Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 23 maj 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
I propositionen behandlas två frågor.
Den första handlar om förverkande av rätt att ta arv eller testamente
eller att få försäkringsersättning.
I 15 kap. ärvdabalken (ÄB) finns regler om förverkande av arv och
testamente. Dessa regler innebär bl.a. att den som genom brottslig
gärning uppsåtligen har dödat någon har förverkat sin rätt att ta arv eller
testamente efter den avlidne. Det görs dock undantag för det fallet att
gärningsmannen var under 15 år eller handlade under inflytande av en
sådan psykisk störning som utgör grund för straffrättslig särbehandling.
Enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal gäller liknande regler i fråga
om gärningsmannens rätt till försäkringsersättning med anledning av
dödsfallet.
Förverkandereglerna i 15 kap. ÄB tillämpas också vid bodelning efter
dödsfallet enligt reglerna i äktenskapsbalken, lagen (1987:232) om
sambors gemensamma hem och lagen (1987:813) om homosexuella
sambor.
I propositionen föreslås att de nu berörda reglerna ändras i tre
avseenden. För det första skall gärningsmannens rätt att ta arv eller testa-
mente eller att få försäkringsersättning förverkas också när han utan
uppsåt att döda orsakar någons död genom ett uppsåtligt och allvarligt
våldsbrott. För det andra begränsas undantaget för psykiskt störda så att
det skall krävas synnerliga skäl för att gärningsmannen skall få behålla sin
rätt att ta arv eller testamente eller att få försäkringsersättning. För det
tredje införs en möjlighet till undantag om det finns synnerliga skäl även
för en gärningsman som inte är psykiskt störd. De föreslagna ändringarna
får full effekt också på de berörda reglerna om bodelning i äktenskaps-
balken och sambolagstiftningen.
1
1 Riksdagen 1991/91. Sami. 1. Nr 194
Den andra frågan som behandlas i propositionen gäller den begrepps- Prop. 1990/91:194
bildning rörande personer med psykiska störningar som förekommer inom
civilrätten och processrätten. Det föreslås att denna bringas i överensstäm-
melse med vad som enligt prop. 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård,
m.m. skall gälla inom lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och straff-
lagstiftningen. Det betyder att "psykisk störning" kommer att användas
som grundläggande sjukdomsbegrepp och att detta begrepp kvalificeras
genom bestämningen "allvarlig" i vissa fall.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3, 5 och 5 a §§ och 11 kap. 4 §
föräldrabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
Makar må ej adoptera annor-
ledes än gemensamt. Dock må
ena maken ensam antaga adop-
tivbarn, där den andre vistas å
okänd ort eller är sinnessjuk eller
sinne sslö, ävensom eljest med den
andres samtycke adoptera den-
nes barn eller adoptivbarn eller
ock eget barn.
Makar får inte adoptera annat
än gemensamt. Den ena maken
får dock ensam anta adoptiv-
barn, om den andre vistas på
okänd ort eller lider av en all-
varlig psykisk störning. Den ena
maken får också annars med den
andres samtycke adoptera den-
nes barn eller adoptivbarn eller
eget barn.
Den som har fyllt tolv år får inte adopteras utan eget samtycke.
Sådant samtycke behövs dock inte, om den som skall adopteras
1. är under sexton år och det skulle skada honom eller henne att bli
tillfrågad, eller
2. är varaktigt förhindrad att
lämna samtycke på grund av
psykisk sjukdom, hämmad för-
ståndsutveckling eller psykisk ab-
normitet av annat slag eller på
grund av något annat liknande
förhållande.
2. är varaktigt förhindrad att
lämna samtycke på grund av en
psykisk störning eller på grund av
något annat liknande förhål-
lande.
1Balken omtryckt 1990:1526.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:194
Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan föräldrarnas
samtycke. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat
sig tillräckligt efter nedkomsten. Vid adoption av någon annans adoptiv-
barn skall i stället samtycke inhämtas från barnets adoptivföräldrar eller,
om en adoptivförälder är gift med någon av barnets föräldrar, från båda
dessa makar.
Samtycke enligt första stycket
behövs ej av den som är sinnes-
sjuk, sinnesslö, utan del i vårdna-
den eller på okänd ort. Är detta
fallet beträffande var och en av
dem som enligt första stycket
skall samtycka till adoptionen,
skall i stället samtycke inhämtas
från barnets förmyndare.
Samtycke enligt första stycket
behövs ej av den som lider av en
allvarlig psykisk störning eller är
utan del i vårdnaden eller på
okänd ort. Är detta fallet be-
träffande var och en av dem
som enligt första stycket skali
samtycka till adoptionen, skall i
stället samtycke inhämtas från
barnets förmyndare.
11 kap.
Om någon på grund av sjuk-
do m, hämmad förståndsutveckling
försvagat hälsotillstånd eller
liknande förhållande behöver
hjälp med att bevaka sin rätt,
förvalta sin egendom eller sörja
för sin person, skall rätten, om
det behövs, förordna god man
för honom eller henne. Förord-
nande får inte meddelas utan
samtycke av den för vilken god
man skall utses, om inte den
enskildes tillstånd hindrar att
hans eller hennes mening in-
hämtas.
Om någon på grund av sjuk-
dom, psykisk störning försvagat
hälsotillstånd eller liknande för-
hållande behöver hjälp med att
bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin per-
son, skall rätten, om det behövs,
förordna god man för honom
eller henne. Förordnande får
inte meddelas utan samtycke av
den för vilken god man skall
utses, om inte den enskildes
tillstånd hindrar att hans eller
hennes mening inhämtas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 §, 13 kap. 2 § och 15 kap. 1 och 3
§§ ärvdabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
Till testamentsvittne må ej
tagas den som är under femton
år eller på grund av sinnessjuk-
dom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av
vittnesbekräftelsen, ej heller
testators make eller den som
med honom är i rätt upp- eller
nedstigande skyldskap eller svå-
gerlag eller är hans syskon.
Ej må någon tagas till vittne vid
förordnande till honom själv,
hans make eller någon, vilken
med honom är i skyldskap eller
svågerlag som nyss är sagt. För-
ordnande att vara testaments-
exekutör medför dock ej hinder
att vara vittne.
Åberopas testamentsvittne till bevis
balken är stadgat om sådant bevis.
Till testamentsvittne får inte
tas den som är under femton år
eller på grund av en psykisk stör-
ning saknar insikt om betydelsen
av vittnesbekräftelsen, inte hel-
ler testators make eller den som
står i rätt upp- eller nedstigande
släktskap eller svågerlag till ho-
nom eller är hans syskon.
Ingen får tas till vittne vid för-
ordnande till honom själv, hans
make eller någon som står i så-
dant släktskap eller svågerlag till
honom som nyss är sagt. För-
ordnande att vara testaments-
exekutör medför dock inte hin-
der att vara vittne.
i rättegång, gäller vad i rättegångs-
1Balken omtryckt 1981:359.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:194
13 kap.
2 §
Testamente är ej gällande, om
det upprättats under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverk-
samheten.
Ett testamente gäller inte, om det
Zwr upprättats under påverkan av
en psykisk störning.
15 kap.
Ej må någon taga arv eller testa-
mente efter den som han genom
brottslig gärning uppsåtligen bragt
om livet.
Dräper han sålunda någon, som
är arvinge eller testamentstagare
efter annan, äger han ej bättre rätt
till arv eller testamente efter denne
än om den dräpte levat.
Vad nu sagts skall ej gälla, om
gärningsmannen var under femton
år eller handlat under inflytande
av sådan själslig abnormitet, som
avses i 30 kap. 6 § brottsbalken.
§2
Den som genom brott uppsåtlig-
en har dödat någon får inte ta arv
eller testamente efter denne. År den
dödade arvinge eller testa-
mentstagare efter någon annan, får
gärningsmannen inte bättre rätt till
arv eller testamente efter denne än
om den dödade hade levat.
Vad som sägs i första stycket
gäller även när någon annars har
orsakat någon annans död genom
en uppsåtlig gärning som innefattat
våld på den dödades person och
utgjort brott för vilket lindrigare
straff än fängelse i ett år inte är
föreskrivet. Lika med våld anses
att försätta någon i vanmakt eller
annat sådant tillstånd.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller inte, om gärnings-
mannen var under femton år.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller inte heller, om det
föreligger synnerliga skäl däremot
med hänsyn till gärningens beskaf-
fenhet. Vid bedömningen av om
2Senaste lydelse 1990:35.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:194
Vad i 1 och 2 §§ är sagt om
förövare av brottslig gärning gäll-
er envar som medverkat till
brottet såsom i 23 kap. 4 och 5
§§ brottsbalken sägs.
det med hänsyn till gärningens
beskaffenhet föreligger synnerliga
skäl skall också beaktas,
1. om gärningsmannen begick
gärningen under påverkan av en
allvarlig psykisk störning eller
2. om gärningsmannen var under
arton år och hans handlande stod
i samband med uppenbart bris-
tande utveckling erfarenhet eller
omdömesförmåga hos honom.
§
Vad som sägs i 1 och 2 §§ om
den som har begått ett brott gäller
också var och en som har med-
verkat till brottet såsom sägs i
23 kap. 4 och 5 §§ brotts-
balken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Har gärningen begåtts före ikraftträdandet, skall 15 kap. 1 § i dess
äldre lydelse fortfarande tillämpas.
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att 18 kap. 3 § jordabalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
3 S1
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger ej tillämpning, om
1. handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte
ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är
ogiltig såsom tillkommen under sådant tvång som avses i 28 § lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område,
2. rätte ägaren, när han utfär-
dade den handling på vilken
äganderätten grundats, var i
konkurs eller omyndig eller
handlade under inflytande av
rubbad själsverksamhet eller inte
hade rådighet över den fasta
egendomen på grund av att en
förvaltare enligt föräldrabalken
var förordnad för honom,
2. rätte ägaren, när han utfär-
dade den handling på vilken
äganderätten grundats, var i
konkurs eller omyndig eller
handlade under påverkan av en
psykisk störning eller inte hade
rådighet över den fasta egendo-
men på grund av att en förval-
tare enligt föräldrabalken var
förordnad för honom,
3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, enär det icke skett i föreskriven form
eller med iakttagande av andra föreskrivna villkor eller med samtycke av
någon vars rätt beröres eller med stöd av tillstånd eller annan åtgärd av
domstol eller annan myndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1Senaste lydelse 1988:1257.
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 §, 21 kap. 3 §, 36 kap, 4 och 13 §§
samt 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
1 §l
Förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Kan det antagas att vid förhandling kommer att förebringas uppgift, för
vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (1980:
100) må rätten, om det bedömes vara av synnerlig vikt att uppgiften ej
röjes, förordna att förhandlingen i vad den angår uppgiften skall hållas
inom stängda dörrar. Även i annat fall må förhandling hållas inom
stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller
9 kap. 15 eller 16 § sekretesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling
under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende,
enligt 5 kap. 1 § eller 9 kap. 17 § samma lag. Förhandling skall alltid
hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att
uppgiften röjes vid förhandlingen.
Förhör med den som är under Förhör med den som är under
femton år eller lider av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten må
hållas inom stängda dörrar.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom
stängda dörrar, vare det gällande.
femton år eller lider av en psy-
kisk störning får hållas inom
stängda dörrar.
21 kap.
3 §2
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas
av försvarare.
1Senaste lydelse 1990:319.
2Senaste lydelse 1983:920.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:194
Försvarare utses av den miss-
tänkte. Är den misstänkte under
aderton år eller sinnessjuk eller
sinnesslö, utses försvarare av den
som har vårdnaden om honom.
Härden misstänkte försigställt
rättegångsombud, anses om-
budet som försvarare.
Försvarare utses av den miss-
tänkte. Är den misstänkte under
aderton år eller lider han av en
allvarlig psykisk störning, utses
försvarare av den som har vård-
naden om honom. Har den
misstänkte för sig ställt rätte-
gångsombud, anses ombudet
som försvarare.
En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag
åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omstän-
digheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att iaktta
vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Om försvarare
gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket.
36 kap.
Är den som åberopas till vitt-
ne under femton år eller lider
han av sinnessjukdom, sin-
nesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten, pröve rätten
med hänsyn till omständigheter-
na, om han må höras som vitt-
ne.
Är den som åberopas till vitt-
ne under femton år eller lider
han av en psykisk störning prövar
rätten med hänsyn till omstän-
digheterna, om han får höras
som vittne.
13 §3
Ed må ej avläggas av
1. den som är under femton
år; eller
2. den som på grund av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
finnes sakna erforderlig insikt
om betydelsen av ed.
Ej
som avses
heller må i brottmål ed avläggas av någon den tilltalade närstående,
i 3 §.
Ed får inte avläggas av
1. den som är under femton
år; eller
2. den som på grund av en
psykisk störning befinns sakna
erforderlig insikt om betydelsen
av ed.
3Senaste lydelse 1975:1288.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:194
46 kap.
15 §4
U teblir den tilltalade från r ä 11 egån gs t illfä 11 e för huvudförhandling eller
inställer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna sig per-
sonligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han skall
hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den
tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse
i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana
påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan stämning delgetts honom, har avvikit eller håller
sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhandlingen
eller
3. den tilltalade lider av swi-
3. den tilltalade lider av en
nessjukdom eller sinnesslöhet och
hans närvaro på grund därav
allvarlig psykisk störning och hans
närvaro på grund därav inte är
inte är nödvändig. nödvändig.
I fall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den
tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhand-
ling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter
det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gärning, får
fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de
gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i andra stycket 1 skall likställas förordnan-
de enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock inte,
om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som
överstiger tre månader.
I fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den
tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
4Senaste lydelse 1987:747.
11
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1924:323) om verkan av
avtal, som slutits under inflytande
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Lag om verkan av avtal, som
slutits under inflytande av rub-
bad själsverksamhet
Har någon under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksam-
heten ingått avtal, vare avtalet
ogiltigt, och bäre envar åter vad
han mottagit eller utgive, om det
ej kan ske, ersättning för dess
värde. Dock vare, där ej nedan
annorlunda stadgas, den, som
ingått avtal i sådant sinnestill-
stånd, ej pliktig att utgiva ersätt-
ning i vidare mån än vad han
mottagit använts till skäligt un-
derhåll eller eljest finnes hava för
honom medfört nytta.
Var den, med vilken avtalet slöts,
omfattning, som prövas skälig, utbekc
föranletts av avtalet.
rubbad själsverksamhet samt lagen
Föreslagen lydelse
Lag om verkan av avtal, som
slutits under påverkan av en
psykisk störning
Ett avtal som någon har ingått
under påverkan av en psykisk stör-
ning är ogiltigt. Var och en skall
då lämna tillbaka vad han har
tagit emot eller, om det inte kan
ske, betala ersättning för dess
värde. Om inte annat följer av
andra stycket är dock den som
har ingått avtal i sådant sinnes-
tillstånd, inte skyldig att betala
ersättning i vidare mån än vad
han mottagit använts till skäligt
underhåll eller annars befinns ha
medfört nytta för honom.
i god tro, äge han rätt att i den
tima ersättning för den förlust, som
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
12
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall införas två nya paragrafer, 20 a § och 100 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
20 a § 1100 a § finns bestämmelser om 100 a § Om någon genom brott uppsåt- Vad som sägs i första stycket Vad som sägs i första och andra |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
13
2. De nya bestämmelserna tillämpas endast om gärningen har begåtts Prop. 1990/91:194
efter ikraftträdandet.
14
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1936:81) om skuldebrev skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Även om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären mot honom göra
gällande att skuldebrevet är förfalskat, att det på gäldenärens vägnar har
utfärdats av någon som saknade behörighet till det eller att det är ogiltigt
på grund av att det har kommit till under sådant tvång som anges i 28 §
lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrätt-
ens område.
Vidare får gäldenären även
mot en godtroende borgenär
göra gällande att skuldebrevet
har utfärdats av någon som var
omyndig eller handlade under
inflytande av rubbad själsverk-
samhet eller inte hade rätt att
utfärda skuldebrevet på grund
av att en förvaltare enligt för-
äldrabalken var förordnad för
Vidare får gäldenären även
mot en godtroende borgenär
göra gällande att skuldebrevet
har utfärdats av någon som var
omyndig eller handlade under
påverkan av en psykisk störning
eller inte hade rätt att utfärda
skuldebrevet på grund av att en
förvaltare enligt föräldrabalken
var förordnad för honom.
honom.
Slutligen får gäldenären även mot en godtroende borgenär åberopa att
skuldebrevet har dödats eller att betalning har fullgjorts genom att
fordringsbeloppet har satts ned i allmänt förvar eller att borgenären på
grund av preskription eller proklama har förlorat sin talan eller att
skuldförhållandet har ändrats genom tvångsackord.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
LSenaste lydelse 1988:1265.
15
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Erfordras enligt lag, att avtal
eller annan rättshandling/öreta-
ges eller eljest bekräftas med
vittne må som sådant vittne ej
godkännas den, mot vilken rätts-
handlingen skall företagas, ej hel-
ler den, som är under femton år
eller som på grund av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av
sådan bekräftelse. Vad som
sagts nu gäller även när vid köp,
byte eller gåva av fast egendom
eller tomträtt överlåtarens un-
Erfordras enligt lag, att avtal
eller annan rättshandling/örerav
eller eljest bekräftas med vittne
får som sådant vittne inte god-
kännas den, mot vilken rätts-
handlingen skall företas, inte
heller den, som är under femton
år eller som på grund av en
psykisk störning saknar insikt om
betydelsen av sådan bekräftelse.
Vad som sagts nu gäller även
när vid köp, byte eller gåva av
fast egendom eller tomträtt
överlåtarens underskrift på
fångeshandlingen styrks av vitt-
derskrift på fångeshandlingen ne
styrkes av vittne.
Har till vittne tagits någon, som enligt vad nu sagts ej är behörig, vare
hans vittnesbekräftelse utan verkan.
Om testamentsvittne är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1Senaste lydelse 1970:1014.
16
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1946:819) om upptagande av ed för
rättighets tillvaratagande i utlandet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Ej må ed avläggas av den som
är under femton år, eller av den
som på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten finnes sakna
erforderlig insikt om edens bety-
delse.
Föreslagen lydelse
§
Ed får inte avläggas av den
som är under femton år, eller
av den som på grund av en
psykisk störning befinns sakna
erforderlig insikt om edens bety-
delse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
17
2 Riksdagen 1991/91. Sami. 1. Nr 194
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
Den som vållar person- eller
sakskada under inflytande av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet
skall ersätta skadan i den mån
det är skäligt med hänsyn till
hans sinnestillstånd, handlingens
beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra eko-
nomiska förhållanden samt övri-
ga omständigheter. Detsamma
gäller om någon vållar sådan
skada under inflytande av annan
rubbning av själsverksamheten och
rubbningen icke är självförvållad
och tillfällig.
Den som vållar person- eller
sakskada under påverkan av en
allvarlig psykisk störning skall
ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans sin-
nestillstånd, handlingens beskaf-
fenhet, föreliggande ansvarsför-
säkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga om-
ständigheter. Detsamma gäller
om någon vållar sådan skada
under påverkan av en annan
psykisk störning och störningen
inte är självförvållad och tillfäl-
lig-
Prop. 1990/91:194
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
lLagen omtryckt 1975:404.
18
Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att 48 § namnlagen(1982:670)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
För den som är under 18 år
görs anmälan eller ansökan i
mål eller ärenden enligt denna
lag av barnets vårdnadshavare.
Har barnet fyllt 12 år får sådan
anmälan eller ansökan göras
utan barnets samtycke endast
om barnet är varaktigt förhind-
rat att lämna samtycke på grund
av psykisk sjukdom,hämmad för-
ståndsutveckling eller psykisk ab-
normitet av annat slag eller på
grund av något annat liknande
förhållande.
Föreslagen lydelse
48 §
För den som är under 18 år
görs anmälan eller ansökan i
mål eller ärenden enligt denna
lag av barnets vårdnadshavare.
Har barnet fyllt 12 år får sådan
anmälan eller ansökan göras
utan barnets samtycke endast
om barnet är varaktigt förhind-
rat att lämna samtycke på grund
av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande
förhållande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
lLagen omtryckt 1982:1134.
19
Prop. 1990/91:194
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1991
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Göransson, Dahl, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson,
Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin,
Larsson och Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regler om förverkande av rätt till arv och försäkringsersättning finns i
ärvdabalken (ÄB) och i lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Riks-
dagen har uttalat att dessa regler bör ses över (se LU 1989/90:23 s. 36,
rskr. 252). I en inom justitiedepartementet upprättad depar-
tementspromemoria (Ds 1990:75) Förverkande av rätt att ta arv m.m.,
föreslås vissa ändringar i reglerna.
I promemorian föreslås vidare att den begreppsbildning rörande
personer med psykiska störningar som enligt prop. 1990/91:58 om
psykiatrisk tvångsvård, m.m. är avsedd att användas inom lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård samt inom strafflagstiftningen skall användas
också inom civilrätten och processrätten.
Promemorian har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
promemorian som bilagal, dels de lagförslag som läggs fram i promemo-
rian som bilaga 2 och dels en förteckning över remissinstanserna som
bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena har upprättats och
finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 90-1169).
Regeringen beslutade den 2 maj 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i föräldrabalken m.m. Förslagen hade
upprättats inom justitiedepartementet.
Lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådetsyttrande bör
fogas till protokollet som bilaga 5.
De lagförslag som jag nu lägger fram är likalydande med de remitterade
lagförslagen utom vad gäller några redaktionella ändringar i förslaget till
lag om ändring i ärvdabalken (15 kap. 1 §) och förslaget till lag om
ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal (100 a §).
20
Prop. 1990/91:194
2.1.1 Nuvarande ordning
Enligt 15 kap. 1 § ÄB har den som genom brottslig gärning uppsåtligen
bragt någon om livet förverkat sin rätt till arv eller testamente efter den
avlidne. Vidare gäller att den som uppsåtligen dödar någon som är
arvinge eller testamentstagare efter någon annan inte får bättre rätt till
arv eller testamente efter denne än om den dödade hade levt. Undantag
görs dock för det fallet att gärningsmannen var under 15 år eller
handlade under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 30 kap.
6 § brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig
abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom. Enligt 15 kap. 3 § ÄB gäller vad som har sagts nu även
den som utan att vara gärningsman har medverkat till brottet. Om någon
har förverkat sin rätt till arv, skall kvarlåtenskapen fördelas som om han
hade dött före arvlåtaren (se 15 kap. 4 § ÄB).
FAL innehåller regler om vad som i fråga om försäkringsersättning skall
gälla vid uppsåtligt eller vårdslöst framkallande av försäkringsfall (se 18-
20 §§). Huvudregeln är att försäkringsbolaget inte är skyldigt att utge
ersättning till den som uppsåtligen eller - vid annan försäkring än
livförsäkring - genom grov vårdslöshet har orsakat den uppkomna skadan.
Vid livförsäkring ger försäkringen skydd även vid grov vårdslöshet (se
18 §). Om den oaktsamhet som framkallat försäkringsfallet inte har varit
grov, inverkar den inte på försäkringsbolagets ansvarighet (se 20 §). För
självmord finns en specialregel i 100 § som dock inte berörs i fortsättning-
en. Under särskilda förhållanden, nämligen om den som orsakade skadan
var under 15 år eller handlade under inflytande av djupgående själslig
abnormitet, skall även uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet framkallade
skador ersättas (se 19 §).
De regler i FAL som nu har beskrivits är dispositiva. I försäkringsvill-
koren kan därför med bindande verkan för båda parter föreskrivas att
rätten till ersättning faller bort redan vid helt ringa vårdslöshet. Villkoren
kan emellertid också, som är vanligt vid exempelvis ansvarsförsäkring, ge
ett mer långtgående skydd än som följer av FAL:s regler och medge att
ersättning utgår trots att skadan framkallats genom vårdslöshet som är
grov. De allra flesta försäkringsbolag tillämpar dock villkor som inte
avviker från lagens bestämmelser i detta avseende.
Enligt 12 kap. 2 § andra stycket äktenskapsbalken skall 15 kap. 1 och
3 §§ ÄB om förlust av rätt till arv gälla också i fråga om rätten för den
efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods
liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att behålla sitt
giftorättsgods som sin andel vid bodelningen.
21
Enligt 12 § tredje stycket lagen (1987:232) om sambors gemensamma Prop. 1990/91:194
hem (sambolagen) skall bestämmelserna om förlust av rätten till arv gälla
också i fråga om rätten för den efterlevande sambon att vid bodelning få
del i den avlidnes egendom. Till följd av bestämmelserna i lagen
(1987:813) om homosexuella sambor gäller bestämmelserna i 12 § tredje
stycket sambolagen också i homosexuella samboförhållanden.
I sammanhanget bör även nämnas vissa rättsregler om gåva. Enligt 5 §
andra stycket lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva har
givaren rätt att återkalla en gåva som inte har fullbordats, om gåvotaga-
ren gör givaren "märklig orätt". Undantagsvis torde också en fullbordad
gåva av lös egendom kunna gå tillbaka enligt allmänna principer om
felaktiga förutsättningar. Det utbyte givaren främst räknar på är ju
vanligen gåvotagarens tacksamhet för visad frikostighet; missräknar han
sig påtagligt på denna punkt, kan en avgörande förutsättning för
transaktionen sägas ha brustit (se Bengtsson, Särskilda avtalstyper, 2.
uppl. 1976, s. 27).
Beträffande gåva av fast egendom gällde tidigare förordningen den 21
december 1857 (nr 60) angående vad i testamente givas må, så ock om
gåva av fast egendom. Enligt 5 § skulle givaren ha rätt att återkalla
gåvan, om gåvotagaren gjorde honom märklig orätt eller skada. För-
ordningen upphävdes i samband med att nya jordabalken infördes år
1972. Ett exempel på en sådan undantagssituation, där fullbordad gåva
återgått, är rättsfallet NJA 1961 s. 105. En man, som av en äldre kvinna
fått bl.a. en fastighet i gåva, befanns ha medverkat till rånmord på
kvinnan men förklarades straffri på grund av rubbad själsverksamhet.
Högsta domstolen förordnade om återgång av gåvan bl.a. med motivering-
en att från givarens synpunkt handlingen kunde framstå som otacksamhet
även när den berott på själslig abnormitet. Regler motsvarande 1857 års
förordning saknas i jordabalken. Reglerna i förordningen utgör emellertid
ett uttryck för allmänna principer om verkan av felaktiga förutsättningar
och torde därför kunna tillämpas också sedan förordningen upphävts (jfr
Bengtsson, Särskilda avtalstyper, 2. uppl. 1976, s.27).
2.1.2 Reformbehovet
Bestämmelserna om att den som genom brottslig gärning uppsåtligen
bragt någon om livet inte skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet
genom att få ut arv eller testamentslott ger uttryck för en gammal
grundsats. Det har inte kommit fram något som ger anledning att ändra
denna princip.
Däremot har det satts i fråga om inte förverkandebestämmelserna borde
utvidgas till att omfatta även vissa andra gärningar. Det har i skilda
sammanhang framförts att det inte är rimligt att den som exempelvis
genom grov misshandel har orsakat arvlåtarens död får ärva denne. Även
undantaget för psykiskt störda lagöverträdare har satts i fråga. Det har
22
väckt anstöt att en gärningsman, låt vara psykiskt störd, som har dödat Prop. 1990/91:194
kanske just i avsikt att få ut arv skall vara bibehållen sin arvsrätt.
I promemorian föreslås att reglerna om förverkande av rätt till arv och
testamente ändras så att rätten förverkas i fler fall än enligt de nuvarande
reglerna. Förslaget har tagits emot positivt av de flesta remissinstanserna.
Under remissbehandlingen av promemorian har å andra sidan gjorts
gällande att det i vissa fall kan finnas anledning att underlåta förverkan-
de även då gärningsmannen inte har handlat under påverkan av en
allvarlig psykisk störning.
Enligt min mening visar remissutfallet att de gällande reglerna bör
ändras. Som jag återkommer till i avsnitt 2.1.5 finns det ett nära samband
mellan rätten att få ut arv eller testamentslott och rätten att uppbära
ersättning från en livförsäkring. Med hänsyn härtill bör ändringar i be-
stämmelserna om förverkande av arv eller testamentslott och om
förverkande av försäkringsersättning göras samtidigt. Dessa ändringar bör
enligt min mening träda i kraft samtidigt med de i prop. 1990/91:58
föreslagna nya reglerna om behandlingen av psykiskt störda lagöverträda-
re. Propositionen behandlas för närvarande i riksdagen. Reglerna avses
träda i kraft den 1 januari 1992. Det innebär såvitt gäller nya regler om
förlust av rätt till försäkringsersättning att man inte kan avvakta med
dessa till dess att en reform av försäkringslagstiftningen på grundval av
försäkringsrättskommitténs betänkande (SOU 1986:56) Per-
sonförsäkringslag kan genomföras. I stället bör de ändringar i fråga om
förverkande av rätt till försäkringsersättning som nu bör göras föras in i
gällande FAL. Härav följer att ändringarna får begränsas till att motsvara
de ändringar som kan bli aktuella att göra i ÄB.
2.1.3 Utvidgning av reglerna om förverkande av rätten att ta arv eller
testamente
Mitt förslag: Rätten att ta arv eller testamente förverkas - förutom vid
uppsåtligt dödande - när arvlåtaren dör till följd av en gärning som
arvingen eller testamentstagaren har begått uppsåtligen och som
innefattar våld på person och utgör ett brott för vilket lindrigare straff
än fängelse i ett år inte är föreskrivet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
36 f.).
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Ett par instanser anser att
arvsrätten bör förverkas i fler fall än som föreslås. Flera remissinstanser
har framfört synpunkter på den lagtekniska utformningen.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning förverkas arvsrätten
endast när gärningsmannen har haft uppsåt att döda. Tanken bakom
reglerna är att den som uppsåtligen har berövat arvlåtaren livet inte skall
dra ekonomisk nytta av dödsfallet. Om arvlåtaren däremot avlidit, t.ex.
23
som en följd av misshandel som utförts av en arvinge utan uppsåt att Prop. 1990/91:194
döda, är arvingens arvsrätt inte förverkad.
Reglerna har inte alltid varit utformade på detta sätt. Enligt ärvdabalk-
en i 1734 års lag kunde i visst fall arvsrätten förverkas även vid annan
gärning som orsakade någons död. Om en fader eller moder agade sitt
barn "så hårdeligen, att det finge död därav" eller dräpte det av annat
"svårt förseende", förverkade de rätten att ta arv efter barnet. Med "svårt
förseende" avsågs grovt vållande. Enligt gällande rätt dras emellertid en
klar gräns mellan uppsåtligt berövande av livet och annat orsakande av
dödsfallet. Reglerna är enkla att tillämpa men tillämpningen kan i
enskilda fall ge resultat som väcker anstöt. Att den som genom t.ex. grov
misshandel har orsakat arvlåtarens död skall få ärva arvlåtaren måste
anses stötande.
Enligt min mening finns det därför skäl att låta bestämmelserna om
förverkande av arv omfatta även vissa andra typer av brottsliga gärningar
än mord och dråp.
I promemorian föreslås att rätten att ta arv eller testamente skall
förverkas - förutom vid uppsåtligt dödande - när arvlåtaren dör till följd
av en gärning som arvingen eller testamentstagaren har begått uppsåtligen
och som innefattar våld på person och utgör ett brott för vilket lindrigare
straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet. Det påpekas att våldsbrotten
till sin natur är sådana att de utgör risker för offrets liv och säkerhet.
Den föreslagna bestämmelsen omfattar brotten grov misshandel, våldtäkt
och grov våldtäkt samt rån och grovt rån. Ingen remissinstans har
ifrågasatt förslaget att arvsrätten skall förverkas vid sådana gärningar.
Det är alltså fråga om mycket allvarliga våldshandlingar riktade direkt
mot arvlåtarens person. Om sådana gärningar leder till döden, talar starka
skäl för att gärningsmannen inte genom dödsfallet skall få en bättre
ekonomisk ställning. Han har handlat så förkastligt mot den avlidne att
det framstår som stötande om han som en följd av sitt handlande skulle
få ta över tillgångar efter den avlidne. Det ligger nära till hands att här
dra en parallell till de tidigare återgivna rättsreglerna om återgång av gåva
för det fall att gåvotagaren gör givaren "märklig orätt" (se avsnitt 2.1.1).
Även jag anser därför att arvsrätten bör förverkas vid dessa typer av
brott.
Några remissinstanser anser att också andra typer av brott skall
föranleda att arvsrätten förverkas. Göteborgs tingsrätt pekar på mord-
brand och andra allmänfarliga brott enligt 13 kap. brottsbalken (BrB).
Centerkvinnorna anser att mordbrand och andra liknande brott med
omfattande skador som följd bör föranleda förverkande, om inte
synnerliga skäl talar mot det. Moderata kvinnoförbundet ifrågasätter
kravet på att det skall vara ett "uppsåtligt och allvarligt" våldsbrott och
frågar om inte även den som orsakat någons död genom ett särskilt
vårdslöst beteende skall ha förverkat arvsrätten.
Dessa frågor behandlas i promemorian. Där framhålls att det skulle föra
för långt att sträcka ut regeln om förverkande till vårdslöshetsbrott, även
24
om man begränsar tillämpningsområdet till grov vårdslöshet. En sådan Prop. 1990/91:194
regel skulle t.ex. innefatta grov vårdslöshet i trafik. Den skulle också bli
tillämplig vid grovt vållande till annans död bestående i att den ansvarige
i ett familjeföretag inte har ombesörjt erforderliga skyddsanordningar.
Som påpekas i promemorian kan det i sådana fall te sig som en grym,
ytterligare börda att bära, om en nära anhörig till den som har förolyckats
förlorar arvsrätten. Enligt min mening bör det inte komma i fråga att
utsträcka reglerna om förverkande till icke uppsåtliga brott.
När det gäller frågan om vilka uppsåtliga brott som skall föranleda att
arvsrätten förverkas vill jag erinra om att de brott som avses i promemo-
rieförslaget utgör allvarliga våldshandlingar riktade direkt mot arvlåtarens
person. Vid mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och andra allmänfarliga
brott enligt 13 kap. BrB behöver det inte vara människor som utsätts för
fara; brotten kan riktas enbart mot egendom. Just beteckningen mord-
brand kan därför leda tanken fel. För mordbrand döms den som anlägger
brand som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande
förstörelse av annans egendom. Allmänfarlig ödeläggelse är en motsvarig-
het till mordbrand. Vid allmänfarlig ödeläggelse framkallas faran genom
någon annan typ av katastrofartade tilldragelser, t.ex. explosion eller
översvämning. Genom gärningar som hör till denna brottsgrupp framkallas
i allmänhet fara som hotar inte endast vissa människor eller föremål utan
en mera obestämd och vidsträckt krets av objekt. Om ett sådant
allmänfarligt brott begås i syfte att döda eller skada någon person, gör sig
gärningsmannen skyldig även till brott mot enskild person enligt 3 kap.
BrB, t.ex. mord eller grov misshandel. Med den lösning som föreslås i
promemorian föranleder då gärningen att arvsrätten förverkas. Enligt min
mening bör regeln om förverkande inte sträckas ut till andra uppsåtliga
brott än allvarliga våldsbrott som riktar sig mot den avlidnes person.
Gemensamt för de brott - förutom mord och dråp - som enligt vad jag
nu har anfört bör kunna föranleda att arvsrätten förverkas är att de
innefattar våld på person och att de har ett straffminimum om fängelse
i lägst ett år. När det gäller den lagtekniska utformningen anser jag - i
likhet med vad som föreslås i promemorian - att regeln bör innehålla
dessa rekvisit.
Med våld på person avses en fysisk kraftansträngning som direkt träffar
en person och som utgör antingen misshandel eller ett betvingande av den
anfallnes kroppsliga rörelsefrihet (jfr NJA II 1942 s. 357). I gärningsbe-
skrivningarna för misshandel, våldtäkt och rån likställs försättande i
vanmakt eller annat sådant tillstånd med gärning som innefattar våld.
Enligt min mening bör detta gälla även vid förverkande av arv. I likhet
med kammarkollegiet anser jag att detta bör framgå uttryckligen av
lagtexten.
Vad jag nu har anfört beträffande rätten att ta arv gör sig gällande
också beträffande rätten att ta testamente. Som juridiska fakultetsstyrel-
sen vid Uppsala universitet har påpekat kan dock en testamentstagares
anspråk enligt ett testamente förfalla även i andra fall än de som
25
förverkanderegeln är tillämplig på. En testamentstagares beteende kan Prop. 1990/91:194
nämligen leda till ett sådant resultat enligt principerna för tolkning av
testamente med hänsyn till ändrade förhållanden.
Sammanfattningsvis menar jag alltså att tillämpningsområdet för regeln
om förverkande av rätten till arv eller testamente bör utvidgas till att
gälla även sådana fall då brottsoffret dör till följd av ett brott som
innefattar våld på person och som har ett straffminimum på fängelse i ett
år eller mer.
2.1.4 Undantag från reglerna om förverkande av rätten att ta arv eller
testamente
Mitt förslag: Rätten att ta arv eller testamente skall inte förverkas,
om det föreligger synnerliga skäl mot det med hänsyn till gärningens
beskaffenhet. Vid bedömningen av om det med hänsyn till gärningens
beskaffenhet föreligger synnerliga skäl skall också beaktas om
gärningsmannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig
psykisk störning eller om gärningsmannen var under arton år och hans
handlande stod i samband med uppenbart bristande utveckling,
erfarenhet eller omdömesförmåga hos honom.
Promemorians förslag: överensstämmer med mitt förslag såvitt avser
gärningsmän som är allvarligt psykiskt störda. Däremot föreslås i
promemorian inte någon möjlighet att göra undantag för andra per-
sonkategorier än dessa (se promemorian s. 44 f.).
Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker
promemorians förslag eller lämnar det utan erinran. Några instanser
förordar att undantag skall kunna göras även för gärningsmän som inte
är psykiskt störda. En av dessa instanser föreslår också att reglerna om
förverkande skall utsträckas till att omfatta även barn under 15 år.
Skälen för mitt förslag: Reglerna om förverkande av arvsrätten gör
undantag för det fall att gärningsmannen var under 15 år eller handlade
under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 30 kap. 6 § BrB,
dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så
djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. I
prop. 1990/91:58 föreslås att beskrivningen av de tillstånd som avses skall
ersättas med uttrycket allvarlig psykisk störning.
Det nuvarande undantaget för barn under 15 år har under remissbe-
handlingen ifrågasatts av försäkringsinspektionen. I första hand anser
inspektionen att en gärningsman som är under 15 år skall ha rätt till arv
endast om det föreligger synnerliga skäl. I andra hand bör enligt
inspektionen regeln utformas så att en gärningsman som är under 15 år
skall ha rätt till arv, om inte särskilda skäl talar mot det. Sådana särskilda
skäl som kunde föranleda förverkande skulle föreligga om t.ex. syftet med
brottet varit att få ut arv.
26
Förverkande av rätten till arv är enligt såväl nuvarande ordning som den Prop. 1990/91:194
i föregående avsnitt föreslagna utvidgningen knuten till en brottslig
gärning. Enligt 1 kap. 6 § BrB får ingen dömas till påföljd för brott som
han begått innan han fyllt 15 år. Den nuvarande åldersgränsen i
ärvdabalken bör ses mot bakgrund av detta förhållande. Vidare kan en
förlust av arvsrätten vara särskilt ingripande för den som ännu inte kan
svara för sin egen försörjning. För min del är jag inte beredd att föreslå
att det nuvarande undantaget för barn under 15 år tas bort.
Jag övergår nu till att behandla frågan om undantag från förverkande-
reglerna för psykiskt störda gärningsmän. Också psykiskt störda kan begå
brott i BrB:s mening. Kravet på uppsåt är i princip att förstå på samma
sätt som annars. Man skall alltså bedöma om gärningsmannen i sådan
grad var medveten om sitt handlande att uppsåt förelåg. Uppsåtsbedöm-
ningen skall i princip göras på samma sätt när det gäller psykiskt störda
som när det gäller andra gärningsmän (se Berg m.fl., Kommentar till
Brottsbalken III, 3 uppl. 1985, s. 261).
BrB innehåller emellertid andra regler som innebär att psykiskt störda
lagöverträdare skall särbehandlas. En sådan bestämmelse gäller bedöm-
ningen av brottets straffvärde. Såsom en förmildrande omständighet skall
särskilt beaktas om den tilltalade till följd av själslig abnormitet eller
sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft starkt nedsatt förmåga att
kontrollera sitt handlande (29 kap. 3 § första stycket 2.). Av 30 kap. 6 §
följer att påföljden för den som har begått brott under påverkan av en
kvalificerad psykisk störning inte får bestämmas till fängelse eller villkorlig
dom. I sådant fall får rätten förordna om förverkande av egendom eller
om annan särskild rättsverkan som kan följa på brottet endast om och i
den mån det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt (36 kap.
13 §). De ändringar i bl.a. de nu nämnda bestämmelserna som föreslås
i prop. 1990/91:58 innebär inte någon principiell förändring av den
straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.
Även om man accepterar tanken bakom den nuvarande regleringen i
ärvdabalken att den som är psykiskt sjuk skall skyddas från alltför hårda
konsekvenser av sin sjukdom, kan det framstå som stötande för det
allmänna rättsmedvetandet att den som uppsåtligen har bragt en annan
person om livet också skall kunna dra ekonomisk nytta av dödsfallet
genom att få ut arv eller testamente. Tillämpningen av de nuvarande
reglerna kan väcka särskild anstöt, om gärningsmannen dödat just i avsikt
att få ut arvet. Också i testamentsfallen kan det nuvarande generella
undantaget från förverkande för psykiskt störda personer te sig främman-
de. Det får antas att ett testamentariskt förordnande vilar på förutsätt-
ningen att testamentstagaren inte uppsåtligen berövar testator livet. I den
motsvarande situationen vid gåva har högsta domstolen i rättsfallet NJA
1961 s. 105 förordnat om återgång av en gåva av en fastighet sedan
gåvotagaren medverkat till rånmord på givaren, trots att gåvotagaren
förklarades straffri på grund av rubbad själsverksamhet.
