ser det också som underligt, att en person ej bosatt inom kommunen
kan bifallas ett bistånd, eftersom personen i varje annat biståndsärende
vi känner till måste varaktigt vistas inom ifrågavarande kommun.

Strömberg/Wetter

De föreslagna ändringarna i 10 § socialtjänstlagen är inte tillräckligt långt-
gående. Även barn under 15 år bör - oavsett förälders samtycke - ha
möjlighet att få en kontaktperson. Det förekommer att barn med stöd
av en sådan skulle kunna bo kvar i sitt hem och i så fall inte flyttas från
hemmet. Vissa föräldrar under perioder av barnets liv inte har den goda
kontakt man skulle önska, och att barnet då skulle kunna få hjälp av
kontaktpersonen.

8 Faderskapserkännande

Göta hovrätt

Hovrätten tillstyrker förslagen.

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten avstyrker förslaget. Kritik kan riktas mot benämningen
"erkännande" av faderskap. Ordet "bekräftelse" är dock inte bättre. Ordet
för tankarna till att man bekräftar något som redan är fastställt. Så är ju
inte fallet, eftersom faderskapet fastställs genom dom eller genom själva
förfarandet som idag benämns "erkännande".

Stockholms tingsrätt

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Tingsrätten tillstyrker förslaget att begreppet faderskapserkännande ersätts
med faderskapsbekräftelse, närmast av psykologiska skäl.

179

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen bitrader promemorians förslag att begreppet erkännande
byts ut mot bekräftelse. Viktigt är dock att termen inte innebär är någon
glidning i betydelsen utan att handingen kan komma att bli giltig i andra
länder i lika hög grad som idag.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang också ta upp frågan om ett för-
enklat förfarande för fastställande av faderskap när föräldrarna bor till-
sammans. Enligt nuvarande regler i föräldrabalken skall socialnämnden
alltid godkänna ett erkännande för att det skall bli giltigt. Sådant god-
kännade får bara lämnas om det kan antagas att mannen är far till bar-
net. Socialnämnden måste därför alltid göra en viss prövning före sitt
godkännande, även om utredningen som föregår denna prövning är rela-
tivt summarisk i ärenden där parterna sammanbor.

Ungefär hälften av alla barn som föds i Sverige föds av föräldrar som
inte är gifta med varandra. I de flesta fall bor dock föräldrarna tillsam-
mans. Socialstyrelsen har i kontakter med socialnämnder fått uppfatt-
ningen att det så gott som aldrig händer att ett förenklat utredningsför-
farande, när parterna bor tillsammans, övergår till en mer fullständig
utredning p.g.a. parternas tveksamhet i faderskapsfrågan. Socialstyrelsen
ser därför att tiden kan anses mogen för ett förenklat förfarande hos
pastorsämbetet i de fall parterna bor tillsammans. Möjligheten att hos
pastorsämbetet får faderskapet fastställt kunde stå öppen för de föräldrar
som varit kyrkobokförda på samma adress sedan en viss tid före barnets
födelse. Bestämmelsen föreslås utformas så att mannen anses som far till
barnet om föräldrar, som bott tillsammans sedan minst 10 månader före
barnets födelse, bekräftat och godkänt faderskapet. Parter som är tvek-
samma till faderskapet trots att de bor och har bott tillsammans viss tid
före barnets födelse skall naturligtvis hänvisas till socialnämnden för att
få en faderskapsutredning på vanligt vis. Barn som föds av föräldrar som
inte är gifta med varandra och som inte bor tillsammans skulle social-
nämnden på samma sätt som idag ha skyldighet att utreda och fastställa
faderskapet för.

En viktig förutsättning för att införa det föreslagna förfarandet är en
visshet om att sådan faderskapsbekräftelse hos pastorsämbetet i sambo-
ärenden får samma giltighet i andra länder som förfarandet hos social-
nämnderna idag har.

Domstolsverket

DV tillstyrker att den nya benämningen bekräftelse införs.

Begreppet erkännande förekommer även i kungörelsen (1973:810) om
socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap, m.m., förordning-
en (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och
ärenden enligt föräldrabalken, m.m., lagen (1958:642) om blodundersök-
ning vid utredning av faderskap och i lagen (1969:620) om ersättning i

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

180

vissa fall för utgivna underhållsbidrag varför följdändringar måste göras
också i dessa författningar.

Enligt DVs mening bör i detta sammanhang även övervägas om inte
kravet på att bekräftelsen skall vara bevittnad av två personer kan tas
bort. Se t.ex. departementschefens resonemang i samband med att kravet
på bevittning av bodelningsavtal slopades (prop. 1986/87:1 s. 55). Även
i detta fall kan det praktiska behovet av vittnen ifrågasättas. Bevittningen
torde inte ha någon som helst betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt, i
synnerhet som bekräftelsen skall godkännas av modern och
socialnämnden.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet

I promemorian föreslås att termen "erkännande" av faderskap byts ut mot
termen "bekräftelse" av faderskap. Motivet härför är att det - påstås det
(s. 83) - ter sig svårförståeligt för många fäder och att det kan upplevas
som kränkande" att en antagen far skall "erkänna" faderskapet. En term
"som är mera anpassad till dagens verklighet och som inte upplevs som
så känsloladdad av föräldrarna" samt "som mera positivt tar sikte på vad
det egentligen handlar om" kan enligt promemorian vara den föreslagna
termen "bekräftelse" av faderskap.

Fakultetsstyrelsen vill till en början ifrågasätta om termen "erkännande"
av faderskap verkligen på grund av de skäl som åberopas i promemorian
kan anses utgöra ett så allvarligt terminologiskt problem att denna gamla,
väl inarbetade, term av endast denna anledning bör utbytas. Eftersom den
man som antas vara ett barns far normalt inte kan förmodas ha möjlighet
att säkert bedöma om han verkligen är detta, får dock av det skälet
termen "erkännande" av faderskap möjligen anses inte helt lyckad eller
adekvat i sammanhanget. Eftersom erkännandet också fungerar som en
förklaring om att mannen är beredd att ta på sig faderskapets rättsliga
konsekvenser kan likväl termen "erkännande" av faderskap accepteras.
Lämpligheten'av termen "bekräftelse" av faderskap kan dock än starkare
ifrågasättas. Att "bekräfta" något betyder visserligen bl.a. "att fastslå
riktigheten av ett visst antagande". Den man som antas vara ett barns far
har dock alltså givetvis själv vanligtvis inte möjlighet att fastslå riktigheten
av detta antagande. Termen "bekräftelse" anger inte heller att det är den
presumtive fadern själv, som gjort denna, vilket är en särskilt påfallande
nackdel med denna term i det aktuella sammanhanget. Dessutom kan
man fråga sig om inte termen "bekräftelse" måste anses mindre lämplig
även av det skälet att ordets allmänna innebörd förmodligen inte alltid är
bekant för gemene man.

En term som bättre än både "erkännande" och "bekräftelse" av
faderskap "tar sikte på vad det egentligen handlar om" kan enligt
fakultetsstyrelsens mening möjligen i stället vara "faderskapsförklaring".
Vad det är fråga om är ju nämligen egentligen att en man förklarar sig
vara far till ett barn, oavsett hur det nu förhåller sig biologiskt härmed;
en annan sak är givetvis att det i de allra flesta fall förhåller sig så, att
mannen är barnets biologiske far.

