Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1990/91:181

om sjuklön, m.m.


Prop. 1990/91:181


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo­gade utdrag ur regeringsprotokollet den 18 april 1991.


På regeringens vägnar Ingvar Carlsson


Ingela Thalén


Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om sjuklön som skall utgöra grunden för sjukersättningen framför allt vid korta sjukdomsfall.

Enligt förslaget ges arbetstagare en lagstadgad rätt att under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss del av den lön och andra anställningsförmåner som han skulle ha fått om han fullgjort sina arbetsuppgifter. Andelen skall vara 75 % de första tre dagarna med sjuklön och 90% återstående dagar av sjuklöneperioden. Den som är anställd för kortare tid än en månad har rätt till sjuklön bara om vissa kvalifikationsreg­ler är uppfyllda. Uppdragstagare och egenföretagare omfattas inte av sjuklö­nesystemet.

Lagen avses vara tvingande till arbetstagarens förmån. Från vissa av la­gens regler föreslås dock avvikelse kunna göras genom kollektivavtal som träffats eller godkänts på förbundsnivå på arbetstagarsidan. Bl.a. skall den närmare beräkningen av lön och andra anställningsförmåner kunna ske ut­ifrån bransch- och arbetsanpassade avtalsbestämmelser. Någon principiell avvikelse från lagens sjuklönenivåer är inte avsedd.

Arbetstagarens rätt till sjuklön bygger på att anmälan om sjukdomsfallet görs hos arbetsgivaren. Fr.o.m. den sjunde kalenderdagen efter sjukanmäl-ningsdagen skall arbetstagaren vidare styrka nedsättningen av arbetsförmå­gan genom intyg från läkare resp. tandläkare. Ett intyg som arbetstagaren företer för arbetsgivaren behöver inte innehålla närmare uppgift om sjukdo­men. Om det finns särskilda skål kan försäkringskassan ålägga arbetstagaren att styrka nedsättningen av arbetsförmågan genom intyg av läkare eller tand­läkare, antingen i ett pågående sjukfall fr.o.m. en tidigare dag än vad som normalt krävs eller fr.o.m. den första dagen av varje kommande sjukperiod.

Tystnadsplikt skall gälla i arbetsgivarens personaladministrativa verksam­het med avseende på uppgifter om arbetstagarens hälsotillstånd eller person­liga förhållanden i övrigt som har lämnats i t.ex. intyg av läkare.

1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


Arbetsgivaren skall hos försäkringskassan anmäla sjukdomsfall som har     Prop. gett arbetstagare hos honom rätt till sjuklön och som fortsätter efter sjuklö-      1990/91:181 neperiodens utgång. Vidare skall arbetsgivaren lämna uppgift till kassan om sjukdomsfall som föranlett sjuklön men som upphört före sjuklöneperiodens slut.

Efter ansökan av en arbetstagare som på grund av sjukdom kan antas komma att vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning skall den all­männa försäkringskassan kunna besluta att särskilda bestämmelser skall gälla för en sådan arbetstagare och dennes arbetsgivare. Ett beslut varige­nom kassan bifallit en sådan ansökan medför dels att arbetstagaren har rätt till sjuklön efter en kompensationsgrad av 90 % också för de första tre da­garna med sjuklön i varje sjuklöneperiod, dels atl ersättning skall kunna ut­ges till arbetsgivaren från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om all­män försäkring för kostnader för sjuklön till arbetstagaren. Ersättningen be­talas ut av försäkringskassan efter ansökan av arbetsgivaren.

Företag med få anställda ges möjlighet att försäkra sig hos försäkringskas­san mot de sjuklönekostnader som företaget kan drabbas av. Rätt att teckna en sådan försäkring skall finnas för arbetsgivare vars sammanlagda lönekost­nader under ett kalenderår - efter avdrag för sociala avgifter o.d. - beräknas inte överstiga summan av 60 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. De närmare villkoren för försäkringen skall bestämmas av regeringen.

Bestämmelser införs om en s.k. sjuklönegaranti. Gäller en tvist mellan ar­betstagare och arbetsgivare om rätt till lön vid sjukdom huruvida arbetstaga­rens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller avser den nedsätt-ningens omfattning skall försäkringskassan efter ansökan av arbetstagaren kunna lämna ersättning till denne med skäligt belopp. Ersättning lämnas om sannolika skäl finns för att arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen eller del därav. Ersättning lämnas, utan generell återbetalningsskyldighet, av medel från sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring. I den ut­sträckning som ersättning betalats ut inträder kassan i arbetstagarens rätt mot arbetsgivaren enligt den föreslagna lagen. Genom den föreslagna ord­ningen får en arbetstagare som varit sjuk en garanti för att utfå sjukersätt­ning från försäkringskassan på väsentligen sådana grunder och enligt den praxis som gäller inom den allmänna sjukförsäkringen.

För arbetstagares fordran på sjuklön skall gälla vanliga regler avseende lönefordran. Mål mellan arbetstagare och arbetsgivare om tillämpning av den föreslagna lagen skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rätte­gången i arbetstvister, dvs. av tingsrätt som första instans och av arbetsdom­stolen som slutinstans. Den föreslagna ordningen med möjlighet till ersätt­ning från försäkringskassan vid tvist som angår arbetsförmågans nedsättning väntas medföra att det i allmänhet saknas anledning att driva frågor av detta slag enligt arbetstvistlagen.

Föreskrifterna i lagen om allmän försäkring om omprövning och ändring samt överklagande till förvaltningsdomstol av försäkringskassas beslut avses i flertalet frågor tillämpas på kassans beslut enligt den föreslagna lagen. Det gäller t.ex. beslut i fråga om ersättning från försäkringskassan vid tvist om sjuklön. Försäkringskassan skall, även om rättegång inte inletts, på begäran kunna avge yttrande i tvistefrågor om arbetsförmågans nedsättning.


 


Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.      Prop.

I propositionen läggs vidare fram förslag om följdändringar, med samma 1990/91:181 tidpunkt för ikraftträdande, i socialförsäkringslagstiftningen samt socialav­gifts- och skattelagstiftningen. Bl.a. föreslås i fråga om rätten till sjukpen­ning begränsningar som svarar mot den lagstadgade rätten till sjuklön. Ar­betsgivaravgiften till sjukförsäkringen föreslås sänkt från 10,10 till 8,20 % av avgiftsunderlaget.

I propositionen tas också upp ett särskilt förslag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter i fråga om vilka ersättningar som skall föran­leda enbart tilläggspensionsavgift. Denna lagändring föreslås träda i kraft den IjuH 1991.

Propositionens förslag om sjuklön läggs fram under förutsättningen att kollektivavtalen på arbetsmarknaden kommer att anpassas så att nivåerna på ersättningen för inkomstbortfall vid sjukdom blir enhetliga för olika grup­per på arbetsmarknaden.


 


Propositionens lagförslag                                Prop.

1990/91:181

1 Förslag till Lag om sjuklön

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1          S En arbetstagare har enligt vad som följer av denna lag rätt att vid sjuk­
dom behålla lön och andra anställningsförmåner (sjuklön).

Lagen inskränker inte den rätt till sjuklön som kan finnas enligt någon an­nan lag.

2          S Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag upp­
hävs eller inskränks är ogiltigt i den delen.

Utan hinder av första stycket får avvikelser göras från 8S andra stycket och 9§ genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller god­känts av en sådan central arbetstagarorganisation som avses i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Den närmare beräkningen av sjuklönens storlek enligt 6 § får också bestämmas på det sättet. En arbetsgi­vare som är bunden av ett sådant kollektivavtal får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte tillhör den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att de sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kollektivavtal.

Förutsättningar för rätt till sjuklön

3S Arbetstagarens rätt till sjuklön gäller från och med den första dagen av anställningstiden. Är den avtalade anställningstiden kortare än en månad in­träder dock rätten till sjuklön endast om arbetstagaren tillträtt anställningen och därefter varit anställd fjorton kalenderdagar i följd. Dag då arbetstaga­ren varit frånvarande utan giltigt skäl medräknas inte.

Om en arbetstagare anställs på nytt av samma arbetsgivare inom fjorton kalenderdagar från det att den föregående anställningen upphörde, skall denna oavsett avbrottet medräknas vid beräkning av kvalifikationstiden i första stycket andra meningen.

4S Sjuklön utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som orsakats av sjukdom för vilken utgetts sjuklön enligt denna lag eller sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk­ring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstiftning och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört. Vid bedömande av om och i vilken utsträckning arbetsförmågan är nedsatt skall särskilt beaktas om arbetstagaren på grund av sjukdomen är helt eller delvis förhindrad att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

5§ En arbetsgivare är inte skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren

1.    ådragit sig sjukdomen vid uppsåtligt brott som han har dömts för genom
dom som har vunnit laga kraft, eller

2.    medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift angående något förhållande som är av betydelse för rätten till sjuk­
lön.


 


Sjuklönens storlek                                                                         Prop.

6§ Sjuklönen utgör följande andel av den lön och andra anställningsförmå-     1990/91:181 ner som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsför­mågan under sjuklöneperioden enligt 7 S, nämligen

1.   75procent för de första tre dagarna med sjuklön i varje sjukperiod, dock med undantag som anges i 15 S, och

2.   90 procent för tid därefter.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall ersättning som utges till arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring, som åtnjuts enligt grunder som fastställs i kollektivavtal mellan arbetsmarkna­dens huvudorganisationer, anses som sjuklön från arbetsgivaren. Om arbets­tagaren har mer än en anställning får varje arbetsgivare i skälig omfattning tillgodoräkna sig sådan ersättning som sjuklön.

Att sjuklönens storlek kan begränsas framgår av bestämmelserna i 8§.

Sj uklöneperioden

7 § Sjuklöneperioden omfattar den första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderda­garna i sjukperioden. En sjuklöneperiod börjar inte om arbetstagaren inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. En sjuklöneperiod som börjat löpa bryts om anställningen upphör.

Som sjukperiod anses sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 4 §.

Sjukanmälan m.m.

8§ Sjuklön skall inte avse mistade förmåner under tid innan arbetsgivaren fått anmälan om sjukdomsfallet. Sjuklönen skall dock avse sådana förmåner från och med den dag då sjukdomsfallet inträffade, om arbetstagaren varit förhindrad att göra anmälan och sådan gjorts omedelbart efter det att hind­ret upphört.

Arbetsgivaren är skyldig att utge sjuklön för mistade förmåner under tid från och med den sjunde kalenderdagen efter dagen för sjukanmälan endast om arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan under denna tid genom intyg av läkare eller tandläkare. Intyget behöver inte innehålla när­mare uppgift om vilken sjukdom arbetstagaren lider av. Om sjuklön utges för mistade förmåner under tid före anmälan skall den första ersättningsda­gen anses som sjukanmälningsdag.

Finns det ett beslut enligt 10 § är arbetsgivaren inte skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren inte iakttar vad som har ålagts honom i beslutet.

9          § Arbetstagaren skall lämna arbetsgivaren en skriftlig försäkran om att han
har varit sjuk och i vilken omfattning som hans arbetsförmåga varit nedsatt
på grund av sjukdomen. Försäkran behöver inte innehålla närmare uppgift
om sjukdomen. Arbetsgivaren är inte skyldig att betala ut sjuklönen innan
arbetstagaren har lämnat försäkran.

10        § Den allmänna försäkringskassan skall, under förutsättning att det finns
särskilda skäl som talar för det, självmant eller på framställning av arbetsgi­
varen ålägga arbetstagaren att genom intyg av läkare eller tandläkare styrka
nedsättningen av arbetsförmågan

1.    från och med en tidigare dag än sjunde kalenderdagen efter sjukanmäl-
ningsdagen i en pågående sjukperiod, eller

2. från och med den första dagen av varje kommande sjukperiod.
Ett beslut enligt första stycket 2 får inte avse längre tid än ett år.


 


Ett beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart, om inte något annat     Prop.
anges i beslutet eller bestäms av en domstol som prövar beslutet.
   iogn/oi. i qi

11        § Den allmänna försäkringskassan får företa sjukkontroll under sjuklöne­
perioden genom att

1.   göra förfrågan hos arbetstagaren, hans arbetsgivare, läkare eller någon annan som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter, och

2.   besöka arbetstagaren.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet för arbetsgivare

12        § Arbetsgivaren skall till den allmänna försäkringskassan anmäla sjuk­
domsfall som har gett arbetstagare hos honom rätt till sjuklön, om sjukperio­
den och anställningen fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång. Anmälan
skall göras inom sju kalenderdagar från denna tidpunkt.

Arbetsgivaren skall vidare lämna uppgift om sjukdomsfall som har gett arbetstagare hos honom rätt till sjuklön. En sådan uppgift skall lämnas skriftligen till riksförsäkringsverket. Regeringen eller, efter regeringens be­myndigande, riksförsäkringsverket får föreskriva att uppgifter i stället skall lämnas till försäkringskassan samt att uppgifterna får lämnas med hjälp av automatisk databehandling. Uppgift som avses i detta stycke skall lämnas senast vid utgången av den kalendermånad som följer efter den under vilken sjuklöneperioden löpte ut.

Om anmälningsskyldighet vid inträffad arbetsskada finns föreskrifter i la­gen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Särskilda bestämmelser i fråga om arbetstagare med omfattande korttidsfrånvaro

13        § Den allmänna försäkringskassan kan, efter skriftlig ansökan av en ar­
betstagare som är inskriven hos kassan, besluta att 15 och 16 §§ skall tilläm­
pas på arbetstagaren och dennes arbetsgivare. Ett sådant beslut får meddelas
endast om arbetstagaren lider av sjukdom som kan antas medföra ett större
antal sjukperioder med rätt till sjuklön under en tolvmånadersperiod.

Ett beslut enligt första stycket avser arbetstagarens samtliga anställningar och gäller från och med den kalendermånad då arbetsgivaren delgavs beslu­tet eller från och med den senare kalendermånad som anges i det. Om ar­betstagaren har flera anställningar skall vad som sägs i första meningen gälla hos varje arbetsgivare för sig. Beslutet gäller till och med den dag som anges i beslutet. Beslutet skall upphävas om villkoret enligt första stycket andra meningen inte längre är uppfyllt. Om beslutet upphävs skall försäkringskas­san på lämpligt sätt underrätta arbetsgivaren om detta.

14 § En arbetstagare som har gjort ansökan enligt 13 § är skyldig att genomgå undersökning av läkare eller tandläkare och att ge in utlåtande över under­sökningen, om försäkringskassan finner att det behövs för ärendets bedöm­ning. För arbetstagarens utgifter för undersökningen och för utlåtande över undersökningen lämnas ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket föreskriver.

15 § Om ett beslut enligt 13 § gäller för arbetsgivaren utgör arbetstagarens sjuklön, med avvikelse från vad som föreskrivs i 6 § första stycket 1, 90 pro­cent av den lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan under sjuklöneperioden en­ligt 7 §.


 


Föreskriften i 6 § andra stycket skall tillämpas även i fråga om sjuklön en-     Prop.
ligt denna paragraf
                                                                        1990/91:181

16        § En arbetsgivare hos vilken ett beslut enligt 13 § gäller har rätt till ersätt­
ning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för
de kostnader för sjuklön som han har haft för arbetstagaren enligt denna lag.

Utbetalning görs av den allmänna försäkringskassan efter skriftlig ansö­kan av arbetsgivaren.

Ersättning får inte lämnas för längre tid tillbaka än tolv månader före an­sökningsmånaden.

Försäkring mot kostnader för sjuklön

17        § En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår
inte beräknas överstiga 60 gånger det för året gällande basbeloppet enligt
Ikap. 6§ lagen (1962:381) om allmän försäkring kan försäkra sig hos den
allmänna försäkringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag. Vid
beräkningen av de sammanlagda lönekostnaderna bortses från avgifter en­
ligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen (1982:423) om allmän löne­
avgift samt skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa för­
värvsinkomster.

Regeringen föreskriver närmare villkor för försäkringen.

Tystnadsplikt

18        § Den som i en arbetsgivares personaladministrativa verksamhet genom
intyg av läkare eller tandläkare, vilket har lämnats arbetsgivaren på grund
av denna lag, eller genom försäkran som avses i 9§ fått kännedom om en
enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt får inte obehöri-
gen röja vad han sålunda fått veta.

Föreskriften i första stycket medför inte någon inskränkning i den skyldig­het att lämna uppgifter som följer av lag eller förordning.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället föreskrifterna i sekretessla­gen (1980:100).

Ansvar

19     § En arbetsgivare som inte fullgör sin skyldighet enligt 12 § döms till böter.
Om ansvar för den som bryter mot 18 § första stycket finns föreskrifter i

brottsbalken.

Ersättning från försäkringskassan vid tvist om sjuklön

20 § Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön och tvisten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller ned-sättningens omfattning, kan den allmänna försäkringskassa hos vilken ar­betstagaren är inskriven, efter skriftlig ansökan av denne, besluta att ersätt­ning för tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från sjukförsäk­ringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

21 § Ersättning enligt 20 § lämnas, om det finns sannolika skäl för att arbets­tagaren har rätt till den begärda sjuklönen eller del därav och fordran är obe­tald och förfallen till betalning. Ersättning lämnas inte för sjuklön som har förfallit till betalning tidigare än tre månader före ansökningsmånaden.

22 § Ersättning enligt 20 § lämnas inte om staten svarar för arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.


 


20  § Ersättning enligt 20 § lämnas med skäligt belopp, dock med högst ett     Prop. belopp som för dag utgör en trehundrasextiofemtedel av 90 procent av en      1990/91-181 sjukpenninggrundande inkomst som uppgår till sju och en halv gånger bas­beloppet.

21  S I den utsträckning som ersättning enligt 20 § har utbetalats inträder för­säkringskassan i arbetstagarens rätt enligt denna lag mot arbetsgivaren.

Om arbetstagaren har mottagit ersättning enligt 20 § och därefter har er­hållit den omtvistade sjuklönen eller del därav, skall ersättningen i motsva­rande utsträckning återbetalas.

Försäkringskassans handläggning

25        § Ärenden enligt 10, 13, 14, 16 och 20 §§ samt 24 § andra stycket och 27 §
andra stycket prövas av den allmänna försäkringskassa hos vilken arbetsta­
garen är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4§ lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är arbets­
tagaren inte inskriven och skulle han inte heller under nämnda förutsättning
ha varit inskriven hos en försäkringskassa, skall ärendet handläggas av den
kassa inom vars område arbetsgivaren är registrerad hos skattemyndighet
för inbetalning och redovisning av arbetstagares skatt. Om arbetsgivaren
inte är registrerad enligt vad som nu sagts, prövas frågan av den försäkrings­
kassa inom vars område arbetsgivaren är bosatt. I övriga fall görs prövningen
av Stockholms läns allmänna försäkringskassa.

Behörig att ta emot anmälningar och uppgifter från arbetsgivaren enligt 12 § och att handlägga ärenden om försäkring enligt 17 § är den försäkrings­kassa som avses i första stycket andra meningen. Om arbetsgivaren inte är registrerad enligt vad som sägs där, tillämpas första stycket tredje och fjärde meningarna.

Den behöriga försäkringskassan får uppdra åt en annan försäkringskassa att handlägga ärenden enligt 10, 13, 14, 16, 17 och 20§§ samt 24§ andra stycket och 27 § andra stycket.

26        § I fråga om försäkringskassans handläggning av ärenden enligt 10,11,13,
14, 16, 17 och 20 §§ samt 24 § andra stycket och 27 § andra stycket tillämpas
följande föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring:

18 kap. 2§ om riksförsäkringsverkets tillsyn,

20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,

20 kap. 4 § om återbetalningsskyldighet,

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20 kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet,

20 kap. 9 a § om undantag från sekretess.

Bestämmelser om rättegången m.m.

27        § Mål mellan arbetstagare och arbetsgivare om tillämpning av denna lag
handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

I tvist om rätt till sjuklön skall den allmänna försäkringskassan på begäran av arbetsgivare, arbetstagare, arbetstagarorganisation eller domstol yttra sig huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller om nedsättningens omfattning.

28        § De föreskrifter om omprövning och ändring av försäkringskassans be­
slut som finns i 20 kap. 10 och 10a§§ lagen (1962:381) om allmän försäkring
skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om


 


beslut enligt 10 eller 13 §, 14 § andra meningen, 16, 17 eller 20 § eller 24§     Prop.
andra stycket, samt
                                                                       1990/91-181

beslut att inte avge yttrande enligt 27 § andra stycket.

Vidare skall föreskrifterna i 20 kap. 11 -13 §§ samma lag om överklagande av försäkringskassas eller domstols beslut tillämpas på motsvarande sätt i fråga om

beslut enligt 10 § första stycket 2, 13 §, 14 § andra meningen, 16 eller 20 § eller 24 § andra stycket, samt

beslut enligt 17 §, om beslutet innebär att arbetsgivaren inte får teckna för­säkring.

I övrigt får försäkringskassans beslut enligt denna lag inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas i fråga om sjuk­domsfall som inträffar efter ikraftträdandet.


 


2 Förslag till                                                                Prop.

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 1990/91:181

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring' t/e/i att 3 kap. 1,9 a, 10 och 14 §§,4 kap. 17 §, 11 kap. 2§, 19 kap. 2 § samt

20 kap. 3§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 12 a §, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 kap. 1§- Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad äger enligt vad nedan sägs rätt till sjukpenning, om hans sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst sextusen kronor.

Villkoret om inskrivning hos försäkringskassa för rätt till sjukpenning an­ses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i 1 kap. 4§ att villkoret inte har kunnat uppfyllas.

Rätt till sjukpenning enligt detta kapitel föreligger inte på grundval av anställningsförmåner för tid som in­går i en sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har att svara för sjuklön enligt lagen (1991:000) om sjuklön.

Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt kapitlet i omedelbar anslutning till utgången av en sjuklöneperiod, skall sjukpe­rioden enligt denna lag anses omfatta också sjuklöneperioden. Bestämmel­serna i 4§ första stycket 1 och 10-10 b §§ tillämpas inte i sådant fall i fråga om sjukpenning som grundas på inkomst av anställningen. Undan­laget beträffande 10—10b§§ gäller dock inte för en försäkrad som avses i 5 § tredje stycket 1.

9 a §3

En kvinna som önskar erhålla havandeskapspenning skall göra ansökan därom. Den allmänna försäkringskassan får påfordra att kvinnan till stöd för sin rätt till havandeskapspenning inger utlåtande av sin arbetsgivare samt lä­karutlåtande.

I beslutet om havandeskapspenning skall anges under vilken tid ersättning kan utges.

Vad i lag eller annan författning Vad i lag eller annan författning föreskrivs om sjukpenning gäller i föreskrivs om sjukpenning gäller i fråga om havandeskapspenning med fråga om havandeskapspenning med undantag av bestämmelserna om er- undantag av bestämmelserna om er­sättning för memtgifter i 7a§ och     sättning för merutgifter i 7a§ och

' Lagen omtryckt 1982:120.
 Senaste lydelse 1987:1321.
' Senaste lydelse 1990:157.
                                                                                 10


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop.

om karenstid i 11 §. Havandeskaps- om karenstid i 11 §. Havandeskaps- 1990/91:181
penning utges inte i den mån kvin- penning utges inte i den mån kvin­
nan för samma tid uppbär sjukpen- nan för samma tid uppbär sjukpen­
ning,
                                            ning eller sjuklön eller annan ersätt­
ning enligt lagen (1991:000) om sjuk­
lön.

10 §"

För den dag då anmälan om sjukdomsfallet gjordes hos den allmänna för­säkringskassan och de följande 13 dagarna i sjukperioden utges sjukpenning som svarar mot sjukpenninggrundande inkomst av anställning endast under förutsättning att den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte hade varit sjuk. För en försäkrad som avses i 5 § tredje stycket 1 eller sjätte stycket skall vad som har sagts nu gälla även för tid efter de första 14 dagarna av sjukperioden. Vid beräkningen av sjukpenning skall 10 a och 10b§§ till-lämpas.

Om sjukpenning utges för tid före anmälan skall den första ersättningsda­gen anses som sjukanmälningsdag.

Med tid för förvärvsarbete enligt första stycket jämställs

1. ledighet för semester,               1. ledighet för semester, dock inte

om den försäkrade uppbär semester­lön enligt semesterlagen (1977:480) och, enligt 15 § samma lag, kan be­gära aU dag då han är oförmögen till arbete på grund av sjukdom inte räk­nas som semesterdag,

2.   ledighet under studietid för vilken oavkortade löneförmåner utges,

3.   ledighet under tid då den försäkrade genomgår sådan utbildning eller undervisning som anges i 5 § tredje stycket 2 eller uppbär korttidsstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), och

4.   ledighet för ferier eller för motsvarande uppehåll för lärare som är an­ställda inom utbildningsväsendet.

12a§

Om en arbetsgivare skall svara för sjuklön enligt lagen (1991:000) om sjuklön för samma dag som sjukpen­ning kommer i fråga, fastställs sjuk­penningens storlek på grundval av en sjukpenninggrundande inkomst som inte omfattar anställningsförmåner från den arbetsgivaren.

14 §5 Sjukpenning får inte utges för tid innan anmälan om sjukdomsfallet har gjorts hos den allmänna försäkringskassan, där inte hinder mött för sådan anmälan eller annars särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utges.

Utan hinder avföreskriften i första stycket skall sjukpenning som grun­das på inkomst av anställning utges, om den försäkrades arbetsgivare skall anmäla sjukdomsfallet enligt

* Lydelse enligt prop. 1990/91:102, bilaga 1.9.

' Senaste lydelse 1987:223.                                                                                 11


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop.

12 § första stycket lagen (1991:000)     1990/91:181 om sjuklön.

4 kap.

nr

Föräldrapenningförmåner utges Föräldrapenningförmåner utges
inte i den mån föräldern för samma
inte i den mån föräldern för samma
dag uppbär sjukpenning enligt
  dag uppbär sjukpenning enligt
denna lag eller lagen (1976:380) om
denna lag eller lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring eller uppbär
arbetsskadeförsäkring eller uppbär
motsvarande ersättning enligt annan
motsvarande ersättning enligt annan
författning eller på grund av rege-
författning eller på grund av rege­
ringens beslut i ett särskilt fall. Utan
ringens beslut i ett särskilt fall eller
hinder härav utges dock föräldra-
uppbär sjuklön eller annan ersättning
penningförmånen om den avser an-
enligt lagen (1991:000) om sjuklön.
nan tid än sjukpenningen eller den
Utan hinder härav utges dock för­
ändra ersättningen,
              äldrapenningförmånen om den av­
ser annan tid än sjukpenningen eller
den andra ersättningen.

11 kap. 2§' Med inkomst av anställning avses lön eller annan ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner, som en försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Med lön likställs kostnadsersättning som inte enligt 10 § uppbördslagen (1953:272) undantas vid beräkning av preliminär A-skatt. Till sådan inkomst räknas dock inte från en och samme arbetsgivare utgiven lön som under ett år ej uppgått till 1 000 kronor. Till sådan inkomst räknas inte heller intäkt som avses i 32§ 1 mom. första stycket h och i kom­munalskattelagen (1928:370) eller sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2—6 lagen (1990:659) om särskild löneskatt utgör underlag för nämnda skatt. I fråga om arbete som har utförts utomlands bortses vid be­räkningen av pensionsgrundande inkomst från sådana lönetillägg som be­tingas av ökade levnadskostnader och andra särskilda förhållanden i syssel­sättningslandet. Såsom inkomst av anställning anses även

a)   sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380) om arbetsskadeför­säkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för försäkrads inkomst såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst,

b)  föräldrapenningförmåner,

c)   vårdbidrag enligt 9 kap. 4§, i den mån bidraget inte är ersättning för merkostnader,

d)      dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,

e)    kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbets­
marknadsstöd,

f)     utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad
rehabilitering i form av dagpenning,

g)    korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode enligt stu­
diestödslagen (1973:349),

h) delpension enligt lagarna (1975:380) och (1979:84) om delpensionsför­säkring, i) dagpenning till värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga under repeti-

* Senaste lydelse 1985:87.

'Senaste lydelse 1991:120.                                                                                  12


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop.

tionsutbildning, frivilliga som genomgår utbildning under krigsförbandsöv-     1990/91:181 ning eller särskild övning inom värnpliktsutbildningen, läkare under för-svarsmedicinsk tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,

j) utbildningsbidrag för doktorander,

k) timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxenut­bildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid grundläggande svenskundervisning för invandrare,

1) livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande livränta som bestäms med tillämpning av sagda lag,

m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående bidrag som ej är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3§, i den mån regeringen så förordnar,

n) statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras försörjning när de star­tar egen rörelse,

o) värdet av vad den försäkrade tillgodoförs som följd av att en arbetsgi­vare lämnar sådant bidrag som likställs med lön enligt 2 kap. 3§ andra stycket lagen (1981:691) om socialavgifter,

p) ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för när­ståendevård,

q) tillfälliga förvärvsinkomster av      q) tillfälliga förvärvsinkomster av

verksamhet som inte bedrivs själv-     verksamhet som inte bedrivs själv­
ständigt,
                                     ständigt,

r) ersättning som en allmän försäk­ringskassa utger enligt 20 § lagen (1991:000) om sjuklön.

I fråga om ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner för ut­fört arbete i annan form än pension gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 2 § andra stycket.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till lön eller an­nan ersättning, som den försäkrade har fått från en arbetsgivare, som är bo­satt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäk­rade sysselsatts här i riket och överenskommelse inte träffats enligt 3 kap. 2a§ eller då han tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svenska rnedborgare, om svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, en svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den ut­ländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbin­delse har att svara för tilläggspensionsavgiften.

Hänsyn skall ej heller tas till lön eller annan ersättning från främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i riket eller från arbetsgivare, som tillhör sådan beskickning eller sådant konsulat och som inte är svensk medborgare. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön till svensk medborgare eller till den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, om en utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgiften.

Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde stycket skall anses såsom arbetsgivare.

19 kap. 2§« Sjukförsäkringen finansieras, förutom genom avgifter som avses i 1 §, av statsmedel.

" Senaste lydelse 1988:1466.                                                                              13


 


Föreslagen lydelse

Statsbidrag lämnas med femton procent av kostnaderna för sjukför­säkringsförmåner, inberäknat för­säkringens kostnader enligt lagen (1974:525) om ersättning för viss fö-delsekontrollerande verksamhet m.m., lagen (1988:1465) om ersätt­ning och ledighet för närståendevård och lagen (1991:000) om sjuklön.

Nuvarande lydelse

Statsbidrag lämnas med femton procent av kostnaderna för sjukför­säkringsförmåner, inberäknat för­säkringens kostnader enligt lagen (1974:525) om ersättning för viss fö-delsekontrollerande verksamhet m.m. och lagen (1988:1465) om er­sättning och ledighet för närstående­vård, samt för förvaltning.

samt för förvaltning.

Statsbidrag lämnas vidare med femton procent av kostnaderna för den all­männa försäkringen för förmåner enligt lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. samt för centrala studiestödsnämnden med an­ledning av att sådana studielån som belöper på en studerandes sjukperiod enligt studiestödslagen (1973:349) inte skall återbetalas.

20 kap. 3§'' Ersättning enligt denna lag får dras in eller sättas ned, om den som är be­rättigad till ersättningen

a)     uppsåtligen åsamkat sig sjuk­
dom eller skada, som orsakat den ut­
gift eller nedsättning av arbetsförmå­
gan, för vilken ersättning begäres;

a)  ådragit sig sjukdomen eller ska­dan vid uppsåtligt brott som han har dömts för genom dom som har vun­nit laga kraft;

b)  vägrar att genomgå undersök­ning av läkare eller att följa läkares föreskrifter;

 

b)  ådragit sig sjukdomen eller ska­dan vid förövandet av handling, för vilken ansvar genom lagakraft-ägande dom ådömts honom;

c)  vägrar att underkasta sig under­sökning av läkare eller att följa läka­res föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälso­synpunkt;

c) medvetet eller av grov vårdslös­het lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersätt­ning.

Vägrar en försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan rehabi­litering som avses i 22 kap. 7 § får sjukpenning, rehabiliteringsersättning el­ler förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förut­sättning att han erinrats om denna påföljd. Motsvarande skall gälla i fråga om särskild efterlevandepension, om den efterlevande utan giltig anledning vägrar att följa ett villkor som uppställts med stöd av 16 kap. 3§.

d)    medvetet eller av grov vårds­
löshet lämnar oriktig eller vilsele­
dande uppgift angående förhål­
lande, som är av betydelse för rätten
till ersättning.


Prop. 1990/91:181


1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

2.  Den nya föreskriften i 11 kap. 2 § tillämpas första gången när pensions­grundande inkomst bestäms för år 1992.


' Lydelse enligt prop. 1990/91:141.


14


 


3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om

arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5, 5 a och 6§§ lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring' samt punkt 1 av ikraftträdande- och övergångsbe­stämmelserna till lagen skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:181


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 kap 5f Vid sjukdom som efter samord­ningstidens slut sätter ned den för­säkrades förmåga att skaffa sig in­komst genom arbete med minst en fjärdedel utges sjukpenning från ar­betsskadeförsäkringen.

Vid sjukdom som efter samord­ningstidens slut sätter ned den för­säkrades förmåga att skaffa sig in­komst genom arbete med minst en fjärdedel utges sjukpenning från ar­betsskadeförsäkringen. Räu till sjuk­penning föreligger dock inte på grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbets­givare har att svara för sjuklön enligt lagen (1991:000) om sjuklön. Upp­kommer för den försäkrade rätt till sjukpenning från arbetsskadeförsäk­ringen i omedelbar anslutning till ut­gången av en sjuklöneperiod, skall sjukperioden enligt denna lag anses omfatta också sjuklöneperioden. Be­stämmelserna i 5a-5c§§ tillämpas inte i sådant fall i fråga om sjukpen­ning som grundas på inkomst av an­ställningen. Detta undantag gäller dock inte för en försäkrad som avses i 3 kap. 5§ första stycket 1 lagen (1962:381) om allmän försäkring. Saknar den försäkrade förmåga att skaffa sig inkomst, utges hel sjukpen­ning. Om denna förmåga inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjär­dedelar utges tre fjärdedels sjukpenning. Är förmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges en fjärde­dels sjukpenning.

Om inte annat följer av 5 a-5 c§§ utgör hel sjukpenning för dag en tre­hundrasextiofemtedel av den försäkrades sjukpenningunderlag enligt 6§. Sjukpenningen avrundas till närmaste hela krontal. När sjukpenning skall utges till den försäkrade för sådan tid, för vilken denne har erhållit sjukpen­ning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, får sjukpenningen dock beräknas till det sammanlagda belopp som har betalats ut för samma tid med tillägg för vad som avräknats enligt 3 kap. 4 § fjärde - sjätte styckena lagen om allmän försäkring och ökat med 54, 25 eller 11 procent, beroende på om den tidigare ersättningen utgetts på grundval av 65, 80 eller 90 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten.


' Lagen omtryckt 1977:264. - Senaste lydelse 1990:1517.


15


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop.

Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider     1990/91:181 av sjukdom som avses i första stycket.

5a§3

Medför arbetsskada att den försäkrade insjuknar efter samordningstidens slut utges sjukpenning, som svarar mot sjukpenningunderlag i form av in­komst av anställning, för den dag då anmälan om sjukdomsfallet gjordes hos den allmänna försäkringskassan och de följande 13 dagarna i sjukperioden endast under förutsättning att den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte hade varit sjuk. För en försäkrad som avses i 3 kap. 5 § tredje stycket 1 lagen (1962:381) om allmän försäkring skall vad som har sagts nu gälla även för tid efter de första 14 dagarna av sjukperioden. Vid beräk­ningen av sjukpenning skall 5 b och 5 c §§ tillämpas.

Om sjukpenning utges för tid före anmälan skall den första ersättningsda­gen anses som sjukanmälningsdag.

Med tid för förvärvsarbete enligt första stycket jämställs

1. ledighet för semester,               1. ledighet för semester, dock inte

om den försäkrade uppbär semester­lön enligt semesterlagen (1977:480) och, enligt 15 § samma lag, kan be­gära an dag då han är oförmögen till arbete på grund av sjukdom inte räk­nas som semesterdag,

2.  ledighet under studietid för vilken oavkortade löneförmåner utges,

3.  ledighet under tid då den försäkrade genomgår sådan utbildning eller undervisning som anges i 3 kap. 5 § tredje stycket 2 lagen (1962:381) om allmän försäkring eller uppbär korttidsstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), och

4.  ledighet för ferier eller för motsvarande uppehåll för lärare som är an­ställda inom utbildningsväsendet.

Har en påbörjad period om högst 14 dagar som avses i 3 kap. 10 § första stycket lagen om allmän försäkring inte avslutats före samordningstidens ut­gång, skall sjukpenning som utges från arbetsskadeförsäkringen för sjukpe­rioden beräknas med tillämpning av föreskrifterna i denna paragraf samt 5 b och 5 c §§, dock för högst det antal dagar som återstod vid samordningstidens utgång.

6§'' Sjukpenningunderlag utgörs av

1.   för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om
allmän försäkring:

hans sjukpenninggrundande inkomst enligt nämnda kapitel,

2.   för den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän
försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:

den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för ho­nom enligt nämnda kapitel, om han hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 6 000 kronor,

3.   för försäkrad som avses i 1 kap. 1 § andra stycket eller som i annat fall
genomgick yrkesutbildning när skadan inträffade:

hans livränteunderlag enligt 4 kap.

Sjukpenningunderlaget får ej be-     Sjukpenningunderlaget får ej be-

räknas till högre belopp än som mot-     räknas till högre belopp än som mot-

' Senaste lydelse 1989:220.

 Senaste lydelse 1987:225.                                                                                  16


 


Nuvarande lydelse

svarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6§ lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juH 1977, då lagen (1954:243) om yr­kesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.


Föreslagen lydelse

svarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början. Om en arbetsgivare skall svara för sjuklön enligt lagen (1991:000) om sjuklön för samma dag som sjukpenning kommer i fråga, fastställs sjukpenningens stor­lek med bortseende från den del av sjukpenningunderlaget som hänför sig till anställningsförmåner från den arbetsgivaren.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977, då lagen (1954:243) om yr­kesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet. Före­skrifterna i 3 kap. 5 § första stycket andra meningen och 6§ andra stycket andra meningen skall dock tillämpas på motsvarande sätt ifråga om sjukpenning enligt lagen om yr­kesskadeförsäkring.


Prop. 1990/91:181


Denna lag* träder i kraft den 1 januari 1992.


5 1976:380, " 1991:000.


17


2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


 


4 Förslag till                                                   Prop.

Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt    1990/91:181

personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att punkt 1 av ikraftträdande- och övergångsbe­stämmelserna till lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall ha föl­jande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

I. Denna lag' träder i kraft den 1 juli 1977. Genom lagen upphäves

a)   militärersättningslagen (1950:261),

b)  förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, å-dragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

c)   förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, å-dragen under vistelse å anstalt m.m.

Äldre bestämmelser gäller fortfa-     Äldre bestämmelser gäller fortfa-

rande i fråga om skada som har in- rande i fråga om skada som har in­
träffat före ikraftträdandet.
           träffat före ikraftträdandet. Bestäm­
melserna i 3 kap. 5 a första stycket
andra meningen och 6§ andra
stycket andra meningen lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk­
ring skall dock tillämpas på motsva­
rande sätt ifråga om sjukpenning och
särskild sjukpenning enligt de upp­
hävda författningarna.

Denna lag- träder i kraft den 1 januari 1992.

1977:265.

1991:000.                                                                                                           18


 


5 Förslag till                                                   Prop.

Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till       1990/91:181

smittbärare

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

6§' Smittbärarpenningen skall minskas med följande förmåner i den utsträck­ning förmånerna utges för samma tid:

1.  sjukpenning och sjukpenningtillägg enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstiftning samt rehabili­teringspenning enligt lagen om allmän försäkring,

2.  havandeskapspenning och föräldrapenningförmåner enligt lagen om allmän försäkring samt ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,

3.  livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller lagen om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre författning som smittbäraren får på grund av att han är smittbärare,

4. ersättning enligt utländsk lag- 4. ersättning enligt utländsk lag­
stiftning om arbetsskadeförsäkring stiftning om arbetsskadeförsäkring
som smittbäraren får på grund av att som smittbäraren får på grund av att
han är smittbärare.
                han är smittbärare,

5. sjuklön eller annan ersättning enligt lagen (1991:000) om sjuklön.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

' Lydelse enligt prop. 1990/91:141.                                                     19


 


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och

ledighet för närståendevård

Härigenom föreskrivs att 118 lagen (1988:1465) om ersättning och ledig­het för närståendevård skall ha följande lydelse.


Prop. 1990/91:181


 


11 §'

Nuvarande lydelse

Ersättning utges inte i den mån vårdaren för samma dag får sjuk­penning, havandeskapspenning, föräldrapenningförmåner eller reha­biliteringspenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring el­ler sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk­ring eller får motsvarande ersättning enligt annan författning eller på grund av regeringens beslut i ett sär­skilt fall. Utan hinder härav utges dock ersättning enligt denna lag om den avser annan tid än den andra er­sättningen.


Förestagen lydelse

Ersättning utges inte i den mån vårdaren för samma dag får sjuk­penning, havandeskapspenning, föräldrapenningförmåner eller reha­biliteringspenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring el­ler sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk­ring eller får motsvarande ersättning enligt annan författning eller på grund av regeringens beslut i ett sär­skilt fall eller uppbär sjuklön eller an­nan ersättning enligt lagen (1991:000) om sjuklön. Utan hinder härav utges dock ersättning enligt denna lag om den avser annan tid än den andra ersättningen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.


Lydelse enligt prop. 1990/91:141,


20


 


7 Förslag till                                                                Prop.

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter   1990/91:181

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 och 3 §§ samt 4 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

2 kap. 1 § En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3-5 §§ för varje år betala

1.     sjukförsäkringsavgift med      I. sjukförsäkringsavgift med
/0,/ö procent,                                       S,20 procent,

2.   folkpensionsavgift med 7,45 procent,

3.   tilläggpensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag,

4.   delpensionsavgift med 0,50 procent,

5.   barnomsorgsavgift med 2,20 procent,

6.   arbetsskadeavgift med 0,90 procent,

7.   arbetsmarknadsavgift med 2,16 procent,

8.   arbetarskyddsavgift med 0,35 procent,

9.   vuxenutbildningsavgift med 0,270 procent samt

10.    lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2    Arbetsgivare som avses i 1 kap.

§ andra stycket skall dock betala en- 2 § andra stycket skall dock beträf-
dast tilläggspensionsavgift.
          fande ersättning som avses i 11 kap.

2 § första stycket m och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäk­ring betala endast tilläggspensions­avgift. Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

3 §2

Underlag för beräkning av avgifterna är summan av vad arbetsgivaren un­der året har utgett som lön i pengar eller annan ersättning för utfört arbete eller eljest med anledning av tjänsten, dock inte pension, eller andra skatte­pliktiga förmåner eller, i fall som avses i 3 kap. 2§ andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete. Bidrag som avses i 11 kap. 2 § första stycket m) lagen om allmän försäkring likställs med lön. Med lön likställs även kostnadsersättning som inte enligt 10 § upp­bördslagen (1953:272) undantas vid beräkning av preliminär A-skatt.

Med lön likställs också bidrag som    Med lön likställs också

en arbetsgivare lämnar till en juri- /. bidragsomen arbetsgivare läm-

disk person, om ett väsentligt ända- nar till en juridisk person, om ett vä-
mål för den juridiska personen är att sentligt ändamål för den juridiska
tillgodose ekonomiska intressen hos personen är att tillgodose ekono-
dem som är eller har varit anställda miska intressen hos dem som är eller
hos arbetsgivaren. Detta gäller dock har varit anställda hos arbetsgiva-
inte bidrag som lämnas till en pen- ren. Detta gäller dock inte bidrag
sions- eller personalstiftelse enligt som lämnas till en pensions- eller
lagen (1967:531) om tryggande av personalstiftelse enligt lagen
pensionsutfästelse m.m.
             (1967:531) om tryggande av pen-

sionsutfästelse m.m,

' Lagen omtryckt 1989:633.

-Senaste lydelse 1990:1429,                                                                               21


 


Nuvarande lydelse                      Föreslagen lydelse                     Prop.

2. ersättning som en arbetsgivare     1990/91:181 utger till en allmän försäkringskassa som följd av bestämmelsen i 24 § första stycket lagen (1991:000) om sjuklön. Värdet av vad någon tillgodoförs        Värdet av vad någon tillgodoförs som följd av sådant bidrag som lik-     som följd av sådant bidrag som lik­ställs med lön enligt andra stycket     ställs med lön enligt andra stycket 1 skall anses som ersättning till arbets-     samt ersättning som avses i andra tagare vid tillämpning av 4 och 5 §§.     stycket2 skall anses som ersättning

till arbetstagare vid tillämpning av 4 och 5§§.

4 kap. 1§ Sjukförsäkringsavgifter används, i den mån kostnaderna inte skall täckas med statsbidrag enligt 19 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, för att täcka

1.  kostnader för sjukförsäkringsförmåner enligt lagen om allmän försäk­ring,

2.  kostnader enligt lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrol-lerande verksamhet m.m.,

3.     den allmänna försäkringens kostnader för förmåner enligt lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,

4.  centrala studiestödsnämndens kostnader med anledning av att sådana studielån som belöper på en studerandes sjukperiod enligt studiestödslagen (1973:349) inte skall återbetalas,

5.  förvaltningskostnader för de allmänna försäkringskassorna,

6.        kostnader enligt lagen         6. kostnader enligt lagen
(1988:1465) om ersättning och ledig- (1988:1465) om ersättning och ledig­
het för närståendevård.                         het för närståendevård,

7.   den   allmänna  försäkringens kostnader enligt lagen (1991:000) om sjuklön. För reglering av över- och underskott finns en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Grunderna för överföring av medel till och från fon­den fastställs av regeringen.

Denna lag träder i kraft i fråga om 2 kap. 1 § andra stycket den 1 juli 1991 och i övrigt den 1 januari 1992. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgifter som avser tid före ikraftträdandet.


22


 


8 Förslag till                                                   Prop.

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)  1990/91:181

Härigenom föreskrivs att punkt 12 av anvisningarna till 32 § kommunal­skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Anvisningar till 32 §

12.' Sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeför­säkring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän utgör skattepliktig intäkt av tjänst om sjukpenningen grundas på förvärvsinkomst, som hänför sig till tjänst. Till intäkt av tjänst hänföres under nämnda förutsättning också ersättning enligt lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare samt annan lag eller författ­ning, som utgått annorledes än på grund av försäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller på grund av militärtjänstgö­ring.

Föräldrapenningförmåner   och     Föräldrapenningförmåner      och

vårdbidrag enligt lagen om allmän vårdbidrag enligt lagen om allmän
försäkring samt ersättning enligt la- försäkring, ersättning enligt lagen
gen (1988:1465) om ersättning och (1988:1465) om ersättning och ledig­
ledighet för närståendevård utgör het för närståendevård samt ersätt-
skattepliktig intäkt av tjänst, dock ej ning som en allmän försäkringskassa
sådan del av vårdbidrag som utgör utger enligt 20 § lagen (1991:000) om
ersättning för merkostnader.
      sjuklön utgör skattepliktig intäkt av

tjänst, dock ej sådan del av vårdbi­drag som utgör ersättning för mer­kostnader.

Korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode enligt stu­diestödslagen (1973:349), utbildningsbidrag för doktorander, timersättning    ■ vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid grundläggande svenskundervisning för in­vandrare räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, kontant arbetsmarknads­stöd, statsbidrag motsvarande dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa el­ler kontant arbetsmarknadsstöd som lämnas till arbetslös som startar egen rörelse samt ersättning enligt 16 § lagen (1989:425) om särskilda inskolnings­platser hos offentliga arbetsgivare räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Dagpenning vid utbildning och tjänstgöring inom totalförsvaret räknas som skattepliktig intäkt av tjänst.

Detsamma gäller dagpenning och stimulansbidrag, vilka enligt av rege­ringen eller av statlig myndighet meddelade bestämmelser utgå till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådana bidrag lik­ställda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas första gången vid 1993 års taxering.

Senaste lydelse 1990:650.                                                                                23


 


9 Förslag till                                                                Prop.

Lag om ändring i lagen (1990:327) om skatteavdrag från 1990/91:181

sjukpenning m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:327) om skatteavdrag från sjuk­penning m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4§'

Avdrag för preliminär A-skatt på inkomster som avses i första, andra och femte styckena i punkt 12 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370), med undantag för vårdbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, skall göras med ledning av särskilda skattetabeller. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje in­komstår sådana tabeller.

De    särskilda    skattetabellerna     De    särskilda    skattetabellerna

skall för olika sjukpenninggrun- skall för olika sjukpenninggrun­
dande inkomster enligt 3 kap. lagen dande inkomster enligt 3 kap. lagen
om allmän försäkring ange den pre- om allmän försäkring ange den pre­
liminära skatt som skall tas ut på en liminära skatt som skall tas ut på en
viss ersättning uttryckt i procent av viss ersättning uttryckt i procent av
ersättningen. I tabellerna skall det ersättningen. I tabellerna skall det
finnas särskilda kolumner med pro- finnas särskilda kolumner med pro­
centsatser dels för ersättningar som centsatser dels för ersättningar som
grundas på hela den sjukpenning- grundas på hela den sjukpenning­
grundande inkomsten, dels för er- grundande inkomsten, dels för er­
sättningar som grundas på 80 eller 90 sättningar som grundas på 80 eller 90
procent av den sjukpenninggrun- procent av den sjukpenninggrun­
dande inkomsten.
                         dande inkomsten.Ersättning som en

allmän försäkringskassa utger enligt 20 § lagen (1991:000) om sjuklön skall anses grundad på 90 procent av den sjukpenninggrundande inkoms­ten.

De procenttal efter vilka skatteavdrag skall göras skall grundas på skatte­satsen för en årlig inkomst motsvarande den skattskyldiges sjukpenning­grundande inkomst eller, om ersättningen grundas på 80 eller 90 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten, den andel av den sjukpenninggrun­dande inkomsten som ersättningen beräknas på.

För de särskilda skattetabellerna skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs i uppbördslagen (1953:272) om skattetabeller avseende preli­minär A-skatt.

Om någon sjukpenninggrundande inkomst inte har fastställts för den skattskyldige, skall det underlag som utgör grund för ersättningen anses som sjukpenninggrundande inkomst när skatteavdraget bestäms.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

' Senaste lydelse 1990:1518.                                                                               24


 


10 Förslag till

Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 18 § och 4 kap. 34 (1973:349)' skall ha följande lydelse.


studiestödslagen


Prop.

1990/91:181


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 kap.

18 §2

Finner den allmänna försäkringskassan att studerande på grund av sjuk­dom är helt oförmögen att bedriva sina studier, skall kassan godkänna sjuk­perioden, om ej annat följer av andra-fjärde styckena.

Godkännande enligt första stycket får avse endast tid som infaller efter det anmälan skett enligt 17 §. Om hinder mött mot anmälan eller annat sär­skilt skäl föreligger, får godkännande avse även tid före sådan anmälan.

Den allmänna försäkringskassan får vägra att godkänna sjukperiod eller del därav, om den studerande

1.   underlåter att, på begäran av kassan, genom intyg av läkare styrka sjukdomen och det därav föranledda hindret för studierna,

2.   under sjukperiod reser till ut­landet utan medgivande av kassan,

3.   ådragit sig sjukdomen vid upp­såtligt bron som han har dömts för genom dom som har vunnit laga kraft,

4.   vägrar att genomgå undersök­ning av läkare eller underlåter att följa läkares föreskrift,

5.   uppsåtligen eller av grov vårds­löshet lämnar oriktig eller vilsele­dande uppgift angående förhållande som är av betydelse för tillämp­ningen av bestämmelserna om stu­dielån för sjukperiod.

Den allmänna försäkringskassan får även, om omständigheterna motive­rar det, vägra att godkänna sjukperiod eller del därav, om den studerande

1.  vägrar att ta emot besök av en person, som fått i uppdrag av försäkrings­kassan att utreda studieförmågan eller behovet av rehabiliteringsåtgärd,

2.  underlåter att meddela försäkringskassan sin vistelseadress när han un­der sjukperiod vistas annat än tillfälligt på annan adress än den som angetts till kassan.

4 kap. 34 § Finner den allmänna försäkringskassan att studerande på grund av sjuk-

1.  uppsåtligen åsamkat sig sjukdo­men eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet ur hälsosynpunkt eller om annat liknande särskdt skäl före­ligger,

2.  underlåter att, på begäran av kassan, genom intyg av läkare styrka sjukdomen och det därav föranledda hindret för studierna,

3.  under sjukperiod reser till ut­landet utan medgivande av kassan,

4.  ådragit sig sjukdomen vid för­övande av handling för vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom,

5.  vägrar att underkasta sig under­sökning av läkare eller underlåter att följa läkares föreskrift,

6.  uppsåtligen eller av grov vårds­löshet lämnar oriktig eller vilsele­dande uppgift angående förhållande som är av betydelse för tillämp­ningen av bestämmelserna om stu­dielån för sjukperiod.


' Lagen omtryckt 1987:303. ■ Senaste lydelse 1988:877.


25


 


Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

dom är helt oförmögen att bedriva sina studier, skall kassan godkänna sjuk­perioden, om ej annat följer av andra—fjärde styckena.

Godkännande enligt första stycket får avse endast tid som infaller efter det anmälan skett enligt 33 §. Om hinder mött mot anmälan eller annat sär­skilt skäl föreligger, får godkännande avse även tid före sådan anmälan.

Den allmänna försäkringskassan får vägra att godkänna sjukperiod eller del därav, om den studerande

1.    uppsåtligen åsamkat sig sjukdo­
men eller gjort sig skyldig till grov
oaktsamhet ur hälsosynpunkt eller
om annat liknande särskilt skälföre-
hgger,

1.   underlåter att, på begäran av kassan, genom intyg av läkare styrka sjukdomen och det därav föranledda hindret för studierna,

2.   under sjukperiod reser till ut­landet utan medgivande av kassan,

3.   ådragit sig sjukdomen vid upp-såtligt brott som han har dömts för genom dom som har vunnit laga kraft,

4.   vägrar att genomgå undersök­ning av läkare eller underlåter att följa läkares föreskrift,

5.   uppsåtligen eller av grov vårds­löshet lämnar oriktig eller vilsele­dande uppgift angående förhållande som är av betydelse för tillämp­ningen av bestämmelserna om stu­diemedel för sjukperiod.