27
På skilda håll i lagstiftningen tas hänsyn till att den psykiskt störde kan Prop. 1990/91:194
ha en nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande och att han därför
kan behöva särbehandlas vid t.ex. lagöverträdelser. När det gäller så
allvarliga brott som för den psykiskt normale medför förlust av arvsrätten
bör emellertid utgångspunkten vara att den psykiskt störde skall behandlas
som andra. Det är här inte fråga om att ådöma en straffrättslig påföljd
utan om att förhindra att gärningsmannen får någon ekonomisk vinning
av ett allvarligt brott.
Resonemanget i det föregående har tagit sikte på mord och dråp men
har enligt min mening bärkraft också beträffande sådana uppsåtliga
våldsbrott som enligt vad jag har förordat i föregående avsnitt bör
omfattas av en utvidgad förverkanderegel.
Promemorians förslag att psykiskt störda gärningsmän inte skall vara
generellt undantagna från reglerna om förverkande har allmänt godtagits
under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till ställningstagandet i
promemorian.
Fråga uppkommer då om en ventil för särskilt ömmande fall bör
öppnas.
När det först gäller personer som är psykiskt störda kan det knappast
bestridas att en förverkanderegel av det slag som jag ovan har förordat
i ett enskilt fall kan medföra hårda konsekvenser för den psykiskt störde.
Ett tänkbart fall kan vara att gärningsmannen på grund av sin psykiska
störning har en starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande och
gärningen är en reaktion på långvariga och allvarliga trakasserier,
exempelvis av sexuell natur, som den avlidne har utsatt gärningsmannen
för. Enligt min mening finns det därför skäl att införa en möjlighet att för
särskilda fall beträffande psykiskt störda personer mildra verkningarna av
en huvudregel som föreskriver förverkande.
Härefter gäller det att ta ställning till om en sådan möjlighet att göra
undantag bör - såsom föreslås i promemorian - begränsas till gärningsmän
som är psykiskt störda. Socialstyrelsen och Svenska Läkaresällskapet anser
att en undantagsregel bör omfatta även ungdomar mellan 15 och 18 år.
Socialstyrelsen pekar på att denna grupp av gärningsmän behandlas
mildare i straffrätten och att man även vid förverkande av arv borde väga
in en äldre tonårings mognad och utveckling. Läkaresällskapet anför
liknande skäl.
Försäkringsinspektionen anser att man bör överväga en undantagsregel
även för gärningsmän som inte är psykiskt störda. Inspektionen anser att
en sådan undantagsregel skulle vara befogad för sådana situationer då
gärningsmannens brottsliga gärning ytterst haft sin grund i hänsyn till den
avlidne. Inspektionen pekar som exempel på ett fall då någon person med
outhärdliga, obotliga plågor efter enträgna böner får hjälp av en nära
anhörig att ta livet av sig. Inspektionen anser mot denna bakgrund att
man borde överväga att införa en undantagsregel då förverkande av rätt
till arv inte skall ske, om omständigheterna varit sådana som avses i 29
kap. 3 § brottsbalken, dvs. skulle ha medfört ett förhållandevis lågt
28
straffvarde hos brottet som kanske till och med medfört ett lindrigare Prop. 1990/91:194
straff än vad som är föreskrivet för detta.
Flera företrädare för försäkringsbranschen har däremot hävdat att en
undantagsregel även för gärningsmän som inte är allvarligt psykiskt störda
skulle leda till en mängd omotiverade tvister som sannolikt skulle
utmynna i att förverkande ändå skulle ske.
För min del vill jag inledningsvis framhålla att det inte finns skäl att
beträffande den som är psykiskt normal ta samma hänsyn till att han inte
har kunnat kontrollera sitt beteende som när det gäller en psykiskt störd
gärningsman. Ett förverkande kan dock i speciella fall framstå som alltför
hårt även när gärningsmannen inte är psykiskt störd. Som försäkrings-
inspektionen har påpekat kan omständigheterna vid s.k. dödshjälp vara
sådana att de motiverar att arvsrätten inte förverkas. Så kan också någon
gång vara fallet när brottet är en reaktion på svåra trakasserier som den
avlidne har utsatt gärningsmannen för. Jag delar också socialstyrelsens och
Svenska Läkaresällskapets uppfattning att det i ömmande fall kan finnas
skäl att undanta även ungdomar mellan 15 och 18 år från förverkande-
regeln. Det finns beträffande denna åldersgrupp anledning att ta hänsyn
till att bristande utveckling och mognad kan ha bidragit till brottet.
Riksdagens lagutskott har i anledning av motioner rörande de aktuella
reglerna varit inne på tanken på en skälighetsregel (LU 1986/87:18 s. 37).
Som framhålls i promemorian (s. 46 f.) är en sådan lösning för
arvsrättens del dock förbunden med en risk för att frågan om eller i
vilken utsträckning arvsrätten skall förverkas kan bli föremål för tvist i
praktiskt taget alla fall där arvlåtaren dödats genom uppsåtligt brott av
en arvinge som är psykiskt störd.
Enligt min mening uppnår man en bättre ordning genom att föreskriva
att arvsrätten förverkas, om inte skäl av visst slag talar starkt emot det.
Fördelen med en sådan konstruktion är att huvudregeln kan tillämpas
utan särskild utredning i alla fall där inte någon särskild omständighet
påkallar något annat.
Avsteg från huvudregeln bör ske bara i rena undantagsfall. För att
gärningsmannen skall kunna undgå att förlora rätten till arv eller
testamente bör det därför krävas synnerliga skäl. Huruvida sådana skäl
föreligger bör bedömas med hänsyn till gärningens beskaffenhet. Vid
bedömningen bör, i enlighet med vad jag tidigare har anfört, också
beaktas om gärningsmannen har begått gärningen under påverkan av en
allvarlig psykisk störning. Jag återkommer till innebörden av begreppet
allvarlig psykisk störning i avsnitt 2.2.1. Vidare bör beaktas om gärnings-
mannen var under 18 år och hans handlande stod i samband med
uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Varken
gärningsmannens psykiska tillstånd eller hans ålder och utveckling bör
emellertid tillmätas någon självständig betydelse. Endast i förening med
gärningens särskilda beskaffenhet kan de enligt min mening motivera att
arvsrätten inte förverkas. Till den närmare utformningen av regeln åter-
kommer jag i specialmotiveringen (avsnitt 4).
29
Det finns inga fullständiga uppgifter om hur många fall reglerna om
förverkande kan bli tillämpliga på. Antalet anmälda fall av mord och dråp
samt misshandel med dödlig utgång har med smärre årliga variationer
varit relativt stabilt under 1980-talet, nämligen i genomsnitt 135 per år (se
Rättsstatistisk Årsbok 1990 s. 30). Vid sidan av dessa dödsfall kan det
förekomma enstaka där döden orsakats genom någon annan typ av
våldsbrott. Eftersom det är bara i en begränsad del av de angivna fallen
som gärningsmannen står i en sådan relation till offret att reglerna om
förverkande aktualiseras, rör det sig i absoluta tal om ett mycket litet
antal fall. Bland dessa fall skall avsteg från huvudregeln om förverkande
alltså göras bara i rena undantagsfall.
Sammanfattningsvis föreslår jag att rätten att ta arv och testamente inte
skall förverkas, om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till gär-
ningens beskaffenhet. Vid denna bedömning skall också beaktas om
gärningsmannen har begått gärningen under påverkan av en allvarlig
psykisk störning eller om gärningsmannen var under 18 år och hans
handlande stod i samband med uppenbart bristande utveckling, erfarenhet
eller omdömesförmåga hos honom.
Prop. 1990/91:194
2.1.5 Förverkande av rätt till försäkringsersättning
Mitt förslag: De nya principerna för förverkande av rätt att ta arv och
testamente skall tillämpas även på förverkande av rätt till försäkrings-
ersättning. Lagbestämmelserna skall vara dispositiva.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Möjlighe-
ten att göra undantag om det finns synnerliga skäl föreslås dock i
promemorian vara begränsad till gärningsmän som är allvarligt psykiskt
störda (se promemorian s. 48 f.).
Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks av de allra flesta
instanserna. Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA) avstyrker
förslaget att gärningsmannens rätt till försäkringsersättning skall försäm-
ras, om han dödar en förmånstagare. Folksam avstyrker förslaget i den
del det innebär att det skall ankomma på försäkringsbolagen att bedöma
om det föreligger synnerliga skäl eller inte. Folksam föreslår i stället en
bestämmelse som innebär att gärningsmannen har att bevaka sin rätt
genom att inom viss tid väcka talan mot den som erhållit arvet eller testa-
mentslotten. Några företrädare för försäkringsbranschen anser att det
bör klargöras att den som har förverkat arvsrätten inte heller skall ha rätt
till jämkning av förmånstagarförordnande enligt bestämmelsen i 104 §
FAL. De anser också att regeln om förverkande bör gälla även det fallet
att en försäkring enligt vad som följer av bestämmelsen i 110 § FAL har
övergått till förmånstagaren innan ett försäkringsfall har inträffat. Från
samma håll framförs också synpunkter på den lagtekniska utformningen.
30
Skälen för mitt förslag: En försäkringstagare kan teckna en livförsäkring Prop. 1990/91:194
på sitt eget eller någon annans liv. Den avtalsrättsliga utgångspunkten är
att det är försäkringstagaren - alltså den som sluter avtalet med försäk-
ringsbolaget - som har rätt till bolagets prestation, dvs. försäkringsbelop-
pet. Om försäkringstagaren önskar att någon annan än han själv skall
uppbära beloppet, kan han sätta in denne som förmånstagare. Ett sådant
förmånstagarförordnande kan vara återkalleligt eller oåterkalleligt.
Är förmånstagare insatt, skall enligt 104 § första stycket FAL försäk-
ringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död inte ingå i dennes
kvarlåtenskap. Om förmånstagarförordnande saknas vid försäkringstaga-
rens död, kommer det utfallande försäkringsbeloppet däremot att ingå i
kvarlåtenskapen efter försäkringstagaren och blir föremål för bodelning
och arv på vanligt sätt.
Om förmånstagaren till en livförsäkring avlider före försäkringstagaren,
skall enligt 106 § FAL förmånstagarförordnandet anses förfallet.
Förordnandet anses inte utan särskilt förbehåll gälla till förmån för
förmånstagarens arvingar.
Ett förmånstagarförordnande för dödsfall kan till syfte och funktion
jämställas med ett testamente. Ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande
liknar i många avseenden en gåva. De regler som finns om gåva och
testamente kan därför ibland vinna analog tillämpning på förmånstagarför-
ordnanden.
Det ter sig lika främmande att en förmånstagare som har dödat den
försäkrade skall få ut försäkringsersättning som att en testamentstagare
som har dödat testator skall få ut testamentslotten. Enligt bestämmelserna
i 18-20 §§ FAL om uppsåtligt eller vårdslöst framkallande av försäk-
ringsfallet gäller också liknande regler i fråga om gärningsmannens rätt
till försäkringsersättning som enligt reglerna i ärvdabalken gäller om
förverkande av rätt till arv och testamente.
I avsnitt 2.1.3 har jag föreslagit en viss utvidgning av reglerna om
förverkande av rätten att ta arv eller testamente. Enligt promemorian har
de skäl som har anförts till stöd för de föreslagna ändringarna bärkraft
också vad gäller rätten till ersättning från en livförsäkring. Så gott som
samtliga remissinstanser godtar att den föreslagna utvidgningen får gälla
också för rätten till sådan ersättning. Även jag anser att rätten till
ersättning från en livförsäkring bör förverkas, om förmånstagaren har
begått ett allvarligt våldsbrott mot den försäkrades person och gärningen
har orsakat dennes död. I dessa fall är det emellertid inte fråga om ett
uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet i vedertagen mening. Oftast
torde gärningsmannen ha orsakat dödsfallet genom vårdslöshet, men
rätten till försäkringsersättning bör vara förverkad oavsett om gärnings-
mannen bedöms ha gjort sig skyldig till brottet vållande till annans död
eller ej. Det allvarliga våldsbrottet i sig bör vara tillräckligt för att
gärningsmannens rätt till försäkringsersättning skall förverkas, om den
försäkrades död orsakas genom den brottsliga gärningen.
31
En regel med denna innebörd kan inte inordnas under de nuvarande Prop. 1990/91:194
bestämmelserna i 18-20 §§ FAL vilka, som nämnts, behandlar endast
uppsåtligt eller vårdslöst framkallande av försäkringsfallet. Regeln skulle
i och för sig kunna komma till uttryck genom ett tillägg till nämnda
bestämmelser men detta skulle vara lagtekniskt svåröverskådligt. De nya
reglerna om förverkande av rätt till försäkringsersättning innebär nämligen
både kompletteringar till och undantag från bestämmelserna i 18-20 §§.
De nya reglerna bör som föreslås i promemorian - i vart fall för
närvarande - begränsas till att gälla livförsäkring. Det är beträffande
denna typ av försäkring som samordningen med arvsreglerna gör sig
starkast gällande. Som påpekas i promemorian har försäkringsrättskom-
mittén föreslagit att FAL ersätts med en personförsäkringslag (se SOU
1986:56). Förslaget bereds i justitiedepartementet. I den fortsatta
beredningen bör det övervägas om det finns anledning att utsträcka de nu
föreslagna bestämmelserna till andra typer av försäkring. Eftersom de
nya förverkandereglerna alltså bara bör gälla livförsäkring är det enligt
min mening lämpligast att placera dem i det särskilda avsnittet i FAL om
sådan försäkring. Där finns för övrigt en annan specialregel om framkal-
lande av försäkringsfall, nämligen bestämmelsen i 100 § om självmord vid
livförsäkring.
I likhet med regeln om att en arvinge inte skall få en bättre ställning
om han dödar någon med bättre rätt till arvet föreslås i promemorian att
en förmånstagare som dödar en annan förmånstagare inte genom
dödsfallet skall få en bättre rätt till försäkringsersättning. En motsvarande
bestämmelse finns i förslaget till personförsäkringslag (se SOU 1986:56
s. 642).
Ar betsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA) har avstyrkt förslaget
i denna del. AFA hävdar att det inte är helt klart att försäkringsbolaget
kan erhålla uppgift om huruvida dödsfallet orsakats genom yttre våld,
oavsett hur lång tid som förflutit sedan dödsfallet. Förslaget innebär enligt
AFA att om en son har dödat sin mor och fadern avlider flera decennier
därefter utan att ha gift om sig, sonen inte har rätt till någon försäkrings-
ersättning efter fadern, om denne har en livförsäkring med gängse
förmånstagarförordnande, nämligen att förmånstagare är i första hand
maka och i andra hand barn. Enligt AFA blir resultatet det motsatta om
fadern vid tiden för mordet på sin maka har en tjänstegrupplivförsäkring
i ett visst bolag men därefter byter sin anställning och vid tiden för sitt
dödsfall har sin försäkring i ett annat bolag; makan har då aldrig varit
förmånstagare i den försäkring som gäller vid den försäkrades död. AFA
ifrågasätter om detta fall bör bedömas annorlunda än om fadern behållit
sin anställning eller tagit en ny anställning hos en arbetsgivare med
tjänstegrupplivförsäkring hos samma försäkringsbolag.
Den i promemorian föreslagna bestämmelsen innebär att gärningsman-
nen mister sin rätt till försäkringsbeloppet i den utsträckning som följer
av 15 kap. ärvdabalken. Om en förmånstagare dödar en annan förmånsta-
gare med bättre rätt, mister han den rätt han annars skulle ha kunnat
32
vinna genom dennes död. Om t.ex. förmånstagarförordnandet gäller med Prop. 1990/91:194
lika rätt för A och B och A dödar B, går han därmed miste om
möjligheten att få också B:s andel av försäkringsbeloppet; däremot har
han kvar sin ursprungliga rätt till hälften av beloppet. Om förmånstagar-
förordnandet i stället är utformat så att förmånstagare i första hand är
B och i andra hand A, följer av den föreslagna bestämmelsen att A inte
kommer att få ut någon del av försäkringsbeloppet. Motsvarande regel i
arvsrätten har inte satts i fråga. Som jag tidigare har framhållit finns det
starka skäl för att ha en liknande reglering för rätten till försäkringsersätt-
ning. Med anledning av vad AFA anfört vill jag klargöra att regleringen
påverkar förmånstagarens rätt till ersättning bara ur den försäkring som
gällde vid den första förmånstagarens död. Om den försäkrade efter den
tidigare förmånstagarens dödsfall genom eget eller en arbetsgivares
initiativ har kommit att omfattas av en annan försäkring där den tidigare
gärningsmannen insatts som förmånstagare, påverkas inte dennes rätt till
den nya försäkringen av den tidigare gärningen.
Försäkringsförbundet, AFA och Försäkringsjuridiska föreningen har
anfört att den föreslagna regeln om förverkande bör kunna tillämpas även
i det fall make eller bröstarvinge som inte är förmånstagare, men som
bragt den försäkrade om livet, påkallar jämkning enligt 104 § FAL. Om
tillämpningen av ett förmånstagarförordnande skulle leda till ett resultat
som är oskäligt mot en make eller en bröstarvinge, kan det enligt denna
bestämmelse jämkas så att försäkringsbelopp helt eller delvis tillfaller
make eller bröstarvinge. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen till
förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens
ekonomiska förhållanden.
I motiven till denna regel framhålls att jämkningsfrågan skall avgöras
efter en skälighetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda
fallet. Jämkning skall dock göras bara så långt som det är nödvändigt för
att undvika ett resultat som är oskäligt mot maken eller bröstarvingarna
(se prop. 1986/87:86 s.103 f.). Frågan om betydelsen i detta hänseende
av att den som begär jämkning har dödat den försäkrade har inte
uttryckligen behandlats i motiven. Den regel om förverkande av rätt till
försäkringsersättning som jag föreslår bör emellertid få genomslag också
vid tillämpningen av jämkningsregeln i 104 § FAL. Enligt min mening kan
det nämligen aldrig anses oskäligt att tillämpa ett förmånstagarförordnan-
de mot en make eller en bröstarvinge som har förverkat sin rätt till arv
eller försäkringsersättning enligt de regler som jag föreslår i detta
lagstiftningsärende. Om det däremot föreligger sådana synnerliga skäl att
gärningsmannen är bevarad vid sin arvsrätt, kan jämkning komma i fråga
enligt 104 § FAL under de där angivna förutsättningarna.
Försäkringsförbundet och Försäkringsjuridiska föreningen har tagit upp
en annan fråga om tillämpningsområdet för regeln om förverkande. Enligt
110 § FAL kan en försäkring övergå till den som insatts som förmånsta-
gare innan ett försäkringsfall inträffat. I likhet med de nyss nämnda
remissinstanserna anser jag att en förmånstagare även i denna situation
33
3 Riksdagen 1991/91. Sami. 1. Nr 194
bör förlora rätten till försäkringen om han är ansvarig för att försäkrings- ProP- 1990/91:194
tagaren eller en annan förmånstagare med lika eller bättre rätt än han
själv avlider. Jag förordar därför en justering av den i promemorian
föreslagna lydelsen av 100 a § FAL.
Även när det gäller frågan om det skall vara möjligt att underlåta
förverkande i ömmande fall gör sig samma överväganden gällande som
anförts i fråga om förverkande av arv eller testamente. Huvudregeln bör
alltså enligt min mening vara att rätten till försäkringsersättning förverkas,
även om gärningsmannen har begått våldsbrottet under påverkan av en
allvarlig psykisk störning. Endast om det finns synnerliga skäl bör
förverkande kunna underlåtas. I likhet med vad jag har föreslagit när det
gäller förverkande av arvsrätt bör undantag kunna göras även beträffande
andra gärningsmän än dem som är psykiskt störda.
Den nuvarande bestämmelsen, som helt undantar de psykiskt störda
men som i övrigt inte medger att arvsrätten får behållas, är enkel att
tillämpa för försäkringsbolagen. Den ändring som jag föreslår innebär att
försäkringsbolagen vid reglering av ett försäkringsfall får bedöma om
situationen är sådan att rätten till ersättning inte skall förverkas. Eftersom
det skall vara fråga om rena undantagsfall bör emellertid prövningen i de
allra flesta fallen inte innebära några större komplikationer för försäk-
ringsbolagen. Den föreslagna huvudregeln om förverkande bör kunna
tillämpas utan särskild utredning i de fall där inte någon särskild
omständighet påkallar något annat. Jag vill också erinra om att det - som
jag har påpekat i avsnitt 2.1.4 - rör sig om ett mycket litet antal fall där
reglerna om förverkande kan komma att aktualiseras.
Försäkringsförbundet och andra företrädare för försäkringsbranschen
har efterlyst besked om under vilka förhållanden ett försäkringsbolag i
aktuella situationer med befriande verkan kan betala ersättning till den
ena eller andra parten utan att anspråket dessförinnan har prövats av
domstol. Folksam har föreslagit en bestämmelse som innebär att
gärningsmannen har att bevaka sin rätt genom att inom viss tid väcka
talan mot den som har erhållit arvet eller testamentslotten.
I försäkringsvillkoren brukar anges vad som närmare skall iakttas av den
som önskar framställa anspråk mot bolaget. Vanligtvis krävs att bolaget
får del av viss utredning innan det är skyldigt att utge ersättning.