Prop. 1990/91:

Bilaga 3

181

Om termen "faderskapsförklaring" godtas skulle detta dock kräva en Prop. 1990/91
särskild omarbetning av lagtexten med hänsyn till att ordet "förklaring" Bilaga 3
f.n. används i en annan betydelse (se FB 1:3). Skulle det anses att termen
"faderskapsförklaring” inte kan godtas eller på ett tillfredsställande sätt
inarbetas i lagtexten föreslår fakultetsstyrelsen i andra hand att termen
"faderskapserkännande" bibehålls. I fråga om termen "bekräftelse" av
faderskap vill fakultetsstyrelsen avslutningsvis dessutom påpeka, att den
föreslagna lagtexten i och för sig är mindre lyckad. I den föreslagna
lydelsen av FB 3:1 st 2 heter det t.ex. följande: "Är mannen död och har
han inte varaktigt sammanbott med barnet och inte heller efter barnets
födelse bekräftat barnet som sitt ..."

x Frågan är om inte lydelsen i stället borde vara följande: "Är mannen
död och har han inte varaktigt sammanbott med barnet och inte heller
efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans."

Malmö kommun

I promemorian föreslås att termen faderskapserkännande byts ut mot
faderskapsbekräftelse. Många föräldrar har sedan länge påpekat att ordet
erkännande har en negativ laddning. Man talar om att erkänna brott inför
domstol. Termen bekräftelse har däremot en positiv laddning och ger
ökad tyngd åt handlingen, varför socialnämnden ställer sig positiv till den
föreslagna ändringen.

Sveriges advokatsamfund

Samfundet har inte någon erinran mot förslaget.

Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna

Föreningen anser att förslaget att uttrycket faderskapserkännande ersättes
med termen "bekräftelse" av faderskap inte är tillräckligt underbyggt. Skäl
saknas att frångå nuvarande benämning.

Rädda Barnens riksförbund

Rädda barnen ansluter sig till förslaget om att termen faderskapserkän-
nande byts ut mot termen faderskapsbekräftelse.

UFR

UFR tillstyrker promemorians förslag.

Moderata kvinnoförbundet

Utredningen föreslår att termen faderskapserkännande byts ut mot
faderskapsbekräftelse. Detta är helt i linje med vad många föräldrar

182

önskar. I dag upplevs ordet erkännande som något negativt. Som om man
erkände ett brott man begått. Ordet bekräftelse däremot framhåller det
positiva, det fina i att vara förälder, och upplevs också som något frivilligt
och önskvärt.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

SSKF tillstyrker också förslaget om att ordet faderskapserkännande ersätts
av ordet faderskapsbekräftelse.

Svenska kvinnors vänsterförbund

Föräldrar av båda könen upplever proceduren med faderskapserkännande
som kränkande. Särskilt föräldrar som inte varit sammanboende under
konceptionstiden upplever frågorna som närgångna och kränkande. Det
är av största vikt att föräldrarna informeras noggrant om de juridiska
aspekterna samt att förfarandet görs så enkelt och positivt som möjligt
utan att barnets rättsliga ställning sätts ur spel. Ändringen till ett mer
positivt ordval från faderskapserkännande till faderskapsbekräftelse är ett
steg i rätt riktning. Mer information behövs också om föräldrarnas
möjlighet att redan före barnets födelse underteckna faderskapserkän-
nandet.

Ilusmodersförbundet Hem och Samhälle

Förslaget på ändring i lagtext från faderskapserkännande till
faderskapsbekräftelse är ett bra förslag. Ordvalet passar bättre i tiden.

RMSÖ

RMSÖ ser med tillfredsställelse, att faderskapserkännande ändras till
faderskapsbekräftelse. Men varför inte ge pappan möjligheten bekräfta sitt
faderskap på ett tidigt stadium vid något av de första besöken på
mödravårdscentralen? Det skulle ge honom mer känsla av deltagande och
ansvar och befrämja förhållandet mellan barnet och honom i framtiden
med tanke på bland annat föräldraledighet och vård-av-barn-dagar. Många
drar sig också för kontakt med socialförvaltningen.

Bodens kommun

Det är fortfarande många som vid faderskapsfastställelse inte är
informerade om gemensam vårdnad. Man kan uppleva förväntningar från
socialtjänsten att ändå göra anmälan om gemensam vårdnad, även om den
ene eller båda föräldrarna har behov av att tänka igenom vårdnadsfrågan
ytterligare. Vi är tveksamma till den föreslagna förändringen av rutinen.

Jonsson/Viklund

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

183

Promemorians förslag att faderskapserkännandet ändras till
faderskapsbekräftelse är bra.

9 Omprövning

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten delar i promemorian anförda skäl uppfattningen att några
ändringar inte bör göras i denna del.

Socialstyrelsen

Promemorian föreslår inga ändringar i reglerna om omprövning av
vårdnadsavgöranden.

Socialstyrelsen såg i yttrande över SOU 1987:7 mycket positivt på att
utredningen föreslog att möjligheterna för en förälder att begära
omprövning av en vårdnadsdom begränsades. Det finns barn som får
uppleva att föräldrar ideligen väcker talan om en förändring av vårdnaden
eller umgänget.

De skäl som nu anförs i promemorian för att inte göra ändringar i
reglerna om omprövning av vårdnadsavgöranden accepteras av styrelsen.
Bl.a. betonas domstolens ansvar för målets utredning, vilket inte helt kan
tas om inte målet upptas till prövning och att man från domstolshåll
anmärkt att antalet "okynnesprocesser” är sällsynta.

Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna

Föreningen delar bedömningen att några ändringar av reglerna om
omprövning av vårdnadsavgöranden inte bör göras.

FoR

FoR tillstyrker reservationslöst.

Strömberg/Wetter

I detta avsnitt diskuteras förslaget att begränsa förälders rätt till förnyad
prövning av vårdnaden. Den inställning som rent allmänt visas i promemo-
rian ger vid handen, att den umgängesberättigade föräldern vid minsta
motstånd från vårdnadshavaren kan begära vårdnaden överflyttad till sig.
Sådana ex är vad som anförts om villigheten att delta i samarbetssamtal
och informationsskyldigheten "för att underlätta umgänget".

Att man dessutom inte anser att möjligheterna till omprövning skall
begränsas medför - som framgår av promemorian - att barnets osäkerhet
om var det skall vistas ytterligare kan accentueras. Om barnet vet att
minsta oenighet mellan föräldrarna kan medföra nya processer, blir

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

184

otryggheten markant. Det har - trots påståenden om motsatsen - visat sig
att en förälder var 14:e dag kan begära omprövning i vårdnadsfrågan.
Enbart möjligheten av detta är en osäkerhetsfaktor. Det faktum att det
inte är vanligt förekommande skall inte utgöra något hinder - det är enligt
vår uppfattning mycket menligt för de barn - låt vara ett fåtal - som
ideligen utsätts för nya bedömningar.

10 Kontaktperson för barnet:

Kammarrätten i Jönköping

Kammarrätten tillstyrker förslaget i dess helhet.

Stockholms tingsrätt

Tingsrätten kan inte underlåta att framhålla, att barn i vårdnadstvister
ofta befinner sig i en utsatt situation och att de kan ha behov av stöd av
en utomstående person. Tingsrätten finner därför önskvärt att även barn
under 15 år i just dessa fall skall kunna få stöd av kontaktperson även om
vårdnadshavaren inte skulle samtycka.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen biträder promemorians förslag i frågan.

Domstolsverket

DV tillstyrker förslaget.