Den allmänna försäkringskassan får även, om omständigheterna motive­rar det, vägra att godkänna sjukperiod eller del därav, om den studerande

1.   vägrar att ta emot besök av en person, som fått i uppdrag av försäkrings­
kassan att utreda studieförmågan eller behovet av rehabiliteringsåtgärd,

2.   underlåter att meddela försäkringskassan sin vistelseadress när han un­
der sjukperiod vistas annat än tillfälligt på annan adress än den som angetts
till kassan.

2.   underlåter att, på begäran av kassan, genom intyg av läkare styrka sjukdomen och det därav föranledda hindret för studierna,

3.   under sjukperiod reser till ut­landet utan medgivande av kassan,

4.   ådragit sig sjukdomen vid för­övande av handling för vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom,

5.   vägrar att underkasta sig under­sökning av läkare eller underlåter att följa läkares föreskrift,

6.   uppsåtligen eller av grov vårds­löshet lämnar oriktig eller vilsele­dande uppgift angående förhållande som är av betydelse för tillämp­ningen av bestämmelserna om stu­diemedel för sjukperiod.


Prop. 1990/91:181


 


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.


26


 


Socialdepartementet                              Prop.

1990/91:181 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 april 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Engström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G.Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Thalén

Proposition om sjuklön, m.m.

1 Inledning

Ohälsan hos befolkningen är ett av samhällets stora problemområden. Anta­let sjukpenningdagar, arbetsskadeersättningar och förtidspensioneringar har ökat kraftigt under senare år. Detta är bl.a. ett resultat av en ökad utslagning från arbetsmarknaden och har lett till kraftigt ökade kostnader för socialför­säkringssystemet och för samhället i övrigt. Aktiva åtgärder måste därför vidtas för att minska ohälsan och utslagningarna.

De stigande kostnaderna för socialförsäkringen och utslagningen av män­niskor från arbetslivet kan motverkas först och främst genom förebyggande åtgärder av olika slag, men det krävs också effektiva rehabiliteringsåtgärder för att de som redan slagits ut eller är på väg att slås ut skall få en chans att komma tillbaka på arbetsmarknaden.

Regeringen har i propositionen 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilite­ring och arbetslivsfondens verksamhet, m.m. markerat att en offensiv har inletts för en förnyelse av arbetslivet och mot de dåliga arbetsmiljöerna. Riksdagen har ställt sig bakom den inriktning av rehabiliteringsarbetet som angavs i propositionen (SfU12, rskr.185). Regeringen har därefter i prop. 1990/91:141 lagt fram förslag till lagstiftning inom ramen för den all­männa försäkringen om ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering och om ersättning vid sådan rehabilitering. Vidare har regeringen i prop. 1990/91:140 om arbetsmiljö och rehabilitering behandlat bl.a. frågan om arbetsgivarens ansvar för att organisera och bedriva en aktiv rehabilite­ring, varvid riksdagen förelagts förslag till ändringar i arbetsmiljölagen och brottsbalken.

Det nuvarande systemet för utbetalning av sjukpenning från den allmänna
försäkringen innebär att en arbetsgivare avlastas kostnader för sjukfrånvaro
som kan bero på en dålig arbetsmiljö. Ett sådant förhållande kan minska
intresset för att vidta arbetsmiljöbefrämjande åtgärder i och med att det eko­
nomiska utbytet av en arbetsmiljöinvestering inte kan relateras till investe­
ringens kostnader. Av det skälet kan införandet av en period där arbetsgiva­
ren har att svara för ersättning vid arbetstagares sjukdom förväntas med-
27


 


verka till en förbättrad arbetsmiljö. Den arbetsgivare som lägger sig vinn om     Prop. att skapa goda arbetsvillkor för sina anställda lär samtidigt kunna påräkna     1990/91:181 ett förbättrat ekonomiskt resultat i sin verksamhet till följd av bättre trivsel och därmed lägre sjukfrånvaro.

En arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen ligger också väl i linje med de nyss nämnda propositionsförslagen om rehabilitering som innebär att arbetsgiva­ren ges ett ökat ansvar för rehabiliteringen av anställda som drabbats av sjukdom eller skada. För möjligheterna till ett positivt resultat av rehabilite­ringsinsatser är i allmänhet förhållandena på arbetsplatsen av särskild bety­delse. Där flnns ofta den miljö och det sociala nätverk som individen byggt en stor del av sin tillvaro på.

Ytterligare en anledning att införa en arbetsgivarperiod är de möjligheter till en rättvisare kompensation för inkomstförluster till följd av sjukdom som ett sådant system medför. De inslag av schabloniseringar inom timsjukpen-ningsystemet som i vissa fall leder till över- resp. underkompensation elimi­neras i stor utsträckning i och med att ersättningen vid en arbetsgivarperiod direkt relateras till inkomstförlusten.

Den helt dominerande andelen sjukfall sträcker sig enbart över några da­gar. Över 80 % av sjukfallen är avslutade inom en vecka och närmare 90 % avslutas inom 14 dagar. Kostnadsmässigt svarade år 1990 dessa sjukfall för närmare 30 % av de totala sjukpenningkostnaderna. Det stora antalet kort­tidsfall gör emellertid att den administrativa hanteringen av dessa sjukfall kräver stora resurser hos försäkringskassorna. I förhållande till den utbe­talda försäkringsersättningen blir den administrativa kostnaden relativt hög i varje enskilt fall. Det är därför angeläget att finna lösningar som kan minska den administrativa belastningen på kassorna vad avser de korta sjuk­fallen.

Vad avser de långa sjukfallen anges i propositionen 1990/91:141 om reha­bilitering och rehabiliteringsersättning att bristande personella resurser hos försäkringskassorna har lett till att många långtidssjukskrivningar har tende­rat att bli längre, och att den försäkrade därigenom har förlorat kontakten med arbetsplatsen. Förslaget om aktiv rehabilitering innebär att kassornas samordningsansvar förstärks. Därigenom ställs krav på en mer aktiv och of­fensiv roll från kassornas sida. Detta förutsätter att erforderliga resurser ställs till förfogande. Genom att införa lagfäst sjuklön från arbetsgivaren vid korta sjukfall och under den första delen av en längre sjukperiod kan frigöras resurser för att förstärka arbetet med rehabilitering av långtidssjukskrivna. Därmed kan undvikas permanent utslagning från arbetsmarknaden.

Att införa ett sjuklönesystem är emellertid inte problemfritt. Behov finns av särskilda åtgärder för att eliminera vissa ogynnsamma effekter som kan uppkomma på företag med ett fåtal anställda. Särskilda åtgärder krävs vi­dare för att förhindra att handikappade och personer med svag hälsa ute­stängs från att få anställning på grund av risken för att de skall orsaka högre sjuklönekostnader. Dessa och andra överväganden är nödvändiga inför ett beslut om att införa ett sjuklönesystem.

I anslutning till behandlingen av regeringens proposition 1990/91:59 om
vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m. togs i riksdagen upp frågan om en
arbetsgivarperiod borde införas. Därvid uttryckte socialförsäkringsutskottet
      28


 


i sitt godkända betänkande (SfU9, rskr. 104) som sin uppfattning, att en ar- Prop. betsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen på 14 dagar skulle innebära 1990/91:181 ett incitament för arbetsgivarna att reducera korttidsfrånvarons orsaker. En sådan ordning skulle också frigöra avsevärda resurser hos försäkringskas­sorna för att fortsätta det redan påbörjade arbetet med att aktivt verka för en tidig rehabilitering av sjukskrivna försäkrade. Utskottet uttalade att det fanns anledning för regeringen att snarast återkomma till riksdagen med för­slag om att införa en arbetsgivarperiod på 14 dagar.

Ett berättigat krav i samband med genomförande av en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen ansåg utskottet vara att kompensationsnivåerna blir rätt­visa och lika mellan olika' grupper på arbetsmarknaden. Utskottet pekade också på att genomförande av ett förslag om sjuklön kan framtvinga änd­ringar i dataprogram m.m. Det var därför angeläget att tillräcklig tid finns för sådana ändringar innan nya regler kan träda i kraft. Förslag borde enligt utskottets uppfattning läggas fram i sådan tid att de kan träda i kraft den 1 januari 1992.

Med dessa utgångspunkter kommer jag i det följande att lägga fram för­slag om ett system där arbetsgivaren skall svara för utbetalning av sjuklön under de första 14 dagarna av en sjukperiod.

Sjukpenningkommittén

Med stöd av regeringens bemyndigande den 15 juni 1978 tillkallade dåva­rande chefen för socialdepartementet en kommitté för översyn av sjukpen­ningförsäkringen. Kommittén antog namnet sjukpenningkommittén. I di­rektiven (S 1978:04) uttalades att sjukförsäkringen i normalfallet gav en god kompensation för inkomstbortfallet m.m. men att reglerna i vissa fall med­förde mindre tillfredsställande effekter i detta avseende. Bl.a. påtalades brister i kompensationen för delårs- och deltidsanställda. Kommittén skulle därför göra en översyn av sjukförsäkringen i syfte att mildra de ogynnsamma effekterna. I utredningsuppdraget ingick även att som ett alternativ för lös­ning av frågorna pröva förutsättningarna för att införa en period under vil­ken arbetsgivarna skulle svara för sjukersättningen - sjuklön - i stället för de ersättningsregler som gällde inom den allmänna sjukförsäkringen. I till-läggsdirektiv (dir. S 1980:71) framhölls, mot bakgrund av att det helt övervä­gande antalet sjukfall var kortvariga, att det var av stor betydelse att ersätt­ningssystemet för de första dagarnas sjukfrånvaro var smidigt och effektivt och att ett sjuklönesystem skuUe kunna vara fördelaktigt från flera synpunk­ter. Det påpekades att fördelarna med ett sjuklönesystem skulle vara bl.a. att variationerna i kompensationsnivån skulle kunna elimineras, utbetal­ningen av sjukersättning förenklas och administrationen begränsas. Företa­gen, som skulle få ett direkt ekonomiskt ansvar för ersättningen, skulle få ett ökat intresse för miljö- och trivselfrågor på arbetsplatsen. På så sätt skulle anledningarna till sjukfrånvaro minska. I direktiven framhölls vidare som angeläget att man vid övervägandet av ett sjuklönesystem uppmärksam­made behovet av särskilda åtgärder för att eliminera de ogynnsamma effek­ter som kunde uppkomma vid företag med få anställda. Därvid kunde ett system med frivillig återförsäkring för sjuklönekostnader för mindre företag


29


 


övervägas. Det kunde också finnas behov av särskilda åtgärder för att för-     Prop. hindra att vissa handikappade och personer med svag hälsa utestängdes från     1990/91:181 att få anställning på grund av risken att de skulle medföra högre sjuklöne­kostnader.

Sjukpenningkommittén' avlämnade i april 1981 betänkandet (SOU 1981:22) Sjukersättningsfrågor. I betänkandet redovisade kommittén bl.a. en skiss till utformning av ett sjuklönesystem. En sammanfattning av kommitténs fram­lagda skiss bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan­serna samt en sammanställning av deras yttranden i fråga om sjuklön finns i bilaga 2.

Efter det att betänkandet överlämnades har bristerna vad gäller kompen­sationsnivån inom bl.a. sjukpenningförsäkringen delvis funnit sin lösning ge­nom det från den 1 december 1987 gällande fimberäkningssystemet. Fortfa­rande kvarstår vissa problem med över- eller underkompensation för vissa grupper med varierande timersättningar. Under senare år har emellertid in­förandet av en sjuklöneperiod diskuterats framför allt ufifrån möjligheterna att frigöra resurser från försäkringsadministrationen för att genom aktivare rehabiliteringsinsatser motverka utslagningen av människor från arbetslivet och hejda kostnadsutvecklingen inom socialförsäkringssystemet. De ut­gångspunkter som var vägledande för kommittén och remissinstanserna är alltså delvis inaktuella. I det följande redovisar jag därför inte kommitténs förslag separat och fullständigt under varje avsnitt. Däremot berör jag i mitt anförande kommitténs synpunkter och ställningstaganden i en rad frågor som är av betydelse i det förevarande ärendet. Den som vill ta del av remiss­instansernas synpunkter på betänkandet i sjuklönedelen får i huvudsak hän­visas till remissammanställningen.

Lagrådet

Regeringen beslöt den 28 juni 1990 att för lagrådets yttrande överlämna ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om sjuklön. Lagrådet har i sitt yttrande inledningsvis pekat på att det remitterade förslaget innebär en ingripande omläggning av det system, som alltsedan införandet av en allmän sjukförsäkring gällt för förvärvsarbetande vid sjukdom, och att tillskapandet av en civilrättsligt grundad sjuklön enligt regler av föreslagen art ställer stora krav på den lagtekniska utformningen. Lagrådet har erinrat om att förslaget baserats på den skiss till ett sjuklönesystem som intogs i sjukpenningkom­mitténs betänkande; förslaget är således det första fullständiga som lagts fram och lagrådets granskning har fått ske utan tillgång till den belysning som remissyttranden över detta skulle ha tillhandahållit.

Det i lagrådsremissen föreslagna sjuklönesystemets uppbyggnad och dess avgränsning mot och koordination med det offentligrättsliga regelverket för sjukförsäkringen och dess finansiering bör enligt lagrådet göras enkel och

' Ledamöter: f.d. presidenten I försäkringsöverdomstolen Liss Granqvist, ordförande,
kommunalrådet Gunnel Arrbäck,direktören Ulf Berggren, riksdagsledamoten Doris
Håvik, företagsläkaren Sigvard Karlehagen, utredningssekreteraren Sara Lönner-
blad, riksdagsledamoten Christer Nilsson, ombudsmannen Marian Oxelberg, om­
budsmannen Håkan Walander och riksdagsledamoten Alf Wennerfors,
               30


 


lätt begriplig samtidigt som det måste undvikas både att olika system över- Prop. lappar varandra och att glapp uppkommer, så att kompensafion för inkomst- 1990/91:181 bortfall uteblir. Samordningsfrågor aktualiseras också i förhållande till an­nan arbetsrättslig lagstiftning av civilrättsligt slag. Att det remitterade lagför­slaget om sjuklön lagts fram för lagrådet skilt från lagändringarna i annan lagstiftning har enligt lagrådet medfört att lagrådets granskning inte till alla delar kunnat få den mångsidighet som åsyftas i 8 kap. 18 § regeringsformen.

Lagrådet har emellertid, med olika förslag till ändringar och med vissa erinringar, fillstyrkt det remitterade lagförslaget. Det har skett utifrån förut­sättningen att samordningsfrågor i det fortsatta arbetet ägnas särskild upp­märksamhet. Lagrådet har, under hänvisning till behovet av förberedelsetid inför omläggningen, avrått från att reformen skulle träda i kraft redan vid den i remissen föreslagna tidpunkten den 1 januari 1991.

Det till lagrådet remitterade lagförslaget och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 3 och 4.

Jag återkommer till lagrådets synpunkter och förslag i avsnitt 5 och i spe­cialmotiveringen.

Ytterligare beredningsåtgärd

Enligt regeringens bemyndigande den 31 januari 1991 tillkallades en kom­mitté (riksdagsledamöterna Nils-Olof Gustafsson, ordförande, Ingegerd Elm, Bo Finnkvist, Sigge Godin, Karin Israelsson, Gullan Lindblad och Lars Ulander) med uppgift att pröva vissa frågor i anslutning till införande av en arbetsgivarperiod om 14dagar inom sjukpenningförsäkringen. Kommittén antog namnet sjuklönekommittén. Uppdraget för kommittén gällde att med utgångspunkt i det i lagrådsremissen framlagda lagförslaget bereda vissa frå­gor ytterligare och vid behov föreslå kompletterande lagregler i dessa hän­seenden. En huvudfråga för kommittén var att, mot bakgrund av vad som förekom vid riksdagsbehandlingen av prop. 1990/91:59 om vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m., utreda vad som krävs för att en lagstadgad arbetsgi­varperiod skall vara förenlig med kravet på att kompensationsnivåerna vid sjukdom skall vara rättvisa och innebära likabehandling av olika grupper på arbetsmarknaden. Vidare ingick i kommitténs uppdrag att lämna förslag om en garanti genom socialförsäkringen mot oberättigade inskränkningar vid sjukersättningens utbetalning i ett sjuklönesystem. Den i lagrådsremissen föreslagna regleringen av rapportering och överföring av information om sjukfrånvaro från arbetsgivaren till försäkringskassan borde också övervägas av kommittén.

Kommittén har den 22 mars 1991 avlämnat betänkandet (SOU 1991:35) Några frågor i anslutning till en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäk­ringen. Betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga5.


2 Nuvarande sjukpenningregler

Den obligatoriska sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän för­säkring (AFL) omfattar alla personer som är bosatta i Sverige. Den som är


31


 


bosatt i Sverige skall vara inskriven hos försäkringskassan fr.o.m. den månad     Prop.

då han fyller 16 år.                                                                         1990/91:181

För rätt till sjukpenning krävs att den försäkrade har en beräknad årsin­komst av förvärvsarbete på minst 6 000 kr.

Försäkringskassan fastställer en sjukpenninggrundande inkomst (SGI) för varje inskriven person som förvärvsarbetar. Därmed avses den årliga in­komst i pengar eller andra skattepliktiga förmåner som den försäkrade kan antas komma att tills vidare få för eget arbete antingen som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (in­komst av annat förvärvsarbete). Vid beräkningen av SGI bortses från in­komster som överstiger sju och en halv gånger basbeloppet (241 500 kr. för år 1991).

Försäkringskassan är skyldig att ompröva en försäkrads SGI när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden m.m. har under­gått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek. Den försäkrade är skyldig att inom två veckor anmäla sådana för­ändringar i sina inkomstförhållanden m.m. som kan påverka rätten till sjuk­penning eller sjukpenningens storlek.

Ersättningen från sjukpenningförsäkringen utgör fr.o.m. den 1 mars 1991 enligt huvudregeln 65 % av den försäkrades SGI delad med 365 (kalender-dagsberäknad sjukpenning) för de tre första dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod. Därefter och till och med den nittionde dagen i sjukperio­den utges sjukpenning beräknad efter 80%. Den som lider av sådan sjuk­dom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder per år skall kunna få kompensation med 80 % redan från den första dagen. Fr.o.m. den nittio-förstå dagen utgör procentsatsen 90.

Sedan den 1 mars 1991 gäller också särskilda regler om minskning av ar­betstagares sjukpenning med hänsyn till samtidiga förmåner från arbetsgiva­ren och erhållen ersättning på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring enligt kollektivavtal. När sjukpenning utges med 65 resp. 80% skall denna minskas, om den försäkrade samtidigt får lön eller ersättning från fri grupp­sjukförsäkring som överstiger dessa nivåer med 10 %. När sjukpenning utgår med 90 % minskas sjukpenningen med sådan lön eller ersättning som utges för samma tid.

Ändrade regler för beräkning av sjukpenning och tillfällig föräldrapen­ning infördes fr.o.m. den 1 december 1987. Dessa regler gäller för sjukpen­ning och tillfällig föräldrapenning enligt AFL, sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) och enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) samt för smittbärarpenning enligt lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare och för ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård.

De ändrade reglerna gäller endast försäkrade som har en SGI som helt eller delvis grundar sig på anställning.

Reglerna innebär att ersättningen skall tiniberäknas för de första 14 da­garna i sjukperioden och under hela perioden om den försäkrade uppbär till­fällig föräldrapenning eller närståendevårdsersättning. Fro.m. den fem­tonde dagen i perioden skall ersättningen - bortsett från de nyss nämnda er-


32


 


sättningsformerna och för sjukpenning för vissa studerande - kalenderdags-     Prop.
beräknas.
                                                                     1990/91:181

För fimberäknad ersättning krävs förutom uppgift om årsinkomst även uppgift om årsarbetstid. Årsarbetstiden är det antal timmar för år som den försäkrade kan antas komma att tills vidare ha i sitt förvärvsarbete som ordi­narie arbetstid eller däremot svarande normal arbetsfid. Regeringen och riksförsäkringsverket har meddelat föreskrifter om schablonberäkning av årsarbetstid.

En försäkrad som har SGI av anställning får sjukpenning under de första 14 dagarna av ett sjukdomsfall endast under förutsättning att han skulle ha förvärvsarbetat om han inte varit sjuk. Med förvärvsarbete jämställs vissa specificerade ledigheter, främst ledighet för semester.

Den som är försäkrad för en sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan - om han vill det - välja karenstid för så­dan sjukpenning. Karenstiden kan efter den försäkrades önskan bestämmas fill 3 eller 30 dagar. Detta innebär att sjukpenning som grundas på annat för­värvsarbete än anställning i dessa fall inte utges för de första 3 eller 30 da­garna av en sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Om en ny sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut skall de båda sjukpe­rioderna ur karensdagssynpunkt betraktas som en sjukperiod. Den som vill ha karenstid för sin sjukpenningförsäkring måste anmäla detta till försäk­ringskassan. En sjukpenningförsäkring med karenstid innebär samtidigt lägre sjukförsäkringsavgift för den försäkrade.

Hel sjukpenning utges enligt AFL vid sjukdom som förorsakar fullständig nedsättning av arbetsförmågan. Vid partiell nedsättning av arbetsförmågan på grund av sjukdom utbetalas ersättning från sjukpenningförsäkringen i form av tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning.

1 prop. 1990/91:141 har nyligen lagts fram förslag om ansvar för arbetslivs­inriktad rehabilitering och om ekonomisk ersättning vid rehabilitering. För den som deltar i sådan rehabilitering föreslås att en rehabiliteringspenning skall kunna utges som motsvarar 100 % av den försäkrades SGI. Rehabilite­ringspenning skall kunna utges som hel eller parfiell ersättning på samma sätt som sjukpenning. I anslutning därtill föreslås att rätten till en fjärdedels sjukpenning begränsas till att avse högst 365 dagar för en sjukperiod. Refor­men avses bli genomförd den 1 januari 1992.

3 Avtalsbaserad ersättning vid sjukdom

Den allmänna försäkringens regler om rätt till sjukpenning baserad på en SGI utgör grunden för den enskilde försäkrades ersättning vid sjukdom. Till detta kommer avtalsenliga kompletteringar i form av sjuklön och olika for­mer av kollektiva trygghetsförsäkringar.

Den helt övervägande delen av landets arbetstagare har numera avtalsre-glerad sjuklön. Detta gäller för anställda inom såväl den offentliga sektorn som den privata sektorn. Följande redovisning lämnas.

3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


33


 


Arbetsgivarinträde                                           Prop.

I fråga om den allmänna sjukförsäkringen gäller för dem med statligt regle­rad anställning ett s.k. arbetsgivarinträde, som grundas på kollektivavtal. Systemet innebär att arbetsgivaren betalar ut sjuklön till arbetstagaren. I gengäld får arbetsgivaren uppbära den sjukpenning som annars skulle ha ut­betalats till den anställde. Sjuklönenivåerna har anpassats till de kompensa­tionsnivåer som enligt riksdagsbeslut kan tillämpas fr.o.m. den 1 mars 1991 utan reduktion av sjukpenningen. Sjuklön utbetalas såväl vid sjukdom som vid arbetsskada. Där arbetsgivarinträde gäller skall den enskilde anmäla sjukfrånvaro endast till arbetsgivaren. Denne svarar sedan för rapporte­ringen till försäkringskassan och övrig administration av sjukfallet ur ersätt­nings- och rehabiliteringssynpunkt. Liknande regler gäller för anställda hos de allmänna försäkringskassorna.

Sjuklön för kommunal- och landstingsanställda

Bestämmelser om sjuklöneförmåner för kommunal- och landstingsanställda finns intagna i kollektivavtal. Enligt dessa ges den anställde i första hand rätt till ledighet bl.a. om han blivit arbetsoförmögen till följd av sjukdom. I andra hand regleras rätten till ersättning i sådana situationer.

Vid tillämpning av avtalet indelas de anställda i två olika förmånsgrupper. Till förmånsgrupp I hör de som är heltidsanställda eller deltidsanställda med minst 40 % av normal arbetstid. Utöver detta krävs att anställningen redan från början avsett minst tre månader eller att anställningen faktiskt varat minst tre månader sammanlagt. I sådana situationer utges sjuklön med 10 % av lönebortfallet, dvs. en komplettering av sjukpenningförsäkringens ersätt­ningsnivå. Sådan sjuklön utbetalas under de första 90 kalenderdagarna per sjukperiod. Sjukperiod definieras på samma sätt som sker i AFL.

Övriga anställda tillhör förmånsgrupp II. För denna grupp utges ingen sjuklön utan dessa personer är i stället hänvisade till sjukpenning enligt AFL. Dessa regler ändras i viss mån fr.o.m. den 1 juli 1991.

Anställda inom den privata sektorn

I det följande redovisas uppgifter om avtal som gällde innan reglerna om ändrade kompensationsnivåer inom sjukpenningförsäkringen trädde i kraft den 1 mars 1991. Avtalen har i en del fall numera anpassats till den nya lag­regleringen medan i andra fall omförhandlingar pågår.

Sjuklön för tjänstemän anställda i enskild tjänst

Tjänstemän anställda i enskild tjänst har rätt till sjuklön från sin arbetsgivare under insjuknandemånaden plus tre månader därefter.

Under de första 14 dagarna av sjukperioden görs ett sjukavdrag från den anställdes lön enligt följande formel:


34


 


90 x månadslönen x 12,2__________                                Prop.

100 X 52 x veckoarbetstiden i dagar eller timmar                 1990/91:181

Avdraget är maximerat till 90 % av 7,5 gånger basbeloppet dividerat med 52 gånger veckoarbetstiden.

När de 14 dagarna gått till ända görs sjukavdraget i form av ett kalender-dagsberäknat avdrag. Formeln blir då:

90 X månadslönen x 12,2 100 X 365

Avdraget är maximerat till 90 % av 7,5 gånger basbeloppet dividerat med 365. Oavsett vilken avdragsformel som används innebär avtalet att arbetsgi­varen därutöver fyller ut upp till full ersättning för mistad lön. När sjuklöne­perioden är slut hänvisas den anställde till ersättning från den allmänna för­säkringen.

Sjuklön för arbetare inom den privata sektorn

En arbetare som är verksam inom den privata sektorn är berätfigad till sjuk­lön under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall. Rätten till sjuklön in­träder efter tre månaders sammanhängande anställningsfid. Sjuklönen utbe­talas för sådan ordinarie arbetsfid då arbetstagaren skulle ha utfört arbete om han ej varit sjuk. Sjuklönen utgör 10 % av arbetarens medelfimförtjänst på fidlön och ackord (inklusive ev. premielönedelar, bonus o.d.) enligt se­nast kända kvartalslönestatistik. För den som enbart har fimlön utgör sjuklö­nen 10 % av denna timlön.

Under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall görs ett sjukavdrag från arbetstagarens lön enligt följande formel:

90 x månadslönen x 12,16

100 X 52 X 40

Om sjukdomsfallet fortsätter efter 14 dagar görs fr.o.m. den 15:e dagen sjukavdraget enligt följande formel:

månadslönen x 12,16 365

I övrigt kompenseras arbetstagarens inkomstbortfall genom ersättning från sjukförsäkringen enligt AFL.

Försäkringsformer knutna till kollektivavtal

Avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) gäller enligt utfästelse i kollekfivavtal för arbetare inom den privata sektorn samt för alla anställda hos kommuner och landsting. Om den anställde är sjuk mer än 14 dagar utges ersättning från AGS.

Ersättning utges vid kalenderdagsberäknad sjukpenning med ett belopp
för dag som varierar mellan 6 och 21 kronor. Beloppets storlek relateras till
arbetstagarens sjukpenning enligt AFL; ju högre sjukpenning desto högre
belopp utges från AGS. Efter 90 dagars sjukperiod blir beloppet 6 kr. per
    -,

dag för alla.


 


Om den anställde drabbats av en arbetsskada utges ersättning från trygg­hetsförsäkringen vid arbetsskada (TEA). Försäkringen medför att arbetsta­garen inte får föra skadeståndstalan mot sin arbetsgivare med anledning av arbetsskadan. I stället regleras ersättningen från TEA enligt i huvudsak skadeståndsrättsliga regler. Detta innebär att TFA ger ersättning för den in­komstförlust och de kostnader som återstår sedan ersättning från arbets­skadeförsäkringen betalats ut. Från TFA kan också utges ideella ersätt­ningar för lyte och men, sveda och värk, etc.


Prop. 1990/91:181


4 Nytt system för ersättning vid korta sjukfall m.m.

4.1 Sjuklöneperiod

Mitt förslag: Arbetsgivaren ges ett lagstadgat ansvar för att utge er­sättning till en arbetstagare i form av sjuklön med avseende på de första fjorton dagarna av ett sjukfall (sjuklöneperiod). Skyldigheten att utge sjuklön gäller endast så länge anställningen består.


Skälen för mitt förslag: Den skiss till ett sjuklönesystem som utarbetades av sjukpenningkommittén byggde på den uppfattningen att ett sjuklönesys­tem borde omfatta en så stor del av det totala antalet sjukfall som möjligt. Vidare bedömdes det viktigt att sjuklönekostnaderna för de enskilda arbets­givarna inte skulle bli för stora.

Remissinstansernas inställning till att införa ett sjuklönesystem för att lösa de problem som kommittén hade förelagts var i huvudsak negativ. De flesta avstyrkte eller ställde sig tveksamma. En vanlig invändning var att en sjuklö­neordning skulle kunna medföra en kraftigare utsortering av arbetssökande och medföra ett större beroende för de anställda i förhållande till arbetsgiva­ren. Andra invändningar byggde på en oro för att ett sjuklönesystem skulle kunna leda till dubbel administration av de anställdas sjukfrånvaro. Riksför­säkringsverket och Försäkringskasseförbundet framförde farhågor för att re­habiliteringsarbetet skulle försvåras av ett sjuklönesystem.

När det gäller sjuklöneperiodens längd ställde sig SHIO-Familjeföretagen bakom sjukpenningkommitténs förslag om att perioden borde omfatta 14 dagar medan statskontoret, riksrevisionsverket och SAF förordade en längre sjuklöneperiod, framför allt av administrativa skäl.

Ett viktigt skäl för att införa en sjuklöneperiod är att arbetsgivarna bör ges ett ökat ansvar för de anställdas arbetsmiljö och hälsa. Regeringen har i prop. 1990/91:141 om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m. före­slagit att ansvaret för att den enskildes behov av rehabilitering tillgodoses läggs i första hand på arbetsgivaren och att denne också skall svara för att sådana arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder vidtas som kan genomfö­ras inom eller i anslutning till den egna verksamheten.

Åtgärder som innebär att arbetsgivarna åläggs att betala ut sjuklön vid


36


 


korta sjukfall och i början av en längre sjukperiod leder till att arbetsgivarna,     Prop. utöver andra skäl, också får ett rent ekonomiskt intresse att förbättra arbets-     1990/91:181 villkoren för sina anställda. Förbättringar i arbetsmiljön och arbetsorganisa­tionen som minskar orsakerna till sjukfrånvaro innebär samtidigt minskade kostnader för arbetsgivaren.

Det nuvarande sjukersättningssystemef innebär en betydande administra­tiv belastning för försäkringskassorna i och med att en stor andel av kassor­nas personal är bunden av arbetsuppgifter som rör utbetalningar av ersätt­ning vid korta sjukfall. Enligt senast tillgänglig statistik från riksförsäkrings­verket utgör de sjukfall som varar högst 14 dagar hela 89 % av det totala antalet sjukfall. Kostnaderna för sjukpenningförsäkringen för de första fjor­ton dagarna i samtliga sjukfall utgjorde år 1990 drygt 40% eller 14 320milj.kr.

De förhållanden som nu nämnts och som även berörts inledningsvis (av­snitt 1) ger stöd för att genom lagstiftning slå fast en principiellt ny ordning för sjukersättningen i det stora flertalet av sjukfallen. Till förmån för att ta ett sådant steg som det innebär att införa ett sjuklönesystem på bred bas också i vårt land har riksdagen, som nämnts, redan uttalat sig.

Sjukpenningkommittén diskuterade i sin skiss till ett sjuklönesystem läng­den på den period under vilken sjuklön skulle utges. Valet stod huvudsakli­gen mellan sju dagars eller fjorton dagars sjuklöneperiod. Kommittén stan­nade för att föreslå en fjortondagarsperiod. De skäl som anfördes för detta var i första hand administrativa. Genom att bestämma periodens längd till fjorton dagar kunde man avlasta försäkringskassorna en stor del av deras hantering av de korta sjukfallen. Omkring 80 % av det totala antalet sjukfall skulle omfattas av sjuklönesystemet. Antalet sjukfall som skulle behöva övergå från hantering hos arbetsgivaren till försäkringskassorna skulle bli begränsat. Detta skulle i sin tur innebära en betydande administrativ avlast­ning för försäkringskassorna.

Väsentligt vid bedömningen var för kommittén också de förbättrade möj­ligheter som en något längre sjuklöneperiod gav att ge en riktig kompensa­fion till delfids- och delårsarbetande. Den situation som rådde för dessa grupper vid den tidpunkt då sjukpenningkommittén lade fram sin skiss har dock förändrats på ett avgörande sätt genom tillkomsten av timsjukpen-ningsystemet för de första 14 dagarna i en sjukperiod. Det är emellertid vik­tigt att notera att införandet av ett sjuklönesystem kommer att förbättra si­tuationen också för vissa av dem som för närvarande är berätfigade fill tim-beräknad sjukpenning. Det gäller sådana försäkrade som på grund av varie­rande timersättningar inte heller inom fimsjukpenningsystemet ges en riktig kompensafion vid korttidsfrånvaro. Detta beror på de schabloninslag som finns inom det systemet. Ett sjuklönesystem medför däremot att den anställ­des ersättning vid sjukfrånvaro relateras direkt till den inkomst han förlorar fill följd av sjukfallet. Systemet kommer således att stå i god överensstäm­melse med de intentioner om ett rättvisare ersättningssystem som utgjorde grunden för timsjukpenningreformen.

Jag anser mot denna bakgrund att sjuklöneperioden bör omfatta de första
fjorton kalenderdagarna av ett sjukfall. Riksdagens begäran om förslag be­
träffande en arbetsgivarperiod avser också en period om 14 dagar.
                  37


 


En näraliggande fråga är hur rätten till sjuklön skall förhålla sig till anställ­ningens upphörande. Den enskildes intresse av bibehållna förmåner skulle kunna motivera att sjuklöneperioden fortsätter även efter det att anställ­ningen har upphört, nämligen i det fallet att arbetstagaren insjuknat dessför­innan. För sådana situationer bör emellertid fästas avgörande vikt vid de reg­ler som gäller beträffande anställningsskyddet. Sjukdom anses i princip inte som saklig grund för uppsägning enligt lagen (1982:80) om anställnings­skydd. Dessa regler ger således trygghet för arbetstagaren i det här avseen­det. Med utgångspunkt i den huvudprincip som bör vara vägledande för rät­ten till sjuklön, dvs. att sjuklönen skall utgöra en ersättning för förlorad ar­betsförtjänst till följd av sjukdom, kan inte hävdas någon rätt till sjuklön för den som inte gör någon inkomstförlust till följd av sin sjukdom. Rätten till sjuklön bör därför bestå endast så länge anställningen består och inte ut­sträckas därutöver.

Jag återkommer i specialmotiveringen till hur sjuklöneperioden skall be­räknas.

Mitt förslag om sjuklöneperiod begränsar sig till att omfatta ersättning i samband med bortovaro från arbetet på grund av sjukdom. Av detta följer att andra typer av ledighet som exempelvis föräldraledighet inte omfattas av förslaget. Det bör uppmärksammas att situationer kan uppkomma då det kan vara oklart huruvida sjuklön eller föräldrapenning skall utges. Det är inte sannolikt att kompensationsnivån blir exakt densamma oavsett om en sjuklönelagstiftning eller AFL tillämpas. Det är naturligtvis inte avsikten att arbetsgivaren och/eller arbetstagaren skall kunna förfoga över vilket av de båda regelsystemen som skall tillämpas. Det bör bl.a. därför snarast komma till stånd en översyn av reglerna om tillfällig föräldrapenning.


Prop. 1990/91:181


4.2 Personkretsen

Mitt förslag: Sjuklönebestämmelserna skall gälla för dem som omfat­tas av ett anställningsförhållande. Har en anställd flera arbetsgivare skall skyldigheten att utge sjuklön åvila varje arbetsgivare. Uppdrags­tagare och egenföretagare undantas från sjuklönesystemet. Arbetsgi­varens skyldighet att utge sjuklön skall gälla även när arbetstagaren vistas utomlands.


Skälen för mitt förslag: Sjukpenningkommittén föreslog i sin skiss att det för rätt till sjuklön skulle krävas en fastare anknytning till den som hade att utge ersättningen, dvs. arbetsgivaren. En sådan fastare anknytning uppkom genom ett anställningsförhållande. Utanför rätten till sjuklön skulle således falla alla typer av uppdragstagare. Kommittén hade under sitt utredningsar­bete genomfört studier över hur sjuklönesystemen var uppbyggda i ett antal andra länder. I Västtyskland var rätten till sjuklön kopplad till det arbets­rättsliga arbetstagarbegreppet. I Danmark och Norge krävdes att ett anställ­ningsavtal förelåg.

Det av mig föreslagna systemet med sjuklön bör omfatta arbetstagare ge-


38


 


nerellt, alltså även arbetstagare som idag omfattas av ett arbetsgivarinträde     Prop.

(Jfr avsnitt 3). Rätten fill sjuklön bör förbehållas situafioner där ett anställ-     1990/91:181

ningsförhållande föreligger. Någon legal definition av arbetsgivar- eller ar-

betstagarbegreppen föreslås inte med hänsyn till de svårigheter som i andra

sammanhang visat sig förbundna med en sådan. I de flesta fall torde det vara

enkelt att fastställa om ett anställningsförhållande föreligger. Uppkommer

tvist i frågan får den avgöras efter vedertagna arbetsrättsliga principer. För

denna ståndpunkt har också sjuklönekommittén uttalat sig. Jag återkommer

i specialmotiveringen till avgränsningsfrågan.

Om en arbetstagare har flera arbetsgivare bör skyldigheten att utbetala sjuklön gälla varje arbetsgivare för sig. Det blir på det sättet möjligt för en arbetstagare, som fått sin arbetsförmåga delvis nedsatt, att få sjuklön från en arbetsgivare även om han kan utföra sina arbetsuppgifter hos en annan arbetsgivare. Detta leder till att försäkringskassan när en sjukpenningutbe­talning blir aktuell måste fördela den fastställda SGI:n på varje anställning för sig. Till detta återkommer jag strax.

Mitt förslag innebär således att rätten till sjuklön endast gäller anställda. Detta medför att uppdragstagare och egenföretagare inte omfattas av sjuklö­nesystemet. Huvuddelen av de uppdragstagare som inte är rörelseidkare torde vara personer som vid sidan av en anställning har ett eller flera upp­drag som bisyssla. Sjukpenningkommittén angav i sin skiss att uppdragsin­komsterna kan vara av mer eller mindre fast karaktär. Kommittén diskute­rade därför om en lagstadgad sjuklönerätt skulle kunna kompletteras med en avtalsreglerad sjuklönerätt för uppdragstagarna, som skulle kunna inne­bära att sjukpenning inte utgavs från den allmänna försäkringen till dessa personer under den tid den avtalsgrundade sjuklöneperioden löpte. Behovet av ett sådant arrangemang bedömdes emellerfid inte vara särskilt stort. Då det dessutom bedömdes vanskligt för försäkringsadministrationen att avgöra omfattningen av sådana avtal och innehållet i enskilda avtal ansåg kommit­tén att någon möjlighet att göra gällande sådana avtal mot försäkringsadmi­nistrationen inte borde öppnas.

Mot den bakgrund som jag redovisat finner jag det väl motiverat att be­gränsa sjuklönesystemet till att omfatta enbart sådana situationer där ett an­ställningsförhållande föreligger. Även om en sådan begränsning av person­kretsen görs kommer likväl en överväldigande del av de förvärvsarbetande, närmare bestämt ca 95 %, att omfattas av sjuklönesystemet. För den vars inkomster helt eller delvis består av uppdragsinkomster bör ersättning vid sjukdom för bortfall av sådana inkomster utges enligt nuvarande regler inom sjukpenningförsäkringen. Detta medför ett behov av att göra en uppdelning av SGI för personer med inkomst av såväl uppdrag som anställning, så att den försäkrade vid sjukdomsfall under tid då en sjuklöneperiod löper får sjukpenning från försäkringskassan endast för den del av SGLn som svarar mot uppdragsinkomsten. När ett sådant ersättningsfall blir aktuellt måste kassan därför fördela den fastställda SGLn på anställningsinkomst respek­tive uppdragsinkomst.

Som jag nyss nämnt utgår förslaget från att varje arbetsgivare skall svara
för ersättningen vid arbetstagarens sjukdom under en 14-dagarsperiod. För
en arbetstagare som har flera arbetsgivare kan sjuklöneperioderna i tiden
       39


 


stundom infalla olika hos olika arbetsgivare. Med avseende på en och samma     Prop. kalenderdag kan alltså ersättningsfrågan ligga såväl hos försäkringskassan -     1990/91:181 dvs. när en sjuklöneperiod hos en arbetsgivare gått till ända - som hos en arbetsgivare, där sjuklöneperioden inte har löpt ut. För att försäkringskas­san skall kunna beräkna sjukpenningen i ett sådant fall måste SGLn delas upp med hänsyn till inkomsten hos varje arbetsgivare.

En särskild fråga som jag vill beröra är huruvida arbetstagarens rätt till sjuklön bör begränsas eller falla bort under uflandsvistelse. Beträffande rätt till sjukpenning gäller enligt bl.a. 3 kap. 15 § första stycket e) AFL vissa be­gränsningar. Sålunda utges sjukpenning inte för tid då den försäkrade vistas utomlands i annat fall än då han utför arbete som ett led i en här i riket bedri­ven verksamhet eller som sjöman anställd på svenskt handelsfartyg. Sjuk­penning kan också utges om den försäkrade reser till utlandet med försäk­ringskassans medgivande. I rättspraxis har ansetts att kassans medgivande kan inhämtas i efterhand i speciella situationer. Även om den försäkrade inte på grund av svensk lagstiftning skulle vara berättigad till sjukpenning under utlandsvistelse kan en sådan rätt föreligga på grund av någon av de konven­tioner om social trygghet som Sverige slutit. Dessa konventioner innehåller vanhgen "exportregler" som innebär att den som är bosatt här är berättigad till förmåner från Sverige även vid vistelse i den eller de andra fördragsslu­tande staterna. Härav följer att den beskrivna regeln i 3 kap. 15 § första stycket e) AFL i många fall saknar praktisk betydelse för en försäkrad som vistas utomlands.

Om en motsvarande begränsning som i det nämnda lagrummet i AFL in­förs i lagstiftningen om sjuklön skulle den få fullt genomslag och således ge­nerellt befria arbetsgivaren från skyldighet att utge sjuklön under arbetsta­gares utlandsvistelse. Det kan emellertid ifrågasättas om en sådan begräns­ning av arbetstagarens rätt till sjukförmåner under arbetsgivarperioden skulle vara förenlig med de åtaganden som Sverige gjort genom nämnda konventioner. Därtill kommer att det inom EG-området gällande regelsyste­met (förordningen 1408/71 om tillämpning av system för social trygghet på arbetstagare, självständiga förvärvsverksamma och dessas familjemedlem­mar, som flyttar inom gemenskapen) innebär att bl.a. sjukförmåner för den som arbetar i ett medlemsland inte får dras in eller minskas av det skälet att vederbörande vistas i ett annat medlemsland. Enligt de riktlinjer som gäller för arbetet med utformandet av ett samarbetsavtal mellan EFTA och EG avses den nämnda förordningen tillämpas av Sverige gentemot EG och öv­riga EFTA-länder. Det kan på goda grunder antas att ett samarbetsavtal i enlighet härmed kommer att medföra att föreskrifterna i bl.a. 3 kap, 15 § första stycket e) AFL inte kommer att kunna fillämpas i fråga om en försäk­rad som vistas i något av länderna inom EG eller EFTA. Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att arbetsgivarens skyldighet att utge sjuklön även bör gälla för tid då arbetstagaren vistas utomlands.


40


 


4.3 Kvahfikationsregler


Prop. 1990/91:181


Mitt förslag: Som villkor för rätt till sjuklön skall gälla att arbetstaga­ren har anställts för en tid av minst en månad. Om anställningen avser kortare tid fordras att arbetstagaren har tillträtt anställningen och där­efter varit anställd under en sammanhängande tid av 14 kalenderda­gar. I en sådan period inräknas inte dagar då den anställde har varit frånvarande från arbetet utan giltigt skäl. Anställs arbetstagaren på nytt av samma arbetsgivare inom 14 dagar från den tidigare anställ­ningens upphörande, skall det föregående anställningsförhållandet räknas in i 14-dagarsperioden.


Skälen för mitt förslag: Frågan om att införa en kvalifikafionstid för rätt till sjuklön behandlades av sjukpenningkommittén. Kommittén valde att inte föreslå någon kvalifikationstid för rätten till sjuklön. Det enda krav som uppställdes var att avtal om anställning träffats och att anställningen hade tillträtts. Enligt kommitténs uppfattning skulle kvalifikationsregler framför allt innebära att försäkringsskyddet försämrades för personer med korta an­ställningar, såsom bl.a. säsongsarbetande, vikarier, praktikanter och feriear-betande ungdomar. Kommittén bedömde också att kvalifikationsregler skulle innebära administrativa komplikafioner för arbetsgivarna.

Frågan om en kvalifikationsfid bör finnas för rätt fill sjuklön har flera di­mensioner. Administrativa skäl talar för att rätten bör gälla redan i samband med anställningens början. En sådan ordning är också enligt min uppfatt­ning naturlig i situationer då en person fillträder en anställning som är avsedd att vara tills vidare eller under en tidsbestämd period som inte är kortvarig. När det gäller personer för vilka anställningen redan vid tillträdet är avsedd att vara kort tid är situationen en annan. Det är enligt min mening lämpligt att anställningar som är avsedda att vara kortare tid än en månad inte under alla omständigheter omfattas av sjuklönesystemet. I sådana fall bör för rätt till sjuklön krävas att vederbörande har tillträtt anställningen och därefter varit anställd under en sammanhängande tid av minst 14 kalenderdagar. Stundom kan anknytningen till arbetsgivaren ändå vara av något fastare slag, trots att nämnda krav inte är uppfyllt. Jag tänker då på det fallet att arbetstagaren har upprepade korttidsanställningar hos samma arbetsgivare. I Norge gäller i det fallet att i 14-dagarsperioden skall inräknas också ett fidi-gare anställningsförhållande, om arbetstagaren på nytt anställs av samma ar­betsgivare inom 14 dagar från det föregående anställningsförhållandets upp­hörande. Jag anser att en sådan regel också bör införas i ett svenskt sjuklöne­system. För den som på grund av dessa regler inte omfattas av sjuklönesyste­met bör det nuvarande regelsystemet gälla vad beträffar rätt till sjukpenning enligt AFL vid sjukdomsfall.

Nästa fråga blir då - i fråga om den som har anställts för kortare tid än en månad - att avgöra när anställningen har tillträtts. Inte heller denna fråga torde i normalfallet behöva leda till några tolkningsproblem. Vid bedöm­ningen av ersättningsrätten för en person som insjuknar eller skadas innan


41


 


han infunnit sig på arbetsplatsen för första gången bör ledning kunna sökas i de bestämmelser som gäller på arbetsskadeförsäkringens område. Enligt den försäkringens regler utges ersättning också när skadan inträffar under direkt färd till arbetet. Jag anser att kravet på tillträde bör ges samma inne­börd vid tillämpningen av en sjuklönelag.


Prop. 1990/91:181


4.4 Sjuklönens storlek m.m.

Mitt förslag: Sjuklönen enligt lag skall för de första tre dagarna med sjuklön i varje sjuklöneperiod enligt huvudregeln utgöra 75 % av den lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan. För tid därefter skall sjuklönen utgöra 90% av nämnda förmåner. AGS-ersättning och motsvarande som utges till arbetstagaren tillgodoräknas arbetsgiva­ren som utgiven sjuklön. Parterna på arbetsmarknaden ges möjlighet att genom kollektivavtal göra vissa avsteg från lagstiftningen och på så sätt närmare precisera sjuklönens beräkning.


Skälen för mitt förslag: Enligt riksdagens tillkännagivande i anslutning till behandlingen av prop. 1990/91:59 om vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m. (SfU9, rskr. 104) bör det vara ett berättigat krav vid införande av en arbetsgivarperiod med anknytning till sjukförsäkringen att kompensations­nivåerna blir rättvisa och lika mellan olika grupper på arbetsmarknaden.

Sjukpenningkommittén tog inte ställning till vilken ersättningsnivå som borde gälla i en lag om sjuklön. Angående beräkningsunderlaget för sjuklö­nen utgick kommittén från att detta borde bli föremål för kollekfivavtal mel­lan arbetsmarknadens parter. När det gällde sjukdom som inträffade under olika typer av tjänstledighet skulle sjuklön under sådan tid endast utbetalas om och i den omfattning ledigheten var betald och ett inkomstbortfall upp­kom till följd av sjukfallet.

Sjuklönekommittén har däremot intagit ståndpunkten att kravet på lika­behandling av olika grupper på arbetsmarknaden förutsätter att reglerna om kompensationen i en lag om sjuklön så långt möjligt överensstämmer med AFL. Kommittén hänför sig därvid till de regler om kompensationsgrader inom sjukpenningförsäkringen som gäller sedan den 1 mars i år. Kommittén anser att AFL:s särreglering om kompensationen för personer med ofta åter­kommande sjukfall bör få motsvarighet i en sjuklönelagstiftning.

För egen del anser jag, med stöd också av vad sjuklönekommittén anfört, att skyldigheten att utbetala sjuklön bör avvägas och bestämmas efter den kompensationsgrad som gäller inom sjukpenningförsäkringen enligt AFL jämte den ytteriigare kompensafion från arbetsgivaren som kan lämnas utan att minskning av sjukpenning skall ske med hänsyn till samtidig lön eller AGS-ersättning och liknande avtalsförmåner. Kompensationsgraden enUgt AFL är för de första tre dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod normalt 65 % och för tid därefter t.o.m. den nittionde dagen i perioden 80 %. Utöver dessa nivåer medges 10 % i lön eller avtalsersättning för samma sjukdomstid


42


 


utan reduktion av sjukpenningen. Den sammanlagda kompensation för in-     Prop. komstbortfall som sjukförsäkringslagstiftningen åsyftar är således 75 % för     1990/91:181 de första tre dagarna och 90 % i övrigt.

Den sjuklön som skall utges enligt den lagstiftning jag nu föreslår bör för de första tre dagarna normalt utgöra 75 % av den lön och andra anställnings­förmåner som arbetstagaren går miste om vid sjukfrånvaro. För återstående dagar av arbetsgivarperioden bör sjuklönen utgöra 90 % av nämnda förmå­ner.

I regel utbetalas för närvarande under den första 14-dagarsperioden i ett sjukdomsfall, utöver ersättningen från försäkringskassan, sjuklön av arbets­givaren motsvarande 10 % av lönen. Det är emellertid också tänkbart att er­sättning utges på grund av fri gruppsjukförsäkring. I fall då AGS-ersättning eller liknande avtalsersättning (förmån av fri gruppsjukförsäkring som grun­das på centralt kollektivavtal; däremot inte t.ex. förmån från trygghetsför­säkring vid arbetsskada) utges till arbetstagaren bör denna, såsom sjuklöne­kommittén uttalat sig för, jämställas med sjuklön och således tillgodoräknas arbetsgivaren.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 4.9) till en undantagsreglering av­seende kompensationsgraden för de första tre dagarna som bör tillämpas för arbetstagare med särskilt omfattande sjukfrånvaro.

Principen vid bestämmande av sjuklöneunderlaget bör vara att detta skall ge en så riktig bild som möjligt av det inkomstbortfall som arbetstagaren gör i anställningsförhållandet när ett sjukdomsfall inträffar. Den ersättning i form av sjuklön som utbetalas till den anställde bör således stå i relation fill den inkomstförlust han gör. Av detta resonemang följer att sjuklön inte skall beräknas på anställningsförmåner, exempelvis i form av fri bil, som inte går förlorade i samband med sjukdom, eller på ersättning som avser att täcka kostnader som den anställde har endast när han arbetar. Sjuklön bör emel­lertid även betalas ut under olika former av ledigheter för den anställde, un­der förutsättning att ledigheten är förenad med rätt till lön. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan i vilka situationer sjuklön skall utges och efter vilka principer detta skall ske.

Möjlighet bör finnas att genom kollekfivavtal, som på arbetstagarsidan träffats eller godkänts på förbundsnivå, göra avsteg från lagregleringen av sjuklönens storlek så till vida att den närmare beräkningen av sjuklönen kan anpassas t.ex. till förhållanden inom resp. bransch eller arbete. Någon prin­cipiell avvikelse från lagens krav på sjuklönen är inte avsedd att ske avtalsvä­gen.

Sjuklönekommitténs uppdrag har som nämnts gällt bl.a. att utreda vad
som fordras för att en lagstadgad arbetsgivarperiod med sjuklön skall vara
förenlig med kravet att kompensationsnivåerna för sjukersättning skall vara
rättvisa och innebära likabehandling av olika grupper på arbetsmarknaden.
Kommittén har konstaterat att det med en arbetsgivarperiod inte är möjligt
att under sådan tid tillämpa någon motsvarighet fill gällande ordning inom
sjukpenningförsäkringen, som innebär att sjukpenningen minskas om den
totala sjukersättningen kompenserar mer än 75 resp. 90% av inkomstbort­
fallet. Kommittén framhåller att man måste kunna utgå från att parterna på
arbetsmarknaden anpassar sina avtalsbestämmelser till den utformning som
      43


 


en lagstiftning om sjuklön får. Kommittén instämmer i vad som uttalades i Prop. prop. 1990/91:59 om behovet av att noga följa utvecklingen på arbetsmark- 1990/91:181 nåden när det gäller kompensationsnivåerna för sjukersättningar. Om ar­betsmarknadsparterna mot förmodan skulle göra avsteg från avsedda nor­mer för ersättning bör enligt kommittén statsmakterna överväga lämpliga åt­gärder. Kommittén tillägger att önskemålet om följsamhet till sjuklönelag­stiftningens regler om kompensationsnivåerna möjligen skulle kunna tillgo­doses genom ett differentierat uttag av socialavgifter.

