Prop.
1990/91:65
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 6 december 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
Under de pågående förhandlingarna mellan EFTA-länderna och EG rö-
rande ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) har det visat sig
att en ordning där nationella domstolar inhämtar s.k. tolkningsbesked
rörande EES-regler från en domstol på internationell nivå sannolikt kom-
mer att behövas. Systemet skulle vara utformat efter mönster av motsva-
rande system inom EG.
Det föreslås att regeringsformen kompletteras med en bestämmelse om
att en domstol eller annan myndighet kan var skyldig att från en mellan-
folklig domstol inhämta besked om tolkningen av en internationell över-
enskommelse eller förpliktelse eller bestämmelser som tillkommit enligt ett
sådant åtagande. I propositionen redovisas också hur ett EES-avtal i övrigt
skulle förhålla sig till regeringsformen i olika avseenden
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 65
Härigenom föreskrivs att det i regeringsformen' skall inforas en ny para-
graf, 11 kap. 15 §, av följande lydelse.
11 kap.
15 § Domstolar och andra myndigheter kan vara skyldiga att från mel-
lanfolklig domstol inhämta besked om innebörden av internationell över-
enskommelse eller förpliktelse eller av bestämmelse som tillkommit enligt
ett sådant åtagande.
Prop. 1990/91:65
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Regeringsformen omtryckt 1988:1444.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 december 1990
Prop. 1990/91:65
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, S. Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, G. Andersson, Lönn-
qvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Lars-
son, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Den 20 juni i år inleddes — efter ett drygt års undersökande och explora-
tiva samtal — formella förhandlingar mellan EFTA-länderna, dvs. Fin-
land, Island, Norge, Schweiz, Sverige, Österrike samt Liechtenstein, och
EG om ett närmare och fastare strukturerat samarbete byggt på ett gemen-
samt beslutsfattande och gemensamma institutioner i ett dynamiskt euro-
peiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. Avsikten är att ett avtal om ett
sådant samarbete skall träda i kraft vid årsskiftet 1992/93, samtidigt som
EGs s.k. inre marknad fullbordas.
Grundlag kan endast ändras i samband med val till riksdagen. I den mån
ett EES-avtal skulle fordra grundlagsändring, måste en sådan därför ske i
anslutning till riksdagsvalet år 1991. Mot denna bakgrund har inom justi-
tiedepartementet upprättats en promemoria (Ds 1990:58) Ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES) och den svenska grundlagen. I prome-
morian belyses främst hur ett EES-avtal skulle förhålla sig till regeringsfor-
men mot bakgrund av vad som kommit fram under de undersökande och
explorativa samtalen mellan EFTA-länderna och EG-kommissionen. Slut-
satserna i promemorian är att ett EES-avtal, sådant det kan förutses,
kommer att vara förenligt med regeringsformen utan att den behöver
ändras. Promemorian har remissbehandlats.
Till protokollet i ärendet bör fogas dels promemorians sammanfattning
som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartemen-
tet och har publicerats i en departementspromemoria (Ds 1990:89).
Jag tar i detta ärende upp frågan om grundlagsändringar med anledning
av ett EES-avtal. Jag tar däremot inte upp frågan om hur ett svenskt
medlemskap i EG skulle förhålla sig till regeringsformen.
Jag har i ärendet samrått med statsrådet Gradin.
tl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 65
Prop. 1990/91: 65
Sveriges handelsrelationer med EG regleras främst av två frihandelsavtal
vilka trädde i kraft år 1973. Övriga EFTA-länder har också frihandelsavtal
med EG. Den successiva tullavvecklingen på industrivaruområdet var
genomförd den 1 januari 1984 och EFTAs och EGs medlemsländer utgör
sedan dess ett sammanhängande frihandelsområde.
Sveriges samarbete med EG har successivt breddats och fördjupats. Det
avser också ett antal frågor utanför frihandelsavtalens ram, särskilt på
forskningsområdet. Särskilda avtal om samarbete finns också för miljö-
vård, arbetsmiljö, konsumentfrågor och transportpolitik.
År 1984 lades den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan
EG och EFTA genom den s.k. Luxemburgdeklarationen. Den innehåller
riktlinjer för ett fördjupat och utvidgat samarbete inom och utom ramen
för frihandelsavtalen. Målet var enligt deklarationen att skapa ett dyna-
miskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES).
Ett viktigt element i EFTA-EG-samarbetet är EGs beslut att fullborda
den s.k. inre marknaden. År 1985 presenterade EG-kommissionen en
vitbok med ett handlingsprogram och en tidtabell som syftar till att uppnå
Romfördragets mål och genomföra EGs inre marknad senast vid utgången
av år 1992. De hinder för fri rörlighet för varor, tjänster, personer och
kapital som alltjämt finns mellan medlemsländerna skall då vara avveck-
lade. De institutionella förutsättningarna för att genomföra vitbokens
målsättningar skapades genom den s.k. europeiska enhetsakten. Den an-
togs år 1985 och trädde i kraft den 1 juli 1987. Enhetsakten innehåller bl.a.
nya regler för beslutsfattandet inom EG som ökar möjligheterna att fatta
majoritetsbeslut.
Under våren och hösten 1989 undersökte EFTA-länderna och EG-
kommissionen gemensamt förutsättningarna för ett vidare och mer struk-
turerat samarbete. Kartläggningen gällde ett fördjupat samarbete omfatt-
ande de fyra friheterna för varor, tjänster, kapital och personer samt
angränsande politikområden, byggt på gemensamt beslutsfattande och
gemensamma institutioner. Kartläggningen täckte även rättsliga och insti-
tutionella frågor. Den 19 december 1989 fattade EFTA- och EG-ländernas
ministrar ett beslut om att förhandlingar om ett brett EES-avtal för att
uppnå fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer skulle inledas
under första halvåret 1990. Förhandlingarna skulle också omfatta angrän-
sande områden som miljö, forskning och utveckling, utbildning, arbetsvill-
kor, social välfärd, konsumentskydd och turism. En ny omgång samtal
inleddes i januari 1990 och avslutades i mars. Syftet med dessa s.k.
explorativa samtal var att fördjupa analysen och skapa ytterligare klarhet
kring parternas hållning i olika frågor. Formella förhandlingar inleddes den
20 juni. Avsikten är att ett EES-avtal skall kunna träda i kraft samtidigt
med att den inre marknaden fullbordas, dvs. den 1 januari 1993.
Målet är alltså att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde där
varor, tjänster, personer och kapital skall kunna röra sig fritt över grän-
serna. De delar av EGs regelverk — ”1’acquis communautaire” — som är
relevanta för EES-samarbetet avses därför i en eller annan form bli inte-
grerade i EES-avtalet och i EFTA-ländernas rättsordningar, så att enhetliga Prop. 1990/91:65
regler skall kunna gälla inom hela området.
De undersökande och explorativa samtalen ägde rum i en gemensam
styrgrupp och i fem olika arbetsgrupper. Arbetsgrupperna I-IV har haft till
uppgift bl.a. att identifiera vilka delar av EGs regelverk som är relevanta
för samarbetet. Grupp V har behandlat de rättsliga och institutionella
frågorna. Hit hör bl.a. avtalets utformning, dvs. dess struktur och innehåll
samt tekniken för att införliva EGs regelverk i avtalet. En annan viktig
fråga för arbetsgrupp V har varit det institutionella samarbetet, dvs.
administration, utveckling, samråd och beslutsfattande. I gruppen har
även behandlats frågor om hur en enhetlig tolkning och tillämpning av
EES-reglerna skall kunna åstadkommas, hur man skall övervaka att reg-
lerna följs och hur tvister mellan avtalsparterna skall lösas. Arbetsgruppen
har också studerat frågan om hur EES-reglerna skall kunna införlivas med
de nationella rättsordningarna. Arbetsgrupperna I-V har nu omskapats till
fem förhandlingsgrupper med motsvarande ämnesområden.
Förhandlingarna kan inte beräknas vara slutförda förrän under loppet
av år 1991. Anledningen till att jag redan nu väcker frågan om lagändringar
med anledning av ett EES-avtal, vars närmare innehåll vi endast ser
konturerna av, är att EES-avtalet sådant det kan förutses enligt min mening
i ett avseende aktualiserar ett tillägg till regeringsformen.
Grundlag stiftas enligt 8 kap. 15 § regeringsformen (RF) genom två
likalydande beslut av riksdagen med ett allmänt riksdagsval mellan beslu-
ten. Förslag till grundlagsändring skall dessutom första gången anmälas i
riksdagens kammare senast nio månader före valet. Riksdagens konstitu-
tionsutskott kan dock medge undantag från tidskravet för förslagets väck-
ande, om minst fem sjättedelar av utskottets ledamöter förenar sig om
beslutet.
Om ett godkännande av en internationell överenskommelse förutsätter
grundlagsändring, skall enligt 10 kap. 2 § andra stycket RF samma ordning
iakttas vid godkännandet av överenskommelsen. Eftersom nästa ordinarie
riksdagsval äger rum söndagen den 15 september 1991, skall förslag till
grundlagsändring enligt huvudregeln anmälas i kammaren senast fredagen
den 14 december 1990 för att förslaget skall kunna antas i anslutning till
valet.
Mot denna bakgrund måste riksdagen, om avtalet skall kunna träda i
kraft den 1 januari 1993, ta ställning till frågan om en ändring i regerings-
formen redan nu, eftersom den ordning som är föreskriven för grundlags-
ändring inte kan iakttas när EES-avtalet som sådant underställs riksdagen
för godkännande (10 kap. 1 § första stycket RF).
Som jag nyss nämnde har justitiedepartementet remitterat en prome-
moria som belyser hur ett EES-avtal kan antas förhålla sig till regeringsfor-
men. I promemorian dras slutsatsen att avtalet — som det kan förutses
komma att se ut — skulle vara förenligt med regeringsformen utan att
denna behöver ändras.
Flertalet remissinstanser godtar promemorians slutsats. Några av dessa
uttrycker samtidigt viss tveksamhet till om en skyldighet för svenska
domstolar att från en EES-domstol inhämta tolkningsbesked om hur en
EES-regel skall förstås, är förenlig med regeringsformen eller ifrågasätter Prop. 1990/91:65
om inte regeringsformen likväl borde förtydligas på denna punkt. Några
remissinstanser anser att tolkningsbeskeden skulle strida mot domstolar-
nas grundlagsfästa självständighet och/eller regeln om högsta domstolen
och regeringsrätten som utövare av den högsta domsmakten. Vissa instan-
ser menar dessutom att regeringsformen bör innehålla en regel om EES-
reglernas företräde framför andra regler. En instans anför att reglerna om
överlåtande av normgivningskompetens till icke svenska organ bör justeras
inför ett EES-avtal, medan ytterligare några instanser menar att de föränd-
ringar i detta hänseende som skulle behövas för att möjliggöra ett svenskt
medlemskap i EG bör göras redan nu.
Frågan om ett svenskt medlemskap i EG har många dimensioner. Som
jag inledningsvis påpekade går jag i detta ärende inte in på frågan om vilka
grundlagsändringar ett svenskt medlemskap i EG skulle föranleda.
Den fråga som på sakens nuvarande ståndpunkt enligt min uppfattning
kan aktualisera ett förtydligande i regeringsformen är att domstolar och
andra myndigheter i vissa fall skall eller får inhämta s.k. tolkningsbesked
från en domstol på internationell nivå. I övrigt anser jag att det saknas skäl
för grundlagsändringar med anledning av ett EES-avtal.
En diskussion om tolkningsbeskeden kan inte föras fristående från ett
EES-avtals övriga komponenter. Jag skall därför inledningsvis översiktligt
redovisa vissa av de rättsliga frågor som uppkommit inför och under
förhandlingarna. I anslutning därtill kommer jag att helt kort redovisa min
uppfattning om hur dessa frågor förhåller sig till regeringsformen och
varför jag anser att de övriga frågor remissinstanserna tagit upp inte bör
föranleda grundlagsändring.
