Prop.
1990/91:197
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 6 juni 1991 för den åtgärd och de ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Odd Engström
Lalla Freivalds
I propositionen föreslås en särskild produktskadelag som innefattar ett
skärpt skadeståndsansvar för produktskador. Förslaget bygger på ett EG-
direktiv om produktansvar som antogs år 1985.
Det skärpta skadeståndsansvaret för produktskador skall omfatta skador
som orsakas av lösa saker (produkter). Därmed avses såväl industriellt
som hantverksmässigt framställda produkter och även naturprodukter
oavsett om de har bearbetats eller ej. Ansvaret för en produkt skall inte
upphöra därför att produkten införlivas som en beståndsdel i någon annan
lös egendom eller i fast egendom.
Ersättningsskyldighet skall föreligga oavsett om någon har varit vårdslös
eller ej (strikt ansvar). Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana
fall där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som
skäligen kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn
till dess förutsebara användning, marknadsföringen av produkten,
bruksanvisningar, tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga
omständigheter.
Det strikta ansvaret skall omfatta även s.k. utvecklingsskador, dvs.
skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskap-
liga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i
omlopp.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
Skadeståndsskyldigheten skall omfatta ersättning för personskador samt Prop. 1990/91:197
skador på konsumentegendom. När ersättningen för en sakskada bestäms
skall en självrisk på 3 500 kr. dras av.
Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den
skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som
har importerat den. Även den som har marknadsfört produkten som sin
genom att förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat
särskiljande kännetecken skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och
importören. Om det inte framgår av en produkt vem som har tillverkat
eller importerat den, skall var och en som har tillhandahållit den
skadegörande produkten vara ansvarig, såvida han inte pekar ut någon i
ett tidigare led i distributionskedjan som ansvarig för produkten.
Det strikta produktansvaret skall begränsas till skador som orsakas av
sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen för en
näringsverksamhet.
I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt produktskade-
lagen, skall den som har lämnat ersättning för skadan enligt konsument-
köplagen (1990:932) eller konsumenttjänstlagen (1985:716) ha rätt att av
den som är ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad han har betalat.
Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall väcka talan
inom tre år efter det att han fick eller borde ha fått kännedom om att
fordringen kunde göras gällande. Som yttersta gräns skall dock gälla att
talan om ersättning måste väckas inom tio år efter det att den skade-
görande produkten sattes i omlopp.
Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produktskadelagen får inte
åberopas mot den som har rätt till ersättning.
Produktskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Härigenom föreskrivs följande.
Förutsättningar för skadestånd
1 § Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt
har orsakat på grund av en säkerhetsbrist.
Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt
på grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ
vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för
skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på
själva produkten ersätts dock inte.
2 § Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har
infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös
egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses i lagens mening utgöra
en produkt för sig.
Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt
som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna
anses ha orsakat skadan.
3 § En produkt har en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som
skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur
produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts
samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i
omlopp och övriga omständigheter.
4 § Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen
(1968:45).
5 § Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan
verkan.
Skadeståndsskyldiga
6 § Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är
1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande
produkten,
2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i
landet, och
3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den
med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-
Prop. 1990/91:197
tecken.
Prop. 1990/91:197
7 § Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,
frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig
enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att
betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket
angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat
produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för
honom.
Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem
som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten
skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i
tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten
eller tillhandahållit den för honom.
En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en månad
efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat
sätt påkallat en sådan anvisning.
8 § Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som
1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk-
samhet,
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten
i omlopp, eller
3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma
överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.
Avräkning vid sakskada
9 § När ersättning för sakskada bestäms enligt denna lag avräknas ett
belopp om 3 500 kr.
Regressrätt
10 § I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag,
har den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller 31 § fjärde
stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) har lämnat ersättning för skadan
rätt att av honom återfå vad han betalat.
Preskription
11 § Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom
tre år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att
fordringen kunde göras gällande.
Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som
påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten i
omlopp.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992. Prop. 1990/91:197
2. Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande
produkten i omlopp före ikraftträdandet.
Prop. 1990/91:197
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw,
Molin och Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Med produktansvar avses det skadeståndsansvar som den som tillhanda-
håller en produkt har för en skada som produkten orsakar. I svensk rätt
finns inga särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för produkt-
skador regleras därför i princip av skadeståndslagen (1972:207) och i vissa
fall av skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet
förutsätts enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom
vårdslöshet.
Det rådande rättsläget har länge ansetts otillfredsställande. Redan år
1972 beslöt regeringen att tillkalla sakkunniga för att utreda frågor om
ersättning för produktskador. De sakkunniga - produktansvarskommittén -
lade år 1976 fram ett delbetänkande (SOU 1976:23) Produktansvar I,
Ersättning för läkemedelsskada. Kommittén föreslog här en lag om
ersättning för läkemedelsskada. Förslaget genomfördes inte. På grundval
av kommitténs förslag infördes i stället från och med den 1 juli 1978 ett
frivilligt försäkringssystem avseende ersättning för läkemedelsskada.
Produktansvarskommittén lade år 1979 fram sitt slutbetänkande (SOU
1979:79) Produktansvar II, Produktansvarslag. Här föreslog kommittén
en allmän lag om produktansvar för personskador. Vid remissbehand-
lingen av förslaget motsatte sig de flesta instanserna att förslaget då
genomfördes. Som motivering anfördes nästan genomgående att man - av
ekonomiska och handelspolitiska skäl - borde avvakta utvecklingen i
Europa.
Inom Europarådet har utarbetats en konvention rörande produktansvar
för personskada. Konventionen öppnades för undertecknande år 1977
men den har inte trätt i kraft.
EGs ministerråd antog den 25 juli 1985 ett direktiv angående samord-
ningavmedlemsländernas lagstiftningom produktansvar (85/374/EEC).
Direktivets grundläggande princip är att den som tillverkar eller im-
porterar en produkt skall vara strikt ansvarig för skador som orsakas av Prop. 1990/91:197
en defekt i produkten. Medlemsstaterna var enligt direktivet förpliktade
att bringa sin nationella lagstiftning i överensstämmelse med direktivet
senast den 30 juli 1988. Hittills har nio medlemsländer införlivat
direktivets regler i nationell rätt. Direktivets engelska text bör fogas som
bilaga 1 till protokollet i detta ärende.
EFTA-länderna och EG befinner sig för närvarande i en omfattande
integrationsprocess. Målet är att skapa ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde, EES, där samtliga EGs och EFTAs medlemsländer
skall ingå. Ett led i denna process är att EFTA-länderna skall anpassa sin
lagstiftning till de delar av EGs regelverk som parterna gemensamt
definierat som relevanta. Till sådan s.k. relevant "acquis communautaire"
hör direktivet om produktansvar.
För svensk rätts del har rättspraxis på senare år utvecklats mot ett
strängare ansvar för i vart fall vissa typer av produktskador. Högsta
domstolen fann t.ex. i ett fall 1989 att strikt ansvar för tillverkare
föreligger på livsmedelsområdet (NJA 1989 s. 389).
Frågan om lagstiftning om produktansvar har beretts i justitiedeparte-
mentet. Under lagstiftningsärendets behandling har vid flera tillfällen
hållits överläggningar med företrädare för justitiedepartementen i de
andra nordiska länderna. Den 17 juni 1988 hölls vidare en s.k. hearing
med ett sjuttiotal företrädare för berörda myndigheter och organisationer
i Sverige.
I januari 1990 lade justitiedepartementet fram departementsprome-
morian (Ds 1989:79) Produktskadelag. Promemorians sammanfattning och
lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagor 2 och 3.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanser-
na och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet
som bilaga 4.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 7 mars 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till produktskadelag som hade upprättats inom justitiedepar-
tementet. Lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
5.
Lagrådet har yttrat sig över förslaget. Yttrandet bör fogas till protokol-
let i detta ärende som bilaga 6.
Lagrådet har godtagit de sakliga lösningarna i det remitterade förslaget
men har i några avseenden föreslagit en annan lagteknisk lösning. Som
framgår av det följande ansluter jag mig i allt väsentligt till lagrådets
synpunkter. På ett par punkter förordar jag dock att dessa synpunkter
tillgodoses på ett annat sätt än lagrådet har föreslagit. Jag återkommer till
lagrådets yttrande i den allmänna motiveringen (se avsnitten 2.3.2,2.4.2,
2.5.6, 2.5.7, 2.6.1, 2.6.2 och 2.7) och i samband med att jag i special-
motiveringen behandlar lagens disposition och utformning samt de
enskilda paragraferna i mitt förslag (se specialmotiveringen till 1-5, 7, 9
och 11 §§).
2.1.1 Behovet av en produktskadelag
Skador som orsakas av produkter har under de senaste decennierna
ägnats stor uppmärksamhet i de flesta industrialiserade länder med
marknadsekonomi.
Ett skydd mot produktskador kan till en del åstadkommas genom
förebyggande åtgärder. För detta ändamål är det nödvändigt att det finns
en effektiv, fungerande produktkontroll som kan förhindra att farliga och
skadebringande produkter kommer ut på marknaden.
Inom EG pågår en utveckling som innebär att ansvaret för produkt-
säkerheten i ökad utsträckning läggs på företagen själva. Myndigheterna
måste visserligen även fortsättningsvis ha möjlighet att ingripa tvångsvis
när farliga produkter förekommer på marknaden, men den offentliga
förhandskontrollen inskränks. Företagens egenkontroll får en mer
framskjuten plats än tidigare.
Principen att ansvaret för produktsäkerheten i första hand vilar på
företagen själva är på väg att vinna insteg även i den svenska lagstift-
ningen. Ett exempel på detta är produktsäkerhetslagen (1988:1604), som
trädde i kraft den 1 juli 1989. I förarbetena till den lagen har detta
synsätt redovisats (se prop. 1988/89:23 s. 26 f.).
Även om en förebyggande produktkontroll kan bidra till att riskerna för
produktskador minskas, är det inte möjligt att helt förhindra sådana
skador. Bl.a. kan nya vetenskapliga rön komma att visa att kemiska och
andra produkter innebär skaderisker som vi hittills inte har haft anledning
att räkna med. Det kan inte anses rimligt att de som tillfogas sådana
skador skall stå utan ekonomisk gottgörelse för sina förluster och
lidanden.
Som jag har nämnt i avsnitt 1 finns det i Sverige inte några särskilda
lagregler om ett allmänt produktansvar. Ansvaret för produktskador
regleras därför av skadeståndslagen och i vissa fall av skadeståndsrättslig
speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts enligt skadestånds-
lagen att skadan har orsakats av någon genom vårdslöshet. Det nuvarande
rättsläget redovisas i promemorian på s. 29 f.
I det moderna industrisamhället tillverkas och sprids en oöverskådlig
mängd produkter i sådana former att den enskilde konsumenten
omöjligen kan kontrollera de produkter han använder och förvissa sig om
att de är riskfria. Konsumenterna tvingas att förlita sig på att all
erforderlig noggrannhet och försiktighet har iakttagits när produkterna har
tillverkats och distribuerats. Starka skäl talar för att näringsidkare som
tillhandhåller produkter under dessa förhållanden bör åläggas ett
strängare ansvar för produktskador än vad som följer av skadeståndslagen.
Ett sådant synsätt har också kommit till uttryck i rättspraxis. Högsta
domstolen slog i rättsfallet NJA 1989 s. 389 fast att strikt ansvar skall
tillämpas när det gäller personskador som orsakats av skadebringande g
egenskaper hos livsmedel. Prop. 1990/91:197
Behovet av nya skadeståndsregler är avhängigt av de ersättningsmöjlig-
heter som redan finns. Av promemorian (s. 38 ff) framgår att ersättnings-
möjligheterna är betydligt bättre utbyggda när det gäller personskador än
när det gäller sakskador.
I fråga om personskador ger den allmänna försäkringen ett grundskydd
för alla som kommer till skada. Detta skydd täcker dock inte samtliga
skador fullt ut. Inom olika delar av samhällslivet finns därutöver
försäkringssystem som ersätter skador mer eller mindre fullständigt. Så är
fallet med arbetsskador, trafikskador, läkemedelsskador och behandlings-
skador inom sjukvården.
Utanför de nu nämnda områdena är möjligheterna till ersättning för
personskador inte lika väl utvecklade. I situationer där inga särskilda
ersättningsformer föreligger har den skadelidande endast allmänna
skadeståndsrättsliga regler att falla tillbaka på när det gäller förluster som
inte täcks av den allmänna försäkringen. Det skydd skadeståndsreglerna
ger kan emellertid vara bräckligt bl.a. eftersom rätten till ersättning oftast
förutsätter att skadan har orsakats genom vårdslöshet.
Bland de sektorer av samhällslivet där möjligheterna till ersättning för
personskador är bristfälliga märks framför allt hem, skola och fritid. Det
är främst här som ett utvidgat ansvar för produktskador kommer att få
praktisk betydelse när det gäller ersättning för personskador.
Skyddet för de skadelidande är betydligt sämre i fråga om sakskador än
i fråga om personskador. På några områden -1.ex. inom transportsektorn
och beträffande miljöskadorna - finns visserligen stränga ansvarsregler
som gäller även för sakskador och vilkas verkningar ibland är säkerställda
genom försäkringsanordningar. Förvissa avtalsförhållanden gäller också
särskilda regler. I den nya konsumentköplagen, som gäller fr.o.m. den 1
januari 1991, har säljarens köprättsliga ansvar för skador på grund av fel
i varan utsträckts till att omfatta även skador som uppkommer på annan
egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och
är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. En liknande regel finns i
konsumenttjänstlagen. I de flesta andra fall får emellertid den som
drabbas av en sakskada antingen själv sörja för att han har ett tillfreds-
ställande försäkringsskydd eller nöja sig med den ersättning han kan få
från den som är ansvarig enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Dessa
regler ger dock inte något fullständigt skydd, eftersom de oftast in-
skränker ansvaret till fall av vårdslöshet.
När det gäller sakskador är alltså möjligheterna till ersättning ofullstän-
diga. Bättre ersättningsregler behövs enligt min mening i första hand för
sådana sakskador som produkter orsakar i privatlivet. I fråga om
näringslivsförhållanden är däremot behovet av strängare regler om
produktansvar för sakskador inte särskilt framträdande. Man bör nämligen
kunna utgå från att den som driver en näringsverksamhet håller sig med
ett sådant försäkringsskydd att han i erforderlig utsträckning får ersättning
för sakskador som uppkommer i näringsverksamheten. När det gäller
rättsförhållanden mellan näringsidkare finns det också allmänt sett mindre
anledning för lagstiftaren att ingripa med tvingande lagregler än när det
gäller förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument. I det sist
nämnda fallet är styrkeförhållandet mellan parterna typiskt sett sådant att
konsumenten behöver stöd av tvingande lagregler. I förhållandet mellan
näringsidkare kan det däremot i allmänhet lämnas åt parterna att fördela
ansvaret på det sätt de finner lämpligast. Sakskador som uppkommer i
näringsverksamhet omfattas inte heller av EG-direktivet om produkt-
ansvar. I ett specialfall finns det emellertid enligt min mening anledning
att i en svensk produktskadelag reglera även förhållandet mellan
näringsidkare. Jag återkommer till detta fall under avsnitt 2.6.2.
Sammanfattningsvis anser jag således att nuvarande ersättningsregler
uppvisar brister främst när det gäller dels sådana personskador som
drabbar enskilda personer i hemmet och på fritiden samt barn i skolan,
dels sådana sakskador som drabbar enskilda personer och som inte täcks
av konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen. Det är i första hand
på dessa områden som strängare produktansvarsregler verksamt skulle
kunna bidra till att förbättra de skadelidandes situation.
Vad jag hittills har anfört har rört ersättningsreglernas reparativa
funktion. Jag vill emellertid framhålla att ett strängt produktansvar kan
verka också preventivt, eller kanske snarare skadeförebyggande. Om
skadeståndsansvaret skärps, skulle det kunna medverka till att antalet
produktskador minskar, eftersom tillverkare får ett större intresse av att
utveckla säkra produkter för att undgå skadeståndsskyldighet eller hålla
kostnaderna för ansvarsförsäkring nere. Det är enligt min mening naturligt
att den centrala roll för företagens egenåtgärder som bl.a. den nya
produktsäkerhetslagen ger uttryck för skall vara förenad med ett strängt
skadeståndsansvar.
Givetvis har det också ett värde i sig, om den osäkerhet som för
närvarande råder i vårt land beträffande produktansvarets omfattning kan
skingras genom lagfästa regler.
Behovet av en lagstiftning om produktansvar har inte heller annat än
undantagsvis ifrågasatts under remissbehandlingen av promemorian.
Frågan huruvida det behövs en särskild produktskadelag i Sverige har
under lagstiftningsärendets beredning kommit i ett nytt läge genom EES-
förhandlingarna. Under år 1990 inleddes formella förhandlingar mellan
EFTA-länderna och EG om ett närmare och fastare strukturerat
samarbete byggt på ett gemensamt beslutsfattande och gemensamma
institutioner i ett dynamiskt europeiskt samarbetsområde, EES. Avsikten
är att ett avtal om ett sådant samarbete skall träda i kraft vid årsskiftet
1992/93, samtidigt som EGs s.k. inre marknad fullbordas.
Målet med ett EES-avtal är att skapa ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde med fri rörlighet för varor, tjänster, personer och
kapital inom hela EG-EFTA-området och att utveckla och bredda
samarbetet på angränsande politikområden, såsom miljö, forskning,
utbildning och konsumentskydd. Enhetliga regler skall gälla inom hela
EG-EFTA-området, och basen för EES-avtalet är därför EGs regelverk -
'Tacquis communautaire". Relevanta EG-regler avses alltså på ett eller
annat sätt bli integrerade i avtalet för att gälla också i EFTA-länderna
och i relationerna mellan EG och EFTA-länderna. Till sådana EG-regler
Prop. 1990/91:197
10
hör direktivet om produktansvar. Prop. 1990/91:197
Ett direktiv är inom EG bindande i fråga om det resultat som skall
uppnås men överlämnar åt medlemsländerna att välja form och metod för
detta. Inom EG har hittills följande medlemsstater införlivat direktivet om
produktansvar i nationell rätt: Belgien, Danmark, Grekland, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Storbritannien och Tyskland. I de
övriga EG-länderna pågår lagstiftningsarbetet. Även flertalet av EFTA-
länderna har lagstiftat om produktansvar. I Österrike trädde en produkt-
skadelag i kraft den 1 juli 1988. Även Norge har fått en produkt-
ansvarslag. Den trädde i kraft den 1 januari 1989.1 Finland har en ny lag
antagits som träder i kraft den 1 september 1991. I Island träder en
nyligen antagen lag i kraft den 1 januari 1992. Lagstiftning övervägs också
i Schweiz.
Den österrikiska lagen överensstämmer med EG-direktivet. Den
isländska lagen överensstämmer i de flesta avseenden med den danska
lagen. Närmare uppgifter om innehållet i den norska och den finska lagen
lämnas i den fortsatta framställningen. Även de lagarna ansluter nära till
EG-direktivets regler.
På grund av det anförda förordar jag att lagregler om produktansvaret
nu skall införas. Med hänsyn till vad jag anfört om det kommande EES-
avtalets innehåll och syfte bör dessa lagregler ges en utformning som
stämmer överens med EG-direktivets krav. De nya reglerna bör tas in i
en särskild lag, som lämpligen kan kallas produktskadelag.
2.1.2 Huvuddragen i en produktskadelag
Med hänsyn till vad jag nu har anfört föreslår jag att den svenska
produktskadelagen bör utformas på grundval av följande huvudregler som
överensstämmer med vad som skall gälla enligt EG-direktivet.
Lagen skall ha ett vidsträckt tillämpningsområde och gälla för skador
orsakade av produkter i allmänhet, dvs. alla slag av lösa saker. Ansvaret
för en produkt skall emellertid inte upphöra därför att produkten
införlivas som en beståndsdel i annan egendom.
Ersättning skall utges dels för personskada, dels för skada på konsu-
mentegendom. Det strikta produktansvaret skall dock inte omfatta skador
på själva den skadeorsakande produkten.
Skadeståndsansvaret skall vara oberoende av vårdslöshet men i stället
begränsas till skador som uppstår till följd av att en produkt inte har varit
så säker som skäligen kunnat förväntas.
Skadeståndsskyldiga skall vara i första hand den som har tillverkat den
skadegörande produkten och, i fråga om en importerad produkt, den som
har importerat den. Även den som utger sig för att ha tillverkat en
produkt utan att ha gjort det skall i vissa fall vara ansvarig. Om det inte
framgår av en produkt vem som har tillverkat eller importerat den, skall
var och en som tillhandahåller produkten vara ansvarig, såvida han inte
pekar ut någon som ansvarar för produkten i ett tidigare led i distri-
butionskedjan. Det strikta ansvaret skall emellertid begränsas till
näringsidkare.
När ersättningen för sakskada bestäms skall ett belopp om 3 500 kr. Prop. 1990/91:197
räknas av.
Skadeståndsansvaret skall preskriberas enligt särskilda regler. Preskrip-
tionsfristen skall sålunda vara tre år från det att den skadelidande fick
eller hade bort få kännedom om att fordringen kunde göras gällande.
Som yttersta gräns skall dock gälla att talan om ersättning måste väckas
inom tio år efter det att den skadegörande produkten sattes i omlopp.
Produktskadelagen skall vara tvingande till den skadelidandes förmån.
I tre avseenden ger EG-direktivet medlemsländerna rätt att välja mellan
alternativa lösningar. En av dessa valmöjligheter är huruvida produktbe-
greppet skall omfatta obearbetade jordbruksprodukter eller ej. Vidare får
medlemsländerna utesluta en regel i direktivet som befriar den ansvarige
från skadeståndsskyldighet, om skadan beror på ett s.k. utvecklingsfel, dvs.
en brist hos produkten som det varit tekniskt och vetenskapligt omöjligt
att upptäcka. Slutligen ger EG-direktivet medlemsländerna rätt att införa
ett beloppstak i fråga om ersättning för s.k. serieskador som utgör
personskador.
Som jag skall utveckla närmare i det följande (se avsnitten 2.2.2, 2.3.4
och 2.4.4) förordar jag i dessa tre avseenden den lösning som är
förmånligast för den skadelidande.
En regel i EG-direktivet ger sämre skydd för den skadelidande än nu
gällande svenska regler. Jag syftar på regeln om jämkning av skadestånd
vid den skadelidandes medvållande till personskada. Enligt min mening
bör vi i Sverige behålla gällande regler på denna punkt. Denna fråga
behandlas i avsnitt 2.7.
I sådana frågor där produktskadelagen inte innehåller särskilda regler
skall allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser gälla, i första hand
skadeståndslagen.
2.1.3 Dispositionen av den fortsatta framställningen
Jag har härmed avslutat min genomgång av de allmänna utgångspunkter
som enligt min mening bör gälla för en reform av lagstiftningen om
produktskador. I det följande avser jag att närmare behandla frågan om
tillämpningsområdet i avsnitt 2.2,
produktansvarets innebörd i avsnitt 2.3,
produktansvarets omfattning i avsnitt 2.4,
skadeståndsansvariga i avsnitt 2.5,
produktansvarets fördelning mellan flera ansvariga i avsnitt 2.6,
skadelidandes medvållande i avsnitt 2.7,
bevisfrågor i avsnitt 2.8,
preskription i avsnitt 2.9,
förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler i avsnitt 2.10,
Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar i avsnitt 2.11,
ikraftträdande m.m. i avsnitt 2.12, samt
kostnader och resursbehov i avsnitt 2.13.
Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i
specialmotiveringen (avsnitt 4).
12
2.2.1 Produktbegreppet
Prop. 1990/91:197
Mitt förslag: Ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador skall
omfatta skador som orsakas av lösa saker (produkter). En produkt
som har infogats i någon annan lös egendom eller i fast egendom skall
anses vara en produkt för sig.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
rian s. 64-68).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker
promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser
anser att produktbegreppet skall omfatta även elektricitet. En instans
hävdar att begreppet produkt inte bör omfatta lös egendom som infogas
i fast egendom.
Skälen för mitt förslag: I det moderna samhället tillverkas och distribueras
varor i sådana former att det många gånger är omöjligt för enskilda
människor att själva undersöka och bedöma varornas egenskaper. De
tvingas att lita på att tillverkare och distributörer kontrollerar sina
produkter och inte släpper ut någonting på marknaden som medför
oacceptabla risker för skada. Konsumenterna kan däremot sällan själva
vidta verkningsfulla åtgärder för att skydda sig mot alla tänkbara risker.
Det är iakttagelser av detta slag som har motiverat önskemålen om ett
skärpt skadeståndsansvar för skador orsakade av bristande säkerhet hos
produkter. De beskrivna förhållandena råder allmänt. Reglerna om ett
strängare skadeståndsansvar bör därför ha vidsträckt giltighet och bygga
på en generellt utformad definition av begreppet produkt.
En lagstiftning på området bör således enligt min mening ha som
utgångspunkt att den skall gälla produkter i allmänhet. De produkter
som här avses är i första hand sådana varor som utgör lösa saker. Med
uttrycket "lös sak" avses enligt vanligt juridiskt språkbruk varje slag av
rörligt fysiskt föremål, även t.ex. gaser och vätskor. Den föreslagna
definitionen innebär därför att bl.a. kemiska produkter omfattas av lagens
produktbegrepp.
Andra slag av lös egendom än lösa saker, t.ex. patent och andra
rättigheter samt värdepapper, kan knappast tänkas förorsaka skador av
sådant slag som bör regleras i en produktskadelag. Jag anser därför att
det inte finns anledning att låta ansvaret enligt produktskadelagen omfatta
sådan egendom. Ett till sådan egendom utsträckt ansvar skulle tvärtom
kunna medföra en hel del tillämpningsproblem.
Det bör påpekas att uttrycket lös sak används också i
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.
Såväl EG-direktivet (artikel 2) som den norska och den finska lagen
gäller lösa saker.
På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen skall gälla
13
lösa saker.
Elektricitet är inte lös sak. Skador orsakade av elektricitet kommer
därför inte att omfattas av skadeståndsansvaret enligt produktskadelagen,
om det begränsas till skador orsakade av lösa saker. Enligt EG-direktivet
omfattar begreppet produkt uttryckligen också elektricitet. Några
remissinstanser har framhållit harmoniseringen med EG som ett skäl att
låta produktskadelagen omfatta även skador av elektricitet.
Ett direktiv är inom EG bindande i fråga om det resultat som skall
uppnås men överlämnar åt medlemsländerna att välja form och metod
för detta. Såvitt nu kan bedömas torde ett direktiv, som ingår i det s.k.
relevanta regelverket, komma att tilläggas samma verkan i ett kommande
EES-avtal.
Tillämpat på frågan om regleringen av produktansvaret för elskador
innebär EG-direktivet endast en skyldighet för medlemsstaterna att bringa
sin lagstiftning i överensstämmelse med direktivet. I den mån de
skadelidande redan åtnjuter sådant skydd i gällande rätt krävs alltså inte
i och för sig att en nationell produktansvarslag också skall omfatta skador
av elektricitet.
I promemorian påpekas att de situationer som produktskadelagen tar
sikte på är av annat slag och föranleder andra överväganden än sådana
fall där elektricitet som sådan orsakar skada. En annan sak är att
elektriska apparater är produkter och kan orsaka skador som faller inom
produktskadelagens tillämpningsområde (jfr NJA 1977 s. 538).
Ansvaret för skador orsakade av elektrisk ström från elektriska
anläggningar regleras i första hand av lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Regeringen har
den 14 februari 1991 bemyndigat chefen för industridepartementet att
tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över det svenska
elsäkerhetsarbetets framtida omfattning och organisation. I uppdraget
ingår också att behandla frågan om produktansvar för skador orsakade av
elektricitet. Enligt direktiven för utredningen torde det vara lämpligast
att skadeståndsfrågorna i samband med elektrisk ström regleras i ett
sammanhang i ellagen. Utredaren skall därför utarbeta ett förslag till hur
den nuvarande skadeståndsregleringen i ellagen bör kompletteras för att
åstadkomma harmonisering med EG-direktivet om produktansvar (dir
1991:10).
På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen inte skall
omfatta skador orsakade av elektricitet som sådan. Jag har i denna fråga
samrått med chefen för industridepartementet.
En annan fråga är vad som skall gälla när en lös sak infogas i annan
egendom som har samma ägare så att den blir en beståndsdel i den andra
egendomen. Beståndsdelen upphör då att vara en särskild lös sak. Infogas
saken i fast egendom, blir den sålunda enligt reglerna i 2 kap. jordabalken
tillbehör till fastigheten. Det kan emellertid inte anses lämpligt att den
som bär skadeståndsansvaret för en produkt skulle befrias från ansvaret
bara därför att produkten blir en beståndsdel i annan egendom. Denna
fråga skall jag diskutera närmare i avsnitt 2.5.2.
Definitionen av termen "produkt" bör därför kompletteras med en
Prop. 1990/91:197
14
föreskrift om att en produkt, även sedan den infogats som beståndsdel i Prop. 1990/91:197
någon annan lös egendom eller i fast egendom, skall anses alltjämt utgöra
en produkt för sig. En sådan föreskrift får till följd att om en produkt är
tillverkad i flera led så att en beståndsdel i sin tur är sammansatt av
beståndsdelar, även den sammansatta beståndsdelen utgör en produkt för
sig. Regelsystemet bör också i övrigt utformas så att skadeståndsansvar
i princip skall åvila inte bara tillverkaren av den färdiga produkt som på
grund av en säkerhetsbrist föranlett skadan utan, om produkten
tillkommit i flera tillverkningsled, även var och en som tillverkat en
beståndsdel där säkerhetsbristen funnits.
Den nyss föreslagna principen om ansvar för delprodukter innebär att
en lös sak som infogas som beståndsdel i fast egendom förblir en produkt
för sig som kan ge upphov till skadeståndsansvar enligt reglerna för
produktansvaret. Detta medför att åtskilliga skador som orsakas av fast
egendom kommer att omfattas av produktansvarsreglerna. Det blir följden
i alla de fall där skadeorsaken kan härledas till en säkerhetsbrist i en
produkt som har infogats i fastigheten och därmed blivit en del av den
enligt jordabalkens regler. Så blir fallet, oavsett om produkten har
infogats i samband med att en byggnad har uppförts på fastigheten eller
om det har skett vid något annat tillfälle.
De skador orsakade av fast egendom som kommer att hållas utanför
produktskadelagstiftningen är sådana som fastigheten orsakar på annat
sätt än genom bristande säkerhet hos produkter som har infogats i
fastigheten. Som exempel kan nämnas skador som beror på fastighetens
grundförhållanden eller på en felaktig konstruktion hos en byggnad. Inte
heller skador som beror på att olämpligt material har valts skulle omfattas
av produktansvaret, om materialet i sig är felfritt. I dessa och andra fall
som produktskadelagstiftningen inte blir tillämplig på aktualiseras andra
skadeståndsregler. Som exempel kan nämnas - förutom den allmänna
culparegeln - konsumenttjänstlagen, andra regler om skadestånd i
avtalsförhållanden och miljöskadelagen. 11.ex. ett hyresförhållande kan
hyresgästen enligt 12 kap. 16 § jordabalken ha rätt till skadestånd, om
lägenheten skadas eller om annat "hinder eller men i nyttjanderätten"
uppkommer utan hyresgästens vållande. Rätten till skadestånd torde
kunna avse såväl personskada som sakskada men också s.k. ren
förmögenhetsskada, t.ex. kostnader i samband med evakuering på grund
av reparation (se betänkandet Byggnaders inomhusmiljö m.m., Ds
1990:14).
Även om produktbegreppet definieras så att det omfattar bara lösa
saker, kommer således många skador orsakade av fast egendom att
omfattas av en ny produktskadelag. Andra skador som härrör från fast
egendom avviker till sin karaktär från vanliga produktskador i sådan grad
att de inte utan vidare kan passas in i samma regelsystem. De bör därför
lämnas utanför den nya regleringen.
Byggnad på annans mark räknas som lös egendom. Sådan egendom
utgör emellertid inte lös sak och omfattas därför inte av produkt-
begreppet med den föreslagna definitionen. De synpunkter som nu har
anförts beträffande fast egendom gäller på motsvarande sätt i fråga om
15
byggnad på annans mark. Prop. 1990/91:197
Sammanfattningsvis förordar jag alltså att tillämpningsområdet för en
svensk produktskadelag begränsas till att gälla ersättning för skador som
orsakas av lösa saker, oavsett om de är självständiga eller har infogats i
någon annan lös egendom eller i fast egendom.
2.2.2 Produktslag
Mitt förslag: Ett skärpt skadeståndsansvar för produktskador skall
omfatta skador som orsakas av såväl industriellt som hantverksmässigt
framställda produkter och även naturprodukter, oavsett om de har
undergått någon bearbetning eller ej.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se
promemorian s.68-73)
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser anser att
obearbetade naturprodukter bör undantas från tillämpningsområdet.
Skälen för mitt förslag: Med den föreslagna definitionen av produkt
såsom lös sak kommer produktskadelagen att omfatta ansvar för skador
av vitt skilda slag. Tidigare har nämnts att behovet av förbättrade
möjligheter till ersättning för produktskador har förklarats med att
enskilda människor i det moderna samhället måste befatta sig med
produkter vilkas egenskaper de inte kan bedöma. Konsumenterna är
hänvisade till att godta de bedömningar som görs av dem som tillhanda-
håller produkterna. Remissinstanserna har allmänt godtagit promemorians
förslag att produktskadelagen skall omfatta skador som orsakas av såväl
industriellt som hantverksmässigt framställda produkter. Jag anser det
därför vara ställt utom tvivel att skador orsakade av såväl industriproduk-
ter som hantverksprodukter skall omfattas av det skärpta skadeståndsan-
svaret. Så är också fallet såväl i EG-direktivet som i den norska och den
finska lagen.
Det har sålunda rått bred enighet angående industriprodukter och
hantverksprodukter, medan åsikterna gått isär när det har gällt naturpro-
dukter.
EG-direktivet (artikel 2) omfattar varje lös sak med undantag av
lantbruksråvaror och jaktprodukter ("primary agricultural products and
game"). Med lantbruksråvaror förstås produkter från jorden ("the soil"),
från boskapsskötsel och från fiske med undantag av produkter som har
undergått en första bearbetning ("initial processing"). Varje medlemsland
kan dock (artikel 15.1 a) göra undantag från artikel 2 i sin lagstiftning
och bestämma att uttrycket "produkt" skall beteckna även lantbruksråva-
ror och jaktprodukter.
Av de nio länder som hittills har genomfört lagstiftning enligt direktivet
har endast Luxemburg begagnat sig av möjligheten att låta obearbetade
lantbruksprodukter och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret.
Den norska lagen omfattar naturprodukter. Det strikta ansvaret åvilar
16
dock inte sådana personer som samlar in vilda naturprodukter, men Prop. 1990/91:197
däremot personer som befattar sig med insamlade naturprodukter i senare
led i distributionskedjan. Även den finska lagen innehåller en liknande
reglering.
Frågan huruvida det strikta produktansvaret bör omfatta skador som
orsakas av naturprodukter kan inte besvaras generellt. Problemet gestaltar
sig nämligen olika i fråga om skilda slag av naturprodukter.
Sådana råvaror som bryts, t.ex. järnmalm och kol, eller kemiska ämnen
som utvinns direkt ur naturen framskaffas i regel under industriella
former och av stora företag. I diskussionen har det inte kommit fram
något särskilt skäl för att dessa produkter skulle undantas. Även om
produktskadelagen således bör göras tillämplig på naturprodukter av nu
angivet slag, bör det påpekas att sådana råvaror sällan i obearbetad form
torde ge upphov till skadeståndsansvar, eftersom de knappast kan tänkas
brista i fråga om säkerhet mot skada.
När naturprodukter från växt- eller djurriket bearbetas sker det ofta i
syfte att produkterna skall omvandlas till mer förädlade livsmedel. Säd
mals till mjöl, av vilket i sin tur bakas bröd. Grönsaker konserveras eller
djupfryses. Av slaktdjur framställs köttvaror. En livsmedelsfabrikant som
på sådant sätt yrkesmässigt förädlar livsmedel har i allmänhet möjlighet
att kontrollera de råvaror han använder. Produktionen sker ofta i rent
industriella former. Invändningar kan därför knappast resas mot att en
livsmedelsfabrikant får bära ett lika strängt ansvar som andra tillverkare.
Det bör gälla även om kravet på förädling sätts tämligen lågt.
Invändningarna mot ansvaret för naturprodukter har inte i första hand
rört de nu nämnda fallen. Däremot har det rått delade meningar i frågan
huruvida skador orsakade av helt obearbetade produkter från växt- och
djurriket bör omfattas av det strängare produktansvaret.
Det har gjorts gällande att de grundläggande skälen för ett strikt ansvar
- att ansvaret skall bäras av den som har skapat en risk och kan
kontrollera säkerhet och kvalitet - saknas i fråga om naturprodukter. Det
kan nämligen tänkas att produktens farlighet beror på miljöfaktorer eller
annat som producenten varken känt till eller kunnat påverka. Från
handelns sida har påpekats att en detaljist - om det inte går att fastställa
vem som har frambringat produkterna - kan bli ansvarig för bristfälliga
färska varor som fisk och grönsaker trots att han inte har kunnat utöva
inflytande över produktens beskaffenhet. Lantbrukarnas riksförbund anser
att ansvaret för obearbetade jordbruksprodukter skulle ge svenskt
lantbruk svårigheter på exportmarknaden, eftersom motsvarande
produktansvar inte gäller i de länder vi exporterar till.
Det nu diskuterade undantaget gäller alltså bara obearbetade naturpro-
dukter från växt- och djurlivet. Redan i kravet på att produkterna skall
vara obearbetade ligger en stark begränsning av undantagets räckvidd.
Det är i hög grad osäkert vad det kravet innebär i konkreta situationer.
Klart är emellertid att det vid tillämpningen av EG-direktivet inte behövs
mycket för att en första bearbetning skall anses ha skett. I den danska
propositionen med förslag till lag om produktansvar nämns (se Lovforslag
nr. L54, FT 1988-89, s. 10) som exempel på industriell bearbetning i
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
direktivets mening att mjölk samlas i tankar och kyls på en lantgård innan Prop. 1990/91:197
mjölken transporteras till ett mejeri.
Det vill synas som om undantaget för obearbetade naturprodukter inte
skulle vara tillämpligt i de flesta fall då naturprodukter tas om hand i
större skala med rationella metoder. Sådana metoder torde nämligen
normalt innefatta någon form av bearbetning som är åtminstone lika
ingripande som att kyla mjölk. Undantaget skulle därmed i praktiken vara
förbehållet verksamheter som bedrivs tillfälligt eller i ringa omfattning.
Som jag återkommer till i ett följande avsnitt (avsnitt 2.5.7) bör det inte
komma i fråga att föreskriva strikt ansvar för produktskador i andra fall
än när produkterna tillhandahålls som ett led i en näringsverksamhet.
Med en sådan regel skulle de flesta fall som undantaget i EG-direktivet
för obearbetade naturprodukter åsyftar ändå vara uteslutna från
produktskadelagens tillämpningsområde. Redan på denna grund anser jag
det vara mindre angeläget att i en särskild regel undanta obearbetade
naturprodukter.
Härtill kommer att en sådan regel skulle ge upphov till svåra gränsdrag-
ningsproblem som kunde befaras resultera i ett ökat antal tvister. Som
har framgått i det föregående är nämligen innebörden av EG-direktivets
uttryck "initial processing" omtvistad. Det citerade exemplet från den
danska propositionen är ett sådant problematiskt gränsfall. I diskussionen
har anförts andra exempel som har föranlett delade meningar, såsom
besprutade bär, slaktade djur och rensad fisk. En så oklar regel bör enligt
min mening undvikas.
Med det låga krav på bearbetningsgrad som ställs i EG-direktivet blir
det undantag för obearbetade naturprodukter som flera EG-länder infört
mycket begränsat. Med hänsyn till detta och kravet på att produkten har
satts i omlopp i näringsverksamhet blir skillnaden i tillämpning mellan
dessa länder och Sverige i praktiken mycket liten.
Som har framgått av vad jag nu har anfört kommer i praktiken ett
ansvar för obearbetade naturprodukter att aktualiseras endast undan-
tagsvis. I de få fall då det kan bli aktuellt att en viss näringsidkare skulle
kunna hållas ansvarig för en skada som är orsakad av en obearbetad
naturprodukt framstår ett strikt ansvar inte som omotiverat. Näringsidka-
ren har ju större möjligheter än den skadelidande att kontrollera
produkten och bedöma dess säkerhet. Som produktansvarskommittén har
påpekat (se SOU 1979:79 s. 84) har det också ett visst värde för
konsumenterna att strikt ansvar föreligger för skador orsakade av t.ex.
sådana produkter som naturläkemedel.
Att obearbetade naturprodukter som används som livsmedel omfattas
av det strikta ansvaret ligger i linje med den utveckling av produkt-
ansvaret som skett redan i gällande rätt (jfr avsnitt 2.3.1).
Sammanfattningsvis förordar jag att det nya stränga skadeståndsansvaret
skall gälla för skador som orsakas av såväl industriprodukter och
hantverksprodukter som naturprodukter. Naturprodukter bör omfattas
även om de inte har bearbetats på något sätt.
18
2.2.3 Undantag från tillämpningsområdet
Mitt förslag: Produktskadelagen skall inte gälla skador som omfattas
av atomansvarighetslagen.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås - utöver det undantag som
jag föreslår - även undantag för skador som omfattas av trafikskadelagen
eller lagen om motortävlingsförsäkring samt för sådana arbetsskador som
omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring (se promemorian s. 73-87).
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har ifrågasatt undantaget
för atomskador. De flesta instanser som diskuterar det föreslagna
undantaget för skador som omfattas av trafikskadelagen eller lagen om
motortävlingsförsäkring har tillstyrkt förslaget. Ett par instanser har dock
ifrågasatt detta undantag. Undantaget för arbetsskador avstyrks av
flertalet av de remissinstanser som särskilt har berört frågan. De
remissinstanser som företräder läkemedelsbranschen har föreslagit att
läkemedel skall undantas från produktskadelagen. Även företrädare för
försäkringsbranschen har förordat ett sådant undantag.
Skälen för mitt förslag: Skadeståndsansvaret bör såvitt möjligt åvila den
som har möjlighet att påverka risken för skada. Detta synsätt, som är
grundläggande för produktansvarslagstiftningen, leder till att ansvaret för
skador som orsakas av fel i en produkt normalt bör ligga hos produktens
tillverkare. Den synpunkten talar för att produktskadelagen bör bli
tillämplig även på produktskador som inträffar inom ett verksamhets-
område som regleras av särskilda skadeståndsregler, åtminstone när dessa
regler lägger ansvaret på någon annan än produktens tillverkare. Ju färre
områden som undantas från produktskadelagens tillämpningsområde,
desto större blir genomslagskraften för principen att tillverkaren skall bära
ansvaret för skador som hans produkter orsakar. För samma lagtekniska
lösning talar också att risken då minskar för att det skall uppstå luckor
mellan olika ersättningssystem.
EG-direktivet innehåller endast en regel som direkt behandlar en fråga
av detta slag. I artikel 14 föreskrivs att direktivet inte är tillämpligt på en
skada som uppstår genom en atomolycka och som täcks av internationella
konventioner som medlemsstaterna har ratificerat.
Av intresse i detta sammanhang är emellertid också artikel 13. Enligt
den artikeln berör direktivet inte den skadelidandes rättigheter enligt
sådana särskilda skadeståndsregler som gäller då direktivet meddelas. Med
stöd av denna regel kan de enskilda medlemsländerna bestämma att
särregler skall bestå vid sidan av de regler som skall gälla enligt direktivet.
I Tyskland har man sålunda behållit den särskilda lagen om ansvar för
läkemedelsskador.
Atomskador
Den svenska atomansvarighetslagen bygger på en konsekvent genomförd
kanaliseringsprincip. Rätten till ersättning garanteras genom särskilda
försäkringsanordningar och statsgarantier. Genom att ansluta sig till vissa
internationella konventioner har Sverige förpliktat sig att upprätthålla ett
Prop. 1990/91:197
19
sådant ansvarssystem som atomansvarighetslagen innehåller. Vid sidan Prop. 1990/91:197
härav finns det enligt min mening inte vare sig utrymme för eller behov
av regler om strikt produktansvar på området. Skador som omfattas av
atomansvarighetslagen bör alltså undantas från produktskadelagens
tillämpningsområde. Denna lösning ligger i linje med såväl EG-direktivet
som den norska och den finska lagen.
Skador inom transportområdet
Skadeståndsansvaret vid särskilda former av transportverksamhet regleras
i olika speciallagar, t.ex. sjölagen (1891:35 s.l), lagen (1922:382) ang.
ansvarighet för skada i följd av luftfart och järnvägstrafiklagen (1985:192).
Skyldigheten att ersätta uppkommande skador åvilar enligt dessa lagar i
allmänhet den som bedriver verksamheten. Reglerna härom är många
gånger utformade så att produktskador inte ersätts fullt ut. Sålunda kan
skadeståndsansvaret vara inskränkt i något hänseende jämfört med
allmänna regler, t.ex. genom beloppsgränser eller korta preskriptionstider.
När ansvaret är utformat som ett presumtionsansvar - se t.ex. 118 §
sjölagen - går vidare den som bedriver verksamheten fri från ansvar, om
han visar att skadan har orsakats av att en produkt har varit behäftad
med en bristfällighet som han inte kan lastas för.
Skadeståndsansvaret för tillverkare av produkter som används i
verksamheten regleras oftast inte alls i dessa speciallagar. Enligt gällande
rätt får man härvidlag falla tillbaka på allmänna skadeståndsregler, i sista
hand skadeståndslagen. Om nu produktskadelagen inte blir tillämplig på
produktskador som inträffar inom verksamheter som regleras av dessa
lagar, går de skadelidande miste om det utvidgade skydd som den nya
lagen är avsedd att ge utan att de är tillförsäkrade ett i alla avseenden
likvärdigt skydd genom någon annan lag. Hänsynen till de skadelidande
talar således för att även de specialreglerade transportverksamheterna bör
omfattas av produktskadelagens tillämpningsområde. Det är att märka att
EG-direktivet inte innehåller något undantag av det nu ifrågavarande
slaget.
Det i promemorian föreslagna undantaget för trafikskador innebär
således en avvikelse från EG-direktivet. Under remissbehandlingen har
undantaget ifrågasatts av Folksam som anser att det talar starkt mot ett
undantag att biltillverkaren, som genom produktsäkerhetsinsatser kan
förhindra trafikskador, i så fall befrias från kostnadsansvar för dessa.
Motormännens Riksförbund påpekar att ett undantag för trafikskador kan
vara till nackdel för bilförsäkringstagaren när det gäller att undvika att en
utbetalning från trafikförsäkringen leder till en bonussänkning.
Enligt min mening är det önskvärt att principen om tillverkarens
produktansvar slår igenom även inom transportområdet. Någon annan
lösning är inte förenlig med EG-direktivet. Jag vill också påpeka att det
inte uppkommer några gränsfall som lämnas oreglerade, om transport-
verksamheter inte undantas från produktskadelagens tillämpningsområde.
Produktskadelagen blir nämligen då tillämplig på alla fall som inte enligt
bestämmelser i någon speciallag skall regleras uteslutande av den lagen
(jfr avsnitt 2.10).
20
Slutsatsen av det anförda är att produktskadelagen bör vara tillämplig Prop. 1990/91:197
på skador som inträffar inom transportområdet.
Läkemedelsskador
Inom sjukvårdsområdet ersätts åtskilliga produktskador genom de
särskilda ersättningsanordningar som redan finns. Viktigast är här
läkemedelsförsäkringen (se s. 47-49 i promemorian). Såsom redovisas i
promemorian (s. 80-82) har försäkringsvillkoren såväl fördelar som
nackdelar i jämförelse med den föreslagna produktskadelagen. I vissa
avseenden, framför allt när det gäller reglerna om skadeorsak och
ersättningsnivån vid svåra skador, är försäkringsvillkoren förmånligare än
vad lagen kan bli. Villkorens inskränkningar i fråga om beloppsgräns m.m.
är inte mer ingripande än att de skadelidande måste anses ha ett
godtagbart skydd. Den förbättring i sist nämnda avseende som produkt-
skadelagen skulle medföra uppvägs av att försäkringsvillkoren är mer
generösa i fråga om svåra skador. Intresset av att tillförsäkra de
skadelidande fullgod ersättning motiverar således inte att produktskadela-
gen görs tillämplig på skador som omfattas av läkemedelsförsäkringen (jfr
LU 1986/87:7).
Läkemedelsbranschen har under remissbehandlingen förordat att
personskador orsakade av läkemedel skall undantas från lagens tillämp-
ningsområde och att sådana skador även i fortsättningen bör ersättas
enligt läkemedelsförsäkringen. Som skäl för det har branschen anfört att
läkemedel och läkemedelsskador skiljer sig så väsentligt från andra
produkter och produktskador att de måste särbehandlas. Branschens
företrädare har vidare framhållit att läkemedelsförsäkringen inte får ses
som ett komplement till den föreslagna produktskadelagen utan är avsedd
att komplettera endast skadeståndslagen för att på så sätt undanröja
behovet av annan lagstiftning på läkemedelsområdet.
För egen del kan jag inte dela uppfattningen att läkemedel skiljer sig
från andra produkter på sådant sätt att produktskadelagen inte skulle
passa för läkemedelsskador. Det är snarare så att just läkemedelsskador
har stått i blickpunkten i många länder när produktansvarslagstiftningen
har utformats. Detta gäller även framväxten av EG-direktivet. Som jag
tidigare har påpekat innehåller EG-direktivet inte något undantag för
läkemedel. En frivillig kollektiv försäkring, t.ex. den svenska läkemedels-
försäkringen, utgör inte heller ett sådant särskilt ansvarssystem som enligt
direktivets artikel 13 kan ersätta ett lagreglerat ansvar. Ett undantag för
läkemedel i den svenska produktansvarslagstiftningen vore alltså inte
förenligt med ett åtagande inom ramen för ett EES-avtal att bringa de
svenska reglerna om produktansvar i överensstämmelse med EG-
direktivet.
De farhågor som läkemedelsbranschen har gett uttryck för under
remissbehandlingen har främst gällt konsekvenserna på läkemedelsområ-
det av det förhållandet att utebliven effekt hos en produkt kan anses
utgöra en sådan säkerhetsbrist som kan utlösa skadeståndsansvar. Denna
fråga behandlas i specialmotiveringen till 3 §. Som har framhållits i
promemorian utesluter inte läkemedelsförsäkringen i dag att den som så
21
vill kräver ersättning vid domstol enligt allmänna skadeståndsrättsliga Prop. 1990/91:197
principer i stället för att utnyttja försäkringen. Denna möjlighet bör
givetvis finnas även i fortsättningen. Det är emellertid svårt att inse varför
den skadelidande då inte skulle kunna åberopa de regler som produktska-
delagen innehåller för skador som orsakas av bristfälliga produkter utan
vara hänvisad till de regler om skadeståndsansvar på grund av culpa som
gällt dessförinnan på produktskadeområdet.
På grund av det anförda har jag kommit till uppfattningen att produkt-
skadelagen bör gälla också läkemedelsskador, även sådana som omfattas
av läkemedelsförsäkringen.
Patientskador
Liksom för läkemedelsskador bör det finnas möjlighet till domstolspröv-
ning även vid patientskador. Ingen remissinstans har ifrågasatt förslaget
att produktskadelagen skall gälla även för skador som omfattas av
patientförsäkringen. Det bör påpekas att EG-direktivet inte innehåller
något undantag för patientskador. I likhet med vad jag anfört beträffande
läkemedelsskador förordar jag således att produktskadelagen skall gälla
även för patientskador.
Arbetsskador
När personskador inträffar i arbetslivet lämnas nästan alltid ersättning
från socialförsäkringen, dvs. arbetsskadeförsäkringen i kombination med
den allmänna försäkringen. Genom socialförsäkringen ersätts dock inte
arbetsskadorna fullständigt enligt samma normer som anges i skadestånds-
lagen. Socialförsäkringen har närmast karaktären av ett allmänt grund-
skydd som kan kompletteras med ytterligare ersättning genom t.ex.
skadestånd eller särskilda försäkringsanordningar.
Arbetsskadeförsäkringen kompletteras av ett särskilt ersättningssystem,
trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, som grundar sig på kollektivavtal
mellan parterna på den privata arbetsmarknaden. Trygghetsförsäkringen
ger den skadade en ersättning som i stort sett motsvarar mellanskillnaden
mellan en ersättning beräknad enligt skadeståndsrättsliga normer och vad
som utges från arbetsskadeförsäkringen. De offentligt anställda har fått
ett motsvarande skydd genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna på det
området.
Trygghetsförsäkringen innebär avsevärda fördelar för den som drabbas
av en arbetsskada (se promemorian s. 83-84). Sammantaget synes
trygghetsförsäkringen fylla den reparativa funktionen väl så bra som
produktskadelagen skulle göra på arbetsskadornas område.
Försäkringens regelsystem är emellertid ensidigt inriktat på att
tillförsäkra de skadelidande ersättning för skador. Däremot har man i
stort sett avstått från att försöka föra ansvaret för skadorna vidare till
någon som skulle kunna minska risken för att skada skall uppstå. Så som
reglerna för trygghetsförsäkringen har utformats är nämligen utrymmet
för att tillämpa regler om produktansvar på skador som uppkommer i
arbetslivet ytterst begränsat.
Enligt försäkringsvillkoren gäller sålunda att en anställd inte får föra
22
skadeståndstalan med anledning av personskada som utgör arbetsskada Prop. 1990/91:197
mot juridisk person som har tecknat försäkringsavtal om trygghetsför-
säkring och inte heller mot arbetsgivare, anställd eller annan som omfattas
av trygghetsförsäkringen. Om en anställd under försäkringstiden drabbas
av personskada till följd av arbetsskada och han eller någon ersättningsbe-
rättigad efterlevande till honom enligt skadeståndsrättsliga grunder skulle
haft rätt till ersättning från annan, skall enligt villkoren rätten till sådan
ersättning anses vara överlåten på försäkringsgivaren. I villkoren föreskrivs
också att återkrav mot arbetsgivare som har tecknat försäkringsavtal om
trygghetsförsäkring eller anställd eller annan som omfattas av trygg-
hetsförsäkringen får framställas endast om skadan har vållats uppsåtligt
eller genom grov vårdslöshet. Återkrav kan dock ske också om den som
har vållat skadan uppenbarligen varit påverkad av alkohol eller annat
berusningsmedel. Försäkringsvillkoren är bindande som kollektivavtal för
berörda arbetsgivare och anställda (se AD 1988 nr 137; jfr Hellner,
Skadeståndsrätt, fjärde upplagan, 1985, s. 246).
Det förbud mot skadeståndstalan som har tagits in i kollektivavtalen om
trygghetsförsäkringen skulle inte kunna upprätthållas, om produktskadela-
gen blir tillämplig på arbetsskador, eftersom avtalsvillkor som inskränker
ansvaret enligt lagen skall vara utan verkan (se avsnitt 2.10.3). Mot denna
bakgrund föreslogs i promemorian ett undantag för sådana arbetsskador
som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.
Det föreslagna undantaget för arbetsskador har avstyrkts av arbetar-
skyddsstyrelsen. Styrelsen anser det betänkligt att på denna punkt avvika
från regelsystemet inom EG och framhåller bl.a. att skadeståndsreglerna
inte bara har en reparativ utan även en preventiv funktion samt att
produktansvaret är viktigt för utvecklingen från myndighetskontroll av
produkter mot större ansvar för tillverkaren i form av egenkontroll hos
tillverkaren. Styrelsen pekar också på risken för att osäkra eller oprövade
produkter kommer att säljas i Sverige, om produktskador inom arbetslivet
inte leder till skadeståndsskyldighet här. SAF har instämt i arbetarskydds-
styrelsens yttrande. LO har framhållit produktskadelagens preventiva
effekter och har påpekat att det i nuvarande försäkringssystem inte finns
några regler som återför ansvaret på den som kunnat minska risken för
skador.
Under beredningen av detta lagstiftningsärende har såväl SAF som LO
förklarat sig beredda att vidta de ändringar i avtalsvillkoren för trygg-
hetsförsäkringen som blir erforderliga om produktskadelagen blir
tillämplig även på arbetsskador.
För egen del kan jag instämma i arbetarskyddsstyrelsens synpunkter.
Sedan det blivit klarlagt att trygghetsförsäkringens fortlevnad inte skulle
äventyras av att produktskadelagen görs tillämplig även på arbetsskador
finns inte längre något skäl att undanta dessa skador från lagens
tillämpningsområde. Ett undantag för arbetsskador är för övrigt inte
förenligt med EG-direktivet. På grund av det anförda förordar jag att
produktskadelagen skall vara tillämplig även på arbetsskador.
23
Prop. 1990/91:197
2.3.1 Strikt ansvar
Mitt förslag: Ersättningsskyldighet enligt produktskadelagen skall
föreligga oavsett om någon har varit vårdslös eller ej (strikt ansvar).
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
rian s.87-89).
Remissinstanserna: Förslaget om ett strikt ansvar tillstyrks eller lämnas
utan erinran av samtliga remissinstanser.
Skälen för mitt förslag: Gällande skadeståndsrätt innebär i princip att en
produktskada ersätts bara om den har orsakats genom vårdslöshet (den
s.k. culparegeln). Det är den som begär ersättning för skadan som har att
visa att skadan beror på vårdslöshet hos den som kravet riktas mot eller
hos någon för vilken denne svarar. I många fall kan det emellertid möta
oöverstigliga hinder för den skadelidande att bevisa att motparten har
varit vårdslös. En förklaring till det kan vara att motparten ensam känner
till de fakta som bedömningen skall grundas på. Härtill kommer att
culparegeln i åtskilliga situationer utesluter varje rätt till skadestånd för
en produktskada. Oavsett bevissvårigheterna kan ju skadestånd inte
komma i fråga t.ex. i sådana fall där det är klart att skadan inte beror på
vårdslöshet. Från den skadelidandes synpunkt är det därför angeläget att
rätten till skadestånd inte är beroende av att den ansvarige har varit
vårdslös.
Vid strikt ansvar kan man lägga ansvaret på en lämplig kostnadsbärare
som kan täcka ansvaret genom ansvarsförsäkring och ta hänsyn till
kostnaden då verksamheten planeras. En fördel av annat slag är att
kostnader för utredning och rättegång kan minska när det inte längre är
nödvändigt att ta ställning till om den ansvarige har varit oaktsam och om
oaktsamheten har orsakat skadan.
EG-direktivet bygger på principen om strikt ansvar. Även enligt den
norska och den finska lagen skall ansvaret vara strikt.
Högsta domstolen har nyligen i rättsfallet NJA 1989 s. 389 slagit fast
att strikt ansvar skall tillämpas när det gäller personskador som orsakats
av skadebringande egenskaper hos livsmedel. Åtminstone på livsmedels-
området finns det således redan i svensk rätt ett strikt ansvar för
produktskador i form av personskador.
Det finns enligt min mening all anledning att nu gå vidare på den
inslagna vägen och låta den svenska produktskadelagen bygga på principen
om strikt ansvar.
24
2.3.2 Defektbegreppet
Mitt förslag: Det strikta ansvaret begränsas till att gälla sådana fall
där skadan har orsakats av att produkten inte har varit så säker som
skäligen kunnat förväntas. Produktens säkerhet skall bedömas med
hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen av
produkten, bruksanvisningar, tidpunkten när produkten sattes i omlopp
och övriga omständigheter.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se
promemorian s. 89-96).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran. Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen
olika näringslivsorganisationer, har dock föreslagit att regeln i likhet med
EG-direktivet utformas med hjälp av uttrycket defekt. Näringslivsorganisa-
tionerna har vidare förordat att lagtexten bör kompletteras med en
bestämmelse motsvarande EG-direktivets regel om att en produkt inte
skall anses defekt enbart på grund av att en bättre produkt senare har
satts i omlopp. En remissinstans efterlyser ett förtydligande om vilken
tidpunkt som skall vara utgångspunkten för säkerhetsbedömningen. Enligt
en annan instans bör produktens utförande anges i lagtexten som en av
de omständigheter som skall beaktas vid säkerhetsbedömningen. De
remissinstanser som företräder läkemedelsbranschen motsätter sig att det
strikta produktansvaret skall omfatta även utebliven effekt hos läkemedel
på det sätt som beskrivs i promemorian.
Skälen for mitt förslag: Även om ansvaret för produktskador inte skall
förutsätta vårdslöshet, kan det inte komma i fråga att den produkt-
ansvarige skall vara skyldig att ersätta alla skador som hans produkt
orsakar. Det vore exempelvis inte rimligt, om den som skär sig på en kniv
alltid skulle ha rätt till ersättning för sin skada. Det ligger i knivens
konstruktion att den för att kunna användas för sitt ändamål riskerar att
orsaka skada, om den hanteras felaktigt eller ovarsamt. Detta bör
användaren inse och han måste ta hänsyn till det när han handskas med
kniven. Det finns knappast anledning att lägga ett strikt ansvar på
tillverkaren eller någon annan, om kniven orsakar skada i en sådan
normal situation. Annorlunda förhåller det sig, om kniven har någon
egenskap som knivar i allmänhet inte har och på grund därav orsakar en
skada som användaren inte kunde förutse risken för. Om en kniv inte är
så säker mot skada som en normal användare har anledning att förvänta,
ligger det nära till hands att låta tillverkaren ansvara för skador som
uppstår på grund av den bristande säkerheten, oavsett om tillverkaren har
varit vårdslös eller ej.
Som framhållits i promemorian talar starka skäl för att produktansvaret
skall begränsas till fall då skadan har orsakats till följd av en brist i
produktens säkerhet. Endast om produkten på grund av sina egenskaper
medför större risk för skada än vad som är godtagbart, bör strikt ansvar
komma i fråga. Även EG-direktivet bygger på tanken att det strikta
ansvaret skall begränsas till sådana fall där skadan har orsakats av
Prop. 1990/91:197
25
bristande säkerhet hos produkten. Prop. 1990/91:197
Nästan samtliga remissinstanser har anslutit sig till förslaget i prome-
morian om hur det strikta ansvaret skall avgränsas.
I överensstämmelse med den regel som kan förväntas bli rådande i
Västeuropa i övrigt bör således i den svenska produktskadelagen
föreskrivas strikt ansvar bara i sådana fall då skadan har orsakats av att
produkten inte har varit så säker som skäligen har kunnat förväntas.
Många remissinstanser har anfört att en sådan regel bör utformas med
hjälp av ordet defekt. I EG-direktivet används ordet "defect" som
beteckning på den ansvarsgrundande skadeorsaken. En legaldefinition i
direktivets artikel 6 syftar till att klargöra ordets innebörd. Termen
"defect" synes ha som enda funktion att beteckna det sätt på vilket en
skada skall ha orsakats av en produkt för att det strikta ansvaret skall
föreligga. Med "defect" anges att den ansvarsgrundande skadan skall ha
orsakats av produkten därför att denna inte har varit tillräckligt säker
eller, med andra ord, att skadan skall ha uppstått till följd av en brist i
produktens säkerhet. För att uttrycka detta behöver man inte gå omvägen
över begreppet "defekt". Om det begreppet används, kan - såsom
framhållits i promemorian (s. 259) - den som har att tillämpa lagtexten
rent av förledas att tro att det har ett mer konkret innehåll än vad som
är fallet. Lagrådet har ansett att man kan undvika denna nackdel, om man
i stället använder ordet säkerhetsbrist och bestämmer detta uttryck i
överensstämmelse med 4 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget. Jag
ansluter mig till lagrådets förslag. Det kan tilläggas att termen "defekt"
inte heller förekommer i vare sig den norska eller den finska lagen.
Avgörande vid tillämpningen av regeln blir hur säkerheten hos
produkten skall bedömas. Vid den bedömningen bör produktens
egenskaper och användarens berättigade förväntningar på en produkt av
det ifrågavarande slaget komma i blickpunkten. I det strikta ansvaret
ligger att det saknar betydelse vad som kan vara orsaken till att produk-
ten brister i fråga om säkerhet. Det är tillräckligt att det rent objektivt
kan fastslås att säkerheten brister.
Bedömningen bör vara objektiviserad även när det gäller frågan vilken
säkerhet som kan krävas hos en produkt. Den skadelidandes uppfattning
härom kan inte vara avgörande, inte heller den allmänna åsikten i
branschen i fråga. Inriktningen bör i stället vara att det från mer allmänna
utgångspunkter skall fastslås vilka säkerhetskrav som bör gälla i fråga om
en produkt av det aktuella slaget. Även om denna bedömning således
skall bygga på allmänna kriterier, måste emellertid alla omständigheterna
i det enskilda fallet beaktas. Vad som skall avgöras är ju huruvida en
produkt, som i ett konkret fall har orsakat en skada, har brustit i fråga
om säkerhet. Det räcker då inte att granska produktens utförande.
Åtskilliga andra omständigheter kan också få betydelse för säkerhets-
bedömningen, t.ex. vilket slag av produkt det är fråga om, för vilket
ändamål den är framställd och vilka personkategorier som rimligen kan
tänkas använda den samt vilka uppgifter om produkten som följer med
den, t.ex. genom text på dess emballage eller i en bruksanvisning. Man
brukar analysera säkerhetsbrister hos en produkt med hjälp av tre
26
felkategorier, nämligen konstruktionsfel, fabrikationsfel och instruktionsfel. Prop. 1990/91:197
En närmare redogörelse för dessa felkategorier finns i specialmoti-
veringen till 3 §.
Det kan tilläggas att bedömningen av en produkts säkerhet inte kan
anknyta till köplagens felbegrepp. Vad som är ett köprättsligt fel avgörs
i första hand av innehållet i parternas avtal. Produktens säkerhet i
produktskadelagens mening skall däremot vara oberoende av vad som
kan ha avtalats mellan några inblandade parter.
En särskild bedömningsregel
Det är inte möjligt att i förväg räkna upp alla faktorer som kan inverka
på bedömningen av frågan huruvida en viss produkt är tillräckligt säker.
Det kan dock vara lämpligt att i lagtexten ta in en regel om hur denna
bedömning skall ske och därvid ange några viktiga faktorer som man skall
ta hänsyn till. EG-direktivets artikel 6 är utformad på detta sätt.
Att produktens utförande har en avgörande betydelse för säkerhets-
bedömningen är uppenbart. Om produkten är utförd på sådant sätt att
säkerheten brister, föreligger antingen ett konstruktionsfel eller ett
fabrikationsfel. Det torde vara så självklart att hänsyn skall tas till
utförandet då produktens säkerhet bedöms att det knappast är behövligt
att ange det särskilt i lagtexten.
I EG-direktivets artikel 6 anges presentationen av produkten som en
omständighet att beakta vid säkerhetsbedömningen. I den danska lagen
betecknas motsvarande omständighet som produktens marknadsföring. I
den norska lagen anges både presentationen och marknadsföringen av
produkten. I den finska lagen slutligen hänvisas till marknadsföringen av
produkten och bruksanvisningar.
I den marknadsrättsliga lagstiftningen har begreppet "marknadsföring"
en vid betydelse. Därmed avses åtgärder som syftar till att främja
avsättningen av en produkt (jfr prop. 1975/76:34 s. 95 och 124). De
marknadsföringsåtgärder som kan komma i fråga i detta sammanhang är
främst reklam och andra upplysningar om produkten, t.ex. bruksanvis-
ningar. Brister i marknadsföringen utgör ofta instruktionsfel. Det kan
antas att sådana fel kommer att röna stor uppmärksamhet då lagen skall
tillämpas. En hänvisning till att säkerheten kan brista på grund av
otillräckliga informationer o.d. om produkten bör därför tas in i lagen. I
likhet med den finska lagen bör i lagtexten vid sidan av marknadsföringen
särskilt nämnas bruksanvisningar. Skälet härtill är dels att bruksanvisning-
ar är det kanske viktigaste medlet för att undgå instruktionsfel, dels att
bruksanvisningar kan förekomma på sådant sätt att de inte kan sägas ingå
i marknadsföringen.
I många fall är det omöjligt att konstruera en produkt så att den inte
kan orsaka skada. För att undgå produktansvaret måste tillverkaren då
marknadsföra produkten på sådant sätt att användarna blir upplysta om
skaderiskerna. Givetvis kan informationen också lämnas på ett sätt som
inte kan betecknas som marknadsföring i den nyss angivna meningen,
t.ex. genom meddelanden som ligger inne i en obruten förpackning.
Som har anförts i det föregående kan bedömningen av instruktionsfelen
27
föranleda särskilda svårigheter. Det är inte möjligt att i en allmän regel Prop. 1990/91:197
uttömmande ange vilken produktinformation som kan krävas. Olika
synpunkter gör sig gällande med varierande styrka i skilda situationer. I
specialmotiveringen utvecklas synpunkter på frågan vilka kan tjäna till
ledning för den kommande rättstillämpningen. Allmänt kan emellertid
sägas (jfr SOU 1979:79 s. 74) att kraven på produktinformation måste
hållas på en rimlig nivå. Det kan inte komma i fråga att en tillverkare
skall behöva varna för alla upptänkliga risker som är förenade med hans
produkt. Begreppet instruktionsfel skulle förlora varje konkret innebörd,
om utvecklingen skulle gå därhän att skadeståndsansvar kunde utkrävas
så snart det uppstod en skada som den ansvarige inte hade varnat för.
Alltför höga krav på information kan dessutom i själva verket motverka
sitt syfte. Om informationen blir alltför omfattande, kan konsumenten inte
alltid tillgodogöra sig den. Informationen måste inriktas på de risker som
är förenade med en i rimlig mening förutsebar användning av produkten.
Det skall inte vara nödvändigt att varna för uppenbara eller väl kända
risker.
Det bör å andra sidan påpekas att en tillverkare inte alltid kan gå fri
från ansvar bara genom att varna för en skaderisk. I detta avseende kan
det ha betydelse vilken personkrets varan är avsedd för. Vidare bör det
normalt inte vara tillräckligt att varna för en skaderisk, om den i stället
kan elimineras genom en ändrad konstruktion utan att det blir alltför
komplicerat eller dyrbart.
Av det nu anförda framgår att det ändamål en produkt är avsedd för
bör inverka på bedömningen av dess säkerhet. I detta hänseende bör
emellertid säkerhetskravet gå längre. Produkten måste vara utformad så
att den inte medför risk för skada, om den används på ett sätt som inte
var avsett men som kunde förutses. I EG-direktivets artikel 6 har denna
synpunkt beaktats genom regeln att produktens säkerhet skall bedömas
med hänsyn till den användning av produkten som rimligen kunde
förväntas. Såväl den norska som den finska lagen innehåller motsvarande
regel. Även i den svenska lagen bör produktens förutsebara användning
nämnas särskilt som en omständighet att beakta vid säkerhetsbedöm-
ningen.
Ibland kan det förhållandet att en produkt saknar avsedd effekt leda till
skada. Särskilt gäller detta produkter som har till uppgift just att skydda
mot skada. Om en sådan produkt på grund av bristande effekt inte
erbjuder den säkerhet som skäligen kan förväntas och detta förhållande
orsakar skada, kan produktansvar komma i fråga. Frågan om produkt-
ansvar på grund av utebliven effekt behandlas närmare i specialmoti-
veringen till 3 §. Där ges bl.a närmare riktlinjer för bedömningen av i vad
mån utebliven effekt hos läkemedel kan medföra ansvar enligt produkt-
skadelagen.
I EG-direktivet anges ytterligare en omständighet som skall inverka på
bedömningen av produktens säkerhet, nämligen tidpunkten då produkten
sattes i omlopp. Det är en förutsättning för ersättningsskyldighet enligt
EG-direktivets regelsystem att den skadeorsakande produkten var defekt
då den sattes i omlopp. Tillverkaren ansvarar inte för skadebringande
28
egenskaper som uppstår hos produkten efter denna tidpunkt. Regler om Prop. 1990/91:197
detta finns i artikel 7.
Den norska och den finska lagen bygger också på principen att
säkerhetsbedömningen skall relateras till den tidpunkt då produkten sattes
i omlopp.
Motsvarande regler bör tas in i den svenska produktskadelagen (se
avsnitten 2.3.3 och 2.8.2). Det är alltså förhållandena vid den tidpunkt då
produkten sattes i omlopp som skall ligga till grund för bedömningen av
produktens säkerhet. Enligt min mening bör detta komma till uttryck i
lagtexten.
Sammanfattningsvis bör i produktskadelagen anges att produktens
säkerhet skall bedömas med hänsyn till hur den kunnat förutses bli
använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvis-
ningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter.
Artikel 6 andra stycket i EG-direktivet föreskriver att en produkt inte
skall anses vara defekt endast därför att en bättre produkt senare har
satts i omlopp. Principen kan aktualiseras även vid tillämpning av
produktskadelagen. Någon uttrycklig regel härom är enligt min mening
inte erforderlig. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen till 3 §.
Tvingande föreskrifters inverkan
I EG-direktivet föreskrivs i artikel 7 d att tillverkaren inte skall vara
ansvarig, om han bevisar att defekten beror på att produkten måste
överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga
myndigheter.
För att den svenska lagen skall överensstämma med EG-direktivet måste
en motsvarande möjlighet till ansvarsbefrielse införas i produktskadelagen.
Regeln är i EG-direktivet utformad som en regel om bevisbördan. Jag
behandlar därför frågan närmare i samband med andra bevisfrågor, se
avsnitt 2.8.3.
2.3.3 Ansvarets inträde
Mitt förslag: En förutsättning för att någon skall bli ansvarig enligt
produktskadelagen skall vara att han har satt produkten i omlopp.
Det strikta ansvaret skall omfatta endast sådana skador som en
produkt orsakar till följd av en säkerhetsbrist som förelåg redan då
produkten sattes i omlopp av den ansvarige.
Promemorians förslag: överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 96-98)
Remissinstanserna: Förslaget har allmänt godtagits av remissinstanserna.
Skälen för mitt förslag: Det är naturligt att den som ansvarar för att
produkten uppfyller berättigade säkerhetskrav avgör när produkten har
kommit i sådant skick att den kan släppas ut till dem som skall använda
den. Denna tanke ger en utgångspunkt för att bestämma i vilket skede av
en produkts tillblivelse som det strikta produktansvaret skall inträda.
Principen bör vara att det strikta ansvaret för en produkt inträder när
29
den ansvarige släpper produkten ifrån sig genom att överlämna den till Prop. 1990/91:197
nästa led i tillverknings- och distributionskedjan eller till den slutlige
användaren. När han sålunda avstår från kontrollen över produkten visar
han att han anser den vara tillräckligt säker för att gå in i den allmänna
omsättningen. Han bör då också vara beredd att ta ansvaret för skador
som den kan orsaka.
Enligt EG-direktivet (artikel 7 a och b) är tillverkaren inte ersättnings-
skyldig, a) om han visar att produkten inte har satts i omlopp av honom
eller b) om han gör sannolikt att defekten inte förelåg när han satte
produkten i omlopp eller att den har uppkommit senare. Även den finska
lagen har regler med samma innebörd. Den norska lagens regler har
samma uppbyggnad, men undantaget från ansvaret är mer begränsat;
bl.a. gäller produktansvaret också, om säkerhetsbristen uppstår efter det
att produkten har satts i omlopp men innan den har lämnat producentens
kontroll.
Så länge produkten är under tillverkning eller ligger i lager kan den
inte sägas vara satt i omlopp. Typiskt sett sker detta först när produkten
överlämnas till en självständig fraktförare, en köpare e.d. och därmed den
ansvarige inte längre förfogar över den. Det är emellertid inte möjligt att
i en allmän regel ange när en produkt skall anses vara satt i omlopp. Det
kan nämligen ske på många skiftande sätt. En komponenttillverkare kan
exempelvis sätta sin produkt i omlopp genom att leverera den till
slutproduktens tillverkare. Inte bara genom köp utan även genom t.ex.
uthyrning kan en produkt sättas i omlopp.
Om en produkt sätts i omlopp utan medverkan av den produkt-
ansvarige eller någon som han ansvarar för, bör inte skadeståndsskyl-
dighet föreligga enligt produktskadelagen. Det gäller oavsett om
produkten fortfarande var under arbete eller låg i ett lager av färdiga
produkter. Detta är en konsekvens av den tidigare nämnda principen att
den som ansvarar för skador till följd av en bristande produktsäkerhet
skall ha rätt att bestämma när produkten skall sättas i omlopp. Om en
produkt stjäls från tillverkarens lager, bör denne sålunda inte vara strikt
ansvarig för skador som en defekt hos produkten orsakar.
En annan följd av principen att produktansvaret förutsätter kontroll-
möjlighet är att den ansvarige inte behöver ersätta skador som orsakas
till följd av en säkerhetsbrist som inte förelåg när han satte produkten i
omlopp. Den som exempelvis levererar en råvara eller ett halvfabrikat
kan inte rimligen göras ansvarig för en säkerhetsbrist som uppstår vid
tillverkningen av den färdiga produkten. Avgörande för ansvaret i varje
led bör vara i vilket skick produkten befann sig när den lämnade det
ledet (jfr avsnitt 2.5.2).
Om produktansvaret begränsas i tiden på det sätt som nu föreslås,
innebär det inte att den ansvarige går fri från all skadeståndsskyldighet
i övrigt. Den allmänna culparegeln skall gälla vid sidan av det strikta
produktansvaret (se avsnitt 2.10.1). En tillverkare kan därför bli
skadeståndsskyldig när en produkt har stulits från hans lager, om
vårdslöshet från hans sida har medverkat till att stölden har blivit möjlig.
En komponenttillverkare, som får veta att hans produkt skall användas på
30
ett olämpligt sätt, kan bli ansvarig för skador som därigenom uppkommer, Prop. 1990/91:197
om han inte varnar sluttillverkaren för risken.
I EG-direktivet har de begränsningar i det strikta ansvaret som
diskuteras i detta avsnitt utformats som bevisbörderegler. Den som krävs
på ersättning har bevisbördan för de omständigheter som fritar honom
från ansvar. Det presumeras alltså att det är han som har satt sin produkt
i omlopp och att produkten var behäftad med säkerhetsbristen när han
gjorde det. De omständigheter som här skall utredas ligger normalt inom
den produktansvariges kontrollsfär. Jag anser det därför vara naturligt att
han får bära risken av att utredningen om dem brister. Den närmare ut-
formningen av regeln behandlar jag i samband med andra bevisfrågor (se
avsnitt 2.8).
2.3.4 Utvecklingsskador
Mitt förslag: Det strikta ansvaret enligt produktskadelagen skall
omfatta även s. k. utvecklingsskador, dvs. skador som beror på
säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen
kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.
Promemorians förslag: överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s.98-104)
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen
företrädare för näringslivet, motsätter sig att ansvaret skall omfatta
utvecklingsskador. Några remissinstanser anser att lagtexten bör förtydli-
gas så att det klart framgår att produktansvaret omfattar även utveck-
lingsskador. Ett par remissinstanser föreslår att ansvaret för utveck-
lingsskador begränsas till personskador.
Skälen för mitt förslag: I det föregående har jag föreslagit att produkt-
skadelagen skall föreskriva strikt ansvar för skador som en produkt
orsakar därför att den inte är så säker som skäligen kunde förväntas när
produkten sattes i omlopp. En så utformad ersättningsskyldighet föreligger
oavsett orsaken till att säkerhetsbristen har uppstått. Om en tillverkare
bär skadeståndsansvaret för skador som hans produkt orsakar, kan han
då inte till sitt fredande åberopa att han har vidtagit alla säkerhetsåtgär-
der som varit möjliga. Han går inte fri från ansvar ens om det i efterhand
visar sig att produkten har varit behäftad med en säkerhetsbrist som det
vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp inte hade varit möjligt att
upptäcka ens med hjälp av allt vetenskapligt och tekniskt vetande som då
stod till buds. Skador som orsakas av sådana säkerhetsbrister, s.k.
utvecklingsskador, omfattas av det strikta ansvaret, om de inte uttryck-
ligen undantas. En av de mest omdiskuterade frågorna rörande produkt-
ansvaret är huruvida ett sådant undantag bör göras. De remissinstanser
som företräder näringslivet har genomgående avstyrkt att lagen skulle
omfatta utvecklingsskador.
I EG-direktivets artikel 7 e föreskrivs att producenten inte skall vara
31
ansvarig till följd av direktivet, om han bevisar att det på grundval av Prop. 1990/91:197
det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte
produkten i omlopp inte var möjligt att upptäcka defekten. Enligt denna
regel går alltså producenten fri från ansvar om han visar att det är fråga
om en utvecklingsskada. I artikel 15 första stycket b öppnas emellertid en
möjlighet för medlemsstaterna att avstå från att undanta utvecklingsska-
dorna från produktansvaret.
Av de länder som hittills har införlivat direktivet med sin lagstiftning
(Belgien, Danmark, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Portugal, Storbritannien och Tyskland) har endast Luxemburg infört
ansvar för utvecklingsskador. Enligt nu tillgängliga uppgifter överväger
även de återstående EG-länderna att undanta sådana skador.
Beträffande situationen i EFTAs medlemsländer kan nämnas att den
österrikiska och den isländska lagen undantar utvecklingsskador på samma
sätt som EG-direktivet, medan ansvaret enligt den norska och den finska
lagen omfattar även sådana skador.
I diskussionen om ansvaret för utvecklingsskadorna är utgångspunkten
att produktskadelagen skall bygga på principen om strikt ansvar. Det
innebär att alla resonemang om skuld, försumlighet o.d. som förutsättning
för skadeståndsskyldighet är irrelevanta. Den ansvarige blir skyldig att
ersätta produktskadan, även om han inte kände till den säkerhetsbrist
som orsakade skadan.
I den praktiska verkligheten finns det givetvis en gräns för hur långt
en näringsidkare kan driva sina undersökningar av produktens säkerhet.
En omsorgsfull och ansvarskännande näringsidkare kontrollerar och testar
sin produkt till dess att han är övertygad bortom rimligt tvivel om att den
är säker. Om det trots sådan noggrannhet visar sig att produkten är
behäftad med en säkerhetsbrist som orsakar skada, kan det bero på en
faktor som varit okänd för vetenskapen och som således skulle omfattas
av ett undantag för utvecklingsskador. Ett sådant undantag skulle
emellertid kunna motverka tillverkningsindustrins intresse att satsa på
forskning för att få kännedom om hittills okända skaderisker. Om
industrin i stället åläggs ett strikt ansvar för utvecklingsskador, kan det
vara ett incitament för en ökad satsning på sådan forskning.
Företrädare för näringslivet har å andra sidan gjort gällande att
företagare kan befaras bli mindre intresserade av att utveckla nya
produkter, om det strikta produktansvaret omfattar utvecklingsskador.
Tanken har då varit att tillverkare - inför risken för att bli ersättnings-
skyldiga för skador som de inte kan förutse - skulle avstå från att
försöka få fram nya produkter och nöja sig med att tillverka och saluföra
sådana som redan är utvecklade och väl beprövade.
Om en tillverkare skulle reagera på det sättet, skulle det emellertid inte
föranledas av ansvaret för just utvecklingsskador med den snäva definition
som gäller för detta begrepp. I många fall då en skada inträffar till följd
av en säkerhetsbrist som tillverkaren inte kände till när produkten
tillverkades torde det nämligen vara fråga om ett fenomen som i och för
sig var känt i vetenskapliga kretsar men som trots det inte kunnat
upptäckas vid en så noggrann undersökning som rimligen kunnat krävas
32
av tillverkaren. I fall av detta slag skulle tillverkaren inte gå fri från Prop. 1990/91:197
ansvar, aven om lagen gjorde undantag för utvecklingsskador. Sett från
den enskilde tillverkarens synpunkt kan det dock knappast göra någon
skillnad om skadan beror på en omständighet som var känd för veten-
skapen eller ej, så länge som det var omöjligt för honom själv att
upptäcka skadeorsaken trots noggranna undersökningar. Ett undantag från
det strikta ansvaret för just utvecklingsskador blir med detta synsätt
omotiverat.
Ett praktiskt argument, som med avsevärd styrka talar mot ett undantag
för utvecklingsskador, är de processekonomiska följderna. Om den som
krävs på ersättning för en produktskada invänder att det är fråga om en
utvecklingsskada, kan det förutses medföra stora kostnader för utredning
och bevisning. För att tillverkaren skall gå fri från skadeståndsansvar får
det förutsättas att han förebringar utredning om vetenskapens och
teknikens mest avancerade ståndpunkt vid den tidpunkt då han satte
produkten i omlopp. Med tanke på att det i allmänhet måste vara svårt
att styrka en sådan invändning kommer kostnaderna också många gånger
att förspillas till ingen nytta. Genom att skadeståndsansvaret frigörs från
orsaken till att en produkt har en säkerhetsbrist uppnår man en klar
ansvarsregel som kan motverka processer och leda till att den skadelidan-
de kan få sin ersättning snabbare.
Som skäl för strikt ansvar brukar åberopas att det kan leda till
kanaliserings- och pulvriseringseffekter. Det betyder i fråga om produkt-
ansvaret att kostnaderna för skador som en produkt orsakar kanaliseras
till en ansvarig person, som tillhandahåller produkten i sin näringsverk-
samhet. Denne kan i sin tur pulvrisera kostnaderna genom att slå ut dem
på priset för varje exemplar av produkten och därmed fördela kostnader-
na på alla köpare av produkten. Praktiskt går det till så att näringsidkaren
tecknar en försäkring mot risken för skadeståndsansvar och tar upp
försäkringspremien som en kostnad i rörelsen.
Dessa skäl för strikt ansvar gäller i lika hög grad i fråga om utveck-
lingsskador som i fråga om andra skadetyper. De som argumenterar för
att utvecklingsskadorna skall undantas från det strikta produktansvaret
synes vara inne på en tanke som liknar det traditionella culparesone-
manget. I själva verket tycks man mena att tillverkaren bör slippa
ansvaret därför att det ligger utom hans makt att göra någonting åt
skaderisken.
Som produktansvarskommittén har anfört ligger en stor del av värdet
med ett strikt ansvar för produktskador just däri att den skadelidande
har rätt till ersättning för utvecklingsskador (se SOU 1979:79 s. 32 f).
Frågan om ansvaret för utvecklingsskador är sist och slutligen en fråga
om vem som rimligen bör bära kostnaden för dessa skador. Tre slags
kostnadsbärare kan komma i fråga, nämligen det allmänna, den skade-
lidande och tillverkaren eller någon annan som har tillhandahållit den
skadegörande produkten. Enligt gällande rätt bär det allmänna en stor del
av kostnaden för personskador genom socialförsäkringen. Resten av
kostnaderna får den skadelidande bära, medan tillverkar- och leverantörs-
sidan går helt fri från kostnadsansvar. Att det allmännas ansvar skall
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
kvarstå oförändrat har inte ifrågasatts. Däremot talar tidigare anförda skäl Prop. 1990/91:197
för att återstående kostnader snarare bör bäras av tillverkare eller
leverantörer än av den skadelidande.
För den som lidit skada av en produkt är det ointressant om produkten
var optimal i förhållande till de tekniska och vetenskapliga erfarenheterna
vid den tid då produkten lämnade tillverkarens kontroll. För den
skadelidande är det väsentliga att produkten har vållat skada i strid med
förväntningarna oavsett skadeorsak. Ett undantag för utvecklingsskador
skulle också i ett sådant perspektiv te sig egendomligt. En sådan lösning
skulle inte vara i samklang med den riskfördelning som är vanlig i svensk
skadeståndsrätt och strävandena att skapa ett fullgott konsumentskydd.
När det slutligen gäller den svenska exportindustrins konkurrensför-
måga i förhållande till EG-länderna är det så att utvecklingsskadorna i
och för sig faller inom ramen för produktansvarsdirektivet. De flesta med-
lemsländerna synes emellertid komma att välja att hålla utvecklingsskador-
na utanför det strikta ansvaret. Därmed skulle industrin inom flertalet av
EG-länderna vara underkastad lindrigare ansvarsregler än den svenska
industrin, om vi införde ett ansvar för utvecklingsskador. Självfallet
föreligger här ett dilemma. Under remissbehandlingen har från näringslivs-
håll framförts att ansvaret för utvecklingsskador kan medverka till att
stora företag väljer att förlägga sin produktutveckling och i förlängningen
även sin tillverkning utomlands.
Då är emellertid att märka att EG-direktivets undantag för utveck-
lingsskador (artikel 7 e) är synnerligen restriktivt utformat. En första
kraftig begränsning ligger i definitionen av vad som är en utvecklings-
skada. Vidare måste beaktas att det är producenten som har bevisbördan
för påståendet att det föreligger en utvecklingsskada. I själva verket torde
därför en lagstiftning som utnyttjat den möjlighet till undantag som
EG-direktivet ger i praktiken sällan medge ansvarsfrihet enligt denna
undantagsregel. Även om den svenska lagen inte undantar utveck-
lingsskador, slår den således i de flesta fall inte hårdare i det avseendet
än EG-ländernas lagar.
Enligt min mening talar sålunda starka skäl för att de skadelidande
skall ha rätt till ersättning för utvecklingsskador på samma sätt som för
andra produktskador och att det inte behöver befaras att en sådan rätt
skulle medföra några allvarligare följder för det svenska näringslivet. Den
svenska produktskadelagen bör därför inte undanta utvecklingsskadorna
från det strikta skadeståndsansvaret.
2.3.5 Systemskador
Mitt förslag: Det strikta ansvaret enligt produktskadelagen skall inte
omfatta systemskador, dvs. skador orsakade av kända skaderisker hos
produkter som trots dessa risker är godtagna i samhället.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
34
s.105-107) Prop. 1990/91:197
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock att undan-
taget för systemskador medför att allergiker och astmatiker får ett sämre
rättsskydd än andra. Ett par remissinstanser föreslår att det i lagtexten
bör klargöras att ansvaret inte omfattar systemskador.
Skälen for mitt förslag: I de föregående avsnitten har jag föreslagit att
det strikta produktansvaret skall avse skador som orsakas därför att
produkter inte är så säkra som skäligen kan förväntas. Med en sådan
regel täcker det strikta ansvaret inte skador som orsakas av i förväg
kända skaderisker hos produkter, i den mån produkterna kan sägas vara
godtagna i samhället trots att det är känt att de är förbundna med dessa
risker. Den som använder en sådan produkt kan ju inte förvänta sig att
den skall vara så säker att han inte kan skadas till följd av den allmänt
kända skaderisken. Skador av detta slag har fått benämningen system-
skador.
Exempel på systemskador är leverskador på grund av alkoholförtäring
och lungcancer som följd av tobaksrökning. Numera är dessa skade-
verkningar väl kända. Trots det vill man i vårt samhälle inte avstå från
att använda produkterna. Med vissa restriktioner tillåter också ansvariga
myndigheter att de får saluföras. Alkohol- och tobaksprodukter kan därför
inte anses brista i fråga om säkerhet i den mening som avses med den
lagstiftning som nu föreslås. Rimligen bör det också vara så att produkt-
ansvaret inte omfattar alla skador till följd av tobaks- och alkoholkonsum-
tion.
Ett annat exempel på systemskador är kända biverkningar av läkemedel.
I dessa fall godtas skadorna, eftersom produkten har andra, positiva
verkningar som värderas högre än skadorna. Vid en helhetsbedömning av
de positiva och negativa verkningarna anses produkten vara övervägande
nyttig och därför godtagbar. Inte heller produkter av detta slag är
behäftade med säkerhetsbrister. De ger således inte på denna grund
upphov till strikt produktansvar. Sådana systemskador som nu har nämnts
förekommer även utanför läkemedelsområdet. Hushållskemikalier och
livsmedel kan exempelvis förorsaka allergiska reaktioner hos känsliga
personer.
Även om biverkningar således många gånger får accepteras som icke
ersättningsgilla systemskador, innebär det inte att sådana skador aldrig
kan ge upphov till produktansvar. Det måste nämligen krävas av den som
tillhandahåller en produkt att han upplyser om dess skadebringande
egenskaper så att exempelvis allergikänsliga personer kan undvika den.
Brister härvidlag kan medföra att produkten får anses vara behäftad med
ett instruktionsfel som grundar skadeståndsskyldighet.
Ett särskilt slag av systemskador kännetecknas av att det är väl känt
att allvarliga skador uppkommer i enstaka fall men omöjligt att förutse
vem som kommer att drabbas. Som exempel på denna skadetyp nämner
produktansvarskommittén (SOU 1979:79 s. 33) den postvaccinella
encefaliten, dvs. den hjärninflammation som i sällsynta undantagsfall
uppkommer som följd av smittkoppsvaccinering. En liknande situation kan
35
uppstå om ett preparat med en känd allergiframkallande ingrediens Prop. 1990/91:197
används av en person som inte i förväg vet om att han är känslig för
denna ingrediens. I situationer som dessa kan den ansvarige inte utforma
informationen så att de individer som riskerar att skadas upplyses om att
just de är utsatta för risken och därför bör undvika produkten. Om
informationen på ett riktigt sätt beskriver vad som är känt om riskerna,
får det anses att den ansvarige ändå har gjort vad på honom ankommer.
Instruktionsfel föreligger således inte i dessa fall, även om den enskilda
individen inte får veta hur stor risk att bli skadad som just han löper.
Även detta torde få godtas som en konsekvens av regelsystemet.
Det anförda innebär emellertid ingalunda att det alltid är fråga om en
icke ansvarsgrundande systemskada när en produkt är försedd med
information om skaderiskerna. En ytterligare förutsättning är, som
nämnts, att produkten trots skaderisken kan anses vara allmänt godtagen
i samhället. Några formella regler för ett sådant godkännande kan inte
gärna ställas upp. Om en ansvarig kontrollmyndighet har granskat en
produkt och godkänt den, får det i allmänhet anses vara klart att en risk
som myndigheten har beaktat vid sitt godkännande utgör ett systemfel
som inte grundar produktansvar. Detta resonemang gäller dock bara om
risken är relevant för den prövning som myndigheten har att göra. I andra
fall måste det bli fråga om en friare bedömning av omständigheterna i det
enskilda fallet. Om ansvariga myndigheter inte har inskridit mot en
produkt med kända skaderisker, kan det tyda på att den är godtagen. Så
behöver dock inte vara fallet. Passiviteten kan ju bero exempelvis på
bristande resurser. Myndigheternas tystnad behöver inte heller tolkas som
ett godkännande, om det är uppenbart att produkten inte bör godtas i
samhället, t.ex. därför att den medför onödiga skaderisker. Om det
exempelvis i ett kosmetiskt preparat ingår en allergiframkallande
ingrediens, kan det bedömas som ett ansvarsgrundande konstruktionsfel
trots att produkten är försedd med varningstext. Skadliga biverkningar av
en produkt bör inte godtas, om de inte står i rimligt förhållande till nyttan
av produkten.
I det föregående har jag förordat att ansvaret enligt produktskadelagen
skall omfatta skador som har uppstått till följd av att en produkt inte har
varit så säker som skäligen kunnat förväntas. Av en sådan utformning av
lagregeln följer att skador som orsakas av i förväg kända risker inte skall
omfattas av ansvaret. Jag anser därför att det inte behövs något tillägg till
promemorians lagtext i detta avseende.
2.4.1 Personskada
Mitt förslag: Skadeståndsskyldigheten enligt produktskadelagen skall
omfatta ersättning för personskador.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
36
rian s.108) Prop. 1990/91:197
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla
remissinstanser utom en. Konsortiet för läkemedelsförsäkring anser att
mentala symtom, som inte är en följd av kroppsskada, inte skall omfattas
av lagen.
Skälen för mitt förslag: Av uppenbara skäl har det inom ersättningsrätten
ansetts mest angeläget att tillförsäkra de skadelidande ersättning för
personskador. Det är också på personskadeområdet som
ersättningssystemen är mest utvecklade. De flesta personskador ersätts
sålunda mer eller mindre fullständigt genom den allmänna försäkringen,
arbetsskadeförsäkringen och trafikförsäkringen kompletterade med
frivilliga försäkringsformer såsom trygghetsförsäkringen,
patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen. Som framgår av
promemorian (avsnitten 2.3 och 2.4) är dessa ersättningssystem så väl
utbyggda att de täcker de flesta verksamhetsområden fullt ut. Så är dock
inte fallet i fråga om verksamhet i hemmet och på fritiden. Detta är en
allvarlig brist, inte minst med tanke på att åtskilliga produktskador
inträffar just i hemmen och under olika fritidssysselsättningar.
Personskador omfattas inte heller av säljarens köprättsliga
skadeståndsskyldighet, se 67 § köplagen och 32 § konsumentköplagen.
EG-direktivet (artikel 9) ger rätt till ersättning för personskada. Även
den norska och den finska lagen omfattar personskador.
På grund av det anförda anser jag att det inte råder någon tvekan om
att det strikta produktansvaret enligt produktskadelagen bör omfatta
personskador.
Skadeståndslagen innehåller inte någon regel om vad som menas med
personskada. Av förarbetena till den lagen (se prop. 1972:5 s. 576 och
prop 1975:12 s. 20 f. och 145) framgår dock bl.a. att såväl kroppsliga som
psykiska sjukdomstillstånd kan vara att räkna till personskada. Någon
anledning att för produktskadornas del begränsa rätten till ersättning för
personskada till vissa former av sådan skada synes inte föreligga. Någon
sådan begränsning finns inte i EG-direktivet och inte heller i de norska
eller finska lagarna. Frågan vad som i ett enskilt fall är att hänföra till
personskada bör som hittills avgöras i rättstillämpningen. Någon särskild
regel om vad som menas med personskada bör alltså enligt min mening
inte införas i produktskadelagen.
2.4.2 Sakskada
Mitt förslag: Skadeståndsskyldigheten enligt produktskadelagen skall
omfatta skada på konsumentegendom. Skada på den skadeorsakande
produkten själv skall dock hållas utanför lagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 108-112).
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer anser att
37
bestämmelsen om ansvar för sakskada bör utformas i överensstämmelse Prop. 1990/91:197
med regeln i EG-direktivet. Några remissinstanser anser att lagen bör
förtydligas så att det framgår klarare att lagen inte är tillämplig på skador
som drabbar näringsidkare. Ett par remissinstanser föreslår att lagen skall
utsträckas att gälla även skador på egendom som används i näringsverk-
samhet.
Skälen for mitt förslag: När det gäller att bedöma huruvida det strikta
produktansvaret skall omfatta ersättning för sakskada gör sig skilda
synpunkter gällande beroende på om skadan drabbar egendom som
används i näringsverksamhet eller egendom som en enskild person
använder för privat ändamål.
När det är fråga om skada på egendom som används i näringsverk-
samhet föreligger i allmänhet ett avtalsförhållande. Man kan då räkna
med att parterna - t.ex. den som tillverkar en maskin och den som skall
använda maskinen i sin fabrik - reglerar sina rättsliga mellanhavanden i
sitt avtal. Ofta finns på båda sidor jämnstarka näringsidkare som önskar
få till stånd ett avtal som är individuellt avpassat efter förhållandena i det
enskilda fallet. I sådana situationer är det opåkallat att lagstiftaren
ingriper med tvingande skadeståndsrättslig lagstiftning. Om det någon
gång inte råder sådan jämvikt mellan parterna, bör uppkommande
problem - så länge det rör sig om förhållanden mellan näringsidkare -
lösas med hjälp av allmänna avtalsrättsliga och köprättsliga regler. Härtill
kommer att näringsidkare normalt försäkrar sig mot risken för skador av
detta slag. Slutligen bör också påpekas att det finns andra skadeståndsreg-
ler - i sista hand den allmänna culparegeln - att falla tillbaka på, om inte
de särskilda produktansvarsreglerna blir tillämpliga.
Sammanfattningsvis synes det inte föreligga något mer uttalat behov av
bestämmelser om strikt produktansvar för skador på egendom som
används i näringsverksamhet. Till denna slutsats har man kommit också
vid arbetet på en produktansvarsreglering inom EG samt i Finland och
Norge.
Annorlunda förhåller det sig med produktskador som drabbar egendom
i privat användning. Dessa skador täcks långtifrån alltid av försäkringar
på den skadelidandes sida. Hemförsäkringar omfattar sålunda bara vissa
sådana skador. Härtill kommer att inte alla hushåll har en hemförsäkring
eller liknande skydd. Försäkringsskyddet torde vara särskilt dåligt i de
ekonomiskt minst bärkraftiga hushållen.
Om ett strikt ansvar för skador på konsumentegendom införs, ökar den
enskildes möjlighet att få ersättning. Av särskild betydelse är härvid att
den skadelidande befrias från den ofta svåra uppgiften att styrka att culpa
föreligger hos tillverkaren eller någon som denne svarar för.
En fråga för sig är om ett ansvar för skador som en produkt orsakar
på konsumentegendom bör regleras i den köprättsliga lagstiftningen i
stället för i produktskadelagen.
Om en produkt skadas därför att den inte är så säker som skäligen har
kunnat förväntas, är den uppenbarligen behäftad med ett köprättsligt fel
som ådrar säljaren ansvar enligt köplagens eller konsumentköplagens
regler. I en sådan situation gör sig inte något tredjemansintresse gällande.
38
Det är då naturligt att skadeståndsfrågan avgörs enligt de regler som Prop. 1990/91:197
gäller för parternas avtal. Produktansvaret behöver inte utsträckas till
dessa fall. I produktskadelagen bör därför föreskrivas att skada på själva
produkten inte ersätts.
Att det strikta produktansvaret inte skall omfatta skada på själva den
skadeorsakande produkten överensstämmer med EG-direktivet (artikel 9),
liksom med den norska och den finska lagen.
Enligt konsumentköplagen (se 31 §) omfattar säljarens köprättsliga
ansvar även skador som på grund av fel i den sålda varan uppkommer
på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes
hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.
Regleringen i konsumentköplagen innebär att en konsument som
drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av kon-
sumentköplagen har möjlighet att rikta sitt skadeståndsanspråk mot
säljaren med stöd av den lagen.
Säljarens ansvar för produktskada enligt konsumentköplagen är
begränsat till att avse skador på egendom som tillhör konsumenten eller
någon medlem av dennes hushåll. När det gäller skador på egendom som
tillhör någon annan saknas det nära sammanhang med fel i den sålda
varan som motiverat att krav på ersättning skall kunna bedömas i ett
sammanhang. Krav på ersättning för skador på egendom som tillhör en
sådan tredje man får i stället bedömas enligt utomobligatoriska regler om
produktansvar (se prop. 1989/90:89 s. 45).
En annan begränsning av säljarens ansvar för produktskador enligt
konsumentköplagen följer av att förutsättningarna för det köprättsliga
skadeståndsansvaret för produktskador är desamma som gäller för den
köprättsliga skadeståndsskyldigheten i övrigt vid fel i varan. Detta betyder
för det första att skadan skall bero på att det föreligger ett fel i den sålda
varan i något av de hänseenden som omfattas av felreglerna i kon-
sumentköplagen. I de flesta fall när en skada inträffar på grund av en
defekt i en vara torde denna vara behäftad med ett fel i kon-
sumentköplagens mening, men så behöver inte alltid vara fallet. Den
sålda varan kan vara helt avtalsenlig men ändå ha skadebringande
egenskaper som orsakar skador på annat än den sålda varan. En annan
förutsättning för att på köprättslig grund göra gällande ett skadeståndsan-
svar för produktskada är att köparen har iakttagit reglerna om reklama-
tion. Slutligen skall säljarens skadeståndsansvar rymmas inom ramen för
det s.k. kontrollansvaret som åvilar honom.
Konsumentens möjligheter till ersättning av säljaren enligt kon-
sumentköplagen är således underkastade vissa inskränkningar. Ett fullgott
konsumentskydd vid produktskador kräver därför att konsumenten också
med stöd av reglerna om skadestånd utanför kontraktsförhållanden skall
kunna rikta skadeståndsanspråk mot andra som är ansvariga enligt dessa
regler.
Som jag återkommer till i avsnitt 2.6.2 föreslår jag också en tvingande
regel om regressrätt som skall göra det möjligt för en näringsidkare, som
utgett ersättning för produktskada enligt bestämmelserna i kon-
sumentköplagen eller konsumenttjänstlagen, att återkräva vad han betalt
39
från den som är ansvarig enligt produktskadelagen, dvs. i regel tillverka- Prop. 1990/91:197
ren eller importören. En sådan regressregel förutsätter att produktskade-
lagen görs tillämplig också på sakskador.
På grund av det anförda förordar jag att det strikta produktansvaret
enligt produktskadelagen skall omfatta skador på konsumentegendom.
Regeln om vad som skall avses med konsumentegendom bör utformas i
överensstämmelse med EG-direktivet. Jag ansluter mig till lagrådets förslag
till lydelse, se specialmotiveringen till 1 § andra stycket.
2.4.3. Ren förmögenhetsskada
Mitt förslag: Ren förmögenhetsskada skall inte omfattas av ansvaret
enligt produktskadelagen.
Promemorians förslag: överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 112-113)
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanser-
na. En remissinstans anser dock att det uttryckligen bör framgå av
lagtexten att ren förmögenhetsskada inte skall omfattas av ansvaret enligt
lagen.
Skälen for mitt förslag: Med ren förmögenhetsskada avser man sådan
ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider
person- eller sakskada. Sådana skador av någon betydelse uppstår normalt
inte för konsumenter. Vad gäller näringsidkare kan av samma skäl som
beträffande sakskador en reglering undvaras i produktskadelagen.
EG-direktivet innehåller inte några regler som ger rätt till ersättning
för ren förmögenhetsskada. Det gör inte heller den norska eller den
finska lagen.
Promemorians förslag att ansvaret enligt produktskadelagen inte skall
omfatta ren förmögenhetsskada har allmänt godtagits under remissbe-
handlingen.
Av det anförda drar jag slutsatsen att ansvaret enligt produktskadelagen
inte bör omfatta ren förmögenhetsskada. Jag återkommer till den
lagtekniska utformningen i specialmotiveringen till 1 §.
2.4.4 Ansvarsbegränsning
Mitt förslag: När ersättning för sakskada bestäms skall en självrisk på
3 500 kr. dras av. I övrigt skall ersättningsskyldigheten enligt produkt-
skadelagen inte vara beloppsmässigt begränsad.
Promemorians förslag: Skiljer sig från mitt förslag genom att det inte
innehåller någon regel om avdrag för en självrisk vid sakskador (se
promemorian s. 113-117).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Många remissinstanser, varav de flesta represen-
40
terar näringslivet, anser att en beloppsmässig begränsning i form av en Prop. 1990/91:197
självrisk vid sakskada bör införas i enlighet med EG-direktivet. Ett par
remissinstanser förordar även ett ersättningstak för serieskador i enlighet
med den valmöjlighet som anges i EG-direktivet. De flesta näringslivsor-
ganisationerna anser att den svenska lagen i bl.a. detta avseende bör
överensstämma med vad majoriteten av EG:s medlemsländer kan antas
besluta.
Skälen för mitt förslag: EG-direktivet innehåller två olika regler om
beloppsmässig begränsning av de skadestånd som skall utges. I artikel 9
första stycket b regleras en självrisk på 500 ECU (omkring 3 500 kr.) som
skall dras av från skadestånd för sakskada. Vidare gäller enligt artikel 16
att medlemsstaterna får föreskriva att en producents totala ansvar för
personskada som orsakas av identiskt lika produktexemplar med samma
defekt skall vara begränsat till ett belopp som inte får vara lägre än 70
milj. ECU (omkring 500 milj. kr.).
Jag behandlar först frågan om produktskadelagen bör innehålla en regel
om avdrag för en självrisk vid sakskador. De remissinstanser som har
uttalat sig för en självrisk har som skäl för sin inställning i huvudsak
anfört att ersättningssystemet inte skall belastas med små krav där
kostnaderna för att behandla kravet kan bli oproportionerligt stora i
förhållande till ersättningsbeloppet samt att lagen i detta avseende bör
harmoniera med EG-direktivet. Folksam har hävdat att en regel om
självrisk på produktskadeområdet kan innebära ett genombrott för
rationellt kostnadstänkande i skadeståndsrätten. Folksam har därför
föreslagit att en regel om självrisk vid sakskada på exempelvis en tiondel
av basbeloppet införs i produktskadelagen. Svea hovrätt har anfört
processekonomiska skäl för en regel om avdrag för en självrisk.
Svensk skadeståndsrätt bygger allmänt på principen att den skadelidan-
de, när skadeståndsskyldighet föreligger, skall ha full ersättning för varje
personskada och sakskada som har drabbat honom. Sett från den
skadelidandes synpunkt är det inte motiverat att behandla produktskador
på något annat sätt.
EG-direktivets regel om en självrisk utgör däremot en inskränkning i
skyddet mot produktskador. Begränsningen har tillkommit i syfte att
undvika tvister i ett alltför stort antal fall (se direktivets s.k. preambel).
Inom ramen för EES-förhandlingarna har det klarlagts att man från
EGs sida anser att en svensk produktskadelag utan en regel om självrisk
inte är förenlig med EG-direktivet. Principen om full ersättning till den
skadelidande kan alltså inte upprätthållas för det strikta produktansvaret
vid sakskador inom ramen för ett EES-avtal.
Med hänsyn härtill bör man enligt min mening godta att den svenska
lagen på denna punkt anpassas till EG-direktivet. En regel om avdrag för
självrisk bör således införas även i den svenska produktskadelagen.
Enligt direktivet utgör självrisken 500 ECU. Under EES-förhandlingarna
har från EGs sida framhållits att det vid en översättning av direktivets
regel till svensk rätt inte är nödvändigt med en exakt anpassning av
självriskbeloppet till denna nivå. Folksam har föreslagit att självrisken
kopplas till basbeloppet. Hur en sådan koppling skall göras är inte alldeles
41
givet. Regeln blir lätt att tillämpa om självrisken bestäms till ett fast Prop. 1990/91:197
belopp. Jag föreslår att beloppet i den svenska lagen bestäms till 3 500
kr., vilket i stort sett motsvarar beloppet i EG-direktivet.
Med anledning av vad Folksam anfört vill jag med eftertryck framhålla
att den föreslagna självrisken för det strikta produktansvaret bör uppfattas
som ett undantag, betingat av harmoniseringen med EG, från principen
i svensk skadeståndsrätt att den skadelidande skall ha rätt till full
ersättning för skadan. Det bör enligt min mening således inte komma i
fråga att utifrån detta undantag överväga självrisker i andra skadestånds-
rättsliga regelsystem.
Jag vill erinra om att den föreslagna regeln inte medför att den
skadelidande vid produktskador kommer att stå helt utan möjlighet att få
skadestånd för mindre sakskador. Som framgår av avsnitt 2.10 föreslår jag
att den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen som grund
för sin talan även i fråga om skador som faller inom produktskadelagens
tillämpningsområde. Om en tillverkare av vårdslöshet har satt i omlopp
en produkt som är behäftad med en säkerhetsbrist, kan han bli skade-
ståndsskyldig enligt skadeståndslagen. Eftersom skadeståndslagen inte
innehåller någon regel om avdrag för en självrisk, kan skadestånd i sådana
fall utgå även vid mindre sakskador.
Står den skadelidande i avtalsförhållande till den som svarar enligt
produktskadelagen, kan han också åberopa kontraktsrättens regler, t.ex.
konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen, se avsnitt 2.10.3. Inte
heller bestämmelserna om produktansvaret i dessa lagar innehåller någon
regel om självrisk.
Jag övergår nu till att behandla frågan om produktskadelagen bör
innehålla en regel om ett högsta belopp intill vilket tillverkaren sam-
mantaget skali svara. EG-direktivets regel i artikel 16 är av detta slag.
Av de EG-stater som hittills har genomfört direktivet har endast
Grekland, Portugal och Tyskland utnyttjat möjligheten att begränsa
ansvaret för serieskada. Varken den norska eller den finska lagen
innehåller några beloppsmässiga begränsningar.
Under remissbehandlingen har Läkemedelsindustriföreningen och
Representantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier anfört att
det kan bli svårt att erhålla en försäkringstäckning till rimliga premier om
lagen inte innehåller någon ansvarsbegränsning för serieskador. Frågan
har däremot inte berörts i remissyttrandena från försäkringsbranschen.
För egen del anser jag att det av flera skäl kan ifrågasättas huruvida
det skydd som den ansvarige får genom ett ersättningstak verkligen blir
effektivt. En ansvarsbegränsning i lag måste med nödvändighet göras
generell, och taket måste sättas så högt att även stora och ekonomiskt
starka företag får bära ett rimligt ansvar. Som nämnts får enligt artikel
16 i EG-direktivet taket inte sättas till ett lägre belopp än omkring 500
milj. kr. För mindre företag medför en sådan begränsning inga fördelar
av betydelse. Ett viktigt skäl mot att ställa upp en ansvarsbegränsning i
lagen är vidare att en sådan regel - paradoxalt nog - tenderar att medföra
onödigt stora försäkringskostnader. Företag kan finna sig föranlåtna att
försäkringsvägen täcka ansvaret upp till det lagstadgade taket, även om
42
i praktiken en mindre omfattande - och darmed billigare - försäkring hade Prop. 1990/91:197
varit tillräcklig.
Det finns också skäl att påpeka att en regel utformad så som artikel 16
i EG-direktivet kan vara svår att tillämpa. Taket avser den sammanlagda
ersättning som producenten kan tvingas betala för skada orsakad av
identiskt lika produkter med samma defekt. I praktiken kan det vara svårt
att avgöra vad som är identiskt lika produkter; inte sällan marknadsför en
tillverkare likadana produkter under olika varunamn. Begränsningen
anknyter inte till skador som inträffar under en viss tidsrymd. Detta leder
till svårigheter vid en praktisk tillämpning när nya skador framträder
under en längre tidsperiod. Särskilt tydligt är detta i fråga om skador som
blir märkbara först så småningom.
Flertalet av de EG-stater som hittills har infört lagar om produktansvar
har avstått från möjligheten att införa ett ersättningstak. Under remissbe-
handlingen har de allra flesta näringslivsorganisationerna framhållit att den
svenska lagen i detta avseende bör överensstämma med vad majoriteten
av EG-länderna beslutar.
På anförda skäl förordar jag att produktskadelagen inte bör innehålla
någon regel om ett högsta belopp intill vilket tillverkaren sammantaget
skall svara.
Jag vill tillägga, i enlighet med vad som påpekas i promemorian (s. 115
ff.), att syftet med en sådan ansvarsbegränsning åtminstone delvis kan
uppnås med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 §
skadeståndslagen. I den paragrafen föreskrivs att ett skadestånd kan
jämkas, om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt
betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden. Vid jämkningen skall dock även beaktas den skadelidandes
behov av skadeståndet och övriga omständigheter. Bestämmelsen gäller
också inom området för skadeståndsrättslig speciallagstiftning under
förutsättning att man inte därmed kommer i konflikt med grunderna för
denna.
