Prop.
1990/91:157
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Föredragande vid regeringssammanträdet har varit statsrådet Johans-
son.
Stockholm den 21 mars 1991
På regeringens vägnar
Odd Engström
Bengt K.Å. Johansson
I propositionen föreslås att kommunerna skall ges rätt att ta ut en avgift av
den som söker dispens från en del trafikföreskrifter. Avgiften skall högst
motsvara kommunens genomsnittliga kostnader i den aktuella sortens
ärenden.
De nya reglerna, som skall tas in i lagen (1978:234) om trafiknämnd,
avses träda i kraft den 1 juli 1991.
Som ett led i en försökverksamhet har denna proposition utformats
på ett nytt sätt. Den nya utformningen syftar till att vinna erfarenhe-
ter för en eventuell övergång till en ändamålsenligare utformning av
regeringens förslag m. m. till riksdagen.
Det regeringen vill att riksdagen skall ta ställning till redovisas i
propositionen under rubriken Ärendet till riksdagen, som alltså mot-
svarar den tidigare rubriken Hemställan.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 157
Kommunstyrelsen i Stockholms kommun hemställde år 1979 hos regering-
en om förslag till lagstiftning for att ge kommuner möjlighet att ta ut
avgifter i samband med prövning av ansökningar om dispens från före-
skrifter i vägtrafikkungörelsen (1972:603, ändrad senast 1990:1211) eller
terrängtrafikkungörelsen (1972:594, ändrad senast 1990:1203).
Trafiknämnden i Stockholms kommun anhöll därpå år 1984 att civilde-
partementet hos stat-kommunberedningen (C 1983:02) skulle anhängiggö-
ra frågan om kommunala avgiftsuttag för dispensbeslut inom trafiknämn-
demas kompetensområde.
Stat-kommunberedningen behandlade frågan om avgifter för trafik-
nämndernas verksamhet i delbetänkandet (Ds C 1984:6) Avgifter inom
kommunal verksamhet. Beredningen fann att starka skäl talade för en rätt
för kommunerna att ta ut avgifter på området.
Betänkandet har remissbehandlats. Den enda av remissinstanserna som
uttalade sig i frågan delade beredningens uppfattning.
Betänkandet och remissyttrandena har lämnats över till kommunal-
lagsgruppen (C 1986:A). Men gruppen har i sina betänkanden (Ds C
1987:5 och 1988: 52) inte tagit upp frågan.
Frågan om särskilda avgifter för s. k. dispensfordon har också behand-
lats i ett annat sammanhang. I departementspromemorian (Ds K 1987:11)
Den tunga vägtrafikens kostnader berörs sålunda behovet av sådana avgif-
ter. Det föreslås där att frågan tas upp till särskild prövning mot bakgrund
av dispensfordonens särskilt deformerande påverkan på vägar och broar.
Promemorian har behandlats i propositionen 1987/88:50 om trafikpoliti-
ken inför 1990-talet (TU20, rskr. 297). I propositionen anförs att kostna-
der för vägslitage måste beaktas vid utformningen av kilometerskatten för
tunga fordon (s. 193, 402).
Inom civildepartementet har i samråd med justitie- och kommunika-
tionsdepartementen utarbetats promemorian den 23 oktober 1989 Avgif-
ter för kommunala dispensbeslut enligt trafiklagstiftningen. Den finns
fogad till propositionen som bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna återfinns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren har gjorts
inom civildepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr
RS 1185/85, 768/87, 91/88).
Regeringen beslutade den 28 februari 1991 att inhämta lagrådets yttran-
de över ett förslag till en lag om ändring i lagen (1957:259) om rätt för
kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. Det
till lagrådet remitterade lagförslaget redovisas i bilaga 3.
Lagrådet har den 15 mars 1991 yttrat sig över förslaget. Lagrådets
yttrande framgår av bilaga 4.
I det förslag som nu läggs fram har regeringen beaktat vad lagrådet har
anfört. Därutöver har i propositionen förslaget i lagrådsremissen ändrats
vad gäller överklaganden.
Prop. 1990/91:157
Lokala trafikföreskrifter — liksom beslut om undantag från sådana före-
skrifter — kan i viss utsträckning meddelas av kommuner. Det sker med
stöd av 147 respektive 159 § vägtrafikkungörelsen eller 58 respektive 67 §
terrängtrafikkungörelsen.
Kommunerna får t. ex. meddela lokala trafikföreskrifter om att motor-
drivna fordon med viss bruttovikt eller med viss bredd eller längd på
fordon får föras fram på vägar som inte är enskilda (147 § vägtrafikkungö-
relsen).
Kommunerna får i vissa fall även medge undantag från bl. a. grundfö-
reskriftema i 106 eller 107 § vägtrafikkungörelsen om högsta tillåtna vikt
och bredd på fordon (159 §).
Sådana föreskrifter skall inom kommunen beslutas av en trafiknämnd
enligt lagen (1978:234) om trafiknämnd (ändrad senast 1986:1247).
Beslut om dispens fattas av en kommun när frågan gäller bara kommu-
nens område (159§ vägtrafikkungörelsen). Om fordonet skall trafikera
flera kommuner inom samma län, är det den statliga väghållningsmyndig-
heten, dvs. vägförvaltningen, som meddelar dispens (159 §). I de fall fordo-
net skall trafikera mer än ett län beslutar vägverket om undantag (159 §).
Polismyndigheten på orten får meddela lokala föreskrifter, om de hör
till kommunens ansvarsområde och om ett kommunalt beslut inte kan
avvaktas utan olägenhet. Polismyndigheten får i så fall också medge un-
dantag från sådana föreskrifter (147 § fjärde stycket respektive 159 § tredje
stycket vägtrafikkungörelsen).
Också länsstyrelserna och trafiksäkerhetsverket får medge undantag från
vägtrafikkungörelsen eller terrängtrafikkungörelsen. Länsstyrelsen får
t. ex. meddela undantag från föreskrifter enligt 147 § andra stycket vägtra-
fikkungörelsen om transport av farligt gods.
De olika statliga myndigheternas dispensbeslut är med ett par undantag
avgiftsbelagda enligt expeditionskungörelsen (1964:618, ändrad senast
1990:1250). Undantagen avser dispens från dels parkeringsföreskrifter,
dels tillfälliga belastningsföreskrifter för en viss väg på grund av t. ex.
tjällossning.
För dispensansökningar som prövas av trafiksäkerhetsverket betalas
avgifter enligt förordningen (1972:648) med taxa för trafiksäkerhetsverket
(ändrad senast 1991:38).
