om ny folkbokföringslag m. m.
1 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Regeringens proposition
1990/91:153
om ny folkbokföringslag m. m.
Prop.
1990/91: 153
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 21 mars 1991.
På regeringens vägnar
Lena Hjelm- Wallén
Erik Åsbrink
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till en ny folkbokföringslag.
I den föreslagna lagen ersätts de nuvarande begreppen kyrkobokföring
och mantalsskrivning med ett enhetligt begrepp, folkbokföring, som avser
den löpande registreringen av befolkningens identitets-, bosättnings- och
familjeförhållanden. Hela det särskilda mantalsskrivningsförfarandet före-
slås avskaffat. Bosättningsbegreppet har moderniserats och förenklats.
Även ordningen för beslut om folkbokföring och handläggning av överkla-
ganden har förenklats.
Lagförslaget innehåller vidare en bestämmelse som syftar till att hindra
att uppgifterna i folkbokföringen missbrukas för att söka rätt på en person
i syfte att hota eller på annat sätt förfölja denne. En förföljd person skall
kunna beredas skydd genom att han eller hon efter ansökan hos skattemyn-
digheten får behålla sin tidigare folkbokföringsort när han eller hon flyttat
eller avser att flytta från en bostad på grund av förföljelse. Dessutom
föreslås en särskild lag som reglerar möjligheterna för en person som är
utsatt för ett allvarligt hot att efter prövning av domstol registreras med
fingerade personuppgifter.
Propositionen innehåller slutligen förslag till följdändringar i lagar där
begreppen mantalsskrivning, kyrkobokföring och pastorsämbete förekom-
mer.
Den nya folkbokföringslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Lagändringarna till följd av mantalsskrivningens upphörande föreslås trä-
da i kraft den 1 januari 1992.
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1990/91:153
Inledande bestämmelse
1 § Folkbokföring sker fortlöpande i register som skattemyndigheten för
enligt särskilda bestämmelser.
Nyfödda barns folkbokföring
2 § Ett barn som föds levande här i landet skall folkbokföras om inte
annat följer av 5 §. Även ett barn som föds utom landet av en kvinna som
är folkbokförd här skall folkbokföras.
Folkbokföring vid inflyttning till landet
3 § Den som efter inflyttning kan antas under sin normala livsföring
komma att regelmässigt tillbringa sin nattvila eller motsvarande vila
(dygnsvilan) i landet under minst ett år skall folkbokföras. Även den som
kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och
utom landet skall folkbokföras om han med hänsyn till samtliga omstän-
digheter får anses ha sitt egentliga hemvist här.
Undantag från första stycket anges i 4 och 5 §§.
4 § En utlänning som är skyldig att ha uppehållstillstånd skall inte folk-
bokföras om han saknar sådant tillstånd och det inte finns synnerliga skäl
för att han ändå folkbokförs.
5 § Den som tillhör en främmande makts beskickning eller lönade konsu-
lat eller dess betjäning eller som avses i 4 § lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall, folkbokförs endast om han är svensk medborga-
re eller om han, utan att vara svensk medborgare, var bosatt här när han
kom att tillhöra beskickningen, konsulatet eller organisationen eller dess
betjäning. Detta gäller även en sådan persons familjemedlem eller tjänare.
Rätt folkbokföringsort m. m.
6 § En person skall folkbokföras på den fastighet och i den territoriella
församling där han enligt 7 — 13 §§ är att anse som bosatt.
Ett nyfött barn folkbokförs i den församling där modern är folkbokförd
eller, om modern inte är folkbokförd, i den församling där det har fötts.
Hittebarn folkbokförs i den församling där det har påträffats.
Undantag från första stycket anges i 14 — 16 §§.
7 § En person anses vara bosatt på den fastighet där han regelmässigt
tillbringar eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regel-
mässigt tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt
på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han samman-
lever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses
ha sitt egentliga hemvist.
En person skall anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila på en fastighet
där han under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i Prop. 1990/91:153
veckan eller i samma omfattning men med annan förläggning i tiden.
Undantag från första stycket anges i 8 — 11 §§.
8 § Om en person under en på förhand bestämd tid av högst sex månader
regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på en annan fastighet än den där han
har sitt egentliga hemvist, anses detta inte leda till ändrad bosättning.
9 § En person, som under en på förhand bestämd tid regelmässigt till-
bringar sin dygnsvila på en annan fastighet än den där hans familj är
bosatt, anses bosatt hos familjen.
10 § En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds
enbart av
1. uppdrag som riksdagsledamot,
2. fullgörande av värnplikt eller vapenfri tjänsteplikt,
3. vård vid en institution för sjukvård, vård av unga, kriminalvård eller
vård av missbrukare.
11 § En elev under 18 år som har sitt egentliga hemvist tillsammans med
föräldrar eller andra anhöriga anses bosatt där även om han till följd av
skolgången regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på en annan fastighet.
Första stycket tillämpas även efter det att eleven fyllt 18 år så länge han
genomgår grund- eller gymnasieskola eller motsvarande utbildning.
12 § Den som inte regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på någon viss
fastighet eller regelmässigt tillbringar dygnsvilan endast på en fastighet där
han med tillämpning av 10 § inte skall anses bosatt, anses bosatt på den
fastighet till vilken han med hänsyn till sina familje- och arbetsförhållan-
den och övriga omständigheter kan anses ha sin starkaste anknytning.
13 § Kan en persons bosättning med tillämpning av 7—12 §§ hänföras
till en församling men inte till viss fastighet inom denna skall han anses
bosatt i församlingen.
14 § Den som är utsänd för anställning på utländsk ort i svenska statens
tjänst folkbokförs under denna tjänstgöring tillsammans med sin med-
följande familj på den fastighet och i den församling där den utsände
senast var eller borde ha varit folkbokförd eller, om ändrade förhållanden
föranleder det, endast i församlingen.
Den utsände får efter ansökan medges att tillsammans med sin med-
följande familj folkbokföras på en fastighet i en församling där han eller
någon annan i familjen äger eller innehar fast egendom eller innehar en
bostad med bostadsrätt.
Vad som sägs i 11 § skall tillämpas på medföljande barn som för skol-
gång vistas i utlandet på annan ort än den där den utsände är stationerad.
15 § Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad för äldre
människor som avses i 20 § socialtjänstlagen (1980:620) i en annan för-
samling än den, där han var eller borde ha varit folkbokförd när han
flyttade till den aktuella bostaden, får folkbokföras i sistnämnda försam-
ling. Han folkbokförs då på den fastighet där han förut var eller borde ha
varit folkbokförd eller endast i församlingen eller, om det finns särskilda
skäl, på en annan fastighet.
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad som anges i
första stycket och är folkbokförd i den församling där bostaden ligger får Prop. 1990/91: 153
folkbokföras på en annan fastighet i församlingen om det finns särskilda
skäl.
Första och andra styckena skall även tillämpas på den som vistas i ett
hem för äldre som drivs av någon annan än kommunen, om boendet med
hänsyn till upplåtelseform och tillgång till vård kan anses motsvara vistelse
som avses i första stycket.
16 § En person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt för en allvarlig
eller upprepad brottslighet, förföljelser eller trakasserier på annat sätt, får,
om han flyttat eller avser att flytta, efter ansökan medges att vara folkbok-
förd på den gamla folkbokföringsorten i högst tre år (kvarskrivning). När
det inte längre finns skäl för kvarskrivning skall den upphöra.
Kvarskrivning får även avse den utsatte personens medflyttande familj.
17 § För utredning av frågor om kvarskrivning får skattemyndigheten
anlita biträde av polismyndighet.
Personnummer
18 § För varje folkbokförd person fastställs ett personnummer som iden-
titetsbeteckning. Vidare fastställs personnummer för personer som inte är
folkbokförda i de fall som anges i lag eller annan författning.
Personnumret innehåller födelsetid, födelsenummer och kontrollsiffra.
Födelsetiden anges med sex siffror, två för året, två för månaden och två
för dagen i nu nämnd ordning.
Födelsenumret består av tre siffror och är udda för män och jämnt för
kvinnor.
Mellan födelsetiden och födelsenumret sätts ett bindestreck som byts ut
mot ett plustecken när en person fyller 100 år.
Avregistrering från folkbokföringen
19 § Den som avlider eller dödförklaras skall avregistreras från folkbok-
föringen.
20 § Den som kan antas under sin normala livsföring komma att regel-
mässigt tillbringa sin dygnsvila utom landet under minst ett år skall avre-
gistreras från folkbokföringen som utflyttad om inte annat följer av 14 §.
Även den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila
både inom och utom landet skall avregistreras om han med hänsyn till
samtliga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist utom landet.
21 § Den som oavbrutet under två år saknat känt hemvist avregistreras
från folkbokföringen som obefintlig. Den som folkbokförs med fingerade
personuppgifter skall avregistreras såvitt avser de tidigare uppgifterna.
22 § Den som flyttat till ett annat nordiskt land får avregistreras från
folkbokföringen endast med stöd av ett internordiskt flyttningsbevis.
Anmälningar och ansökningar m. m.
23 § Anmälan enligt denna lag skall göras skriftligen, om inte annat
anges.
Om det finns särskilda skäl får skattemyndigheten begära att anmälan Prop. 1990/91:153
eller uppgift skall lämnas vid personlig inställelse.
24 § Ett barns födelse skall anmälas till skattemyndigheten om barnet
föds inom landet eller om det föds utom landet av en kvinna som är
folkbokförd här.
Föds barnet på ett sjukhus eller enskilt sjukhem skall inrättningen göra
anmälan. Om en barnmorska hjälper till vid födelsen i annat fall, skall hon
göra födelseanmälan. Anmälän skall ske så snart som möjligt.
I andra fall skall barnets vårdnadshavare göra anmälan inom en månad
från födelsen.
Anmälan enligt första stycket skall göras för en nyfödd, som efter födel-
sen andats eller visat något annat livstecken, samt dödfödd som avlidit
efter utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan.
25 § Den som flyttat skall inom en vecka anmäla flyttningen till en
skattemyndighet, en allmän försäkringskassa eller ett postkontor.
Den som ändrar postadress utan att flyttning skett skall göra anmälan
enligt första stycket om postadressen skall gälla för minst sex månader.
26 § Den som flyttat in från utlandet skall göra anmälan om inflyttning-
en till en skattemyndighet eller en allmän försäkringskassa. Detsamma
gäller den som är registrerad som obefintlig och skall folkbokföras.
27 § Den som är folkbokförd och avser att flytta till utlandet skall anmäla
detta till en skattemyndighet eller en allmän försäkringskassa; Anmälan
skall göras senast en vecka före utresan och skall innehålla uppgift om
utresedagen. Om utresan ställs in eller skjuts upp skall detta anmälas
senast den tidigare uppgivna utresedagen.
28 § Anmälan enligt 25 eller 26 § skall innehålla följande uppgifter:
1. namn och personnummer,
2. datum för ändring av bostads- eller postadress,
3. ny bostads- och postadress samt dess beräknade giltighetstid,
4. registerbeteckning för den fastighet som den nya bostadsadressen
avser,
5. vem som upplåtit den fastighet eller bostadslägenhet som dén nya
bostadsadressen avser.
Uppgift om bostads- eller postadress enligt första stycket 3 som avser en
lägenhet i flerfamiljshus bör innehålla den beteckning för lägenheten som
fastighetsägaren använder.
Anmälan enligt 26 § skall dessutom innehålla uppgift om inflyttningsdag
till landet, avsikten med vistelsen här och dess beräknade varaktighet samt
de uppgifter som får föras in i folkbokföringsregistret enligt lagen
(1990:1536) om folkbokföringsregister.
29 § Anmälan enligt 27 § skall innehålla följande uppgifter:
1. namn och personnummer,
2. bostads- och postadress i Sverige,
3. datum för utresan,
4. adress i utlandet samt bostadstyp,
5. avsikten med vistelsen och dess beräknade varaktighet,
6. arbetsgivare under vistelsen i utlandet,
7. fastighet eller bostad i Sverige som efter utresan fortfarande ägs eller
förhyrs. 7
30 § För barn under 18 år skall anmälan enligt 25, 26 eller 27 § göras av Prop. 1990/91:153
barnets vårdnadshavare. Barn som har fyllt 16 år har dock rätt att själv göra
sådan anmälan.
För barn under 18 år får ansökan enligt 16 § göras av endast en vård-
nadshavare, om syftet med ansökningen är att ge skydd mot den andre
vårdnadshavaren.
31 § Om det kan antas att en person är skyldig att göra anmälan enligt
denna lag, får skattemyndigheten förelägga honom att antingen göra en
sådan anmälan eller skriftligen eller muntligen lämna de uppgifter som
behövs för bedömningen av hans folkbokföring. I föreläggandet skall anges
vilka uppgifter som skall lämnas.
Om ett barns vårdnadshavare inte anmält barnets förnamn inom före-
skriven tid enligt 30 § namnlagen (1982:670), får skattemyndigheten före-
lägga barnets vårdnadshavare att inom viss tid fullgöra denna skyldighet.
32 § Skattemyndigheten får förelägga en fastighetsägare eller innehavare
av bostadslägenhet, som upplåter en bostad åt någon annan, att uppge till
vem han upplåter bostaden och om denne med hans medgivande upplåter
bostaden åt annan samt vilka personer som enligt hans kännedom bor i
fastigheten respektive lägenheten. I fråga om en person som bor i flerfa-
miljshus får föreläggandet också avse uppgift om den beteckning (lägen-
hetsnummer) som fastighetsägaren använder för bostadslägenheten.
33 § Bestämmelser om dödsbevis och intyg om dödsorsaken finns i be-
gravningslagen (1990: 1144).
Beslut om folkbokföring m. m.
34 § Skattemyndigheten beslutar i ärende enligt denna lag efter anmälan
eller ansökan eller annars när det finns skäl till det.
Rör ärendet folkbokföring på fastighet eller i församling beslutar skatte-
myndigheten i det län där fastigheten eller församlingen är belägen.
Personnummer enligt 18 § första stycket andra meningen fastställs av
den skattemyndighet som bestäms av regeringen eller den myndighet som
regeringen förordnar.
I övriga ärenden beslutar den skattemyndighet inom vars verksamhets-
område en person är eller senast har varit folkbokförd.
35 § Vid flyttning gäller den nya folkbokföringen från och med flytt-
ningsdagen om anmälan görs enligt 25 eller 26 §. Kommer anmälan in
senare gäller folkbokföringen från och med den dag då anmälan kom in.
Har beslut om folkbokföring meddelats utan föregående anmälan, gäller
folkbokföringen från och med beslutets dag.
36 § Vid flyttning inom landet upphör den flyttande att vara folkbokförd
på utflyttningsorten den dag då han blir folkbokförd på inflyttningsorten.
Vid flyttning till utlandet upphör den flyttande att vara folkbokförd
utresedagen eller om flyttningen anmäls senare den dag anmälan kom in.
Vite
37 § Vite kan av skattemyndigheten föreläggas den som inte följer ett
föreläggande enligt 31 eller 32 §.
38 § En skattemyndighets beslut överklagas hos länsrätten. Beslut om
personnummer överklagas dock hos riksskatteverket.
Ett beslut om någons folkbokföring enligt 3 — 16 och 20—22 §§ får över-
klagas av den person vars folkbokföring det gäller, av en kommun som
berörs av beslutet och av riksskatteverket. Ett överklagande av en kom-
mun eller riksskatteverket skall ha kommit in till skattemyndigheten inom
tre veckor från det att beslutet meddelades.
Ett beslut i en annan fråga än som avses i andra stycket får överklagas
utan begränsning till viss tid.
39 § Riksskatteverkets beslut om personnummer får inte överklagas.
Föreläggande vid vite får inte överklagas.
Straff
40 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte fullgör sin an-
mälningsskyldighet enligt 25 eller 26 § skall dömas till penningböter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i lagen
(1991:000) om införande av folkbokföringslagen (1991:000).
Härigenom föreskrivs följande
Prop. 1990/91:153
1 § Denna lag och folkbokföringslagen (1991:000) träder i kraft den 1
juli 1991 då folkbokföringslagen (1967:198) skall upphöra att gälla med de
begränsningar som följer av denna lag.
Den gamla lagen gäller fortfarande i fråga om förhållanden som avser tid
före ikraftträdandet.
2 § Ett kyrkobokföringsärende hos pastorsämbetet som inte har avslutats
före ikraftträdandet skall prövas av skattemyndigheten.
3 § I fråga om överklagande och underställning av ett beslut i ett kyrko-
bokföringsärende som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre be-
stämmelser.
4 § Den som är kyrkobokförd enligt den gamla lagen skall på motsvaran-
de sätt anses som folkbokförd enligt den nya lagen.
5 § Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om kyrkobokföring i
icke-territoriell församling skall i stället avse medlemskap i en sådan
församling.
6 § Frågor om medlemskap i icke-territoriell församling prövas och regi-
streras av den skattemyndighet inom vars område personen är folkbok-
förd.
7 § Skattemyndighetens beslut i frågor om medlemskap i en icke-territo-
riell församling får överklagas hos länsrätten.
8 § Bestämmelsen i 62 § gamla lagen får tillämpas efter ikraftträdandet i
ärenden om kyrkobokföring och mantalsskrivning som avser tid före
ikraftträdandet.
9 § Intill den 1 januari 1992 skall straffet för brott som avses i 40 § nya
lagen i stället för penningböter vara böter, högst femhundra kronor.
10 § Pastor skall i enlighet med arkivlagens (1990:782) bestämmelser
svara för vården av de kyrkobokföringshandlingar som har bildats före den
1 juli 1991, till dess att handlingarna har överlämnats till en statlig arkiv-
myndighet.
Pastoratet skall svara för att pastor har personal, lokaler och vad som i
övrigt behövs för arkivvården.
10
Härigenom föreskrivs följande
1 § Om det finns en uppenbar risk att en person som är folkbokförd i
landet kan bli utsatt för särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig mot
dennes liv, hälsa eller frihet och om personen inte kan ges tillräckligt skydd
på annat sätt, får Stockholms tingsrätt efter skriftlig ansökan medge perso-
nen att använda andra personuppgifter om sig själv än de verkliga (fi nge-
rade personuppgifter) under högst fem år.
Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter får även ges åt en
familjemedlem till en person som avses i första stycket, om personerna
varaktigt bor tillsammans.
2 § Ansökan om medgivande enligt 1 § görs av rikspolisstyrelsen efter
framställning från den som vill använda fingerade personuppgifter.
Om rikspolisstyrelsen har avslagit en framställning från en enskild per-
son får denne själv ansöka hos rätten om medgivande.
En person som har fått eller begär medgivande för egen del får även göra
framställan eller ansökan om medgivande för ett barn som personen är
vårdnadshavare för och varaktigt bor tillsammans med om syftet är att
ge skydd mot den andre vårdnadshavaren/
Ett beslut av rikspolisstyrelsen att inte göra ansökan hos rätten får inte
överklagas.
3 § Vid tingsrättens handläggning gäller lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden i tillämpliga delar.
4 § Om ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har läm-
nats skall rikspolisstyrelsen skyndsamt se till att den person som har fått
medgivandet registreras inom folkbokföringen med de fingerade uppgifter
som styrelsen bestämmer.
De fingerade personuppgifterna skall bestämmas och registreras på ett
sådant sätt att det inte därav framgår vilken person det är som använder
uppgifterna.
Rikspolisstyrelsen skall bevaka att fingerade personuppgifter inte an-
vänds under längre tid än vad som har medgetts.
Rikspolisstyrelsens beslut enligt första stycket får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
11
Härigenom föreskrivs att 60 och 66 §§ samt punkt 1 av anvisningarna till
66 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
60 §*
Innefattar hemortskommunen flera församlingar sker beskattningen i
den församling där den skattskyldige med tillämpning av reglerna om
hemortskommun anses ha sin hemort.
Den som den 1 november året
näst före taxeringsåret är medlem i
en icke-territoriell församling anses
ha denna församling som hemort i
stället för den territoriella försam-
ling där han skall vara folkbokförd,
om den församlingen ligger inom
den icke-territoriella församlingens
upptagningsområde.
66 §2
Med hemortskommun för-
stås i denna lag den kommun, där
den skattskyldige författningsenligt
skall vara mantalsskriven för året
näst före taxeringsåret.
För den, som varit under ett be-
skattningsår eller del därav bosatt
här i riket utan att mantalsskriv-
ningsskyldighet i någon kommun
beträffande honom förelegat för året
näst före taxeringsåret, skall såsom
hemortskommun anses den kom-
mun, där han först varit bosatt un-
der det år, som närmast föregått
taxeringsåret.
Med hemortskommun för-
stås i denna lag den kommun, där
den skattskyldige författningsenligt
skall vara folkbokförd den 1 novem-
ber året före året näst före tax-
eringsåret.
För den, som varit under ett be-
skattningsår eller del därav bosatt
här i riket utan att han bort folkbok-
föras i någon kommun den 1 no-
vember året före året näst före tax-
eringsåret, skall såsom hemorts-
kommun anses den kommun, där
han först varit bosatt under det år,
som närmast föregått taxeringsåret.
För den som på grund av väsentlig anknytning, som avses i punkt 1
andra stycket av anvisningarna till 53 §, skall anses som bosatt här i riket
skall såsom hemortskommun anses den kommun till vilken anknytningen
varit starkast under året före taxeringsåret.
För dödsbo efter den som vid dödsfallet varit bosatt här i riket, skall
såsom hemortskommun anses den avlidnes hemortskommun.
Senaste lydelse 1986:473.
Senaste lydelse 1986:1113.
12
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Anvisningar
till 66 §
l.3 Av bestämmelserna i denna
paragraf, jämförda med föreskrif-
terna i 68 §, framgår, att för den
som under ett beskattningsår eller
del därav stadigvarande vistats här
i riket utan att mantalsskrivnings-
skyldighet i någon kommun beträf-
fande honom förelegat för året näst
före taxeringsåret, skall såsom
hemortskommun anses den kom-
mun, där han under det år, som
närmast föregått taxeringsåret,
först vistats, utan att vistelsen varit
allenast tillfällig.
1. Av bestämmelserna i denna
paragraf, jämförda med föreskrif-
terna i 68 §, framgår, att för den
som under ett beskattningsår eller
del därav stadigvarande vistats här
i riket utan att han bort vara folk-
bokförd i någon kommun den 1 no-
vember året före året näst före tax-
eringsåret, skall såsom hemorts-
kommun anses den kommun, där
han under det år, som närmast fö-
regått taxeringsåret, först vistats,
utan att vistelsen varit allenast till-
fällig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas första gången vid
1993 års taxering.
3 Senaste lydelse 1986:473.
13
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken1
dels att i 4 kap. 6 § ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbok-
förd”,
dels att 10 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
1§2
Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist.
Är svaranden mantalsskriven å Är svaranden folkbokförd i Sveri-
ort inom riket, anses den orten som ge anses som hans hemvist den ort
hans hemvist. där han var folkbokförd den 1 no-
vember föregående år.
För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning gälle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om
säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen
föres. Lag samma vare i fråga om kommun eller annan sådan menighet.
Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.
Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där
han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom
riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast
haft hemvist eller uppehållit sig.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 kap. 6 § den 1 juli 1991 och i övrigt
den 1 januari 1992.
Senaste lydelse av 4 kap. 6 § 1988:1328.
Senaste lydelse 1947:616.
Prop. 1990/91:153
14
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947:529) om allmänna barn-
bidrag1 att 1 § i paragrafens lydelse enligt lagen (1991:000) om ändring i
nämnda lag samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:000) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §2
För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt
barnbidrag med 10020 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare
stadgas.
Allmänt barnbidrag skall utgå
jämväl för här i riket bosatt barn,
som icke är svensk medborgare,
såframt barnet fostras av någon
som är bosatt och mantalsskriven i
riket eller ock barnet eller endera av
dess föräldrar sedan minst sex må-
nader vistas i riket.
Allmänt barnbidrag skall utgå
jämväl för här i riket bosatt barn,
som icke är svensk medborgare,
såframt barnet eller endera av dess
föräldrar sedan minst sex månader
vistas i riket.
Ett barn som lämnar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt här, om
utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader. Medföljande barn
till den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för
arbetsgivarens räkning, skall under utsändningstiden anses bosatta i Sveri-
ge. Medföljande barn till en person, som i annat fall är anställd i utlandet
av svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett organ som är knutet till ett
sådant samfund eller en svensk ideell organisation som bedriver bistånds-
verksamhet, skall fortfarande anses bosatta här, om utlandsvistelsen är
avsedd att vara längst tre år.
1. Denna lag träder i kraft såvitt
avser 1 § första stycket den 1 janua-
ri 1992 och i övrigt den 1 juli 1991.
2. Äldre föreskrifter i 1 § tredje
stycket om var barnet skall anses
vara bosatt gäller fortfarande för
barn som lämnat Sverige före
ikraftträdandet.
1. Denna lag träder i kraft såvitt
avser 1 § första och andra styckena
den 1 januari 1992 och i övrigt den
1 juli 1991.
2. Äldre föreskrifter i 1 § första
och andra styckena gäller fortfaran-
de i fråga om bidrag som avser tid
före den 1 januari 1992. Äldre före-
skrifter i 1 § tredje stycket om var
barnet skall anses vara bosatt gäller
fortfarande för barn som lämnat
Sverige före den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1973:449.
Nuvarande lydelse enligt prop. 1990/91:100 bil. 7, bilaga 7.1.
15
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken'
dels att i 2 kap. 2 §, 4 kap. 6 och 10 §§ samt 19 kap. 8 § ordet ”kyrkobok-
förd” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”folkbokförd” i motsvaran-
de form,
dels att i 6 kap. 4 § ordet ”pastorsämbetet” skall bytas ut mot ”skatte-
myndigheten”,
dels att 6 kap. 16 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
Anmälan enligt 4 § andra stycket
om gemensam vårdnad för föräld-
rar som inte är gifta med varandra
görs hos pastorsämbetet i den för-
samling där barnet är kyrkobokfört.
Anmälan skall göras skriftligen av
båda föräldrarna.
Beslut av pastorsämbetet får över-
klagas hos domkapitlet genom be-
svär. Domkapitlets beslut får över-
klagas hos kammarrätten.
6§
Anmälan enligt 4 § andra stycket
om gemensam vårdnad för föräld-
rar som inte är gifta med varandra
prövas av skattemyndigheten i det
län där barnet är folkbokfört. An-
mälan skall göras skriftligen av
båda föräldrarna.
Anmälan enligt 4 § andra stycket
2 görs hos valfri skattemyndighet el-
ler allmän försäkringskassa.
Beslut av skattemyndigheten
överklagas hos länsrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Anmälan om gemensam vårdnad hos pastorsämbetet som inte har
registrerats före ikraftträdandet skall prövas av skattemyndigheten. I fråga
om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
Balken omtryckt 1990:1526.
16
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs i fråga om religionsfrihetslagen (1951:680)
dels att i 7—11 och 13 §§ ordet ”kyrkobokförd” i olika böjningsformer
skall bytas ut mot ”folkbokförd” i motsvarande form,
dels att 15 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
15
Över pastors beslut eller åtgärd
enligt denna lag må klagan föras.
Om sådan klagan skall, ändå att
beslutet eller åtgärden icke angår
kyrkobokföring, vad om klagan i
fråga rörande kyrkobokföring är
stadgat äga motsvarande tillämp-
ning.
Mot beslut eller åtgärd enligt den-
na lag av ämbetsman som avses i
14 § föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
16
Med pastor avses i denna lag den
som ansvarar för kyrkobokföringen
i församling av svenska kyrkan eller
del av sådan församling, som utgör
särskilt kyrkobokföringsdistrikt.
Har någon uppdrag att i kyrko-
bokföringsärenden biträda pastor,
skall uppdraget avse även ärenden
enligt denna lag; dock må ej annan
än präst mottaga försäkran som av-
ses i 10 § andra stycket.
tre nya paragrafer, 17—19 §§, av
Föreslagen lydelse
§2
Pastors beslut enligt denna lag får
överklagas hos domkapitlet.
Domkapitlets beslut får överkla-
gas hos kammarrätten.
Beslut enligt denna lag av den
som avses i 14 § får överklagas hos
kammarrätten.
§
Med pastor avses i denna lag kyr-
koherde i en församling i svenska
kyrkan eller någon annan präst som
domkapitlet har förordnat att sköta
de uppgifter som pastor har enligt
denna lag.
Domkapitlet får även förordna
någon annan att handlägga ären-
den som pastor har enligt denna lag.
Endast den som är präst får dock ta
emot försäkran som avses i 10 §
andra stycket.
Svenska kyrkans centralstyrelse
skall föra register över medlemmar-
na i svenska kyrkan.
18 §
Centralstyrelsen skall underrätta
pastor om sådana registreringar
inom folkbokföringen som kan för-
' Senaste lydelse av
10 § 1970:766
11 § 1963:509.
2 Senaste lydelse 1971:606.
17
2 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
anleda dennes prövning enligt den-
na lag.
Pastor skall genast underrätta
centralstyrelsen när han har fattat
beslut som rör en persons medlem-
skap i svenska kyrkan.
Centralstyrelsen skall lämna de
uppgifter till skatteförvaltningen om
medlemskap i svenska kyrkan som
behövs för debitering och uppbörd av
församlingsskatt och framställning
av röstlängder.
19 §
Pastoratet skall tillhandahålla
personal, kontorslokaler, inventa-
rier, material samt det som i övrigt
behövs för att pastor skall kunna
fullgöra sina uppgifter enligt denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
18
Härigenom föreskrivs att punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1969:621) om ändring i ärvdabalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
31. Är barn utom äktenskap fött
innan nya lagen trätt i kraft och
skulle icke arvsrätt mellan fadern
och barnet ha förelegat redan enligt
äldre lag, ärver barnet och dess
bröstarvingar fadern och dennes
släktingar endast under förutsätt-
ning att annan dödsbodelägare, bo-
utredningsman eller den som sitter
i boet inom tre månader från döds-
fallet eller, om bouppteckningen
förrättas senare, senast vid boupp-
teckningen fått kännedom om ar-
vingen eller anteckning om barnet
före arvfallet gjorts i personakt för
arvlåtaren eller annan från vilken
arvingen härleder sin arvsrätt.
Föreslagen lydelse
3. Är barn utom äktenskap fött
innan nya lagen trätt i kraft och
skulle icke arvsrätt mellan fadern
och barnet ha förelegat redan enligt
äldre lag, ärver barnet och dess
bröstarvingar fadern och dennes
släktingar endast under förutsätt-
ning att annan dödsbodelägare, bo-
utredningsman eller den som sitter
i boet inom tre månader från döds-
fallet eller, om bouppteckningen
förrättas senare, senast vid boupp-
teckningen fått kännedom om ar-
vingen eller anteckning om barnet
före arvfallet gjorts i personakt eller
registrerats i folkbokföringen för
arvlåtaren eller annan från vilken
arvingen härleder sin arvsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1974:238.
19
Prop. 1990/91: 153
Härigenom föreskrivs i fråga om vallagen (1972:620)'
dels att i 4 kap. 2, 11 och 14 §§, 7 kap. 3§ samt 9 kap. 3§ ordet
”kyrkobokförd” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”folkbokförd” i
motsvarande form,
dels att i 5 kap. 3 § ordet ”kyrkobokföringsort” skall bytas ut mot
”folkbokföringsort”,
dels att 2 kap. 3 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
3§
Vid tillämpning av 2 § beräknas
antalet röstberättigade på grundval
av stommarna till mantalslängder-
na för året. Vid beräkningen anses
som röstberättigad varje svensk
medborgare som fyllt eller senare
under kalenderåret fyller arton år.
Vid tillämpning av 2 § beräknas
antalet röstberättigade på grundval
av skattemyndighetens personband
den 1 november föregående år. Vid
beräkningen anses som röstberätti-
gad varje svensk medborgare som
fyllt eller senare under kalenderåret
fyller arton år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1991:95.
20
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att 28 § datalagen (1973:289) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
28 §‘
Den som begär att få uppgifter ur en myndighets personregister för ett
sådant ändamål som avses i 26 § andra stycket 1 och 3 och som kan
tillgodoses genom SPAR skall hänvisas till detta register.
Första stycket hindrar inte att en
skattemyndighet låter myndigheter
vars verksamhet är begränsad till
länet utnyttja skattemyndighetens
personregister i stället för SPAR.
Första stycket hindrar inte att en
skattemyndighet låter myndigheter
vars verksamhet är begränsad till
länet utnyttja annat register som
skattemyndigheten för över befolk-
ningen i länet än sådant som avses i
lagen (1990:1536) om folkbokfö-
ringsregister.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, datainspektionen får
föreskriva att en statlig myndighets personregister får utnyttjas av en
annan myndighet för de ändamål som avses i 26 § andra stycket 1.
Föreskrifterna i denna paragraf inskränker inte myndigheternas skyldig-
heter enligt reglerna om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihets-
förordningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1990:365.
21
Prop. 1990/91: 153
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
15 §
Sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan
liknande registrering av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekre-
tess gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan verksam-
het som avser registrering av betydande del av befolkningen.
Sekretess gäller i ärende om med-
lemskap i svenska kyrkan, för upp-
gift om enskilds personliga förhål-
landen, om det av särskild anled-
ning kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i ärende om finge-
rade personuppgifter för uppgift om
enskilds personliga förhållanden om
det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller nå-
gon honom närstående lider men.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1989:713.
22
Prop.1990/91:153
Härigenom föreskrivs i fråga om namnlagen (1982:670)’
dels att 38 § skall upphöra att gälla,
dels att i 1, 5,8,9, 10, 15, 17, 29, 30,31,32, 34, 35,47,49 och 51 §§ samt
punkt. 9 i övergångsbestämmelserna ordet ”pastorsämbetet” skall bytas ut
mot ”skattemyndigheten”,
dels att 36, 37 och 39 §§ samt rubriken närmast före 36 § skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Anmälan till pastorsämbetet
Föreslagen lydelse
Anmälan till skattemyndighet
m. m.
36 §
Anmälan till pastorsämbetet görs
i den församling där den som an-
mälningen avser är kyrkobokförd.
År denne inte kyrkobokförd i Sveri-
ge, görs anmälningen i den försam-
ling där han eller hon vistas eller
senast har varit kyrkobokförd. I öv-
riga fall får anmälningen göras till
riksskatteverket.
Anmälningen till pastorsämbetet
eller riksskatteverket skall göras
skriftligen.
Som anmälan till pastorsämbetet
anses anmälan som vid vigsel görs
om efternamn till vigselförrättaren
och vid dop inom svenska kyrkan
görs om förnamn till dopförrätta-
ren.
Anmälan till’ skattemyndigheten
prövas i det län där den som anmäl-
ningen avser är eller senast har varit
folkbokförd. Har denne aldrig varit
folkbokförd i landet prövas anmäl-
ningen av den skattemyndighet som
bestäms av regeringen eller den
myndighet som regeringen förord-
nar.
Anmälningen till skattemyndig-
heten skall göras skriftligen.
Som anmälan till skattemyndig-
heten anses anmälan som
1. görs till valfri skattemyndighet
eller allmän försäkringskassa,
2. vid vigsel görs om efternamn
till vigselförrättaren och vid dop
inom svenska kyrkan görs om för-
namn till dopförrättaren.
37 §
Beslut av pastorsämbetet får över- Beslut av skattemyndigheten får
klagas till domkapitlet genom be- överklagas till länsrätten,
svär.
Domkapitlets beslut får överkla-
gas till kammarrätten genom be-
svär.
1 Senaste lydelse av
8§ 1988:261
31 §
32 §
51 § 1985:372
punkt 9 i övergångsbestämmelserna 1988:261.
23
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
39 §
Ansökningar hos patent- och re-
gistreringsverket skall göras skriftli-
gen. De skall innehålla uppgift om
sökandens postadress och om skä-
len för ansökningen. Till ansök-
ningen skall fogas ett personbevis.
Till ansökan om förnamn för den
som är född här i landet skall också
fogas utdrag ur födelse- och dopbo-
ken.
Ansökningar hos patent- och re-
gistreringsverket skall göras skriftli-
gen. De skall innehålla uppgift om
sökandens postadress och om skä-
len för ansökningen. Till ansök-
ningen skall fogas ett personbevis.
Sökanden skall betala ansökningsavgift. Regeringen bestämmer avgif-
tens storlek.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Namnärende hos pastorsämbetet eller riksskatteverket som inte har
avgjorts före ikraftträdandet skall prövas av skattemyndigheten.
3. I fråga om överklagande av beslut av pastorsämbetet som har med-
delats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
24
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5§
Prop. 1990/91:153
Förlängt barnbidrag lämnas en-
dast till elever som är bosatta i Sve-
rige. Är eleven inte svensk medbor-
gare, gäller därutöver att eleven
skall fostras av någon som är bosatt
och mantalsskriven här i landet eller
att antingen denne eller eleven vis-
tas här sedan minst sex månader.
Förlängt barnbidrag lämnas en-
dast till elever som är bosatta i Sve-
rige. Är eleven inte svensk medbor-
gare, gäller därutöver att eleven vis-
tas här i landet sedan minst sex må-
nader.
För förlängt barnbidrag enligt 4 § tillämpas i fråga om bosättningen här i
landet de förskrifter om bosättning som gäller för allmänt barnbidrag vid
utlandsvistelse enligt lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om bidrag som avser tid före ikraftträdandet.
25
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken1
dels att i 3 kap. 2 § ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbok-
förd”,
dels att i 3 kap. 4 § orden ”pastorsämbetet” och ”ämbetet” skall bytas ut
mot ”skattemyndigheten” och ”myndigheten”,
dels att 3 kap. 1 §, 4 kap. 5 §, 15 kap. 2 och 4 §§ samt 18 kap. 5 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 8 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1§
Innan äktenskap ingås skall prö-
vas om det finns något hinder mot
äktenskapet. Denna prövning skall
göras z den församling inom svenska
kyrkan där kvinnan eller mannen
är kyrkobokförd eller, om ingen av
dem är kyrkobokförd här i landet, i
den församling där någon av dem
vistas.
Hindersprövningen skall begäras
av kvinnan och mannen gemen-
samt hos pastorsämbetet i försam-
lingen.
Innan äktenskap ingås skall prö-
vas om det finns något hinder mot
äktenskapet. Denna prövning skall
göras av skattemyndigheten i det
län där kvinnan eller mannen är
folkbokförd eller, om ingen av dem
är folkbokförd här i landet, i det län
där någon av dem vistas.
Hindersprövningen skall begäras
av kvinnan och mannen gemen-
samt hos valfri skattemyndighet el-
ler allmän försäkringskassa.
4 kap.
5§
Innan vigsel förrättas skall vigsel-
förrättaren förvissa sig om att hin-
dersprövning har skett inom fyra
månader före den planerade vigseln
och att inget hinder har framkom-
mit. Utan intyg om hinderspröv-
ningen får vigseln förrättas endast
av en präst som tjänstgör i den för-
samling där hindersprövningen har
gjorts.
Innan vigsel förrättas skall vigsel-
förrättaren förvissa sig om att hin-
dersprövning har skett inom fyra
månader före den planerade vigseln
och att inget hinder har framkom-
mit.
8§
Vigselförrättaren skall genast
sända underrättelse om vigseln till
den skattemyndighet som har gjort
hindersprövningen.
Senaste lydelse av 3 kap. 2 § 1988:1254.
26
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 kap.
2§
Pastorsämbetets beslut i fråga om
hindersprövning får överklagas hos
domkapitlet.
Skattemyndighetens beslut i frå-
ga om hindersprövning får överkla-
gas hos länsrätten.
Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande
av vigsel.
4§
Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av
vigsel får överklagas hos kammarrätten.
Detsamma gäller beslut av dom-
kapitlet om hindersprövning eller
om förrättande av vigsel.
18 kap.
5§
Anteckningar om ingångna eller
upplösta äktenskap skall göras i
kyrkoböckerna enligt föreskrifter
som regeringen meddelar.
Uppgifter om ingångna och upp-
lösta äktenskap registreras inom
folkbokföringen enligt särskilda be-
stämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Hindersprövning hos pastorsämbetet som inte har beslutats före
ikraftträdandet skall göras av skattemyndigheten.
3. I fråga om överklagande av sådant beslut av pastorsämbetet eller av
präst inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel som har meddelats före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
27
Prop. 1990/91: 153
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 6 kap. 12 och 19 §§, 9 kap. 4 §, 11
kap. 1 §, 12 kap. 1 § samt 13 kap. 3 § församlingslagen (1988:180)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4§
Rösträtt vid val av kyrkofullmäk-
tige har den som är kyrkobokförd i
församlingen, är medlem av svens-
ka kyrkan och som är myndig på
valdagen. Den som inte är svensk
medborgare har rösträtt endast om
han har varit kyrkobokförd i riket
den 1 november de tre åren när-
mast före valåret. Varje röstberätti-
gad har en röst.
Den som är kyrkobokförd i en
icke-territoriell församling har inte
rösträtt vid val av ledamöter och
suppleanter i kyrkofullmäktige i an-
nan församling.
Frågan om rösträtt enligt första
och andra styckena föreligger av-
görs på grundval av en före valet
upprättad röstlängd.
Rösträtt vid val av kyrkofullmäk-
tige har den som är folkbokförd i
församlingen, är medlem av svens-
ka kyrkan och har fyllt arton år se-
nast på valdagen. Den som inte är
svensk medborgare har rösträtt
bara om han har varit folkbok-
förd i landet den 1 november de tre
åren närmast före valåret. Varje
röstberättigad har en röst.
Den som är medlem i en icke-
territoriell församling har inte röst-
rätt vid val av ledamöter och sup-
pleanter i kyrkofullmäktige i annan
församling.
Frågor om rösträtt enligt första
och andra styckena avgörs på
grundval av en röstlängd som har
upprättats före valet.
6 kap.
12 §*
Valbar är den som är kyrkobok-
förd inom valkretsen, är medlem av
svenska kyrkan och som är myndig
på valdagen.
Den som innehar en tjänst som
biskop eller biträdande biskop är
inte valbar till ledamot eller supple-
ant. Domprosten eller någon annan
kyrkoherde som är biskopens ersät-
tare i stiftsstyrelsen samt den som är
anställd hos stiftssamfälligheten och
som i egenskap av föredragande hos
stiftsstyrelsen eller på grund av and-
ra uppgifter som hör till tjänsten har
en ledande ställning bland stifts-
samfällighetens tjänstemän är inte
heller valbar.
Valbar är den som är folkbokförd
inom valkretsen, är medlem av
svenska kyrkan och har fyllt arton
år senast på valdagen. Den som är
medlem i en icke-territoriell försam-
ling är bara valbar i den valkrets
som den församlingen tillhör.
Valbar är dock inte
1. den som innehar en tjänst som
biskop eller biträdande biskop,
2. domprosten eller någon annan
kyrkoherde som är biskopens ersät-
tare i stiftsstyrelsen,
3. den som är anställd hos stifts-
samfälligheten och som på grund av
sina uppgifter har en ledande ställ-
ning bland de anställda.
I fråga om verkan av att valbarheten upphör och om rätt att avsäga sig
Senaste lydelse 1989:985.
28
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
uppdraget tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 5 § tredje stycket om ledamot
och suppleant i kyrkofullmäktige.
19 §
Beslut varigenom ledamöter och
suppleanter har utsetts får överkla-
gas hos valprövningsnämnden.
Rätt att överklaga har den som
uppfyller villkoren för rösträtt vid
kyrkofullmäktigeval och som är
kyrkobokförd inom valkretsen. Par-
tier som har deltagit i valet får ock-
så överklaga beslutet.
Beslut varigenom ledamöter och
suppleanter har utsetts får överkla-
gas hos valprövningsnämnden.
Rätt att överklaga har den som
uppfyller villkoren för rösträtt vid
kyrkofullmäktigeval och som enligt
12 § är valbar inom valkretsen. Par-
tier som har deltagit i valet får ock-
så överklaga beslutet.
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till stiftsstyrelsen inom tio
dagar efter det att valet eller förrättningen avslutades. Har en skrivelse
med överklagande kommit in till valprövningsnämnden inom överklagan-
detiden, skall den omständigheten att skrivelsen har kommit till stiftssty-
relsen först därefter dock inte föranleda att den avvisas. Valprövnings-
nämnden prövar om skrivelsen har kommit in i rätt tid.
9 kap.
4§
Valbar till ledamot eller supple-
ant är den som är kyrkobokförd
inom stiftet, är medlem av svenska
kyrkan och som är myndig på val-
dagen.
Utöver de personer som avses i 6
kap. 12 § andra stycket andra me-
ningen får inte heller en tjänsteman
som förestår någon förvaltning som
är underställd stiftsstyrelsen väljas
till ledamot eller suppleant.
Valbar till ledamot eller supple-
ant är den som är folkbokförd inom
stiftet, är medlem av svenska kyr-
kan och som har fyllt arton år se-
nast på valdagen.
Utöver de personer som avses i 6
kap. 12 § andra stycket får inte hel-
ler en anställd som förestår någon
förvaltning som är underställd
stiftsstyrelsen väljas till ledamot el-
ler suppleant.
I fråga om verkan av att valbarheten upphör och rätt till avsägelse
tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 5 § tredje stycket om ledamöter och
suppleanter i kyrkofullmäktige.
11 kap.
1§
Nyvalda kyrkofullmäktige eller kyrkostämman väljer under år då val i
hela riket av kyrkofullmäktige har förrättats tre eller flera revisorer samt
minst lika många revisorssuppleanter för granskning av de tre följande
årens verksamhet. Fullmäktige eller stämman får därvid välja revisorer
och suppleanter för granskning av viss eller vissa nämnders verksamhet.
Antalet revisorer, liksom antalet suppleanter, för varje nämnd eller grupp
av nämnder skall dock vara minst tre.
Om val till kyrkofullmäktige har upphävts och omval har ägt rum eller
om rättelse har vidtagits genom förnyad sammanräkning och mandatför-
delningen mellan partierna därvid har ändrats, upphör uppdragen för
revisorerna och suppleanterna två månader efter det att omvalet eller
sammanräkningen har avslutats. När omvalet eller sammanräkningen har
29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
avslutats, skall fullmäktige förrätta nytt val av revisorer och suppleanter
för återstoden av tjänstgöringstiden.
I fråga om valbarhet till revisor
och revisorsuppleant, verkan av att
valbarheten upphör och rätt till av-
sägelse skall bestämmelserna i 2
kap. 5 § om ledamot och suppleant
i kyrkofullmäktige tillämpas. Den
som inte är kyrkobokförd i försam-
lingen är dock valbar. Detsamma
gäller den som är myndig på dagen
för valet till revisor eller suppleant.
I fråga om valbarhet till revisor
och revisorsuppleant, verkan av att
valbarheten upphör och rätt till av-
sägelse skall bestämmelserna i 2
kap. 5 § om ledamot och suppleant
i kyrkofullmäktige tillämpas. Val-
bar är dock den som har fyllt
arton år senast på dagen för valet till
revisor eller suppleant. I en territor-
iell församling är också den valbar
som inte är folkbokförd i försam-
lingen. I en icke-territoriell försam-
ling gäller detsamma den som
inte är medlem i församlingen.
Om en revisor som inte har utsetts vid proportionellt val avgår under
tjänstgöringstiden, får fullmäktige eller stämman förrätta fyllnadsval för
återstoden av denna tid.
Revisorer och revisorsuppleanter har rätt till den ledighet från anställ-
ning som behövs för uppdraget.
Fullmäktige eller stämman får besluta att det till revisorer och revisors-
suppleanter skall betalas skäligt arvode samt skälig ersättning för resekost-
nader, förlorad arbetsförtjänst och andra utgifter som föranleds av upp-
draget. Arvodet skall bestämmas till lika belopp för lika uppdrag.
12 kap.
