Prop.
1990/91:36
Regeringen förelägger riksdagen vad som tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 4 oktober 1990 för den åtgärd och de ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Birgitta Dahl
I propositionen redovisas ett åtgärdsprogram mot föroreningar i miljön
från blybatterier. I programmet ingår en övergång till alternativa batterity-
per och alternativa startsystem för bilar, insamling och omhändertagande
av miljöfarliga blybatterier samt informationskampanjer. För att finansi-
era åtgärdsprogrammet föreslås att riksdagen bemyndigar regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att ålägga batterileverantörer
och andra företag, som yrkesmässigt hanterar, eller importerar miljöfarliga
batterier att betala samhällets kostnader för insamling och oskadliggörande
av uttjänta sådana samt för informationskampanjer som är nödvändiga för
att förebygga skador på hälsan eller i miljön till följd av användningen av
miljöfarliga batterier.
1 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 36
Förslag till
Lag om avgifter för miljöfarliga batterier
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller avgifter for hantering och import av sådana miljö-
farliga batterier som innehåller kvicksilver, kadmium eller bly.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela de föreskrifter om avgifter som behövs for att täcka samhällets kost-
nader för att samla in och oskadliggöra batterier som är förbrukade eller
som av någon anledning inte längre används.
Avgiften får tas ut endast av den som yrkesmässigt hanterar eller impor-
terar batterier.
Prop. 1990/91:36
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 oktober 1990
Prop. 1990/91:36
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Göransson, Grandin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wall-
ström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin
Föredragande: statsrådet Dahl
Regeringen har i en skrivelse (skr. 1986/87:157) till riksdagen redovisat
sina ställningstaganden till vissa avfallsfrågor. Regeringens principiella
inställning är att både mängden avfall och avfallets farlighet bör minskas
genom åtgärder i såväl produktionen som konsumtionsledet. Ämnen och
produkter som kan förorsaka särskilda miljöstörningar bör hanteras för
sig.
1 samband med riksdagens beslut år 1988 (prop. 1987/88:85, JoU23,
rskr. 373) om miljöpolitiken inför 1990-talet angavs att ett mål för kemika-
liekontrollen är att skadliga ämnen och produkter så långt som möjligt
skall ersättas med sådana som är mindre farliga och helst ofarliga.
Med skrivelser den 21 och den 28 mars 1988 har statens naturvårdsverk
anmält att det ur miljösynpunkt är viktigt att insamlingen av blybatterier
hålls på en hög nivå. I skrivelserna lämnar naturvårdsverket förslag bl. a.
om att en särskild avgift skall tas ut på alla blybatterier som importeras
eller som tillverkas i landet. Avgiften föreslås finansiera en ökad ersättning
till de företag som tar emot, förvarar och transporterar blybatterier för
slutligt omhändertagande. Vidare hemställer naturvårdsverket om vissa
ändringar i renhållningsförordningen (1979:904) och förordningen
(1985:841) om miljöfarligt avfall.
Naturvårdsverkets förslag har remissbehandlats. Till protokollet i detta
ärende bör fogas dels naturvårdsverkets förslag, bilaga 1, dels en förteck-
ning över de instanser som avgett remissyttrande och en sammanställning
av remissyttrandena, bilaga 2.
Utöver detta har ett antal framställningar från kommuner, organisatio-
ner och företag rörande blybatterier kommit in till miljödepartementet.
Regeringen beslutade den 2 februari 1989 om en särskild förordning
(1989:40) om försöksverksamhet med insamling och bortforsling av för-
brukade blyackumulatorer. Förordningen trädde i kraft den 1 april 1989
och gällde till utgången av år 1989. Därefter har förordningen förlängts till
utgången av år 1990. Förordningen innebär att blybatterier undantas från
bestämmelsena enligt renhållningsförordningen (1979:904) och förord-
ningen (1985:841) om miljöfarligt avfall. Därmed har det kommunala Prop. 1990/91:36
insamlingsmonopolet upphävts för samma tid för blybatterier. Tillstånd
från länsstyrelsen for transport av miljöfarliga blybatterier krävs inte hel-
ler under denna tid. Regeringen har även beviljat bidrag ur bilskrotnings-
fonden enligt 7§ 3 bilskrotningslagen (1975:343) för insamlingskam-
panjer, bortforsling och återvinning av förbrukade batterier under åren
1989 och 1990.
1 riksdagens beslut år 1990 om avfallsfrågor (prop. 1989/90:100 bil. 16,
JoU16, rskr. 241) betonas producentens ansvar för det avfall som uppstår
till följd av såväl tillverkning och användning av varor som varornas
slutbehandling i avfallsledet. Detta ansvar inkluderar även ett kostnadsan-
svar. Enligt beslutet skall åtgärder också vidtas för att kraftigt begränsa
och, där så är nödvändigt från miljösynpunkt, helt upphöra med använd-
ningen av bl. a. tungmetaller och deras föreningar.
Regeringen gav den 21 december 1989 kemikalieinspektionen och sta-
tens naturvårdsverk i uppdrag att redovisa förslag till åtgärder för att
begränsa användningen av sådana ämnen som kan ha särskilt skadlig
inverkan på miljön. I juni 1990 överlämnades rapporten Begränsnings-
uppdraget — Redovisning av ett regeringsuppdrag. I rapporten föreslås
bl. a. att användningen av blybatterier på sikt skall upphöra och att rege-
ringen bör ge styrelsen för teknisk utveckling (STU) i uppdrag att ta
initiativ till teknikutvecklingsprojekt för alternativa batterityper och alter-
nativa startsystem för bilar. På kort sikt föreslås att ett system med
miljöavgifter på blybatterier införs.
Efter utvärdering av den pågående försöksverksamheten med insamling
och bortforsling av förbrukade blybatterier och efter överläggningar med
berörda parter om vilka åtgärder som behövs för att komma till rätta med
föroreningarna i miljön från blybatterier redovisar jag nu ett åtgärdspro-
gram mot miljöfarliga blybatterier.
Redan här vill jag betona att programmet inte i alla delar kräver riksda-
gens ställningstagande. De flesta åtgärderna kan beslutas av regeringen
med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter och renhållnings-
lagen (1979:596). Jag avser att senare föreslå regeringen att besluta före-
skrifter om miljöfarliga blybatterier. Sådana föreskrifter kan regeringen be-
sluta med stöd av bemyndigande i de båda nyss nämnda lagarna. Beslut av
riksdagen krävs dock när det gäller finansiering av vissa av de åtgärder som
ingår i programmet.
2.1 Allmänna utgångspunkter
Bly och blyföreningar förekommer i en mängd olika varor och kemiska
produkter. Den totala årliga blyanvändningen i Sverige är ca 30000 ton.
Blyanvändningen ger upphov till blyhaltigt avfall som förr eller senare
sprids i naturen. Såsom grundämne bryts bly inte ner. Bly bioackumuleras
och är toxiskt. Hanteringen av bly ger också upphov till arbetsmiljöpro-
blem. Hela 73 % av den totala årliga blyanvändningen avser batteritillverk- Prop. 1990/91: 36
ning. Drygt 1 miljon startbatterier för bilar, båtar m. m. förbrukas årligen i
Sverige. Härav tillgodoses ca 75% genom inhemsk produktion och återstå-
ende ca 25% genom import. Antalet importörer uppgår till ca 20. Även
batteriernas innehåll av svavelsyra kan vid felaktig hantering vålla pro-
blem i miljön.
Dessa faktorer innebär sammantaget att det är angeläget att begränsa
blyanvändningen. Något från teknisk/ekonomisk eller från miljösynpunkt
realistiskt alternativ till blybatterier finns inte för närvarande. Blyinnehål-
let i batterierna har dock successivt minskat, och en utveckling pågår för
att minska de potentiellt skadliga effekterna av batteriernas syrainnehåll.
På sikt måste användningen av blybatterier upphöra.
Den genomsnittliga livslängden hos ett startbatteri är ca fyra år. Förbru-
kade batterier insamlas i dag av kommunerna och skrothandeln och leve-
reras till blyåtervinningsanläggningen. Det ur batterierna utvunna blyet
levereras till helt övervägande del till batteritillverkarna i Sverige och
övriga nordiska länder. Blyet i ett nytillverkat batteri består till ca 50% av
återvunnet bly. Enligt batteribranschen är Boliden Bergsöe numera det
enda återvinningsverket för blybatterier i Norden, sedan tidigare befint-
liga anläggningar i Danmark och Finland lagts ned.
Under stora delar av 1980-talet har de internationella blypriserna sjun-
kit. Samtidigt har kostnaderna för behandling av uttjänta batterier och
återvinning av bly stigit, bl. a. till följd av åtgärder till skydd för arbetsmil-
jö och yttre miljö. Strängare föreskrifter, som av samma skäl har införts för
hantering och transporter av förbrukade batterier, har vidare ökat kostna-
derna för insamlingen av batterierna. Vid återvinning utvunna metallvär-
den kan numera nätt och jämt balansera återvinningskedjans totala kost-
nad.
Som jag tidigare har nämnt har regeringen beviljat bidrag ur bilskrot-
ningsfonden för insamlingskampanjer, bortforsling och återvinning av
förbrukade batterier under åren 1989 och 1990. Under denna period har
även en särskild förordning om försöksverksamhet med insamling och
bortforsling av förbrukade blyackumulatorer varit i kraft. Under försöks-
perioden april-december 1989 kom 23 455 ton svenskt batteriskrot till
Boliden Bergsöe. Det motsvarar 1296000 batterier. Tillsammans med
leveranserna under januari-mars 1989 blir mängden för hela året
1457000 batterier. Det finns ingen helt säker statistik över antalet nya
batterier som tillförts marknaden men uppgifter från batteribranschen
pekar på högst 750000 utbytesbatterier under år 1989. Om man härtill
lägger batteriavfallet ur skrotade bilar, som till sitt antal var ca 175000,
blir antalet nytillgängliga uttjänta batterier år 1989 omkring 900000. In-
samlingsvolymen år 1989 översteg denna siffra med mer än en halv mil-
jon. Det rör sig då om batterier som funnits kvar hos konsumenten, i
garage, båthus, lador etc. Även under år 1990 visar insamlingsverksamhe-
ten på ett gott resultat. De finns således mycket som talar för att insam-
lingsresultatet har ett direkt samband med informationskampanjen och
insamlingsföretagens ekonomiska incitament.