SACO/SR

När det gäller frågan om kontaktperson för barnet innebär förslaget att
t.ex. en 14-åring som önskar och behöver en kontaktperson inte kan få
det om vårdnadshavaren motsätter sig detta. Barnets självbestämmande
i denna fråga bör sättas vid 12 i stället för vid föreslagna 15 år. Även
yngre barns åsikt om umgänge och vårdnad skall respekteras och sådana
samtal hänvisas till kompetent barnpsykolog.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet har inte någon erinran mot förslaget.

Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna

Föreningen delar det synsätt som i promemorian getts beträffande
kontaktperson för barnet.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

185

UFR

UFR är mycket tveksam till om det går att genom socialtjänstlagen
åstadkomma något positivt i frågan om vårdnad och umgänge. Hela lagen
bygger på frivillighet och innehåller gummiparagrafer som tolkas olika,
beroende av vilken kommun eller den socialarbetare man "råkar ut för”.
Dessutom förstärker promemorian vårdnadshavarens ställning ytterligare
och det medför att denna får total talesrätt, för barnet, för umgängesför-
äldern och för den sociala myndigheten.

Folkpartiets kvinnoförbund

Kontaktperson för barnet skall utses i ärendet där vårdnadsprocessen varit
långvarig och stridigheter förekommit mellan föräldrarna. Socialnämnden
har ansvar att följa barnets utveckling så länge det kan anses att fara
föreligger för barnets framtida hälsa.

FoR

Samhället har under de senaste decennierna alltmer tagit över ansvaret
för barn från föräldrarna. För många föräldrar har detta medfört att de
känner sig osäkra över vad föräldraansvaret egentligen innebär. Det kan
finnas risk för att denna osäkerhet ökar om det utses kontaktperson mot
deras vilja.

I promemorian föreslås att för barn under 15 år får inte utses
kontaktperson om inte vårdnadshavaren begär eller samtycker till det.
Detta är helt enligt FoR:s uppfattning om samhällets ansvar kontra
föräldraansvaret.

Däremot instämmer definitivt inte FoR i förslaget att "när barnet är
över 15 år kan en kontaktperson aldrig utses mot barnets vilja". Enligt
FoR:s uppfattning överges då avvägningen mellan samhällets och
föräldrarnas ansvar och i stället läggs detta över på barnet.

Särskilt under barns övre tonår har många föräldrar stort behov av hjälp
när det gäller tonåringens "personliga angelägenheter". Även många
tonåringar har behov av hjälp från någon utomstående vuxen, när det
gäller exempelvis konflikter i och utanför familjen. Men utan tvivel är det
fler föräldrar än tonåringar som behöver och söker denna hjälp från en
kontaktperson.

Visst kan det ifrågasättas hur mycket en kontaktperson kan uträtta om
tonåringen motsätter sig att en dylik utses. Men redan i dag finns ett
mycket stort antal kontaktpersoner runt om i landet som efter en första
avog inställning från en tonåring inte bara lyckats få god kontakt med
denne och föräldrarna utan också i verklig mening kunnat hjälpa båda
parterna.

Det nu framlagda förslaget skulle omintetgöra dylikt hjälparbete.

Självfallet skall även en tonårings integritet respekteras och skyddas,
men det får inte ske på tonåringens villkor och ansvarstagande. Både

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

186

föräldrar och samhälle har ett ansvar för tonåringen långt innan det kan
bli aktuellt för socialnämnden att "tillhandahålla andra behandlingsåtgär-
der eller ingripa på annat sätt”.

FoR föreslår därför att sista meningen i 10 § socialtjänstlagen får
följande lydelse;

"Har barnet fyllt 15 år får kontaktperson utses även om vårdnadshava-
ren inte begär eller samtycker till det."

Specialmotiveringen behöver endast ändras så att det klart framgår, att
såväl barnet som fyllt 15 år som dess vårdnadshavare har rätt att begära
att kontaktperson utses. Den andre parten behöver inte lämna samtycke.

11 Övriga frågor

SACO/SR

En annan aspekt som inte berörs i promemorian är konsekvenser för barn
som placerats i familjehem. Genom en överenskommelse mellan
föräldrarna om gemensam vårdnad kan barn som är placerade i familje-
hem tas hem med omedelbar verkan. Barns rätt måste inkludera att få
vara kvar i den invanda miljön utan plötsliga uppbrott. För många barn
som är placerade i familjehem under lång tid har fosterföräldrarna
kommit att representera trygghet och kontinuitet och blivit vad man kallar
psykologiska föräldrar. Förslaget bör av denna anledning kompletteras till
skydd för långvarigt placerade barn, för att undvika plötsliga och snabba
hemtagningar.

BRIS

BRIS ser framförallt 5 viktiga komponenter där samhällets hjälp kan
förbättras på ett mer genomgripande sätt när det gäller att stödja barn
och föräldrar vid vårdnad och umgänge, sett ur barnets perspektiv.

1. Barnets talerätt

2. Förbättrade utredningsmetoder

3. Ökade resurser till socialnämnden för stöd till barn och familjer

4. Föräldrasamtal

5. Familjedomstol

1. Barnets talerätt. Trots två genomarbetade förslag till talerätt för barn,
senast SOU 1987:7, har inget av dem lett till lagstiftning. I den nya FN-
konventionen om barnets rättigheter som antogs nov 1989, skrevs bl.a. i
artikel 12 "Barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall ha rätten att
fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter
skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad".

samt

"För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras,
antingen indirekt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ....".

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

187

BRIS har sedan tidigare framfört kravet på att barnet skall få partställ-
ning och processbehörighet oavsett ålder men att åldersgränsen för barns
personliga ansvar läggs vid 15 år i mål om vårdnad och umgänge. Fram
tills dess skall barnets behov och inställning i praktiken utövas av ett
offentligt biträde.

BRIS menar att barnets talan skall utföras av en ställföreträdare, ett
offentligt biträde som får behörighet att som barnets ombud till alla delar
företräda barnet i målet d.v.s. även överklaga å barnets vägnar. Enligt
BRIS mening skall det offentliga biträdet ha till uppgift - även när det
gäller barn under 15 år - att föra barnets talan, som barnets ombud, i
den bemärkelsen att det är barnets egen uppfattning och vilja som skall
föras fram. Biträdet skall ge barnet stöd och hjälp men inte föra fram sin
egen lösning om vad som kan vara bäst för barnet. Barnet skall natur-
ligtvis inte tvingas till att ha en uppfattning eller att ta ställning.

Att så många remissinstanser ställde sig negativa till förslaget i SOU
1987:7 kan bero på att man där lade gränsen för barnets personliga
ansvar vid 12 års ålder.

BRIS vill också i detta sammanhang påpeka att FN-konventionen inte
sätter någon åldersgräns för barnets rätt att uttrycka sin mening och vi
anser därför att åldersgränsen 12 år i FB:s bestämmelser kring verkställig-
het i umgängesfrågor snarast tas bort. Ett umgänge som kommer till
stånd mot barnets vilja - oavsett vad som ligger bakom barnets avstånds-
tagande - kan aldrig bli ett umgänge som innebär en känslomässig positiv
relation för barnet. Det kan snarare liknas vid en konfrontation. Det kan
knappast vara vad lagstiftaren åsyftat när man talar om barns behov av
sina föräldrar. Barnets person och åsikter skall naturligtvis respekteras
oavsett ålder.