1 §
Bestämmelser om skyldighet att erlägga församlingsskatt finns i kommu-
nalskattelagen (1928:370).
Den som är kyrkobokförd i en
icke-territoriell församling är inte
skyldig att erlägga församlingsskatt
till den territoriella församling där
han är mantalsskriven.
Den som är medlem i en icke-
territoriell församling är inte skyl-
dig att erlägga församlingsskatt till
den territoriella församling där han
är folkbokförd.
Särskilda bestämmelser om skattskyldighet finns i lagen (1951:691) om
viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.
13 kap.
3§
Beslut enligt 1 och 2 §§ får över- Beslut enligt 1 och 2 §§ får över-
klagas av den som är kyrkobokförd i klagas, i fråga om en territoriell för-
församlingen. samling, av den som är folkbokförd
där och, i fråga om en icke-territori-
ell församling, av den som är med-
lem.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
30
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs i fråga om begravningslagen (1990:1144)
dels att 4 kap. 1 — 4 §§ skall upphävas,
dels att i 2 kap. 3 §, 5 kap. 2, 3 och 13 §§ ordet ”kyrkobokförd” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot ”folkbokförd” i motsvarande form,
dels att i 5 kap. 10 § ordet ”pastorsämbete” i olika böjningsformer skall
bytas ut mot ”skattemyndighet” i motsvarande form,
dels att nuvarande 4 kap. 5 —8 §§ skall betecknas 4 kap. 1— 4 §§ och
nuvarande 4 kap. 9 — 11 §§ skall betecknas 4 kap. 6 — 8 §§,
dels att de nya 4 kap. 1 —4 och 7 §§ samt 5 kap. 9 § och 9 kap. 6 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 5 § av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
(5§)
När stoftet eller askan efter en
person som har avlidit utomlands
har förts in till Sverige, skall den
som ordnar med gravsättningen
snarast anmäla detta till pastorsäm-
betet i den församling där den av-
lidne senast var kyrkobokförd.
Om det inte är känt var den av-
lidne senast var kyrkobokförd eller
om den avlidne inte har varit kyr-
kobokförd i Sverige, skall anmälan
göras till pastorsämbetet i den för-
samling där stoftet eller askan skall
gravsättas.
(6 §)
Vid dödsfall i Sverige skall bevis
om dödsfallet (dödsbevis) och
— utom i fall som avses i 8 § —
intyg om dödsorsaken utan
dröjsmål utfärdas och lämnas till
det pastorsämbete som skall ta emot
anmälan om dödsfallet.
Dödsbevis och intyg om dödsorsa-
ken skall utfärdas av läkare. Denne
får inte vara make, barn, förälder,
syskon eller på något annat sätt
närstående till den avlidne.
(7§)
Om den avlidne vid dödsfallet vår-
dades på en sjukvårdsinrättning el-
ler fördes dit i anslutning till döds-
fallet, skall dödsbeviset och intyget
om dödsorsaken lämnas av sjuk-
1§
När stoftet eller askan efter en
person som har avlidit utomlands
har förts in till Sverige, skall den
som ordnar med gravsättningen
snarast anmäla detta till skattemyn-
digheten i det län där den avlidne
senast var folkbokförd.
Om det inte är känt var den av-
lidne senast var folkbokförd eller
om den avlidne inte har varit folk-
bokförd i Sverige, skall anmälan gö-
ras till skattemyndigheten i det län
där stoftet eller askan skall gravsät-
tas.
2§
Vid dödsfall i Sverige skall bevis
om dödsfallet (dödsbevis) och
intyg om dödsorsaken utfär-
das utan dröjsmål.
Beviset och intyget skall utfärdas
av läkare. Denne får inte vara
make, barn, förälder, syskon eller
på något annat sätt närstående till
den avlidne.
3§
Om något annat inte följer av 4 §
skall dödsbeviset utan dröjsmål
lämnas till skattemyndigheten i det
län där den avlidne senast var folk-
bokförd. Om det inte är känt var den
31
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
vårdsinrättningen. I andra fall skall
beviset och intyget lämnas av den
läkare som utfärdat handlingarna.
(8 §)
Om det kan antas att döden har
orsakats av någon annan person el-
ler om det annars finns skäl for en
fullständigare undersökning av den
döda kroppen gäller — i stället för
vad som föreskrivs i 6 § — att döds-
beviset med uppgift om detta skall
lämnas till polismyndigheten i den
ort där dödsfallet inträffade och
pastorsämbetet underrättas.
Polismyndigheten skall efter den
utredning som kan behövas skaffa
intyg om dödsorsaken. Därefter
skall myndigheten till pastorsämbe-
tet lämna dödsbeviset och intyget
tillsammans med ett tillstånd till
gravsättning eller kremering.
(10 §)
Pastorsämbetet skall utfärda ett
intyg om att stoft får gravsättas el-
ler kremeras.
Ett sådant intyg får utfärdas bara
avlidne senast var folkbokförd eller
om den avlidne inte har varit folk-
bokförd i landet, skall dödsbeviset
lämnas till skattemyndigheten i det
län där dödsfallet inträffade.
Om den avlidne vid dödsfallet vår-
dades på en sjukvårdsinrättning el-
ler fördes dit i anslutning till döds-
fallet, skall dödsbeviset lämnas av
inrättningen. I andra fall skall bevi-
set lämnas av den läkare som utfär-
dat handlingen.
4§
Om det kan antas att döden har
orsakats av någon annan person el-
ler om det annars finns skäl för
rättsmedicinsk obduktion eller an-
nan rättsmedicinsk undersökning
av den döda kroppen gäller — i
stället för vad som föreskrivs i 3 §
första stycket — att dödsbeviset
med uppgift om detta utan dröjs-
mål skall lämnas till polismyndig-
heten i den ort där dödsfallet inträf-
fade och skattemyndigheten under-
rättas.
Polismyndigheten skall efter den
utredning som kan behövas skaffa
intyg om dödsorsaken. Därefter
skall polismyndigheten till skatte-
myndigheten lämna dödsbeviset
tillsammans med ett tillstånd till
gravsättning eller kremering.
Intyget om dödsorsaken skall sän-
das till statistiska centralbyrån av
den läkare som utfärdat det. Om
den avlidne vid dödsfallet vårdades
på en sjukvårdsinrättning eller för-
des dit i anslutning till dödsfallet,
skall intyget sändas in av inrätt-
ningen.
I fall som avses i 4 § skall polis-
myndigheten sända intyget till sta-
tistiska centralbyrån.
7§
Skattemyndigheten skall utfärda
ett intyg om att stoft får gravsättas
eller kremeras.
Ett sådant intyg får utfärdas bara
32
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
— om det enligt dödsbeviset kan an-
tas att döden inte har orsakats av
någon annan person eller att det
inte heller annars finns skäl att
göra en fullständigare undersök-
ning av den döda kroppen, eller
— om polismyndigheten har med-
delat tillstånd till gravsättning el-
ler kremering i fall som avses i 8
och 9 §§.
Om det är känt för pastorsämbe-
tet att det pågår eller har pågåttmed-
ling om kremering eller omgravsätt-
ningen enligt 5 kap 3 §, fårintyg inte
utfördas förrän tvisten ärslutligt
löst.
— om det enligt dödsbeviset kan an-
tas att döden inte har orsakats av
någon annan person eller att det
inte heller annars finns skäl för
rättsmedicinsk obduktion el ler
annan rättsmedicinsk under sök-
ning av den döda kroppen, eller
— om polismyndigheten har med-
delat tillstånd till gravsättning el-
ler kremering i fall som avses i 4
eller 6 §.
Om det är känt för skattemyndig-
heten att det pågår eller har pågått
medling om kremering eller om
gravsättningen enligt 5 kap. 3 §, får
intyg inte utfärdas förrän tvisten är
slutligt löst.
5 kap.
9§
Stoft får inte kremeras eller grav-
sättas utan att ett sådant intyg som
avses i 4 kap. 10 § har lämnats till
krematoriemyndigheten eller den
som förvaltar begravningsplatsen.
Stoft får inte kremeras eller grav-
sättas utan att ett sådant intyg som
avses i 4 kap. 7 § har lämnats till
krematoriemyndigheten
eller den som förvaltar begrav-
ningsplatsen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kremering eller gravsättning
i vissa fall får ske även utan ett sådant intyg.
9 kap.
6§
Kyrkogårds- eller krematoriemyndighetens beslut enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
länsstyrelsen.
Detsamma gäller
polismyndighetens beslut om
tillstånd till gravsättning eller
kremering enligt 4 kap 9 §, och
pastorsämbetets beslut om intyg
för gravsättning eller kremering
enligt 4 kap. 70 § eller anstånd
enligt 5 kap. 10 § andra stycket.
Detsamma gäller
— polismyndighetens beslut om
tillstånd till gravsättning eller
kremering enligt 4 kap 6 §, och
— skattemyndighetens beslut om
intyg för gravsättning eller kre-
mering enligt 4 kap. 7 § eller an-
stånd enligt 5 kap 10 § andra
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
33
3 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om folkbokforingsregister
(1990:1536)
dels att i 2 § benämningen ”folkbokföringslagen (1967:198)” skall bytas
ut mot ”folkbokföringslagen (1991:000)”,
dels att 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det närmast före 13 § skall införas en rubrik med lydelsen
”gallring”.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§
Ett lokalt folkbokforingsregister får innehålla uppgifter om personer
som är eller har varit folkbokförda inom det verksamhetsområde för vilket
registret förs. För sådan person får anges
1. personummer,
2. namn,
3. adress,
4. folkbokföringsfastighet, folkbokföringsort och folkbokföring under
särskild rubrik,
5. födelsehemort och födelseort,
6. medborgarskap,
7. civilstånd,
8. make, barn, föräldrar och vårdnadshavare eller annan person som den
registrerade har samband med inom folkbokföringen och om sambandet är
grundat på adoption,
9. sjömansregistrering,
10. inflyttning från utlandet,
11. avregistrering vid
a) dödsfall och dödförklaring,
b) utflyttning till utlandet,
c) obefmtlighet,
12. gravsättning.
För personen får också anges
uppgifter som den 30 juni 1991 i
enlighet med särskilda bestämmel-
ser är antecknade i en sådan per-
sonakt som avses i 16 § folkbokfö-
ringskungörelsen (1967:495).
11. avregistrering vid
a) dödsfall och dödförklaring,
b) utflyttning till utlandet,
c) obefintlighet,
d) beslut om fingerade
personuppgifter,
12. gravsättning.
För personen får också anges
uppgifter som den 30 juni 1991 i
enlighet med särskilda bestämmel-
ser är antecknade i en sådan per-
sonakt som avses i 16 § folkbokfö-
ringskungörelsen (1967:495) samt
uppgifter om medlemskap i en icke-
territoriell församling.
34
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att i 55 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal
ordet ”mantalsskrivet” skall bytas ut mot ”folkbokfört”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
35
Härigenom föreskrivs att i 44 § lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt1 ordet ”mantalsskriven” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Prop. 1990/91:153
Senaste lydelse av 44 § 1990:1337.
36
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att i 16 § värnpliktslagen (1941:967)’ ordet ”kyr-
kobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 16 § 1976:307.
37
Härigenom föreskrivs att i 10 och 11 §§ lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap1 ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91:153
Lagen omtryckt 1984:682.
38
Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1951:691) om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan1 ordet ”kyrko-
bokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Prop. 1990/91:153
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas första gången vid
1992 års taxering.
Senaste lydelse av 1 § 1988:188.
39
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att 78 § 1 mom. uppbördslagen (1953:272)' skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
78 §
1 mom. Arbetsgivare, som enligt
lag är skyldig föra handelsböcker,
skall ha sin bokföring så ordnad att
därav framgår arbetstagares namn,
lönebelopp och skatteavdrags be-
lopp. Om skattsedel eller skattekort
har företetts för arbetsgivaren skall
också framgå arbetstagares födelse-
tid och mantalsskrivningsadress
samt nummer på för honom utfär-
dad skattsedel.
1 mom. Arbetsgivare, som enligt
lag är skyldig föra handelsböcker,
skall ha sin bokföring så ordnad att
därav framgår arbetstagares namn,
lönebelopp och skatteavdrags be-
lopp. Om skattsedel eller skattekort
har företetts för arbetsgivaren skall
också framgå arbetstagares födelse-
tid samt nummer på för honom ut-
färdad skattsedel.
Också annan arbetsgivare än i första stycket sägs, som har att verkställa
skatteavdrag på arbetstagares lön, är skyldig att i enahanda omfattning
föra anteckningar i hänseenden som har sagts nyss.
För kontroll av att bestämmelserna om skatteavdrag har följts får revi-
sion verkställas hos sådan arbetsgivare, som avses i första och andra
styckena. Beslut om revision meddelas av riksskatteverket eller skattemyn-
dighet. I övrigt gäller i fråga om revision i tillämpliga delar bestämmelser-
na i 3 kap. 8 — 14 §§ taxeringslagen (1990:324).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1991:97.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
40
Härigenom föreskrivs att i kungörelsen (1953:524) angående upphävan-
de av skyldigheten för svensk medborgare att tillhöra nationell kyrkoför-
samling orden ”mantalsverket” och ”den lokala skattemyndigheten” skall
bytas ut mot ”skattemyndigheten”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91:153
41
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1958:295) om sjömansskatt1 skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §2
Redare, som enligt lag är skyldig
att föra handelsböcker, skall ha sin
bokföring så ordnad, att därav
framgår sjömans namn, födelsetid
och mantalskrivningsadress, löne-
belopp och skatteavdrags belopp
samt, om sjömannen uppvisat
skattsedel på preliminär skatt,
numret på denna skattsedel.
Redare, som enligt lag är skyldig
att föra handelsböcker, skall ha sin
bokföring så ordnad, att därav
framgår sjömans namn, födelsetid,
lönebelopp och skatteavdrags be-
lopp samt, om sjömannen uppvisat
skattsedel på preliminär skatt,
numret på denna skattsedel.
Även annan redare än i första stycket sägs, som skall göra avdrag för
sjömansskatt, är skyldig att föra anteckningar i samma omfattning.
Efter anmaning av riksskatteverket eller skattemyndighet åligger det
sådan redare, som avses i första eller andra stycket, att meddela de upplys-
ningar som behövs för kontroll av skatteavdrag. Redare skall också efter
anmaning förete alla handlingar som behövs for sådan kontroll, såsom
kontrakt, kontoutdrag, räkningar eller kvitton.
För kontroll av att bestämmelserna om skatteavdrag har följts får revi-
sion verkställas hos redare som avses i första eller andra stycket. Beslut om
revision meddelas av riksskatteverket eller skattemyndighet. I övrigt gäller
i fråga om revision i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 8 — 14 §§
taxeringslagen (1990:324).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1970:933.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.
Senaste lydelse 1990:347.
42
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att i 25 kap. 3 § ärvdabalken1 ordet ”pastorsämbe-
tet” skall bytas ut mot ”skattemyndigheten”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 25 kap. 3 § 1973:647.
43
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1959:551) om beräkning av pen-
sionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
För här i riket bosatt eller man-
talsskriven försäkrad skall pen-
sionsgrundande inkomst enligt
lagen om allmän försäkring bestäm-
mas av skattemyndigheten i det län
den försäkrade taxerats till statlig
inkomstskatt eller skulle ha taxerats
till sådan skatt, om han varit bosatt
i riket eller inte haft att erlägga sjö-
mansskatt.
Pensionsgrundande inkomst för
sjöman, som inte är bosatt eller
mantalsskriven i riket, skall be-
stämmas av skattemyndigheten i
Göteborgs och Bohus län.
Pensionsgrundande inkomst en-
ligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring bestäms av skattemyn-
digheten i det län den försäkrade
taxerats till statlig inkomstskatt el-
ler skulle ha taxerats till sådan
skatt, om han varit bosatt i riket
eller inte haft att erlägga sjömans-
skatt.
Pensionsgrundande inkomst för
sjöman, som inte är bosatt i riket,
skall bestämmas av skattemyndig-
heten i Göteborgs och Bohus län.
Prop. 1990/91:153
För annan försäkrad än som i första eller andra stycket sägs skall den
pensionsgrundande inkomsten bestämmas av skattemyndigheten i Stock-
holms län.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1976:1015.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1976:1015.
Senaste lydelse 1990:349.
44
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 och 5 §§ lagen (1962:381) om allmän
försäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
4§
Från och med den månad varunder försäkrad uppnår sexton års ålder
skall han, därest han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäk-
ringskassa.
Försäkrad skall vara inskriven
hos den kassa, inom vars verksam-
hetsområde han är mantalsskriven.
Är den försäkrade ej mantalsskriven
i riket, skall han vara inskriven hos
den kassa, inom vars verksamhets-
område han är bosatt vid årets in-
gång, eller, om han bosätter sig i
riket senare under året, hos den
kassa, inom vars verksamhetsom-
råde bosättningen äger rum.
Försäkrad skall vara inskriven
hos den kassa, inom vars verksam-
hetsområde han var folkbokförd den
1 november föregående år. Var den
försäkrade inte folkbokförd i Sveri-
ge den 1 november föregående år,
skall han vara inskriven hos den
kassa, inom vars verksamhetsom-
råde han är bosatt vid årets ingång,
eller, om han bosätter sig i riket
senare under året, hos den kassa,
inom vars verksamhetsområde bo-
sättningen äger rum.
5§
Allmän försäkringskassa skall inskriva försäkrad, så snart kassan erhållit
kännedom om att han skall vara inskriven hos kassan. Inskrivning gäller
från den tidpunkt, då sådant förhållande inträtt att den försäkrade skall
vara inskriven, dock tidigast från och med tredje månaden före den, då
han inskrives.
Skall försäkrad, som ej är man-
talsskriven i riket, vara inskriven
hos försäkringskassa enligt vad i 4 §
sägs, åligger det honom att inom
två veckor från den tidpunkt då så-
dant förhållande inträtt att han
skall vara inskriven anmäla sig till
den kassa, hos vilken han skall in-
skrivas.
Skall försäkrad, som inte varfolk-
bokförd i Sverige den 1 november
föregående år, vara inskriven hos
försäkringskassa enligt vad i 4 §
sägs, åligger det honom att inom
två veckor från den tidpunkt då så-
dant förhållande inträtt att han
skall vara inskriven anmäla sig till
den kassa, hos vilken han skall in-
skrivas.
Så snart allmän försäkringskassa erhållit kännedom om att försäkrad ej
längre skall vara inskriven hos kassan, skall kassan avföra honom från sitt
register över inskrivna försäkrade med verkan från den tidpunkt, då så-
dant förhållande inträtt att inskrivningen skall upphöra.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Lagen omtryckt 1982:120.
45
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att 2, 8 och 14 §§ lagen (1962:392) om hustru-
tillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§2
Kommun skall utge kommu-
nalt bostadstillägg till den
som uppbär folkpension i form av
ålderspension, förtidspension, om-
ställningspension eller särskild
efterlevandepension och är man-
talsskriven inom kommunen eller
till där mantalsskriven hustru som
uppbär hustrutillägg. Kommunalt
bostadstillägg skall också utges till
den som är mantalsskriven inom
kommunen och uppbär folkpen-
sion i form av änkepension med
stöd av övergångsbestämmelserna
till lagen (1988:881) om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring.
Kommun skall utge kommu-
nalt bostadstillägg till den
som uppbär folkpension i form av
ålderspension, förtidspension, om-
ställningspension eller särskild
efterlevandepension och som den 1
november föregående år var folk-
bokförd inom kommunen eller till
där folkbokförd hustru som uppbär
hustrutillägg. Kommunalt bostads-
tillägg skall också utges till den som
den 1 november föregående år var
folkbokförd inom kommunen och
uppbär folkpension i form av änke-
pension med stöd av övergångsbe-
stämmelserna till lagen (1988:881)
om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen bestäm-
mer, dock lägst med belopp som beräknat per månad svarar mot den del
av den månatliga bostadskostnad, som enligt föreskrifter som regeringen
meddelar med stöd av 14 § andra stycket skall täckas av bostadstillägg för
att statsbidrag skall lämnas. Avvikelse från vad i 4 och 5 §§ stadgas må
dock icke äga rum, och för rätt till kommunalt bostadstillägg må ej fordras
viss tids bosättning inom kommunen eller uppställas annat därmed jäm-
förligt villkor. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksför-
säkringsverket beslutar om grunder för beräkning av bostadskostnaderna i
ärende enligt denna lag. Regeringen äger meddela föreskrifter angående
det högsta belopp som må utgå i kommunalt bostadstillägg för pensionsbe-
rättigad, som är bosatt i ålderdomshem eller därmed likställt hem.
Kommunen skall utan dröjsmål underrätta riksförsäkringsverket och
den allmänna försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde kommu-
nen är belägen, om de beslut som fattas rörande kommunalt bostadstillägg.
8§3
Den som åtnjuter hustrutillägg
eller kommunalt bostadstillägg är
skyldig att, om hans eller hans ma-
Den som åtnjuter hustrutillägg
eller kommunalt bostadstillägg är
skyldig att, om hans eller hans ma-
1 Lagen omtryckt 1976:1014.
2 Senaste lydelse 1988:883.
3 Senaste lydelse 1988:1268.
46
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
kes ekonomiska förhållanden vä-
sentligt förbättrats, utan oskäligt
dröjsmål göra anmälan om detta
till den allmänna försäkringskassa,
inom vars verksamhetsområde han
senast blivit mantalsskriven. Ena-
handa skyldighet åligger honom,
om han åtnjuter kommunalt bo-
stadstillägg och mantalsskrivs i an-
nan kommun än förut, så ock om
han ingår äktenskap eller om hans
äktenskap upplöses genom makens
död eller annorledes. Är den som
åtnjuter tillägget omyndig åvilar
anmälningsskyldigheten förmynda-
ren. Om den som uppbär förmånen
har en god man eller förvaltare en-
ligt föräldrabalken, har denne mot-
svarande skyldighet att göra anmä-
lan, om det kan anses ingå i upp-
draget. Uppbärs förmånen av myn-
dighet eller av annan person än den
pensionsberättigade eller dennes
förmyndare, gode man eller förval-
tare, är även sådan myndighet eller
person anmälningsskyldig.
kes ekonomiska förhållanden vä-
sentligt förbättrats, utan oskäligt
dröjsmål göra anmälan om detta
till den allmänna försäkringskas-
san. Enahanda skyldighet åligger
honom, om han åtnjuter kommu-
nalt bostadstillägg och folkbokförs i
annan kommun än förut, så ock om
han ingår äktenskap eller om hans
äktenskap upplöses genom makens
död eller annorledes. Är den som
åtnjuter tillägget omyndig åvilar
anmälningsskyldigheten förmynda-
ren. Om den som uppbär förmånen
har en god man eller förvaltare en-
ligt föräldrabalken, har denne mot-
svarande skyldighet att göra anmä-
lan, om det kan anses ingå i upp-
draget. Uppbärs förmånen av myn-
dighet eller av annan person än den
pensionsberättigade eller dennes
förmyndare, gode man eller förval-
tare, är även sådan myndighet eller
person anmälningsskyldig.
14 §4
Kommunala bostadstillägg skall
bekostas av den kommun där den
pensionsberättigade är mantals-
skriven.
Kommunala bostadstillägg skall
bekostas av den kommun där den
pensionsberättigade varfolkbokförd
den 1 november föregående år.
Till kommunens kostnader enligt första stycket utgår statsbidrag enligt
bestämmelser som regeringen meddelar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1979:732.
47
Härigenom föreskrivs att i 37 kap. 3 § brottsbalken1 ordet ”kyrkobok-
förd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 37 kap. 3 § 1988:1324.
Prop. 1990/91:153
48
Härigenom föreskrivs att i 4 § lagen (1965:269) med särskilda bestäm-
melser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.‘
ordet ”kyrkobokförda” skall bytas ut mot ”folkbokförda”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
' Senaste lydelse av 4 § 1990:353.
49
4 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Härigenom föreskrivs att i 7 § lagen (1969:246) om domstolar i fastig-
hetsmål1 ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 7 § 1975:1295.
50
Härigenom föreskrivs att i 19 och 20 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar1 ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbok-
förd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse av
19 § 1988:617
20 § 1990:1131.
Prop. 1990/91:153
51
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:119) om fastställande av köns-
tillhörighet i vissa fall skall ha följande lydelse.
Prop. 1990/91:153
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Den som sedan ungdomen upple-
ver att han tillhör annat kön än det
som antecknats för honom i kyrko-
bokföringen och sedan avsevärd tid
uppträder i enlighet härmed samt
måste antagas även framdeles leva i
sådan könsroll kan efter egen ansö-
kan få fastställt att han tillhör det
andra könet. Fastställelse får ske
utan hinder av att sökanden tidiga-
re erhållit fastställelse enligt 2 §.
Den som sedan ungdomen upple-
ver att han tillhör annat kön än det
som framgår av folkbokföringen
och sedan avsevärd tid uppträder i
enlighet härmed samt måste anta-
gas även framdeles leva i sådan
könsroll kan efter egen ansökan få
fastställt att han tillhör det andra
könet. Fastställelse får ske utan
hinder av att sökanden tidigare er-
hållit fastställelse enligt 2 §.
Fastställelse enligt första stycket meddelas endast om sökanden fyllt
arton år och undergått sterilisering eller av annan orsak saknar fortplant-
ningsförmåga.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
52
Härigenom föreskrivs att i 15 och 21 §§ lagen (1972:229) om kyrkliga
indelningsdelegerade1 ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbok-
förd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Prop.1990/91:153
Senaste lydelse av
15 § 1988:194.
21 §
53
Härigenom föreskrivs att 9a§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha föl-
jande lydelse.
Prop. 1990/91:153
Nuvarande lydelse
9
Den som har beviljats allmän
rättshjälp är i målet eller ärendet
befriad från expeditionsavgifter en-
ligt förordningen (1987:452) om
avgifter vid de allmänna domsto-
larna och för avgifter enligt expedi-
tionskungörelsens (1964:618) av-
giftslista, avdelning I samt avdel-
ning II under rubriken Utsökning
m. m. Detsamma gäller i fråga om
avgift för mantalsskrivningsbevis.
Föreslagen lydelse
§2
Den som har beviljats allmän
rättshjälp är i målet eller ärendet
befriad från expeditionsavgifter en-
ligt förordningen (1987:452) om
avgifter vid de allmänna domsto-
larna och för avgifter enligt expedi-
tionskungörelsens (1964:618) av-
giftslista, avdelning I samt avdel-
ning II under rubriken Utsökning
m. m.
Avgiftsfriheten gäller endast i den mån den begärda handlingen är
erforderlig för den rättssökande. Avgiftsfriheten gäller inte i fråga om
handling som utfärdas endast på särskild begäran, om inte handlingen
begärs innan avgörandet i huvudsaken har vunnit laga kraft.
Den som beviljats allmän rättshjälp i angelägenhet som lett till verkställ-
bart avgörande, ansvarar inte för grundavgift och försäljningsavgift enligt
förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter. Detsamma gäller den
som har beviljats allmän rättshjälp i ett mål om verkställighet.
Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol, bo-
stadsdomstolen eller arbetsdomstolen skall, såvitt de belastar den som
beviljats allmän rättshjälp, utgå av allmänna medel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1983:487.
2 Senaste lydelse 1988:213.
54
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att i 1 kap. 3 § och 2 kap. 3 § kommunallagen
(1977:179)1 ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 2 kap. 3 § 1988:1253.
55
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs i fråga om högskolelagen (1977:218)'
dels att i 34 a § ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”,
dels att 34 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
34 §
Till grundläggande högskoleut-
bildning som anordnas av kommun
eller landstingskommun antages sö-
kande utan avseende på kyrkobok-
föringsort.
Har kommun tagit emot stude-
rande som ej är kyrkobokförd inom
kommunen, har kommunen rätt till
ersättning för utbildningen. Ersätt-
ningen skall utges av den kommun
där den studerande är kyrkobok-
förd. Ersättningen skall utgå med
det belopp som föreskrives av rege-
ringen eller myndighet som rege-
ringen utser, om kommunerna ej
kommer överens om annat.
Till grundläggande högskoleut-
bildning som anordnas av kommun
eller landstingskommun antages sö-
kande utan avseende på fölkbokfö-
ringsort.
Har kommun tagit emot stude-
rande som ej är folkbokförd inom
kommunen, har kommunen rätt till
ersättning för utbildningen. Ersätt-
ningen skall utges av den kommun
där den studerande är folkbokförd.
Ersättningen skall utgå med det be-
lopp som föreskrives av regeringen
eller myndighet som regeringen ut-
ser, om kommunerna ej kommer
överens om annat.
Andra stycket äger motsvarande tillämpning på grundläggande högsko-
leutbildning som anordnas av landstingskommun.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 34 a § 1987:201.
56
Härigenom föreskrivs att i 9 § lagen (1978:28) om försäkringsdomsto-
lar1 ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 9 § 1990:453.
57
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs i fråga om familjebidragslagen (1978:520)
dels att i 27 § ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”,
dels att i 35 § ordet ”mantalsskriven” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft, i fråga om 27 § den 1 juli 1991 och övrigt den 1
januari 1992.
58
Härigenom föreskrivs att i 15 § lagen (1979:412) om kommunala indel-
ningsdelegerade ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91:153
59
Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 4 § lagen (1979:560) om transportför-
medling1 ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 2 kap. 4 § 1988:1500.
60
Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 4 § lagen (1979:561) om biluthyrning1
ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 2 kap. 4 § 1988:1501.
Prop. 1990/91:153
61
Härigenom föreskrivs att i 17 kap. 10 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152)* ordet ”mantalsskriven” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse av 17 kap. 10 § 1988:1283.
Prop. 1990/91:153
62
Härigenom föreskrivs att i 7 a § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen m. fl.1 ordet ”folkbokföringsmyndighet” skall by-
tas ut mot ”skattemyndighet”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 7 a § 1989:592.
Prop. 1990/91:153
63
Prop. 1990/91:153
Härigenom föreskrivs att 5§ skatteregisterlagen (1980:343)' skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5§2
För fysisk person som är kyrko-
bokförd i riket skall i det centrala
skatteregistret anges
1. personnummer, namn, ad-
ress, civilstånd, datum for civil-
ståndsändring, kyrkobokförings-
och mantalsskrivningsförhållanden,
För fysisk person som är folkbok-
förd i riket skall i det centrala skat-
teregistret anges
1. personnummer, namn, ad-
ress, civilstånd, datum för civil-
ståndsändring och folkbokforings-
förhållanden,
2. registrering enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt, särskilt regi-
strerings- och redovisningsnummer, organisationsnummer och firma,
3. förhållanden som enligt lag eller förordning skall antecknas i skatte-
längd,
4. registrering i sjömansregistret, tillhörighet till icke-territoriell försam-
ling, tillhörighet till svenska kyrkan,
5. nationalitet, personnummer
for hos personen kyrkobokförda
barn under 18 år, antal hemmava-
rande barn som inte har uppnått 16
eller 18 års ålder, personnummer
för make och, om samtaxering sker
med annan person, personnummer
för denne,
5. nationalitet, personnummer
för hos personen folkbokförda barn
under 18 år, antal hemmavarande
barn som inte har uppnått 16 eller
18 års ålder, personnummer för
make och, om samtaxering sker
med annan person, personnummer
för denne,
6. slag av pensionsförmån som personen är berättigad till enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, i den mån det behövs för att debitera
socialförsäkringsavgift,
7. slag av preliminär skatt som personen skall betala.
För person som inte har uppnått
18 års ålder skall också anges per-
sonnummer för den hos vilken per-
sonen är kyrkobokförd.
För person som inte har uppnått
15 års ålder skall införas endast
uppgift om personnummer, namn
och adress samt personnummer för
den hos vilken personen är kyrko-
bokförd, om inte ytterligare uppgift
som avses i första stycket behövs
för beskattning.
För person som ej är kyrkobok-
förd här i riket skall uppgifter enligt
första, andra eller tredje stycket in-
För person som inte har uppnått
18 års ålder skall också anges per-
sonnummer för den hos vilken per-
sonen är folkbokförd.
För person som inte har uppnått
15 års ålder skall införas endast
uppgift om personnummer, namn
och adress samt personnummer för
den hos vilken personen är folkbok-
förd, om inte ytterligare uppgift
som avses i första stycket behövs
för beskattning.
För person som ej är folkbokförd
här i riket skall uppgifter enligt
första, andra eller tredje stycket in-
Lagen omtryckt 1983:143.
Senaste lydelse 1986:1301.
64
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
föras i den mån det behövs för be- föras i den mån det behövs för be-
skattning här i riket. skattning här i riket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
65
5 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Härigenom föreskrivs att i 66 § socialtjänstlagen (1980:620)’ ordet
”folkbokföringsmyndighet” skall bytas ut mot ”skattemyndighet”.
Denna lag träder i kraft den 1 j uli 1991.
Lagen omtryckt 1988:871.
Prop. 1990/91: 153
66
Härigenom föreskrivs att i 3 § lagen (1981:324) om medborgarvittnen1
ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 3 § 1988:1326.
Prop. 1990/91: 153
67
Prop. 1990/91: 153
Härigenom föreskrivs att i 7 § lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap
ordet ”kyrkobokförda” skall bytas ut mot ”folkbokförda”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
68
Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1983:890) om allemanssparande'
ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 2 § 1990:814.
Prop. 1990/91: 153
69
Härigenom föreskrivs att i 9 § lagen (1984:533) om arbetsställenummer
m.m. ordet ”kyrkobokföringsort” skall bytas ut mot ”folkbokföringsort”
samt att ordet ”kyrkobokföringsfastighet” skall bytas ut mot ”folkbokfö-
ringsfastighet”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
70
Härigenom föreskrivs att i 1 kap. 6 §, 3 kap. 3 §, 4 kap. 4 §, 4 a kap. 3 §, 6
kap. 3, 3 a och 4 §§ samt 8 kap. 2 a § vuxenutbildningslagen (1984:1118)'
ordet ”kyrkobokförd” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”folkbok-
förd” i motsvarande form.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
' Senaste lydelse av
1 kap. 6 § 1988:664.
4 a kap. 3 § ”
6 kap. 3 a § ”
8 kap. 2 a § ”
Prop. 1990/91:153
71
Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (1985:1100)
dels att i 3 kap. 13 §, 4 kap. 9 § samt 5 kap. 6 § ordet ”kyrkobokförd” i
olika böjningsformer skall bytas ut mot ”folkbokförd” i motsvarande
form,
dels att 1 kap. 15 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1 kap.
15 §'
För den som är bosatt i riket av-
ses i lagen med hemkommun
den kommun i vilken han är kyrko-
bokförd. Är han inte kyrkobokförd i
riket avses med hemkommun den
kommun i vilken han vistas stadig-
varande eller, om han saknar sta-
digvarande vistelseort, den kom-
mun i vilken han for tillfället uppe-
håller sig.
Med hemlandstingskommun
vilken hemkommunen hör.
Föreslagen lydelse
För den som är bosatt i landet
avses i lagen med hemkommun
den kommun i vilken han är folk-
bokförd. Är han inte folkbokförd i
landet eller är han kvar skr iven i en
kommun enligt 16 § folkbokförings-
lagen (1991:000) avses med hem-
kommun den kommun i vilken han
vistas stadigvarande eller, om han
saknar stadigvarande vistelseort,
den kommun i vilken han for tillfäl-
let uppehåller sig.
avses den landstingskommun till
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1990:1477.
72
Härigenom föreskrivs att i 5 § lagen (1986:159) om grundläggande
svenskundervisning för invandrare1 ordet ”kyrkobokförd” i olika böj-
ningsformer skall bytas ut mot ”folkbokförd” i motsvarande form.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 5 § 1990:567.
Prop. 1990/91:153
73
Härigenom föreskrivs att i 4 § yrkestrafiklagen (1988:263)' ordet ”kyr-
kobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1988:1499.
Prop. 1990/91: 153
74
Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1988:491) om skatteutjämnings-
bidrag1 ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse av 2 § 1990:404.
Prop. 1990/91:153
75
Härigenom föreskrivs att i 2, 3, 7 och 20 §§ lagen (1988:786) om bo-
stadsbidrag1 ordet ”kyrkobokförd” i olika böjningsformer skall bytas ut
mot ”folkbokförd” i motsvarande form.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1990:792.
Prop. 1990/91: 153
76
Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1988:846) om ungdomsbosparande
ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
77
Härigenom föreskrivs att i 7 § lagen (1989:425) om särskilda inskol-
ningsplatser hos offentliga arbetsgivare ordet ”kyrkobokförd” skall bytas
ut mot ”folkbokförd”.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Prop. 1990/91:153
78
Härigenom föreskrivs att 4 och 6 §§ lagen (1990:912) om nedsättning
av socialavgifter och allmän löneavgift skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1990/91:153
För en försäkrad med sådan
verksamhet som avses i 2 § som be-
drivs vid fast driftställe i stödområ-
de 1 skall den procentsats efter vil-
ken egenavgifter sammanlagt utgår
sättas ned med tio procentenheter
till och med inkomståret 2000, om
den försäkrade för inkomståret är
mantalsskriven inom stödområde
1. För inkomståret 1991 skall pro-
centsatsen dock sättas ned med fem
procentenheter för försäkrade vars
verksamhet bedrivs i stödområde 1
utanför Norrbottens län.
För en försäkrad med sådan
verksamhet som avses i 2 § som be-
drivs vid fast driftställe i stödområ-
de 1 skall den procentsats efter vil-
ken egenavgifter sammanlagt utgår
sättas ned med tio procentenheter
till och med inkomståret 2000, om
den försäkrades hemortskommun
enligt 66 § kommunalskattelagen
(1928:370) för inkomståret är belä-
gen inom stödområde 1. För in-
komståret 1991 skall procentsatsen
dock sättas ned med fem procent-
enheter för försäkrade vars verk-
samhet bedrivs i stödområde 1
utanför Norrbottens län.
För en försäkrad med sådan
verksamhet som avses i 2 § som be-
drivs vid fast driftställe i Bodens,
Luleå, Piteå eller Älvsbyns kom-
mun i Norrbottens län skall den
procentsats efter vilken egenavgif-
ter sammanlagt utgår sättas ned
med fem procentenheter för vart
och ett av inkomståren 1991 till och
med 1995, om den försäkrade för
inkomståret är mantalsskriven i nå-
gon av dessa kommuner.
För en försäkrad med sådan
verksamhet som avses i 2 § som be-
drivs vid fast driftställe i Bodens,
Luleå, Piteå eller Älvsbyns kom-
mun i Norrbottens län skall den
procentsats efter vilken egenavgif-
ter sammanlagt utgår sättas ned
med fem procentenheter för vart
och ett av inkomståren 1991 till och
med 1995, om den försäkrades
hemortskommun enligt 66 § kom-
m unalskattelagen (1928:370) för
inkomståret är belägen inom någon
av dessa kommuner.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
79
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 1991
Närvarande: Statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström,
Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wall-
ström, Lööw, Persson, Sahlin, Larsson, Åsbrink
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Proposition om ny folkbokföringslag m. m.
1 Inledning
1983 års folkbokföringskommitté (Fi 1983:04) har haft i uppdrag att lägga
fram förslag till en helt ny folkbokföringslag. Genom tilläggsdirektiv (dir.
1989:64) gavs kommittén i uppdrag att också överväga och lämna förslag
till åtgärder som förhindrar att någon med hjälp av personnummer kan
leta rätt på en person i syfte att utöva våld, hot eller trakasserier.
Kommittén lämnade i december 1983 betänkandet (Ds Fi 1983:31)
Allmänt ombud inom folkbokföringen. Förslagen i det betänkandet har
lett till lagstiftning (prop. 1985/86:56, SkU 18, rskr. 57, SFS 1985:1121).
I mars 1989 lämnade kommittén betänkandet (SOU 1989:10) Rätt
adress samt i juni 1990 slutbetänkandet (SOU 1990:50) Ny folkbokfö-
ringslag. (Ledamöter var vid avgivandet av slutbetänkandet f. d. överdi-
rektören Eric Hallman, ordförande, organisationssekreteraren Ove Holm-
berg, riksdagsledamoten Bengt Kindbom, f. d. riksdagsledamoten Elvy
Nilsson och riksdagsledamoten Knut Wachtmeister.) Kommitténs förslag
till ny folkbokföringslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
1.
Organisationskommittén för folkbokföringen (Fi 1988:02) tillkallades
efter det att riksdagen år 1987 beslutade om ett ändrat huvudmannaskap
för folkbokföringen. Den har i uppdrag att lämna förslag till den närmare
utformningen av folkbokföringens organisation och i övrigt lämna förslag
till andra åtgärder som kan behövas för att genomföra den nya organisatio-
nen. Organisationskommittén har lämnat betänkandet (SOU 1990:18)
Lag om folkbokforingsregister, som lett till lagstiftning (prop. 1990/91:53,
SkU 9, rskr. 109, SFS 1990:1536) och betänkandet (SOU 1990:109) Författ-
ningsförslag med anledning av ny folkbokföringsorganisation m. m. (Leda-
möter är landshövding Rolf Wirtén, ordförande, departementsrådet Nils
Dexe, överdirektören Lennart Grufberg och kanslichefen Svante Holgers-
son.)
Betänkandena Rätt adress, Ny folkbokföringslag och Författningsförslag
med anledning av ny folkbokföringsorganisation m.m. har remissbehand-
lats. Förteckningar över remissinstanserna bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 2, 3 och 4. Sammanställningar av remissyttrandena har
upprättats inom finansdepartementet och finns tillgängliga i lagstiftnings-
ärendet (dnr 1318/89, 3370/90 och 5797/90).
Prop. 1990/91:153
80
Regeringen beslutade den 21 februari 1991 att inhämta lagrådets yttran- Prop. 1990/91: 153
de över de grundläggande lagförslagen som upprättats med anledning av
vad jag nu anfört. Förslagen hade upprättats inom finandepartementet i
samråd med andra berörda statsråd. Följande lagförslag remitterades till
lagrådet
1. folkbokföringslag,
2. lag om införande av folkbokföringslagen,
3. lag om fingerade personuppgifter,
4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
5. lag om ändring i rättegångsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
7. lag om ändring i föräldrabalken,
8. lag om ändring i lagen (1969:629) om ändring i ärvdabalken,
9. lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680),
10. lag om ändring i vallagen (1972:620),
11. lag om ändring i datalagen (1973:289),
12. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
13. lag om ändring i namnlagen (1982:670),
14. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
15. lag om ändring i äktenskapsbalken,
16. lag om ändring i församlingslagen (1988:180),
17. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144),
18. lag om ändring i lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister.
De granskade lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 5.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
6. Jag återkommer till yttrandet i avsnitt 8.3 och 8.5 där jag behandlar mitt
förslag till folkbokföring med fingerade personuppgifter och därmed sam-
manhängande sekretessfrågor. I övrigt har lagrådet lämnat förslagen utan
erinran. Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella juste-
ringar i lagtexten.
2 Allmänna utgångspunkter
Det har sedan länge rått enighet om att den nuvarande folkbokföringen har
brister och behöver rationaliseras och förbättras. Bristerna har främst
kunnat hänföras till organisationen av folkbokföringen.
I oktober 1987 fattade riksdagen principbeslut om en ny organisation av
folkbokföringen (prop. 1986/87:158, SkU 1987/88:2, rskr. 2). I proposi-
tionen föreslogs att ansvaret för den löpande folkbokföringen skulle föras
över från pastorsämbetena till de lokala skattemyndigheterna. Riksdagen
föreslogs ta ställning till de principiella riktlinjerna för den nya organisa-
tionen. Omorganisationen skulle enligt förslaget genomföras den 1 juli
1991.
Riksdagens beslut avviker i ett avseende från vad som förslagits i propo-
sitionen. I skatteutskottets betänkande uttalades nämligen att de allmänna
försäkringskassorna borde integreras i folkbokföringsarbetet. I betänkan- 81
6 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
det angavs vidare i stora drag hur försäkringskassorna skulle kunna med- Prop. 1990/91: 153
verka i arbetet.
Organisationskommittén för folkbokföringen har i sitt delbetänkande
Lag om folkbokforingsregister m. m. redovisat, förutom ett förslag till
registerlag, överväganden och förslag rörande bl. a. folkbokföringens orga-
nisatoriska inordnande i skatteförvaltningen, försäkringskassornas med-
verkan och integritets- och sekretessfrågor som uppkommer till följd av
förslagen till datorisering och omorganisation.
I december 1990 fattade riksdagen beslut om en lag om folkbokförings-
register (prop. 1990/91:53, SkU9, rskr. 109, SFS 1990:1536). I propositio-
nen angavs också hur arbetsuppgiften att svara för folkbokföringen skall
inordnas i skattemyndigheternas organisation, hur de allmänna försäk-
ringskassorna skall medverka i arbetet med folkbokföringen och hur ADB-
stödet för verksamheten skall vara uppbyggt.
Enligt propositionen skall all löpande folkbokföringsverksamhet inom
skattemyndigheten ske på lokal nivå. Genom den reform av organisatio-
nen av skatteförvaltningen som trädde i kraft den 1 januari 1991 avses
med lokal nivå ett lokalt skattekontor. I den av riksdagen antagna register-
lagen kommer detta till uttryck genom att det sägs att det för närmare
angivna ändamål, bl. a. handläggning av folkbokföringsärenden som prö-
vas av skattemyndigheten, skall med hjälp av automatisk databehandling
föras ett lokalt folkbokforingsregister för varje lokalt skattekontors verk-
samhetsområde.
De allmänna försäkringskassorna skall enligt propositionen medverka i
folkbokföringsarbetet genom att lämna information till allmänheten, till-
handahålla blanketter samt hjälpa enskilda med att upprätta anmälningar
eller kontrollera anmälningar som de enskilda upprättat på egen hand. En
längre gående medverkan — som även skulle innefatta beredning och
bedömning av ärenden — avvisades, eftersom den skulle medföra bety-
dande oklarheter i fråga om kompetens och ansvar för de inblandade
myndigheterna. Skatteutskottet gjorde samma bedömning.
Under ett antal år har det också pågått utredningsarbete med att se över
folkbokföringen i materiellt hänseende. Den nuvarande folkbokförings-
lagen (1967:198), GFBL, bygger på de förhållanden i samhället som rådde
för många decennier sedan. Lagens tillkomst grundades nämligen inte på
någon mera omfattande översyn av 1946 års folkbokföringsförordning.
I centrum av utredningsarbetet har stått önskemålet att skapa ett enhet-
ligt bosättningsbegrepp. Hemvistsakkunniga föreslog i sitt betänkande
(SOU 1976:39) Hemvist att folkbokföringens hemvistbegrepp skulle bli
grundläggande för socialförsäkrings-, sjukvårds- och barnbidragsområdet.
Hemvistsakkunnigas förslag har inte lett till lagstiftning.
1983 års folkbokföringskommitté har bedrivit sitt arbete med utgångs-
punkt i bl. a. hemvistsakkunnigas förslag. En annan uppgift för kommittén
har varit att finna vägar för en förbättring av flyttningskontrollen.
Sammanfattningsvis har folkbokföringskommittén kommit fram till att
erfarenheterna av de gällande principerna för kyrkobokföringen är i hu-
vudsak goda. Några mera omfattande ändringar i den materiella reglering-
en har inte ansetts behövliga. Däremot bör lagstiftningen, bl. a. i fråga om
82
bosättningsbegreppet, moderniseras och anpassas till dagens förhållanden. Prop. 1990/91:153
Till detta kan räknas att kommittén föreslagit att den nuvarande årliga
mantalsskrivningen skall upphöra.
Folkbokföringskommittén har i sitt slutbetänkande kunnat beakta det
ändrade huvudmannaskapet för folkbokföringen. Inte minst mot den bak-
grunden har kommittén av naturliga skäl lämnat förslag till en ny folkbok-
föringslag, NFBL.