Innan försöksverksamheten trädde i kraft låg återtagningen av förbruka-
de startbatterier vid endast ca 60%. Detta innebar att årligen mer än Prop. 1990/91:36
400000 batterier, innehållande ca 5 000 ton bly, kom på villovägar. Ge-
nomförda undersökningar indikerar att en betydande del av de förbrukade
batterierna hamnade på avfallsupplagen, där såväl bly- som syrainnehållet
vållade miljöproblem. Vissa blyföreningar är utomordentligt giftiga för
levande organismer. Metallers reaktioner i ett avfallsupplag är dåligt
undersökta. Sett i ett långt tidsperspektiv hamnar blyet så småningom i
naturen. Därför bör blyinnehållet i avfallet begränsas så mycket som
möjligt. Det är också samhällsekonomiskt tveksamt att stora mängder bly
hamnar på avfallsupplagen.
Frågan om åtgärder mot tungmetaller och deras föreningar har vid olika
tillfällen behandlats av riksdagen. Senast var frågan föremål för riksdagens
prövning i samband med behandling av 1990 års budgetproposition (prop.
1989/90:100 bil. 16). I propositionen anförde jag att åtgärder skall vidtas
för att kraftigt begränsa och, där så är nödvändigt från miljösynpunkt, helt
upphöra med användningen av bl. a. vissa tungmetaller och deras för-
eningar. Riksdagen anslöt sig till övervägandena i propositionen (JoU
1989/90:16, rskr. 241).
För att det skall vara möjligt att nå de utsatta målen för utsläppsbegräns-
ningar är i första hand följande åtgärder nu nödvändiga.
— En övergång måste ske till alternativa batterier och alternativa startsy-
stem.
— Ett permanent insamlingssystem för de miljöfarliga blybatterierna be-
höver byggas upp.
— Riksomfattande informationskampanjer måste genomföras.
— Ett system införs för att finansiera vissa av de åtgärder som ingår i pro-
grammet. Härför krävs ett bemyndigande av riksdagen.
Jag skall nu närmare redogöra för de åtgärder som ingår i programmet.
Jag vill därvid betona vikten av att åtgärderna noga följs upp.
2.2 Ett åtgärdsprogram mot miljöfarliga blybatterier
Mitt ställningstagande: Åtgärder skall vidtas för att användningen av
miljöfarliga blybatterier på sikt skall kunna upphöra.
Naturvårdsverkets och kemikalieinspektionens förslag: Överensstämmer
med mitt ställningstagande.
Skälen för mitt ställningstagande: En övergång till alternativa batterity-
per och startsystem är nödvändig från miljösynpunkt. Jag avser att i annat
sammanhang begära regeringens bemyndigande att tillsätta en utredning
för att följa upp och utvärdera teknikutvecklingen för alternativa batterity-
per och alternativa startsystem för bilar, båtar etc.
Mitt ställningstagande: Ett permanent insamlingssystem för miljöfarliga
blybatterier behöver byggas upp.
Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer med mitt ställningstagande. Prop. 1990/91: 36
Remissinstanserna: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställningsta-
gande.
Skälen för mitt ställningstagande: Förutom en övergång till alternativa
batterityper och startsystem behövs omedelbara åtgärder för att den av
statsmakterna angivna minskningen av blyutsläpp skall kunna uppnås. De
miljöfarliga blybatterierna måste därför hållas avskilda från annat avfall
och samlas in och hanteras i särskild ordning.
Det generellt starkt ökade miljömedvetandet i samhället gör att det finns
förståelse för nödvändigheten av specifika åtgärder för att skydda miljön.
Betydelsen av återvinning, från både miljö- och resurssynpunkt, har också
gått in i det allmänna medvetandet. Det är emellertid viktigt att underlätta
för konsumenten att lämna tillbaka sitt batteri och att informera om var
det finns inlämningsställen. Naturliga inlämningsställen kan vara bilverk-
städer, bensinstationer och övriga försäljningställen för startbatterier.
Jag anser att ansvaret för hantering av miljöfarliga blybatterier skall
förbli en kommunal angelägenhet även när batteriinsamlingen permanen-
tas. Riktlinjerna för kommunernas roll inom avfallsområdet har lagts fast
genom riksdagens beslut våren 1990 (prop. 1989/90:10C bil 16 s. 65 f.,
JoU16, rskr. 241). Från och med den 1 januari 1991 gäller krav på
kommunal planering och inventering av alla typer av avfall. På sikt kom-
mer även kommunernas ansvar för olika typer av hanteringskapacitet att
utvidgas. Enligt min mening skall dessutom ett företag som säljer ett
miljöfarligt blybatteri vara skyldigt att återta batteriet när det är förbrukat.
Jag avser därför att föreslå regeringen att införa en skyldighet för den som
säljer miljöfarliga blybatterier att återta förbrukade sådana. Möjligheten
till en sådan reglering framhölls såväl i den s. k. kemikaliepropositionen
(prop. 1984/85:118) som i jordbruksutskottets betänkande med anledning
av propositionen (JoU 1984/85:30). Det bör bli en uppgift för naturvårds-
verket att utfärda riktlinjer för hanteringen vid återtagningen av de
förbrukade batterierna.
För att förbrukade batterier inte skall ge upphov till miljöstörningar får
de inte sammanblandas med annat avfall utan bör samlas in och hanteras
särskilt. Företag och enskilda skall därför inte lägga utnyttjade miljöfarliga
blybatterier tillsammans med industri- eller hushållsavfall. Även små
mängder miljöfarligt avfall kan spoliera en i övrigt miljömässigt god av-
fallshantering. Därför förutsätts att källsortering av sådant avfall sker hos
alla avfallsproducenter. Jag vill i sammanhanget framhålla att det mest
verksamma medlet för att uppnå en god genomslagskraft i konsumentledet
givetvis är en information som på ett enkelt sätt ger konsumenterna de
upplysningar som de behöver för att hantera varan, och senare avfallet,
rätt. Jag återkommer till hur en sådan informationskampanj bör läggas
upp.
Även innan försöksverksamheten trädde i kraft skedde insamlingen av
förbrukade batterier väsentligen genom den svenska skrotbranschens för-
sorg. Inom skrotbranschen finns lång erfarenhet av att samla och hantera
sådant material. Investeringar har genomförts i successiv anpassning till
miljökraven vad beträffar lagring och transport av startbatterier. Härige- Prop. 1990/91: 36
nom har emellertid också insamlings- och transportkostnadena ökat.
Vid de ersättningsnivåer, som följer av de låga metallpriserna, är insam-
lingsverksamheten på en hög ambitionsnivå i dag inte lönsam.
Enligt naturvårdsverket har skrotbranschen dock förklarat sig villig att
medverka till att åstadkomma en hög insamlingsgrad om möjligheter till
en rimlig kostnadstäckning föreligger och om i övrigt förutsättningar ska-
pas för en rationell hantering.
Förbrukade blybatterier klassas som miljöfarligt avfall. Kommunerna
har därför, med undantag för nu pågående försöksverksamhet, monopol
på insamling och transport av blybatterier. Enligt förordningen (1985:841)
om miljöfarligt avfall behövs också länsstyrelsernas tillstånd för att trans-
portera blybatterier. Det kommunala monopolet och det särskilda till-
ståndskravet för transport av förbrukade batterier försvårar enligt na-
turvårdsverket ytterligare en rationell hantering av batterierna. Jag anser
därför att det kommunala monopolet bör slopas för blybatterier. Då trans-
port av förbrukade blybatterier även regleras i statens räddningsverks
riktlinjer beträffande farligt gods bör även kravet på särskilt transport-
tillstånd enligt 7§ förordningen om miljöfarligt avfall kunna utgå såvitt
gäller blybatterier. Förbrukade blybatterier bör dock även i framtiden
klassas som miljöfarligt avfall, med hänvisning till sitt innehåll av svavel-
syra och blyslam.
När det gäller det slutliga omhändertagandet av batterierna skall, i
enlighet med 5§ lagen (1985:426) om kemiska produkter, den som hante-
rar eller importerar en kemisk produkt vidta de åtgärder och iaktta de
försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skada på män-
niskor eller i miljön. För planeringen av det slutliga omhändertagandet
skall utgångspunkten enligt min mening vara att blyet som finns i batteri-
erna återvinns. För närvarande finns vid Boliden Bergsöes anläggning i
Landskrona ett blyomarbetningsverk för återvinning av bly ur bl. a. batte-
rier.
Kravet på blybatteribranschen bör vara att inom en tvåårsperiod efter
det att systemet trätt i kraft nå en kontinuerlig insamlingsnivå överstigan-
de 95%. Om inte detta mål uppfylls bör ytterligare åtgärder, t. ex. ett
system med återlämningspremier övervägas.
Mitt ställningstagande: Riksomfattande informationskampanjer måste ge-
nomföras.
Naturvårdsverkets förslag: Överenstämmer med mitt ställningstagande.
Remissinstanserna: Överenstämmer i huvudsak med mitt ställningsta-
gande.
Skälen for mitt ställningstagande: För ett tillfredsställande resultat i
fråga om insamlingen av batterier behöver såväl landsomfattande som
regionala informationskampanjer genomföras. Informationen skall upply-
sa allmänheten om blybatteriernas miljöfarlighet, om varför förbrukade
batterier måste samlas in, om inlämningsställen och om hur hanteringen i
praktiken är organiserad. Informationen bör enligt min mening koncentre- Prop. 1990/91: 36
ras på sådana punkter som är viktiga för ett högt insamlingsresultat.
Informationskampanjerna behöver vara särskilt omfattande i inlednings-
skedet av det nya systemets genomförande och bör rikta sig till försälj-
ningsställen, skrotbranschen, arbetsplatser, hushåll m.fl. Det bör bli en
uppgift för naturvårdsverket att med berörda parter närmare diskutera
formerna för informationsverksamheten.
2.3 Åtgärdsprogrammets finansiering
Mitt förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar, tillverkar eller importe-
rar miljöfarliga blybatterier skall betala samhällets kostnader för insamling
och slutligt omhändertagande av uttjänta sådana samt för informations-
kampanjer som är nödvändiga för att förebygga skador på hälsan eller i
miljön till följd av användningen av miljöfarliga blybatterier.
Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra mot
förslaget.
Skälen för mitt förslag: I samband med riksdagsbeslutet år 1985 om
samhällets kemikaliekontroll betonades att ansvaret för att de uppsatta
målen på detta område nås i första hand måste ligga hos de företag som
yrkesmässigt producerar, importerar, eljest levererar eller använder kemi-
ska produkter. Av detta följer att de företag som inte själva ombesörjer att
miljöfarliga ämnen avlägsnas från produkterna eller på annat sätt vidtar
åtgärder för att minska miljöfarliga utsläpp måste vara beredda att betala
samhällets kostnader för sådana åtgärder. Av mitt tidigare anförande
framgår att åtgärdsprogrammet mot miljöfarliga blybatterier medför kost-
nader i första hand för information samt insamling och slutligt omhänder-
tagande.
Riksdagsbeslutet år 1985 om samhällets kemikaliekontroll innebär så-
vitt gäller blybatterier att ett direkt kostnadsansvar har lagts på blybatte-
ribranschen. Vid överläggningar som företrädare för miljödepartementet
har haft med representanter för batteribranschen har dessa också förklarat
sig införstådda med att stå för kostnaderna för information, insamling och
slutligt omhändertagande av de miljöfarliga blybatterierna.
Enligt 18 § lagen om kemiska produkter får regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer föreskriva om avgift för myndighets verk-
samhet enligt lagen. Bestämmelsen innebär bl. a. att de företag som genom
sin verksamhet föranleder en produktkontroll på kemikalieområdet, också
får betala de kostnader som samhällskontrollen medför. Regeln är i över-
ensstämmelse med principen om att producenten skall ta ansvar för att,
avfall som omedelbart eller på sikt uppkommer till följd av en produktion,
kan tas hand om på ett från miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt. Bestäm-
melsen gör det dock inte möjligt att ta ut kostnader för annat än ren
myndighetsutövning.
Bestämmelser om finansiering av kommunernas avfallshantering finns i 9
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 36
renhållningslagen. Dessa bestämmelser medger dock endast att avgift tas Prop. 1990/91:36
ut för avfall som hanteras av kommunen.
Bilskrotningslagen medger numera att bidrag ur bilskrotningsfonden
kan beviljas för materialåtervinning av delar av fordon som kan bedömas
vara angelägen från främst miljösynpunkt. Ett bidrag är emellertid maxi-
merat vad gäller storlek och utgår endast i inledningsskedet.
De regler som jag nu nämnt passar alltså inte för de åtgärder som är
aktuella för att förhindra skador på hälsa och i miljön genom miljöfarliga
blybatterier. Det behövs därför ytterligare föreskrifter för att kunna tilläm-
pa principen om producentens ansvar. Regeringen bör alltså hos riksdagen
begära ett bemyndigande att utkräva avgift från den som yrkesmässigt
hanterar eller importerar miljöfarliga blybatterier. Ett sådant bemyndig-
ande i fråga om ett avgiftssystem finns redan när det gäller miljöfarliga
batterier som innehåller kadmium och kvicksilver (prop. 1986/87:55, JoU
8, rskr. 70).
Under riksdagsbehandlingen av regeringens proposition om åtgärder
mot miljöfarliga batterier prövades frågan huruvida en batteriavgift skall
bedömas som skatt eller avgift. Jordbruksutskottet (JoU 1986/87:8 s 130
konstaterade i anledning av en motion, att det efter regeringsformens
ikraftträdande tillkommit en rad olika avgiftstyper där riksdagens medver-
kan inskränkt sig till ett bemyndigande enligt 8 kap. 9§ andra stycket
regeringsformen. Utskottet ansåg att den i propositionen föreslagna påla-
gan på de miljöfarliga batterierna inte innebar något avsteg från den praxis
som utvecklats i fråga om avgiftsmaktens tillämpning och att pålagan
sålunda rymdes inom ramen för avgiftsbegreppet enligt regeringsformen.
Föreskrifterna om avgift på miljöfarliga batterier återfinns numera i för-
ordningen (1989:974) om miljöfarliga batterier.
Den nu föreslagna avgiften bygger liksom avgiften på de miljöfarliga
kadmium- och kvicksilverbatterierna på tidigare riksdagsbeslut om kemi-
kaliekontrollen (prop. 1984/85:118, JoU 30, rskr. 340) jämte den av
riksdagen antagna inriktningen i fråga om avfallsfrågorna (prop.
1989/90:100 bil. 16, JoU 16, rskr. 241). Avgiften är avsedd att vara utfor-
mad på motsvarande sätt som gäller för de miljöfarliga kadmium- och
kvicksilverbatterierna.
Enligt min mening bör det bemyndigande som begärs nu omfatta samtli-
ga de batterityper som jag nu har omnämnt. Det bemyndigandet bör ges
formen av en särskild lag om avgifter för miljöfarliga batterier. Avgiften
bör kunna tas ut av den som yrkesmässigt hanterar eller importerar miljö-
farliga batterier. Hanteringsbegreppet bör i den nya lagen ha samma inne-
börd som i lagen om kemiska produkter. Med yrkesmässig import av
batterier bör även avses batterier som är monterade i en bil vid importtill-
fället och liknande förfarande med andra fordon etc. Avgifterna bör täcka
samhällets kostnader för att samla in och oskadliggöra batterier som är
förbrukade eller som av någon anledning inte längre används. Avgifterna
kan därmed täcka kostnaderna för insamling, slutligt omhändertagande
samt nödvändig information om blybatteriers miljöfarligt. Liksom enligt
lagen om kemiska produkter omfattas också återvinning av slutligt
omhändertaganden.
10
De föreskrifter som behövs för avgiftsdebiteringen bör beslutas av rege- Prop. 1990/91:36
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Jag vill här för
riksdagens information kortfattat ange något om hur denna debitering bör
utformas.
Utgångspunkten bör vara att kostnaderna skall belasta de miljöfarliga
produkter som föranleder ingripanden från samhällets sida. Den som
yrkesmässigt hanterar eller importerar miljöfarliga blybatterier skall till
naturvårdsverket lämna uppgifter om överlåten mängd sådana batterier.
Erforderliga bestämmelser om uppgiftsskyldighet kan meddelas med stöd
av lagen om kemiska produkter. Den uppgiftsskyldige skall betala en avgift
som motsvarar kostnaderna för, insamling, slutligt omhändertagande samt
för informationskampanjer som är nödvändiga för att förebygga skador på
hälsan eller i miljön till följd av användningen av miljöfarliga blybatterier.
Avgiften skall betalas efter debitering från statens naturvårdsverk. Betal-
ningen bör uppbäras och redovisas av naturvårdsverket. Avgiftssystemet
bör konstrueras så att det dels kan inbegripa framtida hanteringskostna-
der, dels fortlöpande kan justeras allteftersom de internationella blypriser-
na förändras samt man får erfarenheter av kostnadsutvecklingen. Avgiften
bör placeras i batterifonden hos riksgäldskontoret. Batterifonden skall
disponeras av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
för att betala kostnader för information, insamling och slutligt omhänder-
tagande. Frågan om ekonomisk ersättning för insamling och slutligt omhän-
dertagande skall vara avhängig kostnadernas storlek, i första hand i förhål-
lande till det internationella blypriset.
Jag avser att efter ytterligare överläggningar bl. a. med företrädare för
blybatteribranschen återkomma till regeringen med förslag om avgiftens
storlek.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom miljödepartementet upprät-
tats förslag till lag om avgifter för miljöfarliga batterier.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att
1. anta förslaget till lag om avgifter för miljöfarliga batterier,
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om
2. en övergång till alternativa batterier och alternativa startsystem
(avsnitt 2.2.1),
3. insamling och omhändertagande av miljöfarliga blybatterier (avsnitt
2.2.2),
4. behovet av informationskampanjer (avsnitt 2.2.3),
5. åtgärdsprogrammets finansiering (avsnitt 2.3).
11
Prop. 1990/91:36
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom propositionen förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
den åtgärd och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
12
1988-03-21 562-4382-86 Ta
Regeringen
Miljö- och energidepartementet
103 33 STOCKHOLM
Hemställan om åtgärder for att minska miljöstörningarna från blybatterier
vad beträffar insamling, ansvar och lagstiftning.
Naturvårdsverket har sedan 1986 arbetat med ett projekt i syfte att väsent-
ligt öka insamlingsgraden av uttjänta blybatterier och därvid också främja
en miljövänlig hantering av batterierna. Projektet har drivits i nära samar-
bete med tillverkare, skrotbranschen, Boliden Bergsöe AB, Svenska kom-
munförbundet, Svenska Renhållningsverks-Föreningen m. fl.
Bakgrund
Mellan 1.0 och 1.2 miljoner startbatterier for bilar, båtar m.m. förbrukas
årligen i landet. Något från teknisk/ekonomisk eller från miljösynpunkt
realistiskt alternativ till blybatterier finns inte för närvarande och förutses
inte bli tillgängligt under överskådlig tid. Blyinnehållet i batterierna har
dock successivt minskat och utveckling pågår för att minska de potentiellt
skadliga effekterna av batteriernas syrainnehåll.
Bilbatterier, truckbatterier och industribatterier tillverkas i Sverige av
NOACK AB i Hultsfred och AB Tudor i Nol. Den årliga förbrukningen i
landet av startbatterier för fordon uppgår, som ovan nämnts, till mer än
1 miljon enheter. Härav tillgodoses ca 75% från inhemsk produktion och
återstående ca 25 % genom import. Antalet importörer uppgår till ca 20.
Den genomsnittliga livslängden hos ett startbatteri är cirka fyra år.
Förbrukade batterier insamlas idag av kommunerna och skrothandeln och
levereras till Boliden Bergsöe i Landskrona för behandling och återvinning
av batteriernas blyinnehåll. I batteriframställningen kasserade batterier,
liksom blyavfall i övrigt från batteritillverkningen, levereras av batterifa-
brikerna direkt till Boliden Bergsöe. Det ur batterierna utvunna blyet
levereras till helt övervägande del till batteritillverkarna i Sverige och
övriga nordiska länder. Blyet i ett nytill verkat batteri består till ca 50% av
återvunnet bly.