Jag lämnar nu ingen redogörelse för olika synpunkter som remissinstan-
serna har lämnat på EES-avtalets innehåll och på promemorians analys av
olika frågor annat än i de fall synpunkterna har grundlagsanknytning.
Många remissvar innehåller värdefulla kommentarer till de olika rättsliga
frågor som aktualiseras i förhandlingarna och vid ett svenskt tillträde till
ett avtal av detta slag och de kommer att beaktas under det fortsatta
arbetet. Jag vill erinra om den sammanställning av remissyttrandena som
publicerats.
3.1 Allmänt
Målet med ett EES-avtal är att skapa ett europeiskt ekonomiskt samarbets-
område med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital inom hela
EG-EFTA-området och att utveckla och bredda samarbetet på angrän-
sande politikområden, såsom miljö, forskning, utbildning och konsument-
skydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela EG- och EFTA-området, och
basen för EES-avtalet är därför EGs regelverk — ”1’acquis communautai-
re”. Relevanta EG-regler avses alltså på ett eller annat sätt bli integrerade i Prop. 1990/91: 65
avtalet för att gälla också i EFTA-länderna och i relationerna mellan EG
och EFTA-länderna.
Avtalet avses innehålla en huvuddel där samarbetets mål och medel, de
materiella bestämmelserna om de fyra nämnda friheterna och angränsande
politikområden samt EES-institutionerna regleras. Denna del av avtalet
skulle således motsvara den s.k. primära EG-rätten, i första hand Rom-
fördragets regler. I bilagor till avtalet skall relevanta regler i den s.k.
sekundära EG-rätten, dvs. främst direktiv och förordningar, tas in och
anpassas till ett EES-sammanhang. Enligt en uppskattning rör det sig om ca
1 400 rättsakter, motsvarande ca 14 000 sidor text. Det troliga är därför att
en hänvisningssteknik blir den huvudsakliga lösningen och att bestämmel-
serna således inte kommer att tas in i fulltext i själva avtalet. Avsikten är
dock att bestämmelserna skall publiceras i sin helhet i någon form och på
alla aktuella språk, således inkl, det svenska språket och att de således skall
vara tillgängliga för riksdagen vid dess behandling av avtalet. Översätt-
ningsarbetet är redan påbörjat.
3.2 Beslutsfattande i ett EES
Ett dynamiskt samarbete förutsätter en effektiv beslutsmekanism så att
den rättslikhet som skulle skapas genom ett EES-avtal kan bibehållas.
EES-samarbetet avses därför bygga på ett gemensamt beslutsfattande.
Besluten kan komma att avse såväl ändringar i de avtalade EES-reglerna
som helt nya EES-regler.
För flera EFTA-länder skulle det innebära konstitutionella problem att
överlåta normgivningsmakt till EES på samma sätt som EGs medlems-
länder gjort till EG. Det skulle dessutom knappast vara förenligt med
Romfördraget, om EG till ett EES överlät vidare en del av den kompetens
gemenskapen fått sig tilldelad av medlemsländerna. Det har under de
undersökande samtalen och förhandlingarna mellan EFTA-länderna och
EG därför kommit att framstå som alltmer klart att de beslut som avses
fattas i EES inte kommer att bygga på överlåtelse av normgivningskompe-
tens till EES utan på att de avtalsslutande parterna åläggs folkrättsliga
förpliktelser. Hur dessa förpliktelser sedan skall omvandlas till nationell
rätt blir en fråga för parterna enligt deras resp, konstitutionella system.
En särskild fråga i detta sammanhang är EGs kommittéväsende, den s.k.
kommittologin. Inom EG svarar kommissionen för uppföljningen och
administrationen av EG-reglerna. Den kan också till sig få delegerad rätten
att besluta föreskrifter till utveckling av de rättsakter som beslutats av
rådet. Denna rätt kan sägas motsvara det svenska systemet med att rege-
ringen beslutar ytterligare föreskrifter till en av riksdagen beslutad lag.
Till sin hjälp vid utövandet av dessa befogenheter har kommissionen ett
stort antal kommittéer bestående av representanter för medlemsstaterna.
Det finns framför allt tre typer av kommittéer: föreskrivande, rådgivande
och förvaltande. Av störst intresse i detta sammanhang är de föreskrivande
kommittérna. Dessa kan kort uttryckt sägas ha till uppgift att ge kommis-
sionen råd om utformningen av föreskrifterna. Uppgiften är kombinerad
med en vetorätt. Om en kommitté är av en annan mening än kommissio- Prop. 1990/91: 65
nen om innehållet i reglerna, kan kommissionen inte fatta beslut i frågan
utan måste hänskjuta den till rådet.
Man förutser att det, parallellt med att sådana EG-regler arbetas fram,
också i ett EES kommer att utarbetas motsvarande regler. Även dessa
beslut förutses bli av folkrättslig karaktär.
Ett folkrättsligt bindande beslut som förutsätter enhällighet kan jämstäl-
las med en överenskommelse, eftersom de berörda staterna har frihet att
anta eller förkasta förslag till sådana beslut. Att Sverige biträder ett sådant
beslut måste också statsrättsligt sett betraktas som ingående av ett avtal (se
prop. 1973:90 s. 357).
Statens pris- och konkurrensverk (SPK) tar i sitt remissyttrande upp att
det i förhandlingarna diskuterats att EFTA för övervakning och tillämp-
ning av bl.a. konkurrensreglerna skulle skapa ett organ med funktioner
motsvarande kommissionens inom EG. Ett sådant organ skulle vara själv-
ständigt i förhållande till EFTA-ländernas regeringar och alltså inte bestå
av representanter för dessa. Någon rätt för ett sådant EFTA-organ att
besluta sådana normer som inom EG beslutas av kommissionen har hittills
inte diskuterats, men SPK ifrågasätter om detta skulle vara möjligt mot
bakgrund av de begränsningar som finns i 10 kap. 5 § första och andra
styckena RF till att överlåtelsen resp, ändringen skall vara ”av begränsad
omfattning”. Även om ett EES-avtal i och för sig skulle vara förenligt med
regeringsformens nuvarande regler, finns dessutom enligt SPK risken att
den framtida rättsutvecklingen på EES-området skulle komma i konflikt
med grundlagen, varför 10 kap. 5 § RF bör ändras redan nu.
För egen del vill jag anföra följande. En överlåtelse av normgivnings-
kompetens från EFTA-länderna till ett EFTA-organ har som SPK påpekar
inte diskuterats i förhandlingarna. Skulle en sådan överlåtelse av normgiv-
ningskompetens ändå bli aktuell, medger 10 kap. 5 § första stycket RF att
riksdagen i begränsad omfattning överlåter normgivningskompetens till en
mellanfolklig organisation för fredligt samarbete till vilken riket är eller
skall bli anslutet. Hur beslutanderätten inom denna organisation utövas —
av medlemsländerna eller av ett kollegium av funktionärer — kan regleras
i den överenskommelse varigenom organisationen skapas. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att den aktuella bestämmelsen tillkom för att
möjliggöra den associering till den Europeiska ekonomiska gemenskapen
som Sverige ansökt om år 1961. Om de områden inom vilka normgivnings-
kompetensen skulle överlåtas är tillräckligt klart avgränsade, torde den
inskränkning som ligger i orden ”i begränsad omfattning” inte utgöra
något hinder för Sverige att anförtro organisationen sådan kompetens, om
detta skulle bli aktuellt på något område. Mot bakgrund av den osäkerhet
som råder om hur ett möjligt förhandlingsresultat skulle kunna se ut, kan
jag inte förorda att grundlagen ändras så att den skulle kunna möjliggöra
alla tänkbara lösningar.
3.3 Direkt tillämplighet och direkt effekt Prop. 1990/91:65
Romfördraget är direkt tillämpligt inom EG. En betydande del av EGs
sekundära rättsakter är också direkt tillämpliga i medlemsländerna. Så-
dana regler utgör i och med att de beslutats av behöriga EG-organ automa-
tiskt del av medlemsländernas interna rätt, och EGs medlemsländer har
alltså förbundit sig att låta dessa EG-regler tillämpas internt utan någon
mellankommande nationell rättsbildning. Enligt Romfördraget artikel 189
är sålunda en förordning ”bindande i sin helhet och direkt tillämplig i alla
medlemsländer”. Härav följer att en förordning är direkt tillämplig i
medlemsländerna utan någon mellankommande rättsakt från medlemslän-
dernas sida och att den ord för ord skall tillämpas i sin EG-rättsliga form.
Direktiv är enligt samma artikel bindande i fråga om det resultat som skall
uppnås men överlämnar åt medlemsländerna att välja form och metod för
detta.
Vissa bestämmelser har också s.k. direkt effekt, dvs. de grundar rättig-
heter och/eller skyldigheter för enskilda som kan åberopas inför domstolar
och andra myndigheter i medlemsländerna. Detta gäller såväl bestämmel-
ser i Romfördraget som i den sekundära EG-rätten. I fråga om Romför-
draget innebär detta bl.a. att vissa bestämmelser kan åberopas av enskilda
trots att de främst riktar sig till medlemsländerna. Detta förhållande har
slagits fast av EG-domstolen. Andra bestämmelser, främst i förordningar,
har sådant innehåll att de direkt berör enskildas rättsställning. Inom EG
kan också bestämmelser i direktiv ha direkt effekt. Även detta har ut-
vecklats av EG-domstolen. Den direkta effekten är dock begränsad i fråga
om direktiv på så sätt att det enbart är bestämmelser som ger enskilda
rättigheter gentemot det allmänna som kan ha direkt effekt. Direktiv som
grundar skyldigheter för enskilda har inte givits direkt effekt. Direktiv har
heller inte tillerkänts direkt effekt enskilda emellan. Innebörden av direk-
tivets direkta effekt är att den enskilde, gentemot en stat som har underlåtit
att lagstifta i enlighet med direktivet eller som har gjort detta på ett
bristfälligt sätt, direkt kan förlita sig på bestämmelserna i direktivet för att
komma till sin rätt.
Om en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestäm-
melse strider mot en EG-bestämmelse, skall domstolen inte tillämpa den
nationella bestämmelsen i det aktuella målet. Enligt EG-domstolens praxis
har EG-regeln nämligen företräde framför nationella regler och skall tilläm-
pas oavsett vad som må vara föreskrivet i den nationella rättsordningen.
När EG-domstolen utvecklade detta synsätt knöt man an till sin doktrin
om att EG-rätten är en egen rättsordning som skiljer sig från traditionell
folkrätt. Genom att skapa eller gå in i en gemenskap med egna institutioner
som har självständiga befogenheter har medlemsländerna enligt EG-
domstolens synsätt i motsvarande mån accepterat begränsningar i sin egen
suveränitet och i sina egna befogenheter; man har avstått från normgiv-
ningskompetens på de områden EG-rätten reglerar. Följaktligen får ett
medlemsland inte internt lagstifta på ett område där EG-institutionerna i
enlighet med EG-rätten utnyttjat sin normgivningskompetens eller ge
företräde åt sin nationella lagstiftning.
Ett EES-avtal avses vila på folkrättslig grund. Också framtida nya Prop. 1990/91:65
EES-regler kommer, som nyss nämnts, av allt att döma att ha folkrättslig
karaktär. Mot denna bakgrund skulle någon direkt tillämplighet, direkt
effekt och företräde för EES-rätten framfor nationell rätt inte kunna
härledas ur EES-avtalet som sådant. Samtidigt skulle det homogena samar-
betsområde som eftersträvas kunna äventyras, om EES-reglerna inte får ett
genomslag i EFTA-staterna på ett sätt som motsvarar ordningen inom EG.
I Schweiz och Österrike utgör ett internationellt avtal automatiskt en del
av den interna rättsordningen så snart det trätt i kraft. Dessa länder
tillämpar med andra ord det monistiska systemet.