2.5.1 Allmänt
Vid lagstiftning om strikt skadeståndsansvar är det vanligt att kretsen av
de skadeståndsskyldiga begränsas till ett fåtal personer. Ekonomiska skäl
talar ofta för en sådan lösning. Samma risk behöver då inte försäkras på
flera håll. Dyrbara regressförfaranden kan undvikas. Sådana synpunkter
kan anföras även i fråga om produktansvaret. Inte minst för konsumen-
terna - som köpare av produkter - är det angeläget att kostnaderna för
produktskador och för hanteringen av dem kan hållas på en låg nivå. Å
andra sidan ligger det i de skadelidandes intresse att skadeståndsansvaret
inte kanaliseras till så få personer att det blir svårt att komma åt någon
som är ansvarig med ett krav.
Enligt artikel 1 och artikel 3 första stycket i EG-direktivet är tillver-
43
karen av en produkt strikt ansvarig för skador som produkten orsakar Prop. 1990/91:197
till följd av bristande säkerhet. Därmed är det strikta produktansvaret
kanaliserat i första hand till den som typiskt sett befinner sig i en sådan
position att han kan bestämma över produktens beskaffenhet och som
ofta har ekonomiska resurser att bära skadeståndsansvaret.
De skadelidandes intresse av att alltid kunna få tag på någon som
ansvarar för en skadegörande produkt tillgodoses i EG-direktivet av andra
regler. I fråga om importerade produkter är sålunda importören - jämte
tillverkaren - strikt ansvarig (artikel 3 andra stycket). Vidare åvilar det
strikta ansvaret även den som marknadsför en produkt som sin genom att
låta anbringa sitt namn eller varumärke eller något annat kännetecken på
den (artikel 3 första stycket). När det slutligen gäller anonyma produkter
- dvs. produkter av vilka det inte framgår vem som har tillverkat eller
importerat dem och vilka ingen heller marknadsför som sina - är var och
en som tillhandahåller produkterna strikt skadeståndsansvarig, om han
inte kan hänvisa till någon ansvarig i ett tidigare distributionsled (artikel
3 tredje stycket).
Dessa regler, som således kommer att gälla i övriga Västeuropa, bör
införas även i den svenska produktskadelagen. I det följande skall deras
närmare utformning diskuteras och vissa särskilda frågor belysas
ytterligare.
2.5.2 Tillverkare
Mitt förslag: Den som tillverkar, frambringar eller insamlar en pro-
dukt skall ha ett strikt produktansvar.
Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en
produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda
produkternas tillverkare ha ett strikt produktansvar.
Om en produkt har bearbetats i flera tillverkningsled, skall tillverkar-
ansvaret åvila varje led.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 118-124).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Några instanser efterlyser närmare
precisering av begreppet tillverkare. Apoteksbolaget anser det inte vara
rimligt att bolaget skall bära ett strikt produktansvar för produkter som
det åligger bolaget att tillverka eller leverera.
Skälen för mitt förslag: Tillverkaren av en produkt är den som typiskt
sett bäst känner till produktens funktion och egenskaper. Det är han som
bestämmer hur den skall vara konstruerad och som därmed också kan
avgöra vilka säkerhetskrav som skall uppfyllas. Dessa omständigheter gör
det naturligt att ansvaret för skador som orsakas av brister i produktens
säkerhet läggs i första hand på tillverkaren. För detta talar också att
denne ofta har de ekonomiska förutsättningarna att bära ansvaret.
Tillverkaren bör vidare i allmänhet kunna täcka ansvaret genom
44
försäkring och lägga kostnaden för försäkringspremierna på priset för Prop. 1990/91:197
produkten.
Det förda resonemanget är tämligen oproblematiskt så länge det handlar
om industriell tillverkning och så länge det tar sikte på tillverkaren av en
färdig produkt som distribueras till den slutlige användaren. Förhållandena
kan emellertid variera och ge upphov till skiftande problem.
Till en början kan konstateras att det inte bara är den som tillverkar
en produkt som bör bära ett produktansvar. I det föregående (avsnitt
2.2.2) har jag föreslagit att naturprodukter skall omfattas av det strikta
ansvaret. Det medför att den som uppföder boskap, odlar växter eller
på annat sätt frambringar produkter bör ansvara för skador som orsakas
av säkerhetsbrister hos produkterna. Även den som insamlar naturpro-
dukter, t.ex. plockar bär eller jagar vilt, bör kunna ådra sig strikt produkt-
ansvar.
Vidare måste beaktas att produktionsförhållandena i det moderna
samhället är invecklade. Innan en produkt är färdig att levereras till den
slutlige användaren har den ofta passerat många led i en lång tillverk-
ningsprocess. Den ursprungliga råvaran har bearbetats. Andra produkter
kanske har tillfogats. Ytterligare bearbetning kan ha skett i senare led.
Det är inte givet vem i detta system som skall ansvara som tillverkare.
I EG-direktivet har man valt den lösningen att tillverkaren av en
beståndsdel i en produkt skall vara strikt ansvarig jämte huvudproduktens
tillverkare för skador som orsakas av bristande säkerhet hos beståndsdelen
(artikel 3 första stycket och artikel 7 f). Tillverkaren av beståndsdelen blir
således ansvarig, om det styrks att beståndsdelen, bedömd som en
självständig produkt, brast i fråga om säkerhet och därigenom vållade
skadan. Han har däremot inget ansvar när tillverkaren av huvudprodukten
använder en i och för sig felfri beståndsdel på ett olämpligt sätt.
Förslaget i promemorian överensstämmer med denna lösning. Även jag
förordar en sådan reglering. Den svenska produktskadelagen bör således
bygga på samma principer som EG-direktivet angående fördelningen av
ansvaret mellan tillverkaren av en delprodukt och tillverkaren av den
produkt i vilken delprodukten ingår.
EG-direktivet innehåller i artikel 7 f en regel som säger att en
komponenttillverkare inte är ansvarig enligt direktivet, om han bevisar att
defekten kan tillskrivas utformningen av den produkt i vilken komponen-
ten har infogats eller de instruktioner som den produktens tillverkare har
lämnat. Det materiella innehållet i denna regel framgår redan av
artiklarna 1 och 3. Enligt dessa regler ansvarar ju en komponenttillverkare
endast för skador som orsakas av en defekt i hans produkt, dvs. i
komponenten. Denna defekt skall föreligga när komponenttillverkaren
sätter sin produkt i omlopp. Härav följer att han inte ansvarar för en
skada som beror på en olämplig utformning av huvudprodukten. På
motsvarande sätt förhåller det sig när komponenttillverkaren har levererat
en produkt till tillverkaren av huvudprodukten helt i enlighet med dennes
anvisningar - men utan att ha fått veta vad komponenten skall användas
till - och skadan uppstår till följd av att komponenten är tillverkad i
enlighet med beställningen. Eftersom artikel 7 f är utformad som en regel
45
om omkastad bevisbörda, gör den dock regelsystemet mer invecklat. Prop. 1990/91:197
Enligt min mening kan den dessutom ge upphov till missförstånd rörande
dess förhållande till de grundläggande ansvarsreglerna i artiklarna 1 och
3. Jag anser att en regel motsvarande artikel 7 f kan undvaras i den
svenska lagen. Ansvarsförhållandet framgår ändå tillräckligt klart. Någon
saklig avvikelse från direktivet är inte avsedd.
Av den förordade ansvarsregeln kan också utläsas att huvudproduktens
tillverkare blir ansvarig, om en defekt i en komponent eller ingrediens
har gjort att huvudprodukten är behäftad med en säkerhetsbrist. I ett
sådant fall bör tillverkarna av såväl huvudprodukten som komponenten
eller ingrediensen bära produktansvaret. Gentemot den skadelidande bör
huvudproduktens tillverkare inte kunna lasta över ansvaret på den som
ansvarar för delprodukten. För att detta skall vara helt klart är det enligt
min mening lämpligt att i produktskadelagen uttryckligen föreskriva att,
om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt
som utgör beståndsdel i en annan produkt, båda produkterna skall anses
ha orsakat skadan.
Ett synsätt motsvarande det som nu har anlagts på komponenttillverka-
rens ansvar bör gälla också i sådana fall där en produkt vidareutvecklas
eller förädlas genom bearbetning i flera led. Både den som frambringar
en råvara och den som i senare led bearbetar råvaran eller därav
framställda halvfabrikat kommer då att bära produktansvaret, liksom den
som färdigställer slutprodukten. I fråga om exempelvis kött skall
produktansvar sålunda kunna åläggas dels bonden som föder upp djuret,
dels slakteriet som slaktar och styckar det, dels också restaurangen som
anrättar köttet och serverar det. En förutsättning för ansvar i vart och ett
av leden är dock att den skadeorsakande säkerhetsbristen har uppstått
innan produkten lämnade det ledet (jfr avsnitt 2.3.3).
För att tillverkaransvaret skall kunna utkrävas i ett visst led - efter det
att produkten har insamlats eller frambringats - måste krävas att den
ansvarige i det ledet har vidtagit någon åtgärd med produkten som kan
sägas innebära tillverkning. Huruvida såskall anses vara fallet kan någon
gång vara tveksamt. Utgångspunkten bör emellertid vara att tillverkar-
ansvaret åvilar den som har bearbetat produkten på sådant sätt att dess
egenskaper har förändrats i något relevant avseende. Den som kan
bestämma över produktens utformning och därmed påverka dess säkerhet
bör anses vara tillverkare. Om exempelvis det enda som har skett i ett
visst led är att produkten har förpackats utan att den i övrigt har
förändrats, kan strikt tillverkaransvar i det ledet knappast komma i fråga.
Däremot kan naturligtvis den som har tillverkat förpackningen ådra sig
produktansvar, om förpackningen medför att innehållet blir skadligt.
Flera olika personer kan således enligt de föreslagna reglerna vara
ansvariga som tillverkare för skador som orsakas av en slutprodukt: den
som frambringar råvaran, den som tillverkar en komponent eller
ingrediens, den som bearbetar produkten eller dess beståndsdelar och
slutligen den som sätter samman den färdiga produkten och ger den dess
definitiva utformning. Det betyder att man inte uppnår de fördelaktiga
verkningar som en fullständig kanalisering av skadeståndsansvaret skulle
46
innebära. Sålunda kan dubbelförsäkring inte undvikas och regressförfaran- Prop. 1990/91:197
den bli nödvändiga. Denna lösning har emellertid valts i EG-direktivet.
Jag förordar att den svenska lagen skall bygga på samma princip. Det
strikta ansvaret kan annars sättas helt ur spel.
Apoteksbolaget har i sitt remissvar tagit upp en konsekvens av de
föreslagna reglerna om tillverkaransvar. Apoteksbolaget har hävdat att det
inte är rimligt att bolaget skall bära ett strikt ansvar för produkter som
bolaget har skyldighet att tillverka eller leverera. Enligt avtalet mellan
staten och Apoteksbolaget om bolagets verksamhet åtar sig bolaget att
med ensamrätt driva detaljhandel med läkemedel enligt vad som sägs i
avtalet. Det åligger bolaget att bl.a. anskaffa och tillhandahålla läkemedel
som har förordnats av läkare och andra som har rätt att förskriva
läkemedel. Som bolaget har påpekat är sådana läkemedel i mycket stor
utsträckning en s.k. registrerad farmacevtisk specialitet, men det kan
också vara fråga om en specialitet som inte är registrerad i Sverige men
som bolaget kan importera från utlandet. En läkare kan också förskriva
en komposition som ej finns som färdigtillverkat läkemedel utan som
bolaget måste tillverka enligt läkarens recept.
EG-direktivet medger inte att någon viss näringsidkare undantas från
det strikta produktansvaret. Redan av detta skäl är det inte möjligt att
undanta Apoteksbolaget från det strikta produktansvaret, om den svenska
produktskadelagen skall harmoniera med EGs regler. Till skillnad från
bolaget finner jag det inte heller orimligt att bolaget enligt produktskade-
lagen får bära det ekonomiska ansvaret för de produkter som det med
ensamrätt tillhandahåller på den svenska marknaden.
2.5.3 Importörer
Mitt förslag: Också den som importerar en produkt för att sätta den
i omlopp här i landet skall ha ett strikt produktansvar. Detta skall
gälla oavsett om produkten är en färdig produkt eller om den är en
ingrediens eller komponent som är avsedd att ingå i en annan produkt.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 124-127).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer efterlyser
förtydliganden av importörsbegreppet.
Skälen för mitt förslag: När en produkt som har importerats till landet
orsakar skada är det redan av geografiska skäl i allmänhet svårt för den
skadelidande att göra sina anspråk gällande mot den utländska tillverka-
ren. Den skadelidande, som ofta är en enskild konsument, kan till en
början ha stora besvär med att komma i kontakt med tillverkaren för att
framföra sina krav. Vidare är det knappast möjligt för den skadelidande
att med någon kraft hävda sin ståndpunkt vid förhandlingar som skall
föras med en motpart i ett annat land. En enskild skadelidande kan inte
heller driva en domstolsprocess mot tillverkaren i dennes hemland utan
47
att det medför stora kostnader och andra problem. Om den skadelidande Prop. 1990/91:197
skulle lyckas få en dom till sin fördel, måste han slutligen också få den
verkställd mot den utländska motparten.
Det förekommer visserligen regler som är ägnade att underlätta för en
skadelidande att föra talan mot en tillverkare i ett annat land. 1 1988 års
konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på
privaträttens område (Luganokonventionen) finns regler som gäller bl.a.
talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden. Konventionen medger
bl.a. att sådan talan väcks i den stat där skadan uppkom eller i den stat
där den skadegörande handlingen företogs. Den omständigheten att ett
företag har en filial i ett land kan också ge det landet domsrätt.
Frågan om en svensk anslutning till Luganokonventionen övervägs för
närvarande. Luganokonventionen är visserligen under vissa förutsättningar
öppen också för stater utanför EG-EFTA-området. Likväl kan den antas
få ett geografiskt begränsat tillämpningsområde och det kan beräknas ta
ytterligare åtskilliga år innan den har tillträtts av samtliga EG- och EFTA-
länder. Även om konventionen träder i kraft och får sådan anslutning som
har avsetts, är det därför angeläget att se till att en skadelidande, om
tillverkaren finns utomlands, har möjligheter att göra gällande skade-
ståndskrav mot någon här i landet, lämpligen den som har fört in
produkten i landet.
I EG-direktivet har tillverkarens ansvar också kompletterats med ett
ansvar för importören. Även den norska och den finska lagen innehåller
regler med denna innebörd.
Om importören sålunda görs ansvarig för produktskador, hindrar det
inte att även den utländske tillverkaren kan bära produktansvaret. I vissa
fall kan det vara av intresse för den skadelidande att ha den möjligheten,
t.ex. när tillverkaren är ett utländskt företag som har en filial i Sverige.
Som produktansvarskommittén har påpekat (se SOU 1979:79 s. 85 ff)
är det ibland osäkert vem som skall anses vara importör. Frågan
behandlas närmare i specialmotiveringen till 6 §.
I det föregående (avsnitt 2.3.3) har jag föreslagit att den som inte har
satt en produkt i omlopp inte skall vara strikt ansvarig för skador som
produkten orsakar. Det betyder i fråga om import att den som för in en
vara i landet och sedan använder den för eget bruk inte bär något
produktansvar. Det finns lika liten anledning att ålägga en sådan importör
strikt produktansvar som att lägga det på den som för eget bruk köper
en produkt av en inhemsk säljare. Först om importören sätter produkten
i omlopp i landet bör han bli strikt ansvarig för skador som orsakas av en
säkerhetsbrist hos produkten.
En särskild fråga är hur man bör se på det fallet att en importör först
använder den importerade produkten för eget bruk och därefter avyttrar
den i begagnat skick. Allmänt sett torde det i ett sådant fall vara mer
berättigat att jämföra importören med en inhemsk köpare än med någon
som importerar produkten för att omedelbart sälja den vidare här i
landet. Ett strikt produktansvar bör alltså ligga endast på det sistnämnda
slaget av importör.
Samma tanke har kommit till uttryck i EG-direktivets artikel 3 andra
48
stycket. För att strikt ansvar skall komma i fråga förutsätts enligt den Prop. 1990/91:197
bestämmelsen att importören har fört in produkten i avsikt att sprida
den vidare genom försäljning, uthyrning, leasing eller på annat sätt.
Genom denna regel undantas från det strikta ansvaret sådan import som
enligt vad som nu har anförts inte bör föranleda strikt ansvar.
I promemorian föreslås också en sådan regel men den formuleras med
hjälp av uttrycket "sätta i omlopp". Även jag anser att den formuleringen
är att föredra, eftersom den direkt anknyter till huvudregeln om när det
strikta ansvaret inträder.
För att en importör skall ådra sig strikt ansvar bör således förutsättas
att han har importerat den skadegörande produkten för att sätta den i
omlopp här i landet.
I nästa avsnitt behandlar jag den särskilda frågan om importörsbe-
greppet i EG-direktivet och de diskussioner som har förts inom ramen för
EES-förhandlingarna om ansvaret vid import inom EES.
2.5.4 Undantag från importörsansvaret
Min bedömning: EG-direktivets regler om importörens ansvar bör inte
på nuvarande stadium föranleda några särskilda lagstiftningsåtgärder
från svensk sida.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning (se
promemorian s. 217-221).
Remissinstanserna: Ett antal näringslivsorganisationer anser att regeln om
produktansvar för importören inte skall gälla vid import från EG-
länderna eller de övriga EFTA-länderna. En remissinstans anser att
Sverige i EES-förhandlingarna bör eftersträva en överenskommelse av
innebörden att tillverkare i de övriga EFTA-länderna och i EG-länderna
likställs med inhemska tillverkare.
Skälen för min bedömning: I EG-direktivets artikel 3 andra stycket
regleras importörens produktansvar. Det har gjorts gällande att denna
regel på grund av sin speciella utformning kan leda till att konkurrensen
vid import till EGs medlemsländer snedvrids. Regeln föreskriver nämligen
att den som importerar en produkt till Gemenskapen skall anses vara en
producent i direktivets mening och ansvara som producent. Det är således
endast den som importerar en produkt från ett land utanför Gemenska-
pen som bär produktansvaret. Vid handel mellan länder inom Gemen-
skapen är importören inte ansvarig utan endast producenten i exportlan-
det. En näringsidkare i ett EG-land som behöver importera en produkt
och har att välja mellan två i övrigt likvärdiga alternativ, av vilka det ena
är en produkt från ett annat EG-land och det andra en produkt från ett
land utanför EG, föredrar antagligen det förstnämnda alternativet,
eftersom han då undgår det strikta produktansvaret. På detta sätt, har
man menat, snedvrider EG-direktivets regel om importörens ansvar
konkurrensen till fördel för företagen inom EG.
Frågan om EG-direktivets regel om importörens ansvar och regelns
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
inverkan på konkurrensförhållandena har sedan år 1987 diskuterats inom Prop. 1990/91:197
en expertgrupp bestående av företrädare för EFTAs medlemsländer och
EG-kommissionen. Frågan behandlas numera också inom EES-förhand-
lingarna. Från särskilt vissa av EFTA-ländernas sida har framförts starka
önskemål om att få till stånd en lösning som innebär att importörsansva-
ret inte verkar handelshindrande vid export från EFTA till EG.
EG-kommissionens företrädare har förklarat att man är beredd att
diskutera frågan och försöka finna en tillfredsställande lösning.
59
önskemålet från EFTA-sidan är att tillverkare i EFTA-länder skall
kunna konkurrera på lika villkor med tillverkare i EG-länder vid export
till ett EG-land. För att uppnå detta har man tänkt sig att på ett eller
annat sätt eliminera importörens ansvar vid import från ett EFTA-land
till ett EG-land. En förutsättning för att detta skali bli möjligt är
ömsesidighet, dvs. att en importör inte heller är ansvarig vid import från
ett EG-land till ett EFTA-land. För de skadelidande skulle emellertid en
sådan ordning medföra avsevärda nackdelar. De skulle inte ha någon
importör i det egna landet att vända sig till utan vara tvungna att söka
rätt på den utländske tillverkaren. För att åtminstone i någon mån råda
bot på detta förhållande måste man också ha regler om domsrätt och
domsverkställighet, som gör att den skadelidande kan hävda sin rätt i det
egna landet. Konventioner om sådana regler har slutits mellan EFTAs
och EGs medlemsländer (Brysselkonventionen och Luganokonventionen,
se promemorian avsnitt 3.11.2).
Ett system av det skisserade slaget blir konkurrensneutralt i den
meningen att en importör i ett EG-land inte längre på grund av
produktansvarsreglerna har anledning att föredra import från ett annat
EG-land framför import från ett EFTA-land.
För att möjliggöra att importörsansvaret avskaffas i förhållandet till
andra EFTA-länder och EG har man i den norska lagen infört en regel
som bemyndigar Kongen att genom avtal med främmande stat bestämma
att import till Norge från en eller flera angivna stater inte skall anses som
import enligt lagens bestämmelser och att den som har infört produkten
till en av de ifrågavarande avtalsstaterna från en annan stat skall vara
ansvarig som producent. I den finska lagen finns en liknande fullmaktsbe-
stämmelse.
För Sveriges vidkommande kan det ifrågasättas huruvida en sådan
bestämmelse är förenlig med 8 kap. 2 § regeringsformen, som stadgar
att föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga
och ekonomiska förhållanden inbördes skall meddelas genom lag.
Frågan huruvida regeln om importörsanvaret kan undvaras och hur det
i så fall skall gå till att avskaffa regeln behandlas som jag nämnt inom
ramen för EES-förhandlingarna. Jag avser att återkomma med förslag till
regeringen i denna fråga när resultatet av förhandlingarna föreligger.
Jag delar således promemorians bedömning att de möjliga konsekvenser-
na av EG-direktivets regel om importörens ansvar inte skall föranleda
några särskilda lagstiftningsåtgärder från svensk sida på nuvarande
stadium.
50
2.5.5 Den som utger sig som tillverkare
Prop. 1990/91:197
Mitt förslag: Den som marknadsför en produkt som sin genom att
förse den med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande
kännetecken skall - jämte tillverkaren eller importören - ha ett strikt
produktansvar.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 127-128)
Remissinstanserna:Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Ett antal näringslivsorganisationer anser
dock att den som utger sig som tillverkare inte skall vara ansvarig, om en
köpare vet att produkten är framställd av någon annan. Sveriges
Köpmannaförbund anser att reglerna om ansvaret för den som utger sig
som tillverkare bör inskränkas till sådana produkter med eget varumärke
vilkas faktiska tillverkare eller importör inte omedelbart kan identifieras.
Skälen för mitt förslag: En vanlig företeelse i dagens varudistribution är
att t.ex. varuhus och butikskedjor säljer produkter under eget namn som
om de själva har tillverkat dem, trots att produkterna i själva verket har
framställts av andra. Att man förfar på detta sätt kan ha olika orsaker.
Ett vanligt motiv torde vara att varuhuset eller butikskedjan vill utnyttja
sitt väl inarbetade varumärke - och det förtroende hos allmänheten som
är förknippat därmed - när man säljer produkter från små och mindre
kända tillverkare. Inte sällan är det till och med så att varuhuset eller
butikskedjan beställer en tillverkning efter bestämd specifikation i ett
utomeuropeiskt lågprisland och sedan säljer produkten under eget namn
här i Sverige.
Genom att utge sig för att själv vara upphovet till produkten kan en
näringsidkare anses ta på sig ansvaret för produktens kvalitet. När han
på detta sätt utnyttjar sitt namn i marknadsföringen av produkten är det
naturligt att han också får bära ansvaret för skador som produkten kan
orsaka. Den som marknadsför en produkt som sin bör därför vara strikt
ansvarig för skador som produkten orsakar till följd av bristande säkerhet.
Konsekvenserna av en sådan regel kan inte bli alltför betungande för de
berörda näringsidkarna. De kan ju lätt undvika ansvaret genom att i
stället förse produkterna med uppgift om deras egentliga ursprung.
Till skillnad från näringslivsorganisationerna anser jag att ett sådant
ansvar bör kunna utkrävas, även om det går att hitta någon tillverkare
eller importör som är ansvarig enligt de regler som har föreslagits i
föregående avsnitt. Det är en avgörande fördel för den skadelidande att
kunna hålla sig till och lita på den ursprungsmärkning som produkten är
försedd med.
Med hänsyn till risken för illojala förfaranden bör å andra sidan inte
heller tillverkaren eller importören gå fri från ansvar i dessa fall, om det
är möjligt att spåra dem.
Regler med den angivna innebörden finns i EG-direktivet (artikel 3
första stycket). Även den norska och den finska lagen innehåller sådana
51
regler. Prop. 1990/91:197
På grund av det anförda förordar jag att även den svenska produkt-
skadelagen skall innehålla en sådan regel. Den som marknadsför en
produkt som sin genom att förse den med sitt namn eller varumärke
eller något annat särskiljande kännetecken skall - jämte tillverkaren eller
importören - ha ett strikt produktansvar.
2.5.6 Anonyma produkter
Mitt förslag: Om det av en inhemsk produkt inte framgår vem som
har tillverkat, frambringat eller insamlat den och det inte heller finns
någon här i landet som har marknadsfört den som sin produkt, skall
var och en som har tillhandahållit produkten ha ett strikt produkt-
ansvar. Ansvaret skall dock inte bäras av den som anvisar någon i ett
tidigare distributionsled mot vilken kravet i stället kan göras gällande.
En sådan anvisning skall ges inom en månad efter det att den
skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt påkallat
anvisningen.
Motsvarande regler skall gälla beträffande en importerad produkt,
om det inte av produkten framgår vem som har importerat den.
Promemorians förslag: överensstämmer i sak med mitt förslag (se
promemorian s. 128-132). I promemorian har bestämmelsen dock
utformats annorlunda.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Ett par instanser avstyrker förslaget. Några
remissinstanser efterlyser förjydliganden av bestämmelsen. Från ett annat
håll ifrågasätts om det inte bör regleras vad som skall gälla om den som
anvisats som tillverkare eller importör är på obestånd eller annat hinder
föreligger för den skadelidande att göra gällande sin rätt. En remissinstans
anser att tidsfristen skall anges i enlighet med EG-direktivet eller, i andra
hand, förlängas.
Skälen för mitt förslag: En grundtanke med produktansvarslagstiftningen
är att det så långt som möjligt skall vid varje skadefall finnas någon
ansvarig person som den skadelidande kan nå med sina krav. För att en
sådan princip skall få effektivt genomslag räcker det inte med att den som
är eller utger sig för att vara tillverkare eller importör görs skadeståndsan-
svarig. Dessa regler måste kompletteras med regler för sådana fall då den
skadelidande inte kan få reda på vem som har tillverkat eller importerat
den skadeorsakande produkten.
En skadelidande konsument har i fall av det sistnämnda slaget normalt
ingen annan att rikta sina ersättningskrav mot än den som har sålt
produkten till honom eller på annat sätt tillhandahållit den. Det synes
också vara rimligt att i förhållandet mellan leverantören och den
skadelidande hellre lägga skadeståndsansvaret på leverantören än låta
den enskilde skadelidande själv bära skadans ekonomiska verkningar.
Ansvaret behöver inte heller bli alltför betungande för leverantören, om
52
han får rätt att befria sig från ansvaret genom att utpeka någon i ett Prop. 1990/91:197
tidigare distributionsled som är ansvarig. En sådan regel kan få positiva
verkningar. Genom den tvingas företagen i omsättningskedjan att hjälpa
till att spåra tillverkaren eller importören, och de motiveras att bevara
handlingar och annat material som gör detta möjligt. Vidare kan det antas
att regeln gör det svårare för tillverkare och importörer att vara anonyma.
EG-direktivet har en ansvarsregel av detta slag. Den norska och den
finska lagen innehåller också sådana regler.
Enligt artikel 3 tredje stycket i EG-direktivet skall, när tillverkaren av
produkten inte kan identifieras, varje leverantör av produkten betraktas
som tillverkare av den, om han inte inom skälig tid meddelar den
skadelidande vem tillverkaren eller den person som levererat produkten
till honom är. Detsamma skall gälla för en importerad produkt, även om
tillverkarens namn är angett, om importörens identitet inte framgår av
produkten.
Sveriges Köpmannaförbund anser det inte vara rimligt att en detaljist,
som inte har haft något som helst inflytande över en varas tillverkning
eller vidarebearbetning, skall åläggas ansvar för produktens farlighet.
Möjligheten till ansvarsbefrielse blir enligt förbundet en illusion i det fall
där tidigare led inte är identifierbara. Frågan om okända aktörer i tidigare
led anknyter också till frågan om lagen skall omfatta obearbetade
produkter från djur- eller växtvärlden. Sveriges Livsmedelshandlareför-
bund har anfört liknande synpunkter.
När dessa synpunkter skall bedömas finns det enligt min mening skäl att
inledningsvis slå fast följande. Om skadeståndsreglerna i ett visst fall inte
utpekar någon på tillverkar- eller leverantörssidan som ersättningsskyldig,
blir det den skadelidande själv som får bära de ekonomiska följderna av
produktskadan. Ett sådant resultat strider mot den grundtanke med
produktansvarslagstiftningen som jag nämnde i början av detta avsnitt,
nämligen att den skadelidande alltid bör ha någon att vända sig till med
sina krav.
Det förefaller också tämligen uppenbart att den ekonomiska förlusten
av en produktskada hellre bör bäras av en detaljist som har levererat
produkten än av den enskilde skadelidande. Om detaljisten vet att han
riskerar dessa kostnader och vill undvika dem, kan han - åtminstone i
vissa fall - vidta åtgärder så att han kan föra ansvaret bakåt i distri-
butionskedjan. Någon sådan möjlighet har inte konsumenten. Till skillnad
från konsumenten kan detaljisten också behandla utbetalade skadestånd
som kostnader i rörelsen och därmed slå ut dem på produkternas pris.
Det anförda talar för att detaljhandlare bör vara strikt ansvariga enligt
den föreslagna regeln.
Bestämmelsen bör utformas i överensstämmelse med motsvarande regel
i EG-direktivet. Det innebär att var och en som har tillhandahållit en
anonym produkt som har orsakat skada till följd av bristande säkerhet blir
strikt ansvarig för skadan, om han inte uppger vem som har tillhandahållit
honom produkten eller vem som har tillverkat, frambringat eller insamlat
den eller, i fråga om en importerad produkt, vem som har importerat
den.
53
De upplysningar om den utpekades identitet som den skadelidande skall Prop. 1990/91:197
få måste vara så utförliga att denne på grundval av dem kan göra sin rätt
gällande mot den utpekade. Det innebär att uppgiften normalt måste
innefatta namn och aktuell adress på den utpekade. Den som har
tillhandahållit den skadegörande produkten har normalt bättre möjligheter
än den som lidit skadan att få fram aktuella uppgifter. Eftersom det är
fråga om en möjlighet för leverantören att gå fri från ansvar är det
rimligt att han får stå risken för att tillräckliga uppgifter inte kan
tillhandahållas.
Enligt förslaget i promemorian skall de uppgifter som befriar leverantö-
ren från produktansvaret lämnas inom en månad efter begäran från den
som kräver ersättning. Enligt EG-direktivet skall uppgifterna lämnas inom
skälig tid. Svenska Kommunförbundet anser att tidsfristen i första hand
bör anges i enlighet med EG-direktivet eller att den i andra hand skall
förlängas. Visserligen kan möjligheterna att ge erforderliga uppgifter om
den utpekade variera från fall till fall. Jag anser emellertid att en så
obestämd tidsangivelse som finns i EG-direktivet lätt kan ge upphov till
tvister. Tidsfristen bör därför anges entydigt. Det är vidare angeläget att
den skadelidande snabbt får klart för sig till vem han skall rikta sitt
ersättningsanspråk och att han får tillräckliga uppgifter för att kunna
framställa sitt anspråk. När EG-direktivet införlivades med tysk rätt
bestämdes tidsfristen till en månad (4 § tredje stycket Produkt-
haftungsgesetz). Även i den finska lagen är tidsfristen en månad efter
begäran av den som kräver ersättning. Jag förordar att tidsfristen i den
svenska regeln bestäms till en månad. Bestämmelsen bör utformas i
enlighet med lagrådets förslag, se specialmotiveringen till 7 §.
Allmänna reklamationsnämnden har ifrågasatt om det inte bör regleras'
vad som skall gälla, om den som anvisas är på obestånd eller hinder av
annat slag föreligger för den skadelidande att göra sin rätt gällande.
EG-direktivet innehåller inte någon regel om att leverantören av
produkten skall bära något ansvar för att den utpekade kan fullgöra en
eventuell skyldighet att utge ersättning. Inte heller den norska eller den
finska lagen innehåller någon sådan bestämmelse. Redan hänsynen till
internationell rättslikhet talar mot en särlösning i denna fråga i den
svenska lagen.
2.5.7 Näringsverksamhet
Mitt förslag: För att någon skall bli ansvarig enligt produktskadelagen
krävs att han har satt den skadegörande produkten i omlopp i en
näringsverksamhet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 133-136).
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket förespråkar dock att även
produkter som tillhandahålls i offentlig verksamhet på sikt skall omfattas
av samma produktansvar som produkter i näringsverksamhet. Svenska 54
Kommunförbundet anser att begreppet näringsverksamhet bör preciseras Prop. 1990/91:197
bättre.
Skälen for mitt förslag: De argument som brukar anföras till stöd för
strikt skadeståndsansvar (se avsnitt 2.3.1) bygger i allmänhet på förutsätt-
ningen att den som skall bära det strikta ansvaret är näringsidkare.
Tanken är ju att ansvaret skall kanaliseras till kostnadsbärare som förmår
betala ersättningsbeloppen eller täcka ansvaret genom försäkring och som
kan pulvrisera kostnaden genom att behandla den som en kostnad i
rörelsen. I andra fall har en verksamhets särskilt farliga karaktär ansetts
motivera strikt ansvar för skador som orsakas av verksamheten.
För produktskadornas vidkommande kan det inte anses att det strikta
ansvaret behöver utsträckas till att gälla skador orsakade av produkter
som tillhandahålls i privata förhållanden. De ekonomiska argumenten
gäller inte i sådana fall. Privatpersoner torde ytterst sällan leva under
sådana ekonomiska villkor att det är meningsfullt att lita till deras
resurser då produktskador skall ersättas. Någon pulvriseringseffekt kan
inte heller åstadkommas utanför en näringsverksamhet. Om en enskild
person driver en farlig verksamhet som inte kan betecknas som närings-
verksamhet, torde det allmänna culpaansvaret i tillräcklig mån fylla
erforderliga skadeståndsrättsliga funktioner, t.ex. den preventiva funktion-
en. Ett strikt produktansvar skulle dessutom kunna bli orimligt betung-
ande för den enskilde.
Det strikta produktansvaret bör således begränsas till skador som
orsakas av sådana produkter som tillverkas eller tillhandahålls inom ramen
för en näringsverksamhet. Så har också skett i EG-direktivet (artikel 7
c)-
Även i den norska och den finska lagen finns regler som syftar till att
begränsa det strikta ansvaret till näringsidkare.
Enligt regeln i EG-direktivet skall tillverkaren inte vara ansvarig enligt
direktivet, om han bevisar att produkten varken framställts av honom för
försäljning eller annan form av distribution i ekonomiskt syfte eller
framställts eller distribuerats av honom inom ramen för en näringsverk-
samhet.
Regeln synes innebära att två negativt formulerade villkor skall vara
uppfyllda samtidigt för att strikt ansvar inte skall föreligga. Produkten får
inte vara framställd i ekonomiskt syfte ("for economic purpose").
Produkten får inte heller vara framställd eller distribuerad inom ramen
för en näringsverksamhet ("in the course of his business"). Detta förefaller
att vara en onödigt invecklad reglering. Från det strikta ansvaret skall
undantas personer som tillhandahåller skadebringande produkter utan att
det har samband med någon näringsverksamhet som de bedriver. Tidigare
har föreslagits (avsnitt 2.3.3) att den avgörande tidpunkten då det strikta
ansvaret inträder skall vara den då den ansvarige sätter produkten i
omlopp. Även när det gäller ansvarets begränsning till näringsverksamhet
kan man anknyta till detta moment. För att strikt ansvar skall inträda
skulle då krävas att den ansvarige har satt den skadegörande produkten
i omlopp i en näringsverksamhet. Innebörden av termen "sätta i omlopp"
har behandlats i avsnitt 2.3.3. Begreppet "näringsverksamhet" är välkänt
55
i tidigare konsumenträttslig lagstiftning (se t.ex. prop 1984/85:110 s. 141).
Därmed avses en verksamhet av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt.
Ett särskilt problem aktualiseras emellertid genom rättsfallet NJA 1989
s. 389 som har nämnts i det föregående (avsnitt 2.3.1). I detta fall ålade
högsta domstolen Stockholms stad ett strikt skadeståndsansvar för
personskada som en lärare hade drabbats av genom att äta av den mat
som hade serverats personal och elever vid en skolbespisning i Stockholm.
Så som begreppet näringsverksamhet används inom konsumentlagstiftning-
en torde det knappast ta sikte på service av detta slag som tillhandahålls
i offentlig regi utan betalning. Om det strikta ansvaret enligt produkt-
skadelagen begränsas till skador som orsakas av produkter som tillhanda-
hålls i näringsverksamhet, kommer sådan offentlig verksamhet således att
falla utanför det strikta ansvaret enligt lagen. Sakligt sett är det emellertid
inte motiverat att i detta hänseende behandla dessa slag av offentlig
verksamhet annorlunda än näringsverksamhet.
Motsvarande problem uppkommer när det gäller skyldighet att återkalla
farliga produkter. Produktsäkerhetslagen är tillämplig i fråga om sådana
varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Frågan om att
vidga tillämpningsområdet till varor och tjänster som tillhandahålls i den
offentliga sektorn diskuterades under riksdagens behandling av proposi-
tionen med förslag till produktsäkerhetslag (se lagutskottets betänkande
1988/89:LU13 s. 9). Denna fråga bereds nu i civildepartementet. En inom
civildepartementet upprättad promemoria har sänts på remiss (dnr C 91-
854).
Det bör påpekas att begränsningen till produkter som tillhandahålls i
näringsverksamhet får mindre betydelse för produktskadelagens tillämp-
ningsområde än när det gäller produktsäkerhetslagens tillämpning. Det
skadeståndsansvar som tillverkare och importör skall ha enligt produkt-
skadelagen gäller nämligen även för produkter som av stat eller kommun
förvärvas för att användas i sådan offentlig verksamhet som här avses. De
produktskador inom den offentliga sektorn som inte skulle omfattas av
det föreslagna skadeståndsansvaret enligt produktskadelagen är således
endast skador som orsakas av sådana produkter som ett offentligt organ
självt tillverkat eller importerat för att de skall användas i en offentlig
verksamhet som inte kan anses som näringsverksamhet.
Det förefaller inte vara lämpligt att nu ta ställning till frågan hur ett
strikt produktansvar bör utformas för denna del av den offentliga
verksamheten. Eftersom ett strikt ansvar på i vart fall en del av detta
område redan har införts genom högsta domstolens praxis, torde
lagstiftning på just detta område utan olägenhet kunna vänta ytterligare
någon tid.
Lagrådet har förklarat sig inte kunna instämma i att rättsfallet kan ges
en så bestämd innebörd utan en ny prövning, eftersom det bygger på ett
rättsläge som inte föreligger sedan produktskadelagen trätt i kraft.
Självfallet håller jag med lagrådet om att den fortsatta rättstillämpningen
får utvisa vilken betydelse som skall tillmätas rättsfallet.
Jag vill också erinra om att det allmännas skadeståndsansvar utreds av
en särskild kommitté (Ju 1989:03).
Prop. 1990/91:197
56
På grund av det anförda förordar jag att produktskadelagen - i likhet Prop. 1990/91:197
med EG-direktivet - begränsas till att avse produkter som tillhandahålls
i näringsverksamhet.
En utredning angående frågan huruvida en produkt har tillhandahållits
i en näringsverksamhet rör omständigheter som typiskt sett kontrolleras
av den som krävs på skadestånd. Det är därför naturligt att bevisbördan
läggs på honom. Så har också skett i EG-direktivet. Regelns närmare
utformning skall behandlas i avsnitt 2.8.2.
2.6.1 Solidariskt ansvar enligt produktskadelagen
Mitt förslag: Har skadestånd enligt produktskadelagen betalats av en
eller flera solidariskt ansvariga, skall ersättningsskyldigheten fördelas
mellan de solidariskt ansvariga enligt de principer för sådan ansvarsför-
delning som gäller inom skadeståndsrätten i allmänhet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
rian s. 136-142).
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran. En instans anser att frågan om vem som har de största
ekonomiska resurserna inte skall utgöra en faktor vid den slutliga
fördelningen av ersättningsskyldigheten mellan de solidariskt ansvariga.
Från ett annat håll efterlyser man ett klargörande huruvida den som har
tillhandahållit en s.k. anonym produkt skall ha möjlighet att, sedan han
väl har ersatt den skadelidande, återkräva ersättningen av den som är
ersättningsskyldig enligt den föreslagna bestämmelsen i 6 §. Ytterligare
en instans anser att det bör införas en tvingande regressrätt i dessa fall.
Skälen för mitt förslag: När en produkt orsakar en skada till följd av att
den inte är så säker som har kunnat förväntas, kan det inträffa att mer
än en näringsidkare samtidigt bär produktansvar enligt de regler som
föreslås i denna proposition. Så är exempelvis fallet om skadan orsakas
av en bristfällig beståndsdel i en produkt. Då ansvarar både tillverkaren
av den färdiga produkten och tillverkaren av beståndsdelen (se avsnitt
2.5.2). Vidare kan fall förekomma där det vid sidan av den som ansvarar
strikt enligt produktskadelagen finns någon som har medverkat till skadan
på grund av vårdslöshet och ansvarar för den enligt skadeståndslagen.
När två eller flera på detta sätt bär ansvar för samma skada är de enligt
6 kap. 3 § skadeståndslagen solidariskt ansvariga gentemot den
skadelidande. Det betyder att den skadelidande kan vända sig till vem
som helst av de ansvariga och denne är då skyldig att ersätta hela skadan.
I vissa fall kan dock det solidariska ansvaret vara inskränkt (se
promemorian s. 137).
Allmänna lagregler saknas om hur det solidariska ansvaret slutligen
skall fördelas mellan de skadeståndsskyldiga. Den allmänna principen
anses vara att en skälighetsbedömning skall göras, varvid man skall ta
57
hänsyn till grunden för de berörda parternas ansvar och övriga Prop. 1990/91:197
omständigheter, såsom om någon av dessa i övervägande grad har orsakat
skadan. En viss presumtion synes gälla för att ansvaret slutligen skall delas
lika mellan ömse sidor (jfr SOU 1975:103 s. 135). En närmare
redogörelse för gällande rätt lämnas i promemorian (s. 137-138).
På ett speciellt område, nämligen i fråga om miljöskador, har nyligen
införts en särskild regel om den slutliga fördelningen mellan solidariskt
skadeståndsskyldiga. I 8 § andra stycket miljöskadelagen föreskrivs att vad
de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte annat har
avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till
grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och
omständigheterna i övrigt.
Frågan är nu om särskilda regler angående den slutliga ansvarsfördel-
ningen bör tas in även i produktskadelagen eller om skadeståndsrättens
allmänna principer bör tillämpas.
Ett par remissinstanser har riktat viss kritik mot förslaget i promemorian
om att den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten skall göras
enligt de allmänna reglerna om ansvarsfördelning inom skadeståndsrätten.
Industrins Byggmaterialgrupp anser att det bör klart anges att frågan om
vem som har de största ekonomiska resurserna inte skall utgöra en faktor
vid den slutliga fördelningen av ett solidariskt ansvar. I annat fall finns det
enligt Byggmaterialgruppen risk för ökade försäkringskostnader. Svenska
försäkringsbolags riksförbund anser att det bör klargöras om den som
har tillhandahållit en s.k. anonym produkt har möjlighet att, sedan han väl
ersatt den skadelidande, återkräva ersättningen av den som är
ersättningsskyldig enligt den föreslagna bestämmelsen i promemorians 6 §.
Ett tänkbart fall är att det först efter en längre tid blir känt för en
detaljist vem som har tillverkat en skadebringande produkt. Enligt
riksförbundets mening är det inte givet att den allmänna
skadeståndsrättens princip om fördelning av ersättningsskyldigheten mellan
solidariskt ansvariga är den lämpligaste i dessa situationer. Sveriges
Köpmannaförbund anser att det bör införas en tvingande regressrätt i
dessa fall.
Enligt EG-direktivet (artikel 5) skall, när två eller flera personer som
en följd av bestämmelserna i direktivet är ansvariga för samma skada,
dessa vara solidariskt ansvariga. I artikeln klargörs att direktivet inte berör
bestämmelser i nationell lagstiftning om regressrätt.
Såväl enligt den norska som enligt den finska lagen skall allmänna
skadeståndsregler tillämpas i detta avseende. I den danska lagen finns
däremot en regel om att ansvaret mellan flera producenter i brist på avtal
därom skall fördelas med hänsyn till orsaken till defekten, den enskilde
producentens möjlighet att kontrollera produkten, föreliggande
ansvarsförsäkringar och omständigheterna i övrigt.
Enligt min mening skiljer sig inte reglerna om produktansvaret från
skadeståndsrätten i allmänhet på sådant sätt att det behövs särskilda
regler om den slutliga fördelningen av ersättningsskyldigheten enligt
produktskadelagen mellan flera som är solidariskt ansvariga för en
produktskada.
58
När det gäller frågan huruvida det bör införas en särskild regel om
regressrätt för leverantören av en s.k. anonym produkt vill jag framhålla
att leverantören skall gå fri från produktansvaret, om han pekar ut någon
ansvarig i ett tidigare distributionsled (se avsnitt 2.5.6). Genom denna
regel motiveras leverantören att bevara handlingar och annat material som
gör det möjligt för honom att ange någon annan som ansvarig. Eftersom
leverantören sålunda har möjlighet att undgå ansvaret genom egna
åtgärder anser jag det inte vara påkallat att med en särskild regressregel
ingripa i avtalsförhållandena mellan näringsidkare.
Detta innebär att allmänna principer om den slutliga fördelningen
mellan flera solidariskt ansvariga gäller även i detta fall. Som lagrådet har
påpekat får hänsyn härvid tas till den omständigheten att leverantörens
produktansvar enligt den föreslagna bestämmelsen vilar på att han inte
har pekat ut någon ansvarig i ett tidigare distributionsled.
2.6.2 Säljarens ansvar vid konsumentköp
Mitt förslag: I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt
produktskadelagen, skall den som har lämnat ersättning för skadan
enligt reglerna i konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen ha rätt
att av den som är ansvarig enligt produktskadelagen återfå vad han
har betalat.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 142-144.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Svea hovrätt förutser dock gränsdragnings-
problem vid tillämpningen av reglerna om produktansvar i kon-
sumentköplagen och konsumenttjänstlagen å ena sidan och produktskade-
lagen å den andra. Trelleborgs tingsrätt finner den föreslagna lagreglerade
regressrätten onödig och anser att en eventuell regressregel i stället bör
tas in i konsumentköplagen respektive konsumenttjänstlagen. Kemisk-
Tekniska Leverantörförbundet anser att konsekvenserna av regressrätten
inte har utretts tillräckligt.
Skälen för mitt förslag: Enligt konsumentköplagen (31 §) skall säljarens
köprättsliga ansvar för skador på grund av fel på varan omfatta även
skador som uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller
någon medlem i dennes hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt
ändamål.
Enligt den nu nämnda regeln har således säljaren ett produktansvar på
köprättslig grund. Ansvaret är begränsat i olika hänseenden. Det avser
inte personskador utan endast sakskador och bara skador på sådan
egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Vidare ersätts
bara skador på egendom som tillhör köparen eller någon medlem av
dennes hushåll. Krav på ersättning för personskador och skador på annan
egendom än som nu nämnts får i stället bedömas enligt reglerna om
utomkontraktuellt produktansvar.
Regleringen i konsumentköplagen innebär att en konsument som
Prop. 1990/91:197
59
drabbas av en produktskada av det slag som omfattas av kon- Prop. 1990/91:197
sumentköplagen har möjlighet att rikta sitt skadeståndsanspråk mot
säljaren med stöd av den lagen. Konsumenten kan emellertid också med
stöd av reglerna om utomkontraktuellt produktansvar rikta skadeståndsan-
språk mot tillverkaren eller någon annan som är ansvarig enligt de
reglerna.
Grunden för skadeståndsansvaret blir inte densamma enligt kon-
sumentköplagen som enligt reglerna för det utomobligatoriska produkt-
ansvaret. För ansvar enligt konsumentköplagen förutsätts att skadan beror
på ett köprättsligt fel, medan produktansvaret enligt produktskadelagen
bygger på att skadan är en följd av en säkerhetsbrist hos produkten. I
många fall torde dock ett köprättsligt fel som orsakar en produktskada
också utgöra en säkerhetsbrist.
Produktskador orsakas ofta av fel som föreligger redan när produkten
lämnar tillverkaren. Det ekonomiska ansvaret för produktskadorna bör
därför drabba tillverkaren eller, när det gäller en importerad produkt,
importören även när konsumenten väljer att rikta sitt anspråk på
ersättning mot säljaren. Särskilt gäller det i sådana fall där skadan får en
omfattning som är långt större än vad säljaren har haft anledning att
räkna med.
Bestämmelserna i konsumentköplagen är tvingande för säljaren.
Säljarens möjlighet att i sin tur till bakre led föra ansvaret för de
kostnader som han har haft för att ersätta en produktskada som har
drabbat en konsument beror på innehållet i hans avtal med sin leverantör.
Avtal mellan näringsidkare innehåller ofta klausuler som friskriver säljaren
från ansvaret för följdskador eller indirekta skador. Sådana friskriv-
ningsklausuler kan ofta anses medföra oskäliga resultat. Det torde därför
inte sällan finnas förutsättningar att med stöd av bestämmelserna i 36 §
avtalslagen i enskilda fall bortse från eller modifiera sådana klausuler (jfr
prop. 1988/89:76 s. 66). Denna utväg är emellertid inte tillräcklig för att
det i alla situationer skall vara säkerställt att säljaren kan föra tillbaka
kostnaderna på tillverkaren. Lagutskottet uttalade vid behandlingen av
förslaget till ny konsumentköplag i sitt av riksdagen godkända betänkande
(se 1989/90:LU 35 s. 29 f.) att säljarens intresse behöver tillgodoses på
ett bättre sätt än genom den nuvarande jämkningsmöjligheten enligt
avtalslagen. Eftersom flertalet produktskador torde ha sin orsak i fel som
föreligger redan när varan lämnar tillverkaren är det enligt utskottets
mening angeläget att det ekonomiska ansvaret för sådana skador inte
behöver bäras av detaljisterna utan kan återföras på tillverkaren eller
importören. Utskottet instämde i min bedömning (se prop. 1989/90:89
s.45 f.) att frågan lämpligen bör lösas inom ramen för det utomkontrak-
tuella produktansvaret.
En regel som innebär att produktansvaret återförs på den som har
möjlighet att påverka produktens utformning ligger också väl i linje med
intresset att utforma lagen på ett sätt som bidrar till att produktskador
förebyggs.
På grund av det anförda förordar jag att det i produktskadelagen införs
en regel av innebörd att en säljare som har betalat skadestånd för en
60
produktskada enligt reglerna i konsumentköplagen skall ha rätt till Prop. 1990/91:197
ersättning för denna kostnad av den som bär produktansvaret för
produkten enligt reglerna i produktskadelagen. Den produktansvarige skall
dock inte vara skyldig att betala sådan ersättning i vidare mån än vad som
följer av hans ansvar enligt produktskadelagen.
Även enligt konsumenttjänstlagen finns ett produktansvar som är
begränsat på motsvarande sätt som i konsumentköplagen (se 31 § fjärde
stycket konsumenttjänstlagen). Detta fall bör också omfattas av den nu
föreslagna regeln om regressrätt.
Som lagrådet har understrukit utesluter inte den här föreslagna speciella
regressregeln regressrätt enligt de i föregående avsnitt berörda allmänna
principerna för den som lämnat ersättning enligt skadeståndslagen eller
enligt skadeståndsrättslig speciallagstiftning i den mån denna lagstiftning
inte innehåller speciella regressregler.
Mitt förslag: Skadeståndslagens regler om jämkning av skadestånd på
grund av medvållande på den skadelidandes sida skall gälla även när
skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
rian s. 144-148).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Många remissinstanser, huvudsakligen olika näringslivsorganisationer,
anser dock att reglerna om jämkning av skadestånd på grund av
medvållande skall utformas i enlighet med EG-direktivet. En remissinstans
anser att lagtexten bör innehålla en hänvisning till reglerna om jämkning
i skadeståndslagen.
Skälen för mitt förslag: I 6 kap. 1 § skadeståndslagen föreskrivs att
skadestånd kan jämkas under vissa förutsättningar när vållande på den
skadelidandes sida har medverkat till skadan. Olika regler gäller för å ena
sidan personskada och å andra sidan sakskada och ren förmögenhetsska-
da.
Skadestånd med anledning av personskada kan enligt 6 kap. 1 § första
stycket skadeståndslagen jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada
lett till döden, kan skadestånd till efterlevande jämkas också om den
avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Enligt andra stycket i
samma paragraf kan skadestånd med anledning av sakskada jämkas, om
vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Jämfört med vad som gäller för sakskada är sålunda möjligheterna att
jämka skadeståndet vid personskada begränsade i två hänseenden.
Vid sakskada kan skadeståndet jämkas inte bara när den skadelidande
själv är medvållande utan även när vissa andra personer som står i ett
särskilt förhållande till honom - t.ex. hans anställda - har medverkat till
skadan. Man talar då om passiv identifikation mellan den skadelidande
61
och den medverkande personen. Vid personskada kommer passiv Prop. 1990/91:197
identifikation i fråga bara på så sätt att skadestånd till efterlevande kan
jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. I andra
fall av personskada är det en förutsättning för jämkning att den skadeli-
dande själv har medverkat till skadan.
Vidare är möjligheten att jämka skadestånd vid personskada begränsad
till fall där den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet. I förarbetena till bestämmelsen (se prop. 1975:12
s. 133) framhålls att en vårdslöshet skall vara av mycket allvarligt slag för
att den skall kunna betecknas som grov. Denna jämkningsmöjlighet får
därför mycket begränsad praktisk betydelse. Endast när den skadelidandes
handling vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som har
medfört en avsevärd risk även för andra än honom själv, eller när han har
visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa, kan det
enligt motiven bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna grund.
I 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen anges efter vilka grunder
skadeståndet skall jämkas. Jämkningen skall ske efter vad som är skäligt
med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt. Sådana omständigheter är framför allt parternas ekonomiska
förhållanden (jfr prop. 1975:12 s. 173).
Den svenska skadeståndslagen begränsar möjligheterna att jämka
skadestånd med anledning av personskada mer än vad som är vanligt i
många andra länder. EG-direktivet innehåller en regel (artikel 8 andra
stycket) som medger jämkning vid både personskada och sakskada i en
utsträckning som överensstämmer med skadeståndslagens regel angående
sakskada. I denna riktning går också den norska och den finska lagen.
Lagstiftaren har även senare gett uttryck för sin anslutning till principen
att skadestånd vid personskada i allmänhet inte bör kunna jämkas i vidare
mån än vad som följer av 6 kap. 1 § skadeståndslagen (se prop.
1985/86:119 s. 19 f och LU 1985/86:33 s. 3 f). Som jag strax kommer in
på finns det en regel i EG-direktivet som möjliggör för Sverige att även
för produktskadornas del ha kvar de svenska medvållandereglerna.
Regeln i skadeståndslagen är från början tänkt att kunna tillämpas även
vid strikt ansvar (se prop. 1975:12 s. 172), således i fall där vållande har
förekommit bara på den skadelidandes sida. Det bör å andra sidan
påpekas att en säkerhetsbrist - särskilt ett instruktionsfel - många gånger
kan bero på vårdslöshet hos tillverkaren, även om det inte är en
förutsättning för ansvar.
Det finns inte heller anledning att befara att skadeståndslagens
jämkningsregler skulle bli alltför stränga mot den produktansvarige. För
ansvar enligt produktskadelagen krävs att produkten har satts i omlopp
i en näringsverksamhet. Av en näringsidkare kan krävas att han håller
sig med ett försäkringsskydd som - i den mån det är möjligt - täcker det
skadeståndsansvar som kan uppkomma i näringsverksamheten. Den
principen bör i allmänhet gälla också i fråga om mindre företagare, även
om en mildare bedömning kan vara befogad när det gäller den som driver
ett mindre jordbruk utan anställda och liknande fall (jfr prop. 1975:12 s.
176). Emellertid påpekas också i motiven till jämkningsregeln (se prop.
62
1975:12 s. 174) att hänsynen till de skadelidande inte får drivas så långt
att resultatet ter sig obilligt mot den ansvarige. Den allmänna jämknings-
regeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen bör också någon gång kunna
användas för att rätta till resultat som annars skulle bli oskäliga.
Industriförbundet m.fl. näringslivsorganisationer har hävdat att reglerna
särskilt vid instruktionsfel bör balanseras med en utökad möjlighet till
jämkning. Organisationerna har pekat på den preventiva aspekten. Enligt
Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet kan skadeståndslagens jämknings-
regel leda till övermärkning av produkten för att tillverkaren skall få
försäkringsskydd.
Dessa invändningar ger mig anledning att påpeka att det måste vara
fastslaget att skadeståndsskyldighet föreligger innan det kan bli aktuellt att
överväga jämkning på grund av medvållande. Till en början skall det alltså
vara utrett att den skadegörande produkten är behäftad med en
säkerhetsbrist. I avsnitt 2.3.2 har i fråga om instruktionsfel framhållits att
kraven på produktinformation måste hållas på en rimlig nivå. Det kan inte
komma i fråga att en tillverkare skall behöva varna för alla upptänkliga
risker som är förenade med hans produkt. Om en skada beror på att
produkten har handhafts på ett så onormalt sätt att det inte kan krävas
att tillverkaren varnar för det, föreligger inte skadeståndsansvar enligt
produktskadelagen. I många av de nu diskuterade fallen torde således
skadeståndsskyldighet vara utesluten redan därför att produktens säkerhet
inte brister. Det bör också hållas i minnet att det skall föreligga ett
orsakssamband mellan en säkerhetsbrist i produkten och skadan för att
tillverkaren skall bli skadeståndsskyldig.
Om det däremot i fråga om en personskada är klarlagt att den har
inträffat till följd av en säkerhetsbrist - och således inte enbart på grund
av den skadelidandes oskickliga beteende - finns det knappast skäl att
tillämpa en annan medvållanderegel än skadeståndslagens bara därför att
det är fråga om en produktskada.
En grundläggande tanke bakom utformningen av produkt-
ansvarslagstiftning är, som jag tidigare har framhållit, att varor i det
moderna samhället tillverkas och distribueras i sådana former att det är
omöjligt för enskilda människor att själva undersöka och bedöma varornas
egenskaper. De tvingas lita på att tillverkaren och distributören noggrant
kontrollerar sina produkter och tydligt informerar om eventuella
skaderisker. Intresset av ett fullgott konsumentskydd gör sig således
särskilt starkt gällande vid produktskador. Mot denna bakgrund vore det
främmande för våra höga ambitioner i fråga om konsumentskyddet att på
just detta område göra ett avsteg från de allmänna medvållandereglerna
i skadeståndslagen och därigenom ställa större krav på den som lider
skada.
Om EG-direktivets regel om jämkning vid personskada skulle införas i
den svenska produktskadelagen, skulle det således utgöra en försämring
av den skadelidandes ställning jämfört med nu gällande rätt. Enligt min
mening bör en sådan försämring om möjligt undvikas.
I EG-direktivet (artikel 13) finns en regel enligt vilken direktivet inte
skall påverka de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den
Prop. 1990/91:197
63
skadeståndslagstiftning som gäller i det ögonblick då direktivet blir Prop. 1990/91:197
gällande för medlemsländerna (den 30 juli 1985). Enligt artikel 13 får
såväl allmänna skadeståndsrättsliga regler som särskilda ersättningssystem
behållas. Vad gäller allmänna skadeståndsrättsliga regler finns flera
exempel på att artikel 13 kommit till användning i EG-länder (t.ex.
beträffande preskriptionstider, se avsnitt 2.9). När det gäller särskilda
ersättningssystem är förhållandet ett annat. Enligt uppgift som lämnats av
EG-företrädarna vid EES-förhandlingarna tillkom den delen av artikel 13
för att möjliggöra för Tyskland att behålla sin särskilda läkemedelsskade-
lagstiftning - vilken begränsning detta nu kan tänkas innebära i artikelns
räckvidd? Även om den ifrågavarande artikeln - liksom resten av EG-
direktivet - formellt bara gäller för EG-länderna, torde den kunna
tillämpas analogt på EFTA-länderna. Mot denna bakgrund bör det därför
inte finnas något hinder för att Sverige behåller de nu generellt gällande
jämkningsreglerna även för produktskador. Sverige bör alltså kunna
utforma sin produktansvarslagstiftning så att skadeståndslagens regler om
jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida blir
tillämpliga även vid produktskador.
Lagrådet har uttalat att artikel 13 bör kunna tolkas så som jag här har
förutsatt.
Min slutsats är att produktskadelagen inte bör innehålla någon särskild
regel om jämkning vid den skadelidandes medvållande. Skadeståndslagens
regler om detta bör gälla även för produktskador.
2.8.1 Krav på bevis om orsakssamband
Min bedömning: Produktskadelagen bör inte reglera beviskravet i fråga
om orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den
aktuella skadan. Liksom hittills får det överlämnas åt rättstillämp-
ningen att avgöra hur stark bevisning som skall krävas i varje enskilt
fall.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning (se
promemorian s.148-155).
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser lämnar den
bedömning som görs i promemorian utan erinran. Några instanser
förespråkar en lagregel om bevislättnad för den skadelidande. Ett par
remissinstanser anser att en presumtionsregel till förmån för den som
kräver ersättning skall införas.
Skälen för min bedömning: Inom skadeståndsrätten gäller i princip att den
som begär ersättning skall styrka sitt krav. Det innebär att det ankommer
på den skadelidande att bevisa såväl att det har inträffat en skadegörande
händelse och en skada som att händelsen har orsakat skadan.
Om denna bevisregel upprätthölls fullt ut i fråga om produktansvar,
skulle den skadelidande emellertid många gånger sättas ur stånd att hävda
sitt krav. Den skadelidande ställs inför särskilda problem när det gäller
64
att bevisa att en viss produkt har orsakat en viss skada. Ofta är det Prop. 1990/91:197
nämligen så att det finns mer än en tänkbar förklaring till hur en skada
har uppstått. Exempelvis har en person som drabbas av cancer i
allmänhet varit utsatt för flera olika ämnen som var för sig eller
tillsammans kan ha gett upphov till sjukdomen. I sådana fall där
orsakssambanden är invecklade och svårgripbara kan det vara praktiskt
omöjligt för den skadelidande att få fram en utredning som med absolut
visshet klargör vad som har orsakat skadan. För att inte rätten till
skadestånd skall bli illusorisk måste därför bevisskyldigheten lindras. Så
har också skett i rättstillämpningen (se promemorian s. 149 f.).
I miljöskadelagen (1986:225) finns en regel om bevislättnad för den
skadelidande (se 3 § tredje stycket). Enligt denna behöver den skadelidan-
de inte fullt ut bevisa orsakssambandet mellan en skadegörande händelse
och den skada som han har drabbats av. Det räcker i stället med att han
visar att det finns en övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssam-
band. (Beträffande bakgrunden till regeln i miljöskadelagen, se promemo-
rian s. 149-152).
Regeln i miljöskadelagen gäller emellertid inte vid alla slag av miljöska-
dor. Den gäller bara vid föroreningsskador o.d. där det typiskt sett är
svårt att styrka ett samband mellan en miljöstörning och en skada (jfr
prop. 1985/86:83 s. 29).
I motiven (se prop. 1985/86:83 s. 30) betonas att avsikten med
bevisregeln i miljöskadelagen inte är att den skall tolkas motsatsvis på
områden utanför miljöskadeområdet. "Lika litet som i fråga om den regel
som redan har utbildats i domstolspraxis behöver en lagfäst regel om
lättnad i beviskravet lägga hinder i vägen för en utveckling mot en sådan
bevislindring även utanför miljöskadeområdet. Tvärtom bör en lagregel av
detta slag kunna tillämpas analogt i andra motsvarande skadesituationer,
t.ex. vid produktskador där en sådan regel redan har vunnit insteg i
domstolspraxis."
Frågan är nu om en motsvarande bevislättnadsregel bör införas i
produktskadelagen.
Högsta domstolen har i ett fall om produktskada (NJA 1982 s. 421,
det s.k. Leo-målet) tillämpat en regel om bevislättnad som enligt
domstolen gäller i fråga om orsakssamband vid svåröverskådliga och
komplicerade händelseförlopp som berör invecklade tekniska och
vetenskapliga spörsmål där sakkunniga kan ha skilda uppfattningar.
Motiveringen till att beviskravet bör sänkas är i dessa fall att full
bevisning inte är faktiskt möjlig att framlägga, varför ett så högt ställt
beviskrav skulle göra den skadelidandes möjlighet till gottgörelse illusorisk.
Högsta domstolen formulerade bevisregeln så att den skadelidande i
sådana fall får anses ha fullgjort sin bevisbörda beträffande ett visst
påstått orsaksförlopp, om detta framstår som klart mer sannolikt än
någon förklaring till skadan som lämnas av motsidan och därtill även i sig
är sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet.
I många, kanske de flesta, fall av produktskador är emellertid bevisläget
ett annat. När orsakssambandet är okomplicerat och produktens
egenskaper väl kända, torde det sällan finnas anledning att ge den
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
skadelidande sådana fördelar gentemot produktens tillverkare som en Prop. 1990/91:197
bevislättnadsregel skulle medföra. Det bör därför inte komma i fråga att
införa en allmän regel om bevislättnad vid alla slag av produktskador.
Om en särskild bevislättnadsregel skall införas i produktskadelagen, blir
det en vansklig uppgift att bestämma regelns tillämpningsområde. De
produktskador som skall omfattas av produktskadelagen kan ha ytterst
varierande karaktär. Många av de skador som föranleder bevissvårigheter
kan antas vara orsakade av kemiska produkter. Därmed är dock inte sagt
att kemiska produkter alltid ger upphov till sådana svårigheter. Tvärtom
torde orsakssambanden ofta inte vara svårare att utreda när det gäller
sådana produkter än när det gäller andra slag av produkter. Å andra
sidan måste man räkna med att svårutredda orsakssammanhang kan
förekomma även vid andra produktslag än kemiska produkter. Jag anser
det därför inte vara möjligt att begränsa en bevisregel till att gälla i fråga
om något eller några särskilt angivna produktslag. Med tanke på
skadefallens variationsrikedom går det knappast att finna något annat
kriterium varmed tillämpningsområdet kan avgränsas på lämpligt sätt.
Artikel 4 i EG-direktivet föreskriver uttryckligen att det åligger den
skadelidande att bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan
defekt och skada. Bestämmelsen anger således att det är den skade-
lidande som har bevisbördan. Däremot sägs ingenting om vilken grad av
sannolikhet som krävs för att beviskravet skall vara uppfyllt. Det finns
ingen regel om det i direktivet. Bevisvärderingsfrågor avgörs i stället enligt
den praxis som gäller i de enskilda medlemsstaterna. Huruvida den
skadelidande inom ramen för bevisbörderegeln i artikel 4 kan komma i
åtnjutande av bevislättnader beror således på domstolens ställningstagande
i det särskilda fallet.
Varken den norska eller den finska lagen innehåller någon regel om
bevislättnad. Av vad som sägs i den norska propositionen (se Ot prp nr
48, 1987-88, s. 75 f, jämför NOU 1980:29 s. 137 ff) framgår dock att
beviskravet i Norge har lindrats i vissa fall genom rättspraxis.
Det anförda leder mig till slutsatsen att den enda möjligheten är att lösa
problemet på samma sätt som man har gjort i andra länder, dvs. genom
att överlåta till de rättstillämpande organen att i varje enskilt fall avgöra
vilket krav som skall ställas på bevisningen om orsakssambandet. En
sådan lösning torde inte medföra några särskilda olägenheter. I rättspraxis
har ju utbildats principer som den fortsatta rättstillämpningen kan bygga
vidare på.
I enlighet med vad som är gällande rätt bör sålunda utgångspunkten
vid bedömningen av orsakssamband vara att den skadelidande som begär
ersättning har bevisbördan för att skadan har orsakats på det sätt han
påstår. När det gäller styrkan hos den bevisning som erfordras för att den
skadelidande skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet torde kraven inte
komma att ställas högre än vad som är rimligt med hänsyn till möjlighe-
terna att utreda orsakssambandet i det enskilda fallet. Som högsta
domstolen anförde i Leo-målet är det angeläget att beviskravet inte sätts
så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. Det
får ankomma på de rättstillämpande organen att avgöra hur stark
66
bevisning som skall krävas i varje enskilt fall.
2.8.2 Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden
Mitt förslag: Den som annars skulle vara skadeståndsskyldig enligt
produktskadelagen går fri från ansvar, om han visar att han inte har
satt den skadegörande produkten i omlopp i en näringsverksamhet
eller om han gör sannolikt att den aktuella säkerhetsbristen inte
förelåg när han satte produkten i omlopp.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 155-157).
Remissinstanserna: De regler som föreslås i promemorian tillstyrks eller
lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstanserna. En instans anser
att det bör överlämnas åt rättstillämpningen att bestämma vilka beviskrav
som skall ställas på den som avkrävs ersättning.
Skälen för mitt förslag: Förutom genom bevislättnadsregler kan den
skadelidandes ställning stärkas genom legala presumtioner. Sådana
presumtionsregler innebär att bevisbördan för vissa angivna förhållanden
läggs på den skadelidandes motpart.
I artikel 7 i EG-direktivet anges i sex punkter olika förhållanden som
medför att tillverkaren går fri från ansvar under förutsättning att han
bevisar att förhållandet i fråga föreligger. Punkten e i artikeln rör s.k.
utvecklingsskador och har behandlats i avsnitt 2.3.4. Punkten f om
ansvaret för komponenttillverkare har berörts i avsnittet om ansvarssub-
jekten (avsnitt 2.5). Punkten d gäller inverkan av tvingande föreskrifter
utfärdade av myndigheter och behandlas i nästa avsnitt. Här skall nu de
tre övriga punkterna (a-c) uppmärksammas. Delvis motsvarande regler
finns i den norska och den finska lagen.
Reglerna föreskriver att tillverkaren inte är ersättningsskyldig, a) om
han visar att produkten inte har satts i omlopp av honom, eller b) om
han gör sannolikt att defekten inte förelåg när han satte produkten i
omlopp eller att den har uppkommit senare, eller c) om han visar att
produkten inte har framställts för försäljning eller annan form av
distribution som tillgodoser hans ekonomiska intressen eller utgör led i en
av honom bedriven rörelse.
I det föregående (avsnitt 2.3.3 och 2.5.7) har jag föreslagit att det
strikta produktansvaret skall gälla bara för den som har satt produkten
i omlopp och har gjort det i en näringsverksamhet samt att han skall
ansvara bara för skador som hans produkt har orsakat till följd av en
säkerhetsbrist som förelåg redan då han satte produkten i omlopp.
Dessa förslag motsvaras av punkterna a-c i direktivets artikel 7. Där har
bevisbördan för de förhållanden som befriar från ansvar lagts på den
skadelidandes motpart. Som utvecklas i promemorian (se s. 156 f.) är det
naturligt att reglerna utformas som presumtioner till den skadelidandes
förmån. Presumtionerna kan inte anses vara alltför betungande för
motparten. De bör därför gälla för produktansvaret även i Sverige.
Prop. 1990/91:197
67
Punkten b) i direktivets artikel 7 har dock enligt min mening fått en väl
invecklad utformning.Det förefaller inte vara nödvändigt att i lagen ange
som bevistema såväl att säkerhetsbristen inte förelåg när produkten sattes
i omlopp som att bristen har uppstått senare. Om det görs sannolikt att
bristen har uppstått efter det att produkten sattes i omlopp, torde det i
allmänhet också vara sannolikt att bristen inte förelåg när produkten
sattes i omlopp. I grunden är det detta senare förhållande som bör
föranleda ansvarsfrihet. Endast detta behöver nämnas i lagtexten.
Enligt EG-direktivets regler gäller en lägre nivå för bevisning om att
säkerhetsbristen inte förelåg när den sattes i omlopp än vad som krävs för
att bryta de övriga presumtionerna. För att uppnå överensstämmelse med
direktivet förordar jag att beviskravet anges på motsvarande sätt i
produktskadelagen.
Produktskadelagen bör således innehålla bestämmelser av innebörd att
den som annars skulle vara ersättningsskyldig går fri från ansvar, om han
visar att han inte har satt den skadegörande produkten i omlopp i en
näringsverksamhet eller om han gör sannolikt att den aktuella säkerhets-
bristen inte förelåg när han satte produkten i omlopp.
2.8.3 Verkan av offentliga föreskrifter
Mitt förslag: Den som annars skulle vara skadeståndsskyldig enligt
produktskadelagen går fri från ansvar om han visar att säkerhetsbris-
ten beror på att produkten måste stämma överens med tvingande
föreskrifter som har meddelats av en myndighet.
Promemorians förslag: Tillverkaren skall inte undgå ansvar på den
grunden att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter
som har meddelats av en myndighet (se,promemorian s. 95-96).
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser, huvudsakligen
företrädare för näringslivet, avstyrker den i promemorian föreslagna
avvikelsen från EG-direktivets regel om tvingande föreskrifters inverkan
på produktansvaret.
Skälen för mitt förslag: I promemorian föreslås inte någon motsvarighet
till den möjlighet till ansvarsbefrielse som anges i EG-direktivets artikel
7 d. Enligt den regeln skall tillverkaren inte vara ansvarig om han bevisar
att defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande
föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter.
Offentliga föreskrifter om produktens beskaffenhet kan ha olika
innebörd och utformning. Vanligt är att en myndighet föreskriver gränser
inom vilka tillverkaren har frihet att utforma sin produkt. En betydligt
ovanligare typ av föreskrift är att myndigheten anger en viss egenskap
som måste finnas hos produkten för att den skall få sättas i omlopp. Det
är endast detta sistnämnda slag av regler som avses med artikel 7 d i EG-
direktivet (se danskt lovforslag nr. L 54, FT 1988/89, s. 21 f; jfr Taschner,
Produkthaftung, 1986, s. 107 ff). Enligt direktivet räcker det alltså inte för
ansvarsfrihet att tillverkaren kan visa att produkten överensstämmer med
Prop. 1990/91:197
68
offentliga föreskrifter. Han måste visa att produkten inte får spridas, om
den saknar just den egenskap som har orsakat skadan.
Offentliga föreskrifter av det slag som avses i EG-direktivets regel
förekommer endast undantagsvis i praktiken. Att det finns en erforderlig
koppling mellan en sådan föreskrift och en produktskada torde vara ännu
ovanligare. I praktiken torde därför EG-regeln inte få någon nämnvärd
betydelse. Ett stort antal remissinstanser har kritiserat den avvikelse från
EG-direktivet som på denna punkt föreslås i promemorian. Också jag
anser att den svenska lagen bör anpassas till EG-direktivet. Bestämmelsen
bör utformas på samma sätt som motsvarande regel i den finska lagen.
En helt annan fråga är vilket ansvar som i fall av detta slag föreligger
för den myndighet som har meddelat föreskrifterna. Den frågan skall
emellertid inte regleras i produktskadelagen. Ledning får i stället sökas i
reglerna om det allmännas skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid
myndighetsutövning (se bl.a. 3 kap. skadeståndslagen). Dessa regler utreds
för närvarande av kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsan-
svar (Ju 1989:03).
Mitt förslag: Den som vill ha ersättning enligt produktskadelagen skall
väcka talan inom tre år från det att han fick eller borde ha fått
kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Som yttersta gräns
skall dock gälla att talan måste väckas inom tio år efter det att den
ersättningsskyldige satte den skadegörande produkten i omlopp. Den
som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.
Promemorians förslag: överensstämmer i huvudsak med mitt förslag såvitt
avser treårsregeln. Som yttersta gräns skall dock enligt promemorian gälla
att talan om ersättning för personskada måste väckas inom 25 år efter det
att den skadegörande produkten upphörde att vara i den
ersättningsskyldiges besittning. Talan om ersättning för sakskada måste
väckas inom tio år från den tidpunkten. (Se promemorian s. 158-172.)
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Omkring hälften av
remissinstanserna avstyrker förslaget om en förlängd preskriptionstid för
personskador och förordar att tiden bestäms i enlighet med EG-direktivet.
En instans anser däremot att en förlängd preskriptionstid bör övervägas
även för mer omfattande sakskador. Några remissinstanser framhåller en
kollektiv försäkring som ett alternativ till en förlängd preskriptionstid.
Som ett annat alternativ pekar en instans på möjligheten att införa ett
statligt garantiansvar. Ett antal instanser föreslår också att
utgångspunkterna för beräkningen av de olika preskriptionsfristerna
utformas i enlighet med EG-direktivet. Ett par instanser förordar att
preskriptionstiden bör kunna avbrytas på andra sätt än genom att talan
väcks.
Skälen för mitt förslag: En allmän regel om preskription av fordringar
Prop. 1990/91:197
69
finns i 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130). Enligt denna Prop. 1990/91:197
preskriberas en fordran tio år efter det att den har tillkommit, om inte
preskriptionen avbryts dessförinnan. I fråga om utomobligatoriska
skadeståndsanspråk anses fordringen ha tillkommit när den skadegörande
handlingen företas (jfr prop. 1979/80:119 s. 89). Detta gäller även i
sådana fall då skadan uppstår först en tid efter den skadegörande
handlingen.
När det gäller produktskador torde den skadegörande handlingen i
allmänhet få anses bestå i att produkten sätts i omlopp. Fram till dess
kan den ansvarige upptäcka säkerhetsbristen vid kontroll eller vinna
kunskap om den genom nya undersökningar och på grund därav hindra
att produkten sprids.
Det kan ibland dröja ganska lång tid innan en sådan skada blir märkbar.
Så kan vara fallet med t.ex. skador till följd av inverkan av vissa kemiska
produkter. I en del fall är de effekter som sådana produkter ger på den
mänskliga organismen av smygande (gradvis inverkande) karaktär. Sådana
skador är ofta av allvarligt slag. I olyckliga fall kan det dröja så lång tid
från den skadegörande händelsen till dess att skadan blir märkbar att en
skadeståndstalan redan är preskriberad när den först kan göras gällande.
Det anförda skulle egentligen leda till slutsatsen att den skadelidande
borde ha rätt att kräva ersättning utan någon begränsning i tiden. Det
finns också exempel på ersättningsanordningar där det är på det viset. I
sådana kollektiva försäkringar som läkemedelsförsäkringen och
miljöskadeförsäkringen finns inte någon yttersta preskriptionstid.
Det ligger å andra sidan i den produktansvariges intresse att den tid
under vilken krav på skadestånd kan framställas är begränsad. Naturligtvis
innebär det ett betydande orosmoment för den ansvarige att riskera
skadeståndskrav under lång tid efter det att en produkt har satts i
omlopp. Han kan ha svårt att bedöma omfattningen av ett sådant ansvar.
Vidare kan han tvingas att spara omfattande material rörande produkten
för att kunna bemöta påståenden om dess egenskaper. Det kan också
vara förenat med särskilda problem att få produktansvaret försäkrat, om
sena skador omfattas av ansvaret.
Vad saken gäller är således att göra en avvägning mellan de intressen
som här står emot varandra, den skadelidandes intresse av att sena skador
skall ersättas och den ansvariges intresse av att tiden för krav begränsas.
När det gäller skadeståndsansvar för enskilda torde det - till skillnad från
vad som gäller vid ansvar enligt vissa kollektiva försäkringsanordningar -
vara en allmän uppfattning att någon form avyttersta tidsbegränsning av
ansvaret behövs. Det bör finnas en slutpunkt då ett rättsförhållande är
definitivt avvecklat. Det torde därför vara nödvändigt med en yttersta
preskriptionstid även för produktskador.
Treårsregeln
Det är ett allmänt intresse att ett ersättningskrav framställs utan onödig
tidsutdräkt. Att den ansvarige i allmänhet är angelägen om att så snart
som möjligt få veta om han riskerar att få betala skadestånd är uppen-
bart. Även andra skäl talar för att ett krav på skadestånd bör framställas
70
så snart som möjligt. Exempelvis kan bevisläget försämras, om det får gå Prop. 1990/91:197
lång tid från skadetillfället till dess att ersättningskravet skall bedömas.
Den skadelidande torde ytterst sällan ha några beaktansvärda skäl för att
dröja en längre tid med att framställa sitt krav sedan han har fått klart
för sig att han har rätt till ersättning.
För fall av det nu beskrivna slaget finns därför anledning att införa en
regel som skär av rätten att kräva ersättning relativt kort tid efter det att
den skadelidande fått veta att han har en sådan rätt.
EG-direktivet innehåller i artikel 10 en regel med denna innebörd.
Tidsperioden är bestämd till tre år. Även i den norska och den finska
lagen finns bestämmelser med detta innehåll.
Den svenska produktskadelagen bör också innehålla en preskrip-
tionsfrist av detta slag. På andra områden av svensk rätt finns redan
sådana regler. Enligt 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 28 §
trafikskadelagen (1975:1410) och 39 § konsumentförsäkringslagen
(1980:38) skall den som vill bevaka rätt till ersättning väcka talan inom
tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras
gällande. Enligt 21 § atomansvarighetslagen (1968:45) skall den som vill
rikta ersättningsanspråk mot den ersättningsskyldige anmäla sitt anspråk
inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig
aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till
ersättning enligt denna lag och om den för skadan ansvarige. I dessa
svenska lagar gäller alltså också en tidsfrist om tre år. En så lång frist ger
den skadelidande relativt gott om tid både att avvakta utvecklingen för att
kunna fastställa en skadas omfattning och att söka uppnå en överenskom-
melse med den ansvarige.
Enligt artikel 10 i EG-direktivet skall preskriptionstiden börja löpa från
den dag då den som begär ersättning fick kännedom om eller rimligen
borde ha fått kännedom om skadan, defekten och tillverkarens identitet.
Av hänsyn till intresset av internationell samordning anser jag i likhet med
många remissinstanser att promemorians lagförslag bör jämkas något på
denna punkt och att den nu ifrågavarande preskriptionsregeln i produkt-
skadelagen bör utformas i överensstämmelse med EG-direktivets regel.
Jag förordar därför att preskriptionstiden anges till tre år efter det att den
skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde
göras gällande. Det innebär att preskriptionstiden börjar löpa när han fick
eller hade bort få kännedom om dels skadan, dels säkerhetsbristen i
produkten, dels den mot vilken anspråket skall riktas. I kravet på att den
skadelidande skall ha fått eller bort få kännedom om säkerhetsbristen
ligger också att han skall ha förstått eller bort förstå att skadan har
orsakats av säkerhetsbristen.
Utgångspunkten för den yttersta preskriptionstiden
När man skall bedöma hur lång en yttersta preskriptionstid bör vara har
det en viss betydelse vilken utgångspunkt som skall användas för
preskriptionstidens beräkning. För att en preskriptionsregel skall ha något
värde måste den ge ett någorlunda klart besked till den som kan komma
att krävas på betalning om när han inte längre behöver förvänta sig ett
71
krav. Regeln bör vara utformad så att han utan svårighet kan fastställa Prop. 1990/91:197
utgångspunkten för beräkningen av tiden. Även den som anser sig ha en
fordran har givetvis ett berättigat intresse av att kunna veta hur lång tid
han har på sig innan han måste framställa sitt krav. I fråga om produkt-
ansvaret, där den ansvarige och den skadelidande inte alls behöver
komma i kontakt med varandra för att en skada skall uppstå, möter det
särskilda svårigheter att finna en för dem båda gemensam utgångspunkt
för preskriptionstidens beräkning.
Preskriptionsfristen ställs upp i första hand för att tillgodose den
ansvariges behov av att få slutlig visshet om huruvida ett krav kvarstår.
Som utgångspunkt för beräkningen av tiden måste därför väljas ett
förhållande som är möjligt för den ansvarige att fastställa, även om det
leder till osäkerhet för den skadelidande. Sett från denna synpunkt torde
den regel som får anses vara gällande rätt ge tillfredsställande resultat. En
tillverkare bör i allmänhet ha lätt att fastställa vid vilket tillfälle han har
satt en produkt i omlopp. Denna utgångspunkt har valts också i
EG-direktivet (artikel 11). Den norska och den finska lagen innehåller
liknande regler. Även intresset av internationell rättslikhet talar alltså för
att den svenska regeln utformas på samma sätt.
I promemorian föreslås att preskriptionsfristen skall börja löpa när
produkten upphör att vara i den ersättningsskyldiges besittning. Jag håller
med de kritiska remissinstanserna som anser att det är olämpligt att
införa en ytterligare tidsangivelse vid sidan av tidpunkten då produkten
satts i omlopp. Även om promemorieförslaget någon gång skulle vara mer
fördelaktigt för den skadelidande, förordar jag därför EG-direktivets
utformning av regeln.
Den yttersta preskriptionstiden
En preskriptionsregel har inte den innebörden att tillverkaren garanterar
att hans produkt skall vara funktionsduglig under hela tiden fram till dess
att skadeståndsansvaret preskriberas. Åtskilliga - förmodligen de flesta -
produkter har en tämligen kort livstid. I fråga om dem har i allmänhet
preskriptionstidens yttersta gräns ingen betydelse. Eftersom användningen
har upphört långt tidigare, har risken för att de skall orsaka skada också
upphört för länge sedan när den lagenliga preskriptionstiden upphör. Om
skada uppstår därför att en sådan produkt används efter det att den
normala användningstiden har gått ut, kan skadeståndsansvar vara
uteslutet på den grunden att produkten inte kan anses brista i fråga om
säkerhet. Användaren har inte skäligen kunnat förvänta sig att produkten
alltjämt skulle vara så säker att skada inte skulle kunna uppstå.
Vidare bör framhållas att det stora flertalet situationer där preskrip-
tionsfrågan kan aktualiseras torde komma att fångas upp av den tidigare
föreslagna treårsfristen. Emellertid finns det ett mindre antal fall av stor
betydelse som treårsregeln inte kan tillämpas på. Det är de tidigare
nämnda fallen där skadan blir märkbar först lång tid efter den skadegö-
rande handlingen. Hit hör bl.a. allvarliga personskador, t.ex. cancersjuk-
domar, som utvecklas och förvärras så småningom under lång tid efter
det att den skadelidande utsattes för inverkan av produkten i fråga. Det
72
är angeläget att den som drabbas av en sådan skada får ersättning, även Prop. 1990/91:197
om det har gått lång tid från skadetillfället.
I EG-direktivet har man valt att begränsa tiden för det strikta produkt-
ansvaret till tio år. Det betyder dock inte att det råder en gemensam
tioårig preskriptionsfrist i EG-länderna. Av artikel 13 i EG-direktivet
framgår nämligen att direktivet inte inverkar på sådana rättigheter som
en skadelidande hade enligt de allmänna skadeståndsregler som gällde när
direktivet meddelades. Det innebär bl.a. att medlemsländernas regler om
culpaansvar skall fortsätta att gälla vid sidan av det strikta produkt-
ansvaret. I flera länder, bl.a. Belgien, Frankrike, Nederländerna och
Tyskland, gäller en allmän preskriptionsfrist om 30 år för culpaansvaret.
Den finska produktansvarslagen föreskriver liksom EG-direktivet tio års
preskriptionstid. I den norska lagen finns däremot regler som innebär att
preskriptionstiden för produktskador - liksom för fordringar i allmänhet
i Norge - är 20 år. För utvecklingsskadorna finns dock ett undantag, som
innebär att preskriptionstiden är 10 år.
För svenskt vidkommande torde valet stå mellan att följa den inter-
nationella tendensen, som innebär tio års preskriptionsfrist för det strikta
produktansvaret, och att ta större hänsyn till de skadelidandes intressen
så som föreslås i promemorian.
Från näringslivshåll har gjorts gällande att en lång yttersta preskrip-
tionstid i den svenska produktskadelagen kommer att medföra problem
för det svenska näringslivet i internationella förhållanden. Om Sverige
får en avsevärt längre preskriptionstid, befarar man att den svenska
tillverkningsindustrin kommer att drabbas av större kostnader än sina
utländska konkurrenter, särskilt om den svenska industrin dessutom skall
bära ansvar för utvecklingsskador. Enligt företrädare för näringslivet
kommer därför den svenska exportindustrin att få svårt att hävda sig i
den internationella konkurrensen.
Vidare har det påpekats att en svensk importör, som skall ansvara för
sin produkt enligt de svenska reglerna, inte kommer att kunna föra
ansvaret bakåt till sin utländska leverantör, om en kortare preskrip-
tionstid enligt den utländska lagen har löpt ut. Antagligen kommer den
svenska importören i denna situation inte ens att kunna få hjälp från
utlandet med uppgifter och dokumentation om produkten som han
behöver för att bemöta kraven. Omvänt har befarats att en utländsk
skadelidande, som på grund av preskription inte kan vända sig mot någon
i sitt hemland, kommer att vända sig direkt mot en tillverkare i Sverige,
om de svenska preskriptionsreglerna blir mer generösa mot de skadelidan-
de.
För frågan huruvida preskriptionstiden bör förlängas har det stor
betydelse om ett på så sätt utvidgat skadeståndsansvar kan försäkras på
rimliga villkor. Om inte rätten till ersättning kan garanteras genom
försäkring, får en förlängd preskriptionstid endast ett begränsat intresse
för de skadelidande. Det kan då med skäl ifrågasättas om värdet av den
utvidgade ersättningsrätten uppväger den belastning på näringslivet som
är andra sidan av en förlängd preskriptionstid.
Företrädare för försäkringsbranschen har hävdat att det kommer att
73
vara förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd en ansvarsför- Prop. 1990/91:197
säkring som täcker produktansvaret under en preskriptionstid av 25 år.
Det bedöms vara nästan omöjligt att ordna en reservavsättning för så
lång tid; man skulle bli hänvisad till rena gissningar. Försäkringsbolagen
skulle också få en mängd öppna ärenden med åtföljande hanterings-
kostnader. Vidare skulle det bli mycket svårt att återförsäkra ett sådant
ansvar, i vart fall skulle det bli mycket dyrt. För den kemisk-tekniska
industrins ansvar bedömer man det vara omöjligt att ordna en återförsäk-
ring, om preskriptionstiden är 25 år. Återförsäkringsmarknadens sätt att
fungera skulle i sig medföra problem. Till det faktum att en lång
preskriptionstid skulle innebära en betydligt ökad risk skulle marknaden
lägga det osäkerhetsmoment som låg i att det svenska produktansvaret i
andra avseenden - främst i fråga om ansvaret för utvecklingskador - avvek
från produktansvaret i en del andra länder.
Det har också sagts från försäkringsbranschens sida att en preskrip-
tionstid på 25 år skulle göra det nödvändigt att man gick över till "claims
made"-principen. För att försäkringen då skulle ersätta en skada skulle
krävas att försäkringen gällde när skadan anmäldes. En försäkringslösning
enligt denna modell ger således ett skydd endast så länge som det
ansvariga företaget består och betalar försäkringspremien. Försäkrings-
skyddet gäller då inte anspråk som framställs först efter det att ett
företags verksamhet och premiebetalning har upphört.
Försäkringsbranschen har under remissbehandlingen tillagt att kostnads-
effekterna av en skärpt lagstiftning bara kan uppskattas men att det utan
tvivel är den föreslagna långa preskriptionstiden som inger de största
farhågorna.
Om preskriptionstiden för personskador förlängs jämfört med gällande
rätt, kommer den förlängda preskriptionstiden att gälla bara ett mindre
antal fall. I praktiken torde det bli vid gradvis uppstående skador som den
yttersta preskriptionstiden kommer att få någon betydelse. Sådana skador
är ofta allvarliga. Det är just vid sådana skador som det framstår som
särskilt angeläget att den skadelidande kan få ersättning även senare än
tio år efter det att produkten sattes i omlopp.
Uppenbarligen kommer det att bli svårt att få till stånd en försäkrings-
lösning som täcker produktansvaret, om den yttersta preskriptionstiden för
det strikta produktansvaret blir avsevärt längre än tio år. De försäkrings-
problem och andra olägenheter för näringslivet som är förenade med en
svensk särlösning i form av en 25-årig preskriptionstid kan totalt sett
komma att förorsaka kostnader som inte ger en rimlig utdelning i form
av ersättningar till de skadelidande.
Avgörande för frågan om preskriptionstidens längd är emellertid kravet
på en harmonisering med EG-direktivet. Det kan enligt min mening inte
komma i fråga att Sverige på denna centrala punkt skulle ha en lösning
som inte är förenlig med de harmoniseringssträvanden inom EES-sfären
som nu gör sig gällande. Jag förordar därför att den yttersta preskrip-
tionstiden bestäms i enlighet med gällande svensk rätt till tio år.
De nyss anförda skälen för att skadelidande skall få ersättning för även
sena skador är emellertid starka. Som jag tidigare har nämnt finns det i
74
vissa andra europeiska länder en längre preskriptionstid för sådana Prop. 1990/91:197
produktskador som orsakats genom vårdslöshet. En motsvarande
förlängning av preskriptionstiden för culpaansvaret för svensk del rimmar
dock inte särskilt väl med den syn på utvecklingsskadorna som jag gett
uttryck för i det föregående. I fråga om miljöskador har det i Sverige
visat sig möjligt att utforma en kollektiv försäkringsanordning som täcker
även sena skador. När det däremot gäller produktskador har från
näringslivshåll hävdats att det inte finns vare sig sakliga skäl eller
praktiska möjligheter att för någon viss bransch eller vissa branscher
arrangera en speciell försäkringslösning som avviker från dem som allmänt
står till buds inom näringslivet. För produktansvarets del är det därför -
åtminstone för närvarande - inte möjligt att lösa problemet med de sena
skadorna genom en frivillig kollektiv försäkring. Problemet kvarstår alltså
olöst och det får nu undersökas om dessa skador kan ersättas genom
något annat ansvarssystem. En möjlighet som också bör prövas är att
försöka få till stånd en förlängd preskriptionstid för det strikta produkt-
ansvaret i ett internationellt sammanhang.
Preskriptionsavbrott m.m.
När det gäller frågan vilken åtgärd som skall krävas för att preskrip-
tionen skall avbrytas kan man tänka sig olika lösningar. Enligt 5 §
preskriptionslagen räcker det med att gäldenären t.ex. erkänner fordringen
gentemot borgenären eller får ett skriftligt krav från borgenären. I 29 §
försäkringsavtalslagen, 28 § trafikskadelagen och 39 § kon-
sumentförsäkringslagen krävs däremot att talan väcks. EG-direktivet har
en regel av det sistnämnda slaget när det gäller tioårspreskriptionen.
Beträffande treårsregeln hänvisas i EG-direktivet till nationell lag.
I fråga om produktansvar har en regel om att preskriptionen avbryts
först om talan väcks den fördelen för den produktansvarige att den
skadelidande tvingas att vidta en aktiv ågärd för att avveckla fordrings-
förhållandet. Den skadelidande skulle annars kunna dröja med att kräva
ut sin fordran under lång tid, om han bara bröt preskriptionen i tid
genom att skriftligen erinra gäldenären om fordringen. Denna synpunkt
har giltighet särskilt vid långa preskriptionstider. Liksom i EG-direktivet
bör därför i den svenska lagen föreskrivas att den tioåriga preskriptionen
bryts genom att talan väcks. För likformighetens skull bör samma regel
gälla i fråga om treårsregeln. Eftersom utgångspunkten här är tiden då
den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om skadan, om
säkerhetsbristen i produkten och om vem som är ersättningsskyldig, bör
tre år räcka för de åtgärder som måste vidtas innan talan kan väckas.
Syftet med att talan skall väckas inom viss tid är framför allt att
gäldenärens betalningsskyldighet skall bli klarlagd och fordringsförhål-
landet avvecklas. Detta syfte kan uppnås utan rättsligt förfarande, om
gäldenären erkänner skulden. Går gäldenären med på att betala, är det
i princip onödigt att kräva någon rättslig åtgärd från borgenärens sida.
Att gäldenären erkänner skulden bör därför ha samma preskriptions-
avbrytande verkan som att borgenären väcker talan. Någon uttrycklig
lagregel om det är inte erforderlig (jfr prop. 1976/77:5 s. 187).
75
I 6 och 7 §§ preskriptionslagen finns regler om verkan av preskrip- Prop. 1990/91:197
tionsavbrott. Om inte annat föreskrivs i produktskadelagen, kommer enligt
1 § preskriptionslagen bestämmelserna i 6 och 7 §§ preskriptionslagen att
gälla även för fordringar som grundas pä produktskadelagen. Preskrip-
tionslagens regler innebär bl.a. följande. Om preskription har avbrutits
genom erkännande, löper ny preskriptionstid enligt 2 § preskriptionslagen
från dagen för avbrottet. Har preskription avbrutits genom att talan har
väckts, löper en ny preskriptionstid enligt 2 § från den dag dom eller
slutligt beslut meddelas eller det rättsliga förfarandet avslutas på annat
sätt. Till komplettering av dessa huvudregler finns ytterligare be-
stämmelser.
Tillämpade på produktskadelagen skulle dessa regler innebära att efter
preskriptionsavbrott en ny preskriptionstid skulle löpa men att denna nya
tidsfrist skulle vara tio år enligt vad som föreskrivs i 2 § preskrip-
tionslagen. Någon särskild olägenhet kan inte förutses av detta. Jag anser
därför att det saknas anledning att införa någon regel med annan
innebörd i produktskadelagen.
Härefter återstår att ta ställning till vilken verkan det skall ha att ett
skadeståndskrav har preskriberats. Närmare bestämt gäller frågan
huruvida en preskriberad fordran skall få användas till kvittning enligt
vad som föreskrivs i 10 § preskriptionslagen eller rätten skall vara helt
förlorad så som gäller enligt t.ex. 29 § försäkringsavtalslagen (jfr prop.
1979/80:9 s. 203 f). När det gäller skadeståndskrav av det slag det här
är fråga om torde det i allmänhet sakna betydelse om de kan användas
för kvittning efter preskriptionstidens utgång. I promemorian föreslås
därför att regeln utformas i överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser i försäkringsavtalslagen och vissa andra ersättningsrättsliga
lagar. Förslaget har inte ifrågasatts under remissbehandlingen. Även
EG-direktivets artikel 11 har denna utformning.
På grund av det anförda förordar jag att det i produktskadelagen införs
en regel av innebörd att den som inte väcker talan i tid inte har rätt till
ersättning.
2.10.1 Skadeståndslagen
Mitt förslag: Den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadestånds-
lagen som grund för sin talan även i fråga om skador som faller inom
produktskadelagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig bestämmelse
härom behövs inte.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s.172-181).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans ifrågasätter förslaget att den
skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen som grund för sin
76
talan även i fråga om skador som faller inom produktskadelagens Prop. 1990/91:197
tillämpningsområde. En remissinstans anser dock att lagtexten bör i
klarhetens intresse kompletteras med en bestämmelse om detta.
Skälen för mitt förslag: För produktansvarets vidkommande har i olika
länder valts skilda lösningar på frågan huruvida speciallagstiftningen om
produktansvar skall vara exklusivt tillämplig eller andra skadeståndsregler
kunna tillämpas alternativt.
Sålunda stadgas i artikel 13 i EG-direktivet att direktivet inte inverkar
på de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt rättsreglerna om
ansvar i och utanför avtalsförhållanden eller enligt särskilda ansvarsregler
som gäller när direktivet meddelas.
Den finska lagen innehåller en bestämmelse enligt vilken produkt-
ansvarslagen inte inskränker den skadelidandes rätt till ersättning på
grund av avtal eller med stöd av skadeståndslagen.
Den norska lagen bygger på det motsatta synsättet. I § 1-1 sägs att
lagen gäller det skadeståndsansvar en producent har för skada som vållas
av en produkt vilken är framställd eller satt i omlopp som led i hans yrke,
förvärvsverksamhet eller därmed likställd verksamhet. I motiven (se Ot
prp nr 48, 1987-88, s 121) förklaras att produktansvarslagen inom sitt
sakliga tillämpningsområde uttömmande reglerar det skadeståndsansvar
en producent - i den mening detta begrepp har enligt lagen - har för
skador som hans produkt vållar.
För svensk del anges i 1 kap. 1 § skadeståndslagen att bestämmelserna
i den lagen om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet
eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i
avtalsförhållanden. För produktansvarets vidkommande betyder detta till
en början att skadeståndslagens allmänna bestämmelser blir tillämpliga i
fråga om sådant som inte regleras särskilt i produktskadelagen. Exempel-
vis kommerjämkningsreglerna i 6 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen att
gälla för sådana produktskador som regleras i produktskadelagen.
Vidare följer av 1 kap. 1 § skadeståndslagen att, i de fall då rätten till
ersättning för en produktskada inte alls regleras i produktskadelagen, den
skadelidande kan kräva skadestånd med stöd av skadeståndslagen. Så blir
fallet då en produkt har orsakat sakskada på annat än konsumentegen-
dom (jfr avsnitt 2.4.2).
Emellertid förekommer också fall där produktskadelagen i och för sig
är tillämplig men där också skadeståndslagens culparegel skulle kunna
åberopas som grund för ett skadeståndsanspråk. Exempelvis kan en
tillverkare av vårdslöshet sätta i omlopp en produkt som är behäftad med
en säkerhetsbrist. Den nämnda regeln i 1 kap. 1 § skadeståndslagen är
inte avsedd att hindra att skadeståndslagen tillämpas i ett sådant fall i
stället för en skadeståndsrättslig speciallag. Avgörande för om det skall
vara tillåtet är emellertid vad speciallagen föreskriver därom (jfr
Bengtsson m.fl., Skadestånd, tredje uppl., s. 85).
I allmänhet lär situationer av angivet slag inte ge upphov till något
problem om vilken lag som skall tillämpas i fråga om en produktskada.
Det bör normalt ligga i den skadelidandes intresse att åberopa produkt-
skadelagen, eftersom den bygger på strikt ansvar. Den skadelidande
77
slipper då visa att motparten har varit vårdslös och att vårdslösheten har Prop. 1990/91:197
orsakat skadan.
Som har framhållits i promemorian (se s. 179 f.) kan det dock inträffa
att den skadelidande skulle ha fördel av att i stället kunna grunda sin
talan på skadeståndslagens allmänna culparegel. Vad som anförts i
promemorian till stöd för att den skadelidande bör ges full frihet att välja
om han vill grunda en talan om ersättning för produktskada på produkt-
skadelagen eller på skadeståndslagen har lämnats utan erinran under
remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till promemorians bedömning.
En sådan lösning är väl förenlig med skadeståndslagens principer. Jag
anser därför att någon särskild bestämmelse inte behöver tas in i
produktskadelagen. Principerna får ändå anses gälla så länge produktska-
delagen inte innehåller någon regel som gör den lagen exklusivt tillämplig
i de nu aktuella fallen.
2.10.2 Skadeståndsrättsliga specialregler
Min bedömning: Produktskadelagens förhållande till andra skade-
ståndsrättsliga specialregler får bedömas från fall till fall. Någon
lagbestämmelse om det behövs inte.
Promemorians bedömning: överensstämmer med min bedömning (se
promemorian s. 181-183).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans ifrågasätter bedömningen.
Skälen för min bedömning: I promemorian (s. 29 f.) redogörs för ett antal
skadeståndsrättsliga speciallagar inom vilkas tillämpningsområde vissa
produktskador kan falla. Frågan är hur produktskadelagen bör förhålla sig
till dessa andra lagar.
I avsnitt 2.2.3. har jag föreslagit att skador som omfattas av atoman-
svarighetslagen skall undantas från produktskadelagens tillämpningsområ-
de.
I övriga fall kan situationen bli den att samma skada faller inom mer
än en lags tillämpningsområde och att olika personer är skadestånds-
skyldiga enligt de olika lagarna. Skadeståndsansvaret kan enligt den
tillämpliga skadeståndsrättsliga specialregeln åvila t.ex den som använder
den skadeorsakande produkten i ett visst slag av verksamhet medan den
som har tillverkat produkten bär ansvaret enligt produktskadelagen. Den
skadelidande kan då välja att kräva en av de ansvariga eller var och en
av dem. I det senare fallet blir svarandena solidariskt ansvariga och deras
inbördes ansvar bestäms enligt allmänna regler om regressrätt (jfr avsnitt
2.6).
Någon särskild olägenhet kan inte anses följa av att en produktskada
faller inom en annan skadeståndsrättslig speciallags tillämpningsområde
samtidigt som även produktskadelagen blir tillämplig på skadefallet. För
den skadelidande är det naturligtvis tvärtom en fördel att ha två
alternativa möjligheter att kräva ersättning för sin skada. Jag anser det
därför inte vara motiverat att införa någon bestämmelse i produktskadela-
78
gen varigenom den lagens tillämpningsområde avgränsas från tillämpnings- Prop. 1990/91:197
området för andra skadeståndsrättsliga specialregler, lika litet som det
finns anledning att dra upp någon sådan gräns mellan produktskadelagen
och skadeståndslagen. I stället får med ledning av andra skadeståndsregler
avgöras om de skall vara exklusivt tillämpliga i något fall av produktskada.
Vad nu sagts bör gälla även förhållandet mellan produktskadelagen och
skadeståndsreglerna i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar respektive lagen (1981:1354) om allmänna värmesys-
tem, beträffande vilket Svenska Kommunförbundet har efterlyst ett
klarläggande.
2.10.3 Regler om skadestånd i avtalsförhållanden
Mitt förslag: Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produkt-
skadelagen får inte åberopas mot den som har rätt till ersättning.
Om den skadelidande står i avtalsförhållande till den som ansvarar
enligt produktskadelagen, skall han kunna välja att grunda sitt
ersättningsanspråk antingen på de avtalsrättsliga reglerna eller på
produktskadelagen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemorian
s. 183-186).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller
lämnat det utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Enligt vad jag tidigare (se avsnitt 2.5.1) har
förordat skall i första hand tillverkare bära ansvaret för produktskador
enligt produktskadelagen. Den skadelidande har däremot i regel inte köpt
den skadegörande produkten av tillverkaren utan av någon som befinner
sig i ett senare distributionsled, i regel av en detaljist. När situationen är
sådan finns inget avtal mellan den skadeståndsansvarige och den
skadelidande. Andra situationer kan emellertid förekomma. Tillverkaren
kan sälja sin produkt direkt till den slutlige användaren. I vissa fall skall
enligt de föreslagna reglerna också detaljisten bära produktansvaret (se
avsnitt 2.5.5 och 2.5.6). Det finns därför anledning att ställa frågan i
vilken utsträckning produktskadelagen skall gälla när den skadelidande
och den produktansvarige står i ett avtalsförhållande till varandra.
Syftet med produktskadelagen är att stärka enskilda människors skydd
mot att drabbas av produktskador. Det kan inte godtas att det skydd
som lagen sålunda är avsedd att ge skulle kunna omintetgöras genom
avtal i förväg. I en avtalssituation där en privatperson står mot en
näringsidkare befinner sig privatpersonen i allmänhet i underläge. Om
avtalsfrihet fick råda, skulle risken därför vara stor att privatpersonen i
många fall förmåddes att avstå från sina framtida eventuella rättigheter
enligt produktskadelagen. På grund härav är det nödvändigt att den
lagens regler görs tvingande till förmån för de skadelidande. Som är
brukligt i den konsumenträttsliga lagstiftningen bör det således föreskrivas
uttryckligen i produktskadelagen att avtalsvillkor som inskränker ansvaret
79
enligt lagen är utan verkan. Prop. 1990/91:197
Regler med denna innebörd finns såväl i EG-direktivet (artikel 12) som
i den norska och den finska lagen.
Som ett komplement till det köprättsliga produktansvaret enligt den nya
konsumentköplagen har jag i det föregående (avsnitt 2.6.2) föreslagit att
en säljare som har fått betala skadestånd för en produktskada enligt
konsumentköplagen skall ha rätt till ersättning för vad han har betalat av
den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Motivet för
denna regressrätt är detaljistens behov av skydd mot starkare motparter
i bakre led. Även denna regel bör därför vara tvingande, i detta fall till
detaljistens förmån.
I övrigt saknas anledning att frånkänna avtal om produktansvar giltighet.
Om en näringsidkare åtar sig ett strängare ansvar än lagen föreskriver,
bör han vara bunden av sitt åtagande. Det bör också vara tillåtet för
näringsidkare att fritt avtala om sitt inbördes ansvar, så länge det inte
begränsar den skadelidandes eller detaljistens möjligheter att kräva
ersättning enligt produktskadelagen.
Om den skadelidande sålunda skall ha rätt att åberopa ett avtal som
är förmånligare för honom än produktskadelagen, följer av det att han
skall kunna åberopa också avtalsrättsliga lagregler som ger honom bättre
ersättning än produktskadelagen. Står den skadelidande i avtalsförhållande
till den som svarar enligt produktskadelagen, kan han alltså - om han
föredrar det - åberopa kontraktsrättens regler, t.ex. regleringen i
konsumentköplagen.
Min bedömning: Sverige bör inte för närvarande ansluta sig till
Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar.
Promemorians förslag: Sverige skall ansluta sig till Haagkonventionen om
tillämplig lag vid produktansvar (se promemorian s. 187-208).
Remissinstanserna: De remissinstanser som särskilt har berört frågan
uttrycker tveksamhet om värdet av en svensk anslutning till konventionen
med hänsyn till att endast ett fåtal länder har tillträtt den.
Skälen för min bedömning: Haagkonventionen om tillämplig lag vid
produktansvar, som antogs år 1973, har ratificerats av sex stater, nämligen
Frankrike, Jugoslavien, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Spanien.
Vidare har Belgien, Italien och Portugal undertecknat konventionen.
Konventionen har analyserats i promemorian (se s. 196-208). Sammanfatt-
ningsvis konstateras bl.a. att konventionen inte är helt idealisk. Mot
bakgrund av den begränsade anslutningen till konventionen har de
remissinstanser som har berört frågan uttryckt tveksamhet om värdet av
en svensk anslutning. Ett antal länder med vilka Sverige sammantaget har
en stor del av sitt handelsutbyte kan inte förväntas ansluta sig till
Haagkonventionen inom överskådlig tid. Som också framhålls i pro-
memorian är den harmonisering som kan uppnås genom en svensk
80
anslutning begränsad. Eftersom den svenska produktansvarslagstiftningen Prop. 1990/91:197
har utformats i överensstämmelse med de regler som kommer att gälla
inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är det inte
heller lika angeläget att lagvalsreglerna harmoniseras som det hade varit,
om Sverige hade valt att införa särregler i olika avseenden. På grund av
det anförda är jag inte för närvarande beredd att förorda att vi skall
tillträda konventionen. Frågan kan naturligtvis komma i ett annat läge,
om konventionen skulle vinna en bredare anslutning.
Det är angeläget att de nya reglerna om ett skärpt produktansvar kan
börja gälla så snart som möjligt.
Den föreslagna produktskadelagen innehåller emellertid bestämmelser
av sådant slag att det behöver gå viss tid från det att lagen har antagits
till dess att den träder i kraft, övergångstiden är nödvändig för att de
som kan ådra sig ansvar enligt lagen skall kunna beakta de nya reglerna
i sin verksamhet, t.ex. genom att säkra utredning om när produkter sätts
i omlopp. Vidare behöver näringsidkare i olika led när de ingår avtal veta
vilket skadeståndsansvar de kan ådra sig enligt den nya lagen. Detta gäller
inte minst beträffande importörer som genom avtal kan försäkra sig om
en möjlighet att kräva ersättning för produktskador av den utländske
tillverkaren eller säljaren. Gällande produktansvarsförsäkringar måste
också anpassas till de nya förutsättningarna för ansvar.
Med hänsyn till dessa omständigheter synes produktskadelagen lämpligen
kunna träda i kraft den 1 juli 1992.
Produktskadelagen innebär att skadeståndsansvaret för tillverkare,
importörer m.fl. blir strängare än vad som nu gäller. De nya reglerna bör
inte införas på sådant sätt att de får retroaktiv verkan. Avgörande för när
ansvaret inträder enligt den föreslagna produktskadelagen är den tidpunkt
då produkten har satts i omlopp av den som påstås vara ansvarig. Den
nya lagen bör därför inte tillämpas mot någon som har satt den skade-
görande produkten i omlopp innan lagen har trätt i kraft.
2.13.1 Näringslivets kostnader
Som framgår av promemorian har det visat sig svårt att få säkra och
preciserade uppgifter om hur kostnaderna för produktansvaret inverkar
på företagens ekonomi. Det gäller såväl kostnaderna för de nu gällande
reglerna som de höjningar som ett skärpt ansvar kan innebära.
De ekonomiska verkningarna av produktansvaret avspeglas i kostnaderna
för produktansvarsförsäkringen. I promemorian redovisas vissa uppgifter
om rådande försäkringsförhållanden och bedömningar av den framtida
utvecklingen (se s. 223 ff).
Svenska försäkringsbolags riksförbund lämnar i sitt remissyttrande vissa
uppgifter om i vad mån produktansvarsförsäkringen har åberopats i g]
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
anledning av inträffade skadefall. Uppgifterna har inhämtats från de Prop. 1990/91:197
medlemsbolag i riksförbundet som bedöms vara dominerande på
produktansvarsförsäkringens område. Av uppgifterna framgår bl.a.
följande.
I slutet av 1980-talet var i de aktuella försäkringsbolagen närmare
400 000 företagsförsäkringar med produktansvarsskydd i kraft. Häri ingår
försäkringar, som tecknats även av företagare med rätt begränsad
verksamhet, t.ex. lantbrukare. Uppskattningsvis anmäldes vid denna tid
varje år sammanlagt omkring 500 produktskadefall till bolagen. Omkring
20 procent av de anmälda fallen utgjordes av personskador. En betydande
mängd av de anmälda skadorna resulterade inte i någon ersättning
beroende på att man inte funnit någon vårdslöshet styrkt. Ersättning
betalades ut för endast omkring 25 procent av de uppgivna personskador-
na. Ersättningen för sakskadorna översteg markant personskadeersättning-
en. Den genomsnittliga sakskadan ersattes, mycket grovt uppskattat, med
200 000 kr. under det att ersättningen för en personskada uppgick till
ungefär 50 000 kr.