För min del ansluter jag mig till väsentliga delar av folkbokföringskom-
mitténs förslag, liksom till de förslag av följ dkaraktär som lagts fram av
organisationskommittén för folkbokföringen. Både NFBL och övriga lag-
ändringar bör träda i kraft den 1 juli 1991, dvs. då huvudmannaskapet för
folkbokföringen enligt riksdagens beslut skall föras över till skattemyndig-
heterna. De följdändringar som har samband med mantalsskrivningen bör
dock träda i kraft den 1 januari 1992.
Jag avser nu att närmare redovisa min syn på den lagstiftning som
behövs. Först skall jag redovisa förslag beträffande frågor som direkt avser
NFBL, bl. a. mantalsskrivningen, bosättningsbegreppet och beslutsförfa-
randet (avsnitt 3 — 7). Därefter presenterar jag ett förslag, i huvudsak inom
ramen för NFBL, i syfte att förbättra skyddet för förföljda personer (av-
snitt 8). Vidare behandlar jag de allmänna försäkringskassornas medver-
kan i folkbokföringen (avsnitt 9), de nuvarande kyrkobokföringsarkiven
(avsnitt 10) och följdlagstiftningen (avsnitt 11).
3 Mantalsskrivningen
Mitt förslag: Mantalsskrivningen avskaffas.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar för-
slaget utan erinran.
Bakgrunden till mitt förslag: Mantalsskrivning förrättas varje år av skat-
temyndigheten. Förfarandet inleds med att skattemyndigheten med hjälp
av sitt ADB-register över befolkningen i länet (länsregistret eller, som det i
bland benämns, personbandet) framställer stommar till mantalslängder
för varje församling. I stommen upptas de personer som är kyrkobokförda
i församlingen den 1 november året före det år som mantalsskrivningen
avser. De personer som anmält flyttning under tiden närmast efter den 1
november tas upp där de var bosatta den 1 november, även om kyrkobok-
föringen ändrats först något senare. Ett exemplar av stommen, som upp-
rättas i tre exemplar, hålls tillgängligt för granskning av allmänheten hos
kommunen under tiden den 15 januari — den 5 februari mantalsåret. De
berörda personerna och kommunerna samt det allmänna ombudet får
ansöka om mantalsskrivning med avvikelse från stommen senast den 5
februari. Eventuella ansökningar prövas av skattemyndigheten varvid ytt-
83
randen hämtas in från berörda parter och — i de fall då frågan berör två Prop. 1990/91: 153
skattemyndigheter — efter skriftväxling mellan dessa. Mantalslängden
fastställs den 1 mars av skattemyndigheten.
Enligt statskontorets rapport (1984:42) Framtida huvudman för folk-
bokföringen kräver mantalsskrivningsförfarandet en arbetsinsats motsva-
rande ca 42 årsarbetskrafter.
Hänvisningar till mantalsskrivningen förekommer i många olika författ-
ningar. Dessa hänvisningar har olika funktioner.
I vissa fall är mantalsskrivningen direkt och med bindande verkan
avgörande för en persons skyldigheter eller rättigheter.
I andra sammanhang kan en persons rätta mantalsskrivningsort prövas
vid bedömningen av om en skyldighet eller rättighet föreligger enligt en
viss författning. Ett exempel på när detta kan ske är i taxeringsprocessen.
För det tredje används mantalsskrivningen som kompetensgrund för
domstolar, myndigheter och försäkringskassor.
Skälen för mitt förslag: I äldre tid bedömdes de flesta samhälleliga
rättigheter och skyldigheter som var beroende av en persons bosättning
med utgångspunkt i mantalsskrivningen. Exempel på detta var rösträtt,
medlemskap i kommun, rätt till fattigvård och skattskyldigheter av olika
slag. Kyrkobokföringen och mantalsskrivningen hade från början olika
materiella bosättningsregler i vissa hänseenden beroende på att mantals-
skrivningen tjänade borgerliga syften medan kyrkobokföringen i första
hand tjänade församlingsvården. Skillnaderna i bosättningsreglerna upp-
hörde i och med 1946 års folkbokföringsförordning. Rättigheter och skyl-
digheter har alltmer knutits till den löpande folkbokföringen, kyrkobokfö-
ringen.
En viktig funktion hos mantalsskrivningen är att utgöra en kontroll av
om kyrkobokföringen är riktig. När ansvaret även för den löpande folk-
bokföringen förs över till skattemyndigheterna den 1 juli 1991 finns det
inte längre något behov av en sådan överprövning.
Mantalsskrivningen ligger till grund för utfärdandet av skattsedeln för
preliminär skatt. Om mantalsskrivningen för inkomståret ändras under
året utfärdas en ny skattsedel. Vid taxeringen beaktas eventuella ändringar
i mantalsskrivningen under taxeringsperioden. När ett mantalsmål avgörs
efter taxeringsperiodens utgång medför dock inte en ändring av mantals-
skrivningsort att taxeringen automatiskt flyttas över till den nya kommu-
nen. Skattemyndigheten kan emellertid inom ramen för omprövningsför-
farandet — på eget initiativ eller på begäran av den skattskyldige — besluta
att taxeringen skall överflyttas till en annan kommun. Den skattskyldige,
en kommun och riksskatteverket har också möjligheter att efter överkla-
gande till länsrätt få en taxering överflyttad. Inom den direkta beskattning-
en styr således mantalsskrivningen preliminärskattehanteringen och i
praktiken även taxeringsförfarandet.
I likhet med folkbokföringskommittén och remissinstanserna anser jag
att det inte längre är motiverat att behålla mantalsskrivningen för att
bestämma domstolars, myndigheters och försäkringskassors behörighet att
ta upp ärenden. Syftet att geografiskt fördela ärenden mellan olika lokala
och regionala myndigheter kan lika väl uppfyllas med utgångspunkt i den
84
löpande folkbokföringen. En avveckling av mantalsskrivningen medför Prop. 1990/91:153
dessutom en förenkling och renodling av folkbokföringen.
Mitt förslag: Laga domstol i tvistemål i allmänhet skall vara domsto-
len på den ort där svaranden var folkbokförd den 1 november före-
gående år.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del
tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Kammarrätten i Stockholm
ifrågasätter dock om inte den 1 januari är en naturligare tidpunkt för
bestämning av forum.
Skälen för mitt förslag: Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i
den ort där svaranden har sitt hemvist. Om svaranden är mantalsskriven
på en ort inom riket anses den orten som hans hemvist (10 kap. 1 §
rättegångsbalken). Om talan väcks vid fel domstol måste svaranden göra
invändning om detta i rätt tid för att domstolen skall anses obehörig.
För att bestämma forum i tvistemål kan man lika väl knyta an till den
löpande folkbokföringen vid den tidpunkt då forumfrågan aktualiseras. En
sådan lösning skulle ge svaranden en förbättrad ställning i förhållande till
nuvarande ordning eftersom han då genast efter en flyttning skulle byta
forum till sin nya hemort. En så långtgående förändring har dock inte
något omedelbart samband med folkbokföringsreformen och bör föregås
av en översyn av de övriga processuella regler som har samband med
forumfrågan. Jag föreslår därför att folkbokföringen den 1 november även
i fortsättningen tills en sådan översyn sker skall bestämma rätt forum för
hela året.
En remissinstans har ifrågasatt om inte den 1 januari vore en naturligare
tidpunkt att hänsyfta på när forum skall bestämmas. Jag delar i princip
den uppfattningen. Uppgifterna om folkbokföringen till grund för bedöm-
ningen av rätt forum bör emellertid vara tillgängliga för domstolarna
redan vid årets ingång för att tveksamhet och fördröjd handläggning skall
undvikas. Detta skulle inte vara praktiskt möjligt om utgångspunkten vore
folkbokföringsläget den 1 januari. Vidare bör av praktiska skäl samma
tidpunkt väljas för samtliga rättsområden där rättsverkningar av folkbok-
föringen skall gälla för ett helt år i taget. En sådan ordning gör det möjligt
för skattemyndigheterna att tillhandahålla uppgiften på ett rationellt sätt.
Jag kommer strax att motivera varför en senare tidpunkt än den 1 novem-
ber inte bör väljas för bestämmandet av beskattningsort.
85
Prop. 1990/91: 153
Mitt förslag: Hemortskommun enligt kommunalskattelagen för en
fysisk person som är bosatt i landet skall vara den kommun där han
författningsenligt skall vara folkbokförd den 1 november andra året
före taxeringsåret.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna fråga
har tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran. Statskontoret anser dock
att möjligheterna vid beskattningen att frångå folkbokföringen uttryckli-
gen bör begränsas till exempelvis sådana fall då det felaktiga folkbokfö-
ringsbeslutet grundats på vilseledande uppgifter. Kammarrätten i Stock-
holm har ifrågasatt om inte den 1 januari vore en lämpligare tidpunkt för
bestämning av beskattningsort.
Skälen för mitt förslag: Hemortskommun för en fysisk person är enligt
66 § kommunalskattelagen (1928:370) den kommun där den skattskyldige
författningsenligt skall mantalsskrivas för året näst före taxeringsåret. Den
faktiskt beslutade mantalsskrivningen bestämmer i praktiken hemorts-
kommunen vid taxeringen. Den beslutade mantalsskrivningsorten kan
dock frångås vid taxeringen om skattemyndigheten med stöd av de uppgif-
ter den har finner att mantalsskrivningen är felaktig.
Om mantalsskrivningen slopas kan skattsedeln för preliminär skatt ut-
färdas med utgångspunkt i den registrerade folkbokföringen för en viss
dag. Om folkbokföringen ändras i efterhand bör ändringen medföra att en
ny skattsedel utfärdas. Så sker i dag i samband med mantalsskrivningen.
Vid taxeringen kan ändringar som sker senare beaktas.
Det kan ifrågasättas om inte den 1 januari vore en naturligare tidpunkt
för bestämning av beskattningsort än den 1 november som kommittén
föreslagit. Som jag tidigare anfört är avsikten nu inte att göra förändringar
i nu gällande rutiner utan endast att förenkla folkbokföringsförfarandet.
Dessutom behövs det en viss tidsmarginal fram till framställningen av
preliminärskattsedlar som påbörjas under december månad. Beskattnings-
orten bör därför knytas till den rätta folkbokföringsorten den 1 november
andra året före taxeringsåret.
En remissinstans anser att möjligheterna att vid beskattningen frångå
den gällande folkbokföringen uttryckligen bör preciseras och begränsas.
Enligt min mening finns det emellertid inte anledning att ytterligare regle-
ra förutsättningarna för skattemyndigheterna än vad som nu gäller beträf-
fande möjligheten att göra omprövning av beslut till den skattskyldiges
nackdel enligt taxeringslagen (1990:324).
Skattemyndigheten bör enligt min mening även i fortsättningen ha
möjlighet att pröva om den faktiska folkbokföringen var riktig.
86
Prop. 1990/91: 153
Mitt förslag: Mantalsskrivning i landet som ett kriterium för rätt till
allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag tas bort.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Kravet på mantalsskrivning
skall bytas ut mot ett krav på folkbokföring.
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av riksförsäkringsver-
ket som uttryckligen tillstyrker.
Skälen för mitt förslag: Allmänt barnbidrag eller förlängt barnbidrag kan
lämnas till ett utländskt barn som är bosatt här om barnet fostras av någon
som är bosatt och mantalsskriven här i landet. Vistelse här sedan minst sex
månader kan också ge rätt till barnbidrag. I fråga om allmänt barnbidrag
skall vistelsen avse barnet eller någon av dess föräldrar och i fråga om
förlängt barnbidrag barnet eller den som barnet fostras av. Bestämmelser-
na finns i 1 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag resp. 5 § lagen
(1986:378) om förlängt barnbidrag.
Anknytningen till mantalsskrivningen leder till att invandrarbarn be-
handlas olika i bidragshänseende beroende på vid vilken tidpunkt på året
familjen kommer till Sverige. Genom att i stället knyta an enbart till
vistelse här sedan minst sex månader kommer rätten till allmänt barnbi-
drag och förlängt barnbidrag att inträda på ett likformigt sätt oavsett vid
vilken tidpunkt på året som barnfamiljen flyttar till Sverige.
4 Grunder för folkbokföring
Mitt förslag: Folkbokföringen skall så långt som möjligt grundas på
en persons faktiska vistelse. Dygnsvilan skall fortfarande användas
som grundläggande kriterium för folkbokföringen.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Av central betydelse för folkbokföringen är den
s. k. dygnsviloregeln i 12 § GFBL. Den innebär att en person anses bosatt
där han regelmässigt tillbringar sin dygnsvila. Vid byte av bostad anses
kravet på regelmässighet uppfyllt om det kan antas att vistelsen i den nya
bostaden kommer att bli regelmässig. Det är personens egen avsikt som
spelar en avgörande roll vid bedömningen av ett flyttningsfall.
Kommittén har undersökt möjligheten att för folkbokföringen använda
andra anknytningsbegrepp än vistelse. En möjlighet skulle kunna vara att
knyta an till det skatterättsliga bosättningsbegreppet i kommunalskatte-
lagen. Detta är utvidgat i förhållande till GFBL genom att en person som i
87
och för sig inte bor här skall anses bosatt här om han har väsentlig
anknytning till Sverige.
Som självständiga anknytningsfakta för bosättningsbedömningen inom
folkbokföringen skulle — förutom vistelsen — kunna användas t. ex. inne-
hav av bostad, näringsverksamhet, ekonomiskt engagemang och medbor-
garskap.
Vilka anknytningsmoment som bör utgöra grund för folkbokföringen
och på vilken plats denna skall Ske är självfallet beroende av vilka funktio-
ner folkbokföringen skall ha. Om folkbokföringen skall utgöra en själv-
ständig och tillräcklig grund för olika rättigheter ställs andra krav på
anknytningsfakta än om folkbokföringen enbart skall vara en dokumenta-
tion av de personer som är eller kan bli berörda av svensk myndighetsutöv-
ning.
Vissa grundläggande krav kan ställas på folkbokföringen. Den skall
kunna tillgodose samhällets behov av basuppgifter och måste därför inne-
hålla korrekta och aktuella personuppgifter. Detta krav innebär att det
måste finnas rimliga möjligheter att kontrollera de uppgifter som förs in
och att de hålls aktuella. En förutsättning för att få korrekta uppgifter vid
den första folkbokföringen är att personen befinner sig här. En förutsätt-
ning för att uppgifterna hålls aktuella därefter är att personen vistas här
regelbundet.
Mot den här bakgrunden finns det inte något realistiskt alternativ till att
använda den faktiska vistelsen som grundläggande anknytningsfaktum för
folkbokföringen. Detta hindrar i och för sig inte att den faktiska vistelsen
kan bedömas efter en annan princip än dygnsviloregeln. Närmast till
hands står då att vistelsen skall bedömas efter var en person tillbringar den
längsta tiden i stället för var han tillbringar dygnsvilan. Men i de allra
flesta fallen skulle detta inte medföra ett annat resultat än vad som blir
fallet med det nuvarande regelsystemet. Ett starkt skäl för nuvarande
ordning är också att platsen för en persons regelmässiga dygnsvila är vad
som normalt betraktas som en persons hem.
Mitt förslag: Ett barn som föds levande här i landet eller utom
landet av en kvinna som är folkbokförd här skall folkbokföras.
Barnet skall folkbokföras i den församling där modern är folkbok-
förd eller, om hon inte är folkbokförd, där det föds. Undantag från
folkbokföring skall göras för barn som föds här till föräldrar som är
utländska diplomater eller med dessa likställda personer och som
inte skall folkbokföras.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt. Kommittén föreslog att ett barn som föds utom landet skall
folkbokföras bara i det fall då modern är en utsänd statsanställd (diplomat
etc.) eller maka eller sambo till en sådan utsänd.
Prop. 1990/91: 153
88
Remissinstanserna: Riksförsäkringsverket pekar på de negativa konse- Prop. 1990/91: 153
kvenser beträffande rätten till barnbidrag och utbetalning av dessa som
förslaget får. Riksskatteverket anser att nackdelarna med förslaget väger
tyngre än fördelarna. Kammarrätten i Stockholm kritiserar förslaget att ett
barn som föds under moderns tillfälliga besök utomlands skall folkbokfö-
ras som invandrat.
Skälen för mitt förslag: Nuvarande ordning innebär att ett barn som föds
inom landet eller utom landet av en kvinna som är kyrkobokförd i Sverige
eller som är bosatt här och upptagen i obefintligregister skall kyrkobokfö-
ras. Denna ordning har medfört att många barn vars mödrar i verkligheten
flyttat från Sverige kyrkobokförts. Kommittén har därför föreslagit att
normalt endast barn som föds inom landet skall folkbokföras från födel-
sen. En sådan ordning skulle emellertid såsom riksförsäkringsverket och
riksskatteverket påpekat medföra administrativa svårigheter.
Det av kommittén åsyftade målet att undvika att barn vars mödrar
flyttat från Sverige tas upp i folkbokföringen kan i huvudsak uppnås på
annat sätt, nämligen genom de regler för avregistrering som jag kommer
att föreslå i det följande. Enligt min mening bör därför nuvarande ordning
beträffande kyrkobokföring av nyfödda barn i huvudsak behållas.
När det däremot gäller barn som föds till här stationerade utländska
diplomater m. fl. innebär nuvarande ordning en onödig omgång. Sådana
barn kyrkobokförs nu vid födelsen för att därefter omedelbart avregistre-
ras. Jag ser inget skäl till att den ordningen behålls.
Mitt förslag: Förutsättningarna för att folkbokföras vid inflyttning
till Sverige resp, att avregistreras från folkbokföringen anges ut-
tryckligen i den nya lagen.
Den som kan antas regelmässigt tillbringa sin dygnsvila i landet
under minst ett år skall tas upp i folkbokföringen. Den som har
regelmässig dygnsvila även i utlandet (dubbel bosättning) skall tas
upp i folkbokföringen om han med hänsyn till samtliga omständig-
heter får anses ha sin starkaste anknytning till Sverige. Motsvarande
skall gälla för avregistrering vid flyttning till utlandet. Samma förut-
sättningar skall gälla för avregistrering av svenskar som för avregist-
rering av utlänningar.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Kommitténs förslag skiljer sig
från mitt så till vida att den föreslog att vistelser som var avsedda att vara
minst sex månader skulle föranleda folkbokföring resp, avregistrering.
Vidare skulle sammanlevnad med familj och anställning i första hand fälla
avgörandet vid dubbel bosättning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran. Riksförsäkringsverket finner det helt otillfredsställande med två
helt olika bosättningsbegrepp inom folkbokföringen och socialförsäkrings-
89
och bidragsområdet. Verket pekar vidare på att de föreslagna reglerna
medför osäkerhet om tolkningen av bestämmelserna i lagen om allmän
försäkring och lagen om allmänna barnbidrag vid inflyttningsfall. Verket
föreslår att frågorna blir föremål för vidare utredning. Riksskatteverket
ifrågasätter om inte undantag från avregistrering borde gälla för barn som
studerar utomlands. Verket framhåller att den föreslagna sexmånaders-
gränsen kommer att medföra ett avsevärt ökat antal avregistreringar vilket
kommer att påverka den enskildes rättigheter och skyldigheter. Statens
invandrarverk pekar på att den föreslagna regeln kan leda till att utlänning-
ar med uppehållstillstånd endast för besök här kan komma att folkbokfö-
ras. Statistiska centralbyrån anger att nuvarande ettårspraxis överensstäm-
mer med FN:s rekommendation beträffande statistiken och att det inte är
bra när definitioner ändras på så sätt att man frångår internationella
rekommendationer. Kammarrätten i Stockholm avstyrker den föreslagna
sexmånadersregeln och anför bl. a. att en sexmånadersvistelse enligt all-
män rättsuppfattning inte kan anses utgöra bosättning. Vidare anser kam-
marrätten att de föreslagna reglerna kommer att medföra kostnadsökning-
ar och olägenheter när folkbokföringen används på andra rättsområden
där ett annat bosättningsbegrepp gäller. Generaltullstyrelsen anför att de
föreslagna bestämmelserna påverkar bl. a. reglerna för temporär tullfri-
het och att tullverket därför måste ges erforderlig tid för att ändra broschy-
rer och annat informationsmaterial som delas ut till resande. Juridiska
fakultetsnämnden i Uppsala menar att avregistreringsreglerna för dubbel
bosättning inom och utom landet bör vara mer flexibla och därför bör över-
vägas ytterligare — lämpligen med förebild i reglerna för dubbel bosättning
inom landet.
Skälen för mitt förslag: GFBL innehåller ingen uttrycklig bestämmelse
om när en person skall anses vara bosatt i Sverige. I praxis har det
utformats en ettårsregel vid bedömningen av tidsbegränsade vistelser här.
För kyrkobokföring har det i allmänhet krävts att vistelsen har varit
avsedd att pågå minst ett år.
De förutsättningar som man vid kyrkobokföringen ansett skall vara
uppfyllda för att en person skall anses bosatt här överensstämmer i stort
med bosättningsbegreppet enligt lagen om allmän försäkring. En sådan
samsyn är av värde.
Folkbokföringen fyller många olika funktioner. En utgångspunkt vid
utformningen av bosättningsbegreppet i folkbokföringen bör vara att den
bosättningsbedömning som görs av folkbokföringsmyndigheterna, utan
behov av ytterligare prövning kan användas på så många samhällsområ-
den som möjligt.
Kommitténs förslag om en sexmånadersregel skulle innebära att bosätt-
ningsbegreppet inom folkbokföringen blev ett helt annat än det för social-
försäkringen. En sådan utveckling är inte önskvärd. Enligt min mening
saknas skäl att nu införa en bedömningsnorm som frångår den praxis som
utbildats.
En brist i GFBL är att förutsättningarna för att folkbokföras vid inflytt-
ning resp, att avregistreras vid utflyttning inte anges på ett samlat sätt. Den
precisering av bosättningsbegreppet som eftersträvas innefattar en mycket
Prop. 1990/91: 153
90
svår avvägning mellan intresset av klara och lättillämpade regler och mer Prop. 1990/91:153
flexibla regler som möjliggör en tillämpning som kan vinna stöd i allmän-
hetens rättsuppfattning. Kommitténs förslag till bedömningskriterier vid
dubbel bosättning ger i stort sett en rimlig avvägning. Det är dock enligt
min mening mindre lämpligt att binda rättstillämpningen genom att direkt
i lagtexten ange i vilken ordning anknytningsmomenten skall tillämpas.
Mitt förslag: En utlänning som är skyldig att ha upphållstillstånd för
att få vistas här skall inte tas upp i folkbokföringen förrän han
beviljats sådant tillstånd. Undantag från kravet får göras om det
finns synnerliga skäl.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran eller tillstyrkts av
samtliga remissinstanser.
Skälen för mitt förslag: Det torde råda en allmän enighet om att en
utlänning som vistas i Sverige utan erforderligt uppehållstillstånd inte bör
få tillgång till sådana förmåner som följer av att han är kyrkobokförd här.
Nu rådande praxis för kyrkobokföring av invandrare grundar sig på
riksskatteverkets allmänna råd. Dessa råd är inte bindande. Innebörden av
de allmänna råden är att en invandrare som inte är medborgare i ett
nordiskt land skall kyrkobokföras endast om han har fått ett upphållstill-
stånd som avser en vistelse här för minst ett år. Grunden för riksskattever-
kets allmänna råd är en tolkning av bosättningsbegreppet i GFBL. Det
förekommer emellertid att utlänningar vistas här under så lång tid utan
tillstånd att de uppfyller normala kriterier för att anses vara bosatta här.
Många skäl talar mot att en utlänning vars rätt att stanna i landet ännu
inte avgjorts blir registrerad som bosatt här. Exempelvis kan det faktum
att en person folkbokförs komma att uppfattas, både av honom själv och
av andra, som ett bevis på att han godkänts som invandrare. Vidare
utfärdas skattsedel automatiskt för en folkbokförd person. Detta tolkas
inte sällan av arbetsgivare som att personen har arbetstillstånd.
Att upptagande i folkbokföringen förutsätter uppehållstillstånd när så-
dant fordras för vistelse här är enligt min mening ett sådant grundläggande
krav att detta bör komma till uttryck direkt i lagtexten. I dag tillämpas i
praxis undantag från kravet på uppehållstillstånd i vissa fall exempelvis för
inflyttande adoptivbarn och personer som utvisats men genom särskilt be-
slut medgetts rätt att stanna i Sverige trots utvisningen. Dessa möjligheter till
undantag motsvarar ett rimligt krav på flexibilitet. En möjlighet att även i
fortsättningen göra undantag för sådana fall bör därför tas med i NFBL.
91
5 Rätt folkbokföringsort
Prop. 1990/91:153
Mitt förslag: Folkbokföring skall ske bara i de territoriella försam-
lingarna.
De gällande principerna för medlemskap i de icke-territoriella
församlingarna behålls tills vidare.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt
när det gäller folkbokföring endast i de territoriella församlingarna.
Remissinstanserna: Karlskrona amiralitetsförsamling, Finska försam-
lingen och Tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg har föreslagit
att det av folkbokföringen skall framgå vilken icke-territoriell församling
en person tillhör.
Skälen för mitt förslag: Som huvudregel gäller enligt GFBL att en person
skall kyrkobokföras i den församling och på den fastighet där han är
bosatt.
För närvarande sker en persons kyrkobokföring i antingen en territoriell
eller någon av de fem icke-territoriella församlingarna. Att en person är
kyrkobokförd i en icke-territoriell församling medför att han kan vara
röstberättigad och valbar vid val i den kyrkliga kommunen och skattskyl-
dig i denna församling och inte i den territoriella församling där han är
bosatt. I alla andra sammanhang behandlas emellertid en medlem i en
icke-territoriell församling som om han vore kyrkobokförd i den territori-
ella församling där han är bosatt. Den som är kyrkobokförd i en icke-
territoriell församling mantalsskrivs också i den territoriella församling
där kyrkobokföringsfastigheten ligger.
Kyrkobokföring i de icke-territoriella församlingarna regleras i förord-
ningen (1910:103 s. 1) angående behörighet att kyrkobokföras i icke terri-
toriell församling av svenska kyrkan. I fråga om de nationella församling-
arna hänvisas i 4 § förordningen till de särskilda medlemskapsreglerna
som gäller för dessa församlingar.
De gällande medlemskapsreglerna för de nationella församlingarna som
1910 års förordning får anses hänvisa till är
1. konung Johan III:s brev den 8 mars 1571 med privilegier för tyska
församlingen i Stockholm,
2. kungl. brev (1840:46) angående Finska nationella församlingens i
Stockholm fortfarande, samt om regleringen av dess angelägenheter,
3. kungörelse (1841:10) angående fastställd gränsreglering emellan de
territoriella och icke-territoriella församlingarna i huvudstaden,
4. kungl. brev den 5 maj 1882 till befallningshavanden i Göteborgs och
Bohus län angående indelning i Göteborgs stad i territoriella församlingar
m. m. samt lönereglering för prästerskapet därstädes.
Utöver nämnda författningar bör också nämnas kungörelsen (1953:524)
angående upphävande av skyldigheten för svensk medborgare att tillhöra
92
nationell kyrkoförsamling m. m. Denna författning medger svensk med-
borgare att utträda ur en nationell församling.
Folkbokföringen bör för att kunna tillhandahålla nödvändigt underlag
för skiftande samhällsintressen även i fortsättningen ange inom vilken
territoriell församlings område en person skall anses bosatt. Detta har
särskilt betydelse för de personer som inte kan knytas till en viss fastighet.
Det har också ett kulturhistoriskt och statistiskt intresse att församlingsin-
delningen avspeglas i folkbokföringen.
Uppgiften om medlemskap i de icke-territoriella församlingarna har ett
mer begränsat allmänintresse. Det finns därför enligt min mening inte skäl
att låta den nya folkbokföringen ske i de icke-territoriella församlingarna.
De ändrade reglerna för folkbokföringen bör emellertid om möjligt inte
påverka de icke-territoriella församlingarnas ställning och verksamhet.
En arbetsgrupp inom civildepartementet har utrett olika frågor om de
icke-territoriella församlingarna. Arbetsgruppen har redovisat sitt arbete i
oktober 1989 i promemorian Icke-territoriella församlingar i svenska kyr-
kan. Arbetsgruppens förslag har remissbehandlats. Regeringen har däref-
ter den 6 december 1990 i skrivelse till kyrkomötet 1990:1 om en ny
kyrkolag m. m. beslutat att inhämta kyrkomötets yttrande över författ-
ningsförslag som bl. a. innebär att reglerna om organisation och besluts-
ordning för de territoriella församlingarna i sin helhet skall tillämpas på de
icke-territoriella församlingarna och att de gällande privilegierna för för-
samlingarna upphävs den 1 januari 1993.
Arbetsgruppen lade också fram förslag om en ny reglering av medlem-
skapet i de icke-territoriella församlingarna. I skrivelsen till kyrkomötet
lade regeringen dock inte fram några författningsförslag i fråga om med-
lemskap i de icke-territoriella församlingarna med hänvisning till att frå-
gan om den framtida folkbokföringen då övervägdes i regeringskansliet.
De förslag till ändrad folkbokföring som jag här lägger fram medför inte
omedelbart att grunderna för medlemskap i de icke-territoriella försam-
lingarna behöver ändras. Frågan om en ändrad reglering i sak av medlem-
skapet i de icke-territoriella församlingarna bör övervägas först sedan 1991
års kyrkomöte har tagit ställning till de förslag som regeringen har lagt
fram i kyrkomötesskrivelsen och då i anslutning till propositionen om en
ny kyrkolag m. m. och upphävandet av privilegierna för de icke-territoriel-
la församlingarna. Jag föreslår därför att de bestämmelser som i dag finns i
1910 års förordning i huvudsak oförändrade får finnas kvar. Vad som
föreskrivs i lag eller någon annan författning om kyrkobokföring skall dock
i stället avse medlemskap i en sådan församling. Bestämmelser om detta bör
tas in i en särskild lag om införande av den nya folkbokföringslagen.
Det bör ankomma på skattemyndigheten att pröva frågor om medlem-
skap i de icke-territoriella församlingarna. Denna ordning motsvarar den
som redan i dag gäller för Stockholm och Göteborg och innebär därför en
ändring endast för Karlskrona amiralitetsförsamlings del. Bestämmelser
om detta bör tas in i promulgationslagen. Ändringar behöver också göras i
1953 års kungörelse angående upphävande av skyldigheten för svensk
medborgare att tillhöra nationell kyrkoförsamling m. m.
Medlemskap i en icke-territoriell församling behöver också i fortsätt-
Prop. 1990/91: 153
93
ningen registreras som underlag for att avgöra frågor om kyrkokommunal Prop. 1990/91: 153
rösträtt, valbarhet och skattskyldighet. Medlemskapet bör lämpligen regi-
streras i de lokala folkbokföringsregistren. Också bestämmelser om regist-
rering av medlemskapet i icke-territoriella församlingar bör tas in i pro-
mulgationslagen. Jag lägger samtidigt fram förslag till en ändring i 6 §
lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister for att göra en sådan registre-
ring möjlig.
Jag avser att senare komma åter till regeringen med förslag till regerings-
foreskrifter som tillförsäkrar de icke-territoriella församlingarna uppgifter
ur folkbokföringsregistren om bl. a. in- och utträden ur församlingarna.
Jag föreslår också sådana ändringar i församlingslagen (1988:188) och
kommunalskattelagen att tillhörighet till de icke-territoriella församlingar-
na i de aktuella fallen ersätter folkbokföring i de territoriella församlingar-
na som kriterium för rösträtt, valbarhet och skattskyldighet.
I dessa frågor har jag samrått med statsrådet Wallström.
Mitt förslag: Den som har dubbel bosättning skall anses bosatt där
han har gemensam bostad med sin familj — make, sambo eller barn
— eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt
egentliga hemvist. Dubbel bosättning skall anses föreligga om en
person tillbringar sin dygnsvila minst en gång veckan i vardera av
två bostäder.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i stort sett
med mitt. Kommittén föreslog dock att det i lagen skulle införas en
definition av familj som bl. a. innefattade sambor och homosexuella sam-
bor.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anför att införandet av sambobe-
greppet ger uppenbara möjligheter till skenskrivningar. Verket anser vida-
re att arbetsplatsernas belägenhet generellt bör tillmätas ett större värde än
bostädernas beskaffenhet. Kammarrätten i Stockholm anför att utred-
ningsförfarandet kompliceras om regeln beträffande homosexuella sambor
införs och att skillnaden mellan den som har familj och den som inte har
familj blir större än i dag vid lika faktiska vistelser. Länsrätten i Stock-
holms län anser, att i fråga om valet av folkbokföringsort för den som har
annat än tidsbestämt kortare arbete på annan bestämd ort, den enda
naturliga lösningen är att vederbörande folkbokförs på den ort där han
eller hon tillbringar arbetsveckorna och detta oavsett om vederbörande
har eller inte har familj och sammanlever eller inte sammanlever med
denna. Länsrätten i Värmlands län anser att en precisering av begreppet
sammanlevnad bör övervägas då uttrycket används beträffande dubbel
bosättning och vid tillfällig vistelse då det inte är fråga om dubbel bosätt-
ning.
Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare föreslagit bör folkbokföringen
94
också i fortsättningen grundas på var en person faktiskt vistas, i första Prop. 1990/91: 153
hand för sin dygnsvila. En person bör normalt anses bosatt på den fastighe-
ten.
Ett allmänt accepterbart bosättningsbegrepp måste ha en avsevärd flex-
ibilitet. En sådan önskad flexibilitet leder ofrånkomligen i åtskilliga fall till
att en person kan anses ha en dubbel bosättning, dvs. ha sin dygnsvila
regelmässigt på mer än en plats. I dessa fall måste folkbokföringsmyndig-
heten med hjälp av bosättningsreglerna avgöra vilken av två (eller flera)
tänkbara platser som är en persons rätta folkbokföringsort.
För närvarande skall den som har en dubbel bosättning kyrkobokföras
där han ”med hänsyn till tjänst, verksamhet och övriga omständigheter får
anses ha sitt egentliga hemvist” enligt huvudregeln i 12 § GFBL. Denna
regel har normalt tillämpats så att en person med dubbel bosättning och
fast arbetsplats skall anses bosatt på den fastighet som ligger närmast
arbetsplatsen. De övriga omständigheterna har normalt inte tillmätts bety-
delse i de fall då arbetsplatsen kunnat fälla utslaget. Regeringsrätten har
dock i avgöranden på senare tid givit större utrymme åt en fri prövning av
tyngden hos de olika anknytningsmomenten i det enskilda fallet. Undan-
tag från den nu beskrivna huvudregeln finns i 13 § GFBL för det fall då en
person på grund av sina arbetsförhållanden tillbringar dygnsvilan på en
annan fastighet än den där hans familj är bosatt. I detta fall skall personen
anses bosatt hos sin familj om han besöker denna regelbundet. Regelbund-
na besök anses enligt fast praxis föreligga om dessa sker minst var fjorton-
de dag. Besöken behöver emellertid inte vara förenade med övernattning
eller annan dygnsvila.
Mellan de två ovan beskrivna reglerna finns en inbyggd motsättning. I
12 § GFBL utpekas i första hand tjänst eller verksamhet som anknytnings-
moment. Enligt 13 § GFBL skall en familj hållas samman i folkbokföring-
en trots att en persons arbete knyter honom till en annan ort. Enligt praxis
som grundas på ett uttalande i förarbetena tillämpas inte undantagsregeln i
13 § i de fall då båda makarna har förvärvsarbete och det kan antas att det
är bådas arbetsförhållanden som bidrar till att man bor på skilda håll. Det
är i dagens förhållanden vanligt att båda makarna i en familj har arbete
utom hemmet. Det är mycket svårt att avgöra om familjen behåller en
bostad på den ursprungliga bostadsorten på grund av den kvarboende
makens arbetsförhållanden eller av något annat skäl. Om den behålls på
grund av arbetet tillämpas huvudregeln i 12 § GFBL på vardera maken.
En huvudfråga vid moderniseringen av bosättningsreglerna är om fa-
miljen i större utsträckning än nu bör hållas ihop i folkbokföringen eller
om en persons faktiska vistelse och arbetsförhållanden bör tillmätas störst
betydelse vid bosättningsbedömningen.
I likhet med kommittén finner jag att en bestämmelse för bedömningen
av en persons bosättning vid dubbel bosättning bör utformas så att en
familj i största möjliga utsträckning hålls samman i folkbokföringen även
om en familjemedlem av något skäl delvis tillbringar sin dygnsvila på en
annan plats. Den som på grund av arbete, studier eller något liknande
förhållande huvudsakligen bor i en annan bostad än den gemensamma
familjebostaden torde normalt även uppfatta det som riktigast att vara
95
folkbokförd tillsammans med övriga familjemedlemmar. En sådan folk-
bokföring bör förutsätta inte bara att familjen har en gemensam bostad
utan också att sammanlevnad föreligger och att vistelsen i familjebostaden
har en viss omfattning. Personen bör under sin normala livsföring till-
bringa sin dygnsvila hos familjen åtminstone någon gång i veckan eller i
motsvarande omfattning men med en annan fördelning i tiden. Härige-
nom tas hänsyn också till ”långpendlare”. I sammanhanget bör det få
anses föreligga en familj i fler fall än för närvarande. Det bör inte bara vara
fråga om makar och barn. Kommittén har föreslagit att familj skall defini-
eras som makar, sambor (även homosexuella sambor) och barn. I sak delar
jag den uppfattningen. I motsats till kommittén finner jag det emellertid
inte lämpligt att ta in en uttrycklig definition i lagstiftningen.
Bestämmelsen i 13 § GFBL bör inte ha någon direkt motsvarighet i
NFBL. Med dagens kommunikationer och arbetsförhållanden torde en
person med ett stadigvarande arbete på en annan ort än den där familjen
bor hålla kontakt med familjen i större omfattning än bara genom tillfälli-
ga besök.
När det gäller ensamstående personer och familjer som gemensamt har
en dubbel bosättning bör utslagsgivande för bedömningen — liksom nu —
vara i första hand arbetsförhållandena.
Mitt förslag: En tillfällig (tidsbestämd) vistelse som är avsedd att
vara högst sex månader och utgör ett avbrott i en annars pågående
bosättning skall inte anses leda till ändrad bosättning.
För en person vars familj kvarbor på den ursprungliga bostadsor-
ten skall motsvarande gälla även om den tidsbestämda vistelsen på
annan ort är avsedd att vara längre tid.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt. Kommitténs förslag innehöll dock ett krav på att sammanlev-
nad med den kvarboende familjen skulle föreligga under bortovaron för att
bosättningen skulle anses oförändrad under längre tid än sex månader.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att nuvarande ordning enligt
13 § GFBL bör finnas kvar så att även en bortavarande familjemedlem
som har ett icke tidsbestämt uppdrag på annan ort och som inte övernattar
hos familjen i sådan omfattning att han kan anses ha dubbel bosättning
anses bosatt hos familjen. Svea Hovrätt påpekar att det inom domarkarri-
ären förekommer uppdrag på annan ort än hemorten där avsikten är att
uppdraget skall pågå under begränsad tid men förordnandet gäller tills
vidare. Kammarrätten i Stockholm finner det med hänsyn till kommitténs
uttalade preferens för den faktiska vistelsen som grund för folkbokföring
något förvånande att man genom bl. a. den föreslagna 14 § behåller en av
de mer komplicerade delarna av nuvarande bosättningsbegrepp. Länsrätten
i Stockhlms län finner den föreslagna 14 § överflödig och förvirrande. Läns-
Prop. 1990/91:153
96
rätten anser bl. a. att uttrycket ”bestämd tid” och ”sammanlevnaden fort- Prop. 1990/91:153
sätter” behöver definieras i motiven. Även länsrätten i Värmlands län öns-
kar en precisering av begreppet sammanlevnad i föreslagna 14 §.
Skälen för mitt förslag: Det är vanligt förekommande att en person på
grund av ett tillfälligt arbete tillbringar sin dygnsvila på en annan plats än
den där han har sitt egentliga hemvist. Enligt 14 § GFBL skall en sådan
vistelse inte leda till ändrad bosättning. I praxis har ett tidsbestämt arbete
ansetts vara tillfälligt även om det varit förhållandevis långvarigt, exem-
pelvis tre till fyra år. Regeln har även ansetts vara tillämplig på familje-
medlemmar som följer med till den tillfälliga arbetsorten. I praxis har
folkbokföringen förblivit oförändrad även om den bortavarande inte har
någon förbindelse med folkbokföringsorten under den tid då han har ett
tillfälligt arbete på en annan ort. Personens kyrkobokföring är på så sätt
under denna tid inaktuell för många ändamål.
Som jag nämnt tidigare bör en familj enligt min mening så långt möjligt
hållas samman i folkbokföringen. En person som tillfälligt under en på
förhand begränsad tid vistas på annan ort än den där hans familj är bosatt
bör därför anses bosatt hos familjen även om vistelsen är avsedd att vara
längre än ett år. Något krav på viss sammanlevnad under tiden bör enligt
min mening inte uppställas.
När det gäller personer som saknar familj eller när exempelvis två makar
gemensamt vistas borta från sitt ordinarie hem finns det däremot enligt
min mening inte samma skäl att anse bosättningen oförändrad under en
längre tid. I det fallet anser jag liksom kommittén att sex månaders vistelse
på annan ort bör anses leda till ändrad bosättning.
Mitt förslag: Omyndiga studerande och sådana studerande som
efter myndighetsdagen slutför grundskole- eller gymnasieutbildning
eller motsvarande utbildning och har sitt egentliga hemvist hos
föräldrar eller andra anhöriga skall inte anses bosatta på en annan
ort där de vistas på grund av studierna.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt. Kommittén föreslog att bestämmelsen skulle omfatta omyndiga
studerande och sådana myndiga studerande som föräldrarna fortfarande
har försörjningsplikt för enligt föräldrabalken (längst till 21 års ålder).
Remissinstanserna: Förslaget har kommenterats särskilt endast av några
remissinstanser. Riksskatteverket pekar på att vissa problem oundvikligen
uppkommer för folkbokföringsmyndigheten genom att kontroll alltid mås-
te göras då en myndig studerande anmäler flyttning från föräldrahemmet
eftersom uppgift om försörjningsplikt inte registreras i folkbokföringen.
Statistiska centralbyrån stöder förslaget om en åldersgräns i undantaget för
studerande. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anger att 97
7 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
förslaget torde innebära en ökad ekonomisk börda för kommunen i hög- Prop. 1990/91: 153
skoleorter. Skolöverstyrelsen påpekar bl. a. att elev i särskolan i vissa fall
har rätt att fortsätta till 23 års ålder samt att bestämmelsen med den
föreslagna anknytningen till försörjningsplikt enligt föräldrabalken inte
kan tillämpas på sådana myndiga elever som bor hos andra än sina
föräldrar, t. ex. vissa invandrare. Svenska Kommunförbundet anför att
förslaget förbättrar situationen för de kommuner som har ett stort antal
vuxna studerande som för närvarande inte är folkbokförda där. Uppsala
kommun har framhållit att förslaget att särbehandling av vuxna studeran-
de i folkbokföringen skall upphöra är helt korrekt. Sveriges förenade stu-
dentkårer pekar på att förslagen kommer att medföra avsevärda nackdelar
för vuxna studenter bl. a. beträffande möjligheterna att få stipendier där
krav på folkbokföring i viss kommun ställs, beträffande möjligheterna att
omfattas av föräldrarnas försäkringar och beträffande möjligheterna att
kvarstå i kommunal bostadskö.
Skälen for mitt förslag: Vistelse och dygnsvila som föranleds av studier
behandlas på ett särskilt sätt vid bedömningen av bosättningen. En stude-
rande som på grund av studierna vistas på en annan ort än den där han har
sitt egentliga hemvist, dvs. hos föräldrar, familj eller andra anhöriga, anses
enligt 15 § GFBL bosatt på sitt egentliga hemvist. Bestämmelsen tillämpas
på studerande vid bl. a. grundskola, gymnasieskola, universitet, högskola,
folkhögskola och officershögskola. Enligt praxis kan bestämmelsen tilläm-
pas på studerande oavsett ålder. Det kan också ske om den studerande
utför förvärvsarbete på studieorten.
En vuxen studerande vars föräldrar bor på en annan ort har i praktiken
möjlighet att själv välja om han skall anses ha kvar sitt egentliga hemvist i
föräldrahemmet eller inte och därmed möjlighet att välja den folkbokfö-
ringsort som är mest förmånlig. Detta undantag i GFBL för studerande
medför att folkbokföringen för vuxna studerande på ett olämpligt sätt
avviker från vad som i övrigt gäller. Enligt min mening bör därför vuxna
studerande folkbokföras enligt samma regler som den övriga befolkningen.
Jag vill peka på att det nu sagda avser studerande som verkligen bor på
studieorten och vistas i föräldrahemmmet eller på någon annan plats
endast vid tillfälliga besök. Studerande som veckopendlar till studieorten
kommer i enlighet med vad jag anfört tidigare (avsnitt 5.2) att anses ha
dubbel bosättning och deras bosättning kommer därmed att bedömas på
samma sätt som för andra personer med dubbel bosättning.
När det gäller omyndiga elever är förhållandena annorlunda. Att exem-
pelvis en elev bosatt i glesbygd måste vistas på annan ort för att genomgå
normal skolgång medför inte att han anses bosatt på studieorten enligt
gällande bestämmelser. I den här delen har nuvarande ordning inte ifråga-
satts och jag föreslår heller inte någon ändring i sak. I NFBL bör tas in en
bestämmelse som avser sådana fall. Kommittén har föreslagit att motsva-
rande skall gälla i fråga om sådana myndiga studerande som föräldrarna
fortfarande har försörjningsplikt för enligt föräldrabalken. För min del
anser jag det av praktiska skäl lämpligare att knyta an till myndighetsål-
dern. Men en komplettering bör göras så att bestämmelsen kan tillämpas
även efter fyllda 18 år så länge studeranden fortsätter en påbörjad skolgång
98
vid grund- eller gymnasieskola eller genomgång av motsvarande grundut- Prop. 1990/91:153
bildning.
Mitt förslag: Den som inte regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på
någon viss fastighet anses bosatt på den fastighet till vilken han med
hänsyn till sina familje- och arbetsförhållanden och övriga omstän-
digheter kan anses ha sin starkaste anknytning.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har inte kommenterats särskilt av någon
instans.
Skälen för mitt förslag: Utgångspunkten för bedömningen av en persons
bosättning är var dygnsvilan tillbringas. Vissa personer har till följd av
sina arbetsförhållanden eller av andra skäl en så växlande vistelse att de
inte tillbringar sin dygnsvila regelmässigt på någon fastighet. Exempel på
sådana personer kan vara sjömän och handelsresande. Enligt 16 § GFBL
gäller beträffande den som på grund av yrke eller tjänst inte kan tillbringa
sin dygnsvila regelmässigt på viss fastighet att han anses bosatt på den
fastighet där han kan anses ha sitt egentliga hemvist.
Skälen till att en person har växlande vistelseort kan emellertid vara
andra än arbetsförhållandena. Det finns därför enligt min mening behov
av en bestämmelse för bedömning av bosättning som kan tillämpas på alla
de skiftande former av ambulerande tillvaro som kan förekomma. Liksom
för närvarande bör en person med växlande vistelseort registreras på den
fastighet till vilken han har den starkaste anknytningen. För att folkbokfö-
ringsort inte skall saknas bör motsvarande gälla även för en del andra
mindre vanliga situationer. Det kan vara någon som skall folkbokföras i
landet men exempelvis inleder sin vistelse här med att fullgöra värnplikt
och därför enligt vad jag strax skall återkomma till (avsnitt 5.6) inte borde
anses bosatt på förläggningen trots att han där har sin regelmässiga
dygnsvila.