Prop. 1990/91:157
fl Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 157
Regeringens förslag: Kommunerna skall ges rätt att av sökandena ta
ut avgifter i sådana ärenden om undantag från föreskrifter om trafik
på väg eller i terräng som regeringen med stöd av 2 § lagen (1975:88)
med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter
och kommunikationer har bemyndigat dem att pröva.
Avgifterna skall få tas ut i förskott.
Prop. 1990/91: 157
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
har inget att erinra mot det.
Skälen för regeringens förslag: Dispensprövningar förorsakar kommu-
nerna inte obetydliga kostnader. Men det saknas författningsstöd för en
avgiftsbeläggning av dispensärenden som handläggs av en kommun.
Trafiknämnden i Stockholms kommun har till sin framställning i detta
ärende fogat en utredning som visar på de kostnader som är förenade med
dispensgivningen. Enligt denna utredning kan en hållfasthetsberäkning för
dispensansökan när det gäller bestämmelser om fordons maximivikt t. ex.
uppgå till 20000 kr med en genomsnittskostnad på 1000—1 500 kr per
ärende i 1983 års priser.
Under senare år har diskussionen om avgifternas roll i den kommunala
ekonomin varit livlig. Kommunerna finansierar för närvarande ca 19
procent av sin verksamhet med avgifter. För landstingens del är andelen ca
7 procent. Avgifter inom det sociala området samt olika kultur- och
fritidsaktiviteter täcker normalt endast en mindre del av kostnaderna.
Inom tekniska områden såsom vatten- och avloppsverksamhet, energipro-
duktion och renhållning eftersträvas däremot ofta full kostnadstäckning.
1 arbetet med att förnya och utveckla den offentliga verksamheten har de
ekonomiska frågorna en grundläggande betydelse, inte minst med hänsyn
till de nya krav som ställs på den offentliga sektorn. Det finns i dag en klar
strävan att ge avgifterna en större betydelse som finansieringskälla. För
detta talar bl. a. önskemålet att undvika skattehöjningar och att sträva
efter att varje verksamhet skall bära sina egna kostnader.
Kommunerna bör därför i likhet med t. ex. vägverket ges rätt att ta ut
avgifter av sökandena i ärenden angående undantag från sådana föreskrif-
ter om trafik på väg eller i terräng som kommunerna får pröva med stöd av
väg- eller terrängtrafikkungörelsema.
Kommunerna kan därigenom få en del av sina kostnader för dispens-
prövningen täckta.
På det statliga området har riksdagen godkänt nya riktlinjer för utform-
ningen av avgifter i enlighet med regeringens förslag i prop. 1989/90:138
om ansöknings- och expeditionsavgifter vid statliga myndigheter (FiU 38,
rskr.289). Riktlinjerna innebär bl. a. att principen om full kostnadstäck-
ning bör sättas som ekonomiskt mål, att avgifter för tillståndsärenden tas Prop. 1990/91: 157
ut i form av ansökningsavgifter i stället för expeditionsavgifter och att
gällande avgiftsfrihet för bl. a. staten och kommunerna slopas eller starkt
begränsas.
1 likhet med vad som avses gälla på det statliga området bör kommuner-
na få ta ut en avgift av sökanden när en ansökan görs i stället för vid
expediering av beslutet. Från kostnadssynpunkt saknar nämligen utgången
av prövningen betydelse. En ansökan som avslås drar i regel lika stora
handläggningskostnader som ett bifallsbeslut.
Regeringens förslag: Kommunerna skall bestämma avgifternas stor-
lek.
Grunderna för beräkning av avgifterna skall anges i en taxa som
beslutas av kommunfullmäktige.
Avgifterna får inte vara högre än kommunens genomsnittliga
kostnader i ärenden av det slag som avgiften gäller.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna stöder promemo-
rians förslag.
Trafiksäkerhetsverket är emellertid tveksamt till att varje kommun får
fastställa avgiftens storlek. Verket anser att avgifternas storlek bör bestäm-
mas av regeringen för att uppnå likformighet med statliga myndigheters
dispensprövningsavgifter.
Flera remissinstanser, däribland trafiksäkerhetsverket, riksrevisionsver-
ket, Stockholms kommun och Svenska kommunförbundet, anser att en
samordning bör göras av avgiftsbeloppens storlek i fråga om avgifter som
tas ut av statliga myndigheterna och de som tas ut av kommunerna.
Rikspolisstyrelsen, vägverket, Stockholms kommun och Svenska kom-
munförbundet anser att dispensavgiftens storlek bör anpassas efter det
bötesbelopp som gäller för överträdelse av den bestämmelse i vägtrafik-
kungörelsen som dispens kan lämnas för, eftersom det ini3 kan uteslutas
att den situationen uppstår att den mindre nogräknade avstår från möjlig-
heten att söka dispens och i stället medvetet kalkylerar med riskerna för
böter. Några remissinstanser anser med hänsyn till skillnaden i arbetsin-
sats mellan olika typer av ärenden att olika avgifter bör tas ut för enkla
respektive komplicerade fall. Rikspolisstyrelsen anser vidare att statliga
myndigheter bör undantas från skyldigheten att betala avgift till kommu-
nerna.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om vem som skall
bestämma avgifterna för ett ärende om dispens, finns det två alternativ.
Det ena alternativet är att regeringen bemyndigas att meddela föreskrif-
ter om avgifternas storlek. Det andra är att kommunerna själva får be-
stämma avgifternas storlek. 5
Ett skäl för det första alternativet är att man därigenom skulle kunna Prop. 1990/91: 157
säkerställa att avgifterna anpassas till vad som gäller i fråga om motsvaran-
de statliga avgifter.
Som förut har redovisats har riksdagen godkänt nya riktlinjer för det
statliga avgiftsområdet. Dessa innebär bl. a. att principen om full kost-
nadstäckning sätts som ekonomiskt mål. Till grund för avgiftssättningen
skall det finnas schabloner baserade på en genomsnittlig handläggningstid
för olika ärendetyper. Dessa schabloner bör sedan bilda underlag för
saktaxor, dvs. en fast taxa för varje ärendetyp.
Kommunallagen (1977:179, ändrad senast 1990:787) innehåller inga
särskilda regler om avgifter. I rättspraxis har dock den s. k. självkostnads-
principen utbildats. Den innebär att kommunerna inte får ta ut en högre
avgift än som motsvarar kommunens egna kostnader för den prestation
som avgiften avser.