För egen del vill jag betona att ett lagfäst sjuklönesystem inte kan ses som en socialt tillfredsställande ordning om systemet leder fill skillnader i sjuker­sättning mellan olika grupper. Det är därför av största betydelse att kunna förlita sig på att de avsedda kompensationsnivåerna i praktiken får genom­slag på hela arbetsmarknaden. Möjligheten att garantera detta genom in­grepp lagstiftningsvägen i avtalsförhållanden eller i avtalsfriheten har inte tagits upp av sjuklönekommittén. Kommitténs redovisade ståndpunkt torde dock få ses som ett avståndstagande från sådana metoder i förevarande sam­manhang. Jag har ingen annan uppfattning än kommittén i denna fråga. Min bedömning är att arbetsmarknadsparterna har goda förutsättningar att åstadkomma den nödvändiga anpassningen till en ny lagstiftning om sjuklön som knyter an till de ersättningsnivåer och den ordning med sjukpenningre­duktion i vissa situationer som numera gäller inom sjukförsäkringen. Jag har därvid beaktat bl.a. att riksdagens ställningstagande i förevarande ärende beräknas kunna ske under innevarande riksmöte och att fiden för att förbe­reda avtalsanpassning inför reformens genomförande blir rimligt tillmätt. Jag vill också peka på att riksdagen senare i vår inför sitt slufiiga ställningsta­gande till en sjuklönereform bör kunna få ytterligare uppgifter om hur den avtalsanpassning genomförs som förutsattes ske i anslutning till ändringarna inom sjukpenningförsäkringen per den 1 mars i år. Det är emellertid, som jag betonat, av mycket stor vikt att de avsedda kompensationsnivåerna slår igenom på ett likartat sätt på hela arbetsmarknaden. Om så inte skulle bli fallet måste, som sjuklönekommittén framhållit, andra åtgärder övervägas för att uppnå åsyftat resultat. Jag avser därför att följa utvecklingen på detta område mycket noga.

Jag vill tillägga att likabehandlingen av olika grupper på arbetsmarknaden enligt min uppfattning är så nödvändig att, om avtal träffas där den inte kom­mer till stånd, förslaget om införande av sjuklön bör dras tillbaka. Jag anser dessutom att om, sedan avtalsanpassning skett på den avsedda nivån, nya avtal träffas om en kompensationsnivå som överstiger den avsedda, en sådan nivå bör genom lagsfiftning bli normgivande för hela arbetsmarknaden. Det bör därvid åligga arbetsgivarna att helt svara för kostnaderna för den på så sätt höjda kompensationsnivån inom sjukförsäkringen. Jag har således för avsikt att också efter ett beslut av riksdagen om lagfäst sjuklön hålla mig un­derrättad om utvecklingen på arbetsmarknaden i frågan och, om det krävs för att åstadkomma den förutsatta likabehandlingen, återkomma till riksda­gen med förslag om höjda kompensationsnivåer.


44


 


4.5 Sjukanmälan och försäkran


Prop. 1990/91:181


Mitt förslag: En arbetsgivare skall inte vara skyldig att utge sjuklön till en anställd för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts till ar­betsgivaren. Från denna regel görs undantag om arbetstagaren har va­rit förhindrad att göra anmälan.

Arbetstagaren skall lämna arbetsgivaren en skriftlig försäkran om att han varit sjuk och i vilken omfattning sjukdomen nedsatt arbets­förmågan. Arbetsgivaren skall inte vara skyldig att betala ut sjuklö­nen innan den anställde har lämnat sådan försäkran. Arbetsmarkna­dens parter ges möjlighet att genom kollektivavtal ge ytterligare be­stämmelser om vad försäkran skall innehålla.


Skälen för mitt förslag: Enligt bestämmelserna i 3 kap. 14 § AFL utges inte sjukpenning för tid innan anmälan gjorts till försäkringskassan, om hinder inte mött för sådan anmälan eller om annars särskilda skäl föranleder att sjukpenning ändå bör utges. Denna regel har tillkommit av flera skäl. Det främsta skälet är att det skall vara möjligt för försäkringsgivaren, dvs. för­säkringskassan, att utöva den kontroll som behövs för att avgöra om den för­säkrade fått sin arbetsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han har rätt fill sjukpenning.

En motsvarande anmälningsskyldighet bör åläggas arbetstagaren i ett sjuklönesystem. En anställd måste redan idag ta kontakt med sin arbetsgi­vare för att meddela att han inte kan förvärvsarbeta på grund av sjukdom. Det är alltså ingen ny uppgiftsskyldighet som läggs på den enskilde arbetsta­garen. Om arbetstagaren har varit förhindrad att göra anmälan skall sjuklön utges trots dröjsmålet. Någon anledning att införa en regel om att sjuklön också skall utges om det föreligger andra skäl för dröjsmålet än förhinder anser jag inte att det finns. Möjligheten att utge sjukpenning i andra fall av utebliven anmälan än vid förhinder avser inom den allmänna försäkringen främst att täcka in situafioner då den försäkrade av olika skäl svävat i villfa­relse om skyldigheten att göra anmälan till kassan överhuvudtaget eller trott att anmälan skulle göras av någon annan för hans räkning. Några sådana missförstånd om skyldigheten att till arbetsgivaren anmäla att man inte kom­mer till arbetet lär inte behöva inträffa.

Även mitt förslag om att arbetstagaren skall lämna en försäkran till arbets­givaren med anledning av sjukdomsfallet motsvaras av en regel inom den allmänna försäkringen. I försäkran avses arbetstagaren intyga att hans ute­varo från arbetet har berott på sjukdom och lämna uppgift om i vilken om­fattning sjukdomen har gjort att han inte kunnat arbeta. En sådan skyldighet att avge försäkran blir naturligen av väsentlig betydelse för att förebygga att tvister uppkommer om rätten till sjuklön. Normalt bör en avgiven försäkran kunna tjäna som viktigt bevisdokument om tvist likväl skulle uppstå.

Enligt min uppfattning bör det inte i lag tillika uppställas ett krav på att försäkran också skall innehålla närmare uppgift om sjukdomen. Om arbets­marknadens parter anser att en sådan regel skulle vara av värde bör emeller-


45


 


tid möjlighet finnas att genom kollektivavtal åstadkomma detta. Avsikten är att försäkran skall lämnas senast vid sjuklöneperiodens utgång. Arbetsgiva­rens skyldighet att betala ut sjuklönen bör kopplas fill denna försäkran. Det innebär att sjuklön behöver betalas ut först när arbetstagaren lämnat en så­dan försäkran. Jag anser emellertid inte att arbetstagaren skall tappa sin rätt fill sjuklön bara därför att han dröjt med försäkran. Däremot bör arbetsgiva­ren kunna innehålla lönen fram till dess skyldigheten fullgjorts.

Jag återkommer i det följande till frågan om hur anmälan till försäkrings­kassan skall ske i situationer när sjukdomsfallet inte är avslutat vid sjuklöne­periodens utgång och ansvaret för utbetalning av sjukersättning till den en­skilde således skall övertas av kassan.


Prop.

1990/91:181


4.6 Läkarintyg

Mitt förslag: Fr.o.m. sjunde kalenderdagen efter anmälningsdagen skall arbetsgivaren vara skyldig att utge sjuklön endast om arbetstaga­ren styrker nedsättningen av arbetsförmågan genom intyg från läkare resp. tandläkare. Sådant intyg skall lämnas till arbetsgivaren. I intyget får sjukdomsdiagnosen utelämnas om parterna på arbetsmarknaden inte kommit överens om annat.

Försäkringskassan skall, om det finns särskilda skäl, självmant eller på framställning av arbetsgivaren kunna besluta att en viss arbetsta­gare skall styrka sin rätt till sjuklön genom intyg från läkare eller tand­läkare fr.o.m. en tidigare tidpunkt än normalt. Försäkringskassans beslut får därvid innefatta ett krav på intyg fr.o.m. den första dagen i varje kommande sjukperiod (förstadagsintyg) eller, i ett pågående sjukfall, fr.o.m. en tidigare dag än den sjunde dagen efter sjukanmäl-ningsdagen. Ett beslut av försäkringskassan om förstadagsintyg får inte avse längre tid än ett år.

Arbetsmarknadens parter ges möjlighet att genom kollekfivavtal bestämma att läkarintyg skall ges in från en tidigare dag än vad som följer av lagreglerna samt bestämma att intyget skall innehålla när­mare uppgift om sjukdomen.


Skälen för mitt förslag: Enligt bestämmelserna i AFL och anslutande för­fattningar får en allmän försäkringskassa påfordra att den försäkrade styrker nedsättningen i arbetsförmågan genom lakar- eller tandläkarintyg. Riksför­säkringsverket har i sina föreskrifter (RFFS 1988:2) om kontroll i sjukpen­ningärenden m.m. fastställt att läkarintyg normalt skall lämnas fr.o.m. sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. Om särskilda omständigheter fö-rehgger kan försäkringskassan i visst pågående sjukfall begära att läkarintyg skall företes från en tidigare tidpunkt. Enhgt den sistnämnda författningen får kassan under vissa förutsättningar också ålägga den försäkrade att vid framtida sjukdomsfall förete intyg redan från den första dagen av ett sjuk­fall, s.k. förstadagsintyg. Bestämmelsen om att ett läkarintyg skall företes för att styrka rätten till sjukpenning har betydelse ur kontrollsynpunkt;


46


 


framför allt är läkarintyget emellertid viktigt när det gäller att avgöra rehabi-     Prop. literingsbehovet hos den enskilde. Detta är enligt min uppfattning vikfiga     1990/91:181 skäl för att bibehålla kravet på att sjukfrånvaro styrks med läkarintyg. Jag föreslår därför att detta krav skall gälla även i sjuklönesystemet och utformas på motsvarande sätt som gäller enligt sjukpenningregleringen.

När det sedan gäller frågan vem som enligt lagstiftningen skall ha rätt att besluta att läkarintyg skall avse en tidigare tidpunkt än vad som normah skall gälla förordar jag att denna rätt förbehålls försäkringskassan. Impulsen fill ett sådant beslut lär oftast komma från arbetsgivaren eftersom det är denne som har tillgång fill den information som behövs för att aktualisera ett beslut om s.k. läkarintygsföreläggande. Det är dock enligt min uppfattning viktigt att beslutsfattandet förbehålls försäkringskassan, inte minst med hänsyn fill betydelsen av att avgörandena träffas på objektiva grunder Kassan kan med utgångspunkt från den praxis som utvecklats när det gäller läkarintygsföre­läggande se till att fillämpningen av reglerna inte blir beroende av vilken ar­betsgivare den anställde har. En sådan ordning som jag förordar bör leda fill att tillämpningen blir i huvudsak likformig över landet.

Enligt bl.a. det centrala verkstadsavtalet gäller i fråga om den avtalsgrun­dade sjuklönerätten att arbetstagaren skall inge läkarintyg från en tidigare tidpunkt än vad som följer av mitt förslag till lagreglering. För den händelse parterna på arbetsmarknaden skulle anse att läkarintyg bör ges in tidigare än vad lagreglerna föreskriver bör parterna kunna bestämma härom genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan träffats eller godkänts på förbunds­nivå.

Som huvudregel bör gälla att de läkarintyg som ges in till arbetsgivaren inte skall innehålla uppgift om diagnos. Närmare uppgift om sjukdomen bör enligt huvudregeln endast uppges till försäkringskassan. Jag anser därför att det intyg som lämnas till arbetsgivaren för att styrka arbetsoförmåga till följd av sjukdom fr.o.m. sjunde dagen efter anmälningsdagen inte behöver inne­hålla sådan uppgift. Först när sjuklöneperioden avslutats och den enskilde gör anspråk pä ersättning frän AFL med anledning av sjukdomsfallet skall ett intyg om arbetsförmågans nedsättning med närmare uppgift om sjukdo­men överlämnas till försäkringskassan.

En komplikation kan uppstå i detta sammanhang på rehabiliteringsområ­det. Ett ökat arbetsgivaransvar för de anställdas rehabilitering och arbets­miljö, i enlighet med vad som har föreslagits i prop. 1990/91:141 om rehabili­tering och rehabiliteringsersättning m.m., kan naturligtvis ge bättre resultat om arbetsgivaren känner till orsaken till den anställdes sjukfrånvaro. En så­dan kunskap kan ibland vara en förutsättning för att adekvata åtgärder skall kunna vidtas för att förbättra arbetsmiljön och för att hjälpa den anställde tillbaka i arbete. På vissa avtalsområden medger kollektivavtal redan nu att arbetsgivaren får del av den anställdes diagnos vid sjukfrånvaro. Det bör mot denna bakgrund även i fortsättningen vara möjligt att via kollektivavtal som träffats eller godkänts på förbundsnivå göra avsteg från lagregleringen och låta arbetsgivaren få rätt att ta del av diagnosuppgifter angående sina anställda när detta bedöms som behövligt som ett inslag i arbetet med arbets­miljöförbättringar och rehabilitering inom företaget. En sådan rätt måste gi-


47


 


vetvis förenas med regler om tystnadsplikt för arbetsgivaren angående upp­gifter han får del av på detta sätt. Jag återkommer till detta i avsnitt4.8.

4.7 Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten för arbetsgivare


Prop.

1990/91:181


Mitt förslag: Arbetsgivaren skall till försäkringskassan anmäla sjuk­domsfall som har gett rätt till sjuklön, om sjukfallet fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång. Anmälan skall göras till kassan inom sju kalenderdagar från sjuklöneperiodens slut. Arbetsgivaren skall vi­dare lämna skriftlig uppgift fill riksförsäkringsverket om sjukdomsfall som har gett rätt till sjuklön men avslutats inom sjuklöneperioden. Uppgifterna lämnas senast vid utgången av den kalendermånad som följer efter den under vilken sjuklöneperioden löpte ut. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, riksförsäkringsverket bemyn­digas emellertid att få föreskriva att uppgifter i stället skall lämnas fill försäkringskassan samt att uppgifterna får lämnas med hjälp av ADB-teknik,


Skälen för mitt förslag: Sjukpenningkommittén föreslog i sin skiss till ett sjuklönesystem att det skulle ankomma på arbetsgivaren att - om sjukdoms­fallet fortsatte efter sjuklöneperiodens utgång - senast tredje arbetsdagen efter det att sjuklöneperioden gått ut underrätta försäkringskassan om detta. Kommittén redovisade också att man övervägt om inte arbetstagaren själv borde ha ansvaret för anmälan vid övergången. Kommitténs förslag byggde dock på den förutsättningen att arbetsgivaren under alla förhållanden måste förse kassan med uppgift om att sjuklön erlagts. Vidare hänvisade kommit­tén till risken för att den enskilde på grund av sjukdomen eller andra orsaker inte själv förmådde bevaka sin rätt eller glömde att göra anmälan. Kommit­tén ansåg också att de uppgifter om den anställdes arbets- och löneförhållan­den som arbetsgivaren skulle lämna i anslutning till sjuklöneperiodernas ut­gång skulle kunna utgöra impulser för en SGl-ändring.

För tid efter det att sjuklöneperioden gått till ända skall arbetstagarens anspråk på ersättning till följd av sjukdomen prövas av försäkringskassan enligt sjukpenningreglerna i AFL. Detta förutsätter att kassan får informa­tion om att arbetstagaren har uppburit sjuklön under fjortondagarsperio-den, dvs. att arbetsgivaren fullgjort sina skyldigheter enligt lagsfiftningen om sjuklön. En skyldighet för arbetsgivaren att anmäla till försäkringskassan om sjukdomsfallet fortsätter efter sjuklöneperiodens slut får anses väsentlig för att sjukersättningssystemet skall kunna fungera smidigt när sjuklöneperio­den avslutats. Sjuklönekommittén har uttalat sig för att arbetsgivaren åläggs en sådan anmälningsskyldighet, som enligt kommittén bör vara straffsank­tionerad. Tiden för sådan anmälan bör avpassas så att anmälningsskyldighe­ten inte i onödan komplicerar arbetsgivarnas rutiner när det gäller rapporte­ring av sjukfallen. Jag föreslår i likhet med sjuklönekommittén att en sådan anmälan skall göras inom sju dagar efter det att sjuklöneperioden avslutats. En anmälan bör innehålla arbetstagarens personnummer och uppgift om det datum sjuklöneperioden började löpa.


48


 


Inom försäkringsadministrationen pågår ett arbete med att utforma social- Prop. försäkringens framtida datorstöd bl.a. med syfte att skapa förutsättningar 1990/91:181 för det utvidgade datorstöd som behövs för försäkringskassornas arbete med mer aktiv rehabilitering och förebyggande insatser. I ett delbetänkande av utredningen om en socialförsäkringsregisterlag, (SOU 1991:9) Lokala sjuk­försäkringsregister, har lagts fram förslag till en registerlag för de lokala sjukförsäkringsregistren. Detta betänkande har remissbehandlats och be­reds för närvarande inom regeringskansliet. I nästa etapp av utredningsarbe­tet avser utredningen att lämna förslag till en reglering av de centrala regist­ren inom riksförsäkringsverket och försäkringskassorna. Således kommer ytterligare underlag att föreligga vad gäller försäkringskassornas behov på sikt av information för handläggning.

Försäkringsadministrationen bör vidare ha tillgång till en ändamålsenlig sjukstatistik och kan också behöva en riktig sjukhistorik för enskilda perso­ner. Dessa uppgifter är av värde från rehabiliteringssynpunkt och för att be­lysa sjukfrånvaron i olika arbeten och arbetsmiljöer, bl.a. som underlag för yrkesinspektionens bevakning av arbetsmiljöinsatser m.m. En hög sjukfalls-frekvens indikerar ofta brister i arbetsmiljö och arbetsorganisation hos den enskilde arbetsgivaren. Arbetsgivarna bör åläggas en uppgiftsskyldighet av­seende korta sjukfall.

Uppgiftslämnandet om sjukfall inom sjuklöneperioden bör inte få leda till en betungande administration för den enskilde arbetsgivaren. Detta har un­derstrukits av sjuklönekommittén, som också framhållit det angelägna i att uppgifterna begränsas till att avse endast det absolut nödvändiga för att till­godose behovet av information. Jag instämmer i sjuklönekommitténs syn­punkter i denna fråga. Mitt förslag, som överensstämmer med kommitténs, innebär att arbetsgivaren skall fullgöra denna uppgiftsskyldigheten till riks­försäkringsverket senast vid utgången av den kalendermånad som följer när­mast efter den då sjuklöneperioden löpte ut. Det är emellertid samfidigt min förhoppning att uppgifterna skall kunna lämnas fidigare än vad som krävs enligt den föreslagna lagregleringen. Så torde också kunna ske därför att det för arbetsgivaren lär vara lämpligt att rapporteringen görs i samband med löneutbetalningen till de anställda på arbetsstället i fråga. Därmed kan onö­dig administration undvikas. Uppgiftsskyldigheten bör omfatta arbetstagar­nas personnummer, arbetsgivarens organisationsnummer samt arbetsställe­nummer, sjuklöneperiodens längd och dagar med ersättning för hel eller par­fiell nedsättning av arbetsförmågan inom nämnda period.

Inom försäkringsadministrationen avses uppgifter av detta slag bearbetas genom s.k. optisk läsning eller med hjälp av ADB. Som huvudregel bör där­för gälla att arbetsgivaren skall lämna uppgifterna i skriftlig form. Möjlighet bör emellertid på sätt sjuklönekommittén förordat finnas att lämna uppgif­terna också med hjälp av ADB eller annan motsvarande metod. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket bör därför få meddela föreskrifter härom. Regleringen bör omfatta också möjlighet att föreskriva att uppgifterna skall lämnas, istället för fill riksförsäkringsverket, fill försäkringskassan. I motsats till sjuklönekommittén anser jag att uppgif­terna inte skall kunna lämnas direkt till en privat juridisk person (servicebyrå

4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


49


 


e.dyl.). Detta hindrar inte att en sådan juridisk person anlitas av myndighet för t.ex. optisk läsning.

Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten bör sanktioneras med straffpåföljd i form av böter.

Om sjukdomsfallet fortsätter efter sjuklöneperiodens slut ankommer det på kassan att besluta angående sjukpenningrätten och med vilket belopp sjukpenning skall utges. Den omständigheten att arbetsgivaren underlåter att anmäla ett sjukdomsfall som fortsätter efter sjuklöneperiodens slut får inte innebära att den anställde går miste om ersättning från sjukpenningför­säkringen. I detta hänseende får jag hänvisa till mitt förslag i det följande (avsnitt 5).


Prop.

1990/91:181


 


4.8 Tystnadsplikt

Mitt förslag: Tystnadsplikt skall gälla för den som i en arbetsgivares personaladministrativa verksamhet handhar frågor som gäller rätten till sjuklön för de anställda. Tystnadsplikten omfattar uppgifter om den anställdes hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt som lämnats genom intyg från läkare eller tandläkare eller genom sådan försäkran som en anställd lämnar angående sin sjukfrånvaro.

Skälen för mitt förslag: När ansvaret för sjukersättningen under de första 14 dagarna av en sjukperiod läggs på arbetsgivarna innebär detta - med un­dantag för offentlig verksamhet - att bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) inte blir tillämpliga på integritetskänsliga uppgifter som lämnas i samband med sjukfall som omfattas av sjuklöneperioden. Utgångspunkten måste därför vara att den nya ordningen med sjuklön inte får innebära en försämring av möjligheterna att garantera att uppgifter om enskildas person­liga förhållanden inte obehörigen röjs.

På arbetsmiljöområdet finns regler som enligt min uppfattning kan tjäna som förebild för bestämmelser om sekretesskydd för känsliga uppgifter som kan komma till arbetsgivarens kännedom i ett sjuklönesystem. Dessa regler avser enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) tystnadsplikt för främst skyddsom­bud och skyddskommittéledamöter samt för deltagare i arbetsanpassnings-och rehabiliteringsverksamhet. Härvidlag gäller att sekretesslagen är fill-lämplig i allmän verksamhet och tystnadsplikt enligt 7 kap. 13 § arbetsmiljö­lagen i enskild verksamhet.

Mot denna bakgrund föreslår jag att tystnadspliktsbestämmelser införs i lagstiftningen om sjuklön. Regleringen bör syfta till att skydda arbetstagaren från att uppgifter om hans hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt som framkommer genom att läkarintyg och försäkran lämnas till arbetsgiva­ren blir obehörigen röjda. I första hand bör den omfattas av tystnadsplikt, som i en arbetsgivares personaladministrativa verksamhet har hand om sjuk­lönefrågor. Om straffansvar för den som bryter mot tystnadsplikten finns be­stämmelser i brottsbalken.


50


 


4.9 Särregler med hänsyn till arbetstagare med särskilt omfattande sjukfrånvaro


Prop. 1990/91:181


Mitt förslag: En försäkringskassa skall på ansökan av en arbetstagare som är inskriven hos kassan kunna besluta om ersättning från den all­männa sjukförsäkringen för kostnader för sjuklön som utges till ar­betstagaren. Ett sådant beslut skall kunna meddelas endast om ar­betstagaren beräknas komma att ha särskilt omfattande kortfidsfrån-varo med rätt till sjuklön. Beslutet skall avse arbetstagarens samtliga anställningar. En arbetsgivare som har haft kostnader för sjuklön för en arbetstagare som omfattas av ett sådant beslut får efter ansökan ersättning hos försäkringskassan. Arbetstagarens sjuklön skall i så­dana fall även för de första tre dagarna med sjuklön utgöra 90% av de anställningsförmåner han gått miste om.


Skälen för mitt förslag: I direktiven till sjukpenningkommittén framhölls att införandet av ett sjuklönesystem inte fick leda till att personer med rela­tivt hög sjuklighet eller med arbetshandikapp skulle få svårigheter att få ar­bete. Kommittén ansåg mot denna bakgrund att det borde övervägas om inte en arbetsgivare borde ges möjlighet att få ersättning för utgiven sjuklön till anställda med hög sjukfrånvaro. Något förslag till utformning av en sådan lösning redovisades dock inte.

Situationen på arbetsmarknaden för den som lider av hög sjuklighet eller arbetshandikapp kan redan idag vara besvärlig. Införandet av ett sjuklöne­system får inte leda till att situationen förvärras i det här avseendet. Det är därför enligt min uppfattning välmotiverat att möjligheter öppnas för försäk­rade i denna kategori som så önskar att omfattas av en särskild ersättnings­anordning som innebär att de i väsentligt mindre grad än annars belastar den enskilde arbetsgivaren kostnadsmässigt.

I det norska systemet finns en undantagsmöjlighet för personer som lider av en långvarig kronisk sjukdom eller ett handikapp som medför ökad risk för stor sammanlagd sjukfrånvaro. En sådan arbetstagare kan efter ansökan hos trygdekontoret bli undantagen från bestämmelserna om att arbetsgiva­ren skall svara för kostnaderna för sjuklön som utges till honom. Avsikten är att motverka att arbetsgivarens skyldighet att utge sjuklön till den an­ställde blir alltför betungande, vilket i sin tur skulle kunna medföra ökade problem på arbetsmarknaden för personer med ökad risk för sjukfrånvaro. I lagen eller dess tillämpningsföreskrifter har inte angetts vilka sjukdoms­grupper som är av den arten att de är att betrakta som kroniska. Inte heller finns någon definition av vad som är att betrakta som långvarig sjukdom eller någon uppräkning av de handikapp som avses. I stället görs bedömningen utifrån en prognos angående den framtida sjukfrånvaron. Denna bedömning har sedan fått avgöra om en person skall ställas utanför systemet i den be­märkelse jag redogjort för.

Jag anser för min del att det norska systemet anvisat en modell som kan få en viss motsvarighet också i vår lagsfiftning.


51


 


Den som lider av en sjukdom som medför risk för särskilt omfattande Prop. sjukfrånvaro som berättigar till sjuklön bör ges en möjlighet att ansöka hos 1990/91:181 försäkringskassan om att ersättning skall kunna utges från sjukförsäkringen för kostnader för den sjuklön, som kan komma att utges till honom. Med risk för särskilt omfattande sjukfrånvaro bör här avses att sjukdomen kan antas medföra ett större antal sjukfall med rätt till sjuklön under en tolvmå­nadersperiod. Utöver detta krav bör också gälla att arbetstagaren är inskri­ven hos kassan enligt lagen om allmän försäkring. Kassans bedömning om sökanden har en sjukdom som kan antas medföra särskilt omfattande kort­tidsfrånvaro i framtiden måste grunda sig på sannolika effekter av den sjuk­dom den försäkrade lider av. Av betydelse för bedömningen kan också vara hur den försäkrades sjukfrånvaro sett ut i förfluten tid. Om försäkringskas­san har meddelat ett angivet beslut avses detta få den verkan, att arbetsgiva­ren kan ansöka hos kassan om ersättning för kostnader för utgiven sjuklön. Ett beslut skall gälla till förmån för samtliga arbetstagarens arbetsgivare. En viktig förutsättning är emellertid att det endast är arbetstagaren själv som skall kunna ansöka om att kassan skall fatta ett dylikt beslut. På det sättet undviks att den enskilde påtvingas att särskilda regler skall gälla för honom när det gäller sjuklön. Samtidigt innebär ansökningsmöjligheten en trygghet för den enskilde i och med att ökad sjuklighet inte behöver försvåra hans situation på arbetsmarknaden. Av skäl som lagrådet anfört bör det inte där­utöver krävas något särskilt medgivande av arbetstagaren för att utbetalning skall kunna ske till arbetsgivaren.

Ersättning till arbetsgivaren bör - i motsats till vad som föreslogs i lagråds­remissen - kunna betalas ut för samtliga dagar i sjuklöneperioden. Ersätt­ningen bör även avse lagstadgade sociala avgifter och särskild löneskatt som beräknas belöpa på de sålunda bestämda sjuklöneutgifterna. När en sjukpe­riod har avslutats för en person, för vilken försäkringskassan beslutat om att särskild gottgörelse skall kunna ges enligt vad jag nyss anfört, skall arbetsgi­varen kunna ansöka hos försäkringskassan om att få ersättning för utgiven sjuklön. Därvid krävs att arbetsgivaren redovisar med vilket belopp och för vilken tid sjuklön utbetalats till arbetstagaren i sjuklöneperioden. Det an­kommer därefter på kassan att betala ut ersättningen till arbetsgivaren.

Enligt den nya regleringen av kompensationsgraden inom sjukpenningför­
säkringen kan en försäkrad efter särskilt beslut av försäkringskassan få sjuk­
penning för de första tre dagarna i en sjukperiod efter 80 % i stället för 65 %
av SGI. Denna undantagsmöjlighet gäller i fall då sjukdomen kan antas
medföra ett större antal sjukperioder med sjukpenning under en tolvmåna­
dersperiod. Jag ansluter mig till sjuklönekommitténs uppfattning att det för
att uppnå god överensstämmelse med sjukpenningregleringen bör vara
lämpligt att denna ordning ges en motsvarighet inom det lagreglerade sjuklö­
nesystemet. Detta kan ske genom anknytning till den nyss förordade ord­
ningen med ersättning i vissa fall från försäkringskassan för arbetsgivarens
sjuklönekostnader. När ett beslut har fattats av försäkringskassan om rätt för
arbetsgivaren att få sådan ersättning skall således enligt mitt förslag arbetsta­
garen vara berättigad till sjuklön efter en kompensationsgrad av 90% av
mistade anställningsförmåner även för de första tre dagarna med sjuklön i
perioden.
                                                                                        52


 


4.10 Ersättning från försäkringskassan vid tvist om sjuklön


Prop.

1990/91:181


Mitt förslag: Har tvist uppkommit om rätten till sjuklön och gäller tvisten frågan om arbetsförmågans nedsättning, kan försäkringskas­san efter skriftlig ansökan av arbetstagaren utge ersättning, om sanno­lika skäl talar för att arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen eller del därav. Ersättning lämnas med skäligt belopp, dock högst med ett belopp som fdr dag utgör en trehundrasextiofemtedel av 90 % av en SGI som uppgår till sju och en halv gånger basbeloppet, dvs. för närvarande 595 kr.

Ersättningen lämnas från sjukförsäkringen enligt AFL. Arbetstaga­ren skall vara inskriven hos kassan enligt nämnda lag.

Ersättning lämnas inte för sjuklön som har förfallit till betalning ti­digare än tre månader före ansökningsdagen.

Ersättning skall inte utges om staten svarar för arbetstagarens ford­ran hos arbetsgivaren enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.

Har ersättningsbelopp utbetalats inträder försäkringskassan i ar­betstagarens rätt till sjuklön gentemot arbetsgivaren.

Ersättningen görs skattepliktig och pensionsgrundande. På belopp som arbetsgivaren betalar till försäkringskassan med anledning av att kassan övertagit arbetstagarens fordran på sjuklön skall socialavgifter erläggas.


Skälen för mitt förslag: En grundläggande förutsättning för införande av ett sjuklönesystem är att arbetsgivarna lojalt tillämpar bestämmelserna och betalar ut den sjuklön som arbetstagarna är berättigade till vid sjukdom. Det finns enligt min mening inte heller skäl att anta annat än att en lagreglerad sjuklönerätt kommer att fungera tillfredsställande sett även från arbetstagar­nas synpunkt. Det torde emellertid inte kunna undvikas att det någon gång inträffar fall där arbetsgivaren underlåter att utge sjuklön eller utger sjuklön med ett mindre belopp än vad arbetstagaren hade förväntat sig. Skälen till sådana situationer kan vara flera; arbetsgivaren kan t.ex. med rätt eller orätt anse den anställde inte vara berättigad till sjuklön på grund av att han finner att något anställningsförhållande inte föreligger eller - vid tidsbegränsade anställningsavtal - att den anställde inte uppfyller kvalifikationsreglerna för sjuklön. Delade meningar kan vidare tänkas föreligga om beräkningen av sjuklönens storlek eller huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller nedsättningens omfattning.

Tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare om rätt till lön är att anse som arbetstvister och slits därför i civilrättslig ordning. De instrument för tvistlös­ning som finns för arbetstvister måste som regel anses fillräckliga för att till­godose arbetstagarens intressen även när en sådan tvist rör rätten till lön vid sjukdom. Ett viktigt inslag i det sammanhanget är bestämmelserna i 35 § la­gen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) som i lönetvister ger arbetstagarorganisationen tolkningsföreträde, om en kollektivavtals-


53


 


bunden arbetsgivare underlåter att påkalla förhandling eller väcka talan.     Prop. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 4.12) föreslår jag för sjuklö-     1990/91:181 netvisternas vidkommande dessutom en skyldighet för försäkringskassan att på begäran av arbetsgivare, arbetstagare, arbetstagarorganisation eller dom­stol yttra sig huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller om nedsättningens omfattning.

Även om tvister om lön vid sjukdom måste kunna behandlas i den ordning som beskrivits anser jag att en arbetstagare i vissa situationer har behov av ett grundläggande skydd därutöver om tvist uppstår med arbetsgivaren. Jag tänker då närmast på sådana fall där arbetsgivaren ifrågasätter om arbetsta­garen varit sjuk eller om arbetsförmågan varit nedsatt på grund av sjukdom. 1 praktiskt viktiga och känsliga frågor om sjukdom och arbetsoförmåga är det enligt min mening angeläget att vid oenighet kunna få till stånd en snar opartisk prövning hos ett organ med vana vid sådana spörsmål. Det framstår inte som naturligt att sådana frågor avgörs i förhandling mellan arbetsmark­nadsparterna.

Ett förslag med den innebörd jag nu berört lades på sin tid fram av sjuk­penningkommittén. Kommittén föreslog att skyddet skulle utformas på så sätt att arbetstagaren i sådana situationer erhöll sjukpenning enligt AFL som utbetalades av den allmänna försäkringskassan.

Även jag anser att försäkringskassan skall handha bedömningar och utbe­talningar av ersättningar inom en sådan trygghetsanordning. Jag anser det emellerfid inte ändamålsenligt med en konstruktion som innebär att sjuk­penning utges enligt AFL. Häremot talar flera skäl. Ett skäl är att de beräk­ningsregler som gäller för sjukpenning enligt AFL skulle medföra överkom­pensation i de fall arbetstagaren har flera arbetsgivare och endast en av dem underlåter att utge sjuklön. Överkompensation kan också tänkas uppstå i de fall där arbetsgivaren inte helt vägrar att utge sjuklön men betalar ut ett mindre belopp än vad arbetstagaren har rätt till. För att motverka sådana inte önskvärda effekter skulle ändringar behöva göras i sjukpenningsyste­met. Sådana ändringar - för vilka det saknas närmare utredningsunderlag -skulle emellertid bli tämligen komplicerade och bl.a. försvåra överblicken av sjukpenningreglerna. Det är vidare inte oväsentligt att en egenfiig sjuk­penningrätt för situationer som här avses - reglerad inom den allmänna för­säkringens författningsmässiga ram - skulle innebära att tanken på ett rätt­vist och administrativt smidigt fungerande sjuklönesystem inte fullföljs med tillräcklig konsekvens.

Sjuklönekommitténs uppdrag har varit inriktat bl.a. på att lämna förslag om en garanti genom socialförsäkringen mot oberättigade inskränkningar vid sjukersättningens utbetalning i ett sjuklönesystem. Kommittén har, efter att ha redovisat bestämmelserna i 35 § MBL om s.k. tolkningsföreträde vid rättstvist om lön, funnit att regelverket behöver kompletteras för att arbets­tagarnas rätt till ersättning vid sjukdom skall kunna tillgodoses i lägen då en civilrättslig tvistlösning avvaktas. Kommittén anser att det som förutsättning för införande av en arbetsgivarperiod måste gälla att sjuklönelagstiftningen upptar bestämmelser som ger ett sådant behövligt skydd åt den anställde, en s.k. sjuklönegaranti.

Också enligt min uppfattning bör ett skydd som tillgodoser arbetstagarnas    54


 


behov av trygghet i det av sjuklönekommittén angivna avseendet tillskapas     Prop. inom ramen för en sjuklönelagstiftning. Jag vill med ledning av vad sjuklöne-     1990/91:181 kommittén anfört i denna fråga föreslå följande reglering, som enligt min bedömning bör bidra också till att undvika att tvister om sjuklön förs vidare till förhandlingar och domstolshandläggning.

Ersättningen bör avse att ge arbetstagaren ett grundläggande skydd när en tvist uppkommit mellan honom och arbetsgivaren om sjuklön. Skyddet bör knyta nära an till de principer som gäller inom sjukförsäkringen. Ersätt­ningen bör kunna aktualiseras när tvisten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller gäller nedsättningens omfattning. För er­sättning bör gälla att sannolika skäl talar för att arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen. Vid bedömning av vad som kan anses vara sjuklönebe-rättigat tillstånd bör försäkringskassan kunna utgå från den praxis som hit­tills gällt för bedömningar i detta avseende i sjukpenningärenden. Det bety­der bl.a. att arbetstagarens uppgifter kan läggas till grund för ett ställningsta­gande, om inte särskilda omständigheter förekommer som ger anledning till något annat. En betydelsefull utgångspunkt i sammanhanget är att arbetsta­garen skall ha gjort sjukanmälan och avgett en skriftlig försäkran om att han varit sjuk och i vilken omfattning arbetsförmågan satts ned (jfr avsnitt 4.5). Med en sådan ordning som nu angetts skapas en garanti för att arbetstagaren får sjukersättning från försäkringskassan på väsentligen sådana grunder och enligt den praxis som gäller inom den allmänna sjukförsäkringen.

För betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i kon­kurs svarar staten enligt reglerna i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Om arbetstagarens fordran på sjuklön kan tillgodoses enligt den lagen bör inte utbetalning ske enligt förevarande ersättningsanordning.

Ersättning bör lämnas efter en skälighetsbedömning med högst ett belopp som i princip motsvarar den ersättningsnivå som sjuklöneregleringen syftar fill. Maximibeloppet per dag bör utgöra en trehundrasextiofemtedel av 90 % av en SGI som uppgår till sju och en halv gånger basbeloppet. Det innebär med nuvarande basbelopp 595 kr. per dag, vilket i regel skall kunna täcka den sjuklön som innehållits. För eventuellt sjuklöneblopp som inte täcks av sjukförsäkringsersättningen bör arbetstagaren vara hänvisad till att göra gäl­lande sin fordran i civilrättslig ordning. Ersättningen bör inte utges med ett högre belopp än vad som fordras för att arbetstagaren sammanlagt skall få en inkomst som svarar mot den angivna nivån. Det innebär att försäkrings­kassan måste ta hänsyn fill andra anställningsinkomster, i den mån de är kända för försäkringskassan, och till eventuella förmåner som utges från so­cialförsäkringssystemet för samma dag och som syftar till att kompensera ar­betstagaren för ett inkomstbortfall, t.ex. föräldrapenningförmåner. Till för­mögenhet och till förmåner som har ett annat syfte än det nyss nämnda bör hänsyn inte behöva tas.

Det är angeläget att arbetstagarens framställning om ersättning är så kom­
plett som möjligt. Det kan därför vara lämpligt att det för ändamålet utfor­
mas blanketter, varav framgår att uppgifter skall lämnas om arbetsgivare,
löneförhållanden, vad arbetsgivaren uppgett som skäl för sin underlåtenhet,
m.m. Det bör därför ställas krav på att en framställning om ersättning skall
ha skriftlig form.
                                                                              55


 


Ersättning bör inte lämnas för sjuklön som har förfallit till betalning tidi-     Prop. gare än tre månader före ansökningsdagen. För detta talar bl.a. att försäk-     1990/91:181 ringskassan - för att ha möjlighet att bedöma om sannolika skäl talar för att arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen - skall kunna inhämta upp­gifter om arbetstagarens hälsotillstånd utan alltför stor omgång.

1 fråga om det belopp som har utbetalats till arbetstagaren anser jag att återbetalningsskyldighet inte skall föreligga annat än i speciella fall, nämli­gen då den omtvistade sjuklönen sedermera betalts eller då ersättningen ut­getts felaktigt eller med för högt belopp, t.ex. på grund av att oriktiga uppgif­ter har lämnats. Mitt förslag innebär i stället att försäkringskassan skall träda in i arbetstagarens rätt gentemot arbetsgivaren. I den mån arbetsgivaren inte är villig att ersätta det belopp som kassan har betalat ut bör kassan således ges möjlighet att få anspråket prövat vid allmän domstol. Det belopp som en arbetsgivare betalar till kassan, självmant eller genom åläggande i dom, bör vara avgiftsgrundande enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Änd­ringar föreslås bl.a. därför i nämnda lag (avsnitt 5).

Ersättningen bör finansieras genom sjukförsäkringen enligt AFL. Endast den som är inskriven hos allmän försäkringskassa bör komma i fråga. Ersätt­ningen bör vara skattepliktig och pensionsgrundande. I det hänseendet får jag hänvisa till de i det följande redovisade förslagen till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), lag om ändring i lagen (1990:327) om skatteavdrag från sjukpenning m.m. och lag om ändring i AFL (avsnitt 5 och specialmotiveringen).

Sjuklönekommittén har tagit upp frågan om det i anslutning till den tilläm-nade garantiordningen bör införas särskilda sanktionsregler, t.ex. i form av en ersättning för försäkringskassans administrativa merarbete, att erläggas av arbetsgivare som utan godtagbara skäl underlåter att utge föreskriven sjuklön. Kommittén har emellertid stannat för att inte föreslå någon sådan sanktion som enligt kommittén skulle bli omständlig att tillämpa i praktiken. Jag delar kommitténs uppfattning att det för närvarande inte ter sig nödvän­digt med ett speciellt sanktionssystem av antytt slag.

Den föreslagna regleringen av en s.k. sjuklönegaranti bör leda till den en­ligt min mening naturliga ordningen att avgörandena i frågor om sjukdom och nedsatt arbetsförmåga i tvistiga fall i praktiken träffas hos försäkrings­kassan. Arbetstagaren får garantier för att han inte behöver utsättas för god­tycke. Prövningen kommer i det väsentliga att ske på samma sätt och enligt samma grunder som för närvarande. För att ytterligare säkerställa att be­dömningen av vad som skall betraktas som sjukdom resp. nedsatt arbetsför­måga sker utan avvikelser från den praxis som utvecklats inom sjukpenning­försäkringen föreslår jag i det följande (avsnitt 4.12) att försäkringskassan skall vara skyldig att avge yttrande i dessa frågor, om arbetsgivaren, arbets­tagaren, arbetstagarorganisation eller domstol begär det.

Ytterligare en enligt min mening viktig effekt av förslaget om s.k. sjuklö­
negaranti är att det med en sådan ordning regelmässigt bör saknas anledning
att föra tvister om sjuklön till förhandling eller domstol som arbetstvist när
oenighet råder om arbetstagaren varit sjuk eller i vad mån arbetsförmågan
satts ned på grund av sjukdom. Tillämpningen av ordningen för arbetstvister
kan därmed praktiskt sett inskränkas till fall där detta slag av prövning är
         56


 


särskilt lämplig, såsom när frågan gäller om anställningsförhållande förele­gat eller om sjuklönens storlek är rätt beräknad.

4.11 Försäkringsmöjlighet för små företag


Prop.

1990/91:181


Mitt förslag: För små företag införs en möjlighet att hos försäkrings­kassan försäkra sig för kostnader över en viss nivå som följer av skyl­digheten att betala sjuklön. För rätt att teckna försäkring krävs att arbetsgivarens lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga summan av 60 basbelopp enligt AFL. Vid beräkningen av lönekostnaden skall bortses från avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen (1982:423) om allmän löneavgift och skatt en­ligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt. Regeringen bemyndigas att bestämma närmare villkor för försäkringen.


Skälen för mitt förslag: Utöver syftet att uppnå administrafiva förenk­lingar är ett grundläggande skäl för att ålägga arbetsgivaren att svara för er­sättningen till arbetstagaren under de första fjorton dagarna av ett sjuk­domsfall att stimulera arbetsgivaren till insatser som bl.a. förbättrar arbets­miljön och arbetsorganisationen och som därmed också leder till en minsk­ning av sjukfrånvaron. Ett sjuklönesystem bör utformas så att sådana insat­ser för arbetsmiljön m.m. ger ett direkt ekonomiskt resultat hos företaget i form av minskade kostnader för sjukfrånvaron.

Denna stimulans bör naturligtvis finnas också för små företag. Jag anser emellertid att en försäkringsmöjlighet bör införas för att skydda de små före­tagen mot höga sjuklönekostnader på grund av faktorer som står utanför det område den enskilde arbetsgivaren kan påverka. Försäkringsmöjligheten bör vara frivillig. Det är enligt min uppfattning lämpligt att försäkringskas­san tillhandahåller en försäkring för de småföretagare som så önskar.

Mot bakgrund av motiven för att införa ett system med sjuklön bör grän­sen för vilka företag som skall ges möjligheten att teckna en försäkring hos försäkringskassan sättas relativt snävt. Mina överväganden har resulterat i att gränsen bör sättas så att rätten att teckna en försäkring bör gälla företag med en lönesumma som - efter avdrag för sociala avgifter o.d. - per kalen­derår beräknas motsvara högst 60 basbelopp enligt AFL. Detta kan sägas motsvara ca 10 heltidsanställda.

Uppgift om ett företags lönesumma för ett fidigare år är lätt åtkomlig och verifierbar. Den bör kunna hämtas från senast tillgängliga årsredovisning. Jag har valt att föreslå att gränsen uttrycks som en högsta total lönesumma eftersom man därigenom kan undvika problem som annars kan uppstå för företag med delfids- och säsongsanställda. Genom att uttrycka begräns­ningen i form av basbelopp undviks också behov av årliga justeringar av gränsen för vilka företag som skall ges rätt att teckna försäkring.

Försäkringen bör inte ersätta företagets samtliga kostnader för sjuklön. Försäkringsmöjligheten bör i stället erbjuda det lilla företaget att skaffa ett skydd mot oväntat höga kostnader för sjuklön. Härigenom kan ett skydd er-


57


 


bjudas mot sådana ekonomiska påfrestningar som annars skulle kunna ut-     Prop.

göra ett hot mot det lilla företagets överlevnad.                  1990/91:181

De närmare villkor i övrigt som bör gälla för en sådan försäkring anser jag inte behöver lagregleras. Regeringen bör i stället bemyndigas att meddela föreskrifter om sådana villkor. Jag vill emellertid ändå här redovisa min upp­fattning avseende vissa av de försäkringsvillkor som bör gälla. Som jag tidi­gare anfört bör försäkringsmöjligheten avse att täcka oförutsett höga kostna­der för sjuklön. Även för de företag som tecknar en försäkring skall således gälla att de individuellt skall bära en viss del av sjuklöneutgifterna. Detta kan ske antingen så att företagen får stå för kostnaderna för sjuklön för ett viss begränsat antal dagar i varje sjuklöneperiod eller genom att företagen ansvarar för kostnaderna för sjuklön intill ett visst belopp under t.ex. varje tolvmånadersperiod. Enligt min mening är den första modellen att föredra. Med en sådan utformning av förslaget ges även företag som har en försäkring en sfimulans att söka genomföra förbättringar i arbetsmiljö och arbetsorga-nisafion. Jag har funnit att en lämplig avvägning bör vara att företag som tecknar en försäkring själva bör svara för kostnaderna för sjuklön för de första två dagarna i varje sjuklöneperiod. Kostnaderna för eventuella ytterli­gare sjukdagar i varje sjuklöneperiod bör således täckas av försäkringen.

Försäkringen skall kunna tecknas hos försäkringskassan efter ansökan från företaget. För försäkringen bör kassan ta ut en särskild avgift. Mot redo­visning till den försäkringskassa där försäkringen finns får företaget ersätt­ning för de kostnader för sjuklön, inkl. beräknade lagstadgade avgifter och särskild löneskatt, som hänför sig till sjukdagar utöver de två första dagarna i varje sjukfall. Denna redovisning bör kunna ske månadsvis i efterskott.

Jag anser att försäkringen bör utformas så att den blir så enkel som möjlig att administrera. En avgift för försäkringen bör därför tas ut som en procent­andel av företagets beräknade lönesumma. Samma procentsats bör tills vi­dare gälla för alla företag som väljer att teckna en försäkring. Avgifterna skall vara så beräknade att de sammantaget kommer att täcka de utgifter som försäkringen kommer att få. Jag anser det inte motiverat, åtminstone inte i ett inledningssskede, att söka utveckla ett system med individuellt satta avgifter som speglar förhållandena i det enskilda företaget. Till detta kom­mer att frågan om möjligheterna till differentierade socialavgifter avses bli föremål för fortsatt utredning (jfr prop. 1990/91:141, avsnitt 7).

Genom försäkringen kommer försäkringskassorna att få en god bild av sjukfrånvaron hos småföretagen. Denna kunskap bör också kunna utnyttjas för en dialog med företagen om behovet av åtgärder för att förbättra arbets­miljö och arbetsorganisation. Detta gäller naturligtvis framför allt företag med hög sjukfrånvaro.


58


 


4.12 Bestämmelser om rättegången m.m.


Prop. 1990/91:181


 


Mitt förslag: Tvister med anledning av lagstiftningen om sjuklön handläggs slutligt inom den befintliga domstolsorganisationen.

Mål mellan arbetsgivare och arbetstagare om tillämpning av lag­stiftningen handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbets­tvister. Gäller en sådan tvist frågan om arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller om graden av nedsättning i ar­betsförmågan skall försäkringskassan på arbetsgivares, arbetstagares, arbetstagarorganisations eller domstols begäran avge yttrande.

Föreskrifterna i 20 kap. 10 och 10 a §§ AFL om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut skall fillämpas även i fråga om för­säkringskassebeslut enligt lagstiftningen om sjuklön. I fråga om flerta­let beslut av kassan skall även föreskrifterna i 20 kap. 11-13 §§ om överklagande m.m. av försäkringskassas och förvaltningsdomstols be­slut tillämpas.

Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående (avsnitt 4.10) redovisat mitt förslag till en garantiordning som ger arbetstagaren möjlighet att under vissa förutsättningar få snar utbetalning av ersättning från försäkringskas­san, om sjuklön innehållits av arbetsgivaren på grund av oenighet om arbets­förmågans nedsättning på grund av sjukdom. Bl.a. med hänsyn härtill är det min bedömning att man inte behöver befara att ett stort antal tvister om lag­stadgad sjuklön kommer att föras vidare till domstol. 1 ett sjuklönesystem är naturligtvis likväl frågan om hur tvist rörande reglernas tillämpning slutligt skall handläggas av betydelse.

Olika slag av tvister kan förekomma. Förhållandet kan till en början röra enbart arbetsgivare och arbetstagare. Tvist om rätten till sjuklön eller sjuklö­nens storlek kan aktualiseras av flera skäl. Hit hör rent arbetsrättsliga frågor om anställningsförhållandet, såsom vad som avtalats om tillträdet och an­ställningens längd, och frågor om löneberäkning. Även om det, som jag tidi­gare anfört, inte framstår som särskilt sannolikt kan det inte uteslutas att frågor om huruvida arbetstagarens nedsättning av arbetsförmågan beror på sjukdom eller frågan om graden av nedsättning i arbetsförmågan kan upp­komma inom denna ram. Tvisten kan vidare röra det allmänna och avse frå­ gor om t.ex. försäkring för sjuklönekostnader, om ersättning från sjukför­säkringen för sjuklön som utgetts till arbetstagare med särskilt omfattande sjukfrånvaro eller om utbetalning till arbetsgivaren på grund av ett sådant beslut om sjukförsäkringsersättning.

Sjukpenningkommittén pekade på tre olika modeller för tvistlösning. En lösning som diskuterades var införande av en särskild nämnd. Kommittén hänvisade bl.a. till Norge där tvisterna slits av en särskild skiljenämnd, kal­lad ankenämnd. Nämnden består av tre ledamöter, varav en är ordförande för nämnden och har särskild erfarenhet av socialförsäkringsrättsliga spörs­mål; de övriga två ledamöterna utses efter förslag från Näringslivets Huvud­organisation resp. från Landsorganisationen i Norge.


59


 


Den andra lösningen som diskuterades var att tvisterna skulle avgöras i Prop. den för arbetsrättsliga tvister föreskrivna ordningen, dvs. av allmän domstol 1990/91:181 och/eller av arbetsdomstolen. Kommittén pekade i denna del på att vissa frå­gor som berörde sjuklönesystemet kunde vara reglerade i kollektivavtal och alltså under alla förhållanden hade att prövas i arbetsrättslig ordning. Slutli­gen övervägde kommittén det socialförsäkringsrättsliga tvistlösningssyste-met, dvs. försäkringskassa, försäkringsrätt och försäkringsöverdomstolen. Kommittén tog inte uttrycklig ställning för något av alternativen men utta­lade att för en skiljenämnd talade bl.a. snabbhet i handläggningen, likfor­mighet, processekonomiska skäl samt att partsintressena borde vara repre­senterade. Om en sådan nämnd organisatoriskt och utan nämnvärda kostna­der kunde knytas till någon av försäkringsrätterna skulle den lösningen vara att föredra. Mot den arbetsrättsliga tvistlösningsmodellen talade de förmo­dade långa handläggningstiderna i arbetsdomstolen. En mer näraliggande lösning låg enhgt kommitténs uppfattning i det socialförsäkringsrättsliga sys­temet för tvistlösning.

Den norska ankenämnden har endast haft att pröva ett fåtal tvister. Under den senaste tioårsperioden har nämnden i genomsnitt per år handlagt ca 50 ärenden. Enligt min bedömning finns det inte skäl att befara att ett svenskt sjuklönesystem skulle ge upphov fill ett stort antal tvister som måste slitas av ett opartiskt organ. Det förefaller således inte påkallat att inrätta någon ny organisation för sjuklönetvisternas vidkommande. Huvudinvändningen mot att det inrättas en sådan nämnd är emellertid följande. 1 Sverige har arbets­domstolen en särskild kompetens för prövning av arbetsrättsliga mål. I syn­nerhet gäller detta beträffande tvister om kollektivavtal. Genom den parts­representation som finns i arbetsdomstolen har domstolen fått en stark för­ankring i organisafionerna på arbetsmarknaden och tillförsäkrats sakkun­skap i fråga om synsättet på arbetsmarknaden. Som har framgått av mitt för­slag till sjuklönereglering avses parterna på arbetsmarknaden genom kollek­tivavtal lösa en del av de frågor som ett sjuklönesystem för med sig. Det vore enligt mitt förmenande mindre lämpligt om det för sjuklönemålens del inrät­tades en särskild nämnd som skulle få rätt att avgöra likartade frågor som arbetsdomstolen. Kommitténs utgångspunkt för inrättande av en sådan nämnd, dvs. att nämnden organisatoriskt skulle knytas fill någon av försäk­ringsrätterna, är vidare inaktuell eftersom riksdagen har fattat beslut om att försäkringsrätterna skall integreras i den allmänna förvaltningsdomstolsor­ganisationen och förslag har lagts fram om hur detta närmare skall ske (jfr prop. 1990/91:80, JuUlS).