Frågan är vilka åtgärder bolaget bör vara skyldigt att vidta innan det
med befriande verkan betalar ut försäkringsersättningen till en utpekad
förmånstagare. Det kan i allmänhet inte begäras att bolaget utan särskild
anledning skall undersöka om den angivne förmånstagaren genom brott
har förverkat sin rätt till försäkringsersättningen. Om bolaget sålunda i
god tro betalar ut ersättningen till den som angetts som förmånstagare i
försäkringsbrevet, får bolaget anses ha med befriande verkan fullgjort sitt
åtagande. Bolaget blir i ett sådant fall alltså inte skyldigt att betala ut
ersättningen på nytt, även om det senare visar sig att förmånstagaren har
förverkat sin rätt till försäkringsersättningen. Om det någon gång inträffar
34
att andra personer senare framställer anspråk på försäkringsersättningen, Prop. 1990/91:194
har de möjlighet att vända sig mot den som har fått ut beloppet.
Det är alltså endast då det förekommer någon särskild anledning som
bolaget får anses skyldigt att närmare undersöka förhållandena. Sådan
anledning kan framgå av dödsbeviset avseende den försäkrade. Enligt 14
§ 2 begravningsförordningen (1990:1147) skall dödsbeviset innehålla
läkarens uttalande huruvida det kan antas att döden har orsakats av
någon annan person eller huruvida det annars finns skäl för en fullstän-
digare undersökning av den döda kroppen. Om bolaget får del av en
sådan uppgift, har bolaget anledning att komplettera utredningen med
närmare uppgifter om dödsfallet. Om det kommer fram omständigheter
som tyder på att den utpekade förmånstagaren kan ha förverkat sin rätt
till försäkringsersättning genom brott, kan bolaget inte med befriande
verkan betala ut försäkringsersättningen förrän frågan har klarlagts. I
första hand torde bolaget ha att invänta domstols straffrättsliga bedöm-
ning i brottmålet.
Om konkurrerande anspråk framställs mot försäkringsbolaget, har det
möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet genom att sätta ned
beloppet hos länsstyrelsen enligt lagen (1927:56) om nedsättning av
pengar hos myndighet. Denna lag tillkom med tanke på försäkringsområ-
det. Ett alternativ kan vara att bolaget kommer överens med dem som
påstår sig vara ersättningsberättigade om att utbetalning skall anstå tills
det i rättslig ordning har prövats vem av parterna som har rätt till
beloppet.
Ytterst får frågan om det föreligger synnerliga skäl för att gärningsman-
nen inte skall förlora rätten till försäkringsersättningen avgöras av domstol
eller, i förekommande fall, av skiljemän. En prövning i domstol torde i
regel komma att initieras genom att gärningsmannen väcker talan om att
få ut försäkringsersättningen. Vidare kan ett försäkringsbolag tänkas väcka
en fastställelsetalan för att få saken prövad. Till skillnad från Folksam
anser jag det inte vara nödvändigt att införa någon särskild regel om
domstolsprövning för dessa fall.
I promemorieförslaget används begreppet "den försäkrade". Flera
företrädare för försäkringsbranschen anser att uttrycket bör definieras.
Begreppet försäkrad förekommer i 116 § första stycket FAL. Uttrycket
definieras inte i lagtexten. Begreppet är dock väl inarbetat i litteraturen
och brukar användas i försäkringsvillkoren. I försäkringsrättskommitténs
förslag till personförsäkringslag föreslås uttrycket bli definierat med "den
på vars liv eller hälsa en försäkring har tecknats" (se SOU 1986:56 s.
466 f.). Förslaget lämnades vid remissbehandlingen inte helt utan erinran.
I konsumentförsäkringslagen (2 §) används begreppet både i den nu
angivna bemärkelsen och som beteckning på den vars intresse har
försäkrats mot skada (försäkringshavaren med FAL:s terminologi).
Vid sidan av begreppet försäkrad använder man ibland i försäkrings-
villkor uttrycket "medförsäkrad”. Försäkringsförbundet, Folksam och AFA
anser att även medförsäkrade bör omfattas av de föreslagna be-
35
stämmelserna om förverkande. AFA anser att även begreppet medförsäk- Prop. 1990/91:194
rad bör definieras.
Uttrycket medförsäkrad används ibland i försäkringsvillkor när en
försäkring är beroende av flera liv. Om en man tecknar en försäkring som
skall ge honom själv livsvarig ålderspension och - efter hans död - livsvarig
efterlevandepension till hans hustru, kallas hustrun medförsäkrad därför
att försäkringens bestånd är beroende också av hennes liv. Oftast, men
inte nödvändigtvis, är den medförsäkrade förmånstagare till de belopp
som är beroende av att han lever. Försäkringsrättskommittén har inte
använt termen medförsäkrad i bestämmelserna om individuell försäkring.
Kommittén anser att man, i den mån det någon gång blir aktuellt där, bör
kunna tillämpa reglerna om den försäkrade också på medförsäkrad (se
SOU 1986:56 s. 467 f.).
Termen medförsäkrad har - med delvis annan innebörd - större
betydelse vid kollektiv försäkring. I förslaget till personförsäkringslag (9
kap. 1 §) definieras begreppet för gruppförsäkring, nämligen "sådan
närstående till gruppmedlem som är försäkrad jämte honom". För
kollektivavtalsgrundad försäkring finns indirekt en definition där det i 10
kap. 1 § anges att "närstående till anställda eller andra försäkrade kan
omfattas som medförsäkrade" (se SOU 1986:56 s.687 f. och s. 730 f.).
Som jag tidigare har framhållit bör ändringarna i FAL i detta lagstift-
ningsärende begränsas till vad som är nödvändigt när de nya reglerna om
förverkande införs. Med hänsyn till att begreppet försäkrad redan
förekommer i FAL och att det är väl inarbetat såväl i litteraturen som i
försäkringsvillkoren anser jag det inte vara erforderligt att nu införa
någon definition i lagtexten.
Begreppet medförsäkrad kan, som framgår av förslaget till per-
sonförsäkringslag, ha en särskild betydelse vid kollektiv försäkring. I nyss
nämnda förslag finns särskilda regler för denna typ av försäkring. FAL
innehåller däremot inte några särskilda regler om kollektiv försäkring. Jag
anser det därför inte lämpligt att nu införa en definition av begreppet
medförsäkrad i FAL. Denna fråga bör i stället övervägas i den fortsatta
beredningen av förslaget till personförsäkringslag.
Det finns inte heller anledning att befara att avsaknaden av en
definition av uttrycket medförsäkrad i lagtexten skall medföra några
problem i den praktiska tillämpningen av reglerna om förverkande. I den
mån en medförsäkrad även är förmånstagare till försäkringen i fråga, blir
vad som i bestämmelserna sägs om förmånstagare tillämpligt på den som
är medförsäkrad. I övrigt kan reglerna om försäkrad tillämpas på den
medförsäkrade.
De nu föreslagna lagändringarna kan vidare enligt min mening
genomföras utan att man samtidigt måste ta ställning till frågan huruvida
det behövs nya regler om hur försäkringsbeloppet skall fördelas i de
situationer som kan uppkomma när en försäkringstagare eller en
förmånstagare uppsåtligen berövar den försäkrade livet. Ett förslag till
lösning av det spörsmålet har lagts fram av försäkringsrättskommittén i
36
betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag, men även det förslaget Prop. 1990/91:194
bör prövas i samband med att kommitténs övriga förslag övervägs.
De nuvarande bestämmelserna i FAL om framkallande av försäkrings-
fallet är dispositiva. Försäkringsbolagen kan alltså i försäkringsvillkoren ta
in bestämmelser som avviker från lagens regler. Försäkringsbolagen har
dock nästan genomgående följt de nuvarande lagreglerna i sina villkor för
livförsäkring. De regler som jag nu föreslår innebär att rätten till
försäkringsersättning förverkas i större utsträckning än tidigare för den
som orsakat den försäkrades död genom ett uppsåtligt våldsbrott. Å andra
sidan införs en undantagsregel som innebär att gärningsmannen i
ömmande fall kan få behålla arvsrätten.
Folksam har hävdat att det kan bli så svårt att tillämpa det i promemo-
rian föreslagna undantaget för psykiskt störda vid synnerliga skäl att
undantaget inte kommer att tas med i försäkringsvillkoren. Försäkringsför-
bundet uttalar dock att bolagen kommer att i sina villkor återspegla de
i promemorian föreslagna lagändringarna.
Som jag har anfört innebär inte de regler jag föreslår att försäkrings-
bolagen självmant måste ge sig in på en bedömning av om det i ett visst
fall skall anses föreligga synnerliga skäl. Om ett försäkringsbolag möter
konkurrerande anspråk vid regleringen av ett försäkringsfall, torde frågan
om det föreligger synnerliga skäl för ett undantag från huvudregeln om
förverkande i de flesta fall påkalla domstolsprövning. Med hänsyn härtill
torde det inte heller finnas anledning för försäkringsbolagen att i villkoren
välja andra förverkanderegler än dem som jag nu föreslår. Något behov
av att göra reglerna tvingande föreligger därför inte.
2.1.6 Bodelning
Mitt förslag: De nya principerna för förverkande av rätt att ta arv och
testamente skall tillämpas vid bodelning enligt äktenskapsbalken och
lagen om sambors gemensamma hem på den efterlevandes rätt att få
del i den avlidnes egendom liksom på en efterlevande makes rätt att
få behålla sitt giftorättsgods som sin andel vid bodelningen.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
51 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks genomgående.
Skälen för mitt förslag: Enligt 12 kap. 2 § andra stycket äktenskapsbal-
ken skall 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken om förlust av rätt till arv gälla
också i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning få
del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för den
efterlevande maken att få behålla sitt giftorättsgods som sin andel vid
bodelningen. Enligt 12 § tredje stycket lagen om sambors gemensamma
hem skall bestämmelserna om förlust av rätt till arv gälla också i fråga
om rätten för den efterlevande sambon att vid bodelning få del i den
37
avlidnes egendom. Till följd av bestämmelserna i lagen om homosexuella Prop. 1990/91:194
sambor gäller bestämmelsen i 12 § tredje stycket sambolagen ocksä i
homosexuella samboförhållanden.
De skäl som anförts till stöd för de föreslagna ändringarna i fråga om
förverkande av arv gäller också beträffande bodelningsfallen. Om den ena
maken har begått något allvarligt uppsåtligt brott som innefattat våld på
den andra makens person och som orsakat dennes död, bör detta få
samma konsekvenser för bodelningen som om det varit fråga om ett
uppsåtligt dödande. Även när det gäller behandlingen av psykiskt störda
gärningsmän gör sig samma överväganden gällande som har anförts
beträffande arvsreglerna. Om det föreligger synnerliga skäl för att en
gärningsman skall vara bevarad vid sin arvsrätt, bör denna bedömning slå
igenom även vid bodelningen.
2.2.1 Propositionen om psykiatrisk tvångsvård, m.m.
Många bestämmelser i civilrättsliga författningar innehåller särskilda regler
om personer med någon form av psykisk störning. Det kan röra frågor
exempelvis om möjligheten att företa rättshandlingar i olika situationer
eller om bundenheten av ingångna avtal. Den terminologi som används
för att beskriva denna personkrets varierar. En del uttryck, såsom
sinnessjukdom och sinnesslöhet, har inte längre någon motsvarighet inom
det moderna medicinska språkbruket.
Frågan om att modernisera terminologin har behandlats i skilda
sammanhang. Riksdagen har förordat att de bestämmelser i föräldrabal-
ken, [giftermålsbalken] och ärvdabalken där begreppen sinnessjuk och
sinnesslö förekommer ses över i lämpligt sammanhang (se LU 1975/76:33,
rskr. 397; se även LU 1988/89:9). Också beträffande annan civilrättslig
lagstiftning har uttalats att det finns skäl att anpassa bestämmelserna till
ett modernare språkbruk. Bl.a. har så skett i förarbetena till skadestånds-
lagen (1972:207), varvid anfördes att en övergång till en ny terminologi
borde äga rum i ett sammanhang över hela linjen i den civil- och
straffrättsliga lagstiftningen (se prop. 1972:5 s. 463 f.).
I prop. 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård, m.m. behandlas frågan om
en ny terminologi inom den administrativa vårdlagstiftningen och
straffrätten för personer med psykiska störningar. I propositionen föreslås
en ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård, som skall ersätta lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).
Jämfört med LSPV bygger den föreslagna vårdlagstiftningen på en delvis
ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk
abnormitet. För att detta skall markeras används ett nytt, gemensamt
sjukdomsbegrepp. I propositionen föreslås att samma sjukdomsbegrepp
skall användas inom den straffrättsliga lagstiftningen när det gäller
särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare.
38
När den nya lagstiftningen har utarbetats har en grundläggande fråga Prop. 1990/91:194
varit vilka psykiska tillstånd som skall omfattas av lagstiftningen och hur
dessa skall beskrivas där.
Innan LSPV trädde i kraft år 1967 gällde som förutsättning för att
någon skulle tas in i mentalsjukhus på ansökan av annan att patienten led
av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Intagning skedde även vid svårare
neurotiska tillstånd och vid andra mera allvarliga insufficienstillstånd, som
inte kunde hänföras till sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Vidare togs s.k.
psykopater och alkoholister in. Förutsättningarna för intagning avseende
det psykiska tillståndet hade alltså utvidgats i praxis.
I LSPV används "psykisk sjukdom" som samlingsbeteckning för alla
sjukdomar med psykiska symtom oavsett deras orsaker, alltså såväl
psykoser och neuroser som insufficienstillstånd av olika slag. Med psykisk
sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet som inte är att hänföra till
psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen.
Det förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård som läggs fram i den
nämnda propositionen innebär att "psykisk störning" används som
grundläggande sjukdomsbegrepp men att detta begrepp kvalificeras genom
ordet "allvarlig" när det gäller det medicinska kriteriet för psykiatrisk
tvångsvård. Avsikten med förslaget har varit att understryka att ett rent
biologiskt sjukdomsbegrepp inte längre får vara grundläggande när det
avgörs om psykiatrisk vård skall få ske med tvång. Det har ansetts viktigt
att slå vakt om en helhetssyn på patienten och ta fasta på att psykiska
störningar numera i regel kan återföras på såväl biologiska som psykolo-
giska och sociala faktorer, vilka ofta samspelar och förstärker varandra.
"Psykisk störning" har redan stor användning som samlingsbeteckning
inom psykiatrin och det används som samlande begrepp i den officiella
klassifikation av sjukdomar som socialstyrelsen gjorde år 1987.
Bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste enligt
propositionen ske utifrån både störningens art och dess grad. En del typer
av psykiska störningar är allvarliga till såväl art som grad. Vissa psykiska
störningar, t.ex. schizofreni, får alltid anses som allvarliga till sin art men
behöver däremot inte vara allvarliga till sin grad och kan ha ett tämligen
lindrigt förlopp. Åter andra psykiska störningar, såsom depressioner, är
inte alltid av allvarlig art, utan här måste betydelsen av störningens grad
bli mera omedelbart avgörande för bedömningen. En sammanvägning får
göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och
yttringar i övrigt som belyser graden av störningen.
Till allvarlig psykisk störning räknas i första hand tillstånd av psykotisk
karaktär, alltså tillstånd med störd realitetsvärdering och med symtom av
typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring. Till följd av en
hjärnskada kan det vidare uppkomma en psykisk funktionsnedsättning av
allvarlig art (demens) med störd realitetsvärdering och bristande förmåga
till orientering.
Till allvarlig psykisk störning räknas också allvarliga depressioner med
självmordstankar. Vidare hänförs dit svårartade personlighetsstörningar
39
(karaktärsstörningar), exempelvis vissa invalidiserande neuroser och Prop. 1990/91:194
personlighetsstörningar med impulsgenombrott av psykoskaraktär.
Vidare kan en allvarlig psykisk störning föreligga när en krisreaktion är
sådan att påverkan på den psykiska funktionsnivån blir så uttalad att den
är av psykotisk art.
Till allvarlig psykisk störning hänförs också alkoholpsykoser, såsom
delirium tremens, alkoholhallucinos och klara demenstillstånd. Detsamma
gäller de psykoser som kan drabba narkotikamissbrukare. Även i andra
situationer när en missbrukare har kommit in i ett allvarligt förvirringstill-
stånd och det är en uppenbar fara för hans fysiska hälsa föreligger
allvarlig psykisk störning. I vissa fall kan vidare ett abstinenstillstånd vara
så svårartat att det under en kortare tid måste betecknas som en allvarlig
psykisk störning.
En psykisk funktionsnedsättning som beror på åldrande och som tar sig
uttryck i s.k. åldersdement beteende kan vara så kraftig att begreppet
allvarlig psykisk störning är tillämpligt.
Psykisk utvecklingsstörning räknas också som en psykisk störning, vilken
i vissa fall kan anses som allvarlig. Det bör dock påpekas att en allvarlig
psykisk störning av sådant slag inte skall kunna föranleda psykiatrisk
tvångsvård, om den kan ge rätt till särskilda omsorger enligt lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
När det gäller den straffrättsliga terminologin för den krets av
lagöverträdare för vilka särskilda regler bör gälla med hänsyn till deras
psykiska tillstånd pekas i propositionen på att begreppet "psykisk sjukdom"
i LSPV är vidare än begreppet "sinnessjukdom" enligt brottsbalken (BrB)
och att en "psykisk abnormitet" enligt LSPV kan föreligga även om den
inte utgör en "själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom" enligt BrB (det straffrättsliga
jämställdhetsbegreppet). Vidare anförs att det i BrB använda begreppet
"sinnesslöhet" sedan länge är utmönstrat ur den särskilda vårdlagstiftning-
en på området. I lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingstörda m.fl., liksom den tidigare lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, talas i stället om "psykisk
utvecklingsstörning" som är ett betydligt mer omfattande begrepp än sin-
nesslöhet. Det sistnämnda begreppet innebär en kvalificerad form av
psykisk utvecklingsstörning.
I propositionen uttalas att den bristande överensstämmelsen mellan den
straffrättsliga regleringen och den administrativa vårdlagstiftningen när det
gäller de nu aktuella personkategorierna bör undanröjas. Det sägs att den
begreppsbildning som är avsedd att användas i den nya lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård är väl ägnad att läggas till grund också för den
straffrättsliga regleringen. Det sägs vidare att de förändringar i förhållan-
de till gällande rätt som en sådan anpassning innebär också från saklig
synpunkt är motiverade. Därvid pekas på att begreppet allvarlig psykisk
störning är avsett att ha en något snävare betydelse än det nuvarande
40
begreppet psykisk sjukdom enligt LSPV men att i förhållande till uttrycket Prop. 1990/91:194
sinnessjukdom i BrB det nya begreppet har en något vidare innebörd.
En viktig konsekvens av att en ny terminologi införs är att det
straffrättsliga jämställdhetsbegreppet kan avskaffas. Detta begrepp har
utsatts för en omfattande kritik. I propositionen uttalas att, även om det
numera sker en mer restriktiv tolkning av begreppet än tidigare, det är
en klar fördel att i fortsättningen kunna undvara detta begrepp i
lagstiftningen och att en del av de fall som åtminstone tidigare i rättstill-
lämpningen har kommit att omfattas av jämställdhetsbegreppet inte
kommer att falla in under uttrycket allvarlig psykisk störning.
Det föreslås sålunda i propositionen att begreppen "sinnessjukdom" och
"sinnesslöhet" liksom jämställdhetsbegreppet ersätts med begreppet
"allvarlig psykisk störning".
2.2.2 Ny terminologi inom civilrätten
Mitt förslag: Den begreppsbildning rörande personer med psykiska
störningar som föreslås för lagstiftningen om den psykiatriska
tvångsvården och straffrätten skall användas också inom civilrätten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
57 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Ett par instanser ställer sig dock tveksamma till
förslaget med hänvisning till att det innefattar en utvidgning av den
aktuella personkretsen. Några instanser anser att den föreslagna
terminologin kan leda till tolkningsproblem och rättsosäkerhet.
Skälen för mitt förslag: Det framstår som angeläget att den terminologi
som används för att beskriva den krets av personer för vilka särskilda
regler inom civilrättslig lagstiftning gäller med hänsyn till dessa personers
psykiska tillstånd anpassas till modernt språkbruk.
I den nyss nämnda propositionen om psykiatrisk tvångsvård, m.m.
behandlas den medicinska terminologin inom den psykiatriska tvångsvård-
en. Förslagen i propositionen innebär att uttrycket "psykisk störning"
används som beteckning på det grundläggande sjukdomsbegreppet men
att detta begrepp kvalificeras genom ordet "allvarlig" när det gäller det
medicinska kriteriet för psykiatrisk tvångsvård. Förslagen innebär vidare
att denna begreppsbildning också läggs till grund för den straffrättsliga
regleringen.
När det gäller de nuvarande civilrättsliga beskrivningarna av den
aktuella personkretsen kan dessa något förenklat sägas vara av två slag.
Å ena sidan talas om sinnessjuka eller sinnesslöa. Å andra sidan talas om
personer med andra själsliga rubbningar eller abnormiteter. Ett begag-
nande av de uttryck som kommer till användning i den nyss nämnda
propositionen skulle innebära att de nuvarande beteckningarna sinnessjuk-
dom och sinnesslöhet ersätts med allvarlig psykisk störning medan sådana
41
beteckningar som själslig abnormitet eller annan rubbning av sjäisverksam- Prop. 1990/91:194
heten ersätts med psykisk störning.
