Prop.
1990/91:58
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 15 november 1990.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Ingela Thalén
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård som
skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall (LSPV). Vidare föreslås ändringar i brottsbalkens påföljdsregler för
psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicin-
ska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöver-
trädare. Också beträffande viss anknytande lagstiftning läggs fram förslag
om ändringar. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
1992.
Jämfört med LSPV bygger den föreslagna vårdlagstiftningen på en del-
vis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk
abnormitet. För att markera detta används i stället samlingsbegreppet
allvarlig psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa lagstiftning-
en på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av
tvångsvård som ägt rum inom psykiatrin särskilt under det senaste decen-
niet. Ändamålet med sådan vård skall vara att se till att den som har ett
oundgängligt behov av psykiatrisk vård som ges efter intagning på en
sjukvårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatta stöd-
och behandlingsinsatser i frivilliga former. Lagstiftningen föreslås utfor-
mad så att patientens eget vårdbehov blir utgångspunkten för bedömning-
en av om tvångsvård skall kunna komma i fråga. Samhällsskyddet skall
beaktas men ges inte en fullt så självständig betydelse som i gällande lag.
Som ett viktigt inslag i reformen föreslås ökad rättslig kontroll över tvångs- Prop. 1990/91: 58
vården genom domstolsprövning i förening med ett system med begränsa-
de vårdtider. En närmare reglering föreslås beträffande den tvångsanvänd-
ning som får ske under vården. Vårdlagstiftningen föreslås uppdelad på en
lag om psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen) och en lag om
rättspsykiatrisk vård (regleringen av tvångsvården för lagöverträdare).
För tvångsvård skall krävas, förutom att patienten lider av en allvarlig
psykisk störning, att patientens behov av psykiatrisk vård skall vara ound-
gängligt och inte kunna tillgodoses på annat sätt än genom intagning på en
sjukvårdsinrättning. Han skall också motsätta sig den vård som behövs
eller uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningsta-
gande till den. Vid bedömning av patientens vårdbehov skall även beaktas
om denne till följd av sin störning är farlig för annans hälsa eller personliga
säkerhet.
Nuvarande regler om att tvåläkarprövning skall ske före intagning på en
vårdinrättning behålls i huvudsak oförändrade. Frågan om intagning skall
avgöras inom ett dygn från ankomsten till inrättningen. Intagningsbeslut
fattas av en chefsöverläkare som har möjlighet att överlåta uppgiften på en
erfaren läkare med specialistkompetens inom psykiatrin.
Psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbegränsad. Det skede då tvångs-
vård får ges på grund av vårdintyg och läkares intagningsbeslut begränsas
till högst fyra veckor. Genom överklagande av ett intagningsbeslut kan
patienten få till stånd prövning i domstol av om förutsättningarna för
vården är uppfyllda. Finner den ansvarige läkaren att tvångsvården behö-
ver pågå mer än fyra veckor, skall han ansöka hos domstol om medgivande
till sådan vård. På grund av ett sådant medgivande får vården pågå i högst
fyra månader räknat från intagningsbeslutet. För ytterligare förlängning
fordras medgivande vid förnyad rättslig prövning.
Möjligheten till s. k. konvertering från frivillig vård till tvångsvård be-
hålls men föreslås bli begränsad till fall då en patient kan befaras allvarligt
skada sig själv eller någon annan. Ett konverteringsbeslut skall inom kort
följas av rättslig prövning.
Psykiatrisk tvångsvård föreslås kunna ges på en sjukvårdsinrättning som
drivs av en landstingskommun eller en kommun som inte tillhör någon
landstingskommun. Vissa lagregler föreslås om samråd m. m. i fråga om
den psykiatriska behandlingen under tvångsvård. Sådan behandling får
genomföras bara i den utsträckning som krävs med hänsyn till det i lagen
beskrivna syftet med tvångsvården. Närmare regler införs om användning
av tvångsåtgärder såsom kvarhållning, besöksförbud, bältesläggning och
isolering. Vidare föreslås lagen reglera kontroll av försändelser, kroppsvisi-
tation och liknande åtgärder. Rapporteringsskyldighet gentemot socialsty-
relsen föreslås kunna införas när det gäller tvångsvårdens omfattning samt
användningen av medicinska behandlingar och särskilda tvångsåtgärder.
En patient skall kunna få tillstånd att vistas utom sjukvårdsinrättningen
på egen hand. Sådan vistelse skall kunna avse även återstoden av vårdti-
den, om det är angeläget för att förbereda att tvångsvården upphör. Ett Prop. 1990/91: 58
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område skall kunna förenas
med särskilda villkor främst i behandlingssyfte. 1 övrigt föreslås ingen
motsvarighet till nuvarande regler om försöksutskrivning.
En s. k. stödperson skall kunna utses för att bistå patienten under förut-
sättning att denne inte motsätter sig det. Förtroendenämndsverksamheten
inom hälso- och sjukvården föreslås ha hand om uppgiften att utse stöd-
personer.
Den rättsliga prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård föreslås
bli en uppgift för de allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. i första in-
stans länsrätten. Nuvarande organisation med utskrivningsnämnder och
psykiatriska nämnden avskaffas således. Rättshjälp genom offentligt biträ-
de avses kunna ges i motsvarande utsträckning som vid tvångsomhänder-
taganden inom den sociala vårdlagstiftningen.
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare föreslås bli
intagna i en lag om rättspsykiatrisk vård. Lagen föreslås gälla i huvudsak
personer som ges psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd eller som är
häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl. a. förut-
sättningarna för vård, hur vården skall utformas, var vården skall bedrivas
och vem som fattar beslut i olika avseenden. Vid lagens utformning i dessa
delar har eftersträvats nära anslutning till regleringen av den psykiatriska
tvångsvården i övrigt.
Förslaget beaktar också särskilt skyddet för andra personer m. m. i fråga
om psykiskt störda som har begått t. ex. allvarliga våldsbrott. Med anknyt-
ning till förslag om att ge domstolen i ett brottmål en möjlighet att besluta
om särskild utskrivningsprövning när någon överlämnas till rättspsykiat-
risk vård som brottspåföljd tas i lagen om rättspsykiatrisk vård in regler
om en särskild ordning för denna prövning. Bl. a. föreslås att vederböran-
de åklagare skall få tillfälle att yttra sig i frågor om vistelse utanför
sjukvårdsinrättningen eller utskrivning och att prövningen skall göras av
länsrätten som första instans. Ett beslut av rätten som innebär att patien-
ten skall skrivas ut eller få vistas utanför sjukvårdsinrättningens område
skall få överklagas av åklagaren.
I lagen om rättspsykiatrisk vård föreslås vidare ingå vissa särregler bl. a.
om förutsättningarna för och prövningsförfarandet vid psykiatrisk tvångs-
vård för dem som redan är berövade friheten till följd av anhållande,
häktning eller intagning i kriminalvårdsanstalt.
Möjligheterna att ge anhållna, häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt
psykiatrisk vård i frivilliga former på sjukhus utvidgas. Vid de enheter
inom hälso- och sjukvården där personer av dessa kategorier, som ju skall 5
vara berövade friheten, kan ges rättspsykiatrisk vård får personalen sålun- Prop. 1990/91:58
da befogenhet att använda de tvångsåtgärder som krävs från kontrollsyn-
punkt. Avsikten med denna ordning är att skapa ökade praktiska möjlighe-
ter att föra över personer som är frihetsberövade till sådana enheter for
psykiatrisk vård.
En utgångspunkt för förslaget när det gäller behandlingen av psykiskt
störda lagöverträdare är att den straffrättsliga regleringen även i fortsätt-
ningen skall ta hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har
begått en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid ändringar i
flera avseenden i den nuvarande regleringen på området, bl. a. i brottsbal-
ken.
Den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare föreslås bli anpas-
sad till nutida terminologi inom psykiatrin. Begreppen ”sinnessjukdom”
och ”sinnesslöhet” liksom det s. k. jämställdhetsbegreppet ersätts med
samma begrepp som i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. all-
varlig psykisk störning. Detta medför en viss begränsning av den grupp
som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Det nuvarande kravet
på orsakssamband — s. k. kausalsamband — mellan brottet och störningen
behålls i regleringen för vissa situationer men avskaffas för andra.
Även i fortsättningen skall en brottmålsdomstol få överlämna en lag-
överträdare till psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd (rättspsykiat-
risk vård). En förutsättning är därvid bl. a. att denne lider av en allvarlig
psykisk störning. Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psy-
kisk störning och finns det till följd av störningen risk för att han på nytt
begår brott av allvarligt slag, får domstolen bestämma att vården skall vara
förenad med särskild utskrivningsprövning.
Möjligheten att överlämna lagöverträdare till öppen psykiatrisk vård
liksom till vård enligt 1967 års omsorgslag i specialsjukhus föreslås avskaf-
fad.
Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare skall
enligt förslaget även i fortsättningen innehålla en möjlighet att sätta ned
straffet. Liksom enligt vad som gäller nu skall vidare den som har begått
ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte få dömas till
fängelse. Avsikten är emellertid att begränsningen av möjligheten att döma
till fängelse i situationer av detta slag skall omfatta färre fall än hittills.
Möjligheter att döma psykiskt störda lagöverträdare till skyddstillsyn
eller villkorlig dom skall enligt förslaget ges inom ramen för de allmänna
reglerna för dessa påföljder.
Åtalsunderlåtelse skall få ges, om vård kommer till stånd i form av
psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt
35 § 1967 års omsorgslag eller särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgs-
lag. En förutsättning skall liksom nu vara att något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts.
Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det medicinska utred-
ningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda lagöver-
trädare är att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar. Reg-
leringen av det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet stramas sålun-
da upp i olika avseenden samtidigt som möjligheterna for domstolarna att
använda sig av andra former av medicinsk utredning utvidgas. Avsikten är
att härigenom bl. a. motverka dröjsmål och väntetider for häktade i sam-
band med det rättspsykiatriska förfarandet.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk vård
som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning skall det vara
tillräckligt som medicinskt underlag att det i målet har inhämtats ett s. k.
§ 7-intyg av en rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig
kompetens. Är den misstänkte redan föremål for psykiatrisk tvångsvård
skall det i ett sådant fall räcka med ett utlåtande av vederbörande läkare i
stället för såsom nu av socialstyrelsen.
En rättspsykiatrisk undersökning skall enligt förslaget få utföras i syfte
att få reda på om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av
en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska förutsättningar
för att ge honom rättspsykiatrisk vård — med eller utan särskild utskriv-
ningsprövning — som brottspåföljd. I motsats till vad som nu gäller skall
en sådan undersökning inte få utföras vid bötesbrott. Krav på att en
rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i brottmålet skall enligt förslaget
gälla bara i de fall då domstolen överlämnar lagöverträdaren till rätts-
psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Kravet är inte heller
undantagslöst.
Rättspsykiatriska undersökningar skall i fortsättningen kunna utföras
vid undersökningsenheter som drivs av staten eller, efter överenskommel-
ser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, vid enheter inom hälso-
och sjukvården. Om den misstänkte är häktad, skall undersökningsförfa-
randet ha slutförts inom fyra veckor i stället för som nu sex veckor. Den
som är häktad skall senast inom sju dagar från beslutet om undersökning
föras över till undersökningsenheten. Domstolen — i stället för såsom nu
socialstyrelsen — skall få medge anstånd med att avge utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning, om det finns särskilda skäl.
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psyki-
atrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är för-
enad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.
Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård finns också i lagen (1991:000)
om rättspsykiatrisk vård.
Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller även en
kommun som inte ingår i en landstingskommun.
2 § Tvångsvård enligt denna lag skall syfta till att den som är i oundgäng-
ligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter intagning på en sjuk-
vårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till erforderlig vård och
ta emot det stöd som han behöver.
Prop. 1990/91:58
Förutsättningar för tvångsvård
3 § Tvångsvård får ges endast om
1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,
2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga
förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som
inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och
3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt
psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan.
Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt första
stycket 1 utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning som kan ge rätt till
särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m. fl.
Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket 2 skall även beak-
tas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans
personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.
Intagning för tvångsvård
4 § Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får
inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det
framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångs-
vård av patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild
läkarundersökning.
En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig
anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om
undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten
tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får
fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har
befogenhet till det.
Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning för frivillig psykiatrisk vård.
5 § Vårdintyget får utfärdas endast i omedelbar anslutning till undersök-
ningen. Det skall, utöver ett uttalande enligt 4 § om förutsättningarna för
tvångsvård av patienten, innehålla en redogörelse för den psykiska stör-
ningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbehovet.
Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och
12 §§ förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket en-
skilt.
Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall se till att det snarast
kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångs-
vård skall prövas.
6 § Frågan om intagning för tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter
undersökning av patienten, senast 24 timmar efter patientens ankomst till
vårdinrättningen. Patienten får efter beslut av tjänstgörande läkare hind-
ras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgjorts. Ett
beslut om intagning får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra
dagar.
Beslut i fråga om intagning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för
psykiatrisk vård. Beslutet får inte fattas av den läkare som har utfärdat
vårdintyget.
Prop. 1990/91:58
Tvångsvård efter beslut av rätten
1 § Om chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas finner att
denne bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om
intagning, skall han före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos länsrät-
ten om medgivande till sådan vård.
1 ansökan skall anges vilka omständigheter som utgör grunden för
tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan
form för patienten. Till ansökan skall fogas en redogörelse för det stöd och
den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på
vårdenheten.
8 § Rätten skall på ansökan enligt 7 § besluta i frågan om fortsatt tvångs-
vård. Om rätten bifaller ansökan, får vården pågå under högst fyra måna-
der, räknat från dagen för beslutet om intagning.
9 § Efter ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården
fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §. Medgivande får lämnas för
högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.
En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan
tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 7 §
andra stycket tillämpas beträffande en ansökan enligt denna paragraf.
10 § Har en ansökan enligt 7 eller 9 § kommit in till länsrätten, får
tvångsvården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten ansökan,
skall vården upphöra omedelbart.
Övergång från frivillig vård till tvångsvård
11 § Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig
psykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas,
utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats, besluta om tvångsvård när
1. förutsättningarna enligt 3 § föreligger och
2. patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket.
12 § När beslut har fattats om tvångsvård enligt 11 §, skall chefsöverläka-
ren skyndsamt och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka
hos länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter. Föreskrif-
terna i 7 § andra stycket skall därvid tillämpas.
13 § Om rätten medger att tvångsvård som har beslutats enligt 11 §
fortsätter, får den pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för
chefsöverläkarens beslut. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas
samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 §.
Övergång från rättspsykiatrisk vård till tvångsvård enligt denna lag
14 § När rättspsykiatrisk vård skall upphöra i fall som avses i 15 § lagen
(1991:000) om rättspsykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet
där patienten vårdas, utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats,
besluta om tvångsvård enligt denna lag, om förutsättningarna enligt 3 §
föreligger.
Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket. 1 stället
tillämpas föreskrifterna i 12 och 13 §§, varvid ett beslut enligt denna
paragraf jämställs med ett beslut enligt 11 §.
Vården
15 § Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en
landstingskommun.
16 § En behandlingsplan skall upprättas snarast efter det att patienten
har tagits in för tvångsvård. Så långt möjligt skall planen upprättas i
samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd ske också med
dennes närstående.
I samråd med patienten skall det klarläggas om denne har behov av stöd
från socialtjänsten.
17 § I fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum med
patienten när det kan ske. Samråd skall ske också med patientens närståen-
de när det är lämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefs-
överläkaren vid den enhet där patienten vårdas.
Behandlingsåtgärderna skall anpassas till vad som krävs för att uppnå
syftet med tvångsvården enligt 2 §.
18 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den
del av inrättningen där han skall vistas.
Om det behövs från behandlingssynpunkt, får chefsöverläkaren besluta
om inskränkningar beträffande besök hos patienten.
Prop. 1990/91:58
10
19 § Om det finns en omedelbar fara for att en patient allvarligt skadar
sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte
eller liknande anordning. Vårdpersonal skall vara närvarande under den
tid patienten hålls fastspänd.
Om det finns synnerliga skäl, får beslutas att patienten skall hållas
fastspänd längre än som anges i första stycket.
Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Socialstyrelsen skall utan
dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.
20 § En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är
nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande
beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om
avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden for avskiljande får genom ett
nytt beslut förlängas med högst åtta timmar.
Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande enligt första
stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.
Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild
mer än åtta timmar i följd, skall socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas
om detta. En patient skall under den tid han hålls avskild stå under
fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
21 § En patient får inte inneha
1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,
2. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i
människokroppen,
3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas for missbruk av
eller annan befattning med narkotika, eller
4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller
vara till men for vården eller ordningen på vårdinrättningen.
Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder-
tas.
22 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får
undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses
i 21 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehål-
let i brev eller annan skriftlig handling.
Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får inne-
has enligt 21 §, får egendomen omhändertas.
23 § Om det är påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kropps-
besiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att
han inte bär på sig egendom som avses i 21 §. Detsamma gäller om det
under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egen-
dom skall påträffas hos patienten.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående
än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe-
terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.
Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt-
ning.
24 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
omhändertagits enligt 21 eller 22 § eller har sådan egendom påträffats där
patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till
egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen
enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen
Prop. 1990/91:58
11
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma Prop. 1990/91:58
gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen, och i fråga om andra föremål som är
särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika.
Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
25 § Chefsöverläkaren får ge patienten tillstånd att under en viss del av
vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får
ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är
angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.
Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med
särskilda villkor.
26 § Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i 25 §, om
förhållandena kräver det.
Tvångsvårdens upphörande
27 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, skall chefs-
överläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångs-
vården skall upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervä-
gas fortlöpande.
28 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till
tvångsvård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges i 7, 9 eller
12 §.
Tvångsvården enligt denna lag upphör också när beslut fattas som
föranleder rättspsykiatrisk vård. Föreskrift om övergång till sådan vård
finns i 4 § andra stycket lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård.
29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats
om
1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529) eller lagen (1989: 530) om
åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund,
2. utvisning enligt samma lagar,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-
mark, Finland, Island och Norge, eller
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-
land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand-
ling,
skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall
verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd
tillåter att detta verkställs.
I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verk-
ställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av
12 kap. 3 § utlänningslagen.
Stödperson
30 § När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson
kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.
Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges
tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-
12
en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget Prop. 1990/91:58
har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt.
Stödperson utses av den nämnd som avses i lagen (1980:12) om förtro-
endenämnder inom hälso- och sjukvården.
31 § Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla
till förtroendenämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson.
Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid
göras när
1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7, 12
eller 14 §,
2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt 6 §,
3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att
tvångsvården skall upphöra.
När tvångsvården av en patient, för vilken stödperson utsetts, har upp-
hört, skall chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta förtroendenämn-
den om detta.
Överklagande
32 § Patienten får hos länsrätten överklaga chefsöverläkarens beslut om
intagning för tvångsvård enligt 6, 11 eller 14 §. Ett sådant överklagande
skall anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.
Innan länsrätten prövar ett överklagande enligt första stycket, skall
rätten utan dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseen-
den som anges i 7 § andra stycket.
33 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett annat beslut av chefsöver-
läkaren enligt denna lag som innebär
1. avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra,
2. förordnande enligt 24 § om förstöring eller försäljning av egendom,
3. avslag på en begäran om tillstånd enligt 25 § att vistas utanför vårdin-
rättningens område eller meddelande av villkor i samband med en sådan
vistelse, eller
4. återkallelse enligt 26 § av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område.
I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.
Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.
När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har
kommit in i rätt tid. Har skrivelsen kommit in för sent, skall länsrätten
avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat
patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen
skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden
för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-
delbart vidarebefordra den till länsrätten.
Handläggningen i domstol
34 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av läns-
rätten i det län där sjukvårdsinrättningen är belägen.
35 § Mål enligt denna lag skall handläggas skyndsamt. Så snart en ansö- Prop. 1990/91: 58
kan som avses i 28 § har kommit in till länsrätten, skall rätten pröva om
ansökan har kommit in i tid. Har ansökan kommit in för sent, skall rätten
skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om detta.
Ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från
den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till länsrät-
ten. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning
eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Föreskrif-
terna i första och andra meningen gäller inte mål som avses i 33 § första
stycket 2.
Länsrätten får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.
36 § 1 ett mål enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhandling,
om det inte är uppenbart obehövligt.
37 § Muntlig förhandling hålls på sjukvårdsinrättningen, om inte särskil-
da skäl talar för något annat. Patienten skall vara närvarande vid förhand-
lingen, om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Patien-
tens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och skall om möjligt
underrättas om den. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandlingen, om
det inte är uppenbart obehövligt.
Om det behövs, skall länsrätten i ett mål enligt denna lag höra lämplig
sakkunnig vid muntlig förhandling. Vid förhandlingen får den sakkunnige,
i syfte att få upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för
dennes uppgift, ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten.
Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en
förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.
38 § Vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt denna lag skall
nämndemän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en
fråga som nämns i 33 § första stycket.
Övriga bestämmelser
39 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsin-
rättningen med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att
fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns
särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan
läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte såvitt gäller
1. beslut enligt 6 § om intagning,
2. ansökan enligt 7, 9, 12 eller 14 § om medgivande till att tvångsvården
fortsätter,
3. beslut enligt 17 § första stycket sista meningen om behandlingen,
4. beslut enligt 19 § andra stycket om fastspänning, eller
5. beslut enligt 20 § andra stycket om avskiljande.
40 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen
får medge undantag från kravet i 4 § på att läkare som utför undersökning
för vårdintyg skall vara legitimerad och från kravet i 39 § på specialistkom-
petens.
41 § Beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning samt ansökan enligt
7, 9, 12 eller 14 § och medgivande i anledning av en sådan ansökan
fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning
utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall upphöra.
14
42 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen Prop. 1990/91:58
skall för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten.
43 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att
chefsöverläkarens åligganden enligt denna lag skall kunna fullgöras. Det-
samma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs
uppdrag eller ett yttrande av socialstyrelsen.
44 § Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål
och ärenden enligt denna lag.
En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.
45 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte
annat förordnas.
46 § 1 mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med patienten inte
ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).
47 § Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig
psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv
eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten tillfälligt
omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge
honom sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet
som kan ge stöd och behandling.
Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av
1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han skall
kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,
2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av
chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan
vårdintyg har utfärdats,
3. chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vårdin-
rättningen utan tillstånd, eller
4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om
denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför
inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.
48 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,
2. att anlita ombud eller biträde,
3. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429), och
4. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig
för patienterna.
49 § Chefsöverläkare skall i den utsträckning som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, socialstyrelsen föreskriver fortlöpande lämna
styrelsen uppgifter om åtgärder som vidtagits enligt denna lag.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (gamla
lagen) upphör att gälla.
2. Ett vårdintyg, som uppfyller kraven i den gamla lagen, får längst till
och med den 10 januari 1992 godtas som underlag for ett beslut om
intagning för tvångsvård enligt den nya lagen.
3. Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning enligt 8 § i den gamla lagen, skall chefsöverläkaren senast den 3
januari 1992 avgöra frågan om patienten enligt 6 § i den nya lagen skall tas
in för tvångsvård. Intill dess frågan om intagning har avgjorts, gäller den
gamla lagen i tillämpliga delar.
4. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning
enligt 9 eller 10 § eller återintagen enligt 20 § i den gamla lagen skall anses
intagen för tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av den
nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.
Ett beslut enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivnings-
nämnd eller psykiatriska nämnden om fortsatt vård skall dock anses som
ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex månader
enligt 9 § i den nya lagen.
5. Har någon som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård
inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård före ikraftträdandet,
skall han anses genom domen ha överlämnats till rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:000) om rättspsykia-
trisk vård.
6. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning
med stöd av den gamla lagen och beträffande vilken det enligt 17 § andra
stycket samma lag ankommit på utskrivningsnämnd att besluta om ut-
skrivning skall anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-
ningsprövning enligt lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut
enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden i fråga om utskrivning skall därvid anses som ett
beslut av länsrätten enligt 16 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk
vård i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård.
7. Är en patient vid ikraftträdandet utskriven på försök eller har han
tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, skall han anses ha
tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-
den av vårdtiden respektive under del av vårdtiden enligt 25 § i den nya
lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i punkt 6 ovan, enligt
10 § lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Särskilda föreskrifter som
har meddelats med stöd av 14 § första stycket eller 19 § andra stycket i den
gamla lagen, liksom ett förordnande enligt sistnämnda lagrum att patien-
ten skall ställas under tillsyn av lämplig person, skall därvid anses utgöra
särskilda villkor enligt 25 § i den nya lagen eller, om det är fråga om en
patient som avses i punkt 6 ovan, enligt 10 § lagen om rättspsykiatrisk
vård.
8. Om ett ärende hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden
inte är slutligt avgjort av samma nämnd vid utgången av december 1991,
skall med iakttagande av vad som anges i punkterna 9 och 10 rätten i
stället pröva om det enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård
eller, vid rättspsykiatrisk vård, enligt lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk
vård finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, för tillstånd att
vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller för återkallelse av så-
dant tillstånd. Är det i ärendet fråga om att en patient i samband med
Prop. 1990/91:58
16
utskrivning på försök skall åläggas att iaktta särskilda föreskrifter eller
ställas under tillsyn av lämplig person tillämpas dock föreskrifterna i den
gamla lagen.
Den som har väckt ett ärende enligt den gamla lagen före ikraftträdandet
får utföra talan i saken efter ikraftträdandet, även om han inte är behörig
till det enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykia-
trisk vård.
9. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
länsrätten i det län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsom-
råde.
10. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
kammarrätten i Stockholm.
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Prop. 1990/91:58
17
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövan-
de och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1991:000) om
psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.
Lagen gäller den som
1. efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,
2. är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning eller
3. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.
2 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet
för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även
rättspsykiatrisk vård.
Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en
kommun som inte ingår i en landstingskommun.
Beslut om rättspsykiatrisk vård
3 § Föreskrifter om beslut av domstol om överlämnande till rättspsykia-
trisk vård finns i 31 kap. 3 § brottsbalken.
4 § Den som avses i 1 § andra stycket 2 eller 3 får ges rättspsykiatrisk
vård om
1. han lider av en allvarlig psykisk störning,
2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-
landen i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom
att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och
3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i
frågan.
Om någon som vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångs-
vård anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning
eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, skall beslutet om
sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk vård.
5 § Beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
fattas av en chefsöverläkare vid en enhet som avses i 6 § första stycket
andra meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett
vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och
undersökning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 § första och
andra styckena, 5 § och 6 § första stycket tredje meningen lagen
(1991:000) om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.
En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.
Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den
misstänkte har tagits in på undersökningsenheten, krävs inte något vårdin-
tyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Detsamma gäller den som är
Prop. 1990/91:58
18
anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsan- Prop. 1990/91: 58
stalt och som förts till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första
stycket andra meningen för frivillig psykiatrisk vård.
Vården
6 § Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en
landstingskommun. Regeringen beslutar vid vilka sådana vårdinrättningar
rättspsykiatrisk vård får ges i fall som avses i 1 § andra stycket 2 och 3.
På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård
ges åt den som genomgår undersökning.
7 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § andra stycket 1 skall påbörjas utan
dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft.
Är den dömde häktad, skall vården påböijas även om beslutet inte har
vunnit laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger
att så sker. Så länge beslutet om häktning gäller skall därvid bestämmelser-
na om rättspsykiatrisk vård för den som är häktad tillämpas utom såvitt
avser förutsättningarna för sådan vård.
8 § Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i
16 — 24 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
Beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpas-
sas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, om
det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda
inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot
besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 §
första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häk-
tade och anhållna m. fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev
som avses i 25 § första stycket första meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebe-
fordras utan föregående granskning.
Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol
eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,
om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att
denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som
innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta
om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser,
ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.
9 § 1 fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård på grund av beslut enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken av domstol, utom i fall då vården har förenats med särskild
utskrivningsprövning, gäller bestämmelserna i 25 och 26 §§ lagen
(1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
10 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut
enligt 31 kap. 3§ brottsbalken om särskild utskrivningsprövning prövas
frågan om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område av länsrätten efter ansökan av chefsöverlä-
karen eller patienten.
Vid sin prövning skall rätten särskilt beakta arten av den brottslighet
som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall
i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten
19
genomgått. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns Prop. 1990/91:58
skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den rättspsykia-
triska vården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område får förenas med särskilda villkor.
Länsrätten får efter ansökan av chefsöverläkaren överlämna åt denne att
beträffande viss patient besluta om tillstånd enligt första stycket. När det
finns skäl för det, får länsrätten återta denna befogenhet. Chefsöverläkaren
får återkalla ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, om
förhållandena kräver det.
11 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-
psykiatrisk vård får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område. Därvid gäller bestämmelserna i
25 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1991:000) om
psykiatrisk tvångsvård.
En fråga om tillstånd enligt första stycket avgörs av kriminalvårdsstyrel-
sen efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Om ansökan har
gjorts av patienten, skall yttrande inhämtas från chefsöverläkaren.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom före-
skrifter eller beslut i särskilda fall flytta över kriminalvårdsstyrelsens befo-
genhet enligt andra stycket till någon annan kriminalvårdsmyndighet än
styrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården.
Upphörande av rättspsykiatrisk vård
12 § Om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§
brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning inte längre lider
av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att
han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång, skall chefsöverläkaren vid
den enhet där patienten vårdas genast besluta att vården skall upphöra.
Detsamma gäller beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård
enligt 4 § när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan
om den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall övervägas fortlöpande.
13 § Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå
under högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit
verkställbart. Har patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare
dag, räknas tiden från den dagen.
Efter ansökan av chefsöverläkaren får länsrätten medge att den rättspsy-
kiatriska vården fortsätter utöver den nämnda längsta tiden.
Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-
der åt gången, räknat från prövningstillfället. Ansökan om förlängning
skall ha kommit in till länsrätten innan tiden för gällande beslut om
rättspsykiatrisk vård har löpt ut.
14 § Har en ansökan enligt 13 § kommit in till länsrätten, får den rätts-
psykiatriska vården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten
ansökan, skall vården upphöra omedelbart. Ansökan och medgivande i
anledning av en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs
till en annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att den
rättspsykiatriska vården skall upphöra.
Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgi-
20
vande till sådan vård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges Prop. 1990/91:58
i 13 § tredje stycket andra meningen.
15 § Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast
1. beträffande den som är anhållen eller häktad, när beslutet om frihets-
berövande upphört att gälla,
2. beträffande den som är intagen med stöd av 10 § lagen (1991:000) om
rättspsykiatrisk undersökning, när denne inte längre får hållas kvar på
undersökningsenheten,
3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, när frigivning
sker.
16 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.
3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra
när
1. det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett
beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten
återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och
2. det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och
personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-
vande och annat tvång.
En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av
chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Anmälan skall ske ge-
nast när chefsöverläkaren finner att den rättspsykiatriska vården kan
upphöra. I annat fall skall anmälan göras senast inom fyra månader,
räknat från den dag då domstolens beslut blivit verkställbart eller, om
patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare dag, från den dagen.
Därefter skall anmälan göras inom var sjätte månad från den dag då rätten
senast meddelade beslut i frågan.
17 § I fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med
avvisning, utvisning och utlämning gäller bestämmelserna i 29 § första
stycket lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
I fråga om en patient som är utlänning upphör den rättspsykiatriska
vården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har medde-
lats med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529).
Om beslut har meddelats att verkställigheten av en påföljd som innebär
överlämnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård skall
föras över med stöd av lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom till en annan stat, upphör den
rättspsykiatriska vården vid verkställighet av beslutet.
Överklagande
18 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläkaren
enligt denna lag som innebär
1. intagning enligt 5 § för rättspsykiatrisk vård, varvid överklagandet
skall anses innefatta även en begäran att vården skall upphöra,
2. avslag på en begäran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra i
fall som avses i 12 §,
3. avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område i fall som avses i 9 § eller 10 § tredje stycket första meningen eller
meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse,
21
4. återkallelse enligt 9§ eller 10 § tredje stycket tredje meningen av Prop. 1990/91:58
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, eller
5. förordnande enligt 8 § jämförd med 24 § lagen (1991:000) om psyki-
atrisk tvångsvård om förstöring eller försäljning av egendom.
I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.
Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.
När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten. Beträffande behandlingen av skrivel-
sen gäller bestämmelserna i 33 § tredje stycket lagen (1991:000) om psyki-
atrisk tvångsvård.
19 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket första me-
ningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos kammarrät-
ten.
20 § Allmän åklagare får överklaga
1. beslut enligt 10 § första stycket av länsrätten att patienten får vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område,
2. beslut enligt 10 § tredje stycket första meningen av länsrätten att
överlämna åt chefsöverläkaren att beträffande viss patient besluta om
tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område,
3. beslut enligt 16 § att vården skall upphöra,
om åklagare före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma
att överklagas.
Har anmälan gjorts, får beslutet inte verkställas förrän det har vunnit
laga kraft eller rätten dessförinnan har underrättats om att åklagaren inte
kommer att överklaga.
Handläggningen i domstol
21 § Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt denna lag gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 38 §§ lagen (1991:000) om psykiat-
risk tvångsvård. I ett mål enligt 18 § första stycket 3 eller 4, i fall då vården
är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall dock nämndemän
ingå i kammarrätten.
22 § 1 ett mål enligt 10 § första stycket eller 16 §, som har väckts genom
ansökan av patienten, eller enligt 18 § första stycket 1 skall länsrätten in-
hämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en chefsöverläkare ger in ansö-
kan eller anmälan enligt 10 § första stycket, 13 § eller 16 §, skall han därvid
ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och lämna en redogörelse
för de omständigheter, på vilka uppfattningen grundas.
Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten i ett mål enligt 10 eller
16 § ge åklagaren i det mål där beslutet om rättspsykiatrisk vård har
meddelats eller, när det finns särskilda skäl, någon annan åklagare tillfälle
att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område, om överlämnande åt chefsöverläkaren att be-
sluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.
Övriga bestämmelser
23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-
kompetens inom någon gren av psykiatrin vid sjukvårdsinrättningen eller
den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten vårdas att full-
22
göra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns Prop. 1990/91:58
särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan
läkare vid inrättningen eller enheten, dock inte såvitt gäller
1. beslut enligt 5 § om intagning for rättspsykiatrisk vård,
2. ansökan enligt 13 § om medgivande till fortsatt vård,
3. anmälan enligt 16 § andra stycket om upphörande av vården,
4. beslut om behandlingen enligt 8 § denna lag jämförd med 17 § första
stycket sista meningen lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård,
5. beslut om fastspänning enligt 8 § denna lag jämförd med 19 § andra
stycket nämnda lag, eller
6. beslut om avskiljande enligt 8 § denna lag jämförd med 20 § andra
stycket nämnda lag.
24 § Bestämmelserna i 40, 42 och 43 §§, 44 § första stycket samt 46 och
49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträf-
fande rättspsykiatrisk vård.
25 § Utom i fall som avses i 20 § gäller beslut som meddelas enligt denna
lag omedelbart, om inte annat förordnas.
26 § När rättspsykiatrisk vård i fall som avses i 1 § andra stycket 1 har
påbörjats eller upphört, skall chefsöverläkaren snarast underrätta vederbö-
rande förtroendenämnd enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder
inom hälso- och sjukvården om att så har skett. Nämnden skall i fall som
avses i 4 § underrättas när patienten enligt 18 § första stycket 2 har över-
klagat ett beslut av chefsöverläkaren att den rättspsykiatriska vården inte
skall upphöra, liksom när vården efter överklagandet har upphört.
Föreskrifterna om stödperson i 30 § lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsin-
rättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda paragraf
om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller
dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av bestämmelserna i
8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. om möjlighet att besluta om inskränkningar i
patientens rätt att ta emot besök.
27 § I fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde gäller i
tillämpliga delar 47 § andra stycket lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård. Sådant biträde skall lämnas även när en patient i fall som
avses i 7 § första stycket inte inställer sig när vården skall påbörjas.
28 § Genomgår en patient rättspsykiatrisk vård som är förenad med
särskild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren, om brottet och övri-
ga omständigheter gör det påkallat, ge målsäganden möjlighet att begära
att bli underrättad när beslut fattas om att patienten får vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område eller att vården skall upphöra. Önskar
målsäganden underrättelse, skall en sådan ges så snart som möjligt och
innan patienten lämnar vårdinrättningen.
29 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,
2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska
vården skall upphöra,
23
3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdin- Prop. 1990/91: 58
rättningens område,
4. att anlita ombud eller biträde,
5. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429), och
6. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller under-
sökningsenheten, väl synlig för patienterna.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande personer, som vid ikraftträdandet är intagna på en sjuk-
vårdsinrättning med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, ges övergångsbestämmelser i anslutning till
lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
24
Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m. fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§*
För specialsjukhus och vårdhem
för vuxna gäller fortfarande i
tillämpliga delar 35 § om beredan-
de av vård oberoende av samtycke
samt därtill anslutande bestämmel-
ser i 36 — 37 a§§ och 39—54§§ i
den upphävda lagen.
För specialsjukhus och vårdhem
för vuxna gäller fortfarande i
tillämpliga delar 35 § om beredan-
de av vård oberoende av samtycke
samt därtill anslutande bestämmel-
ser i 36, 37 a och 39—44§§, 46 §
första och andra styckena samt 48
och 49a — 54§§ i den upphävda
lagen.
En skrivelse med överklagande
enligt 44 eller 47§ i den upphävda
lagen tillställs den myndighet som
skall pröva överklagandet.
Om rätten att överklaga är in-
skränkt till viss tid och skrivelsen
med överklagandet kommer in till
överinstansen efter utgången av den
tiden, skall överinstansen avvisa
skrivelsen. Skrivelsen skall dock inte
avvisas om förseningen beror på att
underinstansen har lämnat klagan-
den en felaktig underrättelse om hur
man överklagar. Inte heller skall
skrivelsen avvisas, om den har kom-
mit in till underinstansen innan ti-
den för att överklaga har gått ut.
7§2
Uppgifter som enligt den upphävda lagen har ålegat överläkaren och
vårdchefen hos omsorgsstyrelsen skall utföras av tjänsteman som lands-
tingskommunen eller kommunen utser.
Beslut som enligt den upphävda
lagen skulle ha fattats av besluts-
nämnden skall i stället fattas av ut-
skrivningsnämnden enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.
Uppgifter, som enligt de i 6 § an-
givna bestämmelserna i den upp-
hävda lagen ankommer på besluts-
nämnden, skall i stället fullgöras av
länsrätten.
Senaste lydelse 1989:119.
Nuvarande lydelsé enligt prop. 1990/91:14.
25
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
Vid handläggning inför utskriv-
ningsnämnden tillämpas 29, 30 och
32—34§§ lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Därjämte skall 23 § i den upphävda
lagen tillämpas.
Regeringen meddelar föreskrifter
om ärendenas fördelning mellan ut-
skrivningsnämnderna.
Länsrätten skall vidare i psykiat-
riska nämndens ställe pröva över-
klagande av beslut av en befatt-
ningshavare i sådana frågor som
anges i 44 § första stycket den upp-
hävda lagen.
Prövning enligt andra eller tredje
stycket görs av länsrätten i det län
där vårdhemmet eller specialsjukhu-
set är beläget. Att överklagande av
länsrätts beslut sker hos kammar-
rätt följer av förvaltningsprocess-
lagen (1971:291).
När ett beslut av en tjänsteman
som avses i första stycket eller an-
nan befattningshavare överklagas,
skall skrivelsen med överklagandet
ges in till länsrätten. Länsrätten
prövar om skrivelsen har kommit in
i rätt tid. Om skrivelsen har kommit
in för sent, skall länsrätten avvisa
den, om förseningen inte beror på
att befattningshavaren har lämnat
en felaktig underrättelse om hur
man överklagar. Skrivelsen skall
inte avvisas, om den har kommit in
till den nämnde befattningshavaren
innan tiden för överklagande har
gått ut. I ett sådant fall skall skrivel-
sen omedelbart vidarebefordras till
länsrätten.
Vid handläggning i domstol till-
lämpas på motsvarande sätt 34 — 38
och 44 — 46§§ lagen (1991:000) om
psykiatrisk tvångsvård.
Bestämmelser om offentligt biträ-
de och annan rättshjälp i mål enligt
denna lag finns i rättshjälpslagen
(1972:429).
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande ett förordnande om att någon skall överlämnas till vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda enligt 31 kap. 3 § brottsbal-
ken i dess lydelse före den 1 januari 1992 tillämpas 6 § i dess äldre lydelse
även om vården inte har påbörjats vid nämnda tidpunkt.
3. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet skall efter ikraftträdandet prövas av länsrätten i det län som
omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsområde.
4. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
kammarrätten i Stockholm.
26
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs att 41 och 49 §§ rättshjälpslagen (1972:429)’ skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §2
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende
1. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående in-
tagning enligt 8, 9 eller 10 § eller
utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall,
2. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående in-
skrivning i eller utskrivning från
vårdhem eller specialsjukhus enligt
35 § lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda,
1. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående medgivande till fort-
satt tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller
14 § lagen (1991:000) om psykiat-
risk tvångsvård och vid överklagan-
de enligt 32 eller 33 § samma lag av
beslut om intagning för tvångsvård
eller om avslag på en begäran att
tvångsvården skall upphöra, angå-
ende medgivande till fortsatt vård
enligt 13 § lagen (1991:000) om
rättspsykiatrisk vård, angående
upphörande av sådan vård enligt
16 § samma lag, vid överklagande
av beslut om rättspsykiatrisk vård
enligt 18 § första stycket 1 eller 2
samma lag eller angående tillstånd
eller återkallelse av tillstånd att vis-
tas utanför vårdinrättningens områ-
de för den som genomgår rättspsy-
kiatrisk vård med beslut enligt 31
kap. 3§ brottsbalken om särskild
utskrivningsprövning,
2. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående inskrivning i eller ut-
skrivning från vårdhem eller spe-
cialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda,
3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart omhänder-
tagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §, flyttningsförbud enligt
24 § eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga eller hos allmän förvaltnings-
domstol vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 samma lag,
4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående ome-
delbart omhändertagande enligt 13 § samma lag,
5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos
polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlän-
ningslagen hållits i förvar längre än tre dagar,
Lagen omtryckt 1983:487.
Senaste lydelse 1990:55.
27
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 eller 11 § utlänningslagen,
7. angående avvisning eller utvisning enligt lagen (1989:530) om åtgär-
der för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terrorist-
lagen),
8. hos regeringen angående åtgärder som beslutas enligt 4 kap. 11 §
utlänningslagen eller 17 § terroristlagen,
9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 12 kap. 3 § utlän-
ningslagen,
10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,
11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd en-
ligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Dan-
mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling,
13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om gil-
tigt samtycke till åtgärden ej lämnats,
14. hos regeringen enligt 17 § andra stycket terroristlagen angående
förordnande om tillämpning av 19 —22 §§ samma lag,
15. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt omhändertagan-
de enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § eller upphörande av
tvångsisolering enligt 42 § smittskyddslagen (1988:1472).
49 §3
I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas, utom i
fall som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om talan mot
beslut av domstolen.
Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till biträde
får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.
10 § första stycket 1 rättegångsbalken.
Beslut enligt denna lag av rätts-
hjälpsmyndigheten eller annan
förvaltningsmyndighet som ej om-
fattas av första stycket överklagas
hos rättshjälpsnämnden. Beslut av
utskrivningsnämnd överklagas dock
hos psykiatriska nämnden.
Beslut enligt denna lag av rätts-
hjälpsmyndigheten eller annan
förvaltningsmyndighet som ej om-
fattas av första stycket överklagas
hos rättshjälpsnämnden.
Beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får inte
överklagas.
Rättshjälpsnämndens ochpsykia- Rättshjälpsnämndens beslut en-
triska nämndens beslut enligt den- ligt denna lag får inte överklagas,
na lag får inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Rättshjälp som har beviljats hos en utskrivningsnämnd eller psykia-
triska nämnden lämnas fortfarande i mål eller ärenden som efter utgången
av december 1991 skall prövas av allmän förvaltningsdomstol enligt punkt
3 Senaste lydelse 1989:360.
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
9 eller 10 övergångsbestämmelserna till lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård eller enligt punkt 3 eller 4 övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:000) om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.
3. Rättshjälpsärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts
före ikraftträdandet skall efter ikraftträdandet prövas av länsrätten i det
län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsområde.
4. Rättshjälpsärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts
före ikraftträdandet och rättshjälpsärenden som enligt meddelad full-
följdshänvisning därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdan-
det prövas av kammarrätten i Stockholm.
29
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs att 14 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §2
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bilregis-
terförfattningarna samt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m. m. i den utsträckning som är föreskrivet i
dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsö-
kande m. fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl., smittskydds-
lagen (1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling,
körkortslagen (1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vård-
nadsa vgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, allt i den ut-
sträckning som är föreskrivet i des-
sa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §
och 21 kap. föräldrabalken,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsö-
kande m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m. fl., lagen
(1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,
lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:000) om
rättspsykiatrisk vård, smittskydds-
lagen (1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling,
körkortslagen (1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vård-
nadsavgöranden m. m. och om
överflyttning av barn, allt i den ut-
sträckning som är föreskrivet i des-
sa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §
och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen
(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningarna som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
1 Lagen omtryckt 1981:1323.
2 Senaste lydelse 1990:63.
30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
18 §3
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när
omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen (1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av
ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att
ett sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid
beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftspro-
cessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om
handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan
granskning och om befrielse från skyldighet att lämna upplysningar eller
visa upp handling enligt taxeringslagen (1990:324), lagen (1968:430) om
mervärdeskatt, lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbets-
givare eller lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
samt om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enligt lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
3. mål om omedelbart omhän-
dertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt
27 § samma lag, mål om omedel-
bart omhändertagande enligt 13 §
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall samt mål om
tillfälligt omhändertagande enligt
37 § smittskyddslagen (1988:1472),
3. mål om omedelbart omhän-
dertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga, mål om
tillfälligt flyttningsförbud enligt
27 § samma lag, mål om omedel-
bart omhändertagande enligt 13 §
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall, mål om tillfäl-
ligt omhändertagande enligt 37 §
smittskyddslagen (1988:1472), mål
enligt 33 § lagen (1991:000) om
psykiatrisk tvångsvård samt mål en-
ligt 18 § första stycket 2—4 såvitt
avser de fall då vården inte har för-
enats med särskild utskrivnings-
prövning eller 5 lagen (1991:000)
om rättspsykiatrisk vård,
3 Nuvarande lydelse enligt prop. 1990/91:32.
31
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
4. mål om anstånd med att betala skatt eller socialavgifter enligt upp-
börds- eller skatteförfattningarna och annat mål enligt uppbörds- och
folkbokforingsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares an-
svarighet för arbetstagares skatt och mål enligt lagen (1984:668) om upp-
börd av socialavgifter från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastig-
hetstaxeringslagen (1979:1152),
6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr.,
7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet över-
ensstämmer med parternas samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,
9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas
eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets-
bevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppenbar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
32
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
dels att 38 § skall upphöra att gälla,
dels att 25, 26, 28 och 37 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 §‘
Brev mellan intagen och svensk
myndighet eller advokat skall vida-
rebefordras utan granskning. Anges
brev vara avsänt från svensk myn-
dighet eller advokat och kan skä-
ligen misstänkas att uppgiften är
oriktig, får dock brevet granskas,
om förhållandet icke kan klarläggas
på annat sätt.
Brev mellan intagen och svensk
myndighet, internationellt organ
som har av Sverige erkänd behörig-
het att ta emot klagomål från en-
skilda eller advokat skall vidarebe-
fordras utan granskning. Anges
brev vara avsänt från svensk myn-
dighet, sådant internationellt organ
eller advokat och kan skäligen
misstänkas att uppgiften är oriktig,
får dock brevet granskas, om för-
hållandet icke kan klarläggas på an-
nat sätt.
I fråga om brev till postverket tillämpas 26 § i stället för första stycket
ovan.
26 §2
Brev eller andra försändelser till eller från den som är intagen i sluten
riksanstalt skall granskas för undersökning av om de innehåller något
otillåtet föremål. Finns det anledning anta att en försändelse innehåller ett
sådant föremål, får granskning i detta syfte ske även av en försändelse till
eller från den som är intagen i annan anstalt, om det är påkallat av
säkerhetsskäl.
Beträffande den som är intagen på specialavdelning, skall granskningen
av brev eller andra försändelser även syfta till att undersöka om de inne-
håller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvi-
kande eller något annat liknande förfarande. När det är påkallat av säker-
hetsskäl, får granskning i detta syfte även ske stickprovsvis beträffande
intagna i allmänhet samt, beträffande den som är intagen i sluten anstalt,
om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden.
Första och andra styckena gäller
ej sådant brev mellan intagen och
svensk myndighet eller advokat som
enligt 25 § skall vidarebefordras
utan granskning.
Första och andra styckena gäller
ej sådant brev som enligt 25 § skall
vidarebefordras utan granskning.
Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild
från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra
personer genom brev i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen inte skall äventyras.
1 Senaste lydelse 1981:1300.
2 Lydelse enligt prop. 1989/90:154, 1990/9 l:JuU2, rskr. 14.
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
28 §3
Vad i 25 — 27 §§ är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt
meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller
även sammanslutning av intagna.
För psykiatrisk avdelning gäller
utöver 25 — 27§§ i tillämpliga delar
bestämmelserna i 15 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Brev
från intagen till annan svensk myn-
dighet än postverket eller till advo-
kat skall dock alltid vidarebefordras
utan granskning.
37 §4
Om en intagen behöver hälso-
och sjukvård, skall han vårdas en-
ligt de anvisningar som ges av läka-
re. Kan erforderlig undersökning
och behandling ej lämpligen ske
inom anstalten bör den allmänna
sjukvården anlitas. Om det behövs,
får intagen foras över till allmänt
sjukhus. Får hälso- och sjukvårds-
personal inom kriminalvården kän-
nedom om att en intagen lider av
en sådan smittsam sjukdom som
enligtsmittskyddslagen(1988:1472)
utgör en samhällsfarlig sjukdom,
skall styresmannen underrättas om
detta, om det behövs med hänsyn
till fara för att smittan skall spridas.
Om en intagen behöver hälso-
och sjukvård, skall han vårdas en-
ligt de anvisningar som ges av läka-
re. Kan erforderlig undersökning
och behandling ej lämpligen ske
inom anstalten bör den allmänna
sjukvården anlitas. Om det behövs,
får intagen foras över till allmänt
sjukhus. Får hälso- och sjukvårds-
personal inom kriminalvården kän-
nedom om att en intagen lider av
en sådan smittsam sjukdom som
enligt smittskyddslagen (1988:1472)
utgör en samhällsfarlig sjukdom,
skall styresmannen underrättas om
detta, om det behövs med hänsyn
till fara for att smittan skall spridas.
Föreskrifter om psykiatrisk tvångs-
vård för en intagen ges i lagen
(1991:000) om rättspsykiatrisk
vård.
Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om
det behövs, skall kvinnan i god tid före förlossningen överföras dit eller till
annan institution där hon kan erhålla lämplig vård.
Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt första eller andra
stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad
särskilda föreskrifter.
Beträffande behandlingen av en
intagen, som har förts över till en
sådan sjukvårdsinrättning som av-
ses i 6§ första stycket andra me-
ningen lagen (1991:000) om rätts-
3 Senaste lydelse 1982:401.
4 Senaste lydelse 1989:296.
34
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
psykiatrisk vård för frivillig psykiat-
risk vård, tillämpas föreskrifterna i
18 — 24 §§ lagen (1991:000) om psy-
kiatrisk tvångsvård samt bestäm-
melserna i 8§ andra och tredje
styckena lagen (1991:000) om rätts-
psykiatrisk vård om befogenhet för
kriminalvårdsstyrelsen och rege-
ringen att besluta om särskilda re-
striktioner beträffande en viss in-
tagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
35
Härigenom föreskrivs att 4, 9 och 19 §§ lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna m. fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§*
Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd.
Häktad som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär att läkare
skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan
undersökning uppenbarligen är obehövlig.
Läkares anvisning rörande vår-
den av häktad som är sjuk skall
iakttagas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas
honom så snart det kan ske. Får
hälso- och sjukvårdspersonal inom
kriminalvården kännedom om att
häktad lider av sådan smittosam
sjukdom som enligt smittskydds-
lagen (1988:1472) utgör en sam-
hällsfarlig sjukdom, skall chefen for
förvaringslokalen underrättas om
detta, om det behövs med hänsyn
till fara för att smittan skall spridas.
Läkares anvisning rörande vår-
den av häktad som är sjuk skall
iakttagas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas
honom så snart det kan ske. Före-
skrifter om psykiatrisk tvångsvård
ges i lagen (1991:000) om rättspsy-
kiatrisk vård. Får hälso- och sjuk-
vårdspersonal inom kriminalvår-
den kännedom om att häktad lider
av sådan smittsam sjukdom som en-
ligt smittskyddslagen (1988:1472)
utgör en samhällsfarlig sjukdom,
skall chefen för förvaringslokalen
underrättas om detta, om det be-
hövs med hänsyn till fara för att
smittan skall spridas.
Kan det befaras att transport medför skada för den häktades hälsa, skall
läkares medgivande till transporten inhämtas.
Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus.
Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt andra eller fjärde
stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.
9§2
Brev från häktad till svensk myn-
dighet eller hans offentlige försva-
rare skall vidarebefordras utan fö-
regående granskning. I fråga om
brev från häktad till postverket till-
lämpas dock andra stycket.
Brev från häktad till svensk myn-
dighet, internationellt organ som
har av Sverige erkänd behörighet att
ta emot klagomål från enskilda eller
hans offentlige försvarare skall vi-
darebefordras utan föregående
granskning. 1 fråga om brev från
häktad till postverket tillämpas
dock andra stycket.
Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller
1 Lydelse enligt prop. 1989/90:154, 1990/91: JuU2, rskr. 14.
2 Senaste lydelse 1981:1301.
36
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga
om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att
bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.
Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående granskning
av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den
häktades medgivande.
Om kvarhållande i visst fall av
brev från häktad som vistas på
rättspsykiatrisk klinik finns särskil-
da bestämmelser z 9 a § lagen
(1966:301) om rättspsykiatrisk un-
dersökning i brottmål.
Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan skriftlig
handling.
19 §3
Om behandlingen i vissa fall av
häktad som skall undergå rättspsy-
kiatrisk undersökning eller som ge-
nom en dom som inte har vunnit
laga kraft har överlämnats till slu-
ten psykiatrisk värd finns särskilda
bestämmelser.
Beträffande behandlingen av häk-
tade som har förts över till en sjuk-
vårdsinrättning som avses i 6 § förs-
ta stycket andra meningen lagen
(1991:000) om rättspsykiatrisk vård
eller en undersökningsenhet som av-
ses i 6 § andra stycket samma lag
tillämpas föreskrifterna i denna lag
endast i fråga om sådana restriktio-
ner som sägs i 16 §.
Föreskrifterna i 18-24§§ lagen
(1991:000) om psykiatrisk tvångs-
vård och bestämmelserna i 8 § and-
ra stycket lagen om rättspsykiatrisk
vård om befogenhet för kriminal-
vårdsstyrelsen att besluta om sär-
skilda restriktioner beträffande en
viss häktad tillämpas på häktade
som har förts över enligt första styc-
ket för rättspsykiatrisk undersök-
ning eller frivillig psykiatrisk vård.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
3 Senaste lydelse 1982:783.
37
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 31 kap. 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 29 kap. 3 §, 30 kap. 6 §, 31 kap. 3 §, 33 kap. 5 § och 36 kap. 13 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 kap.
3§‘
Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet
skall, vid sidan av vad som är förskrivet för vissa fall, särskilt beaktas
1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,
2. om den tilltalade till följd av
själslig abnormitet eller sinnesrörel-
se eller av någon annan orsak haft
starkt nedsatt förmåga att kontrol-
lera sitt handlande,
2. om den tilltalade till följd av
psykisk störning eller sinnesrörelse
eller av någon annan orsak haft
starkt nedsatt förmåga att kontrol-
lera sitt handlande,
3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart
bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller
4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.
Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får
dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.
30 kap.
6§2
För brott som någon begått under
inflytande av sinnessjukdom, sin-
nesslöhet eller annan själslig abnor-
mitet av så djupgående natur att
den måste anses jämställd med sin-
nessjukdom, får rätten inte tillämpa
annan påföljd än överlämnande till
särskild vård, böter eller skyddstill-
syn.
Bör påföljd som nu sagts inte till-
lämpas skall den tilltalade vara fri
från påföljd.
Den som har begått ett brott un-
der påverkan av en allvarlig psykisk
störning får inte dömas till fängelse.
Om rätten i ett sådant fall finner att
inte heller någon annan påföljd bör
ådömas, skall den tilltalade vara fri
från påföljd.
31 kap.
3§3
Kan den som begått brottslig gär-
ning, enligt vad som framgår av fö-
reskriven medicinsk utredning, be-
redas vård med stöd av lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård
Lider den som har begått ett
brott, för vilket påföljden inte be-
döms kunna stanna vid böter, av en
allvarlig psykisk störning, får rätten
överlämna honom till rättspsykia-
' Senaste lydelse 1988:942.
2 Senaste lydelse 1988:942.
3 Senaste lydelse 1967:942.
38
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
z vissa fall eller vård i specialsjukhus
med stöd av 35 § lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda, må rätten, om den
finner behov av sådan vård förelig-
ga, förordna att han skall överläm-
nas till sluten psykiatrisk vård eller
vård i specialsjukhus för psykiskt ut-
vecklingsstörda. Om gärningen icke
begåtts under inflytande av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, må dock så-
dant förordnande meddelas allenast
såframt särskilda skäl äro därtill.
trisk vård, om det med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personli-
ga förhållanden i övrigt är påkallat
att han är intagen på en sjukvårds-
inrättning för psykiatrisk vård, som
är förenad med frihetsberövande
och annat tvång.
Har brottet begåtts under påver-
kan av en allvarlig psykisk störning,
får rätten besluta att särskild ut-
skrivningsprövning enligt lagen
(1991:000) om rättspsykiatrisk vård
skall äga rum vid vården, om det till
följd av den psykiska störningen
finns risk för att han återfaller i
brottslighet, som är av allvarligt
slag.
Om det med hänsyn till den tillta-
lades tidigare brottslighet eller av
andra särskilda skäl är påkallat, får
rätten i samband med överlämnan-
de till rättspsykiatrisk vård döma till
annan påföljd, dock inte fängelse el-
ler överlämnande till annan särskild
vård.
33 kap.
5§4
Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med an-
ledning av misstanke om brott, som
prövats genom dom i målet, under
en sammanhängande tid av minst
tjugofyra timmar varit berövad fri-
heten som anhållen, häktad eller in-
tagen på rättspsykiatrisk klinik en-
ligt 9 § lagen (1966:301) om rätts-
psykiatrisk undersökning i brott-
mål, skall tiden för frihetsberövan-
det, till den del därunder icke sam-
tidigt skett verkställighet av dom i
annat mål, anses som tid under vil-
ken den ådömda påföljden verk-
ställts i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva det antal dagar på-
följden skall anses verkställd. Är
den tid varmed ådömt fängelse
överstiger frihetsberövandet ringa,
Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med an-
ledning av misstanke om brott, som
prövats genom dom i målet, under
en sammanhängande tid av minst
tjugofyra timmar varit berövad fri-
heten som anhållen, häktad eller in-
tagen på en enhet för rättspsykia-
trisk undersökning med stöd av 10 §
lagen (1991:000) om rättspsykia-
trisk undersökning, skall tiden för
frihetsberövandet, till den del där-
under icke samtidigt skett verkstäl-
lighet av dom i annat mål, anses
som tid under vilken den ådömda
påföljden verkställts i anstalt.
Domstolen skall i domen angiva
det antal dagar påföljden skall an-
ses verkställd. Är den tid varmed
ådömt fängelse överstiger frihetsbe-
Senaste lydelse 1987:761.
39
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
må forordnas att fängelsestraffet
skall anses helt verkställt genom fri-
hetsberövandet.
rövandet ringa, må forordnas att
fängelsestraffet skall anses helt
verkställt genom frihetsberövan-
det.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid, äger, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första stycket tillämpning även i fråga om
1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på
skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den
villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott
samt
3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 11 § tredje stycket.
Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som
angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihetsberövandet.
36 kap.
13 §5
Har brott begåtts av någon som ej
fyllt femton år eller som handlat
under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig ab-
normitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, må rätten jorordna
om förverkande av egendom eller
om annan särskild rättsverkan som
kan följa å brottet, allenast om och
i den mån det med hänsyn till hans
sinnesart, gärningens beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan
anses skäligt.
Har brott begåtts av någon som
inte fyllt femton år eller som hand-
lat under påverkan av en allvarlig
psykisk störning får rätten besluta
om förverkande av egendom eller
om annan särskild rättsverkan, som
kan följa på brottet, endast om och
i den mån det med hänsyn till hans
psykiska tillstånd, gärningens be-
skaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande en gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30
kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydelser.
3. I mål, som avgörs efter ikraftträdandet men i vilket utlåtande över
rättspsykiatrisk undersökning eller utlåtande av socialstyrelsen enligt 3 §
andra stycket lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brott-
mål har avgetts före denna tidpunkt, skall 31 kap. 3 § i dess äldre lydelse
tillämpas.
4. Förordnande enligt 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psykiat-
risk vård som har meddelats före ikraftträdandet skall verkställas även om
verkställigheten inte har påböljats före den tidpunkten. Efter ikraftträdan-
det får sådant förordnande inte meddelas.
Senaste lydelse 1986:118.
40
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
7 §‘
Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under
förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:
1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,
2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns
särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för
detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,
eller
4. om brottet uppenbarligen be-
gåtts under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 30
kap. 6 § brottsbalken, samt psykiat-
risk vård eller vård enligt lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda
kommer till stånd utan lagföring.
4. om psykiatrisk vård eller vård
z specialsjukhus eller i vårdhem för
vuxna enligt 35 § lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psy-
kiskt utvecklingsstörda eller särskil-
da omsorger enligt lagen (1985:
568) om särskilda omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda m.fl. kom-
mer till stånd.
Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän-
digheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1988:943.
41
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 1
Förvandling får ej ske av
1. böter, som har ådömts med 1. böter, som har ådömtsför brott
stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken, som enligt domen begåtts under på-
verkan av en allvarlig psykisk stör-
ning,
2. vite som har utdömts for underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut
rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rätte-
gången i arbetstvister.
Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskil-
da bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om böter som har ådömts för brott som begåtts före ikraftträ-
dandet gäller äldre bestämmelser fortfarande.
Senaste lydelse 1988:947.
42
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs att 2 och 10 §§ lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§‘
Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket
1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;
2. överlämnats till sluten eller öp-
pen psykiatrisk vård eller till vård i
specialsjukhus för psykiskt utveck-
lingsstörda eller, om för brottet är
stadgat fängelse, till vård enligt
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall; eller
2. överlämnats till rättspsykia-
trisk vård eller, om för brottet är
föreskrivet fängelse, till vård enligt
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall; eller
3. ålagts förvandlingsstraff för böter.
Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn, enligt domen begåtts i
under inflytande av sådan själslig i
abnormitet som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken, skall detta särskilt an- i
märkas i registret. I
Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn eller villkorlig dom,
enligt domen begåtts under påver-
kan av en allvarlig psykisk störning,
skall detta särskilt anmärkas i re-
gistret.
I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personut-
redning och om domen eller beslutet.
10 §2
I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,
icke medtagas anteckning om
1. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken eller överlämnande till särskild vård, sedan tio år förflutit
från domen eller beslutet; samt
2. fängelse i annat fall än som avses i 1 samt förvandlingsstraff för böter,
sedan tio år förflutit från frigivningen.
Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola
båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt
första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som
meddelats före den 1 januari 1945, eller om verkställighet av påföljd som
bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning
regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts
enligt femte stycket.
Skall med tillämpning av vad i
denna paragraf stadgas i utdraget ej
medtagas någon anteckning om på-
Skall med tillämpning av vad i
denna paragraf föreskrivs i utdraget
inte någon anteckning om påföljd
Senaste lydelse 1988:1484.
Senaste lydelse 1988:287.
43
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
foljd, skola ej heller medtagas övri-
ga anteckningar, som må förekom-
ma i registret. I utdrag till domstol
eller åklagare skall dock alltid med-
tagas anteckning om verkställd sin-
nesundersökning eller rättspsykia-
trisk undersökning.
tas med, skall inte heller de övriga
anteckningar tas med som kan före-
komma i registret. 1 utdrag till
domstol eller åklagare skall dock
alltid tas med anteckning om verk-
ställd sinnesundersökning eller
rättspsykiatrisk undersökning eller
om läkarintyg som avses i 4 § jorsta
stycket lagen (1991:000) om rätts-
psykiatrisk undersökning.
Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträf-
fande uppgift som antecknats med stöd av 6 §.
Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för
särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslern, justitieom-
budsman eller datainspektionen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om dom som har meddelats före ikraftträdandet, eller efter
ikraftträdandet med stöd av punkt 3 övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:000) om ändring i brottsbalken, gäller 2 § första stycket 2 i dess äldre
lydelse fortfarande.
3. I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 2 § andra
stycket i dess äldre lydelse fortfarande.
44
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1965:94) om polisregister m. m.
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7a§‘
Begränsning som anges i 7 § skall ej iakttagas, om för särskilt fall
fullständiga uppgifter begäras av myndighet som sägs i 3 § 1 eller av
myndighet som av regeringen fått tillstånd att erhålla utdrag eller upplys-
ning utan begränsning enligt 7 §.
Även om fullständiga uppgifter ej
begärts enligt första stycket, skall
till myndighet som sägs i 3 § 1 läm-
nas uppgift om dom eller beslut
varigenom någon ådömtsförvisning
med sådant förbud att återvända
till riket som icke är begränsat till
att gälla viss tid. Vidare får i sam-
manställning som avses i 5 § andra
stycket lämnas uppgift i fråga om
ännu gällande förbud för utlänning
att återvända till riket eller till Dan-
mark, Finland, Island eller Norge.
I utdrag eller upplysning till åkla-
gare lämnas alltid uppgift om an-
teckning rörande verkställd sinnes-
undersökning eller rättspsykiatrisk
undersökning.
Även om fullständiga uppgifter ej
begärts enligt första stycket, skall
till myndighet som sägs i 3 § 1 läm-
nas uppgift om dom eller beslut
varigenom någon ådömts utvisning
med sådant förbud att återvända
till riket som icke är begränsat till
att gälla viss tid. Vidare får i sam-
manställning som avses i 5 § andra
stycket lämnas uppgift i fråga om
ännu gällande förbud för utlänning
att återvända till riket eller till Dan-
mark, Finland, Island eller Norge.
I utdrag eller upplysning till åkla-
gare lämnas alltid uppgift om an-
teckning rörande verkställd sinnes-
undersökning eller rättspsykiatrisk
undersökning eller om läkarintyg
som avses i 4 § första stycket lagen
(1991:000) om rättspsykiatrisk un-
dersökning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1976:1073.
45
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs att 24 § delgivningslagen (1970:428) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 §'
Som fullt bevis att delgivning har
skett på sätt som anges i intyget
gäller intyg som i tjänsten utfärdas
av stämningsman, tjänsteman vid
svensk utlandsmyndighet, åklagare,
polisman, kronofogde, exekutiv
tjänsteman vid kronofogdemyndig-
het samt, vid delgivning med den
som är intagen i kriminalvårdsan-
stalt, häkte, hem som avses i 12 §
lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga och i
22 § lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall eller rätts-
psykiatrisk klinik, tjänsteman vid
anstalten. Samma vitsord tillkom-
mer intyg av notarius publicus och
intyg av nämndeman i tingsrätt vid
delgivning för tingsrättens räkning.
Som fullt bevis att delgivning har
skett på sätt som anges i intyget
gäller intyg som i tjänsten utfärdas
av stämningsman, tjänsteman vid
svensk utlandsmyndighet, åklagare,
polisman, kronofogde, exekutiv
tjänsteman vid kronofogdemyndig-
het samt tjänsteman vid någon av
följande inrättningar, nämligen
1. kriminalvårdsanstalt,
2. häkte,
3. hem som avses i 12 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga och i 22 §
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall,
4. sådan enhet som avses i 6§
första stycket andra meningen lagen
(1991:000) om rättspsykiatrisk vård
och i 5 § lagen (1991:000) om rätts-
psykiatrisk undersökning,
om delgivningen avser den som är
intagen där. Samma vitsord tillkom-
mer intyg av notarius publicus och
intyg av nämndeman i tingsrätt vid
delgivning for tingsrättens räkning.
Vid särskild postdelgivning har intyg av tjänsteman vid postverket så-
dant vitsord som anges i första stycket.
Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att
delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet
styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning
på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss
nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1990:62.
46
Prop. 1990/91:58
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§*
I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med
främmande stat kan regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd,
böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats
efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten
ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i
Sverige enligt denna lag.
I samband med förordnande en-
ligt första stycket kan regeringen, i
den mån det påkallas eller eljestför-
anledes av överenskommelsen, för-
ordna att verkställighet av påföljd,
som innebär frihetsberövande och ej
avser överlämnande till särskild
vård, eller av böter eller förverkan-
de, som ådömts eller beslutats ge-
nom dom meddelad av svensk
domstol eller ålagts någon av annan
svensk myndighet genom godkänt
strafföreläggande eller godkänt fö-
reläggande av ordningsbot, får an-
förtros åt myndighet i den främ-
mande staten.
I samband med förordnande en-
ligt första stycket kan regeringen, i
den mån det påkallas eller eljest för-
anleds av överenskommelsen, for-
ordna att verkställighet av frihets-
berövande påföljd, böter eller för-
verkande, som ådömts eller beslu-
tats genom dom meddelad av
svensk domstol eller ålagts någon
av annan svensk myndighet genom
godkänt strafföreläggande eller
godkänt föreläggande av ordnings-
bot, får anförtros åt myndighet i
den främmande staten. Vad som
har sagts nu gäller dock inte verk-
ställighet av något annat beslut om
överlämnande till särskild vård än
överlämnande till rättspsykiatrisk
vård.
3§2
Om synnerliga skäl föreligger,
kan regeringen, även om förord-
nande som avses i 1 § ej meddelats,
för visst fall förordna, att frihets-
berövande påföljd som ådömts
svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige genom dom
eller annat avgörande meddelat av
domstol eller annan behörig myn-
dighet i främmande stat får verk-
ställas i Sverige enligt denna lag,
eller att verkställighet av frihetsbe-
Om synnerliga skäl föreligger,
kan regeringen, även om förord-
nande som avses i 1 § ej meddelats,
for visst fall förordna, att frihetsbe-
rövande påföljd som ådömts
svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige genom dom
eller annat avgörande meddelat av
domstol eller annan behörig myn-
dighet i främmande stat får verk-
ställas i Sverige enligt denna lag,
eller att verkställighet av frihetsbe-
Senaste lydelse 1984:876.
Senaste lydelse 1984:876.
47
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
rövande påföljd som icke avser
överlämnande till särskild vård och
som här i landet ådömts eller ålagts
medborgare eller någon som har
hemvist i viss främmande stat får
anförtros myndighet i den främ-
mande staten.
rövande påföljd som här i landet
ådömts eller ålagts medborgare el-
ler någon som har hemvist i viss
främmande stat får anförtros myn-
dighet i den främmande staten. Det
sistnämnda gäller dock inte verk-
ställighet av något annat beslut om
överlämnande till särskild vård än
överlämnande till rättspsykiatrisk
vård.
I fall som avses i första stycket äger 2 § tredje stycket motsvarande
tillämpning.
26 §3
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd enligt förordnan-
de som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptages av kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkstäl-
lighet av böter eller förverkande,
annan myndighet som regeringen
bestämmer. Framställning om
verkställighet får ej göras, om med
motsvarande tillämpning av 5 §
andra stycket 1 — 8 hinder mot
verkställighet i den främmande sta-
ten kan antagas föreligga.
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd enligt förordnan-
de som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptages av kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkstäl-
lighet av överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård, socialstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av böter el-
ler förverkande, annan myndighet
som regeringen bestämmer. Fram-
ställning om verkställighet får ej gö-
ras, om med motsvarande tillämp-
ning av 5 § andra stycket 1 —8 hin-
der mot verkställighet i den främ-
mande staten kan antagas föreligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras,
om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.
Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som
ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall statens invandrar-
verk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker invand-
rarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen for avgö-
rande.
Har regeringen enligt 3 § förord-
nat att verkställighet av påföljd i
visst fall får anförtros myndighet i
främmande stat, ombesörjer krimi-
nalvårdsstyrelsen att framställning
om verkställighet göres i den främ-
mande staten.
Har regeringen enligt 3 § forord-
nat att verkställighet av påföljd i
visst fall får anförtros myndighet i
främmande stat, ombesörjer krimi-
nalvårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, socialstyrelsen
att framställning om verkställighet
görs i den främmande staten.
34 a §4
Fråga om verkställighet enligt Fråga om verkställighet enligt
3 Senaste lydelse 1984:876.
4 Senaste lydelse 1984:876.
48
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
överförandekonventionen i främ-
mande stat av här i landet ådömd
påföljd upptas av kriminalvårdssty-
relsen. Framställning om sådan
verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första stycket hinder mot
verkställighet i den främmande sta-
ten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av främ-
mande stat prövas av kriminal-
vårdsstyrelsen med motsvarande
tillämpning av 25 a § första stycket.
överförandekonventionen i främ-
mande stat av här i landet ådömd
påföljd upptas av kriminalvårdssty-
relsen eller, i fråga om verkställig-
het av överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård, av socialstyrelsen.
Framställning om sådan verkstäl-
lighet får inte göras, om med mot-
svarande tillämpning av 25 a §
första stycket hinder mot verkstäl-
lighet i den främmande staten kan
antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av främ-
mande stat prövas av kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av socialsty-
relsen med motsvarande tillämp-
ning av 25 a § första stycket.
I fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ första stycket i
tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§
Den som är häktad får avge nöjd-
förklaring inför chefen för den kri-
minalvårdsanstalt där han är in-
tagen eller chefen för det häkte eller
den rättspsykiatriska klinik där han
förvaras eller inför någon annan
tjänsteman där som har förordnats
att ta emot sådan förklaring. / fråga
om häktad som förvaras på rättspsy-
kiatrisk klinik kan regeringen före-
skriva att nöjdförklaring i vissa fall
skall avges inför närmaste polis-
myndighet.
Den som är häktad får avge nöjd-
förklaring inför chefen för det häkte
där han är intagen eller, om han är
intagen i kriminalvårdsanstalt, in-
för chefen för anstalten eller inför
någon annan tjänsteman där som
har förordnats att ta emot sådan
förklaring. Om den häktade är in-
tagen på en sådan enhet som avses i
6§ första stycket andra meningen
lagen (1991:000) om rättspsykia-
trisk vård eller z 5 § lagen
(1991:000) om rättspsykiatrisk un-
dersökning, får han avge nöjdförkla-
ring injor chefsöverläkaren eller nå-
gon annan läkare som denne har
förordnat.
Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som
mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets
utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänke-
tid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten
eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas
tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.
Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart
det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt
upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare
att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den dömde
vill avge sådan förklaring.
9§2
Är den som skall undergå fängel-
se häktad, omhändertagen enligt 28
kap. 11 § tredje stycket brottsbal-
ken eller intagen i kriminalvårdsan-
stalt för undergående av påföljd i
annat mål när domen får verkstäl-
las, skall styresmannen vid den kri-
minalvårdsanstalt där han är in-
tagen eller föreståndaren för det
häkte eller chefen för den rättspsy-
Är den som skall undergå fängel-
se häktad, omhändertagen enligt
28 kap. 11 § tredje stycket brotts-
balken eller intagen i kriminal-
vårdsanstalt för att undergå påföljd
i annat mål när domen får verkstäl-
las, skall kriminalvårdsanstalten el-
ler häktet där han är intagen ome-
delbart befordra domen till verk-
ställighet. Om han är intagen på en
Lydelse enligt prop. 1989/90:154, 1990/91: JuU2, rskr. 14.
Senaste lydelse 1987:764.
50
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
kiatriska klinik där han förvaras sådan enhet som avses i 5 § lagen
omedelbart befordra domen till (1991:000) om rättspsykiatrisk un-
verkställighet. dersökning, är det i stället chefsöver-
läkaren som skall göra det.
Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han
för verkställighet förpassas till sådan anstalt.
Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras
han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förva-
ras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
51
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:58
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§2
Den som har varit häktad på
grund av misstanke om ett eller fle-
ra brott eller som till följd av sådan
misstanke under mer än 24 timmar
i sträck har varit anhållen, under-
kastad reseförbud eller anmälnings-
skyldighet, intagen på rättspsykia-
trisk klinik eller tagen i förvar ge-
nom beslut av befalhavare på fartyg
eller luftfartyg eller av beskickning
eller konsulat har rätt till ersättning
av staten, om
1. frikännande dom meddelas,
2. åtalet avvisas eller avskrivs,
3. förundersökning avslutas utan
att åtal väcks eller
4. beslutet om frihetsinskränk-
ning genom avslag på häktnings-
framställning eller efter överpröv-
ning, fullföljd av talan eller anlitan-
de av särskilt rättsmedel upphävs
eller ersätts av beslut om mindre
ingripande åtgärd eller undanröjs
utan förordnande om ny handlägg-
ning.
Den som har varit häktad på
grund av misstanke om ett eller fle-
ra brott eller som till följd av sådan
misstanke under mer än 24 timmar
i sträck har varit anhållen, under-
kastad reseförbud eller anmälnings-
skyldighet, intagen för rättspsykia-
trisk undersökning eller tagen i
förvar genom beslut av befälhavare
på fartyg eller luftfartyg eller av be-
skickning eller konsulat har rätt till
ersättning av staten, om
1. frikännande dom meddelas,
2. åtalet avvisas eller avskrivs,
3. förundersökning avslutas utan
att åtal väcks eller
4. beslutet om frihetsinskränk-
ning genom avslag på häktnings-
framställning eller efter överpröv-
ning, fullföljd av talan eller anlitan-
de av särskilt rättsmedel upphävs
eller ersätts av beslut om mindre
ingripande åtgärd eller undanröjs
utan förordnande om ny handlägg-
ning.
Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan
frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av
staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som
nämns i första stycket 1 —3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen
inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.
Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit
anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning,
om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbe-
stämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan
bedömning inte skulle ha beslutats.
2§3
Den som har undergått fängelse, Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller förvandlingsstraff för böter eller
1 Lagen omtryckt 1980:422.
2 Senaste lydelse 1986:651.
3 Senaste lydelse 1986:651.
52
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:58
utegångsförbud enligt lagen
(1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m. m. har rätt till er-
sättning av staten, om efter fullföljd
av talan eller anlitande av särskilt
rättsmedel frikännande dom med-
delas eller mindre ingripande på-
följd ådömes eller dom eller beslut
som legat till grund för verkställig-
heten undanröjes utan förordnande
om ny handläggning. Detsamma
gäller den som efter förordnande av
domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbal-
ken har undergått sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda.
utegångsförbud enligt lagen
(1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m. m. har rätt till er-
sättning av staten, om efter fullföljd
av talan eller anlitande av särskilt
rättsmedel frikännande dom med-
delas eller mindre ingripande på-
följd ådöms eller dom eller beslut
som legat till grund för verkställig-
heten undanröjs utan förordnande
om ny handläggning. Detsamma
gäller den som efter förordnande av
domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbal-
ken har genomgått rättspsykiatrisk
vård.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som före ikraft-
trädandet varit intagen på en rättspsykiatrisk klinik eller efter förordnande
av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 januari
1992 undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda.
53
Härigenom föreskrivs följande.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning
1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte
att kunna bedöma
1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänk-
te till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller
2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvar-
lig psykisk störning.
Ändamålet med undersökningen skall anges i rättens beslut. Avser be-
slutet en undersökning enligt första stycket punkt 1 skall av beslutet fram-
gå om undersökningen skall omfatta förutsättningarna för vård med sär-
skild utskrivningsprövning.
2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas, om den
misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts
om att han har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om
påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.
Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som
möjligt.
3 § Rätten får inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykia-
trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts i målet.
Rättspsykiatrisk undersökning behövs dock inte, om den misstänkte
redan genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
och rätten har inhämtat utlåtande i de avseenden som anges i 1 § från den
chefsöverläkare som är ansvarig för vården.
4 § Rätten får överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning under förutsättning att det i målet har gjorts en
rättspsykiatrisk undersökning eller har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 §
lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som omfattar de
medicinska förutsättningarna för att döma till sådan påföljd.
Om den misstänkte vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård eller lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård, behöver rätten
dock endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från
den chefsöverläkare som är ansvarig för vården.
Utförandet av undersökningen
5 § Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar
inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med
undersökningsenhet avses i fortsättningen även vårdinrättning, där rätts-
psykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av rättspsykiatriska un-
dersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen
beslutar.
6 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga
Prop. 1990/91:58
54
skyndsamhet. Den skall anpassas efter domstolens syfte med undersök-
ningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet.
Ett utlåtande beträffande undersökningen skall utan dröjsmål ges in till
rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in inom
fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor
från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.
Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.
7 § Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen skall
avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare
som huvudmannen för enheten utser.
Utlåtandet skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i beslutet. I
utlåtandet skall de omständigheter anges som dessa uttalanden grundas på.
Föreskrifter om kompetenskrav för läkare som får avge utlåtande med-
delas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen.
8 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning
skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om
undersökning kom in till undersökningsenheten foras över till denna.
Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats, skall den miss-
tänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anledning
till något annat.
Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning
beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.
För behandlingen av den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk
undersökning finns bestämmelser i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. och i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk
vård.
9 § Rättspsykiatrisk undersökning av den som inte är häktad skall äga
rum på tid och plats som bestäms av den läkare som skall avge utlåtandet
över undersökningen. Undersökningen skall såvitt möjligt bedrivas så att
den misstänkte inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts for
någon annan olägenhet.
10 § Om en misstänkt som inte är häktad eller annars berövad friheten
underlåter att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det
finns något annat skäl att anta att han inte kommer att frivilligt medverka
till undersökningen, får rätten besluta att han skall tas in på undersök-
ningsenheten. I beslutet skall bestämmas den längsta tid, högst två veckor,
under vilken den misstänkte får hållas kvar på enheten. Kan undersök-
ningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får rätten besluta att han
får hållas kvar under ytterligare högst två veckor.
Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren. Den miss-
tänkte skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen.
11 § Den som är intagen med stöd av 10 § kan ges vård enligt bestämmel-
serna i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Beträffande intagen
som inte genomgår rättspsykiatrisk vård tillämpas bestämmelserna i 18 —
24 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
Prop. 1990/91:58
55
Övriga bestämmelser
Prop. 1990/91:58
12 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning
som avses i 3 eller 4 §.
Om det behövs, skall styrelsen komplettera utredningen. Skall en rätts-
psykiatrisk undersökning kompletteras, gäller i tillämpliga delar vad som
sägs i 5 §, 6 § första stycket och 8—11 §§ om en sådan undersökning.
Styrelsen får uppdra åt en viss läkare att utföra kompletteringen.
13 § Om den misstänkte är på fri fot, skall polismyndigheten på begäran
av den läkare som skall avge utlåtande enligt 7 § lämna biträde för att
inställa den misstänkte till undersökningen.
14 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om den misstänkte som behövs för
en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter om den miss-
tänkte som behövs för ett läkarutlåtande som anges i 4 § andra stycket
liksom för ett yttrande av socialstyrelsen över ett sådant utlåtande eller
sådant läkarintyg som anges i 4 § första stycket.
15 § Beslut av rätten enligt 10 § får överklagas särskilt.
Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-
bart. Beträffande beslut enligt 10 § gäller detta dock endast om beslutet
avser förordnande om fortsatt kvarhållande för undersökning.
16 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överkla-
gas hos kammarrätten.
17 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som
meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla.
2. Utlåtande som avges till rätten efter ikraftträdandet över en rättspsy-
kiatrisk undersökning i fall då gärningen har begåtts före ikraftträdandet
skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i
den nya lagen och även huruvida den misstänkte begått brottet under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.
3.1 fråga om tid för att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersök-
ning som har beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
4. Har socialstyrelsen inte före den 1 januari 1992 prövat en framställ-
ning om anstånd enligt 4 § andra stycket tredje meningen i den gamla lagen
skall den bestämmelsen fortfarande tillämpas i ärendet. Styrelsens beslut
om anstånd överklagas även efter den nya lagens ikraftträdande enligt
11 a § i den gamla lagen.
Avger socialstyrelsen efter ikraftträdandet ett utlåtande som begärts
enligt 3 § andra stycket i den gamla lagen, skall utlåtandet utformas i
enlighet med vad som föreskrivs i punkt 2 ovan för ett utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning och i 3 eller 4 § i den nya lagen för ett
utlåtande av chefsöverläkaren. Ett sådant utlåtande av styrelsen ersätter
ett utlåtande av chefsöverläkaren enligt sistnämnda paragrafer. I fråga om
ett utlåtande av styrelsen enligt 6 § i den gamla lagen, som inte har avgetts
56
före ikraftträdandet av den nya lagen, skall nämnda paragraf fortfarande Prop. 1990/91: 58
tillämpas.
5. Har rätten före den 1 januari 1992 med stöd av 9 § första stycket i den
gamla lagen beslutat om den misstänktes intagning på viss rättspsykiatrisk
klinik skall beslutet efter den nya lagens ikraftträdande anses som ett
beslut enligt 10 § i den nya lagen.
57
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:58
Nuvarande lydelse
7§2
Rätten må, när skäl äro därtill,
förordna läkare att avgiva läkarin-
tyg angående misstänkt. Sådant in-
tyg skall avfattas enligt anvisningar
som meddelas av regeringen.
Om rättspsykiatrisk undersök-
ning ej verkställts, skall läkarintyg
som sägs i första stycket inhämtas
från psykiater, innan någon över-
lämnas till öppen psykiatrisk vård.
Föreslagen lydelse
Rätten får, när det finns skäl till
det, förordna en läkare att avge lä-
karintyg angående den misstänkte.
Om rätten särskilt anger det i för-
ordnandet, skall intyget omfatta de
medicinska förutsättningarna för
att överlämna den misstänkte till
rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
delar föreskrifter om avfattningen
av läkarintyget. Endast en läkare
som får avge utlåtande över en rätts-
psykiatrisk undersökning får förord-
nas att avge ett sådant intyg som
anges i första stycket andra mening-
en.
Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må
polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1973:1214.
2 Senaste lydelse 1981:216.
58
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 1990
Prop. 1990/91:58
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wal-
lén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Jo-
hansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wall-
ström, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsråden Thalén och Freivalds
Statsråden Thalén och Freivalds anmäler sina förslag. Anförandena och
förslagen redovisas i underprotokollet för social- resp, justitiedepartemen-
tet.
Statsrådet Thalén hemställer att regeringen i en proposition föreslår
riksdagen att anta de lagförslag som hon och statsrådet Freivalds har lagt
fram.
Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredra-
gandena har lagt fram.
Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i
underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1 och 2.
59
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 1990
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
Föredragande: statsrådet Thalén
Regler om psykiatrisk vård oberoende av samtycke finns för närvarande i
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
(LSPV). Lagen anger bl. a. under vilka förutsättningar tvångsvård får ges
på grund av psykisk sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet.
En redogörelse för gällande lagstiftning bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1:1.
I juni 1980 tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet en
parlamentarisk kommitté för att göra en översyn av reglerna om vård
oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen
m. m. Kommittén antog namnet socialberedningen (S 1980:07). På grund-
val av ett delbetänkande från beredningen (Ds S 1981:7) genomfördes
med verkan fr. o. m. år 1983 vissa ändringar i LSPV främst i syfte att
avhjälpa brister och oklarheter i lagen och stärka patienternas rättssäker-
het (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383). Genom nya direktiv uppdrogs i
december 1982 åt beredningen att bl. a. fortsätta översynen av LSPV med
sikte på en fullständig revision av den psykiatriska tvångsvårdslagstift-
ningen (Dir. 1982:106). Beredningen avlämnade i augusti 1984 betänkan-
det (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten (ledamöter vid
betänkandets avlämnande: försäkringsrättsrådet Lars Grönwall, ordföran-
de, f. d. riksdagsledamoten Britta Bergström, riksdagsledamoten Göte
Jonsson, f. d. riksdagsledamoten Erik Larsson, landstingsrådet Ove Löf-
gren, riksdagsledamoten Anita Persson, avdelningschefen Kurt Sjöström
och riksdagsledamoten Evert Svensson).
Betänkandet innehåller förslag till en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstift-
ning. Den nuvarande lagen föreslås ersatt av tre nya lagar, som enligt
betänkandet tar sikte på olika behov: behovet av akut, kortvarig vård vid
allvarliga psykiska störningar, behovet av adekvata vårdformer för psy-
kiskt störda lagöverträdare och behovet av skyddsregler för vissa patienter
med nedsatt mental förmåga. En särskild lag om personalens befogenheter
vid vård på vissa institutioner föreslås gälla för psykiatrisk tvångsvård och
inom socialtjänsten. I betänkandet förs fram synpunkter på samarbetet
mellan psykiatrin och socialtjänsten, främst beträffande patienter som
skrivs ut från psykiatrisk institutionsvård.
Betänkandet innehåller även förslag till nya påföljdsregler för psykiskt
60
störda lagöverträdare. I anslutning därtill föreslås nya bestämmelser för
det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet i brottmål. Chefen för ju-
stitiedepartementet kommer att behandla dessa frågor senare i dag (bil. 2).
Till protokollet i detta ärende bör fogas socialberedningens sammanfatt-
ning av sitt betänkande som bilaga 1:2.
Socialberedningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
1:3. En sammanställning över remissyttrandena (utom såvitt avser de
frågor som behandlas i bil. 2) har upprättats och finns tillgänglig i lagstift-
ningsärendet (R 2068-1984).
Med hänsyn till utfallet av remissbehandlingen har ärendet fordrat
särskilda beredningsåtgärder. En inledande sammankomst med företräda-
re för ett stort antal remissinstanser anordnades av socialdepartementet i
maj 1985, varvid tillfälle gavs att lämna synpunkter i sakfrågorna och på
det fortsatta beredningsförfarandet. Samtal med företrädare för vissa
myndigheter och organisationer har därefter förts av en arbetsgrupp inom
social- och justitiedepartementen. Som chefen för justitiedepartementet
kommer att redovisa närmare har hearings hållits i maj 1986 och novem-
ber 1988 rörande frågorna om behandlingen av psykiskt störda lagöverträ-
dare.
Regeringen beslöt den 22 mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande dels
över lagförslag i fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m. som utarbetats
inom socialdepartementet, dels över lagförslag avseende bl. a. påföljdsreg-
lema i brottsbalken och det medicinska utredningsförfarandet för psykiskt
störda lagöverträdare som utarbetats inom justitiedepartementet. De
inom socialdepartementet upprättade lagförslagen bör fogas till detta pro-
tokoll som bilaga 1:4.
Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen den 12 oktober 1990.
Yttrandet bör fogas till protokollet i ärendet som bilaga 1:5.
I sitt yttrande har lagrådet konstaterat att remissens förslag till ny
psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning innebär väsentliga förändringar i för-
hållande till gällande lag på området. Lagrådet har inte redovisat invänd-
ningar mot den föreslagna lagrevisionen i stort men har fört fram synpunk-
ter och förordat andra lösningar än remissens i några principiellt viktiga
hänseenden. Därjämte har lagrådet i en rad frågor av mera detaljbetonad
karaktär föreslagit ändrad utformning av lagförslagen. Lagrådets yttrande
upptar i en bilaga en sammanställning av lagrådets förslag till hur de i
lagrådsremissen föreslagna lagarna om psykiatrisk tvångsvård, om rätts-
psykiatrisk vård och om rättspsykiatrisk undersökning bör utformas.
En grundläggande fråga som tagits upp av lagrådet gäller i vilken ut-
sträckning kriterierna för tvångsvård bör beakta skyddsbehovet för närstå-
ende och omgivningen. Vidare har lagrådet invänt mot en i remissen
föreslagen begränsning i nuvarande möjligheter att besluta om övergång
från frivillig sjukhusvård till tvångsvård, s. k. konvertering. Till de frågor
med principiella aspekter som lagrådet har berört närmare hör också i
Prop.1990/91:58
Bilaga 1
61
vilka organ och i vilken sammansättning som den rättsliga prövningen av
tvångsvårdsfrågor bör ske.
Synpunkterna från lagrådet i dessa delar har föranlett vissa ändringar i
förhållande till lagrådsremissens förslag. De principiella ställningstagan-
den som gjordes i remissen har jag dock inte funnit skäl att frångå.
Beträffande den närmare utformningen i övrigt av lagstiftningen godtar
jag i allt väsentligt lagrådets förslag till ändringar i de remitterade lagför-
slagen. Det innebär bl. a. vissa förändringar i paragrafföljden i förslaget till
lag om psykiatrisk tvångsvård. Jag återkommer i det följande till lagrådets
ändringsförslag i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2, 3.1.2, 3.3, 3.4,
3.5.4, 3.9, 4.4.2 och 4.4.3) samt i specialmotiveringen under de lagrum
som särskilt behandlats i lagrådets yttrande. Härutöver har gjorts olika
redaktionella ändringar i förhållande till de remitterade förslagen.
Chefen för justitiedepartementet återkommer i sitt anförande (bilaga 2)
till de frågor som lagrådet har tagit upp rörande de inom justitiedeparte-
mentet utarbetade lagförslagen.
Jag vill nu ta upp frågan om en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning
med sikte på att en samlad reform skall kunna genomföras den 1 januari
1992. En ny lagstiftning på området kräver följdändringar i annan lagstift-
ning. I detta ärende tar jag upp vissa av dessa följdfrågor. Till andra
konsekvensändringar avser jag att återkomma i ett senare sammanhang.
Samhälleliga ideal om demokrati, rättvisa och medmänsklighet sätts på
konkreta prov i omsorgerna om människor med psykiska problem och
störningar. I vården av patienter med psykiska störningar prövas grundläg-
gande värderingar av människan och hennes livsvillkor. Synen på männi-
skan präglar både vem som får vård och i vilka former vården ges.
I ett historiskt eller internationellt perspektiv är det uppenbart hur
föreställningar om att människor har olika värde avspeglas och förstärks i
behandlingen av människor med psykiska störningar och andra utsatta
grupper. Sådana tendenser finns också i dagens svenska samhälle, även om
åtgärder har vidtagits för att motverka ojämlikhet. Kvarvarande mental-
sjukhus ger genom sin isolerade förläggning och sin yttre och inre lokalut-
formning uttryck för avstånd till samhället i övrigt och ”vanliga” männi-
skor. De ger en ”frusen” bild av gångna tiders värderingar och människo-
syn, liksom av bestående brister i demokrati och solidaritet medmänni-
skor emellan.
Det står klart att den psykiskt sjuke förr i tiden inte tillerkändes samma
värde som andra människor och därför fick acceptera andra och sämre
livsvillkor i en rad avseenden. Även om skillnaderna har minskat kraftigt
och blivit mindre tydliga i nutida samhälle och vård, finns de i många
hänseenden kvar och yttrar sig på olika sätt. Det gäller alltifrån materiella
livsvillkor — som rätten till arbete, bostad och ekonomisk försörjning —
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
62
till respekt för den enskildes självbestämmande, integritet och delaktighet
i en levande gemenskap människor emellan.
Sedan 1960-talet, då den nuvarande särskilda lagstiftningen om psykiat-
risk vård oberoende av samtycke kom till och huvudmannaskapet för den
psykiatriska vården helt fördes över från staten till landstingen, har bl. a.
följande väsentliga förändringar skett inom detta vårdområde:
— Kunskaperna om möjligheterna att förebygga, bota och lindra psykiska
sjukdomar har förbättrats.
— Resurserna inom den psykiatriska vården har byggts ut och inslaget av
personal med kvalificerad kompetens inom olika områden har kraftigt
förstärkts.
— Den psykiatriska vårdens särställning har reducerats och en integration
med övrig hälso- och sjukvård eftersträvats samtidigt som samspelet
med socialtjänsten förstärkts.
— En påtaglig omvärdering har skett av den slutna vårdens verkningar och
biverkningar, vilket resulterat i en markant förskjutning mot insatser i
öppna former som mindre ingriper i det ”normala” livet.
— Inslaget av olika tvångsåtgärder har väsentligt reducerats och patientens
ställning och medinflytande stärkts i en fortgående demokratiserings-
process, där olika klientorganisationer spelar en viktig roll.
Jag vill betona att dessa huvuddrag i utvecklingen inte bara gäller
Sverige utan flertalet länder i västvärlden. När det gäller att begränsa
tvånget och den slutna psykiatriska vården har utvecklingen t. o. m. gått
ännu snabbare i vissa andra länder. Detta har i vissa fall medfört betydan-
de problem när patienter abrupt gått från ett totalt omhändertagande på
institution till ett liv ute i samhället helt utan vård och stöd.
Sammantaget är genomförda och planerade förändringar av den psykia-
triska vården i Sverige av så genomgripande art att den nu drygt tjugo år
gamla lagstiftningen för den psykiatriska tvångsvården måste ses över från
grunden. Enligt min mening ligger det då närmast till hands att inrikta sig
på att ersätta den nuvarande lagen med en ny reglering. De förslag som jag
presenterar i det följande utgår från och tar fasta på de positiva förändring-
ar i samhälle och vård som pågår och måste fortsätta. Ett grundläggande
krav på den nya lagstiftningen bör således enligt min mening vara att den
skall medge och stimulera till fortsatt utveckling.
En viktig utgångspunkt för en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård
är att den skall utgöra ett komplement till den grundläggande regleringen i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som är tillämplig på all psykiatrisk
vård. Hälso- och sjukvården skall enligt denna lag vara ett fritt, öppet och
demokratiskt system med trygghet och rättssäkerhet. Huvudprincipen är
att den enskilde själv avgör om han vill anlita hälso- och sjukvården eller
inte.
När det gäller den psykiatriska tvångsvårdens omfattning har det skett
en snabb minskning under 1980-talet. I slutet av 1970-talet omfattades
mer än var tredje inneliggande patient inom psykiatrin av tvångsvårdslag-
stiftningen. Vid mitten av år 1983 hade denna andel sjunkit till ungefär var
femte patient. Den senaste patientinventeringen från hösten 1988 visar en
ytterligare minskning så att endast var sjätte inneliggande patient då
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
63
vårdades med stöd av LSPV. Samtidigt har också det totala antalet vård-
platser minskat avsevärt. Dessutom kan nämnas att under senare år mind-
re än tio procent av nyintagningarna till sluten psykiatrisk vård skett med
stöd av LSPV.
I regeringsformen betonas respekten för alla människors lika värde och
för den enskilda människans frihet och värdighet. Där läggs också fast att
varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövan-
de och påtvingade kroppsliga ingrepp. Den människosyn som återspeglas
där och som också återkommer i en rad olika internationella dokument
kan sammanfattas i följande för ett civiliserat samhälle grundläggande
principer:
— människan har frihet,
— människan är ansvarig (och alltså inte ett objekt i t. ex. vårdsamhället),
— människan är skapande och rymmer en potential av resurser och möj-
ligheter samt
— människan är social med ett beroende av och ansvar för sin omgivning.
Dessa humanitära värderingar präglar också vår nuvarande hälso- och
sjukvårdslag som år 1983 ersatte en tidigare strikt formalistisk och organi-
sationsinriktad sjukvårdslag. Även lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen m.fl. liksom patientjournallagen (1985:562) in-
nehåller bestämmelser med denna inriktning.
Hälso- och sjukvårdslagen innebär att målet för hälso- och sjukvården är
att ge alla en god vård på lika villkor. Vårdens insatser skall bestämmas
utifrån behoven och inte med hänsyn till vem man är eller var man bor.
Detta grundläggande krav, som har en mycket bred förankring hos med-
borgarna, har länge präglat vårdens utveckling och organisation. För psy-
kiatrins del har det inneburit bl. a. en ökad integration med somatisk vård
med en differentiering efter patienternas behov och inte efter t. ex. formel-
la bestämmelser om intagningssätt. Genom hälso- och sjukvårdslagen har
förebyggande insatser mot ohälsa markerats särskilt. Detta har speciell
betydelse för psykiatrins utveckling. För att undvika situationer där tvång
blir ofrånkomligt är förebyggande och tidigt insatta vårdåtgärder av största
betydelse. En grundläggande förutsättning för att sådana insatser skall vara
effektiva är att det finns möjlighet att tidigt bygga upp en förtroendefull
relation mellan vårdad och vårdare där man kan förstå och göra sig
förstådd i ett samspel på lika villkor.
Hälso- och sjukvårdslagen betonar betydelsen av att patienten ges infly-
tande på sin vård. Lagen säger att vården skall vara av god kvalitet och
tillgodose patienternas behov av trygghet i vården. Den skall vara lättill-
gänglig och bygga på respekt för patienternas självbestämmande och inte-
gritet. Dessutom skall den främja kontinuitet i kontakterna mellan patient
och personal. Patienten skall ges information om sitt hälsotillstånd och de
behandlingsmetoder som står till buds.
I den av riksdagen godtagna hälsopolitiska propositionen om utveck-
lingslinjer för hälso- och sjukvården, m.m. (prop. 1984/85:181) finns
också riktlinjer för hälso- och sjukvårdens utveckling vilka har stor rele-
vans även för den psykiatriska vården.
Den grundläggande solidariteten i samhälle och vård bygger på att vi har
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
64
ansvar inte bara för oss själva utan även for varandra. Förmågan till Prop. 1990/91:58
ansvarstagande varierar under livscykeln och beroende på hälsotillstånd. I Bilaga 1
situationer där en människa på grund av sitt psykiska tillstånd uppenbart
saknar förmåga att se till sitt eget bästa eller utsätter andra for risker till liv
eller hälsa kräver den grundläggande solidariteten människor emellan att
hjälp kan ges även om vederbörande motsätter sig det. Sådan psykiatrisk
vård skall inriktas på att avhjälpa det oundgängliga vårdbehovet och syfta
till att motivera patienten så att han kan frivilligt medverka till fortsatt
stöd och behandling. För patienten och med hänsyn till allmänhetens
förtroende är det av största vikt att rättssäkerheten motsvarar högt ställda
krav.
Att slopa varje möjlighet till psykiatrisk tvångsvård skulle innebära att
vi avsäger oss möjligheter att hjälpa människor i svårt utsatta situationer.
Detta skulle strida mot grundläggande humanitet och medmänsklighet.
Samtidigt kan konstateras att sådan vård måste begränsas och, så långt
möjligt, utformas så att riskerna för den personliga integriteten minimeras.
Patienten bör inte i vården påtvingas undersökningar eller behandlingar
som inte är motiverade av tillräckligt starka skäl. Om en patient vägrar att
godta behandling som ger snabbare tillfrisknande, minskat lidande och
kortare vårdtid, krävs således en grannlaga avvägning med beaktande av
berättigade krav på personlig integritet. Tvångsvårdstidema skall vara så
korta som möjligt och aktivt användas för att ge den behandling och det
stöd som behövs för att vården skall kunna övergå i frivilliga former.
Lagstiftningens utformning är viktig, men av än större vikt är vårdens
praktiska utformning, dess kompetens, arbetsmetoder, organisation och
resurser. Av stor betydelse är också att verksamheten bedrivs i ett öppet
samspel med övrig vård och under en insyn som gör det möjligt att följa
verksamhetens innehåll och resultat, utan att därför ge avkall på de stora
kraven på personlig integritet för patienterna. Som all medicinsk verksam-
het skall psykiatri bedrivas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Lagfäst tillsyn utövas av socialstyrelsen och i kontrollsystemet ingår dess-
utom bl. a. hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Utredningar har visat att omfattningen av tvångsinsatser har varierat
starkt mellan olika delar av landet, liksom mellan olika sjukhus och
kliniker. För den enskildes trygghet och för utveckling av vården är det av
största vikt att ha ett effektivt rapporteringssystem som medger aktuella
sammanställningar och en fortlöpande analys av tvångsvårdens omfatt-
ning och behandlingen under tvångsvård. För att få erforderligt perspektiv
på vården och möjligheter till förbättringar krävs en sådan erfarenhetsåter-
föring till såväl enskilda läkare som medicinsk, administrativ och förtroen-
devald ledning av vården. Material av detta slag utgör också en förutsätt-
ning för en väl fungerande tillsyn från socialstyrelsen som ansvarar för
erforderliga rutiner, bearbetningar och rapporteringar.
En sådan löpande uppföljning utgör en viktig grund för fördjupade
studier och forskningsinsatser. Psykiatrin i allmänhet och tvångsvården i
synnerhet utgör ett starkt eftersatt forskningsområde med stort behov av
intensifierade insatser. Vissa initiativ har på senare tid tagits för att
komma till rätta med problemen. Jag kan här nämna att ett särskilt 65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
forskningsprojekt om psykiatrisk vård i allmänhet och med fördjupning på Prop. 1990/91:58
den psykiatriska tvångsvården pågår med stöd från socialdepartementets Bilaga 1
delegation för social forskning. I projektet belyses tvångsvårdens betydelse
för patienter, anhöriga och personal samt dess samband med vårdorgani-
sation och lagstiftning. Översiktliga resultat från projektet har redovisats i
rapporten Studier i psykiatrisk vård — särskilt tvångsvård — i två lands-
ting (Socialmedicinsk tidskrifts skriftserie nr 50 — 52).
LSPV har varit i kraft i drygt två decennier. Under denna period har
frågan om att reformera lagstiftningen på området diskuterats och utretts i
skilda sammanhang. Reformförslag beträffande främst psykiatrisk vård
för lagöverträdare lades år 1977 fram av den s. k. Bexeliuskommittén i
betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Samma år
slutfördes av en arbetsgrupp inom socialstyrelsen en översyn av LSPV,
varvid ett förslag till ny lagstiftning presenterades (Socialstyrelsen re-
dovisar 1977:14). Detta lagförslag byggde i det väsentliga på samma grund
som LSPV. Frågan om ändringar i LSPV aktualiserades vidare i vissa
avseenden, bl. a. beträffande missbrukarnas ställning, i samband med so-
cialtjänstlagstiftningens tillkomst (SOU 1977:40 och prop. 1979/80:1).
Inget av de här nämnda förslagen ledde till någon genomgripande revision
av LSPV. Vissa begränsade ändringar som hade sin bakgrund i social-
tjänstpropositionen och som tog sikte på att stärka patienternas ställning
genomfördes dock med verkan fr.o.m. år 1983 (prop. 1981/82:72, SoU
53, rskr. 383).
Socialberedningen har i sitt nu ifrågavarande betänkande företagit en
omfattande genomgång med inriktning på en fullständig revision av den
psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. För att kunna föra en grundlig
diskussion om tvånget inom psykiatrin har beredningen valt att närmare
belysa den historiska traditionen kring omhändertaganden för psykiatrisk
vård. Beredningen har därvid funnit att gamla vårdtraditioner, som i
huvudsak bygger på att patienterna vistas på mentalsjukhus under kontroll
och tvång, delvis lever kvar. Den gällande lagstiftningen och dess till-
lämpning har enligt beredningen inte lyckats frigöra sig från sådana tradi-
tioner. Vid LSPV:s tillkomst fanns visserligen en inriktning mot att låta
den allmänna sjukvårdslagstiftningens frivilligprincip slå igenom inom
psykiatrin, men intentionerna har enligt beredningen inte kunnat full-
följas.
Beredningen erinrar vidare om den utveckling som skett på det psykiat-
riska vårdområdet sedan LSPV:s tillkomst. Under 1970- och 1980-talet
har planeringsarbetet på området getts en ny inriktning. Detta beror på
bl. a. att man alltmer har förstått att orsakerna till psykiska störningar
måste sökas såväl i sociala och psykologiska faktorer som i biologiska
förhållanden. Behandlingsmetoder har utvecklats genom vilka man kan
undvika passivisering av patienten och i stället inrikta vården mot en
aktivering av hans egna resurser. Vidare nämner beredningen att en för-
66
bättrad insikt har vunnits om riskerna av att patienterna isoleras från
vanlig samhällsmiljö genom vård på institutioner.
De grundläggande slutsatser som beredningen har dragit av sin genom-
gång kan i kort sammanfattning redovisas i följande punkter.
— Lagstiftningen bör inte bygga på en äldre, biologiskt betonad syn på
psykiska störningar. För att markera detta bör begreppet psykisk sjuk-
dom ersättas av allvarlig psykisk störning.
— Avgörande för om psykiatrisk vård skall få ske med tvång bör vara ett
mer eller mindre akut vårdbehov. Målet för tvångsvård bör vara att
häva ett krisläge för att få kontakt med patienten så att en behandling
på frivillig grund blir möjlig.
— Omfattningen av tvångsvården kan minimeras bl. a. genom att en
grundlig prövning av alternativ till tvångsomhändertagande byggs in i
beslutsprocessen.
— För att så långt möjligt eliminera godtycke i bedömningarna bör beslut
om tvångsvård i princip fattas av en rättslig myndighet. Av rättssäker-
hetsskäl bör dessa frågor handläggas av domstol.
— Behandlingen av tvångsomhändertagna bör så långt det går inriktas på
aktivt deltagande av dessa i en positiv miljö. Det kan inte godtas att en
stor del av tvångsvården sker vid de gamla mentalsjukhusen.
— Lämpliga former bör skapas för politisk insyn i den psykiatriska tvångs-
vården.
— Lagstiftningen bör utformas så att den inte bidrar till att styra sinsemel-
lan mycket olika grupper av människor till mentalsjukhus. För främst
åldersdementa personer och för psykiskt störda lagöverträdare bör där-
för finnas särskilda regleringar. I övrigt bör bestämmelser om psykiat-
risk tvångsvård ges i en lag om akut sådan vård (akutlagen).
De grundläggande värderingarna bakom socialberedningens förslag har
vunnit starkt stöd under remissbehandlingen. Det gäller i synnerhet inrikt-
ningen mot att minska användningen av tvång i den psykiatriska vården
till förmån för vård i frivilliga och öppna former samt inriktningen mot att
stärka patienternas rättssäkerhet. Också remissutfallet indikerar därmed
ett behov av att reformera gällande lagstiftning i viktiga hänseenden.
Meningarna bland remissinstanserna är emellertid delade i frågan hur
omfattande en reform på området bör vara. Å ena sidan finns en majoritet
som företräder uppfattningen att socialberedningens förslag bör genomfö-
ras i sina huvuddrag. Å andra sidan hävdar en rad instanser att beredning-
ens betänkande inte är ägnat att läggas till grund för lagstiftning. En del av
dessa framhåller att de lagändringar som behövs kan ske inom ramen för
gällande regelverk.
För egen del anser jag att tiden nu är mogen för en mera omfattande
lagrevision. Jag fäster därvid avgörande vikt vid den utveckling som har
skett i fråga om den psykiatriska vårdens inriktning, arbetsmetoder och
organisation. Det förändringsarbete som har skett under de senaste 10—15
åren och som alltjämt pågår måste självfallet få genomslag även inom
tvångsvården. Det får inte riskeras att tvångsvården blir ett område som
inte fullt ut får del av det nytänkande och de landvinningar som utveck-
lingen annars för med sig. Enligt min bedömning förebygger man sådana
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
67
risker bäst om man nu tar upp det gällande regelsystemet till samlad
prövning.
En betydande minskning av antalet omhändertaganden enligt LSPV har
skett under senare år. Detta har på en del håll tagits till intäkt för att de
grunder på vilka LSPV vilar kan bestå väsentligen orubbade; strävandena
att begränsa tvångsinslagen i den psykiatriska vården skulle likväl kunna
bli framgångsrika också i fortsättningen. Jag ser det som angeläget att
genom positiva åtgärder främja utvecklingen mot en minskning av tvångs-
vårdens omfattning. Det är därför viktigt att utnyttja det tillfälle som nu
finns att genom omprövning också av grunderna for tvångsreglerna söka
förbättra förutsättningarna att uppnå påtagliga resultat. Jag vill peka på
vad socialberedningen har anfört om att vi i vårt land fortfarande har ett
relativt högt antal tvångsvårdade, om man jämför med de uppgifter som
redovisas från många andra länder. De skillnader som ännu kan konstate-
ras när det gäller användning av tvångsvård i olika delar av vårt land tyder
också på att utrymme finns för åtgärder som nedbringar den genomsnittli-
ga tvångsanvändningen.
Tillräckligt stöd anser jag att det finns också för åtgärder för att stärka
rättssäkerheten i samband med psykiatrisk tvångsvård. Den rättsliga kon-
trollen vid administrativa frihetsberövanden skall självfallet inte kunna
mötas av några vägande invändningar. I anslutning till att de materiella
reglerna för tvångsvården revideras blir det naturligt att försöka finna
lösningar på principiella problem som ovedersägligen är förenade med
nuvarande beslutsordning på området. Jag bedömer att sådana lösningar
inte kan nås utan väsentliga ändringar i prövningssystemet.
Det är naturligtvis inte realistiskt att föreställa sig att enbart en ny
lagstiftning skall bli avgörande för möjligheterna att förbättra situationen
inom den psykiatriska tvångsvården. Som beredningen har framhållit är
tvångsvårdens omfattning beroende av ett komplicerat samspel mellan ett
flertal faktorer såsom den allmänna synen på psykiska störningar, vårdor-
ganisatoriska förutsättningar och lagstiftningens utformning. Min uppfatt-
ning är att man måste inse att en lagstiftning om tvångsvården har sina
givna begränsningar som styrmedel i samband med psykiatrins omvand-
ling. Denna omvandlingsprocess har inletts och pågår med andra förtec-
ken än lagföreskrifternas. Trots de reservationer som sålunda måste göras
menar jag att det finns skäl att utgå ifrån att en omstöpning av lagstiftning-
en i förening med de utbildnings- och informationsinsatser som är naturli-
ga i anslutning till ikraftträdandet av en ny reglering kommer att utgöra en
betydelsefull faktor i det utvecklingsskede där den psykiatriska vården nu
befinner sig.
De invändningar mot socialberedningens betänkande som har förts
fram av innebörd att detta inte kan läggas till grund för lagstiftningsåtgär-
der vill jag kommentera på följande sätt. Den klart tyngsta delen av denna
remisskritik riktar sig mot vad beredningen har föreslagit beträffande de
psykiskt störda lagöverträdarna. Under det fortsatta beredningsarbetet
inom regeringskansliet har bl. a. mot bakgrund av remissutfallet andra
lösningar sökts på en del av de centrala frågorna kring de psykiskt störda
lagöverträdarna. De överväganden och ställningstaganden som föranletts
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
68
därav kommer att redovisas av chefen för justitiedepartementet senare i
dag. För egen del vill jag konstatera att arbetet i fråga om de psykiskt
störda lagöverträdarna har skett med utgångspunkt i att beredningens
förslag i övriga delar skulle i sina huvuddrag kunna utgöra grund för ny
lagreglering. Även om beaktansvärda remissynpunkter har anförts på för-
slagen också i dessa delar har jag efter de överläggningar som jag nämnt
inledningsvis (avsnitt 1) kommit till slutsatsen att beredningens ifrågava-
rande förslag efter överarbetning kan föras fram till en bred reform av
lagstiftningen om den psykiatriska tvångsvården.
Lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård skall reglera när en person är i
sådant psykiskt tillstånd och har ett sådant vårdbehov att tvångsomhän-
dertagande för psykiatrisk vård är motiverat. Det blir då viktigt att övervä-
ga vilken syn på psykiska störningar som skall vara bestämmande vid
utformningen av regleringen.
Vid LSPV:s tillkomst var det en väsentlig utgångspunkt att den psykiat-
riska vården skulle närma sig den somatiska vården så mycket som möj-
ligt. Bakom denna inställning fanns ett förhärskande medicinskt/biolo-
giskt tänkande inom psykiatrin, för vilket upptäckterna av psykofarmaka
och de nya behandlingsmöjligheter som öppnade sig därigenom torde ha
spelat en betydelsefull roll. Användningen av begreppet psykisk sjukdom
vid fastläggande av LSPV:s grunder för tvångsomhändertagande var mot
den bakgrunden naturlig.
Först därefter har diskussionen om skadliga effekter av institutionsvis-
telser tagit fart. Alltmer kritik har riktats mot det totala omhändertagandet
på institutioner, varvid man särskilt har framhållit risken att det psykiska
tillstånd som varit orsaken till intagning på sjukhus blivit permanent.
Vidare har utformningen av institutionsvården ansetts minska patienter-
nas möjligheter att aktivera sina resurser för att bearbeta de egna psykiska
problemen. Så småningom har en ny syn på psykiska problem vuxit fram
och ett psykosocialt tänkande har kommit i förgrunden. Planeringen av
den psykiatriska vården har sedan 1970-talet fått en ny inriktning som
bygger på uppfattningen att biologiska, sociala och psykologiska faktorer
ofta samverkar vid uppkomsten av psykiska störningar. Nya behandlings-
metoder har utvecklats med sikte på stöd och hjälp i sådana former att
patienterna aktiveras till eget ansvarstagande.
Mot bakgrund av den utveckling som här i korthet antytts har socialbe-
redningen valt att betona vad som benämns en dynamisk grundsyn på
psykiska störningar. De psykiska störningarna bör enligt beredningens
uppfattning inte ensidigt förklaras utifrån ett biologiskt betraktelsesätt; det
finns påtagliga skillnader gentemot somatiska sjukdomar i fråga om för-
lopp, yttringar och konsekvenser. Allvarliga förändringar i en människas
verklighetsuppfattning har ofta sin bakgrund i relationerna till omgivning-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
69
en och måste i sig ses som temporära. En sådan uppfattning får, framhåller Prop. 1990/91:58
beredningen, konsekvenser för grunden för tvångsomhändertagande. Bilaga 1
För egen del vill jag understryka betydelsen av att perspektivet på
psykiska störningar inte anläggs snävt. Frågorna om orsakerna till psykiska
störningstillstånd är komplexa och enigheten om hur de skall besvaras är
långt ifrån fullständig. Klart är emellertid att väsentliga förskjutningar i
tänkesätt rörande psykisk ohälsa har skett till följd av utvecklingen sedan
LSPV kom till. Ökade kunskaper och erfarenheter ger oss anledning att
inte nöja oss med traditionella sätt att se på psykiska problem. Nuvarande
bedömningsunderlag i dessa frågor visar på risker från vårdsynpunkt med
att renodla de medicinska aspekterna på psykiska störningstillstånd och
underlåta att beakta de sociala och psykologiska sammanhang i vilka
tillstånden uppstår. Tidigare förhållanden inom psykiatrisk vård illustre-
rar väl att resultaten inte blir tillfredsställande från patienternas synvinkel.
I likhet med många remissinstanser anser jag att beredningen redovisar
goda skäl för sin grundsyn på psykiska störningar. Jag vill i det väsentliga
ansluta mig till denna och låta detta synsätt vara vägledande vid utform-
ningen av ett nytt regelsystem.
Ännu vid LSPV:s tillkomst var tvång ett självklart dominerande inslag i
den psykiatriska sjukhusvården. Omhändertagandet byggde på tvång.
Strävan var emellertid vid denna tid att den fria intagningsformen skulle
bli den naturliga och regelmässigt använda. Först på senare år har utveck-
lingen lett fram till att den frivilliga vården har fått den roll som eftersträ-
vades på 1960-talet. Det finns enligt min mening nu anledning att gå
vidare och pröva behovet av tvångsanvändning mot bakgrund av det nyss
redovisade synsättet när det gäller psykiska störningar.
För beredningen har det varit viktigt att markera ett principiellt av-
ståndstagande från all tvångsanvändning som kan anses utgöra ett kvar-
levande arv från tiden före LSPV. Detta bör enligt beredningen ske genom
att det akuta behovet av psykiatrisk vård skall bli avgörande för om vården
skall få ske med tvång. Med utgångspunkt i ett dynamiskt perspektiv på
psykiska störningar bör det, framhåller beredningen, vara i akuta krislägen
i en människas livssituation som tvångsvis omhändertagande skall kunna
aktualiseras. Målet för ett sådant omhändertagande i akuta fall bör vara att
häva krisläget för att göra en behandlingsrelation på frivillig grund möjlig.
Vården bör så långt det går bygga på patientens aktiva deltagande.
En ledande tanke i modern psykiatri är att det psykiska tillfrisknandet så
långt möjligt bör bygga på aktiv medverkan av patienten. Det ter sig därför
naturligt att som beredningen gjort ta till utgångspunkt att nödvändiga
vårdinsatser som sker utan klart stöd från patientens sida måste syfta till
att skapa förutsättningar för en tillfredsställande behandlingskontakt i
frivillig form så snart det låter sig göra. Därav följer enligt min mening att
tvånget i anslutning till omhändertagande och behandling i princip skall
ses som en undantagsföreteelse av temporär art. Syftet bör vara att tillgo-
dose ett helt oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter
70
intagning på en vårdinrättning och därigenom göra det möjligt for patien- Prop. 1990/91: 58
ten att medverka till fortsatta psykiatriska stöd- och behandlingsinsatser Bilaga 1
på frivillighetens grund. Tvångsanvändning i reglerade former måste såle-
des anses nödvändig i vissa fall för att säkerställa att psykiatrisk vård och
behandling skall komma igång och ges rimliga förutsättningar att kunna
genomföras. I denna mening kan enligt min uppfattning tvång och behand-
ling inte ses som oförenliga.
Jag ställer mig tveksam till beredningens tanke att tvång uteslutande
skall få användas vid vad som kan betecknas som akut behov av vård. Jag
kan ha förståelse för att akutbegreppet används i allmänna vårdpolitiska
rekommendationer för att ange en färdriktning. Däremot har jag svårt att
se att ett villkor om akut vårdbehov kan tilläggas en sådan helt avgörande
betydelse i konkreta fall för tvångets avgränsning som beredningen har
åsyftat. Jag återkommer till den frågan i anslutning till behandlingen av de
närmare förutsättningarna för tvångsvård.
Med stöd av gällande lagstiftning kan tvång i väsentlig omfattning
utövas för att skydda omgivningen mot yttringar av psykisk ohälsa. Jag
delar beredningens uppfattning att patientens eget behov av behandling
och omvårdnad bör framhållas som det egentliga motivet för tvångsvård.
Man kan emellertid inte bortse från det behov av omgivningsskydd som
tidvis kan göra sig starkt gällande.
Även om omgivningsskyddet sålunda inte får ses som en principiell
huvuduppgift för psykiatrisk verksamhet anser jag dock inte att man får gå
för långt åt andra hållet i resonemanget och bortse från att psykiska
störningar ibland medför påtagliga risker för andras liv och hälsa. Man
nödgas således acceptera vissa särregler för att tillgodose skyddskraven.
Lagrådet har vid sin granskning av de i lagrådsremissen föreslagna
kriterierna för tvångsvård framhållit vikten av att skyddsbehoven för
patientens närstående och omgivning inte skjuts alltför mycket i bakgrun-
den. Strävan att i linje med socialberedningens förslag åstadkomma en
humanare och mera patientcentrerad lagstiftning än den nuvarande får
enligt lagrådet inte ge alltför kraftigt utslag på bekostnad av omgivnings-
skyddet, något som enligt lagrådets uppfattning skett i remissen.
I anledning härav vill jag understryka det angelägna i att en riktig
avvägning kommer till stånd när lagstiftningen utformas så att såväl pati-
entens eget vårdbehov som skyddet för personer i omgivningen får tillbör-
ligt beaktande i tillämpningen. Jag behandlar detta närmare i det följande.
Mot bakgrund av nutida syn på den psykiatriska vårdens inriktning och
möjligheter att nå resultat ser jag det emellertid som otillfredställande om
lagstiftningen också fortsättningsvis skulle bygga på och ge uttryck för en
väsentligen oförändrad grunduppfattning till tvångsanvändning i förhål-
lande till 1960-talets LSPV. Jag bedömer det realistiskt att uppnå en
förskjutning av tvångsvårdsmotiven så att omgivningsskyddet — utan att
det eftersätts — ges en mindre självständig betydelse i en ny lagstiftning än
i LSPV. Att en sådan förskjutning inte är avsedd att medföra att ansvaret
för att personer med psykiska störningar blir föremål för samhällsåtgärder
i vissa fall vältras över från hälso- och sjukvården till rättsväsendet åter-
kommer jag till (avsnitt 3.1.2).
71
En jämförelse mellan företagna inventeringar av den psykiatriska tvångs-
vården under olika år visar att antalet inneliggande tvångsvårdade har
minskat kraftigt. Antalet patienter som vid ett visst inventeringstillfälle
varit underkastade LSPV-vård har från år 1968 till år 1979 minskat med
mer än 11 000 till ca 9 600 och från år 1979 till år 1988 med nära 7000 till
ca 2 800. Till denna utveckling har en rad olika faktorer samverkat. En
förändrad syn på psykiskt störda personer och behandlingen av dem är en
viktig orsak. De mera varaktiga omhändertagandena på mentalsjukhus har
i betydande utsträckning fått ge vika för andra insatser för att aktivt
behandla och rehabilitera patienterna. Den fortgående förändringen i den
psykiatriska vårdstrukturen har på många håll lett till frigörelse från äldre
vårdorganisation och minskat behovet av att utnyttja tvångsvårdslagstift-
ningen. En utbyggnad av den psykiatriska öppenvården och samlokalise-
ring av psykiatrisk och somatisk vård har skett på allt fler håll. Den
ändring i tvångsvårdslagstiftningen som skedde år 1983, varvid ökade
krav ställdes på omprövning av vårdbehovet för intagna, synes också ha
haft effekt i form av minskad tvångsvård, särskilt av långtidsvårdade.
Antalet årliga intagningar till LSPV-vård visar inte samma kraftigt ned-
åtgående trend som nyss har nämnts. Sedan 1970-talets senare hälft har
antalet ny intagningar länge legat ganska oförändrat kring 10000. Det finns
uppgifter som tyder på att detta antal har gått ner under de senaste åren.
Återintagningarna från försöksutskrivning som länge uppgått till 8000 —
9000 per år har dock gått ned under senare tid och utgjorde år 1985 ca
4200. Enligt uppgifter från socialstyrelsen hade av de ca 11 000 patienter
som skrevs ut från LSPV-vård under år 1988 ca 3 500 patienter återintagits
från försöksutskrivning.
Beredningen, som ju lade fram sitt betänkande hösten 1984, underströk
att det fanns regionala skillnader i statistiken över tvångsanvändningen.
Sådana skillnader finns fortfarande. Det finns ett urskiljbart samband
mellan tvångsvård och vårdorganisation så att LSPV-vård framstår som
mest omfattande i områden där den psykiatriska vården är koncentrerad
kring ett tidigare mentalsjukhus. En kraftigt minskad tvångsvård kan
noteras i regioner som genomfört vårdorganisatoriska förändringar så att
psykiatrin sektoriserats och öppenvården byggts ut. Av patientinvente-
ringen från oktober 1988 framgår att regionala skillnader i tvångslagstift-
ningens användning alltjämt är tydliga men att de ändå har minskat med
den generella nedgången av tvångsvården.
Det finns naturligtvis inga absoluta siffror för vad som är ofrånkomlig
tvångsanvändning. Jag anser liksom beredningen att man kan förutsätta
att man med fortgående utbyggnad av öppenvården och en hållning till
tvångets funktion som utgår från moderna vårdaspekter kommer att kun-
na fortsätta att begränsa tvångsvården, även om omgivningsskyddet allt-
jämt skall kunna tillmätas betydelse. Det bör också vara möjligt att bättre
jämna ut de regionala skillnaderna. Detta är emellertid beroende av sjuk-
vårdshuvudmännens resp, primärkommunemas möjlighet att bygga ut
alternativa vårdformer och stödet via den sociala hemtjänsten. Behovet av
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
72
insatser på dessa områden har kartlagts av socialstyrelsen i rapporten Prop. 1990/91:58
(PM 1988:21) Psykiatri i utveckling — mot öppnare vårdformer och ökad Bilaga 1
samverkan. Kartläggningen visar på betydelsen av samordnade åtgärder
för att främja vårdformer som kan bidra till minskning av traditionell
slutenvård. Hem för behandling eller rehabilitering är exempel på sådana
alternativ. Enligt min bedömning bör förbättrad tillgång till sådan vård
också få återverkningar i form av ett successivt minskat behov av tvång. I
anslutning härtill bör nämnas att en särskild utredare har tillkallats i maj
1989 for att överväga och föreslå åtgärder med sikte på att uppnå en
förbättrad och effektivare service och vård åt psykiskt störda (S 1989:01).
Bland de frågor som omfattas av uppdraget finns behovet av bättre sam-
ordning och samverkan mellan den landstingskommunala psykiatriska
vården och den primärkommunala vården och socialtjänsten. Jag avser att
senare denna dag för regeringen anmäla frågan om tilläggsdirektiv till
utredningen, innebärande bl. a. att uppdraget skall på visst sätt avgränsas
och övertas av en parlamentarisk kommitté.
Strävandena att minska tvånget kräver åtgärder på bred front, inte
minst på det vårdorganisatoriska planet liksom när det gäller innehållet
och utformningen av den vård som ges genom intagning på en sjukvårdsin-
rättning. Självfallet bör denna inriktning prägla lagstiftningens utformning
när det gäller såväl förutsättningarna för som varaktigheten av tvångsom-
händertaganden. De legala tvångsvårdsförutsättningama bör enligt min
uppfattning utgå från och återspegla tanken att tvång skall vara en sista
utväg för att hjälpa en medmänniska i psykisk nöd. För dem som skall
bedöma om villkoren för tvångsintagning är uppfyllda bör det stå klart att
avgörandet skall ske efter noggrann prövning av olika vägar att hjälpa
patienten. Det förutsätter i sin tur att tillfredsställande undersökning sker
av bakgrunden till patientens situation och att en insiktsfull utvärdering
sker av framkomna upplysningar. Den ordning som lagstiftningen anger
för prövning av vårdförutsättningarna blir på så sätt av central betydelse
för möjligheterna att nå resultat.
Ett kännetecken för LSPV är att vårdtiderna i princip är obestämda.
Sedan år 1983 gäller dock att behovet av fortsatt tvångsvård skall anmälas
till utskrivningsnämnd efter tre månader och därefter var sjätte månad.
Som nämnts finns det grund för att anta att det moment av ökad kontroll
som har införts genom anmälningsförfarandet har gett effekter på vårdti-
dernas längd. Det framstår som naturligt att nu ta ytterligare steg mot en
fastare reglering av vårdtiderna. Beredningens förslag om att tillskapa
bestämda regler för längsta vårdtid bör enligt min mening i princip godtas.
Jag bedömer att en sådan reglering bör kunna tjäna som ett viktigt stöd för
att tvångsvården generellt inriktas mot korta vårdtider. Som jag återkom-
mer till bör vidare maximiregler för vårdtiderna utgöra ett grundelement i
ett system för rättslig kontroll av psykiatrisk tvångsvård.
Tvångsingripande mot en patient på psykiatrisk grund motiveras av att
denne inte är i stånd att bedöma sitt eget bästa. Även om syftet med 73
tvånget uteslutande är att bistå patienten innebär frihetsberövande och
behandling mot patientens vilja en inskränkning i skyddet for individens
integritet. Detta kräver att lagregleringen anger grunderna för tvångsintag-
ning och tvångsbehandling men också vilken ordning for kontroll och
rättslig prövning som skall gälla. Ett väl fungerande system för rättsskydd
är ofrånkomligt med hänsyn till patientens utsatthet och beroende i en
situation när tvångsingripande aktualiseras.
Min inställning är som har nämnts att tvångsintagning skall vara den
lösning som väljs bara när andra hjälpformer inte står till buds eller inte
räcker till. Det fordras en tillfredsställande utredning och kvalificerad
bedömning till grund for avgörandet i dessa frågor. Uppgiften att bedöma
en annan människas psykiska tillstånd och vårdbehov är maktpåliggande
särskilt när den är kombinerad med möjlighet att besluta om frihetsberö-
vande. Det är nödvändigt att göra avvägningarna med fullt beaktande av
den frihetsinskränkande innebörden av beslut om omhändertagande, även
när avsikten med tvånget är den bästa.
En första prövning av om ett ingripande med tvång skall göras måste av
naturliga skäl ske av läkare. Detta skall ske i ett förfarande som ger rimliga
garantier mot misstag. Nuvarande bestämmelser om s. k. tvåläkarprövning
i samband med intagningsproceduren skall tillgodose detta krav. Någon
tvekan kan emellertid inte råda om att samhället måste erbjuda ett kon-
trollsystem därutöver som är direkt inriktat på att tillvarata rättssäkerhets-
aspekterna.
En rättslig prövning som svarar mot de ökade rättssäkerhetskrav som
ställs vid frihetsberövande i dagens samhälle måste enligt min uppfattning
svara mot större krav än de beslutsfunktioner som för närvarande ligger
inom den speciella LSPV-organisationen med utskrivningsnämnder och
en psykiatrisk nämnd. Bl. a. finns det starka skäl som talar för att frågan
om tvångsvård skall medges bör inbegripas i den rättsliga prövningen i
större utsträckning än som sker nu.
I grunden bör det naturligtvis finnas möjlighet för patienten att på eget
initiativ föra intagning eller vägrad utskrivning till rättslig prövning. Med
hänsyn till patientens situation ligger det nära till hands att komplettera
klagorätten med ett system för obligatorisk rättslig prövning. Prövningen
bör kunna knyta an till en ordning med på förhand bestämda maxima för
vårdtiderna. Det förslag som beredningen fört fram om en obligatorisk
rättslig bedömning viss tid efter tvångsintagning bör principiellt kunna
godtas även om prövningen inte med fördel kan förläggas i helt nära
anslutning till intagningstillfället. Jag vill också ansluta mig till tanken på
obligatorisk rättslig prövning i samband med att fråga uppkommer om
förlängning av vårdtiden.
I samband med den rättsliga kontrollen finns det skilda frågor som har
diskuterats av beredningen och remissinstanserna. Prövningens innehåll,
den tidsmässiga förläggningen av prövningen och var beslutanderätten
skall ligga är exempel på sådana spörsmål. Jag återkommer i det följande
till dessa frågor och vill här bara ange att lösningarna måste innebära att
man får ett tillfredsställande system för bevakning av att de legala förut-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
74
sättningarna för tvångsvård tillämpas enligt intentionerna så att tanken på Prop. 1990/91:58
tvångsvård som yttersta hjälpåtgärd förverkligas. Bilaga 1
Resultatet av tvångsomhändertagande blir avhängigt av den vårdmiljö
patienten kommer till liksom av själva behandlingen under tvångsvårdsti-
den. Vårdorganisationens utformning är betydelsefull för möjligheterna
att bemöta patienten med värme och förståelse. Stor uppmärksamhet
måste ägnas åt patientens aktiva deltagande i vårdarbetet. Möjligheterna
till gemenskap och kommunikation bör tas till vara så att en äldre tids
vårdanda med starka inslag av förvaring och kontroll kan slutligt överges.
En god utbildning av personalen bidrar till att förbättra förutsättningarna
för sådana stödjande insatser i behandlingen som minskar tvångsanvänd-
ning.
Mot bakgrund av sådana allmänna synpunkter finner jag det angeläget
att strävandena att minska tvångsvårdens omfattning åtföljs av åtgärder
för att vaka över att en restriktiv linje hålls i fråga om tvångsinslag i
behandlingen. Såvitt gäller lagreglering av behandling under tvångsvård
vill jag i första hand förorda en nära anknytning till hälso- och sjukvårds-
lagen (1982:763, HSL).
En väsentlig nyhet i HSL var de grundläggande föreskrifterna om vilka
krav som skall gälla för all hälso- och sjukvård. I princip gäller dessa också
för psykiatrisk tvångsvård, något som dock inte för närvarande markeras
uttryckligen i lagtext. Vid HSL:s tillkomst redovisades inte närmare över-
väganden rörande betydelsen för den psykiatriska tvångsvården av de
vårdkrav som lagfästes. Det står dock klart att tillämpningen av en regel i
HSL begränsas av direkta föreskrifter av annan innebörd i LSPV.
Syftet med att låta en ny tvångsvårdslagstiftning knyta nära an till HSL
bör vara att HSL:s grunder för och krav på en god hälso- och sjukvård får
ökat genomslag på området för psykiatrisk tvångsvård. Jag vill understry-
ka att en föreskrift av tvångskaraktär inte sätter HSL:s grundregler ur spel.
En tvångsföreskrift kan ge stöd för att tillämpningen av HSL:s vårdprinci-
per blir på visst sätt begränsad. Den skall emellertid inte innebära att man
därutöver frångår vad HSL ger uttryck för. Vården av tvångsintagna bör
inte kunna bedrivas med bortseende från kraven på samråd så långt det är
möjligt samt på respekt för patientens självbestämmande och integritet.
För behandlingen under psykiatrisk tvångsvård gäller kravet att den sker
i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta inne-
bär i sig en begränsning av de medicinska åtgärder som får vidtas. I
anslutning härtill finns en ordning för kontroll via socialstyrelsens tillsyn
och via särskild ansvarsprövning. Mot bl. a. denna bakgrund anger LSPV
inte närmare vilket slag av tvång som kan utövas vid behandlingen. Lagen
medger — utöver en rätt att kvarhålla patienten på sjukhus — det tvång
som är nödvändigt med hänsyn till vårdens ändamål eller till skydd för
patienten själv eller omgivningen.
Tvångsåtgärderna måste uppenbarligen ges en utförligare och till nutida
förhållanden bättre anpassad reglering i en ny lagstiftning. Beredningen
75
har pekat på att regeringsformen kräver att lagstiftningen anger de former
av tvång som är tillåtna. Bl. a. aktualiseras regler om kvarhållande på
vårdinstitution samt restriktioner beträffande fastspänning i bälte e. d.
samt isolering. Beredningen har föreslagit restriktioner också beträffande
medicinska behandlingsformer.
Den sistnämnda frågan är särskilt känslig och medför speciella avväg-
ningsproblem. Å ena sidan talar medicinska vårdsynpunkter emot regler
som begränsar den vårdansvariges möjligheter att använda sig av tillgäng-
lig vedertagen terapi vid svåra psykiska störningar. Å andra sidan kan
åberopas goda skäl att försöka slå vakt om patientens integritet i samband
med påfrestande medicinering och annan ingripande behandling under
tvångsvård.
Jag finner för min del att, om ett vårdbehov är så uttalat att det skall
kunna föranleda frihetsberövande, det också måste kunna mötas med
positiva behandlingsinsatser. Det kan inte vara principiellt försvarligt att i
de allvarliga situationerna vid tvångsintagning begränsa vårdansvaret mer
eller mindre generellt under hänvisning till att den enskilde patienten
motsätter sig vårdåtgärden. Skulle en sådan ordning införas får tvångsvård
inte sällan karaktär av ren förvaring på institution.
Det leder således enligt min mening fel att närmare reglera den medi-
cinska behandlingen under tvångsvård utifrån den inställning patienten
redovisar till en viss behandlingsåtgärd. Det kan också från principiella
utgångspunkter ifrågasättas i vilken utsträckning patienten kan sägas ha
möjlighet att under frihetsberövande med helt fri vilja ta ställning till olika
åtgärder som rör honom. Därmed är emellertid inte sagt att man skall
avstå från begränsande föreskrifter om vissa former av behandlingar.
Det är naturligt att utgå från att det kommer att ske en fortsatt utveck-
ling av behandlingsmetoderna inom psykiatrin, varvid nya metoder intro-
duceras och befintliga metoder kan komma att omvärderas. I ett sådant
utvecklingsskede bör det vara särskilt angeläget att skapa förutsättningar
för uppföljning och kontroll av använda behandlingsmetoder. Jag har i det
föregående (avsnitt 2.1) gett uttryck för att det finns behov av ett rapporte-
ringssystem som ger bl. a. tillsynsmyndigheten överblick över och möjlig-
het till analys av använda behandlingsformer. Däremot ser jag det inte
som en framkomlig väg att i lag lägga fast direkta begränsningar i fråga om
vissa behandlingar mot vilka särskilda betänkligheter kan finnas vid
tvångsvård, t. ex. med hänsyn till patientens inställning eller behandlingar-
nas beskaffenhet och biverkningar. För min del ser jag det som väsentligt
att begränsningar av det slag som det här gäller vilar på en fast psykiatrisk
grund. De bör följaktligen bygga på bedömningar som tillsynsmyndigheten
gör med stöd av psykiatrisk sakkunskap. Själva lagen bör kunna ge uttryck
för att medicinska behandlingsåtgärder får genomföras bara i den utsträck-
ning som krävs med hänsyn till det i det föregående beskrivna syftet med
tvångsvården.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
76
Mitt förslag: Lagregleringen av den psykiatriska tvångsvården för-
delas på två lagar, som ersätter nuvarande LSPV. Den allmänna
regleringen tas in i en lag om psykiatrisk tvångsvård, medan regle-
ringen av tvångsvården för psykiskt störda lagöverträdare förs in i
en lag om rättspsykiatrisk vård. Någon särlagstiftning om männi-
skor med åldersdement eller liknande beteende införs inte.
Socialberedningens förslag: Tre lagar införs, en om tvångsvård för s. k.
akuta vårdbehov, en om rättspsykiatrisk vård för lagöverträdare och en
med särskilda skyddsregler för åldersdementa och utvecklingsstörda.
Remissinstanserna: Endast en mindre andel av remissinstanserna har
tagit ställning till beredningens förslag om en uppdelning av lagstiftningen.
Av dessa stöder en majoritet förslaget. Det kan emellertid antas att många
av de instanser som avstyrker huvuddelen av beredningens förslag i all-
mänhet också är emot en uppdelning.
Kammarrätten i Stockholm uppger att beredningens förslag om en upp-
delning av lagstiftningen är logisk och även ägnad att medföra fördelar
från psykologisk synpunkt. Även t. ex. Stockholms tingsrätt och Stock-
holms kommun delar beredningens uppfattning att psykiskt störda lag-
överträdare skall omfattas av en särskild lagstiftning. Däremot motsätter
sig bestämt hovrätten över Skåne och Blekinge en särbehandling av de
psykiskt störda lagöverträdarna. Socialstyrelsen hör också till de instanser
som avstyrker beredningens förslag i denna del. Sveriges domareförbund
ifrågasätter om den omständigheten att en patient begått ett brott generellt
skall vara styrande för vårdformen i stället för det individuella behovet.
Skälen för mitt förslag: LSPV är uppbyggd för att tillgodose behovet av
vård hos olika kategorier av patienter. En indelning kan göras efter den
formella grunden för beslut om intagning för vård. I regel sker intagning
efter beslut av läkare på grundval av ett särskilt utfärdat vårdintyg. En
andra möjlighet är intagning i enlighet med beslut av domstol i brottmål.
Inom ramen för LSPV utkristalliseras på så sätt som en speciell kategori de
psykiskt störda lagöverträdare som av domstol överlämnats till sluten
psykiatrisk vård som brottspåföljd. Men också bland dem som tas in för
vård på grund av vårdintyg kan ett flertal kategorier urskiljas, t. ex. om
man utgår från den diagnos som åsätts eller från de vårdindikationer som
tillämpas för patienterna. En lagstiftning med LSPV:s generella omfatt-
ning var naturlig så länge den psykiatriska vården hade sin tyngdpunkt i
sluten vård vid särskilda sjukvårdsinrättningar. Med nuvarande inriktning
mot minskad tvångsvård och ökade ambitioner att tillgodose vårdbehoven
hos patienterna finns det skäl att överväga en ökad differentiering av
lagregleringen.
Liksom socialberedningen anser jag det vara angeläget att försöka und-
vika att lagstiftningen genom sin grundläggande uppbyggnad bidrar till att
vissa grupper av patienter med inbördes mycket olika vårdbehov förs
samman. Främst är det enligt beredningen de lagöverträdare som döms till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
77
sluten psykiatrisk vård samt äldre senildementa personer som bör komma Prop. 1990/91: 58
i åtanke med hänsyn till att de markant skiljer sig från människor med Bilaga 1
akuta psykiska störningar. Beredningens förslag innebär att dessa grupper i
lagstiftningen behandlas åtskilt i viktiga hänseenden.
Jag har i det föregående redovisat en samsyn med beredningen i några
grundläggande avseenden. Beträffande möjligheten att använda ett akut-
begrepp för avgränsning av en tvångsreglering har jag dock markerat en
annan uppfattning än beredningen. Denna skiljaktighet ser jag inte som
något avgörande hinder mot att följa beredningens tanke på en viss upp-
spaltning av tvångsvårdslagstiftningen.
Bakom beredningens förslag att införa särregler för de psykiskt störda
lagöverträdarna ligger bl. a. en strävan att minska den allmänna psykiatris-
ka vårdens befattning med frågan om samhällsskydd. I detta syfte har
beredningen förordat ändringar i påföljdssystemet i brottsbalken. Resulta-
tet skulle bli att vanliga påföljdsregler skulle tillämpas i väsentligt ökad
utsträckning på psykiskt störda personer som begått brott samtidigt som
utrymmet för att överlämna sådana personer till psykiatrisk tvångsvård
som brottspåföljd skulle minska.
Chefen för justitiedepartementet kommer senare i dag att redovisa sina
ställningstaganden i de straffrättsliga frågorna (bil. 2). Jag vill redan här
förutskicka att hon kommer att föreslå att psykiatrisk tvångsvård som
brottspåföljd skall finnas kvar i framtiden. Genomförs det förslaget krävs
det således en reglering av denna form av psykiatrisk tvångsvård även i
fortsättningen.
De lösningar som chefen för justitiedepartementet kommer att redovisa
i de olika straffrättsliga frågorna bygger på delvis andra utgångspunkter än
dem som socialberedningen har valt. Även om detta innebär att betydande
avvikelser görs från beredningens förslag i straffrättsligt avseende finns det
enligt min mening vägande skäl att inte reglera vården av de psykiskt
störda lagöverträdarna samlat med annan psykiatrisk tvångsvård. Detta
hänger främst samman med att omgivningsskyddet kräver särskilt beak-
tande i anslutning till att psykiskt störda personer har begått vissa typer av
brott. Med sådana lagöverträdare som här åsyftas — i första hand de som
har begått brott mot liv eller hälsa — följer ofrånkomligen ett behov av ett
särskilt noggrant förfarande vid prövningen av när vården skall upphöra
eller när patienten skall få vistas utanför sjukvårdsinrättningen så att
samhällsskyddet inte eftersätts. En reglering med detta inslag hör som jag
ser det inte hemma i den allmänna psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen,
i vilken omgivningsskyddsaspekterna, enligt vad jag tidigare har anfört,
skall kunna beaktas tillfredsställande men bör ges en mindre självständig
betydelse än i LSPV. Till detta kommer, som jag skall närmare utveckla
senare (avsnitt 4.2), att en separat reglering av den psykiatriska tvångsvår-
den för de psykiskt störda lagöverträdarna skulle främja en samordning av
rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och psykiatrisk vård över hu-
vud taget för lagöverträdare.
Jag anser således i likhet med beredningen att inriktningen bör vara att
reglera psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd i en särskild lag, som
anger bl. a. hur vården skall utformas närmare, var vården skall bedrivas
78
och vem som fattar beslut i olika avseenden. Enligt min uppfattning bör
man emellertid vid utformningen av lagen eftersträva en så nära anslut-
ning som möjligt till regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt.
Som jag senare återkommer till (avsnitt 4.2) bör en sådan särskild lag
lämpligen få omfatta också psykiatrisk tvångsvård som behöver ges perso-
ner som är frihetsberövade med anledning av brott, dvs. personer som är
anhållna, häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt.
Mot nu angiven bakgrund behandlar jag i det följande i två skilda
huvudavsnitt den allmänna psykiatriska tvångsvårdsregleringen (avsnitt
3) resp, den särskilda regleringen för psykiskt störda lagöverträdare (av-
snitt 4).
Särskild lagstiftning har av socialberedningen ansetts påkallad också
beträffande människor med åldersdement eller liknande beteende. Bered-
ningen har tagit som utgångspunkt bl. a. att det fortfarande vårdas alltför
många personer med åldersdement beteende på mentalsjukhus långt ifrån
sin hemort och enligt LSPV:s tvångsbestämmelser. För dem bör i stället,
framhåller beredningen, ges möjligheter till ett skyddat boende i små
hemlika institutioner på deras hemort eller så nära den som möjligt. Detta
står i samklang med den pågående utvecklingen mot att föra över männi-
skor med åldersdement beteende från psykiatrisk sjukhusvård till sjukhem
och långtidsvårdskliniker för somatisk vård eller till primärkommunalt
serviceboende.
Med hänsyn till att beredningen föreslagit att den psykiatriska tvångs-
vårdslagstiftningen skall avgränsas till att avse akuta vårdbehov har bered-
ningen aktualiserat frågan om att införa ett särskilt lagstöd för vissa
åtgärder av frihetsinskränkande art avseende personer med åldersdement
beteende. Beredningens överväganden har resulterat i ett förslag om att
införa en helt ny lag med regler till skydd för vissa åldersdementa m. fl.
Lagstiftningen skulle ta sikte på att ge rättslig grund för att i skyddssyfte
låsa den avdelning på institution där patienten eller den boende vistas.
Remissinstanserna har redovisat mycket skilda åsikter om nödvändig-
heten och lämpligheten av en sådan skyddslag som beredningen förordat.
För egen del vill jag självfallet instämma i beredningens uppfattning att
människor med åldersdement beteende i största möjliga utsträckning bör
vårdas i andra former än genom omhändertagande på psykiatriskt sjuk-
hus. Jag kan också konstatera att vården av åldersdementa under senare år
har utvecklats såväl medicinskt som behandlingsmässigt i övrigt. Kunska-
pen om bakomliggande faktorer har ökat liksom insikterna om den när-
maste omgivningens betydelse. Bl. a. har olika former av dagverksamhet
med stöd av personal och boende i små enheter gett mycket positiva
effekter. Möjligheterna till rehabilitering av patienten har förbättrats. Med
all säkerhet kan denna utveckling fortsätta, och den bör på allt sätt stimu-
leras.
Antalet människor med åldersdemens eller åldersdement beteende som
vårdas inom psykiatrin har uppskattats till ca 6 000 år 1979 och ca 4 700 år
1982. Av sistnämnda antal var det omkring 700 som hade tagits in med
stöd av LSPV. De senaste årens utveckling har inneburit fortsatt minsk-
ning av den psykiatriska långtidsvården till förmån för bl. a. somatisk
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
79
långtidsvård. Antalet personer som vid inventering en viss dag hösten
1985 var inneliggande på psykiatrisk klinik under diagnos senil eller prese-
nil demens uppgick till 2 731, varav 188 tagits in enligt LSPV. Motsvaran-
de siffror vid inventering en viss dag hösten 1988 var 2 692 resp. 112. Av
det totala antalet inneliggande patienter enligt LSPV vid inventeringen år
1985 — 3254 — vårdades 8% för psykisk åldersstörning. Motsvarande
procenttal år 1982 var 22.
Enligt min mening har den fortsatta utvecklingen med avsevärd minsk-
ning av antalet åldersdementa i psykiatrivården och inte minst den avta-
gande tillämpningen av tvångsvårdslagstiftningen på åldersdementa i viss
mån rubbat en av utgångspunkterna för beredningens förslag om en sär-
skild skyddslag. Jag vill också erinra om att jag inte har bedömt det möjligt
att enligt beredningens modell fästa avgörande vikt vid att den psykiatris-
ka tvångsvårdslagstiftningen skall tillgodose uteslutande vårdbehov som
kan rubriceras som akuta. Mot denna bakgrund ser jag det inte som
nödvändigt att i samband med revisionen av den psykiatriska tvångs-
vårdslagstiftningen införa ett kompletterande regelsystem för åldersde-
menta och likställda.
Ett annat huvudargument för en skyddslag för åldersdementa m. fl. har
för socialberedningen varit att det inom både landstingskommunal och
primärkommunal vård av åldersdementa förekommer att man — i bästa
välmening — låser vårdavdelningar eller sätter in svåröppnade lås utan att
ha lagstöd för sådana åtgärder. Det gäller här fall då vården bereds på
frivillig grund, dvs. utan att intagning skett enligt LSPV. Utövande av
tvång är under sådana förhållanden i princip otillåtet. I vissa tillfälliga
nödsituationer är det dock möjligt att ingripa med tvång, t. ex. för att
rädda liv. Beredningen anser att allmänna nödregler och regler om presu-
merat samtycke inte passar särskilt bra på människor med åldersdement
beteende, eftersom det mestadels är fråga om långvariga förvirringstill-
stånd och deras situation ofta inte förbättras så att de kan ge något giltigt
samtycke.
Beredningens diskussion om behovet av skyddsregler för åldersdementa
har visat på ett svårbemästrat rättsligt problemområde. Som beredningen
anger berör frågeställningarna skilda vårdområden och de gäller inte bara
personer med åldersdemens utan också andra människor med så bristande
orientering i tid och rum att de utsätter sig själva för allvarlig fara för sin
fysiska hälsa. Beredningens genomgång tyder på att den praktiska hante-
ringen av skyddet av dessa personer ibland — främst i samband med
låsning av vårdavdelningar — sker på ett sätt som är svårförenligt med
regeringsformens krav på författningsmässig grund för frihetsbegränsande
åtgärder.
Enligt min mening ger beredningens redovisning av de rättsliga fråge-
ställningarna och beredningens synpunkter anledning för dem som svarar
för säkerheten för åldersdementa och likställda på institutioner till ökad
uppmärksamhet på restriktionerna i samband med åtgärder av frihetsbe-
gränsande slag. Jag bedömer emellertid att beredningens betänkande och
förslag inte utgör tillräckligt underlag för att gripa in med lagstiftning på
området. Tydligt är att det är förenat med mycket stora svårigheter att
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
80
utforma en tillfredsställande reglering. Ett problem gäller avgränsningen
av den personkrets som skulle omfattas. Beredningens förslag att uppnå en
precisering genom att begränsa personkretsen till dem som har en psykisk
funktionsnedsättning på grund av åldersdemens eller psykisk utvecklings-
störning löser enligt min uppfattning inte detta problem. Samtidigt lämnar
förslaget vissa grupper med likartade svårigheter som dem med åldersde-
ment beteende utanför skyddsregleringen. Även beredningens förslag till
avgränsning av de institutioner vid vilka skyddsåtgärder skulle kunna
beslutas betyder att man inte får någon heltäckande lösning. Som en del
remissinstanser har påpekat kan vidare invändningar riktas mot att ett
beslut enligt beredningens förslag om en skyddsåtgärd som ger personalen
rätt att låsa en dörr till en vårdenhet kommer att kunna få praktisk
betydelse inte bara för den som beslutet direkt avser utan även för andra
som vistas på enheten.
Bl. a. de nu redovisade betänkligheterna mot förslaget till skyddsregle-
ring för åldersdementa m. fl. har lett mig fram till slutsatsen att förslaget
inte bör genomföras. Som jag har nämnt i det föregående anser jag inte att
förslaget utgör något nödvändigt komplement till den tvångsvårdsreglering
jag förordar. Mitt ställningstagande innebär att man liksom hittills får falla
tillbaka på allmänna regler och principer vid bedömningen av i vilken
utsträckning tvång i olika former får förekomma beträffande här aktuella
kategorier.
Jag vill tillägga att det utvecklingsarbete som pågår beträffande vården
av senildementa med t. ex. dagvård för gemenskap och aktivitet samt nya
boendeformer också berörs av försök att finna olika tekniska arrangemang
som ger vårdpersonalen möjligheter att vid behov ingripa med hjälp och
stöd utan att använda inlåsning eller liknande förfarande. Det bör kunna
förutsättas att man efter hand når fram till personalorganisatoriska och
tekniska lösningar som gör att frihetsbegränsande åtgärder inte behövs
annat än i rena undantagsfall. I den mån detta förändringsarbete inte ger
tillfredsställande resultat får frågan om lagreglering tas upp till fortsatta
överväganden.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Mitt förslag: Villkoren för tvångsvård utformas med sikte på att
sådan vård skall begränsas till vad som är oundgängligen nödvän-
digt. Tre förutsättningar skall samtidigt vara uppfyllda. En förut-
sättning skall vara att patienten lider av en allvarlig psykisk stör-
ning. Vidare skall krävas att patienten på grund av sitt psykiska
tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgäng-
ligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt
än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning. Ytter-
ligare skall fordras att patienten motsätter sig vården eller att denne
på grund av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge
uttryck för ett grundat ställningstagande i fråga om behovet av vård
genom intagning.
Vid bedömningen av patientens vårdbehov skall beaktas om den-
ne till följd av sin psykiska störning är farlig for annans personliga
säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.
Jag behandlar i det följande de tre förutsättningarna för tvångsvård var
för sig.
Socialberedningens förslag: En av grundförutsättningarna for psykiatrisk
tvångsvård skall vara att patienten lider av en allvarlig psykisk störning.
Detta innebär bl. a. att begreppet psykisk sjukdom och därmed jämställd
psykisk abnormitet ersätts av samlingsbegreppet allvarlig psykisk störning.
Beredningen vill därmed markera att psykiska hälsoproblem inte kan
förklaras enbart med biologiska grunder utan att också sociala och psyko-
logiska faktorer har stor betydelse. (Se betänkandet s. 140—143, 147,
202-204 och 209-212.)
Remissinstanserna: Remissopinionen är delad. De instanser som stöder
socialberedningens forslag godtar de principiella motiven för detta. Det
gäller bl. a. allmänna förvaltningsdomstolar, fackförbund och klientorga-
nisationer. Andra instanser, däribland allmänna domstolar, socialstyrel-
sen, psykiatriska nämnden och läkarorganisationer, förordar att det nu
gällande sjukdomsbegreppet behålls och menar bl. a. att begreppet allvarlig
psykisk störning är alltför oprecist och vittomfattande. Detta är enligt en
del instanser inte acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt och kan medföra
en ökad användning av tvång. Syftet att begränsa möjligheterna till tvångs-
vård avspeglas därmed inte i beredningens förslag.
Vissa instanser, bl. a. psykiatriska nämnden, påpekar att det är ologiskt
att sträva efter att jämställa den psykiatriska vården med den somatiska
och samtidigt utmönstra sjukdomsbegreppet från den förra. En del instan-
ser frågar sig vilken egentlig nytta det for med sig att ändra benämningar.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
82
Riksförbundet FUB För Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna Prop. 1990/91: 58
och ytterligare ett par instanser framhåller att det föreligger risk för att Bilaga 1
allvarlig psykisk störning kommer att förväxlas med psykisk utvecklings-
störning.
Bakgrund och gällande rätt
Sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande (SOU 1964:40) Mental-
sjukvårdslag ligger till grund för den nu gällande lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Innan LSPV
trädde i kraft den 1 januari 1967 gällde som förutsättning för intagning på
mentalsjukhus på ansökan av någon annan att patienten led av sinnessjuk-
dom eller sinnesslöhet. Kommittén framhöll att rättstillämpningen inte
hållit sig strikt inom de av lagen uppdragna gränserna. Intagning på
mentalsjukhus skedde även vid svårare neurotiska tillstånd och vid andra
mer allvarliga insufficienstillstånd, som inte kunde hänföras till sinnes-
sjukdom eller sinnesslöhet. Vidare skedde viss intagning av s. k. psykopa-
ter och alkoholister. En utvidgning i praxis av förutsättningarna för intag-
ning avseende det psykiska tillståndet hade alltså skett. Tillämpningen av
då gällande regler var oklar.
Kommittén övervägde om det psykiska tillstånd som skulle kunna leda
till intagning borde anges som psykos (sinnessjukdom), nervös sjukdom
eller psykisk sjukdom. Kommittén framhöll att begreppet psykos innefat-
tade såväl lätta som svåra sjukdomstillstånd och var begränsat till sin
omfattning. Däri ingick nämligen inte svårare neurotiska tillstånd och
andra mera allvarliga insufficienstillstånd. Enligt kommittén stod något
bättre begrepp än psykisk sjukdom inte till buds.
Kommitténs uppfattning vann gehör och i LSPV används begreppet
psykisk sjukdom som samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska
symtom oavsett deras orsaker, alltså såväl psykoser och neuroser som
insufficienstillstånd av olika slag (prop. 1966:53 s. 156—160). I förarbete-
na till LSPV anges en skillnad mellan psykoser och neuroser vara att
psykosen angriper hela personligheten, medan neurosen begränsar sig till
delfunktioner (SOU 1964:40 s. 76).
I LSPV finns ingen definition av begreppet psykisk sjukdom. I förarbe-
tena, som upptog en översikt över de psykiska sjukdomarna, framhölls att
det i varje fall på vetenskapens dåvarande ståndpunkt var svårare att
definiera och från varandra särskilja de psykiska sjukdomarna än kropps-
sjukdomarna i mer inskränkt bemärkelse och att det därför var vanskligt
att med exakthet bestämma vid vilka tillstånd lagen skulle vara tillämplig.
Genom att uppställa krav på att sluten psykiatrisk vård skall vara
oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad ger LSPV
en bestämning av vilka tillstånd som är så allvarliga att de skall kunna leda
till tvångsintagning. Med art avses den typ av sjukdom som föreligger och
med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen
har förorsakat.
83
Med psykisk sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet, som inte är Prop. 1990/91:58
att hänföra till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutveck- Bilaga 1
lingen. Sinnessjuklagstiftningskommittén ansåg att psykisk abnormitet var
synonymt med psykopati. Kommittén förklarade att det är svårt och i
vissa fall omöjligt att med säkerhet avgöra, om en människa med avvikan-
de egenskaper och personlighetsdrag skall hänföras till psykopatgruppen
eller inte. Avgränsningen såväl mot det normala som mot andra psykiska
sjukdomar och utvecklingshämningar var ofta förenad med mycket stora
svårigheter.
I propositionen med förslag till LSPV anförde föredragande statsrådet
(prop. 1966:53 s. 163) att begreppet psykisk abnormitet borde tolkas så att
det förutom psykopati även innefattar defekter och invalidtillstånd efter
olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador där förändringar i person-
ligheten ofta dominerar bilden. Tvångsintagning för de abnormas del
skulle inskränkas till svårare fall.
I betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare använde
Bexeliuskommittén termen psykisk störning såsom en övergripande sam-
lingsbeteckning för alla slag av psykiska sjukdomar, abnormiteter och
defekter. Kommittén fann denna beteckning ändamålsenlig och anförde
att den i och för sig även innefattade psykisk utvecklingsstörning. Kom-
mittén föreslog att vad som sägs om psykisk abnormitet skulle utgå ur
LSPV. Enligt förslaget skulle den som led av psykisk störning som inte
utgjordes av psykisk utvecklingsstörning kunna beredas sluten psykiatrisk
vård oberoende av eget samtycke, om sådan vård var oundgängligen
påkallad med hänsyn till störningens art och grad och till någon av två
särskilt angivna specialindikationer.
I sitt förslag till lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar
1977:14) fann en inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp att inget enty-
digt eller helt lämpligt sjukdomsbegrepp fanns att tillgå. Psykisk störning
ansågs av arbetsgruppen vara ett av de bättre av de begrepp som innefattar
såväl psykisk sjukdom som psykisk abnormitet. Ingen ändring i LSPV:s
sjukdomsbegrepp föreslogs emellertid främst med hänvisning till andra då
påbörjade utredningars arbete.
Vårdbehov grundat på enbart psykisk utvecklingsstörning utgör inte
något skäl för tvångsintagning enligt LSPV. LSPV hänvisar till lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Den-
na lag ersattes den 1 juli 1986 av lagen (1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. (nya omsorgslagen). Övergångsvis, i
avvaktan på avveckling av vårdhem och specialsjukhus för psykiskt ut-
vecklingsstörda, gäller dock regler i 1967 års omsorgslag om vård oberoen-
de av samtycke (se lagen 1985:569 om införande av nya omsorgslagen).
Överväganden
En grundläggande fråga är vilka psykiska tillstånd som skall omfattas av
lagstiftningen och hur dessa skall beskrivas där. LSPV bygger på begreppet
psykisk sjukdom. Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som
84
inte är psykisk sjukdom eller psykisk utvecklingsstörning. Beredningens Prop. 1990/91:58
förslag innebär en övergång till den sammanfattande beteckningen allvar- Bilaga 1
lig psykisk störning.
Det står klart att det inte är möjligt att i lagtext ange den här aktuella
grundförutsättningen for psykiatrisk tvångsvård annat än i allmänna ter-
mer. Liksom vid LSPV:s tillkomst är man hänvisad till att finna uttryck
som koncentrerat beskriver de psykiska tillstånd som avses.
Beredningen har fäst stor principiell vikt vid denna terminologiska
fråga. Med forslaget till nytt samlingsbegrepp vill beredningen understryka
att ett rent biologiskt sjukdomsbegrepp inte längre får vara grundläggande
vid avgörandet om psykiatrisk vård skall få ske med tvång. Det är enligt
beredningen viktigt att slå vakt om en helhetssyn på patienten och att ta
fasta på att psykiska störningar numera i regel anses kunna återföras på
såväl biologiska som psykologiska och sociala faktorer, vilka ofta samspe-
lar och förstärker varandra.
Jag kan liksom många remissinstanser dela beredningens principiella
inställning och anser det betydelsefullt att anpassa begreppsbildningen till
ett modernt synsätt, grundat på ökade kunskaper om orsakerna till upp-
komsten av psykisk ohälsa. Begreppet psykisk störning har redan stor
användning som samlingsbeteckning inom psykiatrin och det används
som samlande begrepp i socialstyrelsens officiella klassifikation av sjuk-
domar (år 1987). Det framhäver inte så som sjukdomsbegreppet den rent
medicinska sidan av psykiatrivården, något som kan vara en fördel när det
blir allt vanligare att detta arbete bygger på samverkan mellan olika
yrkeskategorier t. ex. i allmänpsykiatriska team, i regel bestående av psy-
kiatrer, psykologer, kuratorer, sjuksköterskor och skötare. Som jag tidigare
har nämnt förordades begreppet psykisk störning av Bexeliuskommittén
som övergripande beteckning för alla slags psykiska sjukdomar och abnor-
miteter. Också i samband med det förslag som år 1977 lades fram av en
arbetsgrupp inom socialstyrelsen efter översyn av LSPV övervägdes det
lämpliga i att använda samma terminologi.
Den av beredningen valda kvalifikationsgrunden allvarlig psykisk stör-
ning har kritiserats av ett flertal remissinstanser för att vara alltför oprecis.
Mot bestämningen har också anförts att den, tvärt emot vad som åsyftats,
kan medföra ökad användning av tvång.
Som framgått av vad jag redan har nämnt måste man utgå från att det
inte är möjligt att genom en uppräkning eller på annat sätt i lagtext ange
mera precist vilka psykiska tillstånd som skall kunna föranleda tvångs-
vård. Jag vill framhålla att den redovisning som jag har gett i det föregåen-
de för bakgrunden till sjukdoms- och abnormitetsbegreppen belyser att
avsikten med dessa inte heller är att med någon exakthet ange vid vilka
tillstånd LSPV skall kunna tillämpas. Vid en tolkning är man hänvisad till
vissa motivuttalanden och den praxis som utvecklas. Vidare vill jag peka
på att en del av remisskritiken tycks bygga på att det gällande begreppet
psykisk sjukdom har jämförts med psykisk störning snarare än med allvar-
lig psykisk störning. Vid jämförelsen med nuvarande förhållanden har
man ibland också bortsett från att LSPV förutsätter att tillämpningen
laborerar med ett jämställdhetsrekvisit i en del fall.
85
Sammanfattningsvis gör jag bedömningen att begreppet allvarlig psykisk
störning bör kunna ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnor-
mitet utan att några risker uppkommer i rättssäkerhetsavseende. Be-
greppsförändringen i och för sig bör inte heller ge upphov till farhågor för
en ökad användning av tvång.
Beredningen har utvecklat vissa ytterligare synpunkter på frågan vid
vilka tillstånd tvångsintagning för psykiatrisk vård skall kunna ske. Dessa
synpunkter har i det väsentliga också godtagits av flertalet av de remissin-
stanser som har yttrat sig i frågan. Socialstyrelsen anför att beredningens
beskrivning av olika yttringar av psykisk störning i allt väsentligt tycks
stämma med de beskrivningar av sådana sjukdomar och tillstånd som
omfattas av generalindikationen psykisk sjukdom i LSPV.
Även jag anser mot bakgrund härav att beredningens redovisning av
allvarliga psykiska tillstånd i huvudsak bör kunna tjäna till vägledning.
Detta innebär följande.
Till allvarlig psykisk störning bör i första hand räknas tillstånd av
psykotisk karaktär, således tillstånd med störd realitetsvärdering och med
symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till
följd av en hjärnskada kan vidare en psykisk funktionsnedsättning av
allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga
till orientering i tillvaron uppkomma.
Till allvarlig psykisk störning bör också räknas allvarliga depressioner
med självmordstankar. Vidare bör dit föras svårartade personlighetsstör-
ningar (karaktärsstörningar), exempelvis vissa invalidiserande neuroser
och personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär.
Tvångsvård bör vidare kunna aktualiseras när en krisreaktion är sådan
att påverkan på den psykiska funktionsnivån blir så uttalad att den är av
psykotisk art.
Till allvarlig psykisk störning bör hänföras också alkoholpsykoserna,
såsom delirium tremens, alkoholhallucinos och klara demenstillstånd.
Detsamma gäller de psykoser som kan drabba narkotikamissbrukare.
Även i andra situationer när en missbrukare har kommit in i ett allvarligt
förvirringstillstånd och det är uppenbar fara för hans fysiska hälsa eller liv
skall tvångsvård kunna tillämpas. I vissa fall kan vidare ett abstinenstill-
stånd vara så svårartat att det under en kortare tid måste betecknas som en
allvarlig psykisk störning. Självklart är att ett allvarligt missbruk som leder
enbart till allvarliga kroppsliga komplikationer inte skall kunna medföra
psykiatrisk tvångsvård. Avgränsningen mellan psykiatrisk tvångsvård och
missbrukarvård inom socialtjänsten berörs vidare under avsnitt 3.1.2.
Enligt min bedömning är det ofrånkomligt att också framhålla att en
psykisk funktionsnedsättning som beror på åldrande och som tar sig ut-
tryck i s. k. åldersdement beteende kan vara så kraftig att begreppet allvar-
lig psykisk störning är tillämpligt.
För psykiskt utvecklingsstörda gäller att enbart hämning i förståndsut-
vecklingen inte skall kunna utgöra grund för psykiatrisk tvångsvård.
Några remissinstanser, däribland Riksförbundet FUB För Utvecklings-
störda Barn, Ungdomar och Vuxna, har påpekat att risken är stor för
förväxling av begreppen allvarlig psykisk störning och psykisk utvecklings-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
86
störning. För egen del anser jag att det skall klart anges i lagtext att
tvångsvård inte får ges om patientens störning utgör enbart psykisk ut-
vecklingsstörning som kan ge rätt till särskilda omsorger enligt nya om-
sorgslagen.
Till den nya omsorgslagen hänförs utöver psykiskt utvecklingsstörda två
andra grupper. Personer som har fått en hjärnskada som har lett till ett
betydande och bestående begåvningshandikapp omfattas sålunda av lagen.
Orsaken kan vara både sjukdomar — t. ex. tumörer, hjärnblödning och
inflammationer — och skador på grund av t. ex. trafikolyckor. Vidare
omfattar nya omsorgslagen de barn och vuxna som har allvarliga psykiska
defekter av en barndomspsykos. Självfallet skall så långt som möjligt dessa
gruppers behov tillgodoses genom lagstiftningen om särskilda omsorger.
Det bör dock inte helt uteslutas att i exceptionella fall personer som tillhör
dessa grupper, under förutsättning att de har ett oundgängligt behov av
psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt och att även i övrigt
förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda, ges sådan vård
med hänsyn till sin grundstörning.
För att undvika oklarhet bör slutligen framhållas att bedömningen av
om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens art
och dess grad. En del typer av psykiska störningar är allvarliga till såväl art
som grad. Vissa psykiska störningar, t. ex. schizofreni, får alltid anses som
allvarliga till sin art men behöver däremot inte vara allvarliga till sin grad
och kan ha ett tämligen lindrigt förlopp. Åter andra psykiska störningar
såsom depressioner är inte alltid av allvarlig art, utan här måste betydelsen
av störningens grad bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En
sammanvägning får göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de
symtom och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen.
I samband med prövningen måste hänsyn tas till växlingar i tillståndet
och risken för återfall om vården och behandlingen avbryts for tidigt. Den
psykiska störningen är av allvarlig art så länge påtaglig risk föreligger for
att de psykiska symtomen återkommer om behandlingsinsatserna avbryts.
I enstaka undantagsfall kan detta innebära att den fortlöpande medicinska
bedömningen resulterar i att vården sträcker sig över avsevärd tid.
Jag vill tillägga att det naturligtvis i viktigare frågor som blir föremål för
rättslig prövning och som rör t. ex. innebörden av begreppet allvarlig
psykisk störning bör vara möjligt att inhämta yttrande av socialstyrelsen. I
sådant sammanhang bör socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och
medicinska frågor kunna ges en betydelsefull roll med hänsyn till behovet
av en allsidig och kvalificerad bedömning.
Socialberedningens förslag: En andra förutsättning för tvångsvård skall
vara att patienten på grund av sitt tillstånd och den situation som han
befinner sig i har ett oundgängligt och akut behov av vård som inte kan
tillgodoses på annat sätt än med psykiatrisk vård dygnet runt.
Förslaget innebär bl. a. att de specialindikationer som finns i LSPV inte
får någon motsvarighet. I stället for att ta fasta på vissa yttringar av
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
87
patientens psykiska störning lägger beredningen tonvikten på vårdbehovet Prop. 1990/91: 58
som sådant. Frågan om patienten är farlig för sig själv eller omgivningen Bilaga 1
får vägas in som ett led i bedömningen av patientens vårdbehov. (Se
betänkandet s. 147, 202, 204 — 209 och 300 — 302.)
Remissinstanserna: En majoritet av de instanser som har yttrat sig i
frågan, bl. a. Sveriges läkarförbund och Svenska Läkaresällskapet, går
emot beredningens förslag att patientens behov av vård måste vara akut
för att tvångsvård skall få ges. Man anser att risk föreligger för att personer
som gradvis insjuknar inte kommer att beredas vård i tid. Likaså anses
förslaget utesluta vissa svårt sjuka vilkas tillstånd är konstant enahanda.
För dessa kan vårdbehovet vara uppenbart utan att man kan tala om ett
akut behov av vård. Vidare finns det, menar bl. a. psykiatriska nämnden,
patienter vars sjukdomssymtom genom behandlingen kan påverkas så att
det akuta tillståndet tillfälligt hävs men omgående återuppstår när behand-
lingen avbryts. Om patienten i ett sådant fall inte har en riktig insikt om
sitt vårdbehov och undandrar sig behandlingen, behövs vård inte bara för
att avhjälpa den akuta sjukdomsfasen utan också till dess sjukdomen
avklingat eller patienten fått rätt insikt om behandlingsbehovet.
De remissinstanser som stöder beredningens förslag poängterar att det
är patientens vårdbehov som skall stå i centrum. Psykiatrisk vård med
tvång bör få ges endast under så korta tidsperioder som möjligt, dvs.
endast då patientens tillstånd är inne i en akut fas. Samrådsgruppen för
socialtjänst och vårdpolitik anför att patientens vårdbehov givetvis kan
vara både oundgängligt och akut även om det inte tar sig uttryck i för
omgivningen dramatiska former och snabba förändringar.
Skilda uppfattningar redovisas också i frågan om specialindikationer.
En del instanser som stöder beredningens förslag menar att LSPV:s mång-
fald av specialindikationer gör det möjligt att i snart sagt varje situation
som upplevs svårbemästrad finna stöd för tvångsintagning. Specialindika-
tionerna bör därför slopas och förutsättningarna för tvångsvård formule-
ras så att intresset fokuseras på patientens vårdbehov i stället för på olika
samhällsskyddsintressen. Under hänvisning till att det är viktigt från rätts-
säkerhetssynpunkt att förutsättningarna för tvångsvård noga anges i lag-
texten vill emellertid åtskilliga remissinstanser ha kvar specialindika-
tioner. Detta gäller bl. a. allmänna domstolar, rikspolisstyrelsen, justitie-
ombudsmannen Tor Sverne (JO) och Svenska Läkaresällskapet. De anser
att förekomsten av specialindikationer preciserar och begränsar tvångs-
vårdslagstiftningens användningsområde. Socialstyrelsen anser att special-
indikationerna utgör ett naturligt underlag när det gäller att fastställa
symtombilden eller, beträffande den medicinska specialindikationen, ett
oundgängligt inslag vid bedömningen av om tvångsvård erfordras eller
inte. En del instanser som vill ha kvar specialindikationer anser dock att
någon eller några kan slopas.
Från flera håll efterlyses motsvarigheter till de specialindikationer i
LSPV som avser att tillgodose omgivningens behov av skydd. Framför allt
pekas på att närståendes behov av skydd mot personer som är farliga bör
förankras i lagtexten.
88
Bakgrund och gällande rätt
De tillstånd som motiverar vård enligt LSPV har angetts i 1 §. Där anknyts
frågan om lagens tillämplighet till dels en generalindikation som har avse-
ende på sjukdomsbilden, dels fem olika specialindikationer. Enligt gene-
ralindikationen får den som lider av psykisk sjukdom oberoende av eget
samtycke beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV, om sådan
vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad.
För att lagen skall kunna tillämpas krävs utöver generalindikationen att
någon av specialindikationema gäller. Avsikten med specialindikationer-
na är bl. a. att ge en beskrivning av hur de i generalindikationen angivna
psykiska tillstånden skall yttra sig för att en tvångsvis meddelad vård skall
kunna komma till stånd. Indikationerna skall föreligga till följd av sjukdo-
men. I det enskilda fallet kan flera av specialindikationema föreligga
samtidigt. Specialindikationema utgörs av en medicinsk (a) och fyra soci-
ala (b-e).
a-indikationen: Denna indikation, den s. k. medicinska indikationen,
fick sin nuvarande utformning år 1969. Innebörden av indikationen är att
det är behovet av behandling som utgör grunden för intagning, dvs. till-
ståndet skall antingen bli avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt
försämrat om vården uteblir. Som villkor för att indikationen skall gälla
anges vidare att den sjuke uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt. Endast
läkare med särskild kompetens har rätt att utfärda vårdintyg då denna
indikation åberopas.
Med bristande sjukdomsinsikt jämställs att någon till följd av beroende
av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov
av vård. Detta tillägg till a-indikationen, som gjordes år 1969, tillkom i
syfte att förtydliga begreppet ”uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt”. An-
ledningen till lagändringen var den osäkerhet som rådde i fråga om möjlig-
heterna att kvarhålla narkotikamissbrukare, som efter avgiftning alltjämt
var i behov av vård.
b-indikationen: Denna indikation, som brukar kallas farlighetsindika-
tionen, avser den som till följd av sjukdomen är farlig för annans personli-
ga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.
c-indikationen: Med denna s. k. hjälplöshetsindikation, avses i första
hand att någon på grund av sjukdomen har kommit i ett tillstånd av
allmän hjälplöshet. Den sjuke vanvårdar sig och kan inte reda sig i samhäl-
let. Enbart oförmågan att sköta sina ägodelar omfattas dock inte av denna
indikation. Inte heller kan indikationen tillämpas av det skälet enbart att
den sjuke inte kan avhålla sig från att begå brott.
d-indikationen: Denna indikation, den s. k. störandeindikationen, avser
den som till följd av sjukdomen genom skrik, oväsen, telefonterror eller
något annat därmed jämförbart beteende har ett för närboende eller andra
grovt störande levnadssätt.
e-indikationen: Den sista indikationen, kallad kriminalindikationen, av-
ser vissa fall av brottslig verksamhet som utövas av en psykiskt sjuk
person. Indikationen avser de fall då den sjuke är farlig för någon annans
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
89
egendom eller for något annat av lagstiftaren skyddat intresse än som avses Prop. 1990/91:58
med b-indikationen. Denna indikation har motiverats med att domstolar- Bilaga 1
na måste ha möjlighet att i vaije särskilt fall välja adekvat vårdform.
Indikationen får inte åberopas för intagning grundad på ett vårdintyg utan
endast när allmän domstol överlämnar någon som har begått brott till
sluten psykiatrisk vård enligt LSPV.
Vid tillämpningen av LSPV klassificeras patienterna i fyra grupper.
Grupperna brukar benämnas P-, N-, O- och PN-fall. N-fall är de som av
domstol som en påföljd för brott har överlämnats till sluten psykiatrisk
vård enligt LSPV. O-fall är de som under inflytande av psykisk sjukdom
har begått brott mot någon annans personliga säkerhet, för vilket åtal inte
väckts, dvs. utan att domstol har prövat åtal för brottet. PN-fall är de som
har varit intagna i kriminalvårdsanstalt för att avtjäna ett fängelsestraff
och som under anstaltsvistelsen eller i samband med att denna upphört har
tagits in för sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV. En ytterligare
förutsättning är att de inte skall återföras till kriminalvårdsanstalten. Övri-
ga patienter är P-fall.
I flera avseenden gäller särskilda regler för de olika patientkategorierna.
Det är överläkaren som beslutar om utskrivning av P-fallen medan ut-
skrivningsnämnden beslutar om utskrivning av de s. k. nämndfallen, dvs.
N-, O- och PN-fallen. Motsvarande gäller beträffande beslut om permis-
sion och försöksutskrivning. Överläkaren kan dock hänskjuta frågan om
utskrivning och försöksutskrivning av P-fall till nämnden. Det bör vidare
påpekas att utskrivningsnämnden får beträffande en viss patient som
tillhör nämndfallen överlåta på överläkaren att besluta om permission.
O-fallsrubriceringen görs i regel av överläkaren. Överläkaren kan dock
hänskjuta frågan till utskrivningsnämnden. I praxis jämställs med att åtal
inte har väckts de fall där åtal väckts men senare nedlagts. Till ledning för
bedömningen har dåvarande medicinalstyrelsen och psykiatriska nämn-
den år 1967 gemensamt utfärdat ett cirkulär angående avgränsningen av
O-fallen (nr 62). I cirkuläret redogörs närmare bl. a. för värderingen av
bevisningen och sambandet mellan brottet och sjukdomen. I en brottskata-
log anges vilka brott i brottsbalken som skall medföra rubricering som O-
fall. Brotten utgörs i stort sett av mord, dråp, misshandel, människorov,
olaga frihetsberövande, olaga tvång om våld kommit till användning,
olaga hot i vissa fall, olika sexualbrott, rån samt mordbrand och sabotage,
om de har medfört fara för någon annans liv eller hälsa.
I sammanhanget bör det påpekas att det för en O-fallsrubricering inte
krävs att gärningen har bedömts av polis eller åklagare. Avsikten med en
O-fallsrubricering är att bestämma vem som beslutar i utskrivningsfrågor
m. m., överläkaren eller utskrivningsnämnden. Rubriceringen grundas på
en gärning som patienten har begått och som har riktats mot någon annans
säkerhet. Rubriceringen är formellt sett inte kopplad till att patienten
under vårdtiden skulle vara farlig för någon annan. En patient kan alltså
mycket väl vara O-fall utan att b-indikationen är tillämplig. Detta gäller
vanligtvis när den gärning som föranlett O-fallsrubriceringen är avlägsen i
tiden. Rubriceringen kan inte heller hävas av den anledningen att patien-
ten inte längre framstår som farlig för andra.
90
Överväganden
En psykisk störning hos en person bör enligt min mening inte ensam få
motivera en tvångsintagning av denne hur djup störningen än är. Därut-
över måste ställas krav på att patienten har ett på visst sätt kvalificerat
vårdbehov. I likhet med beredningen anser jag att det framför allt är risken
för patientens liv eller hälsa som skall vara avgörande när behov av
tvångsvård skall bedömas. Vid bedömning av patientens vårdbehov måste
man sålunda pröva i vad mån risk föreligger för hans liv eller hälsa, om
vård inte kommer till stånd genom intagning på en sjukvårdsinrättning där
psykiatrisk tvångsvård får ges. Vårdbehovet skall med andra ord vara så
uttalat att det kan bli tillgodosett endast genom vistelse på en sådan
inrättning.
Det torde inte finnas några belägg for att det generellt är så att vissa
psykiska tillstånd bäst behandlas i sjukhusmiljö. Jag delar socialbered-
ningens uppfattning att man även måste se till patientens levnadsförhål-
landen och hans relationer till omgivningen när vårdbehovet bedöms.
Patientens situation måste också i dessa hänseenden vara sådan att det
inte finns någon annan lösning att tillgå för att på ett rimligt sätt hjälpa
patienten än att patienten är intagen på en psykiatrisk vårdinrättning.
Detta innebär t. ex. att man inte bör få tvångsinta den som avvisar behand-
ling som sannolikt skulle förbättra hans tillstånd så länge han har en
förmåga att klara sig själv eller kan klara sig i hemmet med stöd från någon
anhörig och t. ex. kommunens hemtjänst.
Att vårdbehovet skall vara både oundgängligt och omöjligt att tillgodose
på annat sätt än genom intagning innefattar krav på noggrann utredning av
tänkbara alternativa vård- och omsorgsformer i varje särskilt fall. Utgångs-
punkten måste vara att också psykiska störningar som är allvarliga skall
kunna komma i fråga för behandling inom den öppna psykiatriska verk-
samheten. Ett lämpligt utformat stöd från socialtjänsten när det gäller
andra än rent hälsomässiga förhållanden kan på ett avgörande sätt bidra
till att intagning på en sjukvårdsinrättning kan undvikas. Ett effektivt och
utbyggt samarbete mellan psykiatri och socialtjänst måste betraktas som
centralt för strävandena att begränsa den psykiatriska tvångsvårdens om-
fattning. När en fråga om tvångsvård aktualiseras fordras således närmare
undersökning och prövning av vilka insatser som kan göras från social-
tjänsten, främst enligt socialtjänstlagen (1980:620), och vad dessa kan
betyda som komplement till psykiatriska vård- och behandlingsåtgärder
för patienten.
Särskilda problem med avgränsningen mellan psykiatrins och social-
tjänstens ansvarsområden kan finnas beträffande missbrukare av t. ex.
alkohol och narkotika. Det kan gälla fall när missbruket leder till psykiska
störningar av allvarlig natur. Jag erinrar om att jag i det föregående som
exempel på sådana störningar har nämnt alkoholpsykoser, psykoser som
orsakats av narkotika samt andra allvarliga förvirringstillstånd som up-
penbart ger anledning till fara för missbrukarens liv eller hälsa. Det kan
emellertid också gälla situationer då en grundläggande psykisk störning
föreligger i kombination med ett intensivt drogmissbruk.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
91
Frågan om ansvarsfördelningen mellan landstingskommunerna som an-
svariga for psykiatrin och primärkommunerna som ansvariga för social-
tjänsten har berörts i olika sammanhang under senare år. Några detaljan-
visningar i ämnet har inte lämnats i förarbetena till socialtjänstlagstift-
ningen eller till hälso- och sjukvårdslagen. Allmänt gäller att socialtjänsten
har huvudansvaret for vård- och behandling av missbrukare samtidigt som
vissa uppgifter inom missbrukarvården åvilar psykiatrin. Till psykiatrins
uppgifter hör otvetydigt att svara för avgiftning och behandling av akuta
psykiska komplikationer till ett missbruk. Svårare är att klargöra ansvars-
fördelningen i fråga om mera långsiktiga insatser för vård och rehabilite-
ring i sådana fall då missbruket kan ses som en komplikation till en psykisk
störning.
Gränsdragningsfrågan har berörts i förarbetena till lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM), som trädde i kraft den 1 januari
1989. Föredragande statsrådet framhöll i det lagstiftningsärendet (prop.
1987/88:147 s. 26 f.) behovet av att socialtjänstens och psykiatrins an-
svarsområden klargörs.
Frågan om avgränsning och ansvarsfördelning mellan socialtjänsten och
psykiatrin har kartlagts av socialstyrelsen i rapporten Psykiskt svårt störda
missbrukare, som lades fram under år 1989. Kartläggningen visade följan-
de. Under senare år har 40% av vårdtillfällena i psykiatrisk vård gällt
patienter med alkoholism som huvuddiagnos. Totalantalet vårdtillfällen
har utgjort 110000 — 120000. Detta innebär att mellan 40000 och 50000
vårdtillfällen varje år gäller alkoholmissbrukare. Därtill har ungefär en
procent vårdats för alkoholpsykoser. I ungefär två procent av vårdtillfälle-
na har olika former av narkomani utgjort huvuddiagnos. Andelen vårdtill-
fällen med missbruksdiagnos har mer än fördubblats mellan slutet av
1960-talet och slutet av 1970-talet medan det absoluta antalet ökat ännu
mer. Från slutet av 1970-talet fram till år 1983 skedde ingen större föränd-
ring av det årliga antalet vårdtillfällen och fördelningen av diagnoser. Den
sjukvård som missbrukare får utgörs ofta endast av kortvariga insatser i
abstinensfasen. Ibland ges mer långvarig vård vid toxiska psykoser eller
allvarliga psykiska följdtillstånd vid missbruk. Många missbrukare har
även psykiska störningar som är primära i förhållande till missbruket. För
långvarig vård och rehabilitering av missbrukare saknas i stor utsträckning
resurser inom psykiatrin. Även inom socialtjänstens narkomanvård är
bristen på behandlingsplatser stor, speciellt för klienter med psykiska
problem i kombination med missbruk.
Liksom tidigare utgår den nya lagstiftningen om tvångsvård av missbru-
kare, LVM, från att LVM-vård som regel skall inledas på sjukhus. Det
framhålls i förarbetena att sjukhusvård som regel inte bör genomföras om
den intagne själv motsätter sig den. Möjligheten till sjukhusvård skall i
sammanhanget ses som ett erbjudande och inte som tvång. Som LVM-
patient på ett sjukhus kan ingen behandlas där mot sin vilja eller kvarhål-
las i behandlingssyfte.
En given utgångspunkt för den särskilda psykiatriska vårdlagstiftningen
är att den utformas så att den främjar möjligheterna för en psykiskt störd
missbrukare att i varje särskilt fall få vård i den form som är bäst ägnad att
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
92
ge behövlig hjälp. Enligt min mening måste man hålla i minnet att miss- Prop. 1990/91: 58
brukarvården i första hand är en angelägenhet för socialtjänsten. Det får Bilaga 1
självfallet inte bli så att den psykiatriska tvångsvården utnyttjas som
ersättning för annan vård i fall när det psykiatriska inslaget i missbrukssi-
tuationen inte har särskild tyngd. När å andra sidan den psykiska störning-
en hos en missbrukare kräver större psykiatriska insatser måste den psy-
kiatriska verksamheten ta sitt fulla vårdansvar. Vad särskilt gäller den
vård som inte kan ske på frivillig grund bör enligt min mening krävas att
tillfredsställande utredning sker om missbrukarens psykiska status och att
en ingående bedömning görs i det särskilda fallet av psykiatrins resp,
missbrukarvårdens behandlingsmöjligheter. Därvid måste beaktas att
kombinationen primär psykisk störning och ett till denna störning sekun-
därt missbruk är förhållandevis vanlig. Är den psykiska störningen i såda-
na fall tillräckligt svår bör behandlingsuppgiften falla inom psykiatrins
ansvarsområde också om en kombinationsproblematik finns som tar sig
uttryck i t. ex. ett intensivt drogmissbruk. I nuläget är det till följd av
bristande resurser för detta inom psykiatrin uppenbarligen inte sällan så
att LVM-vård tillgrips som en utväg för att vissa missbrukare med allvarli-
ga psykiska störningar över huvud taget skall kunna ges någon form av
vård. Först om missbruket kan ses som det grundläggande i kombinations-
situationen bör den psykiatriska tvångsvården i förhållande till tvångsvård
inom socialtjänsten ses som en sistahandsutväg för att klara de allvarliga
psykiska komplikationerna till missbruket.
I den då gällande lagstiftningen om tvångsvård av missbrukare infördes
år 1984 en regel om samordning för vissa situationer där det kan bli
aktuellt att tillämpa såväl den lagstiftningen som LSPV. Motsvarande
reglering finns i den nu gällande lagstiftningen på området. Innebörden är
att domstolen skall kunna besluta om vård enligt LVM även om LSPV
tillämpas samtidigt under en kortare tid, t. ex. i form av korttidsvård av en
missbrukare som drabbats av alkoholpsykos i ett abstinensskede. Regle-
ringen syftar enligt vad som framhållits i förarbetena (prop. 1983/84:174
s. 29) på fall då LSPV-vården pågår någon vecka eller undantagsvis något
mer. Behövs däremot psykiatrisk tvångsvård under längre tid bör LVM-
vården upphöra genom utskrivning från LVM-hemmet.
För egen del anser jag att den aktuella bestämmelsen i LVM som nu
berörts lämpligen bör kvarstå med oförändrat innehåll även sedan LSPV
ersatts med ny lagstiftning. Bestämmelsen får dock jämkas i formellt
hänseende i samband med att andra följdändringar till den föreslagna
psykiatrilagstiftningen vidtas.
När det gäller andra former av administrativa frihetsberövanden på det
sociala området än som regleras i LVM torde det sällan behöva uppkom-
ma några större svårigheter att göra en avgränsning mot den psykiatriska
tvångsvården. I vissa av de s. k. beteendefallen enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) — det kan t. ex. gälla unga
missbrukare med allvarliga psykiska störningar — kan dock problemet
vara likartat som beträffande de vuxna missbrukarna. Det bör då vara
naturligt att söka göra avgränsningen efter det mönster som angetts för den
sistnämnda kategorin. Psykiatrisk tvångsvård bör således förbehållas såda-
93
na situationer då någon annan utväg inte står till buds för att bemästra
svåra psykiatriska inslag i t. ex. ett missbruk. Det bör emellertid påpekas
att den omständigheten att någon bereds vård enligt LVU inte utgör något
formellt hinder för beslut om psykiatrisk tvångsvård. Ett sådant beslut kan
i vissa situationer utgöra en förutsättning för att vårdpersonalen t. ex. skall
kunna hålla kvar en ung person som är i oundgängligt behov av psykiatrisk
vård på en sjukvårdsinrättning mot dennes vilja.
I viss mån annorlunda ter sig relationen mellan den psykiatriska lagstift-
ningen och smittskyddslagstiftningen. Tvångsintagning på sjukhus i smitt-
skyddssyfte har på senare tid aktualiserats i några fall avseende narkotika-
missbrukare, vars levnadssätt medfört stor risk för spridning av HIV-
smitta. Därvid har också förekommit diskussion i vad mån LSPV varit
tillämplig i dessa situationer. Av betydelse för frågan om gränsen mot
smittskyddslagstiftningens område är också att erfarenheter har vunnits
om att HIV-infektion kan påverka människors nervsystem så att psykiska
störningar av närmast demenstyp uppstår.
Enligt min mening står det klart att man inte i något fall får göra avkall
på kravet i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård på att den psykiska
störningen skall vara allvarlig och behovet av psykiatrisk vård oundgängli-
gen nödvändigt på grund av den allvarliga störningen. Tvångsvård inom
psykiatrin skall således inte kunna utnyttjas som ett instrument för att
tillgodose smittskyddets ändamål. En annan sak är att det för att hindra
smittspridning från en person som är allvarligt psykiskt störd kan vara av
avgörande betydelse att denne kan få psykiatrisk vård för sin störning. En
sådan vård som en allvarlig psykisk störning kräver kan inte påräknas på
ett sjukhus där smittfara skall förebyggas. Med hänsyn till de former under
vilka den psykiatriska tvångsvården bedrivs bör risken för att dess patien-
ter skall sprida smitta under vårdtiden vara förhållandevis begränsad. Som
har framhållits i förarbetena till smittskyddslagen (1988:1472), som träd-
de i kraft den 1 juli 1989, bör detta — för de situationer då det uppkommer
fråga om vilket av regelverken som skall tillämpas — praktiskt innebära att
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård normalt får företräde (prop.
1988/89:5 s. 74 f.). En tvångsisolering enligt smittskyddslagen bör i konse-
kvens härmed inte innebära något hinder mot att när förutsättningarna för
psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda besluta om intagning för sådan vård.
Ett beslut av detta slag leder till att patienten skall flyttas över till en
psykiatrisk vårdinrättning.
Jag erinrar också om vad som har anförts i den nämnda propositionen
om smittskyddet beträffande återverkningarna av ett beslut om psykiatrisk
tvångsvård på ett befintligt beslut om tvångsisolering enligt smittskydds-
lagen. Med hänsyn till inriktningen mot korta vårdtider för psykiatrisk
vård skall det vara först om patienten kan beräknas behöva ges psykiatrisk
tvångsvård under mer än en kortare tid som syftet med tvångsisolering
skall kunna anses förfallet och utskrivning av sådan orsak från isoleringen
komma till stånd. Enligt min uppfattning behöver inte någon specialregle-
ring ske av förhållandet mellan de båda nu diskuterade lagstiftningarna.
En ledande tanke hos beredningen är att begränsa den psykiatriska
tvångsvården till fall då vårdbehovet kan ses som akut. Detta återspeglas
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
94
bl. a. i utformningen av villkoren för tillämpning av tvångsvård. Bered-
ningens förslag går ut på att i lag skriva in ett undantagslöst krav på att
patientens vårdbehov också skall vara akut för att tvångsvård skall få ges.
För egen del anser jag att beredningen här ger uttryck för en vällovlig
ambition. Inriktningen bör enligt min mening vara att utnyttja tvångsin-
gripande väsentligen i situationer som beredningen åsyftar. Likväl kan jag
inte förorda att tvångsvård får användas uteslutande när vårdbehovet kan
betecknas som akut.
Ett flertal remissinstanser har pekat på de svårigheter som skulle möta i
praktiken vid vissa allvarliga psykiska störningar, där det inte är fråga om
ett akut vårdbehov men där likväl andra utvägar än tvångsvård inte står
till buds. Därvid har — med avseende på gradvis uppkommande tillstånd
— framhållits att avsaknad av möjlighet att ingripa mot patientens vilja
ibland skulle leda till att nödvändig psykiatrisk vård aktualiseras i ett
alltför sent skede, något som i sin tur skulle kunna orsaka längre vårdtider
och sämre vårdresultat än som annars kunde förutsättas. Vidare har
nämnts vissa andra situationer där patienten skulle kunna uteslutas från
nödvändiga vårdinsatser som inte skulle kunna åstadkommas utan tvång.
Jag är inte beredd att bortse från dessa synpunkter från remissinstanser-
na. I anslutning härtill finns det också skäl att påpeka att beredningen
tycks förutsätta att begreppet akut i vissa sammanhang kan ges en annor-
lunda och mer vidsträckt innebörd än vad som är normalt inom hälso- och
sjukvården. Ett uttryck för detta är att beredningen i sitt betänkande
hänvisar till det ”mer eller mindre akuta” vårdbehovet som avgörande för
om tvångsvård får ges. Ett annat förhållande som visar på svårigheten med
akutbegreppet är att det finns ett mindre antal patienter för vilka tvångs-
vård visar sig nödvändig under en längre tid. Detta har beredningen också
utgått ifrån genom att öppna möjlighet att i vissa fall förlänga tvångsvård
med sex månader i taget. Att i sådana fall tala om ett akut behov av vård
kan enligt min mening inte vara korrekt. Ett krav på akut vårdbehov
kommer vid allvarliga sjukdomstillstånd som varar någon tid att bli helt
uttunnat. En patient som måste tvångsvårdas i t. ex. över ett år kan
knappast sägas fortfarande ha ett akut behov av vård. Däremot kan det
vara uppenbart att behovet av psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning
fortfarande är oundgängligt.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det inte vara befogat att
ställa något oavvisligt krav på att vårdbehovet skall vara akut. Det får
anses tillräckligt att kräva att vårdbehovet skall vara oundgängligt och inte
möjligt att tillgodose på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning. Jag menar att det inom ramen för detta rekvisit, vars
närmare utformning berörs i specialmotiveringen, kommer att finnas ett
gott stöd för att i de allra flesta fall då frågan om tvångsvård aktualiseras
beakta de aspekter som beredningen velat hävda med akutkravet. Till
bilden hör naturligtvis då också de villkor om begränsade korta vårdtider
som behandlas i det följande (avsnitt 3.3).
Avsikten med LSPV:s specialindikationer har varit att så tydligt som
möjligt avgränsa de situationer som kan leda till en tvångsintagning.
Specialindikationema skall för att kunna tillämpas vara en följd av den
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
95
psykiska sjukdomen. Beredningen har anmärkt att specialindikationema
närmast har haft en effekt motsatt den avsedda, eftersom det i regel utan
större svårighet går att finna en indikation som stöder tvångsintagning.
Därvid framhåller beredningen att en allvarlig psykisk störning i de allra
flesta fall medför att inte bara patienten utan också dennes närmaste
omgivning påverkas och att det är svårt att i dessa situationer särskilja vad
som är svårigheter för omgivningen och vad som är vårdbehov för patien-
ten. När lagstiftningen som för närvarande jämställer hänsyn till enskilda
och till omgivningen uppkommer enligt beredningen risk för att man
tvångsintar patienter även om deras vårdbehov inte framstår som särskilt
klart.
Vidare har beredningen funnit att specialindikationema med hänsyn till
sin utformning har skapat oklarhet kring syftet med tvångsvård. Vissa
indikationer lyfter fram patientens sociala beteende och de risker eller
olägenheter som detta medför för andra. Därmed har vården då dessa
indikationer tillämpas i första hand fått en samhällsskyddande funktion.
Jag har redan uttalat att jag ansluter mig till beredningens principiella
syn när det gäller syftet med psykiatrisk tvångsvård. Liksom beredningen
anser jag att sådan vård skall inriktas på patientens eget behov av behand-
ling och omvårdnad. Bedömningen av vårdbehovet skall i grunden utgå
från riskerna för patientens liv eller hälsa men däremot inte från hur den
psykiska störningen tar sig uttryck. Samhällsskyddet får inte eftersättas
utan kräver särskilt beaktande i den psykiatriska tvångsvården, men det
bör inte ges en så självständig betydelse som LSPV:s specialindikationer
anger. Detta innebär som nämnts dock inte att patientens levnadsomstän-
digheter skall lämnas åsido när vårdbehovet bedöms; det är ofrånkomligt
att beakta också sådana faktorers inverkan på hälsoprognosen när pröv-
ning skall ske av olika tänkbara tillvägagångssätt för att klara upp ett svårt
psykiskt krisläge.
Den inställning som jag här har redovisat bör komma till uttryck vid
beskrivningen i lag av förutsättningarna för tvångsvård. Med denna upp-
fattning är det inte väl förenligt att behålla specialindikationer enligt
LSPV:s modell.
Lagrådet har pekat på att det, mot bakgrund av de skäl som låg till grund
för att specialindikationer infördes i LSPV, kan synas vanskligt att söka
åstadkomma en uppstramning av vårdförutsättningarna samtidigt som
specialindikationema slopas. Enligt lagrådet hänger ju då allt på en restrik-
tiv tolkning av begreppen allvarlig psykisk störning och oundgängligt
behov av intagning på sjukvårdsinrättning för vård. Med anknytning till
detta framhåller lagrådet att det är ofrånkomligt att man vid bedömningen
av om psykiatrisk tvångsvård skall tillgripas måste beakta de resurser som
står till buds inom den öppna vården och socialtjänsten. Vidare erinras om
att utbyggnaden av öppna vårdformer och samverkan med socialtjänsten
har kommit olika långt i skilda landsting.
För egen del vill jag hänvisa till att utvecklingen under lång tid entydigt
har gått i riktning mot en starkt begränsad tvångsvård. Jag bedömer att det
varit helt andra faktorer än förekomsten i LSPV av specialindikationer
som har varit bestämmande för förändringarna under de senaste 15 — 20
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
96
åren. Minskningen av tvångsvården kan naturligtvis efter hand komma att
bromsas upp, men jag anser inte att man behöver befara en ändrad
färdriktning framöver. Jag hyser därför inte några allvarliga farhågor för
att en lagreglering utan specialindikationer skall leda till att förutsättning-
arna för tvångsintagning utvidgas vid praktisk tillämpning. Jag kan således
inte se att några avgörande rättssäkerhetsskäl finns mot att avstå från en
fullständig motsvarighet till LSPV:s konstruktion av kriterierna för
tvångsvård i en ny lagstiftning som bygger på delvis annan grund än LSPV.
Med hänsyn till de krav som jag förespråkar i fråga om allsidig utredning
om alternativa vårdmöjligheter innan tvångsvård beslutas menar jag att
rättssäkerheten knappast främjas påtagligt om tvångsvårdsförutsättningar-
na beskrivs med någon ytterligare detaljeringsgrad. Från rättssäkerhets-
synpunkt blir det framför allt angeläget att bevaka att en tillfredsställande
ordning erbjuds för prövning av att utredningskravet iakttas så att tvångs-
vård i realiteten inte används annat än som sistahandslösning. Ett problem
ligger naturligtvis i att bedömningen av behovet av tvångsintagning i en
del fall kan påverkas av vilka resurser som finns inom andra vårdformer
och att förhållandena härvidlag varierar mellan olika landstingsområden.
Insatser behövs för att begränsa och helst eliminera problemet, men detta
är inte en fråga vars lösning är beroende av tvångsvårdslagstiftningens
utformning.
Psykiska störningar yttrar sig ibland i mycket starka känslor av ångest,
rädsla, hat eller förtvivlan. Detta kan resultera i självmordstankar eller i
aggressivitet mot någon i patientens omgivning. Beredningen har för såda-
na fall intagit ståndpunkten att skyddet för personer i omgivningen i
princip inte bör vara en angelägenhet för den psykiatriska vården. I stället
bör denna funktion utövas av organ inom rättsväsendet. Emellertid anser
beredningen att man måste särskilt beakta de sällsynta men ibland mycket
dramatiska situationer då den psykiskt störde och hans omgivning är i
allvarlig konflikt. Beredningen förordar att man vid bedömning av det
psykiatriska vårdbehovet för en allvarligt psykiskt störd person måste väga
in det aggressiva beteendet i den akuta situationen som grund för bedöm-
ningen. Utrymme bör kunna finnas för tvångsintagning för att bryta det
destruktiva beteendet i den akuta konfliktsituationen.
Flera remissinstanser har uttryckt en oro för att skydd för framför allt
närstående till patienten inte har fått ett tillräckligt starkt uttryck i bered-
ningens förslag. Svenska kommunförbundet t. ex. understryker vikten av
att anhörigas situation — inte minst barn i utsatta situationer — måste
väga tungt då en psykiskt störd person uppträder djupt förvirrat eller i ett
desperat tillstånd hotar dessa. Om inte detta kan ske, ökar risken för att
socialtjänsten måste omhänderta utsatta barn i stället för att en vuxen, ofta
missbrukare med psykiska problem, tillfälligt omhändertas. Enligt förbun-
dets mening är det i allmänhet bättre att i sådana här situationer tillfälligt
tvångsomhänderta den vuxne än att barn skall lyftas ut ur familjen.
I och för sig anser jag inte att omgivningsskyddet bör ses som en
självständig uppgift för psykiatrin. Det är dock inte möjligt att hävda en
alldeles strikt gräns mellan patientens vårdbehov och skyddet för närståen-
de och andra. Vid bestämmande av den psykiatriska tvångsvårdens an-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
svarsområde kan nämligen inte utelämnas situationer då psykiska stör-
ningstillstånd ger upphov till aggressivitet mot människor i omgivningen.
Jag finner det principiellt riktigt att som beredningen föreslår väga in det
aggressiva beteendet i en konfliktsituation vid bedömning av vårdbehovet
hos en allvarligt psykiskt störd person. Som beredningen anfört får det ses
som ett väsentligt intresse för patienten att i sådana situationer hindras
från att skada andra. Därmed kan det också sägas att ett tvångsingripande
för sådant ändamål är förenligt med utgångspunkten att tvångsvård skall
vara betingad av patientens eget behov. I anledning av lagrådets synpukter
i denna del vill jag betona att mitt synsätt inte bör uppfattas så att jag
tillmäter skyddsbehovet för omgivningen endast ringa och väsentligen
indirekt betydelse. Jag menar att det bör vara möjligt att förena grund-
synen att tvångsingripande görs utifrån patientens behov med vederbörlig
hänsyn till patientens närstående och omgivning i övrigt.