Riksförbundet påpekar att dessa uppgifter är ganska osäkra men att de
kan ge en ungefärlig bild av situationen. Förbundet erinrar vidare om att
man måste räkna med att det har förekommit flera produktskador än
materialet utvisar. Det finns nämligen enligt förbundet starka skäl att anta
att en hel del produktskador kommit att ersättas, inte genom produkt-
ansvarsförsäkringen, utan genom den egendomsförsäkring som gällt för
det skadade objektet.
Med de angivna reservationerna ger de redovisade uppgifterna ändå en
uppfattning om hur stora kostnader som produktskador vållar.
När produktskadelagen införs innebär det att produktansvaret skärps.
Jämfört med gällande rätt blir skadeståndsansvaret enligt produktskade-
lagen strängare främst i två hänseenden.
- Culparegeln ersätts med en regel om strikt ansvar för skada som orsakas
av en produkt till följd av bristande säkerhet.
- Skadeståndsansvaret skall omfatta skyldighet att ersätta även utveck-
lingsskador.
Övergången från culpaansvar till strikt ansvar innebär formellt sett att
skadeståndsskyldigheten blir strängare. Med tanke på hur culparegeln har
utvecklats i rättspraxis framstår skillnaden dock inte som så stor i
praktiken. Särskilt vid industriell tillverkning har aktsamhetskravet ställts
högt redan i gällande rätt. Vidare har domstolarna använt garantiresone-
mang för att komma fram till ett skärpt ansvar. Genom rättsfallet NJA
1989 s. 389 har strikt ansvar införts på livsmedelsområdet för per-
sonskador som orsakats av skadebringande produkter.
Det bör också påpekas att produktskadelagen gäller bara sådana skador
som en produkt orsakar till följd av bristande säkerhet. Dessutom föreslås
det strikta ansvaret bli kanaliserat till vissa särskilda ansvarssubjekt vilket
medför en avlastning av ansvaret för andra subjekt.
Att skadeståndsskyldigheten skall omfatta utvecklingsskador kan sägas
vara en konsekvens av det strikta ansvaret. Den ekonomiska betydelsen
av lagen i denna del beror naturligtvis på utvecklingsskadornas antal och
82
omfattning. Det finns inga säkra uppgifter om det. Utvecklingsskador
enligt EG-direktivets snäva definition kan dock antas vara sällsynta. Ett
ansvar för utvecklingsskador får olika stor betydelse för olika branscher.
Inom många branscher torde risken för utvecklingsskador vara så gott
som obefintlig. För dessa branscher skärps sålunda ansvaret inte alls.
Såvitt nu kan bedömas finns det anledning att räkna med en risk för
utvecklingsskador i första hand när det gäller läkemedel, där branschen
redan har åtagit sig ansvar för sådana skador, samt kemisk-tekniska
produkter och möjligen livsmedel.
I promemorian (s. 228 f.) diskuteras hur ett skärpt produktansvar kan
tänkas påverka näringslivets villkor. Verkningar av skilda slag kan
förutses. Somliga leder till ökade kostnader för näringslivet, andra kan
antas medföra besparingar. Det är inte möjligt att i siffror beräkna de
sammanlagda effekterna av lagförslaget. Utgångspunkterna för sådana
beräkningar är alltför osäkra, och de förmodade verkningarna kan i
allmänhet inte uppskattas till sina belopp.
Under remissbehandlingen av promemorian har det inte kommit fram
något ytterligare material som kan ge underlag för någon mer exakt
beräkning av lagförslagets ekonomiska verkningar för näringslivet.
Vid remissbehandlingen av promemorian har näringslivet och för-
säkringsbranschen uttryckt farhågor för att promemorieförslaget skulle
leda till försämrade ekonomiska villkor för svenska företag och allvarligt
försämra dessa företags förmåga att konkurrera med utländska företag.
Dessa farhågor har emellertid varit knutna framför allt till promemorians
förslag om en förlängd preskriptionstid vid personskador. Det har ansetts
att en förlängning av preskriptionstiden i kombination med ett ansvar för
utvecklingsskador kan medföra väsentligt ökade kostnader för svenskt
näringsliv. I och med att jag nu föreslår att preskriptionstiden även vid
personskador skall vara begränsad till tio år, torde det inte finnas
anledning att befara några sådana kostnadseffekter för svenskt näringsliv.
I stället torde kostnadseffekterna för svenskt näringsliv av de nya
produktansvarsreglerna bli i allt väsentligt desamma som för näringslivet
i andra EG- eller EFTA-länder som infört sådana regler. Det innebär bl.a.
att man till följd av övergången till strikt ansvar och den uppmärksamhet
som den nya lagen kan komma att få har att räkna med ett något ökat
antal ersättningskrav.
Att antalet ersättningskrav ökar något torde dock knappast få någon
betydelse för företagens kostnadsnivå. Det totala antalet ersättningskrav
torde nämligen bli så lågt att kostnaderna för näringslivet i dess helhet
torde bli försumbara (jfr erfarenheterna av införandet av miljöskadelagen,
1986:225).
Det finns inte anledning att befara att införandet av ett ansvar för
utvecklingsskador i Sverige i sig skulle komma att föranleda några
nämnvärda kostnadsökningar för företagen. Som jag tidigare har
framhållit är med den definition som begreppet utvecklingsskador har fått
i EG-direktivet utrymmet för sådana skador mycket begränsat.
Vad som kan få betydelse för kostnadsutvecklingen och därmed
prisbildningen är utvecklingen av försäkringskostnaderna. Vad som
Prop. 1990/91:197
83
kommit fram vid remissbehandlingen ger inte anledning att anta att dessa Prop. 1990/91:197
kostnader - med en tioårig preskriptionstid även vid personskador -
kommer att öka i sådan grad att det får någon nämnvärd inverkan på
prisbildningen i Sverige. För företagen i Sverige torde effekterna i detta
hänseende bli i stort sett desamma som för företag i andra länder där det
strikta produktansvaret nu har införts.
2.13.2 Statens och kommunernas kostnader
En förutsättning för ansvar enligt produktskadelagen skall vara att den
skadeorsakande produkten har tillhandahållits i en näringsverksamhet.
Sådan verksamhet kan bedrivas även av statliga och kommunala organ,
t.ex. de affärsdrivande verken (jfr prop. 1984/85:110 s. 141). Staten och
kommunerna kan alltså - liksom enligt gällande rätt - när de bedriver
näringsverksamhet ådra sig skadeståndsansvar enligt produktskadelagen
under samma förutsättningar som privata näringsidkare.
Som jag nyss framhöll kan den nya lagstiftningen om produktansvar
medföra ett något ökat antal ersättningskrav. Det är dock tveksamt om
det leder till ett ökat antal mål i domstolarna. Den nya lagstiftningen
klargör rättsläget på ett område där det hittillsvarande ersättningssystemet
till stor del byggt på en rättspraxis vars innehåll och räckvidd delvis har
varit oklar. De nya reglerna bör därför kunna motverka behovet av att
anlita domstolarna för att få skadan reglerad. I de fall domstolarna trots
allt får pröva tvister om ersättning för produktskador, bör den nya lagen
i regel kunna bidra till att sänka kostnaderna för den rättsliga prövningen
jämfört med vad som annars skulle ha varit fallet.
Av vad som nu har anförts bör dock inte dras slutsatsen att den nya
lagstiftningen i någon nämnvärd grad skulle kunna påverka kostnaderna
för domstolarna i vare sig ökande eller sänkande riktning (jfr SOU
1979:79 s. 114). Antalet skadeståndsmål i Sverige är mycket litet. De
kostnadsförändringar för domstolarna som kan uppstå till följd av
produktskadelagen torde därför bli försumbara. Den nya lagen medför
därför inte något behov av ökade resurser för domstolarna men leder inte
heller till några besparingsmöjligheter där.
Inte heller i övrigt torde den nya lagen medföra något behov av ökade
resurser inom den statliga eller kommunala sektorn.
I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till produktskadelag.
Lagrådet har granskat lagförslaget.
84
Prop. 1990/91:197
Lagens rubrik
I nordisk juridisk litteratur och debatt används genomgående termen
"produktansvar" som beteckning på det skadeståndsrättsliga ansvaret för
bristfälliga produkter. Termen torde vara en översättning av engelskans
"product liability" och anknyter därmed till den internationella diskussion-
en i Europa och USA. Det kan knappast komma i fråga att nu försöka
ändra detta språkbruk, även om termen kan anses något missvisande. Vid
sidan av det skadeståndsrättsliga produktansvar som regleras i lagen
förekommer ju andra slag av ansvar för en produkt, t.ex. inom marknads-
rätten (se produktsäkerhetslagen).
Efter mönster av nyare ersättningsrättsliga speciallagar, t.ex. trafik-
skadelagen, brottsskadelagen och miljöskadelagen, har lagen fått rubriken
"produktskadelag".
Lagens disposition
Lagrådet har funnit det svårt att läsa ut av lagrådsremissens lagtext (se
bilaga 5) och motiv hur ansvarssystemet är tänkt att fungera i detalj och
har därvid särskilt tagit upp frågan hur ett produktansvar skall kunna
krävas ut när en produkt är sammansatt av komponenter som har andra
tillverkare eller importörer än slutprodukten. Bl.a. har lagrådet påpekat
att 1 § första och andra styckena måste läsas tillsammans med 4 § första
stycket. Vidare har lagrådet kritiserat definitionen av "produkt" i 1 §
tredje stycket och regeln i 5 § om skada orsakad av en beståndsdel i en
produkt.
Svårigheterna har föranlett lagrådet att föreslå en annan lagteknisk
utformning av bestämmelserna i 1-5 §§ i det remitterade förslaget. I sitt
förslag har lagrådet tagit in en inledande paragraf med definitioner av -
förutom själva ordet "produkt" - ordet "säkerhetsbrist", som skall motsvara
EG-direktivets defektbegrepp, och uttrycket "den skadegörande produk-
ten". Den sistnämnda definitionen är avsedd att ersätta 5 § i det
remitterade förslaget. Vidare har 1 § första och andra styckena flyttats för
att efter vissa ändringar utgöra 4 §. Lagrådet har också föreslagit en
något ändrad lydelse av bestämmelsen om vad som skall anses vara
konsumentegendom.
Jag har förståelse för lagrådets synpunkter och förordar att lagtexten
ändras i den riktning som lagrådet har föreslagit. I några avseenden
förordar jag dock en annan lagteknisk utformning.
I sitt förslag har lagrådet tagit in några av lagens grundläggande regler
i 4 §. Enligt min mening blir dispositionen tydligare, om dessa regler får
inleda lagen. Det blir då naturligt att i de närmast följande paragraferna
ange vad som avses med de centrala begreppen produkt och säkerhets-
brist. Innebörden av dessa begrepp kan bestämmas i enlighet med de av
lagrådet föreslagna definitionerna.
Vidare ställer jag mig tveksam till den föreslagna definitionen av
85
uttrycket "den skadegörande produkten". Jag har inte blivit övertygad om Prop. 1990/91:197
nyttan av en sådan regel, vars konsekvenser inte är alldeles lätta att
överblicka. Regeln i 5 § av det remitterade förslaget är enligt min mening
att föredra. Lagrådets påpekanden visar emellertid att regeln behöver
förklaras närmare i motiven. Som jag redan har varit inne på i avsnitt
2.2.1 bör det klargöras att regeln inte bara tar sikte på förhållandet
mellan en slutprodukt och en beståndsdel som ingår i denna utan också
på förhållandet mellan t.ex. ett halvfabrikat och en beståndsdel i detta.
Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen till 2 §. Regeln bör
också få en annan plats i lagen, lämpligen i anslutning till bestämmelsen
om att en produkt som kommit att ingå i en annan produkt alltjämt skall
anses som en produkt i lagens mening.
Enligt mitt förslag får lagen följande disposition.
Produktskadelagens elva paragrafer delas in i fem avsnitt, vart och ett
försett med en särskild rubrik.
I 1-5 §§ anges de förutsättningar för skadestånd som gäller enligt
produktskadelagen. Den grundläggande ansvarsregeln finns i 1 §. Där
anges också vilka slag av skada som ersätts enligt produktskadelagen.
Begreppet produkt definieras i 2 § första stycket. Den särskilda situatio-
nen när en produktskada har orsakats av en beståndsdel i en produkt
behandlas i 2 § andra stycket. Det centrala begreppet säkerhetsbrist
definieras i 3 §. I 4 § anges att skador som omfattas av atomansvarig-
hetslagen undantas från lagens tillämpningsområde. Slutligen fastslås att
lagen är tvingande till den skadelidandes förmån (5 §).
Härefter följer en avdelning, bestående av tre paragrafer, vari anges
vilka som är skadeståndsskyldiga enligt produktskadelagen (6 och 7 §§)
och vissa särskilda förhållanden som utesluter skadeståndsskyldighet (8 §).
En regel om avräkning vid sakskada finns i 9 §.
I 10 § finns en regel om regressrätt för en näringsidkare som har ersatt
en produktskada enligt reglerna i konsumentköplagen eller konsument-
tjänstlagen.
Lagens avslutande paragraf (11 §) innehåller regler om preskription.
Som närmare framgår av specialmotiveringen till de enskilda paragrafer-
na har innehållet i EG-direktivet om produktansvar legat till grund för
utformningen av produktskadelagen men en anpassning har skett till
svenskt lagstiftningsmönster.
Förutsättningar för skadestånd
1 §
Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt har
orsakat på grund av en säkerhetsbrist.
Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt
på grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ
vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för
skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på
själva produkten ersätts dock inte.
(Jfr 1 § i promemorians förslag)
86
I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för skadestånds- Prop. 1990/91:197
ansvaret enligt produktskadelagen.
Bestämmelserna motsvaras i EG-direktivet närmast av artiklarna 1 och
9. Paragrafen har utformats i enlighet med 4 § i lagrådets förslag.
Av första stycket framgår att lagen innehåller regler om skadestånd för
personskada som en produkt orsakar. Enligt andra stycket utges ersättning
också för sakskada som en produkt orsakar på annat än själva produkten.
Sådan ersättning är enligt bestämmelsen begränsad till skador på
konsumentegendom. Av paragrafen framgår motsatsvis att skadeståndsan-
svaret enligt produktskadelagen inte omfattar ersättning för ren förmögen-
hetsskada. Skälen för dessa båda begränsningar framgår av den allmänna
motiveringen (avsnitten 2.4.2 och 2.4.3).
Eftersom annat inte sägs, kan ansvar åläggas oavsett om någon
vårdslöshet har förekommit eller ej. Ansvaret är alltså strikt. Produkt-
ansvar föranleds dock inte av varje skada som en produkt kan orsaka. En
sådan regel skulle föra alltför långt. Ansvaret måste begränsas till fall där
den skadelidande har ett särskilt behov av skydd. En sådan begränsning
har införts genom bestämmelserna i förevarande paragraf, som föreskriver
att skadestånd skall betalas för skada som en produkt har orsakat på
grund av en säkerhetsbrist.
Ansvaret enligt produktskadelagen är således begränsat till fall där ett
orsakssamband kan fastställas mellan skadan och säkerhetsbristen i
produkten. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1) har diskuterats hur
stark bevisning som kan krävas i fråga om detta orsakssamband.
Bestämmelsen ger uttryck för den tanke som ligger bakom det s.k.
defektbegreppet, som är centralt i den internationella diskussionen om
produktansvaret. I EG-direktivet används också ordet ”defect" som
beteckning på den ansvarsgrundande skadeorsaken. I den svenska lagen
används i stället uttrycket säkerhetsbrist med motsvarande betydelse.
Begreppet säkerhetsbrist definieras i 3 §.
Allmänna regler om ersättning för skador finns i skadeståndslagen.
Enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen skall den lagens bestämmelser om
skadestånd tillämpas, om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds
av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.
Bestämmelserna i skadeståndslagen får betydelse som utfyllande regler
beträffande sådant som inte regleras i produktskadelagen. Sålunda blir
bl.a. reglerna om skadeståndets bestämmande i 5 kap. och jämknings-
reglerna i 6 kap. 1 och 2 §§ skadeståndslagen tillämpliga vid skador som
ersätts enligt produktskadelagen.
I de fall då rätten till ersättning för en produktskada inte regleras i
produktskadelagen, t.ex. vid skada på annan egendom än konsument-
egendom, och inte heller i någon annan särskild lag har den skadelidan-
de möjlighet att erhålla ersättning för skadan med stöd av skadeståndsla-
gens regler. I sådana fall gäller dock att ersättning kan erhållas endast om
skadan har orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet (s.k. culpa-
ansvar).
Förhållandet mellan produktskadelagen och andra skadeståndsrättsliga
87
regler behandlas i avsnitt 2.10 i den allmanna motiveringen.
Första stycket
Av bestämmelsen framgår att lagen är tillämplig när en produkt på grund
av en säkerhetsbrist har orsakat en personskada. I 3 § anges vad som
avses med säkerhetsbrist. Orsakssambandet skall bedömas enligt allmänna
regler så som de har kommit till uttryck i rättspraxis, t.ex. NJA 1982 s.
421. Se härom avsnitt 2.8.1 i den allmänna motiveringen.
Produktskadelagen innehåller inga regler om vad som menas med
personskada. Sådana regler finns inte heller i skadeståndslagen. I prop.
1972:5 s. 576 har emellertid gjorts vissa uttalanden om vad som är att
hänföra till personskada (se också prop.1975:12 s. 20 f. och 145).
Bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen om skadeståndets bestäm-
mande vid personskada skall tillämpas också i fråga om skadestånd enligt
produktskadelagen.
Produktskadelagen innehåller inte någon sådan begränsning av
skadeståndsansvaret vid serieskador som är möjlig enligt EG-direktivet
(artikel 16 första stycket). Frågan har behandlats i avsnitt 2.4.4 i den
allmänna motiveringen.
Andra stycket
I fråga om sakskador begränsas det strikta ansvaret enligt produkt-
skadelagen till skador på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för
enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde
egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på egendom som
används huvudsakligen i näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet
ersätts alltså inte enligt produktskadelagen. EG-direktivet (artikel 9 b)
innehåller en motsvarande begränsning.
Bestämmelser med avgränsning till konsumentförhållanden finns i den
civilrättsliga konsumentlagstiftningen, t.ex. i 1 § konsumenttjänstlagen
(1985:716). Dessa bestämmelser och tillämpningen av dem kan ge viss
ledning vid tolkningen av förevarande regel. Därvid är dock att märka
att det föreligger en grundläggande skillnad mellan de civilrättsliga
konsumentlagarna och produktskadelagen. De förstnämnda rör nämligen
avtalsförhållanden mellan näringsidkare och konsument, medan den senare
kan tillämpas också på fall där det över huvud taget inte föreligger något
avtalsförhållande mellan parterna. I t.ex. 1 § konsumenttjänstlagen har
lagstiftaren kunnat avgränsa tillämpningsområdet genom att beskriva
avtalsförhållandet med användning av termerna näringsidkare och
konsument. I produktskadelagen kan en sådan teknik inte användas. Av
8 § framgår visserligen att det strikta ansvaret åvilar bara näringsidkare,
men ordet konsument förekommer inte i lagen. Avsikten är emellertid att
tillämpningsområdet i fråga om sakskador skall begränsas i princip till fall
där den skadelidande drabbas i egenskap av privatperson.
Genom att ordet konsument inte förekommer i bestämmelsen blir dess
tillämpning dock inte begränsad till enbart fysiska personer. Till skillnad
från vad som gäller inom konsumenträtten (jfr prop. 1984/85:110 s. 371
och prop. 1989/90:89 s. 59) utesluter formuleringen sålunda inte att den
Prop. 1990/91:197
88
skadelidande kan vara t.ex. ett dödsbo, en stiftelse eller en ideell förening Prop. 1990/91:197
som inte driver näringsverksamhet eller därmed jämförlig verksamhet.
För att en sakskada skall vara ersättningsgill enligt produktskadelagen
måste den skadade egendomen uppfylla såväl det objektiva som det
subjektiva krav som anges i förevarande bestämmelse. Enligt det objektiva
kravet skall egendomen vara av en sådan typ att den vanligen är avsedd
för privat bruk eller konsumtion. Egendomen behöver inte vara avsedd
uteslutande för enskilt ändamål. Vissa saker är emellertid av sådan
karaktär att de normalt är avsedda endast för användning i näringsverk-
samhet. Det gäller t.ex olika typer av maskiner, komponenter och råvaror.
Skador på sådan egendom omfattas inte av produktskadelagen även om
den skadelidande har anskaffat den för privat bruk. Andra saker är
avsedda för användning i såväl näringsverksamhet som för enskilt
ändamål. Det gäller t.ex bilar och möbler. Då är det objektiva kravet
uppfyllt. I sådana fall blir det andra kriteriet i bestämmelsen avgörande
för frågan om en skada på egendomen omfattas av produktskadelagen.
Kravet på att den skadade egendomen användes huvudsakligen för
enskilt ändamål av den skadelidande innebär att en näringsidkare inte är
berättigad till skadestånd enligt produktskadelagen för skador på sådan
egendom som han t.ex. har hyrt ut för privat bruk. Kravet får däremot
anses uppfyllt i fall då den skadade egendomen ägs av en privatperson
men denne har lånat ut den till någon annan, t.ex. en familjemedlem, för
enskilt bruk.
Om den skadade egendomen inte användes huvudsakligen för enskilt
ändamål, är alltså produktskadelagen inte tillämplig. Den skadelidandes
rätt till skadestånd får då bedömas med ledning av allmänna skadestånds-
rättsliga regler, framför allt skadeståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 §
skadeståndslagen).
Om den skadade egendomen var använd både för privat bruk och i
näringsverksamhet, blir den huvudsakliga användningen avgörande.
Användes egendomen huvudsakligen i näringsverksamhet, ersätts skadan
inte enligt produktskadelagen. Motsatsen är fallet, om egendomen i
huvudsak utnyttjades för enskilt ändamål. Denna reglering överensstäm-
mer med vad som är brukligt inom konsumenträtten (se t.ex. 1 §
konsumenttjänstlagen; jfr prop. 1984/85:110 s. 139 f). Bedömningen skall
ske med hänsyn till hur den skadade egendomen brukade användas vid
den tid då skadan inträffade. Det betyder att produktskadelagen kan bli
tillämplig även om egendomen vid skadetillfället faktiskt användes i en
näringsverksamhet. Förutsättningen är då att det blir klarlagt att det var
mer tillfälligtvis som saken just då användes så och att den normalt
brukade användas för enskilt ändamål.
Frågan huruvida den skadade egendomen är en konsumentprodukt blir
lättare att avgöra när det är produktskadelagen som tillämpas än när den
kommer upp i konsumenträttsliga förhållanden. Bedömningen hänför sig
ju till situationen vid skadetillfället, då det går att fastställa hur egen-
domen faktiskt har använts. Konsumentens avsikt vid förvärvstillfället
saknar betydelse i detta sammanhang (jfr prop. 1973:138 s. 161 f).
Sakskada ersätts enligt produktskadelagen oavsett om det skadade är
89
fast eller lös egendom. Prop. 1990/91:197
Liksom vid personskada skall orsakssambandet bedömas enligt allmänna
regler om beviskravet så som de har kommit till uttryck i rättspraxis.
Skadestånd med anledning av sådan skada som behandlas i andra
stycket bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen. Av 9 § produktskade-
lagen framgår att ett belopp om 3 500 kr. skall räknas av från skadestån-
det.
Produktansvaret gäller skador som drabbar annat än produkten själv.
Enligt andra meningen i förevarande stycke omfattar produktansvaret
däremot inte skador på produkten själv. Om en såld vara skadas på grund
av en säkerhetsbrist i varan, blir i första hand de köprättsliga reglerna om
fel i varan att tillämpa. Någon gång kan också allmänna regler om ansvar
för vållande aktualiseras vid skada av det sistnämnda slaget (jfr NJA 1986
s. 712). Om förhållandet mellan produktskadelagen och köprätten kan
allmänt sägas följande.
Enligt köplagen (67 §) gäller att dess regler inte tillämpas på ersättning
för förlust som köparen lider genom att den sålda varan orsakar skada på
person eller på annan egendom än den sålda varan.
Beträffande personskador gäller detsamma enligt konsumentköplagen.
Däremot är den lagen tillämplig på sakskador. Enligt 31 § konsumentköp-
lagen omfattar säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel på varan
även skada som till följd av felet uppkommer på annan egendom som
tillhör köparen eller någon medlem av dennes hushåll och är avsedd
huvudsakligen för enskilt ändamål. Säljarens produktansvar på köprättslig
grund inverkar inte på det ansvar som tillverkare och andra har enligt
produktskadelagen. Regeln i 10 § produktskadelagen ger dock säljaren
regressratt mot den som är skadeståndsskyldig för skadan enligt produkt-
skadelagen.
Av 2 § första stycket framgår att en produkt inte förlorar sin karaktär
av självständig produkt, om den infogas som beståndsdel i annan
egendom. Denna regel kan medföra svårigheter när det gäller att dra
gränsen mellan det köprättsliga ansvaret för skador på produkten själv
och ansvaret enligt produktskadelagen för skador på annan egendom.
Svårigheterna uppstår när en beståndsdel orsakar skada på slutprodukten.
Frågan har belysts i tidigare rättspraxis (se SOU 1979:79 s. 119 f.).
Avgörande för bedömningen bör normalt vara huruvida beståndsdelen har
förvärvats tillsammans med huvudprodukten eller ej. Om den skadeor-
sakande beståndsdelen ingick i huvudprodukten när denna förvärvades,
skall rätten till ersättning för skada på huvudprodukten i princip bedömas
enligt köprättsliga regler. Produktskadelagen tillämpas däremot i
allmänhet i sådana fall där skada på huvudprodukten har orsakats av en
beståndsdel som har förvärvats för sig och därefter infogats i huvudpro-
dukten.
2 §
Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har
infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös
egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses i lagens mening utgöra
90
en produkt för sig. Prop. 1990/91:197
Om en skada har uppstått till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt
som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna
anses ha orsakat skadan.
(Jfr 1 § tredje stycket och 5 § i promemorians förslag)
Första stycket
I första stycket definieras begreppet produkt. Bestämmelsen har utformats
i enlighet med definitionen av produkt i 1 § i lagrådets förslag. Defini-
tionen överensstämmer med den som finns i EG-direktivet (artikel 2) så
till vida som produktbegreppet omfattar alla slag av lösa saker. Uttrycket
"lös sak" används här i dess vedertagna betydelse. Därmed avses varje slag
av rörligt fysiskt föremål, även t.ex. gaser och vätskor. Genom definitionen
i detta stycke undantas skador orsakade av fast egendom eller av annan
lös egendom än lösa saker. Vidare undantas skador som orsakats av
tjänster. Andra slag av lös egendom än lösa saker, t.ex. rättigheter av
olika slag samt aktier och andra värdepapper, kan knappast orsaka
produktskador. Byggnad på annans mark räknas inte heller som lös sak.
Liksom fast egendom faller sådan byggnad utanför produktbegreppet.
Ansvaret enligt produktskadelagen omfattar i princip skador av alla
slags produkter som är lös sak, industriellt framställda lika väl som alster
av hantverk, samt såväl förädlade som oförädlade naturprodukter.
Behovet av en skärpt lagstiftning om ansvar för produktskador har
uppstått främst som en följd av den industriella utvecklingen. Det är
därför naturligt att produktskadelagen i första hand tar sikte på in-
dustriellt framställda varor. Alla industriprodukter som har karaktär av
lös sak omfattas sålunda av det strikta ansvaret. Lagens produktbegrepp
är emellertid betydligt vidare. Sättet att framställa en produkt är inte
avgörande för om den skall falla inom tillämpningsområdet för produkt-
skadelagen. Även hantverksmässigt framställda produkter omfattas. Ett
konstverk är också en produkt i lagens mening och kan således ådra
upphovsmannen strikt skadeståndsansvar, om nu konstverket skulle kunna
tänkas orsaka en skada som lagen i övrigt är tillämplig på.
När ordet "produkt" används i produktskadelagen avses det skade-
orsakande exemplaret av produkttypen i fråga.
Även sådana naturprodukter som inte har undergått någon särskild
bearbetning omfattas av produktbegreppet. Som exempel kan nämnas
säd, grönsaker, frukt, bär, vilt och fisk. Detta medför att lantbrukare,
bärplockare, jägare och fiskare kan ådra sig produktansvar, även om det
- med tanke på det sätt på vilket dessa varor brukar säljas - i praktiken
kan vara omöjligt att finna en ansvarig producent. Ansvaret begränsas
dessutom genom regeln i 8 § 1, enligt vilken den skadevållande produkten
skall ha satts i omlopp i en näringsverksamhet.
Också levande djur är produkter i lagens mening, och någon gång kan
det hända att uppfödaren får bära produktansvar. Den som exempelvis
smittas av salmonella från en inköpt papegoja har möjlighet att kräva
skadestånd under åberopande av produktansvar. Vidare faller råvaror av
typen järnmalm, kol eller svavel i princip under begreppet naturprodukt.
91
Det är docksvårt att tänka sig fall där dessa produkter är behäftade med Prop. 1990/91:197
en säkerhetsbrist på det sätt lagen anger. Större risker kan vara förenade
med gaser och vätskor, som också är exempel på produkter i lagens
mening, oavsett om de utvinns direkt från naturen eller framställs
industriellt.
I EG-direktivet föreskrivs uttryckligen (se artikel 2 sista meningen) att
uttrycket "produkt" inbegriper elektricitet. Någon sådan bestämmelse finns
inte i den svenska lagen. Elektricitet är inte en lös sak och omfattas inte
av produktansvaret enligt denna lag. Ansvaret för skador orsakade av
elektrisk ström från elektrisk anläggning regleras i första hand i lagen
(1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggning-
ar, se avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen.
Avfall består av lösa saker och ryms därmed inom produktdefinitionen.
Sådant avfall som omhändertas och återanvänds kan också grunda
skadeståndsansvar enligt produktskadelagen på samma sätt som andra
produkter. Annorlunda förhåller det sig med avfall som inte kan användas
för något nyttigt ändamål och därför bara deponeras. I ett sådant fall
brister i flera hänseenden förutsättningarna för skadeståndsansvar enligt
produktskadelagen. Produkten torde då inte kunna sägas vara satt i
omlopp i en näringsverksamhet (jfr 8 § 1). Vidare är det knappast
berättigat att förvänta sig att sådant avfall över huvud taget skall erbjuda
någon säkerhet mot skada (jfr 3 §). I stället kan skadeståndsansvar enligt
miljöskadelagen komma i fråga.
En särskild fråga är hur datorer skall betraktas. En dator består av
"maskinvara", dvs. den fysiska utrustningen, och "programvara", dvs. de
instruktioner som får datorn att fungera. I maskinvaran ingår en
centralenhet, som består av ett primärminne och en processenhet. I
primärminnet lagras de program som skall utföras och de data som skall
bearbetas med programmet. Processenhetens uppgift är att tolka och
utföra instruktionerna i ett program. Till maskinvaran hör också
kringutrustningen, dvs. ett eller flera sekundärminnen samt inenheten,
t.ex. en dataskärmsterminal med tangentbord, och utenheten, oftast en
dataskärm och en skrivare.
Datorns programvara, som alltså utgörs av de instruktioner vilka styr
datorns funktionssätt, kan delas in i systemprogramvara och applika-
tionsprogramvara. Systemprogrammen behövs för att en dator över huvud
taget skall kunna fungera. Hit hör bl.a. operativsystemet, som styr
utförandet av dataprogram samt möjliggör tidsplanering, sökning och
rättelse av fel, styrning av in- och utmatning, driftredovisning, kompilering,
minnestilldelning, datahantering och liknande uppgifter. Operativsystemet
utgörs med andra ord av en mängd små basprogram, dvs. olika rutiner
som styr bearbetningen. Detta system måste ständigt ligga lagrat i datorns
primärminne. Operativsystemet brukar finnas i en del av primärminnet,
som användaren inte har tillgång till.
Applikationsprogrammen är de olika tillämpnings- eller användarpro-
grammen, t.ex. program för administrativa rutiner och styrning av
industriella processer m.m. Programmen kan vara antingen standar-
diserade eller anpassade till användarens särskilda behov.
92
Programvaran kan tillhandahållas och införas i datorn på tekniskt olika Prop. 1990/91:197
sätt. Operativsystemet lagras som nämnts ofta permanent i primärminnet.
Det kan emellertid också förvaras i något annat medium, t.ex skivminne,
diskett eller magnetband, och överföras till datorn varje gång den
används. Applikationsprogrammen lagras ofta i sekundärminnen, t.ex. ett
skivminne eller - i mindre datasystem - en diskett.
Även andra instruktionssekvenser än operativsystemet kan byggas in i
maskinvaran med hjälp av modern komponentteknik; man skräddarsyr
en dator för visst ändamål. Sådana fast inbyggda program kallas
"firmware". Operationer i firmware kan genomlöpas betydligt snabbare
än motsvarande instruktioner i programvara som lagras i t.ex. ett
skivminne. Hela tillämpningsprogram kan förekomma i firmware-form,
dvs. färdigtestade och klara från maskinleverantören. Ett sådant program
kan tas ut och ersättas med ett annat men det är relativt svårt att ändra
programmet. Firmware ingår i den del av primärminnet som inte är
åtkomlig för användaren.
Med utgångspunkt från denna beskrivning av en dators uppbyggnad kan
följande sägas om i vilken utsträckning produktskadelagen blir tillämplig
på datorer.
Maskinvarans alla delar är lösa saker och alltså produkter i lagens
mening. Om datorns fysiska utrustning orsakar skada, kan det således
medföra skadeståndsansvar enligt produktskadelagens regler. Uppstår
t.ex. ett tekniskt fel i ett magnetbandsminne så att de lagrade program-
instruktionerna inte kommer fram på rätt sätt, reglerar produktskadelagen
tillverkarens ansvar för skador som orsakas av felet.
Annorlunda förhåller det sig med programvaran. Programmen som
sådana, dvs. som en serie instruktioner, är inte lösa saker utan intellekt-
uella alster. De omfattas inte av produktskadelagens produktbegrepp.
Programmeraren är inte att betrakta som en tillverkare med ansvar för
en produkt. Detta gäller även om programmet helt eller delvis är ett
resultat av datoriserad programmering. Vad programmeraren framställer
är inte ett fysiskt föremål som kan orsaka en produktskada. Om skada
orsakas av ett logiskt fel i ett dataprogram, blir programmets upphovsman
således inte skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Hans ansvar för
uppkomna skador får bedömas enligt andra regler, i sista hand skade-
ståndslagen.
Det nu sagda utesluter emellertid inte att ett fel i ett dataprogram kan
ge upphov till produktansvar. Som har framgått av den tidigare redogörel-
sen utgör vissa dataprogram nödvändiga förutsättningar för att en dator
över huvud taget skall kunna fungera. Så är fallet med operativsystemet.
Ofta är dessa program lagrade i datorn på sådant sätt att de är oåtkomli-
ga för användaren. Även rena tillämpningsprogram kan utgöra firmware
och alltså vara permanent inbyggda i maskinvaran. Program av dessa slag
ingår således som integrerade delar i datorn. Fysiskt och tekniskt finns här
inte någon skarp skiljelinje mellan maskinvaran och programvaran. Om
en dator med sådana fast inbyggda program orsakar skada, ansvarar
datorns tillverkare för skadan enligt reglerna i produktskadelagen, och det
även om förklaringen till skadan ytterst är ett fel i datorns program. För
93
produktansvaret saknar det nämligen betydelse vad som materiellt Prop. 1990/91:197
förklarar att en produkt orsakar skada. Ansvaret begränsas i stället enligt
1 § därigenom att skadan skall vara en följd av en säkerhetsbrist.
Vidare förhåller det sig så att i industriellt framställda produkter viktiga
funktioner numera ofta är datorstyrda genom inbyggda mikroprocessorer.
Moderna bilar innehåller sålunda åtskilliga delsystem som är styrda av
datorer. Även t.ex. den mekanism i en tvättmaskin som reglerar tvättpro-
grammet kan vara datorstyrd. Uppstår en skada till följd av att en sådan
datorstyrd funktion brister, bär produktens tillverkare produktansvaret
även om funktionsbristen beror på en felprogrammering. Om således
kläderna i tvättmaskinen förstörs därför att vattnets temperatur är högre
än den borde bli enligt det valda tvättprogrammet, är maskinens
tillverkare skadeståndsskyldig oavsett om felet är av mekanisk art eller
utgör ett logiskt fel i dataprogrammet.
I promemorian (s. 244 f.) diskuteras ytterligare en typ av fall där
dataprodukter kan tänkas föranleda produktansvar. Vad som åsyftas är
den särskilda programvarumarknaden för applikationsprogram avsedda för
datorer med breda användningsområden. På den marknaden bjuds
programmen ut lagrade på disketter eller andra medier vilka kan
användas som sekundärminnen. Ett sådant medium med ett lagrat
program är utan tvivel en produkt i produktskadelagens mening. I
anslutning till vad som anförs i promemorian bör dock framhållas att
produktansvaret förutsätter att produkten som helhet betraktad - dvs.
mediet med det lagrade programmet - brister i fråga om säkerhet. Det
får ankomma på rättstillämpningen att i de konkreta fallen avgöra var
gränsen skall dras mellan ansvaret enligt produktskadelagen för säkerhets-
brister och ansvaret för felprogrammering, som faller utanför produkt-
skadelagen.
Första styckets andra mening behandlar sådana fall där en produkt har
kommit att ingå i någon annan egendom. Enligt denna regel bevarar en sak
sin egenskap av produkt i lagens mening, även om den fogas in i eller på
annat sätt blir en beståndsdel i någon annan lös egendom eller i fast
egendom. Detta gäller såväl om produkten blir en självständig komponent
i den andra egendomen som om den kommer att ingå som en ingrediens
i en ny produkt, t.ex. mjöl i ett bröd. Som lagrådet har påpekat gäller
detta även exempelvis kemiska produkter, som genom reaktion med andra
ämnen i verkligheten upphör att existera i sin tidigare form. Tillverkaren
av en delprodukt kan sålunda bli ansvarig för en skada som slutprodukten
orsakar, om skadan beror på en säkerhetsbrist i delprodukten (jfr andra
stycket).
Produktbegreppet omfattar inte fast egendom. Den omständigheten att
en produkt blir tillbehör till en fastighet enligt jordabalkens regler genom
att infogas i fastigheten medför dock inte att produktansvaret upphör att
gälla. Sålunda blir en tvättmaskinstillverkare inte fri från det produkt-
ansvar som åvilar honom, därför att den slutlige förvärvaren monterar in
maskinen i sin fastighet. Regeln om att en delprodukt är en produkt för
sig medför således att en väsentlig del av de skador som kan uppstå i
samband med fast egendom omfattas av ansvaret enligt produktskade-
94
lagen. Om t.ex. en skada har orsakats av fel i byggnadsmaterial som ingår Prop. 1990/91:197
som beståndsdel i en fastighet, är produktskadelagens regler om strikt
ansvar tillämpliga. Undantaget för fast egendom gäller situationer där en
fastighet orsakar skada på grund av andra omständigheter än säkerhets-
brister i de material som har använts då fastigheten uppfördes eller i
saker som senare har infogats i fastigheten. Produktskadelagen är
exempelvis inte tillämplig om förklaringen till en skada är fastighetens
grundförhållanden. Så blir inte heller fallet om skadan beror på en
felaktig konstruktion av en byggnad eller ett olämpligt val av i och för sig
felfritt material.
Tjänster omfattas inte av produktskadelagens tillämpningsområde. Lagen
kan emellertid bli tillämplig, om en produkt används i samband med att
tjänsten utförs. Som exempel kan nämnas reparationsarbeten, där
reparatören byter ut gamla delar mot nya, som han själv tillhandahåller.
Visar det sig att en reservdel som reparatören använder vållar skada på
grund av en säkerhetsbrist, är reservdelens tillverkare strikt ansvarig för
skadan. Om skadan inte beror på materialfel utan på felgrepp av
reparatören - han har kanske valt en olämplig reservdel eller utfört
arbetet på ett icke fackmässigt sätt - är produktskadelagen inte tillämplig.
En annan sak är att reparatören någon gång kan bli bedömd som
tillverkare av slutprodukten och i denna egenskap ansvarig enligt
produktskadelagen. Om produktskadelagen inte är tillämplig får man i
stället gå till de särskilda skadeståndsregler som gäller för avtalstypen i
fråga.
I konsumenttjänstlagen (1985:716) finns bestämmelser om näringsid-
kares skadeståndsansvar vid avtal om vissa tjänster som näringsidkaren i
sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för
enskilt ändamål. Bestämmelserna gäller inte ersättning för personskada
(se 35 §). Av 31 § konsumenttjänstlagen framgår att näringsidkaren är
skyldig att ersätta konsumenten för skada som denne tillfogas på grund
av dröjsmål eller fel, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet eller
felet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen
kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Beror
dröjsmålet eller felet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt
eller delvis utföra tjänsten är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet
endast om också den som han har anlitat skulle vara fri från ansvar enligt
nyss nämnda regel. Detsamma gäller om dröjsmålet eller felet beror på
en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare
led. Näringsidkarens skadeståndsskyldighet omfattar även ersättning för
skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör
konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.
Näringsidkaren svarar sålunda enligt konsumenttjänstlagens regler för
skador som beror på felgrepp. Om konsumenten tillfogas skada på grund
av att det material som näringsidkaren har använt för att utföra tjänsten
är felaktigt, leder näringsidkarens s.k. kontrollansvar också praktiskt taget
alltid till skadeståndsskyldighet för näringsidkaren. Detta gäller oavsett om
det rör sig om ett fel enbart i det enskilda exemplar av varan som
95
näringsidkaren har använt eller om det är fräga om ett fel som finns på Prop. 1990/91:197
alla produkter av ifrågavarande slag (se prop. 1989/90:89 s. 172).
Även utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde kan den som
utför en tjänst bli skyldig att ersätta skador som orsakas av materialfel.
Ett sådant fall kan föreligga, om han använder material som är behäftat
med en säkerhetsbrist och det är försumligt av honom att han inte
upptäcker bristen.
Att den som utför en tjänst kan vara ansvarig för materialfel inverkar
dock inte på tillverkarens ansvar enligt produktskadelagen. Beroende på
orsakssambanden kan ansvaret komma att samtidigt åvila både den som
har tillverkat produkten och den som har utfört tjänsten. I de fall där
både tillverkaren och den som har utfört tjänsten blir ansvariga är
ansvaret solidariskt (jfr 6 kap. 3 § skadeståndslagen). Om skadan orsakas
av både ett materialfel och ett felgrepp gäller allmänna regler för den
slutliga fördelningen av ansvaret mellan dem (jfr SOU 1975:103 s. 49-
53; jfr också prop. 1985/86:83 s. 28 och 55-58).
En särskild regressregel finns i 10 §. Enligt den bestämmelsen kan den
näringsidkare som ansvarar på grund av reglerna i konsumenttjänstlagen
ha rätt till ersättning av den som är skadeståndsskyldig enligt produktska-
delagen för vad han har betalat i skadestånd till den skadelidande. Denna
regressrätt är dock begränsad så till vida att ersättning skall betalas bara
i den mån den regressansvarige är skadeståndsskyldig enligt produktskade-
lagen.
Andra stycket
Genom andra stycket i förevarande paragraf klargörs att tillverkaren av
inte bara delprodukten utan även slutprodukten är skadeståndsskyldig, om
skadan orsakas av en säkerhetsbrist i en delprodukt som är infogad i en
slutprodukt. Tillverkaren av slutprodukten går således inte fri från ansvar
bara därför att det är delprodukten som är behäftad med en säkerhets-
brist.
Någon direkt motsvarande bestämmelse finns inte i EG-direktivet. Att
principen ändå gäller framgår av artikel 3 första stycket, som föreskriver
att såväl tillverkaren av en delprodukt som tillverkaren av en slutprodukt
är ansvariga producenter. Se också artikel 7 f.
Utgångspunkten enligt bestämmelsen är att en skada skall anses orsakad
av en slutprodukt, om skadan har uppstått till följd av en säkerhetsbrist
i den produkten. Detta gäller oavsett om säkerhetsbristen har uppstått i
sluttillverkarens verksamhet eller vid framställningen av en delprodukt
eller en råvara som ingår i slutprodukten.
Det framgår av lagtexten att en beståndsdel däremot skall anses ha
orsakat skadan endast när skadan beror på en säkerhetsbrist i be-
ståndsdelen. Vid prövningen av om en beståndsdel har varit så säker som
skäligen har kunnat förväntas skall beståndsdelen bedömas som en
självständig produkt. Den som har framställt en beståndsdel blir således
inte ansvarig därför att tillverkaren av den slutliga produkten har använt
den i och för sig säkra beståndsdelen på sådant sätt att den kunnat vålla
skada. Inte heller skall en komponent som sluttillverkaren har beställt
96
anses vara behäftad med en säkerhetsbrist, om den har framställts enligt Prop. 1990/91:197
sluttillverkarens tekniska specifikationer men det senare visar sig att dessa
specifikationer var oriktiga. Däremot kan en komponenttillverkare bli
ansvarig enligt skadeståndslagens culparegel, om han hade bort göra
sluttillverkaren uppmärksam på att komponenten, tillverkad enligt
specifikationerna, skulle medföra att slutprodukten blev defekt.
Kemiska substanser erbjuder i detta sammanhang vissa speciella
problem, som har analyserats av produktansvarskommittén (se SOU
1979:79 s. 137 f). Kommitténs framställning har återgivits i promemorian
(se s. 274 f.).
En produkt går ofta genom flera tillverkningsled innan den får sin
slutliga utformning. Det medför att en beståndsdel som infogas i
slutprodukten i sin tur kan vara sammansatt av beståndsdelar. I sådana
fall åvilar ansvaret såväl tillverkaren av den beståndsdel där säkerhets-
bristen har uppstått som alla tillverkare i senare led, om den produkt som
de tillhandahållit innehåller motsvarande säkerhetsbrist.
Det ankommer på den som vill kräva ersättning av en komponenttill-
verkare att styrka att skadan har orsakats av en säkerhetsbrist i kompo-
nenten. Å andra sidan kan den som ansvarar för komponenten freda sig
enligt reglerna i 8 §. Vanligen torde det komma att ske genom att han
gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns hos komponenten när han
satte den i omlopp. Ofta torde det härvid vara tillräckligt att det klargörs
att säkerhetsbristen är av ett slag som vanligen uppkommer när slutpro-
dukten sätts samman. I de situationer det här är fråga om har kompo-
nenttillverkaren satt sin produkt i omlopp när han har levererat den till
slutproduktens tillverkare.
3 §
En produkt har en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som
skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur
produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts
samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i
omlopp och övriga omständigheter.
(Jfr 4 § i promemorians förslag)
I denna paragraf definieras uttrycket säkerhetsbrist. Enligt första
meningen har produkten en säkerhetsbrist, om den inte är så säker som
skäligen kan förväntas. I andra meningen anges närmare efter vilka
grunder produktens säkerhet skall bedömas. Paragrafen motsvaras i
EG-direktivet av artikel 6. Bestämmelsen har utformats i enlighet med
definitionen av säkerhetsbrist i 1 § i lagrådets förslag.
Produktansvaret bygger på förutsättningen att den som använder en
produkt har rätt att vänta sig att produkten är säker i den meningen att
den inte orsakar överraskande skador vid normal användning. Den
säkerhet som det här är fråga om har varje användare rätt att vänta sig
hos produkten. Den skiljer sig således från de förväntningar en köpare
kan vara berättigad att ha på en produkt i ett enskilt fall med hänsyn till 97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
vad han har avtalat med säljaren i just det fallet. Förväntningar av Prop. 1990/91:197
sistnämnda slag beaktas inom det köprättsliga regelsystemet. Det är bara
säkerhetskrav av det förstnämnda, mer allmänna slaget som skall täckas
av produktansvaret.
Kravet enligt lagtexten är att produkten skall vara så säker som skäligen
kan förväntas. Av denna formulering framgår att bedömningsgrunden i
princip är objektiv. Avgörande är alltså inte den skadelidandes uppfattning
om vilken säkerhet produkten bör erbjuda. Inte heller anknyts direkt till
konsumentkollektivets förväntningar, som ibland kan vara orealistiska och
därför inte alltid ger någon vägledning. Å andra sidan undgår en
tillverkare inte ansvar bara genom att visa att hans produkt inte är sämre
än de flesta av samma slag. Bedömningen skall i stället bygga på en rimlig
avvägning mellan de motstående intressen som här gör sig gällande. I
andra meningen anges efter vilka kriterier en produkts säkerhet skall
bedömas och därmed också när sådana brister i säkerheten som kan
föranleda produktansvar skall anses föreligga. Kriterierna är med
nödvändighet allmänt hållna. De skall appliceras på förhållanden av vitt
skilda slag, och bedömningen måste få ett visst inslag av skönsmässighet.
Reglernas närmare innehåll får preciseras i rättspraxis.
Brister i säkerheten hos produkter delas i litteraturen om produkt-
ansvaret allmänt in i tre grupper: konstruktionsfel, fabrikationsfel och
instruktionsfel. Konstruktionsfel beror på produktens ursprungliga
utformning eller sammansättning och föreligger därför i regel hos alla
produkter av samma slag som härrör från samma tillverkare. Fabrika-
tionsfel orsakas av något missöde i tillverkningsprocessen, varför det kan
föreligga i bara något eller några enstaka exemplar i en serie produkter.
Instruktionsfel består i felaktiga, ofullständiga eller uteblivna anvisningar
för hur en i och för sig fullgod produkt skall användas.
Vid sidan av denna indelning talar man ofta om utvecklingsskador och
systemskador. En utvecklingsskada beror på en omständighet som på
teknikens och vetenskapens ståndpunkt vid tillverkningstillfället inte kunde
förutses ens av den främsta expertisen. Systematiskt sett är utvecklingsfel
inte någon särskild felkategori. De är snarast att betrakta som konstruk-
tionsfel eller någon gång som instruktionsfel. I lagen görs inte något
undantag för utvecklingsskador. De omfattas alltså av produktansvaret.
Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4).
Systemskador är inte heller en särskild felkategori enligt den tidigare
nämnda indelningen. Sådana skador orsakas av produkter som godtas i
samhället trots att det är känt att de har egenskaper som kan välla
skador. Här är det alltså inte fråga om säkerhetsbrister i den tidigare
angivna meningen. Eftersom risken är känd, kan användaren inte räkna
med att produkten erbjuder säkerhet mot skada i det avseendet. Härav
följer att tillverkaren inte är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen
för systemskador. Som exempel på systemskador kan nämnas sådana
skador som är normala följder av bruk av alkohol och tobak. Även
systemskadorna har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5).
Av bestämmelsen i andra meningen framgår att frågan huruvida en
produkt är behäftad med konstruktionsfel, fabrikationsfel eller instruk-
98
tionsfel skall avgöras efter en bedömning med hänsyn till produktens Prop. 1990/91:197
förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvis-
ningar, tidpunkten då produkten sattes i omlopp och övriga omständighe-
ter. I lagtexten har sålunda vissa faktorer nämnts särskilt. Det är dock
inte möjligt att i förväg räkna upp alla omständigheter som kan ha
betydelse. Bedömningen skall grunda sig på en sammanvägning av de
faktorer som är relevanta i det enskilda fallet. Vid prövningen av
produktens säkerhet måste beaktas bl.a. vilken typ av produkt det är fråga
om, vilka riskabla egenskaper den har, för vilket ändamål den är
framställd och vilka personkategorier som rimligen kan tänkas använda
den samt vilka uppgifter om produkten som följer med den, t.ex. genom
text på dess förpackning eller i en bruksanvisning. Om säkerheten brister,
kan det bero såväl på att produkten saknar en egenskap som den borde
ha haft som på att produkten har en egenskap som den inte borde ha
haft.
Produktens säkerhet brister inte redan därför att det skulle ha varit
teoretiskt möjligt att undvika den egenskap som har orsakat en skada
genom maximala skadeförebyggande åtgärder. Praktiska och ekonomiska
omständigheter sätter gränser för den säkerhet som rimligen kan uppnås.
Å andra sidan kan en skaderisk inte godtas bara därför att det skulle ha
varit dyrare eller besvärligare att utforma produkten så att den hade blivit
säkrare. Vilka risker som skall godtas av ekonomiska eller praktiska skäl
får bedömas från fall till fall. Härvid bör beaktas bl.a. hur allvarliga
skador som kan följa av att produkten utformas på ett visst sätt.
Bedömningen huruvida en produkt har varit så säker som skäligen har
kunnat förväntas påverkas uppenbarligen av hur produkten är avsedd att
användas. Om en produkt skall användas för ett ändamål som innefattar
en beaktansvärd risk för allvarlig skada, blir kraven på särskilda säkerhets-
åtgärder med nödvändighet större än om produkten är avsedd för en mer
ofarlig användning. Hänsyn måste vidare tas till vilken personkategori
produkten är avsedd för. Om produkten är av sådant slag att den bara
används av experter, t.ex. specialverktyg för något visst ändamål, kan man
ofta räkna med att användaren behärskar riskerna vid användningen i
högre grad än när det gäller produkter som kan komma i händerna på
vem som helst. I fråga om leksaker och andra produkter som barn
kommer i beröring med har man rätt att förutsätta att tillverkaren har
varit särskilt uppmärksam på alla skaderisker. Tillverkaren måste alltså
konstruera sin produkt så att den är i rimlig mening ofarlig när den
används för det ändamål som den är avsedd för. Brister säkerheten i
detta avseende, är tillverkaren strikt ansvarig för skador som säkerhets-
bristen orsakar.
Det är den användning produkten är avsedd för som i första hand skall
ligga till grund för bedömningen av produktens säkerhet. Om en produkt
har använts på ett sätt som direkt strider mot det avsedda ändamålet, kan
det tala mot att tillverkaren skall hållas ansvarig för en skada som
produkten har orsakat. Å andra sidan får en tillverkare räkna med att
hans produkt kan komma till användning i andra sammanhang än han har
avsett. Han måste därför konstruera produkten på sådant sätt att den
99
uppfyller rimliga krav på säkerhet även om den används för ett ändamål Prop. 1990/91:197
som den inte är direkt avsedd för. Produktens säkerhet skall således
bedömas med hänsyn till inte bara den användning som tillverkaren har
avsett utan även sådan annan användning som han har kunnat förutse.
Kravet på förutseende får dock inte drivas för långt. Tillverkaren behöver
inte ta med i beräkningen en användning som helt avviker från normalt
mänskligt beteende.
Att hänsyn skall tas till hur produkten kan förutses bli använd kan få
särskild betydelse när det gäller att bedöma säkerheten hos en produkt
som framställs i flera led. Den som frambringar en råvara som skall
förädlas eller tillverkar ett halvfabrikat som skall bearbetas vidare har ofta
inte anledning att räkna med att hans produkt kan komma att användas
i andra sammanhang än i den fortsatta tillverkningsprocessen. Det kan
inte skäligen förväntas att en sådan produkt är lika säker som den färdiga
produkten, vilken kanske är avsedd att spridas till enskilda konsumenter.
I fråga om vissa produkter finns säkerhetsföreskrifter utfärdade av
offentliga myndigheter i syfte att förebygga skador. Om en produkt som
inte uppfyller sådana säkerhetsföreskrifter sätts i omlopp, bör som
utgångspunkt gälla att produkten från säkerhetssynpunkt är bristfällig.
Användaren måste nämligen vara berättigad att utgå från att produkten
uppfyller de säkerhetskrav som följer av gällande offentliga bestämmelser.
Detta hindrar inte att utredningen i ett enskilt fall kan visa att produkten
inte är bristfällig, trots att den inte uppfyller myndighetens föreskrifter.
Det bör å andra sidan framhållas att en produkt kan vara bristfällig och
föranleda ersättningsskyldighet även om produkten överensstämmer med
offentligrättsliga regler eller med standarder som är fastställda av
standardiseringsorgan. Standardiseringsverksamhet har numera stor
betydelse för specifiseringen av säkerhetskrav på produkter (jfr prop.
1988/89:60 s.18 f). Den omständigheten att en produkt vid kontroll i
särskild ordning har befunnits uppfylla ställda säkerhetskrav befriar inte
utan vidare från produktansvaret.
En näringsidkare har nämligen ett självständigt ansvar för sin produkt
(se bl.a. NJA 1977 s 788). Ofta har tillverkaren tillgång till mer informa-
tion om produkten än den myndighet som har utfärdat föreskrifterna. Av
tillverkaren får man också kräva att han håller sig underrättad om möjliga
skadeverkningar av sina varor och tar hänsyn till krav på förbättringar
som ännu inte har föranlett nya anvisningar. Detta gäller särskilt i fråga
om industriell verksamhet. Om exempelvis ett bekämpningsmedel har
godkänts av kemikalieinspektionen enligt reglerna i förordningen
(1985:836) om bekämpningsmedel, behöver detta sålunda inte befria
tillverkaren från ansvaret enligt produktskadelagen.
Tvingande föreskrifter om en produkts beskaffenhet kan utformas på
olika sätt. De kan ha en mer eller mindre exakt avgränsning. Om en
föreskrift är utformad så att tillverkaren själv kan bestämma produktens
sammansättning och utformning inom fastställda gränser, innebär det inte
att han skall ha frihet att inom dessa gränser välja en utformning eller
sammansättning som inte erbjuder tillräcklig säkerhet. I ett sådant fall,
där tillverkaren har ett handlingsalternativ som innebär att han kan undgå
100
skadeståndsansvar, skall den skadelidandes intresse av att få ersättning för Prop. 1990/91:197
sin skada ha företräde, även om tillverkaren har följt i och för sig
tvingande föreskrifter.
En betydligt ovanligare typ av föreskrift är att myndigheten anger en
viss egenskap som måste finnas hos produkten för att den skall få sättas
i omlopp. Som framgår av 8 § punkt 3 går tillverkaren fri från ansvar om
han visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma
överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.
Det räcker alltså inte för ansvarsfrihet att tillverkaren kan visa att
produkten överensstämmer med offentliga föreskrifter. Han måste visa att
produkten inte får spridas, om den saknar just den egenskap som har
orsakat skadan.
Det bör framhållas att myndigheters och kontrollorgans ansvar för
säkerhetsföreskrifter och utförd kontroll inte regleras i produktskadelagen.
När det gäller produkter som inte är kringgärdade av offentligrättsliga
säkerhetsföreskrifter får man vid bedömningen av ansvarsfrågan ta
ställning till huruvida risken för att produkten skall orsaka skada är större
än vad man normalt har anledning att räkna med vid det aktuella
produktslaget. Som har anförts tidigare får avgörandet ske efter en
bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt i fråga om
industriell verksamhet bör kraven på tillverkarens förutseende och kontroll
ställas högt.
Produktansvarskommittén har diskuterat (SOU 1979:79 s. 130 f) vissa
produkter som är speciella så till vida att de medvetet har utformats på
ett sådant sätt att de är ägnade att medföra skador i större utsträckning
än vad som varit strängt nödvändigt. Orsaken är ofta att tillverkaren vill
tillfredsställa modenycker eller andra särskilda önskemål hos konsu-
menterna. Som exempel på denna typ av produkter nämner produkt-
ansvarskommittén bl.a. höga styren till motorcyklar. Ofta är de särskilda
riskerna som är förknippade med dessa produkter uppenbara för var och
en. I sådana fall kan knappast ansvar enligt produktskadelagen ak-
tualiseras; den som handskas med produkten kan inte skäligen förvänta
sig större säkerhet än han får. Någon gång kan dock bedömningen bli en
annan. Det är inte säkert att användaren i alla fall av detta slag utan
vidare inser att risken för skada är större än hos andra produkter som
fyller samma ändamål. Om produkten då inte är försedd med en varning
för den ökade risken, kan produkten komma att bedömas som bristfällig
från säkerhetssynpunkt.
Ibland kan det förhållandet att en produkt saknar avsedd effekt leda till
skada. Särskilt gäller detta produkter som har till uppgift just att skydda
mot skada. Även i sådana fall torde produktansvar kunna komma i fråga.
Kan det utredas att produkten på grund av bristande effekt inte erbjuder
den säkerhet som skäligen kan förväntas och att detta förhållande har
orsakat skadan, bör ersättning kunna utgå. I praktiken lär dock ofta
bevisningen om orsakssambandet vålla problem. Även om den använda
produkten brister i fråga om effekt och därmed i fråga om säkerhet, är
det inte säkert att en fullgod produkt i det särskilda fallet hade hindrat
skadan (jfr dock vad som har anförts om beviskravet i avsnitt 2.8.1).
101
Som exempel på det anförda kan nämnas solskyddsmedel. Sådana medel Prop. 1990/91:197
är avsedda att skydda huden mot solstrålning så att en person som
använder medlet skall kunna utsätta sig för solen under längre tid än han
annars hade kunnat göra utan att ådra sig brännskador. Om nu en
produkt av detta slag saknar de påstådda skyddsegenskaperna, kan
användaren skada sig därför att han förlitar sig på det utlovade skyddet
och utsätter sig för solen under för lång tid. I ett sådant fall kan
orsakssambandet mellan solskyddsmedlet och skadan föranleda produkt-
ansvar.
Likaledes kan den som har tillverkat en frysbox bli skyldig att ersätta
skador som uppstår därför att maskineriet i frysboxen går sönder med
påföljd att varorna i boxen tinar och förstörs.
När det gäller t.ex. vissa slag av sjukvårdsutrustning kan problemet vara
mer komplicerat. Det finns medicinsk apparatur som är avsedd att ersätta
kroppsfunktioner när dessa har slagits ut på grund av sjukdom eller
olycksfall. Om en sådan apparat inte fungerar som planerat och den
utslagna kroppsfunktionen därför inte kan upprätthållas på konstgjord
väg, får frågan om skadeståndsansvaret avgöras efter en bedömning av
huruvida det föreligger adekvat kausalitet mellan apparatens bristande
funktion och den skada som uppstår till följd av att kroppsfunktionen inte
kan upprätthållas. Bedömningen kan här utfalla olika beroende på vilket
slag av apparat det är fråga om. När det handlar om en väl beprövad
metod och det är ett exemplar bland många av den aktuella apparaten
som inte fungerar, torde det i allmänhet föreligga ett fabrikationsfel som
grundar strikt skadeståndsansvar för tillverkaren. Annorlunda kan det
förhålla sig när man tar i bruk en ny konstruktion för att avhjälpa ett
problem som det tidigare inte fanns någon lösning på. I en sådan
situation finns det ju inte någon alternativ behandling som hade kunnat
leda till ett bättre resultat. En skada som orsakas av att den mänskliga
organismen inte fungerar bör då inte läggas apparatens tillverkare till last.
Till skillnad från läkemedelsförsäkringen undantar produktskadelagen
inte skador som beror på utebliven effekt hos ett läkemedel. Den som
bär produktansvaret enligt lagen kan således i princip bli skyldig att
ersätta skador som beror på att ett läkemedel saknar avsedd verkan. I
praktiken torde dock förhållandena oftast vara sådana att något ansvar
inte kan utkrävas av läkemedlets tillverkare.
När ett läkemedel sätts in, sker det normalt för att det skall förebygga,
påvisa, lindra eller bota en sjukdom eller ett sjukdomssymptom som har
drabbat patienten. Om läkemedlet inte verkar, får sjukdomen det förlopp
som föranleds av de medicinska förhållanden som alltså redan föreligger.
Det kan då ofta vara svårt att fastställa ett orsakssamband mellan skadan
och läkemedlets bristande verkan. Det bör också påpekas att det är den
skadelidande som har bevisbördan för orsakssambandet. Även med de
lindriga beviskrav som har förordats i den allmänna motiveringen (se
avsnitt 2.8.1) torde det vara svårt att visa att om ett verksamt läkemedel
hade använts i det enskilda fallet, det skulle ha hindrat att skadan
uppkom.
Vidare kan det vara diskutabelt huruvida ett läkemedel som inte verkar
102
skall anses brista i fråga om säkerhet. Varje läkemedel innehåller en Prop. 1990/91:197
verksam substans som skall förebygga, påvisa, lindra eller bota en
sjukdom eller ett sjukdomssymptom. Människor reagerar emellertid olika
på den verksamma substansen. Den avsedda effekten uppnås därför i
olika grad beroende på den enskilde individens kroppskonstitution, ålder,
sjukdomens svårhetsgrad m.m. Detta gäller även medel avsedda att
förebygga sjukdom, t.ex. vacciner. Ett vaccin behöver alltså inte anses
brista i fråga om säkerhet även om det inte har skyddseffekt hos alla
patienter. Det kan tilläggas att en och samma patient kan vid olika
tillfällen reagera olika på ett och samma läkemedel.
En förutsättning för att läkemedlet skall registreras för försäljning är att
det har dokumenterats att läkemedlet har effekt vid den aktuella
indikationen eller de aktuella symptomen. I samband med att läkemedels-
verket godkänner ett nytt läkemedel redovisas hur stor andel av patienter-
na med en viss sjukdomsbild som preparatet har avsedd effekt på. Den
avsedda effekten kan för vissa läkemedel vara mycket hög. Det finns å
andra sidan läkemedel som anses vara av betydande värde trots att de har
effekt hos endast en minoritet av de behandlade patienterna med den
aktuella sjukdomsbilden. Så kan vara fallet t.ex. för läkemedel som - i
avsaknad av mer verksam terapi - sätts in mot svårbehandlade livsfarliga
sjukdomar.
Om ett läkemedel med en viss effekt har registrerats hos läkemedelsver-
ket enligt läkemedelsförordningens regler, får det anses vara godkänt i
samhället. Värdet av att läkemedlet är tillgängligt på marknaden har då
bedömts vara större än nackdelarna med att läkemedlet inte ärverksamt
på alla patienter som behandlas. Den skada som kan uppkomma på grund
av den uteblivna effekten har då normalt karaktären av en systemskada
som inte omfattas av produktskadelagen.
Det anförda innebär att ett registrerat läkemedel - trots att det inte
verkar i enstaka fall - normalt får anses vara så säkert som skäligen kan
förväntas och alltså inte grundar strikt ansvar för skador som den
uteblivna effekten orsakar. En domstol är visserligen inte bunden av
registreringsmyndighetens bedömning. Med hänsyn till den noggranna
prövning som föregår registreringen torde det dock endast i sällsynta
undantagsfall finnas anledning att ifrågasätta det godkännande som
registreringen innebär.
Om den uteblivna effekten däremot beror på ett fel vid tillverkningen
av läkemedlet, t.ex. felaktig halt av den verksamma substansen, är det
fråga om en sådan säkerhetsbrist i produkten som föranleder skadestånds-
skyldighet enligt produktskadelagen. Skadeståndsansvar kan också inträda
om informationen om läkemedlets effekt varit bristfällig och därför
innefattat instruktionsfel. Även överdrifter i marknadsföringen av
läkemedlet kan utgöra instruktionsfel. Instruktionsfel behandlas närmare
i det följande.
Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall produktens säkerhet
vidare bedömas med hänsyn till marknadsföringen av produkten. Med
marknadsföring avses åtgärder som syftar till att främja avsättningen av
en produkt (jfr prop. 1975/76:34 s. 95 och 124). Den form av marknads-
103
föring som i första hand aktualiseras är reklam och andra upplysningar Prop. 1990/91:197
om produkten. Som typiska exempel kan nämnas annonser i tidningar och
bruksanvisningar på produktens förpackning. Det är här närmast fråga
om instruktionsfel enligt den tidigare nämnda indelningen. Vid sidan av
marknadsföringen nämns bruksanvisningar särskilt i lagtexten. Skälen
härtill är dels att bruksanvisningar är det kanske viktigaste medlet för att
undgå instruktionsfel, dels att bruksanvisningar kan förekomma på sådant
sätt att de inte kan sägas ingå i marknadsföringen.
I många fall är det omöjligt att konstruera en produkt så att den inte
kan orsaka skada. För att undgå produktansvaret måste tillverkaren då
marknadsföra produkten på sådant sätt att användarna blir upplysta om
skaderiskerna. Givetvis kan informationen också lämnas på ett sätt som
inte kan betecknas som marknadsföring i den nyss angivna meningen,
t.ex. genom meddelanden som ligger inne i en obruten förpackning.
Instruktionsfel föreligger om den information som lämnas rörande en
produkt är bristfällig. Bristen kan bestå antingen i att lämnade upplys-
ningar är felaktiga eller i att nödvändig information inte ges. Även i detta
avseende är produktskadelagens ansvar strikt. Tillverkaren kan alltså bli
ersättningsskyldig även om han inte har handlat vårdslöst. Det ankommer
på den som är ansvarig enligt lagen att lämna uppgifter om produkten
och upplysa om hur den skall användas för att inte medföra onödiga
risker. Han skall vidare varna för faror som är förbundna med produkten.
När det gäller omfattningen av och innehållet i den information som
skall lämnas om en produkt för att instruktionsfel inte skall anses
föreligga kan följande allmänna synpunkter anföras.
Det är väsentligt att informationskraven hålls inom rimliga gränser. Det
får inte bli så att skadeståndsansvar inträder enbart därför att en skada
som står i ett adekvat orsakssamband med en utebliven varning faktiskt
har inträffat. Om kravet på upplysningar ställs mycket högt, kan det
medföra nackdelar för såväl konsumenter som näringsidkare. Det är
betungande för näringsidkarna att tvingas varna för alla upptänkliga
risker. För konsumenterna blir en alltför vidlyftig information svårtillgäng-
lig. Varningar för helt perifera risker fyller i de flesta fall inte heller något
förnuftigt syfte.
Det är produktens normala användning och vad som därvid kan inträffa
som skall hållas i blickpunkten när informationen utformas. Dock är att
märka att en produkt i sig kan medföra särskilda risker som tillverkaren
måste varna för, även om riskerna aktualiseras i mindre mån vid den
normala användningen. En särskild varning kan behövas också när en
produkt är så beskaffad att den blir farlig först i förening med någonting
annat. Om en produkt är farlig för vissa grupper av personer, t.ex.
allergiker, kan det innebära ett instruktionsfel att den farliga beskaffen-
heten inte anges.
Tillverkaren skall inte behöva varna för risker som är allmänt kända
bland dem som kan tänkas använda produkten. Exempelvis får det anses
vara väl känt bland vanliga människor att färskt kött är känsligt. Alla vet
att kött måste förvaras på visst sätt och att det har begränsad hållbarhet.
Därför är det knappast erforderligt att informera särskilt om detta när
104
kött säljs till konsumenter. Inte heller kan det vara erforderligt att varna Prop. 1990/91:197
för de risker som är förknippade med att kött äts rått. Mer tveksamt är
hur man bör se på exempelvis det fallet att skada förorsakas av bekämp-
ningsmedelsrester på citronskal, som används i matlagning. Visserligen lär
det vara så att alla citroner som saluförs här i landet har behandlats med
bekämpningsmedel. Emellertid torde det inte vara allmänt känt att det
kan finnas rester av sådana medel på frukternas skal. Det skulle därför
kunna hävdas att konsumenterna borde upplysas härom, för den händelse
det föreligger någon beaktansvärd risk för skada.
Kraven på information kan ha olika karaktär i olika skeden av
produktions- och distributionsprocessen, beroende på vem informationen
riktar sig till. Det kan sålunda inte vara nödvändigt att förse en råvara
eller ett halvfabrikat med upplysningar och bruksanvisningar i lika stor
omfattning som slutprodukten. Om det exempelvis anses nödvändigt att
djupfrysta kycklingar som skall säljas till allmänheten är försedda med
anvisningar för tillagningen, kan det inte rimligen krävas att uppfödaren
skall ombesörja det, såvida han inte själv svarar också för distributionen.
Naturligtvis bör det ankomma på den som paketerar kycklingarna för den
slutliga försäljningen till konsumenterna att se till att erforderliga
upplysningar och anvisningar då finns med.
Ofta torde det förhålla sig så att en produkt erbjuder tillfredsställande
säkerhet när den används för avsett ändamål men i andra situationer kan
vålla skada. I sådana fall måste tillverkaren ofta räkna med att produkten
kan användas till olika ändamål och på varierande sätt. Ett exempel kan
vara det tidigare nämnda fallet då citronskal används i matlagning. Det
användningssätt som i första hand avses med en citron torde vara att
saften och fruktköttet skall förtäras. Dock förekommer citronskal så ofta
i matlagningsrecept att den som tillhandahåller citronen nog måste räkna
med att även skalen kan komma att användas. Han får då anpassa
varningar och instruktioner därefter. Gör han inte det, kan han ådra sig
skadeståndsansvar. Om det däremot är så att produkten orsakar skada
bara om den används uppenbart felaktigt eller till ett ändamål som inte
kan förutses, bör tillverkaren gå fri från ansvar.
De flesta läkemedel har icke önskvärda biverkningar vid sidan av de
verkningar som gör att de fungerar som läkemedel. När ett läkemedel
har blivit godkänt har dessa positiva verkningar ansetts vara så nyttiga
att de vid en helhetsbedömning av produkten har vägt över de negativa
biverkningarna. Det är oundvikligt att nackdelarna med produkten måste
godtas, om man skall uppnå fördelarna med den. Kända och godtagna
biverkningar av läkemedel är systemskador, som inte grundar ansvar enligt
produktskadelagen. Systemskadorna har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.5).
Biverkningar hos registrerade läkemedel blir kända genom att de
offentliggörs i publikationer som är allmänt spridda bland läkare (t.ex.
Läkemedelsindustrins förteckning över de farmacevtiska specialiteterna i
Sverige, FASS, och Läkartidningen). Om en farmacevtisk specialitet har
registrerats hos läkemedelsverket enligt läkemedelsförordningens regler,
får den i allmänhet anses vara godkänd i samhället. Av 15 § jämförd med
105
4 § läkemedelsförordningen (1962:701) framgår nämligen att en farmacev- Prop. 1990/91:197
tisk specialitet inte får registreras, om den vid normal användning medför
skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten.
Härav följer att en biverkan som har beaktats enligt reglerna när
läkemedlet har registrerats är en systemskada som inte föranleder strikt
produktansvar. En domstol är visserligen inte bunden av registreringsmyn-
dighetens bedömning. Med tanke på att preparaten prövas noggrant av
experter innan de registreras torde en domstol dock endast i sällsynta
undantagsfall ha anledning att ifrågasätta det godkännande som regi-
streringen innebär (jfr Dufwa, Produktansvar, 1983, s 73 f).
För att den produktansvarige skall undgå ansvar för en systemskada
krävs att han i erforderlig omfattning har varnat för att sådan skada
kunde uppkomma. Även när det gäller läkemedel kan instruktionsfel
grunda strikt skadeståndsansvar. Allmänt kan följande sägas beträffande
kravet på information om läkemedel.
Det är en läkare som - i samråd med sin patient - bestämmer huruvida
ett receptbelagt läkemedel skall användas i ett enskilt fall. Läkarens
bedömning grundar sig på en avvägning av medicinens nytta mot dess
skadliga biverkningar. Informationen om produkten måste därför riktas
i första hand till läkaren. Det får sedan ankomma på läkaren att upplysa
patienten om hur det ordinerade läkemedlet kommer att verka och
instruera patienten om hur det skall hanteras.
När det gäller läkemedel utan recept är det i allmänhet läkemedels-
användaren själv som beslutar att läkemedlet skall sättas in. Då måste
informationen lämnas direkt till honom. I allmänhet är det fråga om
preparat med väl kända egenskaper och användningsområden. Infor-
mationen blir därför mindre komplicerad. Den förmedlas ofta genom
apotekspersonalen. Apoteksbolaget har under senare år gjort betydande
ansträngningar att tillgodose allmänhetens behov av relevant information
som underlag för beslut om självmedicinering.
Dessa förhållanden får betydelse för vad som bör krävas av den som
bär produktansvaret i fråga om form och innehåll hos läkemedels-
informationen. Eftersom informationen normalt riktar sig till fackmän -
läkare och apotekspersonal - behöver inte ett sådant språk användas att
informationen i alla delar är begriplig för en lekman. Däremot måste den
vara uttömmande. Läkaren skall ha tillräcklig information för att kunna
bedöma läkemedlets egenskaper, möjliga biverkningar o.d. I allmänhet
lämnas sådan information genom FASS.
I den mån det erfordras särskild information till den som skall använda
ett icke receptbelagt läkemedel måste informationen självfallet utformas
så att en lekman kan tillgodogöra sig den.
Det bör för övrigt påpekas att tillverkaren kan behöva lämna infor-
mation även om receptbelagda läkemedel till den slutliga användaren,
patienten. Vissa upplysningar om läkemedlet kan ha sådan omedelbar
betydelse för användningen att de måste åtfölja själva produkten. Om
ett läkemedel exempelvis framkallar yrsel eller försämrar reaktions-
förmågan, kan det vara nödvändigt att förpackningen är försedd med en
varning för det.
106
Läkemedelsföretagen ansvarar naturligtvis för innehållet också i sådan Prop. 1990/91:197
information som de lämnar direkt till patienten, även om informationen
inte är nödvändig enligt vad som nu har sagts. Om en skada uppstår
därför att en tillverkare eller en importör lämnar felaktig eller ofullständig
information om sitt läkemedel, kan han således ådra sig strikt ansvar för
skadan.
Frågor om läkemedelsinformation behandlas närmare i 1983 års
läkemedelsutrednings betänkande (SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa.
Kända biverkningar av godkända läkemedel utgör alltså systemskador
som inte omfattas av det strikta produktansvaret, såvida inte infor-
mationen om biverkningarna brister. Systemskador av liknande slag är
allergiska reaktioner som framkallas av produkter vilka är accepterade
trots att deras allergiframkallande egenskaper är kända. Även dessa
produkter failer alltså utanför produktansvaret, om informationen
angående allergiriskerna är tillräcklig. De krav som kan ställas härvidlag
varierar med situationerna (jfr B^rge Dahl, Produktansvar, s. 314). Rör
det sig om välkända produkter - t.ex. socker, ägg eller jordgubbar - som
enstaka personer är överkänsliga för eller som är direkt farliga för enstaka
personer, är den produktansvarige knappast skyldig att varna för risken.
Frågan om skyldighet att varna uppkommer i första hand när det gäller
moderna produkter och tillsatsämnen. Om en sådan produkt innehåller
en ingrediens som är farlig för en identifierbar grupp av människor, måste
tillverkaren varna för risken. Ju allvarligare de tänkbara skadorna är,
desto mer omfattande är skyldigheten att varna för dem. Skyldigheten att
varna är också avhängig av riskgruppens storlek. Utgör gruppen en
beaktansvärd del av befolkningen, måste varning lämnas även om gruppen
inte kan identifieras och varningens verkan därför är osäker. Om
tillverkaren kan utgå från att riskgruppens medlemmar känner till sin
överkänslighet för ett visst ämne, kan det vara tillräckligt att han uppger
att produkten innehåller ämnet och i vilken kvantitet den gör det.
Instruktionsfel torde i allmänhet föreligga när upplysningar inte lämnas,
trots att så har föreskrivits i lag eller annan författning eller av en
myndighet. I flera lagar och andra författningar stadgas att varningar eller
annan information skall lämnas om produkter som omfattas av reglering-
en. Sålunda föreskrivs i 13 § livsmedelslagen (1971:511) att färdigför-
packat livsmedel som saluhålls skall vara märkt med vissa angivna
uppgifter. Ett annat exempel är 8 § lagen (1985:426) om kemiska
produkter där det stadgas att den som tillverkar, importerar eller
överlåter en kemisk produkt skall genom märkning eller på annat sätt
lämna uppgifter av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt
(produktinformation). Vidare kan marknadsdomstolen enligt 5 och 7 §§
produktsäkerhetslagen ålägga näringsidkare att lämna säkerhetsinforma-
tion och varningsinformation angående sina varor. Marknadsdomstolens
avgöranden och de riktlinjer som konsumentverket utfärdar för marknads-
föring av olika produkter kan ge viss vägledning vid bedömningen av
vilken information som skall lämnas för att instruktionsfel inte skall anses
föreligga. Även branschrekommendationer kan ha liknande betydelse.
Avgörande för vilka krav som skall ställas på informationens omfattning
107
och utformning blir en samlad bedömning av alla omständigheter i det Prop. 1990/91:197
enskilda fallet. Härvid får stor betydelse tillmätas sådana faktorer som
produktens art, dess användningsområde och vilka personkategorier som
kan antas komma i kontakt med den. Detta kan t.ex. innebära att, när det
är fråga om produkter som det är brukligt att sälja i andra hand eller
låna ut, det kan vara nödvändigt att särskilt viktiga varningar och
instruktioner anbringas direkt på produkten och inte bara i en instruk-
tionsbok eller liknande. Även i andra fall kan det vara nödvändigt att
säkerställa att viktig information alltid åtföljer själva produkten.
Om tillverkaren har fullgjort vad som kan krävas av honom i det nu
nämnda hänseendet, brister produkten således inte i säkerhet när han
sätter den i omlopp. Visar det sig senare att en erforderlig varningstext
har avlägsnats från produkten innan denna har kommit i t.ex. en andra-
handsköpares besittning, kan tillverkaren inte göras ansvarig för en skada
som orsakats genom att produkten numera brister i fråga om säkerhet.
Enligt 8 § 2 ankommer det dock på tillverkaren att göra sannolikt att
säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i omlopp.
Bedömningen av säkerheten skall knyta an till förhållandena vid den
tidpunkt då produkten sätts i omlopp (se om detta uttryck specialmotivering-
en till 8 §). Det innebär att säkerheten kan komma att bedömas olika för
olika led i distributionskedjan. Om exempelvis en importör släpper ut en
produkt på marknaden lång tid efter det att han har köpt den av
tillverkaren, kan värderingarna ha hunnit ändras så att produkten inte
längre kan anses uppfylla gällande säkerhetskrav när importören sätter
den i omlopp trots att den gjorde det när tillverkaren satte den i omlopp.
En näringsidkare som köper begagnade produkter, renoverar dem och
sedan säljer dem bör på motsvarande sätt se till att de renoverade
produkterna uppfyller de säkerhetskrav som ställs vid den tidpunkt då han
säljer dem.
I artikel 6 andra stycket i EG-direktivet sägs att en produkt inte skall
anses vara defekt endast därför att en bättre produkt senare har satts i
omlopp. En sådan bestämmelse finns inte i den svenska lagen. Principen
kan dock aktualiseras även vid tillämpning av den lagen. Om en person
köper en äldre sak, måste han ofta räkna med att den kan vara mindre
säker än en ny. Man kan exempelvis inte förvänta sig att äldre bilmodeller
skall vara utrustade med lika effektiva säkerhetsanordningar som den
senaste årsmodellen. En produkt som är tillverkad enligt regler och
värderingar som gällde vid tillverkningstillfället, och på då sedvanligt sätt,
bör i allmänhet inte anses brista i fråga om säkerhet därför att den
tekniska utvecklingen har fortskridit och produkten i jämförelse med en
ny framstår som mindre säker. Självfallet innebär detta dock inte att en
äldre produkt inte kan ådra tillverkaren ansvar enligt produktskadelagen.
Även en äldre produkt måste vara så säker som skäligen kan förväntas.
Vad som nu har sagts har inte med utvecklingsskadorna att göra. Vid
skador av det slaget är det inte fråga om ändrade värderingar av
säkerhetskraven utan om bristande kännedom om orsakssammanhangen.
Produktens säkerhet är i dessa fall bristfällig redan när produkten sätts
i omlopp, men kunskap om detta föreligger inte då utan kommer fram
108
först senare. Det kan dröja länge innan förekomsten av ett utvecklingsfel Prop. 1990/91:197
kan konstateras. Sedan detta har skett kan det hända att tillverkningen
ändå fortsätter och nya exemplar av produkten sätts i omlopp. Om detta
sker med samhällets godkännande, föreligger inte en säkerhetsbrist.
Uppkommande skador hör till kategorin systemskador och faller utanför
produktansvaret (se avsnitt 2.3.5).
För att en risk som är förenad med en produkt skall anses vara ett
systemfel, som inte berättigar till ersättning enligt produktskadelagen, krävs
alltså dels att risken för skada är känd, dels att risken är godtagen i
samhället. Det är däremot inte nödvändigt att just den skadelidande
förutsåg risken och godtog att bli utsatt för den. Att samhället godkänner
risken kan ta sig olika uttryck. Ofta torde det ske genom att man inte
inskrider mot en produkt trots att man vet att den kan vålla skador. Det
krävs inte ett formligt myndighetsbeslut om godkännande. I allmänhet kan
man utgå från att det är fråga om ett systemfel, om produkten är spridd
och använd i samhället och det är allmänt känt att den orsakar skador.
Å andra sidan måste beaktas att det förhållandet att ett offentligt
ingripande dröjer lika väl kan bero på bristande resurser hos myndigheter-
na som på att skadeverkningarna är godtagna. Frågan torde få avgöras
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Det bör tilläggas att det inte alltid är fråga om systemfel, som utesluter
produktansvar, när skada orsakas av en produkt som är godtagen trots att
det är känt att den medför risk för skada. Om det kan krävas att
tillverkaren varnar för risken men han underlåter att göra det, föreligger
i stället instruktionsfel.
Om en produkt som har släppts ut på marknaden visar sig vara farlig,
kan det föranleda tillverkaren eller någon annan som är ansvarig för
produkten att sätta igång en kampanj för att varna konsumenterna för
faran eller för att återkalla de exemplar av produkten som har spritts
bland konsumenterna. Regler härom finns i produktsäkerhetslagen.
Den omständigheten att en återkallelsekampanj pågår befriar i princip
inte tillverkaren från skadeståndsansvar, om exemplar av produkten som
fortfarande finns kvar hos allmänheten orsakar skada. Någon gång kan
dock reglerna om jämkning vid den skadelidandes medvållande leda till
att en konsument förlorar sin rätt till skadestånd eller får ersättningen
jämkad. Så kan t.ex. bli fallet, om konsumenten avstår från att utnyttja
ett återkallelseerbjudande eller fortsätter att använda produkten trots att
han har fått del av erbjudandet och därmed blivit varnad för att
produkten är farlig.
4 §
Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen
(1968:45).
(Jfr 2 § i promemorians förslag)
Från produktskadelagens tillämpningsområde undantas genom denna
109
bestämmelse skador som omfattas av atomansvarighetslagen. Undantaget Prop. 1990/91:197
har behandlats i avsnitt 2.2.3 i den allmänna motiveringen. Regeln
motsvaras i EG-direktivet av artikel 14. I atomansvarighetslagen regleras
ansvaret för atomskada i följd av atomolycka som inträffar i atomanlägg-
ning eller under transport av atomsubstans och vidare ansvaret för
atomskada som i annat fall orsakas av atomsubstans som kommit från
atomanläggning. 114 § atomansvarighetslagen finns regler om kanalisering
av skadeståndsskyldigheten till vissa ansvariga personer. Angående den
närmare regleringen hänvisas till lagtexten.
Undantaget har utformats så att produktskadelagen inte gäller skada
som omfattas av atomansvarighetslagen. Det innebär att ersättning enligt
produktskadelagen inte kan utges för en atomskada som faller inom
tillämpningsområdet för atomansvarighetslagen, även om ersättningsrätten
skulle begränsas eller falla bort i det enskilda fallet till följd av den lagens
regler. Eftersom vissa skador på grund av radioaktiv strålning inte regleras
i atomansvarighetslagen, medför å andra sidan bestämmelsen i denna
paragraf att produktskadelagen kan tillämpas på sådana skador.
Några andra skadeståndsrättsliga specialområden har inte undantagits
från produktskadelagens tillämpning. Det innebär att olika skadestånds-
rättsliga regelsystem kan bli tillämpliga på samma skada. Förhållandet
mellan produktskadelagen och annan skadeståndsrättslig speciallagstiftning
har behandlats i avsnitt 2.10 i den allmänna motiveringen. Förhållandet
mellan produktskadelagen och köprätten har behandlats i specialmoti-
veringen till 1 §.
5 §
Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan verkan.
(Jfr 3 § i promemorians förslag)
Enligt denna paragraf är produktskadelagen tvingande till den skade-
ståndsberättigades förmån. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 12 i
EG-direktivet.
Bestämmelsen innebär att det skadeståndsansvar som tillverkare,
importörer och andra har enligt produktskadelagen inte kan inskränkas
i något avseende genom ett avtal mellan den ansvarige och den ersätt-
ningsberättigade. Bestämmelsen torde få störst betydelse för konsumenter.
Även ensidiga friskrivningar på kvasikontraktsrättslig grund är ogiltiga.
Detsamma gäller om en detaljhandlare friskriver tillverkaren genom ett
avtal med en konsument som är köpare. En skadelidande får däremot
alltid åberopa ett avtalsvillkor som för honom är förmånligare än
motsvarande lagbestämmelse. Lagen ger alltså den skadelidande ett
minimiskydd i förhållande till den skadeståndsansvarige på det sätt som
är vanligt inom den civilrättsliga lagstiftningen på konsumentområdet, se
t.ex. 3 § konsumenttjänstlagen.
Paragrafen avser avtal varigenom den som kan få rätt till skadestånd
på förhand godtar inskränkningar i sina rättigheter enligt produktskade-
110
lagen. Däremot hindrar paragrafen inte att en skadelidande, när Prop. 1990/91:197
skadeståndsansvaret enligt lagen väl har aktualiserats, i det konkreta fallet
med bindande verkan avstår från att utkräva ansvaret (jfr prop. 1984/85:
110 s. 156 med ytterligare hänvisningar). Frågan huruvida ett sådant
avstående kan anses ha skett och i vad mån det är bindande för den
skadelidande får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler, varvid
den skadelidande skyddas av bl.a. den allmänna förmögenhetsrättsliga
generalklausulen i 36 § avtalslagen.
Avtal är ogiltiga enligt denna paragraf endast om de inskränker
skadeståndsansvaret gentemot den som har rätt till ersättning enligt
produktskadelagen. Bestämmelsen hindrar inte att näringsidkare i olika
led av distributionskedjan genom avtal sig emellan reglerar den slutliga
fördelningen av skadeståndsansvaret. En säljares regressrätt enligt 10 §
omfattas dock av bestämmelsen i förevarande paragraf och kan alltså
inte inskränkas på förhand genom avtal.
Bestämmelsen i denna paragraf har vissa beröringspunkter med reglerna
i 3 § om vad som skall anses vara en säkerhetsbrist. Enligt 3 § skall
produktens säkerhet bedömas med hänsyn till bl.a. hur produkten har
marknadsförts. Denna regel tar sikte närmast på de s.k. instruktionsfelen,
dvs. bristfällig information om produkten (jfr specialmotiveringen till 3 §).
Den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen har ansvaret för
att uppgifter lämnas om hur produkten skall användas för att den inte
skall medföra onödiga risker. Om en produkt är förbunden med faror,
skall användaren varnas för dem. Sådana upplysningar och varningar kan
ha verkningar av samma slag som friskrivningsklausuler. En produkt som
är försedd med erforderliga upplysningar skall nämligen inte anses vara
bristfällig i de avseenden som upplysningarna tar sikte på. Genom att
lämna upplysningarna undgår tillverkaren således ett skadeståndsansvar
som annars skulle åvila honom.
Information av nu angivet slag går ut på att förse användaren av en
viss produkt med kunskap om vad han behöver iaktta, när han handhar
produkten, för att han skall undgå skada. En friskrivningsklausul har i
allmänhet inte denna inriktning på produktens egenskaper i det enskilda
fallet. Om tillverkaren, utan att hänföra sig till specifika farliga egenskaper
hos produkten i fråga, anbefaller en allmän begränsning av produktens
användning, t.ex. för vissa personkategorier, kan det bedömas som en
ogiltig friskrivning. Texten "Denna produkt är inte lämplig för äldre
personer" befriar normalt inte tillverkare från skadeståndsansvar enligt
produktskadelagen mot gamla människor.
Skadeståndsskyldiga
6 §
Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är
1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande
produkten,
2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i
landet, och
111
3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den Prop. 1990/91:197
med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-
tecken.
(Jfr 6 § i promemorians förslag)
Paragrafen anger vilka som är i första hand skadeståndsskyldiga enligt
produktskadelagen. Förevarande paragraf motsvaras av artikel 3 första
och andra styckena i EG-direktivet. I punkt 3 har lagtexten justerats
något jämfört med promemorieförslaget för att den skall överensstämma
bättre med direktivet.
Produktskadelagens ansvarssystem bygger på tanken att det strikta
skadeståndsansvaret skall bäras av den som har framställt den skadegöran-
de produkten eller, i fråga om utländska produkter, av den som har
importerat produkten. Importörens ansvar medför ingen inskränkning i
tillverkarens skadeståndsskyldighet. Ansvarig i samma mån är dessutom
den som utan att vara produktens upphovsman utger sig för att vara det.
Eftersom annat inte sägs, är den ansvarige skyldig att ersätta skadan
oavsett om vållande kan läggas honom till last eller ej. Ansvaret enligt
produktskadelagen är alltså strikt.
I linje med dessa principer föreskrivs i punkt 1 att den som har
tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten är
skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen. Tre olika verb används i
lagtexten för att beskriva det handlande som grundar skadestånds-
ansvaret. Handlandets karaktär varierar nämligen allt efter produktens art.
Tillverkaren är den som industriellt eller hantverksmässigt framställer en
produkt eller en beståndsdel i en annan produkt. Detta kan ske genom
att råvaror eller annat material bearbetas eller förädlas. Det kan också
ske genom att redan bearbetade produkter utvecklas eller bearbetas
vidare. Även den som endast monterar samman självständiga kom-
ponenter är ansvarig som tillverkare. Ordet "frambringa" tar närmast sikte
på en verksamhet som går ut på att odla växter, uppföda djur eller
utvinna mineral o.d. När det slutligen talas om att "insamla" produkter
åsyftas sådana verksamheter som att plocka vilda bär och växter, jaga och
fiska.
Enligt 2 § första stycket upphör en sak inte att vara en produkt i lagens
mening därför att den infogas i annan egendom. Av 2 § andra stycket
framgår att, om en skada orsakas av en säkerhetsbrist i en sådan
delprodukt, både delprodukten och den färdiga produkten skall anses ha
orsakat skadan. Detta medför att en produkt kan ha flera ansvariga
tillverkare. Om t.ex. någon skadas till följd av att han har ätit bröd
framställt på mjöl som av någon orsak har blivit giftigt, kan han utkräva
produktansvaret inte endast av bagaren utan också av den industri som
har framställt mjölet. Tillverkaren av en produkt som utgör beståndsdel
i en annan produkt är dock ansvarig för en skada som den färdiga
slutprodukten orsakar endast om skadan beror på en säkerhetsbrist i
beståndsdelen. Slutproduktens tillverkare ansvarar däremot för alla skador
som slutprodukten orsakar, även om skadan beror på ett fel i en
beståndsdel som han inte har framställt själv; se härom specialmotivering-
112
en till 2 § andra stycket. Prop. 1990/91:197
Även om situationen inte dr den att en delprodukt infogas i den färdiga
produkten, kan tillverkningen ske i flera led. Varje led ansvarar i sådana
fall för skador som orsakas av en säkerhetsbrist som produkten var
behäftad med när den lämnade det ledet. För att ansvarsgrundande
tillverkning skall anses ha skett i ett visst led krävs att produkten har
bearbetats på sådant sätt att dess egenskaper har förändrats i något
relevant avseende. Bedömningen kan här bli olika från fall till fall. En
charkuterist som mal kött till färs bearbetar otvivlaktigt produkten så att
han blir ansvarig som tillverkare. Mer tveksamt är detta, om bearbet-
ningen består bara i att han skär köttet i skivor. Gör charkuteristen
ingenting annat än att han förpackar köttet, kan han inte sägas vara
tillverkare. En restaurang som tillagar maträtter ansvarar i normalfallet
strikt för de produkter som sålunda tillverkas. Bedömningen kan dock bli
en annan, om en leverantör tillhandahåller färdiglagad mat i djupfrysta
portionsförpackningar och restaurangen endast värmer maten i mikrougn
enligt leverantörens anvisningar.
Om någon bedriver en näringsverksamhet som består i att han köper
begagnade varor av något slag, renoverar dem och sedan säljer dem för
att de skall användas på nytt, är han att betrakta som tillverkare i lagens
mening. Han ansvarar således för de renoverade produkter som han har
satt i omlopp på i princip samma sätt som den som har nytillverkat
produkter. Bedömningen av produkternas säkerhet kan emellertid tänkas
bli påverkad av sättet att framställa dem.
Produktansvaret omfattar således många skilda verksamhetsslag. Enligt
8 § 1 föreligger dock strikt ansvar bara om den skadegörande produkten
har satts i omlopp i en näringsverksamhet.
I de fall då flera tillverkare är skadeståndsskyldiga för samma skada
föreligger solidariskt ansvar. En tillverkare kan dela det solidariska
ansvaret även med en person som är skadeståndsskyldig enligt andra eller
tredje punkten i förevarande paragraf. Allmänna regler gäller för den
slutliga fördelningen av ansvaret mellan dem (jfr SOU 1975:103 s. 49-
53; jfr också prop. 1985/86:83 s. 28 och 55-58).
Enligt punkt 2 är den som har importerat en skadegörande produkt
strikt ansvarig för skador som produkten orsakar. Frågan vem som är
att anse som importör är inte alltid lätt att besvara. Som produkt-
ansvarskommittén har utvecklat (se SOU 1979:79 s. 85 ff) kan införsel
av varor ske på flera olika sätt. Personer med varierande civilrättslig
ställning kan engageras i olika kombinationer. En svensk köpare kan
införa varan efter direktkontakt med en utländsk säljare. Affären kan
förmedlas genom en kommissionär eller en agent. Speditören, slutligen,
har ofta viktiga uppgifter i en importaffär utöver själva transporten.
Klart är att en svensk näringsidkare som i eget namn avtalar med en
utländsk säljare om att köpa en vara och sedan låter föra in varan i
landet är att betrakta som importör. Så får också anses vara fallet med
en svensk kommissionär för en utländsk kommittent. Kommissionären
uppträder nämligen i eget namn och ingår själv avtal med köparna i
Sverige.
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
När ett köpeavtal har träffats genom förmedling av en agent som har Prop. 1990/91:197
handlat i sin utländske huvudmans namn är det däremot mer osäkert om
agenten eller avtalsparten på köparsidan skall anses som importör.
Agenten handlar hela tiden i huvudmannens namn. Detta skiljer agenten
från kommissionären, som också handlar för huvudmannens räkning men
i eget namn. Ännu längre är steget till ensamåterförsäljaren, som handlar
både för egen räkning och i eget namn.
När en vara har förvärvats genom förmedling av en agent bör som
huvudregel gälla att det är köparen i Sverige och inte agenten som har
importörsansvaret. Normalt tar nämligen köparen fysiskt emot varan här
i landet. Han har då möjlighet att kontrollera den och överblicka riskerna.
Undantag från denna regel kan dock tänkas, beroende på hur agenten
bedriver sin förmedlingsverksamhet. Bedömningen kan t.ex. bli en annan
om agenten vänder sig direkt till svenska köpare för att förmedla avtal
mellan dem och den utländske säljaren. Ofta har också agenten andra
funktioner utöver den rena förmedlingen. Frågan vem som skall anses
vara importör får bedömas med ledning av samtliga omständigheter i det
enskilda fallet. Härvid kan ledning hämtas från reglerna om för vems
räkning produkten skall förtullas.
Det fysiska införandet till landet ombesörjs ofta av en speditör. Denne
är lastägarens förtroendeman och ingår i allmänhet för lastägarens räkning
men i eget namn avtal med lämplig transportör. Det kan också förekom-
ma att speditören helt eller delvis utför transporten själv. Vem som är
lastägare vid den tidpunkt då varan förs in i landet bestäms genom avtalet
mellan säljaren och köparen. Speditörens roll är i allmänhet sådan att det
vore främmande att betrakta honom som importör i produktskadelagens
mening.
Importörens ansvar enligt produktskadelagen inträder först när han
sätter produkten i omlopp i en näringsverksamhet (se 8 § 1). Den som
inför en produkt utan att ha förvärvssyfte, t.ex. i samband med en
turistresa, ådrar sig inte strikt skadeståndsansvar. Inte heller en närings-
idkare som importerar exempelvis en maskin för att använda den i sin
näringsverksamhet blir ansvarig enligt produktskadelagen, om maskinen
orsakar skada när han använder den. Han drabbas inte nödvändigtvis av
det strikta importörsansvaret ens om han senare sätter produkten i
omlopp i begagnat skick. För strikt ansvar krävs nämligen att importören
redan vid importtillfället hade för avsikt att sätta produkten i omlopp här
i landet. Uttrycket "sätta i omlopp" kommenteras i anslutning till 8 §
punkt 1.
Som har påpekats tidigare medför importörens ansvar ingen inskränk-
ning i ansvaret enligt punkterna 1 och 3. Om skadestånd skall betalas av
flera, svarar de solidariskt.
Genom punkt 3 utvidgas det strikta produktansvaret i vissa situationer
till andra led i distributionskedjan än tillverkningsledet och importledet.
Det är vanligt att t.ex. varuhus och butikskedjor säljer produkter under
eget namn som om de själva har tillverkat dem, trots att produkterna i
verkligheten har framställts av andra. När skada orsakas av en sådan
produkt har den skadelidande enligt förevarande bestämmelse rätt att
114
vända sig mot den som har presenterat produkten som sin. Prop. 1990/91:197
Avgörande för om ansvar enligt punkt 3 skall komma i fråga är om den
omständigheten att näringsidkaren har anbringat sitt kännetecken på
produkten ger intryck av att han är produktens upphovsman. Det är inte
nödvändigt att den skadelidande faktiskt tror att så är fallet. Inte ens om
denne i ett konkret fall vet att produkten är tillverkad av någon annan än
den som utger sig för att vara tillverkaren, är det uteslutet att utkräva
ansvar enligt bestämmelsen. Av betydelse är i ett sådant fall huruvida
produkten allmänt sett ger intryck av att härröra från den som har försett
den med sitt kännetecken. Däremot drabbar produktansvaret inte den
som exempelvis i reklamsyfte anbringar sitt namn på prislappar eller
direkt på varan, om det ändå framgår att tillverkaren är någon annan.
Den som är ansvarig enligt denna bestämmelse kan inte undgå ansvaret
genom att uppge vem som är den verklige tillverkaren eller importören.
Däremot står det den skadelidande fritt att vända sig också mot
tillverkaren eller importören. Om flera är skyldiga att ersätta samma
skada, är de solidariskt ansvariga.
7 §
Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,
frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig
enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att
betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket
angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat
produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för
honom.
Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem
som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten
skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i
tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten
eller tillhandahållit den för honom.
En anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en månad
efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat
sätt påkallat en sådan anvisning.
(Jfr 7 § i promemorians förslag)
Genom denna paragraf utsträcks det strikta produktansvaret till senare
led i distributionskedjan när det av produkten inte framgår vem som är
tillverkare eller importör. Paragrafen har utformats i enlighet med
lagrådets förslag. En bestämmelse med samma innebörd finns i EG-direk-
tivets artikel 3 tredje stycket.
Första stycket
En skadelidande skall inte vara förhindrad att kräva ersättning bara därför
att han inte kan utröna vem som har framställt den skadegörande
produkten. Reglerna i detta stycke har till syfte att motverka en sådan
effekt.
Första stycket är tillämpligt på produkter som är framställda här i
landet och som inte är försedda med någon upplysning om vem som har
tillverkat, frambringat eller insamlat dem. Om någon skadas av en
115
produkt som sålunda år anonym därigenom att den inte anvisar någon Prop. 1990/91:197
som ansvarig för skadan enligt 6 §, kan den skadelidande rikta sitt
ersättningskrav mot sin leverantör eller mot någon som har tillhandahållit
produkten i ett tidigare led i distributionskedjan.
Lagtextens ord - "framgår det inte av en skadegörande produkt" - får
inte tolkas alltför inskränkt. Är tillverkaren angiven på produktens
emballage eller på en medföljande bruksanvisning, får det anses framgå
av produkten vem han är.
Om en produkt är försedd med uppgift om tillverkaren, kan skade-
ståndsansvar enligt 7 § inte komma i fråga. Uppstår ett fel hos en sådan
produkt efter det att den har satts i omlopp av tillverkaren, är produkt-
skadelagen inte tillämplig. För skador orsakade av fel som har uppstått
exempelvis under lagring hos en grossist svarar denne alltså inte enligt
produktskadelagen, om det inte är fråga om en anonym produkt av det
slag som behandlas i denna paragraf. Däremot kan grossisten bli ansvarig
enligt skadeståndslagen, om han har förfarit vårdslöst.
Skadeståndsansvarig för på angivet sätt anonyma produkter är var och
en som har tillhandahållit produkten i en näringsverksamhet. Genom
rekvisitet "tillhandahållit" markeras att ansvaret inte begränsas till fall där
en produkt har överlåtits. Det omfattar alla slags situationer när någon
med den ansvariges tillstånd har tagit befattning med produkten för att
konsumera den eller använda den. Ett exempel som anförs av produkt-
ansvarskommittén (se SOU 1979:79 s. 135) är att en kund i en snabb-
köpsbutik skadas av en läskedrycksflaska som exploderar när kunden
plockar till sig den från hyllan. Flaskan är vid tillfället inte överlåten till
kunden men väl tillhandahållen, och ansvar enligt lagen kan inträda. Det
är just det skadegörande exemplaret av produkten som skall vara
tillhandahållet, och det ankommer på den skadelidande att bevisa att så
är fallet.
"Var och en" som har tillhandahållit produkten är skadeståndsskyldig.
Det är således inte bara den slutlige säljaren som kan ådra sig produkt-
ansvar, utan detta kan drabba alla i omsättningskedjan. Av 8 § 1 framgår
dock att det strikta ansvaret åvilar endast den som tillhandahåller
produkten i en näringsverksamhet.
I bestämmelsen anvisas en möjlighet för leverantören att befria sig från
produktansvaret. Om han för den skadelidande anvisar någon som har
tillverkat, frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den
som sin eller tillhandahållit den för honom, är han inte längre skade-
ståndsskyldig och den skadelidande får vända sig till den sålunda utpekade
i stället. Den som lämnar uppgiften måste också - när det begärs - kunna
styrka dess riktighet för att undgå eget ansvar för skadan. De upplys-
ningar om den utpekades identitet som den skadelidande skall få måste
vara så utförliga att denne på grundval av dem kan göra sin rätt gällande
mot den utpekade. I normalfallet måste upplysningarna därför innehålla
namn och aktuell adress för den som pekas ut.
Däremot har den som har tillhandahållit produkten inte något ansvar
för att den utpekade verkligen kan infria sitt ansvar. Är den utpekade
insolvent eller är det en juridisk person som har upphört att existera
116
medför detta inte att ansvaret återgår på den som endast har tillhanda- Prop. 1990/91:197
hållit produkten för den skadelidande.
Andra stycket
Detta stycke innehåller i fråga om importerade produkter regler
motsvarande dem som enligt första stycket gäller för produkter som är
framställda här i riket. Reglerna innebär följande.
Om det inte framgår av en importerad produkt vem som har importerat
den, är var och en som tillhandahåller produkten i en näringsverksamhet
ersättningsskyldig enligt produktskadelagen för skador som produkten
orsakar. Den som är ansvarig enligt denna regel går dock fri från
ersättningsskyldighet, om han upplyser den skadelidande om vem som har
importerat produkten eller tillhandahållit den för honom. Upplysningsplik-
ten skall fullgöras inom den tidsfrist som anges i tredje stycket. Det är
inte tillräckligt att den utländske tillverkaren anges. För att den ansvarige
leverantören skall befrias från sin skadeståndsskyldighet måste han anvisa
importören eller den leverantör i ett tidigare led i distributionskedjan som
tillhandahållit honom produkten. Den skadelidande kan då vända sig till
den utpekade med sitt krav.
Tredje stycket
Av detta stycke framgår att en anvisning enligt första eller andra stycket
skall ges inom en månad efter det att den skadelidande framställt krav på
ersättning eller på annat sätt påkallat en sådan anvisning. Enligt allmänna
bevisbörderegler ankommer det på den som vill åberopa regeln till
befrielse från ansvar att visa att upplysningen har lämnats i rätt tid.
Verkan av att ett meddelande inte alls lämnas eller lämnas först efter
förloppet av den föreskrivna tiden om en månad är att den som har
tillhandahållit produkten i sin näringsverksamhet blir ansvarig för skadan
som om han vore tillverkare. Det kan här nämnas att den treåriga
preskriptionsfristen enligt 11 § första stycket inte börjar löpa i förhållande
till den som ersättningskravet riktas mot förr än den dag då den
ersättningsberättigade fick eller borde ha fått kännedom om den
ansvariges identitet.
8 §
Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som
1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk-
samhet,
2. görsannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten
i omlopp, eller
3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma
överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.
(Jfr 8 § i promemorians förslag)
Denna paragraf anger i tre punkter vissa förhållanden som fritar den
annars ansvarige från skadeståndsskyldighet. Paragrafen motsvarar artikel
7 a-d i EG-direktivet. Den skiljer sig från promemorieförslaget därigenom
117
att en tredje punkt har lagts till, se om detta avsnitt 2.8.3. Prop. 1990/91:197
Punkterna 1 och 2 i paragrafen bygger på presumtioner till den
skadelidandes förmån som den som påstås vara ersättningsskyldig enligt
6 eller 7 § måste bryta för att undgå ansvar. Vad som presumeras är dels
att det är den ansvarige som har satt produkten i omlopp och att han har
gjort det inom ramen för en näringsverksamhet, dels att produkten var
behäftad med säkerhetsbristen redan när den ansvarige satte den i
omlopp. Bevisbördan för att dessa förhållanden inte föreligger åvilar den
som påstås vara ansvarig enligt 6 eller 7 §. När det gäller kraven på
bevisningens styrka gäller dock en lägre nivå för bevisning om att
säkerhetsbristen inte fanns när den påstått ansvarige satte den i omlopp.
Kan den som skadeståndskravet riktas mot åstadkomma tillräcklig
bevisning för att bryta någon av presumtionerna går han fri från
skadeståndsskyldighet.
Punkt 3 i paragrafen innebär att den av vilken ersättning krävs kan
undgå skadeståndsansvar enligt produktskadelagen om han visar att
säkerhetsbristen beror på att produkten måste stämma överens med
tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet.
Ipunkt 1 presumeras att den produkt som har orsakat skadan har satts
i omlopp av den påstått ansvarige och att det har skett i näringsverksam-
het. För att undgå det strikta ansvaret måste denne alltså bevisa att han
inte har satt produkten i omlopp eller att det i vart fall inte har skett i
en näringsverksamhet. Bevisningen skall avse just det exemplar av
produkten som har orsakat skadan. Det saknar betydelse vad som kan ha
hänt med andra exemplar.
Uttrycket "sätta i omlopp" definieras inte i lagen. Betydelsen torde
framgå av ordalagen. En produkt har satts i omlopp av tillverkaren när
denne har fullbordat tillverkningsprocessen och fört in produkten i det
ekonomiska kretsloppet, t.ex. genom att överlämna den till nästa steg i
distributionskedjan. Produktansvaret inträder således - typiskt sett - först
när produkten har lämnat tillverkarens faktiska kontroll. Det avgörande
momentet är normalt den slutliga besittningsövergången från tillverkaren
till någon annan, t.ex. en självständig transportör. Det krävs inte att
produkten har överlåtits. Lagen täcker även uthyrning och annan
förvärvsmässig upplåtelse, liksom övriga situationer när någon med den
ansvariges tillstånd har tagit befattning med produkten för att konsumera
den eller använda den. En produkt sätts däremot inte i omlopp genom
att den exempelvis transporteras av en självständig transportör till
tillverkarens eget lager. Så kan inte heller anses ske, om produkten endast
lämnas för vetenskaplig prövning eller testning i ett fristående testningsin-
stitut. Däremot har den satts i omlopp, om den har lämnats till en
spekulant för påseende eller ingår i en provsäljningskampanj. Varor som
har lagts ut på hyllan i en snabbköpsbutik får i allmänhet anses vara satta
i omlopp av butiksinnehavaren när kunderna plockar till sig dem.
I tillverkarens ansvar för att hans produkt uppfyller rimliga säkerhets-
krav ligger att det är han som avgör när produkten skall sättas i omlopp.
Om produkten kommer ut tidigare än han har avsett och utan medverkan
av honom eller någon som han svarar för, är han därför inte ansvarig för
118
skador som produkten orsakar på grund av bristande säkerhet. Detta Prop. 1990/91:197
gäller oavsett om produkten alltjämt var under arbete eller låg i
tillverkarens lager av färdiga varor. Det har alltså ingen betydelse, om
produkten var färdig att sättas i omlopp eller inte. Bestämmelsen tar sikte
bl.a. på den situationen att produkten har stulits från tillverkaren.
Däremot torde tillverkaren inte undgå det strikta ansvaret bara därför att
någon anställd i tjänsten lämnar ut produkten tidigare än ledningen har
avsett eller därför att produkten inte har genomgått sedvanlig kontroll.
Bedömningen blir dock en annan, om den anställde utanför tjänsten
släpper ut produkten på marknaden (jfr 3 kap. skadeståndslagen).
Inte bara tillverkare utan även importörer och andra som kan bli
skadeståndsansvariga enligt 6 eller 7 § kan åberopa som ansvarsfrihets-
grund att de inte har satt produkten i omlopp. Om exempelvis en produkt
har satts i omlopp av dess tillverkare och sedan stjäls från en importörs
lager, blir importören inte ansvarig för en eventuell produktskada utan
den skadelidande får hålla sig till tillverkaren.
Den som har satt en produkt i omlopp är inte därmed ovillkorligen
ansvarig för skador som produkten orsakar. Han kan nämligen gå fri från
ersättningsskyldighet, om han visar att han inte har satt produkten i
omlopp inom ramen för en näringsverksamhet. Begreppet närings-
verksamhet är avsett att ha samma innebörd i produktskadelagen som i
konsumentlagstiftningen (se t.ex. vad som sägs i prop. 1984/85:110 s. 141
om begreppet näringsidkare). Det skall alltså vara fråga om en verksam-
het av ekonomisk art som bedrivs yrkesmässigt. Det är däremot ingen
förutsättning att produkten har överlåtits mot vederlag. Ansvar enligt
lagen föreligger därför t.ex. när en näringsidkare lämnar ett gratisprov av
en vara. Vidare gäller att, om en produkt som har framställts i icke-eko-
nomiskt syfte trots det säljs i en näringsverksamhet, säljaren kan bli strikt
ansvarig enligt 7 § för en eventuell produktskada.
Även vissa slag av verksamhet som drivs i offentlig regi är att anse
som näringsverksamhet. Statliga och kommunala bolag och andra
offentliga organ, t.ex. de affärsdrivande verken, vilka driver sådan
verksamhet av ekonomisk natur som nu har nämnts kan således ådra sig
produktansvar (se prop. 1984/85:110 s. 141; jfr prop. 1979/80:119 s. 169
f och 187 f).
Olika remissinstanser har efterlyst förtydliganden om hur begreppet
näringsverksamhet skall tolkas i enskilda fall. Frågor av detta slag får
överlämnas till rättstillämpningen.