Här måste socialtjänsten, PBU eller andra hjälporgan göra stora insatser
för att utanför domstolen lösa konflikter och reda ut barnets orsak till
vägran för att bidraga till en relation på sikt.

FN-konventionen om barnets rättigheter aktualiserar frågan om barns
talerätt och BRIS uppmanar nu regeringen att ta tag i frågan.

2. Vårdnadsutredningen är en av de få möjligheter som finns att utröna
barnets situation och inställning. Att utredningarna till största delen
uteslutande handlar om föräldrarna är ett omvittnat faktum. Om barnets
person, fritidsintressen, kamrater och skolsituation nämns mycket lite.
Utredningarna måste bättre fokusera på barnet och klargöra för
domstolen barnets åsikter och perspektiv.

BRIS vill i detta sammanhang peka på vikten av att socialtjänsten
utvecklar metoder att samtala med barn kring skilsmässa, vårdnad och
umgänge. Vi tror också att ett väl genomarbetat, som standard använt,
frågeformulär kring barnets situation, skulle förbättra domstolens
möjligheter att bedöma vårdnads- och umgängesfrågor.'

3. Socialnämndens roll vid vårdnad och umgängestvister. Socialtjänsten
måste få mer resurser att stödja och hjälpa barn och föräldrar vid
umgänges- och vårdnadskonflikter. Endast genom att om möjligt lösa

Prop. 1990/91: 8

Bilaga 3

188

konflikterna eller medla och försöka finna för alla parter godtagbara
lösningar med barnet i centrum kan domstolens beslut bli hållbara.

BRIS menar att socialtjänsten skulle få utökade möjligheter att tillsätta
en medlare/kontaktperson, även mot en förälders vilja, som kan medverka
vid umgängestillfällena och närvara vid överlämningar och hämtningar av
barnet. BRIS har erfarenhet av många problem kring umgänget som hade
gått att lösa med hjälp av tredje man.

Föräldrar som befarar att barnet far illa under umgänget kan få sin oro
stillad eller misstankarna underbyggda på ett mer objektivt sätt. Barnet
kan också få hjälp och stöd vid umgänge med en förälder som barnet inte
känner väl.

4. Föräldrasamtal. Många av de problem som uppstår i samband med
skilsmässa beror på bristande "skilsmässokunskap" i samhället. BRIS har
därför väckt förslaget-om obligatoriska s.k. föräldrasamtal där alla
föräldrar som separerar och har barn under 15 år skall vända sig till
närmaste socialkontor för samtal. Målsättningen är att informera
föräldrarna (och ev. barnet där så är lämpligt) om barnens behov vid
skilsmässa, föräldrarnas skyldigheter och rättigheter, vårdnads- och
umgängesprocessen samt de problem som ev. kan komma framöver.
Förhoppningen är att samtalet/samtalen skall utmynna i ett förslag om var
barnet skall bo och hur umgängesfrågan skall lösas. En uppmaning till
samarbetssamtal om så behövs kan också bli aktuell. Samtalen kan föras
separat om föräldrakonflikten är mycket djup.

Dessa s.k. föräldrasamtal skall inte förväxlas med samarbetssamtalen
som ju bör vara frivilliga och som löper under en längre tidsrymd och
med en terapeutisk inriktning.

5. Familjedomstol och barndomstol. Familjedomstolen är en annan idé
som BRIS framfört tidigare vid flera tillfällen. Vi menar att det bör
inrättas en speciell domstol, en s.k. familjedomstol, för att samla alla
sådana mål som rör barn och som hittills varit uppsplittrade på olika
domstolar.

En familjedomstol skulle kunna anpassas till barns speciella behov av
kompetens och processföring. Vi föreslår att länsrätterna får en sådan
inriktning och att målen om vårdnad och umgänge flyttas från tingsrätter-
na.

UFR

UFR vill kraftfullt poängtera att det lagstadgas att: Vårdnaden av barnet
tillkommer automatiskt den andra föräldern om vårdnadshavaren avlider
om det mellan barnet och honom/henne föreligger en god relation och
inte står i strid med vad som är bäst för barnet.

UFR vill även poängtera att det på grund av rådande rättsförhållanden
blir umgängesföräldern oftast ådömd att betala den umgängessaboterande
vårdnadshavarens rättegångskostnader i verkställighetsmål av umgänges-
rätten.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

189

Eftersom umgängesföräldern förvägrats det umgänge som tingsrätten
tillerkänt honom, och svaranden genom egenmäktigt förfarande med
barnet på olika sätt saboterat umgänget och den känslomässiga kontakt
mellan barnet och umgängesföräldern, utan dokumenterat skäl förvägra
denna rätten till umgänge skall samma inte vara förpliktat att betala
ersättning för motpartens rättegångskostnader.

FoR

FoR tillstyrker ikraftträdandereglerna.

Mansrollsgruppen

Frågor om umgänge anses som frågor rörande vårdnaden och skall därför
handläggas som vårdnadsmål vid allmän domstol. I praktiken sker dock
en prövning i flertalet umgängesmål i helt andra instanser, nämligen vid
försäkringskassorna och försäkringsdomstolarna. Det gäller då barnen
uppbär bidragsförskott och föräldrarna tvistar om umgängestiden och dess
varaktighet. Här finns tillika en tendens hos vissa vårdnadshavare att
p.g.a. reglernas utformning, minimera umgängestiden till att understiga de
avdragsberättigade fem dygnen för att på detta sätt försäkra sig om
bibehållet bidrag.

Försäkringsinstanserna motiverar sin prövning med att den gäller
bedömning av rätten till bidragsförskott och därmed kan sägas ha
socialförsäkringsrättslig karaktär. För de inblandade föräldrarna ter sig
saken annorlunda samtidigt som samma fråga samtidigt kan vara
anhängiggjord vid olika instanser samtidigt.

I syfte att dels klarlägga rättsläget och dels minimera antalet inblandade
rättsliga instanser skulle Idégruppen välkomna ett förtydligande i föräldra-
eller rättegångsbalk som entydigt klargör att samtliga frågor som rör
umgäge skall behandlas som vårdnadsmål vid allmän domstol. Vid tvist
mellan föräldrarna ska frågan hänskjutas dit för avgörande vilket sedan
i sin tur skall ligga till grund för den socialförsäkringsbedömning som
avser rätt till eventuellt bidrag.

Konkret föreslås att föräldrabalken förses med en lagregel av vilken det
framgår att.... "Frågor som rör bedömning av umgänge eller vårdnad, dess
varaktighet eller bestånd, är att anse som vårdnadsmål och handläggs av
allmän domstol."

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att promemorian innehåller
genomarbetade och konsekventa lagändringsförslag och kan underlätta
mäns kontakter med sina barn. Vi tillstyrker därför samtliga förslag i
promemorian.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

190

Strömberg/Wetter

6 kap. 19 §: Vi ser med tillfredsställese, att oavsett domstolen ger direktiv
för utredningen, utredaren är den som skall avgöra hur utredningen skall
bedrivas. Allt för rigorösa riktlinjer från domstolens sida kan på ett
avgörande negativt sätt hämma utredaren, så att utredningen inte blir så
allsidig som objektivitetskravet i regeringsformen fordrar.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag                  Bilaga 4

1 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken1,

dels att 1 kap. 2 - 4 §§, 2 kap. 5 §, 3 kap. 1 och 3 §§ samt 6 kap. 4 -

6, 10, 15 och 18 - 20 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i 6 kap. skall införas en ny paragraf, 6 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Rätten skall förklara att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet,
om

1. det är utrett att modern har haft samlag med annan än mannen
under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till samtliga
omständigheter är sannolikt att barnet har avlats av den andre,

2. det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet
kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader, eller

3. barnet har avlats före äktenskapet eller under det att makarna levde
åtskilda och det ej är sannolikt att makarna ha haft samlag med varandra
under tid då barnet kan vara avlat.