För Sverige och de andra nordiska EFTA-länderna, vilka har en dualis-
tisk ordning, krävs däremot en nationell rättsakt varigenom avtalets regler
införlivas med den interna rättsordningen för att reglerna skall bli tillämp-
liga på nationell nivå. När en överenskommelse skall införlivas med den
nationella rätten kan två olika metoder komma i fråga. Överenskommel-
sens bestämmelser kan införlivas med den nationella rätten antingen
genom s.k. transformation eller genom s.k. inkorporering. Vid transforma-
tion omarbetas i Sverige de delar av den internationella överenskommel-
sen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författningstext.
Inkorporering innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att
överenskommelsens bestämmelser gäller i Sverige och följaktligen skall
tillämpas av enskilda och/eller myndigheter. I Sverige har transformations-
metoden hittills varit det huvudsakliga sättet att införliva internationella
avtal med svensk rätt.
Ett sätt att i länder med ett dualistiskt system åstadkomma ett resultat
motsvarande direkt tillämplighet är att välja inkorporeringsmetoden när
EES-avtalets huvuddel och i avtalet intagna eller framtida nya ”EES-
förordningar” skall införlivas med deras rättsordningar. Härigenom skulle
resultatet bli detsamma, nämligen att de avtalade reglerna blir tillämpliga i
t.ex. Sverige i sin avtalade lydelse. Jag vill nämna att inkorporeringsmeto-
den har tillämpats i Sverige i åtskilliga lagstiftningsärenden där det tett sig
befogat att använda denna metod i stället för transformationsmetoden. Så
skedde exempelvis vid tillträdet till 1980 års FN-konvention om interna-
tionella köp (prop. 1986/87:128 och SFS 1987:822) liksom vid tillträdet
till konventionerna mellan EFTA-staterna och EG om ett gemensamt
transiteringsförfarande (SFS 1987: 1119) och om förenkling av formalitet-
erna vid handel med varor (SFS 1987:1126). En vanlig typ av avtal som
brukar inkorporeras är dubbelbeskattningsavtal.
Om en regel i EES-avtalets huvuddel eller i en ”EES-förordning” —
intagen i en bilaga till avtalet eller senare beslutad — blir så formulerad att
den i sig själv kan grunda rättigheter eller skyldigheter för enskilda, skulle
den också kunna åberopas av enskilda inför domstolar och andra myndig-
heter i EFTA-länderna; den skulle ju genom inkorporeringen (eller i
Schweiz och Österrike automatiskt) utgöra del av den nationella rättsord-
ningen. Direkt effekt-dokvdmen i denna begränsade betydelse skulle således
inte medföra några problem i ett EES-sammanhang.
Såsom tidigare redovisats är direktiven inte direkt tillämpliga i EGs
medlemsländer. De är bindande i fråga om det resultat som skall uppnås
10
men medlemsländerna är fria att välja form och metod för detta. Med en Prop. 1990/91: 65
liknande lösning i EES-avtalet skulle avtalade EES-regler som svarar mot
EG-direktiv i ett dualistiskt land bli en del av den nationella rättsordningen
genom den lag eller annan författning varigenom bestämmelserna transfor-
meras till nationell rätt. Principen om att lagar och andra författningar
skall tolkas i fördragsvänlig anda innebär samtidigt att de bestämmelser
som motsvaras av ett EG-direktiv, liksom för övrigt varje internationell
överenskommelse, ändå kan beaktas av domstolar och andra myndigheter.
Frågan om direkt effekt och den s.k. företrädesfrågan är intimt samman-
kopplade och kan sägas vara två sidor av samma sak. Doktrinen om
företräde för EG-rätten framför nationell rätt bygger såsom nyss redovisats
på det förhållandet att EG-rätten utgör en egen rättsordning som samtidigt
är både folkrätt och nationellt tillämplig rätt. I ett fall av konflikt mellan
nationella regler och EG-regler tar EG-reglerna över.
EES-rätten avses vila på folkrättslig grund och det är av allt att döma inte
aktuellt att överlåta normgivningskompetens till något EES-organ. Före-
trädesfrågan, liksom den nyss nämnda frågan om direktivs direkta effekt,
måste därför få en annan lösning i ett EES än den har i EG.
Frågan om företräde för EES-regler framför andra regler berörs av
endast några få remissinstanser. Kammarrätten i Göteborg, Industriför-
bundet, Svenska arbetsgivareföreningen och Institutet för Utländsk rätt
AB menar att en grundlagsregel om sådant företräde bör införas. Kommers-
kollegiet förordar en grundlagsbestämmelse av innebörd att det i lag kan
beslutas föreskrifter om att bestämmelser - internationella avtal skall gälla
före andra föreskrifter än grundlag. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Upp-
sala universitet anser att frågan behöver utredas ytterligare, medan juri-
diska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, utan att begära grund-
lagsändring, konstaterar att lagar i klara fall av normkonflikt, dvs. efter det
att tillgängliga tolkningsprinciper visat sig otillräckliga, får företräde fram-
för EES-regler på förordningsnivå, om en grundlagsändring inte genom-
förs. Liknande konstateranden görs av riksdagens ombudsmän och högsta
domstolens ledamöter.
Folkrättsliga regler måste i Sverige efterföljas av svensk rättsbildning för
att bli tillämpliga på nationell nivå. En ofrånkomlig följd av detta system är
att EES-reglerna, när de omvandlas till svensk rätt, kommer att få en plats
i den hierarki av konstitutionella nivåer där de införlivats.
En regel i EES-avtalet om att EES-reglerna skall ha internrättsligt före-
träde framför avtalsparternas egna rättsordningar skulle för Sverige, lik-
som för flera andra EFTA-länder, kräva grundlagsändring.
Det skulle enligt min mening te sig främmande att införa den ordningen
att regeringsförordningar, och t.o.m. myndighetsföreskrifter, på EES-
området automatiskt skall gälla före av riksdagen beslutade lagar. Jag kan
därför inte förorda en grundlagsändring av den innebörden. Andra sätt att
genom grundlagsändringar åstadkomma ett formellt företräde för EES-
regler framför andra regler skulle innebära genomgripande förändringar i
vårt konstitutionella system som inte står i proportion till de i praktiken
begränsade problem som nu behöver lösas.
Man kan nå det önskade resultatet på andra vägar. Den självklara 11
f2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 65
utgångspunkten är naturligtvis att avtalsparterna följer sina folkrättsliga Prop. 1990/91:65
åtaganden. EES-avtalet kommer också med all sannolikhet att innehålla en
bestämmelse varigenom avtalsparterna åtar sig att vidta de åtgärder som
behövs för att kunna uppfylla avtalsförpliktelserna och att avhålla sig från
åtgärder som kan äventyra förverkligandet av avtalets syften. Ett sådant
åtagande innebär i realiteten ett åtagande att ge EES-reglerna fullt genom-
slag på nationell nivå. Samtidigt med att ett EES-avtal tillträds måste
därför gällande lagstiftning vid behov korrigeras för att den skall stå i
överensstämmelse med de avtalade reglerna. Detsamma måste ske när nya
”EES-förordningar” inkorporeras i nationell rätt och när ”EES-direktiv”
transformeras till nationell rätt genom lag eller annan författning.
Det ingår som ett naturligt moment i lagstiftningsarbetet att se till att
nya regler är förenliga med ingångna avtal. Beträffande lagar har den
lagrådsgranskning som ingår som ett led i det svenska lagstiftningsarbetet
kommit att fylla en viktig funktion i detta hänseende. På området för
myndighetsförfattningar begränsas risken för att författningar står i strid
med internationella avtal bl.a. genom de inskränkningar i myndigheternas
möjligheter att besluta tekniska regler om varor som är eller kan bli föremål
för internationell handel som finns i förordningen (1990:986) om tekniska
regler.
Principen att författningar skall tolkas i fördragsvänlig anda innebär i
den praktiska tillämpningen att åtagandena efterlevs av domstolar och
andra myndigheter. En möjlighet för våra domstolar att inhämta tolknings-
besked från en domstol på EES-nivå skulle ytterligare stärka EES-reglemas
ställning. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 4). Ett yttersta
medel för att se till att EES-avtalet efterlevs skulle kunna vara att frågan
om hur avtalsparterna uppfyller sina åtaganden kan prövas på internatio-
nell nivå. Också denna fråga skall jag strax översiktligt beröra.
Den nu redovisade ordningen bör ge goda förutsättningen för att EES-
reglerna får genomslag. För att ge ytterligare garantier i detta hänseende
kan man överväga olika lagstiftningstekniska lösningar. I promemorian
har pekats på möjligheten att i lag föreskriva att EES-reglerna skall gälla
oavsett vad som annars kan vara föreskrivet. En sådan föreskrift kan alltså
meddelas utan stöd av någon grundlagsbestämmelse av den typ kommers-
kollegiet förordat.
Jag är övertygad om att de lösningar jag nu skisserat väl tillgodoser de
krav som kan ställas på Sverige inom ramen för den folkrättsliga ordning
EES skulle utgöra. De ger i princip en motsvarighet till EGs ordning och de
skillnader som uppstår bör inte överdrivas, eftersom de endast skulle få
betydelse i exceptionella fall. Jag kan därför inte ansluta mig till dem som
inför ett EES-avtal förordar en grundlagsändring i denna del.
3.4 Övervakning
Övervakningen av att Romfördragets regler efterlevs sköts av EG-
kommissionen (Romfördraget artikel 155). Kommissionens övervakning
är i första hand inriktad på medlemsstaternas efterlevnad av EG-rätten,
den s.k. allmänna eller generella övervakningen. I en del fall är det fråga om
12
en förhandskontroll över planerade nationella lagstiftningsåtgärder. Nor- Prop. 1990/91: 65
malt ingriper dock kommissionen först i efterhand. Kommissionen följer
fortlöpande utvecklingen i medlemsstaterna genom att samla in uppgifter
om deras lagstiftning, rättstillämpning osv. Den får också underlag för sin
granskning genom klagomål från andra medlemsstater, från enskilda, från
tidningsartiklar m.m. Kommissionens yttersta redskap är att den kan
väcka talan vid EG-domstolen mot medlemsstaten i fråga för brott mot
Romfördraget. Regler härom finns i artikel 169 i Romfördraget. Innan ett
sådant förfarande inleds brukar kommissionen ha underhandskontakter
och förhandlingar med medlemsstaten i fråga för att söka få till stånd en
frivillig rättelse, eller för att låta sig övertygas om att misstanken om
fördragsbrott varit ogrundad. Innan kommissionen väcker talan inför
EG-domstolen skall kommissionen ge staten i fråga tillfälle att lägga fram
sina synpunkter och därefter avge ett motiverat yttrande i saken. Först om
medlemsstaten i fråga vägrar att efterkomma yttrandet, får kommissionen
väcka talan inför EG-domstolen. Inom EG gäller också särskilda regler för
övervakning på statsstödsområdet och för offentlig upphandling vilka jag
inte närmare skall gå in på.
Kommissionen övervakar också i viss utsträckning enskilda rätts-
subjekts efterlevnad av EG-rätten, i den mån reglerna innehåller förpliktel-
ser för enskilda. Detta gäller framför allt konkurrenslagstiftningen.
Kommissionens befogenheter på detta område är närmare reglerade ge-
nom olika förordningar. I dessa bemyndigas kommissionen bl.a. att be-
sluta om olika sanktioner för att säkra efterlevnaden av EG-rätten.
Kommissionens beslut kan angripas genom ogiltighetstalan inför EG-
domstolen (Romfördraget artikel 173). Själva verkställigheten av sanktio-
nerna sker på nationell nivå.
Det är ännu oklart hur övervakningsmekanismen inom EES skall anord-
nas. Väsentliga element är att övervakningsmekanismen garanterar enhet-
lighet inom EES-området, att avtalsöverträdelser i praktiken bör leda till
ett och samma resultat vilket land det än är fråga om samt att systemet
utformas så smidigt och obyråkratiskt som möjligt.
För Sveriges del medför en allmän övervakning på EES- eller EFTA-nivå
motsvarande den nyss redovisade artikel 169-proceduren inte några grund-
lagsfrågor. Det handlar här om en övervakning av att Sverige följer sina
internationella åtaganden. En sådan kontroll skulle vara av rent folkrättslig
karaktär och skulle därför inte utgöra ett avsteg från regeringsformens
kompetensschema.