Problemen vid situationer som innefattar fara för någon annan torde
inte kunna på det sätt beredningen tänkt sig överlämnas åt tillämpningen
med vägledning endast i motivuttalanden. Den lösning som jag här föror-
dar i sak måste enligt min mening klargöras genom en särskild lagbestäm-
melse. Innebörden av en sådan föreskrift bör mot bakgrund av det sagda
vara att det vid bedömningen av om patienten har ett oundgängligt behov
av psykiatrisk vård genom vistelse på en sjukvårdsinrättning skall beaktas
om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är farlig för annans
personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. När det gäller vilka
faresituationer som skall tas i beaktande innebär detta att jag ansluter mig
till vad lagrådet förordat. Således innefattas inte bara risker för allvarlig
skada utan även andra personskaderisker, fysiska såväl som psykiska. Det
får sedan i vaije särskilt fall avvägas vilken tyngd skaderisken skall tillmä-
tas.
Jag vill understryka att mitt förslag inte syftar till att bevara en äldre tids
tradition att förse vissa patienter med någon form av farlighetsbeteckning
som för obestämd tid leder till särbehandling av dem som säkerhetsrisker.
I anslutning härtill kan framhållas att mitt förslag bl. a. innebär slopande
av nuvarande särregler för patienter som under inflytande av sjukdom
begått brott mot någon annans personliga säkerhet, för vilket åtal inte
väckts. Därmed kommer man att kunna undvara s. k. O-fallsrubricering.
Sådan rubricering görs i regel av överläkaren och i många fall utan att
gärningen har bedömts av polis eller åklagare.
Vissa remissinstanser har uttryckt farhågor för att ett avskaffande av O-
fallsrubricering kommer att medföra bl. a. att åklagarna inte blir lika
benägna som för närvarande att besluta om åtalsunderlåtelse. Detta skulle
kunna få till följd att anspråken på det rättspsykiatriska undersökningsvä-
sendet liksom på själva rättsväsendet kommer att öka.
Som jag ser det är det angeläget att en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård inte medför att ansvaret för att personer, som har psykiska
störningar och som har begått brott, blir föremål för åtgärder från samhäl-
lets sida vältras över från sjukvården till rättsväsendet. En sådan konse-
kvens skulle enligt min uppfattning vara olycklig från såväl humanitär
synpunkt som med hänsyn till skyddsaspekterna. Jag tänker här på de fall
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
98
där åklagarna i dag meddelar åtalsunderlåtelse med stöd av regeln i 20 kap. Prop. 1990/91:58
7 § första stycket 4 rättegångsbalken (RB), som tar sikte på just psykiskt Bilaga 1
störda lagöverträdare. Som kommer att framgå av chefens för justitiede-
partementet förslag skall åtalsunderlåtelse kunna ges även i fortsättningen
i sådana fall. Avsikten är inte att det skall ske någon inskränkning i denna
möjlighet. Tvärtom kan det sägas att bestämmelsens nya utformning ger
ökade möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse. Jag får här hänvisa till
nämnda förslag (bil. 2 avsnitt 2.9).
Av intresse i detta sammanhang är de fall där det för en åklagares beslut
om åtalsunderlåtelse är av avgörande betydelse att psykiatrisk tvångsvård
kommer till stånd för den misstänkte. Enligt min uppfattning är det
angeläget att en ny reglering av den psykiatriska tvångsvården inte ger
upphov till någon ändrad praxis vid åtalsunderlåtelse på den nu aktuella
grunden för personer, som i dag klassificeras som O-fall eller som i övrigt
konstateras ha begått brott. Jag kan inte heller se att inriktningen av den
lagstiftning som jag nu föreslår i sig behöver medföra sådana effekter. Att
skyddsaspekterna ges en mindre självständig betydelse vid bedömningen
av förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård är sålunda inte
avsett att leda till att möjligheterna försämras att inom ramen för den
psykiatriska tvångsvården omhänderta de personer som här avses.
I syfte att markera att skyddsaspekter även i fortsättningen måste få
vägas in vid bedömningen av förutsättningarna för att ge psykiatrisk
tvångsvård, föreslås som nämnts en uttrycklig föreskrift om att man vid
bedömning av patientens vårdbehov skall beakta om patienten på grund
av sitt psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa. I samma riktning går vissa andra förändringar
som ofrånkomligen måste göras i förhållande till beredningens förslag till
akutlag, om det skall bli möjligt att uppnå behövlig samordning med ett
fungerande regelsystem för de psykiskt störda lagöverträdarna.
Frågan i vilken utsträckning skyddsaspekterna blir tillgodosedda vid
tillämpningen av den nya regleringen bör följas noga. Jag förutsätter att
detta sker genom socialstyrelsen som tillsynsmyndighet på området.
Socialberedningens förslag: Den tredje förutsättningen för tvångsvård skall
vara att patienten motsätter sig den vård som är nödvändig. Kan patienten
på grund av sitt akuta tillstånd inte lämna någon egentlig viljeförklaring
bör tvångsvårdsregler inte utnyttjas så länge tillståndet varar. (Se betän-
kandet s. 175—179, 196—197 och 205.)
Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande. Vissa
instanser, såsom de allmänna förvaltningsdomstolarna och patientorgani-
sationerna, delar beredningens uppfattning att tvångsvård skall få ges
endast när patienten motsätter sig nödvändig vård. Patientorganisationer-
na anser att det inte är förenligt med en demokratisk människosyn att
tillåta tvångsvård oberoende av samtycke. Åtskilliga instanser förordar
emellertid att det nuvarande uttrycket oberoende av samtycke behålls i en
ny lag. Särskilt från läkarhåll framhålls att kravet på att patienten skall
99
motsätta sig vård blir svårt att uppfylla beträffande sådana patienter som
är så sjuka att de inte kan uttala någon mening och sådana som under en
kort tid ger skilda besked om hur de ställer sig till vård. En del av dessa
instanser menar att det särskilt om man slopar möjligheten att tvångsinta
frivilligt vårdade patienter (se avsnitt 3.4 om s. k. konvertering) blir omöj-
ligt att vårda vissa svårt psykiskt sjuka människor.
Bakgrund och gällande rätt
Då förslaget till LSPV remitterades till lagrådet anförde föredragande
statsrådet att intagning på handlingar borde kunna äga rum även om
patienten gick med på att bli intagen på sjukhus. Med hänsyn härtill ansåg
han det inte vara möjligt att begränsa tillämpningsområdet for intagning
på handlingar till de fall då patienten motsatte sig sjukhusvård. Föredra-
ganden anförde vidare att, eftersom den föreslagna lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall inte omfattade den fria intagningsfor-
men, det borde vara tillräckligt om det i lagtexten angavs att sluten
psykiatrisk vård under vissa angivna förutsättningar kunde beredas med
stöd av den föreslagna lagen.
Denna lösning vann inte lagrådets gillande. Lagrådet anförde att det
utmärkande för den föreslagna lagstiftningen var att den skulle utgöra
rättsgrund for tvångsåtgärder mot den enskilde. Denna princip hade inte
kommit till uttryck vare sig i lagens rubrik eller i de inledande bestämmel-
serna. Härigenom hade de grundläggande definitionerna kommit att lida
av oklarhet. Enligt lagrådets mening borde i 1 § anges den för hela lagstift-
ningen avgörande bestämningen att den vård varom paragrafen talade
kunde anordnas utan att den sjuke behövde ha samtyckt därtill. Däremot
kunde såsom föredraganden framhållit tillämpningsområdet inte begrän-
sas till fall då patienten motsatte sig sjukhusvård. Lagrådet föreslog att
orden ”oberoende av eget samtycke” skulle sättas in i början av paragra-
fen.
I den på lagrådsbehandlingen följande propositionen upptogs lagrådets
förslag. Enligt LSPV får således den som lider av psykisk sjukdom beredas
vård ”oberoende av eget samtycke”. Detta innebär att tvång kan tillgripas
när den sjuke motsätter sig vård men också i vissa andra situationer, t. ex.
när han formellt går med på vården.
Överväganden
En allmän utgångspunkt for beredningen har varit att tvångsvård i princip
skall tillämpas bara när patienten motsätter sig den vård som är nödvän-
dig. Detta grundar sig på bl. a. synsättet att den psykiatriska vården så
långt som möjligt skall följa de normer och rutiner som gäller för kropps-
sjukvården. HSL:s grundläggande förutsättning om patientens självbe-
stämmanderätt bör behållas, om inte annat är oundgängligen nödvändigt.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
100
En viktig aspekt för beredningen har också varit att man bör undvika att
lägga in en patient för tvångsvård eftersom åtgärden kan äventyra möjlig-
heterna att senare få till stånd en vård i samförstånd med honom.
Beredningens förslag om krav på att patienten aktivt motsätter sig
nödvändig vård innebär främst att nuvarande tvångs vårdsmöjligheter slo-
pas i vissa situationer då patienten ger uttryck för samtycke till vård. Det
gäller här fall då beslutsfattaren på grund av tidigare erfarenheter av
patienten eller hans sjukdomsbild räknar med att tvång förr eller senare
behöver tillgripas. Patienten kan t. ex. säga sig gå med på vården men
sedan återta sitt samtycke. Det kan också vara så att den beslutande
förutser att sjukdomsförloppet och patientens situation i övrigt kommer
att nå ett stadium då tvång blir ofrånkomligt.
Jag delar självfallet beredningens grundläggande uppfattning att det är
viktigt inte minst för den psykiatriska vårdens del att hålla fast vid princi-
pen i HSL om respekt för patientens självbestämmanderätt. Också inom
ramen för den psykiatriska tvångsvård som oundgängligen behövs finns
det i regel utrymme för hänsynstagande till patienternas uppfattning i de
egna vårdfrågorna. Det skulle kunna hävdas att en sådan inställning åter-
speglas mindre väl i LSPV:s begrepp vård oberoende av samtycke. Det
finns enligt min mening också en risk att det i gällande lag använda
uttryckssättet i praktiken ger alltför vida möjligheter att vid ställningsta-
gande till psykiatrisk tvångsvård bortse från patientens viljeinriktning.
Jag ställer mig således positiv till en förändring i den riktning beredning-
en har förordat av regleringen avseende betydelsen av patientens samtycke
till vården. Frågan är då om beredningens förslag i denna del bör genomfö-
ras ograverat.
Beredningens argument för kravet att patienten skall motsätta sig nöd-
vändig vård är av principiell art. När beredningen diskuterar om tvångs-
vård skall få användas även när det inte föreligger någon form av protest
från patienten, bygger beredningen på en direkt jämförelse med patienter
som behöver kroppssjukvård. 11, ex. en situation då patienten är så sjuk att
han inte kan lämna någon egentlig viljeförklaring bör man enligt bered-
ningen på samma sätt som beträffande patienter som behöver kropps-
sjukvård utgå från att patienter med psykiska störningar har rätt att senare
— när det mest akuta tillståndet har klingat av — ta ställning till om de vill
ha den psykiatriska vård som erbjuds dem. Detta innebär att tvångsvård
över huvud taget inte skulle kunna komma i fråga i något sådant fall. I
stället skulle den behövliga psykiatriska vården då ges under i vart fall en
kortare tid med stöd av en presumtion för att patienten skulle samtycka till
vården, om han hade kunnat ta ställning.
För egen del är jag ytterst tveksam till om man på detta sätt kan till fullo
jämställa psykiatrisk vård och kroppssjukvård. Den bedömningsgrund
man har för att göra ett antagande om patientens vilja synes mig i regel
vara mycket mera vansklig och osäker vid psykiska störningar än vid
kroppssjukdomar eller kroppsskador. Jag finner det därför inte tillrådligt
att i den utsträckning som beredningen gjort förlita sig på möjligheten att i
det praktiska vårdarbetet presumera samtycke när patientens tillstånd inte
ger möjlighet till en egentlig viljeförklaring från hans sida.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
101
Mot den angivna bakgrunden förordar jag att det av beredningen före-
slagna villkoret att patienten motsätter sig nödvändig vård tas upp som en
dominerande huvudregel. Huvudregeln föreslår jag emellertid komplet-
terad med en snävt avgränsad bestämmelse för speciella situationer. Jag
anser att det måste vara befogat att ha tillgång till utvägen med tvångsvård
också i vissa fall då patienten inte aktivt motsätter sig den oundgängliga
vården. Jag tänker då på situationer då det är alldeles klart att det inte går
att definiera någon viljeinriktning hos patienten beträffande vården, så-
som när patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är helt avskärmad
från verkligheten. Vidare menar jag att man hit måste hänföra fall då
patienten så fullständigt saknar insikt om sin allvarliga psykiska störning
och behovet av psykiatrisk vård för denna, att det framstår som uppenbart
att han inte kan avge någon egentlig viljeförklaring i fråga om vården.
En annan speciell situation som kan bereda särskilda svårigheter är den
då patienten säger sig gå med på vården men detta inte kan sägas utgöra
någon egentlig viljeyttring. Det kan också vara så att patienten inom kort
tid ger skilda besked om sin inställning. Jag bedömer det ofrånkomligt att
en undantagsreglering får omfatta också vissa av de situationer jag här
åsyftar. Det bör emellertid observeras att det ibland är mycket vanskligt
att på ett riktigt sätt värdera innebörden i patientens meningsyttringar i
dessa fall. Detta förhållande liksom det angelägna i att undantagsreglering-
en inte görs vidare än som är nödvändigt leder enligt min mening till att
den bör begränsas till att avse enbart de förhållandevis klara fall då det
framstår som uppenbart att patientens meningsyttring inte kan läggas till
grund för ett avgörande om intagning. De undantagssituationer jag nu har
behandlat bör enligt min mening samlade kunna hänföras under en regel
som medger tvångsvård när patienten till följd av sitt psykiska tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i
fråga om behovet av vård genom intagning på en psykiatrisk vårdinrätt-
ning.
Jag vill understryka betydelsen av avgränsningen till uppenbara fall som
sker i mitt förslag till undantagsregel. Därmed blir skillnaden mot nuva-
rande reglering inte oväsentlig i fall då patienten inte aktivt invänder mot
vården. Särskilt bör framhållas att utrymmet minskar för att tillämpa
tvångsvård ”för säkerhets skull” med sikte på ett förmodligen kommande
behov. Med den avsedda kompletterande regeln ges ett stöd för hur tvångs-
vård skall avgränsas i svårbedömda situationer som en del remissinstanser
har erinrat om.
Jag vill tillägga att vissa problem, som hänger samman med patienter
som är uttalat ambivalenta i sin inställning till den behövliga vården,
enligt min bedömning bör kunna få sin lösning genom att lagstiftningen
ger en möjlighet att under särskilda förutsättningar bl. a. med avseende på
rättslig kontroll besluta om övergång från frivillig vård till tvångsvård. Till
denna fråga återkommer jag i det följande (se avsnitt 3.4 om s. k. konverte-
ring).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
102
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
Mitt förslag: I huvudsak behålls nuvarande regler om utfärdande av
vårdintyg och undersökning för sådant intyg. En ändring föreslås
dock så till vida, att endast läkare som enligt beslut av landstings-
kommunen har särskild befogenhet till det skall få besluta att pati-
enten skall tas om hand för undersökning. En annan förändring är
att polisens nuvarande skyldighet att i vissa fall föranstalta om
läkarundersökning för vårdintyg slopas.
Socialberedningens förslag: Stämmer väsentligen överens med mitt. Be-
slut om omhändertagande för undersökning skall kunna fattas av ansvarig
läkare inom primärvården eller den psykiatriska verksamheten. (Se betän-
kandet s. 223-227, 230-232 och 254 f.)
Remissinstanserna: Några väsentligare invändningar har inte framförts
mot beredningens förslag.
Bakgrund och gällande rätt
Intagning på sjukhus för vård enligt bestämmelserna i LSPV grundas på
vårdintyg utom i fråga om domstolsöverlämnade patienter.
Tidigare förutsatte intagning för psykiatrisk tvångsvård en ansökan
jämte ett vårdintyg. Rätt att göra ansökan hade anhöriga, förmyndare eller
god man. Ansökan fick även göras av bl. a. ordförande i socialnämnd eller
av polismyndighet. En ansökan om intagning skulle göras skriftligen. Det
fanns inga föreskrifter i LSPV om att den som gjorde en ansökan skulle ha
någon personlig kännedom om den sjuke.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 (prop.
1981/82:72) slopades kravet på en särskild ansökan om intagning på
sjukhus. För närvarande gäller att vårdintyget tjänstgör som ensam intag-
ningshandling.
Ett vårdintyg utgör således den formella grunden för intagning. I sam-
band med att ansökningsförfarandet för intagning på sjukhus slopades
infördes på lagrådets inrådan en bestämmelse i LSPV om under vilka
förutsättningar undersökning för att få utfärda vårdintyg får företas. Lag-
rådet anförde i huvudsak att även om risken för missbruk av möjligheten
att föranstalta om undersökning kunde betraktas som ringa syntes det
dock — bl. a. med hänsyn till undersökningsläkarens möjlighet att påkalla
polishandräckning om den som skall undersökas inte ställer sig till förfo-
gande för undersökning — vara av värde att i lagen ta in en bestämmelse
om att undersökning för utfärdande av vårdintyg får företas endast om
skälig anledning därtill föreligger.
På lagrådets inrådan infördes vid samma tidpunkt en bestämmelse om
att undersökningsläkaren skall se till att vårdintyget tillställs det sjukhus
103
där intagningen skall ske. Lagrådet ansåg bl. a. att skyldigheten för under-
sökningsläkaren att se till att vårdintyget kommer sjukhuset till handa fick
anses vara av sådan betydelse att den borde inskrivas i lagen. Bl. a. fram-
hölls att ett ärende om ifrågasatt intagning av den sjuke fick anses an-
hängiggjort när intyget hade kommit till sjukhuset.
Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Socialstyrelsen får
medge undantag från detta krav om särskilda skäl föreligger. För att
utfärda vårdintyg med åberopande av den medicinska specialindikationen
krävs specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar eller till-
stånd av socialstyrelsen.
Vårdintyg får utfördas endast i anslutning till personlig undersökning av
den som intyget avser. Om den som undersökningen avser inte ställer sig
till förfogande för undersökning, får läkare i allmän tjänst begära hand-
räckning av polismyndighet för att få undersökningen till stånd. Läkare
som är behörig att utfärda vårdintyg kan begära polishandräckning, om
han behöver skydd för sin personliga säkerhet.
Enligt LSPV skall ett vårdintyg innehålla uttalande bl. a. att sannolika
skäl föreligger för att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och
för att lagens förutsättningar i övrigt för sluten psykiatrisk vård uppfylls.
Överväganden
Frågan om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda måste klarläggas
så väl som möjligt i varje särskilt fall. Nuvarande system för intagnings-
prövning bygger på att det skall finnas ett vårdintyg utfärdat i viss ordning
och med visst innehåll vid intagningsprövningen. Vårdintygsförfarandet
inbegriper det första ledet i den s. k. tvåläkarprövningen.
Beredningen har inte föreslagit några genomgripande förändringar be-
träffande vårdintygsförfarandet. Utgångspunkten har därvid varit att ock-
så tvåläkarprövningen skall stå fast. Några invändningar har i stort sett
inte rests av remissinstanserna. Också jag anser att kravet på vårdintyg
utgör en behövlig formell grund för intagning. Systemet med inledande
vårdintygsbedömningar har praktiska fördelar. Innebörden är bl. a. att en
läkare kan ta ställning till patientens vårdbehov utan att patienten behöver
föras till sjukhus. Detta var i och för sig särskilt viktigt på den tid tvångsin-
tagning förekom enbart vid mentalsjukhus. Även med de organisatoriska
förhållanden som numera råder bör man enligt min mening undvika att i
onödan föra en patient till en sjukvårdsinrättning för sluten vård för den
första läkarundersökningen. Om en patient mot sin vilja förs till en sådan
vårdinrättning för undersökning för vårdintyg, kan detta naturligtvis av
patienten uppfattas som om frågan om intagning redan är avgjord.
Det krav som tidigare fanns på en särskild ansökan om intagning slopa-
des år 1983. Som skäl åberopades att ansökningsförfarandet alltmer hade
kommit att framstå som en ren formalitet och att det i vissa situationer
kunde medföra onödig tidsutdräkt och t. o. m. utgöra ett hinder för nöd-
vändig behandling. Slopandet av konstruktionen med en formell ansökan
ledde till att vissa ökade krav ställdes på vårdintyget. Beredningens stånd-
punkt är att något särskilt ansökningsförfarande inte behövs.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
104
För egen del vill jag erinra om att ansökningsförfarandet enligt LSPV Prop. 1990/91:58
ansågs kunna avskaffas utan att man behövde befara några avgörande Bilaga 1
nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. När nu inte heller beredningens
översyn tyder på att en ordning med ansökan för intagning fyller något
behov anser jag att bestämmelser i ämnet kan undvaras.
En läkarundersökning av en person för att utfärda vårdintyg kan onekli-
gen anses innebära ett ingrepp i den undersöktes personliga integritet.
Sådan undersökning bör därför inte kunna påböijas, om inte omständighe-
terna ger viss grund för att undersökningen kommer att mynna ut i ett
vårdintyg. Någon högre grad av sannolikhet kan dock knappast krävas.
Enligt min åsikt bör en motsvarighet finnas till nuvarande bestämmelse
om att undersökning för vårdintyg får företas bara om det finns skälig
anledning till det. En sådan regel bör vara en tillräcklig påminnelse om att
redan frågeställningen om undersökning över huvud taget bör ske måste
ägnas tillräcklig uppmärksamhet av vederbörande läkare.
Undersökning för vårdintyg kan i praktiken komma till stånd på olika
sätt. En läkare kan ha fått anledning att göra undersökning t. ex. på
grundval av en kontakt med patienten i öppen vård. Vidare kan en läkare
göra undersökningen på begäran av en annan läkare, t. ex. en överläkare
vid en psykiatrisk vårdenhet. I andra fall kan begäran komma från polisen,
socialtjänsten eller någon i patientens omgivning. Frågan om att begränsa
rätten att begära läkarundersökning för vårdintyg till vissa personer disku-
terades i samband med att ansökningsförfarandet slopades (SoU
1981/82:53). Därvid gjordes den bedömningen att en sådan reglering
knappast skulle innebära annat än en administrativt betungande rutin.
Med hänsyn till det villkor som skulle komma att gälla för att få företa
läkarundersökning för vårdintyg ansågs det i praktiken inte finnas risker
för att undersökningar genomfördes opåkallat. Bl. a. framhölls det själv-
klara i att en begäran om undersökning från någon helt utomstående måste
prövas ytterst kritiskt.
Beredningens förslag upptar inte några regler om vem som skall få
initiera läkarundersökning för vårdintyg. I stället anför beredningen att
vem som helst bör få påkalla att en undersökning kommer till stånd. Några
erinringar häremot har inte gjorts under remissbehandlingen. Mot nu
angiven bakgrund saknas enligt min mening förutsättningar att anta att en
reglering av rätten att begära läkarundersökning skulle vara något verk-
samt instrument i en ny tvångsvårdslagstiftning.
Enligt LSPV finns möjlighet att begära polishandräckning om den som
skall undersökas för vårdintyg inte ställer sig till förfogande för undersök-
ningen. Rätt att begära handräckning har endast läkare i allmän tjänst.
Beredningen har föreslagit en skyldighet för polismyndighet att lämna
biträde när det bedöms nödvändigt av ansvarig läkare inom primärvården
eller den psykiatriska verksamheten för att genomföra en undersökning för
vårdintyg.
Med hänsyn till det ingrepp som det innebär att någon läkarundersöks
för vårdintyg mot sin vilja bör befogenheten att besluta om genomförande
av undersökning i här avsedda situationer vara begränsad. Enligt min
mening bör beslut om att patienten skall tas om hand för undersökning få
105
meddelas bara av läkare som av offentlig sjukvårdshuvudman har fått
förordnande att fatta sådant beslut. Syftet bör vara att ge befogenheten till
en överordnad läkare inom primärvården eller den psykiatriska verksam-
heten. Möjlighet att begära polishandräckning för att kunna genomföra
vårdintygsundersökning bör knytas till samma krets av läkare.
Enligt nuvarande regler har polisen i vissa situationer möjlighet att ta
hand om en psykiskt störd person och polisen kan också vara skyldig att
föranstalta om att läkarundersökning for vårdintyg kommer till stånd.
Detta gäller fall då polisen bedömer sannolika skäl föreligga att personen
lider av en psykisk sjukdom och är farlig för annans säkerhet eller eget liv.
Beredningen har tagit upp frågan om polisen bör ha sådana uppgifter som
nämnts nu. Beredningens diskussion mynnar ut i att det också i fortsätt-
ningen behövs en särskild regel som ger polisen möjlighet att ta psykiskt
störda personer om hand när det är nödvändigt för att förhindra sådana
skador som enligt beredningens förslag till psykiatrisk tvångsvårdslagstift-
ning utgör skäl for vård, dvs. när det finns ett behov av omedelbar hjälp
som ett led i omsorgen om den psykiskt störde. Däremot bör enligt
beredningens uppfattning polismyndigheten inte som hittills vara skyldig
att ta initiativ till läkarundersökning; polisens uppgift vid ett omhänderta-
gande skall i stället vara att underrätta primärvården eller den psykiatriska
verksamheten samt eventuellt föra den omhändertagne till en sjukvårdsen-
het som kan ge stöd och behandling.
Också jag finner en ändring motiverad när det gäller polisarbetets inrikt-
ning i samband med tillfälligt omhändertagande av psykiskt störda perso-
ner. Ett polisomhändertagande bör i samklang med nya förutsättningar for
tvångsvård syfta till att bringa den omhändertagne i kontakt med hälso-
och sjukvårdspersonal för vård i första hand utan tvångsinslag. 1 enlighet
härmed bör något åläggande för polisen att initiera läkarundersökning för
vårdintyg inte fortsättningsvis tas upp i lagstiftningen. Till frågan om
utformningen av reglerna för polisens möjlighet att tillfälligt omhänderta
psykiskt störda personer återkommer jag i specialmotiveringen (avsnitt
7.1).
Jag instämmer med beredningen i att nuvarande regler i övrigt om
vårdintyg bör få motsvarigheter i en ny lagstiftning. Liksom for närvaran-
de bör ett vårdintyg få utfärdas endast i omedelbar anslutning till under-
sökning av patienten.
Vårdintyg bör få utfärdas endast när det finns sannolika skäl att förut-
sättningar föreligger for att ge den undersökte psykiatrisk tvångsvård. Att
kravet på sannolika skäl är uppfyllt bör framgå av vårdintyget. Vidare
anser jag att ett vårdintyg liksom hittills skall innehålla en redogörelse för
den psykiska störningen och de omständigheter i övrigt som utgör grund
för psykiatrisk tvångsvård. Att denna redogörelse skall vara noggrann, att
läkaren skall se till att den utredning som ligger till grund for intyget är så
fullständig som påkallas av omständigheterna och att han skall bedöma
tillförlitligheten av de uppgifter som lämnas, följer av allmänna läkarin-
struktionen (1963:341) och socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1981:25)
för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m. m. I anslut-
ning härtill vill jag betona vikten av att undersökande läkare gör vad som
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
106
är möjligt för att bilda sig en helhetsuppfattning om patientens psykiska
tillstånd och situation i övrigt. Först i och med att undersökningsläkarens
självständiga bedömning i sådant hänseende kommer till uttryck i vårdin-
tyget kan intyget tillfredsställande tjäna som grund för prövningen i intag-
ningsfrågan.
Det förutsätts att den läkare som har utfärdat vårdintyget tar telefon-
kontakt med jourhavande läkare på den sjukvårdsinrättning där intagning-
en avses ske för att meddela att patienten kommer. En orientering om
patienten är en naturlig del av ett sådant samtal. I allmänhet kommer
patienten och vårdintyget samtidigt till sjukvårdsinrättningen. Den läkare
som utfärdat vårdintyget bör ha skyldighet att se till att intyget kommer till
den inrättning där frågan om intagning för tvångsvård skall prövas.
Mitt förslag: Frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård skall
avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten. Avgörandet
skall ske inom 24 timmar från patientens ankomst till sjukvårdsin-
rättningen. Denne får hindras att lämna vårdinrättningen tills frå-
gan om intagning avgörs.
Principen om tvåläkarprövning behålls, vilket innebär att den
läkare som har utfärdat vårdintyget inte får besluta om patientens
intagning för psykiatrisk tvångsvård. Det nuvarande kravet på obe-
roende mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och den som
beslutar om intagning slopas emellertid. Beslut får fattas endast av
en chefsöverläkare eller annan erfaren läkare med specialistkompe-
tens inom psykiatrin.
När beslut om intagning fattas får vårdintyget inte vara äldre än
fyra dagar. Detta innebär att den nuvarande giltighetstiden för
intyget förkortas med tio dagar.
Socialberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Be-
redningen har dock inte föreslagit någon tidsfrist inom vilken frågan om
intagning skall vara avgjord eller någon reglering av rätten att hålla kvar
patienten för tid till dess beslut i intagningsfrågan kunnat fattas. Vidare
har beredningen föreslagit att vårdintyget inte får vara äldre än tre dagar
när beslut om intagning fattas. (Se betänkandet s. 223 — 237.)
Remissinstanserna: Beredningens förslag har mottagits positivt av fler-
talet remissinstanser som har yttrat sig i denna del. Vissa av dem poäng-
terar att det nuvarande kravet på oberoende mellan den läkare som utfär-
dar vårdintyget och den läkare som beslutar om intagning har visat sig ha
negativa effekter vid en utveckling mot en sektoriserad psykiatrisk vård.
Endast ett fåtal remissinstanser har berört beredningens förslag om att
ett vårdintyg som är äldre än tre dagar inte får ligga till grund för en
tvångsintagning. Socialstyrelsen anför dock med hänvisning till styrelsens
uppfattning om hur den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen bör vara
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
107
utformad att den nuvarande giltighetstiden på 14 dagar synes vara väl Prop. 1990/91:58
avvägd. Bilaga 1
Bakgrund och gällande rätt
Intagningsprövningen enligt LSPV innefattar en preliminär bedömning på
sjukhuset för eventuell intagning enligt 8 §. Intagning får ske om vårdinty-
get uppfyller föreskrivna krav och sannolika skäl föreligger för att vård kan
beredas med stöd av LSPV. Frågan om intagning avgörs av överläkaren.
Om särskilda skäl föreligger, kan överläkaren delegera frågan till en annan
läkare på sjukhuset. Delegationsmöjligheten tillämpas i första hand för
jourhavande intagningsläkare.
Inställer sig inte en patient som skall tas in på sjukhuset, kan den läkare i
allmän tjänst som har utfärdat vårdintyget eller överläkaren begära polis-
handräckning för att få intagningen till stånd.
Har intagning skett skall överläkaren efter undersökning av patienten
snarast möjligt och senast åttonde dagen efter dagen för intagningen pröva
enligt 9 § LSPV om vård kan beredas patienten med stöd av lagen. För
beslut om vård måste förutsättningarna enligt 1 § LSPV vara uppfyllda.
Prövning enligt 9§ LSPV kan inte delegeras. Före den 1 januari 1983
skulle prövningen enligt 9 § LSPV göras senast den tionde dagen efter
dagen för intagningen. Om patienten bedömdes som farlig, skulle pröv-
ningen göras senast den femtonde dagen.
Finner överläkaren att patienten inte kan beredas vård med stöd av
LSPV, skall patienten skrivas ut. Detta behöver dock inte innebära att
patienten måste lämna sjukhuset. Läkaren har givetvis att överväga om
vård kan ges i frivillig form enligt HSL:s regler.
Under vissa förutsättningar skall prövningen enligt 9 § LSPV i stället
göras av utskrivningsnämnden. Detta gäller för bl. a. vissa konverterings-
fall.
Bestämmelserna om vårdintyg och intagningsbeslut innebär att bedöm-
ningen av patientens psykiska tillstånd och vårdbehov görs av två av
varandra oberoende läkare, den s. k. tvåläkarprövningen. Tidigare gällde
ett förbud mot att godta intyg av läkare som var verksam inom den slutna
vården på det sjukhus där intagningen skulle ske. Denna bestämmelse
infördes i patienternas intresse för att hindra obefogade intagningar. Nu-
varande regler i LSPV ställer också ett krav på att läkarna skall vara på
visst sätt oberoende av varandra. Detta är enligt 6 § LSPV preciserat så att
vårdintyg inte får godtas för intagning på den klinik där den läkare som har
utfärdat vårdintyget tjänstgör. Denna regel kompletteras med en bestäm-
melse i 8 § LSPV enligt vilken intagningsbeslut med visst undantag inte får
meddelas av samma läkare som har utfärdat vårdintyget.
Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1983 förkortades
vårdintygets giltighetstid från en månad till 14 dagar. Detta innebär att när
intagningsbeslut enligt 8 § LSPV fattas får vårdintyget vara högst 14 dagar
gammalt. Vårdintyget får emellertid vara äldre när beslut om vård fattas
enligt 9 § LSPV.
108
Överväganden
Vårdintyg utfärdas i praktiken i stor utsträckning av läkare som inte har
någon eller endast en kortare vidareutbildning i psykiatri. De undantag
från krav på legitimation och specialistkompetens som LSPV medger
avser att möjliggöra att vårdintyg utfärdas i situationer när det inte finns
behöriga läkare att tillgå. Intagningsprövningen enligt 8 § LSPV skall en-
ligt huvudregeln göras av överläkaren men uppgiften får om särskilda skäl
föreligger överlåtas på en annan läkare vid sjukhuset. Sådan delegation är
vanlig och det har t. o. m. ifrågasatts om kravet på särskilda skäl fyller
någon funktion. 1 vart fall medger bestämmelserna att en annan läkare
beslutar om intagning så snart överläkaren inte är i tjänst. Även om läkare
vid de psykiatriska klinikerna vanligen är psykiater finns det också läkare
där som är under utbildning och som saknar psykiatrisk kompetens.
Sammanfattningsvis ställer nuvarande regler inte krav på att en formell
prövning skall göras av en läkare med psykiatrisk kompetens förrän på den
åttonde dagen efter intagningen.
Med detta regelsystem kan det inträffa att en patient genomgår läkarun-
dersökning för vårdintyg, tas in för sluten psykiatrisk tvångsvård och
behandlas under flera dagar utan att han har bedömts av en psykiater.
Enligt min mening bör bestämmelser med en sådan innebörd inte ges i en
ny lagstiftning. Ingen bör kunna få hållas kvar på vårdinrättningen mot sin
vilja annat än för en mycket begränsad tid utan att han har bedömts av en
läkare med psykiatrisk kompetens.
Enligt beredningens förslag kommer tvångsvård till stånd genom att ett
vårdintyg utfärdas och därefter ett beslut om intagning fattas. Endast den
som är psykiater och tjänstgör som överläkare ges rätt att besluta i fråga
om intagning. Jag anser att detta innebär klara förbättringar i förhållande
till nuläget. Enligt min mening bör det vara en fördel att beslutet i intag-
ningsfrågan inte i samma utsträckning som för närvarande har en prelimi-
när karaktär. För intagning skall det inte som nu räcka med sannolika skäl
för att vård kan beredas enligt tvångsvårdslagen. Intagning bör således inte
kunna ske annat än om förutsättningarna för tvångsvård är uppfyllda.
Bedömningen av intagningsfrågan kan därmed sägas bli mer kvalificerad
än tidigare. Också mot denna bakgrund ser jag förslaget om ett krav på
psykiatrisk specialistkompetens hos beslutsfattaren som betydelsefullt.
Jag godtar således i allt väsentligt vad beredningen har föreslagit i fråga
om ordningen för intagningsbeslut. Jag vill emellertid göra en ytterligare
precisering i detta hänseende beträffande den tid inom vilken frågan om
intagning skall avgöras.
Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att frågan om patienten
skall ges tvångsvård avgörs så snart som möjligt. Ett beslut om intagning
kan emellertid inte alltid fattas i omedelbar anslutning till patientens
ankomst till vårdinrättningen. Intagningsläkaren måste få en rimlig möj-
lighet att i anslutning till undersökning av patienten göra en självständig
bedömning av patientens psykiska tillstånd och behov av vård. Eventuellt
behöver kompletterande uppgifter inhämtas av den läkare som har utfär-
dat vårdintyget. Det kan röra sig om formella brister i vårdintyget eller
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
109
avse sakliga oklarheter. Med hänsyn till de förutsättningar som skall vara
uppfyllda för att intagning skall få ske torde det inte sällan behövas viss
ytterligare utredning om patientens sociala situation, t. ex. via kontakter
med anhöriga och någon myndighet. Frågan om möjligheterna att i intag-
ningssituationen och i övrigt i tvångsvårdsfrågor få in de uppgifter som
behövs som underlag för ställningstagande behandlas i specialmotivering-
en (avsnitt 7.1).
Jag har stannat för att föreslå att frågan om intagning för psykiatrisk
tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter undersökningen. Avgörandet
skall träffas inom 24 timmar från patientens ankomst till vårdinrättningen.
Beslut skall få fattas om att patienten får hindras att lämna vårdinrättning-
en under denna tid. Innan beslut om intagning har fattats får patienten
inte tvångsmedicineras eller på något annat sätt tvingas att genomgå viss
behandling. Om det föreligger behov av omedelbar behandling som pati-
enten motsätter sig, måste en behörig läkare tillkallas och besluta om
intagning innan behandlingsåtgärder vidtas.
Jag delar liksom flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna
fråga i stort sett socialberedningens synpunkter på den nuvarande tvålä-
karprövningen. Även om tvåläkarprövningen kan kritiseras från skilda
utgångspunkter vill jag instämma med beredningen i att en prövning av
två läkare som föregår varje beslut om intagning allmänt sett bör minska
risken för obefogade intagningar och att det därför är rimligt att inte ge
avkall på principen. Som beredningen också har funnit är det emellertid
tveksamt om det gällande kravet på oberoende mellan den läkare som
utfärdar vårdintyg och den läkare som beslutar om intagning bidrar till
rättssäkerheten i intagningsförfarandet. Min uppfattning är att oberoen-
dekravet i nuvarande utformning är av väsentligen formell betydelse.
Kravet har sin bakgrund i en äldre tids organisatoriska förhållanden inom
den psykiatriska vården och medför uppenbara tillämpningssvårigheter
under pågående utveckling mot en sektoriserad vårdorganisation.
Olika sätt att konstruera alternativa regler för oberoende mellan läkarna
har övervägts av beredningen. Med hänsyn till att avsevärda praktiska
svårigheter uppkommer hur man än bygger upp regler om oberoende och
då fördelarna från rättssäkerhetssynpunkt blir begränsade har beredningen
förordat att det särskilda oberoendekravet slopas. Förslaget har godtagits
av flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Jag finner inte
anledning till någon annan bedömning. I sammanhanget bör erinras om
mitt nyss redovisade förslag rörande villkor om särskild psykiatrisk kom-
petens hos läkare som beslutar i fråga om intagning. Jag anser att detta
villkor säkerställer att avgörandena sker utifrån bred psykiatrisk erfaren-
het och att det därmed också främjar självständighet i bedömningarna i
intagningsfrågor.
Enligt gällande regler i 14 § HSL är det överläkare som har det medicins-
ka ledningsansvaret för verksamheten vid sjukhus. I frågan om lednings-
ansvaret inom den offentliga hälso- och sjukvården har nyligen fattats
beslut om en ändrad reglering i HSL på grundval av regeringens proposi-
tion 1989/90:81 (SoU24, rskr. 313). Lagändringen, som träder i kraft den
ljuli 1991, innebär att det vid enheter där det behövs med hänsyn till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
110
patienternas säkerhet i vården skall finnas en särskild läkare, benämnd
chefsöverläkare, som svarar för den samlade ledningen av verksamheten.
Denne skall ha specialistkompetens med i huvudsak samma inriktning
som verksamheten vid enheten. Han skall kunna delegera enskilda led-
ningsuppgifter till en kompetent och erfaren befattningshavare. Det nuva-
rande begreppet överläkare utmönstras ur lagstiftningen. En följdändring i
LSPV av väsentligen lagteknisk karaktär genomfors samtidigt.
Med utgångspunkt i den nämnda förändringen i fråga om ledningsan-
svaret använder jag i det följande benämningen chefsöverläkare på den
läkare som avses fatta de viktigaste besluten i fråga om tvångsvård av en
särskild patient. Såsom kommer att framgå av specialmotiveringen före-
slår jag av praktiskt-organisatoriska skäl också en generell möjlighet för
chefsöverläkaren att uppdra åt en erfaren läkare på enheten med specialist-
kompetens inom psykiatrin att besluta i de frågor som enligt lagstiftningen
i första hand skall ankomma på chefsöverläkaren. Även denne specialist-
kompetente läkare inbegrips således regelmässigt när jag i den följande
framställningen talar om chefsöverläkaren.
Det är naturligt att genom en särskild regel ge garantier för att ett
vårdintyg inte är inaktuellt när det läggs till grund för intagningsprövning.
Nuvarande bestämmelse föreskriver att vårdintyg inte får godtas som
underlag för beslut om intagning, om det är utfärdat mer än 14 dagar före
beslutet.
Endast ett fåtal remissinstanser har berört socialberedningens förslag att
korta vårdintygets giltighetstid från två veckor till tre dagar. Socialstyrel-
sen uppger att styrelsen inte har funnit annat än att i de akuta lägen då
utfärdat vårdintyg påkallar omedelbar granskning sådan också kommer till
stånd. I de fall där det kan anstå med vårdintygets granskning i avvaktan
på att exempelvis plats överhuvudtaget kan beredas på vederbörande
klinik rör det sig om psykiska fall, där sjukdomsbilden har en statisk prägel
eller där man i övrigt bedömer att vårdintyget inte påkallar omedelbar
prövning. Styrelsen anser därför att den nuvarande giltighetstiden är väl
avvägd.
Socialstyrelsens yttrande bygger på uppfattningen att LSPV:s principer
beträffande bl. a. förutsättningarna för tvångsvård i huvudsak bör gälla
också fortsättningsvis. För egen del ser jag det som angeläget att reglering-
en av vårdintygets giltighetstid anpassas till inriktningen av den nya lag-
stiftningjag förordar. Jag vill särskilt understryka betydelsen av att patien-
tens vårdbehov är oundgängligt och inte skall kunna tillgodoses på annat
sätt än genom intagning på en sjukvårdsinrättning. I linje härmed är det
tveksamt om det finns tillräckliga skäl att utfärda vårdintyg för en person
vars tillstånd är sådant att denne kan vänta ett par veckor på att plats kan
beredas på en sådan inrättning. I sådana fall bör det vara riktigare att
avvakta med vårdintygsförfarandet. Enligt min mening är det viktigt att
tvåläkarprövningens båda led ligger så nära varandra som möjligt och
därmed får avseende på väsentligen identiska förhållanden.
Vad som nu har sagts talar för en avsevärd förkortning av vårdintygets
giltighetstid. Jag bedömer att det i stort sett bör vara möjligt att utan större
olägenheter tillämpa den av beredningen föreslagna giltighetstiden. Jag vill
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
111
emellertid erinra om att avgörandet i intagningsfrågan enligt mitt förslag
skall ske inom ett dygn från patientens ankomst till vårdinrättningen. Med
hänsyn bl. a. härtill föreslår jag att vårdintyget när intagningsbeslut fattas
inte får vara äldre än fyra dagar.
Autoprocessing Division
Mitt forslag: Psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbegränsad. Före-
skrifter om längsta vårdtider kombineras med ett system med obli-
gatorisk rättslig prövning. Det skede då tvångsvård får ges på grund-
val av vårdintyg och läkares intagningsbeslut begränsas till högst
fyra veckor. Finner chefsöverläkaren att tvångsvården behöver pågå
mer än fyra veckor skall han ansöka om medgivande vid rättslig
prövning till fortsatt vård. Vid bifall till ansökan får tvångsvård
pågå i högst fyra månader räknat från intagningen. Efter ny rättslig
prövning kan vårdtiden förlängas med högst sex månader åt gången.
Socialberedningens förslag: Tvångsvård under en inledande vårdperiod
efter beslut av överläkaren får pågå under högst åtta dagar. Finner överlä-
karen att tvångsvården behöver pågå under längre tid än åtta dagar skall
han ansöka hos länsrätten om medgivande till fortsatt tvångsvård. Sådan
vård får pågå under högst två månader från det patienten togs in för
tvångsvård. Under vissa förutsättningar kan den fortsatta tvångsvården
förlängas med två resp, sex månader i taget en eller flera gånger. För
förlängning krävs att ansökan tillstyrks av ett inom socialstyrelsen inrättat
psykiatriskt råd. (Se betänkandet s. 219 — 223 och 237 — 241.)
Remissinstanserna: Förslaget om en obligatorisk rättslig prövning inom
viss tid efter intagningen har vunnit stöd hos flertalet remissinstanser.
Endast i något enstaka yttrande anförs att en prövning av en domstol eller
något annat judiciellt organ bör ske endast efter överklagande.
Beträffande tidpunkten för den obligatoriska rättsliga prövningen följer
remissyttrandena olika linjer. En åsikt som framförs från läkarhåll, bl. a.
Svenska Läkaresällskapet, innebär att den juridiska prövningen bör ske i
omedelbar anslutning till intagningen. Motiveringen är bl. a. att det får
olyckliga konsekvenser från behandlingssynpunkt om utredning för fort-
satt tvångsvård sker under tiden närmast efter intagningen. 1 en del yttran-
den godtas beredningens förslag om en inledande vårdperiod om högst
åtta dagar som en rimlig avvägning. Några av klientorganisationerna fram-
håller dock att rättssäkerhetsskäl talar för att en domstolsprövning bör
komma tillstånd inom en vecka efter intagningsbeslutet. I motsats härtill
hävdar inte så få remissinstanser att fristen för ansökan om fortsatt tvångs-
vård måste utsträckas betydligt utöver åtta dagar. Ett argument som anförs
av några fackförbund är att vårdpersonalen inte hinner bedöma om pati-
enten behöver ges fortsatt tvångsvård. Mot denna bakgrund föreslås i
stället en ansökningsperiod om tre veckor. Även bl. a. Karolinska institutet
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
112
föreslår att ansökningsperioden förlängs. Enligt institutet bör domstols-
prövningen kunna grundas på en medicinskt korrekt diagnos och en preli-
minär utvärdering av effekten av insatt behandling.
Förslaget att lagstiftningen skall föreskriva längsta vårdtider har godta-
gits av flertalet av dem som har yttrat sig. Samma förhållande gäller de
föreslagna tiderna för fortsatt tvångsvård och förlängning av sådan vård.
Från en del håll har emellertid invändningar framförts mot att i förväg
ange bestämda längsta vårdtider. Bl. a. socialstyrelsen och psykiatriska
nämnden förordar att det system med återkommande prövningar som
finns i LSPV byggs ut så att det ger fullt tillfredsställande rättssäkerhetsga-
rantier. Detta skulle innebära en medicinsk och juridisk omprövning i sak
av vårdbehovet efter tre månader och därefter var sjätte månad. Möjlighet
skulle vidare finnas att överklaga omprövningsbesluten. Juridiska fakul-
tetsnämnden vid Lunds universitet anmärker att de föreslagna korta vård-
tiderna och de upprepade beslut om förlängning som kan bli nödvändiga
skapar problem av processuell natur och kan medföra svårigheter för
patienten att få besked om tvångsvård varit berättigad i hans fall. Klientor-
ganisationema framhåller att tvångsvården endast skall syfta till att häva
ett allvarligt kristillstånd och bör begränsas till att få pågå under högst en
månad. Denna ståndpunkt bygger på uppfattningen att långsiktiga och
mera djupgående behandlingsinsatser kräver patientens medverkan och
således måste ske i frivilliga former, om de skall ge resultat.
Gällande rätt
Vårdtiden enligt LSPV är i princip obestämd. Sedan den 1 januari 1983
gäller dock att behovet av fortsatt tvångsvård skall anmälas för utskriv-
ningsnämnden efter tre månader och därefter var sjätte månad. Finner
utskrivningsnämnden efter en sådan anmälan beträffande en viss patient
skäl därtill skall nämnden ta upp frågan om utskrivning eller om utskriv-
ning på försök. Överläkarens beslut om tvångsintagning kan överklagas
hos utskrivningsnämnden.
Överväganden
Vårdtid efter beslut av läkare
En ny lagstiftning för den psykiatriska tvångsvården skall inriktas mot att
undvika tvångsomhändertaganden men också mot att begränsa vårdtider-
na i de fall omhändertagande måste ske. Hur lagstiftningen skall vara
uppbyggd och utformad för att bäst främja dessa strävanden kan vara
föremål för skilda uppfattningar. Det låter sig t. ex. säga att betydelsefulla
resultat i form av minskning av tvångsvårdens omfattning och varaktighet
har uppnåtts inom ramen för en lag av LSPV:s typ med i princip tidsobe-
stämd vård. Med denna utgångspunkt har en del remissinstanser avvisat
beredningens lagstiftningsmodell med i förväg bestämda längsta vårdtider
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
113
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
och därtill anknutna rättsliga prövningar. I stället har de förordat en
komplettering av nuvarande reglering med föreskrifter om regelbundna
omprövningar genom en utskrivningsnämnds försorg.
För egen del vill jag instämma med beredningen i att tvångsvårdslag-
stiftningen bör ange en längsta tid för tvångsvården. Jag ser det som
principiellt viktigt att ordningen med tidsobestämd vård överges. Med
lagreglerade maximitider ökar patienternas rättssäkerhet och inriktningen
mot korta tvångsvårdstider kan ges ett klarare stöd.
Stor enighet föreligger om behovet av obligatorisk rättslig prövning inför
tvångsvård som sträcker sig utöver en inledande period efter intagningen.
Även jag ser det som angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att införa
sådan prövning. Bestämningen av tidpunkten för denna rättsprövning och
därmed av maximum för den inledande vårdperiodens längd måste göras
efter en avvägning av skilda intressen.
Beredningen har anfört att det av rättssäkerhetsskäl är viktigt att tiden
mellan intagningsbeslutet och den rättsliga prövningen blir så kort som
möjligt men att det för en kort inledande vårdperiod inte behövs andra
rättssäkerhetsgarantier än som ligger i tvåläkarprövningen och i en rätt att
överklaga intagningsbeslutet. Vidare framhåller beredningen vikten av att
tidsutrymme ges för att skapa en relation till patienten och få en klar bild
av hans behov och situation så att fortsatta stödinsatser skall kunna
planeras. Rimlig tid fordras också för att påbörja en inledande behandling.
Slutsatsen blir för beredningens del att tvångsvården får pågå i högst åtta
dagar utan att rättslig prövning aktualiseras. Med hänsyn till den tid som
åtgår innan sådan prövning faktiskt kan genomföras i samband med för-
handling i saken skulle den längsta vårdtiden på grundval av läkares
intagningsbeslut normalt bli 14 dagar.
Tyngdpunkten i den rättsliga prövning som här diskuteras skall med de
förutsättningar för tvångsvård som jag har angett i det föregående ligga på
en ingående granskning av de skäl som kan finnas för att patienten inte kan
ges vård i öppna eller annars frivilliga former. Denna prövning skulle i och
för sig kunna tänkas avse situationen vid själva intagningstillfallet. Det är
emellertid vid intagningsbeslutet ofta fråga om en akut krissituation som
kan förändras ganska snabbt och det är i detta skede många gånger svårt
att skaffa sig en överblick över och utvärdera möjligheter som kan finnas
att hjälpa patienten på annat sätt än genom intagning. En obligatorisk
rättslig prövning i direkt anslutning till intagningen medför ett betydande
antal ärenden och troligt är att dessa i huvudsak skulle få avgöras i enkla
former och på ett starkt begränsat utredningsmaterial. En sådan ordning
skulle inte innebära egentliga vinster från rättssäkerhetssynpunkt. Jag
anser att den obligatoriska rättsliga prövningen i stället bör få avse en
situation när ett bredare bedömningsunderlag finns tillgängligt inte minst
beträffande eventuella alternativ till tvångsvård.
Mot den av beredningen förslagna tidpunkten för rättslig prövning har
gjorts invändningar bl. a. från läkarhåll och från företrädare för annan
vårdpersonal. En invändning är att den infaller olyckligt från vårdsyn-
punkt. Utredningsåtgärder och förberedelser inför den rättsliga procedu-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
114
ren skulle engagera den vårdansvariga personalen under ett känsligt inle-
dande behandlingsskede.
En annan synpunkt är att det kan vara tidskrävande att göra en adekvat
diagnostisk bedömning. En sådan bedömning bör så långt som möjligt
komma till stånd innan behandling sätts in. Behandlingen kan annars
försvåra tolkningen av utredningsresultatet. Kravet på diagnostisk utred-
ning före behandlingen är av vikt for rätt behandlingsval och for att
undvika att sjukdomstillståndet förlängs. Det är viktigt att den rättsliga
prövningen grundas på en korrekt diagnos och preliminär utvärdering av
effekten av insatt behandling.
Vidare har anförts att man genom att ge för kort tidsutrymme kan
riskera att läkaren frestas att ta till en alltför energisk farmakologisk
behandling for att snabbt få patienten i ett sådant skick att den fortsatta
vården kan bedrivas på frivillig grund utan någon rättslig procedur. I
sammanhanget har också anförts att det finns enstaka patienter som under
en kortare observationstid tillfrisknar spontant, även om symtombilden
varit dramatisk vid intagningen. Om läkaren känner sig tvingad att snabbt
sätta in läkemedelsbehandling, uppmärksammas inte den spontana för-
bättringen, och patienten riskerar att behandlas i onödan.
Jag har förståelse for önskemålet att hälso- och sjukvårdspersonalen i
skedet närmast efter intagningsbeslutet får koncentrera sig på vården av
patienten. Det bör vara angeläget att undvika brådska och press för patien-
ten och vårdpersonalen i ett läge där försök skall göras att skapa en
förtroendefull relation till patienten som grund for det kommande behand-
lingsarbetet. Förberedande och genomförande av en rättslig förhandling
vid denna tidpunkt kan naturligtvis inverka störande på vården. Detta i
förening med de övriga vård- och behandlingsargument som åberopats har
gjort mig starkt tveksam infor den tidsmässiga förläggning av den rättsliga
prövningen som beredningen valt.
Jag vill också peka på behovet av utrymme för att införskaffa tillfreds-
ställande social utredning och i övrigt samarbeta med socialtjänsten.
Uppgifter om patientens personliga förhållanden kommer att utgöra en
väsentlig del av underlaget för en rättslig prövning. Vid prövningstillfället
skall enligt min mening kunna krävas en redogörelse för det stöd och den
behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på sjukhu-
set.
För val av tidpunkt för den obligatoriska rättsliga prövningen är det inte
betydelselöst vilket organ som skall svara för prövningen. Jag förutskickar
här att jag i det följande föreslår att prövningen skall anförtros de allmän-
na förvaltningsdomstolarna, dvs. i första instans länsrätterna. Jag åter-
kommer senare till de organisatoriska frågorna (avsnitt 3.9) och vill nu
bara framhålla vikten av att prövningsförfarandet kan införas smidigt och
utan att förtroendet för domstolarnas förmåga att handlägga de ibland
mycket känsliga frågorna rubbas. Detta manar enligt min mening till viss
försiktighet när det gäller att fastställa prövningstidpunkten som rimligtvis
får sin betydelse för måltillströmningen och arbetsbelastningen hos dom-
stolarna.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att det är ofrånkomligt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
115
att lägga prövningen senare än vad beredningen föreslagit. Jag har stannat
för att den inledande perioden av tvångsvård inte skall få överstiga fyra
veckor utan att framställning görs om rättens medgivande till vidare
tvångsvård. Tvångsvården skall således upphöra om chefsöverläkaren inte
har begärt sådant medgivande senast fyra veckor från beslut om intagning.
För själva prövningsförfarandet åtgår viss ytterligare tid under vilken
tvångsvården bör få bestå. Prövningen måste därför genomföras skynd-
samt. Snabbheten i förfarandet begränsas av de praktiska åtgärder som
måste vidtas från domstolens sida för att en förhandling inför rätten skall
komma till stånd. En möjlighet bör dock finnas att fatta beslut interimis-
tiskt, dvs. i avvaktan på att förhandling genomförs och slutligt avgörande
träffas. I specialmotiveringen (avsnitt 7.1) behandlas vilka tidsfrister och
övriga regler som bör gälla för förfarandet.
Kravet på en obligatorisk rättslig prövning viss tid efter intagningen får
naturligtvis inte innebära några begränsningar i patientens möjligheter att
dessförinnan begära tvångsvårdens upphörande. Mitt förslag innebär, i
enlighet med vad lagrådet förordat, att patienten ges rätt att överklaga
intagningsbeslut hos domstol och få prövat om tvångsvårdsförutsätt-
ningarna föreligger. Prövningen bör då inte vara inskränkt till att avse
situationen vid intagningstillfallet, dvs. huruvida själva intagningsbeslutet
var sakligt och formellt korrekt, utan frågeställningen skall vidgas till att
gälla hela spörsmålet om tvångsvårdens upphörande med utgångspunkt i
det bedömningsunderlag som kan tas fram till prövningstillfället. En sådan
möjlighet för patienten att under den inledande tvångsvårdsperioden få
tvångsvården domstolsprövad anser jag vara det komplement som behövs
när obligatorisk rättslig prövning av skäl som jag nyss har anfört inte
lämpligen kan anordnas i mycket nära anslutning till intagningsbeslutet.
Jag vill tillägga att erfarenheterna av den här förordade obligatoriska
prövningen bör få utvisa vilka möjligheter som finns att tidigarelägga
prövningen och därmed korta av den vårdtid som kan grundas på ett
intagningsbeslut. Detta bör vara en viktig fråga för en relativt snar utvär-
dering av lagstiftningen som jag återkommer till i det följande (avsnitt 5).
Vårdtid efter beslut av domstol
I det föregående har jag uttalat mig för att avskaffa den tidsobestämda
tvångsvården och för att införa lagregler om längsta vårdtider. Bakom
denna ståndpunkt finns vetskapen om stora risker för skadeverkningar av
att under längre tid vistas i passiviserande sjukhusmiljö. Avskiljandet av
en patient från hans normala livsmiljö för längre tid leder inte sällan till
svårigheter för denne att därefter finna sig till rätta ute i samhället. Härtill
kommer risker för ytterligare beroende och hjälplöshet när patientens
självbestämmanderätt begränsas.
Enligt mitt förslag skall tvångsvård på grund av vårdintyg och läkarens
intagningsbeslut kunna pågå högst fyra veckor. Behövs ytterligare vårdtid
måste domstolsprövning aktualiseras. Den tidsbegränsning jag nyss nämn-
de skall naturligtvis omfatta den vård som den rättsliga prövningen avser.
Beredningens förslag om två månaders längsta vårdtid bygger på en
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
116
avvägning av olika faktorer. Mot riskerna för negativa effekter av längre
sjukhusvistelser och av avsaknaden av självbestämmanderätt ställs beho-
vet av vård i sluten miljö hos ett litet antal människor med djupa psykiska
störningar. Beträffande varaktigheten av vårdbehovet anför beredningen
att erfarenheter bland många psykiatrer tyder på att de flesta allvarliga
psykiska störningstillstånd kan påverkas inom någon månad så att de mest
akuta svårigheterna att kommunicera med omvärlden då är överståndna.
Beredningen åberopar också att man genom relativt snäva tidsramar mås-
te söka lösningar som är anpassade efter patientens egna behov och där-
med kan godtas av honom.
Även jag anser det vara betydelsefullt att tvångsvårdstiden avgränsas
förhållandevis snävt. En generell norm för vårdtidens längd bör inte få
styras av att ett mycket litet antal patienter kan fordra mer långvarig
sjukhusvård. Om tidsbegränsningen skall tjäna sitt syfte och ge incitament
till övergång till frivillig vård, bör man i stället såsom beredningen har valt
att göra utgå från erfarenheter och bedömningar som gjorts inom modern
psykiatri beträffande möjligheterna att tidigt påverka flertalet allvarliga
psykiska störningstillstånd så att behandlingskontakt uppnås.
Vid den slutliga bestämningen av längsta vårdtid finns det enligt min
mening ytterligare några faktorer som måste tillåtas inverka. En sådan
omständighet är det behov som finns av att samordna reglerna om vårdti-
den med motsvarande regler i en lagstiftning om tvångsvården för psykiskt
störda lagöverträdare. Med den lösning som redovisas av chefen för justi-
tiedepartementet beträffande den straffrättsliga behandlingen av denna
kategori blir detta samordningsbehov på ett helt annat sätt påtagligt än
med de utgångspunkter beredningen haft. Ett annat förhållande som måste
beaktas är den tidpunkt som väljs för den obligatoriska rättsliga prövning-
en. Bl. a. eftersom denna prövning enligt mitt förslag skall aktualiseras
inom fyra veckor från intagningen blir det en naturlig konsekvens att
bestämma längre vårdtid än de två månader som beredningen har föror-
dat.
Enligt min mening bör med hänsyn till det anförda vårdtiden efter
medgivande vid rättslig prövning få utgöra längst fyra månader från dagen
för intagningsbeslutet. Jag vill understryka att fyra månader är en maximi-
tid. Den rättsliga kontrollen skall gå ut på att pröva om förutsättningarna
för tvångsvård föreligger. Blir svaret jakande skall medgivande ges till
fortsatt vård. Med hänsyn till den reglerade korta vårdtiden behöver det
därvid inte ingå i prövningen att ta ställning till någon slutlig tidpunkt för
vården. Även sedan ett medgivande till fortsatt vård har erhållits ankom-
mer det på chefsöverläkaren att fortlöpande bevaka möjligheterna att
upphöra med tvångsvården. Under pågående vård finns för övrigt hela
tiden möjlighet att begära att bli utskriven och få ett avslag på en begäran
om utskrivning rättsligt prövat.
Förlängning av vårdtiden efter beslut av domstol
För att belysa förekomsten av längre vårdtider enligt LSPV kan nämnas att
— enligt föreliggande preliminära uppgifter från socialstyrelsen — av de ca
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
117
11 000 patienter som skrevs ut under år 1988 från vård enligt LSPV drygt Prop. 1990/91: 58
9 300 patienter eller ca 84% hade tvångsvårdats mindre än tre månader Bilaga 1
och knappt 9 800 patienter eller ca 89 % mindre än fyra månader. Drygt
10 500 patienter eller ca 96 % hade tvångsvårdats mindre än ett år. Mer än
tio år hade 49 patienter eller ca 0,5 % vårdats. Nämnas bör att dessa siffror
inkluderar de vårdtillfällen som har avslutats efter återintagning från
försöksutskrivning.
Strävanden att avkorta vårdtiderna bör som har nämnts prägla en ny
tvångsvårdslagstiftning. Likväl är det inte realistiskt att tro att längre
vårdtider kan undvikas helt. I ett mindre antal fall kan det finnas behov av
förlängning av tvångsvårdstiden utöver vad som normalt skall vara längsta
vårdtid, nämligen fyra månader.
Jag är enig med beredningen och flertalet remissinstanser om att man
bör ställa krav på en kvalificerad bedömning av patientens situation inför
en eventuell förlängning av tiden för tvångsvård. En sådan kvalificerad
bedömning kan enligt min mening komma till stånd inom ramen för
domstolshandläggning. Frågan är i vad mån det finns behov av särskilda
regler som garanterar tillfredsställande bedömningsunderlag.
Beredningen har föreslagit att förlängningsfallen skall underkastas en
granskning av en central instans med psykiatrisk och social expertis. För
bl. a. det ändamålet skulle inrättas ett socialstyrelsens psykiatriska råd. För
egen del anser jag liksom bl. a. kammarrätten i Stockholm att det inte är
nödvändigt att lägga fast ett obligatoriskt krav på att höra en central
instans i förlängningsfrågan. Jag kan inte se att sådana frågor är så särpräg-
lade att man för dem bör föreskriva en helt speciell och undantagslös
handläggningsordning. En allmän förvaltningsdomstol har enligt förvalt-
ningsprocesslagen (1971:291), FPL, en skyldighet att se till att målen blir
så utredda som deras beskaffenhet kräver. Som ytterligare garanti för
utredningens fullständighet i bl. a. förlängningsfallen bör det i den nya
vårdlagstiftningen kunna införas en kompletterande föreskrift om skyldig-
het att höra sakkunnig när det behövs. Jag förordar denna lösning, som
självfallet inte lägger hinder i vägen för rätten att inhämta yttrande från
socialstyrelsen i fall där sådan komplettering av utredningsmaterialet
framstår som motiverad.
Enligt beredningen skall ett beslut om förlängning av tvångsvård kräva
att särskilda skäl föreligger, och som huvudregel innebär det att vården får
pågå ytterligare högst två månader. I undantagsfall, när det finns synnerli-
ga skäl, skall förlängning kunna ske för högst sex månader. Förlängning
skall inte få medges, om inte ansökan om det har tillstyrkts av socialstyrel-
sens psykiatriska råd. Enligt beredningen skall inte heller förlängning
kunna ske för längre tid än rådet har tillstyrkt.
Min uppfattning är att de förlängningsregler beredningen har föreslagit
är onödigt komplicerade. Prövningen av förlängningsfrågorna bör gälla
om förutsättningarna för tvångsvård alltjämt består och i så fall för hur
lång tid. Enligt min åsikt kan bedömningen göras med ledning av en
enhetlig förlängningsregel för samtliga fall som aktualiseras. Den regeln
bör inte inrymma några ytterligare kriterier vid sidan av tvångsvårdsförut-
sättningarna, såsom att förlängning får ske bara om det finns särskilda eller
118
synnerliga skäl, eftersom sådana kriterier här knappast kan ges någon
konkret och självständig innebörd.
Den tid ett förlängningsbeslut skall kunna avse anser jag bör bestämmas
till högst sex månader. Ofta torde det komma att finnas underlag för att låta
ett medgivande avse en kortare tid än maximitiden. Det är självfallet en
angelägen uppgift för prövningsinstansen att se till att utredningen tillfreds-
ställande belyser varaktigheten av vårdbehovet från bl. a. medicinska och
sociala utgångspunkter. Liksom enligt beredningens modell bör det inte
vara uteslutet att medge förlängning mer än en gång. Oavsett omfattningen
av ett medgivande till förlängning skall det åligga chefsöverläkaren att så
snart vårdförutsättningarna inte är för handen besluta att tvångsvården skall
upphöra.
Mitt förslag: Om patienten är intagen på egen begäran för psykiat-
risk vård på en vårdinrättning, får chefsöverläkaren under särskilda
förhållanden besluta om tvångsvård. Utöver de vanliga förutsätt-
ningarna för tvångsvård skall krävas att patienten till följd av den
störning han lider av kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon
annan. Läkarens beslut skall snarast hänskjutas till rättslig pröv-
ning.
Socialberedningens förslag: Den som har tagits in på sjukhus för psykiat-
risk vård i frivilliga former skall inte kunna hållas kvar mot sin vilja, även
om han anses vara i behov av fortsatt vård på sjukhuset (se betänkandet s.
212-219).
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är negativt in-
ställda till socialberedningens förslag att inte tillåta konvertering.
Positivt inställda till förslaget är bl. a. klientorganisationerna, statens
handikappråd och någon enstaka kommun. De remissinstanser som till-
styrker förslaget understryker vikten av att psykiskt störda människor skall
kunna söka vård på eget initiativ utan att riskera att bli kvarhållna mot sin
vilja. Detta är enligt dessa instanser avgörande för förtroendet för den
psykiatriska verksamheten.
Flertalet allmänna förvaltningsdomstolar är tveksamma till förslaget att
inte tillåta konvertering. De menar bl. a att de negativa konsekvenserna av
konvertering kan undanröjas om en juridisk prövning sker av frågan om
tvångsintagning. En juridisk prövning i anslutning till ett beslut om kon-
vertering föreslås också av bl. a. hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Socialberedningens förslag avstyrks av bl. a. flertalet allmänna domsto-
lar, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, en majoritet av landstingskom-
munerna och läkarorganisationerna. Även SACO/SR genom SSR, Sveriges
Psykologförbund och JUSEK anser att möjligheten till konvertering bör
finnas kvar. Mot förslaget framhålls i huvudsak att möjligheten till konver-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
119
tering har införts genom en lagändring som trätt i kraft så sent som år
1983. En utvärdering av denna lagändring bör göras innan en ny ordning
införs. Det framhålls också att möjligheten till konvertering har medfört
att antalet nyintagningar enligt LSPV har minskat. Innan denna möjlighet
fanns användes nämligen tvång i större utsträckning, när man inte vågade
pröva frivillig vård. En del remissinstanser anser att beredningens förslag
om förbud mot konvertering bör ses i sammanhang med förslaget att för
tvångsvård kräva att patienten motsätter sig behövlig sjukhusvård. Genom
dessa båda förslag skulle det bli omöjligt att vårda sådana patienter som är
i behov av psykiatrisk sjukhusvård och vid intagningen förklarar sig vilja
ha vården men kort tid efter intagningen inte vill stanna kvar på sjukhuset.
Finns konverteringsmöjligheter blir dessa problem av begränsad betydel-
se. En del instanser menar att det är ologiskt att förbjuda tvångsvård för
patienter som är intagna för psykiatrisk vård på sjukhus, medan det skulle
vara fullt möjligt att besluta om intagning för tvångsvård på sjukhus av
den som vårdas i den öppna psykiatriska vården.
Vissa remissinstanser, bl. a. TCO, tillstyrker i och för sig att möjligheten
till konvertering slopas men anser att man bör överväga att i stället införa
en rätt till kvarhållning under en kortare tid. Härigenom skulle enligt TCO
vårdpersonalen få möjlighet att samtala med patienten och kontakta t. ex.
anhöriga och socialtjänsten.
Bakgrund och gällande rätt
Med konvertering brukar förstås att en patient som är intagen på sjukhus
för frivillig psykiatrisk vård överförs till psykiatrisk tvångsvård.
År 1959 infördes möjlighet för psykiskt sjuka att söka vård på mental-
sjukhus på eget initiativ och utan särskilda ansökningshandlingar. Den
som tagits in på detta sätt fick i princip inte hindras att lämna sjukhuset.
Syftet var att den nya intagningsformen så småningom skulle kunna till-
lämpas på det övervägande antalet psykiskt sjuka som själva önskade
underkasta sig sjukhusvård. Om läkaren fann att den intagne inte kunde
vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget
liv, kunde dock den intagne hållas kvar i väntan på prövning under högst
tio dagar.
Sinnessjuklagstiftningskommitténs förslag (SOU 1964:40 s. 301—306)
innehöll vissa bestämmelser som skulle göra det möjligt att hålla kvar
patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen, om de var farliga
för andras personliga säkerhet eller eget liv.
Föredragande statsrådet (prop. 1966:53 s. 155) gick emot kommittéför-
slaget. Han ansåg det vara av största vikt för förtroendet för mental-
sjukvården att en psykiskt sjuk människa skulle kunna söka sjukhusvård
på eget initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sina vilja. Psykiskt
sjuka som tagits in på egen begäran borde därför enligt föredraganden inte
i något avseende vara underkastade andra bestämmelser när det gäller
kvarhållande än patienter som vårdas för kroppssjukdomar. Något ut-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
120
tryckligt förbud mot konvertering kom emellertid inte att tas in i LSPV i
dess ursprungliga lydelse.
Socialstyrelsens förslag till LPV (Socialstyrelsen redovisar 1977:14) in-
nehöll inget krav på tvåläkarprövning eller särskilda bestämmelser om
konvertering. Detta förslag förutsatte emellertid att alla intagningar skulle
prövas av en psykiatrisk nämnd (utskrivningsnämnd).
Den 1 januari 1983 ändrades LSPV så att en möjlighet till konvertering
öppnades (prop. 1981/82:72). Från denna tidpunkt har det blivit möjligt
för en läkare vid en psykiatrisk klinik att besluta att en patient som vårdas
där frivilligt enligt HSL:s bestämmelser i fortsättningen skall vara intagen
med stöd av LSPV. I förarbetena (prop. 1981/82:72 s. 32) uttalades att
konvertering kunde vara motiverad bl. a. i det fallet att patientens tillstånd
försämrades eller om något inträffade som gjorde att patienten plötsligt
ville lämna sjukhuset men på grund av sitt tillstånd inte borde få göra det.
Lagändringen byggde delvis på uttalanden i socialtjänstpropositionen
(prop. 1979/80:1 del C s. 72 f.). I det lagstiftningsärendet anförde föredra-
gande statsrådet bl. a. att det dåvarande förbudet mot konvertering ledde
till att en svårt sjuk patient, som gått in frivilligt för vård på ett sjukhus
men under sjukhusvistelsen visat sig behöva tas om hand med stöd av
LSPV, först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet, innan han kunde
tas in med stöd av lagen. Detta fick enligt föredraganden till följd att
vården många gånger inleddes med stöd av LSPV:s bestämmelser, även
när det inte var alldeles nödvändigt.
Konvertering enligt gällande regler förutsätter att ett vårdintyg utfärdas.
Vårdintyget kan utfärdas antingen av en läkare utom kliniken eller, om
betydande olägenhet skulle uppstå av att anlita någon annan läkare, av
läkare som tjänstgör på den klinik där patienten vårdas. Om vårdintyget
utfärdas av klinikens egen läkare, skall beslut i fråga om vård enligt LSPV
fattas av utskrivningsnämnden. Det kan således hända att samme läkare
utfärdar vårdintyget och fattar intagningsbeslutet. Vid lagändringen fram-
höll föredragande statsrådet emellertid att huvudregeln om prövning av
två läkare så långt som möjligt borde följas. Var det en akutsituation, där
patienten t. ex. under natten krävde att bli utskriven, borde dock beslut
som hindrade detta kunna fattas av en läkare. Med de kontrollmöjligheter
som finns inbyggda i ett stort sjukhus i dag och med kravet på prövning av
utskrivningsnämnden inom en viss kortare tid efter beslutet behövde
enligt föredraganden rättssäkerhetsskäl inte tala emot ifrågavarande ord-
ning (prop. 1981/82:73 s. 33).
Uppgifter om tillämpningen av konvertering
Beredningen har inte kunnat genomföra någon undersökning av i vilka
situationer och med vilka motiveringar som konvertering tillgrips. Enligt
beredningen tyder dock vissa uppgifter från socialstyrelsen på att konver-
teringen ibland ses som ett reguljärt inslag i verksamheten och inte som en
undantagsföreteelse.
För att få ett bättre underlag för bedömning har jag inhämtat komplette-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
121
rande uppgifter från socialstyrelsen om konverteringsinstitutets använd- Prop. 1990/91:58
ning. Bilaga 1
Under år 1984 användes konvertering i drygt 1 800 fall. Vid nästan en
tredjedel av konverteringarna utfärdades vårdintyget av klinikens egna
läkare. Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsen hade av de ca
11000 patienter som skrevs ut från LSPV-vård under år 1988 ca 1400
patienter getts tvångsvård på grund av konverteringsbeslut.
Utskrivningstillfällena enligt LSPV var år 1984 sammanlagt 15 216. Om
man räknar bort de utskrivningar som endast handlat om förflyttning till
en annan klinik för fortsatt LSPV-vård, blir utskrivningstillfällena 14019.
I 4 719 fall hade vårdtillfällena avslutats efter återintagning från försöksut-
skrivning och i 174 fall hade patienten överflyttats från en rättspsykiatrisk
klinik, vanligen efter att ha överlämnats av allmän domstol till sluten
psykiatrisk vård enligt LSPV. Frånräknas också dessa fall blir andelen
konverteringar 20%. Motsvarande siffra för år 1988 var enligt preliminära
uppgifter knappt 22 %.
Under år 1984 var de regionala skillnaderna beträffande antalet tvångs-
vårdade stora. Antalet vårdtillfällen per 100000 invånare i de olika länen
var som lägst 36 och som högst 146. Antalet intagningar genom konverte-
ringsbeslut tycktes följa intagningarna i övrigt. Det förhöll sig i allmänhet
inte så år 1984 att ett län med ett högt antal vårdtillfällen hade ett lågt
antal intagningar genom konverteringsbeslut.
Följande tabell visar i vilken omfattning de olika specialindikationema
åberopades vid konvertering och övriga intagningssätt. (Tabellen anger
närmare bestämt vårdtillfällen enligt LSPV år 1984 exkl. förflyttningar,
fördelade efter intagningssätt och angiven specialindikation vid prövning
enligt 9 eller 10 § LSPV.)
|
Special- |
Intagningssätt |
Från |
Total | ||
|
Från |
Konvertering | ||||
|
Annan |
Egen | ||||
|
Medicinsk |
971 |
173 |
104 |
120 |
1368 |
|
Farlig för |
428 |
83 |
36 |
92 |
639 |
|
Farlig för |
719 |
230 |
86 |
80 |
1 115 |
|
Ur stånd att |
3487 |
677 |
257 |
492 |
4913 |
|
Grovt |
137 |
26 |
12 |
14 |
189 |
|
Ingen |
624 |
131 |
14 |
16 |
785 |
|
Total |
6 366 |
1 320 |
509 |
814 |
9009 |
Av tabellen kan utläsas att konvertering utnyttjades i 28 % av de fall som
122
togs in på indikationen farlig for eget liv . Beträffande andra indikationer
låg andelen konverteringar på lägre nivå, kring 20%.
Även under år 1988 fanns det betydande regionala skillnader beträffan-
de antalet vårdtillfällen, som lägst 82 och som högst 198 per 100000
invånare i de olika länen. Antalet intagningar genom konverteringsbeslut
syntes förhålla sig till intagningar i övrigt i stort sett som under år 1984.
Överväganden
De ändringar i LSPV som genomfördes år 1983 beträffande konvertering
syftade till att undvika vissa olägenheter som var förenade med kravet på
tvåläkarprövning vid intagning enligt LSPV. Ett viktigt motiv för lagänd-
ringen var att undvika att en patient som vistades frivilligt på sjukhus för
psykiatrisk vård men under vistelsen visade sig behöva tas om hand med
stöd av LSPV först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet innan han
kunde tas om hand enligt lagen. Inte minst gällde det att komma ifrån ett
förfarande som ibland praktiserades och som innebar att patienten ome-
delbart efter utskrivning omhändertogs av polis vid sjukhusgrinden för att
återföras till sjukhuset. Ändrade regler för konverteringsfall ansågs också
kunna förebygga att vården inleddes enligt LSPV:s bestämmelser även när
det inte var alldeles nödvändigt. Detta skulle kunna bidra till minskad
tvångsanvändning.
Beredningen har med utgångspunkt i såväl principiella som behand-
lingsmässiga skäl funnit att lagstiftningen inte bör uppta någon regel om
konvertering. Ställningstagandet grundar sig på en närmare genomgång
och bedömning av de skäl som brukar anföras för resp, emot konvertering.
Enligt beredningen är flertalet av skälen för konvertering inte längre aktu-
ella med den utformning av lagstiftningen som beredningen förordar.
Jag är enig med beredningen om att behovet av en konverteringsregel
inte skall bedömas med utgångspunkt i förhållandena enligt LSPV. I stället
skall avvägningarna i konverteringsfrågan ske i samklang med förutsätt-
ningar och grunder för psykiatrisk tvångsvård som anges i den avsedda nya
lagstiftningen. Jag kan därför hålla med om att det finns starka skäl som
talar emot en generell möjlighet att omvandla frivillig sjukhusvård till
tvångsvård. Så utformad kan konverteringen tänkas försvaga patientens
ställning i vården. Det samspel mellan vårdpersonal och patient som
behövs för att ge gynnsamma behandlingsförutsättningar kan påverkas
negativt. För det allmänna förtroendet för psykiatrisk sjukhusvård saknar
det inte heller betydelse om och i vilken utsträckning frivillig vård kan
övergå till tvångsvård.
Betoningen av den frivilliga vårdens försteg framför tvångsvård ställer
krav på att vårdformerna kan särskiljas klart från varandra. Det låter sig
säga att en konverteringsmöjlighet kan ge en viss oklarhet om gränsen
mellan frivillighet och tvång. För vårdpersonalen kan uppkomma svårig-
heter när det gäller förhållningssättet gentemot patienten och möjligheter-
na att ange villkoren för vården. För patienten kan konverteringen upple-
vas som ett hot särskilt om den utnyttjas av vårdpersonal som påtryck-
ningsmedel för att t. ex. få till stånd en viss behandling. Det kan inte heller
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
123
uteslutas att patienter undviker eller dröjer med att söka frivillig vård när
de vet att den kan omvandlas till tvångsvård. Synpunkter av detta slag har
utvecklats ytterligare i remissyttrandena från klientorganisationerna.
Huvudargumentet till förmån for konverteringen går ut på att undvika
en osmidig och konstlad handläggning i första hand i fall där patienten vill
lämna sjukhuset men det står klart att fortsatt sjukhusvård är oundgängli-
gen nödvändig. Detta skäl har i och för sig giltighet även med en ny
lagstiftnings förutsättningar. Enligt min mening bör dock detta behov av
konvertering minska i och med att det går att finna lämpliga alternativa
handläggningsformer för här aktuella situationer i den psykiatriska vård-
organisation som är under utveckling.
Även strävan att minska användningen av tvång i den psykiatriska
vården angavs som motiv vid konverteringens införande. Mot beredning-
ens förslag att slopa konverteringen har också ett flertal remissinstanser
invänt att risk finns för ökad tvångsvård om förslaget genomförs. Bl. a.
från läkarhåll framhålls att konverteringsmöjligheten underlättar försök
att pröva frivillig vård. Detta gäller t. ex. i situationer då patienten först
accepterar sjukhusvård men snart efter intagningen ångrar sig. Psykiatri-
ska nämnden anser att konverteringsmöjligheten har bidragit starkt till
den minskning som skett under senare år av antalet LSPV-patienter.
Antalet årliga nyintagningar till LSPV-vård har sedan 1970-talets senare
hälft länge legat ganska oförändrat kring 10000. Det finns uppgifter som
tyder på att detta antal under de senaste åren har minskat med kanske en
femtedel. De kompletterande uppgifter som erhållits från socialstyrelsen
om användningen av konvertering synes dock inte ge belägg för att antalet
nyintagningar enligt LSPV har minskat påtagligt på grund av att möjlighe-
ten till konvertering infördes år 1983. Det är enligt min uppfattning
vanskligt att dra säkra slutsatser enbart på grundval av detta material.
Man får i förevarande sammanhang nöja sig med konstaterandet att kon-
verteringens betydelse för tvångsvårdens omfattning ter sig osäker.
Mot bakgrund av det anförda gör jag bedömningen att skälen för en
konverteringsregel av LSPV:s modell har försvagats. De principiella in-
vändningarna däremot måste tillerkännas ökad betydelse. Jag är dock inte
på föreliggande underlag beredd att gå så långt som beredningen gjort och
föreslå att konverteringen slopas generellt. Utrymmet för konvertering bör
enligt min mening dock begränsas kraftigt i förhållande till nuläget så att
åtgärden kan aktualiseras bara vid speciella behov.
Beredningen har uppmärksammat de svåra situationer då patienten gör
enträgna och allvarliga försök att skada sig själv och t. o. m. gör själv-
mordsförsök, samtidigt som han avser att avbryta den frivilliga vården.
För vissa sådana situationer hänvisar beredningen till nödfallsregler för att
hindra självdestruktiva handlingar. I andra fall anser beredningen att
situationen kan klaras med stöd av t. ex. vårdpersonal från sjukhuset eller
personal från socialtjänsten. Ytterst får dock enligt beredningen hjälp
begäras av polisen och ett förfarande för tvångsintagning inledas.
Beredningen berör här vissa speciella situationer då enligt min mening
en möjlighet till konvertering innebär en acceptabel lösning. Jag ser det
som angeläget att lagstiftningen säkerställer att patienten utan onödig
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
124
omgång får behövlig vård i dessa svårbemästrade fall. Det gäller situatio-
ner när det finns en påtaglig fara för att patienten på grund av sin allvarliga
psykiska störning kommer att allvarligt skada sig själv eller någon annan
om han lämnar sjukhuset eller undandrar sig vården där på annat sätt. Jag
menar att en konverteringsregel med hänsyn till dessa situationer inte for
närvarande kan undvaras.
Lagrådet har funnit det svårt att se att den allmänna inriktningen av
reformen av den psykiatriska tvångsvården skulle göra det naturligt att
anlägga en mer restriktiv syn på konvertering än enligt nu gällande lag.
Enligt lagrådet skulle den i lagrådsremissen föreslagna utformningen av
förutsättningarna för tvångsvård — främst kravet på oundgängligt vårdbe-
hov — i stället leda till att några ytterligare krav inte bör ställas upp för att
konvertering skall få ske. Därvid hänvisas till att konvertering, om förfa-
randet tillåts bara vid fara för annan eller för patientens liv, skulle omöjlig-
göras i det stora flertalet fall där konvertering nu utnyttjas. Detta anser
lagrådet inte förenligt med god omsorg om patienterna.
Frågan i vilken utsträckning konvertering skall tillåtas bedömer jag som
ytterst betydelsefull från de utgångspunkter jag har redovisat i det föregå-
ende för tillkomsten av en ny lagstiftning om tvångsvård. Med hänsyn
härtill bör det klargöras att konvertering inte får tendera att utnyttjas som
en mera regelbunden ordning för att besluta om psykiatrisk tvångsvård. I
stället bör fasthållas att konvertering kan godtas bara som en undantags-
företeelse. Jag kan inte finna det tillfredsställande att tvångsbeslut fattas i
form av konvertering i så stor omfattning — till synes omkring en femtedel
av intagningstillfällena — som förefintligt underlag anger. En begränsning
och koncentration till speciellt angelägna fall kan, som jag ser det, åstad-
kommas utan att omsorgen om patienterna eftersätts. Jag vill betona att
innebörden av en avvägd begränsning av konverteringsmöjligheten inte
skall bli att patienten över huvud taget inte får behövlig vård. Visserligen
kan minskad konverteringsmöjlighet ibland medföra ett från medicinsk
synpunkt olämpligt avbrott i vården. Särskilt gäller detta för de ambiva-
lenta patienterna, dvs. de patienter som vacklar i sin inställning till beho-
vet av vård. Ett avbrott i vården som grundas på patientens önskemål
behöver emellertid inte vara till nackdel för patienten. Ett avbrott kan
nämligen leda till att patienten får en mer realistisk bild av sina behov av
vård och därefter kommer att delta i vården med en bättre motivation.
Jag har stannat för att möjligheten till konvertering behålls enbart för de
förutnämnda faresituationerna, som dock inbegriper alla fall då patientens
grava psykiska störning ger upphov till fara för allvarlig fysisk eller psykisk
skada hos patienten eller annan person. Däremot kommer en patient som
har tagits in för psykiatrisk vård på egen begäran inte med den nu föreslag-
na ordningen att kunna hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja eller
tvingas att genomgå en viss behandling annat än i de särskilda faresituatio-
nerna. Genom att inskränka möjligheten till konvertering på det sätt jag
föreslår minskar risken för att konverteringen upplevs av patienterna som
ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med på åtgärder, som de
egentligen motsätter sig. Det är vidare sannolikt att man undviker att
sådana extrema situationer uppstår att den ansvarige läkaren känner sig
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
125
nödgad att ingripa med tvångsintagning så snart som en patient har kom-
mit utanför sjukhusets grindar.
Befogenheten att besluta om övergång från frivillig vård till tvångsvård
bör enligt min mening tillkomma chefsöverläkaren vid den enhet där
patienten vårdas. Möjlighet skall finnas att delegera uppgiften till en
annan läkare vid vårdenheten, om det finns särskilda skäl. Det förutsätts
självfallet att patienten har tagits in för psykiatrisk vård och inte av någon
annan anledning. Jag anser vidare att ett beslut om konvertering inte skall
behöva föregås av att ett vårdintyg utfärdas. En patient som är föremål för
konvertering har redan under en viss tid vistats på sjukhus för psykiatrisk
vård. Värdet av att en annan läkare än chefsöverläkaren eller dennes
ersättare då gör en bedömning och utfärdar ett intyg måste oftast vara
starkt begränsat. Utfärdande av ett vårdintyg får under sådana förhållan-
den närmast karaktären av en formalitet.
Som garanti för tillämpningen av tvångsvårdsförutsättningarna och be-
gränsningarna i fråga om vårdtiderna föreslås enligt vad jag nämnt tidigare
(avsnitt 3.3) en obligatorisk rättslig prövning viss tid efter intagningen på
sjukhus. Rättssäkerhetsskäl motiverar enligt min mening en obligatorisk
rättslig prövning också när det gäller de konverteringsbeslut som skall
kunna fattas av chefsöverläkare enligt mitt förslag. Eftersom dessa beslut
inrymmer bedömningar av såväl de allmänna tvångsvårdsförutsättningar-
na som känsliga frågor om faran för allvarlig skada på patienten eller
någon annan bör en sådan rättslig prövning komma till stånd i nära
anslutning till konverteringsbeslutet. I samma riktning talar betydelsen av
att konverteringsinstitutet i dess nya utformning inte betraktas med miss-
tro av patienter eller andra. Rent praktiskt bör det vara möjligt att välja en
tidpunkt kort efter läkarbeslutet. Någon mera omfattande utredning om
patientens psykiska tillstånd eller personliga förhållanden i övrigt lär i
regel inte behövas beträffande den som redan är intagen för psykiatrisk
vård. Förberedelsen av en framställning till den rättsliga instansen om
fortsatt vård kan därför gå snabbt. Tiden inom vilken en framställning
senast skall vara den rättsliga instansen till handa bör enligt min bedöm-
ning bestämmas till fyra dagar efter konverteringsbeslutet. En framställ-
ning av detta slag bör få göras endast av chefsöverläkaren eller en erfaren
specialistkompetent psykiater vid vårdenheten.
Ges ett medgivande vid den rättsliga prövningen till fortsatt vård bör
självfallet en tidsbegränsning gälla för tvångsvården. När det gäller vårdti-
derna bör överensstämmelse råda med förhållandena efter intagning för
tvångsvård. Vårdperioden bör således vara längst fyra månader räknat
från konverteringsbeslutet. Efter ny rättslig prövning av tvångsvårdsförut-
sättningarna bör förlängning kunna medges för högst sex månader.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
126
Mitt förslag: Psykiatrisk tvångsvård får ges på en sjukvårdsinrätt-
ning, som drivs av en landstingskommun eller en kommun som inte
tillhör någon landstingskommun.
Socialberedningens förslag: Tvångsvård får ges bara vid sjukhus för
övervägande somatisk akutvård eller på mindre hem för behandling och
rehabilitering som enligt förordnande av socialstyrelsen får ta emot patien-
ter för psykiatrisk tvångsvård. Under en övergångstid får tvångsvård ges
också på mentalsjukhus efter dispens för högst två år i sänder av socialsty-
relsen. (Se betänkandet s. 150—152, 167, 169—173 och 246 f.)
Remissinstanserna: Ett tjugotal remissinstanser har yttrat sig över bered-
ningens förslag. Ungefär hälften av dem, däribland JO och vissa kommu-
ner, avstyrker förslaget. Landstingsförbundet, vissa kommuner och TCO
hör till de remissinstanser som inte har någon invändning mot att förslaget
genomförs.
Mot förslaget anförs bl. a. att begränsningen till sjukhus för övervägande
somatisk akutvård kommer att framtvinga dispenser i alltför stor utsträck-
ning. Enligt bi. a. Stockholms södra utskrivningsnämnd bör sjukvårdshu-
vudmannen lämnas fria händer att administrativt utforma vårdorganisa-
tionen och förvaltningen i enlighet med vad som framhölls vid tillkomsten
av HSL. JO anför mot förslaget bl. a. att det föreligger en risk för att
patienter på grund av platsbrist förs över från en lasarettsklinik till ett
mentalsjukhus när tvångsvården övergår till frivillig vård.
Landstingsförbundet, som konstaterar att alla berörda parter är överens
om att mentalsjukhusen skall avvecklas, anför att den föreslagna huvudre-
geln kan bidra till att påskynda den pågående avvecklingen av mentalsjuk-
husen. Den övergångstid under vilken vissa mentalsjukhus i begränsad
omfattning måste utnyttjas kan dock bli lång. Det är i dessa fall enligt
förbundet väsentligt att vårdkvalitet och vårdmiljö vid sådana sjukhus
fortsätter att utvecklas positivt. Svenska hälso- och sjukvårdens tjänste-
mannaförbund påpekar att det är viktigt att tvångsvården begränsas till
vissa institutioner där kraven på vårdens kvalitet är höga.
Bakgrund och gällande rätt
Den psykiatriska vården kännetecknades länge av ett varaktigt omhänder-
tagande av patienten. Mentalsjukhusen och sjukhemmen utformades som
en särorganisation vid sidan om övrig hälso- och sjukvård. Staten var
huvudman för mentalsjukhusen fram till år 1967. Lika länge gällde 1929
års sinnessjuklag som en särlagstiftning för den psykiatriska vården. När
sinnessjuklagen upphävdes ersattes den av sjukvårdslagen, vilken kom att
bli gemensam för all sjukvård inkl, psykiatrin, och av LSPV som utgör en
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
127
tilläggslagstiftning för psykiatrisk vård oberoende av samtycke. År 1967 Prop. 1990/91:58
fick psykiatrin således gemensamt huvudmannaskap och gemensam Bilaga 1
grundläggande lagstiftning med övrig sjukvård.
Nya mentalsjukhus byggdes ända in på 1960-talet. 1 mitten av 1960-talet
avstannade utbyggnaden. Antalet vårdplatser vid mentalsjukhusen har
härefter minskat successivt. De senaste årens utveckling av behandlings-
möjligheter och tillkomst av öppna och halvöppna vårdformer har med-
fört att behovet av slutna vårdplatser inom psykiatrin har omvärderats.
Mellan åren 1968 och 1985 har nästan hälften av alla mentalsjukhus
minskat sitt platsantal med mer än två tredjedelar. Minskningen har
hittills skett med totalt ca 1000 platser per år.
Numera är en stor del av vårdplatserna för psykiatrisk korttidsvård
förlagd till vanliga läns- och länsdelssjukhus. Psykiatriska öppenvårdsmot-
tagningar har tillkommit. Trots psykiatrins förändrade inriktning bedrivs
den emellertid fortfarande i inte ringa utsträckning vid mentalsjukhus och
sjukhem. I tre landsting samt i Gotlands kommun och större delen av
Göteborgs kommun får befolkningen all sluten psykiatrisk vård på mental-
sjukhus.
Landstingens övertagande år 1967 av huvudmannaskapet omfattade i
princip hela psykiatrin med ett enda undantag. Den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten förblev en rent statlig angelägenhet. Jag åter-
kommer i samband med övervägandena om den psykiatriska vården för
lagöverträdare till frågan om en ny organisation i framtiden för denna
verksamhet (avsnitt 4.2). Chefen för justitiedepartementet lägger senare i
dag fram förslag till ny lagstiftning på området.
Enligt LSPV får psykiatrisk tvångsvård beredas på sjukhus som drivs av
staten, landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskom-
mun. Fr.o.m. den 1 januari 1983 (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383)
får efter regeringens bestämmande vård beredas även på andra vårdinsti-
tutioner. Ändringen gjorde det möjligt att ge psykiatrisk tvångsvård även
på mindre vårdenheter med tillgång till psykiatrisk konsultläkare. Syftet
var att ge ökade möjligheter för patienterna till kontakt med anhöriga och
den egna miljön.
Överväganden
Enligt socialberedningen bör den psykiatriska verksamheten bygga på en
helhetssyn på människans livsvillkor och deras betydelse för hennes psy-
kiska störning. Vårdfilosofm har också ett nära samband med hur vården
är organiserad. Den psykiatriska vården bör finnas nära patienten och
hans verklighet med möjlighet till andra behandlingsformer än vad men-
talsjukhusen kan erbjuda i dag. Beredningen föreslår därför att psykiatrisk
tvångsvård i princip skall få ges endast på sjukhus där den psykiatriska
vården är samlokaliserad med den somatiska.
Tidigare gavs nästan all psykiatrisk vård på mentalsjukhus och var där
förenad med tvång. Först år 1959 infördes, som jag tidigare nämnde, en
möjlighet för psykiskt sjuka att söka vård på mentalsjukhus på eget initia-
tiv och utan särskilda ansökningshandlingar. För närvarande utgör endast
128
ca en tiondel av alla intagningar till psykiatrisk vård på sjukhus eller annan
vårdinstitution tvångsvård. De patienter som är intagna enligt LSPV vår-
das i allmänhet på samma vårdenheter som frivilligt intagna patienter. Det
är därför ofrånkomligt att eventuella organisatoriska särregler för den
psykiatriska tvångsvården skulle få återverkningar på hela den psykiatris-
ka sjukhusvården, som alltså utgör den större delen av den psykiatriska
verksamheten.
Jag delar naturligtvis socialberedningens uppfattning att vårdmiljön bör
utformas så att patienten inte passiviseras. Patienten bör när han ges
psykiatrisk vård så långt det är möjligt ha ansvar för sina dagliga aktivite-
ter och behålla kontakten med samhället utanför vårdinstitutionen. Dessa
krav på vårdmiljön kan enligt min mening vara svåra att uppfylla på ett
mentalsjukhus av traditionell typ med dess ofta avskilda läge och starkt
hierarkiska uppbyggnad. Målet med vården var tidigare att under så
humana former som möjligt svara för omvårdnad, sysselsättning och
stimulans, men vården var skild från samhället. Det var när denna vård-
ideologi härskade som mentalsjukhusen byggdes upp. Numera betonar
man emellertid att patienten skall ges möjlighet att behålla kontakten med
samhället utanför vårdinstitutionen. Särskilt om patienten ges långvarig
institutionsvård är principen att denna vård så långt möjligt skall likna
normalt boende. Olika åtgärder krävs för att minska tvånget inom psykia-
trin. Ett arbetssätt i samspel med patienten, hans närmiljö och andra
vårdgivare måste vidareutvecklas. Andra behandlingsformer för sjuk-
husvård än vad mentalsjukhusen i allmänhet kan ge i dag måste erbjudas.
Härtill kommer att det torde vara svårt att ändra arbetssätt inom mental-
sjukhusens ram.
På grund av vad jag nu har nämnt instämmer jag med socialberedningen
i att mentalsjukhusen bör avvecklas. Psykiatrisk tvångsvård bör i fö.rsta
hand ges på sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad med
somatisk vård. Denna omstrukturering är redan genomförd eller under
förverkligande på flera håll. Enligt uppgift i socialstyrelsens år 1988 utgiv-
na rapport om psykiatrins utveckling kan i sju landsting, i Malmö kom-
mun och i tre sjukvårdsområden i Stockholms läns landsting all vård enligt
LSPV ges på sjukhus för samordnad psykiatrisk och somatisk vård. Man
får dock utgå från att under ett antal år framöver vissa av de äldre
enheterna måste användas, om inte tillgången på vårdplatser skall dras-
tiskt reduceras. Inom en tioårsperiod bör emellertid enligt den nämnda
rapporten mentalsjukhusen kunna vara avvecklade.
När en patient vårdas med tvång ställs enligt min mening särskilda krav
på vårdens kvalitet. Psykiatrisk vård behöver i vissa fall stöd av den
somatiska vårdens resurser. En fördel med att förlägga psykiatrisk vård
tillsammans med somatisk vård är att man lättare kan utesluta somatiska
sjukdomar som orsaker till psykiska störningar. Jag vill understryka bety-
delsen av detta. Samtidigt vill jag peka på möjligheten av att ge psykiatrisk
tvångsvård i vart fall efter en viss tids sjukhusvård på små vårdinstitutio-
ner.
Även om jag således delar socialberedningens vårdideologiska synpunk-
ter på var psykiatrisk tvångsvård skall bedrivas i framtiden är jag negativ
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
129
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
till att infora närmare bestämmelser i lag om denna fråga. Som har nämnts
utgör tvångsvården numera bara en relativt liten del av all psykiatrisk
sjukhusvård och strävan är att minska denna andel ytterligare. Mot denna
bakgrund är det enligt min mening inte lämpligt att försöka styra utveck-
lingen av den institutionella psykiatriska vården i stort genom föreskrifter
i tvångsvårdslagen. Omorganisationen av den psykiatriska vården pågår
och kommer att leda vidare mot bl. a. avveckling av mentalsjukhusen
oavsett särskilda lagregler i ämnet.
Därvid måste naturligtvis beaktas såväl lokala som regionala förhållan-
den. En reglering enligt socialberedningens förslag anger en specifik orga-
nisatorisk lösning som förutsätter att dispenser ges i stor utsträckning
under en lång tid. Detta är inte tillfredsställande. För övrigt undviker man
numera i andra sammanhang att införa detalj föreskrifter som med hänsyn
till de kommunala organens ställning inte är nödvändiga.
Jag anser således att sådana regler som beredningen har föreslagit om
var psykiatrisk tvångsvård skall få bedrivas inte bör införas. Enligt min
mening är det tillräckligt att föreskriva att psykiatrisk tvångsvård får ges
endast på en landstingskommunal sjukvårdsinrättning eller motsvarande.
Några särskilda regler om att socialstyrelsen skall få ge dispens i vissa fall
eller pröva om vissa mindre hem för behandling och rehabilitering är
lämpliga för att ge psykiatrisk tvångsvård bedömer jag inte nödvändiga.
Följden av mitt förslag blir att tvångsvård, frånsett permissionssituatio-
nema, inte kan bedrivas i form av s. k. kontrollerad familjevård.
Enligt mitt förslag är det alltså en uppgift för sjukvårdshuvudmännen att
så som gäller för övrig hälso- och sjukvård organisera också den psykiatris-
ka tvångsvården på det sätt de finner lämpligast. Självfallet utövar social-
styrelsen härvid statlig tillsyn över att vårdmiljön beträffande den psykiat-
riska tvångsvården är tillfredsställande. Detta följer i första hand av att
HSL gäller för all psykiatrisk vård. Liksom vid övrig hälso- och sjukvård
skall socialstyrelsens tillsyn beträffande den psykiatriska tvångsvården ske
med beaktande av huvudmännens självständighet och behov av att anpas-
sa sin verksamhet efter lokala förhållanden. Vid tillsynen av tvångsvården
är det naturligtvis särskilt viktigt att göra en avvägning mellan intresset av
ett ökat lokalt inflytande och kraven på rättssäkerhet och lika villkor när
det gäller utformningen av vården.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
130
3.5.2 Behandlingen av patienten
Mitt förslag: Medicinsk behandling under vårdtiden skall i möjli-
gaste mån ges efter samma mönster som gäller enligt hälso- och
sjukvårdslagen för frivillig hälso- och sjukvård. Om inte patientens
tillstånd gör det omöjligt, skall samråd ske med patienten om be-
handlingen. När det är lämpligt skall samråd ske med patientens
närstående. En behandlingsplan skall snarast upprättas med till-
lämpning av samrådsförfarandet. För fall då patienten motsätter sig
behandlingen träffas avgörandet av chefsöverläkaren eller en annan
läkare som är erfaren psykiater.
Behandlingsåtgärderna skall anpassas till vad som krävs för att
uppnå det i lagen angivna syftet med tvångsvården.
Socialberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt för-
slag såvitt avser frågan under vilka förutsättningar en patient får ges
medicinsk behandling. Beredningen föreslår dock att tvångsmedicinering
och annan behandling mot patientens vilja inte får tillgripas, om det inte
föreligger en allvarlig fara för patientens liv eller hälsa.
Regeringen eller socialstyrelsen föreslås få förbjuda eller begränsa an-
vändningen av sådana behandlingar som kan ge bestående biverkningar
(t. ex. psykokirurgiska behandlingar) och föreskriva att behandlingar som
av patienterna kan upplevas som särskilt påfrestande eller integritetskrän-
kande inte får ges mot patientens vilja (t. ex. elchockbehandling och be-
handling med neuroleptika). (Se betänkandet s. 161 — 163, 247 och 250 f.)
Remissinstanserna: En del remissinstanser, däribland Riksförbundet för
Social och Mental Hälsa, poängterar att tvångsmedicinering skall använ-
das ytterst restriktivt. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
hävdar att patienter i princip inte skall behöva utsättas för tvångsåtgärder
under den tid som tvångsvård pågår. Det kan dock enligt förbundet i vissa
fall vara mer humant att vid vissa djupa psykiska störningar använda
exempelvis elchockbehandling än en långvarig psykofarmakabehandling.
Länsrätten i Stockholms län anser att det i hög grad är önskvärt att
förutsättningarna för användning av tvångsåtgärder blir reglerade i lag.
Ett flertal instanser avstyrker förslaget att tvångsmedicinering och an-
nan behandling skall få tillgripas endast om det föreligger en allvarlig fara
för patientens liv eller hälsa. Särskilt från läkarhåll framhålls att vetenskap
och beprövad erfarenhet skall vara styrande liksom i annan medicinsk
verksamhet. Sveriges läkarförbund betonar att en detaljreglering av den
medicinska vård som får meddelas i samband med tvångsintagning är
oacceptabel från medicinsk synpunkt. Förbundet anför vidare att bered-
ningens förslag skulle göra det möjligt att tvångsomhänderta en svårt sjuk
person men göra det omöjligt att behandla honom framgångsrikt. Det
skulle vara utomordentligt egendomligt att undandra svårt sjuka patienter
deras möjlighet till effektiv behandling. Förbundet anser att den kontroll
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
131
som finns redan nu via socialstyrelsen och hälso- och sjukvårdens ansvars- Prop. 1990/91:58
nämnd är fullt tillräcklig även för den psykiatriska vården. Delvis liknande Bilaga 1
synpunkter framförs av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd, de medicinska fakulteterna, Karolinska
institutet och Svenska Läkaresällskapet.
Socialstyrelsen anför att frågan om medicinering mot patientens vilja
förtjänar ytterligare beaktande i särskild ordning. Även Landstingsförbun-
det anser att denna fråga bör övervägas ytterligare.
JO anser att det är ytterst tveksamt om föreskrifterna i allmänna läkarin-
struktionen räcker i tvångsvården. Det är i vart fall JO:s erfarenhet från
handläggningen av klagoärenden från den psykiatriska vården att just
tvångsmedicinering av patienterna upplevs som det mest kränkande och
påfrestande inom tvångsvården. Det är därför enligt JO:s mening befogat
att begränsa den tvångsmässiga användningen av mediciner och annan
ingripande behandling utöver den som följer av läkarens skyldighet att
behandla patienten i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. JO
ifrågasätter däremot om det är möjligt att gå så långt som beredningen
föreslår.
En majoritet av de instanser som har yttrat sig över beredningens förslag
att regeringen eller socialstyrelsen skall få meddela föreskrifter om vissa
behandlingar är negativt inställda till förslaget. Hit hör bl. a. hovrätten
över Skåne och Blekinge och Svenska Psykiatriska Föreningen. Medicin-
ska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framhåller att beredningen vill
införa en helt ny princip, nämligen att bereda vägen för administrativa
beslut om vissa behandlingar. Fakultetsstyrelsen, som motsätter sig denna
förändring, hänvisar till bl. a. reglerna i allmänna läkarinstruktionen om
vetenskap och beprövad erfarenhet och till att socialstyrelsen är tillsyns-
myndighet i hälso- och sjukvårdsfrågor.
Vissa instanser, däribland TCO, avvisar restriktioner beträffande be-
handlingar som kan anses påfrestande eller integritetskränkande eller som
kan ge bestående biverkningar på patienters hälsa med ett undantag,
nämligen psykokirurgiska ingrepp. I alla andra fall anser TCO att det är
omöjligt att välja ut vissa behandlingsmetoder som integritetskränkande.
T. o. m. en psykoterapeutisk behandling som pågår i samförstånd med
patienten kan i vissa skeden enligt förbundet upplevas som integritets-
kränkande av patienten. Andra instanser återigen anser att beredningens
förslag om förbud mot psykokirurgi under pågående tvångsvård ter sig
egendomligt mot bakgrund av att sådan behandling veterligen inte har
utförts på tvångsintagna patienter på flera decennier. Det framhålls från
läkarhåll att psykokirurgiska ingrepp i dagens läge endast utförs på ett fåtal
patienter som själva uttryckligen begär detta, efter omfattande och långva-
rig utredning och detaljerade förklaringar av ingreppets innebörd. Det
framhålls även från läkarhåll att ett förbud mot elchockbehandling vore
olyckligt eftersom behandlingen i vissa fall inte bara är den snabbaste och
skonsammaste behandlingsformen, utan också i många fall den enda be-
handling som ger effekt.
Riksförbundet för Social och Mental Hälsa tillstyrker beredningens för-
slag att begränsa användningen av tvångsåtgärder. Förbundet påpekar att
132
elchockbehandling visserligen av en del svenska psykiater anses vara en Prop. 1990/91: 58
effektiv behandlingsmetod vid vissa typer av depressioner och att meto- Bilaga 1
den har små medicinska komplikationsrisker. Förbundet förnekar inte att
elchockbehandling kan medföra kortvariga förbättringar, men framhåller
att den av patienterna upplevs som mycket påfrestande och integritets-
kränkande. Denna behandling bör därför enligt förbundet under alla om-
ständigheter förbjudas under den tid en patient är föremål för tvångsvård.
Gällande rätt
LSPV innehåller inga särskilda bestämmelser som anger vilken typ av
psykiatrisk vård och behandling som skall ges. Allmänna bestämmelser om
hälso- och sjukvård finns i HSL. En läkares skyldighet att ge adekvat
behandling regleras i allmänna läkarinstruktionen (1963:341). Enligt den-
na åligger det vaije läkare att i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet meddela en patient de råd och, såvitt möjligt, den
behandling som patientens tillstånd fordrar.
LSPV anger under vilka förutsättningar en patient får tas in på sjukhus
för psykiatrisk tvångsvård. Vilka tvångsåtgärder som får användas mot
patienter som vårdas enligt LSPV har inte närmare angetts i lagen. Den
som är intagen på sjukhus med stöd av LSPV får hindras att lämna
sjukhuset. Den intagne får även i övrigt underkastas det tvång som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda
honom själv eller omgivningen (13 §). Lagen anger alltså inte arten och
graden av sådant tvång utan det får anpassas efter vad som i det särskilda
fallet kan anses försvarligt. Sinnessjuklagstiftningskommittén uttalade
(SOU 1964:40 s. 291) att, om den intagne motsatte sig viss behandling och
denna inte kunde anses helt riskfri, det var lämpligt att samtycke först
inhämtades av den sjukes närmaste anhöriga. Någon uttrycklig bestäm-
melse härom ansågs inte nödvändig. Det ankom i varje särskilt fall på den
ansvarige överläkaren att avgöra, om en behandlingsåtgärd som patienten
motsätter sig bör vidtas utan att samtycke inhämtas av de anhöriga.
Enligt kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av lagen den 16
juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
m. m. skall överläkaren se till att det tas in uppgifter om tvångsåtgärder i
patientens journal.
LSPV innehåller ingen närmare reglering av behandlingsformerna vid
psykiatrisk tvångsvård. Vad gäller läkemedelsanvändning kan erinras om
det allmänna system som finns för kontroll och tillsyn via socialstyrelsen.
Det bör också nämnas att socialstyrelsen, enligt förordningen (1985:796)
med vissa bemyndiganden för socialstyrelsen att meddela föreskrifter
m.m., i vissa avseenden kan meddela föreskrifter till skydd för enskilda.
Sådana föreskrifter finns i ganska stor omfattning. Det finns bl. a. bestäm-
melser om användningen av vissa läkemedel och behandlingsmetoder. En
prövning av lämpligheten av en viss behandling i ett enskilt fall kan
komma till stånd hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i ärenden om
133
disciplinansvar eller återkallelse av legitimation m.m. enligt lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.
Överväganden
Som jag nyss har redogjort för får enligt nuvarande regler patienten under-
kastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården
eller för att skydda honom själv eller omgivningen. De tillåtna åtgärderna
är inte närmare angivna bortsett från en bestämmelse om rätt att hålla
kvar patienten på sjukhuset. 1974 års regeringsform innebär att en ny
tvångsvårdslag skall ange de former av tvång som är tillåtna. Inskränk-
ningar i regeringsformens skydd mot frihetsberövande och skydd mot
påtvingat kroppsligt ingrepp kan ske bara i begränsad utsträckning och
med lagstöd. En så allmänt hållen reglering som den i LSPV kan inte anses
förenlig med den nya grundlagen.
En tvångsintagen patient skall ha rätt att bli behandlad under samma
etiska och vetenskapliga betingelser som andra sjuka personer. Denna
princip har tagits upp i Europarådets år 1983 antagna rekommendation för
utformningen av regler om psykiatrisk tvångsvård. Någon tvekan om att
principen bör gälla fullt ut som rättesnöre för svenskt vidkommande kan
enligt min mening inte föreligga. Redan i dag gäller enligt allmänna läkar-
instruktionen ett generellt krav på att medicinska behandlingsåtgärder
skall ha stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det blir därför en given
utgångspunkt vid bedömningen av vilken behandling som skall vara tilllå-
ten under tvångsvård att endast behandlingsåtgärder som uppfyller kravet
på vetenskap och beprövad erfarenhet skall få vidtas beträffande tvångsin-
tagna patienter.
Villkoret om vetenskap och beprövad erfarenhet kan emellertid inte
numera få vara ensamt bestämmande för gränsen för tillåtna behandlings-
åtgärder. HSL:s grundsats om respekt för patientens självbestämmande
och integritet gäller generellt för all psykiatrisk vård, också tvångsvården.
En annan sak är att principen med nödvändighet får en inskränkt tillämp-
ning i vissa tvångsvårdssituationer. I väsentlig överensstämmelse med
beredningen vill jag slå fast att kravet på respekt för patientens självbe-
stämmande och integritet måste medföra att medicinering och annan
behandling under tvångsvård som huvudregel skall ske i samförstånd med
patienten. Att en patient tas in på en sjukvårdsinrättning enligt lagstift-
ningen om psykiatrisk tvångsvård får således inte medföra att patienten
med något slags automatik också skall behandlas mot sin vilja.
Att den psykiatriska behandlingen efter tvångsintagning i allmänhet sker
efter mönstret för frivillig hälso- och sjukvård betyder bl. a. att den som är
ansvarig för vården är skyldig att informera patienten om hans hälsotill-
stånd och om de behandlingsmetoder som står till buds. Patienten måste
ges så utförlig och ingående information som förhållandena påkallar och
stimuleras att aktivt söka information, kritiskt granska den och anpassa
informationen till sin egen situation. Informationen måste förutom till
behandlingssituationen också anpassas till patientens egna förutsättningar
att tillgodogöra sig informationen. Sjuka, oroliga och ängsliga patienter
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
134
har ofta svårt att uppfatta informationen. Bl. a. invandrarnas och de syn-
och hörselskadades särskilda informationsproblem måste uppmärksam-
mas. Informationen bör också innehålla uppgift om riskerna med en
eventuell behandling. Att patienten är välinformerad är en förutsättning
för att personalen skall få den information från patienten som behövs för
en god vård. Informationen till patienten har också stor betydelse för
patientens självkänsla och är ett led i strävandena att göra vården mer
mänsklig (jfr prop. 1981/82:97 s. 58 f.).
Att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och
genomföras i samråd med patienten följer i och för sig redan av HSL. En
bestämmelse med motsvarande innehåll, riktad direkt till hälso- och sjuk-
vårdspersonal, finns i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-
vårdspersonalen m.fl. Detta innebär inte att patienten bestämmer inne-
hållet och omfattningen av vården (se prop. 1981/82:97 s. 119). Genom
rätten till samråd ges patienten däremot möjligheter att påverka behand-
lingen. Jag anser att det är angeläget att särskilt erinra om samrådskravet i
den kompletterande tvångsvårdslagstiftningen.
I många fall kommer läkaren och patienten genom samråd överens om
val av behandling. Motsätter sig patienten uttryckligen en viss behandling,
bör enligt min mening övervägas om det finns en alternativ behandlings-
metod att tillgå som patienten kan acceptera, även om denna metod är
något sämre från medicinsk synpunkt. Detta gäller dock självfallet endast
under förutsättning att den alternativa metoden står i överensstämmelse
med kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett uttryckligt önske-
mål från patientens sida skall således beaktas så långt det är möjligt.
Patienten har kanske tidigare erfarenheter av en viss behandling och
därför en bestämd åsikt om lämpligheten av denna. Jag anser att det är
viktigt att man inom den psykiatriska tvångsvården tar hänsyn till patien-
tens egna upplevelser av en viss behandling och använder så lite tvång som
möjligt. Utnyttjande av tvång, varigenom patienten går förlustig självbe-
stämmande och eget ansvar, kan förmodas ofta ge psykologiska reaktioner
hos patienten som är ogynnsamma.
I vissa situationer måste emellertid patienten kunna behandlas genom
medicinering eller på annat sätt även om det sker mot hans vilja. Bered-
ningen konstaterar att patienterna i flertalet fall, särskilt i det inledande
skedet av vården, måste behandlas på något sätt för att bryta det akuta
tillståndet. Om patienten efter någon tids medicinering uppfattar sido-
effekterna av de använda preparaten som verkligt påfrestande eller om
behandlingen eller dess verkningar upplevs som en allvarlig kränkning av
den personliga integriteten, bör patientens uttryckliga avståndstagande
från behandlingen i regel leda till att behandlingen i den aktuella formen
avbryts. I särskilda situationer kan detta dock inte gälla. Här avser bered-
ningen fall då behandlingen inte kan ersättas av någon annan, samtidigt
som utebliven eller försämrad behandling innebär allvarlig risk för patien-
tens liv eller hälsa. Beredningen anser att behandling skall få ges trots
patientens motstånd bara om det uppstår en sådan allvarlig risk om
behandlingen avbryts. Beredningen föreslår ett generellt förbud mot att
tillgripa tvångsmedicinering eller annan behandling mot patientens vilja,
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
135
om det inte föreligger en allvarlig fara för hans liv eller hälsa. Beslut om
tvångsbehandling bör enligt beredningen kunna fattas av den vårdansvari-
ge läkaren.
För egen del har jag förståelse för att särskilda påfrestningar ofta är
förenade med sådan behandling som patienten motsätter sig. Strävan
måste vara att bättre än för närvarande komma till rätta med problemen
kring dessa situationer. Beredningens förslag att genom en lagbestämmelse
begränsa tvångsbehandling till allvarliga risksituationer anser jag dock inte
utgöra någon lämplig lösning. Förutom att förslaget är mer långtgående än
vad beredningen enligt sina motiveringar synes åsyfta och därför skulle
skapa tillämpningssvårigheter finns det en principiell invändning som har
uppmärksammats under remissbehandlingen. Förslaget kan nämligen leda
till att tvångsintagna patienter med ett oundgängligt behov av sjukhusvård
inte kan ges den behandling som deras allvarliga psykiska störning motive-
rar. Patienternas vistelse på sjukhus skulle under sådana förhållanden
kunna sägas innebära en ren förvaring där. Försämrad psykisk hälsa och
längre vårdtider för patienterna kan befaras bli följden, om lagreglering
genomförs enligt beredningens förslag i detta hänseende.
Enligt min bedömning bör andra vägar beträdas för att nå resultat i form
av minskad tvångsmedicinering. Vissa framsteg bör kunna göras genom
att förbättra patientinformationen och samrådet med patienter i medici-
neringsfrågor. För fall då patienten trots att alla rimliga försök att nå
samförstånd har gjorts motsätter sig viss behandling bör det enligt min
mening ankomma på chefsöverläkaren eller annan erfaren specialistkom-
petent läkare att besluta om behandlingen skall genomföras. Att dessa
frågor förs upp på lednings- eller specialistläkarnivå leder till att de känsli-
ga avgörandena träffas mot bakgrund av bästa tillgängliga kunskap och
erfarenhet.
Jag vill emellertid härutöver förorda att en lagbestämmelse införs som
anger inom vilken ram psykiatrisk behandling får ske under tvångsvård.
Enligt vad jag har nämnt i det föregående bör tvångsvårdslagstiftningen ha
till syfte att avhjälpa ett oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som
ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning så att patienten blir i stånd att
frivilligt medverka till fortsatt behandling och stöd. Denna precisering av
ändamålet med och inriktningen av tvångsvården avses komma till uttryck
i lagtexten. Med anknytning till en sådan målsättningsbestämmelse bör det
enligt min mening vara lämpligt att i fråga om den psykiatriska behand-
lingen införa en lagregel som klargör att behandlingsåtgärderna till sin art,
omfattning och varaktighet skall anpassas till vad som krävs för att uppnå
det i lagen angivna syftet med tvångsvården.
Jag bedömer det vidare som angeläget att ökade möjligheter ges att
överblicka användningen såväl i stort som vid särskilda sjukhusenheter av
tvångsmedicinering och annan tvångsbehandling. Detta kan ske genom att
en ordning införs för fortlöpande rapportering till tillsynsmyndigheten
socialstyrelsen. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 3.5.3).
I detta sammanhang vill jag också nämna att förslag om en ny läkeme-
delslagstiftning bereds i regeringskansliet på grundval av läkemedelsutred-
ningens betänkande (SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa. I den tillämna-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
136
de propositionen i det ärendet torde komma att behandlas bl. a. frågor om
informationen rörande psykofarmaka och om förbättrad tillsyn över för-
skrivningen av sådana läkemedel. Socialstyrelsen har nyligen gett ut all-
männa råd vid förskrivning av beroendeframkallande psykofarmaka
(SOSFS 1990:7). Här inryms bl. a. en omfattande information om åtgär-
der för att motverka och förebygga missbruk samt råd om behandling av
patienter som har utvecklat läkemedelsberoende.
Enligt socialberedningen kan vissa former av behandling, också sådana
som uppfyller kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet, ge bestående
hjärnskador eller väsentligt förändra personligheten hos den behandlade.
Beredningen menar att etiska och moraliska värderingar oftast är oförenli-
ga med en möjlighet att ge behandling som medför obotliga skador hos
patienten. Detta är särskilt uttalat om behandlingen ges mot patientens
vilja. Psykokirurgi och annan behandling av klart irreversibel natur bör
därför inte tillåtas under tvångsvård. När det gäller behandling under
tvång måste man enligt beredningen vidare fråga sig om man alls skall få ge
en behandling som av patienten upplevs som särskilt påfrestande eller
integritetskränkande. Vissa behandlingsformer eller behandling med vissa
preparat kan medföra uttalade biverkningar eller av patienterna uppfattas
som särskilt integritetskränkande eller särskilt påfrestande. Detta gäller i
synnerhet elchockbehandling. Emellertid kan enligt beredningen också
användningen av många vanliga neuroleptika ge allvarliga biverkningar
eller uppfattas som särskilt påfrestande av vissa patienter.
Jag har naturligtvis förståelse för att det från allmänna etiska och mora-
liska utgångspunkter kan te sig tilltalande med en lagregel som ger möjlig-
het att förbjuda användningen mot patientens vilja av sådan behandling
som kan ge bestående allvarliga biverkningar på patientens hälsa. Det har
emellertid i ärendet framkommit att en sådan regel i nuläget inte skulle få
avseende på annat än psykokirurgiska ingrepp och det har vidare upplysts
att sådana ingrepp sedan lång tid tillbaka inte görs under tvångsvård.
Under sådana förhållanden anser jag att en särskild reglering av beredning-
ens modell — mot vilken det gjorts också principiella invändningar — är
otillräckligt underbyggd. Enligt min bedömning finns det skäl att utgå från
att den bevakning som sker i vårt land beträffande biverkningar av olika
slags terapeutiska åtgärder allmänt sett är tillfredsställande och att de som
har ansvaret for behandling under tvångsvård vid sitt terapival, liksom
hittills synes ha skett, noga beaktar de problem av bl. a etisk natur som
uppkommer om det visar sig att vissa behandlingsformer ger eller med fog
misstänks ge bestående skador hos patienten.
Socialberedningen anför att uppfattningarna om elchockbehandlingens
negativa verkningar är delade. Redan nu torde en sådan behandling inte
ges mot patientens vilja annat än undantagsvis. Enligt beredningen intar
behandlingsformen därmed redan en särställning. Som redan framgått av
min redogörelse för remissinstansernas inställning har beredningens påstå-
ende om behandlingsformen mött invändningar. Från läkarhåll har fram-
hållits att den i vissa fall har ett stort terapeutiskt värde.
Frågan om användningen av behandlingar som inte anses ge bestående
skador men av patienterna kan upplevas som särskilt påfrestande eller
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
137
integritetskränkande bör regleras i samband med psykiatrisk tvångsvård Prop. 1990/91:58
bedömer jag på annat sätt än beredningen har gjort. Otvivelaktigt kan Bilaga 1
många behandlingsformer såväl inom somatisk som psykiatrisk vård upp-
levas som integritetskränkande. Vad som upplevs som särskilt påfrestande
eller integritetskränkande är naturligtvis individuellt betingat och är knap-
past ägnat att läggas till grund för en generell bedömning. Mot att införa
förbud mot behandlingar som i allmänhet kan upplevas som särskilt på-
frestande eller integritetskränkande kan även anföras att tvångsvårdade
patienter därmed generellt inte skulle kunna komma i fråga för vissa typer
av behandlingar, som kan erbjudas i den frivilliga psykiatriska vården.
Detta är inte tillfredsställande, i synnerhet om det inte finns någon annan
behandlingsform att tillgå. Jag finner därför i likhet med flera remissin-
stanser att det inte är lämpligt att i lagstiftningen ta upp socialbered-
ningens förslag i denna fråga.
Jag vill emellertid här — ur en delvis annan synvinkel än beredningen —
ta upp det speciella problemet med tvångsmedicinering under användning
av långtidsverkande läkemedel, framför allt s. k. neuroleptika.
Neuroleptika är en grupp av läkemedel som verkar och används i första
hand vid svåra psykoser men också vid andra psykiska störningar. Medici-
nering med neuroleptika kan ge biverkningar i form av t. ex. okontrollerba-
ra ryckningar i muskulaturen, speciellt i ansiktsmusklerna. Biverkningarna
är beroende av neuroleptikamedicineringens längd, dosstorlek, vilket neu-
roleptikum som används m.m. Under de senaste decennierna har forsk-
ning och utveckling beträffande neuroleptika varit intensiv och man har
successivt lärt sig att utnyttja läkemedlens möjligheter. Nya antipsykotiska
läkemedel med färre biverkningar håller på att utvecklas.
I läkemedelsdebatten har framkommit skilda uppfattningar om betydel-
sen av denna grupp av psykofarmaka. I motsats till en mera traditionell
syn på behovet och användningen hävdas ibland att neuroleptika snarast
motverkar ett tillfrisknande och att olika symtom som förekommer vid
ifrågavarande psykiska störningar i själva verket utgör biverkningar till
läkemedelsbehandlingen. En annan ståndpunkt är att neuroleptikabe-
handling är försvarlig i en akut sjukdomsfas men bör upphöra snarast
möjligt därefter.
Under senare tid har det blivit vanligare att neuroleptika ges i s. k.
depåform. Depåbehandling innebär att ett läkemedel tillförs kroppen van-
ligen genom intramuskulär injektion så att den verksamma substansen i
medlet frigörs långsamt och under lång tid. För närvarande förekommer
det depåmedicinering med neuroleptika som har avsedda effekter från
några dagar upp till ungefär en månad.
Jag har tidigare föreslagit att psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbe-
gränsad och att en rättslig prövning av förutsättningarna för tvångsvård
skall ske (avsnitt 3.3). En rättslig prövning kan i det enskilda fallet mynna
ut i att förutsättningar för att ge psykiatrisk tvångsvård inte anses förelig-
ga. Enligt min mening är det i vissa situationer inte principiellt tillfreds-
ställande att tillåta medicinering med ett läkemedel som kommer att ha
avsedd effekt under en lång tid efter det att en rättslig prövning skall äga
rum eller tiden för tvångsvård går ut. Är en patient under tvångsvård i ett
138
oundgängligt behov av ett neuroleptikum finns det i många situationer Prop. 1990/91:58
alternativ till behandling i depåform som är acceptabelt från medicinsk Bilaga 1
synpunkt. Det är självfallet viktigt att noggranna överväganden av läke-
medlens effekter och biverkningar görs infor valet av behandling under en
tvångsvårdsperiod. Särskilt som förstahandsåtgärd i ett inledningsskede av
tvångsvård kan behandling med långtidsverkande depåneuroleptika fram-
stå som klart olämplig från den principiella utgångspunkt som jag nyss har
angett.
Medicinering med läkemedel i depåform kan emellertid i vissa lägen
vara den enda adekvata åtgärden också under tvångsvård. Jag tänker t. ex.
på situationer då en patient under en tid har behandlats med ett depåneu-
roleptikum men allvarligt försämras i samband med att medicineringen
upphör. Att i sådant fall vid en tvångsintagning övergå till en ny form av
medicinering kan vara direkt olämpligt från medicinsk synpunkt. Vidare
torde användning av depåläkemedel i åtskilliga fall inte kunna undvaras,
om man vill göra det möjligt eller underlätta för patienten att någon gång
under tvångsvårdstid vistas utanför vårdinrättningen i behandlingssyfte.
Det framstår inte som realistiskt att avhända sig möjligheten att ställa upp
villkor om medicinering av här diskuterat slag i samband med permission
under vårdtiden.
Mot bakgrund av det anförda bör man enligt min mening inte ta in
någon närmare reglering i lagstiftningen med avseende på behandling med
läkemedel i depåform under tvångsvård. Inte heller i övrigt bedömer jag
det lämpligt att försöka författningsreglera frågan om arten eller omfatt-
ningen av den läkemedelsbehandling som skall kunna vidtas i skilda
vårdsituationer. Bevakningen av behandlingsfrågor av detta slag tillhör
tillsynsmyndighetens ansvarsområde, där uppgiften naturligen bör ges en
mycket hög prioritet. Jag vill emellertid peka på att den allmänt formulera-
de regel om behandlingen under tvångsvård som jag har förordat i det
föregående bör kunna utgöra ett stöd för socialstyrelsen i dess angelägna
tillsyns- och uppföljningsarbete i fråga om läkemedelsanvändningen under
tvångsvård.
139
Mitt förslag: Närmare regler infors beträffande användningen av
vissa tvångsåtgärder. En patient skall kunna genom inlåsning eller
på annat sätt hindras att lämna inrättningens område eller den del
av inrättningen där han skall vistas. Fastspänning med bälte e. d.
skall med visst undantag få ske bara kortvarigt i allvarliga faresi-
tuationer, varvid vårdpersonal skall vara närvarande. Möjligheter-
na att hålla en patient avskild från andra patienter begränsas till
situationer då han genom aggressivt eller störande beteende allvar-
ligt försvårar vården av dessa. Ett beslut om avskiljande skall ha
tidsbegränsad giltighet. Inskränkningar beträffande besök hos en
patient skall få meddelas, om det är angeläget från behandlingssyn-
punkt. Om inte särskilda skäl finns, skall chefsöverläkaren eller en
annan läkare som är erfaren psykiater besluta i fråga om fastspän-
ning, avskiljande eller besök.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
Socialberedningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag angående
frågorna om inlåsning, fastspänning och avskiljande av en patient från
övriga patienter. Beredningen föreslår emellertid ett ovillkorligt krav på
att vårdpersonal skall vara närvarande hos patienten även när en patient
hålls avskild. Vidare föreslår beredningen att, om en patient undantagsvis
måste hållas avskild för en längre period, beslut om detta skall fattas av ett
nytt organ hos socialstyrelsen kallat socialstyrelsens psykiatriska råd. Be-
redningen föreslår inga särskilda regler beträffande frågan om begräns-
ningar av besök hos en patient. (Se betänkandet s. 192 f., 247 — 249 och
253.)
Remissinstanserna: Beredningens förslag angående inlåsning, bälteslägg-
ning och avskiljande av en patient från övriga patienter har fått ett positivt
mottagande av flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i dessa
frågor. Enligt länsrättens i Stockholms län uppfattning ligger de föreslagna
reglerna om användning av tvångsåtgärder på en från integritets- och
rättsskyddssynpunkt godtagbar nivå. Länsrätten anför vidare att reglerna
flyter väl in i den vårdsyn som enligt beredningen bör prägla den framtida
psykiatriska vården och som länsrätten har anslutit sig till. JO liksom flera
andra remissinstanser anser att det är bra att det har kommit till klart
uttryck att personal skall vara närvarande under tid, när en patient ligger i
bälte. JO är dock tveksam till om beslutsrätten kan bindas till överläkaren.
Riksförbundet för Social och Mental Hälsa tillstyrker förslaget att begrän-
sa användningen av tvångsåtgärder. Några remissinstanser ställer sig frå-
gande till hur det föreslagna psykiatriska rådet hos socialstyrelsen i prakti-
ken skall kunna ge tillstånd på obekväma tider till att en patient hålls
avskild under en längre tid. Socialstyrelsen finner för sin del att förslagen
om regleringen av vissa tvångsåtgärder ger en alltför stereotyp inramning
för dessas utnyttjande. Tills vidare bör enligt styrelsen nuvarande bestäm-
melser vara tillfyllest.
140
Gällande rätt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
Som jag tidigare har nämnt får den som är intagen med stöd av LSPV
hindras att lämna sjukhuset. Patienten får i övrigt underkastas det tvång
som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att
skydda honom själv eller omgivningen. I LSPV finns vidare föreskrifter
om rätten att ta del av innehållet i brev eller andra handlingar och att
förstöra omhändertagna alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsme-
del.
Tvångsåtgärderna inom psykiatrisk vård får inte användas i bestraff-
ningssyfte utan användningen skall grundas på de förutsättningar som
anges i LSPV, nämligen hänsyn till ändamålet med vården eller för att
skydda patienten själv eller omgivningen. Kraven på ändamålsenlighet
uppfylls om åtgärderna är befogade från medicinsk synpunkt.
Överväganden
Enligt min mening kan befogad kritik riktas mot att de tvångsåtgärder som
LSPV medger är vittomfattande och till huvudsaklig del reglerade genom
en allmänt formulerad bestämmelse. Som jag har nämnt tidigare får in-
skränkningar i regeringsformens skydd mot frihetsberövande och mot
påtvingat kroppsligt ingrepp ske bara i begränsad utsträckning och då med
lagstöd. För att bättre tillgodse regeringsformens krav bör en ny tvångs-
vårdslagstiftning tydligt ange vilka särskilda tvångsåtgärder som får tillgri-
pas och under vilka förutsättningar detta får ske. En utgångspunkt bör
därvid vara att söka åstadkomma sådana begränsningar som gör att dessa
tvångsåtgärder kommer till användning bara när det inte finns någon
annan utväg att tillgå i en verkligt besvärlig situation.
En grundläggande förutsättning för att meddela vård när den enskilde
inte samtycker till eller motsätter sig vården är som socialberedningen har
framhållit att det finns möjlighet att hålla kvar honom på sjukvårdsinrätt-
ningen. I likhet med beredningen anser jag att det även i en ny lagstiftning
måste ges stöd för att kunna hålla kvar de intagna framför allt genom att
dörrarna och fönstren till en vårdavdelning eller vårdinrättningen låses.
Därmed är inte sagt att låsningsmöjligheten genomgående skall behöva
utnyttjas. Erfarenheten har visat att vården av tvångsintagna patienter i
många fall kan bedrivas utan att dörrarna och fönstren kontinuerligt hålls
låsta.
Inom den psykiatriska vården förekommer i dag fastspänning i bälte
eller liknande mekanisk anordning samt isolering i en varierande utsträck-
ning. Om man undantar vården av främst åldersdementa personer, sker
fastspänning och isolering numera i huvudsak vid ett aggressivt beteende
hos en patient mot andra intagna eller mot personalen. Det finns flera
olika typer av bältesliknande fixeringsanordningar.
Fastspänning innebär vanligen att den intagne spänns fast i en säng. Det
kan vara i den egna sängen eller sängen i ett särskilt rum. I vården av
åldersdementa personer används fastspänning också av andra skäl. Den
141
kan syfta till att hindra att patienten faller ur sin säng eller stol. Såväl
låsbara som inte låsbara anordningar förekommer. Ett alternativ till bälte
är ett bord som fixeras i stolen och som omöjliggör for den sittande att resa
sig upp. Fastspänning tillgrips i allmänhet i situationer då patienten är
aggressiv eller självdestruktiv. I klara nödsituationer kan brottsbalkens
regler om nöd åberopas som rättsligt stöd for tvånget. I andra fall krävs
stöd i annan lag.
Att spänna fast någon med bälte e. d. måste enligt socialberedningen
anses vara en förlegad metod. På många håll används bälte inte alls.
Användningen av bälte har då ersatts av mera aktiva behandlingsinsatser.
Beredningen anser att det i allmänhet bör vara möjligt att undvara en för
patienten så påfrestande åtgärd som fastspänning utgör. Det finns dock
enligt beredningen situationer då patienten löper större risk att få allvarli-
ga skador om fastspänning inte sker än om detta medel används.
Jag anser i likhet med beredningen att en patient i princip bör få spännas
fast endast i omedelbara faresituationer för att hindra honom från att
allvarligt skada sig själv eller någon annan. Fastspänning bör i regel vara
kortvarig.
Enligt uppgifter från socialstyrelsen förekommer det emellertid i extre-
ma undantagsfall att en patient måste hållas fastspänd mer än under några
timmar. Det kan vara fråga om djupt störda patienter där risken att de
tillfogar sig själva eller någon annan en allvarlig skada är överhängande
under någon tid. Enligt min mening bör därför en regel införas om att en
patient får hållas fastspänd annat än kortvarigt, om det finns synnerliga
skäl. Socialstyrelsen bör dock utan dröjsmål underrättas om ett sådant
beslut.
Jag instämmer i beredningens uppfattning att en patient inte skall få
lämnas ensam när han är fastspänd. Jag ser det därför som väsentligt med
ett undantagslöst krav på att vårdpersonal skall vara närvarande hos en
patient som ligger i bälte e. d.
Med isolering avses att en person hålls instängd på ett rum, antingen på
det egna rummet eller i ett särskilt isoleringsrum. Isolering förekommer,
förutom vid aggressivt beteende, också som en åtgärd omedelbart efter
intagningen i vissa fall.
En patient bör enligt min mening kunna hållas avskild från övriga
patienter bara i sådana situationer som beredningen åsyftar, dvs. om en
patient genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vår-
den av andra patienter. Därvid kan det bli nödvändigt att tillgripa inlås-
ning på ett rum. Som beredningen har framhållit bör man naturligtvis
alltid noga pröva möjligheterna att med personalinsatser uppnå det syfte
som en isoleringsåtgärd avser.
Jag delar också socialberedningens uppfattning att beslut om avskiljan-
de bör gälla för en begränsad tid, lämpligen högst åtta timmar. Enligt
beredningen förekommer det i sällsynta fall att en patient måste hållas
avskild från övriga patienter annat än kortvarigt. För sådana fall vill
beredningen öppna en möjlighet att låta ett beslut om avskiljande omfatta
längre tid än åtta timmar under förutsättning att ett särskilt organ inom
socialstyrelsen kallat socialstyrelsens psykiatriska råd medger detta. För
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
142
egen del godtar jag att en särregel infors om längre giltighetstid av ett
beslut om avskiljande när det finns synnerliga skäl. Jag är dock inte beredd
att förorda en särskild tillståndsprövning via ett centralt psykiatriskt råd.
Jag anser att det är tillräckligt att socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas
om ett sådant beslut. Om behov skulle uppstå, kan styrelsen vidta lämpliga
åtgärder i egenskap av tillsynsmyndighet.
Jag är tveksam till om det är lämpligt att införa ett krav på att vårdperso-
nal skall vara närvarande när en patient hålls avskild från övriga patienter.
Är patienten mycket aggressiv kan det nämligen finnas en risk för att
personalen skadas. Det kan också finnas en risk för att patienten vid
avskiljande från övriga patienter skadar sig själv. I vissa fall kan det därför
vara lämpligare och humanare att patienten vid aggressivt beteende läggs i
bälte med vårdpersonal närvarande än att han eller hon hålls avskild. Om
patienten hålls avskild från övriga patienter, bör patienten självfallet ändå
stå under noggrann övervakning.
Företrädare för socialstyrelsen har under ärendets beredning pekat på
att en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård bör innehålla regler om i
vilken utsträckning besök hos en patient får förbjudas. Enligt min mening
kan det i vissa undantagssituationer vara nödvändigt att besluta om re-
striktioner beträffande besök hos en patient. Beslut om sådana restriktio-
ner bör få meddelas endast om det behövs från behandlingssynpunkt.
Besök kan vara tillfälligt olämpligt t. ex. om en patient är inne i ett känsligt
behandlingsskede och det föreligger en allvarlig schism mellan en besökan-
de och patienten. Finns det anledning att misstänka att skadlig egendom
skall överlämnas till en patient, bör ett beslut om besök innebära att
vårdpersonal är närvarande under besöket. Mot denna bakgrund anser jag
att en ny lagstiftning om tvångsvård av psykiskt störda personer bör
innehålla en bestämmelse som gör det möjligt att besluta om begränsning-
ar beträffande besök hos en patient. Jag tar strax upp frågan om en patient
bör ha rätt att telefonera utan avlyssning (se avsnittet om kontroll av
försändelser, kroppsvisitation m.m.).
Enligt socialberedningen bör det vara den läkare som ansvarar för
vården av patienten som beslutar om fastspänning och avskiljande från de
andra patienterna. I nära anslutning till beredningens uppfattning anser
jag att dessa beslut i princip bör föras upp på lednings- eller specialistläkar-
nivå. Detsamma gäller beslut om begränsningar av besök hos en patient.
Jag är emellertid medveten om att man i vissa trängda lägen inte hinner
avvakta ställningstagande från den läkare som normalt skall besluta. Viss
möjlighet till delegering till en annan läkare bör därför finnas. Vidtagna
åtgärder bör emellertid omgående rapporteras till den överordnade läka-
ren. Det bör ankomma på regeringen att meddela verkställighetsföreskrif-
ter med innehåll att beslut om fastspänning, avskiljande eller besök skall
dokumenteras i patientens journal.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
143
Mitt förslag: En patient får inte inneha berusningsmedel eller annan
egendom som kan skada patienten eller på annat sätt vara till men
för vården eller ordningen på vårdinrättningen. En försändelse till
en patient får granskas för kontroll av att den inte innehåller sådan
egendom. Däremot får försändelser från patienten inte granskas.
Vidare får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för
kontroll av att patienten inte har skadlig egendom. Påträffas sådan
egendom skall den omhändertas och får i regel förstöras.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
Socialberedningens förslag: En särskild lag införs för att samlat reglera
personalens kontrollbefogenheter på vissa institutioner inom socialtjäns-
tens och psykiatrins områden. Det sakliga innehållet i lagen överensstäm-
mer väsentligen med mitt förslag. (Se betänkandet s. 251—254.)
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har berört socialbe-
redningens förslag att införa en särskild lag på området. Socialstyrelsen
finner inga principiella anledningar till kritik mot den föreslagna lagen.
Den samordning av regleringen i LSPV och de sociala vårdlagarna om
tvångsvård av unga och av missbrukare beträffande visitering, beslag etc.,
som lagförslaget innebär, hälsar styrelsen med tillfredsställelse. Institutio-
nen för socialt arbete — socialhögskolan vid Stockholms universitet in-
stämmer i beredningens förslag att samla reglerna om särskilda tvångsbe-
fogenheter på vissa inrättningar i en lag. Institutionen anser emellertid att
förslaget är tekniskt dåligt och att det behöver arbetas om. Medicinska
fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet anser att det är tveksamt att
låta praktiska detaljer av denna natur samlas i en särskild lag.
Beredningens förslag att slopa brevcensur och beredningens uppfattning
att en patient bör ha rätt att telefonera har mött vissa invändningar. JO
anför i denna fråga att förslaget är inhumant både mot patienten själv och
mot adressaterna. JO menar bl. a. att det skulle vara ett alltför högt pris för
patienten att betala för sin integritet, om hotfulla eller grovt pornografiska
brev tillåts nå mottagare som oftast är människor i patientens närhet och
till vilka han skall återvända när vården är avslutad. Ett sådant förfarande
kan inte gagna patientens rehabilitering. Ett annat fall där det enligt JO
kan vara befogat att hindra brev från att nå en adressat är när en patient,
som till följd av sin sjukdom helt saknar förmåga att bedöma sin ekono-
miska ställning, beställer varor av olika slag i en sådan omfattning att han
eller hon riskerar få sin ekonomi helt förstörd eller tvingas in i olika
processer för att häva köpen. Även i denna situation bör rehabiliteringsas-
pekterna få väga över patientens integritetsskydd. Liknande synpunkter
framförs av Malmö kommun. Socialstyrelsen anser att frågan om gransk-
ning av brev av medicinska skäl bör utredas ytterligare. RSMH anser att
brevcensur eller kvarhållande av försändelser inte skall vara tillåtet i en ny
lag.
144
Bakgrund och gällande rätt
I förarbetena till LSPV (prop. 1966:53 s. 188) anförde föredragande stats-
rådet angående brevcensur att principiella skäl visserligen talade mot
brevcensur, men att patienten inte lämpligen borde få del av brev som
skulle kunna oroa honom eller försämra hans tillstånd. Narkotikaförsän-
delser borde kunna stoppas innan de nådde adressaten. Härtill kom att
brev som en patient skriver under vissa faser av sin sjukdom skulle kunna
medföra betydande olägenhet för honom när han skrivs ut från sjukhuset
och återvänder hem. Föredraganden förordade därför att överläkaren
skulle ha möjlighet att granska brev och andra handlingar. Däremot borde
granskning få ske endast om det förelåg särskilda skäl. Betydande olägen-
het inte bara för mottagaren utan också för patienten-avsändaren skulle
enligt föredraganden kunna åberopas som skäl för att kvarhålla en försän-
delse. Även betydande olägenhet för tredje man, t. ex. grannar eller släk-
tingar, skulle kunna vara skäl att kvarhålla en försändelse.
Regleringen i LSPV (15 §) innebär sålunda att överläkaren, eller den han
har bemyndigat, får om det finns särskilda skäl ta del av innehållet i ett
brev eller en annan handling som kommer till en patient eller som en
patient önskar avsända. För att handlingen skall kunna hållas kvar fordras
att det föreligger ordnings-, säkerhets- eller vårdskäl eller att handlingen
kan föranleda betydande olägenhet för patienten eller någon annan person.
Sedan den 1 januari 1983 fattas beslut om kvarhållande av utskrivnings-
nämnden (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383). I brådskande fall kan
dock överläkaren ta hand om handlingen i avvaktan på nämndens beslut.
Handlingar ställda till vissa myndigheter, bl. a. utskrivningsnämnden,
psykiatriska nämnden och socialstyrelsen, skall dock vidarebefordras utan
granskning. 1 samband med den nyssnämnda lagändringen år 1983 utvid-
gades denna krets av myndigheter med hälso- och sjukvårdens ansvars-
nämnd och förtroendenämnden. Handlingar ställda till eventuell offentlig
försvarare för patienten skall också vidarebefordras utan granskning. I
vissa fall får en handling granskas men inte hållas kvar. Det gäller bl. a. en
handling som är avsedd för någon som är biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429).
Enligt LSPV:s tillämpningskungörelse får överläkaren eller den han
bemyndigar kvittera en försändelse till en patient som ett led i korrespon-
denskontrollen. Vidare gäller enligt kungörelsen att i patientjournalen
skall antecknas uppgift om bl. a. granskning och kvarhållande av brev eller
annan handling.
Den i Europarådets regi utarbetade rekommendationen om utformning
av medlemsstaternas regler för tvångsmässig psykiatrisk vård anger att
inskränkningar i den intagnes personliga frihet skall begränsas till sådana
som är nödvändiga med hänsyn till patientens hälsotillstånd och för att
behandlingen skall bli framgångsrik. Den intagnes rätt att kommunicera
med berörda myndigheter, med ett juridiskt biträde eller andra personer
som är behjälpliga vid prövning av intagningen får inte inskränkas. Den
intagne skall vidare ha rätt att sända brev utan föregående censur.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
145
10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Rekommendationen antogs av Europarådets ministerkommitté år 1983. Prop. 1990/91: 58
Vid omröstningen reserverade sig Sverige mot bestämmelsen om förbud Bilaga 1
mot censur av brev som en patient avsänder.
Enligt 13 § LSPV får en patient underkastas det tvång som är nödvän-
digt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda patienten
själv eller omgivningen. Med stöd av denna bestämmelse omhändertas
alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel hos en patient. Det-
samma gäller annan egendom som kan skada patienten, såsom injektions-
sprutor eller haschpipor.
I LSPV regleras inte kroppsvisitation och kroppsbesiktning särskilt.
Sådana åtgärder vidtas med stöd av den allmänna bestämmelsen i den nyss
nämnda paragrafen. Vidare kan en patient med stöd av bestämmelsen
meddelas förbud att ta emot besök och att telefonera m.m.
Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffats
hos eller ankommit till en patient omhändertagits, skall överläkaren låta
förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen. Påträffas sådan
egendom inom sjukhuset utan att det finns någon känd ägare till den, får
sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset omhänderta egendo-
men och låta förstöra eller försälja den. Motsvarande gäller beträffande
injektionssprutor och kanyler som kan användas för insprutning i männi-
skokroppen. Däremot kan annan egendom som kan skada patienten och
som omhändertagits inte förstöras eller försäljas enligt LSPV.
Överväganden
I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) finns bestäm-
melser om befogenheter att ingripa när sådan egendom som kan vara till
men för vården eller ordningen på institutionen påträffas där. Den egen-
dom som får tas om hand är bl. a. narkotika och alkoholhaltiga drycker
samt injektionssprutor och kanyler. Också när vård ges med stöd av
socialtjänstlagen kan sådan egendom tas om hand under vissa förutsätt-
ningar. De kontrollåtgärder som får vidtas enligt LVU och LVM är gransk-
ning av försändelser, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.
Enligt socialberedningen bör endast de befogenheter som nyss har
nämnts finnas i framtiden inom den psykiatriska tvångsvården. Bered-
ningen anser att en tvångslagstiftning på psykiatrins område och även
LVU, LVM och socialtjänstlagen skulle vinna på att de i huvudsak likarta-
de bestämmelserna om befogenheterna samlas i en särskild lag. Detta
skulle göra regleringen mer överskådlig. Det är enligt beredningen också
önskvärt att bestämmelserna är enhetliga så långt det är möjligt.
Socialberedningen anser således att bestämmelserna om ifrågavarande
befogenheter skall samlas i en särskild lag, medan andra tillåtna tvångsåt-
gärder på psykiatrins område skulle framgå av den av beredningen före-
slagna lagen om psykiatrisk tvångsvård.
För egen del finner jag det i och för sig önskvärt med största möjliga
enhetlighet vid utformningen av de här berörda befogenhetsreglerna.
Emellertid anser jag det mindre lämpligt att reglera vissa tvångsåtgärder
146
inom psykiatrin vid sidan av en lag om psykiatrisk tvångsvård. Bered-
ningsförslaget leder till att möjligheterna for den enskilde patienten att
samlat ta del av föreskrifterna om psykiatrins tvångsåtgärder minskar.
Vård enligt de sociala vårdlagarna ges för övrigt inte på samma vårdinrätt-
ningar som psykiatrisk vård och en för den sociala och den psykiatriska
vården gemensam lag skulle därför behöva uppta vissa särregler. De vins-
ter från samordningssynpunkt som skulle kunna uppnås med socialbered-
ningens förslag skulle därmed begränsas. Jag är därför inte beredd att
föreslå en särskild lag enligt beredningens modell. Tillåtna tvångsåtgärder
bör i stället direkt framgå av den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Därvid kan i stor utsträckning beaktas önskemål om en enhetlig utform-
ning i här aktuella avseenden vid jämförelse med de sociala vårdlagarna.
Jag anser liksom socialberedningen att patienterna bör förbjudas att
inneha narkotika, alkoholdrycker eller andra berusningsmedel samt injek-
tionssprutor och kanyler. En patient bör inte heller få inneha annan
egendom som kan skada honom själv eller annan eller vara till men för
vården eller ordningen på vårdinrättningen. Som sådan egendom kan
räknas t. ex. gamla läkemedel, haschpipor och tillhyggen.
Jag övergår nu till att behandla frågan om i vilken utsträckning gransk-
ning av patientens försändelser bör få ske eller när han bör få underkastas
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning för kontroll av att han inte innehar
skadlig egendom.
Som jag redan har nämnt motiveras rätten enligt LSPV att kontrollera
innehållet i handlingar ställda till patienten och att hålla kvar sådana
handlingar med behandlingshänsyn samt med att ordningen och säkerhe-
ten på sjukhuset måste upprätthållas. Motsvarande åtgärder beträffande
handlingar som patienten sänder sker för att skydda patienten mot att i
skriftlig form uttrycka sig på sådant sätt att han eller hon kan råka illa ut.
Enligt vad jag har inhämtat förekommer numera sällan granskning av
brev.
Jag anser liksom socialberedningen att reglerna om kontroll och kvarhål-
lande av försändelser bör utformas enbart med inriktning på att skydda
patienternas hälsa och nå framgång med behandlingen. Eftersom strävan
bör vara att ge tvångsvård under så öppna former som möjligt kan nödvän-
digheten av att behålla nuvarande möjlighet att granska innehållet i för-
sändelser från en patient ifrågasättas. Brevcensur bör, framför allt av
hänsyn till patientens integritet, inte vara tillåten i en ny lagstiftning. Jag
vill också peka på att frivilligt vårdade patienter, som kan ha lika allvarliga
psykiska störningar som tvångsvårdade patienter, själva får ta ansvar för
innehållet i sina försändelser. En patient som ges tvångsvård bör sålunda
enligt min mening få sända försändelser utan kontroll. Denna ståndpunkt
stämmer överens med vad som förordas i den förut nämnda Europarådsre-
kommendationen. Om en patient genom att skicka en försändelse begår en
brottslig handling, får detta bedömas enligt de regler som gäller beträffan-
de en sådan handling och åtgärder vidtas därefter.
Förutsättningarna är andra när det gäller försändelser till en patient. En
försändelse kan innehålla t. ex. narkotika, alkohol eller andra berusnings-
medel. Vidare kan försändelsen innehålla vapen eller annat som kan
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
147
användas för att skada patienten själv eller andra. Behovet att upprätthålla
ordning och säkerhet på en vårdinrättning torde i detta hänseende sam-
manfalla med behandlingshänsyn för en enskild patient. Ett brev eller en
annan försändelse till en patient bör därför få öppnas och granskas för
kontroll av att den inte innehåller sådan skadlig egendom. Därmed är inte
sagt att granskningen också bör omfatta det skriftliga innehållet i ett brev
eller en annan handling till en patient. Visserligen kan som beredningen
har påpekat innehållet i vissa fall tänkas få negativa verkningar på patien-
tens hälsotillstånd och motverka hans tillfrisknande. Hänsynen till patien-
tens integritet väger emellertid tungt också i detta fall. Jag ansluter mig
därför till beredningens uppfattning att granskningen av försändelser till
en patient inte bör få avse det skriftliga innehållet. Befogenheten att
besluta i fråga om granskning bör i princip ligga på lednings- eller spe-
cialistläkarnivå. Om det finns särskilda skäl, bör granskningsuppgiften få
delegeras till en annan läkare.
Nära sammanhängande med rätten att kommunicera skriftligen är rät-
ten till muntlig kommunikation, som i detta sammanhang avser rätten att
telefonera och rätten att ta emot besök. För närvarande är huvudprincipen
att telefonering och besök är tillåtna. Som jag nyss redogjort för finns det
emellertid en möjlighet att med stöd av den allmänt formulerade tvångs-
bestämmelsen i LSPV avlyssna en patient som telefonerar och att förvägra
honom eller henne att telefonera eller att ta emot besök. Dessa åtgärder får
vidtas endast om det anses nödvändigt med hänsyn till ändamålet med
vården eller för att skydda patienten själv eller omgivningen.
Jag delar socialberedningens uppfattning att en patient i princip bör ha
rätt till muntlig kommunikation utan särskilda restriktioner. Undantag
bör göras endast om behandlingshänsyn kräver det. Jag har nyss nämnt att
det i vissa situationer bör vara möjligt att av behandlingsskäl besluta om
restriktioner beträffande besök hos en patient (se föregående avsnitt om
användningen av vissa tvångsåtgärder). Motsvarande skäl torde inte före-
ligga beträffande telefonering. Någon särskild begränsning i utnyttjandet
av telefon bör således inte kunna beslutas, och telefonavlyssning bör inte
vara tillåten.
Med kroppsvisitation avses kontroll av en patients kläder, persedlar,
väskor m. m. En ytlig kroppsbesiktning innebär en granskning av de delar
av den nakna kroppen som är synliga. Även armhålorna, håret och fotsu-
lorna får undersökas. Däremot innefattar ytlig kroppsbesiktning inte mer
ingripande undersökning som t. ex. vaginal- eller rektalundersökning. Med
fullständig kroppsbesiktning avses en undersökning också av kroppens
håligheter. Socialberedningen föreslår att det i fortsättningen skall bli
tillåtet med kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning för att söka efter
skadlig egendom.
Enligt min mening är det nödvändigt att ha möjligheter att undersöka
om en patient som ges psykiatrisk tvångsvård bär på sig narkotika eller
annan skadlig egendom. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning kan
inte undvaras för sådant ändamål. Som socialberedningen har anfört utgör
fullständig kroppsbesiktning en i hög grad integritetskränkande åtgärd
som bör tillåtas bara om det finns ett uttalat behov av en sådan åtgärd.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
148
Enligt den sociala regleringen beträffande tvångsvård av missbrukare och
unga tillåts endast kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Det finns
skäl som talar för att behovet av kroppsbesiktning för att leta efter narkoti-
ka eller annan skadlig egendom inte är väsentligt större när det gäller
patienter som ges psykiatrisk tvångsvård än beträffande dem som vårdas
på grund av t. ex. missbruk enligt de sociala vårdlagarna. Frågan om det
finns behov av ytterligare kontrollåtgärder, såsom fullständig kroppsbe-
siktning, har emellertid berörts i förarbetena till den nya lagen om tvångs-
vård av vuxna missbrukare (prop. 1987/88:147 s. 107). Därvid framhölls
att detta är en fråga som berör inte endast LVM utan flera närliggande
lagstiftningsområden, bl. a. den psykiatriska tvångsvården. Regeringen har
därefter gett socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka typer av under-
sökningar som behöver göras inom de aktuella lagstiftningsområdena och
att föreslå de författningsändringar som kan komma att behövas. Uppdra-
get har nyligen redovisats till regeringen. Ärendet skall nu beredas ytterli-
gare inom socialdepartementet. Mot nu angiven bakgrund anser jag att
ifrågavarande befogenheter att göra kroppsundersökning i nuläget bör
begränsas till kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.
För att undvika missförstånd bör påpekas att undersökningar kan behö-
va göras på en patient av andra skäl än för att söka efter narkotika eller
annan skadlig egendom. En bestämmelse om kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning utgör naturligtvis inte ett hinder mot erforderliga under-
sökningar av medicinska skäl.
Egendom som inte får innehas men som påträffas hos en patient eller
ankommer till en patient bör få tas om hand. Detsamma bör gälla sådan
egendom som påträffas på en vårdinrättning utan att det finns någon känd
ägare till den. Beslut om omhändertagande av egendom bör fattas av
chefsöverläkaren med möjlighet till delegering till en annan läkare.
Enligt gällande regler skall överläkaren låta förstöra alkoholhaltiga dryc-
ker och andra berusningsmedel liksom injektionssprutor och kanyler som
tagits om hand. Enligt min mening bör från behandlingssynpunkt en
motsvarande reglering i en ny lagstiftning omfatta inte endast sådan egen-
dom utan även haschpipor och andra föremål som är särskilt ägnade att
användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika och som
påträffas på en vårdinrättning.
Mitt förslag: Chefsöverläkaren skall vara skyldig att i den utsträck-
ning och den ordning som socialstyrelsen anger fortlöpande lämna
styrelsen uppgifter om tvångsvårdens omfattning, innefattande
även upplysningar om medicinska behandlingar som sker med
tvång och om användningen av särskilda tvångsåtgärder.
Socialberedningens förslag innehåller ingen uttrycklig motsvarighet till
mitt förslag.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
149
Gällande rätt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
I LSPV finns inga särskilda föreskrifter om uppgiftslämnande till socialsty-
relsen om vård enligt lagen. Styrelsen har under åren 1983-1988 som ett
led i sin tillsynsfunktion fortgående insamlat vissa data om avslutade
vårdtillfällen enligt LSPV /socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1983:69)
om rapportering av vårdtillfällen enligt LSPV/. Dessa uppgifter har utnytt-
jats i styrelsens tillsyn och planering av LSPV-vården. Uppgifterna har
lämnats till socialstyrelsen av den för LSPV-vården ansvarige läkaren.
Insamlade data innehåller bl. a. uppgifter om tvångsvårdstidens längd och
fastställd diagnos. En sammanställning och utvärdering av insamlat mate-
rial har påbörjats (SOSFS 1989:4). Fortlöpande uppföljning och djupare
studier av användningen av tvångsåtgärder förekommer inte för närvaran-
de.
En skyldighet att rapportera samtliga genomförda psykokirurgiska in-
grepp finns sedan början av 1980-talet /socialstyrelsens föreskrifter
(SOSFS 1981:124) om rapportering till styrelsen om psykokirurgiska in-
grepp/. Socialstyrelsen har med hänsyn till den speciella karaktär som
kännetecknar den psykokirurgiska verksamheten bedömt det som nödvän-
digt att följa utvecklingen av den. Påpekas bör att under senare år har
psykokirurgiska ingrepp genomförts i mycket begränsad utsträckning och
endast på frivilligt vårdade patienter.
Överväganden
Socialstyrelsen har till uppgift att utöva tillsyn över landstingskommuner-
nas hälso- och sjukvård. Detta framgår av HSL. LSPV upptar därjämte en
bestämmelse om att socialstyrelsen är tillsynsmyndighet när det gäller
efterlevnaden av lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
Med tillsynsfunktionen följer en befogenhet att inhämta de upplysningar
om vården som behövs för tillsynsändamål. Sekretesslagen (1980:100)
öppnar möjlighet för landstingskommunerna att lämna ut också uppgifter
som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretessen till socialstyrelsen, om
uppgifterna behövs där för tillsynen.
Socialstyrelsen har som jag nyss redovisat inhämtat vissa uppgifter från
de läkare som ansvarar för vård enligt LSPV om avslutade vårdtillfällen
enligt lagen. Med dessa uppgifter som underlag har styrelsen gjort
sammanställningar över tvångsvårdstillfällena med avseende på intag-
ningssätt, diagnos, varaktighet och försöksutskrivning m. m. Frånsett ett
krav på uppgifter om eventuellt genomförda psykokirurgiska ingrepp (i
praktiken enbart avseende frivillig vård) synes emellertid inte någon fort-
löpande rapportering om medicinsk behandling med tvång eller om andra
tvångsåtgärder ha begärts av socialstyrelsen.
Syftet med den insamling av data över vårdtillfällen som förekommit
har varit att få närmare kännedom om och överblick över tvångsvårdens
omfattning och utveckling. Uppgifterna har använts för socialstyrelsens
tillsyn och planering rörande vården.
150
Också fortsättningsvis bör möjlighet finnas for tillsynsmyndigheten att
inhämta motsvarande uppgifter om tillämpningen av en ny tvångsvårds-
lagstiftning. Det är emellertid angeläget att därutöver kunna följa också
själva tvångsanvändningen under vårdtillfällena. Som jag tidigare har
nämnt (avsnitt 2.1) varierar omfattningen av tvångsinsatser mellan olika
delar av landet, liksom mellan olika sjukhus och kliniker. För den enskil-
des trygghet och för utveckling av vården är det därför enligt min mening
speciellt viktigt att fortlöpande kunna följa och studera användningen av
olika typer av tvångsåtgärder.
Jag anser sålunda att chefsöverläkaren bör åläggas skyldighet att fortlö-
pande på det sätt socialstyrelsen närmare anger lämna uppgifter till styrel-
sen om tvångsvårdens omfattning inkl, användningen av tvångsmedicine-
ring och annan tvångsbehandling vid den enhet han har ansvar för. Upp-
giftsskyldigheten bör utformas så att intresset av generell information om
användningen av tvång inte kommer i konflikt med intresset av att skydda
patientens personliga integritet. Antalet personrelaterade uppgifter bör
således begränsas så långt det över huvud taget är möjligt. Inom hälso-och
sjukvården gäller sekretess för uppgifter om enskilds personliga förhållan-
den, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men. Nämnas kan att hälso- och
sjukvårdssekretessen följer med uppgifterna till socialstyrelsen när uppgif-
terna behövs där för tillsyn (se 7 kap. 1 § sekretesslagen).
Enligt min mening är ett vidgat uppgiftslämnande av stor betydelse för
en effektivisering av socialstyrelsens tillsyn av den psykiatriska tvångsvår-
den. Ändamålet med uppgiftsskyldigheten bör vara att få underlag för att
kunna studera användningen av bl. a. tvångsmedicinering, bältesläggning,
isolering och besöksförbud. Enligt min mening bör insamlade uppgifter
bearbetas av socialstyrelsen och närmare analyseras, t. ex. med hänsyn till
diagnos, personalsituation och vårdorganisation. Det kan vara av särskilt
intresse att utreda varför vissa län eller vårdenheter använder mer tvång
än andra och vilka faktorer som kan inverka på en förändring av använd-
ningen av tvång. Jag vill med andra ord framhålla vikten av att uppgifter-
na inte begränsas till en redovisning i statistiska tabeller.
Förslaget om uppgiftsskyldighet av nu angiven omfattning bör självfallet
gälla endast inom den psykiatriska tvångsvården. Den fortlöpande kun-
skap socialstyrelsen får genom bearbetning av de insamlade uppgifterna
kan emellertid komma till användning också inom andra delar av psykia-
trin och utgöra ett värdefullt instrument för styrelsen vid dess tillsyn och
planering av vården.
Enligt min mening bör socialstyrelsen publicera kartläggningarna av
användningen av tvångsåtgärder på lämpligt sätt. Genom publicering
underlättas en kunskapsåterföring till såväl enskilda läkare som medicinsk
och övrig ledning av vården. Som jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.1) utgör
vidare en erfarenhetsåterföring en förutsättning för utveckling av vården
och en viktig grund för fördjupade studier och forskningsinsatser. En ökad
medvetenhet om hur tvångsåtgärder används kan leda till en mer restriktiv
användning av sådana åtgärder inom psykiatrin.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
151
Mitt förslag: Patienten får ges tillstånd att vistas utanför sjukvårds-
inrättningens område en viss del av vårdtiden. Tillståndet får ges för
återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är
angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.
Ett tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område får
kombineras med särskilda villkor.
Om förhållandena kräver det, får tillstånd att vistas utanför sjuk-
vårdsinrättningens område återkallas.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
Socialberedningens förslag: Överläkaren får ge patienten tillstånd att
under pågående tvångsvård vistas utanför sjukhuset under en viss tid, när
detta kan ha betydelse för patientens rehabilitering. Beredningen föreslår
med andra ord regler som medger kortare permissioner. Däremot föreslås
inte någon motsvarighet till nuvarande regler om försöksutskrivning. (Se
betänkandet s. 241 f.)
Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig över beredningens
förslag i denna del har i huvudsak uppehållit sig vid frågan om försöksut-
skrivning. Det kan antas att de instanser som är generellt positiva till
socialberedningens betänkande också instämmer i förslaget att slopa för-
söksutskrivningsinstitutet.
De flesta som har yttrat sig beträffande försöksutskrivning, bl. a. social-
styrelsen, psykiatriska nämnden, vissa utskrivningsnämnder, hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd, JO, Svenska Läkaresällskapet, Svenska Psy-
kiatriska Föreningen och vissa kommuner, går emot förslaget att avskaffa
nuvarande möjlighet till försöksutskrivning. Man anser att försöksutskriv-
ning är ett utmärkt instrument för patientens rehabilitering och förbere-
delse för definitiv utskrivning. Försöksutskrivningsinstitutet möjliggör
också en smidigare form av återtagning till sjukhuset vid en eventuell
försämring. Skulle möjligheten till försöksutskrivning avskaffas skulle en-
ligt en del instanser antalet vårdintyg stiga.
Vissa instanser, bl. a. psykiatriska nämnden, anser att man bör överväga
att skärpa tillämpningen av nuvarande regler så att alltför långa försöksut-
skrivningar undviks. Nämnden anför att förlängning efter ett år bör ske
endast om särskilda skäl föreligger och i sådant fall beslutas av utskriv-
ningsnämnden. Svenska Läkaresällskapet föreslår en begränsning av tiden
för försöksutskrivning till sex månader.
Bakgrund och gällande rätt
1 LSPV finns det regler om tillstånd för patienten att vistas på egen hand
utom sjukhusområdet och regler om försöksutskrivning.
152
Permission m.m.
Tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet användes vid
LSPV:s tillkomst som en gemensam beteckning för utsträckt frigång och
permission (prop. 1966:53 s. 187). Utsträckt frigång var att skilja från
frigång, som bara avsåg vistelse på egen hand inom sjukhusområdet. Med
utsträckt frigång menades vistelse utom sjukhusområdet för att utföra
stadigvarande arbete men med bibehållande av bostad på sjukhuset. Per-
mission betydde annan vistelse utom sjukhusområdet, eventuellt för besök
på annan ort.
Enligt LSPV kan en patient få tillstånd att vistas på egen hand utom
sjukhusområdet, om det inte medför fara för annans personliga säkerhet
eller hans eget liv. Ett tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.
Sådana föreskrifter kan enligt tillämpningskungörelsen till LSPV avse
vistelseort, bostad, utbildning, arbetsanställning, förfogande över arbets-
förtjänst eller andra tillgångar, förbud att använda alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel, förbud att besöka viss ort eller viss person
samt skyldighet att underkasta sig läkarvård eller annan vård eller behand-
ling. Enligt kungörelsen skall patientens journal innehålla uppgift om
tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet och särskilda före-
skrifter i samband därmed samt om återkallelse av sådant tillstånd.
Den 1 januari 1983 infördes i förtydligande syfte en bestämmelse i
kungörelsen om skyldighet för överläkaren att se till att sådan kontakt hålls
med en patient som har fått tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhus-
området, att frågan om utskrivning kan prövas fortlöpande.
Tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområdet eller återkallel-
se av sådant tillstånd beslutas beträffande P-fallen av överläkaren, som
beträffande viss patient kan överlåta åt annan läkare vid sjukhuset att fatta
sådana beslut (se avsnitt 3.1.2 under rubriken Bakgrund och gällande rätt
om P-, N-, O- och PN-fall). I övriga fall beslutar utskrivningsnämnden om
sådana tillstånd. Nämnden får dock beträffande viss patient överlåta på
överläkaren att besluta i frågan.
Utskrivning på försök
I förarbetena till LSPV anförde föredragande statsrådet (prop. 1966:53 s.
197) att utskrivning på försök syntes ha sin största betydelse när det gällde
kriminellt belastade patienter. Dock skulle utskrivning på försök också
annars kunna vara av värde i vissa fall. Att göra försöksutskrivning till ett
normalt inslag i vården av psykiskt sjuka fann föredraganden dock inte
lämpligt. Avvikelserna från vad som gällde för kroppsligt sjuka patienter
borde inte vara fler än som var absolut oundgängligt. Föredragandens
uppfattning kom till uttryck i LSPV genom kravet på särskilda skäl för att
utskrivning på försök skall få användas. Innebörden är att det skall förelig-
ga särskilda skäl att välja försöksutskrivning inte bara i stället för kvarhåll-
ning på sjukhuset utan också i stället för slutlig utskrivning. Som ytterliga-
re förutsättning gäller att försöksutskrivningen inte medför fara för annans
personliga säkerhet eller för eget liv.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
153
Försöksutskrivning kan kombineras med föreskrifter i samma hänseen- Prop. 1990/91: 58
den som vid permission. Vidare kan patienten i samband med försöksut- Bilaga 1
skrivning ställas under tillsyn av en lämplig person. De nyss nämnda
bestämmelserna i tillämpningskungörelsen med krav på att kontakt hålls
med patienten så att frågan om utskrivning kan prövas fortlöpande gäller
även vid försöksutskrivning. Överläkaren är således skyldig att under
försöksutskrivningen hålla sådan kontakt med patienten att han kan bilda
sig en uppfattning om patientens tillstånd och de åtgärder som han eventu-
ellt bör vidta.
Patientens journal skall innehålla uppgift om utskrivning på försök, om
särskilda föreskrifter och om tillsyn av lämplig person. Journalen skall
vidare innehålla uppgift om återintagning under utskrivning på försök.
Försöksutskrivning skall avse viss tid, högst sex månader. Denna tid kan
förlängas med högst sex månader åt gången.
Det är en uppgift för överläkaren att besluta om utskrivning på försök
beträffande P-fallen. Överläkaren kan hänskjuta frågan till utskrivnings-
nämnden. Det är utskrivningsnämnden som beslutar om försöksutskriv-
ning av nämndfallen, dvs. N-, O- och PN-fall. När anledning föreligger till
utskrivning på försök av sådana fall, skall överläkaren ofördröjligen anmä-
la detta hos nämnden. Beslut om återtagning av försöksutskriven patient
fattas av överläkaren, som kan delegera beslutanderätten till en annan
läkare vid sjukhuset beträffande en viss patient.
Överväganden
I enlighet med vad jag har nämnt tidigare (avsnitt 3.5.2) bör det i det
enskilda fallet övervägas om det är nödvändigt att hålla patienten inlåst.
Möjligheten till inlåsning behöver inte alltid utnyttjas. Liksom vid frivillig
vård kan patientens rörelsefrihet bli föremål för överenskommelse mellan
honom och personalen. Patientens möjligheter att vistas utanför vårdav-
delningen eller vårdinrättningens område bestäms av hans tillstånd och
rutinerna vid inrättningen. Man kan därför inte bedöma vaije vistelse
utanför vårdavdelningen som en s. k. friförmån. Det kan i stället, som
beredningen anger, vara fråga om en naturlig del av vården.
I en del fall kan det finnas behov av att en patient får tillstånd att under
en viss tid vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Även i fortsätt-
ningen kan det vara nödvändigt att pröva hur en patient klarar sig på egen
hand utanför inrättningen. Tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrätt-
ningens område kan således behövas för att förbereda att tvångsvården
upphör, men även andra skäl kan i vissa fall motivera ett sådant tillstånd.
En patient bör därför kunna ges permission under en del av vårdtiden.
Självfallet bör permission ges endast under förutsättning att patientens
hälsotillstånd och omständigheterna i övrigt medger det.
Vid en permission bestämmer man i förväg den tid som vistelsen utan-
för sjukhuset skall omfatta. Ett beslut om permission bör givetvis fattas
efter överenskommelse med patienten av den läkare som har ansvaret för
vården. Som beredningen anger finns det inte anledning att föreslå någon
längsta tid för permissionens varaktighet eller regler om förlängning av
154
permission. De allmänna reglerna om att tvångsvården skall upphöra så Prop. 1990/91:58
snart den inte är absolut nödvändig sätter en yttersta gräns for hur länge en Bilaga 1
permission skall kunna pågå.
Enligt socialberedningen motiveras det nuvarande försöksutskrivnings-
institutet i huvudsak med möjligheterna att ge patienten föreskrifter. Om
patienten bryter mot någon föreskrift, skall han kunna återintas på sjukhu-
set. Beredningens förslag att slopa försöksutskrivningen bygger på att
stödet till patienten så långt möjligt skall ges i frivilliga former och när
patienten är kvar i sin vanliga miljö. De begränsade vårdtider med tvång
vid akut behov av vård som socialberedningen föreslår bedömer bered-
ningen inte ge utrymme för försöksutskrivning.
Antalet försöksutskrivningar enligt LSPV var under slutet av 1970-talet
över 10000 per år. Under år 1985 uppgick motsvarande antal till ca8000.
Enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsen uppgick antalet försöksut-
skrivningar under år 1988 till ca 6 700. Antalet återintagningar från för-
söksutskrivningar var år 1979 ca 9 000, år 1985 ca 4 200 och år 1988 (enligt
preliminära uppgifter) ca 3 500. Även antalet en viss dag försöksutskrivna
har sjunkit. Vid årsskiftet 1983/84 fanns det ca 4 700 försöksutskrivna
patienter. Detta antal hade vid årsskiftet 1988/89 sjunkit till ca 3 200. Av
dessa hade ca 1900 varit försöksutskrivna mindre än sex månader. För-
söksutskrivna mer än tre år hade 130 patienter varit. Vissa hade varit
försöksutskrivna mer än tio år. Även om tillämpningen av försöksutskriv-
ning har minskat under senare år, är den fortfarande omfattande. Det vill
synas som om kravet på särskilda skäl för försöksutskrivning i praktiken
har blivit åtskilligt uttunnat. Det är inte heller ovanligt att försöksutskriv-
ning förlängs och på så sätt fortgår under avsevärd tid sammanlagt.
Jag delar socialberedningens principiella uppfattning att tvångsvård bör
upphöra så snart patienten kan klara att leva utanför vårdinrättningen.
Detta gäller också när patienten behöver stöd av t. ex. den öppna psykia-
triska verksamheten eller socialtjänsten. Jag vill i sammanhanget under-
stryka angelägenheten av att möjligheterna till samverkan med social-
tjänst, arbetsmarknadsmyndigheter m. fl. noga tas tillvara när patienten är
intagen på en vårdinrättning så att upphörande av tvångsvården underlät-
tas.
Från läkarhåll har under remissbehandlingen framhållits att det finns
fall då patienten mår bäst av att relativt snart få lämna vårdinrättningen
samtidigt som detta är möjligt endast om det sker under vissa villkor.
T. ex. kan det vara en förutsättning för att patienten i ett tidigt skede skall
kunna bo ute i samhället att denne i viss utsträckning får fortsatt stöd från
vårdinrättningen.
För egen del anser jag att ett förfarande för försöksutskrivning av hittills-
varande modell och tillämpning inte är förenligt med de stränga rekvisit
för tvångsvård som jag har föreslagit i det föregående. Den nya lagstift-
ningen bör enligt min mening inte inrymma några bestämmelser om ett
särskilt försöksutskrivningsinstitut.
Även om det för psykiatrisk tvångsvård skall krävas bl. a. att patienten
har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på
annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning kan
155
man inte bortse från att indikationerna for tvångsvård i viss mån kan
skifta i styrka vid olika tillfällen under det att vården pågår. Jag är
samtidigt medveten om behovet av att utforma lagstiftningen så att den
inte i en del fall hindrar en smidig övergång från tvångsvård till vård i
frivilliga former. Enligt min bedömning bör detta kunna tillgodoses om
permissionsregleringen byggs ut så att den ger uttryckligt stöd for att
patienten i vissa fall kan få tillstånd att tillbringa en resterande tid av
tvångsvårdsperioden utanför vårdinrättningen. Det är tydligt att utrym-
met för sådan tillståndsgivning blir betydligt mer begränsat än hittillsva-
rande tillämpning av försöksutskrivning. Ett sådant tillstånd bör emeller-
tid få ges, om det finns skäl att anta att åtgärden är angelägen för att
förbereda att tvångsvården upphör. Jag återkommer till den närmare
regleringen av denna fråga i specialmotiveringen (avsnitt 7.1).
Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område bör enligt min
mening kunna kombineras med särskilda villkor. Patienten bör kunna
åläggas att iaktta särskilda villkor oavsett vilken del av vårdtiden tillstån-
det avser. Villkoren bör främst kunna avse skyldighet att underkasta sig
viss medicinering eller annan behandling, att hålla kontakt med en viss
person, att vistas på ett kommunalt eller enskilt vårdhem eller att besöka
en vårdcentral, socialtjänsten m.m. Villkor om bostad och arbete kan
tänkas bli aktuella undantagsvis. Såsom lagrådet har framhållit kan man
inte heller utesluta att behov kan finnas av förbud att vistas på viss plats
eller att ta kontakt med vissa personer. Detta bör beaktas vid utformning-
en av regleringen.
Enligt en av socialstyrelsen företagen inventering hade 55% av de vid
årsskiftet 1988/89 försöksutskrivna patienterna ålagts att följa föreskrifter
om behandling med neuroleptika i depåform. Depåbehandling var vanli-
gare bland P-fallen och O-fallen än bland N-fallen. Andelen depåbehandla-
de försöksutskrivna patienter ökade med försöksutskrivningstidens längd.
Av inventeringen framgår också att av de försöksutskrivna patienterna ca
13% hade försöksutskrivits till ett sjukhem eller någon annan vårdinrätt-
ning.
Med hänsyn till uppgifterna om i vilken omfattning villkor om behand-
ling med långtidsverkande neuroleptika syns förekomma vill jag erinra om
de synpunkter som jag i det föregående har redovisat på frågan om an-
vändning av depåläkemedel under tvångsvård (avsnitt 3.5.2).
Den konstruktion jag har förordat för möjligheterna att ge permission
innebär att en patient som fått tillåtelse att vistas utanför vårdinrätt-
ningens område alltjämt är att anse som intagen för psykiatrisk tvångs-
vård. Den ansvarige läkaren på inrättningen har fortsatt skyldighet att
aktivt verka för patientens rehabilitering och att kontinuerligt pröva om
tvångsvården kan upphöra. Som ett led i vården av patienten bör återtag-
ning till vårdinrättningen kunna ske så länge vårdtiden löper. Självfallet
skall återtagning inte få tillgripas som en rent disciplinär åtgärd mot en
patient som har brutit mot de villkor som kan ha meddelats honom. Detta
framhölls för övrigt redan i förarbetena till LSPV. För återtagning bör
krävas att patientens psykiska tillstånd i förening med hans levnadsförhål-
landen i övrigt och hans inställning till vården är sådana att det inte finns
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
156
någon annan utväg än att fortsätta vården på sjukvårdsinrättningen. Möj-
lighet att utan att återintagning skett förlänga tvångsvården utöver maxi-
mum för pågående vårdperiod bör inte vara helt utesluten. I denna fråga
hänvisar jag till specialmotiveringen.
Mitt förslag: När det inte längre finns förutsättningar för psykiatrisk
tvångsvård skall genast beslutas att vården skall upphöra. Frågan
om tvångsvårdens upphörande skall övervägas fortlöpande. Regler
om att närstående till patienten eller andra personer skall kunna
begära att tvångsvården skall upphöra införs inte.
Socialberedningens förslag stämmer i huvudsak överens med mitt för-
slag (se betänkandet s. 242 f.).
Remissinstanserna: Flertalet instanser har inte berört socialbered-
ningens förslag i denna del. Några remissinstanser har invänt mot bered-
ningens uttalande att det inte bör krävas att beslut om tvångsvårdens
upphörande skall fattas genast när något enstaka rekvisit tillfälligt inte är
uppfyllt. Vidare har någon enstaka remissinstans anfört att förutom pati-
enten även närstående bör kunna begära att tvångsvården skall upphöra.
Bakgrund och gällande rätt
I förarbetena till LSPV (prop. 1966:53 s. 194) betecknade föredragande
statsrådet det som en viktig princip att förutsättningarna för kvarhållande
skulle prövas fortlöpande och att frågan om utskrivning skulle komma till
stånd inte skulle vara beroende av patientens initiativ.
Enligt LSPV åligger det överläkaren att kontinuerligt pröva om det
fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig vård. Patienten skall
omedelbart skrivas ut, om dennes tillstånd eller förutsättningarna i något
annat avseende ändras så att patienten inte längre kan beredas vård med
stöd av lagen. Fortsatt vård enligt LSPV kan ges patienten även på en
annan specialindikation än den som utgjorde grund för intagningsbeslutet.
Den som har tagits in på grund av vårdintyg får emellertid inte i något fall
hållas kvar med åberopande av e-indikationen (kriminalindikationen).
Patienten och vissa närstående samt förmyndare, gode män eller förval-
tare får göra ansökan om utskrivning. Det ankommer på överläkaren att
besluta om utskrivning beträffande P-fallen. Överläkaren kan dock hän-
skjuta denna fråga till utskrivningsnämnden. Som jag har nämnt tidigare
är det emellertid utskrivningsnämnden som beslutar om utskrivning av de
s.k. nämndfallen (se avsnitt 3.1.2). Överläkaren skall, när han anser att
vården skall upphöra i dessa fall, genast anmäla detta hos nämnden.
Patienten kan överklaga läkares beslut om avslag på en ansökan om
utskrivning hos utskrivningsnämnden. Ansökan om utskrivning hos ut-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
157
skrivningsnämnden görs skriftligen. Tidigare var utskrivningsnämnden
inte skyldig att pröva en ansökan oftare än var tredje månad. Sedan den 1
januari 1983 gäller emellertid att nämnden inte är skyldig att pröva ansö-
kan förrän en månad förflutit från prövning av en tidigare ansökan (prop.
1981/82:72, SoU 53, rskr. 383).
Överväganden
Jag delar socialberedningens uppfattning att psykiatrisk tvångsvård bör
upphöra så snart förutsättningar för vidare tvångsvård inte längre är
uppfyllda. Detta innebär att frågan om förutsättningarna för sådan vård
alltjämt är för handen liksom för närvarande måste övervägas fortlöpande
av den ansvarige läkaren.
Enligt socialberedningen bör det dock inte krävas att ett beslut om
tvångsvårdens upphörande skall fattas genast när något enstaka rekvisit
tillfälligt inte är uppfyllt. I stället bör enligt beredningen en mer bestående
förändring få avvaktas, särskilt om det kan befaras att den iakttagna
förbättringen endast är tillfällig.
Visserligen är — såsom beredningen pekat på — patientens situation
ofta mindre krisartad när vården har pågått en tid än vid intagningen. Som
jag tidigare har nämnt kan sålunda indikationerna för tvångsvård variera i
styrka under det att vården pågår. Från rättssäkerhetssynpunkt är det
emellertid enligt min mening viktigt att hålla fast vid att samtliga förut-
sättningar för tvångsvård skall vara uppfyllda för att vården skall få
fortsätta i denna form. Så snart förutsättningarna brister i något hänseen-
de, bör beslut fattas om att tvångsvården skall upphöra. Något hinder
finns inte för att den tvångsmässiga vården övergår i frivillig vård utan att
patienten behöver lämna vårdinrättningen. Jag vill framhålla att det kriti-
serade uttalandet av socialberedningen torde ha samband bl. a. med det av
beredningen uppställda kravet att vårdbehovet skall vara akut, ett krav
som jag för egen del enligt vad jag tidigare har angett inte anser lämpat att
lagfästa.
I anslutning till frågan om tvångsvårdsrekvisitens varaktighet bör erin-
ras om att kravet att vårdbehovet inte skall kunna tillgodoses på annat sätt
än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning inte skall
förstås så att patienten under alla förhållanden måste vistas helt utan
avbrott på inrättningen. Detta har framgått av bl. a. att viss möjlighet skall
finnas till permission (avsnitt 3.5). Vidare är det ofrånkomligt att svårighe-
ter ibland kan uppstå att i den praktiska tillämpningen avgöra om en
vårdförutsättning brister. Bl. a. kan det i vissa fall vara svårt att ta ställning
till innebörden av att patienten ger uttryck för att han ändrat sin tidigare
negativa inställning till viss vård och behandling. Som regel skall detta leda
till att beslut fattas om att tvångsvården skall upphöra. Det är emellertid
nödvändigt att den ansvarige läkaren värderar om ett samtycke är allvar-
ligt menat och verkligen inbegriper all den vård som oundgängligen be-
hövs. Med den utformning som jag har förordat beträffande vårdförutsätt-
ningen som gäller patientens inställning till vården och med hänsyn till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
158
den konverteringsmöjlighet som jag föreslår anser jag att tillämpnings-
problem av här antydd art bör kunna bemästras.
Det är enligt min mening viktigt att beslut om att tvångsvården skall
upphöra sker efter en kvalificerad prövning. Huvudregeln bör därför vara
att beslut fattas av chefsöverläkaren eller, på dennes uppdrag, av en
erfaren psykiater vid den enhet där patienten vårdas. Av särskilda skäl kan
det i vissa fall finnas behov av en möjlighet att delegera frågan också till en
annan läkare.
Jag anser liksom socialberedningen att det inte bör ställas några formella
krav på hur en ansökan skall göras om att tvångsvården skall upphöra. En
muntligt framförd begäran av patienten bör vara tillräcklig. Vederbörande
läkare bör utan dröjsmål ta ställning till patientens begäran. Jag återkom-
mer i specialmotiveringen (avsnitt 7.1) till frågan om patientens möjlighe-
ter att överklaga ett avslag på ett sådant beslut hos en rättslig instans.
Ett beslut om tvångsvård berör i första hand patienten själv. Intresse-
motsättningar av olika slag kan finnas mellan patienten och anhöriga till
honom. Enligt min uppfattning bör därför i lagstiftningen inte tas in någon
motsvarighet till nuvarande regler om att annan än patienten kan begära
att tvångsvården skall upphöra. Detta utesluter inte att t. ex. närstående
kan biträda patienten på olika sätt med åtgärder i syfte att tvångsvården
skall upphöra. Givetvis skall en förvaltare eller god man som avses i
föräldrabalken kunna hemställa om tvångsvårdens upphörande, om en
sådan åtgärdd inte har gjorts inom föreskriven tid. Jag återkommer till
dessa situationer i specialmotiveringen (avsnitt 7.1).
Mitt forslag: En stödperson skall utses när patienten begär det.
Också i annat fall skall en stödperson kunna utses, dock inte om
patienten motsätter sig det. Stödpersonen skall kunna bistå patien-
ten i personliga frågor så länge tvångsvården pågår.
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas vid domstolshand-
läggning av psykiatriska tvångsvårdsfrågor efter samma princip som
vid tvångsomhändertaganden enligt den sociala vårdlagstiftningen.
Socialberedningens forslag: En stödperson skall alltid utses när medgi-
vande till tvångsvård har begärts hos länsrätten, dvs. även om patienten
avböjer biträde av en stödperson. I första hand skall stödpersonens uppgift
vara att biträda patienten i samband med domstolprövningen. Rättshjälp
genom offentligt biträde beviljas om patienten begär det. (Se betänkandet
s. 243-245.)
Remissinstanserna: Ungefär hälften av instanserna har tagit ställning till
förslaget att en särskild stödperson skall förordnas. Flertalet av dessa är i
och för sig positiva till förslaget men åtskilliga gör invändningar beträffan-
de förutsättningarna för att en stödperson skall förordnas. Ett femtontal
instanser ifrågasätter behovet av att särskilda stödpersoner utses eller
avstyrker förslaget.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
159
Den vanligaste invändningen är att en stödperson inte bör förordnas Prop. 1990/91:58
mot patientens vilja. Psykiatriska nämnden anför att något annat inte Bilaga 1
skulle vara förenligt med strävandena att så långt möjligt låta patienten
själv bestämma i sina angelägenheter. En annan invändning som framförs
är att man bör begränsa antalet personer som skall närma sig en psykiskt
störd person och som får kännedom om mycket känsliga uppgifter om
patienten. SHSTF, som ställer sig tveksam till förslaget att utse stödper-
soner, anser att åtminstone i de fall patienten redan har en kontaktperson
bör antalet kontakter minimeras genom att denne person även utses till
stödperson. I flera yttranden framhålls att förordnande av stödperson inte
får påverka patientens möjligheter att få juridisk hjälp enligt rättshjälpsla-
gen. En del remissinstanser ställer sig kritiska till påståendet i beredning-
ens betänkande att offentliga biträden sällan vid handläggning hos utskriv-
ningsnämnden kan tillföra ärendet något av större värde och att de över
huvud taget haft svårt att på ett lämpligt sätt biträda klienten. Därvid
framhålls att förhållandet bör bli ett annat om prövning av psykiatrisk
tvångsvård flyttas över på domstol. Särskilt allmänna förvaltningsdomsto-
lar framhåller vikten av att det finns samma möjligheter att förordna ett
offentligt biträde enligt rättshjälpslagen i ett mål om psykiatrisk tvångs-
vård som i mål om tvångsomhändertaganden på det sociala området.
Nuvarande förhållanden
LSPV innehåller inte några bestämmelser om stödperson. Det är emeller-
tid vid LSPV-vård i praktiken vanligt att en särskild kontaktman utses
bland vårdpersonalen för varje patient. Det förekommer att man i stället
för en enda kontaktman utser en grupp ur personalen. Inom socialtjänst-
lagstiftningen finns vissa bestämmelser om kontaktperson e. d. /10 § so-
cialtjänstlagen (1980:620), 22 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga (LVU) och 9 § lagen (1988:870) om vård av missbru-
kare i vissa fall (LVM)/.
Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i 41 § rättshjälps-
lagen (1972:429) uppräknade ärendekategorier. I fråga om psykiatrisk
tvångsvård kan en patient få denna form av rättshjälp i ett ärende hos en
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden, om ärendet angår intag-
ning enligt 8, 9 eller 10 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § LSPV.
Rättshjälp skall beviljas om det inte måste antas att det saknas behov av
biträde. Presumtionen är således för att rättshjälp skall beviljas. Presum-
tionsregeln infördes i samband med socialtjänstreformen förutom i ären-
den enligt LSPV också i mål enligt bl. a. LVU och LVM.
Överväganden
Socialberedningen har framhållit att patienterna i praktiken ganska sällan
har juridisk hjälp i form av offentligt biträde enligt rättshjälpslagen i
ärenden hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. Bered-
160
ningen har också tagit fasta på uppgifter som erhållits om att sådana
biträden sällan kunnat tillföra ärendena något av större värde och att de
överhuvud taget haft svårt att på lämpligt sätt biträda klienterna i dessa
frågor.
Enligt beredningen kan det därför ifrågasättas om en tvångsintagen
patient inte har större nytta av stöd av en person som i första hand är väl
insatt i andra frågor än juridiska. Det kan gälla medicinska och sociala
frågor, samspelet mellan sjukvård och socialtjänst samt organisatoriska
frågor över huvud taget inom sjukvården och socialtjänsten. Den intagnes
möjligheter att undgå tvångsvård kan bero av de alternativ som står till
buds, dvs. om tvångsvården är absolut nödvändig eller inte. Beredningen
föreslår därför att en stödperson skall förordnas åt patienten inför en
prövning i domstol. Stödpersonens huvudsakliga uppgift blir enligt bered-
ningen att biträda patienten vid domstolsprövningen. Vidare anser bered-
ningen att offentligt biträde enligt rättshjälpslagen skall förordnas om
patienten begär det.
Jag anser liksom beredningen att man får utgå från att en patient med
allvarlig psykisk störning är skör och sårbar och att han befinner sig i en
mycket utsatt situation när tvångsvård kommer i fråga. Jag kan också
instämma i att patienten ofta har ett behov av stöd i samband med att
rättslig prövning sker av tvångsvårdsförutsättningarna. Den prövningen
skall, enligt vad som förut har redovisats, gå ut på att bl. a. närmare
undersöka om det finns alternativ till tvångsvård och i så fall vilka. Därvid
bör det vara av värde för patienten att kunna få bistånd av en person med
kunskap och erfarenheter i sådana hänseenden som beredningen har
nämnt.
Jag vill emellertid se frågan om stödperson på ett i viss mån annorlunda
sätt än beredningen. För egen del anser jag inte att man kan godta att
patientens möjligheter att få rättshjälp i form av offentligt biträde försva-
gas i samband med att man av rättssäkerhetsskäl förstärker den rättsliga
prövningen vid psykiatrisk tvångsvård bl. a. genom att införa handlägg-
ning vid domstol. Utgångspunkten bör enligt min mening vara att rätten
till offentligt biträde i mål om psykiatrisk tvångsvård bör bygga på samma
princip som enligt gällande regler. I likhet med flera remissinstanser ser jag
det som värdefullt att överensstämmelse i stort råder med möjligheterna
till rättshjälp i mål enligt lagstiftningen om beredande av vård av unga
resp, vård av missbrukare. Det innebär att den presumtion för att bevilja
rättshjälp i form av offentligt biträde som nu gäller i ärenden om intagning
eller utskrivning enligt LSPV bör leva kvar vid domstolshandläggning
enligt en ny reglering av den psykiatriska tvångsvården. Till den närmare
avgränsningen och utformningen av rättshjälpsregleringen återkommer jag
i specialmotiveringen (avsnitt 7.4).
Även med goda möjligheter till juridiskt biträde via rättshjälpen menar
jag att en stödperson i många fall bör kunna ha viktiga uppgifter att fylla i
samband med psykiatrisk tvångsvård. Detta torde gälla inte bara i direkt
anslutning till den rättsliga prövningen av tvångsvårdsförutsättningarna,
utan över huvud taget i olika situationer under pågående tvångsvårdspe-
riod. Min uppfattning är att det mycket ofta finns ett behov av personligt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
161
11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
stöd — praktiskt och psykologiskt — under tvångsvård. Det tillgodoses på
en del håll genom att en kontaktperson eller en kontaktgrupp utses bland
vårdpersonalen. Några föreskrifter om en kontaktmannaordning finns
dock inte.
I andra fall är det inte tillräckligt med det stöd som vårdpersonalen kan
ge i de svåra situationer som det är fråga om när patienten motsätter sig
behövlig vård. Patienten kan däremot tänkas lättare acceptera stöd av
någon som saknar koppling till vårdinstitutionen. För patienten kan det
vara psykologiskt betydelsefullt att en utomstående person håller en fortlö-
pande kontakt med honom under vårdtiden.
Mina överväganden leder fram till att jag ansluter mig till tanken på att
införa ett system med särskilt förordnade stödpersoner. Uppgiften för en
stödperson bör allmänt sett vara att svara för personligt bistånd som
patienten behöver på grund av frihetsbegränsningen vid tvångsvård. Insat-
serna bör kunna avse tiden från det förordnande erhålls till dess tvångsvår-
den upphör. En rätt för stödpersonen att besöka patienten där denne
vårdas bör läggas fast. Biståndet bör, som beredningen har tänkt sig,
kunna gälla åtgärder i anslutning till rättslig prövning av tvångsvården. En
regel bör införas om skyldighet för stödpersonen att iaktta tystnadsplikt
beträffande uppgifter om patientens hälsotillstånd eller personliga förhål-
landen i övrigt som han fått kännedom om i sin verksamhet som stödper-
son.
En patient kan naturligtvis uppleva en förhandling inför en rättslig
instans som påfrestande. Den främmande atmosfären och användningen
av vissa fackuttryck kan bidra till detta. En stödperson bör därför kunna
vara till hjälp för patienten under förhandling inför rättsinstansen. Detta
gäller särskilt om patienten inte har någon juridisk hjälp. Vidare bör
stödpersonen ibland kunna underlätta för den rättsliga instansen att göra
en allsidig bedömning av hur patientens vårdbehov bäst skall kunna tillgo-
doses. Stödpersonen bör stundom kunna hjälpa patienten med att under-
söka alternativa möjligheter till vård och behandling samt bidra till lös-
ningar på problem som främst rymmer andra aspekter än rent juridiska.
Stödpersonen bör t. ex. kunna bistå patienten med kunskap om den hjälp
socialtjänsten kan ge.
Enligt socialberedningen kan det inte uteslutas att patienter i vissa fall
kan vilja avböja biträde av en stödperson. Beredningen anser att en stöd-
person ändå bör utses i samband med att frågan om tvångsvård skall
handläggas inför rätten.
För egen del anser jag i likhet med åtskilliga remissinstanser att man inte
bör påtvinga patienten en stödperson. Patienten kan ha starka skäl, t. ex.
med hänsyn till den personliga integriteten, att avböja biträde av en
stödperson. En stödperson bör därför utses i första hand när patienten
begär det. Vid val av stödperson bör patientens uppfattning tillmätas stor
betydelse. Självfallet bör alla patienter som tas in för tvångsvård informe-
ras om sin rätt att få hjälp av en stödperson.
Det bör emellertid också vara möjligt att utse en stödperson även om
patienten inte framställer begäran om det. Behovet av stöd kan vara
särskilt påtagligt t. ex. om denne saknar stöd från närstående. Patientens
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
162
psykiska tillstånd kan samtidigt vara sådant att han inte tar något initiativ Prop. 1990/91: 58
till att få hjälp. Stödperson bör då kunna utses om patienten inte motsätter Bilaga 1
sig detta. Det bör ankomma på vårdpersonalen att uppmärksamma och
anmäla behov av stödperson i sådana fall som här avses.
Som kommer att framgå av det följande (avsnitt 3.8) delar jag inte
socialberedningens uppfattning att särskilda statliga insynsnämnder skall
inrättas för psykiatrisk tvångsvård. Uppgiften att förordna stödpersoner
kan därmed inte läggas på sådana organ. I stället bör enligt min mening
uppgiften anförtros förtroendenämnden eller annan nämnd som ansvarar
för förtroendenämndsverksamheten hos sjukvårdshuvudmannen. Jag
återkommer i följande avsnitt till förtroendenämndsverksamheten i sam-
band med psykiatrisk tvångsvård.
En fråga som socialberedningen nämner särskilt är hur man skall kunna
rekrytera lämpliga stödpersoner. Enligt beredningen framstår det allmänt
sett som mest tilltalande att frivilliga privatpersoner och inte tjänstemän
inom någon befintlig eller tillskapad organisation verkar såsom stödper-
soner.
För egen del instämmer jag i att det bör vara enskilda som på frivillig bas
fungerar som stödpersoner. Rekryteringen bör ske bland personer som är
särskilt intresserade av hithörande frågor. Helst bör de ha kunskaper om
och erfarenheter från sjukvården och socialtjänsten. Sådana yrkeskategori-
er som t. ex. kuratorer och socialarbetare kan vara särskilt lämpade. I
andra fall kan viss utbildning behöva anordnas för dem som åtar sig
uppdrag som stödperson. Bl. a. för att främja rekryteringen bör uppdraget
att vara stödperson förenas med viss ekonomisk ersättning. Frågan om
kostnaderna för arvoden och annan ersättning torde få lösas efter mönster
från gällande system med ekonomisk ersättning till kontaktpersoner enligt
socialtjänstlagen. Det innebär att sjukvårdshuvudmännen skulle svara för
dessa kostnader. Till detta återkommer jag i avsnitt 5.2.1. För att uppnå
enhetlighet i fråga om ersättningsprinciper m. m. kan det visa sig lämpligt
med centralt utfärdade rekommendationer. Jag anser mig kunna förutsätta
att klientorganisationerna kan göra betydelsefulla insatser när det gäller att
bygga upp en kader av lämpliga stödpersoner.
Mitt förslag: Förtroendenämnden eller annan nämnd som svarar för
förtroendenämndsverksamheten har hand om uppgiften att utse
stödpersoner. Några särskilda insynsnämnder inrättas inte.
Socialberedningens förslag: Särskilda insynsnämnder inrättas för den
psykiatriska tvångsvården (se betänkandet s. 188—192).
Insynsnämnden skall ha till huvudsaklig uppgift att utse stödpersoner
och följa den psykiatriska tvångsvården. Den skall vara ett aktivt organ
som dels tar egna initiativ till utredningar och följer upp verksamheter,
163
dels anmäler missförhållanden som bör prövas vidare av socialstyrelsen
eller andra myndigheter.
Insynsnämnden skall vara en självständig statlig myndighet. Den skall
bestå av ett antal förtroendevalda ledamöter, som på förslag av de poli-
tiska partierna skall nomineras av landstingen och de kommuner som står
utanför landstingen samt utses av regeringen. Nämndens kansli skall kny-
tas till länsstyrelserna.
Remissinstanserna: Ett sextiotal instanser har yttrat sig över förslaget att
inrätta särskilda insynsnämnder. En knapp majoritet av dessa, bl. a. social-
styrelsen, psykiatriska nämnden, utskrivningsnämnder, JO, landstings-
kommuner och läkarorganisationer är negativa till förslaget. Flera instan-
ser uppger att det visserligen är önskvärt med ökad insyn i psykiatrin, men
att ifrågavarande uppgifter med fördel kan läggas på nuvarande förtroen-
denämnder. De anser att det inte är lämpligt att ha två parallella organisa-
tioner, vilket kommer att bli fallet om det skall finnas både förtroende-
nämnder och insynsnämnder. Man anför att separata lösningar för psykia-
trin bör undvikas. Vissa instanser ifrågasätter om det är förenligt med
patientens intresse av personlig integritet att information om hans sjuk-
dom lämnas ut till alltför många personer utanför sjukhuset. Någon ensta-
ka remissinstans ifrågasätter behovet av att skapa arbetsuppgifter av det
aktuella slaget.
Svenska kommunförbundet anser att samarbetet mellan kommun och
landsting bör bedrivas i de fora som redan finns etablerade eller som
huvudmännen själva väljer att utveckla. Landstingsförbundet anför att det
är av särskild vikt att den som har ansvar för vården noga följer vad som
sker då denna bedrivs utan patientens samtycke. Enligt förbundet bör det
ankomma på resp, huvudman att själv finna vilken form en sådan särskild
tillsyn skall ha.
En del landstingskommuner, flera fackförbund och klientorganisatio-
nerna hör till de remissinstanser som är positiva till beredningens förslag.
Insynsnämnderna bör enligt dessa instanser kunna fylla en viktig funktion.
Framför allt kommer de att bidra till en i många avseenden förbättrad
insyn i psykiatrin. Enligt bl. a. RSMH utgör psykiatrin en sluten värld,
vilket har bidragit till att psykiatrin länge varit ett eftersatt vårdområde.
Dessa instanser framhåller vikten av att den nämnd som skall anförtros
insynsuppgifterna är fristående från landsting och kommun.
Länsstyrelsernas organisationsnämnd, som inte har något att invända
mot förslaget om insynsnämnder, är inte övertygad om att knytningen av
insynsnämnderna till länsstyrelsernas allmänna enheter är den mest lämp-
liga, eftersom t. ex. psykiatrisk och medicinsk kompetens saknas där.
Nuvarande förhållanden
Enligt HSL åligger det socialstyrelsen att utöva tillsyn över landstingskom-
munernas hälso- och sjukvård. Styrelsen skall därvid följa och stödja
verksamheten och har också rätt att företa inspektioner. Utöver detta har
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
164
socialstyrelsen uppgiften att vara tillsynsmyndighet över hälso- och sjuk-
vårdens personal, något som följer av lagen (1980:11) om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Frågor om disciplinansvar beträffan-
de hälso- och sjukvårdspersonalen handläggs av hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Vidare handlägger nämnden vissa frågor om legitimation
och annan behörighet inom hälso- och sjukvården. Nämndens beslut över-
klagas hos kammarrätten, och kammarrättens beslut överklagas hos rege-
ringsrätten.
För närvarande finns det 34 utskrivningsnämnder. Nämndernas huvud-
sakliga uppgift är att dels överpröva överläkarens beslut enligt LSPV, dels
själva besluta om utskrivning m. m. av patienter som vårdas på sjukhus
som påföljd för brott m.m. År 1983 fick nämnderna en stärkt funktion
som tillsynsorgan avseende LSPV-vården (prop. 1981/82:72, SoU 53,
rskr. 383). Bl. a. skall nämnderna självmant kunna ta upp en fråga om
utskrivning och inte vara beroende av att någon aktualiserar frågan hos
nämnden. Vid riksdagsbehandlingen av det aktuella lagstiftningsärendet
uttalade socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU
1981/82:53) bl. a. att nämnderna skall överväga alternativa vårdmöjlighe-
ter för patienterna och göra en allsidig bedömning av hur en patients
vårdbehov skall kunna tillgodoses på bästa sätt.
Enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvår-
den skall det finnas en eller flera förtroendenämnder i varje landstings-
kommun och kommun som inte tillhör landstingskommun. Landstinget
eller kommunen får tillsätta en särskild förtroendenämnd eller uppdra åt
någon annan nämnd att vara förtroendenämnd. Förtroendenämnderna
har till uppgift att främja kontakterna mellan patienter och hälso- och
sjukvårdspersonalen och förmedla den hjälp till patienterna som förhål-
landena påkallar. Verksamheten med förtroendenämnder omfattar all den
hälso- och sjukvård som sjukvårdshuvudmännen bedriver, vare sig det
gäller frivillig vård eller vård med tvång.
Lagen om förtroendenämnder, som infördes som ett led i en femårig
försöksverksamhet med sådana nämnder, gäller enligt beslut av riksdagen
år 1986 tills vidare (prop. 1985/86:136, SoU 21, rskr. 218). I samband
med att lagens giltighetstid senast förlängdes hänvisades till att ett samlat
ställningstagande skulle ske till socialberedningens förslag om insyns-
nämnder och till verksamheten med förtroendenämnder.