Godkänner mannen i äktenskapet
skriftligen annan mans erkännande
av faderskapet och har i fråga om
erkännandet iakttagits bestämmel-
serna i 4 §, skall därigenom anses
fastställt att mannen i äktenskapet
ej är barnets fader. Erkännandet
skall dock i detta fall alltid vara
skriftligen godkänt av modern.

Godkänner mannen i äktenskapet
skriftligen annan mans bekräftelse
av faderskapet och har i fråga om
bekräftelsen iakttagits bestämmelser-
na i 4 §, skall därigenom anses
fastställt att mannen i äktenskapet
ej är barnets fader. Bekräftelsen skall
dock i detta fall alltid vara skriftli-
gen godkänd av modern.

Föreligger ej fall som avses i 1 §
eller har rätten meddelat förklaring
enligt 2 § första stycket, fastställes

Föreligger ej fall som avses i 1 §
eller har rätten meddelat förklaring
enligt 2 § första stycket, fastställs

^Falken omtryckt 1983:485.

192

Nuvarande lydelse

faderskapet genom erkännande eller
dom.

Föreslagen lydelse

faderskapet genom bekräftelse eller
dom.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Erkännande av faderskap sker
skriftligen och skall bevittnas av två
personer. Erkännandet skall skrift-
ligen godkännas av socialnämnden
och av modern eller särskilt förord-
nad förmyndare för barnet. Har
barnet uppnått myndig ålder, skall
erkännandet i stället godkännas av
barnet självt. Socialnämnden får
lämna sitt godkännande endast om
det kan antagas att mannen är fader
till barnet.

Erkännande kan ske även före bar-
nets födelse.

Visas senare att den som har läm-
nat erkännande ej är fader till bar-
net, skall rätten förklara att erkän-
nandet saknar verkan mot honom.

Bekräftelse av faderskap sker skrift-
ligen och skall bevittnas av två per-
soner. Bekräftelsen skall skriftligen
godkännas av socialnämnden och av
modern eller särskilt förordnad
förmyndare för barnet. Har barnet
uppnått myndig ålder, skall bekräf-
telsen i stället godkännas av barnet
självt. Socialnämnden får lämna sitt
godkännande endast om det kan
antas att mannen är fader till bar-
net.

Bekräftelse kan ske även före bar-
nets födelse.

Visas senare att den som har läm-
nat bekräftelse ej är fader till bar-
net, skall rätten förklara att bekräf-
telsen saknar verkan mot honom.

2 kap.

Om faderskapsfrågan kan be-
dömas med tillräcklig säkerhet på
grund av socialnämndens utredning,
bör nämnden bereda den som
antages vara fader till barnet tillfälle
att erkänna faderskapet.

Om faderskapsfrågan kan be-
dömas med tillräcklig säkerhet på
grund avsocialnämndens utredning,
bör nämnden bereda den som antas
vara fader till barnet tillfälle att
bekräfta faderskapet.

3 kap.

1 §2

Vill man som enligt 1 kap. 1 § skall anses som barns fader vinna

2Senaste lydelse 1987:790

193

13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

förklaring enligt 1 kap. 2 § första stycket att han icke är fader till barnet,
skall han väcka talan härom mot barnet eller, om barnet har avlidit, dess
arvingar.

Är mannen död och har han inte Är mannen död och har han inte

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

varaktigt sammanbott med barnet
och inte heller efter barnets födelse
erkänt barnet som sitt, har den avlid-
nes maka och var och en som jämte
eller näst efter barnet är berättigad
till arv efter mannen rätt att väcka
talan om att mannen ej är fader till
barnet. Efterlämnar den avlidne

förutom maka sådana arvingar som
avses i 3 kap. 2 § ärvdabalken, har
var och en av dem rätt att väcka

varaktigt sammanbott med barnet
och inte heller efter barnets födelse
bekräftat att barnet är hans, har den
avlidnes maka och var och en som
jämte eller näst efter barnet är
berättigad till arv efter mannen rätt
att väcka talan om att mannen ej är
fader till barnet. Efterlämnar den

avlidne förutom maka sådana ar-
vingar som avses i 3 kap. 2 § ärvda-
balken, har var och en av dem rätt

talan under här angivna förutsätt-

att väcka talan under här angivna

ningar.                               förutsättningar.

Rätt att väcka talan föreligger ej, om vid mannens död mer än ett år
har förflutit från det att talan, som grundats på att mannen är fader till
barnet, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år

har förflutit sedan anspråk på samma grund framställts mot mannens

dödsbo.

3 §3

Talan som avses i 1 eller 2 § far väckas vid rätten i den ort där barnet
har sitt hemvist eller, om det har avlidit, vid den rätt som har att ta upp

tvist om arv efter barnet. Finns det
skall målet tas upp av Stockholms
Detsamma gäller talan enligt 1
kap. 4 § tredje stycket om att ett
faderskapserkännande saknarverkan
mot den som har lämnat det.

inte någon annan behörig domstol,
tingsrätt.

Detsamma gäller talan enligt 1
kap 4 § tredje stycket om att en
fadersskapsbekräftelse saknarverkan
mot den som har lämnat den.

6 kap.

4 §

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill
föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av dem
båda förordna i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad
är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

3Senaste lydelse 1985:368

194

Nuvarande lydelse

Har förordnande om vårdnaden inte
meddelats tidigare, kan föräldrarna, i
stället för att göra en ansökan till
rätten, efter anmälan av dem båda till
pastorsämbetet få gemensam vårdnad
genom registrering under förutsättning
att föräldrarna och barnet är svenska
medborgare.

Föreslagen lydelse

Föräldrarna kan få gemensam vård-
nad också genom registrering hos pas-
torsämbetet efter anmälan av dem
båda

1. till socialnämnden i samband
med att nämnden skall godkänna en
bekräftelse av faderskap, eller

2. till pastorsämbetet under förut-
sättning att förordnande om vårdna-
den inte har meddelats tidigare och
att föräldrarna och barnet är svenska
medborgare.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon av
dem att vårdnaden inte längre skall
vara gemensam, skall rätten på talan
av en av dem eller båda anförtro
vårdnaden om barnet åt en av föräld-
rarna efter vad som är bäst för barnet.
Rätten kan också i mål om äkten-
skapsskillnad utan yrkande förordna
om vårdnaden enligt vad som nu har
sagts, om gemensam vårdnad är upp-
enbart oförenlig med barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon av
dem att vårdnaden inte längre skall
vara gemensam, skall rätten besluta
efter vad som är bäst för barnet.
Rätten får därvid anförtro vårdnaden
om barnet åt en av föräldrarna. Rätten
får också låta den gemensamma vård-
naden bestå, om den förälder som har
begärt upplösning av den gemensamma
vårdnaden förklarar att han eller hon
ändå kan tänka sig fortsatt gemensam
vårdnad.