Regeringen har nyligen i prop. 1990/91:117 om en ny kommunallag
gjort bedömningen att självkostnadsprincipen inte bör skrivas in i den nya
lagen eftersom principens närmare innebörd och gränser övervägs av en
särskild utredare (C 1990:09).
Den genomsnittliga handläggningskostnaden hos en kommun i ett dis-
pensärende torde rimligtvis inte bli högre än motsvarande kostnad hos en
statlig myndighet. Det finns därför enligt regeringens mening inte anled-
ning att befara att de kommunala avgifterna kommer att skilja sig i någon
avsevärd utsträckning från motsvarande statliga avgifter, när det nya
statliga avgiftssystemet är i kraft.
Med hänsyn till dessa omständigheter samt till den kommunala självsty-
relsens princip anser regeringen att kommunerna själva bör få bestämma
avgifternas storlek, liksom också i vilken utsträckning avgifter skall tas ut.
Några remissinstanser framhåller att dispensavgifterna bör bestämmas
med hänsyn till de bötesbelopp som gäller för överträdelser av den trafik-
föreskrift som dispensen avser. Enligt vår bedömning får man utgå från att
kommunerna inom ramen för den genomsnittliga kostnaden även beaktar
sådana faktorer vid bestämmande av avgifternas storlek.
I likhet med vad som är avsett att gälla på det statliga avgiftsområdet,
anser vi att staten eller kommunerna inte bör vara befriade från avgifts-
skyldighet.
Regeringens förslag: En kommuns beslut om avgift i ett dispens-
ärende skall kunna överklagas hos kammarrätten.
Promemorians förslag: Avviker från regeringens förslag. Bedömningen i
promemorian var att avgiftsbeslutet fick anses som en del av beslutet i
dispensärendet och att det därför inte behövdes någon särskild föreskrift
om överklagande av en trafiknämnds beslut om avgifter.
Remissinstanserna: Göteborgs kommun, som är den enda remissinstans
som har tagit ställning i denna fråga, avstyrker förslaget i promemorian.
Kommunen anser bl. a. att det är tveksamt om trafiknämndens beslut att
ta ut avgifter i ett dispensärende kan anses utgöra ett led i själva dispens-
prövningen. Enligt kommunen kommer trafiknämnden i avgiftsfrågan att
tillämpa helt andra föreskrifter än de som har med trafiken att skaffa,
nämligen av kommunfullmäktige antagna grunder för avgiftsuttaget. Tra-
fiknämndens beslut om avgiftsuttag i det enskilda fallet bör därför enligt
kommunen överklagas genom kommunalbesvär och inte genom förvalt-
ningsbesvär.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen finner för sin del att en
trafiknämnds beslut om att ta ut avgift i ett ärende om undantag från
föreskrifter om trafik på väg eller i terräng inte kan anses utgöra ett led i
dispensprövningen. Kommunens beslut om avgift kan således inte anses
vara omfattade av reglerna om överklagande i 4§ lagen om trafiknämnd.
Därför bör en uttrycklig regel ges om att en kommuns beslut om avgift i
ett dispensärende får överklagas.
Med hänsyn till avgiftsbeslutets art bör det ske genom förvaltnings-
besvär. Eftersom beslutet rör en avgift som en enskild skall betala, bör
beslutet få överklagas hos domstol, lämpligen — på samma sätt som i
kommunalbesvärsmål — hos kammarrätten. För att underlätta en prejudi-
katbildning läggs här — till skillnad mot vad som föreslogs i lagrådsremis-
sen — inte fram något förslag om fullföljdsförbud från kammarrätt.
Inte heller föreslår regeringen nu att länsstyrelsen skall fungera som en
instans mellan kommunen och kammarrätten.
Kommunfullmäktiges beslut om grunderna för beräkning av dispensav-
gifterna bör — i likhet med vad som i allmänhet gäller för fullmäktiges
beslut — få överklagas genom kommunalbesvär. Det behövs ingen särskild
regel om det.
Regeringens förslag: Rätten för kommunerna att ta ut en avgift i
ärenden om undantag från vissa regler i vägtrafikkungörelsen och
terrängtrafikkungörelsen skall regleras i lagen om trafiknämnd.
Prop. 1990/91:157
Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att reglerna skulle tas in
i lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtel-
ser å allmän plats, m. m.
Remissinstanserna: Endast en remissinstans har yttrat sig över prome-
morians förslag om författningsteknisk lösning, nämligen kammarrätten i
Sundsvall. Kammarrätten anser att en placering av en bestämmelse i lagen
om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats
inte är lämplig, eftersom något egentligt samband mellan de avgifter som
avses i den lagen och de aktuella avgifterna inte föreligger.
Lagrådet: Lagrådets förslag överensstämmer med regeringens.
Skälen för regeringens förslag: Lagrådet har framhållit att den inledande
bestämmelsen i lagen om trafiknämnd är grunden för trafiknämndernas
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 157
behörighet att pröva just de ärenden som enligt förslaget skall kunna Prop. 1990/91: 157
avgiftsbeläggas. Enligt lagrådet hör regler om att avgifter for prövningen
får tas ut naturligt samman med den bestämmelsen.
Regeringen kan instämma i lagrådets uppfattning.
Regeringens bedömning: Förslaget att en kommuns beslut om avgift
skall få överklagas bör kunna genomföras inom ramen för befintliga
resurser.
Promemorians förslag: Promemorian innehåller inte några synpunkter
på kostnaderna.
Remissinstanserna har inte berört kostnadsfrågan.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag innebär att kam-
marrätterna får en ny ärendegrupp.
Eftersom avgifterna skall tas ut enligt en taxa som kommunfullmäktige
har beslutat, saknas det anledning att befara att avgiftsbesluten kommer
att överklagas i någon större omfattning. Under alla omständigheter kom-
mer ärendena att vara enkla att avgöra. Den nya uppgiften bör därför
kunna handhas inom ramen för befintliga resurser hos varje enskild kam-
marrätt och hos regeringsrätten.
I enlighet med vad som nu har anförts har inom civildepartementet upp-
rättats förslag till
lag om ändring i lagen (1978:234) om trafiknämnd.