Genom den nu nämnda undantagsbestämmelsen begränsas det strikta
skadeståndsansvaret. Utanför produktskadelagens tillämpningsområde
faller därmed exempelvis sådana situationer som när en privatperson
bakar kakor för försäljning vid en välgörenhetstillställning eller när en
turist för in ett föremål i landet för att ge bort det i present.
Ipunkt 2 presumeras att säkerhetsbristen fanns hos den skadegörande
produkten redan när den sattes i omlopp. Tillverkaren kan bryta den
presumtionen genom att göra sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns
när produkten lämnade hans kontroll. Full bevisning till stöd för en sådan
invändning behöver således inte förebringas.
119
Tillverkaren är fri från ansvar exempelvis när säkerhetsbristen har Prop. 1990/91:197
uppkommit under en transport som han inte svarar för eller i ett senare
försäljningsled eller hos den skadelidande under dennes befattning med
produkten. Motsvarande gäller för importörer och andra som kan bli
skadeståndsskyldiga enligt 6 eller 7 §. Avgörande för var och en av dem
är det skick produkten befann sig i när han satte den i omlopp. Im-
portören kan t.ex. inte freda sig genom att göra sannolikt att produkten
var felfri när den lämnade tillverkaren.
För att undgå ansvar måste den mot vilken anspråket riktas kunna
påvisa omständigheter som gör att det framstår som sannolikt antingen
att produkten var utan säkerhetsbrist när han satte den i omlopp eller
att säkerhetsbristen har uppstått på en senare tidpunkt. Omständigheter
av olika slag kan få betydelse i detta sammanhang. Av säkerhetsbristens
typ kan man många gånger dra slutsatser om i vilket skede den har
uppkommit, t.ex. om den är av sådan art som brukar uppkomma vid
felaktig lagring hos en detaljist eller genom normalt slitage eller ovarsam
hantering hos konsumenten. Tillverkningsförhållandena och jämförelser
med andra exemplar i samma produktserie kan också vara belysande.
Betydelse kan vidare få tillmätas den tid som har förflutit från det tillfälle
då produkten sattes i omlopp till dess att skadan inträffade. Ju längre
denna tid är, desto mindre är sannolikheten för att säkerhetsbristen fanns
redan från början.
Enligt punkt 3 kan den av vilken ersättning krävs undgå skadestånds-
ansvar enligt produktskadelagen om han visar att säkerhetsbristen beror
på att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som
har meddelats av en myndighet. Om således myndigheten har utfärdat
föreskrifter, enligt vilka en produkt måste innehålla en viss mängd av ett
visst ämne och produkten förorsakar skada därför att den överensstäm-
mer med en sådan föreskrift, går tillverkaren fri från ansvar enligt denna
punkt. En motsvarande regel finns i artikel 7 d i EG-direktivet.
Vanligare är att myndigheternas föreskrifter utformas så att tillverkaren
kan bestämma produktens sammansättning och utformning inom angivna
gränser. Om det då inom dessa gränser finns utrymme för att ge
produkten en tillräckligt säker utformning, är punkt 3 inte tillämplig. I så
fall får det bedömas enligt 3 § om produkten har en säkerhetsbrist.
Såsom har utvecklats i specialmotiveringen till den paragrafen kan
produkten ha en säkerhetsbrist trots att den stämmer överens med de
minimikrav som har föreskrivits av en myndighet.
En helt annan fråga är vilket ansvar en myndighet har för föreskrifter
om en produkts sammansättning eller om de minimikrav som produkten
bör uppfylla. Den frågan regleras inte i produktskadelagen utan skall
bedömas enligt reglerna om det allmännas skadeståndsansvar för fel eller
försummelse vid myndighetsutövning (se bl.a. 3 kap. skadeståndslagen).
Avräkning vid sakskada
9 §
När ersättning för sakskada bestäms enligt denna lag avräknas ett
120
belopp om 3 500 kr.
(Saknar motsvarighet i promemorians förslag)
Paragrafen innehåller en regel om avdrag för en "självrisk" vid sakskador.
I enlighet med lagrådets förslag har hänvisningen till skadeståndslagens
regler om skadeståndets bestämmande fått utgå ur paragrafen. Till följd
härav har paragrafens rubrik ändrats. Vidare har det gjorts en språklig
justering av lagtexten i förhållande till lagrådsremissen.
Som framhållits i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.10.1) blir
bestämmelserna i skadeståndslagen tillämpliga i fråga om sådant som inte
regleras särskilt i produktskadelagen. Sålunda skall bl.a. reglerna i 5 kap.
skadeståndslagen om skadeståndets bestämmande tillämpas vid skador
som ersätts enligt produktskadelagen. Skadestånd med anledning av
sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen.
Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att ansvaret för sakskador
är begränsat så att den del av skadan som inte överstiger 3 500 kr. inte
ersätts. En motsvarande regel finns i EG-direktivets artikel 9 b. Frågan
har behandlats i avsnitt 2.4.4 i den allmänna motiveringen.
Har en och samma säkerhetsbrist i en viss produkt orsakat skador på
flera föremål som tillhör en och samma skadelidande skall endast ett
belopp om 3 500 kr. dras av från den sammanlagda ersättningen, oavsett
om föremålen skadats vid ett och samma tillfälle eller vid skilda tid-
punkter.
Begränsningen gäller endast för det strikta ansvaret enligt produktskade-
lagen. Bestämmelsen om avräkning blir inte tillämplig i den mån ett
skadeståndsanspråk grundas på andra skadeståndsregler, t.ex. culpaansva-
ret enligt skadeståndslagen.
Regressrätt
10 §
I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har
den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller 31 § fjärde
stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) har lämnat ersättning för skadan
rätt att av honom återfå vad han betalat.
(Jfr 9 § i promemorians förslag)
I denna paragraf behandlas ett särskilt fall av regressrätt. Regeln har
ingen motsvarighet i EG-direktivet. Frågan har behandlats i avsnitt 2.6.2
i den allmänna motiveringen.
Enligt 31 § konsumentköplagen har säljaren ett produktansvar för
skador som på grund av fel i den sålda varan uppkommer på annan
egendom som tillhör köparen eller någon medlem i dennes hushåll och är
avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Säljaren är skadeståndsansvarig
för sådant som ligger inom hans kontrollsfär, s.k. kontrollansvar (se prop.
1989/90:89 s. 37 ff). En liknande skadeståndsregel finns i 31 § kon-
sumenttjänstlagen.
Prop. 1990/91:197
121
En näringsidkare som ingår ett avtal vilket omfattas av konsumentköp- Prop. 1990/91:197
lagen eller av konsumenttjänstlagen är skadeståndsskyldig för skador på
konsumentegendom som tillhör motparten i avtalet eller någon medlem
av dennes hushåll. I sådana fall där skador av detta slag orsakas av en
produkt kan ansvar enligt produktskadelagen föreligga jämsides med
ansvaret enligt konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen (se
avsnitten 2.4.2 och 2.10.3). För dessa fall föreskrivs i förevarande paragraf
att den näringsidkare som ansvarar på grund av reglerna i konsumentköp-
lagen eller konsumenttjänstlagen har rätt att få ersättning av den som är
skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen för vad han har betalat i
skadestånd till den skadelidande.
Regressrätten är dock begränsad så till vida att ersättning skall betalas
bara i den mån den regressansvarige är skadeståndsskyldig enligt
produktskadelagen. Om näringsidkaren är ansvarig enligt konsumenttjänst-
lagen är det således endast beträffande materialfel som han kan ha
regressrätt mot den som är ansvarig enligt produktskadelagen. Är det
fråga om rena felgrepp vid utförande av tjänsten får han själv slutligt
svara för skadeståndet.
Produktansvaret enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen är
ett inomobligatoriskt skadeståndsansvar och förutsätter att näringsidkaren
har gjort sig skyldig till avtalsbrott. Vid tillämpning av konsumentköplagen
torde produktansvaret i de flesta fall komma att grundas på att den köpta
varan har orsakat skada därför att den har varit felaktig, dvs. inte i det
skick parterna hade avtalat. När en vara har orsakat skada på någonting
annat till följd av ett sådant köprättsligt fel torde den många gånger också
vara behäftad med en säkerhetsbrist och således grunda ansvar även
enligt produktskadelagen. Som har framhållits i specialmotiveringen till
3 § föreligger det dock en skillnad mellan det köprättsliga felansvaret och
produktskadelagens ansvar för bristande säkerhet. I köprätten är det
avgörande vad parterna har kommit överens om i det enskilda fallet.
Ansvaret enligt produktskadelagen bygger däremot på en mer generell
bedömning. Produkten skall vara så säker som konsumenter i allmänhet
har anledning att förvänta sig. Endast om detta inte är fallet och
säkerhetsbristen är orsak till skadan, föreligger regressrätt enligt denna
paragraf.
För att en näringsidkare skall kunna komma i åtnjutande av regress-
rätten enligt denna bestämmelse måste således förutsättningarna för
skadeståndsskyldighet enligt produktskadelagen vara uppfyllda. Regress-
kravet kan riktas mot tillverkare, importörer eller andra som är ansvariga
enligt 6 §. I fråga om anonyma produkter kan vidare tidigare led i
distributionskedjan göras ansvariga enligt 7 §. För var och en av dem
som kan göras ansvariga gäller att han går fri från regressansvaret, om
något förhållande som nämns i 8 § föreligger för hans vidkommande.
Det belopp till vilket regressansvaret kan krävas ut bestäms enligt de
skadeståndsregler som gäller i fråga om produktskadelagen, dvs. i första
hand reglerna om sakskada i 5 kap. 7 § skadeståndslagen. Regressansvaret
begränsas genom regeln i 9 § produktskadelagen om avräkning för en
självrisk om 3 500 kr. Vidare gäller att den regressansvarige aldrig kan bli
122
skyldig att betala mer än vad som har betalats i skadeständ enligt Prop. 1990/91:197
konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen.
Regressregeln är tvingande rätt. Det innebär att den regressansvarige
inte kan befria sig från sitt ansvar genom avtal med senare distributions-
led. Det spelar inte heller någon roll om den skadeorsakande produkten
har varit behäftad med något som i köprättsligt hänseende utgör fel i
avtalsförhållandet mellan den regressansvarige och dennes köpare.
Preskription
11 §
Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom tre
år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen
kunde göras gällande.
Talan om ersättning måste dock väckas inom tio år från det att den som
påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten i
omlopp.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.
(Jfr 10 § i promemorians förslag)
Lagens avslutande paragraf innehåller regler om preskription av krav på
ersättning för produktskador. Paragrafen motsvaras av artiklarna 10 och
11 i EG-direktivet. Promemorians lagförslag har ändrats i några avseen-
den för att reglerna skall bringas i överensstämmelse med direktivet.
Viktigast är att den yttersta preskriptionstiden vid personskada har
ändrats från 25 år till tio år. Ändringarna kommenteras i avsnitt 2.9.
Paragrafens andra stycke har utformats slutligt i enlighet med lagrådets
förslag.
Ersättningskrav som grundas på produktskadelagen preskriberas enligt
särskilda regler med två olika utgångspunkter för beräkningen av
preskriptionsfristen. Gemensamt för reglerna är att preskriptionen avbryts
genom att den som kräver ersättning väcker talan vid domstol (jfr 29 §
lagen om försäkringsavtal, 28 § trafikskadelagen och 39 § konsumentför-
säkringslagen). Regleringen innebär - som lagrådet har påpekat - att
preskriptionen skall anses avbruten inte bara efter ansökan om stämning
utan även om den skadelidande vidtar annan rättslig åtgärd för att få
fordringen fastställd genom dom e.d., om den skadelidande åberopar sitt
krav till kvittning i ett rättsligt förfarande mot den skadeståndsskyldige
eller om han bevakar fordringen i dennes konkurs (se prop. 1976/77:5 s.
187, jfr prop. 1979/80:119 s.82 och 84).
Det är däremot inte tillräckligt att - så som stadgas i 5 § preskrip-
tionslagen - gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om
fordringen från borgenären. Preskriptionsavbrott kan dock åstadkommas
även genom att gäldenären erkänner ett krav på en viss bestämd
ersättning (jämför prop. 1976/77:5 s.187). Beträffande verkan av
preskriptionsavbrott tillämpas reglerna i 6 och 7 §§ preskriptionslagen; se
härom avsnitt 2.9 i den allmänna motiveringen.
Preskriptionsreglerna i denna paragraf blir tillämpliga inte bara när krav
123
framställs av den skadelidande eller dennes rättsägare utan även när ett Prop. 1990/91:197
krav grundas på den särskilda regressbestämmelsen i 10 §.
Första stycket
Enligt regeln i första stycket gäller en treårig preskriptionsfrist från den
tidpunkt när den som kräver ersättning fick eller borde ha fått kännedom
om att fordringen kunde göras gällande. Det innebär att preskrip-
tionstiden börjar löpa när han får kännedom eller har bort få kännedom
om dels skadan, dels säkerhetsbristen i produkten, dels den mot vilken
anspråket skall riktas. EG-direktivet (artikel 10 punkt 1) innehåller en
motsvarande regel.
Den omständigheten att den som kräver ersättning faktiskt saknar
erforderlig kunskap i något av de angivna hänseendena utesluter inte att
preskriptionstiden kan börja löpa. Så kan vara fallet om den ersättnings-
berättigade känner till sådana omständigheter att det framstår som
naturligt för honom att undersöka om skada inträffat och vad den berott
på samt vem som är ansvarig för den.
Den första förutsättningen för att preskriptionstiden skall börja löpa är
att den skadelidande fått eller bort få kännedom om själva skadan. För
regelns tillämpning saknar det betydelse när den skadegörande händelsen
inträffar. Om det dröjer innan skadan blir märkbar, räknas fristen från
den senare tidpunkt då så sker. Ibland kan det vara omöjligt att beräkna
skadans storlek redan när skadan visar sig. Detta är emellertid utan
betydelse för preskriptionsfristen, som ändå skall räknas från den tidpunkt
då den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om själva skadan.
Den skadelidande skall vidare känna till eller ha bort känna till att det
är fråga om en produktskada. I många fall är omständigheterna sådana
att det genast står klart att skadan beror på en säkerhetsbrist i en viss
produkt. I andra fall kan det däremot krävas närmare undersökningar
innan skadeorsaken kan fastställas. Vid vilken tidpunkt den skadelidande
borde ha insett att skadan var orsakad av en säkerhetsbrist i produkten
kan också bero på hans kunskaper om produkter av det slag som det är
fråga om. Huruvida säkerhetsbristen är sådan att den skadelidande borde
ha uppmärksammat den tidigare än han säger sig ha gjort, får bestämmas
efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet. Preskriptionsfristen börjar således löpa först då det står klart eller
borde ha stått klart för den skadelidande att det är fråga om en
produktskada.
Det tredje villkoret för att preskriptionstiden skall börja löpa är att den
skadelidande har fått eller bort få kännedom om den mot vilken anspråk
skall riktas. Vad som krävs härvidlag är att den skadelidande har fått
sådana uppgifter om den ansvariges identitet att de ger honom möjlighet
att framställa krav mot den ansvarige eller väcka talan mot honom.
Så länge den skadelidande är okunnig i något av de tre angivna
hänseendena börjar alltså treårsfristen inte att löpa, om inte omständig-
heterna är sådana att han borde ha fått kännedom om dem. Den som
påstår att preskription har inträtt har bevisbördan för att den skadelidan-
de har fått eller bort få kännedom om skadan, säkerhetsbristen och den
124
ansvarige. Prop. 1990/91:197
Preskriptionstidens längd - tre år - överensstämmer med vad som gäller
enligt EG-direktivet liksom enligt den svenska atomansvarighetslagen. En
liknande treårig preskriptionstid finns i försäkringsavtalslagen, trafikskade-
lagen och konsumentförsäkringslagen.
I de fall där flera är ansvariga enligt lagen kan preskription inträda vid
olika tidpunkter i förhållande till olika ansvariga personer. Detta följer av
att preskriptionstiden inte börjar löpa innan den som kräver ersättning
får eller bör ha fått kännedom om den som anspråket skall riktas mot.
Det kan nämligen mycket väl tänkas att den skadelidande inte samtidigt
på det sättet får kännedom om alla ansvariga.
Andra stycket
Enligt andra stycket gäller en yttersta preskriptionstid om tio år räknat
från den dag då den skadegörande produkten sattes i omlopp av den som
påstås vara skadeståndsskyldig. I lagtexten slås uttryckligen fast att det här
är fråga om just det exemplar av produkten som har orsakat skadan i det
konkreta fallet. I sådana situationer där skadan uppstår till följd av att
produkter av samma slag, t.ex. ett kemiskt preparat, används under en
längre tid, blir utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning det
tillfälle då den sista av dessa produkter sattes i omlopp.
När det gäller utgångspunkten för beräkningen av den yttersta
preskriptionstiden överensstämmer produktskadelagen med EG-direktivet.
Uttrycket "sätta i omlopp" behandlas närmare i specialmotiveringen till
8 §.
Preskriptionstiden räknas för var och en av dem som kan vara
ersättningsskyldiga enligt 6 eller 7 § från den dag då det skadegörande
exemplaret av produkten sattes i omlopp av just denne. Anspråk på
ersättning för en och samma skada kan alltså preskriberas vid olika
tidpunkter i förhållande till olika ansvariga personer.
Tredje stycket
I paragrafens sista stycke anges verkan av preskription. Den som inte
väcker talan inom de tider som anges i de två föregående styckena
förlorar rätten till ersättning. Det innebär att en fordran som är
preskriberad enligt 11 § produktskadelagen inte kan göras gällande
kvittningsvis, detta till skillnad från vad som gäller enligt 10 § preskrip-
tionslagen. Produktskadelagens preskriptionsbestämmelser överens-
stämmer i detta hänseende med såväl EG-direktivet (artikel 11) som
motsvarande bestämmelser i försäkringsavtalslagen, trafikskadelagen och
konsumentförsäkringslagen.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
2. Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande
produkten i omlopp före ikraftträdandet.
125
Av övergångsbestämmelsen (punkt 2) framgår att lagen inte blir tillämplig Prop. 1990/91:197
på alla produktskador som inträffar efter ikraftträdandet. Avgörande för
huruvida lagen kan åberopas mot en viss person är när denne har satt
produkten i omlopp. Endast den som har satt produkten i omlopp efter
det att produktskadelagen har trätt i kraft kan hållas ansvarig enligt de
nya reglerna. Detta innebär att det under en övergångsperiod kan inträffa
att olika regler blir tillämpliga på olika personer som ansvarar för samma
produkt. Fall kan nämligen förekomma där tillverkaren har satt produkten
i omlopp innan lagen har trätt i kraft men där något senare led i
distributionskedjan befattar sig med produkten först efter denna tidpunkt.
Övergångsvis kan således vissa personer som har deltagit i tillverkningen
eller distributionen av en produkt bli ersättningsskyldiga enligt allmänna
skadeståndsrättsliga regler medan andra som har hanterat samma produkt
får ansvara enligt reglerna i produktskadelagen.
Så kan bli fallet om t.ex. en bristfällig beståndsdel har satts i omlopp
före ikraftträdandet, medan slutprodukten sätts i omlopp efter denna
tidpunkt. Ansvaret för tillverkaren av beståndsdelen kommer då att
bedömas enligt tidigare gällande regler, medan slutproduktens tillverkare
får svara enligt produktskadelagen.
Bestämmelsen tar sikte på just det exemplar av produkten som har
orsakat skadan. Det saknar betydelse vid vilken tidpunkt andra exemplar
av produkten har satts i omlopp.
Beträffande innebörden av uttrycket "sätta i omlopp" hänvisas till vad
som anförts i specialmotiveringen till 8 § 1.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen
1. att anta förslaget till produktskadelag,
dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om
2. undantag från importörsansvaret (avsnitt 2.5.4),
3. krav på bevis om orsakssamband mellan skadegörande
händelse och aktuell skada (avsnitt 2.8.1),
4. skadeståndsrättsliga specialregler (avsnitt 2.10.2),
5. Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar
(avsnitt 2.11).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
den åtgärd och de ändamål som föredraganden har hemställt om.
126
Bilaga 1 Prop. 1990/91:197
COUNCIL DIRECTIVE
of 25 July 1985
on the approximation of the laws, regulations and administrative
provisions of the Member States concerning liability for
defective products
(85/374/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,
Having regard to the Treaty establishing the European Economic
Community, and in particular Article 100 thereof,
Having regard to the proposal from the Commission,
Having regard to the opinion of the European Parliament,
Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee,
Whereas approximation of the laws of the Member States concerning the
liability of the producer for damage caused by the defectiveness of his
products is necessary because the existing divergences may distort
competition and affect the movement of goods within the common market
and entail a differing degree of protection of the consumer against
damage caused by a defective product to his health or property;
Whereas liability without fault on the part of the producer is the sole
means of adequately solving the problem, peculiar to our age of
increasing technicality, of a fair apportionment of the risks inherent in
modern technological production;
Whereas liability without fault should apply only to movables which have
been industrially produced; whereas, as a result, it is appropriate to
exclude liability for agricultural products and game, except where they
have undergone a processing of an industrial nature which could cause a
defect in these products; whereas the liability provided for in this
Directive should also apply to movables which are used in the
construction of immovables or are installed in immovables;
Whereas protection of the consumer requires that all producers involved
in the production process should be made liable, in so far as their
finished product, component part or any raw material supplied by them
was defective; whereas, for the same reason, liability should extend to
importers of products into the Community and to persons who present
themselves as producers by affixing their name, trade mark or other
distinguishing feature or who supply a product the producer of which
127
cannot be identified;
Prop. 1990/91:197
Whereas, in situations where several persons are liable for the same
damage, the protection of the consumer requires that the injured person
should be able to claim full compensation for the damage from any one
of them;
Whereas, to protect the physical well-being and property of the consumer,
the defectiveness of the product should be determined by reference not
to its fitness for use but to the lack of the safety which the public at large
is entitled to expect; whereas the safety is assessed by excluding any
misuse of the product not reasonable under the circumstances;
Whereas a fair apportionment of risk between the injured person and
the producer implies that the producer should be able to free himself
from liability if he furnishes proof as to the existence of certain
exonerating circumstances;
Whereas the protection of the consumer requires that the liability of the
producer remains unaffected by acts or omissions of other persons having
contributed to cause the damage; whereas, however, the contributory
negligence of the injured person may be taken into account to reduce or
disallow such liability;
Whereas the protection of the consumer requires compensation for death
and personal injury as well as compensation for damage to property;
whereas the latter should nevertheless be limited to goods for private use
or consumption and be subject to a deduction of a lower threshold of a
fixed amount in order to avoid litigation in an excessive number of cases;
whereas this Directive should not prejudice compensation for pain and
suffering and other non-material damages payable, where appropriate,
under the law applicable to the case;
Whereas a uniform period of limitation for bringing of action for
compensation is in the interest both of the injured person and of the
producer;
Whereas products age in the course of time, higher safety standards are
developed and the State of Science and technology progresses; whereas,
therefore, it would not be reasonable to make the producer liable for an
unlimited period for the defectiveness of his product; whereas, therefore,
liability should expire after a reasonable length of time, without prejudice
to claims pending at law;
Whereas, to achieve effective protection of consumers, no contractual
derogation should be permitted as regards the liability of the producer
in relation to the injured person;
128
Whereas under the legal systems of the Member States an injured party Prop. 1990/91:197
may have a claim for damages based on grounds of contractual liability
or on grounds of non-contractual liability other than that provided for in
this Directive; in so far as these provisions also serve to attain the
objective of effective protection of consumers, they should remain
unaffected by this Directive; whereas, in so far as effective protection of
consumers in the sector of pharmaceutical products is already also
attained in a Member State under a special liability system, claims based
on this system should similarly remain possible;
Whereas, to the extern that liability for nuclear injury or damage is
already covered in all Member States by adequate special rules, it has
been possible to exclude damage of this type from the scope of this
Directive;
Whereas, since the exclusion of primary agricultural products and game
from the scope of this Directive may be felt, in certain Member States,
in view of what is expected for the protection of consumers, to restrict
unduly such protection, it should be possible for a Member State to
extend liability to such products;
Whereas, for similar reasons, the possibility offered to a producer to free
himself from liability if he proves that the State of scientific and technical
knowledge at the time when he put the product into circulation was not
such as to enable the existence of a defect to be discovered may be felt
in certain Member States to restrict unduly the protection of the
consumer; whereas it should therefore be possible for a Member State to
maintain in its legislation or to provide by new legislation that this
exonerating circumstance is not admitted; whereas, in the case of new
legislation, making use of this derogation should, however, be subject to
a Community stand-still procedure, in order to raise, if possible, the level
of protection in a uniform manner throughout the Community;
Whereas, taking into account the legal traditions in most of the Member
States, it is inappropriate to set any financial ceiling on the producer’s
liability without fault, whereas, in so far as there are, however, differing
traditions, it seems possible to admit that a Member State may derogate
from the principle of unlimited liability by providing a limit for the total
liability of the producer for damage resulting from a death or personal
injury and caused by identical items with the same defect, provided that
this limit is established at a level sufficiently high to guarantee adequate
protection of the consumer and the correct functioning of the common
market;
Whereas the harmonization resulting from this cannot be total at the
present stage, but opens the way towards greater harmonization; whereas
it is therefore necessary that the Council receive at regular intervals,
reports from the Commission on the application of this Directive,
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
accompanied, as the case may be, by appropriate proposals;
Whereas it is particularly important in this respect that a re-examination
be carried out of those parts of the Directive relating to the derogations
open to the Member States, at the expiry of a period of sufficient length
to gather practical experience on the effects of these derogations on the
protection of consumers and on the functioning of the common market,
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Article 1
The producer shall be liable for damage caused by a defect in his
product.
Article 2
For the purpose of this Directive "product" means all movables, with the
exception of primary agricultural products and game, even though
incorporated into another movable or into an immovable. "Primary
agricultural products" means the products of the soil, of stock-farming
and of fisheries, excluding products which have undergone initial
Processing. "Product" includes electricity.
Article 3
1. "Producer" means the manufacturer of a finished product, the
producer of any raw material or the manufacturer of a component part
and any person who, by putting his name, trademark or other
distinguishing feature on the product presents himself as its producer.
2. Without prejudice to the liability of the producer, any person who
imports into the Community a product for sale, hire, leasing or any form
of distribution in the course of his business shall be deemed to be a
producer within the meaning of this Directive and shall be responsible as
a producer.
3. Where the producer of the product cannot be identified, each supplier
of the product shall be treated as its producer unless he informs the
injured person, within a reasonable time, of the identity of the producer
or of the person who supplied him with the product. The same shall
apply, in the case of an imported product, if this product does not
indicate the identity of the importer referred to in paragraph 2, even if
the name of the producer is indicated.
Article 4
The injured person shall be required to prove the damage, the defect
Prop. 1990/91:197
130
and the causal relationship between defect and damage.
Article 5
Where, as a result of the provisions of this Directive, two or more
persons are liable for the same damage, they shall be liable jointly and
severally, without prejudice to the provisions of national law concerning
the rights of contribution or recourse.
Article 6
1. A product is defective when it does not provide the safety which a
person is entitled to expect, taking all circumstances into account,
including:
(a) the presentation of the product;
(b) the use to which it could reasonably be expected that the product
would be put;
(c) the time when the product was put into circulation.
2. A product shall not be considered defective for the sole reason that
a better product is subsequently put into circulation.
Article 7
The producer shall not be liable as a result of this Directive if he proves:
(a) that he did not put the product into circulation; or
(b) that, having regard to the circumstances, it is probable that the
defect which caused the damage did not exist at the time when the
product was put into circulation by him or that this defect came into
being afterwards; or
(c) that the product was neither manufactured by him for sale or any
form of distribution for economic purpose nor manufactured or
distributed by him in the course of his business; or
(d) that the defect is due to compliance of the product with mandatory
regulations issued by the public authorities; or
(e) that the State of scientific and technical knowledge at the time when
he put the product into circulation was not such as to enable the
existence of the defect to be discovered; or
(f) in the case of a manufacturer of a component, that the defect is
attributable to the design of the product in which the component has
been fitted or to the instructions given by the manufacturer of the
product.
Article 8
1. Without prejudice to the provisions of national law concerning the
Prop. 1990/91:197
131
right of contribution or recourse, the liability of the producer shall not Prop. 1990/91:197
be reduced when the damage is caused both by a defect in product and
by the act or omission of a third party.
2. The liability of the producer may be reduced or disallowed when,
having regard to all the circumstances, the damage is caused both by a
defect in the product and by the fault of the injured person or any person
for whom the injured person is responsible.
Article 9
For the purpose of Article 1, "damage" means:
(a) damage caused by death or by personal injuries;
(b) damage to, or destruction of, any item of property other than the
defective product itself, with a lower threshold of 500 ECU, provided
that the item of property:
(i) is of a type ordinarily intended for private use or consumption, and
(ii) was used by the injured person mainly for his own private
use or consumption.
This Article shall be without prejudice to national provisions relating to
non-material damage.
Article 10
1. Member States shall provide in their legislation that a limitation period
of three years shall apply to proceedings for the recovery of damages as
provided for in this Directive. The limitation period shall begin to run
from the day on which the plaintiff became aware, or should reasonably
have become aware, of the damage, the defect and the identity of the
producer.
2. The laws of Member States regulating suspension or interruption of
the limitation period shall not be affeeted by this Directive.
Article 11
Member States shall provide in their legislation that the rights conferred
upon the injured person pursuant to this Directive shall be extinguished
upon the expiry of a period of 10 years from the date on which the
producer put into circulation the aetual product which caused the
damage, unless the injured person has in the meantime instituted
proceedings against the producer.
Article 12
The liability of the producer arising from this Directive may not, in
132
relation to the injured person, be limited or excluded by a provision Prop. 1990/91:197
limiting his liability or exempting him from liability.
Article 13
This Directive shall not affect any rights which an injured person may
have according to the rules of the law of contractual or non-contractual
liability or a special liability system existing at the moment when this
Directive is notified.
Article 14
This Directive shall not apply to injury or damage arising from nuclear
accidents and covered by international conventions ratified by the Member
States.
Article 15
1. Each Member State may:
(a) by way of derogation from Article 2, provide in its legislation that
within the meaning of Article 1 of this Directive "product" also means
primary agricultural products and game;
(b) by way of derogation from Article 7 (e), maintain or, subject to the
procedure set out in paragraph 2 of this Article, provide in this legislation
that the producer shall be liable even if he proves that the State of
scientific and technical knowledge at the time when he put the product
inte circulation was not such as to enable the existence of a defect to be
discovered.
2. A Member State wishing to introduce the measure specified in
paragraph 1 (b) shall communicate the text of the proposed measure to
the Commission. The Commission shall inform the other Member States
thereof.
The Member State concerned shall hold the proposed measure in
abeyance for nine months after the Commission is informed and provided
that in the meantime the Commission has not submitted to the Council
a proposal amending this Directive on the relevant matter. However, if
within three months of receiving the said information, the Commission
does not advise the Member State concerned that it intends submitting
such a proposal to the Council, the Member State may take the proposed
measure immediately.
If the Commission does submit to the Council such a proposal amending
this Directive within the aforementioned nine months, the Member State
concerned shall hold the proposed measure in abeyance for a further
period of 18 months from the date on which the proposal is submitted.
133
3. Ten years after the date of notification of this Directive, the Prop. 1990/91:197
Commission shall submit to the Council a report on the effect that rulings
by the courts as to the application of Article 7 (e) and of paragraph 1 (b)
of this Article have on consumer protection and the functioning of the
common market. In the light of this report the Council, acting on a
proposal from the Commission and pursuant to the terms of Article 100
of the Treaty, shall decide whether to repeal Article 7 (e)
Article 16
1. Any Member State may provide that a producer’s total liability for
damage resulting from a death or personal injury and caused by identical
items with the same defect shall be limited to an amount which may not
be less than 70 million ECU.
2. Ten years after the date of notification of this Directive, the
Commission shall submit to the Council a report on the effect on
consumer protection and the functioning of the common market of the
implementation of the financial limit on liability by those Member States
which have used the option provided for in paragraph 1. In the light of
this report the Council, acting on a proposal from the Commission and
pursuant to the terms of Article 100 of the Treaty, shall decide whether
to repeal paragraph 1.
Article 17
This Directive shall not apply to products put into circulation before the
date on which the provisions referred to in Article 19 enter into force.
Article 18
1. For the purposes of this Directive, the ECU shall be that defined by
Regulation (EEC) No 3180/78, as amended by Regulation (EEC) No
2626/84. The equivalent in national currency shall initially be calculated
at the rate obtaining on the date of adoption of this Directive.
2. Every five years the Council, acting on a proposal from the
Commission, shall examine and, if need be, revise the amounts in this
Directive, in the light of economic and monetary trends in the
Community.
Article 19
1. Member States shall bring into force, not later than three years from
the date of notification of this Directive, the laws, regulations and
administrative provisions necessary to comply with this Directive. They
134
shall forthwith inform the Commission thereof.1
2. The procedure set out in Article 15 (2) shall apply from the date of
notification of this Directive.
Article 20
Member States shall communicate to the Commission the texts of the
main provisions of national law which they subsequently adopt in the
field governed by this Directive.
Article 21
Every five years the Commission shall present a report to the Council
on the application of this Directive and, if necessary, shall submit
appropriate proposals to it.
Article 22
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels, 25 July 1985.
For the Council
The President
J. POOS
Prop. 1990/91:197
1 This Directive was notified to the Member States on 30 July 1985.
135
Bilaga 2 Prop. 1990/91:197
Sedan flera decennier har det i Sverige och den övriga industrivärlden
pågått en diskussion om det s.k. produktansvaret. Med denna term avses
skadeståndsansvar för skador som produkter orsakar på annat än själva
produkten.
I Sverige finns inga särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för
produktskador regleras därför av skadeståndslagen och i vissa fall av
skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förutsätts
enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom
vårdslöshet.
I det moderna industrisamhället tillverkas och sprids en oöverskådlig
mängd produkter i sådana former att den enskilde konsumenten
omöjligen kan kontrollera de produkter han använder och förvissa sig
om att de är riskfria. Konsumenterna tvingas att förlita sig på att all
erforderlig noggrannhet och försiktighet har iakttagits när produkterna
har tillverkats och distribuerats. Det har ansetts att näringsidkare som
tillhandahåller produkter under dessa förhållanden bör åläggas ett
strängare ansvar för produktskador än vad som följer av skadestånds-
lagen. Detta är bakgrunden till föreliggande promemoria. I den föreslås
en särskild produktskadelag, som innefattar ett skärpt skadeståndsansvar
för produktskador. Förslaget ligger på de flesta punkter inom ramen för
det EG-direktiv om produktansvar som antogs år 1985.
I promemorian diskuteras först i vilken mån det behövs strängare regler
för produktansvaret. Som grund för ställningstagandet till den frågan
redovisas i avsnitt 2 vissa nuvarande förhållanden. Därvid konstateras
inledningsvis att det inte finns någon säker kunskap om i vilken omfatt-
ning produktskador förekommer eller inom vilka områden av samhällslivet
de är vanligast. Klart är dock att produktskador ofta inträffar, inte minst
i hemmen och under fritiden, trots att åtskilliga åtgärder vidtas till
förebyggande av skador.
Behovet av nya skadeståndsregler är avhängigt av de ersättningsmöjlig-
heter som redan finns. I avsnitt 2 redogörs för de olika skadeståndsregler
och försäkringssystem som ger ersättning för produktskador. Ersättnings-
möjligheterna är betydligt bättre utbyggda när det gäller personskador än
när det gäller sakskador. För de senare är de skadelidande oftast
hänvisade till egna försäkringar, i den mån inte någon vårdslös skadevälla-
re kan förmås att betala skadestånd. Särskilt i näringslivsförhållanden kan
man räkna med att sakskador ersätts ur den skadelidandes egen
försäkring. I fråga om personskador ger den allmänna försäkringen ett
grundskydd för alla som kommer till skada. Detta skydd täcker dock inte
samtliga skador fullt ut. Inom olika områden av samhällslivet finns
därutöver försäkringssystem och liknande anordningar som ersätter
uppkommande skador mer eller mindre fullständigt. Så är fallet med
arbetsskador, trafikskador, läkemedelsskador och behandlingsskador inom
136
sjukvården. Prop. 1990/91:197
Den allmänna motiveringen i promemorian (avsnitt 3) inleds med en
redovisning i avsnitt 3.1 av vissa allmänna utgångspunkter. Beträffande
lagstiftningsbehovet sägs här sammanfattningsvis att ökade möjligheter
till ersättning för produktskador behövs främst i fråga om personskador
som uppkommer i hemmet, i skolan och under fritiden samt i fråga om
sakskador på egendom som används för enskilt ändamål.
I avsnitt 3.2 diskuteras hur den nya lagens tillämpningsområde bör
avgränsas. En första avgränsning föreslås genom definitionen av produkt-
begreppet. Med "produkt" skall förstås lös sak, men en produkt som har
infogats i annan lös eller fast egendom skall anses alltjämt vara en
produkt för sig. Enligt EG-direktivet görs undantag från lagens tillämp-
ningsområde för skador orsakade av obearbetade produkter från lantbruk,
fiske och jakt. Medlemsländerna har dock möjlighet att underlåta att göra
detta undantag. För svensk del föreslås inget sådant undantag.
Från lagens tillämpningsområde föreslås däremot undantag för skador
som omfattas av atomansvarighetslagen, trafikskadelagen eller lagen om
motortävlingsförsäkring samt arbetsskador som omfattas av kollektiv-
avtalsgrundad försäkring. Skador av de angivna slagen ersätts nu enligt
skadeståndsrättsliga grunder genom andra ersättningsanordningar, som
anses fungera väl och därför böra bibehållas.
Det föreslås i avsnitt 3.3 att produktskadelagen skall bygga på strikt
ansvar men att detta skall begränsas till att gälla i sådana fall där skadan
har orsakats av att produkten, när den sattes i omlopp, inte var så säker
som då skäligen kunde förväntas. Detta förslag överensstämmer med
EG-direktivets regel om strikt ansvar för skador som orsakas av en defekt
i produkten. I det svenska förslaget används dock inte ordet "defekt".
Produktens säkerhet skall enligt förslaget bedömas med hänsyn till dess
förutsebara användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar
och övriga omständigheter. Det konstateras i promemorian att den
centrala regeln om ansvarsgrunden är vag och kan befaras medföra
svårigheter i rättstillämpningen. För att sådana svårigheter i någon mån
skall motverkas förs i promemorian utförliga resonemang om hur
säkerheten hos en produkt skall bedömas. I avsnitt 3.3 föreslås vidare
att det skall krävas för att någon skall bli ansvarig enligt produktskade-
lagen att han har satt produkten i omlopp. Dessutom skall han vara strikt
ansvarig bara för sådana skador som hans produkt orsakar till följd av en
säkerhetsbrist som förelåg redan då han satte produkten i omlopp.
Uttrycket "sätta i omlopp" definieras inte i den föreslagna lagtexten.
Typiskt sett har en produkt satts i omlopp när den har överlämnats till
en självständig fraktförare, en köpare e.d. och därmed den ansvarige inte
längre förfogar över den.
Enligt EG-direktivet kan medlemsländerna fritt välja mellan att undanta
eller ej undanta s.k. utvecklingsskador från det strikta produktansvaret.
Det föreslås att den svenska lagen inte skall innehålla något sådant
undantag. Enligt produktskadelagen skall sålunda det strikta ansvaret
omfatta även skador som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens
den främsta vetenskapliga expertisen kunde förutse vid den tidpunkt då
137
produkten sattes i omlopp. Däremot följer av lagens begränsning till Prop. 1990/91:197
ansvar för säkerhetsbrister att s.k. systemskador inte omfattas av det
strikta ansvaret. Med systemskador avses då skador orsakade av kända
skaderisker hos produkter som trots dessa risker är godtagna i samhället.
Som exempel på sådana produkter kan nämnas tobak och alkohol men
även läkemedel med biverkningar.
Avsnitt 3.4 handlar om vilka slag av skador som skall omfattas av det
strikta produktansvaret. Det föreslås att personskador och sakskador skall
omfattas men däremot inte rena förmögenhetsskador. I fråga om
sakskador föreslås vidare den begränsningen att endast skada på egendom
som vid tiden för skadan brukade användas huvudsakligen för enskilt
ändamål skall ersättas enligt produktskadelagen. Det har tidigare rått
delade meningar i frågan huruvida ansvaret för sakskador bör regleras
inom köprätten eller inom skadeståndsrätten. Promemorians förslag
innebär således att regler om strikt ansvar för sakskador tas in i
produktskadelagen. Ersättningen för personskada och sakskada skall
bestämmas enligt reglerna i skadeståndslagen.
Det föreslås vidare att förhållandet till köprätten skall regleras i ett
annat avseende genom en bestämmelse av innebörd att det strikta
produktansvaret inte skall omfatta skada på själva den skadeorsakande
produkten.
Enligt EG-direktivet ersätts inte sakskador till ett värde som är lägre
än 500 ECU (omkring 3 500 kr). Medlemsländerna har vidare rätt att
vid personskada införa ett beloppstak för serieskada, dock lägst 70 milj.
ECU (omkring 500 milj. kr). Den svenska lagen föreslås inte innehålla
några sådana beloppsgränser. Det påpekas att den allmänna jämknings-
regeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen delvis kan ge samma verkan som en
beloppsgräns.
Frågan vem som skall vara skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen
besvaras i avsnitt 3.5. Promemorieförslaget följer även i denna del
EG-direktivet. Det strikta ansvaret skall kanaliseras till i första hand den
som har tillverkat den skadeorsakande produkten eller - i fråga om
naturprodukter - den som har frambringat eller insamlat produkten. Om
en skada har uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt som
utgör beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkternas tillverkare
vara ansvariga. Har en produkt tillverkats genom bearbetning i flera led,
skall varje led ha tillverkaransvaret i fråga om säkerhetsbrister som fanns
hos produkten när den lämnade det ledet.
Produktskadelagen syftar till att förbättra den skadelidandes situation.
För denne har det avgörande betydelse att han utan besvär kan nå den
skadeståndsskyldige. Om tillverkaren finns i ett annat land, kan den
skadelidande ha svårt att göra sin rätt gällande mot honom. Därför
föreslås att den som har importerat den skadegörande produkten för att
sätta den i omlopp här skall vara strikt ansvarig jämte tillverkaren. Även
den som har marknadsfört produkten som sin och har försett den med
sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skall
vara strikt ansvarig jämte tillverkaren och importören.
Ibland framgår det inte av en produkt vem som har tillverkat eller
138
importerat den. Även när så är fallet bör den skadelidande ha någon att Prop. 1990/91:197
vända sig till med sitt ersättningskrav. Det föreslås därför att i dessa fall
var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten skall bära
det strikta produktansvaret. Den som utpekar någon i ett tidigare
distributionsled mot vilken kravet i stället kan riktas skall dock gå fri från
ansvar.
Slutligen föreslås i detta avsnitt att det strikta produktansvaret skall
begränsas till skador som orsakas av sådana produkter som tillverkas eller
tillhandahålls inom ramen för en näringsverksamhet.
I avsnitt 3.6 föreslås att skadeståndsrättens allmänna principer skall gälla
för ersättningsskyldighetens fördelning mellan flera produktansvariga.
Dessa principer är inte lagreglerade. Rättsläget är delvis oklart. Den
allmänna principen anses dock vara att en skälighetsbedömning skall ske,
varvid man skall ta hänsyn till grunden för parternas ansvar och övriga
omständigheter, t.ex. om någon av dem i övervägande grad har orsakat
skadan.
På ett område föreslås dock en uttrycklig lagregel. I den nyligen
beslutade lagrådsremissen om ny konsumentköplag föreslås att säljarens
köprättsliga ansvar för skador på grund av fel på varan skall omfatta
även skador som på grund av fel på den sålda varan uppkommer på
annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes
hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. För skadestånd
som en säljare har betalat på grund av detta köprättsliga produktansvar
skall han enligt en särskild regel i produktskadelagen ha rätt till ersättning
av den som är skadeståndsskyldig enligt produktskadelagen, men endast
i den mån skadeståndsskyldighet föreligger enligt den lagen.
Enligt avsnitt 3.7 bör skadeståndslagens regler om jämkning vid den
skadelidandes medvållande gälla för produktansvaret. Sålunda bör
skadestånd med anledning av personskada kunna jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat
till skadan. Har personskada lett till döden, bör skadestånd till efter-
levande kunna jämkas också om den avlidne uppsåtligen har medverkat
till dödsfallet. Skadestånd med anledning av sakskada bör kunna jämkas,
om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Enligt
dessa regler skall skadeståndet alltså kunna jämkas i större utsträckning
vid sakskada än vid personskada. De mer omfattande jämkningsmöjlig-
heterna, som föreslås i fråga om sakskada, gäller enligt EG-direktivet även
vid personskada.
I avsnitt3.8 diskuteras bevisfrågor. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga
principer gäller att den skadelidande skall bevisa såväl att det har inträffat
en skadegörande händelse och en skada som att händelsen har orsakat
skadan. Om denna bevisregel upprätthölls fullt ut i fråga om produkt-
ansvar, skulle den skadelidande många gånger sättas ur stånd att hävda
sitt krav. Särskilda problem uppstår när det gäller att bevisa att en viss
händelse har orsakat en viss skada. Ofta är nämligen orsakssambanden
invecklade och svåröverskådliga och det kan finnas mer än en tänkbar
förklaring till hur en skada har uppstått. Problem av samma slag kan
uppkomma vid miljöskador. I miljöskadelagen finns därför också en regel
139
(3 § tredje stycket) om bevislättnad i fråga om orsakssambandet mellan Prop. 1990/91:197
svarandens verksamhet och skadorna. Regeln bygger på tidigare rätts-
praxis. Även för produktskadornas vidkommande finns ett avgörande
(NJA 1982 s. 421) i vilket högsta domstolen har tillämpat principen om
bevislättnad i fråga om orsakssamband vid svåröverskådliga och kompli-
cerade händelseförlopp.
I promemorian konstateras att det inte bör komma i fråga att införa
en allmän regel om bevislättnad vid alla slag av produktskador. Or-
sakssambandet är nämligen i många fall okomplicerat och då är en
bevislättnadsregel inte motiverad. Endast i fråga om sådana invecklade
och svåröverskådliga händelseförlopp som tidigare rättspraxis tagit sikte
på bör kravet på bevisningen lindras. Att bestämma tillämpningsområdet
för en sådan bevislättnadsregel är emellertid svårt. Promemorian stannar
därför för förslaget att man inte bör införa någon lagregel utan överlåta
till de rättstillämpande organen att i varje enskilt fall avgöra vilket krav
som skall ställas på bevisningen om orsakssambandet.
I avsnitt 3.8 föreslås vidare regler om omkastad bevisbörda i vissa
hänseenden. Sålunda skall det ankomma på den som annars skulle vara
ersättningsskyldig att visa att han inte har satt den skadegörande
produkten i omlopp i en näringsverksamhet eller att göra sannolikt att
den aktuella säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i
omlopp.
Avsnitt 3.9 behandlar preskriptionsreglerna. Enligt nu gällande rätt
preskriberas en skadeståndsfordran tio år efter den skadeorsakande
händelsen, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. I promemorian
konstateras att denna regel leder till att ett krav på skadestånd redan
kan vara preskriberat när skadan upptäcks. Vissa produkter har nämligen
negativa verkningar på den mänskliga organismen vilka inträder gradvis
och blir märkbara först efter lång tid. Av rättspolitiska och sociala skäl är
det angeläget att de skadelidande kan få ersättning även för sådana sena
skador. Detta gäller i särskilt hög grad personskador. Å andra sidan ligger
det i den produktansvariges intresse att han inte skall behöva riskera
skadeståndskrav under lång tid efter det att en produkt har satts i
omlopp. Det kan nämligen vara svårt att bedöma omfattningen av ett
sådant ansvar. En lång preskriptionstid ger också upphov till särskilda
försäkringsproblem.
En avvägning av de motstående intressena har lett fram till följande
förslag i promemorian. Den som vill ha ersättning enligt produktskade-
lagen skall väcka talan inom tre år efter det att han fick kännedom om
att fordringen kunde göras gällande. Talan om ersättning för personskada
måste dock väckas inom 25 år efter det att den skadegörande produkten
upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning. Talan om
ersättning för sakskada måste väckas inom tio år efter den tidpunkten.
Den som inte väcker talan i tid skall inte ha rätt till ersättning.
Förslaget överensstämmer med EG-direktivet utom vad gäller den
yttersta preskriptionstiden för personskada. Enligt EG-direktivet är den
tiden tio år.
I avsnitt 3.10 diskuteras förhållandet mellan produktskadelagen och
140
andra skadeståndsrättsliga regler. Här föreslås till en början att skade- Prop. 1990/91:197
ståndslagen skall vara tillämplig parallellt med produktskadelagen. Den
skadelidande skall sålunda ha rätt att åberopa skadeståndslagen som
grund för sin talan även i fråga om skador som faller inom produktskade-
lagens tillämpningsområde. Denna princip överensstämmer med tanke-
gångarna bakom skadeståndslagen och någon bestämmelse i ämnet anses
inte behövas i produktskadelagen.
Vissa förslag om produktskadelagens förhållande till andra skadestånds-
rättsliga specialregler har lagts fram i avsnitt 3.2.1 övrigt får förhållandet
bedömas från fall till fall med ledning av de särskilda reglernas innehåll.
Inte heller om detta anses någon lagbestämmelse erfoderlig.
I avsnitt 3.4 har lämnats vissa förslag om förhållandet till köprätten.
Härutöver föreslås nu att om den skadelidande står i ett avtalsförhål-
lande till den som ansvarar enligt produktskadelagen, han skall kunna
välja att grunda sitt ersättningsanspråk antingen på de avtalsrättsliga
reglerna eller på produktskadelagen. Det föreslås en särskild bestämmelse
enligt vilken produktskadelagens regler skall vara tvingande till den
skadelidandes förmån.
I avsnitt 3.11 berörs vissa frågor om lagens internationella verkningar.
En sådan fråga är vilket lands lag som skall tillämpas när ett fall av
produktskada har anknytning till mer än ett land. I promemorian
konstateras att varje stat har sina egna lagvalsregler och att lagvalet
därför kan falla ut olika beroende på i vilket land frågan kommer upp.
Mellan EFTArs och EG:s medlemsländer har nyligen slutits en konven-
tion, Luganokonventionen, som reglerar frågor om domstols behörighet
samt om erkännande och verkställighet av domar. När denna konvention
har vunnit bred anslutning kan förutses att svenska tillverkare i stor
omfattning kommer att få svara inför utländska domstolar och att de
utländska domarna blir verkställbara i Sverige. I detta perspektiv blir det
viktigt att de internationella lagvalsreglerna är utformade så att produkter
från olika länder som konkurrerar på samma marknad bedöms enligt
likvärdiga regler om produktansvar. I promemorian ges en översikt över
gällande lagvalsregler i Sverige och några andra viktiga länder. Översikten
visar på både likheter och olikheter mellan länderna. Det framstår dock
som önskvärt att lagvalsreglerna harmoniseras ytterligare. Den enda
framkomliga vägen att uppnå en sådan harmonisering synes vara genom
1973 års Haagkonvention om tillämplig lag vid produktansvar. Efter en
analys av konventionens regler uttalas sammanfattningsvis att den inte är
idealisk från svensk synpunkt. Invändningarna mot konventionen är dock
inte allvarligare än att den synes kunna godtas. Med hänsyn till intresset
av att lagvalsreglerna blir mer internationellt harmoniserade talar därför
övervägande skäl för att Sverige bör ansluta sig till konventionen. I
promemorian föreslås att så sker.
I avsnittet om internationella förhållanden jämförs också de svenska
regler som nu föreslås med regleras i EG-direktivet. Jämförelsen görs
mot bakgrund av de svenska strävandena till västeuropeisk integration
och farhågor på vissa håll för att stränga svenska produktansvarsregler
skall försämra det svenska näringslivets konkurrensförmåga. Resultatet
av jämförelsen blir att det framför allt är den föreslagna regeln om 25 Prop. 1990/91:197
års preskriptionstid vid personskada som - i kombination med lagens
föreslagna utformning vad gäller utvecklingsskador - kan få betydelse i
detta avseende. I det sammanhanget påpekas dock att statsmakterna har
uttalat att en harmonisering med EG inte skall innebära att Sverige ger
upp sin höga ambitionsnivå beträffande konsumentskyddet. Vidare kan de
svenska reglerna om ansvar för utvecklingsskador och om jämkning vid
den skadelidandes medvållande komma att bli strängare än motsvarande
regler i en del andra länder, framför allt EG-länder. Inverkan därav på
konkurrensförhållandena bedöms dock bli obetydlig.
En särskild fråga som tas upp i avsnitt 3.11 är risken för att konkur-
rensförhållandena snedvrids till följd av den speciella utformning som
regeln om importörens ansvar har fått i EG-direktivet. En redogörelse
lämnas för frågans behandling vid diskussioner mellan företrädare för
EFTA:s medlemsländer och EG-kommissionen. Frågan bedöms inte ha
någon omedelbar aktualitet och därför inte böra föranleda någon särskild
åtgärd på nuvarande stadium av detta lagstiftningsärende.
Kostnaderna för lagförslaget diskuteras i avsnitt 3.12. Förslaget innebär
att ett ökat skadeståndsansvar läggs på näringslivet. Därav följer att
näringslivets kostnader kommer att stiga. Det är framför allt regeln om
25 års preskriptionstid som kan antas medföra ökade kostnader. I vissa
branscher kan också ansvaret för utvecklingsskador inverka på kostnads-
läget. Det finns inte något underlag för att uppskatta kostnadsökningarna
i siffror.
I den mån staten och kommunerna tillhandahåller produkter i sådan
ordning att de ådrar sig produktansvar enligt de nya reglerna, drabbas
de av ökade kostnader i samma utsträckning som näringslivet. Det
allmänna drabbas också som avnämare av att produkter kan bli dyrare
till följd av det skärpta produktansvaret. För den offentliga verksamheten
i övrigt bedöms kostnadsökningarna bli obetydliga.
Avsnitt 4 innehåller kommentarer till de enskilda paragraferna i
lagförslaget.
142
Bilaga 3 Prop. 1990/91:197
Inledande bestämmelser
1 §
Skadestånd enligt denna lag utges för personskada som en produkt har
orsakat.
Skadestånd enligt denna lag utges också för skada som en produkt har
orsakat på egendom som vid tiden för skadan brukade användas
huvudsakligen för enskilt ändamål. Skada på själva produkten ersätts
dock inte.
Med produkt avses lös sak. Lagen gäller skada som en produkt har
orsakat, även om produkten har infogats i annan lös eller fast egen-
dom.
2 §
Lagen gäller inte
1. skada som omfattas av atomansvarighetslagen (1968:45),
2. skada som omfattas av trafikskadelagen (1975:1410) eller lagen
(1976:357) om motortävlingsförsäkring, eller
3. arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.
3 §
Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan verkan.
Förutsättningar för skadestånd
4 §
Skadestånd utges för en skada som har uppstått till följd av att en
produkt, när den sattes i omlopp, inte var så säker som då skäligen
kunde förväntas.
Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara
användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och
övriga omständigheter.
5 §
Har en skada uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt
som utgör beståndsdel i en annan produkt, skall båda produkterna
anses ha orsakat skadan.
143
Skadeståndsskyldiga
Prop. 1990/91:197
6 §
Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är
1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande
produkten,
2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i
landet, och
3. den som har marknadsfört produkten som sin och har försett den
med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-
tecken.
7 §
Var och en som har tillhandahållit den skadegörande produkten är
skyldig att utge skadestånd enligt denna lag,
1. om det inte framgår av produkten vem eller vilka som är skade-
ståndsskyldiga enligt 6 §, eller
2. om det visserligen framgår av produkten vem eller vilka som är
skadeståndsskyldiga enligt 6 § men ingen av dem har hemvist i Sverige.
Skadeståndsskyldig enligt första stycket är dock inte den som inom en
månad efter begäran av den som kräver ersättning anvisar någon med
hemvist i Sverige som har tillverkat, frambringat eller insamlat produk-
ten eller tillhandahållit den för honom.
8 §
Ersättningsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som
1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk-
samhet, eller
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produk-
ten i omlopp.
Regressrätt
9 §
I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag, har
den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990I000)1 eller 31 § fjärde
stycket konsumenttjänstlagen (1985:716)2 har utgivit ersättning för
skadan rätt att av honom återfå vad som utgivits.
rAvser förslaget i lagrådsremissen om ny konsumentköplag.
2Avser paragrafens lydelse enligt förslaget i lagrådsremissen om ny
konsumentköplag.
144
Preskription Prop. 1990/91:197
10 §
Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom tre
år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras
gällande.
Talan om ersättning för personskada måste dock väckas inom tjugofem
år efter det att den skadegörande produkten upphörde att vara i den
ersättningsskyldiges besittning. Talan om ersättning för sakskada måste
väckas inom tio år efter den tidpunkten.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande pro-
dukten i omlopp före ikraftträdandet.
145
10 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 197
Bilaga 4 Prop. 1990/91:197
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgivits av
Svea hovrätt, Växjö tingsrätt, Trelleborgs tingsrätt, kommerskollegium,
försäkringsinspektionen, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen
NO, konsumentverket/KO, allmänna reklamationsnämnden, arbetarskydds-
styrelsen, kemikalieinspektionen, statens livsmedelsverk, statens in-
dustriverk, statens energiverk, boverket, statens råd för byggnadsforskning,
statens institut för byggnadsforskning, statens strålskyddsinstitut,
trafiksäkerhetsverket, försvarets materielverk, lantbruksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, fiskeristyrelsen, statens mät-och provstyrelse, statens
pris- och konkurrensverk, konkurrenskommittén (C 1989:03), juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, statens järnvägar, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund,
Industrins Byggmaterialgrupp, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Köpmannaförbund, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas Riksför-
bund, Sveriges Livsmedelshandlareförbund, Småföretagens riksorganisa-
tion, Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Handelsagenters
Förbund,Bilindustriföreningen,Kemisk-TekniskaLeverantörförbundet,
Svenska Petroleumförbundet, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund,
LKD Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning, Sveriges
Marknadsförbund, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkrings-
bolags Förening, Konsortiet för Läkemedelsförsäkring, Läkemedelsförsäk-
ringsföreningen, Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges domareförbund,
Sveriges Advokatsamfund, Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer, Motormännens Riksförbund - M, Sveriges Villa-
ägareförbund, Riksförbundet Vi i Småhus, Sveriges Fastig-
hetsägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund, HSB Riksförbund,
Miljöcentrum, Konsumentvägledarnas Förening, Husmodersförbundet
Hem och Samhälle och Riksförbundet mot Astma-Allergi.
Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Svenska
Arbetsgivareföreningen, Sveriges Köpmannaförbund, Småföretagens
riksorganisation, Bilindustriföreningen, Sveriges Handelsagenters Förbund,
Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning, Svenska Handelskam-
marförbundet, Byggentreprenörerna, Kemikontoret, Mekanförbundet samt
Plast- och Kemikalieleverantörers förening har avgivit ett gemensamt
yttrande som i det följande återges under rubriken Vissa organisationer
inom näringslivet. Svenska Petroleuminstitutet har som sitt yttrande
hänvisat till detta yttrande. Svenska Arbetsgivareföreningen, Gros-
sistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund och Leverantör-
föreningen Kontors- och Datautrustning har utöver det gemensamma
yttrandet var för sig ingivit kompletterande yttrande.
146
Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet, Sveriges Färgfabrikanters
Förening, Sveriges Limleverantörers Förening och Dagligvaruleverantörers
Förbund har lämnat ett gemensamt yttrande. Detta återges i det följande
under rubriken Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m. fl.
Vidare har Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Represen-
tantföreningen för Utländska Farmacevtiska Industrier ingivit ett
gemensamt yttrande. Dessutom har yttranden inkommit från Apoteksbo-
laget AB, Sjöassuradörernas förening, Sveriges Redareförening och
Svenska Franchiseföreningen.
Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, national-
ekonomiska institutionen vid Lunds universitet, Handelshögskolan i
Stockholm, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Centerns
ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Grön Ungdom, Kom-
munistisk Ungdom, Moderata Ungdomsförbundet, Sveriges Socialdemo-
kratiska Ungdomsförbund, Sveriges Fiskares Riksförbund, Trädgårds-
näringens Riksförbund, Motorbranschens Riksförbund, Svenska Dataföre-
ningen, SAS Scandinavian Airlines System, AMF - Ar-
betsmarknadsförsäkringar (Trygghetsförsä kring), Kungliga automobilklub-
ben KAK, Svenska Konsultföreningen, Miljöförbundet, Svenska Natur-
skyddsföreningen, Kooperativa konsumentgillesförbundet, Riksförbundet
Hem och Skola, De Handikappades Riksförbund DHR och Handikapp-
förbundens Centralkommitté HCK har beretts tillfälle att avge yttranden
men har avstått från att yttra sig.
I det följande återges yttrandena i oavkortat skick under olika avsnitt.
Prop. 1990/91:197
147
Svea hovrätt
Hovrätten delar i huvudsak promemorians bedömningar och anser också
att tiden nu är mogen att införa en lag om ansvar för produktskador.
Hovrätten instämmer i att ansvaret enligt en sådan lag bör utformas som
ett strikt ansvar för personskada och - såvitt avser konsumentegendom -
sakskada samt att kretsen av de ansvariga skall bestämmas på det sätt
som har skett i förslaget. Hovrätten tillstyrker således förslaget med några
undantag som kommer att beröras i det följande.
Som en allmän utgångspunkt anser hovrätten det vara av vikt att
produktskadelagen så nära som möjligt ansluter till reglerna i det s.k. EG-
direktivet, eftersom en internationell likformighet på området bör
eftersträvas. Lagförslaget har utarbetats enligt en för Sveriges del gängse
metod innebärande att tolkningar och överväganden i mindre utsträckning
låter sig göra på grundval enbart av den föreslagna lagtexten. För att
erhålla en mer fullständig information måste man vända sig till motiven.
Som grund för förslaget ligger i detta fall det tidigare nämnda EG-
direktivet. Direktivet är till sin utformning utförligt och reglerar detaljerat
en del frågor som i promemorieförslaget endast kan utläsas ur motiven.
Enligt hovrättens mening måste man räkna med att EG-direktivet
kommer att utgöra tolkningsunderlag även för det svenska lagförslaget.
Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om det inte hade varit en fördel
att i produktskadelagen ta in en del preciseringar och förtydliganden som
återfinns i EG-direktivet.
Växjö tingsrätt
Tingsrätten tillstyrker förslaget om ett lagfäst strikt ansvar för produkt-
skador. Förslaget synes väl genomtänkt och de olika frågeställningarna är
grundligt penetrerade.
Behovet av en lagstiftning kan ej längre ifrågasättas med hänsyn till att
lagstiftning om produktskador genomförts eller kommer att genomföras
i snart sagt alla länder i vår omgivning. Tingsrätten befarar dock att
förhållandet till andra skadeståndsrättsliga bestämmelser kan komma att
skapa gränsdragningsproblem. Då den föreslagna regleringen närmast
avser produktskador i hemmet och på fritiden, kommer de situationer då
en tillämpning kan bli aktuell måhända att bli avgränsade.
Trelleborgs tingsrätt
Tingsrätten instämmer i vad som anförs i promemorian om behovet av
en lagreglering om ansvaret för produktskador. Även om tillförlitlig
statistik saknas vad gäller omfattningen av produktskador kan konstateras,
inte minst genom Högsta domstolens refererade rättsfall, att en lagstift-
ning på detta område skulle fylla ett tomrum inom skadeståndsrätten.
Kännetecknande för produktskadorna är bl.a. att de inte sällan medför
allvarliga och kostsamma konsekvenser för enskilda personer, som med
dagens lagstiftning har små, om ens några möjligheter att kompensera sig.
Avsaknaden av klara rättsregler har också lett till att den praxis som
Prop. 1990/91:197
148
bildats på området blivit långtifrån entydig. Sålunda har Högsta domstolen Prop. 1990/91:197
gång på gång fått tillgripa konstruktioner i form av garantifiktioner,
uttunnade vårdslöshetsrekvisit och mycket låga krav på bevisföringen för
att i ett antal enskilda fall nå för den skadelidande rimliga lösningar.
Härom vittnar bl.a. den uppmärksamhet som rättsfallet NJA 1985 s. 641
tilldrog sig i den juridiska litteraturen.
Av betydelse är också att man numera enats inom EG om att de till
gemenskapen hörande länderna skall utfärda enhetliga lagar på området.
Med hänsyn till de strävanden som i dag finns från Sveriges sida om en
integrering i en eller annan form med EG, framstår det som angeläget
att vi närmar oss den lagstiftning som inom kort kommer att finnas i
övriga Europa (jfr vad som som anförs i promemorian på s 210 f).
Samtidigt som tingsrätten sålunda förordar en lagstiftning om produkt-
ansvar, bör framhållas att ett resultat blir att domstolarna kommer att
tillföras en målgrupp som hittills inte varit vanligt förekommande. Även
om detta inte skulle medföra en måltillströmning av den omfattning som
följde på införandet av bestämmelserna i 4 kap. 19 § jordabalken, kan
effekter för domstolarnas arbetsbörda dock inte uteslutas.
Försäkringsinspektionen
Sammanfattning
Försäkringsinspektionen tillstyrker det remitterade förslaget.
Eftersom kostnadseffekterna knappast ännu kan bedömas på ett
tillförlitligt sätt, kan det finnas skäl att längre fram, när man har fått
närmare erfarenhet av lagen, överväga om några justeringar då är
befogade. Också den framtida utvecklingen utomlands, särskilt inom EG,
kan motivera sådana överväganden.
Inspektionen anser att frågan om en obligatorisk kollektiv försäkrings-
lösning, lik den på miljöskadeområdet, bör övervägas under det fortsatta
lagstiftningsarbetet.
Allmänna utgångspunkter
Försäkringsinspektionen delar uppfattningen att sociala och humanitära
skäl talar för att den som tillfogas produktskador på person eller egendom
får ekonomisk gottgörelse. Inspektionen ansluter sig till tanken att
ersättningsmöjligheten nu bör utvidgas genom att bygga på en princip om
strikt ansvar. Inspektionen anser därför också att det finns skäl att
lagstifta om en lösning med denna innebörd.
Även i övrigt tillstyrker inspektionen det remitterade förslaget och
biträder de skäl som - ofta efter ett ingående och nyanserat resonemang -
bär upp de föreslagna reglerna.
Marknadsdomstolen
Marknadsdomstolen delar uppfattningen att en särskild lag som reglerar
produktansvar bör införas i svensk rätt. En sådan lagstiftning kan i
huvudsak utformas som föreslagits i promemorian. Med hänsyn till den
betydelse som fästs vid att harmonisera svenska regler med EGs, kan
emellertid ifrågasättas om det inte i förslaget gjorts onödiga eller
149
åtminstone otillräckligt motiverade avvikelser från EG-direktivet angående Prop. 1990/91:197
produktansvar.
Marknadsdomstolen tillstyrker i huvudsak förslaget till produktskadelag.
Domstolen vill dock anföra följande synpunkter i fråga om förslaget.
Avvikelser från EG-direktivet
I den allmänna motiveringen (kap. 3.1.2) anges att strävandena mot en
västereuropeisk integration utgör ett av motiven för en lagstiftning om
produktansvar och att det därför är en självklar utgångspunkt att den
svenska produktskadelagen skall bygga på samma principer som EG-
direktivet. Samtidigt anges att "särskilda svenska intressen" kan väga över
intresset av rättslikhet mellan länderna. Dessa svenska intressen synes vara
att "de skadelidandes skydd skall förbättras ytterligare" (s 212).
Som framhålls i prop 1987/88:66 och den västeuropeiska integrationen
(s 4) är det en svensk önskar att bredda för fördjupa samarbetet med EG
så långt detta är förenligt med nuetralitetspolitiken. Detta innebär en
mycket långtgående harmonisering och synes, även med beaktande av de
uttalanden som redovisats i promemorian (s 210 f), ge ringa utrymme för
svenska avvikelser från EGs gällande regler (jfr även nämnda prop s 27).
Utgångspunkten vid de överläggningar som pågår med EG är också att
Sverige skall godta det regelsystem som på olika områden införts i EG.
Naturligtvis kan i vissa fall särskilda svenska lösningar vara lämpliga.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan måste det dock föreligga mycket
tungt vägande skäl för sådana särlösningar.
Promemorians lagförslag innebär avvikelse från EG-direktivet på en rad
punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte
anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO)
NO konstaterar att förslaget till produktskadelag inte ligger väl i linje med
de svenska strävandena till en harmonisering med EG. Såvitt nu kan
bedömas föranleder förslaget emellertid inga allvarligare invändningar från
konkurrenssynpunkt. Med hänsyn till de konsumentpolitiska motiv som
åberopats till stöd för förslaget vill NO inte motsätta sig detta.
Konsumentverket
Sammanfattning
Konsumentverket ser med stor tillfredsställelse att produktansvarsfrågorna
regleras i lag och att hänsynen till de skadelidandes intressen tillmätts stor
betydelse vid utformningen av lagbestämmelserna. Verket har inga
invändningar mot promemorieförslaget utom på följande punkter.
- Produktbegreppet bör omfatta även elektricitet.
- Vikten av utförlig säkerhetsinformation bör framgå klarare av
lagmotiven.
- Sättet att lämna säkerhetsinformation bör behandlas mer utförligt i
motiven.
150
- Produktskadelagen bör göras tillämplig även i fråga om produkter Prop. 1990/91:197
som tillhandahålls i den offentliga verksamheten.
- Kravet på bevisning om sambandet mellan orsak och skada bör
regleras i lagen.
Konsumentverket anser vidare att man nu också bör överväga en
motsvarande reglering av skadeansvaret på tjänsteområdet.
Behovet av en produktskadelag
Det är ett grundläggande allmänt inresse att produktskador så långt det
är möjligt kan förebyggas. Det sker främst genom att de produkter som
förekommer på marknaden görs så säkra som möjligt. Ansvaret för detta
vilar på företagen.
Brister det i fråga om säkerheten beror detta i de flesta fall på att
tillräckliga, förebyggande åtgärder inte vidtagits. Exempelvis kan provning
eller annan kontroll ha underlåtits. Ingripanden mot farliga varor - och
tjänster - kan i många fall ske med stöd av produktsäkerhetslagen.
Ingripande görs då av den ansvariga myndigheten, KO och i sista hand
Marknadsdomstolen.
Konsumentverket anser att civilrättsliga produktansvarsregler som
komplement till marknadsrättsliga produktsäkerhetsregler behövs. Det är
tillfredsställande att detta också markeras så tydligt som det görs i
betänkandet. Även andra skäl - inte minst den internationella utvecklingen
- talar starkt för reglering av produktansvaret, något som numera inte
heller torde ifrågasättas av någon.
I färsk rättspraxis finns exempel på att ett strikt ansvar för produkt-
skada har tillämpats. De föreslagna produktansvarsreglerna innebär därför
inte någon genomgripande nyhet för svensk rätt. Enligt verket är det
självklart att produktansvaret måste regleras närmare genom lagbestäm-
melser efter de linjer som nu föreslagits.
I detta sammanhang kan verket inte underlåta att påpeka att det
sannolikt kommer att bli svårt för många att skilja mellan produktsäker-
hetslagen och den föreslagna produktskadelagen. Förståelsen av skillnaden
skulle sannolikt underlättas om den sistnämnda lagen kallas för produkt-
ansvarslagen.
Allmänna reklamationsnämnden
Sammanfattning
Det är enligt nämndens mening angeläget att den osäkerhet som för
närvarande råder om rättsläget rörande produktskador undanröjs genom
lagstiftning. Det framlagda lagförslaget är väl genomarbetat. Nämnden
tillstyrker - med de modifikationer som redovisas nedan - att förslaget
genomförs.
Allmänt
Frågor rörande produktansvar är relativt vanligt förekommande inom
nämndens verksamhetsområde. Som exempel kan nämnas att tvätt- och
diskmaskiner läcker och skadar byggnader eller att tvättgods skadas vid
maskintvätt. Ett annat typfall är s.k. migrering eller mjukgörarvandring,
151
som kan uppstå när två plast- eller gummiprodukter kommer i inte alltför Prop. 1990/91:197
kortvarig kontakt med varandra och färg från den ena produkten vandrar
över till den andra och missfärgar denna.
Produktskadelagen kommer inte ensam att reglera produktskadefallen.
Lagen kompletteras av bestämmelser i annan lagstiftning, bl.a. i kon-
sumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Det finns kanske en viss risk
för att rättsområdet kan komma att uppfattas som splittrat och svåröver-
skådligt. Den valda lagstiftningsmetoden torde emellertid knappast leda
till några mer påtagliga tillämpningsproblem. Med hänsyn härtill och då
den delvis dubbla regleringen leder till ett mycket gott skydd i sak för
de konsumenter som drabbas av en produktskada, anser nämnden att den
valda metoden kan godtas.
Arbeta rskyddsstyrelsen
Arbetarskyddsstyrelsen vill starkt understryka promemorians uttalanden
om behovet av en produktskadelag. Enligt styrelsens uppfattning är det
viktigt att näringsidkare som tillhandahåller produkter har ett ansvar för
skador som dessa produkter orsakar. Det är uppenbart att tillverkare och
leverantörer är de som bäst känner produkterna och har de bästa
möjligheterna att se till att de utformas så att risken för skador hos
användarna minimeras. I många fall är de i praktiken de enda som har
realistiska möjligheter att påverka produkternas utformning ur risksyn-
punkt. Man kan utgå från att benägenheten att åstadkomma säkra
produkter påverkas positivt av att ett ansvar för eventuella skador läggs
på tillverkaren.
Insikten om detta har på senare tid växt alltmer i samhället och
tendensen har både i Sverige och internationellt gått mot att ge de
konstruktörer, tillverkare och leverantörer ett större ansvar för sina
produkter. Ett exempel på detta är det i promemorian nämnda produkt-
ansvarsdirektivet inom EG.
Styrelsen tillstyrker därför att en produktansvarslagstiftning skapas med
i huvudsak det föreslagna innehållet. Styrelsen finner att den framlagda
lagtexten i huvudsak har en lämplig utformning. På en punkt har dock
styrelsen allvarliga invändningar. Styrelsen har också vissa synpunkter på
lagens rubrik.
Kemikalieinspektionen
Kemikalieinspektionen tillstyrker förslaget till produktskadelag.
Enligt lagen (1985:429) om kemiska produkter skall tillverkare och
importörer själva utreda, bedöma och informera om hälso- och miljö-
farligheten hos sina produkter. Den föreslagna produktskadelagen
resulterar förhoppningsvis i ett avsevärt ökat tryck på leverantörsledet i
hälsofarlighetsfrågorna, något som ligger helt i linje med vad kemikalie-
inspektionen vill uppnå. Inspektionen räknar med positiva effekter också
för den yttre miljön.
152
Statens industriverk Prop. 1990/91:197
Sammanfattn ing
Statens industriverk instämmer i huvudsak med promemorians förslag.
Verket anser dock att effekterna av en längre preskriptionstid för ansvar
för personskador borde ytterligare undersökas.
Allmänt
I dagens samhälle lanseras produkter i stegrande takt. P.g.a. den snabba
teknikutvecklingen tenderar enskilda produkters livscykel att bli allt
kortare. Härtill bidrar utvecklingen av system för att lansera och göra
reklam för nya produkter.
Konsumenterna kan inte själva förväntas i någon större utsträckning
kunna bedöma risken för produktskador. Därför instämmer verket i att
det är angeläget, att vi i Sverige får en produktskadelag som ålägger
företagen ett striktare ansvar än vad som f.n. gäller.
Det innebär att skador som uppstår p.g.a. "säkerhetsbrister" skall genom
skadestånd ersättas av tillverkaren. Detta omfattar både sak- och
personskador.
Lagförslaget liknar i stor utsträckning det EG-direktiv, som nu blir lag
i länderna som är med i EG.
Allmänt vill verket framhålla vikten av att den svenska lagstiftningen
även på produktskadeområdet så långt som det är möjligt, harmoniseras
med EG-lagstiftningen.
Statens energiverk
Sammanfattning
Statens energiverk ställer sig positivt till huvuddelen av förslaget till
produktskadelag.
Främjande av fri handel är en viktig målsättning för närmandet mellan
EG och EFTA. Utvecklingen innebär på sikt att den offentliga kontrollen
minskar, vilket ställer större krav på företagens egen kontroll. Att bygga
upp skadeståndsskyldigheten kring ett strikt ansvar är i detta sammanhang
en lösning att föredra. Det främjar ett näringsidkaransvar och därmed en
kvalitetshöjning av produkterna. Tillämpning av culparegeln, skulle
däremot inte få samma effekt. Den skulle dessutom medföra ett för den
enskilde konsumenten orimligt stort krav på utredning.
Mot bakgrund av utvecklingen mellan EG och EFTA är det av största
vikt att Sverige redan i sin nationella reglering markerar konsumentens
ställning och näringsidkarens ansvar.
Boverket
Boverket har inte något att erinra mot förslaget till produktskadelag.
Boverket anser allmänt att det är av största vikt att den som råkar ut
för en skada till följd av att en produkt inte hållit en acceptabel
säkerhetsnivå skall ha möjligheter till ersättning. Inom industrin sker
material- och produktutveckling idag i en allt snabbare process. Nya
ämnen och produkter släpps ut i handeln, i många fall utan att det har
153
analyserats tillräckligt huruvida dessa kan ha skadlig inverkan på person Prop. 1990/91:197
och egendom. Den enskilda människan har svårt att vidta åtgärder för att
själv skydda sig och tvingas idag förlita sig på att produkterna i handeln
är riskfria och att erforderlig omsorg och aktsamhet har iakttagits under
tillverkningen och distributionen. För förebyggande av uppkomsten av
produktskador krävs att det bl.a. finns en effektivt fungerande produkt-
kontroll som förhindrar att farliga och skadebringande produkter kommer
ut på marknaden.
Boverket ansluter sig till uppfattningen att ansvaret för produktsäker-
heten i första hand skall vila på företagen själva. Inom industrivärlden,
bl.a. inom EG, sker fortlöpande en utveckling mot ett ökat ansvar för
främst tillverkare och importör. Detta synsätt som är grundläggande för
produktansvarslagstiftningen återfinns bl.a. i den svenska produktsäker-
hetslagen (1988:1604) och bakom förslaget beträffande införande av lag
om information om byggprodukter, m.m. i departementspromemorian, Ds
1990:14, Byggnaders inomhusmiljö m.m.
Statens råd for byggnadsforskning
Byggforskningsrådet (BFR) tar i sitt svar endast upp frågor som har
anknytning till byggandet, dess parter och till de som nyttjar byggnader
antingen som ägare, hyresgäst eller arbetstagare.
Förslaget till produktskadelag är ett positivt uttryck för det ökande
intresset av att ge konsumenterna bättre rättslig ställning. BFR konsta-
terar också att andra lagar och lagförslag där byggandets frågor berörs,
delvis i väsentligare grad än i föreliggande förslag till produktskadelag har
betydelse. Detta gäller bl.a.:
1. Jordabalken - Konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m.
(Regeringens proposition 1989/90:77 avtalsbundna köp.)
2. Köplagen. Köp av lös egendom, allmänt (Förslag till ändring enl.
prop. 1989/90:77.
3. Skadeståndslagen (gällande lag).
4. Miljöskadelagen (gällande lag).
5. Ny konsumentköplag (Regeringens proposition 1989/90:89).
6. Konsumenttjänstlagen (Förslag till ändring enl. prop. 1989/90:77).
7. Byggnaders inomhusmiljö m.m. (Betänkande bostadsdepartementet
Ds 1990:14).
8. Allergiutredningen (SoU 1989:76 Socialdepartementet.)
Tillsammans innebär dessa lagförslag m.m. avsevärda steg på vägen mot
ett strikt tekniskt och ekonomiskt ansvar för funktionerna hos en byggnad
och dess delar. Ansvaret måste tas av den som bygger och konstruerar
hus eller som levererar komponenter eller "lösa saker" till detta. Syftet är
att säkra bruksskedet hos byggnaden. I en sådan syn på det tekniska och
154
ekonomiska ansvaret blir samhällets roll att kontrollera utförandet - Prop. 1990/91:197
tillblivelsen - mindre än nu. I stället faller det på samhället att precisera
de funktionsnivåer beträffande klimat, akustik, energihushållning etc som
är lägsta acceptabla gränser under bruksskedet och där ansvarskraven kan
utlösas. Det är viktigt att FoU-verksamhet och regelarbete med denna
inriktning kommer till stånd i tillräcklig omfattning.
Hyresgäster och arbetstagare är ofta skadelidande på samma sätt och
i lika hög grad som köpare av produkter och hus. Det vore önskvärt med
en lagstiftning som underlättade för dessa att få rättelse vid missförhållan-
den förorsakade av produktfel. BFR är väl medveten om att helt andra
lagar berörs om hänsyn ska tas till dessa kategorier (hyreslag, arbetar-
skyddslagar).
Regeringens proposition 1989/90:77 - kompletteringar i jordabalken för
konsumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. - föreslår enligt BFR’s
bedömning i praktiken mer verkningsfulla åtgärder än vad förslaget till
produktskadelag gör. Eftersom praktiskt taget alla fastighetsköp baserar
sig på avtal blir det naturligt att hävda jordabalkens regler i första hand.
Köparen synes med jordabalken bättre kunna hävda krav på rättelse av
funktionsfel och miijöfel vilka enligt BFR’s erfarenheter är de domine-
rande idag. Preskriptionstiden bör inte vara kortare än 10 år eftersom
funktions- och miljöfel tar lång tid att uppdaga.
Statens strålskyddsinstitut
Statens strålskyddsinstitut har inget att invända mot promemorians
lagförslag och har i övrigt inga synpunkter.
Trafiksäkerhetsverket
Promemorian avser inte sådana spörsmål som primärt berör trafiksäker-
hetsverkets arbete. Verket har dock inte något att erinra mot förslaget till
ny produktskadelag.
Försvarets materielverk
Sammanfattning
Försvarets materielverk (FMV) tillstyrker i huvudsak promemorians
förslag om en svensk produktskadelag. FMV anser dock att lagens
föreslagna utformning vad gäller utvecklingsskador och preskriptionstid vid
personskada riskerar att försämra svensk industris konkurrenskraft.
Allmänt
FMV har direkt under regeringen ansvaret för att utveckla, anskaffa samt
tillhandahålla huvuddelen av försvarsmaktens materiel och övriga
förnödenheter. FMV upphandlar för cirka tio miljarder kr per år varav
huvuddelen ianspråktas för större system anskaffade hos ett fåtal större
svenska leverantörer.
Under beredningen av detta ärende har FMV inhämtat synpunkter från
några större leverantörer. Vad därvid framkommit styrker det som anförs
155
i förslaget om att omfattningen av och inom vilka områden produktskador Prop. 1990/91:197
uppträder jämte företagens kostnader härför är osäker. Detta medför
givetvis att det är svårt för FMV att nu bedöma förslagets eventuella
kostnadsdrivande effekt.
Ingenting tyder dock för närvarande på någon mera påtaglig sådan
effekt. Detta kan dock med säkerhet konstateras först sedan lagen
tillämpats några år och erfarenheter därav kunnat utvärderas. Till exempel
kan en höjning av skadeståndens beloppsnivåer snabbt förändra nuvarande
förutsättningar.
Lantbruksstyrelsen
Sammanfattning
Lantbruksstyrelsen tillstyrker lagförslaget i huvudsak. Styrelsen vill dock
framhålla att det framför allt för naturprodukter - säd, grönsaker, frukt,
bär och djur m.m. - kan uppkomma särskilda bevisproblem. Det kan t.ex.
vara svårt att visa i vilket skede en säkerhetsbrist i produkten har
uppkommit, vilket har betydelse för vem som är skyldig att utge
ersättning när en skada inträffat. Ansvarsfrågan för skador som inträffar
p.g.a. gentekniskt förändrade naturprodukter och p.g.a. atomolyckor bör
enligt styrelsens mening belysas ytterligare.
Allmänt
Lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet bl.a. för frågor om
lantbruket, trädgårdsnäringen, växtskyddet samt djurens hälso- och
sjukvård. De produkter i lagförslaget som berör lantbruksstyrelsens
verksamhetsområde är naturprodukterna. Styrelsensyttrande begränsar
sig till dessa produkter.
Statens jordbruksnämnd
Med beaktande av de intressen som statens jordbruksnämnd företräder
har nämnden inget att erinra mot att produktskadelagens tillämpnings-
område föreslås omfatta även naturprodukter. Enligt nämndens uppfatt-
ning saknas skäl att särbehandla jordbruksnäringen.
Fiskeristyrelsen
Fiskeristyrelsen har, efter övervägande av förslaget till produktskadelag,
funnit att föreskrifter om ett strikt skadeståndsansvar vad gäller fisk-
produkter blir alltför långtgående. Om ett sådant ansvar ändå införs anser
fiskeristyrelsen att undantag skall göras för vild fisk som säljs i obearbetat
skick.
Statens mät- och provstyrelse
Sammanfattning
Statens mät- och provstyrelse (MPR) delar i stort promemorians
uttalanden om behovet av en produktskadelag. Styrelsen anser dock att
begränsningarna i § 2 p 3 delvis motverkar syftet med lagförslaget.
156
Allmänt Prop. 1990/91:197
MPR är central förvaltningsmyndighet för teknisk kontroll och mätteknik
och är nationellt ackrediteringsorgan för laboratorier, (frän 1990-07-01 se
prop. 89/90:88) certifierings- och kontrollorgan. Inom ansvarsområdena
har MPR att bevaka och delta i internationellt arbete. MPR utövar tillsyn
över bl.a. riksprovplatsernas verksamhet enligt lagen om kontroll genom
teknisk provning och om mätning. MPR noterar med tillfredsställelse att
lagförslaget utesluter kontroll- och provningsorgan från kretsen av
skadeståndsskyldiga enligt produktskadelagen.
Statens Pris- och Konkurrensverk
Inledningsvis vill SPK peka på den avvikelse från EG:s rådsdirektiv den
25 juli 1985 som lagförslaget innebär, särskilt vad gäller frågan om 25 års
preskription vid personskada och ansvar även då en producent följt
tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter. Enligt SPK:s
mening är det angeläget att i första hand eftersträva en harmonisering i
ett läge då förhandlingar om ett EES-avtal skall inledas och i vilka
svenska särlösningar kommer att försvåra ett avtalsslut.
En harmonisering inom Europa innebär bl.a. en strävan efter att skapa
ett fritt flöde av varor och tjänster mellan stater. Även etableringsfriheten
ingår som en viktig del i integrationsarbetet. Om förutsättningarna för
företagens produktansvar varierar mellan olika länder kan detta påverka
företag i en valsituation att etablera sig i ett land med för företaget
lindrigare produktansvar. Om det svenska konsumentskyddet ställer
hårdare krav för den svenska marknaden än som finns på andra utländska
marknader kan detta även påverka exporten från andra länder till Sverige.
Dessa båda effekter synes för svensk del vara negativa från kon-
kurrenssynpunkt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
Promemorian bygger på produktansvarskommitténs betänkande (1979:79)
Produktansvar II. Under det decennium som gått sedan kommitténs
lagförslag framlades har åtskilliga förskjutningar i det svenska rättsläget
ägt rum. Den internationella bilden har också undergått stora förändring-
ar, särskilt genom EG-direktivet rörande produktansvar. Allt detta har på
ett värdefullt sätt beaktats i promemorian, som sålunda kompletterar
Produktansvar II. I flera hänseenden har 1979 års förslag också reviderats
i promemorian.
Nämnden tillstyrker i huvudsak den föreslagna lagen men föreslår att
denna omarbetas och fullständigas i enlighet med vad nedan framgår.
Internationaliseringen
a. Utgångspunkten
Enligt departementet (s. 62) utgör strävandena mot en västeuropeisk
integration ett av motiven för lagstiftningen om produktansvar. Det sägs
157
vara en självklar utgångspunkt att den svenska produtkskadelagen skall Prop. 1990/91:197
bygga på samma principer som EG-direktivet. Två skäl anges till varför
man inte på alla punkter kanske kan uppnå en fullständig harmonisering
på området med EG-länderna. Det första är att direktivet i vissa
avseenden ger valmöjligheter. Det andra är att särskilda svenska intressen
kan väga över intresset av rättslikhet mellan länderna.
Nämnden finner angeläget understryka att endast mycket starka skäl kan
motivera att intresset av rättslikhet mellan länderna skjuts åt sidan.
Produktansvaret är näst efter trafikskadeansvaret det område av
skadeståndsrätten där EG-länderna funnit en harmonisering angelägnast.
Skadeståndsrätten över huvud i dessa länder kommer förmodligen att ta
djupa intryck av den utformning produktansvaret erhållit genom EG-
direktivet. Vill Sverige som hittills till stor del varit fallet låta sin
skadeståndsrätt utvecklas i linje med Europas i övrigt finns anledning låta
den föreslagna lagen komma så nära EG-direktivet som över huvud är
möjligt. Eljest kan frågor, vars existens för närvarande kan vara svåra att
upptäcka och överblicka, förr eller senare dyka upp och ge upphov till
problem.
Inte på någon enda av de punkter, där i promemorian förordas en
avvikelse känner sig nämnden övertygad om att en sådan är motiverad.
Att avvikelser från EG-direktivet inte äger rum i stora, principiellt viktiga
hänseenden, är naturligtvis angeläget med den utgångspunkt lagstiftnings-
arbetet nu fått. Men detta innebär inte att detaljerna är oviktiga (jfr
nedan angående elektricitet och lagens titel),
b. Andra rättssystem
I promemorian saknas en redovisning av hur produktansvarslagarna ser
ut i de länder, som har genomfört den av EG-direktivet påkallade
lagstiftningen. Här och var får läsaren veta hur man resonerat i andra
länder. Men det är svårt att bilda sig en uppfattning om relevansen av
dessa resonemang, när han inte får veta hur lagstiftaren arbetat över hela
linjen. Det har ett självständigt värde för den framtida svenska rätts-
tillämpningen att få klarhet i hur lagstiftningen utformats i andra länder.
Det är därför angeläget att promemorian under det fortsatta lagstiftnings-
arbetet kompletteras med information härom.
Denna bör inte vara alltför restriktivt hållen. Åtminstone när man
diskuterar kärnfrågor på området måste internationella jämförelser för att
bli rimliga bygga på en mera ingående upplysning om den skadestånds-
rättsliga bakgrunden. När i promemorian talas om utvecklingsskador
konstateras att ett ansvar för sådana införts i Norge och Luxemburg och
att det övervägs i Frankrike. Nämnden finner att information av detta slag
för att inte bli vilseledande måste kompletteras med upplysningar om det
strikta ansvarets ställning i just dessa länder. Norge är ett land, där
domstolarna som ingen annanstans i Norden arbetat flitigt med det strikta
ansvaret som instrument för att reformera skadeståndsrätten. I Luxem-
burg och Frankrike finns redan ett strängt ansvar, så strängt att en lag
om rent strikt produktansvar inte framstår som särskit radikalt; snarare
kan man undra över varför Frankrike trots att EG:s tidsfrist för
genomförande av den nationella lagstiftningen gått ut, ännu inte har
158
genomfört ett ansvar av denna typ. Det torde vara ostridigt att en Prop. 1990/91:197
övergång till ett strikt skadeståndsansvar för utvecklingsfel är ett mycket
större steg för Sverige än för något av dessa tre länder.
c. Domstolarnas roll
Det kan antas att sedan en produktskadelag av det slag som nu förordas
trätt i kraft, rättsfall från utlandet kommer att kunna utnyttjas på ett helt
annat sätt än som hittills varit fallet vid svenska domstolar. Detta är ett
förhållande som antecknas i promemorian. Närmare anvisningar om hur
långt och framför allt i vilka avseenden domstolarna bör eftersträva
rättslikhet saknas dock. Skall exempelvis personskadebegreppet vid
tillämpningen av lagen tolkas i samma anda som direktivets eller skall det
väsentligen vara nationella inslag i bedömningen som fäller avgörandet?
Spörsmål av denna art kan bli särskilt aktuella inom ramen för särskilda
ersättningsanordningar, vilka saknar motsvarighet i andra länder, såsom
patient- och läkemedelsförsäkringarna. Svar på frågor av denna art under
det fortsatta lagstiftningsarbetet skulle vara ovärderliga för den framtida
rättstillämpningen.
Statens Järnvägar
Sammanfattning
SJ konstaterar att förslaget innebär att produktskadelagen skall vara
tillämplig även på skador inom transportområdet. Med anledning därav
anser SJ att förslaget i visst avseende bör förtydligas. I övrigt föranleder
förslaget inga erinringar från de synpunkter SJ har att bevaka.
Landsorganisationen i Sverige (LO)
Förslaget behandlar ett område som framstår som angeläget att lagreg-
lera. Detta alldeles särskilt om en harmonisering till den gemensamma
marknaden kommer att genomföras fullt ut.
Den inriktning på kontroll av produkters säkerhet som förutsätts vara
grundläggande, - tillverkardeklaration -, dvs tillverkarens egen försäkran
om att produkten/varan uppfyller gällande standards- eller säkerhetsregler,
nödvändiggör möjligheter för dem som drabbats av icke fullgoda
produkter att bli kompenserade för den skada de vållats.
Den föreslagna lagstiftningens effekter i preventivt syfte är också viktiga
att ta med vid bedömningen av lagstiftningsbehovet på området.
Risken att som producent/importör drabbas av ersättningskrav kan bli en
väsentlig påtryckning att tillhandahålla så säkra produkter som över-
huvudtaget är möjligt.
Därför kan det föreslagna undantaget i fråga om ersättning vid
arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsförsäkring inte utan korrige-
ringar accepteras.
159
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) Prop. 1990/91:197
Enligt lagförslaget skall näringsidkare som tillhandahåller produkter
åläggas ett strängare ansvar för produkter än vad som följer av skade-
ståndslagen. TCO tillstyrker detta.
Vissa organisationer inom näringslivet
Sammanfattning
I promemorian föreslås ett produktansvar som i väsentliga avseenden går
mycket längre än EGs regler. I den harmoniseringsprocess som nu pågår
och i en tid då svenska företag i allt större utsträckning väljer utlandet för
sina investeringar är vissa delar i förslaget ägnade att väcka stor förvåning
och rimmar illa med regeringens allmänna tal om behovet av anpassning
till EGs regler. Förslaget måste omarbetas pä väsentliga punkter innan
det läggs till grund för lagstiftning.
Organisationerna tillstyrker att det införs en svensk produktskadelag,
under förutsättning att denna överensstämmer med den lagstiftning EG-
länderna nu inför mot bakgrund av direktivet från 1985. Detta innebär
bl.a. att de direkta avvikelserna i fråga om preskriptionstidens längd,
undantag när tillverkaren följt tvingande offentliga produktföreskrifter,
nedre beloppsgräns för ersättning för sakskador samt möjligheten till
jämkning vid medvållande hos den skadelidande bestämt avstyrkes. Såvitt
avser direktivets s.k. options i fråga om ansvar för utvecklingsskador, övre
beloppsgräns för ersättning för serieskador på person samt ansvar för
obearbetade naturprodukter anser organisationerna att den svenska lagen
bör överensstämma med vad majoriteten av EGs medlemsländer kan
antas besluta, vilket bl.a. innebär att utvecklingsfelen skall undantas från
ansvar.
Allmänna synpunkter
Näringslivet har givetvis ett starkt intresse av att prestera säkra och bra
produkter. Detta är nödvändigt för att överleva den allt hårdare
konkurrensen. Tillverkare som åsidosätter berättigade krav på kontroll och
säkerhet kommer att slås ut från marknaden. Denna mekanism utgör den
bästa preventionen mot dåliga varor och verkar effektivt för hög
produktsäkerhet. Något trängande behov av lagstiftning finns således inte.
Det svenska rättssystemet har fram till nu saknat särskilda regler för
rätten till ersättning vid produktskador. Den praxis som har utvecklats
med den allmänna skadeståndsrätten som bas har emellertid anpassats väl
till de särskilda problem som kan uppkomma i produktansvarsärenden.
Det finns dock skäl att - bl.a. den internationella utvecklingen och för
att höja förutsebarheten inom rättsområdet - nu i lag särskilt reglera
ansvaret för produktskador.
Att lagstifta inom konsumentskyddsområdet är emellertid alltid en fråga
om att göra en väl balanserad avvägning mellan konsumenternas olika
intressen. Det är inte möjligt att fortlöpande höja ansvarsnivån utan att
detta påverkar andra faktorer såsom priser, produkturval m.m. Det är
därför viktigt att noga väga den nytta varje skärpning skulle innebära mot
den effekt på kostnader m.m en sådan medför.
160
En anpassning till EGs produktansvarsdirektiv innebär en förstärkning Prop. 1990/91:197
av konsumentskyddet inom rättsområdet. En sådan konkurrensneutral,
ansvarsskärpning har organisationerna inget att invända mot. Denna
bakgrund är väsentlig att ha i åtanke när de föreslagna avvikelserna
diskuteras. Den sammanlagda effekten av de föreslagna särlösningarna
skulle däremot innebära en ansvarsnivå som överstiger de krav som
rimligen kan ställas på konsumentskyddet inom rättsområdet.
Man måste särskilt ställa frågan om de skadelidande i praktiken kommer
att kunna utnyttja alla de rättigheter som lagstiftningen ger. Det kan
exempelvis starkt ifrågasättas om förlängningen av preskriptionstiden
kommer att möjliggöra ersättningsgilla anspråk i sådan utsträckning att
regleringen är motiverad trots de negativa konsekvenser som kan förutses.
Dessa konsekvenser - försämring av konkurrensförmågan, försäkrings-
svårigheter, kostnadsökningar m.m. — är till stor del betingade av den
osäkerhet om ansvarets faktiska omfattning som förslaget ger upphov till
och kommer således att märkas omedelbart vid lagstifningens ikraft-
trädande. Det kan t.ex. på goda grunder antas att försäkringsbranschen
omedelbart kommer att gardera sig mot ökade kostnader för sena skador
trots att eventuella krav som ligger utanför dagens ansvar kan väntas först
tio år efter lagstiftningens ikraftträdande. Det kommer däremot att ta
avsevärd tid innan praktiska erfarenheter av tillämpningen kan läggas till
grund för utvärdering av ansvarets omfattning.
I en sådan situation måste krävas att förslagen vilar på väl underbyggda
behovsanalyser, särskilt när justitiedepartementet som i produktskade-
lagens fall överväger att inte endast höja konsumentskyddet till EG-
direktivets nivå utan att därutöver införa betydelsefulla avvikelser i
skärpande riktning. Krav på sådana utredningar om bl.a. skadefrekvenser,
orsakssamband, faktiska brister i föreliggande ersättningssystem m.m.
framfördes redan när produktskadekommitténs betänkande Produktansvar
II (SOU 1979:79) presenterades. Eftersom tio år har förflutit sedan dess
och de nu presenterade förslagen är betydligt mer långtgående än
kommitténs, tar man för givet att ett tillförlitligt faktaunderlag nu skall
föreligga.
Det är därför förvånansvärt att osäkerheten synes lika stor i dag som
för tio år sedan. Om vi som exempel tar huvudargumentet för den
utökade preskriptionstiden - den långa tid det tar för cancer och likartade
sjukdomar att utvecklas - är det enkelt att förstå men inte särskilt
övertygande. Det saknas vetenskapliga undersökningar och statistik som
redovisar i vilken utsträckning sådana sjukdomar är produktrelaterade på
sådant sätt att de kommer att omfattas av en produktskadelag. Inte heller
har det visats i vilken utsträckning något betydande ersättningsbehov
kvarstår när befintliga ersättningssystem har tillämpats. Utan sådant stöd
är argumenteringen svag.
Beträffande den förlängda preskriptionstiden sägs i promemorian (s.
170) att "frågan om behovet av en lagregel angående en sådan utsträckt
preskriptionstid kan komma i ett annat läge, om näringslivet och
försäkringsbranschen kan enas om en sådan kollektiv försäkring,
161
11 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 197
innefattande bl.a. sena personskador, som förut har införts beträffande Prop. 1990/91:197
läkemedelsskador och miljöskador".
Organisationerna vill med anledning härav informera om att en
utredning gjorts angående förutsättningarna för att anordna en för-
säkringslösning av i promemorian angivet slag. Det har emellertid därvid
framkommit att det varken finns sakliga skäl eller praktiska möjligheter
att för någon viss bransch eller vissa branscher arrangera en speciell
försäkringslösning som avviker från dem som allmänt står till buds inom
näringslivet.
Den pågående integrationsprocessen i Europa och de svenska am-
bitionerna att ta del däri ställer särskilda krav på att eventuella särlösning-
ar skall vara motiverade med väl underbyggda argument. Som framgår
ovan är detta emellertid inte fallet. Det vägledande tycks i stället ha varit
att visa att Sverige vill mer än andra länder i fråga om konsumentskydd.
Ett av argumenten för särlösningarna synes också vara att Sverige
genom dessa skall stimulera EG till att ytterligare höja skyddsnivån. Enligt
organisationerna torde det dock finnas mer effektiva sätt att påverka EG
än att genom avvikande lagstiftning diskriminera det inhemska näringsli-
vet.
EG är inte våra enda handelspartners och önskemålet om harmoni-
serade regelverk väger tungt även i förhållande till andra länder. Det kan
dock på goda grunder antas att EG-direktivet kommer att fungera som
förebild för många andra länder som överväger att införa särskilda
produktskadelagar. En harmonisering med EG minskar därför risken för
att våra regler skall avvika från andra länders framtida lagstiftning.
I vissa fall avvisas EG-direktivets reglering på den grunden att den är
främmande för vårt svenska rättssytem. Det gäller främst "självrisken" på
500 ECU vid sakskador. Om Sverige skall delta i integrationsarbetet i
Europa kan vi emellertid inte så enkelt avfärda EG-lösningar. Vår
öppenhet för nytänkande och alternativa regleringar kan inte gälla enbart
förslag som verkar i för näringslivet skärpande riktning. Vi måste vara
beredda att mer förutsättningslöst analysera och värdera olika alternativa
modeller även om svensk rätt inte tidigare har några motsvarigheter. En
sådan öppenhet är givetvis en väsentlig förutsättning för Sveriges
integrationsambitioner.
När man försöker att bedöma konsekvenserna för svenskt näringsliv av
olika lagförslag är det viktigt att se till helhetseffekten av all den
lagstiftning som kringgärdar verksamheten. Mångfalden i lagstiftningen
och den ofta höga förändringstakten försvårar dock sådana helhetsbe-
dömningar. Som exempel kan byggnadsindustrin tas. Här föreligger f.n.
åtminstone ytterligare tre olika förslag som rör ansvarsfrågor, nämligen
Ds 1990:14 om byggnaders inomhusmiljö, prop. 1989/90:77 om kon-
sumentskyddet vid förvärv av småhus m.m. samt prop. 1989/90:90 med
förslag till ny konsumentköplag m.m. Det saknas emellertid utförliga
redogörelser för hur dessa skilda regleringar skall fungera tillsammans. Är
feldefinitioner, ansvarsgrunder, preskriptionstider m.m. utformade så att
de kompletterar varandra eller uppstår svårhanterliga gränsdragnings-
problem och onödigt kostnadsdrivande överlappningar?
162
Det finns vidare anledning att ifrågasätta nödvändigheten av många av Prop. 1990/91:197
de krav på förhandsgranskning och godkännande som i dag gäller.
Införandet av en produktskadelag som bygger på strikt ansvar innebär att
ett flertal av dessa krav blir obehövliga. Vid detta förhållande och då man
i möjligaste mån bör undvika dubbla styrmedel är det lämpligt att
avskaffa de krav som saknar motsvarighet i EG-rätten.
Avslutande synpunkter
Sammanfattningsvis måste ambitionen vara att åstadkomma ett ändamåls-
enligt och väl fungerande skydd för de som drabbas av produktskador
samtidigt som kostnadena för ansvaret hålls på en rimlig nivå och inte i
för hög grad negativt påverkar bl.a. priser, produkturval eller kon-
kurrensförmågan hos svenska företag. En svensk produktskadelag i
överensstämmelse med EG-ländernas reglering skulle tillsammans med
övriga svenska ersättningssystem ge de skadelidande ett mycket om-
fattande skydd på en hög nivå. Det krävs mycket starka och väl under-
byggda argument för att i en sådan situation föreslå avvikelser i skärpande
riktning, vilka otvivelaktigt kommer att få negativa återverkningar på bl.a.
de faktorer vi har nämnt ovan. I promemorian saknas sådana argument
och analyser.
Organisationerna vill därför med skärpa understryka att förslaget måste
omarbetas så att det överensstämmer med EG-direktivet och att
utvecklingsfelen därvid undantas från ansvar. Beträffande övre be-
loppsgräns för serieskador på person bör en sådan införas om det kan
antas att en majoritet av EG-länderna kommer att göra detta.
Industrins Byggmaterialgrupp
Byggmaterialgruppen har i medlemskretsen industrier som tillverkar
stommaterial, stomkomplettering, inredningsprodukter och installations-
material. De företag inom byggmaterial- och komponentindustrin som
konstituerar Industrins Byggmaterialgrupp är också medlemmar i Sveriges
Industriförbund.
Sammanfattning
Byggmaterialgruppen har tagit del av Industriförbundets remissvar (bilaga
1) och tillstyrker denna till alla delar. De finns all anledning understryka
de synpunkter och slutsatser som anges i bilagan.
Utöver detta vill Byggmaterialgruppen sammanfattningsvis anföra;
Det föreliggande betänkandet uppvisar betydande brister när det gäller
redogörelsen av orsaker till och omfattningen av inträffade produktskador.
Detsamma kan sägas om de slutsatser som dras i betänkandet av
redovisat material och konsekvenserna av att införa det lämnade
lagförslaget.
Förslaget baseras framför allt på material från och synpunkter i
produktansvarskommitténs betänkande från 1979. Mycket har emellertid
hänt sedan dess. Det hade därför varit mera tillfredsställande om
justitiedepartementet istället hade uppdaterat det föråldrade materialet,
i synnerhet med tanke på förslagets långtgående konsekvenser för
163
industrin och lagt detta till grund för det fortsatta arbetet. Därigenom Prop. 1990/91:197
skulle (förhoppningsvis) slutsatserna också blivit annorlunda.
De slutsatser som justitiedepartementet drar av det redovisade materialet
är således i flera avseenden anmärkningsvärda. Exempelvis noteras i
avsnitt 3.12.2 (sid. 223 ff) i och för sig korrekt att "de förslag som läggs
fram i denna promemoria innebär att produktansvaret skärps" (sid. 226)
liksom "Att skadeståndsskyldigheten skall omfatta utvecklingsskador
innebär otvivelaktigt att ansvaret utvidgas" samt, "Den ekonomiska
betydelsen av förslaget i denna del beror naturligtvis på utvecklings-
skadornas antal och omfattning. Härom finns inga säkra uppgifter."
Trots denna insikt och bakgrund och i stort sett på basis av ett föråldrat
utredningsmaterial anser sig departementet emellertid kunna konstatera:
(sid. 232)
"Vad som nu har anförts visar klart att kostnaderna för näringslivet inte
blir så höga att det finns anledning att avstå från de väsentliga förbätt-
ringar av skyddet för de skadelidande som införandet av de skadelidande
som införandet av de föreslagna produktansvarsreglerna innebär".
Någonstans måste en rimlig avvägning ske mellan olika intressen. EG-
staterna har i sin nationella tillämpning av EG-direktivet fastlagt hur de
anser att denna avvägning bör ske. Det finns inget bärande skäl varför
motsvarande svensk lagstiftning skall gå utöver vad den absoluta
merparten av dessa länder har funnit som rimligt.
De konsumentintressen som departementet säger sig vilja särskilt
framhålla har också väl tillgodosetts genom förslaget till ny konsument-
köplag.
Byggmaterialgruppen anser därför att förslaget till produktskadelag bör
utformas med beaktande av och i enlighet med Industriförbundets
remissvar med de kompletteringar som Byggmaterialgruppen föreslår
enligt nedan nämligen
att det kommer till stånd en harmonisering dels emellan gällande och
föreslagen ansvarslagstiftning dels emellan det entreprenadsrättsliga och
skadeståndsrättsliga ansvaret i samtliga delar där sådant ansvar har
samband med produktskadeansvaret, dess utveckling, regler och innehåll
i övrigt.
En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att se över nämnda
behov och föreslå lämpliga lösningar på problemen. Byggmaterialgruppen
önskar medverka i denna utredning.
att begreppet "produkt" ej skall omfatta lös egendom som infogas i fast
egendom.
att det inte finns bärande motiv att införa svenska särlösningar i
förhållande till EG-direktivet (såsom det anammats av den absoluta
majoriteten av EG-staterna).
att det bör införas undantag för utvecklingsskador.
att det införs en begränsad ersättningsskyldighet enligt den möjlighet
som EG-direktivet anger att jämkningsmöjligheterna vid skada överens-
stämmer med EG-direktivet samt att de ekonomiska resurserna hos
164
inblandade företag ej skall utgöra en faktor vid fördelningen av ett Prop. 1990/91:197
solidariskt ansvar.
att det inte skall föreligga någon skillnad mellan en svensk produkt-
skadelag och EG-direktivet när det gäller bevisbördans placering och
omfattning.
att det saknas grundad anledning införa 25 års preskriptions (och
ansvarstid) i produktskadelagen för personskador.
att övergångsbestämmelserna till produktskadelagen förtydligas.
Utvecklingen mot en produktskadelag
Under de senare decennierna har parterna inom den svenska industrin
utvecklat ett system att använda branschvisa allmänna leveransbestäm-
melser för den kommersiella verksamheten. Dessa bestämmelser var i
första hand avsedda för att komplettera en allt mer föråldrad köplag. De
fick också en sådan stor allmän spridning att de t.o.m. angetts som orsak
varför en annars nödvändig modernisering av den svenska köplagen dröjt
så länge.
Utvecklingen inom produktansvarsområdet började göra sig påmind
under början av 1970-talet och då främst beroende på vissa läkemedelssk-
ador, i synnerhet i USA, och den skadeståndsrättsliga bedömningen av
dessa. Produktansvarsförsäkringar började erbjudas industrin under den
senare delen av 1970-talet.
Utvecklingen inom produktansvarsområdet resulterade 1976 i ett
utredningsförslag om ersättning för läkemedelsskada. Förslaget genom-
fördes inte.
År 1979 lades ett förslag fram om en allmän lag om produktansvar för
personskada. Däremot ansåg kommittén att det ej förelåg något skäl att
införa en allmän lag om produktansvar för sakskada. I aktuellt betänkan-
de anges inte något bärande motiv för att behovet för en reglering av
sakskador i en produktansvarslagstiftning är större i dag.
Anledningen till att 1979 års förslag ej resulterade i en proposition var
framförallt ett behov av att avvakta resultaten av pågående arbeten inom
Europarådet och EG inom produktansvarsområdet.
Händelseutvecklingen inom produktansvarsområdet resulterade i att de
då använda allmänna leveransbestämmelserna kompletterades med villkor
avseende produktansvar. För byggbranschen användes då, liksom nu
Allmänna leveransbestämmelse för leveranser av byggmaterial för
yrkesmässig verksamhet, ABM 75 S eller V. Dessa bestämmelser gäller
i förhållande till den kontraktuella motparten. För skadelidande tredje
man gäller skadeståndslagen där ansvaret, genom utveckling av praxis,
idag ligger mycket nära strikt ansvar (jfr betänkandet sid. 223).
Sålunda utvecklades ett väl fungerande system, där produktansvarets
omfattning och gränser var kända och accepterade.
Justitiedepartementet har sedan början av 1980-talet arbetat för att
införa en särskild produktskadelag. Det betänkande som nu föreligger
skiljer sig inte nämnvärt från de tidigare förslag som departementet
redovisat under hand. Industrin i allmänhet, och vissa organisationer i
synnerhet, har vid flera tillfällen under de senare åren kraftigt kritiserat
165
dessa förslag. Kritiken har i synnerhet gällt de delar av förslaget där Prop. 1990/91:197
justitiedepartementet valt att utvidga ansvaret i förhållande till hur de
enskilda EG-staterna anammat det s.k. EG-direktivet. Kritiken har
emellertid inte bara avsett förslagen i sig utan minst lika betydelsefullt har
varit de svagt underbyggda motiven (eller snarare brist på motiv) som
framförts som skäl för avvikelserna. Motiven har inte varit och är
fortfarande inte underbyggda på ett tillfredsställande sätt.
Byggmaterialgruppen har med beklagande noterat det sätt och under
vilka former som förslaget beretts. Betänkandet har utarbetats utan att,
som tidigare varit brukligt, behov och former först beretts i en väl
sammansatt utredning. Någon hänsyn till av industrins omfattande och
kraftfulla invändningar har - annat än marginellt - ej tagits av depar-
tementet vid utformandet av dagens betänkande. Produktansvars-
kommittén redovisade vidare sitt förslag för drygt 10 år sedan. Vid den
tidpunkten fanns inte EG-direktivet. Vidare var, som sagts, kommittén av
uppfattningen att något behov att reglera sakskador i en produktskadelag
ej förelåg. Dessa omständigheter och den tid som därefter har förrunnit,
liksom industrins uttalade kritik, talar för att frågan om produktansvarets
införande och villkoren för ett produktansvar borde ha underställts ett
sedvanligt utredningsförfarande.
Förslaget om produktskadelag tycks vidare ha utformats utan närmare
hänsynstagande till de villkor under vilken den konkurrensutsatta industrin
arbetar och då särskilt vad gäller förslagets konsekvenser. Justitie-
departementet har begärt att industrin skall kunna ge en ekonomisk
bedömning av de konsekvenser som kan uppstå om förslaget införs som
det nu föreligger. Detta krav har kommit efter de tidigare kritiska
påpekanden som industrin framfört. Det förhållandet att ett sådant krav
framställs visar på bristande kännedom om industrins arbetsvillkor. Det
är naturligtvis helt omöjligt för industrin att kunna kvantifiera de
ekonomiska och förutse de övriga konsekvenser som följer av ett så
generellt, oklart och vittomfattande förslag som det aktuella. Det finns
dock skäl antaga både att betydande kostnader kommer att uppstå för i
sista hand de svenska konsumenterna men också att förslaget i övrigt
kommer att få betydande negativa konsekvenser för den konkurrens-
utsatta industrin.
Synen på ett eventuellt behov av en produktskadelag kan också
uttryckas med departementets ord (sid. 23 i betänkandet).
"Om vi sålunda har bristfällig kunskap angående skadefrekvensen i
allmänhet, är det än mindre känt i vilken omfattning skador orsakas av
bristande säkerhet hos produkten".