I fråga om statsstöd och offentlig upphandling kommer, såvitt nu kan
bedömas, beslut fattade av ett internationellt organ att rikta sig till staterna
på samma sätt som i fråga om den allmänna övervakningen. Sådana beslut
skulle med andra ord inte få direkt rättsverkan i Sverige. En svensk rättsakt
blir därför nödvändig för att de internationellt beslutade åtgärderna skall
bli bindande för svenska medborgare juridiska personer och myndigheter.
Inte heller i denna del aktualiseras därför några grundlagsfrågor.
Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser om i vilken utsträckning
olika övervakningsfunktioner på internationell nivå i övrigt kommer att
avse enskilda rättssubjekt och få direkt rättsverkan i Sverige. Detta gäller
13
framför allt på konkurrensrättens område. Jag begränsar mig därför i det Prop. 1990/91: 65
följande till frågan hur myndighetsbeslut som fattas på internationell nivå
och riktas till enskilda förhåller sig till grundlagen.
I den mån ett internationellt övervakningsorgan tilläggs befogenheter att
meddela beslut som direkt binder svenska myndigheter och svenska en-
skilda rättssubjekt utan en mellankommande svensk rättsakt, blir 10 kap.
5 § tredje stycket RF aktuell. Enligt denna bestämmelse kan rättskipnings-
och förvaltningsuppgifter som inte direkt grundar sig på regeringsformen
överlåtas till en annan stat, till en mellanfolklig organisation — som
Sverige inte behöver vara medlem av — eller till en utländsk eller interna-
tionell inrättning eller samfällighet. Bestämmelsen medger alltså att sådana
befogenheter tillerkänns ett internationellt organ. Något krav på att över-
låtelsen skall vara av begränsad omfattning ställs inte upp. Om den uppgift
som anförtros det internationella organet innefattar myndighetsutövning,
skall riksdagens beslut om överlämnande enligt huvudregeln fattas med tre
fjärdedels majoritet. Alternativt kan beslut fattas i den ordning som gäller
för grundlagsbeslut. För överlåtelse av beslutanderätt som inte innefattar
myndighetsutövning och inte är direkt grundad på regeringsformen upp-
ställs inte några särskilda krav på beslutets form. Härav följer att regerings-
formen medger att ett internationellt organ ges befogenheter att fatta beslut
som riktar sig till enskilda rättssubjekt, om detta skulle aktualiseras inom
ramen för EES.
En fråga av betydelse i sammanhanget är om ett beslut av ett internatio-
nellt övervakningsorgan skall kunna överprövas av en judiciell instans på
internationell nivå. Enligt Romfördraget artikel 173 andra stycket kan
exempelvis en näringsidkare som önskar få ett beslut om sanktioner
överprövat vända sig till EG-domstolen.
Regeringsformen medger inte att den högsta domsmakten överlåts till
internationella organ (11 kap. 1 §). Detta innebär att det inte är möjligt att
göra en internationell domstol överordnad högsta domstolen eller rege-
ringsrätten. Däremot utesluter inte bestämmelsen att dessa domstolar
förlorar rätten att vara slutinstans i vissa ärenden eller att mål i viss
utsträckning helt undandras svensk domstols prövning. Bestämmelsen
tillåter också att de båda nämnda domstolarnas befogenhet att bevilja
resning bortfaller i de ärenden som omfattas av överlåtelsen. En
förvaltnings- eller rättskipningsuppgift som inte direkt grundar sig på
regeringsformen kan nämligen med stöd av 10 kap. 5 § tredje stycket RF
överföras till internationella organ på ett sådant sätt att ingen av de båda
högsta svenska domstolarna kommer att befatta sig med denna ärendetyp
(prop. 1984/85:61 s. 18).
En ordning motsvarande Romfördraget artikel 173 inom ramen för ett
EES skulle alltså vara väl förenlig med regeringsformens regler, eftersom
den inte ställer några krav på att alla beslut med giltighet i Sverige skall
kunna ställas under högsta domstolens eller regeringsrättens prövning. Inte
heller lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skulle
bli tillämplig. Denna avser endast avgöranden av svenska myndigheter,
och de nu aktuella ärendena kommer i så fall helt att handläggas på
internationell nivå.
14
Sammanfattningsvis kan konstateras att övervakningen inom ett EES Prop. 1990/91:65
inte skulle aktualisera några grundlagsändringar.
3.5 Enhetlig tolkning
En enhetlig tolkning och tillämpning av gemensamma EES-regler är en
förutsättning för att samarbetet skall fungera på avsett sätt. Inom EG har
gemenskapsdomstolen i Luxemburg det yttersta ansvaret för tolkningen av
EG-rätten. Den mest effektiva metoden för att garantera den enhetliga
tolkningen torde vara att inrätta en judiciell instans på internationell nivå,
i det följande kallad EES-domstol, och att denna domstol får avge s.k.
tolkningsbesked om EES-reglernas innehåll på samma sätt som EG-
domstolen ger tolkningsbesked om EG-rätten. Jag skall strax utveckla
denna fråga närmare (avsnitt 4).
3.6 Tvistlösning
Vid samtalen mellan EFTA-länderna och EG har också konstaterats att det
finns behov av en judiciell prövning på internationell nivå av tvister som
kan uppkomma parterna emellan om tolkningen och tillämpningen av
avtalet. Det har diskuterats att låta en sådan tvistlösning avtalsparterna
emellan skötas av samma judiciella organ som skall svara för den enhetliga
tolkningen. Ett sådant förfarande skulle kunna utformas efter mönster av
artikel 170 i Romfördraget som föreskriver att en medlemsstat som anser
att en annan medlemsstat har brustit i uppfyllandet av sina åtaganden
enligt Romfördraget får föra talan därom inför EG-domstolen.
Romfördraget saknar sanktioner mot en stat som vägrar efterkomma en
fällande dom. Artikel 171 föreskriver att staten i fråga skall vidta de
åtgärder som krävs för att efterkomma domen. EG-domstolen kan således
inte gripa in i medlemsstaternas lagstiftning. Den kan heller inte föreskriva
vilka åtgärder staten skall vidta, t.ex att genomföra viss lagstiftning eller
betala skadestånd till enskilda som lidit skada av det fördragsstridiga
handlandet. En tredskande stat kan i stället stämmas in på nytt inför
domstolen, denna gång under åberopande av att den fällande domen inte
efterkommits.
Den nu redovisade ordningen skulle inte innebära några väsentliga
nyheter för EFTA-länderna. EES-domstolens funktion skulle här motsvara
andra internationella domstolars, t.ex. Haagdomstolens. Som en jämfö-
relse kan också nämnas den europeiska domstolen för de mänskliga rättig-
heterna vars behörighet att pröva brott mot Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna Sverige har erkänt. Avgöranden av en EES-
domstol som innebär att ett brott mot avtalet har begåtts är av rent
folkrättslig karaktär och skall följas av Sverige på samma sätt som Sverige
följer domar av Europadomstolen. Det ankommer alltså på regeringen att
föreslå riksdagen nödvändiga lagändringar eller att utfärda erforderliga
förordningsändringar så att avtalskränkningen inte upprepas i framtiden.
I mål av detta slag är det alltså avtalsparterna som tvistar inför domsto-
len. Enskilda har har således ingen talerätt. Även om upprinnelsen till
15
tvisten är att en enskild näringsidkare har blivit felaktigt behandlad infor
svenska domstolar eller andra myndigheter, får ett avgörande av en EES-
domstol endast verkan for framtiden. Ett anspråk på skadestånd från den
enskilde näringsidkaren skulle ligga utanför EES-rätten — på samma sätt
som det ligger utanför EG-rätten — och skulle således handläggas av svensk
domstol enligt svensk lag. Däremot kan, som jag nyss påpekade, enskilda
tänkas få rätt att till en EES-domstol överklaga beslut av ett internationellt
övervakningsorgan, om ett sådant får befogenhet att fatta beslut som direkt
binder den enskilde.
Jag vill påpeka att artikel 170-förfarandet inom EG hittills bara ut-
nyttjats en enda gång. Medlemsländerna drar sig uppenbarligen för att
stämma varandra inför EG-domstolen. I gengäld har artikel 169-
förfarandet — där alltså EG-kommissionen stämmer in medlemslandet i
fråga — kommit till stor användning. Det är naturligtvis omöjligt att
förutsäga hur utvecklingen kan bli inom ett EES; till stor del är denna fråga
beroende av hur en EES-övervakning anordnas.
Sammanfattningsvis kan det alltså konstateras att den tvistlösningsme-
kanism som diskuteras är förenlig med regeringsformen.
Mitt förslag: Jag föreslår att det i regeringsformen infors en
bestämmelse om att domstolar och andra myndigheter kan vara
skyldiga att från en mellanfolklig domstol inhämta besked om tolk-
ningen av en internationel överenskommelse eller förpliktelse eller
av bestämmelser som tillkommit enligt ett sådant åtagande.
Promemorians bedömning: I promemorian konstateras att instrumentet
tolkningsbesked kan fogas in i det svenska rättssystemet utan grundlags-
ändring och på ett sätt som inte står i konflikt med gällande principer.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna instämmer i eller
har inga invändningar mot promemorians slutsatser. Till dessa remissin-
stanser hör riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslern, högsta domsto-
lens ledamöter, försäkringsöverdomstolen, hovrätten över Skåne och Ble-
kinge, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, kommerskollegium, juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet juridiska fakultetsstyrelsens
forskningsnämnd vid Lunds universitet, konsumentverket, Sveriges doma-
reförbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska Handelskammarförbundet,
Landstingsförbundet, Företagarnas riksorganisation, Köpmannaförbun-
det, Tjänstemännens centralorganisation och Landsorganisationen i Sve-
rige. Några av dessa uttalar dock viss tvekan eller ifrågasätter om inte
regeringsformen likväl borde förtydligas på denna punkt.
Ett antal remissinstanser — regeringsrättens ledamöter, kammarrätten i
Göteborg, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet och mark-
nadsdomstolen — anser att institutet tolkningsbesked bör föranleda änd-
ring i regeringsformen. Enligt kammarrätten i Göteborg skulle dock ett
Prop. 1990/91:65
16
tolkningsbeskedsinstitut vara förenligt med regeringsformen, om tolknings-
beskeden inte blir rättsligt bindande för svenska domstolar.
Sveriges Industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen, som av-
gett ett gemensamt yttrande anser, liksom Institutet för Utländsk rätt AB,
att EES rättsligt bör vila på samma principer som EG och att regeringsfor-
men bör ändras för att tolkningsbeskeden skall få samma rättsliga genom-
slag i Sverige som motsvarande EG-rättsliga institut har i EGs medlems-
länder.
Bakgrunden till mitt förslag: För att åstadkomma ett homogent EES
måste de gemensamma reglerna tolkas och tillämpas så enhetligt som
möjligt inom hela EES-området.
Tolkningsbesked enligt artikel 177 Romfördraget
Inom EG har gemenskapsdomstolen det yttersta ansvaret för tolkningen av
EG-rätten. Nationella domstolar i EGs medlemsländer inhämtar tolknings-
besked från EG-domstolen om hur EG-reglerna skall tolkas. Den nationella
domstolen lägger sedan detta besked till grund för sitt avgörande av målet.
Möjligheten att inhämta tolkningsbesked är fakultativ för nationella dom-
stolar i lägre instans — besked får begäras, om domstolen anser att ett
sådant är nödvändigt för att den skall kunna döma i målet — medan högsta
instans är skyldig att inhämta tolkningsbesked innan målet avgörs (artikel
177 Romfördraget).
EG-rätten förvaltas i första hand av nationella domstolar och andra
myndigheter. En person som anser att en direkt tillämplig EG-
bestämmelse, t.ex. om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet,
har överträtts av en myndighet i en EG-stat, kan inte vända sig till
EG-domstolen med sina anspråk; han får vända sig till nationell domstol
och därvid åberopa den aktuella EG-bestämmelsen. För att tillgodose
behovet av en enhetlig tolkning av EG-rätten, har man dock inte helt
lämnat förvaltningen av EG-rätten åt nationella domstolar utan i Rom-
fördragets artikel 177 uppställt regler om inhämtande av tolkningsbesked
från EG-domstolen.