Regeringen föreslår
att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1978:234)
om trafiknämnd.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:234) om trafiknämnd
dels att nuvarande 4§ skall betecknas 6§,
dels att det i lagen skall inforas två nya paragrafer, 4 och 5 §§, av följande
lydelse,
dels att den nya 6§ skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91: 157
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 4 § I sådana ärenden om undan- 5 § Grunderna för beräkningen En avgift får inte vara högre än Avgifterna får tas ut i förskott. |
4 § 6 §
En trafiknämnds beslut enligt 1 § får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos trafiksäkerhetsverket. Verkets
beslut i ärendet får inte överklagas.
Vägverket och polismyndigheterna får överklaga trafiknämndens eller
länsstyrelsens beslut enligt 1 §.
Regeringen får föreskriva om inskränkningar i rätten att överklaga be-
|
slut enligt 1 §. |
En trafiknämnds beslut enligt 4 § |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och gäller ärenden där ansökan
har gjorts efter ikraftträdandet.
Bilagal Prop. 1990/91:157
CIVILDEPARTEMENTET
Rättsenheten
PROMEMORIA
1989-10-23 Dnr RS 1185/85,
768/87,
91/88
I denna promemoria föreslås att kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för
beslut om undantag från vissa regler i vägtrafikkungörelsen (1972:603)
och terrängtrafikkungörelsen (1972:594). En bestämmelse härom föreslås
1 lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtel-
ser å allmän plats, m. m.
Promemorian har utarbetats inom civildepartementet i samråd med
justitie- och kommunikationsdepartementen.
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1957:259) om rätt för kommun att
uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. skall införas en ny
paragraf, 3 §, av följande lydelse.
3 § Kommuner får ta ut avgifter från sökandena i sådana ärenden om
undantag från föreskrifter om trafik på väg eller i terräng som
regeringen har bemyndigat kommunerna att pröva.
Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kom-
munens genomsnittliga kostnad för åtgärderna.
Grunderna för beräkning av avgifterna skall anges i en taxa som
beslutas av kommunfullmäktige.
Avgifterna tas ut av sökandena och får tas ut i förskott.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Den 28 november 1979 hemställde kommunstyrelsen i Stockholm hos
regeringen om förslag till lagstiftning för att ge även kommuner möjlighet
att ta ut avgifter i samband med prövning av ansökningar om dispens från
bestämmelserna i vägtrafikkungörelsen, terrängtrafikkungörelsen och från
lokala trafikföreskrifter.
10
I en skrivelse den 1 februari 1984 anhöll trafiknämnden i Stockholms Prop. 1990/91: 157
kommun att civildepartementet hos stat-kommunberedningen (C
1983:02) skulle anhängiggöra frågan om kommunala avgiftsuttag för dis-
pensbeslut inom trafiknämndernas kompetensområde. Stat-kommunbe-
redningen behandlade frågan om avgifter för trafiknämndernas verksam-
het i delbetänkandet (Ds C 1984:6) Avgifter inom kommunal verksamhet.
Beredningen fann att starka skäl talade för en rätt för kommunerna att ta
ut avgifter på området.
Betänkandet har remissbehandlats. Den enda av remissinstanserna som
uttalade sig i frågan, nämligen länsstyrelsen i Jämtlands län, delade bered-
ningens uppfattning.
Betänkandet och remissyttrandena häröver har lämnats över till kom-
munallagsgruppen (C 1986:A). Gruppen har i sina betänkanden (Ds C
1987:5; Ds 1988: 52 och 53) dock inte särskilt tagit upp frågan om avgifter
för trafiknämndernas verksamhet.
Under ärendets fortsatta beredning i civildepartementet har synpunkter
under hand inhämtats från vägverket. Verket har därvid bl. a. betonat att
det är av vikt att de avgifter som skall tas ut av statliga och kommunala
organ inte skiljer sig alltför mycket i storlek.
Väg- och terrängtrafikföreskrifter liksom undantag från sådana föreskrifter
meddelas i viss utsträckning av kommuner. Det sker med stöd av 147
respektive 159 § vägtrafikkungörelsen (1972:603, ändrad senast
1989:670, VTK) eller 58 respektive 67 § terrängtrafikkungörelsen
(1972: 594, ändrad senast 1988:458, TTK). Det rör sig inte bara om lokala
föreskrifter, utan också om allmänna trafikbestämmelser.
Om regeringen har bemyndigat kommunen att meddela föreskrifter om
trafik på väg eller i terräng, skall denna uppgift inom kommunen has om
hand av en trafiknämnd enligt lagen (1978:234) om trafiknämnd (ändrad
senast 1986:1247).
Polismyndigheten får enligt VTK och TTK meddela lokala föreskrifter
och undantag från sådana föreskrifter, om de hör till kommunens ansvars-
område och om ett kommunalt beslut inte kan avvaktas utan olägenhet.
Också andra statliga myndigheter — länsstyrelsen, väghållningsmyndighe-
ten, trafiksäkerhetsverket (TSV) och vägverket — får medge undantag från
bestämmelserna i VTK och TTK. I vilken omfattning myndigheterna har
”dispensbemyndigande” framgår av respektive författning. När det gäller
beslut om dispens som rör fordons vikt eller storlek beslutar kommunen
när frågan endast gäller kommunens område. Om beslutet rör flera kom-
muner inom samma län är det den statliga väghållningsmyndigheten, dvs.
vägförvaltningen, som får besluta. I det fall dispensbeslutet rör mer än ett
län är det vägverket som beslutar.
De statliga myndigheternas dispensbeslut är med ett par undantag av-
giftsbelagda enligt expeditionskungörelsen (1964:618, ändrad senast
1989:563). Undantagen avser dispens från dels parkeringsföreskrifter, dels
11
tillfälliga belastningsforeskrifter för en viss väg på grund av t. ex. tjälloss- Prop. 1990/91: 157
ning.
För dispensansökningar som prövas av TSV utgår avgifter enligt förord-
ningen (1972:648, ändrad senast 1988:1178) med taxa för trafiksäker-
hetsverket. Dispensavgiften enligt expeditionskungörelsen är för närva-
rande 100 kr.
Det finns inte något författningsstöd för en motsvarande avgiftsbelägg-
ning av dispensbeslut som fattas av en kommun.
Stockholms kommunstyrelses framställning avser en möjlighet för kom-
munerna att ta ut en avgift för dispensbeslut på samma sätt som de statliga
myndigheterna. Stockholms gatukontors hemställan innehåller en utred-
ning som visar på de kostnader som är förenade med dispensgivningen.
En hållfasthetsberäkning för dispensansökan när det gäller bestämmel-
ser om fordons maximivikt kan enligt gatukontoret t. ex. uppgå till 20 000
kr med en snittkostnad på 1000—1 500 kr per ärende i 1983 års priser.