Frågor om ändring i vårdnaden
enligt första stycket prövas på talan
av en av föräldrarna eller båda. I mål
om äktenskapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om barnet
åt en av föräldrarna, om gemensam
vårdnad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av en-
dast en av föräldrarna och vill den
andre att vårdnaden skall flyttas över
till honom eller henne, skall rätten på
talan av denne eller båda föräldrarna
anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern, om detta är bäst för barnet.

Står barnet under vårdnad av en-
dast en av föräldrarna och vill
någon av dem få ändring i vårdna-
den, skall rätten på talan av denne
eller båda föräldrarna besluta efter vad
som är bäst för barnet. Rätten får
därvid anförtro vårdnaden åt den
andra föräldern, om denne vill att
vårdnaden skall flyttas över till honom
eller henne. Rätten får också förordna

195

Nuvarande lydelse

6a

10

Står barnet under vårdnad av en
eller två särskilt förordnade förmyn-
dare och vill någon av barnets
föräldrar eller båda få vårdnaden
överflyttad till sig, skall rätten be-
sluta efter vad som är bäst för
barnet. Rätten får flytta över vård-
naden till föräldrarna gemensamt
endast om föräldrarna är ense om
det.

Frågor om överflyttning av
vårdnaden enligt första stycket
prövas på talan av båda föräldrarna
eller en av dem eller på talan av
socialnämnden.

15

Barnets vårdnadshavare har ett
ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte
är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära
så långt som möjligt tillgodoses.

Föreslagen lydelse

att föräldrarna i fortsättningen skall
utöva vårdnaden gemensamt, om en
av dem begär det och den andre inte
förklarar att han eller hon inte kan
tänka sig gemensam vårdnad.

§

Vid bedömningen av vad som är bäst
för barnet skall rätten fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrar-
na.

§

Står barnet under vårdnad av en
eller två särskilt förordnade förmyn-
dare och vill någon av barnets
föräldrar eller båda få vårdnaden
överflyttad till sig, skall rätten be-
sluta efter vad som är bäst för
barnet. Rätten får dock inte flytta
över vårdnaden till föräldrarna
gemensamt, om någon av dem förkla-
rar att han eller hon inte kan tänka sig
gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av
vårdnaden enligt första styckt prövas
på talan av båda föräldrarna eller
en av dem eller på talan av social-
nämnden.

§

Barnets vårdnadshavare har ett
ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte
är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära
så långt som möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte sär-
skilda skäl talar mot det, lämna så-
dana upplysningar rörande barnet som
kan främja umgänget.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

196

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en
förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna
förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av någon
annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan
om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

19 §

18 §

Om samtal i syfte att nå enighet i
fråga om vårdnad eller umgänge har
inletts mellan parterna genom social-
nämndens eller något annat organs
försorg kan rätten, om någon av
parterna begär det och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta, förklara att
målet skall vila under en viss tid. Om
det finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga denna tid.

I mål om vårdnad eller umgänge
får rätten uppdra åt socialnämnden
eller något annat organ att i barnets
intresse anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna (samarbets-
samtal).

Om rätten lämnar uppdrag enligt
första stycket, kan den förklara att
målet skall vila under en viss tid.
Detsamma gäller om samarbetssamtal
redan har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten förlänga den
utsatta tiden.

18 §

19 §

Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt
utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden höras eller, om
det är tillräckligt, beredas tillfälle att
yttra sig.

Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges tillfälle att
lämna upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar som kan vara
av betydelse för frågans bedömning är
nämnden skyldig att lämna rätten
sådana upplysningar. Om det behövs
ytterligare utredning får rätten uppdra
åt socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verkställa
sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en viss tid
inom vilken utredningen skall vara
slutförd. Om det behövs, får rätten
förlänga denna tid.

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

197

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §'

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

I mål eller ärenden om vårdnad

I mål eller ärenden om vårdnad

eller umgänge får rätten, för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som
har vunnit laga kraft, besluta om
vårdnad eller umgänge efter vad
rätten finner skäligt.

eller umgänge får rätten, för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut som
har vunnit laga kraft, besluta om
vårdnad eller umgänge. Står barnet
under vårdnad av båda föräldrarna,
får rätten i stället besluta vem barnet
skall bo tillsammans med. Rätten skall
besluta efter vad som är bäst för
barnet.

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av

rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

4Senaste lydelse 1987:790

198

2 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:62g)1
dels att 10, 12 och 48 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av följande
lydelse.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

Socialnämnden bör genom hjälp t hemmet, färdtjänst eller annan service
underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, socialjour eller annan

därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det.

Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det. För barn som inte har fyllt 15 är
får kontaktperson utses endast om
barnets vårdnadshavare begär eller
samtycker till det. Har barnet fyllt 15
år får kontaktperson utses endast om
barnet självt begär eller samtycker till
det.

§

Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsut-
veckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ung-
dom,

'Lagen omtryckt 1988:871.

199

Nuvarande lydelse

med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynn-
sam utveckling och

i nära samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fost-
ran utanför det egna hemmet.

12

Föreslagen lydelse

med särskild uppmärksamhet följa
utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynn-
sam utveckling,

i nära samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges
bästa motiverar det, vård och fost-
ran utanför det egna hemmet, samt

i sin omsorg om barn och ungdom
tillgodose det särskilda behov av stöd
och hjälp som kan föreligga sedan en
tvist om vårdnad eller umgänge har
avgjorts av en domstol.

t §

Kommunen skall sörja för att föräl-
drar kan erbjudas samtal under sak-
kunnig ledning i syfte att nå enighet i
frågor rörande vårdnad och umgänge
(samarbetssamtal).

§2

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller för-
äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken,

2 kap. 1, 4—6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt

9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

6 kap. 19 § föräldrabalken beträf-
fande beslut att utse utredare i mål
och ärenden om vårdnad eller um-
gänge,

7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 7 §
att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp.

11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken,

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta

2Senaste lydelse 1990:53

200

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller
att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen (1964:143) om bidragsför-
skott.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

201

14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 8

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella fader-
skapsfrågor

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 3, 6, 8 och 12 §§ lagen (1985:367) om
internationella faderskapfrågor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Ett faderskap kan fastställas ge-
nom erkännande av faderskapet
under medverkan av en svensk
socialnämnd, om nämden är skyldig
att utreda faderskapet enligt 2 kap.
1 eller 9 § föräldrabalken.

Ett faderskap kan fastställas ge-
nom bekräftelse av faderskapet under
medverkan av en svensk social-
nämnd, om nämnden är skyldig att
utreda faderskapet enligt 2 kap. 1
eller 9 § föräldrabalken.

I fraga om fastställelse av faderskap enligt första stycket tillämpas

svensk lag.

Har erkännandet lämnats utom-
lands, skall det även om detta inte
följer av andra stycket anses giltigt
till formen, om det uppfyller form-
föreskrifterna i den främmande

Har bekräftelsen lämnats utom-
lands, skall den även om detta inte
följer av andra stycket anses giltig
till formen, om den uppfyller form-
föreskrifterna i den främmande

statens lag.

statens lag.

Har ett faderskap fastställts ge-
nom erkännande, skall en talan vid
svensk domstol om ogiltigförklaring
av erkännandet prövas enligt den
eller de lagar som bestämmer fast-
ställelsens giltighet här i landet. En
ogiltigförklaring får dock alltid
meddelas med stöd av svensk lag,
om talan grundas på att den som
har lämnat erkännandet inte är far
till barnet.