För min del anser jag att övervägande skäl talar för att tvister med anled­
ning av en lagstiftning om sjuklön bör behandlas inom den befintliga dom­
stolsorganisationen. Tvister bör vidare behandlas av den domstol där de sak­
ligt sett hör hemma. De av mig föreslagna grundläggande sjuklönebestäm­
melserna utgör föreskrifter av civilrättslig natur. Tvister mellan arbetstagare
och arbetsgivare om rätt till sjuklön och storleken därav är att anse som ar­
betstvister och bör behandlas enligt lagen (1974:371) om rättegången i ar­
betstvister, dvs. av allmän domstol och/eller arbetsdomstolen. I en process
enligt denna ordning kan rättegången, om yrkandena är så ställda, utmynna
i en dom som är verkställbar enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Detta
60


 


förhållande ger, vid jämförelse med t.ex. socialförsäkringssystemets ord-     Prop.
ning, ett avgörande försteg åt den förordade lösningen.
        1990/91:181

En tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare kan - förutom andra frå­gor - avse frågor om arbetstagarens arbetsförmåga har satts ned på grund av sjukdom eller om graden av nedsättning i arbetsförmågan. Sådana frågor brukar vanligtvis bedömas av socialförsäkringsadministrationen och av för­valtningsdomstol, även om frågor av detta slag givetvis också kan aktualise­ras hos allmän domstol och hos arbetsdomstolen vid tvist om avtalsbaserad sjuklön. Som nämnts tidigare finns det enligt min mening skäl att så långt möjligt söka begränsa antalet mål om sjuklön som kan behöva behandlas i domstol och samtidigt ta tillvara den kompetens som finns hos försäkrings­kassorna i fråga om bedömningar av detta slag. Jag anser därför att det bör föreskrivas en skyldighet för försäkringskassan att avge yttrande i en sådan fråga. Förutsättningen bör vara att det föreligger en tvist mellan arbetstagare och arbetsgivare som rör frågan om arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller om graden av nedsättning i arbetsförmågan. Tvis­ten behöver inte ha förts till domstol. Skyldigheten att avge ett sådant ytt­rande bör föreligga efter begäran av arbetsgivare, arbetstagare, arbetstagar­organisation eller domstol.

För de fall sjuklönetvisten handläggs i domstol bör man kunna utgå ifrån att ett införskaffat yttrande av försäkringskassan regelmässigt blir tungt vä­gande i utredningen av den eller de frågor som yttrandet avser. Vid dom­stolsprövning bör det vidare vara naturligt att en utredning och bedömning som gjorts hos socialförsäkringens organ i fråga om garantiersättning till ar­betstagaren från sjukförsäkringen tillmäts särskild betydelse. Med hänsyn härtill finns det goda skäl att förutsätta att socialförsäkringens principer för bedömning av rätt till sjukersättning får genomslag inom sjuklönesystemet.

I de fall där försäkringskassan har att fatta beslut enligt den avsedda lag­stiftningen bör reglerna i 20 kap. 10 och 10 a §§ AFL om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut gälla på motsvarande sätt. De fall som avses är kassans beslut om skyldighet för en arbetstagare att förete intyg m.m. från en tidigare dag än vad som annars följer. Hit hör också kassans beslut i fråga om en arbetstagares ansökan om att särskilda regler skall gälla för honom och hans arbetsgivare samt arbetsgivarens framställning om er­sättning från försäkringskassan för utgiven sjuklön efter det att kassan beslu­tat att särskilda regler skall gälla. Även kassans beslut i fråga om försäkring mot höga sjuklönekostnader och i fråga om en arbetstagares ansökan om ersättning från sjukförsäkringen vid en tvist om sjuklön samt beslut i fråga om en begäran att avge sådant yttrande som nyss behandlats avses kunna omprövas resp. ändras enligt reglerna i AFL.

Beträffande frågan om försäkringskassans beslut efter omprövning bör
kunna överklagas anser jag att svaret bör bero på arten av den angelägenhet
som kassan prövar. En överklagningsrätt bör enligt mitt förmenande gälla i
fråga om beslut på grund av en framställning från en arbetstagare med sär­
skilt omfattande sjukfrånvaro om att särskilda regler skall gälla för honom
och hans arbetsgivare. Fullföljdsrätt bör också gälla beträffande beslut i
fråga om utgivande av ersättning till arbetsgivaren för sjuklön, efter det att
ett beslut om att särskilda regler skall gälla har fattats. Hinder bör inte heller
    61


 


uppställas mot att överklaga ett beslut varigenom försäkringskassan tagit ställning till en ansökan från arbetstagaren om ersättning från sjukförsäk­ringen vid tvist om sjuklön mellan honom och arbetsgivaren. Även om det finns argument som kan anföras mot en sådan ordning bedömer jag att ett utslag av en överordnad socialförsäkringsinstans i ett sådant ersättnings­ärende kan bli av stor principiell vikt. Jag får hänvisa till vad jag nyss anfört om betydelsen i ett mål om sjuklön av utredningar och bedömningar som görs av socialförsäkringsorganen.

En rätt att överklaga bör också finnas i fråga om försäkring mot höga sjuk­lönekostnader, om kassan beslutar att inte meddela sådan försäkring. Det finns däremot inte skäl att låta fullföljdsrätten omfatta också villkoren för en sådan försäkring. Ett beslut beträffande s.k. förstadagsintyg bör kunna överklagas. Jag finner det däremot inte lämpligt med en fullföljdsrätt också beträffande beslut i frågan om arbetstagaren skall styrka nedsättningen av arbetsförmågan i ett pågående sjukfall. För denna ståndpunkt talar främst att ett sådant beslut får betydelse redan i ett pågående ersättningsfall. Jag anser att den nyss nämnda möjligheten att begära att kassan omprövar sitt beslut är tillfyllest i detta sammanhang.

Vidare bör ett beslut vari kassan tar ställning fill en framställning om att avge yttrande inte kunna överklagas. Något behov av en fullföljdsrätt här­över lär inte finnas. Den möjlighet som finns att begära omprövning av kas­sans beslut måste anses tillräcklig i detta sammanhang.

Den reglering som jag föreslagit bedöms inte föranleda annat än en margi­nell ökning av antalet mål i förvaltningsdomstolarna resp. de allmänna dom­stolarna och i arbetsdomstolen. Kostnaderna går för närvarande inte att upp­skatta närmare. Jag anser därför att en utvärdering av kostnadseffekterna i detta avseende bör göras något år efter lagstiftningens ikraftträdande.


Prop.

1990/91:181


5 Den lagtekniska lösningen. Följdändringar

Mitt förslag: Sjuklönesystemet regleras i en särskild lag. Följdänd­ringar företas i socialförsäkringslagstiftningen samt i socialavgifts- och skattelagstiftningen.


Skälen för mitt förslag: Inom den lagreglering av sjuklönesystemet som förordats i det föregående finns det vissa bestämmelser som knyter nära an till sjukpenningreglerna enligt AFL. De allmänna försäkringskassorna ges vissa uppgifter avseende bl.a. kontroll och beslutsfattande under sjuklöne­perioder. Emellertid gäller den avsedda lagstiftningen om sjuklön väsentli­gen frågor om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Regle­ringen blir således, även med beaktande av vissa bestämmelser av offentlig­rättslig karaktär, i grunden en arbetsrättslig lagsfiftning. Det innebär att lag­reglerna inte kan naturligt passas in i den befintliga socialförsäkringsrättsliga regleringen. Med hänsyn härtillförordar jagatt den nya sjuklöneregleringen tas in i en särskild lag.


62


 


En särskild lag som reglerar arbetstagares rätt till sjuklön på det sätt som     Prop. förordats i det föregående föranleder följdändringar i olika lagar inom     1990/91:181 främst socialförsäkringsområdet. Behov uppkommer också av vissa åtgärder inom andra lagstiftningsområden som berörs i det följande.

Socialförsäkringslagstiftningen

Framför allt berörs AFL och dess regler om sjukpenning i 3 kap. Rätten till sjukpenning avses bortfalla med avseende på sådan tid inom en sjuklönepe­riod under vilken den försäkrades arbetsgivare har att svara för sjuklön en­ligt den nya lagen. Begränsningen skall avse sjukpenningrätt på grundval av anställningsförmånerna från arbetsgivaren. 1 AFL bör således tas in bestäm­melser om undantag från sjukpenningrätten, varvid - i enlighet med vad lag­rådet har påpekat - inriktningen måste vara att uppnå sådan samordning med sjuklöneregleringen, att överlappning med t.ex. dubbla ersättningar som resultat och glapp med bortfall av kompensation för inkomstförlust und­viks så långt möjligt. Den valda ståndpunkten att sjuklönelagen, av skäl som anförts i avsnitt 4.2, skall omfatta enbart arbetstagare leder som lagrådet har framhållit till att det blir nödvändigt att på ett annat sätt än med nuvarande reglering göra åtskillnad mellan arbetstagare och uppdragstagare. De sam­ordningsfrågor som på grund härav uppkommer i tillämpningen bör dock inte medföra större svårigheter än att de kan bemästras. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen, avsnitt 8.2.

Också i fråga om sjukpenningens storlek och beträffande sjukanmälan be­hövs kompletterande regler i 3 kap. AFL som följd av den avsedda sjuklöne­lagstiftningen. Reglerna om havandeskapspenning i samma kapitel och om föräldrapenningförmåner behöver filiföras bestämmelser i samordningssyfte så att ersättning från olika håll för samma inkomstbortfall undviks.

Viss komplettering krävs vidare i föreskrifterna i 11 kap. AFL om vad som utgör pensionsgrundande inkomst av anställning och i föreskrifterna i 19 kap. AFL om vad som är statsbidragsberättigande kostnader för sjukför­säkringen. I 20 kap. AFL bör viss anpassning till sjuklönelagens modernare utformning göras när det gäller förutsättningarna för att dra in eller sätta ned ersättning. Detta bör i sin tur leda till motsvarande ändring i studiestödsla­gen (1973:349).

Följdändringar i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring behövs på motsvarande sätt som i AFL beträffande bl.a. bestämmelser om rätten fill arbetsskadesjukpenning och arbetsskadesjukpenningens storlek. Det bör framhållas att lagen om sjuklön avses omfatta också arbetsskada i form av sjukdomsrecidiv som inträffar efter samordningstidens utgång.

Enligt den övergångsreglering som gäller sedan lagen om arbetsskadeför­säkring infördes tillämpas fortfarande lagen (1954:243) om yrkesskadeför­säkring i fråga om yrkesskador som har inträffat före den 1 juli 1977. Över­gångsregleringen får därför kompletteras så att också yrkesskadesjukpen­ning samordnas med förmånerna enligt sjuklönelagstiftningen. Vad som nu sagts om lagen om arbetsskadeförsäkring och lagen om yrkesskadeförsäk­ring gäller på motsvarande sätt för lagen (1977:265) om statligt personskade­skydd och de äldre författningar, bl.a. militärersättningslagen (1950:261), som upphävdes när lagen om statligt personskadeskydd trädde i kraft.


63


 


I lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare och lagen (1988:1465) om     Prop. ersättning och ledighet för närståendevård bör reglerna om minskning av er-     1990/91:181 sättning vid sammanträffande förmåner kompletteras.

Socialavgifts- och skattelagstiftning

På socialavgiftsområdet bör arbetsgivares sjukförsäkringsavgift sättas ned med beaktande av ökningen av arbetsgivarnas lönekostnader i samband med anställdas sjukfrånvaro. Nedsättningen av sjukförsäkringsavgiften regleras i 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter. Jag återkommer till detta i av­snitt 6.2. I samma lag bör därutöver göras vissa kompletteringar beträffande avgiftsunderlaget och beträffande de ändamål för vilka sjukförsäkringsavgif­ten får användas.

Jag tar i specialmotiveringen (avsnitt 8.7) under 2 kap. 1 § socialavgiftsla­gen upp ett särskilt ändringsförslag som gäller vilka ersättningar som inte skall föranleda fulla arbetsgivaravgifter utan enbart tilläggspensionsavgift.

Kommunalskattelagen (1928:370) behöver kompletteras så att ersättning som försäkringskassan i vissa fall utbetalar till en arbetstagare vid tvist om dennes rätt till sjuklön kommer att utgöra skattepliktig inkomst av tjänst. Det bör också i lagen (1990:327) om skatteavdrag från sjukpenning m.m. anges hur sådan ersättning skall beräknas vid bestämmande av avdrag för preliminär A-skatt.

Övrigt

När den som är försäkrad enligt AFL får sjukhusvård skall enligt gällande regler i AFL (3 kap. 4§ andra stycket) sjukpenning minskas med 65 kr. för varje vårddag, dock med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Mot­svarande sjukpenningavdrag föreskrivs i lagen om arbetsskadeförsäkring och skall också tillämpas enligt därtill anslutande författningar.

När en ordning med sjuklöneperiod införs blir det inte möjligt att göra sjukpenningavdrag avseende denna period. Ändrade regler för handlägg­ning av avgifter för sjukhusvård behöver därför utarbetas. Jag avser att åter­komma i frågan efter överläggningar med sjukvårdshuvudmännen.

En annan fråga som jag avser att ta upp i ett senare sammanhang gäller den väntetid som föreskrivs i 3 kap. 5 § andra stycket AFL innan en ändring, som angår den försäkrades inkomstförhållnaden m.m. och som är av bety­delse för rätten fill sjukpenning eller sjukpenningens storlek, får genomslag på dennes sjukpenninggrundande inkomst.

6 Ikraftträdande och kostnader

6.1 Ikraftträdande

Riksdagen beslöt den 14 december 1990 att bifalla vad socialförsäkringsut­
skottet hemställt i betänkandet 1990/91:SfU9 Vissa ändringar i sjukförsäk­
ringen m.m. I betänkandet begärde utskottet bl.a. att regeringen skulle åter­
komma till riksdagen med förslag om införande av en arbetsgivarperiod på
   64


 


14 dagar. Förslaget skulle läggas fram i sådan tid att nya regler kunde träda i kraft den 1 januari 1992. I förevarande lagsfiftningsärende behandlas det begärda förslaget om införande av en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas på sjukdomsfall som inträffar efter ikraftträdandet.

6.2 Ändring av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen


Prop. 1990/91:181


Mitt förslag: Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen sänks från 10,10 procent av avgiftsunderlaget fill 8,20 procent av samma under­lag.

Skälen för mitt förslag: Införandet av en arbetsgivarperiod i sjukpenning-försäkringen medför att arbetsgivarna får svara för kostnaderna för sjuklön till sina anställda under de första 14 dagarna av en sjukperiod. Detta innebär samtidigt en minskning av sjukförsäkringens kostnader för korta sjukfall. En motsvarande justering av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen bör därför göras. Därmed får arbetsgivarna kompensation för de ökade kostnader som den nya ordningen medför. Det är emellertid vare sig möjligt eller önskvärt att kompensera enskilda arbetsgivare med exakt det belopp som sjuklöne­kostnaderna uppgår till för en viss tidsperiod. En generell minskning av ar­betsgivaravgiften till sjukförsäkringen får i stället den effekten att en arbets­givare som genom aktiva arbetsmiljöförbättrande åtgärder minskar sjuk­frånvaron bland sina anställda tjänar på reformen medan den arbetsgivare som missköter sig i det här avseendet får ökade utgifter.

Mot bakgrund av de hittillsvarande kostnaderna för de första 14 dagarna av en sjukperiod, sjuktalsutvecklingen och de förändrade kompensationsni­våerna inom sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991 har de mins­kade kostnaderna för sjukpenningförsäkringen vid införande av en arbetsgi­varperiod enligt mitt förslag beräknats motsvara en sänkning av arbetsgivar­avgiften till sjukförsäkringen från 10,10 till 8,20 procent av avgiftsunderla­get. Sänkningen av arbetsgivaravgiften är beräknad utifrån nu kända förhål­landen.

Vad jag nu sagt föranleder en ändring i 2 kap. 1§ första stycket lagen (1981:691) om socialavgifter.

6.3   Anslagsfrågor

D. Försäkring vid sjukdom, handikapp och ålderdom


DI. Bidrag till sjukförsäkringen

Regeringen har i prop. 1990/91:100: bil. 7 föreslagit riksdagen att till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 7 867000000 kr.

Mitt förslag om införande av en arbetsgivarperiod under de första 14 dagarna av en sjukperiod innebär en minskad belastning på anslaget till


65


5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


 


sjukförsäkringen. Denna minskning har jag beräknat uppgå till 881 milj. kr.     Prop. för budgetåret 1991/92. Mot den bakgrunden bör förevarande anslag mins-     1990/91:181 kas   med   881000000kr.    i   förhållande   till   vad   som    beräknats   i prop. 1991/92:100 bil. 7.

7 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprät­tats förslag till

I. Lag om sjuklön,

2: Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3.   Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4.   Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

5.   Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,

6.   Lagom ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för när­ståendevård,

7.   Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

8.   Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9.   Lag om ändring i lagen (1990:327) om skatteavdrag från sjukpenning m.m.,

10.   Lag om ändring i studiestödslagen (1973:349).

Lagförslagen under 8 och 9 har upprättats i samråd med statsrådet Åsbrink och lagförslaget under 10 i samråd med chefen för utbildningsdepar­tementet.

Förslaget till lag om sjuklön bygger i väsentliga delar på det lagförslag som i juni 1990 remitterades till lagrådet. Lagrådets förslag till ändringar i det remitterade förslaget har i allt väsentligt godtagits och inarbetats i det nu upprättade förslaget. Emellertid upptar förslaget till lag om sjuklön därut­över bestämmelser som inte har varit föremål för lagrådets granskning och i några av de lagrådsgranskade bestämmelserna har gjorts vissa ändringar i sak. Vidare har de nu upprättade förslagen till följdlagstiftning tillkommit efter lagrådsremissen. Vissa av de tillkommande bestämmelserna i förslaget till lag om sjuklön samt förslagen under 7-9 avser ämnen som faller inom lagrådets granskningsområde.

Som nämnts inledningsvis (avsnitt 1) har riksdagen på de skäl som angetts i socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91 :SfU9 gett regeringen till känna att ett förslag om ett system med arbetsgivarperiod för sjukersättning bör läggas fram i sådan tid att det kan träda i kraft senast den 1 januari 1992. Om tillräcklig förberedelsetid skall kunna erbjudas arbetsgivare och försäk­ringskassor m.fl. förutsätts följaktligen att riksdagen fattar beslut i ärendet under innevarande riksmöte. Mot denna bakgrund finner jag att den tidsut-dräkt som ofrånkomligen blir följden av förnyat hörande av lagrådet skulle försena lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle upp­komma. Något nytt yttrande av lagrådet har därför inte begärts.


66


 


8 Specialmotivering                               Prop.

1990/91:181 8.1 Förslaget till lag om sjuklön

Första stycket anger grundprincipen i lagen, nämligen att en arbetstagare har rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner i den utsträckning som lagen anger.

På den ersättning som en arbetsgivare utger på grund av lagen är de för lön och lönefordran i allmänhet gällande bestämmelserna tillämpliga. Sjuklönen skall således vara skattepliktig samt avgifts- och pensionsgrundande. Sjuk­lön kommer vidare att likställas med annan lön vid fillämpning av bl.a. lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS), förmånsrättslagen (1970:979), lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs samt i fråga om föreskrifter om utmätning av och införsel i lön. Detsamma skall gälla beträffande t.ex. kvittning enligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt. Även i fråga om förfallodag, utbetalningssätt etc. likställs sjuklönen med annan lön.

Lagen innehåller inte någon definifion av sjukdomsbegreppet. Den tolk­ning av begreppet som kommit till uttryck vid tillämpningen av sjukpenning­reglerna i främst lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) avses gälla även i detta sammanhang.

Rätten till sjuklön tillkommer en arbetstagare. Inte heller begreppet ar­betstagare definieras i lagen. Liksom i andra sammanhang får begreppets innehåll läggas fast i rättstillämpningen med utgångspunkt i en civilrättslig begreppsbestämning. Utanför lagens tillämpningsområde faller uppdragsta­gare och egenföretagare. Gränsdragningen mellan arbetstagare å ena sidan och olika former av uppdragstagare och självständiga företagare å den andra torde så som numera allmänt sker i t.ex. arbetsdomstolens praxis få göras på grundval av en helhetsbedömning av avtalet mellan parterna och övriga omständigheter i fallet. Huruvida den som åtagit sig att utföra ett arbete är arbetstagare eller egenföretagare beror på omständigheterna. Av betydelse brukar vara bl.a. om den som åtar sig arbetet är personligen arbetsskyldig, vem som tillhandahåller material, maskiner o.d. för arbetet, hur ersätt­ningen för arbetet bestämts osv. Någon uttänjning av arbetsgivar- och ar-betstagarbegreppen på sätt som stundom förekommit i socialförsäkrings-praxis med hänsyn till kraven på schablonlösningar inom socialförsäkrings­området är inte avsedd.

Försäkringskassans prövning av hithörande frågor i sjukpenningärenden berörs i avsnitt 8.2 (under 3 kap. 1 §).

I paragrafens andra stycke föreskrivs att lagen inte inskränker den rätt fill sjuklön som kan finnas enligt någon annan lag. En sådan rätt har sjömän enligt sjömanslagen (1973:282). Dessa regler berörs således inte av föreva­rande lag, eftersom sjömanslagens bestämmelser medför rätt till full lön och under en längre tid än vad som följer av sjuklönelagen. Frågan om sjömäns rätt till full kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom (jfr 1990/91 :SfU9) övervägs för närvarande av 1990 års sjömanslagsutredning (K 1990:01).


67


 


2S                                                                                                  Prop.

Paragrafen anger i vilken utsträckning lagen är tvingande resp. dispositiv.      199U/yi.iöl Den har sin förebild i annan arbetsrättslig lagstiftning.

I första stycket slås fast att lagen i princip är tvingande till arbetstagarens förmån. Ett avtal är alltså utan verkan, i den mån det innebär att arbetstaga­rens rättigheter enligt lagen inskränks. Som framgår av andra stycket får dock i vissa fall avvikelse från lagen göras genom kollektivavtal som på ar­betstagarsidan har slutits eller godkänts av en organisation som är att anse som en central organisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Ett sådant avtal gäller, även om det någon gång kan ge ett sämre utfall för arbetstagaren än vad lagens regler skulle ha gjort.

De fall då avvikelse kan göras enligt andra stycket med stöd av kollektiv­avtal på förbundsnivå eller motsvarande gäller dels föreskrifterna i 8 § andra stycket eller 9 § om intyg av läkare eller tandläkare resp. om försäkran, dels föreskrifterna i 6 § om sjuklönens beräknande. Härigenom kan avtalsvägen föras in krav på att ett dylikt intyg skall avse en tidigare dag än vad lagen föreskriver. På detta sätt kan vidare arbetsgivaren ges möjlighet att begära att ett intyg eller en försäkran som arbetstagaren inger skall innehålla när­mare uppgift om sjukdomen. Genom möjligheten att göra avvikelse från föreskriften i 6§ kan beräkningen av lön och andra anställningsförmåner också vid sjukdom följa bransch- eller arbetsanpassade regler. Jag får i denna del även hänvisa till vad som anförs under 6 §.

I sista meningen av andra stycket behandlas arbetsgivarens rätt att till-lämpa sådana kollektivavtal som nu har berörts även på arbetstagare som inte är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen. Som förut­sättning för en sådan tillämpning gäller att arbetstagaren sysselsätts i sådant arbete som avses med kollektivavtalet och att han inte heller omfattas av något konkurrerande kollektivavtal.

3S

I paragrafen ges föreskrifter om kvalifikationstid för rätt till sjuklön. Reg­lerna har utformats med beaktande av den reglering av anställningsavtalet som förekommer i LAS. I nämnda lag görs en uppdelning mellan anställ­ningsavtal som gäller tills vidare och avtal om tidsbegränsad anställning. Den sistnämnda anställningsformen får enligt LAS endast användas i vissa, när­mare preciserade, situationer. Genom kollektivavtal kan dock möjligheten att träffa avtal om tidsbegränsad anställning utvidgas.

I förevarande paragrafs första stycke, första meningen, anges huvudregeln som getts den lydelse som lagrådet föreslagit. Därunder faller dels tillsvida-reavtalen, dels tidsbegränsade avtal som avser en anställningstid om en må­nad eller längre. För en arbetstagare som har ett anställningsavtal av denna beskaffenhet inträder rätten till sjuklön fr.o.m. den dag han börjar anställ­ningen eller enligt avtalet skulle ha börjat denna. Avgörande är alltså vad som avtalats mellan parterna härom. Förevarande regel medför att de flesta arbetstagare kan bli berättigade till sjuklön redan från första dagen i anställ­ningen.

Av andra meningen i samma stycke och av andra stycket framgår att en         gg


 


arbetstagare kan vara berättigad till sjuklön även om det är fråga om en tids- Prop. begränsad anställning som avser kortare tid än en månad. Förutsättningen 1990/91:181 härför är till en början att arbetstagaren har tillträtt anställningen. I detta rekvisit bör ligga främst att arbetstagaren faktiskt infunnit sig på arbetsplat­sen. Som tillträde bör i detta sammanhang emellertid godtas också fall när arbetstagaren väl har påbörjat den direkta färden till arbetsplatsen men un­der färden råkar ut för sjukdom eller skada som hindrar honom från att in­finna sig. Det har vid tillämpningen av lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) och motsvarande äldre lagstiftning utbildat sig en praxis i fråga om de s.k. färdolycksfallen. Denna praxis kan i viss utsträckning tjäna till väg­ledning för tillämpning av förevarande lag; jag tänker då främst på de fall där arbetstagaren gör avvikelse från den normala färdvägen till arbetet, t.ex. för att uträtta något ärende.

För den som anställts för kortare tid än en månad fordras för att kunna få sjuklön, förutom kravet på tillträde, att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren under en sammanhängande period av minst fjorton kalender­dagar. Regleringen har förenklats och utformats enligt lagrådets förslag. I den nämnda perioden skall inte inräknas dag under vilken arbetstagaren har varit frånvarande från arbetet utan giltigt skäl. Det sagda ger vid handen att rätten till sjuklön i dessa fall inträder tidigast fr.o.m. den femtonde dagen efter tillträdet.

För de arbetstagare som har återkommande kortvariga anställningar hos samma arbetsgivare finns en särskild beräkningsregel för kvalifikationsti­den. Härom föreskrivs i paragrafens andra stycke, som har jämkats redak­tionellt i förhållande till lagrådsremissens förslag. Om arbetstagaren tidigare har haft anställning hos samma arbetsgivare och anställs på nytt inom 14 ka­lenderdagar från den föregående anställningens upphörande, skall den före­gående anställningstiden medräknas vid beräkning av kvalifikationstiden en­ligt första stycket andra meningen.

Under 7 § kommenteras hur en sjuklöneperiod skall beräknas om sjuk­domsfallet inträffar innan nämnda väntetid gått ut.

En i lagrådsremissen upptagen bestämmelse om att rätt till sjuklön inte föreligger för tid efter det att anställningen har upphört har på lagrådets inrå­dan fått utgå såsom överflödig.


I paragrafens första stycke, första meningen, anges en av de grundläggande förutsättningarna för rätten till sjuklön, nämligen den att sjukdomen har satt ned arbetsförmågan. Föreskriften korresponderar i detta avseende delvis med vad som gäller för rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 7 § AFL. Till skill­nad från nämnda lagrum, som för sjukpenning förutsätter nedsättning av ar­betsförmågan med minst en fjärdedel, krävs dock inte att arbetsförmågan har satts ned med någon viss andel. I övrigt hänvisas till vad som anförs un­der 7 §.

Även bestämmelsen i första stycket andra meningen har sin motsvarighet i nämnda paragraf i AFL och syftar på den konvalescenttid som kan följa efter det att en sjukdom har upphört.


69


 


I paragrafens andra stycke anges att nedsättning av arbetsförmågan skall Prop. bedömas med beaktande av om arbetstagaren på grund av sjukdomen är för- 1990/91:181 hindrad att helt eller delvis utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Härigenom behålls således rätten till sjuklön, även om arbetsgivaren skulle ha möjlighet att omplacera arbetstagaren till andra arbetsuppgifter med lägre inkomster som följd. Förevarande bestämmelse har sin motsvarighet i 3 kap. 8 § första stycket första meningen AFL.

1 paragrafen anges situationer då arbetsgivaren på grund av arbetstagarens brottsliga handlande eller orikfiga uppgiftslämnande inte är skyldig att utge sjuklön. Bestämmelsen motsvaras närmast av 20 kap. 3§ första stycket b) och d) AFL. För att uppnå ökad överensstämmelse mellan de korresponde­rande reglerna - vilket lagrådet förespråkat - föreslås ändringar i 20 kap. 3 § AFL.

Det får förmodas att den omständighet som enligt förevarande paragraf befriar arbetsgivaren från skyldighet att utge sjuklön i flertalet fall kommer till hans kännedom först efter det att lönen har utbetalats. Frågan om arbets­givarens möjlighet att av arbetstagaren få ersättning för utgiven lön får då bedömas mot bakgrund av vanliga regler, bl.a. bestämmelser i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

1 paragrafens första stycke finns föreskrifter om storleken av arbetstagarens lön vid sjukdom. För de första tre dagarna med sjuklön i varje sjukperiod har arbetstagaren sålunda rätt fill 75 % av den lön och andra anställningsför­måner som han gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan. Den angivna ersättningsnivån gäller även om arbetstagaren inte är berätti­gad till sjuklön för samtliga dagar i sjukperioden. Som framgår av 15 § har arbetstagaren dock, om ett beslut enligt 13 § gäller för honom, rätt fill att få sjuklön beräknad efter en kompensafionsgrad av 90 % också för de första tre dagarna med sjuklön i varje sjukperiod. Har arbetstagaren erhållit sjuk­lön för tre dagar, beräknad efter en kompensationsgrad av 75 %, skall sjuk­lönen för därefter följande dagar i sjuklöneperioden beräknas efter den högre kompensationsgrad som framgår av andra punkten i förevarande stycke. Kompensationsgraderna överensstämmer med de sjukersättningsni­våer som bedömdes vara godtagbara i samband med den per den 1 mars 1991 genomförda sjukpenningreformen. Därmed avviker förslaget från lagråds­remissens innebörd i detta avseende. Den av lagrådet föreslagna lydelsen av stycket har i övrigt tjänat till ledning vid utformningen.

Bortsett från att full kompensation inte föreskrivs vid sjukdom motsvarar
regeln vad som gäller enligt bl.a. 12 § LAS och 7 § lagen (1974:358) om fack­
lig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Till grund för beräkningen av
sjuklön skall läggas den lön och andra anställningsförmåner som normalt
skulle ha utgetts om arbetstagaren hade varit i arbete, t.ex. prestationslön
och ersättning för inplanerad övertid. Skulle vid något fillfälle förtjänsten
helt allmänt minska, t.ex. genom att arbetstidsuttaget inskränks, får en sjuk
    70


 


arbetstagare tåla detta likaväl som sina friska arbetskamrater. Inte heller kan Prop. t.ex. en arbetstagare som avlönas med timlön göra anspråk på ersättning för 1990/91:181 tid, då arbete inte heller annars skulle ha utförts. Någon allmän regel ges inte i fråga om hur lönen skall beräknas. Några större problem att beräkna sjuklönen lär inte föreligga om arbetstagaren har fast lön i form av exempel­vis månadslön. Är det däremot fråga om timlön eller ackordslön, skall sjuk­lönen i princip beräknas endast efter vad som skulle ha utgjort arbetad tid.

Av andra stycket framgår att ersättning som utges till arbetstagaren på grund av förmån av fri gruppsjukförsäkring, som uppbärs enligt grunder som fastställts i kollekfivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer, är att anse som sjuklön. Ett jämställande av sådan AGS-ersättning och Uk-nande med sjuklön sker enligt reglerna i 3 kap. 4§ AFL om minskning av sjukpenning med hänsyn till erhållen lön m.m. under sjukdom. Endast de belopp som betalas ut till arbetstagaren får tillgodoräknas arbetsgivaren så­som utgiven sjuklön. Den premie som arbetsgivaren betalar för t.ex. AGS-försäkring skall alltså inte betraktas som utgiven sjuklön.

Andra meningen i andra stycket reglerar - med avseende på avtalsersätt­ningen - den situationen att arbetstagaren har flera anställningar. Regeln har följande bakgrund. AGS-ersättning beräknas inte på grundval av lönen utan efter en viss procentandel av det nettobelopp som försäkringskassan betalat ut i form av sjukpenning eller förfidspension/sjukbidrag. Införandet av en lag om sjuklön medför att AGS-ersättningen inte kan beräknas med ledning av utgiven sjukpenning under den tid sjuklöneperioden löper; sjukpenning avses ju inte utges under denna period. Det kan emellertid förväntas att AGS-ersättningen också under en sjuklöneperiod kommer att beräknas med ledning av arbetstagarens sjukpenninggrundande inkomst eller motsvarande och inte på grundval av den lön som betalas ut. Eftersom en på detta sätt beräknad AGS-ersättning inte utan administrativa svårigheter skulle låta sig exakt proportioneras mellan olika arbetsgivare har i förenklingssyfte införts regeln att varje arbetsgivare i skälig omfattning får tillgodoräkna sig AGS-ersättning eller motsvarande som betalats ut till arbetstagaren såsom sjuk­lön. Med uttrycket "i skälig omfattning" avses att den del av avtalsersätt­ningen som en viss arbetsgivare fillgodoräknar sig som utgiven sjuklön bör ge uttryck för ungefär samma relation som mellan den lön som arbetsgivaren utger och den lön som andra arbetsgivare utger till arbetstagaren. Någon ex­akthet krävs emellertid inte. Arbetstagaren får finna sig i att det förhållandet stundom kan uppstå, att hans olika arbetsgivare tillsammans såsom utgiven sjuklön tillgodoräknar sig ett något högre belopp än det som arbetstagaren erhållit från gruppsjukförsäkringen.

Det kan tilläggas att den vanliga ersättningsformen under den första 14-dagarsperioden i ett sjukfall numera inte torde vara AGS-ersättning eller lik­nande, varför regleringen i andra stycket sannolikt får begränsad tillämp­ning.

Som framgår av 2 § andra stycket kan genom kollektivavtal göras avvi­
kelse från förevarande paragraf när det gäller den närmare beräkningen av
sjuklönen. Har ett kollektivavtal träffats i föreskriven ordning om hur den
närmare beräkningen av löneförmånerna skall ske under sjukfrånvaro är av­
talet giltigt även om det i vissa situationer skulle leda till en något lägre lön
     71


 


än vad lagens huvudregel förutsätter. Finns inte några vägledande avtal och     Prop. är omständigheterna i övrigt sådana att någon närmare utredning inte står att     1990/91:181 finna rörande den beräknade arbetsinkomsten, torde beloppet få uppskattas efter skälighet.

Som framgår redan av 1 § innebär lagen att arbetstagaren har rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner. Häri görs i föreva­rande paragraf den begränsningen att sjuklönen beräknas till 75 eller 90 % av dessa förmåner. En löne- eller anställningsförmån som inte går förlorad på grund av sjukdomen, t.ex. förmån av fri bostad eller bil, skall naturligtvis inte räknas in i beräkningsunderlaget. Självfallet skall inte heller ersättning som avser att täcka sådana kostnader som arbetstagaren endast har när han utför sitt arbete räknas in i detta. I likhet med vad som gäller för uppsäg­nings- och permitteringslön enligt LAS ger sjukdom under ledighet rätt till sjuklön endast i den omfattning som ledigheten är förenad med rätt till lön, t.ex. ledighet för ett fackligt uppdrag enligt föreskrifter därom. På motsva­rande sätt ersätts sjukdom under permittering endast om permitteringslön skulle ha utgetts. En konsekvens härav blir att sjukdom under semester med­för rätt till sjuklön endast om arbetstagaren uppbär semesterlön och enligt semesterlagens föreskrifter begär att sjukdag inte skall räknas som semester­dag. För sådan dag torde sjuklönen - i överensstämmelse med de synpunkter lagrådet anlagt i frågan - kunna beräknas på den semesterlön som annars skulle ha utgetts. Begärs inte ändrad semesterförläggning, t.ex. genom att någon sjukanmälan inte görs, aktualiseras inte sjuklön, eftersom semester­lön utges; sjuklön skall därför inte utges för sådan tid.

Avsikten är, så som lagrådet utgått ifrån, att endast sådant inkomstbortfall som hänför sig till arbetstidsminskning med anledning av nedsättningen i ar­betsförmågan skall kompenseras. Sjuklönen skall sålunda - genom underla­get för 75 eller 90-procentsberäkningen - vara relaterad fill nedsättningen i arbetsförmågan såsom denna nedsättning kommit till uttryck i minskad ar­betstid. En av sjukdom föranledd nedsättning i arbetsförmågan som resulte­rar i en minskad arbetsintensitet men inte påverkar arbetstiden skall inte kunna grunda kompenserande sjuklön även om den minskar förvärvsin­komsten.

Sjuklönen skall relateras till graden av nedsättning av arbetsförmågan. In­nebörden härav är att inkomstbortfall som inte kan anses orsakat av nedsätt­ningen i arbetsförmågan inte heller skall kompenseras. Inkomstbortfall till följd av längre frånvaro från arbetet än som föranletts av nedsättningen av arbetsförmågan skall följaktligen kompenseras av sjuklön endast till den del bortfallet beror på nedsättningen. Vad här sagts överensstämmer med vad lagrådet uttalat i sitt yttrande.

Lagförslaget innehåller även andra föreskrifter som begränsar den rätt till
sjuklön som arbetstagaren annars skulle ha. Sådana, med den verkan att rät­
ten bortfaller rent generellt, finns i 5 §. Bestämmelser av annan karaktär har
intagits i 8 §. Dessa inverkar på storleken av sjuklönen på det sättet att mis­
tade anställningsförmåner under viss tid inte inräknas i underlaget för sjuk­
lönen utan att denna tid påverkar sjuklöneperiodens början eller slut. 1 upp­
lysande syfte har, enligt vad/ngraJef föreslagit, en erinran om bestämmelsen
i 8 § tagits in i paragrafens tredje stycke.
                                                            72


 


Enligt 3 kap. 10 § AFL kan sjukpenning utges vid semester. En förutsätt-     Prop. ning för detta bör emellertid vara att arbetsgivaren inte har att utge sjuklön     1990/91:181 enligt förevarande lag. En följdändring föreslås i detta hänseende i AFL (av­snitt 8.2).

7§

I paragrafens första stycke anges till en början under vilken fid arbetstagaren vid sjukdom har rätt att få sjuklön av arbetsgivaren, sjuklöneperioden. En­ligt lagrådets förslag har definitionen av sjuklöneperioden utformats som en renodlat tidsmässig bestämning. Paragrafens första stycke har också i övrigt getts den utformning lagrådet förordat. Perioden omfattar den första dag ar­betstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderdagarna i sjukperioden. Som anmärkts vid 6 § skall arbetstagaren inte kompenseras för inkomstbortfall på grund av minskad ar­betsintensitet. I andra meningen i samma stycke anges därför att perioden inte börjar om arbetstagaren inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. En sjuklöneperiod fortsätter inte efter det att anställningen har upphört. I styckets tredje mening föreskrivs således att en sjuklöneperiod som har bör­jat löpa bryts om anställningen upphör.

Det krävs inte att arbetstagaren har varit borta från arbetet hela dagen, utan det är tillräckligt att arbetstagaren behövt vara frånvarande från arbetet en viss del av dagen. En begränsning ligger emellerfid i definifionen i para­grafens andra stycke av begreppet sjukperiod. En sjukperiod definieras som den tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 4 §. Definitionen överensstämmer, frånsett att något krav på nedsätt­ning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel inte skall gälla, med den som finns i 3 kap. 8 § fjärde stycket AFL.

För att en sjuklöneperiod skall inledas krävs sålunda att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom. Detta krav gäller också för att sjuklönepe­rioden skall löpa de tretton följande kalenderdagarna. Det förutsätts också att arbetstagaren skulle ha arbetat om han inte hade varit sjuk. 1 fråga om periodberäkningen gäller dock att även arbetsfria dagar räknas som sjuklö­nedagar, om de i tiden ligger efter en dag då arbetstagaren skulle ha arbetat om han inte hade varit sjuk. Följande exempel kan lämnas. För en arbetsta­gare som arbetar en dag i veckan skall arbetsgivaren, om sjukdomsfallet va­rar i minst två veckor, utge sjuklön för två dagar. Fr.o.m. den femtonde da­gen - räknat från den första dagen då arbetstagaren skulle ha arbetat om han inte varit sjuk - skall arbetstagarens rätt till ersättning med anledning av sjukdomsfallet prövas enligt AFL. Som framgår av 12 § skall arbetsgivaren efter sjuklöneperiodens slut göra anmälan fill försäkringskassan, om sjuk­domsfallet fortsätter.

Om arbetstagarens anställning upphör bryts sjuklöneperioden, även om sjukdomsfallet fortsätter för tid därefter. Detta framgår av tredje meningen i förevarande stycke. Påbörjar arbetstagaren omedelbart en ny anställning börjar - om kvalifikationskraven i 3 § är uppfyllda - en ny sjuklöneperiod att löpa hos den arbetsgivaren. I annat fall får arbetstagarens anspråk på ersätt­ning med anledning av sjukdomsfallet bedömas enligt AFL.


73


 


Om sjukdomen inträffar under arbetstagarens semester börjar en sjuklö- Prop. neperiod att löpa endast om arbetstagaren - som har nämnts under 6 § - be- 1990/91:181 gär uppskov med semestern. Om sjuklöneperioden inleds före semesterns början fortsätter sjuklöneperioden att löpa även under semestern, även om arbetstagaren av något skäl inte skulle begära ändrad semesterförläggning. Vad som sagts om periodberäkningen vid semester gäller även fridagar, helg­dagar eller dagar med ledighet för annat ändamål än semester. Även tid då strejk eller lockout pågår skall behandlas på motsvarande sätt.

För varje nytt sjukdomsfall börjar en ny sjuklöneperiod att löpa. Någon karenstid eller liknande finns alltså inte.

Som anförts i den allmänna mofiveringen (avsnitt 4.2) kan för en arbetsta­gare som har flera arbetsgivare sjuklöneperioderna i tiden stundom infalla olika hos olika arbetsgivare.

En särskild situafion föreligger för en korttidsanställd arbetstagare som insjuknar innan den i 3 § första stycket andra meningen föreskrivna kvalifi­kationstiden gått fill ända. I ett sådant fall börjar en sjuklöneperiod att löpa först efter det att villkoret i denna särskilda kvalifikafionsregel uppfyllts.

Föreskriften om sjuklöneperiod avses få betydelse också för när rätten till sjukpenning enligt bl.a. AFL inträder. Sjukpenningreglerna föreslås kom­pletterade med bestämmelser härom.

Att sjuklöneperiod löper innebär inte detsamma som att rätt till sjuklön också föreligger Arbetstagarens rätt härtill får bedömas också mot bak­grund av övriga föreskrifter i förevarande lag.

1 paragrafens första stycke, som med viss jämkning utformats enligt lagrådets förslag, föreskrivs att sjuklön inte skall avse mistade förmåner under tid in­nan arbetsgivaren fått anmälan om sjukdomsfallet. Från denna regel görs undantag om arbetstagaren har varit förhindrad att göra anmälan. Den av­sedda innebörden av undantagsregeln är att anmälan skall göras omedelbart efter det att hindret har upphört. Om arbetstagaren anmäler sjukdomsfallet t.ex. den fjärde dagen efter insjuknandet men hade möjlighet att göra detta redan den andra dagen, är arbetsgivaren inte skyldig att utge sjuklön för nå­gon av de tre första dagarna även om arbetstagaren haft förhinder den första och den tredje dagen. Vid bedömande huruvida arbetstagaren varit förhind­rad att göra anmälan torde få beaktas i vad mån sjukdomen kan ha påverkat dennes fysiska och psykiska förmåga att själv göra anmälan eller uppdra åt någon annan att ombesörja att sådan görs.

Föreskrifterna i första stycket motsvarar närmast bestämmelserna i 3 kap. 14 § AFL om den anmälningsskyldighet som en försäkrad har gentemot för­säkringskassan, men undantagsregeln är snävare utformad. Någon särskild form för anmälan enligt förevarande lag föreskrivs inte. Skyldigheten kan således uppfyllas genom en muntlig anmälan. Det torde få förutsättas att ar­betsgivare och arbetstagare kan komma överens om lämpliga rutiner för sjukanmälningar.

I andra stycket, som getts den utformning lagrådet föreslagit, föreskrivs att arbetsgivaren är skyldig att utge sjuklön för mistade förmåner under tid


74


 


från och med den sjunde kalenderdagen efter sjukanmälningsdagen endast     Prop. om arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan under denna fid     1990/91:181 genom intyg av läkare eller tandläkare. Föreskriften medför att en arbetsta­gare för att få ersättning från denna tidpunkt måste förete intyg utan att ar­betsgivaren behöver särskilt begära detta.

Av andra stycket andra meningen framgår att intyget inte behöver inne­hålla närmare uppgift om vilken sjukdom arbetstagaren lider av. Det torde inte behöva sägas att arbetstagaren, av skäl som inte berör förhållandet fill arbetsgivaren, inte har rätt att göra ändringar i ett utfärdat intyg.

Som framgår av 2 § andra stycket kan genom kollekfivavtal som på arbets­tagarsidan har slutits eller godkänts på förbundsnivå införas bestämmelser om arbetstagarens skyldighet i fråga om läkarintyg som är mer omfattande än de krav som förevarande lag ställer på denne. På det sättet kan rätten till sjuklön göras beroende av att arbetstagaren styrker nedsättningen av arbets­förmågan genom intyg som avser en tidigare dag än sjunde kalenderdagen efter sjukanmälningsdagen. Genom kollektivavtal i angiven ordning får också bestämmas att intyget skall innehålla närmare uppgift om sjukdomen. Om så är fallet måste arbetstagaren ge in det intyg som innehåller berörd uppgift fill arbetsgivaren. Jag får i övrigt hänvisa till den allmänna mofive­ringen (avsnitt 4.6).

Som framgår av andra stycket i förevarande paragraf avses sjukanmäl­ningsdagen normalt utgöra utgångspunkt för beräkningen av den tidpunkt när intygsskyldigheten inträder. Härifrån görs ett undantag i tredje me­ningen i andra stycket. Om sjuklön utges för mistade förmåner under fid före anmälan skall den första ersättningsdagen anses som sjukanmälningsdag. Föreskriften, som inte hade någon motsvarighet i lagrådsremissen, medför att denna dag ersätter sjukanmälningsdagen vid beräkningen av den tid­punkt när intygsskyldigheten inträder. Det saknar därvid betydelse om ar­betsgivaren varit förpliktad att utge sjuklön för tid före anmälan därför att arbetstagaren haft förhinder eller om arbetsgivaren utger ersättning utan att vara förpliktad därtill. Föreskriften motsvaras av bestämmelser inom den allmänna försäkringen.

Av paragrafens tredje stycke, som jämkats redaktionellt i förhållande till förslaget i lagrådsremissen, framgår att arbetstagaren för att få rätt till sjuk­lön i vissa fall måste ge in intyg som avser en tidigare tidpunkt än som anges i andra stycket. Förutsättningen för en sådan utsträckt skyldighet - här bort­ses från bestämmelser i kollektivavtal - är att försäkringskassan enligt 10 § har ålagt arbetstagaren denna skyldighet. Till denna paragraf hänvisas så­lunda.

Enligt paragrafen skall arbetstagaren lämna en skrifflig försäkran om att han har varit sjuk och i vilken omfattning han inte har kunnat arbeta på grund av sjukdomen. Paragrafens lydelse har undergått smärre förändringar vid jäm­förelse med lagrådsremissens förslag. Det arbetstagaren avses försäkra är dels att han har varit sjuk, dels att sjukdomen har helt eller delvis satt ned hans arbetsförmåga. Som följer av andra meningen har arbetsgivaren där-


75


 


emot inte rätt att begära att arbetstagaren lämnar närmare uppgift om sjuk- Prop. domen i försäkran. Som jag strax återkommer till kan arbetsgivaren emeller- 1990/91:181 tid ges en sådan rätt genom kollekfivavtal. Utöver kravet på skriftlighet ford­ras inte någon särskild form för försäkran. I praktiken torde det dock vara naturligt - även från arbetstagarens synpunkt - att försäkran görs på blankett som tillhandahålls av arbetsgivaren. Eftersom det kan vara av värde med en­hetlighet i utformningen av sådana blanketter, bör frågan tas upp om arbets­givarna kan erhålla lämpligt utformade blanketter från försäkringskassan. Såsom också är fallet beträffande skyldigheten att förete intyg enligt 8 § med­ger föreskriften i 2 § andra stycket att det genom kollektivavtal träffas över­enskommelser om att försäkran skall lämnas på särskild blankett och att när­mare uppgift om sjukdomen skall uppges i försäkran.

I paragrafens tredje mening anges att arbetsgivaren inte är skyldig att be­tala ut sjuklönen innan arbetstagaren har lämnat försäkran. Föreskriften in­nebär inte att arbetstagarens rätt till sjuklön prekluderas om han inte lämnar försäkran. Vad som avses är endast att arbetsgivaren kan innehålla sjuklö­nen fram till dess arbetstagaren fullgör sin skyldighet.

10 §

Som framgår av 8 § gäller generellt att en arbetsgivare är skyldig att utge sjuklön för mistade förmåner under tid fr.o.m. den sjunde kalenderdagen efter sjukanmälningsdagen endast om arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan under denna tid genom intyg av läkare eller tandläkare. För tid dessförinnan finns inte något sådant krav på intyg. Genom bestäm­melsen i första stycket av förevarande paragraf kan emellertid ett sådant krav införas. Den allmänna försäkringskassan kan sålunda självmant eller efter en framställning från arbetsgivaren ålägga arbetstagaren att ge in intyg som avser en tidigare tidpunkt. Ett sådant beslut får meddelas av kassan en­dast om det finns särskilda skäl för det. Sådana särskilda skäl kan förehgga såväl när det finns speciella rehabiliteringssynpunkter att beakta som när kontrollsynpunkter talar för fidigareläggning av kravet på intyg. Ett exempel på när förutsättningarna för ett sådant beslut kan tänkas vara uppfyllda är att arbetstagaren har många korta sjukdomsfall under en begränsad tid utan att ha haft kontakt med läkare och utan att det har framkommit uppgifter som tyder på att arbetstagaren lider av någon kronisk sjukdom eller lik­nande. Förevarande föreskrift motsvaras i sjukpenningärenden enligt AFL av riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1988:2) om kontroll i sjukpen­ningärenden m.m. Vid tillämpningen av förevarande paragraf torde försäk­ringskassan ha att göra samma slags bedömning som om kassan hade haft att göra en bedömning av vederbörandes rätt till sjukpenning enligt AFL.

Av andra stycket framgår att ett beslut om s.k. förstadagsintyg inte får avse längre tid än ett år. En motsvarande bestämmelse återfinns i bl.a. riks­försäkringsverkets nyss nämnda föreskrifter.

I tredje stycket sägs att ett beslut enligt paragrafen skall gälla omedelbart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av en domstol som prövar beslutet. Föreskriften har sin förebild i 20 kap. 13 § fjärde stycket AFL.

Som framgår av 28 § skall försäkringskassans beslut i ett ärende om första­dagsintyg enligt första stycket 2 kunna överklagas till förvaltningsdomstol.


76


 


Av samma paragraf framgår att överklagande däremot inte skall kunna     Prop.
ske av ett beslut enligt första stycket 1.
                            1990/91:181

11§

Av paragrafen framgår att den allmänna försäkringskassan-utöver vad som följer av 10 § - kan företa sjukkontroll även under tid då en sjuklöneperiod löper. Kassans kontroll enligt denna paragraf kan bestå i att inhämta uppgif­ter genom förfrågningar eller genom hembesök.

12 §

I paragrafen anges omfattningen av den anmälnings- och uppgiftsskyldighet som åvilar en arbetsgivare enligt lagen. Av 19 § första stycket framgår att arbetsgivarens skyldighet i detta hänseende är straffsanktionerad.

Av första stycket framgår att arbetsgivaren har en anmälningsskyldighet gentemot försäkringskassan i fråga om sjukdomsfall som har gett arbetsta­gare hos honom rätt till sjuklön under sjuklöneperioden, om sjukdomsfallet fortsätter efter denna periods utgång. Anmälningsskyldigheten enligt detta stycke, vars lydelse frånsett det angivna dagantalet överensstämmer med lagrådets förslag, förutsätter emellertid att arbetstagaren inte slutar sin an­ställning samma dag som sjuklöneperioden löper ut. De skäl som lagrådet anfört mot att låta anmälningsskyldigheten omfatta detta speciella fall har godtagits. Som har framhållits under 7 § avslutas sjuklöneperioden också om arbetstagaren slutar sin anställning innan fjortondagarsperioden gått till ända. Den i förevarande paragraf angivna bestämmelsen syftar till att garan­tera att försäkringskassan får kännedom om att arbetstagarens fortsatta an­språk på ersättning med anledning av sjukdomsfallet skall prövas enligt sjuk­penningreglerna i främst AFL. Avsikten är också att den anmälningsskyldig­het som den försäkrade annars har gentemot kassan enligt bl.a. 3 kap. 14 § AFL i dessa fall skall övertas av arbetsgivaren. En följdändring föreslås i detta hänseende i AFL (avsnitt 8.2).

Anmälningsskyldigheten enligt första stycket skall fullgöras av arbetsgiva­ren inom sju kalenderdagar, räknat från sjuklöneperiodens utgång. Det är två dagar mer än vad som föreslogs i lagrådsremisen. Eftersom de handlingar som fordras för att styrka nedsättningen av arbetsförmågan kan tänkas nå­gon gång komma in till arbetsgivaren efter sjuklöneperiodens utgång bör ar­betsgivaren göra anmälan inom angiven tid även om han vid den tidpunkten inte vet om rätt till sjuklön - och därmed anmälningsskyldighet - föreligger. I denna del hänvisas också till 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstad­gad tid. Med stöd av den bestämmelsen får en anmälan, som senast skulle ha vidtagits på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, vidtas nästa vardag. Vad som utgör allmän helgdag framgår av lagen (1989:253) om allmänna helgdagar.

Andra stycket innehåller föreskrifter om skyldighet för en arbetsgivare att
lämna vissa andra uppgifter än som åsyftas i första stycket. Dessa föreskrifter
har ändrats och kompletterats jämfört med lagrådsremissens förslag. Avsik­
ten med bestämmelserna är att tillgodose ett allmänt behov hos försäkrings­
administrationen av uppgifter som rör sjukdomsfall som avslutats inom sjuk-
     77


 


löneperioden. Uppgifterna behövs för att försäkringskassornas sjukhistorik     Prop.

skall kunna omfatta även de korta sjukfallen, vilket är av betydelse bl.a. från     1990/91:181

rehabiliteringssynpunkt och för att få en heltäckande sjukstatisfik.

Enligt huvudregeln skall uppgift som nu avses lämnas i skriftlig form till riksförsäkringsverket (RFV). I andra styckets tredje mening finns emellertid ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens bestämmande, RFV att meddela från huvudregeln avvikande föreskrifter. Med stöd av be­myndigandet får sålunda föreskrivas att uppgifterna i stället skall lämnas till försäkringskassan. Genom bemyndigandet får även meddelas föreskrifter om att uppgifterna får lämnas med hjälp av ADB-teknik i stället för skriftli­gen.