Utöver dessa allmänna synpunkter vill Byggmaterialgruppen särskilt
framhålla följande:
Harmoniseringsbehov - Sverige
Som Industriförbundet påpekat i sitt remissvar föreligger det idag ett
flertal förslag som berör ansvarsfrågor av betydelse för byggmaterial-
industrin. Bland förslagen kan särskilt nämnas:
166
- Ds 1989:79 om produktskadelag Prop. 1990/91:197
- Ds 1990:14 om byggnaders inomhusmiljö m.m.
- Prop. 1989/90:77 om konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m.
- Prop. 1989/90:89 om ny konsumentköplag
- SOU 1989:88 om ny skadeförsäkringslag
Därtill kommer annan lagstiftning som, direkt eller indirekt, berör
ansvarsfrågorna, såsom skadeståndslagen, konsumenttjänstlagen, nya
köplagen etc. Vidare pågår utredningsarbeten/förhandlingar som har till
syfte att revidera gällande entreprenadbestämmelser, såsom AB 72,
utnyttjande av olika försäkringslösningar i samband med utvidgat ansvar
etc.
De olika förslagen går in i varandra, har delvis olika regler för olika
parter, anger skilda preskriptionsbestämmelser, använder olika definitioner
för huvudbegrepp, (jfr. ex vis definitionen av begreppet "skada" i SOU
1989:88, DS 1990:14 samt prop. 1989/90:89). Målsättningen med all
lagstiftning skall vara att den är nödvändig, entydlig, tillgänglig och klar
i alla delar. Förslaget om produktskadelag uppfyller inte dessa krav.
Byggmaterialgruppen ser det därför som särskilt viktigt att en över-
gripande utredning kommer till stånd med uppgift att åstadkomma en
harmonisering (i berörda delar) såvitt gäller ansvarsreglerna i de skilda
förslagen.
Harmonisering med EG-direktivet
När det gäller harmoniseringskravet vis-ä-vis EG-direktivet har detta
behov påpekats av Industriförbundet i dess remissvar. I sammanhanget
bör också de förhandlingar som i dag pågår mellan EFTA länderna och
EG uppmärksammas. Det finns all anledning tro att dessa förhandlingar
leder till ökad samordning ex vis beträffande produktansvarslagstiftningen
i de berörda länderna. Till detta kommer att det med stor sannolikhet
kan antagas att den pågående politiska frigörelsen i Centraleuropa
kommer att leda till att ytterligare länder anpassar sig till gällande EG-
regler.
Harmoniseringsarbete pågår, som bekant, inte bara inom området för
produktansvar. Inom byggmaterialindustrin har EG utfärdat ett direktiv
rörande byggprodukter. Även detta arbete kommer att få effekt på
produktansvarets innehåll och utveckling.
Allt detta talar synnerligen starkt för att varje avvikelse från EG-
direktivet (såsom det anammats av den absoluta majoriteten av EG-
staterna) skall vara så specifikt att undantaget verkligen kan bärkraftigt
motiveras. I betänkandet har inget av de anförda motiven för avvikelse
från direktivet som det tillämpas sådan styrka. Grundmotivet för
föreslagna svenska särlösningar har angetts vara behovet av ett förstärkt
konsumentskydd. Frånsett att detta kan tolkas som att EG-staterna inte
har motsvarande intresse (vilket på goda grunder torde kunna bestridas)
så har konsumentskyddet, såvitt avser sakskador, redan tillgodosetts
genom förslaget till ny konsumentköplag och i konsumenttjänstlagen.
167
Såvitt bekant, saknas motsvarande konsumentlagstiftning inom EG- Prop. 1990/91:197
området varför det, måhända, kan motivera den i EG-direktivet valda
definitionen av produktbegreppet. Då Sverige valt att särreglera kon-
sumentskyddet bör detta återspeglas i produktskadelagstiftningen. Det
förhållandet att konsumentlagstiftningen har en något snävare bestämning
av kretsen för skadelidande är ej ett tillräckligt skäl till att förslaget skall
bestå i denna del.
Såvitt avser ansvaret för personskador bör det skydd som ges kon-
sumenten i EG-direktivet anses vara väl underbyggt och tillräckligt (jfr
betänkandet punkt 2.4). Något skäl att avvika från EG-direktivet i denna
del kan således inte anses föreligga.
Kooperativa förbundet
Sammanfattning
KF, som anser att den som drabbas av utvecklingsskador skall kunna få
ersättning härför, motsätter sig inte införandet av en produktskadelag. KF
anser emellertid att en sådan bör utformas så att inte lagens innehåll,
med hänsyn till internationella konventioner m.m., försätter svenska
företag i konkurrensmässigt underläge i förhållande till företag i andra
länder. KF anser vidare att lagtexten bör förtydligas ifråga om vilka krav
som skall ställas på en produkt då den sätts i omlopp och att det kan
ifrågasättas om talan måste väckas av en skadelidande för att preskrip-
tionstiden för ersättningen skall avbrytas.
KFs synpunkter
1979 framlades ett förslag till produktansvarslag av produktansvars-
kommittén. Detta förslag kritiserades från en del håll under remiss-
behandlingen bl.a. därför att det ansågs, att produktskador som skulle
kunna ersättas enligt den föreslagna lagen sällan förekommer i verklig-
heten men också därför, att man framhöll att de ersättningssystem som
finns av allmän eller speciell försäkringskaraktär var tillräckliga.
KF ansåg för sin del kommitténs förslag vara mindre väl underbyggt och
fann inte anledning att tillstyrka förslaget. Däremot ansåg KF att det
fanns anledning att vidta åtgärder beträffande utvecklingsskador men att
ersättningsfrågan då borde kunna lösas genom frivillig eller obligatorisk
försäkring. Samtidigt framhöll KF att det mest betydelsefulla var att
uppkomsten av sådana skador förhindrades.
I den nu föreliggande promemorian sägs att frågan om behovet av en
särskild produktskadelag i Sverige numera befinner sig i ett annat läge än
när produktansvarskommitténs betänkande remissbehandlades. Härvid
framhålls att lagstiftning om produktansvar genomförts eller håller på att
genomföras i snart sagt alla länder i vår omgivning och att förhållandena
i Sverige inte torde skilja sig från dem som råder i dessa länder i sådan
grad att lagstiftningsbehovet här är väsentligt mindre. Härmed konstateras
i promemorian att den allmänna frågan om lagstiftningsbehovet i Sverige
numera är överspelad och att lagregler som skingrar osäkerheten om vad
produktansvaret omfattar, nu bör införas.
168
KF konstaterar att den huvudsakliga grunden för lagförslaget, såsom Prop. 1990/91:197
den redovisas i promemorian, är att en produktansvarslagstiftning har
genomförts eller är på väg att genomföras i vår omvärld. Några sakliga
skäl i form av ett redovisat praktiskt behov av en lagstiftning av denna art
redovisas sålunda inte. Huruvida några förändringar skett sedan 1979
när det gäller omfattningen eller karaktären på sådana skador som skall
kunna ersättas genom en lagstiftning av föreslagen art är sålunda okänt,
såvitt KF kan finna.
KF kan inte underlåta att framhålla att frågan om behovet av en
lagstiftning i vårt land inte bara bör ses mot lagstiftningstendenser i andra
länder i vår omvärld. Tvärtom bör de faktiska förhållandena vara
avgörande för lagstiftningsbehovet. Enligt KFs uppfattning var de faktiska
förhållandena i produktansvarskommitténs betänkande bristfälligt
redovisade och frågan om lagstiftningsbehovet därför redan vid den
tidpunkten diskutabel. Genom införandet av produktsäkerhetslagen, som
trädde i kraft den 1 juli 1989, bör behovet av en produktansvars- eller
produktskadelag också rimligtvis ha minskat.
Mot bakgrund av den ståndpunkt som KF gav uttryck för ifråga om
utvecklingsskador i sitt remissyttrande 1980 vill emellertid KF inte
motsätta sig en lagstiftning av nu föreslagen natur. Men eftersom
promemorieförfattarna anger att lagstiftningsutvecklingen i andra länder
är den huvudsakliga grunden för den nu föreslagna lagen, bör som en
konsekvens av detta följa att den svenska lagstiftningen så nära som
möjligt anpassas till den lagstiftning som antages i andra länder och i vart
fall inte sätta Sverige och svenska företag i underläge gentemot andra
länder från konkurrenssynpunkt. I promemorian anges att den längre
preskriptionstiden i det svenska förslaget, reglerna om ansvar för
utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande är
strängare än motsvarande regler i en del andra länder, men att inverkan
därav på konkurrensförhållandena bedöms bli obetydlig. Detta är enligt
KFs mening ett alltför lättvindigt resonemang med hänsyn till de delvis
komplicerade och svåröverskådliga internationella privaträttsliga aspek-
terna.
Det tycks kunna antas att Sverige bl.a. skall ratificera den s.k. Lugano-
konventionen, som innehåller såväl forumregler som regler om erkän-
nande och verkställighet av domar som meddelats i konventionsländer av
behöriga domstolar. Genom dessa internationella förhållanden föreligger
en risk för att svensktillverkade produkter kan drabbas av strängare regler
än produkter från andra länder. Detta torde inte heller förbättras av att
Sverige i enlighet med vad som föreslås i promemorian ansluter sig till
den s.k. Haag-konventionen eftersom denna väntas få mycket begränsad
spridning. Dessa omständigheter utgör enligt KFs mening tunga argument
för att de svenska reglerna på området inte sammantagna bör medföra
att svenska företag får ett underläge i konkurrenshänseende i förhållande
till vad som kan komma att gälla i EG-länderna.
Även om KF sålunda anser att det faktiska behovet av en produkt-
skadelag hittills är dåligt dokumenterat och även om de skäl som i
föreliggande promemoria anges för införandet av en sådan lag är
169
diskutabla, finner KF inte anledning att frångå sin i 1980-års remiss- Prop. 1990/91:197
yttrande redovisade ståndpunkt att personer som drabbas av utveck-
lingsskador bör få ersättning. KF vill därför inte motsätta sig att en
produktskadelag nu genomförs, men vill erinra om det som ovan anförts
om att en sådan lagstiftning inte ställer svenska företag i ett sämre
konkurrensläge än vad som kan gälla för företag i andra länder. KF vill
vidare föreslå att det förslag om ett centralt skaderapporteringssystem,
som ett hjälpmedel i produktsäkerhetsarbetet och som föreslogs av den
s.k. riktlinjekommittén i sitt betänkande "Konsumentpolitiska styrmedel"
(SOU 1983:40), tas upp till förnyat övervägande.
Lantbrukarnas Riksförbund
Sammanfattning
Som helhet finner LRF att departementspromemorian kan läggas till
grund för lagstiftning. Då emellertid ett skäl bakom förslaget är att
åstadkomma en anpassning till i Europa förekommande regler, vilka
uttryckts i särskilt direktiv av den 25 juli 1985 från EGs kommission (EG-
direktivet), avstyrker LRF förslaget till den del som avser att natur-
produkter skall inkluderas i lagens ansvarsområde. Även i andra
avseenden avviker förslaget från vad som anges i EG-direktivet (såsom
vad gäller preskriptionstid, undantag när tillverkaren följt tvingande
offentligrättsliga regler samt utvecklingsskadors innefattande i förslaget).
LRF ställer sig frågande till om departementspromemorian har beaktat
behovet av samordning med tanke på dessa inte obetydliga avvikelser från
vad som får antas bli lagstiftning inom några av våra viktigaste handels-
partner.
Allmänna utgångspunkter
LRF delar de synpunkter som i promemorian anges som skäl för ett
behov av produktskadelag. Såväl av sociala som humanitära skäl måste ett
fullgott skydd skapas för de som tillfogas förluster och lidande. De brister
som finns i nuvarande ersättningsregler med ersättning till personer, som
drabbas av skador i hem och på fritid såväl vad gäller person- som
sakskador, måste täckas av ett ansvar som ger de skadelidande ett gott
skydd. Här fyller en produktskadelag ett syfte i reparativt hänseende, men
en lag torde även innebära ett preventivt, skadeförebyggande, incitament
för näringslivet.
Avslutningsvis finner LRF att en anpassning till EG-direktivet innebär
en påtaglig förbättring av konsumentskyddet och att därför förslaget kan
tillstyrkas med de justeringar som ovan angivits.
Sveriges Livsmedelshandlareforbund
Vi vill i huvudsak hänvisa till det gemensamma yttrande som bl.a. avgivits
av Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet - Svensk Handel,
Småföretagens Riksorganisation och Sveriges Köpmannaförbund. Sveriges
Köpmannaförbund har därutöver värderat några särskilda frågeställningar
ur detaljhandelssynvinkel, som vi också ansluter oss till. Vi inskränker oss
således till att understryka några särskilt viktiga omständigheter:
170
Vi tycker i likhet med andra organisationer som företräder näringslivet, Prop. 1990/91:197
att det är synnerligen angeläget att vi ifrån svensk sida kan ansluta oss till
EG:s regler på så många områden som möjligt. Vi kan inte finna något
godtagbart skäl till varför vi i Sverige skulle behöva gå så mycket längre
än EG som det nu framlagda förslaget innebär. Det är både förvånande
och utmanande att på detta sätt störa den pågående harmoniserings-
processen från svensk sida.
Vi vill också särskilt understryka det orimliga i att låta obearbetade
lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret där
producent/tillverkare oftast inte går att spåra. Förslaget leder till att den
enskilde detaljisten kan bli ansvarig för defekter som är fullkomligt
omöjliga att upptäcka och som han eller hon inte haft minsta chans att
påverka. Även på denna punkt har dessutom Sverige ansett sig behöva gå
längre än EG:s direktiv.
Kemisk-Tekniska Leverantörforbundet m.fl.
Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet (KTF) är branschorganisation för
företag som säljer hygien-och kosmetikprodukter, hushållsprodukter,
frisörprodukter, rengöringsmedel för storförbrukare m.m. KTF delar
kansli med Sveriges Färgfabrikanters Förening (SVEFF), Sveriges
Limleverantörers Förening och Dagligvaruleverantörers Förbund (DLF).
DLF omfattar företag som säljer livsmedel och non-food till daglig-
varuhandeln och storhushåll.
KTF har beretts tillfälle att avge yttrande över förslag till produktskade-
lag, men vi vill i detta remissvar avge yttrande för samtliga fyra orga-
nisationer.
Sammanfattning
Våra fyra organisationer tillstyrker att det införs en svensk produktskade-
lag endast om den harmoniseras med den lagstiftning som finns inom EG
i enlighet med EGs direktiv från 1985.
Vi avstyrker bestämt de från EG-direktivet föreslagna avvikelserna
såsom längre preskriptionstid för personskador, undre beloppsgräns för
sakskador och möjlighet till jämkning vid medvållande hos den skade-
lidande.
När det gäller ansvar för utvecklingsskador och övre beloppsgräns för
serieskador anser vi att den svenska lagen bör harmoniseras med vad
majoriteten av EGs medlemsländer kan väntas besluta.
Allmänna kommentarer
Förslaget till produktskadelag som det nu föreligger med betydande
avvikelser från motsvarande EG-direktiv skulle om det genomfördes
medföra ökade kostnader i form av skadeståndskrav, svårighet och
osäkerhet vid premiesättning av försäkringar samt ökade kostnader för
lansering av produkter.
171
Särskilt försäkringsfrågan måste analyseras mer ingående. Det är kanske Prop. 1990/91:197
inte bara en fråga om ökade premiekostnader utan vissa företag kanske
inte kan försäkras alls.
Efter att vi har studerat den nu aktuella promemorian, produktansvars-
kommitténs betänkande, anteckningar från departementshearing 88 m.m.
har vi konstaterat att de flesta frågeställningar är belysta ur många
synvinklar. Det mesta som finns att säga är redan framfört.
Det är naturligtvis så att majoriteten av synpunkterna går att motivera
ur de olika intressenternas synvinklar. Vi drar därför slutsatsen att om en
svensk produktskadelag införs med avvikelser från EG-länderna kommer
domstolarna att avgöra vad som kan anses vara sakliga och rimliga
skadestånd. Vi anser därför att regeringen redan före ett ev. ikraftträdan-
de bör uttala sin vilja att ompröva lagen om den visar sig få orimliga
konsekvenser för någon av de berörda parterna.
Det måste vara ställt utom allt tvivel att regeringen inte har för avsikt
att acceptera avarter i form av höga försäkringar, orimliga skadestånd
m.m.
Motiveringen för lagen är ju att ge konsumenterna ett bättre skydd.
Av resonemangen i departementspromemorian kan det tydas så att
osäkerheterna är mycket stora beträffande tolkningarna av motsvarande
produktskadelagsstiftningar i EG. Vi bedömer emellertid att implemente-
ringen av EG-direktivet till nationell lagstiftning medför bättre tolknings-
möjligheter. Om nu föreliggande lagförslag skulle genomföras i Sverige
innebär det att svenska domstolar kommer att tolka frågeställningar helt
annorlunda än inom EG.
Sveriges Hotell- och Restaurangforbund
SHR instämmer i huvudsak med förslaget till en produktskadelag. Det
finns dock anledning att helt kort kommentera förslaget på några punkter.
LKD - Leverantörforeningen Kontors- och Datautrustning
LKD framför sina allmänna synpunkter tillsammans med Sveriges
Industriförbund, men vill också peka på några för branschen speciella
konsekvenser.
LKD, Leverantörföreningen Kontor och Data representerar 144
medlemsföretag inom IT-branchen. Företagen marknadsför produkter och
tjänster inom data-, programvaru-, tele- och kontorsområdet. Medlem-
marna är verksamma inom alla handelsled. Företagen har totalt ca 30 000
anställda och omsätter årligen ca 33 miljarder kronor.
LKD är generellt sett positiv till att en produktskadelag införs. Vi anser
det vara helt riktigt att ansvaret för produktsäkerhet skall ligga hos
leverantören.
Avslutande synpunkter
Svårigheterna att kunna förutse alla användningssituationer och risker för
IT-branschens produkter är på många sätt annorlunda. Produkterna ingår
ofta som del i ett företags serviceutbud till enskilda personer exempelvis
i sjukvård eller i trafikledningsinformation. Regressreglerna innebär att
leverantören blir medskyldig vid produktskada. Detta tillsammans med Prop. 1990/91:197
programvarans mycket oklara roll gör att det behövs grundligare
preciseringar kring tillämpning av lagen. Vi inser att detta är svårt men
ändå måste klaras ut av rättssäkerhetsskäl.
Denna nya lagstiftning med ökat produktansvar bör kunna leda till att
det finns förutsättningar att avveckla de system med speciella kontroll-
ordningar som finns inom olika produktområden.
IT-branschens produkter är utvecklade för en internationell marknad.
Svenska särbestämmelser kommer att leda till ett sämre produktutbud och
högre prisläge. EGs produktansvarsdirektiv innebär en avsevärd skärpning
jämfört med det skydd vi har idag, det finns ingen anledning till att vi
skall avvika från detta.
Sveriges Marknadsförbund
Sammanfattning
Sveriges Marknadsförbund anser att det är korrekt att även vi i Sverige
får en produktskadelag.
Vi anser dock att lagen skall stå i bättre samklang med EG-lagstift-
ningen. Framför allt gäller detta 25-års regeln. Där bör ansvarsfrågan få
en annan lösning t.ex. försäkringsvägen. Vi ser inte nödvändigheten att
gå från avsaknad av en produtkskadelag, till skillnad från många andra
länder, till att skaffa sig den strängaste lagen i Europa.
Med 25 års preskriptionstid försöker vi slå samman två problem och ge
dem en lösning:
Dels de dolda skadorna, med lång inkubationstid typ asbestskador där
25 år kan vara motiverat. Dels de mer eller mindre omedelbara som ryms
inom normal produktskadelagstiftning med 10 års ansvarstid.
Längre ansvarstid skapar en alldeles orimlig situation för tillverkare och
handel.
I Sverige har vi inte en egen lagstiftningstradition på detta område att
hänga oss fast vid. En anpassning till EG kostar inget utan är en gratis
gest som visar att vi är intresserade av EG, stället för att markera mot
EG.
Allmänt
Svensk rättspraxis har i stort sett kunnat reglera de skador som produkter
åstadkommit utan särskild lagstiftning. Detta oaktat anser vi det lämpligt
att vi får en produktskadelag.
En sådan lag bör dock stå närmare EG-lagstiftningen.
Skärningspunkten mellan konsumentintresset och näringslivsintresset
vilar i EG på insikten att näringslivets bästa i allmänhet är till det bästa
också för konsumenten.
I det givna förslaget har näringslivets behov fått stå tillbaka i en
utsträckning som måste leda till skada för en harmonisk utveckling av vårt
välstånd.
173
Slutsats Prop. 1990/91:197
I ett Europa med fri rörlighet av varor, tjänster och personer gäller det
att i stort sett ha överensstämmande regler inom produktskadeområdet.
I avvägningen mellan skärpta regler för konsument eller näringsliv skall
främst internationellt gemensamma lösningar eftersträvas. EG-direktivet
visar på socialt ansvar. Nya regler till skydd för konsumenten kommer
säkert på områden som vi i dag inte ens kan förutse.
Eftersom vi inte har egen lagstiftning på området, bör vår ambition vara
att eftersträva regler som överensstämmer med EG-direktivet.
Inga speciella svenska intressen motiverar avvikande regler.
Sådana skulle endast uppfattas som markering mot EG.
Svenska Franchiseföreningen
Sammanfattning
Vi har tagit del av det remissyttrande som avgivits av Sveriges Indu-
striförbund m.fl. näringslivsorganisationer (1990 06 06). Vi kan i allt
väsentligt instämma med vad där anförs. Således accepterar vi tanken på
en lagstiftning i enlighet med EG-direktivet och har samma vägande
invändningar som övriga organisationer mot undantagen.
Vi finner däremot att just problemen med den gränsöverskridande
handeln fått en alltför knapphändig behandling i remissyttrandet.
Följderna för svensk ekonomi riskerar att bli mycket allvarligare än som
angetts. Därför avstyrker vi bestämt att lagstiftningen tillåts gå längre än
som väntas bli fallet inom EG.
Landstingsförbundet
Sammanfattningsvis anser förbundet att det är bra att produktskadorna
skall lagregleras, men att föreliggande förslag i många fall är alltför
långtgående.
Förbundet är positivt inställt till att produktskadorna kommer att bli
föremål för lagstiftning, då detta område alltför länge har varit oreglerat.
Den främsta anledningen till att en lagreglering har dröjt så länge är att
man har velat avvakta EG:s produktansvasdirektiv för att Sverige skulle
få en liknande lagstiftning som övriga Europa. Mot denna bakgrund anser
förbundet att det är förvånande att utredningen i många fall har valt att
föreslå bestämmelser som så avsevärt avviker från EG-direktivet.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
Sammanfattning
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund har inte något att erinra mot att
det införs en produktskadelag som bygger på strikt ansvar och ger
ersättning för såväl person- som sakskador. Förbundet anser emellertid
inte att det finns skäl att i Sverige genomföra en lagstiftning som - alla
moment sammantagna - föreskriver ett betydligt strängare ansvar än det
som kan antas komma att gälla inom EG.
174
Förbundet motsätter sig i synnerhet regeln om 25 års preskriptionstid Prop. 1990/91:197
vid personskada men även ansvaret för utvecklingsskador.
Förbundet förordar att ett ansvar för utvecklingskador - om det alls
införs - begränsas till att omfatta ersättning för personskador.
Enligt förbundet bör produktskadelagen inte gälla skador som omfattas
av läkemedelsförsäkringen.
Folksam
Sammanfattning
Folksam tillstyrker att det införs en lag som medför ett strikt produkt-
ansvar för person- och sakskador och som stärker det ekonomiska skyddet
för privatpersoner. De föreslagna reglerna innebär emellertid att ansvaret
för svenska tillverkare, exportörer och importörer blir avsevärt strängare
än vad som kommer att gälla inom EG. Det finns därför skäl att i det
fortsatta lagstiftningsarbetet överväga en bättre EG-harmonisering sä att
svenska företag inte hamnar i ett alltför besvärande konkurrensunderläge
gentemot utländska företag.
Folksam ifrågasätter införande av en så lång preskriptionstid som 25 år
för personskador.
Folksam föreslår att ansvaret för utvecklingsskador inskränks till att
omfatta endast personskador.
Folksam föreslår att det införs en självriskregel som utesluter ersättning
vid mindre betydande sakskador.
Enligt Foiksams mening bör läkemedels- och patientskadorna kunna
undantas från lagens tillämpningsområde.
Det ifrågasätts däremot om trafikskador bör undantas från produkt-
skadelagens tillämpningsområde.
Allmänna synpunkter
Förslaget avviker från EG-direktivet bl.a. när det gäller preskriptionstid,
undantag när tillverkare följt tvingande offentliga produktföreskrifter samt
undre beloppsgräns för sakskador. EG-direktivet ger däremot utrymme
till valfrihet när det gäller ansvar för utvecklingsskador.
Ett så strängt ansvar som det föreslagna och särskilt kombinationen av
en preskriptionstid om 25 år och ansvar för utvecklingsskador kommer att
medföra betydande kostnadsökningar för svenska företag bl.a. i form av
höjda ansvarsförsäkringspremier. Orsakssambandsfrågor vid sena skador
kan bli svåra att utreda och kommer att medföra ökande utrednings-,
skadereglerings- och processkostnader.
Osäkerheten när det gäller frågan i vilken utsträckning den svenska
produktskadelagen kan åberopas mot svenska tillverkare utanför Sverige
kommer också att slå igenom på försäkringspremierna.
Produktansvarsförsäkringen bygger i Sverige vanligen på inträffande-
teorin, dvs skadan skall ha inträffat under försäkringstiden.
Enligt förslag till Skadeförsäkringslag föreslås en tvingande regel om
direktkravsrätt vid obligatorisk ansvarsförsäkring, när den försäkrade är
försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts eller när den
försäkrade är juridisk person som är upplöst. För utvecklingsskadornas del
175
skulle t.ex. en fullt tänkbar situation vid inträffandeteorin bli att en Prop. 1990/91:197
skadelidande inom 25 år efter det att produkten satts i omlopp kan vända
sig direkt till ansvarsförsäkringsgivaren och kräva ersättning enligt
försäkringsavtalet trots att tillverkaren/importören inte har betalat någon
försäkringspremie sedan flera år och/eller inte heller längre existerar. Det
är inte helt lätt att förutse vilka premiekostnadsökningar och återför-
säkringsmässiga problem som kan uppkomma. Det finns också risk för att
återförsäkringsgivarna kommer att kräva att claims made-principen införs
för direktförsäkringen.
Från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att utvecklingsskador
och även sent uppkomna produktskador medför rätt till ersättning vid
personskada. De skäl som departementet anfört beträffande utveck-
lingsskadorna utgör enligt Foiksams mening tillräcklig grund för införande
av ansvar. Folksam föreslår dock att ansvaret för utvecklingskador
inskränks till enbart personskador. En sådan lösning skulle minska
osäkerheten för de skadeståndsansvariga och försäkringsgivarna. Det
sociala behovet av rätt till ersättning för sakskada är inte heller lika
framträdande som vid personskada.
Frågan om nackdelarna av en förlängd preskriptionstid är så stora för
det svenska näringslivet att enskilda privatpersoners ekonomiska skydds-
behov skall få stå tillbaka bör övervägas noggrant. Från konsument-
skyddssynpunkt är det otillfredsställande att problemet med de sena
skadorna (skador genom kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan) inte har
kunna lösas genom en kollektiv försäkringsanordning. En sådan lösning
hade mefört att det knappast förelegat något behov av att nu överväga
en förlängd preskriptionstid.
Utländska Försäkringsbolags Förening
Totalt sett är det föreningens uppfattning att det är ett väl genomtänkt
och välbearbetat förslag till produktskadelag som presenteras. Dock finner
vi att några enskilda detaljer torde bearbetas ytterligare med skäl som
anförs nedan.
Vår slutkommentar är att det är olyckligt om en svensk lagstiftning går
stick i stäv mot den pågående nordiska och europeiska integrationen av
varuhandel. Föreningens uppfattning är att svensk lagstiftning, vilket vi
tidigare framhållit, på ett så här viktigt område absolut måste stå i
samklang med motsvarande lagstiftning i Europa och att svenska
särlösningar inte onödigtvis skapas.
Konsortiet för läkemedelsförsäkring
Sammanfattning
Konsortiet för Läkemedelsförsäkring förordar att produktskadelagen inte
skall gälla för skador som orsakats av läkemedel som omfattas av
läkemedelsförsäkringen. Sådana skador bör även fortsättningsvis ersättas
genom den frivilliga läkemedelsförsäkringen. Skälet härtill är att läkemedel
och läkemedelsskador skiljer sig så väsentligt från andra produkter och
produktskador att de måste särbehandlas.
176
Läkemedelsförsäkringsföreningen Prop. 1990/91:197
Sammanfattning
Läkemedelsförsäkringsföreningen förordar att personskador orsakade av
läkemedel för humant bruk undantas från den föreslagna lagens
tillämpningsområde och att sådana skador i första hand även fortsättnings-
vis ersättes under den frivilliga läkemedelsförsäkringen.
Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för
Utländska Farmacevtiska Industrier
Sammanfattning
Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för
Utländska Farmacevtiska Industrier förordar att personskador orsakade
av läkemedel för humant bruk undantas från lagens tillämpningsområde
och att sådana skador i första hand även fortsättningsvis ersätts under den
frivilliga läkemedelsförsäkringen. LIF/RUFI vill hänvisa till de skäl som
läkemedelsförsäkringsföreningen anför för att läkemedel för humant bruk
ej skall omfattas av produktskadelagen.
I andra hand anser vi att lagen, för det fall den kommer att omfatta
läkemedel, i väsentliga delar måste anpassas till omständigheter som är
speciella för läkemedelsprodukter. I övrigt delar LIF/RUFI Industriför-
bundets uppfattning att en svensk produktskadelag skall överensstämma
med den lagstiftning EG-länderna inför i enlighet med direktivet från
1985.
Apoteksbolaget
Sammanfattning
Apoteksbolaget finner att läkemedel bör undantagas från produktskade-
lagen och konsumentskyddet i stället garanteras genom Läkemedelsförsäk-
ringen, eventuellt lagstadgad och vidareutvecklad.
Apoteksbolaget vill vidare understryka det önskvärda i att svensk
lagstiftning i möjligaste mån står i samklang med annan europeisk
lagstiftning för att härigenom skapa så likartade konkurrensvillkor och
läkemedelskulturer som möjligt, eftersom läkemedelsmarknaden i högsta
grad är internationell. Detta gäller ansvarets omfattning, preskriptionstider
etc.
Sjöassuradörernas Förening
Inledning
Föreningen delar uppfattningen att Sverige likt många länder i vår
omvärld bör införa en lagstiftning på produktskadeområdet. Särskilt vad
gäller enskilda finns ett starkt skyddsintresse att ta till vara. Det skall
emellertid betonas vikten av, då lagen utformas, att man väger olika
intressen mot varandra och inte går för långt. Får lagen den konsekvensen
att företag avstår från att tillverka produkter eller väljer att förlägga
tillverkning till andra länder, med en liberalare lagstiftning, eller förlorar
sin internationella konkurrenskraft anser föreningen att andra vägar att
tillgodose skadelidandes intressen bör övervägas. I förslaget finns sådana
farhågor varför föreningen intar ståndpunkten att en reglering på
177
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
produktskadeområdet bör anpassas till vad som gäller enligt 1985 års EG- Prop. 1990/91:197
direktiv.
Försäkringsjuridiska föreningen
Försäkringsjuridiska föreningen tillstyrker införandet av en produktskade-
lag, som i huvudsak innebär att tillverkare, importörer och vissa andra
oavsett vållande enligt skadeståndsrättsliga grunder skall ersätta upp-
komna personskador och sakskador som enskilda drabbas av. På några
punkter bör förslaget dock jämkas eller övervägas ytterligare.
Sveriges domareförbund
Förbundet tillstyrker att produktansvaret regleras i lag och anser att det
i promemorian framlagda förslaget är väl ägnat att ligga till grund för
lagstiftning på området.
Att behovet av lagstiftning inte längre kan ifrågasätttas beror framför
allt på utvecklingen utomlands, som innebär att de flesta länderna i vår
omgivning har stiftat eller inom en nära framtid kommer att stifta lagar
om produktansvar.
Även när det gäller lagstiftningens innehåll finns det, främst av
ekonomiska och handelspolitiska skäl, uppenbar anledning att eftersträva
en harmonisering med lagstiftningen i våra grannländer och i övriga
Västeuropa. En sådan strävan får också anses prägla promemorieförslaget,
även om det på några punkter innehåller medvetna avvikelser. Åtminstone
ett par av dessa kan ifrågasättas, nämligen förslagen att även s k
utvecklingsskador skall omfattas av produktansvaret samt att den yttersta
preskriptionstiden för personskador skall vara 25 år. De argument mot
särreglering i dessa hänseenden som framförts från näringslivet och
försäkringsbranschen, och som närmare redovisas i promemorian, har
enligt förbundets mening en avsevärd tyngd. När det främst gäller
utvecklingsskadorna framstår en formell anpassning till EG-direktivet som
så mycket mer motiverad som det enligt promemorian (s. 104) förhåller
sig så att den föreslagna regeln i de flesta fall inte skulle slå hårdare än
EG-ländernas lagar.
Någon ingående granskning av enskildheterna i förslaget har förbundet
inte haft möjlighet at genomföra. De synpunkter och förslag som framförs
i den allmänna motiveringen i promemorian förefaller emellertid i
allmänhet väl genomtänkta. Att det kommer att uppkomma svåra
gränsdragningsfrågor och andra problem i rättstillämpningen torde dock
vara ofrånkomligt. Som ett exempel på ett område där promemorian inte
ger nämnvärd vägledning kan nämnas företeelsen "sjuka hus", som lär
komma att behålla sin aktualitet i åtskilliga år framåt. Trots att begreppet
produkt enligt förslaget inte omfattar byggnad kan produktskadelagen
väntas få betydelse även i detta sammanhang, eftersom lagen kommer att
gälla för produkter som infogats i fastigheten. Ansvarsfördelningen mellan
178
å ena sidan tillverkare och leverantörer av de i byggnaden använda Prop. 1990/91:197
materialen samt å andra sidan byggaren och husleverantören som valt och
sammanställt materialen vore förtjänt av en särskild belysning.
Eftersom harmoniseringen av de nationella produktansvarslagarna i
väsentliga avseenden kommer att medföra en för flera länder gemensam
praxis, kommer förhoppningsvis många av problemen att relativt snabbt
få sin lösning.
Sveriges Advokatsamfund
Sammanfattning
Advokatsamfundet avstyrker förslaget till den del det innebär avvikelser
från EG-direktivet vad avser utvecklingsskador, självrisk, jämkning vid
personskada, den 25-åriga preskriptionstiden och offentliga föreskrifters
inverkan och tillstyrker förslaget i övrigt.
Advokatsamfundet delar utredningens bedömning att behov föreligger
av att införa en särskild lag om produktansvar. Som framgår av den
allmänna motiveringen (sid. 62), är strävandena mot en västeuropeisk
integration ett av motiven för det nu föreliggande lagförslaget. Det
konstateras som en självklar utgångspunkt att den svenska produktskade-
lagen skall bygga på samma principer som det av EG antagna direktivet
för produktskador. Advokatsamfundet, som delar denna uppfattning,
anser att endast tungt vägande skäl bör föranleda en avvikelse från EG-
direktivet.
Sverige är ett utsatt land med hänsyn till vårt beroende av omvärlden
för import och export. Även om lagförslaget är avsett att ge konsumenten
ett starkare skydd, får man inte försämra villkoren för svenskt näringsliv.
Särskilt förslaget om 25-årig preskription och ansvar för utvecklingsskador
kan leda till negativa konsekvenser för svenskt näringsliv utan motsva-
rande försvarbar nytta för konsumenten.
Motormännens Riksförbund (M)
Motormännens Riksförbund (M) tillstyrker lagförslaget men vill dock
beträffande 2 § framhålla följande, se avsnitt 2.
Sveriges Villaägareförbund
Villaägareförbundet är positivt till att regler om produktansvar nu
föreslås. Produktansvaret är för den enskilde konsumenten ett viktigt
komplement till det köpsrättsliga ansvar som bärs av säljaren.
Riksförbundet Vi i Småhus
Förbundet har vid studier av promemorian funnit att förslaget i allt
väsentligt innebär ökad trygghet för beställaren/köparen av produkter.
Förbundet anser emellertid att reglerna i vissa fall ytterligare bör skärpas
till förmån för köparna/konsumenterna.
179
Sveriges Fastighetsägareförbund Prop. 1990/91:197
Behovet av en säskild produktansvarslagstiftning har uppmärksammats
under senare tid såväl i Sverige som i andra länder. Av särskilt intresse
har därvid varit arbetet med ett EG-direktiv om produktansvar. EG-
direktivet som nu föreligger är givetvis av största intresse när svensk
lagstiftning övervägs.
EG-direktivet får till följd att EGs medlemsländer anpassar sina
rättssystem till detta. Vi har alltså att räkna med en enhetlig europeisk
produktansvarslagstiftning. Som gemensam uttolkare av denna lagstiftning
och EG-direktivet finns EG-domstolen som med säkerhet även i detta
sammanhang kommer att verka pådrivande på rättsutvecklingen inom EG.
Den enhetliga lagstiftningen och rättstillämpningen inom EG kommer
att leda till överskådlighet och förutsebarhet vilket innebär stora fördelar
för producenter och konsumenter.
Mot bakgrund härav och med hänsyn till Sveriges uttalade ambition att
söka harmonisera sin lagstifning med EG-ländernas för att underlätta
handel etc, borde kunna förväntas att departementspromemorian i allt
väsentligt skulle överensstämma med EG-direktivet.
Så är dock inte fallet. På en rad punkter har författaren av promemo-
rian valt andra lösningar än EG-direktivet. Redan terminologin skiljer sig.
Enligt EG-direktivet omfattar begreppet produkt även elektricitet, så ej
i lagförslaget. Ett annat exempel är lagförslagets försök att förklara
produktbegreppet med ett annat begrepp, "lös sak". Någon motsvarighet
finns inte i EG-direktivet. Det kan för övrigt diskuteras i vad mån
införandet av begreppet "lös sak" underlättar tolkningen av produkt-
begreppet.
Andra exempel på betydelsefulla skillnader mellan EG-direktivet och
lagförslaget är preskriptionstiden för personskador, 10 år respektive 25 år,
samt ansvaret för s k utvecklingsskador. Det svenska lagförslaget undantar
inte utvecklingsskador från produktansvaret till skillnad från vad som
gäller enligt EG-direktivet.
Sammanfattningsvis måste skillnaderna mellan departementspromemo-
rians lagförslag och EG-direktivet anses vara betydande.
Hyresgästernas Riksförbund
Yttrandet begränsas till frågan om ansvaret för produktskador i ett
hyresförhållande, då detta inte har behandlats närmare i promemorian.
Vid uppförandet av byggnader används i allt större utsträckning nya,
industriellt framställda produkter. Kunskap om dessa produkter, vad avser
sammansättning och egenskaper, saknas hos husproducenter och andra
användare. Konsekvensen av detta ser vi i dag i form av hus som är
skadliga att vistas i. Vi har fått s k sjuka hus, som inte sällan har sin
grund i valet av byggnadsmaterial, något som enligt förbundets mening är
oacceptabelt. Åtgärder måste därför vidtas för att förhindra att produkter
som kan medföra skador saluförs på byggmarknaden. Hyresgästernas Prop. 1990/91:197
Riksförbund anser att utredningens lagförslag innebär ett steg i rätt
riktning.
HSB:s Riksförbund
HSB har endast bedömt promemorieförslagets betydelse för den svenska
byggmarknaden.
HSB instämmer i att det kan finnas behov att utöver den reglering som
redan finns genom skadeståndslagen och annan speciallagstiftning jämte
rättspraxis särskilt lagstifta om produktansvar. Inte minst med hänsyn till
att produktskador ofta leder till personskador samt att såväl personskador
som sakskador orsakade av bristfälliga produkter ofta drabbar kon-
sumenter finns det särskild anledning till ett bättre och mer heltäckande
skydd än vad som uppnås enligt gällande rätt. Mot denna bakgrund
tillstyrker HSB att en lagstiftning genomförs på grundval av promemorie-
förslaget.
Konsumentvägledarnas förening
Vi ser positivt till förslaget att en produktskadelag införs för att förbättra
den enskildes möjlighet till skadestånd samt att det är näringsidkaren som
har strikt ansvar med regressrätt.
Husmodersförbundet Hem och Samhälle
Husmodersförbundet Hem och Samhälle instämmer helt i utredarnas
bedömningar och tillstyrker förslaget til| Produktskadelag och att den
träder i kraft den 1 januari 1991. Produktskador kan i allmänhet inte
förutses av konsumenten p.g.a. den komplexa sammmansättning många
produkter har. Enligt utredningens olycksfallsbeskrivningar av produkt-
skadeverkningar ger dessa allvarliga personskador eller kan åstadkomma
andra mer eller mindre allvarliga olägenheter för ekonomi, egendom, liv
och hälsa.
Detta skapar givetvis stor otrygghet för konsumenten - människan.
Många åtgärder har i vårt land vidtagits för att förebygga produktskador,
vilket väl beskrivits i kapitel 2.2. Detta har dock visat sig icke vara
tillfyllest varför vi i likhet med utredningen anser det nödvändigt med
strikt produktansvar och därmed större säkerhet och trygghet för
konsumenten vid inköp av olika produkter. I ett senare skede inför en
större marknad inom EG kan ovanstående ha ännu större betydelse.
Husmodersförbundet Hem och Samhälle som aktivt arbetar med
konsumentfrågor hälsar med positiv tillfredsställelse den föreslagna lagen
med förstärkning av den nya konsumentköplagen välkommen. Dessa båda
lagar borde i en framtid ge en betydligt större säkerhet som är nödvändig
för konsumenterna.
181
Prop. 1990/91:197
Trelleborgs tingsrätt
Produktbegreppet
Liksom i produktansvarskommitténs betänkande, föreslås i promemorian
att produkt skall definieras som lös sak. Även om begreppet lös sak inte
i sig närmare finns beskrivet i lagstiftningen i övrigt har tingsrätten ingen
erinran mot denna definition. Dock bör framhållas att begreppet produkt
inte är definierat på detta sätt i vare sig marknadsföringslagen eller
produktsäkerhetslagen. I dessa lagar talas sålunda endast om "vara" (och
tjänst). Mot bakgrund av det nära samband som kommer att råda mellan
dessa båda lagar och en produktskadelag, vore det av värde om man
tillämpade samma begrepp.
Med hänsyn till att såväl EGdirektivet som Europarådskonventionen vid
reglering av produktansvar utesluter skador som vållas av fast egendom,
är det naturligt att så sker även i den svenska lagstiftningen. I konsekvens
härmed, vilket även följer av den i promemorian föreslagna definitionen
på produkt, kommer inte heller lös egendom i form av byggnad att
omfattas av ansvarsreglerna. Härvid vill tingsrätten påpeka att, i de fall
hus säljs "nyckelfärdiga", själva huset inte kommer att betraktas som en
produkt. Bristfälliga konstruktioner, som inte beror på någon enstaka
defekt produkt i byggsatsen, kommer därmed inte att föranleda produkt-
ansvar, trots att sådana konstruktioner kan leda till mögelskador med
åtföljande allergier hos dem som bor i huset.
Såväl i produktansvarskommitténs betänkande som i promemorian har
föreslagits att produktansvaret skall utsträckas till att gälla även om den
defekta produkten har infogats i annan egendom. Det sätt som detta
kommit till uttryck i promemorians lagförslag är emellertid mindre lyckat.
Lagtextens 1 § inleds med två stycken, av vilka det första fastslår att
skadestånd utgår för personskada som en produkt har orsakat och det
andra att skadestånd utgår för egendomsskador. Härmed har reglerats
vilka skador som är ersättningsgilla. Att därefter i tredje stycket ange att
lagen gäller skada som en produkt har orsakat, även om produkten har
infogats i annan lös eller fast egendom, är endast en upprepning av att
skadestånd utges för skada, orsakad av en produkt. Vad som egentligen
avses torde vara att, som produktansvarskommittén uttryckte det:
"Produkt, som ingår som beståndsdel i annan egendom, utgör det oaktat
en produkt för sig i denna lags mening". Tingsrätten förordar att
produktansvarskommitténs förslag i denna del läggs till grund för en
kommande lagstiftning.
Produktslag
Att begreppet produkt skall omfatta såväl industriellt tillverkade
produkter och hantverksprodukter som naturprodukter faller sig naturligt.
Eftersom obearbetade naturalster knappast innefattas i vad man i dagligt
tal menar med produkt, bör i lagtexten uttryckligen anges att även sådana
182
varor omfattas av lagen. Produktansvarskommitténs förslag kan också Prop. 1990/91:197
härvid tjäna som förebild.
Särskilda undantag
Det övergripande syftet med en produktansvarslag måste vara att tillskapa
ett regelverk, som skyddar enskilda konsumenter från skador av vad som
i normalt språkbruk avses med farliga produkter. En illustration härav ger
de många rättsfall som avgjorts av Högsta domstolen: elektriska
apparater, arbetsredskap, djurfoder etc. I den mån det här inte föreligger
några garantiförpliktelser och inte heller någon vårdslöshet är för handen,
saknas möjlighet för den skadelidande att få ersättning. Denna lucka i
lagstiftningen bör, som tingsrätten tidigare har anfört, täppas till. Utanför
detta område finns emellertid lagstiftning som föreskriver ett strikt ansvar
vid skada, som inträffar till följd av farliga verksamheter av de mest skilda
slag, t.ex. drift av kärnkraftverk, distribution av elektrisk ström, järnvägs-
drift, biltrafik, sjöfart och flygtrafik. Såvitt framgår av det material som
presenterats i promemorian och i produktansvarskommitténs betänkande
finns ingen kritik att rikta mot det sätt som denna lagstiftning har
fungerat på. Något behov av att nu skapa ett ytterligare skyddsnät i form
av en produktansvarslag för detta slag av skador kan därför inte rimligen
föreligga. Detta skulle innebära att skadeståndsfrågorna i sådana fall
skulle lösas enligt parallella lagar med i väsentliga avseenden skilda
bestämmelser. En sådan ordning skulle, vilket även produktansvars-
kommittén påpekade, leda till att rättssystemet blev onödigt komplicerat.
Överblicken av skadeståndsrätten skulle sannolikt gå förlorad, och tillämp-
ningssvårigheterna skulle bli avsevärda. Man måste t.ex. med rätta fråga
sig vilka preskriptionsregler och bestämmelser om ansvarsbegränsningar
som skulle tillämpas, produktskadelagens eller speciallagstiftningens. En
utmärkt illustration av dessa problem ges i avsnitt 3.10.
Med hänsyn till det nu sagda avstyrker tingsrätten förslaget om att
produktansvaret skulle gälla skador inom samtliga specialreglerade
verksamheter utom de som faller under atomansvarighetslagen, trafikska-
delagen och lagen om motortävlingsförsäkring. För övrigt är argumenten
för att just dessa verksamheter skulle undantas föga övertygande. I stället
bör konflikten mellan de olika regelsystemen lösas i huvudsak enligt
produktansvarskommitténs förslag och den norska lagstiftningen på
området. Produktskadelagen bör alltså så långt det är möjligt begränsas
till att avse produktskador som inte faller under speciallagstiftning.
Vad härefter gäller frågan om olika försäkringsformers betydelse för
ansvar enligt en produktskadelag, bör utgångspunkten vara att en ev
försäkring på den skadelidandes sida inte bör påverka hans rätt till
skadestånd. Detta är en vedertagen princip inom skadeståndsrätten.
Undantag bör här i princip inte göras i vidare omfattning än vad som
följer av bestämmelserna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen.
I fråga om andra typer av försäkringar kan saken emellertid ställa sig
något annorlunda. Det gäller här läkemedelsförsäkringen och patientför-
säkrngen samt trygghetsförsäkringen. I dessa fall garanteras den skadeli-
dande ersättning genom försäkringar som tecknas av samhällets offentliga
183
organ eller genom kollektivavtal och som har drag av ansvarsförsäkringar. Prop. 1990/91:197
Såsom produktansvarskommittén anförde skulle endast marginella
förbättringar uppstå för den skadelidande, om en produktskadelag kom
att omfatta även skador som täcks av dessa försäkringar. Enligt tingsrätt-
ens mening kan dessa ersättningsformer i stort likställas med den
lagreglering som finns inom trafikskadeområdet m.m. Samma synpunkter
kan därför anföras i dessa fall som redovisats ovan i det sammanhanget.
Tingsrätten anser sålunda att, som produktansvarskommittén föreslog,
skador som faller inom läkemedelsförsäkringens ansvarsområde skall
undantas från produktskadelagen, liksom skador som annars uppkommit
i direkt samband med hälso och sjukvård.
Försäkringsinspektionen
Lagens tillämpningsområde
Inspektionen anser att några andra undantag från lagens tillämpningsom-
råde utöver dem som föreslås i promemorian inte bör göras.
Marknadsdomstolen
Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad
punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte
anförts tillräckligt starka skäl för de förslagna avvikelserna. I det följande
ges exempel på sådana avvikelser.
Enligt EG-direktivet omfattas elektricitet av direktivet. I promemorian
konstateras utan närmare motivering att "de situationer som den här
aktuella lagstiftningen tar sikte på är av annat slag och föranleder andra
överväganden än sådana fall där elektricitet som sådan orsakar skada".
Inte heller berörs vilket produktansvar eller motsvarande som föreligger
enligt lagen (1902:71 s 1) innefattande vissa bestämmelserom elektriska
anläggningar, till vilken lag det hänvisas i promemorian. För det fall
dennna lag ger den skadelidande sämre rättigheter än produktskadelagen
innebär detta en avvikelse från EG-direktivet.
EGdirektivets artikel 13 (s. 75 f)
I promemorian anges rubricerade artikel innebära att direktivet inte berör
"sådana särskilda skadeståndsregler som gäller då direktivet meddelas".
Mot bakgrund av artikelns ordalydelse ("This Directive shall not affect any
rights which an injured person may have...") synes dock artikel 13 inte
avse sådana särskilda skadeståndsregler som är mindre fördelaktiga för
den skadelidande än vad som följer av det aktuella direktivet.
Konsumentverket
Produktbegreppet
Konsumentverket instämmer i promemorians grundläggande synsätt att
reglerna om ett strängare skadeståndsansvar bör ha vidsträckt giltighet
och bygga på en generellt utformad definition av begreppet produkt.
184
Elektricitet Prop. 1990/91:197
Mot bl.a. denna bakgrund är det anmärkningsvärt att elektricitet undantas
från den föreslagna lagens tillämpningsområde. Undantaget avviker
dessutom från EGdirektivet utan att några övertygande skäl anförts för
detta. Personer som skadas av elektrisk ström hänvisas till att begära
skadestånd med stöd av en lag från 1902. Det gäller också beträffande
sakskador. Denna lag innehåller dock en del begränsningar som inte
skulle vara aktuella vid en tillämpning av produktskadelagen.
Ett exempel: Av 4 § andra stycket ellagen framgår att den elektriska
anläggningens ägare inte blir skadeståndsansvarig, om "skadan tillkommit
genom händelse av högre hand" och ägaren inte kunnat avvärja skadan
"genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder".
Det kan ifrågasättas om ellagens synsätt i fråga om offentliga säkerhets-
föreskrifters inverkan på skadeståndsansvaret står i samklang med vad
som föreslås i betänkandet (se särskilt s. 264 f). Enligt promemorian skall
näringsidkaren ha ett självständigt ansvar för sin produkt. Det innebär
bl.a. att han måste hålla sig underrättad om möjliga skadeverkningar av
sina varor och ta hänsyn till krav på förbättringar som ännu inte föranlett
nya anvisningar. Överfört på elområdet innebär det att ägaren av den
elektriska anläggningen skulle kunna bli ersättningsskyldig för skador som
elström orsakat efter åsknedslag, om ägaren underlåtit att ta hänsyn till
kända skadeskyddsförbättringar som ännu inte föranlett nya säkerhets-
föreskrifter.
Det är dock tveksamt om ellagen medger ersättning för denna typ av
skador. Här föreligger en lucka i skyddet mot produktskador. Därför talar
enligt Konsumentverkets mening starka skäl för att produktskadelagens
produktbegrepp även skall omfatta elektricitet. Ett alternativ som dock
ter sig mindre tilltalande kan vara att vid den översyn av ellagen som
för närvarande pågår inom regeringskansliet införa produktskaderegler
som motsvarar de nu föreslagna.
Tjänster
Det kan i många fall vara mycket svårt att bevisa vad som varit orsak till
en skada. Om näringsidkaren gör gällande att skadan inte beror på den
aktuella produktens beskaffenhet utan på ett fel i den tjänst vari
produkten ingått torde han ofta kunna undgå det strikta ansvaret. De
skadelidandes möjligheter att få ersättning är då i praktiken små.
Konsumentverket anser därför att starka skäl talar för att utifrån den
föreslagna regleringen av produktskador en likartad reglering av skador
inom tjänsteområdet övervägs. Under dessa överväganden finns det
anledning att bevaka EGs arbete med regler för ersättning för skador
orsakade av farliga tjänster ("defective services").
Produktslag
Konsumentverket tillstyrker förslaget att produktskadelagen skall vara
tillämplig på såväl obearbetade som bearbetade naturprodukter.
185
Särskilda undantag Prop. 1990/91:197
De föreslagna undantagen från produktskadelagens tillämpningsområde
förefaller vara väl motiverade och föranleder därför ingen erinran. Det är
tillfredsställande att den som är missnöjd med ersättning från läkemedels-
respektive patientförsäkringen även fortsättningsvis skall kunna kräva
ersättning vid domstol, nu med stöd av den nya produktskadelagen.
Allmänna reklamationsnämnden
Inledande bestämmelser, 1-3 §§
Enligt specialmotiveringen omfattar begreppet produkt även levande djur.
Nämnden har ingen invändning mot regleringen i sak, men anser att det
inte är förenligt med normalt språkbruk att inbegripa levande djur i
uttrycket produkt. Nämnden föreslår att levande djur särskilt omnämns
i lagtexten.
Till skillnad mot vad som gäller enligt EG:s direktiv avseende produkt-
skador föreslås i promemorian att skador orsakade av elektricitet inte
skall omfattas av lagen. Nämnden finner inte skälen för denna lösning
övertygande och ifrågasätter om ett sådant undantag behövs. Genom
förslaget accepteras redan i vissa andra fall en dubbelreglering (överlapp-
ning). Detta kunde vara lämpligt även när det gäller elektricitetsskador.
En överensstämmelse med EGdirektiven skulle därmed uppnås. I sak
skulle man också undanröja risken för att lagen (1902:71 s.l) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar inte på ett fullständigt sätt
täcker framtida skador som kan ha samband med produktion/leverans av
elektricitet.
Nämnden ansluter sig i övrigt till förslaget.
Arbetarskyddsstyrelsen
Lagens giltighet i fråga om arbetsskador
Styrelsen vill mycket bestämt avstyrka det undantag från lagens tillämplig-
het som föreslås i 2 § 3. Undantaget innebär att lagen inte skall gälla för
arbetsskada som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring. Enligt
styrelsens uppfattning finns det ett flertal skäl som starkt talar mot ett
sådant undantag.
Det är redan ur principiell synpunkt egendomligt att låta innehållet i
frivilliga avtal mellan privata rättssubjekt styra omfattningen av ett
grundläggande civilrättsligt ansvar. Det finns givetvis i och för sig inga
invändningar mot försäkringsavtal, som fördelar de ekonomiska bördor
som kan bli följden av ett produktansvar. Den rätta ordningen måste dock
vara att statsmakterna först bestämmer omfattningen av det ansvar som
skall gälla. Det står därefter de berörda fritt att efter eget val träffa de
försäkringsavtal som de finner att lagstiftningen ger anledning till.
Styrelsen finner det vidare betänkligt att man på denna punkt gör en
kraftig avvikelse från det regelsystem som genom EG:s produktansvars-
direktiv har införts i stora delar av Europa. Det kan givetvis inom vissa
delar av samhällslivet finnas anledning att i Sverige välja en reglering som
avviker från EG:s. För detta måste dock finnas starka säkerhetsmässiga
186
eller andra motsvarande skäl. Styrelsen kan inte finna att några sådana Prop. 1990/91:197
finns i denna fråga.
Promemorians argument för att undanta arbetsskador
Promemorians huvudargument för att undanta arbetsskadorna synes
sammanfattningsvis vara följande (sid. 84-85):
Enligt gällande försäkringsavtal får en anställd inte föra skadeståndstalan
för arbetsskada mot företag, arbetsgivare, anställd eller annan som är
ansluten till försäkringen. Den som fått ersättning enligt försäkringen
anses ha överlåtit sina eventuella skadeståndsanspråk mot andra än
försäkringsgivaren till denne. Försäkringsgivaren får framställa krav mot
någon som är ansluten till försäkringen endast om skadan vållats
uppsåtligt eller av grov vårdslöshet. Eftersom nästan alla företag är
anslutna innebär dessa regler att det i praktiken ytterst sällan kan bli
aktuellt att med stöd av produktskadelagen kräva skadestånd av en
tillverkare.
Dessa skäl är enligt styrelsens mening inte bärkraftiga. Detta hänger
framför allt samman med att de bortser från den stadigt tilltagande
internationaliseringen av produktion och handel med produkter. Om
tillverkningen har skett i Sverige eller importen har skett genom ett
svenskt företag kan promemorians argument ha viss giltighet. De har dock
bärkraft endast så länge man anlägger ett snävt nationellt synsätt på
frågan.
Man måste i framtiden räkna med att det i en stor del av de fall där
skadeståndsanspråk uppkommer är fråga om importerade produkter. Just
bland internationella tillverkande bolag förekommer det emellanåt att de
importerande svenska bolagen saknar kollektivavtal. I dessa fall skulle det
kunna vara helt realistiskt t.ex. att försäkringsgivaren riktar regresskrav
mot det importerande bolaget med stöd av produktskadelagen om denna
var tillämplig.
Man måste också räkna med krav mot tillverkande eller försäljande
bolag i utlandet, t.ex. vid direktimport. Pågående och blivande inter-
nationellt samarbete på det juridiska området kommer med all säkerhet
att göra det betydligt lättare att ställa sådana anspråk över gränserna.
Vilken lag som skall tillämpas i dessa fall beror naturligtvis av gällande
lagvalsregler. Man måste emellertid förutsätta att det i många fall kan bli
svensk lag som skall tillämpas. Också i dessa fall är promemorians
argument orealistiska, eftersom de utländska företagen knappast kommer
att sluta svenska kollektivavtal om försäkring för arbetsskada och det
svenska försäkringsavtalet därför inte utgör något hinder mot att
anspråken ställs.
Även inom Sverige försvårar undantaget för arbetsskador för de bolag
som har utgivit försäkringsersättning att utnyttja sin regressrätt mot
tillverkaren eller leverantören. Visserligen är försäkringsavtalen för
närvarande utformade så att regressrätten är starkt inskränkt. Man kan
dock inte utgå från att så alltid kommer att vara fallet. Lagen bör utgå
187
från det grundläggande behovet och inte från de försäkringsarrangemang Prop. 1990/91:197
som för tillfället gäller.
Man bör också beakta att det kan finnas inhemska tillverkare och
leverantörer som inte är anslutna till försäkringen. Försäkringsavtalet
hindrar inte att anspråk riktas mot dessa. Visserligen torde det här
huvudsakligen röra sig om mindre företag som volymmässigt inte är så
betydelsefulla. Det finns dock en del som talar för att det ofta är just mot
sådana företag som det kan finnas anledning att rikta krav på grund av
farliga produkter.
Förutsättningarna för trygghetsförsäkringens existens
Promemorians slutsats av de förda resonemangen är att förutsättning-
arna för trygghetsförsäkringen skulle rubbas om den nya lagen görs
tillämplig på personskador inom arbetslivet. Rubbningen skulle kunna bli
så allvarlig att hela försäkringssystemets existens skulle hotas. Eftersom
det får anses vara ett överordnat intresse att det för de skadelidande
förmånliga försäkringssystemet bevaras, bör därför skador som omfattas
av försäkringen hållas utanför lagens tillämpningsområde.
Styrelsen instämmer i att trygghetsförsäkringen är viktig för att den som
drabbats av en skada i arbetet snabbt skall få ersättning. Dock är det
givetvis helt möjligt att anpassa försäkringen till den nya lagstiftningens
innehåll även om arbetsskadorna omfattas av denna. Styrelsen har stor
tilltro till förmågan hos parterna på arbetsmarknaden att finna lämpliga
lösningar på sådana problem. Att hela försäkringens existens skulle hotas
om produktskadelagen blir tillämplig på arbetsskadorna förefaller
knappast sannolikt.
Problemet synes för övrigt inte vara fullt så stort som promemorian
antyder. Den anger på sid. 85 att det skulle bli omöjligt att upprätthålla
försäkringsvillkorens förbud för en anställd att föra skadeståndstalan mot
någon som har tecknat avtal om trygghetsförsäkring eller mot arbetsgivare
eller annan som omfattas av försäkringen. Det väsentliga måste dock vara
att hindra skadeståndstalan mot den egna arbetsgivaren. Förbudet mot
sådan talan påverkas ju inte av produktansvaret. Önskemålet att hindra
skadeståndstalan mot tillverkare och leverantörer förefaller inte alls ha
samma styrka. Att en inskränkning i möjligheterna att förbjuda sådan
talan skulle sätta hela försäkringens existens i fara förefaller överdrivet.
Skadeståndets preventiva effekt
Det finns däremot andra argument som promemorian berör endast
flyktigt men som mycket starkt talar för att lagen görs fullt tillämplig även
på arbetsskador.
Skadeståndsreglerna har inte bara en reparativ utan också en preventiv
funktion. Om skadeståndsansvaret skärps skulle det enligt promemorian
(s. 61) kunna medverka till att antalet produktskador minskar, eftersom
tillverkare får ett större intresse av att tillverka säkra produkter för att
undgå skadeståndsskyldighet eller hålla kostnaderna för ansvarsförsäkring
nere.
188
Styrelsen vill starkt stryka under detta resonemang. När det gäller Prop. 1990/91:197
arbetsskador måste det primära målet vara att hindra att skador alls
inträffar. Även ett aldrig så väl utbyggt ersättningssystem kan aldrig fullt
kompensera t.ex. en förlorad kroppsdel eller en allvarlig
rörelsenedsättning. Skadeståndsansvaret är en väsentlig del i det system
som samhället skapar för att förebygga olyckor och ohälsa.
Skadeståndets preventiva effekt verkar främst på två vägar. Dels ger det
de berörda parterna ett direkt incitament att undvika de kostnader som
kan drabba den som varit försumlig. Dels har det en allmän opinionsbil-
dande effekt, som också innebär ett incitament att undvika olyckor och
ohälsa. Promemorian synes helt bortse från dessa mekanismer och ute-
slutande koncentrera sig på den reparativa effekten. Detta måste
betraktas som felaktigt.
Det svenska systemet för skydd mot farliga produkter i arbetslivet
I den svenska arbetsmiljölagen har skyddet mot farliga produkter hittills
till stor del vilat på förhandskontroll från myndighet eller riksprovplats i
form av besiktning, typgodkännande eller liknande i förening med ett väl
utbyggt inspektionssystem, skött av särskilda tillsynsmyndigheter. I brist
på en modern produktansvarslagstiftning har detta varit ett naturligt sätt
att upprätthålla en god säkerhetsstandard på maskiner och andra
produkter, som vid användning kan medföra risk för allvarliga skador.
I framtiden finns emellertid risk att detta system inte kommer att kunna
upprätthållas i samma omfattning. Ett skäl till detta är de alltmer
krympande resurser som står till tillsynsmyndigheternas förfogande. Ett
annat är den internationella utvecklingen, vilken som tidigare nämnts, går
i riktning från myndighetskontroll mot större ansvar för tillverkare och
leverantörer. Tredjepartskontrollen kan därvid i stor utsträckning komma
att ersättas av egenkontroll eller självcertifiering av tillverkaren. Från
europeiskt håll har redan framförts sådana önskemål om lättnader i det
svenska kontrollsystemet.
Det är emellertid knappast möjligt att överge det hittillsvarande
systemet utan att ersätta det med andra system som ger motsvarande
garantier för säkerheten. I det europeiska systemet är det just pro-
duktansvaret som har gjort det möjligt att i stor utsträckning låta
tillverkare och leverantörer själva sköta produktkontrollen. Förhållandena
i Sverige utgör här inget undantag. Även här synes en utbyggd produkt-
ansvarslagstiftning vara en nödvändig förutsättning för att det skall vara
möjligt att i någon utsträckning tillgodose önskemålen om minskade
myndighets- och andra tredjepartskontroller. Detta gäller inte minst på
arbetsmiljöområdet.
Om det föreslagna undantaget för arbetsskador behålls blir det därför
nödvändigt att i betydligt större utsträckning än eljest behålla svenska
särkrav på tredjepartskontroll, myndighetsgodkännande etc. Detta skulle
i onödan kunna försvåra Sveriges samarbete med övriga europeiska
länder, speciellt EGländerna. En sådan situation bör undvikas.
189
Risk för säkerhetsmässig dumping Prop. 1990/91:197
Det finns en annan allvarlig följd som kan uppkomma om det blir
skillnader mellan produktansvaret i Sverige och andra länder. Styrelsen
syftar här på risken för säkerhetsmässig dumping.
Om skador, som orsakas av produkter, inte leder till skadeståndsskyl-
dighet här samtidigt som sådan skadeståndsskyldighet finns i övriga
Europa, finns det en påtaglig risk för att osäkra eller oprövade produkter
kommer att säljas här i betydligt större omfattning än i andra länder.
Syftet kan vara att göra slut på inneliggande lager av farliga varor eller
att pröva nya konstruktioner innan de marknadsförs i länder med
strängare produktansvar. Om produkten orsakar skador i sådana länder
kommer leverantören att åläggas ett produktansvar. I Sverige kommer
däremot skadorna att ersättas av trygghetsförsäkringen utan kostnad för
leverantören. En sådan utveckling skulle vara ytterst olycklig och måste
med all kraft undvikas. Detta är ytterligare ett mycket starkt skäl mot att
undanta arbetsskadorna från lagens tillämpningsområde.
Statens livsmedelsverk
Den föreslagna produktskadelagen gäller även livsmedelsprodukter och
ger konsumenterna bättre ersättningsmöjligheter vid skador orsakade av
livsmedel än nuvarande lagstiftning. Livsmedelsverket, som vid sin
granskning funnit att förslaget inte torde föranleda särskilda svårigheter
vid tillämpningen inom livsmedelsområdet, tillstyrker att förslaget läggs till
grund för lagstiftning.
Statens energiverk
Allmänt - Statens energiverks utgångspunkt
En ny kontrollordning för elmateriel har genomförts i Sverige. Den
innebär ett visst närmande till EG.
Det tidigare kravet på typgodkännande av elmateriel har fr.o.m. 1990-
01-01 ersatts av en registreringsplikt. Denna innebär att elmaterielen efter
presentation av viss dokumentation kan registreras i elmaterielregistret.
Genom detta har man öppnat ett alternativ till det svenska S-märket. För
vissa produkter kvarstår, p.g.a. deras särskilda beskaffenhet, kravet på ett
typgodkännande. Även dessa produkter måste registreras i elmateriel-
registret.
Skyldigheten att registrera föreligger för den som tillverkar eller im-
porterar för användning inom landet eller den som yrkesmässigt överlåter
eller hyr ut före första användning av materielen. Om registrering gjorts
i en tidigare länk i handelskedjan, upphör denna skyldighet för senare
länkar.
Statens energiverk har som ett led i ett eventuellt närmande mellan
EFTA och EG analyserat för myndigheten relevanta EGdirektiv. Denna
analys har gett vid handen att det inom elsäkerhetsområdet inte synes
möta några större hinder att utfärda EFTAparallelldirektiv. Ett sådant
skulle inte innebära något avkall på regeringens utredningsdirektiv att
elsäkerheten och konsumentens ställning inte får försämras.
190
Den nya kontrollordningen för elmateriel ställer ökade krav på Prop. 1990/91:197
marknadskontroll. För att göra denna effektivare fick statens energiverk
genom en ändring i 1902 års ellag möjlighet att förena förelägganden och
förbud med vite. Dessutom infördes en skyldighet för verket att, vid
åsidosättande av registreringsbestämmelserna, ta ut en sanktionsavgift som
är relaterad till den aktuella produktens omsättning.
Produktbegreppet
Verket ansluter sig till kommitténs uppfattning att elektricitet inte ska
betraktas som lös sak och omfattas av produktskadelagen, men att skador
som orsakats av elprodukter kan falla inom ramen för lagens tillämpning.
Boverket
Den föreslagna produktskadelagen kommer, för boverkets verksamhets-
område, främst att beröra personskador samt sakskador, orsakade av
byggprodukter som infogats vid ny- och ombyggnad av småhus. Vad avser
småhusentreprenader finns idag vid nybyggnad ett i stort tillfredsställande
skydd genom ett garanti - och försäkringssystem, småhusgarantin,
avseende bl.a. skador orsakade av fel eller brister i konstruktion,
utförande eller material. Produktskadelagen avser enbart materialfel som
innebär brister i produktens säkerhet. Den bör dock kunna fungera som
ett värdefullt komplement. I vissa fall kan det för den skadelidande vara
lämpligt att kräva ersättning enligt produktskadelagen i stället för att
utnyttja småhusgarantin. Lagens betydelse bedöms vid ombyggnad som
större, där den bör kunna fungera som komplement till eventuella avtal
och allmänna skadeståndsregler.
Att byggnadsmaterial omfattas av lagen kan förutses medföra ett större
intresse från tillverkaren att deklarera sina produkter. Boverket har i
remissyttrande avseende den ovan nämnda departementspromemorian (Ds
1990:14) föreslagit att lagen om produktinformation i första hand bör
omfatta sådana byggprodukter som med nuvarande kunskapsnivå kan
befaras orsaka besvär ur hälso- eller miljösynpunkt. Parallellt härmed bör
ett frivilligt varudeklarationssystem kunna tillskapas för övriga bygg-
produkter. I förslaget till produktskadelag finns inte några bestämmelser
om produktinformation. Förslaget i 4 § andra stycket att produktens
säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning,
marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar och övriga omständighe-
ter, bör dock enligt Boverkets mening påverka byggmaterialbranschen att
frivilligt lämna närmare information om sina produkter. Genom att lämna
sådan information begränsar tillverkaren sitt ansvar. En produktskadelag
kan härigenom främja ett större kvalitetsmedvetande i byggprocessen.
Lantbruksstyrelsen
Produktbegreppet
Såvitt lantbruksstyrelsen kan bedöma faller gentekniskt förändrade djur,
växter och mikroorganismer in under den föreslagna lagens produktbe-
grepp. Det finns mycket som talar för att gentekniskt förändrade
191
naturprodukter kommer att bli allt vanligare i framtiden. Lantbruksstyrel- Prop. 1990/91:197
sen anser därför att det är angeläget att ansvarsfrågan för skador som
skulle kunna förorsakas av sådana produkter blir särskilt belyst.
Statens jordbruksnämnd
Med beaktande av de intressen som statens jordbruksnämnd företräder
har nämnden inget att erinra mot att produktskadelagens tillämpnings-
område föreslås omfatta även naturprodukter. Enligt nämndens uppfatt-
ning saknas skäl att särbehandla jordbruksnäringen.
Fiskeristyrelsen
Fiskeristyrelsen har, efter övervägande av förslaget till produktskadelag,
funnit att föreskrifter om ett strikt skadeståndsansvar vad gäller fiskpro-
dukter blir alltför långtgående. Om ett sådant ansvar ändå införs anser
fiskeristyrelsen att undantag skall göras för vild fisk som säljs i obearbetat
skick.
Motivering
Fiskeristyrelsen har enligt sin instruktion bl.a. till uppgift att främja
avsättningen av fisk och fiskprodukter. Med fisk avses enligt 2 §
fiskeriförordningen (1982:126) även hummer, kräfta, räka, krabba,
bläckfisk, ostron, mussla och nejonöga. Dessa produkter tillhandahålls dels
av fiskare som på traditionellt vis bedriver fiske ur de vilda bestånden,
dels av fiskodlare. Både den vilda och den odlade fisken är normalt
behäftad med egenskaper som kan innebära en viss skaderisk. Sålunda
finns vanligen för människan farliga parasiter, såsom Anisakis och
binnikemask hos fisk. Vidare kan toxiner från alger, vilka upptagits av
vilda eller odlade musslor, orsaka förgiftningsskador hos människor.
Fisken kan även ta upp andra giftiga substanser såsom exempelvis
kvicksilver och DDT. Det kan även finnas medicinrester i odlad fisk.
En del av de skador som kan bli följden av fiskkonsumtion är klart att
hänföra till s.k. systemskador. Exempelvis bör en fiskleverantör inte kunna
ställas till ansvar om någon kvävs eller på annat sätt skadas av efter
rensningen kvarvarande fiskben. Inte heller bör den som sålt färsk fisk
riskera att få svara för parasitangrepp orsakade av en felaktig eller
utebliven tillredning.
Däremot bör konsumenten kunna utgå ifrån att produkten är fri från
vissa defekter såsom följder av felaktig hantering av färsk fisk eller
förekomst av giftiga ämnen. För detta ändamål finns dock föreskrifter i
livsmedelslagstiftningen. Den fiskproducent som genom underlåtenhet att
följa de myndighetsföreskrifter som finns för verksamheten, eller på annat
sätt varit uppenbart vårdslös, bör om skada inträffar därför kunna ställas
till ansvar enligt skadeståndslagens regler.
Att därutöver föreskriva ett strikt ansvar, som dessutom innefattar även
säkerhetsrisker som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen kan
förutse, synes vad gäller fiskprodukter vara alltför långtgående.
192
Om ett strikt produktansvar ändå införs enligt promemorieförslaget Prop. 1990/91:197
finner fiskeristyrelsen det dock inte finnas skäl att göra undantag för
odlad fisk. Sådan fisk står ju under fortlöpande kontroll av odlaren och
kan därför antas utgöra en homogen produkt med kända och väsentligen
likartade egenskaper.
Vad beträffar fisk som hämtas ur de vilda bestånden är kontrollmöjlig-
heterna dock sämre. Normalt saknas möjlighet att bedöma vilken
påverkan fisken utsatts för i sin levnadsmiljö. Inte heller efter fångsten är
kontrollmöjligheterna sådana att en fullständig säkerhet kan garanteras.
I departementspromemorian hävdas att räckvidden av ett undantag från
skadeståndsansvar för obearbetade naturprodukter skulle bii starkt
begränsad. Detta dels av att det strikta ansvaret endast avser produkter
som tillhandahålls som ett led i en näringsverksamhet och dels av att
kravet på vad som är att anse som en bearbetad produkt antas bli lågt
ställda men ändå, genom svåra gränsdragningsproblem, resultera i ett ökat
antal tvister. Som ett exempel på gränsfall anges rensad fisk. En regel
som är så oklar att den ger upphov till sådana problem anses om möjligt
böra undvikas. Dessutom framhålls i promemorian som en ytterligare
begränsande faktor att det sätt på vilket naturprodukter brukar säljas
medför att det i praktiken kan vara omöjligt att finna en ansvarig
producent.
Fiskeristyrelsen finner dock att det, trots dessa tungt vägande skäl, bör
övervägas om inte ett undantag skall göras för obearbetade naturproduk-
ter i enlighet med EGdirektivets grundversion. I vart fall bör undantag
föreskrivas vad gäller vild fisk som säljs i obearbetat skick. Detta skulle
innebära att en anpassning sker till vad majoriteten av de EGländer som
redan beslutat om produktskadelagar har beslutat. Dessutom anser
fiskeristyrelsen att det borde finnas ett visst intresse av att låta domstols-
praxis lösa de gränsdragningsproblem som angetts. Att antalet processer
blir stort omedelbart efter det att en ny lagstiftning trätt i kraft men
minskar sedan vägledande rättsfall erhållits torde väl inte vara ovanligt.
Därutöver kan väl antas att, även om något undantag inte görs, en del
tolkningsfrågor uppkommer i samband med den nya lagstiftningen vilka
får överlåtas till praxis att lösa. Exempelvis kan väl delade meningar om
vad som är att hänföra till systemskador förväntas uppkomma.
Statens mät- och provstyrelse
Ett av de viktigare målen med produktskadelagen är att förmån till-
verkare, importörer, marknadsförare och tillhandahållare att inna
produkten sätts i omlopp säkerställa att denitne orsakar skada.
Ofta används samma typ av produkt inom arbetslivet och på fritid. Inte
sällan överförs produkter som använts inom arbetslivet, efter avskrivning
eller efter byte till nyare modeller, till privatsektorn och användes vid
hobby- eller fritidsaktiviteter.
Det är viktigt att tillverkare m.fl. inte indirekt uppmanas eller ges
utrymmet att vidta mindre omfattande säkerhetsåtgärder när produkten
skall användas på fritid än om den skall användas yrkesmässigt.
193
13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
Den skadelidande måste ges samma möjlighet att påtala produktbristen Prop. 1990/91:197
oavsett om han skadats i arbetet eller på fritiden.
MPR föreslår därför med hänsyn härtill och till nödvändigheten av en
närmare anpassning till EG:s produktansvarsdirektiv att en omprövning
av begränsningarna i § 2 sker.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
Undantaget för arbetsskador
Enligt förslagets 2 § skall lagen inte gälla arbetsskada som omfattas av
kollektivavtalsgrundad försäkring. Detta undantag innebär att lagen inte
kommer att täcka skador i den mån dessa ersätts av trygghetsförsäkringen
(TFA).
Enligt villkoren för denna försäkring gäller att den anställde inte får
föra skadeståndstalan mot juridisk person som har tecknat trygghetsför-
säkringen med anledning av personskada som utgör arbetsskada. Inte
heller tillåts han föra talan mot arbetsgivare, anställd eller annan som
omfattas av försäkringen. Villkoren föreskriver också att återkrav (regress)
från TFA mot något av nu angivna subjekt endast är tillåtet om skadan
har vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller om den som
orsakat skadan varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel.
Försäkringsvillkoren är som kollektivavtal bindande.
I den öppna marknad som EG innebär och som lagförslaget utgör en
orientering mot, kan den begränsning av den skadelidandes rättigheter
som det här är fråga om ifrågasättas. Genom att lagförslaget ej tillåter
den skadelidande föra skadeståndstalan beträffande skada som omfattas
av TFA kommer den ordning som nu gäller i Sverige på detta område
att permanentas.
Nämnden finner en sådan utveckling diskutabel (jfr arbetsdomstolens
dom 1988 nr 137).
De skäl som anförs i promemorian till stöd för undantaget är ej
övertygande. Departementet framhåller, att den reparativa funktionen hos
den ersättning som utgår från TFA är uppfylld "väl så bra” som skade-
stånd enligt den föreslagna lagen på arbetsskadornas område. Från den
skadelidandes synpunkt skulle det "snarast vara en försämring", om denna
lag skulle träda i stället för TFA såvitt avser arbetsskador (s. 84). Bakom
detta resonemang ligger förutom den snabbare handläggningen av
ärendena hos TFA att ersättningen från TFA är något generösare än vad
som följer av de allmänna skadeståndsrättsliga regler och grundsatser vilka
eljest i princip tillämpas (jfr a.st.).
Departementets resonemang i denna fråga föranleder ett par påpekan-
den från nämndens sida. Det första gäller storleken av ersättningen från
TFA, det andra spörsmålet om den skadelidandes frihet att välja mellan
att begära ersättning från TFA och att kräva skadestånd.
Överkompensation står ej i överensstämmelse med den grundläggande
skadeståndsrättsliga principen att den skadelidande skall försättas i samma
läge som han befann sig i före skadan. I den mån ersättningen har denna
karaktär på ett enda område strider den också mot ambitionen att
behandla alla skadelidande på samma sätt i skadeståndshänseende. Att
194
lägga överkompensation som grund för att vägra skadelidande rätten att Prop. 1990/91:197
utnyttja förmånen av ett strikt produktansvar är inte tillfredsställande.
Till detta skall läggas att småskador endast ersätts i begränsad
utsträckning ur TFA (jfr s. 84). Accepteras principen att även småskador
skall ersättas enligt den föreslagna lagen, uppkommer på denna punkt en
orättvisa för den som tillfogats arbetsskada; han kan varken erhålla
ersättning från TFA eller skadestånd enligt den föreslagna
produktansvarslagen.
När det gäller den skadelidandes valfrihet anförs i promemorian att
produktskadelagens tillämpning på arbetsskador skulle medföra att
förutsättningarna för TFA kan "komma att rubbas i sådan grad att hela
försäkringssystemets existens hotas" (s. 85-86). Varför och på vilket sätt
detta skulle ske redovisas dock ej närmare. Såväl patient- som läkemedels-
försäkringarnas ersättningsanordningar av i viss mån samma karaktär har
ansetts kunna överleva, trots att lagen skall vara tillämplig även på
patient- och läkemedelsskador. Om TFA ej skulle kunna klara av
konkurrensen från ett skadeståndssystem, verksamt vid sidan av, måste
det tyda på något inneboende fel i försäkringen. Trafikförsäkringen
fungerar utmärkt trots att lagen har bibehållit den skadelidande vid rätten
att begära skadestånd i stället för trafikskadeersättning. Också patient-
och läkemedelsförsäkringarna har lyckats tjäna sina syften, trots att de
som tillfogats patient- och läkemedelsskador beretts möjlighet att i stället
för ersättning från försäkringarna begära skadestånd. Rätten till skade-
stånd tjänar i dessa fall i själva verket som en påtryckning på försäkring-
arna; om de ej fungerar tvingas den skadelidande utnyttja skadestånds-
reglerna med allt vad detta kan innebära av obehag för försäkringsgiva-
ren, ej minst med tanke på den offentlighet som en process medför.
Anledning saknas till antagande att den föreslagna produktskadelagen inte
också vid arbetsskador skulle kunna fungera på detta sätt. Nämnden
avstyrker därför det undantag för arbetsskador som upptagits i förslagets
2 §.
Elektricitet
Under begreppet produkt inkluderar EGdirektivet uttryckligen elektricitet
(art.2). Lagförslaget har dock inte denna räckvidd. Med produkt avses
enligt detsamma lös sak (1 § 3 st.) och elektricitet räknas inte som lös
sak (s. 64). Att den föreslagna lagen inte omfattar elektricitet motiveras
med att de situationer "lagstiftningen tar sikte på är av annat slag och
föranleder andra överväganden än sådana fall där elektricitet som sådan
orsakar skada" (s. 65). Skador orsakade av elektrisk ström från elektriska
anläggningar kommer enligt promemorian att med den föreslagna
lösningen "regleras i första hand av lagen (1902:71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar" (s.65).
Nämnden, som fäster uppmärksamheten vid att nämnda lag innehåller
begränsningar av ansvaret vilka saknar motsvarighet i den föreslagna
produktskadelagen, har svårt att förstå varför EGdirektivet just när det
gäller elektricitet skulle innehålla en otillfredsställande reglering. Även i
Västtyskland har lagstiftaren infört ett strikt ansvar för skada, orsakad av
195
anläggning som leder eller avger elektricitet. Detta har inte hindrat landet Prop. 1990/91:197
från att i enlighet med EGdirektivet låta sin produktansvarslagstiftning
omfatta även skada orsakad av elektricitet.
Statens Järnvägar
Förslaget enligt promemorian
Produktskadelagen skall enligt förslaget inte gälla skador som omfattas av
vissa i lagen uppräknade regelverk. Till skillnad från betänkandet av
produktansvarskommittén (SOU 1979:79) ingår inte skador inom
transportomr8ådet i den uppräkningen. Skälet till detta anges
huvudsakligen vara, att de skadelidande eljest riskerar att gå miste om det
utvidgade skydd den nya lagen är avsedd att ge även på det området.
SJ
Skall produktskadelagen vara tillämplig även på områden där skadestånds-
rättsliga specialregleringar redan finns, krävs förtydliganden i visst
avseende.
Som förslaget ger uttryck för avgränsas tillämpningsområdet naturligt
genom den innebörd begreppet produkt ges. I här berört avseende torde
inte den frågan vålla några större problem.
Däremot är inte förslaget tydligt vad gäller ansvarssubjektens anknytning
till tillämpningsområdet. Väl kan det vara så, att en skada som uppkom-
mer exempelvis i följd av järnvägs drift också är att anse som en
produktskada. Från den skadelidandes synvinkel är därvid det viktiga, att
den skada han lider blir ersatt. Huruvida ersättning betalas med stöd av
den ena eller den andra lagstiftningen spelar mindre roll för honom. Från
den skadeståndsskyldiges synvinkel är däremot inte val av lagstiftning
egalt. Detta beror helt enkelt på, att de olika lagstiftningarna har olika
ansvarssubjekt järnvägen respektive den som produktskadelagen pekar
ut.
När det nu föreslås att produktskadelagen skall vara tillämplig även på
skador inom transportområdet är det därför viktigt att klargöra, att
ansvarssubjekten inte är desamma. Kräver den skadelidande ersättning
med stöd av exempelvis järnvägstrafiklagen, skall järnvägen ersätta skadan.
Åberopas däremot produktskadelagen är ansvaret att söka på annat håll.
Det är av största vikt att detta kommer till uttryck i förarbetena till lagen.
Eljest riskerar förslaget uppfattas så, att järnvägen, jämväl enligt
produktskadelagen, skall bära det slutliga ansvaret för en produktskada
som uppstår vid järnvägsdriften.
Landsorganisationen i Sverige (LO)
Förslaget behandlar ett område som framstår som angeläget att lagregle-
ra. Detta alldeles särskilt om en harmonisering till den gemensamma
marknaden kommer att genomföras fullt ut.
Den inriktning på kontroll av produkters säkerhet som förutsätts vara
grundläggande, tillverkardeklaration , dvs. tillverkarens egen försäkran
om att produkten/varan uppfyller gällande standards eller säkerhetsregler,
196
nödvändiggör möjligheter för dem som drabbats av icke fullgoda
produkter att bli kompenserade för den skada de vållats.
Den föreslagna lagstiftningens effekter i preventivt syfte är också viktiga
att ta med vid bedömningen av lagstiftningsbehovet på området.
Risken att som producent/importör drabbas av ersättningskrav kan bli
en väsentlig påtryckning att tillhandahålla så säkra produkter som
överhuvudtaget är möjligt.
Därför kan det föreslagna undantaget i fråga om ersättning vid arbets-
skada som omfattas av kollektivavtalsförsäkring inte utan korrigeringar
accepteras.
Om kompensation för skada orsakad av produkt ej drabbar tillverkaren
eller importören, bortfaller det incitament som dessa bör ha för att på
marknaden föra ut säkra produkter.
LO vill i detta avseende också hänvisa till den argumentation som
anförs i yttrande från Svenska Metallindustriarbetareförbundet. I detta
hänvisas till yttrande från Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
Universitet, som påpekar att undantag för skador som omfattas av
frivilliga försäkringar kan leda till socialt otillfredsställande konsekvenser
i enskilda fall.
Metall anför vidare att det i nuvarande försäkringssystemet inte finns
några regler som återför ansvaret på den som kunnat minska risken.
Det finns ingen anledning att tumma på rätten för den skadade att få
ersättning. Dock måste det finnas möjligheter att utkräva ersättning för
den skada som en bristfällig produkt har vållat.
Som ovan anförts är det viktigt och har dessutom anförts som ett av
syftena med lagen, att ansvarskraven skall utgöra en påtryckning på
tillverkare och importörer att till marknaden tillhandahålla säkra
produkter.
Prop. 1990/91:197
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
I förslaget har undantag från lagens tillämpningsområden gjorts för skada
som omfattas av atomansvarighetslagen, skada som omfattas av
trafikskadelagen eller lagen om motortävlingsförsäkring och arbetsskada
som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring.
Dessa skadefall anses av utredningen vara tillgodosedda genom special-
lagstiftning.
När det gäller arbetsskador motiveras undantaget av att personskador
i arbetslivet ersätts genom socialförsäkringen, dvs. arbetsskadeförsäkringen
i kombination med den allmänna försäkringen. Arbetsskadeförsäkringen
kompletteras av ett särskilt ersättningssystem, trygghetsförsäkringen vid
arbetsskada. Försäkringen grundar sig på kollektivavtal mellan parterna
på den privata arbetsmarknaden. De offentliganställda har ett motsva-
rande ersättningssystem. Genom trygghetsförsäkringen erhåller den
skadelidande skillnaden mellan ersättning som beräknats enligt skade-
ståndsrättsliga normer och den ersättning som utges från arbetsskadeför-
säkringen. Arbetstagare erhåller ersättningen oavsett vållande.
Trygghetsförsäkringen innebär flera fördelar för den anställde. En
anställd kan dock inte enligt försäkringsvillkoren föra skadeståndstalan
197
mot arbetsgivaren med anledning av en personskada som utgör arbets- Prop. 1990/91:197
skada. Enligt utredningen är det därför ytterst sällan som en skadestånd-
stalan kan föras mot en arbetsgivare som enligt skadeståndsreglerna
ansvarar för en skada som tillfogats en anställd. Om produktskadelagen
skulle bli tillämplig på arbetsskador skulle det innebära att detta
försäkringsvillkor inte skulle kunna upprätthållas. Det är alltså för att inte
rubba försäkringssystemet, vilket fungerar bra enligt utredningen, som
man valt att undanta arbetsskador från lagens tillämpningsområde.
TCO anser att resonemanget att försäkringssystemet inte bör rubbas är
riktigt och att undantaget av denna anledning kan anses berättigat.
Emellertid har lagtexten utformats på ett sådant sätt att varje kollektivav-
tal om försäkring avseende arbetsskada som träffats mellan arbetsmarkna-
dens parter gör att lagens undantagsregel blir tillämplig. Det uppställs på
detta sätt inget kvalitetskriterium på de försäkringar som kan leda till att
lagen inte tillämpas. TCO anser att det bör markeras, att för att
undantaget avseende arbetsskador skall vara tillämpligt, den kollektivav-
talsgrundade försäkringen inte får innebära att den skadelidande erhåller
ett sämre skydd än t.ex. trygghetsförsäkringen ger.
Vissa organisationer inom näringslivet
I fråga om förslagets undantag för arbetsskador menar organisationerna
att försäkringssystemets fördelar inte är så stora att de motiverar en
avvikelse från EG:s motsvarande regler. Beträffande skador orsakade av
läkemedelvill vi hänvisa till Läkemedelsförsäkringsföreningensyttrande.
Svenska Arbetsgivareföreningen
I vårt yttrande över rubricerade förslag har vi bl a avstyrkt att ar-
betsskador som omfattas av kollektivavtalsgrundad försäkring skall
undantas från lagens tillämpningsområde. Sedan vi tagit del av Arbetar-
skyddsstyrelsens yttrande i samma ärende vill vi härmed meddela att vi i
princip instämmer i de argument som där framförs mot nämnda
undantag. Vi vill på detta sätt understryka vikten av en fullständig
anpassning till motsvarande regler inom EG.
Grossistförbundet Svensk Handel
Vi har tagit del av Arbetarskyddsstyrelsens yttrande över förslaget till
Produktskadelag.
Vi vill för vår del instämma i de synpunkter Arbetarskyddsstyrelsen har
redovisat för att arbetsskador inte skall undantas från den föreslagna
lagens tillämpningsområde. I sammanhanget vill vi betona att vi därvid
fäster särskild vikt vid vad Arbetarskyddsstyrelsen anför i 5 st sid 4, som
antyder möjligheter till harmonisering med EG vad gäller provning.
Vi hänvisar därvid till den skrivelse till Utrikesdepartementets handels-
avdelning den 14 februari 1990, där Grossistförbundet Svensk Handel
betonat vikten av att en sådan harmonisering åstadkommes.
198
Industrins Byggmaterialgrupp
Produktbegreppet
I betankandet föreslås att begreppet "produkt" bör kompletteras med en
föreskrift om att lagen skall tillämpas även på skador genom produkter
som har infogats i annan lös eller fast egendom.
Såvitt gäller fast egendom har Byggmaterialgruppen inte funnit att de
motiv som anförs är sådana att en avvikelse från i dag gällande praxis bör
ske. Sådana skador brukar sammanfattas i begreppet "ingrediensskador"
och regleras enligt praxis genom köplagens bestämmelser dvs. normalt
med tillämpning av förekommande allmänna leveransbestämmelser och i
sista hand enligt gällande entreprenadbestämmelser, se bilaga 2 vilken
ingår som bilaga till DS 1990:14 och som ger en bild över ansvarsrelation-
er i byggprocessen.
Begreppet "byggmaterialprodukter" är ett sammanfattande begrepp som
i sin tur omfattar helt artskilda produkter. När beteckningen byggmaterial-
produkter används menas i praktiken uteslutande fysiska föremål. I dessa
föremål utgörs insatsvarorna av olika material men också av olika mindre
beståndsdelar av kemisk eller annan natur. Det ter sig därför inte rimligt
att en tillverkare av en beståndsdel till en lös sak, som infogas i en
byggnad, skall ha ett längre gående ansvar än vad som gäller enligt
entreprenadrättsliga regler. För det entreprenadrättsliga ansvaret gäller i
dag AB 72 eller motsvarande. F.n. pågår ett arbete för revidering av
dessa bestämmelser. Olika förslag till ansvarsregler finns men samtliga
torde komma att inrymma ett förlängt och utvidgat ansvar. Bland de
diskuterade förslagen föreslås exempelvis ansvarstiden till 5 år ("strikt"
ansvar) eller 10 år (vållande). I förslaget till lag om entreprenadgaranti
enligt Ds 1990:14 gäller att ansvarstiden är begränsad till 10 år. I den
mån som garantin utnyttjats skall garantigivaren eller annan som utbetalt
ersättning enligt garantin kunna resa regresskrav mot part som vållat
skadan. Till detta kommer att ansvaret är begränsat till väsentliga fel. En
översyn av AB 72 kommer i sin tur att föranleda en liknande revidering
av ABM 75. Härigenom kommer ett fungerande och tillfredsställande
entreprenad- och byggmaterialrättsligt system anpassat till dagens behov
och krav att kunna utvecklas.
Enligt Byggmaterialgruppen saknas därför anledning att byggmaterial-
industrin, som en följd av förslaget till produktskadelag, skall påföras ett
mera omfattande ansvar, såväl i sak som i tid, än vad som gäller enligt
entreprenadrätten i dessa delar.
Konsekvensen blir annars att entreprenören, som inte omfattas av
ansvaret enligt produktskadelagen, men som, i synnerhet vid totalentrepre-
nad, har det totala ansvaret för en byggnad blir fri från ansvar efter en
betydligt kortare ansvarstid - i aktuellt förslag (DS 1990:14) är exempelvis
ansvarstiden maximalt 10 år vid vållande samtidigt som byggmaterial-
tillverkaren har en yttersta preskriptions(ansvars)tid om 25 år.
Entreprenören har den sammanfattande kunskapen om den byggnad
som han skall uppföra. Han väljer konstruktionslösning, byggnadsteknik,
byggnadssätt, material etc. ofta på basis av ett fast pris. Detta betyder att
entreprenörens val av exempelvis byggmaterial har ett uttalat samband
Prop. 1990/91:197
199
med priset. Materialleverantören å sin sida säljer ofta genom återförsälja- Prop. 1990/91:197
re. Han vet sålunda i regel ej under vilka förutsättningar materialet
användes. Vidare är materialleverantören inte med vid uppförandet av en
byggnad eller deltager i slut- och garantibesiktningarna. Till detta kommer
bevisbördeproblematiken enligt föreliggande förslag att jämföras med de
bevisregler som idag gäller enligt entreprenadrätten.
Byggmaterialgruppen anser sålunda att begreppet "produkt" ej skall
omfatta lös egendom som infogas i fast egendom.
Sveriges Köpmannaförbund
Frågan om okända aktörer i tidigare led anknyter till frågan om lagen
också skall omfatta obearbetade produkter från djur eller växtvärlden.
EG:s direktiv om produktskadelag omfattar varje lös sak med undantag
av lantbruksråvaror- och jaktprodukter. Av de sex länder som hittills
genomfört lagstiftning enligt direktivet har endast Luxemburg begagnat
sig av möjligheten att låta obearbetade lantbruks- och jaktprodukter
omfattas av det strikta ansvaret. Köpmannaförbundet anser inte att
Sverige på denna punkt skall avvika från majoriteten av EGländerna. Med
den föreslagna lagregeln följer att detaljisten kan bli ansvarig för defekta
färska varor som fisk och grönsaker trots att han inte kunnat utöva
inflytande över produktens beskaffenhet. Förbundet avstyrker att
obearbetade lantbruks och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret.
Lantbrukarnas Riksförbund
Mot bakgrund av vad promemorian säger (sid 62) om att strävan mot en
västeuropeisk integration är ett av motiven till lagstiftning om produkt-
ansvar, är det förvånansvärt att förslaget inte har följt EGdirektivet i de
avseenden som gäller produkter från lantbruk och jakt (naturprodukter).
Såvitt framkommit är det av EG:s medlemsländer endast Luxemburg
som följt den svenska linjen att inkludera naturprodukter. I beaktande av
att behovet av produktskadelagstiftning är hänförlig till utvecklingen i det
industriella samhället är det förvånansvärt att naturprodukter inkluderas
i lagförslaget.
Naturprodukter kan typiskt sett inte anses vara hänförliga till de
produkter som bör vara innefattade i produktskadelagens tillämpningsom-
råde. Naturprodukter avviker typiskt sett från vad som avses regleras i
lagförslaget. Så länge det funnits en mänsklig civilisation har naturproduk-
ter varit en del därav varför det faller sig onaturligt att på detta sätt
reglera naturprodukter i enlighet med de särskilda risker som hör samman
med det industriella samhället. Erfarenhetsmässigt har inte heller
naturprodukter visat sig ha annat behov än vad som kan anses täckas av
redan gällande rättsbestämmelser.
Förslaget i den del som avser naturprodukter blir inte mindre betänkligt
av att det kommer att avvika från vad som blir gällande rätt inom
EGländerna, frånsett Luxemburg. En uttalad mening från statsmakten att
åstadkomma en lagharmonisering mellan Sverige och EGländerna bör
200
genomföras så att svenska lantbruksprodukter inte tvingas bära ett ansvar, Prop. 1990/91:197
som dels typiskt sett avviker från vad som bör ligga på naturprodukter,
dels ger svenskt lantbruk svårigheter på exportmarknaden som inte
motsvaras av ett lagstiftningskrav i de länder vi exporterar till.
LRF vill således å det starkaste invända mot att förslaget inte följer
EGdirektivet vad gäller naturprodukter. Detta innebär att förslagets 2 §
bör ges en punkt 4 avseende naturprodukter med innebörd att dessa
produkter exkluderas från lagens tillämpningsområde.
Sveriges Livsmedelshandlareforbund
Vi vill också särskilt understryka det orimliga i att låta obearbetade
lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret där
producent/tillverkare oftast inte går att spåra. Förslaget leder till att den
enskilde detaljisten kan bli ansvarig för defekter som är fullkomligt
omöjliga att upptäcka och som han eller hon inte haft minta chans att
påverka. Även på denna punkt har dessutom Sverige ansett sig behöva gå
längre än EG:s direktiv.
Kemisk-Tekniska Leverantörforbundet in.fl.
Inget undantag för obearbetade jordbruksprodukter
I EG-direktivet är detta frivilligt. Vi tror att det kan bli svårigheter med
bevisbördan. Sett ur den lokala handelns perspektiv kan dessa produkter
komma från flera leverantörer och det kan vara mycket svårt att i
efterhand konstatera vilken "potatis" som varit förgiftad och varifrån den
kommer. Det kan leda till en undersökningsplikt inom handeln som kan
ha strukturella effekter.
Resonemanget om gränsdragningsproblem är givetvis berättigat, men
mot detta måste ställas att handeln för att skydda sig mot skadeståndskrav
måste försäkra sig eller bara köpa från leverantörer med kvalitetskontroll,
garantiintyg eller liknande.
Sveriges Hotell- och Restaurangforbund
Som påpekats i betänkandet har Högsta domstolen i ett mål funnit att
den som hanterar livsmedel har ett strikt ansvar för personskada. Att på
detta sätt skärpa produktansvaret kan ses som en naturlig utveckling av
rättstillämpningen. Gästen bör ha ett fullgott skydd så som ett strikt
ansvar medför.
Svårigheter kommer dock att uppstå för restauratören vid regresstalan
i vissa fall. Utredningen pekar på jordbrukarfallen med blandade leve-
ranser. Att i efterhand fastställa var skadan uppstod, och vem som
slutligen skall bära ansvaret kan ge komplicerade bevissituationer, till
förfång för den som haft strikt ansvar gentemot gästen.
På sid. 277 i betänkandet nämns ett restaurangfall som avser bearbet-
ning av produkter.
Skillnaden mellan att i microvågsugn värma en skadlig fryst maträtt efter
anvisningar från leverantören och att steka denna maträtt som färsk
201
produkt måste vara hårfin. I det första fallet är det inte fråga om en av Prop. 1990/91:197
restaurangen bearbetad produkt, medan i det senare kan bearbetning
anses ha skett. Vissa gränsdragningsproblem mellan bearbetad eller ej
bearbetad produkt måste komma att uppstå inte bara inom vårt område.
Av utredningens förslag drar vi slutsatsen att en restaurang har strikt
ansvar då en gäst t.ex. skadar sina tänder på grund av hagelskott i
viltkött. Hagel kan normalt inte upptäckas vid beredning av köttet. Kan
rester av hagel anses vara en förutsebar möjlig ingrediens i vissa viltslag
eller skall restaurangen åläggas ett upplysningsansvar? Kan då en upplys-
ningsskyldighet skydda restaurangen från ett strikt ansvar om skada
ändock inträffar.
Detta problem bör klargöras.
Arbetsskadereglerna
Vad avser skillnaderna i ersättningsreglerna för arbetsskada kan förståelse
hysas för att bevara den svenska modellen. Dessa regler ger ett fullgott,
säkert och enkelt skydd för de anställda. Det har påpekats i förslaget att
de nu gällande arbetsskadereglerna är förmånligare än vad som skulle bli
fallet om produktskadelagen skulle komma att tillämpas.
Likväl borde även här en anpassning till internationella regler övervägas,
eller i vart fall eftersträvas, utan att för den skull minska de anställdas
skydd. Kostnaderna för arbetsskador har i Sverige blivit mycket omfat-
tande. Varje försök att nå mindre kostsamma alternativ borde övervägas.
Det faktum att försäkringsbolagen inte har full regressrätt mot tillverkare
av skadliga produkter leder till att de inte behöver ta det fulla ansvaret.
Även typgodkännande av produkter innebär en försvagning av skade-
ståndsansvaret och därmed intresset att förbättra produkterna utöver vad
som krävs vid en produktkontroll.
LKD Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning
Programvarans relation till produktskadelagen
I kapitel 4 Specialmotivering, sid. 242, behandlas programvarans roll.
Inledningsvis påpekas att ett program inte omfattas av produktskadelagens
produktbegrepp och att ett program i sig inte kan orsaka en produktskada
i lagens mening. Däremot är en leverantör av en programstyrd produkt
skadeståndsansvarig även om skadan orsakats av programmet.
Därefter konstaterar utredarna, i uppenbar strid med resonemanget
ovan, att produktansvar kan bli aktuellt under vissa förutsättningar,
nämligen om programmet är lagrat på en skiva, är avsett för datorer med
breda användningsområden, är industriellt framställt, ibland av världsom-
spännande företag.
Om alla eller flera av dessa kriterier är uppfyllda, förefaller utredarna
mena att tillverkaren av mediet som programmet lagrats på ska bära
ansvaret för det program som är lagrat på skivan, under förutsättning att
skadan kan härledas till brister i mediet.
Detta är inte en rimlig lösning. Tillverkaren har inte möjlighet att
bedöma vad slags program som kan komma att lagras på mediet. Media
bör i stället närmast uppfattas som ett slags förpackning, inte som en
202
programstyrd produkt. För detta talar även mediets låga värde i Prop. 1990/91:197
förhållande till den programvara som är lagrad på mediet. Ett företag
som tillverkar och säljer tomma disketter kan inte rimligen ta ansvar för
vad programvaruleverantören sedan lagrar på disketten.
Det är inte heller lämpligt att lägga ansvaret på en datortillverkare för
de fel som orsakats av program som styr datorn i de fall då tillverkaren
av datorn saknar möjlighet att kontrollera vilka program som inläses i
datorn och vilka funktioner datorn utför.
Vi har vidare svårt att inse varför programmets spridning, industriella
framställning och tillverkarens verksamhet i andra länder ska ha betydelse
vid bedömningen av om en produkt vållat skada enligt denna lag eller ej.
Vi anser inte att det är möjligt att ta ställning till för- och nackdelar av
att införa produktansvar för en typ av immateriellt verk, programvara
efter det summariska resonemanget i utredningen. Det krävs en mer
utförlig analys av vad programvaran bör anses vara i lagens mening,
speciellt vad gäller gränsdragningen mot annan information som är lagrad
på skivminnen och andra instruktioner som styr olika produkter.
Elektricitet
1 EGdirektivet omfattar produktansvaret även elektricitet. Av vilka skäl
undantas detta i det svenska förslaget Hänvisning görs till ellagen och att
elektricitet inte är någon "lös sak", men någon utförligare förklaring ges
ej till avvikelsen.
Sveriges Marknadsförbund
Omfattning
Produktskadelagen i förslaget omfattar ej arbetsskador som intäckts av
kollektivförsäkring. På sikt vore det rimligt om kostnaden för denna typ
av skador hamnade direkt på de företag i vars regi de orsakats. Lika väl
som miljöförstöring skall räknas in i företagets kostnader, bör kostnaden
för förstörda ryggar etc. göra det.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
2 §
Vad först gäller undantaget för arbetsskada i p 3 avses arbetsskador som
drabbar anställda. Utan närmare motivering sägs att undantaget inte
omfattar skador som drabbar t.ex. skogsbrukare som omfattas av
trygghetsförsäkring (s. 252). Försäkringar av sistnämnda slag överenstäm-
mer i allt väsentligt med motsvarande försäkring för anställda och även
skador som omfattas av aktuella försäkringar kan enligt riksförbundets
mening undantas i lagen. Således skulle förslagsvis även undantas sådan
försäkring för grupper av näringsidkare som i fråga om utformning och
funktion kan jämställas med kollektivavtalsgrundad försäkring (jfr
försäkringsrättskommitténs förslag till personförsäkringslag och skadeför-
säkringslag, SOU 1986:56 resp. SOU 1989:88). Vad som närmare avses
med kollektivavtalsgrundad försäkring framgår inte av lagförslaget.
Begreppet förekommer i 10 kap. i nyssnämnda två lagförslag och det bör
anges om det är denna kommittés definition eller något annat som avses.
203
Riksförbundet motsätter sig inte att något särskilt undantag inte görs Prop. 1990/91:197
för patientskadeförsäkringen. Däremot bör lagen inte omfatta läkemedels-
försäkringen. Den närmare grunden för detta framgår av det remiss-
yttrande som avges av Konsortiet för Läkemedelsskador. Riksförbundet
vill endast understryka att produktskadelagen inte passar på läkemedels-
skador och att läkemedelsförsäkringen kan anses ge de skadelidande ett
fullgott skydd. Den omständigheten att skadeståndslagen i dag är
tillämplig på läkemedelsskador motiverar inte att också en speciallagstift-
ning inom produktansvarsområdet skall kunna åberopas.
Folksam
Särskilda undantag
Patient och läkemedelsförsäkringarna bör kunna undantas från lagens
tillämpningsområde.
Det ifrågasätts om trafikskador bör undantas från produktskadelagens
tillämpningsområde.
Nuvarande ersättningsanordningar särskilt vid personskada bygger
antingen på lagbunden skadeståndsrätt eller på ersättningssystem som vilar
på skadeståndsrättsliga principer, s.k. särordningar. Alltsedan personskade-
rätten reformerades i mitten av 1970-talet har särordningar byggts ut vid
sidan av den lagreglerade skadeståndsrätten. Förslaget till produktskade-
lag utgör ett nytt led i denna utvecklingskedja.
Den nu antydda utvecklingen medför problem såvitt gäller avgräns-
ningen mellan olika system och möjligheter att använda skadeståndsrätten
parallellt med särordningarna. Dessa frågor är utomordentligt viktiga för
det samlade ersättningssystemets rationalitet och funktion.
I huvudsak erbjuder sig två metoder. Den ena är att låta ersättnings-
systemen fungera bredvid varandra, parallellmetoden. Den andra är att
dra fasta gränser och utesluta andra ersättningskrav än de som hör till
den ifrågavarande särordningen, exklusivmetoden. I förslaget till produkt-
skadelag 2 § har man i motsats till Produktansvarskommitténs förslag
från 1979 valt en kompromiss mellan dessa metoder så att krav enligt
produktskadelagen inte skall kunna föras när det gäller arbetsskador inom
det kollektivavtalsreglerade området, trafikskador och atomskador.
Däremot är parallellkrav möjliga när det t.ex. gäller läkemedelsskador,
patientskador och andra transportskador än trafikskador.
Parallellmetoden har fördelen att det blir lätt att hitta en ersättningsord-
ning för varje krav. Genom regresser kan skadan eventuellt återföras på
rätt kostnadsbärare. Nackdelen är de höga transaktionskostnader som
uppkommer vid krav mot flera system och regresser mellan dessa.
Exklusivmetoden innebär motsättningsvis att transaktionskostnader på
grund av dubbelkrav undviks. Man riskerar dock att socialt ömmande fall
inte får full ersättning. Den sistnämnda synpunkten torde dock kunna
tillgodoses genom en sorgfällig gränsdragning mellan de olika systemen.
Ett exklusivsystem kan vidare komma att fungera diskriminerande om
ersättningens höjd varierar mellan olika närliggande system eller om de
processuella rättssäkerhetsgarantierna är olika i olika ersättningsanord-
204
ningar. Slutligen kan ett exklusivsystem medföra att kostnadsfördelningen ProP- 1990/91:197
kan förryckas så att andra än de som bäst kan förebygga en risk får bära
skadekostnaderna.
Efter övervägande av för- och nackdelar med de olika metoderna finner
vi exklusivmetoden vara den som på sikt bäst främjar konsumentnyttan.
Den sänker transaktionskostnaderna i hela ersättningssystemet och
maximerar därmed det tillgängliga utrymmet för ersättning. Den
ståndpunkten skulle medföra att ytterligare undantag skulle behöva intas
i 2 §, nämligen för läkemedels- och patientskada samt för vissa transport-
skador.
Beträffande de enskilda särordningarna noteras följande.
Vad gäller arbetsskadorna har dessa en prioriterad ställning genom
lagen om arbetsskadeförsäkring. Därutöver gäller TFA. En anställd får
inte föra skadeståndstalan mot arbetsgivare som omfattas av TFA.
Ersättningens storlek kan avvika från skadeståndsrätten, positivt såväl som
negativt. Av praktiska skäl kan här krav enligt produktskadelagen böra
uteslutas om man accepterar skillnaderna i ersättningsnivå.
I fråga om trafikskador kan både trafikskadelagens och skadestånds-
lagens regler åberopas, något som har kritiserats i litteraturen. Ersätt-
ningsnivån och de processuella möjligheterna är lika i dessa bägge system,
liksom på produktskadeområdet. Mot att undanta produktskadelagen från
tillämpning här talar starkt, att bilproducenterna, som genom produkt-
säkerhetsinsatser kan förhindra trafikskador, i så fall helt befrias från
kostnadsansvar för dessa.
Läkemedelsskadorna och patientskadorna borde kunna undantas från
produktskadelagens tillämpningsområde. Det kan diskuteras om detta bör
förutsätta att ersättningsnivåerna harmoniseras med allmän skade-
ståndsrätt och med de processuella möjligheter som andra försäkringar
erbjuder.
Beträffande transportskador i övrigt är än mera ingripande harmonise-
ringsåtgärder nödvändiga för en full tillämpning av exklusivmetoden.
Konsortiet för läkemedelsförsäkring
Inledning
Konsortiet har bara kommenterat lagförslaget ur läkemedelsförsäkringens
synvinkel varför endast de bestämmelser berörs som vi anser vara
relevanta ur läkemedelsförsäkringens perspektiv.
Konsortiets åsikt är att läkemedels speciella karaktär och egenskaper gör
att de bör särbehandlas i produktansvarshänseende. Produktansvarskom-
mittén föreslog därför av samma skäl år 1976 i betänkandet "Produkt-
ansvar 1 Ersättning för läkemedelsskada" en särskild lagstiftning för just
läkemedel. I remissbehandlingen av betänkandet framkom starka skäl för
att i stället för lagstiftning inom läkemedelsområdet välja en frivillig
försäkringslösning. Det beslutades att en kollektiv läkemedelsförsäkring
skulle omfatta alla preparat på den svenska marknaden. Den infördes den
1 juli 1978.
I det senare betänkandet "Produktansvar II" undantogs följdriktigt
läkemedel.
205
Läkemedelsförsäkringen har fungerat utomordentligt väl under de snart Prop. 1990/91:197
tolv år som den varit i kraft.
I promemorian "Produktskadelag" föreslås utan någon närmare analys
av konsekvenserna att produktskadelagen även skall omfatta läkemedel.
Om läkemedel omfattas av produktskadelagen kommer detta att
komplicera och fördyra administrationen av läkemedelsskador utan att
några reella fördelar vinns för den skadelidande.
I stället kan försäkringens i jämförelse med produktskadelagens
generösa omfattning komma att ifrågasättas.
De främsta skälen som talar emot att läkemedelsskador omfattas av
produktskadelagen är följande
defektbegreppet passar ej in på läkemedelsbiverkningar,
utebliven effekt vid läkemedelsanvändning innebär inte att läkemedlet
är defekt,
produktskadelagens bestämmelser om instruktionsfel passar ej in på
läkemedelsbiverkningsinformation,
de föreslagna jämkningsreglerna, är inte anpassade till ersättning vid
läkemedelsskada,
småskador kommer att innefattas men normalt ej leda till ersättning då
huvudparten av skadorna utgör systemskador,
psykiska skador utan samband med fysisk skada bereder utomordentligt
svåra sambandsbedömningar.
Ovanstående problemområden kommer sannolikt att leda till en ökad
processbenägenhet och ökade administratioskostnader för försäkring,
näringsliv och det allmänna utan att konsumentens ställning reellt stärkts.