Boliden Bergsöe är numera det enda återvinningsverket för blybatterier i
Norden, sedan tidigare befintliga anläggningar i Finland och Danmark
lagts ned.
Tidigare tog Boliden Bergsöe endast emot batterier, som tömts på sitt
syrainnehåll. Detta är fortfarande praxis vid många utomnordiska
smältverk. Sedan 1985 tar emellertid Boliden Bergsöe emot batterierna
med deras syrainnehåll. Syran binds under smältprocessen till järnslagg,
som därefter exporteras till kontinenten.
Prop. 1990/91:36
Bilaga 1
13
Medan återtagningen av förbrukade industribatterier torde vara i det Prop. 1990/91:36
närmaste hundraprocentig, ligger återtagningen av förbrukade startbatteri- Bilaga 1
er vid ca 60%. Detta innebär att årligen mer än 400000 batterier innehål-
lande ca 5000 ton bly kommer på villovägar. På motsvarande sätt ”för-
svinner” mellan 1500 och 2000 ton batterisyra. Genomförda undersök-
ningar indikerar att en betydande del av de förbrukade batterierna hamnar
på avfallsupplagen, där såväl bly- som syrainnehållet kan vålla miljöpro-
blem. Vissa blyföreningar är för levande organismer utomordentligt gifti-
ga. Metallens reaktioner i ett avfallsupplag är dåligt undersökta. Sett i ett
tillräckligt långt tidsperspektiv hamnar blyet så småningom i naturen.
Därför bör blyinnehållet i avfallet begränsas så mycket som möjligt. Det är
också samhällsekonomiskt tveksamt att stora mängder bly hamnar på
avfallsupplagen.
I viss utsträckning torde batterierna finnas kvar hos konsumenten, i
garage, lador, båthus etc. Av en nyligen genomförd sifoundersökning fram-
går att ca 800000 batterier ”förvaras” på detta sätt.
Under senare år har blypriserna sjunkit. Samtidigt har kostnaderna för
behandling och återvinning stigit, bl. a. till följd av åtgärder till skydd för
arbetsmiljö och yttre miljö. Strängare föreskrifter, som av samma skäl
reglerar hantering och transporter av förbrukade batterier, har vidare ökat
kostnaderna för insamlingen av batterierna. Vid återvinningen utvunna
metallvärden kan numera nätt och jämnt balansera den totala kostnaden i
återvinningskedjan.
Den svenska batteribranschen, företrädd av NOACK och Tudor samt
Boliden Bergsöe, i sin egenskap av återvinningsföretag för blybatterier, har
förklarat sig beredda att vidta, respektive stödja åtgärder för finansiering
av en effektivare insamling av förbrukade startbatterier.
I flertalet länder i västvärlden går insamlingen till på likartat sätt som i
Sverige. Det är svårt att få tillförlitliga uppgifter om insamlingsgraden,
men grovt kan konstateras att insamlingsgraden i Sverige är högre än i
Finland och Norge, men lägre än i Danmark och i flertalet andra EG-
länder. Ett tydligt samband kan spåras mellan insamlingsgrad och befolk-
ningstäthet och urbanisering. Det är således inte förvånande att insam-
lingsgraden är lägst i länder som Finland och Norge med gles befolknings-
struktur och långa avstånd.
Genomgående kan också konstateras dels att insamlingsgraden sjunkit
relativt kraftigt i utomnordiska länder parallellt med de fallande blypriser-
na under de senaste åren, dels att sekundärsmältverken under samma
period haft stora lönsamhetsproblem. I USA uppges insamlingen ha sjun-
kit från över 90% till ca 60% och ett antal sekundärsmältverk har lagts
ned. Inom EG överväger sekundärindustrin att begära stödåtgärder, inklu-
sive exportförbud för förbrukade startbatterier.
På få ställen har hittills införts pant- eller avgiftssystem. I Nya Zeeland
finns dock ett pantsystem infört, som administreras av batteritillverkare
och smältindustri och i Österrike planerar samma branscher ett pantsy- 14
stem. I Danmark studeras förutsättningarna för ett avgifts- och/eller pant-
system. Även i Norge och Finland övervägs nu framtida former för batteri-
insamling. Nordiska ämbetsmannakommittén arbetar också med dessa
frågor.
Några undersökningar, som medger säkra slutsatser om vilka faktorer som
är mest avgörande för en hög insamlingsgrad, finns inte. Nedan följer
några faktorer som påverkar insamlingsgraden.
a) Miljömedvetande hos konsumenten
Det generellt starkt ökade miljömedvetandet i samhället gör att det finns
förståelse för nödvändigheten av specifika åtgärder för att skydda miljön.
Betydelsen av återvinning, både från miljö- och resurssynpunkt har också
gått in i ailmänhetens medvetande. Detta allmänna medvetande måste
dock aktiveras med information om miljöeffekterna av att förbrukade
startbatterier hamnar på fel ställe, om den för närvarande låga insamlings-
graden (resurshushållning) och om var man ska lämna sitt batteri.
b) Tillgängligheten av mottagningsställen
Det är viktigt att det är lätt för konsumenten att lämna tillbaka sitt batteri
och att han vet var det finns inlämningsställen. Naturliga inlämningsstäl-
len är bilverkstäder, bensinstationer och övriga försäljningsställen för
startbatterier, liksom den lokale skrothandlaren.
c) Ändamålsenliga insamlings- och transportregler
Blybatterier klassas som miljöfarligt avfall. (Se naturvårdsverkets allmän-
na råd 1985:7, punkt 8.3.8.). Kommunerna har därför monopol på insam-
ling och transport av blybatterier. Enligt förordningen om miljöfarligt
avfall behövs också länsstyrelsernas tillstånd för att transportera blybatte-
rier. Dessa regler upplevs av skrotbranschen som onödiga och betungande.
d) Sjunkande blyskrotpriser
Blypriset är för närvarande lågt. Av detta följer också att skrotpriset är
lågt. Det är inte längre tillräckligt lönsamt att samla in batterier och
återvinna blyet ur dem, vilket får till följd att insamlingsgraden sjunker.
Exportförbudet, tillsammans med återvinningsföretagets monopolställ-
ning, kan också bidra till att hålla blyskrotpriserna nere.
Prop. 1990/91: 36
Bilaga 1
15
e) Ekonomiskt incitament
Såsom tidigare nämnts finns, respektive övervägs i några länder ett pant-
system för startbatterier. Systemet bygger på det incitament att återlämna
batterier, som ligger i återbetalningen av panten. Ett sådant system har
dock flera nackdelar jämfört med ett system med en miljöavgift, som
föreslås nedan. Ett pantsystem kräver en betydande administration. Om
ett pantsystem för bilbatterier infördes skulle dubbel avräkning/redovis-
ning behöva ske i ett flertal led. Antalet försäljningsställen uppgår till ca
6000.
En pant måste vidare sättas till ett relativt högt belopp för att den också
skall kunna finansiera (intäkter för ej återlämnade batterier samt räntor)
återvinningen. Ett högt pantbelopp skapar emellertid risk för tillgrepp av
insamlade batterier och andra ogentligheter och kräver speciella övervak-
nings- och kontrollåtgärder, som i sin tur ökar administrationskostnader-
na. Den långa omloppstiden för bilbatterier, ca fyra år, tunnar ut den
incitamenteffekt, som panten avses vara.
En stor del av de batterier som idag lämnas in eller uppkommer i olika
verksamheter kastas med annat grovavfall och hamnar så småningom på
avfallsupplagen. Detta är en följd av att skrotbranschen inte finner det
tillräckligt lönsamt att samla in batterierna. Ett pantsystem ger konsumen-
ten ett incitament att lämna tillbaka sitt förbrukade batteri, men löser i
första hand inte problemet med den dåliga lönsamheten i insamlingsledet.
Ett system med en miljöavgift kan på ett effektivare sätt finansiera
insamlingen av batterier. Ökad lönsamhet i insamlingsledet, informations-
insatser och tillräcklig tillgång på inlämningsställen bör kunna bidra till att
öka återvinningen av blybatterier väsentligt.
En ytterligare omständighet, som kan anses tala för att pröva vägen med
en miljöavgift, är att man för småbatterier just infört ett system med avgift
och utan pant, där man gentemot konsumenten i stället satsar på informa-
tion och miljömedvetande. Det kan vara naturligt att pröva samma prin-
cip även för startbatterierna. Det är också angeläget att snarast samordna
informationen beträffande småbatterier och bilbatterier och önskvärt att
systemen för konsumenten är likartade.
Naturvårdsverkets förslag till åtgärder
Förbrukade blybatterier bör även i framtiden klassas som miljöfarligt
avfall. Orsaken till detta är batteriernas innehåll av svavelsyra och blyslam
som vid felaktig hantering kan vålla problem i avfallshanteringen och i
miljön.
Nuvarande insamling av förbrukade startbatterier sker väsentligen genom
den svenska skrotbranschens försorg. Inom skrotbranschen finns långvarig
erfarenhet av insamling och hantering. Investeringar har genomförts i en
Prop. 1990/91:36
Bilaga 1
16
successiv anpassning till miljökraven vad beträffar lagring och transport
av startbatterier. Härigenom har emellertid också insamlings- och trans-
portkostnaderna ökat. Vid de ersättningsnivåer, som följer av de låga
metallpriserna, är insamlingsverksamheten knappast lönsam. Skrotbran-
schen har förklarat sig villig att åstadkomma en väsentligt högre insam-
lingsgrad om en rimlig ersättningsnivå garanteras och om i övrigt förut-
sättningar skapas för en rationell hantering. Det kommunala monopolet
och det särskilda tillståndskravet för transport av förbrukade batterier
försvårar enligt skrotbranschen ytterligare en rationell hantering av batte-
rierna. Naturvårdsverket har i olika sammanhang föreslagit att föreskrif-
terna om transporttillstånd enligt 7 § förordningen om miljöfarligt avfall
upphävs.
Kommunförbundet har uttalat, att man inte har någon erinran mot att
insamlingen av förbrukade startbatterier även framdeles handhas av
skrotbranschen, under förutsättning att kommunerna befrias från det for-
mella ansvaret för insamlingen. Svenska Renhållningsverks-Föreningen
har å sin sida framhållit, att man av principiella skäl ej vill tillstyrka att
startbatterier undantages från det kommunala insamlingsmonopolet.