Uppgifter enligt detta stycke skall lämnas senast vid utgången av den ka­lendermånad som följer efter den under vilken sjuklöneperioden löpte ut. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.8) torde det för ar­betsgivaren emellertid vara mest ändamålsenligt om uppgiftslämnandet sker i anslutning till lönerapporteringen på varje arbetsställe.

Tredje stycket innehåller en upplysning om den anmälningsskyldighet som finns enligt 8 kap. 1 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Beträffande denna paragraf hänvisas i övrigt till den allmänna mofive­ringen (avsnitt 4.7).

13 §

1 13—16§§ finns bestämmelser i fråga om arbetstagare med risk för särskilt omfattande sjukfrånvaro. Bestämmelserna har i vissa avseenden ändrats och byggts ut i förhållande till lagrådsremissens förslag. I fall då bestämmelserna skall tillämpas medför de dels att en sådan arbetstagare för de tre första da­garna med sjuklön i varje sjuklöneperiod har rätt fill högre kompensafion för mistade förmåner än vad som annars gäller, dels att arbetsgivaren för en sådan arbetstagare har rätt att från sjukförsäkringen enligt AFL erhålla er­sättning för utgiven sjuklön.

Av första stycket i förevarande paragraf framgår förutsättningarna för att de nämnda bestämmelserna skall kunna tillämpas. En tillämpning av be­stämmelserna kan aktualiseras endast av arbetstagaren genom en skriftlig ansökan. Ansökan görs hos den allmänna försäkringskassa där denne är in­skriven.

För att ett beslut av denna innebörd skall kunna meddelas fordras vidare att arbetstagaren lider av sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder med rätt till sjuklön under en tolvmånadersperiod. Denna för­utsättning överensstämmer med det krav som enligt den nya 3 kap. 4 b § AFL ställs i fråga om rätt för en försäkrad att under de tre första dagarna med sjukpenning i en sjukperiod få ersättning efter en högre kompensationsgrad än vad som annars gäller (jfr prop. 1990/91:59). Det innebär till en början att arbetstagaren har en medicinskt betingad nedsättning av arbetsförmå­gan. Den medicinska faktorn kan vara en kroppslig eller psykisk sjukdom eller ett följdtillstånd efter sjukdom.

För ett beslut krävs framförallt att sjukdomen eller det därmed jämställda följdtillståndet kan antas medföra att arbetstagaren kommer att drabbas av


78


 


betydligt fler kortvariga sjukdomsfall under ett år än vad som är normalt.     Prop.

Med lagtextens uttryck "större antal" avses att antalet avslutade sjukdoms-     1990/91:181

fall under en tolvmånadersperiod kan bedömas översfiga tio stycken.

För att kunna bedöma om förutsättningarna är uppfyllda enligt denna pa­ragraf måste försäkringskassan sålunda göra en prognos av i vilken omfatt­ning den medicinska faktorn kan förväntas utlösa akuta sjukdomstillstånd hos arbetstagaren. Prognosen bör avse den närmaste tolvmånadersperioden. För att en sådan prognos skall kunna göras krävs uppgifter av skilda slag. Av intresse är arbetstagarens sjukhistorik, dvs. de sjukdomsfall han tidigare har haft. Härvid spelar naturligtvis såväl antalet sjukdomsfall som av läkare eller arbetstagaren själv angiven diagnos in. En viss försikfighet måste givetvis alltid iakttas när uppgifter som avser gången tid läggs fill grund för en pro­gnos. Detta kan vara särskilt motiverat beträffande en person som nyligen insjuknat eller fått sitt tillstånd förvärrat. Som nämnts skall den befarade stora frånvaron vara betingad av en medicinsk faktor. Om diagnoserna ger en splittrad bild lär mer sällan kunna sägas att sjukfrånvaron är betingad av någon särskild bakomliggande faktor.

Tillämpningen av bestämmelserna bör naturligtvis vara likartad den som avser 3 kap. 4 b § AFL. Som framhållits i förarbetena till sistnämnda lagrum (1990/91 :SfU9) bör man vara restriktiv vid fillämpningen och avgränsa den grupp som kan beviljas den högre nivån så att endast personer med medi­cinskt väl dokumenterade sjukdomstillstånd kommer i fråga. I regel bör krä­vas att den sökandes uppgifter styrks med läkarintyg, såvida inte försäkrings­kassan ändå har god kännedom om sjukdomsförhållandena i fallet. I vissa fall måste en helhetsbedömning göras av arbetstagarens situation, varvid sär­skild vikt får läggas vid sådana faktorer som arbetstagarens vilja att genomgå föreslagna läkarundersökningar m.m. och rehabiliteringsförsök samt arbets­tagarens beredvillighet att följa läkares anvisningar

Av paragrafens andra stycke framgår inledningsvis att försäkringskassans beslut avser arbetstagarens samtliga anställningar. Arbetstagaren kan alltså inte begränsa ansökan till att avse någon viss arbetsgivare, om han har flera anställningar. Försäkringskassan bör därför i samband med ansökan inhämta upplysningar från främst arbetstagaren om dennes anställningar. Av andra stycket framgår vidare att beslutet gäller fr.o.m. den kalendermånad under vilken arbetsgivaren delgavs detta, om inte annat sägs i beslutet. Har arbets­tagaren flera anställningar gäller vad som nu sagts hos varje arbetsgivare för sig. För att beslutet skall kunna gälla från samma fidpunkt hos arbetstaga­rens samtliga arbetsgivare krävs det alltså att försäkringskassan utan dröjs­mål delger arbetsgivarna beslutet. Ett beslut som här avses skall gälla till och med den dag som anges i beslutet.

Av andra stycket framgår ytterligare att försäkringskassan skall ompröva beslutet om kassan får kännedom om förhållanden som tyder på att det före­skrivna villkoret beträffande sjukfrånvaron inte längre är uppfyllt. Kassan skall på lämpligt sätt underrätta arbetsgivare om ett sådant beslut.

14 §

De uppgifter om arbetstagarens hälsotillstånd som behövs för bedömning av ärenden enligt 13 § torde försäkringskassan oftast ha kunskap om eller utan


79


 


svårighet kunna inhämta. Om så inte skulle vara fallet ges kassan emellertid     Prop. genom föreskriften i den nu förevarande paragrafen möjlighet att ålägga ar-     1990/91:181 betstagaren att genomgå den undersökning av läkare eller tandläkare som kassan finner erforderlig för frågans bedömning.

Av andra meningen i paragrafen framgår att de utgifter som föranleds av en sådan undersökning skall ersättas av sjukförsäkringen i enlighet med vad regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket fö­reskriver. En följdändring avses ske i förordningen (1975:1157) om ersätt­ning för vissa läkarutlåtanden m.m.

Som framgår av 28 § skall föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§ AFL tillämpas på ett beslut enligt förevarande paragraf. Det innebär att den som är miss­nöjd med försäkringskassans beslut kan - efter det att omprövning skett hos kassan enligt föreskriften i 20 kap. 10 § samma lag - överklaga detta till för­valtningsdomstol.

15        §

Bestämmelserna i paragrafen saknar motsvarighet i lagrådsremissen. Om ett beslut enligt 13 § gäller för arbetsgivaren skall förevarande paragraf tilläm­pas. Av första stycket framgår att arbetstagaren - med avvikelse från vad som föreskrivs i 6 § första stycket 1 - också för de tre första dagarna med sjuklön i varje sjuklöneperiod har rätt till ersättning med 90 procent av den lön och andra anställningsförmåner som han gått miste om. Bestämmelser om när denna rätt inträder finns i 13 §.

I andra stycket finns en hänvisning till 6 § andra stycket som ger stöd för att AGS-ersättning och liknande ersättning tillgodoräknas arbetsgivaren såsom utgiven sjuklön.

16        §

I paragrafen ges föreskrifter om arbetsgivares rätt till ersättning för kostna­der för sjuklön och om utbetalning av sådan ersättning på grund av ett beslut enligt 13 §. Ersättning utges från sjukförsäkringen enligt AFL. Förutom den sjuklön som arbetsgivaren har utgett till arbetstagaren avser ersättningen be­räknade lönekostnader i form av avgifter enligt lagen (1981:691) om social­avgifter och lagen (1982:423) om allmän löneavgift samt skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt.

Ersättning utges endast för den sjuklön och andra lönekostnader som en arbetsgivare har att svara för enligt denna lag.

En i lagrådsremissen upptagen regel av innebörd att kostnader för sjuklön under de två första dagarna i varje sjukdomsfall inte skulle ersättas har fått utgå. Likaledes har, bl.a. av skäl som lagrådet utvecklat, slopats ett i remis­sen uppställt krav på särskilt samtycke av arbetstagaren för att ersättning över huvud taget skulle få lämnas.

Som framgår av 24 § inträder försäkringskassan i arbetstagarens rätt till sjuklön gentemot arbetsgivaren i den utsträckning som kassan betalat ut er­sättning enligt 20 §. Vad arbetsgivaren med anledning härav betalar till kas­san är inte att anse som kostnader för sjuklön enligt denna paragraf.

Av andra stycket framgår att arbetsgivaren har att ansöka om ersättningen   80


 


hos den allmänna försäkringskassan. Självfallet måste han kunna styrka att Prop. han har betalat ut den sjuklön som han grundar ersättningsanspråket på. Ett 1990/91:181 lönebesked torde i de flesta fall kunna godtas av kassan. I tredje stycket finns en preklusionsbestämmelse. Ersättning utges inte retroaktivt för längre tid tillbaka än tolv månader före ansökningsmånaden. Genom hänvisningen i 26 § blir den preskriptionsregel som finns i 20 kap. 5 § AFL tillämplig på er­sättning enligt denna paragraf.

Som framgår av 28 § skall föreskrifterna i 20 kap. 10-13 §§ AFL fillämpas på ett beslut enligt förevarande paragraf. Det innebär att beslutet - efter det omprövning skett enligt 20 kap. 10 § nämnda lag - kan överklagas till förvaltningsdomstol.

17 §

I paragrafen ges föreskrifter om möjlighet för företag med få anställda att försäkra sig hos den allmänna försäkringskassan mot de sjuklönekostnader som företaget kan drabbas av. Endast sjuklönekostnader som en arbetsgi­vare har att svara för enligt denna lag avses.

Av första stycket, som jämkats redaktionellt i förhållande till lagrådsre­missens förslag, framgår att möjligheten att försäkra sig i detta hänseende skall bedömas med utgångspunkt i de sammanlagda lönekostnader som ar­betsgivaren beräknas ha under ett kalenderår. I uppbördsdeklarationen läm­nar arbetsgivaren ett underlag för den månadsvisa inbetalningen av arbetsgi­varavgifter och särskild löneskatt. Detta underlag bör kunna tjäna till väg­ledning vid förevarande bedömning. Genom andra meningen i första stycket undantas vid denna beräkning vissa kostnader, nämligen kostnader enligt la­gen (1981:691) om socialavgifter och lagen (1982:423) om allmän löneavgift samt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster (den sistnämnda lagens namn enligt förslag i prop. 1990/91:166). Om de samman­lagda lönekostnader som skall medräknas beräknas överstiga 60 gånger bas­beloppet, dvs. för närvarande något mer än 1,9 milj. kr., får försäkring inte tecknas hos försäkringskassan. Gränsen har bestämts högre än i lagrådsre­missen. Uppskattningen av lönekostnadernas storlek beträffande ett visst kalenderår skall göras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då ar­betsgivaren ansöker om att få teckna försäkringen. Det ankommer på ar­betsgivaren att visa att han uppfyller villkoret i detta avseende. Till grund för den prövning som skall göras i försäkringsfrågan kan läggas bl.a. redovis­ning av lönekostnader för fidigare år samt uppgifter om inbetald preliminär­skatt och underlag för beräkning av sociala avgifter för innevarande år.

Av andra stycket framgår att regeringen bestämmer de närmare villkoren för försäkringen.

Som framgår av 24 § inträder försäkringskassan i arbetstagarens rätt till sjuklön gentemot arbetsgivaren i den utsträckning som kassan betalat ut er­sättning enligt 20 §. Vad arbetsgivaren med anledning härav betalar till kas­san är inte att anse som lönekostnader enligt denna paragraf.

Enligt 28 § kan ett beslut att inte lämna försäkring efter det försäkringskas­san i vederbörlig ordning omprövat beslutet - överklagas fill förvaltnings­domstol. Däremot kan de villkor som kassan bestämmer för försäkringen

6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


81


 


inte överklagas. På framställning av arbetsgivaren skall kassan emellertid     Prop.
ompröva beslutet i det hänseendet,
                                              1990/91:181

I övrigt hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen (av­snitt 4.11).

18 §

I paragrafen ges föreskrifter om tystnadsplikt. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.8). Föreskrifterna omfattar den som i ar­betsgivarens personaladministrativa verksamhet får del av läkarintyg eller försäkran som har lämnats enligt lagen om sjuklön. Beskrivningen av per­sonkretsen och utformningen av lagtexten i övrigt i första stycket följer lag­rådets förslag. Som har framgått av det föregående är arbetstagarens rätt till sjuklön, under närmare angivna förutsättningar, kopplad till en skyldighet att inge försäkran och intyg av en läkare eller en tandläkare. Bestämmel­serna i förevarande paragraf syftar till att skydda arbetstagaren från att så­dana uppgifter om hans hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt som därigenom framkommer röjs obehörigen. Tystnadsplikten avser således endast sådana uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållan­den i övrigt som har lämnats i en försäkran enligt 9 § eller i ett intyg av läkare eller tandläkare. Uppgifter som har lämnats på ett annat sätt än det nu nämnda omfattas inte av tystnadsplikt enligt denna lag.

Tystnadsplikten omfattar den som i arbetsgivarens personaladministrativa verksamhet fått kännedom om angivna förhållanden genom läkarintyg eller försäkran. Hit hör självfallet främst arbetsgivaren - om denna är en fysisk person - och administrativ personal. Även den som i övrigt tar befattning med sådana handlingar hos arbetsgivarna torde emellertid göra det i dennes personaladministrativa verksamhet, även om vederbörande vanligen inte ut­för arbetsuppgifter i sådan verksamhet. En verkställande direktör eller sty­relseledamot som av någon anledning befattar sig med ett läkarintyg eller en försäkran torde sålunda omfattas av tystnadsplikt. Detsamma gäller t.ex. en arbetsledare som tar emot en sådan handling för vidare befordran till arbets­givaren eller personalavdelningen.

Vid tolkningen av obehörighetsrekvisitet torde en viss ledning kunna sö­kas i det skaderekvisit som finns i sekretesslagens (1980:100) motsvarande bestämmelser (jfr prop. 1980/81:28 s.21ff). Eftersom tystnadsplikten är föreskriven till förmån för arbetstagaren är det givet att denne själv kan ef­terge tystnadsplikten. Detta får anses följa av kravet att röjandet skall vara obehörigt.

För ADB-behandling av uppgifter som här avses torde datainspektionens tillstånd erfordras.

Av andra stycket framgår att uppgiftsskyldighet i lag eller förordning bry­ter tystnadsplikten enligt denna lag.

Föreskriften i den förevarande paragrafens tredje stycke medför att tyst­nadspliktsbestämmelsen i lagen om sjuklön endast gäller i enskild verksam­het. Föreskrifter om sekretess i det allmännas verksamhet finns i sekretessla­gen, t.ex. i 7 kap. 11 § tredje och fjärde styckena.


82


 


19                                                                                                  §    Prop.

I paragrafens första stycke straffsanktioneras den anmälnings- och uppgifts- 1990/91:181 skyldighet som en arbetsgivare har enligt 12 §. Som påföljd anges i lagtexten böter, vilket avses innebära dagsböter eller, i fall då brottet förskyller lägre straff än 30 dagsböter, penningböter. Detta innebär en anpassning till riksda­gens beslut om ändringar av bötesstraffets utformning (prop. 1990/91:68, JuUlO, rskr. 155).

Andra stycket innehåller en upplysning om att straffansvar utkrävs enligt brottsbalkens regler för den som bryter mot tystnadspliktsbestämmelsen i 18§.

20        §

I 20—24 §§ finns bestämmelser som syftar till att ge en arbetstagare ersätt­ning av medel från sjukförsäkringen enligt AFL när arbetsgivaren ifrågasät­ter arbetstagarens rätt till sjuklön med hänvisning till att dennes arbetsför­måga inte är nedsatt på grund av sjukdom eller inte nedsatt i en sådan om­fattning som svarar mot sjukfrånvaron hos arbetsgivaren. Avsikten med denna reglering är att bereda arbetstagaren ett ekonomiskt skydd när tvist uppstår. Det förhållandet att en arbetstagare befinns vara berätfigad till er­sättning enligt dessa förskrifter hindrar honom således inte från att göra gäl­lande sin fordran på lön på sedvanligt sätt. Av 24 § framgår emellertid att försäkringskassan inträder i arbetstagarens rätt enligt lagen om sjuklön gent­emot arbetsgivaren i den utsträckning som ersättning betalats ut av kassan. Regleringen som bygger på förslag av sjuklönekommittén, har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.10.

Som framgår av första stycket i förevarande paragraf förutsätts för att er­sättning skall utges att det råder tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare om rätten till sjuklön enligt denna lag. Tvisten skall avse huruvida arbetsför­mågan är nedsatt på grund av sjukdom eller avse nedsättningens omfattning. Rör tvisten något annat förhållande - t.ex. om beräkningen av den lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren gått miste om till följd av sjukdomsfallet - utges inte ersättning av försäkringskassan. För att kassan skall kunna utge ersättning enligt berörda bestämmelser krävs självfallet att det föreligger ett anställningsförhållande och att kvalifikationskravet i 3 § är uppfyllt. Är parterna själva överens om att så är fallet torde kassan vanligtvis kunna utgå från detta. Är parterna oeniga också i den frågan måste kassan emellertid, såsom en preliminärfråga i ersättningsärendet, ta ställning fill den. Föreligger tveksamhet om förevarande lag är tillämplig på förhållandet mellan parterna bör någon ersättning inte utges av försäkringskassan. Kas­san bör då i stället se till att en prövning enligt sjukpenningreglerna kommer till stånd. I denna del hänvisas till vad som anförs beträffande följdändringar i 3 kap. 1§ AFL (avsnitt 8.2).

Ansökan om ersättning skall göras skriftligen hos den försäkringskassa där arbetstagaren är inskriven. Inskrivningskravet medför att endast den som är bosatt i landet och är 16 år eller äldre kan komma i fråga för ersättning enligt förevarande paragraf.


83


 


21                                                                                                  §    Prop.

Såsom framgår av första meningen i förevarande paragraf lämnas ersättning 1990/91.181 om det finns sannolika skäl för att arbetstagaren har rätt till sjuklön. I detta rekvisit ligger att de skäl som talar för att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom, eller nedsatt i den omfattning som arbetstagaren hävdar, sam­mantagna framstår som i vart fall något starkare än de skäl som talar för mot­satsen. Försäkringskassan måste sålunda göra en individuell prövning i varje ersättningsärende. Det förutsätts att upplysningar inhämtas från både ar­betstagare och arbetsgivare. Som utgångspunkt för bedömningen bör kunna gälla följande. De uppgifter som arbetstagaren lämnar vid ansökan enligt 20 § torde regelmässigt vara förenliga med innehållet i en skriftlig försäkran som arbetstagaren har avgett enligt 9§ SjLL. Om uppgifterna inte direkt motsägs av andra framkomna omständigheter, bör de kunna godtas som till­räckligt underlag för slutsatser i fråga om arbetsförmågans nedsättning till följd av sjukdom. Eftersom läkarintyg eller motsvarande normalt krävs först fr.o.m. den sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen behöver frånvaro av sådan utredning inte tilläggas någon betydelse. Om däremot arbetstagarens ståndpunkt stöds av läkare eller tandläkare, genom intyg eller på annat sätt, bör naturligtvis sannolika skäl anses föreligga för att rätt till sjuklön finns, om inte omständigheter av särskild styrka pekar i en annan riktning. Skälen för arbetstagarens ståndpunkt får anses tillräckliga också om arbetsgivaren underlåter att medverka i försäkringskassans utredning eller lämnar ofull­ständiga eller osannolika upplysningar etc.

För att försäkringskassan skall kunna utge ersättning enligt förevarande paragraf krävs inte att kassan fullt ut godtar arbetstagarens ståndpunkt i sjuklönetvisten. Villkoret är uppfyllt t.ex. om kassan finner att arbetsförmå­gan på grund av sjukdom är nedsatt med hälften men inte mer, medan ar­betstagaren anser arbetsförmågan vara fullständigt nedsatt och arbetsgiva­ren finner någon nedsättning överhuvud inte föreligga. Detta framgår av ut­tryckssättet "den begärda sjuklönen eller del därav".

Ersättning enligt 20 § utges inte om inte fordran på lön är obetald och har förfallit till betalning. Det finns alltså inte skäl för försäkringskassan att be­sluta om ersättning med anledning av en ansökan innan arbetstagarens ordi­narie löneutbetalningsdag har infallit.

1 paragrafens tredje mening finns en preklusionsbestämmelse. Ersättning lämnas inte för sjuklön som har förfallit till betalning tidigare än tre månader före ansökningsmånaden. Bestämmelsen motiveras dels av den interimis­tiska karaktären på ersättningar enligt förevarande ordning, dels av utred­ningsskäl. Bestämmelsen motsvaras inom den allmänna försäkringen när­mast av 16 kap. 5 § femte stycket AFL.

22        §

Enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs betalar staten i vissa fall en arbetstagares lönefordran hos en arbetsgivare som försatts i kon­kurs. Förskriften i paragrafen medför att ersättning enligt förevarande be­stämmelser inte utges i ett sådant fall.


84


 


23                                                                              §   Prop.

Av paragrafen framgår att ersättning lämnas med skäligt belopp. Detta får lyVU/yi.löl dock motsvara högst ett belopp som för dag utgör en trehundrasextiofemte­del av 90 % av maximal SGI. Det innebär med utgångspunkt i 1991 års bas­belopp maximalt 595 kr. per dag. Vid skälighetsbedömningen bör hänsyn, i görlig utsträckning, tas till arbetstagarens övriga inkomster, såsom inkoms­ter från andra arbetsgivare eller av annat förvärvsarbete än anställning. Även socialförsäkringsersättningar som utges under sjukdomstiden och som syftar till att ersätta ett inkomstbortfall bör beaktas. Det skall dock inte be­höva göras någon omfattande utredning av inkomstbortfallets närmare stor­lek. Självfallet bör försäkringskassan inte utge ersättning med högre belopp än den sjuklön som arbetstagaren enligt förevarande lag kan antas vara be­rättigad till för den tid som är i fråga. Bl.a. bör beaktas att en lägre kompen­sationsnivå gäller för de första tre dagarna med sjuklön.

Ersättning som här avses föreslås bli pensionsgrundande och skattepliktig. I denna del hänvisas till förslagen till ändring i AFL och kommunalskattela­gen under avsnitt 8.2, 8.8 och 8.9. I 7 kap. 1 § första stycket 4 och 15 kap. 2 § första stycket 5 utsökningsbalken föreskrivs om utmätning resp. införsel i sjukpenning och vissa andra socialförsäkringsförmåner som utges på grund av sjukdom. Den ersättning som kassan utger till en arbetstagare enligt före­varande lag torde utan lagändring kunna bli föremål för utmätning och inför­sel enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

24        §

Av paragrafen framgår att försäkringskassan inträder i arbetstagarens rätt till sjuklön gentemot arbetgivaren intill ett belopp som svarar mot den ersätt­ning som kassan utgett enligt 20 §. Om arbetstagarens anspråk på sjuklön överstiger detta belopp är det honom obetaget att kräva arbetsgivaren på återstående del. Kassans anspråk på arbetsgivaren får bedömas efter sedvan­liga regler. Talan prövas av allmän domstol.

Vad arbetsgivaren betalar till försäkringskassan med anledning av den fordran som kassan har mot honom - frivilligt eller genom medverkan av domstol eller annan myndighet - skall vara socialavgiftsgrundande för ho­nom. Detta framgår av förslaget till ändring i socialavgiftslagen (avsnitt 8.7).

I paragrafens andra stycke föreskrivs skyldighet för arbetstagaren att till försäkringskassan återbetala uppburen ersättning som avses i 20§, om den omtvistade sjuklönen kommit att utbetalas t.ex. till följd av en dom eller en uppgörelse i godo. Frågor om sådan återbetalning handläggs i den ordning som gäller inom socialförsäkringen. Av 26 § framgår vidare att arbetstagaren kan bli återbetalningsskyldig för ersättning enligt 20 § som har betalats ut för mycket till honom under sådana förhållanden som anges i 20 kap. 4§ AFL.

25        §

Paragrafen innehåller föreskrifter om dels vilken försäkringskassa som är be­hörig att pröva ärenden enligt 10, 13, 14, 16, 17 och 20 §§ samt 24 § andra stycket och 27 § andra stycket, dels till vilken försäkringskassa en arbetsgi-


85


 


vare skall fullgöra anmälnings- och uppgiftsskyldigheten enligt 12 §. Av     Prop. tredje stycket framgår att den behöriga försäkringskassan kan uppdra åt en     1990/91:181 annan försäkringskassa att handlägga ärenden som avses i 10, 13, 14, 16, 17 och 20 §§ samt 24 § andra stycket och 27 § andra stycket.

26      §

1 paragrafens första stycke ges hänvisning till vissa föreskrifter i 18 och 20 kap. AFL. Föreskrifterna skall fillämpas i ärenden om intyg enligt 10 §, sjuk­kontroll enligt 11 §, beslut enligt 13, 14 och 16§§, försäkring mot sjuklöne­kostnader enligt 17 §, ersättning enligt 20 §, återbetalning enligt 24§ andra stycket samt sådant yttrande som begärs av försäkringskassan enligt 27 § andra stycket. Detta innebär bl.a. att försäkringskassan i ärenden om ersätt­ning på grund av särskilda förhållanden ges rätt att ta del av arbetsgivarens redovisningsmaterial, t.ex. löneuppgifter.

Hänvisningen till bestämmelserna om återbetalningsskyldighet i 20 kap. 4 § AFL har betydelse med avseende på försäkringskassans utbetalningar på grund av föreskrifterna om ersättning till arbetsgivare som i sin tjänst har arbetstagare med omfattande korttidsfrånvaro och till mindre arbetsgivare som har meddelats försäkring mot kostnader för sjuklön, samt till arbetsta­gare som vägrats sjuklön men av kassan befunnits ha visat sannolika skäl för rätt till sådan löneförmån. Enligt 20kap. 4§ AFL skall återbetalningsskyl­dighet åläggas om någon genom orikfiga uppgifter eller genom underlåten­het att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp. Återbetalningsskyldighet skall också åläggas om någon obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning, under förutsättning att han skäli­gen hade bort inse detta. När anledning föreligger fill det kan återbetalnings­skyldigheten efterges helt eller delvis. Med uttrycket "någon" avses enligt det åberopade lagrummet i huvudsak den som är försäkrad enligt AFL. När i förevarande lag hänvisning görs till lagrummet åsyftas emellertid arbetsgi­vare och arbetstagare. En situafion som kan tänkas uppstå är t.ex. att orik­tiga uppgifter som lämnas av arbetstagaren förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp till arbetsgivaren. För att arbetsgiva­ren skall kunna åläggas återbetalningsskyldighet i denna situation lär förut­sättas att han skäligen hade bort inse att han inte varit berättigad till ersätt­ning eller inte berättigad till ersättning med det belopp som betalats ut.

Två hänvisningar som i lagrådsremissens motsvarande paragraf gjordes till bestämmelsen i 20 kap. 16 § AFL om fillämpningsföreskrifter har på lagrå­dets förslag utgått såsom överflödiga.

27        §

Av paragrafens första stycke framgår att mål mellan arbetstagare och arbets­givare om tillämpningen av lagen handläggs enligt lagen (1974:731) om rätte­gången i arbetstvister (LRA).

Hänvisningen medför att en tvist om sjuklön enligt förevarande lag kom­
mer att handläggas av tingsrätt, som första instans, eller av arbetsdomstolen.
Hur målen fördelas mellan nämnda domstolar anges i LRA. Det kan nämnas
  86


 


att många kollektivavtal innehåller bestämmelser om sjuklön. Tvister om Prop. tillämpningen av sådan avtalsbaserad sjuklön handläggs redan nu i den ord- 1990/91:181 ning som föreskrivs i LRA. I detta sammanhang finns det skäl att uppmärk­samma föreskriften i 35 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetsli­vet (MBL). Enligt nämnda föreskrift skall - om det mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation som är bundna av samma kollektivavtal uppkom­mer rättstvist om lön eller annan ersättning till medlem i organisationen -arbetsgivaren omedelbart påkalla förhandling i tvisten. Löses inte tvisten vid förhandlingen är arbetsgivaren hänvisad till att väcka talan vid domstol. Om arbetsgivaren underlåter att påkalla förhandling eller att väcka talan har ar­betstagarorganisationen tolkningsföreträde avseende det omtvistade belop­pet, under förutsättning att kravet inte är oskäligt.

I andra stycket, som jämkats redaktionellt i förhållande till lagrådsremis­sens förslag, föreskrivs att försäkringskassan i vissa fall skall avge yttrande när det råder tvist om arbetstagarens rätt till sjuklön enligt denna lag. Ett sådant yttrande kan avse frågan om sjukdom har satt ned arbetsförmågan eller om nedsättningens omfattning.

Försäkringskassan avger yttrande efter begäran av arbetsgivare, arbetsta­gare, arbetstagarorganisation eller domstol. Det kan förväntas att behovet av att inhämta yttranden begränsas av de föreslagna reglerna i 20 § om ersätt­ning från försäkringskassan vid vissa tvister om sjuklön.

Förutsättningen för att kassan skall avge yttrande är att det råder tvist om rätten fill sjuklön. Det krävs däremot inte att tvisten har anhängiggjorts vid domstol. Försäkringskassan har sålunda, om inte yttrandet begärs av dom­stol, att pröva att det verkligen är fråga om en tvist. Avsikten är alltså inte att t.ex. fillhandagå en arbetsgivare med utredning som skall ligga till grund för dennes ställningstagande om han skall utge sjuklön eller inte. Om en framställning om yttrande görs av en arbetsgivare eller en enskild arbetsta­gare torde försäkringskassan - i den mån tvisten inte redan är anhängiggjord vid domstol - ha att kontrollera att arbetstagarens sjuklönerätt är tvistig. Så kan inte anses vara fallet om arbetstagarens lönefordran ännu inte har förfal­lit till betalning. Det kan också vara lämpligt att kassan i ett sådant fall tar kontakt med arbetsgivaren, arbetstagaren eller arbetstagarorganisation.

Ett beslut av försäkringskassan att yttrande skall avges eller inte avges kan som framgår av 28 § inte överklagas. Den fillsynsskyldighet som riksförsäk­ringsverket enligt 26 §, genom hänvisningen till 18 kap. 2 § AFL, har i fråga om bl.a. yttrande enligt denna paragraf ansetts tillräcklig i sammanhanget.

Som framgår av 24 § inträder försäkringskassan i arbetstagarens rätt till sjuklön gentemot arbetsgivaren i den utsträckning som kassan betalat ut er­sättning enligt 20 §. Ett mål mellan kassan och arbetsgivaren med anledning härav är inte ett mål mellan arbetstagare och arbetsgivare och skall därför inte handläggas enhgt LRA.

28 §

Av paragrafen framgår att föreskrifterna i 20 kap. 10 och 10a§§ AFL om omprövning och ändring av försäkringskassornas beslut skall ha motsva­rande tillämpning på beslut enligt förevarande lag som rör intyg eller uflå-


87


 


tände enligt 10§, frågor om omfattande korttidsfrånvaro enligt 13§, 14§ Prop. andra meningen eller 16 §, försäkring mot sjuklönekostnader enligt 17 §, be- 1990/91:181 slut om ersättning enligt 20 §, beslut om återbetalning enligt 24 § andra stycket samt i fråga om ett beslut av försäkringskassan enligt 27 § andra stycket, om beslutet innebär att yttrande inte avges. Rätten att överklaga kassans beslut är däremot i vissa avseenden begränsad. Överklagande kan sålunda ske beträffande beslut varigenom kassan prövat frågan om första­dagsintyg enligt 10 § första stycket 2. Vidare kan beslut enligt 13 §, 14 § andra meningen samt 16,17 och 20 §§ och 24 § andra stycket överklagas; i fråga om 17 § får dock endast ett beslut varigenom arbetsgivaren vägrats att teckna försäkring överklagas. De försäkringsvillkor som försäkringskassan bestäm­mer för försäkringen avses inte kunna överklagas.

Överklagande avses ske enligt den ordning som föreslås för socialförsäk­ringsprocessen i prop. 1990/91:80, dvs. försäkringskassas beslut överklagas hos länsrätt. Länsrättens avgörande överklagas enligt förvaltningsprocessla­gen (1971:291) hos kammarrätten. Slutinstans är försäkringsöverdomstolen.

Förutsättning för omprövning av ett försäkringskassebeslut enligt 20 kap. 10 § AFL är bl.a. att omprövning begärs av en "enskild" som beslutet angår. 120 kap. 11 § AFL anges att ett tjänstemannabeslut hos försäkringskassa inte får överklagas av en "enskild" innan beslutet har omprövats enligt 20 kap. 10 § och att överklagande av en "enskild" av ett sådant beslut innan beslutet har omprövats skall anses som en begäran om omprövning enligt sistnämnda paragraf. Uttrycket "enskild" syftar i dessa fall till att ange att någon annan än riksförsäkringsverket avses. När dessa regler så som nämnts skall ges mot­svarande tillämpning på vissa beslut enligt lagen om sjuklön är avsikten gi­vetvis att ordet "enskild" skall kunna omfatta inte bara en enskild person utan även t.ex. ett aktiebolag eller en myndighet i dess egenskap av arbetsgi-

8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

3 kap. 1§

I denna paragraf, som inleder AFLs kapitel om den obligatoriska sjukpen­ningförsäkringen, har tagits in de nya bestämmelser som behövs för att av­skära rätten till sjukpenning enligt kapitlet för en försäkrad arbetstagare för den tid, sjuklöneperioden, då dennes arbetsgivare enligt lagen om sjuklön (SjLL) har att svara för sjuklön. Genom det nya tredje stycket läggs fast att rätt till sjukpenning inte föreligger på grundval av anställningsförmåner för tid som enligt SjLL ingår i en sjuklöneperiod. Huruvida en arbetstagare en­ligt SjLL faktiskt har rätt att uppbära sjuklön för tid som ingår i en sådan period saknar i och för sig betydelse för bedömningen av sjukpenningrätten. Definition av sjuklöneperioden finns i 7§ SjLL.

Enligt definitionen på sjuklöneperiod förutsätts att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller motsvarande. Eftersom denna förutsätt­ning inte är uppfylld vid frånvaro från arbetet i samband med behandling


 


som syftar till att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan, har     Prop. arbetstagaren inte rätt till sjuklön enligt SjLL i dessa situationer. 1 prop.     1990/91:181 1990/91:141 föreslås en ny bestämmelse i AFL, 3kap. 7b§, om att sjukpen­ning under vissa förutsättningar skall kunna utges i sådana fall.

I detta sammanhang bör uppmärksammas följande förhållande. SjLL om­fattar endast arbetstagare. Som närmare berörts i avsnitt 7.1, under 1 §, fal­ler uppdragstagare och egenföretagare således utanför den lagens tillämp­ningsområde. Gränsdragningen mellan arbetstagare å ena sidan och bl.a. uppdragstagare å den andra torde oftast inte vålla några bekymmer i ett sjuk­penningärende. Någon gång kan emellerfid problem i detta avseende upp­stå, bl.a. av det skälet att sjukpenninggrundande inkomst av anställning en­ligt AFL också kan - på grund av schabloniseringar av arbetstagarbegreppet inom socialförsäkringssystemet - baseras på vissa uppdragsersättningar (jfr 3 kap. 2§ andra stycket). Eftersom den som är att anse som arbetstagare i allmänhet kan få sjukpenning först fr.o.m. den femtonde dagen i sjukperio­den - medan en uppdragstagare kan vara berättigad därfill redan från den första sjukdagen - måste försäkringskassan, såsom en preliminärfråga i sjuk­penningärendet, ta ställning till vilken kategori den försäkrade fillhör. Om avgränsningsfrågan är mer svårbedömd kan det inträffa att arbetsgivaren an­ser den försäkrade vara att anse som uppdragstagare, och alltså inte berätti­gad till sjuklön, medan försäkringskassan är tveksam till detta. I en sådan situation kan det finnas skäl för kassan att fillämpa 20kap. 2a§ första me­ningen AFL. Enligt nämnda lagrum skall kassan, om det inte utan bety­dande dröjsmål kan avgöras om rätt fill ersättning enligt AFL föreligger men det finns sannolika skäl för att sådan rätt finns, besluta att ersättning skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av väsentlig betydelse för den försäkrade.

För den som jämte inkomst av anställning även har inkomst av annat för­värvsarbete kan både sjuklön enligt SjLL och sjukpenning enligt AFL komma i fråga för samma dag. Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.2.) uppkommer i sådana fall behov av att fördela den försäkrades SGI på anställningsinkomst resp. uppdragsinkomst. Även i situationer då SGI innefattar enbart inkomst av anställning kan det på grund av bestäm­melserna i 3 kap. 2 § andra stycket förekomma uppdragsersättningar som måste särskiljas från egentliga anställningsinkomster.

Om sjukdomsfallet inte har avslutats vid utgången av sjuklöneperioden
skall den försäkrade för tid därefter kunna få sjukpenning på grundval av
sin inkomst av anställningen. Med hänsyn fill den anmälningsskyldighet som
föreskrivs för arbetsgivaren i 12 § första stycket SjLL skall den försäkrade
inte då behöva göra sjukanmälan hos försäkringskassan enligt 14 § i detta
kapitel. Vidare avses inte reglerna om timberäkning av sjukpenningen i 10-
10 b §§ skola tillämpas i denna situation, utan sjukpenning skall utges för an­
ställningsinkomsten efter kalenderdagsberäkning enligt 4§. Inte heller skall
det komma i fråga att tillämpa en kompensationsgrad av 65 % för de första
tre dagarna med sjukpenning omedelbart efter sjuklöneperiodens slut. Sjuk­
penningens kompensationsgrad skall i stället vara 80 % t.o.m. den nittionde
dagen i sjukperioden och därefter 90%, allt såvitt inte sjukpenningen skall
minskas till följd av avtalsgrundade sjukersättningar för samma tid.
           89


 


För att klargöra innebörden i samband med övergång från sjuklön till Prop. sjukpenning har gjorts vissa kompletteringar av lagreglerna. Dessa tillägg 1990/91:181 har tagits in i det nya fjärde stycket i förevarande paragraf och i 14 §. Enligt de kompletterande föreskrifterna skall sjukperioden enligt AFL (jfr 8§ fjärde stycket) inte börja löpa först när rätten till sjukpenning uppkommer vid sjukperiodens slut. 1 stället skall sjukperioden anses omfatta också sjuk­löneperioden när sjukpenningrätten uppkommer i omedelbar anslutning fill sjuklöneperioden. Vidare har i de nya föreskrifterna gjorts undantag för till­lämpligheten av 65 %  regeln i 4 § första stycket 1 och för timberäkningsreg-lerna i 10 - 10 b §§. Undantaget för fimberäkningssystemet har dock inte fått avseende på studerande som avses i 5 § tredje stycket 1 och som enhgt gäl­lande regler har timberäknad sjukpenning även efter den fjortonde dagen i sjukperioden.

9a§

Tillägget i paragrafen innebär att havandeskapspenning inte får utges i den mån kvinnan för samma tid uppbär sjuklön eller annan ersättning enligt SjLL.

10 §

Enligt paragrafen kan timberäknad sjukpenning utges vid semester eftersom ledighet för semester jämställs med tid för förvärvsarbete enligt paragrafens första stycke. Som nämnts i kommentaren fill 6§ i förslaget fill lag om sjuk­lön bör det vara en förutsättning för sådan sjukpenning vid semester att ar­betsgivaren inte har att utge sjuklön enligt SjLL.

Av tillägget i tredje stycket 1 följer att sjukpenning enligt paragrafen inte skall komma i fråga för fid under vilken den försäkrade uppbär semesterlön enligt semesterlagen och, enligt 15 § samma lag, kan begära att dag då han är oförmögen till arbete på grund av sjukdom inte räknas som semesterdag.

12a§

För den som jämte inkomst av anställning även har inkomst av annat för­värvsarbete, skall sjukpenning som utges för samma fid som arbetsgivaren svarar för sjuklön enligt SjLL inte omfatta inkomstbortfallet från anställ­ningen. Detta uppnås genom föreskrifter i denna nya paragraf om att sjuk­penningens storlek skall fastställas på grundval av en sjukpenninggrundande inkomst som inte innefattar inkomst av den ifrågavarande anställningen.

14§

I de fall då det enligt 12 § SjLL åligger arbetsgivare att anmäla sjukdomsfall till den allmänna försäkringskassan, skall sjukpenning på grundval av an­ställningsinkomsten utges fill den försäkrade utan något krav på sjukanmä­lan enligt förevarande paragraf. En undantagsregel som anger detta har in­förts i ett nytt andra stycke i paragrafen. Skyldigheten för den försäkrade att göra sjukanmälan gäller däremot om arbetstagarens anställning har upphört senast vid sjuklöneperiodens utgång (jfr kommentaren till 12 § i förslaget fill lag om sjuklön).


90


 


4 kap.                                                                                            Prop.

1990/91:181

17 §

Tillägget i paragrafen innebär att föräldrapenningförmåner inte utges i den mån föräldern för samma tid uppbär sjuklön eller annan ersättning enligt SjLL.

11 kap.

Av tillägget i paragrafen följer att ersättning som en allmän försäkringskassa utbetalar enligt 20 § SjLL skall - i likhet med sjuklön som arbetsgivaren ut­betalar - vara pensionsgrundande.

Det bör anmärkas att paragrafen föreslås ändrad också i prop. 1990/91:141 om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m. samt i prop. 1990/91:166 om särskild löneskatt på vissa pensionskostnader, m.m.

19        kap.

I paragrafen har tillfogats att sjukförsäkringens kostnader enligt SjLL skall inräknas i underlaget på vilket statsbidrag skall beräknas.

20        kap.

I enhghet med vad som nämnts i avsnitt 5 har gjorts en anpassning fill ut­formningen av 5 § SjLL beträffande förutsättningarna för att dra in eller sätta ned ersättning. De begränsningar av påföljdsmöjligheterna som änd­ringarna innebär torde vara av ringa praktisk betydelse.

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF)

3 kap.

Tillägget i denna paragraf har motsvarande innebörd som fillägget i 3 kap.
1 § AFL när det gäller begränsning av sjukpenningrätten för fid som ingår i
en sjuklöneperiod samt beträffande bestämningen av sjukperiodens början
och tillämpligheten av fimberäkningsreglerna vid övergång från sjuklön fill
sjukpenning (se avsnitt 8.2). Behovet av att göra undantag från kravet på
sjukanmälan vid övergång från sjuklön fill sjukpenning tillgodoses genom att
8§ andra stycket hänvisar till 3 kap. 14 § AFL, där en komplettering gjorts.
Om ett sjukdomsfall bedöms som recidiv av en tidigare godkänd arbets­
skada, skall ny samordningstid enligt 3 kap. 1 § LAF inte börja löpa. Vid
recidiv skall enligt 3 kap. 5 § tredje stycket LAF kompensationsgraden
fr.o.m. första sjukdagen vara 100 % av sjukpenningunderlaget. Det nu före­
slagna tillägget i förevarande paragraf jämfört med SjLL betyder emellertid
att sjukersättningen till arbetstagare också vid sjukfall som utgör recidiv av
arbetsskada skall utges i form av sjuklön under sjuklöneperioden. Innebor-
      91


 


den är således att bestämmelserna i LAF om bl.a. kompensationsgraden i     Prop. motsvarande utsträckning saknar tillämplighet i dessa fall. De ytterligare frå-     1990/91:181 gor om kompensationen som kan uppkomma till följd härav får lösas i sam­band med den översyn av arbetsskadeförsäkringen som nu skall ske.

5a§

Tillägget i paragrafen har samma innebörd som nämnts under 3 kap. 10 § AFL.

För arbetstagare som är berättigad till sjuklön enligt SjLL för samma dag som sjukpenning enligt LAF kommer i fråga, skall sjukpenningens storlek inte beräknas på grundval av ersättning från arbetsgivaren. Detta uppnås ge­nom föreskriften om att sjukpenningens storlek skall fastställas på grundval av ett sjukpenningunderlag som inte innefattar ersättning från arbetsgiva-

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

Av tillägget framgår att de nya förskrifterna i 3 kap. 5 § första stycket andra meningen och 6 § andra stycket andra meningen om arbetsskadesjukpenning skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om sjukpenning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

8.4    Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd (LSP)

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till LSP

Enligt 10 § LSP har bl.a. 3 kap. 5-6 §§ LAF motsvarande tillämpning beträf­fande ersättning vid sjukdom enligt LSP, om inte något annat följer av 11 — 14 §§. De ändringar som föreslagits i LAF (avsnitt 8.3) kommer följakt­ligen att få avseende också på sjukpenning och särskild sjukpenning enligt LSP utan att särskilda regler införs härom.

För att detta i tillämpliga delar skall komma att gälla också beträffande sjukpenning och särskild sjukpenning enligt äldre författningar, bl.a. mihtär-ersättningslagen (1950:261) som upphävdes vid tillkomsten av LSP, bör emellertid en komplettering göras i övergångsbestämmelserna till LSP. Till­lägget i punkt 1 tredje stycket har utformats som en hänvisning till vissa av de nya bestämmelserna i 3 kap. 5 och 6 §§ LAF. Dessa skall således tillämpas också i fråga om sjukpenning och särskild sjukpenning som utges med stöd av de äldre författningarna.

8.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare

Tillägget i paragrafen innebär att smittbärarpenning skall minskas med för   92

samma tid utgående sjuklön eller annan ersättning enligt SjLL.


 


8.6                                                                Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1465) om                                              Prop.
ersättning och ledighet för närståendevård
         1990/91:181

ll§

Tillägget i paragrafen innebär att ersättning för närståendevård skall mins­kas med för samma tid utgående sjuklön eller annan ersättning enligt SjLL.

8.7    Förslaget till ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter (SAL)

2 kap. 1§

Ändringen i första stycket innebär att arbetsgivaravgiften fill sjukförsäk­ringen sätts ned från 10,1 % till 8,2 %. Detta kommer på grund av hänvis­ningen i 3 § till 3 kap. 2 § andra stycket AFL att gälla också i den mån avgiften grundas på ersättning till uppdragstagare.

I andra stycket föreslås en ändring enligt följande.

I samband med skattereformen företogs omfattande ändringar i reglerna rörande underlaget för uttag av socialavgifter (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr 356, SFS 1990:658). Ändringarna syftade bl.a. till en utvidgning av skyl­digheten att betala arbetsgivaravgifter på vissa ersättningar även om något anställnings- eller uppdragsförhållande inte kunde anses föreligga mellan ut­betalaren och mottagaren av ersättningen. I dessa fall skulle utbetalaren an­ses som arbetsgivare. Bl.a. med anledning härav företogs ändringar i 3 kap. 2§ AFL. De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1990.

I propositionen om fortsatt reformering av inkomst- och företagsbeskatt­ningen (prop. 1990/91:54) togs frågan upp om att göra ett förtydligande i 1 kap. 2 § SAL beträffande vem som skall anses som arbetsgivare. Förslaget avsåg att genom en hänvisning till AFL klarlägga att den som utger ersätt­ning som enligt bestämmelserna i 3 kap. 2§ andra stycket eller 11 kap. 2§ första stycket m, andra stycket och femte stycket AFL är att hänföra till in­komst av anställning skall anses som arbetsgivare, även om ett anställnings­förhållande inte föreligger. Ändringen togs in i 1 kap. 2 § andra stycket SAL. Riksdagen följde propositionens förslag i denna del (SkUlO, rskr. 106, SFS 1990:1429). Denna ändring trädde i kraft den 1 januari 1991.

Enligt 2 kap. 1 § andra stycket SAL skall arbetsgivare som avses i 1 kap.
2 § andra stycket nämnda lag inte betala fulla socialavgifter utan endast fill-
läggspensionsavgift. Någon ändring i detta stycke gjordes inte med anled­
ning av nyss nämnda ändringar i 1 kap. 2 § SAL. Begränsningen till filläggs-
pensionsavgift i 2 kap. 1 § SAL bör emellertid endast avse vissa av de ersätt­
ningar som numera anges i 1 kap. 2 § andra stycket. Enbart tilläggspensions­
avgift bör, liksom tidigare, tas ut på ersättning som avses i 11 kap. 2§ första
stycket m AFL (vissa ersättningar från Sveriges författarfond och konstnärs­
nämnden). Detsamma bör gälla för ersättning som avses i 11 kap. 2§ femte
stycket AFL. Sistnämnda föreskrift avser lön m.m. från vissa arbetsgivare
som är bosatta utomlands eller vissa utländska juridiska personer eller från
främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i riket, om en av
          93


 


riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har lämnats om ansvar för fill- Prop. läggspensionsavgiften. Övriga ersättningar som avses är ersättningar som 1990/91:181 enligt 3 kap. 2 § andra stycket och 11 kap. 2 § andra stycket AFL skall anses som inkomst av anställning även om mottagaren av ersättningen inte är an­ställd hos den som utger ersättningen. Eftersom sistnämnda ersättningar är sjukpenning- och pensionsgrundande saknas skäl att inte ta ut fulla socialav­gifter på dessa.

Andra stycket i förevarande paragraf har justerats i enlighet med det nu anförda. Ändringen i denna del föreslås träda i kraft den 1 juU 1991.

Det skall anmärkas att paragrafen föreslås ändrad även i prop. 1990/91:85 Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen.

3§

Ersättning som en arbetsgivare utger till en allmän försäkringskassa fill följd av bestämmelsen i 24 § SjLL skall när det gäller underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter vara att likställa med lön till arbetstagaren. Tillägget i förevarande paragraf innebär att sådan ersättning skall vara avgiftsgmn-dande i likhet med vad som enligt första stycket gäller beträffande lön, däri­bland sjuklön, som utges till arbetstagaren.

4 kap. 1§

Av fillägget i paragrafen följer att sjukförsäkringsavgifter får användas för att täcka den allmänna försäkringens kostnader enligt SjLL.

8.8 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

Anvisningar till 32 §

Genom ändringen i punkt 12 hänförs ersättning som försäkringskassan enligt 20 § SjLL utger fill arbetstagare vid tvist om sjuklön till skattepliktig intäkt av tjänst. Det skall nämnas att anvisningspunkten föreslås ändrad också i prop. 1990/91:115 om vissa skollagsfrågor m.m. och i prop. 1990/19:141 om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m.

8.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:327) om
skatteavdrag från sjukpenning m.m.

4§

I paragrafen anges att preliminär skatt tas ut med olika procentsatser bero­ende på om ersättningen i fråga grundas på 80, 90 eller 100 % av den sjuk­penninggrundande inkomsten.

Tillägget i paragrafen innebär att ersättning som en allmän försäkrings­kassa utger enligt 20 § SjLL skall vid preliminärskattens beräkning anses grundad på 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.


94


 


8.10 Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen        Prop.

(1973:349)                                                     1990/91:181

3 kap. 18 § och 4 kap. 34 §

Ändringarna i paragraferna har samma orsak och innebörd som ändringarna i 20 kap. 3 § AFL (se avsnitt 8.2).

9 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att dels anta förslagen till

1.  lag om sjuklön,

2.  lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3.  lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4.  lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,

5.  lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,

6.  lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för när­ståendevård,

7.  lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

8.  lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9.  lag om ändring i lagen (1990:327) om skatteavdrag från sjukpenning,

10.   lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),
dels

11.  under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till sjukförsäkringen
för budgetåret 1991/92 anvisa ett belopp som är 881000000 kr. lägre än vad
som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 7.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

10 Beslut

Regeringen beslutar att genom proposifion föreslå riksdagen att anta de för­slag som föredraganden har lagt fram.


95


 


Sjukpenningkommitténs skiss till utformning av   Prop-

ett sjuklönesystem                                         1990/91:181

Den av sjukpenningkommittén framlagda skissen till ett sjuklönesystem in-     rJOaga 1 nebär i sina huvuddrag följande.

Under den första tiden av sjukfallet svarar arbetsgivaren för sjukersätt­ningen och denna utgår i form av sjuklön. Går sjukfallet utöver sjuklönepe­rioden utges sedan sjukpenning från den allmänna försäkringen.

Sjuklönesystemet kan enligt kommitténs uppfattning ej göras heltäck­ande. I två viktiga hänseenden måste begränsningar göras nämligen i fråga om personkretsen och när det gäller sjuklöneperiodens längd. I det senare hänseendet har kommittén stannat för en sjuklöneperiod av 14 dagar. Skälen därtill är främst å ena sidan att låta sjuklönesystemet omfatta så stor del av sjukfallen (ca 80 procent med nämnda period) att antalet fall som behöver föras över från arbetsgivarna till försäkringen vid sjuklöneperiodens slut bUr tämligen begränsat och å andra sidan att sjuklöneperioderna ej blir för långa för arbetsgivarna.

Vad åter angår personkretsen anser kommittén att denna måste begränsas till att avse arbetstagare. Därmed får man emellerfid med ca 95 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Utanför står de egna företagarna. Den första perioden om 14 dagar skulle för dem kunna bli en karenstid, dvs. en period utan sjukersättning, men eftersom detta skulle bli en försämring för dem i förhållande till gällande regler anser kommittén att för dem bör finnas en frivillig sjukpenningförsäkring täckande hela eller en del av nämnda pe­riod. Andra grupper som kommer att stå utanför sjuklönesystemet är bl.a. hemmamakeförsäkrade, arbetslösa föräldralediga, personer i arbetsmark­nadsutbildning och vuxenstuderande. Vidare märks gruppen uppdragsta­gare, dvs. personer som utför arbete för annans räkning utan att ett anställ­ningsförhållande föreligger. Uppdragsinkomst jämställes i regel med in­komst av anställning när det gäller sjukförsäkringen. Kommittén finner det inte möjligt att låta sjuklönesystemet omfatta uppdragstagare, bl.a. med häsnyn till svårigheterna att beräkna inkomstbortfallet vid sjukdom. Detta medför att inkomster av uppdrag måste redovisas för sig i olika samman­hang.

De grupper som står utanför sjuklönesystemet skall alltjämt omfattas av sjukpenningförsäkringen. För personer som faller såväl inom som utanför sjuklönesystemet måste olika särregler finnas vilka anges i kommitténs skiss. Det samma gäller för arbetstagare som samtidigt har mer än en arbetsgivare.