Följande skäl gör att den frivilliga läkemedelsförsäkringen är att föredra
framför en produktskadelagstiftning för läkemedelsskador
läkemedelsförsäkringen omfattar både utvecklingsskador och system-
skador,
inom läkemedelsförsäkringen räcker det att samband föreligger med
övervägande sannolikhet,
den skadelidande behöver inte påvisa en säkerhetsbrist/defekt,
ersättningen vid ideell skada är högre än skadeståndsrättens vid
invaliditet,
preskriptionstiden är satt utan yttersta gräns,
den skadelidande behöver inte peka ut en specifik ansvarig tillverkare/-
importör, i försäkringen behöver enbart sambandet med läkemedels-
konsumtion visas,
läkemedelsförsäkringen omfattar även läkemedel under klinisk prövning,
dvs. innan produkten satts i omlopp,
Särskilda undantag
Vi föreslår att 2 § utökas med en punkt 4 med följande lydelse:
§2
Lagen gäller inte
1. skada som omfattas av atomansvarighetslagen (1968:45),
206
4. "skada som har orsakats av läkemedel som omfattas av läkemedels- Prop. 1990/91:197
försäkringen"
Läkemedelsforsäkringsföreningen
Sammanfattning
Läkemedelsförsäkringsföreningen förordar att personskador orsakade av
läkemedel för humant bruk undantas från den föreslagna lagens
tillämpningsområde och att sådana skador i första hand även fortsätt-
ningsvis ersättes under den frivilliga läkemedelsförsäkringen.
Allmänt
Läkemedelsförsäkringen tillkom på frivillig väg 1978 varför det då
föreliggande förslaget till lag om ersättning för läkemedelsskada (SOU
1976:23) inte behövde genomföras. Då produktansvarskommittén lade
fram sitt förslag till en generell produktansvarslag (SOU 1979:79) var det
därför naturligt att undanta läkemedelsskador från den föreslagna lagens
tillämpning. Många kritiska röster höjdes mot lagförslaget på ett flertal
punkter, dock inte såvitt avsåg det gjorda undantaget för läkemedel, mer
än möjligtvis indirekt av Juridiska fakultetsnämnden i Uppsala. I stället
var det så, att flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, förordade att
möjligheterna att utvidga kretsen av frivilliga ersättningsformer som
möjligt alternativ till utvidgad lagstiftning skulle undersökas.
Den frivilliga försäkringen som ersättning för lagstiftning är i ett
internationellt perspektiv ett unikt instrument, som vi bör värna om.
Instrumentet medverkar till att förhindra uppkomsten av sådana avarter
till ersättningspraxis, som kännetecknar kanske framför allt förhållandena
i USA. Att förmå en producent i USA att på frivillig väg utge ersättning
för en produktskada är, p.g.a. de särskilda förhållanden som där råder, i
det närmaste otänkbart. Att inleda rättsligt förfarande är därför den
skadelidandes enda reella möjlighet att utfå ersättning. Vad detta innebär
i processkostnader och tidsutdräkt är allom bekant. Det torde ligga i allas
intresse att undvika att den "amerikanska modellen" får fotfäste i Sverige.
Det är härvidlag värt att notera, att skadelidande i Sverige inte någon
gång sedan försäkringens tillkomst behövt föra en domstolsprocess för att
få tillgodosett ett berättigat krav på ersättning.
Lagstiftningsbehovet avseende läkemedel
Förslaget till produktskadelagen torde ha tre huvudsyften:
1. att förebygga produktskador,
2. att tillförsäkra skadelidanden adekvat ersättning, och
3. att lägga ersättningsansvaret på tillverkaren (importören).
Vad gäller den preventiva effekten kan det konstateras, att utveckling,
tillverkning och försäljning av läkemedel i Sverige redan är så kringgärda-
de av bestämmelser som tar sikte på produktsäkerheten, att något behov
av lagen av denna anledning inte kan anses föreligga. Föreningen hänvisar
härvidlag bl.a. till prop. 1989/90:99 om ny myndighet för kontroll och
tillsyn på läkemedelsområdet m.m.
207
Vad sedan gäller ersättningen, konstateras på sid. 82 i promemorian att Prop. 1990/91:197
"intresset av att tillförsäkra de skadelidande fullgod ersättning motiverar
således inte att produktskadelagen görs tillämplig på .... etc.....läke-
medelsförsäkringen''. Föreningen delar denna uppfattning.
Slutligen kan konstateras, att också intresset av att hänföra kostnaderna
för ersättningarna till dem som bär produktansvaret är tillgodosett genom
läkemedelsförsäkringen, eftersom denna bekostas av läkemedelsföretagen.
Det noteras att motsvarande inte gäller för de undantagna trafikskadorna.
Det är oklart för föreningen, vilka skäl departementet kan ha haft för
att nu föreslå att läkemedel skall inkluderas i lagens tillämpningsområde.
I vart fall synes åtgärden inte ha varit föranledd av strävan att uppnå
lagens ovan angivna huvudsyften. Några andra hållbara skäl har inte
kunnat utläsas ur promemorian.
Läkemedelsförsäkringen
Försäkringsformen är i motsats till lagstiftningen ett mycket flexibelt
redskap som lätt låter sig anpassas till samhällsutvecklingen. Försäkrings-
villkoren kan snabbt och enkelt justeras för att möta eventuella nya
behov. Villkoren för läkemedelsförsäkringen har också under de gångna
åren ändrats flera gånger. Ändringarna har varit till förmån för de
skadelidande och bl.a. avsett höjda ersättningsnivåer. Föreningen är
naturligtvis även fortsättningsvis beredd att ompröva försäkringsvillkoren
med hänsyn till utvecklingen på produktansvarets område.
Såsom också konstaterats i promemorian, erbjuder läkemedelsförsäkring-
en ett mer vidsträckt skydd än vad som kan förväntas bli fallet med en
produktskadelag. Bl.a. ersätter försäkringen skador som lagen undantar,
t.ex. s.k. systemskador och skador som har samband med vetenskaplig
prövning. Vidare är beviskraven väsentligt lägre ställda och ersättningsbe-
loppen mer generösa. Den långa tid som försäkringen har fungerat, har
visat att den frivilliga ersättningsformen är mer än ett fullgott alternativ
till lagstiftning.
Den frivilliga försäkringen ersatte en föreslagen speciallagstiftning på
området. Såväl speciallagstiftning som försäkring har den fördelen, att de
har ett begränsat område för sin tillämpning. Det blir därför möjligt att
ta hänsyn till speciella omständigheter som kan föreligga inom det
avgränsade området och att anpassa speciallagen eller försäkringsbe-
stämmelserna till sådana omständigheter. Inte minst läkemedelsområdet
är mycket speciellt i flera avseenden och därför i behov av särreglering.
E. generell lag däremot, som den föreslagna produktskadelagen, saknar
möjligheten till särskild anpassning, vilket ligger i sakens natur.
Också i förhållande till speciallagstiftningen erbjuder den frivilliga
försäkringsformen fördelar. Frivilligheten medför att det, vid bedömningen
av det enskilda skadefallet, blir lättare att frångå försäkringsvillkorens
bokstav till förmån för den skadelidande (ex gratia), än vad som hade
varit fallet om en bedömning skall ske utifrån en lagbestämmelse. Rädslan
för den prejudicerande effekten skulle vara väsentligt större i det senare
fallet. Man kan således vid tillämpningen av försäkringsvillkoren tillåta sig
en mer långtgående skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Som
208
|
exempel på detta kan nämnas, att ersättning också utgått till närstående Det är också viktigt att understryka betydelsen av en effektiv skade- Det är således föreningens övertygelse, att en väl fungerande, frivillig |
Prop. 1990/91:197 |
|
Lag och/eller försäkring Föreningen anser det befogat att påminna lagstiftaren om, att läkemedels- Efter att ha begrundat helhetsintrycket av promemorian, är det före- Såväl av den allmänna motiveringen (s. 82) som av specialmotiveringen |
209 |
14 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
skadelägen. Genom att uppställa denna förutsättning, har departementet Prop. 1990/91:197
uppenbarligen inte ansett sig behöva behandla möjligheten att förutsätt-
ningen skulle brista. Detta synes vara att göra lagstiftningsarbetet alltför
enkelt.
Föreningen anser det vara självklart att departementet skall behandla
frågan om läkemedelsförsäkringen på samma sätt som departementet
behandlat motsvarande frågeställning för bl.a. trygghetsförsäkringen.
Beträffande trygghetsförsäkringen uppställs inte förutsättningen att denna
försäkring skall fortsätta att gälla jämsides med den föreslagna lagen. I
stället förs, som sig bör, en diskussion beträffande de möjliga effekterna
av att låta lagen omfatta de skador som täcks av försäkringen. Då de
troliga effekterna anses övervägande negativa, föreslår departementet
följdriktigt att ett undantag för trygghetsförsäkringen bör göras i lagen (se
promemorian, s. 82-87). En motsvarande analys av läkemedelsförsäk-
ringens situation kommer sannolikt leda till att även läkemedel bör
undantas.
Det måste ha stått helt klart även för departementet att, som ovan
nämnts, försäkringsvillkoren aldrig varit avsedda att tillämpas jämsides
med någon annan lag än den nu gällande allmänna skadeståndslagen.
Skälet för försäkringens tillkomst var just att den trädde i stället för en
utvidgad lagstiftning inom området. Frånvaron av lagstiftning har varit en
förutsättning för försäkringens tillkomst, utveckling och tillämpning under
mer än tio år. Departementet har därför anledning att ifrågasätta
hållbarheten av den förutsättning som ligger till grund för lagförslaget
såvitt avser läkemedel för humant bruk.
Föreningen har inte möjlighet att nu uttala sig om försäkringens
framtid, för den händelse läkemedel inkluderas i lagens tillämpnings-
område. Det ankommer inte heller på föreningen att ta ställning i frågan,
utan ett sådant beslut måste ligga hos de som berörs av lagstiftningen och
de ändrade förutsättningarna, nämligen läkemedelsföretagen (dvs. försäk-
ringstagarna).
Föreningen har dock samrått med företagens branschorganisationer, LIF
och RUFI, i frågan. Helt klart är att läkemedelsföretagen, med hänsyn till
de nya förutsättningarna som kommer att gälla om lagförslaget antas,
måste ompröva värdet av att upprätthålla försäkringen. Det förefaller inte
sannolikt att de nuvarande villkoren i så fall skulle kvarstå oförändrade.
Eftersom många av de aktuella företagen redan har globala ansvarsförsäk-
ringar, måste de också ställa sig frågan om det finns anledning att
framdeles överhuvud engagera sig i försäkringen, som endast blir en
belastning såsom dubbelförsäkring, såväl kostnads- som hanteringsmässigt.
Undantagets utformning
Såsom framgått, anser föreningen att läkemedel för humant bruk bör
undantas från produktskadelagens tillämpningsområde. Vad närmare
gäller utformningen av undantagsbestämmelsen, föreslår föreningen att
produktansvarskommitténs förslag bör antas, nämligen
210
"personskada som orsakats av läkemedel, varvid med läkemedel förstås Prop. 1990/91:197
vara, på vilken läkemedelsförordningen är tillämplig."
Tillägget "personskada" är motiverat av att läkemedelsförordningen även
är tillämplig på läkemedel för veterinärt bruk. Försäkringen omfattar
emellertid endast personskador.
Läkemedelsförsäkrngen har under den långa tid den har funnits
utvecklat ett ersättningssystem som, såsom helhet, väl tillgodoser behovet
av ersättning för personskador som orsakats av läkemedel. Såsom
framhålls i promemorian (bl.a. i specialmotiveringen s. 252) är försäk-
ringen "oftast förmånligare för de skadelidande" än vad som kan tänkas
bli fallet med tillämpningen av den föreslagna lagen. Det är också riktigt,
att försäkringen undantar vissa skador från rätt till ersättning. Men, som
framhålls i promemorian (s. 82), "villkorens inskränkningar i fråga om
beloppsgräns m.m. är inte mer ingripande än att de skadelidande måste
anses ha ett godtagbart skydd".
Vad som framhållits under avsnitt 5 ovan, är mycket viktigt också i
detta sammanhang, nämligen att försäkrngen inte får ses som ett
komplement till den föreslagna produktskadelagen. Försäkringen är
avsedd att endast komplettera den allmänna skadeståndslagen för att på
så sätt undanröja behovet av annan lagstiftning på läkemedelsområdet.
Ersättning för personskador som har samband med läkemedel skall
således ersättas genom försäkringen eller, om ersättning från försäkringen
inte utgår, genom de regler som den allmänna skadeståndslagen
uppställer. Det sagda är nödvändigt för att försäkringen skall kunna
behålla sin flexibilitet och medverka till att ett fullgott ersättningssystem
upprätthålls som, vid en helhetsbedömning, bäst tillgodoser de skadelidan-
des intressen.
Det är därför viktigt att försäkringen även fortsättningsvis kan undanta
t.ex. småskador. Regleringen av sådana skador orsakar oproportionellt
höga kostnader. Skall sådana skador ersättas av försäkringen kommer det
helt naturligt att negativt påverka försäkringens möjligheter att upp-
rätthålla andra delar av försäkringen, där ersättningsmöjligheten är
utvidgad i jämförelse med den föreslagna lagen. Detta skulle negativt
inverka på ersättningen till skadelidande där ett större ersättningsintresse
föreligger än vad som är fallet vid småskador. Detta hindrar naturligtvis
inte en skadelidande ifrån att även i framtiden söka ersättning för
småskador i enlighet med skadeståndslagens bestämmelser.
Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen För
Utländska Farmacevtiska Industrier
Sammanfattning
Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för
Utländska Farmacevtiska Industrier förordar att personskador orsakade
av läkemedel för humant bruk undantas från lagens tillämpningsområde
och att sådana skador i första hand även fortsättningsvis ersätts under den
frivilliga läkemedelsförsäkringen. LIF/RUFI vill hänvisa till de skäl som
Läkemedelsförsäkringsföreningen anför för att läkemedel för humant bruk
ej skall omfattas av produktskadelagen.
211
I andra hand anser vi att lagen, för det fall den kommer att omfatta Prop. 1990/91:197
läkemedel, i väsentliga delar måste anpassas till omständigheter som är
speciella för läkemedelsprodukter. I övrigt delar LIF/RUFI Industriför-
bundets uppfattning att en svensk produktskadelag skall överensstämma
med den lagstiftning EGländerna inför i enlighet med direktivet från
1985.
Allmänt
Läkemedelsförsäkringen tillkom på frivillig väg den 1 juli 1978 varför det
då föreliggande förslaget till lag om ersättning för läkemedelsskada (SOU
1976:23) aldrig genomfördes. Då produktansvarskommittén lade fram sitt
förslag till en generell produktansvarslag (SOU 1979:79) undantogs
således läkemedelsskador från den föreslagna lagens tillämpning. Läke-
medelsförsäkringen i Sverige är en unik företeelse. LIF/RUFI anser att
läkemedelsförsäkrngen under sin mer än tioåriga existens har fungerat väl,
vilket också omvittnas av föreliggande promemoria. Det är att observera
att sedan läkemedelsförsäkringens tillkomst har ingen prövning vid
domstol skett för skador som inträffat efter den 1 juli 1978.
Läkemedelsförsäkringen är också flexibel. Den har kunnat förändrats
och förbättrats allt efter praxis och vunna erfarenheter. Tveksamma
skadefall har bedömts positivt från den skadelidandes synpunkt. Bevis-
kravet "övervägande sannolikhet" måste betraktas som betydligt förmån-
ligare för den skadelidande än det beviskrav som ställs i den föreslagna
produktskadelagen.
Läkemedelsförsäkrngen går i vissa fall längre än den föreslagna produkt-
skadelagen. Sålunda ersätts s.k. systemskador under förutsättning att
åtagandets villkor uppfylles.
Kontrollmyndighet
När det gäller läkemedel vill vi poängtera de rigorösa säkerhetskrav som
Socialstyrelsens läkemedelsavdelning ställer på tillverkaren/importören. I
detta avseende vill vi understryka vad som sägs i remissvaret från
läkemedelsförsäkringen. Vi vill ytterligare framhålla detta genom att
referera till vad som skrives i regeringens proposition 1989/90:99 om en
ny myndighet för kontrollen och tillsynen på läkemedelsområdet m.m.
"2 Nuvarande förhållanden, 2.1 bakgrund:
Den statliga kontrollen och tillsynen på läkemedelsområdet syftar till att
ge konsumenterna tillgång till effektiva och säkra läkemedel av god
kvalitet och att uppnå en ändamålsenlig användning av läkemedel. Det
praktiska kontroll- och tillsynsarbetet är inriktat på att se till att
läkemedlen vid varje tidpunkt uppfyller de krav som då gäller och att
läkemedlen används på ett godtagbart sätt. Samtidigt som läkemedelskon-
trollen måste uppfylla högt ställda krav får den inte vara överdrivet kritisk
så att tillgången till nya och bättre eller billigare läkemedel som
forskningen och utvecklingsarbetet kan leda fram till fördröjs. En effektiv
läkemedelskontroll har också samhällsekonomisk och handelspolitisk
betydelse."
212
Lag och/eller försäkring Prop. 1990/91:197
I det fall läkemedel kommer att omfattas av produktskadelagen vill
LIF/RUFI u nderstryka vad Läkemedelsförsäkringsföreningen har anfört
om den frivilliga läkemedelsförsäkringens fortsatta existens. LIF/RUFI
måste därför ompröva värdet av att upprätthålla försäkringen. Flertalet
av medlemsföretagen har globala ansvarsförsäkringar där premien på intet
sätt är reducerad p.g.a. det faktum att man i Sverige har vad som kan
betraktas som en extra produktansvarsförsäkring. Kommer produkt-
skadelagen att omfatta läkemedel är det möjligt att det enskilda företaget
utträder ur läkemedelsförsäkringsföreningen. Därmed är den frivilliga
läkemedelsförsäkringens existens hotad. I dag är praktiskt taget alla
företag som är verksamma på den svenska läkemedelsmarknaden anslutna
till läkemedelsförsäkringsföreningen och det vore att beklaga om genom
utträde av enskilda läkemedelsföretag föreningens sammansättning
förändrades i negativ riktning.
Apoteksbolaget
Allmänt
Förslaget till produktskadelag ger konsumenten ett väsentligt utökat skydd
avseende ersättning för såväl personskada som egendomsskada och
kommer att stimulera såväl tillverkare som importörer att höja säkerhets-
nivån hos de tillhandahållna produkterna. Detta ser Apoteksbolaget som
positivt. Produktansvarskommittén föreslog att bl.a. läkemedel skulle
undantagas från en kommande produktskadelag vilket var utgångs-
punkten för alla då angivna remissvar. I föreliggande lagförslag är
läkemedel inte undantagna. Härvid synes hänsyn ej ha tagits till nedan-
stående förhållanden som råder beträffande läkemedels godkännande,
tillgänglighet och användning.
Leveransplikl
Läkare i Sverige har fri förskrivningsrätt och apotek har skyldighet att
snarast anskaffa och expediera vad läkaren förskrivit. I normalfallet är
läkemedlet en s.k. registrerad farmaceutisk specialitet med en inhemsk
tillverkare eller utländsk tillverkare med ombud i Sverige. Ibland
förskriver läkaren ett läkemedel som ej finns registrerat i Sverige men
som Apoteksbolaget kan importera från utländsk tillverkare (licensläke-
medel). I andra fall förskriver läkaren en komposition som ej finns som
färdigtillverkat läkemedel utan Apoteksbolaget måste tillverka detta enligt
läkarens recept. Enligt lagförslaget bär Apoteksbolaget det strikta ansvaret
för produkterna i de senare fallen. Apoteksbolaget kan inte välja att avstå
från att importera eller tillverka i dessa fall. Fabrikanter kan komma att
upphöra med att tillhandahålla läkemedel där säkerheten inte är nöjaktigt
känd enligt produktskadelagen. Apoteksbolaget kan därefter tvingas att
importera eller tillverka dessa. Det är inte rimligt att ett strikt produkt-
ansvar skall åvila den som enligt nuvarande lagar och avtal har skyldighet
att leverera eller tillverka produkter och ej kan välja att avstå från detta.
213
Läkemedel med låg omsättning
Många läkemedel i Sverige har en låg omsättning. Ca 400 av de
läkemedel som såldes 1989 hade en omsättning mindre än 30 000 kr och
ca 250 st en omsättning mindre än 10 000 kr. Dessa läkemedel kan vara
utomordentligt viktiga för små patientgrupper men är kommersiellt
ointressanta för tillverkaren. Om dessa läkemedel belastas med tillkom-
mande kostnader eller kommer att utgöra ett större ekonomiskt
risktagnde för tillverkaren/importören är risken stor att de kan komma att
försvinna från marknaden, vilket skulle minska såväl bredden som
kvaliteten inom den svenska läkemedelsterapin. Nuvarande förslag till
produktskadelag kan leda till detta.
Läkemedelstillverkning på vårdavdelning
I viss utsträckning sker läkemedelstillverkning/beredning inom sjukvården.
Två eller flera läkemedel och råvaror kan blandas på en vårdavdelning för
att därefter utgöra ett nytt läkemedel som ges till patient.
Produktansvaret för dessa läkemedel synes oklart i förslaget till produkt-
skadelag.
Utebliven effekt
I lagförslaget omfattas skadeståndsansvaret även av utebliven effekt.
Utebliven effekt av läkemedel kan vara naturlig och svår att mäta.
Läkemedel kan ha effekt på en i förväg ej känd mindre patientgrupp eller
vara avsedda att i terapin sättas in i andra eller tredje hand eller
kombineras med andra läkemedel. Om läkemedel står i överensstämmelse
med fabrikantens specifikation som godkänts av tillsynsmyndigheten är det
orimligt att det strikta ansvaret även skall omfatta utebliven effekt.
Läkemedelsförsäkringen
I promemorian förutsätts att produktskadelagen inte skall inverka på
Läkemedelsförsäkringen. Förslaget till produktskadelag definierar och
reglerar ansvarsförhållanden, ansvarets omfattning, skadeståndsersättningar
etc. på ett annorlunda vis än vad Läkemedelsförsäkringen gör idag. Det
måste därför bedömas som sannolikt att försäkringen väsentligt kommer
att förändras, kanske upphöra i nuvarande form om produktskadelagen
enligt nuvarande förslag genomförs.
Vid en samlad bedömning av ovanstående finner Apoteksbolaget att
läkemedel bör undantagas från produktskadelagen och konsumentskyddet
i stället garanteras genom Läkemedelsförsäkringen, eventuellt lagstadgad
och vidareutvecklad.
Sjöassuradörernas Förening
Transportområdet
Det föreliggande lagförslaget omfattar skador som uppstår inom
transportområdet. Detta är, i jämförelse med produktansvarskommitténs
betänkande Produktansvar II en utvidgning av lagens omfattning.
Föreningen har inget att erinra mot detta utan finner det rimligt att en
skadelidande kan rikta sitt krav mot en tillverkare i stället för att t.ex.
Prop. 1990/91:197
214
hålla en transportör ansvarig och därmed kanske få mindre ersättning till Prop. 1990/91:197
följd av regler om ansvarsbegränsning.
Försäkringsjuridiska föreningen
2 §
Från lagens tillämpningsområde har inte undantagits skador orsakade av
läkemedel. Skälet är att läkemedelsförsäkringen inte täcker skador som
inte medför minst halv sjukskrivning under 14 dagar (s. 80 f). Föreningen
kan hålla med om att det förefaller inkonsekvent med en tröskel
beträffande skador av läkemedel när lagen inte har en tröskel i andra fall.
Samtidigt torde det just beträffande läkemedel vara angeläget att undvika
tvister om orsakssamband och om vad som är nödvändiga biverkningar
(systemskador) i en mängd fall av korta sjukskrivningar i samband med
medicinering. Begränsningen kommer dessutom läkemedelskonsumenterna
till godo genom att läkemedelsförsäkringen i vissa avseenden är förmån-
ligare än förslaget till produktskadelag. Föreningen känner sig inte
övertygad genom den kortfattade argumenteringen i förslaget om att
produktskadelagensammantaget vore bättre för läkemedelskonsumenterna
än läkemedelsförsäkringen i dess nuvarande utformning.
Sveriges domareförbund
Någon ingående granskning av enskildheterna i förslaget har förbundet
inte haft möjlighet att genomföra. De synpunkter och förslag som
framförs i den allmänna motiveringen i promemorian förefaller emellertid
i allmänhet väl genomtänkta. Att det kommer att uppkomma svåra
gränsdragningsfrågor och andra problem i rättstillämpningen torde dock
vara ofrånkomligt. Som ett exempel på ett område där promemorian inte
ger nämnvärd vägledning kan nämnas företeelsen "sjuka hus", som lär
komma att behålla sin aktualitet i åtskilliga år framåt. Trots att begreppet
produkt enligt förslaget inte omfattar byggnad kan produktskadelagen
väntas få betydelse även i detta sammanhang, eftersom lagen kommer att
gälla för produkter som infogats i fastigheten. Ansvarsfördelningen mellan
å ena sidan tillverkare och leverantörer av de i byggnaden använda
materialen samt å andra sidan byggaren och husleverantören som valt och
sammanställt materialen vore förtjänt av en särskild belysning.
Sveriges Advokatsamfund
Naturprodukter
Enligt förslaget skall lagen omfatta obearbetade produkter från lantbruk,
fiske och jakt. Sådana produkter undantas som grundregel i EGdirektivet.
Av de skäl som anförs i förslaget framförallt de svårigheter som kan
förväntas uppkomma i rättstillämpnigen vid bedömningen av vad som är
obearbetade produkter delar Advokatsamfundet uppfattningen att
motsvarande undantag inte bör göras i en svensk produktsansvarslag.
Motormännens Riksförbund (M)
Enligt trafikskadelagen utgår trafikskadeersättning bl.a. om skadan
orsakats genom bristfällighet på fordonet. En sådan bristfällighet kan
215
orsakas av produkten som sådan och således i princip grunda rätt till Prop. 1990/91:197
skadestånd enligt lagen. Utbetalning från trafikförsäkringen medför enligt
huvudregeln, försäkringsvillkor 621, bonussänkning. För att bonussänk-
ning inte skall ske krävs bl.a. att det visas att bristfällighet på det egna
fordonet inte medverkat till skadan. Försäkringstagaren kan alltså komma
i sämre situation på grund av att lagen inte gäller skada som omfattas av
trafikskadelagen.
Sveriges Fastighetsägareförbund
På en rad punkter har författaren av promemorian valt andra lösningar
än EGdirektivet. Redan terminologin skiljer sig. Enligt EGdirektivet
omfattar begreppet produkt även elektricitet, så ej i lagförslaget. Ett
annat exempel är lagförslagets försök att förklara produktbegreppet med
ett annat begrepp, "lös sak". Någon motsvarighet finns inte i EGdirektivet.
Det kan för övrigt diskuteras i vad mån införandet av begreppet "lös sak"
underlättar tolkningen av produktbegreppet.
Riksförbundet Vi i Småhus
Det sägs "att produktansvaret inte omfattar fast egendom". Förbundet
anser enligt ovan att lagen måste omfatta även alla produkter som ingår
i en färdigställd fast egendom vid såväl ny, som till och ombyggnad av
småhus. I annat fall kommer bristerna och därmed skadeståndet att falla
mellan de omtalade "två stolarna". Det krävs enligt förbundets mening
dels en fortlöpande (dag) kontroll av neutrala besiktningsmän alltifrån
producenten till mellanleden och fram till den färdiga produkten. Därmed
skulle också många småhusproblem utebli.
Miljöcentrum
Vi noterar med tillfredsställelse att det nuvarande förslaget till produkt-
skadelag i motsats till det ursprungliga också omfattar läkemedelsskada.
I samband med justitiedepartementets hearing i frågan den 17 juni 1988
framförde vi, att det var angeläget, att också patientskador och arbets-
skador omfattas av ett strikt ansvar. Vi vidhåller denna uppfattning.
I specialmotiveringen ,som låg till grund för departementets ursprungliga
ståndpunkt i denna fråga, hävdades, att läkemedelsskador, arbetsskador
och patientskador ersätts genom försäkringsformer "vilka i de flesta fall
är förmånligare för den skadelidande än produktskadelagens regelsystem".
Dessa försäkringar ger dock från internationell synpunkt sett struntsum-
mor till de skadade. Den, som i Sverige drabbas av en läkemedelsskada,
får från läkemedelsskadeförsäkringen för åratal av svårt lidande några
tiotusen kronor, allt under det att motsvarande offer i t.ex. USA tilldöms
mångmiljonbelopp av domstolar. En yrkesskadad får i Sverige från
arbetsskadeförsäkringen i princip bara ut sin lön om han/hon inte kan
arbeta p.g.a. skadan. I USA tilldöms arbetsskadade och deras efter-
levande mångmiljonbelopp i dollar. Situationen är likartad när det gäller
behandlingsskador. Den som t.ex. genom den svenska sjukvården smittas
med AIDS får på sin höjd ca 100 000 kr från patientförsäkringen. I USA
dömer domstolarna ut mångmiljonbelopp för samma skada.
216
Dessutom står ovan nämnda försäkringssystem i strid med grund- Prop. 1990/91:197
läggande rättsprinciper. När en arbetsskadad, läkemedelsskadad eller
behandlingsskadad söker ersättning hos de aktuella instanserna råder inget
verkligt tvåpartsförhållande. Beslut fattas i slutna rum utan offentlig
förhandling och utan möjlighet för offret att kämpa för sin sak genom
vittnesförhör, korsförhör, sakframställning osv. Rättshjälp utgår dessutom
vanligtvis inte till offren, så att de skriftligen via advokater och kvali-
ficerad expertis kan föra sin talan.
Så länge skadestånden som ovan beslutas utan att offren har möjlighet
att enligt grundläggande rättsprinciper föra sin talan och utan den
offentlighet, som följer på en rättsprocess, blir skadestånden och därtill
knutna försäkringspremier låga. Försäljnngen av farliga läkemedel kan
t.o.m. fortsätta eftersom det inte når ut till allmänheten att de är farliga.
Skadliga behandlingsmetoder och farliga arbetsmiljöer kan likaså
"överleva" p.g.a. avsaknaden av offentlig insyn.
Vid hearingen berättade Gambros representant att man sedan ett antal
månader hållit tillbaka introduktionen av en ny intensivvårds- och
narkosapparat på den amerikanska marknaden p.g.a. riskerna för höga
skadestånd, om något skulle gå snett. Apparaten såldes däremot med
framgång på den svenska marknaden. Sverige har helt enkelt blivit något
av ett försöksland när det gäller introduktion av nya läkemedel och avan-
cerad sjukvårdsutrustning. Det är billigt att skada patienter i Sverige
jämfört med andra industriländer och skadeståndsregleringen sker i tysto
utan offentlig insyn.
Många drabbas i dag av läkemedelsskador, arbetsskador och patientska-
dor. En rejäl ersättning för skadorna är självfallet av vikt. Än viktigare är
ett regelsystem, som sätter sådan press på de ansvariga att skadorna
förhindras. Risken att utifrån strikt skadeståndsansvar dömas till stora
skadestånd och "kölhalas" offentligt i massmedia i samband med offentliga
rättsprocesser torde utan tvekan ha avsevärt större allmänpreventiv effekt
än det nuvarande "hemliga" systemet.
Vi ser m.a.o. inga skäl till att Sverige, i motsats till EG, undantar
patientskada och arbetsskada från strikt skadeståndsansvar.
Sveriges Redareförening
Redareföreningen har efter genomgång av rubricerade promemoria
kommit till den uppfattningen att rederinäringen inte avses omfattas av
den föreslagna produktskadelagen. Vissa uttalanden i specialmotiveringen
till lagen (sid 248) stödjer denna uppfattning. Av den allmänna motive-
ringen framgår emellertid inte alldeles klart hur det förhåller sig i detta
avseende.
Föreningen föreslår därför att ett klarläggande görs i samband med
utarbetandet av propositionen till produktskadelagen.
217
Prop. 1990/91:197
Svea hovrätt
Utvecklingsskador
Hovrätten ifrågasätter om ersättning för sk utvecklingsskador kommer att
omfattas av lagen med den utformning som föreslagets 4 § har fått.
Hovrätten föreslår en viss justering av paragrafens lydelse.
Promemorieförslaget
Ansvaret enligt produktskadelagen skall enligt promemorian omfatta s.k.
utvecklingsskador, dvs skador som beror på säkerhetsbrister som inte ens
den främsta vetenskapliga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då
produkten sattes i omlopp. Enligt förslagets 4 § skall skadestånd utges för
en skada som har uppstått till följd av att en produkt när den sattes i
omlopp inte var så säker som då skäligen kunde förväntas. Formuleringen
av stadgandet är avsedd att bl.a. ange att bedömningen av säkerheten
skall knyta an till förhållandena vid den tidpunkt då produkten sätts i
omlopp. Enligt promemorian inverkar formuleringen inte på att lagen är
avsedd att omfatta jämväl utvecklingsskador, eftersom det vid sådana
skador inte är fråga om ändrade värderingar av säkerhetskraven utan om
bristande kännedom om orsakssambanden (s. 261).
Hovrätten
Hovrätten instämmer i promemorians förslag att en svensk produktskade-
lag bör omfatta ansvar för utvecklingsskador. En utvecklingsskada - såsom
begreppet definierats i förslaget - är till sin natur sådan, att den ej
skäligen kan förväntas vid den tidpunkt då produkten sätts i omlopp.
Härav följer enligt hovrättens mening att det kan ifrågasättas om den
föreslagna lagtexten (4 § första stycket) har kommit att tillräckligt tydligt
uttrycka ett ansvar också för utvecklingsskador. För att även utveck-
lingsskador skall omfattas av lagen bör orden "när den sattes i omlopp"
och "då" utgå ur första stycket. Att säkerhetsbedömningen kan knyta an
till bl.a. förhållandena då produkten sattes i omlopp, skulle kunna
markeras genom att det i paragrafens andra stycke görs ett tillägg på sätt
som skett i EG-direktivets artikel 6 c. Att ansvar ej föreligger för
säkerhetsbrister som inte förelåg då produkten sattes i omlopp framgår
av lagförslagets 8 §. Hovrätten föreslår således att 4 § får följande lydelse.
Skadestånd utges för en skada som har uppstått till följd av att en
produkt inte är så säker som skäligen kan förväntas.
Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara
användning, marknadsföringen av produkten, bruksanvisningar, tidpunkten
då produkten sattes i omlopp och övriga omständigheter.
Systemskador
Hovrätten anser att man i stället för att använda sig av begreppet
"systemskador" kan införa en särskild regel om medvållande i lagen.
218
Alternativt bör undantaget för systemskador, innefattande en definition Prop. 1990/91:197
av begreppet, anges i lagtexten.
Hovratten delar i princip promemorians ståndpunkt att vissa skador som
kan betecknas som "systemskador" inte skall medföra rätt till ersättning.
Emellertid föreligger enligt hovrättens mening en avsevärd risk för att
tolkningen av begreppet systemskador kommer att medföra tillämpnings-
problem, särskilt som bedömningen skall ske enbart med ledning av
motivuttalanden. Frågan torde istället kunna lösas inom ramen för en
särskild regel om medvållande i produktskadelagen. En sådan regel skulle
också bättre stämma överens med en traditionell juridisk metodik. För att
få avsedd verkan bör en medvållanderegel enligt hovrättens mening
utformas i enlighet med vad som enligt 6 kap. 1 § andra stycket
skadeståndslagen gäller om ersättning för sakskada. Härigenom skulle
dessutom överensstämmelse med EG-direktivet uppnås. Hovrätten är
emellertid medveten om att promemorieförslaget avvisar tanken på att
införa en särskild regel om medvållande vid personskada som är mer
långtgående än vad som gäller enligt skadeståndslagen. Om en sådan regel
sålunda inte kan godtas, bör det framgå av lagtexten att produktskade-
lagen inte omfattar sk systemskador. En regel härom bör också närmare
definiera vad som avses med begreppet. Det kan inte vara godtagbart att
en så viktig inskränkning i lagens tillämpningsområde regleras enbart
genom motiv.
Defektbegreppet
Tingsrätten instämmer i att den produktansvarige inte skall "vara skyldig
att ersätta alla skador som hans produkt orsakar" utan endast om skadan
har orsakats av en defekt eller säkerhetsbrist hos varan. Denna utgångs-
punkt bör enligt tingsrättens mening komma till klarare uttryck i lagtexten
än vad som föreslås i promemorian. Den föreslagna författningstexten
innehåller i de båda första styckena i 1 § uttrycken "Skadestånd... utges
för skada som en produkt har orsakat". Denna formulering anger ett
direkt kausalsamband mellan produkten i sig -oavsett hur den är
beskaffad - och skadan. Den är därmed ägnad att ge vilseledande
information. Att det senare i 4 § görs en precisering så att skadestånd
skall utges endast för en skada som har uppstått till följd av bristande
säkerhet förbättrar inte förhållandet. Snarare blir konsekvensen en
språklig motsägelse. För att vinna klarhet föreslår tingsrätten att lagtexten
i stället utformas på det sätt som produktansvarskommittén föreslog, och
som ansluter till EG-direktivet, dvs att skadestånd utgår om en defekt hos
produkten har orsakat skada.
Enligt promemorian är det så självklart att man vid defektbedömningen
skall ta hänsyn till utförandet av produkten att detta inte bör särskilt
anges lagtexten. Tingsrätten delar inte denna mening. När en helt ny
lagstiftning införs på ett område som hittills varit oreglerat, bör centrala
rekvisit inte utelämnas med hänvisning till att de är självklara. Om
meningen är att produktens utförande skall beaktas, vilket tingsrätten i
likhet med promemorians författare anser, bör det anges i lagtexten och
219
inte enbart i motiven. I denna del bör därför produktansvarskommitténs Prop. 1990/91:197
förslag följas.
En detalj i sammanhanget är att det i promemorian fastslås att i
begreppet "marknadsföring" innefattas upplysningar i t.ex. bruksanvisning
(se också s. 267). Mot bakgrund härav framstår det som onödigt att i
lagtexten ange att både marknadsföringen och bruksanvisningar skall
beaktas vid bedömningen av en produkts säkerhet.
I övrigt har tingsrätten ingen erinran mot den föreslagna defektbedöm-
ningen, som i huvudsakansluter till EG-direktivet. Att begreppet defekt
är vagt och svårbedömt lär få accepteras. Bedömningen torde sannolikt
inte bli besvärligare än vad t.ex. beträffar begreppet vållande i skade-
ståndslagen. F.ö. torde den rättspraxis som redan i dag föreligger i mål
om produktskada kunna ge en god vägledning.
Utvecklingsskador
Tingsrätten delar den i promemorian framförda uppfattningen att även
utvecklingsskador skall omfattas av ett strikt produktansvar. Skulle sådana
skador undantas, skulle produktansvaret i mycket förfela sitt syfte och inte
erbjuda det konsumentskydd som avses.
Marknadsdomstolen
Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad
punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte anfört
tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande ges
exempel på sådana avvikelser.
I artikel 7 (d) i EG-direktivet föreskrivs att tillverkaren inte skall vara
ansvarig, om han visar att "defekten" beror på att produkten måste
överensstämma med tvingande föreskrifter utfärdade av offentlig
myndighet. I promemorian anges att "vad det handlar om är att avgöra
om den förlust som skadan innebär bör bäras av tillverkaren eller den
skadelidande i dessa fall" (s 95). Slutsatsen i promemorian blir att det
framstår som rimligare att förlusten bärs av tillverkaren.
Nyttan av produkten (s. 107)
I promemorian anges att skadliga biverkningar av en produkt inte bör
godtas, "om de inte står i rimligt förhållande till nyttan av produkten".
Huruvida härmed avses att en annan bedömning skall göras än enligt
produktsäkerhetslagen anges ej. Inte heller framgår om det är nyttan av
den enskilda produkten eller ett visst produktslag som avses. Svårig-
heterna att i någon objektiv mening ange nyttan av en produkt eller ett
produktslag bör inte underskattas.
Konsumentverket
Defeklbegreppet
En särskild bedömningsregel
De är viktigt med produktinformation som upplyser om hur man skall
eller inte skall handskas med produkten för att undvika skadefall.
220
Produktsäkerhetslagen innehåller en bestämmelse om skyldighet att Prop. 1990/91:197
lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att varan
eller tjänsten orsakar person- eller egendomsskador. Bestämmelsen (och
dess föregångare i marknadsföringslagen) är och har varit mycket viktig
i produktsäkerhetsarbetet. Många av Konsumentverkets riktlinjer anknyter
till denna lagfästa informationsskyldighet.
I betänkandet (s. 94) understryks att informationskraven måste hållas
inom rimliga gränser och att mycket högt ställda krav på upplysningar kan
medföra nackdelar för såväl konsumenter som näringsidkare. Det
vitsordas i och för sig att en alltför vidlyftig information kan bli svårtill-
gänglig för konsumenterna och att varningar för helt perifera risker i de
flesta fall inte fyller något förnuftigt syfte.
Konsumentverkets erfarenheter av säkerhetsinformation visar dock att
det inte sällan förekommer endast högst torftig och ofullständig informa-
tion om t.ex. hantering eller skötsel av en produkt i fall då mer utförlig
information skulle vara klart önskvärd för att förhindra olyckor. Möjligen
kan införandet av produktskadelagen medföra att informationen rent
allmänt förbättras. Det kan dock inte åstadkommas om inte lagens
förarbeten ger uttryck för en högre ambitionsnivå beträffande infor-
mationens omfattning och utformning.
I betänkandet förs ett ingående resonemang i denna fråga. Kon-
sumentverket har i princip inget att invända mot de enskilda synpunkterna
men vill framhålla det från konsumentskyddssynpunkt angelägna i
tillfredsställande säkerhetsinformation så snart det finns den minsta
misstanke om att bristfällig information kan öka risken för att skadefall
inträffar. Det är t.ex. självklart att säkerhetsinformation måste finnas på
svenska.
Vad gäller sättet för informationens presentation pekar verkets
erfarenheter på att det normalt är helt otillräckligt att informationen är
fastsatt på produktens omslag eller lämnas i en instruktionsbok eller på
en separat lapp. Sedan produkten börjat användas brukar informations-
material av detta slag "försvinna". För att säkerställa att informationen
finns kvar är det nödvändigt att viktiga varningar och instruktioner alltid
anbringas direkt på produkten. Verket anser således att säkerhetsinforma-
tion märkt på produkten bör komma till användning i större utsträckning
och i flera situationer (inte bara när produkten säljs i andra hand eller
lånas ut) än vad som redovisas i betänkandet på s. 271.
Vad gäller formuleringen i 4 § andra stycket att "produktens säkerhet
skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning” är det enligt
Konsumentverkets mening angeläget att begreppet "förutsebara använd-
ning" tolkas extensivt så att också rimligt förutsebar felanvändning täcks
in. Detta har särskild betydelse beträffande produkter som används av
barn eller finns i deras närhet.
Offentliga föreskrifters inverkan
Konsumentverket instämmer i promemorians förslag att tillverkaren inte
med befriande verkan skall kunna åberopa en offentlig föreskrift om
produktens utformning. Som framhålls j promemorian är det ytterst en
221
fråga om det är tillverkaren eller den skadelidande som skall bära Prop. 1990/91:197
skadeförlusten. Och det är då naturligtvis rimligt att förlusten bärs av den
som beslutat släppa ut produkten på marknaden, nämligen tillverkaren.
Det är en naturlig följd av det strikta ansvar som den föreslagna
produktskadelagen bygger på. Det är också i linje med att näringsidkaren
och inte konsumenten står för förlusten vid utvecklingsskador.
Utvecklingsskador
Från den skadelidandes synpunkt är det mycket tillfredsställande att den
föreslagna produktskadelagen inte undantar utvecklingsskadorna från det
strikta skadeståndsansvaret. Inte enbart humanitets- och rättviseskäl utan
även andra skäl som redovisas i betänkandet talar för att denna stånd-
punkt är riktig. Avvägningen mellan de skadelidandes intressen och
näringslivets intressen (kostnads- och konkurrensintressen) kan enligt
Konsumentverkets uppfattning inte rimligen leda till annan slutsats än den
som gjorts i betänkandet.
Det bör framhållas att Sverige inte står ensamt i denna fråga. Även
flera andra länder har infört eller överväger införa produktskadelagstift-
ning som inte undantar utvecklingsskador. Det är inte osannolikt att även
länder som har undantaget ändrar sig om alltfler länder beslutar att inte
undanta utvecklingsskador. Sverige kan här genom sitt ställningstagande
bidra till en framsynt internationell rättsutveckling i denna fråga.
Med hänsyn främst till den synnerligen restriktiva utformning som
kännetecknar EG-direktivets undantag för utvecklingsskador är det på de
skäl som anförs i betänkandet (s. 104) tveksamt om promemorieförslaget
på denna punkt egentligen ställer de svenska företagen i en mer gynnsam
situation jämfört med företagen i en mer ogynnsam situation jämfört med
företagen i de EG-länder som infört undantag för utvecklingsskador.
Allmänna reklamationsnämnden
Förutsättningar för skadestånd, 4-5 §§ Utvecklingsskador
I departementspromemorian förespråkas att utvecklingsskador skall
omfattas av lagen. Nämnden delar uppfattningen att starka skäl talar för
att så bör vara fallet. Även om det kan innebära att svensk rätt avviker
från vad som kommer att gälla i flera EG-länder. Nämnden ifrågasätter
dock om lagtexten verkligen klargör att också utvecklingsskador omfattas.
I lagförslaget 4 § sägs ju: "Skadestånd utges för en skada som har
uppstått till följd av att en produkt, när den sattes i omloppp, inte var
så säker som då skäligen kunde förväntas." Motsatsvis följer väl då att om
produkten var så säker som skäligen kunde förväntas, dvs med hänsyn
tagen till då tillgänglig kunskap och vetenskap, ansvar inte kan utkrävas.
Enligt nämndens mening bör lagtexten förtydligas på denna punkt.
Statens energiverk
Strikt ansvar
Med tanke på bevissvårigheterna ansluter verket sig till utredarens förslag,
vilket harmonierar med Europarådskonventionen och EG-direktivet om
produktsäkerhet. Den förväntade utvecklingen mot ett ökat och friare
222
handelsflöde mellan EG- och EFTA-länderna, måste redan från början Prop. 1990/91:197
styras mot ett konsumentvänligt regelkomplex med högt ställt närings-
idkaransvar.
Defektbegreppet
Verket instämmer med utredningens förslag att ansvaret måste begränsas
till att avse en normal användning.
Verket anser emellertid att ansvarsbedömningen måste lämna utrymme
för fall då personer med olika bakgrund använder samma produkt. Man
måste dessutom, med tanke på människors olika förmåga att tillgodogöra
sig en instruktion, även om den är korrekt, medge en viss flexibilitet vid
bedömningen av normal användning så att sannolik felanvändning
inkluderas. Detta ställer i sin tur stora krav på tillverkarens information.
Det är svårt att dra någon gräns. Den får inte vara för knapphändig men
ej heller för omfattande. Förslagets 4 § 2 st synes enligt verkets uppfatt-
ning ge en mycket god möjlighet till allsidig bedömning av enskilda fall.
Verket instämmer vidare i förslaget att produkten ska bedömas mot
bakgrund av de förhållanden som rådde då den sattes i omlopp.
Verket anser att för det fall det finns en indispositiv föreskrift, ska
tillverkaren fritas från ansvar om produkten uppfyller nämnda standard.
Utredningen fäste stort avseende vid reklamen i marknadsföringen vid
ansvarsbedömningen. Med tanke på när/var/hur olika enskilda individer
tar till sig denna information anser verket att detta inte ska vara ett tungt
vägande faktum, såvida det inte rör sig om rent vilseledande reklam.
Ansvarets inträde
Verket instämmer i utredningens resonemang att den ansvarige själv
avgör när han vill sätta produkten i omlopp,och att därför stöld av
defekta produkter inte ska medföra ansvar för denne.
I utredningens resonemang saknas det fall där produkten sätts i omlopp
på annat sätt, t.ex. av anställd under icke tjänsteutövning eller genom
brottsligt förfarande. Det kan då uppstå ett problem med identifiering av
just den produkt som satts i omlopp utan att det varit tillverkarens avsikt.
En sannolikhetskalkyl torde emellertid ge presumtionen att produkten
satts i omlopp i enlighet med tillverkarens avsikt. Enligt verkets uppfatt-
ning bör bevisbördan för att så inte är fallet rimligen ligga på tillverkaren.
Utvecklingsskador
Verket är emot ett allmänt strikt ansvar för utvecklingsskador, och vill
begränsa detta ansvar till vissa riskområden, t.ex. läkemedel. Verket anser
vidare att ett så strängt ansvar på det tekniska området kan verka
hämmande på den framtida tekniska utvecklingen.
Systemskador
Verket ansluter sig till förslaget, emedan ett mer utsträckt ansvar för
systemskador skulle innebära att näringsidkaren i praktiken skulle svara
för konsumentens medvetna risktagande.
223
Statens råd for byggnadsforskning (BFR)
Bakgrund
BFR’s FoU-insatser har under årens lopp föranletts i stor omfattning av
att förvaltare, enskilda personer och företag påtalat brister och fel som
uppdagats inom byggandet. Brister och fel kan karaktäriseras som,
- dels sakskador, t.ex. ruttnande fönster, vittrande betongbalkonger,
frostskador på tegel, puts och betongväggar, mögel på virke, lossnande
målning, ruttnande träfasader, sättningsskador, vibrationsskador vid
sprängning och av trafik, erosionsskador, våtrumsskador, brustna rör av
polymera material, såväl inom- som utomhus. Listan kan kompletteras
också med mer spektakulära enskilda byggnadsverk som rasat
- dels funktionsskador, t.ex. svikt i bjälklag, knarrande golv, svärtade
parkettgolv (flytspackel), bristande funktioner hos ventilationssystem,
elektrostatiska problem
dels miljöskador, t.ex. dålig inomhusmiljö på grund av flyt-
spackel/plastmattor, mögellukt, formaldehyd, radon, otillräcklig ventilation,
ojämn inomhustemperatur.
Dessa tre typer av skadefall kan i princip härledas till produktfel eller
till fel kombination av produkter. Den forskning och de utredningar som
har bedrivits och bedrivs idag visar dock i många fall att det är mycket
svårt och kostsamt att fastställa den exakta skadeorsaken. Många gånger
saknas den rent teoretiska kunskapen. I många fall saknas kännedom om
produkternas materialbeståndsdelar, vilka också kan vara mycket svåra
att analysera fram. För en enskild person torde det vara såväl praktiskt,
som ekonomiskt omöjligt att fastställa den exakta skadeorsaken eller låta
göra det och få resultat inom rimlig tid. Förslaget till produktskadelag
ger ingen hjälp härvidlag.
Förutom utvecklingsskador varom lagförslaget skriver kan sådana även
uppkomma i form av bristande funktioner och skador i samband med
experimentbyggande, ofta statligt finansierade t.ex. med BFR-lån för
experimentbyggande. Sådana experiment behövs för att man i praktisk full
skala ska kunna pröva nya teorier och tekniker med syfte att lösa problem
och att få fram billigare eller kvalitetsmässigt bättre produkter för
lansering. Det är klart att man i sådan verksamhet kan misslyckas.
Vanligen framträder vissa brister relativt snart men långtidsegenskaperna
kan inte avläsas förrän efter avsevärd tid. Fastighetsägaren eller en
producent är i princip ansvarig för experimentet gentemot tredje man.
Oftast utgör experimentet endast en mindre del av det totala bygg-
objektet. I händelse av misslyckande eller skada har hittills tillämpats
regeln att staten genom BFR, då BFR har medverkat i finansieringen, ska
åtgärda eller återställa till konventionellt utförande utan längre tids-
uppehåll mellan avslutat experiment och åtgärd. Regler bör utvecklas för
experimentanläggningar som inte återställs eller åtgärdas på annat sätt än
genom ekonomisk gottgörelse (t.ex. genom eftergift av experiment-
byggnadslån).
Därtill kommer att de företag som kommersiellt lanserar en nyhet
ibland gör det på basis av BFR’s tidigare FoU-stöd. I detta sammanhang
Prop. 1990/91:197
224
måste också påpekas att BFR ger ut i eget förlag skrifter med tekniskt Prop. 1990/91:197
sakinnehåll (den sk T-serien) för vilket BFR tillsammans med författarna
tar ett särskilt ansvar. Dessa skrifter behandlar vanligen principlösningar
och inte enskilda produkter med fabrikationsnamn.
Inom byggandet förekommer även systemskador, dvs skaderisken är
känd men accepterad av samhället. Exempel är vattenburna färger (viss
allergirisk) som dock är att föredra framför lösningsmedelsbaserade
färger.
Förutom genom BFR’s FoU-insatser får BFR kontinuerligt information
genom företag och privatpersoner om de mycket komplicerade och
tidsödande juridiska problemen i samband med skadefall, såväl sak- som
personskador. För enskilda sakägare, en eller flera i grupp, är det enligt
BFR’s uppfattning ekonomiskt mycket svårt att hävda sin rätt förutom att
de är mentalt mycket påfrestande.
Det bör påpekas att det inom byggsektorn är regel att avtal upprättas
mellan säljare och köpare vid fastighetsbyggande. Lagförslaget avser i och
för sig inte att reglera avtalsförhållanden. Dock gäller enligt § 3 i
lagförslaget att avtalsvillkor som inskränker produktansvaret är utan
verkan. Lagen får därmed en indirekt verkan på avtalet i övrigt och
affärens uppläggning. BFR anser därför att det inom byggandet finns
påtaglig risk att många sådana avtal t.ex. självbyggeri och reparations-
arbeten, påverkas.
När entreprenadavtal föreligger mellan köpare och säljare finns i
allmänhet friskrivningsklausuler. Avtalsformuleringar är standardiserade
sedan lång tid och inkluderar bl.a. vem som ansvarar för materialval och
utformning liksom garantitider. I den mån den nya produktskadelagen
träder i kraft påverkas också entreprenadkontrakt och där lagen innebär
en förstärkning av köparens situation, speciellt i fråga om ansvaret för vad
som gäller efter garantitidens slut, som i dagens byggkontrakt normalt
stipuleras till 2 år.
Slutligen vill BFR som bakgrund påpeka att inom byggandet är det för
närvarande funktionsbrister och dålig inomhusmiljö som är de största
problemen. Lagförslaget täcker inte den typen av skador, annat än om en
ren sakskada kan påvisas vara orsak, vilket som ovan sagts kan vara
nästan omöjligt.
Statens institut för byggnadsforskning
Behandling av varans livslängd tycks saknas i promemorian. Undantaget
utgörs av det fallet att ansvaret för fara betraktas som en följd av
informationsfel, dit bristfällig upplysning om tidpunkt för skrotning eller
genomgripande underhåll av produkten skulle kunna föras. Som exempel
kan nämnas fjäderbelastade garageportar (slag) eller termostatblandare
(skållning). Det kan ifrågasättas om inte bland de generella riktlinjerna -
s. 91 - för information borde intas en passus om att underhållsintervall
och i förekommande fall skrotningstidpunkt skall redovisas.
225
15 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
Med varans livslängd menas i det följande tiden mellan leverans och Prop. 1990/91:197
skrotning eller mellan leverans och genomgripande underhåll eller utbyte
av delar i varan.
Betr. 3.3.3 Om produkten anses ha satts i omlopp vid dess överläm-
nande från tillverkare till entreprenör och om slutprodukten är en
byggnad som entreprenören sedan - normalt vid den sk slutbesiktningen -
överlämnar till byggherren/brukaren förkortas till synes brukarens
preskriptionstid, i relationen byggherre-leverantör, med den tid som gått
mellan leverans till entreprenören och slutbesiktningen. Detta föranleder
följande kommentarer.
Allmänt är det kanske värt att påpeka att lagen av entreprenörs-
organisationerna (t.ex. inom Byggandets Kontraktskommitteé) inte bör tas
till intäkt för ett avskaffande av de garantier som entreprenörer enligt
hävd åtar sig gentemot byggherrar, främst då den numera vanliga tvååriga
garantin.
I praktiken torde lagen inom byggsektorn komma att tillämpas endast
på inrednings- och stomkompletteringsvaror av typ termostatblandare,
garageportar, dörrstängare och värmepannor. En jämförelse med reglerna
i Frankrike (Code civil art. 1792) kan här vara av intresse. Där anses
garantitiden börja vid byggnadens överlämnande, som i Sverige motsvarar
slutbesiktningen, och för de exemplifierade produkterna löpa i två år efter
denna tidpukt (jfr andra stycket s. 164).
För svenskt vidkommande tycks två möjligheter komma att föreligga.
Antingen följer parterna helt lagen. Den tid under vilken byggherren då
kan åberopa garantin blir beroende dels av den nämnda livslängden, dels
av den tid under vilken faran för varan ännu ligger hos entreprenören
dvs, fram till slutbesiktningen.
Alternativet är att livslängden de tre parterna emellan avtalas starta inte
vid leverans utan vid slutbesiktning. Lagen efterlevs, men med en avtalad
och för leverantören utökad garantitid. Tiden blir härigenom något
obestämd eftersom tidpunkten för slutbesiktning erfarenhetsmässigt ofta
förskjuts.
Enligt vad som ovan sagts om leverantörens risk för skada till följd av
informationsfel förutsätts i båda fallen att leverantören till entreprenören
anger varans livslängd.
I det första fallet torde det ligga i leverantörens konkurrensintresse att
ange en livslängd som är tillräckligt lång för att i byggherrens ögon utgöra
en attraktiv garantitid. Om så är fallet torde den reducerade tiden inte
utgöra någon praktisk nackdel. I det andra fallet torde en attraktiv
livslängd ligga direkt i entreprenörens konkurrensintresse.
Vad gäller övriga byggvaror, främst stombyggvaror, är en förkortning av
garantitiderna på angivna grunder inte acceptabel. Nya avtal och
eventuellt lagstiftning avseende garantitider för byggnader förväntas dock
kunna ge tillfredsställande lösningar. I det praktiska byggandet torde
226
också andra produtkskador än de som avser inrednings- och stomkomplet- Prop. 1990/91:197
teringsvaror vara sällsynta.
Lantbruksstyrelsen
Defektbegreppet
Utredningsförslaget
Enligt förslaget begränsas det strikta ansvaret till att gälla sådana fall där
skadan har orsakats av att produkten, när den sattes i omlopp, inte var
så säker som det skäligen kunde förväntas. Produktens säkerhet skall
bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning, marknadsföringen
av produkten, bruksanvisningar och övriga omständigheter.
Lantbruksstyrelsen
Det är av lagförslaget svårt att utröna om en naturprodukt som utsatts
för radioaktivt nedfall, som kan skada den som konsumerar produkten,
skall betraktas som defekt. Detta gäller framför allt då atomolyckan är
okänd eller i ett inledande skede och då det inte kan begäras att den som
frambringat naturprodukterna skall känna till att produkterna är
radioaktiva. En särskild betydelse har detta i de fall då atomansvarighets-
lagen (1968:45) inte omfattar den inträffade skadan. Denna fråga bör
enligt lantbruksstyrelsens mening belysas ytterligare.
Försvarets materielverk
Utvecklingsskador och preskriptionstid
Det kan inte uteslutas att förslagets utformning vad gäller utveck-
lingsskador och preskriptionstid vid personskada kan medföra en i
förhållande till tillverkare i andra länder förhöjd kostnadsnivå för svenska
företag som kan komma att medföra allvarliga problem i den internatio-
nella konkurrensen.
FMV anser därför att av regeringen och riksdag tidigare gjorda positiva
uttalanden om vikten av harmonisering av lagar och andra regler som
medel i strävandena att öka och intensifiera samarbetet i Västeuropa bort
få större betydelse vid förslagets utformning.
FMV föreslår att förslaget överarbetas och utformas i överensstämmelse
med EG-direktivet vad gäller preskriptionstid och i enlighet med vad som
omfattas av majoriteten inom EG vad gäller utvecklingsskador.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
Defektbedömningen
a) Begreppet defekt
Såväl EG-direktivet som det lagförslag som upptogs i Produktansvar II
arbetar med termen defekt. Detta begrepp saknas i det förslag till lagtext
som återfinns i promemorian. Avfattningen har i stället knutits till den
säkerhet produkten erbjuder. Enligt 4 § 1 st. förutsätter skadestånds-
ansvaret en "skada som har uppstått till följd av att en produkt, när den
sattes i omlopp, inte var så säker som då skäligen kunde förväntas"; i st.
2 anges vilka omständigheter som skall beaktas i sammanhanget. Om
227
avsikten är att ansvar skall uppkomma för sk utvecklingsfel bör detta Prop. 1990/91:197
tydligare framgå av lagtexten.
Som anges i promemorian (s.91) är mycket vunnet om en harmonisering
av de nationella produktansvarslagarna kan uppnås i ett så viktigt
hänseende som när det gäller det felbegrepp lagarna bygger på. Såvitt
nämnden kan finna saknas då också anledning att avvika från EG-
direktivet när det gäller själva lagstiftningstekniken i detta hänseende.
Defektbegreppet är centralt och kommer säkerligen att bli föremål för
mycken diskussion. Det uppstår en förenkling om den svenska rätts-
tillämpningen kan utgå från samma begrepp som man gör i EG-länderna.
Härigenom vinner man också fördelen att understryka att det felbegrepp
man skall utgå från ej nödvändigtvis behöver sammanfalla med det
säkerhetsbegrepp som produktsäkerhetslagen (1988:1604) arbetar med;
skillnader i förutsättningar och uppbyggnad av den föreslagna lagen å ena
sidan, produktsäkerhetslagen å den andra, gör det angeläget att arbeta
med olika grundbegrepp, defekt respektive säkerhet.
b) Offentliga föreskrifters inverkan
Art. 7 i EG-direktivet föreskriver ett undantag från skadeståndsansvaret.
Tillverkaren skall inte vara ansvarig, om han bevisar att defekten beror
på att produkten måste överensstämma med tvingande föreskrifter,
utfärdade av offentliga myndigheter. Enligt promemorian (s. 95) är det
en mera ovanlig typ av föreskrift som åsyftas med denna bestämmelse,
nämligen en vari myndighet angett en viss egenskap som måste finnas hos
produkten för att den skall få sättas i omlopp.
Den möjlighet att undgå det stränga produktansvaret som EG-direktivet
sålunda uppställer saknas i promemorian. Till stöd härför anförs (s. 95):
"Vad det handlar om är att avgöra om den förlust som skadan innebär
bör bäras av tillverkaren eller av den skadelidande i dessa fall. Vid den
avvägningen framstår det som rimligare att förlusten bärs av tillverkaren.
Detta torde mot bakgrund av att föreskrifter av detta slag är mycket
ovanliga inte innebära någon betydande börda för tillverkaren".
Nämnden reagerar mot resonemang av detta yviga slag. Varje fråga inom
ramen för produktansvaret kan sägas gälla om förlusten bör bäras av
tillverkaren eller av den skadelidande. Vad som i det sammanhanget
framstår som "rimligare” än annat måste avgöras på grundval av mera
konkreta kriterier.
Det naturliga ansvarssubjektet i sammanhanget torde vara staten.
Skadeståndsansvaret för staten vid myndighetsutövning är emellertid
begränsat och man kan inte utan vidare räkna med att staten kommer att
bli skadeståndsskyldig i fall av detta slag. En utredning som tillsatts för
att reformera statens skadeståndsansvar vid myndighetsutövning kan
kanske rätta till detta. Men så länge detta inte skett framstår det som
obilligt att ett företag som kan styrka att dess produkt satts i omlopp
med den av myndighet krävda egenskapen inte också skall kunna gå fri
från det strikta skadeståndsansvar som den föreslagna lagen stadgar. Även
om den skadelidande i framtiden bereds möjlighet att erhålla skadestånd
228
av staten bör dock företagets ansvar bortfalla. EG-direktivets lösning på Prop. 1990/91:197
denna punkt framstår som fullt
rimlig.
Utvecklingsfel
Liksom i Produktansvar II föreslås lagen omfatta även skada orsakad av
utvecklingsfel. EG-direktivet ger här frihet för varje land att göra som det
vill. Nämnden uppfattar spörsmålet om produktansvaret bör omfatta även
utvecklingsfel som mera politiskt än juridiskt betingat. Det finns dock
anledning understryka att när man beaktar ett införande av detta ansvar
i svensk skadeståndsrätt, avgörandet härav bör ske med hjälp av en
helhetsbedömning som omfattar dels den svenska ersättningsrätten över
huvud (jfr vad som anförts under Internationaliseringen, b ovan), dels
behovet av en tidsmässig anpassning till rättsläget i jämförande europeiska
länder.
Vissa organisationer inom näringslivet
Nästa punkt som det finns anledning att beröra är frågan om undantag
för ansvar när skada har uppstått till följd av att en tillverkare har följt
tvingande offentliga produktföreskrifter.
Det är i och för sig en riktig bedömning att ett sådant undantag torde
få begränsad praktisk betydelse. Det är emellertid en principiellt viktig
fråga och vissa skrivningar i promemorian förtjänaratt uppmärksammas
särskilt.
Det är enligt organisationernas uppfattning en självklarhet att den som
följt ifrågavarande typ av föreskrift, och produkten på grund därav
orsakat skada, skall vara fri från ansvar. När det i promemorian skrivs att
"det handlar om att avgöra om den förlust som skadan innebär bör bäras
av tillverkaren eller av den skadelidande i dessa fall" utelämnas medvetet
den part som föranlett skadan, nämligen det allmänna. Det allmänna kan
inte på föreslaget sätt övervältra sitt ansvar till enskilda rättssubjekt utan
att det upplevs som stötande. Den omständigheten att frågan om det
allmännas skadeståndsansvar är under utredning utgör inte på något sätt
hinder mot att införa ett undantag för tillverkares ansvar i de aktuella
situationerna.
4§
Enligt art 6 i EG-direktivet skall en produkt inte anses defekt enbart
p.g.a. att en bättre produkt senare har satts i omlopp. Någon motsvarande
regel finns inte i promemorians förslag. Däremot framgår av special-
motiveringen (s. 261) att "principen kan aktualiseras även vid tillämpning"
av den svenska lagen. Vidare sägs i promemorian att "en produkt som är
tillverkad enligt regler och värderingar som gällde vid tillverkningstillfället,
och på då sedvanligt sätt, bör i allmänhet inte anses brista i fråga om
säkerhet därför att den tekniska utvecklingen har fortskridit och
produkten i jämförelse med en ny framstår som mindre säker".
I vilka situationer en produkt skall anses behäftad med en säkerhetsbrist
endast därför att en bättre produkt har kommit ut på marknaden
229
utvecklas inte närmare i promemorian. Enligt vär uppfattning är det Prop. 1990/91:197
närmast självklart att ansvar inte kan komma i fråga i dessa situationer.
Är produkten så säker som skäligen kan förväntas när den sätts i omlopp
kan detta förhållande rimligen inte påverkas av senare produktutveckling.
De något svaga motivskrivningarna skapar emellertid förvirring och
osäkerhet. De bör därför utgå och ett undantag likalydande med EG-
direktivets bör i stället införas i lagtexten.
Industrins Byggmaterialgrupp
Utvecklingsskador
I den allmänna motiveringen i betänkandet (3.1.1) sägs:
"Bl.a. kan nya vetenskapliga rön komma att visa att kemiska och andra
produkter innebär skaderisker som vi hitintills inte har haft anledning
räkna med. Från humanitära och sociala synpunkter är det av största vikt
att de som tillfogas sådana skador bereds ekonomisk gottgörelse för sina
förluster och lidanden".
Detta är ett uttryck för ett socialt behov. Vad saken gäller är om
industrin, som föreslås i betänkandet, skall svara för detta. Byggmaterial-
gruppen delar inte departementets uppfattning och menar att förslaget i
denna del, om det blir gällande, t.o.m. kan bli till nackdel för kon-
sumenterna.
Det pågår ett kontinuerligt nationellt och internationellt arbete för att
få fram bättre och billigare byggmaterial. (Det kan inte uteslutas att så
inte alltid blir fallet.) Med det extrema ansvaret som följer av vissa delar
av förslaget är i stort sett den enda möjligheten för tillverkaren att slippa
ansvar att han förutsett och påpekat/varnat för alla risker som kan vara
förknippade med produkten i 25 år. I betänkandet om Byggnaders
inomhusmiljö m.m. (Ds 1990:14) föreslås en särskild lag om information
om byggprodukter m.m. Av förslaget följer att en tillverkare/importör
skall, såvitt gäller byggprodukter, vara skyldig deklarera (i) produktens
innehåll, (ii) produktens egenskaper, oberoende av användningssätt, och
(iii) produktens egenskaper, vid specificerat användningssätt. Infor-
mationen skall vara tillförlitlig, jämförbar och fullständig. Dessa krav skall
ställas mot den föreslagna texten i produktskadelagen. I betänkandet sid.
268 ff sägs bl.a.:
"Det är produktens normala användning och vad som därvid kan inträffa
som skall hållas i blickpunkten när informationen utformas. Dock är att
märka att en produkt i sig kan medföra särskilda risker, som tillverkaren
måste varna för även om riskerna aktualiseras i mindre mån än vid den
normala användningen. En särskild varning kan behövas också när en
produkt är så beskaffad att den blir farlig först i förening med någonting
annat. Om en produkt är farlig för vissa grupper av personer, ex.vis.
allergiker kan det innebära ett instruktionsfel att den farliga beskaf-
fenheten inte anges”.
Kravet på information beträffande exempelvis allergiker kan belysas
genom hänvisning till Allergiutredningen (SOU 1989:76). Där konstateras
att minst vart tredje barn resp, var fjärde vuxen svensk besväras av någon
230
form av allergi/överkänslighet. "Omfattningen är av den storleken att vi Prop. 1990/91:197
kan tala om ett folkhälsoproblem" anför utredningen (sid. 13).
I belysning av dessa synpunkter kan frågan ställas vad som gäller om en
tillverkare inte skulle uppfylla kraven enligt lag om produktinformation
(här förutsattes att förslaget blir lag)? Utgör detta då ett instruktionsfel
i produktskadelagens mening? I Ds 1990:14 sägs vidare;
"Bakom underlaget till informationen till dessa tre nivåer döljer sig
omfattande uppgifter för den tillverkande industrin. För en vederhäftig
information krävs kunskap, som den tillverkande industrin måste ta fram.
Detta gäller såväl vid utvecklingen av nya byggvaror som vid uppfölj-
ningen i bruksstadiet av gjorda erfarenheter. Den tillverkande industrin
måste i högre grad än vad som skett i dag analysera vilka behov en
byggvara skall uppfylla och samtidigt försöka förutse påverkningar och
förändringar som kan komma med tiden."
Byggmaterialgruppen har i en särskild handling avgivit ett yttrande över
DS 1990:14 där synpunkterna på detta förslag närmare redovisas.
Till allt detta vill alltså justitiedepartementet lägga ett strikt ansvar för
utvecklingsskador och en 25-årig preskriptions(ansvars)tid.
Dessa krav skall sålunda byggmaterialtillverkaren behöva uppfylla för att
ha en möjlighet att undvika ansvar trots att han i många avseenden inte
har den ringaste kunskap om när, var, vem och på vilket sätt hans
produkter används.
Jämför defektbegreppet i betänkandet där det sägs att produktens
säkerhet skall bedömas med hänsyn till bl.a. marknadsföringen av
produkten, bruksanvisningar och övriga omständigheter. Det vore därför
knappast förvånande om en tillverkare, mot den bakgrunden, skulle välja
att inte bekosta utvecklingsarbeten eller om han låter bli att kontinuerligt
finna bättre och billigare produkter. I sista hand kan detta medföra att
industrin väljer att prioritera forskning och utveckling i andra länder. I
betänkandet (sid. 270) sägs; "Frågan om skyldighet att varna uppkommer
i första hand när det gäller moderna produkter och tillsatsämnen". Detta
är naturligtvis förhållanden som är till nackdel för konsumenten. Även för
den inhemska byggmaterialindustrin kommer det synsätt som präglar
förslagen att utmynna i den konkurrensnackdel jämfört med den
utländska byggmaterialindustrin.
I betänkandet sägs (s. 104) "I själva verket torde därför EG-direktivet
i praktiken sällan medge ansvarsfrihet enligt denna undantagsregel (dvs
för utvecklingsskador, artikel 7 i direktivet). Även om den svenska lagen
inte undantar utvecklingsskador, slår den således i de flesta fall inte
hårdare i det avseendet än EG-ländernas lagar." Industrin har uttryckt
stor oro för förslaget att uvecklingsskador skall innefattas. Om slutsatsen
i betänkandet är korrekt bör det därför vara relativt likgiltigt för
lagstiftaren om även den svenska lagen skulle innehålla ett motsvarande
undantag. Därigenom skulle industrins krav i denna del också kunna
tillgodoses utan att detta innebar verkliga försämringar (för konsumen-
terna).
231
Kooperativa förbundet (KF) Prop. 1990/91:197
Mot bakgrund av den ståndpunkt som KF gav uttryck för ifråga om
utvecklingsskador i sitt remissyttrande 1980 vill emellertid KF inte
motsätta sig en lagstiftning av nu föreslagen natur. Men eftersom
promemorieförfattarna anger att lagstiftningsutvecklingen i andra länder
är den huvudsakliga grunden för den nu föreslagna lagen, bör som en
konsekvens av detta följa att den svenska lagstiftningen så nära som
möjligt anpassas till den lagstiftning som antages i andra länder och i vart
fall inte sätta Sverige och svenska företag i underläge gentemot andra
länder från konkurrenssynpunkt. I promemorian anges att den längre
preskriptionstiden i det svenska förslaget, reglerna om ansvar för
utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande är
strängare än motsvarande regler i en del andra länder, men att inverkan
där av på konkurrensförhållandena bedöms bli obetydlig. Detta är enligt
KFs mening ett alltför lättvindigt resonemang med hänsyn till de delvis
komplicerade och svåröverskådliga internationella privaträttsliga aspek-
terna.
Det tycks kunna antas att Sverige bl.a. skall ratificera den s.k. Lugano-
konventionen, som innehåller såväl forumregler som regler om erkän-
nande och verkställighet av domar som meddelats i konventionsländer av
behöriga domstolar. Genom dessa internationella förhållanden föreligger
en risk för att svensktillverkade produkter kan drabbas av strängare regler
än produkter från andra länder. Detta torde inte heller förbättras av att
Sverige i enlighet med vad som föreslås i promemorian ansluter sig till
den s.k. Haag-konventionen eftersom denna väntas få mycket begränsad
spridning. Dessa omständigheter utgör enligt KFs mening tunga argument
för att de svenska reglerna på området inte sammantagna bör medföra
att svenska företag får ett underläge i konkurrenshänseende i förhållande
till vad som kan komma att gälla i EG-länderna.
Även om KF sålunda anser att det faktiska behovet av en produktskade-
lag hittills är dåligt dokumenterat och även om de skäl som i föreliggande
promemoria anges för införandet av en sådan lag är diskutabla, finner KF
inte anledning att frångå sin i 1980-års remissyttrande redovisade
ståndpunkt att personer som drabbas av utvecklingsskador bör få
ersättning. KF vill därför inte motsätta sig att en produktskadelag nu
genomförs, men vill erinra om det som ovan anförts om att en sådan
lagstiftning inte ställer svenska företag i ett sämre konkurrensläge än vad
som kan gälla för företag i andra länder. KF vill vidare föreslå att det
förslag om ett centralt skaderapporteringssystem, som ett hjälpmedel i
produktsäkerhetsarbetet och som föreslogs av den s.k. riktlinjekommittén
i sitt betänkande "Konsumentpolitiska styrmedel" (SOU 1983:40), tas upp
till förnyat övervägande.
KF vill föreslå att två detaljer i lagförslaget övervägs på nytt. I 4 §
anges att skadestånd utges för en skada som har uppstått i följd av att en
produkt när den sattes i omlopp inte var så säker som då skäligen kunde
förväntas. Denna lagtext är svår att förena med vad som i motiven (sid.
98) anges ifråga om utvecklingsskador, där det sägs att skador som beror
på säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskapliga expertisen
232
kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp skall Prop. 1990/91:197
omfattas av lagen. Den i 4 § angivna formuleringen bör mot denna
bakgrund bearbetas.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
Vad gäller offentliga föreskrifters inverkan på ansvaret finner LRF att
promemorian inte redovisar ett tillräckligt resonemang för sin slutsats. Är
produkt utformad i enlighet med offentliga föreskrifter, som har tvingande
karaktär, är det inte rimligt att lägga ansvaret enligt förslaget. I detta fall
måste statsmakten bära ansvar för den skada som vållas.
I förslaget görs inget undantag från lagens tillämpning på skada som
beror på säkerhetsbrister vilka inte ens den främsta vetenskapliga expertis
kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp (ut-
vecklingsskador). Förslaget avviker härifrån vad som torde bli lagstiftning
i EG-länderna - med undantag från Luxemburg. Mot fördelen med
förslaget (att skadelidande får någon att vända sig mot) kan invändas att
en lösning i enlighet med promemorians förslag borde sökas inom en
europeisk samstämmighet, men inte genom att Sverige avviker från de
regler som kommer att gälla bland dess främsta handelspartner.
Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.fl.
Preskriptionstid om 25 år för personskador och inget undantag för s.k.
utvecklingsskador
En längre preskriptionstid för personskador i Sverige jämfört med andra
länder skulle kunna medföra mycket stora kostnader för svenska
tillverkare och därigenom betydande konkurrensnackdelar för svenska
företag jämfört med utländska.
Särskilt för företag som säljer kemiska produkter skulle 25 år plus inget
undantag för utvecklingskador kunna innebära orimliga konsekvenser.
Även om de besitter all tillgänglig vetenskaplig kunskap om t.ex.
cancerrisker, är det omöjligt att förutse den framtida vetenskapliga
insikten om av vad och hur cancer uppstår.
Den framtida kunskapen skulle således kunna medföra stora skade-
ståndskrav.
Svenska företag lägger ned mycket stora resurser på produktkontroll och
forskning i avsikt att undvika risker för framtida skador. Vi tror inte att
svenska företag genom strängare ansvarsregler än i övriga länder skulle
satsa ändå mer på forskning och utveckling.
Kostnaderna för att bevara dokumentation om produkterna kommer
också att öka mycket kraftigt p.g.a. den långa preskriptionstiden.
Stora problem uppstår vid byte av ägare.
Många importörer av t.ex. kemiska produkter skulle av sekretesskäl inte
få tillgång till all dokumentation som behövs. Vi vet av erfarenhet genom
de mångåriga diskussionerna om produktregistret vid kemikalieinspek-
tionen att importörer av kemiska produkter inte får tillgång till all
dokumentation som behövs.
Skälet är naturligtvis att den utländska tillverkaren inte vill lämna ifrån
sig sina företagshemligheter. De väljer då att inte leverera till Sverige.
233
En importör får dessutom svårt att ställa krav på sina huvudmän när Prop. 1990/91:197
det gäller avtal om regress av skadeståndskrav.
LKD-Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning
Konsekvenser för branschen i allmänhet
Mot bakgrund av den snabba produktutvecklingstakten inom vår bransch
är det viktigt att, lagen förtydligas så att värdering av produktskada sker
mot produktsäkerhetsnormer när produkten sattes i omlopp och inte mot
nyare produkters säkerhetsstandard.
Sveriges Marknadsförbund
Utvecklingsskador ingår däremot, dvs skador som inte ens den främsta
vetenskapen hade kunnat förutse.
Det framstår som lika främmande som att tillverkaren skall vara
ansvarig, även om han bevisar att defekten hos produkten beror på att
produkten överensstämmer med tvingande föreskrifter utfärdade av
offentlig myndighet.
Myndigheter i Sverige bör agera med samma ansvar som i EG.
Kan man ej stå för sina föreskrifter bör man avstå från att utfärda dem.
Därtill kommer myndighetens kompetensroll att klart undergrävas om
man redan lagstiftningsmässigt förutsätter att de ej klarar av den.
En anpassning bör ske så att svensk lag kommer i överensstämmelse
med EG-direktivet och så att vi inte negativt diskriminerar oss själva i
Sverige.
Landstingsförbundet
I promemorian föreslås att ansvaret skall vara strikt och även omfatta
utvecklingsskador. Det strikta ansvaret skall alltså omfatta även skador
som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskap-
liga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.
Denna bestämmelse i kombination med en preskriptionstid på 25 år för
personskador och 10 år för sakskador måste anses vara mycket långtgå-
ende och risken för en avsevärd kostnadsfördyring för i sista hand
konsumenterna är betydande. Enligt förbundets mening har utredningen
inte presenterat några tungt vägande skäl för en generell preskriptionstid
på 25 år, utan EG-direktivets 10 år verkar vara en mera rimlig tid för den
absolut övervägende delen av de produkter som marknadsförs i Sverige.
Däremot kan det enligt förbundets mening finnas skäl att överväga en
längre preskriptionstid i vissa fall och då framför allt för produkter som
är avsedda att bota eller lindra sjukdomar såsom läkemedel och hand-
ikapphjälpmedel. I sådana fall kan det anses vara befogat att ge kon-
sumenterna ett extra skydd genom en förlängd preskriptionstid för
personskador.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
4§
Paragrafen behandlar förutsättningarna för skadestånd. I promemorian
redovisas skälen för att man inte som i tidigare förslag till produkt-
234
ansvarsregler använder sig av defektbegreppet. Riksförbundet ansluter sig Prop. 1990/91:197
till förslaget att produktens eventuella bristande säkerhet skall ligga til!
grund för ansvarsbedömningen; under sådana förutsättningar finns det
goda möjligheter att också väga in vissa brister i bruksanvisningar m.m.
s.k. instruktionsfel. Man måste emellertid beakta att begreppet defekt
numera är alltmänt accepterat i de flesta länder och att det förekommer
i flertalet produktansvarsförsäkringsvillkor. Förbundet vill därför, utan att
det innebär ändring i sak, föreslå att det som förutsättning för skadestånd
anges i lagen att produkten skall ha varit defekt, varmed skall förstås att
den inte varit så säker som kunnat förväntas. Detta skulle innebära att
det kortare uttrycket defekt kunde användas i 5 och 8 §§.
Utgångspunkten för säkerhetsbedömningen skall vara produktens
tillstånd när den sattes i omlopp. Härmed torde avses det tillfälle då
produkten övergår i ett nytt distributionsled; så länge en produkt används
av tillverkarens egen personal kan produktansvaret inte aktualiseras. I
promemorian förekommer dock något motsägelsefulla uttalanden om
vilken exakt tidpunkt som åsyftas. Sålunda sägs bl.a. att varor som ligger
på hyllan i en snabbköpsbutik i allmänhet får anses vara satta i omlopp
av butiksinnehavaren (s. 284 och 291). Samtidigt jämställs tidpunkten när
en produkt sätts i omlopp med det tillfälle när den lämnar vederbörandes
kontroll (s. 285). Bl.a. då en produkt lagts fram till kundernas för-
fogande, men den därefter försämras till följd av att den blir liggande för
länge, bör rimligen den senare tidpunkten användas som utgångspunkt då
man bedömer produktens säkerhetstillstånd. Detta skulle stämma bättre
med 10 § lagförslaget enligt vilken bestämmelse utgångspunkten för
beräkning av den yttersta preskriptionstiden är besittningens upphörande.
Enligt EG-direktivet är tillverkaren fri från ansvar om han bevisar att
defekten beror på att produkten måste överensstämma med tvingande
föreskrifter som utfärdats av offentliga myndigheter (article 7 (d)). I den
mån någon skadas av en produkt till följd av bristande säkerhet i denna
mera speciella situation har han självfallet ett lika stort ersättningsbehov
som annars. Riksförbundet kan emellertid inte finna att tillverkaren här
ligger närmast till att bära kostnaden för skadan. Det bör här vara
tillräckligt med allmänna skadeståndsrättslga regler i förhållande till den
som har ansvaret för föreskrifterna. På denna punkt bör man sålunda
utan vidare följa EG-direktivet.
8§
Av de sju EG-länder som hittills infört en produktansvarslagstiftning till
följd av EG-direktivet är det endast ett land (Luxemburg) som låtit
ansvaret avse även utvecklingsskador. Med hänsyn till vad riksförbundet
tidigare anfört beträffande effekterna av avvikelser från läget inom EG,
måste det ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl för Sverige att inte
göra undantag för utvecklingsskador. I den mån man emellertid vill
beakta även sådana skador anser förbundet att ansvaret bör inskränkas
till att endast avse personskador. Det är i vart fall inte lämpligt att föra
in sakskador i detta sammanhang. Några preventiva skäl kan inte gärna
235
åberopas när det är fråga om utvecklingsfel och dessa skador kan därför Prop. 1990/91:197
lika gärna stanna på den egendomsförsäkring som i allmänhet finns att
tillgå i dessa fall.
Folksam
Från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att utvecklingsskador och
även sent uppkomna produktskador medför rätt till ersättning vid
personskada. De skäl som departementet anfört beträffande utveck-
lingsskadorna utgör enligt Foiksams mening tillräcklig grund för införande
av ansvar. Folksam föreslår dock att ansvaret för utvecklingsskador
inskränks till enbart personskador. En sådan lösning skulle minska
osäkerheten för de skadeståndsansvariga och försäkringsgivarna. Det
sociala behovet av rätt till ersättning för sakskada är inte heller lika
framträdande som vid personskada.
8 §
I förslaget bör i enlighet med EG-direktivet göras undantag för produkt-
skador som beror på tvingande offentliga produktföreskrifter. De
redovisade skälen för att placera ansvaret på tillverkaren är inte över-
tygande.
Utländska Försäkringsbolags Förening
Vi finner det anmärkningsvärt
- att utkastet inte, till skillnad från EG’s direktiv, innehåller något
undantag för utvecklingsskador. Enligt vår uppfattning finns det starka
skäl för att svensk lagstiftning i allt väsentligt bör harmoniera och ej
avvika från nämnda direktiv. Rent generellt är det vår uppfattning att
inhemsk lagstiftning överhuvudtaget bör anpassas till den fortgående
internationaliseringen av bl.a. svenskt näringsliv, varför det endast vid
särskilda skäl torde finnas anledning att frångå en sådan generell
anpassning.
Konsortiet för läkemedelsförsäkring
Defektbegreppet
Det defektbegrepp som anges i förslaget (4 §) är enligt konsortiets
bedömning alltför vagt, vilket med största sannolikhet kommer att leda
till stora tolkningssvårigheter, inte minst när det gäller frågan om
instruktionsfel föreligger eller ej. Förutsättningen för att den skadelidande
skall erhålla skadestånd är att han, frånsett att han måste utpeka en
ansvarig, även måste visa att det förelåg en säkerhetsbrist när produkten
sattes i omlopp. När det gäller att visa att en säkerhetsbrist förelegat
kommer det inom läkemedelsområdet, som är hårt reglerat och kontrol-
lerat, sannolikt att uppkomma stora problem. Det anges också i prome-
morian (sid. 80) att en tillämpning av produktskadelagen - med dess krav
på att produkten skall vara bristfälllig - i de flesta läkemedelsskadefallen
inte skulle leda till att ersättning kan lämnas.
Enligt 3 § i läkemedelsförsäkringens ersättningsbestämmelser förstås
med läkemedelsskada sjukdom eller annan skada av kroppslig art som
236
med övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av Prop. 1990/91:197
läkemedel. Det krävs således inte att man måste visa att en säkerhetsbrist
förelegat. Detta förhållande måste enligt konsortiets mening vara ett
avgörande skäl till att undanta läkemedelsskador från den föreslagna
produktskadelagen.
Beträffande frågan om utebliven effekt vid läkemedelsanvändning vill
konsortiet anföra följande.
Varje läkemedel innehåller en verksam substans som skall förebygga,
lindra eller bota en sjukdom.
Människor reagerar emellertid olika på den verksamma substansen.Den
avsedda effekten uppnås därför i olika grad beroende på den enskilde
individens kroppskonstitution, ålder, sjukdomens svårighetsgrad m.m. I
samband med att Socialstyrelsens läkemedelsavdelning godkänner ett nytt
läkemedel redovisas produktens verkningsgrad. Denna kan för en produkt
uppgå till 90 % av de behandlade patienterna medan för en annan
produkt terapieffekt uppnås för endast av 45 - 65 % av patienterna.
Att ett läkemedel i det enskilda fallet ej har effekt är sålunda ett helt
normalt förhållande som inte kan betraktas som en säkerhetsbrist eller en
defekt hos läkemedlet. Läkarens åtgärd blir att pröva andra läkemedel
eller annan terapi. Läkemedel kan sålunda inte jämställas med andra
produkter vad gäller "utebliven effekt”.
Vare sig i den norska lagen om produktansvar, eller i den finska
frivilliga läkemedelsförsäkringen, är den omständigheten att ett läkemedel
inte har avsedd effekt ersättnin2gsgrundande. Detsamma gäller förelig-
gande förslag till läkemedelsförsäkring i Danmark.
När ett läkemedel skall registreras måste ansvarig myndighet beakta att
medlet i det enskilda fallet inte alltid kan ha effekt. Om preparatet med
denna vetskap ändå blir godkänt får en eventuell utebliven effekt anses
ha godkänts av samhället. Den uteblivna effekten får därmed betraktas
som en sådan systemskada som inte föranleder strikt produktansvar.
Utvecklingsskador
Läkemedelsförsäkringens serieskadedefinition svarar mot utvecklingsskade-
begreppet. Dessa skador täcks sålunda genom läkemedelsförsäkringen.
Systemskador
Systemskador dvs. skador av kända biverkningar omfattas inte av
produktskadelagen men väl av läkemedelsförsäkringen - varvid prövning
sker efter en skälighetsbedömning grundad på en avvägning mellan främst
skadans och grundsjukdomens svårighetsgrad.
Att ett läkemedel inte alltid har effekt utgör som angivits under punkt
3.3.2 ej en defekt. Eventuell skada på grund av utebliven effekt utgör
dessutom ett känt förhållande vilket innebär att skadan är att anse som
en systemskada.
Informationen om läkemedel riktas vad gäller receptbelagda läkemedel
i första hand till behandlande läkare. Enligt konsortiets mening måste en
tillverkare ha ansetts fullgjort sin informationsskyldighet när han givit
information genom FASS, kompletteringar till FASS, eller Läkartidningen.
237
Detta gäller information inte bara vid registreringstillfället utan även Prop. 1990/91:197
genom senare kompletterande biverkningsinformation.
Beträffande terapeutisk effekt lämnas information av Socialstyrelsens
Läkemedelsavdelning genom publikationen Information från läkemedels-
avdelningen.
Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI
Representantforeningen för Utländska Farmacevtiska Industrier
Utebliven effekt
I promemorian föreslås att skador uppkomna på grund av utebliven effekt
hos en produkt skall omfattas av lagen. Vad beträffar sådana skador vill
vi anföra följande.
När i information om ett läkemedel anges ett särskilt användnings-
område innebär detta inte att läkemedlet botar eller lindrar sjukdom eller
sjukdomssymtom hos alla patienter med en viss sjukdomsbild. Som
framgår av bifogade citat ur "Information från Socialstyrelsens läkemedels-
avdelning" 1989 ger läkemedel sällan en hundraprocentig effekt. Det finns
medel som endast hjälper en minoritet av en patientpopulation men som
ändå anses vara av betydande värde. Det förekommer att läkemedel
registreras som andrahands- eller tredjehandsmedel, dvs de skall sättas in
först när man med ett visst läkemedel ej uppnått åsyftad verkan. Som
exempel kan nämnas ACE-hämmare, en relativt ny grupp blodtrycks-
sänkande läkemedel som har följande indikation godkänd och angiven i
FASS (Farmacevtiska Specialiteter i Sverige) "Hypertoni. XX kan
användas då behandling med betareceptorblockerande medel eller
saluretika ej givit adekvat effekt eller är olämplig". Läkemedel kan också
registreras med användningsområdet tillägg till annan terapi när effekten
varit otillräcklig. Sålunda har vissa ACE-hämmare även följande använd-
ningsområde: "Hjärtinsufficiens. XX kan ges som tillägg då behandling
med diuretika och eventuellt digitalis ej givit adekvat effekt.
I promemorian diskuteras (sid. 254) att patienter reagerar individuellt
på läkemedel och att den terapeutiska effekten kan utebli hos enskilda
patienter. Man drar dock följande slutsats:
"Bedömningen kan naturligtvis bli en annan, om läkemedlets verkan
uteblir regelmässigt eller i stor omfattning. Aven läkemedlets art och
betydelse kan påverka bedömningen. Exempelvis torde större krav få
ställas på livsavgörande läkemedel än på läkemedel mot enklare sjuk-
domar".
Som framgår av de exempel vi har anfört innebär det faktum att ett
läkemedel är registrerat (godkänt) för viss användning ingen garanti för
effekt ens hos en majoritet av patienterna med den aktuella sjukdomen
eller de aktuella symptomen. Vid avvägningen av ett läkemedels
medicinska ändamålsenlighet i samband med registrering vägs inte endast
läkemedlets positiva och negativa effekter in utan dessa ställs i relation
till effekterna av behandling med redan registrerade läkemedel. Att
produktskadelagen föreslås gälla vid skada p.g.a. utebliven effekt visar
238
enligt vår uppfattning att den föreslagna lagen inte är lämplig för Prop. 1990/91:197
läkemedelsområdet.
Apoteksbolaget
Utebliven effekt
I lagförslaget omfattas skadeståndsansvaret även av utebliven effekt.
Utebliven effekt av läkemedel kan vara naturlig och svår att mäta.
Läkemedel kan ha effekt på en i förväg ej känd mindre patientgrupp eller
vara avsedda att i terapin sättas in i andra eller tredje hand eller
kombineras med andra läkemedel. Om läkemedel står i överensstämmelse
med fabrikantens specifikation som godkänts av tillsynsmyndigheten är det
orimligt att det strikta ansvaret även skall omfatta utebliven effekt.
Sjöassuradörernas Förening
Utvecklingsskador
S.k. utvecklingsskador skall, enligt förslaget, omfattas av produktansvaret.
Så är inte fallet inom EG. Föreningen befarar här att utveckling av nya
produkter i Sverige hämmas och att företagen får svårt att hävda sig
internationellt.
Försäkringsjuridiska föreningen
4§
Det strikta ansvaret har utformats i anslutning till artikel 6 i EG-
direktivet. Enligt EG-direktivet är en produkt "defective when it does not
provide the safety which a person is entitled to expect, taking all
circumstances into account, including — the use to which it could
reasonably be expected that the product would be put—". Enligt det
svenska förslaget utgår ersättning, om produkten, när den sattes i omlopp,
"inte var så säker som då skäligen kunde förväntas. Produktens säkerhet
skall bedömas med hänsyn till dess förutsebara användning —Eftersom
en tillverkare bör kunna förutse att vissa personer kommer att använda
produkten på ett egenartat sätt, inbjuder EG-texten till slutsatsen att även
sådana användare är berättigade att förvänta sig att produkten är säker
för dem. Den svenska texten synes göra en snävare begränsning genom
att ordet "skäligen" har en i viss mån självständig ställning i förhållande
till den efterföljande meningen. Den svenska texten är därför att föredra
för att de s.k. systemskadorna skall bli undantagna.
I det svenska förslaget görs inget undantag för produktskador som beror
på föreskrifter från offentlig myndighet, fastän ett sådant undantag må
göras enligt EG-direktivet (s. 95 f). Möjligen kan detta motiveras med
att beslutet att sätta varan i omlopp till sist alltid är tillverkarens. Skulle
ett strikt ansvar förekomma i dessa fall kunde det emellertid lika gärna
placeras på den offentliga myndighet som meddelat föreskriften. En sådan
ansvarsplacering skulle tillgodose inte bara det reparativa intresset utan
även önskemålet att i största möjliga utsträckning förebygga produkt-
skador genom att lägga ansvaret hos den som kan förbättra produktens
säkerhet.
239
Det svenska förslaget gör vidare inte undantag för s.k. utvecklings- Prop. 1990/91:197
skador, fastän så förväntas ske i de flesta EG-länder. Beroende på den
internationella privaträttens regler kan detta leda till att svenska
exportörer får ett strängare ansvar för produktskador än deras kon-
kurrenter i främmande länder, eftersom den svenska exportören kan vara
ansvarig enligt svensk rätt. Vad detta kommer att kosta företagen i högre
ansvarsförsäkringspremier är såvitt framgår av utredningen svårt att
fastställa, liksom det är svårt att veta om just detta förslag medför att
vissa företag föredrar att etablera sig utomlands. Föreningen anser att
denna aspekt bör noga beaktas i den fortsatta handläggningen av
lagstiftningsärendet. Som anförs i förslaget är det kanske ingen fram-
komlig väg att göra lagen tillämplig bara på produktskador som inträffar
i Sverige. Ett motsvarande resultat skulle emellertid partiellt uppnås, om
läkemedelsskadorna lades utanför lagen (se ovan beträffande 2 §). Vågar
man emellertid göra bedömningen att näringslivets invändningar om
nackdelar i konkurrenshänseende på utländska marknader är negligerbara,
råder ingen tvekan om att det vore bra om utvecklingsskadorna förs in
under lagen. Dess ändamål är ju att kraftfullt verka för att produktskador
förebyggs, och ett frö till invecklade tvister skulle undanröjas. Vad gäller
personskador är det också särskilt angeläget att utvecklingsskador blir
ersatta.
Sveriges domareförbund
Även när det gäller lagstiftningens innehåll finns det, främst av ekonomis-
ka och handelspolitiska skäl, uppenbar anledning att eftersträva en har-
monisering med lagstiftningen i våra grannländer och i övriga Västeuropa.
En sådan strävan får också anses prägla promemorieförslaget, även om
det på några punkter innehåller medvetna avvikelser. Åtminstone ett par
av dessa kan ifrågasättas, nämligen förslagen att även s.k. utvecklings-
skador skall omfattas av produktansvaret samt att den yttersta preskrip-
tionstiden för personskador skall vara 25 år. De argument mot särreg-
lering i dessa hänseenden som framförts från näringslivet och försäkrings-
branschen, och som närmare redovisas i promemorian, har enligt
förbundets mening en avsevärd tyngd. När det främst gäller utveck-
lingsskadorna framstår en formell anpassning till EG-direktivet som så
mycket mer motiverad som det enligt promemorian (s. 104) förhåller sig
så att den föreslagna regeln i de flesta fall inte skulle slå hårdare än EG-
ländernas lagar.
Sveriges Advokatsamfund
Offentliga föreskrifters inverkan
I EG-direktivet föreskrivs att tillverkaren inte skall vara ansvarig, om han
bevisar att defekt beror på att produkten måste överensstämma med
tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter. Någon
motsvarande regel finns inte i det svenska förslaget. I enlighet med
samfundets grundläggande inställning anser samfundet att en undan-
tagsregel motsvarande den som finns i EG-direktivet också bör införas i
den svenska lagen. Erinras kan ånyo om skadeståndslagens parallella
240
tillämplighet. Skulle tillverkaren bort inse, att myndighets föreskrift är Prop. 1990/91:197
föråldrad eller i annat avseende inte är ägnad att förebygga skada, kan
skadestånd utgå enligt skadeståndslagen.
Utvecklingsskador
Enligt förslaget skall den svenska lagen inte innehålla något undantag för
utvecklingsskador. EG-direktivet ger medlemsländerna valmöjlighet att
inkludera utvecklingsskador. Som anförs i förslaget, torde emellertid
flertalet av EG-länderna undanta utvecklingsskador. Som också anförs i
förslaget (sid. 104), skulle detta kunna medföra ett incitament för
industrin att förlägga sin forsknings- och utvecklingsverksamhet till länder,
som undantar utvecklingsskador från produktansvaret. I betänkandet
föreslås likväl att utvecklingsskador skall omfattas av den svenska lagen.
Det skäl som främst anförs är möjligheten för den skadelidande att
erhålla ersättning. Samtidigt framhålls emellertid att undantagsregeln i
EG-direktivet har en så restriktiv utformning att den sällan torde komma
till användning (sid. 104). Mot denna bakgrund och den ovan angivna
allmänna utgångspunkten är det Advokatsamfundets uppfattning att
övervägande skäl talar för att ett sådant restriktivt utformat undantag
för utvecklingsskador, som återfinns i EG-direktivet, även bör införas i
den svenska lagen. I övrigt skulle en regel av innehåll att tillverkare,
importör, marknadsförare, säljare m.fl. skall svara för säkerhetsbrist som
vid tiden då produkten sattes i omlopp inte ens kunde förutses av den
främsta vetenskapliga expertisen, komma i konflikt med vår gängse
definition av adekvat kausalitet.
Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna
Produktens säkerhet skall enligt förslaget bl.a. bedömas med hänsyn till
den bruksanvisning som finns för produkten. Många av de produkter som
idag finns på marknaden innehåller ämnen som vid normal användning
eller användning i ej normal omfattning kan medföra risker för konsu-
menten. Detta kan även gälla på grund av produktens tekniska beskaffen-
het. Med hänsyn härtill bör information om produkten vara avfattad på
svenska språket.
Föreningen tillstyrker förslaget att de s.k. utvecklingsskadorna skall
omfattas av lagen. Det bör dock av lagtexten klart framgå att denna
skadetyp omfattas.
Riksförbundet Vi i Småhus
I förslaget till produktskadelag § 4 (kap. 3.3.2 o.f.) anges förutsätt-
ningarna för skadestånd. Vid leveranser av småhus levererar husfabri-
kanterna ofta sina produkter via entreprenörer. Även om produkten är
fullgod från husfabrikanten skadas den ofta under vägen till den slutliga
beställaren/köparen. Entreprenören låter t.ex. husdelarna ligga helt eller
delvis oskyddade vid sidan om den ofta ännu ofärdiga husgrunden. Därvid
blir materialet ofta vattenbemängt och fuktigt. De fuktiga husdelarna
reses därefter utan fullgod torkning med resultat av fukt och mögel några
år senare.
241
16 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 197
Lagen bör här ålägga den i varje led ansvarige att ansvara för fullgott Prop. 1990/91:197
material ända in i huskroppen. Detta måste kontrolleras av neutrala och
kunniga besiktningsmän. Förbundet föreslår att detta mera tydligt anges
i lagen. Det räcker enligt erfarenhet inte med de regler som f.n. är
intagna i PBL (plan- och bygglagen).
Miljöcentrum
Enligt vår uppfattning inskränker dock 4 § den strikta skadeståndsskyldig-
heten. Genom införande av ett skälighetsrekvisit försätts den skadelidande
i ett otillbörligt underläge gentemot "skadegöraren", då det för en fällande
dom krävs, att den skadelidande bevisar, att den skadliga produkten "när
den sattes i omlopp, inte var så säker som skäligen kunde förväntas".
Skälighetsrekvisitet måste enligt vår uppfattning tas bort ur den aktuella
paragrafen, bl.a. då det försvårar ersättning för utvecklingsfel och
systemfel.
Med utvecklingsfel avses förhållandet, att en ny produkt har skade-
bringande egenskaper, som varit omöjliga att förutse under forsknings-
och utvecklingsfasen. Vi anser att ett strikt ansvar måste utkrävas i
sådana fall, emedan skadorna kan föröda ett liv för den skadelidande.
Det är stötande, att en producent utan strikt ersättningsskyldighet skall
tillåtas använda konsumenter som "försökskaniner".
Beträffande systemfel hänvisas till den utsatta situationen för Sveriges
ca tre miljoner allergiker och astmatiker. Innan marknadsföring påbörjas
är det ofta omöjligt att förutse, i vilken utsträckning en produkt kan
komma att orsaka allergiska reaktioner hos vissa konsumenter. Sådana
effekter upptäcks först när ett tillräckligt stort antal konsumenter kommit
i kontakt med produkten. Detta får i en sådan situation inte frita
producentenfrånstriktskadeståndsskyldighet. Allergiker och astmatiker
skall självfallet ha samma rättsskydd som icke allergiker och astmatiker.
I själva verket bör det vara en självklarhet, att rättsskyddet utformas för
att i första hand skydda de svaga grupperna i samhället.
När det gäller skador, som ytterst har sin grund i verksamhet, som
bedrivs i vinningssyfte, finner vi det rimligt att bevisbördan skiftas till den
skadelidandes förmån. Så var också fallet i det ursprungliga lagförslagets
4 §, som beträffande bevisfrågan hade följande lydelse "En skada skall
anses ha uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt, om det
med hänsyn till säkerhetsbristens och skadans art, andra möjliga
skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande
sannolikhet för ett sådant orsakssamband."
Detta stycke har i det slutliga lagförslaget tagits bort. Enligt Miljö-
centrums uppfattning bör detta stycke återinföras i sin ursprungliga
lydelse i 4 §.
Konsumentvägledarnas förening
Defektbegreppet bör vara mer preciserat i sin ordalydelse. "Att produkten
inte är så säker som skäligen kan förväntas" är svagt och ger vida
tolkningsmöjligheter som kan innebära dyra processer i domstol innan
man kommit fram till vad som anses vara en säker produkt eller inte.
242
Det är vidare bra att Sverige i motsats till EG-direktivet även inför ett Prop. 1990/91:197
strikt ansvar för utvecklingsskador. Den enskilde konsumenten får idag
betala för näringslivets försök och produktutveckling allteftersom dessa
försöksutsläpps på marknaden. Genom det strikta ansvaret kommer
förhoppningsvis inte produkter ut allt för tidigt på marknaden och de
kostnaderna bärs gemensamt av flera konsumenter och inte ett fåtal som
är "försökskaniner".
Riksförbundet mot Astma-Allergi
Vi har noterat att det i motiven för lagtexten inte talas så mycket om
allergi och annan överkänslighet. Vi förutsätter dock att lagen omfattar
även dessa begrepp. Förutsättningar för skadestånd enligt § 4 måste
således, enligt vår mening, även gälla när produkter förorsakar allergi-
eller överkänslighetsproblem.
Svea hovrätt
Ansvarsbegränsning
Hovrätten anser att en beloppsmässig begränsning i form av en självrisk
vid sakskada bör införas i enlighet med EG-direktivets artikel 9 första
stycket b.
En produktskadelag torde innebära en ökad måltillströmning till
domstolarna. Det kan befaras att en inte oväsentlig del av kraven kan
komma att avse mindre ersättningsbelopp. Kostnaderna för att utreda
sådana anspråk kommer sannolikt ofta att överstiga de omtvistade
beloppen. Visserligen kan, som anförs i promemorian, principiella
argument resas mot att ersättning för små skador inte skall utgå. Trots
detta anser hovrätten att det av processekonomiska skäl och med hänsyn
till domstolarnas resurser bör införas en regel om självrisk i den
föreslagna produktskadelagen såvitt avser sakskador. Storleken på
självrisken bör lämpligen motsvara EG-direktivets bestämmelser på
området.
Hovrätten vill i detta sammanhang också framhålla att
produktskadelagen också på personskadeområdet kan komma att ge
upphov till ett ökat antal domstolsprocesser om små ersättningsbelopp.
De försäkringssystem som redan finns på vitala områden, t.ex.
läkemedelsförsäkringen, ersätter inte smärre skador. Hovrätten förutsätter
att regeringen följer utvecklingen noga.
Trelleborgs tingsrätt
Sakskada
Enligt tingsrättens mening tar man i promemorian alldeles för lätt på de
problem som kan uppkomma då en näringsidkare drabbas av sakskada till
följd av bristfälliga produkter. Tingsrätten tänker härvid i första hand på
småföretagare, i synnerhet ensamföretagare, som i stor omfattning intar
ställning av svagare part i förhållande till producenter/leverantörer och
243
andra. Som exempel kan tas en jordbrukare som erhåller leveranser av Prop. 1990/91:197
foder från ett stort företag. Om fodret är felaktigt kan konsekvenserna bli
oerhört stora; hela djurbesättningen slås ut (jfr NJA 1918 s 156) eller
lantbrukarens produkter bli osäljbara (jfr NJA 1982 s 380). En
näringsidkare av detta slag är föga hjälpt av en hänvisning till allmänna
avtalsrättsliga och köprättsliga regler eller till den allmänna culparegeln.
Mot denna bakgrund anser tingsrätten att en bestämmelse bör införas,
som kompletterar 1 § 2 st i den föreslagna lagen, av innebörd att
skadestånd utgår även till näringsidkare om särskilda skäl föreligger.
Att produktansvaret skall omfatta personskador framstår som självklart.
Bestämmelser härom har enligt tingsrätten mening sin naturliga plats i en
kommande produktskadelag.
Marknadsdomstolen
Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad
punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte
anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande
ges exempel på sådana avvikelser.
EG-direktivet innehåller en regel om självrisk på omkring 3 500 kr.
Efter det att skälen härför redovisas slås det i promemorian fast att
självrisk är främmande för skadeståndsrätten (en jämförelse borde kanske
göras även med förhållandena inom försäkringsrätten). Vidare anges att
det inte synes föreligga några särskilda omständigheter i fråga om
produktansvaret som motiverar ett annat synsätt (s 113 f).
Konsumentverket
Ansvarsbegränsning
Ett system med ansvarsbegränsning i linje med vad EG-direktivet ger
möjlighet till innebär flera nackdelar, vilka närmare beskrivs i
betänkandet. Eftersom systemet dessutom är främmande för svensk
skadetåndsrätt måste det hälsas med tillfredsställelse att tanken på en
sådan begränsning avfärdas i betänkandet.
Statens energiverk
Ansvarets omfattning
Verket instämmer med förslaget om ansvar för personskador och
sakskada liksom skälen till att ren förmögenhetsskada inte ska omfattas
av ansvar.
Verket instämmer vidare i förslaget att ansvaret inte ska
beloppsbegränsas då detta kan urholka den enskildes rätt, resonemanget
att om möjlighet till jämkning ska finnas bör denna tillämpas mycket
restriktivt samt att förekomsten av ansvarsförsäkring vid skadefall inte ska
påverka eventuell jämkning.
Vissa organisationer inom näringslivet
Om de svenska reglerna tillämpas i internationella förhållanden riskerar
ansvaret att bli betydligt mer omfattande än vid tillämpning på svenska
förhållanden. I detta sammanhang måste också uppmärksammas att
244
förslaget saknar övre beloppsgräns vid serieskador på person. Ett sådant Prop. 1990/91:197
beloppstal torde sällan aktualiseras vid tillämpning på svenska
förhållanden men om lagen skulle tillämpas på t.ex. amerikanska
arbetsskador skulle ettt beloppstak kunna ha en funktion att fylla.
Enligt EG-direktivet krävs, för att lagstiftningen skall bli tillämplig på
sakskador, bl a att egendomen är sådan som vanligen är avsedd för privat
bruk eller konsumtion och att den av den skadelidande brukades
huvudsakligen för sådant ändamål. Motsvarande begränsningar saknas i
lagförslaget. Anledning saknas att avvika från EG-direktivets reglering i
detta avseende.
lantbrukarnas Riksförbund
Produktansvarets omfattning
LRF tillstyrker departementspromemorians förslag vad gäller omfattning
av person- och sakskada men med exkluderande av ren
förmögenhetsskada.
Förslaget avviker från EG-direktivet vad gäller en nedre beloppsgräns.
Inte heller omfattar förslaget det tak som finns i EG-direktivet. Argument
kan framföras både för och emot den avvikande reglering som i
departementspromemorian föreslås. Då en tillämpning av EG-direktivet
skulle strida mot allmänna principer inom svensk skadeståndsrätt finner
LRF dock skäl till att tillstyrka departementspromemorian i denna del.
Möjligheten till jämkning (se sid 116) ger dessutom domstolen möjlighet
att beakta omständigheterna i det särskilda fallet.
Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.fl.
Ingen nedre gräns för bagatellskador
En nedre beloppsgräns för bagatellskador borde vara nödvändig för att
undvika oändliga småärenden som tillsammans kan ge företagen mycket
stora kostnader i form av administration och byråkrati för att samtidigt
behöva i åratal handlägga ärenden av mindre betydelse ur ekonomisk
synvinkel. Det kan inte heller vara intressant ur samhällssynpunkt.
Förslaget saknar övre beloppsgräns vid serieskador på person
I departementspromemorian har inte analyserats vilka konsekvenser som
uppstår i fråga om en lags tillämpning utanför det egna territoriet. Det
skulle kunna bli fråga om mycket stora belopp.
Sveriges Marknadsförbund
Ansvarsbegränsning
Förslaget upptar inga beloppsbegränsningar.
För en företagare kan en arrangerad massaktion skada företaget och
leda till dess undergång. Detta utan att skadan egentligen inneburit något
betungande för de skadelidande. Att notera och hantera en bagatellskada
innebär i allmänhet betydande kostnader för företaget. Inom
försäkringsvärlden försöker man komma tillrätta med bagatellskador
245
genom självrisksystemet. Produktskadelagens regler är emellertid Prop. 1990/91:197
tvingande och företaget, som av någon orsak fallit i onåd, kan på detta
sätt utsättas för otillbörliga angrepp. Ett företags överlevnad är beroende
av att dess produkter godtas. Det ligger därför i företagets intresse att ha
nöjda kunder. Det får anses vara ett naturligare sätt att lösa avvägningen
av intresset, när det är fråga om bagatellskador. En undre gräns är klart
motiverad. Något berättigat skäl att inte godtaga EG-direktivets cirka 500
miljoner kronor som maximalt skadebelopp föreligger inte.
Landstingsförbundet
Förbundet anser att man av processekonomiska skäl bör införa en undre
gräns för ersättning av sakskador. EG-direktivets gräns på 500 ECU
(3 500 kronor) verkar rimlig.
Folksam
Ansvarsbegränsning
EG-direktivet om produktansvar innehåller föreskrifter dels om självrisk
på 500 ECU motsvarande omkring 3 500 kr som skall dras av från
skadestånd för sakskada, dels om en maximigräns på 70 milj. ECU
(omkring 500 milj kr) för varje producents ansvar för samma felaktiga
produktslag. I promemorian har ingen av dessa bägge begränsningsregler
tagits upp.
Vad gäller maximigränsen för serieskada finns goda skäl att inte ta in
en sådan regel i produktskadelagen. Få EG-stater förefaller utnyttja
denna möjlighet till ansvarsbegränsning i sina respektive lagar.
Ståndpunkten stämmer med den som intagits i miljöskadelagen. Genom
ett samspel mellan beloppsbegränsningar i ansvarsförsäkring och
skadeståndslagens jämkningsregler kan en tillfredsställande avvägning
uppnås. Resonemangen i promemorian s. 114 - 117 är i detta hänseende
övertygande.
Detsamma kan inte sägas beträffande självriskregeln. Här hänvisas
endast till skadeståndsrättens princip om full ersättning samt till att det
saknas skäl att välja en särlösning för sakskador på produktskadeområdet.
Ersättning för sakskada anses i svensk rätt socialt sett mindre angelägen
än ersättning för personskada. Detta framgår av principerna för ersättning
vid brottsskada och vid trafikskada. Ersättningen utgår enligt dessa
principer normalt vid personskada men endast under vissa förutsättningar
vid sakskada. Brottsskadelagen (1978:413) innehåller för övrigt regler om
att normal försäkringssjälvrisk skall dras av.
Jämkning kan enligt skadeståndslagen 6:1 ske i större utsträckning vid
sakskada än vid personskada.
I miljöskadelagen (1986:225) finns il § 3 st undantag från det strikta
ansvaret vid bl a sakskador som är orts- eller allmänvanliga.