Svenska Renhållningsverks-Föreningen vill dock inte motsätta sig ett ge-
nomförande av ett sådant förslag.
Naturvårdsverket föreslår att det kommunala monopolet slopas för bly-
batterier genom en ändring i 4 § renhållningsförordningen (1979:904).
Enligt nuvarande bestämmelser i förordningen om miljöfarligt avfall,
krävs särskilt tillstånd för transport av förbrukade blybatterier. Transport
av förbrukade blybatterier regleras även i statens räddningsverks anvis-
ningar beträffande farligt gods. Det är önskvärt, att berörda transportfö-
reskrifter koncentreras till en författning. Naturvårdsverket anser att de
anvisningar, som meddelats av räddningsverket är tillfyllest även från
miljösynpunkt. Kravet på särskilt transporttillstånd enligt 7 § förordningen
om miljöfarligt avfall bör därför kunna utgå.
Naturvårdsverket föreslår att en särskild avgift tas ut på alla startbatterier
som importeras eller tillverkas i landet för förbrukning här. Avgiften
föreslås finansiera en ökad ersättning till de företag som tar emot, förvarar
och transporterar batterier för slutligt omhändertagande. Avgiften ger
också, eftersom lönsamheten förbättras, skrotbranschen möjlighet att yt-
terligare investera i miljöskydd, t. ex. genom inköp av syrafasta containrar
för insamling och transport av batterier. En mindre del av avgiften föreslås
finansiera administrationen av systemet samt täcka kostnaderna för därtill
hörande informationskampanjer. Systemet föreslås administreras av ett
särskilt bolag — Returbatt.
Intäkter på i storleksordningen 20 miljoner kronor bör, under nuvaran-
de omständigheter, kunna täcka kostnaderna för det föreslagna systemet.
Prop. 1990/91:36
Bilaga 1
17
Något mer än 1 miljon batterier kommer årligen ut på den svenska mark- Prop. 1990/91: 36
naden. Det innebär att en avgift på i runda tal 20 kronor per batteri skulle Bilaga 1
kunna bli aktuell. Avgiftens storlek bör bestämmas genom avtal mellan
regeringen och Returbatt. Den bör bl. a. regleras efter rådande världsmark-
nadspris på bly. Insamlingen bör så långt det är möjligt bära sig själv.
Avgiftens storlek bestäms också av hur hög insamlingsnivå man vill upp-
nå.
Avgiften föreslås, som tidigare nämnts, att till största delen betalas ut
som en extra ersättning i insamlingsledet. Detta kan ske på så sätt att de
företag (för närvarande ett 20-tal, av vilka Gotthards och Stena Metall AB
tillsammans levererar mer än 50% av batterierna) som levererar batterier
till återvinningsföretaget får ett kostnadsbidrag från de medel som kom-
mer in via avgiften. Returbatt, som administrerar avgiften, kan betala ut
detta kostnadsbidrag. Återvinningsföretagets leverantörer kan sedan i sin
tur betala ut en högre ersättning till sina underleverantörer osv.
Kostnadsbidragets storlek kan på olika sätt påverka prisbildningen på
bly och blyskrot. Sådana faktorer måste också beaktas när avgiftens storlek
bestäms (se ovan).
Hur avgiften i detalj används kan bestämmas av Returbatt. Naturvårds-
verket anser dock att ersättningen för insamlingen bör differentieras regio-
nalt. Högre ersättning bör utgå för batterier insamlade i norrlandsregionen
med hänsyn till längre transportavstånd till återvinningsföretaget. Likaså
bör en högre ersättning utgå för batterier insamlade i glesbygdsområden
eftersom lönsamheten där också är sämre. Annars finns risk att endast
”gräddan” av batterierna samlas in, dvs. batterier från tätbefolkade områ-
den och storstäder.
Det föreslagna systemet innebär att mer än 90% av alla förbrukade start-
batterier bör kunna samlas in och återvinnas. Kravet på Returbatt bör
vara att inom en tvåårsperiod efter det att systemet trätt i kraft nå en
kontinuerlig insamlingsnivå överstigande 90%.
Ett pantsystem, som komplement till det föreslagna avgiftssystemet, bör
utredas om det visar sig att avgiftssystemet inte får avsedd effekt. Tyder
insamlingsnivån ett år efter att avgiftssystemet trätt i kraft på att Returbatt
inte klarar kravet på en mer än en 90-procentig återvinning bör ett pant-
system utredas omgående.
För att garantera en hög insamlingsgrad är det angeläget att underlätta för
konsumenten att återlämna förbrukade startbatterier. Det är naturligt att
återlämna det förbrukade batteriet vid köp av ett nytt batteri. Av tidigare
omnämnda sifoundersökning framgår att flertalet förbrukare helst vill
18
lämna tillbaka sitt förbrukade batteri där man köper ett nytt. Det bör
därför, liksom fallet är för de miljöfarliga småbatterierna, föreskrivas, att
envar, som yrkesmässigt säljer startbatterier, också är skyldig att ta emot
och på lämpligt sätt förvara förbrukade startbatterier. Även batterier, som
stått hemma hos allmänheten, kan på så sätt återlämnas för återvinning.
Det ingår därefter i skrotbranschens åtaganden, att ta emot batterierna
från olika inlämningsställen eller biträda dessa vid fortsatt hantering för
vidare transport till slutligt omhändertagande.
Naturvårdsverket finner det angeläget, att blybatterier förses med återvin-
ningssymbol. Denna symbol bör om möjligt präglas i batterikärlet. Märk-
ningen bör även omfatta uppgift om att batterierna innehåller bly och syra.
Batteritillverkama i Sverige säger sig vara beredda att prägla en återvin-
ningssymbol i batterikärlet. En av de större importörerna uppger att det är
fullt möjligt att märka importerade batterier med någon form av klister-
lapp med återvinningssymbolen. Detsamma bör kunna ske med batterier
importerade i fordon, maskiner eller båtar. Någon notifiering skulle såle-
des inte behövas.
Det är angeläget, att såväl landsomfattande som regionala informations-
kampanjer genomfördes för att upplysa allmänheten om blybatteriernas
miljöfarlighet, om skyldigheten att återlämna förbrukade batterier, om
insamlingsställen m.m. Informationskampanjerna behöver vara särskilt
omfattande i ledningsskedet av det nya systemets genomförande. Informa-
tionen bör därefter upprepas årligen. Den bör snarast samordnas med
motsvarande kampanjer för miljöfarliga småbatterier för att ge konsumen-
ten en samlad bild av hur olika typer av batterier skall hanteras. Informa-
tionskampanjerna bör bekostas ur miljöavgiften.
Ett för ändamålet särskilt bildat bolag — Returbatt — föreslås administre-
ra systemet samt svara för erforderliga informationskampanjer. Kravet på
Returbatts verksamhet bör vara att inom en tvåårsperiod från det att
systemet trätt i kraft nå en kontinuerlig insamlingsnivå överstigande 90%.
I Returbatt bör ingå de branscher som berörs av förslaget dvs. batteri-
tillverkare, batteriimportörer, skrotbranschen, återvinningsföretag m. fl.
Insamlingsmål, miljöavgiftens storlek m. m. bör regleras i avtal mellan
regeringen och Returbatt.
Prop. 1990/91:36
Bilaga 1
19
Det är ur miljösynpunkt viktigt att kunna kontrollera, att insamlingen
hålles på en hög nivå. Man måste också kunna följa upp hur insamlingsgra-
den varierar mellan tätbefolkade områden, medelbefolkade områden och
glesbygdsområden, som exempelvis större delen av Norrland.
För att möjliggöra en uppföljning, bör tillverkare och importörer av
blybatterier registreras. Batteriproducenter och -importörer bör till Retur-
batt periodiskt rapportera försäljningen av startbatterier i Sverige. Boliden
Bergsöe, såsom slutlig mottagare av förbrukade batterier, bör till Returbatt
likaså årligen rapportera den från Sverige mottagna kvantiteten förbruka-
de startbatterier. På grundval härav rapporterar Returbatt insamlingsgra-
den till naturvårdsverket. Om naturvårdsverket finner att återtagningen är
otillfredsställande bör verket ta upp frågan om erforderliga åtgärder med
Returbatt.
Prop.1990/91:36
Bilaga 1
De senaste årens låga blypriser och därav följande låga ersättningar för
förbrukade startbatterier har medfört, att insamlingsgraden minskat. Fler
och fler batterier hamnar på avfallsupplagen. För att så snabbt som möjligt
få igång en effektiv insamling bör i ett inledningsskede medel ur bilskrot-
ningsfonden kunna finansiera återtagningen. Bidragets storlek bör bestäm-
mas med utgångspunkt från den miljöavgift som tas ut och bör utgå till
dess att miljöavgiften helt kan finansiera återtagningen av batterierna.
Medel ur bilskrotningsfonden bör i ett inledningsskede utgå även för
administrationen av det föreslagna systemet samt för de informationsin-
satser som erfordras.
Naturvårdsverket föreslår:
1) att en särskild förordning om blybatterier utfärdas
2) att blybatterier undantages vid tillämpning av renhållningsförordning-
en 4 § genom tillägg till nämnda paragraf
3) att 7 § förordningen om miljöfarligt avfall upphäves eller, om detta inte
kan ske i förevarande sammanhang, att blybatterier undantages i 7 §
samma förordning
4) att en instruktion utfärdas för Returbatt AB avseende redovisning och
kontroll av insamlingsgraden för blybatterier samt för bolagets verksam-
het i övrigt.