Har ett faderskap fastställts ge-
nom bekräftelse, skall en talan vid
svensk domstol om ogiltigförklaring
av bekräftelsen prövas enligt den
eller de lagar som bestämmer fast-
ställelsens giltighet här i landet. En
ogiltigförklaring får dock alltid
meddelas med stöd av svensk lag,
om talan grundas på att den som
har lämnat bekräftelsen inte är far
barnet.

En utländsk fastställelse av fader- En utländsk fastställelse av fader-
skap genom erkännande gäller i Sve-   skap genom bekräftelse gäller i Sve-

202

Nuvarande lydelse

rige, om den är giltig enligt lagen i
en stat där barnet eller den som
har lämnat erkännandet hade hem-
vist eller i en stat där någon av
dem var medborgare.

Erkännandet skall även om det inte
följer av första stycket anses giltigt
till formen, om der uppfyller form-
föreskrifterna i lagen i den stat där
erkännandet lämnades.

Den utländska fastställelsen gäller
dock inte i Sverige

1. om den strider mot ett här i
landet giltigt avgörande i en rätte-
gång som började innan fastställel-
sen skedde,

2. om den strider mot en tidigare,
här i landet giltig fastställelse av
faderskap i annan form än genom
domstolsavgörande,

3. om det i Sverige pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde,

4. om det utomlands pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde
och som kan antas leda till ett här
i landet giltigt avgörande, eller

5. om erkännandet är uppenbart
oriktigt.

12

Föreslagen lydelse

rige, om den är giltig enligt lagen
i den stat där barnet eller den sOm
har lämnat bekräftelsen hade hem
vist eller i en stat där någon av dem
var medborgare.

Bekräftelsen skall även om det inte
följer av första stycket anses giltig
till formen, om den uppfyller form-
föreskrifterna i lagen i den stat där
bekräftelsen lämnades.

Den utländska fastställelsen gäller
dock inte i Sverige

1. om den strider mot ett här i
landet giltigt avgörande i en rätte-
gång som började innan fastställel-
sen skedde,

2. om den strider mot en tidigare,
här i landet giltig fastställelse av
faderskap i annan form än genom
domstolsavgörande,

3. om det i Sverige pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde,

4. om det utomlands pågår en
rättegång om faderskapet som har
börjat innan fastställelsen skedde
och som kan antas leda till ett här
i landet giltigt avgörande, eller

5. om bekräftelsen är uppenbart
oriktig.

§

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

En bestämmelse i en utländsk lag
får inte tillämpas och ett avgörande
av en utländsk domstol eller en ut-
ländsk fastställelse av faderskap
genom erkännande gäller inte i Sve-
rige, om det skulle vara uppenbart
oförenligt med grunderna för den
svenska rättsordningen att tillämpa

En bestämmelse i en utländsk lag
får inte tillämpas och ett avgörande
av en utländsk domstol eller en ut-
ländsk fastställelse av faderskap
genom bekräftelse gäller inte i Sve-
rige, om det skulle vara uppenbart
oförenligt med grunderna för den
svenska rättsordningen att tillämpa

203

Nuvarande lydelse

bestämmelsen eller att erkänna av-
görandet eller fastställelsen.

Föreslagen lydelse                    Prop. 1990/91: 8

Bilaga 4
bestämmelsen eller att erkänna av-
görandet eller fastställelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

204

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1979:1001) om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Väcks vid en svensk domstol talan angående faderskapet till ett barn
men pågår redan en rättegång angående faderskapet i Danmark, Finland,
Island eller Norge, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på
lagakraftvunnen dom i den utländska rättegången.

Pågår en rättegång om faderskap
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, får en svensk barnavårds-
nämnd inte godkänna ett erkännande
av faderskapet.

Pågår en rättegång om faderskap
i Danmark, Finland, Island eller
Norge, får en svensk socialnämnd
inte godkänna en bekräftelse av
faderskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

205

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (1958:642) om blodundersökning1
m.m. vid utredning av faderskap skall ha följande lydelse.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Sedan ett faderskap har fastställts
genom erkännande eller genom dom
som har vunnit laga kraft, kan
rätten förordna om en sådan under-
sökning som avses i 1 §, om det
först efter erkännandet eller domen
har framkommit omständigheter
som ger anledning till antagande att
någon annan man än den som har
fastställts vara far har haft samlag
med modern under tid då barnet
kan vara avlat. Förordnandet kan
avse den som har fastställts vara
far, modern, barnet eller den andre
mannen.

Har faderskapet fastställts genom
erkännande, kan förordnande enligt
första stycket meddelas i mål om att
erkännandet saknar verkan mot den
som har lämnat det. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon
av parterna i målet. Har någon
talan inte väckts om att erkännandet
saknar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
såsom ett ärende enligt lagen (1946:
807) om handläggning av domstols-
ärenden. Ett sådant förordnande
kan begäras av den som kan vara
part i ett mål om att erkännandet
saknar verkan.

Sedan ett faderskap har fastställts
genom bekräftelse eller genom dom
som har vunnit laga kraft, kan
rätten förordna om en sådan under-
sökning som avses i 1 §, om det
först efter bekräftelsen eller domen
har framkommit omständigheter
som ger anledning till antagande att
någon annan man än den som har
fastställts vara far har haft samlag
med modern under tid då barnet
kan vara avlat. Förordnandet kan
avse den som har fastställts vara
far, modern, barnet eller den andre
mannen.

Har faderskapet fastställts genom
bekräftelse, kan förordnande enligt
första stycket meddelas i mål om att
bekräftelsen saknar verkan mot den
som har lämnat den. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon
av parterna i målet. Har någon
talan inte väckts om att bekräfteLsen
saknar verkan, prövas frågan om
förordnande enligt första stycket
såsom ett ärende enligt lagen (1946:
807) om handläggning av domstols-
ärenden. Ett sådant förordnande
kan begäras av den som kan vara
part i ett mål om att bekräftelsen
saknar verkan.

^agen omtryckt 1982:1060

206

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har faderskapet fastställts genom dom som har vunnit laga kraft, prövas
frågan om förordnande enligt första stycket såsom ett ärende enligt lagen
om handläggning av domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan begäras
av någon av parterna i det tidigare målet.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skall den som
förordnandet skulle avse beredas tillfälle att yttra sig.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

207

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall
för utgivna underhållsbidrag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall
för utgivna underhållsbidrag1 skall ha följande lydelse.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Har en man enligt 1 kap. 1 § för-
äldrabalken ansetts som far till ett
barn eller har en mans faderskap till
ett barn fastställts genom erkän-
nande eller dom, men frias mannen
från faderskapet, har han rätt till
ersättning av allmänna medel för
underhållsbidrag som han enligt 7
kap. 2 § föräldrabalken utgett till
barnet.

Har en man enligt 1 kap. 1 § för-
äldrabalken ansetts som far till ett
barn eller har en mans faderskap till
ett barn fastställts genom bekräftelse
eller dom, men frias mannen från
faderskapet, har han rätt till ersätt-
ning av allmänna medel för under-
hållsbidrag som han enligt 7 kap. 2
§ föräldrabalken utgett till barnet.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.

1Lagen omtryckt 1979:338.

208

Lagrådet                          Bilaga 5

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-06-13

Prop. 1990/91:8

Bilaga 5

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1990 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran
Karlstedt.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 - 3 kap.