Typiskt sett innebär detta en viss utvidgning av personkretsen. Allvarlig
psykisk störning är således ett något vidare begrepp än sinnessjuk resp,
sinnesslö. Likaså omfattar psykisk störning en något vidare krets än
uttrycket själslig abnormitet resp, rubbning av själsverksamheten.
Med hänvisning just till att personkretsen utökas har ett par remiss-
instanser ställt sig tveksamma till förslaget i promemorian att använda
uttrycken också i civilrättsliga bestämmelser. Till detta vill jag först
framhålla att det inte är självklart att förslaget leder till en förändring i
sak. De flesta lagrum som här är aktuella ställer nämligen upp ytterligare
villkor för att reglerna om undantag med hänsyn till en persons psykiska
tillstånd skall vara tillämpliga. Det kan röra sig om krav på orsakssam-
band genom att vederbörande på grund av sitt tillstånd skall vara ur
stånd att vidta en viss åtgärd eller inse ett visst förhållande. Om i sådana
fall reglerna får omfatta personer som har någon form av psykisk
störning, behöver denna utvidgning inte leda till att reglerna kommer till
användning i fler fall än för närvarande.
I vissa situationer kan det dock bli fråga om en förändring i sak. Men
då är förändringen föranledd av en delvis ändrad syn på psykiska
sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet och syftet är att den
aktuella personkretsen skall behandlas enhetligt såväl inom hela den civil-
och straffrättsliga lagstiftningen som inom den administrativa vårdlagstift-
ningen. Det är dessutom en enhetlighet som knyter an till ett inter-
nationellt synsätt; socialstyrelsens tidigare nämnda klassificering av
psykiska störningar från år 1987 är en svensk version av International
Classification of Diseases, Ninth Revision (ICD-9), som utgetts av
Världshälsoorganisationen (WHO). Att mot denna bakgrund överväga en
egen, annorlunda begreppsbildning för civilrättens del kan enligt min
mening inte gärna komma i fråga. Tvärtom ter sig en samordning i sakligt
hänseende som påkallad.
Att en samordning terminologiskt framstår som önskvärd behöver
knappast särskilt framhållas. I likhet med majoriteten av remissinstanserna
kommer jag därför till uppfattningen att den begreppsbildning rörande
den aktuella personkretsen som föreslås för den administrativa vårdlag-
stiftningen och strafflagstiftningen bör användas också inom civilrätten.
Bestämmelser inom civilrätten som innehåller föreskrifter av det aktuella
slaget förekommer på skilda håll. I 4 kap. 3 och 5 a §§ föräldrabalken
samt i 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) ges särskilda regler för den
som är sinnessjuk eller sinnesslö. Som framgått av framställningen i det
föregående är begreppet allvarlig psykisk störning avsett att ha en något
vidare innebörd än sinnessjukdom. Begreppet allvarlig psykisk störning
innefattar också sådana kvalificerade former av psykisk utvecklingsstörning
som enligt äldre terminologi betecknas som sinnesslöhet. Detsamma gäller
beträffande även andra former av intellektuell funktionsnedsättning som
omfattas av begreppet psykisk störning och som kan likställas med
42
sinnesslöhet. Den nuvarande terminologin i de aktuella paragraferna bör Prop. 1990/91:194
därför ersättas med "allvarlig psykisk störning".
I 4 kap. 5 § föräldrabalken och i 48 § namnlagen (1982:670) talas om
psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av
annat slag. Dessa uttryck inrymmer såväl personer med allvarliga psykiska
sjukdomar som personer med lättare psykiska störningar. Den nuvarande
terminologin bör därför ersättas med beteckningen för det sjuk-
domsbegrepp som i den förutnämnda propositionen om psykiatrisk
tvångsvård, m.m. används som grundläggande, nämligen "psykisk störning".
Ett motsvarande utbyte bör göras i 11 kap. 4 § föräldrabalken där
särskilda regler gäller vid sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande.
I 10 kap. 4 § och 13 kap. 2 § ärvdabalken, lagen (1924:323) om verkan
av avtal, som slutits under inverkan av rubbad själsverksamhet, lagen
(1946:805) med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa
rättshandlingar samt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) finns regler
som omfattar - förutom sinnessjuka och sinnesslöa - var och en som över
huvud taget lider av en rubbning av själsverksamheten. Som ny term i
dessa paragrafer bör därför väljas "psykisk störning".
Detsamma bör gälla i fråga om 17 § skuldebrevslagen (1936:81) och 18
kap. 3 § jordabalken, där det talas om handlande under inflytande av
rubbad själsverksamhet.
2.2.3 Ny terminologi inom processrätten
Mitt forslag: Den nya begreppsbildningen i fråga om personer med
psykiska störningar skall användas också inom processrätten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian s.
64 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Ett par instanser har dock, på samma sätt som
när det gäller frågan om en ny terminologi inom civilrätten, ifrågasatt
förslaget med hänvisning till att det innebär att personkretsen utvidgas.
Några instanser anser att den föreslagna terminologin kan leda till
tolkningsproblem.
Skälen för mitt förslag: Om terminologin inom straff- och civilrätten
ändras i enlighet med vad som har angetts i det föregående, bör det
processrättsliga regelverket justeras på motsvarande sätt. Så har också i
princip de flesta remissinstanserna sett på saken. De erinringar som har
framförts torde förutsätta att den begreppsbildning som är aktuell för
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och straffrätt inte följs för
civilrättens del. Med mitt förslag under föregående avsnitt torde någon
annan lösning för processrättens del än som jag nu föreslår inte komma
i fråga.
43
Ändringar behöver göras dels i rättegångsbalken, dels i lagen (1946:819) Prop. 1990/91:194
om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. I rätte-
gångsbalken innehåller 21 kap. 3 § och 46 kap. 15 § särregler för den
som är sinnessjuk eller sinnesslö. Som ny term bör nu väljas "allvarlig
psykisk störning".
I 5 kap. 1 § samt 36 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken ges särregler -
förutom vid sinnessjukdom och sinnesslöhet - för den som lider av annan
rubbning av själsverksamheten. I dessa paragrafer bör som ny term väljas
"psykisk störning". Detsamma gäller beträffande 2 § i 1946 års lag, som
innehåller en motsvarande beskrivning av den aktuella personkretsen.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft samtidigt med reformen
angående psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda
lagöverträdare, dvs. den 1 januari 1992.
I promemorian har övergångsbestämmelser föreslagits avseende de nya
reglerna om förverkande av rätten till arv, testamente och försäkringser-
sättning. Där föreslås att 15 kap. 1 § ÄB i dess äldre lydelse fortfarande
skall tillämpas om arvlåtaren har avlidit före ikraftträdandet. Vidare
föreslås att äldre bestämmelser skall tillämpas i stället för de föreslagna
nya reglerna i 100 a § FAL, om den försäkrade har avlidit före ikraft-
trädandet.
Försäkringsförbundet anser, med hänvisning till skillnaderna mellan de
äldre och de nya reglerna, att de nya reglerna i stället skall tillämpas bara
när den gärning som lett till döden begåtts efter ikraftträdandet. Jag delar
den uppfattningen. Jag återkommer till den lagtekniska utformningen i
specialmotiveringen till resp, övergångsbestämmelse.
De ändringar som föreslås i avsnitt 2.1.3 och 2.1.5 leder till att rätten att
ta arv, testamente och försäkringsersättning kommer att förverkas i fler
fall än tidigare. I de allra flesta fall kommer den straffrättsliga bedömning
som ligger till grund för prövningen av frågan om förverkande att göras
inom ramen för ett brottmål.
Den nya bestämmelsen om att förverkande skali kunna underlåtas om
det finns synnerliga skäl (se avsnitt 2.1.4) kan däremot antas ge upphov
till tvister som måste prövas i domstol. Eftersom huvudregeln skall vara
att rätten att ta arv m.m. skall förverkas får det förutsättas att domstols-
prövning aktualiseras endast i få fall. För dessa fall erfordras inte någon
resursförstärkning till domstolsväsendet.
Motsvarande bedömning kan göras när det gäller de nya reglernas
inverkan på försäkringsbolagens skadereglering vid försäkringsfall. Frågan
om förverkande av rätten till försäkringsersättning kommer visserligen att
aktualiseras i fler fall än tidigare. Som framhållits i avsnitt 2.1.5 bör det
44
dock inte krävas att försäkringsbolagen själva skall undersöka huruvida Prop. 1990/91:194
det föreligger synnerliga skäl för undantag från huvudregeln. Om
försäkringsbolaget möter konkurrerande anspråk vid regleringen av
livförsäkringsfall, torde frågan om undantag från huvudregeln i de flesta
fall påkalla domstolsprövning. Med hänsyn till det ringa antalet fall finns
det inte anledning att anta annat än att de ökade utredningskraven kan
tillgodoses inom ramen för befintliga skaderegleringsorganisationer.
De terminologiska ändringar som föreslås i avsnitt 2.2.2 och 2.2.3 kan
inte antas medföra några kostnader eller något resursbehov.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i jordabalken,
4. lag om ändring i rättegångsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits
under inflytande av rubbad själsverksamhet,
6. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
7. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
8. lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar,
9. lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets
tillvaratagande i utlandet,
10. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
11. lag om ändring i namnlagen (1982:670).
Lagrådet har granskat förslagen.
45
Prop. 1990/91:194
De lagbestämmelser som föreslås ändrade är desamma som i promemo-
rians förslag. Ändringarna överensstämmer med vad som föreslås i
promemorian utom såvitt avser 15 kap. 1 § ärvdabalken angående
förverkande av rätten till arv och testamente och 100 a § FAL angående
förverkande av rätt till försäkringsersättning. Vidare föreslås en annan
utformning än i promemorian av övergångsbestämmelserna till de nya
reglerna om förverkande av rätten att ta arv eller testamente eller att få
ut försäkringsersättning. I de övriga bestämmelserna, som avser den nya
terminologin för personer med psykiska störningar, har endast redak-
tionella justeringar gjorts i förhållande till promemorians förslag.
4 kap.
3 §
Makar får inte adoptera annat än gemensamt. Den ena maken får dock
ensam anta adoptivbarn, om den andre vistas på okänd ort eller lider av
en allvarlig psykisk störning. Den ena maken får också annars med den
andres samtycke adoptera dennes barn eller adoptivbarn eller eget barn.
Enligt paragrafen gäller som huvudregel att makar inte får adoptera
annat än gemensamt. Förutom en språklig översyn har den ändringen
gjorts att i andra meningen orden "allvarlig psykisk störning" har ersatt
den tidigare beskrivningen av sådana psykiska tillstånd hos den ena maken
som medför att den andra maken får ensam anta adoptivbarn.
5 §
Den som har fyllt tolv år får inte adopteras utan eget samtycke.
Sådant samtycke behövs dock inte, om den som skall adopteras
1. är under sexton år och det skulle skada honom eller henne att bli
tillfrågad, eller
2. är varaktigt förhindrad att lämna samtycke på grund av en psykisk
störning eller på grund av något annat liknande förhållande.
Enligt paragrafen får som regel ett barn som har fyllt tolv år inte
adopteras mot dess vilja. Andra punkten i andra stycket har fått en delvis
ny lydelse. Uttrycket psykisk störning har ersatt den tidigare beskrivningen
av de psykiska tillstånd som medför att samtycke av den som skall
adopteras kan undvaras.
46
5 a §
Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan föräldrarnas
samtycke. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat
sig tillräckligt efter nedkomsten. Vid adoption av någon annans adoptiv-
barn skall i stället samtycke inhämtas från barnets adoptivföräldrar eller,
om en adoptivförälder är gift med någon av barnets föräldrar, från båda
dessa makar.
Samtycke enligt första stycket behövs ej av den som lider av en allvarlig
psykisk störning eller är utan del i vårdnaden eller på okänd ort. Är detta
fallet beträffande var och en av dem som enligt första stycket skall
samtycka till adoptionen, skall i stället samtycke inhämtas från barnets
förmyndare.
Paragrafen innehåller regler om samtycke från föräldrarnas sida till
adoption. Den ändring som har skett i andra stycket är att orden "allvarlig
psykisk störning" har ersatt den tidigare beskrivningen av de psykiska
tillstånd vid vilka samtycke inte krävs.
11 kap.
4 §
Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning försvagat hälsotillstånd
eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta
sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs,
förordna god man för honom eller henne. Förordnande får inte meddelas
utan samtycke av den för vilken god man skall utses, om inte den
enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.
Paragrafen anger förutsättningarna för förordnande av god man i vissa
situationer. Den ändring som har skett är att "psykisk störning" har ersatt
det tidigare uttrycket hämmad förståndsutveckling. Begreppet psykisk
störning omfattar en större personkrets än begreppet hämmad förstånds-
utveckling. Den praktiska betydelsen av detta minskas dock avsevärt av
det faktum att psykisk störning ofta utgör sjukdom eller försvagat
hälsotillstånd och således redan tidigare omfattas av bestämmelsen.
10 kap.
4 §
Till testamentsvittne får inte tas den som är under femton år eller på
grund av en psykisk störning saknar insikt om betydelsen av vittnes-
bekräftelsen, inte heller testators make eller den som står i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag till honom eller är hans syskon.
Ingen får tas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller
någon som står i sådant släktskap eller svågerlag till honom som nyss är
sagt. Förordnande att vara testamentsexekutör medför dock inte hinder
att vara vittne.
Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad i rättegångs-
balken är stadgat om sådant bevis.
Prop. 1990/91:194
47
Paragrafen innehåller behörighetsregler för testamentsvittnen. Förutom Prop. 1990/91:194
en språklig översyn har den ändringen skett att uttrycket "psykisk
störning" har ersatt den tidigare beskrivningen av de psykiska tillstånd som
medför hinder att vara testamentsvittne.
13 kap.
2 §
Ett testamente gäller inte, om det har upprättats under påverkan av en
psykisk störning.
Den ändring - förutom språkliga justeringar - som har gjorts i paragra-
fen är att den nuvarande beskrivningen av det psykiska tillstånd som kan
medföra ogiltighet har ersatts med "psykisk störning".
15 kap.
1 §
Den som genom brott uppsåtligen har dödat någon får inte ta arv eller
testamente efter denne. År den dödade arvinge eller testamentstagare efter någon
annan, får gärningsmannen inte bättre rätt till arv eller testamente efter denne
än om den dödade hade levat.
Vad som sägs i första stycket gäller även när någon annars har orsakat någon
annans död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades
person och utgjort brott for vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är
föreskrivet. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant
tillstånd.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om gärningsmannen var
under femton år.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte heller, om det föreligger
synnerliga skal däremot med hänsyn till gärningens beskaffenhet. Via bedöm-
ningen av om det med hänsyn till gärningens beskaffenhet föreligger synnerliga
skal skall också beaktas,
1. om gärningsmannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk
störning eller
2. om gärningsmannen var under arton år och hans handlande stod i samband
med uppenbart bristande utveckling erfarenhet eller omdömesförmåga hos
honom.
Första stycket
Första stycket innehåller de grundläggande reglerna om förverkande av
rätt att ta arv eller testamente. Det motsvarar förutvarande första och
andra styckena. Ändringarna är av språklig och redaktionell art. Någon
saklig ändring är inte avsedd.
Andra stycket
Bestämmelserna i andra stycket är nya. De innebär att reglerna i första
stycket om förverkande av rätt att ta arv eller testamente skall gälla även
den som - utan avsikt att döda - begått vissa andra uppsåtliga brott.
48
Det krävs därvid till en början att dödsfallet har orsakats genom den Prop. 1990/91:194
brottsliga gärningen och att denna innefattat våld på den avlidnes person.
Som framgår av sista meningen jämställs försättande i vanmakt eller annat
sådant tillstånd med våld på person. Om gärningen i stället för våld
innefattat hot, blir bestämmelsen om förverkande inte tillämplig.
Det ställs inte krav på att gärningsmannen skall ha varit oaktsam med
avseende på dödsfallet. I de allra flesta fall torde gärningsmannen lagföras
för det uppsåtliga våldsbrottet i kombination med brottet vållande till
annans död. Frågan om gärningsmannens arvsrätt skall förverkas är dock
inte beroende av om gärningsmannen bedöms ha orsakat dödsfallet
genom oaktsamhet. Däremot skall dödsfallet vara en adekvat följd av den
uppsåtliga våldsgärningen.
Vidare krävs att fängelse i lägst ett år skall vara föreskrivet för brottet.
Detta betyder att bestämmelsen kommer att omfatta bara vissa brott,
nämligen grov misshandel samt sådana former av våldtäkt, grov våldtäkt,
rån och grovt rån som innefattar våld på person eller försättande i
vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Genom kravet på att gärningen skall utgöra brott blir bestämmelsen inte
tillämplig på gärningar som utövas i nöd eller nödvärn. Med hänsyn till
brottens karaktär torde den frågan i praktiken aktualiseras endast när det
gäller grov misshandel.
Arvsrätten förverkas omedelbart på grund av denna och övriga
bestämmelser i paragrafen. Det fordras inte att gärningsmannen blir dömd
för brottet. I ett tvistemål om bättre rätt till arv kan domstolen sålunda
i domskälen fastställa att arvingen gjort sig skyldig till sådan brottslig
gärning som här avses.
Vad som här sagts om förverkande av arvsrätt är tillämpligt även på
rätt enligt testamente.
Enligt första stycket andra meningen får den som genom brottslig
gärning uppsåtligen dödat någon som är arvinge eller testamentstagare
efter någon annan inte bättre rätt till arv än om den dödade levt. Genom
hänvisningen i andra stycket till första stycket kommer regeln i första
stycket andra meningen att gälla även sådana fall där arvingens eller testa-
mentstagarens död orsakats genom sådant våldsbrott som avses i andra
stycket.
Tredje stycket
Det nuvarande undantaget för barn under 15 år har tagits in i ett nytt
tredje stycke.
Fjärde stycket
I fjärde stycket finns den nya regeln om att arvsrätten inte förverkas,
om det föreligger synnerliga skäl. Som framhållits i den allmänna
motiveringen (se avsnitt 2.1.4) är bestämmelsen avsedd att tillämpas
49
4 Riksdagen 1991191. Sami. 1. Nr 194
mycket restriktivt. Det är fråga om en undantagsregel för exceptionella Prop. 1990/91:194
fall.
Huruvida synnerliga skäl föreligger eller ej skall bedömas med hänsyn
till gärningens beskaffenhet. Därvid skall beaktas också vissa omständighe-
ter hänförliga till gärningsmannens person som kan ha påverkat dennes
handlande. Dessa omständigheter skall dock inte tillmätas någon
självständig betydelse. Endast i förening med gärningens särskilda
beskaffenhet kan de motivera att arvsrätten inte förverkas. I ett sådant
fall behöver dock gärningen inte ha en lika exceptionell karaktär som om
gärningens beskaffenhet ensam skall leda fram till bedömningen att det
föreligger synnerliga skäl.
Det är alltså i första hand gärningens beskaffenhet som kan föranleda att
arvsrätten inte förverkas. Det är här fråga om en bedömning av själva
gärningen med bortseende från gärningsmannens person.
Har gärningsmannen uppsåtligen dödat arvlåtaren, bör han få behålla
arvsrätten endast om det föreligger mycket starkt förmildrande omständig-
heter. Sådana omständigheter kan föreligga i vissa fall av s.k. barmhärtig-
hetsmord, dvs. att någon dödar t.ex. en nära anhörig, som ligger obotligt
sjuk, för att göra slut på dennes plågor.
Ett annat fall där mycket starka förmildrande omständigheter kan göra
sig gällande är om brottet utgör en reaktion på långvariga och allvarliga
trakasserier, t.ex. av sexuell natur, som arvlåtaren utsatt gärningsmannen
för.
Genom den nya bestämmelsen i paragrafens andra stycke vidgas
tillämpningsområdet för reglerna om förverkande till andra brott än mord
och dråp. Med hänsyn till brottens olika svårhet får utrymmet för
synnerliga skäl anses vara något större vid sådana brott som avses i andra
stycket (t.ex. grov misshandel) än vid uppsåtligt dödande.
Typen av delaktighet i den brottsliga gärningen bör också beaktas. Som
framgår av 3 § i detta kapitel kan även annan medverkan i brottet än
gärningsmannaskap utlösa förverkande. Har arvingen medverkat endast
i mindre mån till ett sådant brott som avses i andra stycket av förevaran-
de paragraf, kan detta utgöra skäl för en mildare bedömning när det
gäller hans möjligheter att få behålla arvsrätten. Föreligger en nödvärns-
situation utan att ansvarsfrihet inträder, kan någon gång omständigheterna
ändock vara sådana att arvsrätten inte bör förverkas.
Vid prövningen av frågan huruvida gärningen är så beskaffad att det
föreligger synnerliga skäl att inte förverka arvsrätten skall betydelse
tillmätas också två slag av omständigheter som är hänförliga till gärnings-
mannens person och som har inverkat på gärningen.
Här nämns först att gärningsmannen har begått gärningen under
påverkan av en allvarlig psykisk störning. Innebörden av begreppet allvarlig
psykisk störning har behandlats i avsnitt 2.2.1 i den allmänna motivering-
en. För att den psykiska störningen skall beaktas vid bedömningen av om
gärningsmannen skall vara bevarad vid sin arvsrätt krävs det ett or-
50
sakssamband mellan störningen och den brottsliga gärning som har lett Prop. 1990/91:194
till arvlåtarens död.