Överväganden
Med utgångspunkt i det bedömningsunderlag som numera finns rörande
förtroendenämnder och insynsnämnder vill jag först anföra följande.
Verksamheten med förtroendenämnder omspänner hela den landstings-
kommunala hälso- och sjukvården.
Utifrån rådande förhållanden bör först ställas frågan om det jämsides
med förtroendenämnderna bör finnas särskilda insynsnämnder för tvångs-
vård enligt den modell som socialberedningen har föreslagit.
Beredningens förslag grundar sig på att patienter som utsätts för vård
mot sin vilja kan vara i behov av särskilt stöd för att tillvarata sina
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
165
rättigheter och ställa krav på viktiga insatser och rätt behandling. Bered- Prop. 1990/91: 58
ningen framhåller att tvångsvård nästan alltid av patienten upplevs som en Bilaga 1
kränkning av den personliga integriteten och är ett så allvarligt ingrepp i
människans liv att det motiverar förstärkta rättigheter. Det blir då också
särskilt viktigt med samhällelig insyn i och kontroll över den vård som sker
med tvång eller där det i övrigt förekommer åtgärder mot den enskildes
vilja.
Beredningen anser inte att socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjuk-
vården och dess personal eller de funktioner som utövas av hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd har omedelbart samband med övervägandena
kring ökad insyn beträffande inslag av tvång i sjukvården. I anslutning till
att beslut om tvångsvård förs över från utskrivningsnämnderna till dom-
stolar kan man enligt beredningen uppnå att sådana tillsynsfunktioner som
nu innehas av utskrivningsnämnderna skiljs från uppgiften att besluta om
intagning. Beredningens slutsats blir att särskilda insynsnämnder bör in-
rättas för att fungera som stöd för patienterna och personalen i samband
med tvångsvård.
För egen del instämmer jag i beredningens uppfattning att samhället
måste ägna särskild uppmärksamhet åt att det finns ett fungerande system
för insyn i och kontroll över tvångsvård. Man kan som jag ser det därvid
inte bortse från att den allmänna hälso- och sjukvården inräknat bl. a. den
psykiatriska tvångsvården står under ledning av politiskt valda och ansva-
riga hälso- och sjukvårdsnämnder eller särskilda organ under dessa nämn-
der. Vidare saknas anledning att inte beakta de insatser för att bevaka den
enskildes rätt som görs och kan göras av socialstyrelsen som tillsynsmyn-
dighet på området. Systemet med tillsyn över hälso- och sjukvårdspersona-
len bl. a. via prövning i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd måste också
vägas in när helhetsbilden utvärderas.
En utgångspunkt måste självfallet vara att en helt ny statlig myndighets-
organisation inte byggs upp annat än om verkligt starka skäl talar för det. I
första hand måste således prövas om inte behovet av insyn i och kontroll
över psykiatrisk tvångsvård kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt
utan särskilda insynsnämnder.
Det kan då konstateras att det genom bevarande och eventuell fortsatt
utveckling av systemet med förtroendenämndsverksamhet hos sjukvårds-
huvudmännen kommer att finnas regionala organ som kan ta upp frågor
om vård och behandling av enskilda patienter och som också kan följa
tvångsvårdens utveckling inom resp, område mera i stort. Det bör kunna
ligga inom dessa nämnders mandat att vid behov ta initiativ till undersök-
ningar för att komma till rätta med brister som uppmärksammas. Också
på andra sätt bör det vara möjligt för de organ som fungerar som förtroen-
denämnder att verka aktivt på området för tvångsvård, t. ex. genom infor-
mation till och andra kontakter med patienter, vårdpersonal och ledning
på institutioner i vårdpolicyfrågor.
Den främsta invändningen mot de nuvarande förtroendenämnderna
som organ för tvångsvårdens insynsfrågor går ut på att dessa nämnder inte
är fristående från den landstingskommunala verksamhet som insynen
avser. Å andra sidan har under remissbehandlingen också framhållits att
166
fristående nämnder kommer att stå vid sidan av vårdverksamheten och Prop. 1990/91: 58
därmed sakna reell möjlighet att närmare följa denna. Bilaga 1
För egen del vill jag peka på att erfarenheterna från hittillsvarande
förtroendenämndsverksamhet inte tyder på att förtroendenämnderna
skulle sakna respekt och tilltro hos patienter och allmänheten. Detta gäller
också handläggningen hos förtroendenämnd av frågor om psykiatrisk
tvångsvård, vilka således redan faller inom dessa nämnders verksamhets-
fält.
Särskilda svårigheter skulle uppenbarligen uppstå för psykiatrins patien-
ter, om man inför ett system med insynsnämnder för tvångsvård vid sidan
av förtroendenämnderna. Jag tänker t. ex. på den oklarhet som uppkom-
mer för patienter som under en vårdperiod tidvis vårdas med stöd av
tvångsvårdslagstiftningen och tidvis på frivillighetens grund. Vidare kan
erinras om att frivillig vård och tvångsvård bedrivs vid samma psykiatris-
ka avdelningar, vars verksamhet således skulle ligga inom två nämnders
kompetensområden.
Om statliga insynsnämnder skulle inrättas med kontrollerande uppgifter
enligt socialberedningens förslag, torde man inte kunna undvika avgräns-
ningsproblem i förhållande till den statliga tillsyn över tvångsvården som
socialstyrelsen skall utöva. Beredningen har inte närmare analyserat detta
problem och försökt att dra upp en rågång.
För egen del anser jag det viktigt att de egentliga statliga tillsynsuppgif-
terna i princip hålls samlade hos en myndighet, nämligen socialstyrelsen.
Genom att systemet med utskrivningsnämnder och psykiatrisk nämnd
avskaffas upphör den form för statlig tillsyn på lokal nivå som utskriv-
ningsnämnderna kan svara för. Detta bör enligt min mening medföra att
socialstyrelsen i stället i ökad utsträckning håller direkt kontakt med
sjukvårdshuvudmännen. Eftersom den psykiatriska vården är under stark
utveckling är det viktigt att goda erfarenheter från ett sjukvårdsområde
kan föras över till ett annat. Det är naturligtvis lika väsentligt att dåliga
erfarenheter förs vidare så att misstag inte upprepas. Socialstyrelsen bör
här liksom hittills ha en viktig roll. Förutsättningarna för socialstyrelsen
att svara mot sådana ökade krav på tillsyn bör kunna bli väsentligt förbätt-
rade sedan socialstyrelsens verksamhetsinriktning och arbetsuppgifter
ändrats på det sätt som godtagits av riksdagen på grundval av prop.
1988/89:130 om socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning.
Jag erinrar om att den nya organisationen av socialstyrelsen innebär bl. a.
att regionala tillsynsenheter tillskapas med tillgång till kvalificerad medi-
cinsk och juridisk kompetens.
Ett inslag i en effektiviserad tillsynsfunktion för detta område blir att
utnyttja det system för rapportering av användningen av tvångsåtgärder
som har behandlats i avsnitt 3.5.4. Även när det gäller tvångsvården av
lagöverträdare, som jag senare skall återkomma till, liksom av den rätts-
psykiatriska undersökningsverksamheten i framtiden får socialstyrelsen
vissa nya uppgifter som tillsynsorgan. Chefen för justitiedepartementet tar
senare i dag upp den sistnämnda frågan (bil. 2 avsnitt 3).
Mot bakgrund av vad jag nu har nämnt anser jag att avsevärda nack-
delar är förenade med särskilda insynsnämnder för tvångsvård. En särlös-
167
ning i denna form såväl i förhållande till somatisk vård som i förhållande
till frivillig psykiatrisk vård bör enligt min mening undvikas. Behovet av
insyn och kontroll bör i allt väsentligt kunna tillgodoses utan statliga
insynsnämnder.
Uppgiften att utse stödpersoner för tvångsvårdade patienter kan enligt
min mening inrymmas inom förtroendenämndsverksamheten hos sjuk-
vårdshuvudmännen. Enligt vad jag har förordat i det föregående (avsnitt
3.7) skall stödperson utses när en tvångsintagen patient begär det och
därutöver i vissa andra fall. Stödpersonens uppdrag skall pågå under
tvångsvårdstiden.
Genom att den praktiska uppgiften att utse stödpersoner handhas av
förtroendenämndsorganen kan dessa nämnder få värdefull kompletterande
information om och nära kontakt med förhållandena inom tvångsvården
som grund för sin övergripande verksamhet på detta område. Krav bör
ställas på att förtroendenämndsorganet underrättas av resp, vårdinstitu-
tion när behov uppkommer att förordna stödpersoner. Självfallet bör
möjlighet finnas för en patient att hänvända sig direkt till nämnden med
frågor rörande stödperson. Nämnden bör alltid bli underrättad av vårdin-
rättningen om tvångsvårdens upphörande i fall då stödperson har utsetts
för patienten.
De särskilda uppgifter som läggs på de organ som handhar förtroende-
nämndsverksamheten i anslutning till ny tvångsvårdslagstiftning förutsät-
ter att viss förstärkning kan ske av anknytande kanslifunktion. Jag åter-
kommer till detta i det följande (avsnitt 5.2.1).
I lagrådsremissen i förevarande ärende berördes frågan om att perma-
nenta lagstiftningen om förtroendenämnder. Innebörden av en sådan åt-
gärd skulle vara att i en ny lag, som inte har den provisoriska karaktär som
gällande lag har, lägga fast vissa krav på förtroendenämndsverksamhetens
organisation. Därvid skulle också aktualiseras en viss utvidgning av förtro-
endenämndernas verksamhetsområde. I lagrådsremissen aviserades att
förslag om förtroendenämndsverksamheten skulle föreläggas riksdagen
tidsmässigt samordnat med förslaget till ny lagstiftning om den psykiatris-
ka tvångsvården.
Situationen är emellertid nu den att hela frågan om den kommunala
nämndorganisationens reglering är föremål för prövning i det arbete som
bedrivs inom civildepartementet på att utforma ett slutligt förslag till en ny
kommunallag. Detta beredningsarbete har kommit så långt att en proposi-
tion i ämnet beräknas kunna föreläggas riksdagen under våren 1991. Den
tidpunkt som troligen kommer att föreslås för ikraftträdandet av den nya
kommunallagen är den 1 januari 1992.
Mot denna bakgrund bedömer jag efter samråd med chefen för civilde-
partementet att det inte är lämpligt att i förevarande sammanhang ta slutlig
ställning till den mera speciella frågan om förtroendenämndsorganisa-
tionen på det kommunala området. Behovet av förändringar i den befint-
liga lagstiftningen om förtroendenämndsverksamheten får tas upp på nytt
när förslaget om den grundläggande kommunalrättsliga regleringens ut-
formning är färdigt. Frågan bör kunna få en lösning i samband med att
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
168
förslag läggs fram under år 1991 om följdändringar till den nya psykiatris-
ka tvångsvårdslagstiftningen.
Mitt förslag: Organisationen med utskrivningsnämnder och psykia-
triska nämnden upphör. Rättslig prövning av frågor om psykiatrisk
tvångsvård görs av de allmänna förvaltningsdomstolarna med läns-
rätterna som första instans. Dessa domstolar tar också över utskriv-
ningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter att besluta i
vissa fall om vård på vårdhem eller specialsjukhus enligt övergångs-
regleringen till den nya omsorgslagen.
Socialberedningens förslag överensstämmer med mitt. Beredningen har
dock inte lämnat något förslag rörande övergångsregleringen till nya om-
sorgslagen. (Se betänkandet s. 152 f. och 179—188.)
Remissinstanserna: En knapp majoritet av de instanser som har yttrat
sig i frågan om prövningsförfarandet stöder beredningens förslag. Detta
gäller bl. a. allmänna förvaltningsdomstolar, en tingsrätt, domstolsverket,
Landstingsförbundet, kommuner, fackförbund samt klientorganisationer.
Några allmänna domstolar, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, ut-
skrivningsnämnder, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, JO, kommu-
ner och läkarorganisationer hör till de instanser som motsätter sig att
utskrivningsnämnderna avskaffas.
Remissinstanserna framför åtskilliga skäl för eller emot socialbered-
ningens förslag. De instanser som tillstyrker beredningens förslag framhål-
ler bl. a. att det är viktigt från rättssäkerhetssynpunkt att administrativa
frihetsberövanden prövas av domstol. Om utskrivningsnämnderna be-
hålls, skulle de bli de enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar
om frihetsberövanden. Vidare skulle nämnderna till följd av en ny lagstift-
ning behöva förstärkas och därigenom mer påtagligt anta karaktär av
specialdomstol. En ny domstolsorganisation skulle i princip bli följden,
vilket inte är önskvärt.
De instanser som förordar en domstolslösning framhåller att länsrätter-
na redan har en omfattande erfarenhet av liknande bedömningar i mål om
tvångsomhändertaganden av unga enligt LVU och av missbrukare enligt
LVM. Även frågor om socialt bistånd handläggs av länsrätt. Det är önsk-
värt att samtliga typer av mål om administrativa frihetsberövanden hand-
läggs vid samma domstolar. Dessa argument framförs också som skäl för
att lägga prövningen i första instans just hos länsrätten (allmän förvalt-
ningsdomstol) och inte hos tingsrätten (allmän domstol). I valet mellan
länsrätt och tingsrätt hävdas också från flera håll att den processordning
som gäller för de allmänna förvaltningsdomstolarna medger en väsentligt
mer flexibel handläggning än den processordning som tillämpas i de all-
männa domstolarna. Enligt kammarrätten i Stockholm finns det stora
möjligheter att i en allmän förvaltningsdomstol åstadkomma en avdrama-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
169
tiserad förhandling med mindre påfrestningar for patienten som följd. Prop. 1990/91:58
Mot att välja tingsrätten anförs också av flera instanser att det är angeläget Bilaga 1
att få bort strafftänkande i frågor om psykiatrisk tvångsvård.
Domstolsverket ansåg vid remissbehandlingen av socialberedningens
betänkande att det fanns flera skäl som talade för tingsrätten som beslutan-
de myndighet och att detta uppslag därför borde analyseras närmare i det
fortsatta lagstiftningsarbetet. Verket ville emellertid inte bestrida att det
också fanns goda skäl som talade för länsrätten som beslutande myndig-
het. Enligt domstolsverket beräknades kostnaden bli i huvudsak densam-
ma oavsett om länsrätt eller tingsrätt valdes som första instans. — Dom-
stolsverket redovisar i sitt remissyttrande över justitiedepartementets pro-
memoria (Ds Ju 1989:2) Domstolarna i framtiden — en idéskiss en annan
uppfattning i denna fråga. Verket anser numera att frågor om psykiatrisk
tvångsvård även i fortsättningen bör handläggas i utskrivningsnämnd,
eventuellt med överprövning i domstol.
De instanser som avstyrker förslaget att avskaffa utskrivningsnämnder-
na framhåller bl. a. att nämndernas sammansättning utgör en garanti för
en helhetsbedömning av medicinska, sociala och juridiska omständighe-
ter. En domstol uppnår inte denna samlade kompetens, utan psykiatrisk
sakkunskap måste tillföras utifrån. Vidare kan verksamheten i utskriv-
ningsnämnderna bedrivas på ett mer informellt sätt än i en domstol. De
skäl som beredningen har anfört för en ändring — bl. a. bristfällig samord-
ning mellan utskrivningsnämnderna och avsaknad av gemensam praxis —
är enligt flera instansers mening inte övertygande. Sådana brister bör
nämligen kunna avhjälpas på ett förhållandevis enkelt sätt genom infor-
mation och utbildningsinsatser. Psykiatriska nämnden framhåller emeller-
tid i denna fråga att beslut om psykiatrisk tvångsvård så gott som undan-
tagslöst gäller frågor där speciella förhållanden föreligger och där avgöran-
det är beroende enbart av en bedömning av föreliggande utredning. Det är
därför enligt psykiatriska nämnden svårt att se hur en praxisbildning skall
kunna uppnås även om prövningen förläggs till de allmänna förvaltnings-
domstolarna.
Bakgrund och gällande rätt
U tskri vni ngsnämndema
År 1949 inrättades på försök, bl. a. för att avlasta dåvarande sinnessjuk-
nämnden, lokala utskrivningsnämnder vid ett mindre antal psykiatriska
sjukhus. Några år senare bestämdes att lokala utskrivningsnämnder skulle
anordnas vid i stort sett samtliga sådana sjukhus.
Vid utskrivningsnämndernas tillkomst fanns det inget absolut krav på
att ordföranden skulle vara eller ha varit ordinarie domare. Europakon-
ventionen år 1950 om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, som ratificerades av Sverige år 1952, föreskrev emellertid att
den som hade berövats friheten skulle ha rätt att få frihetsberövandet
prövat inför domstol. Grundlagberedningen föreslog år 1972 i sitt betän-
170
kande (SOU 1972:15) Ny regeringsform. Ny riksdagsordning att rätten till
domstolsprövning vid frihetsberövande skulle skrivas in i grundlagen.
Detta genomfördes i 1974 års regeringsform.
I förarbetena till regeringsformen (prop. 1973:90 s. 386) anförde före-
dragande statsrådet bl. a. att när det gäller omhändertaganden tvångsvis av
annan anledning än brott eller misstanke om brott borde med prövning av
domstol likställas prövning av en nämnd, om nämndens sammansättning
var bestämd i lag och ordföranden skulle vara eller ha varit ordinarie
domare. En bestämmelse härom borde ingå i regeringsformen. Härigenom
skulle regeringsformen inte lägga hinder i vägen for ett bibehållande av den
nämndprövning som fanns föreskriven i LSPV och i 1967 års omsorgslag.
Dock borde for utskrivningsnämndernas och beslutsnämndernas del före-
skrivas att ordföranden inte borde utan skulle uppfylla nyssnämnda krav.
Med den utformning som den föreslagna bestämmelsen fick i regeringsfor-
men och som för övrigt speciallagstiftningen på området till stor del redan
hade fanns enligt föredraganden fullgoda garantier for att den ifrågavaran-
de nämndprövningen skulle bli lika betryggande från rättssäkerhetssyn-
punkt som en prövning av domstol.
För att reglerna om psykiatrisk vård oberoende av samtycke skulle
harmoniera med regeringsformen infördes i LSPV krav på att ordföranden
skulle vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst. Ordföran-
dena i utskrivningsnämnderna är i praktiken oftast lagmän eller rådmän i
de allmänna domstolarna eller pensionerade domare.
För närvarande uppgår antalet utskrivningsnämnder till 34. Det finns
minst en utskrivningsnämnd i vaije län. Vaije utskrivningsnämnd har ett
eget geografiskt avgränsat verksamhetsområde. Nämndernas verksamhets-
områden har valts så att det i varje område skulle finnas endast ett
psykiatriskt sjukhus eller en psykiatrisk klinik vid ett sjukhus som tilläm-
par LSPV. Allteftersom den psykiatriska vården har decentraliserats har
det emellertid blivit allt vanligare att det i varje område finns mer än en
sjukvårdsinrättning som tillämpar LSPV.
Utskrivningsnämnderna är statliga myndigheter. Nämnderna skall sam-
manträda på det sjukhus där patienten finns, om inte särskilda skäl föran-
leder annat. Nämnderna har inga särskilt anvisade kanslilokaler. Flera
nämnder har upprättat kanslier i anslutning till sjukhusen och på mer än
en plats. Ledamöterna i utskrivningsnämnderna förordnas av regeringen
för högst fyra år i sänder. Samtliga ledamöter har uppdraget som bisyssla.
Landstingen såsom sjukvårdshuvudmän betalar kostnader for arvode
m.m. åt ledamöterna.
Före den 1 januari 1983 bestod en utskrivningsnämnd av tre ledamöter.
Vid den lagändring som trädde i kraft vid nämnda tidpunkt utökades
utskrivningsnämnderna med två ledamöter, varav en skall vara särskilt
insatt i sociala frågor (SoU 1981/82:53, rskr. 383). Numera ingår således i
utskrivningsnämnderna fem ledamöter. Ordföranden skall vara eller ha
varit innehavare av ordinarie domartjänst. Vidare ingår en läkare som bör
ha specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar och en person
som är särskilt insatt i sociala frågor. Därutöver ingår två lekmän.
Varje utskrivningsnämnd skall ha en eller flera sekreterare. Sekreterarna
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
171
är i regel anställda vid sjukhus eller vid domstol. Också sekreterarna har
uppdraget som en bisyssla.
Nämnderna har till uppgift att dels överpröva överläkares beslut enligt
LSPV, dels själva besluta om utskrivning m. m. som första instans. Vid
den nyss nämnda lagändringen år 1983 fick nämnderna en stärkt funktion
som tillsynsorgan i fråga om LSPV-vården (prop. 1981/82:72, SoU 53,
rskr. 383). Nämnderna kan numera självmant ta upp en fråga om utskriv-
ning eller utskrivning på försök och är således inte beroende av att någon
aktualiserar frågan hos nämnden. Vid lagändringen uttalades bl. a. att
nämnderna skall överväga alternativa vårdmöjligheter för patienterna och
göra en allsidig bedömning av hur en patients vårdbehov skall kunna
tillgodoses på bästa sätt (SoU 1981/82:53 s. 11).
De flesta ärenden som nämnderna handlägger rör patienter som ges vård
enligt LSPV som påföljd för brott.
Flertalet beslut som överläkaren fattar kan överklagas hos utskrivnings-
nämnden.
Förfarandet vid en utskrivningsnämnd är oftast muntligt. Vid ett sam-
manträde skall överläkaren och patienten vara närvarande, om inte sär-
skilda skäl föranleder annat. Förs talan av någon annan än patienten, skall
den som för talan beredas tillfälle att närvara, om inte särskilda skäl
föranleder annat.
Ett ärende som handläggs i patientens frånvaro får inte avgöras utan att
nämndens ledamöter skaffat sig personlig kännedom om patienten. Om
denne är utskriven på försök, får emellertid ärendet avgöras, om minst en
av ledamöterna har sådan kännedom. Från kravet på personlig kännedom
får göras undantag, om det finns synnerliga skäl.
I ett ärende hos nämnden får förhör anordnas med den som kan antas ha
upplysningar av betydelse att lämna. Vid förhöret skall patienten vara
närvarande, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Nämnden är med vissa undantag skyldig att underrätta patienten om det
material som har tillförts ärendet (17 § förvaltningslagen 1986:223). Mate-
rial får inte lämnas ut, om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är
av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs (se
14 kap. 5 § sekretesslagen 1980:100). Uppgifter inom hälso- och sjukvår-
den om enskilds hälsotillstånd är sekretessbelagda också i förhållande till
den vård- eller behandlingsbehövande själv, om det med hänsyn till ända-
målet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte
lämnas till honom (se 7 kap. 1 och 3 §§ sekretesslagen). Om nämnden inte
lämnar ut en uppgift skall nämnden på annat sätt lämna patienten upplys-
ning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall
kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det
intresse som sekretessen skall skydda.
Skälen för nämndens beslut får utelämnas i vissa fall, bl. a. om ändamå-
let med vården annars skulle motverkas. I en läkares beslut om intagning
på sjukhus, beredande av vård enligt LSPV eller avslag på en ansökan om
utskrivning skall dock anges vilka av förutsättningarna enligt 1 § LSPV
som beslutet grundas på. Detsamma gäller sådana beslut av en utskriv-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
172
ningsnämnd eller psykiatriska nämnden (34 a § LSPV). Själva beslutet är
emellertid offentligt (7 kap. 2 § sekretesslagen).
Utskrivningsnämndens beslut kan med vissa begränsningar överklagas
hos psykiatriska nämnden.
Enligt lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (införandelagen) gäller
övergångsvis vissa regler i bl. a. 35 § i 1967 års upphävda omsorgslag.
Dessa övergångsregler avser beredande av vård oberoende av samtycke för
psykiskt utvecklingsstörda på vårdhem för vuxna och specialsjukhus. En-
ligt 7 § införandelagen beslutar utskrivningsnämnderna i de tvångsvårds-
frågor som enligt den upphävda lagen ålåg särskilda beslutsnämnder. Ut-
skrivningsnämnderna tillämpar i dessa ärenden handläggningsordningen
enligt LSPV. Fördelningen mellan utskrivningsnämnderna av ärendena
regleras enligt bemyndigande i en regeringsförordning (1966:565). Över-
klagande kan ske till psykiatriska nämnden.
För närvarande uppgår antalet ärenden i utskrivningsnämnderna till ca
17 000 per år. Det är dock att märka att det i detta antal ingår rättshjälps-
ärenden och administrativa ärenden.
Psykiatriska nämnden
Psykiatriska nämnden är överinstans till utskrivningsnämnderna och har
hela landet som verksamhetsområde. Psykiatriska nämndens beslut får
inte överklagas. I psykiatriska nämnden ingår sex ledamöter. För ordfö-
randen gäller samma krav som för ordföranden i en utskrivningsnämnd.
Läkarrepresentationen består av två läkare med specialistkompetens inom
gruppen psykiska sjukdomar. I övrigt gäller samma föreskrifter om sam-
mansättningen som för utskrivningsnämnd. Ledamotsuppdraget liksom
sekreteraruppgiften handhas som bisyssla.
I ett ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas,
om ärendets beskaffenhet kräver det.
Psykiatriska nämnden handlägger ca 400 ärenden per år.
De allmänna domstolarna
De allmänna domstolarna, dvs. tingsrätterna, hovrätterna och högsta
domstolen, prövar sådana på domstol ankommande mål och ärenden som
inte enligt lag skall prövas av annan typ av domstol.
Antalet tingsrätter uppgår till 97. Förberedande åtgärder i ett mål eller
ärende vid en tingsrätt får utföras av en lagfaren domare själv, och sådan
endomarbehörighet gäller även i fråga om själva prövningen av enklare
mål och ärenden. Annars består tingsrätten vid prövning av mål och
ärenden normalt av en lagfaren domare jämte tre nämndemän eller av ett
juristkollegium med tre lagfarna domare.
Den som har utnämnts till ordinarie domare får skiljas från tjänsten
endast under de speciella förhållanden som anges i 11 kap. 5 § första
stycket regeringsformen. De lagfarna domarna utses av regeringen. Nämn-
demännen utses genom kommunala val.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
173
Endast såvitt gäller några få måltyper ingår experter på det i målet
aktuella sakområdet som ledamöter i tingsrätten. Behovet av särskild
sakkunskap tillgodoses i stället på annat sätt, främst genom att sakkunniga
hörs av rätten eller avger skriftliga utlåtanden.
I tvistemål och brottmål som handläggs vid tingsrätt tillämpas rätte-
gångsbalken (RB). Förfarandet enligt RB präglas av den s. k. muntlighets-
principen. Endast i vissa särskilt angivna fall kan mål avgöras utan för-
handling, s. k. huvudförhandling. Till huvudförhandlingen skall parterna
ha kallats. När huvudförhandling förekommer skall bevisningen presente-
ras vid denna och avgörandet får inte grundas på annat än det som har
förekommit vid förhandlingen (den s. k. omedelbarhetsprincipen). Rätten
får dock förordna att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudför-
handlingen utan att de läses upp. Enligt den s. k. koncentrationsprincipen
skall huvudförhandlingen om möjligt pågå i ett sammanhang till dess
målet är färdigt till avgörande.
För ärenden som tingsrätt tar upp självmant eller efter ansökan och som
inte skall handläggas som tvistemål eller brottmål finns lagen (1946:807)
om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen). Ett ärende kan avgö-
ras antingen på handlingarna eller efter en förhandling. I fråga om för-
handlingar gäller i huvudsak samma regler som för huvudförhandling
enligt RB.
Oavsett vilken förfarandelag som tillämpas är principen att de personer,
på vars uppgifter rättens avgörande grundas, skall höras direkt inför rät-
ten. Normalt sett får inte såsom bevisning åberopas berättelser som någon
avgett i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång (s. k.
vittnesattester). Detta är ett utslag av principen om s. k. bevisomedelbar-
het. Oavsett vilken förfarandelag som tillämpas skall vidare parten ha fått
del av hela processmaterialet innan målet eller ärendet avgörs (jfr 14 kap.
5 § andra stycket sekretesslagen). Ett avgörande får inte gå utöver yrkande-
na i målet. Tingsrättens slutliga avgöranden i mål skall vara försedda med
motivering. Tingsrättens slutliga beslut i ett ärende skall, i den mån det
behövs, ange de skäl som beslutet grundas på (9 § ärendelagen).
En part kan vid process i allmän domstol åläggas att ersätta motparten
dennes kostnader för ett mål. Såvitt gäller ärenden kan kostnader dömas ut
endast i vissa undantagsfall, nämligen om ärendets beskaffenhet och syftet
med de bestämmelser om vilka det är fråga gör ett kostnadsansvar motive-
rat.
Tingsrättsavgörandena kan normalt överklagas till hovrätt. Hovrätter-
nas antal är sex. Från hovrätt kan överklagande ske till högsta domstolen.
För att högsta domstolen skall pröva målet fordras särskilt tillstånd, s. k.
prövningstillstånd, som i allmänhet kommer i fråga endast när målet har
prejudikatintresse.
I betydande utsträckning förekommer inom de allmänna domstolarnas
område särskilda förfaranderegler i de lagar som reglerar den materiella
rätten beträffande speciella typer av mål och ärenden.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
174
De allmänna förvaltningsdomstolarna Prop. 1990/91:58
De allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätterna, kammarrätterna Btlägä 1
och regeringsrätten, handlägger i huvudsak mål enligt skatte-, taxerings-
och uppbördsförfattningama och mål om administrativa frihetsberövan-
den av unga och av missbrukare enligt LVU och LVM. Länsrätten prövar
också bl. a. mål om återkallelse av körkort m. m. enligt körkortslagen
(1977:477). Vidare handlägger länsrätten bl.a. mål om bistånd enligt
socialtjänstlagen och om tvångsisolering på sjukhus enligt smittskydds-
lagen (1988: 1 472). Sedan den 1 juli 1986 är länsrätten också överinstans i
frågor om enskilds rätt till särskilda omsorger enligt nya omsorgslagen.
Länsrätten beslutar även om verkställighet av dom eller beslut rörande
vårdnad m. m. av barn.
Det finns en länsrätt i varje län. Antalet länsrätter uppgår således till 24.
Även för länsrätternas del finns det bestämmelser om endomarbehörighet.
Normalt består emellertid länsrätten vid avgörande av mål av en lagfaren
domare samt nämndemän. Den som utnämnts till ordinarie domare får
skiljas från tjänsten endast under de förutsättningar som gäller för ordina-
rie domare vid tingsrätt. Även i fråga om utseendet av lagfarna domare
och nämndemän gäller detsamma som för tingsrätt.
Inte heller i länsrätt ingår experter annat än i undantagsfall. Behovet av
särskild sakkunskap tillgodoses i stället liksom i tingsrätt genom sakkun-
nigbevisning.
Vid länsrätt tillämpas förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL). Förfa-
randet enligt den lagen är i princip skriftligt. I handläggningen får dock
ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till
fördel för handläggningen eller främja ett snabbt avgörande av målet.
Muntlig förhandling skall hållas, om enskild som för talan i målet begär
det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar
emot det. I bl. a. mål om vård enligt LVM och LVU har den enskilde en
ovillkorlig rätt till förhandling.
Till varje förhandling skall parterna ha kallats. Oavsett om förhandling
förekommer eller inte skall avgörandet grundas på allt som har förekom-
mit i målet, dvs. även på annat än det som har förekommit vid förhand-
lingen. Också s. k. vittnesattester får åberopas.
I fråga om sekretessen gentemot den enskilde gäller en viss skillnad
mellan tingsrätt och länsrätt. Även länsrätt har visserligen en principiell
skyldighet att ge part kännedom om det som tillförts målet genom annan
än honom själv, t. ex. en patientjournal som i princip är sekretessbelagd.
Undantag gäller dock för de fall som anges i 14 kap. 5 § första stycket
sekretesslagen. Handling eller annat material får sålunda inte lämnas ut till
den enskilde i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av
synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant fall
skall dock länsrätten på annat sätt lämna parten upplysning om vad
materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall ta till vara sin
rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen
skall skydda.
Ett avgörande får i princip inte gå utanför yrkandena i målet. Om det
175
föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till det
bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intres-
se. Vidare gäller att slutliga avgöranden skall vara försedda med motive-
ring. Endast i undantagsfall kan i förvaltningsprocess utdömas ett ansvar
för rättegångskostnader.
Ett länsrättsavgörande kan överklagas till kammarrätt. Kammarrätter-
nas antal är fyra. Från kammarrätt kan överklagande ske till regeringsrät-
ten. Liksom när det gäller högsta domstolen krävs dock prövningstillstånd
för att regeringsrätten skall ta upp ett överklagande.
I betydande utsträckning förekommer även inom de allmänna förvalt-
ningsdomstolarnas område särskilda förfaranderegler i de lagar som regle-
rar den materiella rätten.
Domstolarna i framtiden
Frågan om utformningen av domstolsorganisationen i framtiden har be-
handlats i promemorian Domstolarna i framtiden — en idéskiss. Mot
bakgrund av att arbetsläget i domstolarna allmänt sett är ansträngt och att
det är svårt att rekrytera personal förordas i promemorian en översyn av
hela domstolsverksamheten. I promemorian utvecklas också efter vilka
principer en sådan översyn bör göras.
En utgångspunkt är att domstolarnas verksamhet skall renodlas, bl. a. så
att uppgifter som inte kräver domstolskompetens i stället läggs på andra
myndigheter och att olika domstolsinstansers funktioner i rättskipningen
bättre tas till vara.
När det gäller sådana mål som bör handläggas av domstol betonas i
promemorian vikten av att rättskipningen i första instans är lokalt förank-
rad och att lekmän deltar i rättskipningen i ungefär samma omfattning
som idag.
Målen om psykiatrisk tvångsvård ägnas i promemorian en särskild
uppmärksamhet. Flera skäl förs fram till stöd för att en tingsrättslösning är
bättre än länsrättsaltemativet.
I promemorian diskuteras om länsrätternas nuvarande uppgifter i fram-
tiden bör fördelas mellan kammarrätterna och tingsrätterna och om läns-
rättsorganisationen bör avvecklas.
Promemorian har varit föremål för remissbehandling. Remissutfallet i
fråga om placeringen av mål om psykiatrisk tvångsvård har, liksom re-
missutfallet över socialberedningens förslag i motsvarande hänseenden,
varit blandat. Efter bemyndigande av regeringen har chefen för justitiede-
partementet tillsatt en kommitté (domstolsutredningen, Ju 1989:06) för
att se över domstolarnas framtida uppgifter, arbetssätt och organisation.
Frågan om vilken organisation som skall pröva mål om psykiatrisk tvångs-
vård har emellertid hållits utanför kommitténs uppdrag.
Överväganden
Som har framhållits tidigare (avsnitt 2.2.4) är det angeläget att regleringen
av tvångsintagning för psykiatrisk vård innefattar bestämmelser om rätts-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
176
lig prövning som svarar mot de höga krav på rättssäkerhet som bör ställas
vid frihetsberövande. Den rättsliga prövningen bör i enlighet härmed
byggas ut så att man i princip överger nuvarande utskrivningsprövning och
inför ett system med obligatorisk rättslig prövning viss tid efter läkarbeslut
om tvångsintagning samt när fråga uppkommer om förlängning av vårdti-
den. Den rättsliga kontrollen skall också inbegripa möjlighet för patienten
att få överprövning i anslutning till intagning samt överprövning av avslag
på begäran om tvångsvårdens upphörande och av vissa beslut om rätt att
vistas utanför en sjukvårdsinrättning. Valet av beslutsorgan som skall
anförtros dessa uppgifter blir i och för sig av betydelse i rättssäkerhetshän-
seende.
Socialberedningen har övervägt möjligheten att göra om nuvarande
utskrivningsnämnder till ”inskrivningsnämnder” men har avvisat detta
alternativ med hänvisning framför allt till de ökade kraven på rättssäker-
het i samband med ny lagstiftning.
Beredningen har till stöd för sitt ställningstagande anfört bl. a. att leda-
möter, sekreterare och kanslipersonal i utskrivningsnämnderna har sina
uppdrag som bisyssla och att de arvoderas av sjukvårdshuvudmannen.
Nämnderna framstår i sak som delar av landstingens sjukvårdsorganisa-
tion. Detta och att det saknas en gemensam praxisbildning och samord-
ning mellan de olika utskrivningsnämnderna anges vara de allvarligaste
förhållandena när det gäller förtroendet för utskrivningsnämnderna och
deras funktion. För att nämnderna skulle kunna fungera på ett sätt som
tillfredsställer de höga anspråk som ärendenas natur kräver skulle en
reformering av dem behöva bli omfattande och föranleda stora kostnader.
Nämndernas ställning som fristående statliga myndigheter skulle behöva
markeras bättre. För att uppnå detta måste nämndernas faktiska anknyt-
ning till sjukhusen minska. Sålunda skulle nämnderna enligt beredningen
exempelvis behöva ha egna fasta kanslier.
Beredningen har vidare framhållit att utskrivningsnämnderna är en
specialinstans som prövar frågor inom ett mycket begränsat område. Detta
gäller också om de skulle göras till beslutsorgan enligt den nya lagstiftning-
en. Under de senaste decennierna har det tillkommit ett antal nya special-
domstolar. Detta har ofta kritiserats. Man har menat att en alltför långt
driven specialisering verkar hämmande på förmågan att göra en tillräckligt
allsidig bedömning av de frågor som skall avgöras. Inga andra nämnder
eller specialdomstolar har tillagts så omfattande befogenheter som utskriv-
ningsnämnderna och psykiatriska nämnden att besluta i frågor som rör
frihetsberövanden. Att behålla dessa nämnder och förändra deras uppgif-
ter skulle sålunda enligt socialberedningen innebära en tämligen unik
situation för svensk rättsordning genom att en organisation, som bara är
domstolsliknande, beslutar om ingripande frihetsberövanden som berör
relativt många människor.
För egen del kan jag i flera avseenden instämma i den argumentering
som beredningen har fört i fråga om utskrivningsnämnderna. Jag vill
samtidigt framhålla att nämnderna har fullgjort sina grannlaga uppgifter
enligt LSPV på ett sätt som förtjänar all respekt. Det saknas anledning att
misstro nämndernas förmåga att inom sitt arbetsfält träffa sakligt välgrun-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
177
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
dade avgöranden. På grundval av erfarenheterna från deras mångåriga
verksamhet kan det sägas att nämnderna i praktiken fyller samma krav
som en domstol när det gäller integritet och oberoende i beslutsfattandet.
Frågor om utskrivningsnämndemas verksamhet kommer emellertid i ett
nytt läge om man som jag tidigare har förordat bygger ut den rättsliga
prövningen i mål om psykiatrisk tvångsvård. Också den omständigheten
att utvecklingen går i riktning mot att sådan psykiatrisk vård ges på allt fler
och mindre sjukvårdsinrättningar spelar in. Redan den decentralisering
som hitintills har skett har medfört praktiska problem som lösts bl. a.
genom att nya nämnder har inrättats.
Av betydelse i sammanhanget är också de åtaganden som Sverige gjort
enligt internationella överenskommelser. Jag vill här först peka på 1966 års
internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter,
som trädde i kraft för Sveriges del år 1976. Enligt denna FN-konvention
(art. 9 p. 4) skall var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra
talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut om hans
frihetsberövande är lagligt och beordra hans frigivning om det inte är det.
Även innehållet i 1950 års europakonvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna måste uppmärk-
sammas.
Enligt artikel 5 i europakonventionen gäller bl. a. att var och en som
berövas sin frihet skall ha rätt att få sin sak prövad av domstol. Vad
konventionen i detta hänseende närmare kräver låter sig inte till alla delar
så lätt fastställas. Innebörden av konventionsbestämmelserna klargörs
emellertid undan för undan genom avgöranden av Europadomstolen i
Strasbourg.
Så mycket är ställt utom allt tvivel att det varken är tillräckligt eller
nödvändigt att det beslutande organet betecknas som domstol. Däremot
krävs det att det beslutande organet står fritt i förhållande till såväl den
verkställande makten som till parterna i målet.
Syftet med de ändringar som vidtogs beträffande utskrivningsnämnder-
na i samband med införandet av regeringsformen och genom vilka nämn-
dernas ställning stärktes var att göra nämnderna till organ av domstolstyp.
I praktiken är det inte så mycket som skiljer när det gäller organens
ställning. Jag vill dock erinra om att samtliga ledamöter i nämnderna har
uppdraget som en tidsbegränsad bisyssla. Vidare förekommer mellan ut-
skrivningsnämnderna och sjukhusen en gemenskap till vilken det inte
finns någon motsvarighet på domstolssidan, även om denna avser endast
kanslisidan och vissa ekonomiska frågor.
Europakonventionens krav på domstolsprövning avser emellertid inte
endast det beslutande organets ställning. Flera uttalanden av Europadom-
stolen under senare år pekar på att domstolskaraktären är beroende även
av de processuella rättssäkerhetsgarantier med vilka förfarandet hos det
beslutande organet omges, något som kanske inte till sin fulla konsekvens
kunde förutses i samband med grundlagsreformen.
Europadomstolen har sålunda uttalat i ett fall (fallet de Wilde, Ooms och
Versyp) att reglerna om förfarandet inför det beslutande organet måste
”provide the fundamental guarantees of procedure applied in matters of
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
178
deprivation of liberty”, dvs. tillhandahålla de grundläggande processuella
garantier som tillämpas i mål om frihetsberövanden (se även fallet X mot
Storbritannien). Enligt vad som framgår av ett annat avgörande (fallet
Winterwerp) är det väsentligt att den omhändertagne även i praktiken har
möjlighet att få sin sak prövad av det beslutande organet (”access to the
court”) och möjlighet att bli hörd antingen personligen eller, när det är
nödvändigt, genom något slags representant.
Mycket talar för att förfarandet inför en utskrivningsnämnd eller psykia-
triska nämnden uppfyller konventionens krav även på de nu berörda
punkterna.
När en domstol i första instans prövar en fråga om frihetsberövande
åtgärd har den enskilde parten enligt svensk rätt en undantagslös rätt till
förhandling. I fråga om nämnderna finns inte någon sådan rätt. Vidare har
i en rättegång parterna en ovillkorlig rätt att vara närvarande vid varje
förhandling som hålls. I ett förfarande inför någon av nämnderna kan det
förekomma en förhandling utan att parten är närvarande och vid en sådan
förhandling kan det till och med tas upp bevisning.
Det som har sagts nu skall inte uppfattas som någon kritik mot hand-
läggningen i utskrivningsnämnderna eller psykiatriska nämnden. Det kan
på goda grunder antas att i de flesta fall reglerna om förfarandet i nämn-
derna tillämpas på ett sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning
inför tingsrätt eller länsrätt i praktiken blir föga märkbara. Redan risken
för att en prövning i nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla konventio-
nens krav är emellertid ett motiv för reformer. Man kan till och med hävda
att det saknas anledning att, eftersom det är fråga om prövning av ett
frihetsberövande, i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende ens
kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt tillåtna.
I och för sig kan man lösa problemen genom sådana ändringar av
reglerna om utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden att en
bättre överensstämmelse nås med vad som gäller beträffande förfarandet i
domstol. Lagrådet har för sin del pekat på fördelarna med att den rättsliga
prövningen görs av särskilda organ, som innehåller såväl juridisk som
medicinsk sakkunskap och vars ledamöter får stor erfarenhet av ärenden
om psykiatrisk tvångsvård och en god insikt i de förhållanden som bör
inverka på bedömningen.
En lösning med bibehållen nämndorganisation skulle emellertid förut-
sätta en väsentlig utveckling av förfarandereglerna och organisationen hos
nämnderna. En utbyggnad av nämnderna skulle komma att stå i strid med
det under senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika special-
domstolar och särskilt sådana vilka liksom utskrivningsnämnderna och
psykiatriska nämnden verkar inom ett mycket begränsat kompetensområ-
de. Utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden är numera — från-
sett övervakningsnämnderna — de enda organ utanför domstolsväsendet
som beslutar om frihetsberövande som inte är rent tillfälligt. Det kan för
övrigt nämnas att frågan om att överföra övervakningsnämndernas verk-
samhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av domstolsutredningen
(Ju 1989:06). Någon avgörande försämring av möjligheterna att tillgodose
behovet av medicinskt sakkunnigas eller andra sakkunnigas bedömningar
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
179
skall inte behöva uppkomma om man överger systemet med prövning i
speciella nämnder till formån for prövning i egentliga domstolar.
Enligt min mening finns det mot denna bakgrund starka skäl som talar
för att frågor om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen handläggs vid
domstol i stället för vid nämnd. Däremot torde man knappast kunna ha
förhoppningar om att ett domstolsalternativ i praktiken kommer att leda
till en väsentligt utvecklad praxisbildning inom tvångsvårdsområdet, möj-
ligen med undantag av tvångsvård som kommer till stånd som brottspå-
följd i fall där det finns behov av en särskilt noggrann prövning av när
vården skall upphöra. Jag kommer strax till frågorna om psykiatrisk
tvångsvård för lagöverträdare.
För den rättsliga prövningen i domstol finns det två tänkbara alternativ,
nämligen ett som i första instans bygger på tingsrätterna och ett som
bygger på länsrätterna.
Socialberedningen har framhållit att såväl de allmänna domstolarna
(tingsrätterna i första instans) som de allmänna förvaltningsdomstolarna
(länsrätterna i första instans) prövar mål av social karaktär och har en
sammansättning som gör dem lämpade att handlägga mål om psykiatrisk
tvångsvård. Beredningen förordar de allmänna förvaltningsdomstolarna
med hänsyn till deras erfarenhet av att pröva mål enligt LVU och LVM
och med hänsyn till att beredningen ansett förfarandereglerna för dessa
domstolar vara bättre avpassade för mål av den typ som den psykiatriska
tvångsvårdslagstiftningen för med sig.
Valet mellan tingsrätts- och länsrättsalternativen måste självfallet träffas
utifrån en bedömning av var målen om psykiatrisk tvångsvård har sitt
mest naturliga hemvist och kan antas bli bäst handlagda. Jag vill först säga
att både tingsrätterna och länsrätterna har tillgång till personal med god
kompetens för att handlägga dessa mål på ett rättssäkert sätt.
En viktig faktor vid val av domstolsorganisation är de psykiatriska
målens anknytning till andra typer av mål som handläggs inom resp,
organisation. Detta har delvis att göra med att en domares handläggning
av ett mål om psykiatrisk tvångsvård underlättas, om han är van vid att
göra liknande bedömningar i närliggande typer av mål. Delvis har de olika
måltypernas sakliga samband, vilket jag strax kommer in på, betydelse
också från mer materiella synpunkter.
För tingsrätternas del kan konstateras att dessa domstolar i vissa brott-
mål som rör psykiskt störda lagöverträdare har att bedöma frågor av just
det slag eller av samma karaktär som faller inom ramen för lagregleringen
av psykiatrisk tvångsvård. Jag tänker här på de bedömningar en tingsrätt
har att göra när det gäller såväl behovet av medicinsk utredning som
tillämpningen av de olika straffrättsliga särbestämmelserna beträffande
lagöverträdare av det aktuella slaget.
Jag vill också peka på att chefen för justitiedepartementet senare i dag
(bil. 2 avsnitt 2.4 och 2.5) kommer att föreslå att psykiatrisk tvångsvård
även i fortsättningen skall kunna utgöra en brottspåföljd. Som jag senare
skall återkomma till (avsnitt 4.4.3) föreslår jag att prövningen av frågan
när vården skall upphöra eller när patienten får vistas utanför sjukvårdsin-
rättningens område i vissa fall skall avgöras av domstol i stället för av
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
180
chefsöverläkaren. En prövning i tingsrätt av dessa frågor skulle ha en
naturlig koppling till brottmålsprövningen i sådana fall. Det kan emeller-
tid antas att antalet sådana fall kommer att utgöra en klart mindre del av
tvångsvårdsmålen.
När det gäller länsrätterna är det framfor allt den psykiatriska tvångsvår-
dens karaktär av administrativt frihetsberövande och sambandet med mål
om frihetsberövande och andra för enskilda ingripande åtgärder enligt
LVU och LVM som kommer i blickpunkten. Dessa mål är förhållandevis
vanliga (ca 2 000 — 3 000 per år). Länsrättsdomarna är därför vana att sätta
sig in i den typ av frågeställningar som kan bli aktuella i mål om psykiat-
risk tvångsvård. Inte minst målen enligt LVM har beröringspunkter med
frågor som kan aktualiseras vid en rättslig prövning enligt en ny psykiat-
risk tvångsvårdsreglering. Åtskilliga fall av psykiatriska omhändertagan-
den är föranledda av eller har ett starkt samband med missbruk och
missbruksproblem. I vissa fall kan det bli fråga om att välja mellan tvångs-
vård enligt LVM och psykiatrisk tvångsvård. Bland andra målgrupper hos
de allmänna förvaltningsdomstolarna av intresse i detta sammanhang kan
nämnas socialtjänstmål som avser frivilligsidan inom den sociala vården,
mål om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda samt mål om
tvångsisolering på sjukhus enligt smittskyddslagstiftningen.
Ser man främst till det starka sakliga sambandet mellan frågor om
psykiatrisk tvångsvård och andra frågor i likartade måltyper finns det
enligt min mening mot den nu angivna bakgrunden skäl att hävda att de
allmänna förvaltningsdomstolarna ligger närmast till för att anförtros
prövningen av mål om psykiatrisk tvångsvård.
Om man sedan ser på de förfaranderegler som gäller för de olika dom-
stolsorganisationerna, kan konstateras att FPL med vissa tilläggsbestäm-
melser erbjuder ett smidigt förfarande i mål enligt LVM och LVU. Allt
talar därför för att denna processordning skulle lämpa sig även för mål om
psykiatrisk tvångsvård. Om prövningen i stället förläggs till tingsrätterna,
kan det knappast komma i fråga att tillämpa förfarandereglema i RB; en
godtagbar lösning skulle i stället sannolikt kunna åstadkommas genom att
låta förfarandet enligt ärendelagen gälla med vissa justeringar. Ett från
olika synpunkter lämpligt domstolsförfarande torde under alla omständig-
heter kunna åstadkommas oavsett om tingsrätts- eller länsrättsalternativet
väljs. Men det är uppenbart att behovet av specialreglering för frågor om
psykiatrisk tvångsvård blir mindre om prövningen förläggs till allmän
förvaltningsdomstol än om den anförtros allmän domstol.
För frågan om vilken domstolstyp som är lämpligast utifrån organisato-
riska synpunkter är det en viktig utgångspunkt att muntlig förhandling i
regel bör hållas i mål om psykiatrisk tvångsvård och att sådan förhandling
bör hållas på den sjukvårdsinrättning där patienten vårdas. Det är självfal-
let en fördel om avståndet från domstolens kansliort till vårdinrättningen
är så kort som möjligt. I denna del kan konstateras att de 97 tingsrätterna
har en avsevärt bättre lokal spridning än de 24 länsrätterna och att de
olägenheter i form av tidsspillan och kostnader som resorna till vårdinrätt-
ningarna kan komma att medföra blir mindre med en tingsrättslösning.
Med nuvarande kommunikationsmedel skall dock skillnaderna i denna
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
181
del mellan de båda alternativen inte överdrivas, i all synnerhet som en stor
del av målen om psykiatrisk tvångsvård kan beräknas uppkomma i de
större städer där också länsrätt har kansliort. Det bör for övrigt påpekas att
en tingsrättslösning med fler beslutande myndigheter i första instans kan
medföra att tillflödet av mål om psykiatrisk tvångsvård på vissa håll inte
blir så stort att tillräcklig erfarenhet av målområdet kan vinnas.
Vilka förutsättningar i övrigt har då de båda domstolsorganisationerna
att ta hand om de nya arbetsuppgifter som målen om psykiatrisk tvångs-
vård kommer att medföra? Arbetsläget vid de allmänna domstolarna är
ansträngt, särskilt inom hovrättsorganisationen, och det finns inte något
som tyder på att antalet inkommande mål framdeles skulle minska på
något avgörande sätt. Antalet brådskande mål av annan karaktär, främst
brottmål där den tilltalade är frihetsberövad, är stort. Det är mot den
bakgrunden sannolikt att målen om psykiatrisk tvångsvård skulle kräva
betydande resursförstärkningar och försvåra arbetet med andra angelägna
mål. Också de allmänna förvaltningsdomstolarna har ett besvärligt arbets-
läge. Problemen är främst knutna till skattemålen, en måltyp som hittills
har dominerat länsrätternas arbetsunderlag. Sedan några år har det emel-
lertid skett en betydande nedgång i antalet inkomna skattemål. Detta har
lett till en förbättring av arbetsläget. Målbalanserna och handläggningsti-
derna i skattemålen är trots detta inte godtagbara, men man har skäl att tro
att antalet sådana mål kommer att minska ytterligare under 1990-talet till
följd av de förändringar i de materiella skattereglerna och i taxeringsorga-
nisationen som nu är avsedda att genomföras. Dessa förhållanden medför
sammanfattningsvis att man kan utgå från att de allmänna förvaltnings-
domstolarna kommer att ha goda förutsättningar att handha mål om
psykiatrisk tvångsvård.
Lagrådet har instämt i att den rättsliga prövningen i första instans i
sådana mål vid en överflyttning bör ankomma på länsrätt.
Mot den nu angivna bakgrunden finner jag klart övervägande skäl tala
för att prövningen av mål om psykiatrisk tvångsvård bör anförtros de
allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna som första instans.
Mitt förslag till ny reglering på området har sålunda utformats i enlighet
härmed.
En del remissinstanser har framhållit att inställelse inför domstol kom-
mer att kännas som en belastning för patienten och t.o. m. kan medföra
skadliga psykiska verkningar. Jag anser för egen del att det är av stor vikt
för möjligheterna att åstadkomma fullödig utredning att målen om tvångs-
omhändertagande i allmänhet avgörs efter muntlig förhandling i patien-
tens närvaro. Om förhandlingen hålls på det sjukhus där patienten är
intagen, bör påfrestningen för patienten ofta kunna begränsas. Jag förut-
sätter att sjukvårdshuvudmännen kan tillhandahålla lokaler så att princi-
pen om offentlighet vid förhandlingar kan upprätthållas, dock med möjlig-
het att besluta om förhandling inom stängda dörrar.
Det är naturligtvis också av stor betydelse att patienterna får ett insikts-
fullt och hänsynsfullt bemötande vid förhandlingar och i övrigt vid dom-
stolsförfarandet. Det bör också påpekas att domstolsprövning enligt mitt
förslag kommer att avse vårdbehovet endast för patienter som i princip
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
182
motsätter sig psykiatrisk vård genom intagning på en sjukvårdsinrättning.
Dessa patienter upplever nog i allmänhet en prövning i domstol som något
som är till deras fördel och inte som något obehagligt och påfrestande. En
del patienter kan naturligtvis ändå komma att uppleva domstolsprocedu-
ren som pressande. En stödperson bör då kunna ha en viktig uppgift att
fylla (se avsnitt 3.7 om stödperson).
För resursfrågornas bedömning har det självfallet betydelse hur många
mål om psykiatrisk tvångsvård som kan antas kräva rättslig handläggning.
Under de senaste åren har omfattningen av LSPV-vården minskat kraftigt.
Den ökade satsningen på den öppna vården och de omfattande förändring-
ar i förutsättningarna för tvångsvård som beredningen föreslår kommer
enligt beredningen att ytterligare minska tvångsvårdens omfattning kraf-
tigt. Beredningen har grovt uppskattat antalet mål enligt den av beredning-
en föreslagna s. k. akutlagen till ca 3 000 för hela landet. Socialstyrelsen har
redovisat en annan uppfattning i denna fråga och nämnt en avsevärt högre
siffra.
Som jag tidigare redogjort för (avsnitt 2.3.3) har under de senaste åren
antalet nyintagningar till LSPV-vård legat under 10000 per år. Under år
1988 skrevs ca 11000 patienter ut inkl, de ca 3 500 patienter som återinta-
gits från försöksutskrivning. Av dessa utskrivna patienter hade drygt 28%
vårdats under högst åtta dagar. Ca 59 % av patienterna hade vårdats under
högst en månad. Vidare hade ca 84% av patienterna vårdats under högst
tre månader, ca 89 % under högst fyra månader och ca 96 % mindre än ett
år. Mer än tio år hade ca 0,5 % vårdats.
Dessa uppgifter ger en viss hållpunkt för skattning av det antal mål
enligt den tilltänkta lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård som är att
vänta. Uppgifterna om faktiska vårdtider skall sammanställas med inne-
hållet i den reglering som jag i det föregående har förordat beträffande
tidpunkten för obligatorisk rättslig prövning av vårdförutsättningar, längs-
ta tillåtna vårdtider, patientens möjlighet att överklaga intagningsbeslut
och begära att tvångsvården skall upphöra m. m. Av särskilt intresse är då
den andel av patienterna, betydligt mer än hälften, som har vårdats så kort
tid att obligatorisk rättslig prövning inte skulle behöva aktualiseras. En
antydan ges också om att prövning av förutsättningarna för en förlängning
av tvångsvårdstiden utöver fyra månader inte blir så frekvent.
Jag vill också nämna, med hänvisning till den följande behandlingen av
frågorna om vård för psykiskt störda lagöverträdare (avsnitt 4), att antalet
personer som av allmän domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård
hittills under 1980-talet uppgått till ca 300 per år. Det kan antas att denna
siffra framöver inte kommer att ändras i nämnvärd utsträckning och att
vårdtiden vid psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd i genomsnitt blir
längre än vårdtiden för övriga tvångsvårdade patienter.
Den rättsliga instansen kommer enligt den lagstiftning jag föreslår att
pröva förutom mål om medgivande till psykiatrisk tvångsvård också mål
om permission, vägrad utskrivning, m. m.
Jag uppskattar att det totala antalet mål om psykiatrisk tvångsvård för
hela landet blir högre än vad socialberedningen utgått ifrån men att antalet
i vart fall inte kommer att överstiga mellan 7 000 och 8 000 per år. Länsrät-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
183
terna har redan en organisation som är väl anpassad för prövning av
frihetsberövanden och för en skyndsam handläggning. Det bör enligt min
mening finnas goda möjligheter för länsrätterna att klara en ökad måltill-
delning av här nämnd storlek. Jag kan emellertid redan nu förutskicka att
länsrätterna kommer att behöva tillföras vissa resurser för de nya uppgif-
terna. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 5).
Den ordning jag förordar innebär således att domstol i allmänhet kom-
mer att pröva frågan om förutsättningar föreligger för psykiatrisk tvångs-
vård — om man bortser från de fall där vården utgör en brottspåföljd —
endast när patienten och den vårdansvarige läkaren är oense om vårdbe-
hovet. Det kan i sådana fall vara till fördel för läkaren i hans yrkesroll att
den avgörande bedömningen i fråga om frihetsberövande läggs på en
domstol, som ju dessutom är ett från sjukvården helt fristående organ. Jag
är visserligen medveten om att denna ordning i viss utsträckning kan
medföra ökat skrivbordsarbete för läkarna. Detta bör emellertid ses som
en nödvändig följd av patienternas ökade rättssäkerhet och får därför
accepteras.
Sammanfattningsvis anser jag således att det finns skäl att i anslutning
till en ny tvångsvårdslagstiftning undanröja den svaghet scm kan sägas
vara förenad med nuvarande ordning genom att prövningen av tvångs-
vårdsfrågorna görs av nämnder, vars samtliga ledamöter har uppdraget
som bisyssla, och inte av domstolar. Den rättsliga prövningen bör anför-
tros de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Vissa remissinstanser har aktualiserat frågan om domstolarna bör ha en
särskild sammansättning i mål om psykiatrisk tvångsvård. Förslag har
därvid förts fram om att en erfaren psykiater skall ingå som ledamot i
rätten.
I anledning härav framhölls i lagrådsremissen att frihetsberövande till
följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande sätt
skiljer sig från andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha en
särskild sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. Erforder-
lig sakkunskap bör liksom i de övriga fallen kunna tillföras rätten genom
förordnande av en utomstående psykiater eller någon annan som sakkun-
nig. En lämplig ordning bör vara att i enlighet med vad socialberedningen
föreslagit införa regler om att regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, socialstyrelsen skall förordna särskilda sakkunniga att tillhandagå
domstolarna med yttranden. 1 speciella fall bör yttrande kunna inhämtas
också av socialstyrelsen som bl. a. har ett råd för vissa rättsliga sociala och
medicinska frågor med företrädare för psykiatrin.
Lagrådet har invänt mot vad sålunda anfördes i fråga om domstolens
sammansättning. Lagrådet hänvisar till att första domstolsinstansen, läns-
rätten, behöver förstärkas med en erfaren psykiater som ledamot om
patientens ställning i processen inte skall bli svagare än enligt nuvarande
ordning. Möjligheten för länsrätten att anlita en psykiater som utomståen-
de sakkunnig anser lagrådet inte utgöra ett likvärdigt alternativ. Därvid
erinras bl. a. om att rätten vid överläggningen till dom inte har någon
sakkunskap till hjälp vid bedömning av den medicinska argumenteringen.
Jag har förståelse för att sakkunskap i medicinska frågor behöver kunna
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
184
utnyttjas vid den rättsliga prövningen i sådana former som leder till en Prop. 1990/91:58
allsidig belysning av målen och som bäst främjar patienternas rättssäker- Bilaga 1
het. Att låta en erfaren psykiater delta som ledamot i alla mål som skall
avgöras av fullsutten rätt skulle naturligtvis ge en garanti för att psykiatris-
ka frågeställningar blir väl belysta inför rättens avgörande. Enligt min
bedömning kan man dock inte utgå från att en läkarledamot generellt
skulle behövas i varje sådant mål. Det bör med fog kunna hävdas att det i
många mål även utan särskild psykiatermedverkan kommer att finnas ett
beslutsunderlag som ger en entydig bild i fråga om patientens psykiska
tillstånd och medicinska vårdbehov. Uppgiften koncentreras då till att
klarlägga och bedöma patientens personliga förhållanden utifrån andra än
rent medicinska aspekter.
Jag vill vidare framhålla att en ordning med läkarledamot i rätten inte
bara är till fördel utan också är förenad med en klar nackdel från rättssä-
kerhetssynpunkt. En viktig aspekt är nämligen att det ligger nära till hands
och i vart fall inte kan uteslutas att en läkarledamot under överläggning
inför domstolens avgörande lämnar upplysningar i medicinska frågor av
sådan innebörd att beslutsunderlaget tillförs något nytt utan att patienten
får del av uppgifterna och bereds möjlighet att bemöta dessa. En risk finns
sålunda med den av lagrådet föreslagna ordningen att avgörandet av målet
kommer att bygga på väsentliga medicinska uppgifter och bedömningar
som inte kommunicerats med parten (jfr prop. 1989/90:71 s. 32 ff.).
Mot bakgrund av det anförda är jag inte för närvarande beredd att
förorda lösningen med en särskild läkarledamot i rätten. Det i lagrådsre-
missen föreslagna systemet med särskilda fasta sakkunniga som tillhan-
dagår domstolen med yttrande bör i stället kunna utvecklas något. Bestäm-
melser kan införas som anger att den sakkunnige också skall höras vid
muntlig förhandling när det behövs. Ett sådant förhör bör ibland med
fördel kunna hållas per telefon. Vidare kan det klargöras att det ligger i den
sakkunniges uppdrag att, t. ex. genom frågor till chefsöverläkaren, i den
ordning som rätten finner lämpligt bidra till en så långt möjligt fullständig
belysning av föreliggande frågeställningar inom den sakkunniges ämnes-
område. Jag föreslår att dessa kompletteringar görs till förslaget i lagråds-
remissen.
Vad gäller ett påpekande från lagrådet om vikten av att en erfaren
domare fungerar som ordförande vid handläggning av mål om psykiatrisk
tvångsvård i länsrätten har jag ingen avvikande mening. Detta är emeller-
tid en fråga som inte kräver lagreglering. Bestämmelser om fördelning av
arbetsuppgifter i länsrätt finns i förordningen (1979:573) med länsrätts-
instruktion och i resp, länsrätts arbetsordning. Angående tilldelning av
mål till länsrättsfiskal finns en särskild bestämmelse i 10 § länsrättsin-
struktionen. Frågan i vilken utsträckning länsrätten skall handlägga mål
om psykiatrisk tvångsvård med såväl juristdomare som nämndemän be-
handlas i specialmotiveringen (avsnitt 7.1, 7.2 och 7.5).
Särskild uppmärksamhet bör naturligtvis framöver ägnas åt att följa hur
ordningen för domstolsprövning fungerar på det nya målområdet. I sam-
manhanget bör erinras om att det ligger inom ramen för domstolsutred-
185
ningens uppdrag (dir. 1989:56) att överväga frågor om domstolarnas sam-
mansättning i olika typer av mål.
Jag övergår nu till att behandla utskrivningsnämndernas uppgifter be-
träffande psykiskt utvecklingsstörda.
Den nya omsorgslag som gäller sedan den 1 juli 1986 bygger på att
kvarvarande vårdhem och specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
avvecklas. Vid lagens tillkomst angavs att avvecklingen skulle ske i den
takt de ekonomiska förutsättningarna och hänsynen till de institutionsbo-
ende medgav (prop. 1984/85:176 s. 35). Genom övergångsregleringen till
den nya omsorgslagen, den s. k. införandelagen, behölls dittillsvarande
regler om vård oberoende av samtycke av psykiskt utvecklingsstörda på
vårdhem och specialsjukhus i avvaktan på ny lagstiftning om tvångsvård
för psykiskt störda. Dock föreskrevs att nyintagning på vårdhem för barn
inte får ske och att sådan intagning på vårdhem för vuxna och på special-
sjukhus får ske bara om det finns synnerliga skäl. Det ankommer på
utskrivningsnämnderna att besluta i vissa frågor om vård oberoende av
samtycke. Nämnderna har som regel mycket få ärenden av detta slag.
Enligt den nya omsorgslagen ges de särskilda omsorgerna endast på den
utvecklingsstördes egen begäran. Av förarbetena framgår att de dittillsva-
rande reglerna om vård oberoende av samtycke för psykiskt utvecklings-
störda använts i liten omfattning och att det inte ansågs föreligga behov av
att ha dem kvar. Tvångsregleringen skulle dock, som nyss har nämnts,
föras över till införandelagen och tas upp på nytt i samband med ställ-
ningstagande till socialberedningens betänkande beträffande den psykia-
triska tvångsvården.
Det underlag som nu finns för en samlad bedömning av behovet av
övergångsreglerna i införandelagen om tvångsvård ger enligt min mening
inte vid handen att dessa nu kan avskaffas till följd av den nya psykiatriska
vårdlagstiftningen. Enligt en inventering som socialstyrelsen företagit
fanns i oktober 1990 111 personer intagna på vårdhem eller specialsjukhus
med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag, dvs. omhändertagandet har beslu-
tats oberoende av samtycke. Antalet väntas minska betydligt i anslutning
till en pågående genomgång inom Älvsborgs läns landsting. Uppgifter från
socialstyrelsen visar också att antalet intagna enligt nämnda lagrum under
ett par års tid har reducerats kraftigt.
Jag anser att det är otillfredsställande att omsorgshuvudmännen inte i
högre utsträckning har utvecklat alternativa omsorger för dem som tagits
in enligt 35 § 1967 års omsorgslag. Enligt min mening är det angeläget att
huvudmännen snarast vidtar de åtgärder som behövs för att ytterligare öka
utskrivningstakten.
Efter samråd med statsrådet Lindqvist har jag kommit till uppfattningen
att övergångsregleringen beträffande de psykiskt utvecklingsstörda, med
tanke på antalet intagna enligt 35 § nyssnämnda lag, inte kan upphävas i
nu förevarande sammanhang. Den tidigare angivna inriktningen mot att
upphäva tvångsbestämmelserna ligger emellertid fast. Socialstyrelsen bör
ges i uppdrag att särskilt följa tillämpningen av övergångsreglerna om
tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda och att senast inom två år redo-
visa gjorda erfarenheter. Frågan om upphävande av tvångsbestämmelser-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
186
na bör därefter ånyo prövas. Det bör framhållas att huvudmännen för
omsorgsverksamheten är skyldiga att övergångsvis — så länge tvångsbe-
stämmelserna finns kvar — se till att det finns ett tillräckligt antal platser i
vårdhem eller specialsjukhus. Socialstyrelsen bör emellertid i samband
med den nyss nämnda uppföljningen verka för att de personer som nu är
inskrivna enligt den aktuella bestämmelsen snarast kan skrivas ut och att
de i stället för vård i specialsjukhus eller vårdhem bereds adekvata omsor-
ger på annat sätt.
Jag vill här också nämna att en ändring kommer att föreslås senare i dag
av chefen för justitiedepartementet av innebörd att psykiskt utvecklings-
störda inte längre skall kunna överlämnas till specialsjukhus som brottspå-
följd (bil. 2 avsnitt 2.7).
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör enligt min mening utskriv-
ningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter enligt den behand-
lade övergångsregleringen för psykiskt utvecklingsstörda i huvudsak tas
över av de allmänna förvaltningsdomstolarna samtidigt som domstols-
prövning införs beträffande psykiatriska tvångsvårdsfrågor. Detta föranle-
der ändring i införandelagen. Utskrivningsnämndernas och psykiatriska
nämndens befattning med frågor om passtillstånd och om återkallelse av
pass bör enligt min mening inte gå över till domstol. I den mån den
prövning som här avses behöver ges en motsvarighet efter nämndernas
upphörande bör uppgiften ligga på socialstyrelsen. Jag vill nämna att
förberedelser pågår för att genomföra beslutet om att ge styrelsen en
regional organisation (se prop. 1988/89:130 och prop. 1989/90:100, bil. 7
s. 77). Frågan om en ändring i passlagen (1978:302) i enlighet härmed får
tas upp i samband med behandlingen av andra följdändringar till den nya
lagstiftningen.
Regleringen i LSPV av psykiatrisk tvångsvård omfattar alla personer som
skall kunna ges sådan vård. Av det föregående (avsnitt 3.1.2) har emeller-
tid framgått att patienterna delas in i olika grupper (P-, O-, N- och PN-fall)
och att det i vissa avseenden gäller skilda regler för dessa grupper.
Tre av grupperna (O-, N- och PN-fall) utgörs av olika kategorier av
lagöverträdare. Av den patientinventering socialstyrelsen gjort en viss dag
under åren 1979, 1982, 1983, 1985 och 1988 framgåratt det totala antalet
patienter som har vårdats med stöd av LSPV utgjort ca 9 600, ca 7 400, ca
4 600, ca 3 200 resp, ca 2 800. Av dessa har ca 1 800, ca 1 400, ca 900, ca
1 000 resp, drygt 700 utgjorts av patienter av de nämnda kategorierna.
En sådan kategori omfattar patienter som under inflytande av psykisk
sjukdom har begått brott mot någon annans personliga säkerhet för vilket
åtal inte har väckts (O-fall). En annan kategori utgörs av patienter som
efter beslut av domstol genomgår sluten psykiatrisk vård med stöd av
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
187
LSPV som brottspåföljd (N-fall). En tredje kategori består av patienter
som har varit intagna i kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd för
brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband med att denna har
upphört tagits in för sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV och inte
skall återföras till anstalten (PN-fall). Sluten psykiatrisk vård enligt LSPV
av lagöverträdare i andra fall kommer till stånd såsom för övriga patienter
(P-fall).
Av det nyss sagda följer att personer som är intagna i kriminalvårdsan-
stalt kan beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV. Allmänna
bestämmelser om hälso- och sjukvård för dessa personer finns i bl. a. lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL), som reglerar deras behand-
ling som frihetsberövade.
1 37 § KvaL föreskrivs att, om en intagen behöver hälso- och sjukvård,
han skall vårdas enligt de anvisningar som ges av läkare. Av paragrafen
följer vidare att den allmänna sjukvården bör anlitas, om erforderlig
undersökning och behandling inte lämpligen kan ske inom anstalten, och
att en intagen får föras över till ett allmänt sjukhus, om det behövs. Enligt
paragrafen gäller också bl. a. att den som vistas utom anstalt när han ges
vård skall stå under bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrif-
ter, om det finns anledning till det. I 38 § KvaL erinras om bl. a. att det
finns särskilda regler om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Särskilda bestämmelser om psykiatriska avdelningar vid kriminalvårds-
anstalter finns i kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande
tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt. Vid en sådan avdelning
kan endast psykiatrisk vård i frivillig form ges (jfr 2 § LSPV). Ytterligare
bestämmelser om hälso- och sjukvård för intagna i kriminal vårdsanstalter
finns i kriminalvårdsverkets anstaltsföreskrifter (KWFS 1986:4).
Även andra kategorier av personer som är berövade friheten med anled-
ning av brott — gripna, anhållna och häktade — kan med hänsyn till
LSPV:s generella tillämplighet i princip beredas sluten psykiatrisk vård
med stöd av den lagen. I 4 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl. (häkteslagen), som reglerar behandlingen av dessa
kategorier frihetsberövade, ges motsvarande allmänna bestämmelser om
hälso- och sjukvård som i KvaL.
Bestämmelserna i häkteslagen innebär följande. Vid behandlingen av
den som omfattas av häkteslagen skall hänsyn tas till hans hälsotillstånd.
Den som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär att läkare
skall tillkallas skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om inte en
sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig. En läkares anvisning
rörande vården av den som är sjuk skall iakttas. Den som behöver sjuk-
husvård skall beredas sådan vård så snart det kan ske. När det finns
anledning till det skall den som vistas på sjukhus stå under bevakning.
Ytterligare bestämmelser om hälso- och sjukvård för personer som om-
fattas av häkteslagen finns i förordningen (1976:376) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. (häktesförordningen), i kriminalvårdsverkets
häktesföreskrifter (KWFS 1986:5), i ett cirkulär från riksåklagaren till
åklagarväsendet om behandlingen av häktad som överförts till allmänt
sjukhus (RÅC 58) och i rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
188
rörande förvaringen av personer i polisarrest (RPS FS 1986:35, FAP
102-1).
I förarbetena till 4 § häkteslagen betonade föredragande statsrådet att
föreskrifter om beredande av sjukhusvård inbegriper fall då en häktad
behöver sådan vård på grund av psykisk sjukdom (prop. 1975/76:90 s. 61).
Han var emellertid inte beredd att i det sammanhanget ta upp frågan
huruvida särskilda insatser var påkallade för att tillgodose vårdbehovet
hos häktade som var psykiskt sjuka.
Häkteslagen är tillämplig även när den som är häktad befinner sig på en
rättspsykiatrisk klinik för rättspsykiatrisk undersökning (se prop.
1975/76:90 s. 38). Sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV kan, i
enlighet med vad som tidigare har sagts om lagens generella tillämplighet,
beredas också i dessa situationer. Vården kan emellertid inte ges på en
rättspsykiatrisk klinik (jfr 2 § LSPV). Att detta skapar vissa problem från
behandlingssynpunkt har belysts i ett JO-ärende (dnr 150—1985).
Till det nyss sagda kan tilläggas att den rättspsykiatriska organisationen,
som har staten som huvudman, i princip inte har till uppgift att meddela
psykiatrisk vård. I 1 § instruktionen (1988:1239) för statens rättspsykia-
triska kliniker och stationer föreskrivs sålunda att det vid dessa enheter
utförs rättspsykiatriska undersökningar i brottmål samt att det vid klini-
kerna också bedrivs rättspsykiatrisk forskning och utbildning.
Av den av socialstyrelsen år 1978 utfärdade arbetsordningen för det
rättspsykiatriska verksamhetsområdet (3 §) framgår emellertid att denna
verksamhet har som mål och uppgifter bl. a. att inom ramen för tilldelade
resurser och i mån av behov tillhandahålla god sjukvård och behandling av
psykiska sjukdomar och symptom samt primär kroppssjukvård. Särskilda
bestämmelser om sjukvård vid de rättspsykiatriska klinikerna ges i 27-
33 §§ arbetsordningen. Och den som av rätten har överlämnats till sluten
psykiatrisk vård med stöd av LSPV eller vård i specialsjukhus med stöd av
reglerna i 1967 års omsorgslag och är häktad skall enligt 7 § tredje stycket
första meningen lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål vårdas på en rättspsykiatrisk klinik eller en psykiatrisk avdelning
vid en kriminalvårdsanstalt till dess han tas in på sjukhus.
Den nuvarande regleringen i LSPV om psykiatrisk tvångsvård omfattar
alla personer som skall kunna ges sådan vård. Frågan huruvida också den
tilltänkta lagen om psykiatrisk tvångsvård bör ha generell tillämplighet har
jag tidigare berört i samband med att jag redovisat allmänna synpunkter
på lagstiftningens uppläggning (avsnitt 2.3.6).
Beredningens förslag till lag om akut psykiatrisk tvångsvård är inte
avsett att omfatta personer som ges psykiatrisk tvångsvård som brottspå-
följd eller som är anhållna, häktade eller intagna i kriminalvårdsanstalt
och bör kunna ges psykiatrisk tvångsvård. Förslaget innebär att reglering-
en av psykiatrisk tvångsvård i dessa fall i stället kommer till uttryck i en lag
om rättspsykiatrisk vård. En väsentlig utgångspunkt för förslaget är att det
i framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå som bl. a.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
189
utfor rättspsykiatriska undersökningar och ger psykiatrisk vård — i frivilli-
ga former eller med tvång — åt lagöverträdare. Denna vård är avsedd att
bedrivas vid särskilda sjukvårdsinrättningar benämnda rättspsykiatriska
vårdenheter. Psykiatrisk tvångsvård åt lagöverträdare (rättspsykiatrisk
vård) får enligt förslaget ges också på enheter där vård enligt lagen om akut
psykiatrisk tvångsvård kan ges.
Som jag har nämnt i det föregående kommer chefen för justitiedeparte-
mentet senare i dag att behandla frågor om den straffrättsliga behandling-
en av personer med psykiska störningar. Beredningens nu aktuella förslag
såvitt rör de frågorna kommer sålunda att tas upp i det sammanhanget (bil.
2 avsnitt 2).
Beredningens förslag när det gäller regleringen av psykiatrisk tvångsvård
för lagöverträdare har fått ett blandat mottagande av de remissinstanser
som behandlat förslaget i dessa delar. Övervägande negativ kritik har
framförts från de instanser — t. ex. inom den rättspsykiatriska organisatio-
nen — som närmare diskuterat förslaget. Från flera håll anförs att den
föreslagna regleringen förutsätter att en omorganisation av vården på
området först kommer till stånd. JO anser att samtliga patientkategorier
även i fortsättningen kan vårdas med stöd av en för den psykiatriska
tvångsvården gemensam lagstiftning. Begreppet rättspsykiatrisk vård kriti-
seras från en del håll, bl. a. för att det ger intryck av att vården i dessa fall
skiljer sig från annan psykiatrisk tvångsvård.
Jag har i det föregående (avsnitt 2.3.6) uttalat att det enligt min mening,
med hänsyn till intresset av att samhällsskyddet inte eftersätts vid behand-
lingen av psykiskt störda lagöverträdare, är motiverat att psykiatrisk
tvångsvård som brottspåföljd för denna kategori ges en särskild reglering.
Som ett ytterligare skäl för denna lösning pekade jag på intresset av en
samordning av rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och psykiatrisk
vård över huvud taget för lagöverträdare. I sammanhanget anförde jag
vidare att en särskild reglering bör omfatta även personer som är frihetsbe-
rövade med anledning av brott. Jag skall här närmare utveckla skälen för
denna uppdelning av lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.
Av redogörelsen i det föregående har framgått att det enligt nuvarande
ordning finns olika föreskrifter om hur behovet av psykiatrisk vård skall
tillgodoses för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häktad eller på
något annat sätt berövad friheten med anledning av brott. Det är emeller-
tid ett väl känt faktum att behovet av sådan vård hos dessa kategorier är
stort. Att det råder brister och svårigheter i fråga om möjligheterna att
tillgodose detta behov har också sedan länge stått klart. Problemet har
tidigare behandlats av bl.a. Bexeliuskommittén (SOU 1977:23 s. 328f.).
Svårigheterna att här kunna utnyttja resurserna inom den allmänna hälso-
och sjukvården har påtalats av kriminalvårdsstyrelsen i olika samman-
hang.
Olika utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården visar att
de psykiatriska vårdbehoven hos intagna i kriminalvårdsanstalterna är
omfattande. Andelen psykiskt störda inom kriminalvården har dessutom
ökat i omfattning under senare år, bl. a. till följd av att sannolikt fler s. k.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
190
jämställdhetsfall som tidigare överlämnades till sluten psykiatrisk vård
som brottspåföljd numera i stället döms till fängelse.
Under samma period som problemen med de psykiskt störda lagöverträ-
darna har förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har krimi-
nalvårdens egna psykiatriska vårdresurser starkt reducerats. Kriminalvår-
den disponerade i slutet av 1970-talet totalt ca 260 vårdplatser för psykia-
trisk vård inom den egna anstaltsorganisationen. För närvarande dispone-
rar kriminalvården sammanlagt drygt 60 platser på s. k. psykiatriska avdel-
ningar vid fem kriminalvårdsanstalter. Till grund för platsreduktionen låg
den s. k. normaliseringsprincipen, dvs. att de intagna skall ha samma rätt
som andra att anlita samhällets reguljära vårdresurser.
Erfarenheterna har emellertid visat att det är svårt att förverkliga nor-
maliseringsprincipen för intagna med psykiatriska vårdbehov. Vid sidan
av de platser som de s. k. riksenheterna har ställt till förfogande för krimi-
nalvården har platser endast undantagsvis erbjudits kriminalvården inom
hälso- och sjukvårdens organisation. Enligt vad kriminalvårdsstyrelsen
anfört vid remissbehandlingen av socialberedningens betänkande medför
detta att de intagnas behov av psykiatrisk vård måste prövas med stor
restriktivitet och att intagna inte alltid får den vård de behöver.
Vidare kan pekas på att psykiatrins snabba omvandling — dvs. sektori-
seringen och den långt drivna avinstitutionaliseringen — fått negativa
återverkningar för kriminalvårdens del. Jag har också det intrycket att de
sektoriserade psykiatriska klinikerna, som i första hand skall svara för
insatser vid behov av psykiatrisk slutenvård, ofta inte anser sig ha resurser
att bereda vård för intagna i kriminalvårdsanstalter, som upplevs som en
svårbehandlad patientgrupp. Till bilden hör också att det är stor brist på
slutenvårdsplatser vid psykiatriska specialenheter. Som jag strax skall
återkomma till utgör vidare säkerhets- och kontrollaspekterna ett betydan-
de problem i sammanhanget.
Justitieutskottet behandlade hösten 1989 med anledning av en motion
frågan om behovet av psykiatrisk vård för intagna i kriminalvårdsanstalt
(1989/90: JuU9 s. 27). Utskottet pekade på att kriminalvårdens klienter har
samma rätt som andra till den service och omsorg som samhället tillhanda-
håller bl. a. inom hälso- och sjukvården. Det är enligt utskottet också en
viktig uppgift för kriminalvården att se till att denna princip upprätthålls.
Och utskottet framhöll att en intagen med behov av psykiatrisk vård skall
erhålla den vård han behöver och att det är angeläget att hälso- och
sjukvården gör sitt yttersta för att uppfylla detta mål.
Också enligt min uppfattning finns det starka skäl att hålla fast vid
normaliseringsprincipen på detta område även i framtiden. Det främsta
skälet till detta är att erfarenheterna entydigt visar att kriminalvården inte
har samma förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att
rekrytera kvalificerad-sjukvårdspersonal. Den psykiatriska vård kriminal-
vården skulle kunna erbjuda skulle alltså bli av betydligt sämre kvalitet än
om den i stället ägt rum inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därtill
kommer att det inte framstår som ekonomiskt försvarbart att bygga upp
parallella vårdresurser. För den kategori frihetsberövade som är intagna i
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
191
polisarrest och för vilka polisen ansvarar finns for övrigt endast den
allmänna hälso- och sjukvårdens resurser att tillgå.
Som jag ser det är det därför nödvändigt att sjukvårdshuvudmännen
utvecklar vårdresurser som kan tillgodose även de nu aktuella patienternas
behov av psykiatrisk vård, vare sig det är fråga om tvångsvård eller vård i
frivilliga former. Jag vill här påpeka att chefens for justitiedepartementet
förslag senare i dag om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare kan
leda till en åtstramning av den personkrets som kan ges psykiatrisk tvångs-
vård som en brottspåföljd. Det kan givetvis inte godtas att de personer
som efter reformens genomförande i stället döms till fängelse inte kan ges
erforderlig psykiatrisk sjukhusvård under straffverkställigheten. Kriminal-
vården måste naturligtvis ändå ha resurser och beredskap för att hantera
intagna och häktade med psykiska störningar. Den mer generella frågan
om vilka åtgärder som bör vidtas för att förbättra möjligheterna att ge
personer som vistas på kriminalvårdsanstalter eller häkten psykiatrisk
vård tar jag emellertid inte upp i detta sammanhang.
Det problem som måste lösas i detta lagstiftningsärende gäller utform-
ningen av regleringen av psykiatrisk tvångsvård för personer av de nämn-
da kategorierna. Att personer som är berövade friheten med anledning av
brott även i framtiden i vissa fall bör kunna ges sådan vård är därvid
självklart. Jag anser det också vara nödvändigt att undanröja de legala
hinder som finns mot att föra över häktade och intagna till sjukvårdsin-
rättningar inom hälso- och sjukvården för psykiatrisk vård i frivilliga
former. Vad jag här tänker på är avsaknaden av befogenheter för hälso-
och sjukvårdspersonalen att för kontrolländamål använda tvångsåtgärder
mot patienter av de nämnda kategorierna som ju är föremål för verkställig-
het av ett frihetsberövande. Enligt min mening bör det skapas sådana
befogenheter för vårdpersonalen i syfte att förbättra de praktiska möjlighe-
terna att ge häktade och intagna frivillig psykiatrisk vård inom hälso- och
sjukvården. Jag lägger därför i detta lagstiftningsärende fram ett förslag av
denna innebörd (avsnitt 4.6).
När det så gäller frågan om regleringen av psykiatrisk tvångsvård för
lagöverträdare i de nyss berörda fallen och för lagöverträdare som genom-
går sådan vård som brottspåföljd vill jag peka på att av stor betydelse för
denna fråga är vissa förändringar som har samband med problemet hur
vården skall organiseras. Jag vill här erinra om att det för närvarande
pågår förhandlingar mellan företrädare för regeringen och berörda sjuk-
vårdshuvudmän om överförande av ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten till de sistnämnda.
Förhandlingarna kan komma att leda till att rättspsykiatriska undersök-
ningar i framtiden i alla eller vissa fall kommer att utföras inom hälso- och
sjukvården. Under förutsättning av att sådana avtal kan träffas har jag för
avsikt att återkomma till regeringen med förslag om att avtalen skall
redovisas för riksdagen samt med förslag om nya riktlinjer för organisatio-
nen av den rättspsykiatriska verksamheten. I den mån rättspsykiatriska
undersökningar inte utförs inom hälso- och sjukvården får man räkna med
att sådana även i fortsättningen kommer att utföras vid undersökningsen-
heter som drivs av staten.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
192
Jag vill vidare peka på att chefen för justitiedepartementet senare i dag
kommer att behandla frågor som rör den rättspsykiatriska undersöknings-
verksamheten (bil. 2 avsnitt 3). Det kan redan här sägas att hennes förslag
syftar till bl. a. att minska antalet rättspsykiatriska undersökningar, att
begränsa omfattningen av de undersökningar som utförs och att åstadkom-
ma ett snabbare förfarande.
De förändringar som sålunda kommer att föreslås beträffande den rätts-
psykiatriska undersökningsverksamheten jämte den nya organisation på
området inom hälso- och sjukvården som kan komma att genomföras
skapar som jag ser det förutsättningar för att förena undersökningsverk-
samhet med en ny och central uppgift, nämligen att ge psykiatrisk tvångs-
vård åt bl. a. de personer som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning
och av domstol senare överlämnas till sådan vård som brottspåföljd.
Frågan om att ge den rättspsykiatriska organisationen i uppgift att — vid
sidan av de rättspsykiatriska undersökningarna — också meddela psykiat-
risk vård har diskuterats sedan länge. En arbetsgrupp inom socialstyrelsen,
den s. k. ASV-gruppen, lade i en rapport år 1981 fram förslag till organisa-
tion av ett framtida nytt vårdområde kallat rättspsykiatrisk region-
sjukvård. Enligt förslaget skulle en regional organisation ha ett integrerat
ansvar för rättspsykiatriska undersökningar och psykiatrisk vård i vissa
fall. Organisationens verksamhet skulle inordnas i den allmänpsykiatriska
vårdstrukturen och alltså ha samma huvudman som övrig psykiatri. Enligt
förslaget skulle verksamheten innefatta i huvudsak rättspsykiatriska un-
dersökningar, rättspsykiatrisk service i övrigt, psykiatrisk vård beträffande
vissa patienter, psykiatriska konsultinsatser inom kriminalvården samt
undervisning och forskning. Den psykiatriska vården inom den regionala
organisationen skulle omfatta bl. a. patienter som har genomgått rättspsy-
kiatrisk undersökning eller som är intagna i kriminalvårdsanstalt.
ASV-gruppens förslag har remissbehandlats och övervägs för närvaran-
de i socialdepartementet. Som jag nyss har nämnt avser jag att senare
återkomma till regeringen i dessa frågor.
Oavsett om ASV-gruppens förslag genomförs fullt ut eller inte får den
nyss nämnda organisationsförändringen, som innebär att rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet kan komma att bedrivas helt eller delvis inom
hälso- och sjukvården, stor betydelse för frågan om möjligheterna att ge
psykiatrisk vård i anslutning till sådan verksamhet. Enligt min mening bör
man därför inför denna förändring från lagstiftningssynpunkt skapa förut-
sättningar för sjukvårdshuvudmännen att organisera verksamheten på det
sätt som man anser lämpligast med hänsyn till bl. a angelägenheten av att
tillgängliga resurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Den åtgärd som jag
här anser mest betydelsefull är att det blir möjligt för sjukvårdshuvudmän-
nen att bedriva psykiatrisk vård — såväl tvångsvård som frivillig vård —
för olika kategorier av lagöverträdare i anslutning till verksamhet med
rättspsykiatriska undersökningar. Enligt min mening bör man sålunda
utforma regleringen på området så att det inte finns några lagstiftnings-
mässiga hinder i detta hänseende.
Frågan om och i vilken utsträckning det är lämpligt att integrera eller
samlokalisera psykiatrisk vård med rättspsykiatrisk undersökningsverk-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
193
13 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 58
samhet måste emellertid bedömas med hänsyn till de olika ändamål och
intressen som skall tillgodoses inom de båda verksamhetsområdena. I den
mån sjukvårdshuvudmännen får s. k. driftansvar för rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet ankommer det på dessa att avgöra denna fråga.
Frågan i vad mån en organisation för rättspsykiatrisk regionsjukvård
enligt ASV-gruppens förslag bör genomföras i landet tar jag, som nyss har
nämnts, inte upp i detta sammanhang. Jag vill emellertid här peka på att
det enligt vad jag har inhämtat på flera håll i landet sker en uppbyggnad på
regionplanet av vården av lagöverträdare i linje med ASV-gruppens för-
slag.
Möjligheterna att bedriva psykiatrisk vård i anslutning till rättspsykiat-
risk undersökningsverksamhet är, som jag ser det, av särskild betydelse
när det gäller utformningen av regleringen av psykiatrisk tvångsvård för de
nu aktuella kategorierna, dvs. de som skall genomgå sådan vård som
brottspåföljd eller som är berövade friheten med anledning av brott och
bör ges psykiatrisk tvångsvård. Skälet till detta är naturligtvis att det kan
vara lämpligt att i första hand ge patienter av detta slag psykiatrisk vård i
anslutning till rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet. Att det enligt
nuvarande ordning inte är möjligt att ge sådan vård i anslutning till denna
undersökningsverksamhet har, som tidigare nämnts, också skapat pro-
blem när det gäller behandlingen av häktade som genomgår rättspsykiat-
risk undersökning.
Syftet att inför en förestående organisationsförändring främja sjuk-
vårdshuvudmännens intressen av att i framtiden organisera vården på det
angivna sättet tillgodoses som jag ser det bäst genom en särskild reglering
för den psykiatriska tvångsvården i de nu aktuella fallen. Som jag tidigare
har angett (avsnitt 2.3.6) bör bl. a. med hänsyn härtill den allmänna
regleringen av psykiatrisk tvångsvård inte omfatta dessa fall. Det innebär å
andra sidan inte att särskilda regler för de aktuella fallen bör ges en annan
utformning än föreskrifterna i den tillämnade lagen om psykiatrisk tvångs-
vård annat än då det finns starka sakliga skäl för det. Från bl. a. lagteknisk
synpunkt och i linje med socialberedningens förslag anser jag det emeller-
tid vara värdefullt att regleringen av dessa fall tas in i en särskild lag. Jag
kan här nämna att ett utkast till en sådan lag diskuterades vid den av
justitiedepartementet anordnade hearingen som jag berörde inledningsvis
(se bil. 2:1 och 2:2 avsnitt 5). Mitt förslag innebär således att det införs en
särskild lag med föreskrifter om de nu aktuella formerna av psykiatrisk
tvångsvård.
Innan jag går in på frågorna om hur regleringen bör utformas i de olika
fallen vill jag ta upp ett allmänt spörsmål, nämligen om det bör införas en
särskild enhetlig beteckning för de ifrågavarande formerna av psykiatrisk
tvångsvård. Beredningen har här föreslagit benämningen rättspsykiatrisk
vård. Det har under remissbehandlingen från en del håll framförts kritik
mot förslaget. Jag anser emellertid att det är ändamålsenligt med en
gemensam beteckning för tvångsvården i dessa fall och att det föreslagna
uttrycket från organisatorisk synpunkt har flera fördelar. Mitt förslag
innebär därför att begreppet rättspsykiatrisk vård införs som beteckning
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
194
på de former av psykiatrisk tvångsvård som inte omfattas av den avsedda Prop. 1990/91:58
lagen om psykiatrisk tvångsvård. Bilaga 1
Mitt förslag: Bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen om skyl-
dighet för sjukvårdshuvudmännen att erbjuda hälso- och sjukvård
skall tillämpas beträffande rättspsykiatrisk vård.
Socialberedningen har inte närmare diskuterat frågan.
Skälen för mitt förslag: Enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763,
HSL) skall varje landstingskommun erbjuda en god hälso- och sjukvård åt
dem som är bosatta inom landstingskommunen. Om någon som vistas
inom landstingskommunen utan att vara bosatt där behöver omedelbar
hälso- och sjukvård, skall enligt 4 § landstingskommunen erbjuda sådan
vård. Av 3 § samma lag följer vidare att de nämnda skyldigheterna gäller
även kommun som inte ingår i en landstingskommun.
Som jag har närmare utvecklat beträffande den allmänna regleringen av
psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 2.3.5) omfattar föreskrifterna i HSL även
psykiatrisk tvångsvård. Skyldigheten enligt lagen för sjukvårdshuvudmän-
nen — landstingskommuner och kommuner som inte ingår i någon lands-
tingskommun — att erbjuda hälso- och sjukvård avser alltså även psykiat-
risk tvångsvård. Enligt min mening står det därför klart att, om en särskild
reglering av de nu aktuella formerna av psykiatrisk tvångsvård — dvs.
rättspsykiatrisk vård — införs, sjukvårdshuvudmännen får skyldighet att
tillhandahålla också sådan vård. Skyldigheten bör emellertid i klarhetens
intresse komma till direkt uttryck i denna reglering.
Sjukvårdshuvudmännens ansvar för rättspsykiatrisk vård innebär att
olika frågor om samverkan dem emellan beträffande sådan vård, t. ex. när
det gäller frågan om att inrätta en vårdorganisation på regional nivå, får
regleras i den ordning som gäller hälso- och sjukvården i övrigt. Detsamma
gäller exempelvis de ersättningsfrågor som kan uppkomma med anledning
av att rättspsykiatrisk vård i särskilda fall kommer till stånd hos en annan
sjukvårdshuvudman än den som har kostnadsansvaret. Jag vill erinra om
att frågor av detta slag för närvarande regleras i avtal mellan sjukvårdshu-
vudmännen, nämligen i det s. k. riksavtalet för hälso- och sjukvård och i
regionala avtal om hälso- och sjukvård.
Det förslag till lagstiftning beträffande den straffrättsliga behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare som chefen för justitiedepartementet kom-
mer att lägga fram senare i dag innebär att brottmålsdomstolen under vissa
förutsättningar får överlämna den tilltalade till psykiatrisk tvångsvård som
195
brottspåföljd. Jag har mot bakgrund av förslaget övervägt frågan hur
rättspsykiatrisk vård som utgör en brottspåföljd bör vara utformad och
behandlar detta spörsmål i det följande. Frågan om förutsättningarna för
att inleda sådan vård tar jag emellertid inte upp, eftersom denna kommer
att behandlas av chefen för justitiedepartementet senare i dag. Jag får här
hänvisa till hennes framställning (bil. 2 avsnitt 2.4 och 2.5).
4.4.2 Innehållet i vården
Mitt förslag: Rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd skall få ges på
samma sjukvårdsenheter som vård enligt lagstiftningen om psykiat-
risk tvångsvård i övrigt, dvs. på sjukvårdsinrättningar som drivs av
sjukvårdshuvudmännen.
Socialberedningens förslag: Rättspsykiatrisk vård efter förordnande av
rätten skall få ges på sådana enheter inom den psykiatriska verksamheten
som efter socialstyrelsens förordnande skall utgöra rättspsykiatriska vård-
enheter och på enheter där vård enligt den föreslagna lagen om akut
psykiatrisk tvångsvård skall få ges (2 § i förslaget till lag om rättspsykiat-
risk vård, se betänkandet s. 309 f. och 430).
Remissinstanserna har med några undantag inte kommenterat denna
fråga särskilt. Stockholms läns landsting anser emellertid att det även i
fortsättningen bör vara möjligt att vårda psykiskt störda lagöverträdare
vid sjukvårdsenheter inom allmänpsykiatrin men att kraven på övervak-
ning och säkerhet kommer att medföra att vissa patienter behöver vårdas
vid speciella vårdavdelningar utanför sektorpsykiatrins ram.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning gäller att personer som
av domstol överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd får
vårdas på samma sjukvårdsenheter som övriga patienter vilka genomgår
psykiatrisk tvångsvård. Det är den enskilde patientens vårdbehov, obero-
ende av vilken kategori denne tillhör, som avgör var vården bör komma
till stånd. Patienter som är särskilt vårdkrävande vårdas i huvudsak vid
särskilda s. k. riksenheter, som utnyttjas av sjukvårdshuvudmännen enligt
avtal mellan dem.
Jag har i det föregående (avsnitt 3.5.1) behandlat frågan vid vilka
inrättningar vård enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård skall
få ges. Mitt förslag på denna punkt innebär att sådan vård får ges på
sjukvårdsinrättningar som drivs av sjukvårdshuvudmännen.
Som jag ser det bör även i fortsättningen psykiatrisk tvångsvård som
utgör en brottspåföljd kunna ges på samma sjukvårdsinrättningar som
psykiatrisk tvångsvård i administrativ ordning. Någon särskild reglering i
detta avseende för personer som genomgår rättspsykiatrisk vård med
beslut om särskild utskrivningsprövning bör enligt min mening sålunda
inte införas. Även i fortsättningen bör sjukvårdshuvudmännen själva av-
göra i vilken utsträckning vissa vårdbehövande — vare sig de är lagöver-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
196
trädare eller inte — från behandlingssynpunkt och med hänsyn till t. ex. Prop. 1990/91:58
säkerhetskraven bör vistas på särskilda enheter. Beträffande psykiatrisk Bilaga 1
tvångsvård for häktade m. fl. bör emellertid en särskild ordning gälla. Jag
återkommer till den frågan i det följande (avsnitt 4.5.4).
Mitt förslag: Frågan om placering och förflyttningar av den som
överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd avgörs av
vederbörande sjukvårdshuvudman. Någon medverkan av socialsty-
relsen som nu skall inte krävas.
Socialberedningens förslag: Vården av den som skall genomgå rättspsy-
kiatrisk vård efter lagakraftvunnen dom av rätten skall inledas på en
rättspsykiatrisk vårdenhet, om inte särskilda skäl talar mot detta (beträf-
fande utformningen av brottspåföljden rättspsykiatrisk vård, se bil. 2
avsnitt 2.1.4). Särskilt placeringsbeslut från socialstyrelsens sida behövs
endast så länge det finns riksenheter med hela landet som upptagningsom-
råde. Så snart det kan ske med hänsyn till vårdens planering och utförande
skall den dömde föras över till en sådan vårdenhet där vård enligt den
föreslagna lagen om akut psykiatrisk tvångsvård får ges. Om någon har
förts över till en sådan enhet och det visar sig att tillfredsställande vård
inte kan ges där, får han flyttas tillbaka till en rättspsykiatrisk vårdenhet.
Övervakningsnämnden fattar beslut om att föra över någon från en rätts-
psykiatrisk vårdenhet till en enhet där vård enligt lagen om akut psykiat-
risk tvångsvård får ges. Beslut i en sådan fråga fattas efter anmälan av
överläkaren eller efter ansökan av den dömde. Innan någon förs över från
en rättspsykiatrisk vårdenhet till en sådan enhet där vård enligt lagen om
akut psykiatrisk tvångsvård får ges skall åklagaren höras. (3, 4, 9 och 10 §§
i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 309 f., 318 f.,
431, 433 ff. och 459 ff.)
Remissinstanserna har med några undantag inte berört denna fråga. RÅ
ifrågasätter emellertid om åklagaren har någon funktion att fylla beträffan-
de frågan om förflyttning av patienten.
Gällande ordning
Enligt 12 § första stycket LSPV gäller att, om någon har överlämnats till
sluten psykiatrisk vård genom en lagakraftvunnen dom, socialstyrelsen
skall föranstalta om att han utan dröjsmål tas in på sjukhus för sådan vård.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att det sagda skall gälla i fall då den
dömde är häktad, även om domen inte har vunnit laga kraft under förut-
sättning att den dömde och åklagaren medger att intagning får ske. Det är
alltså socialstyrelsen som avgör var vården av en patient av detta slag skall
197
inledas. Av förarbetena framgår att socialstyrelsen härvid bör följa de Prop. 1990/91:58
regler som gäller för sjukvårdshuvudmännens skyldighet att ge vård (se Bilaga 1
prop. 1966:53 s. 183).
Några regler om förflyttningar av patienter — vare sig de tagits in för
vård på grund av vårdintyg eller överlämnats för vård av domstol — finns
inte i LSPV. Sådana frågor avgörs sålunda i princip på samma sätt som vid
somatisk vård. Samråd skall emellertid ske med socialstyrelsen vid för-
flyttning mellan den fasta paviljongen vid sjukhuset i Västervik och någon
annan enhet för psykiatrisk vård (SOSFS (M) 1981:55).
Överväganden
Som har framgått av det föregående innefattar sjukvårdshuvudmännens
skyldighet enligt HSL att ge hälso- och sjukvård även rättspsykiatrisk vård.
Det måste därför som jag ser det ankomma på vederbörande sjukvårdshu-
vudman att i det särskilda fallet — i likhet med vad jag har föreslagit
beträffande vård enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård i övrigt
och i enlighet med vad som gäller på området enligt nuvarande ordning —
avgöra var rättspsykiatrisk vård som utgör en brottspåföljd skall komma
till stånd. Detta innebär att frågan om placering och förflyttningar av en
patient skall avgöras av sjukvårdshuvudmannen. Huruvida vården kom-
mer till stånd såsom nu vid ett hemortssjukhus eller en s. k. riksenhet eller
t. ex. inom ramen för en rättspsykiatrisk regionsjukvård i linje med ASV-
gruppens förslag beror således på vilken organisation som sjukvårdshu-
vudmannen har för denna form av vård.
Enligt min mening kan det emellertid starkt ifrågasättas huruvida social-
styrelsen också i fortsättningen bör medverka vid placering och förflytt-
ningar av den som överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som brottspå-
följd. Den nuvarande ordningen sammanhänger med att vården av straff-
friförklarade ursprungligen var en statlig uppgift (se SOU 1964:40 s. 286).
Vården av psykiskt störda lagöverträdare är emellertid sedan länge inte
någon statlig angelägenhet. Om den tidigare nämnda organisationen be-
träffande den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten genomförs,
kommer ansvaret för sådan verksamhet och för vården av de aktuella
personerna att kunna ligga i samma hand. Härigenom kan enligt min
mening skapas förutsättningar för en väl fungerande ordning när det gäller
placering och förflyttningar av dem som överlämnas till rättspsykiatrisk
vård. Som följer av mitt förslag beträffande rättspsykiatrisk vård och
psykiatrisk vård i frivilliga former för häktade m.fl. genom intagning på
sjukvårdsinrättning (avsnitt 4.5 resp. 4.6) samt av chefens för justitiede-
partementet förslag angående det rättspsykiatriska undersökningsförfaran-
det (bil. 2 avsnitt 3) kan det nämligen antas att åtskilliga av dem som skall
ges rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd redan kommer att ha beretts
psykiatrisk vård hos vederbörande sjukvårdshuvudman. Jag anser därför
att det i den framtida organisationen på området inte finns något behov av
en central prövning av de aktuella frågorna.
Socialstyrelsen har i lagstiftningsärendet uttryckt uppfattningen att upp-
giften att pröva frågor om placering och förflyttningar av de aktuella
198
patienterna bör ankomma på sjukvårdshuvudmännen. Jag delar mot bak-
grund av det anförda denna uppfattning. Någon författningsreglering av
dessa frågor krävs därför inte heller enligt min mening.
I sammanhanget vill jag emellertid starkt understryka betydelsen av att
det i fråga om placering och förflyttningar av patienter som genomgår
psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd sker noggranna överväganden
med hänsyn till skyddsaspekterna. Jag tänker här på de fall där vården är
förenad med särskild utskrivningsprövning (se bil. 2 avsnitt 2.5). Redan
enligt nuvarande ordning har naturligtvis sjukvårdshuvudmännen att i
motsvarande fall göra dessa överväganden. Mot bakgrund av vissa inci-
denter som inträffat på senare tid vill jag emellertid betona vikten av att
sjukvårdshuvudmännen har en organisation och resurser för den psykia-
triska vården som ger tillräckliga möjligheter att tillgodose de krav som här
gör sig gällande när det gäller att förhindra att patienter rymmer etc.
Av betydelse i sammanhanget är också hänsynen till brottsoffer liksom
till medpatienter. Som jag ser det är det knappast förenligt med kraven
enligt HSL på en god vård att placering av patienter av det nu aktuella
slaget bland andra patienter kan innebära allvarliga risker för de sist
nämnda. Jag vill här peka på att justitiekanslem för någon tid sedan
(dnr 1744-89 — 20) i ett konkret fall uppmärksammat den problematik som
här uppkommer.
Enligt min bedömning bör sjukvårdshuvudmännen kunna få större möj-
ligheter att bemästra problem av detta slag, som uppkommer vid place-
ringar av patienter som skall genomgå psykiatrisk tvångsvård som en
brottspåföljd, vid den tilltänkta organisation med en integrering av psyki-
atrisk vård av lagöverträdare och rättspsykiatrisk undersökningsverksam-
het som jag tidigare har berört (avsnitt 4.2). Jag vill emellertid framhålla
betydelsen av att sjukvårdshuvudmännen genom interna föreskrifter och
överenskommelser sinsemellan skapar en ordning så att det här inte upp-
står några praktiska svårigheter. Exempelvis är det väsentligt att eventuellt
uppkommande motsättningar mellan olika sjukvårdsinrättningar om var
en viss patient skall vårdas snabbt kan undanröjas. Jag återkommer till
frågan om överförande av patienter till hälso- och sjukvården från under-
sökningsenheter som drivs av staten.
Mitt ställningstagande innebär att socialstyrelsens medverkan i det aktu-
ella avseendet försvinner. Detta påkallar ändringar i bl. a. förordningen
(1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m. m. (22 §). I dessa
frågor finns det anledning att återkomma till regeringen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
199
Mitt förslag: Beträffande behandlingen av patienten och liknande
frågor om innehållet i vården skall vid rättspsykiatrisk vård som
brottspåföljd gälla i princip motsvarande reglering som enligt lag-
stiftningen om psykiatrisk tvångsvård i övrigt (se avsnitt 3.5.2 och
3.5.3).
Socialberedningens förslag: Bestämmelserna om utformningen av vår-
den vid rättspsykiatrisk vård överensstämmer i huvudsak med reglerna i
den föreslagna lagen om akut psykiatrisk tvångsvård (15 — 19 §§ i förslaget
till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 435 och 461 f.).
Remissinstanserna har med några undantag inte särskilt berört dessa
frågor. Förvaltningsutskottet vid Södermanlands läns landsting anser att
de begränsade möjligheterna att använda tvångsåtgärder är orealistiska,
bl. a. eftersom de påkallar en ökad personalbemanning på vissa avdelning-
ar.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning beträffande psykiat-
risk tvångsvård gäller för de olika patientkategorierna samma regler om
patientens behandling. Detsamma gäller i fråga om möjligheterna att i
olika syften använda tvångsåtgärder mot en patient (se 13, 15,35 och 36 §§
LSPV). Den som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård
enligt LSPV skall alltså inte på grund av sin tillhörighet till en viss patient-
kategori (N-fall) behandlas annorlunda än andra patienter under vårdti-
den. En annan sak är att en sådan patient ofta anses särskilt vårdkrävande,
vilket påverkar bl. a. frågan om placeringen av denne.
Enligt min mening bör det inte heller i fortsättningen göras någon
skillnad mellan olika patientkategorier som genomgår psykiatrisk tvångs-
vård vid regleringen av behandlingen av patienten och liknande frågor om
innehållet i vården, t. ex. när det gäller möjligheten att använda olika
tvångsåtgärder mot en patient. De särskilda åtgärder från exempelvis
säkerhetssynpunkt som under vårdtiden kan behöva vidtas beträffande en
patient som genomgår vården som en brottspåföljd motiverar sålunda som
jag ser det i princip inte att någon i förhållande till övriga tvångsvårdspa-
tienter avvikande reglering införs. Behandlingen av en patient som inte
har dömts för brott kan för övrigt i det särskilda fallet kräva samma
insatser när det gäller t. ex. tvångsåtgärder som en lagöverträdare beträf-
fande vilken psykiatrisk tvångsvård är motiverad. I ett avseende av undan-
tagskaraktär, som rör hänsynen till rikets säkerhet m.m., föreslår jag
emellertid att en särskild ordning införs beträffande den som genomgår
rättspsykiatrisk vård i förhållande till den som genomgår psykiatrisk
tvångsvård enligt den allmänna regleringen. Jag tar upp denna fråga i
specialmotiveringen och återkommer också till motsvarande fråga beträf-
fande intagna i kriminalvårdsanstalt som ges rättspsykiatrisk vård (av-
snitt 4.5.4).
Mitt förslag till reglering i fråga om utformningen av rättspsykiatrisk
vård som brottspåföljd innebär sålunda att föreskrifterna i den avsedda
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
200
lagen om psykiatrisk tvångsvård i de nu aktuella frågorna (se avsnitt 3.5.2 Prop. 1990/91: 58
och 3.5.3) skall tillämpas även i dessa fall. Frågor om behandlingen av Bilaga 1
häktade m. fl. som genomgår rättspsykiatrisk vård återkommer jag till
(avsnitt 4.5).
Mitt förslag: Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård
som brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall i fråga om
vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område gälla samma regler
som enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård (se avsnitt
3.5.4).
Har vården förenats med särskild utskrivningsprövning prövas
frågan om tillstånd till sådan vistelse av länsrätten — i stället för
chefsöverläkaren — efter ansökan av denne eller av patienten. Vid
sin prövning skall länsrätten särskilt beakta arten av den brottslighet
som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för
återfall i brottslighet och verkan av den vård och behandling som
patienten genomgått. Vidare skall vederbörande åklagare ges tillfäl-
le att yttra sig i tillståndsfrågan, om det inte är uppenbart obehöv-
ligt. Länsrätten skall emellertid efter ansökan av chefsöverläkaren
och, om det inte är uppenbart obehövligt, efter det att åklagaren fått
tillfälle att yttra sig kunna överlämna åt chefsöverläkaren att beträf-
fande en viss patient besluta om tillstånd att vistas utanför sjuk-
vårdsinrättningens område under en viss del av vårdtiden. Liksom
vid övriga former av psykiatrisk tvångsvård skall möjlighet finnas
att återkalla ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens områ-
de.
Åklagare ges befogenhet att beträffande en patient som genomgår
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning överklaga
ett beslut att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrättningens
område eller ett beslut att överlämna åt chefsöverläkaren att besluta
om tillstånd till sådan vistelse.
Chefsöverläkaren får skyldighet att, om den som är målsägande i
förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med sär-
skild utskrivningsprövning önskar det, ge målsäganden information
om beslut om att patienten får vistas utanför vårdinrättningens
område.
Socialberedningens förslag: Den som vårdas med stöd av den av bered-
ningen föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård kan få tillstånd att på
egen hand vistas utanför sjukhusområdet under viss del av dygnet eller
tillfälligt under ett visst antal dygn, om det inte medför fara för någon
annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Innan någon skrivs ut till
eget boende, bör han ges tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhus-
området under en viss längre tid. Den kontaktman som har utsetts skall
bistå honom under denna tid.
201
Om vården äger rum på en rättspsykiatrisk vårdenhet, skall frågor av det
nämnda slaget prövas av övervakningsnämnden. I övriga fall beslutar
överläkaren. Denne får vidare beträffande samtliga fall återkalla ett givet
tillstånd, om omständigheterna påkallar det.
(17 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 435
och 461.)
Remissinstanserna har med något undantag inte berört dessa frågor.
Skälen för mitt förslag: Nuvarande reglering angående permission och
försöksutskrivning har jag behandlat i anslutning till den avsedda lagen om
psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 3.5.4). Av redogörelsen har framgått att
reglerna är desamma beträffande olika patientkategorier bortsett från
själva prövningsförfarandet. Utskrivningsnämnden fattar sålunda beslut i
dessa frågor när det gäller patienter om vilkas utskrivning nämnden har att
besluta.
Jag har i det föregående (avsnitt 3.5.4) föreslagit vissa bestämmelser om
vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område när det gäller patienter
som vårdas med stöd av den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångs-
vård. Enligt min mening saknas det skäl att ha en annan ordning beträffan-
de patienter som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol,
om vården inte är förenad med särskild utskrivningsprövning.
Är vården förenad med särskild utskrivningsprövning bör emellertid, i
linje med nuvarande ordning i de fall där utskrivningsnämnden har att
fatta beslut, en mer kvalificerad prövning ske. Regleringen i LSPV (14 §
första stycket och 19 § första stycket) innebär att permission eller försöks-
utskrivning inte får ske om det medför fara för någon annans personliga
säkerhet eller patientens eget liv. Enligt min mening bör det även i fortsätt-
ningen uttryckligen anges att skyddsaspekten skall vägas in vid prövning
av fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för en patient
av det nu aktuella slaget.
Vid lagrådsremissen pekade jag på att chefens för justitiedepartementet
förslag när det gäller förutsättningarna för att överlämna någon till rätts-
psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning (bil. 2 avsnitt 2.5)
innebär att det krävs för denna påföljd bl. a. att det till följd av den
tilltalades psykiska störning finns risk för att denne återfaller i brottslighet,
som är av allvarligt slag. En lika ingående bedömning av återfallsrisken
kunde emellertid enligt vad jag uttalade i remissprotokollet inte göras vid
prövning av en permissionsfråga som vid prövning av själva vårdförutsätt-
ningarna, bl. a. med hänsyn till att vistelser utanför vårdinrättningen är
avsedda att kunna utgöra ett led i vårdens upphörande. Jag betonade också
att permissionsbestämmelsen skulle vara fakultativ. Förslaget i lagrådsre-
missen innebar därför att tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsinrättning-
ens område i fall av detta slag fick ges, om det inte var uppenbart att det till
följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om
särskild utskrivningsprövning förelåg en återfallsrisk av det aktuella slaget.
Förslaget innebar vidare att det i övrigt gällde samma förutsättningar för
ett sådant tillstånd som enligt den allmänna regleringen av psykiatrisk
tvångsvård (se avsnitt 3.5.4).
I specialmotiveringen till den i lagrådsremissen föreslagna bestämmel-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
202
sen uttalade jag bl. a. att avsikten med den inte var att det skulle tas mer Prop. 1990/91:58
begränsad hänsyn till skyddsaspekterna än i motsvarande situationer en- Bilaga 1
ligt nuvarande reglering. Jag pekade på att enligt LSPV (se 14 och 19 §§)
får en patient, vare sig det är fråga om ett N-fall eller en patient av någon
annan kategori, ges permission eller försöksutskrivas under förutsättning
bl. a. att ”det icke medför fara för annans personliga säkerhet”. Villkoret i
den föreslagna bestämmelsen att det inte är uppenbart att det till följd av
den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är
av allvarligt slag, var sålunda inte avsett att innebära att omgivningsskyd-
det skulle tillmätas mindre vikt än vad som nu gäller vid motsvarande
prövning.
Lagrådet har emellertid anfört att lagrådet, i linje med den uppfattning
som det uttalat i fråga om tredjemansskyddet i anslutning till den i lagråds-
remissen föreslagna 3 § lagen om psykiatrisk tvångsvård, anser att skydds-
behovet för närstående och omgivning riskerar att skjutas allt för mycket i
bakgrunden när det som i förslaget i lagrådsremissen anges att vistelse
utanför sjukvårdsinrättningens område kan komma i fråga så snart åter-
fallsrisken inte är uppenbar. Lagrådet har förordat att den aktuella regle-
ringen utformas så, att den ger en friare prövningsrätt, där det efter en
genomgång av omständigheterna i det enskilda fallet sker en bedömning i
vad mån och i vilken utformning vistelse utanför vårdinrättningens områ-
de är försvarlig. Bland de omständigheter som därvid skall beaktas bör
enligt lagrådet särskilt nämnas återfallsrisken men samtidigt framhållas
den inverkan som den genomgångna vården och behandlingen kan bedö-
mas ha haft på denna risk. I bedömningen bör särskilt vägas in även vilken
form vistelsen är avsedd att ta. Lagrådet har här pekat på att riskerna med
en vistelse utanför vårdinrättningen begränsas, vid i övrigt oförändrade
förutsättningar, väsentligt om exempelvis någon form av övervakning
under vistelsen anordnas. Liknande verkan kan enligt lagrådet i därför
lämpade fall tänkas uppstå genom en omsorgsfull utformning av föreskrif-
ter för patienten under vistelsen.
Den fakultativa permissionsbestämmelsen för de nu aktuella fallen som
föreslogs i lagrådsremissen var avsedd att ge utrymme för en bedömning
med hänsyn till just sådana omständigheter som lagrådet har pekat på.
Enligt min mening finns det fördelar med att uttryckligen ange vilka
faktorer som här skall särskilt beaktas. Att en välgrundad bedömning av
dessa faktorer, inte minst när det gäller återfallsrisken, i många fall förut-
sätter just att patienten beretts tillfälle att vistas utanför vårdinrättningen
anser jag därvid inte har någon avgörande betydelse. Jag kan sålunda
ansluta mig till vad lagrådet här har anfört. Och mitt förslag till utform-
ning av regleringen av prövningen av frågan om vistelse utanför vårdin-
rättningen för den som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild ut-
skrivningsprövning överensstämmer alltså med lagrådets.
Som kommer att framgå i det följande (avsnitt 4.4.3) föreslår jag att
länsrätten skall pröva frågor om när rättspsykiatrisk vård som är förenad
med särskild utskrivningsprövning skall upphöra. Jag anser därför att
länsrätten i parallellitet med nuvarande ordning skall pröva också frågor
203
om tillstånd till vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område i dessa fall. Prop. 1990/91: 58
Av de skäl som jag kommer att anföra beträffande frågan om särskild Bilaga 1
utskrivningsprövning bör vidare gälla att länsrätten vid den nu aktuella
tillståndsprövningen skall ge vederbörande åklagare tillfälle att yttra sig,
om det inte är uppenbart obehövligt.
Som jag strax återkommer till (avsnitt 4.4.3) föreslår jag att en åklagare
ges möjlighet att i fall då rättspsykiatrisk vård är förenad med särskild
utskrivningsprövning överklaga ett beslut att vården skall upphöra. Beträf-
fande de skäl från skyddssynpunkt som talar för att ge åklagare rätt att
överklaga beslut i samband med vården i sådana fall får jag hänvisa till det
förslaget. I lagrådsremissen uttalade jag att av framför allt praktiska skäl
en åklagare däremot inte borde ges befogenhet att i dessa fall överklaga
även beslut att medge vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område. Jag
betonade att det även här är väsentligt att skyddsaspekterna blir tillgodo-
sedda. Som jag såg det borde det emellertid vara tillräckligt att en åklagare
kan utnyttja möjligheten att yttra sig hos domstolen före dess beslut i
sådana fall.
Lagrådet har som ett led i förstärkningen av skyddet för närstående och
omgivning förordat att åklagares överklagningsrätt skall avse även beslut
om en patients vistelse utanför vårdinrättingens område. Med anledning
av lagrådets förslag vill jag betona att man inte bör bortse från de olägenhe-
ter av praktisk natur som kan uppstå om ett beslut om permission kan
överklagas. En risk finns också att ändamålet med utevistelser, som måste
senareläggas på grund av prövningen av överklagande, går förlorat. Jag har
emellertid förståelse för syftet med lagrådets förslag. Enligt min uppfatt-
ning skulle det också skapas ett mera konsekvent system om en åklagare
gavs rätt att i de aktuella fallen överklaga inte bara beslut att vården skall
upphöra utan även beslut att medge vistelse utanför vårdinrättningens
område. Jag ansluter mig därför till förslaget att åklagare skall få överklaga
även beslut av det sistnämnda slaget.
Vidare bör i linje med nuvarande ordning (se 14 § tredje stycket LSPV)
länsrätten beträffande en viss patient kunna överlämna åt chefsöverläka-
ren att fatta beslut om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens
område. Jag syftar här på de fall där den rättspsykiatriska vården fortgår
men där det inte längre till följd av den psykiska störning hos patienten
som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att
denne återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag, och där detta
förhållande kan bedömas bli bestående. Länsrätten bör i dessa fall efter
ansökan av chefsöverläkaren kunna överlämna åt denne att besluta om
tillstånd för patienten att vistas utanför vårdinrättningens område. På
motsvarande sätt som enligt nuvarande ordning bör emellertid befogenhe-
ten för chefsöverläkaren att ge sådant tillstånd inte gälla för återstoden av
vårdtiden. Innan länsrätten fattar beslut i en delegationsfråga av det aktu-
ella slaget bör en åklagare, liksom när länsrätten själv fattar beslut i en
tillståndsfråga, få tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt.
Däremot bör det inte uppställas något krav på att chefsöverläkaren ger en
åklagare tillfälle att yttra sig i den enskilda tillståndsfrågan. Vidare bör
204
naturligtvis länsrätten kunna återta tillståndsprövningen när det finns skäl
till det, t. ex. i samband med ett ärende om upphörande av vård.
I lagrådsremissen upptogs inte något förslag om rätt för en åklagare att
överklaga ett beslut av länsrätten att till chefsöverläkaren delegera pröv-
ningen av fråga om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område.
Mot bakgrund av mitt ställningstagande nu angående en åklagares rätt att
överklaga beslut att ge tillstånd till vistelse utanför vårdinrättningens
område anser jag emellertid det vara mest konsekvent och bäst förenligt
med skyddsintressena i sammanhanget att ge en åklagare rätt att överklaga
även ett beslut om delegation av det aktuella slaget. Mitt förslag har
utformats i enlighet med detta.
Slutligen bör chefsöverläkaren, i enlighet med vad jag har föreslagit
beträffande vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område i övriga fall av
psykiatrisk tvångsvård och i linje med vad som nu gäller enligt LSPV
beträffande domstolsöverlämnade patienter, ges rätt att återkalla ett av
länsrätten (eller högre rätt) eller av honom själv meddelat tillstånd att
vistas utanför vårdinrättningens område.
Jag vill i detta sammanhang slutligen ta upp en särskild fråga som rör
skyddsaspekterna då patienter som genomgår vård som är förenad med
särskild utskrivningsprövning vistas utanför sjukvårdsinrättningens områ-
de.
Under senare år har starkt betonats vikten av att på olika sätt stärka
brottsoffrens ställning. Bl. a. har det genom lagen (1988:688) om besöks-
förbud, som trädde i kraft den ljuli 1988, skapats ett bättre skydd än
tidigare för personer som riskerar att utsättas för förföljelse och trakasseri-
er av andra. Chefen för justitiedepartementet har i 1990 års budgetpropo-
sition (prop. 1989/90:100 bil. 4 s. 36 ff.) redovisat det arbete som nu pågår
för att förbättra brottsoffrens situation.
Justitieutskottet behandlade hösten 1989 frågan om våldsoffers rätt till
information när gärningsmannen t. ex. friges från ett fängelsestraff
(1989/9O:JuU5 s. 20f.). Utskottet pekade därvid på att denna fråga bring-
ats till sin lösning genom de allmänna råd som kriminalvårdsstyrelsen
utfärdat hösten 1988 (ARK 1988:5) angående information från krimi-
nalvårds verket i vissa fall till den som utsatts för våldsbrott eller hot om
våld. De allmänna råden innebär bl. a. att information om tidpunkt för
permission eller frigivning skall lämnas, om målsäganden önskar det.
Enligt min uppfattning är det angeläget att den som har utsatts for t. ex.
ett allvarligt våldsbrott inte hamnar i en sämre situation när det gäller
samhällets stöd och skydd for att förhindra ny brottslighet av samme
gärningsman, om denne överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som brotts-
påföljd i stället för att dömas till fängelse. Jag anser det därför vara
motiverat med en underrättelseskyldighet från hälso- och sjukvårdens
sida, i linje med vad som gäller inom kriminalvården, gentemot den som
är målsägande i förhållande till en patient som genomgår rättspsykiatrisk
vård som är förenad med särskild utskrivningsprövning. Skyldigheten bör
innebära att den målsägande som så önskar får uppgifter från chefsöverlä-
karen om när patienten ges permission. Jag vill här peka på att sådan
information enligt nuvarande lagstiftning inte omfattas av hälso- och
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
205
sjukvårdssekretessen (se 7 kap. 2§ 1 och 2 sekretesslagen). Min avsikt är
att återkomma med förslag till följdändringar i sekretesslagen som innebär
att detta slags information inte heller omfattas av sekretess efter den nya
lagens ikraftträdande.
Som jag strax återkommer till (avsnitt 4.4.3) bör underrättelseskyldighe-
ten omfatta även information om när den rättspsykiatriska vården skall
upphöra. Skyldigheten för chefsöverläkaren att lämna information bör
däremot inte, till skillnad från vad som gäller inom kriminalvården, om-
fatta de situationer då patienten har avvikit från vårdinrättningen utan
medgivande eller uteblivit från en permission. Också detta är i linje med
nuvarande sekretessreglering. De kontakter med målsäganden som kan
behövas i sådana situationer bör i stället ske genom polisen, som enligt
mitt förslag också fortsättningen på begäran skall hjälpa till att återföra
patienter i dessa fall. Jag återkommer till denna fråga i specialmotivering-
en.
Mitt förslag: Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård
som brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall motsva-
rande förfarande gälla i fråga om vårdens upphörande som enligt
den föreslagna allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård i fall
där rätten första gången beslutat att tvångsvård får ske (se avsnitt
3.3 och 3.6). Vården skall upphöra, om patienten inte längre lider av
en allvarlig psykisk störning eller det inte längre med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkal-
lat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård,
som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
Har vården förenats med särskild utskrivningsprövning (se bil. 2
avsnitt 2.5) gäller att vården skall upphöra så snart det inte längre
till följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslu-
tet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att denne återfal-
ler i brottslighet som är av allvarligt slag och det inte heller annars
med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i
övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat
tvång.
En fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i de fall vården
är förenad med särskild utskrivningsprövning prövas av länsrätten
efter anmälan av chefsöverläkaren senast inom fyra månader och
därefter inom var sjätte månad. I ett sådant fall skall länsrätten, om
det behövs, höra en lämplig sakkunnig muntligen och, om det inte
är uppenbart obehövligt, ge åklagare tillfälle att yttra sig. Åklagaren
ges befogenhet att överklaga ett beslut om att rättspsykiatrisk vård
som är förenad med särskild utskrivningsprövning skall upphöra.
Chefsöverläkaren får skyldighet att, om den som är målsägande i
förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med sär-
skild utskrivningsprövning önskar det, ge målsäganden information
om beslut om att tvångsvården skall upphöra.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
206
Socialberedningens förslag: En patient som genomgår rättspsykiatrisk
vård efter beslut av rätten skall skrivas ut när psykiatrisk vård dygnet runt
inte längre behövs. Vad som har bestämts i domen om straffet och om
vårdtidens längd skall dock beaktas. Förslaget till påföljdsregler för de
aktuella lagöverträdarna (se bil. 2 avsnitt 2.1.4) innebär sålunda att det vid
påföljdskombinationen fängelse/rättspsykiatrisk vård oftast inte blir fråga
om utskrivning utan om överföring till en kriminalvårdsanstalt eller en
placering enligt 34 § KvaL. Beträffande patienter, som är dömda till fäng-
else i mer än två år och som enligt beslut av kriminalvårdsnämnden inte
får friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har gått ut, skall
åklagaren höras av övervakningsnämnden före utskrivning. (5—11 §§ i
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 298 ff, 310 ff.,
431 ff. och 459 f.)
Remissinstanserna: De flesta instanser som har behandlat frågan är
starkt kritiska mot att längden på vårdtiden kan maximeras eller minime-
ras (jfr bil. 2 avsnitt 2.1.4).
Skälen för mitt förslag: Nuvarande ordning (17 § LSPV) innebär att
utskrivningsnämnden har att besluta om utskrivning av olika kategorier av
patienter som begått brott (O-, N- och PN-fall). Prövningen omfattar bl. a.
alla patienter — oavsett brottets karaktär — som av domstol har överläm-
nats till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV som brottspåföljd (N-fall).
Som jag har anfört tidigare bör regleringen av psykiatrisk tvångsvård av
lagöverträdare inte annat än när det föreligger starka sakliga skäl skilja sig
från regleringen av sådan tvångsvård i övrigt. När det gäller prövningen av
förutsättningarna för vårdens upphörande i de aktuella fallen liksom själva
prövningsförfarandet bör därför enligt min mening utgångspunkten vara
att någon annan ordning inte skall gälla än i övriga fall.
Chefen för justitiedepartementet kommer senare i dag (bil. 2 avsnitt 2.4)
att föreslå att den som har begått brott skall få överlämnas till rättspsykiat-
risk vård, dvs. psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd, under förutsätt-
ning bl. a. att vissa medicinska kriterier är uppfyllda, nämligen att lagöver-
trädaren lider av en allvarlig psykisk störning och att det med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att
han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång. Enligt min mening bör
vården i dessa fall, i parallellitet med vad som har föreslagits beträffande
den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård, upphöra när något av
dessa kriterier inte längre är uppfyllt. Liksom vid psykiatrisk tvångsvård
efter intagning i administrativ ordning bör därvid chefsöverläkaren vara
skyldig att genast besluta att vården skall upphöra. Även om det inledande
skedet är olika vid rättspsykiatrisk vård och vid vård enligt den allmänna
regleringen av psykiatrisk tvångsvård bör av tekniska skäl beträffande
förfarandet i övrigt vid vårdens upphörande i de aktuella fallen samma
ordning gälla som enligt nämnda reglering i fall där länsrätten första
gången har beslutat att tvångsvård får ske (se avsnitt 3.3).
Beträffande vården av patienter, i fråga om vilka skyddsintresset gör sig
starkt gällande, är det emellertid motiverat att prövningen av frågan om
när vården skall upphöra sker i former som ger särskilda garantier för att
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
207
beslutsunderlaget blir så allsidigt som möjligt och att det sker en enhetlig
tillämpning. Frågan om när en sådan särskild utskrivningsprövning är
motiverad bör avgöras i samband med behandlingen av själva brottmålet.
Efter samråd med mig kommer sålunda chefen för justitiedepartementet
senare i dag att föreslå att en domstol som överlämnar en lagöverträdare
till rättspsykiatrisk vård skall kunna förordna om särskild utskrivnings-
prövning i vissa fall (bil. 2 avsnitt 2.5). Förutsättningarna för en sådan
prövning är enligt förslaget, utöver övriga kriterier för psykiatrisk tvångs-
vård som brottspåföljd, att brottet har begåtts under påverkan av en
allvarlig psykisk störning och att det till följd av den psykiska störningen
finns risk för att denne återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.
När det gäller den närmare beskaffenheten av den särskilda utskrivnings-
prövningen anser jag att prövningen av när vården skall upphöra bör, med
hänsyn till ändamålet med denna vårdform, göras något annorlunda än i
övriga fall. Enligt min mening bör vården fortgå så länge det till följd av
den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller i brott, som är av
allvarligt slag. Vården bör inte heller upphöra så länge det annars med
hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i
övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiat-
risk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Jag anser
att det härigenom sker en tillfredsställande avvägning mellan de rent
medicinska förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård och de
starka skyddsintressen som kan göra sig gällande i dessa fall.
Med hänsyn till den allsidiga bedömning som enligt min mening bör
komma till stånd i detta sammanhang anser jag att prövningen bör göras
av en domstol. En sådan lösning ligger också i linje med nuvarande
ordning beträffande de fall där utskrivningsnämnden har att fatta beslut.
Eftersom den tilltänkta lagen om psykiatrisk tvångsvård innebär att läns-
rätten som första instans anförtros den domstolsprövning som skall ske på
detta område bör enligt min mening även den nu aktuella prövningen ske
hos länsrätten.
För att skapa förutsättningar för att utskrivningsprövningen görs med
ett så fullödigt beslutsunderlag som möjligt bör i de nu aktuella fallen
domstolen ha skyldighet att inhämta bedömningar även från andra än
chefsöverläkaren.
Det är naturligtvis angeläget att det finns en betryggande utredning
angående vårdförutsättningarna. I lagrådsremissen uttalade jag att länsrät-
ten som regel därför borde, i enlighet med vad som föreslogs beträffande
domstolsprövning vid psykiatrisk tvångsvård enligt den allmänna regle-
ringen (se avsnitt 3.9), inhämta yttrande eller muntligen höra en särskild
sakkunnig angående vårdförutsättningarna. Jag anförde vidare att rätten
borde när det fanns skäl till det inhämta yttrande av socialstyrelsen. Mitt
förslag i lagrådsremissen innebar därför att länsrätten, vid prövning av en
fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i de fall då vården var
förenad med särskild utskrivningsprövning, skulle inhämta yttrande av
lämplig sakkunnig, om det inte var uppenbart obehövligt, och, när det
fanns skäl till det, inhämta yttrande av socialstyrelsen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
208
Lagrådet har, av motsvarande skäl som beträffande mål om psykiatrisk
tvångsvård som jag tidigare har redovisat (avsnitt 3.9), förordat att det vid
handläggningen i länsrätten av mål om rättspsykiatrisk vård skall ingå en
erfaren psykiater och påpekat att den i lagrådsremissen föreslagna bestäm-
melsen att länsrätten skall höra lämplig sakkunnig, då kan undvaras.
Vidare har lagrådet uttalat att rätten enligt 24 § FPL får inhämta yttrande
över en fråga som kräver särskild sakkunskap från en myndighet. Enligt
lagrådets mening ger den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen att
länsrätten när det finns skäl till det skall inhämta yttrande av socialstyrel-
sen inte något därutöver och bör därför utgå.
Av motsvarande skäl som jag tidigare har redovisat angående handlägg-
ningen av mål om psykiatrisk tvångsvård (se avsnitt 3.9), och som ju också
har avseende på mål om rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivnings-
prövning, är jag inte beredd att ansluta mig till lagrådets förslag att det
skall ingå en psykiater i länsrätten vid handläggningen av de nu aktuella
målen angående rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
När det gäller regleringen av frågan om att anlita sakkunnig i dessa mål
anser jag emellertid att det, på motsvarande sätt som beträffande hand-
läggningen av mål om psykiatrisk tvångsvård, bör göras en justering i
förhållande till förslaget i lagrådsremissen. Länsrätten bör sålunda här
höra en lämplig sakkunnig muntligen — direkt inför rätten eller per telefon
— om det behövs. Vidare delar jag lagrådets uppfattning att den i lagråds-
remissen föreslagna bestämmelsen om att länsrätten skall inhämta yttran-
de av socialstyrelsen när det finns skäl till det bör utgå.
För att skyddsaspekterna skall bli tillräckligt belysta bör vidare vederbö-
rande åklagare i allmänhet få tillfälle att yttra sig. Denne bör nämligen
enligt min uppfattning ha möjligheter att tillföra länsrätten information
om patienten — även såvitt avser dennes eventuella kontakter med polis
och åklagare under vårdtiden i samband med t. ex. vistelser utanför sjuk-
vårdsinrättningens område — av betydelse för bedömningen av de nämn-
da aspekterna. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om vilken
åklagare som skall yttra sig (avsnitt 7.2).
Om det för länsrätten står klart att det inte är meningsfullt att åklagaren
yttrar sig — t. ex. då det är fråga om en utskrivningsprövning på patientens
begäran kort tid efter föregående prövning — bör naturligtvis länsrätten
inte vara tvungen att höra denne. Mitt förslag innebär sålunda att länsrät-
ten skall ge åklagaren tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart
obehövligt.
Enligt nuvarande ordning (25 § LSPV) skall på begäran av överläkaren
ett beslut av utskrivningsnämnden underställas psykiatriska nämndens
prövning, om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid det
sammanträde då beslutet fattades och begärt underställning inom tre dagar
därefter. Enligt vad jag inhämtat har denna möjlighet för en överläkare att
få en överprövning av utskrivningsnämndens beslut till stånd sällan ut-
nyttjats. Vid den hearing som anordnats av justitiedepartementet i detta
lagstiftningsärende (se bil. 2:2 avsnitt 5.7) har emellertid från några håll,
bl. a. socialstyrelsen, uttalats att vederbörande överläkare i den nu aktuella
regleringen bör ges möjlighet att överklaga ett domstolsbeslut att vården i
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
209
14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
ett visst fall inte skall upphöra. Skälet för denna ordning har angetts vara
en oro för att sjukvården i de aktuella fallen kan tvingas ge vård åt
personer utan något egentligt vårdbehov.
Jag kan visserligen ha viss förståelse för detta synsätt. Mitt förslag
innebär emellertid att domstolen genom att höra en lämplig sakkunnig i de
flesta fall får tillgång till ytterligare en bedömning av vårdförutsättningar-
na vid sidan av chefsöverläkarens. Enligt min uppfattning skulle det en-
dast i extrema undantagsfall kunna tänkas inträffa att domstolen anser sig
ha tillräckliga skäl att frångå entydiga medicinska bedömningar om vård-
förutsättningarna i ett visst fall. Att för sådana fall ge chefsöverläkaren —
eller socialstyrelsen — en generell ställning av part i denna typ av mål
anser jag inte vara sakligt motiverat.
När det gäller åklagarens ställning förhåller sig saken något annorlunda.
Jag har i det föregående behandlat frågan om åklagares rätt att överklaga
beslut m. m. vid vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område.
Enligt vad jag nyss har anfört bör åklagaren i syfte att skyddsaspekterna
skall bli tillräckligt belysta vid särskild utskrivningsprövning ges tillfälle
att yttra sig. Som jag ser det är det mycket angeläget att dessa aspekter blir
noggrant belysta så att skyddsintressena inte blir eftersatta vid denna
prövning. För att säkerställa att skyddsintressena blir beaktade bör därför
åklagaren ges möjlighet att överklaga ett beslut att vården skall upphöra.
Jag anser en sådan ordning vara naturlig med hänsyn till den utformning
av kriterierna för när vården i dessa fall skall upphöra som jag nyss har
förordat. Av central betydelse vid utskrivningsprövningen är nämligen
den risk för återfall i brott som finns till följd av den psykiska störning hos
patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning. Det är
här inte fråga om enbart en medicinsk bedömning utan också en prövning
från mera allmänna utgångspunkter. Som jag ser det ligger det väl i linje
med åklagarens funktion att företräda samhällets skyddsintressen i de nu
aktuella fallen genom att kunna såväl yttra sig vid särskild utskrivnings-
prövning som överklaga beslut om att vården skall upphöra. Jag vill här
erinra om att en liknande ordning gällde före LSPV:s införande beträffan-
de patienter som begått brott mot någon annans säkerhet (jfr SOU 1964:40
s. 342 ff. och prop. 1966:53 s. 205 ff.).
Eftersom den särskilda utskrivningsprövningen skall anförtros ett organ
utanför vårdorganisationen kan av praktiska skäl någon fortlöpande om-
prövning av förutsättningarna för vård inte ske. I linje med nuvarande
ordning (se avsnitt 3.6) krävs därför enligt min mening att chefsöverläka-
ren med vissa intervaller hos länsrätten anmäler frågor om prövning av
förutsättningarna för tvångsvård i de aktuella fallen.
Enligt nuvarande reglering skall överläkaren, om han anser att patienten
behöver fortsatt vård, första gången när patienten vårdats under tre måna-
der efter intagningen med stöd av LSPV och därefter var sjätte månad göra
anmälan om detta till utskrivningsnämnden (se 20 a § LSPV). Den före-
slagna allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård innebär att tvångs-
vård efter beslut av länsrätten första gången får pågå under högst fyra
månader från dagen för beslutet om intagning och att länsrätten därefter
får lämna medgivande för tvångsvård för högst sex månader åt gången.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
210
Jag anser det mot denna bakgrund vara lämpligt att chefsöverläkaren,
om han anser att vården bör fortsätta, i de nu aktuella fallen får skyldighet
att inom fyra månader från den dag domstolens beslut blivit verkställbart
och därefter inom var sjätte månad från föregående prövning göra anmä-
lan om detta till länsrätten. I linje med nuvarande ordning (17 § tredje
stycket LSPV) bör också gälla att chefsöverläkaren skall, när han anser att
vården bör upphöra, genast göra anmälan om detta till länsrätten. Vidare
bör, i enlighet med vad som gäller enligt den avsedda lagen om psykiatrisk
tvångsvård (avsnitt 3.3), prövning ske när patienten begär att vården skall
upphöra.
Mitt forslag när det gäller vårdens upphörande vid rättspsykiatrisk vård
som brottspåföljd innebär således att det sker ett domstolsforfarande då
vården är förenad med särskild utskrivningsprövning medan i övriga fall i
princip samma förfarande tillämpas som enligt den föreslagna regleringen
av psykiatrisk tvångsvård för andra än lagöverträdare, dvs. det är chefs-
överläkaren som fattar beslut.
Slutligen förordar jag att chefsöverläkaren skall, om den som är målsä-
gande i förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning önskar det, ge målsäganden information om
när tvångsvården upphör. Beträffande skälen för detta förslag får jag
hänvisa till motsvarande förslag i fråga om vistelse utanför vårdinrätt-
ningens område (avsnitt 4.4.2).
Jag har nyss behandlat frågan om regleringen av rättspsykiatrisk vård som
brottspåföljd. Jag övergår nu till att behandla frågan om övriga fall av
rättspsykiatrisk vård. Av vad jag tidigare anfört (avsnitt 4.2) framgår att
det här är fråga om psykiatrisk tvångsvård for personer som är berövade
friheten som misstänkta eller dömda för brott. De som avses är personer
intagna i kriminalvårdsanstalt, vilka omfattas av bestämmelserna i KvaL,
liksom häktade, anhållna m.fl. vilka omfattas av häkteslagen (se 17 §
häkteslagen). Även personer som är häktade och genomgår rättspsykiatrisk
undersökning hör hit. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om
avgränsningen av personkretsen.
I det föregående har jag inte närmare berört frågan i vilken utsträckning
det finns skäl att utforma regleringen av psykiatrisk tvångsvård i de nu
aktuella fallen annorlunda än i övriga fall. Enligt min mening står det
emellertid klart att regleringen måste utformas med hänsynstagande till att
den som skall ges psykiatrisk tvångsvård redan är frihetsberövad i annan
ordning. Som jag ser det bör såväl själva förutsättningarna för vård som
prövningsförfarandet påverkas av denna omständighet. Även t. ex. de
säkerhetsmässiga kraven på vårdinrättningarna måste utformas annorlun-
da än vid psykiatrisk tvångsvård i övrigt, eftersom patienten under vården
är frihetsberövad i annan ordning.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
211
En väsentlig utgångspunkt for mina förslag i det följande beträffande Prop. 1990/91:58
regleringen av rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella fallen är således att Bilaga 1
vården avser personer som redan är berövade friheten.
Mitt förslag: Om den som är anhållen, häktad eller intagen i krimi-
nalvårdsanstalt lider av en allvarlig psykisk störning, får han ges
psykiatrisk tvångsvård under vissa förutsättningar. Han skall sålun-
da med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-
landen i övrigt ha behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses
genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. Vidare skall
han motsätta sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd
uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningsta-
gande i frågan.
Socialberedningens förslag: En person av det aktuella slaget som motsät-
ter sig nödvändig psykiatrisk vård får ges sådan vård mot sin vilja, om han
lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av detta tillstånd har ett
oundgängligt och akut behov av psykiatrisk vård dygnet runt (13 § i
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 322 ff. och
434).
Remissinstanserna har inte berört frågan.
Skälen för mitt förslag: Som framgår av vad jag tidigare har anfört
(avsnitt 4.1) kan häktade, anhållna och personer som är intagna i kriminal-
vårdsanstalt enligt nuvarande ordning ges psykiatrisk tvångsvård under i
princip samma förutsättningar som andra personer. En annan sak är att
det av t. ex. praktiska eller resursmässiga skäl kan finnas hinder mot att
tillämpa den nuvarande regleringen av sådan vård. Sålunda har bevak-
ningsbehovet ofta försvårat eller omintetgjort psykiatrisk vård på sjukhus
av häktade (jfr prop. 1975/76:90 s. 61).
Behovet av psykiatrisk vård hos dessa personer kan naturligtvis inte
heller i framtiden alltid tillgodoses genom vård i frivilliga former. Enligt
min mening kan det därför knappast ifrågasättas att det även fortsättnings-
vis bör finnas en ordning för att ge personer som på detta sätt är berövade
friheten psykiatrisk tvångsvård. Jag vill därvid peka på betydelsen av en
sådan ordning för att myndigheterna skall kunna hantera situationer där
t. ex. en intagen eller häktad som lider av en allvarlig psykisk störning
vägrar inta mat eller föda (jfr prop. 1983/84:148).
I linje med vad chefen för justitiedepartementet senare i dag kommer att
föreslå beträffande förutsättningarna för att ge en person rättspsykiatrisk
vård som brottspåföljd (bil. 2 avsnitt 2.4) anser jag emellertid att det finns
skäl att utforma förutsättningarna för tvångsvården i de nu aktuella fallen
något annorlunda än beträffande vård enligt den tilltänkta lagen om psyki-
atrisk tvångsvård.
Kravet på den psykiska störningens svårhet bör vara detsamma som vid
212
övriga former av psykiatrisk tvångsvård. Det bör alltså krävas att patien-
ten lider av en allvarlig psykisk störning. När det gäller vårdbehovet och
hur det skall kunna tillgodoses anser jag emellertid att, eftersom patienten
är frihetsberövad i annan ordning, kravet på detta kan sättas lägre än enligt
den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård. I linje med vad som
föreslås gälla vid rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd (se bil. 2 av-
snitt 2.4) bör en förutsättning för psykiatrisk tvångsvård i de nu aktuella
fallen sålunda vara att patienten med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och
sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som
kan tillgodoses genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. Det
bör också, i överensstämmelse med vad som gäller enligt den avsedda
lagen om psykiatrisk tvångsvård, krävas att patienten motsätter sig vården
eller att han till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga
att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.
Mitt förslag: Beträffande intagning för psykiatrisk tvångsvård av
häktade m. fl. skall gälla i huvudsak samma ordning som enligt den
tilltänkta lagen om psykiatrisk tvångsvård. Någon domstolspröv-
ning av förutsättningarna för tvångsvård skall emellertid inte ske i
andra fall än efter överklagande av patienten. I fråga om den som är
intagen för rättspsykiatrisk undersökning eller som för vård i frivil-
liga former förts över till en inrättning där tvångsvård får ges krävs
inte heller att vårdintyg har utfärdats.
Socialberedningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (13 §
i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 322 ff., 434
och 460).
Remissinstanserna har inte närmare berört denna fråga.
Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör i huvudsak samma
ordning gälla vid intagning för psykiatrisk tvångsvård i de nu aktuella
fallen som enligt den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård. Det
bör alltså ha utfärdats ett vårdintyg och av chefsöverläkaren vid den
aktuella vårdenheten ha fattats ett beslut om intagning för psykiatrisk
tvångsvård. Undantag bör göras i de fall då patienten redan har tagits in
för rättspsykiatrisk undersökning. I detta fall anser jag i likhet med social-
beredningen att det bör räcka med ett beslut av vederbörande läkare för att
psykiatrisk tvångsvård skall få ges. Jag återkommer strax till frågan huru-
vida sådan vård bör få ges inte bara vid en sjukvårdsinrättning inom hälso-
och sjukvården utan även, om patienten genomgår rättspsykiatrisk under-
sökning, vid en statlig undersökningsenhet.
Ett annat undantag från kravet på vårdintyg bör göras i de fall då den
som är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt förts över för frivillig
vård till den aktuella inrättningen där tvångsvård får ges. Det blir här fråga
om ett förfarande motsvarande konvertering vid övrig psykiatrisk tvångs-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
213
vård (se avsnitt 3.4). Med hänsyn till att patienten i de nu aktuella fallen är
frihetsberövad på annan grund under vården anser jag emellertid att det
också här är tillräckligt att chefsöverläkaren vid inrättningen efter pröv-
ning av förutsättningarna for tvångsvård beslutar att sådan vård skall ges.
Frågan om vid vilka inrättningar tvångsvård skall få ges liksom frågan om
möjligheterna att ge frivillig vård beträffande häktade eller intagna i krimi-
nalvårdsanstalt återkommer jag strax till (avsnitt 4.5.4 resp. 4.6).
När det sedan gäller den fortsatta prövningen av förutsättningarna för
tvångsvård föreligger det enligt min mening en väsentlig skillnad mellan de
nu aktuella fallen och de fall beträffande vilka den tilltänkta lagen om
psykiatrisk tvångsvård är tillämplig. I de förra fallen är det nämligen fråga
om tvångsvård beträffande personer som redan är berövade friheten.
Vidare skall, som jag strax återkommer till (avsnitt 4.5.5), tiden för tvångs-
vården i dessa fall ytterst vara begränsad till den tid under vilken patienten
är frihetsberövad i annan ordning. Jag anser därför inte att det från
rättssäkerhetssynpunkt eller av andra skäl är motiverat att i dessa fall
införa en ordning med obligatorisk domstolsprövning efter viss tid av
förutsättningarna för tvångsvård.
Mitt förslag innebär sålunda att förutsättningarna för rättspsykiatrisk
vård i de nu aktuella fallen skall prövas i princip enbart av vederbörande
chefsöverläkare. Dennes beslut bör emellertid kunna överklagas hos läns-
rätten. Rätten att överklaga bör därvid liksom enligt den allmänna regle-
ringen av psykiatrisk tvångsvård gälla såväl själva intagningsbeslutet som
senare beslut av chefsöverläkaren om avslag på en begäran av patienten att
vården skall upphöra. Möjligheterna till överprövning av vårdförutsätt-
ningarna i de aktuella fallen beror alltså på om patienten överklagar och
blir härigenom snävare än enligt den allmänna regleringen, vilket emeller-
tid sammanhänger med synen på behovet av domstolsprövning vid de
olika vårdformerna (se avsnitt 3.3).
4.5.4 Innehållet i vården m.m.
M[itt förslag: Rättspsykiatrisk vård beträffande häktade, intagna i
kriminalvårdsanstalt m.fl. skall, liksom då sådan vård kommer till
stånd som brottspåföljd, kunna ges på sjukvårdsinrättningar som
drivs av sjukvårdshuvudmännen. Regeringen skall dock bestämma
vid vilka sådana vårdinrättningar rättspsykiatrisk vård i dessa fall
skall få ges. Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk under-
sökning skall rättspsykiatrisk vård få ges vid undersökningsenheten,
vare sig den drivs av en sjukvårdshuvudman eller av staten.
Socialberedningens förslag: Någon skillnad mellan de olika formerna av
rättspsykiatrisk vård görs inte i det aktuella avseendet (se avsnitt 4.4.2).
Remissinstanserna har inte behandlat frågan särskilt.
Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt 4.4.2) föreslagit
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
214
att rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd skall få ges på sjukvårdsinrätt-
ningar som drivs av sjukvårdshuvudmännen. Samma ordning bör enligt
min mening i princip gälla beträffande de nu aktuella formerna av rätts-
psykiatrisk vård. Med hänsyn till att patienterna i dessa fall är frihetsbe-
rövade i annan ordning — genom beslut om häktning, verkställighet av
fängelsestraff etc. — är det emellertid angeläget att de krav från säkerhets-
synpunkt med avseende på byggnader, personalsammansättning etc. som
gäller for de olika formerna av frihetsberövanden i dessa fall enligt regle-
ringen i KvaL och häkteslagen kan upprätthållas också när psykiatrisk
tvångsvård kommer till stånd.
Jag återkommer strax till frågan om behandlingen av den som genomgår
rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella fallen (avsnitt 4.5.4). Mitt förslag i
denna fråga innebär bl. a. att s. k. åklagarrestriktioner skall kunna verkstäl-
las under sådan vård liksom att kriminalvårdsstyrelsen eller regeringen i
särskilda fall skall kunna besluta om vissa restriktioner beträffande den
som genomgår vård.
Med hänsyn till de krav i olika hänseenden som sålunda kommer att
ställas på sjukvårdsinrättningar där patienter som genomgår rättspsykiat-
risk vård i de nu aktuella fallen tas in, anser jag det vara mest ändamålsen-
ligt att låta regeringen avgöra vilka inrättningar som skall få användas for
sådan vård. Jag vill erinra om att en liknande ordning gäller beträffande
tvångsvård enligt LVU och LVM (se 12 resp. 23 §§).
Frågan vid vilka sjukvårdsinrättningar rättspsykiatrisk vård beträffande
häktade m. fl. skall få bedrivas sammanhänger emellertid också med frå-
gan vid vilka enheter rättspsykiatriska undersökningar skall få utföras. Jag
har tidigare (avsnitt 4.2) redogjort för en kommande förändring av organi-
sationen for den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten som inne-
bär att rättspsykiatriska undersökningar i fortsättningen kan komma att
utföras vid undersökningsenheter som drivs av sjukvårdshuvudmännen
eller, såsom nu, av staten. Chefen for justitiedepartementet kommer sena-
re i dag (bil. 2 avsnitt 3.6) att föreslå lagändringar som är avsedda att göra
en sådan organisationsförändring möjlig.
Enligt min uppfattning bör man kunna utgå från att undersökningsenhe-
ter inom hälso- och sjukvården vid denna organisationsförändring kom-
mer att vara placerade vid sjukvårdsinrättningar där rättspsykiatrisk vård
får ges beträffande häktade m.fl. Man kan alltså räkna med att den som
genomgår rättspsykiatrisk undersökning vid en sådan enhet skall kunna
ges rättspsykiatrisk vård där. Möjligheterna att vid en undersökningsenhet
ge sådan vård åt den som genomgår rättspsykiatrisk undersökning bör
emellertid som jag ser det inte vara beroende av om enheten finns inom
hälso- och sjukvården eller drivs av staten.
Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.1) ges det for närvarande psykiat-
risk vård i frivilliga former vid de rättspsykiatriska klinikerna medan det
däremot saknas möjlighet att där ge sluten psykiatrisk vård enligt LSPV,
ett förhållande som skapat problem från behandlingssynpunkt. Något
hinder mot att i en ny organisation på området ge psykiatrisk tvångsvård
vid en statligt driven undersökningsenhet med hänsyn till den medicinska
kompetensen och övriga resurser för att där ge psykiatrisk vård lär emeller-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
215
tid enligt min bedömning inte komma att föreligga. Jag föreslår mot denna
bakgrund att beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk undersökning
skall rättspsykiatrisk vård få ges vid undersökningsenheten, vare sig den
drivs av en sjukvårdshuvudman eller av staten. I specialmotiveringen
återkommer jag till en fråga som lagrådet har tagit upp och som gäller den
närmare avgränsningen av förslaget.
Mitt förslag: Vid rättspsykiatrisk vård av häktade och andra som är
berövade friheten med anledning av brott skall beträffande behand-
lingen av patienten i princip samma ordning tillämpas som vid
rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd (se avsnitt 4.4.2). Beträffan-
de den som är häktad skall bestämmelserna i häkteslagen tillämpas
endast i fråga om s. k. åklagarrestriktioner. I fråga om användning
av tvångsåtgärder i övrigt mot häktade, intagna i kriminalvårdsan-
stalt m. fl. skall, liksom vid rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd,
den föreslagna allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård i
detta hänseende tillämpas. För ett visst fall skall kriminalvårdssty-
relsen, om det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt,
kunna förordna om särskilda inskränkningar i rätten att kommuni-
cera med utomstående. På motsvarande sätt skall regeringen beträf-
fande en intagen få besluta om sådana inskränkningar, om det är
påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka terro-
rism.
Socialberedningen: Se avsnitt 4.4.2. Beträffande häktade som genomgår
psykiatrisk tvångsvård skall reglerna i häkteslagen gälla. Reglerna i KvaL
skall gälla beträffande intagna i kriminalvårdsanstalt som genomgår sådan
vård. (6 och 18 §§ i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkan-
det s. 315, 459 och 461 f.)
Remissinstanserna har inte närmare berört dessa frågor (se avsnitt
4.4.2).
Skälen för mitt förslag: Jag har beträffande rättspsykiatrisk vård som
brottspåföljd föreslagit att frågan om placering och förflyttningar skall
avgöras av vederbörande sjukvårdshuvudman (avsnitt 4.4.2). Frågan om
placering av den som skall genomgå rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella
fallen sammanfaller med frågan om intagning för sådan vård, som jag nyss
har behandlat (avsnitt 4.5.3).
När det gäller frågan om förflyttningar av förevarande patienter bör
enligt min mening samma principer gälla som enligt mitt förslag beträffan-
de rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Frågan bör alltså avgöras av
vederbörande sjukvårdshuvudman såvitt gäller patienter som befinner sig
inom hälso- och sjukvården. Mitt förslag i det föregående att regeringen
skall bestämma vid vilka sjukvårdsinrättningar rättspsykiatrisk vård i de
nu aktuella fallen får bedrivas innebär emellertid att förflyttningar här får
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
216
ske endast mellan sådana vårdinrättningar. Det är också självklart så att Prop. 1990/91: 58
det frihetsberövande som patienten är underkastad i annan ordning — Bilaga 1
genom t. ex. häktning eller genom intagning i kriminalvårdsanstalt —
förutsätter att sjukvårdshuvudmännen i de aktuella frågorna beaktar de
särskilda intressen från bl. a. bevakningssynpunkt som måste tillgodoses
till följd av frihetsberövandet. Detta förutsätter i sin tur ett samarbete
mellan sjukvårdshuvudmännen och — beroende på formen av frihetsberö-
vande — polis, åklagare eller kriminalvårdsmyndigheter. Jag vill emeller-
tid peka på att det självfallet krävs ett samarbete av detta slag även vid
sjukvård i frivilliga former beträffande de aktuella personerna.
I den mån staten i fortsättningen kommer att driva enheter för rättspsy-
kiatrisk undersökningsverksamhet är det väsentligt att det finns ett utveck-
lat samarbete mellan dessa enheter och sjukvårdshuvudmännen när det
gäller att flytta över patienter till hälso- och sjukvården efter avslutad
undersökning för att fortsätta den rättspsykiatriska vård som getts vid en
undersökningsenhet under undersökningen.
När det så gäller behandlingen av patienten bör utgångspunkten vara att
någon åtskillnad inte skall göras i förhållande till rättspsykiatrisk vård som
kommer till stånd som en brottspåföljd, som ju i sin tur — enligt vad jag
har föreslagit i det föregående (avsnitt 4.4.2) — inte skall skilja sig från
övrig psykiatrisk tvångsvård. Regleringen av dessa frågor i den tilltänkta
lagen om psykiatrisk tvångsvård bör alltså tillämpas också i de nu aktuella
fallen.
Som har framgått av det tidigare anförda (avsnitt 4.1) regleras enligt
nuvarande ordning behandlingen av de aktuella personerna i deras egen-
skap av frihetsberövade med anledning av brott av bestämmelserna i
häkteslagen eller KvaL. Överförande till en sjukvårdsinrättning för t. ex.
sluten psykiatrisk vård enligt LSPV av häktade eller intagna betraktas som
vistelse utanför häktet resp, anstalten (se 34 § KWFS 1986:5 resp. 136
och 143 §§ KWFS 1986:4). Enligt 37 § tredje stycket KvaL skall den som
är intagen i anstalt och som vistas på en sjukvårdsinrättning stå under
bevakning eller vara underkastad särskilda föreskrifter, om det finns an-
ledning till det. Avsikten med bestämmelsen, när den ursprungligen inför-
des i lagstiftningen (se prop. 1945:342 s. 150 ff.), var att den skulle
tillämpas i undantagsfall, t. ex. i fråga om särskilt farliga brottslingar, och
att särskilda föreskrifter inte skulle meddelas utan att bevakning samtidigt
var anordnad. Beträffande häktade gäller enligt 4 § tredje stycket häktes-
lagen, delvis efter förebild av den nämnda bestämmelsen i KvaL, att den
som vistas på en sjukvårdsinrättning skall stå under bevakning, om det
finns skäl till det. Här bör också nämnas bestämmelsen i 6 § första stycket
första meningen häktesförordningen, som innebär att häktesföreståndaren
skall när den som är häktad har förts över till ett sjukhus underrätta
vederbörande läkare om ändamålet med frihetsberövandet och övriga
förhållanden av betydelse för den häktades vistelse där.
Frågan i vilken utsträckning bestämmelserna i häkteslagen resp. KvaL
är tillämpliga vid vistelse på sjukvårdsinrättningar har, utöver vad som
nyss sagts, inte närmare reglerats i lagstiftningen. Av förarbetena till häk-
teslagen (prop. 1975/76:90 s. 38) framgår visserligen att häkteslagen är
217
avsedd att tillämpas på var och en som är häktad, oavsett var han förvaras.
Häkteslagen tillämpas sålunda vid de rättspsykiatriska klinikerna beträf-
fande häktade som är intagna där för rättspsykiatrisk undersökning (jfr 1 §
tredje stycket häktesförordningen). Någon motsvarande ordning gäller
emellertid inte enligt KvaL. Det står också klart att personalen inom hälso-
och sjukvården inte har någon befogenhet att verkställa beslut om använ-
dande av tvångsmedel med stöd av häkteslagen eller KvaL. Sannolikt är
det emellertid så att befogenheterna enligt 13 § LSPV for denna personal
att använda tvångsåtgärder mot en patient i praktiken kunnat ge tillräck-
ligt utrymme for sådana åtgärder mot denna kategori av patienter. Att
förhållandena här är annorlunda beträffande häktade som genomgår rätts-
psykiatrisk undersökning vid rättspsykiatriska kliniker har framgått av det
tidigare anförda (avsnitt 4.1).
Enligt min mening är det angeläget att möjligheterna att tillgodose
ordnings- och säkerhetssynpunkter vid behandlingen av häktade och intag-
na inte försämras då psykiatrisk tvångsvård kommer till stånd och dessa
förs över till en sjukvårdsinrättning. Samtidigt är det med hänsyn till
verksamheten inom hälso- och sjukvården av intresse att behandlingen av
denna kategori av patienter i dessa avseenden — som ju inte rör själva den
medicinska vården — inte på något mer påtagligt sätt skiljer sig från
behandlingen av övriga patienter. Vidare är det från praktisk synpunkt av
betydelse att om möjligt samma ordning kan tillämpas beträffande skilda
kategorier av patienter när det gäller t. ex. användningen av olika tvångsåt-
gärder.
Från dessa utgångspunkter anser jag att de möjligheter att vidta tvångs-
åtgärder mot en patient som enligt vad jag har förordat i det föregående
skall införas genom den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård
(avsnitt 3.5.2) bör gälla även patienter av de nu aktuella kategorierna. Jag
anser sålunda att dessa befogenheter i de allra flesta fall bör anses vara fullt
tillräckliga vid psykiatrisk tvångsvård av de nämnda patienterna i förhål-
lande till de i vissa avseenden mer vidsträckta befogenheterna enligt häk-
teslagen eller KvaL att vidta tvångsåtgärder mot den som är häktad eller
intagen. Exempelvis anser jag att bestämmelserna i den föreslagna regle-
ringen av psykiatrisk tvångsvård om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbe-
siktning liksom kontroll av försändelser beträffande en patient bör kunna
tillämpas i de aktuella fallen i stället for de mer långtgående reglerna i
häkteslagen och KvaL i motsvarande frågor (se 2 — 2 b §§ häkteslagen och
52 a — 52 d §§ KvaL resp. 9 och 10 §§ häkteslagen och 26 — 28 §§ KvaL). I
anslutning härtill bör nämnas att frågan om det finns behov av ytterligare
kontrollåtgärder, såsom fullständig kroppsbesiktning, har berörts i förar-
betena till LVM (prop. 1987/88:147 s. 107). Därvid framhölls att detta är
en fråga som berör inte endast den lagen utan flera närliggande lagstift-
ningsområden, bl. a. den psykiatriska tvångsvården. Regeringen har däref-
ter gett socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka typer av undersökning-
ar som behöver göras inom de aktuella lagstiftningsområdena och att
föreslå de författningsändringar som kan komma att behövas. Som nämnts
i det föregående (avsnitt 3.5.2) har uppdraget numera redovisats i en
rapport från styrelsen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
218
Jag vill också betona att de lagöverträdare som har överlämnats till
psykiatrisk tvångsvård enligt mitt förslag även i fortsättningen i olika
frågor, bl. a. när det gäller användande av tvångsåtgärder, skall behandlas
på samma sätt som övriga patienter. Enligt min uppfattning är behovet av
att kunna använda tvångsåtgärder mot dessa lagöverträdare som genom-
går psykiatrisk tvångsvård inte annorlunda än när det gäller häktade eller
intagna som genomgår sådan vård.
Jag föreslår således att regelsystemet i häkteslagen och KvaL beträffande
behandlingen av häktade resp, intagna inte skall tillämpas beträffande
patienter av dessa kategorier som genomgår psykiatrisk tvångsvård, utan
att dessa i stället i frågor som inte rör själva den medicinska vården i
princip skall behandlas med stöd av de i det föregående föreslagna reglerna
för psykiatrisk tvångsvård av patienter i övriga fall. Ett undantag bör
emellertid gälla beträffande s. k. åklagarrestriktioner enligt häkteslagen (se
16 §). Dessa restriktioner bör som jag ser det även i fortsättningen kunna
tillämpas beträffande den som är häktad eller anhållen oavsett var han
vistas. Mitt förslag innebär således att personalen inom hälso- och sjukvår-
den skall verkställa de beslut som kan ha fattats om sådana restriktioner.
Jag återkommer i specialmotiveringen till en ytterligare situation där
regleringen i häkteslagen bör ges en motsvarighet vid rättspsykiatrisk vård.
Det kan vidare för vissa fall tänkas uppstå behov av att kunna vidta mer
ingående restriktioner beträffande patientens behandling än vad den här
aktuella regleringen medger. Exempelvis kan det med hänsyn till ordning-
en eller säkerheten vid sjukvårdsinrättningen finnas behov av att kunna
kontrollera patientens möjligheter att telefonera med utomstående (jfr
12 § häkteslagen resp. 30 § KvaL). Detta kan vara fallet när det gäller en
patient som dömts för t. ex. grovt narkotikabrott. Det kan också beträffan-
de en intagen tänkas uppstå fall där det med hänsyn till rikets säkerhet eller
för att motverka terrorism är påkallat att dennes möjligheter att få kontakt
med utomstående begränsas. I fråga om häktade torde i de sistnämnda
avseendena bestämmelserna om åklagarrestriktioner dock vara tillräckli-
ga.
Enligt min mening rör det sig här om undantagsfall beträffande vilka det
knappast finns skäl att ha en särskild reglering. Jag anser i stället att vissa
restriktioner eller arrangemang skall få vidtas beträffande behandlingen av
en patient i ett enskilt fall, om det är påkallat från ordnings- eller säker-
hetssynpunkt eller, i fråga om intagna, med hänsyn till rikets säkerhet eller
för att motverka terrorism.
En förebild finns här i 31 § KvaL, som enligt sin lydelse fr. o. m. den
ljuli 1990 (prop. 1989/90:130, JuU 33, rskr. 286) innebär att regeringen
beträffande en viss intagen, om det är påkallat med hänsyn till rikets
säkerhet, kan besluta om avvikelse från bestämmelserna i KvaL om
granskning av brev o. d., om besök och om telefonsamtal. Regeringen har
enligt paragrafens nya utformning samma befogenhet beträffande en viss
intagen, om det är påkallat med hänsyn till risken för att denne under
verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar användande
av våld, hot eller tvång för politiska syften. Jag anser att regeringen på
motsvarande sätt i fråga om en viss intagen som genomgår rättspsykiatrisk
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
219
vård bör få besluta om sådana restriktioner, om det är påkallat med Prop. 1990/91:58
hänsyn till rikets säkerhet eller till risken for att denne under vistelsen på Bilaga 1
sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som innefattar användande av
våld, hot eller tvång for politiska syften.
Jag anser vidare att kriminalvårdsstyrelsen i fråga om en viss häktad
eller intagen som genomgår rättspsykiatrisk vård skall kunna förordna om
inskränkningar av det nu aktuella slaget, om det är påkallat från ordnings-
eller säkerhetssynpunkt. I fråga om brev från den häktade eller intagne till
någon annan svensk myndighet än postverket eller till offentlig försvarare
(såvitt avser häktad) eller advokat (såvitt avser intagen) bör dock inte
några sådana inskränkningar få ske (jfr 9 § häkteslagen resp. 25, 26 och
28 §§ KvaL). Jag återkommer i specialmotiveringen till ytterligare en
situation där någon sådan inskränkning inte bör få ske.
I den mån rättspsykiatrisk vård kommer att ges åt den som är häktad
och genomgår rättspsykiatrisk undersökning vid en undersökningsenhet
som drivs av staten, bör vad jag nu har föreslagit gälla även i ett sådant fall.
Mitt förslag: Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som ges
rättspsykiatrisk vård skall av kriminalvårdsstyrelsen få ges tillstånd
att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Beträffande rätts-
psykiatrisk vård i andra fall av personer som är berövade friheten
med anledning av brott införs inte några möjligheter till vistelse
utanför vårdinrättningens område.
Socialberedningens förslag: Se avsnitt 4.4.2.
Remissinstanserna: Se avsnitt 4.4.2. Överåklagaren i Stockholms åkla-
gardistrikt påpekar att beredningens förslag om regler beträffande vistelse
utanför sjukhusområdet (17 § i förslaget till lag om akut psykiatrisk tvångs-
vård) strider mot häkteslagens bestämmelser såvitt gäller anhållna och
häktade.
Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt 4.4.2) föreslagit
vissa regler om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område beträffan-
de den som genomgår rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. När det
gäller övriga former av rättspsykiatrisk vård kan det enligt min mening
ifrågasättas om det finns behov av sådana regler. Med hänsyn till att
patienten i dessa fall är föremål för frihetsberövande i annan ordning —
genom t. ex. anhållande eller häktning — kan det nämligen hävdas att
regler av detta slag här inte skulle få någon praktisk funktion.
Det nyss sagda gäller emellertid inte beträffande den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt och som genomgår rättspsykiatrisk vård. Eftersom
en straffverkställighet oftast sträcker sig längre än de övriga former av
frihetsberövande som här avses, kan även den rättspsykiatriska vården i
dessa fall komma att pågå under längre tid än annars. Vidare kan den som
är intagen i kriminalvårdsanstalt med stöd av bestämmelserna i KvaL (se
220
32 — 34§§) under straffverkställigheten genom permission m.m. ges rätt
att vistas utanför anstalten. Jag anser därför att det finns skäl att införa en
möjlighet att låta den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som
genomgår rättspsykiatrisk vård få vistas utanför sjukvårdsinrättningen på
samma sätt som den som genomgår sådan vård som brottspåföljd. Pröv-
ningen av en fråga om sådant tillstånd bör därvid, bl. a. med hänsyn till att
patienten ju fortfarande är intagen i kriminalvårdsanstalt och därför fri-
hetsberövad, göras av kriminalvårdsstyrelsen. Jag återkommer till pröv-
ningsförfarandet i specialmotiveringen.
Beträffande häktade bör emellertid mot bakgrund av vad jag nyss har
anfört någon möjlighet att på egen hand få vistas utanför sjukvårdsinrätt-
ningen inte införas. Enligt min uppfattning är det i stället angeläget att
undanröja den oklarhet som finns i den nuvarande lagstiftningen i detta
avseende. Jag tänker på bl. a. föreskriften i 12 § andra stycket LSPV som
gör det möjligt att ta in den som är häktad och som har dömts till sluten
psykiatrisk vård på sjukhus för sådan vård trots att domen inte har vunnit
laga kraft. Att det här kan uppstå tvekan vilket regelsystem som är tillämp-
ligt i fråga om möjligheterna att få permission har belysts i ett JO-ärende
(dnr 395— 1989). Mitt förslag att bestämmelserna i den allmänna regle-
ringen av psykiatrisk tvångsvård i fråga om tvångsåtgärder i princip skall
tillämpas beträffande häktade som genomgår rättspsykiatrisk vård — i
förening med att det i dessa fall inte införs någon möjlighet att få tillstånd
att vistas utanför vårdinrättningens område — innebär enligt min uppfatt-
ning att det i fortsättningen inte bör kunna uppstå någon oklarhet om vilka
regler som gäller i det aktuella hänseendet. Jag återkommer i specialmo-
tiveringen (avsnitt 7.2) till den situation som avses i 12 § andra stycket
LSPV.
Mitt förslag: När det beträffande den som är häktad eller på annat
sätt är berövad friheten med anledning av brott inte längre finns
förutsättningar för att ge rättspsykiatrisk vård, skall genast beslutas
att vården skall upphöra. Vården skall upphöra senast när patienten
inte längre i annan ordning är frihetsberövad, t. ex. när ett beslut om
häktning hävs. Är vid denna tidpunkt förutsättningarna för vård
enligt den tilltänkta lagen om psykiatrisk tvångsvård uppfyllda, kan
emellertid beslutas att patienten i stället skall ges vård enligt den
lagen, förutsatt att patienten befinner sig vid en enhet där sådan
vård får ges. Beträffande förfarandet i övrigt vid vård av detta slag
tillämpas de föreslagna reglerna beträffande s. k. konvertering vid
psykiatrisk tvångsvård (se avsnitt 3.4).
Socialberedningens förslag: Rättspsykiatrisk vård beträffande den som
är anhållen, häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt skall upphöra när
sådan vård inte längre behövs och senast när det inte längre finns något
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
221
beslut om anhållande eller häktning. När någon är intagen i kriminalvårds-
anstalt får vården pågå i högst två månader. Behövs vård under längre tid
skall överläkaren anmäla till åklagaren att fråga om ändring av påföljden
(se bil. 2 avsnitt 2.1.4) bör prövas av rätten. (14 § i förslaget till lag om
rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 434 och 461.)
Remissinstanserna har med något undantag inte berört frågorna.
Skälen för mitt förslag: Rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella fallen bör,
liksom då sådan vård kommer till stånd som brottspåföljd utan förordnan-
de om särskild utskrivningsprövning (se avsnitt 4.4.3), upphöra efter be-
slut av chefsöverläkaren när förutsättningar för sådan vård saknas. I den
mån patienten t. ex. inte längre motsätter sig psykiatrisk vård skall sålunda
tvångsvården upphöra. Som jag strax återkommer till (avsnitt 4.6) kan
patienten som frihetsberövad då ges psykiatrisk vård i frivilliga former.
Jag vill påpeka att patientens frihetsberövande självfallet inte upphör
genom att den rättspsykiatriska vården upphör. Om denne i ett sådant fall
inte kan beredas psykiatrisk vård i frivilliga former vid sjukvårdsinrätt-
ningen, skall han sålunda återföras till häktet eller anstalten. Att tvångs-
vården skall upphöra när förutsättningar för sådan vård saknas innebär
emellertid att vården alltid skall upphöra senast när patienten inte längre
är frihetsberövad som häktad etc. I klarhetens intresse bör en uttrycklig
regel om detta införas.
Självfallet får man räkna med att det ofta finns behov av psykiatrisk
vård även i fortsättningen för den som i det sistnämnda fallet sålunda inte
längre kan ges psykiatrisk tvångsvård som frihetsberövad med anledning
av brott. I den mån behovet kan tillgodoses genom vård i frivilliga former
utgår jag från att sjukvårdshuvudmännen — i samarbete med kriminal-
vårdsstyrelsen när det gäller personer som är föremål för kriminalvård i
frihet — utformar de fortsatta sjukvårdsinsatserna så att det blir en konti-
nuitet i vården, exempelvis så att psykiatrisk vård i öppna former kan ges
vid den sjukvårdsenhet där tvångsvården ägt rum.
1 vissa fall kommer det naturligtvis att vara så att patienten inte har
tillfrisknat i sådan mån att vården i fortsättningen kan ges på frivillig väg. I
linje med vad jag har föreslagit beträffande s. k. konvertering i den tilltänk-
ta lagen om psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 3.4), bör det därför enligt min
mening finnas en möjlighet för vederbörande läkare att besluta att patien-
ten, när rättspsykiatrisk vård i de nu aktuella fallen upphör, i stället skall
ges psykiatrisk tvångsvård enligt den nyss nämnda lagen. Eftersom patien-
ten redan genomgår psykiatrisk tvångsvård, bör de särskilda förutsättning-
ar som gäller för konvertering inte tillämpas i dessa fall. Det bör således
krävas enbart att förutsättningarna för vård enligt den nyss nämnda lagen
föreligger. Beträffande dessa förutsättningar får jag hänvisa till vad jag har
föreslagit i det hänseendet (avsnitt 3.1).
När det gäller själva det rättsliga förfarandet vid de sistnämnda fallen av
psykiatrisk tvångsvård bör emellertid enligt min mening motsvarande
regler gälla som jag har föreslagit beträffande konvertering. Jag får här
hänvisa till det förslaget (avsnitt 3.4).
Mitt förslag innebär att regleringen av övergången från rättspsykiatrisk
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
222
vård till vård enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård kommer
till uttryck i den lagen.
Vad jag nu har sagt om upphörande av rättspsykiatrisk vård tillämpas
även i de fall då patienten genomgår rättspsykiatrisk undersökning och
befinner sig vid en undersökningsenhet som drivs av staten. I ett sådant
fall kan emellertid någon konvertering inte ske. Och i den mån rättspsykia-
trisk vård skall kunna ges efter det att undersökningen har avslutats måste
patienten flyttas över till en enhet inom hälso- och sjukvården. Det är
alltså som jag tidigare har betonat (avsnitt 4.5.4) angeläget att det i ett
sådant fall finns ett utvecklat samarbete mellan undersökningsenheten och
vederbörande sjukvårdshuvudman.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
Mitt förslag: Även i fortsättningen skall anhållna, häktade och in-
tagna i kriminalvårdsanstalt kunna ges psykiatrisk vård i frivilliga
former genom att tas in på sjukvårdsinrättningar som drivs av
sjukvårdshuvudmännen. För att behovet av kontroll av den som ges
sådan vård skall bli tillgodosett skall i fråga om möjligheterna att
använda tvångsåtgärder, utom såvitt avser själva den medicinska
behandlingen, samma ordning gälla som vid rättspsykiatrisk vård
(se avsnitt 4.5.4), om patienten har forts till en sjukvårdsinrättning
där rättspsykiatrisk vård av häktade m.fl. får ges. Vid andra
sjukvårdsenheter får bl. a. bevakningsbehovet tillgodoses på samma
sätt som hittills beträffande patienter av de aktuella kategorierna
som ges psykiatrisk vård i frivilliga former.
Socialberedningens förslag: Enligt beredningens förslag skall, när någon
som är anhållen, häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt behöver psy-
kiatrisk vård dygnet runt, sådan vård så långt möjligt ges i samförstånd
med den enskilde enligt bestämmelserna i HSL. I motiven till den föreslag-
na bestämmelsen erinras om möjligheterna enligt häkteslagen och KvaL
att ordna bevakning, när någon är intagen på sjukhus (12 § i förslaget till
lag om rättspsykiatrisk vård, se betänkandet s. 434 och 460).
Remissinstanserna har med något undantag inte behandlat frågan om
frivillig psykiatrisk vård för de aktuella kategorierna.
Skälen för mitt förslag: Av redogörelsen i det föregående för gällande
ordning (avsnitt 4.1) har framgått att den som är häktad eller intagen i
kriminalvårdsanstalt kan föras över till ett sjukhus för psykiatrisk vård,
om det finns skäl till det. Det kan här vara fråga om såväl vård enligt LSPV
som vård i frivilliga former enligt HSL (jfr prop. 1964:76 s. 33, 1966:53
s.223 f„ 1974:20 s. 150- 153 samt 1975/76:90 s. 59-61 och 146-149).
Jag har nyss (avsnitt 4.5) behandlat frågan om möjligheterna att i framti-
den ge de aktuella personerna psykiatrisk tvångsvård vid särskilda enheter
223
inom hälso- och sjukvården. Som jag tidigare har angett (avsnitt 4.2) är det
angeläget att även behovet av frivillig psykiatrisk vård på sjukhus for dessa
personer kan tillgodoses.
Eftersom vården sker i frivilliga former uppkommer här särskilda prak-
tiska svårigheter. Jag vill peka på bl. a. att sjukvården kan tänkas ställa
villkor för att ta emot en patient från kriminalvården. Man kan t. ex. kräva
att denne av säkerhetsskäl skall vara underkastad vissa frihetsinskränk-
ningar. Sjukvården kan å andra sidan tänkas motsätta sig kriminalvårdens
krav på särskilda arrangemang från t. ex. säkerhetssynpunkt. Som uttala-
des vid tillkomsten av häkteslagen (prop. 1975/76:90 s. 61) har sålunda
bevakningsbehovet ofta försvårat eller omintetgjort psykiatrisk vård på
sjukhus av häktade. Och att kriminalvården tillhandahåller personal for
bevakning av patienten torde i allmänhet accepteras endast i akuta situa-
tioner.
Som jag tidigare har uttalat (avsnitt 4.2) avser jag inte att i detta sam-
manhang behandla den mer allmänna frågan om att förbättra möjligheter-
na att ge personer av de aktuella kategorierna psykiatrisk vård. Enligt min
mening är det emellertid angeläget att lagstiftningens utformning på områ-
det inte skapar praktiska eller resursmässiga hinder mot att frivillig sådan
vård kan komma till stånd inom hälso- och sjukvården. Vad jag här
närmast avser är de problem från säkerhets- och ordningssynpunkt som
uppstår då sluten psykiatrisk vård i frivilliga former, dvs. sådan vård som
ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning på egen begäran
eller efter eget samtycke, aktualiseras för personer som är frihetsberövade
med anledning av brott. Jag vill här peka på att justitiekanslern i ett beslut
i december 1986 (dnr 2 208-86 — 20) med anledning av sin granskning på
regeringens uppdrag av omständigheterna kring en viss placering på sjuk-
hus för psykiatrisk vård under straffverkställighet belyst nämnda problem.
Problemet har berörts även av den utredningsman som sett över tillämp-
ningen av reglerna för kriminalvård i anstalt såvitt gäller intagna som
avtjänar längre fängelsestraff (Ds Ju 1987:17 s. 155).
Självfallet är det nödvändigt att kraven från ordnings- och säkerhetssyn-
punkt vid behandlingen av häktade och intagna kan upprätthållas även när
dessa personer vistas utanför häkte eller kriminalvårdsanstalt. För att
häktade och intagna som en ordinär åtgärd skall kunna tas in på och ges
psykiatrisk vård vid vårdinrättningar inom den allmänna hälso- och sjuk-
vården är det därför av avgörande betydelse att personalen där har rättsli-
ga befogenheter och praktiska möjligheter att själv vidta de åtgärder som
kan krävas från kontrollsynpunkt när de aktuella frihetsberövade perso-
nerna vistas utanför häkten eller anstalter. Det är sålunda som jag ser det
nödvändigt att personal vid sådana inrättningar ges befogenheter att bl. a.
använda tvångsåtgärder i viss utsträckning mot patienter. Jag har nyss
(avsnitt 4.5.4) behandlat frågan om vilka regler som bör gälla för använd-
ning av tvångsåtgärder mot den som är häktad eller intagen och som ges
rättspsykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning. Enligt min mening är
behovet av sådana regler, som kan tillämpas av personal inom hälso- och
sjukvården, i princip detsamma vid psykiatrisk vård i frivilliga former för
patienter av dessa kategorier.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
224
Det kan visserligen diskuteras från medicinsk-etisk synpunkt i vilken
utsträckning personalen inom hälso- och sjukvården bör anförtros uppgif-
ter som innefattar användning av tvångsåtgärder mot frihetsberövade
personer men som inte utgör inslag i medicinsk vård. Jag vill peka på de
principer som här kommit till uttryck i internationella sammanhang (i
första hand den s. k. Tokyo-deklarationen år 1975, den s. k. Hawaii-dekla-
rationen år 1977 och FN-resolutionen nr 37/194 år 1982 om medicinsk
etik). Vår nuvarande ordning innebär emellertid att hälso- och sjukvårds-
personal i vissa fall har tillagts befogenheter att utöva tvång mot personer
utan att åtgärderna kan sägas utgöra ett led i medicinsk verksamhet. Vad
jag här tänker på är befogenheterna for hälso- och sjukvårdspersonal vid
rättspsykiatriska kliniker och psykiatriska avdelningar vid kriminalvårds-
anstalter att tillämpa regleringen i häkteslagen resp. KvaL beträffande
personer som är intagna vid dessa kliniker och avdelningar (se prop.
1975/76:90 s. 38 och 1 § tredje stycket häktesförordningen resp. 2 § kungö-
relsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL). Som jag ser
det skulle det därför inte innebära någon principiell nyhet att ge viss
personal inom hälso- och sjukvården de befogenheter att använda tvångs-
åtgärder m. m. som behövs för att det skall vara praktiskt genomförbart att
ge häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga
former vid sjukvårdsinrättningar utanför häktesorganisationen och krimi-
nalvården. Jag vill också peka på den kvarhållningsrätt som överläkaren
på ett sjukhus har enligt 24 § LVM i förhållande till en missbrukare som
befinner sig där (prop. 1987/88:147 s. 79 f.).
Det är emellertid angeläget att befogenheterna att vidta tvångsåtgärder
mot patienter av det aktuella slaget inte sträcker sig längre än vad som är
helt nödvändigt med hänsyn till verksamheten vid sjukvårdsinrättningen
och verkställigheten av frihetsberövandet av patienten. I första hand krävs
det naturligtvis att den som är häktad eller intagen liksom vid tvångsvård
får kvarhållas på vårdinrättningen. Även om den psykiatriska vården i de
nu aktuella fallen sker i frivilliga former med stöd av HSL krävs det
emellertid, så länge patienten samtycker till vården, att personalen liksom
vid rättspsykiatrisk vård har befogenheter att vidta vissa ytterligare
tvångsåtgärder mot patienten under dennes vistelse vid vårdinrättningen.
Jag får beträffande dessa åtgärder hänvisa till vad jag har anfört i det
föregående (avsnitt 4.5.4). Tvångsåtgärder som är hänförliga till själva den
medicinska behandlingen (se avsnitt 3.5.2) bör dock inte få vidtas, efter-
som vården ju vilar på frivillig grund. Och om patienten inte längre ger
samtycke till vården, skall denne naturligtvis så snart det kan ske återföras
till häktet eller kriminalvårdsanstalten, förutsatt att tvångsvård inte kan
ges (jfr avsnitt 4.5.3).
Mitt förslag innebär sålunda att personalen inom hälso- och sjukvården
ges befogenheter att använda tvångsåtgärder mot anhållna, häktade och
intagna som ges psykiatrisk vård i frivilliga former i samma utsträckning,
utom såvitt avser själva den medicinska behandlingen, som mot patienter
av dessa kategorier vilka ges psykiatrisk tvångsvård. Att avgränsningen av
kategorierna bör göras något annorlunda vid frivillig vård i förhållande till
psykiatrisk tvångsvård enligt den särskilda lagstiftning som jag nyss har
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
225
15 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
behandlat (rättspsykiatrisk vård) återkommer jag till i specialmotivering-
en.
Enligt min uppfattning är det emellertid inte lämpligt att personal vid
enheter inom hälso- och sjukvården i allmänhet där psykiatrisk vård ges
får befogenheter av det aktuella slaget. Möjligheterna att i den angivna
utsträckningen använda tvångsåtgärder mot de aktuella patienterna bör
begränsas till att gälla bara sådana enheter där rättspsykiatrisk vård beträf-
fande personer av dessa kategorier får ges och där personalen alltså redan
har befogenheter av detta slag vid psykiatrisk tvångsvård. Det är naturligt-
vis också av intresse att dessa möjligheter koncentreras till de enheter som
har resursmässiga förutsättningar — från personalsynpunkt, med hänsyn
till lokalernas säkerhetsmässiga utformning etc. — att utöva befogenheter-
na.
I den mån andra enheter inom hälso- och sjukvården tas i anspråk for
psykiatrisk vård i frivilliga former bör sålunda samma ordning gälla som i
dag gäller för sådan vård liksom för somatisk vård, vilket kan innebära
bl. a. krav på medverkan från kriminalvårdens personal för bevakning
m.m. Jag vill emellertid peka på att lagstiftningen inte förhindrar att
kriminalvården i de fall där t. ex. en intagen förs över till ett sjukhus för
frivillig psykiatrisk vård efterger krav på att denne skall vara inlåst eller
bevakas av kriminalvårdens personal (jfr 37 § tredje stycket KvaL och 4 §
fjärde stycket häkteslagen). Denna möjlighet kan naturligtvis utnyttjas i
första hand i fråga om fall där bevakningsbehovet är mindre uttalat än
annars, t. ex. beträffande korttidsdömda som är intagna på öppna lokalan-
stalter. Som jag ser det utgör emellertid denna möjlighet att för psykiatrisk
vård i frivilliga former av personer av de nu aktuella kategorierna utnyttja
vanliga enheter inom den allmänna psykiatriska vården ett viktigt komple-
ment till den särskilda ordning som jag här har behandlat. I fråga om
intagna i kriminalvårdsanstalt bör även sådan vård vid vanliga sjukvårds-
inrättningar kunna komma i fråga som placering enligt 34 § KvaL.
Jag vill i detta sammanhang slutligen beröra frågan om möjligheterna att
bereda psykiatrisk vård i frivilliga former åt en patient som genomgår —
eller har genomgått — rättspsykiatrisk undersökning vid någon av de
statliga undersökningsenheter som enligt vad jag tidigare anfört (avsnitt
4.2) kan komma att finnas i framtiden vid sidan av undersökningsenheter
inom hälso- och sjukvården. Så länge den rättspsykiatriska undersökning-
en pågår vid en undersökningsenhet av detta slag bör naturligtvis liksom i
dag sådan vård kunna ges vid enheten. Jag vill här också erinra om mitt
förslag i det föregående (avsnitt 4.5.4) att rättspsykiatrisk vård skall kunna
ges vid enheten så länge undersökningen pågår.
När den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats bör emellertid
hälso- och sjukvårdens ansvar för att ge patienten nödvändig psykiatrisk
vård träda in så att patienten så snart som möjligt förs över till en
vårdenhet av det nu aktuella slaget inom hälso- och sjukvården där perso-
nalen har befogenheter att använda tvångsåtgärder mot bl. a. häktade som
genomgår psykiatrisk vård i frivilliga former. Förutsättningen är naturligt-
vis att patienten behöver tas in på en sjukvårdsinrättning, vilket regelmäs-
sigt torde vara fallet inför en kommande dom som med hänsyn till resulta-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
226
tet av den rättspsykiatriska undersökningen kan förväntas leda till att Prop. 1990/91:58
patienten skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Bilaga 1
Även i andra fall kan patienten självfallet ha ett sådant behov av psykiat-
risk vård att han inte bör föras tillbaka till häktet utan överföras till en
vårdinrättning inom hälso- och sjukvården.
Jag vill betona vikten av att det i fall av detta slag kommer till stånd ett
effektivt samarbete mellan de statliga undersökningsenheterna och sjuk-
vårdshuvudmännen, inte minst i syfte att undvika att en patient som har
genomgått rättspsykiatrisk undersökning finns kvar på undersökningsen-
heten och härigenom upptar plats för nya undersökningsfält
Mitt förslag: Den nya psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen och de
lagändringar som görs i anslutning till införandet träder i kraft den 1
januari 1992. Vid samma tidpunkt upphävs lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Upphävandet av
den gamla lagen förenas med övergångsregler som bygger på princi-
pen att den nya lagstiftningen snarast skall tillämpas fullt ut också
på patienter som vid ikraftträdandetidpunkten vårdas enligt den
gamla lagen.
Skälen för mitt förslag: Inför reformens genomförande fordras förbere-
delser bl. a. i form av utbildning av berörd personal och särskilda informa-
tionsinsatser i övrigt. Tiden från det riksdagen har fattat beslut om den nya
lagstiftningen till dess den träder i kraft måste avpassas med hänsyn
härtill. Det är vidare lämpligt att reformen genomförs vid ett årsskifte.
Mot denna bakgrund har jag stannat för att tidpunkten för ikraftträdandet
bör bestämmas till den 1 januari 1992.
Den nya regleringen bör i möjligaste mån få omedelbart genomslag
också beträffande patienter som vid utgången av år 1991 är intagna för
vård enligt nu gällande lag. Detta bör beaktas vid övergångsbestämmelser-
nas utformning. Till den frågan återkommer jag i specialmotiveringen.
Reformens konsekvenser måste följas uppmärksamt. Inte minst gäller
detta de olika formerna av psykiatrisk vård för lagöverträdare. Det bör
vara lämpligt att redan i anslutning till genomförandet ta upp frågan om
formerna för en utvärdering av den nya lagstiftningen. I arbetet med att
följa lagstiftningens effekter och redovisa erfarenheterna bör självfallet
socialstyrelsen ges en central roll. Arbetet bör bedrivas i samverkan med
Landstingsförbundet samt med domstolsverket i frågor som rör domstols-
förfarandet och kriminalvårdsstyrelsen i frågor som rör vården av patien-
ter som är frihetsberövade med anledning av brott. Såväl vårdpersonalens
som patienternas synpunkter bör tas till vara. Företrädare för patientorga-
nisationema bör ges möjligheter att delta.
227
Övervägandena kring och förslagen till reformering av den psykiatriska
tvångsvårdslagstiftningen bygger till stor del på strävan att så långt möjligt
begränsa användningen av tvång inom psykiatrin. Inriktningen är således
att uppnå en förbättrad avvägning av tvångsanvändningen. Detta kommer
till uttryck i bl. a. ändrade bestämmelser om förutsättningarna för tvångs-
vård, skärpta villkor för s. k. konvertering och föreskrifter om vissa vårdåt-
gärder samt genom en närmare reglering av vårdtiderna i förening med
förstärkt rättslig kontroll. Man kan dock inte räkna med en generell och
kraftig nedgång av intagningarna för tvångsvård enbart på grund av lagför-
slagen. Vad som närmast kan förväntas är att fördelningen av tvångsvår-
den i landet jämnas ut och att därmed en lägre genomsnittsnivå uppnås än
hittills vad gäller antalet tvångsvårdstillfällen.
Att försöka närmare beräkna de ekonomiska effekterna av en rad olika
inslag i reformen utifrån en jämförelse med förhållandena vid tillämpning
av LSPV möter betydande svårigheter. I huvudsak är man hänvisad till att
göra en allmän bedömning av reformens verkningar i stort. Därvid är det,
som jag har framhållit i samband med mina överväganden om reformbe-
hovet (avsnitt 2.2), viktigt att hålla i minnet att en ändrad reglering av
psykiatrisk tvångsvård inte kan tillmätas någon avgörande betydelse som
styrmedel för utvecklingen inom psykiatrin som helhet. Störst betydelse
för hur denna utveckling blir framöver blir givetvis den takt i vilken vård-
och behandlingsmöjligheterna successivt kan förbättras och byggas ut av
sjukvårdshuvudmännen. En ny lagstiftning av föreslagen modell som är
anpassad till en sådan successiv utveckling bör emellertid kunna bli en
aktiverande faktor i förändringsarbetet inom vissa delar av vårdområdet
och medverka till betydelsefulla resultat så att förhållandena inom tvångs-
vården inte onödigtvis släpar efter.
Med de utgångspunkter jag har angett bör den nya lagstiftningen kunna
leda till att sjukvårdshuvudmännens totala kostnader för psykiatrisk vård
på sjukvårdsinrättningar minskar. Det skall dock nämnas att det i lagstift-
ningskomplexet också finns vissa inslag, framför allt avseende vårdens
innehåll och kvalitet, som kan medföra vissa merkostnader. Vidare inne-
bär minskad tvångsvård inte i och för sig att det som brukar benämnas
sluten sjukhusvård minskar i motsvarande utsträckning, eftersom alterna-
tivet i flertalet fall blir frivillig vård på sjukvårdsinrättning. I en del fall
kan det bli fråga om utskrivning från vårdinrättning till öppnare vårdfor-
mer, men också då fordras naturligtvis uppföljande behandlingsinsatser.
Det måste emellertid med fog kunna hävdas att kostnaderna för sådana
ersättningsåtgärder genomsnittligt är lägre än vad som kan beräknas för
vård av patienter inom tvångsvården.
Förslaget att slopa nuvarande system med utskrivningsnämnder för
prövning av vissa frågor enligt LSPV innebär en minskad kostnadsbelast-
ning för landstingskommunerna. Enligt uppgift beräknas kostnaden för
utskrivningsnämnderna för närvarande uppgå till 15 — 20 milj. kr. per år. I
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
228
detta belopp ingår inte kostnader for lokaler eller för vissa sekreterarfunk- Prop. 1990/91: 58
tioner. Bilaga 1
Mitt förslag om stödpersoner för dem som tvångsvårdas innebär bl. a.
att det skall ingå i förtroendenämndsverksamheten inom hälso- och sjuk-
vården att utse och förordna stödpersoner, i första hand när det begärs av
patienterna. Överslagsmässigt har beräknats att ca 2000 patienter per år
kommer att få en stödperson förordnad till sin hjälp. Den genomsnittliga
årskostnaden per patient och stödperson kan vidare uppskattas till ca 1 500
kr. Med dessa utgångspunkter kan kostnaderna för arvoden m.m. åt
stödpersoner antas bli ca 3 milj. kr. per år. Därutöver krävs en viss
förstärkning av de kanslifunktioner som administrerar stödpersonsförord-
nandena. Viss kostnadsökning kan också uppkomma på grund av ökad
sammanträdesfrekvens i förtroendenämndsverksamheten. Även om det
inte kan göras någon mera exakt kostnadsberäkning innan erfarenhet
vunnits bör den sammanlagda utgiftsökningen för landstingskommunerna
till följd av verksamheten med stödpersoner hålla sig inom en ram av 12
milj. kr. per år. Som nämnts i det föregående innebär slopandet av utskriv-
ningsnämnderna minskade utgifter för landstingskommunerna som mot-
svarar ca 15—20 milj. kr. per år.
I anslutning till vad som nu har sagts bör erinras om att finansiella
bidrag till psykiatrin innefattas i de ersättningar från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen som fastläggs genom de s. k. Dagmaröverenskom-
melserna. Förutom den allmänna sjukvårdsersättningen utges för år 1990
en särskild ersättning på 95 kr. per invånare för att underlätta utvecklingen
mot öppna vårdformer inom både psykiatrisk och somatisk vård. För år
1991 är denna specialdestinerade ersättning inordnad i den allmänna
sjukvårdsersättningen. Enligt en annan överenskommelse mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen utges vidare t. o. m. år 1991 ett särskilt statligt
bidrag till den psykiatriska vården. Bidraget är för år 1991 bestämt till 186
milj. kr.
Den generella förändringen inom psykiatrin som pågår mot öppnare
vårdformer har återverkningar på den primärkommunala sidan. Förbätt-
rade möjligheter till vård på behandlingshem och en utbyggd öppenvårds-
verksamhet förutsätter att parallella insatser görs av kommunernas social-
tjänst. Bl. a. i samband med avveckling av vårdplatser på sjukvårdsinrätt-
ningar uppstår ett tryck på kommunala åtgärder inom t. ex. boende och
service. Behovet av förstärkt samverkan mellan psykiatrin och socialtjäns-
ten är uppenbart. I dessa sammanhang är naturligtvis en ytterligare minsk-
ning av den psykiatriska tvångsvårdens omfattning inte helt betydelselös.
Den utgör emellertid endast en liten del av den generella förändringen
inom psykiatrin. Jag vill här erinra om att utredningen om service, stöd
och vård till psykiskt störda (S 1989:01) har till uppdrag att analysera
utvecklingen inom psykiatrin mot öppna vårdformer och lämna förslag till
olika åtgärder för att uppnå en förbättrad och effektivare vård och service
åt psykiskt störda med beaktande av skilda resurser i samhället. Bl. a. skall
utredningen ta upp frågan i vilka former socialtjänsten och andra organ
utanför den psykiatriska vården kan ge en service och hjälp som ökar
229
möjligheterna till ett fullvärdigt och oberoende liv for psykiskt störda och
deras närstående.
Reformens kostnadsökande inverkan för staten avser i främsta rummet
det system för rättslig kontroll som föreslås. Vidare fordrar myndighetstill-
synen över den psykiatriska tvångsvården vissa resurstillskott. I dessa
avseenden uppkommer en ökad belastning på statsbudgeten.
Den föreslagna nya vårdlagstiftningen innebär att en utvidgad rättslig
prövning av psykiatrisk tvångsvård skall ske genom de allmänna förvalt-
ningsdomstolarna. Den nuvarande ordningen med prövning genom sär-
skilda utskrivningsnämnder och en psykiatrisk nämnd upphör. Föränd-
ringen betyder att de allmänna förvaltningsdomstolarna får nya uppgifter.
Den avsedda lagstiftningen ger upphov till obligatorisk prövning i läns-
rätt i en omfattning som styrs av hur många tvångsvårdsfall som aktualise-
ras och vilka vårdtider som kommer att gälla för dessa. Det uppkommer
också ett antal mål i länsrätterna, bl. a. som följd av patienters överklagan-
den av chefsöverläkarnas beslut, främst om intagning på sjukvårdsinrätt-
ning samt om avslag på begäran om utskrivning eller permission. När det
gäller lagöverträdare som ges tvångsvård som brottspåföljd skall det i vissa
fall obligatoriskt ske prövning av länsrätten i särskilda frågor. I de före-
kommande måltyperna skall länsrätternas avgöranden kunna överklagas
till kammarrätt och därifrån, med krav på prövningstillstånd, till rege-
ringsrätten.
Som har nämnts under avsnitt 3.9 behöver förvaltningsdomstolsorgani-
sationen förstärkas för att klara de nya uppgifterna. I detta avseende har
jag särskilt samrått med chefen för justitiedepartementet.
Av betydelse för förstärkningsbehovet är hur många mål som kan kom-
ma att tillföras främst länsrätterna. En beräkning i förväg av antalet blir
med nödvändighet osäker när det gäller en ny lagstiftning sådan som den
förevarande. Man får nöja sig med att göra uppskattningar utifrån kända
förhållanden beträffande ärenden enligt nuvarande lagstiftning samt ut-
formningen av den föreslagna nya regleringen. Därvid måste naturligtvis
beaktas den grundläggande inriktningen av den nya lagstiftningen mot att
begränsa tvångsvårdens omfattning. I det föregående har jag med dessa
utgångspunkter gjort uppskattningen att antalet mål hos länsrätterna in-
ledningsvis kan komma att uppgå till högst mellan 7 000 och 8 000 per år.
Förutom antalet mål är det målens svårighetsgrad och fastlagda hand-
läggningsregler som främst styr resursbehoven. Psykiatriska tvångsvårds-
mål i länsrätt kan inte bedömas bli genomsnittligt svårare och mer arbets-
krävande än LVU- och LVM-mål. Närmast till hands ligger enligt min
mening att i detta avseende jämföra med målen om tvångsvård av miss-
brukare enligt LVM, som är mindre tunga än LVU-målen. Även om en del
av de nya psykiatrimålen kan fordra större arbetsinsatser så kan det också
förutses att många andra sådana mål, t. ex. sådana där det inte kommer att
behövas muntlig förhandling, blir av förhållandevis mindre resurskrävan-
dc beskaffenhet.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
230
Merkostnader uppkommer vidare for prövning av ett antal mål i högre
instans, främst kammarrätt. Frekvensen av överklaganden i ärenden hos
utskrivningsnämnderna är genomgående mycket låg, vilket kan exemplifi-
eras med att antalet beslut som överklagas till psykiatriska nämnden
uppgår till ca 400 per år. Detta motsvarar mindre än 3 % av antalet ären-
den hos utskrivningsnämnderna år 1988. Man får räkna med att överkla-
gandefrekvensen kommer att bli något högre sedan psykiatriärendena har
förts över till domstolarna. Om 10% av länsrättsavgörandena skulle kom-
ma att överklagas får man för inledningsskedet räkna med upp till 700 —
800 mål i kammarrätterna. Antalet mål om psykiatrisk tvångsvård som
föranleder prövning i regeringsrätten torde bli mycket begränsat. För
regeringsrättens del behövs inte några resurstillskott.
Mot bakgrund av de uppskattningar som kan göras om målantal och
tidsåtgång m.m. för psykiatrimålen kan beräknas att kostnadsökningen
för löner åt domare, handläggare och biträden samt för förvaltnings- och
administrationskostnader m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna
kan komma att uppgå till 26 milj. kr. per år. Eftersom länsrätterna sedan
några år har fått en minskad personaltilldelning och då tillströmningen av
skattemål där förväntas minska betydligt framöver måste antas att länsrät-
terna med i huvudsak befintliga lokalresurser kan hysa den extra personal
som behöver tillföras på grund av psykiatrimålen. Inom den ram som nyss
angetts kan dock uppkomma viss kostnadsökning för lokalutnyttjande
m. m. I anslutning till det sagda bör uppmärksammas att det inom justitie-
departementet pågår överväganden beträffande rättskipningen i socialför-
säkringsmål, där ett alternativ är att låta sådana mål prövas av länsrätt
som första domstolsinstans.
Utöver vad som nämnts uppkommer en ökad kostnad på grund av
nämndemannamedverkan i tvångsvårdsmålen. Vidare uppkommer en
ökad kostnad för utlåtanden av sakkunniga som förordnas av rätten.
Mitt ställningstagande rörande offentligt biträde enligt rättshjälpslagen i
mål om psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 3.7) innebär att rättshjälp i denna
form kommer att beviljas efter motsvarande principer som i mål om andra
administrativa frihetsberövanden (LVU- och LVM-mål). Redan i dag
gäller en presumtion för att sådan rättshjälp skall beviljas i vissa ärenden
hos utskrivningsnämnderna eller psykiatriska nämnden, men det förekom-
mer likväl förhållandevis sällan att offentligt biträde förordnas. Med störs-
ta sannolikhet kommer förvaltningsdomstolarna i de mål som aktualiseras
där att förordna offentligt biträde i större utsträckning än som skett inom
nuvarande prövningssystem.
Förslagen när det gäller mål som rör rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning innebär nya uppgifter även för åklagarna. Dessa
kostnader torde emellertid inte kräva något resurstillskott för åklagarvä-
sendet.