I lagrådsremissen föreslås att det nuvarande begreppet erkännande av
faderskap ges ändrad benämning. Förslaget får ses mot bakgrund av den
kritik som i skilda sammahang och från olika håll har riktats mot att en
far skall erkänna faderskapet, något som ansetts svårförståeligt för många
och kunna upplevas som kränkande. Som ny benämning har föreslagits
bekräftelse av faderskap.

Enligt lagrådets mening är den föreslagna benämningen inte godtagbar
som ersättning för termen erkännande av faderskap. Ett erkännande av
ett faderskap kan sägas innefatta ett slags förklaring att den som avger
denna tar på sig faderskapets konsekvenser, bl.a. i rättsligt hänseende,
medan termen bekräftelse inte kan anses innefatta någon sådan förklaring
och inte ens behöver avse den som avgivit bekräftelsen. En betydligt
bättre benämning än bekräftelse är enligt lagrådets mening ordet
medgivande - eller om man vill särskilja det från ett processuellt
medgivande - faderskapsmedgivande. I 1 kap. 3 § kan lämpligen anges att
faderskap fastställs genom faderskapsmedgivande eller dom. Lagtexten
kan föreslagsvis ges följande utformning.

1 kap.

2 § andra stycket

"Godkänner mannen i äktenskapet skriftligen annan mans medgivande av
faderskapet och har i fråga om medgivandet iakttagits bestämmelserna i
4 §, skall därigenom anses fastställt att mannen i äktenskapet ej är
barnets fader. Faderskapsmedgivandet skall dock i detta fall alltid vara
skriftligen godkänt av modern."

3 §

209

"Föreligger ej fall som avses i 1 § eller har rätten meddelat förklaring
enligt 2 § första stycket, fastställs faderskapet genom faderskapsmedgivan-
de eller dom."

4 §

"Ett faderskapsmedgivande skall upprättas skriftligen och bevittnas av två
personer. Medgivandet skall skriftligen godkännas av socialnämnden och
av modern eller särskilt förordnad förmyndare för barnet. Har barnet
uppnått myndig ålder, skall medgivandet i stället godkännas av barnet
självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännade endast om det kan antas
att mannen är fader till barnet.

Ett faderskapsmedgivande kan lämnas även före barnets födelse.

Visas senare att den som har lämnat ett faderskapsmedgivande ej är
fader till barnet, skall rätten förklara att medgivandet saknar verkan mot
honom."

2 kap.

5 §

Orden "bekräfta faderskapet" ersätts med "lämna ett faderskapsmedgivan-
de".

3 kap.

1 och 3 § §

I 1 § andra stycket i det remitterade förslaget ersätts ordet "bekräftat"
med "medgivit" och i 3 § andra stycket i förslaget ordet "faderskapsbekräf-
telse" med "faderskapsmedgivande".

6 kap.

4 §

I det föreslagna nya andra stycket 1. bör i enlighet med vad lagrådet
anfört i det föregående ordet "faderskapsmedgivande" användas.

5, 6 och 10 § §

Enligt 5 och 6 § § i det remitterade förslaget skall rätten "besluta efter
vad som är bäst för barnet". Av den sista meningen i 5 § första stycket
och i 6 § följer emellertid att rätten i vissa fall inte kan besluta om
gemensam vårdnad även om det i och för sig skulle vara bäst för barnet.
Beslut om sådan vårdnad får nämligen meddelas enligt 5 § bara när den

Prop. 1990/91:8

Bilaga 5

210

förälder som begärt upplösning av den gemensamman vårdnaden
"förklarar att han eller hon ändå kan tänka sig fortsatt gemensam
vårdnad" och enligt 6 § endast när den av föräldrarna som inte begärt
gemensam vårdnad inte förklarat att han eller hon inte kan tänka sig
gemensam vårdnad". Sistnämnda bestämmelse är vidare oklar till sin
innebörd. De nu angivna reglerna och motsvarande bestämmelse i 10 §
första stycket har det gemensamt att beslut om gemensam vårdnad inte
får meddelas om en av föräldrarna motsätter sig det. Detta bör komma
till klarare uttryck i lagtexten än som skett i det remitterade förslaget. På
grund av vad som anförts föreslår lagrådet att paragraferna ges följande
lydelse.

5 §

"Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem att
vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten efter vad som är
bäst för barnet anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna eller, om den
förälder som har begärt upplösning av den gemensamma vårdnaden inte
motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, låta den gemensamma
vårdnaden bestå.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av
en av förädrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om
gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa."

6 §

"Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill någon av
dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet
anförtro vårdnaden åt den andre föräldern, om denne vill att vårdnaden
skall flyttas över till honom eller henne eller, om en av föräldrarna begär
gemensam vårdnad och den andre inte motsätter sig det, förordna att
föräldrarna i fortsättningen skall utöva vårdnaden gemensamt.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av
en av föräldrarna eller båda".

10 §

"Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade förmyndare
och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till
sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får dock
inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om någon av dem
motsätter sig gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-
den."

Prop. 1990/91: 8

Bilaga 5

Övriga lagförslag

Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen lämnas utan erinran.

Om lagrådets förslag till ändrad terminologi i föräldrabalken godtas bör
motsvarande ändringar göras i lagarna om ändring i lagen om inter-
nationella faderskapsfrågor, lagen om erkännande av nordiska faderskaps-
avgöranden, lagen om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap
och lagen om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag.

Prop. 1990/91:8

Bilaga 5

212

Innehåll

Regeringens proposition................................. 3

Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 3

Propositionens lagförslag................................ 5

Utdrag ur protokoll ur regeringssammanträde den 27 september 1990  22

1 Inledning.......................................... 22

2 Allmän motivering................................... 23

2.1  Nuvarande ordning .............................. 23

2.1.1 Vårdnad.................................. 23

2.1.1 Umgänge ................................. 25

2.2  Allmänna utgångspunkter ......................... 25

2.2.1 Inriktningen av en reform..................... 25

2.2.2 Dispositionen av den följande framställningen ..... 27

2.3  Samarbetssamtal ................................ 27

2.3.1 Samarbetssamtal i alla kommuner............... 27

2.3.2 Domstols möjlighet att initiera samarbetssamtal ....  29

2.4  Gemensam vårdnad.............................. 31

2.4.1 Gemensam vårdnad trots att en eller båda föräldrarna

helst vill ha ensam vårdnad ................... 31

2.4.2 Gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta

med varandra.............................. 34

2.5  Umgängesfrågor ................................ 37

2.5.1 Umgängessabotage.......................... 37

2.5.2 Upplysningar om barnet...................... 40

2.6  Förfarandet.................................... 43

2.6.1 Vårdnadsutredningen........................ 43

2.6.2 Interimistiska beslut......................... 46

2.6.3 Rätten till omprövning....................... 48

2.7  Faderskapserkännende............................ 51

2.8  Stöd enligt socialtjänstlagen ........................ 52

2.9  Kontaktperson för barnet.......................... 53

2.10 Ikraftträdande m. m.............................. 55

2.11 Kostnader och resursbehov ........................ 56

3 Upprättade lagförslag................................. 56

4 Specialmotivering ................................... 58

4.1  Förslag till lag om ändring i föräldrabalken............. 58

4.2  Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) ..   68

4.3  Övriga ändringsförslag............................ 71

5 Hemställan ........................................ 71

6 Beslut ............................................ 71

Bilaga 1    Sammanfattning av promemorian

Bilaga 2    Promemorians lagförslag

Bilaga 3    Remissammanställning

Bilaga 4    Lagrådsremissens lagförslag

Bilaga 5    Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde den 13

juni 1990

213

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990