Mitt förslag: Vistelse som föranleds enbart av uppdrag som riks-
dagsledamot, fullgörande av värnplikt eller vapenfri tjänsteplikt
skall inte anses leda till ändrad bosättning.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i sak med
mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har i allmänhet inte kommenterats. Kam-
marrätten i Stockholm anför att undantaget för riksdagsledamöter fram-
står som förvånande — särskilt mot bakgrund av kommitténs uttalande att
99
det inte finns anledning att behandla personer med vistelser av samma Prop. 1990/91:153
tidslängd och boendeförhållanden olika.
Skälen för mitt förslag: Tjänstgöring som värnpliktig och vapenfri tjäns-
tepliktig åläggs med stöd av tvångslag. Ofta måste värnpliktstjänstgöringen
fullgöras på en helt annan plats i landet än den där den värnpliktige bor.
Det torde inte överensstämma med allmänhetens rättsmedvetande att en
person skall anses bosatt där han placerats med tvång.
GFBL innehåller ingen uttrycklig bestämmelse som syftar på värnplikti-
ga eller vapenfria tjänstepliktiga. I praxis torde dock fullgörandet av värn-
plikt inte anses medföra ändrad bosättning. Enligt min mening bör någon
ändring inte göras i detta. I den nya lagen bör därför tas in en uttrycklig
bestämmelse som anger att vistelse som föranleds enbart av värnplikt och
vapenfri tjänsteplikt inte skall anses leda till ändrad bosättning.
Det är av väsentlig betydelse att människor har möjlighet att ställa sig
till förfogande för uppdrag som riksdagsledamot. Det ligger i sakens natur
att de valda ledamöterna, som har sina hemorter på olika håll i landet, för
utövandet av sitt uppdrag måste tillbringa avsevärd tid i Stockholm. I de
allra flesta fall kommer riksdagsledamöterna att anses ha dubbel bosätt-
ning. Det bör enligt min mening inte komma i fråga att en riksdagsledamot
som enbart på grund av detta uppdrag vistas i Stockholm, skall anses
bosatt där.
Enligt 21 § GFBL finns det en valfrihet för ett statsråd som flyttat på
grund av tillträdet att antingen vara kvarskriven i den församling där han
var bosatt vid statsrådsutnämningen eller bli kyrkobokförd på den fastig-
het som han flyttat till för att utöva uppdraget. Valfriheten gäller bara
statsrådet personligen, inte eventuella familjemedlemmar.
En liknande reglering finns för närvarande för den som förordnas av
regeringen till ledamot i kommitté eller kommission eller fått uppdrag att
biträda i departement som sakkunnig eller fått särskilt uppdrag av riksda-
gen (22 § GFBL). Bestämmelsen gäller till skillnad från den för statsråd
bara för den som äger eller brukar fastighet eller driver rörelse på den
tidigare bostadsorten. Bestämmelsen torde numera mycket sällan vara
tillämplig.
I likhet med kommittén anser jag att bestämmelserna i 21 och 22 §§ bör
utmönstras.
Mitt förslag: Den valfrihet som gällande bestämmelser ger en pen-
sionär som flyttar till ett kommunalt servicehus för äldre med
helinackordering behålls och utvidgas till att gälla alla som flyttar
till kommunala servicehus för äldre eller privat drivna hem för
äldre.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen tillstyrker förslaget. Riksskatteverket
100
ifrågasätter behovet av den föreslagna bestämmelsen. Statistiska centralby-
rån anser att möjligheten för pensionärer som bor i servicehus att vara
kvarskrivna på sin gamla fastighet eller församling skall tas bort. Folkbok-
föring enligt dygnsviloregeln bör enligt centralbyrån tillämpas vilket kan
förbättra den regionala befolkningsstatistiken i inte oväsentlig grad. Läns-
rätten i Värmlands län ifrågasätter nödvändigheten av den föreslagna
undantagsbestämmelsen och anför att valfriheten i vart fall bör begränsas
till dem som har kvar en annan bostad. Svenska kommunförbundet anser
förslaget otillfredsställande från kommunal planeringssynpunkt och att det
är otillfredsställande att det finns fler personer skrivna på en fastighet än
som faktiskt bor där. Förbundet påpekar också att de framtida boendefor-
merna för äldre kommer att variera i högre grad än de gör i dag.
Skälen för mitt förslag: Ett betydelsefullt undantag från principen att
folkbokföringen skall grundas på bosättningen gäller enligt 23 § GFBL
beträffande pensionärer som flyttar till servicehus för äldre med helinac-
kordering (f. d. ålderdomshem). De medges en valfrihet att vara kvarskriv-
na på sin fastighet i den tidigare församlingen i stället för på servicehuset
eller endast i sin tidigare församling. Finns det särskilda skäl får kyrkobok-
föring ske på en annan fastighet i den tidigare församlingen. Även i fall där
servicehuset och den tidigare bostaden ligger i samma församling är det
möjligt att kyrkobokföras på en annan fastighet i församlingen. Paragrafen
gäller bara den som är helinackorderad i ett kommunalt servicehus mot en
inkomstberoende avgift.
Om dessa personer i stället folkbokförs enligt vanliga regler skulle själv-
fallet folkbokföringen bättre än i dag återge de faktiska förhållandena.
Enligt min mening bör man emellertid här ta särskild hänsyn till att det rör
sig om äldre personer som av flera skäl kan känna stark anknytning till den
tidigare bosättningsorten och vill behålla den. Jag anser därför att någon
inskränkning i nuvarande valfrihet inte bör göras. Tvärtom bör motsva-
rande möjlighet öppnas även för dem som flyttar till kommunala service-
hus för äldre eller privat drivna hem för äldre.
Mitt förslag: Vistelse som föranleds enbart av vård vid en institu-
tion för sjukvård, vård av unga, kriminalvård eiler vård av missbru-
kare skall inte anses leda till ändrad bosättning.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt
bortsett från att kommittén föreslog att den som är intagen för långtids-
sjukvård i en annan församling än den där han är folkbokförd skulle få en
valfrihet att bli folkbokförd på sjukhuset om han saknar annan bostad.
Remissinstanserna: Endast några remissinstanser har yttrat sig över
förslaget. Socialstyrelsen pekar beträffande intagning på sjukvårdsinrätt-
ningar på att det finns vissa fall av tvångsvård som inte är reglerade i den
föreslagna bestämmelsen, bl. a. psykiskt utvecklingsstörda intagna i vår-
Prop. 1990/91: 153
101
dhem enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt Prop. 1990/91:153
utvecklingsstörda, samt vissa former av tvångsvård utom anstalt. Beträff-
ande den föreslagna möjligheten till frivillig folkbokföring på långvårds-
sjukhus avstyrker styrelsen att den delen av förslaget genomförs nu. Riks-
skatteverket ifrågasätter behovet av den föreslagna valfriheten för patienter
i långtidssjukvård. Svenska kommunförbundet pekar på att den föreslagna
valfriheten för patienter i långtidssjukvård kan få betydelse för omfatt-
ningen av kommunernas ekonomiska ansvar i framtiden.
Skälen för mitt förslag: Vistelse på sjukhus eller hem för vård av unga
(s. k. 12 §-hem) kan ibland ha en sådan längd och karaktär att bosättning
skulle kunna anses föreligga. Detsamma kan gälla i fråga om intagning på
kriminalvårdsanstalt. Vistelse på sådana institutioner skall dock enligt
24 § GFBL inte medföra ändrad kyrkobokföring.
Det råder viss osäkerhet om vad som avses med sjukvårdsinrättning i
dessa fall. På landstingens sjukhus och på privata sjukhem som har social-
styrelsens tillstånd är bestämmelserna med säkerhet tillämpliga. Vårdhem
för utvecklingsstörda anses däremot inte vara sjukvårdsinrättningar i
sjukvårdslagstiftningens mening och torde därmed inte omfattas av be-
stämmelserna i GFBL.
Inte heller i framtiden bör en vistelse på en sjukvårdsinrättning eller
kriminalvårdsanstalt beaktas vid bedömningen av en persons bosättning.
En person bör inte gärna anses bosatt där han placerats med tvång. Är det
fråga om en vistelse av mer frivilligt slag är det normalt så att den som har
behov av vård inte har någon möjlighet att välja var vården skall erhållas.
Kommittén har föreslagit att den som är intagen för långtidssjukvård
och saknar annan bostad skall få folkbokföras på sjukhuset om han begär
det. Förslaget har avstyrkts av bl. a. socialstyrelsen, och jag anser även för
egen del att det nu inte finns tillräckliga skäl att göra en sådan ändring.
Mitt förslag: Den som är utsänd i svenska statens tjänst folkbokförs
tillsammans med medföljande familj i den församling där han var
folkbokförd vid utsändandet. Efter ansökan skall en utsänd kunna
få folkbokföras i en annan församling där han äger fastighet eller
innehar en bostadsrättslägenhet.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget har inte kommenterats av remissinstanser-
na.
Skälen för mitt förslag: För närvarande gäller att utsända statsanställda
skall kyrkobokföras även efter stationeringen utomlands (20 § GFBL).
Detta innebär ett avsteg från principen att folkbokföringen skall grundas
på bosättningen. Den personkrets som avses har emellertid en speciell
situation. Personerna är exempelvis skattskyldiga här för sin inkomst och
är normalt undantagna från folkbokföring och sociala förmåner i tjänstgö-
102
ringslandet. Normalt varvas utlandsstationeringen med perioder av tjänst- Prop. 1990/91:153
göring i Sverige.
Den nuvarande ordningen synes i stort sett tillgodose behoven. Jag
finner därför inte skäl att göra annat än justeringar i den gällande ordning-
en. En sådan justering är att en utsänd bör kunna få bli folkbokförd i en
annan församling under utlandstjänstgöringen — förutom då han äger
fastighet — även då han innehar en bostad med bostadsrätt.
På en annan punkt i GFBL är en större justering befogad. Den som äger
eller innehar fast egendom men endast under någon del av året vistas på
egendomen eller i övrigt inom den församling där egendomen är belägen
kan efter ansökan hos regeringen få folkbokföras i den församlingen, om
det är skäligt med hänsyn till egendomens betydenhet och övriga omstän-
digheter (19 § GFBL). Bestämmelsen torde inte ha tillämpats på åtskilliga
år. Enligt min mening bör någon motsvarighet inte finnas i den nya lagen.
6 Kontrollmetoder m. m.
Mitt förslag: Den som flyttat skall inom en vecka anmäla detta.
Motsvarande skall gälla för den som ändrat postadress utan att
flyttning skett om adressen skall gälla för minst sex månader.
Anmälan får göras till en skattemyndighet, en allmän försäkrings-
kassa eller ett postkontor.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Kommittén föreslog att an-
mälningsskyldigheten skulle knytas till ändrad adress. Bostadsadress eller
ändrad postadress som skall gälla för minst tre månader skulle anmälas
inom en vecka.
Remissinstanserna: Riksåklagaren anför att förslaget att ny postadress
för minst tre månader skall anmälas i vissa fall kan upplevas som stötande
från integritets- och sekretessynpunkt, t. ex. beträffande personer som är
utsatta för förföljelse. Postverket anser att anmälningsskyldigheten inte bör
avse ny postadress för så kort tid som tre månader. Riksskatteverket anser
att den föreslagna gränsen för anmälan av ny postadress, tre månader, är
för kort samt att definitionen av begreppet postadress är olyckligt vald
eftersom den tillåter flera postadresser. Länsrätten i Stockholms län av-
styrker att tiden för flyttningsanmälan förkortas till en vecka. Länsrätten i
Malmöhus län framför att anmälningsskyldighet beträffande ändrad post-
adress bör föreligga endast om postadressen skall gälla i mer än sex
månader. Länsrätten avstyrker vidare förslaget om att ändrad adress skall
anmälas inom en vecka och föreslår att nuvarande frist om 14 dagar
kvarstår. Länsrätten i Värmlands län är tveksam till utformningen av
anmälningsskyldigheten och pekar på att missförstånd lätt kan uppstå om
vad som är en anmälningspliktig ny postadress. JO anser att förslaget
kunde skapa oklarhet om när anmälan skulle göras och att tillräckliga skäl
103
for att införa en skyldighet att anmäla postadress för tre månader inte Prop. 1990/91:153
anförts och avstyrker att anmälningsskyldigheten utformas på det sätt som
föreslagits. Sveriges advokatsamfund anser att tidsfristen för anmälan även
i fortsättningen skall vara två veckor.
Skälen för mitt förslag: Den nuvarande skyldigheten att anmäla flyttning
är knuten till sådan flyttning som bör föranleda ändring i kyrkobokföring-
en. Kommittén har föreslagit att anmälningsskyldigheten skall knytas till
begreppet adress och att anmälan skall göras både om ändring av bostads-
och postadress. Kommittén menade med sitt förslag att skapa ett mer
konkret och för allmänheten lättbegripligt begrepp. Förslaget har fått ett
blandat mottagande av remissinstanserna. Bl. a. har JO ansett att den
föreslagna regleringen skulle kunna skapa oklarhet om skyldighetens om-
fattning. För egen del är jag inte övertygad om att någon förbättring
uppnås genom att anmälningssskyldigheten knyts till begreppet adress. Jag
föreslår därför att allmänhetens anmälningsskyldighet alltjämt skall vara
knuten till begreppet flyttning.
Enligt de nuvarande bestämmelserna skall anmälan göras inom två
veckor efter flyttning. Kommitténs förslag om en förkortning av tidsfristen
till en vecka har mött viss kritik. Till bilden hör också att bland kommit-
téns förslag ingick att det skulle införas en administrativ avgift (försenings-
avgift) för försenad anmälan om ny adress. Jag avser — vilket jag senare
återkommer till — inte att föreslå en sådan förseningsavgift. De nu aktu-
ella bestämmelserna om flyttning kommer att tillämpas under andra för-
hållanden än de som råder i dag. Folkbokföringen har då överförts till
skatteförvaltningen och folkbokföringsregistren förs med hjälp av ADB.
Ambitionen från skattemyndigheternas sida kommer att vara att ändring-
ar i folkbokföringen, t. ex. flyttningar, skall registreras samma dag som
underlaget kommer in till myndigheten. Mot den bakgrunden finner jag
det rimligt att anmälningsfristen förkortas till en vecka. Jag kan i sam-
manhanget nämna att samtliga övriga nordiska länder har kortare anmäl-
ningsfrist vid flyttningar än den här nu gällande.
En persons postadress överensstämmer i allmänhet med adressen till
bostaden. Många gånger är emellertid adresserna olika. I vissa fall saknar
bostaden annan adress än fastighetsbeteckningen, vilket inte sällan före-
kommer i glesbygder. Postadressen är då vanligen en postlåda, vilken inte
är direkt knuten till bostaden. I andra fall har personen sin post ställd
exempelvis till en postbox.
Kommittén har föreslagit att ändrad postadress för minst tre månader
skall anmälas. Förslaget har motiverats dels med att en sådan anmälnings-
skyldighet skulle ge bättre underlag för prövningen av bosättningen i de
fall då personen själv inte ansåg att folkbokföringen borde ändras, dels
med att i folkbokföringsregistren kunna registrera, utöver bostadsadres-
sen, en tillfällig adress eller en stadigvarande särskild postadress. För egen
del har jag svårt att tro att det förstnämnda syftet skulle kunna uppfyllas
genom den föreslagna anmälningsskyldigheten. Den som genom att under-
låta att anmäla ändrad bostadsadress avsiktligt försöker vilseleda skatte-
myndigheten angående sin bosättning torde knappast till samma myndig-
het anmäla adressen som postadress.
104
I de lokala register som skall föras enligt lagen om folkbokforingsregister Prop. 1990/91:153
finns möjligheter att registrera två olika adresser. En del personer har i dag
önskemål om att deras post ställs till en särskild postadress som avviker
från bostadsadressen. Att tillgodose detta önskemål leder enligt min me-
ning till en förbättrad service både gentemot de berörda personerna och
myndigheter och andra som använder adressuppgifterna. När en sådan
möjlighet öppnas bör även finnas en skyldighet att anmäla ändringar av
postadressen för att registren skall kunna hållas aktuella. Som har påpekats
av flera remissinstanser skulle den av kommittén föreslagna tidsgränsen på
tre månader för tillfälliga postadresser medföra att ett stort antal sommar-
stugeadresser och andra liknande adresser skulle registreras. Detta bör
enligt min mening inte ske. Anmälan om ändrad postadress bör därför
endast göras när den nya adressen är avsedd att gälla för minst sex
månader.
Flyttningsanmälan görs i dag normalt med postens kombinerade blan-
kett för begäran om eftersändning och anmälan till folkbokföringsmyndig-
het. En sådan samordning är till fördel både för den enskilde och för
myndigheterna. Enligt GFBL skall flyttningsanmälan göras till folkbokfö-
ringsmyndigheten. En flyttningsanmälan som görs i samband med begäran
om eftersändning anses därmed inte vara gjord förrän den kommit in till
folkbokföringsmyndigheten. Detta innebär att den enskildes kyrkobokfö-
ring blir beroende av hanteringstiden hos posten. I NFBL bör därför tas in
en bestämmelse som möjliggör att skyldigheten att anmäla flyttning full-
görs genom anmälan till posten. Anmälan om flyttning skall även kunna
göras hos en allmän försäkringskassa. Jag återkommer till frågan om
försäkringskassornas medverkan i folkbokföringen i avsnitt 9.
Mitt förslag: Den nuvarande skyldigheten för fastighetsägare att
löpande lämna uppgifter om inflyttande (bostadsanmälan) slopas. I
stället skall skattemyndigheten ha rätt att förelägga en fastighetsäga-
re att uppge till vilka han upplåter bostad och vilka som enligt hans
kännedom bor i bostaden.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt.
Remissinstanserna: Endast få remissinstanser har yttrat sig. Förslaget
lämnas i stort utan erinran eller tillstyrks. Riksskatteverket tillstyrker att
den förslagna skyldigheten för bostadsupplåtare att lämna uppgift om till
vilka han upplåter bostad införs. Verket vill däremot inte ta ställning till
om skyldigheten att lämna bostadsanmälan bör slopas. Statens person- och
adressregisternämnd avstyrker förslaget från integritetssynpunkt.
Skälen för mitt förslag: Den nuvarande skyldigheten för bostadsupplåta-
re att lämna uppgifter om alla bostadsupplåtelser (bostadsanmälningar)
medför att en flyttning måste anmälas såväl av den flyttande som av
105
bostadsupplåtaren. I de allra flesta fall innehåller de båda anmälningarna Prop. 1990/91: 153
samstämmiga uppgifter. Att det för närvarande krävs in upplysningar från
två håll framstår i fråga om huvuddelen av flyttningarna endast som en
onödig omgång. Den skyldighet som finns nu bör därför kunna begränsas
avsevärt. Som kommittén föreslagit bör en fastighetsägare inte behöva
lämna uppgifter om bostadsupplåtelser i andra fall än då skattemyndighe-
ten begär det. Uppgifterna, som enligt min mening normalt inte kan anses
som särskilt integritetskänsliga, bör många gånger kunna vara till god hjälp
för kontrollen av folkbokföringens riktighet. Uppgiftsskyldigheten bör ut-
formas så att skattemyndigheten har rätt att förelägga bostadsupplåtaren
att lämna uppgifter om vilka personer som han upplåter bostad åt och
vilka personer som enligt hans kännedom bor i bostaden.
Min bedömning: Polismyndighet bör inte vara skyldig att på skatte-
myndighetens begäran göra utredningar i folkbokföringsärenden.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Polismyndighet skall vara
skyldig att göra utredning i folkbokföringsärenden på begäran av skatte-
myndigheten.
Remissinstanserna: Förslaget berörs endast av några få instanser. Riks-
polisstyrelsen avstyrker medan Riksskatteverket välkomnar förslaget.
Länsrätten i Stockholms län finner att invändningar av skilda slag kan
riktas mot att polisen utnyttjas för utredningar i folkbokföringsfrågor och
avstyrker förslaget.
Skälen för min bedömning: Folkbokföringen ligger, som jag tidigare
nämnt, till grund för bestämmandet av många skyldigheter och rättigheter.
Det kan därför vara frestande att dölja sin verkliga bosättning för folkbok-
föringsmyndigheterna för att med hjälp av en felaktig folkbokföring orätt-
mätigt kunna uppnå ekonomiska förmåner. Sådana förfaranden torde i de
allra flesta fall vara straffbara enligt brottsbalken eller ansvarsbestäm-
melser i speciallagstiftning.
Till polisens uppgifter hör att bedriva utredningar i fråga om brott som
hör under allmänt åtal. Intresset av att folkbokföringen är korrekt i sådana
fall då den felaktiga folkbokföringen inte utnyttjas i något bedrägligt syfte
kan knappast motivera att polisens resurser tas i anspråk. Enligt min
mening bör polisen när det gäller bosättningskontrollen därför inte ges
någon särskild utredningsskyldighet som ligger vid sidan av den ovan-
nämnda uppgiften att bedriva utredningar om brott som hör under all-
mänt åtal.
106
Mitt förslag: Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlå-
ter att fullgöra sin anmälningsskyldighet som avser ändring av ad-
ress eller inflyttning till Sverige skall dömas till penningböter. I ringa
fall skall inte dömas till ansvar.
Förseningsavgift i fråga om för sent inkomna eller underlåtna
anmälningar införs inte.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Den som inte fullgör sin
anmälningsskyldighet eller uppgiftsskyldighet enligt anmaning i rätt tid
skall påföras en administrativ avgift (förseningsavgift). Vidare föreslår
kommittén att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktiga uppgifter enligt folkbokföringslagen skall dömas till böter.
Remissinstanserna: Förslaget om förseningsavgift har fått ett i huvudsak
negativt mottagande av remissinstanserna. Bl. a. framhålls att införandet
av en förseningsavgift skulle medföra många praktiska problem och kräva
stora resurser. Bland problemen pekas det på svårigheter att utreda när en
flyttning faktiskt skett. Göta hovrätt anför att förslaget inte kommer att
medföra någon avlastning av domstolarnas arbetsbörda utan i stället med-
föra en mer tungrodd och byråkratisk ordning. Länsrätten i Malmöhus län
framför att förseningsavgiften inte löser de problem med skenskrivningar
som kommittén pekat på. Risken är i stället uppenbar att förseningsavgif-
ten kommer att drabba personer som av olika personliga skäl försummar
anmälan. De föreslagna eftergiftsgrunderna torde härvid inte vara tillräck-
liga. JO påpekar att det inte finns någon naturlig utgångspunkt för beräk-
ning av om en flyttningsanmälan kommit in i tid. I andra fall än då den
enskilde i en för sent inkommen anmälan lämnar en sanningsenlig uppgift
krävs en utredning av förhållandena. Man kommer därför inte att göra de
handläggningsmässiga vinster med att övergå från den nuvarande straff-
sanktionen till en förseningsavgift som kommittén hävdar. Däremot inne-
bär förslaget en påtaglig försämring av den enskildes rättssäkerhet.
Förslaget om kriminalisering av oriktiga uppgifter i anmälningar m. m.
berörs bara av ett fåtal instanser. Riksåklagaren anför att de fall av oriktigt
uppgiftslämnande som kommittén avser att kriminalisera i allt väsentligt
kan beivras som osant intygande enligt brottsbalken och är närmast benä-
gen att avstyrka förslaget. Länsrätten i Stockholms län är tveksam till att
felaktigt uppgiftslämnande i överskottsfrågor skall vara kriminaliserat och
anser att det kriminaliserade området åtminstone bör begränsas till osant
meddelande som varit ägnat att leda till felaktig folkbokföring. JO anser
sig inte övertygad om att det finns behov av en särskild straffbestämmelse
av föreslaget innehåll vid sidan av redan existerande straffbestämmelser
om t. ex. skattebedrägeri, bedrägeri och förvanskande av familjeställning
och avstyrker.
Skälen för mitt förslag: Enligt 56 § GFBL kan den som underlåter att
göra anmälan om sin flyttning, om sin avsikt att flytta till utlandet eller om
107
upplåtelse av bostad till annan dömas till böter (högst 500 kr.) under Prop. 1990/91: 153
förutsättning att förseelsen inte är ringa.
Kommittén föreslår att bötesstraffet skall ersättas av en administrativ
avgift (förseningsavgift). Flera remissinstanser har riktat allvarlig kritik
mot förslaget. För egen del är jag inte övertygad om att en förseningsavgift
för försenad eller utebliven adressanmälan skulle medföra en sådan för-
bättring av anmälningsfrekvensen som motsvaras av de nackdelar som
remissinstanserna pekat på. Jag finner därför inte skäl att föreslå att en
förseningsavgift införs.
Kommittén har vidare föreslagit en särskild straffbestämmelse i NFBL
av innebörd att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar
oriktiga uppgifter i en anmälan skall dömas till böter. Nödvändigheten av
ett särskilt straffstadgande för att oriktiga uppgifter i anmälningar till
skattemyndigheterna skall kunna beivras i de grova fall som kommittén
syftat på har ifrågasatts av bl. a. riksåklagaren och JO. Jag delar den
uppfattningen. Jag föreslår därför att den nuvarande straffbestämmelsen
för underlåtenhet att göra anmälan om flyttning i princip behålls. Straffet
skall utgöras av penningböter. För min del finner jag det dock mindre
lämpligt att ansvar skall inträda för försummelse att anmäla flyttning till
utlandet.
I sammanhanget bör nämnas att jag föreslår att det i NFBL tas in en
bestämmelse om att skattemyndigheten, i fall där det kan antas att en
person är skyldig att göra anmälan enligt NFBL, får förelägga denne att
fullgöra sin anmälningsskyldighet. Om föreläggandet inte följs skall myn-
digheten få förelägga vite (se författningskommentarerna till 31 och 37 §§
NFBL). Möjligheterna svarar i huvudsak mot vad som gäller i dag. De är
nödvändiga för att myndigheten på ett förhållandevis enkelt sätt skall
kunna få in eller komplettera de uppgifter som skall registreras i folkbokfö-
ringen eller som behövs för bedömningen av en fråga om bosättning.
7 Beslutande myndigheter och
överklagandeordning
Mitt förslag: Skattemyndigheterna övertar pastorsämbetenas roll
som folkbokföringsmyndigheter. En skattemyndighet beslutar efter
anmälan eller på eget initiativ om en person skall folkbokföras inom
länet.
Underställnings- och samrådsförfarandet avskaffas.
1983 år folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt.
Remissinstanserna: Ett par remissinstanser har anfört att det bör klargö-
ras vilken skattemyndighet som skall besluta vid flyttning mellan två län. I
övrigt har remissinstanserna inte särskilt kommenterat förslaget.
108
Skälen för mitt förslag: För närvarande beslutar pastorsämbetet (i in-
flyttningsförsamlingen) efter anmälan eller när annat skäl föreligger att en
person skall kyrkobokföras i församlingen. Rör det sig om en person som
är kyrkobokförd i en annan församling har pastorsämbetet i utflyttnings-
församlingen möjlighet att ifrågasätta om ny folkbokföring skall ske. Vid
oenighet mellan pastorsämbetena skall kyrkobokföringsinspektören råd-
frågas. Om oenigheten därefter kvarstår skall pastorsämbetet i inflytt-
ningsförsamlingen underställa ärendet länsrättens prövning. I folkbokfö-
ringsmål som rör församlingar i olika län skall den länsrätt som prövar det
underställda ärendet inhämta yttrande från länsrätten i det andra länet.
Om länsrätterna är oense skall ärendet underställas kammarrätten.
Av tidigare fattade beslut om folkbokföringens omorganisation följer att
skattemyndigheten skall överta de arbetsuppgifter inom folkbokföringen
som för närvarande ankommer på pastorsämbetet och därmed också skall
fatta beslut enligt folkbokföringslagen om var en person skall anses bosatt
m. m.
Normalt aktualiseras frågan om en persons folkbokföring i samband
med att personen anmäler flyttning. Att en person är rätt folkbokförd
påverkar i stor utsträckning personens rättigheter och skyldigheter i sam-
hället. Det är därför angeläget att skattemyndigheten, på motsvarande sätt
som pastorsämbetet enligt den nuvarande ordningen, även utan anmälan
kan ta upp en persons folkbokföring till prövning när det föreligger skäl till
det.
Varje skattemyndighet bör ha möjlighet att besluta om en persons folk-
bokföring på en fastighet eller i en församling i länet oavsett var personen
ifråga för tillfället är folkbokförd. Övriga beslut bör fattas av den skatte-
myndighet inom vars verksamhetsområde en person är eller, om hon eller
han inte längre är folkbokförd, senast har varit folkbokförd.
När den löpande folkbokföringen nu datoriseras och omorganiseras,
förbättras möjligheten att snabbt och enkelt göra utredningar och bedöm-
ningar i ärenden rörande folkbokföring. Genom den organisatoriska för-
ändringen får riksskatteverket också ökade möjligheter att verka för en
enhetlig rättstillämpning och stärka kompetensen hos de beslutande myn-
digheterna. Eftersom skattemyndigheten har hela länet som verksamhets-
område kommer vidare ett ökat antal av flyttningarna att ske inom en och
samma myndighets ansvarsområde. Mot denna bakgrund finner jag att det
omständliga och tidsödande förfarandet med obligatoriskt samråd och
underställning kan avskaffas.
Mitt förslag: Ett beslut om ändrad folkbokföringsort skall gälla
fr. o.m. den dag då flyttningen skedde om anmälan görs i föreskri-
ven tid.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Prop. 1990/91: 153
109
Remissinstanserna: Förslaget kommenteras endast av en remissinstans. Prop. 1990/91: 153
Länsrätten i Värmlands län ifrågasätter om inte ett beslut om ändrad
folkbokföring bör kunna få full retroaktivitet även i de fall anmälan gjorts
för sent eller inte alls.
Skälen för mitt förslag: Nuvarande ordning innebär att ett beslut om
ändrad kyrkobokföringsort gäller fr. o. m. den dag då flyttningsanmälan
kommer in till myndigheten. Detta innebär i sin tur att kyrkobokföringen
under den tid anmälningsfristen löper inte överensstämmer med den fak-
tiska bosättningen. I de fall en flyttning registreras strax efter den 1
november korrigeras förhållandet i mantalsskrivningen.
När skyldigheter och rättigheter knyts direkt till den löpande registrering-
en måste regelsystemet också vara så utformat att folkbokföringsregistret
omedelbart avspeglar den rätta folkbokföringen för den som på rätt sätt
fullgör sin anmälningsskyldighet. Om folkbokföringsbeslut ges full retro-
aktivitet skulle i och för sig registret ännu bättre återge den faktiska
bosättningen. En sådan ordning skulle emellertid också kunna utnyttjas för
manipulationer. Jag godtar därför kommitténs förslag att ett beslut om
ändrad folkbokföringsort skall gälla med verkan från flyttningsdagen un-
der förutsättning att anmälan gjorts i rätt tid.
Mitt förslag: Riksskatteverket övertar de uppgifter som det allmän-
na ombudet nu har i folkbokföringsmål.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Inga särskilda synpunkter har lämnats.
Skälen för mitt förslag: Ett centralt placerat allmänt ombud för folkbok-
föringsmål finns sedan den 1 januari 1986. Det allmänna ombudet inför-
des enligt ett förslag av kommittén (Ds Fi 1983:31, prop. 1985/86:56, SkU
18, rskr.57, SFS 1985:1121). Kommittén har därefter i betänkandet Rätt
adress föreslagit att regionala allmänna ombud för folkbokföringen bör
inrättas. Det förslaget har inte genomförts.
Skattemyndigheten föreslås nu bli beslutande myndighet i folkbokfö-
ringsärenden. Det bör därmed enligt min mening inte finnas något särskilt
regionalt organ för bevakning av folkbokföringsmål. På beskattningsområ-
det är det allmännas processföring numera i huvudsak anordnad på det
sättet att riksskatteverket får överklaga skattemyndigheternas beslut. En-
ligt min mening bör samma ordning gälla på folkbokföringsområdet.
110
Mitt förslag: Beslut av skattemyndigheten får överklagas hos läns-
rätten. Beslut om personnummer överklagas dock till riksskattever-
ket.
Beslut om någons folkbokföring på fastighet eller motsvarande
skall kunna överklagas av den enskilde, kommun (såväl borgerlig
som kyrklig) samt av riksskatteverket. Överklagandetiden är tre
veckor. För enskild skall tiden räknas från det han fick del av
beslutet medan en kommun och riksskatteverket skall få överklaga
inom tre veckor från den dag beslutet meddelades.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt.
Remissinstanserna: Länsrätten i Malmöhus län har ifrågasatt om inte
endast borgerliga primärkommuner bör vara berättigade att överklaga.
Länsrätten i Värmlands län har anfört att tiden för en kommun att över-
klaga bör räknas från den dag då kommunen fick del av beslutet. Göteborgs
kommun har anfört att kommitténs förslag, att räkna överklagandetiden
for kommunerna från den dag beslutet meddelades samtidigt som skatte-
myndigheten i inflyttningslänet ensam skall besluta rörande folkbokföring,
innebär att vissa fall av skenskrivningar underlättas. Enligt kommunen
kan denna olägenhet avhjälpas om kommunerna ges rätt att begära pröv-
ning av en persons folkbokföring oavsett om beslutet därom har vunnit
laga kraft. Även Kommunförbundet har invänt mot förslaget rörande kom-
munernas tid för överklaganden och uttalat att kommunerna i praktiken
inte har några möjligheter att agera inom den av kommittén föreslagna
tiden för överklaganden.
Skälen för mitt förslag: Enligt 45 § GFBL kan beslut om kyrkobokförings-
fastighet, kyrkobokföringsort, kyrkobokföring under viss rubrik eller re-
gistrering under viss rubrik överklagas av den vars kyrkobokföring berörs av
beslutet, av kommunen och av det allmänna ombudet för folkbokföring.
Enligt paragrafens lydelse är den kommunala överklaganderätten inte be-
gränsad till borgerliga primärkommuner utan gäller också landstingskom-
muner och kyrkliga kommuner. Överklagandet i berörda frågor prövas av
länsrätten. För den enskilde och kommun gäller förvaltningslagens bestäm-
melser om tid för överklagande, vilket innebär att belutet skall överklagas
inom tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet. Beslut i någon
annan fråga, exempelvis registrering av uppgifter i olika kyrkobokförings-
register, kan av den enskilde överklagas till domkapitlet utan tidsbegräns-
ning.
När pastorsämbetet inte längre svarar för den löpande folkbokföringen
finns det inte skäl att bibehålla domkapitlet som överinstans enligt folkbok-
föringslagen. Skattemyndighetens beslut skall alltså genomgående över-
klagas till länsrätten.
Rätten för kommuner att överklaga har hittills endast utnyttjats av
borgerliga primärkommuner. De kyrkliga kommunerna kan sägas ha haft
Prop. 1990/91:153
111
ett indirekt inflytande över folkbokföringen genom att pastor ansvarar för Prop. 1990/91:153
kyrkobokföringen. När detta upphör kan jag inte finna annat än att också
de kyrkliga kommunerna har ett direkt intresse av att kunna överklaga
beslut om var eller hur en person skall vara folkbokförd. Det finns således
inte någon anledning att i detta avseende inskränka kretsen av kommuner
som får överklaga.
När det gäller överklagandetiden för enskilda personer och för utövaren
av den allmänna ombudsfunktionen har inte något skäl till ändring fram-
kommit.
I fråga om överklagandetiden för kommuner kan olika synpunkter an-
läggas. Kommittén har anfört att regeln att den tiden räknas från det att
kommunen fick del av beslutet kan vara till men för den enskilde eftersom
kommunerna normalt inte delges beslut om folkbokföring. Detta innebär
enligt kommittén att den enskilde inte kan veta när, eller ens om, beslutet
om hans folkbokföring vinner laga kraft mot kommunen. Å andra sidan
innebär kommitténs förslag, att besvärstiden för kommuner skall räknas
från det att skattemyndighetens beslut meddelades, nackdelar för kommu-
nen. Eftersom det inte är praktiskt genomförbart eller ekonomiskt försvar-
bart att delge berörda kommuner alla beslut som meddelas rörande folk-
bokföring innebär detta att kommunerna får svårt att utnyttja rätten att
överklaga. Vid den avvägning som sålunda måste göras mellan det allmän-
nas och den enskildes intresse på denna punkt är det emellertid min
uppfattning att den enskildes intresse överväger. Jag föreslår därför den
ändringen att tiden för kommunala överklaganden skall räknas från den
dag då skattemyndighetens beslut meddelades. Det bör framhållas att
kommunerna även med denna ordning kan bevaka sin rätt, exempelvis
genom att särskilt följa vissa ärenden och hos skattemyndigheten initiera
prövning och förebringa utredning rörande en viss persons bosättning.
Folkbokföringsmyndigheten fattar inte bara beslut om en persons folk-
bokföring på fastighet eller motsvarande. På liknande sätt som pastorsäm-
betet i dag beslutar att anteckna olika personuppgifter, exempelvis civil-
stånd, kommer skattemyndigheten att registrera uppgifterna i folkbokfö-
ringens nya ADB-register. Denna typ av registrering äger ofta rum utan att
en persons bosättning prövas och kan ha sin grund i underrättelser från
myndigheter men kan också vara baserad på uppgifter som den enskilde
formlöst lämnar. Eftersom folkbokföringsuppgifter till stor del utgör un-
derlag för exempelvis de organ som administrerar den allmänna försäk-
ringen har den registrering som på detta sätt sker inom folkbokföringen
stor betydelse för den enskildes rättigheter och skyldigheter. Främst är det
angeläget att registreringen blir riktig på så sätt att den speglar verkliga
förhållanden. I och för sig följer det redan av datalagen att den som för ett
ADB-register är skyldig att rätta felaktiga eller missvisande uppgifter.
Ibland kan emellertid det underlag som ligger till grund för ett beslut om
registrering vara svårbedömt och ge upphov till olika tolkningar. Särskilt
gäller detta om underlaget utgörs av utländska handlingar eller uppgifter.
Med hänsyn till den stora betydelse som ett registreringsbeslut har för den
enskilde är det enligt min bedömning viktigt att det även i fortsättningen
112
ges möjlighet för den person som registreringen gäller att genom överklä- Prop. 1990/91: 153
gande få denna typ av registreringar överprövade.
Beslut om personnummer bör inte göras till föremål för domstolspröv-
ning. I stället får skattemyndighetens beslut om fastställande av person-
nummer överklagas till riksskatteverket.
I sammanhanget bör nämnas att jag inte föreslår någon motsvarighet till
62 § GFBL, som innebär att regeringen — om det finns synnerliga skäl —
för närvarande kan förordna att en person skall kyrkobokföras eller man-
talsskrivas med avvikelse från vad som annars gäller.. Bestämmelsen har
under senare år tillämpats i några fall där en flyttningsanmälan som
lämnats till ett postkontor inte har vidaresänts till folkbokföringsmyndig-
heten eller också försenats och därför inte föranlett ändrad folkbokföring
på det sätt som den enskilde utgått från. Med hänsyn till att jag här (avsnitt
6.1) föreslår att en flyttningsanmälan även skall få lämnas till ett postkon-
tor torde det inte längre finnas något behov av en bestämmelse liknande
den i 62 § GFBL.
8 Skydd för förföljda personer
Våldet mot person är utbrett. Det är angeläget att hjälpa och stödja dem
som misshandlas, förföljs eller trakasseras.
En rad åtgärder har vidtagits under senare år på detta område. Lagstift-
ningen har setts över och förbättrats.
Den som är målsägande i mål om sexualbrott och vissa andra typer av
brott, t. ex. misshandel och olaga hot, har från den 1 juli 1988 getts rätt att
under vissa förutsättningar få ett av staten betalt målsägandebiträde under
förundersökningen och rättegången. Genom en lagändring som trätt i kraft
den 1 januari 1991 har rätten till målsägandebiträde utvidgats. I vissa
andra fall har målsäganden rätt att åtföljas av en stödperson till rättegång-
en (prop. 1987/88:107, JuU 33, rskr. 318, SFS 1988:609).
Genom lagen (1988:688) om besöksförbud, som trädde i kraft den 1 juli
1988, har skyddet förbättrats för framför allt kvinnor som riskerar att
utsättas för misshandel och andra övergrepp. Straffet för överträdelse av
ett besöksförbud skärptes genom en ändring i lagen, som trädde i kraft den
1 april 1990 (1989/9O:JuU5, rskr. 65, SFS 1989:1075).
Regeringen bemyndigade den 16 november 1989 chefen för justitiede-
partementet att tillsätta en kommission (Ju 1989:05) för att motverka våld
och förbättra stödet till brottsoffren (dir 1989:58). Kommissionen har
redovisat resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1990:92) Våld och
brottsoffer.
Vidare tillsatte regeringen den 23 november 1989 en arbetsgrupp inom
regeringkansliet för frågor som rör våld mot kvinnor. Arbetsgruppen har
arbetat nära den nyssnämnda kommissionen och har nyligen avslutat sitt
arbete (Rapport C 91/410/JÄ). Arbetsgruppens förslag har behandlats i
prop. 1990/91:113.
113
8 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Iden nu nämnda propositionen föreslås bl. a. att polisen tillförs medel för Prop. 1990/91:153
anskaffandet av larm och andra skyddutrustningar i syfte att ge kvinnor som
utsätts för våld ett bättre skydd.
Rikspolisstyrelsen har pekat på att det finns en oroande tendens att
parter och vittnen utsätts för hot, trakasserier och våld i anslutning till
polisutredningar och rättegångar. Utan åtgärder mot en sådan utveckling
riskerar rättsväsendet att undermineras. Rikspolisstyrelsen har i rapporten
(RPS RAPPORT 1990:4) Vittnesskydd redovisat sin syn på frågorna om
skydd för vittnen.
Behovet för bl. a. misshandlade kvinnor att byta personnummer och på
så sätt skapa sig en ny identitet har flera gånger behandlats av riksdagen,
senast våren 1990 (1989/90:SkU33, rskr. 355). Skatteutskottet uttalade
bl. a. att det är av stor vikt att skyddet för dem som utsätts för hot utformas
på ett sådant sätt att de utsatta personerna i fortsättningen känner en
verklig trygghet. Utskottet konstaterade vidare att regeringen gett folkbok-
föringskommittén i uppdrag att överväga och lämna förslag till åtgärder
som förhindrar att någon med hjälp av personnummer kan leta rätt på en
person i syfte att utöva våld, hot eller trakasserier.
När det gäller möjligheten att motverka brott av nu berört slag intar
åtgärder inom folkbokföringen en framträdande plats.
I folkbokföringen finns uppgifter om bl. a. personnummer, namn, ad-
ress, civilstånd och barn. Ett flertal myndigheter aviseras automatiskt om
ändringar i de registrerade uppgifterna. Detta underlättar oftast för den
enskilde. Den enskildes rätt till olika förmåner som exempelvis barnbidrag
kan på så sätt beaktas utan en särskild anmälan från den enskilde.
Personnumret är mycket användbart som ett unikt och tillförlitligt iden-
tifikationsbegrepp. Det är nödvändigt för att klara av de omfattande
aviseringarna från folkbokföringsregistren. Samtidigt är personnumret ett
sökbegrepp för den som vill ha tillgång till sådana uppgifter om en person
som normalt anses som harmlösa, exempelvis adresser. Folkbokföringsre-
gistren kan på det sättet användas för att få upplysning om en persons
adress av den som har för avsikt att förfölja eller trakassera personen. Det
är därför i de flesta fall inte möjligt att undkomma en förföljare enbart
genom att flytta till en annan ort.
För uppgifter i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan lik-
nande registrering av befolkningen gäller sekretess enligt 7 kap. 15 § sekre-
tesslagen (1980:100). Enligt den bestämmelsen gäller sekretess för uppgift
om enskilds personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan
antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgif-
ten röjs. Genom en ändring i denna bestämmelse och i sekretessförord-
ningen (1980:657), som trädde i kraft den 1 januari 1988 (prop.
1987/88:41, KU 22, rskr. 51, SFS 1987:1160 och 1987:1161), utvidgades
folkbokföringssekretessen till att omfatta även annan verksamhet som
avser registrering av en betydande del av befolkningen såsom trafiksäker-
hetsverkets bil-, körkorts- och felparkeringsregister och rikspolisstyrelsens
centrala passregister. Sekretesskydd gäller såväl för uppgifter av särskilt
ömtålig art som för normalt harmlösa uppgifter vilka på grund av omstän-
digheterna i det enskilda fallet är skyddsvärda. Exempel på den sistnämn-
114
da typen av uppgifter kan vara en persons adress i fall av befarad person- Prop. 1990/91: 153
förföljelse.
I de fall en persons adress bör hemlighållas på grund av befarad förföljel-
se förs en markering om särskild sekretessprövning in i skattemyndighe-
tens folkbokforingsregister. Markeringen aviseras till de andra register för
vilka det finns motsvarande bestämmelser om sekretess. Spärrmarkering-
en innebär i och för sig inte att uppgiften inte får lämnas ut. Den är endast
en varningssignal som anger att en särskild prövning skall ske. Varje
myndighet prövar självständigt frågan om utlämnande.
För min del vill jag framhålla att uppgifterna i folkbokföringen självfal-
let inte bör kunna missbrukas för att söka rätt på en person i syfte att
förfölja eller hota denne. Ett visst skydd för utsatta personer ges som
nämnts genom reglerna om sekretess. Detta skydd är emellertid inte hel-
täckande.
1983 års folkbokföringskommitté har föreslagit två olika vägar för att
skapa ett bättre skydd. En person skall i första hand ges ökad trygghet
genom en särskild folkbokföring där den verkliga bostadsorten eller bo-
stadsadressen inte framgår av de vanliga folkbokföringsregistren. Den
särskilda folkbokföringen skall beslutas av skattemyndigheten efter ansö-
kan. Det andra förslaget innebär att en person som är utsatt för ett
allvarligt hot skall i speciella fall få registreras med fingerade personuppgif-
ter i folkbokföringen efter ansökan hos rikspolisstyrelsen. Samtliga identi-
fierande uppgifter i folkbokföringen kan få bytas ut samtidigt som sam-
bandet med den tidigare identiteten utplånas (identitetsbyte).
Kommitténs förslag har mottagits mycket positivt av remissinstanserna.
Ingen motsätter sig att det införs en möjlighet till särskild folkbokföring av
förföljda personer. Endast en remissinstans avstyrker införandet av en
möjlighet till identitetsbyte.
Våldskommissionen (Ju 1989:05) har i sitt betänkande (SOU 1990:92)
Våld och brottsoffer tillstyrkt förslagen.
För min del ansluter jag mig i allt väsentligt till förslagen. Genom de
föreslagna åtgärderna förhindras enligt min mening på ett effektivt sätt att
folkbokföringens uppgifter missbrukas för att leta reda på personer i syfte
att utöva våld eller hot.
Bestämmelser om detta har tagits in i förslaget till ny folkbokföringslag
och i en särskild lag om fingerade personuppgifter.
115
Mitt förslag: Om det finns särskilda skäl att anta att en person kan
bli utsatt for allvarlig eller upprepad brottslighet, förföljd eller på
annat sätt trakasserad, får skattemyndigheten, om den det gäiler
flyttat eller avser att flytta, efter ansökan besluta om kvarskrivning
på den gamla folkbokföringsorten i högst tre år. När skäl för kvar-
skrivning inte längre föreligger skall den upphöra.
Motsvarande skall gälla för den utsatta personens familj.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har, med ett undantag, inte haft
något att erinra mot förslaget. Länsrätten i Malmöhus län anser att sådana
undantag som föreslås endast kan komma ifråga under extraordinära
förhållanden. Länsrätten anser att de i förslaget angivna förhållanden som
skall föreligga för att den tidigare folkbokföringsorten skall få behållas är
alltför vagt angivna och behöver preciseras. Det är vidare enligt länsrätten
av stor betydelse att prövningen föregås av en noggrann utredning som
visar om det föreligger sådana förhållanden som avses. Länsrätten ifråga-
sätter vidare om prövningen av hotet bör göras av skattemyndigheten och
anser att prövningen i första hand bör ankomma på de rättsvårdande
myndigheterna som har särskild kompetens i dessa frågor t. ex. de allmän-
na domstolarna och rikspolisstyrelsen. De har tillgång till uppgifter som
kan vara av betydelse vid en sådan prövning. För att skattemyndigheten
skall kunna lämna ett sådant medgivande måste åtminstone någon form av
remissförfarande äga rum. Remissinstansen, t. ex. rikspolisstyrelsen, bör
ta ställning till om hotbilden är sådan att det finns förutsättningar för ett
medgivande.