Gatukontoret föreslår en fast avgift för att täcka en del av utredningskost-
naderna på 500 kr med möjlighet till halvering i enklare fall, t. ex. om
saken gäller förlängning av tidigare dispens. Det framhålls att sökanden
många gånger gör en ekonomisk vinst genom sin dispens.
Det skall här noteras att en fråga om särskilda avgifter för s. k. dispens-
fordon har behandlats i ett annat sammanhang. I departementspromemo-
rian (Ds K 1987:11) Den tunga vägtrafikens kostnader berörs sålunda
behovet av sådana avgifter. Det föreslås där att frågan tas upp till särskild
prövning mot bakgrund av dispensfordonens särskilt deformerande påver-
kan på vägar och broar. Promemorian har behandlats i prop. 1987/88:50
om trafikpolitiken inför 1990-talet (TU20, rskr. 297). 1 propositionen
anförs att vägslitagekostnader måste beaktas vid utformningen av kilome-
terskatten för tunga fordon (s. 193, 402).
Det statliga avgiftssystemet har utretts av stämpelskatteutredningen.
Utredningens förslag återfinns i betänkandena Del 1 och Del 2 (Ds Fi
1986:10 och Ds Fi 1986:11) Avgifter för prövning av vissa ärenden hos
statliga myndigheter. Utredningen har förordat att de statliga avgifterna
förs över från expeditionskungörelsen till den författning i vilken till-
ståndsplikten föreskrivs. Utredningens betänkanden har remissbehandlats
och ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Stockholms kommuns ansökan innehåller starka skäl för ett kommunalt
avgiftsuttag för dispensbeslut i fråga om vissa regler i väg- och terrängtra-
fikkungörelserna.
Detta var också stat-kommunberedningens uppfattning. Ingen avvikan-
de mening anfördes i samband med remissbehandlingen av beredningens
12
förut nämnda betänkande (Ds C 1984:6) Avgifter inom kommunal verk- Prop. 1990/91: 157
samhet.
En möjlighet att ta ut avgifter torde vara motiverad även i andra kom-
muner än i Stockholms kommun.
En samordning av avgiftsbeloppens storlek i fråga om de avgifter som
tas ut av de statliga myndigheterna och de avgifter som skall tas ut av
kommunerna bör därvid lämpligen göras.
Frågan på vilket sätt man kan öppna de nu nämnda möjligheterna
kräver emellertid en närmare undersökning.
Med avgift avses enligt förarbetena (prop. 1973:90, KU 26, rskr. 265) till
regeringsformen (RF) vanligen en penningprestation som betalas för en
specificerad motprestation från det allmänna (anförda prop. s. 213). Men
det framhålls att den beteckning som i det särskilda fallet åsatts en pen-
ningpålaga inte är avgörande för dess statsrättsliga karaktär (prop. s. 219
f). Det avgörande för om en offentligrättslig pålaga skall anses utgöra en
avgift, en skatt, en sanktion eller ett vite är i stället dess reella innebörd.
I det här fallet torde det vara fråga om en avgift RF:s mening.
Offentligrättsliga avgifter kan vara frivilliga eller tvångsmässiga.
Denna skillnad är avgörande för om bestämmelser som reglerar avgifts-
uttaget skall ha stöd i ett riksdagsbeslut eller om en kommun eller den
statliga myndigheten självständigt kan besluta om t. ex. en avgiftstaxa.
Tvångsmässiga avgifter — typ renhållningsavgifter, sotningsavgifter och
andra avgifter för tjänster som den enskilde i egenskap av t. ex. fastighets-
ägare är skyldig att anlita — hör sålunda till riksdagens primära lagstift-
ningsområde till följd av bestämmelsen i 8 kap. 3 § RF. Enligt denna skall
föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller
åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag.
Enligt grundlagsmotiven hör föreskrifter om avgifter till riksdagens pri-
mära lagområde om enskilda förpliktas erlägga en avgift för vilken någon
direkt motprestation från det allmänna inte utgår (prop. 1973:90 s. 218).
Vanskligare att bedöma är enligt motiven, när en avgift som erläggs i
utbyte mot en vara eller tjänst faller under riksdagens kompetensområde.
Avgörande vikt bör, sägs det vidare, fastas vid om den enskilde befinner
sig i en sådan situation att han rättsligt eller faktiskt kan anses tvingad att
erlägga avgiften. Under riksdagens kompetensområde faller enligt motiven
vidare avgifter som syftar till intäkter som klart överstiger statens kostna-
der.
13
7.2.1 Avgifter hänförliga till lagområdet på grund av 8 kap. 3 §
regeringsformen
Riksdagen kan bemyndiga regeringen eller en kommun att meddela före-
skrifter om avgifter som på grund av 8 kap. 3 § annars skall meddelas av
riksdagen (8 kap. 9 § andra stycket). Bemyndigande behöver inte göras i
lag (prop. 1973:90 s. 316).
Det har i förarbetena förutsatts att delegering på avgiftsområdet skall
komma till stånd i inte obetydlig omfattning samt i enkla former (prop. s.
219).
1 viss mån har delegering också skett.
Riksdagen (prop. 1974:171, SkU 61, rskr. 361) har sålunda gett rege-
ringen ett sådant bemyndigande bl. a. i fråga om avgifter som regleras i
expeditionskungörelsen.
Delegering kan även ske i två steg: först till regeringen med stöd av 8
kap. 9 § och sedan med riksdagens medgivande från regeringen till bl. a.
kommuner (8 kap. 11 §).
7.2.2 Avgifter hänförliga till lagområdet på grund av 8 kap. 5 §
regeringsformen
Normgivningsformema för den kommunala lagstiftningen regleras i 8 kap.
5 § RF, där det bl. a. heter: ”1 lag meddelas också föreskrifter om kommu-
nernas befogenheter i övrigt.” Det framgår av lagmotiven (prop. 1973:90
s. 305) att rätten att fastställa sådana offentligrättsliga avgifter som inte
omfattas av 3 § faller in under 5 §.
Det innebär att riksdagen kan ge kommunerna en sådan rätt i lag.
Sistnämnda paragraf innefattar således en direkt delegeringsmöjlighet. I
samma utsträckning som i fråga om avgiftsföreskrifter med stöd av 8 kap.
5 § skulle riksdagen också kunna delegera till regeringen och medge vidare-
delegering till en kommun med stöd av 8 kap. 7 och 11 §§.