Ärenden om tvångsåtgärder enligt gamla omsorgslagen är numera ytterst
sällsynta hos nämnderna. Den kostnadsökning som kan följa av förslaget
att de allmänna förvaltningsdomstolarna skall överta prövningen av dessa
frågor torde bli på det hela taget försumbar.
Sammanfattningsvis bedömer jag att reformen beträffande handlägg-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
231
ning hos de allmänna förvaltningsdomstolarna av psykiatriska tvångs-
vårdsfrågor kan föra med sig en ökad belastning på statsbudgeten i stor-
leksordningen kring 35 milj. kr. per år.
En förstärkt tillsyn från socialstyrelsens sida över den psykiatriska
tvångsvården leder till behov av resurser hos styrelsen för uppgiften. Den
nya organisation som byggs upp inom socialstyrelsen med regionala enhe-
ter för bl. a. tillsynsfrågor bör kunna bidra till att möta de ökade kraven.
Ett visst utrymme för en förstärkt tillsyn skapas dessutom genom att
kostnader för psykiatriska nämnden som nu belastar socialstyrelsens an-
slag faller bort.
Den föreslagna nya lagstiftningen innebär väsentliga förändringar i för-
hållande till nuvarande ordning. Det är därför angeläget att förbereda
genomförandet noga. För särskild information och utbildning inför ikraft-
trädandet måste avsättas vissa resurser. Jag beräknar att ett engångsbelopp
om 3 milj. kr. behöver anslås för ändamålet. Denna fråga avses bli behand-
lad i budgetarbetet för budgetåret 1991/1992. Informations- och utbild-
ningskostnader i övrigt bör ingå i resp, huvudmans eller myndighets ordi-
narie anslag för verksamheten.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet upprättats
förslag till
1. lag om psykiatrisk tvångsvård,
2. lag om rättspsykiatrisk vård,
3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.,
4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto-
lar,
6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.
Förslaget under 3 har upprättats i samråd med statsrådet Lindqvist och
förslagen under 4 — 7 i samråd med chefen för justitiedepartementet.
Mot bakgrund av de allmänna synpunkter på uppläggningen av lagstift-
ningen (avsnitt 2.3.6) och med hänsyn till de förslag som har redovisats i
den allmänna motiveringen i övrigt (avsnitt 3 och 4) skall 1966 års lag om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersättas av två nya
lagar, nämligen en lag om psykiatrisk tvångsvård och en lag om rättspsyki-
atrisk vård. Kommentarer till dessa lagförslag lämnas i det följande (av-
snitt 7.1 resp. 7.2).
Reformeringen av tvångsvårdslagstiftningen medför krav på ändringar
också i annan lagstiftning. De förslag som jag i det föregående har redovi-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
232
sat om prövning i domstol av vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård och Prop. 1990/91: 58
om avveckling av den särskilda organisationen med utskrivningsnämnder Bilaga 1
och psykiatriska nämnden (avsnitt 3.9) förutsätter åtskilliga nya förfaran-
deregler. Till allra största delen kan de emellertid tas in i lagarna om
psykiatrisk tvångsvård och om rättspsykiatrisk vård.
Som också har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) föror-
dar jag att de uppgifter som ankommer på utskrivningsnämnderna och
psykiatriska nämnden enligt övergångsregleringen till den fr. o. m. den I
juli 1986 gällande omsorgslagen (lagen 1985:569 om införande av lagen
1985:568 om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl., den
s. k. införandelagen) skall tas över av allmän förvaltningsdomstol. Detta
förutsätter ändringar i införandelagen (avsnitt 7.3). Överföring till dom-
stolshandläggning av de olika tvångsvårdsfrågorna för med sig ändringar
också i rättshjälpslagen (1972:429) och lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar, se avsnitt 7.4 resp. 7.5. De förslag som jag har
redovisat tidigare angående hälso- och sjukvård för den som är frihetsbe-
rövad med anledning av brott föranleder ändringar i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt och i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl. (avsnitt 7.6 resp. 7.7).
Utöver vad som har nämnts nu finns i annan lagstiftning en rad bestäm-
melser som knyter an till reglerna om psykiatrisk tvångsvård. I de delar
som gäller det straffrättsliga området kommer förslag till följdändringar att
läggas fram senare denna dag av chefen för justitiedepartementet. Det
finns emellertid också bestämmelser i t.ex. passlagen (1978:302), sekre-
tesslagen (1980:100) och utlänningslagen (1989:529) som har samband
med LSPV. Till frågan om följdändringar i dessa hänseenden avser jag att
återkomma i ett senare sammanhang.
En översyn av terminologin i de bestämmelser i föräldrabalken, gifter-
målsbalken (numera äktenskapsbalken) och ärvdabalken där uttrycken
sinnessjukdom och sinnesslöhet förekommer har begärts av riksdagen (LU
1975/76:33, rskr. 397). Enligt vad jag har inhämtat av chefen för justitie-
departementet har en sådan översyn av de nämnda balkama och andra
lagar inletts genom justitiedepartementets försorg. En promemoria har
upprättats med förslag bl. a. om anpassning av terminologin till föreliggan-
de förslag till ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning med dess i förhållande
till äldre rätt nya begreppsbildning (Ds 1990:75). Promemorian är nu
föremål för remissbehandling.
Lagens rubrik
Som tidigare har framhållits är den övergripande målsättningen att psyki-
atrisk vård i så stor utsträckning som möjligt skall ges i frivilliga former.
Först när vård på frivillig grund inte räcker till skall psykiatrisk vård med
tvång få tillgripas. Ett tvångsomhändertagande skall således enligt den nya
lagen vara en undantagsföreteelse och i regel av endast kortvarig natur.
Med hänsyn till att lagen dock inte så som socialberedningen föreslagit har
233
begränsats till att avse uteslutande ”akut” behov av vård upptar rubriken Prop. 1990/91: 58
till lagen inte ordet akut. Som benämning har valts lag om psykiatrisk Bilaga 1
tvångsvård.
Vissa begrepp i lagen
Enligt direktiv (Dir. 1982:106) till socialberedningen skulle beredningens
arbete syfta till bl. a. att begreppen överläkare, sjukhus, klinik samt öppen
och sluten vård mönstrades ut ur lagstiftningen.
För hälso- och sjukvård som kräver intagning i vårdinrättning skall det
enligt HSL finnas sjukhus. Hälso- och sjukvård som ges under sådan
intagning benämns sluten vård. Annan hälso- och sjukvård benämns öp-
pen vård (5 § HSL). Det förhållandet att sluten vård ges på en vårdinrätt-
ning hindrar inte att även öppen vård kan tillhandahållas där. Successivt
har nya former av vård växt fram. Inom den psykiatriska vården har det
t. ex. länge förekommit att en intagen patient arbetat utanför sjukhuset
men tillbringat natten på detta. Nämnas kan att dagsjukhusvård och
nattsjukhusvård är att betrakta som sluten vård. Motsvarande gäller be-
träffande femdagarsvård (jfr prop. 1969:125 s. 18 f.).
I LSPV används uttrycket sluten vård. Uttrycket har här samma inne-
börd som inom den somatiska vården. Enligt socialberedningen är det
utmärkande för sluten vård bl. a. att den pågår i ett sammanhang dygnet
runt. Beredningen har framhållit att allmänheten ibland har uppfattat
uttrycket sluten psykiatrisk vård som liktydigt med tvångsvård. Bered-
ningen har därför föreslagit att uttrycket vård dygnet runt används i stället
för sluten vård. Något praktiskt behov av att ersätta begreppet öppen vård
med någon annan generell benämning finns enligt beredningen inte.
Jag delar socialberedningens uppfattning att uttrycket sluten vård inte
bör användas i en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning med hänsyn till
möjligheterna till missförstånd om innebörden. Jag anser dock inte heller
att det av beredningen föreslagna uttrycket vård dygnet runt kan användas
som ersättning för sluten vård. Begreppet sluten vård ger för övrigt inte
tillfredsställande precisering. Jag bedömer det möjligt att i samband med
beskrivning av tvångsvårdsförutsättningarna och i övrigt i den nya lagstift-
ningen undvika att använda slutenvårdsbegreppet eller någon direkt mot-
svarighet till detta. Den förutsättning för tvångsvård som gäller vårdbe-
hovet har i lagförslaget beskrivits så att patientens behov av psykiatrisk
vård skall vara oundgängligt och så uttalat att det inte kan tillgodoses på
annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för
heldygnsvård. Innebörden av detta berörs i kommentaren till 3 §.
I samband med tillkomsten av HSL slopades en särskild definition av
begreppet sjukhus som förekom i äldre sjukvårdslagstiftning. Avsikten var
emellertid inte att göra någon saklig ändring av betydelsen jämfört med
tidigare. Kravet i HSL på att det skall finnas sjukhus för hälso- och
sjukvård som kräver intagning på en vårdinrättning innebär ett kvalitets-
och resurskrav på huvudmännen för hälso- och sjukvården. Enligt HSL
kan i och för sig varje vårdinrättning benämnas sjukhus. Emellertid är
sjukhus i praktiken i flertalet fall en vårdinrättning som har en högre grad
234
av allsidighet och specialisering än andra vårdinrättningar, t. ex. de förut- Prop. 1990/91: 58
varande sjukhemmen. Beredningen har med hänsyn härtill valt att i sitt Bilaga 1
lagförslag använda sig av ordet sjukhus i syfte att markera vikten av att
sådan allsidighet och specialisering finns att tillgå vid psykiatrisk tvångs-
vård.
För egen del anser jag inte att det finns underlag i detta lagstiftningsären-
de att ändra den grundläggande terminologin i HSL. Enligt mitt förslag
skall tvångsvård enligt den nya lagen få ske på sjukvårdsinrättning som
drivs av en landstingskommun eller en kommun som inte ingår i en
landstingskommun. Det allmänt gällande kravet på en god hälso- och
sjukvård enligt HSL innebär att psykiatrisk institutionsvård av det slag
som aktualiseras vid allvarliga psykiska störningar måste bedrivas på en
sådan inrättning som faller under hittillsvarande sjukhusbegrepp. Med
hänsyn till att det regelmässigt är fråga om att tillgodose kvalificerade
vårdbehov följer också att det måste finnas resurser som möjliggör såväl
bredd som specialisering i vårdinsatserna. Av skäl som har anförts i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.1) bedömer jag att närmare reglering
av de sjukvårdsinrättningar där tvångsvård får bedrivas inte lämpligen bör
ges. Ordet sjukhus har därför inte kommit till användning i lagtexten.
Ordet klinik förekommer inte i HSL. Klinikbegreppet har inte heller
använts i den nya lagstiftningen för att definiera någon funktion. En annan
sak är att klinikbegreppet lever kvar inom hälso- och sjukvården i admini-
strativt hänseende. Det har emellertid inte någon omedelbar koppling till
den medicinska verksamhet på ett sjukhus som enligt 14 § HSL i dess ännu
gällande lydelse skall ledas av en läkare med benämningen överläkare.
Frågan om utformningen av ledningen av den egentliga vårdverksamhe-
ten inom den offentliga hälso- och sjukvården har under våren 1990
behandlats av riksdagen på grundval av prop. 1989/90:81 om ledningsan-
svaret inom den offentliga hälso- och sjukvården. Därvid har beslutats om
ändring i 14 § HSL om ledningsansvaret i samband med medicinsk verk-
samhet på eller utanför sjukhus. Ändringen får till följd att begreppet
överläkare utmönstras ur lagstiftningen. Innebörden av förslaget har redo-
visats i det föregående (avsnitt 3.2.2). Lagförslaget om psykiatrisk tvångs-
vård bygger på det nya begreppet chefsöverläkare. Möjligheterna för en
chefsöverläkare att delegera de uppgifter som enligt den avsedda tvångs-
vårdslagstiftningen skall åvila honom regleras i 39 §.
På grundval av den nämnda propositionen om ledningsansvaret inom
den offentliga hälso- och sjukvården har vidare beslutats att det vid de
enheter inom hälso- och sjukvården som leds av en chefsöverläkare skall
för varje patient finnas en legitimerad patientansvarig läkare. Innebörden
härav berörs i kommentaren till 39 §.
1 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psy-
kiatrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna
lag.
235
Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård finns också i lagen (1991:000) Prop. 1990/91:58
om rättspsykiatrisk vård. Bilaga 1
Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller även en
kommun som inte ingår i en landstingskommun.
HSL innehåller bl. a. grundläggande föreskrifter om vilka krav som gäller
för all hälso- och sjukvård. Vården skall vara av god kvalitet och tillgodose
patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Den skall vidare
vara lättillgänglig och bygga på respekt för patientens självbestämmande
och integritet. Dessutom skall den främja kontinuitet i kontakterna mellan
patient och personal. Patienten skall ges information om sitt hälsotillstånd
och de behandlingsmetoder som står till buds.
1 paragrafens första stycke erinras om att föreskrifterna i HSL också
gäller för all psykiatrisk vård, dvs. både frivillig och tvångsmässig vård. Att
även tvångsvården omfattas av bestämmelserna i HSL om de grundläggan-
de kraven på hälso- och sjukvården blir härigenom markerat i lagtext. Som
har framhållits tidigare syftar anknytningen till HSL att ge den lagens
principer ökat genomslag på området för psykiatrisk tvångsvård.
Den nu föreslagna lagens föreskrifter avser psykiatrisk vård som är
förenad med ett frihetsberövande och annat tvång. Sådan vård benämns i
lagen tvångsvård. Föreskrifterna skall i förhållande till HSL:s bestämmel-
ser ses som undantagsregler som anger i vilka avseenden och under vilka
förutsättningar tillämpningen av HSL:s vårdprinciper får inskränkas. I
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5) har understrukits att reglerna
om tvångsvård inte får tas till intäkt för att vid sådan vård bortse från
HSL:s grundläggande regler om krav på vården. Av tvångslagens karaktär
av kompletterande undantagsreglering som medger vissa integritetskrän-
kande vårdåtgärder följer ett allmänt krav på restriktivitet när den tilläm-
pas.
I HSL finns en föreskrift om att socialstyrelsen har tillsynen över lands-
tingskommunernas hälso- och sjukvård (se 18 §). Eftersom sådan vård
innefattar psykiatrisk tvångsvård har någon motsvarighet till LSPV:s be-
stämmelse i 38 § om att socialstyrelsen utövar tillsyn över efterlevnaden av
LSPV inte ansetts erforderlig i en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångs-
vård. Jag återkommer till ett undantag från detta i specialmotiveringen till
1 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård.
Socialstyrelsen skall således liksom hittills utöva statlig tillsyn över
psykiatrisk tvångsvård. Tillsynen avser hälso- och sjukvården som verk-
samhet — socialstyrelsens parallella roll som tillsynsmyndighet över hälso-
och sjukvårdens personal följer inte av HSL utan av lagen (1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. (se 2 §). I tillsynen över
hälso- och sjukvård ligger såväl att kontrollera som att följa och stödja
verksamheten. En av styrelsens huvuduppgifter som tillsynsmyndighet är
att tillgodose medicinska, sociala och rättsliga säkerhetskrav såväl för
enskilda patienter som för verksamheten samt att se till att gällande
bestämmelser inom området följs. Det är givetvis av stor vikt att olika
former av tvångsåtgärder underkastas kontroll. Styrelsen har vid utövan-
det av sin tillsyn rätt att företa inspektioner. Inspektionsverksamheten
236
innebär i praktiken främst ett informations- och erfarenhetsutbyte mellan Prop. 1990/91: 58
styrelsen och huvudmännen (jfr prop. 1981/82:97 s. 90 f.). I tillsynsuppgif- Bilaga 1
ten beträffande tvångsvården bör ingå att hämta in uppgifter från sjuk-
vårdshuvudmännen som rör lagstiftningens tillämpning. Avsikten är att
socialstyrelsen efter regeringens bemyndigande skall kunna meddela verk-
ställighetsföreskrifter till den nya tvångsvårdslagstiftningen.
Andra stycket innehåller en erinran om att det finns särskilda bestäm-
melser om psykiatrisk tvångsvård i lagen om rättspsykiatrisk vård. Den
lagen avses omfatta personer som ges psykiatrisk tvångsvård som brottspå-
följd eller som är anhållna, häktade eller intagna på en enhet för rättspsyki-
atrisk undersökning eller som är intagna i eller skall förpassas till en
kriminalvårdsanstalt och ges sådan vård. Motiven för att införa en särskild
rättspsykiatrisk vårdlag har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.3.6 och 4.2). Huvudbestämmelserna om den rättsliga behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare kommer även i fortsättningen att vara
placerade i brottsbalken.
Tredje stycket anger att det som sägs i lagen om en landstingskommun
också skall gälla de ”landstingsfria” kommunerna, dvs. Göteborgs, Malmö
och Gotlands kommuner. Föreskrifter som uttryckligen nämner lands-
tingskommun finns i 4 och 15 §§.
2 § Tvångsvård enligt denna lag skall syfta till att den som är i oundgäng-
ligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter intagning på en sjuk-
vårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till erforderlig vård och
ta emot det stöd som han behöver.
Paragrafen, vars lydelse har ändrats redaktionellt i förhållande till lagråds-
remissens förslag, anger huvudinriktningen för den psykiatriska vård som
skall få ske med tvångsinslag. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2)
har som en utgångspunkt angetts att psykiatriska insatser som sker utan
aktiv medverkan av patienten inte kan förväntas leda till psykiskt tillfrisk-
nande och att vårdåtgärder med tvång därför principiellt sett måste vara
undantagsföreteelser av temporär art; vårdåtgärder som likväl måste vid-
tas utan patientens medgivande skall därför inriktas på att skapa förutsätt-
ningar för en tillfredsställande behandlingskontakt i frivillig form så snart
det låter sig göra. Den främsta målsättningen för tvångsvård inom psykia-
trin blir i enlighet härmed att tillgodose ett oundgängligt behov av sådan
vård som ges efter intagning på en psykiatrisk vårdinrättning och att
därvid bl. a. genom försök att motivera patienten göra det möjligt för
denne att frivilligt medverka till erforderlig behandling och till att ta emot
det stöd som behövs för att återvinna den psykiska hälsan. I detta ligger att
tvångsvård inte får tendera mot att bli en ren förvaring av patienten.
Strävan måste vara att aktivera patientens resurser så att denne blir i stånd
att ta självständigt ansvar för sina levnadsförhållanden. Som framgår av
27 § skall tvångsvården upphöra så snart det inte längre finns förutsätt-
ningar för sådan vård. Bestämmelsen förutsätter att det fortlöpande över-
vägs om patienten har blivit så motiverad att han bedöms klara fortsatt
behövlig vård i frivilliga former.
237
3 § Tvångsvård får ges endast om
1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,
2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga
förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som
inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och
3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt
psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan.
Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt första
stycket 1 utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning som kan ge rätt till
särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m. fl.
Vid bedömningen av vårdbehovet enligt första stycket 2 skall även
beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans
personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.
Paragrafen reglerar förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård.
Tvångsvård får ges bara under de i paragrafen angivna förutsättningar-
na. Patientens behov av psykiatriskt stöd skall så långt möjligt tillgodoses i
samförstånd med honom enligt bestämmelserna i HSL. Sjukvårdshuvud-
mannens skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är
bosatta inom vederbörande huvudmans område är fastlagd i HSL. För
möjligheterna att genomföra psykiatrisk vård på frivillig väg kan det vara
av stor betydelse med verksamt stöd från kommunens sida inom social-
tjänstens ram. Först när nödvändig psykiatrisk vård måste bedömas som
ogenomförbar i frivilliga former, på grund av patientens inställning till
vården och hans psykiska tillstånd, kan således vård med stöd av lagen om
psykiatrisk tvångsvård bli aktuell. Om tvångsvård tillgrips, skall denna i
enlighet med vad som anges i 2 § inriktas på att göra det möjligt för
patienten att frivilligt medverka till erforderlig vård och att ta emot det
stöd han behöver.
Tvångsvård får ges endast om de förutsättningar som anges i punkterna
1 —3 i första stycket är uppfyllda samtidigt. Detta gäller såväl i samband
med intagningen som under tiden därefter. Det kan någon gång i det
enskilda fallet uppstå viss svårighet att i den praktiska tillämpningen
avgöra om en vårdförutsättning brister. Detta problem har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6).
I första stycket punkt 1 anges som en av förutsättningarna för psykiatrisk
tvångsvård att patienten lider av en allvarlig psykisk störning. I lagförsla-
get används såsom samlingsbegrepp allvarlig psykisk störning i stället för
de i LSPV använda begreppen psykisk sjukdom och därmed jämställd
psykisk abnormitet. Bakgrunden till och syftet med förändringen har redo-
visats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.1). Av vad som där har
sagts framgår att förändringen ingår som ett led i strävan att begränsa
tvångsanvändning. I den allmänna motiveringen har också lämnats en
vägledande redogörelse för olika psykiska tillstånd som avses kunna utgöra
grund för tvångsvård. Framhållas bör att det inte är fråga om någon
uttömmande uppräkning. En bedömning av om en störning är allvarlig
skall ske utifrån både störningens art och dess grad. Med art avses typen av
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
238
störning och med grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som
störningen förorsakar.
Det förtjänar att påpekas att en person inte får underkastas psykiatrisk
vård med tvång av enbart sociala skäl. För tvångsvård krävs att patienten
befinner sig i ett allvarligt psykiskt störningstillstånd. Somatiska sjuk-
domar kan naturligtvis inte heller utgöra grund för tvångsvård, även om
patienten har ett omedelbart behov av sjukhusvård.
Under remissbehandlingen har någon instans hävdat att ordet störning i
vissa fall inte står i överensstämmelse med ordet sjukdom i lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Enligt min mening finns det emellertid
inte någon risk för att tillämpningen hos socialförsäkringsorganen skulle
bli sådan, att en patient som ges psykiatrisk tvångsvård på en sjukvårdsin-
rättning skulle kunna gå miste om rätt till sjukpenning eller annan förmån
från den allmänna försäkringen enbart av det skälet att termen sjukdom
inte används vid beskrivningen av vårdförutsättningarna eller i övrigt i
den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen.
I första stycket punkt 2 anges villkoret beträffande patientens vårdbehov
för att tvångsvård skall få ges. Vårdbehovet skall vara sådant att det
framstår som oundgängligt. Behovet skall vara oundgängligt i det aktuella
skedet och det är inte tillräckligt att det ter sig oundgängligt endast på
någon sikt. Vidare skall vårdbehovet föreligga på grund av den allvarliga
psykiska störningen. Som har framgått av den allmänna motiveringen
(avsnitt 3.1.2) skall framför allt risken för patientens liv eller hälsa vara
avgörande när frågan om tvångsvård prövas. Vid bedömning av patientens
vårdbehov måste alltså prövas i vad mån risk föreligger för hans liv eller
hälsa, om vård inte kommer till stånd genom intagning på en sjukvårdsin-
rättning för psykiatrisk vård.
Vårdbehovet skall också bedömas mot bakgrund av patientens övriga
personliga förhållanden. Vårdbehovets oundgänglighet skall således prö-
vas inte endast med utgångspunkt i det psykiska störningstillståndet utan
också med hänsyn till patientens levnadsförhållanden och hans relationer
till omgivningen. T. ex. kan ett intensivt drogmissbruk utgöra skäl för att
patienten lever under sådana förhållanden att han har ett oundgängligt
behov av psykiatrisk vård. En samlad bedömning av patientens psykiska
tillstånd och situation i övrigt måste göras. Kan den allvarligt psykiskt
störde patienten få tillräckligt stöd i sin egen eller annan miljö utan
intagning på en sjukvårdsinrättning får tvångsvård inte ges.
Lagrådet har framhållit att det är ofrånkomligt att man vid bedömning-
en av om psykiatrisk tvångsvård skall tillgripas måste beakta de resurser
som står till buds inom den öppna vården och socialtjänsten och blir
beroende av en god samverkan mellan denna vård och socialtjänsten.
Rena resursfrågor bör naturligtvis inte få bli avgörande för ställningsta-
ganden till tvångsvård i enskilda fall. Det är angeläget att det sker en
uttömmande prövning av vilka vårdinsatser som bäst skulle kunna svara
mot patientens behov. Samtidigt måste under rådande förhållanden inses
att tillgängliga vårdresurser inte alltid erbjuder de alternativa vårdmöjlig-
heter som i och för sig kan vara önskvärda. Det måste emellertid förutsät-
tas att utbyggnaden av de öppna vårdformerna fortsätter och samverkan
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
239
med socialtjänsten förbättras, varvid också skillnaderna i dessa hänseen-
den mellan olika landsting utjämnas. Bestämmelsen i punkten 2 är utfor-
mad så att den, med sin restriktiva innebörd, bör kunna ges en tillfredsstäl-
lande tillämpning också i ett utvecklingsskede inom vården.
En bedömning kan också behöva göras av om patienten inte kan få
behövlig vård med stöd av annan tvångslagstiftning. I den allmänna moti-
veringen (avsnitt 3.1.2) har berörts frågan om gränsdragningen gentemot
tvångsvård på det sociala området och gentemot tvångsisolering enligt
smittskyddslagen.
Patientens eget behov av vård skall i princip vara avgörande vid pröv-
ning av frågan om tvångsvård. Vid bedömningen av vårdbehovet skall
dock också vägas in risken för att patienten är farlig för någon annans
personliga säkerhet eller hälsa. Jag återkommer till denna fråga i det
följande.
Att vårdbehovet skall vara så kvalificerat att det kräver intagning på en
sjukvårdsinrättning innebär att det är fråga om sluten vård enligt termino-
login i 5 § HSL. Skälet till att begreppen sluten vård och sjukhus inte har
använts i lagförslaget har angetts inledningsvis under rubriken Vissa be-
grepp i lagen. Avgränsningen mellan sluten och öppen vård har i olika
sammanhang vållat vissa problem, t. ex. när det gäller sjukförsäkringens
ersättningsregler. Vissa riktlinjer för klassificering av olika vårdformer har
utarbetats av socialstyrelsen i anslutning bl. a. till uttalanden som gjorts i
ett lagstiftningsärende år 1969 om ändringar av sjukvårdsförmånerna
inom sjukförsäkringen m. m. (prop. 1969:125). Med hänsyn till bl. a. vård-
organisatoriska synpunkter och av kostnadsansvarshänsyn har därvid an-
getts att t. ex. dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdagarsvård skall
betraktas som sluten vård.
Olika sådana vårdformer som sist nämnts har ett betydande använd-
ningsområde inom psykiatrisk vårdverksamhet. Detta gör det nödvändigt
att precisera den eller de vårdformer som vårdbehovet skall avse. I enlig-
het härmed och då tvångsvården skall vara begränsad till de mest vårdkrä-
vande fallen har i lagförslaget angetts — med den formulering som lagrådet
förordat — att intagningen på sjukvårdsinrättning skall gälla hel-
dygnsvård. Därigenom utesluts olika s. k. halvöppna vårdformer.
Kravet på fortlöpande vård kan dock inte göras helt undantagslöst. Det
kan sålunda inte under alla omständigheter innebära att patienten faktiskt
måste vistas på vårdinrättningen helt utan avbrott. Främst är att beakta att
ett permissionsinstitut av den utformning som har förordats i det föregå-
ende (avsnitt 3.5.4) förutsätter att vissa avbrott kan göras i vistelsen.
Såsom lagrådet anmärkt torde det emellertid stå klart att den valda be-
skrivningen ”intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård” avser en
vårdform som består även om permission ges från sjukvårdsinrättningen
enligt bestämmelserna härom. Det innebär att patienten är att anse som
intagen även under permission och att chefsöverläkaren är skyldig att se
till att sådan kontakt hålls med patienten att frågan om upphörande av
tvångsvården kan övervägas fortlöpande.
I första stycket punkt 3 anges den tredje förutsättningen för tvångsvård,
nämligen att patienten motsätter sig behövlig vård på en sjukvårdsinrätt-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
240
ning eller att han till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar
förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.3) ersätter
formuleringen i tredje punkten det i LSPV använda uttrycket oberoende
av eget samtycke. Enligt den nya bestämmelsen skall större hänsyn tas till
patientens inställning än enligt LSPV. Det blir i princip inte möjligt att
tvångsvårda en patient som samtycker till den vård som är nödvändig.
Detta gäller även om beslutsfattaren på grund av tidigare erfarenheter av
patienten eller dennes tillstånd kan förutse att tvångsvård kan behöva
tillgripas på ett senare stadium.
För att lagen i det särskilda fallet skall bli tillämplig skall patienten enligt
huvudregeln motsätta sig nödvändig vård. Patienten kan ge uttryck för sin
inställning på olika sätt, t. ex. verbalt. Han kan också uttrycka sin inställ-
ning genom att handla eller uppträda på något visst sätt. Ger patienten
uttryck för att han motsätter sig vården eller är tveksam till den är det
lämpligt att personalen förklarar situationen och försöker motivera patien-
ten att frivilligt gå med på den erbjudna vården. Om patienten är villig att
gå igenom annan vård och behandling än vid intagning för fortlöpande
vård, bör naturligtvis prövas om inte detta räcker. Det ligger ett särskilt
värde i att patienten får ta ett eget ansvar. Ett tvångsomhändertagande kan
nämligen leda till att patienten försjunker i passivitet och isolering och
låter andra ta över ansvaret. Det kan i sin tur försvåra möjligheterna till
varaktig rehabilitering.
Ger patienten skilda besked om sin inställning kan det självfallet stund-
om vara svårt att tolka patientens verkliga vilja. För en riktig bedömning
av patientens vilja och av de övriga förutsättningarna i samband med
intagning på en sjukvårdsinrättning kan förutses att en viss tidrymd kan
krävas under vilken patienten bör kunna hindras att lämna inrättningen.
En föreskrift om rätt till kvarhållning under högst ett dygn har därför tagits
in i 6 §. Under denna tid ges den ansvarige läkaren tillsammans med övrig
personal möjlighet att överväga om tvångsvård skall tillgripas. Vidare har
en föreskrift om övergång från frivillig vård till tvångsvård (s. k. konverte-
ring) tagits in i 11 §. Med stöd av denna bestämmelse blir det möjligt att
för en frivilligt intagen patient besluta om tvångsvård under vissa förut-
sättningar vid fara för någons liv eller hälsa. Möjligheten till konvertering
kan underlätta handläggningen av en del besvärliga intagningsfrågor där
till följd av patientens vacklande inställning till vården tvekan råder om
patienten verkligen är villig att godta nödvändig vård och samtidigt en
faresituation kan tänkas föreligga.
Den vård som patienten skall ta ställning till är den oundgängligen
behövliga psykiatriska vård som ges i förening med intagning på en sjuk-
vårdsinrättning. Accepterar patienten i och för sig intagning på inrättning-
en men motsätter sig den psykiatriska vård som ges där kan det bli aktuellt
att besluta om tvångsvård med stöd av lagen om förutsättningarna även i
övrigt är uppfyllda. En behandlingsplan skall upprättas så snart patienten
har tagits in för tvångsvård (16 §). Denna plan skall i möjlig mån upprättas
i samråd med patienten. I detta sammanhang finns således i regel ett
samlat underlag med förslag beträffande vården att ta ställning till.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
241
16 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Det är patientens egen inställning till den vård som är nödvändig som
skall tillmätas självständig betydelse vid bedömning av om förutsättningen
i punkt 3 är uppfylld. Detta gäller i princip även om patienten är underårig
eller har en förvaltare eller god man förordnad för sig. En eventuell
vårdnadshavares, förvaltares eller god mans inställning till vården är inte
avgörande i detta hänseende. En föreskrift om att den som har fyllt 15 år
har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen har tagits in i
44 §.
En allvarlig psykisk störning kan tänkas leda till att patienten är oförmö-
gen att uttrycka någon i verklig mening egen vilja i fråga om vården. I
punkt 3 har med hänsyn till sådana fall tagits in en föreskrift med innehåll
att tvångsvård får ges om patienten till följd av sitt psykiska tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i
vårdfrågan.
Denna kompletterande bestämmelse innebär att det finns visst begrän-
sat utrymme för att besluta om psykiatrisk tvångsvård även om patienten
inte motsätter sig nödvändig vård, om det på grund av patientens psykiska
tillstånd finns starka skäl för detta. En sådan möjlighet behövs för att den
planerade vården i här avsedda fall inte skall äventyras. Det kan bli
aktuellt att tillämpa bestämmelsen i vissa fall när det framstår som klart
att patientens godtagande av erbjuden vård med hänsyn till hans psykiska
tillstånd inte kan anses vara allvarligt menat och att han kan väntas
undandra sig nödvändig vård på vårdinrättningen. Det kan också vara så
att patienten är helt avskärmad från verkligheten och inte kan ge uttryck
för en egen vilja i vårdfrågan. Denna situation kan uppkomma t. ex. som
följd av ett omfattande missbruk av droger.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.1.3) gäller
bestämmelsen endast i uppenbara fall. Den skall inte tillämpas t. ex. om
det först efter undersökning framkommer att patienten saknar rättslig
handlingsförmåga. Det skall föreligga ett orsakssamband mellan patien-
tens allvarliga psykiska störning och hans oförmåga att ge uttryck för ett
grundat ställningstagande i frågan. Ett tillstånd som innebär att patienten
är helt avskärmad från verkligheten brukar i regel inte pågå under någon
längre tid. Om patienten får tillbaka sin förmåga att uttrycka en egen vilja,
skall snarast frågan tas upp om beslut skall fattas om tvångsvårdens upp-
hörande.
Under begreppet psykisk störning faller i och för sig också psykisk
utvecklingsstörning. I andra stycket görs emellertid ett undantag i fråga om
psykisk utvecklingsstörning. Enbart hämning i förståndsutvecklingen skall
således oavsett graden inte utgöra grund för tvångsvård enligt lagen. Psy-
kisk utvecklingsstörning kan inte i sig ge upphov till ett psykiatriskt vård-
behov. Att tvångsvård inte får ges i ett sådant fall följer därför redan i och
för sig av första stycket punkt 2. En person kan emellertid samtidigt med
en psykisk utvecklingsstörning lida av en annan kvalificerad psykisk stör-
ning som ger upphov till ett så oundgängligt psykiatriskt vårdbehov att den
föreslagna lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård kan bli tillämplig.
Påpekas bör att de psykiskt utvecklingsstörda omfattas av den straffrättsli-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
242
ga särreglering för psykiskt störda lagöverträdare som chefen för justitiede- Prop. 1990/91:58
partementet behandlar senare i dag (bil. 2). Bilaga 1
Till den nya omsorgslagen hänförs förutom psykiskt utvecklingsstörda
också två andra grupper, nämligen personer som har fått en hjärnskada
som lett till ett betydande och bestående begåvningshandikapp samt perso-
ner med barndomspsykos. Som har framgått av den allmänna motivering-
en (avsnitt 3.1.1.) är det inte uteslutet att personer som tillhör dessa
grupper, till skillnad från de psykiskt utvecklingsstörda, i exceptionella fall
kan ges tvångsvård med hänsyn till sin grundstörning, om den är allvarlig
nog och övriga förutsättningar är uppfyllda. En sådan tillämpning förutsät-
ter bl. a. att alla möjligheter att tillgodose behovet av psykiatrisk vård i
samband med omsorgsverksamheten är uttömda.
Enligt tredje stycket skall vid bedömning av patientens vårdbehov vägas
in om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans
personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa (se avsnitt 3.1.2).
Bestämmelsen avser, såsom lagrådet förordat, enbart skyddet för närståen-
de och andra i omgivningen. Frånsett att farlighetsbedömningen skall ske
som ett led i prövningen enligt punkt 2 i första stycket har bestämmelsen
formulerats enligt lagrådets förslag, som anknyter till hittillsvarande regle-
ring i LSPV.
En farebedömning är naturligtvis av särskild betydelse beträffande dem
som tidigare har gjort sig skyldiga till våldsbrott. För tillämpning av
bestämmelsen gäller att det skall vara fråga om risk för någon annans hälsa
eller personliga säkerhet till följd av patientens psykiska tillstånd. Faran
kan avse såväl den fysiska som den psykiska hälsan. Med uttrycket annans
personliga säkerhet avses liksom enligt gällande rätt dennes kroppsliga
integritet. Psykiska lidanden som personer i patientens omgivning kan
utsättas för genom t. ex. hot och trakasserier kan också utgöra grund för
tvångsvård enligt lagen. Däremot avses inte risk för skada på egendom
eller någon annan ekonomisk skada i sig. Fara för patientens eget liv eller
dennes hälsa beaktas direkt enligt punkt 2 i första stycket.
Som har påpekats från läkarhåll under lagstiftningsärendets beredning
är det en högst vansklig uppgift att förutsäga framtida farlighet hos perso-
ner som lider av en psykisk störning. Från vetenskaplig synpunkt råder här
sålunda stor osäkerhet. Bl. a. är ju en persons farlighet beroende av i vilken
social miljö denne befinner sig och i vilka situationer denne hamnar.
Tidsfaktorn, typ av aggressivitet och antalet tidigare begångna handlingar
av liknande slag ger emellertid viss vägledning vid en generell bedömning
för framtiden. Detsamma gäller mot vem som tidigare våldshandlingar har
riktats.
4 § Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får
inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det
framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångs-
vård av patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild
läkarundersökning.
243
En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig
anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om
undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten
tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får
fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har
befogenhet till det.
Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning för frivillig psykiatrisk vård.
Bestämmelserna i 4 — 6 §§ reglerar förfarandet vid intagning för psykiatrisk
tvångsvård. Reglerna, som har behandlats i avsnitt 3.2, överensstämmer
till stora delar med gällande rätt. Sålunda har systemet med s. k. tvåläkar-
prövning vid intagningen i princip behållits oförändrat i lagförslaget. Detta
innebär att behovet av tvångsvård som huvudregel skall avgöras efter en
självständig bedömning av två olika läkare. Till skillnad från vad som
gäller enligt LSPV finns det dock inte något formellt krav på oberoende
mellan de två läkarna.
Intagning för psykiatrisk tvångsvård grundas enligt lagförslaget på ett
vårdintyg. En bestämmelse om att intagning för sådan vård inte får beslu-
tas utan att ett vårdintyg har utfärdats har därför tagits in i första stycket.
Ett vårdintyg är ett läkarintyg, av vilket det skall framgå att det finns
sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av patienten är
uppfyllda. Det skall grundas på en särskild läkarundersökning. Ett tillägg
härom har gjorts i förhållande till lagtexten i lagrådsremissen. Bedömning-
en av om ett vårdintyg skall utfärdas utgör det första ledet i tvåläkarpröv-
ningen.
Enligt den nya lagstiftningen skall liksom för närvarande vem som helst
kunna initiera att en läkarundersökning för vårdintyg kommer till stånd.
Initiativ till en sådan undersökning kan således komma från t. ex. läkare i
den öppna vården, socialtjänsten, polisen eller anhöriga till patienten. Till
skillnad från LSPV innebär lagförslaget ingen skyldighet för polisen att
föranstalta om läkarundersökning för vårdintyg. Som närmare kommer att
framgå av 47 § skall polisen emellertid ha en skyldighet att lämna biträde
för att undersökningen skall kunna genomföras.
En särskild fråga är i vilken utsträckning en läkare eller någon annan är
skyldig att ta initiativ till att ett förfarande för intagning för psykiatrisk
tvångsvård påbörjas. I detta sammanhang kan hänvisas till allmänna lä-
karinstruktionen (1963:341), enligt vilken det åligger varje läkare att i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela en
patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd
fordrar samt att då intyg eller utlåtande utfärdas iaktta synnerlig omsorg
och samvetsgrannhet (3 § 1 och 4). Sjukvårdshuvudmannens ansvar för att
en god hälso- och sjukvård erbjuds framgår av 3 § HSL. Vidare bör
påpekas att en kommun har ett yttersta ansvar för att de som vistas i
kommunen får den hjälp och det stöd som de behöver (3 § socialtjänst-
lagen). Det hör alltså till socialtjänstens uppgifter att vid behov hjälpa en
enskild att få kontakt med sjukvården. Polismyndighetens ansvar och
befogenhet behandlas i anslutning till 47 §.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
244
Enligt vad som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt Prop. 1990/91:58
3.2.1) kan en läkarundersökning för vårdintyg anses innebära ett ingrepp i Bilaga 1
den undersöktes personliga integritet. En bestämmelse om att en sådan
undersökning får företas bara om det finns skälig anledning till det har
därför tagits in i andra stycket första meningen. Bestämmelsen har sin
motsvarighet i LSPV. Regeln innebär att en undersökning inte får på-
börjas, om inte omständigheterna ger viss grund för att undersökningen
kommer att mynna ut i ett vårdintyg. Det ligger i sakens natur att det här
inte kan krävas någon högre grad av sannolikhet, utan det åvilar den läkare
som i så fall skall utföra undersökningen att pröva om det finns tillräckligt
fog för den.
Undersökning för vårdintyg skall enligt andra stycket andra meningen
utföras av en legitimerad läkare. I vissa delar av landet kan det av prak-
tiska skäl vara nödvändigt att tillåta läkare med utländsk examen som
tjänstgör där eller s. k. AT-läkare att utfärda vårdintyg. En föreskrift om
rätt för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen
att medge undantag från kravet på att det skall vara fråga om en legitime-
rad läkare har därför tagits in i 40 §. LSPV innehåller i huvudsak motsva-
rande regler.
Det kan påpekas att paragrafen inte innehåller någon motsvarighet till
den nuvarande regeln i 6 § LSPV om att vårdintyg i vissa situationer får
utfärdas endast av läkare med specialistkompetens inom gruppen psykiska
sjukdomar.
Andra stycket tredje meningen innehåller en föreskrift om omhänderta-
gande för undersökning för vårdintyg. Avsikten är inte att vårdpersonalen
särskilt skall fråga patienten om han går med på att låta undersöka sig. Ger
emellertid patienten på något sätt uttryck för att han motsätter sig under-
sökningen får prövas om ett beslut om omhändertagande skall fattas.
Beslutet skall inte kunna överklagas.
Ett omhändertagande för vårdintygsundersökning mot den omhänder-
tagnes vilja är en frihetsberövande åtgärd. Det har därför bedömts lämp-
ligt att införa en begränsning i fråga om vilka läkare som får fatta beslut
om omhändertagande för sådana undersökningar som inte kan utföras
med patientens samtycke. Bestämmelsen i andra stycket jjärde meningen
innebär att ett sådant beslut får fattas endast av läkare som enligt beslut av
sjukvårdshuvudmannen har befogenhet till det.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1) är
avsikten att ifrågavarande befogenhet i första hand skall ges till en över-
ordnad läkare inom primärvården eller den psykiatriska verksamheten.
Av praktiska skäl kan det på vissa platser i landet och särskilt med
avseende på helger vara nödvändigt att göra avsteg från denna princip. I
regel skall den läkare som beslutar om omhändertagande för läkarunder-
sökning för vårdintyg också utföra undersökningen. Detta följer av att
beslutet får anses innebära ett ställningstagande till att undersökningen
skall genomföras. Som lagrådet anmärkt kan dock praktiska skäl i ett
enskilt fall motivera att en annan läkare genomför undersökningen.
Befogenheten att besluta om läkarundersökning i här avsedda fall behö-
ver inte avse en viss läkare utan kan knytas till innehav av bestämda
245
tjänster. Läkare ur den krets som ges denna befogenhet skall också vara
behöriga att begära polishandräckning for att genomfora undersökningen
eller for att föra en patient till en sjukvårdsinrättning sedan ett vårdintyg
har utfärdats (47 § andra stycket 1 och 2). Det kan därför vara lämpligt att
sjukvårdshuvudmannen underrättar vederbörande polismyndighet om sitt
beslut.
Det är självfallet ytterst angeläget att ett omhändertagande för under-
sökning genomförs så hänsynsfullt och skonsamt mot patienten som om-
ständigheterna medger i det enskilda fallet. Det bör så långt möjligt vara
personal från primärvården eller den psykiatriska verksamheten som om-
besörjer omhändertagandet. Många gånger kan det vara lämpligt att perso-
nalen tar till sin hjälp personer från socialtjänsten eller andra människor
som patienten känner sedan tidigare och har förtroende för. Det bör
framhållas att det inte är tillåtet för vårdpersonal att utöva våld mot
patienten i detta sammanhang. Om det blir nödvändigt får polis anlitas.
Men om polisen måste anlitas bör naturligtvis vårdpersonalen vara närva-
rande vid omhändertagandet.
Föreskrifter om platsen för vårdintygsundersökningen har inte bedömts
nödvändiga. Sådana föreskrifter finns inte heller i LSPV. Som har fram-
hållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1) bör man emellertid
försöka undvika att föra en patient med tvång till en vårdinrättning för
undersökning. Som uttalas vid 47 § kan det i många fall i stället vara
lämpligt att undersökningen utförs i patientens eget hem.
Som närmare kommer att framgå under 11 § skall det inte krävas något
vårdintyg för att den som redan är frivilligt intagen för psykiatrisk vård på
en vårdinrättning skall få ges tvångsvård där (konvertering). 1 dessa fall
görs således undantag från tvåläkarprövningen. Beslut om konvertering
skall dock följas av en snar domstolsprövning (12 §). Det skall inte heller
krävas något vårdintyg vid beslut om övergång från rättspsykiatrisk vård
till tvångsvård enligt 14 §. I tredje stycket i förevarande paragraf har tagits
in en bestämmelse om att vårdintyg inte får utfärdas för den som är
intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård. Bestäm-
melsen har ansetts behövlig för att klargöra att ett beslut om konvertering
får fattas endast i de situationer som anges i 11 §.
5 § Vårdintyget får utfärdas endast i omedelbar anslutning till undersök-
ningen. Det skall, utöver ett uttalande enligt 4 § om förutsättningarna för
tvångsvård av patienten, innehålla en redogörelse för den psykiska stör-
ningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbehovet.
Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och
12 §§ förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket en-
skilt.
Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall se till att det snarast
kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångs-
vård skall prövas.
Enligt första stycket första meningen får vårdintyg utfärdas endast i ome-
delbar anslutning till en läkarundersökning. Som följer av 4 § första styc-
ket skall det finnas sannolika skäl för att den undersökte får ges tvångs-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
246
vård. Detta överensstämmer med gällande rätt. Uttrycket sannolika skäl
har valts för att markera att sådana faktiska omständigheter skall ha
framkommit vid läkarundersökningen att man kan förmoda att förutsätt-
ningar för att ge tvångsvård föreligger. En högre grad av sannolikhet krävs
av naturliga skäl för att få utfärda vårdintyg än för att få påbörja undersök-
ningen. Som har nämnts under 4 § ingår bedömningen av om ett intyg
skall utfärdas i det första ledet i tvåläkarprövningen.
Enligt första stycket andra meningen skall ett vårdintyg innehålla ett
uttalande att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna är uppfyllda
för att ge den undersökte tvångsvård samt en redogörelse för den psykiska
störningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbe-
hovet. Några närmare föreskrifter om vad som därutöver skall stå i intyget
ges inte i lagen. Det bör ankomma på socialstyrelsen att fastställa formulär
för vårdintyg.
Första stycket har jämkats redaktionellt i förhållande till lagrådsremis-
sens förslag.
I andra stycket anges att jävsbestämmelserna i 11 och 12 §§ förvaltnings-
lagen (1986:223) gäller även för läkare som utövar yrket enskilt. En
motsvarighet finns i 6 § LSPV. Syftet med jävsreglema är att garantera en
objektiv och opartisk handläggning. De täcker alla situationer då det finns
någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för opar-
tiskheten hos den som skall handlägga ett ärende. Den som känner till en
omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom, skall självmant ge det
till känna. Den som är jävig får inte handlägga ärendet, men får vidta
åtgärder som inte någon annan kan vidta utan olägligt uppskov.
Enligt tredje stycket åligger det den läkare som har utfärdat ett vårdintyg
att se till att det snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där intag-
ningsfrågan skall prövas. När intyget kommer till inrättningen, får ett
ärende om ifrågasatt intagning av den undersökte anses anhängiggjort.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 4 § tredje stycket LSPV.
6 § Frågan om intagning för tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter
undersökning av patienten, senast 24 timmar efter patientens ankomst till
vårdinrättningen. Patienten får efter beslut av tjänstgörande läkare hind-
ras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgjorts. Ett
beslut om intagning får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra
dagar.
Beslut i fråga om intagning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för
psykiatrisk vård. Beslutet får inte fattas av den läkare som har utfärdat
vårdintyget.
Paragrafens lydelse har ändrats redaktionellt i förhållande till lagrådsre-
missens förslag.
I första stycket första meningen har tagits in en föreskrift om att intag-
ning för psykiatrisk tvångsvård skall avgöras efter en undersökning av
patienten. Den bedömning av vårdbehovet och övriga förutsättningar för
tvångsvård som sker vid intagning utgör det andra ledet i tvåläkarpröv-
ningen. Intagningsfrågan skall avgöras skyndsamt och inte senare än
24 timmar efter patientens ankomst till vårdinrättningen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
247
Det kan krävas viss tid för att få tillfredsställande underlag för bedöm-
ning av förutsättningarna för tvångsvård. En föreskrift har därför tagits in
i första stycket andra meningen om att patienten efter beslut av tjänstgö-
rande läkare får hindras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intag-
ning avgjorts. Ett sådant beslut gäller alltså tills intagningsprövning har
skett, dvs. inte längre än 24 timmar. Under denna tid ges intagningsläka-
ren möjlighet att i anslutning till undersökning av patienten göra en
självständig bedömning av patientens psykiska tillstånd och förutsättning-
arna i övrigt för tvångsvård samt att inhämta kompletterande uppgifter av
den läkare som har utfärdat vårdintyget. Eventuellt behöver en kurator
kopplas in eller kontakt tas med anhöriga till patienten. Om patienten har
förts till vårdinrättningen med hjälp av polis och motsätter sig vård, kan
det bli nödvändigt att polisen stannar kvar på inrättningen tills ett kvar-
hållningsbeslut har fattats.
Ett beslut om kvarhållande kan behöva fattas under stark tidspress. Det
kan därför inte krävas att ett sådant beslut föregås av någon mer ingående
prövning. Ett vårdintyg och en förmodan att patienten inte frivilligt
stannar kvar på vårdinrättningen tills frågan om intagning har avgjorts bör
i princip kunna utgöra tillräcklig grund för beslut. Någon möjlighet att
överklaga ett beslut om kvarhållande har inte införts.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.2) får
patienten inte ges behandling mot sin vilja med stöd av enbart ett kvarhåll-
ningsbeslut. Tvångsbehandling med t. ex. ett neuroleptikum måste föregås
av ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård. Inte heller andra
tvångsåtgärder än som följer av kvarhållningsrätten får vidtas. Bestämmel-
serna i brottsbalken om nöd får självfallet tillämpas i utpräglade nödsi-
tuationer.
Ett beslut i fråga om intagning får enligt första stycket tredje meningen
inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar. Ett intagningsbe-
slut på grundval av ett vårdintyg får alltså fattas senast under fjärde dygnet
efter dagen för intygets utfärdande. Detta innebär i enlighet med vad som
har anförts i den allmänna motiveringen en avsevärd förkortning av vård-
intygets giltighetstid jämfört med nuvarande ordning.
Ett beslut i fråga om intagning för tvångsvård skall enligt andra stycket
första meningen fattas av chefsöverläkaren. Han skall enligt 39 § kunna
delegera uppgiften till en annan erfaren läkare med specialistkompetens
inom någon gren av psykiatrin. Det innebär att denne i princip skall vara
specialist i psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri eller rättspsykiatri. Det
finns inte något hinder mot att samme läkare beslutar både om kvarhållan-
de och intagning. Intagningsbeslutet får dock enligt andra stycket andra
meningen inte fattas av samme läkare som har utfärdat vårdintyget. Något
särskilt krav på oberoende mellan de båda läkarna skall däremot inte gälla.
När ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård fattas skall natur-
ligtvis förutsättningarna för sådan vård vara uppfyllda. Vid denna tid-
punkt är det således inte längre tillräckligt att det föreligger sannolika skäl
för att den undersökte har behov av psykiatrisk tvångsvård. Beslutet om
intagning innebär myndighetsutövning mot en enskild. Förvaltningslagens
regler om bl. a. tolk (8 §), beslutsmotivering (20 §) och underrättelse om
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
248
beslut (21 §) blir härigenom tillämpliga när läkaren handlägger frågan om
intagning för tvångsvård. Jag avser att återkomma till regeringen med
förslag till verkställighetsföreskrifter som innebär att intagningsbeslutet
och skälen härför skall dokumenteras i patientens journal.
7 § Om chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas finner att
denne bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om
intagning, skall han före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos länsrät-
ten om medgivande till sådan vård.
I ansökan skall anges vilka omständigheter som utgör grunden för
tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan
form för patienten. Till ansökan skall fogas en redogörelse för det stöd och
den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på
vårdenheten.
Tvångsvård på grund av ett vårdintyg och läkares intagningsbeslut får
enligt lagförslaget pågå endast en kortare tid. Denna tid har av skäl som
angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) bestämts till högst fyra
veckor. Bedöms det under detta skede att en patient bör ges tvångsvård
utöver fyra veckor från dagen för beslutet om intagning skall chefsöverlä-
karen före utgången av fyraveckorstiden skriftligen ansöka hos länsrätten
om medgivande till sådan vård. En bestämmelse härom har tagits in i
första stycket. Bestämmelsen innebär att obligatorisk domstolsprövning
skall ske innan ett frihetsberövande får fortsätta utöver den inledande
vårdperioden. Den nämnda tiden på fyra veckor utgör en maximitid. Det
finns således inget hinder mot att ansökan om medgivande till tvångsvård
görs i början av denna tidsperiod. Detta kan vara lämpligt i vissa situatio-
ner, t. ex. om patienten vid tidpunkten för intagningen för tvångsvård
nyligen getts sådan vård.
Åtgärden att ansöka hos länsrätten om medgivande till tvångsvård skall
kunna delegeras till en erfaren specialistkompetent läkare men inte till
någon annan läkare (se 39 §). Det förtjänar att påpekas att ansökan skall ha
kommit in till länsrätten inom den nämnda tiden på fyra veckor. Sker inte
detta upphör tvångsvården (se 28 §), och patienten får inte längre hållas
kvar på vårdinrättningen mot sin vilja.
1 ansökan skall enligt andra stycket anges vilka omständigheter som
utgör grunden för tvångsvården. En fyllig redovisning är av vikt för att
länsrätten skall få ett fullgott beslutsunderlag vid sin prövning. Det är inte
minst viktigt för att rätten skall kunna ta ställning till om det inte finns
någon annan form av stöd och behandling som kan vara tillräcklig och som
patienten kan acceptera. I ansökan skall därför även uppges vilka övervä-
ganden som gjorts rörande vård i annan form för patienten.
En redogörelse skall också lämnas för det stöd och den behandling som
planeras för patienten. Ju längre tid en patient ges tvångsvård, desto större
krav kan i regel ställas på den utredning som skall ligga till grund för
länsrättens prövning. Detta har markerats genom att det i fall som avses i
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
249
denna paragraf skall lämnas en redogörelse för det stöd och den behand-
ling som planeras for patienten efter vistelsen på vårdenheten. Detta kan
ske t. ex. genom att till ansökan fogas den plan över behandlingen som
enligt 16 § skall upprättas så snart patienten har tagits in för tvångsvård.
Ansökan och redogörelsen skall genom länsrättens försorg delges patien-
ten.
Om den ansvarige läkaren finner att en patient inte kan närvara person-
ligen vid en muntlig förhandling, bör han underrätta länsrätten om detta.
Det kan lämpligen ske i samband med att en redogörelse enligt andra
stycket lämnas till rätten (jfr 37 §). Om en stödperson har utsetts för
patienten är det lämpligt att läkaren upplyser rätten om detta så att
stödpersonen kan meddelas om en muntlig förhandling.
8 § Rätten skall på ansökan enligt 7 § besluta i frågan om fortsatt tvångs-
vård. Om rätten bifaller ansökan, får tvångsvården pågå under högst fyra
månader, räknat från dagen för beslutet om intagning.
Paragrafen, som utformats enligt lagrådets förslag, anger att länsrätten
alltid skall fatta beslut i frågan om fortsatt tvångsvård när en ansökan
gjorts enligt 7 §. Vidare föreskrivs om vårdtiden sedan rätten efter ansökan
enligt 7 § har beslutat att tvångsvård får ges. Den maximala tiden för sådan
vård utgör fyra månader. Vårdtiden räknas från dagen för beslutet om
intagning. Rättens beslut gäller omedelbart om inte annat förordnas (se
45 §).
Rättens prövning skall avse huruvida förutsättningarna för tvångsvård
är uppfyllda. I prövningen skall inte ingå att ta ställning till någon längsta
vårdtid. Det åligger emellertid chefsöverläkaren att under hela fyramåna-
dersperioden fortlöpande överväga om förutsättningarna alltjämt förelig-
ger (se 27 §).
Under remissbehandlingen har det ifrågasatts i vilken utsträckning en
läkare har befogenhet att på nytt besluta om intagning för tvångsvård
sedan domstol beslutat att sådan vård inte får ges. Som framgår av 33 §
avses läkaren inte vara behörig att överklaga länsrättens beslut beträffande
tvångsvård. Det har bl. a. på grund härav inte ansetts lämpligt att reglera
möjligheterna att ånyo besluta om intagning kort efter en domstolpröv-
ning. Det ligger emellertid i sakens natur att det för ett nytt intagningsbe-
slut i sådant fall måste krävas att nya omständigheter har tillkommit sedan
domstolens avgörande.
9 § Efter ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården
fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §. Medgivande får lämnas för
högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.
En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan
tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 7 §
andra stycket tillämpas beträffande en ansökan enligt denna paragraf.
Det kan på goda grunder antas att syftet med vården för de allra flesta
tvångsintagna patienter kommer att uppnås inom den föreskrivna längsta
vårdtiden på fyra månader från intagningen. För de fall där det finns
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
250
behov av en längre tids vård som är förenad med frihetsberövande och Prop. 1990/91:58
annat tvång har öppnats en möjlighet till förlängning av tvångsvårdstiden. Bilaga 1
Av första stycket första meningen följer att förlängning kräver en ny dom-
stolsprövning. Denna prövning skall avse om förutsättningarna för tvångs-
vård alltjämt består och i så fall för hur lång tid vården längst får pågå.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) bör det
ställas krav på en ny kvalificerad bedömning av patientens situation inför
en eventuell förlängning av tiden for tvångsvård. Det har bl. a. för dessa
fall i 37 § föreskrivits att länsrätten vid muntlig förhandling vid behov
skall höra lämplig sakkunnig. Med lämplig sakkunnig avses i första hand
en psykiater, men det kan också vara en psykolog, socionom eller någon
annan som har särskild sakkunskap. I sammanhanget kan pekas på be-
stämmelsen i 42 § om förordnande för viss tid av särskilda sakkunniga att
bistå rätten.
I första stycket andra meningen slås fast att medgivande till förlängning
får lämnas för högst sex månader åt gången. På förslag av lagrådet har
bestämmelsen kompletterats med att förlängningen räknas från prövnings-
tillfället. För förlängning krävs givetvis att tvångsvårdsförutsättningarna
alltjämt är för handen. Den nämnda tiden utgör en maximitid. Risken för
hospitalisering måste särskilt beaktas i förlängningsfallen. När förlängning
medges får maximitiden sex månader inte tillämpas slentrianmässigt. Den
är avsedd att utnyttjas endast i sådana mindre vanliga fall där tvångsvår-
den redan har pågått under lång tid och en förbättring av patientens
psykiska tillstånd ter sig avlägsen. Det förutsätts för vissa undantagsfall att
medgivande till förlängning kan lämnas mer än en gång. Om någon för-
längning inte medges, upphör tvångsvården omedelbart, även om den
tidigare medgivna vårdtiden inte har gått till ända.
Enligt andra stycket första meningen skall en ansökan om förlängning ha
kommit in till länsrätten inom den längsta tid som gäller för tvångsvården
enligt senaste domstolsbeslut. I annat fall upphör tvångsvården (se 28 §),
och patienten får inte hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja. Av
andra stycket andra meningen följer att ansökan skall innehålla skälen för
ett förlängningsbeslut och att det till ansökan skall fogas en redogörelse för
vårdplaneringen rörande patienten. Avsikten är att ställa minst samma
krav på en ansökan om förlängning som på en ansökan enligt 7 §.
10 § Har en ansökan enligt 7 eller 9 § kommit in till länsrätten, får
tvångsvården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten ansökan,
skall vården upphöra omedelbart.
Bestämmelsen, som har utformats enligt lagrådets förslag, innebär att
tvångsvården fortsätter och att patienten bl. a. får hållas kvar på vårdin-
rättningen tills länsrätten har beslutat i anledning av en där gjord ansökan
om medgivande till tvångsvård. En förutsättning för detta är dock att
ansökan har kommit in till länsrätten inom den föreskrivna tidsfristen.
Som framgår av 35 § skall mål om tvångsvård prövas skyndsamt och i regel
företas till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan kom in.
251
Även om en ansökan om förlängning av vårdtiden har lämnats in till
rätten, skall chefsöverläkaren fortlöpande överväga om förutsättningarna
för tvångsvård alltjämt föreligger. Om denne innan rätten avgör målet
beslutar att vården skall upphöra, skall rätten inte göra någon prövning i
sak. Som lagrådet framhållit måste chefsöverläkaren för sådant fall under-
rätta domstolen så att ärendet kan avskrivas från vidare handläggning där.
Eftersom detta följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer har en i
lagrådsremissen föreslagen regel om att ansökan upphör att gälla i den
berörda situationen fått utgå.
I enlighet med lagrådets förslag anges i tydlighetens intresse i paragrafen
att tvångsvården upphör omedelbart, om rätten avslår en ansökan enligt 7
eller 9 §.
11 § Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig
psykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas,
utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats, besluta om tvångsvård när
1. förutsättningarna enligt 3 § föreligger och
2. patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket.
I 11 — 13 §§ regleras frågan om konvertering. Med konvertering avses att en
patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i
frivillig form förs över till psykiatrisk tvångsvård. Frågan har ingående
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4). Förslaget i lagråds-
remissen har vidhållits i sak men lagtexten har jämkats redaktionellt med
anledning av lagrådsgranskningen.
Kravet enligt första stycket att en patient skall vara intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård medför att bestämmelserna om
konvertering inte tillämpas på patienter som får enbart somatisk sjuk-
husvård eller på patienter som erhåller öppen vård. Om psykiatrisk tvångs-
vård skulle bli aktuell för sådana patienter, kan beslut om det fattas på
grundval av vårdintyg i den ordning som anges i 4 —6 §§.
För ett konverteringsbeslut krävs enligt punkt 1 att förutsättningarna för
tvångsvård i 3 § föreligger. Detta innebär att patienten skall lida av en
allvarlig psykisk störning samt på grund av sitt psykiska tillstånd och sina
personliga förhållanden i övrigt ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk
vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att han är intagen på
en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Vidare skall patienten motsätta
sig den behövliga vården eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart
sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan.
Konvertering kan med hänsyn till den sistnämnda förutsättningen aktu-
aliseras främst när en patient som är intagen för vård i frivillig form enligt
HSL ger uttryck för att han vill lämna sjukvårdsinrättningen trots att han
oundgängligen behöver vården där. Ställning måste då omgående tas till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
252
om tvångsvård skall beslutas. Utan konverteringsbeslut får patienten inte
hindras att lämna sjukvårdsinrättningen.
I punkt 2 anges som ytterligare förutsättning för ett konverteringsbeslut
att patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon annan. Förutsättningarna i punkterna
1 och 2 skall vara uppfyllda samtidigt. Farebedömningen i konverterings-
fall skall avse risken för allvarlig skada. Som typexempel kan nämnas risk
för självmord eller risk för våldsbrott mot annan. Risken skall föreligga till
följd av en allvarlig psykisk störning hos patienten. Med skada avses
främst fysisk skada, men också psykiska lidanden som personer i patien-
tens omgivning kan utsättas för genom t. ex. hot eller trakasserier omfat-
tas. Däremot avses inte skada på egendom eller annan ekonomisk skada.
I andra stycket anges att regleringen i 6 § om intagning för tvångsvård
inte gäller i konverteringsfallen. Detta innebär att bestämmelserna om
vårdintyg och kvarhållningsrätt inte tillämpas liksom att någon tvåläkar-
prövning inte skall ske i dessa fall.
12 § När beslut har fattats om tvångsvård enligt 11 §, skall chefsöverlä-
karen skyndsamt och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka
hos länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter. Föreskrif-
terna i 7 § andra stycket skall därvid tillämpas.
I bestämmelsen i paragrafens första mening föreskrivs av skäl som har
angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4) att ett läkarbeslut om
konvertering skall följas av en snar domstolsprövning. Chefsöverläkaren
skall skyndsamt och senast inom fyra dagar från beslutet skriftligen ansöka
hos länsrätten om medgivande till tvångsvård i konverteringsfall. Ansökan
skall ha kommit in till länsrätten inom den nämnda tiden. I annat fall
förfaller konverteringsbeslutet och patienten får inte hållas kvar mot sin
vilja på sjukvårdsinrättningen. Paragrafens första mening har ändrats
redaktionellt i förhållande till vad som föreslogs i lagrådsremissen.
Tidsfristen på fyra dagar är bestämd med beaktande av att viss tid
behövs för postgång och att det kan vara svårt att hinna förbereda ansök-
ningshandlingar samma dag som ett konverteringsbeslut fattas, t. ex. om
detta sker under en helg.
Åtgärden att ansöka om medgivande till fortsatt tvångsvård kan delege-
ras till en erfaren specialistkompetent läkare men inte till någon annan
läkare (se 39 §). Om det finns särskilda skäl får uppgiften att besluta om
konvertering enligt 11 § delegeras utan någon sådan begränsning. Konver-
teringsbeslut kan nämligen behöva fattas i brådskande situationer.
Hänvisningen i andra meningen till 7 § andra stycket innebär att chefs-
överläkaren i en ansökan om medgivande till tvångsvård skall ange de
omständigheter som utgör grunden för tvångsvården och vilka övervägan-
den som har gjorts rörande vård i annan form för patienten. Han skall
också redogöra för det stöd och den behandling som planeras för patienten
under och efter vistelsen på vårdenheten.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
253
13 § Om rätten medger att tvångsvård som har beslutats enligt 11 §
fortsätter, får den pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för
chefsöverläkarens beslut. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas
samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 §.
I paragrafen, vars lydelse har jämkats i förhållande till lagrådsremissens
förslag, slås fast att tvångsvården vid konvertering under förutsättning att
rätten lämnar medgivande till fortsatt vård får pågå under högst fyra
månader. Tiden räknas från dagen för läkarbeslutet om konvertering enligt
H§-
Andra meningen innehåller en hänvisning till vad som gäller vid fortsatt
tvångsvård enligt 9 §. Tvångsvårdstiden kan således förlängas enligt sam-
ma regler som gäller vid intagning grundad på vårdintyg och läkarbeslut
enligt 6 §. Hänvisningen innebär också att tvångsvården så som anges i
10 § får pågå i avvaktan på att rätten beslutar i anledning av ansökningen.
14 § När rättspsykiatrisk vård skall upphöra i fall som avses i 15 § lagen
(1991:000) om rättspsykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet
där patienten vårdas, utan hinder av att vårdintyg inte har utfärdats,
besluta om tvångsvård enligt denna lag, om förutsättningarna enligt 3 §
föreligger.
Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket. I stället
tillämpas föreskrifterna i 12 och 13 §§, varvid ett beslut enligt denna
paragraf jämställs med ett beslut enligt 11 §.
Paragrafen gäller för de patienter som är frihetsberövade med anledning
av brott och som ges rättspsykiatrisk vård. Paragrafen har utformats
redaktionellt på motsvarande sätt som 11 §.
När frihetsberövandet skall upphöra kan det självfallet vara så att förut-
sättningarna enligt 3 § för att ge patienten psykiatrisk tvångsvård är upp-
fyllda. En föreskrift om att chefsöverläkaren får besluta om sådan vård
utan hinder av att vårdintyg inte utfärdats har därför tagits in i första
stycket. De kategorier som här avses är som framgår av 15 § lagen om
rättspsykiatrisk vård anhållna, häktade eller intagna på en enhet för rätts-
psykiatrisk undersökning eller i en kriminalvårdsanstalt.
I andra stycket anges att beslutsförfarandet enligt 6 § inte gäller när
rättspsykiatrisk vård övergår till tvångsvård. I stället skall länsrättens
medgivande sökas i dessa fall på samma sätt som vid konvertering, vilket
framgår av hänvisningen till 12 §. Föreskrifterna i 13 § skall tillämpas när
det gäller maximum för vårdtidens längd, vilket innebär fyra månader från
dagen för chefsöverläkarens beslut samt möjlighet till förlängning i samma
ordning som anges i 9 §.
15 § Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en
landstingskommun.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
254
Paragrafen innehåller en bestämmelse om var psykiatrisk tvångsvård får
ges. Bestämmelsen bör ses mot bakgrund av att tvångsvård kräver intag-
ning på en sjukvårdsinrättning enligt 3 §. Som har framhållits i den all-
männa motiveringen (avsnitt 3.5.1) bör inriktningen vara att avveckla
mentalsjukhus av traditionell typ. I första hand bör tvångsvård ges på
sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad med somatisk vård.
Detta är ofta fallet vid länssjukhus och länsdelssjukhus. Av skäl som har
framförts i den allmänna motiveringen har det inte ansetts lämpligt att
införa närmare bestämmelser i lagstiftningen om vilka vårdenheter som
får ta emot patienter för tvångsvård.
I paragrafen anges att tvångsvård ges på en landstingskommunal sjuk-
vårdsinrättning. Av 1 § tredje stycket följer att sådan vård även får ges på
en sjukvårdsinrättning som drivs av en kommun som inte ingår i en
landstingskommun. Däremot får intagning för psykiatrisk vård med tvång
inte ske på en enskild institution. Det går inte heller att fora över en
patient till en enskild institution sedan intagning har skett. Det är emeller-
tid inte uteslutet att en patient som ges tvångsvård på en kommunal
inrättning får tillstånd att uppehålla sig utanför inrättningens område t. ex.
för att vistas på en institution som drivs i enskild regi (se 25 §). Patienten
anses i sådant fall fortfarande som intagen på den kommunala inrättning-
en.
Det finns naturligtvis inget hinder mot att psykiatrisk tvångsvård ges på
en annan sjukvårdsenhet än en psykiatrisk. En patient med t. ex. akut
hjärtinfarkt och psykos eller svår kroppsskada i kombination med en
allvarlig psykisk störning kan inledningsvis vara i behov av vård på en
medicinsk eller kirurgisk avdelning och samtidigt i behov av psykiatrisk
tvångsvård. En for psykiatrisk vård ansvarig läkare kan i sådant fall
besluta att patienten kan intas och tillfälligt vårdas på en somatisk enhet.
Denne läkare har självfallet ansvar for den psykiatriska vården medan en
annan läkare på den somatiska enheten har ansvar för den somatiska
vården.
När det gäller frågan vilken sjukvårdsinrättning en patient skall tas in
på, får de principer tillämpas som gäller for övrig hälso- och sjukvård. Ett
beslut om att intagningen skall ske på en viss inrättning går inte att
överklaga.
Av 1 § första stycket följer att föreskrifterna i 2 a § HSL gäller for
innehållet och utformningen av psykiatrisk tvångsvård. Dessa bestämmel-
ser anger i några punkter vad som kännetecknar en god vård, och de skall
tillämpas på tvångsvård i den mån inte annat följer av förevarande lag, i
första hand avsnittet som omfattar 16 — 26 §§.
16 § En behandlingsplan skall upprättas snarast efter det att patienten
har tagits in for tvångsvård. Så långt möjligt skall planen upprättas i
samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd ske också med
dennes närstående.
I samråd med patienten skall det klarläggas om denne har behov av stöd
från socialtjänsten.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
I första stycket första meningen anges att en behandlingsplan skall upprät-
255
tas snarast efter det att patienten har tagits in för tvångsvård. Behandlings-
planen syftar till att säkerställa att tvångsvården bedrivs med sikte på att
patienten så snart det går skall kunna ta ansvar för sig själv, vid behov med
stöd i frivilliga former från den psykiatriska verksamheten eller exempel-
vis socialtjänsten. Av planen bör därför framgå patientens behandlingsbe-
hov och personliga förhållanden. Planen bör också så långt möjligt belysa
patientens behov av arbete, utbildning eller annan sysselsättning samt
behov av bostad. Planen skall givetvis kunna anpassas efter de förändring-
ar som kan inträffa under den tid patienten vårdas på inrättningen.
Planen skall enligt första stycket andra och tredje meningarna så långt
möjligt upprättas i samråd med patienten och, när det är lämpligt, med
hans närstående. Det är nämligen viktigt att patienten i den mån hans
psykiska tillstånd medger det själv får ge sin mening till känna och delta i
planeringen av vården. Det är också viktigt att anhöriga och andra perso-
ner som står patienten nära får möjlighet att delta i behandlingsplanering-
en. Någon gång kan dock en sådan kontakt med de närstående vara mindre
lämplig av rena behandlingsskäl, åtminstone för en tid. Det är främst när
patienten motsätter sig en kontakt med de anhöriga som det av behand-
lingsmässiga skäl finns anledning att underlåta en sådan. Bestämmelsen i
första stycket tredje meningen har därför inte gjorts ovillkorlig i detta
hänseende. Det bör här påpekas att sekretesslagens bestämmelser medför
vissa begränsningar när det gäller frågan om en nära anhörig eller annan
närstående skall informeras eller ges tillfälle att samråda med personalen i
behandlingsplaneringen.
Man bör i god tid planera för det stöd och den behandling som patienten
kan behöva efter vistelsen på vårdinrättningen. En bestämmelse om att
utredning skall ske i samråd med patienten för att klarlägga om denne har
behov av stöd från socialtjänsten har därför tagits in i andra stycket. En
kontakt med socialtjänsten förutsätter givetvis att patienten är införstådd
med detta. I vissa fall kan det finnas behov av att andra myndigheter eller
organ kontaktas, t. ex. arbetsförmedlingen eller omsorgsnämnden. Även
vid kontakter med myndigheter måste naturligtvis sekretesslagens bestäm-
melser iakttas.
17 § I fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum
med patienten när det kan ske. Samråd skall ske också med patientens
närstående när det är lämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av
chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas.
Behandlingsåtgärderna skall anpassas till vad som krävs för att uppnå
syftet med tvångsvården enligt 2 §.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) skall en
tvångsintagen patient få vård och behandling under samma etiska och
vetenskapliga betingelser som andra sjuka personer. HSL:s grundläggande
bestämmelser om respekt för patientens självbestämmande och integritet
gäller också som princip för den vård som sker med tvång. Patientens
önskemål skall därför respekteras så långt det är möjligt. Hans utsatta
ställning gör det särskilt viktigt att vården och behandlingen sker i former
som inkräktar så litet som möjligt på hans integritet. En läkares skyldighet
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
256
att ge adekvat behandling regleras i allmänna läkarinstruktionen. Enligt
denna åligger det varje läkare att i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet meddela en patient de råd och, såvitt möjligt, den
behandling som patientens tillstånd fordrar.
Paragrafen innehåller i Första stycket första meningen en erinran om att
samråd skall ske med patienten om den behandling som patienten skall ges
under vårdtiden. Kravet på ett samrådsförfarande har emellertid inte
gjorts ovillkorligt. Det måste bli patientens psykiska tillstånd som avgör
när ett sådant förfarande får underlåtas.
Samråd skall enligt första stycket andra meningen ske med patientens
närstående när det är lämpligt. Motsätter sig patienten en kontakt med de
närstående bör man avstå från att kontakta dem. I vissa brådskande
situationer kan det vidare vara omöjligt att kontakta någon närstående
innan behandling sätts in. Som har uttalats vid 16 § medför bestämmelser-
na i sekretesslagen vissa begränsningar när det gäller frågan om en närstå-
ende skall informeras eller ges tillfälle att samråda med vårdpersonalen i
behandlingsfrågor. Med närstående avses främst nära anhöriga, t. ex. ma-
ke/maka, sambo, föräldrar, barn och syskon. Det bör naturligtvis i regel
vara tillräckligt att någon av de närstående kontaktas.
Det är viktigt för resultatet av vården att den kan genomföras i en
atmosfär av samförstånd och samverkan mellan vårdpersonalen och pati-
enten. För fall när enighet likväl inte kan nås om behandlingen föreskrivs i
första stycket tredje meningen i paragrafen att chefsöverläkaren ytterst
avgör frågan. Avsikten är inte att denne skall besluta i frågan vid varje
tillfälle som patienten under pågående behandlingsperiod skall ges t. ex. en
viss medicinering, utan bestämmelsen tar sikte på mer övergripande be-
handlingsbeslut som ger befogenhet för övrig vårdpersonal att genomföra
de vårdåtgärder som följer av ett sådant beslut. Av 39 § första stycket följer
att chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren specialistkompetent läkare
att fatta beslut av detta slag. Bestämmelsen om behandlingen avser natur-
ligtvis inte olika slag av åtgärder i ordnings-, kontroll- eller säkerhetssyfte
som regleras särskilt i 19 — 24 §§.
Andra stycket innehåller en allmänt formulerad regel som erinrar om att
behandlingen skall hållas inom den ram som framgår av syftet med tvångs-
vården enligt 2 §. Bestämmelsen omfattar alla psykiatriska behandlingsåt-
gärder. Somatisk behandling åsyftas däremot inte. Kravet på att anpass-
ning skall ske till tvångsvårdens beskrivna syfte gäller såväl arten som
omfattningen och varaktigheten av behandlingsåtgärderna. I det enskilda
fallet får således en behandlingsåtgärd inte vara mer ingripande än som är
försvarbart med hänsyn till det i lagen angivna ändamålet med tvångsvår-
den, nämligen att tillgodose patientens oundgängliga behov av sådan vård
som ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning och göra det möjligt för
patienten att medverka till vidare behandling på frivillig grund. För varje
behandlingsåtgärd gäller naturligtvis dessutom kravet på att åtgärden skall
vara förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den föreslagna
bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen, bl. a. i anslutning
till överväganden rörande depåbehandling med läkemedel under tvångs-
vård (avsnitt 3.5.2).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
257
17 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
En särskild fråga är i vad mån en patient som är intagen på en vårdin-
rättning för psykiatrisk tvångsvård också kan ges somatisk behandling.
Motsätter sig patienten en sådan behandling kan självfallet svåra gräns-
dragningsproblem uppstå.
Enligt socialberedningen skulle de av beredningen föreslagna föreskrif-
terna om medicinsk behandling av patienten gälla inte bara psykiatrisk
behandling utan även behandling vid kroppssjukdomar. Innebörden härav
skulle vara att somatisk behandling mot patientens vilja skulle få ges vid
allvarlig fara för patientens liv eller hälsa.
Enligt HSL förutsätter vården i princip samtycke av patienten, och
något stöd för påtvingade kroppsliga ingrepp finns alltså inte där. En
patient som ges vård i frivillig form enligt HSL kan därför motsätta sig att
en viss vårdåtgärd vidtas och när som helst avbryta en påbörjad behand-
ling. Om en patient är medvetslös eller omtöcknad eller av annan orsak är
ur stånd att ge ett rättsligt giltigt tillstånd till en behandling, som bedöms
vara nödvändig med hänsyn till hans hälsotillstånd, anses denna emeller-
tid kunna genomföras ändå (prop. 1981/82:97 s. 118). Det sistnämnda
torde förutsätta att det inte är känt att patienten skulle ha motsatt sig
behandlingen. Av intresse i detta sammanhang är också brottsbalkens
bestämmelser om nöd (24 kap. 4 och 5 §§). Enligt dessa skall den som för
att avvärja fara för liv eller hälsa eller rädda värdefull egendom eller av
annan sådan orsak handlar i nöd vara fri från ansvar, om gärningen, med
hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas någon annan och
omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. I vad mån en handling
skall anses försvarlig och därmed faller under brottsbalkens nödregler
beror följaktligen på en avvägning mellan å ena sidan de intressen som
kränks genom handlingen och å andra sidan de intressen för vars tillgodo-
seende handlingen behövs.
Vårdåtgärder som företas trots att patienten motsatt sig dem innebär ett
allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Detta gäller självfallet även
om en patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk
tvångsvård skulle ges somatisk behandling mot sin vilja. Samhället har
emellertid åtagit sig ett särskilt ansvar för de personer som omhändertagits
med tvång på en vårdinrättning. Det bör därför inte råda någon tvekan om
att livräddande åtgärder får vidtas mot patientens vilja. Om somatisk
behandling även i övrigt kan ges i fall av fara för hälsan, torde få bedömas
från fall till fall. En allvarlig psykisk störning kan t. ex. vara direkt orsakad
av en svår somatisk sjukdom och en somatisk behandlingsåtgärd kan då
tänkas vara ofrånkomlig. Av betydelse för ställningstagandet i särskilda
fall bör vara bl. a. patientens psykiska tillstånd, den somatiska sjukdomens
art och den typ av åtgärd det gäller. Nödrätten torde inte kunna utnyttjas
annat än om hälsofaran är verkligt allvarlig och överhängande. Jag vill
erinra om att en ingående diskussion har förts i prop. 1983/84:148 beträf-
fande frågan om möjligheterna att tillföra någon som är tvångsintagen på
institution näring eller vätska mot hans vilja. Därvid har också berörts
etiska problem gällande vårdpersonalens skyldigheter.
Med hänvisning till vad som har anförts anser jag att man inte uppnår
någon väsentlig precisering genom en lagregel av den typ som socialbered-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
258
ningen tänkt sig att utnyttja för att bestämma under vilka förutsättningar
en patient som är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångs-
vård får ges somatisk behandling mot sin vilja. Enligt min mening finns
inte i förevarande ärende något tillfredsställande underlag för att föreslå
någon särskild reglering i frågan. Problemet får som hittills i förekomman-
de fall lösas med utgångspunkt i sådana allmänna principer som har
nämnts i det föregående. Inte heller anser jag det lämpligt att i en psykiat-
risk tvångsvårdslagstiftning ge regler om vårdpersonalens ansvar i olika
tänkbara situationer.
18 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller
den del av inrättningen där han skall vistas.
Om det behövs från behandlingssynpunkt, får chefsöverläkaren besluta
om inskränkningar beträffande besök hos patienten.
Föreskriften i första stycket har viss motsvarighet i 13 § LSPV. Patienten
kan hindras att lämna vårdinrättningens område eller en del av inrättning-
en genom inlåsning eller på annat sätt, t. ex. med hjälp av vårdpersonal.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) är inte
avsikten att låsningsmöjligheten skall utnyttjas kontinuerligt utan endast i
den utsträckning som det är nödvändigt för att hindra patienten från att
avvika.
Möjligheten att låsa om en patient tar sikte på den vårdavdelning eller
motsvarande där han vårdas eller själva vårdinrättningens område. Pati-
entens rörelsefrihet får däremot enligt denna bestämmelse inte begränsas
genom inlåsning i enbart det rum där patienten vistas. I 20 § anges förut-
sättningarna för inlåsning på rummet eller annat avskiljande av en patient
från övriga patienter. Det föreligger självfallet inget hinder mot att patien-
ten ges möjlighet att låsa om sig själv, t. ex. på natten. I så fall kan det vara
fråga om lås som vårdpersonalen vid behov kan öppna utifrån.
Föreskriften i andra stycket, där en smärre språklig förändring gjorts i
förhållande till lagrådsremissens förslag, innebär att beslut kan fattas om
att en patient inte får ta emot besök. Ett sådant beslut bör avse en viss
bestämd besökande eller vissa besökande och bör i regel kunna avse en
angiven tid. I vissa situationer kan det bli aktuellt att besluta om andra
typer av inskränkningar beträffande besök hos en patient, t. ex. att en
besökande inte skall lämnas ensam med patienten.
Avsikten är att föreskriften i andra stycket skall komma till användning i
undantagssituationer. Det har därför föreslagits att en begränsning beträf-
fande besök skall få ske endast om det behövs från behandlingssynpunkt.
Beslut kan fattas även om patienten motsätter sig det. Chefsöverläkaren
avses kunna delegera denna uppgift till en annan läkare. Jag avser att
senare återkomma till regeringen med förslag till verkställighetsföreskrifter
som innebär att denna typ av beslut och skälen härför skall dokumenteras i
patientens journal.
19 § Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar
sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
259
eller liknande anordning. Vårdpersonal skall vara närvarande under den
tid patienten hålls fastspänd.
Om det finns synnerliga skäl, får beslutas att patienten skall hållas
fastspänd längre än som anges i första stycket.
Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Socialstyrelsen skall utan
dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.
I paragrafen, som ändrats redaktionellt i förhållande till lagrådsremissens
förslag, regleras förutsättningarna för fastspänning med bälte eller annan
liknande mekanisk anordning. Som har nämnts i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 3.5.2) finns det flera olika typer av bältesliknande fixerings-
anordningar.
Fastspänning får enligt första stycket tillgripas endast vid omedelbar fara
för att en patient allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Bestämmel-
sen tar sikte främst på hastigt uppkomna faresituationer som inte kan
bemästras på något annat sätt än genom att patienten spänns fast med
bälte. Det skall vara fråga om risk för en allvarlig fysisk skada. Fastspän-
ning får självfallet aldrig tillgripas i bestraffningssyfte.
Att spänna fast en patient med bälte skall i princip alltid vara en
kortvarig åtgärd, som snarast bör ersättas med andra insatser. Otillräckliga
personalresurser får t. ex. inte medföra att patienten hålls fastspänd en
längre tid än som är absolut nödvändigt med hänsyn till faresituationen.
Bälte bör inte användas längre än någon eller högst några timmar. Det är
viktigt att patienten inte lämnas ensam medan han är fastspänd. En
föreskrift har därför tagits in om att vårdpersonal skall vara närvarande
under den tid patienten hålls fastspänd.
Bestämmelsen i andra stycket innebär att en patient i vissa extrema
undantagssituationer får spännas fast med bälte mer än några timmar.
Förutsättningarna för fastspänning i första stycket skall givetvis vara upp-
fyllda för att få spänna fast en patient annat än kortvarigt. Dessutom
tillkommer krav på synnerliga skäl. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas
endast i fall där risken för allvarlig skada är överhängande någon tid.
Enligt tredje stycket är det chefsöverläkaren som beslutar om att en
patient skall spännas fast med bälte. Han avses kunna delegera uppgiften
att besluta enligt första stycket till en annan läkare med stöd av 39 §. Ett
beslut om bältesläggning kan nämligen ofta behöva fattas i brådskande
situationer. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.5.2) bör emellertid vidtagna åtgärder alltid rapporteras till chefsöverlä-
karen. Givet är att en läkares beslut om fastspänning får verkställas av
annan vårdpersonal. Det har ansetts lämpligt att socialstyrelsen utan
dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket. Om en patient hålls
fastspänd under lång tid, bör styrelsen fortlöpande hållas underrättad om
detta. I sammanhanget bör nämnas bestämmelsen i 49 § om att chefsöver-
läkaren skall åläggas att fortlöpande lämna socialstyrelsen uppgifter om
åtgärder som vidtagits enligt denna lag, bl. a. fastspänning med bälte.
20 § En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är
nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande
beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
260
avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett
nytt beslut förlängas med högst åtta timmar.
Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande enligt första
stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.
Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild
mer än åtta timmar i följd, skall socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas
om detta. En patient skall under den tid han hålls avskild stå under
fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
I första stycket första meningen anges att en patient får hållas avskild från
andra patienter endast om det är nödvändigt på grund av att patienten
genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av de
andra patienterna. En patient kan hållas avskild från andra patienter på ett
rum, antingen på det egna rummet eller i ett särskilt isoleringsrum. Avsik-
ten är att avskiljande skall komma till användning endast i rena undan-
tagssituationer och då främst i skyddssyfte. Det är således inte tillåtet med
rutinmässig isolering, t. ex. under natten. Avskiljande får naturligtvis hel-
ler aldrig tillgripas i bestraffningssyfte. Som har framhållits i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.5.2) bör man alltid noga pröva möjligheterna att
med personalinsatser uppnå det syfte som en isoleringsåtgärd avser.
Eftersom avskiljande av en patient från andra patienter är en starkt
integritetskränkande åtgärd, bör den avslutas så snart det är möjligt. Det
bör därför fortlöpande prövas om ett beslut om avskiljande kan hävas.
Den längsta tiden för en sådan åtgärd har enligt första stycket andra
meningen bestämts till åtta timmar. Anses det nödvändigt att åtgärden
består därutöver krävs ett nytt beslut. En föreskrift om detta har tagits in i
första stycket tredje meningen. Ett beslut om förlängning får fattas flera
gånger.
Ett beslut om avskiljande får enligt andra stycket avse en bestämd tid
som överstiger åtta timmar. Hänvisningen till första stycket innebär att
förutsättningarna för avskiljande enligt detta stycke skall vara uppfyllda
för att få besluta om avskiljande enligt andra stycket. Dessutom tillkom-
mer krav på synnerliga skäl. Bestämmelsen tar sikte på vissa extrema fall
då patientens situation är så svår att ett avskiljande måste ske för en längre
tid än några dagar. Detta torde behövas endast i särpräglade undantagsfall.
Ett beslut om avskiljande fattas enligt tredje stycket första meningen av
chefsöverläkaren. Av 39 § följer att han kan delegera denna uppgift till en
annan läkare.
Det har ansetts lämpligt att socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas
om en patient hålls avskild mer än åtta timmar i följd. En föreskrift om
underrättelseskyldighet har därför tagits in i tredje stycket andra mening-
en. Om en patient hålls avskild under lång tid, är det lämpligt att styrelsen
fortlöpande hålls underrättad om detta.
Patienten skall enligt tredje stycket tredje meningen under den tid han
hålls avskild stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal. Av skäl som
har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2) har det inte ansetts
lämpligt att föreskriva att vårdpersonal skall vara närvarande när patien-
ten hålls avskild.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
261
21 § En patient får inte inneha
1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,
2. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i
människokroppen,
3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av
eller annan befattning med narkotika, eller
4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller
vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.
Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder-
tas.
Bestämmelsen i första stycket, som har behandlats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 3.5.2), innebär ett uttryckligt förbud för en patient som är
intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård att inneha
narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Till andra
berusningsmedel hör bl. a. thinner och andra flyktiga lösningsmedel. Den
intagne får inte heller inneha injektionssprutor eller kanyler eller andra
föremål som är särskilt ägnade att användas vid missbruk eller annan
befattning med narkotika. Det senare kan vara t. ex. haschpipor, kokain-
skedar, förvaringspåsar och vågar. Förbudet omfattar också annan egen-
dom som kan skada honom själv eller någon annan eller vara till men för
vården eller ordningen på inrättningen. Annan egendom som kan vara till
skada för patienten eller till men för vården kan utgöras av t. ex. gamla
läkemedel. Vapen och tillhyggen kan innebära risker för såväl patienten
som andra patienter och vårdpersonal.
I andra stycket anges att sådan egendom som inte får innehas får tas om
hand när den påträffas. Frågor om hur man skall förfara med omhänderta-
gen egendom regleras i 24 §.
22 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får
undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses
i 21 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehål-
let i brev eller annan skriftlig handling.
Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får inne-
has enligt 21 §, får egendomen omhändertas.
Första stycket innebär att en försändelse till en patient får granskas för
kontroll av att den inte innehåller skadlig egendom, t. ex. narkotika. Det är
således tillåtet att öppna alla brev och paket som kommer till en patient.
Till skillnad från vad som gäller enligt LSPV är det däremot enligt lagför-
slaget inte tillåtet att granska det skriftliga innehållet i brev eller annan
skriftlig handling. Det är inte heller tillåtet att granska försändelser från en
patient. Skälen härför har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.5.2).
Chefsöverläkaren avses kunna delegera kontrolluppgiften till en annan
läkare enligt 39 §. Ett beslut att kontrollera en försändelse skall inte kunna
överklagas.
Enligt andra stycket får sådan skadlig egendom som avses i 21 § omhän-
dertas.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
262
När det gäller frågor om rätten att telefonera hänvisas till den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.5.2).
23 § Om det är påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kropps-
besiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att
han inte bär på sig egendom som avses i 21 §. Detsamma gäller om det
under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egen-
dom skall påträffas hos patienten.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående
än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe-
terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.
Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt-
ning.
Om det är påkallat får en patient enligt första stycket första meningen
kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas när patienten kommer till
vårdinrättningen. Avsikten är inte att sådana åtgärder skall vidtas rutin-
mässigt, utan i det särskilda fallet måste alltid en bedömning göras av om
åtgärden är befogad. Det måste således finnas någon konkret anledning för
att få tillgripa kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Detta har belysts i
ett JO-ärende (dnr 3409-1985) som rör ett närliggande problem. Motsva-
rande bestämmelse finns i 17 § LVU och i 32 § LVM. Kroppsvisitation och
kroppsbesiktning utförs för närvarande på patienter som ges psykiatrisk
tvångsvård med stöd av 13 § LSPV.
Syftet med bestämmelsen, som har behandlats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 3.5.2), är att förhindra att illegal narkotika och annan
skadlig egendom förekommer på en vårdinrättning. Med kroppsvisitation
avses undersökning av patientens kläder, väska eller något annat som han
för med sig, däremot inte av hans kropp. Vaije undersökning av kroppen
antingen den är endast okulär eller mera ingående är att betrakta som
kroppsbesiktning. Med ytlig kroppsbesiktning avses en yttre granskning av
kroppen. Undersökningen kan gå till så att patienten ombeds att ta av sig
kläderna och stå upp, varefter den som utför besiktningen granskar de
delar av kroppen som är synliga samt fotsulorna. Även huvudhåret och
armhålorna får granskas. I övrigt är det inte tillåtet att be den som skall
undersökas att inta särskilda ställningar för att de för ögat annars dolda
delarna av kroppen skall kunna iakttas liksom inte heller att undersöka
munhåla eller annan hålighet eller beröra vederbörandes nakna kropp för
att undersöka delar av denna. Om så sker blir det fråga om fullständig
kroppsbesiktning (jfr prop. 1981/82:2 s. 24 f.).
Om misstanke uppkommer att skadlig egendom skall påträffas hos pati-
enten, får denne enligt första stycket andra meningen kroppsvisiteras eller
ytligt kroppsbesiktigas även under vistelsen på vårdinrättningen. Det kan
t. ex. bli aktuellt om patienten nyligen tagit emot besök eller om missbruk
förekommit på inrättningen. Detsamma gäller om patienten tillfälligt vis-
tats utanför vårdinrättningen.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får enligt andra stycket inte
göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden kräver. Det bör
således alltid prövas om kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning kan
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
263
begränsas till vissa moment. Det understryks att åtgärden skall genomföras
hänsynsfullt. Detta innebär bl. a. att åtgärder som rör en kvinna bör vidtas
av kvinnlig personal eller av läkare eller sjuksköterska. Om möjligt skall ett
vittne närvara.
Enligt tredje stycket är det chefsöverläkaren som beslutar om kroppsvisi-
tation och ytlig kroppsbesiktning. Denne avses kunna delegera denna
uppgift till en annan läkare. Ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbe-
siktning avses inte kunna överklagas.
Frågan om bestämmelser behövs om ytterligare kontrollåtgärder, såsom
fullständig kroppsbesiktning, har på regeringens uppdrag nyligen utretts
genom socialstyrelsens försorg (jfr prop. 1987/88:147 s. 107). Resultatet
har redovisats i en rapport i juni 1990. Ärendet bereds för närvarande i
socialdepartementet.
24 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
omhändertagits enligt 21 eller 22 § eller har sådan egendom påträffats där
patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till
egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen
enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma
gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen, och i fråga om andra föremål som är
särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika.
Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
Av paragrafens första stycke framgår att all sådan egendom, som omhän-
dertagits enligt 21 eller 22 § eller som påträffats utan någon känd ägare,
och som kan användas vid missbruk, skall förstöras eller försäljas. Motsva-
rande föreskrifter finns i 63 § Kval och 4 § lagen (1985:12) om kontroll av
berusningsmedel på sjukhus. Av bestämmelsen i 21 § första stycket föreva-
rande lag följer att inte alla föremål som får omhändertas skall förstöras
eller försäljas med stöd av förevarande regel. Undantaget gäller föremål
som inte är särskilt ägnade att användas vid missbruk men som på annat
sätt kan vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.
Sådana föremål måste alltså i princip lämnas tillbaka till patienten när
tvångsvården har upphört.
Det ankommer på chefsöverläkaren att låta förstöra eller försälja den
aktuella egendomen. Bestämmelsen hänvisar till lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Det innebär att omhänderta-
gen egendom skall förstöras, om dess värde är ringa eller om det annars
måste anses försvarligt att förstöra den; i andra fall skall egendomen
försäljas. Med hänsyn till karaktären på denna egendom torde det dock i
praktiken sällan bli aktuellt med försäljning. Ett beslut om förstörande
eller försäljning av egendom skall kunna överklagas (se 33 §).
När det gäller möjligheterna för personalen vid vårdinrättningen att ta
kontakt med polisen när narkotika har omhändertagits kan hänvisas till
vad som uttalades i förarbetena till lagen om kontroll av berusningsmedel
på sjukhus (prop. 1984/85:46 s. 30).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
264
Bestämmelsen i andra stycket har sin förebild i 3 § lagen om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
25 § Chefsöverläkaren får ge patienten tillstånd att under en viss del av
vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får
ges for återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är
angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.
Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med
särskilda villkor.
Innehållet i paragrafen, som reglerar frågor om tillstånd att vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område (permission), har behandlats i avsnitt
3.5.4. En patient som getts permission skall alltjämt anses som intagen på
vårdinrättningen för psykiatrisk tvångsvård. Detta innebär bl. a. att chefs-
överläkaren är skyldig att se till att en sådan kontakt hålls med patienten
från vårdinrättningens sida att vederbörande läkare kan bilda sig en upp-
fattning om patientens psykiska tillstånd och de åtgärder som eventuellt
bör vidtas.
I första stycket första meningen anges att patienten får ges tillstånd att
under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens områ-
de. Ett sådant tillstånd kan avse t. ex. en del av ett dygn eller ett visst antal
dygn i sträck. Det kan också avse återkommande permissioner, t. ex. under
vissa helger. Tillstånd som nu nämnts är avsedda för de fall det förutsätts
att patienten inom viss kortare tid skall återvända till vårdinrättningen.
Tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område kan ges för
att förbereda tvångsvårdens upphörande, men även andra skäl kan moti-
vera ett sådant tillstånd, t. ex. läkarundersökning på en annan vårdinrätt-
ning.
Tvångsvård skall i enlighet med vad som anges i 2 § inriktas på att
tillgodose ett oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter
intagning på en sjukvårdsinrättning och därvid göra det möjligt för patien-
ten att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd for att
återvinna den psykiska hälsan. För att underlätta en smidig övergång till
fortsatt vård i sådana former har öppnats en möjlighet att ge patienten
tillstånd att tillbringa resterande tid av tvångsvårdsperioden utanför sjuk-
vårdsinrättningen. Bestämmelsen i första meningen omfattar i och for sig
denna situation. Det är emellertid med hänsyn till den rättsliga prövning-
en inte alltid möjligt att på förhand direkt beräkna vid vilken tidpunkt
tvångsvården kommer att upphöra. Ett tillstånd att vistas utanför vårdin-
rättningens område under återstoden av vårdtiden får enligt första stycket
andra meningen ges endast om det finns skäl att anta att åtgärden är
angelägen for att förbereda att tvångsvården upphör. Avsikten är inte att
denna form av tillståndsgivning skall tillämpas rutinmässigt. Den bör
främst kunna utnyttjas i vissa fall då tvångsvårdstiden har blivit förlängd
vid ett eller flera tillfällen. Frågan om tillstånd att vistas utanför vårdin-
rättningens område under återstoden av vårdtiden for lagöverträdare tar
jag upp vid förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård (avsnitt 7.2).
En patient som getts tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens
område skall enligt andra stycket kunna ges särskilda villkor för vistelsen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
265
Patienten skall kunna åläggas att iaktta särskilda villkor oavsett om till-
ståndet avser en del av vårdtiden eller återstoden av vårdtiden. Vad dessa
villkor mer konkret skall kunna avse har inte närmare reglerats i paragra-
fen. Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.4) bör de
främst kunna avse skyldighet att underkasta sig viss medicinering eller
annan behandling, att hålla kontakt med en viss person eller socialtjäns-
ten, att vistas på ett kommunalt eller enskilt vårdhem eller att besöka en
vårdcentral, m. m. Villkor om vistelse vid behandlingshem eller hem för
vård eller boende kan aktualiseras för t. ex. patienter som har missbrukat
narkotika. Villkor om bostad och arbete kan tänkas bli aktuella undantags-
vis. I lagrådsremissen föreslogs en begränsning så till vida att villkor skulle
kunna meddelas enbart ”i behandlingssyfte”. Mot denna begränsning har
lagrådet invänt att det också kan finnas behov av villkor såsom förbud att
vistas på viss plats eller att besöka eller annars ta kontakt med vissa
personer. I samband härmed har lagrådet pekat på behovet av skydd för
tredje man. Med hänsyn härtill har orden ”i behandlingssyfte” inte tagits
med vid utformningen av bestämmelsen i andra stycket.
Det bör inte finnas något hinder mot att meddela en patient särskilda
villkor under en redan påbörjad permission. De preciseringar som behövs
för att ange i vilka avseenden särskilda villkor skall få ges torde kunna ske
förordningsvägen. Det är därför min avsikt att återkomma till regeringen
med förslag i detta avseende.
Det är viktigt att en patient som getts permission vid behov erbjuds en
effektiv uppföljande öppen vård. En patient som behöver stöd och hjälp
när han lämnar vårdinrättningen måste följas till dess hans förhållanden
stabiliserats. Detta kan, beroende på omständigheterna i det enskilda
fallet, vara en uppgift för den öppna psykiatriska vården men också för
socialtjänsten. Även en patient som inte kontinuerligt är i behov av stöd
bör med vissa tidsintervall erbjudas kontakt och därigenom påminnas om
de hjälpmöjligheter som finns (jfr SoU 1981/82:53 s. 14).
Av 28 § följer att tvångsvården automatiskt upphör om inte en ansökan
om medgivande till tvångsvård görs inom föreskriven tid. Detta innebär
att också tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under
återstoden av vårdtiden upphör automatiskt under motsvarande förutsätt-
ning, varvid patienten inte längre anses som intagen för psykiatrisk tvångs-
vård. Innan tvångsvården upphör bör givetvis behövlig kontroll göras av
att patientens tillstånd är sådant att vården kan avslutas. Det får inte bli så
att vården upphör trots att patientens psykiska tillstånd i själva verket
blivit sämre och patienten behöver hjälp i form av återintagning.
Förutsättningen för tvångsvård i 3 § första stycket 2 att vården skall avse
heldygnsvård skall inte utgöra hinder mot att tillstånd ges till permission.
Någon särskild bestämmelse härom behövs inte. I detta avseende kan
hänvisas till vad som anförts under 3 § första stycket 2 i denna fråga.
Övriga förutsättningar i 3 § första stycket måste självfallet vara uppfyllda
under den tid patienten har permission.
Det finns inte något hinder mot att förlänga tvångsvårdstiden för en
patient som getts tillstånd enligt första stycket andra meningen. Vårdtiden
får förlängas enligt föreskrifterna i 9 §. Det finns inte heller något uttryck-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
266
ligt krav på att patienten efter beslut om förlängning av vårdtiden åter Prop. 1990/91:58
skall vistas på sjukvårdsinrättningen innan ett nytt beslut om vistelse Bilaga 1
utanför sjukvårdsinrättningens område får fattas. En utgångspunkt vid
tvångsvårdsregleringens utformning har emellertid varit att den vårdtid
som ett beslut om tvångsvård omfattar skall inledas med vistelse på
sjukvårdsinrättningen och att vistelse utanför vårdinrättningen skall kom-
ma till stånd först efter någon tid. Detta är naturligt också i de nu aktuella
fallen där patienten visat sig inte kunna klara vistelsen utanför vårdinrätt-
ningen på ett tillfredsställande sätt.
Tillstånd enligt denna paragraf skall skiljas från det som brukar kallas
frigång, dvs. att en patient får vistas utanför sjukvårdsinrättningens bygg-
nad men inom inrättningens område. Frågor om detta faller under 18 §
första stycket.
Det är chefsöverläkaren som beslutar om tillstånd att vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område. Denne avses kunna delegera uppgiften till
en annan läkare med stöd av 39 §. Patienten skall när som helst kunna
ansöka om permission. Det ställs inte några formella krav på hur en sådan
ansökan skall göras. En muntligt framförd begäran av patienten är tillräck-
lig. Ett avslagsbeslut på en sådan begäran kan överklagas hos länsrätten
(33 §). Ett sådant överklagande måste emellertid ske skriftligen (3 § FPL). I
detta sammanhang bör vidare erinras om bestämmelsen i 28 § FPL om att
domstol, som har att pröva ett överklagande, kan meddela interimistiskt
förordnande i saken.
26 § Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i 25 §, om
förhållandena kräver det.
I paragrafen anges att tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område
får återkallas. Detta får ske endast om förhållandena kräver det. Som har
framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.4) bör återtagning till
en vårdinrättning självfallet inte kunna tillgripas som en rent disciplinär
åtgärd mot en patient, som har åsidosatt villkor som har meddelats ho-
nom. För återtagning krävs att patientens tillstånd är sådant att man inte
ser någon annan utväg än att fortsätta vården genom att patienten vistas
på vårdinrättningen. Återtagning till vårdinrättningen får ske inom den
längsta tid som enligt tidigare beslut gäller för tvångsvården. Om en
patient getts tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område av dom-
stol efter överklagande, bör tillståndet återkallas endast om nya omstän-
digheter tillkommit efter domstolsprövningen.
En patient som getts tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens områ-
de anses fortfarande som intagen på sjukvårdsinrättning för psykiatrisk
tvångsvård. Detta innebär att bestämmelserna om vårdintyg och tvåläkar-
prövning inte tillämpas vid beslut om återtagning till inrättningen.
Det är chefsöverläkaren som beslutar om återkallelse av tillstånd att
vistas utanför vårdinrättningens område. Han avses kunna delegera denna
uppgift till en annan läkare enligt 39 §. Patienten kan överklaga ett beslut
om återtagning till vårdinrättningen hos länsrätten (33 §). I detta samman-
hang bör nämnas bestämmelsen i 47 § om att polismyndigheten skall
267
lämna biträde på begäran av chefsöverläkaren för att återföra en patient Prop. 1990/91: 58
till vårdinrättningen, om denne inte återvänt dit sedan tiden för tillståndet Bilaga 1
att vistas på egen hand utanför inrättningens område har gått ut eller
tillståndet återkallats.
27 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, skall chefs-
överläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångs-
vården skall upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervä-
gas fortlöpande.
I 27 —29 §§ regleras frågor om tvångsvårdens upphörande.
När förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård inte längre är uppfyll-
da, skall enligt 27 § beslut om att tvångsvården skall upphöra genast fattas.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6) skall detta
ske så snart förutsättningarna brister i något hänseende. Om patienten vill
stanna kvar på vårdinrättningen och fortfarande har behov av psykiatrisk
vård där, finns det inte något hinder mot att den tvångsmässiga vården
övergår i frivillig vård.
Det åligger chefsöverläkaren att fortlöpande överväga om förutsättning-
arna för psykiatrisk tvångsvård föreligger. Som har framhållits tidigare
gäller detta även om frågan om tvångsvård är föremål för domstolspröv-
ning. I detta sammanhang bör nämnas att patienten i princip när som helst
kan ansöka om att tvångsvården skall upphöra. Det ställs inte några
formella krav på hur en sådan ansökan skall göras. En muntligt framförd
begäran av patienten är tillräcklig. Beslutet skall däremot vara skriftligt
och innehålla skälen för beslutet, och det bör antecknas i patientens
journal. Ett avslagsbeslut på en begäran om tvångsvårdens upphörande
kan överklagas hos länsrätten (33 §). Ett sådant överklagande måste ske
skriftligen (3 § FPL).
28 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till
tvångsvård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges i 7,9 eller
12 §.
Tvångsvården enligt denna lag upphör också när beslut fattas som
föranleder rättspsykiatrisk vård. Föreskrift om övergång till sådan vård
finns i 4 § andra stycket lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård.
Bestämmelsen i första stycket innebär att tvångsvården automatiskt upp-
hör, om inte en ansökan om medgivande till tvångsvård har kommit in till
länsrätten inom föreskriven tid. Om tvångsvården upphör, får patienten
inte längre hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja.
Enligt LSPV (12 §) gäller att, om en patient genom lagakraftvunnen dom
har överlämnats till sluten psykiatrisk vård och redan är intagen på sjuk-
hus för sådan vård, han i fortsättningen skall anses intagen på grund av
domstolens förordnande. Denna bestämmelse i LSPV har ingen motsva-
righet i det nu behandlade lagförslaget. Detta beror på att regleringen av
268
psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd för lagöverträdare föreslås ske i
en särskild lag om rättspsykiatrisk vård. Detta lagförslag reglerar även
tvångsvård för personer som är frihetsberövade med anledning av brott, i
huvudsak anhållna och häktade. För samtliga dessa fall kan den situatio-
nen tänkas uppstå att patienten redan är föremål för vård enligt det nu
behandlade lagförslaget när rättspsykiatrisk vård påbörjas. Bestämmelsen
i andra stycket om att tvångsvården enligt denna lag upphör när beslut
fattas som föranleder rättspsykiatrisk vård innebär att det är regleringen
för den rättspsykiatriska vården som skall tillämpas i fortsättningen. En
redaktionell jämkning har gjorts i bestämmelsen i förhållande till förslaget
i lagrådsremissen.
Andra stycket innehåller även en hänvisning till 4 § andra stycket lagen
om rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen i den sist nämnda paragrafen
gäller för de patienter som ges tvångsvård enligt det nu behandlade lagför-
slaget och som anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt. Beslutet
om psykiatrisk tvångsvård skall i sådana fall anses som ett beslut om
rättspsykiatrisk vård. Den fortsatta vården av patienten sker således enligt
lagen om rättspsykiatrisk vård. Påpekas bör att vården i dessa fall skall ske
på de särskilda sjukvårdsinrättningar som avses i 6 § första stycket andra
meningen i den lagen.
29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut medde-
lats om
1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529) eller lagen (1989: 530) om
åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund,
2. utvisning enligt samma lagar,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-
mark, Finland, Island och Norge, eller
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-
land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand-
ling,
skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall
verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd
tillåter att detta verkställs.
I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verk-
ställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av
12 kap. 3 § utlänningslagen.
Bestämmelserna i första stycket, som i huvudsak motsvarar 18 a § första
stycket LSPV, innebär att intagning för psykiatrisk tvångsvård under vissa
förutsättningar inte hindrar verkställigheten av ett beslut om avvisning,
utvisning eller utlämning. Patientens störning och behov av vård i Sverige
kan i och för sig utgöra ett humanitärt skäl att få stanna i landet, men om ett
avlägsnandebeslut är fattat — under hänsynstagande till samtliga omstän-
digheter — bör ett beslut om intagning för psykiatrisk tvångsvård inte
hindra verkställigheten av avlägsnandebeslutet. Patienten måste emellertid
vara i ett sådant tillstånd att han klarar att resa. Som ytterligare förutsättning
för tillämpning av denna bestämmelse gäller att den myndighet som skall
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
269
verkställa avlägsnandebeslutet begär att tvångsvården skall upphöra (jfr Prop. 1990/91:58
prop. 1979/80:96 s. 73). Bilaga 1
En fråga enligt första stycket om upphörande av tvångsvården prövas av
chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas. Som lagrådet pekat
på behöver detta inte anges i ett särskilt stycke i paragrafen. Chefsöverlä-
karens beslut går inte att överklaga. För patienten finns emellertid möjlig-
het att i förekommande fall överklaga beslut i avlägsnandeärendet.
Bestämmelsen i andra stycket tar sikte på det fallet att beslut har fattats
om att en patient som är utländsk medborgare skall skickas hem för
fortsatt vård där. För närvarande regleras detta i 7 § kungörelsen ang.
tillämpningen av lagen den löjuni 1966 (nr293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, m.m. Den i lagrådsremissen föreslagna be-
stämmelsen innebar att tvångsvården skulle upphöra genom beslut av
chefsöverläkaren i sådana situationer. Enligt lagrådet ligger det i sakens
natur att den psykiatriska tvångsvården i dessa fall skall pågå till dess att
patienten sänds hem och därefter upphöra. En lagbestämmelse härom är
enligt lagrådets mening onödig och eventuellt erforderliga bestämmelser
skulle kunna utfärdas i enklare ordning. Mot bakgrund av lagrådets syn-
punkt bar bestämmelsen i andra stycket utformats som en erinran om att
tvångsvården upphör automatiskt vid verkställighet av ett beslut om hem-
sändande som har meddelats enligt 12 kap. 3 § utlänningslagen. Min avsikt
är att återkomma till regeringen med förslag till bestämmelser i en förord-
ning som motsvarar de nuvarande föreskrifterna i 7 § kungörelsen.
30 § När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson
kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.
Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges
tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-
en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget
har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt.
Stödperson utses av den nämnd som avses i lagen (1980:12) om för-
troendenämnder inom hälso- och sjukvården.
Förslaget om stödperson har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 3.7 och 3.8).
I första stycket anges att en stödperson skall utses när patienten begär
det. Patienten kan emellertid på grund av sitt psykiska tillstånd sakna
förmåga att ta initiativ till att få hjälp av en stödperson. En föreskrift har
därför tagits in om att en stödperson kan utses också i annat fall, om
patienten inte motsätter sig det.
Stödpersonen skall enligt andra stycket första meningen bistå patienten i
personliga frågor så länge denne ges tvångsvård. Avsikten är således inte
att stödpersonen skall ha någon självständig ställning. Han skall t. ex. inte i
denna sin egenskap kunna överklaga ett beslut som har fattats av chefs-
överläkaren eller rätten.
Stödpersonen har enligt andra stycket andra meningen rätt att besöka
270
patienten på vårdinrättningen. I detta sammanhang bör nämnas att en
föreskrift om rätt för stödpersonen att närvara vid en muntlig förhandling
inför en domstol och att om möjligt underrättas om förhandlingen tas in i
37 §.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7) skall en
stödperson vara skyldig att iaktta tystnadsplikt beträffande uppgifter om
patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, som han
har fått kännedom om i sin verksamhet som stödperson. En skyldighet för
stödpersonen att inte obehörigen röja eller utnyttja sådana uppgifter har
därför tagits in i andra stycket tredje meningen. Som också har framgått av
den allmänna motiveringen skall stödpersonen utses av den nämnd som
har hand om landstingskommunens förtroendenämndsverksamhet. Det
bör påpekas att sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller för ledamö-
ter av och tjänstemän vid förtroendenämnderna (se prop. 1981/82:186
s.47).
I tredje stycket anges att stödpersonen utses av den nämnd som utgör
förtroendenämnd enligt gällande lag om sådana nämnder.
31 § Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla
till förtroendenämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson.
Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid
göras när
1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7, 12
eller 14 §,
2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt
6§,
3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att
tvångsvården skall upphöra.
När tvångsvården av en patient, för vilken stödperson utsetts, har upp-
hört, skall chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta förtroendenämn-
den om detta.
I paragrafen har, i överensstämmelse med vad lagrådet har föreslagit,
sammanförts bestämmelser om underrättelser till förtroendenämnd. Des-
sa bestämmelser föreslogs i lagrådsremissen intagna i andra paragrafer i
lagförslaget. Förevarande paragraf har disponerats och i huvudsak utfor-
mats så som lagrådet förordat.
Enligt 48 § skall patienten upplysas om rätten att få hjälp av en stödper-
son. Det åligger vidare enligt den allmänna regeln i första stycket i föreva-
rande paragraf chefsöverläkaren att ta initiativ till att stödperson förord-
nas genom att anmäla till förtroendenämnden när det kan finnas skäl att
utse en stödperson. Sådana skäl föreligger självfallet så snart patienten ger
till känna att han önskar bistånd av en stödperson. Det kan också finnas
skäl att anmäla till nämnden frågan om stödperson bör utses, t. ex. när
patienten på grund av sitt psykiska tillstånd saknar förmåga att begära
hjälp av en stödperson, vacklar i sin inställning till vården eller saknar stöd
från närstående. Påpekas bör att patienten naturligtvis också kan vända sig
direkt till nämnden i denna fråga.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7) bör
patientens uppfattning tillmätas stor betydelse vid val av stödperson. Om
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
271
det är möjligt bör förtroendenämnden utse den som patienten själv begär.
Nämnden bör kunna byta ut en redan utsedd stödperson, om patienten
eller någon annan begär det och det finns skäl för detta. Vidare bör
stödpersonen entledigas från sitt uppdrag, om patienten förklarar att han
inte längre önskar bistånd från stödpersonen. I annat fall bör stödpersonen
entledigas när tvångsvården har upphört.
I andra stycket föreskrivs om obligatorisk anmälan till förtroendenämn-
den i fall då chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård eller
patienten överklagar ett beslut om intagning enligt 6 § eller ett beslut om
avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra. Undantag från an-
mälningsskyldigheten gäller naturligtvis om patienten redan har en förord-
nad stödperson. Genom underrättelserna ges förtroendenämnden ökad
möjlighet att överblicka de domstolsprövningar i tvångsvårdsfrågor som
förekommer inom nämndens område.
I tredje stycket åläggs chefsöverläkaren skyldighet att snarast underrätta
förtroendenämnden när tvångsvården har upphört för en patient som har
en förordnad stödperson till hjälp.
32 § Patienten får hos länsrätten överklaga chefsöverläkarens beslut om
intagning för tvångsvård enligt 6, 11 eller 14 §. Ett sådant överklagande
skall anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.
Innan länsrätten prövar ett överklagande enligt första stycket, skall
rätten utan dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseen-
den som anges i 7 § andra stycket.
I 32 och 33 §§ regleras möjligheterna att överklaga beslut som chefsöverlä-
karen fattar enligt lagen. Den förstnämnda paragrafens bestämmelser om
rätt att överklaga ett intagningsbeslut hade inte någon direkt motsvarighet
i lagrådsremissen. I stället föreslogs där en möjlighet för en patient som
tagits in för tvångsvård att inom fyra veckor från dagen för intagningsbe-
slutet ansöka direkt hos länsrätten om att tvångsvården skall upphöra.
Lagrådet har ifrågasatt om det remitterade förslaget i förevarande del
står i överensstämmelse med artikel 5 i europakonventionen och framhål-
lit att möjligheten att ansöka om tvångsvårdens upphörande inte kan anses
likvärdig med rätten att få en laglighetsprövning av intagningsbeslutet.
Enligt lagrådet bör en rätt införas för den som tagits in för tvångsvård att
överklaga intagningsbeslutet. I anslutning därtill kan det lämpligen sägas
ut i lagtexten att överklagandet skall föranleda en prövning även av frågan
om tvångsvården skall upphöra.
Den av lagrådet förordade lösningen torde på väsentligen likartat sätt
som lagrådsremissens förslag tillgodose intresset av att kunna erbjuda en
snar rättslig prövning av uppkomna frågor om tvångsvårdens upphörande,
vilket regelmässigt måste vara det väsentliga för patienten. Med hänsyn
härtill och då det inte bör på något håll få råda tvekan om den nya
lagstiftningens förenlighet med konventionsbestämmelser som Sverige för-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
272
bundit sig att följa har den förevarande regleringen getts det innehåll och
den utformning som lagrådet har föreslagit. Det innebär att patienten
enligt första stycket i paragrafen ges rätt att överklaga chefsöverläkarens in-
tagningsbeslut enligt 6 § liksom intagningsbeslut i konverteringsfall enligt
11 eller 14 §. Rättens prövning av ett överklagande skall omfatta också
frågor om tvångsvården skall upphöra, oavsett om intagningsbeslutet var
lagligt eller ej.
I andra stycket av paragrafen har, också i huvudsak i överensstämmelse
med lagrådets förslag, tagits in en regel om att chefsöverläkarens yttrande
skall inhämtas över dels de omständigheter som utgör grunden för tvångs-
vården, dels de överväganden som gjorts beträffande vård i annan form för
patienten och dels det stöd och den behandling som planeras för patienten
under och efter vistelsen på vårdenheten.
Under 33 § berörs frågor om vem som är klagoberättigad, i vilken form
och inom vilken tid ett överklagande skall ske samt till vilken instans ett
överklagande skall ges in.
33 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett annat beslut av chefsöver-
läkaren enligt denna lag som innebär
1. avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra,
2. förordnande enligt 24 § om förstöring eller försäljning av egendom,
3. avslag på en begäran om tillstånd enligt 25 § att vistas utanför vårdin-
rättningens område eller meddelande av villkor i samband med en sådan
vistelse, eller
4. återkallelse enligt 26 § av tillstånd att vistas utanför vårdinrätt-
ningens område.
I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.
Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.
När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har
kommit in i rätt tid. Har skrivelsen kommit in för sent, skall länsrätten
avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat
patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen
skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden
för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-
delbart vidarebefordra den till länsrätten.
I första stycket anges vilka andra beslut av chefsöverläkaren än som
nämnts i 32 § som får överklagas hos länsrätten. De beslut som får överkla-
gas är avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra, beslut om
förstöring eller försäljning av egendom, avslag helt eller delvis på begäran
om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, beslut om åter-
kallelse av sådant tillstånd och meddelande av villkor i samband med
vistelse utanför vårdinrättningen.
Möjlighet att överklaga beslut om villkor för vistelse utanför vårdinrätt-
ningens område har tillfogats i enlighet med vad lagrådet har förordat.
Skälet för detta är att villkor av sådant slag ibland kan få betydelse under
avsevärd tid och innebära kännbara begränsningar i patientens frihet.
Någon åtskillnad har inte gjorts mellan dessa fall och sådana situationer då
klagorätten i praktiken är av mindre värde för patienten, t. ex. vid kortva-
riga, nära förestående permissioner.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
273
18 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Som har nämnts tidigare kan patienten i princip när som helst begära Prop. 1990/91: 58
hos chefsöverläkaren att tvångsvården skall upphöra. Lagrådet har föreslå- Bilaga 1
git att en motsvarighet till LSPV:s föreskrift i 18 § om att utskrivnings-
nämnden inte är skyldig att pröva ansökan om utskrivning förrän en
månad förflutit från tidigare ansökan tas in i den nya lagen. Syftet med
förslaget är att i någon mån begränsa antalet mål utan att patientens
rättsskydd eftersätts. Jag anser det emellertid vara mindre lämpligt att ha
en regel av detta slag vid ett domstolsförfarande. Någon sådan regel har
därför inte tagits in i lagen. Det ligger emellertid i sakens natur att en
rättslig prövning av ett avslagsbeslut på en begäran om upphörande av
tvångsvården inte sällan kan bli relativt enkel om denna sker i nära
anslutning till t. ex. en obligatorisk domstolsprövning enligt 7 eller 9 §.
Klagoberättigad är endast patienten. Han kan emellertid på grund av sitt
psykiska tillstånd eller av andra skäl ha svårigheter med att överklaga ett
beslut om psykiatrisk tvångsvård. Det är då viktigt att patienten får det
stöd och den hjälp han behöver i detta hänseende av vårdpersonalen eller
genom dess förmedling. Det har inte ansetts lämpligt att låta anhöriga till
patienten kunna självständigt överklaga beslut om psykiatrisk tvångsvård
(jfr avsnitt 3.6).
Överklagande hos länsrätten skall ske skriftligen. Handlingen med över-
klagandet måste vara egenhändigt undertecknad av patienten eller hans
ombud (3 § FPL). Den som vill överklaga ett beslut skall ange vad som
yrkas eller den ändring i beslutet som han begär. Ändringsyrkandet torde
dock inte behöva anges uttryckligt. Det räcker att yrkandet framgår vid en
rimlig och välvillig tolkning av besvärshandlingen. Patienten kan senare
under handläggningen justera eller precisera det yrkande som framgår av
handlingen (jfr prop. 1985/86:80 s. 73). Självfallet är det i praktiken i de
flesta fall fråga om ett yrkande som innebär att tvångsvården skall upphö-
ra.
För länsrättens handläggning av överklaganden enligt förevarande para-
graf avses gälla en möjlighet till prövning av ensamdomare. Detta föreslås
reglerat i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (se avsnitt
7.5). Innebörden kommenteras under 38 §.
Under remissbehandlingen har någon instans påpekat att det är oklart i
vilken utsträckning beslut om tvångsmedicinering eller användning av
tvångsåtgärder kan överklagas. Enligt min mening är det inte lämpligt att
en rad olika frågor angående vårdens innehåll skall kunna bli föremål för
prövning av domstol. Ett visst avsteg härifrån har dock gjorts beträffande
läkarbeslut om särskilda villkor enligt 25 §. En mer generell möjlighet att
överklaga till domstol beträffande vårdinnehållet skulle kunna medföra en
del problem med gränsdragningen gentemot andra myndigheters uppgif-
ter. Som har nämnts utövar socialstyrelsen tillsyn över hälso- och sjukvår-
dens personal. Anser en patient att han är felbehandlad kan han anmäla
detta hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Nämnden prövar bl. a.
om någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall åläggas discip-
linpåföljd. Patienten kan också vända sig till förtroendenämnden för att
diskutera olika behandlingsfrågor. Hos varje sjukvårdshuvudman finns
det en eller flera förtroendenämnder, som har till uppgift att främja kon-
274
takterna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen och för-
medla den hjälp till patienterna som förhållandena kräver. I andra stycket
första meningen föreskrivs mot den angivna bakgrunden att sådant beslut
av chefsöverläkaren som inte har nämnts uttryckligen i första stycket inte
får överklagas. Det bör påpekas att lagtextens formulering utesluter såväl
förvaltningsbesvär som kommunalbesvär.
I ansökningsmål har chefsöverläkaren ställning som part i länsrätten.
Han har emellertid inte ansetts böra ges befogenhet att i något fall överkla-
ga beslut av länsrätt eller kammarrätt. Ett skäl härför är att denna typ av
åtgärder inte lämpligen bör ingå i läkarens arbetsuppgifter. I andra stycket
andra meningen har därför tagits in en bestämmelse om att chefsöverläka-
ren inte får överklaga beslut enligt lagen av en domstol.
Föreskrift om tidsfristen för överklagande av beslut finns i 23 § förvalt-
ningslagen och 7 § FPL. Besvärstiden är tre veckor från den dag då patien-
ten fick del av det beslut som överklagas.
Det föreslås inte någon motsvarighet till föreskriften i 24 § LSPV om att
ett beslut får överklagas så länge patienten vårdas med stöd av lagen och
därutöver under tre veckor från det att patienten skrevs ut. En överklag-
ningsmöjlighet syftar i allmänhet till att det överklagade beslutet skall
kunna ändras med rättslig verkan. Det finns därför knappast något behov
av att t. ex. ett beslut om avslag på en begäran att tvångsvården skall
upphöra skall kunna överklagas sedan tvångsvården har upphört. Det går
för övrigt att komma till rätta med felaktiga beslut inom ramen för den
tillsyn som finns över hälso- och sjukvårdspersonalen.
Av tredje stycket följer att patienten skall vända sig direkt till länsrätten
om han vill överklaga ett beslut av chefsöverläkaren. Detta har ansetts
lämpligt av hänsyn till patienten. Det har vidare ansetts att det inte bör
ingå i en läkares arbetsuppgifter att bedöma om skrivelser med överkla-
ganden har kommit in i rätt tid. Den föreslagna ordningen avviker från
vad som i allmänhet gäller beträffande förvaltningsprocessen (7 § FPL),
där det föreskrivs att en besvärshandling skall ges in till den myndighet,
som har meddelat det beslut som överklagas.
1 lagförslaget upptas inte någon föreskrift om till vilken domstol besvärs-
handlingar i vilka länsrättens eller kammarrättens beslut överklagas skall
ges in. Detta innebär att den som vill överklaga länsrättens beslut om
psykiatrisk tvångsvård hos kammarrätten skall ge in skrivelsen med över-
klagandet till länsrätten. Vidare skall den som vill överklaga kammarrät-
tens beslut hos regeringsrätten ge in skrivelsen med överklagandet till
kammarrätten. Detta följer av FPL.
I tredje stycket anges att länsrätten skall pröva om skrivelsen har kom-
mit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in for sent, skall länsrätten
avvisa den, om inte förseningen beror på att chefsöverläkaren har lämnat
patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Om skrivelsen
lämnas till chefsöverläkaren, skall denne omedelbart vidarebefordra hand-
lingen till länsrätten.
Om avvisning skett kan det vara lämpligt att länsrätten underrättar
chefsöverläkaren om detta. Ett sådant förfarande kan leda till att patienten
i vissa fall ges möjlighet att få sakfrågan prövad på nytt.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
275
34 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av läns-
rätten i det län där sjukvårdsinrättningen är belägen.
1 34 —38 §§ regleras frågor om handläggningen i domstol.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om den inbördes behörigheten
länsrätterna emellan. Det är vårdinrättningens belägenhet som blir avgö-
rande för vilken länsrätt som är behörig. Detta innebär att det kan vara
lämpligt att flytta över ett mål om psykiatrisk tvångsvård från en länsrätt
till en annan, om en patient förs över till en ny sjukvårdsinrättning i ett
annat län utan att tvångsvården har upphört (jfr 41 §).
35 § Mål enligt denna lag skall handläggas skyndsamt. Så snart en ansö-
kan som avses i 28 § har kommit in till länsrätten, skall rätten pröva om
ansökan har kommit in i tid. Har ansökan kommit in för sent, skall rätten
skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om detta.
Ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från
den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till länsrät-
ten. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning
eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Föreskrif-
terna i första och andra meningen gäller inte mål som avses i 33 § första
stycket 2.
Länsrätten får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.
Beträffande reglerna för handläggningen i domstol har eftersträvats över-
ensstämmelse så långt möjligt med motsvarande föreskrifter i de sociala
vårdlagarna LVU och LVM. Förevarande paragraf är uppbyggd på likartat
sätt som 33 och 34 §§ LVU samt 37 och 38 §§ LVM.
Det är som regel angeläget att få en fråga om psykiatrisk tvångsvård eller
om permission prövad skyndsamt. FPL innehåller inga bestämmelser om
handläggningstiden vid denna typ av mål. Liksom i LVU och LVM har det
därför med hänsyn till att det rör sig om frihetsberövande ansetts nödvän-
digt att komplettera lagförslaget med särskilda bestämmelser om skynd-
samhet i handläggningen. De korta vårdtiderna i förslaget gör det vidare
nödvändigt att alla mål behandlas med skyndsamhet för att rimliga rätts-
säkerhetskrav skall vara uppfyllda. En föreskrift om det finns i första
stycket. Föreskriften gäller vid handläggning av av alla mål oavsett vilken
domstolsinstans det gäller.
I första stycket har på lagrådets initiativ också tagits in regler dels om att
länsrätten så snart en ansökan om medgivande till tvångsvård har kommit
in till rätten skall pröva om den har kommit in i rätt tid, dels om att
länsrätten skyndsamt skall underrätta chefsöverläkaren om en sådan ansö-
kan har befunnits för sent inkommen. Syftet med dessa bestämmelser är
att garantera att patienten inte mot sin vilja hålls kvar på sjukvårdsinrätt-
ningen sedan tvångsvården upphört till följd av regleringen i 28 §.
Att en länsrätt regelmässigt skall hålla muntlig förhandling i ett mål om
psykiatrisk tvångsvård framgår av 36 §. Det har ansetts särskilt angeläget
att rätten företar ett mål om tvångsvård till avgörande inom en kort tid
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
276
från det att målet har anhängiggjorts hos rätten. Det föreskrivs därför i Prop. 1990/91:58
andra stycket första meningen att en länsrätt skall göra detta inom åtta Bilaga 1
dagar från det att målet kom in till rätten. Tidsfristen på åtta dagar gäller
även om chefsöverläkaren ansöker t. ex. enligt 7 § om medgivande till
tvångsvård i början av fyraveckorsperioden. Det beror på bl. a. att denne
kan ha särskilda skäl som talar för att en juridisk prövning av förutsätt-
ningarna for tvångsvård bör äga rum i ett tidigt skede av vårdperioden.
Föreskriften gäller för alla mål i länsrätt, dvs. för såväl ansökningsmål som
besvärsmål. Tiden har utökats från en vecka till åtta dagar i förhållande till
socialberedningens förslag. Detta har gjorts för att underlätta länsrättens
planering av sin verksamhet.
Det har inte ansetts behövligt att i lagen föreskriva några särskilda
tidsfrister för kammarrätt och regeringsrätten. För handläggning av mål i
dessa instanser gäller det allmänna kravet på skyndsamhet i första stycket.
Andra stycket innebär inte ett krav på att ett mål om psykiatrisk tvångs-
vård under alla förhållanden måste avgöras slutligt inom den föreskrivna
tiden på åtta dagar. En muntlig förhandling som påbörjas inom tiden får
sålunda fortsätta senare med stöd av föreskriften i andra stycket andra
meningen, om det är nödvändigt med hänsyn till utredningen eller något
annat hinder för ett omedelbart avgörande. Av bestämmelsen följer också
att det redan när målet kommer in kan stå klart att utredningen måste
kompletteras, t. ex. med ett sakkunnigutlåtande, eller att förhandlingen av
andra skäl inte kan hållas inom den föreskrivna tiden om åtta dagar.
Undantagsmöjligheten bör emellertid utnyttjas med stor återhållsamhet.
Länsrätten bör pröva behovet av kompletterande utredning och bestämma
dag för förhandling så snart ett mål om tvångsvård har kommit in till
rätten.
Någon särskild regel om när dom eller beslut skall vara meddelade
föreslås inte. Sådana regler finns inte heller i LVU och LVM. I detta
hänseende gäller utöver bestämmelser i instruktionerna för länsrätt och
kammarrätt den allmänna regeln om skyndsamhet i första stycket. Det bör
rimligen tillhöra undantagen att ett beslut i fråga om psykiatrisk tvångs-
vård inte kan meddelas i nära anslutning till en förhandling.
I andra stycket tredje meningen görs undantag från tidsfristen vid över-
klagande som rör beslut om förstöring eller försäljning av egendom.
I tredje stycket anges att länsrätten får förordna rörande saken i avvak-
tan på målets avgörande. Enligt 28 § FPL gäller visserligen redan beträf-
fande besvärsmål att domstol, som har att pröva besvär, kan förordna att
det överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse ome-
delbart, tills vidare inte skall gälla och även i övrigt förordna rörande
saken. Genom den föreslagna bestämmelsen blir det möjligt att fatta
interimistiska beslut i alla typer av mål.
36 § I ett mål enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhandling,
om det inte är uppenbart obehövligt.
277
Paragrafen följer delvis mönstret i LVU (35 §) och LVM (39 §). Den gäller
handläggningen i länsrätt. Föreskrifter om platsen för en muntlig förhand-
ling och vem som skall kallas till den finns i 37 §.
Enligt 9 § FPL är förfarandet inför allmän förvaltningsdomstol skriftligt.
Med hänsyn till betydelsen av ett omhändertagande för tvångsvård bör
emellertid, som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9),
länsrättens prövning av förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård som
regel ske efter muntlig förhandling. Av bestämmelsen i förevarande para-
graf framgår att länsrätten skall hålla muntlig förhandling, om det inte är
uppenbart obehövligt. Presumtionen är således stark för muntlig förhand-
ling. Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i alla mål om psykiatrisk
tvångsvård, dvs. såväl ansöknings- som besvärsmål.
Det kan vara uppenbart obehövligt att hålla en muntlig förhandling om
en sådan nyligen hållits i ett föregående mål rörande samme patient och
nya omständigheter av vikt inte tillkommit efter förhandlingen. Detsam-
ma gäller om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan närvara
vid en muntlig förhandling eller inte vill att en sådan skall hållas. En annan
tänkbar situation är då målet gäller sådana frågor som korttidspermission
eller förstörande eller försäljning av egendom.
Det föreslås inga särskilda regler om när kammarrätt eller regeringsrät-
ten skall hålla muntlig förhandling. Det innebär att föreskrifterna i 9 § FPL
blir tillämpliga i dessa fall, dvs. muntlig förhandling får hållas när den kan
antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av
målet. Det föreligger således ingen presumtion för muntlig förhandling,
men rätten bör självmant överväga om det finns behov av en sådan. I
länsrätt och kammarrätt skall muntlig förhandling vidare hållas, om en-
skild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig
och inte heller särskilda skäl talar mot det.
En i lagrådsremissen intagen föreskrift om att patienten skall upplysas
om att han kan begära muntlig förhandling innan ett mål avgörs har på
lagrådets inrådan fått utgå.
37 § Muntlig förhandling hålls på sjukvårdsinrättningen, om inte sär-
skilda skäl talar för något annat. Patienten skall vara närvarande vid
förhandlingen, om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd.
Patientens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och skall om
möjligt underrättas om den. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandling-
en, om det inte är uppenbart obehövligt.
Om det behövs, skall länsrätten i ett mål enligt denna lag höra lämplig
sakkunnig vid muntlig förhandling. Vid förhandlingen får den sakkunnige,
i syfte att få upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för
dennes uppgift, ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten.
Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en
förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.
Enligt lagen om allmänna förvaltningsdomstolar (27 §) gäller att allmän
förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där den har sitt säte eller
där avdelning av domstolen är förlagd och att domstolen får sammanträda
på annan ort när det föreligger särskilda skäl. Som har framhållits i den
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
278
allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) är det viktigt av hänsyn till patienten
att en muntlig förhandling regelmässigt hålls på den sjukvårdsinrättning
där patienten vårdas. Avsteg från lagen om allmänna förvaltningsdomsto-
lar har därför gjorts genom en föreskrift i första stycket om att muntlig
förhandling hålls på vårdinrättningen, om inte särskilda skäl talar för
något annat. Det förutsätts att sjukvårdshuvudmannen kan tillhandahålla
lokaler och att förhållandena där är sådana att principen om offentlighet
kan upprätthållas. Särskilda skäl att hålla förhandling i t. ex. rättens egna
lokaler kan antas föreligga när patienten begär det och hans psykiska
tillstånd medger att förhandlingen hålls där.
Rätten bör som regel kalla patienten till personlig inställelse. Patientens
psykiska tillstånd kan emellertid någon gång föranleda undantag från detta
krav. Det föreskrivs därför att patienten skall vara närvarande vid för-
handlingen om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Som
anförts under 7 § kan det vara lämpligt att chefsöverläkaren underrättar
rätten om patienten enligt läkarens uppfattning inte kan närvara personli-
gen. Patientens stödperson har rätt att vara närvarande vid förhandlingen
och skall om möjligt underrättas om den. Föreskrifter om när stödperson
skall förordnas finns i 30 §. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandling-
en, om det inte är uppenbart obehövligt.
Andra stycket innehåller föreskrifter om hörande av sakkunnig vid
muntlig förhandling inför länsrätten. Om det behövs skall sådant sakkun-
nigförhör hållas i de mål som kan förekomma hos länsrätten enligt lagen.
Det kan ibland vara lämpligt att den sakkunnige hörs per telefon.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) och på de
skäl som anförts där följs inte lagrådets förslag om att en erfaren psykiater
skall ingå som ledamot i länsrätten vid prövning av mål enligt lagen. Det
behov som finns av att tillföra rätten sakkunskap i psykiatriska och andra
frågor får därför tillgodoses främst genom särskilt förordnade sakkunniga.
Den nyss nämnda bestämmelsen om att lämplig sakkunnig vid behov skall
höras vid muntlig förhandling bör kunna bidra till att länsrätten får upp-
kommande medicinska eller andra frågeställningar tillräckligt belysta och
till att länsrättens möjligheter att göra en obunden bedömning inte kan
sättas i fråga. För att underlaget för länsrättens bedömning av argumente-
ringen i t. ex. medicinska frågor skall bli så gott som möjligt har tillfogats
en regel som medger att den sakkunnige kan få spela en aktiv roll vid
förhandlingen genom att ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten i
sådana hänseenden som är av betydelse för sakkunniguppgiftens fullgöran-
de. Utfrågningen skall naturligtvis ske under domstolens processledning.
I tredje stycket föreskrivs att rätten under vissa förutsättningar får för-
ordna att patienten skall hämtas till rätten. Detta kan ske antingen omedel-
bart eller till en senare dag. Motsvarande bestämmelse finns i LVU (35 §)
och LVM (39 §).
Att patienten under vissa förutsättningar har rätt att få erforderligt
biträde i det rättsliga förfarandet framgår av 41 och 42 §§ rättshjälpslagen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
279
38 § Vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt denna lag skall Prop. 1990/91:58
nämndemän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en Bilaga 1
fråga som nämns i 33 § första stycket.
I paragrafen anges att nämndemän skall ingå i rätten när kammarrätten
avgör mål om psykiatrisk tvångsvård. Av 12 § lagen om allmänna förvalt-
ningsdomstolar framgår att kammarrätt, när det är särskilt föreskrivet att
nämndemän skall ingå i rätten, är domför med tre lagfarna ledamöter och
två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i
sådant fall inte sitta i rätten. Den föreslagna bestämmelsen gör undantag
för mål som angår enbart en fråga som nämns i 33 § första stycket. Kravet
på medverkan av nämndemän i kammarrätt gäller således inte i t. ex. mål
om avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra eller i permis-
sionsmål. I detta avseende har inte gjorts någon ändring i förhållande till
lagrådsremissen.
För länsrättens del följer av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
att nämndemän skall delta i avgörandet. Länsrätten är som huvudregel
domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Om det behövs med
hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får
fyra nämndemän sitta i rätten (17 §). Lagrådets förslag om särskild sam-
mansättning med en läkarledamot i länsrätten och, som konsekvens därav,
om ökad nämndemannamedverkan vid prövning av överklaganden har
inte godtagits. Förslaget till ändring i lagen om allmänna förvaltnings-
domstolar innebär därför att det främst för klagan över beslut om avslag
på en begäran att tvångsvården skall upphöra och klagan över beslut i
permissionsfrågor görs undantag från kravet att nämndemän skall delta i
avgörandet. Skälet härför är bl. a. att sådana klagomål får anföras vid ett
obegränsat antal tillfällen. Påpekas bör emellertid att ett mål inte får
avgöras av ensamdomare, om det är påkallat av särskild anledning att
målet prövas av fullsutten rätt (se 18 § lagen om allmänna förvaltnings-
domstolar). Sådan särskild anledning kan föreligga t. ex. när omständighe-
terna i målet tyder på att patienten på grund av sitt psykiska tillstånd kan
befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan. Detsamma
gäller om en icke ringa tid förflutit sedan frågan om tvångsvård eller
permission senast avgjordes i domstol. Det bör påpekas att länsrätten i
regel inte skall kunna avgöra ett mål beträffande en patient som i ett
brottmål har överlämnats till rättspsykiatrisk vård förenad med särskild
utskrivningsprövning utan medverkan av nämndemän (jfr 21 § i förslaget
till lag om rättspsykiatrisk vård och 18 § i förslaget till ändring i lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar).
39 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsin-
rättningen med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att
fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns
särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan
läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte såvitt gäller
1. beslut enligt 6 § om intagning,
280
2. ansökan enligt 7, 9, 12 eller 14 § om medgivande till att tvångsvården
fortsätter,
3. beslut enligt 17 § första stycket sista meningen om behandlingen,
4. beslut enligt 19 § andra stycket om fastspänning, eller
5. beslut enligt 20 § andra stycket om avskiljande.
Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.2) och inled-
ningsvis i specialmotiveringen under rubriken Vissa begrepp i lagen har
beslut fattats om ändrade bestämmelser om ledningsansvaret i 14 § HSL.
Enligt dessa skall, för enheter där patientsäkerheten kräver det, en chefs-
överläkare ha ett samlat administrativt och medicinskt ledningsansvar.
Lagförslaget om psykiatrisk tvångsvård bygger på den nya regleringen
beträffande ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården. Med hänsyn till
chefsöverläkarens avsedda ställning och funktion bör denne ges möjlighet
att delegera uppgifter enligt förevarande lagstiftning på någon annan som
har den kompetens som behövs för dessa uppgifter. Bestämmelsen i första
meningen innebär att en chefsöverläkare har möjlighet att uppdra åt en
erfaren läkare vid sjukvårdsinrättningen med specialistkompetens inom
psykiatrin att fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt lagförsla-
get.
Chefsöverläkaren har enligt den nya lydelsen av 14 § HSL möjlighet att
uppdra åt annan befattningshavare vid enheten att fullgöra enskilda led-
ningsuppgifter. Denna möjlighet till delegation av ledningsuppgifter tar
inte sikte på de uppgifter som regleras särskilt i tvångsvårdslagstiftningen.
Avsikten är att delegation av dessa sist nämnda uppgifter inte skall ske i
annan ordning än enligt bestämmelserna i förevarande paragraf.
Enligt andra meningen får den ledningsansvarige läkaren, om det finns
särskilda skäl, överlämna åt en annan läkare att fatta beslut enligt lagen om
psykiatrisk tvångsvård. Vissa uppgifter har emellertid ansetts vara av så
ömtålig natur att de inte skall vara möjliga att delegera till en annan läkare.
Det gäller enligt punkterna 1 — 5 uppgifterna att besluta enligt 6 § om
intagning för tvångsvård, att ansöka enligt 7, 9, 12 eller 14 § om rättens
medgivande till att tvångsvården fortsätter, att fatta de övergripande be-
sluten enligt 17 § om behandlingen, att besluta enligt 19 § andra stycket
om fastspänning med bälte annat än kortvarigt resp, att besluta enligt 20 §
andra stycket om avskiljande av en patient från övriga patienter för en
bestämd tid som överstiger åtta timmar.
I anslutning till den nya regleringen av ledningsansvaret inom den
offentliga hälso- och sjukvården har också införts en kompletterande regel
i 13 § HSL som föreskriver att det för varje patient på en enhet som skall
ledas av en chefsöverläkare skall utses en legitimerad läkare som patient-
ansvarig. Innebörden av detta kan förutsättas bli att det för vaije patient
som ges psykiatrisk tvångsvård skall finnas en patientansvarig läkare.
Denne läkares uppgift skall bl. a. vara att för den enskilde patienten
samordna undersöknings- och behandlingsåtgärder, se till att patienten
informeras om sitt hälsotillstånd och tänkbara behandlingsåtgärder samt
bevaka att patientens möjligheter till samråd om och inflytande på vården
tas till vara. Det är att märka att den patientansvarige läkaren inte enbart
av det skälet att han utsetts som patientansvarig enligt HSL kan anses ha
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
281
fått någon befogenhet att träffa avgöranden om åtgärder som skall beslutas
av chefsöverläkaren eller annan läkare enligt tvångsvårdslagstiftningen (jfr
prop. 1989/90:81 s. 51). Vid delegation av beslutsbefogenhet enligt denna
lagstiftning är det i stället angeläget att närmare precisering sker av i vilka
avseenden beslutanderätt lämnas över.
40 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen
får medge undantag från kravet i 4 § på att läkare som utfor undersökning
för vårdintyg skall vara legitimerad och från kravet i 39 § på specialistkom-
petens.
Av 4 § följer att undersökning för vårdintyg skall utföras av en legitimerad
läkare. Som har nämnts under den paragrafen kan det emellertid i vissa
delar av landet av praktiska skäl vara nödvändigt att tillåta läkare med
utländsk examen som tjänstgör där eller AT-läkare att utföra undersökning
för vårdintyg. I den förevarande paragrafen, som motsvarar en bestäm-
melse med annan placering i lagrådsremissen, har därför öppnats en möj-
lighet att medge undantag från kravet på legitimation för läkare som utför
en sådan undersökning. Avsikten är att undantag skall kunna medges
genom föreskrifter eller beslut av socialstyrelsen i särskilda fall. Som har
anförts vid 4 § är det givet att den läkare som undersöker patienten också
skall utfärda det vårdintyg som kan bli en följd av undersökningen. Be-
stämmelsen motsvarar delvis 6 § LSPV.
I paragrafen har också öppnats en möjlighet att på motsvarande sätt som
i de nyssnämnda fallen medge undantag från kravet i första stycket på
specialistkompetens inom psykiatrin. Chefsöverläkaren kan härigenom
ges möjlighet att uppdra åt en läkare med tillräcklig erfarenhet att fullgöra
de uppgifter som chefsöverläkaren har enligt lagen.
41 § Beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning samt ansökan enligt
7, 9, 12 eller 14 § och medgivande i anledning av en sådan ansökan
fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning
utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall upphöra.
I paragrafen klargörs att beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning,
ansökan hos rätten om tvångsvård och rättens medgivande i anledning av
en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan
sådan inrättning utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall
upphöra. Motsvarande reglering finns i 11 § LSPV. Den nya bestämmelsen
innebär bl. a. att en redan verkställd intagnings- eller ansökningsprövning
inte behöver göras om på den sjukvårdsinrättning dit patienten förflyttats.
Självfallet kan en överflyttning till annan sjukvårdsinrättning inte innebä-
ra att den längsta vårdperiod som följer av ett fattat beslut om tvångsvård
förlängs. Inte heller i övrigt skall rättsverkningarna av ett sådant beslut
ändras vid en överflyttning.
Frågan om möjligheterna att ge patienten psykiatrisk tvångsvård då han
tas in på en enhet för somatisk vård har berörts under 15 §.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
282
42 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen Prop. 1990/91:58
skall for viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten. Bilaga 1
Allmän förvaltningsdomstol har möjlighet att beträffande en viss fråga
inhämta yttrande från sakkunnig (24 § FPL). I detta sammanhang bör
också nämnas att regeringen på begäran av allmän förvaltningsdomstol får
förordna särskilda sakkunniga för viss tid med uppgift att tillhandagå
domstolen med utlåtanden (29 § lagen om allmänna förvaltningsdomsto-
lar).
För att underlätta för de allmänna förvaltningsdomstolarna att i olika
frågor av ofta brådskande natur kunna få ett utlåtande från eller höra en
utomstående psykiater har i paragrafen tagits in en regel om att ett antal
fasta sakkunniga skall förordnas med uppgift att vid behov bistå domsto-
larna. Bestämmelsen har gjorts tvingande. Genom bestämmelsen blir det
möjligt att till socialstyrelsen delegera uppgiften att förordna särskilda
sakkunniga. Bl. a. på grund av att jävssituationer kan uppstå bör utgångs-
punkten vara att varje domstol har tillgång till minst två sådana sakkunni-
ga. Som fasta sakkunniga bör utses framför allt läkare som är specialister i
psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri eller rättspsykiatri.
Bestämmelsen begränsar inte möjligheten att inhämta sakkunnigutlå-
tande från någon annan enligt den redovisade föreskriften i FPL. Det bör
påpekas att länsrätten enligt 37 § vid behov skall hålla sakkunnigförhör vid
muntlig förhandling.
43 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att
chefsöverläkarens åligganden enligt denna lag skall kunna fullgöras. Det-
samma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs
uppdrag eller ett yttrande av socialstyrelsen.
Vid bedömning av en patients vårdbehov skall chefsöverläkaren beakta
om detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt än genom intagning på en
sjukvårdsinrättning (jfr 3 §). Läkaren skall vidare i en ansökan enligt t. ex.
7 § till länsrätten om medgivande till tvångsvård ange bl. a. vilka övervä-
ganden som gjorts rörande vård i annan form för patienten. För att en
chefsöverläkare skall kunna fullgöra dessa och sina övriga åligganden
enligt lagen har i första meningen i paragrafen tagits in en bestämmelse om
att sekretesskyddade uppgifter om en patient skall lämnas ut från hälso-
och sjukvården och socialtjänsten. Detsamma gäller enligt andra mening-
en för att en sakkunnig skall kunna fullgöra sitt uppdrag eller då yttrande
inhämtas av socialstyrelsen. Paragrafen har utarbetats delvis efter förebild
av den nuvarande bestämmelsen i 10 § lagen (1966:301) om rättspsykiat-
risk undersökning i brottmål och 8§ lagen (1964:542) om personunder-
sökning i brottmål.
Det förutsätts i lagtexten att uppgifterna för att lämnas ut behövs för
utförande av chefsöverläkarens åligganden, för en sakkunnigs uppdrag
eller för att socialstyrelsen skall kunna yttra sig. I allmänhet måste den
utlämnande myndigheten utgå från att begärda uppgifter behövs. Den
283
kommunala familjerådgivningen med dess särskilda förtroendesekretess
omfattas inte av uppgiftsskyldigheten. I den mån chefsöverläkaren, den
sakkunnige eller socialstyrelsen har behov av att få uppgifter från andra
områden än hälso- och sjukvården och socialtjänsten, t. ex. från arbetsför-
medlingen, får det förutsättas att uppgifter därifrån kan lämnas med
tillämpning av den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3§ sekretesslagen (jfr
prop. 1980/81:20 s. 18 f.).
44 § Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i
mål och ärenden enligt denna lag.
En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.
Enligt första stycket har den som fyllt 15 år rätt att själv föra sin talan i mål
och ärenden om psykiatrisk tvångsvård. Motsvarande föreskrift om pro-
cessbehörighet finns i socialtjänstlagen (56 §) och LVU (36 §). Det finns
inte någon föreskrift i LSPV om processbehörighet för den som är under
18 år. Patienter som är under 18 år har emellertid i praktiken ansetts ha
rätt att själva föra sin talan enligt LSPV inför utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden. Påpekas bör att den föreslagna bestämmelsen en-
dast reglerar frågan om processbehörighet för den som har fyllt 15 år.
Patientens ställning som part oavsett ålder berörs inte av bestämmelsen.
Inte heller berörs föräldrarnas eller annan vårdnadshavares ställning som
part av bestämmelsen. Bestämmelsen innebär således endast att de som
har fyllt 15 år har rätt att vid sidan av sina legala ställföreträdare eller
ensamma föra sin talan i mål och ärenden om psykiatrisk tvångsvård.
Det torde endast undantagsvis bli aktuellt att ge psykiatrisk tvångsvård
åt någon som är strax under 15 år. Avsikten är att den som är under 15 år
inte själv skall få föra sin talan i ett mål om psykiatrisk tvångsvård. I ett
mål som avser den som är under 15 år skall föräldrarna (eller annan
vårdnadshavare) vara ställföreträdare för parten.
Som har nämnts under 3 § är det i princip patientens egen inställning till
den ifrågasatta tvångsvården som skall tillmätas självständig betydelse vid
bedömning av om tvångsvårdsförutsättningarna är uppfyllda. Detta gäller
oavsett patientens ålder och innebär därför beträffande den som är under
15 år, trots att han inte är behörig att processa inför domstol i vårdfrågan,
att det är han som skall ta ställning till den vård som erbjuds. Föreligger det
stora motsättningar mellan den unge och föräldrarna eller annan vårdnads-
havare kan en god man förordnas, där så erfordras, för att bistå den unge i
den rättsliga angelägenheten.
I andra stycket föreskrivs att en patient som är under 15 år bör höras
under vissa förutsättningar. Lämpligheten av att höra patienten vid t. ex.
en muntlig förhandling i domstol får avgöras med ledning av hans ålder
och psykiska tillstånd. I regel bör domstolen inhämta ställföreträdarens
och chefsöverläkarens synpunkter på denna fråga.
45 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte
annat förordnas.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
284
Det ligger i sakens natur att beslut om psykiatrisk tvångsvård i regel måste
kunna verkställas omedelbart. I paragrafen föreskrivs därför att beslut som
meddelas enligt lagen gäller omedelbart, om inte annat forordnas.
46 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med patienten
inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).
Bestämmelsen innebär att s. k. surrogatdelgivning, kungörelsedelgivning
eller spikning inte får användas vid delgivning med patienten i denna typ
av mål och ärenden. I stället skall personlig delgivning användas. Motsva-
rande föreskrift finns i smittskyddslagen, socialtjänstlagen, LVU och
LVM.
47 § Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig
psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv
eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten tillfälligt
omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge
honom sådan hjälp. Den omhändertagne får foras till en sjukvårdsenhet
som kan ge stöd och behandling.
Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av
1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han
skall kunna genomfora en undersökning for vårdintyg,
2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av
chefsöverläkaren for att fora patienten till en sjukvårdsinrättning sedan
vårdintyg har utfärdats,
3. chefsöverläkaren for att återföra en patient som har lämnat vårdin-
rättningen utan tillstånd, eller
4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om
denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför
inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.
Enligt 11 § polislagen (1984:387) får en polisman omhänderta en person,
om polismyndigheten genom en särskild föreskrift har befogenhet att
besluta att någon skall omhändertas. Omhändertagandet får ske om de
angivna förutsättningarna föreligger enligt den särskilda föreskriften och
om dröjsmål med omhändertagandet innebär fara för liv eller hälsa eller
någon annan fara. Polismannen skall så skyndsamt som möjligt anmäla
omhändertagandet till sin förman, som omedelbart skall pröva om omhän-
dertagandet skall bestå och underrätta polismyndigheten, om beslutet
innebär ett kvarhållande (15 §).
Ett ingripande enligt polislagen förutsätter således att särskilda regler
som gäller polisens rätt till ingripande i mera speciella situationer tas upp i
lagar som gäller just dessa situationer. En föreskrift har därför tagits in i
första stycket första meningen om att en polismyndighet får besluta att
omhänderta en person, om det föreligger skälig anledning att anta att
denne lider av en allvarlig psykisk störning och därför är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv eller i övrigt behöver omedelbar hjälp.
Farerekvisitet i bestämmelsen har på förslag av lagrådet utformats på
samma sätt som i gällande lag (7 § LSPV). Tillägget om möjlighet till
omhändertagande när någon annars behöver omedelbar hjälp överens-
stämmer med lagrådsremissens förslag.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
285
Ett omhändertagande av en person kan tänkas bli aktuellt t. ex. för att
förhindra ett självmord eller för att avvärja att någon i personens omgiv-
ning blir skadad. En psykisk störning kan emellertid yttra sig på många
olika sätt. En persons beteende kan också vara sådant att det föreligger en
omedelbar fara för personens egen hälsa och att hans behov av hjälp därför
framstår som överhängande. Bedömningen av om förutsättningarna för ett
omhändertagande är uppfyllda kan naturligtvis ibland bli något summa-
risk vid tillfället för polismans ingripande. En noggrannare prövning bör
däremot alltid vara möjlig när förmannen eller polismyndigheten prövar
om omhändertagandet skall bestå.
Den omhändertagne får inte förvaras under någon längre tid på polissta-
tionen utan endast kvarhållas tillfälligt under kortast möjliga tid i väntan
på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge honom den hjälp som är
nödvändig. Polisen bör efter ett omhändertagande av en psykiskt störd
person således genast kontakta en sjukvårdsinrättning eller den öppna
psykiatriska verksamheten för att den omhändertagne skall få erforderlig
hjälp snarast möjligt och i första hand utan inslag av tvång. Det förutsätts
att vårdpersonal tar över den omhändertagne så snart som möjligt. Even-
tuellt kan behov finnas av handräckning från polisen för att genomföra en
undersökning för vårdintyg enligt punkt 1 i andra stycket. Påpekas bör att
det enligt lagförslaget till skillnad från vad som gäller enligt LSPV inte
föreligger skyldighet för polismyndigheten att ta initiativ till att en läkar-
undersökning för vårdintyg påbörjas (se avsnitt 3.2.1).
Ett alternativ till att underrätta vårdpersonal bör vara att föra den som
har tagits om hand till en sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling.
En föreskrift som anger detta har tagits in i första stycket andra meningen.
I andra stycket ges regler om handräckning av polismyndighet. Bestäm-
melserna har viss motsvarighet i 35 § LSPV.
Enligt andra stycket punkt 1 kan polishandräckning begäras för att
möjliggöra en undersökning för vårdintyg. Det ligger i sakens natur att
polishandräckning skall begäras endast när det av omständigheterna fram-
går att den enskilde håller sig undan eller inte frivilligt går med på under-
sökningen. Bestämmelsen har tillkommit främst för att göra det möjligt för
den läkare som skall utföra undersökningen att få tillträde till den bostad
eller det utrymme, där den enskilde befinner sig. Som socialberedningen
har framhållit är det viktigt att den enskilde, om det inte är omöjligt eller
uppenbart olämpligt, undersöks där han vistas. Om den som skall under-
sökas går med på att låta undersöka sig i sin bostad och undersökningen
lämpligen kan ske där, bör polishandräckning för transport till en läkar-
mottagning således inte komma i fråga såvida inte starka skäl talar för
detta.
Det har ansetts lämpligt att begränsa kretsen av läkare som kan begära
polishandräckning enligt denna punkt. Endast den läkare som enligt beslut
av sjukvårdshuvudmannen har befogenhet att besluta om undersökning
för vårdintyg mot patientens vilja skall vara behörig att begära sådan
handräckning (jfr 4 §).
Andra stycket punkt 2 reglerar det fallet att en patient sedan ett vårdintyg
har utfärdats skall föras till en sjukvårdsinrättning för prövning av frågan
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
286
om psykiatrisk tvångsvård skall ges. Oftast är det den läkare som har
undersökt patienten som bäst kan bedöma behovet av polishandräckning.
Den krets av läkare som har nämnts i föregående punkt skall därför vara
behörig att begära handräckning för att föra en patient till en sjukvårdsin-
rättning. Det är självklart att läkaren innan han begär polishandräckning
först försöker, om det är lämpligt, att övertala patienten att frivilligt
inställa sig på den sjukvårdsinrättning, där frågan om intagning skall
prövas. Chefsöverläkaren på den aktuella inrättningen skall också kunna
begära polishandräckning enligt denna punkt. Denne bör emellertid först
ha fått tillgång till vårdintyget och eventuella övriga handlingar. Eftersom
beslut om intagning på en sjukvårdsinrätting för tvångsvård inte får grun-
das på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar, torde det inte bli aktuellt i
så många fall att chefsöverläkaren begär handräckning enligt denna punkt.
Chefsöverläkaren skall naturligtvis inte fatta något formellt beslut om
intagning innan han begär handräckning. Frågan om intagning skall nämli-
gen avgöras först efter dennes undersökning av patienten (se 6 §).
I andra stycket punkt 3 har införts en möjlighet för chefsöverläkaren att
begära polishandräckning, om en patient som vårdas på en vårdinrättning
för psykiatrisk vård avviker från inrättningen.
Enligt andra stycket punkt 4 kan chefsöverläkaren begära polishandräck-
ning för att återföra en patient till vårdinrättningen, om han inte återvänt
dit sedan ett tillstånd att vistas på egen hand utanför inrättningens område
har gått ut eller om tillståndet har återkallats.
Av 39 § följer att chefsöverläkaren kan delegera uppgiften att begära
polishandräckning.
Som socialberedningen har framhållit är det viktigt att de polismän som
återför en patient till en vårdinrättning efter t. ex. en permission uppträder
hänsynsfullt och att främst polismän med en längre erfarenhet används för
ett sådant uppdrag. Vidare bör så långt det är möjligt ingripanden av
uniformerad personal undvikas. Om en sökt patient hämtas i bostaden,
bör detta självfallet ske på ett så diskret sätt som möjligt så att åtgärden
inte väcker uppseende bland grannar och andra. Det är önskvärt att man
så långt möjligt använder sig av personal inom den psykiatriska vården
eller socialtjänsten för att övertyga patienten om att han frivilligt skall följa
med till vårdinrättningen.
48 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,
2. att anlita ombud eller biträde,
3. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429), och
4. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig
för patienterna.
I första stycket regleras en upplysningsskyldighet som chefsöverläkaren
skall ha gentemot patienter som ges psykiatrisk tvångsvård. Upplysnings-
skyldigheten gäller patientens rättigheter att överklaga enligt 32 och 33 §§
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
287
och att få rättsligt och annat stöd i olika situationer. Paragrafen har Prop. 1990/91:58
utformats i enlighet med lagrådets förslag. Bilaga 1
Bestämmelsen har viss motsvarighet i 37 § LSPV, som infördes den 1
januari 1983. Socialutskottet erinrade i samband härmed i sitt av riksda-
gen godkända betänkande (SoU 1981/82:53 s. 13, rskr. 383) om att infor-
mation om överklagandemöjligheter etc. skall lämnas när patientens till-
stånd medger det. Det är t. ex. inte nödvändigt eller i många fall ens
lämpligt med hänsyn till patienten att en akut insjuknad nyintagen patient
genast informeras om sina juridiska rättigheter gentemot läkaren och
sjukhuset. Personalen måste i första hand försöka få ett gott förhållande
till patienten och se till att han eller hon får den vård som är omedelbart
påkallad. Det får ankomma på den ansvarige läkaren att avgöra när
patientens tillstånd stabiliserats så att en meningsfull information kan ges.
Enligt utskottet bör det självfallet ske så snart som möjligt. Bestämmelsen
avser att återspegla denna inställning.
I andra stycket anges att lagen om psykiatrisk tvångsvård skall finnas
anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig för patienterna. Motsva-
rande föreskrift finns i LSPV (37 §). Om rättspsykiatrisk vård ges på
sjukvårdsinrättningen, skall också lagbestämmelserna om denna vårdform
finnas anslagna inom inrättningen (se 29 § i förslaget till lag om rättspsyki-
atrisk vård).
49 § Chefsöverläkare skall i den utsträckning som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, socialstyrelsen föreskriver fortlöpande lämna
styrelsen uppgifter om åtgärder som vidtagits enligt denna lag.
Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.3) har
det ansetts speciellt viktigt att fortlöpande kunna följa och studera tillämp-
ningen av den nya tvångsvårdslagstiftningen. Behovet av att inhämta och
centralt sammanställa underlag för samlade bedömningar rörande tvångs-
vårdstillfallen och olika behandlings- och kontrollåtgärder vid sådana till-
fällen motiverar en omfattande uppgiftsskyldighet i dessa avseenden för
dem som har särskilda beslutsbefogenheter vid lagstiftningens tillämp-
ning. Det bör därför i lag anges att chefsöverläkare skall fortlöpande lämna
uppgifter till socialstyrelsen om åtgärder som vidtagits enligt lagstiftning-
en. Närmare föreskrifter i frågan bör meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, socialstyrelsen. Avsikten är att dessa föreskrif-
ter skall innebära en precisering av omfattningen av uppgiftsskyldigheten
för chefsöverläkaren. Som har framhållits i den allmänna motiveringen
bör uppgiftsskyldigheten närmare utformas så att intresset av generell
information om användningen av tvång inte kommer i konflikt med
intresset av att skydda patientens personliga integritet. Antalet personrela-
terade uppgifter bör således begränsas så långt det är möjligt.
288
1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (gamla
lagen) upphör att gälla.
2. Ett vårdintyg, som uppfyller kraven i den gamla lagen, får längst till
och med den 10 januari 1992 godtas som underlag for ett beslut om
intagning för tvångsvård enligt den nya lagen.
3. Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning enligt 8 § i den gamla lagen, skall chefsöverläkaren senast den 3janua-
ri 1992 avgöra frågan om patienten enligt 6 § i den nya lagen skall tas in för
tvångsvård. Intill dess frågan om intagning har avgjorts, gäller den gamla
lagen i tillämpliga delar.
4. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning
enligt 9 eller 10 § eller återintagen enligt 20 § i den gamla lagen skall anses
intagen för tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av den
nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.
Ett beslut enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivnings-
nämnd eller psykiatriska nämnden om fortsatt vård skall dock anses som
ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex månader
enligt 9 § i den nya lagen.
5. Har någon som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård
inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård före ikraftträdandet,
skall han anses genom domen ha överlämnats till rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:000) om rättspsyki-
atrisk vård.
6. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning
med stöd av den gamla lagen och beträffande vilken det enligt 17 § andra
stycket samma lag ankommit på utskrivningsnämnd att besluta om ut-
skrivning skall anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-
ningsprövning enligt lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut
enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden i fråga om utskrivning skall därvid anses som ett
beslut av länsrätten enligt 16 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk
vård i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård.
7. Är en patient vid ikraftträdandet utskriven på försök eller har han
tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, skall han anses ha
tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-
den av vårdtiden respektive under del av vårdtiden enligt 25 § i den nya
lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i punkt 6 ovan, enligt
10 § lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Särskilda föreskrifter som
har meddelats med stöd av 14 § första stycket eller 19 § andra stycket i den
gamla lagen, liksom ett förordnande enligt sistnämnda lagrum att patien-
ten skall ställas under tillsyn av lämplig person, skall därvid anses utgöra
särskilda villkor enligt 25 § i den nya lagen eller, om det är fråga om en
patient som avses i punkt 6 ovan, enligt 10 § lagen om rättspsykiatrisk
vård.
8. Om ett ärende hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden
inte är slutligt avgjort av samma nämnd vid utgången av december 1991,
skall med iakttagande av vad som anges i punkterna 9 och 10 rätten i
stället pröva om det enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård
eller, vid rättspsykiatrisk vård, enligt lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk
vård finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, för tillstånd att
vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller för återkallelse av så-
dant tillstånd. Är det i ärendet fråga om att en patient i samband med
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
289
19 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
utskrivning på försök skall åläggas att iaktta särskilda föreskrifter eller
ställas under tillsyn av lämplig person tillämpas dock föreskrifterna i den
gamla lagen.
Den som har väckt ett ärende enligt den gamla lagen före ikraftträdandet
får utföra talan i saken efter ikraftträdandet, även om han inte är behörig
till det enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiat-
risk vård.
9. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
länsrätten i det län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsom-
råde.
10. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före
ikraftträdandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshän-
visning därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas
av kammarrätten i Stockholm.
I punkt 1 anges att lagen om psykiatrisk tvångsvård träder i kraft den 1
januari 1992 och att LSPV samtidigt upphävs. Till en del ersätts LSPV av
lagen om rättspsykiatrisk vård, som också träder i kraft den 1 januari
1992. Övergångsfrågornas reglering har tagits upp samlat i anslutning till
den nu aktuella lagen. Övergångsreglerna bygger med vissa undantag på
principen att den nya lagstiftningen skall tillämpas fullt ut såväl när fråga
uppkommer efter ikraftträdandet om intagning på en sjukvårdsinrättning
för psykiatrisk tvångsvård som när det gäller patienter som vid ikraftträ-
dandet är föremål för vård enligt LSPV.
Övergångsbestämmelserna i punkt 2 innebär att ett vårdintyg som har
utfärdats enligt den gamla lagen under vissa förutsättningar kan användas
som underlag för ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Intagningsbeslutet måste
i sådana fall fattas senast den lOjanuari 1992. Intyget får vid beslutsfattan-
det inte vara äldre än 14 dagar. Efter ikraftträdandet får självfallet ett
intagningsbeslut grundat på ett vårdintyg enligt den gamla lagen fattas
endast om det framgår att förutsättningarna för tvångsvård enligt 3 § i den
nya lagen är uppfyllda. Ett beslut om övergång från frivillig vård till
tvångsvård, s. k. konvertering, får efter ikraftträdandet fattas endast enligt
föreskrifterna i 11 § i den nya lagen. Ett vårdintyg som har utfärdats för en
patient som på egen begäran är intagen för psykiatrisk vård på en sjuk-
vårdsinrättning utgör således efter ikraftträdandet inte någon formell för-
utsättning för ett konverteringsbeslut (jfr 6 § tredje stycket i den gamla
lagen).
Om en patient vid ikraftträdandet är intagen för vård enligt 8 § i den
gamla lagen innebär intagningsbeslutet att endast en preliminär bedöm-
ning av förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård har gjorts. Det har
därför i punkt 3 föreskrivits att chefsöverläkaren senast den 3 januari 1992
skall pröva om patienten skall vara intagen för tvångsvård enligt 6 § i den
nya lagen. Intill dess frågan om intagning har avgjorts skall den gamla
lagen gälla i de delar som kan tillämpas i den nämnda situationen. Däref-
ter skall den nya lagens bestämmelser tillämpas vid den fortsatta handlägg-
ningen. Bestämmelserna i punkt 3 har utformats enligt lagrådets förslag.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
290
Enligt punkt 4 skall ett beslut om intagning enligt 9 eller 10 § eller
återintagning från försöksutskrivning enligt 20 § i den gamla lagen anses
som ett beslut om intagning enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av
den nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdan-
det. Om chefsöverläkaren finner att patienten behöver fortsatt tvångsvård,
skall han således senast inom fyra veckor från ikraftträdandet ansöka hos
länsrätten enligt 7 § i den nya lagen om medgivande till tvångsvård.
Ett beslut av en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden om
fortsatt vård enligt 20 a § i den gamla lagen skall anses som ett beslut om
sådan vård under sex månader enligt 9 § i den nya lagen. Det innebär att
chefsöverläkaren, om han finner att patienten behöver fortsatt vård, senast
inom sex månader från dagen för nämndens beslut skall ansöka hos läns-
rätten om medgivande till tvångsvård. Denna föreskrift skall inte tilläm-
pas i de fall nämnden, efter en anmälan av chefsöverläkaren enligt 20 a § i
den gamla lagen, inte har tagit upp frågan om utskrivning till prövning.
Det bör vara lämpligt att utskrivningsnämnderna under det sista halvåret
före ikraftträdandet prövar frågan om utskrivning i så många anmälda fall
som det är möjligt. Detta kan bidra till en tidsmässig spridning av målen
hos länsrätterna efter ikraftträdandet. Som lagrådet har anmärkt kan ett
nämndbeslut om fortsatt vård enligt 20 a § LSPV som vid ikraftträdandet
är äldre än sex månader inte åberopas som grund för tvångsvård efter
ikraftträdandet. I denna situation bör det emellertid föreligga en anmälan
enligt nämnda lagrum från chefsöverläkaren om behovet av fortsatt vård.
Därvid skall gälla den handläggningsordning och den tidsfrist för länsrät-
tens prövning — som regel inom åtta dagar från den nya lagens ikraftträ-
dande — som lagrådet har redovisat.
Genom punkt 5 klargörs att den som genom en dom har överlämnats till
sluten psykiatrisk vård men inte har tagits in på en sjukvårdsinrättning för
sådan vård före ikraftträdandet skall anses genom dom ha överlämnats till
rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild utskrivningsprövning enligt
lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård.
Övergångsbestämmelserna i punkt 6 innebär att N-, O- och PN-fallen
efter den nya lagstiftningens ikraftträdande skall behandlas som patienter
vilka genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
enligt den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren
skall sålunda enligt 16 § andra stycket i förslaget till lag om rättspsykiatrisk
vård senast inom fyra månader från den dag domstolens beslut blivit
verkställbart hos länsrätten anmäla frågan om särskild utskrivningspröv-
ning (jfr 20 a § andra stycket LSPV). Andra meningen i den nu aktuella
punkten medför att, om utskrivningsnämnden tidigare har prövat frågan
om utskrivning, chefsöverläkaren enligt vad som föreskrivs i andra stycket
i nyss nämnda paragraf skall göra sådan anmälan inom sex månader från
utskrivningsnämndens beslut (jfr 20 a § tredje stycket LSPV). I denna fråga
hänvisas till vad som har anförts under punkt 4. Det bör påpekas att
länsrätten i de nu aktuella fallen liksom beträffande ordinära fall av
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har möjlighet att
anförtro chefsöverläkaren prövningen av frågan om vistelse utanför vård-
inrättningens område under viss del av vårdtiden.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
291
Övergångsbestämmelserna i punkt 7 innebär att ett beslut om utskriv-
ning på försök enligt den gamla lagen skall anses som ett beslut om
tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-
den av vårdtiden enligt den nya lagen. Vidare skall ett beslut om tillstånd
att vistas på egen hand utom sjukhusområdet enligt den gamla lagen anses
som ett beslut om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens områ-
de under del av vårdtiden enligt den nya lagen. Som en yttersta gräns för
tillståndets giltighetstid gäller den enligt den gamla lagen längsta medgivna
tiden för utskrivning på försök eller tillstånd att vistas utom sjukhusområ-
det. Ett beslut om utskrivning på försök kan således under förutsättning att
det fattas den 31 december 1991 vara giltigt längst t.o. m. den 30juni 1992
(jfr 19 § andra stycket i den gamla lagen). Vad lagrådet har uttalat i
anslutning till förevarande punkt har föranlett att en i lagrådsremissen
intagen bestämmelse om den enligt LSPV längsta medgivna tiden för
utskrivning på försök eller för tillstånd att vistas utom sjukhusområdet har
fått utgå såsom överflödig.
1 fall som avses med övergångsbestämmelserna i punkt 7 gäller vidare, i
överensstämmelse med de synpunkter som lagrådet har anfört, att chefs-
överläkaren efter den nya lagens ikraftträdande kan enligt den lagen, om
förhållandena kräver det, återkalla tillståndet att vistas utanför sjukvårds-
inrättningens område eller meddela ett nytt tillstånd med ändrade villkor.
För en enligt LSPV försöksutskriven patient, som ju skall anses ha tillstånd
till vistelse utanför inrättningens område, förutsätts att, om tillståndet inte
har återkallats, chefsöverläkaren ansöker hos länsrätten inom den tid som
gällt för försöksutskrivningen om medgivande till fortsatt tvångsvård, om
han anser att sådan vård behövs.
Bestämmelserna i 10 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård skall
tillämpas på de aktuella situationerna beträffande dem som enligt punkt 6
anses genomgå rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren får således återkal-
la sådana beslut liksom med stöd av 23 § nyss nämnda lag överlämna åt en
annan läkare att fatta beslut i en sådan fråga (jfr 14 § tredje stycket och
20 § andra stycket LSPV). Andra meningen i förevarande punkt innebär att
särskilda föreskrifter m. m. som har meddelats med stöd av LSPV vid för-
söksutskrivning eller vid tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusom-
rådet skall anses utgöra sådana särskilda villkor som kan meddelas med
stöd av den nya lagen resp, lagen om rättspsykiatrisk vård.
Som har nämnts under punkt 1 skall den nya lagstiftningen med vissa
undantag tillämpas fullt ut efter ikraftträdandet. Detta gäller, som framgår
av punkt 8, i princip även i ett ärende som handlagts av utskrivnings-
nämnd eller psykiatriska nämnden och som skall övertas av allmän
förvaltningsdomstol.
I LSPV finns bestämmelser om besvär över beslut om att en patient i
samband med utskrivning på försök skall iaktta särskilda föreskrifter eller
stå under tillsyn av lämplig person (jfr 21 och 22 §§ i den gamla lagen).
Dessa besvärsbestämmelser saknar motsvarigheter i den nya lagen. Det
föreskrivs bl. a. därför att äldre föreskrifter skall tillämpas vid prövning av
frågan om särskilda föreskrifter eller tillsyn i ett ärende som har överläm-
nats från utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden till allmän
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
292
förvaltningsdomstol. Det bör påpekas att äldre föreskrifter skall tillämpas Prop. 1990/91:58
vid prövning av en sådan fråga även om ärendet gäller en patient som Bilaga 1
enligt punkt 6 anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-
ningsprövning.
I LSPV finns vidare bestämmelser om att bl. a. patientens make, barn,
far, mor eller syskon får föra talan inför en utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden (jfr 18 och 24 §§ den gamla lagen). Eftersom dessa
bestämmelser om talerätt saknar motsvarigheter i den nya lagstiftningen
har det ansetts lämpligt att föreskriva att den som har väckt ett ärende före
ikraftträdandet får utföra talan även om han inte är behörig till det enligt
den nya lagstiftningen. Detta gäller självfallet endast om han är behörig att
utföra talan enligt den gamla lagen.
Genom att utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden enligt
den föreslagna lagstiftningen inte skall finnas kvar krävs särskilda före-
skrifter som reglerar vad som skall hända med de LSPV-ärenden i dessa
nämnder som ännu inte har avgjorts vid ikraftträdandet. Detsamma gäller
beslut som har meddelats under tiden närmast före den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Dessa frågor regleras i punkterna 9 och 10. Innebörden av
dessa föreskrifter är att länsrätterna tar över de ärenden som inte har
hunnit avgöras av utskrivningsnämnderna. Kvarvarande ärenden i psy-
kiatriska nämnden skall avgöras av kammarrätten i Stockholm. Detta är
naturligt med hänsyn till de domkretsregler som gäller.
1 § Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberö-
vande och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1991:000) om
psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.
Lagen gäller den som
1. efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,
2. är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning eller
3. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.
Bestämmelserna i paragrafen reglerar lagens tillämpningsområde. Paragra-
fen har ändrats redaktionellt i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.
Av jorsta stycket framgår att lagen omfattar fall av psykiatrisk tvångs-
vård som inte regleras i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och att
vården i dessa fall benämns rättspsykiatrisk vård. En erinran om föreskrif-
terna i den nu aktuella lagen har tagits in i den nyssnämnda lagen (1 §
andra stycket).
Den erinran som tagits in i 1 § första stycket första meningen nämnda
lagförslag om att föreskrifterna i HSL gäller all psykiatrisk vård har avse-
ende även på rättspsykiatrisk vård enligt förevarande lag. Det innebär
bl. a. att socialstyrelsen skall utöva tillsyn över rättspsykiatrisk vård som
bedrivs av sjukvårdshuvudmännen (jfr 18 § HSL). Beträffande rättspsyki-
atrisk vård som kan komma att ges på en enhet för rättspsykiatrisk under-
293
sökning, som drivs av staten (jfr 6§ andra stycket förevarande lag), bör Prop. 1990/91:58
socialstyrelsen också kunna utöva tillsyn. Jag avser att återkomma till Bilaga 1
regeringen med en bestämmelse om detta i förordning, om någon sådan
statligt driven enhet kommer att finnas efter lagens ikraftträdande.
1 andra stycket anges de fall där lagen är tillämplig. Av punkt 1 följer att
lagen reglerar vården för dem som efter beslut av domstol — med stöd av
de bestämmelser i 31 kap. 3 § brottsbalken (BrB) som chefen för justitiede-
partementet senare i dag kommer att föreslå — skall ges rättspsykiatrisk
vård. Det är här fråga om två olika typer av fall. En kategori utgörs av de
fall som regleras i 31 kap. 3 § första stycket BrB, dvs. de fall där regleringen
av det rättsliga förfarandet vid vården i princip inte är avsedd att skilja sig
från vad som gäller enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård (se
avsnitt 4.4). En annan kategori utgörs av de fall där den rättspsykiatriska
vården enligt 31 kap. 3 § andra stycket BrB är förenad med särskild ut-
skrivningsprövning, dvs. de fall där brottet har begåtts under påverkan av
en allvarlig psykisk störning och där det till följd av störningen finns risk för
att lagöverträdaren återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.
I punkt 2 och 3 anges i vilka fall i övrigt rättspsykiatrisk vård kan komma
till stånd. Utgångspunkten för avgränsningen av den personkrets som bör
omfattas av bestämmelserna om rättspsykiatrisk vård — vid sidan av dem
som ges sådan vård som brottspåföljd — har varit att patienten är dömd
för eller misstänkt för brott och frihetsberövad efter domstolsprövning.
Denna princip har emellertid med hänsyn till det praktiska behovet ansetts
inte kunna gälla fullt ut.
Punkt 2 i andra stycket omfattar sålunda såväl personer vars frihetsberö-
vande inte har prövats av domstol som personer vars frihetsberövande
inte grundas på brott eller misstanke om brott. Kategorin anhållna omfat-
tar visserligen personer som är misstänkta för brott. Förutsättningarna för
frihetsberövandet har emellertid inte prövats av domstol utan av en åkla-
gare. Med hänsyn till att den maximala tiden för ett sådant frihetsberövan-
de är kort (se 24 kap. 12, 13, 15 och 16 §§ RB) har anhållna personer
ansetts böra omfattas av den nu aktuella särskilda regleringen av psykiat-
risk tvångsvård, eftersom det är praktiskt betydelsefullt att dessa personer
här behandlas på samma sätt som övriga kategorier vilka avses komma att
falla under regleringen.
Beträffande kategorin häktade, som också anges i punkt 2 i andra
stycket, har frågan om frihetsberövande alltid prövats av domstol. Där-
emot behöver frihetsberövandet inte grundas på misstanke om brott.
Detta gäller t. ex. beträffande ett vittne som har häktats med stöd av 36
kap. 21 § RB eller en gäldenär som häktats enligt 6 kap. 9 § konkurslagen
(1987:672) eller 2 kap. 16 § utsökningsbalken. Något principiellt hinder
mot att låta dessa fall omfattas av den nu aktuella regleringen har inte
ansetts föreligga. Dessa fall torde dock vara ytterst få i praktiken.
1 punkt 2 i andra stycket anges slutligen en kategori personer som
visserligen är misstänkta för brott och där frågan om frihetsberövande har
prövats av domstol. Frihetsberövandet kan emellertid inte sägas vara
grundat på misstanken om brott. Det är personer av denna kategori som
avses med uttrycket ”intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersök-
294
ning”. Jag får här hänvisa till vad chefen för justitiedepartementet kom- Prop. 1990/91: 58
mer att föreslå i detta hänseende senare i dag (bil. 2 avsnitt 3.13). Även Bilaga 1
beträffande denna kategori har reglerna om rättspsykiatrisk vård ansetts
böra kunna tillämpas.
Gemensamt för de i punkt 2 angivna kategorierna är att de — med
undantag för de sistnämnda fallen — omfattas av häkteslagens bestämmel-
ser. Häkteslagen är sålunda tillämplig inte bara på häktade utan också vid
en rad andra frihetsberövanden av straffprocessuell eller annan art.
En kategori som omfattas av häkteslagens föreskrifter utgörs av dem
som gripits på grund av misstanke om brott (se 17 § första stycket 1
häkteslagen). Reglerna om rättspsykiatrisk vård har emellertid ansetts inte
böra omfatta denna grupp redan av det skälet att det här är fråga om ett
alltför kortvarigt frihetsberövande i denna form. Även andra kategorier av
frihetsberövanden där häkteslagens föreskrifter skall tillämpas faller utan-
för den nu aktuella lagens tillämpningsområde. Det gäller sålunda den som
tagits i förvar med stöd av utlänningslagen, jfr 5 kap. 13 § utlänningsför-
ordningen (1989:547). Behovet av psykiatrisk tvångsvård får i dessa fall
tillgodoses med stöd av den föreslagna allmänna regleringen av sådan
vård.
Vissa kategorier frihetsberövade som omfattas av häkteslagen utan att
falla under punkten 2 i andra stycket (se 17 § första stycket 2 och 3
häkteslagen) tillhör emellertid den krets av personer som anges i punkt 3 i
detta stycke, nämligen intagna i kriminalvårdsanstalt liksom personer som
enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. skall förpassas till
en anstalt för verkställighet av fängelsestraff och som således i denna
egenskap kan ges rättspsykiatrisk vård.
2 § Föreskrifterna i hälso-och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet
för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även
rättspsykiatrisk vård.
Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en
kommun som inte ingår i en landstingskommun.
Innehållet i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (av-
snitt 4.3). Bestämmelserna innebär att sjukvårdshuvudmännen, dvs.
landstingskommuner och kommuner som inte ingår i någon landstings-
kommun, har skyldighet att ge rättspsykiatrisk vård på samma sätt som
vid all annan hälso- och sjukvård. Andra stycket motsvarar 1 § tredje
stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
3 § Föreskrifter om beslut av domstol om överlämnande till rättspsyki-
atrisk vård finns i 31 kap. 3 § brottsbalken.
Paragrafen innehåller en erinran om att bestämmelser om när en domstol
får besluta om rättspsykiatrisk vård finns i det förslag till ny utformning av
31 kap. 3§ BrB som chefen för justitiedepartementet kommer att lägga
fram senare i dag.
295
4 § Den som avses i 1 § andra stycket 2 eller 3 får ges rättspsykiatrisk
vård om
1. han lider av en allvarlig psykisk störning,
2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-
landen i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom
att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och
3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i
frågan.
Om någon som vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångs-
vård anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning
eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, skall beslutet om
sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk vård.
I första stycket regleras förutsättningarna för att ge häktade m. fl. personer
som anges i 1 § andra stycket 2 eller 3 psykiatrisk tvångsvård. Dessa
förutsättningar har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.5.2).
Innebörden av begreppet allvarlig psykisk störning är naturligtvis den-
samma som i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård. Förutsätt-
ningen att patienten skall motsätta sig vården eller till följd av sitt psykiska
tillstånd uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat ställnings-
tagande i frågan har också sin motsvarighet i den lagen. Jag får därför här
hänvisa till specialmotiveringen till 3 § första stycket 1 och 3 nämnda lag.
De ytterligare förutsättningarna för vård har utformats något annorlun-
da än enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. De krav på vårdbehovet och
hur det skall kunna tillgodoses som gäller enligt nämnda lag har inte någon
motsvarighet i de nu aktuella fallen. Här är det tillräckligt att patienten
med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i
övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är
intagen på en sjukvårdsinrättning. När det gäller motsvarande förutsätt-
ning vid rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd får jag hänvisa till chefens
för justitiedepartementet förslag (se bil. 2 avsnitt 2.4 och specialmotive-
ringen till 31 kap. 3 § BrB). Det bör påpekas att, eftersom patienten i de
ifrågavarande fallen redan är frihetsberövad, bedömningen av de omstän-
digheter som skall få vägas in vid prövningen av förutsättningen enligt
punkt 2, t. ex. risk för att han skadar sig själv eller andra, blir något
annorlunda än bedömningen vid motsvarande förutsättning då vården
kommer till stånd som en brottspåföljd.
Att de nu aktuella personerna skall beredas psykiatrisk vård i första
hand i frivilliga former följer av bestämmelserna i HSL samt 4 § häktes-
lagen och 37 § KvaL. En erinran om detta har kommit till uttryck genom
föreskriften i 1 § första stycket första meningen i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård.
Bestämmelsen i andra stycket, som har ändrats redaktionellt i förhållan-
de till lagrådsremissens förslag, tar sikte på det fallet att en person av de
aktuella kategorierna redan är föremål för psykiatrisk tvångsvård. Före-
skriften innebär att reglerna om rättspsykiatrisk vård skall tillämpas i
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
296
stället för bestämmelserna i lagen om psykiatrisk tvångsvård (jfr 28 §
andra stycket i den sistnämnda lagen). I förhållande till förslaget i lagråds-
remissen har bestämmelsen utvidgats så att den omfattar samtliga de fall
som avses i 1 § andra stycket 2 och 3.
Om den som redan genomgår rättspsykiatrisk vård som frihetsberövad
blir frihetsberövad i annan ordning av det slag som avses i 1 § andra
stycket 2 eller 3, t. ex. genom att den som är anhållen i stället blir häktad
eller att den som är häktad blir intagen i kriminalvårdsanstalt, har i vissa
lägen vårdförutsättningarna förändrats på denna punkt. Den rättspsykiat-
riska vård som pågår påverkas naturligtvis inte i övrigt av att grunden för
vården på detta sätt har ändrats.
5 § Beslut om intagning for rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
fattas av en chefsöverläkare vid en enhet som avses i 6 § första stycket
andra meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett
vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och
undersökning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 § första och
andra styckena, 5 § och 6 § första stycket tredje meningen lagen
(1991:000) om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.
En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.
Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den
misstänkte har tagits in på undersökningsenheten, krävs inte något vårdin-
tyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Detsamma gäller den som är
anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsan-
stalt och som förts till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första
stycket andra meningen för frivillig psykiatrisk vård.
Bestämmelserna i paragrafen, som har ändrats redaktionellt i förhållande
till förslaget i lagrådsremissen, reglerar förfarandet vid intagning för rätts-
psykiatrisk vård som avses i 4 §. Reglerna har berörts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 4.5.3).
Bestämmelserna i första stycket första och andra meningarna har mot-
svarighet i 6 § andra stycket första meningen resp. 4 § första stycket första
meningen och 6 § andra stycket andra meningen i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård.
Att personalen vid kriminalvårdsanstalter, häkten, polisarrester och
rättspsykiatriska kliniker enligt nuvarande ordning har skyldighet att ta
initiativ till att förfarande för intagning för sluten psykiatrisk vård enligt
LSPV kommer till stånd följer av KvaL (37 §) och häkteslagen (4 §) samt
administrativa föreskrifter på de olika områdena (se 135 § KWFS
1986:4, 33 § KWFS 1986:5, RPS FS 1986:35 samt 29 och 30 §§ arbets-
ordningen för det rättspsykiatriska verksamhetsområdet). Motsvarande
skyldighet skall naturligtvis gälla i fråga om rättspsykiatrisk vård. Det bör
emellertid påpekas att sådan vård enligt den nya ordningen skall få ges
även vid enheter där rättspsykiatriska undersökningar genomförs (se 6 §).
Hänvisningen i första stycket tredje meningen beträffande vårdintyg och
undersökning för vårdintyg till de angivna bestämmelserna i förslaget till
lag om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar har avseende bara på
häktade m. fl. som inte förts över till sjukvårdsinrättningen eller undersök-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
297
ningsenheten. Beträffande övriga kategorier frihetsberövade som kan ges
rättspsykiatrisk vård krävs nämligen enligt tredje stycket inte att vårdintyg
har utfärdats. Den aktuella hänvisningen beträffande de först nämnda
kategorierna innebär följande.
Undersökning för vårdintyg får företas bara om det finns skälig anled-
ning till det. Undersökningen skall utföras av en legitimerad läkare. Efter-
som patienten redan är föremål för frihetsberövande enligt häkteslagen
eller KvaL, är bestämmelserna i 4 § andra stycket tredje och fjärde me-
ningarna i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård om att patienten får
tas om hand för undersökning inte tillämpliga. Det bör emellertid påpekas
att vederbörande läkare kan begära polishandräckning med stöd av 27 §
förevarande lag, jämförd med 47 § andra stycket 1 nyssnämnda lag, för att
kunna genomföra undersökningen. Även regleringen i häkteslagen och
KvaL ger möjligheter att genomföra en undersökning utan patientens
samtycke.
Ett vårdintyg får utfärdas bara i omedelbar anslutning till en särskild
undersökning. Intyget skall innehålla ett uttalande om att det finns sanno-
lika skäl för att förutsättningarna enligt 4 § första stycket förevarande lag
för att få ge patienten rättspsykiatrisk vård är uppfyllda samt en redogörel-
se för den psykiska störningen och de omständigheter i övrigt som ger
upphov till vårdbehovet.
Bestämmelserna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen om jäv är tillämpliga
när vårdintyg skall utfärdas. Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall
se till att det snarast kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om
intagning för rättspsykiatrisk vård skall prövas. Ett beslut om intagning får
inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra dagar.
Föreskriften i andra stycket motsvarar bestämmelsen i 6 § första stycket
första meningen i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Med hänsyn
till att patienten är frihetsberövad i annan ordning har någon regel om hur
länge patienten får hållas kvar på sjukvårdsinrättningen till dess intag-
ningsfrågan har avgjorts — motsvarande första stycket andra meningen i
den nyssnämnda paragrafen — inte ansetts erforderlig.
Av tredje stycket följer, som nyss har sagts, att det beträffande vissa
kategorier frihetsberövade som får ges rättspsykiatrisk vård inte krävs att
ett vårdintyg har utfärdats. Detta gäller enligt jorsta meningen i fråga om
den som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning och som redan har
förts över till undersökningsenheten. Bestämmelsen tar sikte på såväl
häktade som s. k. frifotingar vilka har tagits in med tvång på en undersök-
ningsenhet (jfr 8 § första stycket första meningen resp. 10 § i förslaget till
lag om rättspsykiatrisk undersökning). Andra meningen gäller personer
som är anhållna, häktade eller intagna i eller skall förpassas till kriminal-
vårdsanstalt, om de är konverteringsfall och alltså har tagits in på sjuk-
vårdsinrättningen för psykiatrisk vård i frivilliga former.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
298
6 § Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en
landstingskommun. Regeringen beslutar vid vilka sådana vårdinrättningar
rättspsykiatrisk vård får ges i fall som avses i 1 § andra stycket 2 och 3.
På en enhet for rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård
ges åt den som genomgår undersökning.
I paragrafen regleras frågan var rättspsykiatrisk vård får ges. Bestämmel-
serna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2 och
4.5.4).
Första stycket första meningen innebär att rättspsykiatrisk vård får ges
på samma enheter som tvångsvård enligt förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård (se 15 § nämnda lag). Av detta följer i sin tur att sjukvårdshu-
vudmännen själva får avgöra frågor om placering och förflyttningar av
patienter som ges rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen gör det även möj-
ligt for sjukvårdshuvudmännen att genom överenskommelser dem emel-
lan bestämma att vården i ett visst fall skall ges av en annan huvudman än
den som enligt vad som följer av 2 § har skyldighet att ge vård. Härigenom
får sjukvårdshuvudmännen möjligheter att skapa den vårdorganisation på
området som man anser vara lämplig.
Av bestämmelsen i första stycket andra meningen följer emellertid att
sjukvårdshuvudmännens frihet att bestämma var rättspsykiatrisk vård
skall ges är inskränkt i de fall som avses i 1 § andra stycket 2 och 3, dvs. då
vården gäller häktade, intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl. Regeringen
skall nämligen avgöra vid vilka sjukvårdsinrättningar rättspsykiatrisk vård
i dessa fall får ges. Det får ankomma på vederbörande sjukvårdshuvud-
man att hos regeringen ansöka om ett godkännande av det aktuella slaget
beträffande den eller de vårdinrättningar där rättspsykiatrisk vård i de
angivna fallen är avsedd att komma till stånd. Ett godkännande bör
naturligtvis föregås av ett samråd med kriminalvårdsstyrelsen och riks-
åklagaren. Jag avser att återkomma till regeringen om närmare föreskrifter
om de aktuella vårdinrättningarna.
Föreskriften i andra stycket innebär att rättspsykiatrisk vård får ges även
vid en enhet for rättspsykiatrisk undersökning åt den som är intagen där,
som häktad eller med tvång med stöd av 10 § i förslaget till lag om
rättspsykiatrisk undersökning, och som genomgår undersökning. Av den
allmänna motiveringen har framgått att organisationen for den rättspsyki-
atriska undersökningsverksamheten i framtiden kan komma att bestå av
såväl undersökningsenheter som drivs av sjukvårdshuvudmännen som av
enheter drivna av staten. Denna ordning ges stöd i 5 § i det förslag till lag
om rättspsykiatrisk undersökning som chefen för justitiedepartementet
kommer att lägga fram senare i dag (bil. 2). När det gäller enheter inom
hälso- och sjukvården får man därvid räkna med att dessa i allmänhet
kommer att vara förlagda vid sådana sjukvårdsinrättningar där rättspsyki-
atrisk vård for häktade m. fl. får ges. Den nu aktuella bestämmelsen saknar
därför praktisk betydelse i dessa fall, om undersökningsenheten kan sägas
ingå i vårdinrättningen. Beträffande en statlig undersökningsenhet ger
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
299
emellertid bestämmelsen en befogenhet att ge en intagen rättspsykiatrisk
vård så länge en rättspsykiatrisk undersökning pågår.
Motsvarande bestämmelse i förslaget i lagrådsremissen hade samma
sakliga innebörd som den nu föreslagna i andra stycket i paragrafen.
Bestämmelsen i lagrådsremissen innebar således att rättspsykiatrisk vård
fick ges åt den som var intagen vid en enhet av det aktuella slaget så länge
undersökningen pågick. I lagrådsremissen uttalade jag att undersökningen
fick anses pågå längst till dess utlåtandet över undersökningen upprättats,
vid vilken tidpunkt rättspsykiatrisk vård med stöd av bestämmelsen också
senast skulle upphöra.
Lagrådet har uttalat att det under föredragningen upplysts att det är
vanligt förekommande att en vårdplats inte kan beredas omedelbart efter
det att en rättspsykiatrisk undersökning har avslutats. Med utformningen
av lagrådsremissens förslag kan det enligt lagrådet således inträffa att
personer får stanna kvar vid en undersökningsenhet under viss tid utan att
det finns någon rättslig grund for att bereda erforderlig vård med tvång.
Denna konsekvens är enligt lagrådets mening inte godtagbar. Lagrådet
anser att vårdmöjlighet måste föreligga under hela vistelsen vid enheten.
Lagrådets förslag till bestämmelse i andra stycket har utformats i enlighet
med detta.
För egen del vill jag peka på att en förutsättning for rättspsykiatrisk vård
i de nu aktuella fallen, liksom beträffande psykiatrisk tvångsvård enligt
den allmänna regleringen, är att patienten motsätter sig den psykiatriska
vård han har behov eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart
saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan (se
4 § första stycket 3). I förhållande till regleringen i LSPV innebär detta,
som jag har pekat på i specialmotiveringen till 3 § lagen om psykiatrisk
tvångsvård, att det i princip inte blir möjligt att tvångsvårda en patient
som samtycker till den vård som är nödvändig. Min bedömning mot
bakgrund av erfarenheterna från de nuvarande rättspsykiatriska kliniker-
na är att en övervägande majoritet av de personer som efter den nya lagens
ikraftträdande tas in vid undersökningsenheter och som har behov av
psykiatrisk vård kommer att kunna ges sådan vård med eget samtycke. Vid
statligt drivna enheter kommer naturligtvis frivillig psykiatrisk vård, som
jag har berört i den allmänna motiveringen (avsnitt4.5.5), att kunna ges i
samma utsträckning som vid de rättspsykiatriska klinikerna i dag, efter-
som det vid dessa enheter kommer att finnas hälso- och sjukvårdspersonal
som får ge sådan vård. Frivillig psykiatrisk vård kommer sålunda att
kunna ges så länge någon är intagen vid enheten.
I de undantagsfall där tvångsvård blir aktuell under undersökningen
med hänsyn till att den intagne inte vill medverka till vård är det självfallet
angeläget att tvångsvården, om det behövs, kan fortsätta även efter under-
sökningen. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.4 och 4.5.5)
betonat vikten av att samarbete sker mellan en statlig undersökningsenhet
och vederbörande sjukvårdshuvudman i de fall där det är påkallat med
rättspsykiatrisk vård även efter det att den rättspsykiatriska undersökning-
en har avslutats. Som jag ser det finns det emellertid inte anledning att
befara att det i dessa kvalificerade vårdfall i den tilltänkta nya organisatio-
Prop.1990/91:58
Bilaga 1
300
nen kan uppstå problem av det slag lagrådet tar upp. Jag vill i detta
sammanhang för övrigt peka på den generella risk som är förenad med
tvångsvårdslagstiftning och som knappast helt kan undvikas, nämligen att
en patient på grund av resursmässiga hinder e. d. inte kan ges den tvångsvård
som är påkallad. I de nu aktuella fallen är det i princip enbart möjligheten
att använda tvångsmedicinering som skulle saknas på undersökningsenhe-
ten.
Att rättspsykiatrisk vård bör kunna ges åt den som är intagen vid en
undersökningsenhet så länge undersökningen pågår är, som jag har berört i
den allmänna motiveringen, påkallat av intresset av att i framtiden
kunna undvika sådana problem från behandlingssynpunkt som förekom-
mit med den nuvarande organisationen. Som jag ser det är det angeläget
att den för vilken tvångsvård är påkallad inte, när undersökningen pågår
vid en statlig enhet, skall behöva förflyttas från enheten för att kunna ges
sådan vård. Av principiella skäl bör emellertid möjligheten att ge rättspsy-
kiatrisk vård utanför hälso- och sjukvården vara begränsad till denna
situation.
Jag vill här också peka på föreskriften i 15 § i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård som innebär att vård enligt den lagen ges på en
vårdinrättning inom hälso- och sjukvården. Däremot kan sådan vård inte
ges vid en undersökningsenhet som drivs av staten. Det innebär bl. a. att
bestämmelserna i 14 § den lagen om övergång från rättspsykiatrisk vård
till psykiatrisk tvångsvård inte kan tillämpas på en sådan enhet. I den mån
rättspsykiatrisk vård skulle kunna ges här även efter det att patienten
genomgått rättspsykiatrisk undersökning ökar naturligtvis risken för att
fall inträffar där den rättspsykiatriska vården skall upphöra på grund av att
denne inte längre är frihetsberövad men där det aliså inte finns möjlighet
att besluta om psykiatrisk tvångsvård, även om sådan vård är påkallad.
Det kan tänkas inträffa t. ex. i de i och för sig sällan förekommande fall där
domstolen på grund av vad som kommit fram vid undersökningen finner
att den misstänkte — patienten — inte kan fällas till ansvar för brottet på
grund av att denne till följd av sin psykiska störning inte haft uppsåt till
den åtalade gärningen. Detta är en konsekvens som inte undviks med
lagrådets förslag.
Med hänsyn till vad jag nu har pekat på och till vad jag nyss anfört om
den begränsade risk för praktiska svårigheter som en ordning i enlighet
med lagrådsremissens förslag enligt min uppfattning kan medföra är jag
därför inte beredd att ansluta mig till lagrådets förslag på den aktuella
punkten. I förhållande till motsvarande bestämmelse i lagrådsremissens
förslag har andra stycket i paragrafen sålunda endast jämkats i redaktio-
nellt hänseende.
7 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § andra stycket 1 skall påbörjas utan
dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft.
Är den dömde häktad, skall vården påbörjas även om beslutet inte har
vunnit laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger
att så sker. Så länge beslutet om häktning gäller skall därvid bestämmelser-
na om rättspsykiatrisk vård för den som är häktad tillämpas utom såvitt
avser förutsättningarna för sådan vård.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
301
Paragrafen har getts ny utformning i förhållande till lagrådsremissens Prop. 1990/91:58
förslag. Den utgör en motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i Bilaga 1
12 § LSPV.
Eftersom socialstyrelsen inte längre skall besluta om placeringen av
patienter som skall ges psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd ankom-
mer det på vederbörande sjukvårdshuvudman att se till att vården kom-
mer till stånd. I första stycket föreskrivs sålunda att den rättspsykiatriska
vården skall inledas utan dröjsmål när domstolsbeslutet har vunnit laga
kraft. Jag har inhämtat av chefen för justitiedepartementet att hon avser
att senare hos regeringen ta upp frågan om ändringar i förordningen om
underrättelse om dom i vissa brottmål, m. m. (se 22 §) så att det skapas
garantier för att kommunikationen mellan domstolen och vederbörande
sjukvårdshuvudman fungerar vid verkställigheten.
Bestämmelsen i andra stycket första meningen motsvarar i sak den
nuvarande regeln i 12 § andra stycket LSPV. Den är emellertid i den nya
regleringen avsedd att få praktisk betydelse i den situationen då den
dömde inte redan är intagen på en sjukvårdsinrättning för rättspsykiatrisk
vård eller frivillig psykiatrisk vård som häktad. Avsikten med bestämmel-
serna om rättspsykiatrisk vård för häktade är nämligen bl. a. att den som är
häktad och som i samband med en rättspsykiatrisk undersökning visar sig
uppfylla förutsättningarna för att få psykiatrisk tvångsvård skall kunna ges
sådan vård vid undersökningsenheten, om den hör till en sjukvårdsinrätt-
ning, även efter det att undersökningen har avslutats. I ett sådant fall kan
rättspsykiatrisk vård ges med stöd av 4 § och 15 § 1 till dess att domstolens
beslut om rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd vinner laga kraft, om
beslutet om häktning gäller till dess. 1 de fall, som enligt vad som har
anförts vid 6 § kan antas bli de vanligaste, då den dömde efter den
rättspsykiatriska undersökningen kan ges psykiatrisk vård i frivilliga for-
mer vid sjukvårdsinrättningen, aktualiseras emellertid inte frågan om att
ge psykiatrisk tvångsvård innan domen har vunnit laga kraft.
Eftersom avsikten är, i de fall då undersökningsenheten hör till hälso-
och sjukvården, att den sjukvårdshuvudman som har ansvaret för den
rättspsykiatriska undersökningen skall kunna vara också den som ger
rättspsykiatrisk vård (se avsnitt 4.3 och bil. 2 avsnitt 3.6), bör den dömde
sedan domen vunnit laga kraft som regel kunna ges rättspsykiatrisk vård
enligt 1 § andra stycket 1 vid samma sjukvårdsenhet där denne som häktad
getts rättspsykiatrisk vård eller psykiatrisk vård i frivilliga former sedan
undersökningen avslutades. Som följer av den nu aktuella paragrafen
ankommer det emellertid i princip på sjukvårdshuvudmännen att själva
avgöra var rättspsykiatrisk vård skall ges. Och om den sjukvårdshuvud-
man som kommer att ge den rättspsykiatriska vården med anledning av
domen är en annan än den hos vilken den rättspsykiatriska undersökning-
en har utförts, kan den situationen uppstå att vården på undersökningsen-
heten ges med stöd av bestämmelserna i 4 § HSL om skyldigheten för varje
sjukvårdshuvudman att tillgodose behovet av omedelbar vård hos den
som vistas inom landstingskommunen.