Skälen för mitt förslag: Den metod som kommittén föreslagit bör i de
allra flesta fall kunna medföra ett effektivt skydd mot att uppgifter i
folkbokföringen används för att söka upp en person med avsikt att utsätta
den för våld, hot om våld eller trakasserier. Uppgifter om den faktiska
bostadsorten kommer då inte att spridas till myndigheter och andra regis-
terförare.
En sådan särskild folkbokföring (kvarskrivning) avses kunna ske i de fall
en person har flyttat eller avser att flytta på grund av hot eller förföljelse.
Kvarskrivning bör kunna medges både i de fall då hotet kommer från en
känd person exempelvis en tidigare familjemedlem eller någon som den
hotade vittnat mot i en rättegång och i sådana fall då hotet kommer från
oidentifierade personer, exempelvis en terroristorganisation eller ett
brottssyndikat. Även parter i rättegång, målsäganden och rättspersonal bör
kunna bli kvarskrivna. Däremot bör det förhållandet att en person utsatts
för uppmärksamhet i massmedia inte i och för sig utgöra skäl till kvar-
skrivning.
En förutsättning för ett beslut om kvarskrivning bör vara att det, om det
inte är obehövligt, föregås av en utredning av polisen om tillförlitligheten
Prop. 1990/91:153
116
av uppgifterna och om allvaret i hotet. Skattemyndigheten bör därför ges Prop. 1990/91: 153
rätt att anlita biträde av polismyndighet i frågor om kvarskrivning. Om
brott som hör under allmänt åtal kommer till polisens kännedom skall
förundersökning inledas (23 kap. rättegångsbalken).
Ett beslut om kvarskrivning bör vidare följas upp så att beslutet kan
upphävas så snart skyddsbehovet upphört så att folkbokföringen så snart
som möjligt kan beskriva den faktiska bosättningen för att därmed begrän-
sa de olägenheter som annars kan uppkomma. Detta kan också ligga i den
enskildes intresse. Det är därför lämpligt att skattemyndigheten upplyser
den enskilde om effekterna i olika sammanhang av att folkbokföringsorten
inte visar den verkliga bosättningen.
Det får här liksom i övrigt ankomma på riksskatteverket att utarbeta råd
för handläggningen hos skattemyndigheterna.
För att kvarskrivningen skall ge avsedd effekt måste motsvarande gälla
för de familjemedlemmar som flyttar med den utsatta personen. En kom-
plikation i det sammanhanget är att förföljaren kan vara vårdnadshavare
till barn som bor hos den förföljda personen. För att bli en effektiv
skyddsmetod måste kvarskrivning beträffande ett barn i sådana fall kunna
ske på ansökan av endast en av vårdnadshavarna. En särskild bestämmelse
om detta bör därför tas in i NFBL.
I de fall då kvarskrivning beviljats bör ingen bostadsadress anges i
folkbokföringen. Postadressen bör vara skattemyndighetens adress. Post
till personen kan då vidaresändas av skattemyndigheten. Bestämmelser
om detta bör utfärdas av riksskatteverket.
Det är givetvis angeläget att systemet med särskild folkbokföring inte
kan missbrukas av personer som önskar göra sig oanträffbara för att undgå
lagföring eller på annat sätt undandra sig skyldigheter mot det allmänna.
Mellanhavanden mellan enskilda och myndigheter och mellan borgenärer
och gäldenärer sköts i allmänhet med hjälp av post eller telefon. Normalt
kommer därför kvarskrivningen inte att förändra situationen för myndig-
heter och tredje man i förhållande till den kvarskrivne.
Om en myndighet, exempelvis polis, domstol eller kronofogdemyndig-
het, hos skattemyndigheten begär att få tillgång till den verkliga adressen
till en person som beviljats särskild folkbokföring, har skattemyndigheten
att pröva denna begäran enligt tillämpliga sekretessregler (jfr 7 kap. 15 §
och 14 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen). Prövningen torde i de flesta fall
komma att leda till att den begärda uppgiften lämnas ut, förutsatt att
uppgiften kan skyddas hos den mottagande myndigheten.
Jag är medveten om att de bedömningar av hotsituationer m. m. som
måste ske i ärenden om kvarskrivning i viss mån är främmande för
skattemyndigheterna. Bedömningen har dock avsevärda likheter med den
avvägning som måste göras vid prövning enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen
av utlämnande av exempelvis en adressuppgift. Genom att kvarskrivning-
en konstrueras som en bestämmelse om rätt folkbokföringsort kommer
rättsverkningar som är knutna till folkbokföringen att hänföras till den
beslutade folkbokföringsorten (kvarskrivningsorten). I den mån myndig-
heter eller tredje man har behov av att få veta den kvarskrivnes folkbokfö-
ringsort kan denna uppgift således utan risk lämnas ut. Visar det sig att den
117
föreslagna beslutsordningen är förenad med olägenheter är jag beredd att Prop. 1990/91: 153
ompröva mitt ställningstagande i denna del.
Mitt förslag: Folkbokföring med fingerade personuppgifter får ske i
högst fem år om det föreligger en uppenbar risk att en person kan bli
utsatt för särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes liv,
hälsa eller frihet och personen inte kan beredas tillräckligt skydd på
annat sätt.
Motsvarande skall gälla för den hotade personens familjemed-
lemmar.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Överensstämmer i huvudsak
med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget om en möjlighet till identitetsbyte till-
styrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser med undantag
för riksskatteverket som avstyrker förslaget med åberopande av de omfat-
tande problem som identitetsbyten skulle medföra för den berörda perso-
nen, för myndigheter och tredje man. Verket anser att förslaget om möjlig-
het till kvarskrivning ger ett lika gott skydd. Verket har principiellt den
uppfattningen att samhällets skyldighet att effektivt skydda människor som
är utsatta för hot eller förföljelse inte i första hand åvilar folkbokföringsvä-
sendet utan snarare andra instanser inom samhällsapparaten. Flera remiss-
instanser uppger att det är nödvändigt att man kan få tillgång till uppgifter
om vilka identitetsbyten som skett om man skall kunna fullgöra sina upp-
gifter.
Skälen för mitt förslag: En person som är utsatt för ett allvarligt hot
torde i de allra flesta fall få erforderligt skydd genom den föreslagna
möjligheten att få behålla sin folkbokföringsort. Det kan emellertid inte
uteslutas att en person som är utsatt för ett mycket allvarligt hot på grund
av speciella omständigheter inte kan få tillfredsställande skydd på det
sättet. För dessa undantagsfall kvarstår ett behov av att kunna erbjuda
ännu bättre möjligheter till skydd. En person bör därför kunna medges att
använda fingerade personuppgifter.
Skälet till detta är att man kan använda andra sökbegrepp än person-
nummer och namn i ett personregister. Genom att exempelvis använda
uppgifter om relation till barn och dag för ci vilståndsändring som urvalskri-
terier är det möjligt att ur olika register hämta uppgifter och på så sätt
begränsa antalet tänkbara personer avsevärt. Förföljaren har sedan möjlig-
het att identifiera den person han söker.
Det kan således vara nödvändigt att byta ut också andra uppgifter i
folkbokföringen än namn och personnummer. Beroende på förhållandena
i det enskilda fallet kan det bli aktuellt att byta ut vilken som helst av
uppgifterna i folkbokföringen. Förhållanden som en persons födelsetid
eller födelseort är emellertid av en sådan art att de inte kan ändras genom
118
ett administrativt beslut. Jag vill därför betona att medgivande att använ- Prop. 1990/91:153
da fingerade uppgifter inte medför att den berörda personens personupp-
gifter rättsligen ändras utan endast att han eller hon — för viss tid —
registreras med andra uppgifter i folkbokföringen. Exempelvis har de
namn som en person registreras med efter ett sådant medgivande inte
förvärvats i namnrättslig bemärkelse. Jag förutsätter emellertid att berör-
da myndigheter beaktar vad som gäller beträffande skydd för vissa efter-
namn i samband med uppgiftsbyten. Det ligger i sakens natur att namn
och övriga ändrade identitetsuppgifter måste väljas i samråd med den
sökande.
För att ett byte av personuppgifter skall bli en effektiv skyddsåtgärd får
uppgifterna om personens tidigare identitet inte lämnas ut till mer än en
mycket begränsad krets. Endast skattemyndigheten och rikspolisstyrelsen
bör därför ha information som gör det möjligt att koppla ihop uppgifterna
från den tidigare identiteten med den nya. De gamla uppgifterna bör bara
få finnas i manuell form hos dessa myndigheter.
För att minska problemen för borgenärer och myndigheter m. fl. som
har ett legitimt intresse av att komma i kontakt med en person som
använder fingerade personuppgifter, skall det i folkbokföringen beträffande
de riktiga personuppgifterna framgå att personen i fråga använder sig av
fingerade personuppgifter. Det finns därigenom en reell möjlighet för en
myndighet eller tredje man att få klart för sig att den person som de söker
nu har registrerats under andra personuppgifter och att de — om de
behöver tillgång till dessa uppgifter — kan ha anledning att begära en
prövning av om uppgifterna kan lämnas ut till dem. Att en sådan marke-
ring sker i folkbokföringen försämrar inte skyddet för den utsatta perso-
nen, eftersom en förföljare ändå torde förstå vad som skett om den hotade
personen registreras som obefintlig i sin gamla identitet. Personen folk-
bokförs därefter med stöd av beslutet om de nya personuppgifterna i sin
fingerade identitet. Det bör ankomma på rikspolisstyrelsen att i samråd
med riksskatteverket utforma en lämplig ordning i det enskilda fallet.
Om personen som behöver nya personuppgifter bor tillsammans med
barn måste även barnens personuppgifter ändras och barnens rätta fa-
miljerelationer utplånas. Det måste i ett sådant fall övervägas om person-
uppgiftsbytet över huvud taget är meningsfullt och praktiskt genomför-
bart, särskilt då det också skall omfatta yngre barn. Liksom beträffande
kvarskrivning bör särskilt regleras att ansökan kan få göras av endast en
vårdnadshavare i de fall då hotet kommer från den andre vårdnadshava-
ren.
Innan ett beslut om fingerade personuppgifter fattas bör den berörda
personens ekonomiska förhållanden klarläggas. Så långt det är möjligt bör
det utredas vilka skulder och andra förpliktelser som sökanden har och hur
dessa skall regleras. Det är självfallet inte meningen att användningen av
fingerade personuppgifter skall vara en väg att undkomma betalningsskyl-
dighet. Förpliktelser som personen har kan uppfyllas under den ursprung-
liga identiteten även om fingerade personuppgifter annars används. Det bör
ankomma på de berörda myndigheterna, främst rikspolisstyrelsen, att
lämna praktiska råd om hur detta bör ske.
119
Lagrådet har i sitt yttrande bl. a. pekat på risken för rättsförluster både
för den skyddade och för andra. Enligt lagrådet förutsätts det också att den
skyddade blir omsorgsfullt upplyst om vad som gäller för honom så att han
själv kan bidra till att undvika komplikationer av att han har ”dubbel”
identitet. Jag delar lagrådets uppfattning och utgår från att berörda myn-
digheter beaktar och upplyser om de problem som kan uppkomma.
När det hot som föranlett beslutet om fingerade personuppgifter inte
längre föreligger skall personen återta sin rätta identitet. Detta bör praktiskt
ske genom att den identitet som avregistrerats folkbokförs varefter den
folkbokföring som skett i den fingerade identiteten förs in på den riktiga
identiteten. Genom ett sådant tillvägagångssätt minimeras olägenheterna
av personuppgiftsbytet för myndigheter och exempelvis borgenärer.
Ett beslut med medgivande bör vara tidsbegränsat. Giltighetstiden får
bestämmas med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet.
Med hänsyn till att användningen av fingerade personuppgifter endast kan
komma i fråga i extrema hotsituationer bör ett beslut kunna gälla upp till
fem år.
Slutligen vill jag nämna att förslaget leder till att det enligt min mening
inte längre finns anledning att — som har skett vid några tillfällen — ändra
personnummer med stöd av bestämmelserna om ändring av personnum-
mer och på så sätt ge hjälp åt förföljda personer. Den nu föreslagna
metoden erbjuder bättre möjligheter.
Mitt förslag: En särskild lag stiftas om användning av fingerade
personuppgifter. Fråga om medgivande att använda fingerade per-
sonuppgifter skall prövas av Stockholms tingsrätt. Ansökan till
domstolen görs av rikspolisstyrelsen eller, om styrelsen inte finner
skäl till ansökan, av enskild. Lagen (1946:807) om handläggning av
domstolsärenden (ärendelagen) skall tillämpas vid domstolens
handläggning. Lämnar domstolen medgivande skall det ankomma
på rikspolisstyrelsen att bestämma vilka fingerade uppgifter som
skall registreras inom folkbokföringen.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Kommittén föreslog att beslut
om identitetsbyte skulle fattas av rikspolisstyrelsen samt att rikspolissty-
relsens beslut skulle kunna överklagas genom besvär till Svea hovrätt.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har invändningar mot den
föreslagna handläggningsordningen. Domstolsverket, datainspektionen och
juridiska Jakultetsstyrelsen i Uppsala ifrågasätter om inte beslut av detta
slag bör fattas inom folkbokföringsorganisationen. Patent- och registre-
ringsverket anför att namnlagens regler bör tillämpas även på det namnby-
te som innefattas i ett identitetsbyte. Domstolsverket, datainspektionen,
rikspolisstyrelsen, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, länsrätten i
Stockholm och juridiska fakultetsstyrelsen i Uppsala anser att beslut om
Prop. 1990/91: 153
120
identitetsbyte bör överklagas hos förvaltningsdomstol. Riksåklagaren an- Prop. 1990/91:153
för att den föreslagna ordningen bör kompletteras med bestämmelser om
tillsyn över polisens beslutsfunktion genom att justitiekanslern ges en
separat talerätt.
Skälen för mitt förslag: Den avvägning som måste göras innan en an-
vändning av fingerade personuppgifter kan tillåtas kräver en annan och
mer kvalificerad bedömning än vad som normalt förekommer inom folk-
bokföringen. Det blir nödvändigt att göra bedömningar som inte är främ-
mande för de allmänna domstolarna. Med hänsyn härtill förordar jag att
frågorna om medgivande att använda fingerade personuppgifter regleras
särskilt, vid sidan av folkbokföringslagen och att saken prövas av allmän
domstol.
Med utgångspunkt i det antal ärenden om personnummerbyten som nu
förekommer, och med beaktande av möjligheten främst till kvarskrivning,
är det min bedömning att användningen av fingerade personuppgifter
kommer att aktualiseras endast i ett fåtal fall per år. Bl. a. mot den
bakgrunden bör samtliga ärenden — åtminstone tills ytterligare erfarenhet
vunnits — koncentreras till en tingsrätt i landet, lämpligen Stockholms
tingsrätt.
Som jag tidigare har sagt skall fingerade personuppgifter användas en-
dast som en sista utväg när kvarskrivning, besöksförbud och andra skydds-
åtgärder bedöms som otillräckliga. Ett konstaterande av detta torde ställa
krav på en tämligen omfattande och kvalificerad utredning i ärendet. Det
är också nödvändigt med polisiär medverkan för att utröna vilken hotsitu-
ation som föreligger. Med hänsyn till detta är det min uppfattning att det
skall ankomma på rikspolisstyrelsen att hos tingsrätten ansöka om an-
vändning av fingerade personuppgifter och verkställa den utredning som
skall ligga till grund för en sådan ansökan. Ansökan från rikspolisstyrelsen
förutsätter att en enskild person som anser sig i behov av skydd har begärt
sådan ansökan. Personen i fråga bör också själv kunna få göra ansökan till
domstolen, dock först sedan rikspolisstyrelsen prövat frågan och funnit att
tillräckliga skäl saknas för en ansökan från styrelsen. Varje framställning
från enskild bör utredas av rikspolisstyrelsen för klarläggande av de bak-
omliggande omständigheterna. Det bör inte ankomma på rikspolisstyrel-
sen att göra någon ingående bedömning av utsikterna för den enskilde att
få ett medgivande utan tillmötesgå dennes framställning om den inte
framstår som utsiktslös.
Förfarandet vid tingsrätten bör vara enkelt och i möjligaste mån an-
passat till ett regelverk som domstolen tillämpar i andra sammanhang.
Med hänsyn främst till arten av den utredning som kan förväntas föreligga
bör ett i huvudsak skriftligt förfarande tillämpas hos tingsrätten. Samtidigt
kan det inte uteslutas att vissa muntliga inslag kan behövas. Med dessa
utgångspunkter framstår ärendelagen som en lämplig grund för förfaran-
det vid tingsrätten. Ärendelagen utgår ju i första hand från skriftlig hand-
läggning men medger exempelvis också muntligt förhör med sökanden.
Med stöd av 4 § första stycket ärendelagen kan domstolen inhämta olika
yttranden. Om det är en enskild som är sökande bör domstolen alltid
inhämta yttrande och utredning från rikspolisstyrelsen. Det bör också vara
121
obligatoriskt att domstolen förvissar sig om vilka åtgärder som vidtagits
inom folkbokföringen för att skydda den som begär att få använda fingera-
de personuppgifter. Även yttranden från sociala myndigheter kan vara
påkallade. I detta sammanhang vill jag framhålla att det inte kan anses
påkallat att betrakta den eller dem som i ärendet utpekas som hotande som
part i ärendet eller att på annat sätt ge dem möjlighet att agera i ärendet.
Ett bifall till ansökan bör utmynna i ett konstaterande från domstolen
att fingerade personuppgifter får användas. Sedan får det överlåtas till
rikspolisstyrelsen att bestämma vilka uppgifter som skall registreras inom
folkbokföringen och se till att registrering sker. Utgångspunkten vid valet
av fingerade uppgifter skall självfallet vara att det inte av uppgifterna eller
de registreringsåtgärder som skattemyndigheten vidtar skall framgå vem
som använder uppgifterna. Samtidigt är det en fördel att inte fler fingerade
uppgifter än nödvändigt kommer till användning.
Rätten att använda fingerade uppgifter bör gälla i högst fem år. Om
behovet att använda uppgifterna upphör före utgången av den tillåtna
tiden får den enskilde själv meddela detta varpå skattemyndigheten vidtar
de åtgärder som behövs för att den enskilde fortsättningsvis skall registre-
ras endast med verkliga uppgifter. Detta behöver inte regleras särskilt. Jag
finner inte skäl till att rikspolisstyrelsen under den tid medgivandet gäller
skall kontrollera behovet av fingerade uppgifter. Däremot skall styrelsen
bevaka att tillåten användningstid inte överskrids. Härvid måste rikspolis-
styrelsen kontakta personen i fråga och utreda situationen. Om behov av
förlängt skydd bedöms föreligga kan ny ansökan göras.
Mitt förslag: Uppgifter om enskildas personliga förhållanden i ären-
den om fingerade personuppgifter skall skyddas av sekretess.
1983 års folkbokföringskommittés förslag: Betänkandet saknar motsvar-
ighet till mitt förslag.
Remissinstanserna har inte berört frågan om sekretess.
Skälen för mitt förslag: I 5 kap. sekretesslagen finns regler till skydd för
det allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet. Enligt
5 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter som hänför sig till
bl. a. förundersökning, under förutsättning att det kan antas att syftet med
beslutade eller förutsedda åtgärder annars skulle kunna motverkas eller
den framtida verksamheten skadas om uppgifterna röjs. Sekretessen om-
fattar också uppgifter som hänför sig till angelägenhet som avser dels
användning av tvångsmedel i brottmål eller i annan verksamhet för att
förebygga brott, dels polis-, åklagar- och tullmyndighets verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott.
I 9 kap. 17 § sekretesslagen finns en korresponderande bestämmelse till
skydd för enskildas intressen. Enligt första stycket denna paragraf gäller
sekretess på i stort sett samma verksamhetsområden som enligt 5 kap. 1 §,
dvs. hos bl. a. polis och åklagare i deras brottsbekämpande verksamhet, för
Prop. 1990/91:153
122
uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det
kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgifterna röjs.
I 9 kap. 18 § finns bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen
enligt 17 § första stycket. Sekretessen upphör vanligen att gälla om uppgif-
ten lämnas till domstol med anledning av åtal.
Enligt 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen gäller också sekretess i
bl. a. polis- och åklagarmyndigheternas brottsbekämpande verksamhet för
anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer
för att någon kommer att utsättas för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs.
I 7 kap. 19 § sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess inom
polisväsendet i andra sammanhang än brottsbekämpning. I andra stycket
nämnda lagrum finns en bestämmelse om sekretess för uppgifter om
enskilda som hänför sig till ärenden om besöksförbud.
Sekretess bör inte gälla för uppgifter i andra fall än då detta är nödvän-
digt. Avsikten med fingerade personuppgifter är att bereda en person
skydd mot förföljare. Det ligger därför i sakens natur att sekretess bör gälla
för samtliga personanknutna uppgifter i ett ärende som avser gällande
fingerade personuppgifter. När ett beslut om fingerade personuppgifter
upphävts finns inte längre samma behov av sekretess. Det kan emellertid i
underlaget för beslutet finnas känsliga uppgifter om enskildas personliga
förhållanden som bör åtnjuta sekretess även efter det att de fingerade
personuppgifterna inte längre används.
För ett beslut om fingerade personuppgifter som aktualiseras i samband
med en förundersökning om brott kan bestämmelserna om sekretess be-
träffande förundersökning ofta vara tillämpliga. Enligt huvudregeln upp-
hör emellertid den sekretessen att gälla om uppgiften lämnas till domstol i
samband med åtal. Om ärendet uppkommer utan samband med förunder-
sökning om brott kan sekretess anses gälla enligt de övriga reglerna om
sekretess till skydd för det allmännas brottsförebyggande och brottsbeiv-
rande verksamhet. Den sekretessen torde emellertid upphöra när beslutet
om fingerade personuppgifter upphävs.
Sekretessen i ärenden om fingerade personuppgifter bör regleras på ett
sätt som är enhetligt och täcker skyddsbehoven under de olika stadierna av
ärendets existens.
I lagrådsremissen föreslog jag att sekretess skulle gälla i ärenden om
fingerade personuppgifter för uppgift om enskilds personliga förhållanden
om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs. Lagrådet har ansett att ett sådant sekretesskydd inte är
tillräckligt utan för sin del förordat att det införs ett s. k. omvänt skade-
rekvisit. Som skäl för detta har lagrådet anfört att det i ärenden som
innebär att fingerade personuppgifter får användas typiskt sett föreligger
ett starkt behov av sekretess så länge medgivandet gäller. Jag godtar vad
lagrådet har anfört och föreslår att sekretess skall gälla i ärenden om
fingerade personuppgifter för uppgift om enskilds personliga förhållanden
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Av redaktionella skäl bör bestämmel-
Prop. 1990/91: 153
123
sen härom — till skillnad från förslaget i lagrådsremissen och lagrådets Prop. 1990/91:153
förslag — placeras i 7 kap. 15 § sekretesslagen.
9 Försäkringskassornas medverkan m. m.
Mitt förslag: Den enskilde skall kunna göra anmälan, förutom om
flyttning, också om namn och gemensam vårdnad samt begära
hindersprövning hos valfri allmän försäkringskassa eller skattemyn-
dighet. En anmälan eller en begäran skall dock prövas av den
skattemyndighet där vederbörande är folkbokförd.
Organisationskommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I sitt betänkande Lag om folkbokforingsregister
m. m. belyste organisationskommittén utförligt frågan om försäkringskas-
sornas medverkan i folkbokföringsarbetet. Med detta som underlag läm-
nade jag i prop. 1990/91:53 om lag om folkbokforingsregister vissa prin-
cipförslag i fråga om en sådan medverkan. Sammanfattningsvis uttalade
jag i propositionen att försäkringskassorna skall medverka i folkbokfö-
ringsarbetet genom att lämna information till allmänheten, tillhandahålla
blanketter samt hjälpa enskilda med att upprätta anmälningar eller kon-
trollera anmälningar som dessa har upprättat på egen hand.
Organisationskommittén har därefter återkommit med mer detaljerade
förslag beträffande försäkringskassornas medverkan. Jag har samma upp-
fattning som kommittén i denna fråga. De allmänna försäkringskassornas
kontorsnät bör således utnyttjas för att ta emot anmälningar från enskilda.
Därigenom förbättras servicen för allmänheten. Utöver flyttningsanmäl-
ningar, som jag berört i avsnitt 6.1, är anmälningar om namn och gemen-
sam vårdnad samt begäran om hindersprövning av sådant slag att de
lämpar sig för en kassamedverkan. I första hand bör försäkringskassorna
medverka vid anmälningar som den enskilde vill göra i samband med ett
personligt besök. Anmälningar som sänds med post får en snabbare be-
handling om de skickas direkt till skattemyndigheten.
En anmälan eller begäran som görs hos en allmän försäkringskassa skall
anses behörigen fullgjord av den enskilde med samma verkan som om den
gjorts till skattemyndigheten. Prövningen av anmälningen skall dock vara
förbehållen skattemyndigheten. Försäkringskassan skall ta emot och för-
medla inkomna anmälningar till den skattemyndighet som skall göra pröv-
ningen, vilket så gott som genomgående är skattemyndigheten i det län där
personen i fråga är folkbokförd.
För att ytterligare förbättra servicen för den enskilde finner jag det
naturligt att den enskilde skall kunna initiera de aktuella ärendetyperna
också hos en annan skattemyndighet än den som skall besluta i ärendet.
Det ankommer på en sådan enbart mottagande skattemyndighet att utföra
124
samma slag av arbetsuppgifter som en försäkringskassa som tar emot en Prop. 1990/91:153
anmälan eller en begäran.
10 Förvaringen av kyrkobokföringsarkiven
Mitt förslag: Pastor skall sköta kyrkobokföringsarkiven till dess att
arkiven kan tas om hand av landsarkiven. Pastoratet får det ekono-
miska ansvaret för arkivvården.
Organisationskommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Riksarkivet har ansett det värdefullt att den över-
gångsvisa arkivförvaringen regleras och bedömer att lagregleringen utgör
en garanti för att arkiven vårdas på ett tillfredsställande sätt. Ingen remiss-
instans har invänt mot förslaget.
Skälen för mitt förslag: I en promemoria som överlämnades till regering-
en i maj 1989 presenterade kommittén vissa principiella förslag om den
framtida förvaringen av kyrkobokföringsarkiven. Förslaget innebar att
arkiven borde överlämnas till de statliga arkivmyndigheterna som en följd
av organisationsförändringen. Samtidigt konstaterade kommittén att ett
sådant överförande inte kunde ske inom de närmaste åren eftersom lands-
arkiven behövde tillföras ytterligare resurser för att klara mottagandet
och förvaringen av arkiven. I avvaktan på detta föreslog kommittén att
kyrkobokföringsmaterialet övergångsvis skulle vara kvar inom svenska
kyrkan. I april 1990 beslutade regeringen att kyrkobokföringsarkiven skulle
överföras till landsarkiven. Samtidigt uppdrog regeringen åt arkivdepå-
kommittén (U 1989:10) att beakta de behov av depåer, personal och
övriga resurser för kyrkobokföringsarkivens framtida förvaring som föran-
leds av beslutet om överföring av kyrkobokföringsarkiven. Organisations-
kommittén har nu lämnat förslag till reglering av den övergångsvisa förva-
ringen av kyrkobokföringsmaterialet.
I likhet med organisationskommittén bedömer jag att pastor, som ju för
närvarande är den som handhar arkiven, bör få ansvaret för vården av
kyrkobokföringsmaterialet även under övergångsperioden. På motsvaran-
de sätt som pastoratet i dag svarar för att pastor har de resurser som
behövs för kyrkobokföringsverksamheten bör pastoratet se till att pastor
har lokaler, personal och det som i övrigt behövs för arkivvården. Jag delar
kommitténs bedömning att dessa frågor bör lagregleras.
11 Följdlagstiftning
Att skattemyndigheten skall överta pastorsämbetets arbetsuppgifter följer
av organisationsförändringen och har redan berörts i anslutning till NFBL.
Jag har tidigare också anfört att länsrätten skall ersätta domkapitlet som
125
överinstans. Dessa ändringar skall självfallet inte begränsas till NFBL utan Prop. 1990/91:153
också omfatta andra lagar och förordningar där pastorsämbetet förekom-
mer. Vilka lagar det rör sig om framgår närmare av de upprättade lagför-
slagen.
I den proposition som föregick lagen om folkbokforingsregister anförde
jag att den löpande folkbokföringsverksamheten skall skötas lokalt och att
riksskatteverket skall svara för viss rådgivning i folkbokföringsfrågor till
skattemyndigheten. Detta innebär att riksskatteverket inte skall delta i den
löpande handläggningen av ärenden med anknytning till folkbokföringen
utan de typer av sådana ärenden som nu prövas av verket skall i framtiden
handläggas av skattemyndigheterna i länen eller, om det rör sig om en
begränsad verksamhet (jfr. avsnitt 11.4), av en viss skattemyndighet.
Mitt förslag: Pastor skall även i fortsättningen pröva frågor enligt
religionsfrihetslagen. Pastoratet skall svara för att pastor har de
resurser som behövs för denna verksamhet. Svenska kyrkans cen-
tralstyrelse skall föra ett centralt register över medlemmarna i svens-
ka kyrkan.
Organisationskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
mitt.
Remissinstanserna: Svenska kyrkans centralstyrelse har tillstyrkt att sty-
relsen skall svara för ett centralt medlemsregister för svenska kyrkan.
Riksskatteverket har instämt i förslaget att svenska kyrkan ges möjlighet
att inhämta uppgifter från folkbokföringen med hjälp av ADB och att
kyrkan själv för uppgifter om medlemskap. Enligt verket kan skattemyn-
digheternas behov av uppgifter om medlemmar i svenska kyrkan tillgodo-
ses genom den föreslagna ADB-överföringen från det kyrkliga registret.
Datainspektionen har anfört att inspektionen nyligen haft överläggningar
med svenska kyrkans centralstyrelse om den framtida personregistreringen
inom kyrkan och att ett arbete inletts med att ta fram ett förenklat ansök-
ningsförfarande enligt datalagen för vissa personregister inom kyrkans
verksamhet. Mot bakgrund av vad som därvid har framkommit har data-
inspektionen lämnat förslag till en något annorlunda utformning av de
föreskrifter som syftar till att reglera den kyrkliga registreringen i reli-
gionsfrihetslagen än vad som följer av kommittéförslaget.
Skälen för mitt förslag: I dagsläget ankommer det på pastor, förutom att
ansvara för kyrkobokföringen, också att pröva frågor om medlemskap i
svenska kyrkan enligt religionsfrihetslagen. Även i övrigt råder ett nära
samband mellan kyrkobokföringen och handläggningen av ärenden enligt
religionsfrihetslagen. Exempelvis är det genom kyrkobokföringsmaterialet
som pastor får tillgång till de uppgifter om nyfödda och andra som behövs
för medlemskapsprövningen.
Det ändrade huvudmannaskapet för folkbokföringen innebär inte att
126
reglerna om prövningen av medlemskapsfrågor enligt religionsfrihetslagen Prop. 1990/91: 153
skall ändras. Det ankommer således även i fortsättningen på pastor att
besluta om tillhörighet till svenska kyrkan.
Uppgift om medlemskap i svenska kyrkan antecknas for närvarande i
kyrkobokföringmaterialet och inhämtas därifrån manuellt till de ADB-
register (personband) som skattemyndigheten sedan länge for över befolk-
ningen i länet. Genom länsregistren är uppgiften om medlemskap tillgäng-
lig för användning bl. a. inom skatteförvaltningen.
I den proposition som föregick lagen om folkbokforingsregister anförde
jag att uppgift om medlemskap i svenska kyrkan inte skall registreras i
folkbokföringens nya ADB-register. Lagen om folkbokforingsregister, som
antogs av riksdagen i december 1990, medger inte heller att så sker. Även
om skatteförvaltningen i framtiden också behöver uppgifter om medlem-
mar i svenska kyrkan bör det vara en kyrklig angelägenhet att hålla register
över medlemmarna. Jag föreslår därför att svenska kyrkans centralstyrelse
får i uppdrag att föra ett centralt register över medlemmarna i svenska
kyrkan.
1 samband med beslutet år 1987 om ändrat huvudmannaskap för folk-
bokföringen uttalade riksdagen (SkU 1987/88:2 s. 9) att det var av vikt att
kyrkan får fortsatt tillgång till folkbokföringsuppgifter för sitt församlings-
arbete och den registerföring som under alla förhållanden blir nödvändig
för kyrkans egna ändamål. Jag har inhämtat att det centrala medlemsre-
gistret kommer att användas för olika inomkyrkliga ändamål och kan
sägas bli en av hörnstenarna i det kyrkliga registersystemet. Det är därför
naturligt att det registret utgör den kyrkliga kontaktytan mot folkbokfö-
ringsregistren och alltså kontinuerligt tillförs grundläggande personuppgif-
ter från folkbokföringen.
Även i framtiden måste pastor i vissa fall ha tillgång till folkbokförings-
uppgifter för den prövning som religionsfrihetslagen ålägger honom. Både
för skattemyndigheterna och berörda kyrkliga organ är det en fördel om
uppgiftsöverföringen från folkbokföringen till varje pastor kan ske med
hjälp av det centrala medlemsregistret. När pastor sedan beslutat enligt
religionsfrihetslagen bör han genast underrätta centralstyrelsen därom.
Jag anförde tidigare att skattemyndigheterna även framöver behöver ha
tillgång till uppgifter om medlemmar i svenska kyrkan. Uppgifterna be-
hövs inom skatteförvaltningen för debitering och uppbörd av församlings-
skatt samt framställning av röstlängder. Med den ordning som nu valts är
det lämpligt att uppgifterna överförs från centralstyrelsen till skatteförvalt-
ningen.
Församlingarna bör tillförsäkras de folkbokföringsuppgifter som behövs
för skötseln av församlingsangelägenheterna. Vilka typer av folkbokfö-
ringsuppgifter som skall överföras till de kyrkliga registren beror bl. a. på
hur datainspektionens tillstånd för främst de lokala registren kommer att
utformas.
I detta sammanhang vill jag beröra frågan om sekretess för uppgifterna i
de framtida kyrkliga registren samt i pastors verksamhet enligt religionsfri-
hetslagen. Jag har inhämtat att man inom svenska kyrkan avser att föra,
förutom det centrala medlemsregistret, lokala register dels över kyrkomed-
127
lemmarna i församlingarna, dels över de kyrkliga handlingarna dop, kon-
firmation, vigsel och begravningsgudstjänst (ministerialböcker). Vidare
förbereds lokala s. k. verksamhetsregister över personer som deltar i olika
former av kyrkliga aktiviteter. Jag delar organisationskommitténs uppfatt-
ning att det är angeläget att uppgifter i de kyrkliga registren och hos pastor
i vissa fall kan hemlighållas. I första hand är det skyddet för adresser för
personer som erhållit s. k. sekretessmarkering inom folkbokföringen som
bör kunna bibehållas när uppgifterna förts över till kyrkan. Även om
arbetet med att slutligt lägga fast registren ännu inte är avslutat är det nu
min bedömning att ett lämpligt skydd för medlemsregistren, det centrala
såväl som de lokala, och ministerialböckerna kan åstadkommas genom ett
tillägg till 1 a§ sekretessförordningen (1980:657). För verksamhetsregist-
ret där personerna registreras till följd av att de frivilligt deltar i olika
aktiviteter, är behovet av sekretesskydd inte särskilt framträdande.
I dagsläget när pastors handläggning av medlemskapsärenden enligt
religionsfrihetslagen grundas på kyrkobokföringsmaterialet torde uppgif-
ter i medlemskapsärenden omfattas av folkbokföringssekretessen enligt 7
kap. 15 § sekretesslagen. När handläggningen av medlemskapsfrågor kopp-
las loss från folkbokföringen torde folkbokföringssekretessen inte längre
kunna tillämpas hos pastor. Eftersom uppgifter i medlemskapsärenden
kan behöva skyddas på motsvarande sätt som uppgifter i de kyrkliga
registren föreslår jag att en särskild föreskrift om sekretess för dessa
ärenden införs i sekretesslagen. Med hänsyn till den anknytning som finns
till folkbokföringen kan föreskriften i fråga tas in som ett nytt andra
stycke i 7 kap. 15 § sekretesslagen.
Med den nuvarande ordningen, där medlemskapsprövningen mer eller
mindre är en integrerad del av kyrkobokföringen, åligger det pastoratet att
se till att pastorsämbetet har personal och andra resurser som behövs för
verksamheten. Även i framtiden bör pastoratet ansvara för att pastor har
biträdespersonal, lokaler och vad som i övrigt behövs för verksamheten
enligt religionsfrihetslagen.
Mitt förslag: Särskild anmälan om dödsfall behövs inte. Intyg om
dödsorsaken skickas direkt till statistiska centralbyrån utan att först
passera folkbokföringen.
Organisationskommitténs förslag: Frågan om dödsfallsanmälan tas inte
upp särskilt. Vad gäller bevis om dödsorsaken överensstämmer kommit-
téns förslag med mitt.
Remissinstanserna: Domkapitlet i Lunds stift har föreslagit att anmälan
om dödsfall bör kunna göras till pastor med skyldighet för denne att
vidarebefordra anmälan till folkbokföringsmyndigheten.
Statistiska centralbyrån (SCB) har tillstyrkt att intyg om dödsorsaken
sänds direkt till SCB. SCB har vidare föreslagit att verket tillställs intyg om
Prop. 1990/91:153
128
dödsorsaken även beträffande folkbokförda personer som avlidit i utlan-
det och vars stoft eller aska har förts in till landet.
Skälen för mitt förslag: Den 1 april 1991 träder begravningslagen
(1990:1144) i kraft. Lagen innehåller bl. a. regler om anmälan om dödsfall,
dödsbevis och intyg om dödsorsaken. Reglerna om dödsfallsanmälan inne-
bär att det i första hand är den sjukvårdsinrättning där den avlidne
vårdades vid dödsfallet eller dit han fördes i anslutning till dödsfallet som
skall göra dödsfallsanmälan. I andra hand är make eller annan enskild
person skyldig att anmäla dödsfallet. Begravningslagens tillkomst innebär
vidare att det nuvarande dödsbeviset, som innehåller uppgifter både om
dödsfallet och dödsorsaken, delas upp i två separata handlingar, dels ett
bevis om dödsfallet (dödsbeviset), dels ett intyg om dödsorsaken. Liksom
det nuvarande dödsbeviset skall de båda nya handlingarna enligt begrav-
ningslagen lämnas till folkbokföringsmyndigheten. Denna förutsätts däref-
ter sända intyget om dödsorsaken till SCB som för olika forskningsända-
mål för register över dödsorsak.
I en nyligen beslutad proposition om rättsmedicinsk verksamhet m. m.
(prop. 1990/91:93) har chefen för socialdepartementet tagit upp frågan om
behovet av särskild dödsfallsanmälan. Hon har där anfört att ordningen
med separata handlingar för dödsbevis och intygande av dödsorsaken bör
medföra att den särskilda anmälningsskyldigheten vid dödsfall kan avskaf-
fas. Något lagförslag läggs dock inte fram i den delen.
Av flera skäl är det angeläget att folkbokföringen snabbt får besked om
dödsfall. När dödsbeviset endast blir ett bevis om dödsfallet och inte
samtidigt ett intyg om dödsorsaken bör dödsbeviset kunna tillställas skat-
temyndigheten inom några få dagar efter dödsfallet, dvs. inom ungefär
samma tidsrymd som anmälan om dödsfall kan förväntas inkomma.
Därmed finns det inte heller från folkbokföringens utgångspunkter skäl att
uppställa krav på särskild dödsfallsanmälan. I begravningslagen bör nu
göras ändringar så att skyldigheten att anmäla dödsfall upphävs.
Av 6 § lagen om folkbokforingsregister följer att uppgift om dödsorsak
inte får förekomma i de lokala folkbokforingsregister som tas i bruk den 1
juli 1991. När uppgift om dödsorsak inte längre skall registreras inom
folkbokföringen saknas det skäl att tillställa skattemyndigheten besked om
dödsorsak. Jag föreslår därför att den läkare som utfärdar intyget om
dödsorsaken skall skicka detta direkt till SCB.
Utöver de ändringar i begravningslagen som följer av det som nu sagts
föreslår jag vissa andra smärre ändringar i lagtexten. Dessa ändringar som
berörs närmare i propositionen om rättsmedicinsk verksamhet framgår
också av författningskommentarerna.
9 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Prop. 1990/91: 153
129
Mitt förslag: De bestämmelser i namnlagen som har beröringspunk-
ter med folkbokföringen anpassas till de organisatoriska förändring-
arna av folkbokföringsverksamheten. Möjligheten att göra namnan-
mälan till dop- och vigselförrättare bibehålls.
Organisationskommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
mitt. Kommittén har dock föreslagit att anmälan om namn inte längre
skall kunna göras till vigselförrättare eller dopförrättare inom svenska
kyrkan.
Remissinstanserna: Domkapitlet i Lunds stift och Svenska kyrkans för-
samlings- och pastoratsförbund har förordat att möjligheten att göra namn-
anmälningar till vigselförrättare samt dopförrättare inom svenska kyrkan
bör bibehållas. I övrigt har kommitténs förslag lämnats utan erinran.
Skälen till mitt förslag: För närvarande anses anmälan om efternamn
som görs till vigselförrättare i samband med vigsel och anmälan om
förnamn som görs till dopförrättare inom svenska kyrkan i samband med
dop som anmälan till folkbokföringsmyndigheten (pastorsämbetet).
Organisationskommittén har föreslagit att denna möjlighet att fullgöra
namnanmälningar skall tas bort och bl. a. hänvisat till sitt förslag att
anmälningar skall kunna göras hos det lokala skattekontor eller försäk-
ringskassekontor som vederbörande person önskar. Därmed menar kom-
mittén att serviceaspekten har blivit tillgodosedd.
För min del ser jag de aktuella namnanmälningarna som en naturlig
följd av förrättningarna i fråga och som ett smidigt och obyråkratiskt
förfarande som innebär att den enskilde inte behöver kontakta skattemyn-
digheten särskilt för namnfrågan. Jag förordar därför att den nuvarande
rätten för den enskilde att fullgöra dessa namnanmälningar bibehålls.
I namnlagen behöver också göras en del justeringar med anledning av
bl. a. det ändrade huvudmannaskapet för folkbokföringen.
12 Ikraftträdande
Mitt förslag: Den nya folkbokföringslagen och de följdändringar
som inte hänger samman med mantalsskrivningens slopande skall
träda i kraft den 1 juli 1991. De ändrade reglerna för var en person
skall folkbokföras samt den organisatoriska förändringen kräver
viss övergångsreglering.
1983 års folkbokföringskommittés och organisationskommitténs förslag:
Överensstämmer med mitt.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har avstyrkt att en ny
folkbokföringslag träder i kraft samtidigt med omorganisationen. I övrigt
har remissinstanserna inte yttrat sig i denna del.
Prop. 1990/91:153
130
Skälen för mitt förslag: Den nya folkbokföringslagen rymmer vissa ange- Prop. 1990/91:153
lägna förändringar, exempelvis möjligheten till kvarskrivning, och bör
därför träda i kraft så snart som möjligt. Jag ser inte något hinder mot att
ikraftträdandet kommer vid samma tidpunkt som organisationsföränd-
ringen. Tvärtom är det en fördel med en samordning.
Enligt riksdagsbeslutet om ändrat huvudmannaskap för den löpande
folkbokföringen skall den nya organisationen tas i bruk den 1 juli 1991.
Samtidigt skall pastorsämbetena upphöra med sin verksamhet rörande
folkbokföringen. Av naturliga skäl kommer det att hos pastorsämbetena
finnas pågående ärenden den 30 juni 1991. Sådana ärenden kan antingen
avslutas hos pastorsämbetena eller överföras till skattemyndigheterna och
slutföras där. I likhet med organisationskommittén förordar jag det senare
alternativet. Därmed får skattemyndigheterna ett odelat ansvar för all
löpande ärendehandläggning redan från början och de nya ADB-registren
kommer omedelbart att spegla de förändringar som sker inom folkbokfö-
ringen. Däremot anser jag inte att prövningen av ärenden som har överkla-
gats enligt de gamla reglerna skall överflyttas till den nya överklagande-
och instansordningen. I de här delarna bör nuvarande bestämmelser gälla
övergångsvis.
Förslaget till ny folkbokföringslag innehåller vissa förändringar jämfört
med nuvarande lag när det gäller att bestämma var en person skall anses
bosatt. De gamla reglerna bör tillämpas i ärenden som är under handlägg-
ning när den nya lagen träder i kraft.
13 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till
1. folkbokföringslag,
2. lag om införande av folkbokföringslagen,
3. lag om fingerade personuppgifter,
4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
5. lag om ändring i rättegångsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
7. lag om ändring i föräldrabalken,
8. lag om ändring i lagen (1969:629) om ändring i ärvdabalken,
9. lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680),
10. lag om ändring i vallagen (1972:620),
11. lag om ändring i datalagen (1973:289),
12. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
13. lag om ändring i namnlagen (1982:670),
14. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
15. lag om ändring i äktenskapsbalken,
16. lag om ändring i församlingslagen (1988:180),
17. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144),
18. lag om ändring i lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister,
19. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
131
20. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, Prop. 1990/91:153
21. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),
22. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,
23. lag om ändring i lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldighe-
ten för den som icke tillhör svenska kyrkan,
24. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
25. lag om ändring i kungörelsen (1953:524) angående upphävande av
skyldigheten för svensk medborgare att tillhöra nationell kyrkoförsam-
ling m. m.,
26. lag om ändring i ärvdabalken,
27. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
28. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrun-
dande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
29. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
30. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,
31. lag om ändring i brottsbalken,
32. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,
33. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,
34. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar,
35. lag om ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörig-
het i vissa fall,
36. lag om ändring i lagen (1972:229) om kyrkliga indelningsdelegera-
de,
37. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
38. lag om ändring i kommunallagen (1977:179),
39. lag om ändring i högskolelagen (1977:218),
40. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolen,
41. lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520),
42. lagom ändring i lagen (1979:412) om kommunala indelningsdelege-
rade,
43. lag om ändring i lagen (1979:560) om transportförmedling,
44. lag om ändring i lagen (1979:561) om biluthyrning,
45. lag om ändring i fastighetstaxeringlagen (1979:1152),
46. lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-
vårdspersonalen m. fl.,
47. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),
48. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
49. lag om ändring i lagen (1981:324) om medborgarvittnen,
50. lag om ändring i lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap,
51. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
52. lag om ändring i lagen (1984:533) om arbetsställenummer m. m.,
53. lag om ändring i vuxenutbildningslagen (1984:1118),
54. lag om ändring i skollagen (1985:100),
55. lag om ändring i lagen (1986:159) om grundläggande svenskunder-
visning för invandrare,
132
56. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1988:263), Prop. 1990/91:153
57. lag om ändring i lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag,
58. lag om ändring i lagen (1988:786) om bostadsbidrag,
59. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande,
60. lag om ändring i lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser
hos offentliga arbetsgivare,
61. lag om ändring i lagen (1990:912) om nedsättning av arbetgivarav-
gifter och allmän löneavgift.