20
Sammanställning av remissyttrandena över statens
naturvårdsverks hemställan om åtgärder för att
minska miljöstörningarna från blybatterier vad
beträffar insamling, ansvar och lagstiftning
1 Förteckning av remissinstanser
Kommerskollegium, statens räddningsverk, generaltullstyrelsen, riks-
skatteverket, konsumentverket, arbetarskyddsstyrelsen, kemikaliein-
spektionen, kammarrätten i Jönköping, länsstyrelsen i Malmöhus
län, riksrevisionsverket, näringsfrihetsombudsmannen, Svenska kom-
munförbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund,
Sveriges industriförbund, Svenska petroleuminstitutet, Tjänstemännens
Centralorganisation, Landsorganisationen, TUDOR AB, NOACK AB,
Chloride Batteri AB, Svenska Renhållningsverks-Föreningen, Svenska
Återvinningsföreningen, Svenska Järn- och Metallskrothandlareförening-
en, Sveriges Bilskrotares Riksförbund, Bilindustriföreningen — AB Bilsta-
tistik, Petroleumhandelns Riksförbund, Bildelsgrossisterna Sveriges Bil-
delsgrossisters Förening, SAKAB, Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Täby,
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Göteborg, Nordcar Batterier AB, Stiftel-
sen Håll Sverige Rent, Motorbranschens riksförbund
Prop. 1990/91:36
Bilaga 2
2 Allmänna synpunkter
Kommerskollegium: Kommerskollegium har vissa invändningar mot för-
slaget. Det gäller framfor allt konkurrens- och marknadsaspekterna där vi
anser att hänsyn måste tas till Sveriges internationella åtaganden då syste-
met för insamlingen och återvinningen utformas. Vissa punkter i förslaget
kommenteras särskilt.
Statens räddningsverk: Verket har i sitt arbete med att utveckla regler
för transporter av farligt gods kommit i kontakt med frågor angående
insamling och transport av kasserade bilbatterier. Verket anser det angelä-
get att effektiva former för insamling av dessa skapas. Erfarenheten visar
att verksamheten är kostnadskänslig. Verket saknar dock underlag för att
redovisa en ståndpunkt i frågan om införande av pantsystem och praktiska
och ekonomiska konsekvenser som följer av de av naturvårdsverket före-
slagna åtgärderna.
Generaltullstyrelsen: Generaltullstyrelsen anser sig inte ha anledning att
närmare kommentera den föreslagna förordningstexten.
Riksskatteverket: RSV begränsar sitt yttrande till att avse frågan om den
föreslagna avgiften på blybatterier och avstyrker det framlagda förslaget.
RSV anser att den föreslagna pålagan är att anse som en skatt som kräver
lagreglering. Införs en sådan skatt bör beskattningsförfarandet direkt an-
knytas till vad som gäller ifråga om andra punktskatter.
Konsumentverket: Verket ser i huvudsak positivt på de förslag som
redovisas i hemställan från naturvårdsverket om olika åtgärder för att öka
21
insamlingsgraden av blybatterier och för att främja en miljövänlig hante-
ring av blybatterier. Konsumentverket anser dock att ett pantsystem san-
nolikt blir nödvändigt för att uppnå den uppsatta insamlingsgraden. Ver-
ket förordar därför att frågan om ett pantsystem för blybatterier snarast
utreds.
Arbetarskyddsstyrelsen: Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att na-
turvårdsverkets förslag bara indirekt berör arbetsmiljön. Styrelsen har i en
tidigare remiss från naturvårdsverket anfört att något omedelbart behov
av översyn av de arbetsmiljöregler som berör insamlingen av uttjänta
blybatterier knappast finns. Styrelsens föreskrifter om bly (AFS 1984:12)
gäller i den omfattning som framgår av föreskrifterna. Viss apparatur
såsom syrafasta containrar för syrafyllda batterier torde erfordra varsel-
märkning och skötselinstruktioner enligt styrelsens kungörelse om farliga
ämnen (AFS 1985:17).
Kemikalieinspektionen-. Kemi tillstyrker naturvårdsverkets hemställan.
Kammarrätten i Jönköping: Kammarrätten finner att det nu föreliggan-
de förslaget till miljöavgift m. m. kan vara en framkomlig väg av flera i
syfte att åstadkomma en ökad insamlingsgrad av kaserade blybatterier —
tillstyrker att detta system införs; dock under en begränsad prövotid.
Samtidigt bör man emellertid utreda nackdelarna och fördelarna med ett
pantsystem jämfört med systemet med en miljöavgift.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen tillstyrker de förslag till
ändringar i renhållningsförordningen och förordningen om miljöfarligt
avfall liksom förslaget till ny förordning om blybatterier eftersom de är en
förutsättning för att få fram ett smidigt återvinningsförfarande.
Riksrevisionsverket: RRV har vissa principiella invändningar mot att
överlåta myndighets- eller myndighetsliknande uppgifter på ett privat
företag, även om staten har viss insyn i verksamheten. Verket anser
emellertid att den av statens naturvårdsverk föreslagna konstruktionen med
ett särskilt bolag av praktiska skäl bör övervägas i detta fall.
Näringsfrihetsombudsmannen: Enligt NOs mening har statens natur-
vårdsverk anfört beaktansvärda skäl för att öka insamlingsgraden beträf-
fande uttjänta blybatterier. Den föreslagna ordningen är mycket skissartat
antydd och väcker en rad frågor beträffande vad som skall gälla materiellt
samt i fråga om administrationen och organisationen. Vad gäller märk-
ningen förordar NO att ansvaret för denna åläggs tillverkarna respektive
importörerna och att märkningen får göras medelst påklistring av etiket-
ter. Någon kontroll av märkningen behöver således ej göras i den svenska
tullen.
Svenska kommunförbundet: Enligt styrelsens uppfattning är det av ut-
omordentlig vikt att blyinnehållet i avfallet begränsas i så stor utsträckning
som möjligt. När det däremot gäller förslaget att blybatterier skall undan-
tas från det kommunala monopolet menar styrelsen att ett sådant förslag
är oförenligt med ett allt kraftfullare kommunalt/regionalt engagemang för
kontroll och styrning av det miljöfarliga avfallet i övrigt. Enligt styrelsens
uppfattning kan en rationell hantering av batterierna tillskapas även med
ett bibehållande av monopolet.
Prop. 1990/91:36
Bilaga 2
22
Sveriges Bildelsgrossisters Förening, Sveriges grossistförbund, Sveriges
industriförbund:
Organisationerna delar naturvårdsverkets uppfattning att förbrukade bly-
batterier bör insamlas för att undvika miljöstörningar. Insamlingsmålet,
90 procent, är mycket högt och det kan ifrågasättas om det är realistiskt.
Sannolikt är steget från 80 till 90 procent relativt kostsamt. Förutsatt att
avgiftsberäkningen sker under beaktande härav vill organisationerna dock
inte motsätta sig det av naturvårdsverket uppsatta insamlingsmålet.
Sveriges Köpmannaförbund: SKFB delar naturvårdsverkets uppfattning
att förbrukade blybatterier bör insamlas för att undvika miljöstörningar.
Svenska Petroleuminstitutet: Institutet har efter samråd med medlems-
företagen ej funnit anledning till kommentarer utöver vad som framgår av
yttrande från Petroleumhandelns Riksförbund, till vilket Institutet sålun-
da ansluter sig.
Tjänstemännens centralorganisation: TCO tillstyrker förslagen som
syftar till att öka andelen bilbatterier som återtages.
Landsorganisationen: LO anser att det är batteritillverkarna som genom
egen insats eller avtal med återvinningsföretag ska ansvara för en 90-
procentig återvinning. För att nå detta mål är ett pantsystem att föredra.
TUDOR AB: Tuder AB instämmer i huvudsak i statens naturvårds-
verks framställning av sakläget och tillstyrker att föreslagna åtgärder infö-
res.
NOACK: Noack är en av initiativtagarna till och stiftarna av Returbatt
AB som av statens naturvårdsverk föreslås administrera och ansvara för
det av naturvårdsverket förordade avgifts- och insamlingssystemet.
NOACK vill därmed såsom tillverkare ta sin del av ansvaret för att dess
produkter inte vållar miljöproblem.
Chloride Batteri AB: Såsom dotterbolag i Chloridekoncernen, världens
största tillverkare av laddningsbara industribatterier och som en av de
dominerande leverantörerna av startbatterier till den svenska marknaden
vill Chloride medverka till ett system som skapar en hög insamlingsgrad
för förbrukade blybatterier och som undanröjer potentiell miljöskada.
Svenska Renhållningsverks-Föreningen: Föreningen tillstyrker förslaget
om införandet av en miljöavgift för att öka insamlingen av blybatterier.
Någon form av ekonomiskt incitament erfordras uppenbarligen för en hög
insamlingsnivå.
Svenska Återvinningsföreningen: Föreningen stöder generellt åtgärds-
hemställan som naturvårdsverket framställt. Några saker bör emellertid
speciellt poängteras. Därest systemet inrymmer möjligheter för skrotgros-
sisterna att renderas en särställning innebärande ensamrätt på inleveranser
till återvinningsföretaget, vill vi bestämt vända oss mot ett sådant arrange-
mang. Föreningen anser det — med andra ord — betydelsefullt och nöd-
vändigt att såväl miljöavgiftsflödet som flödet av förbrukade batterier kan
ske direkt mellan den mindre skrothandeln och återvinningsföretaget, låt
vara att mindre kvantiteter — liksom sker idag — bör kunna levereras via
skrotgrossisterna.
Järn- och Metallskrothandlareföreningen: Föreningen tillstyrker na-
turvårdsverkets förslag till insamlings- och avgiftssystem för blybatterier.
Prop. 1990/91:36
Bilaga 2
23
Förslaget skapar förutsättningar för en enkel och effektiv insamling och Prop. 1990/91:36
finansiering av densamma och därmed för att till låg kostnad nå det Bilaga 2
uppsatta insamlingsmålet. Förslaget bör av miljöpolitiska skäl genomföras
snarast möjligt.
Sveriges Bilskrotares Riksförbund: För att uppnå en 90-procentig insam-
lingsnivå är det, enligt SBR:s uppfattning, nödvändigt att miljöavgiften
blir så hög att batteriägaren får en rejäl slant i handen när han lämnar sitt
uttjänta bilbatteri. Även om miljömedvetandet i dag har ökat, kommer
ändå mängder av kasserade bilbatterier att lämnas kvar på olämpliga
platser, om den ekonomiska ersättningen inte är intressant.
Bilindustriföreningen — AB Bilstatistik: Vi instämmer i naturvårdsver-
kets uppfattning att det ur miljösynpunkt bör vidtas åtgärder för att öka
insamlingen av förbrukade blybatterier. Ett avgiftsfinansierat insamlings-
system enligt naturvårdsverkets förslag bör prövas.
Petroleumhandelns Riksförbund: PRF stöder i huvudsak detta natur-
vårdsverkets initiativ för att undvika miljöstörningar och skulle välkomna
motsvarande initiativ vad avser spillolja inom branschen, vilket torde vara
minst lika angeläget, och möjligen skulle kunna samordnas i några avseen-
den, t. ex. administration.