Sjuklönesystemet skall omfatta alla arbetstagare, vilket innebär att man i fall av s.k. arbetsgivarinträde slipper förfarandet med att överföra sjukpen­ning från försäkringen fill arbetsgivaren.

Sjuklönen skall utgöra viss del av den inkomstförlust som arbetstagaren åsamkas på grund av sjukdom under sjuklöneperioden. Ett sjuklönesystem ger stora möjligheter att smidigt anpassa sjuklönen fill inkomstbortfallet. De rutiner som arbetsgivaren har i fråga om löneuträkning, utbetalningsperio­der och källskatteavdrag kan till fullo utnyttjas.

Kommittén anser vidare att i och med övergången till sjuklön borde de två regler i AFL kunna slopas som innebar att ersättning inte kan utges för


96


 


insjuknandedagen och för upp till två fridagar som inföll under de första sex     Prop. dagarna efter insjuknandedagen vid korta sjukfall. (Dessa regler har tagits     1990/91:181 bort i och med införandet av den s.k. timsjukpenningreformen den 1 decem-     Bilaga 1 ber 1987.) Sjuklönen skall vidare kunna utges med belopp som motsvarade den valda procentandelen av den faktiska inkomstförlusten.

Rätten till sjuklön bör inträda utan någon kvalifikationstid i anställningen sedan väl avtal om anställning träffats och denna tillträtts. Rätten skall bestå så länge anställningen varar. Någon begränsning av sjuklönetiden vid åter­kommande sjukfall finner kommittén ej böra göras. 1 dessa och många andra sammanhang hänvisar kommittén till att skissen innefattar möjlighet för ar­betsgivare att fördela sina sjuklönekostnader genom att teckna en återför­säkring.

Vid inträffat sjukdomsfall skall arbetstagaren anmäla detta till sin arbets­givare. Arbetstagaren behöver därutöver inte göra någon anmälan till för­säkringskassan.

Något avbrott i utbetalningen av lön resp. sjuklön behöver inte före­komma. Om sjukfallet går utöver sjuklöneperioden skall detta anmälas till den försäkringskassa där arbetstagaren är inskriven. Ansvaret för denna an­mälan läggs på arbetsgivaren. Om arbetstagaren har flera anställda skall an­svaret åvila huvudarbetsgivaren. Särskilda rutiner kan behöva tillskapas hos många arbetsgivare för att åstadkomma en smidig övergång med önskvärd snabbhet. I skissen anges tiden för en sådan anmälan till tre dagar efter sjuk­löneperiodens utgång.

Om en arbetsgivare vägrar att utge sjuklön kan arbetsgivaren vända sig till försäkringskassan för att i stället utfå sjukpenning. Är arbetsgivarens vägran oberättigad skall denne ersätta kassan för den sjukpenning som utgivits för tiden fram till fullgjord anmälan.

Reglerna om skyldighet att förete läkarintyg och kontroll av sjukfrånva­ron anknyts till gällande regler. De läkarintyg som arbetsgivare kan infordra bör inte innehålla uppgift om diagnos.

Ett sjuklönesystem kan innebära ökade kostnader för vissa företag, före­trädesvis mindre, framför allt i lägen med ovanligt stor sjukfrånvaro. Med hänsyn härtill och till den risk som kan föreligga för att svaga och utsatta grupper får det svårare på arbetsmarknaden, eftersom arbetsgivarna kan få ett intresse av att hålla nere sina sjuklönekostnader, föreslår kommittén att en möjlighet öppnas för frivillig återförsäkring för arbetsgivare såvitt gäller sjuklönekostnaderna. Denna försäkring, som skall vara självfinansierad och uppbyggd efter försäkringsmässiga principer, skall kunna anordnas inom sjukförsäkringsadministrationens ram men även kunna ordnas på annat håll. Kommittén finner att denna försäkringsform bör stå öppen för alla arbetsgi­vare, alltså inte bara för mindre arbetsgivare eller särskilt risktyngda arbets­givare eller företag.

Kommittén har gjort vissa beräkningar av kostnadseffekterna av införan­det av ett sjuklönesystem. Dessa beräkningar redovisas inte här med tanke på att lång tid förflutit sedan beräkningarna gjordes och att de därmed i bety­dande avseenden mist sin aktualitet.

Vidare har kommittén undersökt möjligheterna att i samband med infö­
randet av en sjuklöneperiod göra den administrativa besparingen att man
        97

7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


 


i fortsättnigen underlåter att förhandregistrera den sjukpenninggrundande     Prop. inkomsten (SGI) som ligger till grund för sjukpenningens storlek. Kommit-     1990/91:181 tén behåller emellerfid förhandsregistreringen i sin skiss med hänvisning till     Bilaga 1 att förekomsten av en hos försäkringskassorna registrerad SGI är av stor be­tydelse inte bara för fall som blir kvar i sjukpenningförsäkringen utan även för andra sociala förmånssystem.

1 processuellt hänseende anknyter kommittén behandlingen av uppkom­mande tvister rörande sjuklönereglernas tillämpning till den ordning som gäller för sjukpenningförsäkringen.


98


 


Sammanställning av remissyttranden över       Prop.

sjukpenningkommitténs betänkande (SOU 1981:22)    1990/91:181
Sjukersättningsfrågor
                                      '

1 REMISSINSTANSER

Följande har efter remiss yttrat sig över betänkandet.

Datainspektionen, försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för Södra Sverige, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statens handikappråd, för­säkringsinspektionen, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens arbetsgivarverk, statens löne- och pensionsverk, arbetsmarknadssty­relsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens invandrarverk, arbetsdomstolen, föräldraförsäkringsutredningen (S 1980:08), försäkringsdomstolskommittén (S 1980:10), företagshälsovårdsutredningen (A 1976:01), Försäkringskasse­förbundet, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet (Kommunför­bundet), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorgani­sationen SACO/SR (SACO/SR), Sveriges arbetsledareförbund (SALF), Försäkringsanställdas förbund. Svenska läkaresällskapet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Sveriges hantverks- och industriorganisation-Familje­företagen, Handikappförbundens centralkommitté, Sveriges förenade stu­dentkårer.

Dessutom har yttranden inkommit från Riksförbundet mot Astma-Al-lergi, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Riksföreningen förTrafik-och polioskadade, Sveriges läkarförbund. Svenska Diabetesförbundet och LO-sektionen i Uppsala.

2 ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ SJUKLÖN

De flesta remissinstanserna avstyrker eller ställer sig tveksamma till ett sjuk­lönesystem. En invändning som vanligen framförts är att en sjuklöneordning skulle medföra en hårdare sortering av de arbetssökande och leda till ett ökat beroende för de anställda i förhållande fill arbetsgivaren. Denna invändning görs av försäkringsöverdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, statens handikappråd. Försäkringskasseförbundet, LO, TCO, SACO/SR, SALF, Försäkringsanställdas förbund, LRF, Handikappförbundens Central­kommitté, Riksförbundet mot Astma-Allergi, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Riksföreningen för Trafik- och Polioskadade och Svenska Dia­betesförbundet. Flera av dessa gör också gällande att sjuklönesystemet kan komma att medföra att arbetsgivarna kommer att utöva en ökad kontroll på arbetstagarna.

En annan vanlig invändning är att en sjuklöneordning skulle komma att
innebära en dubbel administration eftersom ett sjuklönesystem dels inte
skulle omfatta alla försäkrade, dels enbart gälla ca 80 procent av sjukfallen.
Denna invändning görs av försäkringsöverdomstolen, försäkringsrätten för
Södra Sverige, riksförsäkringsverket, statskontoret, socialstyrelsen, statens in­
vandrarverk, statens handikappråd, Försäkringskasseförbundet, Landstings­
förbundet, Kommunförbundet, LO, TCO, SACOISR, SALF, Försäkrings­
anställdas förbund och Sveriges läkarförbund.
                                                        "


 


Flera remissinstanser bl.a. Landstingsförbundet och Kommunförbundet     Prop. hävdar att ett genomförande av sjuklön skulle innebära ett upprivande av en     1990/91:181 sedan decennier inarbetad och väl fungerande del av sjukförsäkringssyste-     Bilaga 2 met.

Riksförsäkringsverket, liksom statens handikappråd och Försäkringskasse-förbundei betonar att ett sjuklönesystem skulle komma att medföra mins­kade kontroll- och rehabiliteringsmöjligheter för försäkringskassorna, vilket betecknas som otillfredsställande; detta skulle bli följden eftersom försäk­ringskassorna inte skulle få kännedom om de sjukfall som regleras inom sjuklöneperioden, dvs. ca 80 procent av samtliga fall. Den nuvarande sjuk-fallsstatistiken och därigenom informationen om hälsotillståndet i landet skulle härigenom också gå förlorad, vilket framhålls av bl.a. arbetarskydds­styrelsen, socialstyrelsen och datainspektionen, särskilt gäller det information om arbetsskadefallen. Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar här till negativa erfa­renheter från Danmark.

Liknande synpunkter angående sjukstatistiken framförs av Försäkrings­kasseförbundet, LO, TCO, SACO/SR, Försäkringsanställdas förbund och Sveriges läkarförbund. Även risken för att arbetsskadestatistiken går förlo­rad berörs av dessa remissintanser.

Vissa remissinstanser hävdar att ett sjuklönesystem också skulle medföra praktiska svårigheter för den enskilde. Sådana invändningar framförs av Försäkringskasseförbundet, LO och Försäkringsanställdas förbund. SACO/SR anmäler att ett sjuklönesystem kan medföra ökade problem för de anställda och fackliga organisationer i förhållande till mindre seriösa före­tag och företag på obestånd.

Det nuvarande systemet medför en automatisk kontroll av att två ersätt­ningar som t.ex. sjukpenning och föräldrapenning inte utgår samtidigt. Flera remissinstanser, bl.a. riksförsäkringsverket, försäkringsöverdomstolen, för­säkringsrätten för Södra Sverige, föräldraförsäkringsutredningen. Försäk­ringskasseförbundet, Landstingsförbundet och Kommunförbundet, påpekar att denna kontroll skulle försvinna om sjuklön införs, vilket anges vara en allvarlig brist.

Kommitténs beräkning av de administrativa kostnaderna för arbetsgi­varna har mött kritik från flera remissinstanser, bl.a. Försäkringskasseför­bundet, Landstingsförbundet, Kommunförbundet, TCO, SACOISR och SALF. Beräkningarna anses ofullständiga eller för lågt hållna.

Försäkringsöverdomstolen, riksförsäkringsverket och socialstyrelsen ifrå­gasätter det lämpliga i att låta det ankomma på arbetsgivaren att avgöra om sjukdom eller skada är för handen samt om sjukdomen eller skadan förorsa­kat nedsättning av den anställdes arbetsförmåga. Tolkningen av dessa många gånger svårbedömda frågor kräver en ingående kunskap om socialförsäk­ringslagstiftning som skulle komma att saknas på arbetsplatserna, menar man, vilket skulle kunna leda till rättsförluster för den enskilde. Integritets­konflikt kan inte heller uteslutas mellan arbetsgivare och arbetstagare, påpe­kar försäkringsöverdomstolen och riksförsäkringsverket, något som även datainspektionen erinrar om.

Svårigheterna för arbetsgivarna att bygga upp en väl fungerande admini-


100


 


stration samt att rätt tillämpa sjuklönereglerna påtalas även av bl.a. Lands-     Prop. tingsförbundet. Kommunförbundet, LO och Försäkringsanställdas förbund.      1990/91:181

Kommitténs i skissen förordade alternativ att arbetsgivaren skall över-     Bilaga 2 lämna uppgift om ett pågående sjukfall vid sjuklöneperiodens slut till försäk­ringskassan har mött kritik av riksförsäkringsverket, statskontoret, riksrevi­sionsverket, SAF och SHIO-Familjeföretagen.

Riksförsäkringsverket påpekar att betydande administrativa vinster skulle kunna göras om anmälningsplikten i stället läggs på den försäkrade. Denna uppfattning delas av statskontoret - som även anser att kraven på snabbhet är överdrivna - och riksrevisionsverket. Riksrevisionsverket påpekar att stora grupper redan i dag själva gör anmälan till försäkringskassan. Även SAF och SHIO-Familjeföretagen föreslår att anmälningsplikten skall åvila den försäk­rade.

Riksskatteverket konstaterar bl.a. att även om ett sjuklönesystem skulle medföra en bättre överensstämmelse mellan preliminär skatt och slutlig skatt, bör beaktas att inbetalning av den innehållna skatten kan antas bli nå­got sämre från arbetsgivarna än från riksförsäkringsverket, vilket kan orsaka minskade statsinkomster.

Statens invandrarverk framhåller behovet av tolkhjälp på arbetsplatserna om sjuklön införs och av att information om de förändringar som genomförs kommer till stånd på de vanligaste invandrarspråken.

Statens arbetsgivarverk, som begränsat sitt yttrande till att avse arbetsta­gare inom verkets förhandlingsområde, dvs. till arbetstagare med statligt re­glerad avlöning, nöjer sig med att konstatera att det är ovisst om ett sjuklö­nesystem skulle medföra några administrativa förenklingar på de statliga myndigheterna, eftersom alla sjukfall likväl måste registreras och följas upp av arbetsgivaren, även om flertalet sjukdomsfall inte skulle behöva rappor­teras till försäkringskassan.

Statens löne- och pensionsverk, åsin sida, finneratten sjuklöneperiod kan medföra besparingar hos arbetsgivarna inom den offentliga sektorn, efter­som positiva förändringar skulle uppstå i lönerutinerna för de offentligan-ställda, då rapporteringsskyldigheten till försäkringskassan skulle upphöra i 80 procent av fallen.

Införandet av ett sjuklönesystem avstyrks eller ifrågasätts a\ försäkrings­överdomstolen, försäkringsrätten för Södra Sverige, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), försäkringsinspektio­nen, statens handikappråd, statskontoret och riksförsäkringsverket (majorite­ten). Försäkringskasseförbundet (majoriteten). Landstingsförbundet (majori­teten), Kommunförbundet (majoriteten), LO, TCO, SACOISR, SALF, För­säkringsanställdas förbund, LRF, Handikappförbundens Centralkommitté, Riksförbundet mot Astma-Allergi, Neurologiskt Handikappades Riksför­bund, Riksföreningen för Trafik- och Polioskadade, Sveriges läkarförbund och Svenska Diabetesförbundet.

En minoritet i riksförsäkringsverkets styrelse vill inte avvisa ett sjuklöne­system, om vissa ändringar genomförs i den skisserade ordningen - bl.a. bör ansvaret för rapportering läggas på den enskilde - och inte heller innan frå­gan om rationaliseringar i nuvarande ordning slutligt klarlagts.

En minoritet i arbetsmarknadsstyrelsen anser inte att det från arbetsmark-  101


 


nadspolitiska synpunkter finns anledning att utdöma sjuklönesystemet, utan     Prop.

att valet mellan de olika alternativen får träffas från andra utgångspunkter.      1990/91:181

I Försäkringskasseförbundet har tre av styrelsens 13 ledamöter avgivit en     Bilaga 2 reservation enligt vilken man förklarar sig inte kunna finna de av sjukpen­ningkommittén redovisade principiella och praktiska invändningarna mot ett sjuklönesystem utgöra skäl nog att avvisa detta.

Landstingsförbundets borgerliga ledamöter i styrelsen har anmält reserva­tion. Man förklarar sig finna ett sjuklönesystem intressant men anser att nu­varande ordning bör bibehållas om inte klara administrativa fördelar - för­enklingar och lägre kostnader - uppväger nackdelarna. Företrädarna för moderata samlingspartiet har avgivit ett särskilt yttrande.

1 Kommunförbundets styrelse har företrädarna för moderata samlingspar­tiet anmält reservation. Man menar att systemet med sjuklön innehåller vissa principiella och praktiska fördelar jämfört med nuvarande ersättnings­system men att en del praktiska detaljer dock måste ytterligare utredas för att systemet skall kunna bli tillämpligt med det krav på lika behandling av samtliga försäkrade grupper som måste ställas.

Riksrevisionsverket framhåller att viktiga kostnadseffekter, bl.a. på skat­te- och bidragssystem, ytterligare bör belysas och att flera oklara frågor bör lösas innan en så genomgripande förändring som att införa sjuklön vidtas.

Statens löne- och pensionsverk önskar utredning beträffande sjuklönepe­riodens inverkan på de offentliga arbetsgivarnas lönerutiner innan slutlig ställning tas.

Statens arbetsgivarverk, statens invandrarverk, riksskatteverket, datain­spektionen, arbetsdomstolen, föräldraförsäkringsutredningen, försäkrings­domstolskommittén och Sveriges förenade studentkårer redovisar inget ställ­ningstagande.

Positiva till ett införande av ett sjuklönesystem är SAF och SHIO-Familje­företagen .

SAF.s positiva ställningstagande förutsätter dels att sjuklönesystemet också innefattar tre dagars karens, dels att vissa ändringar görs i det av sjuk­penningkommitténs skisserade regelsystemet, bl.a. att en kvalifikationsfid skall krävas, att sjuklöneperioden görs relativt lång och att anmälan till för­säkringskassan vid sjuklöneperiodens utgång skall göras av den försäkrade själv. SAF anför vidare:

Ett sjuklönesystem skulle ytterligare stärka samhörigheten mellan företag och den anställde och minska anonymiteten samtidigt som kompensation för inkomstbortfall skulle bli mera rättvisande för vissa deltids- och delårsarbe­tande. Om arbetsgivaren svarar för sjukersättningen i form av sjuklön torde detta få till följd, att arbetsgivaren genom omplacering eller dylikt försöker tillvarata den arbetsförmåga som kvarstår hos den anställde efter en skada. Från rehabiliteringssynpunkt skulle detta vara värdefullt. Eventuella miss­bruk av sjukskrivningsmöjligheten skulle minska när vetskapen finns att kostnaderna härför direkt skulle drabba företaget. Ett sjuklönesystem skulle vidare öka företagets möjligheter till uppföljning av förekommande sjukfall samt sfimulera företaget att vidta åtgärder för ytterligare förbättringar av ar­betsförhållandena.

En självklar förutsättning för införande av ett sjuklönesystem är att före­
tagens sjukförsäkringsavgift sänks med hela det belopp som inbesparas i för-
   qj
säkringssystemet.


 


SHIO-Familjeföretagen anför liknande skäl för sitt ställningstagande, dock    Prop.

att sjuklöneperioden föreslås vara 14 dagar. SHIO framhåller dessutom som            1990/91:181

en fördel att ett sjuklönesystem automatiskt skulle medföra differentierade  Bilaga 2
sjukförsäkringsavgifter.

Över sjukpenningkommitténs sjuklöneskiss har i övrigt bl.a. följande synpunkter anförts.

Anställnings- och arbetsanknytning

Riksförsäkringsverket förordar att man, för att bl.a. undvika tolkningssvårig­heter av arbetstagarbegreppet, begränsar rätten till sjuklön fill arbetstagare med fastare anknytning till arbetsgivaren.

Statskontoret ansluter sig däremot fill kommitténs bedömning att sjuklö­nerätten bör gälla utan krav på kvalifikationstid.

SAF och SHIO-Familjeföretagen föreslår att det uppställs en kvalifika­tionstid på fem arbetsdagar.

LRF anser att kvalifikationstiden bör vara minst tre månader. LRF menar att företag med få anställda bör stå utanför systemet.

Sjuklöneperiodens längd

Statskontoret och riksrevisionsverket förordar att en längre sjuklöneperiod än 14 dagar övervägs, eftersom detta skulle medföra en minskning av admi­nistrationskostnaderna.

5/lF understryker vikten av att sjuklöneperioden görs relativt lång för att därigenom så stora administrafiva fördelar som möjligt skall uppnås. SAF förordar att perioden bestäms till fyra veckor. SAF framhåller dock att de tre första dagarna i varje sjuklöneperiod bör vara karensdagar.

Beräkningsunderlaget för sjuklön

SAF och SHIO-Familjeföretagen förklarar sig dela kommitténs uppfattning att beräkningsunderlaget skall fastställas genom förhandlingar mellan ar­betsmarknadens parter.

Beträffande beräkningsunderlaget vid sjukdom under semester anför TCO följande.

Då det gäller beräkningsunderlaget för sjuklön föreslår kommittén att vid sjukdom under semester skall, om ändrad semesterförläggning ej begärts, endast semesterlön utgå. Den orättvisa som uppkommer genom kommitténs förslag till ändring av AFL 3 kap. 3:e stycket är oacceptabel. Den som med stöd av 15 § semesterlagen väljer att avräkna semesterdag under sjukdom uppbär både sjukpenning och semesterlön. TCO vänder sig kraftigt emot en sådan försämring och vill i sammanhanget poängtera att semesterlönen är en redan intjänad förmån som skall utbetalas oavsett om sjuklön eller sjukpen­ning utgår.

Sjuklönens storlek

Riksförsäkringsverket menar att skissens alternativ med en reglering som

knyter an till den vid sjukfallet aktuella inkomsten medför betydande svårig-   103


 


heter. Objektivt underlag för bedömning av t.ex. snabbt övergående sjuk-     Prop. domstillstånd torde i många fall inte stå att få. Tvister kan därför uppstå i     1990/91:181 frågan huruvida en kortvarig frånvaro beror på en av sjukdom orsakad ned-     Bilaga 2 sättning av arbetsförmågan. Svårigheter skulle också komma att uppstå vid bedömningen av om en inkomstminskning föreligger i de fall då sjukdomen inte medför frånvaro från arbetet.

Riksförsäkringsverket vill därför ifrågasätta om den skisserade utvidg­ningen av ersättningsrätten till fall då nedsättningen av arbetsförmågan är mindre än hälften och nedsättningen varar mindre än en dag är praktiskt ge­nomförbar.

Aterförsäkring för sjuklöneutgifter

Enligt statskontoret krävs noggranna ekonomiska och försäkringsmässiga kalkyler innan man beslutar sig för att lägga en sådan återförsäkring på den allmänna försäkringen. Det skulle även, enligt statskontorets mening, med­föra en omotiverad "rundgång" i systemet. Riksrevisionsverket anför lik­nande synpunkter.

Socialstyrelsen påpekar att en möjlighet till återförsäkring skulle göra att ett sjuklönesystems eventuella positiva effekter på arbetsmiljön skulle bort­falla.

Landstingsförbundet och Kommunförbundet säger sig inse nödvändighe­ten av en sådan återförsäkring men finner det anmärkningsvärt att slopandet av ett redan väletablerat försäkringssystem nödvändiggör skapandet av ett nytt försäkringssystem med därmed sammanhängande kostnader

TCO anför liknande synpunkter samt anmärker på att kostnaderna för ett sådant system inte redovisas.

SAF anser att möjlighet till återförsäkring bör finnas.

SHIO-FamUjeföretagen avstyrker ett införande av en allmän återförsäk­ring och pekar i stället på andra alternativ till lösning för att minska riskerna med ett sjuklönesystem för de allra minsta företagen. De exempel som anges är en särskild småföretagarförsäkring, en begränsningsregel för företag med upp till 10 eller 20 anställda, där sjuklön endast skall utges för begränsad tid, och en möjlighet till befrielse från skyldighet att betala sjuklön till arbetsta­gare som lider av långvarig eller kronisk sjukdom.

Dokumentation av sjukfrånvaron m.m.

Försäkringsanställdas förbund hävdar att det kan uppstå svårigheter då ar­betsgivaren skall bedöma rätten till sjuklön eftersom han inte har tillgång till diagnos.

TCO understryker att den kontrollfunktion som idag åvilar försäkrings­kassan är viktig. Införandet av en sjuklöneperiod kommer att innebära ett ökat beroende för de anställda i förhållande till arbetsgivaren, hävdar TCO, eftersom initiativrätten till kontroll kommer att ligga på denne.

SAF gör gällande att genom att sjukanmälan skall ske till företaget arbets­
tagarens samhörighet med företaget kommer att stärkas. Även SACOISR
och Sveriges läkarförbund framhåller det positiva med att sjukanmälan görs
till företaget och då vanligtvis till arbetsledaren, varigenom en förbättrad
         104


 


kontakt mellan de anställda och arbetsledarna uppnås vilket kan leda fill     Prop.
minskad sjukfrånvaro.
                                                                   1990/91:181

Bilaga 2 Övergång från arbetsgivare till försäkringskassa

SAF och SHIO-Familjeföretagen motsätter sig bestämt att arbetsgivaren skall ha ansvaret för att underrätta försäkringskassan efter det att sjuklöne­perioden utgått. En sådan ordning skulle, menar de, bli mycket administra-fivt betungande för arbetsgivarna och leda fill att de sammanlagda kostna­derna för administrationen av sjukersättningen sannolikt inte skulle bli lägre än vad de är för närvarande. Det föreslås i stället att den försäkrade själv skall göra en sådan anmälan. Även LRF anser att den försäkrade skall svara för övergången av sjukfallet till försäkringskassan.

Tvister i fråga om sjuklön

Försäkringsrätten för Södra Sverige föreslår att en uppdelning av besvärs­prövningen mellan arbetsdomstolen och försäkringsöverdomstolen bör övervägas, mot bakgrund av att vissa tvister kan komma att ha ett klart do­minerande arbetsrättsligt inslag.

Riksförsäkringsverket påpekar att försäkringskassorna saknar den erfa­renhet av det arbetsrättsliga området, som en prövning av rätt till sjuklön skulle förutsätta. Betydande administrativa svårigheter skulle därför uppstå om socialförsäkringsadministrationen skulle pröva tvister om sjuklön. Enligt riksförsäkringsverket vore det även ur principiell synpunkt olämpligt om kassorna och försäkringsrätterna skulle pröva tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetsdomstolen, som begränsat sitt yttrande till att avse frågor om ut­formningen av tvisteförfarandet i ett sjuklönesystem, anser att ett system där varje sjukersättningsärende kan prövas i tingsrätt och i AD enligt arbets-tvistlagens regler inte kan vara ändamålsenligt; en omfattande måltillström­ning till domstolen är inte önskvärd. Vidare menar AD att i flertalet av tvis­terna är det inte det arbetsrättsliga inslaget som är dominerande. AD anser på grund härav den av kommittén angivna lösningen med försäkringskassa som första instans ha goda skäl för sig.

Även försäkringsdomstolskommittén tar upp frågan hur tvister i ett sjuklö­nesystem skall handläggas. Att tvister skall handläggas i en särskild nämnd eller i den ordning som gäller för arbetsrättsliga tvister anser man inte vara rationellt. En nämnd knuten till en försäkringsrätt skulle troligen få organi­seras som en relativt fristående enhet inom rätten framhåller försäkrings­domstolskommittén. Fördelen skulle då endast bli att nämnden och dess kansli får möjlighet att utnyttja de administrativa resurser som finns i försäk­ringsrätten. Ett sådant utnyttjande, framhålls det, bör dock under inga för­hållanden aktualiseras förrän försäkringsrätterna har kommit till rätta med de nuvarande balansproblemen vilket kommer att ta flera år.

Även om den nuvarande besluts- och besvärsorganisationen behålls kan,
menar man, det nya systemet leda till en ökad belastning på besvärsorganen
och således neutralisera en del av de besparingar som annars borde följa av
att försäkringen inte längre skall ha huvudansvaret vid korta sjukfall.
              105


 


SAF och SHIO-Familjeföretagen anser det vara direkt olämpligt att för-     Prop. säkringskassan skall avgöra sjuklönetvister. Som skäl anförs bl.a. att försäk-     1990/91:181 ringskassan saknar arbetsrättslig kompetens. En särskild nämnd föreslås i     Bilaga 2 stället skola handlägga dessa tvister.

Även TCO anser det oacceptabelt att försäkringskassan skall pröva tvister mellan arbetsgivare och anställda och hävdar att sådana frågor skall behand­las i den ordning som gäller inom arbetsrätten.

Administrativa konsekvenser och kostnadseffekter

Flertalet remissinstanser ifrågasätter kommitténs beräkningar av de admi­nistrativa effekterna av ett sjuklönesystem.

Riksförsäkringsverket erinrar i sitt yttrande om att det för försäkringskas­sorna även uppstår kostnader för kontroll av att andra dagersättningar inte utges under sjuklönetiden och att återförsäkringsalternativet och en frivillig försäkring för egenföretagare leder fill nya arbetsuppgifter för administrafio-nen.

Riksrevisionsverket ifrågasätter den uppskattning av arbetsgivarnas admi­nistrativa kostnadsökning som kommittén redovisat. Enligt riksrevisionsver­kets mening bör den administrafiva merkostnaden för en sjuklöneutbetal­ning jämfört med en vanlig löneutbetalning vara liten.

Statskontoret förklarar sig i likhet med kommittén inte kunna göra några säkra bedömningar av arbetsgivarnas administrafionskostnader för sjuklön men vill inte utesluta att de ökade administrationskostnaderna för arbetsgi­varna kan komma att överväga kostnadsminskningen för försäkringskas­sorna.

Såväl riksförsäkringsverket som riksrevisionsverket framhåller, såsom nämnts, att administrationskostnaderna kan begränsas om arbetsgivarna slipper rapporteringsskyldighet till försäkringskassorna vid sjuklönetidens utgång.

Försäkringskasseförbundet framhåller att ett flertal arbetsuppgifter till­kommer hos försäkringskassorna. Dessa bedömer förbundet medföra mer­arbete som man i detta sammanhang inte kan bortse från. Det görs vidare gällande att de administrativa kostnaderna på arbetsgivarsidan har redovi­sats ofullständigt. Försäkringskasseförbundet befarar, "med hänsyn till kom­plexiteten i de administrativa rufiner som föreslagits, att företagens samman­tagna administrativa merkostnader vid införande av ett sjuklönesystem avse­värt kommer att överstiga de administrationskostnader som f.n. bärs av för­säkringskassorna".

Landstingsförbundet och Kommunförbundet förklarar sig sakna en när­mare undersökning i betänkandet rörande omfattningen av och kostnaderna för det merarbete arbetsgivarna får om sjuklönesystemet genomförs.

SACO/SR förklarar sig tvivla på hållbarheten i beräkningen att bespa­ringen hos försäkringskassorna skulle bli ca 200 milj.kr. SACO/SR hävdar vidare att en sjuklönereform knappast skulle leda fill lägre totala kostnader för administrationen. Denna uppfattning delas av Sveriges läkarförbund och SALF

TCO anser det anmärkningsvärt att endast kostnaderna för 1,3 miljoner


106


 


anställda inom SAF-området redovisas och menar att beräkningar är erfor-       Prop.

derliga för arbetsgivare utanför SAF-området med ca 2,9 milj. anställda. 1990/91:181

Försäkringsanställdas förbund gör gällande att ett sjuklönesystem skulle Bilaga 2
bli väsentligt dyrare än nuvarande administrafion.

Övrigt

Flera remissinstanser, bl.a. Landstingsförbundet, Kommunförbundet och SAF, har betonat nödvändigheten av att en relativt lång fidsperiod ställs till förfogande för utbildning och andra förberedelser innan bestämmelserna träder i kraft. En sådan tidsperiod bör vara minst ett år hävdas det. Landstingsförbundet och Kommunförbundet har vidare anfört:

Några bestämmelser i det av kommittén redovisade förslaget innehåller reg­ler som kräver anpassning till de skiftande förhållanden som råder på olika sektorer av arbetsmarknaden. Det är därför ytterst angeläget att dessa regler slutligt utformas så att de genom förhandhngsöverenskommelser kan anpas­sas till de speciella förhållanden som kan råda inom viss sektor.


107


 


Lagrådsremissens lagförslag                   Prop.

1990/91:181
Förslag till
                                                                   Bilaga 3

Lag om sjuklön

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1          § En arbetstagare har vid sjukdom rätt att behålla lön och andra anställ­
ningsförmåner (sjuklön) enligt vad som följer av denna lag.

Lagen inskränker inte den rätt till sjuklön som kan finnas enligt någon an­nan lag.

2          § Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag upp­
hävs eller inskränks är ogiltigt i den delen.

Utan hinder av första stycket får avvikelser göras från 8 § andra stycket och 9 § genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller god­känts av central arbetstagarorganisation som avses i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Den närmare beräkningen av sjuklönens storlek enligt 6 § får också bestämmas på det sättet. En arbetsgivare, som är bunden av ett sådant kollektivavtal, får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte tillhör den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förut­sättning att de sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte omfattas av något annat tillämpligt kollektivavtal.

Förutsättningar för rätt till sjuklön

3          § En arbetstagare skall kunna få sjuklön från och med den dag då han bör­
jar eller skulle ha börjat anställningen. Om arbetstagaren har anställts för
kortare tid än en månad, kan han dock få sjuklön först då han har tillträtt
anställningen och därefter varit anställd under en sammanhängande period
av fjorton kalenderdagar innan sjukdomsfallet inträffar. I denna period in­
räknas inte dag då arbetstagaren har varit frånvarande från arbetet utan gil­
tigt skäl.

Om en arbetstagare anställs på nytt av samma arbetsgivare inom fjorton kalenderdagar från det att den föregående anställningen upphörde, skall det tidigare anställningsförhållandet medräknas vid beräkning av kvalifikations­tiden i första stycket andra meningen.

Rätt till sjuklön föreligger inte för tid efter det att anställningen har upp­hört.

4§ Sjuklön utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. Med sjuk­
dom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som orsakats av sjuk­
dom för vilken utgetts sjuklön enligt denna lag eller sjukpenning enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk­
ring, lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre
lagstiftning och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
Vid bedömande av om och i vilken utsträckning arbetsförmågan är nedsatt
skall särskilt beaktas om arbetstagaren på grund av sjukdomen är helt eller
    2Qg

delvis förhindrad att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.


 


5 § En arbetsgivare är inte skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren           Prop.

1.  ådragit sig sjukdomen vid uppsåtligt brott som han har dömts för genom     1990/91:181 dom som har vunnit laga kraft, eller                                                                              Bilaga 3

2.  medvetet eller av grov vårdlöshet lämnar oriktig eller vilseledande upp­gift angående något förhållande, som är av betydelse för rätten till sjuklön.

Sjuklönens storlek

6§ Sjuklönen utgör 90 procent av den lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren skulle ha fått från arbetsgivaren om han hade fullgjort sina arbetsuppgifter. Sjuklönen skall dock inte beräknas till högre belopp än som svarar mot nedsättningen i arbetsförmågan och det därmed förenade bortfallet av anställningsförmåner.

Sjuklöneperiodens längd

7 § Rätten till sjuklön omfattar den första dag arbetstagaren avhåller sig från sitt arbete hos arbetsgivaren på grund av sjukdom och de därpå följande tret­ton kalenderdagarna i sjukperioden (sjuklöneperiod).

Som sjukperiod anses tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 4§.

Sjukanmälan m.m.

8§ Arbetstagaren har inte rätt till sjuklön för tid innan anmälan om sjuk­domsfallet har gjorts hos arbetsgivaren. Detta gäller dock inte om arbetsta­garen har varit förhindrad att göra anmälan.

För tid från och med den sjunde kalenderdagen efter sjukanmälningsda­gen har arbetstagaren rätt till sjuklön endast om hans styrker nedsättningen av arbetsförmågan under denna tid genom intyg eller utlåtande av en läkare eller en tandläkare. Intyget eller utlåtandet behöver inte innehålla uppgift om sjukdomsorsaken.

Finns det ett beslut enligt 10 § har arbetstagaren rätt till sjuklön endast om han iakttar vad som har ålagts honom i beslutet.

9§ Arbetstagaren skall lämna arbetsgivaren en skriftlig försäkran om att han har varit sjuk och i vilken omfattning som han inte har kunnat arbeta på grund av sjukdomen. Försäkran behöver inte innehålla uppgift om sjuk­domsorsaken. Arbetsgivaren är inte skyldig att betala ut sjuklönen innan ar­betstagaren har lämnat försäkran.

10 § Den allmänna försäkringskassan skall, under förutsättning att det finns särskilda skäl som talar för det, självmant eller på framställning av arbetsgi­varen ålägga arbetstagaren att styrka nedsättningen av arbetsförmågan ge­nom intyg eller uflåtande av läkare eller tandläkare

1.   från och med en tidigare dag än sjunde kalenderdagen efter sjukanmäl­
ningsdagen i en pågående sjukperiod, eller

2.      från och med den första dagen av varje kommande sjukperiod.
Ett beslut enligt första stycket 2 får inte avse längre tid än ett år.

Ett beslut enligt denna paragraf skall gälla omedelbart, om inte något an-    ing

nat anges i beslutet eller bestäms av en domstol som prövar beslutet.


 


11                                                                                                  § Den allmänna försäkringskassan får företa sjukkontroll under sjuklö-     Prop.
neperioden genom att
                                                                   1990/91:181

1.  göra förfrågan hos arbetstagaren, hans arbetsgivare, läkare eller någon     Bilaga 3 annan som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter,

2.  besöka arbetstagaren.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet för arbetsgivare

12        § Arbetsgivaren skall fill den allmänna försäkringskassan anmäla sjuk­
domsfall som har gett arbetstagare hos honom rätt till sjuklön under sjuklö­
neperioden, om sjukdomsfallet fortsätter efter denna periods utgång. An­
mälan skall göras inom fem kalenderdagar, räknat från sjuklöneperiodens
utgång.

Arbetsgivaren skall vidare lämna uppgift till kassan om sjukdomsfall som har gett arbetstagare hos honom rätt fill sjuklön och som har avslutats inom sjuklöneperioden. En sådan uppgift skall lämnas senast vid utgången av den kalendermånad som följer efter den under vilken sjuklöneperioden löpte ut.

Om anmälningsskyldighet vid inträffad arbetsskada finns föreskrifter i la­gen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Ersättning på grund av särskilda förhållanden

13        § Den allmänna försäkringskassan kan efter skriftlig ansökan av en ar­
betstagare som är inskriven hos kassan besluta att ersättning får lämnas från
sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för kostnader
för sjuklön som utges till arbetstagaren enligt denna lag. Ett sådant beslut
får meddelas endast om arbetstagaren kan antas på grund av sjukdom
komma att vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning.

Ett beslut enligt första stycket avser arbetstagarens samtliga anställningar och gäller från och med den kalendermånad då ansökan gjordes hos kassan, om inte annat sägs i beslutet. Beslutet skall gälla för viss tid som anges i be­slutet eller, om det finns särskilda skäl, tills vidare. Beslutet skall omprövas om förhållandena tyder på att villkoret enligt första stycket andra meningen inte längre är uppfyllt.

14 § En arbetstagare som har gjort ansökan enligt 13 § är skyldig att ge­nomgå undersökning av läkare eller tandläkare och att ge in utlåtande över undersökningen, om försäkringskassan finner att det behövs för ärendets be­dömning. För utgifter för undersökningen och för utlåtande över undersök­ningen lämnas ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i enlighet med vad regeringen bestämmer.

15 § Ersättning enligt 13 § lämnas för de kostnader för sjuklön som arbetsgi­varen har haft för arbetstagaren. Ersättning får endast lämnas om arbetsta­garen skriftligen har samtyckt till det. Ett samtycke skall avse den tid som ett beslut enligt 13 § gäller.

Vid beräkning av ersättningen skall bortses från kostnader som avser de två första dagarna med sjuklön vid varje sjukdomsfall.

Utbetalning görs av den allmänna försäkringskassan efter skriftlig ansö­
kan av arbetsgivaren.
                                                                                         110


 


Ersättning får inte lämnas för längre tid tillbaka än tolv månader före an-     Prop.
sökningsmånaden.
                                                          1990/91:181


Försäkring mot höga kostnader för sjuklön

16      § En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår
inte beräknas överstiga summan av 50 basbelopp enligt lkap.6§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring får försäkra sig hos den allmänna försäk­
ringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag. Vid beräkning av lö­
nekostnaderna bortses från avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter
och lagen (1982:423) om allmän löneavgift samt skatt enligt lagen (1990:659)
om särskild löneskatt.

Regeringen föreskriver närmare villkor för försäkringen.

Tystnadsplikt

17      § En arbetsgivare får inte obehörigen röja vad han genom ett intyg eller
ett utlåtande av läkare eller tandläkare, vilket har lämnats honom på grund
av denna lag, eller genom en försäkran som avses i 9 § fått veta om någon
enskilds hälsofillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Detta gäller
även för den som i arbetsgivarens personaladministrativa verksamhet har
hand om frågor om sjuklön enligt denna lag.

Föreskrifterna i första stycket medför inte någon inskränkning i den skyl­dighet att lämna uppgifter som följer av lag eller förordning.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället föreskrifterna i sekretessla­gen (1980:100).

Ansvar


Bilaga 3


18      § En arbetsgivare som inte fullgör sin skyldighet enligt 12 § döms till bö­
ter.

Om ansvar för den som bryter mot 17 § första stycket finns föreskrifter i brottsbalken.

Försäkringskassans handläggning

19      § Ärenden enligt 10 och 13—15 §§ samt 21 § andra stycket prövas av den
allmänna försäkringskassa hos vilken arbetstagaren är inskriven eller skulle
ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret i Ikap. 4§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Är arbetstagaren inte inskriven och skulle
han inte heller under nämnda förutsättning ha varit inskriven hos en försäk­
ringskassa, skall ärendet handläggas av den kassa inom vars område arbets­
givaren är registrerad hos skattemyndighet för inbetalning och redovisning
av arbetstagares skatt. Är arbetsgivaren inte registrerad enligt vad som nu
sagts prövas frågan av den försäkringskassa inom vars område arbetsgivaren
är bosatt. I övriga fall görs prövningen av Stockholms läns allmänna försäk­
ringskassa.

I fråga om anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt 12 § eller ärenden en­
ligt 16 § tillämpas första stycket andra - fjärde meningarna.
                  


 


Den behöriga försäkringskassan får uppdra åt en annan försäkringskassa att     Prop.
handlägga ärenden enligt 10 och 13-16 §§ samt 21 § andra stycket.
            1990/91:181

20                                                                                                        § 1 fråga om försäkringskassans handläggning av ärenden enligt 10 och                                              »
13-16§§ samt 21 § andra stycket tillämpas följande föreskrifter i lagen
(1962:381) om allmän försäkring:

18 kap. 2 § om riksförsäkringsverkets tillsyn,

20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,

20 kap. 4 § om återbetalningsskyldighet,

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20 kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet,

20 kap. 9 a § om undantag från sekretess,

20 kap. 16 § om verkställighetsföreskrifter.

Beträffande den anmälnings- och uppgiftsskyldighet som en arbetsgivare har enligt 12 § tillämpas föreskriften i 20 kap. 16 § lagen om allmän försäk­ring.

Bestämmelser om rättegången m.m.

21        § Mål mellan arbetstagare och arbetsgivare om tillämpning av denna lag
handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Om det råder tvist om rätten till sjuklön och tvisten rör frågan om arbets­tagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller om nedsätt-nings omfattning, skall den allmänna försäkringskassan på arbetsgivares, ar­betstagares, arbetstagarorganisations eller domstols begäran avge yttrande.

22        § De föreskrifter om omprövning och ändring av försäkringskassans be­
slut som finns i 20 kap. 10 och 10 a §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring
skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om

-   beslut enligt 10 eller 13 §, 14 § andra meningen, 15 eller 16§,

-   beslut att inte avge yttrande enhgt 21 § andra stycket.

Vidare skall föreskrifterna i 20 kap. 11 -13 §§ samma lag om överklagande av försäkringskassas och försäkringsrätts beslut fillämpas på motsvarande sätt i fråga om

-   beslut enligt 10 § första stycket 2, 13 §, 14 § andra meningen eller 15 §,

-   beslut enligt 16 §, om beslutet innebär att arbetsgivaren inte får teckna försäkring.

I övrigt får försäkringskassans beslut enligt denna lag inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991 och tillämpas i fråga om sjuk­domsfall som inträffar efter ikraftträdandet.


112


 


LAGRÅDET                                                      Prop.

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-09-19.                        1990/91:181

Bilaga 4

Närvarande: f.d. regeringsrådet Eskil Hellner, regeringsrådet Stig von Bahr, jusfitierådet Hans-Gunnar Solerud.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 juni 1990 har regeringen på hemställan av statsrådet Ingela Thalén beslutat inhämta lagrådets ytt­rande över förslag fill lag om sjuklön.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Manne Pa-vön.

Vid granskningen har lagrådet tagit del av en skrivelse från Svenska Ar­betsgivareföreningen med vissa synpunkter på lagförslaget.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Inledande synpunkter

Det remitterade förslaget innebär en ingripande omläggning av det system som alltsedan införandet av en allmän sjukförsäkring gällt för att skapa eko­nomisk trygghet för förvärvsarbetande vid sjukdom. Den alldeles övervä­gande delen av de förvärvsarbetande, nämligen de anställda, avses i princip få kompensation för inkomstbortfall upp fill 14 dagar från insjuknandet i form av sjuklön från arbetsgivaren i stället för sjukpenning på grund av sjuk­försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Omlägg­ningens räckvidd antyds av de i remissprotokollet (avsnitt 4.1) förekom­mande uppgifterna att de sjukfall som varar högst 14 dagar utgör hela 89 % av det totala antalet sjukfall och belastar sjukförsäkringen med ca 16 miljarder kronor om året.

Tillskapandet av en civilrättsligt grundad sjuklön på en nivå av 90 % av inkomstbortfallet enligt regler som i princip skall vara indispositiva till ar­betstagarens förmån och som skall tillämpas av arbetsgivare med synnerligen skiftande förutsättningar att handha rättsligt reglerade personaladministra­tiva uppgifter ställer stora krav på den lagtekniska utformningen.

Lagrådet har känt det som en brist att förslaget inte remissbehandlats i vanlig ordning. Det har baserats på den skiss till sjuklönesystem som intogs i ett av sjukpenningkommittén år 1981 avlämnat betänkande. Något fullstän­digt förslag om sjuklön har således inte förelegat fidigare. Lagrådets gransk­ning har fått ske utan tillgång till den belysning från skilda utgångspunkter som remissyttranden skulle ha tillhandahållit.

I förslaget har den tekniken tillämpats såvitt avser de centrala materiella reglerna att under skilda rubriker först lämnas bestämmelser om förutsätt­ningar mer allmänt för rätt till sjuklön, därefter om storleken av sjuklönen främst i relation till de anställningsförmåner arbetstagaren gått miste om på grund av nedsättningen i arbetsförmåga, sedan om den period som blir be­stämmande för vilka anställningsförmåner som skall beaktas och slutligen om verkningarna på sjuklönen av att arbetstagaren försummar vissa skyldig­heter rörande anmälan och läkarintyg. Lagrådet har vid sin granskning av förslagets innebörd funnit att den använda tekniken inte på ett helt fillfreds-

8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


113


 


ställande sätt tillgodoser de nyss angivna kraven. Genom att det inte alltid     Prop. klart framgår av lagtexten hur en bestämmelse påverkar sjuklönen vid till-     1990/91:181 lämpningen av en annan bestämmelse kan det inte uteslutas att den berörda     Bilaga 4 uppdelningen kan komma att leda till tolkningsproblem. I vissa hänseenden har lagrådet försökt råda bot på problemet genom att föreslå lagtextänd­ringar.

De tidigare berörda kraven gäller emellertid inte bara sjuklönesystemets juridisk-tekniska uppbyggnad som i sig måste vara enkel och lättbegriplig utan också avgränsningen mot och koordinationen med det mycket omfat­tande och delvis komplicerade offentligrättsliga regelverket för sjukförsäk­ringen och dennas finansiering. Det måste undvikas både att sjuklöne- och sjukförsäkringssystemen överlappar varandra och att glapp uppkommer, så att kompensation för inkomstbortfall uteblir. Samordningsfrågor aktualise­ras också i förhållande till annan arbetsrättslig lagstiftning av civilrättsligt slag.

Till det sagda kommer komplikationer som kan följa redan av att civil­rättsliga regler och regler av offentligrättslig karaktär finns i ett och samma regelkomplex och anvisar skilda vägar för prövningen av uppkommande frå­gor, t.e.x. i överklagningshänseende. Tillämpningen av de materiella reg­lerna a\ den ena karaktären måste komma att påverka tillämpningen av även de andra reglerna.

Det remitterade lagförslaget utgör mot den antydda bakgrunden endast en del men den centrala och tyngst vägande i den tillämnade omläggningen. Det kan visserligen anföras skäl för att arbetet med den delen i huvudsak slutförs innan resultat av arbetet med konsekvensändringar på anslutande områden har presenterats. Att lagförslaget om sjuklön läggs fram skilt från lagändringarna i annan lagstiftning medför emellertid att lagrådets gransk­ning inte i alla delar kan få den mångsidighet som 8 kap. 18 § RF syftar till. När lagrådet, med de ändringar och erinringar som anges i det följande, till­styrker det remitterade förslaget sker det följaktligen utifrån den förutsätt­ningen att man i det fortsatta arbetet ägnar särskild uppmärksamhet åt sam­ordningsfrågor och kravet på konsistens över hela fältet. I möjligaste mån måste också olikheter i begreppsapparaten undvikas, exempelvis i fråga om vad som skall förstås med arbetstagare, anställning, lön och andra anställ­ningsförmåner, kostnadsersättning etc. inom de olika civilrättsliga och of­fentligrättsliga regelkomplexen.

Som lagrådet antecknat innebär föreliggande förslag fill lag i huvudsak att
sjuklön från arbetsgivaren skall utgå i stället för sjukpenning från sjukför­
säkringen. Det framstår därför som en naturlig utgångspunkt att bestämmel­
ser som gällt för sjukpenningen nu överförs till sjuklönelagen. Detta gäller
så mycket mer som bestämmelserna i själva verket kommer att fortsätta att
gälla i de fall sjukpenning och inte sjuklön betalas. Självfallet är det i många
fall olämpligt att göra bestämmelserna tillämpliga enligt den nya lagen en­
dast genom en enkel hänvisning till AFL eller genom att överflytta bestäm­
melsen ordagrant. Det kan också finnas goda skäl till att en bestämmelse i
AFL över huvud inte görs tillämplig på en motsvarande situation med av­
seende på sjuklön enligt den nya lagen. Med hänsyn till det sagda anser lag­
rådet emellertid att det är en brist i remissen att det förekommer fall där
          114


 


skillnad mellan de två lagarna föreligger utan att detta motiveras eller ens     Prop. omnämns, fastän det i själva verket innefattar ställningstaganden av mate-     1990/91:181 riellt slag med avseende på anställdas rätt till kompensation vid sjukdom.     Bilaga 4 företrädesvis utvidgningar av denna rätt.

Omläggningen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 1991. Lagrådet vill redan i detta sammanhang framhålla att omläggningen kräver att nya perso­naladministrativa och kamerala rutiner etableras hos arbetsgivarna, att den leder till stora ändringar i verksamheten hos försäkringskassorna, att den kan påkalla revidering av kollektivavtal och enskilda anställningsavtal och att den kan ändra förutsättningarna för sjukförsäkringssystem som byggts upp inom den enskilda sektorn. Det kan med säkerhet förutses att åtskilliga av förändringarna framtvingar ändringar i dataprogram. Innan lagen om sjuklön och därmed sammanhängande lagändringar beslutats och behövliga verkställighetsföreskrifter utfärdats saknas tillförlitligt underlag för arbetsgi­vares, försäkringskassors och andras arbete med att förbereda administra­tiva rutiner m.m. för tillämpningen av de nya reglerna. Lagrådet anser att det vore olyckligt om sjuklönesystemet skulle misskrediteras på grund av att otillräcklig förberedelsetid leder till felaktigheter, väntetider och andra prak­tiska onöjakfigheter, tvister m.m. i anslutning till ikraftträdandet. Lagrådet finner det sålunda viktigare att man på detta inte minst för den enskilde så betydelsefulla område får en från början så långt möjligt säkert och smidigt fungerande och materiellt korrekt tillämpning av de nya reglerna än att tiden till ikraftträdandet blir kort. I konsekvens med denna uppfattning vill lagrå­det bestämt avråda från att lagen om sjuklön träder i kraft redan den 1 ja­nuari 1991.

Enligt första stycket tillkommer rätten till sjuklön endast arbetstagare. I spe­cialmotiveringen anges att arbetstagarbegreppets innehåll får läggas fast i rättstillämpningen med utgångspunkt i en civilrättslig begreppsbestämning. Utanför tillämpningsområdet för lagen om sjukön skall således falla bl.a. uppdragstagare av olika slag.

Av det anförda följer att det arbetstagarbegrepp som används i den före­slagna lagen skiljer sig från motsvarande begrepp i AFL. Enligt 3 kap. 2 § andra stycket AFL gäller att ersättning för arbete, som försäkrad utfört för någon annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, i allmänhet anses som inkomst av anställning. Undantag görs dock för det fallet att ersätt­ningen utgör inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet för uppdragstaga­ren. Om en uppdragsinkomst inte är hänförlig till rörelse eller jordbruksfas­tighet skall den som utfört arbetet anses såsom arbetstagare och den som utger ersättningen såsom arbetsgivare.

Lagrådet har inget att erinra mot den i det remitterade förslaget intagna ståndpunkten att rätten till sjuklön förutsätter att ett anställningsförhållande föreligger. Lagrådet vill emellertid peka på att de föreslagna reglerna kan vålla vissa problem när de skall samordnas med exempelvis bestämmelserna i AFL och lagen (1981:691) om socialavgifter.

Den som i civilrättslig mening är arbetstagare blir enligt de föreslagna reg-


115


 


lerna berättigad till sjuklön. I följd härav skall, såvitt gäller anställningen i     Prop. fråga, rätten till sjukpenning bortfalla. Något motsvarande bortfall av sjuk-     1990/91:181 penning avses inte gälla för uppdragstagare. Detta innebär att det vid be-     Bilaga 4 dömningen av rätten till sjukpenning i motsats till nu blir nödvändigt att skilja mellan arbetstagare och uppdragstagare. Tvister i dessa hänseenden avgörs i sista hand av försäkringsöverdomstolen. Frågan huruvida en person vid tillämpning av den föreslagna lagen om sjuklön är arbetstagare eller upp­dragstagare avgörs däremot i sista hand av arbetsdomstolen.

Liknande svårigheter torde uppkomma på avgiftsområdet. Enligt lagen om socialavgifter skall en arbetsgivare betala arbetsgivaravgifter på summan av vad han under året har utgett som lön i pengar eller vissa naturaförmåner. Som arbetsgivare räknas här jämväl den som utgett ersättning till sådana uppdragstagare som inte är rörelseidkare eller jordbrukare. Vid beräkning av underlaget för exempelvis sjukförsäkringsavgiften är det således f.n. inte nödvändigt att skilja mellan anställda och nu nämnda kategori av uppdrags­tagare.