Förslagen är upprättade i samråd med andra berörda statsråd.
Lagrådets yttrande har inte inhämtats beträffande de under 19 — 61
angivna lagförslagen. Dessa förslag avser i huvudsak konsekvensändringar
till de lagförslag som lagrådet yttrat sig över och är enligt min mening av
sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
14 Författningskommentarer
1§
Register för folkbokföringen förs med hjälp av automatisk databehandling
(ADB) hos skattemyndigheterna. Bestämmelser om registrens innehåll och
användning finns i lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister. Ett lokalt
register skall finnas för varje lokalt skattekontors verksamhetsområde och
ett centralt referensregister för hela landet.
2§
I paragrafen regleras i vilka fall nyfödda barn skall folkbokföras. Den
motsvarar i huvudsak 25 § GFBL.
Hänvisningen till 5 § innebär att barn till här stationerad utländsk diplo-
matisk och konsulär personal m.fl., som inte är folkbokförda, inte skall
folkbokföras. 1 övrigt skall alla här födda barn folkbokföras oavsett om
modern är eller skall vara folkbokförd eller inte. Bestämmelser om första
folkbokföringsort för nyfödda barn finns i 6 §.
Bestämmelserna kommenteras i avsnitt 4.3. Här regleras förutsättningarna
för upptagande i folkbokföringen vid inflyttning i landet. Den som enligt
denna paragraf skall folkbokföras, folkbokförs liksom andra i en viss
församling och på en viss fastighet eller i undantagsfall endast i en försam-
ling. Beslutet om att folkbokföra en inflyttad person ingår i beslutet om
folkbokföring i en viss församling och på en viss fastighet.
Det grundläggande momentet för bedömningen är att nattvilan eller
motsvarande vila (dygnsvilan) regelmässigt tillbringas i landet under den
för den inflyttandes förhållanden normala livsföringen. Till vistelser som 133
inte bör anses ingå i normal livsföring hör i första hand sådana vistelser Prop. 1990/91:153
som föranleds eller förlängs av akut sjukdom eller frihetsberövande.
När vistelsen i landet är avsedd att vara tidsbegränsad skall folkbokfö-
ring ske när vistelsen är avsedd att uppgå till minst ett år. När en vistelse,
som från början varit avsedd att vara kortare tid, förlängs bör folkbokfö-
ring ske så snart den inflyttades avsikt att vistas här minst ett år står klar
eller senast när vistelsen varat i ett år.
Den som har sin regelmässiga dygnsvila både utom och inom landet
skall folkbokföras om han med hänsyn till samtliga omständigheter får
anses ha sitt egentliga hemvist här. Vid denna bedömning bör familjeför-
hållandena normalt tillmätas störst vikt. Den som vid vistelsen i Sverige
bor hos sin familj bör således normalt anses ha sitt egentliga hemvist här.
Med familj avses här normalt makar och sambor (även homosexuella
sambor) eller hemmavarande barn. För den som saknar familj bör i första
hand anknytning på grund av arbetsförhållandena få väga tyngst. När det
gäller personer som inte har anställning eller familj eller då familjen
gemensamt har en dubbel bosättning, t. ex. pensionärer som vintertid bor i
ett annat land och sommartid i Sverige, får det egentliga hemvistet bestäm-
mas bl. a. med ledning av vistelsens omfattning och bostädernas art. Ge-
nom att samtliga omständigheter skall beaktas vid bedömningen av det
egentliga hemvistet finns möjlighet att ta hänsyn till de speciella omstän-
digheter som i det enskilda fallet bör få väga tyngst.
Genom hänvisningen till 4 § görs undantag från folkbokföring för såda-
na utlänningar som för längre vistelse är skyldiga att ha uppehållstillstånd.
4§
Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 4.4. Paragrafen saknar motsvarighet
i GFBL men kodifierar gällande praxis. Synnerliga skäl för undantag från
kravet på uppehållstillstånd bör anses föreligga i två olika typer av fall.
Den ena gruppen avser sådana personer för vilka uppehållstillståndspröv-
ningen endast är av formell natur, t. ex. för inflyttande utländska adoptiv-
barn till här bosatta personer eller minderåriga barn som återförenas med
här bosatta föräldrar som har uppehållstillstånd. Den andra gruppen utgörs
av sådana personer som utvisats men vars vistelse i landet kan förutses
fortvara för längre tid på grund av att något avlägsnande ändå inte skall ske.
I det senare fallet bör folkbokföring inte ske förrän det föreligger ett beslut
om att utvisningsbeslutet inte skall verkställas.
5§
I paragrafen, som har sin motsvarighet i 26 § GFBL, görs i enlighet med
internationell praxis undantag från folkbokföring för personer och deras
familjer som flyttar till Sverige för att tjänstgöra vid beskickningar och
konsulat eller i ett sådant uppdrag att de tillerkänns immunitet och privile-
gier. Kretsen av undantagna personer har utvidgats något i förhållande till
vad som nu gäller. Bestämmelsen tillämpas endast vid bedömningen av
134
om en person skall folkbokföras eller inte vid inflyttning. Barn som föds i Prop. 1990/91: 153
landet till föräldrar som hör till de aktuella grupperna skall till följd av
bestämmelsen i 2 § inte folkbokföras.
Eftersom undantag från folkbokföringen inte skall gälla för den som var.
bosatt här när han eller hon kom att tillhöra den aktuella kretsen av
personer kommer det aldrig i fråga att avregistrera en person som är
folkbokförd till följd av denna bestämmelse.
6§
I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna för var folkbokföring
skall ske.
Av första stycket framgår att folkbokföring skall ske i de territoriella
församlingarna, dvs. med angivande av inom vilken territoriell försam-
lings område en person anses bosatt eller eljest är folkbokförd. Folkbokfö-
ring skall alltså inte längre ske i icke-territoriella församlingar.
I andra stycket regleras första folkbokföringsort för nyfödda barn. Styc-
ket motsvarar i huvudsak 25 § GFBL.
7§
Första stycket första meningen innehåller huvudregeln för var en person
skall anses bosatt. Bestämmelsen motsvarar 12 § första stycket
första meningen GFBL. Andra meningen innehåller en bestämmelse för
bedömning av dubbel bosättning. I första hand skall en person som har
dubbel bosättning anses bosatt där han sammanlever med sin familj. För
den som saknar familj eller som tillsammans med familjen har en dubbel
bosättning skall det egentliga hemvistet avgöras med hänsyn till övriga om-
ständigheter. 1 de fallen bör i första hand arbetsförhållandena tillmätas
betydelse.
8§
I paragrafen preciseras bosättningsbegreppet vad gäller tillfälliga vistelser.
Med bestämd tid avses här en på förhand tidsbestämd vistelse. Bestäm-
melsen avser den situationen att en person gör ett tillfälligt avbrott i sin
bosättning med avsikt att återvända inom sex månader. Avsikten är inte
att stipulera en undre gräns för hur lång en persons vistelse på en ort bör
vara för att den skall anses medföra ändrad bosättning i andra situationer.
Bestämmelsen är tillämplig dels på personer som saknar familj, dels på
hela familjer som gemensamt vistas på en annan ort för en bestämd tid.
I paragrafen behandlas den situationen då en person under en bestämd tid
vistas på annan ort än den där hans familj är bosatt. I detta fall skall den
135
bortovarande anses bosatt hos familjen även om den på förhand tidsbe- Prop. 1990/91:153
stämda vistelsen är längre än sex månader. Med familj bör förstås makar,
sambor (även homosexuella sambor) eller barn.
70$
Bestämmelserna kommenteras i avsnitt 5.6. Punkterna 1 och 2 saknar
motsvarighet i GFBL. Punkt 3 motsvarar i huvudsak 24 § GFBL. Med
vård på en institution för sjukvård avses här även sådan vård som ges
intagna patienter på annan plats än själva institutionen.
11 §
Paragrafen kommenteras i avsnitt 5.4.
12 §
Paragrafen kommenteras i avsnitt 5.5.
13§
Paragrafen motsvarar i huvudsak 18 § GFBL. Bestämmelsen avser den
situationen då en person inte har bostad på en viss fastighet men ändå
tillbringar sin dygnsvila regelmässigt inom en viss församlings område.
Exempel på en situation då bestämmelsen kan tillämpas är då en person
har sin bostad i en husvagn som regelmässigt står uppställd inom ett visst
område, dock inte på en viss fastighet.
14§
Paragrafen har sin förebild i 20 § GFBL. Den kan tillämpas inte bara på
den som har utsänts utan också på medföljande familj. Med familj bör här
avses detsamma som beskrivs bl. a. i kommentarerna till 3 §.
Möjligheten att efter ansökan folkbokföras i en annan församling utvid-
gas till att avse även det fall då den utsände eller någon i hans familj
innehar en bostad med bostadsrätt. Jag vill här särskilt peka på att denna
bestämmelse, som ger en möjlighet till ändring av folkbokföringen under
utlandstjänstgöringen, är avsedd för de fall då den utsände eller någon i
hans familj förvärvar en bostad som kan antas vara avsedd att bli en
permanent bostad vid vistelse i Sverige.
15 §
Bestämmelsen, som i huvudsak motsvarar 23 § GFBL, kommenteras i
avsnitt 5.7.
136
16 och 17 §§
I 16 §, som saknar motsvarighet i GFBL, regleras möjligheten for en
förföljd person att efter flyttning få behålla sin tidigare folkbokföringsort
(kvarskrivning). Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 8.2.
Förutsättningarna för bifall till en ansökan om kvarskrivning motsvarar
i princip dem som gäller enligt lagen (1988:688) om besöksförbud for
meddelande av besöksförbud. Kvarskrivning bör endast medges i ett så-
dant fall då omständigheterna pekar på att ett beslut om besöksförbud inte
skulle ge den sökande tillräckligt skydd. Sådana omständigheter kan vara
att hotet kommer från en person eller grupp som inte är identifierad eller
inte har kunnat nås. En annan grund för kvarskrivning kan vara att hotet
är av så allvarlig karaktär att det framstår som osannolikt att ett besöksför-
bud skulle kunna förhindra att hotet förverkligas. Motsatsvis bör gälla att
kvarskrivning inte bör medges då fråga om besöksförbud prövats och ett
sådant inte meddelats. En ansökan om kvarskrivning bör normalt utredas
av polismyndighet om detta inte är obehövligt. Det sistnämnda kan exem-
pelvis gälla i ett sådant fall då en förföljare tidigare dömts för allvarlig
brottslighet som riktat sig mot sökanden.
18 §
Paragrafen har sin förebild i 7 § GFBL. I bestämmelserna har intagits en
komplettering som kodifierar den praxis som tillämpas i folkbokförings-
handlingarna beträffande personnumret för personer som fyllt 100 år.
19§
Bestämmelsen motsvarar delvis 28 § GFBL.
20 §
I paragrafen regleras förutsättningarna för avregistrering från folkbokfö-
ringen efter flyttning till utlandet. Bedömningen beträffande den som har
en dubbel bosättning bör ske enligt samma grunder som anges i kommen-
tarerna till 3 §.
21 §
Första meningen har sin förebild i 28 § tredje stycket GFBL. Enligt den
bestämmelsen skall en person avregistreras som obefintlig om han vid två
mantalsskrivningar i följd befunnits sakna känt hemvist. Den ändrade
lydelsen föranleds av mantalsskrivningens slopande. I andra meningen ges
en särskild regel om personer som folkbokförs med fingerade personupp-
gifter. Den bestämmelsen kommenteras i avsnitt 8.3.
137
22 §
Bestämmelsen ansluter till lagen (1989:1007) om överenskommelse mel-
lan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om folkbokföring.
23 §
I bestämmelsen i första stycket anges skriftlig form för anmälan enligt
lagen. I andra stycket regleras möjligheten för skattemyndigheten att begä-
ra att anmälnings- eller uppgiftsskyldighet skall fullgöras vid personligt
besök. Den möjligheten bör användas sparsamt och endast i de fall då det
är av väsentlig betydelse för en riktig folkbokföring. Personligt besök bör
kunna begäras exempelvis vid invandring till Sverige då detta kan vara
nödvändigt på grund av språksvårigheter och oklara personuppgifter.
24 §
Paragrafen innehåller motsvarande anmälningsskyldighet beträffande fö-
delse som anges i 30 § GFBL.
25 §
Bestämmelserna kommenteras i avsnitt 6.1. Anmälningsskyldigheten an-
ses fullgjord — förutom genom anmälan till en skattemyndighet — även då
anmälan görs till en försäkringskassa eller genom flyttningsanmälan via
posten.
26 §
I bestämmelsen regleras anmälan om inflyttning från utlandet m.m. I
dessa fall måste anmälan göras till en skattemyndighet eller en försäkrings-
kassa eftersom det normalt krävs att handlingar som utvisar civilstånds-
förhållanden m. m. visas upp.
27 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 34 § GFBL. Anmälan skall göras
senast en vecka före utresan. Avsikten är att myndigheten under tiden före
utresan skall ha tillfälle att begära eventuella kompletterande uppgifter
som kan erfordras för prövningen.
28 §
I paragrafen anges vilka uppgifter en flyttande är skyldig att lämna. I andra
stycket anges att anmälan bör innehålla uppgift om lägenhetsnummer om
sådant finns. En skyldighet att ange sådant nummer kan inte åläggas
Prop. 1990/91:153
138
eftersom det inte är obligatoriskt for fastighetsägarna att ange sådana Prop. 1990/91:153
nummer. I tredje stycket anges att ytterligare uppgifter skall lämnas vid
inflyttning till landet.
29 §
I bestämmelsen anges uppgiftsskyldigheten vid flyttning till utlandet.
30 §
I paragrafen, som saknar motsvarighet i GFBL, anges hur anmälan skall
göras för barn under 18 år. I huvudsak motsvarar bestämmelsen vad som
gäller enligt praxis. När det gäller ansökan om kvarskrivning ligger det i
sakens natur att en ansökan kan få göras utan att den vårdnadshavare som
åtgärden är avsedd att bereda skydd mot deltar.
31 §
I bestämmelsen som motsvarar 33 § andra stycket och 37 § andra stycket
GFBL ges förutsättningarna för att förelägga någon att anmäla flyttning,
att lämna uppgifter för bedömningen av hans folkbokföring eller att anmä-
la förnamn enligt namnlagen.
32 §
Paragrafen kommenteras i avsnitt 6.2.
33 £
Bestämmelser om dödsfall har samlats i begravningslagen. Någon särskild
anmälan om dödsfall från anhöriga till skattemyndigheten behöver inte
längre göras.
34 §
När pastorsämbetet inte längre medverkar i folkbokföringen fattas alla
beslut i första instans av skattemyndigheten.
Av paragrafens första stycke följer att skattemyndigheten självmant kan
ta upp en persons folkbokföring till prövning. Ofta torde detta ske sedan
någon annan myndighet upplyst skattemyndigheten exempelvis om att en
person använder en annan adress än den som förekommer inom folkbok-
föringen. Självfallet skall sedan prövningen ske med iakttagande av för-
valtningslagens bestämmelser om bl. a. parters rätt att få del av uppgifter.
Bestämmelsen i andra stycket anger bl. a. vilken skattemyndighet det är
som skall besluta om folkbokföring för en person som flyttar mellan två
län. Genom att samråds- och underställningsförfarandet avskaffas kan
skattemyndigheten i ”inflyttningslänet” alltid besluta utan medverkan av
139
det andra länets skattemyndighet. När beslutet har fattats överfors samtli- Prop. 1990/91:153
ga uppgifter i folkbokföringsregistret från det ena länet till det andra.
Tilldelningen av personnummer är i dagsläget uppdelad mellan skatte-
myndigheterna och riksskatteverket. I framtiden skall endast skattemyn-
digheterna svara for denna verksamhet. I första hand skall personnummer
fastställas av skattemyndigheten när ett barn på grund av födelse folkbok-
förs i länet. Skattemyndigheten skall vidare fastställa personnummer i
andra sammanhang då en person som saknar sådant nummer folkbokfors
av myndigheten. Enligt vissa författningar fastställs också personnummer
för personer som inte är folkbokförda. Detta görs, enligt tredje stycket, av
skattemyndighet som utses av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.
Övriga beslut inom folkbokföringen, exempelvis om kvarskrivning eller
avregistrering, skall enligt fjärde stycket fattas av skattemyndigheten i det
län där personen är folkbokförd.
35 §
Bestämmelserna kommenteras i avsnitt 7.2.
36 §
Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket GFBL.
37 §
Bestämmelsen motsvarar i stort sett 57 § andra stycket GFBL.
38 §
Föreskrifterna om överklagande har behandlats utförligt i avsnitt 7.4.
När det gäller beslut att folkbokföra en person bör det framhållas att det
är beslutet enligt 6 § som är det grundläggande överklagbara beslutet om
någons folkbokföring. Av detta följer att 2 — 5 §§ inte skall förstås så att
skattemyndigheten fattar ett självständigt beslut om att en person skall
folkbokföras och därefter beslutar hur detta skall ske.
En tidigare föreskrift om skyldighet för länsrätten att alltid inhämta
yttrande från beslutsmyndigheten har slopats. I den mån ett yttrande
behövs kan ett sådant inhämtas med stöd av 13 § forvaltningsprocesslagen
(1971:291).
Folkbokföringskungörelsen (1967:495) innehåller en föreskrift om att
riksskatteverket beslutar om ändring av personnummer. Med ändring
torde ursprungligen ha avsetts rättelse av personnummer som åsatts felak-
tigt. Riksskatteverket ändrar också med stöd av kungörelsen personnum-
mer som exempelvis kommit att innehålla en felaktig födelsetid. Även vid
könsbyte ändrar riksskatteverket personnummer. Föreskriften i fråga har
emellertid även använts för att ändra personnummer for personer som ris-
140
kerar förföljelse. I den mån riksskatteverket i sådana fall har vägrat att ändra Prop. 1990/91:153
ett personnummer har det beslutet kunnat överklagas till regeringen. Som
anförs i den allmänna motiveringen behöver inte ändring av personnummer
längre användas som ett led i skyddet av förföljda personer. Vidare inne-
håller förvaltningslagen (1986:223) bestämmelser om rättelse av skrivfel
och liknande (28 §) och om omprövning av beslut (29 §). Med stöd därav bör
även felaktiga beslut kunna ändras av den skattemyndighet som tilldelat
personnumret. Med hänsyn till personnumrets stora betydelse i samhället
skall det också finnas möjlighet att överklaga beslut om personnummer till
riksskatteverket.
39 £
Som anförts behöver inte längre ändring av personnummer användas som
ett led i skyddet av förföljda personer. Eftersom det är just i sådana typer
av ärenden som möjligheten att överklaga riksskatteverkets beslut om
personnummer till regeringen har använts, finns det inte längre skäl att
tillåta överklagande av verkets beslut om personnummer.
I andra stycket anges att föreläggande vid vite inte får överklagas.
Lagligheten av ett sådant föreläggande får prövas om och när det kommer i
fråga att döma ut vitet.
40 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 56 § GFBL och kommenteras i av-
snitt 6.4.
Uttrycket i 56 § GFBL ”böter, högst femhundra kronor” har ersatts med
termen ”penningböter” med hänsyn till vad som föreslås i prop. 1990/91:68
om ändring i brottsbalken m. m. (böter). Eftersom förslagen i nämnda pro-
position avses träda i kraft den 1 januari 1992 har i förslaget till lag om
införande av folkbokföringslagen tagits in en bestämmelse, 9 §, om att straf-
fet för brott som avses i 40 § NFBL skall, intill den 1 januari 1992, i stället
för penningböter vara böter, högst femhundra kronor.
l-3§§
Av den allmänna motiveringen framgår att den nya lagens regler om var en
person skall folkbokföras inte helt överensstämmer med den ordning som
nu gäller. De nya reglerna blir med förslaget omedelbart tillämpliga efter
ikraftträdandet. Kyrkobokföringsärenden som inte är avgjorda vid ikraft-
trädandet skall överlämnas till skattemyndigheten i det län där pastorsäm-
betets verksamhetsområde är beläget och avgöras av skattemyndigheten. I
den mån det är aktuellt att pröva en persons folkbokföring med verkan före
ikraftträdandet skall detta göras med ledning av gamla lagens regler om
bosättning. I övrigt skall skattemyndigheten tillämpa den nya lagens regler.
141
I fråga om överklagande av beslut i ett kyrkobokföringsärende som har Prop. 1990/91:153
meddelats före ikraftträdandet skall även gamla lagens regler om besvär
m. m. lända till efterrättelse.
Även i överklagade mantalsskrivningsärenden skall den gamla lagens
regler tillämpas.
Med upphävandet av den gamla folkbokföringslagen upphör den rättsli-
ga grunden (i 10 § GFBL) att föra kyrkoböcker och andra register för
kyrkobokföringen. I stället kommer skattemyndigheten fr. o. m den 1 juli
1991 att föra register i enlighet med vad som följer av lagen om folkbokfö-
ringsregister.
4§
I paragrafen anges, för tydlighetens skull, att den som är kyrkobokförd
enligt gamla lagen skall anses som folkbokförd på motsvarande sätt enligt
nya lagen. Den som är kyrkobokförd på viss fastighet kommer således att
vara folkbokförd på samma fastighet och den som är kyrkobokförd under
viss rubrik bedöms som folkbokförd under motsvarande rubrik.
Förslagen till nu föreliggande lagar syftar till att helt utmönstra begrep-
pet "pastorsämbete” ur lagstiftningen och ersätta det med ”skattemyndig-
het”. Motsvarande förändringar kommer inom kort att göras på förord-
ningsnivå. Det har därför inte bedömts nödvändigt med någon föreskrift
som särskilt anger detta begreppsbyte.
5§
Folkbokföring skall inte längre ske i icke-territoriell församling. Tillhörig-
heten till församlingarna kommer i fortsättningen att betecknas som med-
lemskap. Detta framgår bl. a. av förslaget till ändring i församlingslagen.
Tills vidare kommer dock i första hand förordningen (1910:103) angående
behörighet att kyrkobokföras i icke-territoriell församling att ha kvar be-
stämmelser som anknyter till den gamla ordningen. Paragrafen innehåller
därför en generell föreskrift om att vad i lag eller annan författning sägs om
kyrkobokföring i icke-territoriell församling i stället skall avse medlemskap
i sådan församling.
6§
Paragrafen motsvarar märmast 36 § GFBL och anger att skattemyndighe-
ten skall pröva frågor om medlemskap i de nationella församlingarna. Den
prövning som här blir aktuell avser de fall av fakultativt medlemskap som
anges i de särskilda medlemsbestämmelserna för de nationella församling-
arna. Sålunda kan t. ex. med stöd av 1840 års kungl. brev angående Finska
församlingens i Stockholm fortfarande, samt om regleringen av dess ange-
lägenheter i Stockholms stad bosatta personer av finsk härkomst och deras
barn om de så önskar bli medlemmar i finska församlingen.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1) skall medlem-
skap i en icke-territoriell församling registreras i folkbokforingsregister. I
142
flertalet fall sker detta i samband med att skattemyndigheten prövar en Prop. 1990/91: 153
fråga om ändrad folkbokföring.
7§
Skattemyndighetens beslut i frågor om medlemskap i en icke-territoriell
församling bör, i likhet med myndighetens beslut rörande folkbokföring,
överklagas till länsrätten.
8§
Den möjlighet som finns i 62 § GFBL för regeringen att efter ansökan
besluta om kyrkobokföring eller mantalsskrivning med avvikelse från vad
som i övrigt gäller kommer — som har angetts i avsnitt 7.4 — inte att få
någon motsvarighet i NFBL. Sådana ansökningar har i allmänhet avsett
förfluten tid. Regeringen bör även efter ikraftträdandet ha möjlighet att
tillämpa 62 § GFBL rörande folkbokföring som avser tid före den 1 juli
1991.
9§
Föreskriften behandlas i författningskommentarerna till 40 § NFBL.
10§
Med pastor avses samme pastor som förekommer i religionsfrihetslagen,
dvs. kyrkoherden eller annan präst som ansvarar för handläggningen av
medlemskapsärenden enligt religionsfrihetslagen (1951:680). Att arkivla-
gens (1990:782) bestämmelser är tillämpliga innebär bl. a. att vederböran-
de landsarkiv när som helst kan överta arkivhandlingarna från pastor.
Kyrkobokföringsmaterialet kommer även i framtiden att var underkas-
tat den sekretess som följer av 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100).
1§
I paragrafens första stycke anges förutsättningarna för användningen av
fingerade personuppgifter. Dessa har redovisats i avsnitt 8.3. Av paragra-
fen framgår att lagen skall tillämpas på personer som har sådan anknytning
till landet att hon eller han är folkbokförd här.
För att markera den restriktiva användningen av fingerade personupp-
gifter anges i lagtexten att det skall vara fråga om en uppenbar risk för
särskilt allvarlig brottslighet. När det gäller brottslighetens art åsyftas i
första hand brott som är direkt livshotande eller som syftar till svår
kroppsskada eller grov frihetskränkning och som regleras i 3, 4 och 6 kap.
brottsbalken. Genomgående är det fråga om brott mot person som skulle
föranleda ett mycket kännbart fängelsestraff om det kom till utförande.
143
Brottsrisken skall riktas mot den som begär medgivandet. När det gäller Prop. 1990/91:153
att bedöma riskgraden måste en samlad bedömning göras av samtliga
omständigheter. Det är därvid självfallet av särskilt intresse om den eller
de som utpekas som hotande har begått brott av angivet slag.
Ett medgivande får ges endast om behovet av skydd inte kan tillgodoses
på annat sätt. Det skall således först övervägas om inte kvarskrivning,
besöksförbud eller andra åtgärder är tillräckliga för att skydda personen.
Självfallet innebär inte detta något krav på att sådana skyddsåtgärder
verkligen skall ha prövats, utan bedömningen får göras utifrån de förvän-
tade effekter som åtgärderna kan ha.
Ett medgivande innebär att personen i fråga har rätt att i alla avseenden
använda de fingerade uppgifterna i stället för de verkliga. När det exem-
pelvis i olika författningar talas om registrering eller annan hantering av
personuppgifter är det de fingerade uppgifterna som skall komma till
användning för den som har fått medgivande. För att avsedd effekt skall
uppnås med ett medgivande är det särskilt angeläget att fingerade uppgif-
ter används inom folkbokföringen. Uppgifterna i folkbokföringsregistren
har stor genomslagskraft i samhället och ligger till grund för ett stort antal
andra register hos olika myndigheter.
Ett medgivande kan gälla högst under fem år. Det är domstolen som i
beslutet om medgivande skall bestämma den tid som behövs för att tillgo-
dose ändamålet med medgivandet.
Som framgår av den allmänna motiveringen är ett av skälen till att
användning av fingerade uppgifter införs att en person annars kan spåras
med hjälp av de ADB-register som bl. a. finns inom folkbokföringen. Ett
sådant uppspårande kan också ske genom att uppgifter om en persons
familjemedlemmar används vid sökningen i ADB-registren. För att ytterli-
gare stärka skyddet för en utsatt person föreslås i paragrafens andra stycke
en bestämmelse att också en familjemedlem till den hotade skall kunna få
använda fingerade uppgifter. Denna bestämmelse kan således tillämpas
oavsett om familjemedlemmen själv är utsatt för något hot. Med familje-
medlem avses i första hand barn som varaktigt bor tillsammans med den
person som behöver skyddas. Lagen utesluter dock inte att en vuxen
person som lever tillsammans med den hotade kan få använda fingerade
personuppgifter som ett led i skyddet av denne.
2§
Prövning av ansökan från en enskild person förutsätter enligt paragrafens
andra stycke att rikspolisstyrelsen har beslutat att inte ansöka för perso-
nens räkning. Ansöker personen utan att rikspolisstyrelsens beslut förelig-
ger skall ansökningen avvisas av rätten.
Eftersom personen i andra hand själv kan ansöka om medgivande hos
rätten finns det inte skäl att tillåta överklagande av rikspolisstyrelsens
beslut. Detta framgår av fjärde stycket.
Normalt företräds ett barn för vilket båda föräldrarna är vårdnadshava-
re av dem gemensamt. En sådan ordning när det gäller att få ett medgivan-
de för ett barn att använda fingerade personuppgifter skulle kunna omöj-
144
liggöra ett skydd enligt lagen. Särskilt gäller detta när det är den andre Prop. 1990/91: 153
vårdnadshavaren som är den hotande. I tredje stycket föreslås därför att
den som har fått eller begär medgivande för egen del, också får företräda
ett barn för vilket personen är vårdnadshavare tillsammans med annan,
om det är den andre som föranleder skyddsbehovet.
3§
Enligt paragrafen skall ärendelagen tillämpas vid tingsrättens handlägg-
ning av ärenden om medgivande att använda fingerade personuppgifter. I
fråga om tingsrättens sammansättning innebär detta att tingsrätten är
domför med en lagfaren domare vid avgörande av ärendet, men att tre
lagfarna domare skall delta bl. a. om det finns särskild anledning till det
(6 § ärendelagen).
Tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätten på vanligt sätt. I hov-
rätten tillämpas bestämmelserna om besvär i 52 kap. rättegångsbalken.
Detta innebär att även hovrätten kan höra sökanden eller annan muntli-
gen. Mot hovrättens beslut kan talan föras enligt 54 kap. rättegångsbalken.
4§
Att rikspolisstyrelsen skall bestämma de fingerade uppgifterna och se till
att dessa registreras inom folkbokföringen har berörts i den allmänna
motiveringen.
Det är angeläget att inte fler fingerade uppgifter än nödvändigt kommer
till användning i det enskilda fallet. Exempelvis torde det ofta saknas skäl
att överväga användning av fingerade uppgifter om civilstånd och med-
borgarskap.
De överväganden som bör föregå rikspolisstyrelsens beslut i fråga om
omfattningen av de fingerade upgifterna är av sådan natur att något
överklagande av beslutet inte bör få komma i fråga. En föreskrift om detta
har tagits in i paragrafens sista stycke.
60 och 66 §§ och anvisningarna till 66 §
Ändringarna kommenteras i avsnitt 3.2.
10 kap. 1 §
Ändringen är en konsekvens av att mantalsskrivningen slopas och medför
ingen materiell förändring. Ändringen träder i kraft den 1 januari 1992
vilket innebär att laga domstol under år 1992 bestäms av folkbokföringsor-
ten den 1 november 1991. 145
10 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
1§
Ändringen kommenteras i avsnitt 3.4.
6 kap. 16 §
Ändringen i första stycket att skattemyndigheten och inte pastorsämbetet
skall registrera anmälningar om gemensam vårdnad, är en konsekvens av
organisationsförändringen inom folkbokföringen. Beslut om registrering
fattas formellt av skattemyndigheten som har hela länet som verksamhets-
område. Detta anges i lagtexten på ett sätt som nära överensstämmer med
den nuvarande ordningen. Att registreringen i praktiken sker på ett lokalt
skattekontor följer bl.a. av lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister
och förordningen (1990:1293) med instruktion för skatteförvaltningen.
Bakgrunden till det nya andra stycket har behandlats i avsnitt 9. Om
anmälan görs hos allmän försäkringskassa eller annan skattemyndighet än
den som skall pröva anmälningen bör den kassa eller skattemyndighet som
tar emot anmälningen i möjligaste mån kontrollera att lämnade uppgifter
är fullständiga och korrekta. Den mottagande kassan eller skattemyndighe-
ten bör dock inte gå så långt i sin medverkan som att ingående kontrollera
om förordnande om vårdnaden har meddelats tidigare eller om föräldrar-
na och barnet verkligen är svenska medborgare. Sådana kontroller bör
i stället ankomma på den skattemyndighet som skall registrera anmälning-
en.
Att det enligt tredje stycket är till länsrätten som skattemyndighetens
beslut skall överklagas hänger samman med organisationsförändringen
inom folkbokföringen.
Övergångsbestä m m e Iser na
Den organisatoriska förändringen föranleder övergångsbestämmelser av
motsvarande slag som i lagen om införande av folkbokföringslagen.
Ändringarna innehåller inte några förslag till föreskrifter om medlemskap i
svenska kyrkan. Kyrkomötets medverkan krävs därför inte i lagstiftnings-
ärendet (punkt 9 övergångsbestämmelserna till regeringsformen).
15 §
Ändringarna är föranledda endast av att kyrkobokföringen upphör och att
den nuvarande kopplingen till överklaganden i ärenden rörande kyrkobok-
146
föring därför inte kan bibehållas. Således medför förslaget inte någon Prop. 1990/91: 153
förändring av ordningen för överklagande av beslut eller åtgärder enligt
lagen.
16 §
Som framgår av avsnitt 11.2 skall pastor även i fortsättningen pröva frågor
om medlemskap i svenska kyrkan. Vem som är pastor framgår för närva-
rande endast av folkbokföringskungörelsen (1967:495). När svenska kyr-
kans befattning med folkbokföringen upphör bör pastor i stället definieras
i religionsfrihetslagen.
Utgångspunkten i förslaget, liksom i folkbokföringskungörelsen, är att
det är kyrkoherden som är pastor. Domkapitlet bör dock, i likhet med den
ordning som nu gäller, kunna förordna en annan präst att sköta de uppgif-
ter som enligt lagen ankommer på pastor. Detta kan bli aktuellt om man
inom svenska kyrkan vill bibehålla ordningen med flera pastorsexpeditio-
ner inom vissa pastorat. Om någon annan präst än kyrkoherden förestår en
sådan expedition kan den prästen förordnas att handlägga medlemskaps-
ärenden beträffande personer som hör till expeditionens verksamhetsom-
råde. Även i andra fall då domkapitlet så finner lämpligt skall en annan
präst än kyrkoherden kunna förordnas att, vid sidan av denne eller ensam,
svara för handläggning enligt religionsfrihetslagen.
För närvarande kan även andra personer än präster handlägga ärenden
enligt religionsfrihetslagen genom att förordnanden beträffande kyrkobok-
föringsärenden, enligt paragrafens nuvarande lydelse, automatiskt också
omfattar flertalet medlemskapsärenden. Denna ordning är praktisk för det
stora antal rutinbetonade medlemskapsärenden som förekommer. Det
skall därför i framtiden vara möjligt för domkapitlet att förordna exempel-
vis anställda på pastorsexpeditionen att handlägga ärenden rörande med-
lemskap. Försäkran enligt 10 § andra stycket bör dock även i fortsättning-
en endast kunna mottas av den som är präst.
17 §
Bakgrunden till paragrafen framgår av den allmänna motiveringen.
18 §
Enligt 7 § första stycket inträder barn i äktenskapet vid födelsen i svenska
kyrkan om båda föräldrarna tillhör kyrkan. Barn utom äktenskapet inträ-
der enligt 8 § första stycket i kyrkan vid födelsen om modern tillhör
kyrkan. Medlemskap i svenska kyrkan i dessa fall har således inte sin
grund i något beslut av pastor utan följer direkt av lagen. Därför skall inte
den underrättelseskyldighet som anges i första stycket omfatta de folkbok-
föringshändelser som resulterar i medlemskap i svenska kyrkan enligt
anförda lagrum. Svenska kyrkans centralstyrelse får i stället direkt från
folkbokföringen, som har tillgång till uppgifter om medlemmar i svenska
kyrkan, besked om att lagens förutsättningar för medlemskap är uppfyllda.
147
Detta innebär att centralstyrelsens underrättelseskyldighet kan begränsas Prop. 1990/91: 153
till de fall där medlemskapet har en annan grund än 7 § första stycket eller
8 § första stycket.
Bestämmelsen i första stycket utgår från att centralstyrelsen kontinuer-
ligt tillförs folkbokföringsuppgifter. Genom en ändring i SPAR-förord-
ningen (1981:4) kan centralstyrelsen tillförsäkras uppgifter från folkbokfö-
ringens s. k. riksaviseringsband. För att pastors prövning skall ha den
aktualitet som krävs bör centralstyrelsen varje vecka förse pastor med de
folkbokföringsuppgifter som han behöver. En pastor skall endast få del av
uppgifter över personer i det egna verksamhetsområdet.
19 §
Pastoratets ekonomiska ansvar för verksamheten har berörts i den allmän-
na motiveringen.
Punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1969:621) om ändring i
ärvdabalken föreskriver bl. a. att barn utom äktenskap som fötts före
lagens ikraftträdande (den 1 januari 1970) ärver fadern om anteckning om
barnet före arvfallet har gjorts i faderns personakt.
Av föreskrifter som riksskatteverket har utfärdat framgår att sådan
anteckning i första hand görs efter anmälan från barnet. För anteckning
krävs att faderskapet är tillförlitligen styrkt.
I den nya folkbokföringsorganisationen kommer personakterna inte att
användas för registrering av folkbokföringsuppgifter. Uppgifter om fader-
skap och andra förhållanden kommer i stället att föras in i folkbokföring-
ens nya ADB-register enligt vad som följer av lagen om folkbokföringsre-
gister.
Det framstår som angeläget att sådan anteckning av faderskap som avses
i punkten 3 i övergångsbestämmelsen även kan göras inom den framtida
folkbokföringen med den rättsverkan som följer av övergångsbestämmel-
sen. I bestämmelsen föreslås därför ett tillägg med denna innebörd.
Personer som har avlidit före den 1 juli 1991 kommer inte att tas med i
de nya folkbokföringsregistren. För dessa får anteckning om faderskapet
även fortsättningsvis göras i personakten.
Folkbokföringens grundregister utgörs efter den 30 juni 1991 av lokala
register som regleras i lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister. Samti-
digt kommer dock nuvarande regionala folkbokforingsregister (person-
band), som regleras i 74 § folkbokföringskungörelsen (1967:495), att föras
och användas bl. a. för att aktualisera ADB-register hos andra myndighe-
ter.
Till att börja med kommer de nya lokala registren inte att innehålla
148
fullständiga historiska folkbokföringsuppgifter för alla folkbokförda perso- Prop. 1990/91: 153
ner. Anledningen till detta är att alla relevanta uppgifter från personakter-
na inte har förts över till de lokala registren den 1 juli 1991. Främst mot
denna bakgrund måste personbanden ännu under några år användas som
underlag för fastställande av rösträtt enligt 4 kap. 2 och 11 §§.
När mantalsskrivning inte längre äger rum och stommar till mantals-
längder inte framställs får personbanden också användas för beräkning av
antalet röstberättigade enligt 2 kap. 4 §.
Med stöd av datalagen kan myndigheter utnyttja det personregister som
skattemyndigheten, med stöd av 74 § folkbokföringskungörelsen
(1967:495), för på magnetband över befolkningen i länet (personbandet).
Utnyttjandet av personbandet får främst ske för aktualisering, komplette-
ring och kontroll av uppgifter i andra personregister. Skattemyndigheten
kommer att föra personbandet även under tiden intill dess frågan om hur
den framtida aviseringsverksamheten inom folkbokföringen bör vara ut-
formad har fått sin lösning. Fr. o. m. den 1 juli 1991 för skattemyndigheten
också nya datoriserade register för folkbokföring i enlighet med vad som
följer av lagen om folkbokforingsregister. Dessa sistnämnda register skall
av flera skäl inte i första hand användas för att förse andra register med
uppgifter från folkbokföringen utan sådant uppgiftslämnande skall även
under någon tid framöver ske med hjälp av personbandet.
Ändringen i 28 § datalagen görs för att klargöra att det är personbandet
och inte de nya folkbokföringsregistren som myndigheter får utnyttja med
stöd av andra stycket i 28 §.
7 kap. 15 §
Bakgrunden till det nya andra stycket framgår av avsnitt 11.2. Eftersom
det i första hand är uppgifter som överförs från folkbokföringen som
behöver skyddas hos pastor bör sekretesskyddet vara utformat på motsva-
rande sätt som gäller för uppgifter i folkbokföringsverksamheten.
Det nya tredje stycket kommenteras i avsnitt 8.5.
36- 38 §§
Ändringarna innebär endast en anpassning till den nya folkbokföringsor-
ganisationen där skattemyndigheten tar över alla arbetsuppgifter från pas-
torsämbetet, där försäkringskassorna medverkar och riksskatteverket inte
deltar i den löpande handläggningen av ärenden som har anknytning till
folkbokföringen samt länsrätten ersätter domkapitlet som överinstans.
39 §
När kyrkobokföringen upphör den 30 juni 1991 kommer födelse- och
dopboken varken att föras eller finnas tillgänglig hos skattemyndigheten. I
149
framtiden får det därför vara tillräckligt med ett personbevis som utvisar Prop. 1990/91: 153
namnförhållanden i det folkbokföringsmaterial, främst det lokala ADB-
baserade folkbokföringsregistret, som är tillgängligt hos skattemyndighe-
ten.
Övergångsbestämmelserna
Den 30 juni 1991 upphör folkbokföringsverksamheten hos pastorsämbe-
tet. De ärenden som då inte är avgjorda skall överföras till skattemyndig-
heten. Även namnärenden hos riksskatteverket skall överlämnas till skat-
temyndigheten för vidare prövning. Vad som nu sagts framgår av andra
punkten.
Avgöranden av pastorsämbetet som har överklagats skall handläggas en-
ligt äldre bestämmelser. Detta följer av tredje punkten och innebär bl. a. att
pågående handläggning hos domkapitlet inte skall avbrytas.
5§
Ändringen kommenteras i avsnitt 3.4.
3 kap. 1 §
Att hindersprövning skall kunna begäras hos samtliga skattekontor och
försäkringskassekontor framgår av avsnitt 10.2.
4 kap. 5 §
När hindersprövning inte längre sker i en församling inom svenska kyrkan
skall den föreskrift upphävas som säger att intyg om hindersprövning inte
behövs för vigsel som förrättas av en präst som tjänstgör i den församling
där hindersprövningen har gjorts. I framtiden skall således intyg om hin-
dersprövning alltid företes.
4 kap. 8 §
Föreskrifter om skyldighet för vigselförrättare att underrätta folkbokfö-
ringen om vigsel finns för närvarande i folkbokföringskungörelsen. I fram-
tiden bör föreskrifter om vanligt förekommande underrättelser till skatte-
myndigheten om grundläggande folkbokföringsförhållanden inte ges i fri-
stående författningar utan tas in i de regelverk som behandlar den fråga
som underrättelsen avser. Med denna utgångspunkt bör underrättelse om
vigsel regleras i äktenskapsbalken, lämpligen i en ny paragraf i 4 kap.
150
Ändringen i första stycket, att skattemyndighetens beslut skall överklagas till
länsrätten, har berörts i avsnitt 7.4.
Bestämmelsen i andra stycket torde närmast avse situationer där vigsel-
förrättaren vägrar förrätta vigsel på grund av att han eller hon har en
annan uppfattning än parterna angående frågan om vederbörlig hinders-
prövning har skett eller om något annat hinder föreligger mot vigseln eller
äktenskapet. Att en präst förklarat att han på grund av samvetsbetänklig-
heter inte kan viga frånskilda har inte ansetts vara ett enligt balken över-
klagbart beslut. Sett mot denna bakgrund bör beslut enligt andra stycket
också överklagas hos länsrätten.
15 kap. 4 §
Första stycket berörs inte av reformen.
När domkapitlet inte längre beslutar i ärenden om hindersprövning eller
förrättande av vigsel enligt 2 § kan andra stycket upphävas.
18 kap. 5 §
I den nya folkbokföringsorganisationen skall uppgifter om ingångna eller
upplösta äktenskap för folkbokförda personer, liksom andra folkbokfö-
ringsuppgifter, inte antecknas i kyrkoböcker utan registreras i lokala folk-
bokföringsregister som förs med hjälp av ADB. Dessa ADB-register regle-
ras i lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister. Av 6 § 7 i den lagen
framgår att uppgift om ingånget eller upplöst äktenskap kan utläsas såsom
en uppgift om civilstånd.
Övergångsbestämmelserna
Ärenden om hindersprövning som inte har avslutats före ikraftträdandet
skall enligt andra punkten slutföras av skattemyndigheten.
Däremot skall överklaganden av beslut av pastorsämbetet som har med-
delats före ikraftträdandet handläggas enligt äldre bestämmelser. Av tredje
punkten framgår att motsvarande också skall gälla överklagande av beslut av
präst inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.
När folkbokföring endast kan ske i territoriella församlingar behöver vissa
justeringar göras i lagen. Förslaget syftar huvudsakligen till att anpassa för-
samlingslagen till denna förändring.
151
4 kap.
Upphävandet av anmälningsskyldigheten vid dödsfall innebär att de inle-
dande bestämmelserna i 4 kap. skall ändras.
1§
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 §. Ändringen innebär endast att föråld-
rade begrepp ersätts.
2§
Paragrafen har sin motsvarighet i nuvarande 6 §. Ändringarna följer av att
anmälningsskyldigheten för dödsfall avskaffas och av att intyget om döds-
orsaken inte skall tillställas folkbokföringsmyndigheten.
3 och 5
Den närmaste motsvarigheten till paragraferna utgörs av nuvarande 7 §.
När dödsbeviset och intyget om dödsorsaken skall sändas till olika motta-
gare har föreskrifterna delats upp på två paragrafer.
4 och 7 §§
I samband med att varje läkare fr. o. m. år 1990 blev skyldig att om det
behövs ta initiativ till obduktion enligt obduktionslagen (1975:191) ändra-
des bestämmelserna i 3 § 9 allmänna läkarinstruktionen (1963:341) så att
ett dödsfall skall anmälas till polisen då förhållandena är sådana att en
rättsmedicinsk obduktion eller annan rättsmedicinsk undersökning be-
hövs. Motsvarande ändring föreslås nu i begravningslagens bestämmelser.
5 kap. 9 §
Ändringen är en konsekvens av den ändrade paragrafnumreringen i 4 kap.
9 kap. 6 §
Ändringarna är betingade av att pastorsämbetet inte längre är folkbokfö-
ringsmyndighet samt av förändringarna i 4 kap.
Enligt min mening innebär inte ändringarna att ett nytt personregister
inrättas. Något yttrande från datainspektionen enligt 2 a § datalagen
(1973:289) behöver därför inte inhämtas.
Prop. 1990/91: 153
152
6§
Av avsnitt 8.2 framgår att folkbokföringen skall utvisa om en person har
fått medgivande att använda fingerade personuppgifter. Detta sker bl. a.
genom att uppgiften registreras i det lokala folkbokföringsregistret såsom
en grund för den avregistrering av de verkliga personuppgifterna som skall
följa på ett medgivande. I första hand blir det i avregistreringsärendet som
sammankopplingen mellan de verkliga och fingerade uppgifterna kan gö-
ras.
Ändringen i andra stycket föranleds av att skattemyndigheterna över-
gångsvis skall handlägga frågor om medlemskap i icke-territoriella försam-
lingar.
15 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. folkbokföringslag,
2. lag om införande av folkbokföringslagen,
3. lag om fingerade personuppgifter,
4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
5. lag om ändring i rättegångsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
7. lag om ändring i föräldrabalken,
8. lag om ändring i lagen (1969:629) om ändring i ärvdabalken,
9. lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680),
10. lag om ändring i vallagen (1972:620),
11. lag om ändring i datalagen (1973:289),
12. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
13. lag om ändring i namnlagen (1982:670),
14. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
15. lag om ändring i äktenskapsbalken,
16. lag om ändring i församlingslagen (1988:180),
17. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144).