Att den psykiska störningen har utlöst den brottsliga gärning som är
orsak till arvlåtarens död utgör dock inte i sig ett tillräckligt skäl för att
förverkande skall underlåtas. Starkt förmildrande omständigheter med
hänsyn till gärningens beskaffenhet måste också föreligga. Att en
gärningsman som är psykiskt störd kan ha särskilt svårt att kontrollera
sitt beteende kan dock inverka vid den samlade bedömningen av
omständigheterna. Så kan vara fallet om gärningsmannen blivit allvarligt
provocerad till handlingen eller om gärningen till följd av andra omstän-
digheter än den psykiska störningen har ett lägre straffvärde än normalfal-
let av det aktuella brottet. Den psykiska störningens art och grad får
därvid tillmätas betydelse. En djupgående psykisk sjukdom med kraftiga
störningar i gärningsmannens verklighetsuppfattning kan i förening med
förmildrande omständigheter hänförliga till gärningen utgöra synnerliga
skäl. Däremot bör missbruksrelaterade psykiska störningar i allmänhet inte
tillmätas någon betydelse.
Det bör påpekas att uppsåtsbedömningen skall göras i princip på samma
sätt när det gäller gärningsmän som är psykiskt störda som när det gäller
dem som är normala. Som hovrätten över Skåne och Blekinge har
påpekat under remissbehandlingen utesluter detta inte att uppsåtsbedöm-
ningen kan få en speciell prägel då gärningen har begåtts av en psykiskt
störd person. Om uppsåtsrekvisitet inte är uppfyllt, är gärningen inte
brottslig. Då blir inte heller reglerna om förverkande tillämpliga.
Det andra slaget av omständigheter som - i förening med gärningens
beskaffenhet - kan medföra att det skall anses föreligga synnerliga skäl att
inte förverka arvsrätten är att gärningsmannen var under 18 år och hans
handlande stod i samband med uppenbart bristande utveckling, erfarenhet
eller omdömesförmåga hos honom. I paragrafens tredje stycke undantas
barn under 15 år från reglerna om förverkande. Ungdomar som har fyllt
15 år är däremot underkastade huvudregeln om förverkande. Det kan
dock finnas skäl att i särpräglade fall ta viss hänsyn till om uppenbart
bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga hos en ung
gärningsman har påverkat hans handlande. Som exempel kan tänkas att
den unge vid ett familjegräl försätts i en situation som han inte har
tillräcklig mognad för att kunna bemästra på samma sätt som en vuxen
person. För denna bedömningsgrund gäller dock en absolut åldersgräns
vid 18 år.
Uppräkningen av de faktorer som kan utgöra synnerliga skäl är uttöm-
mande. Det finns alltså inte utrymme för att beakta t.ex. gärningsmannens
ekonomiska förhållanden vid bedömningen av om det föreligger synnerliga
skäl.
För att undantag från huvudregeln om förverkande skall göras måste
det i det särskilda fallet ha förekommit omständigheter som med
betydande styrka talar för att arvsrätten inte skall vara förverkad.
51
Bevisbördan för sådana omständigheter som här avses vilar på gärnings- Prop. 1990/91:194
mannen.
Om det föreligger synnerliga skäl, behåller gärningsmannen sin arvsrätt
i full utsträckning.
3 §
Vad som sägs i 1 och 2 §§ om den som har begått ett brott gäller också var
och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken.
Ändringarna är av enbart språklig karaktär.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Har gärningen begåtts före ikraftträdandet, skall 15 kap. 1 § i dess
äldre lydelse fortfarande tillämpas.
Punkt 1
De nya bestämmelserna träder i kraft samtidigt med den i prop.
1990/91:58 föreslagna nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.
Punkt 2
Eftersom det är gärningen som utgör grunden för förverkande bör de
nya reglerna gälla endast handlingar som begås efter ikraftträdandet.
18 kap.
3 §
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger ej tillämpning, om
1. handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte
ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är
ogiltig såsom tillkommen under sådant tvång som avses i 28 § lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område,
2. rätte ägaren, när han utfärdade den handling på vilken äganderätten
grundats, var i konkurs eller omyndig eller handlade under påverkan av en
psykisk störning eller inte hade rådighet över den fasta egendomen på
grund av att en förvaltare enligt föräldrabalken var förordnad för honom,
3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, enär det icke skett i föreskriven form
eller med iakttagande av andra föreskrivna villkor eller med samtycke av
någon vars rätt beröres eller med stöd av tillstånd eller annan åtgärd av
domstol eller annan myndighet.
52
Paragrafen innehåller regler om att godtrosförvärvi vissa fall inte skall Prop. 1990/91:194
kunna ske. Den ändring som har gjorts är att i andra punkten orden
"psykisk störning" har ersatt den tidigare beskrivningen av de psykiska
tillstånd som där avses.
5 kap.
1 §
Förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Kan det antagas att vid förhandling kommer att förebringas uppgift, för
vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (1980:
100), må rätten, om det bedömes vara av synnerlig vikt att uppgiften ej
röjes, förordna att förhandlingen i vad den angår uppgiften skall hållas
inom stängda dörrar. Även i annat fall må förhandling hållas inom
stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller
9 kap. 15 eller 16 § sekretesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling
under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende,
enligt 5 kap. 1 § eller 9 kap. 17 § samma lag. Förhandling skall alltid
hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att
uppgiften röjes vid förhandlingen.
Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk störning
får hållas inom stängda dörrar.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom
stängda dörrar, vare det gällande.
Paragrafen innehåller regler om offentlighet vid domstolsförhandling.
Den ändring som har gjorts är att i tredje stycket orden "psykisk störning"
har ersatt den tidigare beskrivningen av det psykiska tillstånd hos en
förhörsperson vid vilket förhandling får hållas inom stängda dörrar.
21 kap.
3 §
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas
av försvarare.
Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton
år eller lider han av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av den
som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt
rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.
En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag
åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omstän-
digheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att iaktta
vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Om försvarare
gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket.
Paragrafen innehåller regler om försvarare för den misstänkte. Den
ändring som har gjorts är att i andra stycket orden "allvarlig psykisk
störning" har ersatt den tidigare beskrivningen av det psykiska tillstånd
53
hos den misstänkte vid vilket försvarare skall utses av någon annan än Prop. 1990/91:194
den misstänkte.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har under remissbehandlingen av
promemorian påpekat att uttrycket vårdnad i andra stycket när det gäller
någon som inte är underårig i vart fall numera kan synas mindre lämpligt.
Denna fråga får emellertid behandlas i annat sammanhang.
36 kap.
4 §
Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av en
psykisk störning, prövar rätten med hänsyn till omständigheterna, om han
får höras som vittne.
Paragrafen innehåller regler om behörighet att vittna. Den ändring som
har gjorts är att orden "psykisk störning" har ersatt den tidigare beskriv-
ningen av det psykiska tillstånd hos den som åberopas som vittne vid
vilket rätten får pröva om vederbörande skall höras som vittne. Därutöver
har en mindre språklig ändring skett.
36 kap.
13 §
Ed får inte avläggas av
1. den som är under femton år; eller
2. den som på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig
insikt om betydelsen av ed.
Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den tilltalade närstående,
som avses i 3 §.
Paragrafen innehåller regler om att ed inte får avläggas av vissa
personer. Förutom en språklig översyn har den ändringen gjorts att i
första stycket andra punkten orden "psykisk störning" har ersatt den
tidigare beskrivningen av sådana psykiska tillstånd som medför hinder mot
att avlägga ed.
46 kap.
15 §
Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
inställer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna sig per-
sonligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han skall
hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den
tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse
i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana
påföljder i förening,
54
2. den tilltalade, sedan stamning delgetts honom, har avvikit eller håller Prop. 1990/91:194
sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhandlingen
eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans närvaro på
grund därav inte är nödvändig.
I fall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den
tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhand-
ling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter
det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gärning, får
fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de
gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i andra stycket 1 skall likställas förordnan-
de enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock inte,
om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som
överstiger tre månader.
I fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den
tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
Paragrafen innehåller regler om avgörande av mål när den tilltalade
inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Den ändring som har
gjorts är att i andra stycket tredje punkten orden "allvarlig psykisk
störning" har ersatt den tidigare beskrivningen av det psykiska tillstånd
hos den tilltalade som medför att hans närvaro inte krävs.
Lag (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en
psykisk störning
Ett avtal som någon har ingått under påverkan av en psykisk störning är
ogiltigt. Var och en skall då lämna tillbaka vad han har tagit emot eller, om
aet inte kan ske, betala ersättning för dess värde. Om inte annat följer av
andra stycket är dock den som har ingått avtal i sådant sinnestillstånd inte
skyldig att betala ersättning i vidare mån än vad han mottagit använts till
skäligt underhåll eller annars befinns ha medfört nytta för honom.
Var den, med vilken avtalet slöts, i god tro, äge han rätt att i den
omfattning som prövas skälig, utbekomma ersättning för den förlust som
föranletts av avtalet.
Lagen innehåller regler om avtal som slutits under påverkan av vissa
psykiska tillstånd. Förutom en språklig översyn av första stycket har den
ändringen gjorts att orden "psykisk störning" har ersatt den tidigare
beskrivningen av det psykiska tillstånd som avses.
55
20 a §
1100 a § finns bestämmelser om förlust av rätt till ersättning från livförsäk-
ring i vissa falL I den mån dessa bestämmelser är tillämpliga, gäller de i stället
för bestämmelserna i 18-20 §§.
Paragrafen, som är ny, har ett informativt syfte. Den hänvisar till de
likaså nya bestämmelserna om förverkande av rätt till ersättning från
livförsäkring i 100 a §.
100 a §
Om någon genom brott uppsåtligen har dödat försäkringstagaren, den
försäkrade eller en förmånstagare, gäller bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken
om förlust av rätt att ta arv eller testamente för gärningsmannens rätt till
försäkringen eller försäkringsersättningen.
Vad som sägs t första stycket gäller även när någon annars har orsakat
försäkringstagarens, den försäkrades eller en förmånstagares död genom en
uppsåtlig gärning som innefattat våld på den aödades person och utgjort brott
för vilket lindrigare straff an fängelse t ett år inte är föreskrivet. Lika med våld
anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Vad som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett brott
gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap. 4
och 5 §§ brottsbalken.
Paragrafen är ny.
Första stycket
Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas om en förmånstagare
dödar den försäkrade eller en förmånstagare som har bättre rätt än han
själv. Om han dödar den försäkrade, mister han all rätt till försäkringen.
Är det en förmånstagare han dödar, förlorar han den rätt han skulle ha
vunnit genom förmånstagarens död.
Följden av att en förmånstagare har förverkat sin rätt till försäkringser-
sättning blir beroende av förmånstagarförordnandets utformning. En
vanlig form av förmånstagarförordnande är att försäkringstagaren har satt
in sin make som förmånstagare i första hand och sina bröstarvingar i
andra hand. Om försäkringstagaren dödas av sin make, blir följden vid ett
sådant förordnande att försäkringstagarens bröstarvingar får rätten till
försäkringsersättningen. Om gärningsmannen var insatt som ende
förmånstagare, får förordnandet anses ha förfallit i likhet med vad som
gäller enligt 106 § FAL i fall förmånstagaren avlidit före försäkringstaga-
ren. Utfallande försäkringsbelopp torde då komma att ingå i kvarlåten-
skapen efter försäkringstagaren och blir föremål för bodelning och arv
på samma sätt som egendomen i övrigt. Om gärningsmannen skulle vara
arvinge eller testamentstagare, träder reglerna i ÄB in och hindrar
gärningsmannen från att ärva eller ta testamente efter den avlidne. Är
56
gärningsmannen den avlidnes make blir regeln i 12 kap. 2 § andra stycket Prop. 1990/91:194
äktenskapsbalken tillämplig vid bodelningen.
Om en förmånstagare dödar en annan förmånstagare som har bättre
rätt än han själv, mister gärningsmannen sin rätt till försäkringsbeloppet
i den utsträckning som följer av 15 kap. ÄB. Det innebär - som nyss har
sagts - att gärningsmannen mister den rätt han annars skulle ha kunnat
vinna genom den andra förmånstagarens död. Om t.ex. förmånstagarför-
ordnandet gäller med lika rätt för A och B och A dödar B, går han
därmed miste om möjligheten att få också B:s andel av försäkringsbelopp-
et; däremot har han kvar sin ursprungliga iätt till hälften av beloppet.
Bestämmelsen i första stycket är vidare tillämplig om en försäkringstaga-
re, som har tagit en försäkring på annans liv, dödar den försäkrade.
Försäkringstagaren mister då all rätt till försäkringen. Om det i ett sådant
fall inte finns något förmånstagarförordnande för annan, behöver
försäkringsbolaget inte betala ut försäkringsbeloppet.
I allmänhet är tiden för utbetalningen av försäkringsbeloppet beroende
av försäkringstagarens död. Det finns dock fall där det inte föreligger
något samband mellan dennes dödsfall och förfallotiden. Försäkringen kan
vara tagen på någon annans liv än försäkringstagarens eller den kan vara
tagen på dennes liv under sådana villkor att försäkringsbeloppet inte skall
betalas ut i samband med dödsfallet utan först senare. Om försäkrings-
tagaren i sådana fall avlider innan beloppet förfallit till betalning, övergår
enligt 110 § FAL den rätt som förut tillkommit försäkringstagaren till den
som är insatt som förmånstagare till försäkringen. Om det är förmåns-
tagaren som har dödat försäkringstagaren, blir emellertid regeln i
förevarande paragrafs första stycke tillämplig. Förmånstagaren har då
alltså förverkat sin rätt till försäkringen. Om förmånstagaren i stället
dödat en annan förmånstagare med bättre rätt än han själv, gäller vad
som sagts tidigare även vid denna typ av försäkring.
I övrigt kan hänvisas till specialmotiveringen till 15 kap. 1 § ÄB.
Andra stycket
Bestämmelserna motsvarar de nya reglerna i 15 kap. 1 § andra stycket
ÄB om förverkande av arv i fall då dödsfallet orsakats genom något annat
våldsbrott än mord och dråp. Vad som sägs i specialmotiveringen till
reglerna i ÄB är tillämpligt även i fråga om förverkande av rätt till
försäkring enligt förevarande stycke.
Tredje stycket
Bestämmelsen motsvarar regeln i 15 kap. 3 § ÄB.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
57
2. De nya bestämmelserna tillämpas endast om gärningen har begåtts Prop. 1990/91:194
efter ikraftträdandet.
Punkt 1
De nya bestämmelserna träder i kraft samtidigt med den i prop.
1990/91:58 föreslagna nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.
Punkt 2
På grund av reglernas karaktär bör tidpunkten för gärningen vara
avgörande för frågan om de nya bestämmelserna skall tillämpas. Endast
om gärningen har begåtts efter ikraftträdandet skall de nya bestämmelser-
na tillämpas.
17 §
Även om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären mot honom göra
gällande att skuldebrevet är förfalskat, att det på gäldenärens vägnar har
utfärdats av någon som saknade behörighet till det eller att det är ogiltigt
på grund av att det har kommit till under sådant tvång som anges i 28 §
iagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrätt-
ens område.
Vidare får gäldenären även mot en godtroende borgenär göra gällande
att skuldebrevet har utfärdats av någon som var omyndig eller handlade
under påverkan av en psykisk störning eller inte hade rätt att utfärda
skuldebrevet på grund av att en förvaltare enligt föräldrabalken var
förordnad för honom.
Slutligen får gäldenären även mot en godtroende borgenär åberopa att
skuldebrevet har dödats eller att betalning har fullgjorts genom att
fordringsbeloppet har satts ned i allmänt förvar eller att borgenären på
grund av preskription eller proklama har förlorat sin talan eller att
skuldförhållandet har ändrats genom tvångsackord.
Paragrafen innehåller regler om omständigheter som kan medföra att
ett skuldebrev är ogiltigt även mot en godtroende borgenär. Den ändring
som har gjorts är att orden "psykisk störning" har ersatt den tidigare
beskrivningen av det psykiska tillstånd hos utfärdaren som kan leda till
ogiltighet.
58
Erfordras enligt lag, att avtal eller annan rättshandling företas eller eljest
bekräftas med vittne får som sådant vittne inte godkännas den, mot vilken
rättshandlingen skall företas, inte heller den, som är under femton år eller
som på grund av en psykisk störning saknar insikt om betydelsen av sådan
bekräftelse. Vad som sagts nu gäller även när vid köp, byte eller gåva av
fast egendom eller tomträtt överlåtarens underskrift på fångeshandlingen
styrks av vittne.
Har till vittne tagits någon, som enligt vad nu sagts ej är behörig, vare
hans vittnesbekräftelse utan verkan.
Om testamentsvittne är särskilt stadgat.
Paragrafen reglerar behörighetsvillkoren för vittnen vid vissa rättshand-
lingar. Förutom en språklig översyn har den ändringen gjorts att orden
"psykisk störning" har ersatt den tidigare beskrivningen av de psykiska
tillstånd som utgör hinder mot att vara vittne.
2§
Ed får inte avläggas av den som är under femton år, eller av den som
på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig insikt om edens
betydelse.
Paragrafen innehåller regler om vem som får avlägga ed. Den ändring
som har gjorts är att orden "psykisk störning" har ersatt den tidigare
beskrivningen av det psykiska tillstånd vid vilket rätten skall pröva om
vederbörande får avlägga ed.
2 kap.
3 §
Den som vållar person- eller sakskada under påverkan av en allvarlig
psykisk störning skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn
till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omstän-
digheter. Detsamma gäller om någon vållar sådan skada under påverkan
av en annan psykisk störning och störningen inte är självförvållad och
tillfällig.
Paragrafen innehåller regler om skadeståndsansvar för personer med
psykiska avvikelser. Den ändring som har gjorts är att orden "allvarlig
psykisk störning" resp, "psykisk störning" har ersatt den tidigare beskriv-
ningen av de psykiska tillstånd som avses.
59
48 §
För den som är under 18 år görs anmälan eller ansökan i mål eller
ärenden enligt denna lag av barnets vårdnadshavare. Har barnet fyllt 12
år får sådan anmälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast
om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av en
psykisk störning eller på grund av något annat liknande förhållande.
Paragrafen innehåller regler om samtycke av barn vid anmälan eller
ansökan om ändring av barnets namn. Den ändring som har gjorts är att
orden "psykisk störning" har ersatt den tidigare beskrivningen av de
psykiska tillstånd vid vilka samtycke inte krävs.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i ärvdabalken,
3. lag om ändring i jordabalken,
4. lag om ändring i rättegångsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits
under inflytande av rubbad själsverksamhet,
6. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
7. lag om ändring i lagen (1936:81) om skuldebrev,
8. lag om ändring i lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar,
9. lag om ändring i lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets
tillvaratagande i utlandet,
10. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
11. lag om ändring i namnlagen (1982:670).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan-
den lagt fram.
60
Bilaga 1
I denna promemoria behandlas två frågor.
Den första handlar om förverkande av rätt att ta arv eller testamente eller
att få försäkringsersättning.
I 15 kap. ärvdabalken (ÄB) finns regler om förverkande av arv och
testamente. Dessa regler innebär bl.a. att den som genom brottslig
gärning uppsåtligen har dödat någon har förverkat sin rätt att ta arv eller
testamente efter den avlidne (15 kap. 1 § första stycket ÄB). Det görs
dock undantag för det fallet att gärningsmannen var under 15 år eller
handlade under inflytande av en sådan allvarlig psykisk störning som utgör
grund för straffrättslig särbehandling (15 kap. 1 § tredje stycket).
Enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) gäller liknande regler
i fråga om gärningsmannens rätt till försäkringsersättning med anledning
av dödsfallet (se 18 och 19 §§ FAL).
Förverkandereglerna i 15 kap. ÄB tillämpas också på gärningsmannens
rätt att vid bodelning i egenskap av efterlevande make få del i den
avlidnes giftorättsgods liksom beträffande hans rätt att då begära att som
sin andel vid bodelningen få behålla sitt giftorättsgods (se 12 kap. 2 §
andra stycket äktenskapsbalken). Enligt lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem gäller motsvarande för en efterlevande sambos rätt till
del i den avlidna sambons egendom (se 12 § tredje stycket i den lagen).
I promemorian föreslås att de nu berörda reglerna ändras i två
avseenden. För det första skall gärningsmannens rätt att ta arv eller testa-
mente eller att få försäkringsersättning förverkas också när han utan
uppsåt att döda orsakar någons död genom ett uppsåtligt och allvarligt
våldsbrott. För det andra begränsas undantaget för psykiskt störda så att
det skall krävas synnerliga skäl för att gärningsmannen skall få behålla sin
rätt att ta arv eller testamente eller att få försäkringsersättning. De
föreslagna ändringarna får full effekt också på de berörda reglerna om
bodelning i äktenskapsbalken och lagen om sambors gemensamma hem.