Artikel 177 bygger på ett samarbete mellan EG-domstolen och nationella
domstolar. EG-domstolen begränsar sig till att ta ställning till hur EG-
rätten skall tolkas, medan det ankommer på nationell domstol att tillämpa
regeln på det konkreta fallet. EG-domstolen avvisar frågor som gäller om
en viss nationell regel är förenlig med EG-rättsliga regler eller formulerar
om den ställda frågan så att den kan lämna besked om hur en aktuell
EG-regel skall tolkas; den förser den nationella domstolen med de nödvän-
diga tolkningselementen så att denna skall kunna ta ställning till förenlig-
hetsfrågan. EG-domstolen skiljer således mellan å ena sidan tolkningen av
EG-regeln och å andra sidan dess tillämpning i målet. Rättstillämpningen
ankommer på den nationella domstolen som får avgöra om fakta i målet
faller under EG-regeln sådan den tolkats av EG-domstolen.
Denna kompetensfördelning mellan EG-domstolen och nationella dom-
stolar är viktig och bygger på att de nationella domstolarna är självständiga
och att det i sista hand är dessa domstolar som svarar för att EG-rätten
Prop. 1990/91:65
17
tillämpas enhetligt inom hela EG. EG-domstolen intar således ingen över-
ordnad ställning i förhållande till nationella domstolar. Förfarandet bygger
i stället på samarbete och en funktionsfördelning.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår att nationella domstolar
väntas följa det lämnade tolkningsbeskedet. Syftet bakom kompetensför-
delningen skulle gå förlorad, om nationella domstolar skulle vara helt fria
att följa eller bortse från tolkningsbeskedet. EG-domstolen har också slagit
fast att den frågande domstolen blir bunden av tolkningsbeskedet. Det
finns dock ingen uttrycklig bestämmelse om det i Romfördraget.
Det bör framhållas att begreppet domstol i artikel 177 i Romfördraget
har utvecklats av EG-domstolen till ett självständigt EG-rättsligt begrepp.
Man har således tillåtit nationella domstolsliknande myndigheter, som
alltså enligt sitt lands lag inte anses som domstolar, att inhämta tolknings-
besked. Det avgörande för EG-domstolens pragmatiska inställning är att
det skulle strida mot syftet med artikel 177, om en snäv tolkning av
begreppet domstol skulle medföra att vissa måltyper aldrig eller endast
sällan skulle bli föremål för tolkningsbesked.
Tolkningsbesked inom ramen for EES
En fråga som diskuterats mellan EFTA-länderna och EG-kommissionen är
möjligheten att låta en EES-domstol lämna besked om EES-reglernas
tolkning enligt ett system som utgör en motsvarighet till tolkningsbeskeden
enligt Romfördraget artikel 177. De konstitutionella aspekterna måste
dock studeras av samtliga EFTA-länder innan ställning kan tas till hur
systemet skulle kunna utformas för EES-ändamål. Klart är att ett system
med sådana tolkningsbesked skulle vara det säkraste och effektivaste sättet
att åstadkomma en enhetlig tolkning och tillämpning av EES-reglerna.
Frågan om förhållandet mellan ett sådant judiciellt organ och EG-
domstolen får, liksom andra frågor, avgöras i förhandlingarna. En av flera
aspekter som måste beaktas är parallelliteten mellan EG-reglerna och
EES-reglerna och att det inte är tillräckligt att skapa garantier för att
EES-reglerna tolkas enhetligt; dessa måste i sin tur tolkas i överensstäm-
melse med motsvarande EG-regler och vice versa. Jag skall inte närmare gå
in på dessa frågor. Jag vill emellertid påpeka att, i de diskussioner som
hittills förts mellan EFTA-länderna och EG, enighet har rått om att ett
införlivande av EGs regelverk i EES-avtalet också skall inbegripa relevant
praxis från EG-domstolen. EES-bestämmelser som motsvaras av en iden-
tisk/parallell EG-regel skall alltså förstås i belysning av EG-domstolens
hittillsvarande tolkning av bestämmelsen i fråga.
Tolkningsbesked och svensk rätt i allmänhet
Tolkningsbesked skulle innebära en ny rättsfigur för Sverige, liksom för
övriga EFTA-länder. Det finns emellertid näraliggande, om än inte helt
jämförbara, rättsfigurer. Jag vill särskilt framhålla en från arbetsrättens
område. I 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister föreskrivs följande: ”Förekommer anledning att kollektivav-
Prop. 1990/91:65
18
tal, som slutits av andra än parterna i målet, har betydelse för prövningen Prop. 1990/91:65
av tvisten, skall de parter som slutit kollektivavtalet beredas tillfälle att
yttra sig i målet”. I förarbetena till denna bestämmelse sägs (prop. 1974: 77
s. 191) att det för avgörande av en tvist ibland kan bli nödvändigt att pröva
innebörden av ett kollektivavtal som har slutits av andra än parterna. Som
exempel anförs det fallet att en oorganiserad arbetsgivare träffat ett avtal
som genom hänvisning till ett branschavtal eller liknande avtal hämtar sina
bestämmelser från detta större avtal. Härvid anförs: ”Om det förekommer
anledning att sistnämnda kollektivavtal har betydelse för prövning av
tvisten i målet skall de parter som slutit detta avtal beredas tillfälle /.../ att
framlägga sina synpunkter på tolkningsfrågan.” Yttrandet utgör enligt
förarbetena processmaterial i målet och skall beaktas av domstolen obero-
ende av om någon part åberopar yttrandet eller inte. Det sist nämnda kan
enligt doktrinen förklaras med att lagstiftaren har sett ett mer allmänt
intresse i en riktig och enhetlig tillämpning av de kollektivavtal som får
betydelse även utanför partsförhållanden där de är tillämpliga.
Ett annat exempel, som också har framhållits av högsta domstolens
ledamöter och juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, är
reglerna i 56 kap. 15-17 §§ rättegångsbalken om tingsrätts hänskjutande av
prejudikatfrågor till högsta domstolen.
Till bilden hör också tillämpningen av principen om den s.k. fördrags-
konforma tolkningen. Den innebär att svenska domstolar vid tillämp-
ningen av svensk rätt tar hänsyn till internationella organs tolkning av
internationella regler som Sverige är bundna av. Jag återkommer till denna
fråga senare (under rubriken Tolkningsbeskeds förenlighet med 11 kap. 2 §
RF).
Aktuella bestämmelser i regeringsformen
När det gäller frågan om tolkningsbeskedsinstitutets förenlighet med rege-
ringsformen är det i första hand bestämmelserna i 11 kap. 1 och 2 §§ RF
som aktualiseras.
I 11 kap. 1 §, som bl.a. innehåller bestämmelser om domstolsorganisa-
tionen, föreskrivs i första stycket att högsta domstolen är högsta allmänna
domstol och att regeringsrätten är högsta förvaltningsdomstol. Bestämmel-
sen hindrar således att det inrättas en instans som blir överordnad någon
av dessa två domstolar. Andra domstolar får enligt andra stycket inrättas
med stöd av lag.
Domstolarnas självständighet är av grundläggande betydelse för rättssä-
kerheten. En särskilt viktig sida av domstolarnas självständighet är att
inget annat organ skall kunna gripa in och bestämma hur de skall döma i
det enskilda fallet eller hur de vid sin rättstillämpning i övrigt skall besluta
i särskilda fall. De politiska organen skall påverka rättskipningen genom
normer med generell tillämplighet och inte genom ingripanden i enskilda
fall. Eftersom denna självständighet sätter en gräns för riksdagens och
regeringens handlingsmöjligheter, har en föreskrift härom sin naturliga
plats i regeringsformen. Ett stadgande om domstolarnas oberoende gent-
emot såväl riksdagen som regeringen och andra myndigheter återfinns i 11
19
kap. 2§ RF. Enligt denna bestämmelse får ingen myndighet, inte heller Prop. 1990/91:65
riksdagen, bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller
hur en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.
En motsvarande bestämmelse finns beträffande förvaltningsmyndighe-
terna i 11 kap. 7 § RF. Enligt denna bestämmelse får ingen myndighet, inte
heller riksdagen eller kommuners beslutande organ, bestämma hur en
förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall skall besluta i ett ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämp-
ning av lag.
Ytterligare en bestämmelse i regeringsformen bör behandlas i samman-
hanget, nämligen 10 kap. 5 § tredje stycket RF. Denna medger att
rättskipnings- och förvaltningsuppgift som inte direkt grundar sig på rege-
ringsformen genom beslut av riksdagen överlåts till en annan stat, mellan-
folklig organisation eller utländsk eller internationell inrättning eller sam-
fällighet. Den högsta domsmakten kan inte överlåtas enligt detta stycke,
dvs. det är inte möjligt att göra en internationell domstol överordnad
högsta domstolen eller regeringsrätten. Det följer av att den högsta doms-
makten direkt grundar sig på regeringsformen. Däremot tillåter stadgandet
att högsta domstolen och regeringsrätten fråntas rätten att vara slutinstans
i vissa ärendetyper (prop. 1984/85:61 s. 18). Enligt huvudregeln skall ett
riksdagsbeslut om att överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter
enligt 10 kap. 5 § tredje stycket fattas med tre fjärdedels majoritet, om
uppgifterna innefattar myndighetsutövning. Alternativt kan den ordning
som gäller för grundlagsbeslut tillämpas.
Skälen för mitt förslag:
Tolkningsbeskeds förenlighet med 11 kap. 1 § RF
I promemorian uttalas att ett system med tolkningsbesked i EES-
sammanhang som motsvarar tolkningsbeskeden inom EG inte innebär att
en EES-domstol skulle vara överställd högsta domstolen och regeringsrät-
ten. Enligt promemorian skulle därmed ingen konflikt uppstå i förhållande
till 11 kap. 1 § RF om att högsta domstolen är högsta allmänna domstol och
regeringsrätten högsta allmänna förvaltningsdomstol.
Endast ett fåtal remissinstanser har närmare gått in på bestämmelserna i
II kap. 1 § RF. Av dessa är det endast regeringsrättens ledamöter och
juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet som anser att tolknings-
beskedsinstitutet strider mot denna bestämmelse. Övriga remissinstanser
som tar upp denna fråga delar promemorians bedömning. Till denna grupp
hör högsta domstolens ledamöter, hovrätten över Skåne och Blekinge samt
kammarrätten i Göteborg.
Regeringsrättens ledamöter anser att en ordning med tolkningsbesked
innebär att en del av den högsta domsmakten övergår till EES-domstolen
och att detta inte är förenligt med 11 kap. 1 § RF.
Högsta domstolens ledamöter däremot konstaterar att 11 kap. 1 § RF
hindrar att utländska eller mellanfolkliga organ tilläggs uppgiften att över-
pröva högsta domstolens och regeringsrättens avgöranden liksom den
20
hindrar att rätten att fullfölja talan hos dessa domstolar begränsas i sådan Prop. 1990/91:65
omfattning att de inte längre framstår som högsta domstolar inom sina
kompetensområden. Enligt högsta domstolens ledamöter kan tolkningsbe-
skedsinstitutet inte anses medföra några sådana konsekvenser. Hovrätten
över Skåne och Blekinge framför samma argument. Också kammarrätten i
Göteborg, som från vissa utgångspunkter anser att tolkningsbeskedsinsti-
tutet är oförenligt med bestämmelsen i 11 kap. 2 § RF — jag återkommer
strax till denna fråga — ansluter sig till uppfattningen att tolkningsbeskeds-
institutet inte strider mot bestämmelserna i 11 kap. 1 § RF.
Enligt juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet skulle högsta
domstolen och regeringsrätten genom EES-domstolens tolkningsfunktion
allmänt sett sakna möjlighet att självständigt utveckla en praxis beträff-
ande avtalet. Härigenom skulle dessa domstolar enligt fakultetsstyrelsen
fråntas en del av sin behörighet enligt 11 kap. 1 § RF. Två ledamöter av
fakultetsstyrelsen är skiljaktiga och delar inte uppfattningen att tolknings-
beskeden står i strid med 11 kap. 1 § RF.