Det kan mot den angivna bakgrunden knappast vara något principiellt
hinder att införa en självriskregel som utesluter ersättning vid mindre
allvarliga sakskador på produktskadeområdet. Sådana skador är - som
ovan berörts - normalt inte särskilt angelägna att ersätta ur social
synpunkt. Handläggningen av sådana skador kostar mer än den ersättning
246
som den skadelidande kan få ut. Inom försäkringsbranschen har man Prop. 1990/91:197
sedan länge arbetat på att rensa bort skador av denna typ, eftersom de
kostnadsmässigt belastar försäkringstagarkollektivet utan att vara speciellt
angelägna ur den skadelidandens synpunkt.
Enligt Foiksams mening finns det inget som hindrar ett motsvarande
ingrepp från lagstiftarens sida. En självriskregel på produktskadeområdet
kan innebära ett genombrott för rationellt kostnadstänkande i
skadeståndsrätten. Folksam föreslår följaktligen att en regel om självrisk
vid sakskada på exempelvis 1/10 basbelopp införs i produktskadelagen.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
1 §
Enligt artikel 9 i EG-direktivet skall ersättning för sakskada utgå om det
skadade objektet är av sådant slag att det vanligen är avsett för privat
bruk eller konsumtion och det användes av den skadelidande
huvudsakligen för eget privat bruk eller konsumtion. Detta innebär att
endast privatpersoner kan komma i fråga som ersättningsberättigade enligt
direktivet. Det svenska förslaget lämnar emellertid utrymme för en något
vidare tillämpning. Det synes nämligen inte vara något som hindrar att
t ex en näringsidkare framställer ett ersättningsanspråk sedan en
videoapparat, som hyrts ut för privat bruk, skadas till följd av brand i en
TV-apparat. Att skadeståndsskyldighet mot näringsidkare enligt
produktskadelagen inte skall komma i fråga i denna situation bör framgå
tydligare av den svenska lagtexten.
Konsortiet för läkemedelsförsäkring
Personskada
Enligt promemorian skall skadestånd enligt produktskadelagen utges för
personskada som en produkt har orsakat. Med personskada förstås i
svensk rätt den fysiska eller psykiska defekt hos den skadelidande som
utgör en direkt följd av skadehandlingen.
När det gäller mentala symtom, som inte är en följd av påvisbara
anatomiska skador eller s k patofysiologiska rubbningar av läkemedel,
kommer utomordentligt svåra sambandsbedömningar att uppstå. På denna
punkt vill konsortiet hänvisa till kommentaren till läkemedelsförsäkringen.
Där framhålls att när det gäller bestående mentala komplikationer, är det
sällsynt att sådana verkligen har orsakats av ett använt läkemedel.
Symtomen är ofta av rent subjektiv art, och har i allmänhet uppkommit,
fortgått eller utvecklats oavsett användningen av läkemedel. I åtskilliga fall
är även en viss mental påverkan oundviklig, eller t o m avsedd, under den
tid då läkemedelsbehandling pågår. I sådana fall kan det dessutom ibland
vara svårt att avgöra, om denna påverkan beror på läkemedlet,
grundsjukdomen eller på den ovisshet som patienten känner till följd av
det sjukdomstillstånd för vilket han behandlas.
Konsortiet anser därför att mentala symtom, som inte är en följd av
kroppsskada, inte skall omfattas av lagen.
247
Varken den finska läkemedelsförsäkringen eller föreliggande förslag till Prop. 1990/91:197
läkemedelsförsäkring i Danmark omfattar psykiska skador utan samband
med kroppsskada.
Ansvarsbegränsning
Lagförslaget innehåller inga begränsningar i fråga om ersättningens
storlek.
Läkemedelsförsäkringen som skall garantera den skadade ersättning
innehåller vissa övre gränser för ersättningsbelopp.
Ersättningen per skadad person är högst 5 mkr vilket för närvarande
måste anses utgöra ett betryggande belopp.
För systemskador finns ingen begränsning av det sammanlagda årliga
ersättningsbeloppet.
För serieskador (utvecklingsskador) är det maximala beloppet per skada
100 mkr och per år 200 mkr. Dessa belopp kan behöva justeras uppåt.
Småskador, d v s de lindrigaste skadefallen som medför ingen eller en
kortare tids sjukskrivning och små kostnader ersätts inte genom
försäkringen. En motsvarande regel finns såväl i patientförsäkringen som
i trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA). Dessa försäkringar likväl som
läkemedelsförsäkringen lämnar på ett enkelt, snabbt och rationellt sätt
ersättning enligt skadeståndsrättsliga principer utan att vållande behöver
visas. Vållandefallen är totalt sett utomordentligt få och inom läkemedels
området så gott som obefintliga. Att i dessa ersättningsanordningar
inrymma en mängd små fall där den ekonomiska ersättningen understiger
utrednings- och hanteringskostnaden synes inte ändamålsenligt. Det
allmänna grundskyddet är dessutom så väl utbyggt i Sverige att det inte
finns något egentligt socialt behov av att ersätta småskador.
Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för
Utländska Farmacevtiska Industrier
Sakskada
Inledningsvis förordar vi att personskador orsakade av läkemedel för
humant bruk undantas från lagens tillämpningsområde. Anledningen till
att vi poängterar personskada och läkemedel för humant bruk är att
läkemedel, såsom vi tolkar lagförslaget, kan vålla sakskador. Sådana
skador kan orsakas av s.k. veterinärläkemedel vid användning på djur.
Genom denna skrivning förordar vi således att läkemedel för humant
bruk inte omfattas av lagen men det är vår åsikt att veterinärläkemedel
kan omfattas av lagen. Dock vill vi beträffande veterinärläkemedel till
fullo instämma med vad Industriförbundet anför i sitt remissvar, där man
tillstyrker att det införs en svensk produktskadelag under förutsättning att
denna överensstämmer med den lagstiftning EG-länderna nu inför i
enlighet med direktivet från 1985. Dock avstyrkes bestämt de direkta
avvikelserna i fråga om preskriptionstidens längd, undantag när
tillverkaren följt tvingande offentliga produktföreskrifter, undre
beloppsgräns för sakskada samt möjligheten till jämkning vid medvållande
hos den skadelidande. Vad avser direktivets s.k. options i fråga om ansvar
248
för utvecklingsskador anser vi att lagförslaget bör överensstämma med vad Prop. 1990/91:197
majoriteten av EGs medlemsländer kan antas besluta.
Ansvarsbegränsning
Vi vill också peka på de svårigheter som kan uppstå vid försäkring mot
skador i det fall då ingen ansvarsbegränsning är angiven i lagen.
Svårigheter kan uppstå att erhålla en försäkringstäckning till rimliga
premier. EG-direktivet har ansvarsbegränsning. I Finland där läkemedel
är undantaget i lagförslaget är ersättning för läkemedelsskador enligt den
finska frivilliga läkemedelsförsäkringen begränsat till 100 miljoner mark
och år. I den norska lagen har införts begränsning vad gäller
läkemedelsskador till 80 miljoner kr per år och 100 miljoner per
serieskada.
Försäkringsjuridiska föreningen
1 §
Enligt andra stycket utgår skadestånd för skada som en produkt har
orsakat på egendom som vid tiden för skadan brukade användas för
enskilt ändamål. Bestämmelsen kan uppfattas så att exempelvis en
leasegivare skulle få ersättning, om hans leasingbil skadas av en osäker
produkt, när hyresmannen är en privatperson. Det finns ju inget krav på
att den ersättningsberättigade skall vara en privatperson. Avsikten torde
emellertid vara att endast fysiska eller juridiska personer som använder
egendom för enskilt ändamål skall få ersättning (jfr EG-direktivet artikel
9). Leasegivaren i ovannämnt exempel använder bilen i näringsverksamhet
och borde följaktligen inte få ersättning. En omredigering vore lämplig.
Sveriges Advokatsamfund
Beloppsgränser
Som anförs i förslaget är den i EG-direktivet intagna bestämmelsen om
självrisk inte tidigare tillämpad i svensk skadeståndsrättslig lagstiftning.
Advokatsamfundet kan dock inte finna att detta utgör tillräckligt skäl för
att på denna punkt avvika ifrån EG-direktivet. Enligt EG-direktivet får
medlemsstaterna föreskriva att en producents totala ansvar för
personskada, som orsakas av identiskt lika produktexemplar med samma
defekt, skall vara begränsat till ett belopp som inte får vara lägre än
70 000 000 ECU. Som påpekas i förslaget kan det medföra svårigheter
att fastställa om skada orsakas av identiskt lika produktexemplar med
samma defekt. På grund av denna svårighet som kan uppkomma i
rättstillämpningen och det förhållandet att majoriteten av EG-länderna
synes avstå från möjligheten att införa en beloppsbegränsning vid
serieskador tillstyrker Advokatsamfundet att takersättning inte införs i den
svenska lagen.
Ersättningsbar skada
I direktiven uttalas att ren förmögenhetsskada inte skall ersättas. Med
hänsyn till avgörandet i bl a NJA 1982 s 692 bör i lagtexten uttryckligen
249
anges att ren förmögenhetsskada inte skall ersättas. Lagtexten bör även Prop. 1990/91:197
förtydligas vad gäller allmän förmögenhetsskada (följdskada/indirekt
skada).
Svea hovrätt
Anonyma produkter
Hovrätten föreslår en något annorlunda lydelse av 7 § andra stycket
lagförslaget eftersom innebörden är oklar.
Promemorieförslaget
Enligt promemorian skall ansvar för skador som orsakats av s k anonyma
produkter inte bäras av den som tillhandahållit en produkt, främst
säljaren, om denne kan peka ut någon i ett tidigare distributionsled mot
vilken kraven i stället kan riktas. Detta uttrycks i lagtexten så att den
eljest ansvarige "inom en månad efter begäran av den som kräver
ersättning anvisar någon.....",
Hovrdtten
Den föreslagna lydelsen ger intrycket att det är den skadelidande som
disponerar över säljarens möjlighet att anvisa någon annan ansvarig. Detta
torde ej vara avsett. Hovrätten föreslår att 7 § andra stycket lagförslaget
får följande lydelse.
Skadeståndsskyldig enligt första stycket är dock inte den som inom en
månad efter det att krav på ersättning har framställts anvisar någon med
hemvist i Sverige som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten
eller tillhandahållit den för honom.
Trelleborgs tingsrätt
Tillverkare
Tingsrätten kan i allt väsentligt tillstyrka promemorians förslag i denna
del, vilka i huvudsak överensstämmer med produktansvarskommitténs och
EG-direktivets ståndpunkter.
Dock vill tingsrätten påpeka, som också framhålls i promemorian, att
begreppet tillverkare inte är helt entydigt definierat för de fall då en
produkt har genomgått en successiv förädling. Enligt tingsrättens
uppfattning har härav följande problem inte tillräckligt beaktats i
förevarande avsnitt. Tingsrätten syftar då särskilt på vad som bör krävas
för att någon som befinner sig i ett senare led av en förädlingskedja
skall anses ha bearbetat en produkt i sådan mån att han skall betraktas
som tillverkare. Av intresse är härvid att jämföra med vad som anförts i
avsnitt 3.2.3. Promemorians författare har där, som ett exempel på vad
som skall anses som bearbetning av en naturprodukt, hänvisat till att
mjölk samlas i tankar och kyls. I nu förevarande avsnitt sägs däremot att
endast förpackning av en vara ej konstituerar tillverkaransvar. I det förra
fallet skulle det vara fråga om en industriell bearbetning, medan
250
förhållandet skulle vara det motsatta i det senare. För en oförvillad Prop. 1990/91:197
betraktare synes emellertid skillnaden vara i det närmaste hårfin. Att
komma till rätta med problemet genom något slags legaldefinition synes
dock vara omöjligt; även produktansvarskommittén tycks här ha gått bet
på uppgiften. Däremot bör man i lagstiftningens motiv försöka göra större
ansträngningar att precisera vad som skall förstås med tillverkare. I annat
fall kan man riskera svåra gränsdragningsproblem, som kan ge upphov till
ett ökat antal tvister (jfr s 71 och 132). Enligt tingsrättens mening bör
tillverkaransvaret inte göras alltför vidsträckt. Det strikta ansvar som läggs
på en tillverkare är tämligen betungande och bör drabba endast dem som
i realiteten har en möjlighet att påverka varans funktion och därmed dess
säkerhet.
Anonyma produkter
Tingsrätten delar uppfattningen att detaljhandlare inte skall undantas från
produktansvar vid försäljning av s k anonyma produkter. Härvid vill
tingsrätten framhålla att denna lösning visserligen kan tänkas slå hårt
mot mindre detaljister men att det alltid är möjligt att nå ett rimligt
resultat med tillämpning av jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen.
Näringsverksamhet
Tingsrätten vill här ifrågasätta om inte promemorians författare något har
överskattat problemet med offentliga organs ställning i förhållande till
produktansvaret. Sålunda kan konstateras att, enligt förarbetena till
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen, offentligrättsliga organ
anses vara näringsidkare då de mot betalning tillhandahåller enskilda
konsumenter varor och tjänster. Motsvarande ståndpunkt har, i fråga om
den särskilda preskriptionsregeln för konsumenter gentemot näringsidkare
i 2 § 2 st preskriptionslagen, intagits i rättspraxis (NJA 1988 sid 503); jfr
också vad som anförs i specialmotiveringen på s 285. Enligt tingsrättens
mening saknas anledning att göra annan tolkning beträffande det
föreslagna rekvisitet "näringsverksamhet" i en produktskadelag. Sannolikt
skulle även den stora merparten av övriga produkter som tillhandahålls
av det offentliga falla under lagens tillämpningsområde med denna
tolkning. Möjligen skulle tveksamhet kunna uppstå vad gäller olika
produkter inom hälso- och sjukvården. Med den inställning som tings-
rätten redovisat i kommentaren till avsnitt 3.2.4, skulle emellertid denna
fråga sakna relevans.
Marknadsdomstolen
Ansvar för komponent
Inga rimliga skäl kan anses framlagda för att inte EG-direktivets regel
skall tillämpas i vår lagstiftning.
Offentlig verksamhet (s 135 f)
Marknadsdomstolen delar i och för sig uppfattningen att resultatet av
utredningsarbetet angående produktsäkerhetslagens tillämpning på det
offentliga området bör avvaktas. Emellertid kan redan i detta samman-
251
hang påpekas att även på detta område starka skäl talar för att eventuella Prop. 1990/91:197
svenska regler utformas i så nära överensstämmelse som möjligt med EGs
regler.
Konsumentverket
Näringsverksamhet
Produktskadelagen föreslås tas sikte enbart på produkter som satts i
omlopp i näringsverksamhet. Konsumentverket ifrågasätter om denna
begränsning är rimlig och förordar att också produkter som tillhandahålls
i offentlig verksamhet på sikt omfattas av samma produktansvar. Det kan
noteras att Högsta domstolen har funnit en kommun strikt ansvarig för
personskador som orsakas av produkter som tillhandahållits under
utövning av offentlig verksamhet (NJA 1989 s 389).
Allmänna reklamationsnämnden
Skadeståndsskyldiga, 6-8 §§
I specialmotiveringen till 6 § sägs (s. 278) att "om någon bedriver en
näringsverksamhet som består i att han köper begagnade varor av något
slag, renoverar dem och sedan säljer dem för att de skall användas på
nytt, är han att betrakta som tillverkare i lagens mening."
Enligt nämndens mening framstår detta som en alltför extensiv tolkning
av begreppet "tillverkare". Det kan förutses att uttalanden av detta slag
i sig kan leda till besvärliga tillämpningsproblem. Avser man med
"renovering" en genomgripande genomgång av varan med byte av
väsentliga delar eller kan också mer begränsade reparationer föras in
under detta begrepp? Är avsikten att utvidga den krets som kan betraktas
som tillverkare, bör detta ske genom ett förtydligande i lagtexten och
inte genom - ett i sig oklart - motivuttalande.
I 7 § anges att den som tillhandahållit en skadegörande produkt kan
undgå skadeståndsansvar genom att inom viss tid anvisa någon i Sverige
som har tillverkat, frambringat eller insamlat produkten eller till-
handahållit den för honom.
Varken i förslaget till lagtext eller i motiven framgår vad som skall gälla
om den som på detta sätt anvisats är på obestånd eller hinder av annat
slag föreligger för den skadelidande att göra gällande sin rätt. Nämnden
ifrågasätter om inte situationer av detta slag bör regleras i lagen för
undvikande av rättsförluster.
Nämnden ansluter sig i övrigt till förslaget.
Statens energiverk
Allmänt om skadeståndsansvariga
Verket instämmer med resonemanget att en komponenttillverkare som
huvudregel inte ska drabbas av ansvar för uppkommen skada, på grund
av att komponenter används på icke avsett sätt i en slutprodukt, samt att
samma ska gälla om komponent tillverkats i enlighet med beställning,
utan att komponenttillverkaren känt till slutprodukten.
Verket vill utöver utredningens förslag lämna följande synpunkt. Om
komponenttillverkaren däremot insett eller bort inse att komponenten inte
252
varit lämpad för slutprodukten, och komponenten är direkt upphov till Prop. 1990/91:197
skada, bör ansvaret ligga på komponenttillverkaren. Då det vid strikt
ansvar är lämpligt av ekonomiska skäl att begränsa antalet skadestånds-
ansvariga ska konsumenten i första han rikta sitt krav mot sluttillverkaren.
Enligt utredningen ska ansvaret primärt ligga hos sluttillverkaren som
då har bevisbördan för komponenttillverkarens eventuella ansvar.
Sluttillverkaren ska i sådant fallvisa att han använt komponenten på ett,
med hänsyn till omständigheterna, förutsebart sätt. Verket anser
därutöver att om komponenttillverkaren gjort sluttillverkaren uppmärksam
på viss egenskap som gör slutprodukten bristfällig bör komponenttill-
verkaren vara fri från ansvar. Om sluttillverkaren visat att komponenttill-
verkarens produkt är orsak till skadan, bör konsumentens skadeståndskrav
i stället riktas mot denne.
Importörer
Att låta importören bära ansvaret om tillverkaren finns utomlands är idag
ett mycket viktigt konsumentskydd. I framtiden bör frågan ställas om inte
ett enat Europa medför att ansvaret kan knytas närmare den utländske
tillverkaren.
Anonyma produkter
Möjligheten att flytta ansvaret bakåt i handelskedjan medför att slumpen
kan avgöra vem som ska bära ansvaret. Konkurs, bristande information
om tillverkning etc. är tänkbara orsaker till att ansvaret måste flyttas.
Utredningen har valt att följa linjen att den skadelidande alltid ska ha
någon att vända sig till med sina krav. Verket instämmer i detta liksom
bedömningen att regeln tvingar företag att hjälpa till att kartlägga tidigare
länkar i handelskedjan samt att regeln motverkar anonyma handelslänkar.
Näringsverksamhet
Utredningen har inte kommenterat uttrycket näringsverksamhet. Termen
kan tolkas på olika sätt. Skatterättsligt ställs högre krav än civilrättsligt,
och man talar om rekvisiten självständighet, varaktighet och vinstsyfte.
Till detta ska enligt praxis läggas ett krav på viss omfattning av verksam-
heten. Med tanke på att brister i dessa rekvisit medför att ett antal
rörelser i civilrättslig mening klassas som icke-rörelse enligt skattelagstift-
ningen, är det viktigt att näringsverksamhet i produktskadelagen tolkas
extensivt. Näringsverksamhet bör omfatta var och en som yrkesmässigt
driver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad
på ekonomisk vinst eller ej. Yrkesmässighet bör här ges en mycket
vidsträckt tolkning.
Landsorganisationen i Sverige (LO)
Förslaget om befrielse från skadestånd för den som kan hänvisa till annan
ansvarig i tidigare led anser LO vara otillräckligt. Enbart det faktum att
man utpekar tillverkare eller importör bör inte automatiskt leda till
straffbefrielse. Ansvaret måste kvarstå tills det kan anses bevisat att det
är i ett tidigare led som skadestånd ska utkrävas.
253
Vissa organisationer inom näringslivet
5$
Den inskränkning i komponenttillverkares ansvar som framgår av art 7 f
i EG-direktivet och som utvecklats i motiven till 5 § (s 273 f) bör klarare
komma till uttryck i lagtexten.
6§
Vi har ovan i den allmänna delen motiverat varför vi anser att ett allmänt
importöransvar inte bör gälla inom EES. Vi vill emellertid också, för det
fall importöransvaret bibehålies mot andra länder, peka på vissa
motivskrivningar som vi finner otillfredsställande.
Ansvaret för agenter behandlas på s 278 f. Enligt organisationernas
uppfattning är gränsdragningen alltför vag och ger upphov till stor
osäkerhet om vilka som ingår i den ansvariga kretsen. Motivskrivningarna
måste därför förtydligas.
Vidare behandlas på s 279, andra stycket, den situationen att någon
importerar en produkt för att använda den i sin egen verksamhet. Det
sägs bl a att "han drabbas inte nödvändigtvis av det strikta importör-
ansvaret ens om han senare sätter produkten i omlopp i begagnat skick.
För strikt ansvar krävs nämligen att importören redan vid importtillfället
hade för avsikt att sätta produkten i omlopp här i landet”.
Inskränkningen är för vagt formulerad. Det torde nämligen vara vanligt
att den som importerar produkter för bruk i den egna verksamheten,
redan vid anskaffandet har för avsikt att efter viss tid förnya sin
utrustning och därvid sälja de begagnade produkterna. Det kan rimligen
inte vara avsett att dessa kategorier skall innefattas i importörsbegreppet,
särskilt som de i så fall kommer att åläggas ett 25-årigt ansvar från det
att de säljer den begagnade produkten.
I stället bör de importörer vars huvudsakliga syfte med anskaffandet är
att bruka produkten i den egna verksamheten undantas från ansvar.
Motivskrivningen bör förtydligas i enlighet härmed.
Enligt sista stycket på s 279 är det inte uteslutet att den som omfattas
av 6 § punkt 3 kan göras ansvarig även om köparen vet att produkten är
framställd av någon annan. Enligt organisationernas uppfattning är detta
en onödig utvidgning av den ansvariga kretsen. Om den skadelidande
känner till den ansvarige tillverkarens identitet har denne redan de
möjligheter att göra ansvaret gällande som lagstiftningen avser att ge
varför det saknas skäl att låta ansvaret omfatta de i punkt 3 angivna
kategorierna.
7 §
I kommentaren till andra stycket (s 282) sägs att "de upplysningar om
den utpekades identitet som den skadelidande skall få måste vara så
utförliga att denne på grundval av dem kan göra sin rätt gällande".
Skrivningen är enligt vår uppfattning oklar. Det måste förtydligas att det
räcker med en korrekt identifikation. Huruvida den skadelidande kan göra
Prop. 1990/91:197
254
sin rätt gällande beror därutöver på en mängd faktorer, såsom exempelvis Prop. 1990/91:197
om det finns aktuella adressuppgifter.
Sveriges Köpmannaförbund
Enligt lagförslaget är det i första hand tillverkaren som är ansvarig för
skador som en produkt kan orsaka, i andra hand är det importören av
produkten. I det fall dessa båda parter ej kan identifieras och härledas,
faller ansvaret på den som säljer varan, dvs. ytterst på detaljisten. Det
kan enligt förbundets mening inte vara rimligt att en part som inte haft
något som helst inflytande över en varas tillverkning eller vidarebe-
arbetning skall åläggas ansvar för produktens farlighet. I departements-
promemorian motiveras förslaget med att det är bättre att lägga
skadeståndskravet på leverantören/säljaren än att låta den enskilde
skadelidande själv bära skadans ekonomiska verkningar. Vidare anförs
som skäl för denna ansvarsfördelning att detaljisten till skillnad från
konsumenten kan behandla utbetalade skadestånd som kostnader i
rörelsen. Härutöver framhålls: "Ansvaret behöver inte heller bli alltför
betungande för leverantören om han får rätt att befria sig från ansvaret
genom att utpeka någon ansvarig i ett tidigare distributionsled".
Denna antydda möjlighet till ansvarsbefrielse blir något av en illusion i
det aktuella fallet där tidigare led inte är identifierbara. Med hänsyn till
de långa preskriptionstiderna, hela 25 år för personskador, ökar sannolik-
heten för att aktörer i tidigare led, som således bär det primära ansvaret,
försvunnit från marknaden och därför inte längre kan nås med anspråk.
Förbundet anser dessutom att detaljistens förmåga att behandla skade-
stånd som kostnader i rörelsen inte på något sätt bör få påverka ansvarets
placering.
Frågan om okända aktörer i tidigare led anknyter till frågan om lagen
också skall omfatta obearbetade produkter från djur- eller växtvärlden.
EGs direktiv om produktskadelag omfattar varje lös sak med undantag
av lantbruksråvaror och jaktprodukter. Av de sex länder som hittills
genomfört lagstiftning enligt direktivet har endast Luxemburg begagnat
sig av möjligheten att låta obearbetade lantbruks- och jaktprodukter
omfattas av det strikta ansvaret. Köpmannaförbundet anser inte att
Sverige på denna punkt skall avvika från majoriteten av EG-länderna.
Med den föreslagna lagregeln följer att detaljisten kan bli ansvarig för
defekta färska varor som fisk och grönsaker trots att han inte kunnat
utöva inflytande över produktens beskaffenhet. Förbundet avstyrker att
obearbetade lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret.
Det är relativt vanligt inom svensk detaljhandel att varuhus och
butikskedjor säljer produkter under eget namn, trots att produkterna i
själva verket framställts av andra. I departementspromemorian anförs att
den som marknadsför en produkt som sin och har försett den med sitt
namn eller varumärke eller något annat särskiljande kännetecken skall,
jämte tillverkaren eller importören, ha ett strikt produktansvar. Förbundet
anser att en sådan utsträckt ansvarighet till andra än tillverkare och
importörer inte alltid kan anses vara skälig. Även om ett säljföretag åsatt
en produkt ett "särskiljande kännetecken" för att den bättre skall kunna
255
smälta in i företagets sortimentsprofil, finns alltid en känd och kom- Prop. 1990/91:197
municerbar importör och tillverkare. Dessas identitet kan även framgå
av de produkter som säljs "under eget namn". Köpmannaförbundet anser
därför att lagens bestämmelser på denna punkt bör inskränkas till
produkter med eget varumärke och utan möjlighet till omedelbar
identifiering av faktisk tillverkare eller importör.
När det gäller förslagets mer övergripande och allmängiltiga konsekvenser
vill Köpmannaförbundet hänvisa till det yttrande som förbundet avgivit
gemensamt med bl.a. Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet-Svensk
Handel, Småföretagens Riksorganisation och Svenska Arbetsgivareföre-
ningen. Avskrift av detta yttrande fogas som bilaga till denna skrivelse.
Härutöver vill förbundet framföra följande synpunkter med särskild
inriktning på lagförslagets effekter för svensk detaljhandel.
Sveriges Livsmedelshandlareförbund
Vi vill också särskilt understryka det orimliga i att låta obearbetade
lantbruks- och jaktprodukter omfattas av det strikta ansvaret där
producent/tillverkare oftast inte går att spåra. Förslaget leder till att den
enskilde detaljisten kan bli ansvarig för defekter som är fullkomligt
omöjliga att upptäcka och som han eller hon inte haft minsta chans att
påverka. Även på denna punkt har dessutom Sverige ansett sig behöva gå
längre än EG:s direktiv.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
Skadeståndsansvariga
LRF kan i huvudsak ställa sig bakom de överväganden som departe-
mentspromemorian gör om kretsen av skadeståndsansvariga (avsnitt 3.5).
LRF vill dock ånyo understryka det förhållandet att inkluderandet av
naturprodukter inte kan anses fylla ett rimligt behov eftersom natur-
produkter typiskt sett inte ingår i det slag av produkter som orsakar
skador som skall regleras genom produktansvar, dvs skador som är
relaterade till industrisamhället.
I övrigt har LRF inget att erinra mot de överväganden som görs i
departementspromemorian beträffandeansvarsfördelning.medvållandeoch
bevisfrågor.
LKD-Leverantörforeningen Kontors- och Datautrustning
Successiv förädling - stort antal led
Branschen karaktäriseras av omfattande distribution genom flera led där
produkten successivt förädlas, allt ifrån komponenttillverkare till
grossistledet där moduler integreras till system och där återförsäljaren
till sist kompletterar produkten för kundens särskilda krav.
Att här fastställa produktansvar blir mycket komplicerat. Stora
kombinationsmöjligheter gör det svårt att förutse eventuella risker. Detta
kommer inom vårt område att leda till särskilt komplicerade undersök-
ningar om ansvar. Att kunna förutse risker vid leveranser av exempelvis
kardanknutar måste anses betydligt lättare än följdskada på grund av
256
defekt i exempelvis ett skivminne med utebliven eller felaktig styrinforma- Prop. 1990/91:197
tion som följd.
I propositionen på sidan 117 omtalas, att "kretsen skadeståndsskyldiga
bör begränsas, att samma risk inte försäkras på flera håll, att undvika
dyrbara regressförhållanden och att detta även bör gälla produktansvaret".
Utformningen av förslaget leder ej till denna effekt. Med de många leden
i vår bransch kommer vi i hög grad att drabbas av dubbelförsäkringar.
Svenska Kommunförbundet
Det lagförslag som presenteras i promemorian synes främst ta sikte på
produkter som tillhandahålls inom det privata näringslivet. Styrelsen vill
inledningsvis framhålla att kommunerna i många avseenden intar en
särställning. Som exempel kan nämnas att en kommuns affärsverksamhet
måste vara av allmännyttig karaktär och att den inte får bedrivas i
vinstsyfte. Vidare omfattas i en del fall kommunernas leveranser av
offentligrättslig specialreglering, exempelvis lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen).
Kommunerna torde endast i ett fåtal situationer uppträda som
tillverkare i egentlig mening. Tänkbara fall är framför allt kommunernas
leveranser av vatten, gas och fjärrvärme. En annan möjlig verksamhet är
kommunernas avyttring av avloppsslam från kommunala avloppsrenings-
verk. I dagens läge torde inte kommunerna i någon större utsträckning
importera produkter för att tillhandahålla dessa. Kommunerna till-
handahåller dock, i egenskap av senare led i distributionskedjan, i inte
obetydlig omfattning produkter i sin verksamhet. Som exempel kan
nämnas olika produkter i bostäder och fritidsanläggningar.
En grundläggande oklarhet i lagförslaget är i själva verket i vilken
omfattning lagen skall äga tillämpning på den kommunala verksamheten.
Detta bör klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Därvid bör
uppmärksammas att det i allmänhet också finns en bakomliggande
offentligrättslig reglering.
En oklarhet är att en produkt måste ha satts i omlopp i en "närings-
verksamhet”, för att ansvar enligt lagen skall inträda. I promemorian
anges (s 134) att begreppet är välkänt i tidigare lagstiftning och att
rättspraxis angående tillämpningen av begreppet bör kunna vägleda även
i detta nya sammanhang. Det görs vidare en hänvisning till propositionen
till konsumenttjänstlagen (prop 1984/85:110 s 141). Här anges att
näringsidkare även är kommunala organ som driver verksamhet av
ekonomisk natur. Som exempel på tjänst som omfattas av konsument-
tjänstlagen nämns arbeten som utförs av kommunala energiverk. Å andra
sidan anges att konsumenttjänstlagen inte är tillämplig på arbeten som
utförs som ett led i offentlig förvaltning under sådana förhållanden att det
framstår som främmande att tala om att det föreligger ett privaträttsligt
avtalsförhållande mellan näringsidkaren och konsumenten, exempelvis vid
sotning.
Enligt styrelsens mening ger dessa uttalanden inte tillräcklig vägledning
för bedömning i vilka fall en kommun skall bära strikt produktansvar
enligt produktskadelagen. Ett exempel på kommunal verksamhet som kan
17 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
ge upphov till tillämpningsproblem är verksamheten enligt va-lagen. Skulle Prop. 1990/91:197
produktskadelagen bli tillämplig innebär detta att kommunen blir strikt
ansvarig för levererat vatten. Här kan konstateras att i praxis (NJA 1988
s 503) en fordran avseende engångsavgift för utförande av allmän va-
anläggning har ansetts omfattas av treårspreskriptionen för konsument-
fordringar. Å andra sidan framgår av 8 § prisregleringslagen (1989:978)
att verksamhet enligt va-lagen inte skall anses utgöra näringsverksamhet
vid tillämpning av den lagen. I propositionen till sagda lag (prop
1989/90:21 s 49 f) förs ett tämligen utförligt resonemang i frågan i vilka
fall en kommun kan anses driva näringsverksamhet. Även verksamhet
enligt renhållningslagen (1979:596) och lagen (1981:1354) om allmänna
värmesystem anses i prisregleringslagen falla utanför begreppet närings-
verksamhet. Av det sagda följer att begreppet näringsverksamhet bättre
måste preciseras. - En annan oklarhet är i vad mån fjärrvärme skall
betraktas som "lös sak” och därmed anses vara en produkt i lagens
mening.
Ansvar för kommunerna enligt 7 § torde inte sällan aktualiseras. En
oklarhet i lagrummet är vid vilken tidpunkt det skall framgå av produkten
vem eller vilka som är skadeståndsskyldiga enligt 6 §. I promemorian
anges (s 281) att lagtextens ord inte får tolkas alltför inskränkt och att
det får anses framgå av produkten vem tillverkaren är om det anges på
emballaget eller på en medföljande bruksansvisning. Meningen måste
rimligtvis vara att uppgifterna skall ha framgått när produkten till-
handahölls den skadelidande. Det kan exempelvis inte räcka med att
bruksansvisning tillhandahållits en uthyrare som vid uthyrningen inte i sin
tur bifogar bruksanvisningen. Å andra sidan bör det inte inverka på
ansvarsfrågan om konsumenten kastar bort emballaget. Ett annat problem
är vem som skall bevisa att det framgår av produkten vem som är
ansvarig enligt 6 §. Mest sannolikt är att det blir näringsidkaren. Regeln
torde därför i praktiken medföra att samtliga distributionsled måste
bevara dokumentation om vem som kan göras ansvarig enligt 6 §. En så
tungrodd lösning kommer sannolikt inte att fungera. Den kommer i
praktiken att medföra att kommunerna drabbas av krav och ansvar som
egentligen skulle åvila någon annan.
En annan oklarhet är begreppet "hemvist i Sverige", en lokution som
återfinnes både i 7 § 1 st 2 p och i 7 § 2 st. Vad händer exempelvis om
en detaljist som för att undgå ansvar enligt 7 § utpekar en svensk
tillverkare som har upphört att existera? Man kan ju då knappast tala om
att subjektet har hemvist i Sverige. Meningen med regeln synes vara att
förhindra att den situationen uppstår att en skadelidande måste vända sig
till någon utomlands eller att han inte kan kräva ersättning för att han
inte kan utreda vem som har framställt produkten. Syftet kan inte vara
att ett subjekt enligt 7 § skall stå kvar med ansvaret om inhemskt subjekt
enligt 6 § upphört med sin verksamhet. Lagrummet bör förtydligas i nu
nämnt avseende. Vidare utgår styrelsen från att det förhållandet att en
skadeståndsfordran mot ett subjekt enligt 6 § preskriberats i sig inte
medför att ansvar enligt 7 § inträder.
258
I promemorian redovisas (s 281) en märklig konsekvens av under- Prop. 1990/91:197
låtenhet att inom en månad anvisa ett enligt 6 § ansvarigt subjekt. Här
anges att en grossist, om det rör sig om en anonym produkt, ansvarar
enligt produktskadelagen även för skador som uppkommit under lagring
hos denne; skador som, om det inte varit fråga om en anonym produkt,
inte skulle ha omfattats av produktskadelagen. Konsekvensen av att en
grossist inte iakttar fristen i 7 § 2 st blir således att denne får bära ett
utvidgat produktansvar. Mot bakgrund av det antagna syftet med regeln
som redovisats ovan förefaller detta märkligt. Dessutom kan lämpligheten
av den angivna tidsfristen på en månad diskuteras. I själva verket torde
förhållandena variera från fall till fall, vilket talar för att i stället EG-
direktivets lösning på denna punkt skulle väljas. Näringsidkaren skall i så
fall anvisa ett subjekt enligt 6 § "inom skälig tid". I vart fall bör tidsfristen
förlängas.
Landstingsförbundet
Det är relativt vanligt förekommande att landstingen och leverantörer
samverkar vid framtagande av framför allt produkter inom det medicin-
tekniska området. Enligt förbundets mening är det viktigt att det klart
framgår att en sådan beställarmedverkan aldrig kan innebära skadestånds-
skyldighet för beställaren. Det måste också tydligt framgå att ett landsting
aldrig kan bli skadeståndsskyldigt i de fall då leverantören som har
tillhandahållit varan har upphört t ex genom konkurs.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
7 §
Enligt andra stycket skall den som tillhandahållit en s k anonym produkt
inte ha något ansvar mot den skadelidande om han inom viss tid utpekar
någon i tidigare distributionsled som ersättningskravet i stället kan riktas
mot. Emellertid bör det klargöras om den som tillhandahållit produkten
har möjlighet att, sedan han väl ersatt den skadelidande, återkräva
ersättningen av den som är ersättningsskyldig enligt 6 §. Ett tänkbart fall
är att det först efter en längre tid blir känt för en detaljist vem som t ex
tillverkat en skadebringande produkt. Det är inte givet att den allmänna
skadeståndsrättens princip om fördelning av ersättningsskyldigheten mellan
solidariskt ansvariga är den lämpligaste i dessa situationer.
Riksförbundet kan inte finna bärande skäl för att tidsfristen i andra
stycket bör räknas med utgångspunkt i en begäran om närmare besked
om exempelvis tillverkaren. Det synes lämpligare att den som till-
handahållit produkten kan freda sig genom att ge upplysning om
tillverkaren inom en månad från det att ett ersättningskrav framställts.
Av förslaget kan inte utläsas vad som gäller i det fall den till vilken
hänvisas med stöd av andra stycket är försatt i konkurs eller t o m kanske
är ett bolag som inte längre existerar. På denna punkt behövs ett
förtydligande.
I motiven (s 132) anges att en hänvisning enligt andra stycket skall
kunna göras även till den som importerat produkten. Detta framgår
emellertid inte av lagtexten.
259
Genom uttrycket "tillhandahålla" har man velat markera att ansvaret Prop. 1990/91:197
skall inträda inte endast då en produkt har överlåtits. Förbundet anser
dock att det bör vara möjligt att även i denna paragraf använda begreppet
"sätta i omlopp". Det återfinns i bl a 4 och 8 §§, vilka paragrafer är
tillämpliga på bl a de fall som omfattas av 7 §.
Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen för
Utländska Farmacevtiska Industrier
Sätta i omlopp
I förslaget i promemorian krävs det för att någon skall bli ansvarig enligt
produktskadelagen att denne har satt produkten i omlopp. Vid precisering
av begreppet "sätta i omlopp" i promemorian är det något oklart vilken
tidpunkt som gäller beträffande läkemedel. Vid arbete med utvecklingen
av ett läkemedel är de kliniska prövningarna en fas i utvecklingen varvid
marknadsföring och försäljning av läkemedlet ännu ej får ske. Det är
först vid den tidpunkt när ett läkemedel registreras (godkännes) av
Socialstyrelsens läkemedelsavdelning som marknadsföring avläkemedlet
är tillåten och det därmed får "sättas i omlopp". Av skrivningen i
promemorian har LIF/RUFI dragit slutsatsen att departementet avsett att
beträffande läkemedel knyta an begreppet "sätta i omlopp" till registrerin-
gen av läkemedlet. För att undvika tveksamheter bör dock detta klargöras
genom att departementet uttryckligen anger att så är fallet.
Apoteksbolaget
Leveranspliki
Läkare i Sverige har fri förskrivningsrätt och apotek har skyldighet att
snarast anskaffa och expediera vad läkaren förskrivit. I normalfallet är
läkemedlet en s k registrerad farmaceutisk specialitet med en inhemsk
tillverkare eller utländsk tillverkare med ombud i Sverige. Ibland
förskriver läkaren ett läkemedel som ej finns registrerat i Sverige men
som Apoteksbolaget kan importera från utländsk tillverkare (licensläke-
medel). I andra fall förskriver läkaren en komposition som ej finns som
färdigtillverkat läkemedel utan Apoteksbolaget måste tillverka detta enligt
läkarens recept. Enligt lagförslaget bär Apoteksbolaget det strikta ansvaret
för produkterna i de senare fallen. Apoteksbolaget kan inte välja att avstå
från att importera eller tillverka i dessa fall. Fabrikanter kan komma att
upphöra med att tillhandahålla läkemedel där säkerheten inte är nöjaktigt
känd enligt produktskadelagen. Apoteksbolaget kan därefter tvingas att
importera eller tillverka dessa. Det är inte rimligt att ett strikt produkt-
ansvar skall åvila den som enligt nuvarande lagar och avtal har skyldighet
att leverera eller tillverka produkter och ej kan välja att avstå från detta.
Läkemedelstillverkning på vårdavdelning
I viss utsträckning sker läkemedelstillverkning/beredning inom sjukvården.
Två eller flera läkemedel och råvaror kan blandas på en vårdavdelning för
att därefter utgöra ett nytt läkemedel som ges till patient.
Produktansvaret för dessa läkemedel synes oklart i förslaget till
produktskadelag.
Riksförbundet Vi i Småhus
I förslaget till produktskadelag § 4 (kap. 3.3.2 o.f.) anges förutsätt- Prop. 1990/91:197
ningarna för skadestånd. Vid leveranser av småhus levererar husfabrikan-
terna ofta sina produkter via entreprenörer. Även om produkten är
fullgod från husfabrikanten skadas den ofta under vägen till den slutliga
beställaren/köparen. Entreprenören låter t ex husdelarna ligga helt eller
delvis oskyddade vid sidan om den ofta ännu ofärdiga husgrunden. Därvid
blir materialet ofta vattenbemängt och fuktigt. De fuktiga husdelarna
reses därefter utan fullgod torkning med resultat av fukt och mögel några
år senare.
Lagen bör här ålägga den i varje led ansvarige att ansvara för fullgod
material ända in i huskroppen. Detta måste kontrolleras av neutrala och
kunniga besiktningsmän. Förbundet föreslår att detta mera tydligt anges
i lagen. Det räcker enligt erfarenhet inte med de regler som f n är intaget
i PBL (plan- och bygglagen).
Hyresgästernas Riksförbund
I promemorian föreslås att den som tillverkar eller på annat vis sätter en
produkt i omlopp eller underlåter att lämna godtagbar information om
riskerna med produkten åläggs ett strikt ansvar för skador som orsakas
av brist i själva produkten eller i informationen om farorna i samband
med användandet. Även en näringsidkare som tillhandahåller produkten
senare i distributionsledet kan ställas till ansvar.
Hyresgästernas Riksförbund anser att ansvarsfrågan i förhållandet
hyresvärd - hyresgäst bör klargöras ytterligare. En ägare av hyresfastighet
är i de flesta fall en näringsidkare och hyresgästen är konsument i
förhållande till fastighetsägaren. Enligt hyreslagen kan hyresgästen erhålla
ersättning för skada som orsakas av brist i lägenheten. Hyresvärdens
skadeståndsansvar bedöms enligt culparegeln.
Hyresgästen har även rätt till skälig nedsättning av hyran om lägenheten
skadas eller hinder eller men på annat sätt uppstår i nyttjanderätten,
oberoende om hyresvärden har varit försumlig eller ej. Detta följer av att
det åligger värden att hålla lägenheten i fullt brukbart skick.
Enligt den föreslagna produktskadelagen skall ersättning utges för
personskador och för skador på egendom som används för enskilt bruk
oavsett om den ersättningsskyldige varit vållande eller ej. En näringsidkare
som tillhandahållit en produkt som orsakar skada kan dock undgå
ersättningsskyldighet om han kan hänvisa till tillverkaren, importören eller
någon annan ansvarig som tillhandahållit produkten tidigare i omsättnings-
kedjan.
Hyresgästernas Riksförbund menar att den föreslagna ordningen inte
lämpar sig i förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. Detta för att
den skadegörande produkten är hyresvärdens egendom som han
tillhandahåller i samband med lägenheten som han också ansvarar för.
Det kan därför inte anses rimligt om det krävs att hyresgästen skall vända
sig till t.ex. tillverkaren för att få ersättning för skada som orsakats av en
produkt i byggnaden.
261
Låt oss ta ett exempel där byggnadsmaterial i ett hyreshus med flera Prop. 1990/91:197
lägenheter orsakar sådana skador som avses i den föreslagna produkt-
skadelagen. Enligt hyreslagen har hyresgästerna att vända sig till värden
för nedsättning av hyran under tiden lägenheten är bristfällig. I fråga om
ersättning för skadorna som produkterna har orsakat, har hyresvärden till
att börja med att visa att han inte varit vårdslös t.ex. att han inte använt
i och för sig felfritt byggnadsmaterial på felaktigt sätt. I annat fall kan han
bli ersättningsskyldig enligt hyreslagen. Först därefter kan han hänvisa de
ersättningsberättigade hyresgästerna till en annan ansvarig, t.ex. till-
verkaren av den skadegörande produkten. Av exemplet framgår att den
föreslagna tillämpningen kan komma att medföra onödiga praktiska
problem. Dessutom är den tänkta ordningen främmande i förhållandet
mellan hyresvärd och hyresgäst.
Hyresgästernas Riksförbund anser sammanfattningsvis att en hyresgäst
alltid skall kunna vända sig till hyresvärden med ersättningsanspråk för
skador som uppkommer i samband med nyttjandet av lägenheten och vad
som hör därtill. Hyresvärden i sin tur ges rätt till ersättning för det han
fått betala för produktskador enligt reglerna om regressrätt, av till-
verkaren eller annan som är ansvarig för produkten ifråga.
Konsumentvägledarnas förening
Vi ser en viss risk med den skadeståndsskyldiges möjlighet att anvisa den
som kräver ersättning till något bakomvarande led med hemvist i Sverige
som i sin tur inom en månad kan hänvisa osv. För konsumenten kan det
bli många kontaktförsök och ta onödigt lång tid innan man äntligen har
funnit "rätt" skadeståndsansvarig om han inte gett upp innan dess.
Sveriges Fastighetsägareförbund
Enligt promemorian (sid 67) kommer åtskilliga skador som orsakas av fast
egendom att omfattas av produktansvaret. Förstahandsansvaret åvilar
tillverkaren men under vissa förhållanden kan även den som tillhandahållit
produkten bli ansvarig. Av promemorian framgår inte om tillhandahål-
lande av bostadslägenhet och lokal skulle leda till ansvar för fastighets-
ägare. Om så skulle vara fallet framgår inte heller hur detta ansvar
förhåller sig till bestämmelserna i hyreslagen om t ex lägenhetens skick.
Ett klarläggande av fastighetsägarens eventuella ansvar är, enligt
Fastighetsägareförbundets uppfattning, helt nödvändigt innan en
produktskadelag kan antas.
262
Svea hovrätt
Säljarens ansvar vid konsumentköp
Hovrätten förutser gränsdragningsproblem vid tillämpningen av de
föreslagna reglerna om produktansvar i konsumentköplagen respektive en
reviderad konsumenttjänstlag å ena sidan (jfr prop 1989/90:89) och den
föreslagna produktskadelagen å den andra.
I propositionen om konsumentköplag mm- som när detta skrivs inte har
slutbehandlats av riksdagen men som enligt underhandsuppgift från
utskottet kan förväntas bli antagen utan ändringar - föreslås att ett
skadeståndsansvar på köprättslig grund för produktskador skall införas.
För ansvar enligt konsumentköplagen förutsätts ett köprättsligt fel och
ansvaret avser enbart sakskador. Ansvaret enligt den nu föreslagna
produktskadelagen bygger på att skadan har uppstått till följd av en
säkerhetsbrist hos produkten. Ansvaret enligt konsumentköplagen är
visserligen utformat som ett s.k. kontrollansvar och är även i andra
hänseenden begränsat. Trots detta torde ansvar i många fall kunna göras
gällande mot en säljare med stöd av såväl konsumentköplagen som den
föreslagna produktskadelagen. Som förutsättnng för ett säljaransvar enligt
7 § förslaget till produktskadelag skall visserligen gälla att det är fråga
om en s k anonym produkt. Sistnämnda begrepp är emellertid ganska
vidsträckt eftersom det även omfattar produkter av vilka framgår vem
eller vilka som är primäransvariga enligt 6 § om ingen av dem har
hemvist i Sverige.
Enligt 7 § förslaget till produktskadelag kan den som har tillhandahållit
den anonyma produkten, för att undgå ersättningsskyldighet, inom viss tid
anvisa någon annan ansvarig enligt 6 § (jfr vad hovrätten anfört under
avsnitt 3.5.5 Anonyma produkter). Någon sådan möjlighet står ej till buds
för säljaren enligt den föreslagna konsumentköplagen. Detta förhållande
kan - även om säljaren har getts regressrätt enligt 9 § förslaget till
produktskadelag - i sig få märkliga konsekvenser vid fall då båda de
föreslagna lagarna är tillämpliga, eftersom säljarens möjligheter att freda
sig skiljer sig åt beroende på vilket regelkomplex den skadelidande väljer
att åberopa. Motsvarande resonemang kan föras beträffande reglerna om
t ex reklamation i konsumentköplagen.
Som nyss angivits blir den av den skadelidande åberopade grunden för
ersättning avgörande för vilket regelkomplex som skall tillämpas -
produktskadelagen eller konsumentköplagen. Emellertid torde skador av
här angiven typ inte alltför sällan komma att handläggas inom ramen för
de s k FT-målen, vilket innebär att parterna då endast undantagsvis
kommer att vara företrädda av ombud. Att för den enskilde avgöra vilka
omständigheter som bör åberopas till stöd för talan enligt respektive
regelkomplex och att överblicka konsekvenserna härav kommer att bli
svårt. Detta i sin tur kommer enligt hovrättens mening att medföra
Prop. 1990/91:197
263
tillämpningssvårigheter. Det kommer också att orsaka problem med Prop. 1990/91:197
avseende på i vilken utsträckning materiell processledning skall tillämpas
eftersom valet av tillämplig lag som framgått kan vara av avgörande
betydelse för utgången i målet. De anförda synpunkterna gäller även på
konsumenttjänstlagens område.
Mot denna bakgrund kan ifrågasättas om konsumentköplagen överhu-
vudtaget bör omfatta produktskador. Hovrätten utgår från att den
redovisade problematiken kommer att övervägas i det fortsatta lagstift-
ningsarbetet.
Trelleborgs tingsrätt
Säljarens ansvar vid konsumentköp
Den i detta sammanhang föreslagna lagreglerade regressrätten synes
onödig. Som promemorians författare ingående utvecklar i nästföregående
avsnitt saknas anledning att generellt reglera regressansvaret. De skäl
som anförs för en särbehandling i fråga om konsumentköp och kon-
sumenttjänster är inte bärande. Det finns t ex inget som säger att
friskrivningsklausuler skulle vara mindre vanliga i förhållandet mellan
olika producentled än i förhållande mellan tillverkare och detaljist. Enligt
tingsrättens mening bör regressansvaret vara detsamma oavsett på vilken
grund det strikta skadeståndsansvaret vilar. Under alla omständigheter hör
en regressreglering inte hemma i en produktskadelag utan bör, om den
skall regleras särskilt, tas in i konsumentköplagen resp kon-
sumenttjänstlagen.
Allmänna reklamationsnämnden
Regressrätt, 9 §
Nämnden ansluter sig till förslaget.
Industrins Byggmaterialgrupp
Orden "deepest pocket" är ett allmänt vedertaget begrepp i internationella
skadeståndssammanhang. Det betyder att när det finns flera skadeansvari-
ga riktas kravet i första hand mot den som har de största ekonomiska
resurserna. Justitiedepartementet ansluter sig till att denna princip skall
vara tillämplig för produktskadelagen (sid 138 ff). Detta vore olyckligt och
skulle innebära bl.a. ökade försäkringskostnader. Det bör därför klart
anges att frågan om vem som har de största ekonomiska resurserna ej
skall utgöra en faktor vid fördelningen av ett solidariskt ansvar.
Sveriges Köpmannaförbund
Frågan om regressrätt behandlas i lagförslagets 9 §. Där anges att en
säljare som har betalat skadestånd för en produktskada enligt reglerna i
konsumentköplagen, skall ha rätt till ersättning för denna kostnad av den
som bär produktansvaret för produkten enligt reglerna i produktskadela-
gen. Denna regressregel är tvingande rätt. Det innebär att den regress-
ansvarige inte kan befria sig från sitt ansvar genom avtal med senare
distributionsled.
264
Sveriges Köpmannaförbund tycker det är bra att man på detta sätt Prop. 1990/91:197
reglerar regressrätten i produktskadelagen. Förbundet har tidigare verkat
för att sådan regressmöjlighet lagregleras för all den ersättning säljaren
tvingas till på grund av försummelse i tidigare led. När det gäller regress
för andra ersättningsanspråk enligt produktskadelagen än de som omfattas
av lagens 9§, som i sin tur är anknuten till 31§ konsumentköplagen och
31§ konsumenttjänstlagen, har det i departementspromemorian inte
ansetts nödvändigt med särskild reglering. Det beror på att en säljare
alltid kan undgå ersättningsanspråk genom att hänvisa till identifierbar
primäransvarig importör eller tillverkare. Det kan dock inträffa att denna
identifikation inte omedelbart låter sig göras. Enligt lagförslagets 7§ måste
sådan hänvisning nämligen göras inom en månad efter begäran av den
som kräver ersättning. I det fall denna månad löper ut utan möjlighet
för säljaren till sådan hänvisning, drabbas han av skadeståndsskyldighet.
Det kan senare dock visa sig möjligt att härleda ansvariga tidigare led.
Enligt förbundets uppfattning bör i sådant fall en tvingande regressrätt
föreligga. Lagförslaget bör således kompletteras på denna punkt.
Kemisk-Tekniska Leverantörforbundet m.fl.
Regressrätten lagstadgas i det svenska förslaget
Enligt svenska förslaget stadgas uttryckligen att om någon säljare i
slutledet blivit tvungen att utge ersättning har denna rätt att kräva
ersättning längre bak i ledet. Vi ser inte att konsekvenserna av detta har
utretts ordentligt t ex i de fall då dokumentation krävs och vid ägarbyten.
Försäkringsjuridiska föreningen
9 §
En detaljist, som måst utge ersättning till konsument eller medlem i
konsuments hushåll enligt den nya konsumentköplagen eller kon-
sumenttjänstlagen får en tvingande rätt att återkräva vad som utgivits
från tidigare led, om detta är ansvarigt enligt produktskadelagen.
Förslaget utgår tydligen från att detaljisterna alltid nonchalerar risken
för produktskador eller alltid är underlägsna tillverkarna och grossisterna
vid avtalsförhandlingarna (s 185 f), varför en friskrivning är generellt
oskälig (s 143). Möjligen menar man också att preventionsintresset
tillgodoses bäst om det slutliga ansvaret vilar på tillverkaren eller
importören, ehuru det inte framhålls i motiveringen. Frågan är emellertid
om en friskrivning i förhållande till detaljisten alltid är oskälig. I vissa fall
- t ex vid småskador - är det kanske rationellt att detaljisten övertar
risken för produktskador. Det finns också andra fall där en detaljist har
ett tvingande ansvar mot en konsument, utan att detaljisten av den
anledningen fått en tvingande rätt att övervältra sitt ansvar på tidigare
led. I stort sett torde det emellertid av preventionsskäl vara bäst om just
produktansvaret ligger på tillverkaren eller importören. En klar regel
härom medför också att svårbedömbara tvister enligt 36 § avtalslagen
undviks. Föreningen tillstyrker därför förslaget.
265
Riksförbundet Vi i småhus Prop. 1990/91:197
I punkt 3.8 i promemorian anges krav på bevis om orsakssammanhang.
Det finns i förarbetet inte tillräckligt klara linjer för sådan bevisföring. I
synnerhet då produkten vandrar i två eller flera led innan be-
ställaren/köparen har den inplacerad i småhuset kan det med nuvarande
textförslag dessutom bli en lång, svår och dyrbar procedur innan rättelse
nås. Det krävs därför en mera konkret formulering, så att var och en -
husfabrikanten och mellanleden fram till det färdiga huset - blir ansvariga.
Entreprenören bör enligt förbundets mening vara direktansvarig. Denne
har sedan att föra regresstalan bakåt i leden. I de fall beställaren/köparen
har mer än en entreprenör - den som bygger husgrunden, husresaren,
rörfirman osv, vilka var och en måste ha täckande försäkringsskydd.
Därmed blir den "huvuddrabbade" mer befriad från nuvarande långa och
komplicerade process, som alltför ofta tillintetgör köparen/familjen vad
avser ekonomi samt fysisk och psykisk hälsa.
Svea hovrätt
Hovrätten hänvisar till vad hovrätten har anfört i anslutning till avsnitt
3.3.5 Systemskador.
Växjö tingsrätt
Förslaget innebär i icke ringa omfattning "lagstiftning genom motiv". För
tydlighetens skull bör - i likhet med vad som görs i bl.a. brottsskadelagen
- i själva lagtexten hänvisning ske till skadeståndslagens regel i 6 kap. 1 §
angående jämkning vid den skadelidandes medvållande.
Trelleborgs tingsrätt
Tingsrätten har den grundsynen att, så långt det är möjligt, skadestånd på
grund av produktansvar skall behandlas enligt de allmänna skadestånds-
principer som slagits fast i skadeståndslagen. Mot denna bakgrund delar
tingsrätten de i promemorian framförda synpunkterna i förevarande
avsnitt.
Marknadsdomstolen
Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad
punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte
anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande
ges exempel på sådana avvikelser.
I promemorian föreslås jämkningsregler som avviker från EG-direktivet.
Motiveringen synes vara att förhållandena på produktansvarsområdet inte
är så speciella att en avvikelse från 6 kap. 1 § skadeståndslagen är
motiverad (s 146 f).
266
Vissa organisationer inom näringslivet Prop. 1990/91:197
Ytterligare en direkt avvikelse som får betydelse är de begränsade
möjligheterna till jämkning vid medvållande. Det är särskilt vid s.k.
instruktionsfel som jämkning p.g.a. medvållande kan aktualiseras och det
kan starkt ifrågasättas om inte reglerna måste balanseras med en utökad
möjlighet till jämkning. Det är en otillfredsställande utveckling i svensk
rätt att reducera enskildas ansvar för eget handlande. Den preventiva
effekten av en möjlighet till jämkning vid "enkelt" medvållande skall inte
bortses från.
Industrins Byggmaterialgrupp
Såvitt gäller jämkning vid skada bör produktskadelagen överensstämma
med EG-direktivet. De regler som i dag gäller enligt SkL innebär i
praktiken att medvållande aldrig kan göras gällande. I ett samhälle bör
krav kunna ställas på en vuxen individ att den använder produkter med
normal aktsamhet och efter övervägande. Iakttages inte detta och
personen skadas eller sakskada uppstår därför han varit vårdslös bör
självfallet jämkning kunna ske enligt EG-direktivets principer. Det innebär
ju inte att den skadelidande inte får ekonomiskt skydd vid personskada.
För sådana fall kan det utbyggda försäkrings- och sjukvårdssystemet
utnyttjas.
Kemisk-Tekniska Leverantörförbundet m.fl.
Begränsad möjlighet att jämka vid medvållande
Vid t.ex. instruktionsfel är det viktigt att kunna jämka p.g.a. medvållande.
Det skulle särskilt för kemiska produkter kunna innebära stora problem
om den skadelidande får full ersättning trots att han kanske på ett
anmärkningsvärt sätt använt produkten utanför normalt användnings-
område och utan naturliga säkerhetsåtgärder. Undantag görs endast om
"användningen helt avviker från mänskligt beteende". Detta uttryck bör
preciseras.
Risk finns annars att en flora av övermärkning kan bli aktuell för att
företagen skall kunna teckna vettiga försäkringspremier.
Vi vill här erinra om den övermärkning som redan idag finns på
kemiska produkter. Samhället tycks vara ointresserat av hur konsumenten
verkligen uppfattar varningstexter. Vi har intryck av att alla berörda
parter verkar vara nöjda om de lagstiftade kraven och litet mer uppnås.
Vi rekommenderar lagstiftarna att studera övermärkningen i USA.
Övermärkning medför dessutom ofta långa domstolsprocesser.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
Synpunkten att det svenska produktansvaret bör överensstämma med vad
som gäller i EG-länderna tar också sikte på under vilka förhållanden den
skadelidandes medvållande skall påverka rätten till ersättning. Även om
det enligt svensk skadeståndsrätt i allmänhet förutsätts ett grovt med-
vållande för att en personskadeersättning skall jämkas, måste detsamma
inte nödvändigtvis gälla i en speciallagstiftning som i övrigt i hög grad tar
tillvara de skadelidandes intressen.
267
Konsortiet för läkemedelsförsäkring Prop. 1990/91:197
Skadelidandes medvållande
I promemorian föreslås att skadeståndslagens regler (6 kap. 1 §) om
jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida skall gälla
även när skadeståndsansvaret följer av produktskadelagen. Nämnda
jämkningsregler är dock dåligt anpassade till läkemedelsområdet, med
tanke på att läkemedel exempelvis ofta används vid självmord och kan
utnyttjas vid s.k. aktiv dödshjälp. Uppsåtlig skada såsom självmord eller
skada till följd av självmordsförsök skall enligt konsortiets mening aldrig
överhuvudtaget kunna grunda rätt till ersättning.
Sveriges Advokatsamfund
Jämkning
Enligt EG-direktivet föreligger samma jämkningsmöjlighet vid person- och
sakskada. Enligt det svenska förslaget inskränks jämkningsmöjligheten vid
personskada i enlighet med vad som nu gäller enligt skadeståndslagen. I
enlighet med sin grundläggande inställning anser Advokatsamfundet att
den svenska lagen inte heller på denna punkt bör avvika från EG-
direktivet. Tillfogas kan att skadelidande även framgent kan erhålla
ersättning enligt skadeståndslagen i det fall denna är tillämplig, dvs.
primärt då skadevållaren orsakat skadan genom oaktsamhet. I sådana fall
blir skadeståndslagens jämkningsregler tillämpliga. Advokatsamfundet ser
heller inte anledning till varför det skulle vara sämre jämkningsmöjligheter
vid produktskada än vid köprättsligt fel.
Svea hovrätt
Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden
Hovrätten anser att det i 8 § lagförslaget som en särskild punkt bör
anges att ersättningsskyldighet inte föreligger om den som annars skulle
vara skadeståndsskyldig visar att han inte har satt produkten i omlopp.
För att undgå ansvar kan enligt 8 § lagförslaget den som annars skulle
vara ersättningsskyldig bryta en av tre presumerade förutsättningar. Två
av dessa upptas i bestämmelsens punkt 1, nämligen att den påstått
ansvarige har satt den skadegörande produkten i omlopp och att detta har
skett i en näringsverksamhet. För att tydligare markera att presumtionen
att den påstått ansvarige har satt produkten i omlopp är fristående och
att det är tillräckligt för att undgå ansvar att bryta denna, bör punkt 1
delas upp i två punkter.
268
Trelleborgs tingsrätt Prop. 1990/91:197
Krav på bevis om orsakssamband
Med den nyss redovisade grundsynen instämmer tingsrätten promemo-
rians förslag. Såvitt tingsrätten kan bedöma innebär den föreslagna
ordningen ingen konflikt med EG-direktivet. Den princip som EG
fastslagit gäller ju redan i Sverige, även om den inte lagfästs, och kommer
att tillämpas även för produktskadornas del. Att bevisbördan placeras hos
den som påstått sig lida skada är således den naturliga utgångspunkten.
En helt annan sak, som inte berörs i EG-direktivet, är vilken grad av
bevisning som skall krävas. Detta bör liksom hittills överlämnas åt
rättstillämpningen att bestämma från fall till fall.
Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden
Någon erinran mot att bevisbördan läggs på producenten i angivna fall
finns inte från tingsrättens sida. Däremot är det tveksamt om beviskraven
skall utformas olika enligt punkterna 1 och 2 i den föreslagna 8 §.
Visserligen överensstämmer detta med EG-direktivet och Europarådets
konvention, men någon övertygande argumentering har inte anförts till
stöd för denna lösning vare sig i produktansvarskommitténs betänkande
eller i promemorian. F.ö. avviker det slutligt antagna EG-direktivet från
1976 års utkast, som genomgående ställde krav på s.k. full bevisning. Att
i lagtexten ange olika beviskrav rimmar illa med vad som föreslagits, och
av tingsrätten godtagits, under nästföregående avsnitt. Tingsrätten anser
att den princip som där fastslagits bör gälla även i förevarande samman-
hang, dvs. det närmare innehållet i uppställda beviskrav bör bestämmas
i rättstillämpningen. Härvid skall framhållas att begreppet "visat" inte har
någon entydig betydelse på civilrättens område utan får sin mening först
genom konkreta domstolsavgöranden; med "visat" kan avses allt från
"sannolikt" över "övervägande sannolikt" till "fullt styrkt".
Marknadsdomstolen
Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad
punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte
anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande
ges exempel på sådana avvikelser.
EG-direktivets regel i artikel 7 (c), om vilka kriterier som skall vara
uppfyllda för att strikt ansvar inte skall föreligga, uppfattas som "onödigt
invecklad" och ersätts i det svenska förslaget av en något annorlunda
formulerad regel (s 134). Även bevisreglerna i artikel 7 (b) i EG-
direktivet bedöms som onödigt ingående och omformuleras i det svenska
lagförslaget (sl57).
Konsumentverket
Krav på bevis om orsakssamband
Konsumentverket är positivt till att beviskravet mildras i fråga om
orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den aktuella
skadan. Verket anser dock att principen om bevislättnad bör lagregleras.
När tvisten om ersättning för produktskada avser svåröverskådliga och
komplicerade händelseförlopp gäller visserligen enligt rättspraxis en viss
269
bevislättnad för den skadelidande. Det är dock av värde - både för den Prop. 1990/91:197
skadelidande och för "skadevållaren" - om denna praxis, som för övrigt
är ytterst sporadisk och knappast särskilt tydligt utmejslad, kommer till
uttryck i en lagbestämmelse.
De svårigheter som framhålls att bestämma tillämpningsområdet för en
bevislättnadsregel förefaller vara överdrivna. En lämplig förebild för en
sådan regel kan vara den i betänkandet beskrivna 3 § tredje stycket
miljöskadelagen. Enligt motiven för den bestämmelsen bör den kunna
tillämpas analogt, t.ex. vid vissa produktskador. Mot bakgrund av att det
i betänkandet förutskickas att den rättspraxis som utbildas vid tillämp-
ningen av 3 § tredje stycket miljöskadelagen bör få betydelse även inom
produktskadeområdet, synes det vara mest konsekvent och lättöverskådligt
om praxis i fråga om beviskraven vid produktskador får utvecklas med
stöd av en regel i produktskadelagen i stället för omvägen via en regel i
miljöskadelagen.
Statens energiverk
Verket instämmer i uppfattningen att det inte synes finnas något behov
av en bevislättnadsregel i produktskadelagen emedan utrymme för
bevislättnad för den skadelidande nu finns i rådande praxis.
Verket instämmer i utredningens bedömning att tillerkänna den
enskildes intresse större vikt.
Statens institut for byggnadsforskning
Vid byggande på entreprenad gäller kontraktsförhållandena mellan
brukare - entreprenör och mellan entreprenör - tillverkare. Dessa
särskilda relationer tycks inte behandlade i propositionen. Skadestånds-
proceduren i byggsektorn skulle troligen förenklas om ansvaret gentemot
brukaren åvilar entreprenören ensam, eventuellt entreprenör och
tillverkare solidariskt. Detsamma skulle troligen också gälla eventuella
försäkringsarrangemang. Jämförelser kan här göras med franska Code civil
art. 1792 om de s.k. EPERS-elementen i byggandet.
Lantbruksstyrelsen
Krav på bevis om orsakssamband
Utredningsförslaget
I enlighet med gällande rätt bör utgångspunkten vid bedömningen av
orsakssambandet mellan en skadegörande händelse och den aktuella
skadan vara att den skadelidande som begär ersättning har bevisbördan
för att skadan har orsakats på det sätt han påstår. När det gäller styrkan
hos den bevisning som erfordras för att den skadelidande skall anses ha
fullgjort sin bevisskyldighet torde kraven inte komma att ställas högre än
vad som är rimligt med hänsyn till möjligheterna att utreda orsaks-
sambandet i det enskilda fallet. Det är angeläget att beviskravet inte sätts
så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk.
270
Lantbruksstyrelsen Prop. 1990/91:197
Lantbruksstyrelsen vill i det här sammanhanget framhålla att det i mål om
ersättning för skador, som djur drabbats av, p.g.a. brister i fodret kan
uppkomma besvärliga och svåröverskådliga bevisfrågor. I sådana mål kan
det vara önskvärt att beviskraven lindras för den skadelidande.
Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden
Utredningsförslaget
Enligt lagförslaget skall den som annars skulle vara ersättningsskyldig
enligt produktskadelagen gå fri från ansvar, bl.a. om han gör sannolikt att
den aktuella säkerhetsbristen inte förelåg när han satte produkten i
omlopp.
I betänkandet hävdas att den bevisbörda som i normalfallet läggs bl.a.
på tillverkaren eller importören inte torde vara särskilt betungande. Där
sägs att man ofta redan av säkerhetsbristens art kan sluta sig till i vilket
skede den har uppkommit.
Lantbruksstyrelsen
Lantbruksstyrelsen vill betona att naturprodukterna skiljer sig från vanliga
industriprodukter på ett avgörande sätt genom att de är biologiska
produkter. Biologiska produkter är utsatta för en ständig förändring.
Detta gäller särskilt djurprodukter av olika slag. Det kan därför ofta vara
svårt för den berörde att göra sannolikt i vilket led den skadeframkallande
säkerhetsbristen inträffat. Lantbruksstyrelsen vill därför särskilt framhålla
att bevisproblemen kan bli stora när naturprodukter förorsakar skador.
Industrins Byggmaterialgrupp
Bevisfrågor
I EG-direktivet föreskrivs uttryckligen att det åligger den skadelidande att
bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekt och skada. I
den nuvarande skadeståndslagen gäller samma principer. Vidare gäller
som allmän princip att den part som har bäst möjlighet att föra bevisning
också ålägges göra detta. Justitiedepartementet har i tidigare förslag varit
inne på tanken att införa en regel om bevislättnad och därvid hänvisat till
miljöskadelagens bestämmelser. I nuvarande förslag har den tanken inte
resulterat i ett formellt förslag. Däremot är den uppenbarligen fortfarande
levande i vart fall torde skrivningen kunna tolkas på detta sätt.
I betänkandet sid. 154 sägs sålunda:
"Den rättspraxis som kan komma att utbildas vid tillämpningen av 3 §
tredje stycket miljöskadelagen bör därför få betydelse även inom
produktskadeområdet".
Byggmaterialgruppen anser att det inte finns någon anledning avvika från
gällande praxis om bevisbördans placering och omfattning och menar
därför att EG-direktivets förslag även skall gälla för produktskadelagen.
Miljöskadelagen är inte relevant i sammanhanget. De skador som där
aktualiseras är av en helt annan karaktär än produktskador.
271
Utländska Försäkringsbolags Förening Prop. 1990/91*197
Vi finner det anmärkningsvärt att det införs förslag till bevislättnad. Vi
förstår inte nödvändigheten av en sådan regel eftersom EG-direktivet inte
har någon motsvarighet därtill. Vad gäller bevisfrågan anser vi att det
föreligger stor risk för fler ersättningsberättigade krav, fler försäkringsfall
som slutligen medför risk för högre försäkringspremier. Sådana höjningar
av försäkringspremien kommer naturligtvis att utgöra en ekonomisk
belastning för alla berörda parter.
Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna
Beträffande frågan om huruvida en bevislättnadsregel bör införas anför
föreningen följande.
Som anges i promemorian kan produktskador utan tvivel ge upphov till
samma slag av bevissvårigheter som vad gäller miljöskador. Genom det
s.k. Leo-målet har Högsta domstolen öppnat en möjlighet för bevislättnad
för den skadelidande. Av domen kan dock ej dras några närmare
slutsatser om bevisregelns närmare räckvidd. Utredningens förslag att
frågan om en bevislättnad bör överlämnas till praxis kan ej anses vara
tillräckligt. Med hänsyn till de mycket komplicerade orsakssamband som
kan föreligga mellan skada och produkt och med beaktande av att mycket
lång tid kan ha förflutit mellan användandet av produkten och till dess
skadan visar sig, anser föreningen att en bevislättnadsregel av liknande
innehåll som i miljöskadelagen bör införas. Parterna i tvist vad gäller
produktskada får genom en bevisregel bättre möjlighet att förutse
processförutsättningarna i ett skadeärende.
Sveriges Villaägareförbund
För att en skadelidande skall kunna göra gällande ett anspråk krävs bl.a.
att han kan styrka att det finns ett orsakssamband mellan den skade-
görande handlingen och skadan. Med hänsyn till att stora bevisproblem
kan förekomma vid tvister om produktansvar föreslår Villaägareförbundet,
till skillnad från vad som anförs i promemorian, att lättnader i beviskravet
införs ifråga om orsakssambandet mellan den skadegörande handlingen
och skadan. En sådan regel skulle exempelvis kunna utformas med
miljöskadelagen som förebild.
Riksförbundet Vi i Småhus
I punkt 3.8 i promemorian anges krav på bevis om orsakssammanhang.
Det finns i förarbetet inte tillräckligt klara linjer för sådan bevisföring. I
synnerhet då produkten vandrar i två eller flera led innan beställa-
ren/köparen har den inplacerad i småhuset kan det med nuvarande
textförslag dessutom bli en lång, svår och dyrbar procedur innan rättelse
nås. Det krävs därför en mera konkret formulering, så att var och en -
husfabrikanten och mellanleden fram till det färdiga huset - blir ansvariga.
Entreprenören bör enligt förbundets mening vara direktansvarig. Denne
har sedan att föra regresstalan bakåt i leden. I de fall beställaren/köparen
har mer än en entreprenör - den som bygger husgrunden, husresaren,
272
rörfirman osv., vilka var och en måste ha täckande försäkringsskydd. Prop. 1990/91:197
Därmed blir den "huvuddrabbade" mer befriad från nuvarande långa och
komplicerade process, som alltför ofta tillintetgör köparen/familjen vad
avser ekonomi samt fysisk och psykisk hälsa.
Konsumentvägledarnas förening
Bevisbördan vid såväl sakskada som personskada läggs visserligen på
näringsidkaren "att då produkten sattes i omlopp inte kan ha orsakat eller
att den aktuella risken förelåg", men hur ska konsumenten 25 år senare
visa att han inköpt den aktuella produkten. Många konsumenter har
redan idag svårt att visa när och av vem de köpt en viss vara bara ett par
månader tillbaka i tiden. Risken för konsumenten med denna långa tid
kan bli "att de har rätt men ändå inte får rätt".
Miljöcentrum
Enligt vår uppfattning inskränker dock 4 § den strikta skadestånds-
skyldigheten. Genom införandet av ett skälighetsrekvisit försätts den
skadelidande i ett otillbörligt underläge gentemot "skadegöraren", då det
för en fällande dom krävs, att den skadelidande bevisar, att den skadliga
produkten "när den sattes i omlopp, inte var så säker som skäligen kunde
förväntas".
Skälighetsrekvisitet måste enligt vår uppfattning tas bort ur den aktuella
paragrafen, bl.a. då det försvårar ersättning för utvecklingsfel och
systemfel.
Med utvecklingsfel avses förhållandet, att en ny produkt har skade-
bringande egenskaper, som varit omöjliga att förutse under forsknings-
och utvecklingsfasen. Vi anser att ett strikt ansvar måste utkrävas i
sådana fall, emedan skadorna kan föröda ett liv för den skadelidande. Det
är stötande, att en producent utan strikt ersättningsskyldighet skall tillåtas
använda konsumenter som försökskaniner".
Beträffande systemfel hänvisas till den utsatta situationen för Sveriges
ca tre miljoner allergiker och astmatiker. Innan marknadsföring påbörjas
är det ofta omöjligt att förutse, i vilken utsträckning en produkt kan
komma att orsaka allergiska reaktioner hos vissa konsumenter. Sådana
effekter upptäcks först när ett tillräckligt stort antal konsumenter kommit
i kontakt med produkten. Detta får i en sådan situation inte frita
producentenfrånstriktskadeståndsskyldighet. Allergiker och astmatiker
skall självfallet ha samma rättsskydd som icke allergiker och astmatiker.
I själva verket bör det vara en självklarhet, att rättsskyddet utformas för
att i första hand skydda de svaga grupperna i samhället.
När det gäller skador, som ytterst har sin grund i verksamhet, som
bedrivs i vinningssyfte, finner vi det rimligt att bevisbördan skiftas till den
skadelidandes förmån. Så var också fallet i det ursprungliga lagförslagets
4 §, som beträffande bevisfrågan hade följande lydelse "En skada skall
anses ha uppstått till följd av bristande säkerhet hos en produkt, om det
med hänsyn till säkerhetsbristens och skadans art, andra möjliga
skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande
sannolikhet för ett sådant orsakssamband".
273
18 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
Detta stycke har i det slutliga lagförslaget tagits bort. Enligt Miljö- Prop. 1990/91:197
centrums uppfattning bör detta stycke återinföras i sin ursprungliga
lydelse i 4 §.
Riksförbundet mot Astma-Allergi
Ett problem som vi vill peka på som speciellt gäller vår medlemsgrupp är
bevisfrågan. Den enskilde konsumenten kommer, i många fall, att få stora
svårigheter att bevisa att en produkt förorsakat skada. Vi vill här peka på
den amerikanska lagstiftningen som har vänt på bevisbördan. I USA är
det fabrikanten som ska bevisa att produkten ej förorsakar skada. Detta
anser vi vara en mer konsumentvänlig inställning än den som produkt-
skadelagen står för.
Svea hovrätt
Hovrätten anser att ett förtydligande i den föreslagna lagtexten bör ske
i fråga om utgångspunkten för beräkningen av den treåriga preskrip-
tionstiden. Vidare anser hovrätten att det bör undersökas om förutsätt-
ningar föreligger för någon form av statligt garantiansvar för personskador
som uppkommer efter utgången av tio år men inom 25 år från det
produkten upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning.
Sistnämnda garantiansvar skulle då kunna ersätta en utsträckning av den
yttersta preskriptionstiden för nu aktuella skador till 25 år.
Treårsregeln
Den treåriga preskriptionstiden är enligt promemorians motiv avsedd att
börja löpa när den skadelidande får kännedom om 1. skadan, 2.
säkerhetsbristen i produkten samt 3. den mot vilken anspråket skall riktas.
Det saknas anledning att inte uttrycka detta i lagtexten i stället för den
omskrivning som föreslås i promemorian. Bestämmelsen skulle härigenom
vinna i tydlighet.
Den yttersta preskriptionstiden
Hovrätten delar uppfattningen att det finns skäl att i en produktskadelag
föreskriva en förlängd preskriptionstid för rätt till ersättning för per-
sonskador. En så lång preskriptionstid som 25 år kommer emellertid utan
tvivel att medföra vissa problem för svenska tillverkare främst i form av
högre kostnader i förhållande till viktiga konkurrentländer. För att
undvika dessa olägenheter och ändå tillförsäkra en skadelidande rätt till
ersättning även om skadan visar sig först efter lång tid, bör enligt
hovrättens mening förutsättningarna för ett statligt garantiansvar
undersökas. Ett sådant garantiansvar skulle då kunna "ta vid" efter
utgången av tio år och gälla fram till 25 år efter den ursprungliga
preskriptionstidens början. Härigenom kunde preskriptionstiden med
avseende på den ansvarige bestämmas till tio år såväl för person- som för
sakskador. Förebilder till ett sådant ansvar finns bl.a. på atomskadelag-
stiftningens område.
274
Växjö tingsrätt Prop. 1990/91:197
Den yttersta preskriptionstiden för personskada föreslås vara 25 år. Denna
tid, som ej harmonierar med EG-direktivet, kan enligt tingsrätten komma
att medföra problem för det svenska näringslivet i internationella
förhållanden. Tiden är dessutom för svenska förhållanden ovanligt lång.
Vad som anförs i promemorian om den skadelidandes behov kan ej anses
ha sådan tyngd att den förlängda preskriptionstiden bör väljas.
110 § första stycket bör anges att kännedom skall ha erhållits även om
den som har att utge ersättning enligt lagen.
Trelleborgs tingsrätt
Tingsrätten instämmer i förslaget till treårig preskription. Vad gäller
utgångspunkten för preskriptionstiden anser tingsrätten att denna inte bör
hängas upp på att den skadelidande rent faktiskt får kännedom om att
hans fordran kan göras gällande. Detta innebär nämligen att preskrip-
tionstidens längd blir beroende av subjektiva faktorer. I stället bör regeln
vara att preskriptionstiden börjar löpa då den skadelidande fick eller hade
bort få kännedom om att fordran kunde göras gällande. Detta överens-
stämmer med EG-direktivet och produktansvarskommitténs betänkande.
Bestämmelser av motsvarande innebörd finns också i, förutom den i
promemorian anmärkta 21 § atomansvarighetslagen, 52 § köplagen, 11 §
konsumentköplagen och 17 § konsumenttjänstlagen.
När det gäller den yttersta tidsgränsen för att ett produktansvar skall
kunna göras gällande föreslås i promemorian en period på tio år, då fråga
är om sakskador. Tingsrätten har ingen erinran mot detta. Däremot anser
tingsrätten att man bör undvika en förlängning av denna preskriptionsfrist
vid personskador. I promemorian räknas upp en rad argument som talar
emot en sådan förlängning: behovet av en likartad internationell
bedömning, svårigheterna att tillskapa ett försäkringsskydd m.m. Enligt
tingsrättens mening har promemorians författare inte förmått att anföra
tillräckligt bärande motargument. Tilläggas skall att redan en så lång
preskriptionstid som tio år innebär att bevisföringen inför en domstol blir
mycket besvärlig och osäker. Och att utreda och styrka orsakssamband
mellan en produkt och en skada sedan 25 år förflutit torde i det närmaste
vara ogörligt. Det framstår också som märkligt att den som uppsåtligen
eller av vårdslöshet förorsakat personskada skulle uppnå ansvarsbefrielse
tidigare än den som, trots att han vidtagit alla tänkbara försiktighets-
åtgärder, ådragit sig ett strikt ansvar för en produkt som han tillverkat.
Tingsrätten förordar därför en enhetlig yttersta preskriptionsfrist på tio
år såsom produktansvarskommittén föreslog och som anvisas i Europa-
rådets konvention och EG-direktivet.
Vad slutligen angår utgångspunkten för beräkning av den yttersta
preskriptionstiden anser tingsrätten att lagtexten bör utformas på det sätt
som produktansvarskommittén föreslog och som även anges i EG-
direktivet: " ... efter det .... satte det särskilda föremål, som orsakat
skadan, i omlopp". En sådan reglering innebär att preskriptionsfristen
börjar löpa samtidigt som produktansvaret inträder, vilket måste vara den
275
rimligaste utgångspunkten. Denna ståndpunkt påverkas inte av det Prop. 1990/91:197
exempel som andragits i specialmotiveringen (s. 291). Det exemplet är
nämligen missvisande. Som anförs i promemorian på s. 96 och 97 samt
283 sätts en produkt i omlopp när den överlämnas till annan ("till nästa
led i tillverknings- och distributionskedjan eller till den slutliga använ-
daren"). Detta måste - i motsats till vad som anförs i specialmotiveringen
på s. 284 - innebära att butiksägaren sätter produkten i omlopp när
konsumenten tar denna i sin besittning, inte när den sätts ut på hyllorna.
I de fall butiksägaren är "ersättningsskyldig", dvs. ansvar inträder enligt
7 §, inträder ansvaret först vid denna senare tidpunkt. En annan sak är
att tillverkaransvaret inträtt betydligt tidigare. Den föreslagna lagtexten
innebär således endast att regeln kompliceras. I stället för att använda det
redan introducerade begreppet "sätts i omlopp" införs ett nytt begrepp
"upphörde att vara i den ersättningsskyldiges besittning".
Försäkringsinspektionen
Kollektiva försäkringsanordningar
I promemorian berörs frågan om en obligatorisk kollektiv försäkrings-
anordning, närmast som ett alternativ till en förlängd preskriptionstid för
att täcka sena skador (s 62). Inspektionen vill framhålla att en sådan
anordning skulle kunna tjäna även ett par andra syften.
Som inledningsvis har anförts är det av största vikt att de skadelidande
genom försäkring kan garanteras att i realiteten få åtnjuta det skydd som
lagen är avsedd att ge dem. Men detta förutsätter att de näringsidkare
som sätter skadebringande produkter i omlopp också har ombesörjt ett
försäkringsskydd. Man kan dock knappast räkna med att alla sådana
näringsidkare tecknar en produktansvarsförsäkring. Genom någon form
av obligatorisk, kollektiv produktansvarsförsäkring, lik den försäkrings-
lösningsom finns på miljöskadeområdet, skulle man kunna säkerställa bl
a att den som har skadats av en produkt som har satts i omlopp av en
näringsidkare som varit oförsäkrad skulle få ekonomisk gottgörelse.
Frågan kan knappast sägas vara oväsentlig, eftersom man förmodligen kan
räkna med att det i första hand är sådana näringsidkare som är mindre
nogräknade eller som saknar egen vilja eller förmåga att utge skadestånd
som står utan produktansvarsförsäkring.
Ett ytterligare skäl för en obligatorisk kollektiv försäkringslösning är att
en sådan kan behövas om de frivilliga försäkringslösningar som kommer
att erbjudas på marknaden inte fullt ut motsvarar det skydd som
produktskadelagen ger. Ett exempel är om dessa försäkringslösningar inte
täcker utvecklingsskadorna. Ett annat är om de, trots vad som har sagts
tidigare i denna fråga, genomgående blir av "claims made"-karaktär.
Mot bakgrund av vad som har sagts nu anser inspektionen att frågan
om att tillskapa någon form av kollektiv försäkringsanordning bör
uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Marknadsdomstolen
Promemorians lagförslag innebär avvikelser från EG-direktivet på en rad
punkter. Enligt marknadsdomstolens mening har i de flesta fall inte
276
anförts tillräckligt starka skäl för de föreslagna avvikelserna. I det följande Prop. 1990/91:197
ges exempel på sådana avvikelser.
Beträffande den svenska regeln om treårspreskription kan konstateras
att den inte är likalydande med EG-direktivets bestämmelse. I denna
bestämmelse anges att preskriptionstiden skall börja löpa från dagen då
den skadelidande blev medveten om, eller skäligen borde ha blivit
medveten om, skadan, "defekten" och tillverkarens identitet. Motivering
till de föreliggande skillanderna saknas.
Den yttersta preskriptionstiden för personskador har i promemorian
föreslagits bli tjugo år i stället för tio år som i EG-direktivet. Som skäl
för avvikelsen anges hänsynen till den skadelidandes intresse (varför dessa
intressen inte motiverat en längre preskriptionstid för exempelvis
atomskador anges inte).
Konsumentverket
Konsumentverket tillstyrker de föreslagna preskriptionsreglerna.
Från allmän synpunkt måste det vara riktigt att de skadelidandes behov
av ersättning fått väga tyngst vid valet mellan en kortare och en längre
preskiptionstid. Även om det i det mindre antal fall, då den förlängda
preskriptionstiden aktualiseras, kan uppkomma merkostnader för vissa
företag, talar sociala och mänskliga skäl starkt för att den skadelidande
även i en sådan situation skall ha rätt att kräva ersättning. I betänkandet
pekas även på andra fördelar med en lång preskriptionstid. Den kan
verka skadeförebyggande och stimulera till ökad satsning på forskning om
långtidsverkande skadeeffekter hos nya produkter.
Slutligen bör framhållas att EG-direktivet (enligt artikel 13) inte
inverkar på sådana rättigheter som en skadelidande har enligt de allmänna
skadeståndsregler som gällde när direktivet meddelades. Sådana regler
finns i fråga om culpaansvaret och innebär i flera europeiska länder, bl.a.
Belgien, Frankrike, Nederländerna och Västtyskland, en allmän preskrip-
tionstid om 30 år för sådant ansvar.
Tillverkarna i dessa länder måste sålunda få räkna med ett trettioårigt
ansvar för åtminstone vissa produktskador. Det minskar skillnaden mellan
den föreslagna preskriptionstiden på 25 år i Sverige och vissa andra
länders preskriptionstider. Det kommer som nu också i framtiden att
finnas olika långa preskriptionstider i olika länder.
Allmänna reklamationsnämnden
I lagförslaget anges att den som vill ha ersättning enligt lagen skall väcka
talan inom vissa angivna tider för att inte förlora rätten till ersättning.
Nämnden menar att en anmälan till nämnden i detta avseende bör ha
samma verkan som en vid domstol väckt talan. Detta bör komma till
uttryck i lagtexten. Som skäl härför kan anföras att det för merparten av
de konsumenter som råkar i tvist med en näringsidkare - även vad gäller
produktskador - framstår som mest naturligt att i första hand vända sig
till ARN.
277
Statens industriverk Prop. 1990/91:197
Förslaget om en preskriptionstid på 25 år i stället för som i EG-direktivet
tio år innebär att svenska företag får högre kostnad för att spara
dokumentation samt för att försäkra ett ansvar under så lång tid. De
ökade kostnaderna och effekterna av detta borde utredas närmare, innan
den delen av promemorian eventuellt görs till lag. Det vore olyckligt om
den svenska industrins konkurrenskraft skulle försämras gentemot
omvärlden p.g.a. den längre preskriptionstiden.
Statens energiverk
Att kommittén valt 25 års preskription vid personskada till skillnad mot
EG-direktivets tio år, får ses som en anpassning till den verklighet där
vissa cancerformer blir fullt utbildade efter upp till 20 år. Verket ställer
sig bakom uppfattningen att det skulle vara uppenbart snävt att, med
tanke speciellt på cancersjukdomarnas särskilda karaktär och våra
begränsade kunskaper på detta område, lägga en gräns vid 20 år.
Verket anser att näringslivets farhågor att en lång preskriptionstid skulle
lämna Sverige på efterkälken gentemot sina utländska konkurrenter är lätt
att förstå, men å andra sidan borgar en lång preskriptionstid för en högre
skadeförebyggande kvalitet. Det finns tyvärr i argumenteringen en tendens
att schablonmässigt mäta risken för den enskildes lidande i kronor och
ören, vilket inte synes vara förenligt med tanken bakom svensk kon-
sumenträtt. Med tanke på att den långa preskriptionstiden närmast avser
skador genom kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan vill verket, i enlighet
med miljöskadeutredningens förslag, avgränsa 25-års preskriptionen till att
avse dessa skadetyper. För övriga person- och sakskador föreslår verket
10 års preskription.
Verket instämmer i kommitténs lösning vid preskriptionsavbrott.
Boverket
Boverket konstaterar att förslaget till produktskadelag i huvudsak
överensstämmer med EG-direktivet. En fråga där delade meningar råder
avser den yttersta preskriptionstiden för ersättning för personskada.
Nuvarande regler om preskription av skadeståndskrav kan i vissa fall leda
till resultat som ur den skadelidandes synpunkt ter sig stötande. Skador
i t.ex. byggnader orsakade av felaktigt material kan bli märkbara först
efter en längre tid. I fråga om sådan personskada framstår det utifrån
rättspolitiska och sociala synpunkter som ytterst angeläget att de
skadelidande kan få ersättning.
Boverket finner således den i promemorian föreslagna tidsgränsen väl
motiverad.
Försvarets materielverk
Utvecklingsskador och preskriptionstid
Det kan inte uteslutas att förslagets utformning vad gäller utveck-
lingsskador och preskriptionstid vid personskada kan medföra en i
förhållande till tillverkare i andra länder förhöjd kostnadsnivå för svenska
278
företag som kan komma att medföra allvarliga problem i den inter- Prop. 1990/91:197
nationella konkurrensen.
FMV anser därför att av regeringen och riksdag tidigare gjorda positiva
uttalanden om vikten av harmonisering av lagar och andra regler som
medel i strävandena att öka och intensifiera samarbetet i Västeuropa bort
få större betydelse vid förslagets utformning.
FMV föreslår att förslaget överarbetas och utformas i överensstämmelse
med EG-direktivet vad gäller preskriptionstid och i enlighet med vad som
omfattas av majoriteten inom EG vad gäller utvecklingsskador.
Vissa organisationer inom näringslivet
Se avsnitt 1 och 11.
10 § 1 st
Lagtexten bör kompletteras med orden "eller borde ha fått kännedom
om" för att åstadkomma bättre överensstämmelse med EG-direktivet.
10 § 2 st
Utgångspunkten för den yttersta preskriptionstiden bör knytas till den
tidpunkt när den ansvarige sätter produkten i omlopp. Det är rimligt att
den tidpunkt när ansvaret inträder också utgör utgångspunkt för
preskriptionstiden. Den föreslagna regleringen är däremot ologisk och
onödigt komplicerande samtidigt som den utgör ytterligare en avvikelse
från EG-direktivet.
Industrins Byggmaterialgrupp
Byggmaterialgruppen delar Industriförbundets uppfattning att det saknas
anledning införa 25 års preskription för personskador. Frånsett att ett
sådant förslag skulle få avsevärda negativa konsekvenser skulle det också
skapa betydande oklarheter och svårigheter, inte minst när det gäller
möjligheterna att kunna få ett försäkringsskydd etc. Dessutom innebär
förslaget att olika preskriptions- och ansvarstider kommer att gälla för de
olika parterna inom byggmarknaden. Måhända har - i den mån det inte
har funnits något annat outtalat motiv - Miljöskadeutredningens förslag
om en 25-årig preskriptionstid lockat justitiedepartementet att föreslå
motsvarande tid i produktskadelagen trots att det slutligen inte intogs
någon sådan preskriptionsregel i miljöskadelagen och trots att utredningen
hade andra skäl för sitt förslag. Som tidigare påpekats kan produktskade-
lagen inte jämföras med miljöskadelagen. Anförda motiv i miljöskade-
utredningen för förlängt preskriptionsbehov har därför inte bäring på
produktskadeområdet. Att införa 25 års preskriptionstid för personskador
innebär ett flertal betydande nackdelar. I betänkandet sid 167 sägs:
"Företrädare för försäkringsbranschen har hävdat att det kommer att vara
förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd en ansvarsförsäkring
som täcker produktansvaret under en preskriptionstid av 25 år. Det
bedöms vara nästan omöjligt att ordna en reservavsättning för så lång
tid".
Detta besvaras i betänkandet med:
279
"Det är svårt att bedöma hur välgrundade försäkringsbranschens farhågor Prop. 1990/91’197
är".
Av förslaget att döma ansågs tydligen inte att försäkringsbranschens
farhågor var särskilt välgrundade. Denna inställning från justitie-
departementet är förvånansvärd. Det hade varit rimligare om departe-
mentet hade accepterat att de som bäst känner till branschens villkor
också vet vad de talar om. Ett sådant synsätt hade, om försäkrings-
aspekten skall tilläggas någon vikt vid fastställandet av preskriptionstidens
längd, resulterat i att preskriptionstiden i den svenska produktskadelagen
skulle överensstämma med den som gäller i bl a EG-länderna, dvs 10 år.
(Hänvisningen till Norge är inte relevant i sammanhanget i annat
avseende än att de norska och svenska justitiedepartementen hade
ingående samarbete vid utarbetande av resp lands förslag till produkt-
skadelagstiftning.)
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
Departementspromemorians förslag överensstämmer med EG-direktivet
sånär vad gäller den yttersta preskriptionstiden för personskador. I
förslaget sätts den yttersta tiden till 25 år medan den i EG-direktivet har
satts till 10 år. Som skäl för den avvikande regleringen hänvisas i
departementspromemorian till den relativt långa tid som åtgår för
cancerskadors framväxt.
LRF delar departementspromemorians värderingar vad gäller att
åstadkomma ett gott skydd för den skadelidande. Det kan dock ifråga-
sättas om tiden vid personskador skall sättas så lång som 25 år. Även om
ett behov av längre tid än 10 år föreligger torde det i detta fall vara
lämpligare att söka åstadkomma en enhetlig europeisk lösning än att på
detta sätt skapa en svensk särreglering. Till detta kommer de svårigheter
i försäkringshänseende som den föreslagna lösningen leder till. Mot
bakgrund av det sagda finner LRF visserligen att det kan finnas behov av
en längre tid än vad som föreslås i EG-direktivet, men att en sådan
lösning bör sökas i internationellt samförstånd utanför den föreslagna
produktskadelagen och således en enhetlig yttersta preskriptionstid om 10
år bör anges för såväl person- som sakskador.
Kooperativa förbundet (KF)
KF är vidare tveksam till det formella krav som föreslås för preskriptions-
avbrott att den som vill ha ersättning måste väcka talan inom viss tid för
att fordringen skall kunna göras gällande. I motiven uttalas visserligen
också att ett medgivande om skadeståndsskyldighet från den skadevål-
landes sida avbryter preskription, men KF vill ändå ifrågasätta om det inte
är tillräckligt att den som vill ha ersättning kan visa att han skriftligen
hävdat denna uppfattning emot den skadevållande, för att preskrip-
tionstiden skall avbrytas.
280
Kemisk-Tekniska Leverantörforbundet m.fl. Prop. 1990/91:197
Preskriptionstid om 25 år för personskador och inget undantag för s.k.
utvecklingsskador
En längre preskriptionstid för personskador i Sverige jämfört med andra
länder skulle kunna medföra mycket stora kostnader för svenska
tillverkare och därigenom betydande konkurrensnackdelar för svenska
företag jämfört med utländska.
Särskilt för företag som säljer kemiska produkter skulle 25 år plus inget
undantag för utvecklingsskador kunna innebära orimliga konsekvenser.
Även om de besitter all tillgänglig vetenskaplig kunskap om t ex
cancerrisker, är det omöjligt att förutse den framtida vetenskapliga
insikten om av vad och hur cancer uppstår.
Den framtida kunskapen skulle således kunna medföra stora skade-
ståndskrav.
Svenska företag lägger ned mycket stora resurser på produktkontroll och
forskning i avsikt att undvika risker för framtida skador. Vi tror inte att
svenska företag genom strängare ansvarsregler än i övriga länder skulle
satsa ändå mer på forskning och utveckling.
Kostnaderna för att bevara dokumentation om produkterna kommer
också att öka mycket kraftigt p.g.a. den långa preskriptionstiden.
Stora problem uppstår vid byte av ägare.
Många importörer av t ex kemiska produkter skulle av sekretesskäl inte
få tillgång till all dokumentation som behövs. Vi vet av erfarenhet genom
de mångåriga diskussionerna om produktregistret vid kemikalie-
inspektionen att importörer av kemiska produkter inte får tillgång till all
dokumentation som behövs.
Skälet är naturligtvis att den utländska tillverkaren inte vill lämna ifrån
sig sina företagshemligheter. De väljer då att inte leverera till Sverige.
En importör får dessutom svårt att ställa krav på sina huvudmän när
det gäller avtal om regress av skadeståndskrav.
Sveriges Hotell- och Restaurangforbund
Internationell anpassning
Som företrädare för hotell- och restaurangbranschen och därmed även
turistbranschen, ser vi en fördel i anpassningen till internationella - i
första hand EGs - regler.
Mot denna bakgrund och då några bärande skäl inte anförts bör en 25-
årig preskriptionsregel inte införas, då EG inför en tio-årig preskrip-
tionstid.
LKD-Leverantörföreningen Kontors- och Datautrustning
P.g.a. ovan omtalade mycket höga produktutvecklingstakt kommer
förslaget om 25 års preskriptionstid att skapa orimliga krav på lagring av
produktinformation. Det är t ex vanligt att det varje år kommer helt nya
produktgenerationer med en mängd modeller som ofta sedan förädlas
innan de når sin slutkund.
281
Sveriges Marknadsförbund
§ 10 25-årsregeln
Den allvarligaste anmärkningen gäller naturligtvis 25-årsregeln. Där bör
ansvarsfrågan få en annan lösning, exempelvis försäkringsvägen. Ersättning
bör kunna utgå till dem som drabbas av typen asbestskador, dvs skador
som visar sig efter mycket lång tid, via någon form av kollektiv försäkring.
Med 25-årsregeln i kombination med andra regler i förslaget kommer
svensk och utländsk industri att undvika att investera i vårt land. Större
svenska industriföretag har valmöjligheter och de har redan dragit sig mot
EG med sina investeringar men det är på andra grunder. Nu läggs med
förslaget ytterligare anledning att undvika investering i Sverige.
Mindre och medelstora företag kommer att få svårigheter att sälja i t
ex Tyskland. Alla, som kommer i kontakt med varan och hjälper till att
sätta den i omlopp, kan ställas till svars 25 år framåt. T ex tyska
lagvalsregler gör det möjligt för en skadelidande, att när det egna landets
10 års preskriptionstid gått ut, använda sig av svensk lag vid tysk domstol.
Vem vågar med det hotet befatta sig med ett litet svenskt företags varor?
Praktiskt blir det omöjligt att hantera. De flesta produkter har en
livslängd vid normal användning som understiger 25 år. En bestämd ålder
är svår att sätta för en produkts livslängd. Livslängden beror bl.a. på hur
mycket produkten används och hur den hanteras.Vissa delar av en
produkt kan också slitas fortare än andra. T ex sladden på strykjärn och
hårtorkar får ofta osynliga brott eftersom de böjs mycket. Vid en skada
som uppstår till följd av ett brott på sladden, när skall det anses vara
konsumentens skyldighet att ha bytt sladd och när skall det vara
producentens fel?
Vid planenlig avskrivning visar ett företags årsredovisning på maskiners
tänkta livslängd i företaget, men några andra mått på vad som är rimligt
finns inte, speciellt inte på konsumentvarusidan.
Svenska Kommunförbundet
I promemorian föreslås en preskriptionstid för personskador på 25 år.
Styrelsen ställer sig avvisande till detta förslag. Den föreslagna preskrip-
tionstiden torde ha ett värde endast i ett fåtal fall. I dessa fall torde inte
sällan den skadelidande ha svårigheter att bevisa orsakssambandet mellan
produkten och skadan. Det ringa antal fall det kan antas röra sig om skall
ställas i relation till de krav på dokumentation som kommer att ställas på
ansvariga subjekt enligt 6 och 7 §§. Som förut nämnts, kommer i
praktiken flera led i distributionskedjan att tvingas bevara dokumentation
om tillhandahållna produkter under en mycket lång tid. I och för sig kan
det mycket väl förhålla sig så att i de fall då en 25-årig preskriptionstid
har ett värde, det rör sig om allvarliga skador, för vilka det för den
skadelidande har stor betydelse att kunna få ersättning. Mot denna
bakgrund bör enligt styrelsen övervägas om inte en lösning med kollektiv
försäkring i stället bör övervägas, i likhet med vad som införts beträffande
miljöskador. Preskriptionstiden i produktskadelagen skulle då kunna
bestämmas till tio år. På detta sätt skulle dessutom överensstämmelse
med EG-direktivet uppnås, vilket bör eftersträvas.
Prop. 1990/91:197
282
Landstingsförbundet Prop. 1990/91:197
I promemorian föreslås att ansvaret skall vara strikt och även omfatta
utvecklingsskador. Det strikta ansvaret skall alltså omfatta även skador
som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens den främsta vetenskap-
liga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i omlopp.
Denna bestämmelse i kombination med en preskriptionstid på 25 år för
personskador och 10 år för sakskador måste anses vara mycket långt-
gående och risken för en avsevärd kostnadsfördyring för i sista hand
konsumenterna är betydande.
Enligt förbundets mening har utredningen inte presenterat några tungt
vägande skäl för en generell preskriptionstid på 25 år, utan EG-direktivets
10 år verkar vara en mera rimlig tid för den absolut övervägande delen
av de produkter som marknadsförs i Sverige. Däremot kan det enligt
förbundets mening finnas skäl att överväga en längre preskriptionstid i
vissa fall och då framför allt för produkter som är avsedda att bota eller
lindra sjukdomar såsom läkemedel och handikapphjälpmedel. I sådana fall
kan det anses vara befogat att ge konsumenterna ett extra skydd genom
en förlängd preskriptionstid för personskador.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
10 §
Riksförbundet motsätter sig den 25-åriga preskriptionstiden vid per-
sonskador.
Även med en normal tioårspreskription skulle den föreslagna lagen
innebära ett längre gående skydd för konsumenterna än vad som kan
antas komma att gälla på de flesta håll i vår omvärld. Det räcker att
hänvisa till den samanfattande jämförelse som görs på s 214 i promemo-
rian.
Kostnadseffekterna av en skärpt lagstiftning kan bara uppskattas men
det är utan tvivel den föreslagna långa preskriptionstiden som inger de
största farhågorna. Faktorer av betydelse är bl.a de ökade kraven på
reservsättning och den i fråga om dessa fall sannolikt komplicerade
skaderegleringen (utredning av orsaks- och sambandsfrågor m.m.).
Ett ansvar som märkbart skiljer sig från andra motsvarande ansvars-
ordningar riskerar dessutom att skapa återförsäkringsproblem. Stora
internationella återförsäkringsbolag som bl.a. återförsäkrar ansvar med
särskilt lång preskriptionstid i Frankrike och Tyskland, framhåller att
dessa ansvarsordningar skiljer sig från det svenska lagförslaget. Såvitt
riksförbundet känner till har det inte i något av dessa länder varit på tal
att kombinera implementeringen av EG-direktivet med en förlängd
preskriptionstid.
Ett annat problem är vilka särskilda villkor återförsäkringsmarknaden
kommer att ställa för att återförsäkra ett produktansvar med 25 års
preskriptionstid. Enligt de villkor som för närvarande tillämpas i fråga om
svensk produktansvarsförsäkring utgår ersättning för skador som inträffar
under försäkringstiden (inträffandeteorin). För att återförsäkringsbolagen
skall återförsäkra ett produktansvar mot 25 års preskription måste man
283
räkna med att de ställer som villkor att direktförsäkringen bara ersätter Prop. 1990/91:197
skador som anmäls under försäkringstiden ("claims made").
Ett strängare produktansvar i Sverige kommer, som redan framhållits,
inte bara svenska konsumenter till godo utan kommer också att kunna
utnyttjas av dem som i utlandet förvärvar svenska produkter. Detta leder
till ytterligare kostnader för svenska företag och deras försäkringsgivare
något som naturligtvis kan påverka svensk industris och svensk försäkrings
konkurrenskraft.
Kostnadseffekterna av ett strängt produktansvar som kombineras med
en 25-årig preskriptionstid blir kanske inte "förödande för svensk
exportindustri" (jfr s 209) - eller, för den delen, svensk försäkring. Men
enligt riksförbundet bör man kanske lägga ribban på en något annan nivå
när man överväger en lagstiftning av det nu aktuella slaget. Vad man
naturligtvis skall fråga sig är, om - sett från allmän synpunkt - de negativa
effekterna för näringslivet uppvägs av de föreslagna förbättringarna för
de skadelidande.
De återförsäkringsproblem och andra olägenheter som är förenade med
en 25-årig preskriptionstid kommer sannolikt att förorsaka kostnader som
inte ger rimlig utdelning i form av ersättningar till de skadelidande. I
fråga om preskriptionstiden uppvägs alltså inte de negativa effekterna av
den föreslagna förbättringen.
Enligt förbundets mening lämpar sig inte de sena skadorna för en
lösning inom ramen för en konventionell lag.
Folksam
Ett så strängt ansvar som det föreslagna och särskilt kombinationen av en
preskriptionstid om 25 år och ansvar för utvecklingsskador kommer att
medföra betydande kostnadsökningar för svenska företag bl.a. i form av
höjda ansvarsförsäkringspremier. Orsakssambandsfrågor vid sena skador
kan bli svåra att utreda och kommer att medföra ökade utrednings-,
skadereglerings- och processkostnader.
Osäkerheten när det gäller frågan i vilken utsträckning den svenska
produktskadelagen kan åberopas mot svenska tillverkare utanför Sverige
kommer också att slå igenom på försäkingspremierna.
Produktansvarförsäkringen bygger i Sverige vanligen på inträffande-
teorin, dvs. skadan skall ha inträffat under försäkringstiden.
Enligt förslag till Skadeförsäkringslag föreslås en tvingande regel om
direktkravsrätt vid obligatorisk ansvarsförsäkring, när den försäkrade är
försatt i konkurs eller offentligt ackord har fastställts eller när den
försäkrade är juridisk person som är upplöst. För utvecklingsskadornas del
skulle t.ex. en fullt tänkbar situation vid inträffandeteorin bli att en
skadelidande inom 25 år efter det att produkten satts i omlopp kan vända
sig direkt till ansvarsförsäkringsgivarna och kräva ersättning enligt
försäkringsavtalet trots att tillverkaren/importören inte har betalat någon
försäkringspremie sedan flera år och/eller inte heller längre existerar. Det
är inte helt lätt att förutse vilka premiekostnadsökningar och återför-
säkringsmässiga problem som kan uppkomma. Det finns också risk för att
284
återförsäkringsgivarna kommer att kräva att claims made-principen införs Prop. 1990/91:197
för direktförsäkringen.
Från konsumentskyddssynpunkt är det angeläget att utvecklingsskador
och även sent uppkomna produktskador medför rätt till ersättning vid
personskada. De skäl som departementet anfört beträffande utveck-
lingsskadorna utgör enligt Foiksams mening tillräcklig grund för införande
av ansvar. Folksam föreslår dock att ansvaret för utvecklingsskador
inskränks till enbart personskador. En sådan lösning skulle minska
osäkerheten för de skadeståndsansvariga och försäkringsgivarna. Det
sociala behovet av rätt till ersättning för sakskada är inte heller lika
framträdande som vid personskada.
Frågan om nackdelarna av en förlängd preskriptionstid är så stora för
det svenska näringslivet att enskilda privatpersoners ekonomiska skydds-
behov skall få stå tillbaka bör övervägas noggrant. Från konsument-
skyddssynpunkt är det otillfredställande att problemet med de sena
skadorna (skador genom kemisk eller fysikalisk-kemisk inverkan) inte har
kunnat lösas genom en kollektiv försäkringsanordning. En sådan lösning
hade medfört att det knappast förelegat något behov av att nu överväga
en förlängd preskriptionstid.
Utländska Försäkringsbolags Förening
Vi finner det anmärkningsvärt att utredningen föreslår förlängd preskrip-
tionstid vid personskador. Vi delar i denna del inte utredningens förslag
bl.a. därför att det dels innebär stora administrativa och hanteringsmässiga
problem, dels sämre möjligheter för försäkringsgivare att kunna köpa
tillfredsställande återförsäkringsskydd. De administrativa problemen kan
då bestå i svårigheter att vid ev. skadereglering få tillgång till 25 år gamla
försäkringsbrev, produktinformation, testresultatet etc. från dem som
tillverkat/importerat produkten. Återförsäkringsproblemen innebär t.ex. att
det kan bli omöjligt att köpa sådant skydd för vissa typer av produkter,
samtidigt som skyddet i sig kan komma att betinga en högre återför-
säkringspremie. Även här ställer den 25 åriga preskriptionstiden höga krav
på t.ex. alla internationella återförsäkringsgivare vad gäller hantering och
förvaring av dokument, försäkringsbrev etc.
Läkemedelsindustriforeningen LIF och RUFI Representantföreningen för
Utlänska Farmacevtiska Industrier
Svensk läkemedelsexport
I det fall läkemedel omfattas av produktskadelagen kommer detta att
ogynnsamt påverka den svenska läkemedelsindustrins konkurrensförmåga
på utlandsmarkanden. En konkurrens på lika villkor försvåras i hög grad
om den föreslagna produktskadelagen genomförs eftersom det klart
framgår av promemorian att lagen kan komma att tillämpas i inter-
nationella förhållanden och av utländska domstolar. Särskilt oroande är
förslaget om den 25-åriga preskriptionstiden vid personskada. Förslaget
skall jämföras med EG-direktivets 10 år. Denna gräns anges även i det
finska lagförslaget.
285
Sjöassuradörernas Förening Prop. 1990/91:197
Effekten av den föreslagna yttersta preskriptionstiden kan vara svår att
förutse. En skadelidande som framställer krav när preskriptionstiden
börjar lida mot sitt slut kan få stora problem att visa att produkten var
farlig när den sattes i omlopp. Domstolarnas beviskrav kommer här att
spela stor roll för lagens konsekvenser.
I förslaget redogörs ingående för de tänkbara negativa konsekvenser en
25-årig preskriptionstid kan få för försäkringsbolagen. Föreningen anser
dessa farhågor befogade. Sent inkomna krav kommer att kräva tids-
krävande och kostsamma utredningar. Försäkringsbolagens reservsätt-
ningar försvåras väsentligt och kan i värsta fall bli rent chansartade.
Beträffande återförsäkring kan det på goda grunder antas att det kommer
att bli mycket svårt att täcka av produktansvarsrisker med en 25-årig
preskriptionstid. Resultatet kan bli att svenska tillverkare av produkter
inte kan erhålla försäkringsskydd. Föreningen vill därför starkt understryka
vikten av att preskriptionstiden inte görs längre i Sverige än i våra
konkurrentländer.
Försäkringsjuridiska föreningen
10 §
Preskriptionstiden för personskador föreslås bli 25 år från det att
produkten lämnade den ansvariges besittning. Enligt EG-direktivet är
preskriptionstiden i dessa fall bara tio år. En så lång ansvarstid som 25
år blir naturligtvis svår att utnyttja för en skadelidande, som skall bevisa
att han skadats genom produkten. Man kan fråga sig om den praktiska
fördelen av förslaget för den skadelidande uppväger de olägenheter som
förslaget vållar de potentiellt ansvariga. Liksom beträffande utveck-
lingsskador kan förslaget också medföra att det svenska näringslivet får
nackdelar i konkurrenshänseende på utländska marknader. Erfarenheterna
från läkemedelsområdet och miljöskadeområdet visar emellertid att ett
långvarigt ansvar är försäkringsbart. Från preventions- och reparations-
synpunkt är det angeläget att även sent uppkomna men styrkta produkt-
skador medför ansvar. Förutsatt att merkostnaden för ansvaret inte leder
till nämnvärda nackdelar i konkurrenshänseende och därmed risk för
etableringar utomlands.