Avgifter som grundar sig på avtal eller liknande, typ museiavgifter,
torde dock inte kräva något särskilt lagstöd utöver den allmänna kompe-
tensregeln i 1 kap. 4 § kommunallagen (1977:179, ändrad senast
1988:1253).
Det bör här noteras att det är skillnad på en kommuns obligatoriska och
fakultativa uppgifter. De förra är i allmänhet reglerade i speciallag, medan
de senare kan vara helt oreglerade. Det nämnda exemplet med museer är
en uppgift som är fakultativ och helt och hållet oreglerad.
Man kan fråga sig om föreskrifter om avgifter för kommunala beslut om
dispens från bestämmelser i vägtrafikkungörelsen, terrängtrafikkungörel-
sen och från lokala trafikföreskrifter faller under 3 § eller under 5 § i 8 kap.
RF.
En avgiftsföreskrift hänförlig till 8 kap. 3 § kan enligt 9 § meddelas av
Prop. 1990/91:157
14
regeringen eller kommunerna efter riksdagens bemyndigande. Ett sådant Prop. 1990/91: 157
bemyndigande behöver inte ges i lag.
Lagform krävs däremot för ett motsvarande bemyndigande i fråga om
avgiftsföreskrifter enligt 5 §.
Om avgiften kan ses som ett åliggande, hör den till 8 kap. 3 §. Om det
inte är fallet, hör den till 8 kap. 5 §.
Det kan hävdas att det är fullt frivilligt om man söker dispens från en
trafikbestämmelse eller från en lokal trafikföreskrift och dessutom att
dispensen är en förmån som har ett värde för sökanden som väl svarar mot
avgiften. Å andra sidan har dispensen bara värde i förhållande till en
tvingande reglering, nämligen den straffsanktionerade trafikföreskriften.
En vanligt förekommande ansökan om dispens gäller att få framföra
fordon utan hinder av bestämmelserna i VTK om fordons vikt. Det kan
t. ex. gälla förflyttning av en större mobilkran mellan olika arbetsplatser.
Dispensen har i det fallet ett värde som är avsevärt i förhållande till vad
som gäller enligt den tvingande föreskriften.
Det allmännas motprestation till den avgiftsbetalande är att utreda om
den färdväg som sökanden önskar utnyttja har kapacitet utöver den gene-
rella nivå som anges i VTK:s viktbestämmelser. Utredningen kan resultera
i ett tillståndsbevis — en dispens — men den kan också resultera i ett
negativt besked — ett avslagsbeslut.
Hur skall man då se på ett sådant fall?
Som jämförelse kan anföras fallet att det allmännas motprestation till
den avgiftsbetalande är ett tillståndsbevis, t. ex. ett körkort, utan vilket
han inte straffritt kan företa vissa handlingar, t. ex. köra bil. Detta fall är
ett exempel på en avgift som hör till riksdagens primära lagområde.
Även om tjänsten i och för sig är värdefull för den avgiftsbetalande,
anses således det rättsliga tvånget vara av avgörande betydelse.
Ett annat exempel kan hämtas från byggnadslagstiftningen, nämligen
avgiften för bygglov enligt 11 kap. 5 § plan- och bygglagen (1987:10 PBL,
ändrad senast 1989:515). Denna avgiftsbefogenhet för kommunen ges
direkt i lagen, i vilken också anges att kommunfullmäktige bestämmer taxa
för avgifterna. Bestämmelsen i PBL skulle kunna tolkas som ett bemyndi-
gande enligt 8 kap. 5 § RF. Den är dock utformad efter mönster av den
tidigare gällande byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1981:873). När
kommunerna gavs rätt att själva bestämma avgiftstaxa, angavs i förarbete-
na att föreskrifter om avgift av detta slag var att bedöma enligt 8 kap. 3 och
9 §§ RF (prop. 1975: 107, CU 29, rskr. 220).
En föreskrift om dispensavgifter av det slag som avses i detta ärende bör
mot bakgrund av vad som nu har sagts närmast hänföras under 8 kap. 3 §,
alltså till de s. k. tvångsmässiga avgifterna.
Det innebär att sådana föreskrifter kräver beslut av riksdagen. Ett så-
dant bemyndigande, som kan avse regeringen eller kommuner, behöver
inte ges i lag (8 kap. 9 § andra stycket).
Det finns dock ändå skäl för att ett bemyndigande av detta slag bör ges i
form av lag när det gäller kommunala avgifter. Grunden för avgiftsuttaget
blir lättillgängligare. En lagreglering skulle dessutom te sig konsekvent i
15
förhållande till hur jämförbara kommunala avgifter, t. ex. bygglovsavgif- Prop. 1990/91: 157
ten, regleras.
När det gäller avgifterna på det statliga området har riksdagen, som
tidigare nämnts, år 1974 gett regeringen ett bemyndigande att meddela
föreskrifter om sådana avgifter. Regeringens föreskrifter finns i expedi-
tionskungörelsen.
Stämpelskatteutredningens förslag innebär att de avgifter som finns i
expeditionskungörelsen skulle brytas ut från kungörelsen och foras över till
den författning där tillståndsplikten är föreskriven. Utredningen har vida-
re föreslagit att de aktuella ärendena beläggs med avgifter för vilka i
princip full kostnadstäckning sätts som ekonomiskt mål. När det gäller det
bemyndigande som regeringen har fått år 1974 har utredningen ansett att
utredningens förslag innebär en sådan genomgripande förändring att rege-
ringen bör inhämta riksdagens godkännande for att bestämma de nya
avgifterna. Denna fråga bör emellertid behandlas i annat sammanhang,
t. ex. i budgetpropositionen.
Expeditionskungörelsens avgiftsbelopp när det gäller statliga dispensbeslut
på trafikområdet av det slag som avses här är i dag 100 kr.
Stockholms kommuns gatukontor har föreslagit ett högre belopp, nämli-
gen 500 kr, med möjlighet till halvering i enklare fall.
Kommunerna får i princip aldrig ta ut en högre avgift än som motsvarar
kommunens egna kostnader för den prestation avgiften avser, den s. k.
självkostnadsprincipen. Genomsnittskostnaden for att utreda dispensan-
sökningar kan antagligen variera mellan kommunerna.
I flera av de fall där kommunerna får medge undantag kan även en
statlig myndighet medge undantag, nämligen om det geografiskt berör mer
än en kommun. Den kommunala dispensavgiften bör inte på något avgö-
rande sätt skilja sig från den statliga dispens- eller expeditionsavgiften.