Jag vill mot fakultetsstyrelsens argument framhålla att högsta domsto-
lens resp, regeringsrättens prejudikatbildande funktion inte är reglerad i
grundlag. I den mån denna funktion påverkas av ett tolkningsbeskedsinsti-
tut lägger således grundlagen inga hinder i vägen.
Jag ansluter mig tveklöst till de remissinstanser som anser att tolknings-
beskeden inte kommer i konflikt med 11 kap. 1 § RF. Jag återkommer
närmare till synpunkterna från regeringsrättens ledamöter i denna fråga i
anslutning till att jag behandlar 10 kap. 5 § RF.
Tolkningsbeskeds förenlighet med 11 kap. 2 § RF
Beträffande bestämmelsen i 11 kap. 2 § RF framhålls i promemorian att
det är tolkningen av de folkrättsliga förpliktelserna som skulle åvila EES-
domstolen, medan den konkreta tillämpningen i det enskilda fallet av den
svenska EES-rätten skulle åvila svensk domstol. Eftersom EES-domstolen
således varken skulle bestämma hur en svensk domstol skall döma i det
enskilda fallet eller hur en svensk domstol skall tillämpa en rättsregel i ett
särskilt fall skulle enligt promemorian den genom 11 kap. 2 § RF grund-
lagsskyddade självständigheten för svenska domstolar därmed inte trädas
för när.
Tolkning av EES-regler resp, tolkning av svensk rätt
Vid en analys av tolkningsbeskedens förenlighet med 11 kap. 2 § RF vill jag
inledningsvis, i likhet med vad som sägs i promemorian, framhålla att
EES-domstolen inte skulle uttala sig om tolkningen av svensk lag utan om
EES-avtalets regler, alltså om den internationella förpliktelsens innehåll.
Detta synsätt har föranlett vissa anmärkningar under remissbehandlingen.
Bl.a. anser högsta domstolens ledamöter distinktionen vara väl subtil och
ifrågasätter om den är hållbar mot bakgrund av att EES-reglerna förutsätts
vara gällande som svensk rätt. JO, som i princip godtar det betraktelsesätt
som anläggs i promemorian, ifrågasätter också denna uppdelning eftersom 21
den svenska lagen blir likalydande med avtalet. Hovrätten över Skåne och Prop. 1990/91: 65
Blekinge däremot framhåller att en EES-domstol endast skulle uttala sig
om de folkrättsliga förpliktelserna och att den svenska domstolen, teore-
tiskt sett, är obunden att ge motsvarande svenska internreglering en annan
tolkning, även om de svenska reglerna är identiska med den konventions-
bundna regleringen.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet vänder sig mot
promemorians påstående att det i detta hänseende skulle bli en viss
skillnad jämfört med vad som gäller inom EG eftersom EG-rätten som
sådan i allmänhet är tillämplig på nationell nivå. Enligt nämnden är det
irrelevant om en EG-regel är tillämplig på nationell nivå eller inte. Fakul-
tetsnämnden ifrågasätter om promemorians invecklade resonemang krävs
för att komma fram till slutsatsen att tolkningsbeskedsinstitutet är förenligt
med regeringsformen. Nämnden framhåller att tolkningsbeskeden har ett
klart begränsat innehåll och framhåller vidare särskilt att EG-domstolen
aldrig uttalar sig om nationell rätt utan endast om EG-rätt. Också juridiska
fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet framhåller att
inte ens EG-domstolen i strikt mening kan tolka nationell rätt inom ramen
för förfarandet enligt artikel 177 Romfördraget.
Det är just sistnämnda förhållande som enligt min mening visar på
behovet av en distinktion mellan EES-rätt och nationell rätt. Jag har
samtidigt förståelse för att distinktionen av vissa remissinstanser kan
uppfattas som formell mot bakgrund av att vissa svenska författningar —
genom inkorporeringsmetoden — avses bli likalydande med EES-reglerna.
Att det skulle handla om tolkningen av EES-reglerna, de folkrättsliga
förpliktelserna, och inte om tolkningen av svensk lag, åskådliggörs av att
EES-domstolen skulle få till uppgift att tolka inte bara EES-avtalets huvud-
del och sådana EES-regler som motsvaras av EG-förordningar, utan också
sådana EES-bestämmelser som motsvaras av EG-direktiv. Det är bara i
fråga om de två förstnämda kategorierna som inkorporeringsmetoden blir
aktuell. EES-regler motsvarande EGs direktiv avses bli införlivade i svensk
rätt genom sedvanlig transformering, och någon identitet mellan EES-
direktivet och den svenska lagen föreligger inte i dessa fall. EG-domstolen
begränsar sig till att uttala sig om tolkningen av EG-rätten och avvisar
uttryckligen frågor som gäller tolkningen av nationella bestämmelser. Vi
kan utgå från att EES-domstolen skulle upprätthålla en motsvarande
rågång mellan EES-rätten och nationell rätt.
En svensk domstol kan alltså när den skall tillämpa en svensk bestäm-
melse som bygger på ett ”EES-direktiv” behöva ett tolkningsbesked från
EES-domstolen rörande ”EES-direktivet” som sådant och den kan när den
skall tillämpa en svensk bestämmelse vilken som helst behöva ett tolknings-
besked rörande någon artikel i EES-avtalet för att försäkra sig om att dess
tolkning och tillämpning av den svenska bestämmelsen är i överensstäm-
melse med Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet. Sistnämnda situation
skulle kunna illustreras genom rättsfallet NJA 1988 s. 572 — varom mer
senare — där det vid tillämpningen av 51 kap. 21 § rättegångsbalken var
nödvändigt att beakta tolkningen av artikel 6 i Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna. Härav följer enligt min mening det nödvändiga i
22
att hålla isär tolkningen av EES-rätten som sådan och tolkningen av svensk Prop. 1990/91: 65
lag.
Frågan om tolkningsbeskeds bindande verkan
Innan jag går närmare in på frågan om tolkningsbeskedens förenlighet med
11 kap. 2 § RF vill jag ta upp ytterligare en fråga som vållat viss diskussion
under remissbehandlingen. Det är frågan i vad mån ett tolkningsbesked
från en EES-domstol skulle binda den svenska domstolen eller inte. Frågan
har berörts men inte utvecklats närmare i promemorian. I denna konsta-
teras bl.a. att svenska domstolar, och särskilt högsta domstolen och rege-
ringsrätten, redan i dag anser sig bundna av internationella organs tolkning
av våra internationella förpliktelser och att en bundenhet för svenska
domstolar av ett tolkningsbesked mot denna bakgrund inte skulle innebära
något principiellt avsteg från gällande ordning. I promemorian konstateras
också att några uttryckliga lagregler om svenska domstolars bundenhet av
prejudikat från högsta domstolen och regeringsrätten inte ansetts
behövliga. Enligt promemorian kan man också, även utan en princip om
tolkningsbeskeds bindande effekt, utgå från att svenska domstolar skulle ta
fasta på ett tolkningsbesked från en så auktoritativ instans som en EES-
domstol skulle vara.
Denna fråga har remissinstanserna haft något skilda meningar om.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att beskeden endast är
folkrättsligt bindande och att den svenska domstolen teoretiskt sett är
obunden att ge de svenska reglerna en annan tolkning. Enligt hovrätten
behöver man inte räkna med annat än att den svenska domstolen skulle
följa EES-domstolens tolkningsbesked. Skillnaden mot en ordning med
direkt bundenhet vid den främmande domstolens avgörande är enligt
hovrätten hårfin.
JO framhåller att Romfördraget inte innehåller någon bestämmelse om
att tolkningsbesked är bindande för nationella domstolar och att svenska
domstolar därför vid tillämpningen av den svenska lagen inte blir formellt
förpliktade att följa ett sådant besked.
Regeringsrättens ledamöter betraktar, i likhet med hovrätten över Skåne
och Blekinge, ett tolkningsbesked som ett för Sverige folkrättsligt bindande
besked.
Kammarrätten i Göteborg utgår från att de diskuterade tolkningsbeske-
den skulle bli rättsligt bindande för svenska domstolar. Detta föranleder
kammarrätten att uttrycka tveksamhet över institutets förenlighet med 11
kap. 2 § RF. Skulle däremot beskeden inte bli rättsligt bindande, skulle
institutet enligt kammarrättens mening inte strida mot 11 kap. 2 § RF. Det
framhålls att en sådan ordning skulle kunna liknas vid vad som enligt vår
inhemska rätt gäller i fråga om prejudikat från högsta domstolen och
regeringsrätten; trots att det inte finns någon föreskrift om att de är
bindande efterlevs de praktiskt taget undantagslöst av domstolarna.
Enligt Stockholms tingrätt skulle tolkningsbeskeden inte vålla några
grundlagsproblem, om de inte är tänkta att binda de nationella domsto-
larna utan bara tjäna som upplysningar i pågående mål.
23
Högsta domstolens ledamöter framhåller att, om systemet med tolknings- Prop. 1990/91:65
besked skall fylla sin funktion, det inte bör finnas något utrymme för den
svenska domstolen att tolka regeln på annat sätt än EES-domstolen be-
stämt — låt vara att tillämpningen i det konkreta fallet ankommer på den
svenska domstolen — och att detta bör framgå av bestämmelserna i den
grundläggande EES-författningen.
Sveriges Industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen anser att
tolkningsbeskeden bör ges samma betydelse inför svensk domstol som
motsvarande EG-rättsliga institut har inför nationella domstolar inom EG.
Institutet för Utländsk rätt AB framhåller att det inte bör få råda något
tvivel om att tolkningsbesked från en EES-domstol är bindande för den
svenska domstolen.
För egen del vill jag framhålla följande. Romfördraget innehåller inga
bestämmelser om att den frågande nationella domstolen blir bunden av det
besked EG-domstolen lämnat. EG-domstolen har dock i sin praxis slagit
fast att den frågande domstolen blir bunden av beskedet. Man torde kunna
utgå från att inte heller EES-avtalet kommer att innehålla någon bestäm-
melse om domstols bundenhet. Syftet bakom tolkningsbeskedsinstitutet
skulle emellertid gå förlorat, om nationella domstolar skulle vara fria att
följa eller bortse från det lämnade tolkningsbeskedet.
Jag vill framhålla att svenska domstolar redan i dag, genom principen
om den s.k. fördragskonforma tolkningen, vid sin tolkning av svensk lag
tar hänsyn till internationella åtaganden som Sverige har. Ett näraliggande
exempel härpå är rättsfallet NJA 1988 s. 572. I målet, som gällde tolk-
ningen och tillämpningen av bestämmelserna i 51 kap. 21 § rättegångs-
balken om avgörande av mål i hovrätt utan huvudförhandling, uttalade
högsta domstolen, med hänvisning till det s.k. Ekbatani-fallet, att ”särskild
restriktivitet vid tolkningen av regeln är numera påkallad med hänsyn till
att Europadomstolen genom dom /.../ i ett mål mot svenska staten ansett
det stridande mot artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättig-
heterna att en hovrätt, med tillämpning av 51 kap. 21 § RB /.../ avgjort ett
brottmål utan huvudförhandling, oaktat den tilltalade begärt sådan för-
handling”.
I promemorian redovisas också ett exempel från regeringsrätten. I ett
nyligen avdömt mål uttalade regeringsrätten i plenum bl.a.: ”Sveriges
anslutning till den europeiska patentkonventionen motiverar att vi i vår
interna rättstillämpning, inom ramen för vad som är förenligt med vår
lagstiftning, beaktar den praxis vid tillämpning av motsvarande bestäm-
melser i den europeiska patentkonventionen som kommer till uttryck inom
/det europeiska patentverket/ EPO ...” (dom den 13 juni 1990, 4856-1986).