18. lag om ändring i lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister,
19. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
20. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt,
21. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),
22. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,
23. lag om ändring i lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldighe-
ten för den som icke tillhör svenska kyrkan,
24. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
25. lag om ändring i kungörelsen (1953:524) angående upphävande av
skyldigheten för svensk medborgare att tillhöra nationell kyrkoförsam-
ling m. m.,
26. lag om ändring i ärvdabalken,
27. lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt,
28. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrun-
dande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring,
153
29. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, Prop. 1990/91:153
30. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension,
31. lag om ändring i brottsbalken,
32. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m. m.,
33. lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål,
34. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar,
35. lag om ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörig-
het i vissa fall,
36. lag om ändring i lagen (1972:229) om kyrkliga indelningsdelegera-
de,
37. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
38. lag om ändring i kommunallagen (1977:179),
39. lag om ändring i högskolelagen (1977:218),
40. lag om ändring i lagen (1978:28) om försäkringsdomstolen,
41. lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520),
42. lag om ändring i lagen (1979:412) om kommunala indelningsdelege-
rade,
43. lag om ändring i lagen (1979:560) om transportförmedling,
44. lag om ändring i lagen (1979:561) om biluthyrning,
45. lag om ändring i fastighetstaxeringlagen (1979:1152),
46. lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-
vårdspersonalen m. fl.,
47. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),
48. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
49. lag om ändring i lagen (1981:324) om medborgarvittnen,
50. lag om ändring i lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap,
51. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,
52. lag om ändring i lagen (1984:533) om arbetsställenummer m. m.,
53. lag om ändring i vuxenutbildningslagen (1984:1118),
54. lag om ändring i skollagen (1985:100),
55. lag om ändring i lagen (1986:159) om grundläggande svenskunder-
visning för invandrare,
56. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1988:263),
57. lag om ändring i lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag,
58. lag om ändring i lagen (1988:786) om bostadsbidrag,
59. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande,
60. lag om ändring i lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser
hos offentliga arbetsgivare,
61. lag om ändring i lagen (1990:912) om nedsättning av arbetgivarav-
gifter och allmän löneavgift.
154
16 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.
155
Författningsförslag
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 1
Inledande bestämmelser
1 § Folkbokföring sker fortlöpande genom registrering i folkbokförings-
register hos skattemyndigheten.
2 § Bestämmelser om folkbokföringsregistret hos skattemyndigheten och
andra register för folkbokföringen finns i lagen (0000:00) om folkbokfö-
ringsregister.
Definitioner, m. m.
3 § I denna lag avses med
folkbokföringsmyndighet: riksskatteverket och skattemyndighet
folkbokföringsort: den församling i vilken en person är folkbokförd,
folkbokföringsfastighet: den fastighet på vilken en person är folkbokförd,
bostadsadress: den adress som avser bostaden på den fastighet där en
person skall vara folkbokförd,
postadress: den adress till vilken en persons post skall delas ut för att
regelmässigt nå honom,
sambor: en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden,
barn: barn, styvbarn och fosterbarn,
familj: makar, sambor och barn.
Personnummer
4 § För varje folkbokförd person fastställs ett personnummer som identi-
tetsbeteckning. Vidare fastställs personnummer för personer som inte är
folkbokförda i de fall som anges i lag. Personnumret anger födelsetid samt
innehåller vidare födelsenummer och kontrollsiffra.
Födelsetiden anges med sex siffror, två för året, två för månaden och två
för dagen i nu nämnd ordning.
Födelsenumret består av tre siffror och är udda för man och jämnt för
kvinna.
Mellan födelsetiden och födelsenumret sätts ett bindestreck som byts
mot ett plustecken när en person fyller 100 år.
Folkbokföringens giltighet vid flyttning
5 § Vid flyttning gäller folkbokföringen från och med flyttningsdagen om
anmälan görs i enlighet med bestämmelserna i 27 §. Kommer anmälan in
senare gäller folkbokföringen från och med den dag då anmälan kom in.
Har beslut om folkbokföring meddelats utan föregående anmälan, gäller
folkbokföringen från och med beslutets dag.
156
6 § Vid flyttning inom landet upphör den flyttande att vara folkbokförd
på utflyttningsorten från och med den dag då han är folkbokförd på
inflyttningsorten.
Vid flyttning till utlandet upphör folkbokföringen att gälla från och med
utresedagen. Anmäls flyttning till utlandet efter utresedagen, upphör dock
folkbokföringen att gälla från och med den dag anmälan kom in.
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 1
Upptagande i folkbokföringen
7 § Ett barn som föds levande här i landet skall folkbokföras om inte
annat följer av 10 §. Barnet folkbokförs i den församling där modern är
folkbokförd. Är modern inte folkbokförd eller är hon okänd folkbokförs
barnet i den församling där det har fötts. Hittebarn folkbokförs i den
församling där det har påträffats.
Ett barn som föds utom landet av en kvinna som är folkbokförd med
stöd av bestämmelsen i 18 § skall folkbokföras i den församling där mo-
dern är folkbokförd.
8 § Den som kan antas komma att tillbringa sin nattvila eller motsvaran-
de vila (dygnsvilan) i landet under sex månader i följd skall folkbokföras.
Även den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila
både inom och utom landet under sex månader i följd skall folkbokföras
om han sammanlever med sin familj här, har anställning här eller med
hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist här.
Undantag från bestämmelserna i första stycket anges i 9, 10 och 20 §§.
9 § En här i landet bosatt utlänning som är skyldig att ha uppehållstill-
stånd skall inte folkbokföras om han saknar sådant tillstånd och det inte
föreligger synnerliga skäl för att så ändå sker.
10 § Den som tillhör främmande makts beskickning eller lönade konsu-
lat eller dess betjäning folkbokförs endast om han är svensk medborgare
eller om han, utan att vara svensk medborgare, var bosatt här när han kom
att tillhöra beskickningen eller konsulatet eller dess betjäning. Detta gäller
även sådan persons familjemedlem eller tjänare.
Rätt folkbokföringsort m. m.
11 § Var och en folkbokförs i den territoriella församling och på den
fastighet där han är bosatt om inte annat följer av bestämmelserna i 12 —
21 §§.
12 § En person anses vara bosatt på den fastighet där han regelmässigt
vistas eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmäs-
sigt vistas under dygnsvilan. Den som enligt denna regel kan anses vara
bosatt på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han
sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter
får anses ha sitt egentliga hemvist.
En person skall anses vistas regelmässigt på en fastighet där han under
sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i veckan eller i
samma omfattning men med annan förläggning i tiden.
Undantag från bestämmelserna i första och andra styckena anges i 13 —
16 och 18-22 §§.
157
13 § Om en person under en bestämd tid av högst sex månader regelmäs-
sigt tillbringar sin dygnsvila på en annan fastighet än den där han har sitt
egentliga hemvist anses detta inte leda till ändrad bosättning.
Vistelse som föranleds enbart av uppdrag som riksdagsledamot eller av
värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänsteplikt anses inte leda till ändrad
bosättning.
14 § En person, som under en bestämd tid tillbringar sin dygnsvila på en
annan fastighet inom landet än den där hans familj är bosatt, skall folkbok-
föras hos familjen så länge sammanlevnaden fortsätter.
15 § En elev under aderton år som har sitt egentliga hemvist tillsammans
med föräldrar eller andra anhöriga anses bosatt där även om han till följd
av skolgången regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på en annan fastighet.
Bestämmelserna i första stycket gäller även en äldre elev för vilken för-
äldrarna fortfarande har försörjningsplikt enligt 7 kap. 1 § föräldrabalken.
16 § Den som inte regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på någon fastig-
het anses bosatt på den fastighet till vilken han med hänsyn till sina
familje- och arbetsförhållanden och övriga omständigheter kan anses ha
sin starkaste anknytning.
17 § Även om en person inte är bosatt på viss fastighet, anses han dock
bosatt i viss församling, om det med tillämpning av församlingens område
av bestämmelserna i 12 —16 §§ om fastighet kan anses att han är bosatt
inom området.
18 § Den som är utsänd för anställning på utländsk ort i svenska statens
tjänst folkbokförs under denna tjänstgöring jämte medföljande make eller
sambo samt barn under aderton år i den församling i vilken den utsände
senast var eller hade bort vara folkbokförd. De folkbokförs då på den
fastighet där den utsände förut var bokförd eller om ändrade förhållanden
föranleder det, under rubrik på församlingen skrivna.
Skattemyndigheten kan också medge den utsände att med medföljande
make eller sambo samt barn under aderton år folkbokföras på viss fastig-
het i församling där han eller maken äger eller innehar fast egendom eller
innehar en bostad med bostadsrätt.
Vad som sägs om medföljande barn skall gälla även barn under aderton
år eller äldre barn för vilka föräldrarna fortfarande har försörjningsplikt
enligt 7 kap. 1 § föräldrabalken som för sin skolgång vistas i utlandet på
annan ort än den där den utsände är stationerad.
19 § Den som för vård eller tillsyn vistas i ett sådant servicehus för äldre
människor som avses i 20 § socialtjänstlagen (1980:620) (kommunalt
servicehus) i annan församling än den, där han rätteligen var eller hade
bort vara folkbokförd när han flyttade till servicehuset, får folkbokföras i
sistnämnda församling. Han folkbokförs då på den fastighet där han förut
var eller bort vara bokförd, eller under rubriken på församlingen skrivna
eller, om särskilda skäl föreligger, på en annan fastighet.
Den som för vård eller tillsyn vistas i ett kommunalt servicehus och är
folkbokförd i den församling där servicehuset ligger får folkbokföras på en
annan fastighet i församlingen om det föreligger särskilda skäl.
Bestämmelserna i första och andra styckena skall även tillämpas på den
som vistas i en särskild boendeform för äldre som drivs av annan än
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 1
158
kommun om boendet med hänsyn till upplåtelseform och tillgång till vård Prop. 1990/91:153
kan anses motsvara vistelse i ett kommunalt servicehus. Bilaga 1
20 § Dygnsvila som en person tillbringar på en institution för sjukvård,
vård av unga, kriminalvård eller vård av missbrukare, skall inte beaktas
vid bedömningen av hans bosättning.
Den som är intagen för långtidssjukvård i en annan församling än den där
han är folkbokförd får dock folkbokföras där han vistas om han inte längre
har en bostad i den församling där han är folkbokförd.
21 § Skattemyndigheten får efter ansökan medge att den som på grund
av förföljelse eller ett allvarligt hot flyttat från sin tidigare bostad tillsam-
mans med medflyttande familj får behålla sin tidigare folkbokföring så
länge hotet kvarstår.
22 § Den som inte är bosatt på någon fastighet i den församling där han
skall folkbokföras bokförs under rubriken på församlingen skrivna
om inte annat följer av 18 eller 19 §. Den som saknar känt hemvist bokförs
under rubrik utan känt hemvist. Den som enligt uppgift i sjömansre-
gistret tjänstgjort till sjöss under det innevarande eller närmast föregående
kalenderåret får dock inte bokföras under rubrik utan känt hemvist.
Skattemyndigheten får pröva om en person som saknar bestämt hemvist
i församlingen i stället för att bokföras enligt första stycket kan behålla sin
tidigare folkbokföring.
Avregistrering från folkbokföringen
23 § Den som avlider eller dödförklaras skall avregistreras från folkbok-
föringen.
Den som kan antas komma att tillbringa dygnsvilan utom landet under
de närmast följande sex månaderna skall avregistreras från folkbokföring-
en som utflyttad om inte annat följer av 18 §. Den som kan antas komma
att tillbringa dygnsvilan regelmässigt under de närmast följande sex måna-
derna både inom och utom landet skall avregistreras om han utom landet
sammanlever med sin familj, har anställning där eller med hänsyn till
övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist utom landet.
Den som oavbrutet under två år i följd varit folkbokförd under rubriken
utan känt hemvist avregistreras från folkbokföringen som obefintlig.
Den som flyttat till ett annat nordiskt land får avregistreras från folkbok-
föringen endast med stöd av ett internordiskt flyttningsbevis.
Anmälningar m. m.
24 § Anmälan enligt denna lag skall göras skriftligen, om inte annat
anges.
Skattemyndigheten får begära att anmälan eller uppgift skall lämnas vid
personlig inställelse.
För barn under 18 år skall anmälan enligt 27 eller 28 § göras av barnets
vårdnadshavare. Barn som har fyllt 16 år har dock rätt att själv göra sådan
anmälan.
25 § Ett barns födelse skall anmälas till en skattemyndighet eller en
allmän försäkringskassa om barnet föds inom landet eller utom landet av
en kvinna som är folkbokförd här med stöd av bestämmelserna i 18 §.
159
Föds barnet på ett sjukhus eller enskilt sjukhem gör inrättningen anmä-
lan. Biträder barnmorska vid födelsen i annat fall, gör hon födelsean-
mälan. Anmälan skall ske ofördröjligen.
I andra fall skall barnets vårdnadshavare göra anmälan enligt första
stycket inom en månad från födelsen.
Med barn avses nyfödd, som efter födelsen andats eller visat annat
livstecken, samt dödfödd som avlidit efter utgången av tjugoåttonde
havandeskapsveckan.
26 § Bestämmelser om anmälan om dödsfall samt om dödsbevis och
intyg om dödsorsak finns i begravningslagen (0000:000).
27 § Den som får en ny bostads- eller postadress skall inom en vecka från
adressändringen anmäla adressen till en skattemyndighet, en allmän för-
säkringskassa eller ett postkontor.
Första stycket gäller inte ny postadress för kortare tid än tre månader,
inte heller om bostads- eller postadressens benämning ändras genom be-
slut av en myndighet.
Den som flyttat in från utlandet eller är registrerad i obefintligregister
och skall folkbokföras gör anmälan enligt första stycket till en skattemyn-
dighet eller en allmän försäkringskassa.
28 § Den som är folkbokförd och avser att vistas utomlands under sådan
tid och sådana förhållanden att han enligt bestämmelsen i 23 § andra
stycket skall avregistreras från folkbokföringen skall anmäla detta till en
skattemyndighet eller en allmän försäkringskassa. Anmälan skall göras
senast en vecka före utresan och skall innehålla uppgift om utresedagen.
Om utresan ställs in eller skjuts upp skall detta anmälas senast den tidigare
uppgivna utresedagen.
29 § Anmälan enligt 27 § skall innehålla:
1. namn, personnummer och civilstånd,
2. datum för ändring av bostads- eller postadress,
3. tidigare folkbokföringsort,
4. tidigare bostads- och postadress,
5. ny bostads- och postadress samt dess beräknade giltighetstid,
6. namn, personnummer och civilstånd för make eller sambo och barn
under 18 år som samtidigt ändrar till den nya bostads- eller postadressen
eller som tidigare innehar denna adress,
7. registerbeteckning för den fastighet som den nya bostadsadressen
avser,
8. uppgift om vem som upplåtit den fastighet eller bostadslägenhet som
den nya bostadsadressen avser.
Uppgift om bostads- eller postadress enligt första stycket 5 som avser en
lägenhet i flerfamiljshus bör innehålla den beteckning för lägenheten som
fastighetsägaren använder.
För den som flyttar in från utlandet skall anmälan dessutom innehålla
uppgift om inflyttningsdag till Sverige, avsikten med vistelsen här och dess
beräknade varaktighet samt därutöver de uppgifter som skall föras in i
folkbokföringsregistret enligt lagen (0000:00) om folkbokforingsregister.
30 § Anmälan enligt 28 § skall innehålla:
1. namn och personnummer,
2. bostads- och postadress i Sverige,
3. datum för utresan,
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 1
160
4. bostads- och postadress i utlandet samt uppgift om bostadstyp,
5. avsikten med vistelsen och dess beräknade varaktighet,
6. arbetsgivare under vistelsen i utlandet,
7. fastighet eller bostad i Sverige som efter utresan fortfarande ägs eller
förhyrs.
31 § Om det kan antas att en person är skyldig att göra anmälan enligt
denna lag får skattemyndigheten anmana honom att göra en sådan anmä-
lan eller lämna de uppgifter som behövs för bedömningen av hans folkbok-
föring. I anmaningen skall anges vilka uppgifter som skall lämnas. Sådana
uppgifter skall lämnas skriftligt om inte annat har angetts i anmaningen.
Har ett barns vårdnadshavare försummat att inom föreskriven tid enligt
30 § namnlagen (1982:670) anmäla barnets förnamn får skattemyndighe-
ten anmana barnets vårdnadshavare att inom viss tid fullgöra denna
skyldighet.
32 § En fastighetsägare eller innehavare av bostadslägenhet, som upplå-
ter bostad åt annan, skall på förfrågan av skattemyndigheten uppge till
vem han upplåter bostad och om denne med hans medgivande upplåter
bostaden åt annan samt vilka personer som enligt hans kännedom bor i
fastigheten respektive lägenheten. För en person som bor i flerfamiljshus
skall uppgift även lämnas om den beteckning som fastighetsägaren använ-
der för bostadslägenheten.
Beslut om folkbokföring m. m.
33 § Skattemyndigheten beslutar efter anmälan eller när annat skäl före-
ligger om en persons folkbokföring inom myndighetens område både vad
gäller registrering och avregistrering av uppgifter som avser en person som
är eller senast varit folkbokförd inom området. Vid flyttning mellan två
län beslutar skattemyndigheten i inflyttningslänet.
Identitetsbyte
34 § Om det föreligger synnerliga skäl får rikspolisstyrelsen efter ansökan
medge att en person som är utsatt för ett allvarligt hot får byta personnum-
mer och i övrigt registreras i folkbokföringen med fingerade personuppgif-
ter (identitetsbyte) så länge hotet kvarstår.
Identitetsbyte får även medges en hotad persons sammanboende fa-
miljemedlemmar.
Överklagande
35 § Ett beslut av skattemyndigheten i folkbokföringsärende överklagas
hos länsrätten.
Ett beslut om folkbokföringsort, folkbokföringsfastighet, folkbokföring
under viss rubrik eller avregistrering från folkbokföringen får överklagas
av den vars folkbokföring och den kommun som berörs av beslutet, samt
av riksskatteverket. Riksskatteverket och kommuner får överklaga senast
inom tre veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades.
Ett beslut av rikspolisstyrelsen enligt 34 § överklagas genom besvär hos
Svea hovrätt.
Ett annat beslut som avser registrering i folkbokföringsregistret får över-
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 1
161
11 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
klagas av den som berörs av beslutet. Ett sådant beslut får överklagas utan Prop. 1990/91:153
begränsning till viss tid. Bilagal
Ansvarsbestämmelser m. m.
36 § Den som inte kommer in med en anmälan enligt 27 § eller 28 § eller
en uppgift enligt 32 § senast vid den tidpunkt då sådan skulle ha lämnats
påförs en särskild avgift (förseningsavgift). Förseningsavgiften är 500 kro-
nor.
Förseningsavgift får efterges om underlåtenheten kan antas ha sådant
samband med den anmälnings- eller uppgiftsskyldiges ålder, sjukdom,
bristande erfarenhet eller därmed jämförligt förhållande att den kan anses
ursäktlig eller om underlåtenheten är att anse som ringa.
37 § Förseningsavgift påförs inte den som gemensamt med make ändrat
bostads- eller postadress eller flyttat till utlandet om ändringen framgår av
den andre makens anmälan enligt 27 eller 28 §.
Förseningsavgift påförs inte heller ett barns vårdnadshavare om den
andre vårdnadshavaren gjort anmälan enligt 27 eller 28 § för barnet.
38 § Frågor om förseningsavgift prövas av skattemyndigheten.
39 § Beslut om påförande av förseningsavgift överklagas hos länsrätten.
Överklagandet skall ha kommit in till skattemyndigheten senast två måna-
der efter det den anmälnings- eller uppgiftsskyldige fått del av beslutet.
40 § Ett beslut eller en dom att påföra någon förseningsavgift får verk-
ställas genast, om inte annat förordnas.
Verkställighet enligt utsökningsbalken får ske.
Om uppbörd och indrivning av förseningsavgift gäller uppbördslagen
(1953:272) i tillämpliga delar. Införsel enligt 15 kap. utsökningsbalken får
ske vid indrivning av förseningsavgift.
41 § Vite kan av skattemyndigheten föreläggas den som inte efterkom-
mer en anmaning enligt 31 § eller den fastighetsägare som underlåter att
lämna uppgift enligt 32 §.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än 500 kronor.
Ett beslut att förelägga vite får inte överklagas annat än i samband med
att vitet döms ut.
Frågor om utdömande av vite prövas av länsrätten.
I övrigt gäller bestämmelserna i lagen (1985:205) om viten.
42 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig upp-
gift vid fullgörandet av sin anmälnings- eller uppgiftsskyldighet enligt 27,
28 eller 31 § första stycket döms till böter.
1 ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.
Övriga bestämmelser
43 § Föreståndaren för en inrättning som avses i 19 och 20 §§ är skyldig
att på begäran av en skattemyndighet lämna de uppgifter som fordras för
folkbokföring enligt dessa paragrafer.
44 § Om det föreligger synnerliga skäl kan regeringen eller myndighet.
162
som regeringen bestämmer, efter ansökan förordna att en person skall Prop. 1990/91: 153
folkbokföras med avvikelse från denna lag. Bilaga 1
45 § Närmare föreskrifter för tillämpning av denna lag meddelas av
regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
163
Förteckning över remissinstanserna, (SOU
1988:10) Rätt adress
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 2
Efter remiss har yttranden över betänkandet (SOU 1988:10) Rätt adress
avgetts av riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), datainspektionen,
riksförsäkringsverket (RFV), postverket, riksskatteverket (RSV), statens
invandrarverk, statskontoret, statistiska centralbyrån (SCB), statens per-
son- oeh adressregisternämnd (SPAR), Göta hovrätt, kammarrätten i
Sundsvall, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Malmöhus län, länsrät-
ten i Värmlands län, riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslern, cent-
ralnämnden for fastighetsdata, värnpliktsverket, räddningsverket, trafik-
säkerhetsverket, svenska kyrkans centralstyrelse. Centralorganisationen
SACO/SR. Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund. Sveriges allmän-
nyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges fastighetsägareförbund. Förening-
en svenskar i världen. Företagens uppgiftslämnardelegation (FUD), ar-
betsmarknadsstyrelsen (AMS).
RÅ har bifogat yttranden som han har hämtat in från överåklagaren i
Stockholm, regionåklagarmyndigheterna i Göteborg och Luleå.
RPS har bifogat yttrande som styrelsen har hämtat in från polismyndig-
heten i Malmö.
RSV har under remissarbetets gång erhållit yttranden från fyra länsskat-
temyndigheter. fyra lokala skattemyndigheter och fem kyrkobokforings-
inspektörer.
Svenska kyrkans centralstyrelse har bifogat yttrande som styrelsen har
hämtat in frän svenska kyrkans nämnd for församlings- och pastorats-
forvaltning.
164
Förteckning över remissinstanserna, (SOU
1990:50) Ny folkbokföringslag
Efter remiss har yttranden över betänkandet (SOU 1990:50) Ny folkbok-
föringslag avgetts av justitiekanslcrn, domstolsverket, riksåklagaren, data-
inspektionen, värnpliktsverket, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket,
riksskatteverket, riksarkivet, statens invandrarverk, statskontoret, riks-
revisionsverket, statistiska centralbyrån, statens person- och adressregis-
ternämnd, rikspolisstyrelsen, statens arbetsgivarverk, Svea hovrätt, kam-
marrätten i Stockholm, länsrätten i Stockholms län, länsrätten i Malmö-
hus län, länsrätten i Värmlands län, riksdagens ombudsmän, kriminal-
vårdsstyrelsen, statens räddningsverk, trafiksäkerhetsverket, generaltull-
styrelsen, universitets- och högskoleämbetet genom yttrande upprättade
av juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, centrala studiestödsnämnden,
skolöverstyrelsen, plan- och bostadsverket, centralnämnden för fastighets-
data, patent- och registreringsverket, statens löne- och pensionsverk,
svenska kyrkans centralstyrelse, Svenska kyrkans församlings- och pasto-
ratsförbund, Karlskrona amiralitetsförsamling, Centralorganisationen
SACO genom yttrande från JUSEK, Landstingsförbundet, riksorganisatio-
nen för kvinnojourer i Sverige, Svenska kommunförbundet, Sveriges advo-
katsamfund, och Tjänstemännens Centralorganisation.
Yttranden har också kommit in från Göteborgs kommun, gemensamt
från finska församlingen och tyska församlingarna i Stockholm och Göte-
borg, stiftsadjunkt Stig Jansson, domkapitlet i Västerås stift, Uppsala
kommun och Sveriges förenade studentkårer.
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 3
165
Förteckning över remissinstanserna, (SOU Pr°P- 1990/91:153
1990:109) Författningsförslag med anledning av ny Bllaga4
folkbokföringsorganisation m. m.
Efter remiss har yttranden över lagförslagen i betänkandet (SOU
1990:109) Författningsförslag med anledning av ny folkbokföringsorgani-
sation m. m. avgetts av datainspektionen, domstolsverket, riksförsäkrings-
verket, riksskatteverket, riksarkivet, statistiska centralbyrån, statens per-
son- och adressregisternämnd, kammarrätten i Göteborg, domkapitlet i
Lunds stift, patent- och registreringsverket, forsäkringskasseförbundet.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, svenska kyrkans cen-
tralstyrelse, Göteborgs tyska församling, Karlskrona amiralitetsförsam-
ling, Finska församlingen i Stockholm, Tyska församlingen i Stockholm
och socialstyrelsen.
166
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Folkbokföring sker fortlöpande i register som skattemyndigheten för
enligt särskilda bestämmelser.
Nyfödda barns folkbokföring
2 § Ett barn som föds levande här i landet skall folkbokföras om inte
annat följer av 5 §. Även ett barn som föds utom landet av en kvinna som
är folkbokförd här skall folkbokföras.
Folkbokföring vid inflyttning till landet
3 § Den som efter inflyttning kan antas under sin normala livsföring
komma att regelmässigt tillbringa sin nattvila eller motsvarande vila
(dygnsvilan) i landet under minst ett år skall folkbokföras. Även den som
kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och
utom landet skall folkbokföras om han med hänsyn till samtliga omstän-
digheter får anses ha sitt egentliga hemvist här.
Undantag från första stycket anges i 4 och 5 §§.
4 § En utlänning som är skyldig att ha uppehållstillstånd skall inte folk-
bokföras om han saknar sådant tillstånd och det inte finns synnerliga skäl
för att han ändå folkbokförs.
5 § Den som tillhör en främmande makts beskickning eller lönade konsu-
lat eller dess betjäning eller är berättigad till förmåner enligt 4 § lagen
(1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall, folkbokförs endast
om han är svensk medborgare eller om han, utan att vara svensk medbor-
gare, var bosatt här när han kom att tillhöra beskickningen, konsulatet
eller organisationen eller dess betjäning. Detta gäller även en sådan per-
sons familjemedlem eller tjänare.
Rätt folkbokföringsort m. m.
6 § En person skall folkbokföras på den fastighet och i den territoriella
församling där han enligt 7 — 13 §§ är att anse som bosatt.
Ett nyfött barn folkbokförs i den församling där modern är folkbokförd
eller, om modern inte är folkbokförd, i den församling där det har fötts.
Hittebarn folkbokförs i den församling där det har påträffats.
Undantag från första stycket anges i 14 — 16 §§.
7 § En person anses vara bosatt på den fastighet där han regelmässigt
tillbringar eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regel-
mässigt tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt
på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han samman-
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
167
lever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses Prop. 1990/91: 153
ha sitt egentliga hemvist. Bilaga 5
En person skall anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila på en fastighet
där han under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i
veckan eller i samma omfattning men med annan förläggning i tiden.
Undantag från första stycket anges i 8 — 11 §§.
8 § Om en person under en på förhand bestämd tid av högst sex månader
regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på en annan fastighet än den där han
har sitt egentliga hemvist, anses detta inte leda till ändrad bosättning.
9 § En person, som under en på förhand bestämd tid regelmässigt till-
bringar sin dygnsvila på en annan fastighet än den där hans familj är
bosatt, anses bosatt hos familjen.
10 § En vistelse anses inte leda till ändrad bosättning om den föranleds
enbart av
1. uppdrag som riksdagsledamot,
2. fullgörande av värnplikt eller vapenfri tjänsteplikt,
3. vård vid en institution för sjukvård, vård av unga, kriminalvård eller
vård av missbrukare.
11 § En elev under 18 år som har sitt egentliga hemvist tillsammans med
föräldrar eller andra anhöriga anses bosatt där även om han till följd av
skolgången regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på en annan fastighet.
Första stycket tillämpas även efter det att eleven fyllt 18 år så länge han
genomgår grund- eller gymnasieskola eller motsvarande utbildning.
12 § Den som inte regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på någon fastig-
het eller regelmässigt tillbringar dygnsvilan endast på en fastighet där han
med tillämpning av 10 § inte skall anses bosatt, anses bosatt på den
fastighet till vilken han med hänsyn till sina familje- och arbetsförhållan-
den och övriga omständigheter kan anses ha sin starkaste anknytning.
13 § Även om en person inte kan anses bosatt på en fastighet, anses han
dock bosatt i en församling, om han med tillämpning av 7 — 12 §§ kan
anses bosatt inom församlingen.
14 § Den som är utsänd för anställning på utländsk ort i svenska statens
tjänst folkbokförs under denna tjänstgöring tillsammans med sin med-
följande familj på den fastighet och i den församling där den utsände
senast var eller borde ha varit folkbokförd eller, om ändrade förhållanden
föranleder det, endast i församlingen.
Den utsände får efter ansökan medges att tillsammans med sin med-
följande familj folkbokföras på en fastighet i en församling där han eller
någon annan i familjen äger eller innehar fast egendom eller innehar en
bostad med bostadsrätt.
Vad som sägs i 11 § skall tillämpas på medföljande barn som för skol-
gång vistas i utlandet på annan ort än den där den utsände är stationerad.
15 § Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad för äldre
människor som avses i 20 § socialtjänstlagen (1980:620) i en annan för-
samling än den, där han var eller borde ha varit folkbokförd när han
flyttade till den aktuella bostaden får folkbokföras i sistnämnda försam-
ling. Han folkbokförs då på den fastighet där han förut var eller borde ha
168
varit folkbokförd eller endast i församlingen eller, om det finns särskilda
skäl, på en annan fastighet.
Den som för service och omvårdnad har en sådan bostad som anges i
första stycket och är folkbokförd i den församling där bostaden ligger får
folkbokföras på en annan fastighet i församlingen om det finns särskilda
skäl.
Första och andra styckena skall även tillämpas på den som vistas i ett
hem för äldre som drivs av någon annan än kommunen om boendet med
hänsyn till upplåtelseform och tillgång till vård kan anses motsvara vistelse
som avses i första stycket.
16 § En person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt för en allvarlig
eller upprepad brottslighet, förföljelser eller trakasserier på annat sätt, får,
om han flyttat eller avser att flytta, efter ansökan medges att vara folkbok-
förd på den gamla folkbokföringsorten i högst tre år (kvarskrivning). När
det inte längre finns skäl för kvarskrivning skall den upphöra.
Kvarskrivning får även avse den utsatte personens medflyttande familj.
17 § För utredning av frågor om kvarskrivning får skattemyndigheten
anlita biträde av polismyndighet.
Personnummer
18 § För varje folkbokförd person fastställs ett personnummer som iden-
titetsbeteckning. Vidare fastställs personnummer för personer som inte är
folkbokförda i de fall som anges i lag eller annan författning.
Personnumret innehåller födelsetid, födelsenummer och kontrollsiffra.
Födelsetiden anges med sex siffror, två för året, två för månaden och två
för dagen i nu nämnd ordning.
Födelsenumret består av tre siffror och är udda för män och jämnt för
kvinnor.
Mellan födelsetiden och födelsenumret sätts ett bindestreck som byts ut
mot ett plustecken när en person fyller 100 år.
A vregistrering från folkbokföringen
19 § Den som avlider eller dödförklaras skall avregistreras från folkbok-
föringen.
20 § Den som efter utflyttning kan antas under sin normala livsföring
komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila utom landet under minst
ett år skall avregistreras från folkbokföringen som utflyttad om inte annat
följer av 14 §. Även den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa
sin dygnsvila både inom och utom landet skall avregistreras om han med
hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist
utom landet.
21 § Den som oavbrutet under två år i följd saknat känt hemvist avregist-
reras från folkbokföringen som obefintlig. Den som folkbokförts med
fingerade personuppgifter skall avregistreras såvitt avser de tidigare upp-
gifterna.
22 § Den som flyttat till ett annat nordiskt land får avregistreras från
folkbokföringen endast med stöd av ett internordiskt flyttningsbevis.
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
169
Anmälningar och ansökningar m. m.
23 § Anmälan enligt denna lag skall göras skriftligen, om inte annat
anges.
Om det finns särskilda skäl får skattemyndigheten begära att anmälan
eller uppgift skall lämnas vid personlig inställelse.
24 § Ett barns födelse skall anmälas till skattemyndigheten om barnet
föds inom landet eller utom landet av en kvinna som är folkbokförd här.
Föds barnet på ett sjukhus eller enskilt sjukhem gör inrättningen anmä-
lan. Om en barnmorska hjälper till vid födelsen i annat fall, gör hon
födelseanmälan. Anmälan skall ske så snart som möjligt.
1 andra fall skall barnets vårdnadshavare göra anmälan inom en månad
från födelsen.
Anmälan enligt första stycket skall göras för en nyfödd, som efter födel-
sen andats eller visat något annat livstecken, samt dödfödd som avlidit
efter utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan.
25 § Den som flyttat skall inom en vecka anmäla flyttningen till en
skattemyndighet, en allmän försäkringskassa eller ett postkontor.
Den som ändrar postadress utan att flyttning skett skall göra anmälan
enligt första stycket om postadressen skall gälla för minst sex månader.
26 § Den som flyttat in från utlandet skall göra anmälan om inflyttning-
en till en skattemyndighet eller en allmän försäkringskassa. Detsamma
gäller den som är registrerad som obefintlig och skall folkbokföras.
27 § Den som är folkbokförd och avser att flytta till utlandet skall anmäla
detta till en skattemyndighet eller en allmän försäkringskassa. Anmälan
skall göras senast en vecka före utresan och skall innehålla uppgift om
utresedagen. Om utresan ställs in eller skjuts upp skall detta anmälas
senast den tidigare uppgivna utresedagen.
28 § Anmälan enligt 25 eller 26 § skall innehålla
1. namn och personnummer,
2. datum för ändring av bostads- eller postadress,
3. ny bostads- och postadress samt dess beräknade giltighetstid,
4. registerbeteckning för den fastighet som den nya bostadsadressen
avser,
5. uppgift om vem som upplåtit den fastighet eller bostadslägenhet som
den nya bostadsadressen avser.
Uppgift om bostads- eller postadress enligt första stycket 3 som avser en
lägenhet i flerfamiljshus bör innehålla den beteckning för lägenheten som
fastighetsägaren använder. Anmälan enligt 26 § skall dessutom innehålla
uppgift om inflyttningsdag till landet, avsikten med vistelsen här och dess
beräknade varaktighet samt de uppgifter som får föras in i folkbokförings-
registret enligt lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister.
29 § Anmälan enligt 27 § skall innehålla
1. namn och personnummer,
2. bostads- och postadress i Sverige,
3. datum för utresan,
4. adress i utlandet samt uppgift om bostadstyp.
5. avsikten med vistelsen och dess beräknade varaktighet,
6. arbetsgivare under vistelsen i utlandet,
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
170
7. fastighet eller bostad i Sverige som efter utresan fortfarande ägs eller
förhyrs.
30 § För barn under 18 år skall anmälan enligt 25, 26 eller 27 § göras av
barnets vårdnadshavare. Barn som har fyllt sexton år har dock rätt att själv
göra sådan anmälan.
För barn under 18 år får ansökan enligt 16 § göras av endast en vård-
nadshavare om syftet med ansökningen är att skydda mot den andre
vårdnadshavaren.
31 § Om det kan antas att en person är skyldig att göra anmälan enligt
denna lag, får skattemyndigheten förelägga honom att antingen göra en
sådan anmälan eller lämna de uppgifter som behövs for bedömningen av
hans folkbokföring. I föreläggandet skall anges vilka uppgifter som skall
lämnas. Sådana uppgifter skall lämnas skriftligt om inte annat har angetts i
föreläggandet.
Om ett barns vårdnadshavare inte anmält barnets förnamn inom före-
skriven tid enligt 30 § namnlagen (1982:670), får skattemyndigheten före-
lägga barnets vårdnadshavare att inom viss tid fullgöra denna skyldighet.
32 § Skattemyndigheten får förelägga en fastighetsägare eller innehavare
av bostadslägenhet, som upplåter en bostad åt någon annan, att uppge till
vem han upplåter bostad och om denne med hans medgivande upplåter
bostaden åt annan samt vilka personer som enligt hans kännedom bor i
fastigheten respektive lägenheten. 1 fråga om en person som bor i flerfa-
miljshus får föreläggandet också avse uppgift om den beteckning (lägen-
hetsnummer) som fastighetsägaren använder för bostadslägenheten.
33 § Bestämmelser om dödsbevis och intyg om dödsorsaken finns i be-
gravningslagen (1990:1144).
Beslut om folkbokföring m. m.
34 § Skattemyndigheten beslutar i ärende enligt denna lag efter anmälan
eller ansökan eller annars när det finns skäl till det.
Rör ärendet folkbokföring på fastighet eller i församling beslutar skatte-
myndigheten i det län där fastigheten eller församlingen är belägen.
Personnummer enligt 18 § första stycket andra meningen fastställs av
den skattemyndighet som bestäms av regeringen eller den myndighet som
regeringen förordnar.
I övriga ärenden beslutar den skattemyndighet inom vars verksamhets-
område en person är eller senast har varit folkbokförd.
35 § Vid flyttning gäller den nya folkbokföringen från och med flytt-
ningsdagen om anmälan görs enligt 25 eller 26 §. Kommer anmälan in
senare gäller folkbokföringen från och med den dag då anmälan kom in.
Har beslut om folkbokföring meddelats utan föregående anmälan, gäller
folkbokföringen från och med beslutets dag.
36 § Vid flyttning inom landet upphör den flyttande att vara folkbokförd
på utflyttningsorten från och med den dag då han är folkbokförd på
inflyttningsorten.
Vid flyttning till utlandet upphör folkbokföringen att gälla från och med
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
171
utresedagen. Anmäls flyttning till utlandet efter utresedagen, upphör dock Prop. 1990/91: 153
folkbokföringen att gälla från och med den dag anmälan kom in. Bilaga 5
Vite
37 § Vite kan av skattemyndigheten föreläggas den som inte följer ett
föreläggande enligt 31 eller 32 §.
Överklagande
38 § En skattemyndighets beslut överklagas hos länsrätten. Beslut om
personnummer överklagas dock hos riksskatteverket.
Ett beslut om någons folkbokföring enligt 3—16 och 20 — 22 §§ får över-
klagas av den person vars folkbokföring det gäller, av en kommun som
berörs av beslutet och av riksskatteverket. Ett överklagande av en kom-
mun eller riksskatteverket skall ha kommit in till skattemyndigheten inom
tre veckor från det att beslutet meddelades.
Ett beslut i en annan fråga än som avses i andra stycket får överklagas
utan begränsning till viss tid.
39 § Riksskatteverkets beslut om personnummer får inte överklagas.
Föreläggande vid vite får inte överklagas.
Stra#
40 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte fullgör sin an-
mälningsskyldighet enligt 25 eller 26 § skall dömas till böter.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första stycket.
Föreskrifter om ikraftträdandet av denna lag meddelas i lagen
(1991:000) om införande av folkbokföringslagen (1991:000).
172
Härigenom föreskrivs följande.
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
1 § Denna lag och folkbokföringslagen (1991:000) träder i kraft den 1
juli 1991.
Vid ikraftträdandet upphävs folkbokföringslagen (1967:198) med de
begränsningar som följer av denna lag.
2 § Ett kyrkobokföringsärende hos pastorsämbetet som inte har avslutats
före ikraftträdandet skall prövas av skattemyndigheten.
3 § I ett kyrkobokföringsärende som har väckts före ikraftträdandet skall
11 — 28 §§ i den gamla lagen tillämpas i fråga om att för tid före ikraftträ-
dandet bestämma en persons kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokförings-
ort, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister.
Har ett beslut av pastorsämbetet överklagats eller underställts myndig-
het eller domstol före ikraftträdandet gäller i ett sådant ärende även 45 —
53 §§ i den gamla lagen. När ett avgörande föreligger i ett överklagat eller
underställt ärende skall den myndighet eller domstol som har beslutat
genast underrätta skattemyndigheten.
4 § Den som är kyrkobokförd enligt den gamla lagen skall på motsvaran-
de sätt anses som folkbokförd enligt den nya lagen.
5 § Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om kyrkobokföring i
icke-territoriell församling skall i stället avse medlemskap i en sådan
församling.
6 § Frågor om medlemskap i icke-territoriell församling prövas och regi-
streras av skattemyndigheten inom vars område personen är folkbokförd.
7 § Skattemyndighetens beslut i frågor om medlemskap i en icke-territo-
riell församling får överklagas hos länsrätten.
8 § Bestämmelsen i 62 § gamla lagen får tillämpas efter ikraftträdandet i
ärenden om kyrkobokföring och mantalsskrivning som avser tid före
ikraftträdandet.
9§ Pastor skall i enlighet med arkivlagens (1990:782) bestämmelser
svara för vården av de kyrkobokföringshandlingar som har bildats före den
1 juli 1991. till dess att handlingarna har överlämnats till en statlig arkiv-
myndighet.
Pastoratet skall svara for att pastor har personal, lokaler och vad som i
övrigt behövs för arkivvården.
173
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Om det finns en uppenbar risk att en person som är folkbokförd i
landet kan bli utsatt för särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig mot
dennes liv, hälsa eller frihet och om personen inte kan ges tillräckligt skydd
på annat sätt, får Stockholms tingsrätt efter skriftlig ansökan medge perso-
nen att använda andra personuppgifter om sig själv än de verkliga (fi nge-
rade personuppgifter) under högst fem år.
Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter får även ges åt en
familjemedlem till en person som avses i första stycket, om personerna
varaktigt bor tillsammans.
2 § Ansökan om medgivande enligt 1 § görs av rikspolisstyrelsen efter
framställning från den som vill använda fingerade personuppgifter.
Om rikspolisstyrelsen har avslagit en framställning från en enskild per-
son får denne själv ansöka hos rätten om medgivande.
En person som har fått eller begär medgivande för egen del får även göra
framställan eller ansökan om medgivande för ett barn som personen är
vårdnadshavare för och varaktigt bor tillsammans med om syftet är att
skydda mot den andre vårdnadshavaren.
Ett beslut av rikspolisstyrelsen att inte göra ansökan hos rätten får inte
överklagas.
3 § Vid tingsrättens handläggning gäller lagen (1946:807) om handlägg-
ning av domstolsärenden i tillämpliga delar.
4 § Om ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har läm-
nats skall rikspolisstyrelsen skyndsamt se till att den person som har fått
medgivandet registreras inom folkbokföringen med de fingerade uppgifter
som styrelsen bestämmer.
De fingerade personuppgifterna skall bestämmas och registreras på ett
sådant sätt att det inte därav framgår vilken person det är som använder
uppgifterna.
Rikspolisstyrelsen skall bevaka att fingerade personuppgifter inte an-
vänds under längre tid än vad som har medgetts.
Rikspolisstyrelsens beslut enligt första stycket får inte överklagas.
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
174
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 60, 66 §§ och punkt 1 av anvisningarna till 66 §
kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
60 §‘
Innefattar hemortskommunen flera församlingar sker beskattningen i
den församling där den skattskyldige med tillämpning av reglerna om
hemortskommun anses ha sin hemort.
Den som den 1 november året
näst före taxeringsåret är medlem i
en icke-territoriell församling anses
ha denna församling som hemort i
stället för den territoriella försam-
ling där han skall vara folkbokförd
om den församlingen ligger inom
den icke-territoriella församlingens
upptagn ingsom råde.
66 §2
Med hemortskommun för-
stås i denna lag den kommun, där
den skattskyldige författningsenligt
skall vara mantalsskriven för året
näst före taxeringsåret.
För den, som varit under ett be-
skattningsår eller del därav bosatt
här i riket utan att mantalsskriv-
ningsskyldighet i någon kommun
beträffande honom förelegat för året
näst före taxeringsåret, skall såsom
hemortskommun anses den kom-
mun, där han först varit bosatt un-
der det år. som närmast föregått
taxeringsåret.
Med hemortskommun för-
stås i denna lag den kommun, där
den skattskyldige författningsenligt
skall vara folkbokförd den 1 novem-
ber året före året näst före tax-
eringsåret.
För den, som varit under ett be-
skattningsår eller del därav bosatt
här i riket utan att han bort folkbok-
föras i någon kommun den 1 no-
vember året före året näst före tax-
eringsåret, skall såsom hemorts-
kommun anses den kommun, där
han först varit bosatt under det år,
som närmast föregått taxeringsåret.
För den som på grund av väsentlig anknytning, som avses i punkt 1
andra stycket av anvisningarna till 53 §, skall anses som bosatt här i riket
skall såsom hemortskommun anses den kommun till vilken anknytningen
varit starkast under året före taxeringsåret.
För dödsbo efter den som vid dödsfallet varit bosatt här i riket, skall
såsom hemortskommun anses den avlidens hemortskommun.
Anvisningar
till 66 §
1.’’ Av bestämmelserna i denna
paragraf, jämförda med föreskrif-
1. Av bestämmelserna i denna
paragraf, jämförda med foreskrif-
' Senaste lvdelse 1986:473.
- Senaste lydelse 1986:1113.
’ Senaste lydelse 1986:473.
175
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
terna i 68 §, framgår, att för den
som under ett beskattningsår eller
del därav stadigvarande vistats här
i riket utan att mantalsskrivnings-
skyldighet i någon kommun beträf-
fande honom förelegat för året näst
före taxeringsåret, skall såsom
hemortskommun anses den kom-
mun, där han under det år, som
närmast föregått taxeringsåret,
först vistats, utan att vistelsen varit
allenast tillfällig.
terna i 68 §, framgår, att för den
som under ett beskattningsår eller
del därav stadigvarande vistats här
i riket utan att han bort vara folk-
bokförd i någon kommun den 1 no-
vember året före året näst före tax-
eringsåret, skall såsom hemorts-
kommun anses den kommun, där
han under det år, som närmast fö-
regått taxeringsåret, först vistats,
utan att vistelsen varit allenast till-
fällig.
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991 och tillämpas första gången vid
1992 års taxering.
176
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken1
dels att i 4 kap. 6 § ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbok-
förd”.
dels att 10 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
1 §2
Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist.
Ar svaranden mantalsskriven å Är svaranden folkbokförd i Sveri-
ort inom riket, anses den orten som ge anses som hans hemvist den ort
hans hemvist. där han var folkbokförd den 1 no-
vember föregående år.
För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning gälle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om
säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen
föres. Lag samma vare i fråga om kommun eller annan sådan menighet.
Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.
Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där
han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom
riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast
haft hemvist eller uppehållit sig.
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 kap. 6 § den 1 juli 1991 och i övrigt
den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse av 4 kap. 6 § 1988:1328.
2 Senaste lydelse 1947:616.
177
12 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947:529) om allmänna barnbi-
drag1 att 1 § i paragrafens lydelse enligt lagen (1991:000) om ändring i
nämnda lag samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen
(1991:000) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§2
För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt
barnbidrag med 10020 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare
stadgas.
Allmänt barnbidrag skall utgå
jämväl för här i riket bosatt barn,
som icke är svensk medborgare,
såframt barnet fostras av någon
som är bosatt och mantalsskriven i
riket eller ock barnet eller endera av
dess föräldrar sedan minst sex må-
nader vistas i riket.
Allmänt barnbidrag skall utgå
jämväl för här i riket bosatt barn,
som icke är svensk medborgare,
såframt barnet eller endera av dess
föräldrar sedan minst sex månader
vistas i riket.