Den andra frågan som behandlas i promemorian gäller den begreppsbild-
ning rörande personer med psykiska störningar som förekommer inom
civilrätten. I promemorian föreslås att den begreppsbildning rörande den
aktuella personkretsen som enligt en lagrådsremiss med förslag till ny
lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda
lagöverträdare är avsedd att komma till användning inom den lagstiftning-
en får komma till användning också inom civilrätten och processrätten.
Det betyder att uttrycket "psykisk störning" används som grundläggande
sjukdomsbegrepp men att detta begrepp kvalificeras med ordet "allvarlig"
i vissa fall.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 1990/91:194
Bilaga 1
61
Promemorians lagförslag Bilaga 2 Prop. 1990/91.194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3, 5 och 5 a §§ och 11 kap. 4 §
föräldrabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
3 §
Makar må ej adoptera annor-
ledes än gemensamt. Dock må
ena maken ensam antaga adop-
tivbarn, där den andre vistas å
okänd ort eller är sinnessjuk eller
sinnesslö, ävensom eljest med den
andres samtycke adoptera den-
nes barn eller adoptivbarn eller
ock eget barn.
Makar får inte adoptera annat
än gemensamt. Den ena maken
får dock ensam anta adoptiv-
barn, om den andre vistas på
okänd ort eller lider av en all-
varlig psykisk störning. Den ena
maken får också annars med den
andres samtycke adoptera den-
nes barn eller adoptivbarn eller
eget barn.
Den som har fyllt tolv år får inte
Sådant samtycke behövs dock
inte, om den som skall adop-
teras
1. är under sexton år och det
skulle skada honom eller henne
att bli tillfrågad, eller
2. är varaktigt förhindrad att
lämna samtycke på grund av
psykisk sjukdom, hämmad för-
ståndsutveckling eller psykisk ab-
normitet av annat slag eller på
grund av något annat liknande
förhållande.
adopteras utan eget samtycke.
Sådant samtycke behövs dock
inte, om den som skall adop-
teras
1. är under sexton år och det
skulle skada honom eller henne
att bli tillfrågad, eller
2. är varaktigt förhindrad att
lämna samtycke på grund av
psykisk störning eller på grund
av något annat liknande förhåll-
ande.
1Balken omtryckt 1983:485.
62
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5a §
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Den som inte har fyllt 18 år får ej adopteras utan föräldrarnas
samtycke. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat
sig tillräckligt efter nedkomsten. Vid adoption av någon annans adoptiv-
barn skall i stället samtycke inhämtas från barnets adoptivföräldrar eller,
om en adoptivförälder är gift med någon av barnets föräldrar, från båda
dessa makar.
Samtycke enligt första stycket
behövs ej av den som är sinnes-
sjuk, sinnesslö, utan del i vårdna-
den eller på okänd ort. Är detta
fallet beträffande var och en av
dem som enligt första stycket
skall samtycka till adoptionen,
skall i stället samtycke inhämtas
från barnets förmyndare.
Samtycke enligt första stycket
behövs ej av den som lider av en
allvarlig psykisk störning eller är
utan del i vårdnaden eller på
okänd ort. Är detta fallet be-
träffande var och en av dem
som enligt första stycket skall
samtycka till adoptionen, skall i
stället samtycke inhämtas från
barnets förmyndare.
11 kap.
Om någon på grund av sjuk-
dom, hämmad förståndsutveckling
försvagat hälsotillstånd eller
liknande förhållande behöver
hjälp med att bevaka sin rätt,
förvalta sin egendom eller sörja
för sin person, skall rätten, om
det behövs, förordna god man
för honom eller henne. Förord-
nande får inte meddelas utan
samtycke av den för vilken god
man skall utses, om inte den
enskildes tillstånd hindrar att
hans eller hennes mening in-
hämtas.
Om någon på grund av sjuk-
dom, psykisk störning försvagat
hälsotillstånd eller liknande för-
hållande behöver hjälp med att
bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin per-
son, skall rätten, om det behövs,
förordna god man för honom
eller henne. Förordnande får
inte meddelas utan samtycke av
den för vilken god man skall
utses, om inte den enskildes
tillstånd hindrar att hans eller
hennes mening inhämtas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
63
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 §, 13 kap. 2 § och 15 kap. 1 och 3
§§ ärvdabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
Till testamentsvittne må ej
tagas den som är under femton
år eller på grund av sinnessjuk-
dom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av
vittnesbekräftelsen, ej heller
testators make eller den som
med honom är i rätt upp- eller
nedstigande skyldskap eller svå-
gerlag eller är hans syskon.
Ej må någon tagas till vittne vid
förordnande till honom själv,
hans make eller någon, vilken
med honom är i skyldskap eller
svågerlag som nyss sagts. För-
ordnande att vara testaments-
exekutör medför dock ej hinder
mot att vara vittne.
Åberopas testamentsvittne till bevis
balken är stadgat om sådant bevis.
Till testamentsvittne får inte
tas den som är under femton år
eller på grund av psykisk stör-
ning saknar insikt om betydelsen
av vittnesbekräftelsen, inte hel-
ler testators make eller den som
står i rätt upp- eller nedstigande
släktskap eller svågerlag till ho-
nom eller är hans syskon.
Ingen får tas till vittne vid för-
ordnande till honom själv, hans
make eller någon som står i så-
dant släktskap eller svågerlag till
honom som nyss sagts. Förord-
nande att vara testamentsexe-
kutör medför dock inte hinder
mot att vara vittne.
i rättegång, gäller vad i rättegångs-
13 kap.
Testamente är ej gällande, om
det upprättats under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller
Testamente är inte gällande,
om det har upprättats under
påverkan av en psykisk störning.
1Balken omtryckt 1981:359
64
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
annan rubbning av själsverksam-
heten.
15 kap.
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Ej må någon taga arv eller testa-
mente efter den som han genom
brottslig gärning uppsåtligen bragt
om livet.
Dräper han sålunda någon, som
är arvinge eller testamentstagare
efter annan, äger han ej bättre rätt
till arv eller testamente efter denne
än om den dräpte levat.
Vad nu sagts skall ej gälla, om
gärningsmannen var under femton
år eller handlat under inflytande
av sådan själslig abnormitet, som
avses i 30 kap. 6 § brottsbalken.
Vad i 1 och 2 §§ är sagt om
förövare av brottslig gärning gäll-
er envar som medverkat till
brottet såsom i 23 kap. 4 och 5
§§ brottsbalken sägs.
Den som genom brott uppsåtlig-
en har dödat någon får inte ta arv
eller testamente efter denne. Är den
dödade arvinge eller testa-
mentstagare efter någon annan, får
gärningsmannen inte bättre rätt till
arv eller testamente efter denne än
om den dödade hade levt.
Vad som sägs i första stycket
gäller även när någon annars har
begått en uppsåtlig gärning som
har
1. orsakat någon annans död,
2. innefattat våld på dennes person
och
3. utgjort brott för vilket lindrigare
straff än fängelse i ett år inte är
föreskrivet.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller inte, om gärnings-
mannen var under femton år.
Föreligger synnerliga skäl, skall
vad som sägs i första och andra
styckena inte heller tillämpas, om
gärningsmannen handlade under
påverkan av en allvarlig psykisk
störning.
§
Vad som sägs i 1 och 2 §§ om
den som har begått ett brott gäller
också var och en som har med-
verkat till brottet såsom sägs i
23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken.
2Senaste lydelse 1990:35
65
5 Riksdagen 1991/91. Samt. 1. Nr 194
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
1. Denna lag trader i kraft den 1 januari 1992.
2. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall 15 kap. 1 § i dess äldre
lydelse fortfarande tillämpas.
66
Härigenom föreskrivs att 18 kap. 3 § jordabalken1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
18 kap.
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger ej tillämpning, om
1. handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte
ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är
ogiltig såsom tillkommen under sådant tvång som avses i 28 § lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område,
2. rätte ägaren, när han utfär-
dade den handling på vilken
äganderätten grundats, var i
konkurs eller omyndig eller
handlade under inflytande av
rubbad själsverksamhet eller inte
hade rådighet över den fasta
egendomen på grund av att en
förvaltare enligt föräldrabalken
var förordnad för honom,
2. rätte ägaren, när han utfär-
dade delade den handling på
vilken äganderätten grundats,
var i konkurs eller omyndig eller
handlade under påverkan av psy-
kisk störning eller inte hade rå-
dighet över den fasta egendom-
en på grund av att en förvaltare
enligt föräldrabalken var förord-
nad för honom,
3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, enär det icke skett i föreskriven form
eller med iakttagande av andra föreskrivna villkor eller med samtycke av
någon vars rätt beröres eller med stöd av tillstånd eller annan
åtgärd av domstol eller annan myndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
lSenaste lydelse 1988:1257.
67
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 §, 21 kap. 3 §, 36 kap, 4 och 13 §§
samt 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
1 §r
Förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Kan det antas att vid förhandling kommer att förebringas uppgift, för
vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (1980:
100) må rätten, om det bedömes vara av synnerlig vikt att uppgiften ej
röjes, förordna att förhandlingen i vad den angår uppgiften skall hållas
inom stängda dörrar. Även i annat fall må förhandling hållas inom
stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller
9 kap. 15 eller 16 § sekretesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling
under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende,
enligt 5 kap. 1 § eller 9 kap. 17 § samma lag. Förhandling skall alltid
hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att
uppgiften röjes vid förhandlingen.
Förhör med den som är under Förhör med den som är under
femton år eller lider av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten må
hållas inom stängda dörrar.
Är eljest för särskilda fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom
femton år eller lider av en psy-
kisk störning får hållas inom
stängda dörrar.
stängda dörrar, vare det gällande.
21 kap.
3 §2
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas
av försvarare.
lSenaste lydelse 1990:319.
2Senaste lydelse 1983:920
68
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Försvarare utses av den miss-
tänkte. Är den misstänkte under
aderton år eller sinnessjuk eller
sinnesslö, utses försvarare av den
som har vårdnaden om honom.
Har den misstänkte för sig ställt
rättegångsombud, anses om-
budet som försvarare.
Försvarare utses av den miss-
tänkte. Är den misstänkte under
aderton år eller lider han av
allvarlig psykisk störning, utses
försvarare av den som har vård-
naden om honom. Har den
misstänkte för sig ställt rätte-
gångsombud, anses ombudet
som försvarare.
En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag
åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omstän-
digheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att iaktta
vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Om försvarare
gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket.
36 kap.
Är den som åberopas till vitt-
ne under femton år eller lider
han av sinnessjukdom, sinnes-
slöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten, pröve rätten
med hänsyn till omständigheter-
na, om han må höras som vitt-
ne.
Är den som åberopas till vitt-
ne under femton år eller lider
han av en psykisk störning prövar
rätten med hänsyn till omstän-
digheterna, om han får höras
som vittne.
13 §3
Ed må ej avläggas av
1. den som är under femton
år; eller
2. den som på grund av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
finnes sakna erforderlig insikt
om betydelsen av ed.
Ej heller må i brottmål ed avlä
som avses i 3 §.
Ed får inte avläggas av
1. den som är under femton
år; eller
2. den som på grund av en
psykisk störning befinns sakna
erforderlig insikt om betydelsen
av ed.
av någon den tilltalade närstående,
3Senaste lydelse 1975:1288.
69
Nuvarande lydelse
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Föreslagen lydelse
46 kap.
15 §4
Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
inställer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna sig per-
sonligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han skall
hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Kan saken utredas tillfreds- Kan saken utredas tillfreds-
ställande, får målet avgöras trots
att den tilltalade har inställt sig
endast genom ombud eller har
uteblivit, om
1. det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än bö-
ter, fängelse i högst tre måna-
der, villkorlig dom eller skydds-
tillsyn eller sådana påföljder i
förening,
2. den tilltalade, sedan stäm-
ning delgetts honom, har avvikit
eller håller sig undan på sådant
sätt att han inte kan hämtas till
huvudförhandlingen, eller
3. den tilltalade lider av sin-
nessjttkdom eller sinnesslöhet och
hans närvaro på grund därav
inte är nödvändig.
ställande, får målet avgöras trots
att den tilltalade har inställt sig
endast genom ombud eller har
uteblivit, om
1. det inte finns anledning att
döma till annan påföljd än bö-
ter, fängelse i högst tre måna-
der, villkorlig dom eller skydds-
tillsyn eller sådana påföljder i
förening,
2. den tilltalade, sedan stäm-
ning delgetts honom, har avvikit
eller håller sig undan på sådant
sätt
att han inte kan hämtas till hu-
vudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en
allvarlig psykisk störning och hans
närvaro på grund därav inte är
nödvändig.
I fall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den
tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhand-
ling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter
det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gärning, får
fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de
gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.
4Senaste lydelse 1987:747
70
Med de påföljder som anges i andra stycket 1 skall likställas förordnan- Prop. 1990/91:194
de enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock inte, Bilaga 2
om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid som
överstiger tre månader.
I fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om den
tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
71
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1924:323) om verkan av
avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet samt lagen
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Lag om verkan av avtal, som
slutits under inflytande av rub-
bad själsverksamhet
Har någon under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksam-
heten ingått avtal, vare avtalet
ogiltigt, och bäre envar åter vad
han mottagit eller utgive, om det
ej kan ske, ersättning för dess
värde. Dock vare, där ej nedan
annorlunda stadgas, den som
ingått avtal i sådant sinnestillstånd,
ej pliktig att utgiva ersättning i
vidare mån än vad han mottagit
använts till skäligt underhåll
eller eljest finnes hava för honom
medfört nytta
Lag om verkan av avtal, som
slutits under påverkan av psykisk
störning
Ett avtal som någon har ingått
under påverkan av psykisk stör-
ning är ogiltigt. Var och en skall
då lämna tillbaka vad han har
tagit emot eller, om det inte kan
ske, betala ersättning för dess
värde. Om inte annat följer av
andra stycket är dock den som har
ingått avtal i sådant sinnestillstånd,
inte skyldig att betala ersättning i
vidare mån än vad han mottagit
använts till skäligt underhåll
eller annars befinns ha medfört
nytta för honom.
Var den, med vilken avtalet slöts, i god tro, äge han rätt att i den
omfattning, som prövas skälig, utbekomma ersättning för den förlust, som
föranletts av avtalet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
72
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall införas två nya paragrafer, 20 a § och 100 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20a §
1100 a § finns bestämmelser om
förlust av rätt till ersättning från
livförsäkring i vissa falk I den mån
dessa bestämmelser är tillämpliga,
gäller de i stället för bestämmel-
serna i 18-20 §§.
100a §
Om någon genom brott uppsåt-
ligen har dödat den försäkrade
eller en förmånstagare, gäller be-
stämmelserna i 15 kap. ärvdabalk-
en om förlust av rätt att ta arv
eller testamente för gärningsman-
nens rätt till försäkringsersättning-
en.
Vad som sägs i första stycket
gäller även när någon annars har
begått en uppsåtlig gärning som
har
1. orsakat den försäkrades eller en
förmånstagares död,
2. innefattat våld på dennes person
och
3. utgjort brott för vilket lindrigare
straff än fängelse i ett år inte är
föreskrivet.
Vad som sägs i första och andra
styckena om den som har begått
ett brott gäller också var och en
som har medverkat till brottet
såsom sägs i 23 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
73
2. Har den försäkrade avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmel- Prop. 1990/91:194
ser fortfarande tillämpas. Bilaga 2
74
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1936:81) om skuldebrev skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
17 §r
Aven om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären mot honom göra
gällande att skuldebrevet är förfalskat, att det på gäldenärens vägnar har
utfärdats av någon som saknade behörighet till det eller att det är ogiltigt
på grund av att det har kommit till under sådant tvång som anges i 28 §
lagen (1915:218) om avtal och andra
ens område.
Vidare får gäldenären även
mot en godtroende borgenär
göra gällande att skuldebrevet
har utfärdats av någon som var
omyndig eller handlade under
inflytande av rubbad själsverk-
samhet eller inte hade rätt att
utfärda skuldebrevet på grund
av att en förvaltare enligt föräl-
drabalken var förordnad för
rättshandlingar på förmögenhetsrätt-
Vidare får gäldenären även
mot en godtroende borgenär
göra gällande att skuldebrevet
har utfärdats av någon som var
omyndig eller handlade under
påverkan av psykisk störning eller
inte hade rätt att utfärda skul-
debrevet på grund av att en
förvaltare enligt föräldrabalken
var förordnad för honom.
honom.
Slutligen får gäldenären även mot godtroende borgenär åberopa att
skuldebrevet har dödats eller att betalning har fullgjorts genom att
fordringsbeloppet har satts ned i allmänt förvar eller att borgenären på
grund av preskription eller proklama har förlorat sin talan eller att
skuldförhållandet har ändrats genom tvångsackord.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
lSenaste lydelse 1988:1265.
75
Föreslagen lydelse
Erfordras enligt lag, att avtal
eller annan rättshandling/öretav
eller eljest bekräftas med vittne
får som sådant vittne inte god-
kännas den, mot vilken rätts-
handlingen skall företas, inte
heller den, som är under femton
år eller som på grund av psykisk
störning, saknar insikt om bety-
delsen av sådan bekräftelse. Vad
som sagts nu gäller även när vid
köp, byte eller gåva av fast eg-
endom eller tomträtt överlåta-
rens underskrift på fångeshand-
lingen styrks av vittne.
8 Förslag till Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Erfordras enligt lag, att avtal
eller annan rättshandling/öreta-
ges eller eljest bekräftas med
vittne må som sådant vittne ej
godkännas den, mot vilken rätts-
handlingen skall företagas, ej
heller den, som är under femton
år eller som på grund av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av
sådan bekräftelse. Vad som
sagts nu gäller även när vid köp,
byte eller gåva av fast egendom
eller tomträtt överlåtarens un-
derskrift på fångeshandlingen
styrkes av vittne.
Har till vittne tagits någon, som enligt vad nu sagts ej är behörig, vare
hans vittensbekräftelse utan verkan.
Om testamentsvittne är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
LSenaste lydelse 1970:1014.
76
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1946:819) om upptagande av ed för
rättighets tillvaratagande i utlandet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Ej må ed avläggas av den som
är under femton år, eller av den
som på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten finnes sakna
erforderlig insikt om edens bety-
delse.
Föreslagen lydelse
§
Ed får inte avläggas av den
som är under femton år, eller
av den som på grund av en
psykisk störning finnes sakna
erforderlig insikt om edens bety-
delse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
77
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
Den som vållar person- eller
sakskada under inflytande av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet
skall ersätta skadan i den mån
det är skäligt med hänsyn till
hans sinnestillstånd, handlingens
beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra eko-
nomiska förhållanden samt öv-
riga omständigheter. Detsamma
gäller om någon vållar sådan
skada under inflytande av annan
rubbning av själsverksamheten och
rubbningen icke är självförvållad
och tillfällig.
Den som vållar person- eller
sakskada under påverkan av en
allvarlig psykisk störning skall
ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans sin-
nestillstånd, handlingens beskaf-
fenhet, föreliggande ansvarsför-
säkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga om-
ständigheter. Detsamma gäller
om någon vållar sådan skada
under påverkan av en annan
psykisk störning och störningen
inte är självförvållad och tillfäll-
ig-
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1Lagen omtryckt 1975:404.
78
Prop. 1990/91:194
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 48 § namnlagen(1982:670)lskall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 §
För den som är under 18 år
görs anmälan eller ansökan i
mål eller ärenden enligt denna
lag av barnets vårdnadshavare.
Har barnet fyllt 12 år får sådan
anmälan eller ansökan göras
utan barnets samtycke endast
om barnet är varaktigt förhind-
rat att lämna samtycke på grund
av psykisk sjukdom,hämmad för-
ståndsutveckling eller psykisk ab-
normitet av annat slag eller på
grund av något annat liknande
förhållande.
För den som är under 18 år
görs anmälan eller ansökan i
mål eller ärenden enligt denna
lag av barnets vårdnadshavare.
Har barnet fyllt 12 år får sådan
anmälan eller ansökan göras
utan barnets samtycke endast
om barnet är varaktigt förhind-
rat att lämna samtycke på grund
av psykisk störning e\\er på grund
av något annat liknande förhåll-
ande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
lLagen omtryckt 1982:1134.
79
Bilaga 3
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten över
Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt, Riksåklagaren, Socialstyrelsen,
Försäkringsinspektionen, Kammarkollegiet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Uppsala universitet, Riksdagens ombudsmän (JO), Sveriges Advokatsam-
fund, Föreningen Jurister vid Sveriges Allmänna advokatbyråer, Svenska
Läkaresällskapet, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, Ar-
betsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA), Statens löne- och
pensionsverk (SPV), Kommunernas Försäkringsaktiebolag (KFA),
Försäkringsjuridiska föreningen, Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO), Centerkvinnorna, Folkpartiets Kvinnoförbund, Moderata
Kvinnoförbundet samt Begravningsföreningen Fonus.
Psykiatriska nämnden, Sveriges domareförbund, Svenska psykiatriska
föreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund,
Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Handikappförbundens Centralkommitté
(HCK), De Handikappades Riksförbund (DHR) och Riksförbundet för
Social och Mental Hälsa (RSMH) har beretts tillfälle att avge yttranden
men har avstått från att yttra sig.