I denna belysning vill jag beskriva ett tolkningsbesked som ett förhands-
besked om vad våra internationella åtaganden innebär. Beskedet lämnas i
ett pågående mål i stället för att, såsom sker i fråga om Europakonventio-
nen om de mänskliga rättigheterna, lämnas först sedan den nationella
prövningen avslutats.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet vänder sig mot de
anförda exemplen. Enligt fakultetsstyrelsen utgör det förhållandet att dom-
stolen beaktar internationella domstolars och organs avgöranden endast en
24
tillämpning av den allmänna principen om fördragskonform tolkning. Det Prop. 1990/91: 65
nu diskuterade instrumentet skulle enligt fakultetsstyrelsen innebära något
helt nytt för Sveriges vidkommande. Regeringsrätten framhåller att situa-
tionerna inte är jämförbara eftersom de högsta instanserna står fria i
förhållande till sådana avgöranden från olika internationella organ. Också
marknadsdomstolen, som i och för sig godtar promemorians analys, fram-
håller att det torde vara en viss skillnad på att själv beakta innehållet i
gjorda konventionsåtaganden och att vara direkt bunden av en annan
domstols tolkning av dessa åtaganden.
Jag delar uppfattningen att de anförda exemplen inte är något annat än
en tillämpning av principen om fördragskonform tolkning, och jag har
redan framhållit att rättsfiguren tolkningsbesked är ny. Vad som enligt min
mening inte är nytt är domstolarnas hänsynstagande till internationella
organs tolkning av våra internationella förpliktelser. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anser också i sitt remissyttrande att man i promemorian
möjligen något överbetonat det principiellt nya i ett — endast folkrättsligt
bindande — tolkningsbesked från en konventionsförankrad domstol.
Eftersom det, i enlighet med vad jag nyss utvecklat, handlar om tolk-
ningen av våra folkrättsliga åtaganden behåller svenska domstolar såväl sin
formella som sin faktiska behörighet att tolka och tillämpa svensk rätt.
Därmed finns det som jag ser det inget utrymme för en strikt formell
internrättslig bundenhet till tolkningsbeskeden. Jag delar därför inte
högsta domstolens ledamöters uppfattning att denna fråga skall regleras i
svensk rätt. Genom EES-avtalet blir Sverige folkrättsligt förpliktat att följa
beskeden och man kan därmed utgå från att domstolarna kommer att lägga
EES-domstolens tolkningsbesked till grund för sin tolkning och tillämpning
av den motsvarande svenska regeln.
Närmare om tolkningsbeskeds förenlighet med 11 kap. 2 § RF
Min utgångspunkt för de fortsatta resonemangen är således att tolknings-
beskeden skulle avse våra folkrättsliga förpliktelser och inte svensk lag och
att beskeden blir folkrättsligt men inte formellt internrättsligt bindande.
Majoriteten remissinstanser delar promemorians bedömning att tolk-
ningsbeskedsinstitutet är förenligt med 11 kap. 2 § RF. Flera av dessa anför
emellertid andra skäl än promemorian för sin slutsats, däribland juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, hovrätten över Skåne och
Blekinge och högsta domstolens ledamöter.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framhåller att
EG-domstolens tolkningsbesked har ett klart begränsat innehåll och redo-
visar i olika exempel från EG-domstolens praxis hur tolkningsbeskedsin-
stitutet varken har utformats eller behöver tillämpas på ett sätt som kan
innebära att den frågande domstolens rättskipningskompetens urholkas till
förmån för EG-domstolen. Nämnden framhåller att det endast är det
abstrakt utformade domslutet, inte domskälen, som får bindande verk-
ningar. Tolkningsbeskeden avfattas enligt nämnden så att de verkar hjäl-
pande för de frågande domstolarnas rättskipningsverksamhet, men de kan
enligt nämnden varken de jure eller de facto ersätta den. Om tolkningsbe-
25
skedsreglerna utformas på samma sätt i ett EES-avtal, uppkommer enligt Prop. 1990/91: 65
nämnden ingen konflikt med 11 kap. RF.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att 11 kap. 2 § RF inte får
anses tillämplig på fall då en lägre rätt har att rätta sig efter en högre rätts
avgörande i vad som skulle kunna kallas ett etappbeslut i ett mål (prop.
1973:90 s. 383). Samma synsätt får enligt hovrätten anläggas, om Sverige
har överlåtit till en internationell domstol att i ett mål pröva en delfråga
som därmed är avgjord för svensk domstols del. Hovrätten drar därför
slutsatsen att tolkningsbeskeden är förenliga med 11 kap. 2 § RF.
Högsta domstolens ledamöter anför liknande synpunkter och tillägger
att den ordningen numera också gäller att tingsrätt under vissa förutsätt-
ningar får hänskjuta en viss fråga i ett pågående mål till högsta domstolens
prövning. Underrättens skyldighet att ställa sig överrättens beslut till
efterrättelse anses i dessa fall inte följa av någon överrätten tillkommande
direktivrätt utan bero på att målet eller ärendet till den del det prövats av
överrätten har kommit att undandras den lägre domstolens vidare pröv-
ning. Högsta domstolens ledamöter konstaterar att den förutsatta ord-
ningen med tolkningsbesked från en mellanfolklig domstol inte är helt
jämförbar med de nämnda situationerna. Ledamöterna anser likväl att det
finns utrymme för en sådan tolkning av 11 kap. 2 och 7 §§ RF att den
tilltänkta ordningen faller inom ramen för vad de nämnda bestämmelserna
medger.
Jag delar den uppfattning juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet framfört. Det synsätt som hovrätten över Skåne och Blekinge
och högsta domstolens ledamöter ger uttryck för är enligt min mening på
intet sätt oförenligt med promemorians, vars analys jag instämmer i, utan
kompletterar snarare bilden. Tolkningen av den folkrättsliga förpliktelsen
skall vara förbehållen EES-domstolen, och svensk domstol förutsätts rätta
sig efter denna. Som jag nyss anförde innebär detta inte att svensk domstol
förlorar sin behörighet att tolka och tillämpa svensk rätt.
Av de remissinstanser som anser att tolkningsbeskeden är oförenliga
med 11 kap. 2 § RF vänder sig flera mot den i promemorian gjorda
distinktionen mellan tolkning och tillämpning. Ett par av de remissinstan-
ser som godtar promemorians bedömning har också uttryckt vissa tvek-
samheter på denna punkt.
Regeringsrättens ledamöter anser att en ordning med tolkningsbesked
förutsätter en ändring av den absoluta regel som ges i 11 kap 2 § RF. Enligt
ledamöterna kan ett för Sverige folkrättsligt bindande besked om hur en
EES-regel motsvarande en i svensk rätt inkorporerad regel i realiteten bli
avgörande för den svenska domstolens ställningstagande i det enskilda
fallet. Enligt regeringsrättens ledamöter torde det inte vara möjligt att
skilja mellan EES-domstolens principiella besked och den svenska domsto-
lens ställningstagande till samma rättsfråga.
Enligt marknadsdomstolen antyds det i promemorian att artikel 177 i
Romfördraget skulle medföra grundlagsändring vid ett svenskt medlem-
skap i EG. Det är enligt marknadsdomstolen tveksamt att bedöma den nu
aktuella EES-situationen annorlunda. Enligt domstolen kan promemorians
påstående om att självständigheten för svenska domstolar inte skulle
26
påverkas knappast vara riktigt. Genom att svenska domstolar har att följa Prop. 1990/91: 65
EES-domstolens tolkningsbesked framstår det enligt marknadsdomstolen
som en formell konstruktion att säga att den nationella domstolen förblir
helt självständig i sin rättstillämpning i dessa fall. Enligt marknadsdomsto-
len bör mot denna bakgrund ett tillägg göras till 11 kap. 2 § RF.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet ifrågasätter från
materiell synpunkt den skarpa skiljelinje som i promemorian dras mellan
tolkning och rättskipning. I kraft av sin bindande karaktär skulle tolknings-
beskeden enligt styrelsen i många fall inte lämna något självständigt
utrymme åt högsta domstolens och regeringsrättens tillämpande verksam-
het. Institutet för Utländsk rätt AB anser att en ändring av 11 kap. 2 och
7 §§ är påkallad så att systemet med tolkningsbesked kan få fullt rättsligt
genomslag.
JO, som alltså godtar promemorians slutsats, säger sig inte vara beredd
att utan vidare godta den i promemorian gjorda strikta åtskillnaden mellan
domstols tolkning resp, tillämpning av föreskrifter. Enligt JO synes det
emellertid stå klart att inhämtande av tolkningsbesked inte innebär att
domstolen generellt har att mekaniskt registrera beskedets innehåll och
döma därefter, utan att rättstillämpningen i det enskilda fallet förutsätter
ett eget ställningstagande. Också hovrätten över Skåne och Blekinge ställer
sig avvisande till en sådan uppdelning.
Ytterligare några remissinstanser har markerat tveksamheter till den i
promemorian gjorda skillnaden mellan tolkning och tillämpning. Bl.a har
försäkringsöverdomstolen, som i och för sig godtar promemorians analys,
framhållit att rågången mellan tolkning av EES-regler och tillämpning av
svenska regler lätt kan bli oskarp. Enligt försäkringsöverdomstolen kan
EES-domstolen visserligen inte direkt ange hur den svenska domstolen
skall döma, men frågan kan ställas vad den svenska domstolen i praktiken
har för utrymme att döma på annat sätt än vad som styrs av tolkningsbe-
skedet. Också domstolsverket har uttryckt tveksamheter på denna punkt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar där-
emot att det inte är en nyhet för svenska förhållanden att skilja mellan å
ena sidan en abstrakt uttydning och förklaring av en till sin innebörd inte
klar rättsregel och å andra sidan tolkning och tillämpning av en preciserad
rättsregel på ett konkret fall. Nämnden påpekar vidare att en sådan
skillnad mellan uttydning och tillämpning är möjlig enligt bestämmelserna
i 56 kap. 15-17 §§ rättegångsbalken om hänskjutande av prejudikatfrågor
till högsta domstolen. Fakultetsnämnden påpekar också att ett uttalande i
promemorian är missvisande och kan föranleda missförstånd, nämligen
påståendet att den nu diskuterade åtskillnaden mellan tolkning och till-
lämpning är ovan för svenska förhållanden.
Att tolkningen av den folkrättsliga förpliktelsen handhas av en EES-
domstol innebär inte, som jag redan framhållit, att svensk domstol förlorar
sin tolkningsbehörighet. Tolkningsutrymmet blir visserligen begränsat i de
fall den svenska bestämmelsen utgörs av en inkorporerad EES-
bestämmelse. Den omständigheten att EES-domstolen lämnar ett abstrakt
tolkningsbesked ger likväl utrymme för olika ställningstaganden i det
konkreta fall den svenska domstolen har att bedöma. Att svensk domstol
27
oehåller sin tolkningsbehörighet i de fall det rör sig om en till svensk rätt Prop. 1990/91: 65
Zrawi/örmerac/EES-regel är självklart. Denna nyansering av promemorians
analys är väsentlig och borde enligt min mening minska den tveksamhet
som yppats. Att tolkningsbeskeden i vissa fall lämnas i så nära anknytning
till sakförhållandena i målet att den svenska domstolens domslut blir mer
eller mindre givet förändrar enligt min mening inte den principiella frågan.
Jag vill sammanfatta det hela så att det är den abstrakta tolkningen av de
folkrättsliga förpliktelserna som skulle åvila EES-domstolen, medan den
konkreta tolkningen och tillämpningen i det enskilda fallet av den svenska
rätten skulle åvila svensk domstol.
Härav följer att jag inte delar den uppfattning som regeringsrättens
ledamöter, juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet och mark-
nadsdomstolen gett uttryck för i detta sammanhang. Jag har härmed också
bemött de tvivel försäkringsöverdomstolen uttryckt. Till detta vill jag foga
att frågan om och i vilka avseenden regeringsformen skulle behöva ändras
i och för ett svenskt medlemsskap i EG inte kan påverka motsvarande
ställningstagande i vad avser EES. Såsom påpekats tidigare skulle EES-
rätten med nödvändighet bli något annat än gemenskapsrätten.