Bestämmelsen i andra stycket första meningen är alltså avsedd att få
praktisk betydelse i de fall då den häktade efter domen befinner sig i häkte.
302
Detta kan vara fallet t. ex. på grund av att denne inte har genomgått någon
rättspsykiatrisk undersökning i målet men likväl av domstolen överläm-
nats till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd. Enligt vad chefen för
justitiedepartementet kommer att föreslå senare i dag skall nämligen en
ny, kvalificerad form av s. k. § 7-intyg kunna utgöra tillräckligt underlag
för ett sådant beslut (se bil. 2 avsnitt 3.14). Men även i ett sådant fall kan
den häktade naturligtvis redan innan domen vunnit laga kraft ha förts över
till en sjukvårdsinrättning av det aktuella slaget för rättspsykiatrisk vård i
sin egenskap av häktad eller för psykiatrisk vård i frivilliga former.
Andra stycket andra meningen saknade motsvarighet i lagrådsremissens
förslag. Bestämmelsen innebär att regelsystemet i lagen för rättspsykiatrisk
vård av häktade, utom beträffande regeln i 4 § första stycket om förutsätt-
ningarna för sådan vård, skall tillämpas i de nu aktuella fallen så länge
beslutet om häktning består. Sålunda kan t. ex. bestämmelsen i 8 § andra
stycket första meningen om särskilda restriktioner bli tillämplig här. Före-
varande bestämmelse innebär vidare bl. a. att vården skall ges på en sådan
sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket andra meningen.
Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.4) har det
uppstått oklarhet vid tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen i 12 §
andra stycket LSPV beträffande vilket regelsystem — häkteslagens eller
LSPVs — som här gäller i fråga om möjligheterna att få permission.
Avsikten med den nu aktuella bestämmelsen är att undanröja att en sådan
oklarhet uppstår även med den nya lagstiftningen. Av andra meningen i
andra stycket följer sålunda att den dömde i de ifrågavarande faller inte
kan ges tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område så länge
häktningsbeslutet gäller.
Paragrafen innehåller ingen motsvarighet till den nuvarande regeln i
12 § LSPV om att den som av domstol överlämnas till sluten psykiatrisk
vård enligt LSPV men som redan är intagen för sådan vård i fortsättningen
skall anses intagen på grund av domstolens förordnande. Av 28 § andra
stycket första meningen i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård fram-
går nämligen att tvångsvård enligt den lagen skall upphöra när beslut fattas
som föranleder rättspsykiatrisk vård.
8 § Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i
16 — 24 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
Beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpas-
sas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, om
det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda
inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot
besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 §
första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häk-
tade och anhållna m. fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev
som avses i 25 § första stycket första meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebe-
fordras utan föregående granskning.
Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol
eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,
om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att
denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
303
innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta Prop. 1990/91:58
om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, Bilaga 1
ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.
I paragrafen regleras frågor om behandlingen av patienten på vårdinrätt-
ningen. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (av-
snitt 4.4.2 och 4.5.4).
Av den allmänna motiveringen har framgått att innehållet i rättspsykia-
trisk vård när det gäller behandlingen av patienten och liknande frågor,
t. ex. möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot denne, i princip inte
skall skilja sig från vad som gäller enligt förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård. Första stycket innehåller sålunda i dessa frågor en hänvisning
till vad som föreskrivs i den sistnämnda lagen i motsvarande hänseenden.
Jag får därför hänvisa till de angivna bestämmelserna och specialmotive-
ringen till dessa. Regeln i 17 § andra stycket om behandlingsåtgärderna
kan inte tillämpas fullt ut, eftersom förutsättningarna för rättspsykiatrisk
vård är något annorlunda än tvångsvårdsförutsättningarna enligt den all-
männa regleringen. Avsikten är emellertid att behandlingen vid rättspsy-
kiatrisk vård skall gå ut på att motivera patienten och i övrigt se till att
denne blir i stånd att medverka till frivillig behandling.
Beträffande frågan vid vilka inrättningar rättspsykiatrisk vård får ges
innehåller den nu aktuella lagen en särskild reglering i 6 §. Förevarande
paragraf innehåller därför ingen hänvisning till motsvarande föreskrift i
15 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
I andra stycket första meningen har tagits in en föreskrift om befogenhet
för kriminalvårdsstyrelsen att när det gäller häktade m. fl. i ett särskilt fall
besluta om särskilda inskränkningar i de angivna avseendena, om det är
påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt. Det bör påpekas att före-
skriften har gjorts tillämplig även beträffande personer av samma katego-
rier som har förts över till en sjukvårdsinrättning av det aktuella slaget för
psykiatrisk vård på frivillig grund eller, såvitt avser häktade, till en enhet
för rättspsykiatrisk undersökning (se 37 § fjärde stycket i förslaget till
ändring i KvaL och 19 § andra stycket i förslaget till ändring i häktes-
lagen).
Det får förutsättas att det endast i undantagsfall finns skäl att tillämpa
den aktuella bestämmelsen. Men om t. ex. placeringen i kriminalvårdsan-
stalt av en intagen har förestavats av säkerhetsskäl kan det naturligtvis
finnas anledning för kriminalvårdsstyrelsen att i samband med att frågan
om rättspsykiatrisk vård uppkommer överväga huruvida det behövs sär-
skilda restriktioner av det aktuella slaget för den intagne under vården (jfr
6, 7 och 25 — 30 §§ KvaL). Det bör påpekas att möjligheten att besluta om
restriktioner inte är avsedd att sträcka sig längre i de nu aktuella fallen än
vad som gäller enligt 25 — 30 §§ KvaL.
Sedan lagrådsremissen beslutades i mars 1990 har regeringen föreslagit
vissa ändringar i kriminalvårdslagstiftningen (prop. 1989/90:154). Änd-
ringarna har nyligen behandlats av riksdagen och träder i kraft den 1 janu-
ari 1991 (1990/9 l:JuU2, rskr. 14). De innebär bl. a. att beslut i klientären-
den inom kriminalvården i stor utsträckning skall kunna fattas på lokal
304
nivå — av andra kriminalvårdsmyndigheter än kriminalvårdsstyrelsen
eller tjänstemän inom kriminalvården — men att ärenden av särskilt
kvalificerat slag även i fortsättningen skall handläggas av styrelsen. Jag
har, mot bakgrund av de överväganden som gjorts i det lagstiftningsären-
det (se prop. 1989/90:154 s. 23 ff.), med hänsyn till den grannlaga pröv-
ning som är förenad med beslutsbefogenheterna enligt bestämmelserna i
andra stycket funnit att de bör läggas på kriminalvårdsstyrelsen utan sådan
delegationsmöjlighet som infors i kriminalvårdslagstiftningen.
Bestämmelsen i andra stycket andra meningen innebär att de inskränk-
ningar som kriminalvårdsstyrelsen får besluta om beträffande en viss
patient inte får omfatta granskning av vissa brev från denne. Föreskriften
har sin motsvarighet i 9 § häkteslagen resp. 25 § KvaL. Jag får här hänvisa
till specialmotiveringen till ändringen i den sistnämnda paragrafen. Det
bör påpekas att anknytningen i förevarande bestämmelser till de aktuella
föreskrifterna i häkteslagen och KvaL är avsedd att innebära att brev från
en patient till postverket inte skall omfattas av forbudet mot brevgransk-
ning.
Bestämmelsen i tredje stycket har beträffande intagna i kriminalvårdsan-
stalt en direkt motsvarighet i 31 § KvaL i dess nya lydelse fr. o. m. den
ljuli 1990 (prop. 1989/90:130, JuU33, rskr. 286, SFS 1990:417). Den nu
aktuella föreskriften omfattar emellertid även rättspsykiatrisk vård efter
beslut av domstol. Denna utvidgning av möjligheten för regeringen att
besluta om restriktioner av det aktuella slaget i särskilda fall till att omfatta
även andra än intagna i kriminalvårdsanstalt får anses motiverad, efter-
som den nuvarande ordningen kan sägas innehålla en olikformighet i detta
avseende när det gäller behandlingen av en person som har dömts för t. ex.
brott mot rikets säkerhet och överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt
LSPV. Det bör emellertid betonas att föreskriften är avsedd att tillämpas
endast i undantagsfall. Något praktiskt behov av motsvarande regler be-
träffande personer som skall förpassas till en kriminalvårdsanstalt har inte
ansetts föreligga.
När det gäller frågan om brevcensur med stöd av tredje stycket bör
observeras att det här inte föreligger någon sådan begränsning som anges i
andra stycket andra meningen. Jag får i detta avseende hänvisa till special-
motiveringen till 25 § i förslaget till ändring i KvaL.
De restriktioner beträffande patienter som har beslutats med stöd av
andra och tredje styckena liksom åklagarrestriktioner beträffande häktade
skall naturligtvis — på samma sätt som tvångsåtgärder med stöd av första
stycket — verkställas av personalen vid sjukvårdsinrättningen eller under-
sökningsenheten. Av 19 § framgår att beslut av kriminalvårdsstyrelsen
enligt andra stycket i förevarande paragraf överklagas hos kammarrätten.
9 § I fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård på grund av beslut enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken av domstol, utom i fall då vården har förenats med särskild
utskrivningsprövning, gäller bestämmelserna i 25 och 26 §§ lagen
(1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
20 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
305
Bestämmelsen i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.4.2). Genom föreskriften regleras frågan om vistelse utanför
sjukvårdsinrättningens område för patienter som genomgår rättspsykiat-
risk vård efter beslut av domstol, om vården inte är förenad med särskild
utskrivningsprövning. Med hänsyn till den jämkning som på förslag av
lagrådet vidtagits i 25 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård har
innebörden av förevarande paragraf ändrats på motsvarande sätt.
Hänvisningen till de aktuella bestämmelserna i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård innebär att vederbörande läkare får ge patienten
tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför vårdinrättning-
ens område och att ett tillstånd får avse återstoden av vårdtiden, om det
finns skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den
rättspsykiatriska vården upphör. Av hänvisningen följer vidare att patien-
ten får åläggas att iaktta särskilda villkor.
Slutligen gäller att chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd, om förhål-
landena kräver det. Jag får i övrigt hänvisa till specialmotiveringen till 25
och 26 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
10 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut
enligt 31 kap. 3 § brottsbalken om särskild utskrivningsprövning prövas
frågan om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område av länsrätten efter ansökan av chefsöverlä-
karen eller patienten.
Vid sin prövning skall rätten särskilt beakta arten av den brottslighet
som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall
i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten
genomgått. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns
skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den rättspsyki-
atriska vården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område får förenas med särskilda villkor.
Länsrätten får efter ansökan av chefsöverläkaren överlämna åt denne att
beträffande viss patient besluta om tillstånd enligt första stycket. När det
finns skäl för det, får länsrätten återta denna befogenhet. Chefsöverläkaren
får återkalla ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, om
förhållandena kräver det.
Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.4.2). I paragrafen regleras frågor om vistelse utanför sjukvårds-
inrättningens område för patienter som genomgår rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning efter beslut av domstol. Med anledning
av påpekanden från lagrådet har vissa justeringar gjorts i paragrafen i
förhållande till förslaget i lagrådsremissen.
Av första stycket första meningen följer att den som genomgår rättspsyki-
atrisk vård med särskild utskrivningsprövning får, efter ansökan av chefs-
överläkaren eller patienten, av länsrätten ges tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område. Det bör påpekas att en ansökan enligt bestäm-
melsen, till skillnad från vad som gäller beträffande en begäran av patien-
ten hos chefsöverläkaren i motsvarande fråga enligt lagen om psykiatrisk
tvångsvård (se 25 §), skall göras skriftligen. Av 33 § FPL följer att patien-
ten hos kammarrätten får överklaga ett beslut av länsrätten att inte ge
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
306
denne tillstånd till utevistelse. Enligt bestämmelsen i 18 § andra stycket Prop. 1990/91:58
andra meningen förevarande lag får chefsöverläkaren inte överklaga läns- Bilaga 1
rättens beslut i en tillståndsfråga medan allmän åklagare enligt föreskrif-
terna i 20 § får överklaga ett beslut att ge tillstånd till utevistelse.
I andra stycket första meningen anges de faktorer som länsrätten särskilt
skall beakta vid sin prövning av en tillståndsfråga. Som framgått av den
allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2) har bestämmelsen utformats i enlig-
het med lagrådets förslag. Bestämmelsen är avsedd att ge uttryck för den
allsidiga prövning som länsrätten har att göra i de aktuella fallen. Väsent-
ligt vid denna prövning är att skyddsbehovet för närstående och omgiv-
ning blir beaktat i tillräcklig utsträckning. Samtidigt är det angeläget att
patienten ges möjligheter att successivt anpassa sig till ett liv utanför
vårdinrättningen.
Som lagrådet har anfört bör i bedömningen, utöver de faktorer som
anges i bestämmelsen, särskilt vägas in även i vilka former utevistelsen är
avsedd att ske. Lagrådet har påpekat att riskerna med en vistelse utanför
vårdinrättningen begränsas om exempelvis någon form av övervakning
anordnas. För länsrättens prövning är det därför angeläget att chefsöverlä-
karen noga redovisar de arrangemang i detta avseende som är avsedda att
vidtas för patienten under utevistelsen. Frågan om möjligheten att förena
ett tillstånd med villkor, som innebär t. ex. att patienten övervakas, åter-
kommer jag strax till.
Som jag har anfört beträffande den allmänna regleringen av psykiatrisk
tvångsvård (avsnitt 3.5.4) bestäms patientens möjligheter att vistas utanför
vårdavdelningen eller vårdinrättningen av hans tillstånd och rutinerna vid
inrättningen. Frågan om patientens rörelsefrihet i de nu aktuella fallen, i
den mån det inte gäller vistelse på egen hand utanför vårdinrättningens
område som kräver särskilt tillstånd av länsrätten enligt förevarande be-
stämmelse, avgörs i sista hand av chefsöverläkaren (se 8 § första stycket).
Självfallet är det särskilt angeläget i dessa fall att det sker en noggrann
prövning av i vilken utsträckning patienten kan ges möjlighet att på egen
hand vistas t. ex. inom vårdinrättningens område men utanför sin vårdav-
delning. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2) är
det angeläget att patienter som genomgår rättspsykiatrisk vård med sär-
skild utskrivningsprövning är intagna vid sjukvårdsinrättningar som har
tillräckliga säkerhetsmässiga förutsättningar for sådan vård så att t. ex.
rymningsförsök av patienter kan förhindras vid s. k. frigång eller annars
under vistelsen vid inrättningen. Detta utesluter naturligtvis inte att det
under vården i det enskilda fallet kan visa sig att säkerhetskraven inte
skiljer sig från kraven i fall då rättspsykiatrisk vård inte är förenad med
särskild utskrivningsprövning, vilket ju påverkar frågan vid vilken inrätt-
ning vården bör ges.
Bestämmelsen i andra stycket andra meningen överensstämmer i sak
med vad som gäller vid tillstånd enligt 9 § då den rättspsykiatriska vården
inte är förenad med särskild utskrivningsprövning. Möjligheten att ge en
patient tillstånd att vistas utanför sjukhuset under återstående delen av
vårdtiden har emellertid särskild betydelse i de nu aktuella fallen. En
person som har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott kan jämfört med
307
andra patienter i allmänhet sägas vara i större behov av fortsatt kontakt
med vårdinrättningen sedan vistelsen där upphört. Eftersom det här är
fråga om att vid prövningen av när vården skall upphöra bedöma risken
för att patienten till följd av sitt psykiska tillstånd återfaller i brott kan det
förutsättas att det i dessa fall ofta anses nödvändigt att den definitiva
utskrivningen föregås av en period för utslussning i samhället av patienten
där sjukvården i samarbete med socialtjänsten kan ge denne stöd. Detta
gäller särskilt i missbruksfall.
Möjligheten enligt tredje meningen i andra stycket att förena ett tillstånd
att vistas utanför vårdinrättningens område med särskilda villkor är avsett
att utnyttjas i bl. a. fall av det sistnämnda slaget. Bestämmelsen motsvarar
25 § andra stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Som
angetts i specialmotiveringen till den paragrafen har sistnämnda bestäm-
melse i enlighet med lagrådets förslag utformats så att särskilda villkor får
ges inte bara i behandlingssyfte. Likaledes på förslag av lagrådet har
motsvarande ändring vidtagits i den nu aktuella bestämmelsen i förhållan-
de till förslaget i lagrådsremissen.
I de nu aktuella fallen kan det naturligtvis i ännu högre grad än beträf-
fande andra tvångsvårdspatienter finnas skäl att föreskriva villkor om
t. ex. förbud att vistas på en viss plats eller att besöka eller annars ta
kontakt med någon viss person. Sådana villkor kan få en funktion liknande
besöksforbud enligt lagen (1988:688) om besöksforbud. I vissa fall kan det
tänkas att skyddsaspekterna gör sig så starkt gällande att patienten bör få
vistas utanför vårdinrättningen bara under förutsättning att en anhörig
eller någon annan lämplig person åtar sig att ha personlig tillsyn över
patienten. Tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område kan då
förenas med ett särskilt villkor i detta hänseende. Det bör här påpekas att
de situationer då patienten vid vistelser utanför sjukhuset ledsagas av
personal från vårdinrättningen naturligtvis inte utgör sådana utevistelser
som förutsätter tillstånd.
Det bör påpekas att patienten har rätt att hos kammarrätten överklaga
länsrättens beslut inte bara i själva tillståndsfrågan utan även när det gäller
frågan om särskilda villkor. På motsvarande sätt kan en patient som
genomgår rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning över-
klaga chefsöverläkarens beslut om särskilda villkor hos länsrätten (se 18 §
första stycket 3), vars beslut i sin tur naturligtvis kan överklagas till kam-
marrätten.
Av tredje stycket första meningen följer att länsrätten får överlämna åt
chefsöverläkaren att fatta beslut om tillstånd att vistas utanför vårdinrätt-
ningens område, om det inte gäller återstoden av vårdtiden. Frågan vilka
fall som här avses har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.2).
Det får anses självklart att befogenheten att delegera beslutanderätten på
läkare i dessa frågor inte utnyttjas i de fall då åklagaren med stöd av 20 §
har förbehållit sig rätten att överklaga ett beslut av domstolen att vården
skall upphöra; att åklagaren får överklaga ett beslut av länsrätten om
delegation följer av första stycket punkt 2 i nyssnämnda paragraf.
I andra meningen i tredje stycket har tagits in en bestämmelse om att
länsrätten får återta befogenheten för chefsöverläkaren att besluta i per-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
308
missionsfrågor. Ett sådant ärende hos länsrätten kan initieras t. ex. på en
framställning av åklagaren. Frågan kan också tas upp i samband med ett
mål om upphörande av vård. Tredje meningen i tredje stycket överens-
stämmer i sak med vad som gäller i fall enligt 9 §, dvs. då rättspsykiatrisk
vård efter beslut av domstol inte är förenad med särskild utskrivnings-
prövning.
Frågor om förfarandet i länsrätten i de nu aktuella målen om tillstånd
m. m. regleras i 21 och 22 §§.
I 8 § tredje stycket har tagits in bestämmelser om att regeringen for ett
visst fall beträffande bl. a den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter
beslut av domstol skall få förordna om särskilda restriktioner i fråga om
rätten att kommunicera med utomstående, om det är påkallat med hänsyn
till rikets säkerhet eller for att motverka terrorism. Någon särskild regle-
ring för att tillgodose dessa syften vid vistelse utanför sjukvårdsinrättning-
ens område behövs enligt min mening inte. I de fall där hänsyn till rikets
säkerhet gör sig gällande beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk
vård som brottspåföljd får det förutsättas att lagöverträdaren är dömd just
för brott mot rikets säkerhet och att på grund härav vården är förenad med
särskild utskrivningsprövning. Hänsyn till rikets säkerhet bör därför som
jag ser det vägas in vid den bedömning av risken for nya brott som enligt
mitt förslag skall ske vid prövning av förutsättningarna för tillstånd till
vistelse utanför vårdinrättningens område i dessa fall. Eftersom åklagaren
i fall med särskild utskrivningsprövning skall få yttra sig i prövningsförfa-
randet hos länsrätten (se 22 § andra stycket) finns det enligt min uppfatt-
ning tillräckliga garantier för att det nämnda intresset, vare sig patienten
är dömd för brott mot rikets säkerhet eller inte, blir beaktat vid prövning-
en av frågan om vistelse utanför vårdinrättningens område. Och det får
anses självklart att tillstånd aldrig ges i fall där regeringen har meddelat
restriktioner i fråga om rätten att kommunicera med utomstående (jfr
prop. 1987/88:130 s. 27).
Vad som nu har sagts beträffande fall där hänsyn till rikets säkerhet gör
sig gällande har på motsvarande sätt och i än högre grad avseende på
terroristfallen.
11 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-
psykiatrisk vård får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område. Därvid gäller bestämmelserna i
25 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1991:000) om
psykiatrisk tvångsvård.
En fråga om tillstånd enligt första stycket avgörs av kriminalvårdsstyrel-
sen efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Om ansökan har
gjorts av patienten, skall yttrande inhämtas från chefsöverläkaren.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får genom
föreskrifter eller beslut i särskilda fall flytta över kriminalvårdsstyrelsens
befogenhet enligt andra stycket till någon annan kriminalvårdsmyndighet
än styrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården.
I paragrafen regleras frågan om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens
område for den som är intagen i kriminalvårdsanstalt. Frågan har behand-
lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.4). Bestämmelserna i para-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
309
grafen innebär att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och under Prop. 1990/91:58
straffverkställigheten genomgår rättspsykiatrisk vård kan ges tillstånd att Bilaga 1
— i likhet med den som genomgår sådan vård som brottspåföljd (jfr 9 och
10 §§) — vistas utanför vårdinrättningens område. I förhållande till lag-
rådsremissens förslag har vissa justeringar av redaktionell karaktär vidta-
gits i paragrafen.
Föreskriften i första stycket första meningen motsvarar bestämmelsen i
25 § första stycket första meningen i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård. Andra meningen i första stycket innebär att de aktuella be-
stämmelserna i den lagen blir direkt tillämpliga i de fall som avses i
paragrafen.
Av andra stycket första meningen följer att prövningen av fråga om
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område skall göras av krimi-
nalvårdsstyrelsen. Tillståndsprövningen omfattar naturligtvis även frågan
huruvida sådana villkor som avses i 25 § andra stycket i förslaget till lag
om psykiatrisk tvångsvård skall meddelas. Denna ordning innebär sålunda
att det är kriminalvårdsstyrelsen som beslutar om och när en intagen som
genomgår rättspsykiatrisk vård kan föras över till öppen vård.
Det bör betonas att det är vårdaspektema som skall vara vägledande för
tillståndsprövningen. Självfallet måste emellertid kriminalvårdsstyrelsen
vid sin prövning här även väga in kriminalvårdens intressen. Hänsyn av
det slag som skall tas med stöd av KvaL vid olika former av permission
och tillstånd till vistelse utanför anstalt bör sålunda få påverka även den
nu aktuella prövningen. Någon fullständig parallellitet i detta avseende är
emellertid inte avsedd, eftersom det skulle kunna motverka det primära
intresset i sammanhanget, nämligen den intagnes tillfrisknande.
Det bör emellertid observeras att tillståndet att vistas utanför vårdin-
rättningens område inte kan sträcka sig utöver den tid som den rättspsyki-
atriska vården består. När chefsöverläkaren beslutar att vården skall upp-
höra (se 12 § andra meningen), upphör således även kriminalvårdsstyrel-
sens tillstånd att gälla. I princip skall den intagne i dessa fall därför på nytt
inställa sig vid anstalten så snart vården har upphört. Det får emellertid
förutsättas att situationen ofta är sådan att kriminalvårdsstyrelsen på
förhand kunnat fatta beslut om att den intagne med stöd av regleringen i
KvaL, i första hand 34 §, får fortsätta att vistas utanför anstalten.
Ordningen att tillståndsprövningen sker efter ansökan av vederbörande
chefsöverläkare eller patienten motsvarar 10 § första stycket i fråga om
den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut om särskild utskriv-
ningsprövning. Av 29 § första stycket 3 följer att chefsöverläkaren är
skyldig att upplysa patienten om dennes rätt att ansöka om tillstånd av det
aktuella slaget.
Syftet med andra stycket andra meningen är att kriminalvårdsstyrelsen
alltid skall ha tillgång till en bedömning av chefsöverläkaren angående
patientens behov av att vistas utanför vårdinrättningens område. Vare sig
chefsöverläkaren själv enligt första meningen gör en ansökan eller inte bör
han naturligtvis även ge kriminalvårdsstyrelsen underlag för eventuella
särskilda villkor vid en utevistelse.
Också när det gäller frågor om patientens rörelsefrihet som inte faller
310
inom ramen for kriminalvårdsstyrelsens tillståndsprövning utan i sista Prop. 1990/91:58
hand avgörs av chefsöverläkaren är det självfallet angeläget att det sker ett Bilaga 1
nära samråd mellan sjukvårdsinrättningen och kriminalvårdsstyrelsen. Jag
tänker här särskilt på frågan i vilken utsträckning patienten kan ges möjlig-
het att på egen hand vistas inom vårdinrättningens område men utanför
sin vårdavdelning.
Av tredje stycket följer att regeringen får möjlighet att föreskriva att
beslutanderätten i de aktuella ärendena skall delegeras till någon annan
kriminalvårdsmyndighet än kriminalvårdsstyrelsen eller till tjänstemän
inom kriminalvården och att regeringen även kan bemyndiga kriminal-
vårdsstyrelsen att föreskriva om sådan delegation. Bestämmelsen innebär
också att möjligheten att delegera befogenheten att fatta beslut kan begrän-
sas till att avse en intagen i ett visst fall. Exempelvis kan det visa sig vara
lämpligt att möjligheten till delegation utnyttjas endast i det särskilda
fallet när det gäller intagna som avses i 31 § KvaL.
Till skillnad från kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt 8 § andra
stycket att besluta om särskilda restriktioner beträffande en viss intagen
ges således i de nu aktuella fallen en möjlighet att delegera styrelsens
beslutsbefogenheter. Skälet till detta är att dessa fall får anses vara av
sådan karaktär att det i linje med riktlinjerna i det tidigare nämnda
lagstiftningsärendet på kriminalvårdsområdet (prop. 1989/90:154,
199O/91:JuU2, rskr. 14) bör kunna ske delegation av beslutanderätten.
Enligt vad jag har inhämtat avser chefen för justitiedepartementet att, om
förslaget genomförs, återkomma till regeringen i fråga om föreskrifter om
delegation liksom om rätt för kriminalvårdsstyrelsen att ändra en tjänste-
mans beslut i en tillståndsfråga och om rätt för patienten att påkalla sådan
prövning hos styrelsen.
Det bör påpekas att chefsöverläkaren inte — såsom i fråga om vistelse
utanför vårdinrättningens område vid rättspsykiatrisk vård som brottspå-
följd (se 9 och 10 §§) — tillagts rätt att återkalla ett tillstånd av kriminal-
vårdsstyrelsen. Med hänsyn till möjligheten att delegera kriminalvårdssty-
relsens beslutanderätt i tillståndsfrågor, som naturligtvis även omfattar
rätten att återkalla ett tillstånd, har nämligen en befogenhet av det aktuella
slaget för chefsöverläkaren inte ansetts erforderlig.
12 § Om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§
brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning inte längre lider
av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att
han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång, skall chefsöverläkaren vid
den enhet där patienten vårdas genast besluta att vården skall upphöra.
Detsamma gäller beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård
enligt 4 § när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan
om den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall övervägas fortlöpande.
311
I paragrafen anges när rättspsykiatrisk vård i olika fall, utom när den är
förenad med särskild utskrivningsprövning, skall upphöra. Bestämmelser-
na har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4.3 och 4.5.5).
Föreskriften i första meningen avser de fall av rättspsykiatrisk vård som
brottspåföljd där särskild utskrivningsprövning inte skall ske medan be-
stämmelsen i andra meningen gäller rättspsykiatrisk vård då patienten är
häktad eller i någon annan sådan ordning som avses i 1 § andra stycket 2
eller 3 är berövad friheten. I samtliga fall gäller motsvarande förfarande
för vårdens upphörande som enligt 27 § i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård, nämligen att vederbörande chefsöverläkare genast skall beslu-
ta att vården skall upphöra så snart det inte längre finns förutsättningar för
vård. Med hänsyn till att dessa förutsättningar skiljer sig åt vid de olika
formerna av psykiatrisk tvångsvård blir emellertid chefsöverläkarens
prövning i motsvarande mån olikartad i de skilda fallen. Som lagrådet har
framhållit skall chefsöverläkaren besluta att den rättspsykiatriska vården
skall upphöra så snart någon av förutsättningarna för sådan vård inte
längre är för handen.
Beträffande rättspsykiatrisk vård som ges efter beslut av domstol med
stöd av 31 kap. 3 § BrB gäller att vården skall upphöra när patienten inte
längre lider av en allvarlig psykisk störning eller det inte längre med
hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är
påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård,
som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
Det bör påpekas att den psykiatriska vården kan tänkas fortsätta i
frivilliga former vid vårdinrättningen, om den rättspsykiatriska vården
skall upphöra till följd av att förutsättningen att patienten lider av en
allvarlig psykisk störning brister. Om däremot den rättspsykiatriska vår-
den skall upphöra på grund av att det inte med hänsyn till patientens
psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är
intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad
med frihetsberövande och annat tvång, kan det finnas mindre skäl att inte
skriva ut patienten även om det naturligtvis inte bör gälla något hinder
mot att låta den psykiatriska vården försätta med patientens samtycke vid
vårdinrättningen.
Beträffande bedömningen av om det är påkallat att patienten är intagen
för vård kan hänvisas till specialmotiveringen till 31 kap. 3 §BrB (bil. 2).
Vid denna bedömning är det angeläget att förhållandena efter utskrivning-
en har klarlagts. Utskrivning bör inte ske, om patientens bostads- och
arbetsförhållanden m. m. inte har ordnats tillfredsställande. Av betydelse
är här inte minst i vilken utsträckning patienten kan få stöd från anhöriga
m.fl. och vilka insatser som erfordras av socialtjänsten på patientens
bostadsort. Att utskrivningen förbereds omsorgsfullt i kurativt hänseende
från vårdinrättningens sida är således angeläget.
Beträffande patienter som ges rättspsykiatrisk vård med stöd av 4 §
förevarande lag, dvs. häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl.,
gäller som vårdförutsättning liksom vid domstolsöverlämnande att patien-
ten lider av en allvarlig psykisk störning. Det krävs dessutom att han med
hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
312
har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom att han är Prop. 1990/91:58
intagen på en sjukvårdsinrättning, liksom att han motsätter sig vården Bilaga 1
eller till följd av sitt psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge
uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan. Även om enbart en av
dessa förutsättningar brister i ett sådant fall skall alltså chefsöverläkaren
genast besluta att vården skall upphöra. Att den rättspsykiatriska vården
skall upphöra behöver emellertid inte innebära att patienten inte längre
skall ges psykiatrisk vård vid vårdinrättningen. Om förutsättningen som
avser patientens vårdbehov fortfarande är uppfylld, är det självfallet ange-
läget att vården kan fortsätta i frivilliga former.
När det gäller prövningen av den sistnämnda förutsättningen — huruvi-
da patienten med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga
förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses
genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård —
bör det tillmätas vikt att alternativet till vården är att denne återförs till
häkte eller kriminalvårdsanstalt. Eftersom det är väl känt att förhållande-
na på häktena och anstalterna påverkar de intagnas psykiska tillstånd
negativt rent allmänt, är det självfallet angeläget att det i de nu aktuella
fallen sker en noggrann prövning av huruvida patienten är i en sådan
psykisk kondition att han kan förmodas klara en vistelse på häktet eller
anstalten utan att det inom kort på nytt är motiverat att föra över honom
till vårdinrättningen för rättspsykiatrisk vård eller psykiatrisk vård i frivil-
liga former.
Som nyss har berörts besvaras frågan huruvida den patient för vilken
den psykiatriska tvångsvården skall upphöra även skall skrivas ut från
vårdinrättningen inte i paragrafen. Detta är nämligen en helt annan fråga
som är beroende av bl. a. om psykiatrisk vård i frivilliga former kan
komma till stånd.
Beträffande de fall som avses i andra meningen, dvs. rättspsykiatrisk
vård för häktade m. fl., bör i sammanhanget påpekas att patientens frihets-
berövande självfallet inte upphör genom att vården upphör. I stället gäller
att patienten i princip genast skall återföras till häktet eller anstalten. Det
kan här nämnas att justitiekanslern tagit upp frågan om samarbetet mellan
sjukvården och kriminalvårdsstyrelsen då vård enligt LSPV av den som är
intagen i kriminalvårdsanstalt upphör (se JK-beslut 1984 s. 11). Som jag
ser det får det ankomma på social-, kriminalvårds- och rikspolisstyrelserna
att på resp, område utfärda de närmare föreskrifter som krävs för att
samarbetet mellan sjukvården och övriga berörda myndigheter i de aktu-
ella situationerna löper väl.
Tredje meningen motsvarar 27 § andra meningen i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård.
13 § Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå
under högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit
verkställbart. Har patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare
dag, räknas tiden från den dagen.
Efter ansökan av chefsöverläkaren får länsrätten medge att den rättspsy-
kiatriska vården fortsätter utöver den nämnda längsta tiden.
Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-
313
der åt gången, räknat från prövningstillfället. Ansökan om förlängning Prop. 1990/91:58
skall ha kommit in till länsrätten innan tiden för gällande beslut om Bilaga 1
rättspsykiatrisk vård har löpt ut.
14 § Har en ansökan enligt 13 § kommit in till länsrätten, får den rätts-
psykiatriska vården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten
ansökan, skall vården upphöra omedelbart. Ansökan och medgivande i
anledning av en sådan ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs
till en annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att den
rättspsykiatriska vården skall upphöra.
Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgi-
vande till sådan vård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges
i 13 § tredje stycket andra meningen.
Bestämmelserna i paragraferna har behandlats i den allmänna motivering-
en (avsnitt 4.4.3). I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har paragra-
ferna med några avvikelser justerats i enlighet med vad lagrådet har
föreslagit.
Föreskrifterna tar sikte på de patienter som avses i 12 § första meningen,
dvs. de fall av rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd då vården inte är
förenad med särskild utskrivningsprövning. I sak överensstämmer regle-
ringen nära med bestämmelserna i 8 §, 9 § första stycket och andra stycket
första meningen, 10 §, 28 § första stycket och 41 § i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård. Jag får här hänvisa till specialmotiveringen till
dessa bestämmelser.
En föreskrift om utredningen i länsrätten i de aktuella målen ges i 22 §
första stycket andra meningen i förevarande lag.
15 § Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast
1. beträffande den som är anhållen eller häktad, när beslutet om frihets-
berövande upphört att gälla,
2. beträffande den som är intagen med stöd av 10 § lagen (1991:000)
om rättspsykiatrisk undersökning, när denne inte längre får hållas kvar på
undersökningsenheten,
3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, när frigivning
sker.
Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.5.5). Paragrafen innebär att, om frihetsberövandet för patienten
upphört i de fall som anges i punkterna 1—3, chefsöverläkaren skall
besluta att den rättspsykiatriska vården skall upphöra. Det bör påpekas att
det kan tänkas inträffa att patienten är frihetsberövad i fler än ett av de i
punkterna 1 — 3 angivna fallen samtidigt. Den rättspsykiatriska vården
skall naturligtvis i en sådan situation upphöra först när patienten inte
längre är frihetsberövad i någon form.
Chefsöverläkaren kan, när han beslutar att den rättspsykiatriska vården
skall upphöra, med stöd av 14 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångs-
vård besluta att patienten i stället skall genomgå tvångsvård enligt den
lagen. Det är naturligtvis också tänkbart att den psykiatriska vården kan
fortsätta i frivilliga former. Att den rättspsykiatriska vården upphör behö-
ver alltså inte innebära att patienten skall skrivas ut.
314
Chefsöverläkaren kan av praktiska skäl inte alltid fatta beslut i dessa
frågor så att den rättspsykiatriska vården upphör just när patienten inte
längre är frihetsberövad. Det är emellertid angeläget att chefsöverläkaren
så snart som möjligt får kännedom om när frihetsberövandet har upphört
eller — där så är möjligt — kommer att upphöra. Att denne på förhand får
kännedom om när frihetsberövandet upphör kan tänkas inträffa framför
allt i de fall som avses i punkterna 2 och 3. Några särskilda tillämpningsfö-
reskrifter för de berörda myndigheterna torde inte krävas. Det får anses
självklart att dessa ser till att chefsöverläkaren så snart som över huvud
taget är möjligt blir informerad i den aktuella frågan.
16 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.
3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra
när
1. det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett
beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att patienten
återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och
2. det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd
och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-
vande och annat tvång.
En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av
chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Anmälan skall ske ge-
nast när chefsöverläkaren finner att den rättspsykiatriska vården kan
upphöra. I annat fall skall anmälan göras senast inom fyra månader,
räknat från den dag då domstolens beslut blivit verkställbart eller, om
patienten kommit till sjukvårdsinrättningen en senare dag, från den dagen.
Därefter skall anmälan göras inom var sjätte månad från den dag då rätten
senast meddelade beslut i frågan.
Föreskrifterna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.4.3). De reglerar frågan om förfarandet vid särskild utskriv-
ningsprövning.
I första stycket anges kriterierna för utskrivningsprövningen. Bestäm-
melsen innebär att den rättspsykiatriska vården skall upphöra när det inte
längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhål-
landen i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
Detta följer av punkt 2. Beträffande denna bedömning kan hänvisas till
specialmotiveringen till bestämmelsen i 12 § första meningen om när
rättspsykiatrisk vård som inte är förenad med särskild utskrivningspröv-
ning skall upphöra. Att risken för återfall i brott skall beaktas vid bedöm-
ningen framgår av specialmotiveringen till 31 kap. 3 § BrB.
Punkt 1 i förevarande stycke innebär emellertid att det alltid skall anses
vara påkallat att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för psyki-
atrisk vård så länge som det till följd av den psykiska störning hos honom
som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att
han återfaller i brott som är av allvarligt slag. När det gäller den brottslig-
het som här avses kan hänvisas till underprotokollet från justitiedeparte-
mentet (bil. 2 avsnitt 2.5 och specialmotiveringen till 31 kap. 3 § BrB).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
315
Förutsättning för beslutet i brottmålet att överlämna patienten till rätts-
psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning var bl. a. att den tillta-
lade vid beslutet led av en allvarlig psykisk störning, att han begick brottet
under påverkan av en sådan psykisk störning och att det till följd av den
sistnämnda störningen bedömdes finnas risk för att han återföll i brottslig-
het av allvarligt slag (se 31 kap. 3§ BrB). Vad som är avgörande vid
utskrivningsprövningen är att patienten fortfarande lider av den psykiska
störning som föranlett beslutet om utskrivningsprövning och att det till
följd av denna finns en återfallsrisk av det aktuella slaget. Något uttryckligt
krav på att störningen fortfarande skall bedömas som allvarlig har däremot
inte föreskrivits. I praktiken torde emellertid den psykiska störningen
regelmässigt vara att anse som allvarlig, om det till följd av denna förelig-
ger en sådan återfallsrisk som förutsätts för fortsatt vård.
Det bör påpekas att punkt 2 innebär att det kan anses vara påkallat att
patienten fortfarande skall vara intagen på en sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk vård, även om återfallsrisk enligt vad som anges i punkt 1 inte
bedöms föreligga. Inte heller här gäller något uttryckligt krav att vården
skall upphöra, om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk stör-
ning. Om återfallsrisk enligt punkt 1 inte bedöms föreligga och patienten
inte heller längre lider av en allvarlig psykisk störning, saknas det emeller-
tid i allmänhet skäl för att patienten skall vara intagen på vårdinrättningen
för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat
tvång.
I andra stycket regleras frågor om förfarandet vid den särskilda utskriv-
ningsprövningen. Av första meningen följer att prövningen kommer till
stånd i länsrätten på initiativ av vederbörande chefsöverläkare eller av
patienten.
Andra stycket i övrigt har i förhållande till lagrådsremissens förslag
justerats i konsekvens med de ändringar som gjorts i 13 § första stycket.
Bestämmelserna innebär att det åligger chefsöverläkaren att vid olika
tillfällen underställa frågan om när vården av en viss patient skall upphöra
länsrättens prövning. När chefsöverläkaren finner att vården kan upphöra
skall han sålunda enligt andra meningen genast göra anmälan om detta till
länsrätten. Vidare skall han se till att det med vissa intervaller kommer till
stånd en särskild utskrivningsprövning beträffande varje patient. Bestäm-
melserna i tredje och jjärde meningarna innebär sålunda att chefsöverläka-
ren, om han inte tidigare har anmält frågan hos länsrätten, senast inom
fyra månader från den dag då domstolens beslut blivit verkställbart och
därefter inom var sjätte månad från den dag beslut i frågan om vårdens
upphörande senast meddelades skall väcka frågan om utskrivningspröv-
ning hos länsrätten.
Frågor om själva domstolsförfarandet behandlas i 21, 22 och 24 §§.
17 § I fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med
avvisning, utvisning och utlämning gäller bestämmelserna i 29 § första
stycket lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
I fråga om en patient som är utlänning upphör den rättspsykiatriska
vården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har medde-
lats med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
316
Om beslut har meddelats att verkställigheten av en påföljd som innebär
överlämnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård skall
föras över med stöd av lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom till en annan stat, upphör den
rättspsykiatriska vården vid verkställighet av beslutet.
Förslaget i lagrådsremissen innehöll en paragraf med samma placering
som förevarande och med bestämmelser om upphörande av rättspsykiat-
risk vård motsvarande de nu föreslagna föreskrifterna i 29 § första stycket i
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård om upphörande av tvångsvård i
samband med avvisning, utvisning och utlämning. I linje med vad lagrå-
det förordat har föreskrifterna i paragrafen i detta hänseende ersatts med
en hänvisning till första stycket i nyssnämnda paragraf. Hänvisningen har
tagits in i första stycket i förevarande paragraf.
Motsvarande paragraf i lagrådsremissens förslag innehöll också bestäm-
melser om att den rättspsykiatriska vården i fråga om en utlänning skall
upphöra vid hemsändande och om att en sådan fråga prövas av chefsöver-
läkaren eller, om särskild utskrivningsprövning skall ske, av länsrätten
efter anmälan av denne. Av de skäl som lagrådet anfört beträffande mot-
svarande bestämmelser i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård har
lagrådet förordat att föreskrifterna i förevarande lag om hemsändande får
utgå. I 29 § andra stycket i det nu framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård har emellertid tagits in en bestämmelse om att den psykiatriska
tvångsvården upphör i fråga om en utlänning vid verkställighet av ett
beslut om hemsändande. Av motsvarande skäl som anförts i specialmo-
tiveringen till sistnämnda paragraf har därför en motsvarighet till andra
stycket i den paragrafen tagits in i andra stycket i förevarande paragraf.
Slutligen har det i tredje stycket tagits in en föreskrift om att den
rättspsykiatriska vården upphör vid verkställighet av ett beslut om överfö-
rande av verkställigheten av en påföljd, som innebär överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, till en annan stat enligt 1972 års lag om internatio-
nellt samarbete. Beträffande frågan om överförande enligt den lagen får
jag hänvisa till chefens för justitiedepartementet förslag (bil. 2 avsnitt 2.10
och lagförslag 14).
Förslaget i lagrådsremissen innehöll bestämmelser om att vården skall
upphöra om sådant överförande skall ske och att prövningen av frågan om
vårdens upphörande skall ske av chefsöverläkaren eller, om särskild ut-
skrivningsprövning skall ske, av länsrätten efter anmälan av chefsöverlä-
karen. Lagrådet, som anser att de sistnämnda bestämmelserna kan utgå,
har framhållit att det ligger i sakens natur att vården i Sverige skall pågå till
dess patienten faktiskt förs över till den andra staten och att eventuellt
erforderliga bestämmelser kan utfärdas i en enklare ordning än genom
denna lag. Jag delar lagrådets uppfattning om att det i och för sig inte är
nödvändigt att i själva lagen om rättspsykiatrisk vård ta in regler av det
aktuella slaget. Av motsvarande skäl som jag har anfört beträffande be-
stämmelsen i andra stycket om hemsändande anser jag emellertid att det
är en klar fördel att det av lagen på ett uttömmande sätt går att utläsa i
vilka olika fall den rättspsykiatriska vården upphör. Bestämmelsen i tredje
stycket om vårdens upphörande vid överförande är därför avsedd att ha
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
317
samma funktion som föreskriften i andra stycket om vårdens upphörande
vid hemsändande.
18 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläka-
ren enligt denna lag som innebär
1. intagning enligt 5 § för rättspsykiatrisk vård, varvid överklagandet
skall anses innefatta även en begäran att vården skall upphöra,
2. avslag på en begäran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra i
fall som avses i 12 §,
3. avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område i fall som avses i 9 § eller 10 § tredje stycket första meningen eller
meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse,
4. återkallelse enligt 9§ eller 10 § tredje stycket tredje meningen av
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, eller
5. förordnande enligt 8 § jämförd med 24 § lagen (1991:000) om psyki-
atrisk tvångsvård om förstöring eller försäljning av egendom.
I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.
Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.
När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten. Beträffande behandlingen av skrivel-
sen gäller bestämmelserna i 33 § tredje stycket lagen (1991:000) om psyki-
atrisk tvångsvård.
Paragrafen, som har justerats redaktionellt i förhållande till lagrådsremis-
sens förslag, motsvarar 32 och 33 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård.
Första stycket reglerar frågan i vilka fall patienten får överklaga ett
beslut av chefsöverläkaren hos länsrätten. Bestämmelserna har utformats i
linje med nuvarande ordning (se 14, 17, 19 och 21 §§ LSPV).
Av punkt 1 följer att ett beslut av chefsöverläkaren att någon som redan
är frihetsberövad skall ges rättspsykiatrisk vård, dvs. själva intagningsbe-
slutet, får överklagas. Liksom motsvarande reglering i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård (32 §) skall överklagandet anses innefatta en begä-
ran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra.
Enligt punkt 2 får chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att den
rättspsykiatriska vården skall upphöra överklagas i de fall som avses i 12 §,
dvs. i samtliga fall utom då vården är förenad med särskild utskrivnings-
prövning.
Punkt 3, som gäller fall som avses i 9 § eller 10 § tredje stycket första
meningen innebär att chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran om
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område liksom att meddela
villkor i samband med en sådan vistelse får överklagas.
Enligt punkt 4 får chefsöverläkarens beslut att återkalla ett tillstånd att
vistas utanför vårdinrättningens område överklagas. Bestämmelsen är lik-
som punkt 3 tillämplig bara vid rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd.
Av hänvisningen i 9 § till 25 och 26 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård följer att chefsöverläkaren i de fall då den rättspsykiatriska
vården inte är förenad med särskild utskrivningsprövning får återkalla ett
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
318
av honom själv givet tillstånd för patienten att vistas utanför vårdinrätt-
ningens område. Och av 10 § tredje stycket tredje meningen följer att. om
vården är förenad med särskild utskrivningsprövning, chefsöverläkaren
får återkalla ett tillstånd av länsrätten eller av honom själv, efter delega-
tion av länsrätten, för patienten att vistas utanför vårdinrättningens områ-
de.
Punkt 5, som motsvarar punkt 2 i 33 § första stycket i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård, innebär att ett beslut om förstöring eller försälj-
ning av narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får
överklagas. Detsamma gäller i fråga om föremål som är särskilt ägnade att
användas för missbruk eller annan befattning med narkotika.
Andra stycket och tredje stycket första meningen motsvarar 33 § andra
stycket resp, tredje stycket första meningen i förslaget till lag om psykiat-
risk tvångsvård. I tredje stycket andra meningen har gjorts en hänvisning
till bestämmelserna i 33 § tredje stycket nämnda lag när det gäller frågan
om behandlingen av en skrivelse med överklagande till länsrätten av ett
beslut av chefsöverläkaren.
19 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket första me-
ningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos kammarrät-
ten.
Bestämmelsen innebär att den som är anhållen, häktad eller intagen i eller
skall förpassas till kriminalvårdsanstalt får överklaga kriminalvårdsstyrel-
sens beslut i fråga om särskilda restriktioner i ett visst fall med stöd av 8 §
andra stycket första meningen hos kammarrätten. Vidare följer av para-
grafen att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt hos kammarrätten får
överklaga styrelsens beslut enligt 11 § andra stycket i fråga om tillstånd att
vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Paragrafen innebär också
att chefsöverläkaren inte får överklaga styrelsens beslut i något fall. Att
han inte heller får överklaga kammarrättens beslut i de aktuella fallen
framgår av 18 § andra stycket andra meningen.
Av specialmotiveringen till 11 § framgår att, i den mån beslutanderätten
enligt den paragrafen för kriminalvårdsstyrelsen delegeras till någon annan
kriminalvårdsmyndighet eller till tjänstemän inom kriminalvården, det är
avsett att meddelas bestämmelser av regeringen om bl. a. rätt för styrelsen
att ändra ett sådant beslut.
20 § Allmän åklagare får överklaga
1. beslut enligt 10 § första stycket av länsrätten att patienten får vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område,
2. beslut enligt 10 § tredje stycket första meningen av länsrätten att
överlämna åt chefsöverläkaren att beträffande viss patient besluta om
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område,
3. beslut enligt 16 § att vården skall upphöra,
om åklagare före beslutet har anmält till rätten att beslutet kan komma
att överklagas.
Har anmälan gjorts, får beslutet inte verkställas förrän det har vunnit
laga kraft eller rätten dessförinnan har underrättats om att åklagaren inte
kommer att överklaga.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
319
I paragrafen regleras en åklagares befogenhet att överklaga beslut i sam-
band med rättspsykiatrisk vård som är förenad med särskild utskrivnings-
prövning. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.4.2 och 4.4.3).
I första stycket punkt 1 — 3 anges de olika beslut som får överklagas av
åklagare. Bestämmelsen tar sikte på beslut av länsrätten. Av 33 § FPL
följer att rätten att överklaga omfattar även motsvarande beslut av kam-
marrätten. För att besvär av åklagaren över ett beslut av kammarrätt skall
prövas av regeringsrätten krävs prövningstillstånd (3 § FPL).
På förslag av lagrådet har bestämningen av vilken åklagare som skall få
överklaga ett beslut av det aktuella slaget utformats så att det skall åstad-
komma en flexibel ordning. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i
förslaget i lagrådsremissen innebär sålunda första stycket att rätten att
överklaga inte är begränsad till den åklagare som beretts tillfälle att yttra
sig i målet före beslutet. Det får ankomma på riksåklagaren att meddela
närmare föreskrifter om vilka åklagare som skall handha uppgifter med
överklagande.
Förutsättningen för att åklagare skall få överklaga ett beslut av det
aktuella slaget är emellertid enligt första stycket att en åklagare före beslu-
tet har anmält till länsrätten att beslutet kan komma att överklagas. Det
kan antas att sådana förbehåll i praktiken i de flesta fall kommer att göras i
de yttranden som åklagare avger i målen. En garanti för att en åklagare får
kännedom om att ett beslut enligt punkt 1—3 har aktualiserats i ett visst
fall ligger i att sådana beslut, såsom anges vid 22 §, utom i undantagsfall är
avsedda att kunna meddelas bara om åklagaren har fått tillfälle att yttra
sig.
Självfallet kan en anmälan av det aktuella slaget av en åklagare ske också
i någon annan form. Avsikten är visserligen inte att den åklagare som har
yttrat sig i målet också skall behöva närvara vid förhandlingen där den
aktuella frågan tas upp for avgörande. Om denne t. ex. på egen begäran får
delta i förhandlingen for att komplettera sitt yttrande, kan emellertid
anmälan göras vid förhandlingen.
Bestämmelsen i andra stycket innebär att i de fall då anmälan har gjorts
ett beslut inte får verkställas förrän det har vunnit laga kraft. Av föreskrif-
ten följer vidare att beslutet gäller genast, om åklagaren avstått från att
göra anmälan. Beslutet är också verkställbart om åklagaren har gjort
anmälan men efter beslutet förklarat att han avstår från att överklaga.
Likvärdigt med det sistnämnda fallet är att åklagaren har överklagat beslu-
tet men därefter återkallat sitt överklagande. Om återkallelsen i det fallet
görs innan klagotiden gått ut — dvs. inom tre veckor från domstolens dom
(se 7 § FPL) — skall alltså beslutet verkställas redan innan det har vunnit
laga kraft. Det bör påpekas att beslutet skall gå i verkställighet så snart
åklagaren har gett till känna sin uppfattning for överinstansen och alltså
utan att ett eventuellt avskrivningsbeslut av denna domstol avvaktas (jfr
NJA 1989 s. 382). Det är mot denna bakgrund i dessa fall angeläget att
åklagaren också direkt meddelar vårdinrättningen att han återkallar sitt
överklagande. Motsvarande gäller beträffande de fall där åklagaren avstår
från att överklaga.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
320
Enligt 45 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård gäller beslut
enligt den lagen omedelbart, om inte annat förordnas. Motsvarande regel
är avsedd att gälla enligt förevarande lag. Bestämmelsen i andra stycket i
den nu aktuella paragrafen utgör ett undantag från nämnda regel. Den
föreskrift motsvarande 45 § i nyssnämnda lagförslag som tagits in i 25 §
förevarande lag har utformats i enlighet med detta.
21 § Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt denna lag gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 38 §§ lagen (1991:000) om psykiat-
risk tvångsvård. I ett mål enligt 18 § första stycket 3 eller 4, i fall då vården
är förenad med särskild utskrivningsprövning, skall dock nämndemän
ingå i kammarrätten.
I paragrafen regleras frågor om handläggningen i domstol av mål enligt
lagen. Bestämmelsen i första meningen, som har utformats i enlighet med
lagrådets förslag, innebär att föreskrifterna i 34-38 §§ i förslaget till lag
om psykiatrisk tvångsvård gäller i tillämpliga delar i de aktuella målen.
Det kan här hänvisas till specialmotiveringen till dessa paragrafer.
Av hänvisningen i första meningen till 38 § i det nyssnämnda lagförsla-
get följer att nämndemän skall ingå i kammarrätten i mål enligt förevaran-
de lag utom när det gäller frågor som avses i 18 § första stycket 2 — 5. Andra
meningen, som getts delvis ny utformning i förhållande till lagrådsremis-
sens förslag, innebär att nämndemän skall delta i kammarrättens hand-
läggning också i de fall som avses i 18 § första stycket 3 och 4, om vården är
förenad med särskild utskrivningsprövning. Det gäller här överklagande i
de situationer då chefsöverläkaren meddelat beslut på delegation av läns-
rätten som innebär avslag på en begäran om permission eller meddelande
av villkor i samband med en permission samt då chefsöverläkaren återkal-
lat en permission som beviljats av länsrätten eller av honom själv på
delegation av länsrätten.
Beträffande möjligheterna att avgöra mål om rättspsykiatrisk vård i
länsrätt utan medverkan av nämndemän får jag hänvisa till 18 § i förslaget
till ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
22 § I ett mål enligt 10 § första stycket eller 16 §, som har väckts genom
ansökan av patienten, eller enligt 18 § första stycket 1 skall länsrätten
inhämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en chefsöverläkare ger in ansö-
kan eller anmälan enligt 10 § första stycket, 13 § eller 16 §, skall han därvid
ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och lämna en redogörelse
för de omständigheter på vilka uppfattningen grundas.
Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten i ett mål enligt 10 eller
16 § ge åklagaren i det mål där beslutet om rättspsykiatrisk vård har
meddelats eller, när det finns särskilda skäl, någon annan åklagare tillfälle
att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område, om överlämnande åt chefsöverläkaren att be-
sluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.
Paragrafen innehåller vissa ytterligare regler om utredningen i ett ärende i
länsrätten utöver vad som följer av 21 §. Motsvarande paragraf i lagrådsre-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
321
21 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
missens förslag innehöll en föreskrift om hörande av sakkunnig. Denna
bestämmelse har här ersatts av hänvisning i 21 § till 37 § i förslaget till lag
om psykiatrisk tvångsvård. Beträffande frågan om hörande av sakkunnig i
mål om rättspsykiatrisk vård kan därför hänvisas till specialmotiveringen
till sistnämnda paragraf.
Första stycket första meningen i förevarande paragraf avser mål beträf-
fande rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning samt mål
vid överklagande av beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård i fall som
avses i 5 §. Bestämmelsen utgör en motsvarighet till föreskriften i 32 §
andra stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Andra mening-
en i första stycket kan i sin tur sägas motsvara 7 § andra stycket i det nyss
nämnda lagförslaget.
Föreskriften i andra stycket innebär att länsrätten som huvudregel skall
ge vederbörande åklagare tillfälle att yttra sig i fråga om särskild utskriv-
ningsprövning och när det i de aktuella fallen gäller prövning av en fråga
om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område liksom be-
träffande frågan huruvida befogenheten att ge sådant tillstånd skall flyttas
över på chefsöverläkaren. Självfallet kan det aldrig anses uppenbart obe-
hövligt att höra åklagaren i de fall länsrätten beslutar att vården skall
upphöra, att patienten skall ges permission eller att befogenheten att ge
permission skall överlämnas åt chefsöverläkaren. Skyldigheten att låta
åklagaren yttra sig gäller även i ett mål enligt 18 § första stycket 3 eller 4,
dvs. då patienten överklagat ett beslut av chefsöverläkaren — efter länsrät-
tens bemyndigande — att avslå en begäran av patienten om permission
eller att meddela villkor i samband med permission eller ett beslut av
chefsöverläkaren om återkallelse av ett beslut av länsrätten eller av honom
själv, efter sådant bemyndigande, om permission.
När det gäller åklagarens hörande är det avsett att komma till stånd
genom att denne yttrar sig skriftligen till länsrätten. Avsikten med att ge
tillfälle för åklagaren att yttra sig är att risken till följd av den psykiska
störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivnings-
prövning för att han återfaller i brott skall bli belyst. Åklagaren bör i detta
syfte kunna utnyttja alla uppgifter som han och polisen har tillgång till om
patienten i olika typer av register eller på annat sätt. I den mån handlägg-
ningen i länsrätten ger anledning till det — t. ex. med hänsyn till vad som
har framkommit vid en muntlig förhandling — bör naturligtvis åklagaren
kunna ges tillfälle att komma in med ett kompletterande yttrande. I undan-
tagsfall kan det också vara motiverat att åklagaren är närvarande och
yttrar sig vid en muntlig förhandling.
Som lagrådet har framhållit är det väsentligt att åklagaren beaktar de
risker som patientens vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område kan
innebära för målsäganden i det brottmål där beslutet om särskild utskriv-
ningsprövning meddelades. Liksom lagrådet anser jag att målsäganden
genom åklagaren bör få sina synpunkter framförda till länsrätten i sam-
band med åklagarens yttrande och till högre instans, om åklagaren överkla-
gar länsrättens beslut.
Avsikten är att det i normalfallet skall vara åklagaren i det mål där
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
322
beslutet om särskild utskrivningsprövning meddelades som skall beredas
tillfälle att yttra sig. Det kan emellertid i vissa fall inträffa att denne inte
längre är kvar som åklagare eller att det finns någon annan åklagare som
vid tiden för den nu aktuella prövningen har bättre möjligheter än den
förstnämnde åklagaren att ge information om patienten som belyser risken
för återfall i brott. Bestämmelsen i andra stycket innebär därför att dom-
stolen när det finns särskilda skäl kan bereda någon annan åklagare än
åklagaren i det mål där beslutet om särskild utskrivningsprövning medde-
lades tillfälle att yttra sig. Oavsett vilken åklagare som ges tillfälle att yttra
sig ankommer det naturligtvis på åklagarväsendet att självt avgöra vilken
åklagare som skall yttra sig. Det får i linje med vad som anförts vid 20 §
beträffande åklagares befogenhet att överklaga beslut enligt lagen ankom-
ma på riksåklagaren att meddela närmare föreskrifter om förfarandet för
åklagarnas del.
Motsvarande paragraf i förslaget i lagrådsremissen innehöll en uttrycklig
föreskrift om att domstolen i mål om särskild utskrivningsprövning skall
inhämta ett yttrande av socialstyrelsen, när det finns skäl till det. Lagrådet
har påpekat att rätten enligt 24 § FPL får inhämta yttrande över en fråga
som kräver särskild sakkunskap från en myndighet och att den nämnda
föreskriften inte ger något därutöver. Jag delar lagrådets uppfattning.
Någon bestämmelse motsvarande föreskriften i förslaget i lagrådsremissen
har därför inte tagits upp här. Avsikten är emellertid att domstolen i t. ex.
särskilt tveksamma fall vid särskild utskrivningsprövning skall kunna få en
ytterligare medicinsk bedömning vid sidan av de bedömningar som har
inhämtats från vederbörande chefsöverläkare och den särskilt sakkunnige.
Med stöd av 24 § FPL bör därför domstolen inhämta ett yttrande av
socialstyrelsen när det finns skäl till det. Styrelsen bör naturligtvis vid sitt
ställningstagande ha tillgång till chefsöverläkarens bedömning och övriga
erforderliga uppgifter om patienten i patientjournaler m.m. I den mån
domstolen inte kan tillhandahålla dessa uppgifter ankommer det givetvis
på chefsöverläkaren att biträda socialstyrelsen i detta avseende. Det kan
också bli aktuellt för styrelsen i vissa fall att låta en läkare som inte är
knuten till vårdinrättningen undersöka patienten. Enligt socialstyrelsens
instruktion (1988:1236) skall styrelsens råd for vissa rättsliga sociala och
medicinska frågor avgöra ärenden i vilka socialstyrelsen på begäran av
bl. a. en domstol skall avge utlåtanden om någons hälsotillstånd.
23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-
kompetens inom någon gren av psykiatrin vid sjukvårdsinrättningen eller
den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten vårdas att full-
göra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns
särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan
läkare vid inrättningen eller enheten, dock inte såvitt gäller
1. beslut enligt 5 § om intagning för rättspsykiatrisk vård,
2. ansökan enligt 13 § om medgivande till fortsatt vård,
3. anmälan enligt 16 § andra stycket om upphörande av vården,
4. beslut om behandlingen enligt 8 § denna lag jämförd med 17 § första
stycket sista meningen lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård,
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
323
5. beslut om fastspänning enligt 8 § denna lag jämförd med 19 § andra
stycket nämnda lag, eller
6. beslut om avskiljande enligt 8 § denna lag jämförd med 20 § andra
stycket nämnda lag.
Paragrafen motsvarar 39 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
Första meningen överensstämmer i sak med första stycket första me-
ningen i den nyss nämnda paragrafen och innebär en generell möjlighet för
chefsöverläkaren att till en erfaren läkare med specialistkompetens inom
psykiatrin delegera uppgifter som han har enligt lagen.
Andra meningen anger i vilka fall chefsöverläkaren får överlämna åt
någon annan läkare vid den aktuella vårdinrättningen eller undersöknings-
enheten att fatta beslut enligt lagen. Huvudregeln är att beslutanderätten
får överlämnas åt en sådan annan läkare.
Ett undantag från den nämnda huvudregeln gäller enligt punkt 1 vid
beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård beträffande häktade, intagna
i kriminalvårdsanstalt m. fl. Enligt punkt 2 får chefsöverläkaren vid rätts-
psykiatrisk vård som påföljd utan beslut om särskild utskrivningsprövning
inte heller överlåta till envar läkare att hos länsrätten ansöka om medgi-
vande till fortsatt vård. Ett annat undantag gäller enligt punkt 3 vid
rättspsykiatrisk vård som påföljd med beslut om särskild utskrivnings-
prövning och avser uppgiften att hos länsrätten anmäla frågan om vårdens
upphörande. Enligt punkterna 4 — 6, som gäller vid alla former av rättspsy-
kiatrisk vård, får chefsöverläkaren inte heller överlåta på varje läkare att i
vissa fall besluta om behandlingen eller om fastspänning resp, avskiljande.
I lagrådsremissens förslag innehöll paragrafen en bestämmelse motsva-
rande den föreskrift som nu tagits in i 40 § i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård om möjlighet att medge undantag från kravet i vissa fall på
läkarlegitimation eller specialistkompetens. På lagrådets inrådan har nu i
stället gjorts en hänvisning till sistnämnda bestämmelse i 24 § i förevaran-
de lagförslag.
24 § Bestämmelserna i 40, 42 och 43 §§, 44 § första stycket samt 46 och
49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträf-
fande rättspsykiatrisk vård.
Paragrafen innehåller en hänvisning till vissa bestämmelser i förslaget till
lag om psykiatrisk tvångsvård.
Hänvisningen till 40 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård
innebär att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrel-
sen får medge undantag från kravet i 23 § första stycket förevarande lag på
specialistkompetens samt i 5 § första stycket sista meningen, jämförd med
4 § andra stycket andra meningen förstnämnda lag, på att den som utfär-
dar vårdintyg skall vara legitimerad.
Hänvisningen till 42 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård
innebär att bestämmelsen i den paragrafen om att regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, socialstyrelsen för viss tid skall kunna förord-
na särskilda sakkunniga att bistå domstol gäller även vid rättspsykiatrisk
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
324
vård. I praktiken torde det bli fråga om att samma personer förordnas som
särskilda sakkunniga for mål om psykiatrisk tvångsvård och mål om rätts-
psykiatrisk vård. När det gäller kompetensen hos läkare som forordnas for
mål om rättspsykiatrisk vård bör emellertid krävas att de är specialister i
psykiatri eller rättspsykiatri.
Hänvisningen till 43 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård
innebär att sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte
hindrar ett uppgiftslämnande till chefsöverläkaren för att denne skall
kunna fullgöra sina åligganden eller till den som är sakkunnig eller till
socialstyrelsen i mål om rättspsykiatrisk vård. I den mån den sakkunnige
eller socialstyrelsen har behov av att få uppgifter från andra områden än
hälso- och sjukvården och socialtjänsten, t. ex. från kriminalvården, får
det förutsättas att uppgifter därifrån kan lämnas med tillämpning av den
s. k. generalklausulen i 14 kap. 3§ sekretesslagen (jfr prop. 1980/81:28
s. 18f.).
25 § Utom i fall som avses i 20 § gäller beslut som meddelas enligt denna
lag omedelbart, om inte annat förordnas.
Bestämmelsen motsvarar 45 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
Ett undantag från regeln om att beslut gäller omedelbart har gjorts beträf-
fande beslut som enligt 20 § får överklagas av allmän åklagare sedan
beslutet föregåtts av en anmälan som nämns där.
26 § När rättspsykiatrisk vård i fall som avses i 1 § andra stycket 1 har
påbörjats eller upphört, skall chefsöverläkaren snarast underrätta vederbö-
rande förtroendenämnd enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder
inom hälso- och sjukvården om att så har skett. Nämnden skall i fall som
avses i 4 § underrättas när patienten enligt 18 § första stycket 2 har över-
klagat ett beslut av chefsöverläkaren att den rättspsykiatriska vården inte
skall upphöra, liksom när vården efter överklagandet har upphört.
Föreskrifterna om stödperson i 30 § lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsin-
rättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda paragraf
om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller
dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av bestämmelserna i
8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. om möjlighet att besluta om inskränkningar i
patientens rätt att ta emot besök.
Paragrafen reglerar frågor om förtroendenämnd och stödperson.
Bestämmelserna i 31 § andra stycket i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård om underrättelse till förtroendenämnden har i det nu aktuella
lagförslaget getts en motsvarighet i de situationer då förtroendenämnden
kan få eller kan ha haft anledning att utse en stödperson på grund av att en
domstolsprövning av förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård kan kom-
ma resp, kan ha kommit att aktualiseras. Dessa situationer kommer till
uttryck i första stycket i den nu aktuella paragrafen.
Andra stycket, som gäller vid alla former av rättspsykiatrisk vård, inne-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
325
håller i första meningen en hänvisning till de bestämmelser om stödperson
som gäller vid psykiatrisk tvångsvård i övriga fall. Jag får här hänvisa till
specialmotiveringen till 30 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
Av den nu aktuella bestämmelsen framgår att föreskrifterna om stödper-
son inte skall tillämpas i de fall då den som är intagen för rättspsykiatrisk
undersökning på en undersökningsenhet som drivs av staten ges rättspsy-
kiatrisk vård där med stöd av 6 § andra stycket förevarande lag.
Andra stycket andra meningen i den nu aktuella paragrafen tar sikte på
vissa patienter som har inskränkningar i rätten att ta emot besök. Eftersom
en stödperson enligt 30 § andra stycket andra meningen i den nyss nämnda
lagen ges rätt att besöka patienten på sjukvårdsinrättningen kan det uppstå
en konflikt med den speciella bestämmelsen i 8 § tredje stycket om befo-
genhet för regeringen att beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård
som brottspåföljd eller under tid då han är intagen i kriminalvårdsanstalt
besluta om inskränkningar i bl. a. rätten att ta emot besök. Motsvarande
konflikt kan tänkas uppstå med bestämmelserna om åklagarrestriktioner i
16 § häkteslagen, som enligt mitt förslag skall få tillämpas beträffande den
som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk vård (se förslaget till ändring
i 19 § första stycket häkteslagen). De sistnämnda bestämmelserna ger en
förundersökningsledare eller åklagare rätt att bl. a inskränka den häktades
möjligheter att ta emot besök (se 11 § häkteslagen).
Andra stycket andra meningen i förevarande paragraf innebär att de
nämnda bestämmelserna om inskränkningar i rätten att ta emot besök ges
företräde i förhållande till 30 § andra stycket andra meningen lagen om
psykiatrisk tvångsvård. Det får emellertid förutsättas att det endast i
extrema undantagsfall kan finnas anledning att på grund av sådana in-
skränkningar förhindra en stödperson från att besöka patienten.
Även i andra fall än som nu har sagts kan en patient som genomgår
rättspsykiatrisk vård ha begränsningar i rätten att ta emot besök. Enligt
bestämmelsen i 8 § andra stycket första meningen kan sålunda kriminal-
vårdsstyrelsen i ett visst fall ha meddelat restriktioner i detta avseende.
Det får i dessa fall förutsättas att någon konflikt med den nu aktuella
bestämmelsen om rätt för stödpersonen att besöka patienten inte behöver
uppstå.
Det nu sagda ger emellertid rent allmänt anledning betona att förtroen-
denämnden vid sitt val av stödperson för en patient som genomgår rätts-
psykiatrisk vård kan ha skäl att vara särskilt noggrann. Nämnden bör i
detta syfte kunna samråda med t. ex. kriminalvården eller vederbörande
åklagare.
27 § I fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde gäller i
tillämpliga delar 47 § andra stycket lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård. Sådant biträde skall lämnas även när en patient i fall som
avses i 7 § första stycket inte inställer sig när vården skall påbörjas.
Paragrafen reglerar frågan om polisens skyldighet att lämna chefsöverläka-
ren biträde med tvångsåtgärder vid rättspsykiatrisk vård.
Motsvarande paragraf i förslaget i lagrådsremissen innehöll en direkt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
326
uppräkning av de olika fall där sådant biträde skall lämnas. Denna uppräk-
ning har här i första meningen delvis ersatts med en hänvisning till vad
som gäller i motsvarande fall vid psykiatrisk tvångsvård. Hänvisningen
medför den skillnaden i förhållande till bestämmelsen i lagrådsremissens
förslag att polisen får skyldighet att lämna biträde inte bara vid rättspsyki-
atrisk vård som ges som en brottspåföljd utan även i fall som avses i 1 §
andra stycket 2 och 3, dvs. då sådan vård avser den som redan är frihetsbe-
rövad. Detta innebär också att det i sådana fall kan finnas möjligheter att
ingripa med tvångsåtgärder mot en patient såväl med stöd av t. ex. häktes-
lagen eller KvaL som 47 § andra stycket i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård.
Andra meningen, som inte har någon motsvarighet i 47 § andra stycket
nyssnämnda lag, ger möjlighet för chefsöverläkaren att begära hjälp av
polisen då en patient som av domstol har överlämnats till rättspsykiatrisk
vård inte kommer till vårdinrättningen när vården skall inledas. Det får
emellertid förutsättas att den dömde som häktad i de flesta fall redan
genomgår rättspsykiatrisk vård — enligt 5 § eller med stöd av 7 § andra
stycket — eller psykiatrisk vård i frivilliga former på en sjukvårdsinrätt-
ning eller, om han är på fri fot, vård enligt den föreslagna lagen om
psykiatrisk tvångsvård och att bestämmelsen därför endast i undantagsfall
kan behöva tillämpas.
28 § Genomgår en patient rättspsykiatrisk vård som är förenad med
särskild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren, om brottet och övri-
ga omständigheter gör det påkallat, ge målsäganden möjlighet att begära
att bli underrättad när beslut fattas om att patienten får vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område eller att vården skall upphöra. Önskar
målsäganden underrättelse, skall en sådan ges så snart som möjligt och
innan patienten lämnar vårdinrättningen.
Bestämmelserna i paragrafen, som har justerats redaktionellt i förhållande
till lagrådsremissens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.4.1 resp, avsnitt 4.4.3).
Föreskriften i första meningen innebär att chefsöverläkaren skall ta
kontakt med målsäganden i det aktuella brottmålet för att utröna om han
eller hon önskar få uppgifter om när patienten får rätt att vistas utanför
vårdinrättningens område på egen hand eller när tvångsvården slutligt
upphör. En begränsning ligger i att en sådan kontakt skall vara påkallad
med hänsyn till det begångna brottet och övriga omständigheter. Här avses
i första hand att patienten har gjort sig skyldig till ett grovt våldsbrott mot
målsäganden och att omständigheterna är sådana att det med hänsyn till
målsägandens säkerhet ter sig befogat att denne får information om när
patienten kommer att vistas på egen hand utanför vårdinrättningen. Även
i de fall där det inte kan sägas finnas någon beaktansvärd risk för att
patienten utsätter målsäganden för något sådant brott kan det emellertid
av omsorg om målsägandens person vara motiverat att denne får informa-
tion av det aktuella slaget.
Andra meningen innebär att en målsägande, som förklarat sig vilja ha
information av det aktuella slaget, skall underrättas av chefsöverläkaren
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
327
om de beslut som innebär att patienten kommer att vistas utanför vårdin-
rättningen. Det har ansetts befogat att sådan underrättelse lämnas också i
de fall då målsäganden själv tar kontakt med vårdinrättningen men där
chefsöverläkaren inte enligt föreskriften i första meningen anser det vara
påkallat att tillfråga denne. Bestämmelsen i andra meningen omfattar
därför också dessa fall. Det bör därvid i klarhetens intresse påpekas att
själva rätten att få underrättelse inte är beroende av en prövning av det
slag som skall ske enligt första meningen innan kontakt tas med målsägan-
den.
Informationen skall enligt bestämmelsen i andra meningen lämnas så
snart som möjligt och innan patienten med anledning av beslutet lämnar
vårdinrättningen. Eftersom lagen innebär att det i princip är länsrätten
som har att fatta beslut i dessa frågor beträffande de aktuella patienterna
(se 10 och 16 §§), är det angeläget att chefsöverläkaren i sin tur av länsrät-
ten så snart som möjligt får besked om länsrättens beslut. Att länsrätten
snabbt underrättar vårdinrättningen i dessa frågor är naturligtvis motive-
rat även med hänsyn till patientens intressen och oavsett om målsäganden
skall ges information.
Av 23 § följer att chefsöverläkaren får uppdra åt någon annan läkare vid
vårdinrättningen att fullgöra de skyldigheter som åvilar honom enligt
paragrafen.
När det gäller de fall då en patient avviker från vårdinrättningen utan
lov eller inte i tid återkommer till denna efter medgiven utevistelse på egen
hand är avsikten att polisen inom ramen för den normala polisverksamhe-
ten skall lämna målsäganden den information och det skydd som kan
behövas med hänsyn till omständigheterna. Att polisen skall hjälpa till att
återföra patienten till vårdinrättningen i dessa fall följer av bestämmelsen i
27 § första meningen. Det får förutsättas att det här sker ett sådant samar-
bete mellan vårdinrättningen och polisen att målsägandens säkerhet inte
äventyras. Är det fråga om en överhängande risk för att patienten kommer
att utöva våld mot målsäganden, kan det naturligtvis vara nödvändigt att
man från vårdinrättningens sida också själv så snart som över huvud taget
är möjligt försöker få kontakt med målsäganden.
Det bör påpekas att det uppgiftslämnande från polisen till målsäganden
som kan behövas i de nu aktuella situationerna kan ske utan hinder av
sekretessen (jfr 1 kap. 5 § sekretesslagen). Och i de nödfall då vårdinrätt-
ningen tar direktkontakt med målsäganden kan uppgiftslämnandet ske
straffritt, även om det i och för sig innebär ett utlämnande i strid med
hälso- och sjukvårdssekretessen (jfr 24 kap. 4 § BrB).
29 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,
2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska
vården skall upphöra,
3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdin-
rättningens område,
4. att anlita ombud eller biträde,
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
328
5. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429), och
6. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller under-
sökningsenheten, väl synlig för patienterna.
1 paragrafen anges i vilka fall chefsöverläkaren är skyldig att upplysa
patienten om rättigheter som denne har enligt lagen. Paragrafen motsvarar
48 § i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
Förevarande paragraf i förslaget i lagrådsremissen innehöll en erinran
om att det av 21 § förvaltningslagen följer att patienten genom chefsöverlä-
karens försorg skall upplysas om sin rätt att överklaga enligt 18 § denna
lag. Motsvarande erinran i lagrådsremissens förslag till lag om psykiatrisk
tvångsvård har i enlighet med vad lagrådet förordat ersatts av en direkt
föreskrift om chefsöverläkarens skyldighet i detta hänseende (se 48 § första
stycket 1). En motsvarighet till den bestämmelsen har tagits in i första
stycket punkt 1 i förevarande paragraf.
Enligt första stycket punkt 2 har chefsöverläkaren skyldighet att upplysa
en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings-
prövning om att denne med stöd av 16 § andra stycket har rätt att ansöka
hos länsrätten om att vården skall upphöra.
Av första stycket punkt 3 följer att chefsöverläkaren är skyldig upplysa
patienten, om denne skall genomgå särskild utskrivningsprövning eller är
intagen i kriminalvårdsanstalt, om att denne kan ansöka hos länsrätten
eller, om beslutsbefogenheten delegerats till chefsöverläkaren, hos honom
själv resp, vederbörande kriminalvårdsmyndighet om att få permission.
Första stycket punkt 4—6 överensstämmer i sak med 48 § första stycket
2 —4 i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. Förslaget i lagrådsremis-
sen innehöll en särskild paragraf med en erinran om att det i rättshjälpsla-
gen finns bestämmelser om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål
enligt förevarande lag. På förslag av lagrådet har paragrafen, på samma
sätt som motsvarande paragraf i lagrådsremissens förslag till lag om psyki-
atrisk tvångsvård, nu fått utgå med hänsyn till att möjligheten till rätts-
hjälp framgår även av första stycket punkt 5 i förevarande paragraf.
Andra stycket har sin motsvarighet i 48 § andra stycket i förslaget till lag
om psykiatrisk tvångsvård.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande personer, som vid ikraftträdandet är intagna på en sjuk-
vårdsinrättning med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, ges övergångsbestämmelser i anslutning till
lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
I punkt 2 erinras om att det i övergångsbestämmelserna till lagen om
psykiatrisk tvångsvård anges hur N-, PN- och O-fall vid årsskiftet
1991/1992 skall behandlas i fortsättningen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
329
Övergångsbestämmelserna till den fr. o. m. den 1 juli 1986 gällande om-
sorgslagstiftningen — den s. k. införandelagen — innefattar vissa regler om
vård oberoende av samtycke av psykiskt utvecklingsstörda på vårdhem
och specialsjukhus. I 6 § införandelagen anges sålunda att 35 § om bere-
dande av vård oberoende av samtycke och därtill anslutande bestämmel-
ser i 36 —37a§§ och 39 —54 §§ i den upphävda 1967 års omsorgslag
fortfarande gäller i tillämpliga delar for specialsjukhus och vårdhem for
vuxna. Enligt 7 § införandelagen är det, sedan beslutsnämndema avskaffa-
des den 1 juli 1986, utskrivningsnämnd som avses i LSPV som fattar de
beslut som enligt den upphävda lagen skulle ha fattats av beslutsnämnd.
Enligt vad som har förordats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9)
skall organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatrisk nämnd
upphöra och rättslig prövning av frågor om psykiatrisk tvångsvård ske hos
de allmänna förvaltningsdomstolarna. Dessa domstolar föreslås också ta
över nämndernas uppgifter att besluta i vissa fall om vård oberoende av
samtycke enligt införandelagen. Någon ändring föreslås emellertid inte i
detta sammanhang av innehållet i sak i övergångsregleringen.
De uppgifter övertagandet gäller är utskrivningsnämndernas prövning
enligt 1967 års omsorgslag av frågor om inskrivning i vårdhem eller
specialsjukhus (36 §), om försöksutskrivning från vårdhem eller special-
sjukhus (39 § första och andra styckena jämfört med 41 § andra stycket och
42 § andra och tredje styckena), om slutlig utskrivning från vårdhem eller
specialsjukhus (40 § jämförd med 41 § andra stycket och 42 § andra och
tredje styckena) samt om tillstånd att vistas utanför sjukhusområdet i s. k.
N-, O- och PN-fall (43 §). Hos utskrivningsnämnderna kan dessa frågor
aktualiseras på skilda sätt. Det kan ske genom begäran av tjänsteman som
avses i 7 § införandelagen (motsvarigheten till tidigare vårdchef eller om-
sorgsöverläkare) resp, av överläkare vid specialsjukhus eller föreståndare
vid special vårdhem. Ett annat sätt är genom framställning från sådan
befattningshavare som nyss har sagts vid meningsskiljaktighet mellan den-
ne och patienten eller dennes vårdnadshavare eller förmyndare. Vidare
kan utskrivningsnämnd själv ta upp frågor om utskrivning och försöks-
utskrivning när den finner det behövligt. Några frågor avseende patienter
på specialsjukhus (N-, O- och PN-fall) skall obligatoriskt prövas av ut-
skrivningsnämnd efter anmälan från vederbörande överläkare.
Paragrafens hänvisningar till vissa alltjämt gällande bestämmelser i 1967
års omsorgslag blir genom den föreslagna ändringen begränsade. Hänvis-
ningen till 37 § har fått utgå i överensstämmelse med det förslag som
chefen för justitiedepartementet lägger fram om att slopa möjligheten för
allmän domstol att såsom brottspåföljd överlämna psykiskt utvecklings-
störda till vård i specialsjukhus. Hänvisningen till 45, 47 och 49 §§ har
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
330
tagits bort på grund av att psykiatriska nämnden upphör. Också hänvis- Prop. 1990/91: 58
ningen till 46 § tredje stycket — där det sägs att talan hos psykiatriska Bilaga 1
nämnden får föras utan inskränkning till viss tid — har fått utgå. Vid
överklagande hos länsrätt skall gälla vanlig klagofrist om tre veckor från
det klaganden har fått del av beslutet. Genom de ändringar som föreslås i
7 § införandelagen blir nuvarande andra och tredje styckena i förevarande
paragraf överflödiga. Dessa stycken har därför fått utgå.
Förslaget till ändring av andra stycket i förevarande paragraf innebär att de
uppgifter som sålunda ankommer på utskrivningsnämnd förs över på
länsrätten i det län där vårdhemmet eller specialsjukhuset är beläget.
Någon prövning ex officio, dvs. utan begäran eller anmälan från resp,
befattningshavare, skall dock inte komma i fråga for rättens del.
Utskrivningsnämndemas beslut kan enligt gällande ordning överklagas
till psykiatriska nämnden (44 § i 1967 års omsorgslag). Genom överföring
till länsrätt av utskrivningsnämndsuppgifter som nyss har nämnts kommer
överprövningen i stället att ske hos kammarrätt. Psykiatriska nämnden
har emellertid också till uppgift att efter överklagande direkt pröva en
tjänstemans beslut i vissa fall. Främst gäller det besvärsärenden om åter-
tagning efter försöksutskrivning och om permission för patienter som inte
är N-, O- eller PN-fall. Eventuella sådana besvärsärenden skall enligt den
nya lydelsen av paragrafens tredje stycke prövas av länsrätt.
Fjärde stycket innehåller bl. a. en bestämmelse om den inbördes behörig-
heten länsrätterna emellan.
Paragrafens femte stycke innehåller — med avvikelse från huvudregeln
enligt FPL — bestämmelser om att en skrivelse med överklagande av en
befattningshavares beslut skall ges in till länsrätten. Denna ordning över-
ensstämmer med vad som föreslås i lagen om psykiatrisk tvångsvård vid
överklagande av chefsöverläkares beslut.
I paragrafens sjätte stycke har tagits upp hänvisningar till regler om
handläggning i domstol m. m. i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
Sjunde stycket erinrar om möjligheten enligt 41 och 42 §§ rättshjälpsla-
gen att få rättshjälp genom offentligt biträde i mål om inskrivning eller
utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus.
Enligt punkt 1 träder ändringarna i införandelagen i kraft den 1 januari
1992.
Av 31 kap. 3§ i förslaget till lag om ändring i brottsbalken följer att
överlämnande till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
avskaffas som brottspåföljd fr. o. m. den 1 januari 1992. Bestämmelsen i
punkt 2 innebär att en dom på överlämnande till vård i specialsjukhus som
en brottspåföljd skall verkställas även om vården inte har hunnit påbörjas.
Det spelar i detta avseende inte någon roll om domen har vunnit laga kraft
vid nämnda tidpunkt eller inte.
331
Övergångsbestämmelserna i punkterna 3 och 4 innebär att ärenden om
vård oberoende av samtycke av psykiskt utvecklingsstörda hos en utskriv-
ningsnämnd eller psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet skall övertas av länsrätt resp, kammarrätten i Stockholm. Mot-
svarande gäller beträffande de ärenden i dessa frågor där beslut har med-
delats under tiden närmast före ikraftträdandet och där fullföljd mot
beslutet skett efter ikraftträdandet enligt meddelad besvärshänvisning.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7) skall rätten
till rättshjälp genom offentligt biträde bygga på samma princip i ett mål
om psykiatrisk tvångsvård som enligt gällande rätt och som i mål enligt
lagstiftningen om beredande av vård av unga resp, vård av missbrukare.
Det innebär att rättshjälp skall beviljas, om det inte måste antas att det
saknas behov av biträde (se 42 § rättshjälpslagen).
För närvarande kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i ett
ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående in-
tagning för psykiatrisk tvångsvård eller utskrivning från sådan vård. Det
har ansetts lämpligt att denna form av rättshjälp i princip skall kunna
beviljas i motsvarande situtioner i ett mål hos allmän förvaltningsdomstol
enligt den nya lagstiftningen. Offentligt biträde skall således kunna förord-
nas i ett mål om tvångsvård när fråga är om förutsättningarna för tvångs-
vård är uppfyllda. Däremot skall rättshjälp genom offentligt biträde inte
kunna beviljas i permissionsmål utom i de fall då vården har förenats med
särskild utskrivningsprövning. Vad som har ansetts motivera rätt till of-
fentligt biträde i sistnämnda fall är främst att åklagaren i dessa situationer
skall få tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt (se 22 § i
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).
Paragrafens lydelse har i anledning av lagrådsgranskningen jämkats med
beaktande av de ändringar som gjorts i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård.
De föreslagna ändringarna i paragrafen föranleds av att systemet med
utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden föreslås avskaffat.
Enligt punkt 1 träder ändringarna i rättshjälpslagen i kraft den 1 januari
1992.
Enligt övergångsbestämmelserna till lagförslagen om psykiatrisk tvångs-
vård och om ändring i införandelagen skall länsrätterna ta över de ärenden
om tvångsvård som inte har hunnit avgöras av utskrivningsnämnderna.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
332
Kvarvarande ärenden i psykiatriska nämnden skall övertas av kammarrät-
ten i Stockholm. Om rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet i sådana
ärenden, lämnas rättshjälpen fortfarande efter ikraftträdandet. Detta
framgår av övergångsbestämmelserna i punkt 2.
Övergångsbestämmelserna i punkterna 3 och 4 innebär att rättshjälps-
ärenden hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden som inte
har avgjorts före ikraftträdandet skall övertas av länsrätt resp, kammarrät-
ten i Stockholm. Motsvarande gäller beträffande de ärenden där beslut i
fråga om rättshjälp har meddelats under tiden närmast före ikraftträdan-
det och där beslutet överklagats efter ikraftträdandet enligt meddelad
besvärshänvisning.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9) föreslås att
rättslig prövning av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall göras av de
allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna som första instans.
Uppräkningen i första stycket punkt 2 i förevarande paragraf har därför
kompletterats med mål enligt lagarna om psykiatrisk tvångsvård och om
rättspsykiatrisk vård.
Som också har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9)
föreslås att utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter
enligt införandelagen i huvudsak tas över av de allmänna förvaltnings-
domstolarna (se 7 §). Också mål enligt den lagen har därför tillfogats i
punkt 2 i första stycket.
Det av lagrådet framlagda förslaget om särskild sammansättning av läns-
rätten vid behandling av mål om psykiatrisk tvångsvård har inte följts av
skäl som redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.9). Vad lagrå-
det — som konsekvens av sitt nämnda förslag — har förordat i fråga om
domförhet vid målens avgörande i sak har inte heller biträtts. Ändringen i
tredje stycket punkt 3 i paragrafen har därför i allt väsentligt samma
innebörd som i det till lagrådet remitterade förslaget.
Som har nämnts i specialmotiveringen till 38 § i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård skall det sålunda vara möjligt för länsrätten att utan
medverkan av nämndemän avgöra bl. a. ett mål om överklagande av beslut
om avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra och av beslut i
permissionsfrågor. Skälen för detta är bl. a. att sådana klagomål får anföras
vid ett obegränsat antal tillfällen. Påpekas bör emellertid att mål inte får
avgöras av ensamdomare i länsrätt, om det är påkallat av särskild anled-
ning att målet prövas av fullsutten rätt.
Av förevarande bestämmelse följer att nämndemän skall delta i hand-
läggningen i länsrätt i de allra flesta typer av mål som avser rättspsykiatrisk
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
333
vård som har förenats med särskild utskrivningsprövning. Uppräkningen
av vilka mål enligt 18 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård som får
avgöras av ensamdomare i länsrätt har sin motsvarighet i 21 § i nämnda
lagförslag i fråga om möjligheten att avgöra mål i kammarrätt utan delta-
gande av nämndemän.
Enligt förslaget upphävs 38 §, som innehåller en erinran om föreskrifterna
i LSPV och de ännu gällande bestämmelserna i 1967 års omsorgslag om
vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
Paragrafen innehåller bestämmelser om brevgranskning. I första stycket
har vidtagits en justering som innebär att brev från den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt till ett internationellt organ som har av Sverige er-
känd behörighet att ta emot klagomål från enskilda alltid skall vidarebe-
fordras utan granskning. De nuvarande bestämmelserna i första stycket
innebär att endast brev från den intagne till andra svenska myndigheter än
postverket eller till en advokat skall behandlas på detta sätt.
Bakgrunden till justeringen är att Sverige har tillträtt eller kan komma
att tillträda internationella överenskommelser som innebär att Sverige
förbinder sig att inte förhindra att personer som avtjänar fängelsestraff
eller på något annat sätt är frihetsberövade här i landet kan anföra klago-
mål hos ett internationellt organ på sin behandling. Exempelvis har Sveri-
ge beträffande Europakonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna iklätt sig ett sådant åtagande
genom att ha avgett deklaration enligt artikel 25. Den nya utformningen av
första stycket är avsedd att ge stöd i vår interna lagstiftning för sådana
åtaganden när det gäller personer som är intagna i kriminalvårdsanstalt.
Motsvarande ordning införs för den som är intagen och som förs över till
en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i frivilliga former resp, rätts-
psykiatrisk vård, se 37 § fjärde stycket i förevarande lagförslag och 8 §
andra stycket i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård.
Det bör i sammanhanget uppmärksammas att regeringen enligt 31 §
förevarande lag kan besluta om avvikelser från bl. a. den nu aktuella
paragrafen, om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller för att
motverka terrorism. Befogenheten för regeringen innebär att den här be-
handlade inskränkningen i brevcensur som kriminalvårdsstyrelsen får be-
sluta om inte gäller vid motsvarande beslut av regeringen. När det gäller
brev från en intagen till ett internationellt organ av det aktuella slaget är
emellertid regeringen bunden att ändå följa det åtagande i detta avseende
som Sverige har gjort enligt t. ex. den nyssnämnda europakonventionen.
Motsvarande fråga uppkommer vid 8 § tredje stycket i förslaget till lag om
rättspsykiatrisk vård.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
334
Paragrafens tredje stycke har jämkats redaktionellt med anledning av
justeringen av 25 §.
Ändringen i paragrafen innebär att andra stycket upphävs.
Den nuvarande regleringen i andra stycket innebär att det i fråga om
granskning av försändelser inte görs någon skillnad mellan personer som
är intagna på en psykiatrisk avdelning inom kriminalvården och personer
som är intagna på sjukhus enligt LSPV. I förarbetena till KvaL ifrågasattes
om en sådan ordning, som innebär att det i detta avseende görs en skillnad
mellan psykiatriska avdelningar och kriminalvårdsanstalter i övrigt, var
sakligt motiverad, och föredragande statsrådet förutskickade att frågan
kunde komma att tas upp i ett senare sammanhang (prop. 1974:20
s. 140f.).
Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård innebär en begränsning av
möjligheterna att granska försändelser i förhållande till regleringen i 15 §
LSPV (se avsnitt 3.5.2 och 22 § i nämnda lagförslag). Bl. a. försvinner
möjligheten att granska brev och andra försändelser från patienten. I
förhållande till bestämmelserna i 25 — 27 §§ nu förevarande lag får den nya
regleringen beträffande granskning av försändelser vid psykiatrisk tvångs-
vård sägas vara mindre långtgående. Det saknas därför skäl att fortsätt-
ningsvis beträffande intagna som har förts över till en psykiatrisk avdel-
ning vid en kriminalvårdsanstalt i det aktuella hänseendet utöver reglerna
i KvaL tillämpa även regleringen i lagen om psykiatrisk tvångsvård, som ju
här annars bort ha gjorts tillämplig via regleringen i lagen om rättspsykiat-
risk vård. Att andra stycket i förevarande paragraf upphävs innebär sålun-
da att det beträffande intagna som har förts över till en psykiatrisk avdel-
ning inte skall tillämpas några särskilda regler om granskning av försändel-
ser i förhållande till övriga intagna.
I paragrafen regleras frågan om hur behovet av hälso- och sjukvård för den
som är intagen i kriminalvårdsanstalt skall tillgodoses under anstaltsvistel-
sen. Ändringarna i paragrafen föranleds av den föreslagna nya ordningen
för psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) och psykiatrisk vård i
frivilliga former genom intagning på sjukvårdsinrättning för dessa perso-
ner.
Första stycket femte meningen som är ny innehåller en erinran om
reglerna om rättspsykiatrisk vård och motsvarar delvis nuvarande 38 §.
Fjärde stycket, som är nytt, har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 4.5.4 och 4.6). 1 förhållande till förslaget i lagrådsremissen har
stycket getts en delvis ny utformning, dock utan att någon ändring i sak
vidtagits.
Bestämmelsen innebär att de föreskrifter som reglerar frågor om an-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
335
vändning av olika former av tvångsåtgärder mot en intagen som genomgår
psykiatrisk tvångsvård skall tillämpas även beträffande en intagen som har
gett samtycke till psykiatrisk vård och som har forts över till en sådan
sjukvårdsinrättning som efter regeringens godkännande får ge psykiatrisk
tvångsvård åt intagna m. fl. frihetsberövade. De regler vid rättspsykiatrisk
vård som har sin grund i att det är fråga om tvångsvård har dock av
naturliga skäl inte getts någon motsvarighet i de nu aktuella fallen (jfr 8 § i
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård samt 16 och 17 §§ i förslaget till
lag om psykiatrisk tvångsvård).
Det bör betonas att vistelsen för psykiatrisk vård vid den aktuella
sjukvårdsinrättningen förutsätter den intagnes samtycke. Återtar denne
sitt samtycke skall han naturligtvis foras tillbaka till anstalten. Till dess så
kunnat ske har personalen befogenheter att vidta de tvångsåtgärder som
följer av bestämmelserna. Av 5 § tredje stycket andra meningen i förslaget
till lag om rättspsykiatrisk vård följer emellertid att den intagne kan få ges
rättspsykiatrisk vård vid vårdinrättningen, om han inte längre ger sitt
samtycke till psykiatrisk vård och förutsättningarna i övrigt för rättspsyki-
atrisk vård är uppfyllda.
När det gäller rätten att överklaga beslut enligt fjärde stycket följer av
hänvisningen till 18 — 24 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård att
det beträffande åtgärder som vidtas av personalen vid vårdinrättningen
med stöd av dessa bestämmelser inte föreligger någon sådan rätt (se avsnitt
3.5.2). I fråga om tvångsåtgärder enligt 8 § andra och tredje styckena i
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård kan naturligtvis regeringens be-
slut inte överklagas medan däremot kriminalvårdsstyrelsens beslut kan
överklagas hos kammarrätten med stöd av 59 § förevarande lag. Det bör
påpekas att möjligheten för kriminalvårdsstyrelsen att besluta om sådana
tvångsåtgärder inte är avsedd att sträcka sig längre än som följer av KvaL.
Förslaget berör, förutom frågor om psykiatrisk tvångsvård och psykiatrisk
vård i frivilliga former på en sjukvårdsinrättning för den som omfattas av
häkteslagens bestämmelser, även frågor om behandlingen av häktade som
genomgår rättspsykiatrisk undersökning. De sistnämnda frågorna kommer
i övrigt att tas upp av chefen för justitiedepartementet senare i dag. Jag har
alltså samrått med henne beträffande lagförslaget i den delen och får i
fråga om den allmänna motiveringen här hänvisa till hennes framställning
(bil. 2 avsnitt 3).
I andra stycket tredje meningen har liksom i 37 § KvaL tagits in en erinran
om föreskrifterna i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård. Ändringen
medför att den bestämmelse som införs i tredje meningen den 1 januari
1991 (prop. 1989/90:154, 1990/9l:JuU2, rskr. 14) i stället får bilda en ny
fjärde mening i stycket.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
336
I första stycket i paragrafen har vidtagits motsvarande justering som i 25 §
första stycket KvaL. Jag får hänvisa till specialmotiveringen till den para-
grafen. Den nya utformningen av förevarande paragraf innebär också att
det nuvarande fjärde stycket upphävs. Att bestämmelsen upphävs föran-
leds av chefens för justitiedepartementet förslag senare i dag om att slopa
möjligheten att under en rättspsykiatrisk undersökning hålla kvar brev av
hänsyn till den misstänkte (se bil. 2 avsnitt 3.12).
Paragrafen i sin nuvarande lydelse innehåller en hänvisning till bestäm-
melserna i 7 a§ lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål och 12 § andra stycket LSPV (se prop. 1981/82:72).
De nya bestämmelserna i paragrafen reglerar frågor om behandlingen av
häktade och anhållna när de har förts över till en sjukvårdsinrättning, där
de får ges rättspsykiatrisk vård, eller, beträffande häktade, till en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning. Som följer av den nya bestämmelsen i 4 §
andra stycket tredje meningen regleras behandlingen under rättspsykiat-
risk vård i den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård. I förevarande
paragraf regleras däremot frågor om behandlingen av den som befinner sig
på en sådan enhet för psykiatrisk vård efter eget samtycke eller för rätts-
psykiatrisk undersökning. De aktuella frågorna har behandlats i den all-
männa motiveringen (avsnitt 4.5.4 och 4.6) och kommer såvitt avser
behandlingen av häktade som genomgår rättspsykiatrisk undersökning att
tas upp av chefen för justitiedepartementet senare i dag (bil. 2 avsnitt
3.12).
Av första stycket följer att av regleringen i häkteslagen i övrigt endast
bestämmelserna om s. k. åklagarrestriktioner skall tillämpas beträffande
den som vistas på en sjukvårdsinrättning där rättspsykiatrisk vård får ges i
fråga om den som är häktad eller beträffande den som vistas på en enhet
för rättspsykiatrisk undersökning. I fråga om en sjukvårdsinrättning av det
aktuella slaget gäller föreskriften även då vistelsen avser psykiatrisk vård i
frivilliga former. I den mån beslut om åklagarrestriktioner har meddelats
ankommer det på personalen vid vårdinrättningen eller undersökningsen-
heten att verkställa dessa.
I förhållande till lagrådsremissens förslag har andra stycket getts en
delvis ny utformning, dock utan att någon ändring i sak vidtagits. Bestäm-
melsen reglerar olika frågor om användning av tvångsåtgärder mot den
som är häktad och intagen på en sjukvårdsinrättning av det nyssnämnda
slaget för psykiatrisk vård efter eget samtycke eller, beträffande häktade,
intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning. Regleringen över-
ensstämmer i princip med vad som gäller i dessa frågor beträffande den
som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som har förts över till en
sjukvårdsinrättning av det aktuella slaget (se 37 § fjärde stycket i förslaget
till ändring i KvaL). Möjligheten för regeringen att beträffande en intagen i
ett särskilt fall förordna om inskränkningar i fråga om rätten att ta emot
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1
337
22 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 58
eller skicka försändelser etc. har dock inte någon motsvarighet när det Prop. 1990/91:58
gäller häktade. Bilaga 1
Av 16 b § följer att kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt andra stycket i
förevarande paragraf om särskilda restriktioner beträffande den häktade
enligt 8 § andra stycket i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård kan
överklagas hos kammarrätten. Det bör påpekas att möjligheten för styrel-
sen att besluta om inskränkningar av det aktuella slaget inte är avsedd att
sträcka sig längre än vad som i övrigt gäller enligt förevarande lag (jfr 9 —
12 §§). Sålunda bör t. ex. det i 9§ tredje stycket angivna förbudet mot
brevöppning utan den häktades medgivande beaktas av styrelsen även i de
nu aktuella enskilda fallen (jfr prop. 1975/76:90 s. 45 f.).
Det bör påpekas att föreskrifterna i paragrafen omfattar även de övriga
kategorier än häktade på vilka lagen är tillämplig enligt vad som föreskrivs
i 17 §. I förhållande till förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård (se 1 §
andra stycket) innebär detta ett något vidare tillämpningsområde så till
vida att även den som gripits på grund av misstanke om brott eller som
omhändertagits enligt 28 kap. 11 § tredje stycket BrB i avvaktan på att
beslut om undanröjande av skyddstillsyn vinner laga kraft omfattas av de
nu aktuella föreskrifterna. Att förevarande paragraf kan tillämpas även i
dessa fall har ansetts inte möta några principiella hinder och torde för
övrigt sakna praktisk betydelse.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om psykiatrisk tvångsvård,
2. lag om rättspsykiatrisk vård,
3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m. fl..
4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar,
6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häkta-
de och anhållna m. fl.
338
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:1
Den övergripande lagen på hälso- och sjukvårdens område är hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763, HSL). Lagen reglerar enskild och offentlig vård
på både sjukhus och andra vårdinrättningar och i öppna former samt såväl
somatisk som psykiatrisk vård. HSL innehåller inga regler om vård med
tvång. Den reglerar således bara frivillig vård.
Förutsättningarna för och förfarandet vid psykiatrisk vård oberoende av
samtycke regleras i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (LSPV). Den kompletterar således HSL när det gäller regler
om tvång i vården. De allmänna reglerna i HSL gäller principiellt också för
LSPV-vård och en generell regel i HSL ersätts endast av ett uttryckligt
stadgande i LSPV av annan innebörd.
LSPV omfattar också vården och behandlingen av de psykiskt störda
lagöverträdare som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk
vård. I huvudsak innehåller LSPV också förutsättningarna för att överläm-
nande skall kunna ske. Brottsbalken (BrB) och lagen om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål m.fl. lagar innehåller dock regler som har bety-
delse för bl. a. valet av påföljd när det gäller dessa psykiskt störda.
De grundläggande fri- och rättigheterna regleras på det internationella
planet av olika konventioner och i Sverige av grundlagen (regeringsfor-
men). Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättighe-
terna antogs år 1948. För stora delar av Europa gäller Europeiska konven-
tionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheter-
na och de grundläggande friheterna.
När det gäller medicinsk behandling har FN nyligen antagit etiska regler
och läkarna har själva i de s. k. Tokyo- och Hawaii-deklarationerna antagit
sådana regler. I Europarådets regi har en rekommendation för utformning-
en av de nationella psykiatriska tvångslagarna tagits fram.
LSPV:s regler kan delas in i fyra huvudgrupper. Dessa är
• lagens tillämpningsområde och förutsättningarna för intagning,
• behandling och tvång under vårdtiden,
• utskrivning samt
• övriga administrativa bestämmelser.
Den följande redovisningen av LSPV:s regler följer i huvudsak denna
indelning.
LSPV-vård innebär principiellt att den intagne kan underkastas medi-
cinsk behandling mot sin vilja samt visst annat fysiskt tvång, t. ex. kan han
hindras att lämna sjukhuset. Av lagen framgår att tvång, oavsett om det
339
innefattar behandling eller är av annat slag, får användas om det är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda
patienten själv eller omgivningen. En läkares skyldighet att ge adekvat
behandling i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet
regleras liksom för frivilligt vårdade patienter i allmänna läkarinstruk-
tionen (1963:341). Innehållet i den medicinska behandlingen regleras
således inte i LSPV.
Beslutsfunktionerna i LSPV utövas av överläkaren och/eller utskriv-
ningsnämnden inom dess verksamhetsområde samt psykiatriska nämn-
den. För de respektive funktionerna redogörs närmare nedan.
LSPV inleds med bestämmelser om vilka psykiska sjukdomstillstånd som
medger att tvångsvård tillgrips. Tillstånden sammanfattas med uttrycket
psykisk sjukdom. Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som
inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen
(1 § första och andra styckena). Uttrycken är inte definierade i lagtexten.
Av lagens förarbeten (prop. 1966:53) framgår emellertid att psykisk sjuk-
dom omfattar bl. a. såväl psykoser som neuroser.
Också psykiska insufficienstillstånd till följd av missbruk av alkohol
eller narkotika faller under lagen.
För att LSPV skall vara tillämplig fordras att sjukdomstillståndet skall
vara allvarligt. Sluten psykiatrisk vård skall vara oundgängligen påkallad
med hänsyn till sjukdomens art och grad. Detta betyder att såväl sjukdo-
mens art som dess utveckling i det enskilda fallet (grad) skall vara så
allvarlig att psykiatrisk vård på sjukhus inte kan undvaras.
Oavsett allvaret i sjukdomstillståndet fordras för att lagen skall vara
tillämplig att sjukdomen yttrar sig på visst sätt. Specialindikationema
utgörs av en medicinsk(a) och fyra sociala (b-e).
Som villkor för att a-indikationen skall gälla anges att den sjuke uppen-
barligen saknar sjukdomsinsikt. Rekvisitet avser att säkerställa att de som
är så psykiskt sjuka att de inte inser att de är i behov av vård, skall kunna
behandlas mot sin vilja. Med bristande sjukdomsinsikt jämställs att någon
till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att
rätt bedöma sitt behov av vård. För att a-indikationen skall vara uppfylld
krävs därutöver att den sjuke skall kunna få sitt tillstånd avsevärt förbätt-
rat genom vården eller att tillståndet avsevärt försämras om vården ute-
blir. Endast läkare med särskild kompetens har rätt att utfärda vårdintyg
då denna indikation åberopas (6 §).
b-indikationen tar upp de fall då någon anses farlig för annans personli-
ga säkerhet, fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv.
I c-indikationen ges möjlighet till intagning av den som inte kan ta vård
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:1
340
om sig och i d-indikationen omhändertagande av den som har ett for
närboende eller andra grovt störande levnadssätt.
e-indikationen är speciell såtillvida att den får åberopas endast när en
domstol överlämnar någon till sluten psykiatrisk vård i brottmål (3 §).
Indikationen har som rekvisit att någon är farlig för annans egendom eller
annat intresse som skyddas av lagstiftningen.
LSPV får i princip tillämpas endast på sjukhus som drivs i offentlig regi.
Efter den 1 januari 1983 gäller dock att också andra vårdinstitutioner efter
regeringens bestämmande kan ta in patienter med stöd av LSPV (2 § första
stycket).
Intagning enligt LSPV kan ske antingen genom beslut av läkare på grund-
val av ett vårdintyg eller efter förordnande av domstol i brottmål (3 §).
Vid intagning efter beslut av domstol fordras ingen ytterligare prövning
eller formell förutsättning utöver domen. Vid annan intagning skall över-
läkaren på den klinik där intagningen har skett inom åtta dagar pröva om
vård kan ges med stöd av lagen (9 §).
LSPV innehåller närmare regler om vårdintyg i 4 — 6 §§. Vårdintyg får
utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning. I prin-
cip krävs att den läkare som gör undersökning för vårdintyg är legitimerad.
När a-indikationen åberopas skall läkaren vara specialistkompetent inom
gruppen psykiska sjukdomar eller ha erhållit socialstyrelsens tillstånd att
utfärda vårdintyg av detta slag.
Vissa regler om vårdintyg anknyter till den s. k. tvåläkarprövningen.
Denna innebär att behovet av vård skall prövas av två av varandra
oberoende läkare. Vårdintyg som har utfärdats av en läkare som tjänstgör
på den klinik där intagningen skall ske får därför inte godtas (6 § andra
stycket). Intagningsbeslut får inte fattas av den läkare som har utfärdat
vårdintyget (8 § fjärde stycket).
Undantag från den i LSPV bärande principen om tvåläkarprövning får
göras, förutom vid intagning efter beslut av domstol, i vissa fall vid s. k.
konvertering, dvs. då en frivilligt intagen patient under vårdtiden förs över
till vård enligt LSPV. I sådant fall får ett vårdintyg godtas om det har
utfärdats av en läkare vid den klinik där patienten skall tas in enligt LSPV.
För detta krävs dock att det skulle uppstå betydande olägenhet att anlita en
annan läkare.
Ett vårdintyg får vidare inte godtas om det är mer än 14 dagar gammalt
vid beslutet om intagning enligt 8 § första stycket (8 § andra stycket).
I vissa fall kan undersökning för vårdintyg begäras av en polismyndig-
het. Om det föreligger sannolika skäl att någon lider av en psykisk sjukdom
och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv får en polismyn-
dighet ta honom om hand enligt LSPV, om fara är i dröjsmål (7 § första
stycket). Om den som tagits om hand inte genast friges, skall undersökning
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:1
341
for vårdintyg äga rum på begäran av polismyndigheten. Innehållet i vård-
intyget behöver inte vara lika omfattande som annars (7 § andra stycket
jämfört med 5 § första stycket).
Utfärdas inte vårdintyg eller beslutas inte intagning, får den som tagits
om hand inte hållas kvar med stöd av LSPV (7 § fjärde stycket). Reglerna i
7 § första — fjärde styckena gäller inte om den som tagits om hand redan
är intagen med stöd av LSPV. Han skall då i stället föras till ett sjukhus
(7 § femte stycket).
Vid undersökning för vårdintyg kan den läkare som skall göra undersök-
ningen begära biträde av polisen (35 §). Biträde kan begäras för att under-
sökningen skall kunna genomföras eller för läkarens personliga skydd.
Möjligheterna till biträde av polisen är olika för läkare i allmän tjänst och
för övriga läkare.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:1
Intagning enligt 8 § kan komma till stånd om det finns ett vårdintyg som
uppfyller de tidigare nämnda förutsättningarna och om det föreligger
sannolika skäl för att vård kan beredas med stöd av lagen. Överläkaren
eller en annan läkare på vilken beslutanderätten har delegerats kan besluta
om intagning.
Inom åtta dagar från intagningen skall överläkaren pröva om vård kan
beredas med stöd av lagen (9 § första stycket). Denna prövning kan inte
överlåtas på en annan läkare. Om överläkaren finner att patienten kan
beredas vård med stöd av lagen, skall han besluta att patienten också i
fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. Vid motsatt uppfattning
skall han omedelbart skriva ut patienten (9 § andra stycket).
I vissa situationer skall prövningen enligt 9 § i stället göras av utskriv-
ningsnämnden. I de fall då tvåläkarprövningen har frångåtts med stöd av
6 § tredje stycket skall prövningen av vårdbehovet enligt 9 § första stycket
göras av utskrivningsnämnden i stället för av överläkaren (10 § första
stycket 1.) Nämnden skall genast underrättas om intagningsbeslutet i
sådana fall (8 § fjärde stycket). Detta gäller förutom i de s. k. konverte-
ringsfallen också när jäv enligt 11 § förvaltningslagen (1986:223) har före-
legat mot den som har utfärdat vårdintyget eller har beslutat om intagning
enligt 8 § eller mot överläkaren (10 § första stycket). Brådskande beslut får
i avvaktan på nämndens prövning fattas av överläkaren (10 § andra styc-
ket).
Den som har överlämnats av domstol till sluten psykiatrisk vård skall tas
in på sjukhus utan intagningsprövning. Socialstyrelsen anvisar vid vilket
sjukhus intagningen skall ske (12 §). Om den dömde redan är intagen med
stöd av ett vårdintyg tar domstolens förordnande över och han betraktas
som intagen uteslutande på grund av domen. Är den dömde häktad efter
domen kan han tas in på sjukhus redan innan domen har vunnit laga kraft,
förutsatt att han själv och åklagaren medger det.
342
I LSPV ges ingen närmare beskrivning av de åtgärder som får vidtas med
stöd av lagen.
Den allmänna regeln om tillåtna åtgärder finns i 13 §. Av paragrafen
framgår att en patient får hindras att lämna sjukhuset. Detta innebär att
patienten får låsas in. Han får i övrigt underkastas det tvång som är
”nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller for att skydda
honom själv eller omgivningen”. Det tvång som främst inryms här är
medicinering mot patientens vilja. Den yttersta gränsen for vilka behand-
lingsåtgärder som får vidtas bestäms av kravet på vetenskap eller beprövad
erfarenhet.
Skyddet för patienten själv eller omgivningen inbegriper också andra
tvångsåtgärder. Exempel på sådant tvång är fastlåsning i bälte.
1 15 § regleras en särskild form av tvång. Om det finns särskilda skäl får
enligt denna paragraf överläkaren eller, på överläkarens uppdrag, en an-
nan läkare ta del av innehållet i försändelser till och från en patient som
vårdas enligt LSPV. I vissa fall kan en försändelse tas om hand och
kvarhållas. Beslut att kvarhålla en försändelse skall fattas av utskrivnings-
nämnden. Överläkaren får ta försändelsen om hand i avvaktan på nämn-
dens beslut (15 § andra stycket).
Försändelser som är ställda till vissa uppräknade myndigheter skall
vidarebefordras utan granskning. (15 § tredje stycket). Vissa försändelser
får granskas men inte kvarhållas (15 § fjärde stycket).
Med stöd av 13 § LSPV kan överläkaren ta om hand alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler, som
påträffas hos den som vårdas med stöd av lagen. Om sådan egendom
påträffas inom sjukhusområdet utan att ägaren är känd kan den också tas
om hand. Detta, liksom hur den omhändertagna egendomen skall förver-
kas, regleras i 36 §.
S. k. friförmåner
I LSPV regleras inte s. k. mindre friförmåner såsom rätten att vistas
utanför sjukhuskliniken men inom sjukhusområdet. Tillfällig vistelse på
egen hand utanför sjukhusområdet, vanligen kallad permission, regleras
däremot i 14 §.
En förutsättning för permission är att den inte medför fara för annans
personliga säkerhet eller patientens eget liv. Vid permission får meddelas
särskilda föreskrifter (14 § första stycket).
Permission beslutas av överläkaren utom när det gäller de patientkate-
gorier som avses i 17 § andra stycket (s. k. N-, O- och PN-fall). När det
gäller dessa beslutar utskrivningsnämnden. Nämnden kan dock delegera
beslutanderätten till överläkaren i ett enskilt fall. Överläkaren får beträf-
fande andra patienter än de som avses i 17 § andra stycket delegera beslut
om permission till en annan läkare i ett enskilt fall (14 § andra och tredje
styckena).
Tillstånd till permission får återkallas av överläkaren om ”förhållande-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:1
343
na påkallar det”. Återkallelse kommer i fråga när patienten enligt överlä- Prop. 1990/91: 58
karens bedömning inte klarar av att vistas utanför sjukhuset. Också beslut Bilaga 1:1
om återkallelse kan delegeras till en annan läkare vid sjukhuset i vissa fall
(14 § fjärde stycket).
Om patienten inte självmant kommer till sjukhuset när permissionen
har gått ut eller har återkallats, kan överläkaren begära biträde av polis
(35 § första stycket).
I LSPV gäller i flera avseenden speciella regler för de olika patientkatego-
rierna. 1 17 § definieras dessa kategorier, som vanligen förkortas P-, N-, O-
och PN-fall. I 17 § andra stycket definieras de tre sistnämnda kategorierna.
Övriga patienter är P-fall. N-fall är de som av domstol i ett brottmål har
överlämnats till sluten psykiatrisk vård. O-fall är de som under inflytande
av psykisk sjukdom har begått ”brott” mot annans personliga säkerhet, för
vilket åtal inte väckts, dvs. utan att domstol har prövat ”brottet”. PN-fall
är de som har varit intagna i kriminalvårdsanstalt för att avtjäna ett
fängelsestraff och som under anstaltsvistelsen eller i samband med att
denna upphört har tagits in för sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV.
En ytterligare förutsättning är att de inte skall återföras till kriminalvårds-
anstalten.
O-fallsrubriceringen görs av överläkaren. Till ledning för läkaren har
dåvarande medicinalstyrelsen och psykiatriska nämnden år 1967 gemen-
samt utfärdat ett cirkulär angående avgränsning av O- fallen. I cirkuläret
redogörs närmare bl. a. för värderingen av bevisningen och sambandet
mellan brottet och sjukdomen. I en brottskatalog anges vilka brott i brotts-
balken som skall medföra rubricering som O-fall, t. ex. mord, dråp och
misshandel, flertalet sedlighetsbrott, rån samt mordbrand och sabotage
om de har medfört fara för annans liv eller hälsa.
Reglerna för utskrivning och utskrivning på försök liknar varandra i flera
avseenden (19 § tredje stycket jämfört med 17 och 18 §§). Utskrivning på
försök är avsett som ett alternativ till behandling på sjukhus när patienten
inte skall återvända till sjukhuset. Utskrivning på försök är begränsad i
tiden. Uppdelningen mellan överläkarens och utskrivningsnämndens
kompetens är vid utskrivning och utskrivning på försök densamma som
vid permission. Således beslutar överläkaren i P-fall och nämnden i övriga
fall (17 §). Överläkaren får dock hänskjuta en fråga om utskrivning eller
utskrivning på försök till utskrivningsnämnden (17 § första stycket). Han
skall när det gäller N-, O- eller PN-fall anmäla till nämnden, när det finns
344
skäl till utskrivning eller utskrivning på försök av en patient (17 § tredje
stycket). En annan skillnad mot reglerna vid permission är att det saknas
en delegationsmöjlighet från nämnden till överläkaren.
För utskrivning på försök fordras särskilda skäl. I övrigt gäller samma
regler beträffande förutsättningar, föreskrifter och återintagning som vid
permission. Därutöver får patienten ställas under tillsyn av en lämplig
person (19 § andra stycket).
Utskrivning på försök är begränsad till högst sex månader med möjlig-
het till förlängning med högst sex månader åt gången. Utskrivning skall ske
så snart det inte längre föreligger förutsättningar för vård enligt 1 § (16 §
första stycket). Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande (16 § andra
stycket), e-indikationen i 1 § får inte åberopas för att hålla kvar en patient i
annat fall än då patienten av domstol har överlämnats till sluten psykiat-
risk vård (16 § första stycket).
Utskrivningsnämnden är alltid behörig att skriva ut en patient slutligt
eller på försök (17 § fjärde stycket och 19 § tredje stycket). Detta gäller
även P-fallspatienter, för vilka överläkaren normalt beslutar. När en pati-
ent har vårdats tre månader på sjukhus efter intagningen enligt LSPV,
skall överläkaren anmäla till nämnden om han anser att det behövs fortsatt
LSPV-vård. Nämnden kan då ta upp frågan om utskrivning eller utskriv-
ning på försök. Motsvarande förfarande skall sedan upprepas var sjätte
månad under vårdtiden på sjukhus (20 a §).
Patienten och vissa uppräknade anhöriga till honom, hans förmyndare,
gode man eller förvaltare får ansöka om utskrivning eller utskrivning på
försök (18 § första stycket och 19 § tredje stycket). Endast ansökan till
utskrivningsnämnden är reglerad. En ansökan till överläkaren kan därför
göras formlöst.
En ansökan till nämnden skall vara skriftlig. Genom överläkarens för-
sorg skall under vissa förutsättningar patienten upplysas om möjligheten
av att ansöka om utskrivning eller utskrivning på försök och beredas
tillfälle att upprätta erforderliga handlingar (18 § andra stycket och 19 §
tredje stycket).
En utskrivningsnämnd är inte skyldig att pröva en ansökan om utskriv-
ning eller utskrivning på försök förrän en månad gått sedan prövningen av
en tidigare ansökan (18 § tredje stycket).
Utskrivningsnämnderna är dels första instans i vissa ärenden, dels över-
prövningsinstans. Sådana beslut av läkare som kan överklagas prövas av
utskrivningsnämnden. Utskrivningsnämndens beslut överklagas hos psy-
kiatriska nämnden, som är sista instans.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:1
345
Flertalet beslut enligt LSPV kan överklagas. Undantag utgör beslut som
inte utgör formella förvaltningsrättsliga beslut, såsom att en utskrivnings-
nämnd inte finner skäl att ta upp frågan om utskrivning eller utskrivning
på försök enligt 20 a §. Vidare kan beslut om behandlingsåtgärder inte
överklagas. Beslutar nämnden däremot att t. ex. vägra utskrivning, så kan
detta beslut överklagas.
De beslut av läkare som kan överklagas finns uppräknade i 21 §. I 22 §
räknas upp de beslut av utskrivningsnämnd som kan överklagas till psykia-
triska nämnden.
Den som får ansöka om utskrivning enligt 18 § första stycket får också
överklaga ett beslut (24 §). Talan får väckas under vårdtiden och inom tre
veckor från den slutliga utskrivningen (24 §).
Utskrivningsnämndens beslut skall underställas psykiatriska nämndens
prövning, om överläkaren har gjort förbehåll om detta senast vid det
sammanträde då beslutet fattades samt om överläkaren inom tre dagar
därefter begärt underställning (25 §). Utskrivningsnämndens beslut i ett
sådant fall får inte verkställas innan det har prövats av psykiatriska nämn-
den. I övrigt är beslut enligt LSPV omedelbart verkställbara (27 §).
I LSPV finns regler om utskrivningsnämndemas sammansättning och om
förfarandet i nämnderna (28 — 34 §§).
En utskrivningsnämnd består av fem ledamöter, en ordförande som är
eller har varit innehavare av en ordinarie domartjänst, en läkare som bör
ha specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar, en person som
är särskilt insatt i sociala frågor och ytterligare två ledamöter (28 § första
stycket).
Psykiatriska nämnden har sex ledamöter. Kravet på ordföranden är
detsamma som i utskrivningsnämnderna. I övrigt ingår två läkare som har
specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar, en person som är
särskilt insatt i sociala frågor och ytterligare två ledamöter (28 § andra
stycket).
Det skall finnas suppleanter för ledamöterna.
Lekmännen utses av regeringen på förslag av landstingens förvaltningsut-
skott. Alla ledamöter förordnas för perioder om högst fyra år i sänder. En
ledamot skall ha avlagt domared innan han börjar tjänstgöra. För en
läkarledamot gäller dessutom att han inte får delta i ett ärende som rör en
patient inom den slutna psykiatriska vården på det sjukhus där han tjänst-
gör. I övrigt gäller för samtliga ledamöter reglerna om domarjäv i 4 kap.
rättegångsbalken (29 §).
Flera av bestämmelserna i LSPV om handläggningen faller tillbaka på
allmänna processuella regler. Detta gäller reglerna om domared och do-
marjäv som nyss sagts samt regler om omröstning (34 § andra stycket) och
ersättning av allmänna medel till en patient, ett vittne eller annan person
(32 § och 33 § tredje stycket).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:1
346
Ett ärende i utskrivningsnämnden avgörs vid ett sammanträde. I princip Prop. 1990/91:58
skall överläkaren och patienten eller någon annan som för talan vara Bilaga 1: 1
närvarande (30 § första stycket). Detsamma gäller beträffande patienten
om förhör enligt 33 § har ordnats med någon som kan ha upplysningar att
lämna (33 § första och andra styckena).
Om ett ärende handläggs i patientens frånvaro, skall ledamöterna före
ärendets avgörande ha skaffat sig en personlig kännedom om patienten för
att ärendet skall få avgöras. Sådan kännedom hos en av ledamöterna
räcker om patienten är utskriven på försök (30 § andra stycket). Undantag
från kravet på personlig kännedom om patienten får också göras om det
finns synnerliga skäl (30 § tredje stycket).
I psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets
beskaffenhet kräver det (31 §).
Ordföranden får ensam endast besluta om förskott på ersättningen till
en patient, ett vittne eller en annan person. Detsamma gäller beslut som
rör rättshjälp genom offentligt biträde. I övrigt skall utskrivningsnämnden
eller psykiatriska nämnden vara fulltalig när ett ärende avgörs (34 § första
stycket).
Av 34 a § framgår att skälen för ett beslut, där 20 § förvaltningslagen är
tillämplig, får utelämnas också i andra fall än som anges i förvaltningsla-
gen, om ändamålet med vården annars skulle motverkas. När det gäller en
läkares beslut om intagning (8 §) eller beslut om att vården skall fortsätta
(9 §) eller vägrad utskrivning skall dock de förutsättningar i 1 § som
beslutet grundas på alltid anges. Detsamma gäller motsvarande beslut av
utskrivningsnämnden eller psykiatriska nämnden.
En patient skall, så snart hans tillstånd medger det, underrättas om sin rätt
att överklaga, att anlita ombud eller biträde enligt förvaltningslagen samt
att begära rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen. LSPV
skall anslås inom sjukhuset väl synlig för patienterna (37 §).
I 38 och 39 §§ ges regler om tillsynen över efterlevnaden av LSPV och
delegation att meddela föreskrifter för lagens tillämpning. Tillsynen ut-
övas av socialstyrelsen som efter regeringens bemyndigande också får
utfärda närmare föreskrifter.
347
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
Socialberedningens sammanfattning av sitt
betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och
rättssäkerheten (utom såvitt avser de frågor som
behandlas i bil. 2)
I detta betänkande lägger vi fram förslag till en ny psykiatrisk tvångslag-
stiftning. Vi för också fram synpunkter på samarbetet mellan socialtjänst
och psykiatri, framför allt beträffande patienter som skrivs ut från mental-
sjukhusen.
I vår översyn av den nuvarande lagen om beredande av sluten psykiat-
risk vård i vissa fall (LSPV) har vi också försökt att se lagstiftningsarbetet i
ett historiskt perspektiv och samtidigt sätta det i samband med det förny-
elsearbete som pågår inom psykiatrin i allmänhet.
I de inledande kapitlen finns bakgrundsmaterialet redovisat. Kap. 1
innehåller en historisk tillbakablick och i kap. 2 redogör vi för gällande
rätt, för olika regler om skydd för fri- och rättigheter och för psykiatrisk
tvångsvård i vissa andra länder. Kap. 3 innehåller dels vissa statistiska
uppgifter om utvecklingen av tvångsvården, dels en redovisning av olika
rapporter och reformförslag inom psykiatrin. I kap. 4 finns en redogörelse
för tre intervjuer, en med en patient, en med en skötare och en med en
läkare.
Enligt våra direktiv skall vi fortsätta den översyn av LSPV som har inletts
med vissa lagändringar fr. o. m. den 1 januari 1983 med sikte på en full-
ständig revision av den psykiatriska tvångslagstiftningen. Detta ställer
krav på en förutsättningslös diskussion om tvångsvården inom psykiatrin,
vilket i sin tur innebär att man bör veta vilken historisk tradition som den
nuvarande lagstiftningen bygger på. Då kan man lättare urskilja de linjer
som utvecklingen har följt.
Den ideologiska grunden för sinnessjuklagen, dvs. den lag som föregick
LSPV, finns i en stadga från 1858. Huvudtanken i denna stadga var att den
psykiskt störde var sjuk och behövde behandlas. Detta innebar en stor
förändring genom att man bröt mot det gamla synsättet att den psykiskt
störde var besatt av onda andar eller straffad av Gud. Den bärande
behandlingsidén i 1858 års stadga var isolering. Den sjuke skulle avlägsnas
från sin vanliga miljö och placeras på geografiskt isolerade institutioner.
Nära besläktad med idén om isolering var uppfattningen att sinnessjuka
var farliga och störande och behövde kontrolleras. All vård var till en
början kopplad till sinnessjukhusen och förenad med tvång. Sinnessjukhu-
sen bildade en särorganisation och styrdes av en särskild lagstiftning. Först
348
så småningom blev det möjligt att frivilligt ansöka om intagning, men
läkaren bestämde ända fram till 1959 när patienten fick lämna sjukhuset.
Det var denna hundraåriga tradition som LSPV skulle bryta. En viktig
princip i den nya lagstiftningen var att de grundläggande bestämmelser
som gällde for sjukvården i övrigt också skulle gälla för psykiatrin. LSPV
skulle bara innehålla särbestämmelser som reglerade de situationer då
tvång behövde tillgripas. Lagens intentioner slog dock inte igenom helt.
Sjukvårdslagens övergripande princip om frivillighet hade svårt att göra
sig gällande inom psykiatrin med de traditioner av förvaring, kontroll och
tvång som fanns där.
Ett par områden där traditionen har haft särskild tyngd är sjukdomsbe-
greppet och rättssäkerhetsfrågorna. Sjukdomsbegreppet fick under senare
delen av 1800-talet och under större delen av 1900-talet en allt starkare
biologisk förankring. Man sökte efter samma organiska förlopp som för de
somatiska sjukdomarna. Bl. a. detta synsätt medförde att begreppet sinnes-
sjuk fick en total innebörd. Den sinnessjuke ansågs i alla avseenden som
inkapabel att bestämma över sitt eget liv. Det fanns också en obeveklighet
i diagnosen; en gång sinnessjuk, alltid sinnessjuk. Synen på den intagne
som sjuk i en enbart biologisk mening gjorde sannolikt också att rättssäker-
hetsfrågorna fick så liten betydelse. Behandlingstanken medförde att man
inte så mycket tänkte på att den sjuke var berövad friheten mot sin vilja.
Den sjuke ansågs vidare otillräknelig, dvs. man kunde inte lita på hans
ord.
Sedan LSPV:s tillkomst har den psykiatriska vården genomgått en bety-
dande förändring. Under 1970- och 1980-talen har planeringen av den
psykiatriska vården fått en ny inriktning som bygger på att biologiska,
sociala och psykologiska faktorer medverkar i uppkomsten av psykiska
störningar. Psykoterapeutiska behandlingsmetoder har fortlöpande ut-
vecklats. Man har alltmer börjat inse att det för att hjälpa en människa
krävs en aktivering av de egna resurserna och inte ett passivt omhänderta-
gande där behandlingen bara består av psykofarmaka. Vidare har man
börjat inse att människan inte kan isoleras från sin omgivning under långa
tider på en institution utan negativa konsekvenser.
Den mer nyanserade syn på psykiska störningar som nu har ersatt det
tidigare strikta biologiska sjukdomsbegreppet har starkt bidragit till att vi
har valt att använda begreppet allvarlig psykisk störning i stället för psy-
kisk sjukdom. Detta begrepp ger en annan och vidare förklaringsgrund än
ett individinriktat sjukdomsbegrepp.
Det principiella i vårt synsätt är vidare att det är det mer eller mindre
akuta behovet av vård som skall vara avgörande för om psykisk vård och
behandling skall få ske med tvång. Målsättningen för ett omhändertagande
med tvång bör därför vara att häva ett krisläge för att få en kontakt med
den psykiskt störde så att en behandlingsrelation på frivillig grund kan bli
möjlig.
Tvångsvårdens omfattning står i ett mycket nära och komplicerat sam-
spel med en rad faktorer — lagens utformning, vårdorganisationen, synen
på psykiska störningar och vårdideologi. Under de senaste åren har det
skett en klar minskning av tvångsvårdens omfattning. Anmärkningsvärt i
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
349
den statistiska redovisningen av tvångsomhändertaganden är de påfallan-
de regionala skillnaderna. Det finns en klar koppling mellan gamla mental-
sjukhus, den slutna vårdens platsantal och användningen av tvång.
En lag om tvångsvård skall reglera i vilka situationer som en människa
kan anses vara så allvarligt störd och ha ett så stort vårdbehov att hon
måste tvångsomhändertas för psykiatrisk vård. Frågan om när tvångsvård
skall få tillgripas måste alltid ställas i relation till förhållanden i samhället
och till vår toleranströskel gentemot ett avvikande beteende. Vår svenska
tradition har ett snävt normalitetsbegrepp och en stram vakthållning mot
det avvikande och bråkiga. Handlingar som utåt verkar ha till syfte att
hjälpa en människa som är sjuk kan därför i verkligheten stå för en önskan
att få bort den som väcker oro. Det är vidare oftast i tillspetsade och akuta
situationer som man måste ta ställning till om lagen skall användas för ett
tvångsomhändertagande och människan därmed ryckas ur sin miljö.
Tvångets natur ställer således stora krav på den som skall utföra det och ett
frihetsberövande är alltid allvarligt. Bedömningen av om tvånget är nöd-
vändigt måste därför föregås av en diskussion där man prövar alternativa
vägar. Vidare måste det finnas insyn i denna verksamhet så att godtyckliga
bedömningar elimineras så långt det är möjligt. Den juridiska kompeten-
sen måste därför ha en kontrollfunktion gentemot den psykiatriska vården.
Även en politisk insyn måste finnas.
Rättssäkerheten kräver därför att den juridiska prövningen skärps. Det
bör innebära att, sedan den första prövningen har gjorts av en läkare,
beslut om tvångsvård bör fattas av en rättslig myndighet. En domstols-
prövning är den lösning som anvisas i internationella instrument i första
hand. Inte minst mot bakgrund av de stora skillnaderna i tillämpningen av
LSPV talar starka rättssäkerhetsskäl för att denna väg skall väljas också i
Sverige i fortsättningen.
Behandlingen av de tvångsomhändertagna är en viktig del av en ny lag.
Om samhället har möjligheten att beröva en människa friheten utifrån
bedömningen att hon behöver vård, måste också kravet ställas högt på att
hon får en bra behandling i en positiv miljö. Det är därför inte acceptabelt
att en stor del av tvångsvården sker vid de gamla mentalsjukhusen. Även
om en människa är tvångsomhändertagen bör vidare vården så långt det
går inriktas på patientens aktiva deltagande.
Tidigare lagstiftning har genom sin utformning bidragit till att styra
inflödet av sinsemellan mycket olika grupper av människor till mental-
sjukhusen. Främst gäller det åldersdementa och lagöverträdare som dömts
till sluten psykiatrisk vård. Bägge dessa grupper skiljer sig markant från
människor med akuta psykiska störningar och det finns därför skäl att
behandla dem åtskilt i lagstiftningen. Bestämmelser om tvångsvård av
människor med akuta psykiska störningar bör därför finnas i en särskild
lag om akut psykiatrisk tvångsvård (akutlagen).
När det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna bör liksom hittills de
egentliga påföljdsreglerna finnas i brottsbalken. Närmare bestämmelser
om vården m.m. bör finnas i en särskild lag om rättspsykiatrisk vård.
Beträffande människor med åldersdemens och vissa utvecklingsstörda
uppstår ett behov av regler som gör det tillåtet att vidta åtgärder för att
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
350
skydda dem från att skada sig. Dessa regler bör tas in i en särskild lag om Prop. 1990/91: 58
regler till skydd for vissa åldersdementa m. fl. Bilaga 1:2
Sedan flera år tillbaka pågår på olika sätt en förändring och en förnyelse
inom psykiatrin. Det är viktigt att understryka att förnyelsen behövs och
att den måste fullföljas. Denna förnyelse gäller givetvis psykiatrin i all-
mänhet men har stor betydelse också för tvångsvården. Erfarenheter från
andra länder visar att kombinationen av politiska beslut som rör lagstift-
ningen och en medveten vårdpolicy radikalt kan minska behovet av tvång.
Den psykiatriska verksamheten bör bygga på en helhetssyn på männi-
skans livsvillkor och deras betydelse för hennes psykiska störning. Den bör
arbeta med respekt för hennes självbestämmanderätt och integritet. En
behandling mot patientens vilja eller utan hans aktiva medverkan har inte
särskilt stora möjligheter att lyckas annat än mycket kortsiktigt. Det är
därför viktigt att man med patientens aktiva medverkan gör en genom-
tänkt behandlingsplanering. Patientens behov måste klarläggas, målen för
behandlingen formuleras och en uppföljning ske.
Den psykiatriska verksamheten bör vara organiserad så att den finns
nära patienten och hans verklighet. Det bör därför finnas geografiskt och
befolkningsmässigt avgränsade områden, där den psykiatriska verksamhe-
ten har ansvar för allt utbud av behandling och rehabilitering inom psykia-
trin, dvs. både vård dygnet runt på sjukhus och olika former av öppen
vård. Detta som brukar kallas sektorisering benämner vi distriktsindelning
av psykiatrin.
Vi vet att vård på sjukhus under lång tid ger institutionsskador. Om
någon form av institutionsvård behövs så måste den ske i en miljö som är
så hemlik som möjligt. Våra mentalsjukhus kan inte erbjuda en sådan
miljö. Många sjukhem kan det inte heller. Det behövs därför små hem för
behandling och rehabilitering — integrerade i vanliga bostadsmiljöer —
med en klar målsättning för sitt arbete och där patienterna aktivt medver-
kar såväl i det dagliga livet som i olika former av terapi. Vid behandling i
små grupper blir den enskilde patientens behov och förutsättningar lättare
synliga. Hans resurser och intressen kan tas tillvara och aktivt utnyttjas i
behandlingsarbetet. Det blir också lättare för patienterna att knyta kontak-
ter med varandra och behålla banden med sina närstående och sin vardag-
liga miljö.
I regeringsformen finns vissa grundläggande regler om skydd för fri- och
rättigheter. De regler som är mest betydelsefulla i detta sammanhang är
skyddet mot frihetsberövande och mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Des-
sa och andra fri- och rättigheter får enligt regeringsformen bara begränsas
genom särskilda lagregler. I HSL finns inga regler som inskränker patien-
351
temas fri- och rättigheter. Lagstöd för intagning och behandling mot Prop. 1990/91:58
patientens vilja finns f. n.. framför allt i den psykiatriska tvångslagstift- Bilaga 1:2
ningen, LSPV.
Behandlingsåtgärder, också sådana som innebär kroppsliga frihetsin-
skränkningar, förekommer i viss utsträckning utan patientens samtycke
även när vården meddelas enligt HSL. Brottsbalkens regler om nöd åbero-
pas ibland som grund för rätten att vidta en behandlingsåtgärd utan
samtycke. S. k. presumerat samtycke är en annan grund för behandling,
när det saknas ett uttalat samtycke eller samtycke inte alls kan lämnas.
Ibland hävdar man också att det inom hälso- och sjukvården finns en slags
behandlingsrätt eller behandlingsskyldighet som närmast tycks motsvara
en sedvanerätt eller en utvidgad nödrätt inom detta område.
Både nödreglerna och det presumerade samtycket har emellertid sina
begränsningar. Någon sedvanerätt som bryter grundlagsskyddet i rege-
ringsformen finns det enligt vår mening inte. Vård och behandling som
innebär frihetsinskränkningar och saknar direkt lagstöd är särskilt tvek-
sam i de fall då behandlingen pågår under lång tid och avser patienter vars
samtycke knappast kan presumeras, eftersom de inte i något skede har
förmåga att ge ett adekvat samtycke. Kraven på samtycket bör ställas
högre om åtgärderna är av ingripande natur och särskilt om de är främ-
mande för sjukvården som helhet. Exempel på sådana åtgärder är fast-
spänning i bälte och inlåsning.
Inom den nuvarande psykiatriska tvångslagstiftningen finns det lokala
utskrivningsnämnder och en psykiatrisk nämnd för hela landet som fattar
beslut i vissa fall. Dessa nämnder jämställs i regeringsformen med domsto-
lar, eftersom ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Ut-
skrivningsnämndemas huvudsakliga arbetsuppgifter består i att besluta
om permission, utskrivning m.m. beträffande tvångsintagna patienter
som har begått brott. Flertalet beslut som överläkaren fattar kan också
överklagas hos utskrivningsnämnden. Det gäller t. ex. beslut om tvångsin-
tagning, där överläkaren fattar beslut i den mån det inte är fråga om
patienter som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård efter
att ha begått brott. Utskrivningsnämndens beslut kan överklagas hos psy-
kiatriska nämnden.
Våra förslag till ny psykiatrisk tvångslagstiftning medför att flera föränd-
ringar bör göras när det gäller beslutsfunktionerna. Framför allt är det de
ökade kraven på rättssäkerhet och uppdelningen av lagstiftningen i tre
delar som ställer krav på en förändring av beslutsfunktionerna. När det
gäller akutlagen innebär rättssäkerhetskraven att frågan om tvångsvård
skall medges måste bli föremål för rättslig prövning i en helt annan ut-
sträckning än f. n.. Psykiskt störda lagöverträdare skall enligt våra förslag
omfattas av en särskild lagstiftning. Detta medför att många av de beslut
som f. n.. fattas av utskrivningsnämnderna med fördel kan fattas av be-
slutsorgan inom andra samhällsområden.
Det är således i första hand fråga om att avgöra var beslutanderätten
352
skall ligga, när det gäller att pröva frågor om tvångsvård enligt akutlagen.
De alternativ man har är att göra om utskrivningsnämnderna till ”inskriv-
ningsnämnder” eller att lägga prövningen på domstol, nämligen länsrätt
eller tingsrätt.
Både ledamöter, sekreterare och kanslipersonal i utskrivningsnämnder-
na har sina uppdrag som bisyssla och de arvoderas av sjukvårdshuvud-
mannen. Det saknas en gemensam praxisbildning, och samordningen mel-
lan de olika utskrivningsnämnderna är också bristfällig. För att utskriv-
ningsnämndema skulle kunna fungera på ett sätt som tillfredsställer de
höga anspråk som ärendenas natur kräver skulle en reformering av dem
behöva bli omfattande och dra stora kostnader.
Utskrivningsnämnderna är vidare en specialinstans som prövar frågor
inom ett mycket begränsat område. Detta gäller också om de skulle göras
till beslutsorgan inom den nya lagstiftningen. Under de senaste decennier-
na har det tillkommit allt fler specialdomstolar. Detta har ofta kritiserats.
Man har menat att en alltför långt driven specialisering verkar hämmande
på förmågan att göra en tillräckligt allsidig bedömning av de frågor som
skall avgöras.
Inga andra nämnder eller specialdomstolar har tillagts så omfattande
befogenheter att besluta i frågor som rör frihetsberövanden som utskriv-
ningsnämnderna och psykiatriska nämnden. Att behålla dessa nämnder
och förändra deras uppgifter skulle således innebära en tämligen unik
situation för svensk rättsordning genom att en endast domstolsliknande
organisation beslutar om ingripande frihetsberövanden som berör relativt
många människor. Övervägande skäl talar således för att de beslutsfunk-
tioner som det här är fråga om skall läggas antingen på de allmänna
domstolarna, dvs. tingsrätter, hovrätter och högsta domstolen, eller på de
allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätter, kammarrätter och re-
geringsrätten.
Ingen av de båda domstolsorganisationerna kan allmänt sett anses vara
mer lämpad än den andra att handlägga mål och ärenden enligt en ny
psykiatrisk tvångslag. Båda organisationerna uppfyller de krav som kan
ställas på utformning, sammansättning och praxisbildning. Det måste
därför bli skillnader i fråga om enskilda detaljer som blir avgörande.
Till tingsrätternas förmån talar framför allt att de är betydligt fler än
länsrätterna och att således de resor som måste företas till muntliga för-
handlingar ofta skulle bli betydligt kortare om man väljer tingsrätterna. I
länsrätterna ligger visserligen tyngdpunkten på skattemålen men där prö-
vas också många sociala mål. Framför allt mål enligt LVU och LVM visar
stora likheter med de mål som kommer att finnas enligt akutlagen. De
förfaranderegler som gäller för länsrätterna är bättre anpassade till mål av
den typ som det här är fråga om. Allmänheten förknippar inte heller
länsrätten med brottmål. Till detta kommer att länsrätterna troligen har
större faktiska möjligheter att utan nämnvärda personalförstärkningar ta
på sig nya måltyper. Vi menar därför att övervägande skäl talar för att mål
enligt akutlagen och vissa andra mål skall läggas på de allmänna förvalt-
ningsdomstolarna.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
353
23 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Inom såväl hälso- och sjukvård som socialtjänst utgör vård med tvång ett
undantag i lagstiftningen. Tvångsvård upplevs nästan alltid som en kränk-
ning av den personliga integriteten och är ett så allvarligt ingrepp i denna
att det motiverar en särskild insyn i och kontroll av vården och de övriga
åtgärder som vidtas mot den enskildes vilja.
Sedan den 1 januari 1983 har utskrivningsnämnderna fått en stärkt
ställning som tillsynsorgan för LSPV-vården. Man har dock kritiserat
nämnderna för deras dubbla roll att dels tillvarata den enskildes intresse
och dels bevaka samhällsskyddet. Vi har föreslagit att en domstol och inte
utskrivningsnämnden skall fatta beslut i frågor om tvångsvård enligt akut-
lagen. Utskrivningsnämndernas nuvarande beslutsfunktioner beträffande
de psykiskt störda lagöverträdarna kommer att tas över av andra organ. Vi
föreslår därför att utskrivningsnämnderna skall avskaffas och att i stället
insynsnämnder skall inrättas som skall fungera som ett stöd för framför
allt patienterna. Insynsnämnderna bör följa tillämpningen av både akut-
lagen, lagen om regler till skydd för vissa åldersdementa m. fl. och lagen
om rättspsykiatrisk vård.
Tillämpningen av dessa lagar bör följas genom besök på institutioner
och genom information till och samråd med patienter, vårdpersonal och
ledning. För att insynsnämnderna skall kunna följa tillämpningen av de
aktuella lagarna skall vissa beslut anmälas till nämnderna. Det gäller
framför allt beslut om tvångsvård och skyddsåtgärder men också vissa
beslut om användning av tvångsmedel. Om det föreligger brister skall
nämnderna i första hand försöka lösa dessa genom överläggningar med
berörd personal och ansvarigt politiskt organ. Går inte det, skall anmälan
göras till vederbörande myndighet, t. ex. socialstyrelsen.
Det skall finnas minst en insynsnämnd i varje län. Nämnden skall bestå
av minst fem ledamöter och tre suppleanter som utses av regeringen och
föreslås på politiska grunder av landstingen och de kommuner som står
utanför landstingen. Nämndernas kanslier skall vara förlagda till länssty-
relserna. De skall till sin hjälp ha psykiatriker och personer som är insatta i
sociala frågor. På länsstyrelserna finns det också tillgång till juridisk exper-
tis. Vidare skall det inom socialstyrelsen finnas ett psykiatriskt råd som
har till uppgift att följa tillämpningen av den psykiatriska tvångsvården i
hela landet, som ger råd och stöd åt insynsnämnderna och fattar beslut i
vissa särskilda frågor.
Några viktiga utgångspunker
• Vård av människor med psykiska störningar skall ges i samförstånd med
patienten enligt bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen. Stöd och
behandling skall så långt möjligt ges i öppna former genom primärvår-
dens eller den psykiatriska verksamhetens försorg.
• Vård med tvång skall bara kunna ges för att avhjälpa ett akut vårdbehov
hos patienten.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
354
• Vård med tvång skall inriktas på att stärka patientens resurser att leva ett
självständigt liv och förmå honom att ta emot fortsatt stöd och behand-
ling i frivilliga former.
• Patienternas rättssäkerhet skall stärkas bl. a. genom att
— domstolsprövning skall krävas för tvångsvård som överstiger åtta da-
gar,
— tvångsvården efter domstolsbeslut skall få pågå i sammanlagt högst två
månader med starkt begränsade möjligheter till förlängning,
— en stödperson skall förordnas som skall hjälpa patienten i samband med
domstolsprövningen,
— insynen i vården skall förbättras genom att särskilda insynsnämnder
inrättas.
I lagens inledande paragrafer betonas vikten av att tvångsvård tillgrips
bara när möjligheterna till stöd och behandling i frivilliga former är
uttömda. Där anvisas också i korthet vilka insatser som bör föregå ett
eventuellt beslut om tvångsvård. Både primärvården och socialtjänsten
har här viktiga uppgifter att fylla vid sidan av psykiatrisk vård i olika
former, dvs. vad vi i fortsättningen kallar för den psykiatriska verksamhe-
ten. Stöd och behandling bör så långt möjligt ges i patientens eget hem eller
annars i öppna former. Genom den distriktsindelning som nu är på gång i
hela landet ökas möjligheterna för personalen inom den psykiatriska verk-
samheten att hjälpa och stödja människorna i deras närmiljö och att förstå
de problem som kan finnas där.
Om det visar sig att en människas behov av psykiatrisk vård inte kan
tillgodoses i frivilliga former, får en ansvarig läkare inom primärvården
eller den psykiatriska verksamheten ta henne om hand för att undersöka
förutsättningarna för tvångsvård. Även polismyndigheten får under vissa
förutsättningar göra ett omhändertagande.
Grundförutsättningen för att tvångsvård skall kunna tillgripas är att
patienten lider av en allvarlig psykisk störning. Detta begrepp ersätter
begreppet psykisk sjukdom och därmed jämställt abnormtillstånd i LSPV.
Med allvarlig psykisk störning avses främst tillstånd av psykotisk karaktär,
således tillstånd med klart störd realitetsvärdering och med symtom av
typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till allvarliga
psykiska störningar räknas också klara demenstillstånd, allvarliga depres-
sioner med självmordstankar och svårartade personlighetsstörningar av
visst beskrivet slag. Vissa kortvariga, svårartade abstinenstillstånd vid
alkohol- och narkotikamissbruk samt svårartade krisreakioner och psyki-
ska undantagstillstånd kan också vara av den art att de måste räknas som
allvarlig psykisk störning. Avsikten är att ställa minst samma krav på den
psykiska störningens art och grad som LSPV gör.
En ytterligare förutsättning för tvångsvård är att patienten på grund av
sitt tillstånd och den situation som han befinner sig i har ett oundgängligt
och akut behov av vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom
psykiatrisk vård dygnet runt. (”Vård dygnet runt” ersätter den tidigare
termen sluten vård.) Slutligen skall det krävas att patienten motsätter sig
den vård som är nödvändig. Tvångsvård ”oberoende av samtycke” skall
således inte förekomma i fortsättningen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
355
En skillnad i förhållande till LSPV är att den katalog av specialindika-
tioner som finns där har slopats. I stället för att ta fasta på vissa yttringar
av patientens psykiska störning har vi valt att lägga tonvikten på vårdbe-
hovet som sådant, något som enligt vår mening ger ett riktigare uttryck för
när tvångsvård är påkallad. Vi vill betona att det är patientens eget
vårdbehov som skall vara utslagsgivande. Hans förhållande till omgivning-
en får vägas in som ett led i bedömningen av det egna vårdbehovet.
Sedan den 1 januari 1983 är det enligt LSPV möjligt att låta frivillig vård
övergå i tvångsvård (s. k. konvertering). Vi anser att det är principiellt
felaktigt att den som har lagt in sig frivilligt på ett sjukhus senare skall
kunna hindras från att lämna detta. Någon möjlighet till konvertering bör
därför inte finnas i den nya lagen.
Vårdtiden enligt LSPV är i princip obestämd. Sedan den 1 januari 1983
gäller dock att behovet av fortsatt tvångsvård skall anmälas till utskriv-
ningsnämnden efter tre månader och därefter var sjätte månad. I en
tvångslag med den inriktning på tvångsvård i akuta situationer som vi
föreslår bör det finnas bestämda regler för längsta vårdtid med tvång.
Det behov av tvångsvård som ibland finns i vissa akuta krissituationer
går ofta över på några dagar eller någon vecka. Därefter kan patienten
många gånger skrivas ut från sjukhuset eller vårdas där i frivilliga former.
För en så kort tvångstid krävs det enligt vår mening inga andra rättssäker-
hetsgarantier än att en prövning görs av två läkare, dvs. en läkare skriver
ett vårdintyg och den andre beslutar om intagning. Den senare skall ha
förordnande som överläkare eller biträdande överläkare på en tjänst som
kräver specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar. Något
krav på att de båda läkarna formellt sett skall vara oberoende av varandra
anser vi inte behövs.
Om det blir fråga om tvångsvård under en längre tid måste kravet på
rättssäkerhet ställas högre. Tvångsvården skall då prövas av en domstol,
nämligen länsrätten. Rätten skall inte bara pröva att patienten har en
allvarlig psykisk störning och ett akut och oundgängligt behov av psykiat-
risk vård dygnet runt. Lika viktigt är det att ta ställning till om det inte
finns någon annan form av stöd och behandling som kan vara tillräcklig
och som patienten kan acceptera.
När det gäller att avgöra under hur lång tid som tvångsvård skall kunna
pågå utan att frågan prövas av domstol har vi gjort en avvägning mellan
olika intressen. Det har vi gjort också när det gäller längden av de tvångsti-
der som skall kunna fastställas av domstol. Vi har stannat för att föreslå att
överläkaren inom åtta dagar från intagningen skall ansöka hos länsrätten
om fortsatt tvångsvård om han anser att detta är nödvändigt. Därefter har
länsrätten normalt en vecka på sig att fatta beslut. Om länsrätten beslutar
om fortsatt tvångsvård, får denna pågå under två månader från det att
patienten togs in för tvångsvård.
Länsrätten får sedan efter ansökan av överläkaren förlänga tvångsvår-
den med högst två månader. Vi räknar dock med att detta skall bli
nödvändigt bara i ett fåtal fall. I allmänhet kan patienten skrivas ut innan
två månader har gått eller motiveras till fortsatt vård i frivilliga former.
Om det föreligger synnerliga skäl får tvångsvården förlängas med upp till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
356
sex månader. En förlängning under så lång tid bör dock bara förekomma i
sällsynta undantagsfall. I båda fallen skall det vara en förutsättning för
förlängning att ansökan tillstyrks av socialstyrelsens psykiatriska råd.
Möjligheterna till förlängning utgör avsteg från akutlagens bärande prin-
ciper. Utvecklingen måste följas med vaksamhet så att inte förlängnings-
möjligheten blir utnyttjad i en omfattning som inte har varit avsedd. Vi
föreslår därför att socialstyrelsen i samarbete med kommunförbunden
skall utvärdera lagen redan efter ett år. Då bör också patienternas erfaren-
heter tas till vara.
Länsrätten skall alltid hålla muntlig förhandling i mål om psykiatrisk
tvångsvård. Förhandlingen skall normalt hållas på det sjukhus där patien-
ten vårdas. Patienten skall få hjälp av en särskild stödperson vid förhand-
lingen och senare under tvångstiden. Rätten skall kunna utse en särskild
psykiater som sakkunnig vid prövningen av om tvångsvård är nödvändig.
Vid behov bör rätten även kunna anlita psykologisk eller social expertis för
att klargöra de alternativ som finns till vård dygnet runt.
Tvångsvård skall bara få ges vid sjukhus för övervägande somatisk
akutvård eller på mindre hem för behandling och rehabilitering som enligt
förordnande av socialstyrelsen får ta emot patienter för psykiatrisk tvångs-
vård. Under en övergångstid skall i begränsad utsträckning tvångsvård
också kunna förekomma på mentalsjukhus efter dispens från socialstyrel-
sen.
När det gäller innehållet i vården betonar vi särskilt att en patient som
vårdas med tvång skall ha rätt till en ändamålsenlig vård och behandling
under samma etiska och vetenskapliga betingelser som patienter som
vårdas i frivilliga former. Det skrivs in i lagen att en behandlingsplan alltid
skall upprättas och att den skall upprättas och genomföras i samråd med
patienten och, när det är lämpligt, med hans anhöriga.
Användningen av tvångsmedel skall enligt vår mening begränsas så
mycket som möjligt. Det skall givetvis vara möjligt — men är inte nödvän-
digt — att låsa den vårdavdelning där patienten vårdas. Vidare skall det
vara möjligt att under åtta timmar avskilja en patient från övriga patien-
ter. Socialstyrelsens psykiatriska råd skall i undantagsfall kunna medge att
patienten hålls avskild under en längre tid än åtta timmar. Fastspänning
med bälte får bara förekomma helt kortvarigt i akuta situationer. I båda
fallen skall vårdpersonal vara närvarande under hela den tid som tvångsåt-
gärden pågår. Beslutet skall fattas av överläkaren.
Det är enligt vår mening angeläget att medicin och övrig behandling så
långt möjligt ges efter samråd med patienten. Behandling mot patientens
vilja får bara ges, om det föreligger en allvarlig fara för hans liv eller hälsa.
Regeringen eller socialstyrelsen bör förbjuda eller begränsa användningen
av sådana behandlingar som kan ge bestående biverkningar, t. ex. psykoki-
rurgiska behandlingar, och föreskriva att behandlingar som av patienten
kan upplevas som särskilt påfrestande eller integritetskränkande inte får
ges mot patientens vilja (t. ex. ETC eller ”elbehandling”). Även begräns-
ningar i användningen av neuroleptika (antipsykotika) diskuteras.
Några regler om försöksutskrivning behövs enligt vår mening inte i den
nya lagen. De begränsade vårdtider med tvång som det kommer att bli
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
357
fråga om ger inte utrymme för detta. Även i fortsättningen kommer det
dock att bli nödvändigt att i viss utsträckning pröva hur en patient klarar
sig på egen hand utanför sjukhuset innan han skrivs ut. Det bör därför
finnas regler som medger kortare permissioner och ger möjlighet att återfö-
ra en patient till sjukhuset om denne inte återvänder självmant.
Tvångsvård är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten, även
om avsikten är att ge en människa en nödvändig vård som hon annars inte
skulle få. Det är därför viktigt att rättssäkerheten ökas på olika sätt och att
insynen i vården förstärks. Det bör därför — utöver den domstolsprövning
som vi tidigare har nämnt — vara möjligt att hos länsrätten överklaga vissa
av de beslut som fattas av överläkaren, nämligen när denne har beslutat
om intagning av en patient eller vägrat utskrivning. Vidare skall det i varje
län finnas minst en politiskt sammansatt insynsnämnd som skall ha till
uppgift att följa den psykiatriska tvångsvården i länet genom besök på
olika vårdinrättningar och genom samråd med framför allt patienter och
vårdpersonal och med olika myndigheter.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
Några viktiga utgångspunkter
• Alltför många människor med åldersdement beteende vårdas i dag på
mentalsjukhus långt ifrån sin hemort och enligt LSPV:s tvångsbestäm-
melser.
• De bör i stället ha rätt till ett skyddat boende i eller så nära sin hemort
som möjligt.
• För att kunna förverkliga ett boende i små, lokala och hemlika institutio-
ner måste det i vissa situationer finnas en möjlighet att tillfälligt hindra
någon från att lämna den institution där han vårdas.
• Enligt vår regeringsform är det tillåtet att vidta en åtgärd av detta slag
bara om det finns ett uttryckligt lagstöd. Ett sådant lagstöd kommer att
finnas i den lag om tvångsvård vid akuta vårdbehov som vi föreslår.
Denna lag passar dock inte för de åldersdementa.
• Det bör därför finnas en lag om regler till skydd för vissa åldersdementa
m. fl., där det klart anges vad som är tillåtet, när en skyddsåtgärd får
vidtas och var detta får ske.
Inom psykiatrin vårdas f. n.. en stor grupp människor med åldersdement
beteende. En utveckling pågår dock mot att föra över denna patientkatego-
ri till sjukhem och långvårdskliniker för somatisk vård. En annan tendens i
utvecklingen är att så långt möjligt låta även åldersdementa bo kvar i en
invand miljö och undvika skadliga förflyttningar. Detta har i ökad ut-
sträckning lett till att människor med åldersdement beteende vårdas inom
olika former av socialt serviceboende.
Inom både landstingskommunal och kommunal vård av åldersdementa
förekommer det i dag att man — i bästa välmening - låser avdelningar
eller sätter in svåröppnade lås. Det sker utan att LSPV tillämpas och är då i
princip otillåtet. Enligt regeringsformen krävs det nämligen lagstöd för att
358
man skall få tillämpa frihetsinskränkande åtgärder. Det är visserligen
tillåtet att ingripa med tvång mot en människa i vissa tillfälliga nödsitua-
tioner, t. ex. för att rädda hennes liv. När det gäller åldersdementa är det
mestadels fråga om långvariga förvirringstillstånd. Ofta blir de aldrig så
bra att de kan ge sitt samtycke. De allmänna nödreglerna och reglerna om
presumerat samtycke passar därför inte särskilt bra på de människor som
det här är fråga om, i vart fall inte när det gäller så integritetskränkande
åtgärder som t. ex. inlåsning.
Vi har tidigare föreslagit att den psykiatriska tvångslagstiftningen bara
skall användas vid akuta vårdbehov. Detta förslag liksom utvecklingen
inom vården av människor med åldersdement beteende aktualiserar frå-
gan om det går att ge en god vård och samtidigt ett tillfredsställande skydd
för åldersdementa och vissa andra kategorier, om det inte finns lagstöd för
att vidta vissa åtgärder utan att den enskilde har gett sitt samtycke. Om
man inte inför ett särskilt lagstöd, finns det risk för att man tvingas välja
mellan att låta de åldersdementa vårdas bland akut sjuka med stöd av
akutlagens bestämmelser och att frånhända sig möjligheten att ge dem det
nödvändiga skydd som behövs i vissa situationer. Det finns då också risk
för att åtgärder vidtas utan lagstöd.
Vi har kommit fram till att det bästa är att införa en särskild lag om
regler till skydd för främst åldersdementa. I en sådan lag kan man klart
ange vilka åtgärder som skall vara tillåtna och under vilka förutsättningar
som en viss åtgärd skall få vidtas. Härigenom ökar man rättssäkerheten för
de patienter det gäller. Man kan också se till att samhället får ökad insyn i
den vård där sådana åtgärder nu vidtas utan lagstöd och utan kontroll och
förhindra att de upprepas. Lagen syftar alltså till att minska användningen
av frihetsinskränkande åtgärder.
Lagen skall i första hand gälla människor med åldersdement beteende,
dvs. människor med sviktande minnesfunktioner, en bristande orientering
i tillvaron, försämrade kommunikationer med omvärlden och avtagande
uthållighet och koncentrationsförmåga. Även yngre personer kan ha ett
beteende som liknar åldersdement beteende. Det kallas presenil demens.
Vissa utvecklingsstörda och personer med svåra hjärnskador kan också
uppvisa ett beteende som ger liknande behov av omvårdnad som gruppen
åldersdementa på grund av att de inte kan uttrycka sin vilja. I de senare
fallen rör det sig om ett litet antal människor. För att undvika allt för stora
gränsdragningsproblem har vi stannat för att lagen skall kunna tillämpas
endast på åldersdementa och utvecklingsstörda.
Möjligheten att tillämpa lagen skall vidare vara knuten till vissa institu-
tioner. I första hand skall lagen tillämpas på sjukhus eller sjukhem inom
den offentliga hälso- och sjukvården eller på grupphem eller motsvarande
inom den offentliga omsorgsverksamheten. Efter särskilt tillstånd av soci-
alstyrelsen skall lagen vidare kunna tillämpas på vissa hem inom social-
tjänsten där verksamheten bedrivs i samverkan med sjukvårdshuvudman-
nen.
Vi har diskuterat vilka skyddsåtgärder som skall vara tillåtna och stan-
nat för att det endast skall vara tillåtet att låsa den avdelning där patienten
eller den boende vistas. Däremot föreslår vi inte några regler som medger
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
359
fastspänning eller tvångsbehandling. Givetvis måste andra patienter eller Prop. 1990/91: 58
boende ha full frihet att lämna avdelningen när de vill. De skall också Bilaga 1:2
informeras om varför avdelningen hålls låst. Låsningen får inte heller
innebära en regelrätt kvarhållningsrätt utan skall bara användas som ett
sätt att tillfälligt hindra t. ex. den som är förvirrad att springa ut i ett
obevakat ögonblick eller ge en möjlighet till rådrum för att försöka överta-
la honom att stanna kvar. Lagen får inte heller användas för att mot den
åldersdementes eller utvecklingsstördes vilja ta in honom på en institu-
tion.
Förutom att lagen bara skall få tillämpas på vissa grupper av människor
med särskilt svåra handikapp och på vissa institutioner, där dessa männi-
skor brukar vårdas, så skall det också i det enskilda fallet ställas vissa krav
på tillståndet hos den person det gäller, på beslutsfattaren och underlaget
för beslutet. En skyddsåtgärd får således bara vidtas för att tillfälligt hindra
den som har en bristande orientering i tid och rum från att utan uppsikt
eller följeslagare lämna det sjukhus eller det hem där han vårdas, om det
finns en betydande fara för att han annars skall komma till allvarlig skada.
Beslut att använda en skyddsåtgärd skall fattas av den som är ansvarig
för vården. Om denne inte är psykiater, skall en sådan höras innan beslutet
fattas. Bakgrunden härtill är att det behövs psykiatrisk expertis för att
avgöra om patienten verkligen lider av åldersdemens och att det inte är
fråga om andra tillstånd där en annan vårdform eller andra åtgärder
behövs. När en skyddsåtgärd behöver vidtas inom den offentliga om-
sorgsverksamheten skall i stället överläkaren hos styrelsen för omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda höras.
En skyddsåtgärd får givetvis användas endast så länge den behövs.
Beslutet att vidta en skyddsåtgärd skall omprövas regelbundet och minst
en gång var sjätte månad. Den som beslutet gäller och anhöriga till honom
får överklaga beslutet hos länsrätten.
Vården vid ett sjukhus eller ett hem som får tillämpa skyddsreglerna
skall stå under uppsikt av den insynsnämnd som enligt akutlagen skall
finnas för det område där sjukhuset eller hemmet ligger. Beslut att använ-
da en skyddsåtgärd skall alltid anmälas till insynsnämnden.
När det gäller vård och vårdorganisation är det f. n.. så att de flesta psykiskt
störda lagöverträdare vårdas på mentalsjukhus eller psykiatriska kliniker
tillsammans med patienter som inte är kriminellt belastade. Patienter som
är särskilt vårdkrävande vårdas dock vid särskilda s. k. riksenheter. De
rättspsykiatriska undersökningarna görs på statliga rättspsykiatriska klini-
ker eller stationer. En arbetsgrupp inom socialstyrelsen, den s. k. ASV-
gruppen, föreslog år 1981 att den nuvarande rättspsykiatriska organisatio-
nen skulle inordnas i den allmänpsykiatriska vårdstrukturen och få gemen-
samt huvudmannaskap med övrig psykiatri. Enligt arbetsgruppen skulle
det inom varje sjukvårdsregion finnas en regional organisation med ett
360
integrerat ansvar for dels rättspsykiatriska undersökningar, dels vård av
vissa psykiskt störda med behov av särskilda vårdresurser, framför allt
lagöverträdare.
ASV-gruppens förslag har ännu inte genomförts.
Vi vet således f. n. inte hur den framtida rättspsykiatriska organisatio-
nen kommer att se ut. I vårt resonemang räknar vi dock med att det i
framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå, som bl. a.
dels gör rättspsykiatriska undersökningar och dels har vårdplatser för i
huvudsak patienter som behöver psykiatrisk vård och är kriminellt belas-
tade. Våra förslag kan dock tillämpas även inom den organisation som
finns f. n.., nämligen på de rättspsykiatriska klinikerna och på de s. k.
riksenheterna. Detta förutsätter då att det meddelas ett särskilt förordnan-
de av socialstyrelsen om vilka enheter som skall höra till den rättspsykiat-
riska vården.
Beträffande många lagöverträdare gäller att de inte behöver vårdas inom
någon särskild vårdorganisation. De är inte farligare och har inte några
annorlunda vårdbehov än psykiskt sjuka som inte är kriminella. Sådana
patienter bör givetvis kunna vårdas på sjukhus eller behandlingshem i
hemorten tillsammans med andra patienter. Man kan dock inte bortse från
att det bland lagöverträdarna finns personer som vid upprepade tillfällen
har begått grova våldsbrott och där skyddsaspekterna är särskilt framträ-
dande. I sådana fall kan det vara befogat med en placering på särskilda
sjukhus eller särskilda enheter.
Normalt bör en patient till en början vårdas inom den rättspsykiatriska
organisationen. I en del fall bör en överföring till hemortssjukhus kunna
ske mycket snart. I undantagsfall kan det finnas anledning att över huvud
taget undvika placering inom den rättspsykiatriska vården, liksom det kan
finnas fall då någon inte bör vårdas utanför den rättspsykiatriska organisa-
tionen.
Vissa av de nuvarande riksenheterna är förlagda till gamla byggnader
som är hårt nedslitna och dåligt lämpade för moderna behandlingsmeto-
der. Oberoende av våra förslag finns det ett stort behov av upprustning.
Även när det gäller psykiskt störda lagöverträdare är individuell behand-
lingsplanering och små behandlingshem att föredra. Möjligheter finns att
lösa de säkerhetskrav som kan behövas också på sådana institutioner.
Medicinsk behandling mot den enskildes vilja, fastspänning med bälte
och avskiljande från medpatienter skall liksom enligt akutlagen bara få
förekomma i undantagsfall. Reglerna bör därför vara desamma.
Beträffande eftervården bör det dock gälla vissa särskilda bestämmelser
för de psykiskt störda lagöverträdarna. Här kan kravet på samhällsskydd
leda till att en viss kontroll bör ske efter utskrivningen. Vidare är det här
ofta fråga om betydligt längre vårdtider än enligt akutlagen.
Många gånger kan man säkert komma överens med patienten om hur
eftervården skall ordnas. Något särskilt beslut om övervakning eller före-
skrifter behövs då inte. Om patienten inte vill samarbeta bör det däremot
vara möjligt att besluta om övervakning eller att ge särskilda föreskrifter
om fortsatta kontakter med läkare och om innehållet i övervakningen.
Den övervakning som skall kunna förekomma bör i första hand vara av
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
361
stödjande och hjälpande karaktär. Kontrollfunktionen bör komma i andra Prop. 1990/91:58
hand men kan inte helt undvaras. Övervakningstiden bör maximeras till Bilaga 1:2
tre år.
Möjligheten att förordna om övervakning och särskilda föreskrifter bör
dock bara gälla den som fortfarande vårdas inom rättspsykiatrin när han
skall skrivas ut. Om andra patienter behöver stöd i någon form när de skall
skrivas ut skall de givetvis få detta. Ett sådant stöd bör dock kunna ordnas
på frivillig väg.
Under den tid som den rättspsykiatriska vården pågår är det en lång rad
beslut i olika frågor som måste fattas. F. n. fattar utskrivningsnämnderna
beslut om t. ex. permission och utskrivning när det gäller psykiskt störda
lagöverträdare. Utskrivningsnämnderna skall inte finnas kvar i det nya
systemet. Ett annat organ bör då ta över utskrivningsnämndernas besluts-
funktioner och även fatta beslut i de nya situationer som uppstår till följd
av det förändrade påföljdssystemet. Detta organ bör ligga utanför sjukvår-
den och ha juridisk kompetens. En uppgift bör vara att tillgodose de
samhällsskyddsaspekter som finns i vissa fall.
De övervakningsnämnder som finns inom kriminalvårdens frivårdsorga-
nisation har visserligen helt nyligen fått en ändrad sammansättning och
delvis förändrade arbetsuppgifter. Fortfarande fattar de dock en lång rad
beslut beträffande kriminalvårdens frivårdsklientel, beslut som ofta har ett
nära samband med de beslut som måste fattas beträffande de psykiskt
störda lagöverträdare som genomgår eller skall skrivas ut från rättspsykia-
trisk vård. Vi har därför stannat för att föreslå att övervakningsnämnderna
skall få vissa beslutsfunktioner även beträffande dem som har dömts till
rättspsykiatrisk vård. Bl. a. skall övervakningsnämnden besluta om per-
mission, utskrivning och överföring av patienter från en rättspsykiatrisk
vårdenhet till en psykiatrisk klinik e. dyl. och från psykiatrisk vård till
fängelse. Övervakningsnämnderna skall dock bara fatta beslut så länge
någon är kvar på en rättspsykiatrisk enhet och när han skall flyttas där-
ifrån, dvs. då samhällsskyddsaspektema är mest framträdande.
De särskilda påföljdsreglerna för psykiskt störda lagöverträdare bör
liksom hittills finnas i brottsbalken. Närmare bestämmelser om vård,
vårdorganisation m.m. bör finnas i en särskild lag om rättspsykiatrisk
vård.
Gränsdragningsproblem kan inte undvikas helt. Givetvis kan en person
under sin levnad bli aktuell både enligt de bestämmelser som skall gälla för
lagöverträdarna och enligt akutlagen. I vissa fall är situationen helt klar.
Har någon dömts för ett brott och har domstolen förordnat om psykiatrisk
vård, så skall givetvis de särskilda bestämmelser som gäller lagöverträdare
tillämpas. Lika klart är att akutlagen skall tillämpas när tvångsvård är
nödvändig beträffande den som inte har begått något brott i anslutning till
att han drabbas av en allvarlig psykisk störning.
Det finns dock flera situationer då det kan vara tveksamt, om akutlagen
eller de särskilda reglerna för psykiskt störda lagöverträdare skall tilläm-
pas. Sådana situationer kan uppkomma när någon är anhållen eller häktad
och medan verkställighet av ett fängelsestraff pågår. I de flesta fall kan
säkert psykiatrisk vård åstadkommas på frivillig väg. Om så inte är fallet,
362
föreslår vi att vård med tvång skall kunna ges enligt lagen om rättspsykia-
trisk vård.
För att sådan vård skall kunna ges bör samma krav ställas som enligt
akutlagen, dvs. vårdbehovet skall vara akut och oundgängligt. Särskilt
beslut skall fattas av överläkaren, i de flesta fall sedan vårdintyg har
utfärdats av en annan läkare. Beroende på vad som är lämpligast i det
enskilda fallet skall vård ges på antingen rättspsykiatriska vårdenheter
eller på vanliga psykiatriska vårdenheter. De rättspsykiatriska vårdenhe-
terna måste dock ha ett särskilt ansvar för psykiatrisk vård i dessa fall.
Vi skall enligt våra direktiv försöka hitta lösningar så att begreppen överlä-
kare, sjukhus, klinik, öppen och sluten vård kan tas bort ur lagstiftningen.
Vi har stannat för att i stället för sluten vård använda begreppet vård
dygnet runt. Öppen vård förekommer i en mängd olika former och kan inte
närmare definieras. Vi har därför funnit att det inte är av något större
intresse att introducera ett nytt begrepp för denna vårdform.
Redan i HSL har ordet klinik tagits bort. Inte heller i våra förslag har vi
använt klinikbegreppet. Det behövs inte för att definiera någon särskild
funktion. I våra förslag använder vi däremot ordet överläkare. Skälet är att
en överläkare alltjämt i praktiken är medicinskt ledningsansvarig för en
viss vårdenhet. Överläkare är således ett praktiskt begrepp att använda.
I våra förslag används också begreppet sjukhus. Såvitt vi har kunnat
finna behövs, i vart fall i en tvångslag, en sådan beteckning för den
organisatoriska enhet inom hälso- och sjukvården som ordet sjukhus ut-
gör.
Några viktiga utgångspunkter
• Under de senaste åren har det skett en omfattande förändring av den
institutionsbundna psykiatriska vården till vård i öppnare former, en
förändring som måste fortsätta och påskyndas.
• De människor som flyttar ut från mentalsjukhus och sjukhem måste få
samhällets och medmänniskornas stöd för att skapa ett meningsfullt liv.
• Det samarbete som i vissa fall redan finns mellan socialtjänsten och
psykiatrin måste förstärkas och konkreta samarbetsformer av olika slag
utvecklas.
• Det trygghetssystem inom olika områden i samhället som har byggts upp
i vårt land måste bättre anpassas till de behov som finns hos människor
som har en lång tids institutionsvård bakom sig.
Under de senaste 20 åren har vårdplatserna på mentalsjukhusen sjunkit
med ca 10000. Det innebär att en stor del av de tidigare långtidsvårdade
har skrivits ut till ett liv utanför sjukhusen. Fortfarande vårdas dock ett
stort antal personer på mentalsjukhus och sjukhem som skulle kunna leva
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
363
ute i samhället, om det fanns ett lämpligt stöd i bostad, dagverksamhet och
fritid.
Kommunerna har enligt 3 § SoL det yttersta ansvaret för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver, vilket dock
inte innebär någon inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvud-
män. På andra ställen i SoL betonas att kommunernas socialtjänst bör
samarbeta med andra samhällsorgan och med organisationer, föreningar
m.m. Socialtjänstens särskilda ansvar for handikappade av olika slag,
bl. a. psykiskt handikappade, betonas också.
I HSL regleras landstingens och de landstingsfria kommunernas ansvar
för hälso- och sjukvården. Även den psykiatriska hälso-och sjukvården
styrs av HSL. Lagen lägger ett ansvar på alla nivåer i sjukvårdsorganisa-
tionen att förbättra medborgarnas hälsa genom förebyggande åtgärder.
Den ställer krav på landstingen att samarbeta/samverka med primärkom-
mun, statliga och regionala organ, frivilliga organisationer och enskilda
och att ta aktiv del i samhällsplaneringen.
I HSL slås fast vissa huvudpunkter som skall karaktärisera en god hälso-
och sjukvård. Landstingens ansvar att tillsammans med andra samhällsor-
gan, organisationer och enskilda planera befolknigens behov av hälso- och
sjukvård slås också fast i lagen. Vår uppgift att beskriva former för samar-
bete mellan socialtjänst och psykiatri är ett led i den planeringssamverkan
som beskrivs i HSL och som kommunförbunden understrukit i en gemen-
sam rekommendation.
Utslussningen av patienter från mentalsjukhusen — och då menar vi en
planerad och förberedd återgång till samhället av personer med långa
vårdtider — är av mycket sent datum. Tidigare skedde vanligtvis en
försöksutskrivning till föräldrar eller andra anhöriga med tillsyn av
hjälpverksamhetens läkare och sköterska. Efter försökstidens utgång bröts
kontakten. Samplanering med socialbyrå eller primärvård inför försöks-
utskrivningen var inte särskilt vanligt förekommande, även om det här
finns undantag. Olika ”vägen tillbaka”-projekt pågår t. ex. ute i landet, där
RSMH har fått stöd av landstingsförbundet och Svenska kommunförbun-
det.
Människor som har vårdats lång tid på mentalsjukhus och sjukhem
möter ett förändrat samhälle, när de lämnar institutionen. Inför utflytt-
ningen är det viktigt att tillsammans med patienten ta reda på vad han
redan behärskar av det som han kommer att möta ute i samhället och
sedan fylla på med nya kunskaper. Många moment kan inte alls tränas på
sjukhuset utan måste utföras i en reell miljö ute i samhället, bl. a. i den
bostad och i det bostadsområde, där patienten skall bo. Vid beslutet om
utflyttning bör en kontaktman utses för den enskilde patienten, om detta
inte skett tidigare. Med en behandlingsplan som grund kan sedan kontakt-
mannen och patienten besluta om de olika åtgärder som måste vidtas
innan patienten flyttar från sjukhuset.
När patienten flyttar ut från sjukhuset eller sjukhemmet behövs stöd i
olika hänseenden. Viktigt är det stöd som ges för att hitta rätt form av
bostad för patienten, t. ex. om han skall bo ensam eller tillsammans med
andra. Behovet av stöd i bostaden kan givetvis variera kraftigt. Här krävs
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
364
noggranna förberedelser tillsammans med socialtjänst och primärvård. De
måste samordna och avstämma sina insatser så att patienten kan känna sig
trygg och få en god introduktion hos hemtjänsten. Ett vårdbiträde kan ofta
vara ett gott stöd för att patienten skall våga möta samhället.
En annan viktig fråga gäller arbete och sysselsättning. Arbetets stora
betydelse för den enskilda människan har kommit att uppmärksammas
allt mer. Många av psykiatrins patienter är förtidspensionerade eller ar-
betslösa. Det är viktigt att rehabiliteringsarbetet hos arbetsförmedling,
försäkringskassa, socialtjänst och sjukvård samordnas och förbättras och
att arbetet i de s. k. REHA-grupperna effektiviseras. Det är också viktigt
att meningsfulla aktivitetér ordnas utanför den reguljära arbetsmarkna-
den. De aktiviteter som i första hand kan komma i fråga är
• dagliga aktiviteter i kommunens regi (t. ex. dagcentraler),
• aktiviteter i reell arbetsmiljö (t. ex. vissa arbetsuppgifter på lämpliga
arbetsplatser inom näringslivet men också inom primärkommuner och
landsting),
• arbetskooperativ (t. ex. att en grupp tidigare patienter startar systugor,
cykelverkstäder eller cafeteriaverksamhet på dagcentraler e. dyl.).
De patienter som skrivs ut från mentalsjukhusen har ofta ett stort behov
av utbildning. Det finns patienter som behöver komplettera sina kunska-
per på grundskole- eller gymnasienivå eller som behöver kunskaper om hur
samhället fungerar, om ekonomi, matlagning m. m. De olika utbildningsal-
ternativ som finns är GRUNDVUX, KOMVUX, folkhögskolekurser och
studiecirklar. Studiecirklar kan också vara ett lämpligt instrument för att
skaffa sig mer kunskaper och bättre möjligheter att ta tillvara det kulturut-
bud som finns.
Många av de människor som har långa vårdtider inom psykiatrin bakom
sig saknar ett fungerande socialt nätverk av anhöriga, nära vänner och
arbetskamrater. En viktig förutsättning för rehabilitering är att skapa
möjligheter till att knyta sociala kontakter. Ett led i detta är att försöka
stimulera till kontakter genom att t. ex. visa på och lära sig utnyttja fritids-
och kulturutbud. En mycket viktig uppgift har de klubbar som bl. a.
klientorganisationerna startar på en del håll. Klubb Lindormen i Uppsala
och Fountain House i Stockholm är välkända exempel.
Samspelet med anhöriga/närstående betraktas numera som betydelse-
fulla inslag både för den psykiska störningens uppkomst och för att bearbe-
ta den. De som har vårdats inom psykiatrin under lång tid har vanligtvis
en sparsam kontakt med sina anhöriga. Under senare år har många sjuk-
hus och sjukhem med varierande resultat försökt att återknyta kontakten.
Vi menar att de anhöriga kan vara en viktig resurs när patienten skall
skrivas ut, om de får det stöd och den hjälp de behöver, känner persona-
lens förtroende och känner att kraven på deras insatser är rimliga.
Inom både psykiatrins och socialtjänstens verksamhetsområden är per-
sonalen det huvudsakliga behandlingsinstrumentet. Det är därför nödvän-
digt att försöka definiera de roller som olika personalgrupper har eller
kommer att få och att erbjuda en adekvat utbildning. Både inom social-
tjänsten och psykiatrin finns i dag krav på ett förändrat arbetssätt. Inom
psykiatrin minskar den traditionella vården på mentalsjukhusen och per-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
365
sonalen börjar arbeta ute i samhället i team som består av olika personal-
kategorier, t. ex. läkare, sjuksköterskor, skötare, kuratorer och psykologer.
Personalens arbete förnyas också genom att man starkare betonar att
patientens problem måste lösas tillsammans med honom i hans närmiljö
och genom att aktivera honom själv och hans omgivning i problemlösning-
en. Detta ökar kravet på handledning, fortbildning och en bättre grundut-
bildning for de personalkategorier som har en dålig sådan.
En förutsättning för att genomfora en förnyelse av psykiatrin är att
landstingen och primärkommunerna känner ett gemensamt eller samord-
nat ansvar för att åtgärder vidtas och insatser kommer till stånd. Detta är
nödvändigt för att dels skapa trygghet infor en utflyttning från mentalsjuk-
hus och sjukhem for dem som vårdats under lång tid, dels för att förhindra
att nya grupper långstidsvårdade uppstår.
Som underlag för den gemensamma planeringen bör ligga en inventering
av patienter inom psykiatrisk dygnsvård, främst personer i långtidsvård.
Inventeringen skall tjäna som underlag dels för landstingets insatser med
sikte på en i grunden förändrad vård utan mentalsjukhus, dels för kommu-
nernas insatser for att anpassa och utveckla kommunala stödformer till de
aktuella medborgarnas behov. Planeringssamarbetet bör beröra fyra delar,
där de två första punkterna är gemensamma eller avstämda beslut och där
de övriga bör behandlas i samråd, nämligen
• Mål, ansvar och avgränsning av uppgifterna.
• Gemensamma eller samordnade insatser, innehållet i dessa, utbildning
m. m.
• Landstingens organisation och insatser, både länsövergripande, di-
striktsvis och kommunvis.
• Kommunernas resurser och möjligheter till en anpassning och utveck-
ling av dessa.
Den nya lagstiftningen ställer krav på utbildning och information. Det
gäller såväl allmänheten som de politiker och tjänstemän som skall tilläm-
pa den. För informations- och utbildningsverksamhet som rör lagens ge-
nomförande initialt föreslår vi därför att en arbetsgrupp bildas med repre-
sentanter från socialstyrelsen, kommunförbunden, de fackliga organisatio-
nerna och RSMH. Deras uppgift bör i första hand vara att förbereda
informationen till allmänheten och utarbeta studiematerial för politiker
och personal inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten men
också för de domstolar som kommer att beröras av lagstiftningen samt för
insynsnämnder och övervakningsnämnder.
Förslagen får också konsekvenser i kostnadshänseende. Sammanfatt-
ningsvis beräknar vi att våra förslag medför en årlig merkostnad på ca
10 milj. kr. för staten. Denna merkostnad bör ställas i relation till dagens
vårdkostnader inom psykiatrin. Den motsvarar i runda tal endast 20
årsplatser i akut psykiatrisk vård. Sett i förhållande till statens bidrag till
psykiatrin år 1983/84 på ca 4,6 miljarder kr är de ökade kostnaderna för
staten rent marginella.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:2
366
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:3
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, kammarrätten i Stockholm, Stockholms tingsrätt,
Jönköpings tingsrätt, Östersunds tingsrätt, länsrätten i Stockholms län,
länsrätten i Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Uppsala län, länsrätten i
Västerbottens län, domstolsverket, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen
(RPS), kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervaknings-
nämnden i Täby, övervakningsnämnden i Lund, socialstyrelsen, psykiatri-
ska nämnden, Stockholms södra utskrivningsnämnd, utskrivningsnämn-
den för Göteborgs och Bohus län, utskrivningsnämnden i Sundsvall, hälso-
och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), statens handikappråd, univer-
sitets- och högskoleämbetet (UHÄ), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), sta-
tens invandrarverk, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrel-
sernas organisationsnämnd (LON), riksdagens ombudsmän (JO), Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Stockholms kommun, Karls-
krona kommun, Västerås kommun, Falu kommun, Sundsvalls kommun,
Luleå kommun, Stockholms läns landstingskommun, Uppsala läns lands-
tingskommun, Södermanlands läns landstingskommun, Östergötlands
läns landstingskommun, Jönköpings läns landstingskommun, Kronobergs
läns landstingskommun, Kalmar läns landstingskommun, Blekinge läns
landstingskommun, Kristianstads läns landstingskommun, Malmöhus
läns landstingskommun, Hallands läns landstingskommun, Göteborgs och
Bohus läns landstingskommun, Älvsborgs läns landstingskommun, Skara-
borgs läns landstingskommun, Värmlands läns landstingskommun, Öre-
bro läns landstingskommun, Västmanlands läns landstingskommun, Kop-
parbergs läns landstingskommun, Gävleborgs läns landstingskommun,
Västernorrlands läns landstingskommun, Jämtlands läns landstingskom-
mun, Västerbottens läns landstingskommun, Norrbottens läns landstings-
kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Gotlands kommun,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorga-
nisation (TCO), Svenska kommunalarbetareförbundet (SKAF), Svenska
hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Sveriges Kommu-
naltjänstemannaförbund (SKTF), Sveriges läkarförbund, Sveriges Psyko-
logförbund, Sveriges socionomers personal & förvaltningstjänstemäns
riksförbund (SSR), Svenska Läkaresällskapet, Svenska Psykiatriska För-
eningen, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Föreningen
Sveriges åklagare, Övervakares och Kontaktpersoners Riksförbund, Han-
dikappförbundens centralkommitté (HCK), Sveriges Folkpensionärers
Riksförbund, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH), ver-
dandi, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), Alko-
holproblematikers Riksförbund (ALRO), Riksförbundet FUB För Utveck-
lingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna och fängelsestraffkommittén (Ju
1979:04).
367
Centralorganisationen SACO/SR som har avstått från att avge ett eget Prop. 1990/91: 58
yttrande, har hänvisat till yttranden av Sveriges läkarförbund, SSR och Bilaga 1:3
Sveriges Psykologförbund samt till ett av centralorganisationen överläm-
nat yttrande av Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JU-
SEK).
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagaren i Stockholms åklagar-
distrikt samt från länsåklagarmyndigheterna i Västernorrlands län, Jämt-
lands län, Kalmar län och Värmlands län.
Kriminalvårdsstyrelsen har överlämnat ett yttrande av Statstjänsteman-
naförbundet (ST-Vård, Avd. 225).
Socialstyrelsen har till sitt yttrande fogat skriftliga synpunkter från med-
lemmarna av styrelsens vetenskapliga råd, professorn i allmänpsykiatri
Jan-Otto Ottosson och lagmannen Bertil Wennergren. Styrelsen har även
bifogat yttranden och skriftliga synpunkter från bl. a. statens rättspsykia-
triska kliniker i Göteborg, Lund, Uppsala och Umeå samt rättspsykiatri-
ska stationer i Örebro och Linköping.
Psykiatriska nämnden har överlämnat yttranden från Stockholms västra
utskrivningsnämnd, utskrivningsnämnden för Södermanlands län med
undantag av Katrineholms och Nyköpings kommuner, utskrivningsnämn-
derna för Gotlands län och Kalmar län, utskrivningsnämnden i Lund,
utskrivningsnämnderna för Hallands län, Älvsborgs län, Skaraborgs län,
Skövde kommun, Härnösands kommun och Jämtlands län samt utskriv-
ningsnämnden i Piteå. Yttrande har vidare inkommit från utskrivnings-
nämnden för Katrineholms kommun.
UHÄ har överlämnat yttranden från juridiska fakultetsnämnden och
institutionen för socialt arbete — socialhögskolan vid Stockholms univer-
sitet, juridiska fakultetsstyrelsen och medicinska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, medicinska fakultetsstyrelsen vid universitetet i Lin-
köping, juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd, medicinska fakul-
tetsstyrelsen, institutionen för tillämpad psykologi och rättssociologiska
institutionen vid Lunds universitet, institutionen för socialt arbete och
medicinska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet samt Karolinska
institutet.
Flera kommuner och landsting har bifogat yttranden och skriftliga syn-
punkter från underställda organ och befattningshavare.
Yttrande har även kommit in från statens brandnämnd.
Yttranden och skriftliga synpunkter har inkommit från ett antal organi-
sationer och enskilda personer, bl. a. Föreningen Sveriges Fri vårdstjänste-
män, Svenska Kuratorsföreningen, Länkens kamratförbund, Kvinnorätts-
gruppen, samrådsgruppen för socialtjänst och vårdpolitik, Riksförbundet
för Familjers Rättigheter, Samarbetsgruppen KALV, Statsanställdas För-
bund, Skyddskonsulenten i Sundsvalls distrikt, Föreningen Sveriges soci-
alchefer och habiliteringsnämnden vid Stockholms läns landsting.
368
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psyki-
atrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är för-
enad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.
Föreskrifter om tvångsvård i andra fall än som avses i denna lag finns i
lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.
Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en
kommun som inte ingår i en landstingskommun.
2 § Tvångsvård skall syfta till att avhjälpa ett oundgängligt behov av
psykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning och motivera patienten så att
han kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling
och ta emot stöd för att återvinna den psykiska hälsan.
3 § Tvångsvård får ges endast om
1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,
2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga
förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som
inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning utan avbrott i vården, och
3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt
psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan.
Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt första
stycket 1 utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning som kan ge rätt till
särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m. fl.
Om patienten till följd av sitt psykiska tillstånd kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon annan, skall detta beaktas vid bedöm-
ningen av vårdbehovet enligt första stycket 2.
4 § Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får
inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det
framgår att det finns sannolika skäl för att patienten får ges tvångsvård.
En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig
anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om
undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten
369
24 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 58
tas om hand för undersökning. Ett beslut om ett sådant omhändertagande
får fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har
befogenhet till det.
Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning för frivillig psykiatrisk vård.
5 § Ett vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till en under-
sökning enligt 4 §. Intyget skall innehålla ett uttalande att det finns sanno-
lika skäl för att patienten får ges tvångsvård samt en redogörelse för den
psykiska störningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till
vårdbehovet.
Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och
12 §§ förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket en-
skilt.
Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall se till att det snarast
kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångs-
vård skall prövas.
6 § En fråga om intagning för tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter
undersökning av patienten, dock inom 24 timmar från patientens ankomst
till vårdinrättningen. Patienten får efter beslut av tjänstgörande läkare
hindras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgörs. Vid
beslut om intagning får vårdintyget inte vara äldre än fyra dagar.
Beslut i fråga om intagning fattas av chefsöverläkaren. Beslutet får inte
fattas av den läkare som har utfärdat vårdintyget.
7 § Om ett beslut har fattats om att en patient skall tas in för tvångsvård,
får patienten hos länsrätten begära att tvångsvården skall upphöra. En
sådan begäran prövas dock inte om den har kommit in senare än fyra
veckor från dagen för beslutet om intagning.
Innan länsrätten prövar en begäran enligt första stycket, skall rätten utan
dröjsmål förelägga chefsöverläkaren vid den enhet där patienten är intagen
att yttra sig och därvid ange de omständigheter som utgör grunden för
tvångsvården och lämna en redogörelse för det stöd och den behandling
som planeras för patienten.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
8 § Om chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas finner att
denne bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen för beslutet om
intagning, skall han före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos länsrät-
ten om medgivande till sådan vård.
I ansökan skall anges vilka omständigheter som utgör grunden för
tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan
form för patienten. Till ansökan skall fogas en redogörelse för det stöd och
den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på
vårdenheten.
9 § Om rätten efter ansökan enligt 8 § medger fortsatt tvångsvård, får
tvångsvården på grund av det beslutet pågå under högst fyra månader från
dagen för beslutet om intagning.
10 § Efter ansökan av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten
vårdas får rätten medge att tvångsvården fortsätter utöver den längsta
370
tiden enligt 9 §. Länsrätten skall därvid höra lämplig sakkunnig, om det
inte är uppenbart obehövligt.
Medgivande enligt första stycket får lämnas för högst sex månader åt
gången.
En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan
tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 8 §
andra stycket tillämpas beträffande ansökan enligt denna paragraf.
11 § Har en ansökan enligt 8 eller 10 § kommit in till länsrätten, får
tvångsvården pågå i avvaktan på att rätten beslutar med anledning av
ansökan. Ansökan upphör att gälla, om chefsöverläkaren innan rätten
avgör målet beslutar att tvångsvården skall upphöra.
Chefsöverläkaren skall snarast möjligt underrätta vederbörande förtro-
endenämnd enligt lagen (1990:000) om förtroendenämnder inom hälso-
och sjukvården om en begäran enligt 7 § att tvångsvården skall upphöra.
Motsvarande gäller när denne enligt 8, 13 eller 15 § ansöker om medgivan-
de till tvångsvård.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
12 § Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk
vård i frivillig form, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten
vårdas besluta om tvångsvård när
1. förutsättningarna enligt 3 § föreligger och
2. patienten till följd av sitt psykiska tillstånd kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Föreskrifterna i 4 —6 §§ gäller inte i fall som avses i första stycket.
13 § Om chefsöverläkaren har fattat beslut enligt 12 §, skall han så snart
det kan ske och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka hos
länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter. Föreskrifterna i
8 § andra stycket skall därvid tillämpas.
14 § Om rätten medger att tvångsvård som har beslutats enligt 12 §
fortsätter, får den pågå under högst fyra månader från dagen för chefsöver-
läkarens beslut.
I fråga om fortsatt tvångsvård utöver den längsta tid som anges i första
stycket tillämpas bestämmelserna i 10 § och 11 § första stycket.
15 § När rättspsykiatrisk vård skall upphöra i fall som avses i 15 § lagen
(1990:000) om rättspsykiatrisk vård får chefsöverläkaren vid den enhet
där patienten vårdas besluta om tvångsvård enligt denna lag, om förutsätt-
ningarna enligt 3 § föreligger.
Föreskrifterna i 4 — 6 §§ gäller inte i fall som avses i första stycket. I
stället tillämpas föreskrifterna i 13 och 14 §§, varvid ett beslut enligt denna
paragraf jämställs med ett beslut enligt 12 §.
16 § Vård enligt denna lag får ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av
en landstingskommun.
371
17 § En behandlingsplan skall upprättas snarast efter det att patienten
har tagits in för tvångsvård. Så långt möjligt skall planen upprättas i
samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd ske också med
hans närstående.
I samråd med patienten skall det klarläggas om denne har behov av stöd
från socialtjänsten.
18 § 1 fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum med
patienten när det kan ske. Samråd skall ske också med patientens närståen-
de när det är lämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefs-
överläkaren.
Behandlingsåtgärdema skall anpassas till vad som krävs för att uppnå
syftet med tvångsvården enligt 2 §.
19 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den
del av inrättningen där han skall vistas.
Om det är angeläget från behandlingssynpunkt, får chefsöverläkaren
besluta om inskränkningar beträffande besök hos patienten.
20 § Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar
sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte
eller annan liknande mekanisk anordning. Vårdpersonal skall vara närva-
rande under den tid patienten hålls fastspänd.
Om det finns synnerliga skäl, får fastspänning enligt första stycket ske
annat än kortvarigt. Socialstyrelsen skall utan dröjsmål underrättas om
beslut enligt detta stycke.
Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning.
21 § En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är
nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande
beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om
avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett
nytt beslut förlängas med högst åtta timmar.
Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande enligt första
stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.
Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild
mer än åtta timmar i följd, skall socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas
om detta. En patient skall under den tid han hålls avskild stå under
fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
22 § En patient får inte inneha
1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,
2. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i
människokroppen,
3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av
eller annan befattning med narkotika, eller
4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller
vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.
Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder-
tas.
23 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får
undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses
i 22 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehål-
let i brev eller annan skriftlig handling.
Prop.1990/91:58
Bilaga 1:4
372
Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får inne-
has enligt 22 §, får egendomen omhändertas.
24 § Om det anses påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt
kroppsbesiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll
av att han inte bär på sig egendom som avses i 22 §. Detsamma gäller om
det under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan
egendom skall påträffas hos patienten.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående
än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe-
terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.
Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt-
ning.
25 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
omhändertagits enligt 22 eller 23 § eller har sådan egendom påträffats där
patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till
egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen
enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma
gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen, eller i fråga om andra föremål som är
särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika.
Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
26 § Chefsöverläkaren får ge patienten tillstånd att under en viss del av
vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får
ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är
angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.
Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med
särskilda villkor i behandlingssyfte.
Förutsättningen enligt 3 § första stycket 2 att vården skall pågå utan
avbrott hindrar inte att tillstånd ges att vistas utanför vårdinrättningens
område.
27 § Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i 26 §, om
förhållandena kräver det.
28 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, skall chefs-
överläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångs-
vården skall upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervä-
gas fortlöpande.
29 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till
tvångsvård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges i 8, 10
respektive 13 §.
Tvångsvården enligt denna lag upphör också när rättspsykiatrisk vård
påbörjas. Föreskrift om övergång till sådan vård finns i 4 § andra stycket
lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.
30 § Har beträffande någon som är patient enligt denna lag beslut med-
delats om
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
373
1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529),
2. utvisning enligt samma lag,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning for brott till Dan-
mark, Finland, Island och Norge, eller
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-
land, Island eller Norge for verkställighet av beslut om vård eller behand-
ling,
skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall
verkställa beslutet och patientens tillstånd tillåter att detta verkställs.
I fråga om en patient som är utlänning skall tvångsvården upphöra, om
ett beslut om hemsändande har meddelats med stöd av 12 kap. 3 § utlän-
ningslagen.
En fråga enligt första eller andra stycket om upphörande av tvångsvår-
den prövas av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas.
31 § När tvångsvården har upphört skall chefsöverläkaren snarast möj-
ligt underrätta förtroendenämnden om detta.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
32 § När patienten begär det skall en stödperson utses. En stödperson
kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.
Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges
tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-
en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget
har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt.
En stödperson utses av förtroendenämnden. Chefsöverläkaren vid den
enhet där patienten vårdas skall anmäla till förtroendenämnden när det
kan finnas skäl att utse en stödperson.
33 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläkaren
enligt denna lag, om beslutet innebär att denne har
1. avslagit en begäran att tvångsvården skall upphöra,
2. beslutat enligt 25 § om förstörande eller försäljning av egendom,
3. avslagit en begäran om tillstånd enligt 26 § att vistas utanför vårdin-
rättningens område, eller
4. beslutat om återkallelse enligt 27 § av tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område.
I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.
Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.
När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har
kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent, skall länsrätten
avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat
patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen
skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden
för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-
delbart vidarebefordra den till länsrätten.
374
34 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av läns-
rätten i det län där sjukvårdsinrättningen är belägen.
35 § Ett mål enligt denna lag skall handläggas skyndsamt.
Ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från
den dag då begäran, ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till
länsrätten. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare
utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.
Länsrätten får forordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.
36 § I ett mål enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhandling,
om det inte är uppenbart obehövligt.
Patienten skall genom länsrättens försorg upplysas om att han kan
begära muntlig förhandling.
37 § Muntlig förhandling hålls på sjukvårdsinrättningen, om inte särskil-
da skäl talar för något annat. Patienten skall vara närvarande vid förhand-
lingen, om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Patien-
tens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och skall om möjligt
underrättas om den. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandlingen, om
det inte är uppenbart obehövligt.
Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en
förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.
38 § Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämn-
demän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en fråga
som nämns i 33 § första stycket.
39 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-
kompetens inom psykiatrin att fullgöra uppgifter som han har enligt denna
lag.
Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren uppdra åt en annan
läkare vid sjukvårdsinrättningen att fatta beslut enligt denna lag. Detta
gäller dock inte
1. beslut enligt 6 § om intagning,
2. ansökan enligt 8, 10, 13 eller 15 § om medgivande till att tvångsvår-
den fortsätter,
3. beslut enligt 18 § första stycket sista meningen om behandlingen,
4. beslut enligt 20 § andra stycket om fastspänning, eller
5. beslut enligt 21 § andra stycket om avskiljande.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen får
medge undantag från kravet i första stycket på specialistkompetens samt i
4 § på att läkare som utför undersökning för vårdintyg skall vara legitime-
rad.
40 § Beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning samt ansökan enligt
8, 10, 13 eller 15 § och medgivande i anledning av en sådan ansökan
fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sådan inrättning
utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall upphöra.
41 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
375
skall för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten med utlå- Prop. 1990/91: 58
tanden. Bilaga 1:4
42 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att
chefsöverläkarens åligganden enligt denna lag skall kunna fullgöras. Det-
samma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs
uppdrag eller ett yttrande av socialstyrelsen.
43 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål enligt denna lag
finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).
44 § Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål
och ärenden enligt denna lag.
En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.
45 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte
annat förordnas.
46 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med patienten inte
ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).
47 § Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig
psykisk störning och därför kan befaras komma att allvarligt skada sig själv
eller någon annan eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndig-
heten tillfälligt omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårds-
personal kan ge honom sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en
sjukvårdsenhet som kan ge stöd och behandling.
Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av
1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han skall
kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,
2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av
chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan
vårdintyg har utfärdats,
3. chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vårdin-
rättningen utan tillstånd, eller
4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om
denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför
inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.
48 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall genom chefs-
överläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 7 § begära att tvångsvården skall upphöra,
2. att anlita ombud eller biträde,
3. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429), och
4. att få hjälp av en stödperson.
Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) följer att patienten genom chefs-
överläkarens försorg skall upplysas även om sin rätt att överklaga enligt
33 § denna lag.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig
för patienterna.
376
49 § Chefsöverläkare skall fortlöpande lämna socialstyrelsen uppgifter
om åtgärder som vidtagits enligt denna lag. Närmare föreskrifter om detta
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrel-
sen.
1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (gamla
lagen) upphör att gälla.
2. Ett vårdintyg, som uppfyller kraven enligt 5 — 7 §§ och 8§ andra
stycket i den gamla lagen, får längst till och med den lOjanuari 1992
godtas som underlag för ett beslut om intagning för tvångsvård enligt den
nya lagen.
3. Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning enligt 8 § i den gamla lagen, skall han anses intagen för tvångsvård
enligt 6 § i den nya lagen. Chefsöverläkaren skall dock senast den 3januari
1992 avgöra om patienten skall vara intagen för tvångsvård enligt 6 § i den
nya lagen även efter denna tidpunkt.
4. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning
enligt 9 eller 10 § eller återintagen enligt 20 § i den gamla lagen skall anses
intagen för tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av den
nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.
Ett beslut enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivnings-
nämnd eller psykiatriska nämnden om fortsatt vård skall dock anses som
ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex månader
enligt 10 § andra stycket i den nya lagen.
5. Har någon som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård
inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård före ikraftträdandet,
skall han anses genom domen ha överlämnats till rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1990:000) om rättspsykia-
trisk vård.
6. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning
med stöd av den gamla lagen och beträffande vilken det enligt 17 § andra
stycket samma lag ankommit på utskrivningsnämnd att besluta om ut-
skrivning skall anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-
ningsprövning enligt lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut
enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden i fråga om utskrivning skall därvid anses som ett
beslut av länsrätten enligt 16 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk
vård i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård.
7. Är en patient vid ikraftträdandet utskriven på försök eller har han
tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, skall han anses ha
tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-
den av vårdtiden respektive under del av vårdtiden enligt 26 § i den nya
lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i punkt 6 ovan, enligt
10 § lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Vad nu har sagts får dock
inte i något fall medföra att den enligt den gamla lagen längsta medgivna
tiden för utskrivning på försök eller tillstånd att vistas utanför vårdinrätt-
ningens område överskrids. Särskilda föreskrifter som har meddelats med
stöd av 14 § första stycket eller 19 § andra stycket i den gamla lagen,
liksom förordnande enligt sistnämnda lagrum att patienten skall ställas
under tillsyn av lämplig person, skall därvid anses utgöra särskilda villkor
enligt 26 § i den nya lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i
punkt 6 ovan, enligt 10 § lagen om rättspsykiatrisk vård.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
377
8. Om ett ärende hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden
inte är slutligt avgjort av samma nämnd vid utgången av december 1991,
skall med iakttagande av vad som anges i punkterna 9 och 10 rätten i stället
pröva om det enligt lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård eller, vid
rättspsykiatrisk vård, enligt lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård
finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, för tillstånd att vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område eller för återkallelse av sådant
tillstånd. Är det i ärendet fråga om att en patient i samband med utskriv-
ning på försök skall åläggas att iaktta särskilda föreskrifter eller ställas
under tillsyn av lämplig person tillämpas dock föreskrifterna i den gamla
lagen.
Den som har väckt ett ärende enligt den gamla lagen före ikraftträdandet
får utföra talan i saken efter ikraftträdandet, även om han inte är behörig
till det enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykia-
trisk vård.
9. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
länsrätten i det län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsom-
råde.
10. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
kammarrätten i Stockholm.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
378
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
1 § Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövan-
de och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1990:000) om
psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.
Lagen gäller på det sätt som närmare anges i det följande den som efter
beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård.
I den mån det anges nedan gäller lagen även den som
1. är anhållen, häktad eller intagen på en undersökningsenhet för rätts-
psykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1990:000) om rättspsy-
kiatrisk undersökning m. m. eller
2. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.
2 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet
för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även
rättspsykiatrisk vård.
Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en
kommun som inte ingår i en landstingskommun.
3 § Föreskrifter om beslut av domstol om överlämnande till rättspsykia-
trisk vård finns i 31 kap. 3 § brottsbalken.
4 § Den som avses i 1 § tredje stycket får ges rättspsykiatrisk vård om
1. han lider av en allvarlig psykisk störning,
2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-
landen i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom
att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och
3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i
frågan.
Om någon som anhålls, häktas eller tas in på en undersökningsenhet för
rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1990:000) om rätts-
psykiatrisk undersökning m. m. vårdas enligt lagen (1990:000) om psykiat-
risk tvångsvård, skall beslutet om sådan vård anses som ett beslut om
rättspsykiatrisk vård.
5 § Beslut i fråga om rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket fattas
av chefsöverläkaren vid en enhet som avses i 6 § första stycket andra
meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett vårdintyg
har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och undersök-
ning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 och 5 §§ lagen
(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.
En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten. Vid beslut om
intagning får vårdintyget inte vara äldre än fyra dagar.
Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den
misstänkte enligt 8 § första stycket första meningen lagen (1990:000) om
379
rättspsykiatrisk undersökning m. m. har förts över till undersökningsenhe-
ten, krävs inte något vårdintyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Det-
samma gäller den som med stöd av 10 § lagen om rättspsykiatrisk under-
sökning m. m. har tagits in på en sådan enhet liksom den som är anhållen,
häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt och som
förts till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket andra
meningen för psykiatrisk vård i frivillig form.
6 § Rättspsykiatrisk vård får ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av
en landstingskommun. Regeringen beslutar vid vilka sådana vårdinrätt-
ningar rättspsykiatrisk vård får ges i fall som avses i 1 § tredje stycket.
I fall som avses i 1 § tredje stycket får rättspsykiatrisk vård ges även vid
en undersökningsenhet som anges i 5 § lagen (1990:000) om rättspsykia-
trisk undersökning m. m. när patienten genomgår rättspsykiatrisk under-
sökning.
7 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § andra stycket skall påbörjas utan
dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft. Är
den dömde häktad, får vården påbörjas även om beslutet inte har vunnit
laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger att så
sker.
8 § Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i
17 —25 §§ lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
Beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpas-
sas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, om
det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda
inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot
besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 §
första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häk-
tade och anhållna m. fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev
som avses i 25 § första stycket första meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebe-
fordras utan föregående granskning.
Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol
eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,
om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att
denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som
innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta
om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser,
ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.
9 § Beträffande vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård på grund av beslut enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken av domstol, utom i fall då vården har förenats med särskild
utskrivningsprövning, gäller bestämmelserna i 26 § första och andra
styckena samt 27 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
10 § Den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut enligt 31 kap.
3 § brottsbalken om särskild utskrivningsprövning får ges tillstånd att
under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens områ-
de, om det inte är uppenbart att det till följd av den psykiska störning hos
patienten som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
380
risk for att han återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Tillståndet
får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden
är angelägen för att förbereda att den rättspsykiatriska vården upphör. Ett
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med
särskilda villkor i behandlingssyfte.
En fråga om tillstånd enligt första stycket prövas av länsrätten efter
ansökan av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas eller av
patienten. Länsrätten får efter ansökan av chefsöverläkaren överlåta på
denne att beträffande viss patient besluta om tillstånd enligt första stycket
första meningen. När det finns skäl för det, får länsrätten återta denna
befogenhet. Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område, om förhållandena kräver det.
11 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-
psykiatrisk vård får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får ges för återstoden
av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är angelägen för att
förbereda att den rättspsykiatriska vården upphör. Ett tillstånd att vistas
utanför vårdinrättningens område får förenas med särskilda villkor i be-
handlingssyfte.
En fråga om tillstånd enligt första stycket avgörs av kriminalvårdsstyrel-
sen efter ansökan av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas
eller av patienten. Om ansökan har gjorts av patienten, skall yttrande
inhämtas av chefsöverläkaren.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrel-
sen får genom föreskrifter eller beslut i särskilda fall överlåta styrelsens
befogenhet enligt andra stycket till tjänstemän inom kriminalvården.
12 § Om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§
brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning inte längre lider
av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att
han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång, skall chefsöverläkaren vid
den enhet där patienten vårdas genast besluta att vården skall upphöra.
Detsamma gäller beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård
enligt 4 § när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan
om den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall övervägas fortlöpande.
13 § Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå
under högst fyra månader från den dag då vården påbörjades. Efter ansö-
kan av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas får länsrätten
dock medge att den rättspsykiatriska vården fortsätter utöver den nämnda
längsta tiden. Länsrätten skall därvid höra lämplig sakkunnig, om det inte
är uppenbart obehövligt.
Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-
der åt gången. Ansökan om sådant medgivande skall ha kommit in till
länsrätten innan tiden för gällande beslut om rättspsykiatrisk vård har löpt
ut.
14 § Har en ansökan enligt 13 § kommit in till länsrätten, får den rättspsy-
kiatriska vården pågå i avvaktan på att rätten beslutar med anledning av
ansökan. Ansökan upphör att gälla, om chefsöverläkaren innan rätten
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
381
avgör målet beslutar att den rättspsykiatriska vården skall upphöra. Ansö-
kan fortsätter att gälla, om patienten överfors till en annan sjukvårdsin-
rättning utan att beslut har fattats om att den rättspsykiatriska vården skall
upphöra.
Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgi-
vande till sådan vård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges
i 13 § andra stycket andra meningen.
15 § Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast
1. beträffande den som är anhållen eller häktad när beslutet om frihets-
berövande upphört att gälla,
2. beträffande den som är intagen på en undersökningsenhet för rätts-
psykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1990:000) om rättspsy-
kiatrisk undersökning m. m. när denne inte längre får hållas kvar på
enheten,
3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt när frigivning
sker.
16 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.
3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra
när
1. det inte längre till foljd av den psykiska störning hos patienten som
föranlett beslutet finns risk for att han återfaller i brottslighet som är av
allvarligt slag och
2. det inte heller annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och
personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-
vande och annat tvång.
En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av
chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas eller efter ansökan av
patienten. Anmälan av chefsöverläkaren skall ske genast när denne finner
att den rättspsykiatriska vården kan upphöra och i annat fall senast inom
fyra månader från den dag då vården påbörjades och därefter inom var
sjätte månad från den dag då rätten senast meddelade beslut i frågan.
17 § Har beträffande någon som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31
kap. 3 § brottsbalken beslut meddelats om
1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529),
2. utvisning enligt samma lag,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-
mark, Finland, Island och Norge, eller
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-
land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand-
ling,
skall den rättspsykiatriska vården upphöra, om det begärs av den myn-
dighet som skall verkställa beslutet och patientens tillstånd tillåter att detta
verkställs.
I fråga om en patient som är utlänning skall den rättspsykiatriska vården
upphöra, om ett beslut om hemsändande har meddelats med stöd av 12
kap. 3 § utlänningslagen.
Om verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande enligt 31
kap. 3 § brottsbalken till rättspsykiatrisk vård skall föras över med stöd av
lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
382
brottmålsdom till en annan stat, skall den rättspsykiatriska vården upphö-
ra.
En fråga enligt första-tredje styckena om upphörande av rättspsykiatrisk
vård prövas av länsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren, om särskild
utskrivningsprövning skall ske. I övriga fall prövas frågan av chefsöverlä-
karen.
18 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläkaren
enligt denna lag, om beslutet innebär att denne har
1. beslutat enligt 5 § om rättspsykiatrisk vård,
2. avslagit en begäran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra i
fall som avses i 12 §,
3. avslagit en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område i fall som avses i 9 § eller 10 § andra stycket andra meningen,
4. beslutat enligt 9 § eller 10 § andra stycket fjärde meningen om återkal-
lelse av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, eller
5. beslutat enligt 25 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård om
förstörande eller försäljning av egendom.
I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.
Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.
När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har
kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit in för sent, skall länsrätten
avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat
patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen
skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden
för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-
delbart vidarebefordra den till länsrätten.
19 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8§ andra stycket första me-
ningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos kammarrät-
ten.
20 § Ett beslut enligt 16 § att den rättspsykiatriska vården skall upphöra
får överklagas av den åklagare som enligt 22 § fjärde meningen beretts
tillfälle att yttra sig i målet, om åklagaren före beslutet om vårdens upphö-
rande har anmält till rätten att han kan komma att överklaga ett sådant
beslut. Har anmälan gjorts, får beslutet inte verkställas förrän det har
vunnit laga kraft eller åklagaren dessförinnan har meddelat rätten att han
inte kommer att överklaga.
21 § Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt 10, 13, 16, 17 eller
18 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 38 §§ lagen (1990:000)
om psykiatrisk tvångsvård. I ett mål enligt 17 § andra eller tredje stycket
eller 18 § första stycket 2, 3, 4 såvitt avser en patient som genomgår
rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning eller 5 är kam-
marrätten domför även utan nämndemän.
22 § I ett mål enligt 10 eller 16 § som har väckts genom ansökan av
patienten skall länsrätten inhämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en
chefsöverläkare ger in ansökan eller anmälan enligt 10, 13, 16 eller 17 §,
Prop.1990/91:58
Bilaga 1:4
383
skall han därvid ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och Prop. 1990/91:58
lämna en redogörelse för de omständigheter på vilka uppfattningen grun- Bilaga 1:4
das. Om det inte är uppenbart obehövligt, skall länsrätten i ett mål enligt
16 § höra lämplig sakkunnig. I ett mål enligt 10 eller 16 § skall rätten, om
det inte är uppenbart obehövligt, ge åklagaren i det mål där beslutet om
rättspsykiatrisk vård har meddelats eller, när det finns särskilda skäl,
någon annan åklagare tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, om överlåtelse på
chefsöverläkaren av befogenhet att besluta om sådant tillstånd eller om
upphörande av vården. Länsrätten skall, när det finns skäl till det, i ett mål
enligt 16 § inhämta yttrande av socialstyrelsen.
23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-
kompetens inom psykiatrin att fullgöra uppgifter som han har enligt denna
lag.
Om det finns särskilda skäl, får chefsöverläkaren uppdra åt en annan
läkare vid den enhet där patienten vårdas att fatta beslut enligt denna lag.
Detta gäller dock inte
1. beslut enligt 5 § om rättspsykiatrisk vård,
2. ansökan enligt 13 § om medgivande till att den rättspsykiatriska
vården fortsätter,
3. anmälan enligt 16 § andra stycket,
4. beslut enligt 18 § första stycket sista meningen lagen (1990:000) om
psykiatrisk tvångsvård om behandlingen,
5. beslut enligt 20 § andra stycket samma lag om fastspänning, eller
6. beslut enligt 21 § andra stycket samma lag om avskiljande.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen får
medge undantag från kravet i första stycket på specialistkompetens samt i
5 § på att läkare som utfärdar vårdintyg skall vara legitimerad.
24 § Bestämmelserna i 41 och 42 §§, 44 § första stycket samt 46 och 49 §§
lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträffande
rättspsykiatrisk vård.
25 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål enligt denna lag
finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).
26 § Utom i fall som avses i 20 § gäller beslut som meddelas enligt denna
lag omedelbart, om inte annat förordnas.
27 § När rättspsykiatrisk vård i fall som avses i 1 § andra stycket har
påbörjats eller upphört, skall chefsöverläkaren snarast underrätta vederbö-
rande förtroendenämnd enligt lagen (1990:000) om förtroendenämnder
inom hälso- och sjukvården om att så har skett. Nämnden skall i fall som
avses i 4 § underrättas när patienten enligt 18 § första stycket 2 har över-
klagat ett beslut av chefsöverläkaren att den rättspsykiatriska vården inte
skall upphöra, liksom när vården efter överklagandet har upphört.
Föreskrifterna i 32 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård om
stödperson tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges vid en sjukvårdsin-
rättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda paragraf
om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller
dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av tillämpningen av
bestämmelserna i 8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371)
384
om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. om möjlighet att besluta
om inskränkningar i patientens rätt att ta emot besök.
28 § Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av chefsöverläka-
ren for att
1. föra en patient i fall som avses i 7 § till sjukvårdsinrättningen, om han
inte inställer sig när vården skall påbörjas,
2. återföra en patient som har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd i
fall som avses i 1 § andra stycket, eller
3. återföra en patient till vårdinrättningen, om han inte har återvänt dit
sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens område har gått
ut eller tillståndet har återkallats.
29 § Om patienten genomgår rättspsykiatrisk vård som är förenad med
särskild utskrivningsprövning och karaktären av det brott som har legat till
grund för beslutet om sådan vård och övriga omständigheter gör det
påkallat, skall chefsöverläkaren ge målsäganden i det mål i vilket beslutet
om vården meddelats möjlighet att framföra önskemål om att få del av
beslut om patientens vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område eller
om vårdens upphörande. Önskar målsäganden det, skall chefsöverläkaren
så snart som möjligt innan patienten med anledning av ett sådant beslut
lämnar vårdinrättningen underrätta målsäganden.
30 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall genom chefs-
överläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska
vården skall upphöra,
2. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdin-
rättningens område,
3. att anlita ombud eller biträde,
4. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429), och
5. att få hjälp av en stödperson.
Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) följer att patienten genom chefs-
överläkarens försorg skall upplysas även om sin rätt att överklaga enligt
18 § denna lag.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen eller under-
sökningsenheten, väl synlig för patienterna.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande personer, som vid ikraftträdandet är intagna på en sjuk-
vårdsinrättning med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, ges övergångsbestämmelser i anslutning till
lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
385
25 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Härigenom föreskrivs att 6 och 7 §§ lagen (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m. fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§‘
För specialsjukhus och vårdhem
för vuxna gäller fortfarande i
tillämpliga delar 35 § om beredan-
de av vård oberoende av samtycke
samt därtill anslutande bestämmel-
ser i 36 — 37a§§ och 39—54§§ i
den upphävda lagen.
För specialsjukhus och vårdhem
för vuxna gäller fortfarande i
tillämpliga delar 35 § om beredan-
de av vård oberoende av samtycke
samt därtill anslutande bestämmel-
ser i 36, 37a och 39—44§§, 46 §
första och andra styckena och 48
och 49a—54§§ i den upphävda
lagen.
En skrivelse med överklagande
enligt 44 eller 47§ i den upphävda
lagen tillställs den myndighet som
skall pröva överklagandet.
Om rätten att överklaga är in-
skränkt till viss tid och skrivelsen
med överklagandet kommer in till
överinstansen efter utgången av den
tiden, skall överinstansen avvisa
skrivelsen. Skrivelsen skall dock inte
avvisas om förseningen beror på att
underinstansen har lämnat klagan-
den en felaktig underrättelse om hur
man överklagar. Inte heller skall
skrivelsen avvisas, om den har kom-
mit in till underinstansen innan ti-
den för att överklaga har gått ut.
7§
Uppgifter som enligt den upphävda lagen har ålegat överläkaren och
vårdchefen hos omsorgsstyrelsen skall utföras av tjänstemän som lands-
tingskommunen utser.
Beslut som enligt den upphävda
lagen skulle ha fattats av besluts-
nämnden skall i stället fattas av ut-
skrivningsnämnd enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.
Vid handläggning inför utskriv-
ningsnämnden tillämpas 29, 30 och
Följande uppgifter, som enligt de
i 6 § angivna bestämmelserna i den
upphävda lagen ankommer på be-
slutsnämnden, skal! i stället fullgö-
ras av länsrätten, nämligen att på
begäran eller anmälan av en tjäns-
teman som avses i första stycket prö-
Senaste lydelse 1989:119.
386
Nuvarande lydelse
32—34§§ lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Därjämte skall 23 § i den upphävda
lagen tillämpas.
Regeringen meddelar föreskrifter
om ärendenas fördelning mellan ut-
skrivningsnämnderna.
Föreslagen lydelse
va
1. en fråga om inskrivning i vård-
hem eller i specialsjukhus,
2. en fråga om utskrivning från
vårdhem eller specialsjukhus och
3. en fråga om tillstånd att vistas
på egen hand utom vårdhem eller
specialsjukhus.
Länsrätten skall vidare i psykia-
triska nämndens ställe pröva över-
klagande av beslut av en tjänsteman
i sådana frågor som anges i 44 §
första stycket den upphävda lagen.
Prövning enligt andra eller tredje
stycket görs av länsrätten i det län
där vårdhemmet eller specialsjukhu-
set är beläget. Att överklagande av
länsrätts beslut sker hos kammar-
rätt följer av förvaltningsprocess-
lagen (1971:291).
När ett beslut av en tjänsteman
som avses i första eller tredje stycket
överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten.
Länsrätten prövar om skrivelsen har
kommit in i rätt tid. Om skrivelsen
har kommit in för sent, skall läns-
rätten avvisa den, om förseningen
inte beror på att tjänstemannen har
lämnat en felaktig underrättelse om
hur man överklagar. Skrivelsen
skall inte avvisas, om den har kom-
mit in till den nämnde tjänsteman-
nen innan tiden för överklagande
har gått ut. 1 ett sådant fall skall
tjänstemannen omedelbart vidare-
befordra den till länsrätten.
Vid handläggning i domstol till-
lämpas på motsvarande sätt 34—38
och 44 — 46§§ lagen (1990:000) om
psykiatrisk tvångsvård.
Bestämmelser om offentligt biträ-
de och annan rättshjälp i mål enligt
denna lag finns i rättshjälpslagen
(1972:429).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande ett förordnande om att någon skall överlämnas till vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda enligt 31 kap. 3 § brottsbal-
ken i dess lydelse före den 1 januari 1992 tillämpas 6 § i dess äldre lydelse
även om vården inte har påbörjats vid nämnda tidpunkt.
3. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-
387
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
trädandet skall efter ikraftträdandet prövas av länsrätten i det län som
omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsområde.
4. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
kammarrätten i Stockholm.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
388
Härigenom föreskrivs att 41 och 49 §§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall
ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
41 §2
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende
1. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående in-
tagning enligt 8, 9 eller 10 § eller
utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall,
2. hos utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden angående in-
skrivning i eller utskrivning från
vårdhem eller specialsjukhus enligt
35 § lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda.
1. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående upphörande av psyki-
atrisk tvångsvård enligt 7§ lagen
(1990:000) om psykiatrisk tvångs-
vård, angående medgivande till fort-
satt sådan vård enligt 8, 10, 13 eller
15 § samma lag, vid överklagande
av beslut om avslag på en begäran
att tvångsvården skall upphöra en-
ligt 33 § samma lag, angående med-
givande till fortsatt vård enligt 13 §
lagen (1990:000) om rättspsykia-
trisk vård, angående upphörande av
sådan vård enligt 16 § samma lag,
vid överklagande av beslut om rätts-
psykiatrisk vård enligt 18 § första
stycket 1 eller 2 samma lag eller an-
gående tillstånd eller återkallelse av
tillstånd att vistas utanför vårdin-
rättningens område för den som ge-
nomgår rättspsykiatrisk vård med
beslut enligt 31 kap. 3§ brottsbal-
ken om särskild utskrivningspröv-
ning,
2. hos allmän förvaltningsdom-
stol angående inskrivning i eller ut-
skrivning från vårdhem eller spe-
cialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda,
3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart omhänder-
tagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §, flyttningsförbud enligt
24 § eller upphörande av flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga eller hos allmän förvaltnings-
domstol vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 samma lag,
4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård enligt
lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller angående ome-
delbart omhändertagande enligt 13 § samma lag,
5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock inte hos
1 Lagen omtryckt 1983:487.
2 Senaste lydelse 1990:55.
389
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2 eller 3 § utlän-
ningslagen hållits i förvar längre än tre dagar,
6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 eller 11 § utlänningslagen,
7. angående avvisning eller utvisning enligt lagen (1989:530) om åtgär-
der för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terrorist-
lagen),
8. hos regeringen angående åtgärder som beslutas enligt 4 kap. 11 §
utlänningslagen eller 17 § terroristlagen,
9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 12 kap. 3 § utlän-
ningslagen,
10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,
11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd en-
ligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Dan-
mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling,
13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering, om gil-
tigt samtycke till åtgärden ej lämnats,
14. hos regeringen enligt 17 § andra stycket terroristlagen angående
förordnande om tillämpning av 19 —22 §§ samma lag,
15. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt omhändertagan-
de enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller 41 § eller upphörande av
tvångsisolering enligt 42 § smittskyddslagen (1988:1472).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
49 §3
I fråga om talan mot domstols beslut enligt denna lag tillämpas, utom i
fall som avses i andra stycket, vad som i allmänhet gäller om talan mot
beslut av domstolen.
Hovrättens beslut i en överklagad fråga angående ersättning till biträde
får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas, om
det finns särskilda skäl för en prövning om tillstånd skall ges enligt 54 kap.
10 § första stycket 1 rättegångsbalken.
Beslut enligt denna lag av rätts-
hjälpsmyndigheten eller annan
förvaltningsmyndighet som ej om-
fattas av första stycket överklagas
hos rättshjälpsnämnden. Beslut av
utskrivningsnämnd överklagas dock
hos psykiatriska nämnden.
Beslut enligt denna lag av rätts-
hjälpsmyndigheten eller annan
förvaltningsmyndighet som ej om-
fattas av första stycket överklagas
hos rättshjälpsnämnden.
Beslut av advokat eller biträdande jurist på allmän advokatbyrå får inte
överklagas.
Rättshjälpsnämndens och psykia- Rättshjälpsnämndens beslut en-
triska nämndens beslut enligt den- ligt denna lag får inte överklagas,
na lag får inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Rättshjälp som har beviljats hos en utskrivningsnämnd eller psykiatri-
3 Senaste lydelse 1989:360.
390
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
ska nämnden lämnas fortfarande i mål eller ärenden som efter utgången av
december 1991 skall prövas av allmän förvaltningsdomstol enligt punkt 9
eller 10 övergångsbestämmelserna till lagen (1990:000) om psykiatrisk
tvångsvård eller enligt punkt 3 eller 4 övergångsbestämmelserna till lagen
(1990:000) om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.
3. Rättshjälpsärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts
före ikraftträdandet skall efter ikraftträdandet prövas av länsrätten i det
län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsområde.
4. Rättshjälpsärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts
före ikraftträdandet och rättshjälpsärenden som enligt meddelad full-
följdshänvisning därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdan-
det prövas av kammarrätten i Stockholm.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
391
Härigenom föreskrivs att 14 och 18 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §2
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings- och bilregis-
terförfattningarna samt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt, m. m. i den utsträckning som är föreskrivet i
dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsö-
kande m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl., smittskydds-
lagen (1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge for verkställighet
av beslut om vård eller behandling,
körkortslagen (1977:477) och lagen
(1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vård-
nadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, allt i den ut-
sträckning som är föreskrivet i des-
sa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §
och 21 kap. föräldrabalken,
2. mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1988:153) om bistånd åt asylsö-
kande m.fl., lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl., lagen
(1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.,
lagen (1990:000) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1990:000) om
rättspsykiatrisk vård, smittskydds-
lagen (1988:1472), karantänslagen
(1989:290), lagen (1970:375) om
utlämning till Danmark, Finland,
Island, eller Norge för verkställig-
het av beslut om vård eller behand-
ling, körkortslagen (1977:477) och
lagen (1989:14) om erkännande
och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m. m. och om
överflyttning av barn, allt i den ut-
sträckning som är föreskrivet i des-
sa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §
och 21 kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om viten.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt luftfartslagen
(1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-, taxerings-
eller uppbördsförfattningama som har nära samband med varandra, får
målen handläggas vid en av länsrätterna, om det kan ske utan avsevärd
1 Lagen omtryckt 1981:1323.
2 Senaste lydelse 1990:63.
392
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
olägenhet för någon enskild. Närmare föreskrifter om överlämnande av
mål mellan länsrätter meddelas av regeringen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
18 §3
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan
länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller
annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd
eller traktorkort eller om vägran tills vidare att godkänna ett utländskt
körkort, när det är uppenbart att ett sådant beslut bör meddelas eller när
omhändertagande beslutas enligt 23 § körkortslagen (1977:477),
5. vid beslut enligt luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av
ett certifikat, elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att
ett sådant beslut bör meddelas,
6. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av
fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid
beslut som inte innefattar prövning av målet i sak.
Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av
1. mål om utdömande av vite,
2. mål enligt bevissäkringslagen (1975:1027) for skatte- och avgiftspro-
cessen, enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter, om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om
handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan
granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift
enligt taxeringslagen (1956:623),
3. mål om omedelbart omhän-
dertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga och 13 §
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall samt mål om
tillfälligt omhändertagande enligt
37 § smittskyddslagen (1988:1472),
3. mål om omedelbart omhän-
dertagande enligt 6 § lagen
(1990:52) med särskilda bestäm-
melser om vård av unga och 13 §
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall, mål om tillfäl-
ligt omhändertagande enligt 37 §
smittskyddslagen (1988:1472), mål
enligt 33 § lagen (1990:000) om
psykiatrisk tvångsvård samt mål en-
ligt 17 § andra eller tredje stycket,
18 § första stycket 2, 3, 4 såvitt avser
de fall då vården inte har förenats
med särskild utskrivningsprövning
eller 5 lagen (1990:000) om rätts-
psykiatrisk vård,
4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undan-
tag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och mål
enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,
5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastig-
hetstaxeringslagen (1979:1152),
Senaste lydelse 1990:63.
393
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000kr.,
7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutet över-
ensstämmer med parternas samstämmiga mening,
8. mål om rättshjälp genom offentligt biträde i ett ärende hos en annan
myndighet,
9. mål enligt körkortslagen (1977:477), om beslutet innebär att något
körkortsingripande inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är
uppenbart att ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort skall återkallas
eller att ett utländskt körkort inte skall godkännas,
10. mål enligt luftfartslagen, om beslutet innebär att varning meddelas
eller om det är uppenbart att ett certifikat, elevtillstånd eller behörighets-
bevis skall återkallas,
11. mål i vilket saken är uppenbar.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
394
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
dels att 38 § skall upphöra att gälla,
dels att 25, 26, 28 och 37 §§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Nuvarande lydelse
25 §
Brev mellan intagen och svensk
myndighet eller advokat skall vida-
rebefordras utan granskning. Anges
brev vara avsänt från svensk myn-
dighet eller advokat och kan skä-
ligen misstänkas att uppgiften är
oriktig, får dock brevet granskas,
om förhållandet icke kan klarläggas
på annat sätt.
Föreslagen lydelse
Brev mellan intagen och svensk
myndighet, internationellt organ
som har av Sverige erkänd behörig-
het att ta emot klagomål från en-
skilda eller advokat skall vidarebe-
fordras utan granskning. Anges
brev vara avsänt från svensk myn-
dighet, sådant internationellt organ
eller advokat och kan skäligen
misstänkas att uppgiften är oriktig,
får dock brevet granskas, om för-
hållandet icke kan klarläggas på an-
nat sätt.
I fråga om brev till postverket tillämpas 26 § i stället för första stycket
ovan.
26 §2
Brev eller andra försändelser till eller från den som är intagen i sluten
riksanstalt skall granskas för undersökning av om de innehåller något
otillåtet föremål. Finns det anledning anta att en försändelse innehåller ett
sådant föremål, får granskning i detta syfte ske även av en försändelse till
eller från den som är intagen i annan anstalt, om det är påkallat av
säkerhetsskäl.
Beträffande den som är intagen på specialavdelning, skall granskningen
av brev eller andra försändelser även syfta till att undersöka om de inne-
håller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvi-
kande eller något annat liknande förfarande. När det är påkallat av säker-
hetsskäl, får granskning i detta syfte även ske stickprovsvis beträffande
intagna i allmänhet samt, beträffande den som är intagen i sluten anstalt,
om det är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden.
Första och andra styckena gäller
ej sådant brev mellan intagen och
svensk myndighet eller advokat
som enligt 25 § skall vidarebeford-
ras utan granskning.
Första och andra styckena gäller
ej sådant brev mellan intagen och
svensk myndighet, internationellt
organ eller advokat som enligt 25 §
skall vidarebefordras utan gransk-
ning.
1 Senaste lydelse 1981:1300.
2 Senaste lydelse 1982:401.
395
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 §3
Vad i 25 —27 §§ är föreskrivet om brev gäller även annat skriftligt
meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäller
även sammanslutning av intagna.
För psykiatrisk avdelning gäller
utöver 25 — 27§§ i tillämpliga delar
bestämmelserna z 75 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Brev
från intagen till annan svensk myn-
dighet än postverket eller till advo-
kat skall dock alltid vidarebefordras
utan granskning.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
37 §4
Om en intagen behöver hälso-
och sjukvård, skall han vårdas en-
ligt de anvisningar som ges av läka-
re. Kan erforderlig undersökning
och behandling ej lämpligen ske
inom anstalten bör den allmänna
sjukvården anlitas. Om det behövs,
får intagen föras över till allmänt
sjukhus. Får hälso- och sjukvårds-
personal inom kriminalvården kän-
nedom om att en intagen lider av
en sådan smittsam sjukdom som
enligt smittskyddslagen (1988:
1472) utgör en samhällsfarlig sjuk-
dom, skall styresmannen underrät-
tas om detta, om det behövs med
hänsyn till fara för att smittan skall
spridas.
Om en intagen behöver hälso-
och sjukvård, skall han vårdas en-
ligt de anvisningar som ges av läka-
re. Kan erforderlig undersökning
och behandling ej lämpligen ske
inom anstalten bör den allmänna
sjukvården anlitas. Om det behövs,
får intagen föras över till allmänt
sjukhus. Får hälso- och sjukvårds-
personal inom kriminalvården kän-
nedom om att en intagen lider av
en sådan smittsam sjukdom som
enligt smittskyddslagen (1988:
1472) utgör en samhällsfarlig sjuk-
dom, skall styresmannen underrät-
tas om detta, om det behövs med
hänsyn till fara för att smittan skall
spridas. Föreskrifter om psykiatrisk
tvångsvård för en intagen ges i lagen
(1990:000) om rättspsykiatrisk
vård.
Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om
det behövs, skall kvinnan i god tid före förlossningen överföras dit eller till
annan institution där hon kan erhålla lämplig vård.
Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt första eller andra
stycket vistas utom anstalt stå under bevakning eller vara underkastad
särskilda föreskrifter.
Beträffande behandlingen av en
intagen, som har förts över till en
sådan sjukvårdsinrättning som av-
ses i 6§ första stycket andra me-
ningen lagen (1990:000) om rätts-
psykiatrisk vård för psykiatrisk vård
i frivilliga former, tillämpas före-
3 Senaste lydelse 1982:401.
4 Senaste lydelse 1989:296.
396
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
skrifterna i 19—25§§ lagen
(1990:000) om psykiatrisk tvångs-
vård. I sådana fall får kriminal-
vårdsstyrelsen beträffande en viss
intagen, om det är påkallat från
ordnings- eller säkerhetssynpunkt,
besluta om särskilda inskränkning-
ar i rätten att ta emot eller skicka
försändelser, utom beträffande brev
som avses i 25 § första stycket första
meningen från den intagne, ta emot
besök eller samtala i telefon med
utomstående. I fall som avses i förs-
ta meningen får regeringen beträf-
fande en viss intagen besluta om
särskilda inskränkningar i rätten
att ta emot eller skicka försändelser,
ta emot besök eller samtala i telefon
med utomstående, om det är påkal-
lat med hänsyn till rikets säkerhet
eller till risken för att denne under
vistelsen på sjukvårdsinrättningen
medverkar till brott som innefattar
användande av våld, hot eller tvång
för politiska syften.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
397
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Härigenom föreskrivs att 4, 9 och 19 §§ lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna m. fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§'
Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas till hans hälsotillstånd.
Häktad som bedöms behöva hälso- och sjukvård eller som begär att läkare
skall tillkallas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan
undersökning uppenbarligen är obehövlig.
Läkares anvisning rörande vår-
den av häktad som är sjuk skall
iakttagas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas
honom så snart det kan ske.
Läkares anvisning rörande vår-
den av häktad som är sjuk skall
iakttagas. Behöver den häktade
sjukhusvård, skall sådan beredas
honom så snart det kan ske. Före-
skrifter om psykiatrisk tvångsvård
ges i lagen (1990:000) om rättspsy-
kiatrisk vård.
Kan det befaras att transport medför skada för den häktades hälsa, skall
läkares medgivande till transporten inhämtas.
Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus.
Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt andra eller fjärde
stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.
9§2
Brev från häktad till svensk myn-
dighet eller hans offentlige försva-
rare skall vidarebefordras utan fö-
regående granskning. I fråga om
brev från häktad till postverket till-
lämpas dock andra stycket.
Brev från häktad till svensk myn-
dighet, internationellt organ som
har av Sverige erkänd behörighet att
ta emot klagomål från enskilda eller
hans offentlige försvarare skall vi-
darebefordras utan föregående
granskning. I fråga om brev från
häktad till postverket tillämpas
dock andra stycket.
Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller
mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga
om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för att
bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.
Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående granskning
av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den
häktades medgivande.
Om kvarhållande i visst fall av
brev från häktad som vistas på rätts-
psykiatrisk klinik finns särskilda be-
stämmelser i 9a § lagen (1966:301)
1 Senaste lydelse 1984:396.
2 Senaste lydelse 1981:1301.
398
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål.
Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan skriftlig
handling.
19 §3
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:4
Om behandlingen i vissa fall av
häktad som skall undergå rättspsy-
kiatrisk undersökning eller som ge-
nom en dom som inte har vunnit
laga kraft har överlämnats till slu-
ten psykiatrisk vård finns särskilda
bestämmelser.
Beträffande behandlingen av häk-
tad som har förts över till en sådan
enhet som avses i 6 § första stycket
andra meningen eller andra stycket
lagen (1990:000) om rättspsykia-
trisk vård tillämpas föreskrifterna i
denna lag endast i fråga om sådana
restriktioner som sägs i 16 §.
Föreskrifterna i 19—25§§ lagen
(1990:000) om psykiatrisk tvångs-
vård tillämpas på häktad som har
förts över till en sådan enhet som
sägs i första stycket för rättspsykia-
trisk undersökning eller psykiatrisk
vård i frivilliga former. I sådana fall
får kriminalvårdsstyrelsen beträf-
fande en viss häktad, om det är på-
kallat från ordnings- eller säkerhets-
synpunkt, besluta om särskilda in-
skränkningar i rätten att ta emot
eller skicka försändelser, utom be-
träffande brev som avses i 9 § första
stycket första meningen från den in-
tagne, ta emot besök eller samtala i
telefon med utomstående.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
3 Senaste lydelse 1982:783.
399
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-10-12
Närvarande: f. d. regeringsrådet Stig Nordlund, justitierådet Fredrik
Sterzel, regeringsrådet Björn Sjöberg.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990 har
regeringen på hemställan av statsrådet Ingela Thalén beslutat inhämta
lagrådets yttrande
dels över följande inom socialdepartementet utarbetade förslag till
1. lag om psykiatrisk tvångsvård,
2. lag om rättspsykiatrisk vård,
3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.,
4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar,
6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m. fl.,
dels över följande inom justitiedepartementet utarbetade förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister,
6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,
9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning,
10. lag om rättspsykiatrisk undersökning m. m.,
400
11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Cecilia
Gylling-Lindkvist och kanslirådet Göran Rosenberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet, som av praktiska
skäl bifogar egna versioner av lagarna om psykiatrisk tvångsvård,
rättspsykiatrisk vård och rättspsykiatrisk undersökning.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård
3§
Denna paragraf, som anger förutsättningarna för tvångsvård, är av
central betydelse för den reformering av lagstiftningen på området som
föreslås i remissen. Lagrådet finner därför lämpligt att i detta sammanhang
lägga fram vissa allmänna synpunkter på reformen.
Enligt de nu gällande bestämmelserna (1 § LSPV) får den som lider av
psykisk sjukdom oberoende av eget samtycke beredas sluten psykiatrisk
vård, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdo-
mens art och grad och till att någon eller några specialindikationer som
anges i paragrafen föreligger. Specialindikationema infördes i LSPV som
en reaktion mot den tolkning av vårdbehovsbegreppet som utbildat sig i
praxis och som medfört en utvidgning av förutsättningarna för tvångsin-
tagning (se prop. 1966:53 s. 156 ff.).
De patientinventeringar som har gjorts visar, att antalet inneliggande
tvångsintagna patienter, sedan LSPV trädde i kraft år 1967, har minskat
fram till inventeringen år 1988 med ca 18000 till endast ca 2 800, varav
minskningen under åren 1979— 1988 är nära 7 000.
För tvångsvård skall enligt remissförslaget krävas, förutom att patienten
lider av en allvarlig psykisk störning, att patientens behov av psykiatrisk
vård är oundgängligt och inte kan tillgodoses på annat sätt än genom vård
efter intagning på en sjukvårdsinrättning. En ytterligare förutsättning för
tvångsvård är att patienten motsätter sig den vård som behövs eller uppen-
bart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande till
den.
Förslaget innebär att angivandet i lagtexten av det psykiska tillstånd
som skall kunna föranleda tvångsintagning på sjukhus i förhållande till
gällande rätt begränsas till en generalindikation som dessutom ges en
allmännare, mera oprecis avfattning. Specialindikationema i LSPV före-
slås slopade.
Med hänsyn till syftet med införandet av specialindikationema kan det
synas paradoxalt att man nu vill slopa dem. Allt hänger ju då på en
restriktiv tolkning av begreppen allvarlig psykisk störning och oundgäng-
ligt behov av intagning på sjukvårdsinrättning för vård. Å andra sidan
förefaller specialindikationema numera inte ha den återhållande effekt
som eftersträvades vid införandet av dem. Den stora nedgång som har
skett i fråga om antalet tvångsvårdade sammanhänger väsentligen med
utvecklingen av nya läkemedel och nya, öppnare vårdformer, inräknat den
förstärkning som skett av social service.
De förutsättningar för tvångsvård som anges i punkten 2 i första stycket
avser i första ledet enbart- patientens tillstånd och förhållanden. Andra
ledet syftar däremot på inte bara de övriga vårdmöjligheter som i och för
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
401
26 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
sig skulle kunna användas med hänsyn till patientens tillstånd utan även
de alternativ som faktiskt står till buds i landstinget. För rättssäkerheten
och kravet på likhet inför lagen är det inte tillfredsställande att tvångsvår-
dens omfattning i olika delar av landet är beroende av huvudmännens
vilja och förmåga att skapa andra vårdmöjligheter. Å andra sidan bör den
nya lagstiftningen inte få tas till intäkt för att, som sägs i den allmänna
motiveringen avsnitt 2.2, ytterligare nedbringa den genomsnittliga tvångs-
användningen genom en omprövning av grunderna för tvångsreglerna.
Enligt en tidningsartikel den 30 september 1990 har chefen för Stockholms
stads byrå för bostadslösa män uppgivit, att den snabba utflyttningen från
mentalsjukhusen i Stockholm utan en motsvarande utbyggnad av behand-
lingshem och öppen vård har orsakat att ett ständigt ökande antal psykiskt
sjuka söker sig till byrån för att få hjälp med tak över huvudet. Det är
enligt lagrådets mening inte acceptabelt att ambitionen att nedbringa
tvångsanvändningen inom den psykiatriska vården får sådana konsekven-
ser. Mot bakgrund av det anförda vill lagrådet understryka vikten av att
utbyggnaden av andra vårdmöjligheter och social service fortsätter, att
skillnaden mellan landstingen i utbyggnadsgrad snabbt utjämnas och att
en god samverkan mellan huvudmännen för vården och socialtjänsten
etableras. Allteftersom så sker kan avgörandet av om tvångsvård är ound-
gänglig baseras på en bedömning av vårdbehovet, som inte påverkas av
resursfrågor.
Punkten 2 i 3 § skulle då få en starkt restriktiv innebörd. Det är viktigt
att denna syn konsekvent upprätthålls i lagstiftningen och genomsyrar den
praktiska tillämpningen.
Som framgår av det anförda aktualiserar detta ärende det rent princi-
piella spörsmålet om beaktande av resursfrågor vid lagrådets granskning
av lagförslag. Enligt 8 kap. 18 § regeringsformen skall lagrådsgranskningen
bl. a. avse hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget
är så utformat att lagen kan antagas tillgodose angivna syften och vilka
problem som kan uppstå vid tilllämpningen (18 § andra stycket 3 — 5). Det
är tydligt att utfallet av en reform i alla dessa hänseenden kan påverkas på
ett avgörande sätt av de resurser som står till buds för genomförandet.
Lagrådet vill understryka det angelägna i att resursaspekterna i remisserna
ges ett tillräckligt och realistiskt beaktande.
Lagrådet vill också ta upp en fråga om formuleringen av första stycket
punkt 2. Där definieras det vårdbehov som skall föreligga för att motivera
tvångsvård. Härför krävs enligt förslaget ”ett oundgängligt behov av psyki-
atrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten
är intagen på en sjukvårdsinrättning utan avbrott i vården”. Mot bestäm-
melsens utformning kan invändas att passusen ”utan avbrott i vården” har
infogats i satsen på ett sätt som gör att dess innebörd inte säkert framgår.
Dessutom gör den att bestämmelsen om permission i 26 § framstår som en
motsägelse, vilket också föranlett en särskild erinran i sista stycket av 26 §.
Av motiven till bestämmelsen i 3 § framgår att avsikten är att uttrycka
ett krav på sluten vård i traditionell mening, dvs. med beredningens ord
”vård dygnet runt”, och utesluta nyare s. k. halvöppna vårdformer som i
annat sammanhang hänförts till sluten vård.
Enligt lagrådets mening framgår inriktningen på sluten vård redan ge-
nom användningen av termen ”intagen”. För att utesluta s. k. halvöppna
vårdformer såsom dagsjukhusvård, nattsjukhusvård och femdygnsvård
föreslår lagrådet att vårdformen anges som ”heldygnsvård”. Lagrådet före-
slår alltså formuleringen ”ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som
inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning för heldygnsvård”. Med en sådan formulering torde
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
402
det också stå klart, att beskrivningen gäller en vårdform, som kan bestå
även om permission från sjukvårdsinrättningen ges enligt bestämmelserna
härom.
Lagrådet tar härefter upp den grundläggande fråga som avhandlas i
paragrafens tredje stycke, nämligen vilken betydelse som skall tillmätas
det skyddsbehov som kan finnas hos patientens närstående och omgiv-
ningen i övrigt.
Remissen innebär väsentliga förändringar gentemot LSPV, främst ge-
nom slopandet av specialindikationema. Av dessa skjuter flera de närstå-
endes och omgivningens skyddsbehov i förgrunden. I den nya lagtexten
har uppmärksamheten koncentrerats på patienten själv och dennes vård-
behov. Lagtexten ger intryck av att tillmäta omgivningens skyddsbehov en
ringa och väsentligen endast indirekt betydelse. En bestämmelse i tredje
stycket anger dock att det vid bedömningen av patientens vårdbehov skall
beaktas om han till följd av sitt psykiska tillstånd kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Enligt lagrådets mening har i remissen skyddsbehovet för närstående
och omgivning skjutits alltför mycket i bakgrunden. Strävan att åstadkom-
ma vad socialberedningen sett som en humanare och mera patientcen-
trerad lagstiftning än den nuvarande har i detta avseende gett ett alltför
kraftigt utslag. Även om den allmänna färdriktningen bejakas, framstår
det inte som godtagbart — och inte heller som nödvändigt av några
principiella skäl — att nedvärdera skyddsbehovet så starkt som skett. Som
även socialberedningen framhållit medför en allvarlig psykisk störning i de
allra flesta fall att inte bara patienten utan också dennes närmaste omgiv-
ning påverkas, och det är svårt att skilja mellan vad som är svårigheter för
omgivningen och vad som är vårdbehov för patienten.
Att specialindikationema numera skulle innebära någon beaktansvärd
risk för att patienter tvångsintas utan klart vårdbehov motsägs av de
uppgifter som lämnas i remissen om utvecklingen under senare år. Som
tidigare redovisats har antalet tvångsintagna patienter minskat med ca
18000 till endast ca 2 800 mellan åren 1968 och 1988. Mot denna bak-
grund är det svårt att känna sig övertygad om behovet av att mera väsent-
ligt tona ned skyddsaspekterna.
Det kan enligt lagrådets mening inte accepteras att, i enlighet med det
föreslagna tredje stycket, endast risker för att patienten skall allvarligt
skada någon annan skall få beaktas och att det endast skall få ske som ett
led i prövningen enligt punkten 2 i första stycket. Utgångspunkten bör
vara att behovet av skydd för närstående och omgivning skall ges en mera
självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård skall komma till
stånd eller inte. Eftersom riskerna för patientens liv och hälsa kan beaktas
enligt punkten 2 i första stycket, bör den särskilda bestämmelsen i tredje
stycket uteslutande avse skyddet för närstående och omgivning. I stället
för om risk för allvarlig skada på annan bör lagtexten lämpligen, med viss
anknytning till nuvarande lag, tala om risk för annans personliga säkerhet
eller psykiska eller fysiska hälsa.
Lagrådet föreslår således att det i tredje stycket utsägs att ”vid bedöm-
ning av behovet av tvångsvård skall även beaktas, om patienten till följd
av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa”.
4§
I specialmotiveringen till andra stycket förutsätts att den läkare, som har
beslutat om ett omhändertagande, också utför undersökningen av patien-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
403
ten. Detta torde väl som regel te sig naturligt, men lagrådet kan inte se
bärande skäl för att ange denna ordning som den enda möjliga. Praktiska
faktorer kan i ett enskilt fall motivera att en annan läkare genomför
undersökningen. Mot lagtexten har lagrådet ingen erinran, men motiven
bör jämkas i propositionen.
7§
I paragrafen har öppnats en möjlighet för en patient som har tagits in för
tvångsvård att inom fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet direkt
hos länsrätten ansöka om att tvångsvården skall upphöra. Av bestämmel-
serna i 33 § i remissförslaget, där det anges vilka beslut av chefsöverläka-
ren som får överklagas och att andra än angivna beslut inte får överklagas,
framgår att själva intagningsbeslutet inte kan överklagas. Förslaget skiljer
sig i detta hänseende såväl från gällande rätt, 21 § LSPV, som från social-
beredningens förslag. Tydligt är, fastän inte utsagt i lagrådsremissen, att
patientens rättsskydd härvidlag skall anses tillgodosett genom möjligheten
enligt 7 § att begära en rättslig prövning av frågan om tvångsvården skall
upphöra.
Enligt lagrådets mening kan det ifrågasättas om remissförslaget i denna
del står i överensstämmelse med artikel 5 i europakonventionen. Där heter
det bl. a., att envar som berövas sin frihet skall äga rätt att inför domstol
påfordra att lagligheten av frihetsberövandet snabbt prövas samt hans
frigivning beslutas om åtgärden inte är laglig. Möjligheten att ansöka om
upphörande av tvångsvården kan inte anses likvärdig med rätten att få en
laglighetsprövning av intagningsbeslutet. Med de föreslagna bestämmel-
serna om överklagande av chefsöverläkarens beslut torde länsrätten inte
ens ha rätt att i samband med prövningen av en ansökan enligt 7 §
upphäva intagningsbeslutet, även om det skulle vara uppenbart olagligt.
Mot bakgrund av det anförda föreslår lagrådet, att i lagen införs en rätt
för den som enligt 6 § intagits för tvångsvård att överklaga intagningsbe-
slutet. Ett sådant överklagande bör i och för sig föranleda en prövning
även av frågan om tvångsvården skall upphöra, oavsett om intagningsbe-
slutet var lagligt eller ej. Det kan vara lämpligt att detta sägs ut i lagtexten
men det bör ske i anslutning till bestämmelsen om överklagningsrätten.
Där kan också inrymmas de regler om förfarandet vid sådan prövning,
som anses behövas. Den föreslagna 7 § bör därför utgå.
Det kan anmärkas, att även intagningsbesluten enligt 12 och 15 §§ bör
på i huvudsak samma skäl som anförts här kunna överklagas. Lagrådet
återkommer till denna fråga i samband med granskningen av bestämmel-
serna i 33 § om överklagande.
Om förslaget att låta 7 § utgå följs, får efterföljande paragrafer numreras
om.
Tvångsvård efter beslut av rätten
Inför den fortsatta granskningen av remissförslaget finner lagrådet det
angeläget att till en mera övergripande bedömning ta upp frågan om vilka
organ och i vilken sammansättning den rättsliga prövningen av beslut om
tvångsvård bör ske.
Denna rättsliga prövning sker i dag av utskrivningsnämnderna och den
psykiatriska nämnden. I fråga om samtliga nämnder gäller att ordföranden
skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst och att bland
ledamöterna skall ingå läkare som bör ha specialistkompetens inom grup-
pen psykiska sjukdomar.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
404
Föredragande statsrådet anför i den allmänna motiveringen (3.9) att
utskrivningsnämnderna fullgjort sina grannlaga uppgifter enligt LSPV på
ett sätt som förtjänar all respekt samt att det på grundval av erfarenheterna
från deras mångåriga verksamhet kan sägas, att nämnderna i praktiken
fyller samma krav som en domstol när det gäller integritet och oberoende i
beslutsfattandet. Redan risken för att reglerna om förfarandet vid utskriv-
ningsnämndemas prövning i ett visst fall inte skulle anses uppfylla europa-
konventionens krav utgör dock enligt statsrådet motiv för reformer. En
bättre överensstämmelse med förfarandet i domstol skulle förutsätta en
väsentlig utbyggnad av förfarandereglerna och organisationen hos nämn-
derna, vilket skulle stå i strid med önskemålet att undvika specialdom-
stolar, konstaterar statsrådet. Hon finner främst med hänsyn till det anför-
da starka skäl tala för att frågor om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen
handläggs vid domstol.
Av olika skäl, bl. a. sambandet med mål om frihetsberövande enligt
LVU och LVM samt det smidiga förfarande som FPL med vissa tilläggs-
bestämmelser erbjuder i nämnda mål och som skulle lämpa sig även för
mål om psykiatrisk tvångsvård, anser statsrådet att prövningen av dessa
mål bör anförtros de allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna
som första instans.
Lagrådet delar uppfattningen att reformer är motiverade redan av risken
för att den nuvarande ordningen för rättslig prövning av frågor om frihets-
berövande i samband med psykiatrisk vård i ett visst fall inte skulle anses
uppfylla europakonventionens krav.
Det finns goda skäl som talar för att reformerna borde gå ut på att
förfarandereglerna och organisationen hos utskrivningsnämnderna ut-
vecklades. Den rättsliga prövningen enligt lagen om psykiatrisk tvångs-
vård avser sålunda en överprövning av en chefsöverläkares beslut baserat
huvudsakligen på en medicinsk bedömning. Det kan därför synas natur-
ligt, att den rättsliga prövningen sker av ett organ som innehåller såväl
juridisk som medicinsk sakkunskap. Fördelen med ett särskilt organ för
denna prövning är vidare att dess ledamöter får en stor erfarenhet av
ärenden om psykiatrisk tvångsvård och en god insikt i de förhållanden som
bör inverka på bedömningen. Genom bestämmelsen att ordföranden skall
vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst skapas garantier
för att den rättsliga prövningen leds av en person med auktoritet och en
omfattande domarerfarenhet.
När statsrådet ändå, främst med hänsyn till våra internationella åtagan-
den, finner att den rättsliga prövningen bör överflyttas till domstol, in-
stämmer lagrådet i att denna prövning i första instans bör ankomma på
länsrätt.
I frågan om domstolarnas sammansättning i mål om psykiatrisk tvångs-
vård har vissa remissinstanser fört fram förslag om att en erfaren psykiater
skall ingå som ledamot i rätten. Statsrådet anser för sin del att frihetsberö-
vande till följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så grundläggande
sätt skiljer sig från andra administrativa frihetsberövanden att man bör ha
en särskild sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. Erfor-
derlig sakkunskap borde liksom i de övriga fallen kunna tillföras rätten
genom förordnande av en utomstående psykiater eller någon annan sak-
kunnig. I speciella fall borde yttrande också kunna inhämtas från socialsty-
relsen, anför statsrådet.
Enligt lagrådets mening är det till att börja med för länsrättens auktoritet
av vikt att som ordförande vid handläggningen av mål om psykiatrisk
tvångsvård fungerar en erfaren domare. Detta bör garanteras genom före-
skrifter i arbetsordningen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
405
För att patientens ställning i processen inte skall bli svagare än enligt
nuvarande ordning är det vidare ofrånkomligt att länsrätten förstärks med
en erfaren psykiater som ledamot av rätten. Chefsöverläkaren kommer att
i rättegången framstå som patientens motpart och den avgörande frågan är
om patienten är i oundgängligt behov av psykiatrisk vård på sjukvårdsin-
rättningen. Om en psykiater inte ingår i rätten kan det förefalla patienten
utsiktslöst att få en ändring i chefsöverläkarens beslut och även reellt kan
länsrättens möjligheter att gå emot chefsöverläkarens bedömning vara
begränsade.
Möjligheten för länsrätten att anlita en psykiater som utomstående
sakkunnig kan inte anses som ett likvärdigt alternativ. Av specialmotive-
ringen till 35 § framgår att anlitandet av en sakkunnig, vilket ingalunda är
tänkt ske regelmässigt, bör få formen av inhämtande av sakkunnigutlåtan-
de. Chefsöverläkaren får möjlighet att bemöta utlåtandet vid förhandling-
en inför rätten, men rätten har vid överläggningen till dom ingen sakkun-
skap till hjälp vid bedömningen av den medicinska argumenteringen. Det
ligger också ett särskilt värde i att den medicinskt sakkunnige verkar under
domaransvar, inte minst med hänsyn till den auktoritet detta medför i
förhållande till chefsöverläkaren.
Det bör understrykas att den omständigheten att en psykiater ingår i
domstolen inte utesluter att den i särskilda fall anlitar en utomstående
psykiater som sakkunnig. Oavsett om så sker, bör den sakkunnige ledamo-
ten av domstolen genom frågor till chefsöverläkaren medverka till att den
för målet avgörande medicinska frågan blir tillfredsställande belyst vid
förhandlingen.
Den psykiatriskt sakkunnige ledamoten av rätten får också särskild
betydelse för samhällsskyddet vid avgörandet av mål enligt 10 och 16 §§
lagen om rättspsykiatrisk vård angående tillstånd att under viss del av
vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningen resp, upphörande av vår-
den.
Skäl kan också anföras för att en psykiater borde ingå som ledamot vid
kammarrättens handläggning av mål om psykiatrisk tvångsvård. Den me-
dicinska frågan har emellertid då bedömts av minst två av varandra
oberoende psykiatrer, och det behov av ytterligare utredning i denna del
som kan finnas kan tillgodoses genom inhämtande av yttrande från social-
styrelsen. Lagrådet anser sig därför inte böra föreslå bestämmelser om
särskild sammansättning av kammarrätten vid behandling av dessa mål.
Det finns dock anledning att poängtera, att målen om psykiatrisk
tvångsvård blir ett nytt område för domstolarna med speciella krav på
prövningen. Utvecklingen på området bör därför följas med särskild upp-
märksamhet och med en beredskap att vidta de ändringar som kan befin-
nas erforderliga.
Mot bakgrund av det anförda föreslår lagrådet att lagen kompletteras
med en bestämmelse (34 §) av innebörd, att länsrätten vid handläggningen
av mål enligt denna lag, när den inte är domför med en lagfaren domare
ensam, skall bestå av en lagfaren domare, en erfaren läkare med specialist-
kompetens inom någon gren av psykiatrin och tre nämndemän.
9§
Paragrafen bör ge klart uttryck för att länsrätten alltid skall fatta ett
beslut i frågan om fortsatt tvångsvård, då en ansökan kommer in enligt 8 §.
I enlighet härmed bör förevarande paragraf, som blir 8 §, ges följande
lydelse:
”Rätten skall på ansökan enligt 7 § besluta i frågan om fortsatt tvångs-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
406
vård. Om rätten bifaller ansökan, får vården pågå under högst fyra måna-
der, räknat från dagen för beslutet om intagning.”
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
1O§
Om vad lagrådet föreslagit i anslutning till rubriken till detta avsnitt av
lagen följs, synes bestämmelsen att länsrätten skall höra lämplig sakkunnig
kunna undvaras.
Vidare synes det tillräckligt att när chefsöverläkaren första gången
nämns i ett avsnitt av lagen precisera att därmed avses chefsöverläkaren
vid den enhet där patienten vårdas.
Bestämmelsen om längsta tiden för förlängning av vårdtiden bör kom-
pletteras med att förlängningen räknas från prövningstillfället. Det inne-
bär att, om någon förlängning inte medges, tvångsvården upphör omedel-
bart, även om den tidigare medgivna vårdtiden inte har gått till ända.
Bestämmelsen kan lämpligen utgöra andra meningen i första stycket.
Paragrafen (enligt lagrådets förslag 9 §) kan lämpligen ges följande lydel-
se:
”Efter ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården
fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §. Medgivande får lämnas för
högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.
En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan
tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 7 §
andra stycket tillämpas beträffande en ansökan enligt denna paragraf.”
H§
Första stycket innehåller en regel om att tvångsvård på grund av chefs-
överläkarens intagningsbeslut får fortsätta till dess att länsrätten beslutar
med anledning av ansökan. Som förutsättning anges att ansökan skall ha
kommit in till rätten. Dessutom anges att ansökan upphör att gälla, om
chefsöverläkaren innan rätten avgör målet beslutar att vården skall upphö-
ra.
Enligt lagrådets mening är den sistnämnda regeln överflödig. Lagens
allmänna uppbyggnad innebär att chefsöverläkaren när som helst kan
besluta att vården skall upphöra. Har chefsöverläkaren dessförinnan hos
länsrätten anhängiggjort ett ärende om tvångsvården, som ännu inte av-
gjorts, måste chefsöverläkaren givetvis underrätta domstolen, så att ären-
det kan avskrivas från vidare handläggning. Detta följer av allmänna
förvaltningsrättsliga principer och behöver inte särskilt utsägas för detta
fall.
I de fall, då ansökan om fortsatt vård inte bifalls, torde det ligga i sakens
natur att den pågående vården skall upphöra omedelbart. I tydlighetens
intresse bör detta sägas ut i lagtexten.
Andra stycket innehåller regler om att chefsöverläkaren skall underrätta
förtroendenämnden i situationer då ärenden om tvångsvård anhängiggörs
hos länsrätten enligt remissförslagets 7,8, 13 eller 15 §. Syftet är främst att
förtroendenämnden skall få tillfälle att utse stödperson för patienten enligt
32 §, om det inte redan har skett. Från synpunkten att göra lagen överskåd-
lig och begriplig är det enligt lagrådets mening angeläget att bestämmelser-
na grupperas på ett systematiskt sätt. Lagrådet förordar därför att bestäm-
melserna i andra stycket lyfts ut och sammanförs med bestämmelserna om
stödperson, som nu finns i förslagets 32 §. Till den närmare utformningen
av bestämmelserna om stödperson återkommer lagrådet senare.
407
Lagrådet föreslår således att paragrafen (enligt lagrådets förslag 10 §) ges
följande lydelse:
”Har en ansökan enligt 7 eller 9 § kommit in till länsrätten, får tvångs-
vården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten ansökan, skall
vården upphöra omedelbart.”
12§
Paragrafen anger förutsättningarna för konvertering av frivillig vård till
tvångsvård. Den innebär en väsentlig begränsning i förhållande till nuva-
rande regler, som infördes så sent som år 1983, genom att konvertering
föreslås kunna ske endast om det föreligger risk för att patienten skall
allvarligt skada sig själv eller någon annan. Sistnämnda punkt har samma
avfattning som tredje stycket i 3 §, vilket lagrådet i det föregående har
föreslagit ändrat.
Med det starka betonandet av det oundgängliga vårdbehovet som kän-
netecknar 3 § framstår begränsningen av konverteringsmöjligheterna som
sakligt omotiverade, närmast ologiska. Om det föreligger ett oundgängligt
behov av vård, vilket är förutsättningen även enligt punkten 1 i 12 §, vill
det förefalla uppenbart att detta behov skall tillgodoses. Omsorgen om
patienten gör detta nödvändigt. Att avstå från att ingripa och ge vård
skulle innebära en icke godtagbar devalvering av ordet oundgänglig.
Det är svårt att se, att den allmänna inriktningen av den föreslagna
utformningen skulle göra det naturligt att anlägga en mera restriktiv syn på
konvertering än enligt nu gällande lag. Tvärtom synes just den i remissen
föreslagna utformningen av förutsättningarna för tvångsvård leda till att
några ytterligare krav inte bör ställas upp för att konvertering skall få ske.
Frågan bör ses i belysning av de uppgifter om grunderna för konverte-
ring som lämnas i en tabell i den allmänna motiveringen (3.4). Där
framgår att drygt hälften av alla konverteringar beslutas med stöd av
hjälplöshetsindikationen — ur stånd att ta vård om sig själv — och en
knapp fjärdedel därför att patienterna är farliga för annan eller för eget liv.
Omkring 15 % sker på den medicinska indikationen och 2 % på grund av
grovt störande levnadssätt; beträffande återstående fall saknas uppgift om
åberopad indikation. Talen visar att konvertering, med den i remissen
föreslagna begränsningen, skulle omöjliggöras i det stora flertalet fall,
sannolikt omkring 80 %. Detta är inte förenligt med en god omsorg om
patienterna.
Med lagrådets ståndpunkt är en särskild bestämmelse om konvertering i
och för sig inte behövlig. Vad som måste sägas är att vårdintyg inte
erfordras i denna situation. Lagrådet föreslår att detta kommer till direkt
uttryck i lagtexten. Hänvisningen i andra stycket kan då begränsas till 6 §.
Lagrådet föreslår att paragrafen (enligt lagrådets förslag 11 §) ges följan-
de lydelse:
”Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig psykiat-
risk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas, utan
hinder av att vårdintyg inte utfärdats, besluta om tvångsvård när förutsätt-
ningarna enligt 3 § föreligger.
Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket.”
26 §
Enligt andra stycket får ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område förenas med särskilda villkor ”i behandlingssyfte”. Vad som åsyf-
tas är enligt motiven främst föreskrifter om skyldighet att underkasta sig
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
408
viss medicinering eller annan behandling, att hålla kontakt med en viss
person eller med socialtjänsten, att vistas på ett kommunalt eller enskilt
vårdhem eller att besöka en vårdcentral. Även villkor om vistelse vid
behandlingshem eller hem for vård eller boende kan aktualiseras för t. ex.
patienter som har missbrukat narkotika. Villkor om bostad och arbete kan,
sägs det vidare, undantagsvis tänkas bli aktuella. Enligt lagrådets mening
kan det också finnas behov av villkor som knappast täcks av orden ”i
behandlingssyfte”, t. ex. förbud att vistas på viss plats eller att besöka eller
annars ta kontakt med vissa personer. Lagrådet hänvisar till de synpunkter
på tredjemansskyddet, som har utvecklats i anslutning till 3 §, och till
lagen (1988:688) om besöksforbud. Av nu anförda skäl bör orden ”i
behandlingssyfte” utgå. Samma ändring får ske på andra ställen, även i
lagen om rättspsykiatrisk vård.
Med hänsyn till den omformulering av 3 § som lagrådet föreslagit kan
sista stycket utgå.
30 §
Enligt 12 kap. 3 § utlänningslagen får regeringen meddela föreskrifter
om hemsändande av utlänningar som inte är flyktingar och som har tagits
om hand enligt vissa vårdlagar, däribland LSPV. Såvitt gäller psykiatrisk
tvångsvård ligger det i sakens natur, att vården skall pågå till dess patien-
ten sänds hem och därefter upphöra. Andra stycket i förevarande paragraf
är därför enligt lagrådets mening onödigt. Eventuellt erforderliga bestäm-
melser kan utfärdas i en enklare ordning.
Om lagrådets förslag godtas kan lämpligen tredje stycket föras samman
med det första. Den avslutande punkten skulle då kunna lyda ”och chefs-
överläkaren finner patientens tillstånd tillåta att detta verkställs”.
31 och 32 §§
Bestämmelser om underrättelser till förtroendenämnden har intagits,
förutom i 11 § andra stycket, i 31 §. De anknyter till bestämmelserna om
stödperson i 32 § på det sättet att syftet med underrättelserna främst är att
initiera förtroendenämnden att förordna resp, entlediga stödperson.
Som förutskickats vid 11 § förordar lagrådet att bestämmelserna samlas
i det avsnitt i lagen som har rubriken ”Stödperson”.
I en första paragraf i avsnittet bör därvid tas in vad som i remissens
förslag utgör de två första styckena i 32 §, dvs. reglerna om när stödperson
skall utses och om stödpersonens uppgifter. I ett tredje stycke i paragrafen
anges att stödperson utses av förtroendenämnden.
I en andra paragraf i avsnittet bör anges chefsöverläkarens skyldighet att
initiera förordnande av stödperson. Denna paragraf bör inledas med en
allmän regel, som överensstämmer med 32 § sista stycket i remissförslaget.
Härefter bör med anknytning till vad som sägs i remissförslagets 11 § sista
stycket följa en regel om obligatorisk underrättelse då chefsöverläkaren
hos länsrätten har ansökt om medgivande till tvångsvård enligt 8, 13 eller
15 § men stödperson inte redan har utsetts. Som ytterligare fall då förtro-
endenämnden obligatoriskt skall underrättas bör anges de, då en patient
överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning för tvångsvård enligt 6 §
och chefsöverläkarens beslut om avslag på en begäran att tvångsvården
skall upphöra.
I ett tredje stycke kan, om det anses behövas, anges chefsöverläkarens
skyldighet att underrätta förtroendenämnden i fall där den förordnade
stödpersonen kan entledigas.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
409
Med denna disposition kan avsnittet (enligt lagrådets förslag 30 och
31 §§) ges följande lydelse:
”Stödperson
30 § När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson kan
utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.
Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges
tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-
en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget
har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt.
Stödperson utses av den nämnd som avses i lagen (1990:000) om förtro-
endenämnder inom hälso- och sjukvården.
31 § Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla till
förtroendenämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson.
Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid
göras när
1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7, 12
eller 14 §,
2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt 6 §,
3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att
tvångsvården skall upphöra.
När tvångsvården av en patient, för vilken har utsetts stödperson, har
upphört, skall chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta förtroende-
nämnden om detta.”
33 §
Paragrafen behandlar överklagande. Som lagrådet har angivit vid 7 § bör
patienten ges rätt att överklaga chefsöverläkarens intagningsbeslut enligt
6 § och motsvarande bör gälla intagningsbeslutet i konverteringsfall enligt
12 eller 15 § i remissförslaget (11 eller 14 § i lagrådets förslag). Av bestäm-
melserna om rättens prövning av ett sådant överklagande bör framgå att
den bör gälla även frågan om tvångsvården skall upphöra, oavsett om
intagningsbeslutet var lagligt eller ej.
De nu angivna bestämmelserna bör tas in som en första paragraf i
avsnittet om överklagande. 1 paragrafen bör vidare tas in regler om inhäm-
tande av chefsöverläkarens yttrande. Paragrafen (enligt lagrådets förslag
32 §) kan ges följande lydelse:
”Patienten får hos länsrätten överklaga chefsöverläkarens beslut om
intagning för tvångsvård enligt 6, 11 eller 14 §. Ett sådant överklagande
skall anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.
Innan länsrätten prövar en begäran enligt första stycket, skall rätten utan
dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseenden som
anges i 7 § andra stycket.”
Härefter bör följa en paragraf med de bestämmelser som nu finns i 33 §.
Bland de beslut som skall kunna överklagas har i remissen som punkt 3
upptagits beslut om avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område. Någon rätt att överklaga beslut om villkor för
sådan vistelse har inte föreslagits. Som skäl har i remissen anförts att det
här rör sig om frågor om vårdens innehåll och att det inte är lämpligt att
sådana frågor skall kunna bli föremål för domstols prövning. Det är
emellertid att märka att institutet vistelse utanför vårdinrättningen enligt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
410
lagförslaget innebär en utvidgning av LSPV:s begrepp vistelse utom sjuk-
husområdet och i viss mån är en ersättning for det nuvarande institutet
utskrivning på försök. Villkoren för vistelsen kan i fall av denna senare typ
tänkas både få betydelse under avsevärd tid och bli kännbara inskränk-
ningar i patientens frihet. Lagrådet förordar därför att patienten får möj-
lighet att överklaga villkor för vistelse utanför vårdinrättningen, i likhet
med vad som nu gäller vid försöksutskrivning enligt 21 och 22 §§ LSPV.
Besvärsprövningen kan visserligen bli av mindre värde för patienten vid
kortvariga, nära förestående permissioner o. dyl. Någon möjlighet att göra
skillnad mellan olika situationer vad gäller rätten att överklaga synes
emellertid inte föreligga. I stället förordar lagrådet, för att möjliggöra en
snabb handläggning i brådskande fall, att en möjlighet till endomarpröv-
ning föreskrivs i länsrätten för dessa fall. Till den frågan återkommer
lagrådet i samband med granskningen av förslaget till lag om ändring i
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
Bestämmelserna i 33 § första stycket kan med detta tillägg ges följande
lydelse:
”Patienten får hos länsrätten överklaga ett annat beslut av chefsöverlä-
karen enligt denna lag som innebär
1. avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra,
2. förordnande enligt 24 § om förstöring eller försäljning av egendom,
3. avslag på en begäran om tillstånd enligt 25 § att vistas utanför vårdin-
rättningens område eller meddelande av villkor i samband med sådan
vistelse, eller
4. återkallelse enligt 26 § av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område.”
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
Handläggningen i domstol
Följs lagrådets förslag angående länsrättens sammansättning vid hand-
läggningen av mål om psykiatrisk tvångsvård, bör detta avsnitt inledas
med en paragraf av följande lydelse:
”34 § Vid prövning av mål enligt denna lag består länsrätten av en
lagfaren domare, en läkare med specialistkompetens inom någon gren av
psykiatrin och tre nämndemän. Vad nu sagts gäller ej, om annat följer av
18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.”
Förslaget medför att efterföljande paragrafer får numreras om.
35 §
Enligt 29 § skall tvångsvården upphöra om inte en ansökan om länsrät-
tens medgivande till sådan vård kommit in till rätten inom vissa i andra
paragrafer angivna tidsfrister. Det är angeläget att patienten inte mot sin
vilja hålls kvar på sjukvårdsinrättningen sedan tvångsvården upphört.
Länsrätten bör därför så snart en ansökan om medgivande till tvångsvård
kommit in till rätten pröva, om den kommit in i rätt tid. Finner länsrätten
att så inte är fallet, bör rätten skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om
detta. Första stycket i 35 § (enligt lagrådets förslag 36 §) bör kompletteras i
nu nämnda hänseenden.
Som en följd av vad lagrådet föreslår i anslutning till förslaget i remissen
till ändring i 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skulle fullsut-
ten länsrätt krävas vid prövning av mål om psykiatrisk tvångsvård i
betydligt större utsträckning än vad som förutsatts i remissen. För att i
någon mån begränsa antalet mål utan att patientens rättsskydd eftersätts
förordar lagrådet att 35 § andra stycket (enligt lagrådets förslag 36 § andra
411
stycket) kompletteras med en regel motsvarande 18 § LSPV, att länsrätten
inte är skyldig att pröva en ansökan eller ett överklagande förrän en månad
förflutit från prövningen av en tidigare framställning med samma yrkande.
Ett sådant tillägg kan lämpligen bilda slutmening i andra stycket.
36 §
Patienten har enligt remissen inte någon ovillkorlig rätt till muntlig
förhandling. En sådan skall hållas om det inte är uppenbart obehövligt.
Med denna konstruktion bör andra stycket utgå. Ett åläggande för länsrät-
ten att upplysa patienten om att han kan begära muntlig förhandling är
olämpligt i sådana fall, där någon förhandling inte kommer till stånd, och
är inte erforderligt i övriga fall.
43 §
Med hänsyn till den erinran om möjligheten till rättshjälp som framgår
av 48 § första stycket 3 är 43 § överflödig och kan slopas.
47 §
Farerekvisitet för omhändertagande genom polismyndigheten har i re-
missen utformats snävare än för närvarande i 7 § LSPV. Samma uttrycks-
sätt används här som i 3 och 12 §§. 1 konsekvens med vad som har anförts i
anslutning till dessa paragrafer förordar lagrådet, att man behåller uttryc-
ket i LSPV ”är farlig för annans personliga säkerhet eller för eget liv”. Mot
tillägget ”eller i övrigt behöver omedelbar hjälp” har lagrådet ingen in-
vändning.
48 §
Som en konsekvens av lagrådets förslag att slopa bestämmelserna i 7 §
utgår föreskriften i punkt 1 första stycket och ersätts med en skyldighet för
chefsöverläkaren att upplysa patienten om hans rätt att överklaga vissa
beslut. Hänvisningen i andra stycket till 21 § förvaltningslagen kan då
utgå.
Övergångsbestämmelserna
Punkt 3
Punkten handlar om patienter som före den nya lagens ikraftträdande
har tagits in enligt 8 § LSPV. För dessa fall föreskrivs att patienten skall
anses intagen enligt 6 § nya lagen men att chefsöverläkaren senast den 3
januari 1992 skall avgöra om patienten skall vara intagen för tvångsvård
enligt 6 § även efter denna tidpunkt.
Bakgrunden till bestämmelsen är att beslutet enligt LSPV i dessa fall
endast är ett beslut om intagning för undersökning av vårdbehovet. Om
LSPV fortfarande hade varit tillämplig, skulle det ha följts av överläkarens
definitiva beslut senast åttonde dagen efter intagningen. Bestämmelsen
åsyftar att möjliggöra att den vård som påbörjats enligt LSPV skall kunna
fortsätta samtidigt som chefsöverläkaren ges viss respit att bedöma vård-
behovet jämfört med den tidsfrist som den nya lagens 6 § anger.
Den avfattning som bestämmelsen har fått kan emellertid leda till tolk-
ningssvårigheter. Lagrådet föreslår följande formulering:
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1: 5
412
”Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning Prop. 1990/91: 58
enligt 8 § i den gamla lagen, skall chefsöverläkaren senast den 3 januari Bilaga 1:5
1992 avgöra frågan om patienten enligt 6 § i den nya lagen skall tas in for
tvångsvård. Intill dess frågan om intagning har avgjorts, gäller den gamla
lagen i tillämpliga delar.”
Punkt 4
Enligt bestämmelserna i punkt 4 skall den som vid ikraftträdandet är
intagen enligt 9 eller 10 § LSPV eller återintagen enligt 20 § LSPV anses
intagen för vård enligt 6 § lagen om psykiatrisk tvångsvård, varvid beslutet
om intagning skall anses ha fattats vid ikraftträdandet. Det betyder att
frågan om fortsatt tvångsvård måste väckas hos länsrätten inom fyra
veckor från ikraftträdandet.
En särbestämmelse ges för intagna som varit föremål för beslut om
fortsatt vård enligt 20 a § andra stycket LSPV. Ett sådant beslut likställs
med ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex
månader enligt 10 § nya lagen. Av motiveringen till övergångsbestämmel-
sen framgår att sexmånadersfristen i detta fall räknas från beslutets dag.
Skulle beslutet vid lagens ikraftträdande vara äldre än sex månader, kan
beslutet således inte åberopas för fortsatt tvångsvård. 1 ett sådant fall torde
dock, på grund av innehållet i 20 a § LSPV, en anmälan från överläkaren
om behovet av fortsatt vård finnas hos utskrivningsnämnden. Punkt 8 i
övergångsbestämmelserna torde för dessa fall medföra att länsrätten skall
pröva frågan om fortsatt tvångsvård. Denna prövning skall enligt 35 § nya
lagen ske inom åtta dagar från lagens ikraftträdande, såvida inte länsrätten
av utredningsskäl eller på grund av någon annan särskild omständighet
förlänger tiden för prövningen.
Punkt 7
Denna punkt innehåller särskilda övergångsbestämmelser, som gäller
försöksutskrivna patienter och patienter med tillstånd att vistas utom sjuk-
husområdet. De innebär att sådana patienter skall anses ha tillstånd enligt
26 § nya lagen att vistas utanför sjukvårdsinrättningen under återstoden av
vårdtiden resp, del av vårdtiden. En särskild bestämmelse har dock tagits
in om att detta inte i något fall får medföra att den enligt LSPV längsta
medgivna tiden för utskrivning på försök eller tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område överskrids.
Enligt lagrådets mening är den sistnämnda bestämmelsen ägnad att
skapa förvirring vid lagtillämpningen. Såvitt kan utläsas av lagförslaget
och dess motivering synes nämligen syftet med punkt 7 vara att de patien-
ter — som vid ikraftträdandet är försöksutskrivna eller har tillstånd att
vistas utom sjukhusområdet, även i fortsättningen skall följa de föreskrif-
ter som dessförinnan har meddelats. Någon prövning enligt bestämmelser-
na i den nya lagen skall således tydligen inte ske annat än om något
inträffar, som i det enskilda fallet nödvändiggör ingripande med återintag-
ning, ändring av föreskrifter e. dyl. Exempelvis synes beträffande en för-
söksutskriven patient, som följer sina föreskrifter, vid utgången av den
enligt 19 § LSPV bestämda tiden för försöksutskrivning enbart återstå att
enligt 28 § nya lagen besluta att tvångsvården skall upphöra.
Om denna tolkning är riktig, föreligger inte någon konkurrens mellan
den nya och den gamla lagen beträffande giltighetstid för försöksutskriv-
ning eller föreskrifter, utan i dessa frågor gäller vad som har bestämts
413
enligt LSPV. Med hänsyn härtill bör den förut påtalade meningen i punkt
7 strykas.
Beträffande övergångsfallen kan i övrigt följande anmärkas.
Skulle beträffande en patient, som är försöksutskriven eller har tillstånd
att vistas utom sjukhusområdet enligt LSPV, efter den nya lagens ikraftträ-
dande inträffa något som gör det nödvändigt med återintagning, ändring
av föreskrifter e. dyl., följer av punkt 7 att patienten anses ha ett tillstånd
enligt 26 § nya lagen att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område.
Chefsöverläkaren kan alltså i sådant fall enligt 27 § återkalla tillståndet och
kan även, om anledning föreligger, meddela nytt tillstånd med ändrade
villkor enligt 26 §.
I fråga om en försöksutskriven patient kan det fallet tänkas, att patien-
ten, när den enligt 19 § LSPV bestämda tiden för försöksutskrivningen
närmar sig sitt slut, bedöms fortfarande vara i behov av tvångsvård, utan
att återkallelse enligt 27 § nya lagen ansetts befogad. I sådant fall torde
chefsöverläkaren ha att ansöka hos länsrätten, i regel enligt 10 §, om
medgivande till fortsatt tvångsvård. Av 29 § följer att tvångsvården i
sådant fall upphör om ansökan inte har kommit in till länsrätten när tiden
för försöksutskrivningen har gått ut.
Lagen om rättspsykiatrisk vård
6§
Enligt andra stycket får rättspsykiatrisk vård ges vid en enhet för rätts-
psykiatrisk undersökning så länge undersökningen pågår. Detta får enligt
specialmotiveringen anses vara fallet längst till dess utlåtandet över under-
sökningen har upprättats. Det har under föredragningen upplysts att det är
vanligt förekommande att en vårdplats inte kan beredas omedelbart efter
avslutandet av en rättspsykiatrisk undersökning. Med lagförslagets ut-
formning kan det således inträffa att personer får stanna kvar vid en
undersökningsenhet under viss tid utan att det finns någon rättslig grund
för att bereda erforderlig vård med tvång. Denna konsekvens är enligt
lagrådets mening inte godtagbar. Vårdmöjlighet måste föreligga under hela
vistelsen vid enheten. Andra stycket bör ges följande lydelse:
”På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård
ges åt den som är intagen för undersökning.”
10§
Det remitterade förslaget innebär att den som genomgår rättspsykiatrisk
vård efter beslut enligt 31 kap 3 § brottsbalken om särskild utskrivnings-
prövning får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område, om det inte är uppenbart att det till följd
av den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är
av allvarligt slag. Tillståndsfrågan prövas av länsrätten efter ansökan av
chefsöverläkaren eller patienten, med möjlighet att i det särskilda fallet
delegera beslutanderätten till chefsöverläkaren.
I linje med den uppfattning som lagrådet uttalat i fråga om tredjemans-
skyddet i anslutning till 3 § lagen om psykiatrisk tvångsvård anser lagrådet
att skyddsbehovet för närstående och omgivning riskerar att skjutas alltför
mycket i bakgrunden när det som i förslaget anges att vistelse utanför
sjukvårdsinrättningens område kan komma i fråga så snart återfallsrisken
inte är uppenbar. Lagrådet förordar att paragrafen utformas så, att den ger
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
414
länsrätten en friare prövningsrätt, där rätten efter en genomgång av om-
ständigheterna i det enskilda fallet bedömer i vad mån och i vilken utform-
ning vistelse utanför vårdinrättningens område är försvarlig. Bland de
omständigheter som därvid skall beaktas bör särskilt nämnas återfalls-
risken, men samtidigt framhållas den inverkan som den genomgångna
vården och behandlingen kan bedömas ha haft på denna risk. Som redan
antytts bör i bedömningen särskilt vägas in även vilken form vistelsen är
avsedd att ta. Riskerna med en vistelse utanför vårdinrättningen begränsas
ju, vid i övrigt oförändrade förutsättningar, väsentligt om exempelvis
någon form av övervakning anordnas. Liknande verkan kan i därför
lämpade fall tänkas uppnås genom en omsorgsfull utformning av föreskrif-
ter för patienten under vistelsen.
Lagrådet föreslår således att paragrafens första stycke delas upp i två
stycken av följande lydelse:
”Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut enligt
31 kap. 3 § brottsbalken om särskild utskrivningsprövning prövas frågan
om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsin-
rättningens område av länsrätten.
Vid sin prövning skall rätten särskilt beakta arten av den brottslighet
som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall
i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten
genomgått. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns
skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den rättspsykia-
triska vården upphör. Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område får förenas med särskilda villkor.”
12 §
1 anslutning till vad som anförs i specialmotiveringen till denna paragraf
vill lagrådet framhålla, att chefsöverläkaren skall besluta att den rättspsy-
kiatriska vården skall upphöra så snart någon av de i paragrafen angivna
förutsättningarna för sådan vård inte längre är för handen.
13 §
Paragrafen anger de tidsfrister som skall gälla vid rättspsykiatrisk vård
enligt 31 kap. 3 § brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningspröv-
ning.
Tidsberäkningen skall enligt första stycket ha som utgångspunkt den dag
då vården påbörjades. Med hänsyn till att det i den situation som paragra-
fen avser kan göras gällande att vårdens början avhänger av successiva
beslut, fattade av skilda instanser, kan enligt lagrådets mening den före-
slagna ordningen leda till tolkningssvårigheter i enskilda fall. Lagrådet
föreslår därför att bestämmelsen utformas så, att utgångspunkten i princip
blir den dag då vården tidigast kunnat påbörjas.
I sista meningen av det föreslagna första stycket finns en föreskrift om
hörande av sakkunnig. I likhet med vad som sagts om motsvarande före-
skrift i 10 § lagen om psykiatrisk tvångsvård synes denna bestämmelse
kunna undvaras om lagrådets förslag i fråga om länsrättens sammansätt-
ning följs.
Andra stycket i paragrafen handlar om förlängning av vårdtiden. 1 likhet
med vad lagrådet föreslagit beträffande en motsvarande bestämmelse i
lagen om psykiatrisk tvångsvård bör det sägas ut i lagtexten, att förläng-
ningen räknas från prövningstillfället och att, om ansökan om förlängning
avslås, vården omedelbart skall upphöra.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
415
Lagrådet föreslår således att paragrafen ges följande lydelse:
”Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå under
högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit
verkställbart. Har patienten inställt sig på sjukvårdsinrättningen en senare
dag, räknas tiden från den dagen.
Efter ansökan av chefsöverläkaren får länsrätten medge att den rättspsy-
kiatriska vården fortsätter utöver den nämnda längsta tiden.
Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-
der åt gången, räknat från prövningstillfället. Avslår rätten ansökan, skall
vården upphöra omedelbart. Ansökan om förlängning skall ha kommit in
till länsrätten innan tiden för gällande beslut om rättspsykiatrisk vård har
löpt ut.”
14§
Lagrådet har i anslutning till 11 § lagen om psykiatrisk tvångsvård påtalat
att en mening av samma lydelse som den andra meningen i första stycket
av förevarande paragraf är överflödig. Meningen kan utgå även här.
17§
Paragrafen motsvarar 30 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Av skäl som
anförts i anslutning till den paragrafen bör andra stycket om hemsändande
utgå. Ett särskilt tredje stycke har lagts till om överförande av verkställig-
het till en annan stat enligt 1972 års lag om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom. Med hänvisning till vad som
anförts i det föregående i anslutning till den förutnämnda paragrafen vill
lagrådet framhålla, att det ligger i sakens natur att vården i Sverige skall
pågå till dess patienten faktiskt förs över till den andra staten och att
eventuellt erforderliga bestämmelser kan utfärdas i en enklare ordning än
genom denna lag. Det särskilda tredje stycket kan alltså utgå. Som en
konsekvens av detta kan 17 § i sin helhet ersättas med en hänvisning till
lagen om psykiatrisk tvångsvård (enligt lagrådets förslag 29 §) och således
ges följande lydelse:
”1 fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med avvis-
ning, utvisning och utlämning gäller bestämmelserna i 29 § lagen
(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.”
20 §
Som ett led i förstärkningen av skyddet för närstående och omgivning
förordar lagrådet att åklagares överklagningsrätt även skall avse beslut
enligt 10 § om patients vistelse utanför vårdinrättningens område.
Bestämningen av vilken åklagare överklagningsrätten skall tillkomma
bör i lagen utformas så att den medger större flexibilitet än vad som
föreslagits i remissen. Den närmare bestämningen kan därefter ske i annan
ordning.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse:
”Ett beslut enligt 10 § att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrätt-
ningens område eller 16 § att vården skall upphöra får överklagas av
allmän åklagare, om åklagare före beslutet har anmält till rätten att beslu-
tet kan komma att överklagas. Har anmälan gjorts, får beslutet inte verk-
ställas förrän det har vunnit laga kraft eller rätten dessförinnan har under-
rättats om att åklagaren inte kommer att överklaga.”
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
416
21 §
Enligt lagrådets uppfattning bör lagen om psykiatrisk tvångsvård i
tillämpliga delar gälla beträffande rättspsykiatrisk vård i alla avseenden,
där lagen om rättspsykiatrisk vård inte innehåller uttryckliga undantags-
bestämmelser. Det är därför onödigt att i 21 § lagen om rättspsykiatrisk
vård göra en inskränkning till mål enligt vissa uppräknade paragrafer.
Beträffande kammarrättens sammansättning hänvisar lagrådet till vad
som anförts i anslutning till lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Lagrådet föreslår följaktligen att 21 § ges följande lydelse:
”Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt denna lag gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 39 §§ lagen (1990:000) om psyki-
atrisk tvångsvård.”
22 §
Vid handläggning av mål om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk
vård skall enligt vad lagrådet förordat i anslutning till förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård i länsrätten ingå en erfaren psykiater. Lagrådet har
i anslutning till 10 § i den lagen anfört att bestämmelsen att länsrätten skall
höra lämplig sakkunnig då kan undvaras. Detsamma gäller motsvarande
bestämmelse i förevarande paragraf. Enligt 24 § förvaltningsprocesslagen
får rätten inhämta yttrande över fråga som kräver särskild sakkunskap
från myndighet. Slutmeningen i förevarande paragraf ger inte något därut-
över. Meningen bör därför utgå.
Enligt fjärde meningen skall åklagaren i regel beredas tillfälle att yttra sig
innan länsrätten fattar beslut som avser tillstånd för patienten att vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område eller upphörande av vården. Lag-
rådet vill framhålla vikten av att åklagaren i detta sammanhang beaktar de
risker som patientens vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område kan
innebära for sådan målsägande som avses i 29 §. Målsäganden bör genom
åklagaren få sina synpunkter framförda till länsrätten i samband med
åklagarens yttrande och till högre instans om åklagaren överklagar länsrät-
tens beslut.
Paragrafen kan lämpligen delas i två stycken med följande lydelse:
”1 ett mål enligt 10 eller 16 § som har väckts genom ansökan av patien-
ten skall länsrätten inhämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en chefs-
överläkare ger in ansökan eller anmälan enligt 10, 13, 16 eller 17 §, skall
han därvid ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och lämna en
redogörelse for de omständigheter, på vilka uppfattningen grundas.
Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten i ett mål enligt 10 eller
16 § ge åklagaren i det mål där beslutet om rättspsykiatrisk vård har
meddelats eller, när det finns särskilda skäl, någon annan åklagare tillfälle
att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område, om överlåtelse på chefsöverläkaren av befogen-
het att besluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.”
23 §
Sista stycket bör ersättas med en hänvisning i 24 § till motsvarande
bestämmelse i lagen om psykiatrisk tvångsvård.
25 §
På samma sätt som föreslagits i fråga om 43 § lagen om psykiatrisk
tvångsvård bör paragrafen slopas med hänsyn till att möjligheten till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
417
27 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
rättshjälp även framgår av 30 § första stycket 4 (enligt lagrådets förslag
29 § första stycket 5).
Lagen om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
41 §
I förslaget bör göras vissa ändringar som följd av de föreslagna ändring-
arna i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Första stycket bör således, såvitt
gäller mål enligt nyssnämnda lag, avse mål eller ärende ”hos allmän
förvaltningsdomstol angående medgivande till fortsatt tvångsvård enligt 7,
9, 12 eller 14 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård och vid över-
klagande enligt 32 eller 33 § samma lag av beslut om intagning för tvångs-
vård eller om avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra”.
Lagen om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
17§
Som en konsekvens av lagrådets förslag om särskild sammansättning av
länsrätten vid behandling av mål om psykiatrisk tvångsvård behövs en
komplettering av fjärde stycket så att lagrummet får förslagsvis följande
lydelse:
”Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering samt mål
om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård finns, förutom i 18 §,
bestämmelser i fastighetstaxeringslagen (1979:1 152), lagen (1990:000) om
psykiatrisk tvångsvård och lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.”
18 §
Enligt remissförslagets tredje stycke jämfört med andra stycket skall, om
det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, länsrätten vara domför med en lagfaren domare ensam vid avgörande
av mål enligt bl. a. 33 § lagen om psykiatrisk tvångsvård.
Lagrådets förslag om särskild sammansättning av länsrätten vid behand-
ling av mål om psykiatrisk tvångsvård bör leda till att målen vid avgörande
i sak prövas av fullsutten rätt. I två typer av mål bör dock länsrätten vara
domför med en lagfaren domare ensam, om det inte är påkallat av särskild
anledning att målet prövas av fullsutten rätt. Det gäller överklagade beslut
om förstöring och försäljning av egendom och avslag på en begäran om
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område. Avser överklagandet
villkor för en vistelse utanför vårdinrättningen, som inte är kortvarig, kan
det inte sällan vara påkallat med prövning av fullsutten rätt.
Lagrådet förordar att det i remissen föreslagna tillägget till 18 § tredje
stycket 3, med beaktande av vad lagrådet föreslagit i anslutning till 33 §
lagen om psykiatrisk tvångsvård, ändras till att lyda: ”mål enligt 33 §
första stycket 2 och 3 lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård samt
mål enligt 18 § första stycket 3 och 5 lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk
vård.”
Lagen om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
Som en följd av vad lagrådet föreslår i fråga om 31 kap. 3 § brottsbalken
bör hänvisningen i 6 § till 37 § äldre omsorgslagen kvarstå samt punkt 2 i
övergångsbestämmelserna slopas.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
418
Lagen om ändring i brottsbalken
31 kap. 3 §
Paragrafen behandlar i nuvarande lydelse överlämnande till sluten psy-
kiatrisk vård och till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
Den senare möjligheten till överlämnande har uteslutits i lagrådsremissens
förslag till ny lydelse av paragrafens första stycke, trots att vårdformen
som sådan tills vidare kommer att bestå enligt socialministerns förslag i
remissen.
Av justitieministerns överväganden i remissens allmänna motivering
(avsnitt 2.7) och i specialmotiveringen till paragrafen framgår skälen för
hennes ställningstagande. Det anförs att möjligheten att överlämna lag-
överträdare till vård i specialsjukhus har utnyttjats helt undantagsvis un-
der senare år. I de sällsynta fall då en psykiskt utvecklingsstörd gör sig
skyldig till t. ex. ett grovt våldsbrott lider denne i allmänhet också av en
psykisk störning som kräver psykiatrisk behandling. Om den psykiskt
utvecklingsstörde i ett sådant fall kan sägas ha en allvarlig psykisk störning
och kriterierna i andra stycket angående orsakssamband mellan brott och
störning är uppfyllda, kan alltså domstolen överlämna denne till rättspsy-
kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Justitieministern anser
därför att det inte med hänsyn till skyddsaspekterna eller av andra krimi-
nalpolitiska skäl är påkallat med en särskild form av påföljd för psykiskt
utvecklingsstörda som ger möjlighet till tvångsomhändertagande.
Enligt lagrådets mening kan ett förlitande enbart på möjligheten att
överlämna psykiskt utvecklingsstörda till rättspsykiatrisk vård leda till
svårigheter i rättstillämpningen. Eftersom det för överlämnande måste
påvisas att lagöverträdaren utöver en manifesterad psykisk utvecklings-
störning lider av en annan psykisk störning som kräver vård, skulle dom-
stolen, till följd av diagnostiska problem, i ett enskilt fall kunna hamna i
den situationen att den psykiska utvecklingsstörningen, trots att den var
allvarlig och framstod som kausal till gärningen, inte skulle kunna föranle-
da överlämnande till särskild vård. Lagrådet vill i sammanhanget erinra
om att det i en näraliggande situation, nämligen då det är fråga om
åtalsunderlåtelse, enligt den i remissen föreslagna lydelsen av 20 kap. 7 §
rättegångsbalken anges som skäl för att underlåta åtal även att vård i
specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § äldre omsorgslagen
kommer till stånd. Det synes sakligt omotiverat att en åtgärd som kan
åberopas som skäl för åtalsunderlåtelse inte står till buds vid domstolens
påföljdsval.
Lagrådet förordar därför att möjligheten för domstol att överlämna till
vård i specialsjukhus bibehålls så länge denna vårdform kvarstår. När
vårdformen i framtiden enligt intentionerna avvecklas, får givetvis i det
sammanhanget övervägas vilka nya vårdformer som måste sättas in för
psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare och hur det skall förfaras med
dem som vid avvecklingen vårdas i specialsjukhus.
Bestämmelsen om överlämnande till vård i specialsjukhus kan förslags-
vis tas in i ett tredje stycke i paragrafen och ges följande lydelse:
”Om någon som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms
kunna stanna vid böter, kan beredas vård med stöd av 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, får
rätten överlämna honom till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklings-
störda.”
Härutöver bör lydelsen av det i remissen föreslagna sista stycket jämkas
för att innefatta även överlämnande enligt nya tredje stycket och bör
således ges följande lydelse:
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
419
”Om det är påkallat med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet
eller av andra särskilda skäl, får rätten i samband med överlämnandet till
vård som avses i denna paragraf döma till annan påföljd, dock inte
fängelse eller överlämnande till annan särskild vård.”
Lagen om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister
2§
Som en följd av vad lagrådet föreslår i fråga om 31 kap. 3 § brottsbalken
bör överlämnande till vård i specialsjukhus alltjämt noteras i registret.
Första stycket punkt 2 bör därför ges följande lydelse:
”2. överlämnats till rättspsykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda eller, om för brottet är föreskrivet fängelse,
till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall; eller”
Lagen om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.
4§
Den sista meningen i första stycket — om nöjdförklaring inför närmaste
polismyndighet — bör enligt lagrådets mening slopas. Lagrådet har tagit
del av de motiv för bestämmelsen som anfördes 1974 och funnit, att de
inte längre är giltiga efter den nu aktuella reformen och omorganisationen.
Lagen om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning
Som en följd av vad lagrådet föreslår i fråga om 31 kap. 3 § brottsbalken
bör nuvarande lydelse av 2 § bibehållas såvitt gäller ersättningsrätt som
grundas på att någon efter domstols förordnande vårdats i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda. Detta medför även behov av en justering av
övergångsbestämmelsen.
Lagen om rättspsykiatrisk undersökning m. m.
I samband med behandlingen av denna lag har lagrådet tagit del av
skrivelser som kommit in till lagrådet från statens rättspsykiatriska klini-
ker i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala samt från SACO-S-för-
eningen vid sistnämnda klinik.
5§
I den allmänna motiveringen avsnitt 3.6 anför justitieministern att det i
lag bör ges stöd för en ordning som innebär att rättspsykiatriska undersök-
ningar kan utföras såväl inom en statlig organisation som i en organisation
inom hälso- och sjukvården. En bestämmelse med detta innehåll har inte
upptagits i förevarande lagförslag men kan lämpligen bilda första mening-
en i 5 §. Bestämmelsen ger landstingen kompetens att utföra rättspsykiatri-
ska undersökningar även i den mån dessa inte skulle kunna hänföras till
hälso- och sjukvården utan enbart till rättsvården, som är en statlig angelä-
genhet. För att förenkla avfattningen av efterföljande paragrafer bör i en
andra mening anges, att med undersökningsenhet i fortsättningen avses
även vårdinrättning där rättspsykiatriska undersökningar utförs. Paragra-
fen avslutas sedan lämpligen med den i remissen föreslagna bestämmelsen
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
420
att fördelningen av undersökningar mellan olika undersökningsenheter
sker enligt föreskrifter som regeringen beslutar. Innebörden härav är att
fördelningen görs mellan de undersökningsenheter som vid varje tillfälle
står till förfogande.
Om lagrådets förslag följs skulle 5 § således få följande lydelse:
”Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar
inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med
undersökningsenhet avses i fortsättningen även vårdinrättning där rätts-
psykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av undersökningar mel-
lan olika undersökningsenheter sker enligt föreskrifter som regeringen
beslutar.”
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
6§
I paragrafen föreslås bl. a. att undersökningstiden för häktade skall
minskas kraftigt. Lagrådet instämmer givetvis i att en sådan förkortning är
önskvärd. Mot bakgrunden av de problem som har förekommit under lång
tid är det emellertid nödvändigt att understryka, att förslaget av hänsyn till
rättssäkerheten förutsätter att tillräckliga resurser kommer att stå till buds.
En sänkning av utlåtandenas kvalitet kan inte accepteras.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
421
1 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) gäller all psyki-
atrisk vård. Kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är för-
enad med frihetsberövande och annat tvång (tvångsvård) ges i denna lag.
Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård finns också i lagen (1990:000) om
rättspsykiatrisk vård.
Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en
kommun som inte ingår i en landstingskommun.
2 § Tvångsvård enligt denna lag skall syfta till att den som är i oundgäng-
ligt behov av sådan psykiatrisk vård som ges efter intagning på en sjuk-
vårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till erforderlig vård och
ta emot det stöd som han behöver.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
3 § Tvångsvård får ges endast om
1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,
2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga
förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som
inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning för heldygnsvård, och
3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller till följd av sitt
psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan.
Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt första
stycket 1 utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning som kan ge rätt till
särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m. fl.
Vid bedömning av behovet av tvångsvård skall även beaktas, om patien-
ten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga
säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.
4 § Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för tvångsvård får
inte fattas utan att ett läkarintyg (vårdintyg) har utfärdats, av vilket det
framgår att det finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångs-
vård av patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild
läkarundersökning.
En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns skälig
anledning till det. Undersökningen utförs av en legitimerad läkare. Om
undersökningen inte kan utföras med patientens samtycke, får patienten
tas om hand för undersökning. Beslut om sådant omhändertagande får
fattas endast av läkare som enligt beslut av landstingskommunen har
befogenhet till det.
Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning för frivillig psykiatrisk vård.
422
5 § Vårdintyget får utfördas endast i omedelbar anslutning till undersök-
ningen. Det skall, utöver ett uttalande enligt 4 § om förutsättningarna för
tvångsvård av patienten, innehålla en redogörelse för den psykiska stör-
ningen och de omständigheter i övrigt som ger upphov till vårdbehovet.
Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna om jäv i 11 och
12 §§ förvaltningslagen (1986:223) även för läkare som utövar yrket en-
skilt.
Den läkare som har utfärdat vårdintyget skall se till att det snarast
kommer till den sjukvårdsinrättning där frågan om intagning för tvångs-
vård skall prövas.
6 § Frågan om intagning för tvångsvård skall avgöras skyndsamt efter
undersökning av patienten, senast 24 timmar efter patientens ankomst till
vårdinrättningen. Patienten får efter beslut av tjänstgörande läkare hind-
ras att lämna vårdinrättningen tills frågan om intagning avgjorts. Ett
beslut om intagning får inte grundas på ett vårdintyg som är äldre än fyra
dagar.
Beslut i fråga om intagning fattas av en chefsöverläkare vid en enhet för
psykiatrisk vård. Beslutet får inte fattas av den läkare som har utfärdat
vårdintyget.
7 § Om chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas finner att
denne bör ges tvångsvård utöver fyra veckor från dagen for beslutet om
intagning, skall han före utgången av fyraveckorstiden ansöka hos länsrät-
ten om medgivande till sådan vård.
I ansökan skall anges vilka omständigheter som utgör grunden för
tvångsvården och vilka överväganden som har gjorts rörande vård i annan
form för patienten. Till ansökan skall fogas en redogörelse för det stöd och
den behandling som planeras för patienten under och efter vistelsen på
vårdenheten.
8 § Rätten skall på ansökan enligt 7 § besluta i frågan om fortsatt tvångs-
vård. Om rätten bifaller ansökan, får vården pågå under högst fyra måna-
der, räknat från dagen för beslutet om intagning.
9 § Efter ansökan av chefsöverläkaren får rätten medge att tvångsvården
fortsätter utöver den längsta tiden enligt 8 §. Medgivande får lämnas för
högst sex månader åt gången, räknat från prövningstillfället.
En ansökan enligt första stycket skall ha kommit in till länsrätten innan
tiden för gällande beslut om tvångsvård har löpt ut. Föreskrifterna i 7 §
andra stycket tillämpas beträffande en ansökan enligt denna paragraf.
10 § Har en ansökan enligt 7 eller 9 § kommit in till länsrätten, får
tvångsvården fortsätta i avvaktan på rättens beslut. Avslår rätten ansökan,
skall vården upphöra omedelbart.
11 § Om en patient är intagen på en sjukvårdsinrättning för frivillig
psykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas,
utan hinder av att vårdintyg inte utfärdats, besluta om tvångsvård när
förutsättningarna enligt 3 § föreligger.
Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
423
12 § När beslut har fattats om tvångsvård enligt 11 §, skall chefsöverläka- Prop. 1990/91: 58
ren skyndsamt och senast inom fyra dagar från dagen för beslutet ansöka Bilaga 1: 5
hos länsrätten om medgivande till att tvångsvården fortsätter. Föreskrif-
terna i 7 § andra stycket skall därvid tillämpas.
13 § Om rätten medger att tvångsvård som har beslutats enligt 11 § fort-
sätter, får den pågå under högst fyra månader, räknat från dagen för
chefsöverläkarens beslut. I fråga om tvångsvård utöver denna tid tillämpas
samma bestämmelser som vid fortsatt tvångsvård enligt 9 §.
14 § När rättspsykiatrisk vård skall upphöra i fall som avses i 15 § lagen
(1990:000) om rättspsykiatrisk vård, får chefsöverläkaren vid den enhet
där patienten vårdas, utan hinder av att vårdintyg inte utfärdats, besluta
om tvångsvård enligt denna lag, om förutsättningarna enligt 3 § föreligger.
Föreskrifterna i 6 § gäller inte i fall som avses i första stycket. I stället
tillämpas föreskrifterna i 12 och 13 §§, varvid ett beslut enligt denna
paragraf jämställs med ett beslut enligt 11 §.
15 § Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en
landstingskommun.
16 § En behandlingsplan skall upprättas snarast efter det att patienten
har tagits in för tvångsvård. Så långt möjligt skall planen upprättas i
samråd med patienten. När det är lämpligt skall samråd ske också med
dennes närstående.
I samråd med patienten skall det klarläggas om denne har behov av stöd
från socialtjänsten.
17 § I fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum med
patienten när det kan ske. Samråd skall ske också med patientens närståen-
de när det är lämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefs-
överläkaren vid den enhet där patienten vårdas.
Behandlingsåtgärdema skall anpassas till vad som krävs för att uppnå
syftet med tvångsvården enligt 2 §.
18 § En patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den
del av inrättningen där han skall vistas.
Om det behövs från behandlingssynpunkt, får chefsöverläkaren besluta
om inskränkningar beträffande besök hos patienten.
19 § Om det finns en omedelbar fara för att en patient allvarligt skadar
sig själv eller någon annan, får patienten kortvarigt spännas fast med bälte
eller liknande anordning. Vårdpersonal skall vara närvarande under den
tid patienten hålls fastspänd.
Om det finns synnerliga skäl, får beslutas att patienten skall hållas
fastspänd längre än som anges i första stycket.
Chefsöverläkaren beslutar om fastspänning. Socialstyrelsen skall utan
dröjsmål underrättas om beslut enligt andra stycket.
20 § En patient får hållas avskild från andra patienter endast om det är
424
nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande
beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Ett beslut om
avskiljande gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett
nytt beslut förlängas med högst åtta timmar.
Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om avskiljande enligt första
stycket avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.
Chefsöverläkaren beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild
mer än åtta timmar i följd, skall socialstyrelsen utan dröjsmål underrättas
om detta. En patient skall under den tid han hålls avskild stå under
fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
21 § En patient får inte inneha
1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,
2. injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i
människokroppen,
3. andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av
eller annan befattning med narkotika, eller
4. annan egendom som kan skada honom själv eller någon annan eller
vara till men för vården eller ordningen på vårdinrättningen.
Påträffas sådan egendom som avses i första stycket, får den omhänder-
tas.
22 § Chefsöverläkaren får besluta att försändelser till en patient får
undersökas för kontroll av att de inte innehåller sådan egendom som avses
i 21 §. Granskningen av en försändelse får inte avse det skriftliga innehål-
let i brev eller annan skriftlig handling.
Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får inne-
has enligt 21 §, får egendomen omhändertas.
23 § Om det är påkallat får en patient kroppsvisiteras eller ytligt kropps-
besiktigas, när han kommer till sjukvårdsinrättningen, för kontroll av att
han inte bär på sig egendom som avses i 21 §. Detsamma gäller om det
under vistelsen på vårdinrättningen uppkommer misstanke att sådan egen-
dom skall påträffas hos patienten.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning får inte göras mer ingående
än vad ändamålet med åtgärden kräver. All den hänsyn som omständighe-
terna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.
Chefsöverläkaren beslutar om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikt-
ning.
24 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
omhändertagits enligt 21 eller 22 § eller har sådan egendom påträffats där
patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare till
egendomen, skall chefsöverläkaren låta förstöra eller sälja egendomen
enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Detsamma
gäller i fråga om injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen, och i fråga om andra föremål som är
särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med
narkotika.
Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
25 § Chefsöverläkaren får ge patienten tillstånd att under en viss del av
vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Tillståndet får
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
425
ges för återstoden av vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är
angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör.
Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med
särskilda villkor.
26 § Chefsöverläkaren får återkalla ett tillstånd som avses i 25 §, om
förhållandena kräver det.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
27 § När det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård, skall chefs-
överläkaren vid den enhet där patienten vårdas genast besluta att tvångs-
vården skall upphöra. Frågan om tvångsvårdens upphörande skall övervä-
gas fortlöpande.
28 § Tvångsvården upphör, om inte en ansökan om medgivande till
tvångsvård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges i 7, 9 eller
12 §. Tvångsvården enligt denna lag upphör också när beslut fattas som
föranleder rättspsykiatrisk vård. Föreskrift om övergång till sådan vård
finns i 4 § andra stycket lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.
29 § Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats
om
1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529),
2. utvisning enligt samma lag,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-
mark, Finland, Island och Norge, eller
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Fin-
land, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behand-
ling,
skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som skall
verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner patientens tillstånd tillåta
att detta verkställs.
30 § När patienten begär det, skall en stödperson utses. En stödperson
kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det.
Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges
tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättning-
en. Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget
har fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt.
Stödperson utses av den nämnd som avses i lagen (1990:000) om förtro-
endenämnder inom hälso- och sjukvården.
31 § Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla
till förtroendenämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson.
Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan alltid
göras när
1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård enligt 7, 12
eller 14 §,
2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning enligt 6 §,
426
3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en begäran att
tvångsvården skall upphöra.
När tvångsvården av en patient, för vilken har utsetts stödperson, har
upphört, skall chefsöverläkaren snarast möjligt underrätta förtroende-
nämnden om detta.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
32 § Patienten får hos länsrätten överklaga chefsöverläkarens beslut om
intagning för tvångsvård enligt 6, 11 eller 14 §. Ett sådant överklagande
skall anses innefatta även en begäran att tvångsvården skall upphöra.
Innan länsrätten prövar en begäran enligt första stycket, skall rätten utan
dröjsmål förelägga chefsöverläkaren att yttra sig i de hänseenden som
anges i 7 § andra stycket.
33 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett annat beslut av chefsöver-
läkaren enligt denna lag som innebär
1. avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra,
2. förordnande enligt 24 § om förstöring eller försäljning av egendom,
3. avslag på en begäran om tillstånd enligt 25 § att vistas utanför vårdin-
rättningens område eller meddelande av villkor i samband med sådan
vistelse, eller
4. återkallelse enligt 26 § av tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område.
I övrigt får beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas.
Chefsöverläkaren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.
När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten. Länsrätten prövar om skrivelsen har
kommit in i rätt tid. Har skrivelsen kommit in för sent, skall länsrätten
avvisa den, om förseningen inte beror på att chefsöverläkaren har lämnat
patienten en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Skrivelsen
skall inte avvisas, om den har kommit in till chefsöverläkaren innan tiden
för överklagande har gått ut. I ett sådant fall skall chefsöverläkaren ome-
delbart vidarebefordra den till länsrätten.
34 § Vid prövning av mål enligt denna lag består länsrätten av en lagfa-
ren domare, en läkare med specialistkompetens inom någon gren av psy-
kiatrin och tre nämndemän. Vad nu sagts gäller ej, om annat följer av 18 §
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.
35 § Frågor som ankommer på länsrätt enligt denna lag prövas av läns-
rätten i det län där sjukvårdsinrättningen är belägen.
36 § Mål enligt denna lag skall handläggas skyndsamt. Så snart en ansö-
kan som avses i 28 § har kommit in till länsrätten, skall rätten pröva om
ansökan har kommit in i tid. Har ansökan kommit in för sent, skall rätten
skyndsamt underrätta chefsöverläkaren om detta.
Ett mål hos en länsrätt skall tas upp till avgörande inom åtta dagar från
den dag då ansökan eller skrivelsen med överklagandet kom in till länsrät-
ten. Länsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning
eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Länsrät-
ten är dock inte skyldig att pröva en ansökan eller ett överklagande förrän
427
en månad förflutit från prövningen av en tidigare framställning med
samma yrkande.
Länsrätten får förordna rörande saken i avvaktan på att målet avgörs.
37 § I ett mål enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhandling,
om det inte är uppenbart obehövligt.
38 § Muntlig förhandling hålls på sjukvårdsinrättningen, om inte särskil-
da skäl talar för något annat. Patienten skall vara närvarande vid förhand-
lingen, om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska tillstånd. Patien-
tens stödperson har rätt att närvara vid förhandlingen och skall om möjligt
underrättas om den. Chefsöverläkaren skall höras vid förhandlingen, om
det inte är uppenbart obehövligt.
Om en patient som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en
förhandling uteblir, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till en senare dag.
39 § Vid handläggningen i kammarrätt av mål enligt denna lag skall
nämndemän ingå i rätten. Detta gäller dock inte mål som angår enbart en
fråga som nämns i 33 § första stycket 2 eller 3.
40 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare vid sjukvårdsin-
rättningen med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att
fullgöra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns
särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan
läkare vid sjukvårdsinrättningen, dock inte såvitt gäller
1. beslut enligt 6 § om intagning,
2. ansökan enligt 7, 9, 12 eller 14 § om medgivande till att tvångsvården
fortsätter,
3. beslut enligt 17 § första stycket sista meningen om behandlingen,
4. beslut enligt 19 § andra stycket om fastspänning, eller
5. beslut enligt 20 § andra stycket om avskiljande.
41 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen
får medge undantag från kravet i 4 § på att läkare som utför undersökning
för vårdintyg skall vara legitimerad och från kravet i 40 § på specialistkom-
petens.
42 § Beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning samt ansökan enligt
7, 9, 12 eller 14 § och medgivande i anledning av en sådan ansökan
fortsätter att gälla, om patienten överförs till en annan sjukvårdsinrättning
utan att beslut har fattats om att tvångsvården skall upphöra.
43 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen
skall för viss tid förordna särskilda sakkunniga att bistå rätten med utlå-
tanden.
44 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en patient som behövs för att
chefsöverläkarens åligganden enligt denna lag skall kunna fullgöras. Det-
samma gäller uppgifter om en patient som behövs för en sakkunnigs
uppdrag eller ett yttrande av socialstyrelsen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
428
45 § Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål Prop. 1990/91:58
och ärenden enligt denna lag. Bilaga 1: 5
En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för
utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.
46 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart, om inte
annat förordnas.
47 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning med patienten inte
ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).
48 § Om det finns skälig anledning att anta att någon lider av en allvarlig
psykisk störning och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv
eller i övrigt behöver omedelbar hjälp, får polismyndigheten tillfälligt
omhänderta honom i väntan på att hälso- och sjukvårdspersonal kan ge
honom sådan hjälp. Den omhändertagne får föras till en sjukvårdsenhet
som kan ge stöd och behandling.
Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av
1. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen för att han skall
kunna genomföra en undersökning för vårdintyg,
2. en läkare som avses i 4 § andra stycket sista meningen eller av
chefsöverläkaren för att föra patienten till en sjukvårdsinrättning sedan
vårdintyg har utfardats,
3. chefsöverläkaren för att återföra en patient som har lämnat vårdin-
rättningen utan tillstånd, eller
4. chefsöverläkaren för att återföra en patient till vårdinrättningen, om
denne inte har återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför
inrättningens område har gått ut eller tillståndet har återkallats.
49 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 32 och 33 §§ överklaga vissa beslut,
2. att anlita ombud eller biträde,
3. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429), och
4. att få hjälp av en stödperson.
Denna lag skall finnas anslagen inom sjukvårdsinrättningen, väl synlig
för patienterna.
50 § Chefsöverläkare skall i den utsträckning som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, socialstyrelsen föreskriver fortlöpande lämna
socialstyrelsen uppgifter om åtgärder som vidtagits enligt denna lag.
1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (gamla
lagen) upphör att gälla.
2. Ett vårdintyg, som uppfyller kraven i den gamla lagen, får längst till
och med den 10 januari 1992 godtas som underlag för ett beslut om
intagning för tvångsvård enligt den nya lagen.
3. Om en patient vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrätt-
ning enligt 8 § i den gamla lagen, skall chefsöverläkaren senast den 3
januari 1992 avgöra frågan om patienten enligt 6 § i den nya lagen skall tas
429
in för tvångsvård. Intill dess frågan om intagning har avgjorts, gäller den
gamla lagen i tillämpliga delar.
4. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning
enligt 9 eller 10 § eller återintagen enligt 20 § i den gamla lagen skall anses
intagen för tvångsvård enligt 6 § i den nya lagen. Vid tillämpning av den
nya lagen skall beslutet om intagning anses ha fattats vid ikraftträdandet.
Ett beslut enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivnings-
nämnd eller psykiatriska nämnden om fortsatt vård skall dock anses som
ett beslut av länsrätten om medgivande till tvångsvård under sex månader
enligt 9 § i den nya lagen.
5. Har någon som genom dom överlämnats till sluten psykiatrisk vård
inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård före ikraftträdandet,
skall han anses genom domen ha överlämnats till rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1990:000) om rättspsykia-
trisk vård.
6. Den som vid ikraftträdandet är intagen på en sjukvårdsinrättning
med stöd av den gamla lagen och beträffande vilken det enligt 17 § andra
stycket samma lag ankommit på utskrivningsnämnd att besluta om ut-
skrivning skall anses genomgå rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv-
ningsprövning enligt lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Ett beslut
enligt 20 a § andra stycket i den gamla lagen av en utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden i fråga om utskrivning skall därvid anses som ett
beslut av länsrätten enligt 16 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk
vård i fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård.
7. Är en patient vid ikraftträdandet utskriven på försök eller har han
tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet, skall han anses ha
tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område under återsto-
den av vårdtiden respektive under del av vårdtiden enligt 25 § i den nya
lagen eller, om det är fråga om en patient som avses i punkt 6 ovan, enligt
10 § lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Särskilda föreskrifter som
har meddelats med stöd av 14 § första stycket eller 19 § andra stycket i den
gamla lagen, liksom ett förordnande enligt sistnämnda lagrum att patien-
ten skall ställas under tillsyn av lämplig person, skall därvid anses utgöra
särskilda villkor enligt 25 § i den nya lagen eller, om det är fråga om en
patient som avses i punkt 6 ovan, enligt 10 § lagen om rättspsykiatrisk
vård.
8. Om ett ärende hos en utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden
inte är slutligt avgjort av samma nämnd vid utgången av december 1991,
skall med iakttagande av vad som anges i punkterna 9 och 10 rätten i
stället pröva om det enligt lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård
eller, vid rättspsykiatrisk vård, enligt lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk
vård finns förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, för tillstånd att
vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller för återkallelse av så-
dant tillstånd. Är det i ärendet fråga om att en patient i samband med
utskrivning på försök skall åläggas att iaktta särskilda föreskrifter eller
ställas under tillsyn av lämplig person tillämpas dock föreskrifterna i den
gamla lagen.
Den som har väckt ett ärende enligt den gamla lagen före ikraftträdandet
får utföra talan i saken efter ikraftträdandet, även om han inte är behörig
till det enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykia-
trisk vård.
9. Ärenden hos en utskrivningsnämnd som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
430
länsrätten i det län som omfattar utskrivningsnämndens verksamhetsom- Prop. 1990/91: 58
råde. Bilaga 1:5
10. Ärenden hos psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraft-
trädandet och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning
därefter överklagas hos nämnden skall efter ikraftträdandet prövas av
kammarrätten i Stockholm.
431
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövan-
de och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1990:000) om
psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.
Lagen gäller den som
1. efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,
2. är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning eller
3. är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.
2 § Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldighet
för en landstingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård gäller även
rättspsykiatrisk vård.
Vad som sägs i denna lag om en landstingskommun gäller också en
kommun som inte ingår i en landstingskommun.
3 § Föreskrifter om beslut av domstol om överlämnande till rättspsykia-
trisk vård finns i 31 kap. 3 § brottsbalken.
4 § Den som avses i 1 § andra stycket 2 eller 3 får ges rättspsykiatrisk vård
om
1. han lider av en allvarlig psykisk störning,
2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhål-
landen i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom
att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och
3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i
frågan.
Om någon som vårdas enligt lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångs-
vård anhålls, häktas eller tas in på en enhet för rättspsykiatrisk undersök-
ning, skall beslutet om sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk
vård.
5 § Beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
fattas av en chefsöverläkare vid en enhet som avses i 6 § första stycket
andra meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett
vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och
undersökning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 och 5 §§ samt
6 § första stycket tredje meningen lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångs-
vård i tillämpliga delar.
En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.
Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den
misstänkte har tagits in på undersökningsenheten, krävs inte något vårdin-
tyg för beslut om rättspsykiatrisk vård. Detsamma gäller den som är
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
432
anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsan-
stalt och som forts till en sådan sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första
stycket andra meningen for frivillig psykiatrisk vård.
6 § Rättspsykiatrisk vård ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en
landstingskommun. Regeringen beslutar vid vilka sådana vårdinrättningar
rättspsykiatrisk vård får ges i fall som avses i 1 § andra stycket 2 och 3.
På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård
ges åt den som är intagen for undersökning.
7 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § andra stycket 1 skall påbörjas utan
dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård har vunnit laga kraft. Är
den dömde häktad, får vården påbörjas även om beslutet inte har vunnit
laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren medger att så
sker.
8 § Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i
16 —24 §§ lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
Beträffande den som är anhållen, häktad eller intagen i eller skall förpas-
sas till kriminalvårdsanstalt får kriminalvårdsstyrelsen i särskilda fall, om
det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda
inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot
besök eller att samtala i telefon med utomstående. Brev som avses i 9 §
första stycket första meningen lagen (1976:371) om behandlingen av häk-
tade och anhållna m. fl. från den som är häktad eller anhållen liksom brev
som avses i 25 § första stycket första meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt från den som är intagen skall dock alltid vidarebe-
fordras utan föregående granskning.
Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol
eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,
om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att
denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som
innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta
om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser,
ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.
9 § I fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område för den
som genomgår rättspsykiatrisk vård på grund av beslut enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken av domstol, utom i fall då vården har förenats med särskild
utskrivningsprövning, gäller bestämmelserna i 25 och 26 §§ lagen
(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
10 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård efter beslut
enligt 31 kap. 3§ brottsbalken om särskild utskrivningsprövning prövas
frågan om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område av länsrätten.
Vid sin prövning skall rätten särskilt beakta arten av den brottslighet
som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall
i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten
genomgått. Tillståndet får ges för återstoden av vårdtiden, om det finns
skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda att den rättspsykia-
triska vården upphör.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
433
28 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område får förenas med Prop. 1990/91: 58
särskilda villkor. Bilaga 1:5
En fråga om tillstånd enligt första stycket prövas av länsrätten efter
ansökan av chefsöverläkaren eller av patienten. Länsrätten får efter ansö-
kan av chefsöverläkaren överlåta på denne att beträffande viss patient
besluta om tillstånd enligt första stycket första meningen. När det finns
skäl för det, får länsrätten återta denna befogenhet. Chefsöverläkaren får
återkalla ett tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, om
förhållandena kräver det.
11 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-
psykiatrisk vård får ges tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas
utanför sjukvårdsinrättningens område. Därvid gäller bestämmelserna i
25 § första stycket andra meningen och andra stycket lagen (1990:000) om
psykiatrisk tvångsvård.
En fråga om tillstånd enligt första stycket avgörs av kriminalvårdsstyrel-
sen efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Om ansökan har
gjorts av patienten, skall yttrande inhämtas från chefsöverläkaren.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom före-
skrifter eller beslut i särskilda fall överlåta styrelsens befogenhet enligt
andra stycket till någon annan kriminalvårdsmyndighet än styrelsen eller
till tjänstemän inom kriminalvården.
12 § Om den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§
brottsbalken utan beslut om särskild utskrivningsprövning inte längre lider
av en allvarlig psykisk störning eller om det inte längre med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att
han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång, skall chefsöverläkaren vid
den enhet där patienten vårdas genast besluta att vården skall upphöra.
Detsamma gäller beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård
enligt 4 § när det inte längre finns förutsättningar för sådan vård. Frågan
om den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall övervägas fortlöpande.
13 § Rättspsykiatrisk vård som avses i 12 § första meningen får pågå
under högst fyra månader, räknat från den dag då domstolens beslut blivit
verkställbart. Har patienten inställt sig på sjukvårdsinrättningen en senare
dag, räknas tiden från den dagen.
Efter ansökan av chefsöverläkaren får länsrätten medge att den rättspsy-
kiatriska vården fortsätter utöver den nämnda längsta tiden.
Medgivande till förlängning av vårdtiden får lämnas för högst sex måna-
der åt gången, räknat från prövningstillfället. Avslår rätten ansökan, skall
vården upphöra omedelbart. Ansökan om förlängning skall ha kommit in
till länsrätten innan tiden för gällande beslut om rättspsykiatrisk vård har
löpt ut.
14 § Har en ansökan enligt 13 § kommit in till länsrätten, får den rätts-
psykiatriska vården pågå i avvaktan på att rätten beslutar med anledning
av ansökan. Ansökan fortsätter att gälla, om patienten överförs till en
annan sjukvårdsinrättning utan att beslut har fattats om att den rättspsyki-
atriska vården skall upphöra.
Den rättspsykiatriska vården upphör, om inte en ansökan om medgi-
434
vande till sådan vård har kommit in till länsrätten inom den tid som anges
i 13 § tredje stycket tredje meningen.
15 § Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast
1. beträffande den som är anhållen eller häktad, när beslutet om frihets-
berövande upphört att gälla,
2. beträffande den som är intagen med stöd av 10 § lagen (1990:000) om
rättspsykiatrisk undersökning m. m., när denne inte längre får hållas kvar
på undersökningsenheten,
3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, när frigivning
sker.
16 § Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.
3 § brottsbalken med särskild utskrivningsprövning skall vården upphöra
när
1. det inte längre till följd av den psykiska störning hos patienten som
föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att han
återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och
2. det inte heller annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och
personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-
vande och annat tvång.
En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av
chefsöverläkaren eller efter ansökan av patienten. Anmälan skall ske ge-
nast när chefsöverläkaren finner att den rättspsykiatriska vården kan
upphöra och i annat fall senast inom fyra månader från den dag då vården
påbörjades och därefter inom var sjätte månad från den dag då rätten
senast meddelade beslut i frågan.
17 § 1 fråga om upphörande av rättspsykiatrisk vård i samband med
avvisning, utvisning och utlämning gäller bestämmelserna i 29 § lagen
(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
18 § Patienten får hos länsrätten överklaga ett beslut av chefsöverläkaren
enligt denna lag som innebär
1. intagning enligt 5 § för rättspsykiatrisk vård.
2. avslag på en begäran att den rättspsykiatriska vården skall upphöra i
fall som avses i 12 §,
3. avslag på en begäran om tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens
område i fall som avses i 9 § eller 10 § andra stycket andra meningen eller
meddelande av villkor i samband med en sådan vistelse,
4. återkallelse enligt 9§ eller 10 § tredje stycket fjärde meningen av
tillstånd att vistas utanför vårdinrättningens område, eller
5. förordnande enligt 8 § jämförd med 24 § lagen (1990:000) om psyki-
atrisk tvångsvård om förstöring eller försäljning av egendom. I övrigt får
beslut av chefsöverläkaren enligt denna lag inte överklagas. Chefsöverläka-
ren får inte överklaga rättens beslut enligt denna lag.
När ett beslut av chefsöverläkaren överklagas, skall skrivelsen med
överklagandet ges in till länsrätten. Beträffande behandlingen av skrivel-
sen gäller bestämmelserna i 33 § tredje stycket lagen (1990:000) om psyki-
atrisk tvångsvård.
19 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket första me-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1: 5
435
ningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos kammarrät-
ten.
20 § Ett beslut enligt 10 § att patienten får vistas utanför sjukvårdsinrätt-
ningens område eller 16 § att vården skall upphöra får överklagas av
allmän åklagare, om åklagare före beslutet har anmält till rätten att beslu-
tet kan komma att överklagas. Har anmälan gjorts, får beslutet inte verk-
ställas förrän det har vunnit laga kraft eller rätten dessförinnan har under-
rättats om att åklagaren inte kommer att överklaga.
21 § Vid handläggningen i domstol av ett mål enligt denna lag gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna i 34 — 39 §§ lagen (1990:000) om psykiat-
risk tvångsvård.
22 § I ett mål enligt 10 eller 16 § som har väckts genom ansökan av
patienten skall länsrätten inhämta yttrande av chefsöverläkaren. Om en
chefsöverläkare ger in ansökan eller anmälan enligt 10, 13 eller 16 §, skall
han därvid ange sin uppfattning i den fråga som skall prövas och lämna en
redogörelse för de omständigheter, på vilka uppfattningen grundas.
Om det inte är uppenbart obehövligt, skall rätten i ett mål enligt 10 eller
16 § ge åklagaren i det mål där beslutet om rättspsykiatrisk vård har
meddelats eller, när det finns särskilda skäl, någon annan åklagare tillfälle
att yttra sig innan beslut meddelas i fråga om tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område, om överlåtelse på chefsöverläkaren av befogen-
het att besluta om sådant tillstånd eller om upphörande av vården.
23 § Chefsöverläkaren får uppdra åt en erfaren läkare med specialist-
kompetens inom någon gren av psykiatrin vid sjukvårdsinrättningen eller
den enhet för rättspsykiatrisk undersökning där patienten vårdas att full-
göra uppgifter som chefsöverläkaren har enligt denna lag. Om det finns
särskilda skäl, får chefsöverläkaren lämna sådant uppdrag åt en annan
läkare vid inrättningen eller enheten, dock inte såvitt gäller
1. beslut enligt 5 § om intagning för rättspsykiatrisk vård,
2. ansökan enligt 13 § om medgivande till fortsatt vård,
3. anmälan enligt 16 § andra stycket om upphörande av vården,
4. beslut om behandlingen enligt 8 § denna lag jämförd med 17 § första
stycket sista meningen lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård,
5. beslut om fastspänning enligt 8 § denna lag jämförd med 19 § andra
stycket nämnda lag, eller
6. beslut om avskiljande enligt 8 § denna lag jämförd med 20 § andra
stycket nämnda lag.
24 § Bestämmelserna i 41, 43 och 44 §§, 45 § första stycket samt 47 och
50 §§ lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträf-
fande rättspsykiatrisk vård.
25 § Utom i fall som avses i 20 § gäller beslut som meddelas enligt denna
lag omedelbart, om inte annat förordnas.
26 § När rättspsykiatrisk vård i fall som avses i 1 § andra stycket 1 har
påbörjats eller upphört, skall chefsöverläkaren snarast underrätta vederbö-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
436
rande förtroendenämnd enligt lagen (1990:000) om förtroendenämnder Prop. 1990/91:58
inom hälso- och sjukvården om att så har skett. Nämnden skall i fall som Bilaga 1: 5
avses i 4 § underrättas när patienten enligt 18 § första stycket 2 har över-
klagat ett beslut av chefsöverläkaren att den rättspsykiatriska vården inte
skall upphöra, liksom när vården efter överklagandet har upphört.
Föreskrifterna i 30 § lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård om
stödperson tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsin-
rättning. Föreskriften i andra stycket andra meningen nämnda paragraf
om rätt för stödpersonen att besöka patienten på vårdinrättningen gäller
dock bara i den mån det inte möter hinder på grund av bestämmelserna
om möjlighet att besluta om inskränkningar i patientens rätt att ta emot
besök i 8 § tredje stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna m. fl.
27 § I fråga om polismyndighets skyldighet att lämna biträde gäller i
tillämpliga delar 48 § andra stycket lagen (1990:000) om psykiatrisk
tvångsvård. Sådant biträde skall lämnas även när en patient i fall som
avses i 7 § inte inställer sig när vården skall påbörjas.
28 § Genomgår en patient rättspsykiatrisk vård som är förenad med
särskild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren, om brottet och övri-
ga omständigheter gör det påkallat, ge målsäganden möjlighet att begära
att bli underrättad när beslut fattas om att patienten får vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område eller att vården skall upphöra. Önskar
målsäganden underrättelse, skall en sådan ges så snart som möjligt och
innan patienten lämnar vårdinrättningen.
29 § En patient som vårdas med stöd av denna lag skall så snart hans
tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg upplysas om sin rätt
1. att enligt 18 § överklaga vissa beslut,
2. att ansöka enligt 16 § andra stycket om att den rättspsykiatriska
vården skall upphöra,
3. att ansöka enligt 10 eller 11 § om tillstånd att vistas utanför vårdinrätt-
ningens område,
4. att anlita ombud eller biträde,
5. att få rättshjälp genom offentligt biträde enligt rättshjälpslagen
(1972:429), och
6. att få hjälp av en stödperson. Denna lag skall finnas anslagen inom
sjukvårdsinrättningen eller undersökningsenheten, väl synlig för patienter-
na.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande personer, som vid ikraftträdandet är intagna på en sjuk-
vårdsinrättning med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, ges övergångsbestämmelser i anslutning till
lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
437
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte
att kunna bedöma
1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänk-
te till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller
2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvar-
lig psykisk störning. Ändamålet med undersökningen skall anges i rättens
beslut. Avser beslutet en undersökning enligt första stycket punkt 1 skall av
beslutet framgå om undersökningen skall omfatta förutsättningarna för
vård med särskild utskrivningsprövning.
2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas, om den
misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts
om att han har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om
påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som
möjligt.
3 § Rätten får inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykia-
trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts.
Rättspsykiatrisk undersökning behövs dock inte, om den misstänkte
redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningspröv-
ning och rätten har inhämtat utlåtande i de avseenden som anges i 1 § från
den chefsöverläkare som är ansvarig för vården.
4 § Rätten får överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning under förutsättning att det i målet har gjorts en
rättspsykiatrisk undersökning eller har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 §
lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som omfattar de
medicinska förutsättningarna för att döma till sådan påföljd.
Om den misstänkte vårdas enligt lagen (1990:000) om psykiatrisk
tvångsvård eller lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård, behöver rätten
dock endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från
den chefsöverläkare som är ansvarig för vården.
5 § Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar
inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med
undersökningsenhet avses i fortsättningen även vårdinrättning, där rätts-
psykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av rättspsykiatriska un-
dersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen
beslutar.
6 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
438
skyndsamhet. Den skall anpassas efter domstolens syfte med undersök-
ningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet.
Ett utlåtande beträffande undersökningen skall utan dröjsmål ges in till
rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in inom
fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor
från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.
Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.
7 § Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen skall
avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare
som huvudmannen for enheten utser.
Utlåtandet skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i beslutet. I
utlåtandet skall de omständigheter anges som dessa uttalanden grundas på.
Föreskrifter om kompetenskrav för läkare som får avge utlåtanden
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrel-
sen.
8 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning
skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om
undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna.
Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats, skall den miss-
tänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anledning
till annat.
Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning
beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.
För behandlingen av den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk
undersökning gäller bestämmelserna i lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl. och lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk
vård.
9 § Rättspsykiatrisk undersökning av den som inte är häktad skall äga
rum på tid och plats som bestäms av den läkare som skall avge utlåtandet
över undersökningen. Undersökningen skall såvitt möjligt bedrivas så att
den misstänkte inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för
någon annan olägenhet.
10 § Om en misstänkt som inte är häktad eller annars berövad friheten
underlåter att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det
finns skäl att anta att han inte kommer att göra det frivilligt, får rätten
besluta att han skall tas in på undersökningsenheten. I beslutet skall
bestämmas den längsta tid, högst två veckor, under vilken den misstänkte
får hållas kvar på enheten. Kan undersökningen inte avslutas inom den
bestämda tiden, får rätten besluta att han får hållas kvar under ytterligare
högst två veckor.
Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren. Den miss-
tänkte skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen.
11 § Den som är intagen med stöd av 10 § kan ges vård enligt bestämmel-
serna i lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård. Beträffande intagen
som inte genomgår rättspsykiatrisk vård tillämpas bestämmelserna i 18 —
24 §§ lagen (1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
439
12 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning
som avses i 3 eller 4 §.
Om det behövs, skall styrelsen komplettera utredningen. Skall en rätts-
psykiatrisk undersökning kompletteras, gäller i tillämpliga delar vad som
sägs i 5 §, 6 § första stycket och 8-11 §§ om en sådan undersökning. Styrel-
sen får uppdra åt en viss läkare att utföra kompletteringen.
13 § Om den misstänkte är på fri fot, skall polismyndigheten på begäran
av den läkare som skall avge utlåtande enligt 7 § lämna biträde för att
inställa den misstänkte till den rättspsykiatriska undersökningen.
14 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om den misstänkte som behövs för
en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter om den miss-
tänkte som behövs för ett läkarutlåtande som anges i 4 § andra stycket
liksom för ett yttrande av socialstyrelsen över ett sådant utlåtande eller
sådant läkarintyg som anges i 4 § första stycket.
15 § Beslut av rätten enligt 10 § får överklagas särskilt.
Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-
bart. Beträffande beslut enligt 10 § gäller detta dock endast om beslutet
avser förordnande om fortsatt kvarhållande för undersökning.
16 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överkla-
gas hos kammarrätten.
17 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som
meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla.
2. Utlåtande som avges till rätten efter ikraftträdandet över en rättspsy-
kiatrisk undersökning i fall då gärningen har begåtts före ikraftträdandet
skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i
den nya lagen och även huruvida den misstänkte begått brottet under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.
3. I fråga om tid för avgivande av utlåtande över en rättspsykiatrisk
undersökning som har beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser.
4. Har socialstyrelsen inte före den 1 januari 1992 prövat en framställ-
ning om anstånd enligt 4 § andra stycket tredje meningen i den gamla lagen
skall den bestämmelsen fortfarande tillämpas i ärendet. Socialstyrelsens
beslut om anstånd överklagas även efter den nya lagens ikraftträdande
enligt 11 a § i den gamla lagen.
Har socialstyrelsen efter ikraftträdandet avgett utlåtande som begärts
enligt 3 § i den gamla lagen, skall utlåtandet utformas i enlighet med vad
som föreskrivs i 3 eller 4 § i den nya lagen för ett utlåtande av chefsöverlä-
karen. Ett sådant utlåtande av socialstyrelsen ersätter ett utlåtande av
chefsöverläkaren enligt nämnda paragrafer. I fråga om ett utlåtande av
socialstyrelsen enligt 6 § i den gamla lagen, som inte har avgetts före
ikraftträdandet av den nya lagen, skall sistnämnda paragraf fortfarande
tillämpas.
5. Har rätten före den 1 januari 1992 med stöd av 9 § första stycket i den
Prop. 1990/91:58
Bilaga 1:5
440
gamla lagen beslutat om den misstänktes intagning på viss rättspsykiatrisk Prop. 1990/91: 58
klinik skall beslutet efter den nya lagens ikraftträdande anses som ett Bilaga 1:5
beslut enligt 10 § i den nya lagen.
441
Bilaga 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 1990
Föredragande: statsrådet Freivalds
Bestämmelser om behandlingen av psykiskt störda personer som begår
straffbara gärningar finns i bl. a. brottsbalken (BrB) och rättegångsbalken
(RB). I lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
(LRPU) och lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (person-
undersökningslagen) regleras olika frågor om inhämtande av medicinskt
underlag för tillämpningen av de nyss nämnda bestämmelserna.
Till regleringen i lag på området hör även bestämmelserna i lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)
beträffande lagöverträdare som lider av psykisk sjukdom e. d. Hit hör
också de ännu gällande föreskrifterna i den i övrigt upphävda lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967
års omsorgslag) beträffande lagöverträdare som är psykiskt utvecklings-
störda.
Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag anmält förslag till
lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård. Förslagen grundas till stor del på
socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och
rättssäkerheten samt remissbehandlingen av det. Jag får här hänvisa till
underprotokollet för socialdepartementet (bil. 1).
Betänkandet innehåller även förslag till nya bestämmelser om behand-
lingen av psykiskt störda lagöverträdare. En särskild sammanställning
över remissyttrandena i denna del har upprättats inom justitiedeparte-
mentet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 86— 1245).
På grundval av betänkandet och remissbehandlingen av det har inom
justitiedepartementet år 1986 upprättats en promemoria med bl. a. en
skiss till en ny reglering av behandlingen av de aktuella lagöverträdarna.
Lagförslagen i promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2:1. Synpunkter på lagförslagen har inhämtats vid en av justitiede-
partementet anordnad hearing i maj 1986. En förteckning över deltagarna
i denna hearing liksom en sammanställning av deras synpunkter på lagför-
slagen bör fogas till protokollet som bilaga 2:2 .
Vidare har inom justitiedepartementet år 1988 upprättats en promemo-
ria angående överförande till en annan stat av verkställighet av brottmåls-
dom, som innebär överlämnande till psykiatrisk tvångsvård. Lagförslaget i
promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2:3 .
442
Synpunkter på lagförslaget har inhämtats vid en av justitiedepartementet Prop. 1990/91: 58
anordnad hearing i november 1988. En förteckning över deltagarna i Bilaga 2
denna hearing liksom en sammanställning av deras synpunkter på lagför-
slaget bör fogas till protokollet som bilaga 2:4 .
Som chefen för socialdepartementet angett tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 1)
beslöt regeringen den 22 mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande över
dels lagförslag i fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m., som utarbetats
inom socialdepartementet, dels lagförslag angående den straffrättsliga be-
handlingen av psykiskt störda lagöverträdare och det medicinska utred-
ningsförfarandet för denna behandling. De sistnämnda förslagen, som har
utarbetats inom justitiedepartementet, grundade sig närmast på prome-
morieförslagen och på de synpunkter som framförts vid beredningen ge-
nom hearing. De inom justitiedepartementet upprättade lagförslagen bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2:5 .
Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen den 12 oktober 1990.
Yttrandet har fogats till socialdepartementets protokoll i ärendet (bil. 1:5).
Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag redogjort för lagrådets
yttrande i de frågor som rör hennes ansvarsområde. När det gäller de
lagförslag som upprättats inom justitiedepartementet har lagrådet förordat
en annan lösning än vad lagrådsremissens förslag innebar beträffande
påföljder för psykiskt utvecklingsstörda. Lagrådet har därutöver endast i
några frågor haft synpunkter på förslagen. I en bilaga som fogats till
yttrandet har lagrådet upptagit sitt förslag till hur den i lagrådsremissen
föreslagna lagen om rättspsykiatrisk undersökning m.m. bör utformas
efter redaktionella jämkningar.
Jag har godtagit lagrådets förslag till ändringar i sak i de remitterade
lagförslagen utom när det gäller frågan om behandlingen av psykiskt
utvecklingsstörda i påföljdshänseende. Lagrådets synpunkter och förslag
återkommer jag till i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7 och 3.7) och i
övrigt i specialmotiveringen till de bestämmelser som särskilt behandlas i
lagrådets yttrande. Lagrådsgranskningen har härutöver lett till olika språk-
liga och redaktionella ändringar i förhållande till de remitterade förslagen.
Beträffande lagen om rättspsykiatrisk undersökning m. m. har jag i allt
väsentligt följt lagrådets förslag till redaktionella jämkningar.
Jag avser att nu ta upp frågorna om lagstiftningens utformning när det
gäller behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Först behandlar jag
frågor angående en straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträ-
dare (avsnitt 2) och därefter frågor om det medicinska utredningsförfaran-
det (avsnitt 3).
443
Psykiskt störda personer som begår straffbara gärningar har sedan lång tid
tillbaka särbehandlats i straffrättsligt avseende. 1864 års strafflag innehöll
bestämmelser om s. k. otillräknelighet. Dessa innebar att de svårast störda
personerna såsom otillräkneliga inte fick straffas utan skulle förklaras fria
från straff. Då störningen var mer begränsad kunde straff sättas ned.
År 1945 reformerades dessa bestämmelser. Reformen föranleddes i förs-
ta hand av att bestämmelserna i praxis hade fått en vidare tillämpning än
som varit avsikten då 1864 års strafflag infördes. Bl. a. ansågs att s. k.
straffriförklaringar hade meddelats i alltför stor utsträckning.
Enligt den nya regleringen skulle den som begått en gärning ”under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjuk-
dom” inte straffas för gärningen. Begick någon en brottslig gärning ”under
inflytande av annan själslig abnormitet” skulle han däremot straffas. Straff
fick emellertid sättas ned, om det fanns särskilda skäl till det.
Genom uttrycket ”annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att
den måste anses jämställd med sinnessjukdom” skapades det s. k. jäm-
ställdhetsbegreppet. Avsikten med att införa detta begrepp var att begrän-
sa möjligheterna till straffriförklaring beträffande den kategori personer
som betecknades psykopater (se prop. 1945:207 s. 110 ff., 1LU 36 s. 34 ff.
och SOU 1956:55 s. 270). Vidare infördes genom uttrycket ”under infly-
tande av” krav på ett kausalsamband — dvs. orsakssamband — mellan
den själsliga abnormiteten och gärningen för att straffrihet eller straffned-
sättning skulle kunna komma i fråga.
Regleringen i BrB innebär att systemet med straffriförklaringar har över-
getts. Även personer med psykiska avvikelser omfattas sålunda numera av
det straffrättsliga sanktionssystemet. Denna kategori lagöverträdare särbe-
handlas emellertid i olika avseenden. Särbehandlingen gäller i princip
samma personkrets som tidigare. Likaså upprätthålls kravet på kausalsam-
band i stor utsträckning också enligt den nuvarande regleringen.
De särskilda bestämmelserna i BrB om den straffrättsliga behandlingen
av de psykiskt störda lagöverträdarna innebär följande.
För brott som en person har begått under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom får rätten, enligt 30 kap.
6 § första stycket, inte döma till någon annan påföljd än överlämnande till
särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Fängelse och villkorlig dom är
således uteslutna som påföljder i dessa fall. Enligt andra stycket i paragra-
Prop.1990/91:58
Bilaga 2
444
fen skall den tilltalade vara fri från påföljd, om någon av de tillåtna
påföljderna inte bör tillämpas.
Föreskriften i 29 kap. 3 § första stycket 2 innebär att det såsom förmild-
rande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av
vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas om den tilltalade till
följd av bl. a. själslig abnormitet haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera
sitt handlande.
I 31 kap. 3 § föreskrivs att rätten får förordna att den som begått en
brottslig gärning skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. (Överlämnande till vård i
specialsjukhus med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag kan ske trots att den
lagen ersatts av lagen 1985:568 om särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl., 1985 års omsorgslag; se 6§ lagen 1985:569 om
införande av lagen 1985:568 om särskilda omsorger om psykiskt utveck-
lingsstörda m.fl.) Den grundläggande förutsättningen är att den dömde
enligt vad som framgår av föreskriven medicinsk utredning kan beredas
vård med stöd av LSPV eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 § 1967
års omsorgslag och att rätten finner behov av sådan vård föreligga. Om
gärningen inte har begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslö-
het eller någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, får emellertid ett förordnande
om överlämnande till vård meddelas bara om det finns särskilda skäl till
det.
Meddelas inte något förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB, får rätten enligt
31 kap. 4 § BrB, om en mer ingripande åtgärd av särskilda skäl inte anses
påkallad, i stället förordna att den som har behov av psykiatrisk vård eller
tillsyn skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård.
Vidare bör nämnas att det i 36 kap. 13 § BrB finns en regel om i vilken
utsträckning rätten får besluta om särskild rättsverkan till följd av ett brott
som någon har begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som
avses i 30 kap. 6 § BrB.
Bestämmelser om den straffrättsliga behandlingen av de psykiskt störda
lagöverträdarna finns även utanför BrB. Enligt 20 kap. 7 § första stycket 4
RB får sålunda en åklagare underlåta att väcka åtal för ett brott, om brottet
uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet
som avses i 30 kap. 6 § BrB och om psykiatrisk vård eller vård enligt 1967
års omsorgslag kommer till stånd utan lagföring. Vidare kan nämnas att
det i 22 § första stycket 1 bötesverkställighetslagen (1979:189) finns en
regel om förbud mot bötesförvandling när böter har dömts ut med stöd av
30 kap. 6 § BrB.
Bestämmelserna i LSPV gäller i princip även lagöverträdare som med
stöd av 31 kap. 3 § BrB har överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt
LSPV. I lagen finns emellertid vissa särskilda bestämmelser beträffande
dessa och andra lagöverträdare som genomgår sluten psykiatrisk vård
enligt lagen. Beträffande regleringen av dessa fall — s. k. N-, O- och PN-fall
— får jag hänvisa till den redogörelse som chefen för socialdepartementet
har lämnat (se bil. 1 avsnitt 3.1.2). Motsvarande reglering finns för psy-
kiskt utvecklingsstörda enligt de ännu gällande bestämmelserna i 1967 års
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
445
omsorgslag beträffande lagöverträdare som har intagits for vård i special-
sjukhus.
Statistiska uppgifter visar att under 1980-talet årligen
— ca 400 personer har fått åtalsunderlåtelse med stöd av den särskilda
bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB,
— ca 300 personer har överlämnats till sluten psykiatrisk vård enligt
LSPV,
— högst ett tiotal personer har överlämnats till vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda,
— högst ett 50-tal personer, som begått brott under inflytande av sådan
själslig abnormitet som avses i den nu gällande bestämmelsen i 30 kap.
6 § första stycket BrB, har meddelats skyddstillsyn,
— 10—20 personer har överlämnats till öppen psykiatrisk vård samt
— högst ett 20-tal personer har förklarats fria från påföljd enligt den nu i
30 kap. 6 § andra stycket BrB intagna föreskriften.
De särskilda bestämmelserna om den straffrättsliga behandlingen av de
psykiskt störda lagöverträdarna kompletteras av en reglering av olika
frågor om inhämtande av medicinskt beslutsunderlag. Dessa frågor kom-
mer jag att behandla senare (avsnitt 3).
År 1971 tillsattes en kommitté, den s. k. Bexeliuskommittén, med uppdrag
att utreda bl. a. frågan om påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare.
Kommittén lade år 1977 fram betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda
lagöverträdare.
Bexeliuskommittén undersökte praxis vid tillämpningen av bestämmel-
serna i 31 kap. 3 § och de då gällande föreskrifterna i 33 kap. 2 § BrB, som
motsvarade de nuvarande bestämmelserna i 30 kap 6 § BrB. Kommittén
fann bl. a. att jämställdhetsregeln fått en mera vidsträckt tillämpning än
som hade varit avsedd. Kommitténs förslag till påföljder för psykiskt
störda lagöverträdare innebar bl. a. att det absoluta förbudet i 33 kap. 2 §
BrB mot att döma till fängelse skulle ersättas med anvisningar till ledning
för påföljdsvalet. Enligt kommittén skulle dess förslag medföra att ett ökat
antal psykiskt störda lagöverträdare dömdes till fängelse. Kommittén före-
slog bl. a. därför också en ökad flexibilitet mellan kriminalvård och psyki-
atrisk sjukvård.
Bexeliuskommitténs betänkande har remissbehandlats. Betänkandet
jämte remissyttrandena överlämnades av regeringen år 1983 till socialbe-
redningen.
Socialberedningen har i sitt betänkande pekat på olika brister i det nuva-
rande påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare. Enligt bered-
ningens uppfattning är den nuvarande gränsdragningen mellan de lagöver-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
446
trädare som skall särbehandlas på grund av psykisk störning och de som
inte skall ges sådan behandling otillfredsställande. Beredningen är starkt
kritisk mot jämställdhetsbegreppet.
Beredningen instämmer i den kritik som har framförts i den allmänna
debatten om att påföljden för en psykiskt störd lagöverträdare ofta står i
dålig proportion till det begångna brottet. Beredningen pekar på att ett
relativt lindrigt brott kan leda till tvångsvård under många år medan den
som har begått ett mycket svårt brott ibland släpps fri efter en kort vårdtid
därför att han inte längre bedöms vara i behov av vård. Enligt beredningen
kan det ibland framstå som en tillfällighet om någon överlämnas till sluten
psykiatrisk vård enligt LSPV eller döms till fängelse.
Mot bakgrund av de brister som beredningen funnit i det nuvarande
systemet har beredningen lagt fram förslag till en helt ny reglering för den
straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda personer. Utgångspunkter-
na för förslaget kan i korthet anges vara följande.
Lagöverträdare som är psykiskt störda skall liksom andra lagöverträdare
dömas till påföljder som är mest lämpade att förhindra att de begår nya
brott och även i övrigt bäst främjar deras rehabilitering. Särskilda påföljds-
regler för psykiskt störda lagöverträdare bör tillämpas i så liten utsträck-
ning som möjligt och i farre situationer än enligt nuvarande ordning. Lika
väl som för andra psykiskt störda måste emellertid de behov av psykiatrisk
vård som lagöverträdare har tillgodoses. Liksom för närvarande bör det
finnas särskilda påföljdsregler för de mest störda lagöverträdarna.
Ett särskilt påföljdssystem för psykiskt störda lagöverträdare får emel-
lertid inte vara utformat så att skillnaderna i påföljd mellan dem som faller
inom eller utanför systemet blir alltför stora. Påföljdssystemet måste inne-
hålla någon form av ”glidande skala”. Det måste på ett bättre sätt än det
nuvarande leda till påföljder som står i ett rimligt förhållande till både
brottets svårhetsgrad och gärningsmannens psykiska tillstånd. Även om
påföljden innefattar vård måste den stå i en något så när rimlig proportion
till brottet för att den inte skall uppfattas som orättvis. Den domstol som
bestämmer påföljden bör ha ett visst inflytande över verkställigheten av
påföljden. Samtidigt måste det finnas utrymme för att inom de av domsto-
len fastställda ramarna ta hänsyn till hur behovet av vård utvecklar sig.
Beredningen anser att man på ett klarare sätt än för närvarande måste
skilja mellan vård och samhällsskydd. Psykiatrer skall i princip ansvara
endast för vården medan rättsväsendet ansvarar för samhällsskyddsaspek-
terna. Inga i tiden helt obestämda påföljder bör få förekomma.
Beredningen har med bl. a. dessa utgångspunkter föreslagit en ny regle-
ring i BrB beträffande den straffrättsliga behandlingen av de aktuella
personerna. Den föreslagna regleringen innebär i huvudsak följande.
Om någon har begått ett brott när han var allvarligt psykiskt störd eller
led av en psykisk utvecklingsstörning som inte är ringa, skall rätten efter
omständigheterna få döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för
brottet. Skyddstillsyn skall alltid få ådömas, om denna påföljd är lämpli-
gast.
Om den som är allvarligt psykiskt störd eller lider av en psykisk utveck-
lingsstörning som inte är ringa döms till fängelse, skall rätten få besluta att
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
447
han under strafftiden tills vidare skall genomgå en form av särskilt reglerad Prop. 1990/91: 58
psykiatrisk tvångsvård, benämnd rättspsykiatrisk vård. Fängelse och rätts- Bilaga 2
psykiatrisk vård utgör sålunda här en påföljdskombination.
Om gärningsmannens verklighetsuppfattning när han begick brottet var
så påtagligt förändrad på grund av en allvarlig psykisk störning att det
skulle anses oskäligt att döma honom till fängelse, skall han inte få dömas
till sådant straff. Om gärningsmannen i ett sådant fall har behov av
psykiatrisk vård dygnet runt, skall han däremot få överlämnas till rättspsy-
kiatrisk vård. Rätten skall i så fall med beaktande av brottets svårhetsgrad,
övriga omständigheter vid brottet och gärningsmannens behov av psykiat-
risk vård bestämma en längsta tid under vilken vården får pågå. Denna tid
får inte överstiga det längsta fängelsestraff som kan följa på brottsligheten.
Och om gärningsmannen begått ett brott som har riktats mot eller medfört
fara för liv eller hälsa och det för brottet har föreskrivits fängelse i lägst två
år, skall rätten få bestämma också en minsta tid för den rättspsykiatriska
vården.
Om någon som har dömts till fängelse drabbas av en allvarlig psykisk
störning under fängelsevistelsen och behöver psykiatrisk vård dygnet runt
under mer än två månader, skall rätten få besluta att gärningsmannen tills
vidare under strafftiden skall genomgå rättspsykiatrisk vård. Och har
rätten dömt någon till fängelse och förordnat att han skall genomgå rätts-
psykiatrisk vård, skall rätten få besluta att påföljden skall omvandlas till
skyddstillsyn eller upphöra helt, om psykiatrisk vård dygnet runt inte
längre behövs och det är olämpligt att den dömde förs över till fängelse.
Detsamma skall gälla när rätten har överlämnat någon till rättspsykiatrisk
vård i de fall då fängelse inte får ådömas och det bestämts en minsta tid för
vården, om det är uppenbart att psykiatrisk vård dygnet runt inte längre
behövs.
Beredningens förslag till ändringar i reglerna i RB om åtal i de aktuella
fallen innebär bl. a. att åklagaren skall få förklara åtalsfrågan vilande under
högst tre månader i avvaktan på att psykiatrisk vård eller behandling
kommer till stånd.
När det slutligen gäller utformningen av den rättspsykiatriska vården
föreslår beredningen att det införs en särskild lag om denna. Chefen för
socialdepartementet har tidigare i dag behandlat beredningens förslag i
detta hänseende (bil. 1 avsnitt 4). Jag får här hänvisa till den framställning-
en.
Frågan om behandlingen av lagöverträdare med brister eller avvikelser i
psykiskt hänseende är ett av de svåraste, principiellt viktigaste och mest
kontroversiella problemen inom kriminalpolitiken. Problemet består i
framför allt att finna en ordning som samtidigt tillgodoser alla de krav på
rättvisa, humanitet, samhällsskydd och andra hänsyn som här gör sig
gällande.
En straffrättslig särreglering för behandlingen av psykiskt störda perso-
ner kan sägas fylla två olika syften.
448
Det ena har att göra med de grundläggande principerna för fördelning av
straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om och i vilken utsträckning
någon bör hållas straffrättsligt ansvarig för sina handlingar är det i en
modern rättsstat en självklar utgångspunkt att hänsyn måste tas till vilka
möjligheter och vilken förmåga som denne haft att rätta sig efter lagen.
Detta innebär i sin tur att frågan om han har handlat då han led av en
psykisk störning måste tillmätas betydelse. Vilken betydelse ett sådant
handlande skall ha måste regleras i strafflagstiftningen.
Det andra syftet är att reglera valet av lämplig reaktion. Enligt den
grundsyn som präglar påföljdssystemet i BrB skall gärningsmannens indi-
viduella behov ha inflytande på påföljdsvalet. Denna tanke är särskilt
tydlig i fråga om de psykiskt störda lagöverträdarna. De straffrättsliga
reglerna skall, enkelt uttryckt, skapa möjligheter att tillgodose ett psykiat-
risk vårdbehov hos den som döms till ansvar.
Principen att vissa personer bör ges en straffrättslig särställning på grund
av sin psykiska status har funnits länge, här och i andra länder. Den
närmare utformningen av reglerna varierar dock.
I så gott som alla länder som har rättssystem jämförbara med vårt gäller
den s. k. tillräknelighetsläran i någon form. Denna lära utgår från att i vart
fall vissa personer som lider av psykisk sjukdom inte skall vara underkas-
tade straffrättsligt ansvar. Den s. k. otillräkneligheten utesluter straff men
inte andra ingripanden som t. ex. psykiatrisk tvångsvård eller någon form
av särskilt omhändertagande. Vid s. k. förminskad tillräknelighet finns i
allmänhet regler om straffnedsättning.
Vårt påföljdssystem byggde uttryckligen på tillräknelighetsläran fram till
BrB:s ikraftträdande år 1965. Denna läras terminologi är emellertid nume-
ra utmönstrad ur lagstiftningen. Den nuvarande ordningen innebär också
att de s. k. straffrihetsförklaringarna har avskaffats. Även den som lider av
en svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig påföljd. Däremot
gäller särskilda regler om påföljdsvalet, bl. a. beträffande möjligheterna att
döma till fängelse och att överlämna till särskild vård.
Det står enligt min mening klart att den straffrättsliga regleringen även i
fortsättningen måste ta hänsyn till den psykiska statusen hos en person
som har begått en straffbelagd gärning. Jag skall här i korthet ange efter
vilka grundlinjer regleringen enligt min mening bör vara utformad.
För att någon som har begått en straffbelagd gärning skall kunna dömas
till ansvar är det enligt gällande rätt ett grundläggande krav att han eller
hon handlat med uppsåt eller av vårdslöshet. Detta krav har särskilda
aspekter när det gäller lagöverträdare med psykiska avvikelser. Enligt min
mening måste kravet på att det s. k. subjektiva rekvisitet för ett brott skall
vara uppfyllt även i fortsättningen uppfattas på samma sätt beträffande
denna kategori som beträffande andra lagöverträdare. Kan gärningsman-
nen med hänsyn till den psykiska avvikelsen inte anses ha handlat med
uppsåt eller av vårdslöshet, skall inte heller något brott anses begånget.
Och i så fall bör naturligtvis inte heller det straffrättsliga påföljdssystemet
kunna tillämpas.
Även om domstolen finner att brott föreligger måste den vidare enligt
min mening vid den straffrättsliga bedömningen kunna ta hänsyn till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
449
29 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
gärningsmannens sätt att fungera psykiskt. Detta bör även i fortsättningen
komma till uttryck i lagstiftningen. Bristerna i gärningsmannens psykiska
status när denne begick brottet kan ibland också vara så allvarliga att
fängelse inte bör få ådömas.
När det sedan gäller frågan om påföljdsval i de aktuella fallen måste
reglerna vara utformade så att de tillgodoser de krav som kan ställas från
humanitär synpunkt och med utgångspunkt från vårdbehovet. Jag vill
betona det självklara i att personer som behöver psykiatrisk vård skall få
sådan vård vare sig de har gjort sig skyldiga till straffbelagda handlingar
eller inte.
Frågan om det även i fortsättningen skall vara möjligt att överlämna en
lagöverträdare till särskild vård som en brottspåföljd behandlades i det
lagstiftningsärende varigenom nya regler om straffmätning och påföljdsval
infördes den 1 januari 1989 (prop. 1987/88:120 s. 63 f.). Dåvarande
chefen för justitiedepartementet pekade i ärendet på att överlämnande till
särskild vård förekommit som brottspåföljd alltsedan BrB:s tillkomst och
att BrB:s synsätt får sägas ha vunnit förankring. Hennes ställningstagande
innebar därför att några förändringar av de påföljder som innebär över-
lämnande till särskild vård då inte föreslogs. Hon uttalade emellertid
samtidigt att den mycket sällan förekommande påföljden överlämnande
till öppen psykiatrisk vård borde kunna avskaffas som brottspåföljd och att
hon avsåg att återkomma till den frågan i det nu aktuella lagstiftningsären-
det. Uttalandena föranledde inga erinringar av riksdagen (JuU
1987/88:45, rskr. 404).
Ställningstagandet i det nyss nämnda ärendet innebär således att en
lagöverträdare även i fortsättningen bör kunna överlämnas till psykiatrisk
tvångsvård som en brottspåföljd men att påföljden överlämnande till
öppen psykiatrisk vård bör avskaffas. Jag anser att det inte heller finns
tillräckliga skäl att ha kvar påföljden överlämnande till vård i specialsjuk-
hus för psykiskt utvecklingsstörda. De sist nämnda påföljderna bör alltså
enligt min uppfattning inte få någon motsvarighet i den framtida reglering-
en på området.
Jag avser att längre fram återkomma närmare i de nu berörda frågorna.
De principer som enligt min mening sålunda bör ligga till grund för den
straffrättsliga behandlingen av personer med psykiska avvikelser överens-
stämmer i sina huvuddrag med den ordning som nu gäller och som i första
hand kommer till uttryck i BrB. Socialberedningens förslag på området
innebär som jag ser det på flera punkter väsentliga avsteg från den nuva-
rande ordningen. Enligt min mening är förslaget svårt att inordna i ett från
principiell synpunkt konsekvent system där vederbörlig hänsyn tas till
humanitetens krav. Förslaget medför dessutom, som jag ser det, att syste-
met blir komplicerat och svåröverskådligt. Under remissbehandlingen har
förslaget också väckt stark kritik, i synnerhet bland de instanser som direkt
berörs av det.
Jag har därför funnit att beredningens förslag i de aktuella frågorna inte
bör genomföras. De kritiska synpunkter som beredningen anfört mot den
nuvarande regleringen och dess tillämpning liksom de utgångspunkter som
beredningen har angett för sina överväganden kan jag emellertid i flera
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
450
avseenden ställa mig bakom. Också jag anser sålunda att det är påkallat att
nu vidta ändringar i den straffrättsliga regleringen på området. De änd-
ringar jag anser bör genomföras är emellertid i förhållande till beredning-
ens förslag av mer begränsad karaktär.
Jag vill här till en början peka på att den av chefen för socialdepartemen-
tet tidigare i dag föreslagna lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, som
innebär att LSPV avskaffas, medför att den aktuella straffrättsliga regle-
ringen behöver ses över och anpassas till den nya lagstiftningen. Även
införandet av 1985 års omsorgslag påkallar förändringar i nämnda regle-
ring.
När det gäller bristerna i den nuvarande regleringen har kritik under
årens lopp i olika sammanhang anförts mot avgränsningen av den person-
krets som kan bli föremål för straffrättslig särbehandling. Låt mig erinra
om att denna avgränsning var en huvudfråga vid 1945 års lagändringar och
i Bexeliuskommitténs arbete. Även beredningen har självfallet behandlat
frågan.
Kritiken mot den nuvarande ordningen har rört gränsdragningen i hu-
vudsak i två hänseenden. Dels har det gjorts gällande att gränsen är oklar
och lämnar ett för stort utrymme för godtyckliga bedömningar. Därvid har
framför allt tolkningen av jämställdhetsbegreppet stått i fokus. Dels har
det hävdats att alltför många lagöverträdare blivit föremål för särbehand-
ling eller med andra ord att fler av dem som överlämnas till psykiatrisk
tvångsvård i stället bör dömas till påföljd inom kriminalvården. De två
problemen hänger nära samman.
Det är självfallet viktigt att avgränsningen av den personkrets som skall
särbehandlas blir så klar och entydig som möjligt. Jämställdhetsbegreppet
har under lång tid kritiserats och ansetts vara en av de faktorer som mest
bidragit till att den nuvarande avgränsningen blivit oklar. Såväl Bexelius-
kommittén som beredningen har föreslagit att det skall mönstras ut ur
lagstiftningen. Jag delar den uppfattningen och anser det vara möjligt att i
fortsättningen avstå från att i lagstiftningen begagna detta begrepp. Jag
återkommer närmare till frågan i det följande (avsnitt 2.3).
När det sedan gäller gränsdragningen mellan dem som skall ges psykiat-
risk tvångsvård som en brottspåföljd och dem som skall dömas till krimi-
nalvårdspåföljd vill jag peka på att antalet lagöverträdare som överlämnas
till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV numera är betydligt lägre än det var
fram till mitten av 1970-talet. Som jämförelse kan nämnas att under åren
1970—1975 årligen 400 — 450 lagöverträdare överlämnades till sådan vård
medan under 1980-talet motsvarande antal har varit ca 300. Den utveck-
ling som sålunda skett i praxis och som troligen delvis kan förklaras av
Bexeliuskommitténs arbete och förslag har som jag ser det lett till en
situation i vilken det knappast kan hävdas att antalet lagöverträdare som
överlämnas till psykiatrisk tvångsvård allmänt sett skulle vara alltför högt.
Jag vill därvid betona att kriminalvården inte bör ha det primära ansvaret
för personer som har ett uttalat behov av psykiatrisk vård.
En annan fråga som genom åren har tilldragit sig stor uppmärksamhet är
vilken hänsyn som bör kunna tas till intresset att förhindra återfall i brott, i
synnerhet allvarliga våldsbrott, av dem som bedöms ha psykiska avvikel-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
451
ser och som med nuvarande system överlämnas till sluten psykiatrisk vård
enligt LSPV. Detta är ett komplicerat problem där svårigheterna att företa
välgrundade riskbedömningar gör avvägningen mellan intressena av sam-
hällsskydd och anspråken på rättssäkerhet för lagöverträdaren särskilt
svår. Under senare år har bl. a. JO pekat på brister i det nuvarande
systemet (JO:s ämbetsberättelse 1984/85 s. 218 ff.). Vidare har rikspolis-
styrelsen i en skrivelse till regeringen i oktober 1986 begärt att regleringen
på området ses över i syfte att förstärka samhällsskyddet.
Även jag anser att det finns svagheter i regleringen på denna viktiga
punkt. Enligt min mening bör man därför skapa en ordning som ger bättre
förutsättningar än den nuvarande att göra nyanserade avvägningar av det
nämnda slaget. En förändring av regleringen på området bör därför kom-
ma till stånd i detta syfte.
Sammanfattningsvis anser jag att det från olika utgångspunkter är ange-
läget att nu genomföra ändringar i regleringen av den straffrättsliga be-
handlingen av lagöverträdare med psykiska avvikelser. Ändringarna kan
emellertid som jag ser det åstadkommas inom ramen för gällande system.
Jag går nu över till de konkreta förslagen.
Mitt förslag: Den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare
med psykiska avvikelser anpassas till nutida terminologi inom psy-
kiatrin. Begreppen ”sinnessjukdom” och ”sinnesslöhet” liksom det
s. k. jämställdhetsbegreppet ersätts med ”allvarlig psykisk stör-
ning”, vilket innebär en viss minskning av den grupp som omfattas
av särregleringen. Kravet på orsakssamband — s. k. kausalsamband
— mellan brottet och den psykiska störningen behålls i regleringen
för vissa situationer men avskaffas för andra.
Förslaget i 1986 års promemoria: Överensstämmer i allt väsentligt med
mitt förslag. Till skillnad från mitt förslag är emellertid termen ”psykisk
störning” i promemorieförslaget inte avsedd att omfatta ”psykisk utveck-
lingsstörning”.
Hearingen: Förslaget att avskaffa jämställdhetsbegreppet mottogs posi-
tivt av alla som uttalade sig på denna punkt. Företrädare för socialstyrel-
sen framhöll att begreppet allvarlig psykisk störning bör definieras så att
det sker en inskränkning av jämställdhetsfallen. LO:s företrädare ansåg att
en lagöverträdare bör dömas efter vanliga regler om den psykiska störning-
en inte är så allvarlig att denne förlorat verklighetsanknytningen.
Psykisk störning m. m.
Enligt min mening är det inte påkallat med några större förändringar när
det gäller den krets av lagöverträdare för vilka särskilda straffrättsliga
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
452
regler bör gälla med hänsyn till deras psykiska tillstånd. Det är emellertid
angeläget att terminologin anpassas till modernt medicinskt språkbruk och
att en samordning i såväl terminologiskt som sakligt hänseende sker med
den administrativa vårdlagstiftningen.
Jag vill här peka på att begreppet ”psykisk sjukdom” i LSPV är vidare
än begreppet ”sinnessjukdom” i BrB och att en ”psykisk abnormitet”
enligt LSPV kan föreligga även om den inte utgör en ”själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjuk-
dom” enligt BrB (jämställdhetsbegreppet). Vidare är det i BrB använda
begreppet ”sinnesslöhet” sedan länge utmönstrat ur den särskilda vård-
lagstiftningen på området. I 1967 och 1985 års omsorgslagar talas i stället
om ”psykisk utvecklingsstörning” som är ett betydligt mer omfattande
begrepp än sinnesslöhet, vilket betecknar en kvalificerad form av psykisk
utvecklingsstörning.
Den bristande överensstämmelsen mellan den straffrättsliga regleringen
och den administrativa vårdlagstiftningen när det gäller de nu aktuella
personkategorierna bör enligt min mening undanröjas.
Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag behandlat frågan om
den medicinska terminologin inom den psykiatriska tvångsvården. Försla-
get till lag om psykiatrisk tvångsvård innebär att uttrycket ”psykisk stör-
ning” används som grundläggande sjukdomsbegrepp men att detta be-
grepp kvalificeras genom ordet ”allvarlig” när det gäller det medicinska
kriteriet för psykiatrisk tvångsvård. I fråga om den närmare innebörden av
begreppen får jag hänvisa till vad chefen för socialdepartementet här har
anfört (bil. 1 avsnitt 3.1.1).
Enligt min mening är den begreppsbildning som sålunda är avsedd att
användas i den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård väl ägnad att
läggas till grund också för den straffrättsliga regleringen. De förändringar i
förhållande till gällande rätt som en sådan anpassning innebär är också
från saklig synpunkt motiverade. Jag vill här peka på att begreppet allvar-
lig psykisk störning är avsett att ha en något snävare betydelse än det
nuvarande begreppet psykisk sjukdom enligt LSPV. I förhållande till ut-
trycket sinnessjukdom i BrB har emellertid det nya begreppet en något
vidare innebörd.
En viktig konsekvens av att en ny terminologi införs är att jämställdhets-
begreppet kan avskaffas. Detta begrepp har, som jag tidigare redogjort för,
genom åren utsatts för omfattande kritik. Även om det som kriminalvårds-
nämnden har uttalat i lagstiftningsärendet numera — till följd av Bexelius-
kommitténs rekommendationer — sker en mer restriktiv tolkning av be-
greppet än tidigare, är det enligt min mening en klar fördel att i fortsätt-
ningen kunna undvara detta begrepp i lagstiftningen. Det står därvid klart
att en del av de fall som åtminstone tidigare i rättstillämpningen har
kommit att omfattas av jämställdhetsbegreppet inte kommer att falla in
under det nya uttrycket allvarlig psykisk störning.
Den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård skall inte tillämpas om
patientens psykiska störning utgör enbart en psykisk utvecklingsstörning
som kan ge rätt till särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag (se 3 §
andra stycket). Den sist nämnda lagen omfattar även vissa andra grupper
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
453
än personer som är psykiskt utvecklingsstörda. I 1 § andra stycket den
lagen föreskrivs sålunda att vad som sägs i lagen om psykiskt utvecklings-
störda gäller även personer som på grund av hjärnskada, föranledd av yttre
våld eller kroppslig sjukdom, har fått ett betydande och bestående begåv-
ningshandikapp samt personer med barndomspsykos. Beträffande vilka
fall som här närmare avses får jag hänvisa till lagens förarbeten (prop.
1984/85:176 s. 18 ff. och 56 ff. samt SoU 27 s. 5 ff.). För samtliga personer
gäller att de lider av en intellektuell funktionsnedsättning (jfr SOU
1981:26 s. 480 ff.).
Enligt min mening talar övervägande skäl for att de grupper som faller
under 1985 års omsorgslag bör omfattas även av den nu aktuella särskilda
straffrättsliga regleringen.
Till en närmare diskussion av i vilka situationer och i vilka hänseenden
de nyss angivna kategorierna bör särbehandlas återkommer jag i det föl-
jande i samband med mina olika förslag beträffande lagföringen av dessa
personer.
Jag vill understryka att det för den medicinska bedömningen beträffan-
de avgränsningen av de fall som i fortsättningen skall omfattas av den
straffrättsliga särregleringen kan finnas behov av närmare riktlinjer. Inte
minst viktigt är att det skapas förutsättningar för enhetliga bedömningar i
dessa frågor. Det får ankomma på socialstyrelsen att ta initiativ till de
åtgärder som här kan visa sig vara behövliga. Jag vill emellertid betona att
det är domstolen som i det enskilda brottmålet har att fatta det slutliga
avgörandet i dessa tillämpningsfrågor. Jag återkommer till problemet i
anslutning till frågorna om det medicinska utredningsförfarandet.
När det gäller terminologin på området anser jag att den av socialstyrel-
sen år 1986 utarbetade basklassifikationen av sjukdomar (Klassifikation
av sjukdomar 1987) bör tjäna som en utgångspunkt. Denna klassifikation
är en svensk version av den internationella klassifikation som har utgetts
av Världshälsoorganisationen (WHO). Enligt klassifikationen utgör psy-
kisk utvecklingsstörning, barndomspsykos och tillstånd där hjärnskada
har fastställts exempel på psykiska störningar (kod 317 — 319, 299 resp.
310). Det innebär att de tillstånd som utgör grund för särskilda omsorger
enligt 1985 års omsorgslag (jfr 1 § andra stycket) enligt klassifikationen
betecknas som psykisk störning.
Som jag ser det har det inte minst praktiska fördelar att terminologin i
den straffrättsliga regleringen på området så långt möjligt ansluter till den
vedertagna medicinska begreppsbildningen. Det är också angeläget att i
denna reglering ha en så enkel terminologi som möjligt. Jag förordar därför
att termen psykisk störning i den straffrättsliga regleringen begagnas också
om psykisk utvecklingsstörning och de övriga tillstånd av intellektuell
funktionsnedsättning som avses i 1985 års omsorgslag. Mitt förslag skiljer
sig i detta hänseende från promemorieförslaget och även från socialbered-
ningens förslag.
Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra om att regeringen har fått i
uppdrag av riksdagen att göra en översyn av de bestämmelser i föräldrabal-
ken, numera äktenskapsbalken och ärvdabalken där begreppen ”sinnes-
sjuk” och ”sinnesslö” förekommer (LU 1975/76:33, rskr. 397). I den inom
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
454
justitiedepartementet nyligen upprättade promemorian (Ds 1990:75)
Förverkande av rätt att ta arv m. m. behandlas de frågor som omfattas av
detta uppdrag liksom frågor om förverkande av rätt att ta arv, testamente
eller försäkringsersättning. De sistnämnda frågorna omfattar bl. a. den
särbehandling av psykiskt störda personer som nu sker vid sådant förver-
kande i vissa fall. Promemorian, som innehåller förslag till lagändringar i
de aktuella frågorna, remissbehandlas för närvarande. Min bedömning är
att lagförslag på grundval av promemorian och remissbehandlingen av den
skall kunna föreläggas riksdagen i sådan tid att dessa kan träda i kraft
samtidigt med de lagändringar jag nu föreslår. Jag avser alltså att senare
återkomma till regeringen i det lagstiftningsärendet.
Sambandet mellan brottet och den psykiska störningen
Som jag har berört tidigare kan frågan om psykisk störning hos en lagöver-
trädare få betydelse i flera olika avseenden för den straffrättsliga reglering-
en. Ett problem är vilken betydelse tidpunkten för störningens förekomst
bör tillmätas. Ett annat är om det för straffrättslig särbehandling bör
krävas inte bara ett tidsmässigt samband mellan brottet och störningen
utan dessutom ett orsakssamband.
Jag tar till en början upp frågan vilken betydelse det bör ha när en
psykisk störning har förekommit.
Situationerna kan här vara högst olikartade. En person kan ha begått ett
brott när han led av en psykisk störning och kan vid tidpunkten för
åtalsbeslutet fortfarande vara psykiskt störd. Vid tidpunkten för domsto-
lens bedömning av åtalet kan emellertid personen tänkas ha en lägre grad
av störning eller ha helt tillfrisknat. Störningen kan också tänkas ha för-
ändrats i motsatt riktning mellan gärningen och domstillfället. I andra fall
kan en störning som föreligger vid domstillfället tänkas ha uppstått först
efter gärningen.
En ytterligare situation av intresse för den straffrättsliga behandlingen
av psykiskt störda personer är det fall då störningen uppträder hos en
lagöverträdare först under straffverkställigheten. Denna situation har be-
handlats av chefen för socialdepartementet (bil. 1 avsnitt 4.5 och 4.6), och
jag berör den inte ytterligare i detta sammanhang.
För att den särskilda straffrättsliga regleringen på området skall bli
tillämplig enligt nuvarande ordning krävs normalt att en lagöverträdare
redan vid gärningstillfallet led av en psykisk störning. Bestämmelserna i 31
kap. 3 och 4 §§ BrB om överlämnande till tvångsvård resp, öppen psykiat-
risk vård kräver visserligen inte att någon störning förelåg vid gärningstill-
fället. Av 31 kap. 3 § andra meningen BrB följer emellertid att, om den
tilltalade inte har begått gärningen under inflytande av en sådan störning
som där sägs, överlämnande till tvångsvård får ske bara när det finns
särskilda skäl till det. Detta motiverades med hänvisning till risken för en
ökning av reaktiva tillstånd hos lagöverträdarna, dvs. psykiska störningar
som framkallas hos dessa efter gärningen genom förhoppningen att de skall
slippa intagning i kriminalvårdsanstalt och som i allmänhet kan antas vara
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
455
snabbt övergående (se prop. 1962:10 del C s. 354, 572, 602 och 1LU 42
s. 83 f.).
Enligt min mening bör man när det gäller frågan om påföljdsval för den
som är psykiskt störd ha som en principiell utgångspunkt att det inte skall
krävas att störningen förelegat vid gämingstillfället. Ett sådant krav skulle
nämligen enligt min mening på ett omotiverat sätt begränsa domstolarnas
befogenhet att fritt välja den påföljd som med hänsyn till alla föreliggande
omständigheter framstår som den lämpligaste. För en regel om påföljdsval
i sådana fall är det självfallet lagöverträdarens tillstånd vid domstillfället
som bör ha avgörande betydelse. En sådan lösning torde också vara bäst
förenlig med de principer som gäller för BrB:s påföljdssystem och som inte
har rubbats genom de tidigare nämnda nya reglerna för straffmätning och
påföljdsval, som trädde i kraft år 1989.
Domstolen bör sålunda enligt min mening inte vara förhindrad att
begagna psykiatrisk vård som påföljd för den som vid domstillfället behö-
ver sådan vård bara för att vederbörande inte var psykiskt störd när brottet
begicks. Tidpunkten för störningens uppkomst bör alltså här inte ha någon
avgörande betydelse utan vägas in jämte vårdbehovet och övriga förutsätt-
ningar för vård. Vid denna bedömning får beaktas t. ex. om störningen
utgör ett reaktivt tillstånd.
Beträffande möjligheterna till åtalsunderlåtelse förutsätter den nuvaran-
de regleringen att lagöverträdaren vid brottet led av en sådan störning som
avses i 30 kap. 6 § BrB och att det dessutom förelåg orsakssamband mellan
störningen och brottet. Åtalsunderlåtelse får enligt regeln i 20 kap. 7 §
första stycket 4 RB ges under förutsättning bl. a. att psykiatrisk vård eller
vård enligt 1967 års omsorgslag kommer till stånd utan lagföring. I linje
med vad jag nyss har uttalat angående påföljdsvalet och av i princip
samma skäl bör lagöverträdarens psykiska tillstånd vid åtalsprövningen
vara avgörande för om åtalsunderlåtelse med stöd av en regel av det
aktuella slaget skall kunna ges. Något krav på att lagöverträdaren led av en
psykisk störning vid gämingstillfället bör därför inte uppställas för att
åtalsunderlåtelse skall få ges på grund av att vård av det nyssnämnda slaget
kommer till stånd för denne.
Jag går nu över till frågan om betydelsen av kausalsamband mellan
psykisk störning och ett brott. Som har framgått av det föregående innehål-
ler den särskilda straffrättsliga regleringen för lagöverträdare med psykiska
avvikelser med några undantag (se 31 kap. 3 och 4 §§ BrB) ett krav på
orsakssamband mellan brottet och den psykiska störningen. Sambandet
uttrycks så att brottet skall ha begåtts ”under inflytande av” störningen.
Kravet på kausalsamband infördes, som jag förut har nämnt, ursprungli-
gen i samband med en reform år 1945 av tillräknelighetsbestämmelserna i
1864 års strafflag. Detta samband uppställdes därvid som förutsättning för
straffrihet eller straffnedsättning på grund av psykisk avvikelse hos gär-
ningsmannen. Som skäl för detta anfördes bl. a. att det många gånger
kunde leda till otillfredsställande resultat, om det inte gjordes någon
åtskillnad mellan ”de brottsliga tendenser vilka hava sin grund i sjukdoms-
tillståndet och de vilka äro därav oberoende”. Kausalsamband ansågs
emellertid som regel kunna presumeras vara för handen när det förelåg ett
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
456
tidsmässigt samband, och någon särskild bevisning om kausalsambandet
ansågs därför inte vanligen erforderlig. Vidare betonades att kravet på
kausalsamband fick sin väsentliga betydelse som ett medel for domstolen
att förbehålla sig det slutliga avgörandet i tillräknelighetsfrågor. (Se SOU
1942:59 s. 83 ff. och 1LU 1945:36 s. 37 ff.)
I och med BrB upphörde systemet med straffriförklaringar. Psykiskt
avvikande personer kom att i princip omfattas av det straffrättsliga sank-
tionssystemet. Kravet på kausalsamband upptogs emellertid i den straff-
rättsliga regleringen i enlighet med vad som nyss har redovisats. Frågan
om kausalsambandets betydelse diskuterades emellertid bara i anslutning
till bestämmelsen i 31 kap. 3 § BrB (se prop. 1962:10 del C s. 354, 572,602
och 1LU 42 s. 83 f.).
Bexeliuskommittén tog i sitt förslag till straffrättslig reglering för psy-
kiskt störda lagöverträdare upp frågan om kausalsambandets betydelse (se
SOU 1977:23 s. 259 ff. och 267 ff.). Kommitténs förslag innebar att det
nuvarande kravet på kausalsamband i olika bestämmelser skulle slopas
och i stället ersättas med förutsättningen att gärningsmannen vid tillfället
för brottet led av den aktuella störningen. I kommitténs förslag till bestäm-
melser om påföljdsval föreskrevs emellertid att hänsyn skulle tas till stör-
ningens art och grad, dess samband med brottet och gärningsmannens
behov av vård. Kommitténs förslag att slopa kravet på kausalsamband
föranledde delade meningar under remissbehandlingen.
Socialberedningens förslag (se SOU 1984:64 s. 294) innebär att det
krävs att gärningsmannen i vissa fall led av en allvarlig störning när brottet
begicks och i andra fall lider av en sådan störning när påföljden skall
bestämmas. Däremot upprätthålls enligt beredningens förslag ett krav på
en form av samband mellan störning och gärning bara i ett visst fall vid
behandlingen av de svårast störda lagöverträdarna. Förslaget att slopa
kravet på kausalsamband mellan störning och gärning har tillstyrkts av det
fåtal remissinstanser som tagit upp frågan.
Jag vill till en början framhålla att i ett system där straffrihet gäller för
brottsliga gärningar, som har begåtts av någon som bedöms vara otillräk-
nelig, krav på kausalitet mellan gärningen och störningen kan ha både
principiell och praktisk betydelse. Ett sådant krav är här ägnat att klargöra
grunden för straffrihet. 1 ett straffsystem som det nuvarande, där personer
med psykisk avvikelse i princip såsom andra kan bli föremål för straffrätts-
liga sanktioner, får frågan om kausaliteten en mer begränsad betydelse. Ett
exempel på det är att det, enligt vad jag nyss har redogjort för, vid
särskilda regler om påföljdsval och åtalsunderlåtelse för lagöverträdare
som lider av psykisk störning inte bör uppställas något krav på tidsmässigt
samband mellan brottet och störningen — och således än mindre orsaks-
samband.
I vissa andra sammanhang än de sist nämnda bör emellertid förekoms-
ten av ett orsakssamband mellan den psykiska störningen och brottet
enligt min mening ges betydelse. Det gäller till att börja med de fall där
psykisk avvikelse hos gärningsmannen bör beaktas som en förmildrande
omständighet vid bedömningen av brottets straffvärde. Av betydelse för
straffmätningen är nämligen brottets straffvärde vilket i sin tur är beroen-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
457
de av bl. a. i vilken utsträckning gärningsmannen kan göras ansvarig for sin
handling. Detta hänger självfallet samman med hans psykiska tillstånd vid
gämingstillfället och med om hans handlande påverkats av detta tillstånd.
Jag anser att en regel om att bedömningen av ett brotts straffvärde skall
påverkas i mildrande riktning av att den misstänkte är psykiskt störd bör
begränsas till att avse de fall där någon form av orsakssamband mellan
brott och störning föreligger. Den sedan den 1 januari 1989 intagna be-
stämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB, som i detta hänseende
motsvarar en tidigare föreskrift i 33 kap. 4 § första stycket andra meningen
BrB (jfr prop. 1987/88:120 s. 85 f.), kan sägas ha denna innebörd.
Vad jag har sagt nu om krav på orsakssamband mellan störning och
brott bör gälla också i fråga om en motsvarighet till det förbud mot att
döma en kvalificerat psykiskt störd lagöverträdare till fängelse som finns i
nuvarande lagstiftning (se 30 kap. 6 § första stycket BrB). Skäl att upprätt-
hålla kravet på orsakssamband finns även vid en regel om särskild rätts-
verkan motsvarande den nuvarande bestämmelsen i 36 kap. 13 § BrB.
Frågan om orsakssamband mellan psykisk störning och brottslighet bör
enligt min mening tillmätas betydelse även i ett annat avseende när det
gäller behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Som jag tidigare har
varit inne på krävs att garantier skapas för att samhällsskyddet inte efter-
sätts vid tvångsomhändertagande av psykiskt störda personer som har
begått brott. Regleringen på området bör enligt min mening syfta till att så
vitt möjligt motverka att de på nytt begår brott. Även på den punkten är
det enligt min uppfattning naturligt att upprätthålla ett krav på orsakssam-
band mellan brottet och störningen. Det kan nämligen i sådana fall förut-
sättas att gärningsmannens eventuella benägenhet att begå brott hänger
samman just med den psykiska avvikelsen. Bedömningen av återfallsris-
ken kommer härigenom också att åtminstone delvis vara av medicinsk
karaktär, vilket får betydelse för bl. a. frågan genom vilket förfarande
prövningen bör göras. Jag återkommer till dessa frågor (avsnitt 2.5).
Vad jag nu har anfört innebär således att kravet på orsakssamband
mellan brott och störning enligt min mening bör komma till uttryck i
regleringen av den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöver-
trädare i olika hänseenden också i fortsättningen. Som jag ser det medför
detta inte heller några allvarliga praktiska olägenheter. I linje med vad som
uttalades i anslutning till att kausalsambandet ursprungligen infördes i
strafflagstiftningen (1LU 1945:36 s. 37) bör det sålunda i regel inte förelig-
ga några svårigheter att ta ställning till frågan om ett orsakssamband. Om
gärningsmannen var allvarligt psykiskt störd när brottet begicks torde det
ofta vara uppenbart att brottet begåtts under påverkan av störningen. Det
bör emellertid framhållas att kravet på orsakssamband inte kan anses
uppfyllt, om den psykiska störningen inte kan antas ha haft ett avgörande
inflytande på gärningsmannens handlingssätt.
Jag vill här även betona att den nuvarande ordningen med prövning av
frågan om kausalsamband funnits sedan länge och att de organ och funk-
tionärer som har att ta ställning i dessa frågor — i första hand åklagare,
rättspsykiatrer och domstolar — således inte står främmande för denna typ
av prövning. Jag är samtidigt medveten om att det inträffar fall där
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
458
prövningen är vansklig att göra. Jag återkommer till spörsmålet i samband Prop. 1990/91:58
med att jag behandlar frågan om rättspsykiatrisk undersökning (avsnitt Bilaga 2
3.4).
Mitt forslag: Om den som lider av en allvarlig psykisk störning har
begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid
böter, skall domstolen få överlämna honom till psykiatrisk tvångs-
vård som påföljd för brottet (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning
är att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och
personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med fri-
hetsberövande och annat tvång.
Förslaget i 1986 års promemoria: Överensstämmer i princip med mitt
förslag utom såtillvida att enligt promemorieförslaget domstolen skall få
överlämna lagöverträdaren till rättspsykiatrisk vård, om han har behov av
psykiatrisk vård som kan tillgodoses genom att han är intagen på sjukhus.
Hearingen: Från en del håll — bl. a. företrädare för kriminalvårdsstyrel-
sen och rättspsykiatriska kliniken i Uppsala — uttrycktes oro över att
utformningen av regeln om överlämnande till psykiatrisk tvångsvård kan
leda till att alltför många lagöverträdare hamnar inom kriminalvården.
Socialstyrelsens företrädare framhöll att personer med sådana psykiska
störningar som normalt brukar kunna bli föremål för psykiatrisk tvångs-
vård skall kunna ges sådan vård även i samband med brott. Från Sveriges
domareförbund uttalades uppfattningen att en lagöverträdare som har ett
oundgängligt behov av psykiatrisk vård som kan tillgodoses bara genom
att han är intagen på sjukhus bör få överlämnas till psykiatrisk tvångsvård.
Bakgrund
Enligt 31 kap. 3 § BrB gäller att, om den som begått brottslig gärning enligt
vad som framgår av föreskriven medicinsk utredning kan beredas vård
med stöd av LSPV, rätten får förordna att han skall överlämnas till sluten
psykiatrisk vård, förutsatt att rätten finner behov av sådan vård föreligga.
Av paragrafen följer vidare att, om gärningen inte har begåtts under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon annan själslig ab-
normitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnes-
sjukdom, sådant förordnande får meddelas bara om det finns särskilda
skäl till det. Som huvudregel gäller alltså att det krävs kausalsamband
mellan brottet och störningen.
Regeln i 31 kap. 3 § BrB om överlämnande till sluten psykiatrisk vård
knyter an till särskilda bestämmelser i LSPV. I 3 § denna lag föreskrivs att
459
intagning på sjukhus med stöd av lagen grundas på vårdintyg eller på
domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB. Av 3 § LSPV följer vidare att
intagning på grund av specialindikationen i 1 § första stycket e) samma lag
— att patienten till följd av sjukdomen är farlig for annans egendom eller
annat av lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller
hälsa — får ske endast efter domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § BrB. I
övrigt gäller emellertid i princip samma förutsättningar for vård genom
förordnande av domstol och vid intagning på grund av vårdintyg.
Överlämnande i dom till vård enligt LSPV som brottspåföljd utgör alltså
ett sätt varigenom intagning på sjukhus för psykiatrisk tvångsvård enligt
LSPV kommer till stånd. Regleringen av vården i ett sådant fall skiljer sig i
princip inte från den vård som sker efter intagning på grund av ett
vårdintyg. Beslut om utskrivning eller försöksutskrivning av en patient
som har överlämnats av domstol skall emellertid alltid fattas av utskriv-
ningsnämnden (17 § resp. 19 § tredje stycket LSPV).
Antalet personer som av domstol enligt 31 kap. 3 § BrB överlämnats till
sluten psykiatrisk vård har som nämnts förut under 1980-talet uppgått till
ca 300 per år.
Överväganden
Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag lagt fram ett förslag till
lag om psykiatrisk tvångsvård. Förslaget innebär att LSPV upphävs och
ersätts av lagstiftning som inte innehåller någon motsvarighet till bestäm-
melsen i 3 § LSPV om att intagning for psykiatrisk tvångsvård kan grundas
på beslut av allmän domstol i ett brottmål. Chefen for socialdepartementet
har emellertid samtidigt i samråd med mig föreslagit en lag om rättspsykia-
trisk vård som reglerar bl. a. frågan om psykiatrisk tvångsvård som en
brottspåföljd. Som jag redan har angett i det föregående (avsnitt 2.2) bör
således möjligheten att ge en lagöverträdare sådan vård som påföljd finnas
kvar. Jag skall här närmare diskutera hur denna påföljd bör utformas för
att undvika de olägenheter som finns i det nuvarande systemet.
Tillämpningen av bestämmelsen i 31 kap. 3 § BrB om överlämnande till
sluten psykiatrisk vård har kritiserats for att ett relativt lindrigt brott
kunnat leda till tvångsvård under lång tid medan ett mycket grovt brott
ibland medfört endast en kort vårdtid. Kritiken har särskilt gällt jämställd-
hetsfallen. Bl. a. har det gjorts gällande att det har förekommit att sådana
fall — med hänsyn till att fängelse här är uteslutet som påföljd — överläm-
nats till sluten psykiatrisk vård trots att tvångsvård inte skulle ha kommit
till stånd om patienten inte hade begått brott. De undersökningar som har
gjorts på området ger emellertid inget entydigt stöd for en uppfattning att
personer som bedöms som jämställda och överlämnas till sluten psykiat-
risk vård generellt sett skulle omhändertas av samhället under avsevärt
kortare tid än de personer som inte bedöms som jämställda utan döms till
fängelse.
Jag har i det föregående (avsnitt 2.3) föreslagit att jämställdhetsbegrep-
pet mönstras ut ur lagstiftningen. Detta bör enligt min mening kunna bidra
till att lagöverträdare överlämnas till psykiatrisk tvångsvård endast i de
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
460
fall där det finns ett klart behov av sådan vård. Som jag ser det bör det
härigenom också kunna undvikas att vid svårare brott skillnaden mellan
längden på vårdtider och längden på motsvarande fängelsestraff kan bli
anmärkningsvärt stor. När det gäller psykiskt störda lagöverträdare som
kan bedömas begå brott på nytt, särskilt om det är fråga om allvarliga
våldsbrott, finns det emellertid med hänsyn till samhällsskyddet behov av
en särskilt noggrann prövning av frågan när vården bör upphöra. Jag
återkommer strax till denna fråga (avsnitt 2.5).
När det så gäller förutsättningarna för att överlämna en lagöverträdare
till psykiatrisk tvångsvård anser jag det vara väsentligt att även kunna
motverka att ett mindre allvarligt brott kan leda till ett frihetsberövande
som inte står i rimlig proportion till brottets svårhet. Den nuvarande
regleringen i 31 kap. 3 § BrB ger inte uttryck för någon begränsning i detta
avseende. Jag anser emellertid att ett brott som ligger på bara bötesnivå
inte skall kunna leda till psykiatrisk tvångsvård. I enlighet med vad som
här gäller beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn bör sålunda enligt
min uppfattning psykiatrisk tvångsvård få ådömas bara för ett brott för
vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Jag återkommer till
motsvarande fråga vid förutsättningarna för rättspsykiatrisk undersökning
(avsnitt 3.4.2).
I övrigt bör enligt min mening möjligheterna att överlämna en lagöver-
trädare till psykiatrisk tvångsvård som påföljd i princip vara lika stora som
när det gäller att besluta om sådan vård för andra personer. Detta hindrar
inte att det kan finnas anledning att ha något skilda rättsliga förutsättning-
ar för tvångsvården i de olika fallen.
För närvarande gäller att förutsättningarna för att överlämna någon till
tvångsvård som brottspåföljd i ett hänseende är vidare än vid tvångsvård
genom intagning på administrativ väg, nämligen såvitt gäller specialindi-
kationen i 1 § första stycket e) LSPV som bara är tillämplig i det förra
fallet. Å andra sidan innebär kravet på kausalsamband mellan den psyki-
ska störningen och brottet — dvs. att överlämnande får ske bara när det
finns särskilda skäl till det, om det inte föreligger ett sådant samband — att
förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd allmänt
sett är snävare än förutsättningarna för tvångsvård i andra fall. I övrigt är
emellertid förutsättningarna desamma, bortsett från att det för en brotts-
påföljd naturligtvis krävs att den tilltalade fälls till ansvar för ett brott.
När det först gäller det rekvisit som avser det psykiska tillståndet anser
jag att det liksom enligt nuvarande ordning bör gälla samma kriterium för
överlämnande till psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd som för intag-
ning till sådan vård på administrativ väg. Enligt förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård (3 §) krävs för intagning till sådan vård att patien-
ten lider av en allvarlig psykisk störning. För att en lagöverträdare skall få
överlämnas till psykiatrisk tvångsvård av brottmålsdomstolen bör alltså
samma krav uppställas beträffande honom. Jag återkommer till frågan i
specialmotiveringen.
Av mina överväganden i det föregående (avsnitt 2.3) har framgått att det
— för att överlämnande till psykiatrisk tvångsvård skall kunna ske —
enligt min mening inte bör krävas att den psykiska störningen förelåg vid
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
461
gämingstillfället. Något sådant krav på orsakssamband mellan störningen
och brottet som finns i nuvarande reglering bör därför naturligtvis inte
heller ställas upp. Jag skall emellertid senare behandla denna fråga beträf-
fande de fall då samhällsskyddet gör sig särskilt gällande vid överlämnan-
de till psykiatrisk tvångsvård (avsnitt 2.5).
När det sedan gäller kravet på vårdbehovet vill jag peka på att det enligt
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård (3 § första stycket 2) för intag-
ning till såd.-.n vård krävs bl. a. att patienten på grund av sitt psykiska
tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt
behov av vård som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att han är
intagen på en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Enligt min mening är
det inte nödvändigt — eller ens lämpligt — att kravet på vårdbehovet sätts
lika högt när det är fråga om vård som utgör en brottspåföljd. Eftersom
vården i dessa fall utgör ett påföljdsalternativ till bl. a. fängelse är det
nämligen som jag ser det inte motiverat med en lika restriktiv vårdbe-
hovsprövning som vid intagning i administrativ ordning.
Jag anser vidare att intresset att tillgodose samhällsskyddet bör få sär-
skilt beaktande vid prövningen av förutsättningarna för att ge psykiatrisk
tvångsvård som en brottspåföljd. Vad jag här avser är risken med hänsyn
till lagöverträdarens psykiska tillstånd för att denne återfaller i brott. Att
lagstiftningen innebär att en sådan riskbedömning skall göras har i viss
mån sin motsvarighet i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård,
som medger att det vid bedömningen av patientens vårdbehov beaktas om
han till följd av sin psykiska störning är farlig för någon annans säkerhet
eller hälsa (3 § tredje stycket).
Enligt min mening bör det göras en samlad bedömning av de omständig-
heter som är hänförliga till lagöverträdarens person. Psykiatrisk tvångs-
vård bör sålunda, förutsatt att övriga förutsättningar för vård är uppfyllda,
få komma till stånd, om det med hänsyn till dennes psykiska tillstånd och
personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-
vande och annat tvång.
För närvarande gäller att intagning för vård enligt LSPV kan ske obero-
ende av patientens eget samtycke (1 § LSPV).
Detta innebär inga särskilda komplikationer vid överlämnande till så-
dan vård i ett brottmål. När det gäller motsvarande situation enligt den
föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård förhåller sig saken annorlunda.
En förutsättning för tvångsvård är här att patienten motsätter sig nödvän-
dig vård eller till följd av sitt tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge
uttryck för ett grundat ställningstagande i frågan (3 § första stycket 3).
Denna förutsättning kan av naturliga skäl inte gälla vid överlämnande till
vård genom en brottmålsdom. Något särskilt kriterium som rör lagöverträ-
darens inställning till vårdfrågan bör alltså här inte ställas upp.
Sammanfattningsvis föreslår jag således att en lagöverträdare som lider
av en allvarlig psykisk störning skall av domstolen få överlämnas till
psykiatrisk tvångsvård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och
personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberö-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
462
vande och annat tvång. En förutsättning skall därvid vara att påföljden
inte bedöms kunna stanna vid böter.
Enligt chefens för socialdepartementet förslag till ny reglering av den
psykiatriska tvångsvården för lagöverträdare (bil. 1 avsnitt 4) skall vården
i dessa fall betecknas rättspsykiatrisk vård. Av det förslaget följer också att
det i fråga om själva vården och dess reglering inte görs någon egentlig
åtskillnad mellan patienter som har intagits för psykiatrisk tvångsvård i
administrativ ordning och patienter som har överlämnats till sådan vård
som en brottspåföljd.
Som har framgått innebär mitt förslag att risken för att lagöverträdaren
återfaller i brott skall få vägas in vid prövningen av förutsättningarna för
tvångsvård. I de fall då behovet av att hänsyn tas till samhällsskyddet i
detta avseende är särskilt uttalat, t. ex. vid grova våldsbrott, bör som jag
ser det en särskilt noggrann prövning av förutsättningarna för tvångsvård
komma till stånd. Jag övergår nu till att behandla dessa fall.
Mitt förslag: När en domstol överlämnar en lagöverträdare till
rättspsykiatrisk vård skall den i vissa fall få förordna att frågan om
vårdens upphörande skall avgöras av länsrätt i första instans i stället
för av vederbörande chefsöverläkare. Förutsättningarna för sådan
särskild utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påver-
kan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den
psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i
brottslighet, som är av allvarligt slag.
Förslaget i 1986 års promemoria skiljer sig från mitt så till vida att
särskild utskrivningsprövning skall få ske endast om det begångna brottet
har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa och den brottslighet
som lagöverträdaren befaras kunna begå på nytt är av detta slag. För de fall
då gärningsmannen saknat uppsåt till handlingen och därför inte skall
dömas till straffrättsligt ansvar innehåller promemorieförslaget en möjlig-
het att genom ett speciellt förfarande överlämna denne till rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning.
Hearingen: Företrädarna för Stockholms tingsrätt och Riksförbundet för
Social och Mental hälsa ansåg att särskild utskrivningsprövning skall ske i
samtliga fall då lagöverträdare ges psykiatrisk tvångsvård som brottspå-
följd. Från juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ställdes
frågan om uttrycket ”medfört fara” hänför sig till något annat än brotts-
rekvisiten vid varje brott och om uttrycket ”fara för liv eller hälsa” även
syftar på lagöverträdaren själv, i vilket fall det inte bör användas. Från
Sveriges domareförbund uttalades att särskild utskrivningsprövning bör
komma till stånd även vid vissa grövre förmögenhetsbrott. Enligt vad som
anfördes från domareförbundets företrädare borde uttrycket ”till följd av
störningen” ge möjlighet till en helhetsbedömning. Från samma håll utta-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
463
lades vidare att de nuvarande s. k. O-fallen borde omfattas av särskild
utskrivningsprövning.
Bakgrund
Genom nuvarande ordning för psykiatrisk tvångsvård beaktas på olika sätt
behovet av samhällsskydd i samband med vården.
Bland de s. k. specialindikationema för sluten psykiatrisk vård enligt 1 §
första stycket b), d) resp, e) LSPV anges som krav att sådan vård är
oundgängligen påkallad med hänsyn till att patienten till följd av sjukdo-
men är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska
hälsa, har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller är
farlig för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat intresse.
Intagning för sluten psykiatrisk vård med åberopande av specialindika-
tionen farlighet för annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddat
intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa kan ske bara efter beslut
av domstol enligt 31 kap. 3 § BrB medan intagning med åberopande av
övriga specialindikationer får ske även i administrativ ordning med stöd
av vårdintyg (3 § LSPV).
Enligt 16 § LSPV skall den som har tagits in ofördröjligen skrivas ut, om
förutsättningarna enligt 1 § för att bereda honom vård inte längre förelig-
ger. 117 § andra stycket samma lag anges de fall där utskrivningsnämnden,
i stället för som enligt huvudregeln överläkaren, beslutar om utskrivning.
Ett sådant fall är utskrivning av en patient som har tagits in på grund av
beslut av domstol (s. k. N-fall). Utskrivningsnämnden beslutar vidare i
fråga om en patient som under inflytande av psykisk sjukdom begått brott
mot någon annans personliga säkerhet för vilket åtal inte har väckts (s. k.
O-fall). Nämnden beslutar också i fråga om den som varit intagen i krimi-
nalvårdsanstalt för att avtjäna fängelsstaff och under vistelsen i anstalt
eller i samband med att denna upphört tagits in för sluten psykiatrisk vård
med stöd av LSPV och inte skall återföras till anstalten (s. k. PN-fall).
Enligt 19 § LSPV får en patient skrivas ut på försök, om det föreligger
särskilda skäl och det inte medför fara för någon annans personliga säker-
het eller hans eget liv. Behörigheten att besluta om försöksutskrivning är
fördelad på samma sätt som beträffande utskrivning.
Av de här redovisade bestämmelserna framgår att, om en patient har
tagits in för vård med stöd av någon av de nyss berörda specialindikatio-
nerna, det före utskrivning skall prövas huruvida denna indikation fortfa-
rande är uppfylld beträffande patienten. Av motiven till LSPV (se prop.
1966:33 s. 194) framgår att prövningen skall avse även andra specialindi-
kationer än den eller de som är uppfyllda vid intagningen; den som har
tagits in för vård efter administrativt förfarande får dock inte hållas kvar
med stöd av den specialindikation som bara får åberopas av en brottmåls-
domstol, nämligen farlighet för annans egendom eller annat av lagstift-
ningen skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa.
Behovet av samhällsskydd — som det kommer till uttryck i vårdförut-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
464
sättningarna — skall alltså beaktas vid varje utskrivningsprövning. Av den
avgränsning enligt 17 § andra stycket LSPV av fall som utskrivningsnämn-
den har att pröva framgår emellertid att det i första hand är i dessa fall
skyddsaspekterna aktualiseras. Patienten har nämligen här före intagning-
en begått ett brott som kan ha varit av sådan karaktär att det finns särskild
anledning att pröva huruvida någon av de aktuella specialindikationema
är uppfyllda. De specialindikationer som tar sikte på behovet av samhälls-
skydd kan emellertid få aktualitet även i de fall där överläkaren har rätt att
besluta i fråga om utskrivning.