Det föreslagna sjuklönesystemet kommer allmänt sett att leda till att ar­betsgivarens lönekostnader på grund av anställdas sjukfrånvaro ökar. Någon motsvarande ökning uppstår inte vad gäller uppdragstagare. Från strikt eko­nomisk synpunkt finns det därför anledning att ta ut en lägre avgift för an­ställda än för uppdragstagare. En sådan avvikelse från den nuvarande av-giftsmässiga likabehandlingen av anställda och uppdragstagare skulle emel­lertid vålla betydande administrativa svårigheter. Ett fortsatt likformigt ut­tag skulle å andra sidan innebära att arbetsgivarens kostnad för en uppdrags­tagare generellt blev lägre än hans kostnad för en anställd. Om en sådan ef­fekt ansetts lämplig framgår inte av remissprotokollet.

3§

I I § läggs grundvalen för sjuklönesystemet fast genom föreskriften att en arbetstagare har rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsför­måner enligt vad som följer av lagen. I och för sig skulle denna grundläg­gande föreskrift kunna anses ge besked om att rätten till sjuklön inträder först när arbetstagaren blir berättigad till lön och andra anställningsförmå­ner. Denna tidpunkt är anställningstidens första dag. Föreskriften i 3 § första stycket första meningen i förslaget utsäger knappast något utöver vad 1 § sålunda ger vid handen. Syftet att göra lagens innehåll mera tillgängligt gör det emellertid försvarligt att, även med innehållslig upprepning, inleda 3§ med ett stadgande som uttryckligen anger tidpunkten för inträdet av rätten till sjuklön, helst som ett undantag från huvudregeln skall gälla och inskrivas i paragrafen. Huvudregeln bör få en sådan lydelse att därav framgår att ett anställningsavtal inte grundar någon rätt till sjuklön för tid innan anställ­ningstiden börjat löpa.

När en kortare anställningstid än en månad avtalats skall enligt förslaget sjuklönesystemet inte bli tillämpligt förrän arbetstagaren fysiskt ställt sig till arbetsgivarens förfogande eller, såsom det uttrycks i lagförslaget, tillträtt an­ställningen och efter tillträdet varit anställd utan avbrott under fjorton ka­lenderdagar. Sedan tillträdet väl skett får han under fjortondagarsperioden -


116


 


enligt vad styckets sista mening ger vid handen - vara frånvarande med giltigt Prop. skäl utan att det påverkar hans inträde i sjuklönesystemet. Till giltiga skäl 1990/91:181 hör otvivelaktigt sjukdom. Emellertid utsågs i andra meningen att den kvali- Bilaga 4 ficerande fjortondagarsperioden skall löpa ut innan sjukdomsfallet, dvs. det sjukdomsfall som skall kompenseras med sjuklön, inträffar. Av andra och tredje meningarnas regler utläses följaktligen att sjuklönesystemets inträde inte påverkas av om arbetstagaren blir sjuk efter tillträdet och därefter ute­blir från arbetet om han blott är frisk den fjortonde dagen efter tillträdet. Har han däremot efter tillträdet hållit sig frisk i tretton dagar men insjuknar den fjortonde dagen blir sjuklönesystemets inträde uppskjutet tills han till­frisknat och anställningen varat ytterligare en dag. Den föreslagna ord­ningen synes onödigt svårhanterlig, då verkan av sjukdom under kvalifika­tionstiden blir olika, beroende på om arbetstagaren är sjukfrånvarande på anställningens fjortonde dag eller ej. Lagrådet vill förorda att kvalifikations­tiden inte i något fall kopplas till sjukdomsfall utan alltid får utgöras av sam­manhängande anställningstid efter tillträdet med borträknande endast av frånvaro utan giltigt skäl. I enlighet med det sagda föreslår lagrådet följande lydelse av 3 § första stycket:

"Arbetstagarens rätt till sjuklön gäller från och med den första dagen av anställningstiden. Är den avtalade anställningstiden kortare än en månad in­träder dock rätten till sjuklön endast om arbetstagaren tillträtt anställningen och därefter varit anställd fjorton kalenderdagar i följd. Dag då arbetstaga­ren varit frånvarande utan giltigt skäl medräknas inte."

I paragrafens tredje stycke har i det remitterade förslaget upptagits en re­gel om att rätt till sjuklön inte föreligger för tid efter det anställningen har upphört. Regeln synes av flera skäl överflödig, främst därför att något ar-betsgivar-arbetstagarförhållande då inte föreligger. Såsom lagrådet anför vid 7 § bör rättsverkan av anställningens upphörande anknyta till reglerna om hur sjuklöneperioden bestäms. Tredje stycket bör följaktligen utgå.

5§

Enligt specialmotiveringen motsvaras bestämmelsen i punkt 1 närmast av 20 kap. 3 § första stycket b) AFL. Den avviker emellertid i betydande grad från sistnämnda stadgande enligt dettas nu gällande lydelse. Såvitt lagrådet kun­nat finna saknas det skäl att låta AFL och den föreslagna sjuklönelagen vara olika på denna punkt. Vid föredragningen av remissen har också upplysts att en ändring av AFL övervägs så att stadgandet där får samma lydelse som den här föreslagna.

Under rubriken "Sjuklönens storlek" avses i 6 § sjuklönens nivå bli reglerad i förhållande till den arbetsinkomst som arbetstagaren skulle ha förvärvat hos arbetsgivaren om hans arbetsförmåga inte nedsatts genom sjukdom. Sjuklönenivån ansluter härvid till den nivå efter vilken sjukpenningen kom­penserar bortfall av inkomst av förvärvsarbete, nämligen - med viss schablo-nisering och uteslutning av inkomstskikt i botten och på toppen - 90 procent av inkomstbortfallet.


117


 


I likhet med vad som gäller i den allmänna försäkringen är det avsett att     Prop. endast sådant inkomstbortfall som hänför sig till arbetstidsminskning i anled-     1990/91:181 ning av nedsättningen i arbetsförmågan skall kompenseras efter den angivna     Bilaga 4 procentsatsen. Sjuklönen skall sålunda - via underlaget för 90-procentsbe­räkningen - vara relaterad till nedsättningen i arbetsförmågan såsom denna nedsättning kommit till uttryck i minskad arbetstid. En av sjukdom föran­ledd nedsättning i arbetsförmågan som resulterar i en minskad arbetsintensi­tet men inte påverkar arbetstiden skall inte kunna grunda kompenserande sjuklön även om den minskar förvärvsinkomsten. Denna ståndpunkt, som visserligen inte kommit till explicit uttryck i den föreslagna lagtexten men likväl framgår, måste anses välgrundad med hänsyn till de praktiskt sett oöverstigliga svårigheter som skulle följa om sjuklönesystemet tillförsäkrade arbetstagaren kompensation även vid inkomstbortfall genom minskad ar­betsintensitet.

Sjuklönen skall enligt det sagda relateras till graden av nedsättning av ar­betsförmågan. Innebörden härav är att inkomstbortfall som inte kan anses orsakat av nedsättningen i arbetsförmågan inte heller skall kompenseras. De angivna sammanhangen synes komma till uttryck om lagtexten föreskriver att sjuklönen utgör 90 procent av den lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan.

Storleken av den sjuklön arbetstagaren i ett visst fall erhåller bestäms inte endast av reglerna i denna paragraf. Således är den i 7§ definierade sjuklö­neperioden av central betydelse. Lämpligen bör i förevarande paragraf hän­syn tas till detta genom att mistade anställningsförmåner knyts till nedsätt­ningen av arbetsförmågan under denna period.

Emellertid innehåller lagförslaget även andra bestämmelser som begrän­sar den rätt till sjuklön som arbetstagaren eljest skulle ha. Sådana, med den verkan att rätten bortfaller rent generellt, finns i 5 §. Bestämmelser av annan karaktär har intagits i 8 §. Dessa inverkar på storleken av sjuklönen på det sättet att mistade anställningsförmåner under viss tid inte inräknas i underla­get för sjuklönen utan att denna tid påverkar sjuklöneperiodens början eller slut. I upplysande syfte bör en erinran härom tas in som en sista mening.

Ett speciellt problem uppkommer med avseende på beräkningen av in­komstbortfallet när arbetstagaren begär sjuklön under semester och nedsätt­ningen i arbetsförmågan inte tar sig uttryck i någon minskning av eljest arbe­tad tid med därav föranlett inkomstbortfall. Även om sjukdom under se­mester - enligt semesterlagens regler - inte leder till någon definitiv förlust av semesterrätt med semesterlön synes denna lön kunna tjäna som underlag vid beräkningen av sjuklön vid avbrott i utlagd semester.

I brist på överblick över de andra fall då arbetstagare har rätt till kompen­sation för inkomstbortfall vid ledighet eller annat avbrott i arbetet kan lagrå­det inte utesluta att det här för semestersituationen tillämpade synsättet kan behöva appliceras även i andra sammanhang.

Lagrådet föreslår följande lydelse av 6 §:

"Sjuklönen utgör 90 procent av den lön och andra anställningsförmåner
som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan
under sjuklöneperioden enligt 7§. Att sjuklönens storlek kan begränsas
framgår av bestämmelserna i 8§."
                                                                      118


 


1 §                                                                              Prop.

I denna paragraf definieras sjuklöneperioden. Som angetts vid 6§ är denna     1990/91.181

vid sidan av andra bestämmelser av central betydelse vid bestämmandet av     Bilaga 4

sjuklönens storlek. Den får emellertid betydelse även i andra sammanhang,

t.ex. för sådana frågor som berörs i 11 och 12§§. Det synes därför lämpligast

att paragrafen inte syftar på den rätt till sjuklön som arbetstagaren har utan

utformas som en renodlad tidsmässig definition.

I det remitterade förslaget till lagtext har definitionen knutits till att ar­betstagaren avhåller sig från arbete på grund av sjukdom. Detta blir emeller­tid språkligt sett missvisande om den ståndpunkt godtas som lagrådet gett uttryck för vid 6§ med avseende på situationer i samband med t.ex. semes­ter. Den första dagen i sjuklöneperioden skulle därför i stället kunna anges som den första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom.

Som lagrådet anmärkt vid 6 § skall arbetstagaren inte kompenseras för in­komstbortfall på grund av minskad arbetsintensitet. Om definitionen av sjuklöneperioden utformas i linje med det nyss anförda bör - i överensstäm­melse med det remitterade lagtextförslaget - anges att perioden inte börjar om arbetstagaren inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. I stället för den i 3 § sista stycket i förslaget intagna bestämmelsen bör dessutom här an­ges att löpande sjuklöneperiod bryts om anställningen upphör.

Lagrådet föreslår att 7 § får rubriken "Sjuklöneperioden" och att paragra­fens första stycke får lydelsen:

"Sjuklöneperioden omfattar den första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderda­garna i sjukperioden. En sjuklöneperiod börjar inte om arbetstagaren inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. En sjuklöneperiod som börjat löpa bryts om anställningen upphör."

I första stycket första meningen anges att arbetstagaren inte har rätt till sjuk­lön för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos arbetsgivaren. Detta skall dock enligt styckets andra mening inte gälla om arbetstagaren varit för­hindrad att göra anmälan.

I specialmotiveringen anförs att bestämmelserna i första stycket närmast motsvarar den anmälningsskyldighet som en försäkrad har gentemot försäk­ringskassan enligt 3 kap. 14 § AFL. Remissprotokollet innehåller dock inget om i vad mån praxis vid tillämpning av nämnda lagrum kan vara vägledande för tolkningen av de föreslagna reglerna om anmälningsplikt. Vid föredrag­ningen har uppgetts att undantagsregeln i andra meningen tar sikte enbart på den situationen att arbetstagaren fullgjort sin anmälningsskyldighet ome­delbart efter det att hindret för anmälan bortfallit. Undantagsregeln avses t.ex. inte alls vara tillämplig om en arbetstagare, som insjuknat viss dag och varit förhindrad att anmäla sjukdomsfallet under denna dag, anmäler sjuk­domsfallet först någon dag efter det att hindret upphört. Lika litet avses un­dantagsregeln kunna åberopas om anmälan hade kunnat göras i rätt tid (dag ett) men, till följd av förhinder under exempelvis dag två, görs först dag tre.


119


 


Lagrådet har i och för sig inget att erinra mot att reglerna om anmälnings-     Prop. skyldighet får den nu angivna innebörden. Enligt lagrådets mening har dock     1990/91:181 denna inte kommit till fillräckligt tydligt uttryck i lagtexten. Den bör därför     Bilaga 4 preciseras.

Enligt andra stycket skall som villkor för rätt till sjuklön för senare delen av en längre sjukperiod gälla att arbetstagaren styrker nedsättningen av ar­betsförmågan genom läkarintyg. Detta skall avse tid fr.o.m. sjunde kalen­derdagen efter sjukanmälningsdagen.

Med sjukanmälningsdag kan enligt lagrådets mening inte avses annat än den dag då anmälan faktiskt gjorts. Att generellt ha denna dag som utgångs­punkt för beräkningen av sjudagarsperioden synes dock inte ändamålsenligt. Anmälningsdagen framstår exempelvis som mindre lämplig om arbetstaga­ren varit förhindrad att göra anmälan i rätt tid ävensom om arbetsgivaren väljer att utge sjuklön fr.o.m. dagen för sjukdomsfallet trots att arbetstaga­ren utan giftig anledning dröjt något med sin anmälan. Enligt lagrådets upp­fattning talar bl.a. syftet med bestämmelsen för att den första dag som om­fattas av sjuklönen bör utgöra startpunkt för tidsberäkningen i de fall då er­sättning utges för tid innan anmälan gjorts (jfr 3 kap. 10 § andra stycket AFL).

I andra styckets sista mening anges att läkarintyget inte behöver innehålla uppgift om sjukdomsorsaken. Av den allmänna motiveringen framgår att termen sjukdomsorsak avses mera syfta på sjukdomens art (diagnosen) än på de faktorer som kan antas ha förorsakat sjukdomen. Detta bör också komma till uttryck i lagtexten.

Med hänvisning fill det anförda föreslår lagrådet att 8 § första och andra styckena utformas på följande sätt:

"Sjuklön skall ej avse mistade förmåner under tid innan arbetsgivaren fått anmälan om sjukdomsfallet. Sjuklönen skall dock avse sådana förmåner från och med dagen för sjukdomsfallet om arbetstagaren varit förhindrad att göra anmälan och sådan gjorts omedelbart efter det att hindret upphört.

Arbetsgivaren är skyldig att utge sjuklön för mistade förmåner under fid från och med den sjunde kalenderdagen efter dagen för sjukanmälan endast om arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan under denna tid genom intyg av läkare eller tandläkare. Intyget behöver inte innehålla när­mare uppgift om vilken sjukdom arbetstagaren lider av. Om sjuklön utges för mistade förmåner under tid före anmälan skall den första ersättningsda­gen anses som sjukanmälningsdag."

12 §

Om arbetstagarens sjukdom och därav följande nedsättning av arbetsförmå­gan fortsätter efter det sjuklöneperioden gått till ända och hans rätt fill sjuk­lön sålunda upphört avses - om annan arbetsgivare inte blir skyldig att betala sjuklön på grund av byte av anställning - den allmänna sjukförsäkringen träda till och i form av sjukpenning kompensera arbetstagaren, nu i hans egenskap av försäkrad, för det fortsatta inkomstbortfallet. Detta förutsätter att försäkringskassan får kännedom om fallet. 1 detta syfte föreslås arbetsgi­varen i förevarande paragrafs första stycke åläggas en skyldighet att anmäla


120


 


fill kassan att arbetstagare som varit sjuklöneberättigad fortfar att vara sjuk Prop. efter sjuklöneperiodens utgång. I de fall då anställningen upphört samfidigt 1990/91:181 med sjuklöneperioden, vare sig de fjorton dagarna förlöpt eller perioden Bilaga 4 bryts av anställningens upphörande dessförinnan, kommer arbetsgivaren att sakna kännedom om arbetstagarens hälsotillstånd. Det synes något främ­mande att låta arbetsgivaren i detta läge bli anmälningsskyldig vid straffan­svar och därmed tvinga honom att undersöka hur det förhåller sig med den förutvarande anställdes hälsotillstånd. Närmare fill hands ligger att låta denne själv anmäla fortsatt sjukdom till försäkringskassan, om det är så att denna skall betala sjukpenning. Övergår arbetstagaren till anställning hos annan arbetsgivare skall normalt denne betala sjuklön och en anmälan från den förre arbetsgivaren till kassan kommer - i bästa fall - inte att leda till annat än en onödig utredning. 1 sämsta fall leder den fill en oriktig utbetal­ning av sjukpenning till den försäkrade samtidigt som han får sjuklön från sin nye arbetsgivare. Lagrådet anser att anmälningsskyldigheten bör åvila den som har intresset därav och bäst känner till de faktiska förhållandena, nämligen den försäkrade, liksom det också annars ankommer på försäkrad att till kassan anmäla anspråk på sjukpenning eller annan ersättning.

Lagrådet föreslår att anmälningsskyldigheten enligt första stycket skall in­träda endast om anställningen fortsätter efter sjuklöneperiodens slut. Med viss jämkning av den föreslagna lagtexten i övrigt föreslår lagrådet följande lydelse av 12 § första stycket;

"Arbetsgivaren skall till den allmänna försäkringskassan anmäla sjuk­domsfall som har gett arbetstagare hos honom rätt till sjuklön, om sjukperio­den och anställningen fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång. Anmälan skall göras inom fem kalenderdagar från denna tidpunkt."

13-15§§

Dessa paragrafer upptar regler som syftar fill att motverka att personer som kan förutses få hög frånvarofrekvens fill följd av sjukdom skall möta svårig­heter att få anställning därför att skyldigheten för arbetsgivare att betala sjuklön kan antas skapa ovillighet att anställa sådana personer. En dylik oönskad attityd avses skola, om inte helt förhindras så dock mildras genom att arbetsgivaren får möjlighet att till en del få ersättning från försäkringskas­san för sjuklönekostnader för sådana anställda. Det är dock inte arbetsgiva­ren som skall kunna sätta dessa regler i tillämpning utan arbetstagaren.

Den i remissen föreslagna ordningen innefattar mer än en situation i vil­ken arbetstagaren måste ta ställning fill om han skall medverka till att hans arbetsgivare skall få ersättningsmöjligheten eller ej. Först skall arbetstaga­ren sålunda bestämma sig om han skall begära att försäkringskassan bedö­mer honom som sannolikt frekvent frånvarande på grund av sjukdom. När så skett skall arbetstagaren avgöra om han över huvud taget skall begagna sig av beslutet genom att tala om för arbetsgivaren att det föreligger och vi­dare ta ställning till om han skall fullfölja saken genom att till försäkringskas­san ge in ett skriftligt samtycke till att arbetsgivaren utnyttjar möjligheten att få ersättning. Ett en gång lämnat samtycke avses emellertid avskära ar­betstagarens fortsatta valmöjligheter, eftersom det skall vara oåterkalleligt


121


 


under giltighetstiden för kassans beslut och gälla i förhållande till alla arbets-     Prop. givare som arbetstagaren har under giltighetstiden. I praktiken kommer     1990/91:181 dock en viss valmöjlighet att stå öppen för honom i det att han kan underlåta     Bilaga 4 att underrätta en arbetsgivare om kassans beslut eller samtycket. Får arbets­givaren på andra vägar kännedom om beslut och samtycke hindrar intet ar­betsgivaren att göra bruk av ersättningsmöjligheten utan att detta behöver komma till arbetstagarens kännedom.

Det synes välgrundat att söka eliminera eller i vart fall motverka ovillighet hos arbetsgivare att anställa sådana personer som kan antas orsaka onormalt höga sjuklönekostnader vid sidan av de störningar i arbetet och därav föran­ledda kostnader som frånvaro ändå alltid medför. Att införa en möjlighet för arbetsgivaren att få kompensation i vart fall för en del av sjuklönekostna­derna synes också vara ett ändamålsenligt sätt att tillgodose det angivna syf­tet. Den åsyftade effekten inträder dock självfallet endast om arbetstagaren talar om för den presumtive arbetsgivaren att ett kassabeslut av angivet slag föreligger, vilken giltighetstid det har och- med den i förslaget angivna ord­ningen - att det skriftliga samtycket lämnats. Vilken specifik funktion kravet på ett sådant samtycke skall fylla i den angivna situationen är emellertid inte lätt att fastställa. I remissprotokollet (avsnitt 4.9) anges att kravet syftar till att understryka att det är den enskilde arbetstagaren som "har rätten att av­göra om han vill omfattas av särregler". Hans intresse av självständighet i detta hänseende måste enligt lagrådets mening anses tillräckligt tillgodosett genom att det bara är han som kan begära försäkringskassans beslut. Det är svårt att se att det skulle vara till någon fördel för arbetstagaren att åstad­komma ett tillstånd av osäkerhet huruvida ersättningsmöjligheten skall in­träda för den arbetsgivare som anställt arbetstagaren utan att denne före el­ler vid anställningstillfället lämnat något skriftligt samtycke. Vad som fill äventyrs kan uppnås av positiva effekter för arbetstagaren genom kravet på samtycke synes inte uppväga de komplikationer som ett sådant krav kan medföra i form av oklarheter och tvister om samtyckets förhandenvaro och giftighet. Man bör heller inte bortse från att kravet föranleder ytterligare pappersexercis hos kassorna och kontrollbehov för arbetsgivarna.

På grund av det anförda förordar lagrådet att något krav på särskilt sam­tycke inte uppställs.

I språkligt hänseende vill lagrådet anmärka att dessa paragrafer uppvisar flera passivkonstruktioner som lämnar läsaren i ovisshet om vem som är er-sättningsberättigad. Detta gör innehållet onödigt svårtillgängligt. Lagrådet vill förorda en språklig överarbetning så att i vart fall 13 § kommer att direkt utsäga att det är arbetsgivaren som på framställning skall få ersättning för sjuklönekostnader för arbetstagaren.

Lagrådet vill vidare framhålla att den föreslagna texten i 13 § första stycket sista meningen nämner endast sjukdom som frånvaroorsak. Det är emeller­tid åsyftat att också frånvaro på grund av resttillstånd efter sjukdom, t.ex. konvalescens, skall beaktas. Detta torde komma till klarare uttryck om or­den "på grund av" byts ut mot "till följd av".


122


 


17 och 18 §§                                                                                 Prop.

I 17§ föreskrivs att vissa uppgifter om enskilds hälsotillstånd och personliga      1990/91. löl förhållanden i övrigt inte obehörigen får röjas. Tystnadsplikten omfattar två     Bilaga 4 personkategorier, dels arbetsgivare, dels den som i arbetsgivarens personal­administrativa verksamhet har hand om frågor om sjuklön enligt lagen om sjuklön.

Ansvarsbestämmelserna i 18 § avser arbetsgivare såvitt gäller åsidosät­tande av uppgiftsskyldighet enligt 12 §. Vad gäller obehörigt röjande av upp­gifter hänvisar 18 § till föreskrifter i brottsbalken. Av intresse är här i första hand 20 kap. 3 § brottsbalken. Enligt denna paragrafs första stycke döms den som röjer en uppgift, som han är pliktig att hemlighålla enligt lag, eller som olovligen utnyttjar sådan hemlighet, för brott mot tystnadsplikt fill böter el­ler fängelse i högst ett år. Den som av oaktsamhet bryter mot tystnadsplikten döms enligt paragrafens andra stycke till böter

Av det anförda följer att de föreslagna ansvarsbestämmelserna i 18 § om­fattar arbetsgivare samt - såvitt avser tystnadsplikten - jämväl den som har hand om viss personaladministrativ verksamhet. Remissprotokollet innehål­ler dock inte någon redogörelse för vilka personer som skall anses tillhöra de två personkategorierna. Lagrådet anser därför att det finns skäl att något uppehålla sig vid denna problematik.

Vad som skall förstås med arbetsgivare synes inte vålla någon svårighet om arbetsgivaren är en fysisk person som ensam svarar för ledningen av den bedrivna verksamheten. En sådan person kan uppenbarligen ställas till an­svar för brott mot såväl uppgiftsplikten som tystnadsplikten. Saken ställer sig däremot annorlunda om arbetsgivaren är en juridisk person eller en fy­sisk person med ett stort antal anställda. En juridisk person kan inte ådömas straff. Talan måste då riktas mot den eller de fysiska personer som företräder den juridiska personen, exempelvis styrelseledamöter eller verkställande di­rektören i ett aktiebolag. Även om arbetsgivaren är en fysisk person torde, om verksamheten är omfattande och uppdelad i olika självständiga enheter, det straffrättsliga arbetsgivaransvaret kunna falla på annan person än den som formellt är arbetsgivare.

Ett arbetsgivarbegrepp av nu beskriven innebörd synes inte behöva föran­leda några principiella problem när fråga uppkommer om ansvar för åsido­sättande av uppgiftsskyldighet enligt 12 §. Talan får då - i likhet med vad som gäller vid tillämpning av t.ex. straffbestämmelserna i 80 och 81 §§ uppbörds­lagen (1953:272) - beroende på omständigheterna riktas mot arbetsgivaren själv eller den fysiska person som för arbetsgivarens räkning haft att svara för uppgiftsskyldigheten. Detta tillvägagångssätt synes dock inte utan vidare kunna begagnas i fråga om brott mot tystnadsplikt. Vid bedömningen av om någon begått brott av detta slag saknar det i princip betydelse hur arbetsgiva­ren organiserat sin verksamhet eller fördelat ansvaret för olika uppgifter. Vad som straffbelagts är ju en gärning som typiskt sett endast har indirekt samband med den verksamhet som arbetsgivaren bedriver.

Det förda resonemanget leder lagrådet till slutsatsen att termen arbetsgi­vare är mindre lämplig vid bestämningen av kretsen av personer som bör omfattas av tystnadsplikt enligt 17 § första stycket. Det arbetsgivarbegrepp


123


 


som kan ge en rimlig tillämpning vid prövning av tystnadsplikten synes så-     Prop. lunda inte utan svårigheter kunna förenas med det arbetsgivarbegrepp som     1990/91:181 bör gälla vid bedömning av brott mot uppgiftsplikten. Frågan vad som skall     Bilaga 4 förstås med arbetsgivare i detta sammanhang synes därtill ytterligare kom­pliceras av den utvidgning av kretsen av tystnadspliktiga som gjorts i 17 § första stycket andra meningen.

Lagrådet förordar mot bakgrund av det anförda att den personkrets som skall vara underkastad tystnadsplikt anges på ett annat sätt än som föresla­gits i remissprotokollet. I likhet med vad som enligt 7 kap. 11 § sekretessla­gen (1980:100) gäller i offenfiig verksamhet bör tystnadsplikten omfatta samtliga personer som handhar personaladministrativ verksamhet hos ar­betsgivaren. Kravet på att en sådan person skall ha hand om frågor om sjuk­lön bör alltså bortfalla. Lagrådet förordar därför att 17 § första stycket får följande lydelse:

"Den som i en arbetsgivares personaladministrativa verksamhet genom in­tyg av läkare eller tandläkare, vilket har lämnats arbetsgivaren på grund av denna lag, eller genom försäkran som avses i 9 § fått kännedom om en en­skilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt får inte obehörigen röja vad han sålunda fått veta."

Godtas den förordade lydelsen av 17 § första stycket synes den i remisspro­tokollet föreslagna lydelsen av 18 § inte behöva ändras.

20 §

1 paragrafens första stycke anges bl.a. att föreskriften i 20kap. 16§ AFL skall tillämpas i fråga om försäkringskassans handläggning av vissa angivna ärenden. Enligt nämnda paragraf i AFL skall de närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av AFL meddelas av regeringen eller, efter rege­ringens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

I andra stycket i förevarande paragraf görs på motsvarande sätt en hänvis­ning till bestämmelsen i AFL såvitt avser anmälnings- och uppgiftsskyldighe­ten enligt 12 § i förslaget.

Enligt 8 kap. 13 § regeringsformen får regeringen besluta bl.a. om verk­ställighet av lag och också överlåta åt underordnad myndighet att meddela bestämmelser i samma ämne.

Vid föredragningen av lagförslaget har framkommit att avsikten med de nämnda hänvisningarna egentligen inte har varit annan än att i de avseenden som är i fråga upprepa den normgivningskompetens som följer redan av nämnda bestämmelse i regeringsformen. Eftersom en sådan upprepning framstår som överflödig och möjligen kan leda till missförstånd föreslår lag­rådet att hänvisningarna tas bort.


124


 


Några frågor i anslutning till en arbetsgivarperiod       Prop.
inom sjukpenningförsäkringen
                         1990/91:181

Bilaga 5

Betänkande av sjuklönekommittén SOU 1991:35

Till statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 31 januari 1991 bemyndigade regeringen chefen för soci­aldepartementet dels att tillkalla en kommitté med uppdrag att pröva vissa frågor i anslutning till införande av en arbetsgivarperiod om 14 dagar inom sjukpenningförsäkringen, dels att besluta om sakkunniga, experter, sekrete­rare och annat biträde till kommittén.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 27 februari 1991 riks­dagsledamoten Nils-Olof Gustafsson (s) såsom ordförande. Såsom ledamö­ter förordnades samma dag riksdagsledamöterna Ingegerd Elm (s), Bo Finn­kvist (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Gullan Lindblad (m) och Lars Ulander (s).

Som experter har medverkat departementssekreterarna Connie van der Capelien, finansdepartementet, och Bengt Sibbmark, socialdepartementet. Sekreterare i kommittén har varit försäkringsrättsassessorn Christer Gröne­vall och ekonomen Gunilla Jerlinger.

Kommittén har antagit namnet sjuklönekommittén.

Kommittén får härmed avlämna betänkandet Några frågor i anslutning fill en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen.

Reservationer har avgivits av Sigge Godin, Karin Israelsson och Gullan Lindblad. Särskilt yttrande har avgivits av Sigge Godin, Karin Israelsson och Gullan Lindblad.

Stockholm den 21 mars 1991.

Nils-Olof Gustafsson

Ingegerd Elm          Bo Finnkvist           Sigge Godin

Karin Israelsson       Gullan Lindblad        Lars Ulander

/ Christer Grönevall  Gunilla Jeriinger

Uppdraget

Enligt regeringens bemyndigande den 31 januari 1991 tillkallades en kom­
mitté med uppgift att pröva vissa frågor i anslutning till införande av en ar­
betsgivarperiod om 14 dagar inom sjukpenningförsäkringen. I direktiven till
kommittén (dir. 1991:4) angavs att den lagrådsremiss med förslag till lag om
sjuklön som beslöts av regeringen den 28 juni 1990 och som granskats av
125


 


lagrådet borde läggas till grund för en beredning av en i vissa avseenden för-     Prop. ändrad lagreglering. 1 kommitténs uppdrag ingick att lämna förslag på en     1990/91:181 garanti genom socialförsäkringen mot oberättigade inskränkningar i utbetal-     Bilaga 5 ningen av sjuklön, en s.k. sjuklönegaranti. En annan fråga för kommittén var att, mot bakgrund av vad som förekommit vid riksdagsbehandlingen av prop. 1990/91:59 om vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m., utreda vad som krävs för att en lagstadgad arbetsgivarperiod skall vara förenlig med kravet på att kompensationsnivåerna vid sjukdom skall vara rättvisa och in­nebära likabehandling av olika grupper på arbetsmarknaden. Den i lagråds­remissen föreslagna regleringen av rapportering och överföring av informa­tion om sjukfrånvaro från arbetsgivaren till försäkringskassan borde också övervägas av kommittén. I direktiven angavs att resultatet borde redovisas senast den 22 mars 1991.

1 kommittén har hållits sex sammanträden under tiden den 5-21 mars 1991. Inför ett sammanträde i kommittén den 15 mars 1991 hade inbjudits till hearing företrädare för organisationer på arbetsmarknaden; nämligen Företagarnas Riksorganisation, LO, SACO, SAF och TCO. Resp. organisa­tion har även avgivit skriftligt yttrande. Kommittén har beslutat att foga dessa yttranden såsom bilagor till sitt betänkande. Underbilagorna till ytt­randet av Företagarnas Riksorganisation fogas inte till betänkandet.

Sjuklönegaranti

Sjukpenningkommittén angav i sitt betänkande (SOU 1981:22) Sjukersätt­ningsfrågor att för arbetsgivarens del är naturligtvis skyldigheten att betala sjuklön till den anställde den viktigaste av hans åtaganden i detta samman­hang. Det angavs i betänkandet att orsakerna till arbetsgivarens underlåten­het att betala sjuklön kan vara flera; arbetsgivaren kan t.ex. med rätt eller orätt anse den anställde inte vara berättigad till sjuklön på grund av att han finner att något anställningsförhållande ej föreligger. Om arbetsgivaren un­derlåter att utge sjuklön, bör, enligt sjukpenningkommittén, den anställde kunna vända sig till försäkringskassan och där i stället utfå sjukpenning; och en försäkringskassa som utgivit sjukpenning bör kunna rikta krav mot ar­betsgivaren på vad sålunda utgått jämte anspråk på ränta och andra tilläggs­förpliktelser som kan komma i fråga.

I det förslag till lag om sjuklön, som remitterades till lagrådet den 28 juni 1990, upptogs inte någon motsvarighet till sjukpenningkommitténs förslag i detta avseende.

I 35 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) stadgas följande: Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollekfivavtal, rättstvist om lön eller annan ersätt­ning till medlem i organisationen, är arbetsgivaren skyldig att omedelbart påkalla förhandling i tvisten. Kan tvisten icke lösas vid förhandling, skall han väcka talan vid domstol. Underlåter arbetsgivaren att påkalla förhandling eller väcka talan, är han såvitt avser det omtvistade beloppet skyldig att utge ersättning enligt arbetstagarorganisationens mening, om kravet ej är oskä­ligt.

Vad som stadgas i 35 § MBL blir tillämpligt även beträffande fordran på         „,


 


sjuklön, när kollektivavtal föreligger. För det fall arbetsgivaren avstår från     Prop. att påkalla förhandling i en tvist gäller alltså s.k. tolkningsföreträde för ar-     1990/91:181 betstagarorganisationen. Beträffande både lönefordran och fordran på sjuk-     Bilaga 5 lön gäller i princip samma civilrättsliga regelsystem. För att fillgodose arbets­tagarens rätt till ersättning vid sjukdom i avvaktan på en tvistelösning, även­som för att tillgodose rättssäkerheten i de fall kollektivavtal inte finns, finns dock skäl att införa en sjuklönegaranti.

Som förutsättning för införande av en arbetsgivarperiod måste alltså upp­ställas krav på att det i sjuklönelagen kan infogas bestämmelser, som ger den anställde ett skydd mot oberättigade inskränkningar i sjuklönen. Det kan antas att en arbetsgivares vägran att utge sjuklön i de flesta fall gäller tvist huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller tvist om ned­sättningens omfattning. En sjuklönegaranti - utformad med sjukpenning­kommitténs förslag som förebild - bör därvid kunna motsvara de krav som rimligen kan ställas för att tillgodose arbetstagarens rättssäkerhet. Sjuklöne­garantin bör inträda endast när tvist föreligger huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller tvist om nedsättningens omfattning. Detta motiveras bl.a. av att försäkringskassan inte bör åläggas att hantera andra typer av tvistefrågor än de ovan nämnda. Skälet till att en arbetsgivare vägrar att utge sjuklön, till den som gör anspråk därpå, kan också vara att arbetsgi­varen anser att något anställningsförhållande inte föreligger, eller att sjuklö­nelagen i andra avseenden, än de ovan nämnda, inte är tillämplig. Sådana frågor bör lösas i civilrättslig ordning. Om ett anställningsförhållande inte föreligger, är lagen om allmän försäkring (AFL) i princip tillämplig. Om för­säkringskassan finner sannolikt att ett anställningsförhållande inte förelig­ger, skall naturligtvis rätten till sjukpenning prövas enligt AFL. Om det framstår som mer eller mindre uppenbart att en arbetsgivare saknar fog för sitt påstående att ett anställningsförhållande inte föreligger, är däremot AFL inte tillämplig under arbetsgivarperioden, och sjukpenning enligt denna lag skall således inte komma i fråga under denna. I detta fall inträder inte heller sjuklönegarantin. Det kan således uppkomma fall där försäkringskassan var­ken utger ersättning med stöd av sjuklönelagen eller sjukpenning med stöd av AFL. En arbetstagare är i detta fall hänvisad till att hävda sin rätt genom bestämmelserna i MBL och/eller prövning i domstol. Det får antas att bl.a. råttegångskostnadsaspekten avhåller en arbetsgivare från att utan fog hävda att ett anställningsförhållande inte föreligger.

I de fall där sjuklönelagen är tillämplig - och tvist föreligger huruvida ar­
betsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller om nedsättningens om­
fattning-bör sjuklönegarantin inträda endast om övervägande skäl talar för
att arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen eller del därav. Om ar­
betstagaren har flera arbetsgivare inträder sjuklönegarantin i förhållande till
huvudarbetsgivaren. Oklarhet i frågan vem som är huvudarbetsgivare får
inte leda till rättsförlust för arbetstagaren. Vad som stadgas i anvisningarna
till 39 § uppbördslagen (1953:272) angående huvudanställning torde kunna
ligga till grund för tillämpningen av sjuklönelagen. Begreppet huvudanställ­
ning relateras i dessa anvisningar till den arbetsgivare som verkställer skatte­
avdrag. Vid tveksamhet skall skattemyndigheten meddela besked om vid vil­
ken anställning skatteavdrag skall verkställas.
                                                  127


 


Det kan antas uppkomma fall där oklarhet föreligger beträffande tolk-     Prop. ningen av arbetstagarbegreppet. Sjuklönelagen är av civilrättslig karaktär.     1990/91:181 Det vore därför olämpligt att särreglera arbetstagarbegreppet i sjuklönela-     Bilaga 5 gen. Vid tillämpning av sjuklönelagen får därför arbetstagarbegreppet tol­kas med utgångspunkt i civilrättslig begreppsbestämning. Arbetsdomstolens praxis torde därvid vara vägledande.

Som anges i inledningen fill detta avsnitt är arbetsgivarens skyldighet att utge sjuklön till den anställde den viktigaste av hans åtaganden i detta sam­manhang. Det kan inte uteslutas fall där arbetsgivaren utan godtagbara skäl underlåter att utge sjuklön eller utger sjuklön med ett belopp som uppenbar­ligen understiger vad arbetstagaren är berätfigad till. Det kan anföras skäl för och emot att införa särskilda sanktionsregler såvitt avser skyldigheten att utge sjuklön. Det kan t.ex. utformas en sanktionsregel som ålägger en ar­betsgivare, som oberättigat underlåtit att utge sjuklön, att utge ersättning för försäkringskassans administrativa merarbete med anledning därav. Till­lämpligheten av en sådan sanktionsregel torde dock förutsätta att det kon­stateras, i allmänhet i samband med rättslig prövning av tvist mellan försäk­ringskassa och arbetgivare, att arbetsgivaren oberättigat underlåtit att utge sjuklönen. Den praktiska tillämpningen av en sådan sanktionsregel kan där­för vara omständlig. Det kan också antas att bl.a. rättegångskostnadsaspek­ten utgör ett starkt skäl för en arbetsgivare att utan fog underlåta att utge sjuklön. Det finns därför inte anledning att införa särskilda sanktionsregler i anslutning till sjuklönegarantin. Erfarenheter från Norge visar också att re­lativt få tvister kommit till rättslig prövning i skiljenämnd.Endast den som är sjukpenningförsäkrad enligt AFL bör omfattas av sjuklönelagen.

Likabehandling

Finansutskottet har i sitt betänkande 1990/91 :FiU10 framhålHt att förslaget
om en arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen har fördelarna att det skapar
incitament för arbetsgivaren att reducera korttidsfrånvarons orsaker och att
resurser frigörs hos försäkringskassorna för att underlätta rehabiliteringen
av långtidssjuka. Riksförsäkringsverket har beräknat att införandet av en ar­
betsgivarperiod kan förväntas frigöra ca 2 000 årsarbetskrafter hos försäk­
ringskassorna, och har anfört att dessa resurser bör användas för rehabilite­
ringen av långtidssjuka. En reducering av korttidsfrånvarons orsaker och fri­
görandet av resurser för rehabiliteringen av långtidssjuka har mycket hög
angelägenhetsgrad. Dessa båda aspekter har också en övergripande rättvise­
karaktär. I likhet med vad socialförsäkringsutskottet anfört i sitt betänkande
(1990/91 :SfU9) Vissa ändringar i sjukförsäkringen m.m. torde införandet av
en arbetsgivarperiod tillgodose dessa syften. I detta sammanhang kan pekas
på de brister som föreligger i nuvarande ersättningsregler vid sjukdom där
sjukpenningen relateras till den försäkrades sjukpenninggrundande in­
komst, som kan innefatta skattepliktiga löneförmåner som utgår oberoende
av sjukdom, ävensom inkomster från flera arbetsgivare. Det kan antas att
dessa ersättningsregler, varvid även bör nämnas reglerna om schablonberäk-
nad timsjukpenning, ofta ger bristande överensstämmelse med den faktiska
inkomstförlusten vid sjukdom. Genom införandet av en arbetsgivarperiod -
       , ,„


 


som beräknas omfatta ca 95 % av landets förvärvsarbetande - tillskapas för-     Prop.
utsättningar för att relatera sjuklönen fill den faktiska inkomstförlusten.     1990/91:181
Denna aspekt har också en övergripande rättvisekaraktär.
    Bilaga 5

Genom lagändring som trätt i kraft den 1 mars 1991 har kompensationsni­våerna inom sjukförsäkringen sänkts; från 90 % till 65 % för de första tre dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod och till 80 % för tid därefter. För att skydda hälsosvaga personer med ofta återkommande sjukfall har in­förts en regel att försäkringskassan, efter en prövning i varje enskilt fall, skall kunna besluta att sjukpenning skall utges efter en kompensafionsgrad av 80 % också när sjukpenningen beräknas för de första tre dagarna i sjukperio­den. I förarbetena till lagen (prop. 1990/91:59) har anförts att för att bespa­ringsåtgärderna skall drabba alla så lika som möjligt skall sjukpenningen minskas, om den försäkrade för samma tid som sjukpenningen avser får lön eller andra skattepliktiga förmåner som, sammantagna med sjukpenningför­månen, medför att kompensationsgraden vid sjukdom överstiger 75 resp. 90 % av inkomstbortfallet. Minskning av sjukpenningen skall göras med ett belopp som motsvarar vad den försäkrade erhåller härutöver. Gäller arbets­givarinträde och utger arbetsgivaren sjuklön som överstiger de angivna kom­pensationsnivåerna, skall minskningen i stället göras på den ersättning som fillkommer arbetsgivaren.

Sjuklönelagen skall tillämpas på den som är anställd hos arbetsgivaren.
AFL skall tillämpas i övriga fall. Kravet på likabehandling förutsätter därför
att reglerna så långt det är möjligt är likalydande i sjuklönelagen och AFL.
Det måste t.ex. förutsättas att den ovan nämnda regeln i AFL, angående
personer med ofta återkommande sjukfall, införs även i sjuklönelagen. Det
skall ankomma på arbetstagaren att göra framställan härom hos försäkrings­
kassan. Sjuklönelagen bör även innehålla regler motsvarande vad som stad­
gas i AFL angående sänkning av kompensafionsnivåerna. Vid fastställande
av sjuklönens storlek bör sjuklönen relateras till den lön och andra anställ­
ningsförmåner som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen av
arbetsförmågan. Härav följer att bilersättning och andra dylika ersättningar,
som utges oberoende av sjukdom, inte bör medräknas i detta sammanhang.
Beträffande fillämpningen av AFL kan nämnas att det för närvarande pågår
en översyn av reglerna om sjukpenninggrundande inkomst. Det bör därvid
skyndsamt övervägas bl.a. att avskaffa förhandsregistreringen av sjukpen­
ninggrundande inkomst. Avtalsbaserade ersättningar som utgår från kollek­
tiva trygghetsförsäkringar vid sjukdom bör räknas som sjuklön. Vad som
ovan anförts om avdrag på sjukpenning vid kompensation som överstiger 75
resp. 90 % av inkomstbortfallet kan inte tillämpas under arbetsgivarperio­
den. Man måste dock kunna utgå från att parterna på arbetsmarknaden an­
passar sina avtalsbestämmelser i enlighet med den utformning som sjuklöne­
lagen får, och att arbetsgivarna lojalt tillämpar ingångna avtal och gällande
lagregler. Det kan därvid pekas på att socialministern, i samband med änd­
ringen i AFL avseende kompensationsnivåerna, uttalat att utvecklingen på
arbetsmarknaden skall följas noga (prop. 1990/91:59 s.22). Kommittén in­
stämmer i detta. Om arbetsmarknadens parter mot förmodan skulle göra av­
steg från gällande lagregler, bör statsmakterna överväga lämpliga åtgärder.
Efterlevnaden av sjuklönelagens regler om sänkta kompensationsnivåer
     129

9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


skulle möjligen kunna tillgodoses genom ett differentierat uttag av socialav-     Prop.
gifter
                                                                           1990/91:181

Arbetsgivarna som grupp skall kompenseras med sänkta socialavgifter så     Bilaga 5 att sjuklönereformen blir kostnadsneutral. För att hos småföretagen trygga arbetstagarnas utfående av sjuklön, bör dennna typ av företag ges möjlighet att försäkra sig mot höga kostnader för sjuklön.

Det bör uppmärksammas att situationer kan uppkomma t.ex. då det är tvetydigt huruvida sjuklön eller föräldrapenning skall utges. Det är inte san­nolikt att kompensationsnivån blir exakt densamma oavsett om sjuklönela­gen eller AFL tillämpas. Det är naturligtvis inte avsikten att arbetsgivaren och/eller arbetstagaren skall kunna förfoga över vilket av de båda regelsyste­men som skall kunna tillämpas. Det bör bl.a. därför snarast komma till stånd en översyn av reglerna om tillfällig föräldrapenning.

Huruvida arbetstagarens rätt till sjuklön bör begränsas eller bortfalla un­der utlandsvistelse bör särskilt uppmärksammas. Med hänsyn till de konven­tioner om social trygghet som Sverige slutit, torde det i de flesta fall inte var möjligt att befria arbetsgivaren från skyldighet att utge sjuklön under arbets­tagarens utlandsvistelse.

Rapportering och överföring av information

Sjukpenningkommittén angav i sitt betänkande (SOU 1981:22) att vid de all­männa övervägandena av ett alternativ med sjuklön bör utgångspunkterna främst vara att ett sådant system leder till att bristerna i den nuvarande er­sättningsordningen avhjälps utan att svaga eller särskilt utsatta grupper här­igenom drabbas. Om de allmänna försäkringskassorna avlastas i administra­tivt hänseende genom en sjuklöneperiod, får vidare den ökning härvidlag som i stället uppstår för företagen inte bli alltför stor. Ett sjuklönesystem får ej heller medföra ett ökat krångel för myndigheter, företag eller anställda.

Beträffande sjukanmälan bör gälla samma grundförutsättning för rätt till sjuklön enligt sjuklönelagen som för rätt till sjukpenning enligt AFL. Sjuk­anmälan genom skriftlig försäkran till arbetsgivaren bör därför vara en förut­sättning för att sjuklön skall utges. Skyldighet att förete läkarintyg bör nor­malt kunna krävas först efter sju dagars frånvaro. Arbetsgivaren bör dock medges rätt att hos försäkringskassan göra framställning om att kassan skall föreskriva att läkarintyg skall företes redan från första sjukdagen. De läkar­intyg som arbetsgivaren kan infordra bör med hänsyn till den enskildes inte­gritet endast innehålla uppgift om den nedsatta arbetsförmågan och sjukti­den men inte någon diagnos. Försäkringskassan bör däremot med hänsyn till sin övergripande skyldighet att tillgodose den enskildes behov av rehabilite­ring få tillgång fill diagnosuppgift. Detta kan lösas genom att läkarintyget utfärdas i två exemplar, varav endast det ena innehåller diagnosuppgift. Ar­betsmarknadens parter kan ges möjlighet att genom kollektivavtal be­stämma att läkarintyg skall ges in från tidigare dag än vad som följer av lag­förslaget samt bestämma att intyget skall innehålla uppgift om diagnos.

Efter det att sjuklöneperioden om 14 dagar gått till ända skall ersättningen
för inkomstbortfallet utges såsom sjukpenning från försäkringskassan. An­
mälnings- och uppgiftsskyldighet vid längre sjukperioder skall åvila arbetsgi-
     . -„


 


våren. Arbetsgivarens skyldighet i detta hänseende bör vara straffsanktione-     Prop. rad. Anmälningsskyldigheten skall fullgöras inom sju kalenderdagar räknat     1990/91:181 från sjuklöneperiodens utgång. En anmälan bör innehålla arbetstagarens     Bilaga 5 personnummer och uppgift om det datum då sjuklöneperioden började löpa.

Inom försäkringsadministrationen pågår ett arbete som utformar social­försäkringens framtida datorstöd (FAS 90). Försäkringskassans behov av in­formation behöver närmare analyseras bl.a. med utgångspunkt i den roll som kassorna bör ha i rehabiliteringsarbetet. I ett delbetänkande av utred­ningen om socialförsäkringsregisterlag, Lokala sjukförsäkringsregister (SOU 1991:9), har lagts fram förslag till en registerlag för de lokala sjukför­säkringsregistren. I nästa etapp av utredningsarbetet avser man att lämna förslag till en reglering av de centrala registren inom riksförsäkringsverket och försäkringskassorna. Underlag saknas således för att nu ta ställning fill hur informationsbehovet på sikt ser ut för att handlägga uppgifter avseende längre sjukperioder.

För att kunna säkerställa en ändamålsenlig sjukstafistik och fylla den all­männa försäkringens behov av en sjukhistorik för enskilda personer - inte minst av värde från rehabiliteringssynpunkt - bör arbetsgivarna åläggas en uppgiftsskyldighet avseende korta sjukfall. Uppgiftslämnandet får ej leda till en betungande administration för den enskilde arbetsgivaren. Kommittén understryker det angelägna i att uppgifterna begränsas fill att avse endast det absolut nödvändiga för att tillgodose behovet av information. Kommittén ut­går vidare från att ändamålsenligheten med denna information och före­slagna metoder härför kommer att följas noga.

Arbetsgivaren bör åläggas att fullgöra denna uppgiftsskyldighet till riks­försäkringsverket senast vid utgången av den kalendermånad som följer när­mast efter den då sjuklöneperioden löpte ut. Lämpligen görs rapporteringen i samband med löneutbetalningen till de anställda på arbetsstället i fråga. Därmed kan onödig administration undvikas. Uppgiftsskyldigheten bör om­fatta arbetstagarens personnummer, arbetsgivarens organisationsnummer samt arbetsställenummer, sjuklöneperiodens längd och dagar med ersätt­ning inom nämnda period.

Arbetsgivarna skall lämna uppgifterna i skriftlig form för att dessa ska kunna bearbetas genom s.k. optisk läsning eller med hjälp av ADB. Möjlig­het bör också finnas för arbetsgivarna att lämna uppgifterna med hjälp av ADB eller annan motsvarande metod. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, riksförsäkringsverket bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter härom.

För att erhålla heltäckande sjukstatistik, vilket har betydelse bl.a. från re­habiliteringssynpunkt, har riksförsäkringsverket bedömt att möjlighet måste föreligga att anlita organ utanför riksförsäkringsverket, eftersom de egna re­surserna anses otillräckliga. Det föreslås därför att regeringen eller, efter re­geringens bestämmande, riksförsäkringsverket bemyndigas att föreskriva att uppgifterna i stället skall lämnas till försäkringskassan eller till en privat juri­disk person (servicebyrå eller dylikt). För sådan juridisk person krävs sär­skilda regler om sekretess. Förslag till lagtext bör utformas där föreskrifter om tystnadsplikt innefattar även privat juridisk person.

Vid behandling av avsnittet rapportering och information uppmärksam-   131


 


mades i fråga om avgift för sjukhusvård för den som uppbär sjuklön, att nu- Prop. varande bestämmelser om avdrag på sjukpenning inte kommer att kunna 1990/91:181 fillämpas vid införandet av en arbetsgivarperiod. Försäkringskassan har i Bilaga 5 dag ansvar för att denna avgift för sjukhusvård beräknas till ett belopp som högst motsvarar en tredjedel av sjukpenningen, efter samordning med even­tuell utgående sjuklön. Vid övergång till arbetsgivarperiod erhåller ej för­säkringskassan information om utbetald sjuklön och saknar därför förutsätt­ningar att fastställa avgifter eller göra sjukpenningavdrag. Det bör i detta sammanhang nämnas att om försäkringskassan framgent skulle administrera dessa avgifter är kassornas beslut inte omedelbart verkställbara. Kommittén anser att denna fråga rörande avgift för sjukhusvård måste lösas innan regler om en arbetsgivarperiod inom sjukpenningförsäkringen träder i kraft. Detta ankommer dock inte på kommittén att utreda. Kommittén föreslår att rege­ringen uppdrar åt riksförsäkringsverket att tillsammans med sjukvårdshu­vudmännen utarbeta förslag till ändrade regler för handläggning av avgifter för sjukhusvård där rättviseaspekten särskilt beaktas. En lämphg lösning kan, enligt kommittén, vara att en avgift tas ut för sjukhusvård enhgt samma rutiner som sker i öppenvården.


132


 


Reservation                                                                Prop.

Överföring av information om korta sjukfall                 1990/91:181

Utredningen föreslår att arbetsgivaren månadsvis skall överföra information            °

om sjukfall som är kortare än 14 dagar till försäkringskassan/riksförsäk­ringsverket. Motivet är enligt kommittén att kunna säkerställa en ändamåls­enlig sjukstatistik och fylla den allmänna försäkringens behov på en sjukhis­torik för enskilda personer - inte minst av värde ur rehabiliteringssynpunkt.

Kommittén hänvisar till arbetet med FAS 90 och lokala sjukförsäkringsre­gister som utreds. Kommittén redovisar bl.a. att uppgifterna skall lämnas i skriftlig form för att kunna bearbetas genom s.k. optisk läsning eller med hjälp av ADB. Riksförsäkringsverket saknar sådan utrustning varför verket tvingas anlita organ utanför försäkringsadministrationen för att klara av upp­giftslämnandet.

I den lagrådsremiss med förslag till förändringar i socialförsäkringslag­stiftningen - med anledning av rehabiliteringsberedningens förslag - föreslår regeringen att arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, skall ut­reda och bedöma behovet av rehabiliteringsåtgärder.

1.  när den anställde på grund av sjukdom har varit helt eller delvis frånva­rande från arbetet mer än fyra veckor i följd,

2.  vid upprepad korttidsfrånvaro på grund av sjukdom eller när den an­ställde begär det.

En sådan utredning skall tillställas försäkringskassan senast åtta veckor från respekive sjukanmälningsdag eller i fall då den anställde begärt utred­ningen, från den dag då begäran gjordes.

Vi finner att denna form av uppgiftslämnande, för en snabb och effektiv rehabilitering, väl fyller de behov som försäkringskassan efterfrågar.