Frågan om tillämpning av 10 kap. 5 § tredje stycket RF
I promemorian diskuteras även i vad mån bestämmelsen i 10 kap. 5§
tredje stycket RF, som medger att rättskipnings- och förvaltningsuppgift
som inte direkt grundar sig på regeringsformen överlåts åt internationella
organ, skulle bli tillämplig i detta sammanhang. I promemorian uttalas att
så inte skulle bli fallet. Detta motiveras med att det internationella orga-
nets behörighet skulle vara begränsat till rent folkrättsliga tolkningsspörs-
mål. Svenska domstolar skulle inte berövas sin behörighet. Det skulle
därmed enligt promemorian inte bli fråga om överlåtelse av rättskipnings-
uppgifter i regeringsformens mening.
Denna fråga har endast berörts av ett fåtal remissinstanser. Enligt
regeringsrätten innebär en ordning med tolkningsbesked, med det betrak-
telsesätt man anlagt på dessa, att en del av den högsta domsmakten övergår
till EES-domstolen. Detta är enligt regeringsrätten inte förenligt med 11
kap. 1 § RF. Den högsta domsmakten är genom denna bestämmelse direkt
grundad på regeringsformen och faller därmed utanför tillämpningsområ-
det för 10 kap. 5 § RF. Införandet av en ordning med tolkningsbesked
förutsätter därför enligt regeringsrättens ledamöter i allt fall en ändring av
bestämmelserna i 10 kap. 5 § första stycket RF. Juridiska fakultetsstyrelsen
vid Uppsala universitet har liknande synpunkter och anser att de befogen-
heter som här är aktuella inte alls kan överlåtas enligt 10 kap. 5 § RF. Två
ledamöter av styrelsen är skiljaktiga och anser att det inte innebär ett
sådant ingripande i behörigheten som står i strid med regeringsformen.
Enligt dessa ledamöter kunde ett tillägg till 10 kap. 5 § eller inom ramen for
II kap. RF dock ha sitt självständiga värde.
Hovrätten över Skåne och Blekinge delar promemorians bedömning och
konstaterar i sitt yttrande att det inte blir aktuellt med någon tillämpning
av 10 kap. 5 § RF, eftersom EES-domstolen endast skulle uttala sig om de
28
folkrättsliga förpliktelserna. Hovrätten avvisar också tanken på en analog Prop. 1990/91: 65
tillämpning av stadgandet. Enligt högsta domstolens ledamöter däremot
skulle den föreslagna ordningen innebära att 10 kap. 5 § RF blir tillämplig
— utan ändring — och att riksdagsbeslut därom alltså måste fattas med
kvalificerad majoritet.
Övriga remissinstanser godtar således promemorians bedömning i
denna del. Detta gäller även de remissinstanser som anser att 11 kap. 2 §
RF bör ändras.
EES-domstolens behörighet skulle som jag redan framhållit bli begrän-
sad till en abstrakt tolkning av EES-avtalets regler och svenska domstolar
skulle behålla sin behörighetet att tolka och tillämpa svensk rätt. Det är
inte fråga om någon svensk rättskipningsuppgift som den internationella
domstolen skulle ha. Bestämmelserna i 10 kap. 5 § tredje stycket RF blir
därför inte tillämpliga. Högsta domstolens ledamöters ställningstagande är
naturligt mot bakgrund av att de, såsom jag redovisat tidigare, inte godtar
den skillnad som jag och flertalet remissinstanser upprätthåller mellan
tolkning av den folkrättsliga förpliktelsen och tolkning/tillämpning av
svensk lag.
Mina slutsatser
Jag drar alltså samma slutsats som promemorian, nämligen att institutet
tolkningsbesked kan fogas in i det svenska rättssystemet på ett sätt som är
förenligt med regeringsformen och gällande rättsliga principer. Även om
jag själv och de flesta av remissinstanserna är övertygade om att prome-
morians slutsats är riktig, skulle emellertid det förhållandet att vissa
betydelsefulla remissinstanser intagit en delvis annan hållning kunna kasta
tvivel över riktigheten av den gjorda analysen. Detta vore olyckligt särskilt
med tanke på den osäkerhet det skulle kunna vålla i det fortsatta förhand-
lingsarbetet när det gäller Sveriges möjligheter att uppfylla ett EES-avtals
förpliktelser i fråga om tolkningsbeskeden. Jag anser därför att det är att
föredra att en gång för alla göra klart att detta institut — såsom det kan
väntas bli utfomat — är förenligt med vår grundlag. Till denna bedömning
har medverkat att det är fråga om ett nytt institut i vår rättsordning, vilket
kan ha bidragit till att det under remissbehandlingen har yppats delvis
skilda uppfattningar om dess förhållande till gällande rätt. Det kan därför
vara motiverat att tolkningsbeskeden återspeglas i regeringsformens be-
stämmelser.
Jag föreslår därför att regeringsformen kompletteras med en bestäm-
melse av den innebörden att svenska domstolar kan vara skyldiga att från
en mellanfolklig domstol inhämta besked om tolkningen av en internatio-
nell överenskommelse eller förpliktelse eller av bestämmelser som tillkom-
mit i enlighet med ett sådant åtagande. Det sista ledet syftar därvid på nya
eller ändrade EES-regler som kan komma att beslutas inom ramen för EES.
Som jag redogjorde för tidigare har EG-domstolen gett begreppet dom-
stol en självständig EG-rättslig betydelse. EG-domstolen har alltså tillåtit
nationella domstolsliknande myndigheter som enligt sitt eget lands lag inte
29
anses som domstolar att inhämta tolkningsbesked. Det avgörande for Prop. 1990/91:65
EG-domstolens pragmatiska inställning synes vara att det skulle strida mot
syftet med artikel 177, om en snäv tolkning av begreppet domstol skulle
medföra att vissa måltyper aldrig eller endast sällan skulle kunna bli
föremål för ett tolkningsbesked. EG-domstolen tar således hänsyn till
rättsordningen i den aktuella staten och godtar att tolkningsfrågor ställs av
domstolsliknande organ, om myndigheten i fråga är ensam behörig att
pröva de aktuella frågorna och annan rättslig prövning inte står till buds i
staten i fråga.
Jag konstaterar att institutet för Sveriges vidkommande skulle komma
att tillämpas av högsta domstolen och regeringsrätten och domstolarna
under dessa. Detsamma bör gälla andra domstolar som arbetsdomstolen,
marknadsdomstolen och försäkringsöverdomstolen. Därutöver torde man,
mot bakgrund av EG-domstolens nyss redovisade praxis, kunna utgå från
att en EES-domstol skulle medge vissa andra myndigheter rätt att begära
tolkningsbesked och då företrädesvis sådana myndigheter som förvaltar
EES-rätten och vilkas beslut i olika frågor inte kan komma under domstols
prövning. Det är inte nödvändigt att utveckla denna fråga närmare i detta
ärende. Jag kan begränsa mig till att konstatera att det av regeringsformen
bör framgå att inte bara domstolar utan också andra myndigheter skall
kunna vara skyldiga att inhämta tolkningsbesked. Mitt förslag till lagtext
har utformats i enlighet härmed.
Jag föreslår att den lagändring jag nu förordat träder i kraft den 1 januari
1992.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om
ändring i regeringsformen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan-
den har lagt fram.
30
Sammanfattning av depertementspromemorian
(1990: 58) Ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES) och den svenska
grundlagen
I promemorian behandlas några av de rättsliga och institutionella frågor
som aktualiserats inför de förhandlingar som nu förs mellan EFTA-
staterna och EG om ett närmare och fastare strukturerat samarbete byggt
på gemensamt beslutsfattande och gemensamma institutioner i ett dyna-
miskt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES.
Tanken är att ett avtal om sådant samarbete skall träda i kraft vid
årsskiftet 1992/93. Grundlag kan ändras endast i samband med val till
riksdagen. Skulle ett avtal fordra grundlagsändring, måste sådan ske i
anslutning till riksdagsvalet år 1991. Det är därför nödvändigt att redan nu
göra klart om ett EES-avtal skulle komma att kräva grundlagsändring.
Promemorians slutsatser är att ett EES-avtal, sådant det kan förutses,
kommer att vara förenligt med regeringsformen utan att denna behöver
ändras. Det är dock viktigt att poängtera att de frågor som tas upp i
promemorian är föremål för förhandlingar. Slutliga ställningstaganden kan
tas först när ett fullständigt förhandlingsresultat om ett EES-avtal förelig-
ger.
Det framtida beslutsfattandet inom EES synes av allt att döma komma
att ske i enighet och i form av folkrättsliga åtaganden. Detta gäller såväl
beslut om ändring av befintliga regler som beslut om nya sådana. De
möjligheter regeringsformen erbjuder att överlåta normgivningsmakt till
en mellanfolklig organisation torde därför inte komma att utnyttjas.
Det kan i dag inte preciseras om en överlåtelse i något annat hänseende,
t. ex. såvitt avser beslut som innefattar myndighetsutövning inom ramen
för övervakning av överenskomna regler, kan komma att aktualiseras på
något visst begränsat område. Om ett sådant behov uppkommer, erbjuder
regeringsformen redan nu möjlighet for riksdagen att med kvalificerad
majoritet fatta nödvändiga beslut.
Genom att i svensk rätt inkorporera sådana EES-regler som svarar mot
Romfördraget och s. k. EG-förordningar skulle man kunna åstadkomma
samma praktiska resultat som dessa reglers direkta tillämplighet ger inom
EG. Olika metoder för att uppnå motsvarigheter till vad som inom EG
kallas direkt effekt och gemenskapsrättens företräde framför nationell rätt
diskuteras. Till följd av att EES-rätten måste bli av annat slag än EG-rätten
uppstår vissa oundvikliga skillnader, som dock inte framstår som särskilt
problematiska.
Vidare behandlas frågan om inrättandet av en judiciell instans på
internationell nivå. En sådan skulle kunna slita tvister mellan avtalspar-
terna och säkerställa att de gemensamma reglerna tolkas på ett enhetligt
sätt. Det senare skulle kunna tillgodoses genom att den får till uppgift att
avge tolkningsbesked om hur EES-reglerna skall förstås. Hur ett sådant
Prop. 1990/91:65
Bilaga 1
31
system skulle förhålla sig till de svenska reglerna om domstolarnas obero- Prop. 1990/91: 65
ende tas också upp i promemorian. Slutsatsen blir att systemet skulle vara Bilaga 1
förenligt med regeringsformens regler.
32
Bilaga 2
Yttranden över promemorian har till justitiedepartementet avgetts av
riksdagens ombudsmän, justitiekanslern, högsta domstolens ledamöter,
regeringsrättens ledamöter, domstolsverket, försäkringsöverdomstolen,
hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, Stockholms
tingsrätt, kommerskollegium, generaltullstyrelsen, juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet juridiska fakultetsstyrelsen vid Upp-
sala universitet, juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds
universitet, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, statens
pris- och konkurrensverk, konsumentverket, Sveriges domareförbund,
Sveriges advokatsamfund, Stockholms handelskammare, Svenska handels-
kammarförbundet, Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet,
Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges
Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Tjänstemännens Cent-
ralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareför-
eningen, Medborgarrättsrörelsen samt Institutet för Utländsk rätt AB.
33
Prop. 1990/91:65
Proposition.................................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll............................ 1
Lagförslag.................................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 december 1990. 3
1 Inledning.................................................. 3
2 Bakgrund................................................. 4
3 Översikt över de rättsliga och institutionella frågorna i EES....... 6
3.1 Allmänt................................................ 6
3.2 Beslutsfattande i EES.................................... 7
3.3 Direkt tillämplighet och direkt effekt....................... 9
3.4 Övervakning........................................... 12
3.5 Enhetlig tolkning........................................ 15
3.6 Tvistlösning............................................ 15
4 Tolkningsbesked............................................ 16
5 Hemställan................................................ 30
6 Beslut..................................................... 30
Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (1990: 58)
Ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) och den
svenska grundlagen................................... 31
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna..................... 33
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
34