Sveriges domareförbund
Även när det gäller lagstiftningens innehåll finns det, främst av ekono-
miska och handelspolitska skäl, uppenbar anledning att eftersträva en
harmonisering med lagstiftningen i våra grannländer och i övriga
Västeuropa. En sådan strävan får också anses prägla promemorieförslaget,
även om det på några punkter innehåller medvetna avvikelser. Åtminstone
ett par av dessa kan ifrågasättas, nämligen förslagen att även s.k.
utvecklingsskador skall omfattas av produktansvaret samt att den yttersta
preskriptionstiden för personskador skall vara 25 år. De argument mot
särreglering i dessa hänseenden som framförts från näringslivet och
försäkringsbranschen, och som närmare redovisas i promemorian, har
enligt förbundets mening en avsevärd tyngd. När det främst gäller
286
utvecklingsskadorna framstår en formell anpassning till EG-direktivet som Prop. 1990/91:197
så mycket mer motiverad som det enligt promemorian (s 104) förhåller
sig så att den föreslagna regeln i de flesta fall inte skulle slå hårdare än
EG-ländernas lagar.
Sveriges Advokatsamfund
De allmänna skälen för preskriptionstid - önskemålet att inte hålla
ansvarsfrågan svävande alltför länge och möjligheterna att anskaffa
bevisning - talar mot en längre preskriptionstid än som normalt föreligger
enligt svensk lag och som gäller enligt EG-direktivet. Om en 10-årig
preskriptionstid skulle anses vara för kort på vissa områden bör detta
lösas på annat sätt i de specifika fall som det kan vara fråga om. Ett
exempel på sådan speciallösning är läkemedelsförsäkringen. Advokatsam-
fundet avstyrker förslaget om 25-årig preskriptionstid.
Föreningen jurister vid de allmänna advokatbyråerna
Föreningen tillstyrker även lagförslaget vad gäller preskriptionstider. Då
de s.k. utvecklingsskadorna skall omfattas av lagen bör en lång preskrip-
tionstid föreligga vad gäller möjlighet att få ersättning för personskada.
För utvecklingsskadorna kan förväntas att lång tid förflyter från det
produkten sätts i omlopp fram till det en skada och dess orsakssamband
konstateras. Av detta skäl bör därför en 25-årig preskriptionsfrist
föreligga.
Sveriges Villaägareförbund
Det är särskilt positivt att regler om 25-årig preskriptionstid föreslås för
personskador. Liksom när det gäller miljöskador finns det risk för att
produktskador framträder först efter mycket lång tid. Man bör dock enligt
förbundets uppfattning överväga om sådana preskriptionsregler också bör
införas i vart fall vid mer omfattande sakskador. Sådana skador kan
exempelvis avgränsas beloppsmässigt genom en koppling till basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Villaägareförbundet anser vidare att
preskriptionslagens regler om preskriptionsavbrott bör kunna tillämpas
även vid produktansvar.
Riksförbundet Vi i Småhus
I punkt 3.9 motiveras preskriptionstiderna. Det syns riktigt att dessa tider
förlängs så att även sena produktionsskador kan åtgärdas på "säljarens"
bekostnad. Det är viktigt att tidpunkten för preskription börjar löpa först
fr.o.m. garantibesiktningen. En produkt ligger ofta ganska länge innan den
tas i bruk. Erfarenheterna visar att detta negativt påverkar produkten till
nackdel för köparen. Det finns alltså starka skäl som talar för att
preskriptionstiden för produktskador ytterligare förlängs enligt prome-
morian sidan 160.
HSB:s Riksförbund
Det är emellertid uppenbart att en sådan lagstiftning till sist ändå
kommer att kostnadsmässigt belasta konsumentledet genom högre priser
287
för att täcka kostnaderna för det ökade försäkringsskydd, som en Prop. 1990/91:197
lagstiftning naturligen kommer att kräva. Mot denna bakgrund och det
faktum att EG-direktivet från 1985 om produktansvar begränsar den
yttersta preskriptionstiden för personskador till tio år mot promemorians
tjugofem år vill HSB ifrågasätta om inte med promemorieförslaget i
denna del onödiga kostnadsfördyringar kan bli följden. HSB vill därför
förorda att den yttersta preskriptionstiden för personskador sätts till tio
år utom vid läkemedelsskador, då längre preskriptionstid kan vara
motiverad. Till stöd för en sådan begränsning må också framhållas att
enligt vad HSB erfarit tveksamhet råder om möjligheterna att överhuvud-
taget i Sverige eller utomlands kunna erhålla försäkring för en så lång
ansvarstid.
Trelleborgs tingsrätt
Skadeståndslagen
Tingsrätten delar till fullo ståndpunkten att en skadelidande skall ha rätt
att fritt välja om han vill åberopa skadeståndslagen eller produktansvars-
lagen som grund för sin skadeståndstalan. Mycket talar för att en sådan
rätt föreligger utan särskild lagreglering därom. Inte minst den omfat-
tande diskussion som förs i promemorian, med bl.a. redogörelse för
motstridiga uppfattningar i doktrin och praxis, talar emellertid för att man
i klarhetens syfte kompletterar lagtexten med en bestämmelse motsva-
rande den som upptagits i det finska lagförslaget.
Skadeståndsrättsliga specialregler
Vad som anförs under denna rubrik är ägnat att ytterligare underbygga
den uppfattning som tingsrätten gett till känna i kommentaren till avsnitt
3.2.4. En lösning av det slag som tingsrätten där förordat skulle eliminera
de flesta av de kollisionsrisker som beskrivs i förevarande avsnitt.
Statens energiverk
Regler om skadestånd i avtalsförhållanden
Verket instämmer i förslaget att produktskadelagens regler görs tvingande
till förmån för den skadelidande. Det vore orimligt att syftet med denna
lag skulle kunna kringgås genom ett avtal, i synnerhet som det inte kan
uteslutas att den enskilde befinner sig i ett underläge gentemot närings-
idkaren vid avtalets tillkomst.
Statens Järnvägar
Förslaget enligt promemorian
Produktskadelagen skall enligt förslaget inte gälla skador som omfattas av
vissa i lagen uppräknade regelverk. Till skillnad från betänkandet av
produktansvarskommittén (SOU 1979:79) ingår inte skador inom
transportområdet i den uppräkningen. Skälet till detta anges huvud-
288
sakligen vara, att de skadelidande eljest riskerar att gå miste om det Prop. 1990/91:197
utvidgade skydd den nya lagen är avsedd att ge även på det området.
SJ
Skall produktskadelagen vara tillämplig även på områden där skadestånds-
rättsliga specialregleringar redan finns, krävs förtydliganden i visst
avseende.
Som förslaget ger uttryck för avgränsas tillämpningsområdet naturligt
genom den innebörd begreppet produkt ges. I här berört avseende torde
inte den frågan vålla några större problem.
Däremot är inte förslaget tydligt vad gäller ansvarssubjektens anknytning
till tillämpningsområdet. Väl kan det vara så, att en skada som upp-
kommer exempelvis i följd av järnvägs drift också är att anse som en
produktskada. Från den skadelidandes synvinkel är därvid det viktiga, att
den skada han lider blir ersatt. Huruvida ersättning betalas med stöd av
den ena eller den andra lagstiftningen spelar mindre roll för honom. Från
den skadeståndsskyldiges synvinkel är däremot inte val av lagstiftning
egalt. Detta beror helt enkelt på, att de olika lagstiftningarna har olika
ansvarssubjekt - järnvägen respektive den som produktskadelagen pekar
ut.
När det nu föreslås att produktskadelagen skall vara tillämplig även på
skador inom transportområdet är det därför viktigt att klargöra, att
ansvarssubjekten inte är desamma. Kräver den skadelidande ersättning
med stöd av exempelvis järnvägstrafiklagen, skall järnvägen ersätta skadan.
Åberopas däremot produktskadelagen är ansvaret att söka på annat håll.
Det är av största vikt att detta kommer till uttryck i förarbetena till lagen.
Eljest riskerar förslaget uppfattas så, att järnvägen, jämväl enligt
produktskadelagen, skall bära det slutliga ansvaret för en produktskada
som uppstår vid järnvägsdriften.
Svenska Kommunförbundet
I promemorian anges att produktskadelagens förhållande till andra
skadeståndsrättsliga specialregler får avgöras från fall till fall. En sådan
lösning är i och för sig godtagbar. Styrelsen vill dock erinra om de
skadeståndsregler som återfinns i 30 § lagen om allmänna värmesystem
och i 29 § lagen. Det vore önskvärt om dessa bestämmelsers förhållande
till produktskadelagen kunde klargöras.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
Förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler
LRF tillstyrker att skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen
(1972:207) som grund för talan även i frågor som faller inom produkt-
skadelagens tillämpningsområde. Den föreslagna produktskadelagens
förhållande till andra skadeståndsrättsliga regler finner LRF i enlighet
med promemorians bedömning bör göras från fall till fall och utan någon
särskild lagbestämmelse.
Av den föreslagna produktskadelagens syfte bör följa att lagen inte skall
kunna inskränkas genom överenskommelse mellan parter. LRF delar
289
19 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
således vad i departementspromemorian sägs om att avtalsvillkor som Prop. 1990/91:197
inskränker ansvar enligt produktskadelagen inte skall få åberopas mot
ersättningsberättigad. Skulle däremot parterna ha gett ersättningsberät-
tigad större möjlighet till ersättning än vad lagen anger är det en sak
mellan parterna, dvs. avtalsvillkor som utvidgar ersättningsberättigads
ersättning gäller och den ersättningsberättigade skall således kunna grunda
ersättningsanspråk på avtalet.
Konsortiet för läkemedelsförsäkring
Friskrivning (3 §)
Läkemedels användningsanvisningar innehåller regelmässigt uppgift om
kontraindikationer. Dessa är nödvändiga för rätt val av terapi men har
karaktären av ''friskrivningar".
Detta understryker ytterligare att läkemedel skall undantas från
produktskadelagen.
Svea hovrätt
Internationella lagvalsregler
Hovrätten anser att en svensk anslutning till Haagkonventionen bör
samordnas i tiden med övriga nordiska länders.
Hovrätten delar uppfattningen att det skulle vara en fördel om så
många länder som möjligt tillämpade samma lagvalsregler. Det förefaller
emellertid tveksamt om en svensk anslutning till Haagkonventionen i
någon större utsträckning skulle tjäna ett sådant syfte. Som konstateras
i promemorian har flertalet länder, med vilka Sverige har en stor del av
sitt handelsutbyte, hittills inte anslutit sig till konventionen. Att så skulle
ske inom överskådlig framtid kan ej heller förväntas. Det måste därför
ifrågasättas om en svensk anslutning i nuläget skulle få några positiva
effekter. Av de nordiska länderna är det endast Norge som hittills har
ratificerat konventionen. Enligt promemorian är frågan för närvarande
föremål för behandling i Danmark och Finland. Som en förutsättning för
en anslutning från Sveriges sida bör enligt hovrättens mening gälla att det
står klart att i vart fall även dessa två länder kommer att ansluta sig.
Trelleborgs tingsrätt
Frågan huruvida Sverige bör ansluta sig till Haagkonventionen inrymmer
många aspekter utöver de rent rättsliga, och tingsrätten avstår därför från
att särskilt kommentera detta avsnitt. För domstolarnas del är det dock
av intresse att de internationellt-privaträttsliga bestämmelserna erhåller en
entydig utformning.
Kommerskollegium
Från svenskt näringslivshåll har under arbetet med produktskadelagen
gjorts gällande att stränga svenska produktansvarsregler kan inverka
negativt på den svenska exportindustrins möjligheter att konkurrera på
290
marknaderna i andra länder, särskilt EG-länder. Enligt promemorian Prop. 1990/91:197
ställer man sig tvivlande till påståendena om att en svensk produkt-
skadelag med den utformning som föreslagits skulle bli till skada för den
svenska exportindustrin. Man gör dock bedömningen att den svenska
lagstiftningen i någon mån kan bidra till att företag väljer att förlägga
verksamhet utomlands i stället för till Sverige. Mot bakgrund av att
svenska företag under det senaste decenniet i allt större omfattning av
varierande skäl valt att investera utomlands, finner kommerskollegium det
olyckligt att man i lagförslaget inte i högre grad har strävat efter att ge
svenska företag samma konkurrensvillkor i här aktuella avseenden som
EG:s produktansvarsdirektiv ger EG-företag. Lagen torde enligt kollegiet
kunna ges en sådan utformning utan att för den skull konsumentskyddet
eftersätts på ett otillbörligt sätt. Den föreslagna produktskadelagen
innehåller otvivelaktigt vissa svenska särbestämmelser, som kan få till följd
att svensk tillverkningsindustri flyttar utomlands, om lagen införs med
föreslagen utformning. Den för svensk industri negativa verkan skulle inte
ha förelegat om de internationella lagvalsreglerna var utformade på annat
sätt.
I prop 1987/88:66 om Sverige och den västeuropeiska integrationen
uttalas bl a att strävan måste vara att se till att konkurrensvillkoren — i
den utsträckning de bestäms av den gemensamma marknaden — blir
desamma för svenska företag som för EG-företag. Enligt kollegiet är en
harmonisering av produktansvarsbestämmelserna mycket viktig i dessa
avseenden. Riksdagens utrikesutskott anförde bl a med anledning av
propositionen att det är ett viktigt led i strävandena mot ett ökat
samarbete med EG att Sverige i görligaste mån försöker avveckla tekniska
handelshinder genom en harmonisering av lagar och andra författningar.
Stora ansträngningar ägnas för närvarande åt att avveckla tekniska
handelshinder genom att harmonisera svenska myndighetsföreskrifter
avseende varors utformning och egenskaper samt kraven på kontroll av
föreskrifternas efterlevnad med motsvarande krav i EG. Då produkt-
ansvarsreglerna är av betydelse vid utformningen av dessa myndighets-
krav skulle nämnda harmoniseringsarbete underlättas av likvärdiga
ansvarsregler. Det har således t ex framkommit att en harmonisering av
vissa svenska myndighetskrav på arbetarskyddsområdet med motsvarande
i EG skulle försvåras om de svenska produktansvarsreglerna på detta
område inte blir likvärdiga med EG:s.
Kollegiet vill avslutningsvis notera att sedan det svenska arbetet med
en produktskadelag påbörjades har en avgörande utveckling kunnat
noteras i EFTA/EG-samarbetet. Förhandlingar förestår om ett EES-
fördrag avseende bl a fria varurörelser inom EFTA/EG-området med
innebörden att handelshindren undanröjs och konkurrensförutsätt-
ningarna utjämnas. Ett sådant avtal torde i sig förutsätta att den svenska
lagstiftningen följer EG:s direktiv. I detta fördrag torde enskilda EFTA-
länder kunna utverka endast ett fåtal undantag från EG:s regler. Dessa
undantag torde inskränkas till fall av oeftergivligt nationellt intresse där
en anpassning till EG:s regler skulle innebära en sänkning av etablerat
skydd för konsumenter m fl. Därutöver talar konkurrensskäl för att den
291
svenska lagstiftningen ligger på samma nivå som i de stora EG-länderna, Prop. 1990/91:197
dvs följer direktivets grundtext. Mot bakgrund av vad som uttalats i prop.
1987/88:66 om strävan att se till att konkurrensvillkoren blir desamma för
svenska företag som för EG-företag skulle det framstå som mycket
egendomligt att i Sverige på här aktuella område, där lagstiftning nu
saknas, införa regler som medför att konkurrensvillkoren relativt sett
försämras för svenska företag. I stället för att nu i svensk lagstiftning
införa de föreslagna skärpningarna i förhållande till direktivets grundtext
bör man från svensk sida i stället inom ramen för ett kommande EES-
fördrag och åtföljande nära samarbete försöka påverka EG att skärpa
direktivet.
Kollegiet vill även uppmärksamma frågan om produktansvaret vid
import till EG. Enligt EG-direktivet (artikel 3 andra stycket) ansvarar
den som importerat en produkt till EG för produkten på samma sätt
som en producent i EG. Detta leder till att importerade produkter kan
komma i en sämre konkurrenssituation då importör i stället för impor-
terad vara kan välja att tillhandahålla vara producerad i EG och
därigenom undgå produktansvaret (som i så fall får bäras av EG-
tillverkaren). Denna konkurrensnackdel kan främst drabba mindre
tillverkare utan egna representanter i EG. Utredningen påpekar att det
omvända förhållandet råder på den svenska marknaden. Detta förhål-
lande torde emellertid vara av mindre vikt vilket kan illustreras av att
både statsmakterna och industrin i Sverige sedan länge eftersträvat en
balanserad avveckling av handelshinder både för svensk export och
import.
Enligt kollegiets förmenande talar starka skäl för att Sverige i de nu
förestående EFTA/EG-förhandlingarna eftersträvar en överenskommelse
av innebörden att tillverkare i EFTA-länderna respektive EG likställs med
inhemska tillverkare. Detta torde dock förutsätta att den svenska
lagstiftningen ligger inom de ramar som anges i EG-direktivet.
Försäkringsinspektionen
Lagstiftningens förhållande till regleringen i utlandet
I den allmänna diskussionen om utformningen av en produktskadelag
brukar framhållas att det vore olyckligt om lagen skulle komma att avvika
från vad som gäller i andra länder. Särskilt betonas betydelsen av en
anpassning till EG-direktivet om produktansvar.
Detta är självfallet en väsentlig aspekt. Det är naturligtvis viktigt att
svenska företag, däribland försäkringsbolagen, inte drabbas av högre
kostnader för produktskador än de utländska konkurrenterna. Inspek-
tionen noterar emellertid att det av promemorian framgår att bilden
utomlands - och det gäller även EG-länderna - inte är så entydig som
det ibland görs gällande. I vissa länder är exempelvis preskriptionstiden
längre än 25 år (som i Västtyskland, dock med det viktiga förbehållet att
det där är fråga om ett culpaansvar). Enligt inspektionen kan det dock
finnas skäl att, när närmare erfarenheter har vunnit av lagens effekter i
olika hänseenden, på nytt överväga i vad mån ytterligare anpassningar bör
göras till de förhållanden som då råder i andra länder.
292
Näringsfrihetsombudsmannen NO Prop, 1990/91:197
Verkningarna för svenska industrins konkurrenskraft
Det förhållandet att den föreslagna produktskadelagen i vissa hänseenden
är strängare än EG-direktivet gentemot den skadeståndsansvarige kommer
inte att rubba konkurrensförutsättningarna på den svenska marknaden,
eftersom alla företag här är underkastade samma regler. Vilken inverkan
de strängare svenska reglerna kommer att få på konkurrensförhållandena
för svenska företag som vill sälja sina produkter utomlands är svårt att
förutsäga. En ökad satsning på produktsäkerhet från sådana företags sida
leder sannolikt till säkrare och mer konkurrenskraftiga produkter.
Statens industriverk
Verket instämmer i huvudsak med departementspromemorians förslag,
som i de flesta delar sammanfaller med EG-direktivet. Förslaget om en
preskriptionstid på 25 år i stället för som i EG-direktivet tio år innebär
att svenska företag får högre kostnad för att spara dokumentation samt
för att försäkra ett ansvar under så lång tid. De ökade kostnaderna och
effekterna av detta borde utredas närmare, innan den delen av prome-
morian eventuellt görs till lag. Det vore olyckligt om den svenska
industrins konkurrenskraft skulle försämras gentemot omvärlden p g a
den längre preskriptionstiden.
Allmänt vill verket framhålla vikten av att den svenska lagstiftningen
även på produktskadeområdet så långt som det är möjligt, harmoniser-
as med EG-lagstiftningen.
Statens råd for byggnadsforskning
Konsekvenser
Konsekvenserna vid införandet av produktskadelagen enligt förslaget
beskrivs i form av 4 frågeställningar:
1. Kan FoU-verksamheten i Sverige påverkas?
Om lagförslaget införs i Sverige uppstår enligt BFR’s mening en påtaglig
risk att förslagets internationellt sett hårdare regler om strikt ansvar även
för utvecklingsskador lockar forskning, utveckling och lansering utomlands.
2. Kan lansering och spridning av ny teknik i Sverige påverkas?
Om förslagets regler om dels strikt ansvar för utvecklingsskador, dels 25
års preskriptionstid för personskador, införs, kan enligt BFR’s mening
lansering och spridning fördröjas. BFR föreslår att man överväger
kompenserande åtgärder så att svenska tillverkares och importörers
ställning gentemot EG-ländernas inte blir ogynnsam.
3. Kan de juridiska relationerna mellan köpare och säljare påverkas?
Enligt BFR’s mening ger inte förslagets §7 och §8 konsumenten
erforderlig lättnad i bevisbörda. Säljarens rätt att övervältra skade-
ansvaret på tidigare led borde begränsas. Solidariskt säljaransvar borde
övervägas.
293
4. Leder förslaget till nya typer av avtal och/eller differentierade Prop. 1990/91:197
prisnivåer?
Om det införs något hårdare regler i Sverige befarar BFR att det kan
utveckla sig avtalskomplex, kanske ledande till olika prisnivåer, en för
full garanti och en lägre för reducerade garantier enligt EG’s allmänna
direktiv.
Försvarets materielverk
Utvecklingsskador och preskriptionstid
Det kan inte uteslutas att förslagets utformning vad gäller utveck-
lingsskador och preskriptionstid vid personskada kan medföra en i
förhållande till tillverkare i andra länder förhöjd kostnadsnivå för svenska
företag som kan komma att medföra allvarliga problem i den inter-
nationella konkurrensen.
FMV anser därför att av regeringen och riksdag tidigare gjorda positiva
uttalanden om vikten av harmonisering av lagar och andra regler som
medel i strävandena att öka och intensifiera samarbetet i Västeuropa bort
få större betydelse vid förslagets utformning.
FMV föreslår att förslaget överarbetas och utformas i överensstäm-
melse med EG-direktivet vad gäller preskriptionstid och i enlighet med
vad som omfattas av majoriteten inom EG vad gäller utvecklingsskador.
Statens pris- och konkurrensverk (SPK)
Inledningsvis vill SPK peka på den avvikelse från EG:s rådsdirektiv den
25 juli 1985 som lagförslaget innebär, särskilt vad gäller frågan om 25
års preskription vid personskada och ansvar även då en producent följt
tvingande föreskrifter utfärdade av offentliga myndigheter. Enligt SPK:s
mening är det angeläget att i första hand eftersträva en harmonisering i
ett läge då förhandlingar om ett EES-avtal skall inledas och i vilka
svenska särlösningar kommer att försvåra ett avtalsslut.
En harmonisering inom Europa innebär bl.a. en strävan efter att skapa
ett fritt flöde av varor och tjänster mellan stater. Även etableringsfriheten
ingår som en viktig del i integrationsarbetet. Om förutsättningarna för
företagens produktansvar varierar mellan olika länder kan detta påverka
företag i en valsituation att etablera sig i ett land med för företaget
lindrigare produktansvar. Om det svenska konsumentskyddet ställer
hårdare krav för den svenska marknaden än som finns på andra utländska
marknader kan detta även påverka exporten från andra länder till Sverige.
Dessa båda effekter synes för svensk del vara negativa från konkurrens-
synpunkt.
Konkurrenskommittén
Promemorian pekar ut ett antal punkter där förslaget avviker från EG:s
rådsdirektiv den 25 juli 1985. Från kommitténs synpunkt är det angeläget
att peka på att konkurrens mellan företag i olika länder bör ske på så lika
villkor som möjligt. Förslaget är i vissa delar inte ägnat att skapa sådana
villkor. Även om verkan av de föreslagna avvikelserna från EG-direktivet
294
på kort sikt inte blir avsevärda vad gäller näringslivets kostnader bör Prop. 1990/91:197
strävan mot en internationell harmonisering inte skjutas åt sidan om inte
starka skäl kan anföras däremot. Kommittén förordar därför att den
svenska produktskadelagen på väsentliga punkter, bl.a. i fråga om
preskription och utvecklingsansvar, byggs upp i huvudsaklig överensstäm-
melse med utländska rättssystem.
Vissa organisationer inom näringslivet
Utländsk tillämpning av svenska regler
Vid analyserna av kostnadskonsekvenser av förslaget finns det anledning
att uppmärksamma effekterna för exportindustrin. Sverige utgör ett av
världens mest exportberoende industriländer och vi exporterar omkring
hälften av vår industriproduktion. Under 1988 översteg värdet av denna
export 300 miljarder kronor.
En svensk lag utformad i enlighet med förslaget skulle bli en av
världens strängaste produktskadelagar. Det är därför mycket viktigt att
studera i vilken utsträckning en svensk produktskadelag kan komma att
följa med de exporterade produkterna ut i världen. En vidsträckt
internationell tillämpning skulle i hög grad försvåra konkurrens på lika
villkor på utländska marknader.
Som framgår i promemorian är det klart att en svensk produktskade-
lag kan komma att tillämpas i internationella förhållanden och av
utländska domstolar. Det är emellertid osäkert i vilka länder och i vilken
omfattning det kan komma att ske. Det torde dock stå klart att exempel-
vis den långa preskriptionstiden kan utgöra ett starkt incitament för en
utländsk domstol att tillämpa svensk lag om ansvaret är preskriberat
enligt inhemsk rätt.
Osäkerheten om ansvarets geografiska omfattning är alltså stor pga
bristen i likformighet i de internationellt privaträttsliga reglerna. Osä-
kerheten om förslagets internationella verkningar ökar ytterligare pga att
undantagen i fråga om trafikskador och arbetsskador synes kunna
åberopas mycket sällan i utländska sammanhang. Som förutsättning för
undantag gäller nämligen att den aktuella skadan omfattas av de
alternativa ersättningssystemen, vilka i hög grad är begränsade till svenska
förhållanden.
Om de svenska reglerna tillämpas i internationella förhållanden riskerar
ansvaret alltså att bli betydligt mer omfattande än vid tillämpning på
svenska förhållanden.
I detta sammanhang måste också uppmärksammas att förslaget saknar
övre beloppsgräns vid serieskador på person. Ett sådant beloppstak torde
sällan aktualiseras vid tillämpning på svenska förhållanden men om lagen
skulle tillämpas på t ex amerikanska arbetsskador skulle ett beloppstak
kunna ha en funktion att fylla.
Ytterligare en direkt avvikelse som får betydelse är de begränsade
möjligheterna till jämkning vid medvållande. Det är särskilt vid s k
instruktionsfel som jämkning pga medvållande kan aktualiseras och det
kan starkt ifrågasättas om inte reglerna måste balanseras med en utökad
möjlighet till jämkning. Det är en otillfredsställande utveckling i svensk
295
rätt att reducera enskildas ansvar för eget handlande. Den preventiva Prop. 1990/91:197
effekten aven möjlighet till jämkning vid "enkelt" medvållande skall inte
bortses från.
I promemorian föreslås att Sverige skall ansluta sig till Haag-konven-
tionen för att därigenom åstadkomma en bättre harmonisering av
lagvalsreglerna. Eftersom anslutningen till konventionen är mycket
begränsad skulle emellertid ett svenskt deltagande inte på något sätt lösa
problemen med den internationella tillämpligheten. Det finns för övrigt
inte heller anledning anta att andra länders intresse för Haag-konven-
tionen kommer att öka på ett sådant sätt att konventionen skulle spela
någon mer påtaglig roll i framtiden.
En konvention som däremot kan antas få stor anslutning är den s k
Lugano-konventionen. Som framgår i promemorian kommer detta
emellertid att innebära att svenska tillverkare som exporterar sina
produkter i än högre grad kommer att få räkna med att svara inför
utländska domstolar. Lugano-konventionen stärker därför kravet på
likformighet i regelsystemen och talar kraftfullt mot svenska särregler.
Effekter på produktutveckling och produkturval
Det ligger i allas intresse att forskning och produktutveckling stimuleras.
Genom att utvecklingsskador inte undantas från ansvaret ges emellertid
andra signaler till företagen. Risken är stor att förslagets genomförande
medverkar till att stora företag väljer att förlägga sin produktutveckling
och i förlängningen även sin tillverkning utomlands.
Svenska företag satsar i dag stora belopp på forskning och produkt-
kontroll för att upptäcka och eliminera skaderisker hos produkterna.
Detta sker trots att utvecklingsskadorna i dag är undantagna från
produktansvaret. Att antyda att svenska tillverkare kan komma att minska
sina strävanden att upptäcka och undanröja risker för framtida skador om
ett undantag för utvecklingsskador införs vittnar på ett häpnadsväckande
sätt om bristande insikt i och förtroende för svenskt näringsliv. Det finns,
enligt vår uppfattning, inte någon som helst grund för sådana antaganden.
Det faktum att sex av de sju EG-länder som hittills har lagstiftat enligt
direktivet har ansett att ett undantag för utvecklingsfel är både rimligt
och principiellt förenligt med strikt ansvar talar däremot starkt för ett
undantag.
En annan omständighet som påverkar produkturvalet är i vilken
utsträckning svenska konsumenter har tillgång till importerade varor. Det
kan inte uteslutas att en svensk produktskadelag i enlighet med förslaget
kan komma att få utländska företag att avstå från den svenska markna-
den. Detta kan i sin tur leda till försämrad konkurrens med högre priser
och sämre produkturval som följd.
Ansvar för importörer
I Sverige finns det enligt SCBs statistik ca 35 000 importföretag, varav
ca 10 000 företag är registrerade som hemtagare hos tullverket, dvs har
regelbunden import och är beviljade kredit.
296
Frågan är i vilken omfattning dessa företag bör ingå i kretsen "primärt" Prop. 1990/91:197
ansvariga enligt 6 §.
Enligt promemorian skall frågan om vem som är att anse som importör
avgöras med ledning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Av
redogörelsen där framgår klart att det för det enskilda importföretaget -
av vilka många är små enmans- eller fåmansföretag - kan vara förenat
med mycket stora svårigheter att avgöra om det omfattas av ansvaret
enligt 6 §. Det är inte rimligt att företagare skall tvingas att bedriva sin
verksamhet under sådan ovisshet.
Som en konsekvens av målsättningen att skapa det gemensamma
ekonomiska området i Europa - EES - är det starkt angeläget att även
i fråga om produktansvar samma regler gäller för såväl EG- som Efta-
länder, så att företag inte diskrimineras vid val av leverantör i den
gränsöverskridande handeln. Inom EG gäller att den som "importerar"
en produkt från ett annat EG-land inte bär det primära produktansvaret.
Detta ligger på tillverkaren eller den som marknadsfört produkten som
sin egen. Vid import från tredje land bär importören däremot ett primärt
ansvar likvärdigt tillverkares ansvar vilket leder till uppenbar risk för
diskriminering vid val av leverantör. Det är därför angeläget att Efta-
leverantörer inte ges tredje-Iandsstatus utan att EES betraktas som en
enhet även i detta avseende. Som en konsekvens av detta bör im-
portöransvar inte heller gälla vid import från EG-land till Efta utan
ansvaret ligga på producenten. Detta är principiellt viktigt och även viktigt
från frihandelssynpunkt. Ett importöransvar inom EES skulle, vilket även
framgår av departementets förslag, leda till risk för anklagelser för
protektionism.
Mot bakgrund av Luganokonventionens regler om domsrätt och
verkställighet och den anslutning till konventionen som är att vänta skulle
det inte heller medföra några stora problem för skadelidande om
importöransvaret eliminerades vid import från Efta- och EG-länderna.
I detta sammanhang måste det också framhållas att andra Efta-länder
har ansett det angeläget att importöransvaret avskaffas i förhållande till
EG- och Efta-länderna. Vi anser mot denna bakgrund att importör-
ansvaret enligt 6 § bör avskaffas i dessa situationer.
Kooperativa förbundet (KF)
Mot bakgrund av den ståndpunkt som KF gav uttryck för ifråga om
utvecklingsskador i sitt remissyttrande 1980 vill emellertid KF inte
motsätta sig en lagstiftning av nu föreslagen natur. Men eftersom
promemorieförfattarna anger att lagstiftningsutvecklingen i andra länder
är den huvudsakliga grunden för den nu föreslagna lagen, bör som en
konsekvens av detta följa att den svenska lagstiftningen så nära som
möjligt anpassas till den lagstiftning som antages i andra länder och i vart
fall inte sätta Sverige och svenska företag i underläge gentemot andra
länder från konkurrenssynpunkt. I promemorian anges att den längre
preskriptionstiden i det svenska förslaget, reglerna om ansvar för
utvecklingsskador och om jämkning vid den skadelidandes medvållande är
strängare än motsvarande regler i en del andra länder, men att inverkan
297
därav på konkurrensförhållandena bedöms bli obetydlig. Detta är enligt Prop. 1990/91:197
KFs mening ett alltför lättvindigt resonemang med hänsyn till de delvis
komplicerade och svåröverskådliga internationella privaträttsliga aspekter-
na.
Det tycks kunna antas att Sverige bl a skall ratificera dens. k. Lugano-
konventionen, som innehåller såväl forumregler som regler om erkännan-
de och verkställighet av domar som meddelats i konventionsländer av
behöriga domstolar. Genom dessa internationella förhållanden föreligger
en risk för att svensktillverkade produkter kan drabbas av strängare regler
än produkter från andra länder. Detta torde inte heller förbättras av att
Sverige i enlighet med vad som föreslås i promemorian ansluter sig till
den s k Haag-konventionen eftersom denna väntas få mycket begränsad
spridning. Dessa omständigheter utgör enligt KFs mening tunga argument
för att de svenska reglerna på området inte sammantagna bör medföra
att svenska företag får ett underläge i konkurrenshänseende i förhållande
till vad som kan komma att gälla i EG-länderna.
Även om KF sålunda anser att det faktiska behovet av en produkt-
skadelag hittills är dåligt dokumenterat och även om de skäl som i
föreliggande promemoria anges för införandet av en sådan lag är
diskutabla, finner KF inte anledning att frångå sin i 1980-års remiss-
yttrande redovisade ståndpunkt att personer som drabbas av utveck-
lingsskador bör få ersättning. KF vill därför inte motsätta sig att en
produktskadelag nu genomförs, men vill erinra om det som ovan anförts
om att en sådan lagstiftning inte ställer svenska företag i ett sämre
konkurrensläge än vad som kan gälla för företag i andra länder.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
Internationella förhållanden
LRF instämmer i promemorians åsikt att en lagharmonisering bör
åstadkommas med andra länder. Mot bakgrund av de invändningar som
kan finnas mot Haag-konventionen av den 2 oktober 1973 ställer sig dock
LRF frågande till om en anslutning till denna konvention är det
lämpligaste sättet att åstadkomma en lagharmonisering. Tveksamheterna
mot Haag-konventionen kommer inte minst av att den ännu inte har fått
någon större anslutning. LRF finner därför att det finns allt skäl att
överväga att åstadkomma en lagharmonisering genom särskilda överlägg-
ningar hellre än genom en anslutning till en konvention, som ej kan anses
vara helt idealisk ur svensk synpunkt.
LKD - I^everantörföreningen Kontors- och Datautrustning
Importerande företag
En mycket stor del av branschens produkter importeras. Produkterna är
normalt utvecklade efter internationella standarder beträffande säkerhets-
krav. För att inte försvåra och fördyra handel är det angeläget att svenska
krav harmonierar med internationella krav på säkerhet. Avvikelser
kommer att resultera i sämre produktutbud med åtföljande sämre
konkurrens.
298
Utredningen konstaterar också själv att importerande företag tillhör
den kategori som drabbas värst av premiekostnader. Förslaget om 25 års
preskriptionstid och ansvar för utvecklingsskador innebär så stora
osäkerheter att premieavgifterna kan antas bli betydande. Avvikande
svenska regler kommer också att försvåra att gemensam försäkrings-
lösning av kostnadsskäl utnyttjas för internationellt företag.
Exporterande företag
Sverige har idag en betydande export av IT-produkter genom företag
som Ericsson, IBM, Facit, Philips. I en situation när många företag väljer
att göra investeringar speciellt inom EG-området vore det olyckligt att
försämra konkurrensvillkoren för svenskbaserad tillverkning. Det måste
vara ett nationellt intresse att värna om svensk högteknologisk industri.
Svenska Franchiseföreningen
Synpunkter
När det gäller import till Sverige blir i våra förhållanden tillverkaren i
utlandet likaväl som importören, antingen denne är så kallad master
franchisee ("generalagent") eller franchisetagare, ansvarig enligt svenska
regler. Tillverkaren måste kalkylera in den avsevärt ökade risken (jämfört
med andra marknader), varigenom hans pris blir högre. Detta oavsett om
den går att täcka försäkringsvägen eller ej (det senare är troligast, som
framgår i andra remissyttranden). Med hänsyn till den svenska markna-
dens litenhet är det då - det har våra kontakter utomlands klart gett vid
handen - stor risk att en tillverkare avstår från marknadsföring här.
Utvägen med någon slags friskrivning i förhållande till den svenske
importören/återförsäljaren står knappast till buds; emot detta talar både
legala och kommersiella skäl.
Den som blir lidande på detta är knappast den utländske tillverkaren
men väl den svenske konsumenten. Dels uteblir den direkta konkur-
rensen med importerade produkter, dels leder denna uteblivna konkur-
rens som bekant på sikt till lägre konkurrenstryck även mellan svenska
produkter och därav följande lägre effektivitet. I själva verket är vår
marknad så liten att här ganska lätt uppstår monopol- och oligopol-
situationer.
Vi har inte internationellt lyckats förklara varför just svenska kon-
sumenter skulle behöva ett så mycket starkare skydd än andra européer
och tror oss inte om att kunna göra detta om lagförslaget skulle antagas,
helst som promemorian inte presterar något material som skulle förklara
orsaken. De som berörs utomlands tycks snarare luta åt tanken att det
handlar om ett så kallat nontariffärt handelshinder. Sådana bör undvikas,
dels för att vi förpliktat oss att göra det, dels också på grund av risken
för motåtgärder på andra håll.
Vi kommer därmed över på exporten.
Det är givet att den i förhållande till EG starkt ökade riskexponeringen
måste återspeglas i kalkylerna för tillverkning i Sverige. Detta är mindre
betydelsefullt så länge produkterna avsätts här, då alla får samma kalkyl.
Men vid export blir läget ett annat.
Prop. 1990/91:197
299
Dels blir kalkylen ogynnsam jämfört med utländska tillverkare. Dels Prop. 1990/91:197
blir den ogynnsam i förhållande till om den egna tillverkningen flyttas
utomlands. Företagsekonomiskt måste det senare bli ett alternativ att
allvarligt diskutera i varje företag med omfattande försäljning utanför
Sverige. Vi har nu ett antal sådana medlemmar, som gärna vill ha kvar
möjligheten att tillverka här, men som också är beroende av sin lön-
samhet.
Det vore fel att avfärda detta med att kostnadena är marginella. Om
det kan vi inte veta något säkert förrän om flera decennier, med hänsyn
till den tjugofemåriga ansvarstiden. I verkligheten blir det så att företagen
tvingas ta en risk som inte går att beräkna och som det inte är möjligt att
försäkra sig emot. Det kan inte verka överraskande om man mot den
bakgrunden överväger utflyttning av viss produktion. Departementsprome-
morian avfärdar denna risk, men enligt vår mening föreligger den och
måste förväntas öka vartefter företagen blir på det klara med vad de
faktiskt riskerar om förslaget blir lag.
En annan inte oviktig fråga gäller EG:s anti-dumping-regler. Före-
tagsekonomiskt sett bör försäljningen i Sverige belastas med de högre
kostnader som måste beräknas här, om ansvaret blir väsentligt hårdare
än inom EG. Om ansvaret inom EG kan begränsas bör kostnaden där
vara lägre, likaså priset. Men det går normalt inte att sälja billigare inom
EG än i Sverige utan att riskera anklagelser för dumping. Anklagelser
mot vilka våra medlemmar har begränsade möjligheter att försvara sig,
särskilt så länge vi inte är medlemmar av EG.
Såvitt gäller de enskilda paragraferna i lagförslaget ansluter vi oss till
ovannämnda remissyttrande från näringslivsorganisationerna.
Vi menar också liksom dessa att en produktskadelag i enlighet med
EG-direktivet ger konsumenterna ett bra skydd, men vill starkt under-
stryka att det "överskydd" som det svenska förslaget innebär är till nackdel
för det svenska konsumentkollektivet genom att det gör det svårare för
utländska företag att konkurrera här och även är till nackdel för svenskt
näringsliv genom att det negativt påverkar svenska företags möjligheter
att konkurrera utomlands med svensktillverkade produkter.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
Internationella aspekter
Vad som har särskilt stor betydelse för produktansvarsförsäkringens del
och de kostnader som kommer att belasta försäkringen är självfallet i
vilken mån skadelidanden utanför Sverige kommer att föra talan mot
svenska producenter och vilka skadeståndsregler som därvid kommer att
tillämpas. De internationellt privaträttsliga frågorna har berörts i
promemorian (s 191 f) men enligt förbundet finns det anledning till vissa
förtydliganden och tillägg.
Det kan antas att Sverige och återstående EFTA-länder kommer att
ratificera Luganokonventionen. Däremot är det inte troligt att Haag-
konventionen får någon större spridning. Inom EG anser man det
sannolikt viktigast att den materiella lagstiftningen EG-länderna emellan
harmoniseras.
300
Den som i annat land skadas av en produkt får förmodas i eget intresse Prop. 1990/91:197
söka tillämpning av en lag som ger honom bästa möjliga chans till positivt
utfall. En dom till hans förmån är emellertid av föga värde om han inte
kan förvänta sig att den också kan verkställas mot den betalningsskyldige.
Det sista torde vara en mycket viktig faktor och här kommer Luganokon-
ventionen med all säkerhet att bli av avgörande betydelse. Luganokonven-
tionens betydelse i kombination med de svenska avvikelserna från EG-
direktivet har enligt förbundets mening inte uppmärksammats tillräckligt
i promemorian.
Luganokonventionen öppnar emellertid inte bara möjligheten till
erkännande och verkställighet av utländska domar, den innehåller också
forumregler. I fråga om utomobligatoriskt skadestånd - därunder
produktansvar - ger konventionen den skadelidande möjlighet att välja
mellan två fora.
Den ena forumregeln - som är en allmän regel - anger svarandens
domicil, vilket beträffande en skadeståndsskyldig svensk tillverkare innebär
svensk domstol. Om Sverige inte ratificerar Haagkonventionen, torde i så
fall svensk rätt komma att bli tillämplig.
Om Sverige tillträder Haagkonventionen, kan lagen i tre länder komma
ifråga:
1. där skadan uppkom (förutsatt att det samtidigt är den skadelidandes
domicil eller den ansvariges huvudsakliga affärsställe eller produkten
förvärvats där);
2. där den skadelidande har sitt hemvist (förutsatt att det samtidigt är
den skadeståndsskyldiges huvudsakliga affärsställe eller produkten
förvärvats där);
3. eller - om inget lands lag kan utpekas med hjälp av kriterierna under
1 eller 2 - det lands lag där den skadeståndsskyldige har sitt huvudsakliga
affärsställe.
I de flesta typiska exportfall torde detta leda till att man skall tillämpa
lagen i det land där skadan uppkom eller där den skadelidande har sitt
hemvist. Det får antas vara sällsynt att punkten 3 aktualiseras, i vilket
fall dock svensk rätt typiskt sett skulle komma till användning.
Den andra forumregeln i Luganokonventionen är en specialregel enbart
för utomobligatoriskt skadestånd. Enligt denna kan talan väckas vid
domstolen i det land där den skadevållande händelsen inträffade, vilket
anses kunna innebära såväl det land där den skadevållande handlingen
företogs som det land där skadan visade sig. Även denna regel kan alltså
leda till svensk domstol alternativt en domstol i det land där skadan
visade sig, vilket typiskt sett kan antas vara den skadelidandes domicil
eller vistelseland.
Det är sannolikt att domicilet/vistelselandets lagvalsregler hänvisar till
svensk lag i fråga om rätten till skadestånd. Denna slutsats kan man dra
redan av sammanställningen i promemorian (s 193 ff); om domicil-eller
301
vistelselandet är en av de få stater som tillträtt Haag-konventionen, torde Prop. 1990/91:197
det dock inte bli aktuellt att tillämpa svensk rätt. Om talan väcks vid
svensk domstol, torde svensk rätt bli tillämplig, så länge Sverige inte
tillträtt Haagkonventionen.
Eftersom Luganokonventionen ger möjlighet för den skadelidande att
i viss mån välja i vilket land han vill väcka talan och lagvalsreglerna
varierar mellan skilda stater, blir det av betydelse för de skadelidande
att se vilka länders domstolar som tillämpar den för de skadelidande
förmånligaste lagen. Här ges alltså utrymme för visst "forum-shopping".
Det är mot denna bakgrund som de föreslagna avvikelserna från EG-
direktivet framstår som särskilt allvarliga. För att svensk rätt inte skall
tillämpas i fråga om svenska exportörers skadeståndsskyldighet, föreslås
det i promemorian att Sverige skall ansluta sig till Haagkonventionen.
Förutsatt att talan förs vid en svensk domstol, torde en anslutning till
Haagkonventionen i de flesta fall tjäna det angivna syftet.
Eftersom Haagkonventionens vidare spridning är osäker förefaller
förslaget om svensk anslutning emellertid inte utgöra en lösning på
problemet, så länge talan mot svenska producenter kan väckas i andra
länder än de som anslutit sig till Haagkonventionen.
Man får alltså räkna med att skadelidande utanför Sverige kommer att
ha avsevärda möjligheter att åberopa en svensk produktskadelag mot
svenska tillverkare. Ju fördelaktigare för den skadelidande de svenska
reglerna är i jämförelse med andra länders lagstiftning, desto mera
kommer naturligtvis dessa möjligheter att utnyttjas.
Det sagda leder enligt riksförbundets mening till att den svenska
produktskadelagen i allt väsentligt bör överensstämma med vad som kan
antas komma att gälla i de länder med vilka vi har merparten av vår
handel. Produktansvarsförsäkringen är internationellt beroende och det är
redan av administrativa och ekonomiska skäl angeläget att försäkringsbola-
gen har att beakta så lika civilrättsliga regler som möjligt.
Läkemedelsindustriföreningen LIF och RUFI Representantföreningen for
Utländska Farmacevtiska Industrier
Svensk läkemedelsexport
I det fall läkemedel omfattas av produktskadelagen kommer detta att
ogynnsamt påverka den svenska läkemedelsindustrins konkurrensförmåga
på utlandsmarknaden. En konkurrens på lika villkor försvåras i hög grad
om den föreslagna produktskadelagen genomförs eftersom det klart
framgår av promemorian att lagen kan komma att tillämpas i inter-
nationella förhållanden och av utländska domstolar. Särskilt oroande är
förslaget om den 25-åriga preskriptionstiden vid personskada. Förslaget
skall jämföras med EG-direktivets 10 år. Denna gräns anges även i det
finska lagförslaget.
Apoteksbolaget
Apoteksbolaget vill vidare understryka det önskvärda i att svensk
lagstiftning i möjligaste mån står i samklang med annan europeisk
lagstiftning för att härigenom skapa så likartade konkurrensvillkor och
302
läkemedelskulturer som möjligt, eftersom läkemedelsmarknaden i högsta Prop. 1990/91:197
grad är internationell. Detta gäller ansvarets omfattning, preskriptionstider
etc.
Läkemedel med låg omsättning
Många läkemedel i Sverige har en låg omsättning. Ca 400 av de
läkemedel som såldes 1989 hade en omsättning mindre än 30 000 kr och
ca 250 st en omsättning mindre än 10 000 kr. Dessa läkemedel kan vara
utomordentligt viktiga för små patientgrupper men är kommersiellt
ointressanta för tillverkaren. Om dessa läkemedel belastas med tillkom-
mande kostnader eller kommer att utgöra ett större ekonomiskt
risktagande för tillverkaren/importören är risken stor att de kan komma
att försvinna från marknaden, vilket skulle minska såväl bredden som
kvaliteten inom den svenska läkemedelsterapin. Nuvarande förslag till
produktskadelag kan leda till detta.
Försäkringsinspektionen
Kostnaderna för försäkring m m
Försäkringsfrågorna spelar en väsentlig roll då man i promemorian
diskuterar det närmare innehållet i en produktskadelag. Inspektionen vill
starkt understryka att den föreslagna lagen i åtskilliga fall torde kunna
komma att få avsedd effekt - att ge ersättning till en skadelidande - bara
om ersättningsreglerna i praktiken stöttas av något slag av försäkring. En
näringsidkare som sätter i omlopp varor som kan tänkas ge upphov till
person- eller sakskador måste ha möjlighet att genom försäkring
säkerställa att han inte, i värsta fall, drabbas av ekonomisk ruin pga
omfattande skadeståndsanspråk. Och de personer som lagen är till för att
skydda - de människor som kommer i kontakt med produkterna i fråga -
måste kunna lita på att ersättning för produktskador skall kunna utgå
även i ett läge då vederbörande näringsidkare har upphört med sin
verksamhet eller kanske inte är anträffbar, eller när han inte har
ekonomisk möjlighet att tillmötesgå skadeståndsanspråk som grundas i
lagen.
Slutsatsen av detta blir att det är väsentligt att lagen ges en sådan
utformning att det går att få till stånd adekvata försäkringslösningar. Det
är givetvis också av avgörande betydelse att kostnaderna för dessa, såsom
de uttrycks i premierna, inte blir högre än att försäkringslösningarna blir
ekonomiskt överkomliga för de berörda näringsidkarna.
I promemorian utgår man från att produktskadelagen kommer att leda
till kostnadsökningar för näringslivet, bl a genom högre försäkrings-
premier. Ökningarna antas främst bero på att preskriptionstiden för
personskada förlängs från tio till 25 år. För vissa branscher kan även
ansvaret för utvecklingsskadorna enligt promemorian antas medföra vissa
ökade kostnader. Av promemorian framgår samtidigt att det stöter på
303
stora svårigheter att ge en närmare bild av hur stora kostnadsökningar Prop. 1990/91:197
som det kan bli fråga om.
Det ligger också i sakens natur att det måste vara i det närmaste
ogörligt att i dag bedöma kostnadseffekterna av förslaget på längre sikt,
inte minst i försäkringshänseende. Detta är ju något som är beroende av
en mängd faktorer som i dag inte kan värderas. En omständighet är hur
produktskadelagen kan tänkas komma att påverka näringslivets benägen-
het att utöka forskningen på produktskadeområdet, liksom provningen och
kontrollen av varor innan dessa släpps ut på marknaden. En utökad sådan
verksamhet bör typiskt nedbringa risken för produktskador och därmed
även försäkringskostnaderna. En annan skadeförebyggande faktor utgör
produktsäkerhetslagen (1986:1604). Tillämpas denna lag på ett metodiskt
och kraftfullt sätt bör detta minska risken för skador och därmed hålla
försäkringskostnaderna nere.
En ytterligare omständighet att nämna i sammanhanget är förhållandet
mellan den tjugofemåriga preskriptionstiden å ena sidan och kravet på
den skadelidande som begär ersättning att, å den andra sidan, bevisa att
skadan har orsakats på det sätt han påstår. Även om beviskraven inte
ställs högre än som är rimligt med hänsyn till möjligheterna att utreda
orsakssambandet i det enskilda fallet (promemorian s 154), förefaller det
ändå sannolikt att det, ju längre tid som går från det att någon har tagit
befattning med en viss vara, blir allt svårare att komma fram till
slutsatsen att just denna produkt har varit orsak till en uppkommen
skada. För personen i fråga måste det ju typiskt sett bli allt svårare att
bland ett kanske stort antal i och för sig tänkbara skadebringande
produkter erinra sig vilka han över huvud har tagit befattning med.
Mot bakgrund av vad som har sagts i det föregående finns det skäl att
anta att ett produktansvar endast i ett förhållandevis litet antal fall
kommer att aktualiseras - med framgång för den skadelidande - långt
efter det att en produkt har satts i omlopp. Inspektionen delar den
uppfattning som uttrycks i promemorian, att det just i dessa senare fall
av sociala och humanitära skäl finns anledning att ha ett i tiden utsträckt
ansvar.
Av det som har anförts framgår att inspektionen inte för sin del kan
göra någon realistisk bedömning av vilken påverkan på försäkringskost-
naderna som en lagstiftning i enlighet med förslaget kan få. En något så
när säker grund för en sådan bedömning torde finnas först sedan
lagstiftningen har varit i kraft en tid och närmare erfarenheter vunnits
av det faktiska utfallet av den. Det kan dock här finnas skäl att erinra
om de farhågor som framfördes i samband med tillkomsten av kon-
sumentförsäkringslagen (1980:38) om att den lagen skulle medföra
allvarliga kostnadshöjningar för försäkringsbolagen och därmed försäk-
ringstagarna. Det har emellertid senare visat sig att denna oro var
överdriven. Med det som har sagts nu vill inspektionen dock inte påstå
att det skall uteslutas att vissa modifieringar i lagen kan bli nödvändiga
när denna har varit i kraft någon tid.
Inspektionen vill i sammanhanget betona vikten av att de försäkrings-
lösningar som skapas innebär att den skadelidande kan beredas ersätt-
304
ning så snart hans skada har inträffat under försäkringstiden och inte bara Prop. 1990/91:197
under förutsättning att skadan under denna tid också anmäls till de
försäkrade eller till försäkringsgivaren (dvs att det inte blir fråga om s k
"claims made"-försäkringar). Det finns samtidigt skäl att här erinra om de
problem som har uppkommit för försäkringsmäklarkåren att få till stånd
ett försäkringsskydd som uppfyller kraven i lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare.
Näringsfrihetsombudsmannen
Näringslivets kostnader
Med hänsyn till den hårda internationella priskonkurrensen är kostnads-
stegringstakten i den svenska ekonomin för närvarande alltför hög. NO
anser därför att införandet av ett skärpt skadeståndsansvar för produkt-
skador, som för näringslivet kan antas medföra kostnadsökningar som inte
säkert kan uppskattas, måste kunna motiveras av klara behov. Detta
gäller särskilt regeln om 25 års preskriptionstid vid personskada samt i
vissa branscher även ansvaret för utvecklingsskador. Ersättningsansvaret
i förening med ökade försäkringskostnader kan motverka företagens
intresse av att utveckla nya produkter samt i någon mån bidraga till att
företagen väljer att förlägga verksamheten utomlands i stället för till
Sverige.
Statens Pris- och Konkurrensverk
Vad gäller effekterna på kostnadsläget inom industrin till följd av
föreskrifterna enligt förslaget till produktskadelag utgörs dessa av
industrins merkostnader i relation till vad som för närvarande föreskrivs
enligt skadeståndslagen. Dessa merkostnader är svårbestämbara och i
betänkandet konstateras också att "det visar sig vara svårt att få fram
någorlunda säkra uppgifter av de slag som sålunda erfordras". Uppgifter
som återges i betänkandet indikerar dock att företagens kostnader för
produktansvarsförsäkringar för närvarande knappast överstiger 1 promille
av de totala försäljningsintäkterna. Enligt vissa företrädare för försäkrings-
branschen skulle en lagstiftning i enlighet med den i betänkandet
föreslagna kunna medföra en höjning av premierna med i storleksord-
ningen 30-50 %. Denna merkostnad för företagen uppkommer främst till
följd av förslaget att höja preskriptionstiden vid personskada från 10 till
25 år. Bland annat av skäl som ovan redovisats är SPK starkt tveksamt
till lämpligheten av en sådan förlängning av preskriptionstiden. Kostnads-
skäl synes ge ytterligare stöd åt denna tveksamhet.
Det framgår således vid en samlad bedömning av vad ovan anförts att
den kortsiktiga effekten på den generella prisnivån (KPI) är försumbar.
SPK anser att de trendmässiga kostnadseffekterna på lång sikt av ett
skärpt produktansvar enligt lagförslaget skulle av utredningen belysts
bättre genom att kostnader före och kostnader efter införandet av ett
skärpt skadeståndsansvar hade jämförts i sådana länder som redan infört
en skärpt lagstiftning.
305
20 Riksdagen 1990/91. 1 samt. Nr 197
Konsumentverket Prop. 1990/91:197
Konsumentverket instämmer i promemorians bedömning "att kostnaderna
för näringslivet för det utökade produktansvaret inte blir så höga att det
finns anledning att avstå från de väsentliga förbättringar av skyddet för
de skadelidande som införandet av de föreslagna produktansvarsreglerna
innebär" (s. 232).
Lantbruksstyrelsen
Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning torde lagförslaget inte medföra
någon större kostnadsökning för lantbruksföretagen för vegetabiliska
produkter. Även för djurprodukter kommer det att bli kostnadsökning-
ar, bl.a. i form av större krav på laboratorieresurser.
Konkurrenskommittén
När det så gäller påverkan av den föreslagna lagen på det allmänna
kostnadsläget finner kommittén det vara svårt att med utgångspunkt från
promemorian beräkna dessa. De ökade kostnaderna i industrin hänför sig
till höjda försäkringspremier. Höjningen av dessa torde i viss utsträckning
bli beroende av hur långt produktansvaret utsträcks. En rimlig prognos
innebär dock att effekten på prisnivån blir försumbar.
Vissa organisationer inom näringslivet
Konsekvenser för svenskt näringsliv
På vilket sätt kommer då förslaget att påverka svenskt näringsliv?
Kostnadsstegringar
En viktig faktor är givetvis kostnadsutvecklingen. Förslaget kommer att
ytterligare öka kostnaderna för svenskbaserad industri. Varje enskild
kostnadspost kan, sedd för sig, verka mindre betydelsefull men det viktiga
är att se till den totala effekten.
Försäkringspremierna kommer att stiga. Det är uppenbart att ett strikt
ansvar utan undantag för utvecklingsfel med den föreslagna preskrip-
tionstiden blir avsevärt dyrare att försäkra än både dagens ansvar och det
ansvar som konkurrenterna inom exempelvis EG får bära. Som framgår
i promemorian är det svårt att beräkna hur mycket premierna kommer
att stiga men klart är att det för vissa branscher kan bli fråga om högst
betydande belopp. Det kan i vissa fall även bli svårt att på rimliga villkor
få försäkringstäckning om tillgängen på riskvilligt kapital på försäkrings-
marknaden minskar. I en sådan situation är det synnerligen tveksamt
vilket värde det omfattande ansvaret har för konsumenterna.
Det finns vidare ett antal kostnadsposter som inte täcks av försäkring
och som kommer att påverkas.
Den första är alla de anspråk som faller inom företagens självrisker.
Eftersom kravfrekvensen kan antas komma att öka när informationen
om lagstiftningen når ut kommer hanteringskostnaden för dessa "små"
anspråk att stiga kraftigt. En stor del av kostnaden är hänförlig till
administration av kraven och uppkommer alltså även om kraven efter
utredning visar sig oberättigade. Eftersom tillverkaren har flera pre-
306
sumtioner mot sig kan utredningsinsatserna bli betydande. Vidare kommer
den långa preskriptionstiden göra att antalet "gamla" skador ökar. Dessa
skador kostar ofta betydligt mer att utreda än "nya" skador.
Belastningen på svenska företag för den här typen av kostnader kommer
att bli avsevärt större än den som drabbar EG-företag.
Det finns i detta sammanhang anledning att åter ta upp EG-direktivets
"självrisk" vid sakskador. En sådan regel medför balans mellan de resurser
som läggs på hantering av skadeärenden och ersättning som utgår. Det
måste också betonas att skadelidande vid vållande hos tillverkaren alltid
kan stödja sig på skadeståndslagen. Ett undantag i enlighet med EG-
direktivet innebär således inte något absolut hinder mot ersättning.
Kostnaderna för att bevara produktdokumentation kommer också att
öka kraftigt pga den långa preskriptionstiden. För importörer kan det bli
fråga cm att själv införskaffa och bevara aktuell dokumentation från den
utländske tillverkaren. Denne kan nämligen antas ha föga intresse av
sådan dokumentation sedan hans ansvar har preskriberats.
Det är således uppenbart att svenskbaserad industri kommer att drabbas
av betydande kostnadsökningar som negativt påverkar konkurrensför-
mågan. Det konstateras i promemorian att de föreslagna särlösningarna
"kan i någon mån bidra till att företag väljer att förlägga verksamhet
utomlands i stället för till Sverige". Det är högst anmärkningsvärt att
departementets slutsats inte kommit att påverka utformningen av lagen.
Det anförs stundtals att företagen kan pulverisera kostnaderna för
ansvaret och föra dem vidare till köparna. Förutom det uppenbara
problemet att det i den internationella konkurrensen kan vara svårt att
ytterligare belasta produktpriserna med detta "ansvarspåslag" uppkom-
mer problem såvitt avser förutsebarheten. Ett av företagens starkaste och
mest berättigade önskemål är att kunna förutse ansvarets omfattning och
med rimlig säkerhet beräkna kostnaderna för detta ansvar. Om förslaget
genomförs omöjliggörs sådana bedömningar. Antalet okända och osäkra
faktorer är alltför stort, något som bl.a. tydligt framgår i avsnittet nedan
om den internationella tillämpligheten. Vidare kan man notera de
uppgifter från försäkringsbranschen som återfinns i promemorian.
Angående den långa preskriptionstiden anförs bl a att "det bedöms vara
nästan omöjligt att ordna en reservavsättning för så lång tid: man skulle
bli hänvisad till rena gissningar". Vidare anges att försäkringsbolagen inte
ansett sig kunna bedöma vilken påverkan på produktansvarspremien en
25-årig preskriptionstid skulle kunna få. Det är alltså uppenbart att inte
ens försäkringsbranschen, trots sin stora erfarenhet inom området, anser
sig kunna överblicka konsekvenserna av förslaget. Vilken möjlighet
kommer då de enskilda företagen att ha?
Prop. 1990/91:197
Industrins Byggmaterialgrupp
Produktansvarets innebörd. Försäkringsfrägan
Ersättningssskyldigheten skall enligt förslaget inte vara beloppsmässigt
begränsad. Som skäl för att ej införa ett tak sägs i betänkandet att "en
sådan tenderar att medföra onödigt stora försäkringskostnader”. Det
anges inte på vilka grunder slutsatsen dras. Det hade varit värdefullt
307
alldenstund de kontakter som vi haft med företrädare för branschen anger Prop. 1990/91:197
det motsatta. Vidare sägs att en ansvarsbegränsing åtminstone delvis kan
uppnås med tillämpning av 6:2 i SkL. Om detta är fallet så saknas skäl
varför ett tak ej kan införas.
Såvitt gäller jämkning vid skada bör produktskadelagen överensstämma
med EG-direktivet. De regler som i dag gäller enligt SkL innebär i
praktiken att medvållande aldrig kan göras gällande. I ett samhälle bör
krav kunna ställas på en vuxen individ att den använder produkter med
normal aktsamhet och efter övervägande. Iakttages inte detta och
personen skadas eller sakskada uppstår därför han varit vårdslös bör
självfallet jämkning kunna ske enligt EG-direktivets principer. Det innebär
ju inte att den skadelidande inte får ekonomiskt skydd vid personskada.
För sådana fall kan det utbyggda försäkrings- och sjukvårdssystemet
utnyttjas.
Överhuvudtaget ställer sig Byggmaterialgruppen undrande till de
slutsatser som dras i betänkandet när det gäller möjligheten att teckna
och vidmakthålla ett försäkringsskydd. De försäkringssiffror som anges i
betänkandet är av gammalt datum och kan idag inte användas som
underlag för en korrekt bedömning. En ansvarsförsäkring tecknas normalt
för 1 år i taget. Den kan sägas upp under försäkringstiden om vissa
omständigheter inträffar. Försäkringsgivaren kan vidare vid förlängning av
en försäkring undanta vissa produkter från försäkringsskyddet. Det bör
framförallt understrykas att försäkringsskyddet aldrig motsvarar ett
fullständigt skydd för försäkringstagarensskadeståndsansvar - inte heller
enligt nuvarande skadeståndslag. Varje produktansvarsförsäkring
innehåller mer eller mindre omfattande undantag. Dessa kan vara
generella eller individuella beroende på bransch, produkt etc. Undantag
kan anges av försäkringsgivaren eller krävas av försäkringsmarknaden.
Exempel på det senare är asbest och PCB. Material som innehåller
sådana substanser kan överhuvudtaget inte försäkras idag. (I betänkandet
påstås dock annat. Det vore intressant om det här - liksom på flera andra
ställen i betänkandet - hade funnits källhänvisningar). Antag därför att det
finns en väl använd produkt utan kända problem. Efter 15 år visar det sig
emellertid att den har egenskaper som ingen räknat med och dessa leder
till produktskador. Försäkringsgivaren utesluter då produkten från
försäkringsskyddet. Produkter med materialet kan då inte försäkras
oavsett premiens storlek. I det läget skall tillverkaren stå för sådana
skador trots att han förlitat sig på ett tidigare existerande försäkrings-
skydd.
Försäkringsmarknaden är en kommersiell verksamhet, vilket innebär
att kapitalet förs till eller dras från marknaden beroende på de faktorer
som normalt styr kapitalmarknaden dvs där investerarna tror sig kunna
finna den bästa avkastningen. Vid stora skadefall/höga skadestånd betyder
detta att kapital dras från marknaden, vilket i sin tur leder till kraftiga
premiehöjningar. En konsekvens av en sådan situation visade sig på ett
synnerligen tydligt sätt under åren 1984-1986. Skadeståndsrättegångar i
USA, framförallt gällande asbest och läkemedel, utdömda belopp, m m
medförde brist på riskvilligt kapital vilket bl a resulterade i att försäk-
308
ringspremierna för svenska företag med internationell verksamhet på två Prop. 1990/91:197
år i flera fall 10-15-faldigades. För vissa branscher blev det t o m omöjligt
att få försäkringstäckning.
Fram till 1984 gällde normalt den s k inträffandeteorin ("occurrence")
som utgångspunkt för försäkringsansvaret. Avgörande för att försäkringen
skall gälla är då att försäkringen var i kraft när skadan inträffade. Vid
serieskador innebär detta att, oavsett när ytterligare skador inträffat,
senare skador alltid kan hänföras till den tidpunkt, då den första skadan
inträffade. Starka krafter inom försäkrings- och kapitalmarknaderna
arbetade vid denna tid för att försäkringar skulle baseras på den s k
"claims made" principen. Principen betyder att avgörande för försäkring-
ens tillgänglighet är att den gäller när kravet på ersättning framställes. En
sådan försäkringslösning ger därför ett skydd endast så länge företaget
består och försäkringstäckning kan ske. Vid en serieskada kan tidigare
försäkringar ej utnyttjas. Detta betyder att om en allvarlig skada av
seriekaraktär inträffar kan det bli omöjligt teckna ny försäkring. Det blev
lyckligtvis inget genombrott för "claims made" försäkringar 1984-1986
även om ett betydande antal företag tvangs - i brist på annat - att
acceptera "claims made" principen som utgångspunkt för försäkringen.
Kravet på sådana försäkringsformer kan mycket väl aktualiseras på nytt
och då kanske utan något alternativ. Det säger sig självt vad ett genom-
brott för "claims made" försäkringar skulle få för konsekvenser i en
situation som skisserats ovan.
Orden "deepest pocket" är ett allmänt vedertaget begrepp i inter-
nationella skadeståndssammanhang. Det betyder att när det finns flera
skadeansvariga riktas kravet i första hand mot den som har de största
ekonomiska resurserna. Justitiedepartementet ansluter sig till att denna
princip skall vara tillämplig för produktskadelagen (sid 138 ff). Detta
vore olyckligt och skulle innebära bl.a. ökade försäkringskostnader. Det
bör därför klart anges att frågan om vem som har de största ekonomiska
resurserna ej skall utgöra en faktor vid fördelningen av ett solidariskt
ansvar.
Betänkandet ger en felaktig bild av försäkringssituationerna. Det finns
med andra ord inte någon som idag med säkerhet kan ange om produkt-
ansvarsförsäkringar kan tecknas i framtiden och i sådant fall till vilka
premier. Konsekvenserna av detta kan inte överblickas.
Det är mot den bakgrunden inte rimligt, som föreslås i betänkandet,
att det införs ansvar för utvecklingsskador och 25-årig preskriptions-
(ansvars)tid.
Landstingsförbundet
I promemorian föreslås att ansvaret skall vara strikt och även omfatta
utvecklingsskador. Det strikta ansvaret skall alltså omfatta även skador
som beror på sådana säkerhetsbrister som inte ens den främsta veten-
skapliga expertis kunde förutse vid den tidpunkt då produkten sattes i
omlopp. Denna bestämmelse i kombination med en preskriptionstid på
25 år för personskador och 10 år för sakskador måste anses vara mycket
309
21 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
långtgående och risken för en avsevärd kostnadsfördyring för i sista hand Prop. 1990/91:197
konsumenterna är betydande.
Enligt förbundets mening har utredningen inte presenterat några tungt
vägande skäl för en generell preskriptionstid på 25 år, utan EG-direktivets
10 år verkar vara en mera rimlig tid för den absolut övervägande delen
av de produkter som marknadsförs i Sverige. Däremot kan det enligt
förbundets mening finnas skäl att överväga en längre preskriptionstid i
vissa fall och då framför allt för produkter som är avsedda att bota eller
lindra sjukdomar såsom läkemedel och handikapphjälpmedel. I sådana fall
kan det anses vara befogat att ge konsumenterna ett extra skydd genom
en förlängd preskriptionstid för personskador.
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
En central fråga inför en skärpning av produktansvaret är hur stora
kostnadsökningarna blir för näringslivet och om de står i rimligt förhål-
lande till förbättringarna för de skadelidande. Kostnaderna kan antas
komma att drabba tillverkare m fl väsentligen i form av höjda försäk-
ringspremier. Frågan kan därför också formuleras som en fråga om
ansvarsskärpningens påverkan på försäkringspremierna.
Kostnadsaspekten stod i centrum redan när produktansvarskommittén
lade fram sitt betänkande 1979 och från förbundets sida har vi - som
också nämns i promemorian - under senare tid bidragit med ytterligare
information om nuläget och bedömningar av effekterna av en ansvars-
skärpning (s 223 f).
I detta yttrande ger förbundet viss kompletterande information om
dagens produktansvarsförsäkringar. Därefter ger förbundet sin syn på
den föreslagna lagens effekter för premierna. En aspekt av alldeles
särskild stor betydelse för det fall man i Sverige genomför en lag som är
påtagligt strängare än vad som gäller i omvärlden är hur detta påverkar
skadekostnaderna. Förbundet utvecklar dessa internationella aspekter
innan lagförslagets enskilda bestämmelser kommenteras. Förbundets syn
på ansvaret för utvecklingsskador och den 25-åriga preskriptionstiden vid
personskador redovisas under 8 resp 10 §.
Dagens produktansvarsförsäkringar
Några exakta uppgifter om hur stor andel av Sveriges företag som har
produktansvarsförsäkring finns visserligen inte (s 55). En förnyad
uppskattning som förbundet har gjort med anledning av remissen
bekräftar dock att de allra flesta - drygt 90 % - har en sådan försäkring.
Då produktansvaret inte ingår i företagsförsäkringen torde det i de flesta
fall ha sin grund i att den försäkrade är ett icke producerande företag.
Den maximala ersättningen per skada är i allmänhet begränsad till 5
milj kr och för samtliga skador under ett år utgår som regel högst 10
milj kr. Dessa belopp är i de allra flesta fall fullt tillräckliga för att täcka
uppkomna skador.
Riksförbundet har från de medlemsbolag som kan sägas vara domi-
nerande på produktansvarsförsäkringens område inhämtat uppgifter om
310
dessa försäkringar och i vad mån de åberopats i anledning av inträffade Prop. 1990/91:197
skadefall.
I slutet av 1980-talet var i de aktuella försäkringsbolagen närmare 400
000 företagsförsäkringar med produktansvarsskydd i kraft. Häri ingår
försäkringar som tecknats även av företagare med rätt begränsad
verksamhet, t ex lantbrukare. Uppskattningsvis anmäldes vid denna tid
varje år sammanlagt omkring 500 produktskadefall till bolagen. Omkring
20 % av de anmälda fallen utgjordes av personskador. En betydande
mängd av de anmälda skadorna resulterade inte i någon ersättning
beroende på att man inte funnit någon vårdslöshet styrkt. Ersättning
betalades ut för endast omkring 25 % av de uppgivna personskadorna;
rätt betydande skillnader förekom mellan de olika bolagen. Ersättningen
för sakskadorna översteg markant personskadeersättningen. Den
genomsnittliga sakskadan ersattes, mycket grovt uppskattat, med 200 000
kr under det att ersättningen för en personskada uppgick till ungefär 50
000 kr.
De uppgifter som nu lämnats är ganska osäkra men kan ge en
ungefärlig bild av situationen. Vad man emellertid närmast har att räkna
med är att det förekommit flera produktskador än materialet utvisar. Det
finns nämligen starka skäl att anta att en hel del produktskador kommit
att ersättas, inte genom produktansvarsförsäkringen, utan genom den
egendomsförsäkring som gällt för det skadade objektet.
Lagförslagets effekter för produktansvarsförsäkringen
I promemorian görs en analys av den föreslagna ansvarsskärpningens
2effekter för näringslivet (s 227 f). Den är i huvudsak relevant även sett
från ren försäkringssynpunkt. Förbundet vill dock göra vissa påpekanden.
Övergången från culpaansvar till strikt ansvar skall inte underskattas
(jfr s 230). Det strikta ansvaret kommer självfallet att påverka produkt-
ansvarsförsäkringen. Bl a kommer antalet regresskrav från egendoms-
försäkringen mot produktansvarsförsäkringen att öka; här kan pekas på
bl a vatten- och brandskador, som i dag ofta slutligen belastar egen-
domsförsäkringen på grund av svårigheter att bevisa vårdslöshet hos den
som orsakat skadan. Detta innebär i och för sig bara en omfördelning av
försäkringskostnaderna men även bortsett från sådana effekter måste man
räkna med att antalet skadefall kommer att öka redan på grund av
införandet av det strikta ansvaret.
Konsekvenserna av ansvaret för utvecklingsskador är naturligtvis
svårbedömda. Förbundet har inte anledning att justera de mycket
preliminära bedömningar som refereras på s 230 i promemorian. De var
dock bara uppskattningar. Sannolikt får man räkna med successiva
justeringar. Av betydelse i sammanhanget är emellertid hur återförsäk-
ringsmarknaden reagerar. Om det i Sverige införs en lagstiftning som
skiljer sig märkbart från vad som gäller i omvärlden, är det en faktor
som på en gång kan leda till höjda återförsäkringspremier. Det sist sagda
gäller i hög grad också om ett ansvar för utvecklingsskador förenas med
en så lång preskriptionstid som 25 år.
311
Förbundet vill särskilt understryka det som sägs på s 229 f i prome- Prop. 1990/91:197
morian. En ny lag kommer med all säkerhet att höja medvetenheten hos
de skadelidande och leda till ett påtagligt ökat antal skadeanmälningar.
Detta får också antas vara en av avsikterna med förslaget. Även till den
del anmälningarna inte resulterar i någon ersättning kommer det
emellertid att uppkomma utredningskostnader och processkostnader, vilka
också måste finansieras. Här kan erinras om det ökade antalet tvister som
uppstod då reglerna om ansvaret för fel i fast egendom infördes i
jordabalken.
Lagstiftningens internationella effekter kommer också att medföra ökade
kostnader. Det gäller i synnerhet om ansvaret enligt den svenska lagen
blir märkbart strängare mot den ersättningsskyldige än motsvarande
ansvar utomlands (mera om dessa effekter i nästa avsnitt). Det måste
vidare beaktas att personskador som uppkommer utomlands kan bli
väsentligt dyrare än svenska personskador; detta förklaras av att
möjligheten till avräkning av socialförsäkringsförmåner har mindre
betydelse vid utländska skador (se 5 kap. 3 § skadeståndslagen).
Det nu sagda innebär att man med de regler som föreslås åtminstone
på sikt har att räkna med betydande premiehöjningar.
Riksförbundet Vi i Småhus
I punkt 3.12.3 talas det om "statens och kommunens kostnader".
Förbundets erfarenheter visar att kommunerna med sina politiska och
juridiskt starka krafter ofta tolkar småhusägarnas berättigade skade-
ståndskrav mycket restriktivt. Det kan gälla intrång, vatten- och el-
ledningsskador och/eller skador av produkter med mindre god kvalité etc.
Förbundet finner det angeläget att den föreslagna produktskadelagen
mera tydligt anger "det allmännas" ansvar härvidlag.
HSB:s Riksförbund
Det är emellertid uppenbart att en sådan lagstiftning till sist ändå
kommer att kostnadsmässigt belasta konsumentledet genom högre priser
för att täcka kostnaderna för det ökade försäkringsskydd, som en
lagstiftning naturligen kommer att kräva. Mot denna bakgrund och det
faktum att EG-direktivet från 1985 om produktansvar begränsar den
yttersta preskriptionstiden för personskador till tio år mot promemorians
tjugofem år vill HSB ifrågasätta om inte med promemorieförslaget i
denna del onödiga kostnadsfördyringar kan bli följden. HSB vill därför
förorda att den yttersta preskriptionstiden för personskador sätts till tio
år utom vid läkemedelsskador, då längre preskriptionstid kan vara
motiverad. Till stöd för en sådan begränsning må också framhållas att
enligt vad HSB erfarit tveksamhet råder om möjligheterna att överhuvud-
taget i Sverige eller utomlands kunna erhålla försäkring för en så lång
ansvarstid.
Miljöcentrum
I övrigt finner vi det angeläget att Produktskadelagen kompletteras med
en lag om obligatorisk produktskadeförsäkring. Detta så att den skade-
312
lidande hålles skadeslös, i den händelse producenten saknar medel för att Prop. 1990/91:197
ersätta en skada.
Vid hearingen klagade industrirepresentanter över de stora försäkrings-
kostnader, som skulle bli följden av den nya lagstiftningen. Det framkom
att man f n betalar ca 100 miljoner i årliga premier för produktskade-
försäkringar. Försäkringsbolagens representanter nämnde, att man räknar
med att premierna kommer att höjas med ca 35 procent när en produkt-
skadelag med strikt ansvar införs. M a o skulle den nya produktlagstift-
ningen för hela industrin leda till en bagatellartad merkostnad på ca 35
miljoner. Inom EG har produktskadelagen lett till att konsumentpriserna
stigit med 0,4 promille.
Statens energiverk
Bestämmelsen anger att endast den som satt produkten i omlopp efter
lagens ikraftträdande kan hållas ansvarig. Verket anser att det kan finnas
viss risk att vissa produkter, i synnerhet massproducerade, kan vara svåra
att hänföra till tiden före eller efter ikraftträdandet. Produkten bör i
sådant fall hänföras till tiden efter lagens ikraftträdande och bevisbördan
för att så ej är fallet ska ligga på näringsidkaren.
Verket föreslår därför att en presumtionsregel införs.
Industrins Byggmaterialgrupp
Övergångsbestämmelser
Byggmaterialgruppen vill därutöver påpeka att de föreslagna övergångs-
bestämmelserna innebär oklarheter. I förslaget sägs att lagen inte skall
tillämpas mot någon som satt den skadegörande produkten i omlopp före
ikraftträdandet. Byggmaterial försäljes ofta på basis av ett ramavtal som
kan gälla under flera år. Under tiden för avtalets giltighetstid sker
leveranser genom avrop. Innebär förslaget att avrop som skett efter
lagens ikraftträdande skall innebära att produktskadelagens strängare
bestämmelser skall gälla trots att det underliggande avtalet upprättades
kanske flera år dessförinnan? Hur skall "omloppsbegreppet" vidare
beräknas för varor som en tillverkare levererat till en grossist som sedan
lagerhåller varan en längre tid? Vad gäller för äldre komponenter som
infogas i en senare tillverkad/uppförd produkt?
En precisering även beträffande dessa frågor är nödvändig.
Försäkringsinspektionen
Kollektiva försäkringsanordningar
I promemorian berörs frågan om en obligatorisk kollektiv försäkrings-
anordning, närmast som ett alternativ till en förlängd preskriptionstid för
313
att täcka sena skador (s 62). Inspektionen vill framhålla att en sådan Prop. 1990/91:197
anordning skulle kunna tjäna även ett par andra syften.
Som inledningsvis har anförts är det av största vikt att de skadelidande
genom försäkring kan garanteras att i realiteten få åtnjuta det skydd som
lagen är avsedd att ge dem. Men detta förutsätter att de näringsidkare
som sätter skadebringande produkter i omlopp också har ombesörjt ett
försäkringsskydd. Man kan dock knappast räkna med att alla sådana
näringsidkare tecknar en produktansvarsförsäkring. Genom någon form
av obligatorisk, kollektiv produktansvarsförsäkring, lik den försäkringslös-
ning som finns på miljöskadeområdet, skulle man kunna säkerställa bl a
att den som har skadats av en produkt som har satts i omlopp av en
näringsidkare som varit oförsäkrad skulle få ekonomisk gottgörelse.
Frågan kan knappast sägas vara oväsentlig, eftersom man förmodligen kan
räkna med att det i första hand är sådana näringsidkare som är mindre
nogräknade eller som saknar egen vilja eller förmåga att utge skadestånd
som står utan produktansvarsförsäkring.
Ett ytterligare skäl för en obligatorisk kollektiv försäkringslösning är
att en sådan kan behövas om de frivilliga försäkringslösningar som
kommer att erbjudas på marknaden inte fullt ut motsvarar det skydd
som produktskadelagen ger. Ett exempel är om dessa försäkringslös-
ningar inte täcker utvecklingsskadorna. Ett annat är om de, trots vad som
har sagts tidigare i denna fråga, genomgående blir av "claims made"-
karaktär.
Mot bakgrund av vad som har sagts nu anser inspektionen att frågan
om att tillskapa någon form av kollektiv försäkringsanordning bör
uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Konsumentverket
I detta sammanhang kan verket inte underlåta att påpeka att det
sannolikt kommer att bli svårt för många att skilja mellan produktsäker-
hetslagen och den föreslagna produktskadelagen. Förståelsen av skillnaden
skulle sannolikt underlättas om den sistnämnda lagen kallas för produkt-
ansvarslagen.
I skrivelse den 6 mars 1990 till Justitie- och Civildepartementet har
Konsumentverket/KO aktualiserat frågan om talerätt för KO och om
vidgad möjlighet till grupptalan på konsumentområdet. När en tvist
rörande produktskada rör en stor grupp konsumenter kan den föreslagna
grupptalan te sig lämplig, både med tanke på intresset av ersättning för
liden skada och av processekonomiska skäl.
Arbetarskyddsstyrelsen
Lagens rubrik
I promemorian har den föreslagna lagen givits rubriken produktskade-
lag. Denna rubrik är enligt styrelsens mening mindre lämplig, eftersom
den lätt kan ge upphov till det missförståndet att den handlar om skador
på produkter. Denna risk illustreras tydligt vid en jämförelse med de i
promemorian använda begreppen personskada, förmögenhetsskada och
314
sakskada. I dessa fall är det ju fråga om skada på person, förmögenhet Prop. 1990/91:197
eller sak, inte från någon av dessa.
Att man valt denna rubrik beror enligt promemorian på att man tagit
vissa nyare ersättningsrättsliga lagar till mönster. Som exempel nämns
trafikskadelagen, brottsskadelagen och miljöskadelagen. Parallellen haltar
dock avsevärt. När det gäller trafikskador och brottsskador finns det ingen
risk för missförstånd. Det är ju uppenbart att det inte kan röra sig om
skador på trafik eller på brott utan om skador från dessa företeelser. När
det gäller miljöskador stöder exemplet över huvud inte promemorians
argumentering utan utgör tvärtom ett klart stöd för styrelsens uppfattning.
Miljöskadelagen handlar ju inte om skador från miljön utan om skador
på miljön.
För att undvika denna typ av missförstånd borde man välja en annan
benämning på lagen. Efter mönster av EG-direktivet synes det då
naturligt att välja benämningen Produktansvarslag.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
Lagens titel
Det ämnesområde promemorian behandlar är i svensk och internationell
doktrin känt under namnet produktansvar. Det är också den term som
används i EG-direktivet och i de danska och västtyska lagar som bygger
på detta direktiv (Lov om produktansvar respektive Gesetz uber die
Haftung fur fehlerhafte Produkte (Produkthaftungsgesetaz - ProdHaftG)).
Den ingick i titeln på den lag som föreslogs i Produktansvar II: produkt-
ansvarslag. I promemorian är lagens titel produktskadelag. Visserligen
överensstämmer denna beteckning med namnen på vissa andra svenska
skadeståndsrättsliga lagar såsom trafikskadelagen och miljöskadelagen.
Nämnden finner dock att en anpassning till det internationella språkbru-
ket väger tyngre och förordar därför namnet produktansvarslag.
Vissa organisationer inom näringslivet
Organisationerna vill inledningsvis peka på det olämpliga i att i rubriken
till lagen avvika från det språkbruk som har fått såväl nationellt som
internationellt genomslag. Risken för missförstånd är uppenbar vilket
också har framgått tydligt under remissbehandlingen. Rubriken bör
således vara "produktansvarslag".
Kooperativa förbundet (KF)
KF vill vidare föreslå att det förslag om ett centralt skaderapporterings-
system, som ett hjälpmedel i produktsäkerhetsarbetet och som föreslogs
av den s k riktlinjekommittén i sitt betänkande "Konsumentpolitiska
styrmedel" (SOU 1983:40), tas upp till förnyat övervägande.
Sveriges Advokatsamfund
Skyldighet att begränsa skadan
I förslaget till ny konsumentköplag föreslås att konsumenten har
skyldighet att begränsa skadan. Motsvarande regel bör införas i produkt-
skadelagen.
315
Sveriges Fastighetsägareförbund Prop. 1990/91:197
En produktskadelag skulle få en central roll i det svenska rättssystemet.
Lagförarbeten, som den nu föreliggande departementspromemorian, har
därför stor betydelse som rättskälla. Det är mot bakgrund härav beklagligt
att promemorian har stora brister vad gäller överskådlighet, hänvisningar
och allmän struktur. Med hänsyn till EG-direktivets betydelse borde detta
enligt förbundets mening varit översatt till svenska. Slutligen vill vi - väl
medvetna om vad som är brukligt - ifrågasätta om författarna till en
produkt av så centralt slag som den förevarande promemorian bör vara
anonyma.
316
Bilaga 5 Prop. 1990/91:197
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt
har orsakat.
Skadestånd enligt denna lag betalas också för sakskada som en produkt
har orsakat på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt
ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan brukade använda
egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på själva produk-
ten ersätts dock inte.
Med produkter avses lösa saker. Lagen gäller skador som har orsakats
av en produkt, även om produkten har infogats i någon annan lös
egendom eller i fast egendom.
2 § Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen
(1968:45).
3 § Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan
verkan.
Förutsättningar för skadestånd
4 § Skadestånd betalas för en skada som har uppstått till följd av att en
produkt inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas.
Produktens säkerhet skall bedömas med hänsyn till hur den kunnat
förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till
bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga
omständigheter.
5 § Om en skada har uppstått till följd av bristande säkerhet hos en
produkt som utgör en beståndsdel i en annan produkt, skall båda
produkterna anses ha orsakat skadan.
Skadeståndsskyldiga
6 § Skadeståndsskyldiga enligt denna lag är
1. den som har tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande
317
22 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 197
produkten, Prop. 1990/91:197
2. den som har importerat produkten för att sätta den i omlopp här i
landet, och
3. den som har marknadsfört produkten som sin genom att förse den
med sitt namn eller varumärke eller något annat särskiljande känne-
tecken.
7 § Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,
frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig
enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att
betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom en månad efter
begäran av den som kräver ersättning anvisar någon som har tillverkat,
frambringat eller insamlat produkten eller marknadsfört den som sin eller
tillhandahållit den för honom.
Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem
som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten
skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom en
månad efter begäran av den som kräver ersättning anvisar någon som har
importerat produkten eller tillhandahållit den för honom.
8 § Skadeståndsskyldig enligt 6 eller 7 § är inte den som
1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverk-
samhet,
2. gör sannolikt att bristen i produktens säkerhet inte fanns när han
satte produkten i omlopp, eller
3. visar att bristen i produktens säkerhet beror på att produkten måste
stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en
myndighet.
Bestämmande av skadestånd
9 § Skadeståndet bestäms enligt 5 kap. skadeståndslagen (1972:207).
När ersättning bestäms för sakskada avräknas ett belopp om 3 500 kr.
Regressrätt
10 § I den mån någon är skyldig att ersätta en skada enligt denna lag,
har den som enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller 31 § fjärde
stycket konsumenttjänstlagen (1985:716) har lämnat ersättning för skadan
rätt att av honom återfå vad han betalat.
Preskription
11 § Den som vill ha ersättning enligt denna lag skall väcka talan inom
tre år från det att han fick eller borde ha fått kännedom om att
fordringen kunde göras gällande.
Talan om ersättning måste dock alltid väckas inom tio år från det att
den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten
i omlopp.
Den som inte väcker talan i tid har inte rätt till ersättning.
318
Prop. 1990/91:197
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
2. Lagen tillämpas inte mot någon som har satt den skadegörande
produkten i omlopp före ikraftträdandet.
319
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-05-16
Bilaga 6 Prop. 1990/91:197
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,
justitierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 7 mars 1991 har
regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till produktskadelag.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per-Anders
Broqvist.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagrådsremissen bygger på ett EG-direktiv den 25 juli 1985, angående
samordning av medlemsländernas lagstiftning om produktansvar, och på
de förhandlingar som pågår om ett europeiskt ekonomiskt samarbets-
område, EES. I remissen hänvisas inledningsvis till att EES-förhandlingar-
na syftar till ett avtal, avsett att träda i kraft vid årsskiftet 1992/93,
varigenom s.k. relevanta EG-regler, bland dem direktivet om produkt-
ansvar, skall integreras också i EFTA-länderna. Till grund för den lag som
föreslås görs i remissprotokollet principiellt uttalandet att, med hänsyn till
det kommande EES-avtalets innehåll och syfte, lagreglerna bör ges en
utformning som stämmer överens med EG-direktivets krav.
I vilken grad EG-direktivets innehåll och utformning bör inverka på den
svenska lagtexten är inte en fråga för lagrådet så länge någon inter-
nationell förpliktelse inte föreligger. Lagrådet noterar ändå att - som
framgår bl.a. av en redogörelse i prop. 1990/91:65 om ändring i regerings-
formen med anledning av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde
(avsnitt 3.3) - regler i direktivets form inte är på samma sätt bindande
ens för medlemmarna som en EG-förordning. Det kan också konstateras
att det remitterade lagförslaget avviker i såväl disposition som avfattning
i många hänseenden från EG-direktivet. Avvikelser har också, när det
ansetts sakligt utan betydelse, gjorts från innehållet såtillvida att be-
stämmelser i direktivet inte tagits med (så t.ex. beträffande art. 7 f och
art. 8 punkt 1) eller att bestämmelser utan motsvarighet i direktivet
föreslås (så t.ex. 5 §). Lagrådet bedömer inte att avvikelserna är sådana
att det behöver bli några allvarliga skiljaktigheter i tolkningshänseende om
en folkrättslig förpliktelse till rättslikhet en gång uppkommer. En
reservation måste göras för de särskilda svårigheterna att förutse de
problem som kan uppstå och för bristen på underlag för tolkning av EG-
direktivet. En osäker faktor är den speciella utformningen av direktivets
artikel 3 i fråga om importörens produktansvar (se avsnitt 2.5.4 i
remissen), en annan är användningen av vissa begrepp som har en fast
betydelse i den svenska lagstiftningen (så t.ex. "lösa saker" och "närings-
verksamhet" i lagförslaget) men som kan antas inte ha i alla hänseenden
samma innebörd som motsvarande begrepp i EG-direktivet.
I ett avseende har lagrådets synpunkter på frågan om lagförslagets
förenlighet med EG-direktivet särskilt efterlysts i remissprotokollet. Det
320
gäller de svenska reglerna om jämkning av skadestånd vid den skadelidan- Prop. 1990/91:197
des medvållande till personskada (se 6 kap. 1 § skadeståndslagen), vilka
inte överensstämmer med artikel 8 andra punkten i EG-direktivet.
Lagrådet anmärker därför, att artikel 13 i direktivet bör kunna tolkas så
som har förutsatts i remissprotokollet (se avsnitt 2.7). Lagrådet anser det
också naturligt att förutsätta att en reglering motsvarande artikel 13
måste bli påkallad i ett eventuellt EES-avtal.
Lagrådet vill tillägga att, oavsett innehållet i internationella överens-
kommelser, det får anses ligga väl i linje med den interna rättsutveck-
lingen att nu införa en lagstiftning om produktansvar.
1 - 5 §§
En särskild fråga är hur ett produktansvar skall kunna krävas ut när en
produkt är sammansatt av komponenter som har andra tillverkare eller
importörer än slutprodukten. Ett avsnitt som rör datorer i special-
motiveringen till 1 § belyser att detta kan vara en komplicerad fråga.
Lagrådet har funnit det svårt att läsa ut av lagtext och motiv hur
ansvarssystemet är tänkt att fungera i detalj i detta avseende och tar först
upp den frågan.
Enligt 1 § första och andra styckena skall skadestånd enligt lagen betalas
för personskador och vissa slag av egendomsskador "som en produkt har
orsakat". Bestämmelsen måste läsas tillsammans med första stycket i 4 §,
där det sägs att skadestånd betalas för en skada som har uppstått till följd
av att en produkt inte har varit så säker som skäligen kunnat förväntas.
I 1 § tredje stycket definieras begreppet "produkt" som lösa saker.
Vidare sägs att lagen gäller "skador som har orsakats av en produkt, även
om produkten har infogats i någon annan lös egendom eller i fast
egendom". I EG-direktivet har i stället uttryckligen angetts att med
"produkt" menas också produkter som "inkorporerats" i annan lös eller
fast egendom. Lagrådet anser remissförslagets lagtext inte lika klargöran-
de. Också motivuttalandena är i vissa delar otydliga. Avsikten måste vara
att varje sådan beståndsdel i en sammansatt produkt som en gång utgjort
en produkt för sig skall fortfara att utgöra en produkt i lagens mening
sedan den ingått i den sammansatta produkten. Detta skall gälla även
exempelvis kemiska produkter, som genom reaktion med andra ämnen i
verkligheten upphör att existera i sin tidigare form. För tillämpningen av
lagen behövs enligt lagrådets mening en motsvarighet till EG-definitionen,
dvs. det bör anges att en produkt, även sedan den ingått som beståndsdel
i annan lös eller fast egendom, skall anses alltjämt utgöra en produkt för
sig-
När det i 6 § anges att skadeståndsskyldighet enligt lagen föreligger för
den som tillverkat, frambringat eller insamlat "den skadegörande
produkten" avses att ansvar i princip skall kunna utkrävas inte bara av
den som tillverkat etc. den produkt som föranlett skadan utan, om
produkten tillkommit i flera tillverkningsled, av var och en som tillverkat
och lämnat ifrån sig en detalj eller komponent (beståndsdel) där
säkerhetsbristen funnits. Detta avses framgå av den angivna sista
321
meningen i 1 § tredje stycket om att lagen gäller skador som har orsakats Prop. 1990/91:197
av en produkt, även om den har infogats i någon annan egendom. Det
har också i 5 § angetts att, om en skada har uppstått till följd av
bristande säkerhet hos en produkt som utgör en beståndsdel i en annan
produkt, "båda produkterna" skall anses ha orsakat skadan. Bestämmelsen
kan emellertid ge det felaktiga intrycket att ansvar kan förekomma endast
i fråga om, förutom slutprodukten, den beståndsdel där säkerhetsbristen
uppstått.
Lagrådet anser inte att det tänkta ansvarssystemet kan utläsas tillräckligt
tydligt av den föreslagna lagtexten. Vissa motivuttalanden har också blivit
oprecisa på ett sätt som kan inge tvekan om avsikten. Lagrådet föreslår
den ändringen i förtydligande syfte att 5 § i det remitterade förslaget
ersätts med en närmare bestämning av det i 6 och 7 §§ använda uttrycket
"den skadegörande produkten". Vid utformningen av en sådan be-
stämmelse finns det anledning att se på vad som skall gälla i bevishän-
seende i fråga om orsakssamband.
I EG-direktivet - liksom f.ö. i det lagförslag produktansvarskommittén
lade fram i betänkandet SOU 1979:79 - talas inte om ansvar för skada
orsakad av en produkt utan om "skada orsakad av en defekt i en
produkt". I EG-direktivet talas också (se art. 4) om att det åligger den
skadelidande att visa skadan, defekten och "orsakssambandet mellan
defekt och skada", medan det i lagrådsremissen - med hänvisning till
allmänna skadeståndsrättsliga principer - förutsätts att den skadelidande
har att visa att skadan orsakats av en viss produkt. I avsaknad av
underlag för tolkning av EG-direktivet kan lagrådet inte avgöra, om
remissförslaget innebär någon avvikelse. Lagrådet vill framhålla att det
från konsumentens synpunkt måste framstå som rimligare med en
reglering som innebär att den som skadas av en slutprodukt och kan visa
att detta berott på en säkerhetsbrist i denpa kan vända sig mot varje
tillverkare av en komponent i produkten utan ytterligare bevisskyldighet
när det gäller orsakssamband. Det skulle då i stället ankomma på
tillverkaren av komponenten att göra sannolikt att säkerhetsbristen inte
fanns när han satte komponenten i omlopp (jfr 8 § p. 2 och EG-
direktivets art. 7 b). Bevisbördan skulle därmed vila på den som normalt
bör ha den största - och säkerligen många gånger den enda - möjligheten
att prestera utredning i en sådan fråga. Lagrådet anser sig emellertid inte
kunna förorda en så långtgående avvikelse från vad som gäller i bevishän-
seende i övrigt inom skadeståndsrätten.
I sitt förslag till ändrad lagtext sist i detta avsnitt utgår lagrådet alltså
från det alternativ i den nyssnämnda frågan som remissen ger uttryck för.
Begreppet "den skadegörande produkten" bör därmed bestämmas så att
det skall avse, förutom den produkt som direkt har föranlett skadan,
också varje produkt som ingår i denna, om den har motsvarande
säkerhetsbrist, vilket det då blir den skadelidandes sak att visa.
Produktansvarskommittén tog i sitt förslag till produktansvarslag upp en
inledande paragraf med definitioner av uttrycken "produkt", "producent",
"defekt" och "satts i omlopp". I EG-direktivet har särskilda definitioner
också getts av de tre förstnämnda begreppen. Enligt lagrådets förslag i
322
det föregående behövs i lagen, förutom en definition av själva ordet Prop. 1990/91:197
produkt, en särskild bestämning av uttrycket "den skadegörande produk-
ten". Lagrådet har i sitt förslag nedan tagit in en inledande paragraf med
dessa begreppsbestämningar. Ett stort antal remissinstanser har förordat
att ansvarsreglerna utformas med hjälp av ordet defekt. Tanken har
avvisats i remissprotokollet (se avsnitt 2.3.2) bl.a. därför att uttrycket kan
ge intryck av ett mer konkret innehåll än som avses. Denna nackdel kan
emellertid undvikas om man i stället använder ordet säkerhetsbrist (jfr 8
§) och bestämmer detta uttryck i överensstämmelse med 4 § i det
remitterade förslaget. Lagrådet har tagit upp en sådan bestämning i den
inledande paragrafen.
Innebörden av uttrycket "satts i omlopp" är avgörande i flera avseenden
för om ett produktskadeansvar skall föreligga och kunna göras gällande
(se 8 § punkt 1 och 2, 11 § 2 st. och övergångsbestämmelsen). Att en
sådan åtgärd som att en komponenttillverkare överlämnar sin produkt till
en sluttillverkare skall innebära att produkten sätts i omlopp stämmer
knappast med vad man normalt menar med uttryckssättet och även i
övrigt lämnar uttrycket utrymme för tveksamhet om innebörden. Att finna
en bestämning som klart anger vad som avses och samtidigt ansluter till
EG-direktivets "put into circulation" tycks inte vara möjligt. Lagrådet
skulle från sina utgångspunkter föredra en begreppsbestämning, som
lämpligen anknyter till det i lagstiftningen väl kända besittningsbegreppet.
Med hänsyn till EG-direktivets utformning avstår lagrådet emellertid från
ett förslag i denna del.
I fråga om innebörden av ordet produkt vill lagrådet tillägga följande.
Begreppet lösa saker är i och för sig sedan länge rättsligt känt och
numera använt också i lagtext (se bl.a. 1 § konsumentköplagen 1990:932).
Att med frambringade produkter avses också levande djur har emellertid,
av skäl som lagrådet kan ha förståelse för, ifrågasatts eller mött gensagor
på vissa håll vid remissbehandlingen av promemorieförslaget. Lagtekniskt
är denna innebörd emellertid vedertagen (se t.ex. 1 § konsu-
menttjänstlagen 1985:716). Förhållandet att uttrycket lösa saker -och
därmed termen produkt - skall innefatta bl.a. levande djur och uppenbar-
ligen också mikroorganismer liksom växtlighet innan den skördats har fått
särskilt aktualitet när det gäller produktskador på grund av de gentek-
niska förändringar av levande material som numera blivit möjliga.
Lagrådet övergår slutligen till frågan om avgränsningen av vad som skall
anses vara s.k. konsumentegendom i lagen. En sakskada är enligt 1 §
andra stycket ersättningsgill bara om den träffar "egendom som är avsedd
huvudsakligen för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för
skadan brukade använda egendomen huvudsakligen för sådant ändamål".
I artikel 9 av EG-direktivet uttrycks denna förutsättning - i översättning -
så att dels den skadade egendomen skall vara "av en typ som normalt är
avsedd för privat användning eller konsumtion" och dels egendomen "var
använd av den skadelidande huvudsakligen för eget bruk eller egen
konsumtion". Såvitt lagrådet kan förstå blir det enklare att tillämpa
bestämmelsen om den i närmare anslutning till direktivet anges gälla
"egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den
323
skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för Prop. 1990/91:197
sådant ändamål".
Lagrådet föreslår att 1-5 §§ i det remitterade förslaget ersätts med
följande bestämmelser och att 6-11 §§ därmed i stället får beteckningarna
5-10 §§. Rubriken "Inledande bestämmelser" reserveras i förslaget för
definitionerna och bestämmelserna i 2 och 3 §§.
"Inledande bestämmelser
1 § Med produkter avses i denna lag lösa saker. En produkt som har
infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i någon annan lös
egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses i lagens mening utgöra
en produkt för sig.
En produkt anses ha en säkerhetsbrist om den inte är så säker som
skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur den
kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med
hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och
övriga omständigheter.
Med den skadegörandeprodukten avses, förutom den produkt som direkt
föranlett skadan, också varje produkt med motsvarande säkerhetsbrist
som är en beståndsdel i denna.
2 § Lagen gäller inte skador som omfattas av atomansvarighetslagen
(1968:45).
3 § Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt denna lag är utan
verkan.
Förutsättningar för skadestånd
4 § Skadestånd enligt denna lag betalas för personskada som en produkt
har orsakat på grund av en säkerhetsbrist.
Skadestånd enligt lagen betalas också för sakskada som en produkt på
grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ
vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för
skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Skador på
själva produkten ersätts dock inte."
7 §
Enligt paragrafen föreligger ersättningsskyldighet förvar och en som har
tillhandahållit en skadegörande produkt som tillverkats, frambringats eller
insamlats här i landet eller som importerats utan att det framgår av
produkten vem som är skadeståndsskyldig enligt 6 §. Den sålunda
ansvarige kan emellertid befria sig från produktansvar genom att för den
skadelidande anvisa sin leverantör eller någon i 6 § angiven person.
Lagrådet vill påpeka att regleringen här går mycket långt när det gäller
ansvarighet utanför tillverkarledet. Detta gäller särskilt med hänsyn till att
ansvaret skall kunna omfatta också obearbetade jordbruksprodukter som
det många gånger måste vara svårt eller omöjligt att hantera så att ett
ursprung kan fastställas. Förhållandet att utvecklingsskador tagits med kan
också innebära en långtgående skadeståndsskyldighet som i vart fall de
mindre företagen i försäljningsledet kan ha svårt att skydda sig mot.
Att en anvisning måste vara av det slaget att den skadelidande kan
identifiera den utpekade har påpekats i remissen. Det är emellertid också
324
väsentligt för såväl ersättningsberättigade som ersättningsskyldiga att det Prop. 1990/91:197
otvetydigt anges inom vilken tid anvisningen skall lämnas.
Anvisningen skall enligt den föreslagna lagtexten ske "inom en månad
efter begäran av den som kräver ersättning". Enligt vad som anges i
specialmotiveringen skall detta uppfattas så att också ett krav på
ersättning utgör en begäran om uppgift om andra ansvariga. Den
utformning som den föreslagna lagtexten fått kan emellertid inte anses ge
ett klart uttryck för denna tolkning utan leder snarare till uppfattningen
att den skadelidande skall själv aktivt agera för att få anvisningen. Enligt
lagrådets mening bör paragrafen därför ges följande lydelse:
"Framgår det inte av en skadegörande produkt som är tillverkad,
frambringad eller insamlad här i landet vem som är skadeståndsskyldig
enligt 6 §, är var och en som har tillhandahållit produkten skyldig att
betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i tredje stycket
angivna tiden anvisar någon som har tillverkat, frambringat eller insamlat
produkten eller marknadsfört den som sin eller tillhandahållit den för
honom.
Framgår det inte av en importerad produkt som har orsakat skada vem
som har importerat den, är var och en som har tillhandahållit produkten
skyldig att betala skadestånd enligt denna lag, om han inte inom den i
tredje stycket angivna tiden anvisar någon som har importerat produkten
eller tillhandahållit den för honom.
Anvisning enligt första eller andra stycket skall ges inom en månad efter
det att den skadelidande framställt krav på ersättning eller på annat sätt
påkallat en sådan anvisning."
I remissprotokollet (se avsnitt 2.6.1) avvisas tanken på en särskild regel
om regressrätt för leverantören av en anonym produkt med hänvisning till
att en leverantör har möjlighet att gå fri från produktansvar genom att
peka ut någon ansvarig i ett tidigare distributionsled. Detta innebär att
allmänna principer om den slutliga fördelningen mellan flera solidariskt
ansvariga gäller även i detta fall. Hänsyn får härvid tas till den omständig-
heten att leverantörens produktansvar enligt 7 § vilar på att han inte
pekat ut någon ansvarig i ett tidigare distributionsled.
8 §
Enligt första punkten i paragrafen fritas den från skadeståndsskyldighet
som visar att han inte har satt produkten i omlopp i "en näringsverksam-
het" (se även artikel 7 c i EG-direktivet). I rättsfallet NJA 1989 s. 389
ålade högsta domstolen Stockholms stad ett strikt skadeståndsansvar för
personskada som en lärare hade drabbats av genom att äta av den mat
som hade serverats personal och elever vid en skolbespisning i Stockholm.
I remissprotokollet (avsnitt 2.5.7) anförs om detta rättsfall dels att med
den föreslagna begränsningen till näringsverksamhet sådan offentlig
verksamhet som avses i rättsfallet kommer att falla utanför det strikta
ansvaret enligt lagen, dels att lagstiftning om strikt produktansvar inom
offentlig verksamhet torde utan olägenhet kunna vänta ytterligare någon
tid, eftersom ett strikt ansvar på i vart fall en del av detta område redan
har införts genom högsta domstolens praxis (se även promemorian s. 134
ff). Eftersom rättsfallet bygger på ett rättsläge som inte föreligger, sedan Prop. 1990/91:197
produktskadelagen trätt i kraft, kan lagrådet inte instämma i att det kan
ges en så bestämd innebörd utan en ny prövning.
9 §
Enligt första stycket bestäms skadeståndet enligt 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207). När ersättning bestäms för sakskada avräknas enligt andra
stycket ett belopp om 3 500 kronor. Lagrådet har inte något att erinra i
sak mot paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorians förslag.
Eftersom skadeståndslagen som huvudregel skall tillämpas även beträffan-
de produktskador (se avsnitt 2.10.1 i remissprotokollet), kan första stycket
inte ha någon självständig betydelse utan avses tydligen tjäna som en
bakgrund till ersättningsbegränsningen i andra stycket. Det kan emellertid
vara ägnat att vilseleda att det i lagen hänvisas enbart till 5 kap.
skadeståndslagen. Lagrådet förordar att första stycket i paragrafen får
utgå.
10 §
I paragrafen behandlas ett särskilt fall av regressrätt, nämligen för den
som har lämnat ersättning enligt 31 § konsumentköplagen (1990:932) eller
31 § fjärde stycket konsumenttjänstlagen (1985:716). Liksom de angivna
bestämmelserna i konsumentlagarna är regressregeln tvingande rätt (se 3
§ i förslaget). Den som gjorts regressansvarig enligt förevarande paragraf
bör i sin tur ha regressrätt enligt de allmänna principer för fördelningen
av ansvaret mellan flera enligt produktskadelagen solidariskt ansvariga
som har diskuterats i remissprotokollet (se avsnitt 2.6.1). Som komplette-
ring till vad där anförs bör nämnas att försäkringsrättskommittén i
betänkandet (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag föreslagit en allmän regel
i 6 kap. 3 § skadeståndslagen om den slutliga fördelningen mellan flera
solidariskt ansvariga (se betänkandet s. 73 och 140 ff).
Det bör också understrykas att den speciella regressregeln i förevarande
paragraf inte utesluter regressrätt enligt nyss berörda allmänna principer
för den som lämnat ersättning enligt skadeståndslagen eller enligt
skadeståndsrättslig speciallagstiftning i den mån denna lagstiftning inte
innehåller speciella regressregler (se SOU 1989:88 s. 149 f).
II §
Enligt andra stycket skall talan om ersättning alltid väckas inom tio år
från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satt den skadegörande
produkten i omlopp. Enligt uttalanden i prop. 1976/77:5, s. 187 (jfr prop.
1979/80:119 s. 82 och 84) innebär en sådan reglering att preskriptionen
skall anses avbruten inte bara efter ansökan om stämning utan även om
den skadelidande vidtar annan rättslig åtgärd för att få fordringen
fastställd genom dom el. dyl., om den skadelidande åberopar sitt krav till
kvittning i ett rättsligt förfarande mot den skadeståndsskyldige eller om
326
han bevakar fordringen i dennes konkurs. Det påpekas i remissen att det Prop. 1990/91:197
förhållandet att den skadeståndsskyldige erkänner skulden skall ha samma
preskriptionsavbrytande verkan som att den skadelidande väcker talan.
Vid de preskriptionsavbrott som kan ske vid tillämpning av produktskade-
lagen har bestämmelserna i 6och 7 §§ preskriptionslagen (1981:130) om
ny preskriptionstid giltighet (jfr 1 § preskriptionslagen).
Med hänsyn till det anförda bör ordet "alltid" utgå ur andra stycket.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
I en övergångsbestämmelse föreslås att produktskadelagen inte skall
tillämpas mot någon som har satt den skadegörande produkten i omlopp
före ikraftträdandet. Regleringen kan diskuteras från vissa synpunkter.
Den första hänger samman med lagens ansvarssystem, som innebär ett
solidariskt strikt ansvar i flera led när en slutprodukt består av successivt
tillfogade detaljer eller halvfabrikat. Övergångsbestämmelsen betyder att
en tillverkare - och även tillhandahållaren av en s. k. anonym produkt -
kan bli ersättningsskyldig för exempelvis en utvecklingsskada som är
hänförlig till en brist i en tidigare delprodukt utan att han kan anställa
återkrav regressvis enligt principerna i den nya lagen. Övergångsregle-
ringen innebär vidare, sett från andra sidan, att en skadelidande inte kan
åberopa någon skadeståndsrätt enligt lagen för skada av en produkt som
exempelvis på grund av lagerhållning i försäljningsledet kan ha kommit ut
i allmänna marknaden långt efter det att lagen trätt i kraft.
Övergångsbestämmelsen överensstämmer med förslaget i promemorian
och synes inte ha mött någon gensaga vid remissbehandlingen. Också
produktansvarskommitténs lagförslag år 1979 innehöll en motsvarande
övergångsreglering (se SOU 1979:79 s. 142 f) och mötte, såvitt remissam-
manställningen i promemorians bilaga 3 utvisar, inte några invändningar.
Lagrådet anser bl. a. med hänsyn härtill att förslaget bör godtas.
327
Regeringens proposition..................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1991 ... 6
1 Inledning ............................................. 6
2 Allmän motivering..................................... 8
2.1 Allmänna utgångspunkter........................... 8
2.1.1 Behovet av en produktskadelag............... 8
2.1.2 Huvuddragen i en produktskadelag ........... 11
2.1.3 Dispositionen av den fortsatta framställningen .. 12
2.2 Tillämpningsområdet för en produktskadelag.......... 13
2.2.1 Produktbegreppet .......................... 13
2.2.2 Produktslag................................ 16
2.2.3 Undantag från tillämpningsområde............ 19
2.3 Produktansvarets innebörd.......................... 24
2.3.1 Strikt ansvar............................... 24
2.3.2 Defektbegreppet ........................... 25
2.3.3 Ansvarets inträde........................... 29
2.3.4 Utvecklingsskador.......................... 31
2.3.5 Systemskador.............................. 34
2.4 Produktansvarets omfattning........................ 36
2.4.1 Personskada ............................... 36
2.4.2 Sakskada.................................. 37
2.4.2 Ren förmögenhetsskada..................... 40
2.4.4 Ansvarsbegränsning......................... 40
2.5 Skadeståndsansvariga .............................. 43
2.5.1 Allmänt................................... 43
2.5.2 Tillverkare................................. 44
2.5.3 Importörer................................. 47
2.5.4 Undantag från importörsansvaret............. 49
2.5.5 Den som utger sig som tillverkare............. 51
2.5.6 Anonyma produkter........................ 52
2.5.7 Näringsverksamhet ......................... 54
2.6 Produktansvarets fördelning mellan flera ansvariga..... 57
2.6.1 Solidariskt ansvar enligt produktskadelagen .... 57
2.6.2 Säljarens ansvar vid konsumentköp........... 59
2.7 Skadelidandes medvållande......................... 61
2.8 Bevisfrågor ....................................... 64
2.8.1 Krav på bevis om orsakssamband............. 64
2.8.2 Omkastad bevisbörda i vissa hänseenden....... 67
2.8.3 Verkan av offentliga föreskrifter.............. 68
2.9 Preskription....................................... 69
2.10 Förhållandet till andra skadeståndsrättsliga regler...... 76
2.10.1 Skadeståndslagen........................... 76
2.10.2 Skadeståndsrättsliga specialregler............. 78
2.10.3 Regler om skadestånd i avtalsförhållanden..... 79
Prop. 1990/91:197
328
2.11 Haagkonventionen om tillämplig lag vid produktansvar .
2.12 Ikraftträdande m.m................................
2.13 Kostnader och resursbehov..........................
2.13.1 Näringslivets kostnader......................
2.13.2 Statens och kommunernas kostnader..........
80 Prop. 1990/91:197
81
81
81
84
3 Upprättat lagförslag.................................... 84
4 Specialmotivering...................................... 85
5 Hemställan............................................ 126
6 Beslut................................................ 126
Bilaga 1 EG-direktivet om produktansvar (85/374/EEC)......... 127
Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian (Ds 1989:79)......... 136
Bilaga 3 Promemorians förslag............................... 143
Bilaga 4 Sammanställning av remissyttrandena................. 146
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag ......................... 317
Bilaga 6 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde
den 16 maj 1991.................................... 320
329
gotab 98891, Stockholm 1991