Överväganden
I den nuvarande regleringen av psykiatrisk tvångsvård, vare sig vården
kommer till stånd som brottspåföljd eller genom administrativt frihetsbe-
rövande, tas på olika sätt hänsyn till behovet av samhällsskydd. Utform-
ningen av själva förutsättningarna för vård liksom prövningsförfarandet
för olika patientkategorier kan sålunda sägas ge uttryck för detta.
Som jag ser det är det angeläget att skyddsintressena vid psykiatrisk
tvångsvård beaktas också i fortsättningen vare sig en patient har begått
brott eller inte och vare sig han i förra fallet har blivit föremål för lagföring
eller inte. Jag vill här peka på att den av chefen för socialdepartementet
föreslagna nya regleringen av sådan vård innebär att det vid bedömningen
av vårdbehovet skall beaktas, om patienten till följd av sin psykiska
störning är farlig för någon annans personliga säkerhet eller fysiska eller
psykiska hälsa (se 3 § tredje stycket i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård). Som chefen för socialdepartementet har anfört angående
problemet med O-fallen (bil. 1 avsnitt 3.1.2) ger regleringen i detta avseen-
de utrymme för att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 4 RB
kan komma till stånd i samma utsträckning som hit*:ils. Jag återkommer
strax till frågan om åtalsunderlåtelse (avsnitt 2.9).
När det sedan gäller psykiskt störda personer som blir föremål för
lagföring har jag i det föregående föreslagit att psykiatrisk tvångsvård även
i fortsättningen under vissa förutsättningar skall kunna komma till stånd
som en brottspåföljd, betecknad rättspsykiatrisk vård. Enligt min mening
ger utformningen av förutsättningarna för sådan vård i allmänhet tillräck-
liga möjligheter att tillgodose skyddsaspekterna vid vården. Som har fram-
gått av mitt förslag skall nämligen bl. a. risken för att den dömde på nytt
begår brott få vägas in vid prövningen av vårdförutsättningama.
Det är emellertid angeläget att det för vissa fall finns en ordning som
särskilt skall syfta till att behovet av samhällsskydd blir tillgodosett. Som
redan har framgått av den av chefen för socialdepartementet föreslagna
lagen om rättspsykiatrisk vård (16 § resp. 10 §) skall prövningen av frågan
när vården skall upphöra eller när patienten får vistas utanför sjukvårdsin-
rättningens område i vissa fall göras av länsrätten i stället för, såsom i
övriga fall, vederbörande chefsöverläkare (se bil. 1 avsnitt 3.2.2 angående
begreppet chefsöverläkare). Förslaget om domstolsprövning — betecknad
särskild utskrivningsprövning — motiveras av att det i de fall där skydds-
intressena gör sig särskilt gällande bör finnas garantier för att prövningen
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
465
30 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
av de nämnda frågorna vilar på ett så allsidigt beslutsunderlag som möj- Prop. 1990/91: 58
ligt, att det sker en enhetlig tillämpning och att prövningen görs av en Bilaga 2
särskild, kvalificerad instans.
Skyddsaspekterna måste noga beaktas i de fall där det finns en beak-
tansvärd risk för att patienten på nytt gör sig skyldig till brott. Bedömning-
ar av detta slag är emellertid vanskliga att göra, och det är väsentligt att det
här sker en grannlaga prövning efter noggranna kriterier. Det av chefen för
socialdepartementet föreslagna prövningsförfarandet bör därför omfatta
dessa fall.
Som chefen för socialdepartementet har anfört bör ställningstagandet
till frågan när det är påkallat med särskild utskrivningsprövning ske i
samband med beslutet om att överlämna lagöverträdaren till psykiatrisk
tvångsvård. Brottmålsdomstolen bör därför göra bedömningen av om det
med hänsyn till risken för återfall i brott är påkallat att vården förenas med
ett sådant prövningsförfarande. Enligt min mening är detta en från saklig
synpunkt lämplig ordning med hänsyn till den allsidiga utredning till stöd
för bedömningen av risken för återfall i brott som i allmänhet föreligger i
ett brottmål.
För att en riskbedömning skall få ligga till grund för särskild utskriv-
ningsprövning bör det emellertid, som jag tidigare har utvecklat (avsnitt
2.3), krävas att lagöverträdaren led av en allvarlig psykisk störning vid
gämingstillfället och att det fanns kausalsamband mellan störningen och
brottet. Riskbedömningen bör emellertid också innefatta ett ställningsta-
gande till om ny brottslighet kan befaras till följd av den psykiska störning
som lagöverträdaren led av vid gämingstillfället, om han fortfarande lider
av den. Är den psykiska störningen utan betydelse för återfallsrisken, bör
någon särskild utskrivningsprövning inte komma i fråga. Om domstolen
bör besluta om en sådan beror således delvis på en bedömning av medi-
cinsk karaktär. Med det är naturligtvis också fråga om en prognos från mer
allmänna utgångspunkter, bl. a. beträffande sannolikheten för att lagöver-
trädaren på nytt kommer i en situation av det slag han befann sig i vid det
begångna brottet.
När det gäller frågan vid vilka brott särskild utskrivningsprövning bör få
ske anser jag att skyddsaspekterna i allmänhet är särskilt framträdande vid
risk för våldsbrott. Även när riskbedömningen avser annan allvarlig
brottslighet kan emellertid särskild utskrivningsprövning vara befogad.
Någon begränsning till brott av visst slag bör därför inte införas. Jag
återkommer i specialmotiveringen till frågan vid vilka brott särskild ut-
skrivningsprövning är avsedd att komma till stånd.
Jag anser sålunda att en domstol som överlämnar en lagöverträdare till
rättspsykiatrisk vård skall få besluta att vården skall vara förenad med
särskild utskrivningsprövning, om brottet har begåtts under påverkan av
en allvarlig psykisk störning och det till följd av den psykiska störningen
finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.
Frågan om förfarandet vid särskild utskrivningsprövning har redan be-
handlats av chefen för socialdepartementet (bil. 1 avsnitt 4.4.3, 16 § i
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård). Av hennes förslag framgår bl. a.
att vården i de fall där sådan prövning skall ske skall upphöra när det inte
466
längre till följd av den psykiska störning hos patienten som föranlett
beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk for att han återfaller i
brottslighet, som är av allvarligt slag. Som en ytterligare förutsättning för
att vården skall upphöra krävs enligt förslaget att det inte heller annars
med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i
övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning for psykiat-
risk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
I 1986 års promemoria har föreslagits en särskild reglering for de fall då
en psykiskt störd person gör sig skyldig till en våldshandling men på grund
av sitt psykiska tillstånd inte uppfyller det subjektiva rekvisitet för det
aktuella brottet och därför inte kan fällas till straffrättsligt ansvar. Försla-
get innebär att brottmålsdomstolen på talan av åklagare också i dessa fall
skall kunna överlämna gärningsmannen till rättspsykiatrisk vård med sär-
skild utskrivningsprövning.
Jag har förståelse för uppfattningen att skyddsaspekterna gör sig minst
lika starkt gällande då en gärningsman som har förövat en svår våldshand-
ling är så allvarligt psykiskt störd att han inte kan anses ha uppsåt till
gärningen och rekvisiten för motsvarande brott således inte är uppfyllda så
att han kan fällas till ansvar för brottet. Som har påpekats vid hearingen år
1986 i lagstiftningsärendet finns det emellertid ett ytterst begränsat prak-
tiskt behov av ett särskilt förfarande för fall av det aktuella slaget. Jag vill
också peka på att den nuvarande ordningen med automatisk prövning av
utskrivningsnämnd bara i de fall då patienten konstaterats ha gjort sig
skyldig till brott (N-, 0- och PN-fall) i detta avseende fungerat utan några
större praktiska problem såvitt jag vet. Den av chefen för socialdeparte-
mentet föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård ger för övrigt, som
tidigare har framgått, utrymme för att beakta skyddsaspekten vid intag-
ning för tvångsvård i administrativ ordning. Jag föreslår därför inte någon
särskild reglering för de nu åsyftade fallen.
Mitt förslag: Möjligheten att överlämna lagöverträdare till öppen
psykiatrisk vård avskaffas.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget mötte kritik endast från något håll.
Skälen for mitt förslag: Av 31 kap. 4 § BrB följer att, om någon som har
begått en brottslig gärning är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn och
det inte beslutas att han skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård enligt
LSPV eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda, rätten får
förordna att han skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård. En förutsätt-
ning är att någon mer ingripande åtgärd av särskilda skäl inte anses
påkallad.
Påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård har kommit till
användning i mycket begränsad omfattning. Sedan år 1975 har den
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
467
ådömts i mindre än 20 fall årligen. Ett skäl till att domstolarna sällan Prop. 1990/91:58
begagnar sig av påföljden kan vara att den inte är förenad med någon Bilaga 2
möjlighet att tvinga fram psykiatrisk vård. Domstolarna tycks därför ha
blivit mer benägna att döma till skyddstillsyn med föreskrifter om psykiat-
risk behandling än att besluta om överlämnande till öppen psykiatrisk
vård.
Frivillighet är ingen ovillkorlig förutsättning för att en skyddstillsyn
skall få förenas med en föreskrift om vård eller behandling (se prop.
1982/83:85 s. 91). Det går emellertid här inte, lika litet som vid öppen
psykiatrisk vård, att tvångsvis ge vård eller behandling i de fall då den
dömde vägrar att medverka. Den som har dömts till skyddstillsyn står
emellertid under övervakning, och övervakningsnämnden kan ingripa
med åtgärder om den dömde inte sköter sig under övervakningstiden t. ex.
genom att inte följa meddelad föreskrift.
Reglerna i 30 kap. 9 § andra stycket BrB om förutsättningarna för att
döma till skyddstillsyn innebär bl. a. att rätten som särskilda skäl för
skyddstillsyn kan beakta om den tilltalade är föremål for psykiatrisk vård i
någon form eller förklarar sig villig att genomgå sådan vård i form av s. k.
kontraktsvård. Med hänsyn härtill anser jag att påföljden överlämnande
till öppen psykiatrisk vård i fortsättningen saknar självständig funktion
vid sidan av skyddstillsyn. Som föredragande statsrådet uttalade i sam-
band med att de nyss nämnda reglerna infördes (prop. 1987/88:120 s. 64)
bör därför bestämmelsen i 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psyki-
atrisk vård upphävas, en uppfattning som har framförts också av socialbe-
redningen (se SOU 1984:64 s. 296 ff.) och som vid remissbehandlingen av
dess betänkande fått ett positivt bemötande.
Mitt förslag: Den nuvarande möjligheten att överlämna en lagöver-
trädare som är psykiskt utvecklingsstörd till vård enligt 1967 års
omsorgslag i specialsjukhus avskaffas.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: RÅ tillstyrkte att möjligheten att överlämna en lagöverträda-
re till vård i specialsjukhus for psykiskt utvecklingsstörda avskaffas. Någon
annan uppfattning i frågan framfördes inte.
Bakgrund
Enligt 31 kap. 3 § BrB får den som har begått en brottslig gärning och som
med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag kan beredas vård i specialsjukhus
överlämnas till vård av detta slag, om rätten finner behov av sådan vård
468
föreligga. I paragrafen föreskrivs emellertid också att detta får beslutas
bara om det finns särskilda skäl till det, om gärningen inte har begåtts
under inflytande av sinnesslöhet.
Enligt 35 § 1967 års omsorgslag får den som är psykiskt utvecklingsstörd
och som har fyllt 15 år oberoende av samtycke som avses i 34 § första
stycket nämnda lag — dvs. hans eget samtycke, om han är myndig eller har
fyllt 15 år och nått sådan mognad att hans vilja bör beaktas, och annars
samtycke av vårdnadshavaren eller förmyndaren — beredas vård i vård-
hem eller specialsjukhus. En förutsättning är att vården är oundgängligen
påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och till att vissa
specialindikationer är uppfyllda. En sådan indikation (35 § första stycket
c)) innebär att personen till följd av utvecklingsstörningen är ur stånd att
skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad. De övriga indikationerna
(dvs. a), b), d) och andra stycket) överensstämmer i princip med de
indikationer som gäller för sluten psykiatrisk vård enligt 1 § b)-e) LSPV.
Den indikation som motsvarar specialindikationen i 1 § e) LSPV kan
liksom denna tillämpas endast då domstol beslutar om överlämnande till
vård.
Sedan år 1975 har årligen endast ett fåtal personer — som högst 12 år
1980 — med stöd av 31 kap. 3 § BrB överlämnats till vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda. Under åren 1983—1986 överlämnades
sammanlagt sex personer till sådan vård. År 1987 överlämnades inte
någon person medan 4 personer överlämnades år 1988 och 6 personer år
1989.
Den 1 juli 1986 ersatte visserligen 1985 års omsorgslag 1967 års lag i
samma ämne men detta innebar inte någon skillnad i praktiken i det här
aktuella hänseendet. Genom den samtidigt tillkomna lagen om införande
av lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. (infö-
randelagen) upphävdes nämligen inte 1967 års lag fullt ut. Enligt 6§
införandelagen gäller sålunda för bl. a. specialsjukhus fortfarande i
tillämpliga delar 35 § 1967 års omsorgslag samt vissa därtill anslutande
bestämmelser i den lagen (36, 37, 37 a och 39 — 54 §§). Av 5 § första stycket
införandelagen följer emellertid att nyintagning i specialsjukhus eller i
vårdhem för vuxna får ske bara om det finns synnerliga skäl.
Avsikten med 1985 års omsorgslag har varit att den tillsammans med
vissa tillägg till skolförfattningarna skall ersätta 1967 års lag. Den nya
lagen omfattar psykiskt utvecklingsstörda och vissa andra personkategori-
er. Den ger inte någon möjlighet att bereda en psykiskt utvecklingsstörd,
som förstår innebörden av ett erbjudande, särskilda omsorger mot hans
vilja. Om han är ur stånd att avge en bindande viljeförklaring, skall
omsorgerna kunna ges på begäran av vårdnadshavare, förmyndare, god
man eller förvaltare. 1985 års omsorgslag upptar inte några regler om vård
i specialsjukhus motsvarande reglerna i 35 § 1967 års lag.
Den utredning vars förslag låg till grund för 1985 års omsorgslag hade
förutsatt att intagningar som blev nödvändiga i akuta krissituationer skulle
kunna klaras genom beslut enligt LSPV, eftersom det enligt utredningen i
dessa fall regelmässigt också förelåg en psykisk sjukdom.
I specialmotiveringen till 6 § införandelagen pekade föredragande stats-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
469
rådet (prop. 1984/85:176 s. 84) på att LSPV — som då var föremål för den
översyn som lett till det nu aktuella lagstiftningsärendet — inte gäller för
intagning av psykiskt utvecklingsstörda, om dessa inte samtidigt lider av
en psykisk sjukdom av så allvarlig natur att vård på sjukhus är oundgängli-
gen påkallad. Föredraganden uttalade att han, i den situation som sålunda
förelåg, funnit att den enda framkomliga vägen var att övergångsvis, i
avvaktan på en samlad bedömning, behålla 35 § och därtill anslutande
regler i 1967 års lag vid sidan av den nya omsorgslagen. Enligt föredragan-
den innebar det också att det intill dess en ändrad ordning kan genomföras
alltjämt finns förutsättningar att tillämpa 31 kap. 3§ BrB i fråga om
överlämnande till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
Föredraganden tilläde att han förutsatte att även frågan om brottspåföljder
fick en adekvat lösning i samband med att socialberedningens förslag om
nya regler för vård av psykiskt störda skulle genomföras.
Överväganden
Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag behandlat frågan om
möjligheten att i fortsättningen med stöd av 35 § 1967 års omsorgslag ta in
psykiskt utvecklingsstörda personer för vård i specialsjukhus (bil. 1 avsnitt
3.9). Enligt hennes ställningstagande bör möjligheten att efter intagning i
administrativ ordning ge psykiskt utvecklingsstörda vård i specialsjukhus
med stöd av nyss nämnda paragraf inte avskaffas för närvarande. Hon
förutskickade emellertid att frågan om möjligheten att även fortsättnings-
vis ge psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare sådan vård som en brotts-
påföljd skulle tas upp av mig i detta sammanhang.
För min del vill jag peka på att möjligheten att överlämna lagöverträdare
till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda har utnyttjats helt
undantagsvis under senare år. Det praktiska behovet av denna möjlighet
är sålunda mycket begränsat.
Som jag strax skall återkomma till (avsnitt 2.8.2) skall även i fortsätt-
ningen fängelse i vissa fall inte få ådömas en lagöverträdare, som lider av
en psykisk utvecklingsstörning, och i vissa fall inte heller den som har en
annan sådan intellektuell funktionsnedsättning som ger rätt till särskilda
omsorger enligt 1985 års omsorgslag. Enligt min mening kan det emellertid
inte accepteras att det helt skulle saknas möjlighet att tvångsomhänderta
en psykiskt utvecklingsstörd i ett fall där denne har gjort sig skyldig till
t. ex. ett allvarligt våldsbrott.
I lagrådsremissen pekade jag på att den föreslagna möjligheten att över-
lämna lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings-
prövning ger utrymme för att döma också psykiskt utvecklingsstörda till
sådan påföljd. Jag uttalade därvid att, i de sällsynta fall då en psykiskt
utvecklingsstörd gör sig skyldig till t. ex. ett grovt våldsbrott, denne i
allmänhet också lider av en psykisk störning som kräver psykiatrisk be-
handling. Om den psykiskt utvecklingsstörde i ett sådant fall kunde sägas
ha en allvarlig psykisk störning och kriterierna för överlämnande till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning angående orsaks-
samband mellan brott och störning var uppfyllda, kunde alltså domstolen
Prop.1990/91:58
Bilaga 2
470
döma denne till sådan påföljd. Jag ansåg därför att det inte med hänsyn till
skyddsaspekterna var påkallat med en särskild form av påföljd för psykiskt
utvecklingsstörda som gav möjlighet till tvångsomhändertagande. Inte
heller av kriminalpolitiska skäl i övrigt var det enligt min uppfattning
motiverat att ha kvar möjligheten enligt 31 kap. 3§ BrB att överlämna
lagöverträdare till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
Förslaget i lagrådsremissen innebar således att denna möjlighet avskaffa-
des.
Lagrådet har uttalat att enligt dess mening ett förlitande enbart på
möjligheten att överlämna psykiskt utvecklingsstörda till rättspsykiatrisk
vård kan leda till svårigheter i rättstillämpningen. Enligt lagrådet skulle
domstolen till följd av diagnostiska problem, eftersom det för överlämnan-
de måste påvisas att lagöverträdaren utöver en manifesterad psykisk ut-
vecklingsstörning lider av en annan psykisk störning som kräver vård, i ett
enskilt fall kunna hamna i den situationen att den psykiska utvecklings-
störningen, trots att den var allvarlig och framstod som kausal till gärning-
en, inte skulle kunna föranleda överlämnande till särskild vård. I samman-
hanget har lagrådet erinrat om att det i en näraliggande situation, nämligen
då det är fråga om åtalsunderlåtelse enligt den i remissen föreslagna
lydelsen av 20 kap. 7 § RB, anges som skäl för att underlåta åtal att vård i
specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § 1967 års omsorgslag
kommer till stånd. Det syntes lagrådet sakligt omotiverat att en åtgärd som
kan åberopas som skäl för åtalsunderlåtelse inte står till buds vid domsto-
lens påföljdsval.
Lagrådet har därför förordat att möjligheten för domstol att överlämna
till vård i specialsjukhus bibehålls så länge denna vårdform kvarstår.
Därvid har lagrådet uttalat att, när vårdformen i framtiden enligt intentio-
nerna avvecklas, det givetvis i det sammanhanget får övervägas vilka nya
vårdformer som måste sättas in för psykiskt utvecklingsstörda lagöverträ-
dare och hur det skall förfaras med dem som vid avvecklingen vårdas i
specialsjukhus.
För egen del vill jag till en böijan peka på att det i samband med att 1985
års omsorgslag infördes förutsattes att tvångsregleringen för psykiskt ut-
vecklingsstörda skulle omprövas i förevarande lagstiftningsärende liksom
att även frågan om brottspåföljder för denna kategori skulle få en adekvat
lösning (prop. 1984/85:176 s. 84). Chefen för socialdepartementet har
tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 3.9) uttalat att tvångsregleringen inte kan
upphävas i detta ärende men att inriktningen mot att upphäva den ligger
fast.
Mot denna bakgrund är det enligt min uppfattning naturligt att ta
tillvara de möjligheter som kan finnas att nu avskaffa påföljden överläm-
nande till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Påföljden
bör behållas bara om detta framstår som påkallat av påtagliga och prak-
tiskt betydelsefulla behov.
Enligt min uppfattning ger de vid lagrådsremissen angivna möjligheter-
na att tillämpa påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård på lag-
överträdare som är psykiskt utvecklingsstörda tillräckligt utrymme för det
omhändertagande genom brottspåföljd för denna grupp som krävs utanför
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
471
kriminalvården. Jag anser att det speciella problem i ett enskilt fall som
lagrådet har tagit upp är av extrem undantagskaraktär, om det ens kan
tänkas uppstå i rättstillämpningen.
Till detta kommer möjligheterna att fortfarande tillämpa den admini-
strativa tvångsregleringen med stöd av införandelagen. Enligt 5 § nämnda
lag får sålunda nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem for vuxna ske,
om det finns synnerliga skäl. Som exempel på synnerliga skäl pekade
föredragande statsrådet i specialmotiveringen på att den psykiskt utveck-
lingsstörde är föremål för lagföring (prop. 1984/85:176 s. 83). Härigenom
ökar naturligtvis möjligheterna att ge åtalsunderlåtelse med stöd av be-
stämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB i dess nya utformning enligt
mitt förslag i det följande (se avsnitt 2.9), som innebär bl. a. att det
nuvarande kravet på orsakssamband mellan brott och störning slopas,
samtidigt som behovet av omhändertagande i form av en brottspåföljd kan
sägas minska.
När det sedan gäller den av lagrådet gjorda jämförelsen mellan åtalsun-
derlåtelse och domstolens påföljdsval vill jag peka på att den möjlighet
som tidigare fanns att ge åtalsunderlåtelse enligt den nyssnämnda bestäm-
melsen, om öppen vård enligt 1967 års omsorgslag kom till stånd, inte
hade sin motsvarighet vid domstolens påföljdsval. Mitt förslag i det följan-
de beträffande åtalsunderlåtelse (avsnitt 2.9) liksom mitt förslag nyss att
avskaffa påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård (avsnitt 2.6)
innebär att skäl för att underlåta åtal kan vara att öppen vård kommer till
stånd för den som är psykiskt utvecklingsstörd eller som har ett psykia-
triskt vårdbehov men att motsvarande möjlighet inte står domstolen till
buds vid påföljdsval. Denna ordning anser jag är sakligt motiverad, och jag
delar alltså inte lagrådets uppfattning på denna punkt.
Sammanfattningsvis har jag sålunda inte mot bakgrund av lagrådets
synpunkter funnit tillräckliga skäl att ändra mitt ställningstagande vid
lagrådsremissen att påföljden överlämnande till vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda bör avskaffas. Mitt förslag nu i frågan överens-
stämmer alltså med förslaget i lagrådsremissen.
Jag vill slutligen i detta sammanhang, i likhet med i lagrådsremissen,
framhålla att det med hänsyn till karaktären av de särskilda omsorgerna
enligt 1985 års omsorgslag inte heller bör komma i fråga att som en
särskild påföljd införa möjlighet att överlämna psykiskt utvecklingsstörda
lagöverträdare och andra personer med intellektuell funktionsnedsättning
till sådana omsorger. I den delen har lagrådet inte anmält någon avvikande
uppfattning.
Jag har i det föregående (avsnitt 2.1.2) redogjort för bestämmelserna i 29
kap. 3 § och 30 kap. 6 § BrB om bedömningen av straffvärde resp, på-
följdsval för den som begått ett brott under inflytande av en själslig
abnormitet. Som redan har framgått av de utgångspunkter som jag angett
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
472
för mina forslag (avsnitt 2.2) bör det även i fortsättningen finnas begräns- Prop. 1990/91: 58
ningar i möjligheterna att döma psykiskt störda lagöverträdare till straff Bilaga 2
och andra påföljder. Jag skall i det följande närmare ange hur regleringen i
detta hänseende enligt min mening bör vara utformad.
Mitt förslag: Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda
lagöverträdare skall även i fortsättningen innehålla en möjlighet att
sätta ned straffet. Vidare skall fängelse liksom nu i vissa fall vara
uteslutet som påföljd. Den som har begått ett brott under påverkan
av en allvarlig psykisk störning skall sålunda inte få dömas till
fängelse. Denna begränsning av möjligheten att döma till fängelse är
mindre än den som nu gäller.
Förslagen i 1986 års promemoria överensstämmer i sak med mitt förslag.
Hearingen: Från psykiatriska nämnden och Sveriges domareförbund
uttalades tveksamhet till om det för strafflindring skall vara tillräckligt att
brottet har begåtts under påverkan av en ”psykisk störning”. — RÅ mena-
de att uteslutandet av fängelse som möjlig påföljd borde från humanitär
synpunkt gälla när den dömde lider av en störning av det aktuella slaget
vid domstillfället, även om störningen inte förelåg vid gämingstillfället.
Företrädaren för Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar
och Vuxna ansåg att fängelse borde vara uteslutet som möjlig påföljd också
vid lindrig utvecklingsstörning.
Straffnedsättning
De tidigare gällande reglerna i 33 kap. 4 § BrB om straffnedsättning upp-
hävdes i samband med att nya regler om påföljdsval och straffmätning
infördes fr. o. m. den 1 januari 1989. I 33 kap. 4 § andra stycket BrB fanns
en allmän regel om straffnedsättning medan det i första stycket andra
meningen fanns en särskild regel om straffnedsättning för psykiskt störda
lagöverträdare, som innebar att lindrigare straff fick ådömas, om det fanns
särskilda skäl till det, för brott som någon begått under inflytande av
själslig abnormitet. Avsikten med den särskilda regeln om straffnedsätt-
ning var att möjligheterna att ge strafflindring beträffande denna kategori
skulle vara större än i andra fall (se prop. 1962:10 s. 109 f.). Denna syn har
enligt min mening alltjämt giltighet. Jag anser således att det även fram-
gent bör finnas en särskild regel om lägre straff för psykiskt störda lagöver-
trädare.
I likhet med socialberedningen (SOU 1984:64 s. 426) anser jag emeller-
tid att en sådan särskild bestämmelse bör kunna tillämpas i större utsträck-
ning än den tidigare gällande föreskriften i 33 kap. 4 § första stycket andra
meningen BrB. Som jag ser det bör rätten efter omständigheterna kunna
473
utnyttja möjligheten att ge lägre straff än annars. Någon motsvarighet till Prop. 1990/91: 58
det tidigare gällande kravet på att det skulle föreligga särskilda skäl för Bilaga 2
straffnedsättning bör alltså inte finnas, något som också har föreslagits av
socialberedningen och under remissbehandlingen inte mött någon kritik.
Däremot bör det, som jag tidigare har utvecklat (avsnitt 2.3), här fortfa-
rande uppställas ett krav på orsakssamband mellan störning och brott.
Den sedan den 1 januari 1989 gällande nya bestämmelsen i 29 kap. 3 §
första stycket 2 BrB om att såsom förmildrande omständigheter vid be-
dömningen av straffvärdet hos ett brott skall särskilt beaktas om den
tilltalade till följd av bl. a. själslig abnormitet haft starkt nedsatt förmåga
att kontrollera sitt handlande kan, som jag tidigare har angett (avsnitt 2.3),
sägas ge uttryck för ett krav på orsakssamband mellan brott och störning
motsvarande vad som gällde enligt föreskriften i 33 kap. 4 § första stycket
andra meningen BrB. Som jag ser det har det genom den nya bestämmel-
sen skapats tillräckliga sådana möjligheter att ge psykiskt störda lagöver-
trädare lägre straff än annars som jag anser bör finnas. Någon ytterligare
bestämmelse för ändamålet utöver denna är således enligt min mening inte
påkallad.
I motiven till den aktuella bestämmelsen (prop. 1987/88:120 s. 85)
förutskickade emellertid föredragande statsrådet att hon skulle återkomma
till termen själslig abnormitet. 1 linje med vad som föreslås i 1986 års
promemoria anser jag att bestämmelsen bör gälla lagöverträdare som lider
av en psykisk störning. Att det liksom beträffande själslig abnormitet
måste ställas vissa krav på störningens svårhet ligger i att den tilltalade till
följd av störningen skall ha haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt
handlande. Jag föreslår sålunda endast en ändring av terminologisk karak-
tär i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB.
Uteslutande av fängelsesom påföljd
Bestämmelsen i 30 kap. 6 § första stycket BrB innebär att den som har
begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon
annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom inte får dömas till fängelse eller villkorlig
dom.
Jag har redan i det föregående (avsnitt 2.2) uttalat att bristerna i gär-
ningsmannens psykiska funktion när denne begick brottet ibland kan vara
så allvarliga att fängelse inte bör få ådömas. Även i fortsättningen bör
således enligt min mening fängelse i vissa fall vara uteslutet som påföljd.
Enligt min uppfattning bör man ta den nuvarande avgränsningen av
personkretsen i 30 kap. 6 § BrB, som motsvarar den tidigare gällande 33
kap. 2 § BrB, till utgångspunkt även framdeles för tillämpningsområdet av
en regel med denna innebörd. Om man bortser från jämställdhetsfallen,
kan jag inte se annat än att man härigenom bäst kan tillgodose såväl de
principiella som humanitära synpunkter som gör sig gällande i samman-
hanget. Begränsningen i möjligheterna att döma en psykiskt störd lagöver-
trädare till fängelse bör således, som jag har anfört tidigare (avsnitt 2.3),
liksom enligt nuvarande ordning gälla bara då det föreligger orsakssam-
474
band mellan störningen och brottet. Avsikten med den nya bestämningen
av vilka störningar som den aktuella regeln skall vara tillämplig på är
emellertid att fängelse skail vara uteslutet som möjlig påföljd i färre fall än
tidigare. Jag återkommer till saken i specialmotiveringen.
Mitt förslag: Möjligheterna att meddela psykiskt störda lagöverträ-
dare skyddstillsyn eller villkorlig dom skall tillgodoses inom ramen
för de allmänna reglerna för dessa påföljder.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.
Skyddstillsyn
Bakgrund
Förutsättningarna för att döma någon till skyddstillsyn anges i 28 kap. 1 §
BrB. Enligt denna bestämmelse får rätten döma till skyddstillsyn för ett
brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter.
Grundläggande för valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom
eller skyddstillsyn å den andra är bestämmelserna i 30 kap. 4 § BrB. Enligt
första stycket i den paragrafen skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt
avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängel-
se. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap.
5 § BrB, dvs. vissa närmare angivna omständigheter som är hänförliga till
gärningsmannens person och hans handlande efter brottet och som verkar
endast i mildrande inriktning.
De allmänna förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn anges i 30
kap. 9 § BrB. Vid val av påföljd skall rätten enligt första stycket som skäl
för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd
kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Som
särskilda skäl för skyddstillsyn räknas i andra stycket upp förhållanden i
tre olika punkter.
Den första punkten tar sikte på en förbättrad personlig eller social
situation. I en andra punkt anges som särskilt skäl för skyddstillsyn att den
tilltalade undergår behandling för missbruk eller något annat förhållande
som kan antas ha samband med hans brottslighet. Bestämmelsen tar sikte
på att den tilltalade genom eget initiativ eller på något annat sätt är
föremål för vård eller behandling beträffande i första hand missbrukspro-
blem; även behandling mot t. ex. kleptomani eller exhibitionism eller av
sexuella problem åsyftas (prop. 1987/88:120 s. 106 f.).
Som särskilda skäl för skyddstillsyn anges vidare i en tredje punkt att
missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhål-
lande som påkallar vård eller behandling i väsentlig grad har bidragit till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
475
att brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig villig att undergå Prop. 1990/91:58
lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i Bilaga 2
samband med verkställigheten. Denna punkt utgör en del av regleringen
av den s. k. kontraktsvården, som har införts fr. o. m. den 1 januari 1988
som en ny variant av kriminalvård i frihet och som ett alternativ till
fängelsestraff (prop. 1986/87:106, JuU 32, rskr. 279).
Bestämmelserna om kontraktsvård har sakligt oförändrade tagits in i
den nya regleringen av frågor om påföljdsval och straffmätning som trädde
1 kraft den 1 januari 1989 (se 28 kap. 6 a§ förutom 30 kap. 9§ andra
stycket 3 BrB). Dessa bestämmelser tar sikte på fall där det kan antas att
missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhål-
lande som påkallar vård eller behandling har bidragit till att någon begått
brott. Om den tilltalade då förklarar sig villig att undergå lämplig behand-
ling enligt en för honom uppgjord plan, kan kontraktsvård användas som
påföljd. Den tilltalade åläggs därvid att genomgå den avsedda behandling-
en. Kontraktsvård ådöms som en kvalificerad form av föreskrift vid
skyddstillsyn.
Avsikten är att kontraktsvård skall få aktualitet huvudsakligen när det är
fråga om brott som har samband med alkohol- och narkotikaproblem.
Även i andra fall där förhållandena påkallar vård eller behandling kan
emellertid kontraktsvård tillämpas. Föredragande statsrådet nämnde i
lagstiftningsärendet om kontraktsvård som exempel kleptomani, exhibi-
tionism och vissa former av incest liksom andra fall då brottet står i
samband med ett psykiskt insufficienstillstånd av ett eller annat slag men
detta inte är så allvarligt att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga (prop.
1986/87:106 s. 35). Justitieutskottet uttalade i detta hänseende i sitt av
riksdagen godkända betänkande (JuU 1986/87:32 s. 24) att utskottet ut-
gick från att bestämmelserna får tillämpning främst beträffande alkohol-
och narkotikamissbrukare och endast i undantagsfall beträffande andra
grupper. Av det nyss anförda står det emellertid klart att kontraktsvård är
avsedd att i vissa fall kunna tillämpas för psykiskt störda lagöverträdare.
Reglerna i 30 kap. 6 § BrB om påföljdsval för psykiskt störda lagöverträ-
dare innebär att skyddstillsyn får meddelas i de aktuella fallen. Att skydds-
tillsyn i ett sådant fall inte får förenas med ett fängelsestraff enligt 28 kap.
3 § BrB följer av regeln enligt 30 kap. 6 § andra stycket (tidigare 33 kap.
2 §) BrB om att fängelse är uteslutet som påföljd (se prop. 1978/79:212 s.
78). Däremot kan en skyddstillsyn i dessa och andra fall förenas med
föreskrifter om t. ex. psykiatrisk behandling (28 kap. 6 § jämförd med 26
kap. 15 § första stycket 3 BrB).
De tidigare reglerna i 33 kap. 2 § BrB om påföljdsval för psykiskt störda
lagöverträdare motsvaras av 30 kap. 6 § BrB. Endast den ändringen har
gjorts att bestämmelserna i 33 kap. 2 § andra stycket BrB slopats. Före-
skriften om att skyddstillsyn får ådömas, om sådan påföljd med hänsyn till
omständigheterna anses lämpligare än särskild vård, har alltså ingen mot-
svarighet i den nya paragrafen. I motiven till den paragrafen uttalade
föredragande statsrådet att 33 kap. 2 § andra stycket inte var särskilt
vägledande och inte stod i samklang med den nya regleringen i övrigt;
frågan om skyddstillsyn skall ådömas får bedömas utifrån i första hand
476
brottets straffvärde och om förutsättningar för att ådöma skyddstillsyn Prop. 1990/91:58
föreligger (prop. 1987/88:120 s. 103). Bilaga 2
Överväganden
Det är enligt min mening angeläget att möjligheterna att döma till skydds-
tillsyn tas till vara när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. En fängel-
sevistelse kan nämligen i dessa fall vara skadligare än annars. Som jag ser
det ger den nya regleringen av straffmätning och påföljdsval tillräckligt
utrymme i fortsättningen för att beakta en lagöverträdares psykiska till-
stånd vid domstillfället.
Jag vill här särskilt peka på bestämmelsen om att som särskilt skäl för
skyddstillsyn kan beaktas att den tilltalade undergår behandling för miss-
bruk eller något annat förhållande som kan antas ha samband med hans
brottslighet liksom på bestämmelsen om kontraktsvård (30 kap. 9 § andra
stycket 2 och 3 BrB). Enligt min uppfattning bör möjligheten att tillämpa
kontraktsvård eller andra föreskrifter om behandling i samband med en
skyddstillsynsdom för psykiskt störda lagöverträdare här kunna få betydel-
se som ett alternativ till fängelse, särskilt då en missbrukare har en psykisk
störning men där denna inte är så kvalificerad att fängelse är uteslutet som
möjlig påföljd.
Jag anser sålunda att det inte krävs några särskilda regler om förutsätt-
ningarna för att meddela psykiskt störda lagöverträdare skyddstillsyn ut-
över vad som redan nu gäller. Frågan om möjligheterna att förena ett
beslut om rättspsykiatrisk vård med skyddstillsyn återkommer jag till i
specialmotiveringen.
Villkorlig dom
Bakgrund
Förutsättningarna för att döma någon till villkorlig dom anges i 27 kap. 1 §
BrB. Enligt paragrafen, som fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1989 i
samband med att de nya reglerna om straffmätning och påföljdsval trädde
i kraft, innebär att rätten får döma till villkorlig dom för ett brott för vilket
påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Bestämmelsen innehåller
det grundläggande rekvisitet för när villkorlig dom får ådömas.
Såsom har anförts i det föregående i detta avsnitt angående skyddstillsyn
är vidare bestämmelserna i 30 kap. 4 § BrB grundläggande för valet mellan
fängelse å ena sidan och villkorlig dom eller skyddstillsyn å den andra. I 30
kap. 7 § anges de allmänna förutsättningarna för att döma till villkorlig
dom. Vid val av påföljd skall rätten sålunda som skäl för villkorlig dom
beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kom-
mer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Föredragande statsrådet
uttalade i motiven till paragrafen (prop. 1987/88:120 s. 103 f.) att det i
huvudsaklig överensstämmelse med då gällande rätt framgick att villkorlig
dom är avsedd för sådana fall där det saknas särskild anledning att befara
att den tilltalade gör sig skyldig till fortsatt brottslighet. Jag vill här erinra
477
om att olika ändringar beträffande förutsättningarna för att meddela vill-
korlig dom vidtogs år 1983 i syfte att göra det möjligt att i större utsträck-
ning än tidigare använda villkorlig dom som påföljd för förstagångsbrotts-
lingar(prop. 1982/83:85, JuU 26, rskr. 241). Ändringarna innebar bl. a. att
kravet på en dokumenterat god prognos hos lagöverträdaren har mildrats.
Av de fram till den 1 januari 1989 gällande reglerna i 33 kap. 2 § BrB om
påföljdsval för de psykiskt störda lagöverträdare som där avsågs följde att
villkorlig dom inte fick meddelas dessa lagöverträdare. Av förarbetena till
BrB framgår att villkorlig dom i sådana fall inte ansetts ha någon funktion
att fylla vid sidan av skyddstillsyn och öppen psykiatrisk vård (se prop.
1962:10 del C s. 105). För psykiskt störda lagöverträdare i andra fall fanns
däremot inga särskilda begränsningar i möjligheterna att döma till villkor-
lig dom.
Som jag tidigare har angett i detta avsnitt angående skyddstillsyn mot-
svaras de tidigare gällande reglerna i 33 kap. 2 § BrB av 30 kap. 6 § BrB. De
nya reglerna innebär att det inte heller nu är möjligt att meddela villkorlig
dom för psykiskt störda lagöverträdare av den aktuella kategorin.
Överväganden
Jag har i det föregående (avsnitt 2.6) föreslagit att möjligheten att överläm-
na lagöverträdare till öppen psykiatrisk vård avskaffas. Med hänsyn härtill
och mot bakgrund av att det numera finns vida möjligheter i allmänhet för
att meddela villkorlig dom anser jag att någon inskränkning i utrymmet för
att ge psykiskt störda lagöverträdare sådan påföljd inte bör finnas. Mitt
förslag överensstämmer här med vad socialberedningen har föreslagit (se
SOU 1984:64 s. 425).
Någon motsvarighet till det nuvarande undantaget enligt 30 kap. 6 § BrB
för villkorlig dom som möjlig påföljd bör alltså enligt min mening inte
finnas i fortsättningen. Behovet av att kunna meddela psykiskt störda
lagöverträdare villkorlig dom bör i fortsättningen kunna tillgodoses inom
ramen för bestämmelserna i 27 kap. 1 § samt 30 kap. 4 § och 7 § BrB. Som
Föreningen Sveriges åklagare har uttalat i lagstiftningsärendet kan det
emellertid förutsättas att villkorlig dom kommer att få en begränsad till-
lämpning beträffande psykiskt störda lagöverträdare, särskilt när lagöver-
trädaren lider av en allvarlig störning.
Mitt ställningstagande: Psykiskt störda lagöverträdare skall även i
fortsättningen kunna dömas till böter.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.
Skälen för mitt förslag: Av den fram till den 1 januari 1989 gällande
bestämmelsen i 33 kap. 2 § andra stycket första meningen BrB följde att
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
478
psykiskt störda lagöverträdare som där avsågs fick dömas till böter, om det Prop. 1990/91:58
ansågs ändamålsenligt för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Bilaga 2
I förarbetena till BrB (prop. 1962:10 del C s. 105) uttalade föredragande
statsrådet att böter ibland torde kunna vara en ändamålsenlig reaktions-
form för att avhålla psykiskt sjuka och abnorma personer från fortsatt
brottslighet. Enligt föredraganden kunde sådana personer ibland reagera
på samma sätt som normala lagöverträdare inför ett bötesstraff.
I den nu gällande motsvarigheten till reglerna i 33 kap. 2 § BrB — 30
kap. 6 § BrB — saknas en bestämmelse om under vilka förutsättningar
böter får ådömas de aktuella lagöverträdarna. Föredragande statsrådet
uttalade i det lagstiftningsärende varigenom den nya paragrafen infördes
att frågan om böter skall ådömas får bedömas utifrån i första hand brottets
straffvärde och om förutsättningar för att ådöma skyddstillsyn föreligger
(prop. 1987/88:120 s. 103). För egen del anser jag att någon inskränkning
av möjligheterna att döma till böter i de mest kvalificerade fallen inte bör
finnas, bl. a. av det skälet att en sådan begränsning knappast kan iakttas
vid tillämpningen av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot
(jfr NJA 1977 s. 67). Någon saklig ändring på denna punkt av den nya 30
kap. 6 § BrB bör därför enligt min mening inte göras i detta sammanhang.
Som har framgått av det föregående anser jag att fängelse även i fortsätt-
ningen i kvalificerade fall skall vara uteslutet som möjlig påföljd för
psykiskt störda lagöverträdare och att några särskilda inskränkningar av
möjligheterna att i dessa fall meddela skyddstillsyn eller villkorlig dom
inte skall finnas. I den mån det i ett sådant fall är fråga om ett brott som
normalt skall leda till fängelse står därför valet, om lagöverträdaren inte
kan ges rättspsykiatrisk vård eller annan särskild vård, mellan skyddstill-
syn och villkorlig dom. Enligt min mening är det i dessa fall i allmänhet
inte ändamålsenligt att förena den icke frihetsberövande kriminalvårdspå-
följden med böter. Någon särskild föreskrift beträffande dessa fall torde
dock inte behövas.
Förslaget i 1986 års promemoria innehåller även en delvis ny reglering
av frågan om bötesförvandling beträffande psykiskt störda lagöverträdare.
Mitt förslag innehåller ingen motsvarighet till promemorieförslaget i detta
hänseende. Jag behandlar denna fråga närmare i specialmotiveringen.
Mitt förslag: En domstol skall även i fortsättningen ha möjlighet att
besluta att en psykiskt störd lagöverträdare skall vara fri från på-
följd.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Från Sveriges domareförbund påpekades att det är en själv-
klarhet att en lagöverträdare skall förklaras vara fri från påföljd, om han
inte kan ådömas någon påföljd.
Skälen för mitt förslag: Av den fram till den 1 januari 1989 gällande
479
bestämmelsen i 33 kap. 2 § tredje stycket BrB följde att en psykiskt störd
lagöverträdare som hörde till den kategori som omfattades av paragrafens
regler om påföljdsval skulle vara fri från påföljd, om ingen av de i paragra-
fen nämnda påföljderna kunde tillämpas. I förarbetena till BrB uttalades
att, om behov av särskild vård inte förelåg och det för den tilltalades
tillrättaförande inte heller befanns påkallat att tillämpa skyddstillsyn eller
döma till böter, han skulle vara fri från påföljd (prop. 1962:10 del C
s. 108). Bestämmelsen i 33 kap. 2 § tredje stycket har med oförändrat
sakligt innehåll förts över till ett andra stycke i den nu gällande 30 kap. 6 §.
En förklaring att den tilltalade skall vara fri från påföljd skall inte
förväxlas med institutet påföljdseftergift enligt 29 kap. 6 § BrB. En sådan
förklaring kan i motsats till påföljdseftergift inte leda till förverkande eller
någon annan särskild rättsverkan med stöd av 36 kap. 12 § BrB. Förkla-
ringen utesluter däremot inte förverkande eller någon annan särskild rätts-
verkan enligt föreskriften i 36 kap. 13 § BrB. Och vid omröstning i brott-
mål liksom beträffande möjligheten att i hovrätt avgöra målet utan huvud-
förhandling jämställs frihet från påföljd med påföljdseftergift (se 29 kap.
2 § resp. 51 kap. 21 § RB).
Antalet domar med förklaring att den tilltalade skall vara fri från påföljd
har under 1980-talet årligen uppgått till ett tiotal. Detta institut tillämpas
således endast i mycket begränsad omfattning.
Socialberedningens förslag innehåller ingen motsvarighet till den nu
gällande bestämmelsen i 30 kap. 6 § andra stycket BrB. Under remissbe-
handlingen av förslaget har Föreningen Sveriges åklagare uttalat att det
saknade betydelse att den då gällande bestämmelsen i 33 kap. 2 § tredje
stycket BrB försvann, eftersom påföljdseftergift kunde meddelas med stöd
av 33 kap. 4 § BrB (numera 29 kap. 6 § BrB).
Den i det föregående förordade regleringen av påföljderna för psykiskt
störda lagöverträdare innebär enligt min mening att det praktiska behovet
av en bestämmelse av det aktuella slaget är mer begränsat än enligt den
ordning som infördes genom BrB. Regleringen, som delvis redan har
införts i samband med de nya bestämmelserna för straffmätning och
påföljdsval som trädde i kraft den 1 januari 1989, medför nämligen att
möjligheterna att tillämpa ordinära påföljder i olika avseenden ökar. Den
begränsning av straffansvaret som kommer till uttryck i reglerna om när
fängelse inte får ådömas och om möjligheterna att sätta ned straffet gör det
emellertid av principiella skäl motiverat att ha kvar föreskriften i 30 kap.
6 § BrB. I enlighet med vad jag tidigare har föreslagit angående avgräns-
ningen av den aktuella personkretsen bör emellertid bestämmelsen jämkas
så att den kan tillämpas endast beträffande den som begått brott under
påverkan av en allvarlig psykisk störning.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
480
Mitt förslag: Åtalsunderlåtelse skall få ges om psykiatrisk vård eller
vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35 § 1967 års
omsorgslag eller särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag kom-
mer till stånd. En förutsättning skall liksom nu vara att något
väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.
Förslaget i 1986 års promemoria skiljer sig i sak från mitt förslag så till
vida att det enligt promemorieförslaget dels krävs att den misstänkte lider
av en psykisk störning eller har en sådan funktionsnedsättning som avses i
1 § 1985 års omsorgslag, dels som vårdaltemativ inte tas upp vård i
specialsjukhus eller vårdhem för vuxna enligt 35 § 1967 års omsorgslag.
Hearingen: Enligt RÅ innebär förslaget att det för åtalsunderlåtelse
krävs att vård pågår, något som utgör en inskränkning i förhållande till
nuvarande ordning.
Bakgrund
Enligt 20 kap. 7 § första stycket 4 RB gäller att åtalsunderlåtelse får ges,
under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte
åsidosätts, om brottet uppenbarligen har begåtts under inflytande av en
sådan själslig abnormitet, som avses i 30 kap. 6 § BrB, samt psykiatrisk
vård eller vård enligt 1967 års omsorgslag kommer till stånd utan lagfö-
ring. Bestämmelsen fick sin nuvarande sakliga utformning genom en lag-
ändring som trädde i kraft år 1985 (prop. 1984/85:3, JuU 10, rskr. 72).
Lagändringen innebar bl. a. att det för åtalsunderlåtelse beträffande ett
brott som någon har begått under inflytande av sinnessjukdom numera
inte krävs att denne blir intagen för psykiatrisk vård på sjukhus utan att
det räcker att öppen psykiatrisk vård kommer till stånd. Föredragande
statsrådet uttalade i lagstiftningsärendet bl. a. att möjligheten till åtalsun-
derlåtelse i fall där öppen psykiatrisk vård kommer i fråga bör tillämpas
med viss försiktighet; den önskvärda begränsningen framgick dock till-
räckligt tydligt av den allmänna begränsningen att åtal kan påkallas av
något viktigt allmänt eller enskilt intresse (prop. 1984/85:3 s. 38).
Till grund för det nyssnämnda lagstiftningsärendet låg utredningsförslag
som innebar bl. a. att kravet på orsakssamband mellan brott och psykisk
störning skulle slopas och att det skulle införas en möjlighet till åtalsunder-
låtelse i sådana fall där de aktuella lagöverträdarna över huvud taget inte
blir föremål för någon vård. Beträffande förslaget att slopa kravet på
kausalitet uttalade föredragande statsrådet att han med hänsyn till social-
beredningens pågående arbete inte var beredd att gå så långt som förslaget
innebar och att nämnda krav således tills vidare borde kvarstå (prop.
1984/85:3 s. 36).
Han uttalade vidare att det skulle föra för långt att införa en möjlighet
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
481
31 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
till åtalsunderlåtelse i sådana fall där en psykiskt abnorm lagöverträdare Prop. 1990/91: 58
inte blir föremål for någon vård (prop. 1984/85:3 s. 37). I de fall då t. ex. Bilaga 2
humanitära skäl talar for åtalsunderlåtelse kunde sådana skäl i stället vägas
in när det gäller att pröva om det finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse
i de s. k. RÅ-fallen eller vid förutsedd villkorlig dom (jfr 20 kap. 7 § första
stycket 2 och andra stycket RB).
Antalet psykiskt störda lagöverträdare som får åtalsunderlåtelse med
stöd av bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB är högt. Under
1980-talet har det årligen uppgått till ca 400. Som en jämförelse kan
nämnas att antalet fall där åtal väckts och där påföljden bestämts till
överlämnande till sluten eller öppen psykiatrisk vård eller överlämnande
till vård i specialsjukhus for psykiskt utvecklingsstörda (31 kap. 3 § eller
4 § BrB) eller till skyddstillsyn med stöd av numera 30 kap. 6 § BrB
(tidigare 33 kap. 2 § BrB) eller där den misstänkte förklarats vara fri från
påföljd under samma tid årligen har uppgått till sammanlagt ungefär
samma eller något lägre siffror.
De flesta fallen av åtalsunderlåtelse torde avse personer som har begått
brott då de genomgått sluten psykiatrisk vård enligt LSPV såsom intagna i
eller försöksutskrivna från sjukhus. RÅ har utfärdat allmänna råd om hur
psykiskt störda lagöverträdare skall behandlas från åtalssynpunkt (RÅ:s
cirkulär C 31, C 61 och Cl: 105).
Överväganden
Jag vill till en början peka på att det är en grundläggande princip att i
brottmål skuldfrågan och påföljdsfrågan avgörs av rätten. En annan
grundregel är att åklagaren har en absolut åtalsplikt. Den innebär en
presumtion for att åtal skall väckas när ett brott har begåtts.
Det finns dock betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten
genom att åklagaren i åtskilliga fall får göra en lämplighetsprövning av
åtalsfrågan. En sådan lämplighetsprövning sker vid beslut angående åtals-
underlåtelse. Institutet åtalsunderlåtelse motiveras i huvudsak av process-
ekonomiska skäl men även av hänsyn till den enskilde.
Av de statistiska uppgifter som redovisats förut framgår att institutet
åtalsunderlåtelse har en stor betydelse när det gäller de straffrättsliga
åtgärderna mot psykiskt störda lagöverträdare. Jag kan inte heller se några
olägenheter från kriminalpolitisk synpunkt av att möjligheterna att använ-
da detta institut här tas till vara i största möjliga utsträckning. Enligt min
mening finns det utrymme for att utvidga dessa möjligheter ytterligare
utan att man gör något avkall på det grundläggande rekvisitet för åtalsun-
derlåtelse enligt bestämmelserna i 20 kap. 7 § första stycket RB — att något
väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.
Enligt min mening skulle det emellertid fora för långt att låta en särregel
om åtalsunderlåtelse for psykiskt störda lagöverträdare omfatta även såda-
na fall där vederbörande inte blir föremål för någon vård. En särskild
möjlighet till åtalsunderlåtelse för sådana lagöverträdare bör även i fort-
sättningen begränsas till resocialiseringsfallen. Jag vill emellertid här till-
lägga att det — genom att regler om möjlighet att sätta ned straffet och om
482
uteslutande av fängelse som påföljd i dessa fall enligt mitt förslag skall
finnas kvar även i fortsättningen — vid domstolsprövningen får betydelse
att den misstänkte, även om han då är frisk, var psykiskt störd när han
begick brottet.
När det gäller resocialiseringsfallen bör det i enlighet med vad jag
tidigare har anfört (avsnitt 2.3) inte krävas att den misstänkte vid gär-
ningstillfället led av en störning, än mindre att det förelåg kausalsamband
mellan brott och störning. Självfallet gör sig intresset av att undvika att
psykiskt störda personer inte onödigtvis utsätts för rättegångar gällande
främst i de svårare fallen. Enligt min uppfattning bör det emellertid inte
vara någon uttrycklig förutsättning för åtalsunderlåtelse att den misstänkte
lider av en psykisk störning. Som jag ser det är det tillräckligt att i detta
avseende som förutsättning ange att vård kommer till stånd. Det grundläg-
gande rekvisitet för åtalsunderlåtelse enligt den aktuella paragrafen, dvs.
att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts, utgör
enligt min uppfattning också en spärr mot åtalsunderlåtelse i fall där den
misstänktes psykiska tillstånd inte gör det motiverat att denne undgår
rättegång och brottspåföljd.
Beträffande kravet på att vård kommer till stånd liksom övriga förutsätt-
ningar för åtalsunderlåtelse bör i princip samma ordning gälla som enligt
den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB. Jag får här
hänvisa till 1985 års lagstiftningsärende (prop. 1984/85:3, JuU 10).
I detta sammanhang vill jag ta upp en särskild fråga som chefen för
socialdepartementet har berört tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 3.1.2), nämli-
gen frågan om i vilken utsträckning skyddsaspekterna kan tillgodoses vid
tillämpningen av den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård. Som
chefen för socialdepartementet har påpekat är det angeläget att det blir
möjligt att i fortsättningen ge åtalsunderlåtelse enligt den nu aktuella
bestämmelsen i samma utsträckning som hittills. Detta förutsätter emel-
lertid i många fall att det kommer till stånd ett omhändertagande av den
misstänkte genom psykiatrisk tvångsvård som blir betryggande från
skyddssynpunkt. Särskilt när det gäller de nuvarande 0- fallen, dvs. de
patienter som ges vård enligt LSPV och som under inflytande av psykisk
sjukdom begått brott mot någon annans personliga säkerhet, är det därför
väsentligt att den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård ger samma
utrymme för hänsynstagande till skyddsaspekterna som LSPV. Att dessa
aspekter skall vägas in vid prövningen av om åtalsunderlåtelse skall ske
följer av kravet på att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte får
åsidosättas. 1 den mån en åklagare vid denna prövning i ett visst fall inte
finner att det finns garantier för att skyddsaspekterna blir tillräckligt väl
tillgodosedda genom att den misstänkte ges vård enligt lagen om psykiat-
risk tvångsvård, bör naturligtvis åtalsunderlåtelse på den nu aktuella grun-
den inte meddelas. Vad som sagts nu har avseende även på de fall där den
misstänkte ges vård enligt den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård
som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning.
Jag vill påpeka att, i den mån åtal inte kan underlåtas med stöd av första
stycket punkt 4 i den nu aktuella paragrafen, det självfallet kan vara
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
483
möjligt att tillämpa någon av övriga grunder för åtalsunderlåtelse enligt
paragrafen.
När det gäller psykiskt utvecklingsstörda och andra sådana personer
som omfattas av 1985 års omsorgslag är det påkallat att det sker en
utvidgning av tillämpningsområdet för den ifrågavarande bestämmelsen
om åtalsunderlåtelse. De ändringar i bestämmelsen som genomfördes år
1985 innebar nämligen bl. a. att åtalsunderlåtelse kunde ske om öppen
vård enligt 1967 års omsorgslag kom till stånd. Genom närmast ett förbise-
ende föll denna möjlighet bort när 1985 års omsorgslag trädde i kraft år
1986. Införandelagen innebär nämligen, som har framgått av den tidigare
redogörelsen (avsnitt 2.7), att 1967 års omsorgslag upphävdes med vissa
undantag. Möjligheten till öppen vård enligt den sistnämnda lagen finns
sålunda inte längre kvar. Däremot gäller för specialsjukhus och vårdhem
för vuxna fortfarande i tillämpliga delar 35 § 1967 års omsorgslag. Nyin-
tagning i sådana vårdinrättningar får emellertid ske bara om det finns
synnerliga skäl. Enligt förarbetena kan ett synnerligt skäl vara att den
psykiskt utvecklingsstörde är föremål för lagföring (prop. 1984/85:176 s.
83).
Mot denna bakgrund bör enligt min mening åtalsunderlåtelse i de aktu-
ella fallen få ges inte bara som nu då vård enligt 1967 års omsorgslag —
dvs. efter intagning i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna — kommer
till stånd, utan också när särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag
ges. Mitt förslag ligger här i linje med vad som har uttalats under förarbete-
na till sistnämnda lag (se SOU 1981:26 s. 442 och 479).
Utöver vad jag nu föreslår bör några förändringar av de nuvarande
särskilda möjligheterna till åtalsunderlåtelse beträffande psykiskt störda
lagöverträdare inte göras. Jag vill i detta sammanhang peka på att det
utredningsförslag som låg till grund för 1985 års lagändringar angående
åtalsunderlåtelse innebar att åklagaren i bl. a. de ifrågavarande resocialise-
ringsfallen fick befogenhet att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på
utfallet av en vidtagen åtgärd. Enligt motiven till förslaget borde vilande-
förklaringen inte få längre varaktighet än omkring tre månader. Förslaget
avstyrktes av en majoritet av de instanser som yttrat sig i frågan. Föredra-
gande statsrådet uttalade i det ärendet, med hänvisning till sin uppfattning
att möjligheten till åtalsunderlåtelse i fall där öppen psykiatrisk vård
kommer i fråga bör tillämpas med en viss försiktighet, att han inte ansåg
sig ha anledning att närmare beröra förslaget om vilandeförklaring av
åtalsunderlåtelsefrågan (prop. 1984/85:3 s. 38). Han tilläde att nuvarande
ordning som innebär att frågan inte kan förklaras vilande alltså borde
bestå.
Socialberedningen har lagt fram ett förslag om vilandeförklaring av
åtalsfrågan i de aktuella fallen (se SOU 1984:64 s. 302 f. och 429). Försla-
get som i princip överensstämmer med det nyss nämnda förslaget bygger
på ett förslag av Bexeliuskommittén (se SOU 1977:23 s. 368). Beredning-
ens förslag har fått ett blandat mottagande bland det fåtal remissinstanser
som berört det.
De förändringar angående åtalsunderlåtelse för psykiskt störda lagöver-
trädare som jag nu föreslår kan inte sägas innebära att förutsättningarna
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
484
har ändrats jämfört med 1985 års lagstiftningsändringar såvitt gäller beho-
vet av vilandeförklaring av åtalsfrågan. Jag föreslår därför inte i detta
sammanhang någon särskild ordning för sådan vilandeförklaring.
När det så gäller frågan om åtal för bagatellförseelser av psykiskt störda
personer vill jag erinra om att föredragande statsrådet vid 1985 års lagänd-
ringar beträffande åtalsunderlåtelse uttalade att frågan om åtalsunderlåtel-
se i sådana fall ofta kan bedömas på samma sätt som när gärningsmannens
beskaffenhet inte avviker från det normala (prop. 1984/85:3 s. 52). Före-
draganden anförde vidare att en viss hänsyn till själslig abnormitet ibland
dock kan tas vid prövning av frågan om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 §
första stycket 1 eller 2 RB (bötesbrottslighet resp, ersättning för villkorlig
dom). Uttalandena bör enligt min mening kunna läggas till grund för
rättstillämpningen på området också i fortsättningen.
Jag återkommer senare till frågan om det medicinska underlaget för
åtalsunderlåtelse (avsnitt 3.14).
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
Mitt förslag: Det nuvarande hindret mot att till en annan stat
överföra verkställigheten av en dom, som innebär överlämnande till
psykiatrisk tvångsvård, tas bort. Den som har överlämnats till rätts-
psykiatrisk vård skall alltså kunna föras över till sitt hemland för
verkställighet av domen.
Förslaget i 1988 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget att införa en möjlighet att föra över verkställighet
av en dom av det aktuella slaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran av
samtliga deltagare (se bil. 2:4). Från några håll betonades dock att ett
överförande bör ske endast under förutsättning att den dömde ger sitt
medgivande.
Nuvarande ordning
Överförande till en annan stat av en utländsk medborgare som här genomgår
psykiatrisk tvångsvård
Överförande inom ramen för hälso- och sjukvården
Den nuvarande lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård innehåller före-
skrifter om när en patient som är utländsk medborgare kan sändas hem för
fortsatt vård. Enligt 7§ kungörelsen (1966:585) ang. tillämpningen av
lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, m.m. får sålunda socialstyrelsen under vissa förutsättningar
besluta att en patient som är utländsk medborgare skall sändas hem.
Bestämmelserna i paragrafen innebär i huvudsak följande.
Patienten, anhöriga till denne eller vederbörande överläkare kan göra
485
framställning till socialstyrelsen. Förutsättningen for ett beslut om hem-
sändande är att patienten mottas i sitt hemland och kan antas få tillfreds-
ställande vård där. Något krav på att psykiatrisk tvångsvård kommer till
stånd uppställs således inte. Har inte överläkaren gjort framställningen,
skall han höras i ärendet. I fråga om bl. a. sådana patienter som har
överlämnats till sluten psykiatrisk vård på grund av domstolsförordnande
(s. k. N-fall) skall utskrivningsnämnden höras.
En patient får inte sändas hem annat än på egen framställning, om han
kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt
här under längre tid eller har anhöriga här. Patienten får inte heller sändas
hem, om det finns någon annan särskild omständighet som talar mot det.
Om en patient påstår att han är politisk flykting, får han sändas hem bara
om statens invandrarverk har medgett det.
Bestämmelserna, som ursprungligen meddelades med stöd av 71 § 1954
års utlänningslag, omprövades och bibehölls i samband med införandet av
1980 års utlänningslag (SOU 1979:64 s. 87 f. och 170 f. samt prop.
1979/80:96 s. 71 ff.). De har numera stöd i 12 kap. 3 § utlänningslagen
(1989:529).
Beträffande tillämpningen under de senaste åren av de nu nämnda
bestämmelserna har jag inhämtat följande. Hemsändande har årligen skett
i ca 15 fall. Framställning om hemsändande har i allmänhet gjorts redan
då vården inletts. Ungefär en tredjedel av patienterna har utgjort N-fall.
Någon skillnad i bedömningen vid beslut om hemsändning mellan N-fall
och övriga fall görs inte. Beslut om hemsändande har vanligen fattats efter
framställning av vederbörande överläkare. Någon överenskommelse träf-
fas inte med den andra staten om den vård som patienten skall genomgå i
sitt hemland, och det är därför svårt att få några garantier angående vården
i hemlandet. Regelmässigt har emellertid psykiatrisk vård i frivilliga for-
mer på sjukhus kommit till stånd efter överflyttandet. Psykiatrisk tvångs-
vård har däremot aldrig anordnats som en direkt följd av överflyttandet.
Ett problem som blivit vanligare under de senaste åren är att patienten kan
komma från ett avlägset land där socialstyrelsen har ännu större svårighe-
ter än annars att kunna bedöma om patienten kommer att ges någon
lämplig vård. Det har sålunda i sådana fall inträffat att patienten inte
kunnat sändas hem.
Vid sidan av de nu berörda bestämmelserna i 7 § kungörelsen angående
tillämpningen av LSPV, m. m. finns vissa föreskrifter om när psykiatrisk
tvångsvård i ett enskilt fall kan upphöra med hänsyn till att patienten är
utländsk medborgare och skall föras över till en annan stat enligt utlän-
nings- eller utlämningslagstiftningen.
Enligt 18 a § första stycket LSPV skall en patient skrivas ut, om det har
meddelats ett beslut av något av vissa uppräknade slag. De beslut som
avses gäller avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen eller utlämning
enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott (allmänna utlämnings-
lagen) eller lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Fin-
land, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) eller lagen (1970:375)
om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet
av beslut om vård eller behandling.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
486
Förutsättningen för att patienten skall skrivas ut är att det begärs av den
myndighet som skall verkställa det aktuella beslutet och att hans tillstånd
tillåter sådan verkställighet. Av 18 a § andra stycket LSPV följer att det är
utskrivningsnämnden som beslutar i frågan om utskrivning, om patienten
utgör ett N-fall.
Av förarbetena till 18 a § LSPV (prop. 1979/80:96 s. 73 ff., 112 och 131
f.) framgår att avsikten med regleringen enligt denna paragraf är att ett
verkställbart beslut om avlägsnande enligt utlänningslagen eller utlämning
enligt utlämningslagstiftningen skall kunna bryta vård enligt LSPV. Det
bör emellertid i sammanhanget påpekas att det enligt såväl allmänna
utlämningslagen (11 § första stycket första meningen) som nordiska utläm-
ningslagen (6 § första stycket första meningen, jfr NJA 1978 s. 477) råder
hinder mot att utlämna någon för brott till ett annat land så länge denne
med stöd av en brottmålsdom genomgår sluten psykiatrisk vård enligt
LSPV.
Enligt vad jag inhämtat har utskrivning av N-fall med stöd av bestäm-
melserna i 18 a § LSPV förekommit bara i ett fåtal fall sedan bestämmel-
serna infördes år 1980.
Överförande av frihetsberövande påföljd
Frågan om möjligheterna att föra över en utländsk patient, som av dom-
stol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, till en annan stat har också
berörts i samband med lagstiftningen om överförande av verkställighet av
en frihetsberövande påföljd. Denna reglering finns i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av
straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) och i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (inter-
nationella verkställighetslagen).
Nordiska verkställighetslagen omfattar inte överlämnande till sluten psy-
kiatrisk vård eller någon annan särskild vård. Föredragande statsrådet
uttalade i motiven till lagen (prop. 1962:203 s. 21) att han ansåg att
skillnaderna mellan de olika ländernas påföljdssystem var så pass stora när
det gällde bl. a. psykiskt abnorma att det var vanskligt att i det dåvarande
läget låta samarbetet omfatta även dem. Han ansåg det dock inte vara
osannolikt att samarbetet framdeles skulle kunna utsträckas till de speci-
ella reaktionsformema beträffande vissa grupper av lagöverträdare, bl. a.
psykiskt abnorma.
Inte heller internationella verkställighetslagen ger möjlighet att föra över
sluten psykiatrisk vård, som har ådömts som brottspåföljd, till en annan
stat. Lagen föranleddes av 1970 års europeiska konvention om brottmåls-
doms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), som
Sverige senare har tillträtt. Konventionen omfattar bl. a. frihetsberövande
påföljder, dvs. i princip alla påföljder som innebär att den dömde i en eller
annan form berövas sin frihet.
I det ifrågavarande lagstiftningsärendet hade föreslagits att lagen inte
skulle innehålla något formellt hinder mot att till en annan stat flytta över
verkställighet av påföljd som innebar t. ex. att den dömde överlämnades
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
487
till särskild vård (Ds Ju 1972:4 s. 87). Samtidigt påpekades emellertid att,
såvitt gällde en utlänning som överlämnades till sluten psykiatrisk vård, en
överflyttning av verkställigheten inte borde ske med stöd av denna bestäm-
melse utan i stället med tillämpning av 7 § kungörelsen angående tillämp-
ningen av LSPV, m. m.
Enligt föredragande statsrådet borde det inte då inforas någon annan
möjlighet till överflyttning till sjukhus i en annan stat av den som överläm-
nats till sluten psykiatrisk vård än den som redan fanns enligt 7 § nämnda
kungörelse (prop. 1972:98 s. 87). I den mån det ansågs påkallat att möjlig-
göra överflyttning av verkställighet av andra former av särskild vård borde
en reglering ske inom ramen för den lagstiftning som var tillämplig beträf-
fande resp, vårdform, dvs. närmast den dåvarande barnavårds- och nyk-
terhetsvårdslagstiftningen.
Föredraganden framhöll att, eftersom valet av en påföljd som innebar
överlämnande till särskild vård träffades efter en starkt individualiserad
bedömning och med utgångspunkt i hur de olika vårdformerna hade
utformats enligt svensk lagstiftning, det måste finnas särskilda garantier —
både generellt sett och i det särskilda fallet — för att vårdbehovet kunde
tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt även i en annan stat, innan överflytt-
ning av verkställighet dit borde få ske. Enligt föredraganden erbjöd brott-
målsdomskonventionen inte några sådana garantier. Han förordade därför
att internationella verkställighetslagens tillämpningsområde, såvitt gällde
verkställighet i en annan stat av frihetsberövande påföljd som ådömts i
Sverige, begränsades till att avse annan påföljd än överlämnande till
särskild vård. Denna begränsning har därför gjorts i 1 § andra stycket och
3 § första stycket internationella verkställighetslagen.
Sverige har tillträtt 1983 års europeiska konvention om överförande av
dömda personer (överförandekonventionen). I en departementspromemo-
ria i det lagstiftningsärende vari föreslogs att Sverige tillträdde konventio-
nen erinrades om de förut berörda uttalandena under förarbetena till
internationella verkställighetslagen (se prop. 1983/84:197 s. 49). Enligt
vad som uttalades i promemorian borde inte heller överförandekonven-
tionen medföra att en påföljd som innebar överlämnande till särskild vård
skulle kunna överföras från Sverige till en annan stat. I promemorian
pekades på att enligt överförandekonventionen samtycke från såväl doms-
landet som verkställighetslandet var en förutsättning för överförande och
att någon skyldighet att från svensk sida överflytta verkställigheten av en
här i landet ådömd påföljd aldrig kunde uppkomma. Vidare erinrades det i
promemorian om de möjligheter som i praktiken föreligger att med till-
lämpning av 18 a § LSPV åstadkomma motsvarande resultat.
Föredragande statsrådet uttalade i ärendet (prop. 1983/84:197 s. 15) att
han anslöt sig till förslaget i promemorian om att överförande av straff-
verkställighet från Sverige inte borde äga rum beträffande den som enligt
BrB har överlämnats till särskild vård. Frågan berördes inte vid riksdags-
behandlingen (JuU 1984/85:1, rskr. 8).
Överförande hit från en annan stat av en svensk medborgare för psykiatrisk tvångsvård
Den som genomgår psykiatrisk tvångsvård i en främmande stat och som är
svensk medborgare kan genom samarbete mellan de vårdansvariga i resp.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
488
stat bli överförd hit för sluten psykiatrisk vård enligt LSPV. För att vård
skall kunna ges med stöd av LSPV krävs emellertid bl. a. att vårdintyg har
utfärdats av en läkare med svensk läkarlegitimation. Från behörighetsvill-
koret får dock socialstyrelsen medge undantag om det finns särskilda skäl
(se 6 § LSPV). Däremot krävs det inte för ett beslut om intagning på
sjukhus med stöd av LSPV att vederbörande överläkare personligen har
undersökt patienten (se 8 § LSPV), något som dock krävs för den efter-
följande prövningen av överläkaren av om vård kan beredas patienten
med stöd av LSPV (se 9 § LSPV). Det är alltså möjligt att redan innan
patienten befinner sig här i landet inleda förfarandet för vård enligt LSPV.
Några former av garantier kan dock inte ges från svenskt håll gentemot de
vårdansvariga i den andra staten om att sådan vård kommer att beredas.
I fråga om överförande av psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd är
att märka att internationella verkställighetslagen inte innehåller något
förbud mot att en påföljd som har ådömts i en annan stat och som innebär
någon form av överlämnande till psykiatrisk tvångsvård verkställs i Sveri-
ge. Det har sålunda förekommit bl. a. att i Danmark ådömd vård i sinnes-
sjukhus förts över till Sverige med stöd av brottsmålsdomskonventionen
och internationella verkställighetslagen (se Berg m.fl., Kommentar till
brottsbalken III, 1985, s. 671).
I överförandekonventionen finns en särskild artikel (9.4) som tar sikte
på de fall då en påföljd i en konventionsstat har ålagts någon som med
hänsyn till sin psykiska status inte har ansetts vara straffrättsligt ansvarig
för en begången brottslig gärning. Om den nationella lagen i ett sådant fall
utgör hinder för en konventionsstat som utgör verkställighetsland att följa
endera av de två procedurer — fortsatt verkställighet eller påföljds-
omvandling — som föreskrivs i konventionen, får denna stat i en särskild
förklaring ange vilket förfarande som staten kommer att tillämpa i fallet.
Sverige har avgett en förklaring om att endast påföljdsomvandling för
vår del kan tillämpas i den aktuella situationen. Föredragande statsrådet
uttalade i det aktuella lagstiftningsärendet (prop. 1983/84:197 s. 15) att i
en sådan situation någon form av sjukhusvård som regel torde ha ådömts i
den andra staten och att, om det i ett sådant fall uppkommer fråga om att
överföra verkställigheten till Sverige, fortsatt verkställighet uppenbarligen
inte kan tillämpas.
Överväganden
Det finns enligt nuvarande ordning vissa situationer då sluten psykiatrisk
vård enligt LSPV i ett enskilt fall kan upphöra för att en patient som är
utländsk medborgare skall kunna föras över till en annan stat för bl. a.
någon form av psykiatrisk vård. Även den som genomgår sluten psykiat-
risk vård som en brottspåföljd omfattas av denna möjlighet.
Däremot är det enligt internationella verkställighetslagen inte möjligt att
till en annan stat överföra verkställigheten av en dom enligt vilken den
dömde har överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Som skäl för denna
ordning har främst åberopats att överlämnande till särskild vård sker efter
en starkt individualiserad bedömning som innebär att det måste finnas
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
489
särskilda garantier for att vårdbehovet kan tillgodoses innan en överflytt- Prop. 1990/91: 58
ning bör kunna få äga rum. Bilaga 2
Det finns emellertid enligt min mening flera olika omständigheter som
gör att det kan ifrågasättas om det även i fortsättningen bör vara uteslutet
att fora över en person, som är utländsk medborgare och som här har
överlämnats till psykiatrisk tvångsvård som brottspåföljd, till en annan
stat for fortsatt verkställighet av påföljden.
Jag vill här till en början erinra om vad som av riksdagen i olika
sammanhang har uttalats om värdet från humanitär synpunkt av att en i
Sverige dömd utlänning får möjlighet att avtjäna straffet i sitt hemland
(JuU 1981/82:4 s. 9, 1982/83:25 s. 1, 1984/85:1 s. 8 och 1984/85:36
s. 7 f.). När det gäller utländska medborgare som har dömts till fängelse
vill jag peka på att dessa i högre utsträckning än övriga intagna avtjänar
långa fängelsestraff och att de har personliga svårigheter som beror på
främlingskap, isolering, språkproblem samt olikheter i fråga om religiös
och kulturell bakgrund.
Sådana svårigheter gör sig naturligtvis gällande även i fråga om de
utländska lagöverträdare som överlämnas till psykiatrisk tvångsvård. Det
synsätt som kommit till uttryck hos riksdagen beträffande överförande av
straffverkställighet kan enligt min mening därför anläggas även beträffan-
de överlämnande till sådan vård.
Till det nu sagda kommer de nackdelar från vårdsynpunkt som uppkom-
mer när patienten är utländsk medborgare med problem av det nyss
nämnda slaget. Förutsättningen för att nå resultat med psykiatrisk vård är
självfallet sämre än annars när vårdpersonalen har språksvårigheter i
kontakterna med patienten. Vidare innebär det förhållandet att denne
saknar anknytning till landet att den psykiatriska tvångsvården kan kom-
ma att pågå längre än annars, eftersom möjligheterna till utslussning i
samhället genom vistelse utanför sjukhuset (jfr försöksutskrivning m.m.
enligt LSPV) knappast kan utnyttjas i ett sådant fall.
Ytterligare ett problem som sammanhänger med det sist nämnda är att
patienten ofta kan ha ådömts utvisning. Verkställigheten av detta beslut
kan svårligen förenas med att vården fullföljs här på samma sätt som i
fråga om svenska patienter genom vistelse utanför sjukhuset (jfr 18 a §
LSPV). Det har här också förekommit problem i praktiken.
Det som nu har sagts avser förhållandena med nuvarande reglering och
gäller i lika hög grad med den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård.
Det är sålunda som jag ser det såväl med hänsyn till de humanitära
aspekterna som från vård- och verkställighetssynpunkt motiverat att kun-
na föra över en utländsk medborgare, som här har överlämnats till psykiat-
risk tvångsvård som brottspåföljd, till dennes hemland för sådan vård.
Vid de överväganden som låg till grund för internationella verkställig-
hetslagen torde utgångspunkten ha varit att synpunkter av det slag som nu
har berörts bäst kunde tillgodoses genom att utnyttja möjligheterna enligt
7 § kungörelsen angående tillämpningen av LSPV, m. m. att i administra-
tiv ordning överföra även N-fall till utlandet.
I praktiken är emellertid ett sådant förfarande förenat med åtskilliga
problem. Förutsättningen för att ett hemsändande skall kunna ske är att
490
patienten mottas i sitt hemland och kan antas få en tillfredsställande vård
där. Det land till vilket patienten skulle sändas kan dock inte lämna några
garantier angående den vård som patienten kan få utan att han först har
undersökts av läkare där. Någon hemsändning kan därför i allmänhet inte
komma till stånd så länge det finns ett påtagligt vårdbehov. Dessa problem
gör sig särskilt gällande under den första tiden av psykiatrisk tvångsvård
samt när patienten till följd av sin psykiska störning kan antas vara farlig
för någon annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. 1
sådana situationer skulle det utan tvekan finnas större förutsättningar för
att kunna sända hem patienten, om det fanns garantier för att han vid
hemkomsten blev föremål för tvångsvård.
Även med stöd av 18 a § LSPV liksom 17 § i förslaget till lag om
rättspsykiatrisk vård finns det möjlighet att överföra en patient av det
aktuella slaget till en annan stat. Ett fall som är tänkbart avser verkställig-
het av ett beslut om utvisning som patienten kan ha meddelats i brottmåls-
domen. Inte heller vid detta förfarande uppställs enligt den nuvarande
eller föreslagna regleringen något krav på att psykiatrisk tvångsvård skall
komma till stånd i den andra staten, och i praktiken saknas möjligheter att
få någon form av garantier när det gäller eventuell vård. Såsom framgår av
den i 18 a § LSPV liksom i 17 § i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård
föreskrivna förutsättningen att patientens tillstånd skall vara sådant att
verkställighet av utvisningsbeslutet kan ske, har utgångspunkten för regle-
ringen också varit att vårdfrågan inte är löst (se prop. 1979/80:96 s. 112).
I sammanhanget bör också nämnas att den nuvarande svenska reglering-
en innebär ett avsteg från den ömsesidighetsprincip som normalt brukar
upprätthållas i det internationella umgänget. Såsom tidigare har berörts
kan Sverige överta verkställighet av domar, som innebär överlämnande till
psykiatrisk tvångsvård, och detta har också förekommit i praktiken. Det är
självfallet ett svenskt intresse att ett sådant överförande av verkställighe-
ten kan ske, om en svensk medborgare döms till tvångsvård i ett annat
land. Om Sverige inte kan erbjuda motsvarande möjligheter beträffande
utländska medborgare, kan det emellertid vara svårt att i bilaterala för-
handlingar om överförandeavtal framgångsrikt hävda att överförande av
verkställigheten bör kunna ske beträffande svenska medborgare som har
dömts i den andra staten.
Mot denna bakgrund finns det som jag ser det behov av att inom ramen
för överenskommelser med andra stater om överförande av verkställighet
av frihetsberövande påföljd kunna föra över en utländsk patient av det
aktuella slaget för fortsatt psykiatrisk tvångsvård i dennes hemland. Det
skäl som tidigare har anförts mot en sådan ordning — att det inte finns
några garantier för hur vårdbehovet kan tillgodoses i den andra staten —
bör inte hindra att det nu öppnas en möjlighet i lag till ett sådant överfö-
rande. Jag vill här peka på att de överenskommelser med andra stater som
Sverige hittills har ingått på området inte innebär någon skyldighet för
Sverige att i det enskilda fallet föra över verkställigheten av en frihetsberö-
vande påföljd till en annan stat. Om denna princip får gälla även i framti-
da överenskommelser, bör därför enligt min uppfattning kravet på garanti-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
491
er for hur vårdbehovet tillgodoses vid ett överflyttande kunna tillgodoses
genom en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet.
Att många andra länder har en ordning som innebär att överlämnande
till psykiatrisk tvångsvård ses som en särskild form av tvångsåtgärd mot
den som på grund av sitt psykiska tillstånd inte anses straffrättsligt ansva-
rig, utgör inte något hinder när det gäller att inom ramen för överenskom-
melser av det aktuella slaget föra över en patient till en annan stat för
fortsatt psykiatrisk tvångsvård. De möjligheter till påföljdsomvandling
eller anpassning av en påföljd vid fortsatt verkställighet som finns i de
överenkommelser med andra länder som Sverige har ingått till följd av
tillträdet till överförandekonventionen — eller kan komma att ingå i
framtiden efter modell av denna — bör nämligen som jag ser det kunna ge
tillräckligt utrymme för att psykiatrisk tvångsvård skall kunna fortsätta i
patientens hemland i det enskilda fallet. Det bör här påpekas att med
påföljd enligt nyss nämnda konvention avses varje straff eller annan åtgärd
som har bestämts av domstol och som innebär frihetsberövande under en
begränsad eller obegränsad tid på grund av en brottslig gärning (art. 1 a).
Jag föreslår sålunda att det nuvarande hindret i internationella verkstäl-
lighetslagen mot att överföra verkställighet av påföljd som innebär över-
lämnande till psykiatrisk tvångsvård undanröjs. Mitt förslag innebär att
det i nämnda lag anges att undantaget från möjligheten att till en främ-
mande stat överföra verkställighet av frihetsberövande påföljd vid över-
lämnande till särskild vård inte omfattar överlämnande till rättspsykia-
trisk vård. Frågan om en eventuell ytterligare inskränkning av detta un-
dantag i fråga om andra former av särskild vård tar jag däremot inte upp i
detta sammanhang.
Vid den hearing som anordnats år 1988 i lagstiftningsärendet i denna
fråga framfördes från några håll uppfattningen att möjligheten att föra
över verkställighet av en dom av det aktuella slaget till en annan stat skall
få utnyttjas bara under förutsättning att patienten lämnar sitt medgivande
till överförandet. Jag vill här peka på att det enligt överförandekonven-
tionen (art. 3.1 d) vid överförande av en dömd person till en annan stat för
verkställighet av den påföljd som har ådömts honom är ett villkor att
samtycke till överförandet har lämnats av honom eller, när någon av de
båda berörda staterna med hänsyn till hans ålder eller kroppsliga eller
mentala tillstånd anser det vara nödvändigt, hans legala ställföreträdare.
För verkställighet enligt denna konvention i en annan stat av här i landet
ådömt fängelse krävs det sålunda enligt internationella verkställighets-
lagen (se 34 a § första stycket andra meningen) att den dömde har sam-
tyckt till att verkställigheten överförs till den andra staten. Något sådant
samtycke krävs inte för överförande enligt brottmålsdomskonventionen,
och i internationella verkställighetslagen uppställs sålunda inte något vill-
kor i detta hänseende i andra fall än enligt överförandekonventionen.
Enligt 26 § andra stycket nämnda lag krävs det emellertid i andra fall än
med stöd av överförandekonventionen att statens invandrarverk skall
höras, om utlänningen inte samtycker till åtgärden, och om invandrarver-
ket avstyrker att framställning om överflyttning görs skall ärendet under-
ställas regeringen för avgörande.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
492
Enligt min mening är det en självklarhet att patientens egen inställning i
frågan om överförande till en annan stat beaktas så långt det är möjligt. En
annan sak är att det beträffande de personer som det här är fråga om i vissa
fall kan vara en vansklig uppgift att fastställa deras egentliga inställning.
Jag vill emellertid peka på att det enligt det nuvarande förfarandet att
överföra patienten till andra stater enligt reglerna i 7 § kungörelsen ang.
tillämpningen av LSPV, m. m. inte krävs något medgivande av patienten,
om denne inte kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han
varit bosatt här under längre tid eller har anhöriga här.
Som jag ser det bör frågan om vilka hänsyn som skall tas till patientens
inställning beaktas inom ramen för den lämplighetsprövning i överflytt-
ningsfrågan som skall ske i varje enskilt fall enligt det nu aktuella förfaran-
det. Det bör därför enligt min mening inte uppställas något uttryckligt
villkor i detta hänseende i internationella verkställighetslagen, utöver vad
som redan gäller vid överförande enligt överförandekonventionen.
Mitt förslag påverkar inte frågan om Sveriges bundenhet av brottmåls-
domskonventionen eller överförandekonventionen, eftersom någon re-
servation e. d. i det aktuella hänseendet inte avgetts av Sverige vid tillträ-
det till dessa konventioner.
Till vissa andra frågor i sammanhanget återkommer jag i specialmotive-
ringen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
Nära anknutna till frågorna om den straffrättsliga behandlingen av psy-
kiskt störda lagöverträdare är olika frågor om det medicinska utrednings-
förfarandet i sammanhanget. Det gäller här de frågor som nu i huvudsak
regleras i LRPU och 7 § personundersökningslagen. Ytterligare författ-
ningsbestämmelser finns i kungörelsen (1966:613) angående tillämpning-
en av lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål (KRPU) och
kungörelsen (1964:567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen
av lagen om personundersökning i brottmål (personundersökningskungö-
relsen). Föreskrifter och allmänna råd om rättspsykiatrisk undersöknings-
verksamhet och rättspsykiatriska utlåtanden har utfärdats av socialstyrel-
sen år 1989 (SOSFS 1989:30). Den nuvarande regleringen innebär här i
huvudsak följande.
Av 1 § första stycket LRPU framgår att en rättspsykiatrisk undersökning
utgör en undersökning av det psykiska tillståndet hos någon som är miss-
tänkt för brott. Enligt 3 § LRPU krävs i princip att en sådan undersökning
har utförts för att en domstol skall få överlämna någon till sluten psykiat-
risk vård enligt LSPV eller till vård i specialsjukhus enligt föreskrifterna i
1967 års omsorgslag.
För att domstolen skall få besluta om en rättspsykiatrisk undersökning
493
krävs att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det har förebragts
övertygande bevisning att han har begått den och undersökningen kan
antas få betydelse för att bestämma brottspåföljden eller i något annat
hänseende för att avgöra målet (2 § första stycket LRPU). Om rätten
finner att det inte bör följa svårare straff på brottet än böter, får domstolen
besluta om rättspsykiatrisk undersökning bara om det finns särskilda skäl
(2 § andra stycket LRPU).
Domstolen skall besluta om en rättspsykiatrisk undersökning så snart
det kan ske (4 § första stycket LRPU). Undersökningen utförs av en läkare
vid en rättspsykiatrisk klinik eller station eller av någon annan läkare som
socialstyrelsen utser (1 § andra stycket LRPU). Undersökningen skall utfö-
ras med största möjliga skyndsamhet (4 § andra stycket LRPU). Ett skrift-
ligt utlåtande över undersökningen skall avges till domstolen inom sex
veckor från det att beslutet om undersökningen kom in till den klinik eller
station till vilken undersökningen hör (4 § andra stycket LRPU). Socialsty-
relsen fördelar undersökningarna på de olika enheterna och får i särskilda
fall medge anstånd med att avge utlåtande (1 § andra stycket resp. 4 §
andra stycket LRPU och 5 § KRPU).
Bestämmelser om avfattningen av utlåtandet över en rättspsykiatrisk
undersökning finns i 5 § LRPU och 4 § KRPU. Domstolen kan inhämta
utlåtande av socialstyrelsen över en utförd rättspsykiatrisk undersökning
(6 § LRPU och 9 § KRPU).
I LRPU finns särskilda föreskrifter om var den misstänkte skall finnas
under och efter tiden för undersökningen. Beträffande den som är häktad
gäller bl. a. att han som huvudregel skall vara intagen på den klinik där
undersökningen skall utföras (7 § första stycket LRPU). Men den som är
häktad kan då undersökningen pågår också vistas i häkte eller på en
kriminalvårdsanstalt (7 § första stycket LRPU). Även efter undersökning-
en kan den häktade i vissa fall vistas på en rättspsykiatrisk klinik, nämli-
gen då han enligt det rättspsykiatriska utlåtandet är i behov av sluten
psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller då han av domstolen
överlämnats till sådan vård men ännu inte har tagits in på sjukhus (7 §
andra och tredje styckena LRPU). 1 det sistnämnda fallet får han även tas
in på en psykiatrisk avdelning vid en kriminalvårdsanstalt. I de nu nämn-
da fallen skall sålunda lagöverträdaren ges vård där han förvaras efter
undersökningen.
Den som är på fri fot och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning är
skyldig att inställa sig för undersökningen på tid och plats som undersök-
ningsläkaren bestämmer (8 § LRPU). Möjlighet finns under vissa förut-
sättningar att ta in den som är på fri fot med tvång på en rättspsykiatrisk
klinik (9 § LRPU).
Staten är, med socialstyrelsen som chefsmyndighet, huvudman för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet som omfattar rättspsykiatriska
stationer och kliniker. För organisationen gäller förordningen (1988:1239)
med instruktion för statens rättspsykiatriska kliniker och stationer samt
den av socialstyrelsen år 1978 utfärdade arbetsordningen för det rättspsy-
kiatriska verksamhetsområdet. Av 3 § arbetsordningen framgår att det
faller inom ramen för den rättspsykiatriska verksamheten bl. a. att utföra
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
494
rättspsykiatriska undersökningar, att i viss utsträckning ge psykiatrisk
vård samt att bedriva undervisning och forskning. Vid rättspsykiatriska
kliniker utförs rättspsykiatriska undersökningar av både häktade och per-
soner som är på fri fot medan det vid rättspsykiatriska stationer i regel
utförs sådana undersökningar endast beträffande personer av det sist
nämnda slaget.
Rättspsykiatriska kliniker finns i Stockholm, Göteborg, Uppsala och
Lund, rättspsykiatriska stationer i Linköping, Örebro och Umeå. En ny
klinik finns i Umeå men har inte kunnat tas i bruk som planerats. Kostna-
derna för de rättspsykiatriska klinikerna och stationerna uppgår budget-
året 1990/91 till ca 105 milj. kr.
Det totala antalet rättspsykiatriska undersökningar har under 1980-talet
årligen uppgått till drygt 500. Som jämförelse kan nämnas att det totala
årliga antalet undersökningar åren närmast efter ikraftträdandet av LRPU
år 1967 översteg 800. Andelen häktade av undersökningsfälten har succes-
sivt ökat från ca två tredjedelar i slutet av 1960-talet till för närvarande ca
fyra femtedelar.
Enligt 7 § första stycket personundersökningslagen får rätten, när det
finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg angående den
misstänkte (s. k. § 7- intyg). Ett sådant intyg skall inhämtas av en psykiater
innan någon enligt 31 kap. 4 § BrB överlämnas till öppen psykiatrisk vård
(7 § andra stycket personundersökningslagen). Av förarbetena till person-
undersökningslagen (prop 1964:90 s. 57 f.) framgår att ett § 7-intyg är
avsett att bl. a. ge underlag för domstolens bedömning av behovet av en
rättspsykiatrisk undersökning. I det formulär som kriminalvårdsstyrelsen i
samråd med socialstyrelsen har utfärdat med stöd av 13 § personundersök-
ningskungörelsen för sådana intyg anges att den undersökande läkaren
skall uttala sig om detta behov.
Under de senaste åren har antalet § 7-undersökningar årligen uppgått
till drygt 2 000. Ungefär hälften av undersökningarna brukar utföras av
läkare som är anställda inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Formellt sett utgör emellertid § 7-undersökningar ingen arbetsuppgift för
denna organisation.
Det medicinska utredningsförfarande i fråga om en person misstänkt för
brott som domstolen har till sitt förfogande för att avgöra brottmålet har
sedan länge varit föremål för diskussion. Stark kritik har från tid till annan
anförts mot det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i olika avseen-
den.
Vad som särskilt kritiserats har varit att den tid inom vilken utlåtande
över en rättspsykiatrisk undersökning skall ha avgetts till domstolen — sex
veckor från det att beslutet kom in till undersökningsenheten — ofta, för
att inte säga ständigt, har överskridits. Dröjsmålen har orsakats av bl. a.
väntetider för undersökning till följd av anhopning av undersökningsfall
eller brist på läkare. Det har sålunda varit vanligt att häktade personer
tvingats vänta på rättspsykiatrisk undersökning på häktena. Dröjsmålen
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
495
med att avge rättspsykiatriska utlåtanden har berott även på längden på Prop. 1990/91:58
själva undersökningstiderna inkl, tiderna för att avfatta utlåtandena. Bilaga 2
Ett annat problem som uppmärksammats har varit problemet med att
häktade personer som genomgått undersökning och befunnits ha behov av
sluten psykiatrisk vård enligt LSPV inte genast kunnat föras över till en
sjukvårdsinrättning trots lagliga möjligheter till det. Detta har ytterligare
bidragit till kösituationen inom den rättspsykiatriska undersökningsorga-
nisationen.
Också innehållet i sig i den rättspsykiatriska verksamheten — undersök-
ningsarbetets bedrivande och de rättspsykiatriska bedömningarna — har
ifrågasatts. Vidare har brister i den rättspsykiatriska organisationen i olika
avseenden påtalats. Bl. a. har avsaknaden av egentliga vårduppgifter för
organisationen ansetts medföra flera nackdelar.
Förslag till förändringar på området har under årens lopp framförts i
olika sammanhang. Sedan 1970-talet har vid sidan av socialberedningens
betänkande flera genomgripande förslag lagts fram.
Bexeliuskommitténs förslag år 1977 (SOU 1977:23) innebar olika åtgär-
der i syfte att nedbringa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar
och frigöra resurser i vårdarbetet. Som tidigare har nämnts överlämnades
förslaget efter remissbehandling till socialberedningen.
I sina rapporter över granskning av den rättspsykiatriska organisationen
har riksrevisionsverket åren 1977 och 1981 (RRV dnr 1975:1434 resp.
1980:1227) föreslagit socialstyrelsen som chefs- och tillsynsmyndighet att
vidta olika åtgärder för att komma till rätta med olika problem på områ-
det. De frågor beträffande verksamheten som verket tagit upp har varit av
såväl administrativ som principiell karaktär. Också verksamheten med att
avge § 7-intyg till domstolarna har tagits upp i sammanhanget. Den sist
nämnda verksamheten har berörts av verket även i samband med den
granskning av personundersökningsinstitutet som redovisades år 1984
(RRV dnr 1983:661); verkets granskningsrapport övervägs för närvarande
i justitiedepartementet.
Socialstyrelsen har bl. a. med anledning av riksrevisionsverkets kritik
vid olika tillfällen föreslagit eller själv genomfört förändringar i syfte att
förbättra förhållandena på området. Bl. a. redovisade styrelsen i en rapport
år 1980 med anledning av ett uppdrag av regeringen olika åtgärder i syfte
att höja effektiviteten inom rättspsykiatrin (dnr SN 3 — 34 — 540/79). Vida-
re bör nämnas att en arbetsgrupp inom styrelsen, den s. k. ASV-gruppen, år
1981 lade fram ett förslag till rättspsykiatrisk regionsjukvård. Förslaget
innebar bl. a. en integration av rättspsykiatriska undersökningar och psyki-
atrisk vård. En utgångspunkt för förslaget var att hela verksamheten kunde
sammanföras under ett gemensamt landstingskommunalt huvudmanna-
skap. Förslaget har remissbehandlats och övervägs för närvarande i social-
departementet.
Statskontoret har på regeringens uppdrag genomfört en översyn av de
administrativa rutinerna m. m. vid de rättspsykiatriska klinikerna och
stationerna m.m. Uppdraget redovisades i april 1989 i promemorian
Förändring och förnyelse av rättspsykiatrin (statskontoret rapport
1989:14). Promemorian innehåller förslag som syftar till att minska köer-
496
na till rättspsykiatrisk undersökning och att förkorta tiden för vistelse på
en rättspsykiatrisk klinik.
JO har under årens lopp haft anledning att ta ställning till klagomål
beträffande särskilt dröjsmålen i samband med det rättspsykiatriska förfa-
randet. Frågorna har varit aktuella också under de senaste åren.
1 ett beslut år 1985 (JO:s ämbetsberättelse 1985/86 s. 280 ff.) tog JO
Sverne upp bl. a. frågan om väntetiderna vid de rättspsykiatriska kliniker-
na och på häktena för sådana personer som skall genomgå rättspsykiatrisk
undersökning. JO konstaterade att de rättspsykiatriska klinikerna i det
stora flertalet fall begärde förlängning av den föreskrivna sexveckorstiden
och att socialstyrelsen regelmässigt biföll sådana ansökningar. Enligt JO
innebar detta att den i LRPU föreskrivna tidsfristen i realiteten inte
efterlevdes. JO fann detta från rättssäkerhetssynpunkt synnerligen stötan-
de, i all synnerhet som det gällde personer som var berövade sin frihet. JO
ifrågasatte också omfattningen av vissa av de rättspsykiatriska undersök-
ningar som han granskat. I beslutet diskuterade JO olika praktiska åtgär-
der för att få ned väntetiderna och — om detta inte hjälpte — rekommen-
derade socialstyrelsen att antingen begära resurstillskott eller en anpass-
ning av den lagstadgade tidsperioden till en realistisk nivå.
JO Sverne riktade i ett beslut i juni 1986 (JO:s ämbetsberättelse 1986/87
s. 151 ff.) och i ett beslut i mars 1987 (dnr 2681 — 1986) på nytt kritik mot
väntetiderna i det rättspsykiatriska utredningsförfarandet. I det först
nämnda beslutet uttalade JO bl. a. att det inte är själva undersökningsti-
derna vid de rättspsykiatriska klinikerna utan väntetiderna på häktena
som är det allvarliga problemet.
Vikten av att det inte uppstår dröjsmål vid d rättspsykiatriska förfa-
randet genom domstolens hantering har betonats av chefsJO Eklundh
(JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s. 24 ff).
Med anledning av bl. a. det nämnda JO-beslutet år 1986 behandlade
riksdagen hösten 1986 frågan om de långa väntetiderna för rättspsykiatri-
ska undersökningar. I ett yttrande till socialutskottet underströk därvid
justitieutskottet att allvarliga ansträngningar måste göras för att komma
till rätta med de rådande missförhållandena (JuU 1986/87:1 y). Socialut-
skottet, som instämde i justitieutskottets bedömning av situationen, utta-
lade i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1986/87:15, rskr. 109)
bl. a. att det måste övervägas att ställa mer resurser till förfogande för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten så att de befintliga köerna
kunde arbetas av.
Vid behandlingen av 1987 års budgetproposition vidhöll socialutskottet
sitt tidigare ställningstagande i frågan om ytterligare resurser för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten (SoU 1986/87:16,
rskr. 137). Socialutskottet diskuterade i sammanhanget även frågan om
huvudmannaskapet för verksamheten.
Justitieutskottet påtalade hösten 1987 på nytt behovet av åtgärder för att
minska de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar (JuU
1987/88:3). Betänkandet godtogs av riksdagen.
I samband med budgetbehandlingen åren 1988 och 1989 har riksdagen
32 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
497
återkommit med krav på åtgärder för att komma till rätta med problemen
på området (SoU 1987/88:22, rskr. 268 resp. 1988/89:SoU 16, rskr. 214).
Konstitutionsutskottet uttalade i sitt granskningsbetänkande
(1988/89:KU 30) våren 1989 kritik mot att den rättspsykiatriska verksam-
heten inte för länge sedan ägnats större uppmärksamhet än som skett och
att åtgärder inte vidtagits för att komma till rätta med de allvarliga miss-
förhållanden som råder. Utskottets ställningstagande i denna fråga godtogs
av riksdagen (rskr. 256).
Behovet av åtgärder på området har påtalats för regeringen också av
riksdagens revisorer i juni 1987 och maj 1988.
Det förslag till reglering av behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare
som jag har behandlat tidigare innebär att det även i framtiden vid den
straffrättsliga prövningen hos åklagare och domstolar i vissa fall kommer
att finnas behov av utredning om den misstänktes psykiska tillstånd. Den
föreslagna regleringen medför sålunda att en domstol liksom nu vid behov
måste kunna få en kvalificerad medicinsk bedömning av den misstänktes
psykiska tillstånd vid gämingstillfället och också av det aktuella tillstån-
det.
Rättspsykiatriska undersökningar bör sålunda kunna genomföras vid
behov även i framtiden. Med hänsyn till att en sådan undersökning i
allmänhet skall genomföras när den misstänkte är häktad och till det
integritetsintrång för den misstänkte som undersökningen i sig innebär är
det emellertid angeläget att i möjlig mån begränsa behovet av undersök-
ningar. För detta talar också de hittillsvarande erfarenheterna av dröjsmål
och andra problem inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamhe-
ten, något som jag strax skall återkomma till.
Som jag ser det är det därför väsentligt att möjligheterna att utnyttja
andra former av utredning om den misstänktes psykiska tillstånd än rätts-
psykiatriska undersökningar tas till vara så långt det över huvud taget är
möjligt. Jag anser att den straffrättsliga reglering på området som jag har
föreslagit i det föregående ger utrymme för att domstolarnas behov av
medicinsk utredning i vissa fall, där det i dag krävs att rättspsykiatrisk
undersökning utförs, kan tillgodoses i annan form. Bl. a. vill jag peka på att
de nuvarande kriterierna att lagöverträdaren vid gämingstillfället led av en
kvalificerad själslig abnormitet och att det förelåg orsakssamband mellan
störningen och brottet har fått ett mindre tillämpningsområde i mitt
förslag. Detta medför att den medicinska utredningen i motsvarande mån
kan begränsas. Vad jag här i första hand avser är möjligheterna att utnyttja
s. k. § 7-intyg i stället för utlåtanden över rättspsykiatriska undersökning-
ar. Jag vill dock å andra sidan peka på att mitt förslag beträffande vissa
kvalificerade fall ställer delvis nya krav på det medicinska underlaget (se
avsnitt 3.5).
För möjligheten att begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökning-
ar är det vidare av betydelse att domstolarna inte inhämtar sådana under-
sökningar i andra fall än då det framstår som nödvändigt. Det finns
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
498
visserligen ingen anledning att anta att domstolarna i onödan beslutar om Prop. 1990/91: 58
rättspsykiatrisk undersökning; det finns snarare med hänsyn till dröjsmå- Bilaga 2
len i undersökningsforfarandet skäl att tro att förhållandet är precis tvärt-
om, något som självfallet inte heller det är acceptabelt. Under alla omstän-
digheter är det som jag ser det motiverat att den rättsliga regleringen i
detta avseende stramas upp.
Det är naturligtvis också angeläget att de rättspsykiatriska undersök-
ningarna, som enligt nuvarande ordning utgör det dominerande medicins-
ka underlaget för behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare, inte görs
mer omfattande och bedrivs mer ingående än som är helt nödvändigt för
att tillgodose domstolarnas behov. Enligt min mening kan det ifrågasättas
om inte dessa undersökningar i en del fall ges en större omfattning än som
är påkallat för detta behov. Detta gäller särskilt de fall där det på ett tidigt
stadium står klart att den undersökte lider av en allvarlig psykisk störning
eller att han tvärtom inte har någon mer påtaglig psykisk störning. Jag
anser strängt taget att det ofta bör vara möjligt att ge en rättspsykiatrisk
undersökning mer begränsad omfattning och inriktning än som nu sker i
en del fall. Särskilt mitt förslag att jämställdhetsbegreppet avskaffas bör
kunna bidra till en sådan utveckling.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört om behovet av rättspsykiatriska
undersökningar bör det enligt min mening vidtas ändringar i lagstiftningen
på området. Också från andra utgångspunkter är det motiverat att det här
sker förändringar. De problem som sedan länge funnits på området har
nämligen som jag ser det åtminstone till någon del sin grund i utformning-
en av lagstiftningen, även om det naturligtvis är resurs- och organisations-
frågor som i första hand är avgörande i detta hänseende.
Vad jag här främst avser är det förhållandet att den lagstadgade tidsfris-
ten för att avge rättspsykiatriska utlåtanden sedan länge ofta har överskri-
dits med bl. a. påföljande långa väntetider på häktena inför rättspsykia-
trisk undersökning. Jag vill betona angelägenheten av att ett rättspsykia-
triskt förfarande genomförs så snabbt som över huvud taget är praktiskt
möjligt, eftersom det här ofta är fråga om personer som är berövade
friheten. De fördröjningar som sedan länge har förekommit i samband
med de aktuella undersökningarna är oacceptabla inte minst från huma-
nitär synpunkt. Vidare vill jag framhålla att fördröjningar och väntetider i
samband med rättspsykiatriska undersökningar skapar organisatoriska
och ekonomiska problem för kriminalvården med hänsyn till de ökade
anspråken på häktesplatser. Detta är självfallet högst otillfredsställande.
Riksdagen har som nämnts i olika sammanhang under de senaste åren
behandlat dessa problem. De åtgärder av resursmässig och organisatorisk
karaktär som enligt riksdagens beslut bör vidtas för att komma till rätta
med missförhållandena på området faller inom chefens för socialdeparte-
mentet ansvarsområde. Hon har tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 4.2) behandlat
frågan om att helt eller delvis föra över driftansvaret för den rättspsykiatri-
ska undersökningsverksamheten från staten till sjukvårdshuvudmännen.
Jag tar nu upp frågan om de lagstiftningsåtgärder som behövs för att en
sådan förändring skall kunna komma till stånd.
Även ur andra aspekter finns det enligt min mening anledning att
499
genomföra förändringar i den rättsliga regleringen av det rättspsykiatriska
undersökningsförfarandet. LRPU har nu tillämpats i drygt 20 år utan att
det har skett några större sakliga ändringar i lagen. Samtidigt har det ägt
rum en stark utveckling på området. Nya synsätt har också gjort sig
gällande inom kriminalpolitiken och på sjukvårdsområdet.
Jag vill här erinra om den kritik mot rättspsykiatrin och dess roll i
samhället som fördes fram redan kort tid efter det att LRPU trätt i kraft.
Delvis som en följd av denna debatt tillsattes Bexeliuskommittén i böljan
av 1970-talet. Kommittén gjorde i sitt arbete angående behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare en översyn av den rättsliga regleringen på
det nu aktuella området. Som jag tidigare har nämnt överlämnades kom-
mitténs förslag efter remissbehandling till socialberedningen.
Också socialberedningen har gjort en översyn av lagstiftningen på områ-
det. Beredningens förslag, som utformades som en ny lag om rättspsykia-
trisk undersökning, har vid remissbehandlingen på väsentliga punkter
mött stark kritik från många av de instanser som behandlat frågorna.
Den tidigare nämnda promemorian år 1986, som låg till grund för den
hearing som anordnats av justitiedepartementet samma år, bygger på
socialberedningens förslag och remissbehandlingen av det. Promemorian
fick vid hearingen ett i allmänhet positivt mottagande.
Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört om behovet av förändringar i
den rättsliga regleringen av det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet
kommer jag i det följande att föreslå att sådana förändringar nu genomförs
i olika avseenden. Mina förslag, som grundar sig främst på 1986 års
promemoria och de synpunkter som har inhämtats vid hearingen med
anledning av promemorian, går ut på bl. a. att en ny lag om rättspsykiatrisk
undersökning införs.
Mitt förslag: En rättspsykiatrisk undersökning skall få utföras i syfte
att få reda på om den misstänkte har begått gärningen under påver-
kan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns medicinska
förutsättningar för att ge denne rättspsykiatrisk vård, med eller utan
särskild utskrivningsprövning, som brottspåföljd.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer i sak med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget kommenterades inte närmare.
Skälen for mitt förslag: Av 2 § första stycket LRPU följer att beslut om
rättspsykiatrisk undersökning får meddelas under förutsättning bl. a. att
undersökningen kan antas få betydelse när det gäller att bestämma brotts-
påföljden eller i något annat hänseende för att avgöra målet.
Frågan om för vilket ändamål en rättspsykiatrisk undersökning skall få
utföras diskuterades i förarbetena till den nyss nämnda bestämmelsen (se
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
500
prop. 1964:90 s. 70 ff. och 1966:60 s. 11). Av förarbetena framgår att en
sådan undersökning i första hand är avsedd for att utröna huruvida den
misstänkte har behov av vård som avses i 31 kap. 3 § BrB eller begått
gärningen under inflytande av en sådan störning att de regler om på-
följdsval som tidigare svarade mot nuvarande 30 kap. 6 § BrB kan tilläm-
pas. En utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet ansågs emeller-
tid kunna vara påkallad även i andra fall vid påföljdsval. Vidare pekades
på att en sådan undersökning ibland kan vara erforderlig för att bedöma
förutsättningarna över huvud taget att ådöma påföljd, dvs. huruvida de
subjektiva rekvisiten för straffbarhet är uppfyllda. I förarbetena diskutera-
des även frågan om avvägningen mellan behovet av utredning och intres-
set av att inte i onödan göra ett sådant ingrepp i den misstänktes personliga
integritet som en rättspsykiatrisk undersökning innebär.
Socialberedningens förslag på den aktuella punkten överensstämmer
med nuvarande reglering (se SOU 1984:64 s. 438 och 464). Remissinstan-
serna har inte behandlat förslaget.
Enligt min mening är det for domstolarnas möjligheter att kunna korrekt
tillämpa särskilda straffrättsliga bestämmelser för psykiskt störda lagöver-
trädare angeläget att de har tillräcklig utredning om den misstänktes
psykiska tillstånd i de avseenden som har betydelse för deras bedömning.
En rättspsykiatrisk undersökning som har utförts i brottmålet ger natur-
ligtvis förutsättningar for det bästa underlaget i dessa frågor. Med hänsyn
till det intrång i den misstänktes personliga integritet och de olägenheter i
övrigt som en rättspsykiatrisk undersökning medför för denne är det
emellertid från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en sådan undersök-
ning genomförs bara när det är helt nödvändigt. Också intresset av att
hushålla med resurserna för den rättspsykiatriska undersökningsverksam-
heten talar starkt för att möjligheterna att använda sig av dessa undersök-
ningar utnyttjas restriktivt.
Jag har som tidigare påpekats visserligen ingen anledning att tro att
domstolarna missbrukat den nuvarande befogenheten att låta utföra rätts-
psykiatriska undersökningar. Som jag ser det är emellertid det syfte för
vilket en rättspsykiatrisk undersökning får utföras enligt nuvarande ord-
ning — att undersökningen kan antas få betydelse för att bestämma brotts-
påföljden eller i något annat hänseende när det gäller att avgöra målet —
alltför vitt. Jag vill här också nämna att en av socialstyrelsen tillsatt
arbetsgrupp för att rationalisera de rättspsykiatriska undersökningarna år
1971 föreslog att det skulle göras en begränsning på denna punkt.
Enligt min mening bör en rättspsykiatrisk undersökning i ett visst fall få
utföras bara om syftet med den är att ge svar på frågan om den aktuella
straffrättsliga särregleringen är tillämplig. Frågeställningen bör dessutom
avse bara de regler för vilkas tillämpning det krävs en så kvalificerad
medicinsk utredning som en rättspsykiatrisk undersökning innebär. I övri-
ga fall bör nämligen enligt min mening domstolen på något annat sätt
inhämta det underlag som den behöver för sina bedömningar.
Tillämpningen av den föreslagna regeln om när fängelse är uteslutet som
påföljd (se avsnitt 2.8.2) är enligt min mening en sådan situation där
domstolen bör ha tillgång till en kvalificerad medicinsk bedömning. Enligt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
501
bestämmelsen krävs det nämligen — for att fängelse inte skall få ådömas
— att den misstänkte vid tiden for gärningen led av en allvarlig psykisk
störning och att det förelåg orsakssamband mellan störningen och brottet.
Också for domstolens möjligheter att tillämpa de föreslagna reglerna om
rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd (se avsnitt 2.4 och 2.5) är det
naturligtvis nödvändigt att det finns ett tillförlitligt medicinskt underlag.
Av betydelse enligt dessa bestämmelser är nämligen huruvida den miss-
tänkte lider av en störning av det nämnda laget och om det med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att
han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång. När det gäller rättspsykia-
trisk vård med särskild utskrivningsprövning är det dessutom av betydelse
huruvida gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk stör-
ning och om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att den
misstänkte återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.
Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening en rättspsykiatrisk
undersökning få utföras i syfte att utröna om den misstänkte har begått
gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om medi-
cinska förutsättningar för att ge denne rättspsykiatrisk vård — med eller
utan särskild utskrivningsprövning — föreligger. En bedömning av huruvi-
da den misstänkte begått gärningen under påverkan av en sådan störning
kan naturligtvis ge underlag för domstolens ställningstagande i själva
ansvarsfrågan när det gäller de subjektiva brottsrekvisiten. Liksom enligt
nuvarande ordning kan alltså domstolen med mitt förslag utnyttja en
rättspsykiatrisk undersökning för att avgöra om den misstänkte handlat
med sådant uppsåt eller sådan oaktsamhet som krävs för straffbarhet vid
en gärning av det aktuella slaget. Att domstolen inte är bunden av den
bedömning i olika frågor som redovisas i utlåtandet över undersökningen
återkommer jag till i specialmotiveringen.
Det bör enligt min mening vara tillräckligt att något av de angivna
syftena föreligger för att en rättspsykiatrisk undersökning skall få utföras.
Exempelvis kan det för domstolen genom annan utredning stå klart att det
finns medicinska förutsättningar för att överlämna den misstänkte till
rättspsykiatrisk vård medan domstolen behöver få frågan om möjligheten
att döma till fängelse utredd. Att undersökningen i ett sådant fall har ett
begränsat syfte bör naturligtvis få till följd att även själva undersökningen
liksom utlåtandet över den begränsas i enlighet med syftet. Jag skall senare
ytterligare beröra dessa frågor.
En rättspsykiatrisk undersökning bör däremot inte få utföras för andra
ändamål än de nu nämnda. Jag anser sålunda att en domstol inte bör få
utföra en rättspsykiatrisk undersökning enbart i syfte att avgöra huruvida
det vid bedömningen av brottets straffvärde föreligger t. ex. förmildrande
omständigheter med hänsyn till dennes psykiska tillstånd (se avsnitt
2.8.2). I den mån det över huvud taget kan bli aktuellt att överväga att ge
lägre straff än annars utan att det kan tänkas att fängelse är uteslutet som
påföljd får domstolens behov av medicinskt underlag för denna bedöm-
ning tillgodoses genom annan utredning. Inte heller bör, såsom nu i prin-
cip är möjligt, en rättspsykiatrisk undersökning kunna utföras enbart för
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
502
att mer allmänt ge ledning for domstolens påföljdsval beträffande en
lagöverträdare som kan antas lida av någon form av psykisk störning.
Detta behov bör kunna tillgodoses genom att domstolen inhämtar t. ex. ett
§ 7-intyg.
Mitt förslag: Liksom enligt gällande ordning skall det för att en
domstol skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning krävas att
den misstänkte erkänt gärningen eller att det har förebragts överty-
gande bevisning att han har begått den. I motsats till vad som nu
gäller skall det emellertid inte i något fall få beslutas om en sådan
undersökning vid bötesbrott.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer i sak med mitt förslag.
Hearingen: RÅ ansåg att ett erkännande i sig inte bör vara tillräcklig
förutsättning för beslut om rättspsykiatrisk undersökning utan bör betrak-
tas som en omständighet som starkt talar för att den misstänkte har begått
gärningen. Han ansåg vidare att en sådan undersökning inte skall få ske
om brottet bör leda till enbart böter. Från något håll uttalades att man bör
hålla fast vid kravet på ett erkännande eller övertygande bevisning, efter-
som brottet inte sällan måste vägas in i den rättspsykiatriska bedömning-
en.
Skälen för mitt förslag: I 4 § första stycket LRPU föreskrivs att beslut
om rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart det kan ske.
Enligt 2 § första stycket samma lag får beslut om rättspsykiatrisk undersök-
ning meddelas under förutsättning bl. a. att den misstänkte erkänt gärning-
en eller övertygande bevisning förebragts att han har begått den. Med
gärningen avses här de objektiva rekvisiten för det aktuella brottet. Den
sistnämnda bestämmelsen innebär att en rättspsykiatrisk undersökning
måste föregås av huvudförhandling i målet, om den misstänkte inte har
erkänt gärningen under förundersökningen. Vidare följer av 2 § andra
stycket LRPU att rättspsykiatrisk undersökning får beslutas bara om det
föreligger särskilda skäl, när rätten finner att svårare straff än böter inte
bör följa på brottet.
Socialberedningen, som anser att en rättspsykiatrisk undersökning ofta
bör kunna göras mer kortfattad än vad som sker enligt nuvarande ordning,
har föreslagit en förkortning från sex till fyra veckor av den tid inom vilken
utlåtande över undersökningen av den som är häktad skall ges in till
rätten. Beredningen anser vidare att det, under förutsättning att det går att
skapa garantier för att rättspsykiatriska undersökningar kan genomföras
snabbt, inte bör möta något hinder mot att det i stället för kravet på
övertygande bevisning införs ett krav på att det föreligger sannolika skäl
för att gärningen har begåtts, dvs. samma krav som förekommer vid
häktning. Beredningen pekar på att ett sådant förslag lagts fram av Bexe-
liuskommittén. Beredningens förslag på den nu aktuella punkten överens-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
503
stämmer i övrigt med gällande ordning (SOU 1984:64 s. 305, 438 och
464).
En stor majoritet bland de remissinstanser som har uttalat sig i frågan
avstyrker förslaget att en rättspsykiatrisk undersökning skall få utföras när
endast sannolika skäl föreligger för att den misstänkte har begått gärning-
en.
Enligt min mening kräver hänsynen till den misstänkte att skuldfrågan
har klarlagts innan denne underkastas ett så långtgående ingrepp i sin
personliga integritet som en rättspsykiatrisk undersökning innebär. Som
har påpekats i lagstiftningsärendet finns det också andra skäl som talar för
att det bör stå klart att den misstänkte har begått gärningen innan en
rättspsykiatrisk undersökning beslutas. För själva den rättspsykiatriska
bedömningen är det sålunda angeläget att det inte råder någon ovisshet på
denna punkt. Det är också väsentligt att de uppgifter som har framkommit
under förundersökningen finns tillgängliga vid den rättspsykiatriska un-
dersökningen, som ju även skall ge underlag for domstolens bedömning av
det straffrättsliga ansvaret i subjektivt hänseende. Det är emellertid enligt
min mening från principiell synpunkt av betydelse att den rättspsykiatri-
ska undersökningen i övrigt inte läggs till grund for domstolens bedömning
i ansvarsfrågan, något som kan bli följden om skuldfrågan är outredd när
undersökningen påböijas.
Jag anser sålunda att man inte bör införa en ordning som innebär att en
domstol skall få besluta om en rättspsykiatrisk undersökning redan då det
föreligger sannolika skäl för den misstänktes skuld. I motsats till vad RÅ
har uttalat i lagstiftningsärendet anser jag vidare att enbart ett erkännande
från den misstänkte i sig bör — såsom nu — kunna uppfylla kravet på
tillräcklig utredning i skuldfrågan. Den nuvarande ordningen, som innebär
att en domstol i vissa fall kan besluta om en rättspsykiatrisk undersökning
redan i samband med att åtal väcks eller dessförinnan i anslutning till en
häktningsförhandling, har nämligen såvitt jag vet inte lett till några pro-
blem. En annan ordning än den nuvarande skulle dessutom motverka
syftet att undvika onödiga dröjsmål vid rättspsykiatriska undersökningar.
Jag vill dock påpeka att det ligger i sakens natur att domstolen i de aktuella
fallen måste förvissa sig om att erkännandet har stöd av andra föreliggande
omständigheter. I praktiken torde därför mitt förslag ligga mycket nära det
RÅ har velat uppnå.
Vad jag nu har sagt innebär att den nuvarande regleringen enligt min
mening inte bör ändras när det gäller kravet på utredning i skuldfrågan för
att en rättspsykiatrisk undersökning skall få utföras. Även i fortsättningen
bör alltså krävas att den misstänkte har erkänt gärningen eller att det
framkommit övertygande bevisning om dennes skuld för att en domstol
skall få besluta om en sådan undersökning. Jag vill i sammanhanget
tillägga att riksdagen hösten 1987 avvisat tanken på att domstolen skall ta
definitiv ställning i skuldfrågan innan den beslutar om rättspsykiatrisk
undersökning (se JuU 1987/88:3). Inte heller jag anser att en sådan ord-
ning är lämplig.
När det gäller förutsättningarna i övrigt för att en domstol skall få
besluta om en rättspsykiatrisk undersökning anser jag det inte vara rimligt
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
504
att en undersökning får utföras i andra fall än då det aktuella brottet kan
leda till svårare påföljd än böter. Som har uttalats bl. a. vid remissbehand-
lingen av Bexeliuskommitténs betänkande kan ett bötesstraff inte motive-
ra sådant ingrepp och sådan olägenhet som en rättspsykiatrisk undersök-
ning innebär. Den nuvarande begränsningen i den situationen att rätten
finner att svårare straff än böter inte bör följa på brottet — att rättspsykia-
trisk undersökning får beslutas endast om det föreligger särskilda skäl —
infördes visserligen med hänsyn till intresset av att den misstänkte inte
annat än undantagsvis utsätts för en sådan undersökning i mål av mindre
allvarlig beskaffenhet (1LU 1945:37 s. 38 f.). Enligt min mening bör det
emellertid över huvud taget inte få förekomma att en rättspsykiatrisk
undersökning genomförs i fall då gärningen kan leda till enbart bötesstraff.
Också intresset av att koncentrera tillgängliga resurser inom rättsväsendet
på allvarliga fall talar enligt min mening för denna ståndpunkt.
Mitt förslag på denna punkt är därför att rättspsykiatrisk undersökning
inte skall få beslutas, om påföljden bedöms kunna stanna vid böter. Jag vill
dock påpeka att redan mina förslag i det föregående beträffande de syften
för vilka en rättspsykiatrisk undersökning får utföras medför att möjlighe-
terna att besluta om rättspsykiatrisk undersökning vid bötesbrott i princip
försvinner.
Antalet fall där en domstol utnyttjar den nuvarande möjligheten att
besluta om rättspsykiatrisk undersökning vid bötesbrott får antas vara
ytterst begränsat, om det över huvud taget förekommer sådana fall. Den
föreslagna ändringen torde därför inte i någon märkbar utsträckning på-
verka det totala antalet undersökningar. Den nya ordningen kan emeller-
tid i och för sig leda till att bötesstraff ådöms lagöverträdare med allvarlig
psykisk störning utan att lagöverträdarens psykiska tillstånd har fastställts
i brottmålet. Enligt min mening får detta accepteras, eftersom ett bötes-
straff, som har anförts i det föregående (avsnitt 2.8.4), i allmänhet inte kan
anses utgöra någon olämplig brottspåföljd för den som är allvarligt psy-
kiskt störd. Frågan om bötesförvandling återkommer jag till i specialmo-
tiveringen.
Mitt förslag: För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rätts-
psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning skall normalt
krävas att en rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet.
Undantag härifrån får göras då den misstänkte på grund av tidigare
brottslighet redan är föremål för sådan vård med denna prövning
och det enligt utlåtande av vederbörande chefsöverläkare finns me-
dicinska förutsättningar för att ge den misstänkte fortsatt vård.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget kommenterades inte närmare.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
505
Skälen for mitt förslag: Enligt 3§ första stycket LRPU gäller att den Prop. 1990/91:58
misstänkte inte får överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller till vård i Bilaga 2
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att en rättspsykiatrisk
undersökning har företagits i målet. Av paragrafens andra stycke följer
emellertid att en sådan undersökning inte krävs, om den misstänkte redan
genomgår vård av det nämnda slaget eller, när det gäller sluten psykiatrisk
vård, är försöksutskriven. I ett sådant fall är det tillräckligt att det i
brottmålet finns ett utlåtande av socialstyrelsen enligt vilket det är uppen-
bart att den misstänkte kan beredas fortsatt sådan vård.
Socialberedningens förslag på denna punkt (SOU 1984:64 s. 305 f., 438
och 464) innebär att en lagöverträdare som huvudregel inte skall få ges
rättspsykiatrisk vård som en särskild påföljd eller inom ramen för påföljds-
kombinationen fängelse/rättspsykiatrisk vård (jfr avsnitt 2.1.4) utan att en
rättspsykiatrisk undersökning har gjorts. Undantag får ske om det finns en
tidigare sådan undersökning som inte är äldre än två år räknat från
tidpunkten för de nya brotten. Om det finns särskilda skäl och det har
inhämtats ett § 7-intyg, skall det enligt förslaget inte krävas någon rättspsy-
kiatrisk undersökning, även om den tidigare undersökningen är äldre än
två år.
Beredningens förslag har kritiserats av det fåtal instanser som berört
frågan. Med något undantag förordar remissorganen en snävare tidsram
än två år när det gäller möjligheten att använda sig av en tidigare rättspsy-
kiatrisk undersökning. Från några håll pekas på möjligheten att, då en
äldre rättspsykiatrisk undersökning föreligger, inhämta ett § 7-intyg som
underställs socialstyrelsens råd för rättsliga sociala och medicinska frågor.
Som har framgått av det nyss sagda krävs för närvarande som huvudre-
gel att rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet för att dom-
stolen med stöd av 31 kap. 3 § BrB skall kunna besluta att den misstänkte
skall genomgå tvångsvård. Det innebär att överlämnande till psykiatrisk
tvångsvård genom en brottmålsdom föregås av ett betydligt mera långva-
rigt och ingående utredningsförfarande i medicinskt hänseende än vid
intagning för sådan vård i administrativ ordning på grund av vårdintyg.
Det kan sättas i fråga om en sådan skillnad när det gäller olika former av
tvångsvård bör upprätthållas. Den nuvarande ordningen i brottmål kan
motiveras av bl. a. att domstolen vid ett beslut om överlämnande måste ha
underlag för att ta ställning till om brottet begåtts under inflytande av
sinnessjukdom e. d. Enligt mitt förslag krävs emellertid inte något sådant
ställningstagande när det gäller överlämnande till rättspsykiatrisk vård
som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning. Jag anser med
hänsyn härtill att det inte heller är befogat att i sådana fall ställa upp något
krav på att en rättspsykiatrisk undersökning skall ha genomförts i målet.
Däremot kan man enligt min mening inte ge efter på kravet att en
utredning av det slag som en rättspsykiatrisk undersökning innebär har
gjorts i målet innan beslut fattas om att den tilltalade skall överlämnas till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Enligt mitt för-
slag (avsnitt 2.5) skall det vid prövningen av förutsättningarna för denna
påföljd krävas bl. a. en bedömning av om den tilltalade begått brottet
under påverkan av en allvarlig psykisk störning liksom av om det till följd
506
av störningen vid tiden för domen finns risk för att han återfaller i brott. Prop. 1990/91: 58
För att tillförsäkra domstolen tillräckligt medicinskt underlag för pröv- Bilaga 2
ningen i dessa frågor krä/s det enligt min mening att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts i målet.
Undantag bör emellertid kunna göras då den misstänkte redan genom-
går rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han eller hon
är ju i dessa fall kontinuerligt föremål för bedömningar av det aktuella
slaget. Till detta kommer att det tidigare har gjorts en rättpspsykiatrisk
undersökning som domstolen kan få tillgång till. Enligt min mening bör
det därför i fall av detta slag vara tillräckligt att det finns ett utlåtande om
den misstänktes psykiska tillstånd.
Det kan emellertid diskuteras huruvida utlåtandet såsom nu skall avges
av socialstyrelsen eller om det räcker att det inhämtas från vederbörande
chefsöverläkare. För min del anser jag att det senare är tillräckligt. Jag
återkommer till frågan i samband med att jag diskuterar spörsmålet i vilka
fall i övrigt det inte bör krävas att en rättspsykiatrisk undersökning har
gjorts i målet (avsnitt 3.14).
Vad jag nu har sagt innebär att det angivna undantaget från huvudregeln
enligt min mening inte bör få omfatta också de fall då den misstänkte är
föremål för vård enligt den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård
eller för rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. I dessa
fall är nämligen den pågående vården inte förenad med sådana bedöm-
ningar av risken för återfall i brott som vid rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning, och någon garanti för att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts tidigare finns inte.
Att det enligt mitt förslag som huvudregel gäller att en rättspsykiatrisk
undersökning skall ha genomförts i målet för att en lagöverträdare skall få
överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
innebär att domstolen alltid bör besluta om en sådan undersökning, om
denna påföljd kan bli aktuell. Även i andra fall kan det emellertid vara
påkallat att låta genomföra en rättspsykiatrisk undersökning. Detta gäller
bl. a. om en undersökning krävs i syfte att utröna om brottet har begåtts
under påverkan av en allvarlig psykisk störning och fängelse med hänsyn
härtill inte får ådömas.
507
Mitt förslag: Rättspsykiatriska undersökningar skall efter överens-
kommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen kunna utfö-
ras även inom hälso- och sjukvården. Sådana undersökningar skall
därför i fortsättningen kunna ske vid undersökningsenheter som
drivs av staten eller av sjukvårdshuvudmännen. Regeringen skall
meddela föreskrifter av vilka framgår vid vilken enhet undersök-
ning skall ske i det särskilda fallet. Om överenskommelser av det
angivna slaget träffas, skall dessa föreskrifter grundas på överens-
kommelserna.
Förslaget i 1986 års promemoria, som innebär att en rättspsykiatrisk
undersökning skall utföras vid en s. k. rättspsykiatrisk vårdenhet inom
hälso- och sjukvården, vilar på förutsättningen att huvudmannaskapet för
den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten överförs på sjukvårds-
huvudmännen.
Hearingen: Frågorna berördes inte närmare.
Skälen för mitt förslag: Uppgiften att utföra rättspsykiatriska undersök-
ningar är enligt nuvarande ordning en statlig angelägenhet. I 1 § andra
stycket LRPU föreskrivs sålunda att en sådan undersökning utförs av en
läkare vid en rättspsykiatrisk klinik eller station eller av någon annan
läkare som socialstyrelsen utser samt att styrelsen bestämmer undersök-
ningarnas fördelning på kliniker och stationer. Av 4 § instruktionen för
statens rättspsykiatriska kliniker och stationer framgår att socialstyrelsen
är chefsmyndighet för klinikerna och stationerna. Frågan om fördelningen
av undersökningar på kliniker och stationer har reglerats i socialstyrelsens
föreskrifter (SOSFS (M) 1985:21) om upptagningsområden för statens
rättspsykiatriska kliniker och stationer.
Socialberedningens förslag (se SOU 1984:64 s. 309, 430, 437 f.) innebär
att en rättspsykiatrisk undersökning skall utföras av en läkare vid en s. k.
rättspsykiatrisk vårdenhet inom hälso- och sjukvården eller av någon
annan läkare som socialstyrelsen utser. Beredningen räknar med att det i
framtiden kommer att finnas en regional organisation med rättspsykiatri-
ska vårdenheter som bl. a. gör rättspsykiatriska undersökningar och har
vårdplatser för psykiskt störda lagöverträdare. Beredningens förslag är
emellertid avsett att kunna tillämpas även inom den nuvarande organisa-
tionen varvid det i varje särskilt fall får beslutas vilka enheter som skall
utgöra rättspsykiatriska vårdenheter. Förslaget har i allmänhet inte närma-
re berörts under remissbehandlingen.
Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 4.2)
redogjort för den förändring av organisationen för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten i fortsättningen som kan komma att genom-
föras. Förändringen, som är beroende av att avtal träffas mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen, innebär att rättspsykiatriska undersökningar
skall kunna utföras inom hälso- och sjukvården. Avsikten är att dessa
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
508
undersökningar i fortsättningen skall kunna utföras såväl i en statlig orga- Prop. 1990/91: 58
nisation, såsom nu, som i en organisation inom hälso- och sjukvården. Bilaga 2
Frågan i vad mån staten skall fortsätta att i en egen organisation utföra
rättspsykiatriska undersökningar blir beroende av i vilken utsträckning
sjukvårdshuvudmännen avtalsvis åtar sig att utföra sådana undersökning-
ar.
Jag skall här inte närmare behandla dessa organisatoriska frågor utan
hänvisar till den redogörelse chefen för socialdepartementet har lämnat i
ämnet. De förändringar som är avsedda att kunna genomföras påkallar
emellertid vissa ändringar i den rättsliga regleringen på området. Vad jag
här åsyftar är först och främst att det i lag bör ges stöd för en ordning av det
nyss nämnda slaget som innebär att rättspsykiatriska undersökningar kan
utföras såväl inom en statlig organisation som inom inrättningar hos
sjukvårdshuvudmännen.
Vid sidan härav krävs det att den organisation som i framtiden sålunda
inrättas för att utföra rättspsykiatriska undersökningar finns angiven i en
regeringsförfattning. I en sådan författning bör även tas in regler för
fördelningen av undersökningsfall på de olika enheterna inom organisatio-
nen som bl. a. domstolarna skall ha att tillämpa. Jag avser alltså att
återkomma till regeringen i dessa frågor.
Mitt förslag: Liksom enligt nuvarande ordning skall en rättspsykia-
trisk undersökning utföras med största möjliga skyndsamhet. Det
skall slås fast att en rättspsykiatrisk undersökning inte får pågå
längre eller bedrivas mera ingående än vad som är absolut nödvän-
digt för att tillgodose domstolens behov av utredning om den miss-
tänktes psykiska tillstånd. Om den misstänkte är häktad, skall
undersökningsförfarandet som huvudregel ha slutförts inom fyra
veckor i stället för som nu sex veckor. I övriga fall skall det även i
fortsättningen ha avslutats inom sex veckor.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Företrädare för en del instanser ansåg att tidsfristen en
månad är för kort. Andra välkomnade en förkortning av tidsfristerna men
pekade på behovet av tillräckliga resurser.
Från något håll uttalades att Psykiatriska föreningen bör få i uppdrag att
undersöka möjligheterna att göra rättspsykiatriska undersökningar mindre
omfattande än i dag. Det påpekades från en instans att rättspsykiatriska
undersökningar bör anpassas till det enskilda fallet så att utredningstider-
na inte blir för långa.
Skälen för mitt förslag: I 4 § andra stycket LRPU föreskrivs att en
rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga skyndsam-
het. Ett skriftligt utlåtande över undersökningen skall enligt lagrummet
509
avges till rätten inom sex veckor från det beslutet om undersökningen kom
in till den klinik eller station till vilken undersökningen hör. I 4 § första
stycket KRPU föreskrivs att omfattningen av en rättspsykiatrisk under-
sökning skall anpassas efter undersökningens syfte och undersökningsfäl-
tets beskaffenhet. Vidare bör enligt nyssnämnda paragraf utlåtandet över
undersökningen skrivas så kort som fallet medger och inte belastas med
sådant som kan antas sakna betydelse för rättens ställningstagande. I
sammanhanget kan även pekas på bestämmelsen i 10 § andra stycket
förundersökningskungörelsen (1947:948), som innebär att, om den miss-
tänkte bör genomgå rättspsykiatrisk undersökning och beslut om under-
sökning bör fattas redan under förundersökningen för att undvika tidsut-
dräkt, förundersökningsledaren skall göra framställning hos rätten om
sådant beslut.
Det bör här också nämnas att socialstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd om rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och rättspsykiatriska
utlåtanden har tillkommit som ett led i styrelsens arbete att effektivisera
undersökningsverksamheten så att undersökningarna genomförs inom fö-
reskriven tid och med tillfredsställande kvalitet.
Av redogörelsen i det föregående (avsnitt 3.2) har framgått att såväl
riksdagen som JO under senare år har uttalat stark kritik beträffande de
väntetider som ofta förekommit i samband med rättspsykiatriska under-
sökningar. Den rättspsykiatriska månadsstatistiken hos socialstyrelsen be-
träffande undersökningen av häktade visar följande om förhållandena
under de senaste åren.
Det första halvåret 1988 var väntetiden på häkte resp, undersökningsti-
den, dvs. tiden från det att den misstänkte togs in på vederbörande
rättspsykiatriska klinik till dess att utlåtande avgavs, i medeltal följande
antal dagar vid de olika klinikerna: Göteborg 41 resp. 47, Lund 38 resp.
49, Stockholm 54 resp. 46 samt Uppsala 19 resp. 41. För första halvåret
1989 var motsvarande siffror följande: Göteborg 8 resp. 41, Lund 17 resp.
37, Stockholm 23 resp. 45 samt Uppsala 15 resp. 36. För första halvåret
1990 var siffrorna följande: Göteborg 19 resp. 39, Lund 19 resp. 32,
Stockholm 12 resp. 36 samt Uppsala 10 resp. 32.
Som jag tidigare har anfört är det från olika utgångspunkter angeläget att
alla möjligheter tas till vara att bringa ned den fördröjning och de vänteti-
der i ett brottsmålsförfarande som uppstår genom att en rättspsykiatrisk
undersökning skall utföras. Särskilt väsentligt är detta naturligtvis i mål
där den tilltalade är häktad. Jag vill betona att det genom en organisation
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet med tillgång till hälso-
och sjukvårdens resurser -bör kunna skapas goda förutsättningar för att
dröjsmål av det slag som hittills har förekommit på området inte skall
behöva uppstå i fortsättningen. Jag vill också framhålla att flera av de
förslag som jag lägger fram i detta lagstiftningsärende syftar till att begrän-
sa det framtida totala behovet av rättspsykiatrisk undersökningsverksam-
het.
Även genom olika praktiska åtgärder bör det som jag ser det vara möjligt
att nedbringa de väntetider för undersökningar som i dag förekommer. Jag
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
510
vill här peka på bl. a. de åtgärder som JO Sverne har föreslagit (JO:s
ämbetsberättelse 1985/86 s. 280 ff.).
När det så gäller lagstiftningsåtgärder i syfte att motverka fördröjningar
av olika slag i ett brottmål i vilket en rättspsykiatrisk undersökning skall
utföras vill jag till en början peka på att riksdagen hösten 1987 med
anledning av en motion behandlat frågan om handläggningen i domstol.
Motionen tog sikte på mål i vilket det efter en huvudförhandling förord-
nats att den tilltalade skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Justi-
tieutskottet avvisade därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1987/88:3) tanken på att skuldfrågan skulle kunna avgöras genom mellan-
dom. Beträffande det stadium av handläggningen då den rättspsykiatriska
undersökningen genomförts konstaterade utskottet också att den nuvaran-
de ordningen i stort sett fungerar väl och gör det möjligt för domstolarna
att anpassa den fortsatta handläggningen efter omständigheterna i det
enskilda fallet.
Jag delar den uppfattning som riksdagen har gett uttryck för beträffande
handläggningen i domstol i de nu aktuella situationerna. Enligt min me-
ning är det sålunda inte motiverat att ändra regleringen på denna punkt för
att i brottmålsförfaranden, i vilka en rättspsykiatrisk undersökning ge-
nomförs, göra förenklingar i syfte att åstadkomma ett snabbare förfarande.
Det kan tilläggas att de vidgade möjligheter att fortsätta en påbörjad
huvudförhandling efter uppskov som gäller sedan år 1988 (46 kap. 11 §
andra stycket RB) kan medföra ett mindre omständligt förfarande i vissa
fall där den rättspsykiatriska undersökningen kan genomföras snabbt.
När det sedan gäller möjligheterna att förkorta tiderna för själva de
rättspsykiatriska undersökningarna vill jag till en början peka på att Bexe-
liuskommittén (SOU 1977:23 s. 289 f.) ifrågasatte om det praktiska resul-
tatet av undersökningarna motsvarar den stora möda som läggs ned på
dem. Enligt kommittén var det uppenbart att alla rättspsykiatriska under-
sökningar inte behöver vara så omfattande för att tjäna sitt syfte. Även
socialberedningen har gett uttryck för denna uppfattning (SOU 1984:64 s.
305). Riksrevisionsverket fann vid den tidigare nämnda granskningen av
den rättspsykiatriska organisationen (se avsnitt 3.2) att de skillnader i
faktiska undersökningstider som då förekom i allt väsentligt berodde på
förhållandena inom organisationen och inte på undersökningsfältens be-
skaffenhet. Vidare har JO ifrågasatt om den omfattning som undersök-
ningarna haft i vissa fall varit nödvändig.
Som jag ser det är det domstolens behov av medicinsk utredning som
ensamt skall avgöra hur omfattande en rättspsykiatrisk undersökning skall
göras. Undersökningen skall med andra ord göras endast så omfattande
och bedrivas så länge som krävs för att ge svar på de frågor som domstolen
önskar få besvarade genom undersökningen. Detta innebär enligt min
mening bl. a. att bedömningar och utredningsarbete som enbart tar sikte
på den misstänktes behandling skall anstå till dess vård kommer till stånd.
Vidare får naturligtvis t. ex. intresset av forskning och undervisning på
området inte styra undersökningarnas innehåll och omfattning, särskilt
som det här är fråga om personer som inte deltar frivilligt och som
dessutom oftast är berövade friheten.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
511
Undersökningsfältets beskaffenhet avgör naturligtvis hur ingående un-
dersökningen behöver göras. Om den misstänkte t. ex. har genomgått en
rättspsykiatrisk undersökning tidigare, bör naturligtvis det arbete som har
nedlagts vid denna så långt det är möjligt tillgodogöras vid den nya
undersökningen. Enligt min uppfattning bör det dessutom vara möjligt att
mer än hittills i klara fall på kort tid — ibland kanske redan efter några
dagar — ge domstolen ett tillräckligt medicinskt underlag. Detta gäller
särskilt i fall då undersökningsläkaren i ett tidigt skede finner att den
misstänktes psykiska tillstånd är sådant att någon straffrättslig särbehand-
ling inte ter sig motiverad eller, tvärtom, att denne är svårt psykotisk eller
svårt psykiskt utvecklingsstörd.
Jag vill vidare, i linje med vad både Bexeliuskommittén och socialbered-
ningen har uttalat, betona att den omständigheten att jämställdhetsbegrep-
pet nu mönstras ut bör kunna ge förutsättningar för att minska omfattning-
en av en stor del av undersökningarna. I sammanhanget kan nämnas att
under en lång rad år drygt 30 % av de rättspsykiatriska undersökningarna
har mynnat ut i bedömningen att den misstänkte varit ett jämställdhetsfall
medan under samma period hälften eller något färre av undersökningarna
tett till slutsatsen att den misstänkte inte utgjort något sådant fall (eller
varit sinnessjuk eller sinnesslö). Enligt min mening medför det sjukdoms-
begrepp som ligger till grund för mitt förslag till straffrättslig reglering på
området att andelen gränsfall som kräver en mer ingående undersökning
än andra fall bör kunna minska även om det också i fortsättningen självfal-
let kommer att finnas svårbedömbara fall.
Enligt nuvarande ordning är någon längsta tid för undersökning inte
föreskriven. Däremot gäller att utlåtandet över undersökningen skall ha
getts in till domstolen senast inom viss tid, men det finns möjlighet till
anstånd. Enligt min mening bör en sådan ordning gälla också i fortsätt-
ningen. Den innebär nämligen i praktiken att även själva undersökningsti-
den blir maximerad. Jag vill emellertid betona vikten av att den föreskriv-
na tiden verkligen får funktionen av en frist inom vilken utlåtandet senast
skall ha avgetts. Syftet med en sådan i lag angiven tid bör sålunda inte vara
att ange ett riktmärke för hur lång tid det rättspsykiatriska förfarandet är
avsett att ta i anspråk i normalfallen. Från denna utgångspunkt är, i linje
med vad justitieutskottet har uttalat (JuU 1986/87: ly s. 5 f.), de tider för
att avge rättspsykiatriska utlåtanden som sedan länge förekommit helt
oacceptabla.
Den nuvarande regleringen innehåller som jag ser det en brist så till vida
att det inte uttryckligen anges att något dröjsmål med att avge utlåtandet
efter det att själva undersökningsarbetet har avslutats inte får ske. Det är
nämligen i och för sig fullt möjligt att vid en undersökning som har tagit
kort tid i anspråk avge utlåtande inom föreskriven tid trots att i själva
verket dröjsmål med att avge utlåtandet får anses ha skett. Mitt förslag är
därför att det i lagstiftningen klart anges att något dröjsmål i detta hänse-
ende inte får ske. Och liksom nu bör det naturligtvis slås fast att själva
undersökningen skall utföras med största möjliga skyndsamhet. Jag åter-
kommer i specialmotiveringen till frågan om behovet av att uttryckligen
ange krav på när undersökningen skall påbörjas.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
512
När det så gäller frågan inom vilken tid utlåtandet över undersökningen
senast skall ha getts in till domstolen vill jag till en början peka på att enligt
Bexeliuskommitténs bedömning undersökningen i de flesta fall skulle kun-
na motsvara en något utvidgad § 7- undersökning och beträffande häktade
vara avslutad inom två veckor. Förslaget sammanhängde med kommitténs
förslag till gränsdragning mellan kriminalvård och sjukvård vilket innebar
bl. a. att jämställdhetsbegreppet avskaffades.
Socialberedningen pekar på att även enligt dess förslag de svårbedömba-
ra jämställdhetsfallen försvinner men anser det tveksamt om undersök-
ningarna kan göras så kortfattade att de normalt blir färdiga inom två
veckor. Beredningens förslag innebär att undersökningstiderna for häkta-
de skall minskas till högst en månad (SOU 1984:64 s. 305, 438, 464). Det
fåtal remissinstanser som berör frågan är kritiska mot beredningens för-
slag. Från rättspsykiatriskt håll hävdas bl. a. att förslaget medför för-
sämrad kvalitet på undersökningarna.
Mot bakgrund av vad jag nyss har uttalat om möjligheterna att i framti-
den förkorta själva undersökningstiderna anser jag för egen del det vara
motiverat med en förkortning av den tid inom vilken utlåtandet över en
undersökning skall ha getts in till domstolen. Jag delar beredningens
bedömning att en rimlig längsta tid är en månad, eller snarare fyra veckor,
om den misstänkte är häktad. För s. k. frifotingar kan tiden däremot
liksom i dag vara sex veckor. Frågan om vem som skall avge utlåtandet och
vad det skall innehålla tar jag upp i specialmotiveringen.
Lagrådet har i anslutning till förslaget om en förkortning av maximiti-
den för det rättspsykiatriska förfarandet anfört att lagrådet givetvis in-
stämmer i att en kraftig förkortning av undersökningstiden för häktade är
önskvärd. Lagrådet anser emellertid att det, mot bakgrund av de problem
som har förekommit under lång tid, är nödvändigt att understryka att
förslaget av hänsyn till rättssäkerheten förutsätter att tillräckliga resurser
kommer att stå till buds. En sänkning av utlåtandenas kvalitet kan enligt
lagrådets uppfattning inte accepteras.
Liksom lagrådet vill jag betona vikten av att den rättspsykiatriska under-
sökningsverksamheten kan bedrivas med tillräckliga resurser i fortsätt-
ningen. De angivna tidsfristerna förutsätter också att det inte förekommer
några väntetider av betydelse. Jag anser det vara en fullt realistisk utgångs-
punkt med den nya ordning på området i organisatoriskt och sakligt
hänseende som är avsedd att skapas. Självfallet kan det emellertid liksom
enligt nuvarande ordning finnas skäl att i enskilda fall meddela anstånd i
förhållande till den vanliga maximitiden. Jag övergår nu till denna fråga.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
513
33 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Mitt förslag: Om det föreligger synnerliga skäl, skall domstolen — i
stället för såsom nu socialstyrelsen — få medge anstånd med att
avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer i sak med mitt förslag.
Hearingen: Från vissa instanser uttalades att socialstyrelsen såsom nu
bör pröva frågan om anstånd. Företrädare för socialstyrelsen framhöll
emellertid att denna prövning i en förändrad organisation bör göras av den
domstol på vars uppdrag undersökningen utförs. Från en domstolsföreträ-
dare betonades vikten av att anstånd inte beviljas slentrianmässigt.
Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § andra stycket LRPU får socialstyrelsen
i särskilda fall medge anstånd när det gäller att avge utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning. I 5 § KRPU föreskrivs att styrelsen får
medge anstånd i den mån det är nödvändigt på grund av undersökningens
särskilda beskaffenhet eller på grund av arbetsbelastningen vid den klinik
eller station till vilken undersökningen hör. I det sistnämnda fallet får dock
anstånd medges bara om undersökningen inte lämpligen kan flyttas till
någon annan klinik eller station eller utföras av någon utomstående läkare.
Socialstyrelsen har föreskrivit att en ansökan om anstånd skall göras
senast en vecka före undersökningstidens utgång, om undersökningsläka-
ren finner att anstånd med att avge utlåtandet synes bli nödvändigt.
Föreskrifterna om anstånd innebär vidare bl. a. att skälen för önskat
anstånd skall redovisas noggrant.
En genomgång av samtliga de rättspsykiatriska undersökningar beträf-
fande häktade som anmälts till socialstyrelsen under åren 1985—1989
visar att det av 395, 398, 418, 458 resp. 428 undersökningar beviljats
anstånd i sammanlagt 318, 342, 269, 314 resp. 210 fall.
I dessa fall beviljades anstånd en gång i 186, 181, 196, 223 resp. 168 fall,
två gånger i 103, 111, 57, 75 resp. 40 fall och tre gånger i 24, 44, 15, 13
resp. 2 fall. Fjärdegångsanstånd förekom i 2 fall år 1985, 6 fall år 1986 och
3 fall år 1988 men inte i något fall åren 1987 och 1989. Anstånd fem gånger
beviljades under de aktuella åren i ett fall år 1985 och ett fall år 1987.1 ett
fall år 1985 beviljades anstånd sex gånger medan anstånd fler gånger inte
beviljades i något fall under de aktuella åren (bortsett från ett fall av
rymning).
Det bör påpekas att anstånd tidigare i de flesta fall medgavs för sex
veckor åt gången. Sedan något år tillbaka medges anstånd i flertalet fall,
där anstånd begärs, i upp till högst fyra veckor åt gången. En veckas
uppskov är numera vanligt.
Den nuvarande ordningen med möjlighet att hos socialstyrelsen begära
anstånd med att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning har
under årens lopp kritiserats från olika håll. Problemen har tagits upp av
bl. a. den av socialstyrelsen tillsatta arbetsgruppen för rationalisering av de
rättspsykiatriska undersökningarna i dess promemoria år 1971, av riks-
514
revisionsverket i samband med dess granskning av den rättspsyKiatnska
organisationen och senast av JO Sverne (JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s.
57 f.).
Det har sålunda påpekats bl. a. att anstånd begärts och medgetts i
flertalet fall, att anstånd på grund av arbetsbelastning blivit rutin och att
begäran om anstånd görs så sent att socialstyrelsen inte har någon möjlig-
het till verklig prövning. Socialstyrelsen har sålunda kritiserats för att
handläggningen av anståndsärenden skötts rutinmässigt och också för att
beslutsfattande inte skett på en tillräckligt hög nivå inom styrelsen.
Enligt min mening måste det i framtiden accepteras att det inte alltid är
praktiskt möjligt att avge ett rättspsykiatriskt utlåtande till domstolen
inom den föreskrivna tiden. Det bör därför även fortsättningsvis finnas en
möjlighet att få anstånd med att avge ett utlåtande. Som jag ser det bör
emellertid här iakttas en större restriktivitet än i dag.
Anstånd bör kunna erhållas när omständigheterna i undersökningsfältet
är sådana att en längre undersökningstid än annars ter sig motiverad.
Detta gäller naturligtvis i första hand när undersökningen är komplicerad
men också när det t. ex. är svårt att få fram uppgifter om den misstänktes
bakgrund.
Även med hänsyn till arbetsbelastningen inom den organisation som
kommer att utföra rättspsykiatriska undersökningar i framtiden kan det
finnas skäl att ge anstånd. När undersökningen avser en person som är
häktad bör emellertid anstånd få medges endast i undantagsfall. Jag anser
nämligen att förutsättningarna för den framtida organisationen på områ-
det bör kunna bli sådana att det är möjligt att undvika problem av det slag
som nu förekommer med anhopning av undersökningsfall på vissa klini-
ker. Jag utgår därvid från att huvudmännen för undersökningsenheterna
ingår överenskommelser om samarbete mellan de olika enheterna beträf-
fande t. ex. överflyttning av undersökningsfall.
Den restriktiva bedömning som sålunda bör ske vid prövning av frågor
om anstånd med att avge utlåtanden över rättspsykiatriska undersökning-
ar bör enligt min mening komma till uttryck genom att det i lag föreskrivs
att anstånd får ges, om det finns synnerliga skäl.
När det gäller spörsmålet vilket organ som bör pröva frågor om anstånd
vill jag till en början peka på att den tilltänkta förändringen av organisatio-
nen medför att socialstyrelsen förlorar sin nuvarande roll som chefsmyn-
dighet på området. Även i fortsättningen måste naturligtvis socialstyrelsen
här ha ett tillsyns- och samordningsansvar. Det kan emellertid diskuteras
om detta ansvar bör vara förenat med uppgiften att pröva de aktuella
frågorna om anstånd eller om det är lämpligare att dessa frågor avgörs av
något annat organ.
Förslag har tidigare framförts om att uppgiften att pröva anståndsfrågor
skall åvila domstolen. Ett förslag av denna innebörd från Bexeliuskommit-
tén tillstyrktes av bl. a. socialstyrelsen. Även organisationskommittén för
socialstyrelsen uttalade i sin rapport år 1981 stöd för tanken att den
domstol som har beslutat om rättspsykiatrisk undersökning skall pröva
frågan om anstånd.
Socialberedningen föreslår också en sådan ordning (SOU 1984:64 s.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
515
305, 438, 464). Förslaget har under remissbehandlingen tillstyrkts av hov-
rätten över Skåne och Blekinge och av rättspsykiatriska kliniken i Stock-
holm men avstyrkts av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten anför bl. a. att
socialstyrelsen har bättre möjligheter än domstolen att bedöma frågor om
anstånd.
Jag vill i den nu aktuella frågan till en början betona att en rättspsykia-
trisk undersökning utförs på uppdrag av brottmålsdomstolen. I de flesta
fallen avser undersökningen en person som är häktad i målet. Ansvaret för
prövningen av frågan om frihetsberövande åvilar domstolen. Och det är
naturligtvis domstolen som har det yttersta ansvaret för att målet hand-
läggs utan onödiga dröjsmål.
Som jag ser det är det inte en lämplig ordning att domstolens möjligheter
i praktiken att i de aktuella fallen påverka längden på den misstänktes
frihetsberövande i målet och även på själva handläggningstiden begränsas
genom att ett annat organ prövar frågan om anstånd såvitt gäller det
rättspsykiatriska förfarandet. Jag anser sålunda att domstolen av rättssä-
kerhetsskäl bör anförtros den aktuella prövningen. För denna lösning talar
även hänsynen till planeringen av domstolsarbetet, eftersom domstolen
enligt 46 kap. 11 § RB har att hålla huvudförhandling så snart utlåtandet
över undersökningen kommit in till domstolen.
Mot den angivna lösningen har i lagstiftningsärendet från en del håll
framförts invändningar av praktisk karaktär, t. ex. att domstolen har be-
gränsade möjligheter att avgöra huruvida det finns skäl att medge anstånd.
Jag vill på denna punkt peka på att enligt mitt förslag möjligheterna att få
anstånd skall vara mer restriktiva än de i praktiken är nu. Enligt min
bedömning bör det inte erbjuda några särskilda svårigheter for domstolen
att avgöra huruvida de skäl som anförs for anstånd kan godtas. Och jag vill
tillägga att redan enligt nuvarande ordning domstolen har tillagts en funk-
tion av liknande slag, nämligen vid bestämmande av tid for fortsatt kvar-
hållande med stöd av 9 § LRPU på en rättspsykiatrisk klinik av en frifo-
tingfjfrSOU 1959:20 s. 138).
Mitt förslag är således att anståndsprövningen i fortsättningen skall
åvila domstolen.
Eftersom det är angeläget att det kan ges överblick över undersökningsti-
derna vid de olika enheterna i landet bör socialstyrelsen av domstolarna
underrättas om beslut i anståndsfrågan. Jag avser att återkomma till rege-
ringen på denna punkt.
Mitt förslag: Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk
undersökning skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar foras
över till undersökningsenheten.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer i princip med gällande
rätt.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
516
Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.
Skälen för mitt förslag: 1 7 § första stycket LRPU föreskrivs att den som
är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning skall föras över
så snart det lämpligen kan ske till den klinik vid vilken undersökningen
skall utföras. Av lagrummet följer vidare att den misstänkte skall förvaras i
kriminalvårdsanstalt eller häkte, om undersökningen skall utföras vid en
rättspsykiatrisk station.
Socialberedningens förslag till reglering innebär att den som är häktad
och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning skall så snart det lämpli-
gen kan ske föras över till den rättspsykiatriska vårdenhet där undersök-
ningen skall göras (SOU 1984:64 s. 439, 464 f.). Förslaget har inte närmare
berörts under remissbehandlingen.
Som jag tidigare har framhållit är det angeläget att komma till rätta med
de långa väntetiderna på häktena för undersökning som förekommit sedan
länge. Jag anser det vara olyckligt att den nuvarande regleringen i 7 §
LRPU inte ger uttryck för att väntetiderna ofta är oförenliga med de krav
som ställs på det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Som jag ser
det bör det i lagstiftningen klart anges att några väntetider på häktena i
princip inte får förekomma och att de fördröjningar av praktiska skäl som
likväl måste godtas skall vara starkt begränsade.
Det har sedan länge varit ett välkänt faktum att kriminalvårdens möjlig-
heter att tillhandahålla psykiatrisk vård åt häktade är bristfälliga. I de fall
då den misstänkte är i behov av psykiatrisk vård är det därför naturligtvis
särskilt allvarligt att denne tvingas vänta i häkte på rättspsykiatrisk under-
sökning.
Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag behandlat frågan om
lagstiftningsåtgärder i syfte att tillgodose behovet hos häktade av psykiat-
risk vård på frivillig väg eller med tvång (bil. 1 avsnitt 4). Enligt min
uppfattning skapar de åtgärder som här föreslås, i förening med en tilltänkt
ny organisation på området som innebär bl. a. att rättspsykiatrisk under-
sökningsverksamhet skall kunna integreras med den psykiatriska vården,
goda förutsättningar för att detta behov skall kunna tillgodoses hos sjuk-
vårdshuvudmännen.
Man får emellertid räkna med att det även i fortsättningen finns risk för
att den misstänkte får vänta i häkte på rättspsykiatrisk undersökning.
Detta gäller särskilt i de fall då förutsättningarna för psykiatrisk tvångs-
vård inte är uppfyllda men där den misstänkte likväl har ett psykiatriskt
vårdbehov. Mot bakgrund av vad jag nyss har sagt om väntetider på
häkten och möjligheterna att ge psykiatrisk vård där bör det därför enligt
min mening med tanke på dessa fall — och självfallet också de fall där den
misstänkte inte har något psykiatriskt vårdbehov — slås fast i lagstiftning-
en att den misstänkte utan dröjsmål skall föras över till den enhet där
undersökningen skall utföras. Det är emellertid av praktiska skäl i en del
fall nödvändigt att godta att en viss kortare tid förflyter innan den miss-
tänkte förs över till undersökningsenheten. Jag föreslår att denna frist sätts
till högst sju dagar från den dag då beslutet om rättspsykiatrisk undersök-
ning kom in till den enhet där undersökningen skall göras.
För att garantera efterlevnaden av detta krav är det naturligtvis angelä-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
517
get att det skapas goda förutsättningar från resurssynpunkt och i organisa-
toriskt hänseende. I den mån hälso- och sjukvården övertar driftansvaret
för undersökningsverksamheten är det sålunda av vital betydelse att detta
beaktas i den nya organisationen. Jag utgår från att så kommer att ske hos
sjukvårdshuvudmännen. Kriminalvårds- och socialstyrelserna får anses
ha ett gemensamt tillsynsansvar på denna punkt.
Jag har nu diskuterat frågan om överförande av den som är häktad och
som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning från häktet till den enhet
där undersökningen skall utföras. Frågan huruvida den nuvarande möjlig-
heten att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning beträffande den som
är häktad när han är intagen i häkte bör finnas kvar även i framtiden tar
jag upp i nästa avsnitt.
Mitt förslag: Om det finns särskilda skäl, skall en rättspsykiatrisk
undersökning beträffande en häktad kunna genomföras när denne
är intagen i häkte. Beslut i en sådan fråga skall fattas av kriminal-
vårdsstyrelsen.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.
Skälen för mitt förslag: Enligt 2 § KRPU utförs en rättspsykiatrisk
undersökning av den som är häktad vid en rättspsykiatrisk klinik, om
socialstyrelsen inte beslutar annat efter samråd med kriminalvårdsstyrel-
sen. För de fall en rättspsykiatrisk undersökning beträffande den som är
häktad inte skall utföras vid en rättspsykiatrisk klinik föreskrivs i 7 § första
stycket andra meningen LRPU att den misstänkte skall förvaras i krimi-
nalvårdsanstalt eller häkte. Möjligheten att genomföra en rättspsykiatrisk
undersökning när den misstänkte är intagen i kriminalvårdsanstalt eller
häkte har tillkommit för att underlätta att läkare utanför den rättspsykia-
triska organisationen skall kunna förordnas att utföra sådana undersök-
ningar (se prop. 1964:90 s. 75 och 1966:60 s. 11).
Socialberedningens förslag innehåller ingen motsvarighet till den nuva-
rande regleringen på denna punkt.
Även i framtiden bör det enligt min mening finnas ett visst utrymme for
att genomföra en rättspsykiatrisk undersökning beträffande den som är
häktad när denne är intagen i häkte. Det bör emellertid här vara fråga om
rena undantagssituationer när denna möjlighet skall få utnyttjas. Som
exempel kan nämnas fall där den misstänkte vid någon tidigare undersök-
ning hotat personalen på den enhet där undersökningen normalt skulle
utföras. Andra exempel är fall där risken för försök till rymning eller
fritagning ställer särskilda krav på lokalernas säkerhetsmässiga utformning
eller där s. k. åklagarrestriktioner kan vara svåra att upprätthålla på andra
institutioner än ett häkte. Jag utesluter inte att problem av detta slag kan få
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
518
ökad betydelse i framtiden som en följd av den organisationsförändring
som är avsedd att genomföras. Man måste också räkna med att det kan
inträffa fall där det är praktiskt omöjligt att föra över den misstänkte till
undersökningsenheten under den tid som står till förfogande för undersök-
ningen. Det är därför nödvändigt att den angivna möjligheten finns kvar.
Däremot bör möjligheten att förvara den häktade i en kriminalvårdsan-
stalt under undersökningen slopas, något som jag strax skall återkomma
till (avsnitt 3.11).
En ny organisation på området där det kan förekomma undersöknings-
enheter inom hälso- och sjukvården medför enligt min mening att social-
styrelsens roll när det gäller prövningen av dessa frågor kan ifrågasättas.
Enligt min mening är det naturligare att kriminalvårdsstyrelsen fattar
beslut i frågan om en rättspsykiatrisk undersökning av den som är häktad
skall utföras när denne är intagen i häkte. Självfallet bör styrelsen innan
den fattar beslut samråda med vederbörande undersökningsenhet.
Mitt förslag: Möjligheten slopas att i avvaktan på en rättspsykiatrisk
undersökning ta in den som är häktad i en kriminalvårdsanstalt.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.
Skälen för mitt förslag: Enligt 7 a § LRPU får den som är häktad och
skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning förvaras i en sådan kriminal-
vårdsanstalt eller avdelning av kriminalvårdsanstalt som är sluten, om det
kan förutses att det kommer att dröja avsevärt innan undersökningen kan
inledas. Regeln infördes i syfte att minska olägenheterna av de långa
väntetiderna vid rättspsykiatriska undersökningar av häktade (se prop.
1969:22 s. 24 ff.). Möjligheten att förvara häktade på kriminalvårdsanstalt
i väntan på rättspsykiatrisk undersökning tillkom ursprungligen år 1962.
Den var emellertid avsedd som ett provisorium i avvaktan på att förhål-
landena inom undersökningsväsendet förbättrades (se prop. 1969:22 s.
29).
Den angivna möjligheten har utnyttjats sällan i praktiken. Då så skett
har de som flyttats över till kriminalvården i första hand placerats på en
psykiatrisk avdelning. Sedan sommaren 1985 har överflyttning förekom-
mit endast i något enstaka fall.
Bexeliuskommittén, vars förslag till förenkling av det rättspsykiatriska
förfarandet innebar bl. a. att häktade som regel skulle vara kvar i häkte
under undersökningen, ansåg att den aktuella möjligheten kunde avskaffas
(SOU 1977:23 s. 373). Även socialberedningens förslag innebär att möjlig-
heten slopas. Vid remissbehandlingen av beredningens förslag har frågan
inte närmare berörts.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
519
I samband med att socialutskottet våren 1986 behandlade frågan om
långa väntetider för rättspsykiatriska undersökningar pekade utskottet på
möjligheten att under väntetiden överföra häktade till kriminalvården
(SoU 1986/87:15 s. 10). Enligt utskottet kunde detta bidra till att förbättra
förhållandena under väntetiden för åtminstone vissa intagna.
Jag har förståelse för uppfattningen att det med nuvarande system finns
behov av en möjlighet att föra över häktade till kriminalvårdsanstalt i
avvaktan på rättspsykiatrisk undersökning. Förutsättningarna för att i
framtiden kunna undvika väntetider och köer bör emellertid enligt min
bedömning bli betydligt bättre än i dag genom de organisatoriska föränd-
ringar som är avsedda att genomföras. Jag anser det också vara diskutabelt
från principiell synpunkt att lagstiftningen är anpassad till dröjsmål på det
här området. Avgörande för frågan anser jag emellertid vara det nyss
behandlade förslaget om att det i lagstiftningen skall föreskrivas att den
som är häktad senast inom sju dagar från det att beslutet om undersökning
kom in till undersökningsenheten skall föras över till denna. Som jag ser
det ger en regel av denna innebörd från principiell synpunkt inget utrym-
me för en möjlighet av det aktuella slaget. Något praktiskt behov av en
sådan torde inte heller finnas. En ny reglering av det rättspsykiatriska
undersökningsförfarandet bör därför inte innehålla någon motsvarighet
till reglerna i 7 a § LRPU.
Mitt förslag: Möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot den
som är häktad och intagen på en enhet för rättspsykiatrisk under-
sökning, vare sig enheten drivs av staten eller av en sjukvårdshu-
vudman, skall vara desamma som beträffande den som är häktad
och genomgår rättspsykiatrisk vård. Det innebär att regleringen i
häkteslagen skall tillämpas endast såvitt avser s. k. åklagarrestrik-
tioner och att beträffande tvångsåtgärder i övrigt bestämmelserna i
lagen om psykiatrisk tvångsvård skall tillämpas. Vidare innebär det
att kriminalvårdsstyrelsen beträffande en viss häktad patient skall
få besluta om inskränkningar i rätten att kommunicera med utom-
stående, om det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt.
Förslaget i 1986 års promemoria innehåller ingen motsvarighet till mitt
förslag.
Hearingen: Frågorna berördes inte.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning gäller att häkteslagen
är tillämplig på var och en som är häktad oavsett var han förvaras. Lagen
skall alltså tillämpas på häktade också när de är intagna på en rättspsykia-
trisk klinik (se prop. 1975/76:90 s. 38). Även en förundersökningsledares
eller åklagares befogenheter i behandlingsfrågor enligt 16 § häkteslagen att
besluta om s. k. åklagarrestriktioner gäller alltså i fråga om häktade som är
intagna på rättspsykiatriska kliniker.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
520
Den nuvarande ordningen vilar på uppfattningen att de behov som gör
sig gällande for de häktade undersökningsfälten i princip skall kunna
tillgodoses inom ramen för de allmänt gällande behandlingsreglerna (se
prop. 1975/76:90 s. 38). Vid häkteslagens tillkomst betonades emellertid
angelägenheten av att verkställighetsföreskrifterna till lagen utformades
med tillbörligt beaktande av förhållandena vid de rättspsykiatriska klini-
kerna. Enligt föredragande statsrådet borde framgå bl. a. att den beslutan-
derätt som för de allmänna häktenas del tillkommer häktesföreståndare
skall utövas av klinikchefen i fråga om häktade som är intagna på en
rättspsykiatrisk klinik (a. prop. s. 38). En sådan föreskrift har också tagits
in i 1 § tredje stycket häktesförordningen. Enligt nuvarande reglering gäller
vidare att socialstyrelsen har att meddela beslut av mer generell räckvidd
när det gäller häktade som är intagna på rättspsykiatriska kliniker (se 7 §
första stycket, 17 § 3 och 20 § häktesförordningen).
Bestämmelserna i häkteslagen om bl. a. användande av olika tvångsåt-
gärder skall alltså tillämpas vid de rättspsykiatriska klinikerna i fråga om
häktade som är intagna for rättspsykiatrisk undersökning. Däremot kan
föreskrifterna i LSPV inte tillämpas vid dessa kliniker. Att det i praktiken
har uppstått vissa svårigheter i verksamheten vid klinikerna till följd av att
LSPV inte kan tillämpas har uppmärksammats av JO Sverne (JO:s dnr
150- 1985).
Socialberedningen har inte närmare diskuterat frågan om behandlingen
av häktade som genomgår rättspsykiatrisk undersökning. Frågorna har
inte heller berörts vid remissbehandlingen av beredningens förslag.
Tidigare i dag har chefen for socialdepartementet tagit upp frågan om
behandlingen av häktade som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller psy-
kiatrisk vård i frivilliga former och som forts över till sådana sjukvårdsin-
rättningar där även rättspsykiatriska undersökningar beträffande bl. a.
häktade skall få genomföras (bil. 1 avsnitt 4.5.4 och 4.6). Hennes förslag i
detta avseende innebär att häkteslagen skall vara tillämplig i dessa fall
endast såvitt avser åklagarrestriktioner och att beträffande användande av
tvångsåtgärder i övrigt de av henne föreslagna bestämmelserna i ämnet i
den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård skall tillämpas. I det
enskilda fallet skall emellertid enligt förslaget kriminalvårdsstyrelsen få
forordna om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot och skicka
försändelser, att ta emot besök och att samtala i telefon, om det är påkallat
från ordnings- eller säkerhetssynpunkt.
Enligt chefens for socialdepartementets förslag skall vidare den som är
häktad och genomgår rättspsykiatrisk undersökning kunna ges psykiatrisk
tvångsvård vid undersökningsenheten även när undersökningen genom-
förs vid en enhet som drivs av staten. Förslaget innebär att beträffande
användande av tvångsåtgärder i dessa vårdfall den allmänna regleringen
av psykiatrisk tvångsvård skall vara tillämplig.
Enligt min mening bör det skapas en enhetlig reglering av möjligheterna
att använda tvångsåtgärder mot häktade som genomgår rättspsykiatrisk
undersökning, vare sig det sker vid en enhet som drivs av staten eller av en
sjukvårdshuvudman, och häktade som vistas på enheter inom hälso- och
sjukvården för psykiatrisk tvångsvård eller psykiatrisk vård i frivilliga
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
521
former. Skillnader i regleringen av möjligheterna att använda tvångsåtgär-
der mot olika kategorier av patienter och undersökningsfall vid de aktuella
enheterna bör naturligtvis upprätthållas endast i den mån det är befogat
från saklig synpunkt. Och det är t. ex. med hänsyn till personalen vid de
olika enheterna av intresse att regleringen för enskilda fall är så enkel och
enhetlig som möjligt.
Från dessa utgångspunkter anser jag att samma reglering bör gälla i de
olika fallen beträffande möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot
häktade som vistas på de aktuella enheterna inom hälso- och sjukvården
eller som drivs av staten. Jag anser sålunda att den ordning som chefen for
socialdepartementet har föreslagit beträffande häktade som genomgår psy-
kiatrisk tvångsvård eller psykiatrisk vård i frivilliga former vid sådana
enheter (se bil. 1 avsnitt 4.5.4 och 4.6) bör gälla även i fråga om häktade
som där genomgår rättspsykiatrisk undersökning utan att ges psykiatrisk
vård.
Det sagda innebär till en början att häkteslagen bör tillämpas endast
såvitt avser åklagarrestriktioner. Jag ser detta som en fördel inte minst från
praktisk synpunkt, eftersom det har visat sig ge upphov till vissa svårighe-
ter att tillämpa regelsystemet i häkteslagen på förhållandena vid de rätts-
psykiatriska klinikerna. Vidare bör de regler för användning av tvångsåt-
gärder som enligt chefens för socialdepartementet förslag skall gälla vid
den allmänna psykiatriska tvångsvården få tillämpas även i de nu aktuella
fallen. Om det är påkallat från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, bör
dessutom kriminalvårdsstyrelsen beträffande en viss patient få besluta om
särskilda inskränkningar i rätten att ta emot och skicka brev o. d., att ta
emot besök och att samtala i telefon.
Den av mig föreslagna ordningen kommer till uttryck i 19 § i det förslag
till ändring i häkteslagen som chefen för socialdepartementet har lagt fram
tidigare i dag.
Enligt 9 a § LRPU har chefen för en rättspsykiatrisk klinik möjligheter
att hålla kvar brev eller handlingar av annat slag från den som är häktad
och intagen på kliniken för rättspsykiatrisk undersökning. Bestämmelser-
na i paragrafen infördes år 1976 som en motsvarighet till föreskrifterna i
15 § LSPV (se prop. 1975/76:90). Som framgått av vad chefen för social-
departementet har anfört (bil. 1 avsnitt 3.5.2) innebär den föreslagna lagen
om psykiatrisk tvångsvård att bestämmelserna i 15 § LSPV inte får någon
motsvarighet i den nya lagen. Detsamma gäller förslaget till lag om rätts-
psykiatrisk vård, som är avsedd att tillämpas beträffande bl. a. den som är
häktad. Med hänsyn härtill saknas det enligt min uppfattning skäl att nu ta
upp en motsvarighet till 9 a § LRPU.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
522
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
Mitt förslag: S. k. frifotingar som underlåter att inställa sig till en
rättspsykiatrisk undersökning skall liksom nu kunna tas in med
tvång på den enhet där undersökningen skall göras. Detsamma
gäller som nu, om det finns något annat skäl att anta att den
misstänkte inte kommer att medverka till undersökningen. Den tid
under vilken denne får hållas kvar får bestämmas till högst två
veckor med möjlighet till fortsatt kvarhållning under högst två
veckor; motsvarande tider enligt nuvarande ordning är i båda fallen
högst tre veckor. Möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot
denne under vistelsen på undersökningsenheten skall med vissa
undantag vara desamma som beträffande häktade som genomgår
rättspsykiatrisk undersökning.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.
Skälen för mitt förslag: I 9 § första stycket LRPU föreskrivs följande.
Om den som är på fri fot underlåter att inställa sig till rättspsykiatrisk
undersökning eller om det föreligger något annat skäl att anta att han inte
kommer att medverka till undersökningen frivilligt, får rätten besluta att
han skall tas in på en viss rättspsykiatrisk klinik. I beslutet skall fastställas
den längsta tid, högst tre veckor, under vilken den misstänkte får hållas
kvar på kliniken. Om undersökningen inte kan avslutas inom den fast-
ställda tiden, får rätten besluta om fortsatt kvarhållning under ytterligare
högst tre veckor.
Socialberedningens förslag innebär att den tid som en s. k. frifoting får
hållas kvar för undersökning på en rättspsykiatrisk vårdenhet får bestäm-
mas till högst en månad, med möjlighet till två veckors förlängning (SOU
1984:64 s. 439, 465). Förslaget har inte närmare berörts under remissbe-
handlingen.
Enligt vad jag har inhämtat utnyttjas möjligheten till intagning med stöd
av 9 § LRPU sällan i praktiken. Även i fortsättningen bör det emellertid
enligt min mening finnas möjlighet att inför en rättspsykiatrisk undersök-
ning av en person som är på fri fot ta in denne på den aktuella enheten och
hålla kvar honom med tvång. Liksom enligt nuvarande möjlighet (se prop.
1966:60 s. 17) bör naturligtvis denna ordning utnyttjas restriktivt. I linje
med den förkortning av undersökningstiderna som jag har föreslagit be-
träffande den som är häktad bör även den nu aktuella undersökningstiden
förkortas. Den del av undersökningen som påkallar att den misstänkte
finns intagen bör kunna begränsas till högst två veckor. Här liksom då den
misstänkte är häktad bör möjlighet finnas till förlängning. Jag anser att
denna tid bör kunna vara högst lika lång som den tid som normalt högst
bör åtgå, dvs. två veckor.
I fråga om den som inte är häktad men som är intagen på en rättspsykia-
trisk klinik med stöd av 9 § första stycket LRPU gäller enligt paragrafens
523
andra stycke att han får hindras att lämna kliniken och i övrigt underkastas
det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen
eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Av 1 § andra stycket
häktesförordningen följer att förordningen i tillämpliga delar gäller även
beträffande bl. a. den som har tagits in på en rättspsykiatrisk klinik med
stöd av 9 § första stycket LRPU och att i fråga om sådan tillämpning
särskilt skall beaktas anledningen till intagningen och dennas varaktighet.
Socialberedningens förslag i fråga om tvångsåtgärder mot frifotingar
som tvångsintas för undersökning innebär att motsvarande bestämmelser
tillämpas som vid psykiatrisk tvångsvård (SOU 1984:64 s. 431, 465).
Förslaget har inte närmare berörts under remissbehandlingen.
Som har framgått av det nu sagda och av redogörelsen i det föregående
(avsnitt 3.12) för möjligheterna att använda tvångsåtgärder mot den som
är häktad och genomgår rättspsykiatrisk undersökning innebär nuvarande
ordning att behandlingen av häktade och av andra som tagits in med tvång
på en rättspsykiatrisk klinik för undersökning endast är delvis gemensamt
reglerad. Jag anser emellertid att det av både principiella och praktiska
skäl saknas anledning att i detta avseende göra någon annan skillnad
mellan dessa kategorier än vad som betingas av att en person av den ena
kategorin är häktad på grund av misstanke om brott medan en person av
den andra kategorin inte har underkastats detta tvångsmedel. Till detta
kommer att bestämmelserna i 9 § andra stycket LRPU, som gäller dem
som inte är häktade och som nära ansluter till 13 § LSPV, lider av samma
brister som den sist nämnda bestämmelsen i fråga om överensstämmelse
med 2 kap. regeringsformen (jfr även 7 § tredje stycket LRPU). Jag får här
hänvisa till vad chefen för socialdepartementet har anfört i anslutning till
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård (bil. 1 avsnitt 3.5.2).
Mot den angivna bakgrunden anser jag att möjligheterna att använda
tvångsåtgärder mot den som med tvång har tagits in på en undersöknings-
enhet för rättspsykiatrisk undersökning skall vara i princip desamma som
jag föreslagit i det föregående beträffande häktade som genomgår sådan
undersökning. S. k. åklagarrestriktioner bör naturligtvis inte kunna använ-
das i de nu aktuella fallen. Inte heller är det sakligt motiverat att ge
kriminalvårdsstyrelsen befogenhet att i ett visst fall besluta om inskränk-
ningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser m.m., att ta emot besök
eller att samtala i telefon. I övrigt bör emellertid samma regler gälla för de
två olika kategorierna. Jag får här hänvisa till mitt förslag i det föregående
beträffande häktade (avsnitt 3.12). Av samma skäl som jag har anfört
beträffande häktade bör det inte tas upp någon motsvarighet till möjlighe-
ten enligt 9 a § LRPU att hålla inne brev från tvångsintagna som lider av
psykisk sjukdom.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
524
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
Mitt förslag: För att en lagöverträdare skall få överlämnas till rätts-
psykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild utskrivnings-
prövning, skall det räcka att det i målet har inhämtats ett s. k. § 7-
intyg. Ett sådant intyg skall innehålla uttalande om de medicinska
förutsättningarna för sådan vård och avges av en rättspsykiater eller
någon annan läkare med likvärdig kompetens. Är den misstänkte
redan föremål för psykiatrisk tvångsvård, skall det i ett sådant fall
räcka med ett utlåtande av vederbörande chefsöverläkare i stället
för såsom nu av socialstyrelsen. I andra fall då det inte är fråga om
överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings-
prövning skall det för möjligheterna att tillämpa den straffrättsliga
regleringen för psykiskt störda lagöverträdare inte gälla några sär-
skilda formella krav på utredningen om den misstänktes psykiska
tillstånd.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: En deltagare ifrågasatte om inte förfarandet med § 7-intyg
måste ses över på grund av den ökade betydelse det får till följd av
förslaget. Från ett annat håll uttalades att det är lämpligare med en medi-
cinsk bedömning från en central instans än från vederbörande överläkare.
Någon ifrågasatte om en § 7- undersökning skall kunna utgöra grund för
intagning för psykiatrisk tvångsvård.
Skälen för mitt förslag: Av mina överväganden i det föregående har
framgått att krav på att det har företagits en rättspsykiatrisk undersökning
i målet skall gälla vid tillämpningen av den föreslagna straffrättsliga regle-
ringen för psykiskt störda lagöverträdare endast för vissa situationer. Mina
förslag i detta hänseende innebär bl. a. att det inte skall krävas en sådan
undersökning för att en domstol skall kunna överlämna en lagöverträdare
till rättspsykiatrisk vård som inte är förenad med särskild utskrivnings-
prövning. Fråga uppkommer därför vilken utredning som bör godtas i
stället för en rättspsykiatrisk undersökning i de sist nämnda fallen.
Enligt min mening är det väsentligt att domstolen har tillgång till en
kvalificerad psykiatrisk bedömning av den tilltalade för att kunna ådöma
påföljden rättspsykiatrisk vård. Som har framgått av chefens för socialde-
partementet förslag tidigare i dag överensstämmer emellertid regleringen
av denna form av psykiatrisk tvångsvård i väsentliga avseenden med
bestämmelserna i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det är därför enligt
min mening inte motiverat att det råder någon större skillnad i fråga om
kravet på det medicinska underlaget för att de olika formerna av tvångs-
vård skall få tillämpas.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård innebär bl. a. att vård enligt den lagen
inledningsvis kräver att ett vårdintyg har utfärdats av en läkare och att
därefter chefsöverläkaren vid den aktuella vårdinrättningen undersökt
patienten (angående begreppet chefsöverläkare, se bil. 1 avsnitt 3.2.2). En
525
domstolsprövning av förutsättningarna för sådan vård krävs endast när
det blir fråga om längre vårdtider. Vid rättspsykiatrisk vård sker emeller-
tid redan från början en domstolsprövning av vårdförutsättningarna. Jag
anser med hänsyn härtill att det som medicinsk utredning för att sådan
vård skall kunna ges bör vara tillräckligt att en rättspsykiater eller någon
annan läkare med likvärdig kompetens på området funnit att de medicin-
ska förutsättningarna för vården är uppfyllda, dvs. att den tilltalade lider
av en allvarlig psykisk störning och att det med hänsyn till hans psykiska
tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen
på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihets-
berövande och annat tvång.
Enligt min mening bör ett medicinskt underlag av det nu angivna slaget
kunna komma till stånd genom att domstolen inhämtar ett s. k. § 7-intyg,
som innehåller uttalande om de medicinska förutsättningarna för rättspsy-
kiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning är uppfyllda, från en
läkare med de kvalifikationer som krävs. Jag förordar därför att domstolen
får överlämna en lagöverträdare till sådan vård, om det i målet har inhäm-
tats ett § 7-intyg av det aktuella slaget. Jag vill tillägga att mitt förslag ligger
i linje med det förslag som under lagstiftningsärendets beredning har
framförts av rättspsykiatriska kliniken i Stockholm om en ny form av § 7-
intyg angående s. k. rättspsykiatrisk förbedömning (dnr 89 — 367).
Är den tilltalade redan föremål för psykiatrisk tvångsvård — antingen
enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller i form av rättspsykiatrisk vård
— bör det vidare enligt min mening för möjligheterna att överlämna denne
till rättspsykiatrisk vård vara tillräckligt att det föreligger ett utlåtande från
vederbörande chefsöverläkare. Som har framgått av det tidigare anförda
(avsnitt 3.1) ställs det enligt nuvarande ordning inte krav på att rättspsy-
kiatrisk undersökning har utförts i målet för att överlämna den misstänkte
till psykiatrisk tvångsvård, om han redan är föremål för sådan vård. I detta
fall räcker det med ett utlåtande av socialstyrelsen — ett s. k. § 3-utlåtande
— enligt vilket det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt
vård med stöd av LSPV. Antalet sådana utlåtanden, som avges av styrel-
sens rättsliga råd, har under 1980-talet årligen uppgått till ett 100-tal.
I nära anslutning till förslag från bl. a. Bexeliuskommittén (se SOU
1977:23 s. 297) bör emellertid enligt min mening uppgiften att yttra sig till
domstolen i frågor om behovet av psykiatrisk tvångsvård i dessa fall
överföras till den vårdansvarige chefsöverläkaren. I linje med vad social-
styrelsen anförde vid remissbehandlingen av Bexeliuskommitténs förslag
har denne bättre möjligheter att bedöma vårdbehovet hos den misstänkte
än vad styrelsen kan ha vid en bedömning på handlingarna. Förutsättning-
arna för att få ett snabbare brottsmålsförfarande ökar också med en
ordning av det slag som kommittén har föreslagit. De rättssäkerhetshänsyn
som ligger bakom den nuvarande ordningen bör emellertid tillgodoses på
så sätt att domstolen ges möjlighet att, liksom vid rättspsykiatriska under-
sökningar, höra socialstyrelsen. Jag återkommer till denna fråga.
Självfallet bör det vara möjligt för domstolen att i tveksamma fall
föranstalta om en rättspsykiatrisk undersökning innan den beslutar i frå-
gan om den misstänkte skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård eller
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
526
inte. Exempelvis kan den läkare som har utfärdat ett § 7-intyg ha funnit
det tveksamt om det föreligger förutsättningar för rättspsykiatrisk vård.
Liksom enligt nuvarande ordning bör denne därför uttala sig i frågan
huruvida det finns skäl för rättspsykiatrisk undersökning. I ett sådant fall
kan det i stället finnas anledning för domstolen att inhämta ett utlåtande
av socialstyrelsen över intyget. Denna fråga behandlar jag i det följande.
När det så gäller möjligheterna i övrigt att tillämpa den straffrättsliga
särregleringen beträffande de aktuella lagöverträdarna, t. ex. bestämmel-
sen om möjlighet att sätta ned straffet, bör det enligt min mening inte
uppställas några särskilda formella krav på utredningen i målet. I linje med
vad som uttalades i förarbetena till den nuvarande regleringen (se prop.
1966:90 s. 72) vill jag framhålla att det naturligtvis i vissa fall kan vara
svårt för en domstol att utan en rättspsykiatrisk undersökning ta ställning i
frågan om orsakssamband mellan störning och brott när det gäller
straffvärderegeln i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB (se avsnitt 2.8.2). Att
utföra en undersökning för enbart detta syfte måste emellertid enligt min
mening i allmänhet anses alltför ingripande. Den medicinska utredning
som domstolen kan ha tillgänglig, t. ex. ett § 7-intyg av en rättspsykiater
eller ett utlåtande av vederbörande chefsöverläkare, bör i de flesta fall
kunna ge domstolen tillräcklig ledning i det angivna hänseendet.
När det gäller åklagarnas åtalsprövning enligt bestämmelsen i 20 kap.
7 § första stycket 4 RB bör påpekas att mitt förslag till ny utformning av
denna regel innebär att frågan om orsakssamband mellan störningen och
brottet inte längre behöver utredas. Det medicinska underlag som en
åklagare behöver för att ta ställning till frågan om åtalsunderlåtelse kan
alltså begränsas i motsvarande mån. I övrigt torde den nya utformningen
av bestämmelsen inte påkalla några mer väsentliga förändringar för åkla-
garnas del när det gäller rutinerna för att inhämta medicinskt underlag för
åtalsprövningen. Som tidigare nämnts har RÅ utfärdat allmänna råd m. m.
angående den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 4 RB
(RÅ:s cirkulär C 31, C 61 och C 1:105).
Mitt förslag: Domstolen skall få inhämta yttrande av socialstyrelsen
över det medicinska underlag som har införskaffats i målet och som
krävs för att den misstänkte skall få ges rättspsykiatrisk vård. Om
det behövs, skall styrelsen i ett sådant fall komplettera utredningen.
Förslaget i 1986 års promemoria överensstämmer med mitt förslag.
Hearingen: Förslaget berördes inte närmare.
Skälen för mitt förslag: Enligt 6 § LRPU ges möjlighet för domstolen att
inhämta utlåtande av socialstyrelsen över en verkställd rättspsykiatrisk
undersökning. Under 1980-talet, då antalet rättspsykiatriska undersök-
ningar årligen uppgått till drygt 500, har domstolarna inhämtat socialsty-
relsens utlåtande i färre än 100 fall årligen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
527
Enligt socialberedningens förslag skall en domstol även i fortsättningen Prop. 1990/91: 58
kunna begära socialstyrelsens utlåtande över en rättspsykiatrisk undersök- Bilaga 2
ning (se SOU 1984:64 s. 439, 464).
De rättspsykiatriska undersökningar som i dag blir föremål för prövning
hos socialstyrelsen är i allmänhet särskilt komplicerade och svårbedömda.
Mitt förslag till utvidgade möjligheter för domstolarna att överlämna lag-
överträdare till psykiatrisk tvångsvård utan att rättspsykiatrisk undersök-
ning har företagits i målet gör det enligt min mening påkallat att styrelsen
kan höras också i dessa fall. Ett viktigt skäl till detta är att domstolarna
annars i tveksamma fall tvingas att ändå besluta om rättspsykiatrisk un-
dersökning, vilket skulle motverka syftet med det nämnda förslaget.
Jag har för övrigt inhämtat att det redan nu förekommer, låt vara i
mycket begränsad omfattning, att socialstyrelsen på begäran av domstol
yttrar sig över § 7-intyg. Under 1980-talet har det förekommit i mindre än
ett tiotal fall årligen. Enligt min mening bör en domstol kunna inhämta
yttrande av socialstyrelsen även över ett § 7-intyg av det slag som jag
tidigare har behandlat eller, om den tilltalade är föremål för psykiatrisk
tvångsvård, ett utlåtande från den chefsöverläkare som är ansvarig för
vården.
Enligt 6 § LPRU skall socialstyrelsen vid behov komplettera undersök-
ningen, om rätten inhämtar utlåtande från styrelsen över en verkställd
rättspsykiatrisk undersökning. Samma möjlighet bör enligt min mening
finnas beträffande de nyss nämnda former av utredning som domstolen
skall kunna inhämta styrelsens yttrande över.
Jag vill betona det väsentliga i att prövningen hos socialstyrelsen sker så
snabbt som möjligt. Det är angeläget att arbetsformerna för förfarandet är
sådana att handläggningstiderna — särskilt när det gäller häktade personer
— kan bli väsentligt kortare än de i allmänhet är i dag. Enligt min mening
bör därvid övervägas bl. a. om det i samma utsträckning som nu sker är
nödvändigt att i ett ärende höra något av de vetenskapliga råden hos
styrelsen.
Jag vill i sammanhanget erinra om den förändring av socialstyrelsens
inriktning och arbetsuppgifter som nu genomförs (prop. 1988/89:130,
SoU 24, rskr. 296). Enligt 14 § styrelsens instruktion (1988:1236) skall det
s. k. rättsliga rådet avgöra ärenden i vilka styrelsen på begäran av bl. a. en
domstol avger utlåtande om någons hälsotillstånd. Det innebär att rättsliga
rådet skall avge de nu aktuella yttrandena.
Som chefen för socialdepartementet har anfört tidigare i dag bör hela
reformen angående psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt
störda lagöverträdare genomföras samtidigt den 1 januari 1992.
528
Mitt förslag till straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare
och till reglering av det medicinska utredningsforfarandet i sammanhanget
kan förutses få ekonomiska konsekvenser for samhället i olika avseenden.
När det gäller utformningen av den straffrättsliga regleringen vill jag
peka på att bl. a. avgränsningen av den persongrupp som skall särbehand-
las kan tänkas få ekonomiska effekter for i första hand staten och sjuk-
vårdshuvudmännen. Att beräkna dessa förändringar är emellertid knap-
past möjligt, inte minst på grund av svårigheten att förutse utvecklingen av
brottsligheten liksom av belastningen på rättsväsendet när det gäller ingri-
panden mot brott.
Förslaget till reglering av det medicinska utredningsforfarandet innebär
bl. a. att den maximerade tiden för det rättspsykiatriska undersökningsför-
farandet minskas med två veckor beträffande misstänkta som är häktade
och att det skapas en ny form av § 7-intyg som är avsedd att utgöra
tillräckligt medicinskt underlag för en domstol i vissa av de fall som i dag
föranleder rättspsykiatrisk undersökning. Även här är det en vansklig
uppgift att beräkna de ekonomiska konsekvenserna, bl. a. på grund av
svårigheterna att uppskatta domstolarnas behov av medicinsk utredning i
de aktuella brottmålen. Enligt min bedömning bör emellertid förslaget i
detta hänseende kunna leda till totalt sett betydande ekonomiska bespa-
ringar för samhället. Jag vill i sammanhanget peka på att de förhandlingar
som förs mellan staten och berörda sjukvårdshuvudmän om den framtida
organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet får stor
betydelse för frågan om för vilka samhällsorgan mitt förslag får ekonomis-
ka effekter.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.,
6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,
8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,
9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränk-
ning,
10. lag om rättspsykiatrisk undersökning,
11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brott-
mål.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
529
34 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Bl. a. föreslås att 31 kap. 4 § upphävs. Den paragrafen innehåller en före-
skrift om överlämnande till öppen psykiatrisk vård. Förslaget i denna del
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).
29 kap. 3 §
Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet
skall, vid sidan av vad som är förskrivet för vissa fall, särskilt beaktas
1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,
2. om den tilltalade till följd av psykisk störning eller sinnesrörelse eller
av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt
handlande,
3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart
bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller
4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.
Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får
dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.
Paragrafen, som infördes den 1 januari 1989, behandlar förmildrande
omständigheter vid bedömningen av straffvärdet hos ett brott.
Bestämmelsen i första stycket punkt 2 motsvarar den numera upphävda
föreskriften i 33 kap. 4 § första stycket andra meningen om att lindrigare
straff fick bestämmas för brott som någon begått under inflytande av
själslig abnormitet. Beträffande den nya bestämmelsens innebörd får jag
hänvisa till prop. 1987/88:120 (s. 85 f.). Som jag anfört i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.8.2) har endast en ändring av terminologisk art
gjorts i bestämmelsen. Uttrycket för gärningsmannens psykiska tillstånd
vid tiden för brottet — själslig abnormitet — har sålunda ersatts med
psykisk störning. Någon saklig skillnad i detta avseende är inte åsyftad.
Som tidigare har angetts (avsnitt 2.3) innefattar begreppet psykisk stör-
ning psykisk utvecklingsstörning och andra sådana intellektuella funk-
tionsnedsättningar som avses i 1 § andra stycket 1985 års omsorgslag. Det
krävs inte att störningen är av något kvalificerat slag. Avsikten är att
frågan om hur framträdande en psykisk störning bör vara för att kunna
utgöra en förmildrande omständighet vid bedömningen av brottets
straffvärde skall avgöras efter omständigheterna i det särskilda fallet. Med
hänsyn till kravet på att den tilltalade till följd av störningen skall ha haft
starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande ligger det dock i
sakens natur att det här måste vara fråga om en mera påtaglig psykisk
störning.
I klarhetens intresse bör påpekas att bestämmelsen självfallet kan tilläm-
pas även om lagöverträdaren vid domstillfället är psykiskt återställd eller
har en lägre grad av psykisk störning eller lider av en annan form av
psykisk störning än vid gämingstillfället.
30 kap. 6 §
Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk
störning får inte dömas till fängelse. Om rätten i ett sådant fall finner att
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
530
inte heller någon annan påföljd bör ådömas, skall den tilltalade vara fri Prop. 1990/91:58
från påföljd. Bilaga 2
Paragrafen, som infördes den 1 januari 1989, motsvarar den samtidigt
upphävda 33 kap. 2 § (se prop. 1987/88:120 s. 103).
Bestämmelsen i första meningen innebär att fängelse inte får ådömas,
om lagöverträdaren led av en allvarlig psykisk störning då han begick
brottet och det föreligger orsakssamband mellan störningen och brottet.
Av bestämmelsen följer också att påföljden under dessa förutsättningar
inte får bestämmas till fängelse i samband med undanröjande av villkorlig
dom eller skyddstillsyn (se 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § och 34 kap. 1 §).
Begreppet allvarlig psykisk störning, som har samma innebörd som i
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och till lag om rättspsykiatrisk
vård, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Av det
anförda framgår att detta begrepp är avsett att ha en något vidare innebörd
än uttrycket ”sinnessjukdom” men att det inte är avsett att omfatta alla
sådana fall som åtminstone tidigare i rättstillämpningen har hänförts
under jämställdhetsbegreppet. Syftet med bestämmelsen är således att den
skall innebära en viss utvidgning av möjligheterna att döma till fängelse i
jämställdhetsfallen. För att belysa frågan vilka fall som avses kan här
hänvisas till Bexeliuskommitténs redogörelse för och bedömning av till-
lämpningen av jämställdhetsbegreppet (SOU 1977:23 s. 143—169).
Fängelse är enligt den nuvarande paragrafen uteslutet som påföljd även
för personer som är ”sinnesslöa”. Begreppet allvarlig psykisk störning
innefattar också sådana kvalificerade former av psykisk utvecklingsstör-
ning som enligt den äldre terminologin betecknades som sinnesslöhet.
Detsamma gäller beträffande även andra former av intellektuell funktions-
nedsättning som omfattas av begreppet psykisk störning och som kan
likställas med sinnesslöhet, låt vara att det praktiska behovet av en regel av
det aktuella slaget i dessa fall är ytterst begränsat.
Den omständigheten att fängelse inte får ådömas i kvalificerade fall av
psykisk utvecklingsstörning utesluter självfallet inte att fängelse bör an-
vändas med stor försiktighet för psykiskt utvecklingsstörda i andra fall.
Det är givet att skyddstillsyn och böter är de påföljder som här i första
hand bör komma i fråga.
Beträffande kravet på orsakssamband mellan brottet och den aktuella
störningen torde, som jag har anfört tidigare (avsnitt 2.3), det ofta vara
uppenbart att ett sådant samband föreligger i de fall då störningen förele-
gat vid gämingstillfället. Jag vill emellertid betona att vilket samband
mellan störning och brott som skall krävas ytterst är fråga om en bedöm-
ning från domstolens sida med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet, där domstolen inte är bunden av den medicinska utredningen i
målet. I de fall då kravet inte kan anses vara uppfyllt trots att störningen
förelegat vid gämingstillfället är fängelse inte uteslutet som påföljd. Det-
samma gäller naturligtvis också i de fall då störningen uppträtt först efter
gärningen.
Den omständigheten att möjligheten att döma till fängelse i de nämnda
fallen inte är utesluten innebär emellertid inte att fängelse bör ådömas,
531
även om fängelse i normala fall skulle följa på gärningen. Om förutsätt-
ningarna enligt 31 kap. 3 § BrB för rättspsykiatrisk vård är uppfyllda, utgör
överlämnande till sådan vård ett alternativ. Även skyddstillsyn med före-
skrifter om vård kan i många fall vara ett lämpligt påföljdsalternativ. Jag
vill här nämna påföljdsformen kontraktsvård, som också är avsedd att
kunna tillämpas i vissa fall i fråga om psykiskt störda lagöverträdare.
I de fall då fängelse ådöms skall naturligtvis den dömdes behov av
psykiatrisk vård tillgodoses inom ramen för straffverkställigheten, anting-
en i frivillig form eller genom tvångsvård (rättspsykiatrisk vård). Chefen
för socialdepartementet har tidigare i dag behandlat denna fråga (se bil. 1
avsnitt 4.5 och 4.6).
Andra meningen överensstämmer i sak med andra stycket i paragrafen i
dess nuvarande lydelse.
Det bör påpekas att paragrafen i dess nya utformning inte innebär att
villkorlig dom är utesluten som påföljd. Skälen för detta har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3).
31 kap. 3 §
Lider den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna
stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna
honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska
tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen
på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihets-
berövande och annat tvång.
Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får
rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:000)
om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den
psykiska störningen finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är av
allvarligt slag.
Om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra
särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till
rättspsykiatrisk vård döma till annan påföljd, dock inte fängelse eller
överlämnande till annan särskild vård.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4, 2.5
och 2.7). I paragrafen regleras liksom nu frågan om överlämnande till
psykiatrisk tvångsvård som en brottspåföljd. Till skillnad från de nuvaran-
de bestämmelserna ger emellertid paragrafen i dess nya utformning ingen
möjlighet för domstolen att överlämna en psykiskt utvecklingsstörd person
till särskild tvångsvård för denna kategori.
I första stycket anges förutsättningarna för att en domstol skall få över-
lämna en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen skiljer sig
från den nuvarande regleringen bl. a. så till vida att det inte anges något
krav på medicinsk utredning. Frågan om vilket underlag som krävs vid
tillämpningen regleras i den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk under-
sökning (3 och 4 §§). Regleringen i detta avseende innebär bl. a. att till
skillnad från nu även s. k. § 7-intyg under vissa förutsättningar kan utgöra
tillräcklig medicinsk utredning i de aktuella fallen.
Begreppet allvarlig psykisk störning har samma innebörd som i 30 kap.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
532
6 §. Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) framgår att begreppet
psykisk störning även innefattar psykisk utvecklingsstörning och övriga
intellektuella funktionsnedsättningar som avses i 1 § 1985 års omsorgslag.
Frågan om vilka funktionsnedsättningar som kan anses utgöra allvarliga
psykiska störningar behandlas vid 30 kap. 6 §. Eftersom förevarande para-
graf reglerar frågan om överlämnande till psykiatrisk tvångsvård är det
naturligtvis inte avsett att psykisk utvecklingsstörning och andra intellek-
tuella funktionsnedsättningar som inte kan sägas medföra ett psykiatriskt
vårdbehov skall utgöra grund för ett överlämnande till tvångsvård enligt
första stycket. Naturligtvis kan den som lider av någon intellektuell funk-
tionsnedsättning även lida av en psykisk störning som medför ett psykia-
triskt vårdbehov. Det kan därför inte uteslutas att överlämnande till
tvångsvård enligt första stycket skulle kunna vara motiverat i något sådant
enstaka fall. Att ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård av en psykiskt
utvecklingsstörd någon gång kan tänkas ske med stöd av andra stycket
återkommer jag strax till.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) skall det göras
en helhetsbedömning vid prövningen av om det med hänsyn till lagöver-
trädarens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat
att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång. Inte bara lagöverträdarens
behov av psykiatrisk vård skall här vägas in utan även skyddsaspekterna,
dvs. risken för att denne på nytt begår brott. Vid sidan av lagöverträdarens
psykiska tillstånd har övriga personliga förhållanden betydelse, t. ex. den-
nes bostadssituation, sysselsättning och eventuella missbruksproblem. Att
närmare ange vilka faktorer som i det enskilda fallet motiverar att psykiat-
risk vård kommer till stånd är knappast möjligt.
Beträffande domstolarnas val mellan den här aktuella påföljden och
andra påföljder som kan ådömas psykiskt störda lagöverträdare kan föl-
jande sägas. Bestämmelsen i första meningen i 30 kap. 6 § innebär att
fängelse i vissa fall är uteslutet som möjlig påföljd för psykiskt störda
lagöverträdare. Den medför emellertid att fängelse i en del fall får ådömas
personer som enligt förevarande regel också kan överlämnas till rättspsy-
kiatrisk vård, nämligen dels tilltalade som led av en allvarlig psykisk
störning också vid gämingstillfället utan att det förelåg orsakssamband
mellan störningen och gärningen, dels dem vilkas allvarliga psykiska stör-
ning uppkommit eller återkommit först efter gärningen.
Det torde vara ett förhållandevis begränsat antal fall där det är möjligt
att döma till fängelse samtidigt som förutsättningarna för rättspsykiatrisk
vård är uppfyllda. Vid valet mellan fängelse och överlämnande till rätts-
psykiatrisk vård skall naturligtvis bl. a. brottets karaktär och angelägenhe-
ten av att vård kommer till stånd vägas in. Det bör beaktas att den dömdes
behov av psykiatrisk vård skall kunna tillgodoses även under verkställighe-
ten av ett fängelsestraff. Att den dömde i ett sådant fall bör kunna föras
över till en sjukvårdsinrättning följer av att förutsättningarna för rättspsy-
kiatrisk vård är uppfyllda. Frågan om möjligheterna att ge intagna i
kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård inom hälso- och sjukvården har be-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
533
handlats av chefen för socialdepartementet tidigare i dag (avsnitt 4.5 och
4.6).
Påföljdsvalet i de fall där överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan ske
står i övrigt mellan å ena sidan sådan vård och å andra sidan böter,
villkorlig dom, skyddstillsyn eller annan särskild vård, dvs. överlämnande
till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall.
Att närmare ange vad som bör vara avgörande för valet mellan överläm-
nande till rättspsykiatrisk vård och annan påföljd än fängelse låter sig
knappast göra. Utgångspunkten bör vara att rättspsykiatrisk vård skall
komma till stånd om förutsättningarna för sådan vård är uppfyllda. Är den
misstänkte föremål för psykiatrisk tvångsvård med stöd av den föreslagna
lagen om psykiatrisk tvångsvård kan det ändå, med hänsyn till att vårdför-
utsättningarna är något olika vid rättspsykiatrisk vård och vård enligt
nämnda lag, finnas skäl att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård (jfr
28 § andra stycket lagen om psykiatrisk tvångsvård). Frågan om möjlighe-
terna att förena rättspsykiatrisk vård med någon annan påföljd behandlas i
samband med tredje stycket.
Andra stycket innehåller en föreskrift om att domstolen när den över-
lämnar en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård i vissa fall kan besluta
att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning enligt den
föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen har behandlats
utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).
Avsikten är att möjligheten för brottmålsdomstolen att besluta om sär-
skild utskrivningsprövning skall kunna utnyttjas i första hand då riskbe-
dömningen avser brott som riktar sig mot eller innebär fara för någon
annans liv, hälsa eller personliga säkerhet. Misshandel är beroende på
omständigheterna exempel på ett sådant brott. Däremot är t. ex. störande
beteende som är att rubricera som ofredande inte ett sådant brott där
särskild utskrivningsprövning kan te sig motiverad.
Även då risken för återfall avser grova egendomsbrott, t. ex. grov stöld,
är särskild utskrivningsprövning avsett att kunna komma i fråga. Grov
skadegörelse, t. ex. genom anläggande av brand, hör också hit. Brott som
inte kan sägas direkt drabba någon enskild, t. ex. narkotikabrottslighet
eller spioneri, kan också utgöra grund för särskild utskrivningsprövning.
Det bör betonas att kravet på att det skall vara fråga om brottslighet som är
av allvarligt slag innebär att det skall ske en samlad bedömning där inte
bara enskilda gärningar utan även den totala omfattningen av brotten och
sambandet mellan dessa får vägas in.