För att tillgodose andra typer av krav på information och statistik över korta sjukfall kan stickprov mycket väl göras på olika grupper inom exem­pelvis vissa branscher eller för att följa upp och kartlägga kvinnors ohälsa. Undersökningar av AKU-modell är också möjliga att göra om behov av in­formation föreligger.

Utöver de rehabiliteringsskäl som anförs har utredningen inte närmare motiverat behovet av statistik över alla korta sjukfall. Regeringen synes i nämnda lagrådsremiss väl ha motiverat den tidpunkt när behov av rehabilite­ringsutredning krävs. Regeringen har också fastlagt kravet på utredning vid upprepade korta sjuktillfällen.

Vi finner att kravet på uppgiftslämnande beträffande alla korta sjukfall inte bidrar till en snabbare och förbättrad rehabilitering varför vi yrkar av­slag på kommitténs förslag i denna del.

It

Sigge Godin                                  Gullan Lindblad

10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


133


Reservation till sjuklöneutredningens betänkande    Prop.

1990/91-181
Utredningen föreslår att rapporteringen från arbetsgivaren till försäkrings-        _

kassan skall vara enkel och inte orsaka något merarbete för arbetsgivaren.     °

Jag motsätter mig inte en rapportering av de korta sjukfallen att ske på det i utredningen föreslagna tillvägagångssättet. Det finns i ett inledningsskede behov av att kunna kontrollera att tillfällig föräldrapenning inte utbetalats under sjuklöneperioden, och det kan även finnas anledning att via försäk­ringskassans statistik följa sjuktalens utveckling.

Sedan man löst frågan rörande den tillfälliga föräldrapenningen, even­tuellt med ett arbetsgivarinträde, och kunnat visa på andra vägar att erhålla nödvändig information om sjuktalets utveckling, bör även rapporterings­skyldigheten för arbetsgivaren till försäkringskassan upphöra.

Karin Israelsson (c)


134


 


Särskilt yttrande                                                         Prop.

1990/91-181 Vi noterar med tillfredsställelse att kommittén - trots att det inte ingår i

kommittédirektiven men väl behandlats i tidigare lagrådsremiss - föreslagit        °

att företagare med få anställda ska ges möjlighet att försäkra sig mot höga kostnader för de anställdas sjukdom.

Vi vill därför endast som vår mening framföra att gränsen för tilläggsför­säkring bör sättas högre än de 60 basbelopp som tidigare diskuterats, då detta endast motsvarar ca 12 anställda.

Gullan Lindbiand (m)    Sigge Godin (fp)      Karin Israelsson (c)


135


 


Yttrande av Företagarnas Riksorganisation                        Prop.

Stockholm 1991-03-19                                                    1990/91181

Angående arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen          

Företagarnas Riksorganisation får härmed avlämna följande sammanfat­tande synpunkter till kommittén angående införande av en arbetsgivarpe­riod inom sjukförsäkringen.

Sammanfattning

Företagarnas Riksorganisation anser att ett införande av en arbetsgivarpe­riod i sjukförsäkringen skall bygga på följande principer.

-       Systemet skall innehålla en självrisk helst i form av två obligatoriska ka­rensdagar som ej skall kunna förhandlas bort för någon grupp.

-       Sjuklön betraktas som lön och beräkningen av sjuklön och sjukersättning skall utgå från den enskildes lön.

-       Lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister skall tillämpas vid tvister om sjuklön.

-       Uppgifter om sjukfall kortare än 14 dagar skall samlas in genom statis­tiska urvalsundersökningar.

-       Arbetsgivarna måste få full kompensation för sjuklönen i form av sänkta arbetsgivaravgifter. Sänkningen bör vara 5—6 procentenheter.

-       Förändringen i sjukförsäkringssystemet får inte innebära ett ökat skatte­tryck för företagen.

Allmänt

Organisationen anser att ett införande av en arbetgivarperiod inom sjukför­säkringen bör vara det första steget i en reformering av hela sjukförsäk­ringen.

Organisationen accepterar en 14 dagars sjuklöneperiod under följande förutsättningar.

-       Att två obligatoriska karensdagar införs.

-       Att företagen får full kompensation, genomsnittligt sett, för sjuklöne­kostnaderna genom sänkta arbetsgivaravgifter.

-       Att en generell försäkring införs som täcker in alla småföretag upp till en viss storlek.

Målet för reformeringen av sjukförsäkringen bör vara, ökad effektivitet och produktivitet genom totalt sett minskade administrafionskostnader för sjukförsäkringen. Man bör eftersträva en kostnadsfördelning mellan företa­gen som speglar den reella frånvaron i det enskilda företaget och så att det skapas en klarare kostnadsmässig koppling till det enskilda företaget.

Organisationen anser att förutsättningen för det framtida sjuklönesyste­met är att det är uppbyggt som en försäkring. Vi ber här att få hänvisa till skrivelse fill socialminister Ingela Thalén, 1990-04-06, där organisationens långsiktiga synpunkter redovisas (bilaga).

De av organisationen framförda förslagen syftar till att påverka både kort-och långtidsfrånvaron. Målet skall vara att uppnå ett ökat ansvarskännande


136


 


hos både företag och enskilda. Detta är inte minst viktigt när det gäller före-     Prop.
tagens ansvar för rehabilitering av långtidssjuka samt åtgärder för att för-      1990/91:181
hindra uppkomsten av arbetsskador.
                                 Bilaga 5

Karensdagar

Organisationen anser det nödvändigt att det framtida systemet innehåller en självrisk för den enskilde arbetstagaren. Det är därför med tillfredsställelse som organisationen noterat att det nu finns en bred politisk uppslutning bakom principen med en självrisk i sjukförsäkringen. Företagarnas Riksor­ganisation vill dock förorda att dagens system ersätts med ett system där man inför två obligatoriska karensdagar. Självrisken skall gälla för alla arbetsta­gare och skall inte kunna förhandlas bort för någon grupp. För vissa grupper med en hög korttidsfrånvaro, av exempelvis medicinska skäl, bör ett särskilt skydd finnas. Utgångspunkten för detta skydd kan vara konstruktionen i lag­rådsremissen med den kompletteringen att även arbetsgivaren skall kunna ansöka om att en viss arbetstagare skall omfattas av skyddet.

Bakgrunden till organisationens förslag om en en självrisk i sjukförsäk­ringen är att det för den enskilde inte finns någon klar definition av vad som är sjukdom. Det är helt naturligt att det finns ett gränsområde där olika per­soner kan ha olika uppfattning om vad som skall betraktas som sjukdom. Därav följer att systemet med karensdagar eliminerar något utav olika män­niskors olika i uppfattning av vad som skall definieras som sjukdom. System med karensdagar skulle också enligt vår mening minska risken för att sjuk­försäkrings- eller sjuklönesystem överutnyttjas eller direkt missbrukas.

Kompensationsnivå

Organisationen hyser den upfattningen att det är principiellt viktigt att kom­pensationsnivåerna blir rättvisa och lika mellan olika grpper på arbetsmark­naden. För att uppnå detta bör man enligt vår mening utgå från den anställ­des lön i det enskilda fallet vid beräkning av sjuklön och sjukersättning. Ut­går man från lön vid beräkning av sjuklön speglas också på ett riktigt sätt kostnaderna för karensdagar både för företag och den anställde.

För att målsättningen med en lika behandling av alla grupper i sjuklöne­systemet skall kunna uppnås samt för att kunna genomföra ett system med självrisk i form av karensdagar kommer man att behöva införa lagstiftning på området. Vid hearingen den 15 mars redovisade TCOs representant att en sådan lagsfiftning är möjlig.

Regler avseende fordran på sjuklön

Företagarnas Riksorganisation anser att vid eventuelja tvister om sjuklön
som kan uppkomma mellan arbetstagare och arbetsgivare skall lagen
(1974:371) om rättegång i arbetstvister tillämpas. Om sjuklön jämställs med
lön kommer även de regler om tolkningsföreträde enligt 35 § Lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet att gälla under vissa i lagen
angivna förutsättningar även för rättstvister om sjuklön.
Organisationen motsätter sig däremot att man fillskapar ett nytt regelverk
       137


 


där arbetstagaren vid arbetsgivarens vägran att utge sjuklön eller vid tvist om     Prop. sjuklön skall kunna vända sig till försäkringskassan för att utfå sin sjuklön.     1990/91:181

Organisationen anser således att existerande regelverk väl täcker in och Bilaga 5 möjliggör tvistelösning om frågor som rör sjuklön. Reglerna om rättegång i arbetstvister och tolkningsföreträde bedömer organisationen såsom en fill-räcklig garanti för att tillförsäkra den anställde ett skydd mot oberätfigade inskränkningar i sjuklönen. Skulle dessa tvister först regleras av försäkrings­kassan och sedan i efterhand mellan försäkringskassa och arbetsgivare är ris­ken uppenbar att ett extra regelverk som innebär en dubblering av tvistelös-ningsmekanismer tillskapas.

Uppgiftsskyldighet

Enligt organisationens uppfattning behövs uppgifter om de första 14 sjukda­garna av statistiska skäl. Uppgifterna bör behandlas som rent stafisfiska upp­gifter som redovisas perodiskt till försäkringskassan. Lämpliga redovisnings­perioder kan vara kvartals- eller halvårsvisa redovisningar för dessa sjukfall. Uppgiftsbördan bör i största möjliga utsträckning begränsas. Det är i detta sammanhang naturligt att endast ett urval av företagen skall behöva lämna uppgifter om sjukfall.

För de första sjukdagarna finns inte någon säker uppgift om verklig sjuk­domsorsak. Den enskildes bedömning av sjukdomsorsak har ett tveksamt medicinskt värde. Därför torde epidemilogiska studier med utgångspunkt från självdiagnoser innehålla sådana felkällor att några bearbetningsbara slutsatser knappast kan dras.

Ur rehabiliteringssynpunkt är det vikfigt att arbetsgivaren för den korta sjukfrånvaron har rätt att få kännedom om orsaken till det inträffade sjukfal­let. Detta är en förutsättning för att arbetsgivaren på ett adekvat sätt skall kunna engagera den lokala skyddsorganisationen samt företagshälsovård i sitt rehabiliteringsarbete, alternativt utgöra en grund för att förebygga upp­komsten av arbetsskador och sjukfall.

För sjukfall som sträcker sig längre än 14 dagar anser organisationen att den anställde själv har att överlämna försäkran, uppgifter om sjukdom, intyg m.m. till försäkringskassan. Detta innebär ingen ökad uppgiftsskyldighet el­ler börda för den anställde jämfört med nuvarande ordning. Arbetsgivarens uppgiftsskyldighet kan i dessa fall inskränkas till att vid kontroll verifiera ar­betstagarens uppgifter.

Kompensation för sjuklönekostnader

Enligt överenskommelse som träffats mellan regeringen och folkpartiet den 5 april 1990 kommer företagen att bli fullt kompenserade för sjuklönekost­nader i samband förändringar av sjuklönesystemet och införandet av en ar­betsgivarperiod. Organisationen förutätter att denna överenskommelse även gäller i anslutning till det nya förslaget.

Organisationen anser att företagen måste få full kompensation, genom­snittligt sett, för sjuklönekostnader genom sänkta arbetsgivaravgifter. Denna kompensation måste också täcka in företagets administrafionskost-


138


 


nåder för sjuklöner. Företagens kompensation för sjuklönekostnader mot-     Prop. svarar enligt vår uppfattnig en sänkning av arbetsgivaravgifterna med minst     1990/91:181 5—6 procentenheter. Denna beräkning utgår då från att företagen också     Bilaga 5 skall betala sociala avgifter på sjuklönen. 1 den mån företagen inte får full kompensation för sjuklönekostnader innebär detta en rent faktisk skattehöj­ning för företagen.

Beträffande behovet av ett särskilt försäkringsskydd för de minsta företa­gen vill vi hänvisa till bifogade skrivelse.

Möjligheten fill en sänkning av skattetrycket bör utnyttjas fullt ut. Det gäl­ler även den del av statens kostnadsbesparingar som motsvaras av den av Företagarnas Riksorganisation föreslagna självrisken. Organisationen anser att sänkningen av skattetrycket i första hand bör ske genom sänkningar av arbetsgivaravgifternas skattedel.

Företagarnas Riksorganisation motsätter sig bestämt att ett införande av en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringssystemet får fill effekt att skatten höjs för företagen. Detta skulle i dagens konjunkturläge innebära en oaccpetabel påfrestning för företagen, särskilt de små företagen, och innebära en accele­rerad utslagning av dessa företag med påföljande arbetslöshet.

Stockholm som ovan

FÖRETAGARNAS RIKSORGANISATION

Anders Åberg                        P-O Söderberg

Bilagor

Skrivelse 1990-04-06 fill socialminister Ingela Thalén Yttrande 1990-06-06, ang Förslag till lag om sjuklön Yttrande 1990-06-21, ang Förslag till lag om sjuklön


139


 


Prop.

Yttrande av LO

Fördeiningspolitiska enheten 15 mars 1991                                  , goö/qi. i 01

Bilaga 5 Arbetsgivarperiod 1 sjukförsäkringen

Denna PM har tillkommit med anledning av att LO inbjudits till hearing in­för den kommitté som regeringen tillsatt att pröva vissa frågor i anslutning till införande av en arbetsgivarperiod om 14 dagar inom sjukpenningförsäk­ringen.

LOs tidigare ställningstagande

Det torde vara allmänt bekant att LO i många sammanhang klart avvisat tanken på en arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Det har alltid varit och kommer alltid att vara en viktig uppgift för fackföreningsrörelsen att se till att de anställda inte utsätts för beroende och godtycke från arbetsgivarens sida.

En arbetsgivarperiod kommer att öka de anställdas beroendeställning. Genom att ca 80 % av sjukfrånvaroersättningarna privatiseras skapas en ökad rättsotrygghet. Anställda med dåliga arbetsmiljöer och som därigenom ofta drabbas av sjukdom kommer att utsättas för ett ökat tryck att gå till arbetet trots att de är sjuka. De riskerar också att pressas att begära undan­tag från arbetsgivarperioden så att arbetsgivaren kan få sina kostnader ned­satta. Människor med en svag ställning på arbetsmarknaden kommer då de söker arbete att utsättas för en hårdare granskning än vad som nu är fallet. Allt detta går stick i stäv mot samhällets uttalade önskan att bereda arbete åt alla och den satsning på minskad ohälsa som regering och riksdag tagit ställning för.

Enligt LOs mening är det viktigt att i stället satsa på akfiva åtgärder mot dåliga arbetsmiljöer och ohälsosamma arbetsorganisationer samtidigt som kraftfulla insatser sätts in i företag och samhällsorgan för att förbättra reha­biliteringen av dem som blivit sjuka. De båda "AINA"-propositionerna, ar­betslivsfonderna, informationssystemet FAS 90 är viktiga inslag i detta ar­bete. Arbetsgivarens och företagshälsovårdens ökande roll och ansvar för dessa frågor kan inte nog betonas.

LOs synpunker på kommittédirektiven

Är korttidsfrånvaron ett problem?

Det uppdrag som kommittén fått tycks bygga på föreställningen att kortfids-frånvaron är ett stort och växande problem. I direktiven citeras socialförsäk-ringsutskotteets utlåtande (SfU9 1990/91) där det sägs att "en arbetsgivarpe­riod inom sjukförsäkringen på 14 dagar skulle innebära ett incitament för arbetsgivarna att reducera korttidsfrånvarons orsaker". Liknande motiv tycks ha varit grunden för den sänkning av sjukpenningnivåerna som trädde i kraft 1 mars.

Denna grundläggande missuppfattning har kunnat breda ut sig trots att statistik från riksförsäkringsverket under de senaste två åren klart visat att


140


 


det är den långa sjukfrånvaron, inte korttidsfrånvaron som är det problem     Prop.

som ska angripas.                                                          1990/91:181

LO vill därför inför kommittén redovisa kompletterande statistik som ger     Bilaga 5 samma klara bild av att det är långtidsfrånvaron som är det prolem som vi måste lösa.

Statistiken bygger på SAFs tidsanvändningsstatistik och redovisar frånva­ron kvartalsvis från 1983 t.o.m. 1990.1 dagrammen nedan redovisas dels den faktiska utvecklingen för olika sjukfrånvaroperioder, dels den trendmässiga utveckling som ägt rum under samma tid.

Sjukfrånvaro i % av ordinarie arbetstid Artjetare - män och kvinnor

NBarSAFat

■•>■■'                                 s   ,

■-   TeliMr

0-5dlBV

M3 «v 1*4 «M a«5 Aim vm «« a«7 4«7 »w «w tm» «w ano


Som framgår av diagrammet ovan har den totala sjukfrånvaron i procent av ordinarie arbetstid ökat från 8 fill drygt 12 % av den ordinarie arbetstiden sedan 1983. Den korta och medellånga frånvaron har som synes varit kon­stant (så när som på cykliska säsongvariationer under resp. år) under hela perioden. Det är enbart frånvaro som är längre än 20 dagar som påverkat det totala frånvarotalet.

Sjukfrånvaro i % av ordinarie arbetstid Arbetare - kvinnor

\ arcRliarti

Kma: SAFi tkfaf Nfii «Ji w u»ilrfiiillk

T


,         >,      .,,.r    ,,............... ,.....................................

-■V... v/.... *'............. ,.._. .,.,v,_-

.................... •..................................... >y-'i::ArTr**>-*'VJ*... -v............ V

' 11.... -................ ;;; i i M "' -   ......... '/ *■..........................................................

,,,>/.'";. >.... /


Tali|L*-

>aodiaB a-tD

O-Sd


141


Ma 4« a«4 «iM •« 4«B a«e 4«t ar«7 4mr tim «« aw vaa a«o

11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 181


Diagrammet ovan speglar kvinnornas sjukfrånvaro. Som framgår har kvinnornas totala sjukfrånvaro ökat från 12 till 18 % av den ordinarie arbets­tiden. Det är klart högre än genomsnittet och männens sjukfrånvaro som ökar från 7 till 10 % av den ordinarie arbetstiden (se diagrammet nedan).

Såväl kvinnornas som männens korttidsfrånvaro och medellånga frånvaro är konstant under hela perioden. Såväl kvinnornas som männens långtids­frånvaro ökar kraftigt under perioden.

Sjukfrånvaro i % av ordirarie arbetstid Män

KBta:SAi=i1


Prop.

1990/91:181 Bilaga 5


 


BU

 

 

 

 

*-».    /     »   ..V-V-.

 

................ , ...... ,          .     ._._.   -,..,.,...-.. ...

 

 

 

U,T«,.JCX;„—*rr---**..—»•   -    -Wl-

 

li»'3to'l/'3'l/te'9te'vte'>to'v'3é7't/t.'34e'vte'3éB'vte>'»te


Tol

>K)i -■O 0-Sd


För att göra bilden ännu tydligare vill vi också redovisa motsvarande sta­tistik för lägre tjänstemän. Av de följande diagrammen (som för tydlighetens skull ritats i en annan skala än de föregående diagrammen) framgår att också tjänstemännens långtidsfrånvaro stiger under perioden. Ökningen av den to­tala frånvaron begränsas för tjänstemännens del emellertid av att såväl den korta som den medellånga frånvaron faktiskt sjunker.

Sjukfrånvaro i % av ordinarie arbetstid I äg re tjänstemän - män och kvinnor

Kalla: SAFi tklsanvändnindBtatisiik


%m

iA-/-':>   V/... '-.......................    "

••'-**««»»»B».

am) 4«9 a«4 «m ams «k arw «w am 4mr atm 4«a am» «« a«o


    TotiM>-

SAFTJ-MC


142


 


Sjukfrånvaro i % av ordinarie arbetstid Lägre tjänstmän - kvinnor

KBIa: SAFs lidMnwfindnnsntKiBlik

%miimMmtt


Prop.

1990/91:181 Bilaga 5


A

 


,•,s>;;'■<«'>«,■•,V'"""

,:2i-,iu---.-'iv

Wi'a43'ii«'»44'iÅB'»46'tie'»ta'i*7'**r't*i'a*.'tte'»te'vte'»te


TM

tn

>a>i

fr-Sd


aM=Tj-K

Sjukfrånvaro i % av ordinarie arbetstid Lägre tjänstemän - män

% woAwl»


;

 

 

 

i.l!a«;i'':j>ff

...

lA3'3te'lA«'3i4't/te'3é6'tto'»te'l;k7'9k7'v*i'3é«'tte'3te'vte'»bC

 


Tal 0-5d


BAFTJ-M


Inställningen att en arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen skulle inne­bära ett incitament för arbetsgivarna att "reducera korttidsfrånvarons orsa­ker" framstår mot bakgrund av ovanstående statistik från företagen själva


143


 


som högst märklig. Den enda orsaken till korttidsfrånvaron synes vara det     Prop. säsongsmässigt regelbundna mönster som utgår från att människor faktiskt     1990/91:181 är sjuka i genom åren oförändrad omfattning. Den bild som dominerat de-     Bilaga 5 balten - att korttidsfrånvaron ökat och att en viktig anledning till detta är ett växande fusk - stämmer således inte.

En arbetsgivarperiod kommer aldrig att kunna bota vare sig influensaepi­demier eller småförkylningar. Människors besvär av allergiska anfall eller menstruationsvärk kommer heller inte att försvinna på grund av en arbetsgi­varperiod. Det enda som en arbetsgivarperiod eller en sänkt ersättningsnivå förmår åstadkomma är att människor tvingas att gå till jobbet trots dessa åkommor, kanske med en senare långtidsfrånvaro som följd.

I direktiven hävdas också att en arbetsgivarperiod skulle "frigöra avse­värda resurser hos försäkringskassorna för att fortsätta det redan påbörjade arbetet med att aktivt verka för en tidig rehabilitering av sjukskrivna försäk­rade". Liknande argument har tidigare använts i syfte att försämra arbets­skadeförsäkringen.

LOs kommentar kan bara bli att den typen av argument inte går att kom­mentera så länge som de inte styrks av fakta som visar att personal på försäk­ringskassorna verkligen kommer att användas till dessa ändamål. Några så­dana fakta föreligger för närvarande inte.

Lika behandling av olika grupper

Till kommitténs uppgifter hör att utforma ett förslag som ger rättvisa och lika kompensationsnivåer för olika grupper på arbetsmarknaden. Kommit­tén har på denna punkt begärt att få LOs syn på detta problem.

Till att börja med vill vi framhålla att varje förslag som innebär att ersätt­ning vid sjukdom utgör ett lägre belopp än 100 % av den ordinarie lönen innebär en diskriminering mellan olika grupper, så till vida att grupper med en högre sjukfrånvaro drabbas av en större inkomstförlust än grupper med låg sjukfrånvaro.

Av detta skäl har vi tidigare motsatt oss den sänkning av sjukpenningnivån som trädde i kraft 1 mars 1991. LO-gruppernas sjukfrånvaro är (som framgår av de ovan redovisade diagrammen) mer än dubbelt så hög som TCO-grup-pernas sjukfrånvaro. Av samma skäl motsätter vi oss en sjuklön som under-sfigerlOO %.

Lagändringen 1 mars utgick ifrån att en arbetsgivare inte skulle kunna be­tala en sjukskriven anställd mer än 10 % utöver de 65 resp. 80 % som utgår från sjukförsäkringen. 10-procentsregeln är inte utformad som ett direkt för­bud mot avtal som innebär att arbetsgivaren betalar mer än de "godkända" 10 procenten, utan som en avräkningsregel, där försäkringskassan från sjuk­penningen drar av varje belopp som arbetsgivaren betalar "för mycket".

I en arbetsgivarperiod kan avräkningsregeln inte längre tillämpas, efter­som försäkringskassan under 14 dagar inte längre hanterar någon sjukpen­ning som kan avräknas. Om intentionerna i nuvarande lagstiftning (att er­sättning ej får överstiga 75 resp. 90 % ska vidmakthållas krävs att Lagen om allmän försäkring ges en annan utformning. Såvitt vi kan se kommer varje


144


 


tänkbar utformning att innebära ett förbud för parterna på arbetsmarknaden     Prop.

att träffa avtal utöver nämnda nivåer.                                           1990/91:181

Eftersom den svenska arbetsmarknaden sedan länge präglats av en stor     Bilaga 5 respekt för parternas förmåga att självständigt träffa avtal skulle ett avtals­förbud komma att utgöra ett mycket allvarligt ingrepp i den fria förhand­lingsrätten. LO kommer aldrig acceptera ett sådant ingrepp.

Just nu pågår förhandlingar på arbetsmarknaden med det s.k. Rehnbergs-avtalet som utgångspunkt. På en del avtalsområden har tvååriga avtal redan träffats som bl.a. innebär att parterna anpassat sjuklöneavtalen till de inten­tioner som regeringen lagt fast i och med lagändringen i sjukförsäkringen fr.o.m. 1 mars 1991. Sådana avtal finns dock ännu inte på hela arbetsmarkna­den. Därför finns en risk att en arbetsgivarperiod utan avtalsförbud kommer att leda till olika nivåer i sjukersättning på olika avtalsområden. Inte heller detta kan LO acceptera.

LO vill här erinra om att de förbund som redan träffat avtal i enlighet med riksdagens intentioner om en begränsning av sjuklönen kommer att vara bundna av denna begränsning under de två år som avtalen löper under freds­plikt.

Sjuklönegaranti

När regeringen lade fram ett tidigare förslag om arbetsgivarperiod till lagrå­det byggde förslaget på den felaktiga grunden att alla tvister skulle behandlas enligt lagen om rättegång i arbetstvister. En konsekvens av detta synsätt blev dels att såväl tvister om rätten till sjuklön som tvister om sjuklönens storlek skulle föras mellan arbetsgivaren och den fackliga organisationen eller i vissa fall den enskilde. Någon ordning som garanterade arbetstagaren en inkomst under den tid som tvisten pågick fanns inte i förslaget, vilket i praktiken skulle ha lett till mycket ödesdigra inkomstavbräck för enskilda anställda.

LO krävde då för det första att tvister ska föras på två olika plan. Tvister om rätten till sjuklön ska prövas gentemot den lagstiftning och praxis som finns i sjukförsäkringen och som avser sjukdomsbegrepp och arbetsförmå­gans nedsättning i förhållande till det arbete den enskilde har. Tvister om sjuklönens storlek är emellertid att betrakta som lönetvister och ska därför prövas enligt gängse arbetsrättsliga principer, dvs. genom en prövning i ar­betsdomstolen.

LO krävde för det andra att försäkringskassan måste svara för tolkningen av rätten till sjuklön enligt AFLs grunder. I och med att försäkringskassan träder in och tar ställning för att driva en tvist gentemot en arbetsgivare på denna grund, måste kassan också ta över ersättningsansvaret gentemot den enskilde. Den enskilde ska inte behöva lida för att en tvist drar ut på tiden utan ska hållas skadelös. Beroende på om kassan till sist vinner tvisten ska kassan antingen kräva arbetsgivaren på utlagda utgifter eller besluta om av­skrivning av fordran på den enskilde som kassan gav rätt i och med att den åtog sig att föra tvisten gentemot den enskildes arbetsgivare.

Även om vi inte stöder kommitténs uppdrag att föreslå en arbetsgivarpe­riod, ser vi det ändå som en framgång att direktiven nu uppmärksammat de problem som vi och regeringen förde en debatt om sommaren 1990.


145


 


överföring av information                                            Prop.

1990/91-181
Liksom tidigare anser LO att det är mycket vikfigt att samhället också i fort­
sättningen har god tillgång till information om sjukfrånvarons utveckling.
°

Om en arbetsgivarperiod mot vår vilja kommer att genomföras anser vi att det är av största betydelse att arbetsgivaren åläggs att till försäkringskassan rapportera all sjukfrånvaro samt att försäkringskassan direkt får tillgång till de läkarintyg som innehåller diagnos. LO anser att uppgifter om diagnos av hänsyn fill den enskildes integritet aldrig får utlämnas till arbetsgivaren.

Övriga synpunkter

När det gäller andra frågor i samband med sjuklönen hänvisar LO fill det utlåtande över tidigare lagrådsremiss.

Slutligen vill vi allvarligt påtala den hast med vilken detta och andra vik­tiga förslag i socialförsäkringen numera utreds. När det tidigare förslaget om arbetsgivarperiod lades fram påpekade lagrådet det allvarliga i att ett sådant viktigt förslag med så stora konsekvenser för stora grupper på arbetsmarkna­den inte ens gick ut på remiss.

Såvitt vi har förstått finns det inte heller nu något tidsutrymme för remiss­omgång. Avsikten är att i all hast höra parterna på arbetsmarknaden i dag för att redan en vecka senare lägga fram ett färdigt förslag. För att förslaget ska hinna träda i kraft måste riksdagen fatta beslut om det redan i vår, vilket omöjliggör ett tillfälle att i normal svensk utredningstradition få konsekven­serna av förslaget ordentligt genomlysta.

Vi hoppas att vi genom denna PM kunnat visa på några av de konsekven­ser en arbetsgivarperiod kommer att få och beklagar att ett förslag som dess­utom bygger på en felaktig föreställning om sjukfrånvarons utveckling måste genomföras på detta sätt.


146


 


Prop.

1990/91:181 Bilaga 5

Yttrande av SACO 1991-03-18

Arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen

SACO har fillsammans med övriga organisationer uppmanats att skriftligen lämna synpunkter i anslutning till den hearing som vi inbjöds fill 1991-03-15. Frågan gäller SACOs synpunkter angående de frågor som en särskild kom­mitté fått regeringens uppdrag att pröva i anslutning till införande av en ar­betsgivarperiod om 14 dagar inom sjukpenningförsäkringen.

Allmänt

Omfattande utredningsarbete har pågått i Sverige under senare år med in­riktning på förändringar, effektiviseringar och utvecklingsarbete vad gäller arbetsmiljö, rehabilitering och företagshälsovård. I stort sett är det stor enig­het om behovet av kraftfulla insatser för att förhindra utslagning av männi­skor från arbetslivet liksom om nödvändigheten av utgiftsbesparingar. SACO har i olika sammanhang betonat betydelsen av att angripa frågorna utifrån ett helhetsperspektiv, så att man inte fortsätter att "lappa" i ett inef­fektivt system. SACO menar att dagens socialförsäkrings- och "arbetsmil-jöåtgärdssystem" inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till att arbetslivet har ändrat karaktär, att det uppkommit nya problem, att nya grupper drab­bas, att det krävs andra insatser osv. Mot den bakgrunden ställer sig SACO tveksamma till om en s.k. arbetsgivarperiod kan bidra fill att lösa huvudpro­blemet, dvs. att reducera sjuktalet.

Konsekvenser av arbetsgivarperiod

Huvudsyftet med att införa en arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen, dvs. att arbetsgivaren tar över det totala ansvaret för sjukersättningen under de första 14 dagarna, skulle vara att arbetsgivaren får ekonomiska incita­ment för att förbättra dåliga arbetsmiljöer. Det synsättet skulle innebära att arbetsgivarna i dag låter bli att åtgärda dåliga arbetsmiljöer därför att det inte skulle löna sig.

Enligt SACOs erfarenheter är frågan betydligt mer komplex än så. SACO ställer sig bakom arbetsmiljökommissionens principförslag om ett system med differenfierade arbetsgivaravgifter för att man genom ekonomiska styr­medel ska åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Även om de korta sjuk­skrivningarna dominerar i antal svarar de proportionellt för en liten del av de totala kostnaderna för sjukfrånvaron. Det finns heller inga tecken på att korttidsfrånvaron ökar - snarare tvärtom. För SACOs medlemsgrupper gäl­ler i viss utsträckning att man snarare kan peka på "sjuknärvaro" och inte sjukfrånvaro. Korttidsfrånvaro fungerar därför dåligt som signalsystem till arbetsgivaren beträffande arbetsmiljöfaktorer som orsak.

SACO vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på kvinnor­
nas situation i arbetslivet. Kvinnorna svarar för en stor andel av ökningen av
sjuktalet. Kvinnor i yngre generation förvärvsarbetar i dag i samma utsträck­
ning som männen men arbetsvillkoren har inte anpassats till kvinnors hem-
och barnansvar, inte till deras annorlunda förutsättningar i fysiskt, psykiskt
     147


 


och socialt hänseende osv. Socialförsäkringssystemet har i viss utsträckning     Prop.
kompenserat detta genom att ge en ekonomisk grundtrygghet vid egen eller     1990/91:181
barns sjukdom.
                                                                              Bilaga 5

SACOs bedömning är att införande av en arbetsgivarperiod kan bidra till en ökad risk för urval och selektering vid nyanställning som grundar sig på andra kriterier än lämplighet för ett visst arbete.

Kommitténs uppdrag och frågeställningar

1.    SACOs grundinställning är att det är posifivt och rimligt att kompensa­tionsnivåerna blir lika mellan olika grupper på arbetsmarknaden. I sam­manhanget bör man dock erinra sig att tidigare avtalskonstruktioner grundat sig på att vissa personalgrupper har avstått från andra förmåner för att få tryggade sjuklöneförmåner. SACO ser mycket allvarligt på att man genom olika åtgärder beskär den fria avtalsrätten. Vi ställer oss också frågande till hur man ska kunna förhindra eller övervaka att de nya ersättningsnivåerna för sjukpenning inte överstiger de 10 % som god­känns att arbetsgivaren får betala.

2.    Beträffande frågan om sjuklönegaranti så är detta så vitt känt inget stort problem för SACOs medlemsgrupper SACO finner det naturligt att frå­gan löses i enlighet med synpunkterna i kommittédirektivet.

3.    Ur samhällssynpunkt är det viktigt att ha kontinuerlig och god informa­tion om sjukfrånvarons omfattning och utveckling - detta förutsätter att arbetsgivarna i ett system med arbetsgivarperiod åläggs skyldighet att rapportera sjukfrånvaron till försäkringskassan. Konsekvenserna med hänsyn till försäkringskassornas nya basdatasystem FAS 90 kan vi inte bedöma men förutsätter att frågan blir uppmärksammad. SACO ser det som ytterst viktigt att den enskildes integritet beaktas när det gäller frågor som rör läkarintyg m.m. Sådan information kan enligt vår bedömning en­dast hanteras av försäkringskassan. Den s.k. personaladministrativa tyst­nadsplikt som sekretesslagen anger, anser SACO inte vara tillräcklig i detta fall.

Övriga synpunkter

SACO har noterat att ett ytterligare skäl för att införa arbetsgivarperiod skulle vara att man därigenom frigör avsevärda resurser hos försäkringskas­sorna för att fortsätta det redan påbörjade arbetet med tidig rehabilitering. SACO menar att dessa för kassorna delvis nya arbetsuppgifter, förutom ut­bildningsinsatser, också kräver omfattande tillskott av medicinsk och bete­endevetenskaplig expertis.

SVERIGES AKADEMIKERS CENTRALORGANISATION

Kerstin Hildingsson


148


 


Yttrande av SAF                                                                        Prop.

1991-03-21 AEckerhall                                                   1990/91 181


Synpunkter till kommittén för prövning av vissa frågor beträffande arbetsgivarperiod

SAF anser det angeläget att sjukförsäkringen läggs om så att varje sjukfall börjar med en arbetsgivarperiod under två eller flera veckor. I och för sig borde statsmakterna redan ha tagit ett helhetsgrepp med arbetsgivarperiod och en fullständig samordning av arbetsskadeförsäkringen fillsammans med de nyligen aviserade förslagen om en effektivare rehabilitering av sjuk­skrivna och förtidspensionerade. Det är emellertid viktigt att en arbetsgivar­period inte försenas ytterligare.

SAF utgår nu från att riksdagens beslut den 14 december 1990 ligger fast med följd att arbetsgivarperiod införs den 1 januari 1992. Nedanstående syn­punkter knyter därför endast an fill de utredningsuppgifter som kommittén har fått. SAF utgår också från att förändringen till arbetsgivarperiod kom­mer att genomföras kostnadsneutralt, dvs. på det sätt som socialdemokra­terna och folkpartiet kom överens om i april 1990.

I Rättvisefrågan

I motiven till en lagstiftning måste framhållas, att det är angeläget bl.a. av rättviseskäl att alla arbetstagare och försäkrade hamnar på en lika ersätt­ningsnivå. Statsmakterna bör skriva in en uttrycklig förväntan att arbets­marknadens parter visar följsamhet. Det bör fömtsättas att eventuella sjuk­lönekollektivavtal som föreskriver högre ersättning än vad statsmakterna ut­går ifrån omförhandlas.

Statsmakterna bör också markera att man noggrant kommer att följa frå­gan om lika och rättvis ersättningsnivå för alla. Av kommittébetänkande, proposition och utskottsbetänkande bör framgå att erforderliga åtgärder kommer att vidtas om det skulle visa sig att någon eller några av arbetsmark­nadens parter inte skulle följa de intentioner som har meddelats av statsmak­terna.

Med sådana skrivningar och uttalanden borde förutsättningarna vara goda för att sjuklöneavtalen skall hålla sig inom de ramar som statsmakterna an­ger. Om någon arbetsmarknadspart ändå skulle försöka genomdriva icke önskvärda avtal bör statsmakterna kunna vidta korrigerande åtgärder.

Lagtexten skulle, med anknytning fill bestämmelserna i AFL efter den 1 mars, kunna utformas på följande sätt:

Arbetstagare har rätt till ersättning av arbetsgivare för inkomstbortfall vid sjukdom (sjuklön).

Sjuklönen utgår under de första tre sjukdagarna i varje sjukperiod x % och fr.o.m. den fjärde sjukdagen y % av den lön som arbetstagaren skulle ha fått från arbetsgivaren om han hade fullgjort sina arbetsuppgifter.

De första dagarna bör emellertid vara karensdagar och därefter kan ersätt­ningsnivån vara lika under hela perioden.


Bilaga 5


149


 


2 Sjuklönegaranti                                                           Prop.

Sedan flera år finns ett system för hur eventuella tvistefrågor om sjuklön 1990/91:181 skall lösas. Detta system är väl beprövat och kan användas även om sjuklö- Bilaga 5 nen blir större än vad den är för närvarande. I normalfallet blir det den an­ställdes uppgift att han har varit sjuk som gäller. Denna uppgift kompletteras senast på åttonde dagen med ett yttrande från läkare. Om det finns skäl bör läkarintyg kunna krävas tidigare. Skulle parterna i något fall inte vara eniga beträffande arbetsgivarens skyldighet att betala sjuklön kan nuvarande sys­tem med förhandlingar och slutligt avgörande av arbetsdomstolen användas.

I Norge har man löst frågan genom att tillsätta en särskild nämnd med uppgift att avgöra tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Endast ett 50-tal ärenden per år anmäls för prövning till denna nämnd. Den svenska förhandlingsordningen är ändamålsenlig och behöver inte kompletteras med någon särskild nämnd.

Om arbetsgivaren går i konkurs och på grund av det inte kan betala sjuk­lön kan den anställde i stället få sin sjuklön enligt nu gällande regler för löne­garantin. Det finns således ingen anledning att försöka finna någon ny lös­ning för denna situation.

3 Uppgiftslämnandet

Endast cirka ett av tio sjukfall varar längre än 14 dagar. Försäkringskassan blir således befriad från handläggningen av uppemot 10 miljoner sjukfall per år. I de längre sjukfallen kan de försäkrade vända sig till försäkringskassan för att få fortsatt ersättning. Det blir i det sammanhanget naturligt att den försäkrade, på samma sätt som nu sker, lämnar nödvändiga uppgifter om sjukfallet till försäkringskassan. Sådana uppgifter bör inkludera uppgift för inkomst, vilken sedan kan läggas till grund för beräkningen av sjukersätt­ningen från försäkringskassan. Om detta sker kan nuvarande förhandsregi­strering av SGI slopas. Om osäkerhet skulle föreligga beträffande inkomsten finns det alltid möjlighet för försäkringskassan att få information från arbets­givaren.

Om det för t.ex. rehabiliteringsändamål skulle anses erforderligt med yt­terligare uppgifter om de försäkrades sjukdomar finns det möjlighet att låta läkare och tandläkare skicka en kopia av det utfärdade intyget till försäk­ringskassan. Läkarintyg bör innehålla uppgift om sjukdom och helst även sjukdomsorsaker. Intygen kan tas emot och sorteras centralt.

Från socialdepartementet har tidigare diskuterats förslag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla samtliga inträffade sjukfall. En sådan ordning måste anses medföra "mera våld än nöden kräver". Korta förkylningsfall o.d. på en eller ett fåtal dagar har som regel knappast någon betydelse för det rehabiliteringsarbete som försäkringskassan skall medverka i.

Om man vill skaffa sig kännedom om det allmänna sjukdomsförhållandet i landet finns det möjhghet att genom t.ex. urvalsundersökningar regelbun­det få kunskap om detta.


150


 


Yttrande av TCO                                                                            Prop

1991-03-19                                                                                    1990/91:181

Bilaga 5 Arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen

TCO anser att frågan om införande av en arbetsgivarperiod inom sjukför­säkringen har hanterats på ett undermåligt sätt. Den ekonomiska tryggheten vid sjukdom är uppbyggd på en i botten lagstadgad rätfighet finansierad via arbetsgivaravgiften, dvs. intjänade lönemedel och utgår så gott som uteslu­tande till löntagarkollektivet. Denna solidariskt finansierade lagfästa rätt till ekonomisk trygghet vid sjukdom har därutöver kompletterats med en kol-lekfivavtalsreglerad avtalsersättning. Trots detta har parterna på arbets­marknaden inte beretts möjlighet att delta i utredningsprocessen.

Härfill kommer att förslaget forcerats fram på felaktiga grunder av vad avser såväl omfattningen och förläggningen av sjukfrånvaron som kunska­pen om vilka grupper som drabbas av utslagningen i arbetslivet.

Förslaget om införandet av lagfäst sjuklön för de första 14 dagarna av en sjukperiod uttalades i regeringsförklaringen den 7 mars 1990. Den 28 juni 1990 remitterades ett förslag fill lagrådet. Detta förslag fick mycket stark kri-fik av lagrådet i september 1990. Lagrådet påpekade bl.a. att det var en brist att förslaget inte remissbehandlats i sedvanlig ordning utan bygger på en skiss i ett av dåvarande sjukpenningkommitté avgivet betänkande 1981. Ett förslag som då remissbehandlades och befanns ogenomförbart. Denna kritik ledde till att förslaget tillfälligt drogs tillbaka i december 1990, samfidigt som det från den 1 mars 1991 nu gällande försämrade sjukförsäkringsförslaget presenterades. En lagkonstruktion med tänkt kollektivavtalspåbyggnad, men man kränker den fria förhandlingsrätten eftersom nivån på det möjliga avtalet regleras i lagen. Trots kraftig krifik har under hösten/våren 1990/91 inga kontakter tagits med parterna förrän dessa med kort varsel kallas till en hearing den 15 mars 1991 varefter kommittén skall ha slutsammanträde den 20 mars och förslag avges 1991-03-22.

TCO har uppfattningen, som bl.a. framfördes i yttrandet över arbetsmil­jökommissionens betänkande att frågan om införande av en arbetsgivarpe­riod med sjuklön inte kan ses som en separat åtgärd. TCO anser att det krävs ett samlat grepp över en rad åtgärder för att främja arbetslinjen i svensk poli­tik. Hit hör stora delar av de förslag som arbetsmiljökommissionen utarbe­tat, arbetslivsfondens arbete, försäkringskassornas och andra samverkande myndigheters ökade engagemang och möjligheter i rehabiliteringsarbetet, FAS 90 samt en eventuell samordning mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen.

TCOs syn på arbetsgivarperiod

Även om utredningen inte haft till uppgift att pröva frågan om arbetsgivar­period som sådan framstår det som en nödvändighet att inledningsvis kort redovisa motiven för att TCO avvisat denna.

En arbetsgivarperiod angriper inte huvudproblemen inom sjukförsäk­
ringen, dvs. de långa sjukskrivningarna och utslagningen från arbetsmarkna­
den. Kostnaden för sjukfall längre än 14 dagar, dvs. längre sjukfall, kommer
    151


 


att ligga kvar inom sjukförsäkringssystemet liksom de 2 % av de försäkrade     Prop.

som uppbär merparten av sjukpenningkostnaden.                 1990/91:181

Regeringens tidigare aviserade förslag om ett införande av en arbetsgivar- Bilaga 5 period är ett avsteg från en allmän och generell sjukförsäkring där alla om­fattas av samma villkor och lag. Två grupper kommer att finnas, en som har arbetsgivarperiod och en som omfattas av den allmänna försäkringen. Den senare gruppen kommer att innehålla dem som har en svagare ställning på arbetsmarknaden, personer med sämre hälsokonstruktion, arbetslösa, tjänstlediga och studerande. Vi kommer att ha ett A- och ett B-lag samtidigt som hälsotillstånd, kön, barnantal, och civilstånd kommer att bli ett större urvalskriterium vid rekrytering. Denna grupp kommer vid lågkonjunktur att få det mycket svårt att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden. Vi kommer att få en frånvaroförsäkring för de som omfattas av det allmänna systemet. En frånvaroförsäkring vars materiella innehåll kommer att stå helt utanför samhällets insyn och kontroll.

Ett införande av arbetsgivarperiod kommer att kombineras med sänkt sjukförsäkringsavgift. Nuvarande solidariska finansiering av sjukförsäk­ringen via arbetsgivaravgifter innebär en omfördelning från hög- till lågin­komsttagare, från män till kvinnor, från friska till sjuka. En sänkning av ar­betsgivaravgiften innebär att höglöneföretag/branscher, vilka så gott som uteslutande redan i dagsläget har mycket låg frånvaro, får en kraftig reduce­ring av arbetsgivaravgiften, men en mycket ringa kostnad för arbetsgivarpe­rioden. Medan däremot personalintensiva låglöneföretag/branscher med hög och ibland opåverkbar frånvaro får en kostnad för arbetsgivarperiod som överstiger den minskade arbetsgivaravgiften.

Samfidigt som intäkterna till sjukförsäkringssystemet minskar kommer som tidigare nämnts de 2 % av de försäkrade som uppbär 50 % av sjukför­säkringskostnaderna att vara kvar i det allmänna systemet. Genom det mins­kade inkomstunderlaget för det allmänna systemet kan det på sikt bli omöj-hgt att behålla nuvarande nivåer eller regler för sjukpenning inom det all­männa systemet.

Lika behandling av olika grupper

En sjuklön vid införande av en arbetsgivarperiod är en del av anställnings­villkoren som måste omfattas av den fria och okränkbara förhandlingsrätten. Redan förändringarna från den 1 mars 1991 är ett indirekt kollektivavtalsför­bud. Frågan om arbetsgivarperiod och sjuklön ställer därför frågan om kol­lektivavtalsförbud på sin spets.

TCO vill därför erinra om att denna fråga riksdagsbehandlades redan 1982 varvid dåvarande statsråd motiverade sitt ställningstagande att inte kränka den fria förhandlingsrätten på följande sätt:

"/ samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet och med statsrådet
Johansson vill jag i den frågan anföra följande. Under sjukpenningskom­
mitténs arbete utreddes och diskuterades i vad mån man kunde och borde
söka säkerställa likabehandling av alla arbetstagargrupper genom lagstift­
ning, närmast genom aU i lag ogiltigförklara avtal om kompensation för den
ökade självrisken i sjukförsäkringen. Kommittén fann att det var rättsligt
152


 


möjligt alt genomföra en sådan lagstiftning men avrådde av flera skäl. Ett     Prop. av dem var osäkerheten om hur effektiv en sådan lagstiftning skulle bli. Ett     1990/91:181 annat, det främsta, var att en lagstiftning av denna innebörd skulle innebära     Bilaga 5 ett ingrepp i den hävdvunna förhandlings- och avtalsfriheten på arbets­marknaden.

Två principer står här emot varandra. Den ena är att alla bör behandlas lika ifråga om grundläggande trygghetsförmåner. Den andra är att arbets­marknadens parter skall vara fria att förhandla och träffa avtal om löner och andra slag av ersättningar till arbetstagarna. Enligt min mening bör inte intresset av an säkerställa den första av dessa principer få leda till att man gör avkall på den andra."

TCO anser att den ekonomiska tryggheten vid sjukdom skall finansieras soli­dariskt och bygga på inkomstbortfallsprincipen. Den största garantin för att alla kommer att behandlas lika erhålls inom ett system som bygger på en allmän och generell försäkring som omfattar alla på lika villkor. Härutöver kan parterna - om skyddet inom det allmänna systemet inte blir tillräckligt -i mån av förhandlingsutrymme teckna kompletterande avtalsskydd. Dvs. möjligheterna att åstadkomma lika villkor är störst inom en solidariskt finan­sierad allmän försäkring som bygger på inkomstbortfallsprincipen eftersom behoven av kompletterande avtalslösningar då blir begränsade. De komplet­terande avtalslösningarna är en del av anställningsvillkoren och måste om­fattas av den fria förhandlingsrätten.

Sjuklönegaranti

I händelse av ett införande av en arbetsgivarperiod med sjuklön vilket avvi­sas av TCO måste en sjuklönegaranti lagregleras. Tvist om rätt fill sjuklön måste enligt TCO prövas gentemot den lagsfiftning och praxis som finns i sjukförsäkringen vad avser sjukdomsbegreppet och arbetsförmågans ned­sättning i förhållande till det arbete som den enskilde har. Tvist om en even­tuell sjuklöns storlek måste däremot betraktas som en lönetvist och prövas enligt gängse arbetsrättsliga regler, dvs. om enighet inte nås genom en slutlig prövning i arbetsdomstolen.

I avvaktan på en tvists avgörande måste enligt TCOs uppfattning försäk­ringskassan ges tolkningsrätt av rätten till sjuklön enligt AFLs grunder. I och med att försäkringskassan gör bedömningen att den enskilde är berättigad till sjuklön måste kassan också tills vidare ta över ersättningsansvaret gent­emot den enskilde. Den enskilde skall inte stå utan ersättning under tiden tvisten löses. Vid avgörande av tvisten bör det sedan åläggas försäkringskas­san att återkräva den av kassan förskotterade ersättningen för arbetsgivarens räkning. I händelse att försäkringskassans tolkning varit fel när man åtog sig driva tvisten, bör utgiven ersättning avskrivas, såvida tolkningen inte skett på ett av arbetstagaren avsiktligt felaktigt eller bedrägligt avgivet underlag.

Information om sjuktalsutvecklingen

TCO anser det som mycket angeläget att det finns en heltäckande offentlig

statistik över sjukfrånvaron och sjuktals/ohälsoutvecklingen.                            ,._,


 


Ett oaveftergivligt krav vid ett eventuellt införande av arbetsgivarperiod     Prop. och sjuklön är därför att samtlig sjukfrånvaro inrapporteras till försäkrings-     1990/91:181 kassan. Här torde lärdom kunna tas av Norge, som saknar heltäckande sjuk-     Bilaga 5 frånvarostatistik, vilket är ett stort handikapp vid framtagning av såväl forsk­nings- som beslutsunderlag till riksdag och departement som underlag för beslut regionalt och lokalt inom den offentliga och privata sektorn.

Sammanfattning

TCO avvisar alla ingrepp i den fria förhandlingsrätten. TCO är mycket kri­tisk till det sätt på vilket aviserat förslag om arbetsgivarperiod och sjuklön arbetats fram. TCO redovisar att den bästa grunden för en ekonomisk lika­behandling av samtliga sjukpenningberättigade vid sjukdom är ett bibehål­lande av en solidariskt finansierad allmän och generell sjukpenningförsäk­ring som bygger på inkomstbortfallsprincipen. TCO avvisar ett eventuellt förslag om en arbetsgivarperiod, men framför i händelse av fullföljande av regeringens uttalande om en sådan period ett krav om lagfäst lönegaranti, tolkningsrätt av rätten till sjuklön av försäkringskassan enligt AFLs grunder samt regler för återbetalning av förskotterad ersättning. Slutligen anser TCO, att det för samhällets möjlighet att följa sjuktals- och ohälsoutveck­lingen måste vid införandet av en arbetsgivarperiod och sjuklön samtlig sjuk­frånvaro inrapporteras till försäkringskassan.

TJÄNSTEMÄNNENS CENTRALORGANISATION (TCO)

Jaan Kolk                             Gunn Franzén Ljung


154


 


Innehållsförteckning                                      Prop. 1990/91:

Propositionen................................................................ ......... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ..........................           1

Propositionens lagförslag.............................................. ......... 4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 april 1991 ..   27

1          Inledning ................................................................         27

2          Nuvarande sjukpenningregler............................... ......... 31

3          Avtalsbaserad ersättning vid sjukdom.................... ....... 33

4          Nytt system för ersättning vid korta sjukfall m.m....         36

 

4.1      Sjuklöneperiod.................................................         36

4.2      Personkretsen..................................................         38

4.3      Kvalifikafionsregler...........................................         41

4.4      Sjuklönens storlek m.m....................................         42

4.5      Sjukanmälan och försäkran .............................         45

4.6      Läkarintyg........................................................         46

4.7      Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten för arbetsgivare ..      48

4.8      Tystnadsplikt....................................................         50

4.9      Särregler med hänsyn till arbetstagare med särskilt omfat­tande sjukfrånvaro                51

4.10   Ersättning från försäkringskassan vid tvist om sjuklön ..       53

4.11   Försäkringsmöjlighet för små företag............... ....... 57

4.12   Bestämmelser om rättegången m.m................         59

 

5          Den lagtekniska lösningen. Följdändringar.............         62

6          Ikraftträdande och kostnader.................................         64

 

6.1      Ikraftträdande.................................................. ....... 64

6.2      Ändring av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen               65

6.3      Anslagsfrågor...................................................         65

 

7          Upprättade lagförslag.............................................         66

8          Specialmotivering.................................................... ....... 67

 

8.1      Förslaget till lag om sjuklön..............................         67

8.2      Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring                 88

8.3      Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbets­skadeförsäkring (LAF)                                                                                     91

8.4      Förslaget fill lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP)                                                                               92

8.5      Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:225) om ersätt­ning till smittbärare                92

8.6      Förslaget fill lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersätt­ning och ledighet för närstäendevård .............................................. ....... 93

8.7      Förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om social­avgifter                       93

8.8      Förslaget till lag om  ändring i  kommunalskattelagen (1928:370)                       94

8.9      Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:327) om skatte­avdrag från sjukpenning m.m                                                                                  95

8.10   Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen (1973:249)  95


155


 


9          Hemställan................................................. 95     Prop. 1990/91:

10       Beslut.......................................................       95

Bilagor............................................................       96

Bilaga 1 Sjukpenningkommitténs skiss fill utformning av ett sjuk­
lönesystem ..........................................
      96

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över sjukpenning­
kommitténs betänkande (SOU 1981:22) Sjukersättnings­
frågor .................................................
      99

Bilaga 3   Förslaget till lag om sjuklön i lagrådsremissen              108

Bilaga 4  Lagrådets yttrande...............................     113

Bilaga 5  Betänkande av sjuklönekommittén (SOU 1991:35)         125

gotab  98460, Slockholm 1991                                                                                                                    . r--