Prop. 1990/91:194
Bilaga 3
80
Bilaga 4 Prop. 1990/91:194
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3, 5 och 5 a §§ och 11 kap. 4 §
föräldrabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
Makar må ej adoptera annor-
ledes än gemensamt. Dock må
ena maken ensam antaga adop-
tivbarn, där den andre vistas å
okänd ort eller är sinnessjuk eller
sinnesslö, ävensom eljest med den
andres samtycke adoptera den-
nes barn eller adoptivbarn eller
ock eget barn.
Makar får inte adoptera annat
än gemensamt. Den ena maken
får dock ensam anta adoptiv-
barn, om den andre vistas på
okänd ort eller lider av en all-
varlig psykisk störning. Den ena
maken får också annars med den
andres samtycke adoptera den-
nes barn eller adoptivbarn eller
eget barn.
Den som har fyllt tolv år får inte adopteras utan eget samtycke.
Sådant samtycke behövs dock inte, om den som skall adopteras
1. är under sexton år och det skulle skada honom eller henne att bli
tillfrågad, eller
2. är varaktigt förhindrad att
lämna samtycke på grund av
psykisk sjukdom, hämmad för-
ståndsutveckling eller psykisk ab-
normitet av annat slag eller på
grund av något annat liknande
förhållande.
2. är varaktigt förhindrad att
lämna samtycke på grund av en
psykisk störning eller på grund av
något annat liknande förhål-
lande.
falken omtryckt 1990:1526.
81
6 Riksdagen 1991/91. Sami. 1. Nr 194
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 a §
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan föräldrarnas
samtycke. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat
sig tillräckligt efter nedkomsten. Vid adoption av någon annans adoptiv-
barn skall i stället samtycke inhämtas från barnets adoptivföräldrar eller,
om en adoptivförälder är gift med någon av barnets föräldrar, från båda
dessa makar.
Samtycke enligt första stycket
behövs ej av den som är sinnes-
sjuk, sinnesslö, utan del i vårdna-
den eller på okänd ort. Är detta
fallet beträffande var och en av
dem som enligt första stycket
skall samtycka till adoptionen,
skall i stället samtycke inhämtas
från barnets förmyndare.
Samtycke enligt första stycket
behövs ej av den som lider av en
allvarlig psykisk störning eller är
utan del i vårdnaden eller på
okänd ort. Är detta fallet be-
träffande var och en av dem
som enligt första stycket skall
samtycka till adoptionen, skall i
stället samtycke inhämtas från
barnets förmyndare.
11 kap.
Om någon på grund av sjuk-
dom, hämmad förståndsutveckling
försvagat hälsotillstånd eller
liknande förhållande behöver
hjälp med att bevaka sin rätt,
förvalta sin egendom eller sörja
för sin person, skall rätten, om
det behövs, förordna god man
för honom eller henne. Förord-
nande får inte meddelas utan
samtycke av den för vilken god
man skall utses, om inte den
enskildes tillstånd hindrar att
hans eller hennes mening in-
hämtas.
Om någon på grund av sjuk-
dom, psykisk störning försvagat
hälsotillstånd eller liknande för-
hållande behöver hjälp med att
bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin per-
son, skall rätten, om det behövs,
förordna god man för honom
eller henne. Förordnande får
inte meddelas utan samtycke av
den för vilken god man skall
utses, om inte den enskildes
tillstånd hindrar att hans eller
hennes mening inhämtas.
82
Denna lag trader i kraft den 1 januari 1992.
83
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 §, 13 kap. 2 § och 15 kap. 1 och 3
§§ ärvdabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 kap.
Till testamentsvittne m<5 ej
tagas den som är under femton
år eller på grund av sinnessjuk-
dom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av
vittnesbekräftelsen, ej heller
testators make eller den som
med honom är i rätt upp- eller
nedstigande skyldskap eller svå-
gerlag eller är hans syskon.
Ej må någon tagas till vittne vid
förordnande till honom själv,
hans make eller någon, vilken
med honom är i skyldskap eller
svågerlag som nyss är sagt. För-
ordnande att vara testaments-
exekutör medför dock ej hinder
att vara vittne.
Åberopas testamentsvittne till bevis
balken är stadgat om sådant bevis.
Till testamentsvittne får inte
tas den som är under femton år
eller på grund av en psykisk stör-
ning saknar insikt om betydelsen
av vittnesbekräftelsen, inte hel-
ler testators make eller den som
står i rätt upp- eller nedstigande
släktskap eller svågerlag ft’Z/ ho-
nom eller är hans syskon.
Ingen får tas till vittne vid för-
ordnande till honom själv, hans
make eller någon som står i så-
dant släktskap eller svågerlag till
honom som nyss är sagt. För-
ordnande att vara testaments-
exekutör medför dock inte hin-
der att vara vittne.
i rättegång, gäller vad i rättegångs-
balken omtryckt 1981:359.
84
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
13 kap.
Testamente är ej gällande, om
det upprättats under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverk-
samheten.
Ett testamente gäller inte, om det
har upprättats under påverkan av
en psykisk störning.
15 kap.
1 §2
Ej må någon taga arv eller testa-
mente efter den som han genom
brottslig gärning uppsåtligen bragt
om livet.
Dräper han sålunda någon, som
är arvinge eller testamentstagare
efter annan, äger han ej bättre rätt
till arv eller testamente efter denne
än om den dräpte levat.
Vad nu sagts skall ej gälla, om
gärningsmannen var under femton
år eller handlat under inflytande
av sådan själslig abnormitet, som
avses i 30 kap. 6 § brottsbalken.
Den som genom brott uppsåtlig-
en har dödat någon får inte ta arv
eller testamente efter denne. År den
dödade arvinge eller testa-
mentstagare efter någon annan, får
gärningsmannen inte bättre rätt till
arv eller testamente efter denne än
om den dödade hade levt.
Vad som sägs i första stycket
gäller även när någon annars har
orsakat någon annans död genom
en uppsåtlig gärning som innefattat
våld på dennes person och utgjort
brott för vilket lindrigare straff än
fängelse i ett år inte är föreskrivet.
Lika med våld anses att försätta
någon i vanmakt eller annat så-
dant tillstånd.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller inte, om gärnings-
mannen var under femton år.
Vad som sägs i första och andra
styckena gäller inte heller, om det
föreligger synnerliga skäl däremot
med hänsyn till gärningens beskaf-
fenhet. Vid bedömningen skall
också beaktas,
2Senaste lydelse 1990:35.
85
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1. om gärningsmannen begick
gärningen under påverkan av en
allvarlig psykisk störning eller
2. om gärningsmannen var under
arton år och hans handlande stod
i samband med uppenbart bris-
tande utveckling erfarenhet eller
omdömesförmåga hos honom.
3 §
Vad i 1 och 2 §§ är sagt om
förövare av brottslig gärning gäll-
er envar som medverkat till
brottet såsom i 23 kap. 4 och 5
§§ brottsbalken sägs.
Vad som sägs i 1 och 2 §§ om
den som har begått ett brott gäller
också var och en som har med-
verkat till brottet såsom sägs i
23 kap. 4 och 5 §§ brotts-
balken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Har gärningen begåtts före ikraftträdandet, skall 15 kap. 1 § i dess
äldre lydelse fortfarande tillämpas.
86
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 18 kap. 3 § jordabalken skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
3 §r
Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger ej tillämpning, om
1. handling på vilken äganderätten grundats är förfalskad eller på rätte
ägarens vägnar utfärdad av någon som saknade behörighet därtill eller är
ogiltig såsom tillkommen under sådant tvång som avses i 28 § lagen
(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område,
2. rätte ägaren, när han utfär-
dade den handling på vilken
äganderätten grundats, var i
konkurs eller, omyndig eller
handlade under inflytande av
rubbad själsverksamhet eller inte
hade rådighet över den fasta
egendomen på grund av att en
förvaltare enligt föräldrabalken
var förordnad för honom,
2. rätte ägaren, när han utfär-
dade den handling på vilken
äganderätten grundats, var i
konkurs eller omyndig eller
handlade under påverkan av en
psykisk störning eller inte hade
rådighet över den fasta egendo-
men på grund av att en förval-
tare enligt föräldrabalken var
förordnad för honom,
3. förvärvet enligt lag är ogiltigt, enär det icke skett i föreskriven form
eller med iakttagande av andra föreskrivna villkor eller med samtycke av
någon vars rätt beröres eller med stöd av tillstånd eller annan åtgärd av
domstol eller annan myndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1Senaste lydelse 1988:1257.
87
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 §, 21 kap. 3 §, 36 kap, 4 och 13 §§
samt 46 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
1 51
Förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Kan det antagas att vid förhandling kommer att förebringas uppgift, för
vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen (1980:
100) må rätten, om det bedömes vara av synnerlig vikt att uppgiften ej
röjes, förordna att förhandlingen i vad den angår uppgiften skall hållas
inom stängda dörrar. Även i annat fall må förhandling hållas inom
stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § eller
9 kap. 15 eller 16 § sekretesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling
under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende,
enligt 5 kap. 1 § eller 9 kap. 17 § samma lag. Förhandling skall alltid
hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket samma lag och det skulle strida mot avtal som avses där att
uppgiften röjes vid förhandlingen.
Förhör med den som är under Förhör med den som är under
femton år eller lider av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten må
hållas inom stängda dörrar.
femton år eller lider av en psy-
kisk störning får hållas inom
stängda dörrar.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom
stängda dörrar, vare det gällande.
21 kap.
3 §2
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas
av försvarare.
1Senaste lydelse 1990:319.
2Senaste lydelse 1983:920.
88
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Försvarare utses av den miss-
tänkte. Är den misstänkte under
aderton år eller sinnessjuk eller
sinnesslö, utses försvarare av den
som har vårdnaden om honom.
Har den misstänkte för sig ställt
rättegångsombud, anses om-
budet som försvarare.
Försvarare utses av den miss-
tänkte. Är den misstänkte under
aderton år eller lider han av en
allvarlig psykisk störning, utses
försvarare av den som har vård-
naden om honom. Har den
misstänkte för sig ställt rätte-
gångsombud, anses ombudet
som försvarare.
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag
åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omstän-
digheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att iaktta
vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Om försvarare
gäller i övrigt 12 kap. 2-5 §§ samt 6 § andra stycket.
36 kap.
Är den som åberopas till vitt-
ne under femton år eller lider
han av sinnessjukdom, sin-
nesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten, pröve rätten
med hänsyn till omständigheter-
na, om han zn<5 höras som vitt-
ne.
Är den som åberopas till vitt-
ne under femton år eller lider
han av en psykisk störning prövar
rätten med hänsyn till omstän-
digheterna, om han får höras
som vittne.
Ed må ej avläggas av
1. den som är under femton
år; eller
2. den som på grund av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
finnes sakna erforderlig insikt
om betydelsen av ed.
Ej heller må i brottmål ed avläggas
som avses i 3 §.
P
Ed får inte avläggas av
1. den som är under femton
år; eller
2. den som på grund av en
psykisk störning befinns sakna
erforderlig insikt om betydelsen
av ed.
av någon den tilltalade närstående,
3Senaste lydelse 1975:1288.
89
7 Riksdagen 1991/91. Sami. 1. Nr 194
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
46 kap.
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
15 §4
Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
inställer han sig genom ombud då han har förelagts att infinna sig per-
sonligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han skall
hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.
Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den
tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse
i högst tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana
påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan stämning delgetts honom, har avvikit eller håller
sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhandlingen
eller
3. den tilltalade lider av en
allvarlig psykisk störning och hans
närvaro på grund därav inte är
nödvändig.
3. den tilltalade lider av sin-
nessjukdom eller sinnesslöhet och
hans närvaro på grund därav
inte är nödvändig.
I fall som avses i andra stycket 1 får fängelse ådömas endast om den
tilltalade tidigare har uteblivit från ett rättegångstillfälle för huvudförhand-
ling i målet eller då har inställt sig endast genom ombud. Har åtalet efter
det tidigare rättegångstillfället utvidgats till att avse ytterligare gärning, får
fängelse ådömas endast om anledning fanns att döma till fängelse för de
gärningar som åtalet avsåg innan det utvidgades.
Med de påföljder som anges i andra stycket 1 skall likställas förordnan-
de enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Detta gäller dock inte,
om i samband med förordnandet villkorligt medgiven frihet
fängelsestraff skall förklaras förverkad i fråga om en strafftid
överstiger tre månader.
I fall som avses i andra stycket 2 får målet avgöras även om
tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.
Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit.
från
som
den
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
4Senaste lydelse 1987:747.
90
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1924:323) om verkan av
avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet samt lagen
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Lag om verkan av avtal, som
slutits under inflytande av rub-
bad själsverksamhet
Lag om verkan av avtal, som
slutits under påverkan av en
psykisk störning
Har någon under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
annan rubbning av själsverksam-
heten ingått avtal, vare avtalet
ogiltigt, och bäre envar åter vad
han mottagit eller utgive, om det
ej kan ske, ersättning för dess
värde. Dock vare, där ej nedan
annorlunda stadgas, den, som
ingått avtal i sådant sinnestill-
stånd, ej pliktig att utgiva ersätt-
ning i vidare mån än vad han
mottagit använts till skäligt un-
derhåll eller eljest finnes hava för
honom medfört nytta.
Var den, med vilken avtalet slöts,
omfattning, som prövas skälig, utbekc
föranletts av avtalet.
Ett avtal som någon har ingått
under påverkan av en psykisk stör-
ning är ogiltigt. Var och en skall
dä lämna tillbaka vad han har
tagit emot eller, om det inte kan
ske, betala ersättning för dess
värde. Om inte annat följer av
andra stycket är dock den som
har ingått avtal i sådant sinnes-
tillstånd, inte skyldig att betala
ersättning i vidare mån än vad
han mottagit använts till skäligt
underhåll eller annars befinns ha
medfört nytta för honom.
i god tro, äge han rätt att i den
mma ersättning för den förlust, som
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
91
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
skall införas två nya paragrafer, 20 a § och 100 a §, av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
20 a § 1100 a § finns bestämmelser om 100 a § Om någon genom brott uppsåt- Vad som sägs i första stycket Vad som sägs i första och andra |
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
92
2. De nya bestämmelserna tillämpas endast om gärningen har begåtts Prop. 1990/91:194
efter ikraftträdandet. Bilaga 4
93
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1936:81) om skuldebrev skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
17 S1
Aven om en ny borgenär är i god tro, får gäldenären mot honom göra
gällande att skuldebrevet är förfalskat, att det på gäldenärens vägnar har
utfärdats av någon som saknade behörighet till det eller att det är ogiltigt
på grund av att det har kommit till under sådant tvång som anges i 28 §
lagen (1915:218) om avtal och andra
ens område.
Vidare får gäldenären även
mot en godtroende borgenär
göra gällande att skuldebrevet
har utfärdats av någon som var
omyndig eller handlade under
inflytande av rubbad själsverk-
samhet eller inte hade rätt att
utfärda skuldebrevet på grund
av att en förvaltare enligt för-
äldrabalken var förordnad för
rättshandlingar på förmögenhetsrätt-
Vidare får gäldenären även
mot en godtroende borgenär
göra gällande att skuldebrevet
har utfärdats av någon som var
omyndig eller handlade under
påverkan av en psykisk störning
eller inte hade rätt att utfärda
skuldebrevet på grund av att en
förvaltare enligt föräldrabalken
var förordnad för honom.
honom.
Slutligen får gäldenären även mot en godtroende borgenär åberopa att
skuldebrevet har dödats eller att betalning har fullgjorts genom att
fordringsbeloppet har satts ned i allmänt förvar eller att borgenären på
grund av preskription eller proklama har förlorat sin talan eller att
skuldförhållandet har ändrats genom tvångsackord.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1Senaste lydelse 1988:1265.
94
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att lagen (1946:805) med särskilda bestämmelser
angående vittne vid vissa rättshandlingar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Erfordras enligt lag, att avtal
eller annan rättshandling/öreta-
ges eller eljest bekräftas med
vittne må som sådant vittne ej
godkännas den, mot vilken rätts-
handlingen skall företagas, ej hel-
ler den, som är under femton år
eller som på grund av sinnes-
sjukdom, sinnesslöhet eller annan
rubbning av själsverksamheten
saknar insikt om betydelsen av
sådan bekräftelse. Vad som
sagts nu gäller även när vid köp,
byte eller gåva av fast egendom
eller tomträtt överlåtarens un-
derskrift på fångeshandlingen
styrkes av vittne.
Föreslagen lydelse
Erfordras enligt lag, att avtal
eller annan rättshandling/öretos
eller eljest bekräftas med vittne
får som sådant vittne inte god-
kännas den, mot vilken rätts-
handlingen skall företas, inte
heller den, som är under femton
år eller som på grund av en
psykisk störning saknar insikt om
betydelsen av sådan bekräftelse.
Vad som sagts nu gäller även
när vid köp, byte eller gåva av
fast egendom eller tomträtt
överlåtarens underskrift på
fångeshandlingen styrks av vitt-
ne.
Har till vittne tagits någon, som enligt vad nu sagts ej är behörig, vare
hans vittnesbekräftelse utan verkan.
Om testamentsvittne är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
rSenaste lydelse 1970:1014.
95
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1946:819) om upptagande av ed för
rättighets tillvaratagande i utlandet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Ej må ed avläggas av den som
är under femton år, eller av den
som på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten finnes sakna
erforderlig insikt om edens bety-
delse.
Föreslagen lydelse
§
Ed får inte avläggas av den
som är under femton år, eller
av den som på grund av en
psykisk störning befinns sakna
erforderlig insikt om edens bety-
delse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
96
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
Den som vållar person- eller
sakskada under inflytande av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet
skall ersätta skadan i den mån
det är skäligt med hänsyn till
hans sinnestillstånd, handlingens
beskaffenhet, föreliggande an-
svarsförsäkring och andra eko-
nomiska förhållanden samt övri-
ga omständigheter. Detsamma
gäller om någon vållar sådan
skada under inflytande av annan
rubbning av själsverksamheten och
rubbningen icke är självförvållad
och tillfällig.
Den som vållar person- eller
sakskada under påverkan av en
allvarlig psykisk störning skall
ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans sin-
nestillstånd, handlingens beskaf-
fenhet, föreliggande ansvarsför-
säkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga om-
ständigheter. Detsamma gäller
om någon vållar sådan skada
under påverkan av en annan
psykisk störning och störningen
inte är självförvållad och tillfäl-
lig-
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
*Lagen omtryckt 1975:404.
97
Prop. 1990/91:194
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 48 § namnlagen(1982:670)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 §
För den som är under 18 år
görs anmälan eller ansökan i
mål eller ärenden enligt denna
lag av barnets vårdnadshavare.
Har barnet fyllt 12 år får sådan
anmälan eller ansökan göras
utan barnets samtycke endast
om barnet är varaktigt förhind-
rat att lämna samtycke på grund
av psykisk sjukdom, hämmad för-
ståndsutveckling eller psykisk ab-
normitet av annat slag eller på
grund av något annat liknande
förhållande.
För den som är under 18 år
görs anmälan eller ansökan i
mål eller ärenden enligt denna
lag av barnets vårdnadshavare.
Har barnet fyllt 12 år får sådan
anmälan eller ansökan göras
utan barnets samtycke endast
om barnet är varaktigt förhind-
rat att lämna samtycke på grund
av en psykisk störning eller på
grund av något annat liknande
förhållande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1Lagen omtryckt 1982:1134.
98
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-05-06
Bilaga 5 Prop. 1990/91:194
Bilaga 5
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl, regeringsrådet Bertil
Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 2 maj 1991 har regeringen
på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per-Anders
Broqvist.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
99
Prop. 1990/91:194
Regeringens proposition 1
Propositionens huvudsakliga innehäll 1
Propositionens lagförslag 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1991 20
1 Inledning 20
2 Allmän motivering 21
2.1 Regler om förverkande av rätt till arv
och försäkringsersättning m.m. 21
2.1.1 Nuvarande ordning 21
2.1.2 Reformbehovet 22
2.1.3 Utvidgning av reglerna om förverkande av rätten att
ta arv eller testamente 23
2.1.4 Undantag från reglerna om förverkande av rätten att
ta arv eller testamente 26
2.1.5 Förverkande av rätt till försäkringsersättning 30
2.1.6 Bodelning 37
2.2 Terminologin för personer med psykiska störningar 38
2.2.1 Propositionen om psykiatrisk tvångsvård, m.m. 38
2.2.2 Ny terminologi inom civilrätten 41
2.2.3 Ny terminologi inom processrätten 43
2.3 Ikraftträdande m.m. 44
2.4 Kostnader och resursbehov 44
3 Upprättade lagförslag 45
4 Specialmotivering 46
4.1 Allmänt om de föreslagna lagändringarna 46
4.2 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 46
4.3 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 47
4.4 Förslaget till lag om ändring i jordabalken 52
4.5 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 53
4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1924:323) om
verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad
själsverksamhet 55
4.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal 56
4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:81) om
skuldebrev 58
4.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:805) med
särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa
rättshandlingar 59
4.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:819) om
upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet 59
4.11 Förslaget till lag om ändring i skadestånds-
lagen (1972:207) 59
4.12 Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1982:670) 60
5 Hemställan
6 Beslut
60 Prop. 1990/91:194
60
Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1990:75)
Förverkande av rätt att ta arv m.m.
Bilaga 2 Departementspromemorians lagförslag
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag
Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde
den 6 maj 1991
gotab 98786, Stockholm 1991