SAKAB: För att motverka skador på människor eller i miljön till följd av
hantering av läckande blybatterier, bör dessa hanteras som miljöfarligt
avfall under transport och lagring och förvaras i täta syratåliga emballage.
Batteriernas innehåll av svavelsyra och blyslam kan vid felaktig hantering
vålla problem i miljön, varför system och information avseende insamling
måste utformas så att denna risk blir till fullo uppfattad och återtagande av
dessa beståndsdelar i batterierna säkerställes.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Täby: Nämnden är i stort positivt till
de av statens naturvårdsverk föreslagna åtgärderna för att minska miljö-
störningarna från blybatterier vad beträffar insamling, ansvar och lagstift-
ning, Kommunernas nuvarande insatser måste dock fortsättningsvis ingå i
systemet och den ekonomiska del som ingår i miljöavgifter för insamling
och transport återföras till kommunerna.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Göteborg: Från miljösynpunkt och
med hänsyn till resurshushållningen är det angeläget att uppnå en hög
återvinningsgrad när det gäller bly från startbatterier. Det är därför mycket
positivt att naturvårdsverket lagt fram ett förslag med detta syfte. Ett
system med pant har som syfte att öka allmänhetens villighet att lämna
batterierna till insamlingsställena. Det kapital som blir över från ej åter-
lämnade batterier och räntor bör i första hand användas för administra-
tion av pantsystemet och information till allmänheten. Miljöavgift är
därför ett lämpligt verktyg för att få bidrag till finansieringen av t. ex.
återtagningen av blybatterier. Om konsumenternas inlämning av batterier
trots information inte är tillfredsställande bör pant införas som ett kom-
plement till miljöavgiften.
Nordcar Batteri AB: 1 huvudsak vill Nordcar tillstyrka naturvårdsver-
kets förslag. Vi bedömmer det som omöjligt att vid nuvarande blypriser
upprätthålla en lönsam återvinning. Ett finansiellt bidrag är därför nöd-
vändigt för att uppnå naturvårdsverkets insamlingsmål.
24
Stiftelsen Håll Sverige Rent'. HSR tillstyrker naturvårdsverkets förslag
med följande tillägg och preciseringar. 1. Miljöavgiften fastställs i avtalet
mellan regeringen och Returbatt AB till 25 kr/ batteri. 2.1 avtalet regleras att
av miljöavgiften avsätts 1 kr/batteri till kampanjer mot nedskräpning i lik-
het med vad som föreskrivits i tillståndsvillkoren för AB Svenska Returpack
att driva ett återvinningssystem för aluminiumburkar. 3.1 avtalet regleras
vidare att av miljöavgiften 4 kr/batteri skall disponeras för åtgärder för att
stimulera konsumenterna att återlämna förbrukade batterier.
4. Bidrag beviljas ur bilskrotningsfonden för insamlingskampanjer redan
under 1988.
Motorbranschens Riksförbund: MRF anser i likhet med naturvårdsver-
ket m. fl. att det är angeläget att förbrukade batterier insamlas för destruk-
tion. Insamlingen kan ske på det sätt som utredarna förordar. Men en
miljöavgift på t. ex. 20 kr är inte tillräckligt stor för att vare sig kostnader-
na skall täckas eller incitamentet att återlämna förbrukade batterier skall
vara tillräckligt.
Enligt naturvårdsverkets förslag bör blybatterier med syra även i framti-
den klassas som miljöfarligt avfall. Några invändningar mot detta har inte
framförts.
Naturvårdsverket har föreslagit att det kommunala monopolet beträffande
insamling och transport av blybatterier avskaffas. Endast Renhållningsver-
ks-Föreningen och Svenska kommunförbundet motsätter sig detta. Ren-
hållningsverks-Föreningen menar att ett slopande av det kommunala an-
svaret skall vägas mot ett allt kraftfullare kommunalt/regionalt engage-
mang för kontroll och styrning av det miljöfarliga avfallet i sin helhet.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Göteborgs kommun anser att en särskild
information/rapportering skall ske till kommunerna om hur hanteringen
av förbrukade blybatterier sker och vilka mängder som omhändertas.
Alla remissinstanser utom Renhållningsverks-Föreningen är positiva till
naturvårdsverkets förslag att systemet med transporttillstånd för blybatte-
rier enligt 7§ förordningen (1985:841) om miljöfarligt avfall upphävs.
Som skäl anför Renhållningsverks-Föreningen att detta skulle innebära att
kommunerna fråntas möjligheten att fullfölja sitt juridiska ansvar för allt
det miljöfarliga avfallet.
Prop. 1990/91:36
Bilaga 2
25
Kommerskollegium: Kollegiet anser rent allmänt att ett system med pant
för ett inköpt batteri som återbetalas då batteriet återlämnas är att föredra
framför ett avgiftssystem. Ett avgiftssystem kommer att kräva betydande
insatser när det gäller information till allmänheten för att uppnå den
insamlingsgrad som eftersträvas. Med hänsyn till vad som i naturvårdsver-
kets framställning anförts beträffande nackdelarna med ett pantsystem får
förslaget om miljöavgift ändå anses godtagbart.
Riksskatteverket: Den av naturvårdsverket föreslagna pålagan torde
vara att anse som en skatt. Att intäkterna från pålagan skall tillföras ett
aktiebolag och inte staten torde inte ändra detta förhållande — tvånget för
tillverkaren eller importören att erlägga avgiften har ju reglerats av staten.
Om man utgår från att den föreslagna pålagan är att anse som skatt kan det
starkt ifrågasättas om en pålaga som ger en inkomst av endast 20 miljoner
kr per år bör införas. Ett införande av från intäktssynpunkt små skatter får
också anses innebära ett avsteg från principen att förenkla skatteadmini-
strationen. En mångfald av sådana punktskatter gör vidare att skatteområ-
det blir svåröverskådligt.
Konsumentverket: Enligt konsumentverkets mening är detta en rimlig
avgift under förutsättningen att den avsedda effekten uppnås.
Konsumentverket hyser dock vissa tvivel mot att de föreslagna åtgärder-
na är tillräckliga för att uppnå den angivna insamlingsnivån. Av olika
anledningar har tanken på ett pantsystem avvisats. Enligt Konsumentver-
kets uppfattning finns dock behov av någon form av ytterligare incitament
till återlämning av uttjänta batterier. Konsumentverket föreslår att
frågan om ett eventuellt pantsystem utreds snarast. Pantsystemet kan om
det visar sig nödvändigt i så fall införas omgående och man slipper den
tidsförlust som blir följden av att frågan börjar utredas först sedan de
föreslagna åtgärderna visat sig otillräckliga.
Kemikalieinspektionen: Det är angeläget att även för startbatterier prö-
va miljöavgifter som ett medel att uppnå en hög insamlingsgrad.
Kammarrätten i Jönköping: Grundtanken i förslaget är således att för-
må batterikonsumenterna att i väsentligt ökad omfattning inlämna kasse-
rade startbatterier till särskilt anvisade uppsamlingsställen. Någon ersätt-
ning för hanteringen avses inte utgå i det ledet till skillnad från ett system
med pant direkt till batterikonsumenten. Kammarrätten ifrågasätter om
man med det föreslagna systemet med bl. a. miljöavgift kan uppnå en
kontinuerlig insamlingsnivå överstigande 90 procent som angetts som
målsättning i förslaget.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Särskilt med hänsyn till att ett pantsy-
stem för blybatterier skulle medföra en avsevärd administration och där-
med sammanhängande kostnader för alla led i hanteringskedjan är läns-
styrelsen beredd att biträda föreslaget avgiftsystem. Avgiften skulle endast
behöva utgå för att kompensera de skrotningsföretag, som står för insam-
lingen — ett väsentligt mindre antal än alla de bensinstationer m. fl. som
berörs av ett pantsystem.
Riksrevisionsverket: RRV vill påpeka att det föreslagna avgiftssystemet
Prop. 1990/91:36
Bilaga 2
26
inte kommer att bidra till att insamlingsmålen uppnås. Eftersom den
föreslagna miljöavgiften är knuten till antalet tillverkade och importerade
batterier och föreslås direkt tillföras Returbatt AB medan kostnaderna är
beroende av hanteringsaktiviteterna, kommer bolagets resultat att bli säm-
re ju större ansträngningar som görs för att samla in förbrukade batterier.
För att undvika detta bör bolagets inkomster i stället knytas till insam-
lingsresultatet. För att ge erforderligt incitament till att uppnå de uppställ-
da insamlingsmålen bör staten därför i avtal med Returbatt AB fastställa
bolagets ersättning i relation till antalet återtagna batterier. Om systemet
kan utformas med progressiva marginalintäkter kan bolaget få ytterligare
incitament till att insamla så många batterier som möjligt. RRV kan även
tänka sig ett avgiftssystem där ingen ersättning utges för exempelvis de
först insamlade 500000 batterierna årligen men blir desto större för de
batterier som därutöver återtas. RRV vill inte förorda ett pantsystem för
startbatterier och instämmer därvid i SNV:s invändningar. RRV anser
överhuvudtaget inte att ett pantsystem skulle få avsedd effekt på insam-
lingsnivån. Problemet är inte av den art att det kan lösas med ett pantsy-
stem.
Näringsfrihetsombudsmannen: Vid valet av ett avgiftssystem i stället för
pantförfarande får detta uppmärksammas så att inte avgiftsbeläggning
sker också i ett läge då en stabilt högre prisnivå på blyskrot i sig är
tillräcklig drivkraft för en effektiv insamling. I annat fall kommer via
avgiftssystemt medel att tillföras branscherna ifråga utan något behov av
detta från allmän synpunkt. Ett miljöavgiftssystem kan således föra med
sig vissa risker vad gäller anpassningen av avgiftens nivå. Sådana risker
torde i stort sett kunna undvikas i ett pantsystem.