Annars riskerar man, t. ex. när det gäller avvikelse från vikt eller dimen-
sionsbestämmelser for fordon, att ansökan om dispens sker hos den myn-
dighet som har den lägsta avgiften.
Som förut har sagts måste dessa omständigheter beaktas när avgifternas
storlek bestäms. Frågan är emellertid vem som skall besluta om dessa.
När det gäller frågan om vem som skall bestämma avgifterna for dispens-
beslut finns det två möjligheter. Antingen kan avgifterna bestämmas av
regeringen i en förordning, eller av respektive kommun i fastställda taxor.
Ett skäl for att regeringen skall fastställa avgifterna skulle kunna vara att
man därigenom skulle kunna uppnå likhet med det statliga avgiftssystemet
på området. Det kan dock diskuteras om en sådan överensstämmelse är
önskvärd. 16
En eventuell olikhet på området motiveras emellertid främst av de Prop. 1990/91:157
lokala trafikföreskrifter som dispensansökan avser och av de kostnader
som ansökan ger upphov till. I den utsträckning olikheter motiveras från
dessa utgångspunkter måste i vart fall beaktas möjligheterna att söka andra
dispensvägar. Till det kommer att kommunerna har fått befogenheten att
meddela både de lokala trafikföreskrifterna och besluta om undantag från
dessa. Dessa förhållanden får sammantaget anses utgöra övervägande skäl
för att låta kommunerna bestämma om avgifternas storlek.
Av redovisningen i det föregående framgår att föreskrifter om avgifter for
beslut om undantag från trafikföreskrifter tillhör riksdagens primära lag-
område enligt 8 kap. 3 § RF. Riksdagen kan emellertid med stöd av 8 kap.
9 § andra stycket bemyndiga regeringen eller kommunerna att meddela
sådana föreskrifter om avgifter som på grund av 8 kap. 3 § annars skall
meddelas av riksdagen. Om riksdagen bemyndigar regeringen att meddela
föreskrifter i ett visst ämne, kan riksdagen därvid enlig 8 kap. 11 § medge
att regeringen överlåter åt bl. a. kommunerna att meddela bestämmelser i
ämnet.
Kommunerna kan alltså få den aktuella normgivningsmakten antingen
genom en direkt delegation från riksdagen, eller genom subdelegation, dvs.
genom delegation från regeringen. I förevarande fall synes det vara en
onödig omväg att reglera kommunernas kompetens på området genom
delegation i två led. Kommunerna bör därför bemyndigas att meddela
föreskrifter om avgifter direkt av riksdagen. Bemyndigandet bör ske i form
av lag.
Fråga blir då i vilken lag bemyndigandet bör ges.
I lagen om trafiknämnd finns föreskrifter om att det är trafiknämnden
som skall ha hand om uppgiften att meddela föreskrifter om trafik på väg
eller i terräng, i den utsträckning regeringen har överlåtit åt kommunen att
meddela sådana föreskrifter. Detsamma gäller när regeringen har bemyn-
digat en kommun att pröva frågor om undantag från trafikföreskrifter eller
om parkeringstillstånd på grund av sådana föreskrifter. I övrigt reglerar
lagen trafiknämndens organisation och överklagande av nämndens beslut.
I lagen (1957:259) om rätt for kommun att uttaga avgift for vissa
upplåtelser å allmän plats, m. m. (ändrad senast 1984:879) finns föreskrif-
ter om rätt för en kommun att ta ut avgifter dels för upplåtelse på allmän
plats (1 §), dels för parkeringstillstånd (2 §).
Lagen om trafiknämnd reglerar framförallt trafiknämnden och dess
organisation. Regler om kommunernas rätt att ta ut avgifter i vissa fall
passar därför systematiskt mindre väl i denna lag. Närmast till hands ligger
i stället att reglera rätten att ta ut avgifter för de aktuella dispensbesluten i
samma lag som reglerar rätten att ta ut avgifter för parkeringstillstånd,
dvs. i den förut nämnda lagen från år 1957. Det kan ske genom att man i
den lagen för in en ny paragraf, 3 §.
17
I paragrafen bör anges att kommunen, dvs. trafiknämnden, får ta ut Prop. 1990/91:157
avgifter i ärenden angående undantag från föreskrifter om trafik på väg
eller i terräng. Det innebär att en avgift kan tas ut dispensärendet oavsett
om ärendet prövas i sak eller ej. Om en sökande återkallar sin dispensansö-
kan därför att han inser att trafiknämnden inte kommer att bevilja honom
begärd dispens, bör han inte undgå att betala avgift.
Vidare bör det föreskrivas att avgifterna inte får överstiga kommunens
genomsnittliga kostnad för åtgärden. I likhet med vad som gäller för
flertalet andra kommunala avgifter, bör vidare föreskrivas att avgiften
skall beräknas enligt grunder som anges i taxa som beslutas av kommun-
fullmäktige.
Slutligen bör i paragrafen anges att avgiften får tas ut av sökanden och
att den får tas ut i förskott.
Rubriken på 1957 års lag är kanske inte så lämplig, men denna fråga bör
emellertid behandlas vid ett annat tillfälle.
En trafiknämnds beslut enligt 1 § lagen om trafiknämnd får överklagas hos
länsstyrelsen enligt 4 § samma lag. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos
trafiksäkerhetsverket som sista instans. Bestämmelserna om besvär i tra-
fiknämndslagen medför att överprövning av trafiknämndemas beslut inte
kan ske genom kommunalbesvär enligt 7 kap. 1 och 2 §§ kommunallagen.
Trafiknämndens beslut om att ta ut avgifter i ärenden om undantag från
föreskrifter om trafik på väg eller terräng bör anses utgöra ett led i dis-
pensprövningen och kunna överklagas på samma sätt som nämndens
beslut i andra frågor enligt 4 § lagen om trafiknämnd. Någon särskild
föreskrift i ämnet behövs därför inte.
18
Bilaga 2 Prop. 1990/91:157
Efter remiss har yttranden avgetts av
rikspolisstyrelsen,
kammarrätten i Sundsvall,
vägverket,
trafiksäkerhetsverket,
riksrevisionsverket,
länsstyrelsen i Jönköpings län,
länsstyrelsen i Norrbottens län,
Stockholms kommun,
Helsingsborgs kommun,
Göteborgs kommun,
Östersunds kommun,
Svenska kommunförbundet,
Småföretagens riksorganisation,
Lantbrukarnas riksförbund,
Åkeriägamas centralförbund,
Entreprenadmaskinleverantöremas samarbetsorgan.