Ett barn som lämnar Sverige skall fortfarande anses vara bosatt här, om
utlandsvistelsen är avsedd att vara längst sex månader. Medföljande barn
till den som av en statlig arbetsgivare sänds till ett annat land för arbete för
arbetsgivarens räkning, skall under utsändningstiden anses bosatta i Sveri-
ge. Medföljande barn till en person, som i annat fall är anställd i utlandet
av svenska kyrkan, ett svenskt trossamfund, ett organ som är knutet till ett
sådant samfund eller en svensk ideell organisation som bedriver bistånds-
verksamhet, skall fortfarande anses bosatta här, om utlandsvistelsen är
avsedd att vara längst tre år.
1. Denna lag träder i kraft såvitt
avser 1 § första stycket den 1 janua-
ri 1992 och i övrigt den 1 juli 1991.
2. Äldre föreskrifter i 1 § tredje
stycket om var barnet skall anses
vara bosatt gäller fortfarande för
barn som lämnat Sverige före
ikraftträdandet.
1. Denna lag träder i kraft såvitt
avser 1 § första och andra styckena
den 1 januari 1992 och i övrigt den
1 juli 1991.
2. Äldre föreskrifter i 1 § första
och andra styckena gäller fortfaran-
de i fråga om bidrag som avser tid
före den I januari 1992. Äldre före-
skrifter i 1 § tredje stycket om var
barnet skall anses vara bosatt gäller
fortfarande för barn som lämnat
Sverige före den 1 juli 1991.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1973:449.
2 Nuvarande lydelse enligt prop. 1990/91:100 bil. 7, bilaga 7.1.
178
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken
dels att i 2 kap. 2 §, 4 kap. 6 och 10 §§ samt 19 kap. 8 § ordet ”kyrkobok-
förd” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”folkbokförd” i motsvaran-
de form,
dels att i 6 kap. 4 § ordet ”pastorsämbetet” skall bytas ut mot ”skatte-
myndigheten”,
dels att 6 kap. 16 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
168
Anmälan enligt 4 § andra stycket
om gemensam vårdnad för föräld-
rar som inte är gifta med varandra
görs hos pastorsämbetet i den för-
samling där barnet är kyrkobokfört.
Anmälan skall göras skriftligen av
båda föräldrarna.
Beslut av pastorsämbetet får över-
klagas hos domkapitlet genom be-
svär. Domkapitlets beslut får över-
klagas hos kammarrätten.
Anmälan enligt 4 § andra stycket
om gemensam vårdnad för föräld-
rar som inte är gifta med varandra
prövas av skattemyndigheten i det
län där barnet är folkbokfört. An-
mälan skall göras skriftligen av
båda föräldrarna.
Anmälan enligt 4 § andra stycket
2 görs hos valfri skattemyndighet el-
ler allmän försäkringskassa.
Beslut av skattemyndigheten
överklagas hos länsrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991
2. Anmälan om gemensam vårdnad hos ett pastorsämbete som inte har
registrerats före ikraftträdandet skall prövas av en skattemyndighet. I fråga
om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.
Balken omtryckt 1990:1526.
179
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om religionsfrihetslagen (1951:680)'
dels att i 7 — 11 och 13 §§ ordet ”kyrkobokförd” i olika böjningsformer
skall bytas ut mot ”folkbokförd” i motsvarande form,
dels att 15 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 17—19 §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 §2
Över pastors beslut eller åtgärd
enligt denna lag må klagan föras.
Om sådan klagan skall, ändå att
beslutet eller åtgärden icke angår
kyrkobokföring, vad om klagan i
fråga rörande kyrkobokföring är
stadgat äga motsvarande tillämp-
ning.
Mot beslut eller åtgärd enligt den-
na lag av ämbetsman som avses i
14 § föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
Pastors beslut enligt denna lagfar
överklagas hos domkapitlet.
Domkapitlets beslut får överkla-
gas hos kammarrätten.
Beslut enligt denna lag av den
som avses i 14 § får överklagas hos
kammarrätten.
16§
Med pastor avses i denna lag den
som ansvarar för kyrkobokföringen
i församling av svenska kyrkan eller
del av sådan församling, som utgör
särskilt kyrkobokföringsdistrikt.
Har någon uppdrag att i kyrko-
bokföringsärenden biträda pastor,
skall uppdraget avse även ärenden
enligt denna lag; dock må ej annan
än präst mottaga försäkran som av-
ses i 10 § andra stycket.
Med pastor avses i denna lag kyr-
koherde i en församling i svenska
kyrkan eller någon annan präst som
domkapitlet har förordnat att sköta
de uppgifter som pastor har enligt
denna lag.
Domkapitlet får även förordna
någon annan att handlägga ären-
den som pastor har enligt denna lag.
Endast den som är präst får dock ta
emot försäkran som avses i 10 §
andra stycket.
17 §
Svenska kyrkans centralstyrelse
skall föra register över medlemmar-
na i svenska kyrkan.
18 §
Svenska kyrkans centralstyrelse
skall underrätta pastor om sådana
händelser inom folkbokföringen
1 Senaste lydelse av
10 § 1970:766
11 § 1963:509.
2 Senaste lydelse 1971:606.
180
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
som kan föranleda en prövning av
pastor enligt denna lag.
Pastor skall genast underrätta
svenska kyrkans centralstyrelse när
han har fattat beslut som rör en per-
sons medlemskap i svenska kyrkan.
Svenska kyrkans centralstyrelse
skall lämna de uppgifter till skatte-
förvaltningen om medlemskap i
svenska kyrkan som behövs för debi-
tering och uppbörd av församlings-
skatt och framställning av röstläng-
der.
19 §
Pastoratet skall tillhandahålla
personal, kontorslokaler, inventa-
rier, material samt det som i övrigt
behövs för att pastor skall kunna
fullgöra sina uppgifter enligt denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
181
Härigenom föreskrivs att punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1969:621) om ändring i ärvdabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
3. Är barn utom äktenskap fött
innan nya lagen trätt i kraft och
skulle icke arvsrätt mellan fadern
och barnet ha förelegat redan enligt
äldre lag, ärver barnet och dess
bröstarvingar fadern och dennes
släktingar endast under förutsätt-
ning att annan dödsbodelägare, bo-
utredningsman eller den som sitter
i boet inom tre månader från döds-
fallet eller, om bouppteckningen
förrättas senare, senast vid boupp-
teckningen fått kännedom om ar-
vingen eller anteckning om barnet
före arvfallet gjorts i personakt för
arvlåtaren eller annan från vilken
arvingen härleder sin arvsrätt.
Föreslagen lydelse
3. Är barn utom äktenskap fött
innan nya lagen trätt i kraft och
skulle icke arvsrätt mellan fadern
och barnet ha förelegat redan enligt
äldre lag, ärver barnet och dess
bröstarvingar fadern och dennes
släktingar endast under förutsätt-
ning att annan dödsbodelägare, bo-
utredningsman eller den som sitter
i boet inom tre månader från döds-
fallet eller, om bouppteckningen
förrättas senare, senast vid boupp-
teckningen fått kännedom om ar-
vingen eller anteckning om barnet
före arvfallet gjorts i personakt eller
registrerats i folkbokföringen för
arvlåtaren eller annan från vilken
arvingen härleder sin arvsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1974:238.
182
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om vallagen (1972:620)'
dels att i 4 kap. 2, 11 och 14 §, 7 kap. 3§ samt 9 kap. 3§ ordet
”kyrkobokförd” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”folkbokförd” i
motsvarande form,
dels att i 5 kap. 3 § ordet ”kyrkobokföringsort” skall bytas ut mot
”folkbokföringsort”,
dels att 2 kap. 3 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
Vid tillämpning av 2 § beräknas
antalet röstberättigade på grundval
av stommarna till mantalslängder-
na för året. Vid beräkningen anses
som röstberättigad varje svensk
medborgare som fyllt eller senare
under kalenderåret fyller arton år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
§2
Vid tillämpning av 2 § beräknas
antalet röstberättigade på grundval
av skattemyndighetens personband
den 1 november föregående år. Vid
beräkningen anses som röstberätti-
gad varje svensk medborgare som
fyllt eller senare under kalenderåret
fyller arton år.
1991.
1 Lagen omtryckt 1987:1334.
Senaste lydelse av
4 kap. 2 § 1990:363
4 kap. 11 § 1990:363.
2 Senaste lydelse 1988:1252.
183
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 28 § datalagen (1973:289) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
28 §'
Den som begär att få uppgifter ur en myndighets personregister för ett
sådant ändamål som avses i 26 § andra stycket 1 och 3 och som kan
tillgodoses genom SPAR skall hänvisas till detta register.
Första stycket hindrar inte att en
skattemyndighet låter myndigheter
vars verksamhet är begränsad till
länet utnyttja skattemyndighetens
personregister i stället för SPAR.
Första stycket hindrar inte att en
skattemyndighet låter myndigheter
vars verksamhet är begränsad till
länet utnyttja annat register som
skattemyndigheten för över befolk-
ningen i länet än sådant som avses i
lagen (1990:1536) om fölkbokfö-
ringsregister.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, datainspektionen får
föreskriva att en statlig myndighets personregister får utnyttjas av en
annan myndighet för de ändamål som avses i 26 § andra stycket 1.
Föreskrifterna i denna paragraf inskränker inte myndigheternas skyldig-
heter enligt reglerna om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihets-
förordningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Senaste lydelse 1990:365.
184
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 15 och 19 §§ sekretesslagen (1980:100)1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
15 §
Sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan
liknande registrering av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekre-
tess gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan verksam-
het som avser registrering av betydande del av befolkningen.
Sekretess gäller i ärende om med-
lemskap i svenska kyrkan, för upp-
gift om enskilds personliga förhål-
landen, om det av särskild anled-
ning kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
19 §
Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds per-
sonliga förhållanden som hänför sig till
1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,
2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen
om viss psykiatrisk vård eller om vård av missbrukare utan samtycke inom
socialtjänsten,
3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psy-
kiskt utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjäns-
ten,
4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller
5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smittskyddslagstift-
ningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkare, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i ärende enligt
lagen (1988:688) om besöksförbud
för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften
röjs. Sekretessen gäller inte beslut i
ärendet.
Sekretess gäller i ärende enligt
lagen (1988:688) om besöksförbud
och i ärende om fingerade person-
uppgifter för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det
kan antas att den enskilde eller nå-
gon honom närstående lider men
om uppgiften röjs. Sekretessen gäl-
ler inte beslut i ärende om besöks-
förbud.
I fråga om allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
Lagen omtryckt 1989:713.
185
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om namnlagen (1982:670)'
dels att 38 § skall upphöra att gälla,
t/e/satti 1,5, 8,9, 10, 15, 17,29,30,31,32,34,35,47, 49och51 §§samt
9 p. övergångsbestämmelserna ordet ”pastorsämbetet” skall bytas ut mot
”skattemyndigheten”,
dels att 36, 37 och 39 §§ samt rubriken närmast före 36 § skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Anmälan till pastorsämbetet
Föreslagen lydelse
Anmälan till skattemyndighet m. m.
36 §
Anmälan till pastorsämbetet görs
i den församling där den som an-
mälningen avser är kyrkobokförd.
År denne inte kyrkobokförd i Sveri-
ge, görs anmälningen i den försam-
ling där han eller hon vistas eller
senast har varit kyrkobokförd. I öv-
riga fall får anmälningen göras till
riksskatteverket.
Anmälningen till pastorsämbetet
eller riksskatteverket skall göras
skriftligen.
Som anmälan till pastorsämbetet
anses anmälan som vid vigsel görs
om efternamn till vigselförrättaren
och vid dop inom svenska kyrkan
görs om förnamn till dopförrätta-
ren.
Anmälan till skattemyndighet
prövas i det län där den som anmäl-
ningen avser är eller senast har varit
folkbokförd. Har denne aldrig varit
folkbokförd i landet prövas anmälan
av den skattemyndighet som be-
stäms av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen förordnar.
Anmälningen till skattemyndig-
heten skall göras skriftligen.
Som anmälan till skattemyndig-
het anses anmälan som
1. görs till valfri skattemyndighet
eller allmän försäkringskassa,
2. vid vigsel görs om efternamn
till vigselförrättaren och vid dop
inom svenska kyrkan görs om för-
namn till dopförrättaren.
37 §
Beslut av pastorsämbetet får över- Beslut av skattemyndigheten får
klagas till domkapitlet genom be- överklagas till länsrätten,
svär.
Domkapitlets beslut får överkla-
gas till kammarrätten genom be-
svär.
39 §
Ansökningar hos patent- och re-
gistreringsverket skall göras skriftli-
gen. De skall innehålla uppgift om
1 Senaste lydelse av
8, 31, och 32 §§ 1988:261
51 § 1985:372
9 p. övergångsbestämmelserna 1988:261.
Ansökningar hos patent- och re-
gistreringsverket skall göras skriftli-
gen. De skall innehålla uppgift om
186
Nuvarande lydelse
sökandens postadress och om skä-
len for ansökningen. Till ansök-
ningen skall fogas ett personbevis.
777/ ansökan om förnamn för den
som är född här i landet skall också
fogas utdrag ur födelse- och dopbo-
ken.
Föreslagen lydelse
sökandens postadress och om skä-
len för ansökningen. Till ansök-
ningen skall fogas ett personbevis.
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
Sökanden skall betala ansökningsavgift. Regeringen bestämmer avgif-
tens storlek.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Namnärende hos pastorsämbetet eller riksskatteverket som inte har
avgjorts före ikraftträdandet skall prövas av skattemyndigheten.
3. Beslut av pastorsämbetet som har överklagats före ikraftträdandet
skall prövas enligt äldre bestämmelser.
187
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förlängt barnbidrag lämnas en-
dast till elever som är bosatta i Sve-
rige. Är eleven inte svensk medbor-
gare, gäller därutöver att eleven
skall fostras av någon som är bosatt
och mantalsskriven här i landet eller
att antingen denne eller eleven vis-
tas här sedan minst sex månader.
Förlängt barnbidrag lämnas en-
dast till elever som är bosatta i Sve-
rige. Är eleven inte svensk medbor-
gare, gäller därutöver att eleven vis-
tas här z landet sedan minst sex må-
nader.
För förlängt barnbidrag enligt 4 § tillämpas i fråga om bosättningen här i
landet de förskrifter om bosättning som gäller för allmänt barnbidrag vid
utlandsvistelse enligt lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrift gäller
fortfarande i fråga om bidrag som avser tid före ikraftträdandet.
188
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken1
dels att i 3 kap. 2 § ordet ”kyrkobokförd” skall bytas ut mot ”folkbok-
förd”,
dels att i 3 kap. 4 § orden ”pastorsämbetet” och ”ämbetet” skall bytas ut
mot ”skattemyndigheten” och ”myndigheten”,
dels att 3 kap. 1 §, 4 kap. 5 §, 15 kap. 2 och 4 §§ samt 18 kap. 5 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 8 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap.
Innan äktenskap ingås skall prö-
vas om det finns något hinder mot
äktenskapet. Denna prövning skall
göras i den församling inom svenska
kyrkan där kvinnan eller mannen
är kyrkobokförd eller, om ingen av
dem är kyrkobokförd här i landet, i
den församling där någon av dem
vistas.
Hindersprövningen skall begäras
av kvinnan och mannen gemen-
samt hos pastorsämbetet i försam-
lingen.
§
Innan äktenskap ingås skall prö-
vas om det finns något hinder mot
äktenskapet. Denna prövning skall
göras av skattemyndigheten i det
län där kvinnan eller mannen är
folkbokförd eller, om ingen av dem
är folkbokförd här i landet, i det län
där någon av dem vistas.
Hindersprövningen skall begäras
av kvinnan och mannen gemen-
samt hos valfri skattemyndighet el-
ler allmän försäkringskassa.
4 kap.
5§
Innan vigsel förrättas skall vigsel-
förrättaren förvissa sig om att hin-
dersprövning har skett inom fyra
månader före den planerade vigseln
och att inget hinder har framkom-
mit.
Innan vigsel förrättas skall vigsel-
förrättaren förvissa sig om att hin-
dersprövning har skett inom fyra
månader före den planerade vigseln
och att inget hinder har framkom-
mit. Utan intyg om hinderspröv-
ningen får vigseln förrättas endast
av en präst som tjänstgör i den för-
samling där hindersprövningen har
gjorts.
Vigselförrättaren skall genast
sända underrättelse om vigseln till
den skattemyndighet som har gjort
hindersprövningen. Om hinders-
prövningen inte har gjorts i Sverige,
sänds underrättelsen till skattemyn-
digheten i det län där vigseln har ägt
Senaste lydelse av 3 kap. 2 § 1988:1254.
189
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
rum.
Underrättelsen lämnas på särskilt
formulär som riksskatteverket fast-
ställer.
15 kap.
2§
Pastorsämbetets beslut i fråga om Skattemyndighetens beslut i frå-
hindersprövning får överklagas hos ga om hindersprövning får överkla-
domkapitlet. gas hos länsrätten.
Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande
av vigsel.
4§
Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av
vigsel får överklagas hos kammarrätten.
Detsamma gäller beslut av dom-
kapitlet om hindersprövning eller
om förrättande av vigsel.
18 kap.
Anteckningar om ingångna eller
upplösta äktenskap skall göras i
kyrkoböckerna enligt föreskrifter
som regeringen meddelar.
Uppgifter om ingångna eller upp-
lösta äktenskap registreras inom
folkbokföringen enligt särskilda be-
stämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Hindersprövning hos pastorsämbetet som inte har beslutats före
ikraftträdandet skall göras av skattemyndigheten.
3. Beslut av pastorsämbetet eller beslut av präst inom svenska kyrkan
om förrättande av vigsel som har överklagats före ikraftträdandet skall
handläggas enligt äldre bestämmelser.
190
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 §, 6 kap. 12 och 19 §§, 9 kap. 4 §, 11
kap. 1 §, 12 kap. 1 § samt 13 kap. 3 § församlingslagen (1988:180)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
4§
Rösträtt vid val av kyrkofullmäk-
tige har den som är kyrkobokförd i
församlingen, är medlem av svens-
ka kyrkan och som är myndig på
valdagen. Den som inte är svensk
medborgare har rösträtt endast om
han har varit kyrkobokförd i riket
den 1 november de tre åren när-
mast före valåret. Varje röstberätti-
gad har en röst.
Den som är kyrkobokförd i en
icke-territoriell församling har inte
rösträtt vid val av ledamöter och
suppleanter i kyrkofullmäktige i an-
nan församling.
Frågan om rösträtt enligt första
och andra styckena föreligger av-
görs på grundval av en före valet
upprättad röstlängd.
6 kap.
12§‘
Valbar är den som är kyrkobok-
förd inom valkretsen, är medlem av
svenska kyrkan och som är myndig
på valdagen.
Den som innehar en tjänst som
biskop eller biträdande biskop är
inte valbar till ledamot eller supple-
ant. Domprosten eller någon annan
kyrkoherde som är biskopens ersät-
tare i stiftsstyrelsen samt den som är
anställd hos stiftssamfalligheten och
som i egenskap av föredragande hos
stiftsstyrelsen eller på grund av and-
ra uppgifter som hör till tjänsten har
en ledande ställning bland stifts-
samfällighetens tjänstemän är inte
heller valbar.
Rösträtt vid val av ledamöter och
suppleanter i kyrkofullmäktige i en
församling har den som är folkbok-
förd i församlingen, är medlem av
svenska kyrkan och har fyllt arton
år senast på valdagen. Den som
inte är svensk medborgare har röst-
rätt bara om han har varit kyrko-
bokförd i landet den 1 november de
tre åren närmast före valåret. Varje
röstberättigad har en röst.
Den som är medlem i en icke-
territoriell församling har inte röst-
rätt vid val av ledamöter och sup-
pleanter i kyrkofullmäktige i annan
församling.
Frågor om rösträtt enligt första
och andra styckena avgörs på
grundval av en röstlängd som har
upprättats före valet.
Valbar till ledamot eller supple-
ant i stiftsfullmäktige är den som är
folkbokförd inom valkretsen, är
medlem av svenska kyrkan och har
fyllt arton år senast på valdagen.
Den som är medlem i en icke-terri-
toriell församling är bara valbar i
den valkrets som den församlingen
tillhör.
Valbar är dock inte
1. den som innehar en tjänst som
biskop eller biträdande biskop,
2. domprosten eller någon annan
kyrkoherde som är biskopens ersät-
tare i stiftsstyrelsen,
3. den som är anställd hos stifts-
samfälligheten och som på grund av
Senaste lydelse 1989:985.
191
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
sina uppgifter har den ledande ställ-
ningen bland de anställda.
I fråga om verkan av att valbarheten upphör och om rätt att avsäga sig
uppdraget tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 5 § tredje stycket om ledamot
och suppleant i kyrkofullmäktige.
19 §
Beslut varigenom ledamöter och
suppleanter har utsetts får överkla-
gas hos valprövningsnämnden.
Rätt att överklaga har den som
uppfyller villkoren för rösträtt vid
kyrkofullmäktigeval och som är
kyrkobokförd inom valkretsen. Par-
tier som har deltagit i valet får ock-
så överklaga beslutet.
Beslut varigenom ledamöter och
suppleanter har utsetts får överkla-
gas hos valprövningsnämnden.
Rätt att överklaga har den som
uppfyller villkoren för rösträtt vid
kyrkofullmäktigeval och som enligt
12 § är valbar inom valkretsen. Par-
tier som har deltagit i valet får ock-
så överklaga beslutet.
Skrivelsen med överklagandet skall ges in till stiftsstyrelsen inom tio
dagar efter det att valet eller förrättningen avslutades. Har en skrivelse
med överklagande kommit in till valprövningsnämnden inom överklagan-
detiden, skall den omständigheten att skrivelsen har kommit till stiftssty-
relsen först därefter dock inte föranleda att den avvisas. Valprövnings-
nämnden prövar om skrivelsen har kommit in i rätt tid.
9 kap.
4§
Valbar till ledamot eller supple-
ant är den som är kyrkobokförd
inom stiftet, är medlem av svenska
kyrkan och som är myndig på val-
dagen.
Utöver de personer som avses i 6
kap. 12 § andra stycket andra me-
ningen får inte heller en tjänsteman
som förestår någon förvaltning som
är underställd stiftsstyrelsen väljas
till ledamot eller suppleant.
Valbar till ledamot eller supple-
ant i stiftsstyrelsen är den som är
folkbokförd inom stiftet, är medlem
av svenska kyrkan och som har fyllt
arton år senast på valdagen.
Utöver de personer som avses i 6
kap. 12 § andra stycket får inte hel-
ler en anställd som förestår någon
förvaltning som är underställd
stiftsstyrelsen väljas till ledamot el-
ler suppleant.
I fråga om verkan av att valbarheten upphör och rätt till avsägelse
tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 5 § tredje stycket om ledamöter och
suppleanter i kyrkofullmäktige.
11 kap.
1§
Nyvalda kyrkofullmäktige eller kyrkostämman väljer under år då val i
hela riket av kyrkofullmäktige har förrättats tre eller flera revisorer samt
minst lika många revisorssuppleanter för granskning av de tre följande
årens verksamhet. Fullmäktige eller stämman får därvid välja revisorer
och suppleanter för granskning av viss eller vissa nämnders verksamhet.
Antalet revisorer, liksom antalet suppleanter, för varje nämnd eller grupp
av nämnder skall dock vara minst tre.
Om val till kyrkofullmäktige har upphävts och omval har ägt rum eller
om rättelse har vidtagits genom förnyad sammanräkning och mandatför-
delningen mellan partierna därvid har ändrats, upphör uppdragen för
192
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
revisorerna och suppleanterna två månader efter det att omvalet eller
sammanräkningen har avslutats. När omvalet eller sammanräkningen har
avslutats, skall fullmäktige förrätta nytt val av revisorer och suppleanter
för återstoden av tjänstgöringstiden.
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
I fråga om valbarhet till revisor
och revisorsuppleant, verkan av att
valbarheten upphör och rätt till av-
sägelse skall bestämmelserna i 2
kap. 5 § om ledamot och suppleant
i kyrkofullmäktige tillämpas. Den
som inte är kyrkobokförd i försam-
lingen är dock valbar. Detsamma
gäller den som är myndig på dagen
för valet till revisor eller suppleant.
I fråga om valbarhet till revisor
och revisorsuppleant, verkan av att
valbarheten upphör och rätt till av-
sägelse skall bestämmelserna i 2
kap. 5 § om ledamot och suppleant
i kyrkofullmäktige tillämpas. Den
som inte är folkbokförd i försam-
lingen är dock valbar z en territoriell
församling. I en icke-territoriell för-
samling är även den valbar som inte
är medlem i församlingen. Valbar i
en församling är den som är myn-
dig på dagen för valet till revisor
eller suppleant.
Om en revisor som inte har utsetts vid proportionellt val avgår under
tjänstgöringstiden, får fullmäktige eller stämman förrätta fyllnadsval för
återstoden av denna tid.
Revisorer och revisorsuppleanter har rätt till den ledighet från anställ-
ning som behövs för uppdraget.
Fullmäktige eller stämman får besluta att det till revisorer och revisors-
suppleanter skall betalas skäligt arvode samt skälig ersättning för resekost-
nader, förlorad arbetsförtjänst och andra utgifter som föranleds av upp-
draget. Arvodet skall bestämmas till lika belopp för lika uppdrag.
12 kap.
1 §
Bestämmelser om skyldighet att erlägga församlingsskatt finns i kommu-
nalskattelagen (1928:370).
Den som är kyrkobokförd i en
icke-territoriell församling är inte
skyldig att erlägga församlingsskatt
till den territoriella församling där
han är mantalsskriven.
Den som är medlem i en icke-
territoriell församling är inte skyl-
dig att erlägga församlingsskatt till
den territoriella församling där han
är folkbokförd.
Särskilda bestämmelser om skattskyldighet finns i lagen (1951:691) om
viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.
13 kap.
3§
Beslut enligt 1 och 2 §§ får över- Beslut enligt 1 och 2 §§ får över-
klagas av den som är kyrkobokförd i klagas, z fråga om en territoriell för-
församlingen. samling, av den som är folkbokförd
i församlingen och, i fråga om en
icke-territoriell församling, av den
som är medlem i församlingen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
193
13 Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 153
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs i fråga om begravningslagen (1990:1144)
dels att 4 kap. 1 — 4 §§ skall upphävas,
dels att i 2 kap. 3 §, 5 kap. 2, 3 och 13 §§ ordet ”kyrkobokförd” i olika
böjningsformer skall bytas ut mot ”folkbokförd” i motsvarande form,
dels att i 5 kap. 10 § ordet ”pastorsämbete” i olika böjningsformer skall
bytas ut mot ”skattemyndighet” i motsvarande form,
dels att nuvarande 4 kap. 5 — 8 §§ skall betecknas 4 kap. 1— 4 §§ och
nuvarande 4 kap. 9—11 §§ skall betecknas 4 kap. 6 —8 §§,
dels att de nya 4 kap. 1 —4 och 7 §§ samt 5 kap. 9 § och 9 kap. 6 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 kap. 5 § av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
(5§)
När stoftet eller askan efter en
person som har avlidit utomlands
har förts in till Sverige, skall den
som ordnar med gravsättningen
snarast anmäla detta till pastorsäm-
betet i den församling där den av-
lidne senast var kyrkobokförd.
Om det inte är känt var den av-
lidne senast var kyrkobokförd eller
om den avlidne inte har varit kyr-
kobokförd i Sverige, skall anmälan
göras till pastorsämbetet i den för-
samling där stoftet eller askan skall
gravsättas.
(6 §)
Vid dödsfall i Sverige skall bevis
om dödsfallet (dödsbevis) och
— utom i fall som avses i 8 § —
intyg omdödsorsaken utan
dröjsmål utfärdas och lämnas till
det pastorsämbete som skall ta emot
anmälan om dödsfallet.
Dödsbevis och intyg om dödsorsa-
ken skall utfärdas av läkare. Denne
får inte vara make, barn, förälder,
syskon eller på något annat sätt
närstående till den avlidne.
(7§)
Om den avlidne vid dödsfallet vår-
dades på en sjukvårdsinrättning el-
ler fördes dit i anslutning till döds-
fallet, skall dödsbeviset och intyget
1 §
När stoftet eller askan efter en
person som har avlidit utomlands
har förts in till Sverige, skall den
som ordnar med gravsättningen
snarast anmäla detta till skattemyn-
digheten i det län där den avlidne
senast var folkbokförd.
Om det inte är känt var den av-
lidne senast var folkbokförd eller
om den avlidne inte har varit folk-
bokförd i Sverige, skall anmälan gö-
ras till skattemyndigheten i det län
där stoftet eller askan skall gravsät-
tas.
2§
Vid dödsfall i Sverige skall bevis
om dödsfallet (dödsbevis) och
intyg om dödsorsaken utfär-
das utan dröjsmål.
Beviset och intyget skall utfärdas
av läkare. Denne får inte vara
make, barn, förälder,syskon eller
på något annat sätt närstående till
den avlidne.
3§
Om något annat inte följer av 4 §
skall dödsbeviset utan dröjsmål
lämnas till skattemyndigheten i det
län där den avlidne senast var folk-
194
Nuvarande lydelse
om dödsorsaken lämnas av sjuk-
vårdsinrättningen. I andra fall skall
beviset och intyget lämnas av den
läkare som utfärdat handlingarna.
Föreslagen lydelse
bokförd. Om det inte är känt var den
avlidne senast var folkbokförd eller
om den avlidne inte har varit folk-
bokförd i landet, skall dödsbeviset
lämnas till skattemyndigheten i det
län där dödsfallet inträjfade.
Dödsbeviset skall lämnas av en
sjukvårdsinrättning, om den avlidne
vid dödsfallet vårdades där eller för-
des dit i anslutning till dödsfallet. I
andra fall skall beviset lämnas av
den läkare som utfärdat handling-
en.
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 5
(8§)
Om det kan antas att döden har
orsakats av någon annan person el-
ler om det annars finns skäl för en
fullständigare undersökning av den
döda kroppen gäller — i stället för
vad som föreskrivs i 6 § — att döds-
beviset med uppgift om detta skall
lämnas till polismyndigheten i den
ort där dödsfallet inträffade och
pastorsämbetet underrättas.
Polismyndigheten skall efter den
utredning som kan behövas skaffa
intyg om dödsorsaken. Därefter
skall myndigheten till pastorsämbe-
tet lämna dödsbeviset och intyget
tillsammans med ett tillstånd till
gravsättning eller kremering.
(10 §)
Pastorsämbetet skall utfärda ett
intyg om att stoft får gravsättas el-
ler kremeras.
4§
Om det kan antas att döden har
orsakats av någon annan person el-
ler om det annars finns skäl för
rättsmedicinsk obduktion eller an-
nan rättsmedicinsk undersökning
av den döda kroppen gäller — i
stället för vad som föreskrivs i 3 §
första stycket — att dödsbeviset
med uppgift om detta utan dröjs-
mål skall lämnas till polismyndig-
heten i den ort där dödsfallet inträf-
fade och skattemyndigheten under-
rättas.
Polismyndigheten skall efter den
utredning som kan behövas skaffa
intyg om dödsorsaken. Därefter
skall polismyndigheten till skatte-
myndigheten lämna dödsbeviset
tillsammans med ett tillstånd till
gravsättning eller kremering.
5§
Intyget om dödsorsaken skall sän-
das till statistiska centralbyrån. Det
skall göras av den läkare som utfär-
dat intyget eller, om den avlidne vid
dödsfallet vårdades på en sjukvårds-
inrättning eller fördes dit i anslut-
ning till dödsfallet, av sjukvårdsin-
rättningen.
I fall som avses i 4 § skall polis-
myndigheten sända intyget till sta-
tistiska centralbyrån.
7§
Skattemyndigheten skall utfärda
ett intyg om att stoft får gravsättas
eller kremeras.
195
Nuvarande lydelse
Ett sådant intyg får utfärdas bara
— om det enligt dödsbeviset kan
antas att döden inte har orsakats
av någon annan person eller att
det inte heller annars finns skäl
att göra en fullständigare under-
sökning av den döda kroppen,
eller
— om polismyndigheten har med-
delat tillstånd till gravsättning
eller kremering i fall som avses i
8 och 9 §§.
Om det är känt för pastorsämbe-
tet att det pågår eller har pågått
medling om kremering eller om
gravsättningen enligt 5 kap 3 §, får
intyg inte utfärdas förrän tvisten är
slutligt löst.
Föreslagen lydelse
Ett sådant intyg får utfärdas bara
— om det enligt dödsbeviset kan
antas att döden inte har orsakats av
någon annan person eller att det
inte heller annars finns skäl för
rättsmedicinsk obduktion eller an-
nan rättsmedicinsk undersökning
av den döda kroppen, eller
— om polismyndigheten har med-
delat tillstånd till gravsättning
eller kremering i fall som avses i
4 eller 6 §.
Om det är känt för skattemyndig-
heten att det pågår eller har pågått
medling om kremering eller om
gravsättningen enligt 5 kap. 3 §, får
intyg inte utfärdas förrän tvisten är
slutligt löst.
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
5 kap.
9§
Stoft får inte kremeras eller grav-
sättas utan att ett sådant intyg som
avses i 4 kap. 10 § har lämnats till
krematoriemyndigheten eller den
som förvaltar begravningsplatsen.
Stoft får inte kremeras eller grav-
sättas utan att ett sådant intyg som
avses i 4 kap. 7§ har lämnats till
krematoriemyndigheten
eller den som förvaltar begrav-
ningsplatsen.
Regeringen får meddela föreskrifter om att kremering eller gravsättning
i vissa fall får ske även utan ett sådant intyg.
9 kap.
6§
Kyrkogårds- eller krematoriemyndighetens beslut enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
länsstyrelsen.
Detsamma gäller
— polismyndighetens beslut om
tillstånd till gravsättning eller
kremering enligt 4 kap 9 §, och
— pastorsämbetetsbeslut om intyg
för gravsättning eller kremering
enligt 4 kap. 10 § eller anstånd
enligt 5 kap. 10 § andra stycket.
Detsamma gäller
— polismyndighetens beslut om
tillstånd till gravsättning eller
kremering enligt 4 kap 6 §, och
— skattemyndighetensbeslut om
intyg för gravsättning eller kre-
mering enligt 4 kap. 7 § eller an-
stånd enligt 5 kap 10 § andra
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
196
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen om folkbokforingsregister
(1990:1536)
dels att i 2 § benämningen ”folkbokföringslagen (1967:198)” skall bytas
ut mot ”folkbokföringslagen (1991:000)”,
dels att 6 § skall ha följande lydelse,
dels att det närmast före 13 § skall införas en rubrik med lydelsen
”gallring”.
Prop. 1990/91:153
Bilaga 5
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6§
Ett lokalt folkbokforingsregister får innehålla uppgifter om personer
som är eller har varit folkbokförda inom det verksamhetsområde för vilket
registret förs. För sådan person får anges
1. personnummer,
2. namn,
3. adress,
4. folkbokföringsfastighet, folk-
bokföringsort, och folkbokföring
under särskild rubrik,
5. födelsehemort och födelseort,
6. medborgarskap,
7. civilstånd,
8. make, barn, föräldrar och
vårdnadshavare eller annan person
som den registrerade har samband
med inom folkbokföringen och om
sambandet är grundat på adoption,
9. sjömansregistrering,
10. inflyttning från utlandet,
11. avregistrering vid
a) dödsfall och dödförklaring,
b) utflyttning till utlandet,
c) obefintlighet,
12. gravsättning.
För personen får också anges
uppgifter som den 30 juni 1991 i
enlighet med särskilda bestämmel-
ser är antecknade i en sådan per-
sonakt som avses i 16 § folkbokfö-
ringskungörelsen (1967:495).
1. personnummer,
2. namn,
3. adress,
4. folkbokföringsfastighet, folk-
bokföringsort, och folkbokföring
under särskild rubrik,
5. födelsehemort och födelseort,
6. medborgarskap,
7. civilstånd,
8. make, barn, föräldrar och
vårdnadshavare eller annan person
som den registrerade har samband
med inom folkbokföringen och om
sambandet är grundat på adoption,
9. sjömansregistrering,
10. inflyttning från utlandet,
11. avregistrering vid
a) dödsfall och dödförklaring,
b) utflyttning till utlandet,
c) obefintlighet,
d) beslut om fingerade personupp-
gifter,
12. gravsättning.
För personen får också anges
uppgifter som den 30 juni 1991 i
enlighet med särskilda bestämmel-
ser är antecknade i en sådan per-
sonakt som avses i 16 § folkbokfö-
ringskungörelsen (1967:495) samt
uppgifter om medlemskap i en icke-
territoriell församling.
197
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-03-19
Närvarande: f. d. regeringsrådet Eskil Hellner, justitierådet Fredrik Sterzel,
regeringsrådet Björn Sjöberg.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Åsbrink beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till
1. folkbokföringslag,
2. lag om införande av folkbokföringslagen,
3. lag om fingerade personuppgifter,
4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
5. lag om ändring i rättegångsbalken,
6. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
7. lag om ändring i föräldrabalken,
8. lag om ändring i lagen (1969:629) om ändring i ärvdabalken,
9. lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680),
10. lagom ändring i vallagen (1972:620),
11. lagom ändring i datalagen (1973:289),
12. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
13. lagom ändring i namnlagen (1982:670),
14. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
15. lag om ändring i äktenskapsbalken,
16. lag om ändring i församlingslagen (1988:180),
17. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144),
18. lag om ändring i lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av avdelningsdirektören Lars
Tegenfeldt och hovrättsassessorn Björn Karlsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet'.
Lagen om fingerade personuppgifter
I remissprotokollet berörs ytterst knapphändigt vilka rättsverkningar som
skall följa av att en person folkbokförs med helt eller delvis fingerade
personuppgifter. Det framstår emellertid som i hög grad komplicerat att
förena olika hänsyn. Å ena sidan skall man gardera den skyddade mot
rättsförluster till följd av att han i den bokförda nya identiteten inte kan
nås för att sättas i tillfälle att bevaka sin rätt i den riktiga identiteten och å
andra sidan skall man förhindra att den fingerade identiteten leder till att
han undandrar sig skyldigheter eller restriktioner som gäller för honom i
hans rätta identitet. Inom snart sagt alla rättsområden, som han kommer i
kontakt med i det dagliga livet, kan problem tänkas uppkomma. Lagrådet
finner sig emellertid ändå inte vilja avstyrka lagförslaget. Härvid ansluter
sig lagrådet till det synsätt som, något undanskymt, kommer till uttryck i
remissprotokollet, nämligen att de temporärt använda, fingerade uppgif-
terna inte innebär någon ändring av de rättsliga förhållanden som gäller
för den skyddade. Lagrådet vill understryka att möjligheten att använda
Prop. 1990/91: 153
Bilaga 6
198
fingerade personuppgifter måste utnyttjas med den yttersta restriktivitet Prop. 1990/91: 153
med hänsyn till risken för rättsförluster både för den skyddade och för Bilaga 6
andra. Det förutsätts också att den skyddade blir omsorgsfullt upplyst om
vad som gäller för honom så att han själv kan bidra till att undvika
onödiga komplikationer av att han har ”dubbel” identitet.
Sekretesslagen
7 kap. 19 §
I paragrafens andra stycke tas enligt remissförslaget in bestämmelser om
sekretess i ärenden om fingerade personuppgifter. Förslaget innebär att
regleringen anknyts till den som gäller i ärenden om besöksförbud. Följakt-
ligen krävs för sekretess att det kan antas att den enskilde eller någon
närstående lider men om uppgiften röjs, dvs. ett s.k. rakt skaderekvisit
föreslås gälla. I ärenden som innebär att någon skall tillåtas använda
fingerade personuppgifter får emellertid anses att det typiskt sett föreligger
ett starkt behov av sekretess så länge tillåtelsen utnyttjas, för att åtgärden
skall ge åsyftat skydd, medan sekretessaspekterna kan variera i tyngd i
ärenden om besöksförbud. Lagrådet föreslår att detta ges uttryck i bestäm-
melsen genom införande av s. k. omvänt skaderekvisit i ärenden om finge-
rade personuppgifter. Det betyder att sekretess skall gälla om det inte står
klart att en uppgift kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon
honom närstående lider men.
Övriga lagförslag
Lagrådet har ingen erinran mot förslagen.
199
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3
Propositionens lagförslag....................................... 4
1. Folkbokföringslag......................................... 4
2. Lag om införande av folkbokföringslagen..................... 10
3. Lag om fingerade personuppgifter........................... 11
4. Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)............ 12
5. Lag om ändring i rättegångsbalken........................... 14
6. Lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag .... 15
7. Lag om ändring i föräldrabalken............................ 16
8. Lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680)............. 17
9. Lag om ändring i lagen (1969:629) om ändring i ärvdabalken ... 19
10. Lag om ändring i vallagen (1972:620)........................ 20
11. Lag om ändring i datalagen (1973:289)....................... 21
12. Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)................... 22
13. Lag om ändring i namnlagen (1982:670)..................... 23
14. Lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag...... 25
15. Lag om ändring i äktenskapsbalken.......................... 26
16. Lag om ändring i församlingslagen (1988:180)................ 28
17. Lag om ändring i begravningslagen (1990:1144)............... 31
18. Lag om ändring i lagen (1990:1536) om folkbokforingsregister .. 34
19. Lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal.......... 35
20. Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt .. 36
21. Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967).................. 37
22. Lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap .. 38
23. Lag om ändring i lagen (1951:691) om viss lindring i skattskyldig-
heten för den som icke tillhör svenska kyrkan................. 39
24. Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272).................. 40
25. Lag om ändring i kungörelsen (1953:524) angående upphävande
av skyldigheten för svensk medborgare att tillhöra nationell kyr-
koförsamling m. m........................................ 41
26. Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt .......... 42
27. Lag om ändring i ärvdabalken.............................. 43
28. Lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrun-
dande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.... 44
29. Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring....... 45
30. Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommu
nalt bostadstillägg till folkpension........................... 46
31. Lag om ändring i brottsbalken.............................. 48
32. Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets utdebitering av skatt m. m...... 49
33. Lag om ändring i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål. 50
34. Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom-
stolar .................................................... 51
35. Lag om ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstill
hörighet i vissa fall........................................ 52
36. Lag om ändring i lagen (1972:229) om kyrkliga indelningsdelegera-
de....................................................... 53
37. Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)................. 54
38. Lag om ändring i kommunallagen (1977:179)................. 55
39. Lag om ändring i högskolelagen (1977:218)................... 56
40. Lag om ändring i lagen (1978:28) om forsäkringsdomstolar..... 57
41. Lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520).............. 58
Prop. 1990/91:153
200
42. Lag om ändring i lagen (1979:412) om kommunala
indelningsdelegerade...................................... 59
43. Lag om ändring i lagen (1979:560) om transportförmedling..... 60
44. Lag om ändring i lagen (1979:561) om biluthyrning............ 61
45. Lag om ändring i fastighetstaxeringlagen (1979:1152).......... 62
46. Lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjuk-
vårdspersonalen m. fl....................................... 63
47. Lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343)............... 64
48. Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)................. 66
49. Lag om ändring i lagen (1981:324) om medborgarvittnen....... 67
50. Lag om ändring i lagen (1981:1216) om kyrklig beredskap...... 68
51. Lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande....... 69
52. Lag om ändring i lagen (1984:533) om arbetsställenummer m.m.. 70
53. Lag om ändring i vuxenutbildningslagen (1984:1118).......... 71
54. Lag om ändring i skollagen (1985:100)....................... 72
55. Lag om ändring i lagen (1986:159) om grundläggande
svenskundervisning för invandrare.......................... 73
56. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1988:263).................. 74
57. lag om ändring i lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag... 75
58. lag om ändring i lagen (1988:786) om bostadsbidrag........... 76
59. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande..... 77
60. lag om ändring i lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser 78
hos offentliga arbetsgivare..................................
61. lag om ändring i lagen (1990:912) om nedsättning av arbetgi vara v- 79
gifter och allmän löneavgift.................................
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 februari 1991 .
1 Inledning ................................................ 80
2 Allmänna utgångspunkter .................................. 81
3 Mantalsskrivningen ....................................... 83
3.1 Mantalsskrivningen avskaffas ........................... 83
3.2 Forum i tvistemål ..................................... 85
3.3 Hemortskommun vid beskattning ....................... 86
3.4 Barnbidrag och förlängt barnbidrag...................... 87
4 Grunder för folkbokföring.................................. 87
4.1 Anknytningsbegrepp................................... 87
4.2 Nyfödda barns folkbokföring............................ 88
4.3 Folkbokföring vid in- och utflyttning..................... 89
4.4 Uppehållstillstånd och folkbokföring..................... 91
5 Rätt folkbokföringsort ..................................... 92
5.1 De icke-territoriella församlingarna...................... 92
5.2 Dubbel bosättning,familjer och sambor................... 94
5.3 Tillfälliga vistelser..................................... 96
5.4 Studerande........................................... 97
5.5 Växlande vistelseort ................................... 99
5.6 Riksdagsledamöter värnpliktiga m. fl..................... 99
5.7 Servicehus för äldre.................................... 100
5.8 Sjukvård och kriminalvård m. m......................... 101
5.9 Utsänd UD-och SIDA-personal......................... 102
6 Kontrollmetoder m. m...................................... 103
6.1 Flyttningsanmälan..................................... 103
6.2 Uppgifter från fastighetsägare........................... 105
6.3 Medverkan av polis.................................... 106
6.4 Straffm.m............................................ 107
7 Beslutande myndigheter och överklagandeordning............. 108
Prop. 1990/91:153
201
7.1 Skattemyndigheten beslutar om folkbokföring............. 108 Prop. 1990/91. 153
7.2 Dag for giltighet av ny folkbokföring..................... 109
7.3 Allmänt ombud ....................................... 110
7.4 Överklagande......................................... 111
8 Skydd för förföljda personer................................ 113
8.1 Bakgrund............................................. 113
8.2 Särskild folkbokföring av förföljda personer............... 116
8.3 Fingerade personuppgifter.............................. 118
8.4 Beslut att använda fingerade personuppgifter.............. 120
8.5 Sekretessfrågor........................................ 122
9 Försäkringskassornas medverkan............................ 124
10 Förvaringen av kyrkobokföringsarkiven...................... 125
11 Följdlagstiftning .......................................... 125
11.1 Inledning............................................ 125
11.2 Religionsfrihetslagen.................................. 126
11.3 Begravningslagen..................................... 128
11.4 Namnlagen.......................................... 130
12 Ikraftträdande ............................................ 130
13 Upprättade lagförslag...................................... 131
14 Författningskommentarer.................................. 133
14.1 Folkbokföringslag,................................... 133
14.2 Lag om införande av folkbokföringslagen,............... 141
14.3 Lag om fingerade personuppgifter,..................... 143
14.4 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),...... 145
14.5 Lag om ändring i rättegångsbalken,..................... 145
14.6 Lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barn-
bidrag, ............................................. 146
14.7 Lag om ändring i föräldrabalken,...................... 146
14.8 Lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680)........ 146
14.9 Lag om ändring i lagen (1969:621) om ändring i
ärvdabalken......................................... 148
14.10 Lag om ändring i vallagen (1972:620),.................. 148
14.11 Lag om ändring i datalagen (1973:289),................. 149
14.12 Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),............. 149
14.13 Lag om ändring i namnlagen (1982:670),................ 149
14.14 Lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,. 150
14.15 Lag om ändring i äktenskapsbalken,.................... 150
14.16 Lag om ändring i församlingslagen (1988:180),.......... 151
14.17 Lag om ändring i begravningslagen (1990:1144),......... 152
14.18 Lagom ändring i lagen (1990:1536) om folkbokföringsregi-
ster................................................ 152
15 Hemställan............................................... 153
16 Beslut ................................................... 155
Bilaga 1 1983 års folkbokföringskommittés förslag till ny folkbok-
föringslag ........................................... 156
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser (SOU 1989: 10)......... 164
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1990: 50)....... 165
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1990: 109)..... 166
Bilaga 5 De remitterade iagförslagen............................ 167
Bilaga 6 Lagrådets yttrande.................................... 198
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1991
202