Något krav på att det begångna brottet och den nya brottslighet som
befaras komma att äga rum är av samma slag uppställs inte. Det krävs inte
heller att det begångna brottet är av allvarligt slag, bortsett från förutsätt-
ningen för rättspsykiatrisk vård enligt första stycket att påföljden inte
bedöms kunna stanna vid böter. Med hänsyn till kravet på samband
mellan den psykiska störningen och det begångna brottet resp, risken för
ny brottslighet kan det emellertid förutses att det i praktiken knappast är
möjligt att göra en riskbedömning av det aktuella slaget i andra fall än då
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
534
det är fråga om allvarligare brott av liknande slag som lagöverträdaren
döms för i målet.
Frågan i vilka fall en psykisk utvecklingsstörning kan sägas utgöra en
allvarlig psykisk störning behandlas vid 30 kap. 6 §. Som har uttalats
beträffande första stycket i förevarande paragraf skall rättspsykiatrisk vård
inte komma till stånd för en psykiskt utvecklingsstörd som inte kan sägas
ha behov av psykiatrisk vård. I de sällsynta fall då en psykiskt utvecklings-
störd gör sig skyldig till t. ex. ett grovt våldsbrott lider denne i allmänhet
också av en psykisk störning som kräver psykiatrisk behandling. Om den
psykiskt utvecklingsstörde i ett sådant fall kan sägas ha en allvarlig psykisk
störning och kriterierna i andra stycket angående orsakssamband mellan
brott och störning är uppfyllda, kan alltså domstolen överlämna denne till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
Enligt nuvarande ordning finns det inte något hinder mot att överlämna
en tilltalad som redan genomgår sluten psykiatrisk vård — efter domstols-
överlämnande eller efter intagning på grund av vårdintyg — till sådan vård
på nytt. Motsvarande gäller också i fortsättningen.
Något hinder mot att överlämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård i
de fall då denne redan genomgår tvångsvård enligt lagen om psykiatrisk
tvångsvård föreligger alltså inte. I sakligt hänseende innebär ett sådant
överlämnande att patienten — den tilltalade — i fortsättningen vårdas
enligt reglerna i lagen om rättspsykiatrisk vård, vilket innebär bl. a. att
vårdförutsättningarna blir något annorlunda. Att tvångsvården enligt
lagen om psykiatrisk tvångsvård skall upphöra i en sådan situation följer
av 28 § andra stycket sist nämnda lag.
När det gäller en tilltalad som redan genomgår rättspsykiatrisk vård
medför ett överlämnande på nytt till sådan vård en förändring av den vård
som redan pågår bara om den nya domen — till skillnad från den tidigare
— innebär att vården skall vara förenad med särskild utskrivningspröv-
ning. I det sist nämnda fallet skall naturligtvis patienten i fortsättningen
anses intagen för rättspsykiatrisk vård med sådan prövning. Det omvända
fallet — att den tilltalade redan genomgår rättspsykiatrisk vård med sär-
skild utskrivningsprövning medan domstolen i den aktuella situationen
överlämnar den tilltalade till vård som inte är förenad med särskild ut-
skrivningsprövning — kan knappast tänkas inträffa; om så skulle ske blir
det naturligtvis reglerna för särskild utskrivningsprövning som reglerar
vården av patienten.
Bestämmelsen i tredje stycket innebär att det är möjligt att förena
rättspsykiatrisk vård med vissa andra påföljder, nämligen skyddstillsyn,
villkorlig dom eller böter. Förutsättningen är att det är påkallat med
hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra särskilda skäl.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3) har redogjorts för förutsätt-
ningarna för att döma till skyddstillsyn. Enligt 30 kap. 9 § första stycket
skall rätten som särskilda skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anled-
ning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från
fortsatt brottslighet. Tidigare brottslighet är en omständighet som kan tala
för att skyddstillsyn kan fylla en sådan funktion (se prop. 1987/88:120 s.
105, jfr prop. 1982/83:85 s. 156). Om förutsättningarna för att överlämna
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
535
den tilltalade till rättspsykiatrisk vård är uppfyllda men det psykiatriska Prop. 1990/91: 58
vårdbehovet kan antas vara relativt kortvarigt, kan det ofta vara motiverat Bilaga 2
att domen även innefattar ett förordnande om skyddstillsyn. Möjligheten
till en sådan kombination kan tänkas aktualiseras särskilt i de fall där det i
och för sig inte är något hinder enligt 30 kap. 6 § mot att döma till fängelse.
Även möjligheten att meddela villkorlig dom vid sidan av ett beslut om
överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan tänkas få aktualitet i sådana
fall. Förutsättningarna för att meddela villkorlig dom har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3).
I vissa fall kan det också vara motiverat att böter ådöms vid sidan av
överlämnande till rättspsykiatrisk vård. 1 linje med bestämmelsen i 31
kap. 1 § andra stycket om överlämnande till vård inom socialtjänsten
gäller detta de fall där brottslighetens straffvärde eller art eller den dömdes
tidigare brottslighet påkallar det. Det bör nämnas att det inte är uteslutet att
ådöma böter jämte skyddstillsyn eller villkorlig dom (se 28 kap. 2 § resp. 27
kap. 2 §).
33 kap. 5 §
Dömes någon till fängelse på viss tid eller förordnar rätten, med till-
lämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och
har den dömde med anledning av misstanke om brott, som prövats genom
dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar
varit berövad friheten som anhållen, häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 § lagen (1991:000) om rätts-
psykiatrisk undersökning, skall tiden för frihetsberövandet, till den del
därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som
tid under vilken den ådömda påföljden verkställts i anstalt. Domstolen
skall i domen angiva det antal dagar påföljden skall anses verkställd. Är
den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövandet ringa, må
förordnas att fängelsestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsbe-
rövandet.
Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid, äger, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första stycket tillämpning även i fråga om
1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på
skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den
villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott
samt
3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 11 § tredje stycket.
Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som
angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihetsberövandet.
I paragrafen har gjorts endast en följdändring i första stycket med hänsyn
till den föreslagna nya regleringen av det rättspsykiatriska utredningsförfa-
randet.
536
36 kap. 13 §
Har brott begåtts av någon som inte fyllt femton år eller som handlat under
påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om förverkan-
de av egendom eller om annan särskild rättsverkan, som kan följa på
brottet, endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska
tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses
skäligt.
I paragrafen har vidtagits ändringar av terminologisk karaktär som en
följd av det nya sjukdomsbegrepp som lagts till grund för regleringen av
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Dessutom har det gjorts
några smärre redaktionella jämkningar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande en gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30
kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydelser.
3. I mål, som avgörs efter ikraftträdandet men i vilket utlåtande över
rättspsykiatrisk undersökning eller utlåtande av socialstyrelsen enligt 3 §
andra stycket lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brott-
mål har avgetts före denna tidpunkt, skall 31 kap. 3 § i dess äldre lydelse
tillämpas.
4. Förordnande enligt 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psykiat-
risk vård som har meddelats före ikraftträdandet skall verkställas även om
verkställigheten inte har påböljats före den tidpunkten. Efter ikraftträdan-
det får sådant förordnande inte meddelas.
I fråga om den nya lagstiftningens tillämplighet på brott som har begåtts
före ikraftträdandet bör bestämmelserna i 2 kap. 10 § första stycket rege-
ringsformen beaktas. De innebär bl. a. att svårare brottspåföljd inte får
åläggas än den som var föreskriven när den brottsliga gärningen förövades
och att detsamma gäller beträffande förverkande och annan särskild rätts-
verkan av brott. Vidare bör beaktas bestämmelserna i 5 § andra stycket
lagen (1964:163) om införande av brottsbalken om att straff skall bestäm-
mas efter den lag som gällde när gärningen företogs, om inte en därefter
antagen ny lagstiftning leder till frihet från straff eller lindrigare straff.
Dessa föreskrifter anses i princip inte gälla i fråga om verkställighet av
brottspåföljder (jfr prop. 1965:159 s. 36 ff.).
De nämnda föreskrifterna innebär följande beträffande de föreslagna
ändringarna i balken.
Bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 2 kräver inte någon övergångs-
reglering, eftersom ändringen endast är av redaktionell art.
När det gäller reglerna i 30 kap. 6 § bör först pekas på att den person-
krets som omfattas av paragrafen har fått en ny avgränsning genom be-
greppet ”allvarlig psykisk störning” i förhållande till avgränsningen genom
uttrycket ”sinnessjukdom, sinnesslöhet eller — — — jämställd med sin-
nessjukdom” i paragrafens nuvarande lydelse. Eftersom det nya begreppet
är avsett att innebära en viss åtstramning av personkretsen kan det hävdas
t. ex. att en lagöverträdare, som till följd av den nuvarande avgränsningen
inte skulle få ådömas fängelse men som skulle falla utanför personkretsen
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
537
på grund av den nya avgränsningen och därför kunna ådömas fängelse,
skulle komma att åläggas en svårare brottspåföljd enligt 30 kap. 6 § i dess
nya lydelse än enligt dess nuvarande. För att undvika sådana effekter har
det tagits in en övergångsbestämmelse för bl. a. dessa fall i punkt 2 .
Övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om rättspsykiatrisk under-
sökning innehåller i punkt 2 en bestämmelse som är avsedd att tillförsäkra
att en domstol får medicinskt underlag för att kunna tillämpa den nu
aktuella bestämmelsen.
Beträffande bestämmelserna i 30 kap. 6 § bör även pekas på att paragra-
fen i sin nya lydelse, till skillnad från dess nuvarande, inte innebär att
villkorlig dom är utesluten som påföljd. Detta skulle kunna sägas innebära
att svårare brottspåföljd än som nu är föreskrivet i de aktuella fallen kan
ådömas. Övergångsbestämmelsen i punkt 2 tar sålunda sikte även på
denna situation.
Av motsvarande skäl som nyss har anförts beträffande 30 kap. 6 § när
det gäller avgränsningen av personkretsen kan det göras gällande att 36
kap. 13 § i dess nya lydelse skulle kunna medföra en strängare reglering av
förverkande i förhållande till paragrafens nuvarande utformning. Över-
gångsbestämmelsen i punkt 2 omfattar därför även dessa fall.
När det gäller bestämmelserna i 31 kap. 3§ kan det inte sägas att
överlämnande till rättspsykiatrisk vård, vare sig det är förenat med sär-
skild utskrivningsprövning eller inte, är att anse som en svårare brottspå-
följd än överlämnande till vård enligt LSPV enligt paragrafen i dess
nuvarande utformning. Att kriterierna för överlämnande till psykiatrisk
tvångsvård enligt paragrafen i dess nya lydelse skiljer sig från de nuvaran-
de innebär knappast heller att det går att säga att svårare brottspåföljd
skulle kunna ådömas för en gärning som har begåtts före ikraftträdandet i
förhållande till vad som nu är föreskrivet. Vidare innebär övergångsbe-
stämmelsen till 30 kap. 6 § att, om gärningen har begåtts under inflytande
av sinnessjukdom etc., de begränsningar i påföljdsvalet som följer av den
sist nämnda paragrafen i dess nuvarande lydelse gäller även vid tillämp-
ningen av 31 kap. 3 § tredje stycket i fråga om gärningar som har begåtts
före ikraftträdandet. Bestämmelserna i 31 kap. 3 § bör därför kunna till-
lämpas även på gärningar som har begåtts före ikraftträdandet utan någon
särskild övergångsbestämmelse.
1 punkt 3 har tagits in en bestämmelse som innebär att det även efter den
nya lagens ikraftträdande i vissa fall är möjligt att med stöd av 31 kap. 3 § i
dess nuvarande lydelse förordna om överlämnande till sluten psykiatrisk
vård enligt LSPV eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda
enligt 35 § 1967 års omsorgslag. Det är här fråga om sådana fall där den
rättspsykiatriska undersökningen har genomförts före ikraftträdandet och
där utlåtandet över undersökningen således har utformats enligt 5 §
LRPU, dvs. med uttalanden om bl. a. förutsättningarna för att bereda den
misstänkte sådan vård som nyss har sagts. Av andra stycket sista meningen
i punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen om rättspsykiatrisk under-
sökning följer att socialstyrelsen i ett utlåtande enligt 6 § LRPU över en
rättspsykiatrisk undersökning, som avges efter ikraftträdandet av den nya
lagen, skall ta ställning till dessa uttalanden. 1 förhållande till förslaget i
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
538
lagrådsremissen har den justeringen vidtagits i punkt 3 att bestämmelsen
omfattar även det fallet att ett utlåtande enligt 3 § andra stycket LRPU har
avgetts av socialstyrelsen före ikraftträdandet.
När brottmålet i något av de i punkt 3 angivna fallen avgörs av tingsrät-
ten eller högre rätt efter årsskiftet 1991/92, skall 31 kap. 3 § tillämpas i
dess nuvarande lydelse, dvs. överlämnande till bl. a. sluten psykiatrisk
vård enligt LSPV får ske trots att den lagen upphävs vid nämnda tidpunkt.
Av punkt 5 i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård följer att den som genom dom överlämnats till sluten psykiat-
risk vård men som inte tagits in på en sjukvårdsinrättning för sådan vård
före den 1 januari 1992 skall anses genom domen ha överlämnats enligt 31
kap. 3 § i dess nya lydelse till rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild
utskrivningsprövning.
Bestämmelsen i första meningen i punkt 4 innebär att en dom på över-
lämnande till öppen psykiatrisk vård, som har meddelats före ikraftträ-
dandet, skall gå i verkställighet även om verkställigheten inte har påbörjats
före denna tidpunkt. Av punkt 5 i övergångsbestämmelserna till förslaget
till lag om psykiatrisk tvångsvård resp, punkt 2 i övergångsbestämmelser-
na till förslaget till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m. fl. följer likaledes att en dom på överlämnande till sluten psykiatrisk
vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda som har
meddelats före den 1 januari 1992 skall verkställas, även om verkställighe-
ten inte har påbörjats före den tidpunkten. I samtliga fall gäller att det i
detta avseende inte spelar någon roll om domen har vunnit laga kraft före
den 1 januari 1992 eller inte.
Bestämmelsen i andra meningen i punkt 4 innebär att högre rätt efter
ikraftträdandet av den nya lagen inte kan fastställa en tidigare dom med
förordnande om överlämnande till öppen psykiatrisk vård.
20 kap. 7 §
Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under
förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:
1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,
2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns
särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för
detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,
eller
4. om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för
vuxna enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda eller särskilda omsorger enligt lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl. kommer till stånd.
Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän-
digheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
539
Bestämmelsen i första stycket punkt 4 reglerar frågan om åtalsunderlåtelse Prop. 1990/91: 58
för psykiskt störda lagöverträdare och fick sin nuvarande lydelse år 1985 Bilaga 2
(prop. 1984/85:3, JuU 10, rskr. 72). Beträffande regelns närmare innehåll
hänvisas till det lagstiftningsärendet. Bestämmelsens föreslagna nya ut-
formning har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.9).
Kravet för åtalsunderlåtelse att ”brottet uppenbarligen begåtts under
inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 30 kap. 6 § brottsbal-
ken” har avskaffats i bestämmelsen i dess nya utformning. I övrigt har
endast den sakliga ändringen vidtagits att åtalsunderlåtelse får ges också
när särskilda omsorger enligt 1985 års omsorgslag kommer till stånd.
Beträffande det närmare innehållet i sådana omsorger hänvisas till den
lagen och dess förarbeten (prop. 1984/85:176 s. 25 ff).
Någon särskild övergångsbestämmelse har inte ansetts erforderlig. Det
betyder att den nya regeln skall tillämpas också på gärningar som har
begåtts före ikraftträdandet.
Den ändring som har gjorts i 22 § innebär ingen egentlig saklig nyhet i
förhållande till paragrafen i dess nuvarande utformning. Ändringen beror
på att förslaget till ändring i BrB inte innehåller någon särskild föreskrift
om möjligheten att döma psykiskt störda lagöverträdare till böter motsva-
rande den nuvarande regeln i 30 kap. 6 §.
Förslaget i 1986 års promemoria innebär en utvidgning av bestämmel-
sen i första stycket 1 i syfte att förhindra att böter, som har ådömts i fall
där lagöverträdaren begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk
störning och alltså inte får dömas till fängelse, förvandlas till fängelse. Det
rör sig här om ett problem av mycket begränsad praktisk betydelse. Med
hänsyn till svårigheterna att få tillräcklig utredning om en lagöverträdares
hälsa är det inte heller möjligt att alltid upprätthålla tillämpningen av
själva regeln om när fängelse är uteslutet som möjlig påföljd. Vidare ger
den allmänna bestämmelsen i 15 § första stycket om när bötesverkställig-
het får ske tillräckliga möjligheter att förhindra att den som är allvarligt
psykiskt störd, när frågan om bötesförvandling kommer upp, får ådömda
böter förvandlade till fängelse. Mot den nu angivna bakgrunden har någon
utvidgning av bestämmelsen i första stycket 1 i enlighet med förslaget i
1986 års promemoria inte skett.
Punkt 2 i övergångsbestämmelserna är en följdändring till punkt 2 i
övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i BrB.
540
2§
Första stycket 2 har jämkats till följd av de föreslagna ändringarna i BrB
angående behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Dessutom har
en redaktionell ändring skett i lagrummet.
Även i andra stycket har ändringar skett som motiveras av den nya
regleringen i BrB. Eftersom villkorlig dom i fortsättningen inte är utesluten
som påföljd för den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig
psykisk störning skall, av motsvarande skäl som beträffande skyddstillsyn
(se prop. 1964:90 s. 90 f.), uppgift om ådömd villkorlig dom i ett sådant
fall anges i det allmänna kriminalregistret.
10§
I tredje stycket har gjorts en ändring med hänsyn till den nya form av § 7-
intyg som införs genom den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk undersök-
ning. Dessa intyg skall kunna utgöra tillräckligt medicinskt underlag för att
en domstol skall få överlämna en lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård
som inte är förenad med särskild utskrivningsprövning. Det är därför
värdefullt att åklagare och domstol får kännedom även om äldre sådana
intyg (jfr prop. 1963:39 s. 47).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Punkt 3 i övergångsbestämmelserna är en följdändring till punkt 2 i
övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i BrB.
7a§
I andra stycket har vidtagits en jämkning av terminologisk art med hänsyn
till utlänningslagstiftningen.
I tredje stycket har gjorts motsvarande följdändring som i 10 § lagen om
allmänt kriminalregister (jfr prop. 1970:140 s. 17 f.).
Förslaget innebär en ändring i 24 § i såväl sakligt som redaktionellt hänse-
ende. Enligt första stycket första meningen i dess nuvarande utformning
gäller intyg av vissa funktionärer om delgivning enligt lagen som fullt bevis
på att delgivning har skett på sätt som anges i intyget. Tjänsteman vid
rättspsykiatrisk klinik hör till denna kategori när det gäller delgivning med
den som är intagen vid kliniken.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
541
Ändringen i paragrafen, som föranleds även av förslaget till lag om Prop. 1990/91:58
rättspsykiatrisk vård, innebär att personal vid en sådan enhet där rättspsy- Bilaga 2
kiatrisk vård beträffande häktade m. fl. frihetsberövade får ges eller där
rättspsykiatrisk undersökning får genomföras skall höra till nyssnämnda
kategori av tjänstemän i fråga om delgivning med personer som är intagna
vid enheten. De personer med vilka delgivning får ske på detta sätt är i
första hand häktade som genomgår rättspsykiatrisk undersökning samt
häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt som genomgår rättspsykiatrisk
vård eller psykiatrisk vård i frivilliga former. Eftersom i vissa fall även
personer som inte är frihetsberövade med anledning av brott men som
genomgår psykiatrisk tvångsvård kan tänkas bli intagna vid enheter av det
aktuella slaget, får delgivning ske även i dessa fall på det angivna sättet
genom personalen vid enheten.
Jag har beträffande förslaget samrått med chefen för socialdepartemen-
tet.
1§
Den sakliga ändringen i andra stycket innebär att regeringen efter överens-
kommelse med en annan stat kan besluta att verkställighet av en påföljd
som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård får överföras till den
andra staten.
Enligt 1 § andra stycket förordningen (1977:178) med vissa bestämmel-
ser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
får verkställighet av påföljd som avses i 1 § andra stycket förevarande lag
med tillämpning av brottmålsdomskonventionen för närvarande överfö-
ras till Cypern, Danmark, Nederländerna, Norge, Turkiet och Österrike.
Lagändringen innebär att vår lagstiftning inte förhindrar att även verkstäl-
lighet av en påföljd som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård
förs över till dessa länder.
Enligt 13 § andra stycket nämnda förordning kan verkställighet av fäng-
elsestraff som har ådömts här i landet överföras med stöd av överförande-
konventionen till USA, Canada, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike,
Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Spanien, Storbri-
tannien och Nordirland jämte vissa områden för vilkas internationella
förbindelser Storbritannien ansvarar, Turkiet samt Österrike. Jag avser att
återkomma till regeringen om en ändring i nyssnämnda bestämmelse så att
även verkställighet av en påföljd som innebär överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård kan ske i en annan stat med stöd av överförandekonven-
tionen.
Jag vill tillägga att Sverige inom kort kan komma att tillträda en över-
enskommelse med Ungern om överförande av verkställighet av frihetsbe-
rövande påföljd. Verkställighet i Ungern av här ådömd rättspsykiatrisk
vård omfattas av den tilltänkta överenskommelsen. Den föreslagna änd-
542
ringen i andra stycket i förevarande paragraf gör det möjligt for Sverige att Prop. 1990/91:58
leva upp till överenskommelsen i detta avseende. Bilaga 2
3§
Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet att i ett visst fall och
utan att det föreligger någon folkrättsligt bindande överenskommelse flyt-
ta över verkställighet av frihetsberövande påföljd till Sverige från en annan
stat eller från Sverige till en annan stat. Ändringen i första stycket innebär
att möjligheten att överföra verkställighet till en annan stat omfattar även
verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande till rättspsykia-
trisk vård.
26 §
I paragrafen regleras bl. a. frågan vilken svensk myndighet som skall ta
initiativ till verkställighet i andra fall än med stöd av överförandekonven-
tionen i en annan stat av en här i landet ådömd eller ålagd påföljd.
Ändringarna i första och tredje styckena innebär att socialstyrelsen ges
denna roll i fråga om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk
vård.
Beträffande frågan i vilka fall en påföljd som innebär överlämnande till
rättspsykiatrisk vård bör flyttas över till annan stat är det svårt att ge
närmare anvisningar. Allmänna riktlinjer för överförande av verkställig-
het av påföljd över huvud lämnades i motiven till förevarande paragraf
(prop. 1972:98 s. 132 ff.). I fråga om rättspsykiatrisk vård skall självfallet
vårdsynpunkterna ges stor betydelse vid bedömningen av lämpligheten av
ett överförande.
34 a §
I paragrafen regleras frågan om verkställighet utomlands enligt överföran-
dekonventionen av en påföljd som har ådömts här i landet. Ändringarna i
första och andra styckena innebär, liksom motsvarande ändringar i 26 §,
att socialstyrelsen i fråga om överförande av verkställighet av en dom som
innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård ges den roll kriminalvårds-
styrelsen har i fråga om bl. a. överförande av verkställighet av fängelse-
straff.
Jag har beträffande detta förslag samrått med chefen för socialdeparte-
mentet.
4§
Enligt första stycket första meningen i dess nuvarande utformning får en
häktad som efter domen förvaras på en rättspsykiatrisk klinik avge nöjd-
543
förklaring inför chefen för kliniken, dvs. vederbörande överläkare. Mot-
svarande bestämmelse i förslaget i lagrådsremissen innebar i detta hänse-
ende att den som är häktad och som efter domen är intagen vid en sådan
enhet där rättspsykiatrisk vård beträffande häktade m.fl. får ges eller
enhet där rättspsykiatrisk undersökning får genomföras får avge nöjdför-
klaring inför chefsöverläkaren. Enligt bestämmelsen i sin nya lydelse
fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:154, 1990/91:JuU2, rskr. 14)
kan nöjdförklaring avges även inför någon annan tjänsteman vid en rätts-
psykiatrisk klinik än chefen.
Första stycket har med hänsyn till den sålunda nyligen beslutade änd-
ringen justerats så att de nu aktuella fallen av nöjdförklaring reglerats i en
ny andra mening, varvid bestämmelsen utformats så att nöjdförklaring får
avges, förutom inför chefsöverläkaren, även inför någon annan läkare som
han förordnat. De fall det här kan bli fråga om är då en häktad har
genomgått rättspsykiatrisk undersökning i målet eller genomgår rättspsy-
kiatrisk vård eller psykiatrisk vård i frivilliga former vid enheten.
Förslaget i lagrådsremissen innebar en justering av den nuvarande tredje
meningen i första stycket så att den i fortsättningen skulle avse häktade
som är intagna på enheter av det nu aktuella slaget i stället för såsom nu
häktade som förvaras på rättspsykiatriska kliniker. Lagrådet har emeller-
tid anfört att det tagit del av de motiv för bestämmelsen som anfördes år
1974 (se prop. 1974:20 s. llOf.) och funnit att de inte längre är giltiga
efter den nu aktuella reformen och omorganisationen. Bestämmelsen bör
enligt lagrådets mening slopas. Jag delar lagrådets uppfattning. Föreskrif-
ten har därför fått utgå.
I principiell överensstämmelse med vad som uttalades vid paragrafens
tillkomst vill jag understryka att medicinsk sakkunskap bör anlitas så snart
det uppstår tvekan huruvida en dömd person — vare sig han befinner sig
på en enhet av det aktuella slaget, där det finns sjukvårdspersonal, eller
inte — skall anses vara i stånd att avge en nöjdförklaring med bindande
verkan.
9§
I första stycket har begreppet styresmannen vid kriminalvårdsanstalt och
föreståndaren för häkte ersatts med uttrycket kriminalvårdsanstalten resp,
häktet som beteckning på den lokala myndigheten. Justeringen samman-
hänger med de principer för decentralisering av beslutsbefogenheter
inom kriminalvården som nyligen har beslutats (prop. 1989/90:154,
1990/9 l:JuU2, rskr. 14).
Vidare har det i första stycket gjorts en följdändring med anledning av
att begreppet rättspsykiatrisk klinik avskaffas och ersätts med ett nytt
begrepp genom förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning. Samti-
digt har det gjorts en redaktionell ändring som kommer till uttryck genom
den nya andra meningen i första stycket.
Den skyldighet som enligt första stycket åläggs chefsöverläkaren vid den
enhet där den häktade tagits in för rättspsykiatrisk undersökning har inte
ansetts böra utsträckas till att omfatta chefsöverläkaren vid en sådan enhet
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
544
som avses i 6 § första stycket andra meningen lagen om rättspsykiatrisk
vård i det fall den som är häktad eller intagen i kriminalvårdanstalt vistas
på enheten for rättspsykiatrisk vård eller psykiatrisk vård i frivilliga for-
mer. Den häktade eller intagne är nämligen i ett sådant fall fortfarande att
anse som intagen i häkte resp, kriminalvårdsanstalt, varför skyldigheten
att befordra den aktuella domen till verkställighet åvilar häktet resp,
anstalten.
1§
Ändringen i första stycket, som föranleds av förslaget till lag om rättspsy-
kiatrisk undersökning, är enbart av terminologisk karaktär.
2§
I paragrafen har gjorts en följdändring med anledning av den föreslagna
nya utformningen av 31 kap. 3 § BrB.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
I punkt 2 har tagits in en övergångsbestämmelse som innebär att de äldre
bestämmelserna fortfarande skall tillämpas i fråga om den som före ikraft-
trädandet varit frihetsberövad genom att vara intagen på en rättspsykia-
trisk klinik (utan att vara häktad) eller genom att som brottspåföljd under-
gå sluten psykiatrisk vård enligt LSPV eller vård enligt 1967 års omsorgs-
lag i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
Förslaget innebär att LRPU ersätts av en ny lag som reglerar frågor om
rättspsykiatrisk undersökning och vissa andra frågor med anknytning till
det medicinska utredningsforfarandet vid tillämpningen av den straffrätts-
liga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare. Som nämnts inled-
ningsvis har lagen med anledning av lagrådsgranskningen jämkats redak-
tionellt i olika avseenden i förhållande till lagrådsremissens förslag.
Bl. a. bestämmelserna i 7 § tredje stycket, 7 a § och 9 a § LRPU saknar
motsvarigheter i den nya lagen.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning
1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte
att kunna bedöma
1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänk-
te till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller
2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvar-
lig psykisk störning.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
545
35 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Ändamålet med undersökningen skall anges i rättens beslut. Avser be-
slutet en undersökning enligt första stycket punkt 1 skall av beslutet fram-
gå om undersökningen skall omfatta förutsättningarna för vård med sär-
skild utskrivningsprövning.
Föreskriften i första stycket som reglerar frågan om för vilka syften en
rättspsykiatrisk undersökning får utföras, har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.4.1). Bestämmelsen motsvarar delvis 1 § första
stycket och 2 § första stycket LRPU.
Bestämmelsen i första stycket innebär att domstolen har att ta ställning
till vilka frågor som bör besvaras genom undersökningen. Det kan sålunda
tänkas inträffa fall där det står klart för domstolen genom redan tillgängligt
medicinskt underlag att den misstänkte inte led av någon allvarlig psykisk
störning vid gämingstillfället. I sådana fall bör naturligtvis undersökning-
en begränsas till att ge svar på den fråga som anges i punkt 1.
Att domstolen får besluta om en rättspsykiatrisk undersökning i syfte att
kunna bedöma de i första stycket angivna frågorna innebär inte att det
krävs att domstolen har anledning att anta t. ex. att den misstänkte kan ges
rättspsykiatrisk vård. Omständigheterna i fallet skall emellertid självfallet
vara sådana att domstolen har fog för att låta utreda de aktuella frågorna.
Enligt föreskriften i andra stycket första meningen skall ändamålet med
undersökningen anges i rättens beslut. Bestämmelsen har ansetts motive-
rad med hänsyn till betydelsen av att det för läkare och övrig personal som
deltar i arbetet med undersökningen skall stå klart vilken eller vilka frågor
som domstolen önskar få besvarade. Andra meningen innebär att domsto-
len, då beslutet avser förutsättningarna för att överlämna den misstänkte
till rättspsykiatrisk vård, skall ange om undersökningen skall omfatta
förutsättningarna för att förena vården med särskild utskrivningspröv-
ning.
2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas, om den
misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts
om att han har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om
påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.
Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som
möjligt.
I första stycket regleras de förutsättningar, vid sidan av vad som gäller
enligt 1 § angående undersökningens syfte, som skall vara uppfyllda för att
en domstol skall få besluta om en rättspsykiatrisk undersökning. Bestäm-
melserna, som delvis motsvarar 2 § LRPU, har behandlats utförligt i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.4.2).
Med ordet ”gärningen” avses liksom enligt nuvarande ordning den
aktuella brottsbeskrivningens objektiva rekvisit (jfr Berg m. fl., Brottsbal-
ken III, 3 uppl. 1985, s. 232). Som har framhållits i den allmänna motive-
ringen tjänar nämligen en rättspsykiatrisk undersökning i vissa fall funk-
tionen att ge underlag för domstolens bedömning av ansvarsfrågan i sub-
jektivt avseende.
Föreskriften i andra stycket överensstämmer med 4 § första stycket
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
546
LRPU. Jag vill i sammanhanget påpeka att även åklagaren och försvararen
i målet har ett ansvar för att domstolens prövning i frågan kan komma till
stånd så snart som möjligt. Det bör här erinras om att förundersökningsle-
daren enligt 10 § andra stycket förundersökningskungörelsen är skyldig att
göra framställning om rättspsykiatrisk undersökning hos rätten, om han
finner att den misstänkte bör genomgå sådan undersökning och att beslut
om undersökning för att undvika tidsutdräkt bör fattas redan under förun-
dersökningen. Jag vill också nämna den föreskrift i 8 § personundersök-
ningskungörelsen som innebär att, om den som utför eller biträder vid
utförandet av en personundersökning finner anledning att anta att den
misstänkte är i behov av särskild vård eller behandling för sjukdom eller
någon annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, han utan dröjsmål
skall anmäla sina iakttagelser till rätten. En förutsättning för denna anmäl-
ningsskyldighet är att det inte har fattats beslut om att införskaffa § 7-intyg
eller om att verkställa rättspsykiatrisk undersökning.
3 § Rätten får inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykia-
trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts i målet.
Rättspsykiatrisk undersökning behövs dock inte, om den misstänkte
redan genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
och rätten har inhämtat utlåtande i de avseenden som anges i 1 § från den
chefsöverläkare som är ansvarig för vården.
Bestämmelserna i paragrafen, som har behandlats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 3.5 och 3.14), reglerar frågan i vilka fall det krävs att en
rättspsykiatrisk undersökning har gjorts i målet. Paragrafen har nu sin
motsvarighet i 3 § LRPU.
Föreskriften i första stycket innebär att det ankommer på rätten att
under handläggningen av brottmålet särskilt ta ställning till huruvida det
finns skäl att överväga att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning, om han fälls till ansvar. Förut-
sättningarna för ett beslut om rättspsykiatrisk undersökning och frågan i
vilket skede av brottsmålsförfarandet ett sådant beslut skall meddelas
regleras i 1 och 2 §§.
Att bedöma huruvida det, såsom föreskrivs i den aktuella bestämmel-
sen, krävs att en rättspsykiatrisk undersökning görs i målet kan emellanåt
vara vanskligt. Enligt nuvarande praxis är det vanligt att domstolen in-
hämtar ett § 7-intyg från en psykiater i stället för att från början besluta
om rättspsykiatrisk undersökning, när omständigheterna ger anledning att
anta att den misstänkte lider av en psykisk störning. Detta intyg ger
domstolen underlag för att bedöma om en rättspsykiatrisk undersökning
behövs.
Denna ordning, som har stöd i förarbetena till den nuvarande lagstift-
ningen (se prop. 1964:90 s. 72), innebär att domstolarna kan förhindra att
rättspsykiatrisk undersökning utförs i andra fall än då det finns tillräckliga
skäl till det. En sådan tillämpning är avsedd att ske också i fortsättningen.
Syftet med bestämmelsen i 4 § är emellertid att ett § 7-intyg utfärdat av en
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
547
rättspsykiater i fortsättningen skall kunna utgöra tillräckligt medicinskt
underlag för att rätten skall få överlämna en lagöverträdare till rättspsykia-
trisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Om domstolen efter att ha
inhämtat ett sådan intyg finner att det enligt bestämmelserna i första
stycket i förevarande paragraf krävs en rättspsykiatrisk undersökning, bör
naturligtvis omfattningen av denna undersökning i allmänhet kunna be-
gränsas avsevärt (jfr 6 § första stycket andra meningen).
Även om det ibland kan finnas anledning att först inhämta ett § 7-intyg
bör en domstol naturligtvis i fortsättningen liksom nu då det finns skäl till
det besluta om rättspsykiatrisk undersökning utan att först ha inhämtat
någon annan medicinsk utredning i målet. Som jag ser det är detta väsent-
ligt inte minst för att undvika en fördröjning av målets handläggning.
Särskilt i de fall då den misstänkte är häktad är det naturligtvis angeläget
att domstolen här från början gör en riktig bedömning.
Bestämmelsen i andra stycket innebär att det medicinska underlaget i de
aktuella fallen kan utgöras av ett utlåtande från den vårdansvarige chefs-
överläkaren. För att utlåtandet skall fylla sin funktion är det naturligtvis
angeläget att det ger tillräcklig ledning för domstolens påföljdsval, dvs. när
det gäller förutsättningarna för att ge lagöverträdaren rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning. Det är avsett att socialstyrelsen skall
utfärda verkställighetsföreskrifter om avfattningen av dessa utlåtanden.
4 § Rätten får överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning under förutsättning att det i målet har gjorts en
rättspsykiatrisk undersökning eller har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 §
lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som omfattar de
medicinska förutsättningarna för att döma till sådan påföljd.
Om den misstänkte vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård eller lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård, behöver rätten
dock endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från
den chefsöverläkare som är ansvarig för vården.
Paragrafen som saknar motsvarighet i LRPU reglerar frågan vilken utred-
ning som krävs för att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsy-
kiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Innehållet i paragrafen
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.14).
I paragrafen görs en uppräkning av de olika former av utredning som får
läggas till grund för ett förordnande om rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning. Av paragrafen framgår att det inte krävs att en
rättspsykiatrisk undersökning har företagits i målet för att den tilltalade
skall få överlämnas till sådan form av vård. Men domstolen kan ändå ha
beslutat om en sådan undersökning på grund av att domstolen t. ex. varit
tveksam huruvida ett eventuellt beslut om rättspsykiatrisk vård skulle
förenas med särskild utskrivningsprövning. Undersökningen utgör då
självfallet tillräckligt medicinskt underlag för domstolen. Detta kommer
till uttryck i första stycket.
Av första stycket följer vidare att § 7-intyg kan utgöra ett tillräckligt
medicinskt underlag i de aktuella fallen. Jag får här hänvisa till specialmo-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
548
tiveringen till förslaget till ändring i 7 § lagen om personundersökning i
brottmål.
Beträffande sådant utlåtande som avses i andra stycket kan hänvisas till
vad som har sagts vid 3 § om utlåtande av den vårdansvarige chefsöverlä-
karen. Kraven på de nu aktuella utlåtandena är naturligtvis något annor-
lunda, eftersom den rättspsykiatriska vården här inte skall vara förenad
med särskild utskrivningsprövning.
Utförandet av undersökningen
5 § Rättspsykiatriska undersökningar kan utföras såväl vid inrättningar
inom hälso- och sjukvården som vid särskilda undersökningsenheter. Med
undersökningsenhet avses i fortsättningen även vårdinrättning, där rätts-
psykiatriska undersökningar utförs. Fördelningen av rättspsykiatriska un-
dersökningar mellan olika enheter sker enligt föreskrifter som regeringen
beslutar.
I paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.6), regleras frågan var rättspsykiatriska undersökningar utförs. Som har
uttalats tidigare är avsikten att enheter inom hälso- och sjukvården, efter
avtal mellan staten och vederbörande sjukvårdshuvudman, skall kunna
anförtros uppgiften att utföra rättspsykiatriska undersökningar. Sådana
undersökningar skall således i framtiden kunna utföras vid enheter hos
såväl sjukvårdshuvudmännen som, liksom nu, staten. Avsikten är vidare
att regeringen i en förordning skall meddela närmare bestämmelser om
fördelningen av fall på de olika befintliga undersökningsenheterna.
Motsvarande paragraf i förslaget i lagrådsremissen innehöll endast den
bestämmelse som har tagits in i tredje meningen. I enlighet med lagrådets
förslag har det i första meningen i förevarande paragraf tagits in en före-
skrift som ger stöd för ordningen att rättspsykiatriska undersökningar kan
utföras såväl i en organisation inom hälso- och sjukvården som inom en
statlig organisation. Lagrådet har påpekat att föreskriften ger landstingen
kompetens att utföra rättspsykiatriska undersökningar även i den mån
dessa inte skulle hänföras till hälso- och sjukvården utan enbart till rätts-
vården, som är en statlig angelägenhet. Även bestämmelsen i andra me-
ningen har införts på förslag av lagrådet. Den i tredje meningen intagna
bestämmelsen innebär, som lagrådet har anfört, att fördelningen av rätts-
psykiatriska undersökningar görs mellan de undersökningsenheter som vid
varje tillfälle står till förfogande.
Oavsett om den enhet där undersökningen skall utföras i det särskilda
fallet drivs av staten eller av en sjukvårdshuvudman är det naturligtvis
angeläget att det inte sker några dröjsmål med att påbörja undersökningen
när rättens beslut om undersökning har meddelats. Exempelvis bör den
kommunikation som krävs mellan rätten och undersökningsenheten kun-
na ske även telefonledes. 1 den nämnda förordningen bör sålunda anges
även t. ex. de åtgärder som krävs från rättens sida för att undvika onödiga
dröjsmål i sammanhanget. Jag avser att återkomma till regeringen beträf-
fande dessa föreskrifter.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
549
I anslutning till paragrafen bör tas upp en fråga som har berörts bl. a. vid
remissbehandlingen av socialberedningens förslag, nämligen vem eller
vilka funktionärer som skall utföra en rättspsykiatrisk undersökning. En-
ligt nuvarande ordning gäller att undersökningen skall utföras av en läkare,
som också har att avge utlåtandet över undersökningen (se 1 § andra
stycket, 5 § och 6 § LRPU). I praktiken tillämpas emellertid den ordningen
att det i arbetet med en undersökning deltar även andra yrkeskategorier än
läkare, t. ex. kuratorer och psykologer. Socialstyrelsen har också i sina
allmänna råd på området rekommenderat att det rättspsykiatriska under-
sökningsarbetet organiseras som ett teamarbete.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala har vid remissbehandlingen uttalat
sig för att det i lagen ges uttryck för att en rättspsykiatrisk undersökning är
ett lagarbete. Med hänsyn till bl. a. att rättspsykiatriska undersökningar i
fortsättningen skall kunna utföras inom hälso- och sjukvården är det emel-
lertid enligt min uppfattning mindre lämpligt att i lag närmare ange hur
undersökningarna skall bedrivas. Utgångspunkten när det gäller att bedö-
ma hur undersökningsarbetet skall fördelas mellan olika personalkategori-
er bör som jag ser det vara att det här ytterst gäller ställningstaganden av
medicinsk karaktär. Och det bör understrykas att undersökningen skall
avslutas så snart det är möjligt att ge domstolen svar på de frågor som den
önskar få belysta. Det får sålunda inte förekomma att utlåtandet över
undersökningen i ett klart fall fördröjs genom obligatoriska utredningar av
t. ex. social karaktär som inte är av omedelbar betydelse för de medicinska
ställningstagandena eller som mer tar sikte på den eventuellt fortsatta
vården av patienten än på domstolens behov av underlag. Att de rättspsy-
kiatriska undersökningarna görs till ett lagarbete där olika personalkatego-
rier deltar får alltså inte förlänga undersökningarna. Det får ankomma på
socialstyrelsen att i sina föreskrifter eller allmänna råd på området ge
vägledning om hur undersökningsarbetet skall fördelas mellan de olika
personalkategorierna. Jag återkommer till frågan om skyndsamhetskravet
vid 6 §.
Frågan om vem som skall avge utlåtandet över en rättspsykiatrisk un-
dersökning behandlas vid 7 §.
6 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga
skyndsamhet. Den skall anpassas efter domstolens syfte med undersök-
ningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet.
Ett utlåtande beträffande undersökningen skall utan dröjsmål ges in till
rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in inom
fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor
från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.
Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.
Paragrafen innehåller olika föreskrifter som tar sikte på att det rättspsykia-
triska förfarandet skall genomföras så snabbt som möjligt. Bestämmelser-
na, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.7 och 3.8),
motsvarar delvis 4 § andra stycket LRPU. Angelägenheten av att det inte
sker någon onödig tidsutdräkt i förfarandet har berörts även vid 5 §.
Bestämmelsen i första stycket första meningen överensstämmer med den
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
550
nuvarande föreskriften i 4 § andra stycket första meningen LRPU. I sam- Prop. 1990/91: 58
manhanget bör pekas på att socialstyrelsen har föreskrivit att en undersök- Bilaga 2
ning skall inledas inom en vecka efter det att beslutet om undersökning
kom in till undersökningsenheten, även när den misstänkte, om han är
häktad och undersökningen skall ske vid en rättspsykiatrisk klinik, måste
kvarstanna i häkte till följd av platsbrist. Som jag ser det förlorar en
bestämmelse av denna innebörd delvis sin betydelse genom föreskriften i
8 § första stycket första meningen förevarande lag om att den som är
häktad skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet
om undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna.
Någon uttrycklig regel i lagen om när en undersökning skall påbörjas anser
jag inte behövas mot bakgrund av dess regler i övrigt om kravet på
skyndsamhet i det rättspsykiatriska förfarandet. Av förevarande regel
följer naturligtvis att undersökningsarbetet skall påbörjas så snart det över
huvud taget är praktiskt möjligt. Det får ankomma på socialstyrelsen att
överväga i vad mån den nu berörda föreskriften av styrelsen bör ges en
motsvarighet i styrelsens föreskrifter med anledning av den nya lagen.
Avsikten med bestämmelsen i första stycket andra meningen , som nu
har en motsvarighet i 4 § första meningen KRPU, är att klart slå fast att en
rättspsykiatrisk undersökning inte skall drivas längre eller avse andra
frågor än som behövs för att tillgodose domstolens behov av medicinsk
utredning. Detta behov kommer till uttryck genom det av domstolen
angivna syftet med undersökningen.
De syften för vilka en rättspsykiatrisk undersökning får utföras regleras i
1 §. Av vad som anförts i anslutning till den paragrafen framgår att det kan
finnas fall då syftet med undersökningen är preciserat till att avse någon av
de frågor som anges i nyssnämnda paragraf och att undersökningen bör
avgränsas i motsvarande mån. Vikten av att en rättspsykiatrisk undersök-
ning begränsas så långt det är möjligt har betonats i den allmänna motive-
ringen (avsnitt 3.7).
Föreskriften i andra stycket första meningen saknar motsvarighet i gäl-
lande rätt. Avsikten med regeln är att markera att någon onödig tidsut-
dräkt inte får ske i något led i det rättspsykiatriska förfarandet. I andra
stycket andra meningen anges den maximitid som här gäller för förfaran-
det vid undersökningsenheten.
Bestämmelsen i andra stycket tredje meningen innebär att frågan om
anstånd med att avge utlåtande över undersökningen i fortsättningen skall
prövas av domstolen. Det ankommer således på huvudmannen för veder-
börande undersökningsenhet att vid behov hos domstolen göra en fram-
ställning i saken. I praktiken torde denna uppgift i linje med nuvarande
ordning komma att åvila vederbörande chefsöverläkare eller motsvarande.
Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.8) är avsikten
att det skall ske en restriktiv bedömning av skälen för anstånd.
Här bör betonas vikten av att huvudmännen för de olika enheterna
träffar överenskommelser om överflyttning av undersökningsfall mellan
enheterna för att jämna ut arbetsbelastningen inom organisationen och
undvika anhopning av undersökningsfall vid någon viss enhet.
Beslut om anstånd kan överklagas av den misstänkte och av åklagaren
551
med stöd av 49 kap. 6 § RB. Däremot kan huvudmannen for undersök-
ningsenheten inte överklaga rättens beslut att vägra medge anstånd.
Det får ankomma på socialstyrelsen i samråd med domstolsverket att
utfärda de närmare föreskrifter eller allmänna råd som behövs beträffande
anståndsförfarandet för undersökningsenheternas del.
7 § Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen skall
avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare
som huvudmannen för enheten utser.
Utlåtandet skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i beslutet. I
utlåtandet skall de omständigheter anges som dessa uttalanden grundas på.
Föreskrifter om kompetenskrav för läkare som får avge utlåtanden
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrel-
sen.
Paragrafen motsvarar närmast 5 § LRPU. Frågan om fördelningen av
själva undersökningsarbetet har berörts vid 5 §. Utlåtandet beträffande en
undersökning bör enligt min mening i fortsättningen liksom nu avges av en
läkare. Skälet till detta är att utlåtandet ytterst skall mynna ut i ställnings-
taganden i medicinska frågor. Att det är en läkare som ansvarar för
utlåtandet hindrar naturligtvis inte att andra funktionärer som deltagit i
undersökningsarbetet — t. ex. en kurator eller psykolog — också under-
tecknar utlåtandet. Och i den mån det förekommer olika bedömningar av
undersökningen bör naturligtvis dessa — i linje med vad som gäller beträf-
fande olika uppfattningar i påföljdsfrågan vid personundersökningar (se
11 § personundersökningskungörelsen) — redovisas för domstolen. Jag vill
tillägga att min uppfattning om vad som bör gälla i fortsättningen i det nu
aktuella avseendet i allt väsentligt överensstämmer med vad som angetts i
socialstyrelsens nuvarande föreskrifter och allmänna råd.
Bestämmelsen i första stycket innebär således att utlåtandet beträffande
en rättspsykiatrisk undersökning även i fortsättningen skall avges av en
läkare. För en läkare som inte är anställd vid undersökningsenheten är det
naturligtvis fråga om ett frivilligt åtagande. Tredje stycket innebär att det
ankommer på regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, social-
styrelsen att föreskriva vilka krav som skall ställas på undersökningsläka-
rens kompetens. Behörighetskraven anges i dag i instruktionen för statens
rättspsykiatriska kliniker och stationer liksom i socialstyrelsens föreskrif-
ter och allmänna råd på området. Avsikten är att det i framtiden skall
ställas motsvarande krav på undersökningsläkarens kompetens.
I andra stycket regleras frågan vad utlåtandet beträffande en rättspsykia-
trisk undersökning skall innehålla. Syftet med ett sådant utlåtande är att
det skall ge domstolarna svar på den eller de frågor som domstolen vill få
besvarade genom undersökningen. Av 1 § andra stycket följer att dessa
frågor skall anges i domstolens beslut.
Undersökningsläkaren skall enligt nuvarande ordning (5 § första stycket
andra meningen LRPU), om han anser att den misstänkte på grund av sin
sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för någon annan åtgärd än sluten psyki-
atrisk vård eller vård i specialsjukhus, anmärka det i utlåtandet. Någon
motsvarande föreskrift har inte tagits in i den nya lagen. Det hindrar
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
552
naturligtvis inte att denne ändå, när det finns anledning till det, ger uttryck
för sin uppfattning i frågan om lämplig påföljd.
I 4 § andra meningen KRPU föreskrivs att utlåtandet beträffande en
rättspsykiatrisk undersökning bör skrivas så kort som fallet medger och ej
belastas med sådant som kan antas sakna betydelse för rättens ställningsta-
gande. Det är naturligtvis även i fortsättningen angeläget att de aktuella
utlåtandena ges en koncentrerad avfattning och inte belastas med onödiga
uppgifter. Jag avser därför att återkomma till regeringen med ett förslag till
en föreskrift motsvarande den nyssnämnda i en förordning i anslutning till
den nya lagstiftningen angående de rättspsykiatriska undersökningarna.
Jag vill i sammanhanget påpeka att socialstyrelsen i sina föreskrifter och
allmänna råd på området utförligt behandlat frågan om utformningen av
rättspsykiatriska utlåtanden. Behov av vägledning från socialstyrelsen i
denna fråga kommer naturligtvis att finnas också med den nya lagen.
8 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning
skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om
undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna.
Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats, skall den miss-
tänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anledning
till något annat.
Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning
beträffande den som är häktad utföras i häktet. Beslut om detta meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.
För behandlingen av den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk
undersökning finns bestämmelser i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. och i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk
vård.
I paragrafen regleras olika frågor om hur man skall förfara vid en rättspsy-
kiatrisk undersökning, om den misstänkte är häktad. Bestämmelserna
motsvarar delvis 7 § LRPU.
Bestämmelsen i första stycket första meningen , som har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.9), innebär en uppstramning i förhållan-
de till nuvarande reglering. Avsikten med föreskriften är att i lagen marke-
ra att väntetider på häkten inte skall få förekomma.
Syftet med bestämmelsen i första stycket andra meningen , som har sin
förebild i socialberedningens lagförslag (7 §), är att den misstänkte inte
skall behöva föras tillbaka till häktet efter avslutad undersökning, om han
har behov av psykiatrisk vård. Stöd för en sådan ordning ges för övrigt
redan i 4 § häkteslagen. Frågan om psykiatrisk tvångsvård och psykiatrisk
vård i frivilliga former för bl. a. häktade har behandlats av chefen för
socialdepartementet tidigare i dag (bil. 1 avsnitt 4.5 och 4.6).
Ett viktigt syfte med en tilltänkt ny rättspsykiatrisk organisation är att
det skall bli möjligt att integrera undersökningsverksamhet med psykiat-
risk vård. Chefens för socialdepartementet förslag till lagstiftning innebär
sålunda bl. a. att den som är häktad och genomgår eller som har genomgått
rättspsykiatrisk undersökning skall kunna ges psykiatrisk tvångsvård —
rättspsykiatrisk vård — eller psykiatrisk vård i frivilliga former vid under-
sökningsenheten, om denna hör till hälso- och sjukvården. Avsikten är
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
553
också att rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd i ett sådant fall skall Prop. 1990/91:58
kunna ges utan att den dömde förflyttas från sjukvårdsinrättningen efter Bilaga 2
avslutad undersökning.
I de fall undersökningsenheten drivs av staten kan dock den angivna
ordningen inte gälla. Så länge den rättspsykiatriska undersökningen pågår
kan enligt vad chefen för socialdepartementet har föreslagit (bil. 1 avsnitt
4.5.4) den häktade ges psykiatrisk tvångsvård vid en sådan enhet. Psykiat-
risk vård i frivilliga former kan och bör naturligtvis, i likhet med vad som
sker vid rättspsykiatriska kliniker enligt nuvarande ordning, komma till
stånd så länge den häktade är intagen vid enheten, även om detta inte är en
egentlig arbetsuppgift för en undersökningsenhet (jfr 3 § femte meningen
hälso- och sjukvårdslagen 1982:763).
Avsikten är att den häktade i ett fall av det nyss nämnda slaget när
undersökningen har avslutats skall kunna föras över till hälso- och sjukvår-
den för fortsatt psykiatrisk tvångsvård eller psykiatrisk vård i frivilliga
former. Det blir här fråga om vård vid en sådan sjukvårdsinrättning som
enligt vad chefen för socialdepartementet har föreslagit (bil. 1 avsnitt 4.5
och 4.6) skall få ge psykiatrisk tvångsvård och frivillig psykiatrisk vård åt
häktade. I den mån den rättspsykiatriska undersökningen har mynnat ut i
ställningstagandet att det finns medicinska förutsättningar för att ge den
häktade rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd, är det naturligtvis angelä-
get att denne efter undersökningen förs över till just den sjukvårdsinrätt-
ning där den rättspsykiatriska vården kan antas komma att påbörjas, om
påföljden också bestäms till rättspsykiatrisk vård. Det får förutsättas att
den nya organisation som är avsedd att skapas inom hälso- och sjukvården
för rättspsykiatrisk undersökning och psykiatrisk vård av lagöverträdare
skall ha möjligheter att på detta sätt ta emot patienter från de statliga
undersökningsenheter som kan finnas i framtiden.
Mot denna bakgrund anser jag att det i regleringen av det rättspsykiatri-
ska förfarandet inte behövs några föreskrifter motsvarande de nuvarande
bestämmelserna i 7 § andra stycket andra meningen och tredje stycket
LRPU om var den skall förvaras som är häktad och som har behov av
sluten psykiatrisk vård (eller vård i specialsjukhus). Den nu aktuella para-
grafen innehåller därför inga sådana föreskrifter.
Bestämmelsen i första stycket andra meningen kan naturligtvis tilläm-
pas även när den misstänkte har behov av somatisk vård, vilket innebär att
denne kan behöva föras över till någon enhet för sådan vård inom hälso-
och sjukvården i stället för att föras tillbaka till häktet.
I sammanhanget bör erinras om bestämmelserna i 7 § i förslaget till lag
om rättspsykiatrisk vård. Enligt andra stycket första meningen i den para-
grafen skall vården av den som av domstol överlämnats till rättspsykia-
trisk vård påbörjas redan innan beslutet har vunnit laga kraft, om den
dömde är häktad och tillsammans med åklagaren har medgett att vården
påbörjas. Denna föreskrift tar i första hand sikte på de fall då den häktade
är intagen i häkte.
Andra stycket i förevarande paragraf, som har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.10), motsvarar närmast 7 § första stycket andra
meningen LRPU och 2 § KRPU. Som tidigare har framhållits är avsikten
554
att möjligheten att genomfora en rättspsykiatrisk undersökning, när den
misstänkte är intagen i häkte, skall utnyttjas i undantagsfall när förhållan-
dena kräver det. Kriminalvårdsstyrelsens beslut skall självfallet föregås av
samråd med vederbörande undersökningsenhet.
Hur den rättspsykiatriska undersökningen skall gå till i de fall då den
misstänkte är intagen i häkte beror naturligtvis på omständigheterna i det
särskilda fallet. Undersökningen bör i allmänhet kunna utföras på motsva-
rande sätt som sker i dag. I klarhetens intresse kan påpekas att undersök-
ningsenhetens ansvar för undersökningen är oförändrat i de aktuella fal-
len.
I tredje stycket erinras om bestämmelserna i häkteslagen och den före-
slagna lagen om rättspsykiatrisk vård.
9 § Rättspsykiatrisk undersökning av den som inte är häktad skall äga
rum på tid och plats som bestäms av den läkare som skall avge utlåtandet
över undersökningen. Undersökningen skall såvitt möjligt bedrivas så att
den misstänkte inte hindras i sin förvärvsverksamhet eller utsätts för
någon annan olägenhet.
Paragrafen överensstämmer i sak i allt väsentligt med 8 § LRPU.
Beträffande bestämmelsen i första meningen bör pekas på att den som
skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning kan vara frihetsberövad i
annan form än genom att vara häktad, t. ex. med stöd av lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall eller utlänningslagen (1989:529). I
sådana fall får naturligtvis den misstänkte ställas till förfogande för under-
sökningen efter överenskommelse mellan undersökningsläkaren och den
myndighet som ansvarar för verkställigheten av frihetsberövandet. Frågan
om möjligheterna att ingripa mot den som inte är frihetsberövad i någon
form och som underlåter att inställa sig eller annars inte frivilligt medver-
kar till undersökningen regleras i 10 §.
10 § Om en misstänkt som inte är häktad eller annars berövad friheten
underlåter att inställa sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det
finns något annat skäl att anta att han inte kommer att frivilligt medverka
till undersökningen, får rätten besluta att han skall tas in på undersök-
ningsenheten. I beslutet skall bestämmas den längsta tid, högst två veckor,
under vilken den misstänkte får hållas kvar på enheten. Kan undersök-
ningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får rätten besluta att han
får hållas kvar under ytterligare högst två veckor.
Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren. Den miss-
tänkte skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen.
11 § Den som är intagen med stöd av 10 § kan ges vård enligt bestämmel-
serna i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård. Beträffande intagen
som inte genomgår rättspsykiatrisk vård tillämpas bestämmelserna i 18 —
24 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård.
Bestämmelserna i paragraferna har behandlats i den allmänna motivering-
en (avsnitt 3.13.). Reglerna i 10 § motsvarar 9 § första och tredje styckena
LRPU. I första meningen i 11 § i förevarande lagförslag finns en erinran
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
555
om föreskrifterna i lagen om rättspsykiatrisk vård medan andra meningen
i paragrafen kan sägas motsvara 9 § andra stycket LRPU.
Övriga bestämmelser
12 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning
som avses i 3 eller 4 §.
Om det behövs, skall styrelsen komplettera utredningen. Skall en rätts-
psykiatrisk undersökning kompletteras gäller i tillämpliga delar vad som
sägs i 5 §, 6§ första stycket och 8—11 §§ om en sådan undersökning.
Styrelsen får uppdra åt en viss läkare att utföra kompletteringen.
Bestämmelserna i paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 3.15). De motsvarar delvis 6 § LRPU.
I förhållande till nuvarande ordning innebär föreskriften i första stycket
den ändringen att rätten i mål av det aktuella slaget får möjlighet att
inhämta socialstyrelsens yttrande över också andra former av medicinsk
utredning än en rättspsykiatrisk undersökning. I den mån domstolen anser
det särskilt angeläget att socialstyrelsen yttrar sig över utredningen i en viss
fråga eller något visst hänseende, bör detta naturligtvis anges i domstolens
beslut att inhämta styrelsens yttrande. Och självfallet är det väsentligt att
styrelsen ger tillräckligt utförliga motiveringar till sina ställningstaganden,
särskilt i de fall då styrelsen har en annan uppfattning än den som redovi-
sas i den tidigare utredningen.
I andra stycket regleras frågan om komplettering av utredningen hos
socialstyrelsen. Bestämmelsen i andra meningen innebär att, om styrelsen
önskar komplettera en rättspsykiatrisk undersökning, de angivna föreskrif-
terna i lagen om en sådan undersökning skall tillämpas i den utsträckning
som krävs för kompletteringen. Exempelvis följer av 5 § var den misstänk-
te skall undersökas. Möjligheterna att t. ex. använda tvångsåtgärder mot
denne är också desamma som under det tidigare förfarandet. Enligt be-
stämmelsen i andra stycket tredje meningen i förevarande paragraf gäller
den avvikelsen från reglerna för rättspsykiatriska undersökningar att soci-
alstyrelsen får uppdra åt en viss läkare att utföra den kompletterande
undersökningen. En motsvarande bestämmelse finns nu i 9 § KRPU.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen är det angeläget att
prövningsförfarandet sker så snabbt som möjligt, särskilt då den misstänk-
te är häktad.
13 § Om den misstänkte är på fri fot, skall polismyndigheten på begäran
av den läkare som skall avge utlåtande enligt 7 § lämna biträde för att
inställa den misstänkte till undersökningen.
Paragrafen motsvarar i allt väsentligt föreskriften i 10 § andra stycket
LRPU.
14 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om den misstänkte som behövs för
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
556
en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter om den miss- Prop. 1990/91:58
tänkte som behövs för ett läkarutlåtande som anges i 4 § andra stycket Bilaga 2
liksom for ett yttrande av socialstyrelsen över ett sådant utlåtande eller
sådant läkarintyg som anges i 4 § första stycket.
Paragrafen motsvarar 10 § första stycket LRPU. I förhållande till den
sistnämnda bestämmelsen innebär de nya föreskrifterna att skyldigheten
för myndigheter inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten att lämna
ut uppgifter som behövs för det rättspsykiatriska förfarandet delvis avser
andra situationer. Paragrafen har en motsvarighet i förslaget till reglering
av den psykiatriska tvångsvården (se 43 § lagen om psykiatrisk tvångsvård
och 24 § lagen om rättspsykiatrisk vård).
Uppgifter som behövs för en rättspsykiatrisk undersökning eller för
socialstyrelsens komplettering av en sådan (jfr 12 § andra stycket andra
meningen) skall liksom i dag lämnas ut enligt bestämmelsen i första me-
ningen. Nytt är enligt andra meningen att uppgifter skall lämnas ut till
socialstyrelsen vid dess prövning i övriga fall enligt 12 §, dvs. när det är
fråga om att avge yttrande över ett § 7-intyg eller ett utlåtande av en
chefsöverläkare. Föreskriften i andra meningen omfattar även de uppgifter
som den sistnämnde behöver för sitt utlåtande.
Frågan om uppgiftslämnande till en läkare som skall avge ett § 7-intyg
enligt 4 § första stycket regleras i 8 § personundersökningslagen.
15 § Beslut av rätten enligt 10 § får överklagas särskilt.
Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-
bart. Beträffande beslut enligt 10 § gäller detta dock endast om beslutet
avser förordnande om fortsatt kvarhållande för undersökning.
Paragrafen motsvarar närmast 11 § LRPU.
Det bör påpekas att domstolens beslut om rättspsykiatrisk undersökning
kan överklagas av den misstänkte och av åklagaren med stöd av 49 kap. 6 §
RB. Även ett beslut av domstolen enligt 6 § andra stycket sista meningen i
den nu aktuella lagen om anstånd kan, som har anförts vid nämnda
paragraf, överklagas av dessa med stöd av den nyssnämnda bestämmelsen.
16 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överkla-
gas hos kammarrätten.
En motsvarighet till bestämmelsen finns nu i 11 a § LRPU.
17 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som
meddelas med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.
I paragrafen slås fast att socialstyrelsen skall utöva tillsyn över den rätts-
psykiatriska undersökningsverksamheten i fortsättningen. En viktig del av
detta arbete avser samordningen av den totala verksamheten i landet.
1 det föregående har i olika sammanhang förutskickats att närmare
reglering krävs av vissa frågor. Som exempel kan nämnas olika frågor om
557
själva de rättspsykiatriska undersökningarna och utformningen av utlåtan-
dena över undersökningarna. Föreskrifter i dessa frågor kan ges inom
ramen för regeringens befogenhet enligt regeringsformen att meddela verk-
ställighetsföreskrifter.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla.
2. Utlåtande som avges till rätten efter ikraftträdandet över en rättspsy-
kiatrisk undersökning i fall då gärningen har begåtts före ikraftträdandet
skall innehålla uttalanden i de frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i
den nya lagen och även huruvida den misstänkte begått brottet under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.
3.1 fråga om tid för att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk undersök-
ning som har beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
4. Har socialstyrelsen inte före den 1 januari 1992 prövat en framställ-
ning om anstånd enligt 4 § andra stycket tredje meningen i den gamla lagen
skall den bestämmelsen fortfarande tillämpas i ärendet. Styrelsens beslut
om anstånd överklagas även efter den nya lagens ikraftträdande enligt
11 a § i den gamla lagen.
Avger socialstyrelsen efter ikraftträdandet ett utlåtande som begärts
enligt 3 § andra stycket i den gamla lagen, skall utlåtandet utformas i
enlighet med vad som föreskrivs i punkt 2 ovan för ett utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning och i 3 eller 4 § i den nya lagen för ett
utlåtande av chefsöverläkaren. Ett sådant utlåtande av styrelsen ersätter
ett utlåtande av chefsöverläkaren enligt sistnämnda paragrafer. I fråga om
ett utlåtande av styrelsen enligt 6 § i den gamla lagen, som inte har avgetts
före ikraftträdandet av den nya lagen, skall nämnda paragraf fortfarande
tillämpas.
5. Har rätten före den 1 januari 1992 med stöd av 9 § första stycket i den
gamla lagen beslutat om den misstänktes intagning på viss rättspsykiatrisk
klinik skall beslutet efter den nya lagens ikraftträdande anses som ett
beslut enligt 10 § i den nya lagen.
Genom den nya lagen upphävs LRPU. Utgångspunkten för bedömningen
av när den nya lagen bör träda i kraft har varit att en tilltänkt organisa-
tionsförändring skall kunna genomföras vid samma tidpunkt. Genom att
tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande och en organisationsföränd-
ring sammanfaller bör det bli möjligt att utan några mer betydande prak-
tiska problem tillämpa den nya regleringen på de undersökningar som
pågår vid årsskiftet 1991/92.
Det kan förutses att en ny organisation kan komma att innebära att
enheter för rättspsykiatriska undersökningar som finns i dag tas över av
sjukvårdshuvudmän och att de rättspsykiatriska klinikerna och stationer-
na fr. o. m. den 1 januari 1992 utgör sådana undersökningsenheter som
avses i 5 § i den nya lagen, vare sig de drivs vidare av staten eller övertas av
sjukvårdshuvudmän. Några särskilda svårigheter att tillämpa den nya
lagens regler i stället för reglerna i LRPU på de personer som vid ikraftträ-
dandet finns intagna på de rättspsykiatriska klinikerna bör därför inte
uppkomma. I vissa avseenden krävs emellertid särskilda övergångsbe-
stämmelser. Dessa situationer regleras i punkterna 2 — 5, vilka i förhållan-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
558
de till förslaget i lagrådsremissen getts en ny utformning i framför allt
redaktionellt avseende.
Bestämmelsen i punkt 2 tar sikte på utlåtanden över rättspsykiatriska
undersökningar som avser gärningar begångna före den nya lagens ikraft-
trädande. Såväl undersökningar som har beslutats före ikraftträdandet,
men där utlåtandet över undersökningen avges efter denna tidpunkt, som
undersökningar som har beslutats efter det att den nya lagen har trätt i
kraft omfattas. Avsikten är att domstolen i samtliga dessa fall skall ha
tillgång till den medicinska utredning som behövs för att den straffrättsliga
regleringen för de olika situationerna skall kunna tillämpas.
Kravet enligt bestämmelsen på uttalanden ”i de frågor som anges i 1 §
första stycket 1 och 2 i den nya lagen” tar i första hand sikte på de
situationer då en rättspsykiatrisk undersökning inte har avslutats före
årsskiftet. I ett sådant fall har ju domstolen beslutat om undersökning med
stöd av LRPU och inte med tillämpning av 1 § i den nya lagen angett vilka
av de där angivna frågorna undersökningen skall omfatta. Om undersök-
ningen däremot har avslutats före den nya lagens ikraftträdande, gäller
enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till förslaget till ändringar i BrB
att tingsrätt eller högre rätt som avgör målet efter årsskiftet 1991/92 skall
tillämpa 31 kap. 3 § BrB i dess nuvarande lydelse, vilket innebär bl. a. att
domstolen får överlämna den tilltalade till sluten psykiatrisk vård enligt
LSPV.
I de fall där domstolen har beslutat om undersökningen med stöd av den
nya lagen men där gärningen begåtts före ikraftträdandet har det visserli-
gen i beslutet angetts vilken eller vilka av de i 1 § angivna frågorna som
undersökningen skall omfatta. Syftet med den nu aktuella övergångsbe-
stämmelsen är emellertid också att förhindra i dessa fall och i de nyss
angivna situationerna att den åtstramning som begreppet ”allvarlig psy-
kisk störning” innebär i förhållande till uttrycket ”sinnessjukdom, sinnes-
slöhet eller — jämställd med sinnessjukdom” i bl. a. 30 kap. 6 § BrB i
dess nuvarande lydelse skulle kunna leda till att personer som inte får
ådömas fängelse enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse skulle kunna få
det med dess nya lydelse. Med hänsyn till detta har det ansetts motiverat
att för samtliga fall av rättspsykiatriska undersökningar, som avser gär-
ningar som har begåtts före ikraftträdandet men där utlåtandet avges efter
ikraftträdandet, föreskriva att utlåtandet skall innehålla ”uttalanden i de
frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i den nya lagen och även
huruvida den misstänkte begått brottet under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom”. För undersökningsläkaren
innebär detta att utlåtandet skall innehålla uttalanden enligt såväl den nya
som den gamla lagen.
Med hänsyn till den avkortning av maximitiden för en rättspsykiatrisk
undersökning som den nya lagen innebär i förhållande till LRPU när det
gäller häktade personer har det av praktiska skäl ansetts nödvändigt att
låta den nuvarande maximitiden få gälla beträffande undersökningar som
ännu pågår vid den nya lagens ikraftträdande. Detta har kommit till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
559
uttryck i punkt 3 . Beträffande den maximitid som anges i 8 § i den nya
lagen har någon övergångsreglering däremot inte ansetts nödvändig.
Bestämmelserna i första stycket i punkt 4 reglerar situationen då en
rättspsykiatrisk klinik begärt anstånd med att avge utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning men socialstyrelsen inte har prövat fram-
ställningen före den nya lagens ikraftträdande. Även överklagandeförfa-
randet i sammanhanget innefattas av regleringen. Beträffande överklagan-
de i övrigt med stöd av 11 a § LRPU av olika beslut enligt den lagen har
något praktiskt behov av övergångsregler inte ansetts föreligga.
I andra stycket första meningen i punkt 4 har tagits in en bestämmelse
som tar sikte på den situationen då en domstol före årsskiftet 1991/92
begärt socialstyrelsens utlåtande enligt 3 § LRPU. Det är här fråga om
bl. a. sådana fall då den misstänkte är intagen för vård enligt LSPV. Om
socialstyrelsen har avgett sitt utlåtande före årsskiftet men målet avgörs
efter denna tidpunkt, krävs att domstolen inhämtar ett utlåtande enligt 3
eller 4 § i den nya lagen av chefsöverläkaren, förutsatt att den misstänkte
då är föremål för vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen
om rättspsykiatrisk vård (se övergångsbestämmelserna till förslaget till lag
om psykiatrisk tvångsvård). Har socialstyrelsen inte avgett sitt utlåtande
före årsskiftet följer emellertid av den nu aktuella bestämmelsen att utlå-
tandet skall utformas i enlighet med vad som föreskrivs för ett utlåtande
av det nyssnämnda slaget av chefsöverläkaren. Bestämmelsen innebär
också att kraven enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna på uttalanden i
de frågor som där anges skall uppfyllas. Enligt andra meningen ersätter
styrelsens utlåtande ett sådant läkarutlåtande.
Om det i ett brottmål har genomförts en rättspsykiatrisk undersökning
före årsskiftet 1991/92 och rätten likaledes före denna tidpunkt enligt 6 §
LRPU har begärt socialstyrelsens utlåtande över undersökningen, skall
nämnda paragraf tillämpas även om utlåtandet avges efter årsskiftet. Detta
följer av andra stycket tredje meningen i punkt 4. Bestämmelsen innebär
bl. a. att socialstyrelsen i utlåtandet skall ta ställning till undersökningslä-
karens uttalanden enligt 5 § LRPU. Att domstolen i ett sådant fall fortfa-
rande skall tillämpa 31 kap. 3§ BrB i dess nuvarande lydelse följer av
punkt 3 i övergångsbestämmelserna till ändringarna i BrB.
Punkt 5 innehåller en reglering av hur tvångsintagningar enligt 9 § första
stycket LRPU skall behandlas vid årsskiftet 1991/92. Avsikten med regle-
ringen är att den nya lagens begränsning av tiden för tvångsintagning till
två veckor skall ges verkningar även på de tvångsintagningar som har skett
med stöd av den gamla lagen. Det kan antas att denna övergångsreglering
får en ytterst begränsad praktisk betydelse.
7§
Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg
angående den misstänkte. Om rätten särskilt anger det i förordnandet,
skall intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
560
den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningspröv-
ning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge
utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett
sådant intyg som anges i första stycket andra meningen.
Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må
polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.
I paragrafen har gjorts ändringar till följd av förslaget att ett § 7-intyg, som
utfärdats av en läkare som har kompetens för att avge utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning, skall kunna läggas till grund för rättspsykia-
trisk vård som en brottpåföljd (se avsnitt 3.14 och 4 § första stycket i
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning).
Bestämmelsen i första stycket första meningen har endast jämkats i
språkligt hänseende.
I första stycket andra meningen har tagits in en bestämmelse som inne-
bär att domstolen när den förordnar om § 7-intyg skall ta ställning till
huruvida intyget skall vara av det kvalificerade slag som utgör tillräckligt
medicinskt underlag för att domstolen skall kunna överlämna den tilltala-
de till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Om dom-
stolen under målets handläggning finner anledning att undersöka om den
tilltalade kan bli föremål för rättspsykiatrisk vård men bedömer med
hänsyn till i första hand brottslighetens karaktär att vården inte bör för-
enas med särskild utskrivningsprövning (se förslaget till 31 kap. 3 § BrB),
kan domstolen sålunda ange att läkaren i intyget skall uttala sig huruvida
det finns medicinska förutsättningar för att överlämna denne till sådan
vård, dvs. att denne lider av en allvarlig psykisk störning och det med
hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är
påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård,
som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
Det bör betonas att intyg av detta slag inte är avsedda att användas som
ett alternativ till de normala § 7-intygen. Avsikten är i stället att de skall
kunna ersätta rättspsykiatriska undersökningar i vissa fall.
Det nuvarande andra stycket har slopats som en följd av förslaget att
avskaffa påföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård. Den nya
föreskriften i andra stycket första meningen, som motsvarar den nuvaran-
de bestämmelsen i första stycket andra meningen, innehåller ett bemyndi-
gande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att
meddela föreskrifter om avfattningen av de båda former av läkarintyg som
avses i första stycket, dvs. dels de intyg som motsvarar de nuvarande § 7-
intygen och dels de nu aktuella, mer kvalificerade intygen. För närvarande
gäller enligt 13 § personundersökningskungörelsen att ett § 7-intyg skall
innehålla uppgifter i de hänseenden som anges i ett av kriminalvårdsstyrel-
sen efter samråd med socialstyrelsen fastställt formulär. Jag avser att
återkomma till regeringen beträffande den reglering som här bör gälla vid
den nya ordningen med två olika former av läkarintyg.
Föreskriften i andra stycket andra meningen , som har berörts i den
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2
561
36 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
allmänna motiveringen (avsnitt 3.14), innebär att endast läkare som har Prop. 1990/91:58
kompetens att avge utlåtanden över rättspsykiatriska undersökningar får Bilaga 2
avge läkarintyg som avses i första stycket andra meningen. 1 de fall då
domstolen enligt den sist nämnda bestämmelsen anger att läkarintyget
skall innehålla uttalande om de medicinska förutsättningarna för att över-
lämna den tilltalade till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivnings-
prövning, skall alltså den förordnade läkaren ha denna särskilda kompe-
tens. Av 7 § tredje stycket i förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersök-
ning följer att det ankommer på regeringen eller, efter regeringens bemyn-
digande, socialstyrelsen att meddela föreskrifter om denna kompetens.
Jag vill tillägga att en överenskommelse mellan staten och sjukvårdshu-
vudmännen angående organisationen av det rättspsykiatriska undersök-
ningsväsendet i framtiden kan komma att omfatta även § 7-undersökning-
arna. Om så sker, får jag anledning att återkomma med de förslag till
ändringar som kan behöva vidtas i bl. a. 10 § i förevarande lag.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
4. lagom ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
5. lagom ändring i lagen (1965:94) om polisregister,
6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom,
8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränk-
ning,
10. lag om rättspsykiatrisk undersökning,
11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brott-
mål.
Beträffande förslaget under 7 vill jag peka på kravet i 10 kap. 5 § tredje
stycket regeringsformen på särskild beslutsordning vid riksdagens behand-
ling.
562
|
Lagförslagen i 1986 års promemoria angående |
Prop. 1990/91:58 Bilaga 2:1 |
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 31 kap. 3 och 4 §§, 33 kap. 2 och 4 §§ samt 36 kap. 13 § skall ha
nedan angivna lydelse,
dels att det i balken införs en ny paragraf, 31 kap. 5 §, av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
31 kap.
3§
Kan den som begått brottslig gär-
ning, enligt vad som framgår av fö-
reskriven medicinsk utredning, be-
redas vård med stöd av lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall eller vård i specialsjukhus
med stöd av 35 § lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda, må rätten, om den
finner behov av sådan vård förelig-
ga, förordna att han skall överläm-
nas till sluten psykiatrisk vård eller
vård i specialsjukhus för psykiskt ut-
vecklingsstörda. Om gärningen icke
begåtts under inflytande av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, må dock så-
dant förordnande meddelas allenast
såframt särskilda skäl äro därtill.
Framgår det av föreskriven utred-
ning att den som begått ett brott
lider av en till såväl art som grad
allvarlig psykisk störning och har
behov av psykiatrisk vård som kan
tillgodoses genom att han tas in på
sjukhus, får rätten överlämna ho-
nom till rättspsykiatrisk vård. Vad
som nu har sagts gäller inte om en-
dast böter är föreskrivet för brottet.
Har brottet begåtts under påver-
kan av den psykiska störningen och
har det riktat sig mot eller medfört
fara för liv eller hälsa, får rätten, om
påtaglig risk föreligger för att den
tilltalade till följd av störningen fort-
sätter brottslighet av detta slag, för-
ordna att särskild utskrivningspröv-
ning skall äga rum.
563
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Om det anses behövligt av hänsyn
till allmän laglydnad eller för att
främja den tilltalades anpassning i
samhället, får rätten förena påföljd
enligt första stycket med annan på-
följd än fängelse eller överlämnande
till särskild vård.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
År någon, som begått brottslig
gärning, i behov av psykiatrisk vård
eller tillsyn, och meddelas ej förord-
nande enligt 3 §, må rätten, om
mera ingripande åtgärd av särskilda
skäl ej finnes påkallad, förordna att
han skall överlämnas till öppen psy-
kiatrisk vård.
§
Om någon som har en sådan
funktionsnedsättning som avses i
1 § lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl. har begått ett brott un-
der påverkan av funktionsnedsätt-
ningen, får rätten överlämna ho-
nom till rättspsykiatrisk vård med
förordnande om särskild utskriv-
ningsprövning, under förutsättning
att
1. den tilltalade på grund av funk-
tionsnedsättningen har behov av
vård som kan tillgodoses genom att
han tas in på sjukhus,
2. brottet har riktat sig mot eller
medfört fara för liv eller hälsa,
3. påtaglig risk föreligger för att
han till följd av funktionsnedsätt-
ningen fortsätter brottslighet av det-
ta slag.
§
Om någon i fall som avses i 3 §
andra stycket eller 4 § på grund av
sitt tillstånd saknade uppsåt till gär-
ningen, får rätten likväl, utan att
döma till ansvar, överlämna honom
till rättspsykiatrisk vård med förord-
nande om särskild utskrivningspröv-
ning.
Överlämnande enligt första styc-
ket får ske efter åtal eller särskild
talan av åklagare. Om särskild ta-
lan gäller i tillämpliga delar vad
som föreskrivs i rättegångsbalken
angående åtal för gärningen.
33 kap.
2§
För brott som någon begått under
inflytande av sinnessjukdom, sin-
nesslöhet eller annan själslig abnor-
mitet av så djupgående natur, att
Har någon begått ett brott under
påverkan av en psykisk störning, får
rätten efter omständigheterna döma
till lindrigare straff än som är före-
564
Nuvarande lydelse
den måste anses jämställd med sin-
nessjukdom, må ej tillämpas annan
påföljd än överlämnande till sär-
skild vård eller, i fall som angivas i
andra stycket, böter eller skyddstill-
syn.
Till böter må dömas, om det fin-
nes ändamålsenligt för att avhålla
den tilltalade från fortsatt brottslig-
het. Skyddstillsyn må ådömas,
därest sådan påföljd med hänsyn till
omständigheterna finnes lämpliga-
re än särskild vård.
Finnes påföljd som här sagts icke
böra ådömas, skall den tilltalade
vara fri från påföljd.
Föreslagen lydelse
skrivet för brottet.
Den som har begått ett brott un-
der påverkan av en till såväl art som
grad allvarlig psykisk störning får
inte dömas till fängelse. Om påföljd
i ett sådant fall anses inte böra ådö-
mas, skall den tilltalade vara fri
från påföljd.
Vad som sägs i första stycket till-
lämpas även om någon har begått
ett brott under påverkan av en sådan
funktionsnedsättning som avses i
1 § lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl. Vad som sägs i andra
stycket tillämpas även om någon
har begått ett brott under påverkan
av en sådan funktionsnedsättning
som avses i nyss nämnda paragraf
och som är allvarlig till såväl art
som grad.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
4§
Har någon begått brott innan han
fyllt tjugoett år, må efter omstän-
digheterna ådömas lindrigare straff
än för brottet är stadgat. Lindrigare
straff må ock, om särskilda skäl äro
därtill, bestämmas för brott som nå-
gon begått under inflytande av själs-
lig abnormitet.
Har någon begått brott innan han
fyllt tjugoett år, må efter omstän-
digheterna ådömas lindrigare straff
än for brottet är stadgat.
Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av
hänsyn till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare
straff än som stadgats för brottet.
Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för
brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.
36 kap.
13 §
Har brott begåtts av någon som
ej fyllt femton år eller som handlat
under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig ab-
normitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, må rätten förordna
om förverkande av egendom eller
Har brott begåtts av någon som
ej fyllt femton år eller som handlat
under påverkan av en till såväl art
som grad allvarlig psykisk störning
eller av en sådan funktionsnedsätt-
ning som avses i 1 § lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
565
Nuvarande lydelse
om annan särskild rättsverkan, som
kan följa å brottet, allenast om och
i den mån det med hänsyn till hans
sinnesart, gärningens beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan
anses skäligt.
Föreslagen lydelse
och som är allvarlig till såväl art
som grad, får rätten förordna om
förverkande av egendom eller om
annan särskild rättsverkan, som
kan följa på brottet, endast om och
i den mån det med hänsyn till hans
psykiska tillstånd, gärningens be-
skaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
Denna lag träder i kraft den---.
566
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 kap.
7§
Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under
förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:
1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,
2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns
särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för
detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande, eller
4. om brottet uppenbarligen be-
gåtts under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken, samt psykiat-
risk vård eller vård enligt lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda
kommer till stånd utan lagföring.
4. om den misstänkte lider av en
psykisk störning eller har en sådan
funktionsnedsättning som avses i
1§ lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklings-
störda m.fl. och psykiatrisk vård el-
ler särskilda omsorger enligt nyss
nämnda lag kommer till stånd utan
lagföring.
Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän-
digheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.
Denna lag träder i kraft den---.
567
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
Förvandling får ej ske av
1. böter, som har ådömts med 1. böter, som har ålagts någon
stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken, som skäligen kan antas ha begått
brottet under påverkan av ett sådant
tillstånd som avses i 33 kap. 2§
andra stycket eller tredje stycket
andra meningen brottsbalken,
2. vite som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut
rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rätte-
gången i arbetstvister.
Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskil-
da bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den---.
568
Härigenom föreskrivs följande.
1 § 1 brottmål får rätten förordna om rättspsykiatrisk undersökning i
syfte att utröna om
1. den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en till såväl
art som grad allvarlig psykisk störning eller av en sådan funktionsnedsätt-
ning som avses i 1 § lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m. fl. och som är allvarlig till såväl art som grad,
2. medicinska förutsättningar för att ge den misstänkte rättspsykiatrisk
vård enligt 31 kap. 3 - 5 §§ brottsbalken föreligger.
En rättspsykiatrisk undersökning utförs vid en rättspsykiatrisk vården-
het.
2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får meddelas endast om
1. den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har
förebragts att han har begått den och
2. inte enbart böter kan antas böra följa på gärningen eller, i fall som
avses i 31 kap. 5 § brottsbalken, är föreskrivet för denna.
Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart det
kan ske.
3 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga
skyndsamhet. Den skall anpassas efter syftet med undersökningen och
undersökningsfältets beskaffenhet.
Ett utlåtande över undersökningen skall ges in till rätten utan dröjsmål
sedan undersökningen har avslutats. Är den misstänkte häktad skall utlå-
tandet ges in inom en månad och annars inom sex veckor från det att
beslut om undersökningen kom in till den rättspsykiatriska vårdenhet där
undersökningen skall göras. Rätten får medge anstånd, om det föreligger
särskilda skäl.
4 § Utlåtandet över en rättspsykiatrisk undersökning skall avges av en
läkare vid den rättspsykiatriska vårdenheten eller av någon annan läkare
som vårdenheten utser. Utlåtandet skall, om annat inte följer av rättens
beslut, innehålla uttalande i de frågor som avses i 1 § första stycket. I
utlåtandet skall anges de omständigheter på vilka dessa uttalanden grun-
das.
Anser läkaren att den misstänkte bör bli föremål för annan åtgärd än
rättspsykiatrisk vård, skall detta anges i utlåtandet.
5 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning
skall så snart det kan ske föras över till den rättspsykiatriska vårdenhet där
undersökningen skall göras.
Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats skall den
misstänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anled-
ning till annat.
Om det finns särskilda skäl, får en rättspsykiatrisk undersökning beträf-
fande den som är häktad utföras vid en rättspsykiatrisk vårdenhet när
denne är intagen i häkte. Beslut i en sådan fråga fattas av socialstyrelsen
efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen.
Bestämmelser om psykiatrisk vård för den som är häktad och genomgår
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
569
rättspsykiatrisk undersökning ges i lagen (1987:000) om rättspsykiatrisk Prop. 1990/91:58
vård. Bilaga 2:1
6 § Den som skall genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och inte har
berövats friheten skall inställa sig för undersökningen på tid och plats som
bestäms av den läkare som skall avge utlåtandet över undersökningen.
Undersökningen skall såvitt möjligt bedrivas så att den misstänkte inte
hindras i sin förvärvsverksamhet eller åsamkas någon annan olägenhet.
7 § Om en misstänkt som inte är berövad friheten underlåter att inställa
sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det finns något annat skäl
att anta att han inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen,
får rätten besluta att han skall tas in på den rättspsykiatriska vårdenhet där
undersökningen skall göras. I beslutet skall bestämmas den längsta tid,
högst två veckor, under vilken den misstänkte får hållas kvar på enheten.
Kan undersökningen inte avslutas inom den bestämda tiden, får rätten
besluta om fortsatt intagning under högst två veckor.
8 § Den som är intagen på en rättspsykiatrisk vårdenhet med stöd av 7 §
får hindras att lämna enheten.
Beträffande behandlingen av den intagne tillämpas bestämmelserna i
lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. angå-
ende den som är häktad av annan anledning än på grund av misstanke om
brott.
9 § Rätten får inte förordna att någon skall överlämnas till rättspsykia-
trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts. Inte heller får den som lider av en till såväl art
som grad allvarlig psykisk störning och har behov av psykiatrisk vård som
kan tillgodoses genom att han tas in på sjukhus dömas till fängelse utan att
en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts.
En rättspsykiatrisk undersökning behövs inte i fall som avses i första
stycket första meningen, om den misstänkte redan är föremål för rättspsy-
kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och utlåtande har inhäm-
tats av den överläkare som är ansvarig för vården.
10 § Rätten får inte förordna att någon skall överlämnas till rättspsykiat-
risk vård i andra fall än som avses i 9 § om inte i målet
1. en rättspsykiatrisk undersökning har gjorts,
2. ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål har inhämtats av en läkare vid en rättspsykiatrisk vårdenhet eller
av någon annan läkare som vårdenheten utser, eller,
3. när den misstänkte är föremål för vård enligt lagen (1987:000) om
psykiatrisk tvångsvård eller för rättspsykiatrisk vård, utlåtande har inhäm-
tats av den överläkare som är ansvarig för vården.
11 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning
som avses i 10 §. Om det behövs, skall styrelsen därvid komplettera den
undersökning som har företagits.
12 § På begäran av den läkare som skall avge utlåtande enligt 4 § skall en
polismyndighet lämna handräckning i den utsträckning som krävs för att
den misstänkte skall inställa sig för undersökning.
13 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
570
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om den misstänkte eller den döm-
de som behövs för en rättspsykiatrisk undersökning eller för en undersök-
ning enligt 11 § andra meningen.
14 § Talan mot ett beslut, varigenom rätten med stöd av 7 § har förord-
nat att den misstänkte skall vara intagen för undersökning, förs särskilt.
Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-
bart. Beträffande beslut enligt 7 § gäller detta dock endast om beslutet
avser förordnande om fortsatt intagning för undersökning på en rättspsy-
kiatrisk vårdenhet.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
Denna lag träder i kraft den---, då lagen (1966:301) om rättspsy-
kiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla. Den upphävda lagen
gäller dock fortfarande i fråga om rättspsykiatrisk undersökning som har
beslutats före utgången av år---.
571
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Bestämmelserna i denna lag gäller på sätt som närmare anges i det
följande den som
1. efter förordnande av domstol skall erhålla rättspsykiatrisk vård,
2. är anhållen, häktad eller intagen på en rättspsykiatrisk vårdenhet med
stöd av 7 § lagen (1987:000) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
m. m., eller
3. är intagen i kriminalvårdsanstalt.
2 § Bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om skyldig-
het för en landstingskommun och en kommun som inte ingår i en lands-
tingskommun att erbjuda hälso- och sjukvård tillämpas även beträffande
rättspsykiatrisk vård.
3 § Rättspsykiatrisk vård ges
1. på rättspsykiatriska vårdenheter,
2. på enheter där vård enligt lagen (1987:000) om psykiatrisk tvångs-
vård får ges.
Beslut om rättspsykiatrisk vård
4 § Bestämmelser om förordnande av domstol om rättspsykiatrisk vård
finns i 31 kap. 3 —5 §§ brottsbalken.
5 § När någon som avses i 1 § 2 eller 3 behöver psykiatrisk vård, skall
sådan vård så långt möjligt ges med stöd av bestämmelserna i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763). Lider han av en till såväl art som grad allvarlig
psykisk störning och har han behov av psykiatrisk vård som kan tillgodo-
ses genom att han tas in på sjukhus, får han ges rättspsykiatrisk vård, om
han motsätter sig nödvändig vård eller på grund av sitt tillstånd uppenbart
saknar förmåga att ta ställning i frågan.
6 § Beslut om rättspsykiatrisk vård enligt 5 § fattas av överläkaren vid
den enhet där vården är avsedd att bedrivas. För ett sådant beslut krävs att
vårdintyg har utfärdats. Beträffande vårdintyg och undersökning för vård-
intyg gäller därvid bestämmelserna i 4 och 5 §§ lagen (1987:000) om
psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.
Fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård skall skyndsamt avgöras
efter undersökning av patienten. Vid beslut om intagning får vårdintyget
inte vara äldre än tre dagar.
Om rätten har fattat beslut om rättspsykiatrisk undersökning och den
misstänkte redan har förts till en rättspsykiatrisk vårdenhet, krävs inte för
beslut om rättspsykiatrisk vård att vårdintyg har utfärdats. Detsamma
gäller beträffande den som enligt 7 § lagen (1987:000) om rättspsykiatrisk
undersökning m. m. har intagits på en sådan vårdenhet.
572
Vården
1 § Rättspsykiatrisk vård enligt 1 § 1 skall inledas utan dröjsmål när
domstolens förordnande om sådan vård har vunnit laga kraft. Är den
dömde häktad, får vården inledas även om förordnandet inte har vunnit
laga kraft, under förutsättning att den dömde och åklagaren lämnar sam-
tycke till det.
8 § För rättspsykiatrisk vård gäller bestämmelserna i 15 — 22 §§ lagen
(1987:000) om psykiatrisk tvångsvård i den mån föreskrifterna i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt eller lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna m. fl. i motsvarande hänseenden inte skall
tillämpas.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
Vistelse utanför vårdenhetens område
9 § Beträffande vistelse utanför vårdenhetens område av den som ge-
nomgår rättspsykiatrisk vård på grund av förordnande enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken av domstol, utom i fall då vården förenats med särskild
utskrivningsprövning, skall bestämmelserna i 23 och 24 §§ lagen
(1987:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas i motsvarande hänseen-
den.
10 § Den som genomgår rättspsykiatrisk vård med förordnande om sär-
skild utskrivningsprövning får medges att under en viss del av vårdtiden
vistas utanför vårdenhetens område, om påtaglig risk inte föreligger att
denne på nytt gör sig skyldig till gärning som avses i 31 kap. 3 § andra
stycket brottsbalken.
Medgivande enligt första stycket får avse återstoden av vårdtiden, om
det finns särskilda skäl att anta att åtgärden är angelägen för att förbereda
den rättspsykiatriska vårdens upphörande. Patienten får därvid åläggas att
iaktta särskilda föreskrifter i behandlingssyfte.
En fråga enligt första eller andra stycket avgörs av länsrätten efter
anmälan av överläkaren vid den vårdenhet där patienten vistas eller efter
ansökan av patienten.
11 § Överläkaren får återkalla tillstånd enligt 10 § att vistas utanför
vårdenhetens område, om förhållandena kräver det.
12 § Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och som genomgår rätts-
psykiatrisk vård får medges att under en viss del av vårdtiden vistas
utanför vårdenhetens område. Medgivande får avse återstoden av vårdti-
den, om det finns särskilda skäl att anta att åtgärden är angelägen för att
förbereda att den rättspsykiatriska vården upphör.
En fråga enligt första stycket prövas av kriminalvårdsstyrelsen efter
anmälan av överläkaren vid den vårdenhet där patienten vistas eller efter
ansökan av patienten. Har ansökan gjorts av patienten, skall styrelsen
inhämta yttrande av överläkaren.
Bestämmelserna i 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall
ha motsvarande tillämpning vid medgivande enligt första stycket.
Upphörande av rättspsykiatrisk vård
13 § När det beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt
31 kap. 3 § brottsbalken utan förordnande om särskild utskrivningspröv-
573
ning inte längre föreligger förutsättningar för att ge sådan vård, skall
överläkaren vid enhet där patienten vistas besluta att vården genast skall
upphöra. Detsamma gäller beträffande rättspsykiatrisk vård enligt 5 § när
förutsättningar för sådan vård inte längre föreligger.
14 § Rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3§ brottsbalken utan förord-
nande om särskild utskrivningsprövning får pågå under högst tre månader
från den dag då vården påbörjades.
Efter ansökan av överläkaren vid den enhet där patienten vårdas får
länsrätten medge att den rättspsykiatri ska vården får fortsätta utöver den
tid som anges i första stycket. Länsrätten skall därvid höra lämplig sakkun-
nig, om det inte är uppenbart obehövligt.
Medgivande enligt andra stycket får lämnas för högst sex månader åt
gången. Ansökan om sådant medgivande skall ges in till länsrätten inom
den tid som gäller för den rättspsykiatriska vården enligt första stycket
eller enligt tidigare beslut av länsrätten.
15 § Har en ansökan enligt 14 § gjorts hos länsrätten, får den rättspsykia-
triska vården pågå tills rätten har avgjort frågan. Ansökan förfaller, om
överläkaren innan rätten avgör målet beslutar att den rättspsykiatriska
vården skall upphöra.
Den rättspsykiatriska vården upphör om inte en ansökan om medgivan-
de till sådan vård har gjorts inom den tid som anges i 14 § tredje stycket
andra meningen.
16 § Rättspsykiatrisk vård enligt 5 § skall upphöra senast,
1. beträffande den som är anhållen eller häktad när det inte längre finns
beslut om anhållande eller häktning,
2. beträffande den som är intagen på en rättspsykiatrisk vårdenhet med
stöd av 7 § lagen (1987:000) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
m. m. när denne inte längre får hållas kvar på enheten,
3. beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt när villkorlig
frigivning sker.
17 § När det beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt
31 kap. 3 —5 §§ brottsbalken med förordnande om särskild utskrivnings-
prövning inte längre finns påtaglig risk för att han till följd av sitt psykiska
tillstånd på nytt gör sig skyldig till gärning som avses i 31 kap. 3 § andra
stycket brottsbalken och förutsättningar för att ge honom sådan vård i
övrigt inte föreligger, skall den rättspsykiatriska vården upphöra.
En fråga enligt första stycket prövas av länsrätten efter anmälan av
överläkaren vid den enhet där patienten vistas eller ansökan av patienten.
Anmälan av överläkaren skall ske genast när denne anser att den rättspsy-
kiatriska vården kan upphöra och i annat fall senast inom tre månader från
den dag då vården påbörjades och därefter inom var sjätte månad från den
dag prövning enligt första stycket senast skedde. Överläkaren skall till sin
anmälan foga en redogörelse för de omständigheter som har betydelse för
bedömningen av förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård.
18 § Har beträffande någon som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31
kap. 3 — 5 §§ brottsbalken beslut meddelats om avvisning eller utvisning
enligt utlänningslagen (1980:376) eller utlämning enligt lagen (1957:668)
om utlämning för brott eller lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
574
Danmark, Finland, Island eller Norge eller lagen (1970:375) om utläm-
ning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, skall den rättspsykiatriska vården upphöra, om
det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och patientens
tillstånd tillåter sådan verkställighet.
Beslut enligt första stycket om upphörande av rättspsykiatrisk vård
fattas av länsrätten, om särskild utskrivningsprövning skall ske, och i
övriga fall av överläkaren vid den enhet där patienten vistas.
19 § Vid handläggning i länsrätten av fråga enligt 14 eller 17 § tillämpas
bestämmelserna i 29 — 32 §§ lagen (1987:000) om psykiatrisk tvångsvård i
motsvarande hänseenden.
Om det inte är uppenbart obehövligt, skall länsrätten i mål enligt 17 §
inhämta yttrande av socialstyrelsen och bereda åklagaren i det mål i vilket
förordnandet om rättspsykiatrisk vård skett tillfälle att yttra sig.
Övriga bestämmelser
20 § Överläkarens beslut enligt denna lag får överklagas när denne har
1. i fall som avses i 6 § beslutat om rättspsykiatrisk vård,
2. i fall som avses i 9 § lämnat en begäran att vistas utanför vårdenhetens
område utan bifall,
3. beslutat om återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdenhetens
område,
4. i fall som avses i 13 § avslagit en begäran att rättspsykiatrisk vård skall
upphöra.
I övrigt får beslut av överläkaren enligt denna lag inte överklagas.
Talan förs hos länsrätten genom besvär.
Överläkaren får inte föra talan mot rättens beslut enligt denna lag.
21 § Vid handläggning i kammarrätt av mål om rättspsykiatrisk vård
enligt 14 och 17 §§ skall nämndemän ingå i rätten.
22 § Ett beslut av kriminalvårdsstyrelsen enligt 12 § får överklagas hos
kammarrätten i Jönköping.
23 § Beslut som meddelas enligt denna lag gäller omedelbart.
24 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i ärende enligt denna lag
finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).
25 § Med överläkare jämställs i denna lag även annan läkare som av
sjukvårdshuvudmannen har förordnats att fullgöra viss del av en överläka-
res åligganden.
Om det finns särskilda skäl, får överläkaren överlåta på en annan läkare
att fatta beslut enligt denna lag utom beträffande
1. beslut enligt 6 § om rättspsykiatrisk vård,
2. i fall som avses i 8 § beslut om avskiljande enligt 20 § andra stycket
lagen (1987:000) om psykiatrisk tvångsvård,
3. ansökan enligt 14 § hos länsrätten om medgivande att den rättspsykia-
triska vården får fortsätta,
4. beslut om vistelse utanför vårdenhetens område i fall som avses i 9 §,
5. beslut om återkallelse av tillstånd att vistas utanför vårdenhetens
område.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:1
575
Om det finns särskilda skäl, fär regeringen eller, efter regeringens be- Prop. 1990/91:58
myndigande, socialstyrelsen medge undantag från kravet i 6 § att läkare Bilaga 2:1
som utfärdar vårdintyg skall vara legitimerad.
26 § Polismyndigheten skall på begäran av den ansvarige läkaren lämna
biträde för att
1. återföra en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap.
3 — 5 §§ brottsbalken, om han lämnat vårdenheten utan medgivande,
2. återföra en patient till vårdenheten, om han inte återvänt sedan tiden
för medgivande att vistas på egen hand utanför vårdenhetens område gått
ut eller tillståndet återkallats.
27 § Om vissa inskränkningar i rätten att inneha berusningsmedel m. m.
ges bestämmelser i lagen (1987:000) om särskilda befogenheter vid vård
på vissa institutioner.
28 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som medde-
las med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.
29 § Beträffande patient som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31
kap. 3 — 5 §§ brottsbalken gäller bestämmelserna i 28 § och 33 § fjärde
stycket andra meningen lagen (1987:000) om psykiatrisk tvångsvård om
stödperson i tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den---.
576
På det inom justitiedepartementet år 1986 utarbetade förslaget till ny
reglering av behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare (se bil. 2:1)
har synpunkter framförts muntligen vid en av departementet anordnad
hearing den 21 maj 1986 och skriftligen i ett antal yttranden.
Synpunkter har lämnats av företrädare för Stockholms tingsrätt, kam-
marrätten i Stockholm, länsrätterna i Stockholms län och Uppsala län,
riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, socialsty-
relsen, statens rättspsykiatriska kliniker i Uppsala och Stockholm, psykia-
triska nämnden, Stockholms södra utskrivningsnämnd, utskrivnings-
nämnden för Katrineholms kommun, statens förhandlingsnämnd, juridis-
ka fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, institutionen för social- och
rättspsykiatri vid Karolinska institutet, justitieombudsmannen Anders
Wigelius (JO), Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Sveriges
socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund (SRR),
Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK), Sveriges
läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Svenska läkaresällskapet, Rätts-
psykiatriska sektionen inom Svenska psykiatriska föreningen, Sveriges
domareförbund, Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar
och Vuxna, Handikappförbundens Centralkommitté och Riksförbundet
för Social och Mental Hälsa (RSMH).
Redovisningen i denna sammanställning har för enkelhetens skull gjorts
så att synpunkter har hänförts till en viss instans även om dess företrädare
inte i formell mening kan sägas ha lämnat synpunkter på instansens
vägnar.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
Flertalet instanser hade en övervägande positiv inställning till förslaget.
Från flera håll framhölls att kritiken mot socialberedningens förslag till
stor del har tillgodosetts. Stockholms tingsrätt menade att reglerna nu blir
mer rättvisa. Några instanser framhöll att det är en riktig utgångspunkt att
vårdbehovet framhävs. Stockholms södra utskrivningsnämnd ansåg att den
gällande lagstiftningen är bra och tillgodoser högt ställda krav. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menade att den s. k. tillräknelig-
hetsläran bör återinföras i den straffrättsliga regleringen.
577
37 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
Stockholms tingsrätt: En snävare gränsdragning erfordras beträffande de
som faller inom den psykiatriska vården. Att ta bort jämställdhetsbegrep-
pet kan vara en bra lösning.
RÅ: Det är principiellt riktigt att de nuvarande s. k. jämställdhetsfallen
försvinner. Frågan är dock om kriminalvårdsmyndigheterna kan ta hand
om dessa fall. Det är bra att kausalitet inte krävs för rättspsykiatrisk
tvångsvård. Det är också bra att den nuvarande regeln om överlämnande
av psykiskt utvecklingsstörda till vård försvinner.
Kriminalvårdsstyrelsen: Kan uttrycket ”kan tillgodoses” lämna uttryck
för en bedömning som leder till att sjuka personer, som inte är vårdmo-
tiverade eller inte anses behandlingsbara, får vistas i fängelse i stället för
sjukhus? Psykiskt störda lagöverträdare bör från vårdsynpunkt och av
resursskäl inte finnas inom kriminalvården.
Socialstyrelsen: ”Allvarlig psykisk störning” bör definieras på sådant
sätt att det sker en inskränkning av de s. k. jämställdhetsfallen. Målet bör
vara att människor med sådana psykiska störningar som normalt brukar
kunna bli föremål för psykiatrisk tvångsvård skall kunna beredas sådan
även i samband med ett brott. I dag upplevs det ibland att vissa av domstol
till vård överlämnade patienter inte skulle ha blivit aktuella för tvångsvård
vid intagning på vårdintyg.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Det vore önskvärt med en defini-
tion av begreppet ”allvarlig psykisk störning”. Jämställdhetsbegreppet
försvinner, men de människor som begreppet definierar finns kvar efter-
som den straffrättsliga särregleringen för psykiskt avvikande lagöverträda-
re i forsättningen i allt väsentligt skall omfatta samma kategori som för
närvarande. Den rättspsykiatriska verksamheten kommer således också
fortsättningsvis att dels omfatta människor som är psykiskt sjuka, eller
som varit det i samband med de gärningar de åtalats för, dels människor
som har så djupgående störningar att dessa kan jämställas med psykisk
sjukdom. Behov av psykiatrisk vård bör också i fortsättningen vara vägle-
dande för vilka personer som rekommenderas bli överlämnade till sådan
vård. Vi delar kriminalvårdens oro över att få för många patienter inom
kriminalvården.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet: När det gäller psy-
kisk sjukdom har man en fast terminologi, men vad menas med psykisk
störning?
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Un-
der många år har termen ”jämställd med sinnessjukdom” som infördes år
1946 utgjort en källa till kritik mot nuvarande lagstiftning. Genom att
införa termen ”allvarlig psykisk störning” som en samlingsbeteckning för
såväl psykisk sjukdom (psykos) som härmed jämställbart tillstånd har
justitiedepartementet med ett Alexanderhugg löst den gordiska knuten om
jämställdhet på vilket tre tidigare utredningar gått bet (SOU 1959:20,
SOU 1977:23 och SOU 1984:64). Man har tidigare fastnat i semantiska
tolkningar och inte haft klart för sig att psykiatrin idag avlägsnat sig från
578
gammal typologisk uppfattning och närmat sig en dimensionell diagnostik.
Detta innebär att man ser psykiska sjukdomstillstånd eller störningar inte
enbart som kvalitativt avgränsbara entiteter, utan även tar faktorer som
svårhetsgrad och social funktionsförmåga med i bedömningen. Detta kan
göras efter en kontinuerlig skala som beskriver varierande svårhetsgrad
hos den psykiska störningen. Den nya termen ”allvarlig psykisk störning”
ger möjlighet att skapa en ny bedömningspraxis som mera utgår från de
resurser som den psykiatriska vården kan erbjuda de enskilda fallen.
Denna nya tillämpning bör förankras i de nya diagnostiska metoder som
tillämpas främst i USA, där man samtidigt tar hänsyn till inte bara stör-
ningens diagnos utan också social funktionsnivå och graden av psykosocial
stress. En förutsättning för en sådan ny tillämpning är att enhetliga centra-
la regler skapas och att möjligheten till central granskning av rättspsykia-
triska utlåtanden stärks.
LO: Psykisk störning borde definieras grundligare än vad som nu görs.
Det skall vara fråga om en så allvarlig psykisk störning att personen har
tappat verklighetsanknytningen. I annat fall skall han dömas efter vanliga
regler.
Rättspsykiatriska sektionen inom Svenska psykiatriska föreningen: Det
framgår inte klart av förslaget om det är vårdbehovet som skall avgöra om
ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård skall ske. Om så är fallet är det
bra.
Sveriges domareförbund: Det är bra att jämställdhetsbegreppet har tagits
bort. Lagtexten i första meningen bör hellre formuleras: ”Framgår---
störning och har oundgängligt behov av psykiatrisk vård som kan tillgodo-
ses endast genom---vård.” Avsikten är väl att behovet av psykiatrisk
vård inte kan tillgodoses på annat sätt än genom intagning på sjukhus?
Stockholms tingsrätt: Det är lämpligt att domstolen alltid kan besluta om
särskild utskrivningsprövning i alla fall då en lagöverträdare överlämnas
till rättspsykiatrisk vård.
RÅ: Man kan fråga sig om kravet på kausalitet för en särskild utskriv-
ningsprövning har någon egentlig rättslig funktion. Kausaliteten är när-
mast en indikation på risken för återfall och bör utformas så att den är en
del av bedömningen av återfallsrisken. Kausaliteten bör vara en saklig och
inte en rättslig förutsättning.
Socialstyrelsen: Förslaget är godtagbart. Uttrycket ”påtaglig risk” kan
dock medföra att man tar för hårt på detta och att det får karaktären av en
interneringspåföljd. Den psykiska störningen bör stå i centrum.
Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Varför skall det föreligga krav på
kausalitet vid återfallsprövningen?
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Vi saknar en närmare precisering
av vilka brott eller andra omständigheter som skall leda till förordnande
om särskild utskrivningsprövning. Hur skall prövningen av risk för fortsatt
brottslighet ske? Skall ett rättspsykiatriskt utlåtande innehålla bedömning
av om en särskild utskrivningsprövning kan anses nödvändig?
Prop.1990/91:58
Bilaga 2:2
579
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet: Man kan fråga sig
om uttrycket ”medfört fara” avser något utanför brottsrekvisitet vid varje
brott. Vidare kan man beträffande uttrycket ”fara för liv eller hälsa” fråga
om det syftar även på lagöverträdaren själv. Uttrycket bör inte användas.
Sveriges domareförbund: Beträffande den särskilda utskrivningspröv-
ningen har det blivit en för stor inskränkning. Man kan fråga sig om ”fara
för liv eller hälsa” avser även t. ex. våldtäkt. Särskild utskrivningsprövning
måste rimligen ske även vid våldtäkt och andra sexualbrott, olaga hot och
vissa grövre förmögenhetsbrott. Ett exempel på det sista är t. ex. en manisk
person som begår grova bedrägerier.
Beträffande uttrycket ”påtaglig risk” måste det vid grövre brott krävas
en mindre risk för fortsatt brottslighet. Trots att det t. ex. vid mord inte
alltid finns en påtaglig återfallsrisk bör en särskild utskrivningsprövning
ändå ske. ”Till följd av störningen” måste väl ändå ge möjlighet till en
helhetsbedömning och hänsyn bör kunna tas även till andra faktorer, t. ex.
missbruk. Annars blir det svåra bedömningar.
Det bör någonstans anges vad som förstås med särskild utskrivnings-
prövning.
Svenska läkaresällskapet: En fråga är hur man skall göra när vårdbe-
hovet inte längre är lika starkt men man gör bedömningen att återfallsris-
ken kvarstår. Det kan då lätt bli en form av internering.
Stockholms tingsrätt: Möjligheten att kombinera vården med andra påfölj-
der är bra, dock finns knappast något behov när det gäller villkorlig dom.
Bestämmelsen borde kunna skrivas mera direkt.
RÅ: Det kan ifrågasättas om det har någon praktisk betydelse att kunna
kombinera vården med annan påföljd.
Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Det är knappast någon fördel med
att kunna kombinera vården med skyddstillsyn, eftersom det ju redan
finns en stödkontakt på grund av vården.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Vi finner det olyckligt att lagöverträ-
dare som är psykiskt utvecklingsstörda skall tas om hand inom den psykia-
triska vården. Psykisk utvecklingsstörning är ingen sjukdom. Dessa män-
niskor behöver en specialkomponerad vårdform för att kunna rehabilite-
ras.
Sveriges domareförbund: Skall lagrummet verkligen kunna tillämpas
även om endast böter är föreskrivet för brottet (jfr första stycket i paragra-
fen)? I övrigt bör ändring göras i lagtexten i konsekvens med vad som
föreslagits beträffande 31 kap. 3 §.
Stockholms tingsrätt: Det finns inte något praktiskt behov av en särskild
reglering för dessa fall.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
580
RÅ: Gäller regeln i första stycket även vid brott som förutsätter endast
grov oaktsamhet? När det gäller andra stycket är det tveksamt hur rätten
skall förfara. Skall rätten göra en självständig prövning av uppsåtsfrågan
och vad sker om rätten i så fall skulle finna att uppsåt föreligger?
Socialstyrelsen: De särregler som föreslås i paragrafen behövs inte. I
sådana fall kan patienten beredas vård på vanligt sätt genom vårdintyg om
så behövs. Däremot borde åtalsunderlåtelse kunna ske även efter vårdtill-
fället om patienten varit föremål för vård för allvarlig psykisk störning vid
tidpunkten för brottet.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet: I lagtexten talas om
uppsåt men grov oaktsamhet är ju lika viktigt. Även andra fall bör behand-
las, t. ex. när en sinnessjuk handlar i nödvärn och gör sig skyldig till excess.
Det finns ytterligare omständigheter som kan medföra att en gärning inte
anses som ett brott. Det blir problem genom att man inte använder sig av
tillräknelighetsläran. Domstolarna bortser emellertid från problemen.
Man måste ha en särreglering på något sätt för farliga personer. I Västtysk-
land har man en regel som gör det möjligt att låsa in personer som begått
rättsstridiga handlingar om det finns risk för nya våldsamheter och perso-
nen därför är farlig.
Det blir mycket egendomligt med hänvisningen i paragrafen, som ju
avser gärningar som inte är brott, till 31 kap. 3 § andra stycket, som
behandlar brott. Det är svårt att få det att hänga ihop.
JO: Lagrummet bör helst tas bort. Det blir annars svårt processuellt.
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Ar-
betsgruppen täpper till en lucka i den nuvarande lagen nämligen beträffan-
de gärningsmän som är så svårt psykiskt sjuka att uppsåt inte kan bedömas
föreligga.---
Sveriges domareförbund: Är uttrycket ”utan att döma till ansvar” egent-
ligen adekvat, eftersom rätten i fall då 31 kap. 3 § är tillämplig ju inte
”dömer till ansvar” utan endast konstaterar att någon gjort sig skyldig till
vissa brott?
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
Psykiatriska nämnden: Begreppet psykisk störning är ett vidare begrepp än
psykisk sjukdom. Man kan fråga sig om begreppet brott bör finnas i
paragrafen.
Sveriges domareförbund: Skall det räcka att brott begåtts under påverkan
av enbart ”psykisk störning”? Det nuvarande begreppet själslig abnormi-
tet innebär väl en mycket allvarligare störning. Men det är ju kanske bra
att lättare än nu kunna döma till lindrigare straff.
RA: Hur motiveras lagrummets fängelseförbud? Är det tillräknelighetslä-
ran, vårdsynpunkter eller något annat som ligger bakom? Fängelseförbu-
det bör få gälla även när den dömde inte var påverkad av den psykiska
581
störningen vid gämingstillfället men led av störningen vid domstillfället.
Humanitära skäl talar för detta. Regeln bör utformas som en grundregel
som säger att fängelse får ådömas bara i vissa undantagsfall.
Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Det förefaller troligt att förslaget
att byta uttrycken ”sinnessjukdom” och ”annan själslig abnormitet av så
djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom” i 33
kap. 2 § andra stycket mot uttrycket ”Zz7/ såväl art som grad allvarlig
psykisk störning” kommer att tas emot positivt av ett flertal. Men denna
synbara förenkling kommer att medföra motsvarande ökad osäkerhet vid
rättspsykiatriska avgöranden. Det måste starkt framhållas att utförliga
särskilda föreskrifter angående bedömningskriterier och hjälpbegrepp är
nödvändiga.
Sveriges domareförbund: Borde man inte i andra meningen skriva ”om
annan påföljd (syftande på t. ex. skyddstillsyn)---”, eftersom man
annars kan missförstå texten och tro att innebörden är ”om sådan påföljd
---”. Men även med den meningen blir texten lite konstig, för det är
väl självklart att om man inte kan döma till någon påföljd, så ska den
tilltalade gå fri. Skall självklarheter särskilt uttalas?
Kriminalvårdsstyrelsen: Det borde finnas ett förbud mot fängelse för psy-
kiskt utvecklingsstörda. Sådana personer far illa på anstalterna.
Socialstyrelsen: Definitionen av de utvecklingsstörda som kan bli aktu-
ella måste förbättras t. ex. genom att man talar om ”intellektuell funktions-
nedsättning”.
Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna: En
psykiskt utvecklingsstörd far inte väl i kriminalvårdsanstalt, men det finns
inte något förbud mot fängelse vid lindrig utvecklingsstörning. Det borde
finnas en möjlighet att, trots allmänpreventiva hänsyn, döma till skydds-
tillsyn. Hur förhåller sig termerna ”psykisk störning” och ”psykisk utveck-
lingsstörning” till varandra? Det borde nog stå ”intellektuell funktionsned-
sättning” i stället för ”funktionsnedsättning som avses---”.
RÅ: Det är bra att kausalsambandet tas bort när det gäller åtalsunderlåtel-
se. Av lagtexten kan man dock läsa sig till att det för åtalsunderlåtelse
krävs att det finns en pågående vård. Detta innebär en inskränkning i
förhållande till gällande regler.
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Be-
träffande åtalsunderlåtelse föreslås en utvidgad användning. Orsakssam-
band mellan psykisk störning och brott skall ej längre anses vara nödvän-
digt. Enligt vår mening bör åtalsunderlåtelse dock inte komma i fråga vid
mycket allvarliga brott eftersom svåra juridiska problem då kan uppstå
under vårdtiden.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
582
RÅ: Det kan ifrågasättas om man verkligen skall godta endast ett erkän-
nande som övertygande bevisning (punkt 1). Det bör snarare vara så att
erkännandet är en omständighet som mycket starkt talar for att gärningen
har begåtts. Det är bra att en undersökning inte får ske vid bötesbrott
(punkt 2). Kravet bör dock snarare formuleras så att brottet inte förskyller
böter, annars blir det för snävt.
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: So-
cialberedningen hade föreslagit att enbart misstanke skulle vara till-
räckligt för förordnande om rättspsykiatrisk undersökning. Detta skulle ha
inneburit att ett icke obetydligt antal oskyldiga kunnat få kvarstanna i
häkte för att genomgå sådan undersökning. Det nu aktuella lagförslaget
bibehåller de gamla kraven på att det antingen skall föreligga ett erkännan-
de eller övertygande bevisning. Detta är viktigt, eftersom brottet ej sällan
måste vägas in i den rättspsykiatriska bedömningen.
Stockholms tingsrätt: Undersökningstiderna bör förkortas men det är myc-
ket en resursfråga. Socialstyrelsen bör även i fortsättningen ha ansvaret för
undersökningarna och medge anstånd. Tingsrätten har inte samma möjlig-
het att bedöma dessa frågor. — Frågan om möjligheten att efter en RPU
hålla fortsatt huvudförhandling även efter femtondagarsperioden enligt 46
kap. 11 § RB bör övervägas.
RÅ: Är tidsfristerna realistiska?
Länsrätten i Stockholm: Det är angeläget med korta undersökningstider.
Naturligt att domstolen beslutar om anstånd. Det får inte gå slentrian i
”särskilda skäl”.
Kriminalvårdsstyrelsen: Det är bra om väntetiderna, som idag är längre
än någonsin, kan förkortas. Det rör sig ofta om häktade personer. En
lösning vore att reglera hur stor del av väntetiden som får tillbringas på
häkte, t. ex. högst två veckor - resten inom rättspsykiatrisk organisation.
Det är tveksamt om domstol skall besluta om anstånd.
Socialstyrelsen: Det finns skäl för förkortade undersökningstider men
sex veckor, som nu gäller, är nog rimligt. Undersökningarna behöver inte
göras onödigt komplicerade. Anståndsbedömningen i en organisation med
ett förändrat huvudmannaskap bör göras av domstol, som ju är den som
beställer undersökningen.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Tiden för rättspsykiatrisk under-
sökning föreslås i fortsättningen minskas från sex till fyra veckor. Vi vill
betona att den observation på den rättspsykiatriska enheten som sker av
lagöverträdare under vistelsen där är ett viktigt led i den rättspsykiatriska
undersökningen. Denna observationstid kan inte göras för kort. I många
fall är det nödvändigt att låta en undersökning sträcka sig över en längre
tid än fyra veckor. Resultatet av en rättspsykiatrisk undersökning har stor
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
583
betydelse for den lagöverträdare det gäller. Med tanke på rättssäkerheten Prop. 1990/91: 58
är det därför nödvändigt att rättspsykiatriska undersökningar också i Bilaga 2:2
fortsättningen är kvalitativt goda. Det är möjligt att de rättspsykiatriska
undersökningarna kan göras mindre omfattande genom att undersökning-
ens innehåll struktureras. Ett sådant förfarande bör dock utredas grund-
ligt. Vi föreslår att Psykiatriska föreningen får i uppdrag att undersöka
detta.
Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Den nuvarande lagstadgade
undersökningstiden om sex veckor från det att fallet anmäls till det att det
rättspsykiatriska utlåtandet avges föreslås förkortad till en månad för
häktade. Detta framstår som oklokt och i stort sett som omotiverat. Redan
nuvarande sex veckor är ett alltför strängt krav som till mycket stor del
inte kan uppfyllas. Att förkorta denna tid, samtidigt som den rättspsykia-
triska undersökningen förbehålls ett mindre antal särskilt kvalificerade
fall, är dessutom ologiskt.
För att nedbringa de genomsnittliga undersökningstiderna är det i stället
viktigast att förebygga uppskov eller reducera dessa till ett absolut mini-
mum. Det är därför ändamålsenligt att rättspsykiatern ges en realistisk
chans att avge utlåtandet inom lagstadgad tid. Ett seriöst förslag, som
sedan åratal diskuterats i rättspsykiatriska kretsar, är två månader för
häktade och tre månader för icke häktade. Hårdare krav på skäl för
uppskov kan då ställas. Rimligt torde vara att domstolen ensam bara skall
kunna ge en månads uppskov en gång. Vid behov av ytterligare uppskov
föreslås som ett stegrat krav att domstolen inhämtar yttrande av socialsty-
relsen före beslut.
Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Anstånd med RPU bör beviljas av
socialstyrelsen och inte domstol som knappast kan göra någon egentlig
prövning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet: Socialstyrelsen bör
även i fortsättningen bevilja anstånd med en rättspsykiatrisk undersök-
ning.
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet:
Utredningsmetoderna
Förslaget trycker starkt på att rättspsykiatriska utlåtandena skall anpassas
till det enskilda fallet så att utredningstiderna inte blir för långa, något som
vi finner mycket lovvärt.
Förslaget att domstolarna skall besluta beträffande anstånd i stället för
som nu socialstyrelsen har sin bakgrund i en rent rutinmässig hantering av
dessa ärenden. Det är dock tveksamt om domstolarna kan hantera an-
ståndsfrågor bättre än socialstyrelsen.
SSR: Väntetiderna för RPU måste förkortas men tiden måste vara
tillräcklig för att undersökning skall hinna göras. Man kanske skall ha en
maximitid från det att utredningen påbörjas till dess att den avslutas.
Skälen för att medge anstånd bör preciseras.
Svenska läkaresällskapet: Tidsfristen en månad är i och för sig bra. Det
krävs emellertid tillräckliga resurser.
584
Sveriges domareförbund: Den föreslagna tiden fyra veckor är inte realis-
tisk. Det är en resursfråga och det är knappast möjligt att göra en RPU på
fyra veckor. Socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet, har större möjlighet
än domstol att bedöma anståndsfrågan.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Med anledning av det föreliggande
lagförslaget uppstår eventuellt nya frågeställningar som en rättspsykiatrisk
undersökning bör omfatta. Skall den rättspsykiatriska undersökningen
förse rätten med underlag för ställningstagande till särskild utskrivnings-
prövning? Skall det rättspsykiatriska utlåtandet ta ställning till om särskild
utskrivningsprövning är nödvändig eller ej? Skall utlåtandet rekommende-
ra vilken vårdform som är lämplig i det aktuella fallet? Skall gärningsman-
nens uppsåt diskuteras i utlåtandet? Skall utlåtandet innehålla ställningsta-
gande till straffnedsättning?
På grundval av egna, långvariga och goda erfarenheter, finner vi det inte
nödvändigt att ett rättspsykiatriskt utlåtande kan avges endast av läkare.
Vi rekommenderar att paragrafen utformas så att ett utlåtande kan avges
av läkare eller av psykolog (alternativt assistent/kurator) i samarbete med
läkare vid den rättspsykiatriska vårdenheten eller av någon annan läkare
som vårdenheten utser i samråd med socialstyrelsen.
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: För
att förkorta utredningstiderna krävs att de rättspsykiatriska utlåtandena
ges en annan form än vad som är fallet i dag. Nu är de av gammal tradition
ofta utformade som halvlitterära essayer, vilket försvårar en värdering och
bedömning av sakinnehållet. Som ett följdförslag till utredningen bör ingå
att formen vad gäller rättspsykiatriska utlåtanden ses över så att de blir
bättre strukturerade. Likaså bör formerna regleras för det s. k. teamarbete
som bedrivs på många håll, men som idag saknar rättslig förankring.
Härvid bör psykologens medverkan särskilt beaktas. Det har funnits fall
där läkare vägrat att ta hänsyn till psykologen under åberopande av att
läkaren är den ende sakkunnige och likaså har funnits fall där psykologen
krävt att få delta i en utredning och därmed förlängt undersökningstiden,
trots att psykologtest med hänsyn till det aktuella fallets art tett sig helt
ovidkommande.
Då det gäller personlighetsstörda bör särskilt kvalificerade psykologer
självständigt kunna skriva det sammanfattande utlåtandet. Så är fallet i
dag i Holland och USA. Om psykologerna skall göra detta, bör dock
särskilt godkänd kvalifikation och särskilt förordnande av socialstyrelsen
föreligga för den enskilde psykologen.
SSR: I paragrafen bör begreppet läkare utvidgas till att omfatta personer
med annan kompetens (psykologer m. fl.).
Sveriges Psykologförbund: Förslaget tar inte hänsyn till den förändrade
undersökningspraxis som under de senaste åren utvecklats inom rättspsy-
kiatrin och speglar sålunda ej på ett tillfredsställande sätt dagens verklig-
het.
Sedan ca 15 år tillbaka skriver psykologerna vid den rättspsykiatriska
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
585
kliniken i Uppsala en stor del av de utlåtanden som kliniken avger. Detta
sker självfallet i nära samarbete med medicinsk expertis. Liknande förfa-
rande tillämpas också i mindre omfattning på andra håll. Psykologerna
torde med sin kvalificerade psykodiagnostiska och psykoterapeutiska ut-
bildning vara väl lämpade för just den typ av arbete som rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet utgör som ett komplement till den medicinska
expertisen. Psykologernas sätt att arbeta har också bidragit till att förkorta
undersökningstiderna.
Mot bakgrund av ovanstående anser psykologförbundet att psykologer
även juridiskt kan ansvara för rättspsykiatriska/rättspsykologiska utlåtan-
den.
Vi föreslår därför att lagtexten ändras så att den inrymmer den praxis
som idag tillämpas i fråga om psykologernas arbete inom rättspsykiatrin.
Detta torde kunna åstadkommas genom att första stycket första meningen
i paragrafen får följande lydelse: ”Utlåtandet---vårdenheten eller av
någon annan som vårdenheten utser.”
Sveriges domareförbund: Förhållandet mellan första och tredje styckena är
svårt att förstå. Vilka fall åsyftas? Häktade som är intagna i häkte?
Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Genom att antalet rättspsykiatri-
ska undersökningar kommer att minska avsevärt blir § 7-undersökningen
ett tungt instrument. Men måste den inte ses över?
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: I dag
gäller att om någon som är intagen för sluten psykiatrisk vård gör sig
skyldig till brott så kan han dömas till fortsatt sådan vård om vårdbehovet
är uppenbart. Detta bedöms idag av en central myndighet, nämligen
rättsliga rådet i socialstyrelsen. Förslaget innebär att det är tillräckligt att
den lokala vårdgivande överläkaren yttrar sig om vårdbehovet. Vi finner
detta mindre bra eftersom det kan leda till att en person som är i behov av
vård men som ”stört ordningen” på sjukhuset inte längre anses vara i
behov av vård. Det är bland annat därför lämpligare med en central
instans vilken även skapar större enhetlighet. Överläkaren i en viss sektor
kanske möter en eller två patienter tillhörande denna kategori per år.
RSMH: Skall verkligen en § 7-undersökning vara tillräcklig för tvångsin-
tagning? Dessa undersökningar kan ibland vara ganska bristfälliga.
Kriminalvårdsstyrelsen: Förslagen medför sannolikt ett ökat antal som
döms till skyddstillsyn och samtidigt periodvis har behov av psykiatrisk
vård. I dag har frivården oerhört svårt att få hjälp av psykiatrin. Man
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
586
borde trycka på om detta, t. ex. i pågående förhandlingar med Landstings-
förbundet. Psykiatrin måste, troligen med lagens hjälp, tvingas ställa upp i
dessa fall, för närvarande ca 15 % av frivårdsklientelet.
Socialstyrelsen: Om det sker en regionalisering av vården måste det leda
till att tillräckliga resurser tillskapas. Häktestidema bör då kunna förkortas
och kriminalvårdsstyrelsen bör kunna få hjälp med svårare patienter. Ett
intimt samarbete behövs.
Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Förslaget om rättspsykiatrisk
vård är från flera synpunkter tilltalande men framstår också som en något
svajande kompromiss mellan flera olika intressen. Lagförslaget innehåller
en del motsägelser. Å ena sidan skall den rättspsykiatriska vården vara
samma som den psykiatriska, men å andra sidan måste den regleras av en
särskild lag. Å ena sidan skall den rättspsykiatriska vården vara något av
en huvuduppgift för rättspsykiatrin, men å andra sidan kan den likaväl
bedrivas inom allmänpsykiatrin. Å ena sidan skall den rättspsykiatriska
vården kunna vara frivillig (enligt HSL), men å andra sidan får vårdverk-
samheten inte längre ta någon befattning med sin patient sedan påföljden
upphört, hur angelägen och hjälpsökande patienten än är. Det finns i
konstruktionen av den rättspsykiatriska vården ytterligare en besvärande
paradox: Å ena sidan har man menat att kriminalvårdens psykiatriska
vårduppgifter skall fullgöras av den allmänna sjukvården, men å andra
sidan föreslår man att psykiskt störda personer som begått brott skall vara
definitivt uteslutna från den civila psykiatriska vården. Man har anledning
att räkna med att de första åren av en fungerande rättspsykiatrisk vård
kommer att ge en mängd erfarenheter som i sin tur ger anledning till större
och mindre författningsändringar.
Det är givetvis av stor vikt, att den nya sammanslagna rättspsykiatriska
verksamheten får en väl förberedd start. Den rättspsykiatriska vården
behöver en starkare inramning än den lagen ensam kan ge, och verksamhe-
ten måste så långt som möjligt präglas av en inre logik och meningsfullhet.
Det bör skrivas i propositionen eller i annan förklarande text, att man
med rättspsykiatrisk vård avser sådan psykiatrisk vård, frivillig eller på-
tvingad, som motsvarar vårdbehovet hos personer som undergår brottspå-
följd eller är frihetsberövade på grund av brottsmisstanke. I den mån de
vårdbehövande intagits på rättspsykiatrisk vårdenhet med tvång, skall
tvångsvården upphöra senast i och med att det av åklagare eller domstol
beslutade frihetsberövandet upphört. En följdsats av detta resonemang
borde vara, att något vårdintygsförfarande aldrig blir aktuellt för att bere-
da någon rättspsykiatrisk vård. Eftersom frihetsberövandet beslutats av
annan myndighet, bör ett enklare remiss- och beslutsförfarande vara till-
fyllest (utom naturligtvis för påföljden rättspsykiatrisk vård).
Psykiatriska nämnden: Vårdbehovet skall tillgodoses i samma utsträck-
ning oavsett om det rör sig om psykiatriska besvär eller en blindtarmsin-
flammation. Man måste skapa en organisation där dessa minimikrav
tillgodoses.
Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Det kan ifrågasättas om det be-
hövs två skilda lagar eller om det inte går att föra samman den psykiatriska
tvångsvården och den rättspsykiatriska vården till en lag. Frågor om
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
587
placering och förflyttningar skall avgöras av huvudmännen. Det blir därför
samma schackrande som nu i dessa frågor.
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Den
nu införda termen rättspsykiatrisk vård är här förrädisk eftersom den
döljer den skillnad som måste finnas mellan ett sakkunniguppdrag åt en
domstol och ett vårduppdrag. Behövs denna term, som nu skall ersätta
tidigare terminologi med genom åren varierande namn; psykopatvård,
sociopatvård, vård för särskilt vårdkrävande, vård på riksenhet. Termen
rättspsykiatrisk vård är hämtad från engelskan men den är inte behövlig
och bidrar till att skapa en för denna patientgrupp diskriminerande skill-
nad.
JUSEK: Gränskonflikterna mellan kriminalvården och den psykiatriska
vården måste lösas. Det måste finnas psykiatrisk vård inom kriminalvår-
den.
Socialstyrelsen: Placeringen av dömda till rättspsykiatrisk vård bör skötas
av sjukvårdshuvudmännen.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: En förutsättning för det nu fram-
lagda förslaget till reglering av behandlingen av psykiskt störda lagöverträ-
dare sägs vara att den rättspsykiatriska verksamheten tas över av lands-
tingen. Vi anser att detta kommer att äventyra den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Det är svårt att tänka sig att undersöknings-
verksamheten verkligen blir självständig och oväldig, som man kan kräva
från rättssäkerhetssynpunkt, om samma huvudman skall bedriva både
undersökningar och psykiatrisk vård av de psykiskt störda lagöverträdar-
na. Sannolikt kommer rättspsykiatriska undersökningar att ges en låg
prioritet inom landstingens ekonomiska ramar. Landstingskommunalt hu-
vudmannaskap för rättspsykiatrin är ingen förutsättning för att undersök-
ningsenheten och behandlingsenheten skall kunna samarbeta med varand-
ra.
Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: 3 § bör ges följande lydelse:
”Rättspsykiatrisk vård ges på rättspsykiatrisk vårdenhet eller på sådan
psykiatrisk vårdenhet eller avdelning som enligt socialstyrelsens förord-
nande anslutits till den rättspsykiatriska enheten.”
Insitutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Den
s.k. ASV-gruppen föreslog dels att en redan påbörjad regionalisering av
den psykiatriska vården för här berörda patientkategorier skulle införas
och dels att den undersökande delen av rättspsykiatrin i stort sett skulle
avskaffas (jfr Svante Nycanders ”Avskaffa rättspsykiatrin”). ASV-gruppen
föreslog även att landstingen skulle vara huvudman. I justitiedepartemen-
tets promemoria (s. 15) anges att den skisserade lagregleringen av det
rättspsykiatriska undersökningsförfarandet skulle vila på förutsättningen
att ASV-gruppens förslag genomförs även vad gäller huvudmannaskapet.
Vi kan inte dela denna uppfattning. Det är inte alls självklart att landsting-
en skall vara huvudman för denna verksamhet (Läkartidningen nr 49
1985, Statsanställd 1986). De rättspsykiatriska undersökningarna utförs
Prop.1990/91:58
Bilaga 2:2
588
på uppdrag av domstolar, dvs. statliga myndigheter. Landstingen kan
knappast handha omhändertagandet av icke vårdbehövande (häktade)
personer, något som skulle innebära en form av kriminalvård. I Danmark
ligger de rättspsykiatriska undersökningarna under justitiedepartementet
och man kan fråga sig om inte detta vore lämpligt också i Sverige. Många
av problemen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är av
sådan art att de kräver en central huvudman med insyn i de krav som är
nödvändiga i en domstolsprocess.
Svenska läkaresällskapet: Den rättspsykiatriska vården måste regionali-
seras och förses med resurser. Annars får vården dålig kvalitet.
Sveriges domareförbund: I 3 § sägs var sådan vård får ges och där nämns
inget om kriminalvårdsanstalt. Men i 12 § ges ändå vården i sådan anstalt.
Ligger förklaringen i 7 §?
RSMH: Att vården skall få ges vid enheter där vård enligt den nya lagen
om psykiatrisk tvångsvård bedrivs anser vi som negativt. Det innebär att
man kan vårda denna grupp vid de gamla mentalsjukhusen, som har helt
otillräckliga vårdresurser.
Kriminalvårdsstyrelsen: Rättspsykiatrisk vård är bl. a. avsedd för personer
som under pågående straffavtjänande för någon tid blir i behov av psykiat-
risk vård. Men i förslaget är ett av kriterierna att vården skall ske mot
patientens vilja. Liksom en fånge kan vara motiverad och frivillig för vård
av magont, kan han också vara det för psykiatrisk vård. Är han det
förefaller det ändå bäst att han får rättspsykiatrisk vård.
Länsrätten i Stockholm: Skissen till lagförslaget om rätt för regeringen
eller, efter bemyndigande, socialstyrelsen att förbjuda vissa behandlingar
är bra men torde förutsätta ett positivt lagstöd från riksdagen (för olika
former av tvång).
Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Inför en 8 a § i lagen med följan-
de innebörd: ”Sedan någon efter intagning för rättspsykiatrisk vård befun-
nits lida av en sådan psykisk störning eller eljest vara av sådan personlig
beskaffenhet, att psykiatrisk tvångsvård på allmänpsykiatrisk avdelning
framstår som uppenbart lämpligare än den rättspsykiatriska vården, får
han genom utfärdande av vårdintyg överflyttas till vård enligt lagen
(1987:000) om psykiatrisk tvångsvård. I förekommande fall skall åklagare
underrättas.”
Vid fall av rättspsykiatrisk vård såsom brottspåföljd beslutar socialsty-
relsen om överflyttning enligt första stycket, sedan åklagare beretts tillfälle
att inkomma med yttrande.
SHSTF: Det borde skrivas mer om de speciella vårdbehoven och be-
handlingarna. Vården är nu i många fall bristfällig. Det borde skrivas in att
det måste finnas en detaljerad behandlingsplan.
RSMH: Tvångsinslag i vården såsom tvångsmedicinering, elchockbe-
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
589
handling, bältesläggning etc. måste regleras med största möjliga respekt for Prop. 1990/91:58
den personliga integriteten. Vi anser att hänvisningen till bestämmelserna Bilaga 2:2
som reglerar detta i lagen om psykiatrisk tvångsvård ej är tillfyllest. Att
socialstyrelsen skall gå in i efterhand och eventuellt förbjuda behandling
som medför risk för irreversibla skador är klart otillfredställande. Denna
prövning måste göras innan behandlingen sätts in. Lagen om kriminalvård
i anstalt reglerar noggrant vad som är tillåtet. Det är svårt att förstå varför
denna grupp lagöverträdare skall ha ett sämre rättsskydd än ”vanliga”
lagöverträdare. Tillstånd för tvångsmedel i en behandlingsplan skall i
förväg inhämtas från socialstyrelsen.
Stockholms södra utskrivningsnämnd: Det är en god tanke att låta patien-
ter vistas utanför vårdanstalten, men det måste ges klara föreskrifter.
Länsrätten i Uppsala: Vad menas med ”återstoden” av vårdtiden. Varför
skall inte länsrätten pröva frågan om vistelse utanför området?
Länsrätten i Uppsala: Man frågar sig beträffande länsrättens hörande av
sakkunnig (14 § andra stycket) om läkaren alternativt skall ingå i rätten.
Erfarenheterna visar att det är bra med en läkare i beslutsorganet.
Påtaglig risk enligt 17 § är svår att avgöra. I en vårdlag bör vårdaspekter
vara det främsta men risken för återfall måste ändå finnas med i bedöm-
ningen av vårdbehovet. En omformulering bör ske.
Länsrätten i Stockholm: Det är logiskt att länsrätten prövar utskriv-
ningsfrågorna. Det har i lagtexten (14 § första och tredje styckena) blivit
litet konstigt. Tiderna kan inte gärna avse både läkarens anmälan och
länsrättens prövning.
Promemorians förslag är överlägset betänkandet när det gäller förutsätt-
ningarna för fortsatt omhändertagande på grund av risker för fortsatt
brottslighet (våldsbrott). Det är inte godtagbart att, som tidigare föreslogs,
använda fängelse sedan den sjuke tillfrisknat. Vid den särskilda utskriv-
ningsprövningen bör graden av återfallsrisk och storleken av skada beak-
tas. Risken för återfall bör inte behöva vara lika stor när det är risk för
återfall i allvarlig brottslighet.
Kriminalvårdsstyrelsen: Ibland är en ”vanlig” häktad, alltså ej undersök-
ningsfall, i behov av psykiatrisk vård. Det kan bli besvärligt i framtiden
eftersom häktningen vanligen hävs vid intagning på psykiatrisk klinik,
men då skall väl vården också upphöra enligt förslagen?
Socialstyrelsen: Vid den särskilda utskrivningsprövningen måste be-
dömningen gälla det fortsatta vårdbehovet. Risk för återfall får medtas i
den allmänna bedömningen men inte vara en självständig orsak till fortsatt
vård. Lagen måste utformas tydligare på denna punkt. Länsrätten bör vid
590
denna bedömning anlita sakkunnig i psykiatri och endast undantagsvis
behöva vända sig till socialstyrelsen. Däremot kan inte styrelsen finna att
det är lämpligt att åklagaren skall få yttra sig i dessa fall. Överläkaren
borde ha rätt att överklaga eftersom läkaren kan komma i situationer då
han blir tvungen att vårda patient utan egentligt psykiatriskt vårdbehov.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Är rättspsykiatrisk vård en psykiat-
risk vårdform eller en påföljd relaterad till den åtalade gärningen? Skall det
finnas ett tidssamband mellan brottets art och grad och vårdtidens längd?
Hur stämmer tanken om särskild utskrivningsprövning med Hawaii-de-
klarationen? Enligt denna skall man inte vårda människor tvångsvis som
inte är psykiskt sjuka.
Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: Bör finnas möjlighet att överföra
en patient från rättspsykiatrisk vård till allmänpsykiatrisk vård. Det bör
också finnas möjlighet att på patientens begäran återinta denne för rätts-
psykiatrisk vård.
Psykiatriska nämnden: Ett problem som kvarstår är den nuvarande
situationen när överläkaren och utskrivningsnämnden har skilda uppfatt-
ningar angående vårdbehovet. Detta innebär att, om överläkaren inte
anser att det finns något vårdbehov, domstolen inte kan överlämna till
fortsatt vård. Utskrivningsnämnden står då inför en dom och sin egen
motsatta uppfattning om vårdbehovet.
Stockholms södra utskrivningsnämnd: Problemet med dem som döms
till psykiatrisk vård, där det senare visar sig att de inte borde ha fått sådan
vård, kommer inte att bli mindre med förslaget. Vårdbehovet och stör-
ningen bör vara avgörande. Vad skall man göra när patienten är sinnessjuk
men inte i behov av vård? Problemet är inte löst.
Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Den utskrivningsprövning som
föreslås kommer nog inte att innebära någon förändring i förhållande till
vad som nu sker. Det är bra att reglerna om utskrivning samordnas. Det är
tveksamt om länsrätt skall handha utskrivningsfrågorna. Kan detta ske
utan resursförstärkning? Det blir många extra ärenden och ett formellt
förfarande. Det borde i stäilet skapas ett särskilt organ, en utskrivnings-
nämnd e. dyl. Möjligheter till interimistiska beslut måste finnas. Överläka-
ren blir nog inte så glad över den ökade beslutsfunktionen enligt förslaget.
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: En
väsentlig del av förslaget innebär en centralisering av den psykiatriska
delen av besluten. Man frångår den tidigare principen att utskrivningsför-
farandet skulle vara knutet till den lokala vården. Förslaget innebär emel-
lertid att någon form av nämnd eller arbetsgrupp måste finnas vid sjukhu-
sen som förser socialstyrelsen med information i ärendet. Det nya förslaget
kan lösa de olägenheter som skapats på grund av stora skillnader i vårdtid
mellan olika sjukhus. Det kan här nämnas att utskrivningsnämnderna inte
träffats för samråd under hela sin tjugoåriga existens. Först då socialbered-
ningen i sitt lagförslag redan kommit så långt med tanken på att slopa
nämnderna anordnades ett formellt möte mellan ordförandena för de
olika utskrivningsnämnderna.
I de nuvarande psykiatriska utskrivningsnämnderna ingår psykiatrisk
expert. Denne får inte vara anställd vid sjukhuset. Genom förslaget att i
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
591
stället inhämta råd från central psykiatrisk expertis genom socialstyrelsen
har man undvikit de problem som fanns i socialberedningens förslag som
laborerade med andra modeller för att skapa större likformighet.
JUSEK: Har skyddet för närstående blivit för dåligt i förhållande till
patientens vårdbehov? Hade varit bra med ett tvåpartsförhållande, men så
har det inte blivit.
Sveriges läkarförbund: Vad händer med den patient som enligt 16 § inte
längre får kvarhållas för rättspsykiatrisk vård?
Svenska läkaresällskapet: Hänsyn skall enligt förslaget om särskild ut-
skrivningsprövning tas till vårdbehovet och återfallsrisken, men detta får
inte innebära att en frisk människa hålls kvar enbart på grund av återfalls-
risken. Endast den psykiska sjukdomen har betydelse. Det vore farligt med
en annan princip. Det är från denna synpunkt kanske bättre om man har
utskrivningsnämnder i stället för länsrätt. Särskild utskrivningsprövning
måste ske med hjälp av särskild läkarkompetens.
Rättspsykiatriska sektionen inom Svenska psykiatriska föreningen: Det
är bra med en central prövning vid den särskilda utskrivningsprövningen.
Man slipper därigenom de varierande vårdtiderna som har kritiserats
mycket.
Sveriges domareförbund: Vad gäller de s. k. O-fallen är det nu så att, om
någon har kommit in på ett vårdintyg och begår brott, det därefter krävs
utskrivningsprövning. De nya reglerna bör för ett sådant fall ge länsrätten
möjlighet att beträffande den personen säga att det krävs en utskrivnings-
prövning. Man skall inte behöva gå vägen över tingsrätt.
RSMH: Om förslaget innebär att vården av samtliga psykiskt störda
lagöverträdare skall prövas av länsrätten efter 3 resp. 6 månader är det
positivt. Eller gäller denna länsrättsgranskning endast för de patienter som
har särskild utskrivningsprövning?
Länsrätten i Uppsala: 1 fråga om möjligheten till muntlig förhandling kan
man fråga sig om denna skall gälla även enklare ärenden, permissions-
eller försöksutskrivning. Är förhandling verkligen nödvändig även vid tre-
och sexmånadersprövningen? Möjligheten att överklaga ett beslut om
vägrad utskrivning borde som i dag vara begränsad till en gång i månaden.
Länsrätten i Stockholm: Kravet på att länsrätten skall avgöra målet
inom tio dagar är bra. Det förefaller bäst om man kan ha bestämda
förhandlingsdagar varje vecka. Förslaget om muntlig förhandling kan god-
tas. En mjukare skrivning kan vara tillräcklig när det gäller fall som inte
skall bifallas, t. ex. okynnesfall, och även besvärsmål. Samma bör kunna
gälla fall enligt 20 §. Det är positivt att sjukhuset inte blir obligatorisk
förhandlingslokal.
Uttrycket ”uppenbart obehövligt” i andra stycket kan lätt bli ett obliga-
torium. Det måste skrivas tydliga lagmotiv om man inte vill ha en alltför
hög frekvens av yttranden.
Socialstyrelsen: I stället för att inhämta yttrande från socialstyrelsen bör
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
592
länsrätten anlita särskilda sakkunniga. Socialstyrelsen bör anlitas forst i
andra hand.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Vi anser det vara viktigt att läns-
rätterna, som förutses ansvara för de särskilda utskrivningsprövningarna,
till sig knyter psykiatrisk (rättspsykiatrisk?) expertis.
Psykiatriska nämnden: När det gäller vården måste man göra sig fri från
samhällets hämndbegär. Detta gör att man kan fråga sig t. ex. varför
åklagaren skall kunna ha några synpunkter på vårdtidens längd.
Stockholms södra utskrivningsnämnd: En läkare bör rimligen ingå i
länsrätten. Det kommer att bli ett ganska tungrott system. Någon, t. ex.
åklagaren, bör väl ha talerätt.
Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Man kan fråga sig varför åklagaren
och inte domstolen skall höras enligt andra stycket.
RÅ: Bra att möjligheten att överlämna till öppen psykiatrisk vård avskaf-
fas.
Rättspsykiatriska kliniken i Uppsala: Om psykiatrisk vård, med eller
utan tvång, skall bedrivas på de enheter som utför rättspsykiatriska under-
sökningar, krävs en omfattande omorganisation av de nuvarande rättspsy-
kiatriska klinikerna. Det är terapeutiskt omöjligt att ha undersökningsfall,
terapifall intagna för tvångsvård och terapifall intagna för frivillig vård på
en och samma avdelning. Man bör inte ens ha fall för tvångsvård och fall
för frivillig vård på samma enhet. Undersökningsfälten måste också vistas
i egna lokaler, då vi annars förespår oro och stora vårdtekniska svårigheter
bl. a. för att denna patientkategori skulle bli starkt provocerad av att vistas
tillsammans med de andra patienterna, som har friförmåner av olika slag.
Förslaget aktualiserar och accentuerar behovet av metodutveckling, för-
söksverksamhet och utvärdering inom verksamhetsområdet. Eftersom en
av den nuvarande rättspsykiatrins arbetsuppgifter skall vara vetenskapligt
arbete för bl. a. ovanstående typer av problem, framstår det som ytterst
angeläget att ekonomiska förutsättningar fö detta skapas.
Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm: uet borde finnas en möjlighet
att överföra en rättspsykiatriskt tvångsvårdad patient till psykiatrisk
tvångsvård och till försöksutskrivning eller till öppen vård. Någon sådan
möjlighet tycks inte finnas. Ett alternativ torde vara att överföra vederbö-
rande till skyddstillsyn.
Institutionen för social- och rättspsykiatri vid Karolinska institutet: Öp-
pen psykiatrisk vård föreslås försvinna. Detta innebär en anpassning till
den praxis som nu råder. 1 hela riket utdöms öppen psykiatrisk vård endast
för mellan 10 och 15 personer per år. Den öppna psykiatriska vård som
många dömda är i stort behov av bör därför tillgodoses inom ramen för
kriminalvårdens frivård, dvs. skyddskonsulentorganisationen. Detta kan
förslagsvis ske på sådant sätt att den psykiatriska vården inom kriminal-
vården byggs ut.
Utskrivningsnämnden i Katrineholm: Den öppna psykiatriska vården
borde kunna göras bättre och då få finnas kvar.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
593
38 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
LO: Frågorna om vad som skall hända när vården har avslutats och hur
utslussningen sker borde behandlas mer.
Rättspsykiatriska sektionen inom Svenska psykiatriska föreningen: Det
krävs att organisationen för rättspsykiatriska undersökningar har egna
resurser. Det är inte rimligt att landstingen är huvudman för verksamhe-
ten.
Sveriges domareförbund: Vad avses i regeln i bötesverkställighetslagen
om att någon ”skäligen kan antas” ha begått brottet under påverkan etc?
Skall rätten anta detta utan psykiatrisk undersökning? Om däremot sådan
krävs, behöver man väl inte laborera med skäligt antagande — då kan det
ju konstateras.
De som är häktade och genomgår rättspsykiatrisk undersökning är inte
alltid i behov av psykiatrisk vård. Om landstingen blir huvudman för den
rättspsykiatriska organisationen, kan det därför i dessa fall sägas vara fråga
om kommunala häkten. Prioriteringen av den rättspsykiatriska verksam-
heten kan också antas bli nedsatt. Verksamheten bör lyda under justitiede-
partementet.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:2
594
Lagförslaget i 1988 års promemoria angående
överförande till en annan stat av verkställighet av
en brottmålsdom, som innebär överlämnande till
psykiatrisk tvångsvård
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha
följande lydelse.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:3
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §*
I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med
främmande stat kan regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd,
böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats
efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten
ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i
Sverige enligt denna lag.
1 samband med förordnande en-
ligt första stycket kan regeringen, i
den mån det påkallas eller eljestTor-
anledes av överenskommelsen, för-
ordna att verkställighet av påföljd,
som innebär frihetsberövande och
ej avser överlämnande till särskild
vård, eller av böter eller förverkan-
de, som ådömts eller beslutats ge-
nom dom meddelad av svensk
domstol eller ålagts någon av annan
svensk myndighet genom godkänt
strafföreläggande eller godkänt fö-
reläggande av ordningsbot, får an-
förtros åt myndighet i den främ-
mande staten.
I samband med förordnande en-
ligt första stycket kan regeringen, i
den mån det påkallas eller eljest för-
anleds av överenskommelsen, för-
ordna att verkställighet av påföljd,
som innebär frihetsberövande och
ej avser överlämnande till annan
särskild vård än rättspsykiatrisk
vård, eller av böter eller förverkan-
de, som ådömts eller beslutats ge-
nom dom meddelad av svensk
domstol eller ålagts någon av annan
svensk myndighet genom godkänt
strafföreläggande eller godkänt fö-
reläggande av ordningsbot, får an-
förtros åt myndighet i den främ-
mande staten.
3§2
Om synnerliga skäl föreligger,
kan regeringen, även om förord-
nande som avses i 1 § ej meddelats,
för visst fall förordna, att frihetsbe-
rövande påföljd som ådömts
svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige genom dom
eller annat avgörande meddelat av
Om synnerliga skäl föreligger,
kan regeringen, även om förord-
nande som avses i 1 § ej meddelats,
för visst fall förordna, att frihetsbe-
rövande påföljd som ådömts
svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige genom dom
eller annat avgörande meddelat av
1 Senaste lydelse 1984:876.
2 Senaste lydelse 1984:876.
595
Nuvarande lydelse
domstol eller annan behörig myn-
dighet i främmande stat får verk-
ställas i Sverige enligt denna lag,
eller att verkställighet av frihetsbe-
rövande påföljd som icke avser
överlämnande till särskild vård och
som här i landet ådömts eller ålagts
medborgare eller någon som har
hemvist i viss främmande stat får
anförtros myndighet i den främ-
mande staten.
Föreslagen lydelse
domstol eller annan behörig myn-
dighet i främmande stat får verk-
ställas i Sverige enligt denna lag,
eller att verkställighet av frihetsbe-
rövande påföljd som ej avser över-
lämnande till annan särskild vård
än rättspsykiatrisk vård och som
här i landet ådömts eller ålagts
medborgare eller någon som har
hemvist i viss främmande stat får
anförtros myndighet i den främ-
mande staten.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:3
I fall som avses i första stycket äger 2 § tredje stycket motsvarande
tillämpning.
26 §3
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd enligt förordnan-
de som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptages av kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkstäl-
lighet av böter eller förverkande,
annan myndighet som regeringen
bestämmer. Framställning om
verkställighet får ej göras, om med
motsvarande tillämpning av 5 §
andra stycket 1 — 8 hinder mot
verkställighet i den främmande sta-
ten kan antagas föreligga.
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd enligt förordnan-
de som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptages av kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkstäl-
lighet av överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård, socialstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av böter el-
ler förverkande, annan myndighet
som regeringen bestämmer. Fram-
ställning om verkställighet får ej gö-
ras, om med motsvarande tillämp-
ning av 5 § andra stycket 1 — 8 hin-
der mot verkställighet i den främ-
mande staten kan antagas föreligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras,
om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.
Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som
ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall statens invandrar-
verk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker invand-
rarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgö-
rande.
Har regeringen enligt 3 § förord-
nat att verkställighet av påföljd i
visst fall får anförtros myndighet i
främmande stat, ombesörjer krimi-
nalvårdsstyrelsen att framställning
om verkställighet göres i den främ-
mande staten.
Har regeringen enligt 3 § förord-
nat att verkställighet av påföljd i
visst fall får anförtros myndighet i
främmande stat, ombesörjer krimi-
nalvårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, socialstyrelsen
att framställning om verkställighet
görs i den främmande staten.
Senaste lydelse 1984:876.
596
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34 a §4
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:3
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen i främ-
mande stat av här i landet ådömd
påföljd upptas av kriminalvårdssty-
relsen. Framställning om sådan
verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första stycket hinder mot
verkställighet i den främmande sta-
ten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av främ-
mande stat prövas av kriminal-
vårdsstyrelsen med motsvarande
tillämpning av 25 a § första stycket.
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen i främ-
mande stat av här i landet ådömd
påföljd upptas av kriminalvårdssty-
relsen eller, i fråga om verkställig-
het av överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård, av socialstyrelsen.
Framställning om sådan verkstäl-
lighet får inte göras, om med mot-
svarande tillämpning av 25 a §
första stycket hinder mot verkstäl-
lighet i den främmande staten kan
antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av främ-
mande stat prövas av kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av socialsty-
relsen med motsvarande tillämp-
ning av 25 a § första stycket.
I fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ första stycket i
tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den---.
Senaste lydelse 1984:876.
597
I lagstiftninsärendet har inom justitiedepartementet upprättats en prome-
moria angående överförande till annan stat av verkställighet av brottmåls-
dom, som innebär överlämnade till psykiatrisk tvångsvård. Synpunkter på
promemorian och dess lagförslag (se bil. 2:3) har lämnats i anslutning till
en av departementet anordnad hearing den 24 november 1988.
Synpunkter har lämnats av företrädare för riksåklagaren (RÅ), rikspolis-
styrelsen (RPS), polismyndigheten i Uppsala, socialstyrelsen, psykiatriska
nämnden, Stockholms södra och västra utskrivningsnämnder, utskriv-
ningsnämnden för Katrineholms kommun, statens invandrarverk, Sven-
ska psykiatriska föreningen och Sveriges advokatsamfund samt av biträ-
dande chefsläkaren Bengt Ekblom (Akademiska sjukhuset), professorn
Jan-Otto Ottosson (Universitetet i Göteborg), överläkaren Lisbet Palm-
gren (Långbro sjukhus), överläkaren Gunilla Romån (Sundsvalls sjukhus),
kuratorn Leila Siponmaa (Rättspsykiatriska kliniken i Huddinge), klinik-
chefen Talis Vasko (S:t Sigfrids sjukhus), överläkaren Leif Öjesjö (Birgittas
sjukhus) och chefsläkaren Olle Östman (Centrallasarettet i Västerås).
I promemorian föreslås att det nuvarande hindret mot att till en annan stat
överföra verkställigheten av en påföljd som innebär överlämnande till
psykiatrisk tvångsvård undanröjs. Hindret följer av 1 och 3 §§ lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott-
målsdom.
Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtiga instanser
och befattningshavare. Från några håll betonades att förslaget inte får
skapa praktiska svårigheter på området. Jan-Otto Ottosson pekade på att
förslaget har tilltalande flexibel utformning, eftersom det ger en möjlighet
men inte någon skyldighet att överföra vården till en annan stat.
Svårigheterna att bedriva psykiatrisk vård vid språkproblem vitsorda-
des från flera håll.
Enligt företrädaren för psykiatriska nämnden var förslaget i första hand
motiverat av intresset av att hit kunna föra över svenska medborgare som
överlämnats till psykiatrisk tvångsvård i ett annat land, något som förut-
sätter att utländska medborgare, som här överlämnats till psykiatrisk
tvångsvård, på motsvarande sätt kan föras över till sina hemländer.
Företrädarna för Sveriges advokatsamfund och Lisbet Palmgren betona-
de att ett överförande till en annan stat skall kunna ske endast med
patientens medgivande. Enligt Lisbet Palmgren borde det vara ett villkor
för överlämnandet att patienten inte riskerar allvarligare påföljder än vad
han kan få i Sverige eller vad som över huvud taget är tillåtet i Sverige
(t. ex. dödsstraff eller tortyr). Hon pekade på att det här finns stora skillna-
der mellan olika länder.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:4
598
Företrädarna for advokatsamfundet pekade på betydelsen av att patien-
ten kan få tillgång till ett offentligt biträde under förfarandet.
Från flera håll underströks betydelsen av att det sker en tillräcklig
utredning av vilken vård som kommer till stånd i den andra staten. Det
pekades på frågan hur och av vem denna utredning skall göras. Jan-Otto
Ottosson ansåg att psykiatrin numera har ett internationellt kontaktnät,
som innebär att det bör kunna gå att få fram information om hur den
psykiatriska vården utformas i olika länder; om sådan information inte
kan skaffas kan ett överlämnande inte ske. Bengt Ekblom betonade vikten
av att skyddsaspekten kan tillgodoses i de fall då det är fråga om en patient
som bedöms vara farlig för andra och det inte finns några garantier för att
vården i hemlandet kommer att pågå tills denne är frisk eller ofarlig.
Företrädaren för psykiatriska nämnden pekade på att det råder en
motsättning mellan ett överlämnande till psykiatrisk tvångsvård och ett
beslut om utvisning av patienten. Lars Lidberg, som ansåg att kombina-
tionen vård — utvisning är olycklig, pekade på att endast liten andel av de
utländska medborgare som enligt nuvarande ordning överlämnas till slu-
ten psykiatrisk vård dessutom ådöms utvisning. Enligt Lidbergs uppfatt-
ning bör ett överförande till en annan stat kunna ske direkt från en
rättspsykiatrisk klinik. Talis Vasko betonade att ett överförande bör ske så
snart som möjligt. Från flera håll pekades på svårigheter att ge psykiatrisk
vård åt den som skall utvisas och på problemen vid tillämpningen av
18 a § LSPV när det gäller bedömningen av om patientens tillstånd tillåter
verkställighet av avlägsnandebeslut och när det gäller att ge patienten
besked i verkställighetsfrågan.
Lars Lidberg ansåg att socialstyrelsen med nuvarande resurser inte kan
klara de verkställighetsfall som uppkommer om lagförslaget genomförs.
Företrädaren för RÅ frågade sig om en patient skall kunna föras över till
fängelse i sitt hemland, om han där bedöms inte vara tillräckligt psykiskt
störd för att få tvångsvård.
Leif Öjesjö uttalade att förslaget enligt hans uppfattning inte står i strid
med t. ex. den s. k. Hawaii-deklarationen eller FN-deklarationen om medi-
cinsk etik. Enligt hans uppfattning var det väsentligt att den stat till vilken
överförandet av vården är avsett att ske är berett att följa dessa etiska
regler.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:4
599
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 31 kap. 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 29 kap. 3 §, 30 kap. 6 §, 31 kap. 3 §, 33 kap. 5 § och 36 kap. 13 §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
29 kap.
3§'
Såsom förmildrande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet
skall, vid sidan av vad som är förskrivet för vissa fall, särskilt beaktas
1. om brottet föranletts av någon annans grovt kränkande beteende,
2. om den tilltalade till följd av
själslig abnormitet eller sinnesrörel-
se eller av någon annan orsak haft
starkt nedsatt förmåga att kontrol-
lera sitt handlande,
2. om den tilltalade till följd av
en psykisk störning eller sinnesrö-
relse eller av någon annan orsak
haft starkt nedsatt förmåga att kon-
trollera sitt handlande,
3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart
bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga eller
4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla.
Om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får
dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.
30 kap.
För brott som någon begått under
inflytande av sinnessjukdom, sin-
nesslöhet eller annan själslig abnor-
mitet av så djupgående natur att
den måste anses jämställd med sin-
nessjukdom, får rätten inte tillämpa
annan påföljd än överlämnande till
särskild vård, böter eller skyddstill-
syn.
Bör påföljd som nu sagts inte
tillämpas skall den tilltalade vara fri
från påföljd.
Påföljden för den som har begått
ett brott under påverkan av en all-
varlig psykisk störning får inte be-
stämmas till fängelse. Om rätten i
ett sådant fall finner att inte heller
någon annan påföljd bör ådömas,
skall den tilltalade vara fri från på-
följd.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
600
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
31 kap.
3§3
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Kan den som begått brottslig gär-
ning, enligt vad som framgår av fö-
reskriven medicinsk utredning, be-
redas vård med stöd av lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall eller vård i specialsjukhus
med stöd av 35 § lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda, må rätten, om den
finner behov av sådan vård förelig-
ga, förordna att han skall överläm-
nas till sluten psykiatrisk vård i spe-
cialsjukhus för psykiskt utvecklings-
störda. Om gärningen icke begåtts
under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig ab-
normitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, må dock sådant för-
ordnande meddelas allenast så-
framt särskilda skäl äro därtill.
Lider den som har begått ett
brott, för vilket påföljden inte be-
döms kunna stanna vid böter, av en
allvarlig psykisk störning, får rätten
överlämna honom till rättspsykia-
trisk vård, om det med hänsyn till
hans psykiska tillstånd och personli-
ga förhållanden i övrigt är påkallat
att han är intagen på en sjukvårds-
inrättning för psykiatrisk vård som
är förenad med frihetsberövande
och annat tvång.
Har brottet begåtts under påver-
kan av en allvarlig psykisk störning,
får rätten besluta att särskild ut-
skrivningsprövning enligt lagen
(1990:000) om rättspsykiatrisk vård
skall äga rum vid vården, om det till
följd av den tilltalades psykiska stör-
ning finns risk för att han återfaller i
brottslighet, som är av allvarligt
slag.
Om det med hänsyn till den tillta-
lades tidigare brottslighet eller av
andra särskilda skäl är påkallat, får
rätten i samband med överlämnan-
de till rättspsykiatrisk vård döma till
annan påföljd, dock inte fängelse el-
ler överlämnande till annan särskild
vård.
33 kap.
5§4
Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med till-
lämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan
påföljd skall avse ytterligare brott,
och har den dömde med anledning
av misstanke om brott, som prö-
vats genom dom i målet, under en
sammanhängande tid av minst tju-
gofyra timmar varit berövad frihe-
ten som anhållen, häktad eller in-
tagen på rättspsykiatrisk klinik en-
ligt 9 § lagen (1966:301) om rätts-
psykiatrisk undersökning i brott-
mål, skall tiden för frihetsberövan-
Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med till-
lämpning av 34 kap. 1 § 1, att sådan
påföljd skall avse ytterligare brott,
och har den dömde med anledning
av misstanke om brott, som prö-
vats genom dom i målet, under en
sammanhängande tid av minst tju-
gofyra timmar varit berövad frihe-
ten som anhållen, häktad eller in-
tagen på en enhet för rättspsykia-
trisk undersökning med stöd av 10 §
lagen (1990:000) om rättspsykia-
trisk undersökning m.m., skall ti-
3 Senaste lydelse 1967:942.
4 Senaste lydelse 1987:761.
601
Nuvarande lydelse
det, till den del därunder icke sam-
tidigt skett verkställighet av dom i
annat mål, anses som tid under vil-
ken den ådömda påföljden verk-
ställts i anstalt. Domstolen skall i
domen angiva det antal dagar på-
följden skall anses verkställd. Är
den tid varmed ådömt fängelse
överstiger frihetsberövandet ringa,
må förordnas att fängelsestraffet
skall anses helt verkställt genom fri-
hetsberövandet.
Föreslagen lydelse
den för frihetsberövandet, till den
del därunder icke samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål,
anses som tid under vilken den
ådömda påföljden verkställts i an-
stalt. Domstolen skall i domen an-
giva det antal dagar påföljden skall
anses verkställd. Är den tid varmed
ådömt fängelse överstiger frihetsbe-
rövandet ringa, må förordnas att
fängelsestraffet skall anses helt
verkställt genom frihetsberövan-
det.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid, äger, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första stycket tillämpning även i fråga om
1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på
skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den
villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott
samt
3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 11 § tredje stycket.
Dömes någon till böter och har han med anledning av misstanke om
brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten på sätt som
angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller
delvis verkställd genom frihetsberövandet.
36 kap.
13 §5
Har brott begåtts av någon som ej
fyllt femton år eller som handlat
under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig ab-
normitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, må rätten förordna
om förverkande av egendom eller
om annan särskild rättsverkan som
kan följa å brottet, allenast om och
i den mån det med hänsyn till hans
sinnesart, gärningens beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan
anses skäligt.
Har brott begåtts av någon som
inte fyllt femton år eller som hand-
lat under påverkan av en allvarlig
psykisk störning får rätten besluta
om förverkande av egendom eller
om annan särskild rättsverkan, som
kan följa på brottet, endast om och
i den mån det med hänsyn till hans
psykiska tillstånd, gärningens be-
skaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande en gärning som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30
kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydelser.
3.1 mål, vari rättspsykiatrisk undersökning har genomförts före den nya
lagens ikraftträdande men som avgörs efter denna tidpunkt, skall 31 kap.
3 § i dess äldre lydelse tillämpas.
5 Senaste lydelse 1986:118.
602
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4. Förordnande enligt 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psykiat-
risk vård som har meddelats före ikraftträdandet skall verkställas även om
verkställigheten inte har påbörjats före den tidpunkten. Efter ikraftträdan-
det får sådant förordnande inte meddelas.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
603
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 kap.
7§‘
Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under
förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:
1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än
böter,
2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns
särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för
detta brott inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet,
eller
4. om brottet uppenbarligen be-
gåtts under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 30
kap. 6 § brottsbalken, samt psykiat-
risk vård eller vård enligt lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda
kommer till stånd utan lagföring.
4. om psykiatrisk vård eller vård
i specialsjukhus eller i vårdhem för
vuxna enligt 35 § lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psy-
kiskt utvecklingsstörda eller särskil-
da omsorger enligt lagen (1985:
568) om särskilda omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda m.fl. kom-
mer till stånd.
Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket, om det av
särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla
den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän-
digheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1988:943.
604
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Härigenom föreskrivs att 22 § bötesverkställighetslagen (1979:189) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §*
Förvandling får ej ske av
1. böter, som har ådömts med 1. böter, som har ådömtsför brott
stöd av 30 kap. 6 § brottsbalken, som enligt vad som framgår av do-
men begåtts under påverkan av en
allvarlig psykisk störning,
2. vite som har utdömts för underlåtenhet att fullgöra dom eller beslut
rörande saken i mål som har handlagts enligt lagen (1974:371) om rätte-
gången i arbetstvister.
Om hinder i andra fall mot förvandling av böter eller viten finns särskil-
da bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om böter som har ådömts för brott som begåtts före ikraftträ-
dandet gäller äldre bestämmelser fortfarande.
Senaste lydelse 1988:947.
605
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Härigenom föreskrivs att 2 och 10 §§ lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §*
Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket
1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;
2. överlämnats till sluten eller öp-
pen psykiatrisk vård eller till vård i
specialsjukhus för psykiskt utveck-
lingsstörda eller, om för brottet är
stadgat fängelse, till vård enligt
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall; eller
3. ålagts förvandlingsstraff för böter.
Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn, enligt domen begåtts
under inflytande av sådan själslig
abnormitet som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken, skall detta särskilt an-
märkas i registret.
2. överlämnats till rättspsykiatrisk
vård eller, om for brottet är före-
skrivet fängelse, till vård enligt
lagen (1988:870) om vård av miss-
brukare i vissa fall; eller
Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn eller villkorlig dom,
enligt domen begåtts under påver-
kan av en allvarlig psykisk störning,
skall detta särskilt anmärkas i re-
gistret.
I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd person-
utredning och om domen eller beslutet.
10 §2
I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,
icke medtagas anteckning om
1. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken eller överlämnande till särskild vård, sedan tio år förflutit
från domen eller beslutet; samt
2. fängelse i annat fall än som avses i 1 samt förvandlingsstraff för böter,
sedan tio år förflutit från frigivningen.
Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola
båda anteckningarna upptagas i registerutdrag, så länge någondera jämlikt
första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som
meddelats före den 1 januari 1945, eller om verkställighet av påföljd som
bestämts i sådant avgörande medtages dock endast i den utsträckning
regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts
enligt femte stycket.
Skall med tillämpning av vad i
denna paragraf stadgas i utdraget ej
medtagas någon anteckning om på-
Skall med tillämpning av vad i
denna paragraf föreskrivs i utdraget
inte någon anteckning om påföljd
1 Senaste lydelse 1988:1484.
2 Senaste lydelse 1988:287.
606
Nuvarande lydelse
följd, skola ej heller medtagas övri-
ga anteckningar, som må förekom-
ma i registret. 1 utdrag till domstol
eller åklagare skall dock alltid med-
tagas anteckning om verkställd sin-
nesundersökning eller rättspsykia-
trisk undersökning.
Föreslagen lydelse
tas med, skall inte heller de övriga
anteckningar tas med som kan före-
komma i registret. I utdrag till
domstol eller åklagare skall dock
alltid tas med anteckning om verk-
ställd sinnesundersökning eller
rättspsykiatrisk undersökning eller
om läkarintyg som avses i 4 § första
stycket lagen (1990:000) om rätts-
psykiatrisk undersökning m. m.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Bestämmelserna i denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträf-
fande uppgift som antecknats med stöd av 6 §.
Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iakttagas, om för
särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslem, justitieom-
budsman eller datainspektionen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. I fråga om dom som har meddelats före ikraftträdandet gäller 2 §
första stycket 2 i dess äldre lydelse fortfarande.
3. I fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 2 § andra
stycket i dess äldre lydelse fortfarande.
607
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Härigenom föreskrivs att 7 a § lagen (1965:94) om polisregister m.m.
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7a§*
Begränsning som anges i 7 § skall ej iakttagas, om för särskilt fall full-
ständiga uppgifter begäras av myndighet som sägs i 3 § 1 eller av myndig-
het som av regeringen fått tillstånd att erhålla utdrag eller upplysning utan
begränsning enligt 7 §.
Även om fullständiga uppgifter ej
begärts enligt första stycket, skall
till myndighet som sägs i 3 § 1 läm-
nas uppgift om dom eller beslut
varigenom någon ådömts förvisning
med sådant förbud att återvända
till riket som icke är begränsat till
att gälla viss tid. Vidare får i sam-
manställning som avses i 5 § andra
stycket lämnas uppgift i fråga om
ännu gällande förbud för utlänning
att återvända till riket eller till Dan-
mark, Finland, Island eller Norge.
I utdrag eller upplysning till åkla-
gare lämnas alltid uppgift om an-
teckning rörande verkställd sinnes-
undersökning eller rättspsykiatrisk
undersökning.
Även om fullständiga uppgifter ej
begärts enligt första stycket, skall
till myndighet som sägs i 3 § 1 läm-
nas uppgift om dom eller beslut
varigenom någon ådömts utvisning
med sådant förbud att återvända
till riket som icke är begränsat till
att gälla viss tid. Vidare får i sam-
manställning som avses i 5 § andra
stycket lämnas uppgift i fråga om
ännu gällande förbud för utlänning
att återvända till riket eller till Dan-
mark, Finland, Island eller Norge.
I utdrag eller upplysning till åkla-
gare lämnas alltid uppgift om an-
teckning rörande verkställd sinnes-
undersökning eller rättspsykiatrisk
undersökning eller om läkarintyg
som avses i 4 § första stycket lagen
(1990:000) om rättspsykiatrisk un-
dersökning m. m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1976:1073.
608
Härigenom föreskrivs att 24 § delgivningslagen (1970:428) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 §*
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Som fullt bevis att delgivning har
skett på sätt som anges i intyget
gäller intyg som i tjänsten utfärdas
av stämningsman, tjänsteman vid
svensk utlandsmyndighet, åklagare,
polisman, kronofogde, exekutiv
tjänsteman vid kronofogdemyndig-
het samt, vztZ delgivning med den
som är intagen i kriminalvårdsan-
stalt, häkte, hem som avses i 12 §
lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga och i
22 § lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall eller rätts-
psykiatrisk klinik, tjänsteman vid
anstalten. Samma vitsord tillkom-
mer intyg av notarius publicus och
intyg av nämndeman i tingsrätt vid
delgivning for tingsrättens räkning.
Som fullt bevis att delgivning har
skett på sätt som anges i intyget
gäller intyg som i tjänsten utfärdas
av stämningsman, tjänsteman vid
svensk utlandsmyndighet, åklagare,
polisman, kronofogde, exekutiv
tjänsteman vid kronofogdemyndig-
het samt tjänsteman vid någon av
följande inrättningar, nämligen kri-
minalvårdsanstalt, häkte, hem som
avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga och i 22 § lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall
samt sådan enhet som avses i 6§
första stycket andra meningen lagen
(1990:000) om rättspsykiatrisk vård
eller 5 § lagen (1990:000) om rätts-
psykiatrisk undersökning m. m., om
delgivningen avser den som är in-
tagen där. Samma vitsord tillkom-
mer intyg av notarius publicus och
intyg av nämndeman i tingsrätt vid
delgivning for tingsrättens räkning.
Vid särskild postdelgivning har intyg av tjänsteman vid postverket så-
dant vitsord som anges i första stycket.
Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att
delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet
styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning
på utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss
nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
' Senaste lydelse 1990:62.
609
39 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 58
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§‘
I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med
främmande stat kan regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd,
böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats
efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten
ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i
Sverige enligt denna lag.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
I samband med förordnande en-
ligt första stycket kan regeringen, i
den mån det påkallas eller eljestför-
anledes av överenskommelsen, för-
ordna att verkställighet av påföljd,
som innebär frihetsberövande och
ej avser överlämnande till särskild
vård, eller av böter eller förverkan-
de, som ådömts eller beslutats ge-
nom dom meddelad av svensk
domstol eller ålagts någon av annan
svensk myndighet genom godkänt
strafföreläggande eller godkänt fö-
reläggande av ordningsbot, får an-
förtros åt myndighet i den främ-
mande staten.
3
Om synnerliga skäl föreligger,
kan regeringen, även om förord-
nande som avses i 1 § ej meddelats,
för visst fall förordna, att frihetsbe-
rövande påföljd som ådömts
svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige genom dom
eller annat avgörande meddelat av
domstol eller annan behörig myn-
dighet i främmande stat får verk-
ställas i Sverige enligt denna lag,
eller att verkställighet av frihetsbe-
rövande påföljd som icke avser
överlämnande till särskild vård och
I samband med förordnande en-
ligt första stycket kan regeringen, i
den mån det påkallas eller eljest för-
anleds av överenskommelsen, för-
ordna att verkställighet av påföljd,
som innebär frihetsberövande och
ej avser överlämnande till annan
särskild vård än rättspsykiatrisk
vård, eller av böter eller förverkan-
de, som ådömts eller beslutats ge-
nom dom meddelad av svensk
domstol eller ålagts någon av annan
svensk myndighet genom godkänt
strafföreläggande eller godkänt fö-
reläggande av ordningsbot, får an-
förtros åt myndighet i den främ-
mande staten.
i2
Om synnerliga skäl föreligger,
kan regeringen, även om förord-
nande som avses i 1 § ej meddelats,
för visst fall förordna, att frihetsbe-
rövande påföljd som ådömts
svensk medborgare eller utlänning
med hemvist i Sverige genom dom
eller annat avgörande meddelat av
domstol eller annan behörig myn-
dighet i främmande stat får verk-
ställas i Sverige enligt denna lag,
eller att verkställighet av frihetsbe-
rövande påföljd som ej avser över-
lämnande till annan särskild vård
1 Senaste lydelse 1984:876.
2 Senaste lydelse 1984:876.
610
Nuvarande lydelse
som här i landet ådömts eller ålagts
medborgare eller någon som har
hemvist i viss främmande stat får
anförtros myndighet i den främ-
mande staten.
Föreslagen lydelse
än rättspsykiatrisk vård och som
här i landet ådömts eller ålagts
medborgare eller någon som har
hemvist i viss främmande stat får
anförtros myndighet i den främ-
mande staten.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
I fall som avses i första stycket äger 2 § tredje stycket motsvarande
tillämpning.
26 §3
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd enligt förordnan-
de som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptages av kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkstäl-
lighet av böter eller förverkande,
annan myndighet som regeringen
bestämmer. Framställning om
verkställighet får ej göras, om med
motsvarande tillämpning av 5 §
andra stycket 1 — 8 hinder mot
verkställighet i den främmande sta-
ten kan antagas föreligga.
Fråga om verkställighet i främ-
mande stat av här i landet ådömd
eller ålagd påföljd enligt förordnan-
de som avses i 2 § första eller tredje
stycket upptages av kriminalvårds-
styrelsen eller, i fråga om verkstäl-
lighet av överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård, socialstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet av böter el-
ler förverkande, annan myndighet
som regeringen bestämmer. Fram-
ställning om verkställighet får ej gö-
ras, om med motsvarande tillämp-
ning av 5 § andra stycket 1 — 8 hin-
der mot verkställighet i den främ-
mande staten kan antagas föreligga.
Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd får ej göras,
om den dömde är svensk medborgare och själv motsätter sig åtgärden.
Uppkommer fråga om verkställighet av frihetsberövande påföljd som
ådömts eller ålagts annan än svensk medborgare, skall statens invandrar-
verk höras, om icke den dömde samtycker till åtgärden. Avstyrker invand-
rarverket att framställning göres, underställes ärendet regeringen för avgö-
rande.
Har regeringen enligt 3 § förord-
nat att verkställighet av påföljd i
visst fall får anförtros myndighet i
främmande stat, ombesörjer krimi-
nalvårdsstyrelsen att framställning
om verkställighet göres i den främ-
mande staten.
Har regeringen enligt 3 § förord-
nat att verkställighet av påföljd i
visst fall får anförtros myndighet i
främmande stat, ombesörjer krimi-
nalvårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, socialstyrelsen
att framställning om verkställighet
görs i den främmande staten.
34 a §4
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen i främ-
mande stat av här i landet ådömd
påföljd upptas av kriminalvårdssty-
relsen. Framställning om sådan
Fråga om verkställighet enligt
överförandekonventionen i främ-
mande stat av här i landet ådömd
påföljd upptas av kriminalvårdssty-
relsen eller, i fråga om verkställig-
3 Senaste lydelse 1984:876.
4 Senaste lydelse 1984:876.
611
Nuvarande lydelse
verkställighet får inte göras, om
med motsvarande tillämpning av
25 a § första stycket hinder mot
verkställighet i den främmande sta-
ten kan antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av främ-
mande stat prövas av kriminal-
vårdsstyrelsen med motsvarande
tillämpning av 25 a § första stycket.
Föreslagen lydelse
het av överlämnande till rättspsy-
kiatrisk vård, av socialstyrelsen.
Framställning om sådan verkstäl-
lighet får inte göras, om med mot-
svarande tillämpning av 25 a §
första stycket hinder mot verkstäl-
lighet i den främmande staten kan
antas föreligga.
Fråga om verkställighet enligt
första stycket på begäran av främ-
mande stat prövas av kriminal-
vårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, av socialsty-
relsen med motsvarande tillämp-
ning av 25 a § första stycket.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
I fall som avses i denna paragraf gäller 28, 29 och 33 §§ första stycket i
tillämpliga delar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
612
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Härigenom föreskrivs att 4 och 9 §§ lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m. m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som är häktad får avge nöjd-
förklaring inför styresmannen vid
den kriminalvårdsanstalt där han
är intagen eller föreståndaren för
det häkte eller chefen för den rätts-
psykiatriska klinik där han förva-
ras. Är den som sålunda äger mot-
taga nöjdförklaring ej närvarande,
får förklaringen avges inför den
som är i hans ställe. I fråga om häk-
tad som förvaras på rättspsykiatrisk
klinik kan regeringen förordna att
nöjdförklaring i vissa fall skall av-
ges inför närmaste polismyndighet.
Den som är häktad får avge nöjd-
förklaring inför styresmannen vid
den kriminalvårdsanstalt där han
är intagen eller föreståndaren för
det häkte där han förvaras eller, om
han är intagen på en sådan enhet
som avses i 6 § första stycket andra
meningen lagen (1990:000) om
rättspsykiatrisk vård eller 5 § lagen
(1990:000) om rättspsykiatrisk un-
dersökning m. m., inför chefsöverlä-
karen. Är den som sålunda får mot-
ta nöjdförklaring inte närvarande,
får förklaringen avges inför den
som är i hans ställe. I fråga om häk-
tad som är intagen på en sådan en-
het som nyss har nämnts kan rege-
ringen föreskriva att nöjdförklaring
i vissa fall skall avges inför närmas-
te polismyndighet.
Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som
mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets
utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänke-
tid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten
eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas
tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.
Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart
det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt
upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare
att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den dömde
vill avge sådan förklaring.
9§2
Är den som skall undergå fängel-
se häktad, omhändertagen enligt 28
kap. 11 § tredje stycket brottsbal-
ken eller intagen i kriminalvårdsan-
stalt för undergående av påföljd i
annat mål när domen får verkstäl-
las, skall styresmannen vid den kri-
Är den som skall undergå fängel-
se häktad, omhändertagen enligt
28 kap. 11 § tredje stycket brotts-
balken eller intagen i kriminal-
vårdsanstalt för att undergå påföljd
i annat mål när domen får verkstäl-
las, skall styresmannen vid den kri-
1 Senaste lydelse 1986:653.
2 Senaste lydelse 1987:764.
613
40 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 58
Nuvarande lydelse
minalvårdsanstalt där han är in-
tagen eller föreståndaren för det
häkte eller chefen för den rättspsy-
kiatriska klinik där han förvaras
omedelbart befordra domen till
verkställighet.
Föreslagen lydelse
minalvårdsanstalt där han är in-
tagen eller föreståndaren för det
häkte där han förvaras omedelbart
befordra domen till verkställighet.
Om han vistas på en sådan enhet
som avses i 5§ lagen (1990:000)
om rättspsykiatrisk undersökning
m. m., är det i stället chefsöverläka-
ren som skall göra det.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han
för verkställighet förpassas till sådan anstalt.
Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras
han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förva-
ras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. .
614
Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§2
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Den som har varit häktad på
grund av misstanke om ett eller fle-
ra brott eller som till följd av sådan
misstanke under mer än 24 timmar
i sträck har varit anhållen, under-
kastad reseförbud eller anmälnings-
skyldighet, intagen på rättspsykia-
trisk klinik eller tagen i förvar ge-
nom beslut av befälhavare på fartyg
eller luftfartyg eller av beskickning
eller konsulat har rätt till ersättning
av staten, om
1. frikännande dom meddelas,
2. åtalet avvisas eller avskrivs,
3. förundersökning avslutas utan
att åtal väcks eller
4. beslutet om frihetsinskränk-
ning genom avslag på häktnings-
framställning eller efter överpröv-
ning, fullföljd av talan eller anlitan-
de av särskilt rättsmedel upphävs
eller ersätts av beslut om mindre
ingripande åtgärd eller undanröjs
utan förordnande om ny handlägg-
ning.
Den som har varit häktad på
grund av misstanke om ett eller fle-
ra brott eller som till följd av sådan
misstanke under mer än 24 timmar
i sträck har varit anhållen, under-
kastad reseförbud eller anmälnings-
skyldighet, intagen för rättspsykia-
trisk undersökning med stöd av 10 §
lagen (1990:000) om rättspsykia-
trisk undersökning m. m. eller tagen
i förvar genom beslut av befälhava-
re på fartyg eller luftfartyg eller av
beskickning eller konsulat har rätt
till ersättning av staten, om
1. frikännande dom meddelas,
2. åtalet avvisas eller avskrivs,
3. förundersökning avslutas utan
att åtal väcks eller
4. beslutet om frihetsinskränk-
ning genom avslag på häktnings-
framställning eller efter överpröv-
ning, fullföljd av talan eller anlitan-
de av särskilt rättsmedel upphävs
eller ersätts av beslut om mindre
ingripande åtgärd eller undanröjs
utan förordnande om ny handlägg-
ning.
Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan
frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av
staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som
nämns i första stycket 1 — 3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen
inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.
Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit
anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning,
om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbe-
stämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan
bedömning inte skulle ha beslutats.
Lagen omtryckt 1980:422.
Senaste lydelse 1986:651.
615
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§3
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller
utegångsförbud enligt lagen (1986:
644) om disciplinförseelser av
krigsmän, m. m. har rätt till ersätt-
ning av staten, om efter fullföljd av
talan eller anlitande av särskilt
rättsmedel frikännande dom med-
delas eller mindre ingripande på-
följd ådömes eller dom eller beslut
som legat till grund för verkställig-
heten undanröjes utan förordnande
om ny handläggning. Detsamma
gäller den som efter förordnande av
domstol enligt 31 kap. 3§ brotts-
balken har undergått sluten psykiat-
risk vård eller vård i specialsjukhus
Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller
utegångsförbud enligt lagen (1986:
644) om disciplinförseelser av
krigsmän, m. m. har rätt till ersätt-
ning av staten, om efter fullföljd av
talan eller anlitande av särskilt
rättsmedel frikännande dom med-
delas eller mindre ingripande på-
följd ådömes eller dom eller beslut
som legat till grund för verkställig-
heten undanröjes utan förordnande
om ny handläggning. Detsamma
gäller den som efter förordnande av
domstol enligt 31 kap. 3 § brotts-
balken har genomgått rättspsykia-
trisk vård.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som före ikraft-
trädandet varit intagen på en rättspsykiatrisk klinik eller efter förordnande
av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 januari
1992 undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda.
3 Senaste lydelse 1986:651.
616
Härigenom föreskrivs följande.
Beslut om rättspsykiatrisk undersökning
1 § I brottmål får rätten besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte
att få veta
1. om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänk-
te till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med eller utan
särskild utskrivningsprövning, eller
2. om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvar-
lig psykisk störning.
Syftet med undersökningen skall anges i rättens beslut.
2 § Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas, om den
misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har förebragts
om att han har begått den. Sådant beslut får dock inte meddelas, om
påföljden för brottet bedöms kunna stanna vid böter.
Beslut om en rättspsykiatrisk undersökning skall meddelas så snart som
möjligt.
3 § Rätten får inte bestämma att någon skall överlämnas till rättspsykia-
trisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts.
En rättspsykiatrisk undersökning behövs inte i fall som avses i första
stycket, om den misstänkte redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning och utlåtande har inhämtats av den chefs-
överläkare som är ansvarig för vården.
4 § Rätten får överlämna någon till rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning under förutsättning att det i målet har gjorts en
rättspsykiatrisk undersökning eller har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 §
lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, som omfattar de
medicinska förutsättningarna för att döma till sådan påföljd.
Om den misstänkte är föremål för vård enligt lagen (1990:000) om
psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård, får
rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskriv-
ningsprövning också när ett utlåtande har inhämtats av den chefsöverläka-
re som är ansvarig för vården.
5 § Fördelningen av rättspsykiatriska undersökningar mellan olika enhe-
ter sker enligt föreskrifter som regeringen beslutar.
6 § En rättspsykiatrisk undersökning skall utföras med största möjliga
skyndsamhet. Den skall anpassas efter domstolens syfte med undersök-
ningen och övriga omständigheter i det enskilda fallet.
Ett utlåtande beträffande undersökningen skall utan dröjsmål ges in till
rätten sedan undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet ges in inom
fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor
från det att beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten.
Rätten får medge anstånd, om det finns synnerliga skäl.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
617
7 § Utlåtandet beträffande den rättspsykiatriska undersökningen skall
avges av en läkare vid undersökningsenheten eller av någon annan läkare
som huvudmannen för enheten utser.
Utlåtandet skall, om annat inte följer av rättens beslut, innehålla utta-
lande i de frågor som anges i beslutet. I utlåtandet skall de omständigheter
anges som dessa uttalanden grundas på.
Föreskrifter angående vilka läkare som får avge utlåtande meddelas av
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen.
8 § Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning
skall utan dröjsmål och senast inom sju dagar från det att beslutet om
undersökning kom in till undersökningsenheten föras över till denna.
Sedan den rättspsykiatriska undersökningen har avslutats skall den miss-
tänkte föras tillbaka till häktet, om hans hälsotillstånd inte ger anledning
till annat.
Om det finns särskilda skäl, får dock en rättspsykiatrisk undersökning
beträffande den som är häktad utföras när denne är intagen i häkte. Beslut
om detta meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
Bestämmelser om behandlingen av den som är häktad finns i lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. I lagen
(1990:000) om rättspsykiatrisk vård föreskrivs om psykiatrisk tvångsvård
för den som är häktad och genomgår rättspsykiatrisk undersökning.
9 § Den som skall genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och inte är
häktad skall inställa sig för undersökningen på tid och plats som bestäms
av den läkare som skall avge utlåtandet över undersökningen. Undersök-
ningen skall såvitt möjligt bedrivas så att den misstänkte inte hindras i sin
förvärvsverksamhet eller utsätts för någon annan olägenhet.
10 § Om en misstänkt som inte är berövad friheten underlåter att inställa
sig till en rättspsykiatrisk undersökning eller om det finns något annat skäl
att anta att han inte kommer att frivilligt medverka till undersökningen,
får rätten besluta att han skall tas in på undersökningsenheten. I beslutet
skall bestämmas den längsta tid, högst två veckor, under vilken den
misstänkte får hållas kvar på enheten. Kan undersökningen inte avslutas
inom den bestämda tiden, får rätten besluta om fortsatt intagning under
högst två veckor.
Framställning om intagning görs av undersökningsläkaren. Den miss-
tänkte skall ges tillfälle att yttra sig över framställningen.
11 § Beträffande behandlingen av den som är intagen på en undersök-
ningsenhet med stöd av 10 § tillämpas bestämmelserna i 19 —25 §§ lagen
(1990:000) om psykiatrisk tvångsvård.
Bestämmelser om rättspsykiatrisk vård för den som genomgår rättspsy-
kiatrisk undersökning och är intagen på undersökningsenheten med stöd
av 10 § ges i lagen (1990:000) om rättspsykiatrisk vård.
12 § Rätten får inhämta yttrande av socialstyrelsen över sådan utredning
som avses i 3 eller 4 §§.
Om det behövs, skall styrelsen komplettera den undersökning som har
företagits. Avser kompletteringen en rättspsykiatrisk undersökning, gäller
i tillämpliga delar vad som sägs i denna lag om en sådan undersökning.
Styrelsen får uppdra åt en viss läkare att utföra kompletteringen.
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
618
Övriga bestämmelser
13 § På begäran av den läkare som skall avge utlåtande enligt 7 § skall
polismyndigheten lämna biträde i den utsträckning som krävs för att den
misstänkte, om han är på fri fot, skall inställa sig för rättspsykiatrisk
undersökning.
14 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4§
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen sådana uppgifter om den misstänkte lämnas ut som behövs för
en rättspsykiatrisk undersökning. Detsamma gäller uppgifter om den miss-
tänkte som behövs för ett läkarutlåtande som anges i 4 § andra stycket
liksom för ett yttrande av socialstyrelsen över ett sådant utlåtande eller
sådant läkarintyg som anges i 4 § första stycket.
15 § Beslut av rätten enligt 10 § om intagning eller fortsatt intagning av
den misstänkte för undersökning får överklagas särskilt.
Beslut som rätten har meddelat med stöd av denna lag gäller omedel-
bart. Beträffande beslut enligt 10 § gäller detta dock endast om beslutet
avser förordnande om fortsatt intagning för undersökning.
16 § Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 8 § andra stycket får överkla-
gas hos kammarrätten.
17 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som medde-
las med stöd av lagen utövas av socialstyrelsen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då lagen (1966:301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål upphör att gälla.
2. Har beslut om rättspsykiatrisk undersökning meddelats före ikraftträ-
dandet av den nya lagen skall undersökningen, om den inte har slutförts
före ikraftträdandet, avse de frågor som anges i 1 § första stycket 1 och 2 i
den nya lagen. Har gärningen begåtts före ikraftträdandet skall utlåtandet
över en rättspsykiatrisk undersökning, som omfattar den fråga som anges i
1 § första stycket 2 i den nya lagen, innehålla uttalande även huruvida den
misstänkte begått brottet under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom.
3. I fråga om en rättspsykiatrisk undersökning som har beslutats före
den 1 januari 1992 gäller i stället för 6 § andra stycket andra meningen i
den nya lagen att utlåtande över undersökningen skall ges in till rätten
inom sex veckor från det att beslutet om undersökning kom in till den
klinik eller station till vilken undersökningen hörde före den 1 januari
1992 eller till undersökningsenheten.
4. Har socialstyrelsen inte före den 1 januari 1992 prövat en hos styrel-
sen uppkommen fråga om anstånd enligt 4 § andra stycket tredje meningen
i den gamla lagen skall den bestämmelsen fortfarande tillämpas i ärendet.
Socialstyrelsens beslut enligt nyssnämnda bestämmelse överklagas även
efter den nya lagens ikraftträdande enligt 11 a § i den gamla lagen.
Har rätten enligt 3 § i den gamla lagen begärt utlåtande av socialstyrel-
sen huruvida det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt vård
med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall eller med stöd av 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda och har utlåtandet inte avgetts före ikraft-
trädandet av den nya lagen, skall utlåtandet i stället jämställas med ett
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
619
utlåtande av chefsöverläkaren och avges enligt 3 eller 4 § i den nya lagen. I Prop. 1990/91:58
fråga om ett utlåtande av socialstyrelsen enligt 6 § i den gamla lagen över Bilaga 2:5
en verkställd rättspsykiatrisk undersökning, som inte har avgetts av styrel-
sen före ikrafträdandet av den nya lagen, skall nämnda paragraf fortfaran-
de tillämpas.
5. Har rätten före den 1 januari 1992 med stöd av 9 § första stycket i den
gamla lagen beslutat om den misstänktes intagning på viss rättspsykiatrisk
klinik skall beslutet efter den nya lagens ikraftträdande anses som ett
beslut enligt 10 § i den nya lagen och anses innebära att den misstänkte
skall vara intagen på den enhet där den rättspsykiatriska undersökningen
skall göras. I så fall får han dock från och med ikraftträdandet hållas kvar
högst två veckor på enheten.
620
Prop. 1990/91:58
Bilaga 2:5
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7§2
Rätten må, när skäl äro därtill,
förordna läkare att avgiva läkarin-
tyg angående misstänkt. Sådant in-
tyg skall avfattas enligt anvisningar
som meddelas av regeringen.
Om rättspsykiatrisk undersök-
ning ej verkställts, skall läkarintyg
som sägs i första stycket inhämtas
från psykiater, innan någon över-
lämnas till öppen psykiatrisk vård.
Rätten får, när det finns skäl till
det, förordna en läkare att avge lä-
karintyg angående misstänkt. Om
intyget skall omfatta de medicinska
förutsättningarna för att överlämna
den misstänkte till rättspsykiatrisk
vård utan särskild utskrivningspröv-
ning, skall rätten ange det vid för-
ordnandet.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
delar föreskifter om avfattningen av
läkarintyg. Endast en läkare som
får avge utlåtande över en rättspsy-
kiatrisk undersökning får förordnas
att avge ett sådant intyg som anges i
första stycket andra meningen.
Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må
polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1973:1214.
Senaste lydelse 1981:216.
621
Prop. 1990/91:58
Propositionen................................................ 3
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3
Propositionens lagförslag...................................... 8
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november
1990 ........................................................ 59
Bilaga 1: Socialdepartementet.................................. 60
1 Inledning.................................................. 60
2 Allmänna utgångspunkter ................................... 62
2.1 Allmänna synpunkter ................................... 62
2.2 Närmare om reformbehovet ............................. 66
2.3 Grunder för en ny lagstiftning............................ 69
2.3.1 Synen på psykiska störningar ....................... 69
2.3.2 Tvångsanvändning vid psykiska störningar ........... 70
2.3.3 En begränsad tvångsvård........................... 72
2.3.4 Rättslig kontroll .................................. 73
2.3.5 Behandlingen under tvångsvård..................... 75
2.3.6 Lagstiftningens uppläggning med hänsyn till särskilda
vårdbehov........................................ 77
3 Psykiatrisk tvångsvård...................................... 82
3.1 Förutsättningar för tvångsvård ........................... 82
3.1.1 Allvarlig psykisk störning .......................... 82
3.1.2 Oundgängligt behov av psykiatrisk vård.............. 87
3.1.3 Patientens inställning till vården .................... 99
3.2 Intagning för tvångsvård................................. 103
3.2.1 Vårdintyget ...................................... 103
3.2.2 Beslutet om intagning.............................. 107
3.3 Begränsade vårdtider ................................... 112
3.4 Övergång från frivillig vård till tvångsvård (konvertering) .... 119
3.5 Innehållet i tvångsvård.................................. 127
3.5.1 Inrättning där vården får ges............... 127
3.5.2 Behandlingen av patienten ......................... 131
Medicinsk behandling ............................. 131
Användningen av vissa tvångsåtgärder............... 140
Kontroll av försändelser, kroppsvisitation m. m........ 144
3.5.3 Rapporteringsskyldighet om användningen av tvångsåt-
gärder ........................................... 149
3.5.4 Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område....... 152
3.6 Tvångsvårdens upphörande.............................. 157
3.7 Stödperson m. m........................................ 159
3.8 Förtroendenämndernas roll beträffande psykiatrisk tvångs-
vård .................................................. 163
3.9 Domstolsprövning...................................... 169
4 Psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare (rättspsykiatrisk vård),
m.m...................................................... 187
4.1 Gällande ordning....................................... 187
4.2 Utgångspunkter för mitt förslag .......................... 189
4.3 Sjukvårdshuvudmännens skyldighet att ge rättspsykiatrisk
vård .................................................. 195
4.4 Rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd ................... 195
4.4.1 Inledning ........................................ 195
622
4.4.2 Innehållet i vården ................................ 196
Inrättning där vården får ges........................ 196
Placering och förflyttningar......................... 197
Behandlingen av patienten och liknande frågor........200
Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område .......201
4.4.3 Vårdens upphörande ..............................206
4.5 Rättspsykiatrisk vård för den som är berövad friheten med
anledning av brott ......................................211
4.5.1 Inledning ........................................211
4.5.2 Förutsättningar for vård ...........................212
4.5.3 Intagning och prövning av förutsättningar för vård .... 213
4.5.4 Innehållet i vården m.m............................214
Inrättning där vården får ges........................214
Behandlingen av patienten .........................216
Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område .......220
4.5.5 Vårdens upphörande ..............................221
4.6 Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på en
sjukvårdsinrättning för den som är berövad friheten med an-
ledning av brott ........................................223
Prop. 1990/91:58
5 Genomförande.............................................227
5.1 Tidpunkten för ikraftträdandet...........................227
5.2 Ekonomiska konsekvenser...............................228
5.2.1 Allmänt..........................................228
5.2.2 Kostnader för staten...............................230
6 Upprättade lagförslag.......................................232
7 Specialmotivering...........................................232
7.1 Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård ................233
7.2 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ..................293
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande
av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl..................................... 330
7.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) .... 332
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar...................................333
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminal-
vård i anstalt...........................................334
7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behand-
lingen av häktade och anhållna m.fl....................... 336
8 Hemställan................................................338
Bilaga 1:1 Redovisning av gällande lagstiftning ..................339
Bilaga 1:2 Socialberedningens sammanfattning av sitt betänkande
(SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten
(utom såvitt avser de frågor som behandlas i bil. 2)...... 348
Bilaga 1:3 Förteckning över remissinstanserna...................367
Bilaga 1:4 Lagförslagen i lagrådsremissen .......................369
Bilaga 1:5 Lagrådets yttrande..................................400
Bilaga 2: Justitiedepartementet ...............................442
1 Inledning..................................................442
2 Straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare ......444
2.1 Bakgrund.............................................444
623
2.1.1 Äldre reglering...................................444
2.1.2 Nuvarande ordning i huvuddrag ...................444
2.1.3 Bexeliuskommitténs arbete........................446
2.1.4 Socialberedningens förslag i huvuddrag .............446
2.2 Behovet av en reform ..................................448
2.3 Avgränsningen av personkretsen.........................452
Psykisk störning m. m..................................452
Sambandet mellan brottet och den psykiska störningen.....455
2.4 Rättspsykiatrisk vård (psykiatrisk tvångsvård som brottspå-
följd) ................................................ 459
2.5 Särskild utskrivningsprövning vid rättspsykiatrisk vård.....463
2.6 Öppen psykiatrisk vård.................................467
2.7 Vård för psykiskt utvecklingsstörda......................468
2.8 Övriga påföljdsfrågor ..................................472
2.8.1 Inledning ....................................... 472
2.8.2 Straffnedsättning och uteslutande av fängelse som på-
följd ............................................ 473
Straffnedsättning................................. 473
Uteslutande av fängelse som påföljd ................474
2.8.3 Skyddstillsyn och villkorlig dom ...................475
Skyddstillsyn ....................................475
Villkorlig dom................................... 477
2.8.4 Böter........................................... 478
2.8.5 Frihet från påföljd ............................... 479
2.9 Åtalsunderlåtelse......................................481
2.10 Överförande till en annan stat av verkställighet av en dom,
som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård........485
Nuvarande ordning....................................485
Överförande till en annan stat av en utländsk medborgare
som här genomgår psykiatrisk tvångsvård...............485
Överförande hit från en annan stat av en svensk medborgare
för psykiatrisk tvångsvård ............................488
Överväganden ........................................489
3 Det medicinska utredningsforfarandet vid straffrättsliga åtgärder
mot psykiskt störda lagöverträdare ...........................493
3.1 Nuvarande ordning i huvuddrag.........................493
3.2 Kritik mot nuvarande ordning ..........................495
3.3 Utgångspunkter för mitt förslag .........................498
3.4 Förutsättningarna för att få besluta om en rättspsykiatrisk
undersökning ......................................... 500
3.4.1 Syftet med undersökningen........................ 500
3.4.2 Övriga förutsättningar............................ 503
3.5 I vilka fall skall krävas att en rättspsykiatrisk undersökning
har gjorts i brottmålet?................................. 505
3.6 Var och av vem skall rättspsykiatriska undersökningar utfö-
ras? .................................................. 508
3.7 Intresset av att en rättspsykiatrisk undersökning genomförs
snabbt ............................................... 509
3.8 Anstånd med att avge utlåtande över en rättspsykiatrisk
undersökning ......................................... 514
3.9 Överförande från häkte till undersökningsenhet ........... 516
3.10 Möjligheten att utföra rättspsykiatrisk undersökning när den
misstänkte är intagen i häkte............................ 518
3.11 Möjligheten att ta in den misstänkte i kriminalvårdsanstalt i
Prop. 1990/91:58
624
avvaktan på rättspsykiatrisk undersökning................ 519 Prop. 1990/91.58
3.12 Användningen av tvångsåtgärder mot en häktad som genom-
går rättspsykiatrisk undersökning........................ 520
3.13 Möjligheten att ta in s. k. frifotingar med tvång på en undersök-
ningsenhet ............................................ 523
3.14 Andra former av utredning än rättspsykiatrisk undersökning . 525
3.15 Yttrande av socialstyrelsen över den medicinska utredningen. 527
4 Ikraftträdande ............................................. 528
5 Ekonomiska konsekvenser................................... 529
6 Upprättade lagförslag....................................... 529
7 Specialmotivering.......................................... 530
7.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken................ 530
7.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken............ 539
7.3 Förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189)............................................ 540
7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister....................................... 541
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregis-
ter m.m.............................................. 541
7.6 Förslaget till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) .. 541
7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om interna-
tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom .. 542
7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning
av strafftid m. m....................................... 543
7.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning................................. 545
7.10 Förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning ......... 545
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:542) om personun-
dersökning i brottmål .................................. 560
8 Hemställan................................................ 562
Bilaga 2:1 Lagförslagen i 1986 års promemoria angående behand-
lingen av psykiskt störda lagöverträdare ............... 563
Bilaga 2:2 Sammanställning av synpunkter på 1986 års promemoria . 577
Bilaga 2:3 Lagförslaget i 1988 års promemoria angående överförande
till en annan stat av verkställighet av en brottmålsdom,
som innebär överlämnande till psykiatrisk tvångsvård ... 595
Bilaga 2:4 Sammanställning av synpunkter på 1988 års promemoria . 598
Bilaga 2:5 Lagförslagen i lagrådsremissen .......................600
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990
625