Svenska kommunförbundet: Styrelsen tillstyrker att en särskild miljöav-
gift på startbatterier införs och att administrationen ombesörjs av Retur-
batt. Styrelsen förutsätter härvid att den ersättning som föreslås utgå till de
som tar emot, förvarar och transporterar batterierna för slutligt omhänder-
tagande också skall kunna komma kommuner och regionala bolag till
godo. Styrelsen förutsätter också att kommunerna blir representerade i
Returbatts styrelse. Styrelsen ser ingen anledning till varför avgiftssyste-
met först måste prövas innan ett pantsystem kan utredas. Pantsystemet ger
konsumenten ett incitament att lämna tillbaka sina förbrukade batterier.
Styrelsen anser därför att ett pantsystem för startbatterier bör införas.
Sveriges Bildelsgrossisters-Förening, Sveriges Grossistförbund, Sveriges
Industriförbund: Organisationerna finner det i detta fall befogat att kost-
naderna för den av miljöskäl betingade insamlingen finansieras genom en
avgift, då avgiften kan knytas direkt till produkten på ena sidan och
användas direkt för kostnaden på den andra. I fråga om pant eller avgift
finner organisationerna att de skäl som anförts mot ett pantsystem är
övertygande. Ett pantsystem kräver mer administration och blir av flera
skäl dyrare än ett avgiftssystem.
Sveriges Köpmannaförbund: I fråga om avgift kontra pant delar SKFB
naturvårdsverkets uppfattning att det föreslagna systemet är att föredra
framför ett pantsystem. Det senare kräver mer administration och blir
därmed dyrare.
Prop. 1990/91:36
Bilaga 2
Landsorganisationen: LO delar inte naturvårdsverkets uppfattning att Prop. 1990/91:36
en miljöavgift är att föredra framfor ett pantsystem på startbatterier. Bilaga 2
Däremot är det rimligt att kommunernas monopol på transport av batteri-
er utgår. I förslaget om miljöavgift finns inbyggt ännu en ny organisation,
”Returbatt”, som är tänkt att administrera insamlingen.
TUDOR AB. TUDOR AB delar Naturvårdsverkets uppfattning att en
avgift är att föredra framför ett pantsystem. Det är angeläget att en hög
insamlingsgrad nås med en minimerad kostnadsinsats. Detta uppnås i
första hand genom att man såsom naturvårdsverket förordar, bygger in-
samlingen på att utnyttja redan befintliga resurser och erfarenheter. Ett
pantsystem kräver en betydande redovisning och administration i flera led
och inte oväsentliga kapitalkostnader under penningflödenas gång. En
förutsättning för ett fungerande pantsystem är att man kan särskilja panta-
de och inte pantade batterier, vilket enligt vår uppfattning är helt omöjligt
i slutet av insamlingskedjan. Ett pantsystem ger vidare de förbrukade
batterierna ett värde, som ställer särskilda krav och vållar ytterligare kost-
nader vid mellanlagring. Sammantaget blir ett pantsystem väsentligt dyrare
än ett avgiftssystem.
NOACK: Noack stödjer naturvårdsverkets förslag att batteriinsamling-
en finansieras genom en avgift. De skäl som naturvårdsverket anför mot
ett pantsystem är övertygande. Väsentliga fördelar med ett avgiftssystem
är också, att ett avgiftssystem möjliggör omedelbara åtgärder, medan i ett
pantsystem endast den successivt växande räntan kan tillgodogöras. Den-
na ränta är samtidigt en kostnad för konsumenten. För att en pant skall ge
tillräckligt bidrag till insamlingskostnaden måste den sättas till 75—100
kronor. Räntekostnaden för konsumenten under batteriets normala livs-
längd, 4 år, är då vid 10% ränta 35 — 45 kronor. En viktig punkt i naturvård-
sverkets förslag är att de som yrkesmässigt säljer startbatterier till förbrukare
— detaljisterna — är skyldiga att ta emot förbrukade batterier. Det synes
orimligt, att detaljisterna skulle åta sig att administrera ett pantsystem med
uppkommande räntekostnader, kontroll- och bevakningsåtgärder etc utan
att erhålla någon ersättning. Detta skulle ytterligare fördyra insamlingen.
Chloride Batteri AB: Chloride stödjer Naturvårdsverkets förslag att
batteriinsamlingen finansieras genom en avgift. Skälen som naturvårds-
verket anför mot ett pantsystem är övertygande.
Svenska Renhållningsverks Föreningen: Troligen kommer en relativt
stor mängd batterier att även i framtiden hamna på kommunala mottag-
ningsstationer. Föreningen förutsätter att den ersättning som föreslås utgå
till de som tar emot, förvarar och transporterar batterierna för slutligt
omhändertagande därmed också skall kunna utgå till kommuner/regionala
kommunbolag.
Svenska Järn- och Metallskrothandlareföreningen. Den föreslagna avgif-
ten utgör helt klart minimum för att nå uppställt insamlingsmål. Vad
angår frågan om pant instämmer föreningen i vad som uttalats av na-
turvårdsverket. Föreningen motsätter sig naturvårdsverkets förslag att ett
pantsystem skall kunna utredas redan ett år efter systemets ikraftträdande.
Denna ståndpunkt från naturvårdsverkets sida är inkonsekvent eftersom
målet 90% skall nås inom två år, vilket i sig enligt föreningens uppfattning
28
är en för kort tid för en realistisk utvärdering. I vaije fall är det — Prop. 1990/91:36
oberoende av om trenden är positiv eller negativ — omöjligt att dra några Bilaga 2
representativa slutsatser redan efter ett år.
Bilindustriföreningen — AB Bilstatistik: I Naturvårdsverkets förslag
utvecklas inte närmare hur uppbörden av avgiften på ca 20 kronor per
batteri praktiskt skall gå till. Det är väsentligt att uppbörden sker på ett for
företagen praktiskt och ändamålsenligt sätt utan onödigt byråkratiskt
krångel. En samordning bör ske med andra rapporteringssystem som före-
tagen har.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Täby. Miljö- och hälsoskyddskontoret
tillstyrker att ett system med miljöavgift på batterier prövas for att få igång
en insamling som kan fungera for hela landet. Systemet bör kunna använ-
das oberoende av om pant kan komma att införas på småbatterier eller
inte.
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Göteborg: Ett pantsystem, som kom-
plement till det föreslagna avgiftssystemet, bör utredas om det visar sig att
avgiftssystemet inte får avsedd effekt. Tyder insamlingsnivån ett år efter
att avgiftssystemet trätt i kraft på att Returbatt inte klarar kravet på en mer
än 90-procentig återvinning bör ett pantsystem utredas omgående.
Nordcar Batteri AB: Att finansieringen sker via en avgift och inte ett
pantsystem anser vi minimera de merkostnader som i slutändan drabbar
konsumenten. Vad vi anser är viktigt är att avgiften är av en sådan storlek
att den möjliggör att ett positivt värde av betydelse kan åsättas produkten
fritt ”skrotgården”.
Motorbranschens riksförbund: MRF förordar att batterier förutom
miljöavgift, också beläggs med en pantavgift på förslagsvis 100 kr (i varje
fall ej mindre än 50 kr) som tillfaller den som lämnar in sitt gamla batteri
för destruktion. Då är incitamentet tillräckligt stort för att även ”gör-
det-självare” — vars medvetande och kunnade i miljöfrågor i allmänhet
torde vara dålig — skall returnera äldre batterier i stället for att som nu
spara dem i garage, uthus och andra förråd. Alla kostnader, alltså såväl
miljöavgift som pant, skall således uttas vid forsäljningstillfället.
Naturvårdsverket har föreslagit ett insamlingsmål på minst 90%. Ingen
remissinstans motsätter sig det uppsatta målet.
Bl. a. Sveriges industriförbund och Svensk Järn- och metallskrothandlare-
förening framhåller dock att avgiften måste anpassas så att den täcker
kostnaderna for en så hög ambitionsnivå.
Riksrevisionsverket anser att insamlingsföretagens inkomster från miljö-
avgiften bör knytas till insamlingsresultatet vilket skulle främja en högre
insamlingsnivå.
Ett hävande av exportförbudet, vilket Nordcar Batterier AB och NO
föreslår, skulle enligt dem kunna skapa förutsättningar för en ökad insam-
ling.
29
Naturvårdsverket föreslår att alla försäljningsställen skall bli skyldiga att
ta emot uttjänta blybatterier.
Alla remissinstanser som yttrat sig i frågan anser att ett tillräckligt stort
antal mottagningsställen måste finnas för att bära upp systemet. Petroleum-
handelns Riksförbund anser att detaljhandelsledet inte skall åläggas skyl-
dighet att mottaga skrotbatterier men väl utbytesbatterier.
De remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till att någon form av
märkning genomförs. NO förordar att ansvaret för märkningen åläggs
tillverkarna respektive importörerna och att märkningen får göras medelst
påklistring av etiketter samt att någon kontroll av märkningen i den
svenska tullen ej görs. Praktiskt skulle denna märkning kunna göras genom
att det redan användna vådlighetsmärket konstrueras om så att det även
innefattar återgångssymbolen, fortsätter NO.
Att informationsinsatser är nödvändiga för att det föreslagna systemet
skall fungera ifrågasätts inte av någon remissinstans som yttrat sig i frågan.
Remissinstanserna är överlag positiva till att återvinningssystemet admi-
nistreras av Returbatt. Anser att också en representant för detaljhandelsle-
det bör ingå i Returbatts styrelse.
Några invändningar mot naturvårdsverkets förslag har ej framkommit.
Alla remissinstanserna utom Motorbranschens Riksförbund anser i likhet
med naturvårdsverket att medel ur bilskrotningsfonden bör tas i anspråk i
inledningsskedet av återvinningssystemets införande.
Några remissinstanser, bl. a. Svenska Järn- och Metallskrothandlareföre-
ningen, Chloride Batteri AB och NOACK, anser att medel bör tas i anspråk
för att insamla icke utbytesbatterier i någon slags förkampanj innan
Prop. 1990/91:36
Bilaga 2
30
huvudsystemet införs. Detta har också naturvårdsverket tidigare ställt sig Prop. 1990/91: 36
positiv till. Bilaga 2
Miljö- och hälsoskyddsnämnden i Täby kommun ställer sig tveksam till
en sådan kampanj. Man bör redan från början anvisa de platser dit folk
även fortsättningsvis kan gå för att bli av med sina blybatterier. I en
storstadsregion är det näst intill omöjligt att hänvisa folk till de lokala
skrotfirmorna för att citera nämnden vidare.
31