Rikspolisstyrelsen har lämnat över yttranden från polismyndigheterna i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg och Östersund samt från För-
eningen Sveriges Polischefer.
19
Bilaga 3 Prop. 1990/91: 157
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:259) om rätt för kommun
att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 — 5 §§, av följande
lydelse,
dels att rubriken till lagen skall lyda ”Lag om rätt för kommuner att ta ut
vissa avgifter”.
3 § I sådana ärenden om undantag från föreskrifter om trafik på väg eller
i terräng som regeringen har bemyndigat kommunerna att pröva får kom-
munerna ta ut avgifter av sökandena.
4 § Grunderna för beräkningen av avgifter enligt 3 § skall anges i en taxa
som beslutas av kommunfullmäktige.
Avgifterna får dock inte vara högre än kommunens genomsnittliga kost-
nader för sina åtgärder i ärendet.
Avgifterna får tas ut i förskott.
5 § En kommuns beslut enligt 3 § får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Kammarrättens beslut får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
20
Bilaga 4 Prop. 1990/91:157
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-15
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,
justitierådet Lars K Beckman
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Georg Andersson beslutat inhämta
lagrådets yttrande över forslag till lag om ändring i lagen (1957:259) om
rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats,
m.m.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessor
Charlotte Hedberg.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
I frågan var de nya bestämmelserna lagtekniskt bäst hör hemma har
alternativet till den valda lagen varit lagen (1978:234) om trafiknämnd.
Detta alternativ har avvisats med hänvisning till att lagen framför allt
reglerar trafiknämnden och dess organisation och att regler om kommu-
ners rätt att ta ut avgifter därför passar systematiskt mindre väl i den
lagen. Lagrådet delar inte den uppfattningen. Den inledande bestämmel-
sen i lagen om trafiknämnd är grunden för trafiknämndemas behörighet
att pröva just de ärenden som enligt förslaget skall kunna avgiftsbeläggas.
Regler om att avgifter för prövningen får tas ut hör som lagrådet ser det
naturligt samman med den bestämmelsen. Lagrådet hänvisar som jämfö-
relse till plan- och bygglagen (1987:10), där i 11 kap., om byggnadsnämnd,
finns bestämmelser såväl om byggnadsnämndernas organisation som om
rätt att ta ut avgift i ärenden som nämnden handlägger.
Lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplå-
telser å allmän plats, m. m., som i lageditionen är upptagen under allmän-
na ordningsstadgan, rör avgifter för rättigheter att i olika hänseenden
använda allmänna platser och rör alltså inte ärenden av den förvaltnings-
karaktär det nu är fråga om.
När det gäller storleken av avgifterna sägs i remissprotokollet att de bör
maximeras till vad som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad
”för åtgärden”. I lagtexten används i stället uttrycket kommunens genom-
snittliga kostnader ”för sina åtgärder i ärendet”. Avsikten torde vara att en
genomsnittskostnad för ärendetypen skall få tas ut. Detta bör anges tydli-
gare. Lagrådet avser med sitt förslag nedan i denna del att uttrycket ”av
det slag som avgiften gäller” inte skall ges en alltför snäv tolkning.
De nya bestämmelserna bör inte få tillämpas om ansökan om dispens
gjorts före ikraftträdandet. Lagrådet förordar att detta anges i en över-
gångsbestämmelse.
21
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:234) om trafiknämnd
dels att nuvarande 4 § skall betecknas 6 §,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 och 5 §§, av följande
lydelse,
dels att den nya 6 § skall ha följande lydelse.
4 § I sådana ärenden om undantag från föreskrifter om trafik på väg eller
i terräng som avses i 1 § andra stycket får trafiknämnden ta ut avgifter av
sökandena.
Prop. 1990/91: 157
5 § Grunderna för beräkningen av avgifter enligt 4 § skall anges i en taxa
som beslutats av kommunfullmäktige.
En avgift får inte vara högre än kommunens genomsnittliga kostnader i
ärenden av det slag som avgiften gäller.
Avgifterna får tas ut i förskott.
4 § En trafiknämnds beslut enligt
1 § får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överkla-
gas hos trafiksäkerhetsverket. Ver-
kets beslut i ärendet får inte över-
klagas.
6 § En trafiknämnds beslut enligt
1 § får överklagas hos länsstyrelsen.
Detsamma gäller ett beslut av tra-
fiknämnd om uttagande av avgift
enligt 4 §.
Länsstyrelsens beslut får överkla-
gas hos trafiksäkerhetsverket eller,
om beslutet rör uttagande av avgift,
hos kammarrätten. Beslut av trafik-
säkerhetsverket eller kammarrätten
får inte överklagas.
Vägverket och polismyndigheterna får överklaga trafiknämndens eller
länsstyrelsen beslut enligt 1 §.
Regeringen får föreskriva om inskränkningar i rätten att överklaga be-
slut enligt 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och gäller ärenden i vilka
ansökan gjorts efter ikraftträdandet.”
22
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991
Prop. 1990/91:157
Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wal-
lén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds,
Wallström, Persson, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Statsrådet Johansson anmäler fråga om lagstiftning om kommunala dis-
pensavgifter i trafikärenden.
Regeringen beslutar att genom proposition lämna förslag till riksdagen
om kommunala dispensavgifter i trafikärenden i enlighet med bilagan till
detta protokoll.
Ur protokollet:
Maud Melin
23
Prop. 1990/91:157
Propositionen ........................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll....................... 1
1 Inledning.......................................... 2
2 Nuvarande ordning .................................. 3
3 Regeringens överväganden ............................. 4
3.1 Kommunala avgifter i ärenden om dispens enligt trafiklag-
stiftningen ...................................... 4
3.2 Vem skall bestämma avgifternas storlek? ............... 5
3.3 Överklagande av avgiftsbeslut ....................... 6
3.4 Lagteknisk lösning................................ 7
3.5 Kostnadskonsekvenser............................. 8
4 Upprättat lagförslag .................................. 8
5 Ärendet till riksdagen................................. 8
6 Propositionens lagförslag .............................. 9
Bilaga 1 Promemorian Avgifter for kommunala dispensbeslut en-
ligt trafiklagstiftningen ......................... 10
Bilaga 2 Förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig
över promemorian ............................ 19
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagforslag...................... 20
Bilaga 4 Lagrådets ytttrande............................ 21
Utdrag ur regeringsprotokollet den 21 mars 1991 .............. 23
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
24